initial commit of ebook 27249HEADmain

1 files changed, 4129 insertions, 0 deletions

diff --git a/27249-8.txt b/27249-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..29f951b
--- /dev/null
+++ b/27249-8.txt
@@ -0,0 +1,4129 @@
+The Project Gutenberg EBook of Ungdomsdrömmar, by Zacharias Topelius
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Ungdomsdrömmar
+       historisk berättelse
+
+Author: Zacharias Topelius
+
+Release Date: November 12, 2008 [EBook #27249]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK UNGDOMSDRÖMMAR ***
+
+
+
+
+Produced by ronnie sahlberg, Torbjörn Alm and the Online
+Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net
+
+
+
+
+
+                          ZACHARIAS TOPELIUS
+
+                            UNGDOMSDRÖMMAR
+
+                     * * HISTORISK BERÄTTELSE * *
+
+
+                  Stockholm. Albert Bonniers förlag
+
+----------------------------------------------------------------------
+
+
+
+                  _Copyright. Albert Bonnier 1912._
+
+
+                              STOCKHOLM
+                    ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1912
+
+----------------------------------------------------------------------
+
+
+
+
+1. Storm i skärgården.
+
+
+Två gamla fiskare stodo på den klippiga stranden av Tovön i Ekenäs
+skärgård vid sydfinska kusten och hängde sin not att torka, sedan de
+förgäves sökt att draga ett varp i den växande stormen. Tjockan, blandad
+med snö och regn, drev in från sjön, insvepte ön och klängde sig som
+täta, virvlande ullflagor i tallarnas kronor. Vinden var ostlig, ett
+streck på syd; han kom från Ingermanlands ödsliga kärr, hade vuxit av
+luftdraget i Nevans floddal, därifrån sträckt sin flykt över Finska viken
+samt arbetat sig upp till fullt raseri, när han nådde nyländska
+skärgården. Så långt man kunde se, där tjockan tidtals glesnade, stodo
+alla undervattensgrund i vitt skum, och bränningarna fräste tornhögt mot
+alla framspringande bergsuddar på vindsidan.
+
+De två männen hade stillatigande slutat sitt göromål och voro redo att
+återvända till sin stuga, när ett för stormen drivande fartyg icke långt
+från kusten otydligt skönjdes i snötjockan och ådrog sig deras
+uppmärksamhet. Påtagligen hade seglaren förlorat sitt roder i
+brottsjöarna eller möjligen avstött det mot något grund, från vilket
+vågen i nästa ögonblick åter lyft honom bort, ty han drev redlös för
+sidan, hans klyvare fladdrade i trasor, och ett revat märssegel, som han
+ej lyckats bärga, påskyndade numera endast hans undergång.
+
+-- Han har ej långt kvar, den där, yttrade buttert den ene fiskaren, i
+det han höll handen över ögonen, medan regnet slog honom mot ansiktet.
+
+-- Det är en Rigabo, genmälde den andre. Bra sjöbåt i lagom kultje, men
+hin och inte jag ville styra honom när roderhakarna sprungit.
+
+-- Varför höll sig inte den dumlingen utanför Jussarö, där han haft rent
+vatten? återtog förste notkarlen.
+
+-- Varför? menade den andre med ett strävt löje. För att vår vassbuk är
+fetare, och han ville dela fångsten med oss. Men det är så gott att vi
+göra båten klar, Simon: han kommer aldrig helskinnad över Fagerströms
+grund.
+
+Det visade sig snart, att karlen vid noten kände sitt farvatten. Inom
+mindre än fem minuter låg skonerten på grundet, kastades ett par gånger
+framåt under våldsamma stötar, blev därefter liggande orörlig på sidan
+och överspolades av bränningarna.
+
+Grundet låg endast hundra famnar från stranden. De två männen voro redan
+i båten och ansträngde sina seniga armar för att roende uppnå vraket.
+
+Efter en timmes hårt arbete återvände de med sex skeppsbrutna till det
+smala sund, som förde till en skyddad båthamn vid Tovön. Tre av
+skonertens besättning hade funnit sin grav i vågorna.
+
+De överlevande fördes till fiskarestugan, värmdes och torkades vid en
+sprakande brasa samt undfägnades med bröd, strömming och kokta rovor. Tre
+bland dem voro väderbitna sjömän, talande endast tyska, och det befanns
+att deras kapten hade gått till bottnen. De tre övriga hade varit
+passagerare ombord på det förolyckade fartyget. En talade svenska; två
+sökte förgäves göra sig förstådda med en blandning av polska, ryska och
+tyska. Fartyget hade varit destinerat från Riga till Viborg med korn och
+ärter, sprungit läck och sökt skydd i lä för Jussarö, men därvid mist
+rodret och drivit på de överallt i denna farliga skärgård lurande
+grunden.
+
+Sjömän äro sig lika överallt och i alla tider: när de tre Rigamatroserna
+åter befunno sig torra och mätta i den varma stugan, sträckte de ut sina
+trötta lemmar på halmbäddarna och slumrade sorglöst, utan vidare tanke på
+dagens skeppsbrott eller den föregående nattens ansträngningar.
+
+Medan Tovöfolket sålunda visade sin gästfrihet mot de skeppsbrutna hade
+värden i huset, Nils Andersson, med sin förut nämnde notkarl Simon
+begivit sig ut till stranden till det mera inbringande och i deras mening
+lovliga arbetet att bärga vad de förmådde från det förolyckade fartyget
+och behålla detta byte som god pris. Strandrätten var då ännu ansedd
+såsom ett lagligt näringsfång bland alla kustbor, och om man på finska
+kusten icke just formligen bad »vår Herre välsigna stranden», så är det
+mer än troligt att den hederlige Nils Andersson och hans medhjälpare
+visade minst lika mycket nit att plundra de skeppsbrutnas egendom, som de
+förut varit nitiska att bärga deras liv.
+
+Tovövärdinnan, som bar det vackra namnet Agneta, skulle icke varit kvinna
+och nyländska, om hon icke begagnat tillfället att anställa en mönstring
+med de tre av hennes gäster, som ännu höllo sig vakna. En av dem, en
+lång, mager, äldre man, klädd i brun rock och bruna underkläder, satt
+tigande framför elden, medan hans kloka och skarpa grå ögon spejade kring
+med oroliga blickar. Den andre av passagerarna var en snedvuxen pojke om
+sexton eller aderton år, med svart hår, plirande ögon, buktig näsa, och i
+värdinnans föreställning påtagligen en tattare, så mycket mer som hans
+långa fingrar och en nästan fågelartad, trippande rörlighet läto befara
+vissa anlag för begärelse till husets lösegendom. Men då denne pojke
+synbarligen endast var tjänare åt den tredje i sällskapet och för
+ögonblicket sysselsatt att rengöra dennes besporrade ridstövlar, beslöt
+mor Agneta att förnämligast hava ögonen på besagde tredje person, vilken
+syntes henne vara den förnämligaste och därtill hade meriten att kunna
+göra sig begriplig på svenska.
+
+-- Han är väl född här i landet, efter han talar som folk, han? frågade
+gumman med oskyldig min.
+
+Den tilltalade, en grovlemmad man om vidpass femtio år, klädd i
+ryttaredräkt och av ett jovialiskt utseende, hade nyss förut anställt ett
+grundligt nederlag bland rovorna och sträckte sig nu makligt på en bänk,
+i det han utdrog och avtorkade en lång huggvärja. I stället att besvara
+den snärjande frågan, strök krigsmannen sina väldiga, knävelborrar och
+frågade i sin tur:
+
+-- Har ni öl?
+
+-- Var skulle fattigt folk taga öl vid mickelsmässan? Saltvatten ha vi,
+så det förslår; skall det vara mer av den sorten? genmälde gumman, som
+icke tyckte om krigsmannens förtroliga ton.
+
+-- Hör nu, mor, återtog denne med en gäspning, känner ni klangen av
+Riga-mark? Och därvid skramlade han med en välförsedd skinnpung,
+instucken i svärdsbältet.
+
+Mor Agneta betraktade ömsom sporrarna ömsom läderpungen och lät förstå,
+att öl kunde väl fås från staden, men för närvarande hade hon endast såd
+-- ett slags buljong på fisk, vilken stundom förvarades som en
+läckerhet.
+
+Krigsmannen behagade skratta och befallde på polska sin tjänare att se
+åt, om man bärgat någon öltunna från fartyget. Men knappt var pojken sin
+kos, innan krigsmannen ändrade ställning, så att han vände ryggen åt
+mannen i bruna rocken, blinkade förtroligt åt mor Agneta och yttrade med
+en flödande talegåva, som märkbart stack av mot hans förra lakoniska
+uttryckssätt:
+
+-- Vill ni ha en hund, mor, så tag den där pojken. Vill ni ha en katt, så
+är han en katt, och vill ni ha en räv, så kan ni icke få någon bättre.
+Jag vill vara stekt som en nors, om icke Sam luktar till allt vad ni
+säger, och om ni är den ärligaste människa som går i kjol, så skall han i
+morgon kunna berätta saker som föra er i galgen. Fördöme den hedningen,
+han har alla språk i sin näsa. Jag kan icke umbära honom, men om er gubbe
+knäcker nacken på honom, så gör han en hederlig gärning.
+
+-- Bevare oss! ropade mor Agneta med oförställd häpnad, är sergeanten en
+kristen människa och drager sådana tattare in i landet?
+
+-- Kvartermästare, om ni behagar, återtog krigsmannen, rätande ut sina
+breda skuldror, och för resten kanske en smula bättre kristen än ni, i
+all vänskap förstås. Kanske har ni hört talas om Ivar Bertilsson?
+
+-- En har jag hört talas om. Han höll med de påviska och tjänade Svidje
+Klas mot salig kung Karl. Somliga sade att han gick med herr Arvid på
+korvtåget över till Sverige och blev kastad i sjön med en sten om halsen
+vid Kastelholm. Andra berättade att han var med vid Sankt Mårtens, när
+herr Axel Kurck fick på pälsen, och där red han undan med sådan fart, att
+han blev kvarsittande på en gärdsgård med en stör genom veka livet. Det
+är snart tjugu år sedan.
+
+-- Jaså. Nå, kanske ni hört ännu något mer om Ivar Bertilsson?
+
+-- Folk sade honom vara så stark, att han kunde slå in sin näve i
+ekbordet och att han ridit ihjäl bönder som får på Ilmola is. Kantänka
+sådana ogudaktiga sällar!
+
+-- Nå vid min bästa fux, om jag hade honom, är det icke sköna bedrifter
+ni hört om Ivar Bertilsson! Om han nu icke låge dränkt i Ålands hav eller
+spetsad på en gärdsgårdsstör i Sankt Mårtens, skulle han dansa ett varv
+omkring med er... så här ungefärg...
+
+Vid dessa ord fattade kvartermästaren med båda händerna en tung ekstubbe
+slungade den lätt som en boll mot taket och tog fatt den som lyra.
+
+-- Så, så, menade gumman, i det hon förskräckt drog sig undan, låt det
+där vara ogjort! Jag märker väl, att den fule ännu icke fått sitt.
+
+-- Nej, det kan ni lita pä, och det sörjer nog han för, han där med bruna
+rocken. Men låt oss nu vara goda vänner, efter vi känna varandra. Å, jag
+minns er nog, ni var förr så röd om kinden som en herregårdsgrind, och
+icke var ni så granntyckt heller den tiden. Jag var bara pojkkölingen,
+när jag stal en kyss av er för fem och tjugu år sedan vid Pojo kyrka, och
+som ni ser, har jag ännu icke blivit fältmarskalk. Men vad det beträffar,
+att jag tjänat Svidje Klas och ridit omkull några bönder, så skall jag
+trösta er med att jag har hans nådes pardonsplakat och tänker icke bry
+mig om edra fogdar och länsmän mer än om skator i skogen. Pojken där är
+heller ingen tattare, som ni tror. Far hans var en knipslug jude. Men för
+att säga sanningen, tror jag att pojkbytingen icke är mera slängd i Mose
+lag, än att ni gärna kan bjuda honom fläsk till frukost, middag och
+kväll.
+
+Utanför stugan hördes nu stoj av röster, och in rusade Sam, vältande
+framför sig en mindre öltunna, under det att han med hälarna sparkade
+från sig Simon, vilken förgäves sökte beröva honom hans byte.
+
+-- Halt där! röt kvartermästaren med en blick av välbehag på den sista
+dyrbara kvarlevan av en god sjöproviant. Sam, du har gjort dig väl
+förtjänt av fäderneslandet; jag skall taga det i avräkning nästa gång du
+får prygel. Och du, långben där, låt pojken vara i fred, och tacka din
+lycka, att han icke bär hästskor på bakfötterna. Ölet skall jag betala,
+och i morgon bittida föra ni oss alla till Ekenäs.
+
+
+
+
+2. Om tiden för denna berättelse och om
+den brune mannen.
+
+
+Medan kvartermästaren och hans följeslagare njuta en välbehövlig vila i
+Tovö stuga, torde det vara nödigt att med några få ord införa läsaren i
+den tid när händelserna tilldraga sig.
+
+Det var en stormig oktoberdag år 1615, när skonerten från Riga kastades
+redlös mot den finska skärgårdens klippor. Tiden var mörk och underlig.
+Under ett helt sekel närmast förut läsa vi på krönikans blad de första
+Vasakonungarnas bedrifter och inbördes tronstrider. Men sagan och
+krönikan äro de första morgonstrålarna i tidernas natt och belysa därför
+endast bergstopparna, medan de djupa dalarna och den bördiga slätten
+betäckas av skugga. Efter hand, när ljuset stiger högre, upptäcker man
+hyddor i dessa dalar och skördar på dessa slätter; man förnimmer, att
+bakom konungarna rör sig ett folk, ett folk av millioner levande
+varelser, alla begåvade med mänskliga hjärtan, alla fordrande sin rätt
+att leva och leva lyckliga. Den tid, varom vi nu tala, var just en sådan
+tid, när individerna började träda fram ur massan, när ett ofantligt djup
+öppnade sig under konungar, adel och präster, som ditintills varit allt;
+kort sagt, när Karl IX och Gustav II Adolf begynte införa i Sverige och
+Finland det moderna samhället.
+
+Hela sextonde seklet var blott en förgård till det sjuttonde. Starka
+ljusblinkar omväxlade med ett tjockt mörker. Och dessa skuggor tätnade
+ända till natt vid första början av Gustav II Adolfs regering. Riket
+dignade under bördan av tre krig, och massan av folket, som bar denna
+börda, prejades av fogdarna, misshandlades av adelsherrarna, blödde och
+svalt, men bidde sin tid. Med varje ny konung väntades bättre dagar, och
+huru ofta svek icke detta hopp! Men när Gustav II Adolf uppträdde,
+sjutton år gammal, lika fager och mild som han var kraftig och hugstor,
+då vaknade åter den nya väntan såsom aldrig förut; den i bekymmer grånade
+tiden ljusnade åter i ungdomsfägring, och hela denna konungs regering
+blev en upprörd, orolig, men dock i hoppets färger glänsande
+ungdomsdröm.
+
+Om Finland bör särskilt märkas, att i detta land fortfor, bakom den öppna
+striden mot Polen och Ryssland, en hemlig, men förbittrad kamp mellan
+olika politiska och religiösa bekännelser. Klubbekrigets fejder hade
+kvarlämnat djupa spår. Sigismunds slagna parti räknade ännu många
+anhängare i södra delen av landet, och från polska sidan skyddes intet
+medel att vända folkets sinnen från den yngre grenen av Vasahuset
+tillbaka till konung Johans ätt. Polska utskickade genomströvade landet
+under allehanda förklädnader; proklamationer och hemliga skrivelser
+uppmanade folket och den sydfinska adeln till uppror mot den bestående
+styrelsen, utlovande polsk hjälp med det första, samma hjälp, efter
+vilken fordom hertig Johan, Klas Fleming och Arvid Stålarm förgäves
+spejade från Åbo slottstorn. Karl IX:s bilor och rep hade för en tid
+avskrämt dessa polska beskickningar, men nu, när den unge konungens
+mildhet åter öppnat fäderneslandets portar för så många landsflyktiga,
+vimlade södra Finland av föregivna patrioter med eller utan direkta
+uppdrag från konung Sigismunds rådkammare.
+
+Vare sig att den fyllda läderpungen eller den gamla bekantskapen omstämt
+värdinnan på Tovö, slöts föregående dag sålunda, att kvartermästaren
+intog värdfolkets bädd i sidokammaren och utverkade i samma hedersrum ett
+lägerställe även åt mannen i bruna rocken. Vid första daggryningen
+följande morgon var denna tystlåtna gäst i rörelse och väckte sin
+sovkamrat med ordet _benedicite_!
+
+På krigaren gjorde denna fromma morgonhälsning så föga intryck, att han,
+troligen ännu med en känsla av sjögång i huvudet, svarade:
+
+-- Ror i lä, krabbsaltare!
+
+-- Det är tid att börja vårt verk, återtog den brune tålmodigt, i det att
+han vek undan en grov lärftsgardin, vilken betäckte den trånga
+fönsteröppningen, som vintertid brukade stängas med en draglucka.
+
+-- Vad vind? frågade Ivar Bertilsson, motvilligt resande sig under
+bemödandet att reda sina tankar. Samtalet fördes på polska språket.
+
+-- Vindarna föra oss till det land, som gudarna beslutit att straffa,
+svarade hans följeslagare med Genseriks ord.
+
+Krigaren besinnade sig något och genmälde därpå betänksamt:
+
+-- Hör nu, pater Padilla, jag skall säga eder ett ord med all skyldig
+respekt, och ni kan gärna säga det åt konungen, om ni vill, efter ni
+är hans biktfar. Det finns folk som hava flera gudar och flera konungar
+med, men Ivar Bertilsson vet icke av mer än en Gud, en kung och ett
+fädernesland. Jag har åtagit mig att vara er tolk och er gårdshund, men på
+villkor, att ni landstiger här för att återställa den lagliga ordningen
+och att ni tager reson. Så länge tänker jag både skälla och bitas, när ni
+finner för gott, men icke längre, det säger jag er som en ärlig karl.
+Ämnar ni här ställa till kättarebål och sådant otyg, när ni fått
+makten i händerna, så är det så gott att ni makar er av till Polen igen.
+Ja, ja, stryk icke över med hartassen först, för att sedan sticka fram
+klorna; jag minns rätt väl huru ni gjorde med protestanterna i Thorn.
+Innan jag sätter er i land på finsk mark -- dessa strömmingsklippor
+äro icke annat än utmarker -- vill jag veta om ni ämnar hålla konungens
+ord.
+
+Pater Padilla, en av katolska kyrkans och Sigismunds djärvaste emissarier
+i de nordiska länderna, fann för gott att tillsvidare skona ett nyttigt
+redskap och svarade kallt:
+
+-- Konungen har de bästa avsikter med Finland, och mina avsikter kunna
+icke vara andra än konungens. Berätta mig hellre något om den kust och
+det folk, dit vi nu blivit kastade. Jag förmodar ni känner den.
+
+-- Något, ärevördige fader, eftersom jag är född här i trakten, vilket
+kan vara av nytta för er, men vådligt för min hals. Landet är gott nog
+och har både vatten och malt för törstiga strupar. Folket här nere har
+blivit tamt i herretjänst, men kan också morra, om ni visar det käppen.
+Ni kan värva morska ryttare här i trakten; men köper ni hästar, må ni se
+till, att ni icke blir lurad. Adelsgårdar finnas tillräckligt, vilket för
+femton år sedan var detsamma som rojalister tillräckligt, men nu slåss
+hälften för hertigens avkomma. Herr Sten på Raseborg var en styv karl i
+förra tider...
+
+-- Släkten Leijonhuvud stod ju förr på vår sida?
+
+-- Ja förr. Raseborg har tjocka murar och feta oxar. Herr Sten har nu
+annat att göra; han tänker mest på tullen i Ekenäs stad och håller med
+den som låter honom piska sina bönder i fred.
+
+-- Finnas inga andra präster än sådana, som låtit besmitta sig av den
+lutherska villfarelsen?
+
+-- Präster? Ja, i kung Johans tid hade vi präster som kunde korsa sig
+framför altaret och tala med tillbörlig respekt om jungfru Maria och
+helgonen. Nu är det allt siktat och sållat efter Uppsalapergamentet, och
+den som tror annat får tumma sitt radband i byxfickan. Gamle bisp Erik i
+Åbo törs icke mera knysta ett ord om liturgian, och av Nådendals kloster
+finnas knappt strumpstickorna i behåll... Men nu minns jag en sak. Här
+säges en underlig lärd herre, mäster Sigfrid, ha blivit pastor i Ekenäs
+de senare åren[A]. Han kan icke vara god på hertig Karl, som låtit räta
+ut hans lemmar på sträckbänken, och dessutom säges mäster Sigfrid spå i
+stjärnorna. Jag vill icke sätta min fot i en stigbygel, om icke den
+karlen bär ett rättroget katolskt hjärta under sin lutherska mässkåpa.
+
+-- Gott. Vi skola låta mäster Sigfrid ställa vårt horoskop. Ni vet edra
+förhållningsregler. Jag är en doktor i läkedomskonsten från Wittenberg
+med kurfurstens pass; jag söker beställning vid svenska krigshären, och
+min tolk är en hästhandlare.
+
+-- Jag förstår. Ni kurerar kättare och jag hästar. Men ni får ett hårt
+stycke arbete. När Gud första gången skapte en finne, tog han skallen av
+en tjur och ramarna av en björn. Har ni en amulett, som skyddar mot
+trolldom?
+
+-- Är ni rädd, Ivar, så vill jag giva er ett stycke av den helige Henriks
+ben: det hjälper både mot svärd och trolldom. För resten litar jag på er,
+min redlige Ivar! Ni vore ju en narr, om ni ville bortkasta edra
+fullviktiga hundra ungerska gyllen i månaden och er stallmästarebefattning
+hos konungen, för att ej tala om er själs salighet. Ja, ja, Ivar, ni har
+varit en vild sälle i edra unga dagar; dessa lutheraner skicka er först
+till galgen och sedan... ni vet väl vart. Vår kyrka allena kan giva er
+absolution.
+
+-- Nå ja, vördige fader, det är just det jag säger till mig själv, när
+edra blanka gyllen stundom bränna mig i fingrarna. Mor min var i sin
+ungdom på nunnelära i Nådendal, men där var då redan fattigt och usligt,
+så att hon i en knapp vändning tog far min i stället för doket. Si, det
+ångrade hon sedan och såg Sankta Brita i drömmen, som sade till henne:
+låt din son bliva präst! Men si, vördige fader, det var emot min natur,
+och därför är det så gott att jag tjänar helgonen på mitt sätt. Är det
+galet, får ni svara därför; men far varligen fram här i landet, när ni
+kommer till makten!
+
+-- Var obekymrad och se åt om båten är segelfärdig!
+
+Sams svartlockiga huvud visade sig nu i dörren och förkunnade att allt
+var i ordning. Han glömde berätta vad han själv redan uträttat på
+morgonen, nämligen att rycka svansen av en katt, skuffa omkull en fylld
+vattså, fylla spiseln med spånor, så att lågan stod ut genom skorstenen,
+och slutligen hälla uti sig husets enda filbunke, vilken han fann
+förvarad i ett oläst skåp. Kvartermästaren kom i det kritiska ögonblick,
+när mor Agneta, till sjömännens stora förlustelse, anföll ogärningsmannen
+med sopkvasten. Sam var icke sen att rycka kvasten av skaftet och hålla
+den framför sig såsom en sköld mot fienden, när krigarens myndiga stämma
+bjöd tystnad och det kom till en för Sam icke fördelaktig rannsakning,
+vars resultat blev att hasselspön rekvirerades och användes till det
+nyttiga bruk, vartill besagda trädslag synes vara av naturen bestämt.
+
+Härmed var husfreden återställd, en lantlig frukost intogs i hast, och
+husets gästfrihet blev kontant gottgjord ur läderpungen. Sedan nu även
+stormen lugnat och himmelen klarnat, sutto snart värd och gäster i god
+sämja i den rymliga notbåten på väg till Ekenäs stad.
+
+
+  [A] Några lärde påstå att denne berömde man först 1617
+      blivit pastor i Ekenäs.
+
+
+
+
+3. Om färden till Ekenäs och om ett kronans
+skepp.
+
+
+Ekenäs skärgård förhåller sig till Ålands skärgård ungefär som ett stycke
+av stjärnkartan till Vintergatan eller som en frökens pärlband till en
+drottnings juvelsmycken. Men oaktat denna skärgård knappt kan kallas den
+andra i ordningen, glider seglarens båt mellan en sådan labyrint av
+skogbevuxna öar, grå bergsuddar, smala sund och lövbekransade vikar, att
+ingen forntidens byggmästare skulle ha kunnat uppfinna mera konstrika
+irrgångar. Vid tiden för vår berättelse funnos sällan sjömärken eller ens
+prickar på grunden. Men den infödde fiskarens vana båt fann då som nu
+utan möda den rakaste och säkraste farleden. I den yttre skärgården förmå
+endast barrträden motstå havets skarpa vindar, men närmare fastlandet
+blanda sig ekar, lindar, lönnar, askar och almar med de övriga lövträden.
+Intrycket av det hårda, granitartade i kustens natur försvinner och
+lämnar rum för den behagliga anblicken av en mildare färgprakt.
+
+Denna plötsliga förändring av natursceneriet var för överraskande att
+undgå de främlingar, vilka nu för första gången skulle landstiga på
+Finlands kust. Lövskogarna hade just vid denna årstid klätt sig i den
+brokiga dräkt, som i sina vissnade löv bär förkänslan av en lång vinter.
+Ivar Bertilsson anmärkte såsom ett gott förebud, att skogarna flaggade
+vid deras ankomst, och Simon genmälde härtill, att de i Ekenäs skulle få
+se något förmer, nämligen humlegårdarna, då i detsamma, när båten vek
+förbi en udde, ett ovanligt föremål ådrog sig deras uppmärksamhet.
+Innanför Vitsand låg en stor tremastare, i vilken sjömännens vana ögon
+genast igenkände en svenska kronans örlogsman. Alla betraktade nyfiket
+kolossens högt framskjutande akterdäck, dess med kanoner späckade
+bredsida, dess ofantliga massor av tågverk och hela detta vindfång av
+märskorgar, utsprång och ornament, som vid denna tid efter spansk och
+holländsk modell gav kronans rangskepp ett så fantastiskt utseende. Även
+om icke tre stora förgyllda kronor vid akterspegeln tillfyllest upplyst
+om skeppets rang och betecknat dess namn, kunde man ej misstaga sig
+därom, att Ekenäs hamn nu blivit hedrad med ett besök av ett bland de
+förnämsta skeppen i svenska örlogsflottan.
+
+-- Detta är Tre kronor; jag har sett den besten förut i Reval, utropade
+kvartermästaren med en obehaglig överraskning vid tanken på det uppdrag
+han åtagit sig. Han är icke för ro skull till sjöss nu på hösten, och jag
+misstänker att han för med sig en kunglig person bland de många
+officerarna på sitt akterdäck.
+
+-- Jag ser en prinsessa och hennes fröknar på akterdäcket, skrek Sam,
+vars kvicka ögon kunde upptäcka en fluga på spetsen av ett kyrktorn.
+
+-- Håll dig i skinnet, byting! viskade kvartermästaren med en hotande
+åtbörd. Ni, pater, lägg er ned på båtbottnen, och ni, gubbe, låna mig er
+fiskarejacka; blåsten är kylig.
+
+Sedan dessa försiktighetsmått blivit vidtagna, fortsatte båten sin färd
+så långt som möjligt från örlogsmannens kanoner; men hoppet att komma
+obemärkt förbi den förnäma gästen i Vitsands djupa vatten sveks, en
+hornsignal från örlogsmannen befallde båten att stanna, och när signalen
+ej åtlyddes, sköt en julle pilsnabbt ut från hans sida.
+
+Tovöbåten ålades att invänta en annan båt, som strax skulle lägga ut från
+örlogsfartyget, samt därefter segla långsamt förut och vägleda den
+efterföljande båten i den av grund uppfyllda farled, som ledde till
+stadens landningsbrygga. Befallningen måste åtlydas. Efter en kvart
+timmes väntan sågos några män och fruntimmer nedstiga från fartyget i en
+väntande slup; vägvisaren satte sig i rörelse, slupen följde, och båda
+nalkades utan äventyr bryggan vid stadens hamn.
+
+Ekenäs, som då räknade en ålder av vidpass hundra år, hade placerat sig
+vackert och fördelaktigt vid mynningen av den långt inskjutande Pojo
+viken, men ännu knappt överskridit den anspråkslösa betydelsen av en
+medelmåttig köping. Dess små fartyg seglade på Reval och Stockholm,
+staden låg i beständig delo med de mäktiga grevarna Leijonhuvud, vilka
+vid denna tid betraktade Ekenäs såsom ett slags svamp, vars naturliga
+bestämmelse var att utpressas och fylla den ofta tomma grevliga
+kassakistan. Lämningarna av en då redan förgäten borg dominerade staden
+från slottsbacken; den lilla oansenliga träkyrkan höjde sig obetydligt på
+sluttningen över de låga trähusen, täckta med takved. Men mellan dessa
+låga hus utbredde sig vid stadens sjutton gator så många trivsamma
+trädgårdar och rika humlegårdar, att deras skiftande färger nu på en
+solbelyst höstdag gåvo den tarvliga orten ett särdeles vänligt och
+fridsamt utseende.
+
+Det var en söndagsmiddag vidpass klockan tolv, när båtarna anlände till
+stadens folktomma brygga. De goda Ekenäsborna voro ännu mangrant
+församlade på kyrkvallen i mitten av staden, varest kyrkoherden brukade
+uppläsa viktiga kungörelser väl också förkunna politiska nyheter för den
+församlade menigheten efter gudstjänstens slut. Gästerna i den kungliga
+slupen sökte sig ett härbärge hos en av stadens ansenligaste borgare vid
+namn Rechart Bögman, som hos sig brukade härbärgera förnämligare resande.
+Medan Tovöfolket anskaffade husrum för sina gäster i ett mindre
+borgarehus, begåvo sig Ivar Bertilsson och hans tvenne följeslagare till
+kyrkan, för att som försiktiga fältherrar rekognoscera terrängen, innan
+de vågade sig ut på något viktigare företag.
+
+Mäster Sigfrid Aronus Forsius, pastor i Ekenäs med femtio tunnor spannmål
+i avlöning, hade dock redan vid denna tid på dagen dragit sig tillbaka
+till sin tarvliga middagsmåltid, men en del av menigheten hade
+kvarstannat på kyrkvallen under livliga samtal om tidens tilldragelser.
+I dag hade en av pastor uppläst kunglig kungörelse varnat menige man i
+dessa landsändar för den avfällige polske konungens lögnaktiga patenter
+och falska förespeglingar, förmanande varje redlig undersåte till
+obrottslig trohet mot den rättmätige konungen och överheten. Man hade
+erfarit, att konungen, som själv med en ansenlig krigsmakt dragit i fält
+mot moskoviterna, vid denna tid belägrade staden Pleskov och att den över
+hela landet berömde tappre finske hjälten Evert Horn under denna
+belägring blivit skjuten. När härtill kommo berättelser, att den hatade
+och fruktade greve Sten på Raseborg i förra veckan kastat två ansedda
+bönder, belagda med kedjor, i slottsfängelset och vore sinnad skicka
+knektar till Ekenäs för att indriva en ny olaga gärd av hö och humle från
+den redan utarmade staden, kan man föreställa sig den upprörda
+sinnesstämning, varmed stadens borgare och den talrikt församlade
+menigheten från kringliggande landsort rådplägade sinsemellan om alla
+dessa nyheter.
+
+Om således Ivar Bertilsson och hans följeslagare ej utan blandade känslor
+förnummo den kungliga kungörelsen, syntes däremot folkets stämning för
+ögonblicket gynnsam för deras planer. Där föllo hotande ord; man yttrade
+högt, att det gamla ulvanästet Raseborg borde nedrivas till grunden, och
+några bland de djärvaste föreslogo att man genast borde tåga till fästet,
+tukta herr Sten och befria fångarna. Några ville, många tvekade, alla
+skreko om varandra, tilldess ryktet om ankomsten av ett kungligt
+örlogsskepp gjorde slut på mängdens upproriska tankar. Gästerna från Tovö
+funno ingen utsikt att fiska i detta grumliga vatten. Kvartermästaren
+hade knappt vågat framkasta ett ord om konung Sigismundus' lyckliga
+regemente, då inga herrar plågade allmogen, innan han fick skäl att ångra
+detta förhastande.
+
+-- Vem talar om Sigismundus? frågade häftigt en gammal bonde från Tenala
+socken. Jag har haft sex söner: två tog Svidje Klas, två tog herr Arvid,
+två tog herr Axel Kurck, och på den vägen blevo de alla, somliga i
+Livland, somliga i Åbo, somliga i Viborg. Korpamat blevo de, ingen
+kristen präst läste välsignelsen över dem, och nu står jag ensam för
+hemmanet. Men hade jag sex söner till, skulle jag säga till unge hans
+nåde, som nu för regementet: tag dem, och kör ut var katt i landet, som
+knystar om Sigismundus; förr få vi ingen fred.
+
+-- Och jag hade fyra fagra döttrar, inföll en gammal kvinna från Karis.
+Två togo de polska ryttarna som lågo i byn; sorg och elände blev det. Den
+tredje lockade herr Bengts fogde på Brödtorp, och hon blev hängd; den
+fjärde kom undan till Tavastland, och hon blev bärgad för det hon var
+bara barnet. Vem är det som prisar sådana tider?
+
+-- Oss skickade Sigismundus en präst, som skulle lära oss läsa bakfram i
+katkesa, menade en kvinna från Ingå. Han mässade på latin och skulle hava
+folk att bikta, förr än vi gingo till Herrans bord, och då drack han
+vinet själv, så att en fattig kristen icke fick smaka't.
+
+-- Men under kung Johan hade vi goda tider; då sålde vi mycket humle till
+Stockholm, invände en borgare.
+
+-- Säg det! Ja, men kung Karl lät hänga tre fogdar på en dag, och Gud
+välsigne honom för det, hördes en annan röst säga i folkskaran.
+
+-- Bia lite, tilldess unge kung Gösta får fred med ryssen och polacken,
+så skall han göra detsamma med herrarna, det är han karl till! ropade en
+av herr Stens underhavande.
+
+-- Ja, det är han karl till! upprepade tjugu röster på en gång.
+
+Det låg en stark förtröstan och en fruktansvärd hämndlust i detta utbrott
+av folkkänslan.
+
+-- Länge leve kung Gösta! skrek nu en röst och efterföljdes strax av
+hundra andra.
+
+-- Men vem var han, som prisade Sigismundus? frågade någon.
+
+-- Det var herr Olof Duva, som tjänt papisterna, svarade en annan.
+
+-- Nej, nej, han har fått lejd och svurit konungen tro, anmärkte en
+tredje.
+
+-- Någon var det. Låt oss doppa honom i ärligt finskt saltvatten!
+
+Man såg sig om, men den sannskyldige var försvunnen. Hopen begynte
+skingra sig, när en röst hördes ropa: _Sigismundus vivat!_ I nästa
+ögonblick greps mängden av ett för det lugna finska lynnet ovanligt
+raseri. Under ropet »polackar! polackar!» rusade några hit, andra dit, på
+jakt efter landsförrädaren; men sökandet blev fruktlöst. Sam, vilken
+förstått så mycket av talet på kyrkvallen, att det gällde de båda
+tävlande konungarna, hade smugit sig upp i klockstapeln och från dess
+tornglugg låtit höra det förrädiska ropet. Snart var han åter ute i det
+fria och nog oförskämd att insmuggla en brinnande fnöskbit i örat på en
+landsbos ispända häst. Djuret skenade med sin kärra mitt igenom
+folkmassan. Under förvirringen och tumultet bragte ogärningsmannen snart
+sin person i säkerhet.
+
+
+
+
+4. Stjärntydaren.
+
+
+Den manhaftige kvartermästaren och hans brune följeslagare lyckades av
+sitt värdfolk erfara, vad dessa fått veta av roddarna på det kungliga
+skeppets slup. Enligt deras berättelse förde skeppet Tre kronor ingen
+ringare person ombord än konungens yngre broder, hertig Karl Filip av
+Södermanland, vilken, nu fjorton år gammal, på enträgen begäran fått sin
+moders, änkedrottningens, tillstånd att göra sin första längre sjöresa
+med en eskader som förde trupper från Stockholm och Åbo till Narva. En
+svår storm hade skingrat eskadern på höjden av Hangö, och då vinden låg
+styv emot samt Tre kronor även medförde några förnäma damer från Åbo,
+vilka lidit av sjösjuka, hade hertigen velat söka hamn och landsätta
+fruntimren vid Ekenäs.
+
+Pater Padilla befarade med skäl, att ort och tid icke voro gynnsamma för
+hans beräkningar. Han beslöt att redan följande dag söka ett annat fält
+för sin verksamhet, men därförinnan ville han förvissa sig om icke ett
+katolskt hjärta klappade under mäster Sigfrid Aroni lutherska mässhake.
+
+Så snart mörkret inbrutit, styrde patern och hans följeslagare således
+sina steg mot den lärde mannens bostad, denna gång kvarlämnande Sam, om
+vars senaste bedrifter de svävade i fullkomlig okunnighet.
+
+Kvartermästaren kände bostället, och efter något trevande genom trånga,
+mörka och smutsiga sidogator nalkades de båda vandrarna ett litet lågt
+och tarvligt hus på höjden på slottsbacken. Från en mörk och låg förstuga
+inträdde de i en lika låg boningsstuga, vilken jämte en studerkammare,
+som tillika var sovrum, utgjorde dåvarande pastors i Ekenäs tarvliga
+bostad och härden för många vetenskapliga forskningar, likasom för många
+märkvärdiga profetior, bestämda för nästa års almanacka. En flammande
+brasa brann i den bofälliga, nedrökta spiseln, där man tillredde
+aftonvarden. Allt i denna boning, från de grova träbänkarna till de små
+fönstren, där en del av de söndrade glasrutorna ersatts med oljat papper,
+vittnade om fattigdom. Endast ett stort, konstrikt väggur, ur vars tavla
+vid varje klockslag framträdde en figur föreställande Tiden med lia och
+timglas, lät ana härvaron av en berömd matematiker.
+
+Vid spiseln stod en torftigt klädd kvinna om vidpass femtio år, belyst av
+eldskenet, medan hon rörde i grytan. Utan att vända sig om eller invänta
+en fråga, yttrade hon kärvt till de inträdande: -- Kom igen i morgon;
+mäster Sigfrid har icke tid.
+
+-- Säg åt mäster Sigfrid, att här äro resande, som önska få tala med
+honom, och det nu strax! yttrade kvartermästaren på sitt vanliga
+framfusiga sätt.
+
+Kvinnan fortfor med sitt arbete, utan att bevärdiga de nykomne med en
+blick, och upprepade: -- Jag säger eder, att han icke har tid. Gån er
+väg, han är icke hemma.
+
+Det låg i den talandes ton någonting stolt, som kom kvartermästaren att
+sänka rösten och mera hövligt tillkännagiva, att en lärd doktor från
+Tyskland önskade rådfråga den berömde mäster Sigfrid om saker av vikt.
+
+Nu vände kvinnan sig om, betraktade främlingarna med ett par kloka,
+forskande ögon och svarade blidare, att _hennes man_ velat begagna den
+stjärnklara aftonen för att akta på himlens tecken och nu befann sig ute
+på fältet. Pater Padilla lät säga genom sin tolk, att också han vore
+något bevandrad i stjärnkunskapen och vore lycklig att få rådfråga en så
+ryktbar vetenskapsman som mäster Sigfrid just under öppen himmel.
+
+Dessa ord förfelade icke sin verkan på kvinnan. Hon tände en lykta, bad
+främlingarna följa sig och vägledde dem ut genom gården till den fria och
+öppna höjden invid ruinerna. Oktoberhimlen, rensad av stormen, var nu
+fullkomligt klar i stjärnornas tindrande sken, luften mild och månen ännu
+icke uppgången över horisonten. Ingenting, icke ens de låga ruinerna,
+skymde här den vida synkretsen. Lyktan gick förut, och de två männen
+följde, tilldess de uppnådde en liten platå på kullens översta topp.
+
+Här låg i det bleka ljuset av stjärnhimlen en man, stödd mot ett
+klippstycke och lutande kinden mot vänstra handen. I högra handen höll
+han ett stålstift, med vilket han, tid efter annan, prickade märken i ett
+stort pergamentsblad, förmodligen en stjärnkarta. Han märkte icke de
+kommande, vilka stannade ljudlösa i hans närhet för att betrakta honom.
+Skenet från lyktan föll på en lång, av ålder och mödor böjd gråskäggig
+man, vilken tycktes närma sig sjuttiotalet. Han var mager av svält och
+nattvak, bar grå mustascher och yvigt pipskägg, håret glest och grått,
+den fårade pannan hög och tankediger, de ljusblå ögonen stora och
+drömmande, dräkten tarvlig ända till armod. Han väcktes ur sina tankar av
+ljusskenet och yttrade missnöjd:
+
+-- Är det du, Anna? Jag har ju sagt dig, att jag icke vill störas.
+
+-- Här är en doktor från Tyskland, som reser i morgon och vill tala med
+mästaren, svarade hustrun ödmjukt.
+
+Mäster Sigfrid reste sig i sittande ställning, räckte främlingen en kall
+hand och frågade på tyska varmed han kunde vara till tjänst.
+
+Pater Padilla hade överläst sina ord. Han flyttade genast samtalet in på
+det lärda område, där de övriga åhörarna ej kunde följa honom, och
+förklarade på latin, att han var läkare och stannat i ovisshet om man
+borde eller icke borde tillskriva stjärnorna något inflytande på gångbara
+sjukdomar.
+
+Mäster Sigfrid svarade på samma språk den bekanta formeln: _stellæ
+inclinant, non necessitant_ (stjärnorna föranleda en benägenhet, men icke
+ett nödtvång), varefter han med livlighet började tillämpa denna formel
+på rådande farsoter, när i detsamma hela nejden klart upplystes och en
+stor eldkula ilade över himmelen i en lång, flammande båge. Skenet kom så
+oväntat, plötsligt och starkt, att de fyra personernas drag liksom grepos
+i flykten av ljuset och fotograferades i en åskådning: en iakttagelse,
+som icke undgick kvinnans forskande blickar. Där framlyste något i den
+tyske herrns ögon, som kom henne att viska till mäster Sigfrid på finska
+språket: »akta dig för den karlen!»
+
+Men för den gamle vise var i detta ögonblick människan endast ett
+stoftgrand. Sedan han följt meteorens lopp och antecknat dess bana på
+stjärnkartan, reste han sig till sin fulla längd, utsträckte sin högra
+arm mot horisonten, där skenet ännu tycktes dröja, och sade högtidligt:
+
+-- Si Guds skrift på himmelen! Ho är jag, Herre, att jag vill utrannsaka
+din hemlighet eller mäta ditt mått? Var var jag, när morgonstjärnorna
+alla sjöngo ditt lov? Herre Gud, du är en konung, härligt beprydd, ljus
+är din klädnad, helighet är din bonings prydnad. Du talar och kallar
+världen, du skriver din skrift på himmelen från det ena solvarvet till
+det andra. Men de höra icke din röst, Herre, de förstå icke din hand, som
+skriver i stjärnorna. Ofta haver du näpst dem: vad haver det hulpit?
+Bättra dig, mitt folk, förrän din Guds ansikte vänder sig bort från dig
+och du stöter din fot mot de mörka berg!
+
+Efter dessa ord knäppte mäster Sigfrid sina händer och stod en stund
+försjunken i bön. Sedan återtog han sitt avbrutna tal.
+
+-- Till det tredje, fortfor han, medan denna meteoriska eld håller på att
+brinna och han var dag med hela himmelens omlopp bliver ryckt omkring
+jorden och vädret, församlar och drager han till sig av vädret de
+naturliga fuktigheter, som dit uppstigna äro och skulle tjäna till regn
+och dagg, och förtärer dem och upptänder vädret med hetta. Därav följer
+då stor torka och hetta, som säden och allehanda växter skadelig är. Ty
+måste därav följa oår, hunger och dyr tid. Så följer vidare därav, att
+kometernas _vapores_, endels av sin egen materie förgiftige, endels av
+jordens eget förgift, som hon av den första förbannelsen ärvt haver, och
+som även av sig föder skadeliga djur och ohyra, förgiva hela luften med
+sig, likasom en liten droppe förgift, gjuten i en hel åm vin, förgiver
+det alltigenom. Varför allehanda levande djur, som igenom vädret
+uppehålla sitt liv, att de det draga till sig och andas ifrån sig, till
+att utdriva det heta vädret och indraga igen det kalla, livet till
+vederkvickelse, varda av det förgivna vädret förgivne, och därav
+förorsakas mångahanda sjukdomar både bland folk och fä, såsom
+pestilentie, brännsot, bröstsot eller någon annan allmännelig farsot, som
+går över många land allt på en tid, såsom den bröstsjukan anno 1580[B].
+
+Det är sannolikt att den lärde och fromme mannen skulle underhållit två
+tålmodiga åhörare ända till morgonens inbrott med detta föredrag i hans
+tids naturvetenskap, därest icke den tredje givit tillkänna sin
+opposition med ett ljudeligt snarkande. Hustru Anna anmärkte att ljuset i
+lyktan var snart utbrunnet och att hon för sin del icke ämnade ådraga sig
+bröstvärk i dimman. En tät, från havet uppstigande mist gav hennes ord
+vikt, och ej utan stapplande mellan stenarna återfunno de fyra vandrarna
+vägen till boningshuset.
+
+Mäster Sigfrid Aronus Forsius, Finlands förste erkände vetenskapsman,
+vilken Messenius på sin tid kallade »vår ojämförlige matematiker», synes
+ha varit mera förtrogen med stjärnornas lopp än med de företeelser på
+jorden, vilka närmast inverkade på hans dagliga liv, och om han gav akt
+på naturens tecken eller förutsade rikens undergång, är det icke
+sannolikt att han haft minsta aning om beskaffenheten av sin svarta rock,
+förrådet i spannmålsboden eller inkomsterna från Ekenäs pastorat. I
+sådana frågor var han ett barn, som behövde sin sköterska, och en sådan
+blev för honom hans hustru Anna, en person så litet känd av en otacksam
+eftervärld, att man numera icke ens med säkerhet vet hennes namn.
+
+När mäster Sigfrid till hennes förtrytelse ännu på sena kvällen införde
+den tyske doktorn i sin studerkammare, för att för honom utreda de
+himmelstecken, vilka antydde ett snart förestående stort, allmänt och
+långvarigt krig i hjärtat av Europa, vågade icke hustru Anna invända
+något däremot, men beslöt i sitt sinne, att besöket icke skulle bliva
+alltför långvarigt. Hon avfärdade Ivar Bertilsson med löfte att själv
+ledsaga främlingen till hans bostad, och satte sig med sina strumpstickor
+så nära till kammarens glesa dörr, att hon utan svårighet kunde höra
+varje ord som sades därinne. Hon skulle icke varit en så lärd mans
+hustru, om hon icke förstått latin, när hon behövde förstå det.
+
+De båda männen hade vidpass en timme varit fördjupade i ett samtal om
+astrologin, när mäster Sigfrid råkade anföra nederlaget vid Kerkholm år
+1605, vilket han förutsagt, såsom ett ovedersägligt bevis på stjärnornas
+inflytande.
+
+-- Ja, anmärkte doktorn, alla himmelens makter hava tydligen dömt den
+tyranniske och förrädiske hertig Karl samt hans avföda till en neslig
+undergång, och inom kort skall det legitima konungahuset åter regera i
+Sveriges rike.
+
+Mäster Sigfrid svarade förvånad men lugn, att han sedan femton år icke
+kände några andra hertigar i Sverige än hertigarna Karl Filip och Johan
+av Östergötland. Och då hans ärade gäst tycktes vara föga bevandrad i det
+urgamla svenska rikets konungabalk och rättsförhållanden, ville mäster
+Sigfrid upplysa honom, att riket vördat en sträng, rättvis och statsklok
+konung, kallad _Carolus_, den nionde av sitt namn enligt Johannis Magni
+rikshistoria, och därefter en av Gud med många härliga gåvor utrustad ung
+konung vid namn _Gustavus Adolphus_, den andre benämnd. Vad åter angick
+stjärnornas inflytande, ville mäster Sigfrid icke lämna det osagt, att
+den oförliknelige mästaren i all stjärnkunskap, hans egen store lärare,
+Tycho Brahe, vars själ Gud fröjde i himmelen, redan _anno mundi_ 1572
+iakttagit av särskilda tecken i stjärnbilden Cassiopea, att i Finland
+skulle födas en furste, den där himlarnas herre förut bestämt till en
+väldig hjälte och folkens befriare, särdeles från det betryck, som den
+rena evangeliska läran nu mångenstädes hade att utstå i tyska riket och
+andra länder. Varför, och då mäster Sigfrid icke kunde annat förstå, än
+att stjärnorna därmed syftat på den unge och välsignade herren Gustavus
+Adolphus, som väl icke varit födder i Finland, men dock såsom dess
+storfurste så att säga genom en _providentia divina_ blivit detta landets
+inföding och rätte medborgare, var och en kunde härav klarligen förnimma,
+att de himmelska makterna med en besynnerlig _cura et favore_ vårdade sig
+om just detta konungahus och liksom _predestinerat_ detsamma till de
+högsta och ärorikaste värv _pro salute gentium_, det är: alla nationers
+kristeliga välfärd.
+
+-- Den högt berömde mäster Tycho skall dock hava senare menat, att
+stjärnans utkorade skall födas under en _conjuctio_ av Venus, Jupiter och
+Mars, vilket skett med den unge prins Uladislaus av Polen. Och lär det
+synbarligen vara han, som i hela världen skall återställa den rätta
+kristna tron, inföll doktorn med ett djärvt småleende.
+
+-- Du misstager dig, höglärde _confrater_, återtog mäster Sigfrid kallt.
+Tycho Brahe har aldrig sagt något sådant. Om han sagt det, skulle det
+icke hava refererat till prins Uladislaus, som är född under Saturni
+inflytande, och äntligen, om allt vore såsom du förmenar, så skulle prins
+Uladislaus icke kunna införa den rätta kristna tron, emedan han själv
+bekänner sig till den förmörkade och fördömliga papistiska läran.
+
+Man hade nu kommit till den ömtåliga punkt, där mäster Sigfrid så litet
+tycktes motsvara Ivar Bertilssons förhoppningar. Men doktorn ville ännu
+icke giva segern förlorad.
+
+-- Ärevördige mästare, yttrade han i en aktningsfull ton, det anstår icke
+mig att med dig disputera om saker som du måste bland alla nu levande
+människor känna bäst. Jag har förnummit om dina besvärliga resor i den
+högsta norden. Jag har med beundran läst dina många _prognostica_, din
+_Physica_, som handlar om naturens utgrundande, dina berömda avhandlingar
+om kometerna och andra dina skrifter, som nu uppfylla världen och prisas
+av alla lärda män. Men ett har förundrat mig, nämligen huru en sådan man
+kunnat belönas med en så svart otack, kunnat vedergällas med falska
+anklagelser, fängelse och alla slags lidanden, ända till sträckbänken --
+huru en man, som alla Europas furstar borde tävla om att upphöja till
+höga äreställen och inkalla i sin rådkammare, nu bebor denna fattiga koja
+och icke kan på sin ålderdom fägna sig åt någon bekvämlighet. Jag
+förstår, att den vise aktar denna världens ära, gunst och rikedom ringa;
+men tänk dig, store mästare, vilken vinning det vore för hela världens
+vetenskap och din egen forskning, om du utrustades med tillräckliga
+hjälpmedel för att med framgång studera naturens lagar!
+
+-- När jag var ung, tänkte jag stundom därpå, svarade mäster Sigfrid med
+en ofrivillig suck, men jag har längesedan lärt mig att nöjas med en
+ringare lott. Det sker dock allt efter Guds vilja, det är allt till vårt
+bästa.
+
+-- Men om det funnes en furste, nog vis och nog ädelmodig för att
+uppskatta dina förtjänster och erbjuda dig... ett observatorium, försett
+med de bästa instrumenter för stjärnkunskapen? Om du där, såsom
+Copernicus eller Tycho Brahe, kunde förvåna världen med stora upptäckter,
+vore icke detta en Guds skickelse, som rikeligen skulle belöna alla dina
+försakelser?
+
+-- Nej, nej, tala icke därom; det är för sent, jag vill icke tänka därpå!
+utropade den gamle forskaren, upprörd vid dessa utsikter, som stodo i en
+så bjärt motsats till hans nuvarande fattigdom och till dessa
+bristfälliga, för det mesta självgjorda trianglar, cirklar och kikare,
+som utgjorde hela hans vetenskapliga arsenal.
+
+-- _Det är möjligt och icke för sent_, yttrade främlingen med tonvikt på
+varje ord. Jag vet en furste som kan bjuda dig allt detta och som i
+ersättning endast begär din tacksamhet och några obetydliga tjänster, som
+du lätt kan göra honom med ditt inflytande här i landet.
+
+-- O, mina stjärnor! Mina kära stjärnor! utropade mäster Sigfrid, som
+endast fäste sig vid de första orden. Vet du väl, främling, att man ock
+har förbjudit mig att tyda himmelens tecken? Jag har så många
+vedersakare. De uttolka illvilligt mina _prognostica_, de vilja förmena
+mig att läsa Guds skrift på himmelen. Ingen tror mig! För vad har jag
+levat? Vad kunde jag icke läsa i rymderna med en god flandrisk tub, och
+du ser: jag har knappt ett rör, en kompass, en sextant, som duger till
+något. Där på höjden har jag själv inslagit en stång för att utmärka
+meridianen. Vilket elände, icke sant? Och du säger... du säger...
+
+-- Jag säger... började åter främlingen, men han avbröts av hustru Annas
+röst utanför dörren:
+
+-- Vad båtar det människan, om hon vunne hela världen och toge skada till
+sin själ?
+
+-- Vad vill du, kvinna? sade den gamle mannen, misslynt öppnande dörren.
+
+-- Jag läser den heliga skrift; den är alltid god att hava i frestelsen.
+För övrigt har det nu klarnat. Jag har icke på flera år sett Merkurius
+lysa så förunderligt klar.
+
+Mäster Sigfrid gick till den lilla glasrutan.
+
+-- Du har rätt, jag måste ut. Kom igen i morgon, höglärde _confrater_! Nu
+får jag icke försumma planeternas sammankomst. Hade jag blott en
+flandrisk tub! O, mina stjärnor, mina kära stjärnor!
+
+
+  [B] Mäster Sigfrids egna ord om kometen 1607.
+
+
+
+
+5. Om en solstråle i hösten.
+
+
+Efter en genomvakad natt, sov mäster Sigfrid följande morgon ännu klockan
+åtta. Hans trogna hustru, som vakat med honom, hade dock redan hunnit
+sopa stugan, fodra deras enda ko och ställa grytan på elden för
+frukosten, när hon överraskades av ett oväntat besök. En grant utstyrd
+herretjänare frågade om högvördige pastorn kunde mottaga några resande,
+som ville besöka honom. Hustru Anna väckte sin man i sovkammaren. Strax
+därpå öppnades dörren för en ung fröken, åtföljd av en officer och en
+liten halvvuxen tjänarinna. Den unge krigaren föreställde för husets
+värdinna Kerstin Fleming, hovfröken hos hertiginnan av Östergötland, samt
+sig själv som ryttmästaren Silversparre vid Närikes dragoner. De befunno
+sig här på genomresa till Svidja gård och ville icke lämna Ekenäs utan
+att betyga sin aktning för dess berömde kyrkoherde. Den unga fröken
+tillade förbindligt, att hon och hennes mor förut haft äran göra mäster
+Sigfrids bekantskap i Stockholm.
+
+Hustru Anna hade under dessa ord hunnit granska de nykomna, och hennes
+första fruktan för ett så förnämt besök i den fattiga präststugan hade
+redan försvunnit vid anblicken av den unga frökens intagande
+personlighet. Kerstin Fleming liknade mera ett oskyldigt barn som tog
+sina första steg i världen än en flicka som redan i två år vunnit
+erfarenheten av ett hov. Hennes växt var snarare under än över
+medellängd, hår och ögon mörkbruna, dragen icke nog regelbundna för att
+kallas sköna; men glansen i hennes blick var intensiv som en solstråle
+och det skalkaktiga löjet på ett par fylliga läppar så godmodigt, som om
+hon ännu aldrig vetat vad sorg eller bitterhet voro i världen. Det enda
+som röjde adelsdamen var den värdiga, behagfulla och otvungna hållningen
+samt ett mera vårdat sätt att uttrycka sig, än man den tiden var van att
+vänta hos Flemingska släkten eller åtminstone hos dess manliga
+ättlingar.
+
+-- Mäster Sigfrid, sade den unga fröken, sedan hon vördsamt hälsat den
+inträdande, en man som tänker på så stora och viktiga ting kan icke
+minnas en sådan obetydlighet som en liten oförståndig flicka, men jag gör
+mig en stor ära av att i nära sex månader hava fått vara eder lärjunge.
+Tror ni jag glömt eder bok »Om själen» och huru ni lärde mig drömmarnas
+betydelse?
+
+-- Fröken Kerstin måste ha haft en ofantlig nytta av eder undervisning,
+ty hon drömmer både vaken och sovande, inföll den unge officern
+småleende.
+
+-- Tro icke det, käre mästare! Jag drömmer nu sällan annars än halvvaken,
+och då roar det mig mest att drömma om ting som övergå mitt förstånd om
+dagen. Vad säger ni om en dröm som just angick er själv?
+
+-- Drömmar äro av två slag, min käraste lilla fröken, svarade mästaren,
+som kände sig varm av så mycken godhet, förenad med så mycket behag. En
+part kommer av blodet och är gemenligen olustig, såsom när man för mycket
+ätit; en annan kommer av hjärtats affekter, vilka vi endels räkna till
+själen, och kan vara stundom sorgelig, stundom glader. Dock skall man
+inte lägga för mycket märke därtill; ty ändock Gud kan väl skicka oss
+drömmar som något betyda, vilket vi se av Skriften och egen erfarenhet,
+så är dock mesta delen att likna vid dimba eller väder, som över jorden
+går, det ingen varaktig stad haver.
+
+-- Nå, uttyd nu drömmen, som jag hade om er i natt, när jag ännu tyckte
+mig känna skeppet rulla för vågorna! Jag drömde att ni satt i ett högt
+torn med jorden under edra fötter och himmelens stjärnor som ett
+guldstickat blått, glänsande täcke över ert huvud. Ni var ung, ni var
+rik, ni hade omkring eder de skönaste instrumenter för eder vetenskap,
+och jag satt vid edra fötter och lärde visdom. Då sade ni till mig: se
+hit, jag har upptäckt en ny planet bakom Saturnus, och där är den sälla
+boning, som en dag skall bliva oss anvisad! Jag såg i eder kikare, jag
+såg en lycksalig ö på himmelen, och därifrån utgingo strålar av ett
+odödligt liv. Se, sade ni, av denna planetens kraft är jag vorden ung på
+nytt och kan göra dig evigt ung som jag själv. Nej, svarade jag, konung
+Johan hade fört med sig från England en skön marmorstod, som för många år
+sedan blivit funnen i Rom och var från de gamla hedningar. Ändock nu
+denna bild är evigt ung, så vill jag icke vara den lik, utan hellre
+blomstra min korta tid som gräset på marken och sedan förgås. Då vart ni
+vred på mig, eder panna mörknade, och ni växte så hög som ett åskmoln på
+himmelen, men jag vaknade. Tyd mig nu denna drömmen, käre mästare!
+
+Mäster Sigfrid liknade vid dessa ord själv en drömmare. Han tänkte på sin
+ungdoms ärelystna förhoppningar: också han hade tänkt sig en framtid av
+ljus och ära; hans första framgångar hade givit honom mod att bryta sig
+väg genom alla hinder till höjden av sin tids vetenskap. Nu var han
+fattig, gammal och berövad de hjälpmedel som han behövde för sina
+forskningar. Men då kom i går afton en okänd, som förespeglade honom
+uppnåendet av hans hemliga längtans mål, och nu kom ett skämtande barn
+att säga honom detsamma i sina nyckfulla drömmar. Var det en frestelse?
+Eller var det ett förebud till nya och lysande framgångar? Han besinnade
+sig några ögonblick och svarade:
+
+-- De drömmar som något betyda hava gemenligen det i sitt följe, som
+motsatsen är, det ni ock se kan för edra ögon, min nådiga fröken. Dock
+vill jag intet förtiga, att ju Gud understundom sänder oss liknelser till
+det som i framtiden ske skall, såsom konung Faraos dröm, den Josef
+uttydde. Om så skulle ske, att Gud sänder mig, gamle och fattige man,
+någon oförutsedd lycka i denna världen, det fast otroligt är, men dock
+intet omöjligt, efter ju Gud kan förvandla alla mänskliga ting, så lär
+det snarligast vara att tillskriva vår unge och nådige konungs
+besynnerliga gunst för lärdom och vishet, vilka nu börja förkovra sig
+under hans regemente. Tänk dock icke mera på mig, allrakäraste fröken,
+utan säg mig fast hellre något om edra egna studier i lärda och nyttiga
+kunskapsstycken.
+
+-- Om jag fördristar mig tala i frökens ställe, där hon för blyger är att
+förtälja sina egna meriter, inföll ryttmästaren, så må käre far veta, att
+i Sveriges rike finnes nu ingen, den där kan leka på harpa så ljuvligt
+som fröken Kerstin. En afton i våras satt vår nådige konung väl timmen
+lång och hörde på strängaspelet, förglömmande alla de moskoviters väldiga
+krigsbasuner. Och vore icke fröken Ebba Brahe allaredan densamma, så
+menar jag änkedrottningen finge snart nya bekymmer om rikets framtid.
+
+Om icke mäster Sigfrid varit vanare att beskåda avlägsna himmelska
+stjärnor än jordiska irrbloss, så skulle han kanske vid dessa ord hava
+förmärkt ett hastigt förgående drömlikt skimmer i Kerstin Flemings
+glänsande ögon. Innan ännu rodnadens vågor hunnit uppstiga från hjärtat
+till halva höjden av hennes kinder, svarade hon förtrytsamt:
+
+-- Det höves ingen, och minst en krigsman, att föra lasteligt tal om sin
+konung. Käre mäster Sigfrid, tro mina ord, jag är så enfaldig som en
+skata i alla de stycken där icke ni givit mig litet bättre förstånd. Ja,
+jag har redan förgätit det mesta, av vad ni undervisat mig om metaller
+och stenar.
+
+-- Finns icke någon sten som fördriver onda drömmar? frågade åter
+Silversparre med gycklande allvar.
+
+-- Diamanten lärer det fuller göra, svarade mäster Sigfrid oskyldigt. Och
+när man binder honom vid vänstra sidan, är han god mot fiender, kiv och
+trätor, raseri och mara. Annars, fortfor han, utan att märka huru fröken
+Kerstin hotande sträckte sin diamantring mot ryttmästaren, annars är den
+kosteliga safiren av alla nyttigast, ity att han styrker hela kroppen,
+låter människan vara väl tillfreds och ingiver henne gudeliga tankar. Det
+är ock sagt om guld, när man det fint river och dricker, att det är gott
+mot hjärtats affekter och hjärtevärk samt uppfriskar den livaktiga
+känslans ande i människan. Ty guld har något av solens natur. Det må
+envar pröva efter sitt tycke; jag säger vad de gamle före mig sagt. Såsom
+det om safiren säges, att den honom håller i munnen, han kan förutsäga
+tillkommande ting.
+
+-- Mästare, får jag bedja eder om något, och det mellan fyra ögon?
+
+-- Därsom allrakäraste fröken täcktes stiga in i min fattiga kammare, får
+jag väl höra't, genmälde den gamle.
+
+-- Ni sade något om safiren, började fröken Kerstin smekande, sedan hon
+väl tillslutit kammardörren. Ni, som är en så vis man, behöver icke
+safirer för att förutsäga tillkommande ting. Ni läser dem i stjärnorna
+och... i händerna.
+
+-- Stjärnorna äro från världens begynnelse och lyda obevekliga lagar, men
+streck och linjer i frökenhänder äro såsom de krusiga strimmor på stilla
+vatten, dem nästa vindfläkt utplånar av vattnet.
+
+-- Å, mästare, ni vet bättre än jag, att linjerna i människans hand lyda
+samma lagar som stjärnorna. Men efter ni tycker mera om stjärnorna, se
+här mitt horoskop, vilket ni själv nedskrev för mig i Stockholm. Ni ville
+icke uttyda det då, efter jag så ung var, men nu är jag två år äldre. Det
+är en skuldsedel, ni måste fria den in.
+
+-- Låt det nu vara, allrakäraste fröken! Det är inte nyttigt för
+människan att veta tillkommande ting.
+
+-- Kan ni neka, att ni spått åt hovfröknarna i Örebro?
+
+-- Har det skett, så var det för deras faseliga nyfikenhets skull. När
+jag satt i Örebro fångtorn, fick jag mången god bit mat av kvinnfolk, och
+det var för att de ville fråga mig om den de mest hade kär. Inte behöver
+ni fråga sådant; nog kommer han, när Gud vill.
+
+Fröken Kerstins blick uppflammade.
+
+-- Jag frågar inte efter en hjärtanskär, genmälde hon stolt. Jag vill
+veta vad alla dessa underliga streck och siffror betyda. Nej, mästare,
+det är ert eget fel. Ni har givit mig en gåta att gissa, här är den, jag
+begär uttydningen. Säg mig den stjärna som råder över mitt liv!
+
+Mästaren mottog bladet, granskade det omsorgsfullt och sade tvekande:
+
+-- Fråga mig icke!
+
+-- Och ni tror, att en kvinna kan gömma sådant två år i sin fatabur, utan
+att vilja läsa det. Vill ni då att jag skall anse er konst som ett
+gyckelspel?
+
+-- Så mycket kan jag uttyda, återtog tecknatydaren, att där varit
+märkeliga tecken på himmelen i eder födelsetimme. Ni är född under
+lejonets stjärnbild. Det lärer icke förundra en av er släkt.
+
+-- Visst icke, mästare.
+
+-- Lejonet giver hugstora tankar, men intet långt liv. Det är icke många
+som komma därmed till femtio år.
+
+-- Vad säger ni, femtio år! Det är dubbelt mer än jag hoppats leva. Är
+där ej något annat?
+
+-- Där är Martis regemente före och efter en mörk punkt på _firmamentum_,
+och den är ej långt borta. I den punkten står Jupiter eder stjärna så
+nära, att det fast besynnerligt är. Allrakäraste fröken, tag eder i akt!
+När planeternas konung härskar på himmelen, bliver han alla andra för
+stark. Det som ej giver sig under håns välde, varder gemenligen släckt
+eller allt sönderbrutet.
+
+-- Nej, ni skrämmer mig icke. Man står honom mot.
+
+-- Ja, med Guds makt, som är större än hans. Gemenligen är det något som
+dör i den människa, vilken står Jupiter mot. Men allenast den fattiga
+själen bärgas, är allt annat ringa. Bakom den mörka eller fastmera
+skinande punkten stå ännu många små stjärnor. En part brukar tyda detta
+som avkomma...
+
+-- Jag är alltså född under stridande stjärnor, som hela min släkt. Jag
+har en fiende...
+
+-- Det har jag inte sagt.
+
+-- En motståndare då, om det likar er bättre. Jag skall stå honom stadigt
+emot, han skall ej låta mig länge leva, men till sist skall jag finna ro
+bland stjärnorna. Var det ej så er mening, mästare?
+
+-- Min mening, svarade mäster Sigfrid, är, att Gud råder över alla sina
+skapade verk, och planeternas konung är likaså visst mot honom ett stoft,
+som alla himlakroppar i honom hava sitt centrum och fäste. Vi löpa kring
+solen, och solen löper kring Gud. I honom allena är alltings vila.
+
+-- Vad, mästare? Är ni ock en av dem som tro på den nymodiga fabeln, att
+jorden löper kring solen och icke tvärtom?
+
+-- Det är ingen fabel, allrakäraste fröken. Näst Guds ord, är detta det
+vissaste av allt visst. Har jag icke berättat er om den vise polacken
+Copernicus? Men låt det nu vara. Ni ville att jag skulle spå er i handen.
+Jag säger ingenting annat om den, än att det är en god människas hand.
+Gud välsigne er. Det är i eder något av örnen och något av duvan. Ni är i
+stånd att låta edert liv för sanningen, där ni icke giver det bort för
+den ni har kär.
+
+Fröken Kerstin rodnade, drog sin diamantring av fingret och tryckte den
+på yttersta spetsen av mästarens skrynkliga ringfinger.
+
+-- Mottag denna såsom ett obetydligt minne av eder tacksamma lärjunge,
+sade hon varmt. Jag skall ihågkomma er varning, och när jag en gång
+blivit förståndigare, skall jag tänka att jag är förlovad med visheten
+själv. Gud beskydde eder, farväl!
+
+De främmande avlägsnade sig. Nu äntligen fick hustru Anna tillfälle att
+göra en fråga, som låg henne på hjärtat.
+
+-- Vet du väl, sade hon, för vilket pris du i går afton blev bjuden ära
+och rikedom?
+
+-- Nej, svarade mäster Sigfrid. Om det icke var för att tjäna vår egen
+nådige konung, så måste detta bud hava sänts mig antingen från konungen i
+Danmark eller från någon av Tysklands evangeliska furstar.
+
+-- Du misstager dig, svarade hans hustru lugnt. Du blev bjuden ära och
+rikedom mot villkor att tjäna konung Sigismund och den papistiska läran.
+
+-- O, mina stjärnor! O, mina ungdomsdrömmar! suckade den gamle mästaren,
+och en klar tår rullade utför hans tärda, gulnade kind.
+
+
+
+
+6. Den farliga punkten på firmamentet.
+
+
+Inemot tre månader efter besöket i Ekenäs, en kall vinterdag i januari
+år 1616, återfinna vi fröken Kerstin Fleming jämte hennes moder,
+ståthållaren Lars Hermansson Flemings änka, fru Anna Horn, numera i andra
+giftet förmäld med Tönne Göransson Gyllenbögel. De höga damerna hade
+gjort en för denna årstid lång och besvärlig resa till Pernå gård i östra
+Nyland, för att med sin närvaro hedra ståthållarens på Kexholm, Hans
+Stålhandskes, bröllop med fröken Elin, Kerstins barndomsvän och dotter
+till den berömde amiralen Henrik Tönnesson Wildeman. De resande hade
+tillbragt med de nygifta en så glad julhelg som det var möjligt under
+dessa oroliga tider. Kymmene kungsgård var icke långt från Pernå, och då
+fröken Kerstins kusin, den tappre översten, sedermera lantmarskalken
+Henrik Fleming till Lethis, önskat under en kort permission från de
+ryska fredsunderhandlingarna rådpläga med fru Anna om viktiga
+familjeangelägenheter, stämdes ett möte med honom på Kymmenegård.
+
+Den forna gränsfloden Kymmene, som i en bred fåra bär mer än hundra
+sjöars vatten till Finska viken, delar sig före utloppet i tvenne
+huvudarmar, av vilka den östra åter delar sig uti tvenne. Vid den östra
+av dessa ligger än i dag Kymmene kungsgård, vilken en tid tillhörde
+Sturesläkten, men vid tiden för vår berättelse begagnades av kronan såsom
+en avelsgård för goda hästar och en mönstringsplats för kavalleri. För
+närvarande lågo där tvåhundra nyss utrustade adelsryttare under Matts
+Olofssons befäl, färdiga att snart avgå till hären i Ryssland. Ett lågt,
+men långt envånings trähus, som ofta härbärgerat höga personer, erbjöd
+dock även utrymme nog för Henrik Flemings möte med sina resande
+släktingar.
+
+Klockan var tio på förmiddagen, och den väntade gästen dröjde. Kerstin
+Fleming gick ut till forsen och betraktade tankfull dess brusande våg,
+som mot de snöklädda stränderna förekom nästan svart. Den levde och
+virvlade ännu när hela naturen låg i sin vinterdvala; det var ett fritt,
+starkt och trotsigt vatten, men det visste icke sin tid, det var ett
+spöke från en sommar som icke mer hade rätt att leva. Fröken Kerstin
+kände sig snarare beklämd än livad av dess övermäktiga trots och lyfte
+sina blickar till den gladare tavlan av ryttaregrupperna på den motsatta
+stranden, när hennes lilla tjänarinna Maju brådskande nalkades henne från
+boningshuset och medförde ett bud att hon genast skulle skynda tillbaka
+till gården.
+
+-- Är han kommen?
+
+-- Ja, fröken! Han och herr Henrik.
+
+-- Vilken han?
+
+-- Kungen.
+
+Fröken Kerstin skyndade icke, hon flög. Hon liknade snöripan, vars lätta
+fjät knappt märkas på vinterdrivorna.
+
+Hon smög in genom en sidodörr och fann hela huset i rörelse. Man visste
+att konungen väntades till de finska ständernas lantdag i Helsingfors;
+man visste att han för flera dagar sedan anlänt till Viborg; men man
+visste icke om och när han vid genomresan skulle giva sig tid att dröja
+på Kymmenegård. Liksom sin fader Karl IX i hans unga år, kom även Gustav
+II Adolf oväntad, för att överraska sina fogdar oberedda, dem icke alltid
+till hugnad och konungslig ynnest. Man hörde honom skämtande säga, att
+när någon varit fogde i sex år, kunde en sådan gärna hängas utan
+rannsakning; han vore då väl meriterad.
+
+Fogden Anders Nilsson på Kymmenegård tycktes höra till de sällsynta
+undantagen. Konungen hade kommit oväntad, endast åtföljd av Henrik
+Fleming och en kammartjänare, medan sviten följde en timme därefter, och
+försummade intet ögonblick att göra sig personligen underrättad om
+krigsfolkets mansstyrka, förplägning och utrustning, kungsgårdens skick
+och fogdens räkenskaper. Ryttarna uppställdes på isen nedanför forsen och
+undergingo en sträng mönstring. Men när han mönstrat allt och fått höra
+mången undskyllan »för tidens lägenhet», täcktes hans nåde säga till
+manskapet, att deras landsmän förhållit sig manligen emot de moskoviter
+och att han hoppades de nya rekryterna skulle göra detsamma, varpå följde
+ett skallande _eläköön kuningas_ (leve konungen) -- ett rop, som
+fördubblades, när han på finska tillade orden: _Jumala varjelkoon teitä,
+pojat!_ (Gud beskydde er, gossar!) Han kände sitt finska folk, han hade
+ju redan som barn åtföljt sin fader till Finland och under långa vintrar
+blivit förtrogen med detta land. De unga axelbreda bristfälligt
+utrustade, i finska »bondepaltor»[C] klädda ryttarna på sina magra,
+oansenliga hästar voro dock av det stål, varmed Gustav II Adolf vann sina
+segrar. Just det, att alla dessa segrar och öden ännu lågo i framtidens
+sköte, just detta gav en så egen stämning åt dessa unga krigare, som nu
+för första gången skyldrade gevär för ynglingafursten. Det fanns ingen
+bland dem, som icke i detta ögonblick, under hans anförande, kände sig
+stark nog att erövra världen. De voro finska ryttare, alltså lugna,
+tålmodiga, beredda att vänta sin tid; men de kände inom sig, att för en
+sådan konung kunde de dö. Och han förstod dem, såsom han alltid förstod
+sina krigare.
+
+Han vände sig till befälhavaren och sade:
+
+-- Matts Olofsson, se om det där folket väl; det är något att göra av.
+Öva dem alla dagar i ledet. Se till att ingenting felas i deras
+förplägning, men ofreda de bönder, gör kort process. Hästarna äro
+svältfödda och endels illa inridna, munderingen tarvar eftersyn. Det
+rätter med görligaste. I övrigt är jag nöjd med truppen... Stålhandske!
+
+En ung officer av konungens ålder red fram ur sviten.
+
+-- Se på honom, Matts Olofsson. Han har tjänat sig upp från simpel
+soldat. Han känner våra nya karbiner. Stålhandske, rid i morgon till
+Viborg med mina order och utvälj i slottsarsenalen de bästa gevär du kan
+överkomma. Det blir för din trupp, Matts Olofsson. Skaffa dig skickliga
+byssesmeder och låt göra efter den lätta modellen. Jag vill att karlarna
+skjuta på fri hand.
+
+I detta ögonblick nedgick vintersolen i sydväst och färgade aftonhimlen.
+Konungens för alla synliga gestalt på den kulle vid stranden, från vilken
+han mönstrat truppen, övergöts med purpur, och hans blick glänste. Han
+hade kommit från fiendeland och kände sig åter omgiven av en natur som
+han förstod och ett folk som älskade honom. Krigaren och konungen var
+tjuguett år gammal; han hade ännu icke hårdnat för mildare intryck, ja,
+han levde icke nog länge för att någonsin hårdna. Men han var dock i
+varje tum en konung; stum slöt han sina tankar inom sitt unga bröst, gav
+ett tecken att mönstringen var slut och återvände till gården.
+
+Bland de många åskådarna vid stranden befann sig även fröken Kerstin
+Fleming med sin tärna Maju. När återskenet från aftonhimmelen kastade sin
+glans över den kunglige hjälten, syntes samma sken än högre färga den
+unga frökens kinder. Tankfull återvände hon med de övriga till gården och
+inneslöt sig med sin moder i fogdens enskilda rum, dit de resande dragit
+sig undan för att lämna plats för konungens svit.
+
+Deras närvaro blev dock icke länge obemärkt, och snart medförde Henrik
+Fleming det budskap, att konungen önskade se dem vid aftonmåltiden, som
+serverades klockan sju. Endast några få av det högre befälet hade blivit
+anbefallda att deltaga däri, och konungen sade sig hoppas, att fru Anna
+ville ursäkta anrättningarnas enkelhet med en krigares vanor och resans
+brådska. Efter en knapp halvtimme reste sig konungen, sägande att han
+icke ville missunna sina övriga gäster en behövlig vila, men att det vore
+honom kärt om damerna ännu ville skänka honom sitt angenäma sällskap. Han
+vore, sade han, sedan någon tid så ovan att tala om något annat än krig,
+att det vore för honom en vederkvickelse, om damerna ville berätta honom
+något gladare från Stockholm och Åbo.
+
+Den unge konungen var under sådana förtroliga stunder så älskvärt
+enkel, att ett par timmar hastigt förflöto, under samtal om hovet i
+Stockholm och de adliga familjer i Finland, med vilka båda fruntimren
+voro närmast befryndade. När klockan slog nio, anhöll fru Anna att få
+avlägsna sig för att få rådpläga med Henrik Fleming i rummet bredvid
+om de familjeangelägenheter, vilka föranlett hennes resa till
+Kymmenegård. Konungen svarade förbindligt, att han icke ville se henne
+förgäves hava besvärat sig hit för ett möte som vore för henne av vikt,
+men då hon ju skulle befinna sig i närmaste rum, hoppades han att hon
+ej ville förvägra honom sin dotters sällskap, intill dess rådplägningen
+vore slutad. Fru Anna gick och lämnade dörren halvöppen till det rum,
+där Henrik Fleming väntade henne.
+
+-- Hans Stålhandske var således en lycklig brudgum? frågade konungen, för
+vilken man omtalat bröllopet i Pernå.
+
+-- Mycket lycklig, ers nåde, svarade fröken Kerstin.
+
+Tilltalet »majestät» brukades väl vid högtidliga tillfällen, men glömdes
+vid förtroligare samtal för det äldre och enklare tilltalet »eders
+nåde».
+
+-- Han är lycklig, som fått följa sitt hjärta. Jag känner dem som icke få
+göra det. Känner ni någon sådan?
+
+-- Jag vet icke... Måhända.
+
+-- Vad skulle ni göra i en sådan belägenhet?
+
+-- Min plikt, om jag vore man.
+
+-- Och en kvinna, vad bör _hon_ göra?
+
+-- Detsamma, ers nåde. Alltid sin plikt.
+
+Konungen betraktade henne skämtsamt.
+
+-- Vet ni väl, att icke mången vid edra år skulle tänka som ni? Ni talar
+som en man, men jag känner igen det Flemingska släktdraget. Ni är icke
+rädd, ni. Jag såg er vid slottsbranden i Åbo 1614 stå kvar i tornet, för
+att ni icke ville kvarlämna en liten flicka i lågorna. Er faders frände
+Klas Fleming kände heller ingenting annat än sin plikt, och därför blev
+han salig konungens dödsfiende. Lyckligtvis äro _vi_ vänner, och därför
+kan jag öppet fråga er: äro ej hjärtats rättmätiga anspråk de högsta av
+alla plikter?
+
+-- Jag vet icke vad eders nåde menar med hjärtats rättmätiga anspråk. Men
+vore jag konung...
+
+-- Fortsätt!... Om ni vore konung...
+
+-- Skulle jag aldrig svika min tro. Mitt ord skulle vara ett kungsord,
+och min ed skulle vara mig dyrare än min krona, svarade fröken Kerstin
+med låg röst, men så djärvt och fast som det anstod en Fleming.
+
+Konungens blick mulnade.
+
+-- Förklara er tydligare! genmälde han.
+
+-- Jag skulle icke kunna svika den kvinna, åt vilken jag givit mitt
+hjärta och som givit mig sitt. Om man sade mig, att ett rikes välfärd
+berodde därav att jag bröte mitt ord, så skulle jag svara, att rikens
+välfärd beror av trohet och icke av otrohet.
+
+-- Ah! Var det så ni menade? utropade konungen, och hans blick klarnade
+på ett sätt, varav fröken Kerstin fann sig nästan förskräckt. Sannerligen
+befarade jag icke redan, att ni råkat in på _ett annat_ område, och jag
+ville icke ens för en rysk fästning hava _er_ till min fiende. Ni skulle
+ha blivit fruktansvärdare än en hel armé.
+
+-- Jag beder om nåd, därest jag varit alltför uppriktig. Jag är stolt att
+hedras med _hennes_ vänskap, vars namn min undersåtliga vördnad förbjuder
+mig att nämna. Vilket hjärta, eders nåde... så högsint, så ädelt, så
+kärleksfullt och så tåligt! Det är nu mer än ett år sedan hon förtäres av
+den grymmaste ovisshet. Hon gråter sällan, hon klagar aldrig, men hon
+beder mycket. Finnes ingen möjlighet att göra slut på en sådan ovisshet?
+
+Konungen vandrade fram och åter över golvet, stannade slutligen och
+yttrade:
+
+-- Säger ni detta av er själv, eller har någon bett er därom?
+
+-- Ingen, och minst hon! Är jag straffbar, så bär jag ensam skulden.
+
+Åter klarnade konungens mulna panna, och han återtog sin förra skämtsamma
+ton.
+
+-- Nej, min alltför uppriktiga fiende, man är icke straffbar, när man på
+ett så älskvärt sätt säger konungar sanningen. Det är angenämare att höra
+moraler av er, än av min lärare, gamle Skytte. Jag trodde er ett
+ögonblick vara en förräderska, och kanske är ni det i hjärtats
+angelägenheter, men ni befinner er där på ert naturliga kvinnliga område.
+Och då ni är för god lutheran, kanske också litet för ung, för att vara
+min biktfar, så låt oss nu hellre tala om er själv. Jag ser icke till er
+harpa. Är hon kvarglömd i Stockholm?
+
+-- Hon är på Villnäs, ers nåde.
+
+-- Skada. Jag minns en afton i våras, när jag kom dyster och nedslagen
+från rådkammaren. Jag inträdde med Sauls sinnelag i hertiginnans gemak,
+men där fann jag min David. Ert strängaspel kom mitt hjärta att smälta.
+Jag hade nyss känt mig fattig och svag; nu syntes jag mig vara rik och
+stark. Jag tänkte på de gamla barder, som sjöngo för våra fäder och
+gjorde dem hugstora i striden. Det förekom mig som vore ni Sveriges och
+Finlands valkyria, vilken borde gå framför dess konung i striden. Jag har
+ofta tänkt därpå. Jag har senast tänkt därpå, när vi förgäves stormade
+Pleskovs fasta murar. Det är något hos er, som är besläktat med
+segertankar, det ligger i blodet.
+
+Fröken Kerstin svarade icke. Hon satt stum med nedslagna ögon; blott en
+nästan omärkbar darrning kring överläppen vittnade om ett uppror i hennes
+känslor.
+
+Efter en paus sade konungen:
+
+-- Begär en nåd av mig!
+
+Kerstin Fleming höll en handske i sin hand; hon märkte icke att hon sedan
+tio minuter slitit den i stycken. Konungen upptog dess make, som fallit
+till golvet, räckte henne den med ett smålöje och sade:
+
+-- Nåväl?
+
+-- Ett brev!
+
+-- Ingenting för er själv?
+
+-- Jag tackar ers nåde. Jag har fått min belöning.
+
+-- Ni begär icke ens en visa för er harpa?
+
+-- Ett brev! Endast ett brev!
+
+Konungen fattade hennes hand och kände den darra, men de stolta,
+glänsande bruna ögonen blickade fast in i hans. Han ville säga något, men
+nu stod fru Anna i dörren.
+
+-- Det är tid, sade hon.
+
+-- Hög tid! viskade en röst inom Kerstin Flemings klappande hjärta.
+
+
+  [C] Jakob De la Gardies uttryck 1625.
+
+
+
+
+7. En natt och en morgon på Kymmenegård.
+
+
+Gustav II Adolf var från sin tidiga ungdom van vid strängt arbete, och
+det som icke medhanns om dagen måste mången gång upptaga natten. Det är
+likväl icke antecknat att han tillbragte denna natt på Kymmenegård med
+regeringsomsorger. Hans verksamma själ hade i långa månader oavlåtligen
+delat vilja och tankekraft mellan ett allvarsamt krig i främmande land
+och den inre riksstyrelsen i en tid av mycket betryck och många
+söndringar. När man är tjuguett år gammal, bär man en sådan börda glatt
+nog, ty då utbreder sig framför oss hoppets oändliga värld; livet synes
+så gränslöst långt och en förlorad dag så oändligt liten.
+
+Men det som är omöjligt även för den strängaste arbetare, den
+allvarligaste statsman och den upphöjdaste tänkare, det är att vid
+tjuguett års ålder avsäga sig alla anspråk på livets lycka. Lyckan
+antager endast olika gestalter i ungdomsdrömmarna. Vanligen framträder
+hon för ynglingens blickar först i gestalten av en kvinna, därefter under
+skepnaden av en lagerkrönt ära. Även i konung Gustav Adolfs ungdom hade
+det första idealet varit en kvinna, men en kvinna oskiljaktigt
+sammanvuxen med drömmen om seger och hjälterykte. Det är bekant, och han
+skriver själv, att han utförde sina första bragder till Ebba Brahes ära,
+med den ridderliga romantik som var honom egen. Och likväl var det äran
+som efter hand överväldigade denna den skönaste och den renaste av hans
+ungdomsdrömmar. Den kvinna, som kunde hava blivit en stor konungs värdiga
+maka, måste slutligen vika tillbaka, mindre för hinder, motstånd och
+hovintriger än för skilsmässan, avståndet, kriget och segertankarna. Det
+är känt, att konungens brevväxling med barndomsvännen och ungdomsbruden
+upphörde omkring hösten år 1614. Efter denna tid sökte den kunglige
+ynglingens känslor ett mål och funno intet -- eller intet värdigt. Och
+det var vid denna tid han framträder i vår berättelse.
+
+Om han vid samma tid funnit ett sig värdigt sådant mål, så måste det
+otvivelaktigt hava stått i närmaste samband med ära och segrar. Det måste
+hava varit en kvinna begåvad med en nog stark och nog upphöjd själ för
+att elda hans håg till stora bragder. Hon måste hava varit hans jämlike i
+snille och kraft, om icke i börd och hon måste såsom kvinna ha uppfattat
+denna kärlek till ära och bragder än hängivnare och långt mera svärmande
+än han själv, för att förmå imponera på honom. Historien känner icke att
+han funnit en sådan kvinna. Alltså, _om_ han funnit henne, så måste de ha
+sammanträffat endast ett ögonblick, för att sedan åter för alltid
+skiljas. Att så skett, därpå saknas i verkligheten icke alla
+antydningar.
+
+Kerstin Fleming tillbragte en sömnlös natt i Kymmenegård. Sällan
+uppstiger en ung och ridderlig furste på en tron, utan att tusende ungmor
+vänta av honom allt och ägna honom en svärmande beundran. Men Kerstins
+tillgivenhet var en djupare; den hade redan i tidiga barndomen börjat med
+helt motsatta intryck av Flemingska släktens hat mot Karl IX, som lät
+hennes far och farbror erfara tyngden av sin onåd. I starka själar kan
+hat förbytas i kärlek med samma naturnödvändighet som förvandlar natt
+till morgon. I Åbo, i Stockholm, i Örebro hade den unga fröken från
+Villnäs lärt sig att uppskatta den unge furstens stora egenskaper, men
+ständigt hade hon stått i skuggan för Ebba Brahes höga gestalt, och stått
+där så utan avund, så omedveten om egna känslor, som man stannar i
+skuggan för en kär och beundrad vän. Nu, i ett ögonblick, med ett
+trollslag, hade där öppnat sig en förfärlig avgrund under blommorna av
+denna en brinnande själs oskyldiga, rena och uppoffrande tillgivenhet för
+dessa två ädla och högsinta personligheter, vilka Kerstin Fleming vant
+sig att betrakta som oskiljaktiga och för vilkas förening hon länge
+uppsänt så varma böner -- konungen och hans trolovade brud. Dessa två
+voro nu skilda, icke genom en drottnings hårdhet och ett rikes
+statskonst, utan ännu mycket mer genom en alldeles oväntad förändring i
+konungens känslor -- skilda för alltid. Och vem hade åtskilt dem? Vem?
+Hon själv, hon, som velat giva sitt liv för att se dem lyckliga båda på
+Sveriges tron! Hon upprepade denna fråga hundrade gånger för sig själv
+under nattens tystnad -- och varje gång stodo i eldsdrag för hennes minne
+konungens ord och blick denna olyckliga kväll.
+
+Vad hade hon då förbrutit sig för att så kunna förråda sin vän? När och
+var hade hon mot sin vilja ådragit sig denna kungliga ynnest, vilken hon
+måste betrakta som ett förräderi mot vänskapen? Hon kunde icke påminna
+sig annat än den olyckliga stund, när hon lärde sig locka så sköna toner
+ur harpans strängar. O denna harpa, hon ville slå den i stycken, hon
+ville aldrig mera vidröra dess strängar! Hon ville kasta sig för Ebba
+Brahes fötter och säga till henne: nej, nej, det är icke jag som
+frånrövat dig hans hjärta! Och sedan ville hon resa långt, långt bort,
+vart som helst, blott hon icke mera behövde återse denna beundrade
+hjälte, som kunde vara så trolös och -- så farlig för hennes lugn!
+
+Ja, farlig ändå, o huru farlig! Hur hon än stred med hela sin starka
+viljas kraft, kunde hon icke förgäta valkyrian, som skulle gå framför
+Sveriges och Finlands konung i striden. Ja, hon kände det, hur hon än
+kämpade däremot -- hon kände sig född drottning, men icke en Margareta
+Leijonhuvud, icke en Katarina Stenbock, icke en Gunilla Bjelke -- huru
+många adliga jungfrur hade icke redan bestigit Sveriges tron! Hon kände
+inom sig något av unionens Margareta i kraft och något av Katarina
+Jagellonicas beslutsamhet att försaka allt. Vilka förmätna drömmar! Hon
+drev dem ifrån sig som Macbeths häxor, de kommo tillbaka, och hon drev
+dem åter ifrån sig. Slutligen återstod av drömmarnas drottning blott en
+förgråten flicka, som fuktade huvudkudden med sina tårar.
+
+Vid sextiden på morgonen, medan det ännu var mörkt, hördes röster på
+gården, hästar frustade, bjällror klingade. Det var konungen som bröt upp
+för att fortsätta resan till Helsingfors. Kerstin hörde det med en suck
+av lättnad: hon skulle icke nödgas återse honom nu, hon skulle taga sig
+till vara att någonsin återse honom.
+
+Ljus tändes och i nästa ögonblick satt modern vid hennes bädd. Även fru
+Anna hade fått i fädernearv av Hornarna på Kankas en högsint själ, men
+därtill mycket mer av hjärtats mildare känslor, än man var van att finna
+hos den hårdhänta och oböjliga Flemingska släkten.
+
+Moderns forskande blick upptäckte genast spåren av tårar.
+
+-- Du har icke sovit i natt? frågade hon.
+
+-- Icke rätt väl, lydde svaret.
+
+-- Vad sade dig konungen i går afton?
+
+-- Icke det som likat mig bäst att höra. Han talade om min harpa.
+
+-- Jag fruktade det. Vad sade han dig?
+
+-- Jag djärvdes påminna honom om Ebba, och han sade mig vara för ung att
+bliva hans biktfader. Det är slut mellan dem; jag förstod det blott
+alltför väl, och det har mycket bedrövat mig.
+
+-- Lägg det icke för mycket på hjärtat, mitt kära barn; det är kanske
+lyckligast för dem båda. Sådana förbindelser mellan en konung och en
+undersåte medföra i bästa fall söndringar inom riket. Bjelkesläkten har
+fått vidkännas både ära och avund av drottning Gunillas upphöjelse. Ingen
+mor, så framt hon icke är en furstinna, bör önska att se sin dotter på
+Sveriges oroliga tron. Sade konungen något mer om dig själv?
+
+-- Ja, moder. Jag beder dig, fråga mig icke!
+
+-- Det jag mest älskar hos dig, mitt barn, det är att du alltid har varit
+sann som dagens ljus. Vid fyra års ålder var du fäst vid din far med den
+ömmaste tillgivenhet; men när han flydde för hertigen och förföljarna
+frågade dig om du visste hans gömställe, sade du ja, ty du kunde ej
+ljuga. Åter, när de ville förmå dig att upptäcka gömstället och än
+skrämde dig med ett stort ris, än lockade dig med en honungskaka, kunde
+ingen förmå dig att svara ett ord. Nu frågar jag dig, icke om andra, men
+om dig själv: vad sade dig konungen i går afton?
+
+Dottern upprepade under tårar dessa ord, som hon icke kunde förgäta.
+
+-- Mitt barn, sade fru Anna lugnt, jag finner ingen verklig orsak till
+oro i dessa flyktiga artigheter, dem en furste stundom slösar på unga
+personer i sin omgivning och dem han sannolikt i morgon har glömt. Om
+någon äger rätt att beklaga sig över den uppmärksamhet, han behagat visa
+dig, är det fröken Brahe. Det är tydligt att hon numera måste känna sig
+fri från sin förbindelse; jag tvivlar icke på att hennes hjärta lider,
+men jag lyckönskar hennes förstånd. Vid konungens ålder är det för mycket
+att vänta en evig trohet, helst under fältliv i avlägsna länder. Jag
+antager att hans böjelse för fröken Brahe varit allvarsam och uppriktig;
+så mycket mer har den efterlämnat ett tomrum. Gud give att en värdig
+gemål av furstlig börd må rätt snart kunna fylla det. Vad dig angår, mitt
+barn, så vet jag att du är en klok och klarsynt flicka, som icke lätt
+tager spelpenningar för äkta guld; men det finnes hos dig ett anlag att
+se allt i stort och därtill ett anlag för svärmeri, som gör, att en ung,
+ridderlig konung kan bliva farligare för dig än du för honom. Det tör
+därför vara bäst att du icke så snart återser en furste, som naturen
+begåvat med så många lysande egenskaper.
+
+-- Moder, jag vill aldrig återse honom... aldrig!
+
+-- Du fruktar då för dig själv?
+
+-- Ja, ja, aldrig!
+
+-- Nåväl, så låta vi detta aldrig betyda ett år eller par. Du har nu
+permission från din tjänstgöring hos hertiginnan, och denna permission
+kan förlängas. Henrik har medfört ett brev från din broder Klas. Han
+hoppas om någon vecka kunna inträffa i Helsingfors. Vi återvända nu till
+Pernå. Därifrån skall Klas göra oss samma tjänst som Silversparre på
+framresan och ledsaga oss åter till Villnäs. Huru behagar dig
+Silversparre?
+
+-- Som en väderhane på en flaggstång. Jag är trött vid hans eviga
+svängande omkring samma punkt.
+
+-- Han är dock en man av god familj, med mycket aktningsvärda egenskaper
+och en lovande framtid. Du vet, att han är dig uppriktigt tillgiven.
+
+-- Tyvärr, ja. Han är olidlig.
+
+-- Nå, då skola vi icke mera tala därom... Långström, befall att hästarna
+spännas för!
+
+Under detta förtroliga samtal mellan en klok moder och en uppriktig
+dotter hade modern förtegat något som hon icke ansåg rådligt att omtala.
+Innan Kerstin ännu lämnat sin bädd, hade fru Anna funnit på hennes
+nattduksbord ett förseglat konvolut, adresserat med välkänd handstil till
+välborna fröken _Christina Fleming_. Nu, efter samtalet, bröt hon detta
+konvolut och fann däri -- icke, såsom hon först förmodade, ett brev,
+vilket genom Kerstin skulle i hemlighet befordras till fröken Brahe --
+utan tio verser, skrivna med rask och icke alldeles lättläst stil av
+konungens egen hand. Medan den forskande modern bakom en skärm, som dolde
+henne för dotterns blickar, genomläste denna halvt ömma, halvt skämtande
+konungadikt, gåvo isynnerhet följande verser, dem vi avskriva med tidens
+och konungens oregelbundna stavningssätt, ämnen nog till en moders
+eftertanke. Sedan diktaren först beskrivit sin hjärtesorg, säger han:
+
+                 Hoppet hafver jag stadigdt hafft,
+                 Tin hårdhet till att öfvervinna
+                 Med trofasthet, som Gudh har skapt
+                 Utij mitt hiärta och mitt sinne.
+                     Hvi vill tu då
+                 Min trogna tiänst såledess försmå
+                 Och mig sluta utur ditt minne?
+
+                 Rickeligh med mongha dygder tigh
+                 Naturen högdt haffver begåffvat,
+                 Som dageligh låta see sigh
+                 Och mången på tig haffver låffvat,
+                     Alen then last,
+                 Ther med tu migh plågar så fast,
+                 Hafver aldrigh ingen behagatt.
+
+                 Ingen sten ähr funnen sä hårdh,
+                 Som sigh icke låter beveka
+                 Eller alldeles nöta bortt
+                 Aff stål eller af vatnet veka.
+                     Allt så och jagh
+                 I ingen sijnn skal hafva fördragh,
+                 Min hugh skall stadigdt på tig leka.
+
+Han vill icke avstå från att med sin tjänst beveka den grymma, men om hon
+försmädar hans trofasthet, vill han ej mera eftertrakta någon fröjd. Ty
+säger han:
+
+                  Jagh vill bliffva i ensamheett,
+                  Min sorgh vill jagh alen beklaga
+                  Och fly all jungfruss kiärlighet,
+                  Efter jagh them eij kan behaga.
+                      Men hvad båtar
+                  Thet tigh att tu migh såledess har
+                  Förtagit all min lust och glädie?
+
+Han hoppas hon vill besinna, huru alla skola prisa hennes mildhet men
+hårdeligen straffa hennes obeveklighet, varefter han slutar så:
+
+                Fugelen uppå grönan qviste,
+                Diuren uti marcken villa
+                Skulle, hvar de min sorgh viste,
+                Migh hiälpa tårar att förspilla.
+                    Echo mitt rop
+                Förmehrar medh sitt ljudh en stor hop
+                Emellan tässa bärgh och dalar.
+                                             _Finis._
+
+Fru Anna var icke så obekant med den tidens kärleksvisor, att hon kunde
+taga all denna ömma klagan för allvar. Men om hon ännu kunnat betvivla
+vem den grymma var, över vilkens hårdhet diktaren så varmt beklagade sig,
+skingrades alla tvivel, när hon stavade tillsamman de tio versernas
+särskilt utmärkta begynnelsebokstäver och till sin häpnad fann dem
+bilda:
+
+                             CHRISTINA F.
+
+-- Kerstin har rätt, sade fru Anna till sig själv. Hon bör icke återse
+honom.
+
+Därpå gömde hon omsorgsfullt den kungliga kärleksdikten bland sina
+familjepapper, varifrån den sedan kommit i avskrift till eftervärlden.
+
+
+
+
+8. Helsingfors lantdag.
+
+
+Under den tid, som förflutit sedan besöket i Ekenäs, hade den manhaftige
+Ivar Bertilsson och hans hemlighetsfulle följeslagare fortsatt sina
+stämplingar till förmån för det polska partiet i södra och sydvästra
+Finland. De hade funnit skydd och medhåll på några adelsgårdar, där
+konung Sigismunds slagna anhängare i tysthet avbidade en för dem gynnsam
+förändring i det nuvarande regementet, och befordrades sedan vidare med
+brev och budskap till andra partivänner. De rastade även i avlägsnare
+byar, åhörde folkets klagomål över tidens betryck och utpressningar och
+läto förstå att bättre dagar snart skulle randas, allenast alla raska
+bönder föresatte sig att icke åtlyda olagliga påbud, vems de ock månde
+vara, utan fasthellre hölle på sin gamla frihet och, där så behövdes,
+ställde våld mot våld. Nöden var ock mångenstädes så stor, att man gärna
+lyssnade till dessa förespeglingar. Fogdarna begynte mötas med uppenbar
+motspänstighet, restlängderna ökades, bönderna i några byar övergåvo sina
+hemman och sammanrotade sig för att utvandra till Ryssland eller
+översegla till Riga och Polen. Sällan samlades denna tid folket vid
+kyrkor och ting, utan att än här än där en tryckt proklamation på dålig
+svenska eller ännu sämre finska fanns om morgonen uppspikad på
+kyrkodörren, på tingshusets vägg, ja på själva länsmansgårdarnas knutar,
+alla av samma innehåll: den nuvarande gudlösa och olagliga styrelsen,
+jämförd med den rättmätige konungens milda och rättvisa regemente. För
+en, som revs ned, syntes nästa morgon tre andra; de tycktes uppväxa från
+jorden, ingen visste huru och varifrån.
+
+Likasom klubbekriget är det enda inbördes krig, vilket någonsin blivit
+fört i Finland, så tillhöra även de polska stämplingarna vid denna tid de
+sällsyntaste undantag av sin art i detta land. Sammansvärjningar finna
+ingen tacksam jordmån bland ett folk som icke älskar smygvägar och alltid
+hyst en medfödd avsky mot förrädare. Hade icke tidens nöd blivit konung
+Sigismunds bundsförvant, skulle hans utskickade hava förgäves klappat på
+folkets dörrar.
+
+Det fåtaliga och underlägsna polska partiet i södra Finland väntade med
+otålighet någon större motgång för konungens vapen i kriget för att öppet
+höja sin upprorsfana. Då nådde dem det obehagliga budskapet, att konungen
+genom en skrivelse från Narva sammankallat Finlands ständer till en
+lantdag i Helsingfors och själv ville vara närvarande. De missnöjdas enda
+hopp blev nu, att ständerna skulle vägra gärder för kriget och därigenom
+framkalla en öppen brytning med konungen.
+
+Ständerna voro sammankallade till den 15 januari 1616, men konungen
+anlände först den 19 till Helsingfors. Av Finlands nuvarande huvudstad
+fanns då endast namnet och en obetydlig köpstad, belägen en halv mil i
+nordost från den nuvarande platsen, vid mynningen av en liten å, Vanda,
+som där gör ett brant fall, kallat Helsinge-fors.
+
+Lantdagar -- landskapsmöten -- voro denna tid icke ovanliga i särskilda
+rikets provinser. Den finska lantdagen år 1616 hade dock både för riket
+och Finland en säregen betydelse. Här, i närvaro av konungen själv och
+rikskanslern Axel Oxenstjerna, sammanträdde Finlands fyra riksstånd och
+ombud från krigshären för att på samma gång bevilja medel till kriget,
+värna rikets självständighet, protestera mot de polska Vasarnas anspråk
+på tronen och högtidligen bekräfta sin trohet mot den yngre grenen av
+Vasahuset. Tidens faror och Finlands läge som operationsbas i de båda
+krigen mot Ryssland och Polen gåvo en ofantlig vikt åt denna
+manifestation av folkviljan. Utan denna lantdag hade sannolikt icke det
+svenska väldet sträckt sig ut över Nevan och lagt en grund för denna
+svenska stormakt, som, även efter dess fall, kastat ett skimmer av ära
+över kommande dagar. Utan denna lantdag skulle sannolikt icke den ryska
+makten för ett helt sekel ha varit stängd ifrån Östersjön, Gustav Adolf
+skulle ha känt sina händer bundna, Tyskland och samvetsfriheten skulle
+förgäves ha väntat befriaren ifrån Norden. Och slutligen, utan denna
+lantdag skulle Finland nu sakna ett av sina ärofullaste minnen,
+skådespelet av ett blödande, men oförfärat folk, vilket i nödens stund
+svär som en man att offra allt för konung och fädernesland.
+
+Allt vad landet då hade lysande eller mest redbart av alla stånd
+strömmade nu hit i midvintern på långa avstånd, obanade vägar och med de
+mest bristfälliga kommunikationsmedel. En ofullständig förteckning
+uppräknar trehundratrettioåtta närvarande lantdagsmän, största delen adel
+med frejdade namn, den åldrige biskopen Erik Sorolainen med tjugu
+präster, ombud från tio städer och tjugu härader samt, såsom det femte
+ståndet, tio officerare. Den lilla staden samt närmaste byar voro
+överfyllda med folk. Borgmästaren Kasper Reijer synes ha haft den äran
+att både härbärgera konungen och försträcka öl, vin och specerier till
+den kungliga taffeln. Att döma av ännu förvarade räkningar, måste denna
+ha försörjt ganska talrika gäster, därvid köksskrivaren Hans Persson fick
+mottaga ansenliga förråd av olja, kapris, oliver och limoner från
+Åboborgaren Hans Wolle, kunglig hovleverantör för Finland. Utom den
+kungliga taffeln levde största delen lantdagsmän vid ytterst tarvliga
+bord i tidens betryck; men för konungen gällde det här att uppträda med
+den ståt som imponerar på massorna. Man skulle icke inberätta till
+Sigismund i Warschau, att hans medtävlare om kronan uppträdde såsom en
+torpare på sitt rikes utmarker.
+
+Så fullständigt är det gamla Helsingfors bortsopat från jorden, att man
+icke ens känner platsen där Sveriges och Finlands konung den 22 januari
+1616 öppnade ständernas sammankomst. Men denna vinterdag fick Finland
+höra ett stycke statskonst sådant det aldrig hört förr. Gustav Adolf ägde
+redan i unga år den snillets, hjärtats och talarekonstens makt, som
+övertygade meningarna och rörde hjärtat. Han talade med ungdomens
+öppenhet och en konungs värdighet, utförligt, klart och manligt, om
+rikets dåvarande ställning, om nödvändigheten att mota Polens övermakt i
+det söndrade Ryssland, om Sigismunds edsbrott mot Sveriges rike, om
+nödvändigheten av hans avsättning från rikets tron, om det svek och de
+stämplingar, varmed samme avsatte konung fortfor att oroa riket, om det
+underliga att man nu råkat i krig med ryssarna, dem man velat hjälpa mot
+Polen. Han varnade finnarna att icke låta förföra sig till att komma
+under Polens och påvens träldom, påminde dem om den trohet de svurit hans
+salige herr fader och honom själv samt lovade, att därsom de ville i
+denna trohet framhärda och nu manligen bistå sin konung, så ville han ock
+vinnlägga sig att de måtte komma till fred, rolighet och bättre villkor,
+vartill Gud den allsvåldigaste sin nåd förläna ville. Slutligen tillade
+konungen, att han begärde ständernas svar på de ärenden han ville
+förelägga dem, »önskande dem samtlig och synnerlig en god dag och
+blivande dem med ynnest och gunst väl bevågen».
+
+Lantdagsfrågorna gällde trygghet mot Sigismunds stämplingar, försvar mot
+ryssarna och gärder för kriget. Redan den 2 februari utfärdades
+ständernas beslut. De ville aldrig låta förleda sig från sin trohet mot
+konung och fädernesland, utan manligen stå mot konung Sigismund, som
+velat återinföra det påviska avguderiet; de ville icke tillstädja
+upproriska patenters kringspridande, och var icke Sigismund låter beveka
+sig till en billig fred, ville de mot honom våga liv, leverne, välfärd
+och förmåga. Ständerna önska av Gud framgång till det fredsmöte som nu
+med ryssen begynt, men vore han så förhärdad i sitt fientliga uppsåt, att
+han inga skäliga fridsmedel ingå ville, så lova de efter yttersta förmåga
+stå även honom emot och därtill hava blod och förmögenhet osparade.
+Slutligen åtogo sig ständerna en dryg krigsgärd, och om alla dessa sina
+beslut skrevo »de i Helsingfors församlade Sveriges rikes råd och
+lantständer i storfurstendömet Finland» ett långt brev till samtliga
+Sveriges rikes ständer. De hade här vid gränsen i mannaminne varit hårt
+betungade av krig, gärder och borgläger; hade icke ens under freden
+kunnat sitta trygga i sina hus, men ville dock, ehuru årsväxten sist
+varit ganska svag, nu efter råd och lägenhet bistå sin konung, tackande
+honom, som därmed låter sig nöja. Och ehuru de ingalunda betvivla de gode
+herrars och svenske mäns beredvillighet att utgöra en lika hjälp och
+komma dem till undsättning, ville de dock påminna dem om det trogna
+bistånd, som Finlands folk dem alltid gjort haver och ännu härefter gärna
+göra vill av all sin förmåga, med den förtröstan, att så länge alla
+förbliva eniga, behöva de icke frukta för någon fiende.
+
+På denna skrivelse anlände sedan svar från Sveriges församlade
+lantständer i skilda provinser, uttalande samma manliga beredvillighet
+och lovande att aldrig förgäta det trogna bistånd, som dem alltid i
+rikets nöd av Finlands ständer vederfaret är.
+
+Dessa ord, som handlingen så kraftigt och dyrt beseglat, genljuda ännu
+efter sekler från alla Östersjöns nordliga stränder. Bakom dessa ord
+stodo män med offervilliga hjärtan och dragna svärd. Bakom dessa ord stod
+ett tidevarv av brinnande tro och försakande mod. En dödsföraktande kraft
+andas i dem, och på samma gång, vilken kärlek! När folket hörde sin unge
+konung tala, gick en fläkt av hans ungdomliga mod även genom länge av
+åren kylda hjärtan; även den grånade krigaren kände sitt blod värmas, han
+kände segrar i luften -- han drömde än en gång om sin ungdomsdröm.
+
+Efter mer än tvåhundrasextio år igenkänner man icke mera den plats, där
+en gång fäderneslandets hjärta klappat av så mycket mod och så hugstora
+känslor. Slätterna kring Vandas mynning äro nu betäckta med lantgårdar
+och åkerfält. Oaktat nejden är bördig och långtifrån enslig, vilar
+däröver, kanske för bristen på skog, ett tycke av enformighet, nästan av
+saknad.
+
+Vid den tid, varom vi talat, erbjöd slätten ett annat skådespel. Det
+stora folkvimlet i staden bredde sig ut över dess närmaste omgivningar.
+Varje torp, varje lada, varje ria och badstuga var överfylld av
+tillströmmande menighet, här och där även av bivackerande krigsfolk. Man
+såg små improviserade brädskjul, i vilka utbjödos matvaror, läder,
+lärfter och öl. Till och med konstmakare från Tyskland saknades icke,
+ehuru deras framställningar hörde till dem som i våra dagar knappt mera
+roa ens den lägsta folkhopen. Man hörde musik av säckpipor, man såg en
+Herkules med ett slag av sin knytnäve döda en oxe, vilken han förut
+dragit vid hornen efter sig. Man såg en annan äta spikar, genomborra sitt
+bröst med ett svärd och åter utdraga det, färgat med lingonsaft. En
+snedvuxen pojke med plirande ögon tillvann sig mycken beundran genom sin
+färdighet att slå kullerbyttor i luften och den oförskämda vighet, med
+vilken han än hoppade gränsle över nacken på en förskräckt bondkvinna, än
+åter utmanade en drumlig dräng till envig och i ett nu slog benen undan
+honom.
+
+Vid lantdagens början hade man en morgon till allmän förargelse funnit
+icke allenast flera av konung Sigismunds plakater uppslagna på stadens
+gårdsportar, utan även samma förrädiska papper spikat på gaveln av
+borgmästaren Reijers hus, där konungen bodde. En sådan djärvhet hade
+föranlett stränga efterspaningar, men utan resultat. Ridande patruller
+hade utskickats åt flera håll samt även till stadens utkanter, där
+brädskjulen höllo sin marknad. Nu hade förenämnda vanskapliga pojke
+utmanat en liten trumslagare, som roade sig åt hans lustiga upptåg. Men
+denna gång hade Sam betydligt missräknat sig. I stället att låta slå
+benen undan sig, var det trumslagaren som i sin tur slog bytingen i
+drivan, insockrade honom i snön och till allmänhetens stora förlustelse
+lät sina trumpinnar dansa i ett grundligt tapto på motståndarens tröja.
+Vid denna manöver revs tröjan upp, ett papper föll ut och bortfördes av
+vinden. Det upptogs, lästes och befanns vara ett av Sigismunds plakater.
+
+Nu blev ett sorl bland folkhopen: tag fast förrädaren! häng honom! slå
+ihjäl honom! Men innan man ännu hunnit komma från ord till handling, hade
+Sam gjort sig lös från sin motståndare och, vig som en ekorre, banat sig
+väg genom folkhopen, än borrande sig framåt med armarna, än slående bakåt
+med fötterna. Efter ett fåfängt försök att uppnå stora landsvägen
+västerut, svängde flyktingen om och sökte sin räddning på bron över
+forsen. Men här mötte honom patrullen från motsatta sidan, medan
+folkhopen skrikande jagade efter honom från andra sidan. Sam betänkte sig
+icke länge. I ett nu klängde han över brons ledstänger och var
+försvunnen. Men det dröjde ej länge innan man såg honom flyta utför den
+öppna forsen och försvinna under isen, som betäckte åmynningen nedanför
+det starkaste strömdraget.
+
+
+
+
+9. Vinterafton i ödemarken.
+
+
+En afton i medlet av februari 1616 banade sig en karavan av resande
+mödosamt fram på den ödsliga väg, som vid denna tid förde från
+Helsingfors genom det norra Nyland till Åbo. Ett starkt yrväder hade på
+långa sträckor övertäckt alla stigar med manshöga drivor.
+
+Karavanen bestod av tre slädar med två hästar för varje; den mellersta
+släden var överbyggd med ett slags hytt av buldan. Fyra ryttare, fullt
+beväpnade, utgjorde eskorten. När de resande sålunda fot för fot arbetat
+sig fram någon tid, blev det platt omöjligt att komma vidare. Yrvädret
+fortfor att rasa, och varje steg framåt motades av växande snöberg.
+Ryttarna sutto av, kuskarna stövlade i snön, alla sökte med armkraft
+underlätta hästarnas ansträngningar. Det hjälpte föga, tåget stod
+orörligt. Ett fruntimmer lutade sig framåt i den betäckta släden och
+frågade om ingen gård funnes i närheten. En riddare i översnöad pälskappa
+sprang från den sista släden fram till den första, vars kusk var
+vägvisare, och upprepade samma fråga. Svaret blev, att man hade en mil
+till närmaste gård, men om man ville köra isvägen över den näraliggande
+sjön, skulle man på motsatta stranden av denna sjö finna ett nybygge.
+Riddaren beslöt sig för denna utväg, och nu gällde att bana sig väg ned
+till isen.
+
+En med tät granskog bevuxen höjd reste sig mellan vägen och sjön.
+Hästarna måste frånspännas, alla, utom två kvinnliga resande, måste kliva
+i snön, varefter slädarna framskötos av männen. När man så med outsäglig
+möda trängt uppför höjden och genom skogen, kom man till ett mot
+sjöstranden sluttande berg. Här blev åter en rutschbana nedåt, som förde
+karavanen, med ett par oskadliga kullerbyttor, lyckligt till isen.
+
+Snön låg här mera jämn, man ispände åter hästarna och fortsatte färden.
+Det gick långsamt, men det gick dock framåt, tilldess att man icke långt
+från den motsatta stranden begynte köra i flödvatten. Men härdade i alla
+mödor och faror körde dessa resande utan betänkande framåt. Flödvattnet
+blev djupare, det strömmade in i slädarna och nådde över ryttarnas
+sporrar. Riddaren Klas Fleming, ty det var han, red till den mellersta
+släden och frågade om hans syster Kerstin var rädd och önskade vända om.
+Hennes svar blev, att hon bytte plats med den andre ryttaren, som red
+förut, besteg hans häst och red främst. Nästan simmande och flytande,
+uppnådde karavanen den efterlängtade stranden.
+
+Sjön var en vik av den stora Lohjanselkä, som i otaliga buktande fjärdar
+uppfyller de djupa dalarna norr om den sydfinska lantryggen. Hela nejden
+erbjuder den mest förtjusande omväxling av skogbekransade höjder,
+sluttningar, vattenspeglar, klippor, öar och har av beundrande turister
+fått namnet »Nylands Schweiz». Bergen äro rika på malmer och sällsynta
+stenarter; botanisten finner här allt vad den finska floran äger rarast
+och praktfullast. Nu betäckas de bördiga sluttningarna av välmående byar,
+gårdar, boskapshjordar och åkerfält. Men vid början av sextonhundratalet
+genombröts den glesa odlingen ännu av vida ödemarker, och där den fått
+fäste, ödelades ånyo hemman och gårdar av krigen, utskrivningarna,
+gärderna och fogdarnas utpressningar.
+
+Men där glänste dock ett skimmer av ljus mellan bergen och granarna, ett
+av dessa vänliga eldsken från en flammande härd, vilka äro en så kär syn
+för den frusne och utmattade vandraren i en mörk vinterkväll. De resande
+styrde sina utmattade steg med förtröstan mot eldskenet. Vi skola gå dem
+i förväg och kasta en blick på nybygget.
+
+Det hette Ahtiala och låg vid en utkant av Lojo socken i norra Nyland.
+Den nytimrade vackra gården bestod av ett större boningshus, ladugård,
+stall, visthus, badstuga, brunn. I denna del av landet brukades ännu
+rökpörten med en ofantlig spis; röken uppsteg då genom en öppning i
+taket. Men boningshuset på Ahtiala hade med pörtets gamla härd förenat
+det modernare bruket av skorsten och i stället för de vanliga
+pörtegluggarna med deras dragluckor anbragt på den långa väggen gentemot
+spiseln ett litet fönster med fyra små glasrutor mot sjösidan. Ett plumpt
+väggur, ett stort, grönmålat skåp, några träsniderier på bordsfötterna,
+tre eller fyra stolar med utsirade karmar vittnade om en i dessa trakter
+ovanlig lyx vid sidan av långbänkarna och de i två våningar över varandra
+väggfasta sängarna. Allt såg så trivsamt ut, allt vittnade om välstånd
+och flit; men välmaktens dagar voro till ända.
+
+Vid mörkningen samma afton hade den snart åttioårige Stefan Ahti suttit
+vid brasan, bindande not; hans son Josef hade slöjdat en slädmed, hustrun
+häcklade lin, och två barnbarn, flickor om fjorton och sexton år, hade
+kardat ull. Det hade varit en hård dag för Ahtiala nybygge. Fogdens
+tjänare hade på förmiddagen infunnit sig för att utkräva en av de många
+gärderna och utan försköning tagit i mät en av de två hästar och en av de
+två kor, vilka han kvarlämnat vid en föregående utmätning. Fåren hade en
+genomtågande ryttaretrupp slaktat och uppätit redan på hösten. Där skulle
+snart komma flera hungriga gäster.
+
+Ahtialas inbyggare hade vid sin fredliga brasa samtalat om det ämne som
+låg dem närmast: tidens betryck. Hustrun hade suckande undrat, var hennes
+två raska gossar nu månde vara i djupa Ryssland, de som togos ifrån henne
+till kriget. Om de nu månde leva mera, tillade hon med en suck vid tanken
+på de fruktade moskoviternas grymhet. Den gamle hade tröstat henne med
+den försäkran, att vardera av gossarna skulle reda sig gott mot sex
+sådana bestar, det hade man sett, när herr Jakob och herr Evert för fem
+år sedan togo Stora Novgorod med en hand full svenska och finska pojkar
+av rätta sorten. Ryssen hade han själv sett i vitögat redan i salig kung
+Göstas tid och juten med i kung Eriks tid. Gud förbarme sig över den
+herrens fattiga själ, det gick tokugt i landet, men bra på sjön. Si,
+juten var dock en annan karl än kalmucken. Juten visste nog, att han
+betalade gammal ost, när han, i sista kriget brände Stefans stuga vid
+Hangö, men det skall ingen säga om honom annat än att han är en morsk
+karl till sjöss, och när man får bukt med sådana karlar, nog klappa
+pojkarna ullen ur moskoviternas fårskinnspälsar.
+
+Så hade man språkat vid aftonbrasan. Sonen hade genmält, huru det visst
+var tungt för honom att hugga sveden allena, när gossarna voro borta och
+flickornas armar voro för klena för skogsarbete. Men detta kunde ännu gå,
+om här rådde rättvisa i landet; då skulle icke fogden två gånger utkräva
+samma gärd. Finge man fred i landet, så finge konungen rådrum att hänga
+fogdarna, och då kunde man ännu hoppas bättre tider. Vartill den gamle
+svarade: tre gånger har Herren byggt min stuga av intet, och i femtio år
+har han givit mig skördar av ljungfält. Varför skulle icke Han, som är
+starkare än alla, konungar, än vidare sända oss hjälp i den rätta
+stunden?
+
+Vid dessa ord upprycktes dörren och sju beväpnade män, betäckta med snö,
+stövlade in i stugan. De förklarade sig vara, konungens folk och fordrade
+fri förtäring, härbärge för natten och hästar på morgonen för sin vidare
+fortkomst. Suckande framsökte hustrun gårdens knappa matförråd och
+anrättade utan gensägelse ett kvällsmål för de objudna gästerna. När
+dessa ätit sig mätta ville de ha öl, och öl fanns icke, varefter de
+utforo i skymford och med egenhandsrätt undersökte skåp och källare. Allt
+detta hade gårdsfolket tåligt fördragit, men när två av gästerna
+ytterligare tilläto sig ett grovt skämt med gårdens döttrar, svek Josefs
+tålamod och hans seniga knytnäve sträckte dessa två våldsverkare till
+golvet. Nu blev den fredliga stugan skådeplatsen för ett av de våldsamma
+och stundom blodiga uppträden, som då voro alltför vanliga, när ett
+tålmodigt folk uppreste sig mot ett laglöst godtycke. Josef hade, efter
+en hård strid, blivit övermannad, slagen och bunden, hans gamle fader
+hade förgäves sökt att med darrande hand spänna den länge förrostade
+bågen; hustrun hade beväpnat sig med en såstång och försvarade med en
+björninnas raseri sina döttrar, som sökt sin tillflykt i ett hörn av
+stugan. Ingen hjälpare fanns att anlita; var skulle han sökas på en mils
+avstånd i yrväder och vintermörker? När då kvinnan såg sin man bunden,
+svärfadern maktlös och döttrarna värnlösa mot övervåldet, brast hennes
+förtröstan och hon utropade:
+
+-- Var är nu den hjälpare, fader, som du åkallar? Var är nu den starke
+Gud, på vilken du tror?
+
+-- Det är skrivet, sade den gamle, bortkastande bågen, då de rättfärdiga
+ropa, så hörer dem Herren och skall hjälpa dem ur all deras nöd. Herre,
+uppvakna i din kraft och låt oss icke förtrampade varda!
+
+-- Vad är det gråskägget skrävlar därborta i vrån, röt en av
+våldsverkarna, ännu vild av striden, i det att han hotande närmade sig.
+Vad tycker du mera om: att stekas i ugnen eller att doppas i vaken?
+
+-- Kom icke vid mig! utropade den gamle, såsom av en profetisk ingivelse.
+Se hämnaren står för dörren, och det svärd är redo, som skall tukta ditt
+övermod.
+
+Icke förr var det sagt, innan dörren öppnades, och in trädde en snöhöljd
+man, stannande ett ögonblick förvånad vid anblicken av den förstöring som
+rådde i stugan. Ingen varseblev den inträdande, men så snart dennes
+skarpa blick uppfattat ställningen, flög även hans svärd ur slidan, och i
+nästa ögonblick låg rövaren i sitt blod med avhuggen arm vid den gamles
+fötter.
+
+-- Vad nu, skurkar! utbrast riddaren, som av munderingen igenkände Simon
+Larssons i Raseborgs län förlagda lansknektar. Är det så I åtlyden
+kunglig majestäts stränga order att fara varligt fram på genomtågen? Ned
+med vapnen! Jag skall låta hålla en krigsrätt, så att det sjunger eder om
+öronen. Petter, yttrade han till en inträdande ryttare, släpa fort ut den
+där karlen till stallet och se åt om han kvicknar till liv!
+
+Vid dessa ord uppgav hustrun ett anskri och slog sina armar kring den
+unge ryttarens hals. Hon hade återfunnit den äldre av sina till kriget
+utgångna söner. Ynglingen stod betagen av häpnad; han hade icke vetat av
+föräldrarnas flyttning till denna ort. Dröjande fullgjorde han sin
+förmans befallning.
+
+-- Jag hade väl lust att veta vem som tager sig en sådan myndighet mot
+kunglig majestäts och kronans folk, genmälde nu lansknektarnas anförare i
+en ton som skulle vara hotande, men som förrådde en oangenäm
+överraskning.
+
+-- Jo, jag känner dig jag, din långbente, livländske ulv; jag vet var du
+lärt dig sådana seder mot folket. Du slåss icke illa i hederlig strid,
+men hemma har du vuxit upp vid slavpisken. Rätta dig, sergeant Rolf
+Müller! Du talar med din förman.
+
+Och konungens kammarherre översten Klas Hermansson Fleming till Villnäs
+avkastade sin snöiga kappa, framträdande i skenet från härden med
+krigarens stolta hållning. Hans gestalt var av medellängd, men kraftfull
+och bredaxlad. Hans energiska drag och hans genomträngande blick förrådde
+den blivande fältherren, som en dag skulle tillintetgöra fientliga härar
+och flottor.
+
+Sergeanten och hans kamrater funno för gott att lyda. De avväpnades och
+bortskickades att söka sitt nattläger på hövinden, medan en av dem tog
+vård om den svårt sårade kamraten. Nu först tilläts fröken Kerstin
+Fleming, jämte hennes kammarpiga och hennes lilla tärna Maju, att söka
+vila och värme vid den flammande brasan.
+
+-- Du hade gjort bättre att stanna med vår mor på Svidja i natt, sade
+Klas Fleming.
+
+-- Jag har en mission att uppfylla, svarade systern. Vad betyda dessa
+blodfläckar och denna oordning?
+
+-- Det är hemseder i krigstid, genmälde brodern med ett strävt smålöje.
+Petter, lös den bundne karlen! Vad? Är han din egen far? Nå, den glädjen
+unnar jag dig, ärlige pojke. Tacka din son, bonde, han är en bra soldat.
+Och du, gubbe, berätta vad som hänt, men ljug dig ej oskyldig.
+
+Den gamle rätade sig, gjorde militärisk honnör och svarade: -- Jag var
+stallknekt under kung Gösta, bågskytt under kung Erik och lansknekt under
+kung Johan. När jag blev för gammal att tjäna i fält, tjänade jag i sju
+år herr Klas på Svidja och lärde unge herr Johan rida. Jag har slagits
+till lands och sjöss i trettio år och känner knektar, likasom jag känner
+bönder. Ljugit har jag aldrig och lärer väl minst göra det för en av
+Flemingesläkten, som sparat åt mig de få dagar jag ännu kan ha kvar.
+-- Och han berättade tilldragelsen.
+
+-- Nå, vid mitt goda svärd, utbrast riddaren, du talar som en ärlig
+krigsman, och det skall bekomma de där lymlarna i stallet efter
+förtjänst. Har då ingen ihågkommit dina trettio år i konungens tjänst?
+
+-- Unge herr Johan gav mig ett torp på Hangö. Det brände hertig Karls
+folk första gången och juten andra gången. Då flyttade jag hit med min
+son och byggde min tredje stuga i ödemarken. Herren giver sol och regn,
+frostår och goda år; misslyckas ett så svälta vi en tid och börja på
+nytt.
+
+Klas Fleming vände sig till sin syster.
+
+-- Jag har hört talas om en fördold kraft, sade han, som gör att ett folk
+kan bära stora bördor utan att digna. Nu förstår jag det: här är denna
+kraft och dess namn är tålamod.
+
+Den kväll, som började så tungt i Ahtiala nybygge, vart en fröjdekväll
+för alla dess invånare.
+
+
+
+
+10. En sammansvärjning.
+
+
+Kvarlevan av konung Sigismunds slagna parti i Finland hade fällt modet
+vid underrättelsen om Helsingfors lantdag. Alla adelsmän som hade något
+att förlora drogo sig mer och mer tillbaka från de få halsstarriga som
+ännu djärvdes stämpla till den avsatte konungens förmån, och dessa voro
+till största delen förtvivlade spelare vid lyckans raffelbord, äventyrare
+beredda att våga allt. Men det fanns här och där ett sällsynt undantag.
+
+På Kurjala gård i Lampis socken av Tavastland bodde den tappre Ivar
+Tavasts änka, Karin Stensdotter Fincke, en av dessa kvinnor som kunna
+älska utan gräns och hata utan försoning. Under den första och skönare
+hälften av sitt liv hade hon offrat allt för sin kärlek till en riddare
+utan fruktan och tadel; den senare dystra och ensliga hälften av detta
+liv ägnade hon åt den dyra plikten att upprätta hans ära. En dag i
+februari detta samma år 1616 kallade hon till sig yngre sonen, den
+ljuslockige Bengt, på vars blida och fagra anlete hon läste hela det
+lyckliga minnet av kärlekens dagar, men icke en skugga av hatets, och
+sade till honom: -- Min son, du är aderton år, din arm är stark, ditt
+hjärta är trofast, och jag har låtit uppfostra dig i alla ridderliga
+övningar. Det är nu tid att du hämnas din fader.
+
+Ynglingen teg. Modern fortfor: -- Jag vet dina tankar. Din äldre broder
+Sten Ivarsson är släktens huvud och den som efter lag och sedvänja bör
+taga arv efter sin fader. Men Sten har från unga år gjort mig sorg och
+bekymmer med sitt häftiga, oroliga sinnelag, icke minst när han sista
+vintras dödade kornett Bosin här på Kurjala gård. Sten tjänar det nya
+konungahuset; han är sin faders avfällige son. Du allena är kallad att
+åter upprätta din faders ära.
+
+-- Moder, svarade ynglingen saktmodigt, giv också mig ett svärd att tjäna
+konung Gustav Adolf! Han är mild och tapper. Varför skall du hata honom?
+Och har du icke själv bönfallit hos hertig Karl att få behålla Kurjala?
+Han och hans son ha återgivit oss hem och egendom. Varför skall du hata
+det nya konungahuset?
+
+-- Gud, som nekat mig döttrar, har i stället givit mig en son med
+varghjärta och en son med duvohjärta, klagade modern. Förstår du icke,
+att om jag velat hämnas på den unge Gustav Adolf med blod och död, skulle
+jag tussat på honom din äldre broder, som skulle ha sönderslitit honom?
+Men jag vill honom intet ont, jag vill endast rycka kronan av hans huvud
+och lägga den för vår rättmätige konungs, Sigismunds fötter. Så länge
+hertig Karls avkomma sitter på tronen, är jag en rebells änka och du en
+landsförrädares son. Det är nu mer än sexton år sedan din fader och
+farfader togos till fånga i Viborgs fäste, och huru lönades då deras
+trogna tjänst mot konung och fädernesland? Hertig Karl belade dessa
+tappra armar med nesliga bojor, han lät leda dessa trofasta män ut genom
+Viborgs tull, deras huvuden föllo för bödelns bila och spetsades på
+järnstänger utanför slottet. Och jag... jag kvarlämnades med två späda
+söner; för deras skull måste jag kasta mig till blodhundens fötter och
+tigga tillbaka vår rättmätiga egendom som en nåd! Men jag lever för att
+en dag kunna avtvå blodfläckarna från dina fäders minne, för att kunna
+kalla dig en ärlig mans son, och jag väntar den dag, när din faders och
+farfaders oskuld förkunnas för land och folk. Förstår du mig nu?
+
+-- Ja, svarade ynglingen, och jag ville giva mitt liv för att du skulle
+få uppleva den dag du så högt efterlängtar. Men jag förstår icke huru
+detta skall bli möjligt genom en tronvälvning. Hela riket hyllar den nya
+konungasläkten, och ingen i detta land lyfter mera sin hand för
+Sigismunds sak. Vad kunna vi göra, vi två, mot hela landet? Sänd mig till
+Gustav Adolf; jag vill kasta mig för hans fötter och lova att tjäna hans
+hus till dödedag, allenast han genom ett kungsord tager tillbaka den
+orättfärdiga domen över min fader och farfader!
+
+-- Du är ett barn, Bengt, och som ett barn talar du. Likasom en konung
+ville förklara sin faders domar orättfärdiga!
+
+-- Men domen är ju upphävd, när vi återfått våra gods.
+
+-- Av nåd ha vi återfått dem! Vi ha återfått mödernegodset, men icke
+fädernearvet, det sköna Vesunda i Tavastland. Det skall en dag bli ditt
+fädernearv, Bengt. Vi äro icke så ensamma som du tror. Ännu finnas
+behjärtade man, som vilja våga något för den rättvisa saken. Denna natt
+mötas konung Sigismunds anhängare här på Kurjala för att överlägga om ett
+kraftigt uppträdande nästa vår med bistånd av konungen, och du är utsedd
+att ställa dig i spetsen för den allmänna resningen.
+
+-- Jag! utbrast ynglingen med oförställd häpnad.
+
+-- Du, svarade modern lugnt. Norra Nyland och södra Tavastland ha mer än
+en gång följt din faders och farfaders fanor. De skola än en gång resa
+sig med namnet Tavast i sin spets, och man skall sörja för att vid din
+sida ställas krigskunniga anförare.
+
+-- Förskona mig, moder! Vill du ännu en gång inkasta vårt land i fasorna
+av ett inbördes krig?
+
+-- Och vad kallar du den ställning, i vilken vi nu levat i tjugu år?
+återtog fru Karin. Orätt på tronen är alltid inbördes krig. Vi skola
+äntligen göra ände därpå. Du skall icke behöva strida i förbund med
+bönder allena. Utom Hornarna, och tyvärr numera även Flemingarna, finnes
+knappt en adlig släkt i landet, som icke inom sig räknar hemliga
+anhängare av konung Sigismund. Stjärnkorsar, Spårar, Slangar, Munckar,
+Lindelövar, Boijar, Kurckar och många andra skola ställa sig på vår sida.
+Var vid gott mod, duvohjärta! Jag begär i dag blott en åhörare, i morgon
+kanhända en stridsman. Först klokhet och sedan svärdshugg.
+
+Suckande tänkte unge Bengt Ivarsson vid sig själv, att klokheten i dag
+icke kunde göra något bättre än förekomma svärdshuggen i morgon, men han
+kände sin moder. Han beslöt därför att skenbart foga sig efter sin moders
+önskningar, men därunder uppbjuda allt som var förenligt med hans sonliga
+plikt för att rädda både henne och landet från nya olyckor.
+
+Aftonen inbröt. Kurjala gård låg enstaka vid en liten sjö, omgiven av
+skog, och ägnade sig väl för möten av den art som icke borde störas av
+objudna spejare. Man bortsände från gården de tjänare och landbönder som
+icke ansågos fullt pålitliga; vakter utställdes vid vägarna, och lösen
+utdelades såsom i fält.
+
+Vid niotiden på aftonen begynte slädar anlända och utbyta lösen med
+vaktposterna. De ankommande inbjödos att vid ett stadigt kvällsmål
+vederkvicka sig efter resans besvärligheter.
+
+När fru Karin, åtföljd av sin son, vid tiotiden inträdde i mötessalen,
+fann hon till sin förvåning ett högljutt språkande sällskap av några och
+tjugu män, på vilkas muntra stämning husets goda hembryggda öl påtagligen
+utövat ett märkbart inflytande. Sex eller åtta talade alla på samma gång
+om de mest olika ämnen, likasom utmanande alla spejare på en halv mils
+avstånd. Nästan allas dräkt antydde mera bekantskap med ett vilt fältliv
+än med herreseder, och få brydde sig om att ens giva plats för gårdens
+husfru, när hon inträdde i salen. Förgäves spanade hennes mulna blickar
+efter de grannar av hennes stånd, som hon väntat till mötet. Där fanns
+endast en sådan, en kortvuxen gammal herre med stora vårtor på kinderna,
+beväpnad med en huggvärja nästan lika lång som han själv, och i detta
+ögonblick hopkrupen vid brasan, som brann i den stora spiseln.
+
+-- Bertil Ivarsson, sade fru Karin till denne herre, i det hon icke
+låtsade märka sina övriga gästers brist på uppmärksamhet, vill ni
+törhända äska ljud och förklara för dessa hedervärda krigsmän och
+rättskaffens medborgare ändamålet med sammankomsten.
+
+Bertil Ivarsson Teet till Järpila var en av dessa skeppsbrutna
+rojalister, som gärna ville tjäna sin rätte konung med förbehåll att icke
+stå illa anskriven hos den orätte, och som så länge hade vänt kappan
+efter vinden, att han slutligen lyckats stöta sig med dem båda. Han
+låtsade icke höra fru Karins tilltal; hon fattade hans hand och upprepade
+sina ord.
+
+-- Ja, ja, svarade den frusne herrn vid brasan, det är mycket kallt i
+afton, dåliga vägar, hundväder. Förlåt, jag har blivit så döv på senare
+tider. Befaller ni något, min nådiga fru?
+
+Fru Karin upprepade sina ord för tredje gången.
+
+-- Äska ljus? Nej, jag tackar, vi se här bra nog. Krigsmän och
+rättstjänare... Ja, ja, vad hör man om annat nu för tiden? Förlåt att jag
+i eder nådiga närvaro värmer mina fötter vid elden! Gikten, min nådiga,
+gikten! Ja, när man, som jag, har slitit mycket ont i krig, kännes det
+efter på gamla dagar.
+
+Inseende omöjligheten att ställa honom i täten för sammansvärjningen,
+nödgades fru Karin själv taga till ordet och uppmana de hedervärda
+gästerna att sig emellan utse en talman för sammankomsten.
+
+I den förlägna tystnad, som följde fru Karins uppmaning, hördes äntligen
+en röst från yttersta ändan av salens långa ekbord, där en man i
+ryttarekappa hittills varit flitigt sysselsatt med en skinka och en mugg
+öl.
+
+-- Om jag får taga mig den dristigheten att tala ur skägget, yttrade
+denne man, i det han med välbehag avtorkade mustascher och pipskägg med
+bordduken, så finnes här ibland oss en karl, som kan prata omkull vilken
+biskop som helst och högvördiga konsistorium med; men eftersom han är
+mera slängd i alla världens andra tungomål än i vårt, så kunde jag kanske
+duga till talman i hans ställe, alldenstund jag är hans ovärdige tolk.
+För resten heter jag Ivar Bertilsson, kvartermästare, till ers nådes
+tjänst.
+
+-- Tala! sade fru Karin, föga nöjd med början av denna sammankomst.
+
+-- Nå, eftersom jag fått ordet, vill jag säga det rent ut, att en så god
+skinka som denna Kurjalaskinka och ett så gott öl som detta Kurjalaöl
+skola sökas förgäves i Tavastland och Nyland, om icke på Svidja. När jag
+var där i höstas, sade de mig, att salig kung Johan alltid drack
+Svidjaölet hellre än något annat och alla år beställde en skeppslast
+därav för sin egen kungliga mun.
+
+-- Till saken! avbröt honom fru Karin.
+
+-- Jag tänkte just komma till saken, ers nåd! Efter nu salig kung Johan
+var en sådan vis och berömlig konung, att han förstod sätta värde på
+finskt öl och finskt blod dessutom, så tycker jag, Ivar Bertilsson, och
+alla dessa ärliga finska män, att vi böra förhjälpa kung Sigismund till
+regementet igen. Vem vill nu dansa för bruden?
+
+På detta tal följde en bullersam överläggning, varunder några anmärkte
+att tiden nu vore föga gynnsam när lantdagen i Helsingfors hade visat sig
+så förrädisk mot den goda saken. Dessa nedtystades av andra med den
+försäkran, att man ännu icke kunde så noga veta vad lantdagen hade i
+sinnet, innan beslutet var känt. Det vore nog troligt, att lantdagen till
+slut skulle avslå alla gärder för kriget. Denna försäkran lugnade åter de
+tveksamma, och man begynte nu rådgöra om tiden och sättet att åstadkomma
+en allmän resning i landet.
+
+Nu framträdde från en undangömd vrå samma brunklädde man, vars bekantskap
+vi gjorde på Tovön, och höll till de församlade ett livligt tal på tyska
+språket. Han uppräknade alla den nuvarande regeringens orättvisor,
+skildrade folkets stora betryck och målade i livliga färger den lyckliga
+tid, som skulle bli en följd av den lagliga konungamaktens återställande.
+Därefter framställde han en väl utarbetad plan till ett allmänt uppror.
+I slutet av april skulle en polsk flotta ofelbart anlända till det då
+isfria Hangö och landsätta en stark polsk krigshär, som skulle fullborda
+och med seger kröna den allmänna resningen. Då skulle den rättmätige
+konungens trogna vänner rikeligen belönas, men hans fiender med skräck
+utrotas i hela landet.
+
+Kvartermästaren översatte detta långa tal med följande korta ord: -- Han
+säger, att nu håller man oss för hundar, men kommer Sigismundus till
+regementet, skola vi må som prinsar i en bagarebod. Därför skola vi damma
+till om fem eller sex veckor, när vi blivit i ordning, och så skall
+polacken sopa rent hus. Men, tillade han blinkande, om den saken bli vi
+två med polacken. Han skall så lagom husera med oss, så sant jag heter
+Ivar Bertilsson. Och därmed basta.
+
+-- Förrän vi våga vår hals, måste vi först ha penningar och mycket
+penningar; annars går det inte ur fläcken, genmälde en f. d. fogde, som
+den nuvarande styrelsen avsatt för underslev.
+
+Efter att ha växlat några ord med den brune förklarade kvartermästaren,
+att penningar skulle fås som gräs, så snart leken vore i gång. Fogden
+vidhöll dock envist sin fordran och fick andra med sig. En häftig
+ordväxling uppstod, alla skreko om varandra. Kvartermästarens grova näve
+hade gång efter gång förgäves dunkat mot ekbordet, då han kände någon
+rycka sig i kappan, och bakom honom stod en välbekant grinande figur, den
+i Helsingfors drunknade Sam, vars bedrövliga ändalykt kvartermästaren
+förnummit med mera nöje än saknad.
+
+-- Vad nu, din slyngel? Ligger du icke på sjöbottnen? Det var skada; du
+skulle ha blivit en god mat för girsarna.
+
+Sam berättade självbelåtet, huru han narrat sina förföljare på Vanda bro
+och klättrat i säkerhet under brovalvet, sedan han avkastat sin tröja och
+låtit henne föreställa hans person i forsen. Nu hade han likväl något
+annat att berätta. En skvadron av Hans Muncks ryttare hade i dag rastat i
+Tavastehus. Sam hade legat gömd på en hövind och hört ryttarna säga sig
+emellan, att de nästa natt skulle göra en god fångst i Lampistrakten. De
+kunde snart vara här.
+
+-- Ett rep, om du ljuger, och en dukat om du talat sanning! viskade
+kvartermästaren, växlade några polska ord med den brune och befann sig
+snart med sina följeslagare ute på gården.
+
+Men när han förspänt sin häst, tyckte han det vara föga hederligt gjort
+att lämna sina vänner därinne i sticket, varför han närmade sig
+salsfönstren, inslog en ruta och ropade med tordönsstämma: -- Ugglor i
+mossen!
+
+Dessa ord hade en förunderlig verkan. Alla rusade i vild flykt på dörren,
+uppsökte sina hästar och ilade bort. Den gamle herrn med vårtorna hörde
+nu förträffligt, och hans gikt hindrade honom icke att vara en av de
+flinkaste i reträtten.
+
+Fru Karin fick ringa tack för sin gästfrihet och för den tjänst hon velat
+göra konung Sigismund. Med stumt förakt blickade hon efter de bortilande.
+Endast unge herr Bengt kände sig lätt om hjärtat, och därtill hade han
+sina goda skäl.
+
+När kvartermästaren befann sig med sina följeslagare en god halv mil från
+Kurjala gård och icke förmärkte minsta ljud av Hans Muncks ryttares
+hästar, kände han sig nog lugn att taga Sam i förhör om den nattliga
+fångst, som ryttarna sagt sig ämna göra i Lampis.
+
+-- Sade jag Lampis? frågade pojken enfaldigt.
+
+-- Vad för något, din utpiskade skälm! utbrast hans herre förbittrad.
+Visst sade du Lampis.
+
+-- Ja, men jag hörde så illa i halmen på hövinden. Jag börjar nu tro, att
+de menade Hattula.
+
+-- Och på sådana galgfåglar skall ett rikes öde bero! skrek
+kvartermästaren utom sig av vrede och måttade ett dräpande slag med
+skaftet av sin piske mot den på medarna stående Sam.
+
+Men denne visste vad komma skulle och hade i tid trillat ned som en boll
+i drivorna. Sam skulle ha undanryckt Finland konung Sigismunds välde, om
+icke skickelsen gjort detta redan förut, utan att behöva anlita ett
+okynnigt pojkstreck.
+
+
+
+
+11. Den gamla och den nya tron i kamp
+om människohjärtan.
+
+
+Vistelsen i Finland blev alltmera oangenäm för konung Sigismunds
+utskickade. De jagades från gård till gård, mindre av fogdar och länsmän,
+än av lantbefolkningen, som hade nog av inbördes fejd och längtade att
+kommo till ro efter dessa beständiga uppviglingar. Kvartermästaren
+förklarade rent ut, att han som ärlig karl tröttnat vid detta
+kringsmygande och icke vidare ämnade sticka sin hals i snaran, om också
+repet vore snott av blankaste guldtråd.
+
+-- Misströsta icke, min son, om helgonens bistånd! förmanade pater
+Padilla, som utan knot underkastat sig alla försakelser under deras
+nattliga irrfärder. Alla heliga martyrer ha gått till härligheten genom
+kamp mot de otrogna och det är skrivet: _leones et viperas calcabis_[D].
+
+-- För min del, vördige fader, svarade krigaren otåligt, avsäger jag mig
+allt martyrskap, såsom därtill fullkomligt ovärdig, och avstår gärna
+denna ära åt er. Jag är nöjd om jag här på jorden får äta mig skäligen
+mätt och sedan genom edra och helgonens förböner får bliva stallmästare
+åt Sankt Petrus i paradiset. Jag tänker vi nu taga vår Matts ur skolan.
+Men vill ni försöka på egen hand, så önskar jag eder all den förnöjelse
+ni kan förvänta av en snara om halsen. Ni har ju redan lärt er finska.
+Vartill behöver ni numera tolk?
+
+-- Ännu återstår ett sista försök i Åbo, min son!
+
+-- Är ni galen? I Åbo? Vet ni icke att konungen... jag menar hertig
+Gustav Adolf... själv är där?
+
+-- Just därför, min son!
+
+-- Hör nu på, pater, jag har sagt er en gång förut, att ni måste taga
+reson. Jag har gått in på att smyga mig som en hund kring landet för er
+och Sigismundus, men tänker ni på något rackeri mot den beskedlige unge
+karlen Gustavus Adolphus Rex så säger jag upp kontraktet.
+
+-- Talar du nu åter, min son, lik en fåvitsk man, som är rädd för sin
+egen skugga? Där man minst skall söka oss, det är just vid ingången till
+lejonens kula. Jag överlämnar den unge mannen Gustavus åt himmelens dom
+och aktar allenast nödigt att tala några ord i enrum med den gamle biskop
+Ericus, för att pröva andens svärd mot hans förtorkade samvete.
+
+-- Nå, om så är, vördige fader, vill jag än en gång följa er till
+_veones_ och _liperas_, som ni behagar uttrycka er. Det kan vara förnuft
+i vad ni säger om Åbo, och jag har där ett par gamla vänner, hos vilka vi
+kunna gästa i säkerhet någon dag eller så.
+
+Biskop Ericus Erici, vid denna tid en vördig gubbe om några och sjuttio
+år, hade nu i mer än trettio solvarv styrt den finska kyrkans skepp, väl
+icke utan skråmor och läckor, men dock så tämligen helbrägda, genom
+tidernas bränningar. Nu hade han återvänt med sina capitulares från
+Helsingfors lantdag och satt en eftermiddag fördjupad i sitt arbete med
+den nya finska postilla han var sinnad att utgiva, när en resande
+främling lät anhålla hos honom om företräde, och snart stod framför honom
+den hemlighetsfulle man, som vi lärt att känna under namn av pater
+Padilla.
+
+Den ärevördige patern uppträdde i sin antagna roll av en resande
+protestantisk läkare, som icke kunde lämna Åbo utan att betyga en så
+berömd man som biskopen sin synnerliga aktning, så mycket mer som han,
+läkaren, något litet studerat teologi och vore tacksam om biskopen ville
+skingra hans tvivel angående några lärosatser i den augsburgiska
+bekännelsen. Den fromme överherden underlät icke att tillbörligen
+vederlägga dessa samvetsoroande tvivel. Men då läkaren befanns vara väl
+bevandrad i både Skriften och kyrkofäderna, föll sig vederläggningen icke
+alldeles lätt. Till sin förvåning fann biskopen sig själv hart nära att
+draga det kortare strået, och slutligen fann han sig befogad att med en
+förvånad blick yttra: -- _Quid Saulus inter prophetas_? Äst du en jude?
+
+-- Vad skulle jag vara annat än en enfaldig, okunnig Cornelius, som
+inhämtar visdom vid Petri fötter? Högvördige fader, överbevisa mig genom
+Skriften och kyrkofäderna att jag far vilse, och jag vill för hela
+världen förkunna er stora lärdom.
+
+Det låg hån i dessa ord och det undföll ej biskopen.
+
+-- Vad vill du mig? frågade han. Du är icke den du giver dig ut för att
+vara. Vem är du?
+
+-- Vem jag är? svarade nu främlingen, avkastande masken och stolt resande
+sig ur den ödmjuka ställning han hittills funnit för gott att iakttaga.
+Jag är den heliga allmänneliga katolska kyrkan, som värdigas av stor
+barmhärtighet uppsöka dig, hennes avfällige son, och för sista gången
+erbjuda dig absolution, mot villkor av en fullkomlig underkastelse. Jag
+känner ditt liv, ditt herdakall och ditt vankelmod. Jag vet, att du under
+en lika vankelmodig konung en gång varit ett himmelens redskap för
+återställandet av den rätta tron i dessa förmörkade nordanländer, men att
+du med samme konung ånyo avvikit och gjort dig saker till den synd, som
+icke förlåtes, nämligen synd mot den Helige ande. Jag vet, att du tjänat
+två herrar, att du varit anklagad och suspenderad ifrån ditt
+överherdaämbete och att du är lika nära ditt timliga som ditt eviga fall,
+emedan han, som du kallar din konung och överherre, nu är sinnad att
+fråntaga dig östra delen av ditt biskopsstift och endast avbidar en
+passande anledning att giva dig själv en vikarie. Detta allt vet jag, och
+därför är jag sänd av den helige fadern i Rom att än en gång, och för
+sista gången, upplåta nådens dörr för dig, avfällige biskop, och fråga
+dig, om du vill bikta dina synder för mig och mottaga absolution på de
+villkor jag föreskriver. Se här mitt mandat som påvlig legat! Du kan
+övertyga dig om dess äkthet. -- Och han framräckte ett pergament med
+vidhängande sigill.
+
+Biskop Erik, en saktmodig, mild och i världsliga angelägenheter stundom
+svag man, åhörde främlingens ljungande tal med ett tåligt lugn, men hans
+blick glänste, hans böjda hjässa höjde sig, och hans stämma var fast och
+klar, när han svarade:
+
+-- Vilseförde broder, jag behöver icke läsa ditt brev; dina ord säga mig
+allt vad jag har av nöden att veta. Du har kommit hit som en ulv i
+fårakläder för att röva herden från hjorden, när du icke kunnat röva
+hjorden från herden, vilket varit dig kärare. Ty vad bekymrar sig den
+helige fadern i Rom om en snart försvinnande gubbes själ? Mera ligger det
+honom om hjärtat att nu, såsom i de förgångna tider, se Åbo biskopar
+knäböja för hans påvliga stol och överräcka åt honom peterspenningen
+såsom en lösepenning för själar, dem icke han, utan allas vår Mästare
+återlöst. Jag säger dig, att du kommit förgäves till detta land, som står
+fast vid det rena Guds ord och är redeboget att besegla sin tro med sitt
+blod. Jag säger dig, att du kommit lika förgäves till mig, som icke
+erkänner någon annan domare över mitt samvete än Gud och hans evangelium.
+Gå att bjuda din människolära och dina samvetsbojor åt dem, för vilka I
+undanhållen det heliga ord, som är allas vår tuktomästare! Jag förlåter
+dig och vill bedja Guds ande förläna dig ett klarare ljus i vad hans rike
+tillhörer.
+
+-- Nåväl, genmälde främlingen, i det han förändrade ton, jag har talat
+till dig såsom sändebud från den helige fadern i Rom, och du har försmått
+mina varningar. Jag har ännu något att säga dig, och tilläventyrs skall
+du hellre lyssna därtill. Du hade en son, vilken du sände till Wittenberg
+att studera. Det är nu mer än tjugu år sedan. Denne son var nog lycklig
+att i själva huvudstaden för tidens kätterska otro finna en vän, som
+förbarmade sig över hans själ och återförde honom i den rättrogna
+katolska kyrkans sköte.
+
+-- Gud sände mig denna prövning, suckade biskopen.
+
+-- Denne son reste efter någon tid till Rom och fullbordade där sina
+studier vid ett av de förnämsta kollegierna. Han lyckades vinna den
+helige faderns förtroende och bekläddes snart med andliga värdigheter.
+Slutligen...
+
+-- Slutligen bortkallades han i sin halva ålder, inföll biskop Erik med
+svävande röst, bortkallades dit, varest ingen annan andlig värdighet
+gäller, än Hans förtjänst, som dött för syndare.
+
+-- Du misstager dig, fortfor främlingen, även han med vekare stämma. Han
+dog icke, han endast ändrade namn.
+
+-- Vad! Han lever? Men det är icke möjligt; jag har säkra underrättelser
+om hans död.
+
+-- Dina sagesmän hava bedragit dig eller voro själva bedragna. Din son
+försvann ur världen, han begrov sig i ett kloster, han späkte sin kropp
+med botövningar, för vilka den helige Franciscus av Assisi icke behövt
+blygas, men han kunde icke döva sin oroliga själ. Efter tre års stränga
+botövningar trädde han åter ut i världen, sändes ut att verka för kyrkan
+i Tyskland, i Polen och slutligen i norden... som påvlig legat...
+
+Biskop Erik reste sig upp, men sjönk tillbaka i stolen.
+
+-- Det är du! utropade han på finska. Med sonen återvände intrycken från
+hans ungdom.
+
+-- Ja, det är jag, svarade främlingen på samma språk och under samma
+minnens inflytande.
+
+-- O, Absalon, min son Absalon, give Gud att jag kunde dö för dig!
+klagade den gamle, ihågkommande Davids sorg över den upproriske
+älsklingssonen. Give Gud att jag kunde återköpa din själ.
+
+Främlingen teg. Han måste hava kämpat en hård strid inom sig, och för ett
+ögonblick fick hans hjärta överhand, detta mänskliga hjärta, som han
+längesedan trodde sig hava dödat i fastor och botövningar. Nu kastade han
+sig med lidelsefull häftighet för den gamles fötter och utropade, åter på
+finska:
+
+-- Fader, välsigna mig! Glöm det förflutna! Jag får ingen frid utan din
+välsignelse. Skynda dig, fader, innan jag återfår makten över mig själv
+och åter reser mig upp mot dig. Fader, välsigna mig nu, nu, nu!...
+
+Om han sagt endast de första orden, är det troligt att fadern
+överväldigats av samma känslor som han och uppfyllt hans önskan. Men han
+sade för mycket, och fadern fick tid att erinra sig biskopen.
+
+-- Kom, sade biskop Erik dröjande, kom till mitt hjärta såsom den
+förlorade sonen! Kom utan villkor och förbehåll, med hela din själ, såsom
+du en dag vill träda inför din fader i himmelen, och jag vill välsigna
+dig!
+
+Den påvlige legaten for med handen över sin panna, likasom jagande bort
+en skön, men förvillande dröm, uppreste sig långsamt och yttrade med
+svävande röst:
+
+-- Du vill då icke mottaga mig sådan jag är?
+
+-- Jo, sådan du är, med hela den förlorade sonens liv bakom dig, men inom
+dig ångern, framför dig ett nytt liv och ovan dig dina fäders Gud.
+
+-- _Reverende domine episcope_, svarade främlingen, återtagande
+världsspråket, du har sagt det, och jag tackar dig, att du åter erinrar
+mig vem du är och vem _jag_ är. Det är skrivet: _propter me demittas
+patrem et matrem_. Så är jag åter den rättrogna katolska kyrkan, som
+förklarar dig för sin förlorade son och frågar dig ännu vid gravens
+portar, om du vill övergiva det drav du ätit av och återvända till
+fadershuset.
+
+-- Och jag, svarade biskop Erik med högrest panna, även han på latin, jag
+är Guds evangeliska kyrka, som icke erkänner människoläror, utan allena
+Guds uppenbarade ord, och nu frågar jag dig, Gabriel Erici, om du vill
+återvända från din påviska villolära och bekänna dig till den tro, som
+Kristus och hans apostlar hava predikat för världen.
+
+-- Du glömmer, gamle man, att sexton sekler tala till dig med _min_
+kyrkas tro!
+
+-- Tolv seklers mörker har ej förmått utsläcka det sanna ordets och den
+apostoliska tidens ljus, som Gud åter uppväckte ur natten genom sin
+tjänare Martinus Lutherus för hundra år sedan.
+
+-- Vet du icke, avfällige biskop, att oräkneliga helgon och martyrer med
+sitt blod bevittnat den sanning du vågar så djärvt försmäda!
+
+-- Ja, säger profeten Jeremias, ända ut på dina klädefållar finner man de
+rättfärdigas blod, och du säger ännu: jag är oskyldig!
+
+-- Oss äro givna himmelrikets nycklar att binda och lösa, och jag binder
+dig i den helige Petri efterträdares namn.
+
+-- Herren säger genom Hesekiel: De själar, som I fången, skall jag lösa
+göra. Och jag skall sönderriva edra örngott och fria mitt folk utur eder
+hand, att I intet mer skolen gripa dem. Och I skolen förnimma, att jag är
+Herren.
+
+-- Det är nog. Vi återse varandra på den yttersta dagen. Då skall det
+heta: _Unus evehitur, alter manet. Respice finem_; jag tvår mina händer.
+
+-- Och jag tvår min själ i den levande vattukällan. Gå, olycklige
+tillbedjare av den babyloniska skökan, två dina händer i hennes orena
+blod! Jag går förut att bedja för dig.
+
+-- Fader... nej!... Jag behöver icke din förbön. Farväl!
+
+-- Och ändock vill jag bedja. Herren upplyse dig. Farväl!
+
+En dörr öppnades och slöts åter till. Biskop Erik sjönk vanmäktig ned i
+vilstolen framför manuskriptet till den postilla, med vilken han skulle
+trösta så många själar. Själv kände han sig som en bruten man. Biskopen
+hade segrat, fadern var tillintetgjord.
+
+
+  [D] På lejon och huggormar skall du gå.
+
+
+
+
+12. Brev från fröken Kerstin Fleming till
+hennes moder, fru Anna Gyllenbögel,
+född Horn.
+
+
+                                        Strömsholm den 28 martis 1616.
+
+                  Hjärtans allra käraste fru Moder!
+
+Min ödmjuka och kärliga hälsning, med önskan att Gud Allsmäktig månde
+bevara kära fru Moder vid god hälsa och sundhet, det jag ock dagligen
+beder om, oss alla till hugnad i denna tidens vedermöda.
+
+Ändock jag med kunglig majestäts kurir, som återvände från Stockholm till
+Åbo, redan skickat den goda tidning, att jag lyckligen överstått denna
+farligheten på Ålands hav, vill jag dock nu, när lägenhet gives med en
+annan beskickning till Åbo, låta kära fru Moder något mer veta om det som
+tilldragit sig på denna besvärliga resan samt efter min framkomst hit
+till Strömsholm.
+
+Jag anträdde färden från Åbo den tionde i denna månad klockan sex på
+morgonen. Vi körde med fyra slädar utåt isen, kuriren först och jag efter
+med Maju och Långström, men före oss gingo två skidlöpare, som provade
+isen, om den oss bära kunde. Den dagen kommo vi lyckligen över till
+Föglö, men nästa dag lopp inte så lyckosam av, ty när vi kommit halvvägs
+mot Eckerö, mötte vi en bred råka i havsisen, där vattnet porlade fram
+rätt som en fors, och som vi inte hade en båt, måste vi vända om igen.
+När vi då kommo tillbaka till Föglö, voro där tre nya resande, som ock
+ville över till Åland, nämligen en tysk doktor och hans tolk, som hade
+med sig en tattarepojke. Som det nu var en söndag, hade vi gärna farit
+till kyrkan, om inte kuriren haft så skräckeligen brått, så han inte
+vänta kunde. Vi fortsatte resan och hade lejt fyra karlar, som sköto
+båten framför sig; därmed kommo vi över råkan och kunde jämväl hjälpa
+andra däröver, ty en stor skara folk kom från öarna och ville till
+kyrkan, vilket var rätt nöjsamt att se i det klara solskenet på den
+blanka isen.
+
+Vi hade ännu långt till fasta Åland, när himmelen begynte mulna och vi
+fingo över oss storm med yrväder. Detta blev nu så tjockt och mörkt, att
+vi inte hittade vägen och måste tillbringa natten på en kal klippa. Jag
+vet nu inte, om vi där skulle frusit ihjäl, men doktorns tolk, som var en
+gammal lustig krigsman, visste råd för allting. Han hittade drivved,
+tände en god brasa, värmde åt oss öl, som han hade med sig, och stjälpte
+slädarna så, att vi fingo tak över huvudet. Så gick den natten skäligen,
+utom att tattarepojken illfänades och beständigt makade kolen så nära
+Maju, att kjorteln sveddes och hål brändes i strumporna, det han påstod
+vara nyttigt till att hålla sig varm med i kölden.
+
+Andra dagen kommo vi lyckeligen till Eckerö. Men där fingo vi rasta i sex
+dagar, eftersom sista stormen upprivit en part av isen på Ålands hav.
+Till vår förnöjelse blev dock en stark köld på tredje dagen efter vår
+ankomst till Eckerö, så att vi kunde tåligen vänta. Dock hade tiden
+blivit nog lång, där icke den tyske doktorn, som var en besynnerligen
+lärd och berester man, förkortat dagar och kvällar med underliga sägner
+om Välskland, Tyskland och endels Hispanien. Men inte förstod jag mig på
+hans kristendom; han prisade påven och Sigismundus, viljandes intala mig,
+att vår släkt alltid varit av sådant sinnelag. K. fru Moder skall inte
+tro, att jag lät locka mig därav till villfarelse.
+
+Den nittonde var isen bleven så stark igen, att vi dristade oss på väg
+och sade _valet_ åt doktorn och krigsmannen, som ville över till
+Tyskland, men Maju tog det hurtiga avsked av tattarepojken, som henne
+amuserat på resan, att hon undfägnade honom med en brav kindpust,
+sägandes detta också vara gott att värma sig med i kölden.
+
+När vi begåvo oss ut i mörkret klockan fyra på morgonen, reste vi först
+mellan öar och klippor, men vid klockan elva voro vi ute på stora havet,
+alltid låtandes prova isen framför oss. Där vi rastade för att fodra
+hästarna, syntes intet land framför oss eller bakom oss, allenast
+himmelens moln och någon enslig klippa, med snö betäckt; men de
+förunderliga färger av solskenet på isen och molnen kan jag inte till
+fylles prisa, ty sådant är av Allsmäktig Gud, som råder över hav och land
+och allt beprytt med förgyllande fägring. Annars är intet mer att
+förtälja, än att vi lyckeligen kommo till Grisslehamnen klockan mellan
+sju och åtta på aftonen. När vi kommo fram, hade min trogne Långström
+förfrusit sitt vänstra öra, och Maju föll att sitta med domnade ben, men
+som där inte blev någon vidare skada av, kunde vi rosa marknaden och med
+glatt mod säga det villa havet farväl.
+
+I Stockholm dröjde vi två dagar hos k. fru Moders k. fränka, fru
+Ulvsparre, som mig väl emottog och var vid god hälsa. Därifrån reste vi
+till Strömsholm, efter jag inte nu gav mig lägenhet att uppvakta min
+nådiga hertiginna i Linköping. Jag kom fram på eftermiddagen och blev
+strax införd till gamla drottning Karin, som nu är av ålder vit som en
+duva och icke går ut av sitt rum annars, än till kyrkan, dit hon i
+vackert väder låter bära sig i en porte-chaise. Jag kan inte nog
+förtälja, huru nådig hon var mot mig, sägandes att jag kom som en ljusens
+ängel till Ebba i denna ensligheten och skulle nu göra all min flit att
+få henne glader igen. Undföllo henne ock de orden, att det är som snö på
+blommor, när man i unga år mister sin hjärtanskär. K. fru Moder skall
+tro, att vid dessa orden kommo mig tårarna i ögonen, efter jag nogsamt
+visste huru kär drottning Karin förr hade unga Roosen, när hon måste taga
+gamle kung Gösta.
+
+Jag undrade vid mig själv huru jag skulle finna Ebba i denna
+prövningstiden, och var mer rädder, än min sed annars är, att frambära
+ärendet mitt, för vilket jag var kommen den långa vägen. Hon var fast
+mager och blek, det jag nog hade väntat, men stilla och tålig, såsom hon
+alltid varit. När hon såg mig, vart där i förstone ett så klart solsken i
+hennes fagra anlete, att jag tänkte: nå gudskelov, ännu kan hon töa, när
+där kommer vår efter vinterfrost. Men i detsamma tänkte jag, att det jag
+med mig förde var icke allenast snön på blommorna utan fastmer hårda
+haglet, och det stack mig som en lansspets i hjärtat.
+
+Ändock Ebba Brahe tog mig så kärligt i famn, förmärkte jag snart, att hon
+var rädder för det jag hade att säga henne. Vi talade första dagarna om
+de glada dagar, när vi lekte som barn tillsamman, och om gamla
+drottningen, och om k. fru Moders hälsa och min salige frände herr Evert
+och om herr Jakob Pontusson och andra krigshjältar, men intet kny om
+konungen eller det oss båda närmast på hjärtat låg.
+
+När vi så i try dagar lekt främmande, tog jag mod till mig och sade om
+kvällen, när hon följde mig till min sovkammare, att hon skulle nu vara
+min allrakäraste vän, som hon alltid varit, och höra det som jag hade att
+henne förtro av mitt hjärtas fullhet. Varpå hon svarade, att hon nog
+visste varom det var, men det kunde så gärna vara osagt till evig tid,
+efter det intet gott kunde vara. Gud skulle nog hjälpa henne att bära det
+värsta, om så bleve nödigt.
+
+Jag sade till henne: allt därför är jag nu hitkommen, att du skall få
+veta det värsta av mig och ingen annan, ty om hela världen sade dig det,
+skulle du inte tro det, men mig skall du tro. Och när jag sagt dig det
+värsta, skall jag ock säga dig det som bättre är, nämligen att du
+härefter bliver besparad mycken sorg och ovisshet, så att du kan vända
+dig helt till Gud och vara förnöjd med vad hans goda, behageliga vilja
+är. Ty allenast med ett sådant sinnelag skall lyckan på sistone falla dig
+stadigt till.
+
+Då förtäljde jag henne allt vad k. fru Moder redan vet om konungens tal
+med mig på Kymmenegård och dolde där intet. Vid jag talade, färgades
+hennes bleka kinder röda. Hon svarade inte ett ord, när jag så talade,
+men när jag ändat, uppreste hon sig och frågade om jag drömt det, ty
+annan sanning kunde där inte vara.
+
+Jag såg nu väl det jag länge fruktat och varför jag gjort denna
+besvärliga resan, nämligen att Ebba gensade i sitt hjärta allt vad andra
+sagt henne om konungens ändrade sinnelag och höll fast vid det hoppet,
+att han nog skrivit till henne som förr, men att man henne de breven
+förhållit. Jag måste då giva henne bevis att jag talat sant, och jag kan
+inte nog tacka dig, k. fru Moder, att du på Svidja gav i min hand de två
+kärleksvisorna, som konungen diktat och mig tillsänt, den ena svenska på
+Kymmenegård och den andra tyska till Pernå. Utan dessa papper hade varken
+jag eller någon annan kunnat övertyga Ebba om huru det rätteligen var.
+Men nu lade jag dem framför henne och bad henne dem noga genomläsa,
+sammanläggandes bokstäverna i den första, som voro _Christina F._, och i
+den andra, som voro _Fleming_.
+
+Jag vet inte huru länge hon stavade dessa papperen. Hon syntes inte
+förstå dem, eller inte kunna läsa för gråt, eller äntligen misstänkte hon
+något svek därunder. Men handskriften var henne för välbekant, för att
+hon kunde längre tvivla. Då kastade hon papperen från sig och såg mig an
+med sådana ögon, som jag aldrig kunnat tro, rätt som vore jag hennes
+dödsfiende. Men jag sade till henne med gråtande tårar, att det hade jag
+inte förskyllt, aldrig hade jag sökt konungens ynnest, som skulle vara
+min största hjärtesorg, därsom jag inte visste att den skulle hava en
+snar övergång. Jag lovade henne att aldrig återse honom, med mindre han
+vore förmäld. K. fru Moder vet, att Ebba haver ett hjärta som guld, och
+när hon sig något återhämtat ifrån den första hastigheten, sade hon sig
+väl förstå, att det kunde vara så som jag sade. Men nu kunde hon inte
+säga mer; hon ville betänka sig till i morgon.
+
+Jag kastade mig på min säng och grät. Men jag hade inte legat länge,
+innan Ebba kom tillbaka, föll mig om halsen och sade, att hon nu väl
+visste jag vore hennes uppriktigaste vän; jag skulle förlåta henne, att
+hon så hastig varit mot mig och inte strax velat tro det. Vi hade då ett
+långt och kärligt tal med varandra allt tills dager vart. Hon sade mig
+allt det som henne på hjärtat låg, och k. fru Moder kan väl förstå vad
+det var, men jag skriver nu inte om det, efter det hennes sak är och icke
+min. Allenast det kan jag inte förtiga, att efter den natten har Ebba
+haft mera ro i sitt sinne än förr på länge, när hon nu vet det visst, som
+förr var så ovisst och gnagde som en orm hennes hjärta. Sveriges
+drottning bliver hon icke, men i stället bliver hon en frimodigt
+undergiven kvinna, som fått frid med sin Gud.
+
+För den skull, k. fru Moder, skall du inte banna din envisa dotter, att
+hon så dumdristeligen givit sig ut på havsens isar i detta ärendet, det
+ändock på sistone torde varit till någon fromma. Drottning Karin sänder
+sin nådiga välönskan till allt gott, och likaledes betygar dig Ebba sin
+vördnad. Gud uppehålle k. fru Moder till ett långt liv och sällhet,
+önskar
+
+             min hjärtans kära fru Moders alltid hörsamma
+                  dotter och underdåniga tjänarinna
+                         _Christina Fleming_.
+
+P. S. Långström beder ödmjukeligen påminna, att Blacken bliver väl skodd
+nu i halkan. Jag haver ock just förnummit det ryktet, att Birkholt friat
+för konungen till en prinsessa av Brandenburg. Gud give så väl vore. Lev
+väl, vergiss mein nicht.
+
+                                                               _C. F._
+
+
+
+
+13. Herr Evert Karlssons begravning
+i Åbo domkyrka.
+
+
+En solklar eftermiddag i slutet av april månad samma år 1616 trängde
+sig en talrik människoskara kring stora ingången till Åbo domkyrka. En
+blond yngling, vars kappa och hatt förrådde en lantjunkare av
+herremannaklassen, närmade sig en bland mängden stående högrest gammal
+man och frågade honom vad denna folksamling betydde. Den gamle svarade:
+
+-- De säga att herr Evert Karlssons lekamen skall föras i dag från Kankas
+till domkyrkan, och man väntar nu sorgetåget. Gud välsigne herr Evert,
+han var en ärlig herre, som far hans i tiden, och en ärlig död dog han
+för konung och fädernesland.
+
+-- Ja, sade ynglingen, hela landet sörjer herr Evert Horn. Kände ni
+honom?
+
+-- Fadern kände jag gott; jag har tjänat under honom i Liffland. Det är
+hjärteblod i Hornar och Flemingar; jag hör mera till Flemingarna, men
+heder åt den som hedras bör.
+
+-- Har ni varit av Flemingarnas folk, så har ni väl ock tjänat gamle herr
+Klas? frågade ynglingen med synbart intresse.
+
+-- Något, unge junker; dock mera hans hästar. Jag var redan för gammal
+att tjäna i bondekriget. I stället lärde jag unge herr Johan rida, honom,
+ni vet, vars oskyldiga blod rann i sanden här utanför Åbo. Det var en
+stygg gärning, herre; men Gud allena dömer människors uppsåt.
+
+-- Kände ni herr Arvid Tönnesson och hans son Ivar av Tavastesläkten?
+frågade ynglingen vidare, upprörd av dessa minnen.
+
+-- Jag såg dem på Svidja och här i Åbo. Stoltare riddare ha icke suttit
+till häst framför ledet. De fingo sin blodiga bane i Viborg, men de voro
+män, unge junker, de voro icke oskyldiga piltar, som ingenting ont
+gjort.
+
+-- Säg mig: om en man, som den förre konungen låtit dräpa, efterlämnat en
+son, är det rätt eller orätt att sonen tjänar den nye konungen, som är
+son till hans faders baneman?
+
+-- Man svarar icke vem som helst på sådana spörsmål i dessa tider. Är ni
+Sten Ivarsson av Tavastesläkten, så spörj icke en av Flemingarnas folk i
+sådana ärenden.
+
+-- Jag är hans yngre broder, Bengt Ivarsson, och är hitkommen till Åbo
+för att söka inträde i konungens tjänst, om detta annars står väl
+tillsamman med ära och samvete, svarade ynglingen trohjärtat.
+
+-- Nå det var ärligt tal. Huru kunde jag också vara nog dum att taga eder
+för den oregerlige herr Sten? Efter ni frågar mig på ära och samvete, så
+skall jag svara eder, att människors måttstock är en annan än Guds. Oss
+har han givit den lag, att vi ock skola älska våra ovänner; långt mindre
+skola vi tillräkna söner vad deras fäder brutit. Gack, unge junker, och
+tjäna med gott samvete den nye konungen! Han är en rättskaffens ung herre
+och menar väl med landet; det säger en som tjänat hans faders fiender och
+som sett sin gård brännas av den förre konungens folk.
+
+-- Jag tackar eder, svarade ynglingen och tryckte hans hand. Ni vet mitt
+namn; så säg mig ock ert!
+
+-- Stefan är mitt namn, och mitt nybygge heter Ahtiala. -- Har ni sett
+den nye konungen?
+
+-- Aldrig.
+
+-- Då kan ni i dag få se hans blida anlete. Det sägs att han själv varit
+med på Kankas vid herr Everts likbegängelse, och nu tänker jag han kommer
+till kyrkan, när de nedlägga den döde i koret. Men vill ni, så gå vi
+förut in i kyrkan, efter vi där kunna se bättre. Jag känner
+kyrkoväktaren; han skall släppa oss in.
+
+Herr Bengt följde villigt Stefan, och de insläpptes genom en sidodörr.
+Ehuru det var full dager, brunno vaxljus på högaltaret, vars omhägnad,
+likasom pelarna, var klädd med sorgflor. Alltid skumt under valven, även
+i det klaraste solsken, mottog det ärevördiga templet endast en sparsam
+dager igenom de små fönstren, där man ännu såg en och annan glasmålning
+från den katolska tiden trotsa sekler och lågor.
+
+Kyrkan var nästan tom. Endast i några familjebänkar sutto adliga fruar
+och jungfrur, som velat i tid bereda sig plats att åse högtidligheten.
+I Tottska gravkoret brann en lampa, och där knäböjde en sorgklädd,
+beslöjad kvinnogestalt på det kalla stengolvet.
+
+-- Vem beder så ensam där borta i koret? frågade herr Bengt sin
+följeslagare.
+
+-- Det är fru Sigrid Tott, som knäböjer på sin moders, drottning Karins,
+grav.
+
+-- Kände ni drottning Karin Månsdotter?
+
+-- En fattig krigsman, som vandrat mycket omkring, måste väl känna den
+enda drottning som bott här i landet. Jag kom aldrig den gång till
+Liuksiala, utan att den välsignade frun lät först undfägna mig på det
+bästa i folkstugan och sedan kalla mig upp till sig att berätta för henne
+om forna dagar. Det fanns icke en fattig på många mils avstånd, som icke
+var dag välsignade henne i sin morgon- och aftonbön, och lika blid var
+hon mot alla, hög eller låg, vän eller ovän, ja mot själva herr Olof
+Stenbock, som varit så grym mot kung Erik i tiden. Jag minns nog den dag,
+när Stenbocken stack sig undan för hertig Karl och blev skjuten som en
+eländig flykting i skogarna, huru fru Karin då lät uppsöka hans döda
+kropp och begrava honom i vigd jord, vedergällande ont med gott... Mig
+var hon synnerligen huld för att jag var en bland kung Eriks bågskyttar i
+mina unga dagar; det fick jag ofta för henne förtälja. Och för fyra år
+sedan råkade jag just komma till Liuksiala, när hon låg på sitt yttersta.
+Jag fick komma till hennes säng och säga farväl åt henne, jag med alla
+andra av gårdens folk, och hon orkade intet mer tala, men hon gav fru
+Sigrid ett tecken att läsa för henne Johannes' första epistel, som är om
+ljuset och kärleken, och vid fru Sigrid läste mitt i andra kapitlet,
+förmärkte vi alla, huru den kära gamla fruns ögonlock sakta föllo ihop,
+och i den samma stunden vart hon saligen döder. Så var det med fru Karin,
+och dotter hennes, som nu beder i koret, brås uppå mor sin; sonen kände
+jag inte; han reste världen omkring undan kung Johan. Men dottersonen,
+unge herr Åke, lärer brås uppå morfadern, varandes en ostadig och
+hårdsint herre, duktig i slagsmål, såsom ock Tottesläkten hör till de
+styvare här i landet.
+
+-- Vem är den förnäma frun, som sitter ensam i högbänken närmast altaret
+med en uppvaktande kammarjunkare vid bänkdörren?
+
+-- Det är ståthållaren herr Johan De la Gardies husfru, Karin
+Oxenstjerna, den förnämsta i Åbo. Hovtjänaren, som nu träder fram till
+bänken, lärer förmäla, att sorgetåget snart kan förväntas.
+
+Gamle Stefan hade gissat rätt, ty strax därpå intogo två härolder sin
+plats vid stora ingången, dörrarna uppslogos, och processionen visade
+sig. Först intågade krigsfolket, så många som kunnat sammanbringas hemma
+i landet, medan hären låg i fält; därefter ett antal av den avlidnes
+underlydande bönder, efter dem Åbo stads borgerskap, sedan ett stort
+antal finska adelsmän. Efter dem följde härolder och fanbärare, efter dem
+den dödes kista, buren av officerare, och näst därefter Evert Horns änka,
+Margareta Fincke, med deras ende späde son, Gustav, buren av sin amma,
+samt alla hemmavarande medlemmar av släkten Horns båda grenar, till
+Kankas och till Åminne. Närmast efter dem följde biskopen med sina
+präster, efter dem ståthållaren och slutligen konungen själv, omgiven av
+en talrik och lysande svit, alla sorgklädda. En avdelning av vakten och
+två härolder avslutade tåget.
+
+Menigheten strömmade in och uppfyllde kyrkan.
+
+En sorgmarsch uppstämdes, en mässa sjöngs, biskopen höll ett kort tal
+framför högaltaret, där kistan hade nedsatts på en matta av svart sammet,
+och därefter började konungen, såsom i fält, strids- och segerpsalmen
+»Vår Gud är oss en väldig borg», vari alla närvarande instämde. Många
+ögon fylldes av tårar, och en fuktig glans i den unge konungens blickar
+vittnade om huru kär den hädangångne varit för honom, såsom för hela
+fäderneslandet.
+
+Kistan nedsänktes i gravvalvet, omgiven av de fanor, vilka den tappre
+fältherren själv i livstiden tagit från rikets fiender.
+
+Konungen växlade några deltagande ord med änkan, fru Margareta, och med
+fru Sigrid Tott, tryckte deras händer och gick att åter ägna sig åt
+rikets angelägenheter.
+
+
+
+
+14. När konungen var sin faders son.
+
+
+Dagen därpå hade ståthållaren Johan De la Gardie föredragning i slottet.
+Konungen var uppbragt över de mångfaldiga klagomål som fortfarande
+inlupo, än från fogdarna över böndernas motsträvighet att erlägga
+resterande gärder, än från bönderna över fogdarnas olagliga
+utpressningar. De la Gardie beslöt att avleda konungens vrede åt ett
+annat håll, där den med mera skäl kunde slå ned.
+
+-- Eders nåde vet, sade han, att bönderna i Virmo och flera härader
+blivit på vintern uppviglade av konung Sigismunds utskickade och satt sig
+till öppet motvärn mot fogdarna.
+
+-- Det vet jag, Gudi klagat, genmälde konungen bistert, och att så skett
+länder icke eder till synnerlig berömmelse.
+
+-- Jag har nu lyckats gripa en av dessa utskickade på Åland, och han
+hitfördes i går afton fängslad till slottet. Vad skall göras med karlen?
+
+-- Rannsaka honom först, häng honom sedan!
+
+-- Jag har rannsakat honom med den påföljd, att han icke kan undgå repet,
+men beklagligen tyckes han endast ha varit verktyg för den rätte boven,
+som undsluppit. Han pratar i vädret om tusen saker, men förtiger
+hårdnackat det som mest är nödigt att veta. Skall jag använda
+sträckbänken?
+
+-- Låt föra in honom hit!
+
+Ståthållaren gav en befallning, och snart infördes under bevakning en med
+tunga bojor belagd äldre man i ryttaredräkt, en Herkulesgestalt med ett
+frimodigt och jovialiskt utseende.
+
+-- Ditt namn?
+
+-- Ivar Bertilsson, kvartermästare i kunglig majestäts tjänst den tiden
+herr Klas Fleming förde regementet i landet, men sedan benådad, jämte
+många andra ärliga gossar, vid eders majestäts lyckosamma uppstigande på
+tronen.
+
+-- Så? Och du har brukat min nåd till att stämpla mot min regering? Du
+har låtit skicka dig av de polske till att uppvigla folket och att
+utsprida förrädiska plakater i landet?
+
+-- Med förlov, ers majestät, en fattig karl har inte råd att bestå sig
+mer än en Gud, en kung och en tröja. Jag är en kronans hund; när man
+säger till mig: _apporte_! så resonerar jag inte.
+
+-- Gott. Du skall också bli hängd som en hund. Vem var din huvudman här
+vid stämplingarna?
+
+-- Ännu i går skulle jag förr låtit rycka tungan ur halsen på mig, innan
+jag sagt hans namn, men i natt låg jag och frös i slottstornet och fick
+tid att betänka mig. Ivar Bertilsson, sade jag till mig själv, vad pocker
+har du för tack för att du varit en stövare åt Sigismundus? Rätt som en
+fähund här du smugit dig genom landet och slitit ont, men vad gott har du
+av'et? Jo, tom mage och tom pung. Hundra gyllen skulle du få i månaden
+och har icke fått femtio på ett halvt år. Stallmästare skulle du bliva i
+Warschau, men har icke en hästkrake här i landet, utan får lunka till
+fots genom kärr och mossar. Galgen blir din lön, Ivar Bertilsson; nej, då
+kan du hellre tjäna Gustavus, om han behöver en gammal pojke, som luktat
+krut i fem och tjugu år. För si, vad nu anbelanger den stora äran att bli
+ett helgon, så betackar jag mig och missunnar den inte åt dem som äro
+därtill mera klippta och skurna än jag.
+
+-- Håll dig till saken, karl! Vem var din huvudman?
+
+-- Jaså, med förlov, efter ers majestät är så nådig och frågar, så skall
+jag ock ärligen svara. Var jag icke honom så trogen, som fäste åt klinga?
+Men som en turk och en räv har han lönat min trohet. Vet eders majestät
+hur det gick till, när jag blev knipen på Åland? Jo, det gick så till,
+att allt var redan väl beställt, vi hade fraktat en skuta, som skulle
+föra oss över till Riga, och skutan låg färdig på redden; vi skulle ro ut
+i en båt. När vi redan voro i båten, kom jag ihåg, att jag glömt i gården
+en kutting öl, som allt var behövlig i vårkylan på sjön, och gick upp att
+hämta tingesten. Då kom en långbent länsman, som hade fått korn på oss;
+jag undan och han efter. När vi så kommo till stranden, vad tror ers
+majestät att jag såg? Båten hade lagt ut från stranden, när oråd märktes
+på landbacken, och så besveko mig de hedningarna och lämnade mig i
+sticket. Nå, jag säger ingenting om att den slyngeln Sam ännu därtill
+gjorde lång näsa åt mig, efter han nyss förut hade fått stryk, men
+prästen, ers majestät, han skall för den mandaten få vrida sig som en
+mask i skärselden! Jaså, jag skulle säga hans namn? Pater Padilla
+kallades han i Warschau och sades vara biktfader åt Sigismundus. Inte vet
+jag så noga, men från Rom kom han, det är säkert, det hade han brev på.
+
+Konungen växlade några ord med De la Gardie på latin: -- Påven har tussat
+på oss sin bästa spårhund. Denne Padilla har drivit böhmarna till
+förtvivlan och injagat skräck hos alla protestanterna i Tyskland. Karlen,
+hans hantlangare, är en bulvan, som icke fått titta långt i korten, men
+torde hända han något vet, som kan vara till nytta. Häng honom icke tills
+vidare, förvara honom väl, och låt honom prata. Och du där -- fortfor
+konungen på svenska till fången -- marsch tillbaka till tornet, och säg
+till att de icke låta dig frysa. Ditt liv hänger på att du talar
+sanning.
+
+-- Hade jag velat ljuga mig från repet, så hade jag väl kunnat hitta på
+bättre sannsagor och icke stått här med dessa fyra armbanden, genmälde
+fången, i det han utleddes, med en frimodighet som icke misshagade hans
+stränge domare. Vill ers majestät bevisa sin nåd mot en gammal krigsman,
+som slagits mot far hans, så ställ sex man i ledet med goda musköter och
+befall dem att sikta rätt mot Ivar Bertilssons breda bringa. Repet har
+aldrig varit rätt i hans smak.
+
+-- Har ni något vidare att förmäla? frågade konungen De la Gardie.
+
+-- En ung man, som kallar sig Bengt Ivarsson Tavast till Kurjala,
+anhåller att få träda i eders nådes tjänst vid adelsfanan.
+
+-- Ivarsson till Kurjala? Jag har nog av hans broder Sten. Det är ett
+obändigt blod i Tavastesläkten.
+
+-- Den unge karlen likar sig till att vara mera tam, genmälde
+ståthållaren småleende. Hans släkt är en av de äldsta i landet, och många
+hänga vid namnet Tavast.
+
+-- Och har jag icke redan sökt utplåna även den blodskulden? genmälde
+konungen motvilligt. För honom in!
+
+Bengt Ivarsson inträdde. Hans kinder voro vita som snö, och konungen
+misstog sig om anledningen därtill.
+
+-- Vad? sade han strängt. Vill du bli soldat och bleknar för den konung,
+som skall föra dig i striden?
+
+Den unge mannen förmådde icke svara ett ord.
+
+-- Gå! fortfor konungen i samma ton. Mina soldater skola kunna se
+djävulen själv i vitögat. Jag behöver män och icke jungfrupiltar.
+
+-- Värdigas höra mig! stammade den unge lantjunkaren, som dock kände
+tillräckligt Tavasteblod sjuda i sina ådror vid en beskyllning för
+feghet.
+
+-- Vad har du att säga mig?
+
+-- Om jag är blek, fortfor Bengt, så värdes icke förakta mig för att jag
+tänker på mina fäder!
+
+-- Din fader och din farfader ha dött förrädares död. Om du tänker på
+dem, varför kommer du hit? Varför inväntar du icke på Kurjala den första
+polska här som kommer att befria landet från mitt tyranni och att utropa
+dina förfäder som helgon?
+
+-- Värdigas än en gång höra mig! utbrast ynglingen, nu med vredens rodnad
+på sina kinder. Därför att mina förfäder dött förrädares död, ändock de
+förtjänat en annan lön för den trohet de bevisat den de ansågo för sin
+rättmätige överherre, därför står jag nu här. Jag kommer som en
+tropliktig undersåte, efter eders majestät ingen del haver i det
+förgångna, och jag bönfaller ödmjukeligen att få erbjuda eders majestät
+min ringa tjänst, på det att icke allenast mina fäders minne må upprättas
+i mig, det de intet behöva, men att ock eders majestät för min trohets
+skull må återgiva dem äran, när eders majestät icke kan återgiva dem
+livet.
+
+Gustav Adolf hade både av medfödd mildhet och politisk klokhet sökt
+utplåna de blodiga spår hans fader efterlämnat; men han var ömtålig för
+allt som vidrörde denna sträng och kastade skugga på faderns minne. Han
+var retad förut och brusade upp.
+
+-- Sitter du till doms över din konung, dåraktige pojke, och vill lära
+honom vad rätt eller orätt är? Gå, tacka din ungdom och oerfarenhet, att
+jag icke giver dig bättre besked om en undersåtes plikter! Jag har nog av
+eder, obändige Tavaster. Min fader, som I lasten, har av oförtjänt nåd
+återgivit eder Kurjala gård, den I förverkat. Sen till, att jag icke
+tager hans gåva tillbaka.
+
+Det fanns ögonblick, när den milde Gustav Adolf påminde om sin järnhårde
+fader, sällsynta ögonblick, men detta var ett. Ynglingen, som redan varit
+beredd att böja knä för den stränge härskaren, drog sig tillbaka, till
+hälften förkrossad, till hälften i vrede. Först på slottets borggård
+återvann han besinningen och utbrast i tårar av sårad stolthet.
+
+-- O, min moder, klagade han, du hade dock rätt! Välan, mitt beslut är
+fattat. Jag erbjuder min tjänst åt Sigismund. Rätt måste jag finna, här
+eller där.
+
+-- Sök rätt hos den domaren, som allena rättfärdig dömer människors
+uppsåt! yttrade bakom honom en välbekant röst. Den gamle Stefan stod på
+borggården och hade förnummit hans avbrutna ord.
+
+-- Skall då all rätt förtrampas på jorden? utbrast ynglingen häftigt.
+
+-- Och var fann jag rätt, när jag två gånger fördrevs från hus och hem?
+Jag förtröstade på Herren och byggde min gård för tredje gången. Där led
+jag åter övervåld, men varför skulle jag misströsta? Hjälparen kom i
+nödens stund, och så kommer han alltid. I dag har jag klagat hos konungen
+över fogdens utpressningar. Konungen har lovat undersöka min sak, och jag
+hoppas få rätt, men jag förtröstar icke på furstar, jag förtröstar på
+konungarnas konung.
+
+Vid dessa ord närmade sig en adjutant till Bengt Ivarsson med befallning
+att återvända till ståthållaren, som hade något att säga honom. Ynglingen
+gick, och Stefan stannade kvar. Om en stund kom Bengt tillbaka med
+gladare uppsyn.
+
+-- Nå, vad sade jag? yttrade Stefan småleende. Står rättvisan redan för
+dörren? Det var bittida.
+
+-- Ståthållaren räknar släktskap med oss genom min moder och säger sig
+hava stillat konungens vrede. Jag får ännu icke visa mig på en tid, men
+till midsommar tror han förvisst att jag får tjäna vid adelsfanan.
+
+-- Ja, det trodde jag om vår unge herre och konung. Han är hastig till
+mods som hela sin släkt, men han ångrar sig snart, och då är han blid som
+solsken. Gud vare lovad för sådana furstar. Nu skall rätt råda och orätt
+vika. Men i allting skola vi hava vår tröst till Herren allena.
+
+
+
+
+15. En midsommardag vid Trollböle.
+
+
+Trollböle heter en liten gård på östra kusten av den långt framskjutande
+halvön Hangö, som bildar sydspetsen av det finska fastlandet. Nejdens
+hela lynne förklarar de folksägner, som givit upphov åt gårdens namn.
+Halvöns ryggrad av ödsliga berg, där trollen trivas i klyftorna, reser
+sig tätt bakom gården. Tre små täcka och hemlighetsfulla insjöar mellan
+bergen, enkom skapade till skogsfruns speglar, uttömma sitt överflödiga
+vatten genom en liten förtjusande å, som slingrar sig mellan branta
+stränder till havet, matar en flitig kvarn och i sin mynning är en
+älsklingslekplats för stimmande fisk. Men när man, följande åns
+slingringar, nedstiger från de skrovliga bergen till gården på
+sluttningen, öppnar sig med ens en bländande utsikt över Pojo vik och den
+lilla staden Ekenäs med dess vita kyrka och rödmålade hus på motsatta
+stranden.
+
+Det är sant, att vid tiden för denna berättelse drog ännu ingen järnväg,
+såsom i våra dagar, sin raka vall med de frustande lokomotiven närmast
+havsstranden nedanför gården, men så stod i dess ställe urskogen hög över
+alla berg och sandslätter på halvön. Trollböle, som nu är fattigt och
+glömt, var då en förmögen gård, som svedjade skogen och hade sin binäring
+av sjöfart på Reval. I dag var allt ordnat till högtid: äldste gårdssonen
+firade sitt bröllop med gamle Stefans sondotter från Ahtiala, han, som
+förr bott på Hangö, där de unga då plockat lingon i skogarna.
+
+Det var midsommardag klockan ett på eftermiddagen. Gården var folktom,
+emedan alla voro i den med löv och blommor utsirade stadskyrkan, där
+brudparet vigdes. En femtonårig vallflicka satt ensam på bergsluttningen,
+vaktande gårdens kor. Hon företog sig att sjunga i ensamheten:
+
+             Och jungfrun hon gick sig i berger och mo.
+                 Hillevo, hallevo!
+             Nu haver jag mistat min silkelesko.
+                 Hallevo, melido!
+             Vem kunde det tro?
+             Nu går jag så barfot som kalvar och ko.
+                 Sio!
+
+             Och skogsrå hon traskar i hasselemo.
+                 Hillevo, hallevo!
+             Och haver du hittat min silkelesko?
+                 Hallevo, melido!
+             Jo, det skall man tro;
+             sexhundra små trollbarn ha fått den till ho.
+                 Sio!
+
+Medan hon sjöng, steg hon upp på höjden, för att se om icke brudtåget
+redan var synligt på vägen från staden. Ingen syntes, hon kände sig
+ensam, berget och skogen voro hennes enda förtrogna.
+
+Det väntade brudtåget ledde hennes tankar till den dag när hon själv
+skulle stå brud. Hon stannade vid en gammal mossbevuxen tall, klappade
+honom kärligt och sjöng nu i en annan ton:
+
+                      Och när jag står brud,
+                      så är jag så fin
+                      i pärlor och skrud,
+                      som gyllande skrin,
+                      och då säger prästen amen.
+
+                      Men tallen i skog
+                      min fästeman är,
+                      han tager mig nog,
+                      han har mig så kär,
+                      och nu säger berget amen.
+
+-- Det är en gammal fästman du fått, sade en förnäm adelsjungfru, som
+plötsligt uppenbarade sig med sin tjänarinna på berget och hört flickans
+sång.
+
+-- Han är nog så bra som en annan; han springer icke ifrån mig, han,
+svarade flickan och klappade åter lekfullt den trogne vännen.
+
+-- Har du hört när man väntar krigsfolket hit ifrån Hangö?
+
+-- Nej, vad hon säger! Krigsfolket? Vad skulle de göra här, när de få
+slåss därborta?
+
+-- Vet du icke att det nu är fred i landet, och nu kommer krigsfolket hem
+från kriget. Har du icke hört freden kungöras i kyrkan?
+
+-- Nej, vad hon säger! Är det fred? Nu skall stallpelle bli arger, för
+han tycker inte om krigsfolk, och oxa blir odrägliger, när han vädrar en
+knekt. Men där komma de; hi och hej!
+
+Och med flygande hår sprang flickan utför berget, för att betrakta
+brudtåget. I detsamma kom hon ihåg sin fattiga dräkt och slank in i
+badstugan, från vars glugg hon hade fri utsikt.
+
+Tåget närmade sig nu gården, företrätt av två spelmän till fots, av vilka
+den ene frampinade besynnerliga toner ur ett stort konstigt valthorn,
+medan den andre av alla krafter slog trumma. Efter dem följde två talmän
+åkande, sex brudsvenner ridande och sex brudtärnor åkande. Sedan följde
+brudparet, därefter kyrkoherden, mäster Sigfrid, åkande vid sidan av
+brudens farfar, sedan brudparets föräldrar och därefter övriga gäster.
+Den alltifrån hedendomen såsom helig ansedda eken hade sin tillbörliga
+andel i festtåget. All ungdomen bar ekkvistar i händerna, bruden bar
+kring sin panna en krans av eklöv och blåklint, medan brudparets och
+många andras seldon voro smyckade med fältens blommor.
+
+När man hunnit till gården, ledsagades brudparet i procession till den
+med ryor, löv och blommor festligt prydda stugan, där man först sjöng en
+psalm och sedan fick höra ett välkomsttal av den vördige mäster Sigfrid.
+Först därefter intogo vederbörande sina hedersplatser, och nu kringbjöds
+välkomstbägaren, en silverpokal från kung Göstas tider, fylld med starkt
+kryddat öl. Brudparet skulle dricka alla till, och en tenntallrik på det
+stora bordet påminde gästerna om att därvid lägga en skärv åt stupade
+fattiga soldaters änkor och barn. Därefter spredo sig gästerna. En del
+stannade vid ölet i stugan; andra gingo ut till det enstaka höga
+Trollberget i söder, vid vars fot upprann en helig källa, där man hade
+för sed att offra slantar, nålar och knappar, alldeles som i den hedniska
+tiden. Brudgummen hade redan kvällen förut varit nog förtänksam att där
+nedlägga en silverpenning åt skyddsandarna, och när nu bruden efter
+gammal sed offrade i samma källa en bröstnål av silver, trodde man sig
+hava blidkat naturmakterna.
+
+Några funnos likväl, som ännu icke ansågo detta tillräckligt. En äldre
+kvinna fann det vara alldeles nödvändigt att också blidka jungfru Maria.
+Hon trädde fram med en kruserlig nigning, doppade i källan en liten kvast
+av nio sorters olika blommor, bestänkte bruden med »vigvattnet» och gick
+sedan med dessa blommor nio gånger kring samma unga brud, under det att
+hon långsamt framsade följande besvärjelse:
+
+             Jungfru Maria gick sig i grönan lund,
+             trampade ormen på häla;
+             vad månde jag nu i denna stund
+             åt vänaste lilla bruda begära?
+             Sex ting fylla lador och kamrar väl:
+             rund säck, mång' barn och lång livstid säll,
+             god sundhet, kärlek, som icke sviker,
+             och sist att få komma i himmelrike.
+
+Därpå skulle bruden fästa blomsterna vid sin barm och lägga dem till
+natten under sin huvudgärd.
+
+Nu framträdde bland sällskapet en äldre axelbred man, som med mycken
+fyndighet sökt att dölja bristerna i sin slitna ryttardräkt under
+högtidens blommor och eklöv.
+
+-- Vad nu? sade han med en förtrolig nick, såsom till en gammal
+bekantskap. Huru står det nu till med katekesen? Vad säga biskop och
+konsistorium om att en så renlärig person som mor Agneta från Tovön
+intalar folket sådana vidskepelser?
+
+-- Nå, det må jag säga, genmälde hon, förunderliga ting får man se här i
+världen! Det är sannerligen första gången en sådan gammal öltratt som
+Ivar Bertilsson lämnar stånkan innan sista droppen är tömd. Biskop och
+konsistorium lära väl icke mindre förundra sig, när en sådan ärkepapist
+som besagde Ivar Bertilsson, den där nyss gick i påvedömet upp över
+öronen, med en fart blivit bättre kristen än annat hederligt folk. Och nu
+tager han sig för att predika, den där!
+
+-- Å fy skäms, att tycka illa vara för så litet, återtog mannen i den
+slitna jackan med samma godmodiga framfusighet som alltid utmärkt den
+manhaftige kvartermästaren Ivar Bertilsson. Kommer ni ihåg när jag tog er
+med båda händerna om nacken och kysste er mitt på Pojo kyrkbacke? Nå, det
+är allt tider sedan. Är ni led vid er man, så knyck bara i mig; jag står
+väl hos kunglig majestät och kronan, alltsedan jag såg Gustavus i ögonen
+utan att blinka. Ni må tro han tyckte att jag var en karl, och jag
+förstod att det kan bli en krigsman av honom med tiden, bara han får
+bättre förstånd att sköta hästar. Det har jag sagt honom, och sedan jag
+nu givit Sigismundus på båten, så är jag kunglig majestäts tropliktige
+hovslagare och första karl vid mönstringarna. Men si, det går över ert
+förstånd, strömmingssaltare! En sak ångrar jag, och det är att jag ej
+beställde ett lagom rep åt den oduglingen Sam. Nå patern, ja han skulle
+vara en rar konfekt åt Belsebub. Men vad det angår, att jag skulle hava
+lämnat stånkan halv, så är det lasteligt tal om en krigsman. Visst blev
+hon halv, för det jag väntar få se adelsfanan rida fram här på
+landsvägen. Men säg, må de nu hinna dricka allt tomt, innan jag hinner
+tillbaka till stugan?
+
+Mor Agneta hade tåligt avbidat det långa talets slut, i hopp att få svara
+med ord och inga visor, men hennes hopp blev besviket. Tre eller fyra
+fänikor söderifrån kommande kavalleri närmade sig i sakta skritt och läto
+från sin trumpeter höra en munter hälsning. Det var mest ungt folk, men
+som redan bestått mången het dust och nu glada återvände till
+fäderneslandet. De hade prytt sina stormhattar med gröna kvistar och
+instuckit blommor i musköternas mynningar, likasom hade även de varit
+bröllopsgäster.
+
+Emellertid voro ryttarna icke inbjudna till bröllopet, där intet visthus
+kunnat stå ut med deras friska aptit; och så van en krigare var i dessa
+oroliga tider att komma som objuden gäst varhelst han behagade, skulle
+fänikorna sannolikt ridit Trollböle förbi, därest icke anföraren
+oförväntat kommenderat halt. Anföraren var Klas Fleming, och anledningen
+till hans order var ett oförmodat möte med hans syster Kerstin Fleming,
+som kommit från Svidja för att här få trycka hans hand, innan han en
+kvart mil härifrån svängde av åt väster på vägen till Åbo. Fröken Kerstin
+hade varit nog förtänksam att även ihågkomma sin broders folk, och hennes
+tjänare hade i staden uppköpt allt som behövdes till den enkla måltid de
+nu hade i ordning på bergsluttningen invid landsvägen.
+
+Medan alltså de båda syskonen Fleming under förtroliga samtal tagit plats
+på en av bergets naturliga vilobänkar, sutto ryttarna muntert av och läto
+den opåräknade undfägnaden smaka sig väl. Bröllopsgästerna fingo
+likaledes ett oförväntat nöje av denna anblick. Ivar Bertilsson ansåg sig
+som en självskriven gäst även vid detta andra gästabud, blandade sig med
+viktig min i ryttarnas upplösta leder, sparade icke nyttiga lärdomar för
+den oerfarna ungdomen och delade broderligt deras bröd, fläsk och öl.
+Hästarna voro, i hans tanke, under all kritik. Han skulle icke vara det
+minsta förvånad, om han hörde dem grymta. Och huru voro de skodda sedan!
+Käringar hade skott dem; gingo de icke som kattor på hal is! Och vad
+sadlar och remtyg angick...
+
+-- Nå, nu kan det vara nog, avbröt honom en skäggig veteran, som ledsnat
+vid detta prat. Vad har han ridit för kameler i sina dagar, efter han
+icke bättre förstår sig på våra finska stridskampar? Håll ut en stund i
+ett gott napptag, så skall han få se de lättfärdiga polska och ryska
+grannlåtshästarna flåsa efter andan, så att de storkna, medan våra kampar
+bli muntra först när de fått betänka sig någon timme i värsta leken. För
+resten skall jag säga honom, kamrat, att är ryttaren bra, nog får han
+folk av hästen.
+
+-- Det är just det jag har sagt Gustavus, återtog konung Sigismunds
+tillämnade stallmästare med sin vanliga tvärsäkerhet, i det han hämtade
+andan efter en ny klunk. Men vem frågar nu för tiden efter en gammal
+krigsmans råd? Pojkar, som redo käpphäst när jag suttit tjugu år i
+sadeln, mena sig nu förstå den saken bättre. De skulle ha sett Svidje
+Klas, som folk kallade sotnäsan! Det var en karl att rida tvärt igenom
+muren, så att det rök om honom.
+
+-- Red han icke tvärt igenom stenmuren, så kunde han väl sätta över den,
+inföll gamle Stefan, som ock vandrat ut från bröllopsgården för att se
+huru nutidens ungdom redde sig i stigbyglarna. Nog hade jag suttit i
+sadeln i tjugu år, när Ivar Bertilsson ännu red käpphäst; men icke
+tilltror jag mig därför att undervisa Gustavus.
+
+Vid dessa ord framträdde ur skaran en ung ryttare och räckte veteranen
+från kung Göstas tider trohjärtat handen.
+
+-- Guds fred, fader Stefan! Tack för ett gott råd på Åbo slotts
+borggård!
+
+-- Min själ är det icke unge herr Bengt Ivarsson från Kurjala! utropade
+den gamle överraskad. Jag väntade icke så snart återse eder.
+
+-- Och ni väntade icke att återse mig som simpel ryttare vid adelsfanan?
+Men det kan vara så gott att tjäna sig upp i graderna med eller utan
+förfäder. Varje släkte må bära sin egen skuld eller sin egen ära. Jag har
+nu tjänat kungen som knekt jämnt ett år och lärt mig att rida en ovän på
+livet; vill nu kungen göra mig till kornett, så gör han det för min egen
+skull och icke för det att jag heter Tavast.
+
+-- Rätt så, unge man, genmälde gamle Stefan och besvarade kraftigt
+handtryckningen. Nog blir det karl av eder, herr Bengt, och en så bra
+karl, som någonsin burit det frejdade Tavastenamnet. Med sådant folk
+skall vår konung gå med seger till världens ände.
+
+
+
+
+16. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar.
+
+
+Klas Hermansson Fleming var en av dessa den energiska handlingens män,
+som tala föga, emedan de beständigt äro upptagna av att omsätta tanken i
+praktiska verk. Han kunde känna både djupt och varmt, men dessa känslor
+lågo begravna under ett finskt lugn, som de, vilka icke kände honom,
+ansågo för flegma. Systern Kerstin förenade hans energi med en vekare
+själ och ett livligare lynne. Hon kunde tala och svärma; känslan fick
+ofta makt över henne, men såsom brodern översatte sina tankar, så
+översatte hon sina känslor i handling.
+
+De sutto vid varandras sida på klippan, medan solen begynte sänka sig
+emot väster. Sedan de växlat förtroliga ord om sina närmaste och sig
+själva, förde Kerstin samtalet på freden i Stolbova och frågade vad
+hennes broder tänkte därom. Han sammanfattade sin mening på sitt vanliga
+korta sätt:
+
+-- Ryssland är bundet, Polen vanmäktigt, Finland får lugn att växa i
+kraft, och Sverige är på väg att bliva en stormakt.
+
+-- Sverige har segrat med Jakob De la Gardie och Finland med Evert Horn.
+Jag tycker om att de dela så.
+
+-- De la Gardie och Horn ha gjort mycket; men nu börjar konungen växa
+sina fältherrar över huvudet. Han går längre än sina lärmästare.
+
+-- Men han kan stupa i fält som Evert Horn.
+
+-- När har en konung stupat, innan han uppfyllt sitt värv?
+
+-- Jag har hört sägas, att Harald Hårfager glömde sitt rike för en
+trollkvinna.
+
+-- Glömde han? Nå, då tog han igen det. Ebba Brahe tröstar sig, och
+konungen har längesedan gjort det.
+
+-- Jag talar icke om henne, som skulle ha blivit den värdigaste
+drottning. Det finns prinsessor som vore mindre värdiga.
+
+-- Är du svartsjuk?
+
+Kerstins kinder övergötos med en glödande rodnad, och det harmade henne.
+Hon svarade: -- Man är svartsjuk endast på sina likar.
+
+-- Var lugn. Kärleken är en barnsjukdom, och konungen är icke mera ett
+barn.
+
+-- Är du viss därpå?
+
+-- Så viss, att det blir med rikets råd han kommer att överlägga om sin
+nästa kärleksförbindelse.
+
+-- Och likväl kan han drömma!
+
+Riddaren, som icke var någon drömmare, uppstod.
+
+-- Mitt folk är marschfärdigt, jag måste nu lämna dig. Farväl, Kerstin!
+Det är skada, att du icke är en född prinsessa av Brandenburg, då du dock
+är född drottning. Men -- du är en Fleming; jag vet ej vad du har att
+avundas en Brandenburg.
+
+Och han avlägsnade sig med hastiga steg. Kort därefter satt han åter i
+spetsen för sin trupp och red bort.
+
+Kerstin Fleming blev tankfull kvarsittande på klippan och återkallade i
+sitt minne sagan om den farliga punkten på firmamentet. Det var nu allt
+förbi, som en spöksyn; hon hade förblivit trogen sig själv och sin
+vänskap. Hädanefter skulle hennes stjärna tindra obemärkt, långt från
+troner och faror.
+
+Då närmade sig henne mäster Sigfrid, som kom från bröllopsgården. Hon
+kallade honom vid namn och bad honom taga plats vid hennes sida.
+
+-- Återvänder ni redan till staden, vördige fader? frågade hon.
+
+-- Jag har lämnat därinne dem som fröjdas åt detta livet. Vid min ålder
+tänker man på det tillkommande.
+
+-- Jag har något att tacka er för, mäster Sigfrid. Minns ni, att ni en
+gång har ställt ett oförståndigt barns horoskop? Ni förutsade något, och
+det har inträffat. Bruka edra förutsägelser alltid slå in?
+
+-- Jag kan misstaga mig. Människan spår och Gud rår. Allrakäraste fröken,
+tro hellre spåmannen i edert samvete; han ljuger aldrig.
+
+-- Mäster Sigfrid, ni talade om er ålder. Vet ni väl, att ni är yngre än
+jag? Ni kan vad jag icke mera kan -- ni kan drömma.
+
+-- Alla människor kunna drömma.
+
+-- Icke jag. Minns ni vad ni en gång sade mig: det är något som dör i den
+människa, vilken står Jupiter mot. Ni sade sant: det är förbi med min
+konst att drömma. När någon kastat sitt hjärta i elden och det brunnit
+till aska, drömmer man icke mer.
+
+Mäster Sigfrid betraktade henne förvånad och nästan med stränghet.
+
+-- Det är icke möjligt, det strider mot Guds vilja och mot naturens
+lagar. Hjärtat är ett illfundigt ting; det ställer sig som vore det aska,
+och då glöder det som en kolmila i osynliga djup. På det rum, där vi stå,
+drömmer naturen om en ny himmel och en ny jord. I den stund vi här stå,
+drömmer seklet om kommande sekler, våren om sommar och minuten om
+evighet. Skulle ni ensam vara utan framtid och utan själ?
+
+-- Vördige fader, jag vet, att sädesmannen sår korn i askan, och Gud kan
+väl utså i mig ett nytt liv. Förklara för mig vad ni sade om denna vår
+tid. Är han ung eller gammal?
+
+-- Han är gammal av seklernas arv, och han är ung av det tillkommandes
+livskraft. Jag väntar att ännu med dessa mina gamla, slocknande ögon få
+skåda förunderliga ting. Jag väntar Antikrist, som skall föregå de
+yttersta tiderna.
+
+-- Huru, vördige fader? Ni väntar Antikrist, och ni säger dock att vårt
+tidevarv är ungt av det tillkommandes kraft?
+
+-- Ja, jag vill icke dölja för eder, min kära unga fröken, att
+besynnerliga tecken nu i två år visat sig uppå himmelen och stadigt
+fortfara, så att ju en blinder kan märka någonting stort och fruktansvärt
+vara i kommande. Icke allenast att man mångenstädes sett krigshärar
+strida i luften, kommande nordanefter och mötande andra ifrån ostsunnan,
+eller att tecken nu ske i solen och månen och havens vågor mycket bullra,
+som Skriften förutsäger. Fast märkeligare är, att Mars, Jupiter och
+Saturnus nu stå i en sådan konjunktion, som näppeligen varit någon tid
+förr, och faselige kometers dimbor utbreda sig över världen, de där oroa
+samteliga planeter och likasom rycka med sig himmelens krafter. Detta
+betyder, att vi nu snarligen måste förvänta ett sådant stort, långvarigt
+och gruveligt krig, som icke haver varit sedan hedningarnas tid, och lära
+väl Gog och Magog nu icke underlåta att uppresa sig mot kristenheten,
+havande sitt huvud i Antikrist, syndens människa. Men si, just när sådana
+svåra tider tillstunda, utrustar Gud sitt folk med en ny kraft, så att
+det varder såsom ett ungt lejon, till att stadigt emotstå den kommande
+vedermödan. Och det är min _sententia_, efter mitt ovissa förstånd, att
+besynnerligen Sveriges rike med Finland, som är dess utanverk, denna
+tiden skall uppstiga till större välmakt och styrka än någon tid förr och
+alltså varda den Mikael, vars harnesk är Gud och vars ljungande svärd
+skall nedlägga Antikrist. Därtill haver Gud kallat sin utkorade hjälte
+Gustavus Adolphus, vars tecken mäster Tycho redan i mina unga dagar såg
+på himmelen i den stjärnbilden Cassiopea. Han skall göra't.
+
+-- Sade jag icke rätt, fader? Ert tal är som när man drömmer vid aderton
+år. Men ni säger intet om er själv. Och jag har dock en gång hört er
+drömma om ett högt, härligt torn, där stjärnhimmelen låg utbredd i sin
+klarhet så nära framför er, att ni nästan kunde omfamna skapelsen. Jag
+har hört er drömma om de skönaste instrumenter, vilka människans snille
+uppfunnit för att utforska rymderna, och de voro edra. Ni var ung, ni var
+rik, och ni riktade stjärnkunskapen med de mest förvånade upptäckter.
+Under edra fötter låg världen, och över er stod endast Herren Gud.
+
+-- Ja, så var det, så syntes det mig, sade den, gamle mästaren tankfull.
+»Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig.» Men
+lovad vare Gud, att jag från dessa frestande drömmar uppvaknade gammal
+och glömd i min fattiga koja, vid mina bräckliga hemgjorda rör och
+cirkelmått. Ho är jag, Herre, att jag vill mästra din skapelse? Var var
+jag, när morgonstjärnorna lovade dig?
+
+-- Därför att ni är ödmjuk, fader, har dock Herren givit er profetians
+ande och vishet att läsa stjärnornas skrift. Ni kan icke förneka Guds
+gåvor. Vad säger ni om er själv?
+
+-- Jag är den myran, till vilken Herren sade: gack, drag ditt strå, och
+bliv förgäten! Jag är i dag en profet, och ingen tror mig; jag är i
+morgon borta, och ingen minns mig. Kanske skall efter långa tider någon
+enslig vandrare stanna om kvällen på bergen vid Pojo vik, tänka på någon
+gammal saga ifrån sin barndom och säga till sig själv: här vandrade i
+forna dagar en man, som trodde sig kunna läsa Guds skrift på himmelen.
+Jag har glömt hans namn; han levde i ett okunnigt tidevarv, när man ännu
+trodde på stjärnornas inflytande.
+
+-- Ja, fader, det är möjligt att ni har rätt. Men då, när vårt land är
+omstrålat av ett högre och klarare ljus, då skall man åter framleta ert
+namn ur de gamla böcker och säga till varandra: han var den förste lärde
+forskaren, som Finland födde åt vetenskapen och världen. Han var fattig
+och förgäten, han led stundom förföljelse, ofta otack; men se, vilka ting
+han uträttat med sina små hjälpmedel, och se, vilken rad av efterföljare
+han funnit på forskningens bana! Så är det nu ringa konst eller ära att
+bygga det färdigt, som företrädare grundlagt; men det är ära, att bygga
+en grund, som består genom tidevarven.
+
+-- Kära unga fröken, ni sade mig nyss, att jag var yngre än ni. Men när
+har väl jag i mina skönaste ungdomsdrömmar kunnat måla så fagra rosor på
+aftonhimmelen, som ni nu målar för mig vid horisonten av eftervärlden?
+Tack för att ni gjort en gammal fattig man rikare och lyckligare än
+mången som vandrar i livets fagraste blomning! Solen går ned; låt oss
+prisa Gud!
+
+Och såsom hade hela naturen villigt följt denna uppmaning, spred sig vid
+den gamle mästarens ord ett glödande skimmer över havsviken, stränderna,
+bergen och skogarna. Näktergalen slog sin drill i en hög ek vid
+havsstranden; taltrasten besvarade hans hälsning från en fura på berget;
+brudvisor ljödo från Trollböle gård, och vallflickan, som icke var bjuden
+till bröllopet, sjöng med klar röst sin ensliga visa vid stranden av ån.
+Midsommarnatten sänkte sig tyst och doftande över nejden, utan mörker och
+utan sorg. Landet hade framför sig fred och välmakt, naturen hade framför
+sig sommar och frukt. Den snöiga, bistra norden drömde än en gång om sin
+lyckliga ungdomsdröm.
+
+----------------------------------------------------------------------
+
+                              INNEHÅLL.
+
+
+   1. Storm i skärgården.                                         3
+
+   2. Om tiden för denna berättelse och om den brune mannen.     10
+
+   3. Om färden till Ekenäs och om ett kronans skepp.            17
+
+   4. Stjärntydaren.                                             24
+
+   5. Om en solstråle i hösten.                                  34
+
+   6. Den farliga punkten på firmamentet.                        42
+
+   7. En natt och en morgon på Kymmenegård.                      51
+
+   8. Helsingfors lantdag.                                       60
+
+   9. Vinterafton i ödemarken.                                   68
+
+   10. En sammansvärjning.                                       76
+
+   11. Den gamla och den nya tron i kamp om människohjärtan.     85
+
+   12. Brev från fröken Kerstin Fleming till hennes moder, fru
+   Anna Gyllenbögel, född Horn.                                  93
+
+   13. Herr Evert Karlssons begravning i Åbo domkyrka.          100
+
+   14. När konungen var sin faders son.                         105
+
+   15. En midsommardag vid Trollböle.                           112
+
+   16. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar.                       120
+
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Ungdomsdrömmar, by Zacharias Topelius
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK UNGDOMSDRÖMMAR ***
+
+***** This file should be named 27249-8.txt or 27249-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/2/7/2/4/27249/
+
+Produced by ronnie sahlberg, Torbjörn Alm and the Online
+Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.