path: root/77645-0.txt

*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 77645 ***


                                 DAISY
                    FRÅN WASHINGTONS SALONGER M. M.




                                  FRÅN
                          WASHINGTONS SALONGER
                                  OCH
                           HVARDAGSLIF M. M.


                   SKILDRINGAR I BREF TILL EN VÄNINNA

                                   AF
                                 DAISY


                               STOCKHOLM
                         WAHLSTRÖM & WIDSTRAND


                              UPPSALA 1908
                 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.




                            FÖRSTA BREFVET.


Min goda Marianne!

Ditt så kärkomna bref beredde mig en särdeles angenäm öfverraskning, och
vill jag först och främst tacka dig för jul- och nyårsönskningarna samt
för hälsningarna till min man, som mycket väl erinrar sig dig och ej
alls »glömt bort den där obetydliga lilla landtflickan» som du skrifver.

När vi för sex år sedan togo afsked af hvarandra i Paris, på min
bröllopsdag, lofvade vi ju, att vi skulle brefväxla mycket reguljärt,
men båda ha vi på våra samveten att ha svikit detta löfte. Utom de bref
du skrifvit till mig för att underrätta mig om din förlofning med baron
G. och senare för att bjuda oss på ditt bröllop, har jag ej alls hört
ifrån dig annat än genom gemensamma vänner. Till min skam måste jag
erkänna, att jag ej heller varit någon särdeles flitig korrespondent.
Emellertid kan Du vara säker om, att jag ej glömt dig, och att jag
fortfarande känner lika varmt för dig som under den oförgätliga vinter
vi som unga flickor tillbragte i Paris, där jag ju gjorde min mans
bekantskap.

Jag vill så godt först som sist tala om för dig, att min lilla flicka,
som döptes i julas, heter Mary-Ann dig till ära. Vår gosse är nu redan
fyra år, en riktig kavaljer må du tro, litet lillgammal tycker jag, men
så vilja de ha dem här i Amerika. Han heter Jakob efter min far, men här
går han under namnet »Jimmy». Äfven jag har fått mitt Margareta
omskapadt; alla kalla mig »Daisy» och det får jag väl behålla.

Du kan förstå, att det gladde mig ofantligt att erfara din mans
utnämning till sekreterare vid eder legation här i Washington. Jag säger
eder, då jag ju numera genom gifte är fullfjädrad amerikanska.

Som du vet är jag ända sedan förra hösten bosatt i den nordamerikanska
republikens hufvudstad, ty min man, som under de första åren af vårt
äktenskap tjänstgjorde i egenskap af förste sekreterare vid legationerna
i Bruxelles och i Rom har nu dragit sig tillbaka från den diplomatiska
banan, där han, som tillhör det demokratiska partiet, under den
nuvarande administrationen hade föga utsikter till avancement.
Emellertid har han för två år sedan ärft sin moders icke obetydliga
förmögenhet samt måste på nära håll öfvervaka sina ekonomiska intressen
på samma gång som han söker att trefva sig fram genom den inre
politikens något dunkla irrgångar. Vi bosatte oss därföre här i
Washington, ehuru vi (jag vågar knappast erkänna det och säger det
endast under tysthetslöfte) skulle föredragit att bosätta oss i någon af
de medelstora städerna i Europa, helst i Bruxelles. Vi ha dock af nyss
nämnda skäl slagit oss ned här vid foten af det »hvitskimrande»
kapitoliet, i närheten af »Hvita huset», med få ord i Washington, »the
nation’s pride» som amerikanerna älska att kalla sin ännu så länge i
viss mån modesta hufvudstad, men som dock är den enda stad i
Nordamerika, där en familj åtminstone under 6 à 7 månader af året kan
lefva samma angenäma, lugna och dock rätt omväxlande lif som t. ex. i
Bruxelles, München, Stockholm o. s. v. De ogifta diplomaterna beklaga
sig dock mycket öfver att här är »genomtråkigt».

Du vet att jag aldrig var särdeles svag för jägtet i Paris, ehuru
naturligtvis den säsong jag tillbragte där tillsammans med dig alltid
kommer att höra till mina käraste ungdomsminnen. Minns du när vi första
gången voro bjudna på five-o’clock-tea af mrs M. på Elysée-Palace-Hôtel?
Du, som bodde i en pension vid rue du Bac, höll på att komma för sent
och jag bröt utaf min nya parasoll, när jag skulle stiga ur vagnen.

Kommer du ihåg, att det var på den där tébjudningen vi gjorde bekantskap
med min man och huru intresserad du var af honom? Sedan var du nog litet
svartsjuk på mig ett tag, erkänn det! Allt detta är dock nu så länge
sedan, att det knappast löna mödan att tala därom. Men bra roligt hade
vi i alla fall.

Af ditt bref kunde jag förstå, att ni ej tänka på att komma öfver hit
förrän fram på våren. Tillåt mig få säga dig, att jag anser detta vara
ytterst opraktiskt af flere skäl. Washington är nämligen, ehuru just vid
denna tid strålande i sin fullaste fägring med sin yppiga vårdskrud och
sin sydländska himmel, från maj månad så godt som utdödt, allt lif är så
att säga afstannadt och »det finnes icke en människa i sta’n» som man
säger, när en 2 à 3 tusen personer rest bort och lämnat de öfriga
330,000 kvar.

Ett annat skäl för att ej komma hit på våren är, att man verkligen ej
vet hvart man skall taga vägen om somrarna i Amerika. De flesta
diplomater och flertalet af våra umgängesvänner resa till Europa på en
två à tre månaders trip, ty de amerikanska badorterna och de s. k.
»summer resorts» äro öfverfyllda med folk, hufvudsakligen »undesirable
people» utan uppfostran och med mer eller mindre dåliga fasoner, som
endast söka att krafla sig med och hänga sig på personer, som de veta
eller tro att de ha god ställning, och af hvilka de skulle kunna ha
någon nytta, socialt eller på annat sätt. Utan att vara det minsta
granntyckt kan jag därföre med godt samvete säga, att den amerikanska
sommarpubliken i allmänhet är mycket vulgär och företer en profkarta på
huru amerikanskt, hyggligt och fint folk icke äro. Jag undantager ej i
detta hänseende Newport med sina vräkiga miljonärer, hvilkas fasoner och
löjliga snobbighet äro alla »well bred» amerikaners förtviflan.

Jag skulle därföre i edert ställe resa öfver hit tidigt på hösten eller
sensommaren hvad du vill kalla det. Först skulle ni naturligtvis
uppehålla eder en vecka i New-York och, sedan ni där behörigen
stimulerats i afseende på amerikanskt jägt och transatlantiskt öfvertag,
skulle ni på vägen hit stanna en eller två dagar i Philadelphia för att
ha sett det, mer behöfves ej, och sedan, uthvilade, anlända till
Washington. Helst en vacker septembermorgon, ty då är verkligen Förenta
staternas hufvudstad förtjusande och då lägger sällskapslifvet ej ännu
så tunga bojor på eder, att ni icke kunna ägna nödig tid till sökande af
lämplig bostad och att göra de första bekantskaperna litet mera
grundligt. Presidenten med familj flyttar aldrig in i det »Hvita Huset»
förrän mot midten af oktober och före den tiden är allting ganska stilla
för att begagna ett mildt uttryck.

Nu till hufvudsaken!

Du skrifver så här: »En sak måste jag bedja dig om, och det är att du i
största korthet skrifver och talar om litet för mig huru man lefver i
Washington, hvad där finnes för trefliga människor, huru landet styres,
hvad det kostar att lefva där m. m. samt något om amerikanerna i
allmänhet, som kunde vara af intresse och af nytta för nykomlingar.»

Vet du min kära Marianne, att det var icke småsaker, som du begär. Jag
vill i alla fall efter min ringa förmåga och ehuru societélifvet just nu
är mycket betungande, försöka att sätta dig in i förhållandena här samt
skvallra litet om personer och händelser, så att du redan vid eder
hitkomst känner dig liksom litet hemmastadd och icke så öfvergifven som
jag gjorde, när vi flyttade hit.

Du får emellertid ej ha för stora pretentioner på mina anteckningar och
ej heller begära att de skola vara uttömmande och hvimla af djupsinniga
reflektioner eller att de skola komma reguliert, men jag vill dock lofva
dig, att jag, så snart jag fått ett bref eller en uppsats, hvad du nu
vill kalla mina meddelanden, i läsbart skick, så skall jag sända dig
dem, samt att du bestämt skall ha fått det hela, innan du inskeppar dig
med destination till den stora republiken, där du sannolikt för några år
kommer att slå ned dina bopålar.

En annan sak, som jag vill förbereda dig på är, att jag, ehuru i själ
och hjärta europeiska, dock ofta kommer att lägga i dagen sympatier för
Amerika på samma gång som jag icke kommer att lägga fingrarne emellan,
när jag anser klander vara på sin plats. Här finnes verkligen så mycket
godt, som måste erkännas, äfven om själfva lifvet i de s. k. högre
kretsarna icke på alla kan utöfva samma charme, som är kännetecknande
för det i de europeiska hufvudstäderna, särskildt i Paris, där ordet
_salong_ ännu icke så sällan betyder något helt annat än ett praktrum
med förgyllda, sidenklädda möbler, där snattrande societégäss angifva
tonen.

Nej! adieu nu för denna gång. Skrif snart kära Marianne och glöm ej
alldeles bort din så innerligt tillgifna och trofasta

                                                                Daisy.

P. S. Kära du! Min man säger att jag aldrig kan gå i land med företaget
att skrifva om lifvet i Washington. I synnerhet tror han ej, att jag kan
reda mig med politiken. Nå! det får han väl hjälpa mig med. I alla
händelser skall det ej bli mycket af den sorten; det roar nog ej dig
mera än mig och förresten är det med politiken här i Washingtonsocietén
alldeles som en herre på tillfrågan sa’ om klimatet i Afrika: »var det
något, så var det ytterst obetydligt, ty icke såg jag något.»

                                                                    D.




                             ANDRA BREFVET.

                   Washington, »the nation’s pride».


Personer, som icke sett den nordamerikanska officiella hufvudstaden på
trettio à fyrtio år och nu återkomma hit med stora förväntningar
stimulerade af tidningsnotiser och entusiastiska patrioters lofsånger
öfver Washingtons storartade framsteg under de senare decennierna, ha
försäkrat mig att totalintrycket af staden, sådan den nu ter sig, är i
hufvudsak detsamma som det var för en mansålder tillbaka.

Framstegen äro i sjelfva verket ännu så länge hufvudsakligen på
papperet, om man undantager några ganska omfångsrika officiella
byggnader, ett eller ett par större hotell, ett antal s. k. »apartment
houses», en ståtlig järnvägsstation, samt icke så få, delvis smakfulla
privatpalats. Tidningar, tidskrifter och talare ha dock så utbasunerat
dessa tilltänkta framsteg och försköningar, att mången fått den alldeles
falska föreställningen, att Washington redan nu skulle vara hvad det är
ämnadt att bli i en ännu ganska aflägsen framtid.

Hvad säges t. ex. om följande lilla profbit på entusiastisk vältalighet,
som en senator från staten Idaho nyligen gaf sitt auditorium till lifs?
Han sade, att han i tjugofem år varit intresserad för Washingtons
försköning och förbättring samt, att han: »_sett det blifva_ en af de
vackraste städer i världen». Han hade konsekvent motsatt sig alla
förslag, som gått ut på att förlägga tillämnade regeringsbyggnader i
olika delar af staden[1] långt ifrån hvarandra: »Nej», sade han, »alla
sådana måste grupperas rundt omkring _the Mall_.[2] Vi skola nämligen ha
fullt klart för oss, att våra planer böra uppgöras så, att denna stad
(Washington) en vacker dag kommer att vida öfverträffa i _grandeur_
hvarje annan hufvudstad i hvilket land som helst och från hvilken
tidpunkt i världshistorien som helst».

Det är stolta ord, men åtminstone innehåller den senare delen af
yttrandet endast en afsikt. Vanligen äro ej Washingtons beundrare lika
försiktiga, och ofta framkomma icke blott stadens inbyggare utan äfven
amerikaner från aflägsna stater med det alldeles vilseledande
påståendet, att Washington redan nu kunde anses såsom en profkarta på
arkitektoniska mästerverk på samma gång som det vore ett naturens
underverk.

Då jag i kongressbiblioteket haft tillfälle att under ledning af en
kännare af hithörande ting studera de där utställda reliefplanerna för
den blifvande idealstaden och af samma sakkunnige vägledare fått
åtskilliga värdefulla upplysningar såväl om Washingtons arkitektoniska
prydnader som om de tillämnade förbättringarna, tror jag mig om att med
en viss säkerhet kunna yttra mig i ämnet. Som jag emellertid ej vill
lysa med lånta fjädrar, får jag framhålla, att jag endast är det
språkrör, hvarigenom min meddelare talar. Att omnämna allt hvad han
gjorde mig uppmärksam på skulle helt visst blifva tröttande; jag påpekar
därföre endast i stora drag huru han ser den blifvande »storstadens»
framtid och konstnärliga utsmyckning.

För den som har sinne för de modernare strömningarna inom
byggnadskonsten och de sträfvanden yngre arkitekter i Europa och delvis
i Amerika, särskildt i Chicago, tagit till rättesnöre är Washington i
arkitektoniskt hänseende helt enkelt nästan onjutbart, isynnerhet om man
betraktar de officiella byggnaderna såsom sådana och ej såsom delar af
ett helt. Vare detta icke sagdt i afsikt att söka bevisa, att den på
antika motiv baserade officiella arkitekturen i Washington vore
oestetisk, långt därifrån, men man har så länge gått och njutit af
klassiska motiv, af dessa slaviska kopior af den italienska
ungrenässansen, eller af den s. k. georgianska stilen isynnerhet här i
Amerika, där ingenting annat tyckes få insteg, att man verkligen med
leda betraktar de många hvitskimrande palatsen med deras oundvikliga
kolonnader, figurprydda pediment och monumentala yttertrappor. Man
känner, att de ej höra hit, man längtar efter något annat, något som
åtminstone är karakteristiskt för den stora republikens eget lif. Med få
ord, om man icke just vill ha »skyskrapare», så vill man ha snart sagdt
hvad som helst, men icke klassisk eller semiklassisk arkitektur.

Tager man däremot i betraktande t. ex. det öfverväldigande kapitoliets
ståtliga läge, dess mäktiga kupol, dess i vissa dagrar så mystiskt
skiftande färgton samt den omgifvande skickligt använda terrängen, ja då
måste man erkänna, att Washington har något enastående, något af den
»grandeur», som amerikanerna själfva dock först under de senare
decennierna velat tillerkänna det. Dickens’ och andre engelske
skriftställares kritik af Washington har visserligen sårat amerikanernas
fåfänga, men den har dock haft det goda med sig, att den sporrat de
mycket känsliga »yankees» till att göra uppoffringar för sin federativa
hufvudstad.

Men om Washington skäl blifvit kalladt »the city of magnificent
distances» eller som Dickens kallar det »the city of magnificent
intentions», kan det med fullt lika skäl kallas »the city of lost
opportunities». Man vill nog bra, och man tror själf, att man slagit in
på den rätta stråten, men fråga är, om man, ifall de nu uppgjorda
planerna komma till utförande, i själfva verket får hvad man väntat sig.

Detta blir dock ej i sådant fall vederbörandes fel, ty de ha inkallat
sådana smakråd som den framstående newyork-arkitekten M’Kim samt den
nyligen aflidne världsberömde bildhuggaren S:t Gaudens, men icke desto
mindre synes resultatet, modernt sedt, blifvit ganska klent, d. v. s.
med resultat menas den af dessa sakkunnige uppgjorda planen, som dock
redan i någon ringa mån börjat sättas i verket, och således kan så godt
som anses vara fastslagen.

Att dessa onekligen framstående förmågor icke mäktat lösa frågan på ett
mera tillfredsställande sätt beror hufvudsakligen på det förhållande,
att grunden till den plan de framlagt endast är en utveckling och ett
fastslående af utkast uppgjorda för omkr. 120 år sedan af själfve
presidenten Georg Washington med biträde af den fint bildade franske
ingeniörofficeren L’Enfant.

Man ansåg sig ej kunna slopa hvad stadens egen grundläggare utstakat,
men följden har blifvit, att man fått en visserligen storartad plan, men
gammaldags och stel som en fransk slottspark i Le Nôtre’s smak. Alla de
offentliga byggnader, som enligt denna onekligen pompösa plan skola
gruppera sig kring det system af vägar, rabatter, klippta häckar och
alléer, hvartill den nuvarande parken skall omdanas, komma att utföras
med oändliga kolonnader och mer eller mindre banala lisén- eller
pilasterfasader. Byggnaderna äro ämnade att förläggas på rätt stora
afstånd från hvarandra, hvarigenom totalverkan förfelas och hela denna
nu pittoreska »Mall», denna rustika, i viss mån i frihet uppvuxna och
just därföre så måleriska »_Botanical garden_» kommer att te sig ungefär
som ett midtelparti på en världsutställning, men tyvärr ej af lika
éfémèr natur.

Hvad som dessutom i mångas ögon gör den uppgjorda planen för Washingtons
förskönande förhatlig är, att man, för att »in absurdum» genomföra den
L’Enfantska planen, bestämt sig för att låta nedhugga massor af ståtliga
träd, delvis af sällsynta slag, uppvuxna ungefär der slumpen placerat
dem. Dessa sekelgamla vittnen till republikens första dagar vill man,
åtminstone på vissa platser, ersätta med stelt klippta lagerträd i
krukor, ämnade att uppställas utefter de symmetriska rabatter och
gångar, som enligt förslaget i ohjälplig skugglöshet utmynna från det
imposanta Washington-monumentet.

Detta skulle vara en vandalism utan like, som dock dess bättre ännu ej
kommit att sättas i verket och kanske på grund af de oerhörda
kostnaderna för hela planens genomförande (man talar om hundra miljoner
dollars) aldrig kommer att förverkligas.

Man skulle måhända ej ha så mycket att anmärka mot dessa tillämnade
anordningar, om det endast gällde att återställa en plantering, som
genom vanvårdnad kommit i lägervall. Men så är ingalunda förhållandet.
De af Washington och L’Enfant uppgjorda planerna, hvad denna del af
staden angår, förefinnas endast på papperet. Det skulle därföre bli ett
verkligt nyskapande efter gammalt mönster.

Att det moderna Amerika, med sina många framstående konstnärer och sina
yngre duktiga arkitekter ej skulle kunnat få mera tidsenliga planer för
sin hufvudstads försköning, har man verkligen svårt att tänka sig, och
man kan ej underlåta att önska, att det lika tråkiga som stela och med
en nyare uppfattning alldeles oförenliga förslaget, i brist på anslag
eller af andra skäl, skötes åt sidan tillsvidare, så att yngre krafter
måtte komma i förgrunden och gifva Amerika en hufvudstad af en typ, som
vuxit fram ur landets egen jordmån, och som komme att förläna den en
mera amerikansk prägel i dess bästa bemärkelse, ej en bismak af gammal
europeisk skräpkammare.

Min sakkunnige meddelare må ha rätt i dessa sina kanske väl
pessimistiska förutsägelser om det framtida Washington, det vill jag
visst ej bestrida, men bortser man från allt detta kommande akademiska
kram lämnande de officiella planerna ur sigte och endast fästande sig
vid hvad Washington nu är, skall man finna en förtjusande stad full af
öfverraskningar och storslagna perspektiv, men, om jag så må säga,
präglad af en slags förnäm hemtrefnad. En blommornas och den friska
grönskans stad, genomkorsad af ståtliga avenuer och inbjudande gator,
där högstammiga sycomorer, ekar, popplar, sällsynta japanska träd,
plataner, akasior, lindar slå verkliga hvalf öfver körbanorna lämnande
skugga och beredande välkommen omväxling. En mångfald pittoreska squares
och staty- eller fontänprydda öppna platser göra dessutom ett väl
beräknadt afbrott i det schackrutade gatsystemet, som tack vare sina väl
hållna alléer och saftiga gräsmattor icke gifver samma enformiga och
prosaiska intryck, som exempelvis New-York, ja hvarför inte vissa delar
af Stockholm, där på de s. k. »malmarna» schackrutsystemet med
hänsynslöshet infördes redan under drottning Kristinas tid vill jag
minnas.

Washington påminner om många europeiska städer. Det finnes vissa partier
på Pennsylvania avenue, särskildt under vintern då icke sällan slädfart
kan idkas, som föra tanken på Newskyprospektet i Petersburg med dess
något oregelbundna byggnader och den mäktiga Isaakskyrkan, som här
ersättes af kapitoliets öfverväldigande, i fjerran förtonade kupol. En
annan gång erinras man om vissa tyska brunnsorter såsom t. ex. Ems med
sina låga affärshus, där i oräkneliga krambodar utbjudas souvenirer och
brefkort, och där icke jäktande fotgängare i lugn och ro taga sig sin
hygieniska förmiddagspromenad.

          [Illustration: Typiskt gatuperspektiv (efter fot.).]

I skymningen, då kapitoliet ännu skönjes öfver all staden i trollsk
belysning likt ett sagoslott aftecknande sin kontur mot den skimrande
aftonhimlen samt inbäddadt i Botanical gardens’ härliga grönska, tycker
man sig i tankarna förflyttad till Monte Pincio i Rom. Jämförelsen
mellan S:t Peterskyrkan och Kapitoliet ligger då nära till hands.

           [Illustration: Massachusetts avenyen (efter fot.)]

När våren med sitt trollspö låter Washington, så att säga från ena dagen
till den andra lägga bort sin måhända något dystra vinterdräkt och iföra
sig sin gröna sommarskrud, då kan den framåtsträfvande och för sina
estetiska ideal varmt nitälskande staden upptaga täflan med hvilken
europeisk stad som helst och är nästan säker om en hedersplats.

Dessutom har Washington ett stort behag i den omständigheten, att det så
att säga »ligger på landet». Man behöfver nämligen icke gå sig trött för
att komma utom staden; man vet ej hvar staden slutar och landet
vidtager.

Denna rikedom på grönska och lummiga alléer, dessa parker, squares och
»circles» med sina väl hållna planteringar, som under våren och sommaren
göra Washington till något eget i sitt slag, ge dock staden under
vintermånaderna, och de äro ganska långa, en omisskännlig prägel af
öfvergifvenhet och vintersömn. Hvart ögat vänder sig mötes det af dessa
aflöfvade grenar, dessa nakna stammar, som onekligen verka dystert och
hvars gråstämda enformighet endast mycket sparsamt afbrytes af en eller
annan magnolias eller en eller annan mahonias något kyliga grönska.

Denna olägenhet delar naturligtvis Washington med andra städer, där i
stor utsträckning alléer pryda gångbanorna. I Champs-Elysées i Paris se
ju de aflöfvade träden ej heller vidare tilltalande ut vintertiden, men
där ge själfva gatulifvet, de tusentals ekipagen, de eleganta
fotgängarna, de i hastiga takter förbitrafvande ryttarna en ersättning,
som Washington, där gatulifvet är ovanligt stillsamt och föga
omväxlande, icke erbjuder. Jag kan icke bättre karakterisera den lugna
säflighet, hvarmed den äkta inbyggaren i Washington rör sig på sina
breda trottoirer och präktiga asfaltgator än genom att meddela följande
sanna anekdot. En liten gosse från Washington fick nyligen göra sitt
första besök i New-York jämte sin fader. Knappt hade de landstigit från
färjan från New Jersey och hunnit upp till Broadway vid Union square
förrän den af det myrstackliknande folkhvimlet något skrämde och häpne
ungdomen tog sina dagars upphof i rockskörtet sägande: »Hvar är elden
lös, pappa?»

Den byggnad, som ger hela Washington en alldeles enastående prägel, och
som utöfvat ett afgörande inflytande icke blott på hufvudstadens egen
estetiska utveckling utan äfven otvifvelaktigt å byggnadsverksamheten i
de olika staterna är det djärft tänkta, kupolbeprydda kapitoliet, den
Nordamerikanska republikens riksdagshus, där Kongressen sammanträder och
högsta domstolen har sina lokaler. Dess läge är präktigt, dominerande
staden. Den västra fasaden med sina väl afmätta terasser, trappor och
fontäner är mycket tilltalande, hvilket ej är förhållandet med den
egentliga hufvudfasaden, den östra. Detta hufvudsakligen beroende därpå
att kupolen, som tillkommit senare än själfva midtelpartiet, tilltagits
för stor för själfva basen, som ursprungligen uppbar endast en mindre
lanternin. Man har med rätta sagt att »här är en kupol med en byggnad
under sig, då det i stället borde vara en byggnad krönt af en kupol».

[Illustration: Kapitoliet, i förgrunden ett af G. Washington planteradt
träd (efter fot.).]

Denna brist kommer att i någon mån afhjälpas genom redan planerad
framdragning af det östra midtelpartiet omkring 36 fot, en åtgärd som är
ämnad att ge den, oaktadt sina enorma dimensioner, smäckra och luftiga
kupolen en betydligt kraftigare bas att hvila sin stora massa på.

        [Illustration: Kapitoliet: östra fasaden (efter fot.).]

Sådant kapitoliet nu står är det dock i fråga om helhetsverkan och i
förhållande till sin omgifning kanske enastående i världen samt kommer
för samtid och eftervärld i mer än ett afseende att verka symboliskt för
den nordamerikanska republikens hela karaktär och utveckling.

[Illustration: Kapitoliet på 1840-talet (efter gammalt stentryck).]

Man vill nog stort, men när det kommer till utförande, nöjer man sig
ofta med halfmesyrer, och sådant som imponerar på den ytlige
betraktaren, men som i själfva verket icke tål att »synas i sömmarna».
Men icke heller Rom byggdes på en dag; likaså ändras och förbättras
alltjämt såväl den amerikanska konstitutionen som det flere gånger
tillbyggda kapitoliet; och bara viljan finnes att göra det bästa, är det
ingen fara, att icke så väl den ena som det andra under sakkunnig
ledning och nitiska vårdares kärleksfulla uthållighet till slut bli hvad
Georg Washington åsyftade, när han om den nygrundade republiken sade:
»Let us raise a standard, to which the wise and the honest can repair».

           [Illustration: Kongressbiblioteket (efter fot.).]

Närmast till kapitoliet ansluta sig tvenne ännu ej fullt afslutade
marmorpalats afsedda till kongressledamöternas enskilda mottagningsrum,
kommittésalar, byråer m. m. Om dem kan man endast säga, att de äro
oklanderliga i sin hvitskimrande prakt, men tråkiga i sin akademiska
fullkomlighet. Kostnaden för dem är beräknad till fem millioner dollars.

        [Illustration: Kongressbiblioteket: Vestibulen (e. f.).]

I kapitoliets grannskap befinner sig äfven det ryktbara
kongressbiblioteket eller som det med sitt officiella namn heter
»_Library of Congress_». Tomten oberäknad, och naturligtvis ej heller de
dyrbara samlingarna, har denna byggnad kostat staten mer än 20 millioner
kronor, en enorm summa, men så är också denna institution något ensamt i
sitt slag. Dess yttre arkitektur påminner visserligen i mångt och mycket
om vissa officiella s. k. praktbyggnader vid »Ringen» i Wien eller i
Berlin, särskildt om det nya riksdagshuset i den sistnämnda staden, och
gör ej något vidare tilltalande intryck; det inre däremot med sin
ståtliga i hvit marmor, förgyllningar och delvis präktiga dekorativa
målningar utstyrda vestibul verkar onekligen imponerande, äfven om man
skulle tycka, att det är alltför pråligt för en den lärda verldens
helgedom. Den stora läsesalen, uteslutande utförd i läcker gulbrun
Siena-marmor, nästan utan förgyllningar samt med allt trävirke af
mörkbetsad mahogny, är utan gensägelse ett af de noblaste och
smakfullaste rum man kan få se.

[Illustration: Kongressbiblioteket: Läsesalen (efter fot.).]

Presidentens bostad af ålder kallad det »Hvita huset» eller »Executive
mansion» skall jag i annat sammanhang omnämna och hvad de öfriga äldre
officiella byggnaderna angår är ej mycket annat att säga än, att de i
allmänhet ansluta sig till den här så vanliga semiklassiska perioden
från 18:de seklets slut, som tryckt sin prägel på den amerikanska
arkitekturen och gifvit upphof till den s. k. kolonialstilen, d. v. s.
daterande sig från de dagar, då de östra staterna ännu voro en engelsk
koloni.

                [Illustration: Posthuset (efter fot.).]

Man tyckes vid officiella byggen här icke kunnat besluta sig för att
bryta med denna stil, som fått liksom ett slags hemortsrätt mer i
Amerika än annorstädes. Att komma ifrån dessa stela men enformiga
kolonner, dessa tråkiga, men i sin förnämhet onekligen imposanta
pilasterfasader tyckes vara en omöjlighet för de amerikanska
arkitekterna; ja, man påstår att allmänheten här icke tror, att en
byggnad kan äga berättigande att anses som »arkitektur» om den ej har
ett tillräckligt antal kolonner.

              [Illustration: Corcoranmuseet (efter fot.).]

Bland offentliga byggnader i Washington af jämförelsevis yngre datum,
som bryta med denna gängse stil må nämnas, posthuset i en ganska
misslyckad romansk stil, Smithsonian institutionen, statsdepartementet
m. fl. Särskildt är det senare, i samma billiga, franska senrenässans
som posthuset i New-York, ett verkligt monstrum af fulhet.
Corcoran-museet, daterande sig från 1880-talet är däremot en i många
afseenden originell, för ändamålet lämpad samt om konstnärlig smak
vittnande byggnad.

I stadens s. k. »residential section», där de rika ha sina praktfulla
villor, och där diplomaterna slagit sig ned, finner man ett flertal
intressanta och smakfulla nybyggen och en mängd äro under uppförande af
hitflyttande miljonärer, som önska ordna åt sig palatsliknande hem
värdiga deras gemålers fåfänga och behof af att lysa.

Ehuru Washington är kändt för att en mängd familjer flyttat till de
många nyuppförda, luxuösa hyreskasernerna, anser man dock ännu icke
såsom fullt passande att ej bebo ensamt hus och här liksom t. ex. i
Philadelphia bor man därföre oftast inom egen port. Gata efter gata,
avenyer och platser äro i denna del af staden inramade af oftast små
privathus utan arkitektoniska anspråk och sällan af mer än tre fönsters
bredd, låga, ojämna, skiftande i alla färger samt i de flesta fall föga
tilltalande. Men man känner att inom dessa murar finnas vänliga,
välvilliga, gammaldags hederliga människor af den burgna medelklassen,
med utpräglad känsla för hemmet och familjen samt att där trifves en
glad, icke blaserad ungdom, en anspråkslös och vänfast äldre generation.
Visserligen motsvara icke dessa hem i alla afseenden hvad en europé
skulle önska för att känna sig hemmastadd och ha trefligt, men
amerikanerna vilja ha det så som de ha det, och det är ju i främsta
rummet för sig de ordnat sina hem; man kan vara säker på, att om de
ville ha det precis som man har det i Europa, så hade de långt för detta
skaffat sig det. Dessa hus stå i afseende på komfort, äfven för enklare
familjer, betydligt framför den europeiska medelklassens »egna hem».

Mycket skulle vara att tillägga om Washingtons naturliga skönhet, men må
det nu sagda vara nog för att ge ett om också ofullständigt intryck af
den federativa hufvudstadens yttre och af den miljö, i hvilken
sällskapslifvets aristokratiska och byråkratiska element mötas, täfla,
och utkämpa sina strider.




                            TREDJE BREFVET.

                               »Society».


Det finnes väl ingen småstad i hela världen, som icke har sin s. k.
societé, d. v. s. en klick af några utvalda, som anse sig för mer än de
andra, och som beslutit sig för att de, och endast, de äro fint folk.
Detta är ett faktum som litet hvar kunnat konstatera. Sådana klickar
finnas såväl i Trosa som i Paris och det är lika svårt att få räknas
till dessa utvalda i den ena som den andra staden, ehuru urvalet i en
liten stad sker med ändå större hänsynslöshet, och möjligheten att få
»komma med» är betydligt mindre där, ty man blir ju i mindre samhällen
så lätt intim och man har folk »in på näsan på sig».

I de af Europas hufvudstäder, där ännu ett kejserligt eller kungligt
hofceremoniel skrifver lagarna inbilla sig en del folk, att de genast
bli mottagna i »societén» bara de blifvit presenterade på hofvet. Detta
är dock ett stort misstag. Man blir bjuden på hofvet, kanske till en bal
hos en utrikesminister och några liknande mer eller mindre officiella
tillställningar, men att tillhöra klicken är något helt annat. Man måste
vara släkt med de ledande damerna, mannen måste tillhöra en viss klubb,
damerna böra framför allt äga detta lediga på samma gång som värdiga
uppträdande, som knappast står att finna hos andra än dem som äro nog
lyckliga att ha kunnat draga fördel af mödrars och mormödrars erfarenhet
inom stora världen. Den ekonomiska frågan är af underordnad betydelse,
endast man kan »sauvera apparanserna», ty några stora pretentioner ha i
detta hänseende aldrig uppställts. Vissa fordringar på bostad, toiletter
samt en eller annan föga betungande tébjudning, det är allt. Med få ord,
man blir ej en medlem af societén bara därför att man vill. I städer
sådana som Paris, London, Wien finnes det naturligtvis en mångfald olika
selekta kretsar, men icke desto mindre skall man alltid finna en
särskild klick, som är och förblir »societén».

Washington vore ej Washington, om det ej hade sin »society», och detta i
mer än en bemärkelse, ty de framsteg den federativa hufvudstaden kunnat
glädja sig åt under de senaste decennierna har den till stor del denna
»society» att tacka för. Innan det blef modet för en del rikt folk att
tillbringa vintern här, lefde Washington ett tynande lif, nu däremot
sjuder det af lifslust och societetslifvet har varit en af häfstängerna
för detta uppsving.

»Society» i den federativa hufvudstaden har haft en ganska egendomlig
utveckling.

Allt som rörde sig kring presidenten, kabinettet och kongressen intog i
äldre tid naturligtvis främsta rummet, men de förändringar den
officiella världen så ofta var underkastad gjorde, att »society» så
småningom grupperade sig kring en del fina, mest från engelska tiden
härstammande Virginia- och Marylandfamiljer samt kring medlemmarna af
Förenta staternas högsta domstol, hvilka hade första platsen i den
administrativa hierarkien och ännu pretendera att placeras mellan
utländska ambassadörer och envoyéer samt sålunda före kabinettet eller
statsråden. Det låg i sakens natur, att dessa på lifstid nämnda
funktionärer, eller rättare sagdt, deras fruar jämte »the cave-dwellers»
d. v. s. de finaste urinnevånarne skulle bli de »högsta hönsen i
korgen»; de utgjorde således helt naturligt en stamtrupp, som jämte
corps diplomatique bildade »society». Hvad corps diplomatique angår kan
nämnas, att den förresten endast undantagsvis tillhörde denna
Washingtons »allra finaste» societé och ej heller trifdes i dessa
kretsar, där endast engelska talades, och där man lefde ett mycket
enkelt, flärdfritt lif, snarare ägnadt åt estetiska än åt sociala
intressen.

Diplomaterna, som under dessa tider af patriarkalisk enkelhet ej räknade
ambassadörer i sin krets, kände sig dessutom undanpetade i de myndiga
domarnas sällskap, där de måste nedstiga ett trappsteg. Däraf uppstod så
småningom en ny klick, den diplomatiska, som i sig upptog en del yngre
medlemmar af den andra societeten samt naturligtvis utrikesministerns,
eller, som han här kallas, »the secretary of state», familj. Umgänge
idkades icke desto mindre mellan de båda falangerna, men dock mera
kyligt, hvartill naturligtvis bidrog, att inom diplomatklicken talades
mest franska.

Sedan det blifvit sed att omvälja senatorerna, hvarigenom dessa under
långa tider så att säga fingo hemortsrätt i Washington och under någon
tid af säsongen där införde sina familjer, tillkom ett nytt element, som
dock hufvudsakligen rörde sig inom den officiella världen.

Efter inbördeskriget på 1860-talet uppträdde på skådebanan ännu ett
element, som på grund af sin prestige ansåg sig väl värdt att få insteg
i societén i Washington; det var det militära, som under ett tiotal år
t. o. m. nästan hade ledningen. Officersfamiljer, från armén och
flottan, slogo sig ned i hufvudstaden och gåfvo åt baler och
middagsbjudningar ett nytt lif, särskildt blefvo yngre officerare en
mycket välkommen tillökning i sällskapslifvet, som just var, och
fortfarande alltid är, i saknad af kavaljerer. Dessa familjer, som mera
lefde på männens eller sönernas å slagfälten vunna ära än på pengar,
kunde dock ej, utom i få fall, göra sig gällande i längden och nu är den
militära societén en särskild krets för sig, mycket värdig och ansedd
inom den officiella världen, men utan inflytande på det mera selekta
sällskapslifvet, däri de dock, ehuru mera sällan deltaga. Några unga
militärer samt naturligtvis de som äro anställda såsom »aides» eller
uppvaktande hos presidenten äro likväl gärna sedda gäster i alla olika
kretsar, där deras egenskaper af dansörer högligen uppskattas.

I gamla tider voro presidenten och hans fru tongifvande, dock utan att
egentligen ingripa i själfva societéns göranden och låtanden.
Presidenterna voro i regel äldre män, när de tillträdde sitt höga ämbete
och fruarna, som, på få undantag när, voro uppfostrade under
demokratiska förhållanden i någon mindre stad, brydde sig ej om eller
kunde ej sätta sig in i det gryende storstadslifvet i Washington. De
gjorde sina reglementerade middagar, hade sina alltid genomtråkiga
officiella och semi-officiella mottagningar men gingo endast bort, när
de voro bjudna till vice presidenten och statsråden, ett bruk som ännu
bibehålles. Särskildt är detta fallet med den af presidenten och hans
fru vedertagna praxis att ej mottaga bjudningar till de utländska
sändebuden, då det i öfverensstämmelse med en gammal tradition och
enligt konstitutionen är förbjudet för den nordamerikanska statschefen
(och följaktligen för hans »gemål») att begifva sig på utländskt område
eller mottaga gästfrihet under främmande flagga och såsom sådant anses
ambassader och legationer, där ju de respektive makternas flaggor äro
hissade.

När emellertid dåvarande vice presidenten Chester Arthur genom
presidenten Garfields död 1887 oväntadt blef beklädd med
presidentvärdigheten, inträdde en ändring i afseende å den exekutiva
maktens deltagande i sällskapslifvet. General Arthur var en
sällskapsmänniska, en klubbman med förfinade vanor, en épicuré, som
alltjämt citeras för sina fina middagar, sitt sällskapliga väsen och
sina eleganta kläder. Om nu orsaken är att söka häruti eller ej, nog af,
under hans något öfver treåriga presidenttid började en del miljonärer
från Newyork att vintertiden tillbringa några månader i Washington; rika
senatorer uppbyggde åt sig villor, som nu se ganska enkla ut, men då
ansågos såsom höjden af elegans. Den ena miljonärsfamiljen efter den
andra flyttade hit och därmed hade åter ett nytt element i hufvudstadens
sociala lif tillkommit, ett element, som helt och hållet omskapat
sällskapslifvet här och så att säga sprängt societén i tvenne läger,
öfver hvilka dock alltid tronar den finfinaste klicken eller som den här
kallas »the inner set».

Det var mångmiljonären Whitney, som först inledde raden af dessa
öfverdådiga och af uppkomlingslyx kännetecknade fester, hvilka slogo de
gamla »cave dwellers» med häpnad blandad med afsmak, och som föranledde
dem att taga afstånd från ett sällskapslif så föga öfverensstämmande med
deras begrepp om gammaldags gediget och förfinadt uppträdande.

Men miljonärernas krets vidgades och vidgades; diplomaterna, som ha till
sin uppgift bl. a. att gå ut i stora världen och i rökrummens intimitet,
sedan de eldiga vinerna lossat tungbanden, söka uppsnappa nyheter och
politiska hemligheter, aktade ej för rof att med sin närvaro hedra en
eller annan ganska tvetydig mångmiljonärs fester. Som diplomaterna voro
nästan oinskränkta domare öfver hvilka som skulle anses värdiga att
upptagas i »the inner set», blef det snart genom det kryphålet som
familjer utan ställning i sina respektiva hemorter lyckades »komma med»
i Washington. Skulle någon af staden Washingtons egna uppkomlingar
försöka bli mottagna i dessa selekta kretsar kan han dock vara säker på
att bli boykottad och icke ens den diplomatiska vägen skulle stå honom
öppen.

Emellertid ha Chicago-, San Fransisco- och New-Yorkmiljonärer slagit sig
ned i Washington, hvars societetslif mer och mer antagit samma prägel,
som det eleganta lifvet i Newport och Tuxedo eller i Europas s. k.
»winter-cities». Man kommer hit några månader och ägnar sig uteslutande
åt sällskapslifvet, man ger middagar, man bjuder på sång af Caruso och
Melba, man har sina »bridgepartier», sina automobilfärder o. s. v. Från
att äga ett verkligt fint och i allo gediget men i viss mån modest
sällskapslif har Washington blifvit en verklig fåfängans marknad, hvars
dragningskraft på allra sista tiden börjat förete en liten tillbakagång.
I synnerhet har sista säsongen, oaktadt middagar och baler i oändlighet
aflöst hvarandra, visat tecken på afmattning.

Visserligen påstås en rik newyorkare för några år sedan ha yttrat att:
»med en president från New-York, en utrikesminister från New-York, en
engelsk ambassadris från New-York (d. v. engelske ambassadörens fru,
lady Herbert), en del miljonärer från New-York och en newyorkare såsom
föreståndare för den bästa restauranten börjar Washington verkligen bli
beboeligt». Detta hindrar dock ej att dessa blaserade mångmiljonärer i
grund och botten tycka att här är ganska tråkigt och småstadsaktigt, och
flera påstås vara färdiga att sälja sina villor. Andra, som flyttat hit
och endast delvis »kommit med», resa hellre öfver till Europa, där de
under alla omständigheter få mera för sina pengar, om de också icke ha
så mycket större utsikter att där bli upptagna i de finaste kretsarna.

Presidenten Roosevelts aera har varit och är isynnerhet nu kännetecknad
af att en viss kyla mellan »Hvita huset» och »society» så småningom
inträdt. Flere familjer, som varit mottagna af »the inner set», ha ej
upptagits på presidentens bjudningslistor, hvarigenom slitningar
uppstått. Äfven har presidenten ganska oförtydbart visat sig afvog mot
en eller annan diplomat, som därföre återkallats. Detta har också
inverkat på frekvensen vid de sedvanliga mottagningarna, där många, som
annars pliktskyldigast bruka infinna sig, lyst med sin frånvaro. Man har
äfven inom societén misstyckt, att presidenten i ministären inkallat en
jude, m:r Straus, som dock åtnjuter berättigadt anseende och tvenne
gånger varit envoyé i Konstantinopel. Det är icke så mycket, att han är
jude, som att han icke är kristen, hvari orsaken till isynnerhet »the
cavedwellers» ogillande af valet är att söka. Man är nämligen här
ytterst konservativ i religiösa frågor.

Presidenten Roosevelt är i öfrigt icke vidare road af det ytliga
sällskapslifvet och hans fru, som visserligen redan som guvernörska i
staten New-York och senare någon tid som vice presidentska måst åtaga
sig åtskilliga sociala förpliktelser och bordt vara tränad för sin höga
plats såsom »the first lady of the land», har ej heller visat något
lifligare intresse för societén. Denna har känt sig stött öfver, att hon
nästan helt och hållet öfverlämnat bestyret med detaljerna af hennes
relationer med societén till sin »social secretary», miss Hagner, som,
efter hvad det påstås, med kanske väl ovarsam hand gått tillväga i
afseende på de sociala domslut, som utfärdats från det »Hvita huset».

Detta hindrar naturligtvis ej att presidenten och Mrs Roosevelt ha många
anhängare, men säkert är, att just sista året ha slitningarna varit
ganska märkbara och inverkat på sällskapslifvet. Om »the inner set»
skulle välja president, är Roosevelt säker på att ej bli omvald. Ehuru
man helt opartiskt erkänner hans många framstående egenskaper som
politiker, tänker man ej särdeles högt om honom som sällskapsmänniska,
detta ehuru han kan vara glad med de glada, gärna placerar ett lustigt
skämt och är ytterst artig mot damerna. Animositeten är dock kanske mest
att söka på kvinnosidan, ty Washington liksom alla mindre samhällen har
det stora felet att vara en »skvallerhåla», hvilket annars ej är
karakteristiskt för amerikanska förhållanden.

Oafsedt dessa konflikter uppröres sällskapslifvet ofta af disputer om
rang. Ingen vill ge med sig och i många fall har man måst kringgå vissa
svårigheter genom att till middagsbjudningar ej samtidigt invitera
sådana dignitärer, som skulle känna sig »knuffade», ifall den ene eller
den andre skulle få första platsen. Här är detta så mycket viktigare,
som man till en middagsbjudning oftast ordnar sig så, att man har
hedersgästen, d. v. s. redan på bjudningskorten står: »Mr och Mrs ...
anhålla om äran att få se Mr och Mrs ... till middag för att möta (meet)
t. ex. ... ambassadören och madame X.» Det passar sig nämligen ej att
bedja två lika förnäma att »möta» hvarandra.

Washingtonsocietén är förresten känd för något som skulle kunna kallas
celebritetsfeber, som rasar här alldeles som i England, och den, som har
den minsta lilla pretention på att vara hvad man här kallar »a lion» kan
i Washington få sitt lystmäte på middagsbjudningar, där han blir »mött»
af nästan samma personer dag ut och dag in, ty alla vilja ju gärna ha
åtminstone ett nytt ansikte vid sitt bord och därföre begagnar man äfven
tillfället att se just främlingar.

Rangförhållandena äro egentligen enkla nog, men icke desto mindre uppstå
tidt och ofta heta strider, som lägga sig för någon tid endast för att
åter flamma upp.

Presidenten, som kallas »His Excellency», liksom franska presidenten,
samt tilltalas Mr President, har naturligtvis jämte sin fru första
platsen. Sedan kommer vice presidenten, som utan något som helst omval
eller dylikt inträder på presidentens plats för den händelse att denna
skulle aflida under 4-årsperioden. När Lord Pauncefoot upphöjdes till
ambassadör och begärde rang före vicepresidenten, fick han från
utrikesdepartementet i London det svar, att han skulle »ceder le pas» på
grund af vicepresidentens säregna ställning.

Näst vicepresidenten komma de nio ambassadörerna och efter dem
placerades förut högsta domstolens ledamöter med sin chef i spetsen, men
de ha dock nu fått rycka ett steg längre ned och gå efter envoyéer och
ministrar, som komma närmast ambassadörerna, ehuru statssekreteraren
(för utrikes ärenden) går före envoyéerna; de öfriga sekreterarna
(statsråden) gå i allmänhet efter. Omedelbart följa: amiralen af
flottan, senatorer, staternas guvernörer, representanter, generaler,
amiraler o. s. v.

Från denna regel äro dock så många undantag och så mycket »ceder le
pas», att man, för att begagna ett lika karakteristiskt som populärt
uttryck, måste hålla tungan rätt i mun för att ej begå misstag eller
stöta någon. Det anses vara under republikens värdighet att utge någon
codex i placeringsväg, men nog skulle det vara välgörande.

Som ingen hofrang finnes och infödda personer inom societén utom
militärer ju i allmänhet icke ha någon rang, placeras sådana mycket
beroende på värdinnans smak. En betitlad utlänning, en engelsk hertig t.
ex., placeras, om än aldrig så ung, näst efter ambassadörer i enlighet
med det engelska hofceremonielet. För resten gäller den utmärkta regeln,
att de som bäst passa ihop placeras bredvid hvarandra, såvida det icke
är åldern som får afgöra. Detta senare alternativ torde dock här, där
alla vilja synas unga i det sista, icke komma att bli populärt.

För dem som ej känna förhållandena synes emellertid allt gå så lätt och
ledigt, att man ej skulle kunna ana hvilka stormar, ja, orkaner ibland
uppröra den så lugna och spegelblanka ytan.

Nu till en annan sida af Washingtons sällskapslif.

»Washington är odrägligt med sitt föråldrade, tidsödande visit-tvång»,
så säga icke blott nykomna diplomater, utan äfven senatorer,
»representatives» och andra officiella personer, som göra sin första
»season» i hufvudstaden. I Europa gälla vissa regler, som så att säga
ingå i den högre societetens uppfostran och utan nämnvärda olikheter
observeras i de olika hufvudstädernas tongifvande kretsar, i mångt och
mycket skiljande sig från hvad här är brukligt. Man kan ju ej misstycka
att amerikanerna ha sina egna regler, sina ur deras samhällslif uppvuxna
traditioner, men icke desto mindre tycker man dock, att det vore på
tiden vidtaga åtskilliga ändringar efter europeiskt mönster, allrahelst
Europa med rätta kan ha pretention på att likt en mamma, som för ut sin
dotter i stora världen, gifva den famlande ungdomen vissa vinkar.

I Washington äro de yttre formerna för sällskapslifvet ännu i dag
ungefär hvad de voro när till societén räknades endast ett ganska
begränsadt antal familjer. Någon omgestaltning tyckes oaktadt den
kolossala utvidgningen i societékretsarne icke vara möjligt att få till
stånd. Man är så konservativ i den stora republiken. Det låter onekligen
som en paradox, men det är icke desto mindre fullkomligt sant och mången
gång blir man verkligen slagen med häpnad öfver huru gammaldags, huru
konventionella människorna äro här, och man skulle ofta vilja ge dem en
riktig uppruskning. I synnerhet gäller detta om sättet att göra visiter
inom Washingtons »high life», hvars lagar i det hänseendet tyckas vara
minst lika oantastliga som de tio budorden.

Man begär nämligen här, att äfven herrarna skola göra personliga besök,
och ofta ser man snälla gubbar ur den officiella världen helt beskedligt
tåga omkring med sina fruar och döttrar alldeles som man på 60-talet
brukade göra på nyårsdagen i Europa.

En nyanländ ambassadörs- eller ministerfamilj gör, sedan mannen blifvit
vederbörligen mottagen i »högtidlig» audiens af presidenten, personligt
besök hos mrs Roosevelt på tid och dag som meddelas från Hvita husets
sekretariat. Presentationen sker genom corps diplomatique’s doyenne, nu
baronessan Mayor des Planches, italienske ambassadörens fru.

Mrs Roosevelt gör icke återvisit annat än till ambassadriserna, men
skickar sitt kort till envoyéernas fruar.

Jag skall ej annat än i förbigående nämna hvad de officiella
amerikanerna ha att iakttaga, då ju dessa anteckningar närmast afse
diplomaternas åligganden.

Sedan en nyanländ ambassadör vederbörligen mottagits i »Hvita huset» gör
han personliga visiter hos de andra ambassadörerna, samt sänder till
hela corps diplomatique en notifikation, att han blifvit mottagen af
presidenten samt underrättar att han en viss dag tager emot sina
kolleger med fruar, sekreterare o. s. v. Först härefter sänder
ambassadören genom sin sekreterare sina kort till envoyéerna.

Envoyéerna göra, sedan de mottagits af presidenten, visit hos alla
envoyéerna samt tillskrifver ambassadörerna ett personligt bref med
anhållan om att de måtte utfästa en dag, då han kan få göra dem sin
uppvaktning. Legationssekreterare måste göra visit hos alla
beskickningsschefer samt lämna sitt jämte sin chefs kort, hvarpå är
skrifvet p. p. (pour présenter).

Ambassadörerna göra ej första visit hos någon af de högre
statsfunktionärerna utom hos vice presidenten. En stackars envoyé eller
en simpel legationssekreterare måste däremot, utom hos kolleger, göra
personlig, märk väl personlig, visit hos: alla de 9 medlemmarna af
högsta domstolen, stadsrådet (the cabinet), de 92 senatorerna och
talmannen. När så härtill kommer en oändlighet af återvisiter till
generaler, amiraler, »representatives», undersekreterare, privatpersoner
tillhörande »society» kan man med lätthet tänka sig, att en europeisk
diplomat kan få myror i hufvudet.

Damerna ha samma skyldigheter som männen.

För att reda ut denna härfva ha många anställt särskilda »social
secretaries», som göra upp visitlistor, besvara bjudningsbref, utsända
kort, när så skall vara etc. etc. Det är en stor lättnad, men ställer
sig naturligtvis ganska dyrbart. För dem som föra stort hus, ge mycket
fester och följaktligen känna »hela världen» är det dock nästan
oundvikligt att ha en sådan hjälpreda, som känner huru allting skall gå
till, hvad människor heta, hvar de bo, när de ha sina mottagningar o. s.
v.

Hvad själfva sällskapslifvet i det moderna Washington beträffar är det
föga olika det i London, som med amerikanernas engelska traditioner ju
är helt naturligt, endast att det i yttre glans och omväxling på långt
när icke kan jämföras med lifvet i Londons societé under säsongen. Allt
är här gifvetvis i mycket mindre skala, men hela tonen är god, umgänget
är fint och i allmänhet förvånande raffineradt för ett demokratiskt
land. Visserligen händer det ibland, att man hoppar öfver skaklorna, så
som det hände härom året på en större bal gifven af en bekant miljonär,
men det hör till undantagen. När man varit här någon tid och kommit in i
de gamla goda familjerna, blir man riktigt ond på sig själf, som gått
och bedömt alla amerikaner och amerikanskor efter vissa osympatiska,
vräkiga specimen man sett i Europa eller äfven i de större städerna här.
Man kan utan öfverdrift säga om societén i Washington, att den i
allmänhet är utan ostention samt mycket måttfull i sitt uppträdande. Ja,
kanske till och med skulle kunna sägas, att isynnerhet hos damerna
framträder väl tydligt en rädsla att icke vara nog comme-il-faut, en
osäkerhet som frapperar de världsvana societédamerna från Europa, som
komma öfver hit.

De nöjen som bjudas äro: middagar, baler, luncheons, »musicals» samt på
våren utfärder eller trefliga klubbfäster med damer o. s. v. Tyvärr är
det illa ställdt med teaterförhållandena; detta kommer dock med stadens
vidare utveckling att så småningom ordna sig.

Middagsgifning är emellertid en alldeles speciell sida i Washingtons
sällskapslif och man finner ut de mest otänkbara sätt att göra dem
omväxlande och intressanta.

Säsongens brådaste tid är från 1 december till ask-onsdagen, då en rätt
stilla tid inträder, men under dessa 3 månader måste man ha nerver af
stål och härdade matsmältningsorgan för att hålla ut.

Att konversationen blir tom och enformig, att samtalsämnena, utom
skvaller, tryta, ligger ju i sakens natur, när man ständigt träffar
ungefär samma människor, äter samma mat, vistas i rum som äro möblerade
på samma sätt, ser damer, som äro klädda så precis lika, att man
knappast kan skilja dem åt.

Men detta är ingenting särskildt karakteristiskt för Washington, ty
samma förhållande äger rum öfver allt i stora världen, kanske dock mest
i Amerika, där alla skola ha det lika, åtminstone till det yttre.

Oaktadt sin enformighet, som för de yngre diplomaterna kan vara
pröfvande nog, äger dock lifvet i Washington, sedan den första verkligt
påkostande visitkampanjen är öfver, ett obestridligt behag. De som varit
här länge, öfverge det endast ogärna och sällan reser någon härifrån
utan att lämna verkliga vänner, vänner i ordets allra bästa bemärkelse,
trofasta, tillgifna och tjänstvilliga.




                            FJÄRDE BREFVET.

                    »Hvita huset» och dess invånare.


»The executive mansion», det vill säga det palats, som Förenta staterna
ställt till den verkställande maktens förfogande kallas i dagligt tal
endast »Hvita huset», ett namn, någon tid fallet i glömska, nu af
presidenten Roosevelt åter bragt till lif. Detta namn har också en
intimare, gammaldags prägel, väl passande för den för amerikanska
förhållanden ganska modesta och i synnerhet till det inre föga
imponerande byggnad, där den nästan med autokratisk myndighet utrustade
statschefen utöfvar sitt maktpåliggande värf.

Huset uppfördes i sitt ursprungliga skick redan mellan 1792 och 1797
samt fick ett präktigt läge på en vidsträckt tomt, som nu är ordnad till
en afstängd park gifvande det hela något seigneurialt, hvarigenom dess
egen obetydlighet i viss mån motverkas. Byggnaden var dock ingalunda
något arkitektoniskt mästerverk och hade till förebild hertigens af
Leinsters slott nära Dublin. I dess första skede beboddes huset redan af
republikens andre president Adams äfvensom sedermera af Jefferson, men
blef lågornas rof under kriget med engelsmännen år 1814. Det
reparerades, ombyggdes och förstorades dock snart därefter och har sedan
utan väsentliga förbättringar sett den ena presidenten efter den andra
flytta in, verka där och åter packa sina kappsäckar för att oftast med
en suck af lättnad lämna icke blott sitt ansträngande och mycket
fordrande arbete utan äfven den ganska inadekvata bostaden åt sin
efterträdare.

        [Illustration: Hvita huset: Norra fasaden (efter fot.).]

När presidenten Roosevelt genom Mc Kinley’s död 1901 blef herre i »Hvita
huset», fann han det i ganska dåligt skick, såväl hvad det inre som det
yttre beträffade och dessutom ansåg Mrs Roosevelt byggnaden fullständigt
otillräcklig och otidsenlig. Med sin karakteristiska beslutsamhet
förklarade presidenten att något måste göras för att få huset i värdigt
skick, hvarpå kongressen med största beredvillighet ställde nödiga medel
till förfogande. Tillbyggnader gjordes, särskilda lokaler för
kabinettets sammanträden uppfördes i parken, en del smaklösheter i den
inre dekoreringen, som tillkommit under olika presidenter, aflägsnades
och, framför allt, huset gjordes åter hvitt. Det hade nämligen under
årens lopp antagit en färgton, som mer och mer dragit åt smutsgrått.
Ingen undrar då, att det gamla namnet äfven kommit i glömska.

Sådant huset nu står där, är det emellertid i viss mån en prydnad för
Washington, ehuru det liksom nästan all amerikansk modern arkitektur
icke företer annat än en trogen kopia af en äldre stil. I sin
oklanderliga hvithet är det både nobelt och tilltalande. Det liknar dock
mer en förmögen privatmans gedigna bostad eller en af de mindre
prefekturerna i ett franskt departement, än ett hem för en så myndig man
som en stormakts president.

Men man måste likväl taga i betraktande, att det endast är sedan knappa
tjugo år som den stora republiken börjat förverkliga sina
stormaktsdrömmar och att massan af medborgare ej alls inser
nödvändigheten af att en stormakt anlägger några af de »imposanta
attribut», man i Europa anser oafvisliga, när det gäller den yttre ståt,
hvarmed sedan sekler den executiva makten brukat uppträda.

Lifvet i det »Hvita huset» är prägladt af en viss enkelhet men icke
desto mindre mycket värdigt, och man känner, att alla detaljer äro
ordnade både med förstånd och smak på samma gång som det hvilar ett
slags förnämt lugn öfver det hela. Man ser husmoderns hand och man
känner att intet är öfverlämnadt åt slumpen; allt är regleradt, allt går
väl till utan att man i något afseende söker täfla med miljonärerna. Vid
anordnande af sådana storartade fester som t. ex. när prins Heinrich af
Preussen för några år sedan gjorde sitt så omtalade besök i Amerika,
visade Mrs Roosevelt, att hon på ett mästerligt sätt kunde gå i land
äfven med uppgifter, som sällan föreläggas en amerikansk husmoder, vore
hon äfven presidentens fru.

Presidenten har sin privatsekreterare, Mr Loeb, som jämte en hel stab af
stenografer, maskinskrifvare, öfversättare o. s. v., är honom behjälplig
med det oerhörda och synnerligen betungande besvarandet af de ofta nog
till flere hundratal uppgående enskilda bref och skrifvelser, som
dagligen från hela Amerika och från utlandet strömma in i presidentens
enskilda »office».

Dessutom har han såsom president ett visst antal officerare anställda
såsom »aides» samt ett slags »majordomus», hvilkas skyldighet det är att
ordna mottagningar, lämna gästerna placeringskort vid middagsbjudningar,
verkställa presenteringar för presidenten och för Mrs Roosevelt, samt
bjuda armen åt damer, som komma utan kavaljerer o. s. v. De ha af
gammalt blifvit kallade »coffee coolers,» d. v. s. på militärt språk
sådana soldater, som, när kamraterna tåga ut till batalj, äro beordrade
som handräckning åt kockarna i lägret. Till dessa poster har i allmänhet
utvalts framstående unga män med godt utseende och goda fasoner.

Presidenten Roosevelt med sitt sinne för det pittoreska har valt många
af sina »aides» bland sönerna eller sonsönerna till män, hvilkas namn
äro ryktbara i Amerikas historia. Sålunda ha under senare tider varit
tjänstgörande en ung Grant, en Lee, en Sheridan o. s. v. Mrs Roosevelt å
sin sida har, såsom förut nämnts, sin egen »social secretary», miss
Hagner, som intager en ställning liknande den af en ceremonimästare, ty
allt som i det »Hvita huset» ordnas i socialt afseende är öfverlämnadt
åt henne att utföra, om hon också ibland måste böja sig för ett »högre
råds» anvisningar. Mrs Roosevelt har nämligen anordnadt ett slags
konklav af alla statsrådsfruarna, som hvarje tisdag mötas hos henne och
diskutera frågor rörande societén och därmed sammanhängande ting. Dessa
»konseljer» ha mycket klandrats af »society», som funnit dem både
löjliga och opåkallade såsom görande mera skada och åstadkommande mera
split än förr inom de olika lagren af sällskapslivet.

Nu en liten blick på s. k. »social functions» och på den etikett m. m.,
som är gällande i det Hvita huset under den Rooseveltska regimen.

På nyårsdagen, som inleder säsongens mera officiella afdelning aflägger
hvarje i Washington boende i offentliga värf stadd person eller vanliga
medborgare, som så önska, sitt besök hos presidenten. Det är denna
mottagning, som litet emellan i den europeiska pressen omtalas, då
presidenten ibland måste trycka handen på mer än 8,000 personer under en
förmiddag. Mrs Roosevelt är äfven närvarande och jämte presidentparet
äro, såsom ett slags hedersvakt, som omgifver dem, tillkallade
sekreterarna (statsråden) och privatsekreteraren med fruar. Mottagningen
eller rättare sagdt defileringen eger rum i det s. k. Blå rummet.
Presidenten med fru samt sekreterarna med damer samlas två trappor upp
och tåga i procession till festvåningen, där de i det sagda rummet
intaga sina platser vid den ena kortsidan. Corps diplomatique, som, på
grund af herrarnas lysande uniformer, ordensdekorationer och ofta
distingerade utseenden väcka stort uppseende och intresse har jämte ett
fåtal af de allra högsta statsfunktionärerna fått sig platser anvisade
där.

Defileringen börjar klockan 11 f. m., då en musikkår spelar en marsch.
»Hvita husets» »majordomus», nu öfverste Bromwell, utropar hvarje(!)
persons namn och den officiella handtryckningen äger rum. Mrs Roosevelt
böjer endast på hufvudet, men är dispenserad från att taga den oändliga
strömmen af nyårsönskande medborgare i hand, utom när hon särskildt vill
hälsa på någon bekant eller mycket framstående person. Så var det dock
icke förr, men Mrs Mc Kinley, som var af klen hälsa, införde denna nya
tingens ordning, en synnerligen påkallade reform, som sedan dess
upprätthållits under den nuvarande regimen. Sedan de mera officiella
medborgarna varit i elden, kommer kl. 1 hvem som helst, som önskar visa
presidenten sin respekt. Vid förra årets stora mottagning aflägsnade sig
Mrs Roosevelt, när den mera allmänna mottagningen skulle börja och har
hon därföre fått uppbära mycket klander.

Klädseln för herrar är: uniform för diplomater och officerare; för andra
redingote eller för resten huru man bäst vill och kan. Också får man se
de mest egendomliga kombinationer. Damerna äro i eleganta visitdräkter.
Efter mottagningen ger presidenten frukost för sekreterarna med damer.

Presidenten har utom denna officiella mottagning under säsongen fyra
större semi-officiella mottagningar för omkring 2,000 personer hvarje
gång samt tre stora middagar. Dessa tillställningar äro ansedda såsom
något oerhördt tråkigt och ehuru många, t. ex. medlemmarna af
diplomatiska kåren, erhålla kort till alla mottagningarna infinna de sig
sällan mer än på en. Mottagningarna äro ordnade så att vid hvarje
särskildt tillfälle äro olika korporationer hedersgäster; vid den
första: corps diplomatique, vid den andra justitiestaten, vid den tredje
kongressen och vid den fjärde arméns och flottans representanter.

De officiella middagarna äro: en för kabinettet, en för diplomatiska
kåren samt en för högsta domstolen. Utom dessa hedersgäster äro då
inbjudna en del framstående medlemmar af kongressen, administrationen,
armén och flottan etc., dock alltid så valda, att de i ett eller annat
hänseende passa i hop med dem, för hvilka middagen gifves. Gästerna
samlas i det s. k. »East room», en balsal af ej alltför imponerande
proportioner, nyligen omdekorerad, smakfull men utan pretention. Hvarje
anländande gäst erhåller af förste vaktmästaren (usher) ett kort, hvarå
platsen vid bordet angifves, herrarna dessutom ett kort upptagande
namnet på den dam de skola föra ut; skulle damen inte vara känd af
kavaljeren, verkställes presentation genom en af presidentens »aides»,
hvilka alla äro närvarande i samlingsrummet för att mottaga gästerna.

[Illustration: Balsalen i »Hvita huset», kallad »The East room» (efter
fot.).]

Sedan alla samlats i salens nedre ända inträder presidenten med sin fru
och gästerna defilera efter rang och ordning alldeles som vid en
mottagning. Därefter bjuder presidenten armen åt den förnämsta damen
samt följes omedelbart af den i rang högsta manlige gästen, som
convojerar Mrs Roosevelt; de öfriga ordna sig i procession. Middagarna
äro i allmänhet oklanderligt serverade ehuru ingen lyx utvecklas; glas,
porslin, silfver är smakfullt, bordet prydes af blommor, ljus finnes i
öfverflöd och det hela är fullt värdigt en statschef. Man märker på
allt, att ett kvinligt element med förstånd och smak uttänkt alla
detaljer. Matsedlar användas ej, till saknad för många, som gärna skulle
öka sina samlingar af sådana. Vid presidentens plats står alltid vid
dessa officiella middagar en bägare af guld i form af ett gammaldags
högt champagneglas; det är en present af handelskammaren i S:t
Francisco. Musik utföres af flottans musikkår.

Som köket i »Hvita huset» ej är större än att middagar för endast fyrtio
personer kunna anrättas, anlitas vid dessa middagar, till hvilka omkring
90 personer vanligen inbjudas, en s. k. »caterer», som ansvarar för
allting och från sitt etablissement i staden förser presidentens bord,
men tyvärr äro, sannolikt just på grund häraf, presidentens större
middagar, såväl i afseende på mat som vin ej ansedda såsom kulinariska
mönster.

Middagsbjudningarna äro utställda till kl. 8 e. m.; man sitter till
bords nära två timmar. Presidenten serveras enligt gammal sed först.
Sedan alla lämnat matsalen, samlas damerna i det förut omtalade »East
room», och de herrar som röka tillbringa en stund i rökrummet, hvartill
ordnats presidentens privata matsal.

Under säsongen ger presidenten allt emellanåt smärre middagar och icke
sällan komma på besök några vänner från New-York, eller andra, för
hvilka då särskilda bjudningar anordnas. Nästan hvarje fredag är en
större musiktillställning för mellan 200 à 500 gäster. Bjudningarna
härtill, ehuru tryckta på kort med Förenta staternas vapen, äro
utfärdade endast af Mrs Roosevelt, som ensam mottager sina gäster. Det
är nämligen vanligt att före konserten varit gäster till middagen;
presidenten stannar därföre hos dem tills han jämte tvenne af sina
»aides» träder in i konsertsalen och intager sin plats i första raden af
de med förgyllda stolar ordnade sittplatserna.

Mellan numren händer det att han samspråkar med några damer. En gammal
sedvänja vill att ingen sitter när presidenten står, hvilket bruk ofta
ger anledning till skämt men mycket noga observeras. Det berättas, att
en gammal tante till Mr Roosevelt, när hon underrättades om
nödvändigheten att stå upp, när presidenten själf stående tilltalade
henne, med amerikansk frispråkighet yttrade: Jag stå när Teddy talar med
mig? »Well! I guess not». Mr Roosevelt själf är snarare generad öfver
denna etikett, men säger sig hålla därpå för ämbetets skull.

När konserten är öfver serveras glace samt punsch, d. v. s. en slags
bål. Kl. 11,30 är hämtningen efter musiksoiréerna. Man ser således att
presidenten utöfvar en storartad gästfrihet, hvilket icke blott är
påkostande för värdinnan utan äfven är ganska betungande för
presidenten, som, då han icke äger någon nämnvärd personlig förmögenhet,
uteslutande är hänvisad till de 50,000 dollars om året, som staten
består, d. v. s. lika mycket som t. ex. engelska ambassadören har i lön.
Detta har också gifvit anledning till beundran öfver Mrs Roosevelts
förmåga att kunna ordna allt så väl och värdigt med så jämförelsevis små
inkomster. Presidenten uppbär dock äfven 25,000 dollars till
resekostnader årligen.

Tjänarna i det »Hvita huset» bära ej livré. De som passa upp vid större
mottagningar och middagar ha frack och hvit halsduk. Vid
eftermiddagsmottagningar såsom »five o’clock teas» uppträda de
egendomligt nog i s. k. »smoking». Kusken och den betjänt som följer
ekipaget ha dock ett enkelt livré bestående af mörkblå rockar, hvita
skinnbyxor samt vanliga stöflar med nedvikta ljusa skinnkragar. På
hattarna bära de en kokard i rödt, hvitt och blått. Båda dessa tjänare
äro af färgad ras.

Hvardagslifvet i det hvita huset är ordnadt ungefär så här. Kl. 7 f. m.
stiger presidenten upp och en timme senare intages jämte barnen gemensam
frukost. Mellan 8,30 och 9 brukar presidenten taga en kort promenad i
parken, där man ofta kan få se honom i lifligt samspråk med sin
privatsekreterare eller med någon medlem af kabinettet. Från kl. 9 till
1,30 är den verksamme mannen utan afbrott sysselsatt i sin byrå eller
arbetande med »statsråden». Mycket punktligt intager han sin lunch jämte
Mrs Roosevelt och har nästan alltid någon eller några gäster, med hvilka
han har något att aftala, men så snart deserten är serverad reser sig
presidenten och återgår till arbetet. Kl. 4 ridning eller åkning med Mrs
Roosevelt, det må störtregna eller ej, ty presidenten är okänslig för
vädret och lär aldrig ägt ett paraply. Efter promenaden ägnas någon tid
åt barnen; presidenten är en sagoberättare som få och förstår sig på
barn, och han leker äfven med dem som en riktigt snäll gammal sköterska.
Nu är den yngsta telningen redan åtta år och de öfriga börja måhända ej
längre sätta så mycket värde på sagor och barnlekar, men när »pappa
Teddy» kommer upp i barnkamrarna är det ändå stor förtjusning, ty
ungdomarna afguda sin far.

Middagen serveras i hvardagslag kl. 7,30 och sällan saknas gäster.
Mången gång går såväl presidenten som Mrs Roosevelt på teatern, ehuru
Washington i det hänseendet är illa lottadt. Innan presidenten drar sig
tillbaka, brukar han läsa någon nyare litteratur, mest historia,
zoologiska arbeten, naturbeskrifningar. Vid midnatt går han, efter en i
allmänhet ansträngande dag, till hvila.

Söndagen tillbringas i stillhet. Såväl presidenten som Mrs Roosevelt
besöka reguliert kyrkan. De äro båda protestanter; presidenten är trägen
i reformerta kyrkan men Mrs Roosevelt i den episkopala.

[Illustration: Presidenten Roosevelt (eft. originalt. af X).]

Presidenten Roosevelt anses vara en af dessa lyckans »guldgossar», som
endast behöfva sitta ned och önska hvad de vilja så sker det. Hela hans
karriär tyckes vara en serie af lyckträffar. Men det är också sant att
»lyckan träffar mannen» och det måste erkännas, att lyckan varit
synnerligen förståndig i sitt val, när hon utsåg den unge Theodor
Roosevelt till föremål för sina välgärningar. Han har i allo visat sig
värdig sina framgångar och om han ibland skjutit öfver målet, ja t. o.
m. varit hänsynslös, har han aldrig begagnat sig af sin makt eller
ställning för att befordra egna fördelar. Han är dock för mycket
politiker för att försumma ett enda tillfälle att gynna sitt parti såsom
sådant, och vet ganska väl, att han skulle utskrattas af motpartiet, om
han handlade på annat sätt.

Alla anse honom såsom en gedigen karaktär, en man som icke prutar på
sina åsikter och som är absolut hederlig. Inom det konservativa partiet,
som han tillhört allt sedan sitt första inträde på den politiska
skådebanan vid 21 års ålder, har han dock på senaste tiden fått många
vedersakare särskildt inom den falang, som redan för 8 år sedan fruktade
hans något vidt flygande, åt det demokratiska hållet lutande program,
och som därföre genomdref hans val till vice president, på hvilken plats
han ansågs oskadliggjord, då den som mottager denna hederspost i
allmänhet anses såsom politiskt död och ur spelet.

Ödet eller hans lyckliga stjärna ville annorlunda och sedan han endast
få månader innehaft vice presidentskapet, gjorde han i stället sitt
inträde i »Hvita huset», där han på grund af konstitutionen efterträdde
den af Czolgoz mördade Mc Kinley.

Hans kraftiga uppträdande, hans i mångas tycke hänsynslösa politik i
ekonomiska frågor med dess bismak af själfhärskare samt hans
obestridliga rättrådighet och ungdomliga entusiasm förskaffade honom
omval till presidentskapet 1904. Han blef i viss mån hela det
amerikanska folkets idol. Denna hans popularitet är dock delvis
hallstämplad i Europa, där hans ofta nog autokratiska tillvägagående
helt naturligt skulle slå an och bättre uppskattas än här i landet. Det
beröm, som i den utländska pressen ägnats den energiske presidenten, har
sedan utbasunats genom de amerikanska tidningarna, som därigenom
stimulerat sina landsmäns fåfänga och i väsentlig mån bidragit att få
den lättledda publiken att falla ned i afgudadyrkan.

Under det senaste året med sin vidtgående panik har dock Roosevelts
stjärna varit något i nedgående. Amerikanerna kunna visserligen förmås
att utveckla entusiasm äfven i ganska hög grad, men deras demokratiska
uppfostran och läggning gör att de i grund och botten icke tycka om att
det finnas s. k. »storgubbar», som i tid och otid tala om för dem hvad
de skola göra. Nej, de goda yankees äro mera upplagda för att tala om
för sina stora män hvad deras frid tillhörer. Man säger sig ej tycka om
förmynderskap. Ändå är det väl ingenstädes, där det utöfvas så starkt
tryck på individernas mening som just af de väl organiserade politiska
partistyrelserna i Amerika.

Man är emellertid stolt öfver sin »Teddy», som han allmänt kallas, och
de anfall, som riktats mot honom från olika håll, ha icke kunnat rubba
det allmänna omdömet om honom, att han är en af de mest framstående
presidenter Amerika haft, att han verkat ofantligt mycket godt, såväl
utåt som inåt samt att han endast handlat såsom han ansett vara det
rättaste och för landet det fördelaktigaste, alltid skjutande personliga
intressen och hänsyn åt sidan.

Franska ambassadören Jusserand säger på tal om Roosevelt, att han anser
honom vara den största mannen på den västra hemisfären, icke blott ett
hufvud utan äfven skuldrorna högre än alla andra.

Han är nu en man i sina bästa år, med en erfarenhet inom den högre
politiken och med en kännedom om amerikanska förhållanden, som
säkerligen täflar med den gamle mångbepröfvade Cannon’s vidsträckta
erfarenhet.

Roosevelt föddes 1858 och tillhör en af de äldsta af de redan före
midten af 1600-talet inflyttade holländska familjerna. Knappast 20 år
gammal var han redan advokat och visade då så framstående egenskaper som
talare och ledare, att han ådrog sig de styrande männens inom det
konservativa partiet (republikanerna) uppmärksamhet; de genomdrefvo hans
val till representant i staten New-Yorks parlament.

Han var då endast 21 år. Under perioden 82-84 ägnade han sig
hufvudsakligen åt politik samt skriftställeri samtidigt med att han
skötte sin advokatverksamhet. Han uppställdes 1886 såsom kandidat för
mayor i New-York City men föll igenom. Några år senare, när presidenten
Harrison, med mandat från det republikanska partiet, residerade i det
»Hvita huset», inkallade han den unge, kraftige och för sina
reformförslag kände Roosevelt till innehafvare af ordförandeplatsen i
den civila tjänstemannakommissionen. Han visste nog att den då 31-årige
mannen hade sin egen vilja samt hela sitt väsen genomsyradt af otyglad
energi, men å andra sidan var Roosevelt ansedd såsom en administrativ
förmåga af allra största rang. Här fick han nu tillfälle att visa sin
ovanliga duglighet och innehade detta ämbete i sex år, till 1895, då han
kallades till polismästare i staden New-York, hvarefter han återvände
till Washington för att mottaga befattningen som undersekreterare
(expeditionschef) i marindepartementet. Under spanska kriget deltog han
som öfverstelöjtnant och blef för sitt modiga och djärfva beteende i
slaget vid Las Guasimas utnämnd till öfverste. Återkommen från kriget
»höljd af ära» valdes han med entusiasm till guvernör i staten New-York,
hvilken post han innehade, tills han 1901 i egenskap af vise president
återvände till Washington.

Den 14 september samma år afled Mc Kinley, och under snart tvenne
perioder har Roosevelt med sällspord framgång residerat i det »Hvita
huset», där han sannolikt kunde få sitta orubbad, endast han kunde
besluta sig för att frångå en i öfrigt ganska sund oskrifven lag, som
hittills aldrig öfverträdts, nämligen att en president icke bör mottaga
mer än ett omval. Nu finnes det personer, som vilja häfda den åsikten,
att Roosevelt ännu icke varit omvald, ty hans andra period är första
gången han _valdes_; han var nämligen icke _vald_ till president, då han
inträdde såsom Mc Kinleys suppleant.

Sådana äro de yttre konturerna af hans 50-åriga lefnadslopp.

I sitt enskilda lif är presidenten mycket demokratisk, enkel i sina
vanor, godmodig, skämtsam samt mycket arbetsam.

[Illustration: Presidenten Roosevelt (efter teckning af Macaulay i New
York Times).]

Han älskar sport, som han idkar med passion. Hästen anser han som en
nödvändighet och hans jakter uppe i vildmarken äro kännetecknade af den
sanna sportsmannens energi och uthållighet; inga strapatser kunna
afhålla honom ifrån att förfölja en björn eller söka upp en kull vilda
kalkoner. Allt hvad han behöfver under sina jaktfärder är: en kamrat,
ett modest tält, en häst, en öppen eld, en gungstol, en bössa, en god
bok samt den enklaste kost.

Han är äfven god tennisspelare och nästan hvarje dag under vårsäsongen
har han sitt parti, då såsom hans medspelare bruka uppträda franska
ambassadören Jusserand, den unge inrikesministern Garfield och andra.
Tennisplatsen är ordnad i den till »Hvita huset» hörande parken och är
väl skyddad från trenne sidor; den är belagd med asfalt. Stolar eller
bänkar finnas ej. Presidenten kommer ut till spelet glad och munter som
en pojke. Hans dräkt gillas icke af professionella tennisspelare:
mörkblå »sweater», vanliga pantalonger sammanhållna af en rem, mörka
tennisskor, ingen hufvudbonad.

Han är ganska tränad och förstår väl att taga emot de bollar, som komma
i hans väg, men som han ej tycker om att springa eller anstränga sig,
torde han reda sig slätt i »single». Han står gärna för nära nätet,
hvilket gör att han icke sällan missar; mest spelar han från armbågen
och endast sällan ser man honom våga sig på en s. k. »shouldering». Hans
spel är mycket koncentreradt, och när han väntar en boll, ser han
närmast ut som ett vilddjur före en attack. Hans s. k. »serves» anses
vara lätta att slå tillbaka; bollarna komma snabbt, men rakt. Om man
jämför hans rörelser med Jusserand’s, kan man utan öfverdrift påstå, att
denne utvecklar minst 10 gånger så stor liflighet som presidenten. Någon
mästare på tennisbanan är han ej, men han är en mycket god
genomsnittsspelare.

Under sommarmånaderna lefver presidenten jämte sin familj ett
tillbakadraget lif i sin ganska rymliga villa »Sagamore Hill» vid
Oystersbay, nära New-York. Jämte skriftställeri ägnar han sig äfven där
åt sport; han jagar, fiskar, ror med barnen, hugger träd i sin park o.
s. v.

Hans familjelif är det lyckligaste man kan tänka sig. I sitt första
gifte med en fröken Lee hade han endast en dotter, den internationellt
bekanta Alice, nu Mrs Longworth, som ehuru egentligen bosatt i Ohio,
dock jämte mannen under det kongressen sammanträder vistas i
hufvudstaden, där hon i societeten intager en mera modest plats än man
skulle föreställa sig.

              [Illustration: Mrs Roosevelt (efter fot.).]

Presidentens andra fru, »Hvita husets» nuvarande härskarinna, är född
Edith Kermit Carow. Hon är nära jämnårig med sin man samt tillhör liksom
han en mycket god new-york-familj. Hon har skänkt presidenten fem barn,
fyra gossar och en flicka. Utan att vara någon skönhet eller läggande
öfverdrifven vikt vid det yttre, gör hon ett öfvervägande angenämt
intryck samt är i sitt uppträdande måttfull, värdig och förbindlig. Van
att styra i sitt hem har hon måhända äfven inom de kretsar, dit hennes
makt når velat utöfva en viss myndighet, som icke upptagits med
uteslutande angenäma känslor. Hennes obenägenhet att i den officiella
kretsen mottaga t. ex. familjen Belmont har framkallat mycken bitterhet
och nästan delat »society» i tvenne fientliga läger.

Personligen sätter hon ej stort värde på det tomma och intetsägande
sällskapslifvet, ty om hon visserligen är härskarinna i »Hvita huset» är
hon dock i främsta rummet Theodor Roosevelts hustru. Också ägnar hon åt
sina barns uppfostran och åt detaljerna af sitt stora hushåll all den
tid, som fester, mottagningar, kommittéer, välgörenhet lämna henne
öfrig.

Hon är framstående pianist samt mycket intresserad af historisk
litteratur och har t. o. m. utgifvit ett häfte dikter. Skicklig
ryttarinna, kan man ännu om sommaren alltemellanåt få se henne jämte
presidenten i skarpa takter i spetsen för sina barn, alla beridna, göra
långa promenader.

Det är säkerligen med icke alltför melankoliska känslor som Mrs
Roosevelt emotser nästkommande 4:de mars, då hon sannolikt lämnar det
»Hvita huset» och de många rätt ansvarsfulla och mycket betungande
plikter hennes höga ställning pålagt henne. Att hon sökt fylla sin plats
och äfven lyckats bättre än de flesta sina företräderskor, därom äro
alla ense, om också röster höjts, som uttalat klander. Men man kan icke
vara alla i lag, allra minst i en republikansk societé, där litet hvar
anser sig ha lika mycket att säga.

Af presidentens söner är den äldsta, Theodor junior, student vid
Harvards universitet; de öfriga äro ännu i skolåldern. Alla idka liksom
fadern sport och anses såsom begåfvade, väluppfostrade och typiska för
hvad man kallar »well-bred» amerikanska barn.

Miss Ethel Roosevelt, enda dottern i Mr Roosevelts senare gifte, är nu
17 år. Hon har gjort mycket grundliga studier i den såsom utmärkt
ansedda »Cathedral school», och skall först nästa år presenteras i stora
världen, men har naturligtvis redan deltagit i en del mindre
ungdomsbjudningar, samt på de officiella mottagningarna någon gång varit
Mrs Roosevelt behjälplig att taga emot de många gästerna. Hon är en
ståtlig ung dam med blå ögon och ljusbrunt hår samt påminner rätt mycket
om modern. De kraftiga ögonbrynen och hakan äro dock drag från faderns
sida.

Hennes uppfostran kan i hvarje afseende anses vara den bästa som bestås
en ung flicka i det moderna Amerika. Om hon icke är så briljant och
lustig som halfsystern, Mrs Longworth, var vid samma ålder, har hon dock
andra egenskaper, som komma att förskaffa henne många vänner och
beundrare. Hon är moderns stora favorit och ofta ser man dem tillsammans
på promenaden eller i bodar i muntert och okonstladt samspråk. Det blir
säkert en evenemang i nästa års societélif, när Miss Ethel såsom
debutante deltager i sin första bal.

[Illustration: Mrs Roosevelt och Miss Edith Roosevelt (efter fot.).]

Familjen Roosevelt är typisk för hyggliga amerikanska människor, af
hvilka man tyvärr så sällan får se representanter i Europa annat än
iförda turistkappor eller automobilglasögon.

Det kan vara af intresse att afsluta dessa kortfattade och ofullständiga
anteckningar med det uttalande presidenten Roosevelt hade om sig själf,
när förra året franska senatens förre president, M. Paul Doumer, gjorde
honom ett besök i Washington.

»Jag är långt ifrån att vara något snille. Om jag lyckats bli populär så
är det beroende därpå, att nationen i mig ser inkarnationen af sin egen
karaktär. Jag började arbeta vid unga år, jag har varit civil ämbetsman,
soldat när det var nödvändigt, därpå åter civil ämbetsman. Jag har sex
barn. Så jag kan anse mig som en god amerikan, och mina landsmän tycka
om mig såsom varande ett uttryck för den mest gängse typen af vår tids
amerikaner, med få ord en bra genomsnittsmänniska och väl afvägd».




                             FEMTE BREFVET.

                      De diplomatiska salongerna.


Det är icke så länge sedan en utnämning till en diplomatisk post i
Washington nästan ansågs som en slags förvisningsorder. Denna fördom,
som numera är alldeles obefogad, håller dock delvis i sig ännu. Det är
t. o. m. endast helt få år sedan som en ung diplomat, då anställd i Rom
yttrade till mig, efter att ha anförtrott mig sin böjelse för en ung
charmant enka ur högaristokratien: »Jag skulle nog gärna vilja göra
henne ett giftermålsanbud, men som jag blifvit lofvad posten i
Washington, så fort den blir ledig, måste jag afstå från mina drömmar om
giftermål, ty ni förstår väl, att jag ej kan erbjuda en dam med
förfinade vanor och höga fordringar på umgänge att bo i Amerika, i
Washington!»

Han hade aldrig satt sin fot på denna sidan Atlanten, men var i alla
fall utan vidare färdig med sitt spetsiga omdöme om sällskapslifvet här.
Såsom hustru till en amerikan uppskattade jag ej öfver en viss grad hans
något indiskreta förtroende, men låtsade ej därom, då han helt visst ej
ett ögonblick tänkte på att såra mig. Det är intet tvifvel om, att han
under umgänge med kolleger insupit denna fördom, som måhända för femton
à tjugu år sedan kunde ha ett visst berättigande. Amerika brukade ju
själft vid denna tid icke just sända sitt bästa folk såsom diplomatiska
representanter i Europa annat än möjligen till London eller Paris och
ibland fick man verkligen såsom innehafvare af de amerikanska
ministerposterna se typer, som icke voro särdeles ägnade att öka den
prestige den framåtsträfvande republiken uppdragit åt dem att häfda.

En vacker dag tyckte dock Amerika, att det kunde vara på tiden att bli
stormakt och ha ambassadörer ackrediterade hos andra stormakter. Så
skedde och ett utbyte i sådant hänseende ägde rum. Nu finnes här i
Washington 9 ambassadörer och 28 envoyéer.

Till ambassadörer, hvars feta, om dock otillräckliga, löner äro
eftersträfvade äfven af de mest framstående diplomater, utses i
allmänhet endast sådana män, som i ett eller annat hänseende utmärkt sig
eller ha alldeles särskilda kvalifikationer för en viss post.

Diplomatkretsarna i Washington började därföre från denna tid antaga en
helt ny prägel och den ena efter den andra statsmannen eller framstående
diplomaten utsågs till innehafvare af dessa begärliga poster. Ungefär
samtidigt, eller kanske var det just en följd af det från denna tid
briljanta umgängeslifvet i Washington, började miljonärer taga notis om
den hittills ganska negligerade federativa hufvudstaden. De slogo sig
ned där och funno sig väl, åtminstone tidtals.

Ask-ungen hade funnit den gyllene toffeln som omskapade henne till en
prinsessa. Washington hade blifvit en eftersträfvad post, men
naturligtvis, Europa är Europa och Amerika är Amerika, det är ju därföre
helt naturligt, att de europeiska diplomaterna efter någon tid längta
hem igen, liksom amerikanerna själfva längta åter till sitt kära
Amerika, när de »gjort» Europa under några månaders trip. Därföre ser
man ju här en ovanligt stor omsättning inom corps-diplomatique. Flere
diplomater som blifvit gifta här, stanna dock gärna i Washington,
dragande fördel af och vidgande sin synkrets under den för en diplomat i
många hänseende intressanta och lärorika vistelsen i den stora
republiken.

Hvad man i gamla dagar kallade en politisk salong finner man måhända ej
i Washington. Dels är lifvet alldeles för jäktadt nu för tiden, dels äro
såsom regel amerikanska politiker ej salongsmänniskor och umgås endast
undantagsvis med diplomaterna. De amerikanska qvinnorna bry sig icke det
ringaste om politik och om t. ex. presidenten Madisons änka förstod att
samla kring sig under flera decennier ett kotteri af framstående män,
politici, diplomater och lärdt folk, var detta ett undantag inom
Washingtons sällskapslif.

Visserligen har Mrs Longworth under den senaste säsongen varit trägen
åhörarinna å kongressläktarna, men malisen påstår, att hennes intresse
för politiken är förestafvadt af omsorg för mannens karriär.

Att i våra dagar en diplomatfru här skulle få till stånd en politisk
salong, med allt hvad därtill hörer såsom t. ex. i Paris, är alldeles
otänkbart. Washington är intet kulturcentrum, det är snarare en
»winterresort», där en regering tagit säte, och där en riksdag
sammanträder, somliga år endast tre månader. Man skulle förresten aldrig
få tid, ty man är ju alltid bortbjuden och man får vara glad om man
själf kan få tillfälle att bjuda sin umgängeskrets till sig en eller
annan gång under säsongen, som i regel endast pågår från halfva december
till ask-onsdagen d. v. s. något mer än två månader. Sedan blir oro i
lägret och alla »trefliga» människor resa sin väg, endera till Florida
och Cuba för att möta våren eller till Europa för att »göra» Paris under
kapplöpningsveckorna och London under »season».

Detta förhållande är onekligen en af nacksidorna af det sociala lifvet i
Washingtons högre kretsar och ger sällskapslifvet i hufvudstaden något
tillfälligt och obeständigt, som inverkar ofördelaktigt och i viss mån
upplösande. Man gör bekantskaper ena året utan att vara säker på att
återse dem nästa år. Villor och palats, där man under en säsong varit
van att finna goda vänner, äro under en kommande vinter uthyrda till
personer, hvilkas bekantskap man kanske hvarken vill eller kommer att
göra. Alldeles som vid en badort.

Såsom förut nämnts är omsättningen bland diplomaterna mycket liflig,
isynnerhet inom de yngre leden, men äfven ambassadörer och envoyéer
komma och gå, ofta nog efter att ha stannat en enda säsong. Under
sommarmånaderna, maj-oktober kan man säga, att corps diplomatique är som
bortblåst från Washington. De, som ej taga tjänstledighet, göra långa
resor i Amerika eller vistas vid badorter i olika delar af landet. Med
få ord här saknas den sammanhållning och det lugn, som äro oafvisliga
villkor för att skapa en »salong», där en spirituell värdinna alla
aftnar är »at home», och där man säsong efter säsong är säker att möta
hufvudsakligen samma krets af intelligent, fint bildadt och i dagens
frågor väl underrättadt folk, som diskuterar, »talar» konst, vetenskap
och politik o. s. v. utan att därföre helt och hållet lämna intriger och
dagens »on dits» åsido.

Man finner icke desto mindre i Washington flera familjer, där mera
tillfälligtvis sådant sällskap är att träffa; det är likväl ej genom
tillfälligheter som en »salong» kommer till stånd och får sin näring.
Hos det nuvarande brittiska ambassadörparet har man funnit vissa
tendenser till att sammanföra de åt det mera intellektuella hållet
dragande elementen i Washington med societéns fladdrande och prunkande
fjärilar, men försöket har icke vunnit anklang hos »the inner set», som
visat sig ointresseradt.

Detta hindrar icke att man i Washingtons diplomatiska kretsar, där en
Bryce och en Jusserand hålla intelligensens banér högt, sätter värde på
annat umgänge än det som såväl här som i Europa bestås i den s. k. stora
världen. En middagsbjudning i den franska ambassaden t. ex. är en mycket
eftersökt utmärkelse; man vet att där äro skämtet och umgängestonen
minst lika förstklassiga som anrättningarna äro utmärkta.

När en nyutnämnd envoyé i forna dagar skulle öfverlämna sina kreditbref
till presidenten, fick han skaffa sig upp till »Hvita huset» bäst han
gitte, sedan han på vederbörligt sätt erhållit meddelande om att han en
viss dag och timme var väntad af »Hans Excellens Presidenten». Det gick
ju lika bra, som att åka i sjuglasvagn och denna enkelhet åstadkom
säkerligen ej några politiska förvecklingar, om icke såsom sådana få
anses engelske ministern Merry’s klagomål öfver att presidenten
Jefferson tog emot honom i nattrock och nedkippade tofflor.

Allt detta är nu ändradt och något mera ståt utvecklas, sedan
ambassadörerna, som ju nästan äro att anse som kungliga personer,
absolut hållit på att de skulle hämtas i enlighet med i Europa
vedertaget bruk. Presidenten sänder därför numera sin adjutant samt sitt
eget mycket korrekta, men enkla ekipage för att afhämta den väntade
beskickningschefen, som sålunda får ett mera värdigt mottagande. Under
audiensen är statssekreteraren närvarande och i presidentens antichambre
befinna sig några af hans »aides». Ambassad- eller legationssekreterare
och attachéer presenteras ej vid sådana tillfällen utan vid vanliga
mottagningar. Damerna presenteras senare för Mrs Roosevelt genom »la
doyenne», nu baronessan Mayor des Planches, italienska ambassadrisen,
eller i hennes ofta inträffande frånvaro af baronessan Hengelmüller von
Hengervár, Österrike-Ungerns ambassadris.

Af de nio ambassadörsfamiljer, som nu utgöra eliten af corps
diplomatique i Washington är den italienska den som går först på grund
af ambassadörens ankomstdatum i sådan egenskap, däremot är det de facto
österrikisk-ungerske ambassadören, hvilken såsom envoyé förut varit
ackrediterad här sedan öfver tio år tillbaka, och hans baronessa, som
äro de ledande inom corpsen. Af envoyéerna är danska ministern Brun, som
varit här sedan 1895, den med förhållandena i Washington mest förtrogne
diplomaten; han är emellertid ungkarl, oaktadt man minst en gång om året
söker sprida ut rykten om hans förlofning än med den ena än med den
andra skönheten eller arftagerskan.

       [Illustration: Italienska ambassadhotellet (efter fot.).]

En egendomlighet är att anteckna med afseende å corps diplomatique i
Washington, och det är, att de europeiska diplomaterna hålla ihop och
att de så talrika sydamerikanska representanterna, ehuru naturligtvis
synliga på större tillställningar, hufvudsakligen umgås med hvarandra —
ett slags monroë-doktrin öfverflyttad till dagliga lifvet.

         [Illustration: Baronessa Mayor des Planches (e. fot.)]

Baron Mayor des Planches och hans charmanta baronessa ha icke lyckats
tillvinna sig några mera allmänna sympatier och det säges att t. o. m. i
»Hvita huset» skulle man icke ogärna se hans förflyttning till annan
post. Baronessan, som nyligen återkommit från en mer än årslång vistelse
i Italien, lär afsky sjöresor och skulle anse sig lyckligare om hon
kunde slippa dessa färder öfver Atlanten, hvilka dock äro oundvikliga,
då hon helt öppet låter förstå, att hon icke törs uppehålla sig så
mycket i Amerika, hvars växlande klimat undergräfver hennes redan förut
delikata hälsa och hon därföre måste vistas i sitt hemlands mera
tempererade klimat. Hvarje gång baronen eller baronessan resa öfver till
Europa, komma tidningarna med rykten om ambassadörens snara rapell.
Dessa förutsägelser ha hittills ej besannat sig, men de återkomma lika
reguliert, som baronens sommarresor till Italien.

Baronessan öfverraskade societeten med att i år komma till Washington
till season men har ej denna vinter visat samma storartade gästfrihet
som under tidigare vistelser här. Hon är en utmärkt värdinna samt har
inom corpsen eröfrat flere vänner. »Les absents ont toujours tort» säger
ordspråket och säkert är, att om baronessan ville visa sig litet mera i
Washington, skulle hon säkerligen bli mera populär. Som doyenne är
hennes ställning naturligtvis mycket framstående och hennes »five
o’clock-teas» äro säkerligen de mest frekventerade inom corps
diplomatique.

Baronen, som kommit fram genom Crispi, hvars privatsekreterare jag tror
han varit, är historisk författare af rang.

[Illustration: Österrikisk-Ungerska ambassadhotellet (efter fot.).]

I den österrikisk-ungerska ambassaden regerar baronessan Albertina
Hengelmüller von Hengervár, den enda af alla beskickningschefernas
fruar, som är född grande-dame. Hon är icke längre ung men har förstått
att bibehålla stor spänstighet icke blott till sinnet utan äfven i hela
sitt uppträdande och kan äfven anses som en skönhet. Hon är född
grefvinna Dunin-Borkowska, af en polsk ätt, som erhållit sin grefvetitel
redan på 1500-talet. Hon var förut gift med en herr von
Taczanow-Taczanowski samt var änka, när hon 1893 blef gift med baron
Hengelmüller. Hennes släktförhållanden äro de bästa; modern var en
Swiatopolk-Zawadska och systern är gift med grefve Grodkow-Los, som är
ståthållare i Lemberg.

[Illustration: Baronessan Hengelmüller von Hengervár (efter fot.).]

Baronen, ehuru en samvetsgrann och oförvitlig ämbetsman, är dock ej
ansedd som någon framstående förmåga; litet högdragen mot kolleger och
mest intresserad af sitt whist-parti, har han, ehuru sedan 1895 bosatt i
Washington, ej lyckats förvärfva sig större sympatier.

[Illustration: Baron Hengelmüller von Hengervár med familj (efter
fot.).]

Baronessans spirituella konversation, hennes noggranna kännedom om
konvenansens regler, hennes förmåga att assimilera sig med amerikanska
förhållanden och hennes långvariga vistelse i Washington, där hon under
baronessan Mayor des Planches’ ofta upprepade resor till Italien intagit
platsen som doyenne, ha gjort henne till allas favorit och helt
naturligt gifvit henne en ställning som »leader» icke blott inom
corps-diplomatique utan äfven inom »the inner set», där hennes domslut
anses som lag.

Hon är kvick utan att vara elak, samt alltid färdig att kasta sig in i
hvilken konversation som helst, och skulle helt säkert kunna sätta
mången mognad diplomat på det hala ifråga om den högre amerikanska
politiken.

Ehuru icke rika från amerikansk synpunkt sedt ha dock baronens alltid
förstått att gifva sina mottagningar och middagsbjudningar en air af
gedigenhet och förnämhet, som väl passar i stycke med den uråldriga
monarki de representera. Ambassadhotellet är icke bland de större, men
komfortabelt; inredningen, möbleringen och hela typen på baronessans
salonger ge redan vid första anblicken intryck af omedveten naturlig
smak. Ett ståtligt porträtt af baronessan, måladt af Koppay, är en af
ambassadens prydnader. Baronessan älskar djur; hon äger ett avivarium
med de sällsyntaste fåglar, samt minst ett halft dussin hundar, hvilka
små älsklingar hon, när hon reser bort, brukar inackordera hos sina
väninnor.

I första giftet har baronessan en dotter gift i Europa; i senare giftet
är äfven en dotter, som dock ännu är för ung att deltaga i
sällskapslifvet.

Skulle baron Hengelmüller komma att lämna sin nuvarande post, blir det
svårt, om icke omöjligt, att fylla den plats i societén, som hans
charmanta fru med så mycken framgång vetat att häfda.

         [Illustration: Franska ambassadhotellet (efter fot.).]

Franska ambassaden har förra året kommit under nytt tak; byggnaden,
ehuru ej tillhörig franska staten, är dock uppförd uteslutande efter
ambassadörens anvisningar samt med ändamål att i allo fylla de
fordringar, som kunna ställas på ett ambassadhotell. Det är också både
rymligt, elegant och förnämt samt delvis möbleradt af franska staten,
som bl. a. bidragit med präktiga väfda tapeter. Ambassadören har en ram
för sina mottagningar täflande med det mest luxuösa, som
miljonärsocietén i Washington kan uppvisa.

Monsieur Jusserand’s närmaste företrädare på denna post var den
framstående Jules Cambon, nu ambassadör i Berlin; före denne och såsom
förste ambassadör i Washington var här ackrediterad monsieur Patenôtre,
som redan från 1893 varit envoyé.

Dessa lysande företrädare ställa dock ingalunda monsieur Jusserand i
skuggan och tvifvel är om icke han med sitt vinnande sätt, sina stora
kunskaper samt framför allt sin egenskap af presidenten Roosevelts
partner på tennisplanen lyckats komma den amerikanska politiken mera in
på lifvet än någon annan af nu här ackrediterade sändebud, baron
Sternburg måhända undantagen.

       [Illustration: M:me Jusserand, franska ambassadörens fru.]

Monsieur Jusserand, som efter en lång diplomatisk karriär under en
kortare tid var envoyé i Köpenhamn, utnämndes till sin nuvarande höga
post 1904. Hans briljanta studier i den äldre engelska litteraturen ha
gifvit honom en framstående plats bland moderna litteraturhistoriker och
förskaffat honom hedern, att med guldmedalj belönas af franska
akademien. Hans konversation är alltid intressant, hans fraser väl
formade och hans omdömen om personer ofta präglade af oförarglig humor.
Liflig som en fransman ägnar och anstår, har han dock den ovärderliga
förmågan att kunna lyssna när andra tala och låta dem tala till slut.
Han är äfven känd som en verklig vältalare.

Hans fru, född Eliza Richards, är, ehuru af amerikansk börd, född och
uppfostrad i Paris, där fadern grundade en amerikansk bankfirma under
namn af Munroë & C:o. Hon är parisiska ända ut i fingerspetsarna, men är
mycket stolt öfver sin amerikanska origin och har på sin moders sida
flere nära anförvandter i Amerika. Hennes egenskaper som »dame du monde»
äro diskuterade och i det hänseendet står hon måhända efter flere af de
öfriga beskickningsfruarna.

Man finner i allmänhet ett mycket utvaldt sällskap hos madame Jusserand
och middagsbjudningarna till franska ambassaden äro eftersökta.

[Illustration: Baronessan Speck von Sternburg (efter fot.).]

Baronessan Lilian May Speck von Sternburg, född Langham, tyske
ambassadörens fru, är, om ej till födseln, åtminstone till uppfostran
amerikanska. Hennes fader, W. Langham, var engelsman, men baronessans
moder, född Duffield var från sydstaterna. Den blifvande ambassadrisens
barndom och första ungdom tillbragtes i Kentucky hos en nära släkting.
När man talar om henne här, kallas hon därföre alltid »Kentucky girl».
Hon är mycket vacker; utan att vara egentligen distingerad, har hon sin
största charme i sina ljusblå ögon, sitt kastanjebruna hår och sitt
vackra leende. Det hvilar ibland öfver hennes drag en liten skymt af
melankoli, som endast förhöjer behaget i hennes apparition, som skulle
vara oklanderlig om hon ej vore halt och sålunda ej kan röra sig utan
att stödja sig på en käpp. Hon citeras ofta i tidningarna som den
»vackraste damen inom corps diplomatique, ja kanske i Washington».
Baronessan Sternburg är dock icke populär och har såväl inom corps
diplomatique som inom den amerikanska societén få vänner; särskildt
tycka amerikanerna att hon, som är så godt som amerikanska, skulle tala
engelska i stället för den allt annat än korrekta franska, som hon
använder i tid och otid.

Baron Hermann Speck von Sternburg,[3] som genom sin moder är half
engelsman, anses vara rik eller ha en rik pappa. Han har gjort en
ovanlig karriär. Vid helt unga år deltog han i fransk-tyska kriget och
ägnade sig åt den militära banan samt blef militärattaché i Washington.
Han öfvergick emellertid till den diplomatiska karriären samt var senare
några år ambassad-sekreterare i Washington, dit han 1904 återkom i
egenskap af ambassadör, efterträdande herr von Holleben. Den förmåga han
lade i dagen vid underhandlingarna med Venezuela samt den skicklighet
hvarmed han förstått att tillvinna sig president Roosevelts personliga
vänskap har gjort honom till »persona gratissima» i Berlin. »Speckie»,
som baronen allmänt kallas, åtnjuter lifliga sympatier äfven inom
härvarande societé och den gästfria ambassaden ha räknats till en af de
angenämaste i Washington. Baronessan låter någon gång sina gäster höra
sin väl skolade och klingande sopran.

          [Illustration: Tyska ambassadhotellet (efter fot.).]

Sternburgs ha dock båda under de senare åren icke befunnit sig vid
särdeles god hälsa och man har måhända att däri se orsaken till en viss
reserv i deras deltagande i sällskapslifvet under senaste säsong.

Amerikanerna sätta värde på det cordiala och rättframma sätt, hvarpå
»Speckie», när han möter en bekant utropar ett vänligt »Hello»! på äkta
amerikanskt manér. Baronen, som gjort vidsträckta resor i orienten, är
stor sportsman och framstående ryttare samt har äfven uppträdt såsom
skriftställare med ett antal intressanta reseskildringar. Såsom talare
och föreläsare har han i Amerika haft stor framgång, då han behandlar
engelska som sitt modersmål och talar det utan den minsta brytning.

Med afseende å baron Sternburgs verksamhet som sändebud kan icke sägas
annat än att han till fullo motsvarat de förväntningar man ställde på
hans kapacitet; han är inom den officiella världen kanske den mest
populäre bland alla beskickningscheferna och blir säkerligen mycket svår
att ersätta, när han sannolikt i en nära framtid kommer att återgå till
privatlifvet.

          [Illustration: Ryska ambassadhotellet (efter fot.).]

I den med slingerväxter alldeles öfvervuxna något gammalmodiga ryska
ambassaden har baron von Rosen under senaste vinter residerat ensam, ty
endast under säsongens första skede deltog ambassadrisen i
sällskapslifvet. Hon har nämligen, jämte sin dotter fröken Elisabeth von
Rosen, tillbragt några månader i S:t Petersburg för att presentera denna
unga dam vid hofvet, och som det säges, så länge som möjligt afhålla
henne från intimare umgänge med jämnåriga amerikanskor, hvilkas
uppträdande och sätt att vara baronessan icke lär gilla. Huruvida dessa
utläggningar verkligen äro grundade på fakta kan naturligtvis ej
afgöras, men baronessan har vid flere tillfällen uttalat sig om
olämpligheten af alltför mycket laisser-aller system vid unga flickors
uppfostran. Nog af, hon är i år icke här och osäkert lär vara huru länge
damerna komma att stanna öfver i Ryssland, där baronessan, oaktadt hon
så länge vistats i utlandet, dock trifves bäst.

           [Illustration: Baronessan von Rosen (efter fot.).]

              [Illustration: Fröken Elisabeth von Rosen.]

Hon har emellertid vetat göra sig mycket omtyckt inom corps
diplomatique, och har varit högt värderad för sitt okonstlade,
välvilliga sätt. Mottagningarna i ambassaden ha naturligtvis haft en
helt annan karaktär än den som kännetecknade liknande tillställningar
under företrädarens, grefve Cassinis och hans »dotters» värdskap. Alla
tycka att den lugna, hemtrefliga ton, som nu ger den ryska ambassaden
dess typ, är vida att föredraga.

Baron von Rosen, som varit generalkonsul i New York någon tid och envoyé
i Tokio är den bekante statsmannen, som jämte Witte hade det ömtåliga
uppdraget att i Portsmouth underhandla med japaneserna om fredsvillkoren
efter rysk-japanska kriget. Underhandlingarna sköttes som bekant på ett
förträffligt sätt och belöningen blef baronens utnämning till
ambassadörsposten i Washington efter grefve Cassini, som icke längre
kände sig ha tillräckliga sympatier i den federativa hufvudstaden för
att med agremang förlänga sin vistelse där.

Ambassadören är näst Mr Bryce den äldste till åren af ambassadörerna och
torde det sannolikt ej dröja länge innan han drager sig tillbaka. Man
väntar dock möjligen att baronessan och fröken Elisabeth komma att
deltaga i Washingtons societélif åtminstone ännu en säsong.

Brasiliens ambassadör, senhor Joaquim Nabuco de Arauja och hans
intelligenta fru ha allt sedan sin hitkomst 1905 tillhört de mest
populära bland medlemmarna af corps diplomatique. Ambassadören är utan
tvifvel den af det Södra Amerikas representanter, som i hvarje hänseende
intager det mest framstående rummet i härvarande diplomatiska kretsar.
Han tillhör den skola af statsmän, som just började komma i första ledet
strax före den oblodiga revolution, hvarigenom kejsar Pedro afsattes.
Nabuco var vid denna tid den bekante Rio Branco’s högra hand och har
jämte honom, som var dom Pedro’s kansler, äran af att ha genomdrifvit
lagen om medborgerliga rättigheter för barn af forna slafvar. När
slafveriet år 1888 upphäfdes i Brasilien, var också Nabuco en af dem,
hvars ord för denna åtgärd vägde tyngst i vågskålen. Från 1900 till 1905
brasiliansk minister i London, där han förvärfvade sig stort anseende
som en upplyst, för sociala reformer intresserad man, blef Nabuco
president i den tredje panamerikanska konferensen i Rio Janeiro. Sedan
Brasilien beslutit sig för att upphöja legationen i Washington till
ambassad var Nabuco själfskrifven till denna post, som han tillträdde
1905. Han är en briljant skriftställare och hans arbeten i
nationalekonomi och uppfostringsväsen samt i synnerhet hans »Pensées
détachées et souvenirs», utgifna 1906, anses i litterärt hänseende vara
mycket betydande, ställande honom i bredd med det moderna Brasiliens
mest framstående pennor. Han är till sitt yttre mycket distingerad, i
hvilket hänseende han täflar med sin högst charmanta fru senhora Maria
Nabuco, en i allo tilldragande och älsklig personlighet. De anses vara
mycket rika.

[Illustration: Madame Nabuco, Brasilianska ambassadörens fru.]

Senhora Nabuco tillhör en aristokratisk portugisisk-brasiliansk familj;
fadern var baron d’Inchan. Hon är uppfostrad delvis i hemmet, delvis vid
Sacré-Coeur i Paris och i Lissabon. Hennes intressen för lifvet i stora
världen uppvägas tillfullo af hennes sinne för musik och konst, som hon
älskar och idkar med framgång. Hennes förståelse af dagens frågor har
gjort henne till en värderad medhjälperska i ambassadörens arbeten,
visande sig icke motsvara den vrångbild man gärna gör sig af söderns
kvinnor, hvilka af så många framställas såsom endast mäktiga att
intressera sig för toiletter, nöjen, kurtis, och den traditionella
»siestan».

Brasilianska ambassaden är närmaste granne till »Hvita huset» och
ehuruväl lokalerna ingalunda äro rymliga har senhora Nabuco vid flere
tillfällen visat sig äga förmåga att ordna äfven större fester inom dess
murar. Ett nytt ambassadhotell lär vara påtänkt till nästa säsong.

Familjen är talrik, ty barnaskaran räknar fem medlemmar, af hvilka
äldsta dottern, Carolina, i år debuterat i societeten. Den yngste
telningen är en liten förtjusande gosse om fem år.

[Illustration: Senhorita Carolina Nabuco de Arauja (efter fot.).]

Storbritanniska ambassaden har sedan länge varit en medelpunkt för det
sociala Washington; det var nämligen Storbritannien, som först af alla
makterna anställde en ambassadör hos republiken och därtill utsågs
dåvarande envoyén i Washington Sir Julian, sedermera Lord Pauncefoot,
som representerade sitt land på ett i allo värdigt sätt. Han var
visserligen litet stel och oåtkomlig, isynnerhet för efterhängsna
amerikanska »reporters», men de tyckte om honom ändå och förläto honom
för hans humor. Så berättas det, att han en gång vid en festmiddag, där
flere pressmän voro församlade, i ett tal till pressen skall ha yttrat:
»Jag är glad öfver att se eder här så talrikt samlade; jag är då
åtminstone säker på, att ni inte kunna åstadkomma förtret på annat
håll». Från denna stund vann han egendomligt nog pressens sympatier; men
amerikanerna äro sådana.

[Illustration: Storbritanniska ambassadhotellet (efter fot.).]

Under mer än fjorton år, däraf tio som ambassadör, residerade han i det
rymliga och med äkta engelsk gedigenhet inredda ambassadhotellet, där
ståtliga fester under säsongen aflöste hvarandra och Sir Julian
grundlade den dominerade ställning, som ännu i dag åtnjutes af
representanterna för »the united Kingdom».

Hans närmaste efterträdare the hon. Sir Michael Henry Herbert innehade
posten knappast mer än ett år, men icke desto mindre kan denna period
räknas till de briljantaste i ambassadens historia. Han, som afled på
sin post, var gift med den förtjusande Lelia Wilson från New York, hvars
stora förmögenhet satte henne i stånd att på ett lysande sätt utöfva
gästfrihet. Hon hade äfven utmärkta förbindelser såväl i England som i
Amerika. Hennes äldsta syster är änka efter den stormrike Ogden Goelet
samt moder till den unga hertiginnan af Roxburgh; den andra systern är
den charmanta, så ofta omtalade Mrs Cornelius Vanderbilt och brodern är
gift med mångmiljonären John Jacob Astors syster. The hon. Mich. Herbert
var själf broder till earlen af Pembroke. Man ser således, att med
Herberts inleddes för engelska ambassaden en æra, som säkerligen skulle
kommit att öfverglänsa allt hvad Washington skådat, men ödet hade fogat
annorlunda.

Till postens innehafvare utsågs Sir Mortimer Durand, hvars egentliga
meriter bestodo uti en lyckad mission till Afganistan och posten i
Madrid, men hans karriär var för uteslutande engelsk för att han skulle
passa i Amerika. Också hade han intet inflytande här och kände sig
främmande för den officiella societén. Under det tyska och franska
ambassadörerna dagligen mer och mer lyckades komma presidenten närmare
och höra till dennes intima, sjönk Englands inflytande och genom någon
omärkbar process öfvergingo de traditionella varmare anglo-amerikanska
förbindelserna till en viss kyla. Presidenten Roosevelt var ej heller
särdeles intagen af Durand, hvars återkallande han säges sett med
tillfredsställelse. Äfven lady Durand, som likväl var typen för en
förnäm engelsk dam, lyckades ej vinna mycket inflytande inom Washingtons
»society», för hvilken hon kanhända väl tydligt lade i dagen bristande
intresse.

Nog af, efter trenne års vistelse här återkallades Sir Mortimer, som
lämnade Washington 1907, sannolikt med tillfredsställelse.

Den nuvarande ambassadören, the hon. Mr James Bryce och hans
intelligenta maka äro af helt annat skaplynne än sina närmaste
företrädare och intaga i officiella kretsar en betydligt mera
framstående ställning än de, äfven om de ur rent social synpunkt måhända
under det år de varit i Washington icke ännu lyckats få riktigt fast
fot.

I Englands diplomatiska kretsar ansåg man det vara en orimlighet att
till denna post utnämna Mr Bryce, som endast hade ett år, innan han
uppnått åldersgränsen, och som, ehuru icke fattig dock ej ägde nämnvärd
personlig förmögenhet samt icke ens var medlem af S:t James’ Club, något
oerhördt i den brittiska diplomatiens annaler. Äfven i Washingtons
salonger ansåg man ej Mr och Mrs Bryce synnerligen ägnade att taga upp
Pauncefoots och andras traditioner. Man sade, att de skulle göra sig
bättre i Bostons blåstrumpekretsar än här i »den nya världens sociala
centrum». Mr Bryce vore ju författare och hans fru hade varit lärarinna
samt sedan länge intresserat sig för undervisningen och deltagit i
kommittéer i sådant syfte; de kunde ej passa här menade societédamerna.
Men här finnes annat folk än »society» och diplomater. Frisinnade
fruntimmer med politiska och litterära intressen voro förtjusta öfver
att få Mrs Bryce hit och väntade den nya ambassadrisens ankomst med
otålighet, ty de trodde säkert, att de hos Mrs Bryce skulle finna
förståelse och genom henne få inflytande. Hon hade länge varit medlem af
»Aberdeen liberal association» och nu hoppades man, att hon här liksom i
sitt hemland skulle mera ägna sig åt sociala frågor än åt en världsdams
för henne sannolikt mindre tilltalande sysselsättningar. Nåväl, båda
parterna ha i någon mån misstagit sig. Mrs Bryce är en förträfflig
ambassadris på samma gång som hon endast med en viss reserv deltagit i
de s. k. »uplifts» politiska sträfvanden.

                [Illustration: Mrs Bryce (efter fot.).]

Hon är trettio år yngre än ambassadören, men har visat lifligt intresse
för hans arbeten. Hon har emellertid ej förstått att fullt återgifva den
brittiska ambassaden dess forna ställning som socialt centrum. De som
vilja göra anmärkningar säga, att Mr och Mrs Bryce alltför mycket sökt
vidga sin umgängeskrets i demokratisk riktning; denna anmärkning har
dock icke förmått att på minsta sätt inverka på den aktning den fint
bildade och välvilliga men något småborgerlige ambassadören förvärfvat
bland sina kolleger.

[Illustration: En salong i Storbrittanniska ambassadhotellet (efter
fot.).]

Under Mrs Bryces ledning har det något gammalmodiga ambassadhotellet
undergått en grundlig renovering. Det under lord Pauncefoots och hans
efterträdares tid i förvaringshvalfvet väl inlåsta, dyrbara
ambassadsilfret har placerats i den präktiga matsalen, där det nu utgör
en af de förnämsta prydnaderna. Salongerna, om också något tyngda af
stel brittisk förnämhet och officiell smak, äro i sitt nuvarande skick
mycket tilltalande och här visar den förekommande värdinnan på sitt
enkla och rättframma sätt sina besökande huru man med engelsk
reservation kan förena både hjärtlig vänlighet och förståelse.

Ambassadörens karriär är alltför känd för att behöfva nämnas i detta
sammanhang. Man var, såsom förut påpekats, ganska tveksam om författaren
till det klassiska arbetet »The american common wealth» skulle gå i land
med uppdraget att bevaka Englands intressen i Washington, men det har
visat sig att Mr Bryce har både diplomatisk förmåga och mycken takt. Han
har här fått namn om sig att vara en så framstående lyssnare, att han
verkligen får folk att tro honom vara intresserad af allt det tråkiga
och enfaldiga, som obetydliga societémänniskor anse sig kunna besvära
honom med att åhöra. Han är själf en framstående festtalare och har här
såsom sådan varit i elden vid olika tillfällen, dels i Washington dels i
andra städer.

Man har redan talat om att Mr Bryce i en nära liggande framtid, på grund
af sin ålder skulle lämna sin post, men dessa rykten ha på det
kraftigaste dementerats från England.

               [Illustration: Señora Creel (efter fot.).]

Mexiko har sedan i fjor hitsändt en ambassadör samtidigt med att Förenta
staterna hos den mexikanska regeringen ackrediterat en diplomat af samma
höga rang. Senor Enrique Creel, en f. d. bankir, är den förste
innehafvaren af denna post. Han äger en furstlig förmögenhet; det talas
om ett tjugutal miljoner dollars, utom nästan femdubbelt så mycket, som
lär tillfalla senora Creel efter hennes fader, den rike guldminägaren
general Terrazaz.

                  [Illustration: Señora Creels fötter]

Senor Creel, hvars familj härstammar från Förenta staterna, intager utom
en betydande finansiell ställning, ett mycket framstående rum bland
Mexiko’s ledande politiker och blef nyligen vald till guvernör i en af
provinserna, hvilket icke lär hindra honom att fortfarande bibehålla sin
ambassadörspost. Ambassadrisen är ofta citerad för sina dyrbara
toiletter; nyligen voro t. o. m. i en tidning hennes med äkta stenar
broderade strumpor, oss emellan sagdt värda omkring 1,500 kronor paret,
afbildade. Hon är en angenäm och behaglig dam. Den senare delen af
»season» har den mexikanska ambassaden stått obebodd. (efter en
tidningsillustr.).

De ha sett mycket folk i det nyligen restaurerade, rymliga
ambassadhotellet. Balsalen lär vara en af de största och vackraste
privata i Washington, där man i allmänhet just lägger an på präktiga
mat- och danssalar. Den fest, hvarmed i mars förra året Creel’s invigde
hotellet var en af de präktigaste som gifvits i Washington och lär,
enligt äldre personers utsago, ha öfverglänst t. o. m. den historiska
bal, som en fransk minister gaf i det aristokratiska Corcoranhuset på
1860-talet.

Man hade i Washington väntat sig mycket af den i slutet af fjoråret
afgångne japanske ambassadören vicomte Siuzo Aoki och hans tyskfödda
fru, men tyvärr blef Aoki’s under synnerligen lofvande sociala auspicier
började sejour i Washington endast af helt kort varaktighet. De voro
båda mycket allmänt omtyckta och deras dotter, grefvinnan von Hatzfeld,
som någon tid besökte dem, blef snart en stor favorit inom corps
diplomatique. Egentliga anledningen till Aoki’s återkallande har ej
transpirerat ut till allmänheten, men tidningarna ha naturligtvis kommit
med mer eller mindre förnumstiga utredningar. De äro nu i alla händelser
borta och det lönar ej att diskutera orsakerna.

Baron Kogoro Takahira, den nyligen hit anlände nye innehafvaren af
ambassadörsposten, är i den egendomliga ställningen att vara sin egen
efterträdares efterträdare; han var nämligen envoyé här, när Aoki
utnämndes till ambassadör och han själf med liknande värdighet gick till
Rom.

              [Illustration: Baron Takahira (efter fot.).]

Takahira är väl förtrogen med amerikanska förhållanden; han har någon
tid varit generalkonsul i New York, samt attaché, legationssekreterare
och slutligen, såsom nyss nämndes, envoyé i Washington. Han har haft
många betydande diplomatiska uppdrag och missioner. Såsom envoyé har han
bl. a. varit ackrediterad i Holland, Danmark, Italien, Sverige och
Österrike. År 1900 blef han envoyé i Washington. Hans ställning här var
då ganska ömtålig; den slipade diplomaten grefve Cassini, Rysslands
ambassadör, var doyen för corps diplomatique och under rysk-japanska
kriget var förhållandet mellan de båda sändebuden än kyligt, än alldeles
för hett. Takahira var sedan jämte Komura underhandlare i Portsmouth.

Det säges att ambassadören icke känt sig nöjd med sin post i Rom, men
det förmäles äfven att han icke lyckats vinna kung Victor Emanuels
bevågenhet. Här anser man honom emellertid vara mycket lämpad att
utjämna de svårigheter, som på senaste tiden alltemellanåt upprest sig
mellan Japan och Förenta staterna. Han säges vara vän af Amerika samt
mer än någon af sina landsmän kännare af den stora republikens såväl
inre som yttre politik. Han är mycket lätt tillgänglig samt demokratisk
i sitt uppträdande, filosof, tänkare och en väl skolad diplomat. Alla
som känna honom personligen från hans senaste vistelse i Washington äro
öfvertygade, att han kommer att uträtta storverk.

           [Illustration: Baronessan Takahira (efter fot.).]

Under hans envoyétid idkade såväl baronen som baronessan lifligt umgänge
med kolleger samt i stora världen i öfrigt. Baronessan är en modern
japanesiska i ordets fullaste bemärkelse och sköter sina mottagningar
med förståelse och takt. Då deras förmögenhet är ganska begränsad, komma
de dock ej att i socialt hänseende utöfva något särdeles inflytande. Det
af den mycket rike Aoki innehafda förhyrda rymliga ambassadhotellet lära
de ej skola disponera under kommande säsong.

[Illustration: Grekiske envoyén Caromilas (efter originalteckning af
X).]

Att vara ackrediterad som simpel envoyé hos en stormakt och intaga den i
viss mån undanskymda ställning, som blir en naturlig följd af
ambassadörernas så betydande öfverlägsenhet är ingalunda odeladt
angenämt. Denna klagan hör man ofta såväl i Europa som här i Washington,
där skillnaden är synnerligen märkbar, såvida icke en envoyé genom
alldeles ovanligt framstående egenskaper kan göra sig gällande eller
genom att vara en mycket rik man, kan föra stort hus och sålunda lyckas
göra sina salonger till en medelpunkt för den nöjeslystna societén.
Hvarken det ena eller det andra är näppeligen att finna hos de envoyéer,
som nu äro tillstädes i Washington, om också en eller annan eller deras
fruar intaga en utmärkt ställning och naturligtvis med uppräckta händer
äro mottagna i »the inner set», där ju corps diplomatique alltid spelat
första fiolen.

[Illustration: Kinesiske envoyén Wu-Ting-Fan (efter originalteckning af
X).]

Det skulle vara af alltför ringa intresse, att i detalj omnämna dessa 28
envoyéfamiljer och otaliga legationsråds eller sekreterares familjer.
Jag vill därföre endast i förbigående nämna, att man bland dem finner
många intressanta framtidsmän såsom t. ex. den nyss härifrån afgångne
holländske ministern baron Demarest v. Swijnderen, som just blifvit sitt
lands utrikesminister. Baron Moncheur, Belgiens envoyé, är en annan
diplomat, som redan i sju år residerat här; han är, liksom sin nyss
nämnda kollega, gift med en amerikanska, som gjort sig mycket afhållen
inom corps diplomatique; hon är dotter till general Powell Clayton.
Señor Corea, minister från Nicaragua har äfven en amerikanska till fru,
men hennes ställning här har ingalunda varit framstående. Den glade
ungkarlen kammarherre Brun, envoyé från Danmark, senor Pina den värdige
spanjoren, Greklands nykomne minister Coromilas, den humoristiske och
spetsfundige kinesen Wu-Ting-Fan m. fl. äro endast några af de många,
hvilkas bekantskap icke kan vara annat än lärorik samt odeladt angenäm.

       [Illustration: Kinesiska legationshotellet (efter fot.).]

De sydamerikanska diplomatfamiljerna intaga ej någon dominerande
ställning, men de äro tillräckligt talrika för att bilda liksom en liten
»klick» för sig och man ser dem i öfrigt jämförelsevis sällan. Härmed
vare dock icke sagdt, att icke bland dem finnes både intelligenta och
framstående män samt charmanta damer, men detta förhållande är icke nog
för att spela någon rôle i Washingtons salonger.




                            SJÄTTE BREFVET.

                       Vice presidenten med fru.


Vise presidenten i Förenta staterna intager en ganska egendomlig
ställning och hans befattning äger ingen direkt motsvarighet i andra
republiker; han är mera att anse som ett slags kronprins, dauphin eller
presumtiv arftagare. Benjamin Franklin kallade honom »Hans öfverflödiga
höghet» och som hans egentliga funktion är att intaga presidentens plats
i händelse af dennes eventuellt under en presidentperiod inträffande död
har en mer skämtsamt anlagd innehafvare af ämbetet en gång sagt att »det
är icke något särdeles angenämt uppdrag att gå omkring som ett slags
_memento mori_ för presidenten.»

Han är emellertid äfven talman i senaten (eller öfverhuset) men äger ej
säte och stämma der. Dock har han afgörande röst. Han väljes på samma
gång som presidenten, af samma elektorer och tillhör därföre alltid
samma politiska parti som denne, men är mycket sällan någon mera
framstående politiker, ty om han skulle vara det och man ägde anledning
tro att han genom alltför själfständig politik skulle kunna skada
partiets intressen, såsom fallet var med Roosevelt, insättes han af
partiet för att bli utaf med honom, då det af gammalt ansetts, att en
vice president för all framtid är eliminerad från den mera aktiva
politiken. Af de fem vice presidenter, som på af grund presidenternas
död blifvit presidenter har också endast en, nämligen Roosevelt, blifvit
omvald sedan tiden var utlupen.

Socialt sedt intager emellertid vice presidenten samt hans fru
naturligtvis en mycket framstående ställning i Washington. De ha rang
framföre ambassadörerna och deras fruar. På senaste tider har till och
med försök gjorts för att, såsom fallet är med presidentens, befria dem
från besvarandet af de otaliga visiterna, hvilket naturligtvis är mycket
betungande, då ju alla, som önska att vara med på officiella fester,
måste göra sitt besök hos vice-presidentens fru. Denna reform är dock
ännu ej genomförd. Man är så konservativ i Washington.

Ofta nog har vice presidenten före sin upphöjelse varit bosatt i någon
mindre stad samt lefvat i en helt annan atmosfär och, om äfven förmögen,
under mycket enklare och mera demokratiska förhållanden än det är
möjligt i Washington; det därföre ganska sällan som någon tränad
världsdam intagit denna höga och ansvarsfulla position, men
amerikanskorna med deras franka sätt och lätthet att foga sig efter
förhållanden taga en sådan ändring i vanor och förpliktelser ganska
ledigt i början; så småningom blifva de dock varse, att det icke bara är
en sinekur att så att säga stå i spetsen för det officiella
societetslifvet i en hufvudstad sådan som Washington, där visiter och
mottagningar mer än någonstädes taga all tid i anspråk. När fru
Roosevelt på grund af mannens vice presidentskap under några månader var
kallad att i någon mån leda »society», lär hon planerat åtskilliga
lättnader i sina sociala förpliktelser, men som sagdt Roosevelt blef
president och ett mera maktpåliggande värf förelades henne. Hennes
reformatoriska sinne har emellertid på denna senare plats haft rikligt
tillfälle till verksamhet.

[Illustration: v. presidenten Mr Ch. W. Fairbanks (eft. karrikatyr af
Gord. Ross).]

Den nuvarande vice presidenten, Mr Charles W. Fairbanks, är ännu en man
i sina bästa år, han är nämligen född 1852. Han är en »selfmade» man af
gammal engelsk familj samt har under 23 år med mycken framgång varit
advokat i Indianapolis. Såsom politiker intager han ingen särdeles
framstående ställning, men åtnjuter mycket anseende som en redbar och
pålitlig medlem af sitt parti. Hans politiska bana började egentligen,
när han 1897 invaldes i senaten, där han satt, tills han vid Roosevelts
omval utsågs till vice president för den period, som utgår den 4 mars
1909. Hans namn har blifvit nämndt bland dem som täfla om
president-mandatet under nästa »administration» och ehuru han äfven
sannolikt kommer att få ett visst antal röster vid det republikanska
partiets stora valmöte (konvention) i sommar, är det föga antagligt, att
han kan räkna på någon afsevärd majoritet och hans kandidatur har ej
heller i väl underrättade kretsar tagits på fullt allvar.

Personligen är han angenäm, väl afvägd och ytterst artig, ehuru något
kall samt stel i sitt uppträdande. Han är betydligt öfver sex fot lång
och hans rörelser måhända litet afmätta. Såsom extemporerande talare har
han få medtäflare, isynnerhet ifråga om behandlingen af rösten; när man
hör honom från talmansstolen i senaten förlorar man icke ett ord; hvarje
fras får sin rätta klang, hvarje ord sin för tillfället mest lämpade
tonvikt. Man igenkänner den väl skolade juristen. Visserligen förmår han
ej att elektrisera sitt auditorium, men däremot är det ej exempel på att
han inte genom sina »speeches» vunnit sina åhörares aktning och ingifvit
dem ansenlig respekt.

Han är emellertid på sin nuvarande plats, såsom presidentens sociala
medhjälpare, synnerligen lämplig och har under den period han varit vice
president på ett utmärkt sätt förstått att vinna alla som kommit i
beröring med honom.

Han är icke ur amerikansk synpunkt en mycket rik man, men han lär dock
samlat en betydlig förmögenhet, som sätter honom i stånd att på ett i
allo värdigt sätt uppehålla den glans hans höga ämbete kräfver.
Härutinnan har han haft en utmärkt hjälp i sin hustru, född Cornelia
Cole, dotter till en advokat i Ohio.

         [Illustration: Mrs Fairbanks, vice presidentens fru.]

De gifte sig som helt unga, då Mr Fairbanks ännu blott förtjänade 20
dollars i veckan; de hade varit college kamrater. Äktenskapet har varit
ovanligt lyckligt och Mr Fairbanks anses såsom en exemplarisk äkta man.
De ha fem barn; alla fullvuxna. Af de fyra sönerna äro tvenne gifta,
likaså dottern.

Den äldste sonens, Mr Warren Ch. Fairbanks, fru förklarades af Prins
Battenberg vara den vackraste dam han sett under sin vistelse här.

Mr:s Fairbanks, som under de 8 år mannen var senator hade god träning i
hufvudstadens sociala lif, har också visat sig vuxen det ingalunda lätta
uppdraget att vara »landets andra dam» samt blifvit mycket populär inom
den officiella damvärlden, där hennes goda hjärta och hennes förmåga att
medla vid etiketts- och rangstrider varit till stor hjälp.

Hennes intressen sträcka sig äfven utom den sociala kretsens gränser;
hon är mycket intresserad af musik och skön konst, samt har innehaft
presidentskapet öfver den stora kvinnoföreningen »Daughters of the
American Revolution», hvilket anses som ett mycket hedrande uppdrag,
kräfvande både takt och kunskaper.

Det Fairbankska huset är utifrån sedt ej särdeles ansenligt, men liksom
de flesta bättre privathus i Washington ordnadt för mottagningar och
Mr:s Fairbanks, genom hvars salonger hela sällskapslifvet i Washington
måste passera revue, har den oskattbara egenskapen att äfven på sina
stora mottagningar få sina gäster att känna sig hemmastadda. Hon glömmer
ingen och har ett vänligt ord för alla.

Skulle man bland de nu täflande presidentkandidaternas fruar välja
presidentfru kunde fru Fairbanks vara säker på ett betydligt antal
röster.


                       »The speaker» med dotter.

Ehuru talmannen i representanthuset eller »the speaker», som han efter
engelsk förebild kallas, anses ha samma ställning som denne äro dock
hans funktion och myndighet i själfva verket så olika denne hans
brittiska kollegas som natt och dag. »The speaker» i engelska
parlamentet, sedan han väl blifvit installerad i talmansstolen, måste
afsäga sig att på minsta vis lägga sina känslor för sitt parti i dagen,
ehuru vald af detta parti, eller att ens privatim söka inverka på den
ena eller andra frågan. I Amerika däremot har »the speaker» en oerhördt
stor makt. Icke blott att han äger obestridlig rätt att använda detta
sitt inflytande till sitt partis fördel, man t. o. m. väntar det af
honom. Han uppkallar t. ex. talarna såsom han bäst tycker och ger då
företrädet åt sina vänner, och i frågor inom själfva »huset», hvilka ej
äro förutsedda genom fastslagen praxis, dömer han alltid i sitt partis
intresse. Hans myndighet öfver ärendenas gång ger honom tillfälle att
undanskjuta vissa motioner eller förslag så att deras utgång däraf kunna
vara beroende. Man har t. o. m. exempel på att han nekat vissa af honom
ej favoriserade lagförslag eller motioner att framlämnas. Han talar
sällan men äger fullkomlig rätt att deltaga i partiets privata
sammanträden och där gifva råd och anvisningar.

Sin största myndighet utöfvar han dock genom sitt privilegium att icke
blott utnämna utskotten utan äfven välja ordförandena i desamma. Att
härvidlag det styrande partiet utan hänsyn gynnas ligger i sakens natur.
Som emellertid »the speaker» själf står i obligation till sitt parti för
sitt eget val utöfvar naturligtvis detta repressalier vid tillsättande
af dessa utskott, hvarigenom »the speaker», på grund af sina löften före
sitt val, af partiet nödgas att vid utseende af medlemmar i utskotten i
stor utsträckning rätta sig efter partiets önskningar. Utskotten äro
därföre verkliga uttryck för partipolitik.

Hans inflytande får emellertid just härigenom en räckvidd så stor, att
man utan tvekan kan anse honom om icke den första politiska personen i
Förenta staterna åtminstone den andra. Han äger makt att reglera
inkomstskatten, förbjuda krig, bestämma och föreskrifva villkor för
Amerikas handelsförbindelser med utlandet; han kan göra diplomatiska
fördrag omöjliga genom att neka nödiga medel till deras utförande o. s.
v.

Det är därföre af största betydelse för partiet att lämplig person utses
till innehafvare af den viktiga posten, då därpå kan bero kongressens
hela verksamhet under de två år »huset» sitter.

Ehuru »the speaker», såsom förut påvisats, utan samvetsförebråelser i
det hela gynnar sitt parti, måste han dock ej helt och hållet förbise
motpartiet och naturligtvis såväl vid tillsättande af utskotten som vid
debatten gifva motståndarna hvad rätt och skäligt är, ehuru han utan
vidare i tveksamma fall inom »huset» alltid dömer till sitt partis
fördel.

Han anses i rang stå näst till vice presidenten, ehuru mången anser, att
chefen för högsta domstolen, såsom permanent, skall gå före honom. Hans
pekuniära ersättning är 8,000 dollars om året, hvilket ej får sägas vara
mycket, då representanterna årligen erhålla 7,500 förutom ersättning
till sekreterare, renskrifvare o. s. v.

             [Illustration: Mr Joseph Cannon (efter fot.).]

Denna maktpåliggande befattning innehafves nu för tredje gången af den
lika populäre som originelle Mr Joseph Cannon, nästan lika känd i hela
landet under spenamnet »uncle Joe». Han har nyligen inträdt i sitt
72:dra år, men är liflig som en yngling, vaken och ständigt »i selen»
som man säger. Tillhörande det republikanska, d. v. s. det mera
konservativa partiet har han under mer än 30 år varit ledamot af
kongressen, där han med all rätt kan kalla sig som barn i »huset». Hans
kännedom om parlamentarisk procedur och det orubbliga lugn, hvarmed han
leder förhandlingarna tillhöra det fenomenala. Det kan gå ganska hett
till i det amerikanska underhuset, men gubben Cannon, där han sitter i
sin gungstol — ja, gungstol, förstår att stilla äfven de oroligaste
sinnen. Behöfs det ett lustigt infall, ja kanske ett kraftuttryck, är
alltid »uncle Joe» färdig att hugga in, säker på, att hvad icke
maktspråk skulle uträtta det åstadkommes med humor, ett argument, som
alla amerikanare förstå och uppskatta.

Han har styrt öfver »huset», säger en författare i New-York Times, med
ett mästerskap, som icke tål någon inblandning och gång efter annan har
han sporrat obeslutsamma eller motsträfviga medlemmar af sitt parti till
att, ehuru motvilligt, understödja honom i någon fråga, som han önskat
se behandlad i en viss riktning. Han har helt öppet utdelat belöningar
och verkställt bestraffningar såsom erkännande af medverkan eller såsom
repressalier för opposition, men ändå högaktas han af alla, ty hvar och
en vet, att han är öppen, ärlig och strider på jämn mark med öppet
visir. Om han har något obehagligt att säga, gör han det ej genom ombud
eller på omvägar, han säger det själf med sitt litet trubbiga och
kraftiga språk och seende sin motståndare rakt i ögonen.

Mr Cannon är liksom de flesta medlemmarna af det konservativa partiet
protektionist och minsta tanke på ändring eller lindring i de nu
gällande höga tullsatserna kan sätta honom i raseri, ty i tullfrågor
låter han icke tala vid sig.

[Illustration: En seance i representanthuset sådan minoriteten
föreställer sig den (efter karrikatyr af Berryman).]

Såsom privat person är gubben Cannon ytterst demokratisk och en äkta
amerikan af gamla skolan, vänlig, tillgänglig, godhjärtad samt framför
allt patriotisk och road af ett godt skämt. Att höra honom tala i
enskilda lifvet på hans öppenhjärtliga sätt är både roande och
instruktivt. Man känner genast, att man står inför en alldeles ovanlig
personlighet. En författare i New Engl. Mag. beskrifver honom så här:
han är en medelstor, kantig, rödkindad man med gulaktigt, alltid
okammadt hår, utom när han nyss kommit från perukmakaren, grågult skägg
i Lincoln-stil ... Han är fri och obesvärad i tal och åtbörder, vårdslös
i sin klädsel och mycket begifven på att gestikulera samt att använda
måleriskt okonstlade talesätt.

[Illustration: »The speaker» Mr Joseph Cannon (eft. teckn. af
Macaulay).]

Han bär gärna en röd nejlika i knapphålet, ett emblem, som presidenten
Mc Kinley’s beundrare allmänt anlägga på Mc Kinley-dagen. »Onkel Joe»
anses såsom den starkaste rökare i Förenta staterna.

I sällskapslifvet deltar Cannon, som är änkling, endast föga, men
förekommer naturligtvis icke sällan på officiella middagar och större
mottagningar. Han är icke utan förmögenhet. Sina pengar har han
förtjänat som advokat. Länge bodde han på hotell och såg ej hos sig
annat än sina allra intimaste vänner, men på senare år har han i en
fashionabel stadsdel sitt eget rymliga hus, där han på gammaldags
gediget amerikanskt manér ofta ser sina umgängesvänner.

Han har flera döttrar, af hvilka endast en, Miss Helen, är ogift. Hon är
värdinna hos fadern och enligt bruket här utfärdas bjudningsbrefven till
Cannons middagar äfven i hennes namn: »The Speaker and Miss Cannon»
anhålla etc. Hon placeras äfven af somliga med faderns rang, d. v. s.
före senatorsfruar, men sedan man nekat att placera ryske ambassadörens
grefve Cassinis adoptivdotter som ambassadris har Corps diplomatique
naturligtvis ej ansett sig behöfva tillerkänna de officiella
funktionärernas döttrar någon särskildt rang.

            [Illustration: Miss Helen Cannon (efter fot.).]

Miss Helen Cannon har sina mottagningar och ger jämte fadern middagar,
där särskildt lägges an på enkelhet och där naturligtvis endast
amerikanska produkter få förekomma. Det berättas, att hon skall vara en
alldeles ovanlig husmoder och att hon kan täfla med den skickligaste
sockerbagare i att göra konfekt; också lär all sådan, som serveras vid
»the speaker’s» bord, vara tillverkad af henne eller under hennes
kontroll, ett förhållande, som utgör gamle Cannons stolthet och påminner
honom om »old times» enkelhet. Ehuru Miss Cannon kommit öfver den första
ungdomen tillhör hon de mest beundrade damerna i Washington och säges
endast af hänsyn till fadern afslagit alla giftermålsanbud. Hon är
mycket kvick samt en utmärkt värdinna. Ofta kallas hon på grund af
faderns ställning »the third lady of the land».




                            SJUNDE BREFVET.

                             »The cabinet».


Med »the cabinet» menar man här cheferna för olika grenar af
administrationen, men benämningen är så tillvida missvisande som dessa
departementschefer tillsammans ingalunda utgöra något kabinett eller
ansvarigt statsråd i europeisk bemärkelse. De kunna närmast anses såsom
presidentens enskilda tjänstemän eller sekreterare, som fått hans
uppdrag att stå i spetsen för vissa afdelningar inom Förenta staternas
förvaltning. Deras antal var från början endast fyra men har så
småningom ökats till nio. De äro, i fastslagen ordning:
statssekreteraren, skattkammarsekreteraren, sekreteraren för
krigsärendena, attorney-general (justitiesekreteraren), sekreteraren för
flottan, generalpostmästaren, inrikessekreteraren, sekreteraren för
jordbruket och sekreteraren för handel och arbete.

De utnämnas af presidenten, som dock måste begära senatens stadfästelse,
något som aldrig nekats; presidenten kan däremot utan vidare afskeda
sina sekreterare. Sekreterarna inkallas af presidenten till hans privata
råd, men i öfrigt intaga de samma ställning som hvilken annan ämbetsman
inom departementen som helst. Enligt konstitutionen kan ingen i Förenta
staternas tjänst använd person vara ledamot af kongressen, hvadan äfven
sekreterarna äro uteslutna. Deras lön är 12,000 dollars om året.

Presidenten har absolut fria händer vid valet af sina sekreterare och
kan således utse hvem honom lyster, men naturligtvis komma sällan annat
än personer med bepröfvad kapacitet i fråga. Ofta nämner presidenten de
män, som verksammast bidragit till hans val och på hvilka han kan
lita; likaledes ser man icke sällan att hans medtäflare till
presidentvärdigheten inom samma parti antaga kallelser till inträde i
kabinettet.

Främst bland sekreterarna kommer statssekreteraren, och till detta
ämbete utser presidenten gärna den af partiets förtroendemän, som ledt
valkampanjen. Han har republikens utrikespolitik till sin hufvuduppgift
och leder den i hufvudsak alldeles efter sitt tycke med undantag af den
enligt konstitutionen föreskrifna kontroll, som utöfvas af senaten. Han
förvarar republikens stora sigill.

Skattkammarsekreteraren eller finansministern har icke det stora
inflytande som samma ämbetsman har i europäiska stater, då han, som icke
kan deltaga i kongressens arbeten, ej har något att göra med påläggande
af skatter och föga med användandet af statens inkomster för dess olika
ändamål; statsskulder, konvertingar och sådant ger honom dock full
sysselsättning. Likaså är inrikessekreteraren långt ifrån att vara den
viktiga person som t. ex. inrikesministern i Frankrike. Hans
hufvudsakliga uppdrag är att öfvervaka domänerna, reglera förhållandet
till indianerna, meddela patent samt ordna det vidtutgrenade
pensioneringsväsendet.

Attorney-general är icke blott allmän åklagare och juridisk rådgifvare
för Förenta staterna, han intar äfven i viss mån samma ställning som en
justitieminister i en europäisk stat. Han har nämligen uppsikt öfver de
olika staternas rättsdepartement, särskildt öfver åklagare m. fl.;
dessutom är han presidentens rådgifvare i sådana frågor, som beröra den
executiva maktens befogenhet, förhållandet mellan Förenta staterna som
ett helt och de särskilda staterna.

Krigs-, flott-, jordbrukssekreterarnas samt generalpostmästarens
åligganden framgå ur deras respektive benämningar.

Sekreteraren för handel och arbete har i uppdrag att insamla statistik,
öfvervaka census-byrån, fyrväsendet, landtmäteriet, immigrationen och
utöfva en viss jurisdiction öfver handelsflottan.

Presidenten är ansvarig inför folket, sekreterarnas åtgöranden komma
därföre ej under diskussion i kongressen och ministerkriser äro en okänd
sak i det amerikanska statsmaskineriet annat än så att en eller annan
sekreterare af någon särskild orsak erhåller sitt afsked. Och i själfva
verket äro presidentens sekreterare mera att jämföra med liknande
ämbetsmän i autokratiskt styrda stater.

Bryce säger om dem: de bilda icke en regering såsom man i Europa förstår
detta ord, de utgöra en grupp af departementschefer, hvilkas
öfverhufvud, ehuru han vanligen rådgör med dem hvar för sig, ibland
finner för godt att sammankalla dem i ett rum för att tala politik eller
afgöra någon administrativ fråga, som kan tillhöra såväl ett som ett
annat departement.

Statssekreterare är sedan 1905 Mr. Elihu Root, en man med stor
erfarenhet och mer än vanlig kännedom om såväl den yttre som den inre
politikens hemligaste vägar.

När den bekante engelske journalisten Mr. Stead var i Washington på
besök förra året tillfrågades han af någon, hvad hans intryck var af
presidenten Roosevelt, hvarpå han svarade: »Mr. Root är en stor man.»
Häri låg intet nedsättande af presidenten eller underkännande af dennes
stora egenskaper, ty Mr. Stead menade egentligen därmed, att det var
Root, som varit den som »upptäckt» och infört Roosevelt på den politiska
banan och kraftigt bidragit till hans val som guvernör.

Mr. Root är advokat och har såsom sådan gjort sig ett mycket framstående
namn, särskildt såsom juridiskt biträde åt de stora trust- och
järnvägsintressen, som representeras af Th. F. Ryan. När denne erfor att
Root accepterat statssekreterareposten säges han ha utropat: »Hvad! Root
vill lämna oss. Hvad tänker han på? Hellre betalar jag en kvarts million
om året, än jag går miste om honom.»

Redan en gång förut hade Root varit medlem af kabinettet. Han kallades
nämligen 1898 af Mc Kinley att öfvertaga sekreterareskapet för
krigsärendena, hvilket ämbete han på Roosevelts begäran bibehöll äfven i
dennes kabinett och innehade till 1903, då han erbjöds ambassadörsposten
i London. Han föredrog dock att återgå till den mera lönande och för
hans smak mera tilltalande verksamheten som advokat i New-York.

[Illustration: Statssekreteraren Mr Elihu Root (eft. fot.).]

Diplomaterna förebrå Root att han äfven i sina relationer med dem
alltför mycket låter advokaten komma till synes, men det var just tack
vare sin juridiska träning, jämte sin klara logik och sin okufliga
energi som han, i sin egenskap af sekreterare för krigsärenden, ledde
kriget med Spanien till ett sådant för Amerika lysande resultat och
senare som Roosevelts faktotum under statssekreteraren Hay’s sjuklighet
1900 lyckades lotsa den politiska skutan genom den kinesiska krisens
skär, då det var i Washington som världspolitikens trådar spunnos. När
han af ekonomiska skäl drog sig tillbaka från aktiv politik, ansågs han
med all rätt som en storhet och var utan tvifvel en af det republikanska
partiets allra främste män.

Roosevelts omdöme om Root ungefär vid tiden för hans utträde ur
kabinettet är lika smickrande för Root som det är karaktäristiskt för
Roosevelts något superlativa sätt att uttrycka sig. Han sade nämligen:
»I John Hay har jag en stor (great) statssekreterare, i Philander Knox
likaledes en stor (great) attorney-general och äfvenså äro andra poster
i kabinettet besatta med framstående män. Root skulle kunna sköta
hvilken af dessa poster som helst med lika stor skicklighet som deras
nuvarande innehafvare, men dessutom är han, hvad sannolikt ingen af
dessa skulle kunna vara, en stor (great) sekreterare för krigsärendena.
Elihu Root är den skickligaste man i vår styrelses tjänst jag kännt. Jag
vill gå ännu längre. Han är den störste (greatest) man, som i min tid
kommit fram i det allmännas tjänst i något land, i någon ställning på
båda sidorna af Atlanten.»

Huruvida presidenten vill stå för de orden äfven nu torde vara osäkert.

När Hay afled 1905, vände sig Roosevelt till Root erbjudande honom att
öfvertaga den lediga statssekreterarebefattningen. Det var dock endast
motvilligt som denne lämnade New-York och sin inbringande verksamhet
där.

Hvad Root uträttat under sitt snart treåriga statssekreterareskap är
hufvudsakligen att finna i den politik han fört i afseende på Förenta
staternas förhållande till Sydamerika, som han anser som de stora
möjligheternas land i kommersiellt hänseende. Också har han gjort allt
för att i Förenta staterna väcka intresse för export dit och öppna sina
landsmäns ögon för den hittills jämförelsevis försummade handeln på
Sydamerika.

Men Root är icke mer hvad han var. Han är nu en man på 63 år. Han är
icke längre med i räkningen, när fråga är om att uppställa
presidentkandidater och om han haft den äregirigheten att efterträda
Roosevelt, måste han nu se att han icke är mannen. De radikala
strömningarna, som fått näring af Roosevelts gå-på-politik, passa ej för
Root och den för honom och hans verksamhet så gynnsamma stämningen från
1905 har gifvit plats för en öfver hela landet spridd misstro till
honom.

Hans intresse för utrikespolitiken och för sitt ämbete synes äfven
undergått förändring. Det mesta af arbetet i sitt departement har han
öfverlåtit till sin expeditionschef, Mr. Rob. Bacon. De traditionella
torsdagsmottagningarna af diplomater tillhöra dock naturligtvis de
funktioner, som han aldrig försummar.

[Illustration: Understatssekreteraren Mr Rob. Bacon (efter fot.).]

Till sitt yttre är statssekreteraren kall och oåtkomlig. Ett drag af
vemod blandadt med ilska hvilar alltid öfver hans panna; hans
genomträngande blick, hans kanske något afmätta rörelser och den skärpa
han inlägger i sitt tal verka icke sympatiskt på den som först ser
honom. Men de som införas i den trängre krets af vänner, som omgifver
honom, förklara att detta första intryck snart gifver vika för den
personliga charmen i hans väsen, för hans underhållande konversation
samt hans orubbliga trofasthet som vän. Mr. Root har under den tid han
varit statssekreterare fört stort hus och utöfvat mycken gästfrihet. Han
har i denna ganska betungande och egentligen för hans smak och vanor
föga tilltalande plikt haft en ovärderlig hjälp i sin hustru, född Clara
Wales, liksom han af god New-York-familj. Det har dock alltid i Mrs
Roots deltagande i societetslifvet i Washington framskymtat liksom en
viss motvilja och hon har kanske väl tydligt lagt i dagen huru mycket
hon saknade sitt präktiga hem i New-York och den utvaldaste societén
där, i hvilken hon nyss fått fast fot, när hennes man mottog posten som
statssekreterare. Dessutom äro Roots icke rika. Lifvet i Washington
ställer sig för den som måste representera i den skala man väntar af en
statssekreterare icke oväsentligt dyrare än i New-York.

                 [Illustration: Mrs Root (efter fot.).]

Detta har dock ej hindrat Mrs Root att på ett både taktfullt och värdigt
sätt uppfylla sina förpliktelser gentemot corps diplomatique och den
officiella världen. Hennes mottagningar, där ibland kanske 4 à 500
personer strömma ut och in, äro alltid väl ordnade; med utsökt artighet
och på ett förekommande sätt har Mrs Root särskildt sökt att visa
diplomaterna skyldig uppmärksamhet, sätta nykomlingarna in i
förhållandena här samt medla vid icke så sällan uppkommande stridigheter
mellan utländska damer och den amerikanska societéns koryféer.

På nyårsdagen, omedelbart efter presidentens mottagning ger
statssekreteraren stor luncheon för hela corps diplomatique, som då i
sina lysande uniformer utgöra ett enastående staffage i det med blommor
rikt prydda statssekreterarehotellet.

Under säsongen följa sedan hos statssekreterarens en serie af middagar
samt soiréer, som naturligtvis höra till de mest eftersökta och selecta
tillställningarna i den officiella världen.

Mrs Root har vid sina mottagningar haft stor hjälp af sin charmanta
dotter, nu gift med en ung Grant, sonson till presidenten af detta namn.
Unga Mrs Grant har liksom sin moder alltför mycket låtit förstå huru
djupt hon saknade New-York för att bli hvad man säger »chum» med de
yngre tongifvande damerna i Washington. Hon anses emellertid intelligent
och har fått en förträfflig uppfostran.

Mr. George B. Cortelyou, den nuvarande skattkammarsekreteraren, var
förut under någon tid postmaster-general och tillträdde sitt nuvarande
ämbete för ungefär halft annat år sedan. Han har haft lång träning för
sin ganska ovanliga politiska karriär.

[Illustration: Skattkammaresekreteraren Mr Geo. B. Cortelyou (eft.
karrikatyr af Alb. Scott Cox).]

Han började som stenograf i postdepartementet redan under presidenten
Clevelands tid och blef snart i samma egenskap anställd i dennes eget
privatkabinett. När Mc Kinley efterträdde Cleveland fick Cortelyou
behålla sin befattning. Hans stora duglighet förskaffade honom snart en
mera framstående ställning i privatkabinettet och när Mr. Kinley’s
privatsekreterare, på grund af sjuklighet drog sig tillbaka,
efterträddes han på denna fordrande post af den unge Cortelyou, som
sedan äfven som privatsekreterare kvarstannade hos presidenten Roosevelt
och på ett lysande sätt skötte republikanska partiets presidentkampanj
1904.

Såsom sekreterare för handel och arbete ingick han i kabinettet, men
öfvergick snart till generalpostmästare-posten, som han dock äfven
lämnade för att i år tillträda sekreterarebefattningen för skattkammaren
(finansminister), på hvilken post han haft det ingalunda angenäma
värfvet att reda upp och förmildra senaste paniken på New-Yorks
fondbörs. Cortelyou har härför fått uppbära klander såväl från ena som
andra sidan och torde i själfva verket varit ganska oviss om den plan,
som skulle följas; det säges att det var Root, som gjorde slag i saken
genom att gifva den med affärsförhållandena i New-York mindre förtrogne
Cortelyou utförliga instruktioner.

Nu säga Cortelyou’s motståndare, att han, som vid denna tid traktade
efter kandidatur till presidentskapet, gick finansmännens i New-York
ärenden för att senare få deras stöd under valkampanjen. Han är
emellertid ej längre presidentkandidat. Han ägnar nu sin stora
arbetsförmåga, sin energi och sin erkända skicklighet som organisatör
uteslutande åt sitt departement.

Mr. Cortelyou ser mycket väl ut, är synnerligen putsad och korrekt klädd
samt är en modern, väl skolad ämbetsman. Han är känd att vara ytterst
förbehållsam och att ej gifva tillkänna sina planer förrän just när de
skola sättas i verket.

I sitt familjelif är han den mest exemplariska äkta man. Han hvarken
röker eller förtär sprit. Hans hustru, som varit honom till stor hjälp
under hans ämbetsmannabana, är ej road af sällskapslifvet, hvarför man
äfven sällan ser dem ute i stora världen, och förresten är Cortelyou
ingalunda förmögen. Det är minsann icke med en lön på 12,000 dollars, om
man »lefver med» i Washingtons »society». De gifva sin obligatoriska
middag för presidenten samt se då och då några vänner det är allt. De
som känna dem närmare äro stora beundrare af dem och framställa deras
hemlif såsom idealiskt. Mr. Cortelyou har mycken musikalisk begåfning
och idkar pianospelning såsom en verklig artist.

Den sympatiske, godmodige och af alla, vänner som fiender, högt aktade
Mr. William H. Taft är sedan 1904 sekreterare för krigsärendena, på
hvilken post han uträttat mer än många sina företrädare och gjort sig
världsberömd dels genom det framstående sätt hvarpå han såsom guvernör
organiserat Philippinerna, dels genom sitt kraftiga ingripande under
revolten på Cuba.

Han är född 1857 i Cincinnati (Ohio); hans fader var under Grants tid
medlem af kabinettet. Taft studerade juridik, blef tidigt advokat,
senare domare, professor vid ett universitet i Västern, åter domare,
därpå guvernör på Philippinerna samt efterträdde Mr Root som sekreterare
för krigsärendena. Som extraordinarie ambassadör har han dessutom haft
särskilda uppdrag till påfven Leo XIII samt till Mikadon.

[Illustration: Krigssekreteraren Mr Will. H. Taft vid återkomsten från
sin senaste resa jorden rundt (efter teckning af Scar).]

Hans politik om icke fullt så agressiv gent emot de stora
korporationerna är på det hela taget öfverensstämmande med presidenten
Roosevelts och torde Taft, i händelse han skulle bli vald till dennes
efterträdare också komma att fullfölja hans planer, särskildt med
afseende på armén och flottan, för hvilka Roosevelt, oaktadt sitt
nobelska fredspris, är lifligt intresserad.

Taft är en outtröttlig ämbetsman; alltid bland de första i sitt
departement går han sist därifrån. Den kommande valkampanjen torde
emellertid komma att sätta hans arbetsförmåga på prof, ty om han också
har stora chancer har han många motståndare icke minst inom vissa
fraktioner af sitt eget parti, där Rooseveltska politiken, sådan den
tett sig under de senare åren ej i allo accepteras.

Han kanske ej kan anses såsom en durkdrifven politiker, och är ej god
talare, men han är frisinnad, hederlig, har sundt omdöme, godt hjärta,
angenämt sätt samt är en mycket tilltalande personlighet, säger en
författare, som tillägger, att Taft är en af dessa personer, som gå
genom lifvet med en leende uppsyn, men som, när det behöfves, kunna
visa, att de ha stål i ryggraden.

Presidenten Roosevelt lär en gång yttrat om Taft, att han, »under alla
omständigheter och hvad det än må kosta honom för personliga
uppoffringar, i främsta rummet gör sin plikt. För honom är det allmänna
bästa det förnämsta, hans privata intressen komma alltid att förbli
underordnade». Detta framgår äfven af en anekdot, som berättas om honom.
Han var domare med 6,000 dollars lön, då han af en lagfirma i New York
erbjöds 50,000 dollars om året, om han ville bli deras biträde. Han
afslog till deras stora förvåning emellertid anbudet sägande:
»Gentlemän, det finnes ting, som ha högre värde än pengar».

[Illustration: Krigssekreteraren Mr Will. H. Taft (efter fot.).]

Det säges att det endast var motsträfvigt som Taft mottog
sekreterareskapet för krigsärendena, främst på grund af att han ansåg
sig behöfvas på Philippinerna, men äfven därföre att han, som icke äger
någon förmögenhet, ej trodde sig kunna lefva i Washington på
sekreterarelönen, som under första tiden endast var 8,000 dollars om
året. På sin hustrus och sina rika bröders enträgna uppmaningar gaf dock
den godmodige och tillmötesgående Mr. Taft slutligen med sig och ställde
sig till presidentens förfogande.

I pressen förekomma litet emellan karrikatyrer af Taft framställande
honom såsom oerhördt fetlagd. Hans fetma, som är obestridlig, har dock
mycket öfverdrifvits.

                 [Illustration: Mrs Taft (efter fot.).]

Icke mindre populär än Mr. Taft är hans hustru, född Herron. Hon ser bra
ut, är begåfvad i olika riktningar, har mycken smak samt ett vinnande
okonstladt sätt, med få ord, hon är typisk för den fint bildade och väl
uppfostrade amerikanska kvinnan, sådan hon kanske ej är att finna i
Newports societé, men hvaraf man icke minst i Washington finner många.
Hon är framstående musikvän samt var länge president för en stor
konsertförening i sin hemort Cincinnati.

Af de olika presidentkandidaternas fruar är Mrs Taft den som har de
mesta sympatierna. Man hoppas af henne, att hon skall återställa en del
af de under den nuvarande regimen indragna mottagningarna, ty hon är af
det slags människor, som anse att allmänheten har rätt till ett visst
undseende. De under Mrs Roosevelts tid upphörda, för hvem som helst
tillgängliga aftonmottagningarna samt äfvenledes de så omtyckta
söndagskvällsmottagningarna för damer, tror man därföre säkert skola
komma till heders igen, om Mrs Taft blir »the first lady of the land»,
ty hon, som långa tider varit gäst i »Hvita huset» hos presidenten R.
Haye’s fru, som anses varit den briljantaste presidentska Washington
haft under nyare tider, har från dessa sina besök hos »onkel Rutherford»
de bästa traditioner.

Tafts ha ej fört stort hus här, men naturligtvis ha de ej kunnat
undandraga sig att ganska ofta visa sig i stora världen. Äfvenledes ha
de sett en del folk på mottagningar samt middagar och man antar att
sekreteraren för krigsärendena haft sina bröder att tacka för rikliga
bidrag till de dyrbara vintersejourerna i Washington.

Mrs Taft gör »les honneurs» i sitt med kinesiska, japanska och andra
mycket dyrbara orientaliska konstsaker rikt prydda hem, på ett sätt, som
tillvunnit henne allas hjärtan, och det torde ej vara för mycket sagdt,
om man påstår att inom den officiella världen i Washington finnes intet
äkta par, som mera allmänt än Mr och Mrs Taft lyckats förvärfva sig
sympatier.

Af deras barn är dottern, Miss Helen Taft, ännu för ung att deltaga i
sällskapslifvet.

Den alltid småleende Mr Charles J. Bonaparte, en sonson till Jerôme
Bonaparte, konungen af Westfalen, innehar sedan förra året posten som
Attorney-General, sedan han förut någon tid varit sekreterare för
flottan, där hans verksamhet kan anses vara lika med noll.

Man väntade sig i det officiella Washingtonkretsar icke så litet af
Bonaparte, när han först kom hit, företrädd som han var af
lokalpatriotiskt rykte från sin hemort, Baltimore.

Men länge fick man bida, innan Mr Bonaparte visade lifstecken och mera
aktivt ingrep mot trusterna; sedan emellertid pressen så att säga tagit
saken om hand, beslöt sig den nye Attorney-General för att med kraft
sätta i gång undersökningar och åtal; också har på sista tiden
justitiedepartementet utvecklat en viss energi i fullföljandet af den
Rooseveltska trustpolitiken, hvilket dock icke hindrar att Mr Bonaparte
ingalunda motsvarat de förväntningar man ställde på honom.

Van att styra sin födelsestad, Baltimore, har han oaktadt sin skinande
uppsyn och sina artiga fraser, mycken auktoritet ja äfven stridslystnad,
och om han bestämt sig för att handla i en viss riktning, låter han icke
inverka på sig af någonting — möjligen af pressen. Hans konversation är
alltid intressant, han säger sina saker på olika sätt än alla andra,
individuellt och oefterhärmligt. Hans röst har något vekt, kvinnligt,
som först låter tillgjort, men i själfva verket ej är det.

Personligen är han en mycket vänlig, godmodig man, ständigt leende,
gärna placerande ett skämt.

Han anses rik, men den senaste krisen säges icke passerat förbi utan att
anställa åtskillig förödelse äfven i hans »bleckskrin».

Personer med liflig inbillning tycka sig finna i Mr Bonapartes drag en
likhet med hans farfaders store broder, Napoleon I, men om också den
framskjutande höga pannan och den böjda näsan angifva den napoleonska
frändskapen, förtages detta intryck alldeles af den indragna hakan samt
mest af det småborgerliga minspelet.

[Illustration: Attorney-general Mr Ch. J. Bonaparte (efter karrikatyr af
Vet i Harpers Weekly).]

Hvarken Mr Bonaparte eller hans fru deltaga mycket i sällskapslifvet i
Washington och ha ej häller på allvar flyttat hit. De ha endast förhyrt
en mindre möblerad våning samt gifva sina större middagar och
mottagningar på något hotell. De vistas i öfrigt så mycket som möjligt,
alldeles för mycket säga somliga, i Baltimore, där de ha det mäst
förtjusande hem, eller på sin ståtliga villa utom staden, där de bruka
se mycket folk, och då det är en knapp timmes väg ha de ofta dit
inbjudit gäster från Washington.

M:rs Bonaparte är född Ellen Channing Day.

Mr Victor H. Metcalf, som under en kortare tid förestod arbets- och
handelsdepartementet, är sedan förra året sekreterare för flottan, i
hvilken funktion han just ej skurit lagrar. Han anses på denna liksom på
sin förra post endast som ett villigt redskap för utförande af
Roosevelts planer eller »policies» som det kallas här.

[Illustration: Sekreteraren f. flottan Mr Vict. H. Metcalf (efter
karrikatyr af Vet i Harpers Weekly).]

Han var under sex år medlem af »huset» och ansågs ha antagit
sekreterareskapet endast för att lättare erhålla ett mandat till senaten
från sin hemort, men den politik han påtvungits att följa torde grusat
dessa förhoppningar. En framstående politisk skriftställare, Mr Ch. W.
Thompson, skref för någon tid sedan om Metcalf: »I allmänhet hafva
sekreterarna ett föga händelserikt lif, de lämna sin tjänst obemärkta
och glömmas efter en vecka; ingenting återstår af dem utom ett dåligt
oljefärgsporträtt, som upphänges i deras ämbetslokal nogrant påskrifvet
med deras namn, på det att en glömsk allmänhet icke måtte få tillfälle
att utropa: Hvem sjutton är den där? Hvarje astrolog, som uppställt ett
sådant horoskop för Metcalf, skulle varit ursäktad».

Mr Metcalf, som i San Francisko gjort sig en vacker förmögenhet såsom
advokat, är en mycket älskvärd man med utmärkta manér, särdeles korrekt
i sitt uppträdande.

Hans fru, född Emily C. Nickolson, som är från Californien, anses vara
ett begåfvadt fruntimmer och har en behaglig apparition. I frågor
rörande sällskapslifvet är hon ett eko af Mrs Roosevelt och tager intet
steg i afseende på visiter eller bjudningar utan att rådföra sig med
»Hvita huset».

Om Mr George v. Lengerke Meyer, den nye Postmaster-General är ej mycket
att säga. Han var business-man och har, efter att med tvifvelaktig
framgång uppehållit ambassadörsposterna i Rom och S:t Petersburg, af
presidenten kallats till sitt nuvarande ämbete förra året. Ännu har han
emellertid ej gjort mycket väsen af sig men anses dock vara en
framtidsman. Hans departement, som omorganiserats af Cortelyou och sedan
dess nästan uteslutande skötts af »first assistant» (expeditionschef)
Hitchcock, reder sig säkert Mr Meyer förutan.

Han är en mycket bildad man, icke utan estetiska intressen samt talar
gärna om sina erfarenheter från vistelsen i olika europäiska
hufvudstäder.

Mrs Meyer, född Alice Appleton, är en fulländad världsdam och har på
kort tid förvärfvat sig en utmärkt ställning i »society»; de tvänne
misserna Meyer äro måhända väl mycket impressionerade af hoflifvet i
Europa. De känna sig ännu ej hemmastadda i societén i Washington, där de
ej häller lyckats vinna större sympatier.

[Illustration: Postmaster-general Mr Geo. v. L. Meyer (efter karrikatyr
af Alb. Scott Cox).]

Sekreterare för inre angelägenheter är den unge Mr James R. Garfield, en
son till den 1884 mördade presidenten med detta namn. Han anses som
ovanligt framstående och har under den korta tid han förvaltat sitt
ämbete helt och hållet omorganiserat sitt departement. Han tyckes alltid
rufva på stora planer samt tar på sig en min, som kommer Eder att tänka
på inskriptionen å främre plattformen i spårvagnarna: »_Tala ej med
motormannen_». Säkert är emellertid, att han är mycket verksam, samt
icke utan äregirighet. Han är icke rädd för någon, låter icke imponera
på sig af hvem det vara må, känner bästa sättet att utföra hvad han
föresatt sig och när han börjat något är han omöjlig att hålla tillbaka.
Hans största fel torde vara att han synes tänka litet för högt om sig
själf och låter denna själfbelåtenhet alltför mycket skina igenom.

Man förespår honom emellertid en lysande framtid inom administrationen,
såvida han icke föredrager att återgå till den mera lucrativa
advokatverksamheten.

Mr Garfield hör till presidentens intima samt är ofta i hans sällskap på
ridturer samt nästan dagligen under våren hans medspelare på
tennisbanan.

Hans trägna uppvaktning i »Hvita huset» har föranledt elaka tungor att
föreslå honom att där anskaffa en fällsäng, för de tillfällen, då han ej
kan slita sig från den executiva maktens närhet.

Hans unga hustru, född Helen Newell, är en enkel, rättfram och sympatisk
person. Liksom Mrs Metcalf har hon helt och hållet underordnat sig Mrs
Roosevelt och tillhör den intima klick som kretsar kring »Hvita huset».

De äga ingen förmögenhet och lefva ganska indraget. Man ser dem
emellertid gärna i societén, där båda ha många vänner.

[Illustration: Jordbrukssekreteraren Mr J. Wilson (efter karrikatyr af
Vet i Harpers Weekly).]

Gubben James Wilson, som i mer än 10 år förestått
jordbruksdepartementet, är i politiskt hänseende en relik från den
lincolnska æran så olik den moderna amerikanska typen af en konservativ
politiker som något kan vara. Politiker är han ej heller. Han har
emellertid under de snart elfva år han varit sekreterare för jordbruket
utvecklat det åt honom anförtrodda departementet till en institution,
som vunnit världsvidt erkännande och för den jordbrukande befolkningen i
Amerika varit af allra största betydelse. Detta departement inrättades
inte just därföre att man trodde, att det skulle vara till någon som
helst nytta, utan för att tillfredsställa de ostyriga farmare, som
nästan hotade att spränga det republikanska partiet i olika stater genom
att grunda en mäktig förening kallad »Farmers Alliance».

De första jordbrukssekreterarna togo också sitt kall mera som ett skämt,
men icke så Wilson, som gjort institutionen till ett ämne för stolthet
åt sina landsmän. Det var han, som hade att taga itu med de stora
köttrusterna efter Upton Sinclair’s afslöjanden.

Han är nu öfver 72 år gammal, men kry och obruten och om icke det
demokratiska partiet kommer till makten, sitter han nog kvar på sin post
till »dödagar». Han är änkling samt synes sällan i societén, men hans
ogifta dotter, som förestår hans hus, brukar ibland deltaga i
societélifvet och har sina vissa mottagningsdagar.

Det sist inrättade departement, nämligen det för handel och arbete, har
till chef den förste jude, som någonsin suttit i kabinettet. Det är
förre sändebudet i Constantinopel Mr Oscar S. Straus, som till den
ansvarsfulla posten inkallats af presidenten, möjligen af politiska skäl
men säkerligen äfven på grund af mannens framstående egenskaper.

Presidenten Cleveland, som insåg nödvändigheten af att hålla sig väl med
det ständigt växande judiska elementet inom demokratiska partiet, till
hvilket Straus då hörde, utnämnde honom till envoyé i Constantinopel,
hvilken post han senare äfven innehade under Mc Kinley. När Roosevelt
1904 uppställdes till kandidat för återval öfvergick Straus till det
republikanska partiet, hvilket för valets utgång i staten New York med
sin miljon judar var af största betydelse.

Belöningen blef hans inkallande i kabinettet. Inom vissa kretsar har det
väckt mycken opposition, ty han var den förste jude, som innehaft en
plats i administrationen. Valet synes emellertid varit synnerligen
lyckligt och, så vidt man får döma af hans ännu knappast ettåriga
verksamhet som sekreterare, tyckes han med mycken kraft gripit sig an
med de stora frågor, som stå på dagordningen, bl. a. emigrationens
ledande till vissa distrikt.

Han har varit jurist, grosshandlare samt, såsom förut nämnts, diplomat,
hvarunder han förvärfvat sig en omfattande erfarenhet, som gör honom
särskildt lämpad för sitt ämbete. Han besitter stor allmän bildning och
har utgifvit flere märkliga arbeten i nationalekonomi, historia m. m.

Han är en ovanligt liten man och ser ytterst obetydlig ut, men hans ögon
lysa af intelligens, hans konversation är intressant och hans sätt
mycket vinnande. Man ser honom dock ganska sällan annat än på officiella
tillställningar och mottagningar.

Mrs Straus, född Sarah Lavanburg, är liksom sin man sällan ute i den
stora världen.




                            ÅTTONDE BREFVET.

               Washington’s »inner set» och näst intill.


I ett föregående bref ha vi sett huru »society» i hufvudstaden är
sammansatt samt hvilka kvalifikationer man måste äga för att få räknas
till de olika kotterierna inom denna selekta krets. Vi skola därföre nu
så att säga rycka »the inner set» mera in på lifvet och i allra största
korthet lämna några intryck från de icke officiella kretsarna samt
omnämna några af de elegantaste och såsom tongifvande ansedda
salongernas innehafvarinnor.

Husen i Washington äro synnerligen väl lämpade för mottagningar och
fester; särskildt äro de för en del hitflyttade miljonärsfamiljer
uppförda palatsen anordnade på ett sätt som göra dem till verkliga
mönster för trefnad, elegans och praktiska anordningar, på samma gång
som rummen äro ovanligt rymliga, gediget utstyrda och i allmänhet
måttfullt dekorerade. Hvad åter möbleringen beträffar är svårt att säga
detsamma. Den amerikanska möbeln är i allmänhet tung, öfverlastad, ännu
bärande prägeln af 1860- och 70-talens »osmak» samt i regel, rent ut
sagdt ful. Visserligen ser man i äldre, finare hem en del af dessa
smakfulla nu så moderna engelska möbler i Chippendale’s stil eller med
fina inläggningar från slutet af 1700-talet, men som sagdt oftast gör
den amerikanska salongen ett intryck af tyngd och stelhet, som dock
isynnerhet här i Washington på ett lyckligt sätt motväges af rikedomen
på blommor, som smeka ögat hvart det än vänder sig. Redan yttertrappan
är ofta en verklig parterr, tambur, trappor, salonger, ja den minsta vrå
har sin beskärda del af denna blomstertribut, som är Washington-damernas
stolthet.

Möbleringen i de elegantare hemmen skiljer sig i öfrigt föga från hvad
ser i Europa och mottagningsrummen äro fyllda dessa numera i hvarje
elegant europeiskt hem oundvikliga förgyllda, brocadklädda rokokomöbler,
byråar, koketta »bonheurs du jour», »bergères» och »marquises» dock
vanligen i imitationer, samt bric-à-brac, mången gång af tvifvelaktigt
värde; däremot finner man icke sällan utmärkta målningar, alster af de
gamle mästarna. Man är bjuden på »afternoon tea» t. ex. hos Mrs Ralph C.
Johnson, i hvars salong man beundrar några af Reynold’s, Raeburn’s och
Gainsbourough’s finaste porträtt, när så värdinnan för Eder ut i
térummet, frågar hon Eder utan ostention, hvad Ni tycker om ett större
mansporträtt, stående på ett elegant staffli. Det är helt simpelt en
förstklassig Rembrandt, en tafla, som har sin plats i konsthistorien,
och som man blir både häpen och gladt öfverraskad att finna här. Sådana
små surpriser äro dock vanliga öfverallt i Amerika.

Hvad som äfven ger den eleganta Washington-damens miljö ett alldeles
särskild behag är att man får ett intryck af att hon verkligen bor i
sina rum och ej endast vistas där, när hon har sin mottagning eller
bjudit främmande till middagen. Hela lifvet i de högre kretsarne är ju
här anlagdt på umgänge, ej under då att hemmen också antagit denna
prägel af sällskaplighet och intimitet, som äro så karakteristiska för
societélifvet i den federativa hufvudstaden.

Ett af de förnämligaste hemmen i Washington är den rymliga villa, där
Mrs John Hay, den berömde statsmannens änka, tager emot ett fåtal intima
vänner, men hvars tröskel sedan Mr Hay’s död endast ytterst sällan
öfverskrides af representanter för det mera bullrande sällskapslifvet
och är alldeles otillgänglig för »climbers», d. v. s. personer, som
försöka att »krafla sig med».

Mrs Hay är mycket rik; hennes fader, Mr Stone från Cleveland i Ohio,
grundlade sin förmögenhet hufvudsakligen genom jordköp. Det är
emellertid ej hennes förmögenhet, som gifvit henne den utomordentliga
ställning hon intager i Washington. Hon är nämligen en högt bildad
kvinna intresserad för konst, litteratur och musik, en kvinna som
dessutom under mannens långa tjänstetid som »secretary of state»
(utrikesminister) och ambassadör i London förvärfvat sig en världsvana
och en förbindlighet i uppträdande, som man sällan finner till och med i
de högsta kretsar i Europa.

Det är i öfrigt ganska intressant att konstatera huru många charmanta
damer man möter här i sällskapslifvet. Rikedom, oberoende och
själfständighet ha redan i ungdomen gifvit den fina amerikanskan något
af denna otvungenhet och säkerhet i uppträdande, som af ålder varit
karakteriska för damerna i gamla världens högaristokrati, hvilkas
ansiktsdrag ofta återspegla själfkänsla och välvillig nedlåtenhet, men
sakna den af smärre hushållsbekymmer och undergifvenhet ofta nog
nedtyngda europeiska genomsnittskvinnans småborgerliga uttryckslöshet.
När så tillkommer att amerikanskan ända in i sin ålders sena höst icke
upphör att kläda sig med raffinement och att göra toiletten till ett
verkligt studium, är det endast helt naturligt att här utvecklats en
typ, som kommer »la grande dame» mycket nära. Det är endast skada för
amerikanskorna, att denna högst charmanta företeelse endast sällan
kommer öfver till Europa, där den helt visst väsentligen skulle uppväga
det ogynsamma intryck, som vissa framfusiga och påflugna yngre
yankeedamer gjort i de högre kretsarna i Europas hufvudstäder.

En sådan charmant äldre dam är Mrs Hay och hennes hem har på samma gång
en prägel af gammaldags hemtrefnad och gedigen lyx, men till societéns
stora sorg är det numera nästan endast för större familjefester som Mrs
Hay öppnar sina salonger. Mrs Hay synes så att säga aldrig ute i stora
världen och har exempelvis sedan mannens död ej visat sig på
presidentens officiella mottagningar, men privat tillhör hon den
intimaste umgängeskretsen i det »Hvita huset» och icke sällan mottager
hon besök såväl af presidenten som af Mrs Roosevelt, en ära som hon
delar med endast helt få utvalda. Någon ledande ställning i det moderna
Washingtons sällskapslif intager hon således ej numera, men endast
känslan af att hon finnes där och bebor sin präktiga, midt emot »Hvita
huset» belägna villa bidrager indirekt att förläna glans åt »society».

Mrs Hay har en son och tvenne gifta döttrar Mrs Payne Whitney och Mrs
James W. Wadsworth.

Mrs Levi Z. Leiter är en annan rik änka, men till skillnad från Mrs Hay
har hon ej utan åtskilliga svårigheter lyckats eröfra den ställning inom
den mest exklusiva klicken, som hon nu obestridligen intager. Hennes man
var kompanjon med den omätligt rike Marshall Field i Chicago och om icke
så rik som denne, lämnade han dock en ansenlig förmögenhet. Mrs Leiter
är en kvinna med energi och starkt utprägladt begär att, som man säger
»flyta ofvanpå». Efter mer eller mindre lyckade försök att »komma med» i
Europas högre kretsar slog familjen sig ned i Washington, där dock Mrs
Leiter i början mottogs temligen kyligt. Genom träget arbete och genom
att ej låta nedslå sig af motgången är hon nu utan tvifvel en af de
ledande i Washingtons »inner set». Till hennes slutliga framgång har
naturligtvis i hög grad bidragit tvenne af döttrarnas lysande giften
inom den brittiska högaristokratien. Den äldsta, för ett år sedan
aflidna dottern, Mary Victoria, blef gift med den bekante lord Curzon,
vice-konungen i Indien och den tredje, Daisy, är grefvinna af Suffolk.
Äfven den andra dottern, Nancy, är gift i England med en obetitlad ehuru
högättad engelsman majoren Colin P. Campbell.

Detta var emellertid nog för att, först på glänt och sedan på vid
gafvel, för Leiterska familjen öppna förut obevekligt stängda dörrar.
Mrs Leiter, som i år gifvit flera lysande fester, särskildt med
anledning af sonen Josef Leiters förlofning, bebor sitt eget vid
Dupont-platsen belägna präktiga palats, som utgör ett af den vackra
platsens förnämsta prydnader. På spe kallas hon »the Duchess of Dupont
cercle».

Icke mindre ståtligt är Mrs Townsends omfångsrika hotell vid
Massachusettsavenyen, innehållande som det säges öfver etthundra rum.
Mrs Townsend är äfven änka samt mycket rik och har en dotter, Miss
Mathilde Townsend, som nyligen uppgifvits vara förlofvad med den unge
härtigen af Alba, som dock, då hemgiften icke var mer än en miljon
francs om året, lär ha afbrutit underhandlingarna. Hon ser mycket folk
och hennes fester anses höra till de mest fulländade, som gifvas i
Washington. Dottern intager en ledande ställning inom Washingtons
kvinliga »jeunesse dorée», dit äfven räknas den vackra Miss Fredrica
Morgan, som gjorde en så lysande debut i sällskapslifvet under förra
säsongen.

          [Illustration: Miss Mathilde Townsend (efter fot.).]

Bland tongifvande änkefruar är äfven Mrs James Mc Millan, en af de mera
framstående; hennes man, mångmiljonär, var senator från Michigan samt en
mycket bemärkt personlighet.

Till samma klass af rika änkor höra: Mrs Garret Q. Hobart, Mrs Mark
Hanna, Mrs Philip Sheridan, Mrs Nicolas Fish, Mrs Rob. R. Hitt samt Mrs
George Pullman, änka efter bekante konstruktören af de berömda
järnvägsvagnarna, som bära hans namn.

En miljonärsfamilj, som under senare år intagit en viss ställning är den
Walsh’ska. Mr Walsh som gjort sig en stor förmögenhet genom lyckade
spekulationer, har åt sig låtit uppföra ett vackert palats, hvilket med
skäl anses såsom ett af de prydligaste af de många kostbara enskilda
bostäder man under senare tiden sett växa upp i den fashionabla delen af
Washington. Fullt accepterad i den innersta kretsen är dock ej familjen
Walsh, men som de äro oerhördt rika och då det särskildt i år varit
ganska ondt om större fester har societén varit ganska nådig mot dem och
t. o. m. visat glömska af de skandalösa uppträden, som kännetecknade en
af dem för ett par år sedan gifven fest, där på morgonsidan salongerna
sägas mera liknat en »bar» i New York än ett samlingsrum för eliten af
hufvudstadens societé.

            [Illustration: Miss Fredrica Morgan (eft. fot.)]

Ett ungt par som under senare år vunnit mycket insteg i societén är Mr
och M:rs Larz Anderson, hvilkas förmögenhet räknas i miljoner. De ha ett
af de vackraste husen i Washington och utöfva storartad gästfrihet. Mrs
Anderson är mycket elegant och har mycken smak, hvarpå hennes toiletter
och hennes charmanta med konstsaker och antikviteter uppfyllda hem bära
vittne. Oaktadt den succé de kunnat glädja sig åt, säges det dock att de
icke ogärna skulle hyra ut sitt italienska palats vid Massachusetts
avenue och slå sig ned i Boston, Mrs Andersons hemort. Det lär
tillochmed varit tal om att huset skulle förhyras för tyska ambassadens
räkning.

Mr Anderson, hvars namn tyder på svenskt ursprung, hade själf ingen
nämnvärd förmögenhet, då han gifte sig med den unga Miss Perkins, som
var mycket rik genom arf från sin morfar M:r Weld. De stå i
släktskapsförhållande till presidenten Roosevelts svärson Mr Longworth,
hvars moder är syster till Mr Andersons mor. Under vår-säsongen bruka de
med en skara gäster göra utflykter på sin magnifika jakt. Skulle de
besluta sig för att afflytta från Washington, komma de helt säkert att
lifligt saknas i »the inner set» där Mrs Anderson intager en ledande
ställning.

Ett alldeles särskildt och i viss mån enastående rum i societén intages
af de tre misserna Patten, hvars vackra hus vid Massachusetts avenue
fått namnet »Irländska legationen» eller rättare, sedan några år,
»Irländska ambassaden» på grund af misserna Pattens ihärdiga
ansträngningar att hålla sig väl med allt hvad diplomater heter och
spela rådgifvare för nykomlingar.

Dessa systrar, Mary, Nellie och Josephine äro af låg irländsk extraction
men i besittning af ganska stor förmögenhet ha de lyckats att få insteg
i den diplomatiska klicken utan att egentligen äga några
förutsättningar. Under lord Pauncefoot’s och franske ambassadören
Cambon’s vistelse här gjorde misserna, som fransmännen säga, »la pluie
et le beau temps» inom diplomatkretsarna, men sedan såväl Lady Herbert
som senare madame Jusserand nekat att konsultera Miss Mary Patten har
deras stjärna varit något i sjunkande. Tvenne andra systrar är gifta,
däraf en med general Corbin, som haft åtskilligt obytt med presidenten
Roosevelt. Misserna Patten voro ej heller inbjudna till Miss Alice
Roosevelts bröllop, när hon 1906 gifte sig med Mr Longworth.

Deras vid Massachusetts-avenyen belägna hus var en af de första mera
betydande privata villorna i stadens nuvarande finaste kvarter och anses
det, att de just tack vare denna sin magnifika bostad lyckades draga
till sig vissa tongifvande diplomater. Till den finfinaste klickens
helgedom ha de dock ännu ej lyckats få tillträde. Miss Mary Patten har
haft många giftermålsanbud, men tyckes ännu ej kunnat bestämma sig. Man
talade förra året mycket om danske ministern, kammarherre Brun såsom en
af hennes lifligare beundrare. Går herr Brun till London som minister,
kanske Miss Patten nappar på kroken.

Mr och Mrs Perry Belmont af den inom den högre finansen så bekanta
newyorkfamiljen hitflyttade för några år sedan och åstadkommo en verklig
uppståndelse inom societén, som så att säga delades i tvenne fiendtliga
läger, åtminstone för så vidt det gäller Belmonts accepterande eller ej.
Striden, som i år något lagt sig, fortfar dock ännu.

Mrs Belmont, född Jessie Robbins, dotter af en rik droghandlande från
Brooklyn, är skild från sin första man, Mr J. Sloane, och detta är
åtminstone den synliga orsaken till att en stor del af societén nekat
att taga emot henne. Särskildt har fru Roosevelt och hennes intimare
krets visat sig obevekliga; sålunda ha Belmonts ännu ej vunnit tillträde
till mottagningarna i »Hvita huset». Mr Belmont har varit medlem af
kongressen samt en kort tid minister i Spanien. Han, som tillhör det
demokratiska partiet, är redan därigenom icke egentligen »persona
grata», oaktadt han var en bemärkt personlighet långt innan presidenten
Roosevelt började komma upp på den politiska horisonten.

En bland de mest lysande fester, som gifvits i Washington under senare
år var den mycket omtalade musikaliska soiré, som Belmonts anordnade
under deras första säsong i hufvudstaden, då Caruso mot ett fabulöst
arvode efterskrifvits från New York. Supén serverades på den präktiga
silfverservis, som Belmont’s morfader, den bekante kommendören Perry,
erhöll i present, sedan han undertecknat det första handelsfördraget med
det dittills för utländsk handel otillgängliga Japan. Vid denna fest
lyste den officiella världen med sin frånvaro och utom diplomater voro
endast helt få af de »inner set» tillstädes.

Belmonts ha emellertid ej nedlagt vapnen och äro på god väg eröfra sig
en utmärkt ställning i Washington, där de vid New Hampshire-avenyen just
nyss åt sig låtit uppföra ett verkligt palats, som säkerligen kommer att
bli en medelpunkt för nästa säsongs sällskapslif.

Mr och Mrs George W. Vanderbilt, ett ungt miljonärspar af den bekanta
newyork-familjen ha visserligen under de tvenne senaste säsongerna sett
en del folk i sin förhyrda bostad, men de stora förhoppningar på lysande
fester i deras hem, som societén gjorde sig, vid ryktet om deras
flyttning till Washington ha ej förverkligats, ty Vanderbilts se hellre
sina vänner på sitt i N. Carolina belägna magnifika slott Biltmore, en
possession värdig en engelsk härtig, där de ofta bruka att samla kring
sig en lysande skara af nöjessökare från Washingtons och New Yorks mest
selekta kretsar.

Bland andra damer, som äro framstående inom societén må nämnas Mrs James
Pinchot, Mrs Jos. Hobson, Mrs Thom. Nelson Page, hvilken senare varit
mycket verksam i fråga om att motarbeta Mrs Perry Belmont, samt Mrs Mc
Clean, hvars intressanta italienska palats i Sienastil är en af
Washingtons arkitektoniska sevärdheter.

Kongressledamöter med fruar synas icke särdeles mycket i »the inner
set». Endast ett tiotal senatorsfamiljer och kanske blott hälften så
många från representanthuset bruka, utom vid middagsbjudningar och på
större mottagningar, deltaga det mera selekta sällskapslifvet.

Senator Henry C. Lodge, från Massachusetts, en fint bildad man och
framstående skriftställare samt hans charmanta fru ha ett vackert hem
vid Massachusettsavenyen, där de samla kring sig en krets af vänner ur
de finaste kretsarna såväl af »the inner set» som af den politiska och
den litterärt intresserade världen. De ha kanske den enda salong som kan
göra anspråk på att kallas ett politiskt-litterärt centrum. Alla frågor
af vikt så väl politiska som sociala äro redan i sitt allra första skede
diskuterade där. Familjen står på en mycket intim fot med presidentens
och Mr Lodge säges vara den ende, som tilltalar presidenten med
förnamnet Theodor, ty om Roosevelt annars omtalas endast som »Teddy»,
aktar man sig noga att säga det i hans närvaro.

[Illustration: Senator Henry C. Lodge (eft. karrikatyr i tidningen
»World»).]

Senator Chauncey M. Depew, som anses representera det Vanderbiltska
intresset inom kongressen, är nyligen omgift och har jämte sin unga fru,
född May Palmer, utan att fullständigt lyckas, sökt komma in i »the
inner set». De bebo ett af de finaste hus, som finnas att hyra i
Washington, det s. k. »Corcoran-huset», som af gammalt ansetts så
förnämligt, att det nästan förlänar ett slags adelskap åt den som bebor
det. Det oaktadt har det dock visat sig, att senator och Mrs Depew, som
visserligen förmått corps diplomatique att tämligen allmänt hedra deras
fester med sin närvaro, ej i öfrigt haft den framgång de eftersträfvat.

[Illustration: Senator Chauncey M. Depew (eft. karrikatyr i tidningen
»New York Journal»).]

En annan senator, som, om icke så gammal som Depew, dock icke längre är
ung, men efter tjugoårigt änkestånd gift sig med en helt ung dame,
Josephine Boardman, är förre guvernören i Massachusetts, nuvarande
senatorn Winthrop M. Crane. Han är en betydande figur i senaten och har
omtalats såsom blifvande vise president. Mrs Crane, som före sitt
äktenskap var intim väninna med Daisy Leiter, nu grefvinnan af Suffolk,
blef genast efter sitt inträde i societén såsom gift medelpunkten i de
gladare senatorskretsarna och skulle helt säkert med allmän
tillfredsställelse hälsas såsom vise presidentska.

Bland senatorsfamiljer, som länge varit betydande inom Washingtons
sällskapslif och isynnerhet i år hört till de mest omtalade är den
Elkinska, då ju miss Catherine Elkins uppgifvits vara utsedd till brud
åt den unge härtigen af Abruzzerna. Man skulle kunna fylla volymer med
allt det prat, som denna förbindelse framkallat, och den
hemlighetsfullhet, som omgifvit dels prinsens besök här, dels
underhandlingarna, ha i månader satt såväl onda som goda tungor i
rörelse.

[Illustration: Senator Winthrope M. Crane (efter originalteckning af
X).]

Miss Elkins är, utan att vara en skönhet, en mycket behaglig ung dame
med utprägladt intresse för sport och är en lika djärf som skicklig
ryttarinna, som vunnit många pris vid de här så talrika
hästutställningarna. Hon blir säkert en prydnad för det annars för sina
skönheter så bekanta italienska hofvet, vare sig hon nu som kunglig
prinsessa eller som morganatisk gemål kommer att göra sitt inträde i
Qvirinalen.

          [Illustration: Miss Catherine Elkins (efter fot.).]

Senator Stephen B. Elkins anses vara ganska rik, ehuru hans förmögenhet
säges undergått en betydande reduktion i den senaste krisen. Han är
senator för W. Virginia samt intager en framstående ställning i senaten.
Han har flere barn dels i ett föregåande gifte, dels med sin nuvarande
fru, som är dotter till den åttiårige f. d. senatorn Henry Gassaway
Davis, hvars förmögenhet, lågt räknadt, anses öfverstiga 30 miljoner
dollars. Gubben Davis är en hedersman af gamla stammen, som från
järnvägskonduktör bragt sig upp till den framstående och högt ansedda
ställning han nu intager. Han var 1904 demokraternas kandidat till
vicepresident.

[Illustration: Senator Stephen B. Elkins (eft. teckn. af Berryman i
tidningen »Star»).]

[Illustration: Ex-senator Henry G. Davis (efter originalteckning af X).]

Bland de inom societén synliga medlemmarnas af representanthuset fruar,
är ingen mera känd än Mrs Alice Longworth, »kronprinsessan» som vissa
tidningar envisas att kalla henne, på samma gång som Mr Longworth
tilldelas titeln af »kronprins». Alltsedan presidenten Roosevelts dotter
presenterades i stora världen har hon helt naturligt varit en
centralfigur i de kretsar eller kotterier, där hon rört sig. Detta
säkerligen i viss mån beroende på hennes säregna ställning till det
»Hvita huset,» från hvars inflytande hon dock nu alldeles emanciperat
sig, men äfven till följd af hennes glada och hurtiga sätt, hennes goda
humör och framförallt den mer än vanligt utmärkta uppfostran hon
åtnjutit, och som gör henne till högst intressant personlighet. Hon har
aldrig kunnat anses såsom vacker, men besitter mycken charm och är icke
utan kvickhet och fyndighet samt äger noggrann kännedom om sättet att
behaga. Hennes något fria sätt och sinne för skämtsamma puts ha dock
skaffat henne ovänner, men då hon onekligen är originell och, ehuru ej
ointresserad för politiken, aldrig lånat sig till intriger, har hon å
andra sidan förvärfvat sin en stor vänkrets, som säkerligen med saknad
skulle se henne lämna Washington för att i egenskap af ambassadris
åtfölja »gemålen,» till den af honom, såsom det påstås, eftersträfvade
ambassadörsposten i Japan. Man talade redan i vinter mycket om att Mr
Longworth skulle efterträda Mr Tower som ambassadör i Berlin, men ehuru
rätt förmögen ansågs dock presidentens måg, åtminstone så länge modern
lefver, icke kunna disponera tillräcklig inkomst för att på ett värdigt
sätt uppehålla Tower’s traditioner af obegränsad gästfrihet inom
societén i Spreestaden.

[Illustration: Mrs Alice Longworth, f. Roosevelt (eft. fot.).]

Mrs Longworth har vissa pretentioner på att vara mycket elegant, men
hennes toiletter utmärka sig just för hvarken raffinement eller smak.
Alltid litet öfverdrifvet, litet för »voyant», men icke utan en viss
originalitet. Hon har kreerat en blå färg kallad »blue Alice» och man
ser henne ofta i blått af olika nyanser. Nyligen kunde man få se henne
på promenaden med ljusblå knäppkängor. En fin dam i Europa skulle ej
finna det distingeradt, men i Amerika, där man alltid söker att få
klädning, hatt, kappa, skodon, strumpor o. s. v. »to match», väckte det
ej vidare uppseende.

[Illustration: Mrs Alice Longworth, född Roosevelt (efter karrikatyr af
Cappiello).]

Mr Longworth är en begåfvad musiker och det longworthska hemmet är
medelpunkten för det musikaliska elementet inom hufvudstadens
societélif. Han hör till eleganterna i representanthuset, hvars koryféer
i allmänhet icke kunna beskyllas för att i någon högre grad skatta åt
det yttre. Huruvida Mr Longworth kommer att eftersträfva återval i höst
torde vara osäkert, men som han icke är utan ärelystnad, har han nog
ännu ej sagt sitt sista ord, allrahelst han sannolikt i en icke allt för
aflägsen framtid kan pretendera ett mandat till senaten från sin hemort
Ohio, där han är en framstående advokat.

Washington så att säga hvimlar af generaler och amiraler. Der finnes
minst 100 stycken sådana, af hvilka en del med sina familjer deltaga i
sällskapslifvet, äfven i »the inner set», men egentligen har det
militära elementet bildat en klick för sig. En bland de mest betydande
och på samma gång i alla kretsar gärna sedda militärerna i hufvudstaden
är den från senaste kriget med Spanien så bekante amiralen Dewey, hvars
familj intager en bemärkt ställning i »society». Att amiralen till sin
ganska exentriska unga fru skänkte det honom genom nationalsubskription
öfverlämnade huset i Washington väckte på sin tid både förvåning och
förtrytelse, men denna omständighet synes alls icke inverkat på de
tongifvande washingtonkretsarnas sympatier för honom, ty dessa äger han
i alldeles ovanlig grad.

      [Illustration: Amiralen af flottan George Dewey (e. fot.).]

General Draper, som varit ambassadör i Rom, och Mrs Draper tillhöra
likaledes de familjer, som gifva éklat åt »the inner set», till hvars
mera bemärkta medlemmar de räknas, allrahelst deras stora förmögenhet
sätter dem i stånd att se mycket folk.

Egentligen borde man bland den mångfald intressanta och på de olika
områden framstående personer, som röra sig i Washingtons fashionabla
kretsar omnämna ännu en hel del andra jämte dem, som nu passerat revy,
men då här ingalunda varit meningen att uppställa en medtäflare till det
under semi officiell redaktion utgifna »social register» må här sättas
punkt i tanke att nykomlingen, som ögnar igenom de nu anförda namnen i
någon mån känner sig hemmastadd vid sina första visiter i Washingtons
salonger.




                            NIONDE BREFVET.

                         Hur Amerika styres.[4]


Man måste vara amerikan för att förstå sig på och uppskatta den
amerikanska politiken, ty den företer verkligen sådana irrgångar,
innebär så många motsägelser och är på det hela så föga intressant,
åtminstone i dess nuvarande färglösa skick, att en främling icke utan
alldeles speciella förutsättningar kan afvinna den något egentligt
intresse. Fruntimren, utom i ytterst få fall, syssla ej med politik i
egentlig bemärkelse, men som allting här användes att befordra politiska
syften ha naturligtvis politiker af olika färg slagit mynt af kvinnans
verksamhet i välgörenhetens, religionens och antirusdrycks-agitationens
tjänst. Kvinnorna utöfva därföre indirekt ett icke obetydligt inflytande
på det politiska lifvet, men för sina egna politiska s. k. rättigheter
ha de i allmänhet endast föga smak, isynnerhet är detta fallet med
damerna i det högre sällskapslifvet. I några stater äga ock kvinnorna
redan rösträtt.

[Illustration: Senator William B. Allison (efter originalteckning af
X).]

Politik, sådan den gestaltar sig i Amerika, företer redan för det
manliga släktet icke så litet af ett mysterium och för kvinnorna är den
helt enkelt obegriplig. Man skulle lika gärna kunna begära att
fruntimren vore experter i krigstaktik som att de skulle vara mäktiga
att förstå sig på den invecklade fråga, som amerikanerna ge det lysande
namnet »politics». Till största delen är politiken i händerna på
personer, som icke just äro kända för förfining och idkas hufvudsakligen
i en omgifning, som har allt annat än salongernas atmosfer. Politik och
societé i Amerika, utom i en mycket ringa grad i Washington, säger en
författare i »Harper’s Weekly», gå icke hand i hand.

Om Mrs Longworth, presidentens dotter, i år varit en mer än vanligt
flitig gäst på läktarna under kongressens sammanträden, torde man, utan
att vilja vara elak, däri snarare se en önskan att synas intresserad för
mannens karriär än ett verkligt intresse för politiska frågor.

[Illustration: Senator Robert M. Lafollette (efter karrikatyr af Alb.
Scott Cox).]

Man hör i allmänhet ej talas om mer än tvenne politiska partier. Dessa
äro det republikanska och det demokratiska, d. v. s. de mera
konservativa och de s. k. frisinnade. Frågar man någon på samvete
hvaruti skillnaden mellan dessa partiers program egentligen består, får
man ofta till svar: »Det ena sitter vid makten och det andra vill komma
dit.»

Det är just detta förhållande, som gör den amerikanska inrikespolitiken
så intresselös, ty ingenstädes har politiken såsom här i Amerika blifvit
ett rof för yrkespolitiker af ofta nog ytterst tvifvelaktig halt.

Det republikanska partiet är protektionistiskt samt negervänligt, det
demokratiska som till stor del har sina tillskyndare i sydstaterna,
håller däremot på en moderat frihandel, men vill ej gifva negrerna full
likställighet med öfriga medborgare samt är mot kolonipolitiken. I
öfrigt kan man säga att de båda partierna endast strida om makten, som
medför rätten att tillsätta tusentals väl aflönade statsämbeten, hvilkas
innehafvare naturligtvis måste vara renhåriga, pålitliga medlemmar af
partiet och vid alla tillfällen arbeta i dess intressen.

[Illustration: Senator Charles Curtis (efter originalteckning af X).]

Republikanerna tro alltjämt att de äro sannskyldiga republikaner och
likaså äro demokraterna öfvertygade att de, och endast de, äro
representanter för sann demokrati. Detta är emellertid endast en
illusion, ty båda partierna ha gjort så många konsessioner åt hvarandra,
voterat tillsammans i så många frågor, att man i själfva verket har
svårt att leta ut ett begränsadt program för det ena eller andra
partiet. Presidenten Roosevelt har alltid tillhört det republikanska
partiet, till hvars främsta förmågor han med allt skäl räknas, men hans
nuvarande politik och den »platform» han med sin energi vill påtvinga
sina partivänner äro i själfva verket mycket aflägsna från de gamla
republikanska idealen. I mer än ett hänseende har han hämtat sina
inspirationer från demokraterna, ja t. o. m. från det i Amerika ännu
jämförelsevis obetydliga socialistpartiet.

[Illustration: Senator Josef B. Foraker (eft. karrik. af Alb. Scott
Cox).]

Att denna sakernas ordning ofördelaktigt inverkat på det politiska
lifvet är tämligen tydligt, då ju brytningar och strid äro de förnämsta
botemedlen mot politisk ofruktsamhet. Den nuvarande färglösheten inom de
ledande partiernas politik kommer endast att bereda vägen för
socialisterna, som, om också deras idéer ännu haft föga framgång här i
landet, dock uppträda med ett skarpt begränsadt program, för hvars
genomförande de offra allt utan att kompromissa och köpslå med
motståndarna, en taktik som alltid imponerar.

[Illustration: Senator Francis E. Warren (efter teckning af Berryman i
»Washington Star»).]

Partiorganisationen är i Amerika idealisk från partisynpunkt sedt, men
ju starkare organisationen är, desto mindre har naturligtvis individen
att säga och talet om politisk frihet blir här endast ett tomt ord, ty
hvarje man lyder endast order och ordern kommer från ett fåtal tränade
politiker, som sköta det hela och emot hvilkas ukaser det icke lönar sig
att strida.

Liknande organisation återfinnes ju äfven i andra länders politiska
partier, men ingenstädes torde de personliga fördelarna af det ena eller
andra partiets seger vara så påtagliga som här, där politiken skötes
affärsmässigt och strängt taget också betraktas som affär.

För de människor, som bekymra sig om politiken ställer sig frågan så:
»Hvilka personliga fördelar kan jag ha genom att rösta så eller så?»
Sedan saken noga öfvervägts går man till valurnan väntande i en eller
annan form sin belöning. Hvarje man, som före valen inregistrerats i
partiet är af kretsstyrelserna noga bevakad och skulle han ej rösta i
önskad riktning, kan han vara säker om att ej få vara med om delningen
af den stora politiska tårtan, som varit hela kampanjens egentliga
föremål.

[Illustration: Senat. Sim. Guggenheim (efter originalteckning af X).]

Detta hindrar likväl ej att ju mera man studerar den år 1789 antagna
amerikanska federativa konstitutionen, måste man ur många synpunkter
beundra den på samma gång som man icke kan underlåta, att anse att den,
som ursprungligen var afsedd för omkring tre miljoner individer, är
föråldrad och icke mera tillfyllest för en stor nation af nittio
miljoner invånare, representerande de mest olika raser och intressen.

Att här i detalj redogöra för det politiska maskineriet inom Förenta
staterna är ingalunda meningen, men då man på andra sidan Atlanten så
litet känner till huru den stora republiken styres, må i allra största
korthet några ord ägnas däråt.

Den nordamerikanska federativa republiken består af 46 olika genom en
gemensam konstitution förenade republiker samt diverse kolonier och
territorier.

[Illustration: Senator A. Hemmenway (eft. teckn. af Berryman i »Wash.
Star»).]

Dessa stater ha sina egna konstitutioner, sina egna lagar, sina
riksdagar (»legislatures») och sina presidenter eller som de kallas
guvernörer. Riksdagen i staterna består af tvenne kamrar eller »hus»,
ett öfre, senaten, vald för 2 år, och ett nedre, »the assembly», vald
för 1 år. Kamrarna syssla med statens alla inre angelägenheter, stifta
lagar, anslå medel till statens utgifter o. s. v.

Guvernörerna, som väljas genom allmänna val för tvenne år, äro utrustade
med ganska stor makt och kunna genom veto i viss mån fördröja
verkställandet af lagar, som antagits af »the legislature».

Hvarje gång ett parti blifvit slaget och majoriteten öfvergått till
motpartiet göres »rent hus» bland statsämbetsmännen, och pålitliga
partimedlemmar insättas på de flesta poster, i enlighet med bruket inom
den federativa administrationen.

[Illustration: Senator Augustus O. Bacon (eft. teckn. af Berryman i
Wash. »Star»).]

De särskilda staternas förhållande till utlandet är helt och hållet
öfverlämnadt till den federativa regeringen att ombestyra, likaså allt
rörande post, tullväsen, patenträtt, m. m.

Allmän rösträtt är införd öfver allt, men i de olika staterna äro
betingelserna för utöfvande däraf icke desamma. I vissa stater t. ex.
har man gjort åtskilliga inskränkningar, afseende att utestänga negrerna
från rösträtt, och talet om politisk likställighet där är helt enkelt
alldeles missvisande. Kvinnorna äga i fyra stater allmän rösträtt, men
intresset för införande däraf i öfriga stater har visat sig ringa och
torde ännu länge komma höra till de fromma önskningarna.

[Illustration: Senator Nathan B. Scott (efter originalteckning af X).]

I Washington hör man emellertid föga talas om hvad som sker i de
särskilda staternas politiska kretsar och det är endast vid
valperioderna, som ett mera lifligt intresse för dithörande ting gör sig
gällande, dock anknyter sig intresset mest till guvernörsvalen, så
mycket mera som invånarne i Columbiadistriktet, där hufvudstaden är
belägen, icke äga rösträtt och själfva staden Washingtons angelägenheter
handhafvas af kongressen, som ju väljes af hela landet.

Nu några ord till belysande af själfva den stora federativa republikens
styrelseform.

Makten är fördelad mellan presidenten, kongressen och högsta domstolen.

President och vice president väljas genom elektorer hvart fjärde år för
en period af fyra år. Elektorerna väljas inom de olika staterna, efter
växlande regler, till lika stort antal som hvarje stats senatorer och
representanter i kongressen, men hvarken senatorer, representanter eller
förtroendeämbetsmän kunna därtill utses.

[Illustration: Repr. B. Grubb Humphreys (eft. teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]

Till president kan ingen väljas, som ej uppnått 35 års ålder eller är
infödd medborgare af Förenta staterna. Hans makt är i själfva verket
mycket stor och hans inflytande i viss mån betydligt större än en
konstitutionell regents. I krigstider kan han t. o. m. uppträda med en
diktators oinskränkta myndighet. Hans rätt att genom »messages» eller
skrifvelser till kongressen yttra sig utan någon som helst reserv öfver
frågor, som ligga honom om hjärtat, öfverträffar vida icke blott t. ex.
presidentens i Frankrike utan äfven själfva ryske czarens, hvilka
nödvändigtvis måste uppträda mycket hofsamt, bundna som de äro af
konstitutionerna och därföre öfverlämna det mera direkta ingripandet i
politiken åt sina statsministrar eller konseljpresidenter. Förut har
påvisats att presidenten så att säga utom sin funktion som president
äfven är sin egen premierminister och att departementscheferna äro att
anse såsom hans privata sekreterare.

[Illustration: Repr. H. R. Burton (eft. teckning af Berryman i
Washington »Star»).]

Presidenten kan genom veto döda hvarje af kongressen antagen »bill»,
åtminstone för en viss tid, men måste i sådant fall återsända det af
honom icke sanktionerade kongressbeslutet till kongressen inom tio
dagar. Om då båda husen besluta att återupptaga en sådan »bill» och på
nytt antaga den med ⅔-dels majoritet såväl i senaten som i »huset», blir
den lag utan presidentens signatur, annars får den förfalla.

Den enda inskränkningen i hans myndighet är den kontroll, som af senaten
utöfvas öfver hans utrikespolitik, samt den rätt senaten äger att ej
godkänna presidentens utnämningar af högre federativa ämbetsmän.

[Illustration: Repr. James M. Miller (eft. teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]

Kritik öfver presidentens åtgärder kan likväl äfven utöfvas därigenom,
att representanthuset i dess helhet alltid omväljes en gång under
presidentens »regeringstid». Skulle valmännen icke godkänna en
presidents politik, sända de vid första val ett mot honom ogynnsamt
stämdt representanthus till kongressen, sålunda läggande sitt misshag i
dagen. Som presidenten alltid tillträder sitt ämbete med majoritet i
»huset», har han svårt att genomföra sitt program utan en sådan, då ju
anslagsfrågor äro beroende af »husets» godkännande.

[Illustration: Repr. Henry Mc Morran (eft. teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]

Naturligtvis är han äfven underkastad kritik vid nästa presidentval, men
med de medel hvaröfver han förfogar, blir han lätt, om han är en
framstående man, omvald eller kan påverka valet i den riktning han
önskar. Ingen president har hittills innehaft ämbetet mer än under
tvenne perioder och föga sannolikt är att Mr Roosevelt vid kommande val
är hugad att mottaga ett mandat, äfven om det skulle erbjudas honom. Att
hans politik likväl kommer att i hufvudsak upprätthållas af
efterträdaren torde få anses såsom gifvet, såvida icke det demokratiska
partiet skulle komma till makten, hvilket dock är föga troligt, då detta
parti i högre grad än det republikanska är splittradt och i brist på
män, som äga allmänhetens förtroende.

Till presidentens funktioner hör att afsluta fördrag med främmande
makter, men dock endast med senatens godkännande, att sammankalla
kongressen till urtima möte, mottaga sändebud, samt att vara
öfverbefälhafvare öfver den federativa armén och flottan äfvensom öfver
de olika staternas milis, när den är inkallad till tjänstgöring inom
Förenta staterna.

[Illustration: Repr. George L. Lilley (eft teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]

Kongressen, som sammanträder i den federativa hufvudstaden hvarje år den
1 december, består af senat och representanthus (»huset»). — Senaten har
nu 92 medlemmar, d. v. s. tvenne för hvarje stat oberoende af staternas
storlek eller invånaretal. De väljas af »legislaturen» (riksdagen) för
en tid af sex år, måste varit bosatta inom staten sedan minst 9 år samt
uppnått 30 års ålder. En tredjedel af dessa senatorer afträda hvartannat
år, så att hela senaten förnyas hvart sjätte år; detta är dock endast
nominelt, ty under senare tider har alltmera blifvit regel att omvälja
senatorerna, af hvilka många, som nu sitta i senaten, innehaft sina
platser i öfver trettio år.

[Illustration: Repr. James C. Needham (eft. teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]

Man har kallat senaten »miljonärernas klubb», en benämning, som i viss
mån haft sitt berättigande, men numera ingalunda är karakteristisk,
ehuru alltjämt några af landets rikare män tillhöra denna församling. De
stora finansiererna äro alltför sysselsatta med »money making» för att
offra sin tid i Washington, hvarföre de föredraga att med de medel, som
stå dem till buds låta välja senatorer till bevakande af sina intressen.
En järnvägsmatador t. ex., som, på grund af de hundratusentals
tjänstemän och betjänte, hvilka äro beroende af honom, disponerar öfver
en mångfald röster till »the legislatur» kan därföre ofta nog insätta
elektorer i tillräckligt antal för att tillförsäkra sig majoritet för
sin kandidat vid senatorvalen.

Senaten voterar för sig, ej gemensamt med »huset» samt äger att godkänna
eller underkänna presidentens fördrag med utländska makter eller hans
utnämningar af högre federativa ämbetsmän såsom domare i högsta
domstolen, departementschefer och ambassadörer. Dessutom har den
domsrätt i vissa fall.

[Illustration: Repr. Joseph T. Robinson (efter teckning af Berryman i
Washington »Star»).]

Representanterna, som väljas alla jämna år inom de olika staternas
valdistrikt till ett antal som beror på invånareantalet, äro nu 390
stycken, däraf såsom ett exempel: 37 från staten New York, men från
flere stater endast 1. De måste ha fyllt 25 år, varit medborgare af
Förenta staterna i minst 7 år samt vara bosatta inom den stat, hvilken
de äro kallade att representera. »Huset» sammanträder liksom senaten
hvarje år. Det utser sin egen talman (speaker) och denne, såsom förut
påvisats, tillsätter utskotten.

Husets makt är så att säga endast legislativ och ej såsom senatens
exekutiv, men det har å andra sidan uteslutande rätt att framlägga s. k.
»revenue bills» samt kan genom sin hållning i anslagsfrågor visa sin
myndighet.

[Illustration: Repr. M. E. Driscoll (eft. teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]

Den nuvarande sammansättningen af »huset» är såtillvida ganska
betecknande som den visar hvilket oerhördt inflytande inom den
amerikanska politiken utöfvas af juristerna. Af de 390 medlemmarna äro
icke mindre än 255 praktiserande jurister, blott 23 äro s. k.
yrkespolitiker och 20 äro tidningsmän. Af öfriga grupper må nämnas
handels- och finansmän 48; jordbrukarne äro representerade endast af 10.

[Illustration: Repr. Le Gage Pratt (eft. teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]

»The supreme court» eller den federativa högsta domstolen åtnjuter i
Amerika ett ofantligt stort anseende och intet exempel lär finnas på att
den öfverskridit sin befogenhet eller att någon dess medlem visat sig
ovärdig den höga funktion som blifvit honom anförtrodd. Den makt inom
den federativa administrationen som utöfvas af »the supreme court» är i
själfva verket så stor att den i viss mån kan sägas öfverträffa såväl
presidentens som kongressens. Hvarje lag som antagits af kongressen och
godkänts af presidenten kan nämligen af högsta domstolen förklaras
inkonstitutionel, hvarigenom den upphäfves och kongressens beslut
anulleras. Högsta domstolen är således ett slags väktare, som har
folkets uppdrag att vaka öfver konstitutionens helgd.

Dess medlemmar äro 9, däraf en kallad »chief-justice», dess beslut
afgöras med enkel majoritet. En enda röst är således nog för att
omintetgöra hvad kongressen efter mogen öfverläggning beslutit. Mot
denna domstols beslut finnes ingen apell och den amerikanska
konstitutionen är hart när omöjlig att ändra. Man inser däraf huru stor
makt »the supreme court» utöfvar.

[Illustration: Repr. Charles B. Landis (eft. teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]

Då ju medlemmarna af »the supreme court» utnämnas af presidenten och
utnämningen godkännes af senaten har man däri sett en fara, som dock
endast är skenbar, ty domrarna utses på lifstid eller för så lång tid de
själfva önska att behålla ämbetet, hvilket förhållande gör, att t. ex.
presidenten Roosevelt under sin 8-åriga presidenttid ej haft tillfälle
att utnämna mer än en medlem af högsta domstolen. Af de nuvarande nio
medlemmarna äro tre utnämnda under det demokratiska partiets auspicier,
de sex öfriga ha republikanska presidenter att tacka för sina mandat,
däraf en så långt tillbaka som 1877. Chief-justice är den högt ansedde
Melville W. Fuller.

[Illustration: Repr. John A. T. Hull (eft. teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]

Man må hysa monarkiska eller republikanska tänkesätt, man måste dock, om
man fullt opartiskt bedömer de amerikanska politiska institutionerna,
erkänna att de, om också konstitutionen i mångt och mycket får anses
antikverad, på det hela äro alldeles förträffliga samt att de, under de
förhållanden som alstras af landets oerhörda utsträckning, invånarnas
olika ras, immigrationen och icke minst medborgarnas ovillighet att låta
sig »styras», verkat förvånande väl. Naturligtvis kan den som icke
förstår eller vill förstå Amerika och amerikanerna uppställa oräkneliga
argument mot det nu gällande systemet, som i Europa skulle vara alldeles
omöjligt att genomföra, men här i Amerika, där det så att säga vuxit upp
i en alldeles särskild jordmån, har det hittills visat sig vara mycket
tillfredsställande. En sådan man som James Bryce, den n. v.
storbritanniske ambassadören i Washington, säger om den amerikanska
konstitutionen, hvars vådor han äfven framhåller: »Den förhindrar
obetänksamma och förhastade systemskiften. Den lämnar rum för
öfverläggning och nödgar folk att tänka allvarligt innan de företaga sig
att ändra den eller att öfverse med förbrytelser emot den. Den lägger en
hämsko på riksdagars och statsmäns försök att öfverträda sin befogenhet,
ja äfven att föreslå mått och steg som den synes ogilla. Den bidrager
att göra det oundvikliga framåtskridandet mindre våldsamt samt till ett
resultat snarare af erkända och växande nödvändigheter än af ständig
åtrå efter nytt. På det hela taget förebygger den sådana omstörtningar,
på hvilka en tillfällig majoritet högröstadt yrkar, men för hvilka ingen
efterfrågan måhända längre finnes redan innan de genom konstitutionen
uppställda hindren blifvit undanröjda.»

»Den gör mer än så, den formar folkets sinne och temperament och
uppfostrar det till laglydnad på samma gång som den ger styrka åt dess
mera konservativa instinkter, dess känsla för värdet af fasthet och
hållning i politiska anordningar. Den gör folket mottagligt för den
uppfattning, att afgifvandet af röstsedel är en personlig förpliktelse,
ett åliggande för hvar och en. Den gör det förtroget med och binder det
med band af stolthet och vördnad vid de grundsanningar, på hvilka
själfva konstitutionen är baserad.»

Amerikanerna själfva ha hittills aldrig velat gå in på att den
federativa konstitutionen icke är ett sublimt aktstycke och, såsom en
amerikansk författare (F. C. Howe, se Scrib. Mag. vol. 41, pag. 113)
säger, endast stående efter de berömda stentaflor, som från himlen
nedsändes till Israels barn. Emellertid har, säger han vidare,
därutinnan en märkbar reaktion inträdt och en viss pessimism har
bemäktigat sig de själfförnöjda yankees, som börjat rynka pannan vid
åsynen af förhållandena i städerna, korruptionen i de enskilda staternas
styrelse, kongressens förfall och senatens påverkan af privilegierade
intressen. Från ett stadium af barnatro på demokrati såsom en talisman
ha de, inför de stora problem de ha att lösa, betagits af modlöshet.
Många se endast felgrepp i de amerikanska institutionerna och känna sig
nedslagna af den uppenbara oförmågan hos folkstyrelse att finna den
rätta vägen.




                            TIONDE BREFVET.

                       Internationella äktenskap.


Det förefaller onekligen ganska egendomligt, att man i det moderna
Amerika, där skilsmässor i de öfre lagren äro ytterst vanliga, fäster
sig så mycket vid det förhållandet, att ett eller annat af de i den
amerikanska pressen så ofta och skarpt klandrade giftermålen mellan
amerikanska arftagerskor och europeiska aristokrater, diplomater och
andra världsmän slagit sig illa ut.

Så väckte t. ex. härtigens och härtiginnans af Marlborough äktenskapliga
svårigheter en storm af ovilja här, och man gjorde allt för att svärta
härtigen i allmänhetens ögon, utan att ett ondt ord sades om
härtiginnan, ehuru man i initierade kretsar mycket väl visste, att
orsaken till misshälligheterna icke var att söka uteslutande hos
härtigen. På denna sida Atlanten kan man emellertid ej förlika sig med,
att »our duchess», som härtiginnan af Marlborough kallas i New York,
blifvit inrangerad bland skaran af separerade societédamer. När man vet,
att härtiginnans fader och moder äro skilda, samt att modern gift om sig
med en man, som förresten själf var skild, tyckes det förefunnits
tillräckliga skäl för att ej förvåna sig öfver att härtiginnan af
Marlborough trädt sina dagars upphof i spåren.

Tidningar af alla färger förlöjliga icke blott de hemgiftsjagande, mer
eller mindre ruinerade adelsmän, som här fyllt sina tunna plånböcker och
till Europa transporterat oerhörda summor i form af hemgifter, utan
äfven hugga de in på sina fåfänga och högfärdsgalna »girls», som utan
betänkande öfverge »the greatest country in the world» för att få niga
på ett »drawingroom» i Buckinghampalace eller uppsnappa ett nådigt
småleende af kejsar Wilhelm på slottet i Berlin.

Förtrytelsen öfver de internationella äktenskapen är dock ganska lätt
förklarlig.

Man ser nämligen häruti, ehuru man naturligtvis ej öppet vill erkänna
det, ett af de påtagligaste bevisen på huru föga de demokratiska idéerna
i själfva verket trängt igenom. Demokrati i dess yttersta konsekvenser
kommer aldrig att kunna genomföras annat möjligen än i mycket små
samhällen, ty alltid blir det några, som komma att flyta ofvanpå, huru
man än bär sig åt. Här i Amerika, de stora möjligheternas land, där
täflan om att vara i främsta ledet är mycket stor, är det våra
medsystrar, som åtagit sig att öfvertyga oss om, att sann demokrati i
själfva verket är lika obefintlig i Amerika som annorstädes.

Dels skär det de goda yankees i själen, att se de i svett och möda
samlade dollrarna vandra öfver till Europa för att ofta nog på det
vanvettigaste sätt slösas bort, dels bruka amerikanerna själfva i regel
icke gifta sig för pengar och anse s. k. konvenanspartier såsom ett
oting. En amerikansk äkta man, som uteslutande lefver på sin hustrus
penningar, betraktas nästan med förakt af sina landsmän och häri är
äfven att söka en förklaring till den animositet de internationella
äktenskapen framkalla. Det är nemligen den amerikanske mannens dröm och
enda sträfvan att kunna förtjäna pengar, mycket pengar, icke för sig
själf utan åt sin hustru. Det behöfves också isanning, ty i intet land
äro kvinnorna mera slösaktiga än i Amerika.

Ett annat skäl till att amerikanerna med allt annat än blida ögon
betrakta Europas import af arftagerskor från den stora republiken är att
dessa i allmänhet trifvas så väl i sina nya förhållanden och alltjämt
draga till sig släktingar, vänninnor och vänner, som i allt större
skaror under säsongen samlas i Paris och i London, dit man kan säga, att
Amerikas »high life» i viss mån öfverflyttat. Se bara på palatsen vid
Fifth Avenue, de stå tomma långa tider af året, då däremot deras
innehafvare »lefva med» i Europa. Detta inser man mycket väl här och
hvarje ny arftagerska, som vid en härtigs eller grefves arm lämnar sitt
fosterland för att briljera i stora världen »abroad», bidrager därigenom
att ytterligare göra dragningen dit större för de hemmavarande, och
ådraga sig sina landsmäns klander.

Orsaken till de talrika internationella äktenskapen är emellertid ej
heller svår att finna.

Man kommer visserligen på denna sidan af Atlanten liksom i gamla världen
ganska långt med några miljoner dollars bakom sig, men lika litet som
man endast för pengar kan skaffa sig tillträde till de mera selekta
kretsarna i Europa, lika litet blir man, ehuru aldrig så många gånger
miljonär, accepterad i de »fyrahundras» intimitet eller i »the inner
set» i Washington, om man icke lyckas vinna någon mäktig förespråkare
bland de ledande damerna i den transatlantiska republikens »high life».
Ett sätt att »komma med» är naturligtvis äfven att vara presenterad vid
något af hofven i Europa eller att intaga en framstående ställning i
parissocietén.

Mången äregirig amerikansk miljonärska, som såg sig ur stånd att, trots
upprepade försök få inträde i de högre regionerna i sitt hemland,
kastade därföre sina ögon på de europeiska hofkretsarna. Detta lyckades
äfven för ett fåtal, som hugnades med en kallelse till presentation vid
något af hofven i London, Berlin, Rom, ja kanske t. o. m. Wien, men
oftast stannade det därvid och något intimare umgänge med de finfinaste
kretsarna kunde dock icke erhållas, allrahelst en del amerikanskors
något bullrande och själfsäkra uppträdande ej slog an på de högförnäma
nåderna.

Huru skulle då dessa skrankor lättast kunna öfverstigas?

En eller annan lycksökare och hemgiftsjägare hade redan visat vägen, och
de amerikanska mödrar, som ville bereda sina döttrar — och sig själfva,
en god social ställning såväl här som på »andra sidan», började därföre
anställa formliga klappjakter efter lämpliga subjekt med fast fot i de
högadliga kretsarne i Europa, med autentiska titlar, men med ringa eller
ingen förmögenhet. Några miljoners skuld att betala var intet hinder,
endast titeln var äkta och så ståtlig som möjligt.

Marknaden var rikligt försedd och snart nog hade amerikanskorna, med den
för hela nationen kännetecknande energien, lyckats eröfra flera af de
mest lysande titlar, som Almanach de Gotha inregistrerat jämte
oräkneliga af mindre betydenhet. Nu är antalet af sådana allianser
legio, ty de äro många.

Dessa nyblifna härtiginnor, prinsessor och grefvinnor i oändlighet
började, tack vare rikliga hemgifter eller årsbidrag, sin kampanj för
att blifva tongifvande i de europeiska salongerna i afsikt att sedan med
pukor och trumpeter göra sitt intåg vare sig vid Fifth Avenue i New
York, i Newport eller i den mycket granntyckta societén i Washington.
Planen har lyckats förträffligt. Vanderbilts, Goulds, Leiters och andra
ha förnäma giften att tacka för sin introduktion i Amerikas »Gyllene
bok» och kanske skall det äfven lyckas Shonts genom dotterns gifte med
den så hastigt aflidne hertigen af Chaulnes.

Succén var icke mindre i Europa, där man nästan kan säga att de
importerade härtiginnorna i viss mån tagit ledningen, isynnerhet i
London och Paris, och sällskapstonen där har redan antagit den mera
otvungna och naturliga klang, som onekligen ger sällskapslifvet i
Amerika dess charme.

Bataljen är vunnen, om också krigskostnaderna ha varit betydliga, men
det åtlöje amerikanskorna ådragit sitt land har gått de mera fullblodiga
demokraterna till sinnes.

I Amerika kommer man genast med statistik. Man har uppgjort
förteckningar på huru mycket penningar, som genom de internationella
äktenskapen gått ur landet, och man försäkrar, att det icke stannar vid
2,500 miljoner francs. Tidningarna ha med fabulösa beskrifningar öfver
dessa summor och de europeiska äkta männens slösaktighet och lättsinniga
lefnadssätt så stimulerat den allmänna opinionen, att t. o. m. en
kongressledamot i år till kongressen aflämnat en motion afseende att
alla äktenskap mellan rika amerikanskor och betitlade utlänningar skulle
beskattas med 45 % af hemgiften! I Ryssland lär det finnas en gammal
lag, som förbjuder en arftagerska att till sin man, om han är utlänning,
öfverflytta fast egendom, men det är onekligen ganska kännetecknande för
förhållandena här, att en sådan motion kunnat komma fram i ett land, där
man skulle tro att den individuella friheten anses såsom något heligt.

Att en del af dessa äktenskap ingångna mellan fåfänga, under helt olika
förhållanden och med andra åskådningssätt uppfostrade amerikanskor och
bördsstolta, fattiga adelsmän, många ruinerade genom högt lif i Europa,
redan från allra första början varit dömda att sluta med skandalösa
skiljomässoprocesser var ju helt naturligt, men vill man se saken fullt
opartiskt, torde man icke kunna förneka, att liknande äktenskap skulle
gått olyckligt äfven om båda kontrahenterna varit uppfostrade på denna
sidan Atlanten. En mångfald exempel skulle kunna framdragas; här må dock
endast nämnas de nyligen i pressen så vidt och bredt omskrifna
processerna mellan den unge Alfr. G. Vanderbilt och hans sympatiska fru
samt mellan Howard Gould och den forna aktrisen Cath. Clemmons, som för
icke så länge sedan blef hans hustru och i mannens sällskap olika gånger
besökt Sverige. I dessa båda fall är det dock de respektive äkta männen,
som förde miljonerna i boet.

Skilsmässostatistiken här har ganska talande siffror att uppvisa, och om
de i förhållande till Amerikas 90,000,000 invånare inte äro så särdeles
stora, blifva de högst anmärkningsvärda, om man tager närmare reda på
inom hvilken klass procenten är störst, nämligen inom den i osund
atmosfär lefvande storstadsbefolkningen, där äktenskapet icke längre
betraktas som ett »kristligt äkta förbund» utan mer som ett slags löslig
öfverenskommelse mellan tvenne individer af olika kön att lefva
tillsammans så länge det går bra.

För att emellertid tala särskildt om de internationella äktenskapen är
det ju helt naturligt att många af dem, liksom andra äktenskap skola
utfalla otillfredsställande under de omständigheter de oftast ingås. Men
det vore alldeles falskt att vilja påstå, att flertalet sådana partier
varit olyckligt eller slutat med skilsmässor. De mången gång upprörande
amerikansk-europäiska äktenskapsprocesser, som litet emellan i
världspressen fått ett öfverdrifvet genljud, ha framkallat den tron hos
mången, att alla titeljagande amerikanskor bittert haft att ångra sin
eller sina mödrars fåfänga.

Detta är emellertid i hög grad orättvist, ty om man ser t. ex. på
diplomatkretsar, skall man snart finna, att de flesta mellan
amerikanskor och diplomater så vanliga äktenskapen utfallit synnerligen
tillfredställande. Endast inom den nu i Washington anställda corps
diplomatique kan uppvisas ett stort antal internationella giftermål, där
familjeförhållandena äro en förebild för huslig lycka och samförstånd.
Amerikanskans förmåga att assimilera sig med det internationella lif,
som är så att säga oskiljaktigt från diplomatens karriär, gör henne
också särskildt lämpad att intaga en framstående ställning inom
diplomatvärlden.

I öfrigt kan Washington skryta med att till de lyckliga internationella
äktenskapens antal ha bidragit med en imponerande numerär. Miss Cath.
Williams, som endast var en skolflicka på 16 år, när hon i sitt första
gifte blef den 66-årige ryske envoyén Alex. Bodisco’s maka, torde ej
ångrat sitt steg lika litet som Miss Green, nu prinsessa Yturbide, Miss
Annie Carroll, nu enkegrefvinna Max Esterhazy, Miss Cecilia Riggs, nu
Lady Henry Howard, Miss Kate Riggs, nu madame de Geoffroy, Miss Germaine
Goddard, nu baronessa Owerbach, Miss Virginia Lowrey, som gifte sig med
d. v. grefve, nu härtig af Arcos, och under mannens ministertid intog en
mycket framstående plats i Washington-societén. Madame Patenôtre,
grefvinnan Buisseret, markisinnan Podestad-Fornari, Mrs Joe Chamberlain,
Lady Suffolk, Lady Curzon, grefvinnan Moltke, född Bonaparte, baronessan
v. Swinderen, hvars man nu är holländsk utrikesminister, härtiginnan de
La Rochefocauld, Lady Harrington, grefvinnan v. Seckendorff, Miss Ellen
Magruder, nu enka efter Lord Abinger, Miss Lilian May, nu Lady Bagot,
grefvinnan Gizycki, senora de Riano, prinsessan Rospigliosi, grefvinnan
d’Aunay äro alla att anse som egentligen hörande hemma i Washington, och
man har inte hört annat än att deras äktenskap varit synnerligen
lyckliga samt i allo tillfredsställande. Om dessa damer haft så särdeles
stora hemgifter torde vara ovisst.

[Illustration: Härtiginnan de La Rochefocauld, f. Mitchell (efter
fot.).]

Hvad de amerikanskor angår, som i de flesta fall tack vare en mångfald
miljoner fått den i mångas ögon afvundsvärda äran att upptagas i
Almanach de Gothas olika afdelningar, ställer sig förhållandet något
olika, det måste erkännas.

För att här endast tala om dem, som gift sig med prinsar eller härtigar
må nämnas, att af omkring femtio sådana allianser ha dock endast sex à
sju blifvit upplösta genom skilsmässor. Huru lyckliga de öfriga varit
eller äro må lämnas därhän, men icke desto mindre kvarstår det faktum,
att ett stort flertal icke gifvit anledning till skandaler, om också de
af männen förslösade dollrarna i några fall stigit till fabulösa belopp.

Bland frånskilda eller separerade prinsessor af amerikansk börd intager
den vackra Alice Heine ett framstående rum. Hon var dotter af en judisk
bankir i New Orleans samt i sitt första äktenskap gift med härtigen af
Richelieu, som afled helt ung. Den dåvarande härtiginnan var mycket
firad i den internationella paris-societén, när prinsen af Monaco vann
henne och på hennes blonda lockar fäste en diminutiv regentkrona.
Prinsen med sitt uteslutande intresse för vetenskapliga undersökningar
passade dock ej för den romantiskt anlagda prinsessan, som tröstade sig
med den spanske sångaren Lara. En laglig separation blef följden.

Clara Ward från Detroit och hennes gifte med prins Joseph
Caraman-Chimay, som hon öfvergaf för att gifta sig med zigenaren Rigo,
är alltför kändt för att här närmare behöfva omnämnas. Prins Chimay
torde dock kunna fritagas från allt ansvar för skilsmässan.

Olika lär förhållandet varit med Miss Evelyn Bryant-Mackay, hvars bittra
erfarenheter med prins Colonna Stigliano ledde till skilsmässa efter
tio-årigt äktenskap. Likaså kan man icke gärna förebrå Edith Collins
från New York, att hon skilde sig från sin polsk-turkiske prins
Czaykowski.

Enkeprinsessan Edmond de Polignac, född Vinaretta Singer från Boston,
som förut varit gift med en (markis?) de Scey-Montbéliard hade i detta
sitt första gifte nästan tragiska erfarenheter, men tyckes i det senare
äktenskapet ha funnit lycka och glömska af sina mindre angenäma rön som
»markisinna».

Huruvida prinsessan Franz Hatzfeld, född Clara Prentice-Huntington, är
belåten med sin vidlyftige prins vet ingen, men någon skilsmässa har
ännu ej hörts af, ehuru enligt en gammal sägen i Tyskland Hatzfeldarna
»födas med skiljobref», hvarom man kan öfvertyga sig genom en blick i
»Almanach de Gotha» och i »Taschenbuch der gräflichen Häuser».

Prinsessan Rospigliosi, född Mary Reid från Washington och frånskild
hustru till den amerikanske öfversten Parkhurst, har på grund af sin
skilsmässa haft någon svårighet att häfda sin ställning i romerska
societén, men torde icke annars haft anledning att vara ångerköpt.

Andra amerikanskor med italienska prinsessetitlar äro: Josefine Curtis,
nu enka efter prins Poggio-Suasa-Ruspoli, Elizabeth Hickson-Field, som
är prinsessa Brancaccio och Eleanor Lorillard-Spencer, sedan 1870
prinsessa Cenci-Vicovaro, de båda senare uppvaktande hos änkedrottning
Margherita, prinsessan Enrico Ruspoli, född Berry, prinsessan Campo
Reale, född Florence Binney-Kingsland (svägerska med furst Bülow),
härtiginnan af Montefeltro, född Anne Russell o. s. v. I allmänhet torde
dessa giften slagit väl ut liksom äfven de talrika giftena mellan
amerikanskor och engelska adelsmän. Icke mindre än fem yankeedöttrar
bära eller ha burit de eftersträfvade strawberry-bladen; två hertiginnor
af Marlborough, den nu separerade Consuelo Vanderbilt samt den n. v.
Lady Will Beresford, som i sig själf hette Lilly Hammersley; två
hertiginnor af Manchester, svärmoder och svärdotter, den förra född
Consuelo Iznaga, den senare Helen Zimmerman; samt slutligen May Goelet,
hvars 150 miljoner kronor nu förgylla den unge härtigens af Roxburghe’s
vapensköld. Utom den yngre härtiginnan af Marlborough hafva dessa
»graces» icke haft anledning ångra att de öfvergifvit sitt fosterland
för att intaga afvundade platser inom Englands finaste kretsar, där
härtiginnan af Marlborough förresten, liksom sina förnäma
landsmanninnor, alltjämt tyckes trifvas förträffligt.

[Illustration: Härtiginnan af Marlborough, född Consuelo Vanderbilt
(eft. fot).]

Prinsessan Rob. de Broglie, varitésångerskan, kan visst ej heller klaga
på sin man annat än att han var lika fattig som hon; man säger likväl,
att en skilsmessa mellan makarna är påtänkt. Prinsessan Cantacuzène
(presidenten Grants sondotter) är en mycket lycklig maka, liksom äfven
prinsessorna Belosselsky, Poniatowsky, Troubetzkoy, Radzivill,
Engalitcheff m. fl.

[Illustration: Härtiginnan af Manchester, född Helen Zimmerman (efter
fot.).]

De amerikanskor, som gift sig in i familjen Talleyrand-Perigord,
nämligen härtigens af Dino båda fruar samt härtigens af Valençay ha icke
rosat marknaden, och huru den frånskilda grefvinnan Castellane, född
Gould, kommer att trifvas med sin nye make prinsen af Sagan
(Talleyrand), därom vågar man ej göra förutsägelser, men däremot finna
vi att härtiginnorna Choiseul-Praslin, de La Rochefoucauld Decazes och
de Chaulnes, prinsessorna Murat, de Lynar m. fl. af i Frankrike bosatta
amerikanskor ej dragit niter i det internationella äktenskapslotteriet.
Prinsessan Salm-Salm, nu omgift med en herr von Herzberg, prinsessan
Auersperg, prinsessan Ysenburg-Birstein och andra utfylla den långa
listan endast på hvad fransmännen kalla »le dessus du panier» eller med
andra ord de högsta hönsen i korgen.

[Illustration: Prinsessan Cantacuzene, född Julia Grant (efter fot.).]

[Illustration: Prinsessan Troubetzkoy, född Amelie Rives (eft.
oljemålning af T. Gilb. White).]

Mer än fyrahundra amerikanskor anses nu prunka med titlar af lägre rang
och det är ju helt naturligt, att en del af dessa äktenskap skulle slå
illa ut, men säkert dock icke flertalet. Att komma med flere namn är
endast tröttande.

Om detta införande af amerikanskor i de gamla europeiska
adels-familjerna för dessa senare varit någon vinst annat än rent
ekonomiskt sedt, är ganska tvifvelaktigt, ty om man studerar dessa
äktenskap, skall man finna, att de mycket ofta äro barnlösa samt att
sällan af sådana allianser födts mer än ett eller högst tre barn,
hvilket är en »händelse som ser ut som en tanke».

Mrs Stuyvesant Fish, som var prins Wilhelms af Sverige värdinna i
Newport härom året, yttrade nyligen under ett samtal med anledning af
miss Vanderbilts giftermål med grefve Laszlo Széchényi ungefär följande,
som tyder på ett ganska sundt omdöme och ungefär i samma stil har äfven
den nyblifna prinsessan af Sagan uttalat sig: »Internationella äktenskap
äro en galenskap. Utlänningar behandla icke amerikanskorna med
tillbörlig aktning. De se ned på oss i socialt hänseende. Detta är
oftast anledningen att äktenskap mellan en amerikanska och en betitlad
europé icke bli lyckliga. Titlar kunna fås för billigt pris, det finnes
godt om dem på andra sidan Atlanten, men det är endast i Amerika, där vi
icke ha några sådana som man sätter ett så öfverdrifvet värde på dem.
Den egentliga förklaringen till att vi äro så tokiga efter dem torde
vara att söka däri, att vi amerikaner alltid eftersträfva hvad vi icke
ha, med få ord utveckling af energi. Vi ha inga titlar, därföre måste vi
skaffa oss sådana, risken må vara aldrig så stor. Den enda ursäkten för
en amerikanska, som gifter sig med en utlänning, är kärlek till honom,
ty kärleken kan åstadkomma glömska af risken».

Hon tillade, på frågan hvarföre då mödrarna uppoffrade sina döttrar:
»Well! den amerikanska modern sätter stort värde på social ställning.
Det är detta hon sträfvar för. Om en titel ger hennes dotter ökad glans,
nåväl hvarföre icke låta henne få sin titel, så är den saken klar».

Samtalet afslutades med att Mrs Fish uttalade den åsikten, att giftermål
i allmänhet äro betydligt under noll på lyckans barometer. »Det vore»,
sade hon, »oftast kvinnornas fel, ty de blifva ointresserade, tunga i
hufvudet, de öfvergifva sina ideal och sträfvanden samt gå i gamla
hjulspår af inskränkt själfförnöjdhet. Är det då något att undra öfver,
att männen skaffa sig angenämare sällskap på annat håll?»

Ja, så sade Mrs Fish.




                             ELFTE BREFVET.

                                Kläder.


Mången europé föreställer sig med mycken orätt, att amerikanskorna i
allmänhet kläda sig utan smak, i öfverdrifvet granna färger, i
uppseendeväckande hattar, samt att de äro öfverlastade med juveler, och
hvad amerikanska herrarnas sätt att kläda sig angår är den europeiska
föreställningen därom måhända ännu mer oriktig. Man har fått för sig,
att de gå omkring som ett slags uppklädda »tramps» eller på sin höjd
klädda som vissa konventikelpredikanter, hvilka, för att visa att de
varit i det »stora landet i väster», anlägga en typ, som alls icke
återfinnes bland det stora flertalet amerikaner. Verkliga s. k.
»dandies» saknas visserligen och riddarne af monocle’n äro sällsynta,
men amerikanen af alla klasser ger däremot ingalunda sina europeiska
bröder efter i smak och gedigen elegans.

[Illustration: Modebild (efter originalteckning af L. de B.).]

Förhållandet är, att ingen nation klär sig så väl och lägger så stor
vikt vid de minsta detaljer i toilettväg som den amerikanska. Man tycker
nästan att det går väl långt ibland, och isynnerhet kan man icke nog
beklaga, att denna svaghet för klädseln slukar amerikanernas besparingar
och gör dem ytliga, för såvidt icke, såsom andra påstå, det är deras
ytlighet, som gör dem tillgängliga för bjäfs och granna kläder. Därom må
de lärde tvista, men det faktum kvarstår och kan ej förnekas, att den
nuvarande amerikanska befolkningen som helhet är den bäst klädda i
världen.

Gör man en söndag en promenad på någon hufvudgata i hvilken stad som
helst här i Amerika, skall man finna en väl, för att icke säga,
raffineradt klädd, kanske något »uppriggad», promenerande allmänhet
nästan uteslutande ur medel- och arbetsklassen. Deras kläder äro af
modernaste snitt, väl sittande och göra intryck af att komma från
skräddare eller modister af första klass och öfverträffa i det
hänseendet betydligt hvad personer i enahanda ställning i Europa kunna
åstadkomma. Hemligheten häraf är dels att söka i att tygen, ehuru i
själfva verket af ytterst dålig beskaffenhet, äro förfärdigade efter
dyrbara mönster, som i Europa endast komma till användning för första
klassens varor, dels att här, där den stora allmänheten verkligen lägger
an på att vara välklädd, omsättningen är så stor, att det lönar sig att
anställa skickliga tillskärare eller anskaffa stilfulla modeller.

Det är ju dock naturligt, att många af dessa människor med mera
penningar än smak och förfining ofta nog skjuta öfver målet samt på
promenaden styra ut sig som om de skulle gå på bröllop eller
danstillställningar. De ha i regel kanske endast en arbetsdräkt och en
s. k. »högtidsblåsa», och denna senare användes därföre äfven när de gå
i kyrkan eller göra en förmiddagspromenad. Ofta får man midt i vintern
se damer helt hvitklädda; ibland möter man visserligen en eller annan
pompös skönhet med svällande former iförd uppseendeväckande, enfärgade
ljusblå pelucheklädningar, en vajande hvit fjäderboa och en hatt, stor
som en sannskyldig blomsterrabatt, hvita knäppkängor o. s. v., men
typen, som är oundviklig äfven i Europa, är dess bättre ganska sällsynt.

Att icke vara klädd så likt de rika som möjligt kan man här icke tänka
sig och därföre offra kvinnorna allt, för att åtminstone på den icke
kritiske betraktaren göra intryck af att tillhöra en klass, där de på
grund af sysselsättning och förmögenhetsvillkor ej egentligen höra
hemma. Särskildt utvecklas i afseende å skodon och strumpor en lyx, som
man skulle ha svårt att fatta i Europa annat än i de mest gynnade
klasserna. Här är äfven arbetarebefolkningen, hvad fotbeklädning
beträffar, så nogräknad och så utstuderad, att endast verkliga eleganter
i gamla världen kunna uppvisa maken. Att icke vara klädd om fötterna som
en lady eller en gentleman anses vara första tecknet på »resan utföre».
Går man något högre på den sociala trappstegen skall man finna, att
silkesstrumpor i de mest raffinerade mönster, såväl af herrar som damer
anses nästan som en nödvändighetsartikel. Det anses vara dålig smak att
ej ha strumpor i samma nyans som klädning, hatt och parasoll. Herrarna
ha gärna samma färg på halsduk och strumpor och lägga stor vikt vid
valet af dessa persedlar.

[Illustration: Modebild (efter originalteckning af L. de B.).]

Hvad damernas hufvudbonader angår är den föremål för minst lika stor
omsorg. Också kan man utan öfverdrift påstå, att man endast helt sällan
får se en verkligt ful hatt. Om detta nu är beroende på amerikanskornas
egen smak eller därpå, att de mera framstående modisterna äro
fransyskor, är svårt att afgöra. Sannolikt är det dock ett resultat af
samverkan.

Vanligen brukar man ju säga att ingenting kan göras så fult, att man
icke finner någon, som har ändå sämre smak och tycker det vara vackert.
Denna sats som förklarar hvarföre man mångenstädes i Europa så ofta får
se fruntimren klädda i de omöjligaste färgsammansättningar kommer dock
på skam här i Amerika, där man verkligen i det hänseendet äger föga
anledning till anmärkning. Det blir visserligen litet enformigt att se
dessa toiletter, där de olika delarna från hatten till strumporna
»match», som man säger här eller äro »assortis», men åtminstone stöter
det ej ögat.

En ny hatt till påskdagen, en till sommaren samt en på senhösten är det
minsta som t. o. m. fruntimmer i ganska små omständigheter _måste_ ha
för att ej känna sig förödmjukade. De rikare ha en hatt till hvarje
klädning.

I de större städernas »high life» utvecklas en lyx i toiletter, som
framgångsrikt täflar med hvad man får se i Paris, London, Wien o. s. v.
Inga kostnader äro för stora, ingenting för dyrbart, när det gäller
kläder. Med amerikansk måttstock på penningen blir en paristoilette,
hvarpå man dock måst betala 60 % i tull, ändå jämförelsevis billig. Att
betala 500 francs för en förmiddagsklädning är i Paris ganska sällsynt,
här däremot är det ytterst vanligt att få se äfven modesta människor i
en sådan dräkt, då ju 100 dollars i amerikanskornas ögon äro föga mer än
100 francs. Dyrbara pälsverk, som i Europa endast de rikaste bestå sig
med, äro här tillgängliga äfven för personer med små tillgångar. Likaså
hattar. En parishatt för 10 dollars är en bagatell här, men litet hvar
vet, att en dam ur medelklassen i Paris anser det vara rätt anständigt
att ha en hufvudbonad för 50 francs.

[Illustration: Modebild (efter en originalteckning af L. de B.).]

En färdiggjord klädning får man för omkr. 100 francs i Grands Magasins
du Louvre i Paris, visserligen utan pretention, men ganska acceptabel.
Här däremot kan endast på sin höjd en kammarjungfru eller en liten
bodfröken tänka på att köpa en färdiggjord dräkt för ett så billigt
pris, d. v. s. 16 à 20 dollars. Så är det med allting, och detta ger
naturligtvis de amerikanska kvinnorna ett öfvertag som är mycket i
ögonen fallande.

När så härtill kommer att amerikanskorna göra toiletten till ett
verkligt studium och riktigt lägga an på att se »stiliga» ut, att göra
vackra färgsammansättningar och framför allt att koaffera sig väl eller
att skickligt hjälpa upp bristerna i sina drag, är det ej alls underligt
att främlingen blir öfverraskad af den mängd vackra, eleganta och
raffineradt klädda damer, som man möter på promenaden.

I salongerna är naturligtvis lyxen ändå större, men där har man ju att
täfla egentligen med de rikare klasserna i Europa, hvadan skillnaden ej
blir så i ögonen fallande annat än i det hänseendet, att toiletterna här
lida af öfverlastning samt i att många damer i tid och otid bära massor
af briljanter, pärlor, äkta stenar o. s. v. Det ligger litet uppkomling
i detta slöseri med juveler, men det måste man ursäkta amerikanskorna;
det är i alla händelser icke deras fel att dessa prydnader för dem icke
ställa sig så dyrt som för europeiska damer; de anse dem därföre mera
som en oundviklig del af toiletten. Ett pärlhalsband t. ex., som kostar
3 à 4,000 dollars, är för en hyperelegant dame, som depenserar ungefär
samma summa årligen endast för sina hattar, en ren bagatell, men däremot
anses det nästan som en märklig tilldragelse äfven i en rik familj i
Europa, om en man beslutar sig för att inköpa en halsprydnad för 20,000
francs åt sin fru.

Miss Morosini, en af de eleganta damerna i New York, depenserar 200,000
dollars om året endast för sina kläder och anser, efter hvad hon själf
yttrat, att hon icke är hvarken extravagant eller klandervärd. Mrs
Stuyvesant Fish, som likväl icke sagt hvad hon själf depenserar, anser
att en dam i stora världen här kan vara mycket väl klädd, om hon vill
depensera endast 5,000 dollars, d. v. s. 25,000 francs om året. Ja, man
skulle så tycka, men i själfva verket torde det vara högst få damer
bland de s. k. 400 i New York eller i miljonärsocietén i Washington, som
med pretention på elegans kunna reda sig med en så liten summa till
toiletten.

Någon har med hjälp af damskräddare och modister räknat ut, att endast i
New York finnes det öfver 100 damer, som hvar och en depenserar öfver
35,000 dollars om året för kläder, 12,000, som för samma ändamål utgifva
14,000 dollars samt ungefär 6,000, som måste nöja sig med Mrs Fish’s
5,000 dollars.

»Hvart kommer en elegant dam med en sådan lumpen summa» sade miss
Morosini, »jag ger ut 2,000 dollars om året bara för mina skodon. Nu för
tiden måste man ha ett särskildt par skor för hvarje klädning, och jag
betalar 50 dollars paret». Samma unga dam har klädningar, som rangera
mellan 1,000 och 6,000 dollars stycket och hennes handskräkningar gå
till minst 1,000 dollars om året, då hon aldrig drar på sig en tvättad
handske. Hon köper för 10,000 dollars pälsvaror årligen och ofta räcka
icke 1,000 dollars för näsdukar. Att använda annat än genombrutna och
broderade silkesstrumpor varierande mellan 10 à 100 dollars paret är för
henne helt enkelt otänkbart. En hatt för 500 dollars är ingenting
ovanligt och artikeln parasoller kostar denna eleganta amerikanska
fabulösa summor.

I linneväg och underkjolar är dock lyxen i allmänhet ej så stor som i
Europa, åtminstone bland de mindre förmögna amerikanskorna, ty de äro i
detta hänseende ej så noga; det synes ju ej! och den amerikanska smaken
för »bluff» framträder här ganska tydligt. Dessutom begagna
amerikanskorna mycket en s. k. »combination», d. v. s. ett linne med
fastsittande pantalonger, som ju är allt annat än elegant och oftast är
förfärdigadt af ett slags tjock trikå.

Men blusar! Det är som en verklig uniform, och ingenstädes torde blusen
fått ett sådant herravälde som i Amerika.

När i fjor diverse intima detaljer af Mr och Mrs Howard Goulds
familjelif med anledning af deras skilsmässoprocess kommo i dagen,
meddelades bl. a. i tidningarna en räkning på varor, som Mrs Gould
mottagit från en fashionabel nipperhandlare mellan den 30 nov. 1906 och
den 6 jan. 1907, d. v. s. endast något öfver en månad. Mr Gould hade
nekat att betala, men som han hade skyldighet att lämna hustrun nödigt
underhåll, yrkade fruns advokat på, att han skulle betala de af henne
mottagna varorna, som betecknande nog ansågos höra till »lifvets
nödtorft». Däribland märktes: en hvit blus af organdy 325 francs, en
hvit d:o af crêpe de Chine 550 francs, en d:o af hvit liberty satin 475
francs, en sälskinnsjacka 3,375 francs, en ljusblå aragon cape 1,250
francs, en annan blus af crêpe de Chine 475 francs, en ljusröd blus af
crêpe de Chine 475 francs, o. s. v. Detta endast för klädespersedlar,
hvilka ej kunna räknas bland de egentliga toilettutgifterna utan snarare
som fantasier.

Kommer man så till smycken stiga summorna till sagolika belopp. Mrs John
W. Mackay och hennes svärdotter Mrs Clarence Mackay anses ha för
5,000,000 francs juveler, däribland en safir, som skall vara värd minst
500,000 francs och en smaragd, hvartill endast finnes få motstycken i
världen. Mrs O. H. P. Belmonts samling är värd minst 2,500,000 francs,
Mrs Bradley Martins’ lika mycket, äfvensom gamla fru Astors och hennes
svärdotters, den charmanta fru John Jacob Astor.

Att äga juveler för ett värde af en half miljon francs t. ex. är här
alls ingen extravagans, men tyvärr har smaken för sådana prydnader
spridt sig till damer, som äga mindre penningar än svaghet för yttre
glans, hvadan man i stora världen ofta får se falska pärlband, imiterade
rivierer och tiarer m. m. Man anser juvelsprydnader vara så oupplösligt
förenade med toiletten, att man hellre använder mer eller mindre lyckade
imitationer än att vara utan. Såsom en egendomlighet må nämnas att i
Amerika användas aldrig rosenstenar. En amerikanska sätter hellre på sig
en falsk briljant än en äkta rosensten, vore den aldrig så vacker. Det
ligger något förnedrande, tycka de, i att bära en odisputabelt billigare
sort diamant än att bära en oäkta, hvars värde endast en kännare kan
bestämma.

Äfven kan man ju klandra en del amerikanskor för deras behof att vid de
mest olämpliga tillfällen visa sig med sina grannlåter, äkta eller
oäkta. Det är ingen ovanlig företeelse att få se en dam med pärlhalsband
och blixtrande juvelsbroscher på sin promenadklädning komma in i en
spårvagn.

Den fina amerikanskan, som endast visar sig för ett fåtal, är dock i
detta afseende lika måttfull som damerna i den bästa societén i Europa.
Mrs Cornelius Vanderbilt eller Mrs J. J. Astor skulle aldrig nedlåta sig
att offentligt uppträda med sina dyrbarheter annat än på operan eller
möjligen på en elegant restaurant och gifvetvis endast i societédräkt.

Fint folk har fina manér öfver allt i världen och det finnes mer af det
slaget i Amerika än européerna i allmänhet tro, men huru många af dem
visa sig för turisten? Man ser dem icke oftare än man t. ex. ser den
mest exclusiva parissocietén.

Sedan vi nu sett, huru en dam ur den högre societén klär sig och hvad
hon årligen måste ge ut för att hålla sig »hel och ren», kanske det icke
kan vara utan ett visst intresse att studera den här i Amerika så
vanliga »office»-flickans toilettförhållanden. Jag känner t. ex. en ung
dam af ganska god familj, men som själf måste sörja för sitt uppehälle,
och som sedan några år haft anställning i New York som stenograf, d. v.
s. ungefär renskrifverska. Hennes lön är efter amerikanska förhållanden
ganska modest; hon får nämligen endast 15 dollars i veckan.

Till vivre samt smärre utgifter måste hon beräkna minst 10 dollars i
veckan. Hon har då 5 dollars, hvarje vecka som hon kan lägga af till
kläder. Detta blir emellertid, de när femtiotvå veckorna gått, till
ända, den ganska afsevärda summan af 260 dollars. Här anses det som ett
verkligt rekord att kunna se något så när »stilig» ut för en sådan
spottstyfver. Se här emellertid hvad hon ger ut: 2 skräddareklädningar
47 dollars, en »gåbortsklädning» 22:50, en tunn foulard eller
råsilkeklädning till sommaren 20, en linneklädning 20, en kappa 25,
hattar, skor, linnevaror, handskar, blusar etc. 100, samt till extra
25:50, eller tillsammans 260 dollars.

[Illustration: »Office girl» i New York (efter karrikatyr i »New York
Journal»).]

Allt detta är naturligtvis till större delen af rätt dåligt material,
men det gör ingenting, då det ej skall räcka mer än ett halfår eller så;
som det dessutom nästan utan undantag är förfärdigadt af inhemska tyger
och ej dragit 60 % i tull som de utländska, kan man förstå, att denna
lilla fröken i en renskrifverskas modesta ställning med sina 1,300
francs till sin toilette skall komma ett bra stycke före sina kolleger i
Europa, som kanske i medeltal ej kunna depensera mer än på sin höjd 2 à
300 francs på kläder. Men också se de från topp till tå verkligen nätta
ut, dessa oräkneliga små fröknar, som efter kontorstidens slut komma
tågande upp för Femte avenuen och Broadway i New York eller Pennsylvania
avenue i Washington, alla fullt medvetna om den effekt de göra, ibland
kanske litet för medvetna och somliga t. o. m. litet löjliga med sina
långa steg och upplyftade armbågar, men säkert är att denna »office
girl» i fråga om kläder icke har någon medtäflerska, som med anspråk på
framgång kan göra henne första platsen stridig om icke i andra
amerikanska städer, ty där söker man ju på allt vis imitera New Yorks
fashion.

Naturligtvis finnes det många som depensera ändå mera, ty 15 dollars i
veckan är icke alls någon stor aflöning, när man betänker, att en
kammarjungfru, som ju har mat och husrum ofta är aflönad med 10 à 12 i
veckan, och dertill kommer, att till amerikanskornas dåliga sidor hör
att de i allmänhet depensera ända till sin sista cent för att vara väl
klädda och så likt dem, som stå närmast dem, som stå närmast de afundade
400, med hvilka dock ingen täflan är möjlig i första hand.

Något som särskildt kännetecknar de amerikanska damernas sätt att kläda
sig är svårt att fastslå, allrahelst de ledande firmorna i allmänhet
hemta såväl idéer som snitt från Paris, men likväl kan framhållas att t.
ex. den mycket korta promenadkjolen tyckes fått ett slags hemortsrätt
här och af amerikanskorna anses såsom ett specifikt amerikanskt mod,
som, oaktadt det delvis kommit i glömska i Europa, på grund af sin
verkligt praktiska betydelse, t. ex. i en så smutsig stad som New-York,
håller i sig här trots alla växlingar på andra sidan. Det ser onekligen
nätt ut och ger tillfälle till uppvisning af elegant fotbeklädnad, men
med de nu gällande hattformerna passar det ej i stycke och ger hela
figuren något oproportionerligt.

[Illustration: Modebild (efter originalteckning af L. de B.).]

Man ser ofta ganska enkla fruntimmer använda siden till
promenadklädningar, oftast enfärgadt blått eller svart. Först tror man
detta vara ett utslag af fåfänga och drar på munnen däråt, men man har
orätt. Det torde hufvudsakligen vara för att lättare frigöra
klädningarna från det isynnerhet i New York olidliga gatudammet. Damer,
hvilka kanske måste borsta sina klädningar själfva, ha sannolikt infördt
detta mod. Trefligt ser det i alla händelser icke ut och verkar ju
alltid »landtfru som har sin bästa klädning på sig vid en tripp till
sta’n».

Det är i ögonen fallande hvad de amerikanska damerna gå tunnklädda midt
i vintern. Man ser dem promenera »in form» som det heter här, d. v. s. i
klädningslifvet utan kappa eller kofta, eller också ett genombrutet
bluslif och en tunn kofta af samma tyg som kjolen. En platt pälsboa och
en enorm muff är allt som antyder att det är en vintertoilette. Likaså
är förhållandet med skodon. Otaliga damer promenera med låga skor
(pumps) hela vintern om, sannolikt för att få visa sina eleganta
strumpor, men, som det tyckes, alldeles obesvärade af kylan, som i New
York och i Washington kan vara minst lika intensiv som i norra Europa.

Blusar, mest tunna hvita, användas, såsom förut sagts, mer i norra
Amerika än annorstädes och ehuru tidt och ofta gjorts verkliga
ansträngningar att bannlysa dem, tyckes de ej vilja komma ur modet. Inom
medelklassen och den intellektuella kvinnovärlden är blusen
allenahärskande; mycket praktiskt, men tröstlöst enformigt, huru elegant
och dyrbar den än må vara.

Det mest karakteristiska för damernas sätt att kläda sig här är att
ingen skillnad i ålder iakttages, äldre fruntimmer, isynnerhet de
ogifta, tveka ej att kläda sig efter samma snitt som helt unga flickor
samt med ljusa färger äfven på gatan. I detta fall, men också endast i
detta, synes amerikanskans sinne för det smakfulla icke ha något
inflytande.

Den europeiska turisten må vara ursäktad, om han här ibland misstager
sig och tror en så utstyrd, halfäldre dame tillhöra den värld i Europa,
där kvinnorna ha uteslutande privilegium på att genom ungdomligt sätt
att kläda sig söka att dölja en ålder, som skulle vara dem till hinder i
deras yrke. Men i Amerika synes man ej alls fästa sig därvid, allrahelst
demimondevärlden här snarare är kännetecknad för en viss moderation i
toilettväg, som ofta ger främlingen det intrycket, att »le batallion de
Cythère» ej alls existerar i den stora republiken.

Äldre gifta damer och änkor i de förmögnare klasserna anlägga ofta samma
värdiga och måttfulla dräkt som den förnäma engelskan i enahanda
ställning. Särskildt är detta fallet i Washingtons societé, där de äldre
damerna utmärka sig för sina gedigna och på samma gång smakfulla
toiletter samt i öfrigt för sitt värdiga uppträdande.

[Illustration: Modebild (efter originalteckning af L. de B.).]

»Vill man äta godt i München, måste man fara till Augsburg» säger ett
gammalt sydtyskt ordstäf, som med någon ändring kan användas, när man
talar om damtoiletter i Washington, ty vill man klä sig väl här, måste
man fara till New York. Om också några utmärkta firmor vuxit upp på
senare år och slagit sig ned i de finare kvarteren, ha de dock ej på
långt när det stora urval som deras kolleger i New York, där dessutom t.
ex. den inom den europeiska damvärlden kända firman Redfern, sedan en
del år öppnat filial.

Det blir emellertid förfärligt dyrbart, isynnerhet för dem som får
mottaga sina penningar i francs, mark eller kronor. Det bästa en
diplomatfru kan göra, är därföre att en gång om året resa till Europa
och där förse sig med allt hon behöfver, det lönar sig; eller få det
sändt öfver hit ty diplomaterna ha ju den stora fördelen att slippa
ifrån den här annars så betungande tullen.

Jag känner dessutom många som hålla sig med särskild sömmerska; äfven en
väl aflönad sådan blir en besparing, isynnerhet när man får taga in tyg,
garnityr, fodersiden och sådant tullfritt. Det billigaste är dock som
sagt att göra allt i Europa, ehuru man naturligtvis, om man köper allt
för enkla saker, riskerar att små bodmamseller här ha precis liknande
tyger och hattar i imitation, som endast ett mycket vant öga kan skilja
från det äkta.

[Illustration: Modebild (efter originalteckning af L. de B.).]

I miljonärskretsarna i Washington utvecklas naturligtvis mycken lyx i
toiletter och likaså inom diplomatvärlden. Paris-toiletter från Paquin,
Worth, Beer, Doeuillet och Redfern höra här till ordningen för dagen och
äro minst lika vanliga företeelser i de eleganta washingtonsalongerna
som inom stora världen i Paris och London. Baronessan Hengelmüller är
känd för sin elegans och senora Creel för sina dyrbara Paquin-toiletter;
de stormrika fruarna Alfr. G. Vanderbilt och Larz Anderson äro ytterst
raffineradt klädda, likaså väckte damerna Shonts härom året sensation
med sin mångfald af paristoiletter, hvaribland en påfågelsklädning var
allmänna samtalsämnet. Den officiella världens damer, om också i
allmänhet väl klädda, lägga egentligen dock icke an på någon särskild
lyx, hvartill deras förmögenhetsförhållanden i de flesta fall ej lämna
dem tillfälle och många taga sig vid sidan af miljonärskorna skäligen
enkla ut. Men i hufvudsak kan man dock säga, att Washington, ifråga om
damernas elegans och den smak som här utvecklas, icke står efter för
någon annan stad i Förenta staterna. Visserligen var t. ex. en
mottagning i brittiska ambassaden i vintras en uppvisning af omöjliga
och illa hopkomna damtoiletter beroende derpå, att bland de inbjudna
befunno sig oräkneliga damer, som endast sällan få tillfälle att röra
sig i Washingtons högre kretsar, men detta var ett undantag och kan icke
anses såsom någon måttstock på smaken i hufvudstaden, der damernas sätt
att kläda sig i allmänhet är lika måttfullt och fint som societélifvet
själft.




                            TOLFTE BREFVET.

                           Lefnadskostnader.


Amerikanerna, isynnerhet invånarna i de större städerna, klaga i alla
tonarter öfver att lifsförnödenheter, hyror, nöjen, resor o. s. v. år
efter år blifvit dyrare i den stora republiken, samt påstå, att man
genom vis lagstiftning nu måste säga stopp till vidare försök från de
för allt det onda anklagade »trusternas» sida, att än mer fördyra det
»dagliga brödet». »Trusterna» äro dock med Amerikas oerhörda
utsträckning och detaljhandelns beroende af det dyrbara reklamsystemet
nästan en nödvändighet.

Här står intet stilla och naturligtvis komma äfven lefnadskostnaderna
att ökas i samma mån som arbetslönerna fortfara att stiga och häri torde
egentliga orsaken till prisstegringen vara att söka. Denna sida af saken
torde ej vara i behof af vidare kommentarier, men huruvida amerikanerna
i jämförelse med sina vänner européerna äga rätt att beklaga sig är en
annan fråga, som det kanske kan vara af ett visst intresse att belysa
och närmare studera.

De européer, som komma öfver hit, vare sig de tillhöra de förmögnare
klasserna eller i egenskap af immigranter med tunn börs landstiga här,
äfven de klaga, nästan utan undantag, att deras medförda penningeförråd
formligen smälter som snö för vårsol. De fortsätta med sina klagovisor
ännu sedan de länge varit här, och många kunna aldrig vänja sig utaf med
att räkna ut huru mycket hvarje deras utgift på denna sidan Atlanten
skulle utgöra francs, mark, kronor o. s. v.

Under sådana omständigheter är det naturligt att man skall finna allting
t. o. m. häpnadsväckande dyrt i Amerika. Detta sätt att beräkna är
emellertid grundfalskt. Man kan helt enkelt ej taga europeiska eller i
Europa förtjänta penningar till måttstock. Man måste uteslutande räkna
med dollarn och tillse huru lättheten att förtjäna den ställer sig i
jämförelse med hvad man i samma ställning erhåller i arbetslön i Europa.

Låtom oss taga ett exempel. Min hårfrisörska, som i parentes sagdt är
svenska, förtjänar här i veckan omkring 15 dollars, drickspengar, som
alltid gifvas, oräknade. Hennes lön i Sverige var 60 kronor i månaden,
d. v. s. att hon här för sitt arbete skördar lika många dollars som hon
förtjänade kronor i det gamla landet. Hon är gift och mannen har ett
lönande yrke; frukost och middag intaga de gemensamt i hemmet, men lunch
måste den lilla frun, som har sitt arbete flere kilometer från sin
bostad, skaffa sig på någon enklare restaurant eller något s. k.
»lunchroom» i närheten af sin »atelier».

Hon är ganska modest i sina vanor, men som arbetstimmarna äro långa och
det är tröttande att stå nästan hela dagen, måste dock hennes lunch icke
vara allt för eterisk. Vanligen beställer hon sig en portion kokt rökt
skinka med potatis eller en grönsak, smör, färskt hvetebröd samt en
förträfflig kopp kaffe. De amerikanska portionerna äro mycket stort
tilltagna och skulle på de flesta enklare ställen i Europa anses
tillräckliga för två personer, likaså äro måtten på kaffekopparna
förtroendeingifvande. Nåväl, detta kostar henne endast 20 cents, d. v.
s. 1 francs eller omkring 75 öre svenskt. Om lördagarna, då hon måste
stanna i affären ända till kl. 9 på aftonen, äter hon äfven sin middag
utomhus, bestående af soppa, en kötträtt med tvenne slag legymer, smör,
tre kuvertbröd, en dessert eller frukt, och kaffe, hvilken rikliga och i
allmänhet i afseende å tillagning tillfredsställande måltid endast
kostar henne 25 cents.

Nu säger någon: »ja, det där är mycket bra, men ingen liten hårfrisörska
i Europa depenserar så mycket som 75 öre endast för sin lunch och 1
krona för sin middag.» Detta är alldeles rätt resoneradt, om man ser det
från europeisk synpunkt, men vänder man om argumenteringen och säger att
hennes förtjänst i Amerika, som är nära fyra gånger så stor som den hon
hade i Sverige, berättigar henne också att för sina måltider betala fyra
gånger så mycket, då måste man fråga sig, hvad fick hon för 20 à 25 öre
i det gamla landet? Svaret utfaller gifvetvis till Amerikas fördel. Ty
det utspädda kaffe och den minimala köttportion, som hon på en svensk
automat eller liknande lokaler i bästa fall kan få för 25 öre eller 35
centimer, kunna på intet vis jämföras med hvad man blir serverad på
mindre restauranter i Amerikas städer, större som mindre.

Detta om enklare matställen.

Intager man sin middag på en af de finaste restauranterna i New York
eller Washington kommer man till samma resultat. En god middag serverad
för tre personer, samt bestående af soppa, fisk, kött, efterrätt,
»cocktails», en butelj god bordeaux (à 3 dollars) kaffe och cigarrer
jämte drickspengar får man t. ex. på det hypereleganta Plaza hotel i New
York eller »New Willard», där lyxen i anordningar knappast har sin like
i Europa, för 20 dollars, d. v. s. 100 francs eller ungefär hvad samma
middag skulle kostat på Café de Paris eller hos Paillard i Paris;
skillnaden skulle möjligen ligga uti, att man i Europa måhända kan
beräkna en butelj champagne i stället för det röda vinet. Det är ju en
ganska dyr middag, men om man betänker, huru lätt dessa 20 dollars äro
förtjänta här i jämförelse med 100 francs i Europa, måste man åter
erkänna att amerikanerna icke ha berättigad anledning till klagomål.

Ser man på hvad de direkta inköpen till hushållet gå till, kommer man
till alldeles samma resultat, ja, i många fall kan man t. o. m.
konstatera, att amerikanska matvaror stå i betydligt lägre pris än
motsvarande förnödenheter i Europa, dock naturligtvis alltjämt under
antagande att dollarn i de flesta fall motsvarar en franc eller
åtminstone en krona.

Ett kilo prima bordsmör kostar i Stockholm aldrig under 2 kr. 10 öre,
men går icke sällan upp till 2,40 à 2,50. Det dyraste smör, och hvilket
smör! man kan köpa här, kostar 40 à 50 cents per pound, d. v. s. att 2
pounds, som utgöra något mindre än ett kilo skulle betalas med omkring
90 cents eller ungefär 3 kr. 75 öre (en dollar) per kilo. Detta vore ju
icke så litet mera än det svenska priset, men tänker man så på köparens
större lätthet att förtjäna sin dollar, ställer sig det amerikanska
smöret ju väsentligt billigare. För att det svenska smöret skulle kunna
täfla i pris med det amerikanska, borde det egentligen kunna fås för en
krona per kilo.

Man betalar här för garanterade ägg en dollar per tjog. Jag minnes nu ej
priset i Sverige, men i Paris vill jag erinra mig ha betalt 35 centimer
för två stycken af allra bästa slag. Detta blir för tjugu 3 francs och
50 centimer. Finge man räkna så, att allting här kostar i dollars
detsamma som man betalar i francs i Paris, skulle tjoget i amerikanska
pengar gå till 3 dollars och 50 cents eller 17 fr. 50 centimer men i
själfva verket kostar det ju endast 5 francs. Skillnaden är således
betydligt till Amerikas förmån, allrahelst man icke kan få bättre ägg än
dem som bjudes på den amerikanska marknaden.

Med afseende å kött, höns, grönsaker kunna liknande jämförelser göras.
Och frukten sedan! Jordgubbar har man redan i mars för ytterst billiga
pris, bananer och de härliga Floridaapelsinerna kosta så godt som
ingenting, och en ananas får man i april och maj månader för en
spottstyfver, vare sig man räknar i europeiskt mynt eller i cents, ty de
bästa stå ej i högre pris än mellan 15 och 20 cents.

Så är det nästan med allting, där man icke direkt har att betala för
arbete, ty det kostar t. ex. mera att låta stoppa ett par strumpor än
att köpa ett par nya, såvida man icke består sig med lyxen af
silkesstrumpor, något som är ytterst vanligt här i Amerika, där
fotbeklädnaden är föremål för den allra största omsorg. Skodonen äro
ytterst billiga och hållbarare än de europeiska, och så kan man så
mycket oftare ha råd att skaffa sig nya. Vill man betala lika mycket som
man betalar hos de bättre skomakarna i Stockholm, d. v. s. 35 kronor
paret, får man här en alldeles utmärkt vara. Naturligtvis hålla de
fashionabla skomakarna betydligt högre priser, och de eleganta damerna
kunna betala 40 à 50 dollars för ett enda par, d. v. s. 200 eller 250
francs, men utgår man, såsom förut sagts, från att dollarn här kommer in
lika lätt som en francs i Paris, blir ju skillnaden nästan ingen.

Tidningarna kosta i allmänhet 1 cent numret, några dock 3 cent, och de
amerikanska tidningarna äro utan gensägelse de dyrbarast redigerade
tidningar i världen. Betänker man då att 1 cent här icke är mer värd än
en centime eller möjligen ett öre, måste man konstatera att amerikanerna
äfven i detta hänseende slå ett rekord.

Teatrarna få äfven anses billiga. En utmärkt parkettplats på operan i
New York, där man bjudes på sådana celebriteter som en Caruso, en Melba
o. s. v. kostar i vanliga fall 5 dollars, d. v. s. 25 francs, och på
teatrar af lägre rang betalar man ej mer än 2 dollars för liknande
plats. På varietéter såväl i New York som i Washington och andra större
städer, varierar priset å parkettplatser mellan 50 cents och 1 dollar 50
cents; föreställningarna äro i allmänhet förstklassiga. Med det värde
penningen har här och med fäst afseende på att teatrarna ej få spela på
söndagarna och att prisen vid matinéer sänkas till hälften, är kostnaden
för ett teaterbesök således mycket moderat; också torde amerikanerna
vara den mest teatergående allmänhet i världen.

På spårvagnar, underjordiska och höjdbanor, kan man fara nära två
svenska mil i rak linje för 5 cents och dessutom för vissa riktningar få
s. k. öfvergångsbiljetter. När man i Paris betalar 30 centimer för en
omnibusfärd, är det redan högre absolut sedt, och blir oerhördt dyrt, om
man gör samma reduktion af värdena som förut.

Hufvudsaken är, att man, om man skall lefva i Amerika, också förtjänar
sina pengar här, ty då blir enligt min åsikt lifvet i den stora
republiken verkligt billigt och på samma gång är Amerika det land, där
man får mest för sina pengar. Det är ingen under, att folk ur
arbetsklassen trifvas bättre här i rent materiellt hänseende, ty med de
löner de kunna tillförsäkra sig i Europa, är det dem icke möjligt att
bestå sig med sådan föda, sådana kläder, och sådana nöjen som här och
dessutom känna de sig i det gamla landet som »underklass».

Att reda sig i Washington som diplomat med en lön varierande mellan 50-
eller 100-tusen francs blir emellertid en helt annan fråga. Man måste
först tänka sig, att i Amerika sitta oräkneliga familjer inom t. ex.
universitets- och läkarekretsar med 10,000 dollars om året och att det
är absolut omöjligt att intaga någon som helst bemärkt ställning, såvida
man icke disponerar åtminstone dubbelt så mycket. Människor, som »lefva
med» äro så oerhördt rika i detta land, att man minst måste vara
miljonär, d. v. s. disponera omkring 230,000 francs om året för att ens
tänka på att med någon heder deltaga i sällskapslivet.

I Washington måste man beräkna att en envoyé icke gärna kan hyra ett
möbleradt hus för billigare än 6,000 dollars om året. Det finnes sådana
som kosta ända till 15,000. Tjänarnas löner kunna ej sättas lägre än
5,000 dollars, hvartill kommer kostnaden för deras föda m. m., minimum
5,000. Ekipage och automobil, hvilken senare omöjligen kan undvaras, är
en annan post som kräfver betydlig utgift. Inköpen till hushållet bli
här som öfverallt ganska betungande, allrahelst för den som måste
representera, ty man lägger i stora världen i Washington särdeles an på
fina middagar, dock utan att i allmänhet lyckas särdeles väl; numera
aflidne norske ministern Hauge’s och mrs Belmonts middagar undantagna.
Endast artikeln blommor, som i ett elegant hem äro mera oundvikliga i
Washington än annorstädes, går till oerhörda belopp. Middagsborden äro
t. o. m. öfverlastade med de dyrbaraste blommor säsongen har att bjuda
och man kan ju ej ha sitt bord ordnadt som på en enkel restaurant med en
krokan i midten och några grant färgade geléskålar som bordsprydnad. Då
är det bättre att låta bli.

För en diplomat, ehuru han från europeisk synpunkt åtnjuter ett rätt
ansenligt arvode, tillkommer dessutom det förhållandet, att han, om han
lefver alltför enkelt, blir klandrad för bristande gästfrihet och
påbördad att lägga upp af lönen, såsom det hände den amerikanske
ambassadören Andrew D. White, som för några år sedan var ackrediterad i
Berlin. Hans lön var endast 17,500 dollars om året, och han lefde
derföre jämförelsevis indraget. Tidningarna påstodo att han af lönen
samlat sig ett kapital. I själfva verket depenserade han utom sin lön
mer än _tusen dollars i månaden af sin personliga förmögenhet_.

En yngre gift diplomat, som icke har stor familj, kan ju hyra en våning
i de eleganta »apartment»-husen, som vuxit upp i Washington under senare
år, men det kostar dock i alla händelser icke under 2 à 3 tusen dollars
för säsongen. Räknar man sedan hvad hushåll, tjänare, vagnar,
bjudningar, toiletter, nöjen, klubbar, resor samt diverse gå till, är
man, utan att man vet ordet af, uppe i en budget, som icke understiger
15,000 dollars och ändå är det nätt och jämt att man kunnat hålla
apparanserna uppe.

Om Washington vore en större stad, kunde man måhända med mycket förstånd
reda sig med något mindre, men här, där den diplomatiska corpsen så att
säga »lefver i glashus», är det fullkomligt omöjligt att med
bibehållande af sin värdighet röra sig i den eleganta världen, om man
icke kan disponera allra minst sagda summa, för hvilken man i Europa kan
komma ett bra stycke längre. I parentes må dock nämnas, att en
legationssekreterare bland mina bekanta för ett ganska modest, ehuru
komfortabelt hus i Paris, för några år sedan betalade 20,000 francs i
årlig hyra; det var dock omöbleradt. Man ser därföre, att det kostar
pengar att »lefva med» i stora världen äfven i Europas storstäder, men
måhända att utgifterna där något understiger hvad man oundgängligen
måste depensera i Washington, om man icke skall känna sig förödmjukad.

Hela lifvet i Amerika ställer sig dyrare, om man lefver som
amerikanerna, ty om amerikanen af alla klasser har den största vördnad
för miljonerna och såsom sitt högsta mål sätter rikedomen, hyser han
dock ett verkligt förakt för penningen i form af gängse mynt. Han bär
sina sedlar lösa i fickorna hopknycklade som papiljotter, några »femmor»
i västfickan, en bunt eller rulle »ettor» i en byxficka, en del större
sedlar på sin höjd ombundna med en gummiring eller ofta hela sin kassa i
en enda rulle i en byxficka. Han bryr sig knappast om att räkna, hvad
han får tillbaka vid växling. Med få ord: han är hvad man på engelska
kallar »easy» och depenserar sina pengar med en nabobs frikostighet.
Karakteristiskt är följande uttalande af en gammal dame bland mina
bekanta: »En karl som begagnar portmonnä har jag intet förtroende till.»

Detta är en egenskap, som går igenom hela nationen, och som tagit sig så
många vackra uttryck i storartade donationer för konst och välgörenhet,
men äfven alstrat nöjeslystnad, svaghet för kläder o. s. v., hvilka
items göra lifvet för en amerikansk familj mycket dyrbart, allhelst
kvinnorna äro hejdlöst köplystna och depensera på sina toiletter utan
hänsyn till hvad männen förtjäna. Härför äger man dock icke rätt att
säga, att det är dyrare i Amerika än annorstädes, men amerikanerna ha så
ofta hört utlänningarnas klagovisor därom, att de själfva börjat tro,
att deras land är det dyraste i världen. Det smickrar dem nog också och
så ha de ej tid att se efter huru det verkligen förhåller sig.

Motsatsen är snarare riktig, ty ingenstädes lefver man bättre och
billigare än i Amerika, om man vill lefva förståndigt, och under den
förutsättningen, att man i plånboken endast har dollarsedlar förtjänta
genom arbete, som betalats efter här gängse priser.




                           TRETTONDE BREFVET.

                              Tjänstfolk.


Det kommer snart nog att i Amerika inte finnas hvad man kallar
»tjänare», ty redan har man kommit så långt, att amerikanska medborgare
i den tjänande klassen icke använda ordet tjänstfolk, när de tala om sig
själfva och sina gelikar. De ha numera anspråk på samma sociala
ställning och benämning, som tillkomma de »lyckliga» dödliga, som äro
anställda i bodar, på restauranter, kontor o. s. v. Med ett ord
_biträden_ eller »employees» som de här kallas. För öfrigt ha äfven
röster höjts för att tjänarna af sina respektive herrskap skola
tilltalas med titeln Miss eller Mr. Man anger såsom skäl, att det t. ex.
icke faller en modehandlare eller en restauratör in att kalla sina vuxna
biträden endast vid förnamn och därför anse nu våra »tjänande systrar
och bröder», och kanske ej utan ett visst berättigande, att de af sitt
husbondefolk kunna fordra samma hänsynsfulla behandlingssätt. De ha i de
flesta fall samma bildningsgrad som biträdena, de umgås med dem på en
fot af absolut jämlikhet, erhålla i regel äfven högre aflöningar samt
kläda sig på ett sätt, som snarare anger den s. k. öfverklassen. Lösen
är därföre nu: »Bort med brännmärket! Vi sköta våra sysslor, men vi äro
ingens _tjänare_».

I stället för François eller John, helt kort, kommer man hädanefter att
kalla sin betjänt Mr Duval eller Mr Smith, och kammarsnärtan, som
hittills fått nöja sig med att helt rätt och slätt heta Bridget eller
Kate, blir nu Miss Finnegan eller Miss Olsson.

Naturligtvis kommer detta att ge anledning och upphof till många
löjliga, ja kanske invecklade situationer, men bör ej vara alldeles
omöjligt att genomföra. I Sverige har ju den fordom för de nu s. k.
»husmödrarna» reserverade titeln »husmamsell» så småningom öfverflyttats
till kokerskorna, som ha anspråk på att t. o. m. af sitt herrskap kallas
t. ex. mamsell Marie, mamsell Kristin, mamsell Hanna o. s. v.

Denna titelfråga har dock gifvetvis ingen som helst inverkan på
tjänarnas personliga ställning inom de familjer, där de äro anställda,
annat än att den ytterligare omöjliggör det förtroliga förhållande, som
dock ofta varit tillfinnandes mellan herrskap och tjänare, ty i de högre
och rikare kretsarna här har man i det afseendet börjat bli minst lika
trångbröstad och högdragen som i England, ja kanske, att man här i de
rika uppkomlingarnas hus ändå mer än i andra länder låter löntagaren
känna sin underordnade ställning.

I den enklare medelklassen, där i öfrigt oftast ej finnes andra tjänare
än s. k. »hjälp» blir naturligtvis förhållandet ett annat och man kan t.
o. m. säga, att det är »herrskapet», som blir terroriseradt, ja nästan
sedt öfver axeln. Demokratiska idéer, högt uppdrifven själfkänsla samt
fullständig okunnighet om hvad man i Europa kallar respekt göra dessa
utom hemmen boende tjänare, kvinnliga som manliga, till ett fullkomligt
plågoris, som man allt mera söker göra sig oberoende utaf dels genom att
mer och mer afstå från behaget att bo i s. k. »egna hem», dels genom
praktiska anordningar i bostäderna samt genom att fruarna själfva, ja,
äfven männen förrätta det mesta af i huset förekommande sysslor.

I nya hus t. o. m. i små våningar på 5 à 6 diminutiva rum samt kök
finnes alltid en s. k. mathiss, på engelska kallad »dumbwaiter», samt i
de allra flesta våningar telefon. Frun behöfver således endast
telefonera till sina fournissörer, som sedan alldeles som i Sverige
uppsända de begärda varorna. I New York finnas dessutom ett stort antal
affärer, som tillhandahålla alla slags födoämnen, kött, fisk, grönsaker,
bröd, konfekt, etc. i stor skala. Med den för Amerika kännetecknande
företagsamheten och månheten att behålla sina kunder, utsända dessa
affärer sina agenter, som hvarje morgon infinna sig i familjerna och
upptaga ordres för dagen. Kalla rätter, salader och sådant hemsändes
äfven, isynnerhet för söndagsmiddagar, ty om söndagarna förekommer
nämligen i de flesta familjer ej matlagning annat än till första
frukosten samt möjligen lunchen, emedan spiselprinsessan efter kl. 3 e.
m. vill sköta sina egna angelägenheter. Skulle herrskapet vilja ha
middag hemma, får frun laga den själf, annars får man nöja sig med
kallmat eller gå ut på en restaurant, ett i Amerika lika mycket användt
som omtyckt sätt att fördrifva en del af den här liksom i England af
dyster tråkighet kännetecknade hvilodagen.

Att koka på »gaskök», af synnerligen praktisk konstruktion, är nästan
regel. Något bekymmer med eldning i spiseln har således ej den matmoder,
som själf gör sina sysslor, lika litet som öfrig eldning i våningen
förekommer, ty hela huset, vare sig hyreskasern eller »eget hem», är
uppvärmdt med centralvärme. Rummen äro belysta med gas eller, hos de
rikare, med elektriskt ljus. Lampor och deras rengöring äro minnen från
ett förflutet sekel.

I det gemensamma bad- och toilettrummet, där ständigt varmt och kallt
vatten finnes i öfverflöd, sker hela familjens tvagning; nattkärl anses
som en lyxartikel och förekomma ytterst sällan. Sopor och rester från
måltiderna nedsändas med hissen i mer eller mindre väl tillslutna
tennkärl till »the janitor», ett slags mellanting mellan portvakt och
husdräng. Skoborstning sker mestadels utomhus. Förutom matens
tillagning, sängarnas uppbäddning (en gång om dagen), litet damning och
diskning är det icke så särdeles mycket att göra i en amerikansk familj,
som icke en god husmoder skulle vara nödsakad att göra ändå, äfven om
hon hade en tjänare eller tillfällig hjälp.

Amerikanskorna inom de mindre bemedlade klasserna ha därföre allt mer
och mer börjat utbilda sig till utmärkta husmödrar och söka göra sig
oberoende af tjänare samt anlita extra hjälp endast för en eller ett par
timmar om dagen eller till större rengöringar en gång i veckan.

I hus där såväl hustrun som mannen med sitt arbete bidraga till
familjens uppehälle och ingen tjänare är anställd händer det t. o. m.,
då någon bekant eller några intimare vänner äro bjudna till middag, att
mannen, om frun lagat maten och haft bestyr med bordets ordnande o. s.
v., får sköta hela serveringen, hämta nya rätter från köket, koka kaffet
etc. Värdinnan tronar då vid bordet hvilande på sina lagrar. Det gör på
främlingen ett ganska egendomligt intryck, men i detta kvinnornas
förlofvade land finner man det snart vara helt naturligt och, i sådana
fall då båda parterna under förmiddagen varit lika sysselsatta med att
knoga ihop de slantar som användas till bordets nöjen, förefaller det
dessutom fullkomligt rättvist. Det bidrager säkerligen till ett slags
kamratskap mellan makarna, som icke kan vara annat än välgörande för
sammanlefnaden under små förhållanden. Huruvida det kan gå i längden och
annat än i barnlösa familjer torde vara tvifvel underkastadt.

Hvad tjänarnas ställning och villkor, såväl aflöning som fordran på
deras arbete, angår äro de naturligtvis mycket växlande beroende på de
olika familjer eller hus där de tjäna. Det finnes ju oresonliga eller
kitsliga husmödrar liksom det finnes goda och omtänksamma, och i detta
hänseende torde tjänarne här ha ungefär samma lidanden att utstå, samma
förmåner som deras kolleger i Europa.

I de rikaste husen, icke blott hos mångmiljonärerna utan i goda burgna
hem är det ingen öfverdrift om man säger att tjänarna i regel ha det
utmärkt ställdt för sig, åtminstone i afseende å löner och frihet.
Fordringarna på arbete äro dock högt uppdrifna och t. o. m. i fina hus
är det ofta nog klent beställt med födan, så nog tror jag att i det
hänseendet ha de nykomna europeiska tjänstflickorna mången bitter
erfarenhet att anteckna. De dagliga sysslorna äro mycket betungande,
isynnerhet när familjen disponerar ensamt hus; man bor då i 4 à 5
våningar med 2 à 3 rum i hvarje våning och tjänarna så att säga lefva
hela dagen i trapporna. Köket är i jordvåningen, jämte tjänarnas matrum,
hvilket senare får tjäna till mottagningsrum, när deras bekanta komma på
besök. Ofta nog finnes ett sofrum för hvarje tjänare, men de äro snarare
att likna vid garderober och i allmänhet ytterst otillfredsställande i
sanitärt hänseende.

Men lönerna äro mycket goda och däri torde äfven vara att söka skälet
till, att det är minst lika vanligt här som i Europa att i finare hus få
se gammalt tjänstefolk af trotjänaretyp. Särskildt är det i ögonen
fallande hvad de manliga tjänarna ofta äro af respektingifvande ålder;
prydliga gubbar på 70 år äro ytterst vanliga företeelser t. ex. på
bocken af New York-miljonärernas oklanderliga ekipage.

Visserligen beklaga sig matmödrarna ofta att isynnerhet skandinaviska
tjänare genast lämna sina platser och taga andra, om de få högre
löneförmåner, ty någon ansvarskänsla finnes ej hos dessa, uteslutande
med förvärf till mål hitkomna »främlingar». I de familjer, där man måste
hålla på styfvern, blir detta synnerligen pröfvande. De rika däremot,
som betala snart sagdt hvad som helst, riskera ej dessa ständiga
ombyten, då de vanligen öfverbjuda eventuella medtäflare, om de
verkligen äro nöjda med en tjänare. Sådana löner som 80 à 100 dollars
(300 à 375 kronor) i månaden och naturligtvis allting fritt för en
hofmästare eller för en god kokerska, som lärt sig en del amerikansk
matlagning, är ej alls ovanligt. Kammarjungfrur och uppasserskor kunna
beräkna mellan 50 och 35 dollars, men måste då kunna reda sig med
engelska språket eller åtminstone franska eller tyska; andra språk annat
än i undantagsfall äro till föga nytta.

En »chauffeur» betalas med 100 à 125 dollars i månaden, men får då,
åtminstone när familjen bor i stad, bekosta sig mat och rum.

I enklare familjer, som bestå sig endast med en tjänarinna, är lönen
naturligtvis icke så hög, kanske blott 20 à 25 dollars i månaden, men
däremot är arbetet mycket strängt och påkostande. Det är också för
familjer, boende i ensamt hus, nästan omöjligt att få tjänarinnor, som
vilja tjäna ensamma, äfven när lönerna äro större. Man flyttar därföre
allt mer och mer till mer eller mindre lyxuöst inredda s. k.
apartment-hus och hyreskaserner eller till små egna hem i förstäderna.

I New York-familjer af ungefär samma ställning i socialt hänseende som
de, hvilka i Europa lefva i den högre finansvärlden, är det ingalunda
ovanligt, ja det är nästan regel att där finnas anställda fem à sex
tjänare och detta endast i familjer där medlemmarnas antal ej
öfverstiger fem personer. Betjänt, kammarjungfru, kokerska, tvätterska,
städerska och »waitress» d. v. s. en slags husa som hjälper betjänten
eller i somliga hus står t. o. m. öfver honom.

I de stora miljonärfamiljerna i New York och i Washington äfvensom i de
på stor fot ordnade diplomathusen är det icke öfverdrifvet att säga att
tjänarnas antal uppgår till 16 à 20 stycken, ja många finnas, hvarest t.
o. m. ett trettiotal tjänare bestrida uppassningen, hvilket förhållande
är beroende därpå, att dessa dignitärer icke kunna förmås att utföra
annat arbete än just det som de själfva åtagit sig. Detta bidrager
emellertid att i väsentlig mån höja kostnaderna för en på stor fot
lefvande familj, ty icke blott att dessa selecta tjänare ha stora
fordringar i afseende på bostäder utan äfven i fråga om mat uppställa
pretentioner, som ibland vållar »the housekeeper» minst lika mycket
bekymmer som att förse herrskapets bord med omväxlande och raffinerade
rätter.

Lönerna äro, som jag förut nämnt, mycket betungande och ha under de
senaste åren stegrats i häpnadsväckande grad. När man för ungefär 10 år
sedan kunde engagera t. ex. en från Irland eller Skandinavien nyligen
anländ jungfru för omkring 12 dollar (45 kr.) i månaden, är det nu
knappast att tänka på att få en dylik för mindre än 25 dollars. Svenska
bondpigor utan kännedom om engelska språket i öfrigt kunna alla, redan
vid ankomsten till Amerika, åtminstone orden: »twenty five dollars» och
det är endast i nödfall som de antaga en plats för mindre, nästan säkra
som de äro att få engagement, ty särskildt de svenska flickorna äro
mycket eftersökta, åtminstone innan de tillägnat sig sina
amerikaniserade medsystrars själfständiga fasoner och antagit deras mer
eller mindre ogenerade sätt gent emot sina herrskap, eller som det
kallas här »employers».

I Washington, liksom äfven i Philadelphia, ställer sig tjänarefrågan
något olika än i New York, ty i de förstnämnda städerna användas negrer
i stor utsträckning och med ganska godt resultat. Dels äro de måhända
något billigare, dels kan man med afseende å deras bostäder göra rätt
afsevärda besparingar, ty negerflickor, som »af födsel och ohejdad vana»
äro spökrädda i högsta grad, hata att ligga i ensamt rum och ligga ofta
2 ja 3 i samma säng. Det är nämligen att märka, att här i Amerika är det
ytterst vanligt, att människor ligga i syskonbädd. Barbariskt! hvad?

Dessutom ha negrerna, ehuru lata, och som det säges, tjufaktiga, dock
den obestridligen goda egenskapen, att de, om deras förtroende en gång
vunnits, med erkännansvärd, nästan barnslig tillgifvenhet fästa sig vid
familjens medlemmar, särskildt vid den yngre generationen, i hvars
tjänst de icke sällan öfvergå.

I New York får man knappast se hvita och färgade tjänare anställda i
samma hus. Icke så i Washington, där negrerna intaga en vida
bättre ställning. Dessutom ha de från Europa med de utländska
diplomatfamiljerna hitkomna tjänarna icke den amerikanska fördomen mot
de färgade. Diplomathusen äro därföre en verklig prof karta på olika
nationaliteter och raser. En engelsk hofmästare, svart kusk och betjänt,
japanesisk tamburvakt, fransk kock och kammarjungfru, tyska eller
amerikanska barnjungfrur, svenska husjungfrur, irländska eller svarta
tvätterskor och kökspigor, se där en kombination, som ingalunda är
ovanlig.

Man har därföre lättare att i Washington sammansätta sin tjänarestab,
men svårigheterna och kostnaderna äro stora nog ändå.

En familj, som måste lefva med i stora världen utan att i minsta mån
göra anspråk på att täfla med de ganska rundligt aflönade ambassadörerna
eller mångmiljonärerna, kan i Washington knappast tänka sig att reda sig
med mindre än 9 à 10 tjänare: hofmästare, andre betjänt, chaufför,
kokerska, kammarjungfru, 2 husjungfrur, barnjungfru, kökspiga samt
tvätterska. All tvätt, utom möjligen fintvätt, sker i Amerika i hemmen,
hvarföre man måste hålla sig med särskilda tvätterskor, som i de mindre
husen erhålla hjälp af kammarjungfrur eller kökspigor och dessutom
alltid påräkna att 2 à 3 dagar i veckan extra hjälp engageras.

Utgifterna för alla dessa fasta tjänare, mat, rum, livréer, svarta
klädningar, förkläden, mössor, julpengar, diverse presenter m. m. gå
till betydliga belopp och kunna här i Washington ej sättas lägre än till
omkring 10,000 dollars eller 37,000 kronor om året. Härtill kommer
dessutom rätt stora summor för extra hjälp såsom till den som sköter
värmeapparaten, den som håller trottoiren ren, fönsterskurare,
mattpiskare, tvätthjälp, äfvensom dryga drickspengar till den kusk, som
kör det under den lifligaste säsongen förhyrda ekipaget.

Det är emellertid icke nog härmed. Det såkallade kommissionssystemet,
som i de franska hushållen af ålder kallats »faire danser l’anse du
panier» eller kokerskornas procent från olika furnissörer, blomstrar här
icke blott i köksregionerna utan äfven inom alla områden och åsamkar
husmödrarna utgifter, som i de rikare husen taga rent utaf otroliga
proportioner. Kammarjungfrun får sin procent från koaffören, ja äfven
från modehandlerskan och sömmerskan, som äro måna om att ett godt ord
fälles för dem, hofmästaren får liknande ersättning från vinhandlaren
och blomsteraffären, kuskarna göra inga beställningar å selar och dylikt
utan att förut blifvit uppmuntrade på enahanda sätt. De reparationer,
som anses nödiga på automobilen »belönas» rikligt af fabrikanterna med
den påföljd, att mer eller mindre frivilliga skador uppstå och
reparationerna kosta enorma summor. Mot denna kräftskada stå
husbondefolken alldeles maktlösa, ty tjänarne anse sig som »agenter» för
de olika fournissörerna och här i Amerika, där agentsystemet mer än
någonstädes är utveckladt, anses det icke annat än alldeles rätt, ty de
pris, som betalas af köparen, äro de allmänt fastslagna. Man nämner
blott ej, att de äro så tilltagna, att stor procent är beräknad för
agenter. Man resonerar som så: den som köpt t. ex. ett piano vet mycket
väl, att af det erlagda priset lämnas 10 à 15 procent till den person,
som förordat firman, och inom försäkringsvärlden spelar ju, som man vet,
agentarvodet en stor roll, hvarföre icke då genom att lämna procent till
tjänarna skaffa sig deras husbondfolk till kunder?

Man tänker icke på det demoraliserande i systemet.

I Washington är måhända ej denna extra pålaga så betungande, som i New
York, där jag med bestämdhet vet flera familjer, där den till tjänarne
utbetalda procenten under ett år anses uppgå till 10,000 dollars och
däröfver.

Det är således, som man ser, ingen lätt sak att föra stat i den
federativa hufvudstaden, och utan stora inkomster vid sidan om de knappt
tilltagna diplomatlönerna är det helt enkelt omöjligt att deltaga i
societélifvet i Washington, allra helst man här så godt som uteslutande
bedömes efter det yttre. Alla måste vara lika, ha det lika och lefva
lika. När det så är miljonärerna, som angifva tonen, gör man bäst i att
ej ge sig med i leken utan späckad plånbok och stora kreditiv. Att söka
»vara med» men lefva sparsamt och indraget, skulle med all säkerhet
förskaffa den olycklige, som vågade försöket, den tvetydiga och för en
diplomat mer än för någon annan föga afvundsvärda äran af att bli
ett allmänt åtlöje, såsom fallet varit med några namngifna
beskickningschefer, hvilkas inflytande här just på grund däraf varit
lika med noll.




                           FJORTONDE BREFVET.


Käraste Marianne!

Ditt bref kom som en blixt från klar himmel, som man säger. Och jag som
så mycket gladt mig åt att få se dig här! Många kära vänner har jag
visserligen förvärfvat mig i mitt nya fädernesland, men ändå, du förstår
nog att det aldrig blir detsamma. Hur det än är, man hänger alltid fast
vid det gamla landet och så intima vänner som vi äro, inser du lätt, att
det för mig var en stor missräkning, att dina planer på grund af din
mans utnämning till en annan post helt och hållet ändrats.

Vet du, om du gjorde rätt, skulle du öfvertala din man att låta dig göra
en trip öfver hit, bara som turist. Det går ju så lätt nu för tiden.
»Lusitania» gjorde nyligen färden från Southampton till New York på 4
dagar och 20 timmar; det är ju som en dröm.

Jag är säker på att du, om du under endast en månad kunde slita dig
ifrån man och barn, ej skulle ångra färden, ty icke blott att själfva
landet i hög grad skulle intressera dig, utan äfven menniskorna med alla
sina fel men med sina verkligt goda egenskaper skulle helt säkert i
mångt och mycket tilltala dig. Ni ha så många fördomar mot amerikanerna
däröfver i Europa och ni döma dem endast efter de ofta mindre
tilltalande individer, som i egenskap af turister komma öfver på en
blixtturné eller försöka att trassla sig med de högre kretserna.

Nej, den sannskyldige amerikanen, sådan man lär känna honom i hans eget
land, är helt olika den typ ni uppkonstruerat. En anekdot från en tysk
skola rinner mig just i sinnet; den kan med någon omskrifning lätt nog
apteras på amerikanen.

En yngling hade såsom ämne för en kria fått »Des Königs Lieutenant», en
bekant fransk typ inom den tyska litteraturen. Det var något af de
första åren efter 1870-71-års krig, och den af franskhat besjälade unge
skribenten började sitt scriptum med följande ord, som skulle
karakterisera hjälten: »_Obgleich er Franzose war, war er doch nicht
ganz schlecht_.»

Nå väl! Jag är öfvertygad om att du vid närmare bekantskap med de många
högt bildade och förfinade amerikaner och amerikanskor, jag skulle göra
mig ett nöje att presentera för dig, komme att finna, att de icke alla
äro så »ganz schlecht». Man måste studera amerikanen i hans egen
omgifning, se honom arbeta, höra honom skämta, lyssna till hans
klingande barnsliga skratt, höra honom sjunga sina kanske något
sentimentala sånger och lära känna hans godmodighet, hans okonstlade
sätt, hans ömhet för barnen, hans litet gammalmodiga galanteri mot
kvinnan samt hans allt annat öfverträffande fosterlandskärlek och
vördnad för sina minnen, för att förstå och uppskatta honom. Att han är
skrytsam och ej så litet hypokrit kan ej förnekas, men han är det på ett
så barnsligt och älskligt sätt, att man gärna förlåter honom.

Han är dessutom mycket konservativ och hänger fäst vid gamla sedvänjor
med en envishet, som gränsar till det otroliga; allt som är nytt såväl i
konst, litteratur och musik som i politik finner icke nåd för hans ögon,
såvida det icke är företrädt af europeiskt rykte eller ostentativt
utbasunats och adopterats af ledande personer, ty »leaders» måste
amerikanen ha. Han är bekväm och om jag så får uttrycka mig:
»hjulspårsmänniska». Allt skall gå sin gilla gång eller vara så
systematiseradt och vägen på förhand så utjämnad, att han ej behöfver
öda tid därpå.

Om du, såsom jag innerligt hoppas, gör mig den glädjen att komma öfver
hit på några veckor, skall du få se, att jag har rätt.

Tala nu vid din man och sök att förmå honom att låta dig hälsa på mig.
Med litet god vilja går det nog. Jag kan försäkra dig, att du ej kommer
att ångra utflykten. Vi skola ordna allt på bästa sätt. Men kom snart,
så att du ej blir öfverraskad af värmen och medan säsongen ännu är i
flor här i Washington.

Jag tager emot dig i New York, där vi bo hos min svägerska, en rik änka,
som har ett stort hus vid Femte avenyen och är litet svag för förnäma
utlänningar. Hon skall bli förtjust att göra les honneurs för dig och du
kan vara öfvertygad, att hon trummar ihop gräddan af sina vänner, så att
du får ett godt intryck af de »400». Hennes hus ligger midt emot den
fashionabla Central park, som täflar med de ståtligaste parker i världen
och i parentes sagdt endast i tomtvärde anses vara uppskattad till mer
än tusen miljoner kronor.

Mer än tre dagar få vi ej ägna åt besöket i metropolen. Naturligtvis
borde du se Niagara, men ehuru det är ju imposant och en visit där
alltid blir ett »minne for lifvet», tror jag dock ej att vi ej hinna med
det; jag stryker det därföre från programmet, åtminstone tillsvidare. Om
jag känner dig rätt är du mera intresserad för att få en inblick i det
dagliga lifvet samt att lära känna människor. Jag ville därföre föreslå
dig, att vi resa upp till Boston, min mans hemort, där vi ha många
vänner och där du med dina engelska sympatier helt visst kommer att
känna dig hemmastadd. Det är en stor stad må du tro, öfver 600,000
invånare och det är en fin stad. Man lägger i Boston an på att vara högt
bildad; litteratur och konst stå där i mycket anseende och man talar i
de högre kretsarna en engelska, som i renhet och godt uttal kan täfla
med det bästa i själfva moderlandet, det stolta Albion.

Sedan vi under två dagar studerat lärdomsstaden och umgåtts med de
gästfria, okonstlade nyengländarna, måste vi resa direkt ned till
Washington, som du redan något känner till genom mina försök att göra
dig förtrogen med dess utseende och sällskapslif. Du får vara beredd på,
att du blir bortbjuden hvarenda dag, men jag skall ej pina dig mer än en
vecka, ty min afsikt är, att vi i min mans sällskap skulle göra en färd
ned till det herrliga Florida, som man måste ha sett för att förstå, att
Amerika icke består bara af skyskrapare och fabriksskorstenar. Det är
ett verkligt paradis, och om jag någon gång skulle skrifva en bok,
skulle den blifva om Florida.

Vi ha vår privata järnvägsvagn, som enligt amerikansk sed har sitt eget
namn, den heter »Philomène»; hela färden behöfver ej taga mer än en
vecka, om vi ej skulle resa öfver till Cuba, men det hinna vi nog ej.

Ett par dagar måste du på återfärden stanna i Washington igen, men så är
det slut med det roliga, som barnen säga, om du ej själf vill stanna, ty
du vet huru hjärtligt välkommen du är. Men jag är rädd, att du ej alls
kommer, ifall jag föreslår dig att utsträcka vistelsen längre än omkring
tre veckor utom färderna hit och hem.

Mina bref, som möjligen skulle kommit att fortsättas, om icke eder
hitflyttning blifvit inhiberad, kan du ju så länge behålla. Gudarna ska
veta, att jag ibland skäms litet öfver deras brist på fullständighet och
öfver de många för dig nu värdelösa uppgifterna om personer, som du
kanske aldrig får se, men de äro ju skrifna bara af intresse för dig och
jag tröstar mig med, att du måhända vid läsningen af dem åter kommit mig
närmare, och att vår gamla vänskap därigenom funnit ny näring, skjutit
nya skott. Skulle du önska att visa uppsatserna för dina vänner, har jag
intet däremot.

Välkommen, välkommen, välkommen! ty du _måste_ lofva mig att komma, _hör
Du det_!

Helsa baronen från mig och säg, att jag ej bjudit honom, då jag vet huru
upptagen han är med anordningarna för eder flyttning och med sina
studier i den internationella handelspolitiken, som ju är hans
specialitet.

Skrif snart och låt mig veta när och om du kommer.

En varm omfamning från din i alla skiften tillgifna

                                                                Daisy.

P. S.

Du får allt beräkna att taga med dig åtminstone fyra »gå-borts
klädningar», ty amerikanskorna äro så noga, när det gäller kläder, som
jag förut sagt dig.




                         Innehållsförteckning.


                                                          Sid.
          Inledande bref                                     1
          Washington »the nations pride»                     9
          »Society»                                         32
          »Hvita huset» och dess invånare                   52
          De diplomatiska salongerna                        80
          Vice presidentens och »the speaker’s» familjer   128
          »The cabinet»                                    145
          Washington’s »inner set» och näst intill         176
          Huru Amerika styres                              201
          Internationella äktenskap                        225
          Kläder                                           245
          Lefnadskostnader                                 269
          Tjänstfolk                                       282
          Afslutningsbref                                  297
          Illustrationsförteckning                         305




                       Illustrationsförteckning.


                                                                    Sid.
   Typiskt gatuperspektiv (efter fot.)                                18
   Massachusetts avenyen (efter fot.)                                 19
   Kapitoliet, i förgrunden ett af G. Washington planteradt träd      22
      (efter fot.)                                                      
   Kapitoliet: östra fasaden (efter fot.)                             23
   Kapitoliet på 1840-talet (efter gammalt stentryck)                 24
   Kongressbiblioteket (efter fot.)                                   25
   Kongressbiblioteket: Vestibulen (efter fot.)                       26
   Kongressbiblioteket: Läsesalen (efter fot.)                        27
   Posthuset (efter fot.)                                             28
   Corcoranmuseet (efter fot.)                                        29
   Hvita huset: Norra fasaden (efter fot.)                            53
   Balsalen i »Hvita huset», kallad »The East room» (efter fot.)      61
   Presidenten Roosevelt (efter originalteckning af X)                66
   Presidenten Roosevelt (efter teckning af Macaulay i New York       72
      Times)                                                            
   Mrs Roosevelt (efter fot.)                                         75
   Mrs Roosevelt och Miss Edith Roosevelt (efter fot.)                78
   Italienska ambassadhotellet (efter fot.)                           88
   Baronessa Mayor des Planches (efter fot.)                          89
   Österrikisk-Ungerska ambassadhotellet (efter fot.)                 91
   Baronessan Hengelmüller von Hengervár (efter fot)                  92
   Baron Hengelmüller von Hengervár med familj (efter fot.)           93
   Franska ambassadhotellet (efter fot.)                              95
   M:me Jusserand, franska ambassadörens fru                          97
   Baronessan Speck von Sternburg (efter fot.)                        99
   Tyska ambassadhotellet (efter fot.)                               101
   Ryska ambassadhotellet (efter fot.)                               103
   Baronessan von Rosen (efter fot.)                                 104
   Fröken Elisabeth von Rosen                                        105
   Madame Nabuco, Brasilianska ambassadörens fru                     108
   Senhorita Carolina Nabuco de Arauja (efter fot.)                  110
   Storbritanniska ambassadhotellet (efter fot.)                     111
   Mrs Bryce (efter fot.)                                            115
   En salong i Storbritanniska ambassadhotellet (efter fot.)         116
   Señora Creel (efter fot.)                                         118
   Señora Creels fötter (efter en tidningsillustr.)                  119
   Baron Takahira (efter fot.)                                       121
   Baronessan Takahira (efter fot.)                                  123
   Grekiske envoyén Caromilas (efter originalteckning af X)          124
   Kinesiske envoyén Wu-Ting-Fan (efter originalteckning af X)       125
   Kinesiska legationshotellet (efter fot.)                          126
   v. presidenten Mr Ch. W. Fairbanks (efter karrikatyr af Gord.     131
      Ross)                                                             
   Mrs Fairbanks, vice presidentens fru                              133
   Mr Joseph Cannon (efter fot.)                                     138
   En seance i representanthuset sådan minoriteten föreställer sig   140
      den (efter karrikatyr af Berryman)                                
   »The speaker» Mr Joseph Cannon (efter teckning af Macaulay)       141
   Miss Helen Cannon (efter fot.)                                    143
   Statssekreteraren Mr Elihu Root (efter fot.)                      150
   Understatssekreteraren Mr Rob. Bacon (efter fot.)                 153
   Mrs Root (efter fot.)                                             155
   Skattkammaresekreteraren Mr Geo. B. Cortelyou (efter karrikatyr   157
      af Alb. Scott Cox)                                                
   Krigssekreteraren Mr Will. H. Taft vid återkomsten från sin       160
      senaste resa jorden rundt (efter teckning af Scar)                
   Krigssekreteraren Mr Will. H. Taft (efter fot.)                   162
   Mrs Taft (efter fot.)                                             163
   Attorney-general Mr Ch. J. Bonaparte (efter karrikatyr af Vet i   167
      Harpers Weekly)                                                   
   Sekreteraren för flottan Mr Vict. H. Metcalf (efter karrikatyr    168
      af Vet i Harpers Weekly)                                          
   Postmaster-general Mr Geo. von L. Meyer (efter karrikatyr af      170
      Alb. Scott Cox)                                                   
   Jordbrukssekreteraren Mr J. Wilson (efter karrikatyr af Vet i     172
      Harpers Weekly)                                                   
   Miss Mathilde Townsend (efter fot.)                               183
   Miss Fredrica Morgan (efter fot.)                                 184
   Senator Henry C. Lodge (efter karrikatyr i tidningen »World»)     190
   Senator Chauncey M. Depew (efter karrikatyr i tidningen »New      191
      York Journal»)                                                    
   Senator Winthrope M. Crane (efter originalteckning af X)          192
   Miss Catherine Elkins (efter fot.)                                193
   Senator Stephen B. Elkins (efter teckning af Berryman i           194
      tidningen »Star»)                                                 
   Ex-senator Henry G. Davis (efter originalteckning af X)           195
   Mrs Alice Longworth, f. Roosevelt (efter fot.)                    196
   Mrs Alice Longworth, f. Roosevelt (efter karrikatyr af            197
      Cappiello)                                                        
   Amiralen af flottan George Dewey (efter fot.)                     199
   Senator William B. Allison (efter originalteckning af X)          202
   Senator Robert M. Lafollette (efter karrikatyr af Alb. Scott      203
      Cox)                                                              
   Senator Charles Curtis (efter originalteckning af X)              204
   Senator Josef B. Foraker (efter karrikatyr af Alb. Scott Cox)     205
   Senator Francis E. Warren (efter teckning af Berryman i           206
      Washington »Star»)                                                
   Senat. Sim. Guggenheim (efter originalteckning af X)              207
   Senator A. Hemmenway (efter teckning af Berryman i Wash.          208
      »Star»)                                                           
   Senator Augustus O. Bacon (efter teckning af Berryman i Wash.     209
      »Star»)                                                           
   Senator Nathan B. Scott (efter originalteckning af X)             210
   Repr. B. Grubb. Humphreys (efter teckning af Berryman i Wash.     211
      »Star»)                                                           
   Repr. H. R. Burton (efter teckning af Berryman i Wash. »Star»)    212
   Repr. James M. Miller (efter teckn. af Berryman i Wash. »Star»)   213
   Repr. Henry Mc Morran (efter teckning af Berryman i Wash.         214
      »Star»)                                                           
   Repr. George L. Lilley (efter teckning af Berryman i Wash.        215
      »Star»)                                                           
   Repr. James C. Needham (efter teckning af Berryman i Wash.        216
      »Star»)                                                           
   Repr. Joseph T. Robinson (efter teckning af Berryman i Wash.      217
      »Star»)                                                           
   Repr. M. E. Driscoll (efter teckning af Berryman i Wash.          218
      »Star»)                                                           
   Repr. Le Gage Pratt (efter teckning af Berryman i Wash. »Star»)   219
   Repr. Charles B. Landis (efter teckn. af Berryman i Wash.         220
      »Star»)                                                           
   Repr. John A. T. Hull (efter teckning af Berryman i Wash.         221
      »Star»)                                                           
   Härtiginnan de La Rochefocauld, f. Mitchell (efter fot.)          235
   Härtiginnan af Marlborough, f. Consuelo Vanderbilt (efter fot.)   239
   Härtiginnan af Manchester, f. Helen Zimmerman (efter fot.)        240
   Prinsessan Cantacuzene, född Julia Grant (efter fot.)             241
   Prinsessan Troubetzkoy, f. Amelie Rives (efter oljemålning af     242
      T. Gilb. White)                                                   
   Modebild (efter originalteckning af L. de B.)                     246
   Modebild (efter originalteckning af L. de B.)                     249
   Modebild (efter originalteckning af L. de B.)                     252
   »Office girl» i New York (efter karrikatyr i »New York            260
      Journal»)                                                         
   Modebild (efter originalteckning af L. de B.)                     262
   Modebild (efter originalteckning af L. de B.)                     265
   Modebild (efter originalteckning af L. de B.)                     267




                                Fotnoter


[1] Det är nämligen kongressen, som styr staden Washington och det
reserverade området däromkring, kalladt District of Columbia. Inbyggarne
där äga ingen rösträtt och ha ej heller med stadens styrelse att skaffa.

[2] Ett parkartadt område mellan kapitoliet och det s. k. Hvita huset,
bl. a. användt till botanisk trädgård samt för det jättehöga
Washingtonmonumentet.

[3] Sedan detta skrefs har baron von Sternburg aflidit i Heidelberg, där
han tillbragte sin sommarsemester.

[4] Kära Du!

Min man har lämnat mig en P. M. om den amerikanska politiken, men det
var så lärdt och så »inåtgående», som man säger, att Du aldrig orkar
läsa det. Jag skrifver därföre som jag tycker, det blir i alla händelser
mer än Du behöfver och om Du ej vill, kan Du låta bli att läsa det, ty
här talas sällan politik annat än i rökrummen. Din

                                                                Daisy.




                              Noteringar:


Originalets varierande grammatik, stavning och interpunktion har
mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis.
Ytterligare korrekturer är som följande (innan/efter):

   [s. 5]:
   ... hvad du vill kalla det. Först skulle ni naturvis ...
   ... hvad du vill kalla det. Först skulle ni naturligtvis ...

   [s. 84]:
   ... alla »trefliga» människor resa sin sin väg, ...
   ... alla »trefliga» människor resa sin väg, ...

   [s. 114]:
   ... Men här finnes annat folk »society» och diplomater. ...
   ... Men här finnes annat folk än »society» och diplomater. ...

   [s. 122]:
   ... i Holland, Danmark, Italien, Sverige  ...
   ... i Holland, Danmark, Italien, Sverige och ...

   [s. 208]:
   ... lagar, anslå medel till staten utgifter o. s. v. ...
   ... lagar, anslå medel till statens utgifter o. s. v. ...

   [s. 255]:
   ... har klädningar, som rangera mellan 1,000 och och ...
   ... har klädningar, som rangera mellan 1,000 och ...


*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 77645 ***