diff options
Diffstat (limited to '27249-8.txt')
| -rw-r--r-- | 27249-8.txt | 4129 |
1 files changed, 4129 insertions, 0 deletions
diff --git a/27249-8.txt b/27249-8.txt new file mode 100644 index 0000000..29f951b --- /dev/null +++ b/27249-8.txt @@ -0,0 +1,4129 @@ +The Project Gutenberg EBook of Ungdomsdrömmar, by Zacharias Topelius + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Ungdomsdrömmar + historisk berättelse + +Author: Zacharias Topelius + +Release Date: November 12, 2008 [EBook #27249] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK UNGDOMSDRÖMMAR *** + + + + +Produced by ronnie sahlberg, Torbjörn Alm and the Online +Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net + + + + + + ZACHARIAS TOPELIUS + + UNGDOMSDRÖMMAR + + * * HISTORISK BERÄTTELSE * * + + + Stockholm. Albert Bonniers förlag + +---------------------------------------------------------------------- + + + + _Copyright. Albert Bonnier 1912._ + + + STOCKHOLM + ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1912 + +---------------------------------------------------------------------- + + + + +1. Storm i skärgården. + + +Två gamla fiskare stodo på den klippiga stranden av Tovön i Ekenäs +skärgård vid sydfinska kusten och hängde sin not att torka, sedan de +förgäves sökt att draga ett varp i den växande stormen. Tjockan, blandad +med snö och regn, drev in från sjön, insvepte ön och klängde sig som +täta, virvlande ullflagor i tallarnas kronor. Vinden var ostlig, ett +streck på syd; han kom från Ingermanlands ödsliga kärr, hade vuxit av +luftdraget i Nevans floddal, därifrån sträckt sin flykt över Finska viken +samt arbetat sig upp till fullt raseri, när han nådde nyländska +skärgården. Så långt man kunde se, där tjockan tidtals glesnade, stodo +alla undervattensgrund i vitt skum, och bränningarna fräste tornhögt mot +alla framspringande bergsuddar på vindsidan. + +De två männen hade stillatigande slutat sitt göromål och voro redo att +återvända till sin stuga, när ett för stormen drivande fartyg icke långt +från kusten otydligt skönjdes i snötjockan och ådrog sig deras +uppmärksamhet. Påtagligen hade seglaren förlorat sitt roder i +brottsjöarna eller möjligen avstött det mot något grund, från vilket +vågen i nästa ögonblick åter lyft honom bort, ty han drev redlös för +sidan, hans klyvare fladdrade i trasor, och ett revat märssegel, som han +ej lyckats bärga, påskyndade numera endast hans undergång. + +-- Han har ej långt kvar, den där, yttrade buttert den ene fiskaren, i +det han höll handen över ögonen, medan regnet slog honom mot ansiktet. + +-- Det är en Rigabo, genmälde den andre. Bra sjöbåt i lagom kultje, men +hin och inte jag ville styra honom när roderhakarna sprungit. + +-- Varför höll sig inte den dumlingen utanför Jussarö, där han haft rent +vatten? återtog förste notkarlen. + +-- Varför? menade den andre med ett strävt löje. För att vår vassbuk är +fetare, och han ville dela fångsten med oss. Men det är så gott att vi +göra båten klar, Simon: han kommer aldrig helskinnad över Fagerströms +grund. + +Det visade sig snart, att karlen vid noten kände sitt farvatten. Inom +mindre än fem minuter låg skonerten på grundet, kastades ett par gånger +framåt under våldsamma stötar, blev därefter liggande orörlig på sidan +och överspolades av bränningarna. + +Grundet låg endast hundra famnar från stranden. De två männen voro redan +i båten och ansträngde sina seniga armar för att roende uppnå vraket. + +Efter en timmes hårt arbete återvände de med sex skeppsbrutna till det +smala sund, som förde till en skyddad båthamn vid Tovön. Tre av +skonertens besättning hade funnit sin grav i vågorna. + +De överlevande fördes till fiskarestugan, värmdes och torkades vid en +sprakande brasa samt undfägnades med bröd, strömming och kokta rovor. Tre +bland dem voro väderbitna sjömän, talande endast tyska, och det befanns +att deras kapten hade gått till bottnen. De tre övriga hade varit +passagerare ombord på det förolyckade fartyget. En talade svenska; två +sökte förgäves göra sig förstådda med en blandning av polska, ryska och +tyska. Fartyget hade varit destinerat från Riga till Viborg med korn och +ärter, sprungit läck och sökt skydd i lä för Jussarö, men därvid mist +rodret och drivit på de överallt i denna farliga skärgård lurande +grunden. + +Sjömän äro sig lika överallt och i alla tider: när de tre Rigamatroserna +åter befunno sig torra och mätta i den varma stugan, sträckte de ut sina +trötta lemmar på halmbäddarna och slumrade sorglöst, utan vidare tanke på +dagens skeppsbrott eller den föregående nattens ansträngningar. + +Medan Tovöfolket sålunda visade sin gästfrihet mot de skeppsbrutna hade +värden i huset, Nils Andersson, med sin förut nämnde notkarl Simon +begivit sig ut till stranden till det mera inbringande och i deras mening +lovliga arbetet att bärga vad de förmådde från det förolyckade fartyget +och behålla detta byte som god pris. Strandrätten var då ännu ansedd +såsom ett lagligt näringsfång bland alla kustbor, och om man på finska +kusten icke just formligen bad »vår Herre välsigna stranden», så är det +mer än troligt att den hederlige Nils Andersson och hans medhjälpare +visade minst lika mycket nit att plundra de skeppsbrutnas egendom, som de +förut varit nitiska att bärga deras liv. + +Tovövärdinnan, som bar det vackra namnet Agneta, skulle icke varit kvinna +och nyländska, om hon icke begagnat tillfället att anställa en mönstring +med de tre av hennes gäster, som ännu höllo sig vakna. En av dem, en +lång, mager, äldre man, klädd i brun rock och bruna underkläder, satt +tigande framför elden, medan hans kloka och skarpa grå ögon spejade kring +med oroliga blickar. Den andre av passagerarna var en snedvuxen pojke om +sexton eller aderton år, med svart hår, plirande ögon, buktig näsa, och i +värdinnans föreställning påtagligen en tattare, så mycket mer som hans +långa fingrar och en nästan fågelartad, trippande rörlighet läto befara +vissa anlag för begärelse till husets lösegendom. Men då denne pojke +synbarligen endast var tjänare åt den tredje i sällskapet och för +ögonblicket sysselsatt att rengöra dennes besporrade ridstövlar, beslöt +mor Agneta att förnämligast hava ögonen på besagde tredje person, vilken +syntes henne vara den förnämligaste och därtill hade meriten att kunna +göra sig begriplig på svenska. + +-- Han är väl född här i landet, efter han talar som folk, han? frågade +gumman med oskyldig min. + +Den tilltalade, en grovlemmad man om vidpass femtio år, klädd i +ryttaredräkt och av ett jovialiskt utseende, hade nyss förut anställt ett +grundligt nederlag bland rovorna och sträckte sig nu makligt på en bänk, +i det han utdrog och avtorkade en lång huggvärja. I stället att besvara +den snärjande frågan, strök krigsmannen sina väldiga, knävelborrar och +frågade i sin tur: + +-- Har ni öl? + +-- Var skulle fattigt folk taga öl vid mickelsmässan? Saltvatten ha vi, +så det förslår; skall det vara mer av den sorten? genmälde gumman, som +icke tyckte om krigsmannens förtroliga ton. + +-- Hör nu, mor, återtog denne med en gäspning, känner ni klangen av +Riga-mark? Och därvid skramlade han med en välförsedd skinnpung, +instucken i svärdsbältet. + +Mor Agneta betraktade ömsom sporrarna ömsom läderpungen och lät förstå, +att öl kunde väl fås från staden, men för närvarande hade hon endast såd +-- ett slags buljong på fisk, vilken stundom förvarades som en +läckerhet. + +Krigsmannen behagade skratta och befallde på polska sin tjänare att se +åt, om man bärgat någon öltunna från fartyget. Men knappt var pojken sin +kos, innan krigsmannen ändrade ställning, så att han vände ryggen åt +mannen i bruna rocken, blinkade förtroligt åt mor Agneta och yttrade med +en flödande talegåva, som märkbart stack av mot hans förra lakoniska +uttryckssätt: + +-- Vill ni ha en hund, mor, så tag den där pojken. Vill ni ha en katt, så +är han en katt, och vill ni ha en räv, så kan ni icke få någon bättre. +Jag vill vara stekt som en nors, om icke Sam luktar till allt vad ni +säger, och om ni är den ärligaste människa som går i kjol, så skall han i +morgon kunna berätta saker som föra er i galgen. Fördöme den hedningen, +han har alla språk i sin näsa. Jag kan icke umbära honom, men om er gubbe +knäcker nacken på honom, så gör han en hederlig gärning. + +-- Bevare oss! ropade mor Agneta med oförställd häpnad, är sergeanten en +kristen människa och drager sådana tattare in i landet? + +-- Kvartermästare, om ni behagar, återtog krigsmannen, rätande ut sina +breda skuldror, och för resten kanske en smula bättre kristen än ni, i +all vänskap förstås. Kanske har ni hört talas om Ivar Bertilsson? + +-- En har jag hört talas om. Han höll med de påviska och tjänade Svidje +Klas mot salig kung Karl. Somliga sade att han gick med herr Arvid på +korvtåget över till Sverige och blev kastad i sjön med en sten om halsen +vid Kastelholm. Andra berättade att han var med vid Sankt Mårtens, när +herr Axel Kurck fick på pälsen, och där red han undan med sådan fart, att +han blev kvarsittande på en gärdsgård med en stör genom veka livet. Det +är snart tjugu år sedan. + +-- Jaså. Nå, kanske ni hört ännu något mer om Ivar Bertilsson? + +-- Folk sade honom vara så stark, att han kunde slå in sin näve i +ekbordet och att han ridit ihjäl bönder som får på Ilmola is. Kantänka +sådana ogudaktiga sällar! + +-- Nå vid min bästa fux, om jag hade honom, är det icke sköna bedrifter +ni hört om Ivar Bertilsson! Om han nu icke låge dränkt i Ålands hav eller +spetsad på en gärdsgårdsstör i Sankt Mårtens, skulle han dansa ett varv +omkring med er... så här ungefärg... + +Vid dessa ord fattade kvartermästaren med båda händerna en tung ekstubbe +slungade den lätt som en boll mot taket och tog fatt den som lyra. + +-- Så, så, menade gumman, i det hon förskräckt drog sig undan, låt det +där vara ogjort! Jag märker väl, att den fule ännu icke fått sitt. + +-- Nej, det kan ni lita pä, och det sörjer nog han för, han där med bruna +rocken. Men låt oss nu vara goda vänner, efter vi känna varandra. Å, jag +minns er nog, ni var förr så röd om kinden som en herregårdsgrind, och +icke var ni så granntyckt heller den tiden. Jag var bara pojkkölingen, +när jag stal en kyss av er för fem och tjugu år sedan vid Pojo kyrka, och +som ni ser, har jag ännu icke blivit fältmarskalk. Men vad det beträffar, +att jag tjänat Svidje Klas och ridit omkull några bönder, så skall jag +trösta er med att jag har hans nådes pardonsplakat och tänker icke bry +mig om edra fogdar och länsmän mer än om skator i skogen. Pojken där är +heller ingen tattare, som ni tror. Far hans var en knipslug jude. Men för +att säga sanningen, tror jag att pojkbytingen icke är mera slängd i Mose +lag, än att ni gärna kan bjuda honom fläsk till frukost, middag och +kväll. + +Utanför stugan hördes nu stoj av röster, och in rusade Sam, vältande +framför sig en mindre öltunna, under det att han med hälarna sparkade +från sig Simon, vilken förgäves sökte beröva honom hans byte. + +-- Halt där! röt kvartermästaren med en blick av välbehag på den sista +dyrbara kvarlevan av en god sjöproviant. Sam, du har gjort dig väl +förtjänt av fäderneslandet; jag skall taga det i avräkning nästa gång du +får prygel. Och du, långben där, låt pojken vara i fred, och tacka din +lycka, att han icke bär hästskor på bakfötterna. Ölet skall jag betala, +och i morgon bittida föra ni oss alla till Ekenäs. + + + + +2. Om tiden för denna berättelse och om +den brune mannen. + + +Medan kvartermästaren och hans följeslagare njuta en välbehövlig vila i +Tovö stuga, torde det vara nödigt att med några få ord införa läsaren i +den tid när händelserna tilldraga sig. + +Det var en stormig oktoberdag år 1615, när skonerten från Riga kastades +redlös mot den finska skärgårdens klippor. Tiden var mörk och underlig. +Under ett helt sekel närmast förut läsa vi på krönikans blad de första +Vasakonungarnas bedrifter och inbördes tronstrider. Men sagan och +krönikan äro de första morgonstrålarna i tidernas natt och belysa därför +endast bergstopparna, medan de djupa dalarna och den bördiga slätten +betäckas av skugga. Efter hand, när ljuset stiger högre, upptäcker man +hyddor i dessa dalar och skördar på dessa slätter; man förnimmer, att +bakom konungarna rör sig ett folk, ett folk av millioner levande +varelser, alla begåvade med mänskliga hjärtan, alla fordrande sin rätt +att leva och leva lyckliga. Den tid, varom vi nu tala, var just en sådan +tid, när individerna började träda fram ur massan, när ett ofantligt djup +öppnade sig under konungar, adel och präster, som ditintills varit allt; +kort sagt, när Karl IX och Gustav II Adolf begynte införa i Sverige och +Finland det moderna samhället. + +Hela sextonde seklet var blott en förgård till det sjuttonde. Starka +ljusblinkar omväxlade med ett tjockt mörker. Och dessa skuggor tätnade +ända till natt vid första början av Gustav II Adolfs regering. Riket +dignade under bördan av tre krig, och massan av folket, som bar denna +börda, prejades av fogdarna, misshandlades av adelsherrarna, blödde och +svalt, men bidde sin tid. Med varje ny konung väntades bättre dagar, och +huru ofta svek icke detta hopp! Men när Gustav II Adolf uppträdde, +sjutton år gammal, lika fager och mild som han var kraftig och hugstor, +då vaknade åter den nya väntan såsom aldrig förut; den i bekymmer grånade +tiden ljusnade åter i ungdomsfägring, och hela denna konungs regering +blev en upprörd, orolig, men dock i hoppets färger glänsande +ungdomsdröm. + +Om Finland bör särskilt märkas, att i detta land fortfor, bakom den öppna +striden mot Polen och Ryssland, en hemlig, men förbittrad kamp mellan +olika politiska och religiösa bekännelser. Klubbekrigets fejder hade +kvarlämnat djupa spår. Sigismunds slagna parti räknade ännu många +anhängare i södra delen av landet, och från polska sidan skyddes intet +medel att vända folkets sinnen från den yngre grenen av Vasahuset +tillbaka till konung Johans ätt. Polska utskickade genomströvade landet +under allehanda förklädnader; proklamationer och hemliga skrivelser +uppmanade folket och den sydfinska adeln till uppror mot den bestående +styrelsen, utlovande polsk hjälp med det första, samma hjälp, efter +vilken fordom hertig Johan, Klas Fleming och Arvid Stålarm förgäves +spejade från Åbo slottstorn. Karl IX:s bilor och rep hade för en tid +avskrämt dessa polska beskickningar, men nu, när den unge konungens +mildhet åter öppnat fäderneslandets portar för så många landsflyktiga, +vimlade södra Finland av föregivna patrioter med eller utan direkta +uppdrag från konung Sigismunds rådkammare. + +Vare sig att den fyllda läderpungen eller den gamla bekantskapen omstämt +värdinnan på Tovö, slöts föregående dag sålunda, att kvartermästaren +intog värdfolkets bädd i sidokammaren och utverkade i samma hedersrum ett +lägerställe även åt mannen i bruna rocken. Vid första daggryningen +följande morgon var denna tystlåtna gäst i rörelse och väckte sin +sovkamrat med ordet _benedicite_! + +På krigaren gjorde denna fromma morgonhälsning så föga intryck, att han, +troligen ännu med en känsla av sjögång i huvudet, svarade: + +-- Ror i lä, krabbsaltare! + +-- Det är tid att börja vårt verk, återtog den brune tålmodigt, i det att +han vek undan en grov lärftsgardin, vilken betäckte den trånga +fönsteröppningen, som vintertid brukade stängas med en draglucka. + +-- Vad vind? frågade Ivar Bertilsson, motvilligt resande sig under +bemödandet att reda sina tankar. Samtalet fördes på polska språket. + +-- Vindarna föra oss till det land, som gudarna beslutit att straffa, +svarade hans följeslagare med Genseriks ord. + +Krigaren besinnade sig något och genmälde därpå betänksamt: + +-- Hör nu, pater Padilla, jag skall säga eder ett ord med all skyldig +respekt, och ni kan gärna säga det åt konungen, om ni vill, efter ni +är hans biktfar. Det finns folk som hava flera gudar och flera konungar +med, men Ivar Bertilsson vet icke av mer än en Gud, en kung och ett +fädernesland. Jag har åtagit mig att vara er tolk och er gårdshund, men på +villkor, att ni landstiger här för att återställa den lagliga ordningen +och att ni tager reson. Så länge tänker jag både skälla och bitas, när ni +finner för gott, men icke längre, det säger jag er som en ärlig karl. +Ämnar ni här ställa till kättarebål och sådant otyg, när ni fått +makten i händerna, så är det så gott att ni makar er av till Polen igen. +Ja, ja, stryk icke över med hartassen först, för att sedan sticka fram +klorna; jag minns rätt väl huru ni gjorde med protestanterna i Thorn. +Innan jag sätter er i land på finsk mark -- dessa strömmingsklippor +äro icke annat än utmarker -- vill jag veta om ni ämnar hålla konungens +ord. + +Pater Padilla, en av katolska kyrkans och Sigismunds djärvaste emissarier +i de nordiska länderna, fann för gott att tillsvidare skona ett nyttigt +redskap och svarade kallt: + +-- Konungen har de bästa avsikter med Finland, och mina avsikter kunna +icke vara andra än konungens. Berätta mig hellre något om den kust och +det folk, dit vi nu blivit kastade. Jag förmodar ni känner den. + +-- Något, ärevördige fader, eftersom jag är född här i trakten, vilket +kan vara av nytta för er, men vådligt för min hals. Landet är gott nog +och har både vatten och malt för törstiga strupar. Folket här nere har +blivit tamt i herretjänst, men kan också morra, om ni visar det käppen. +Ni kan värva morska ryttare här i trakten; men köper ni hästar, må ni se +till, att ni icke blir lurad. Adelsgårdar finnas tillräckligt, vilket för +femton år sedan var detsamma som rojalister tillräckligt, men nu slåss +hälften för hertigens avkomma. Herr Sten på Raseborg var en styv karl i +förra tider... + +-- Släkten Leijonhuvud stod ju förr på vår sida? + +-- Ja förr. Raseborg har tjocka murar och feta oxar. Herr Sten har nu +annat att göra; han tänker mest på tullen i Ekenäs stad och håller med +den som låter honom piska sina bönder i fred. + +-- Finnas inga andra präster än sådana, som låtit besmitta sig av den +lutherska villfarelsen? + +-- Präster? Ja, i kung Johans tid hade vi präster som kunde korsa sig +framför altaret och tala med tillbörlig respekt om jungfru Maria och +helgonen. Nu är det allt siktat och sållat efter Uppsalapergamentet, och +den som tror annat får tumma sitt radband i byxfickan. Gamle bisp Erik i +Åbo törs icke mera knysta ett ord om liturgian, och av Nådendals kloster +finnas knappt strumpstickorna i behåll... Men nu minns jag en sak. Här +säges en underlig lärd herre, mäster Sigfrid, ha blivit pastor i Ekenäs +de senare åren[A]. Han kan icke vara god på hertig Karl, som låtit räta +ut hans lemmar på sträckbänken, och dessutom säges mäster Sigfrid spå i +stjärnorna. Jag vill icke sätta min fot i en stigbygel, om icke den +karlen bär ett rättroget katolskt hjärta under sin lutherska mässkåpa. + +-- Gott. Vi skola låta mäster Sigfrid ställa vårt horoskop. Ni vet edra +förhållningsregler. Jag är en doktor i läkedomskonsten från Wittenberg +med kurfurstens pass; jag söker beställning vid svenska krigshären, och +min tolk är en hästhandlare. + +-- Jag förstår. Ni kurerar kättare och jag hästar. Men ni får ett hårt +stycke arbete. När Gud första gången skapte en finne, tog han skallen av +en tjur och ramarna av en björn. Har ni en amulett, som skyddar mot +trolldom? + +-- Är ni rädd, Ivar, så vill jag giva er ett stycke av den helige Henriks +ben: det hjälper både mot svärd och trolldom. För resten litar jag på er, +min redlige Ivar! Ni vore ju en narr, om ni ville bortkasta edra +fullviktiga hundra ungerska gyllen i månaden och er stallmästarebefattning +hos konungen, för att ej tala om er själs salighet. Ja, ja, Ivar, ni har +varit en vild sälle i edra unga dagar; dessa lutheraner skicka er först +till galgen och sedan... ni vet väl vart. Vår kyrka allena kan giva er +absolution. + +-- Nå ja, vördige fader, det är just det jag säger till mig själv, när +edra blanka gyllen stundom bränna mig i fingrarna. Mor min var i sin +ungdom på nunnelära i Nådendal, men där var då redan fattigt och usligt, +så att hon i en knapp vändning tog far min i stället för doket. Si, det +ångrade hon sedan och såg Sankta Brita i drömmen, som sade till henne: +låt din son bliva präst! Men si, vördige fader, det var emot min natur, +och därför är det så gott att jag tjänar helgonen på mitt sätt. Är det +galet, får ni svara därför; men far varligen fram här i landet, när ni +kommer till makten! + +-- Var obekymrad och se åt om båten är segelfärdig! + +Sams svartlockiga huvud visade sig nu i dörren och förkunnade att allt +var i ordning. Han glömde berätta vad han själv redan uträttat på +morgonen, nämligen att rycka svansen av en katt, skuffa omkull en fylld +vattså, fylla spiseln med spånor, så att lågan stod ut genom skorstenen, +och slutligen hälla uti sig husets enda filbunke, vilken han fann +förvarad i ett oläst skåp. Kvartermästaren kom i det kritiska ögonblick, +när mor Agneta, till sjömännens stora förlustelse, anföll ogärningsmannen +med sopkvasten. Sam var icke sen att rycka kvasten av skaftet och hålla +den framför sig såsom en sköld mot fienden, när krigarens myndiga stämma +bjöd tystnad och det kom till en för Sam icke fördelaktig rannsakning, +vars resultat blev att hasselspön rekvirerades och användes till det +nyttiga bruk, vartill besagda trädslag synes vara av naturen bestämt. + +Härmed var husfreden återställd, en lantlig frukost intogs i hast, och +husets gästfrihet blev kontant gottgjord ur läderpungen. Sedan nu även +stormen lugnat och himmelen klarnat, sutto snart värd och gäster i god +sämja i den rymliga notbåten på väg till Ekenäs stad. + + + [A] Några lärde påstå att denne berömde man först 1617 + blivit pastor i Ekenäs. + + + + +3. Om färden till Ekenäs och om ett kronans +skepp. + + +Ekenäs skärgård förhåller sig till Ålands skärgård ungefär som ett stycke +av stjärnkartan till Vintergatan eller som en frökens pärlband till en +drottnings juvelsmycken. Men oaktat denna skärgård knappt kan kallas den +andra i ordningen, glider seglarens båt mellan en sådan labyrint av +skogbevuxna öar, grå bergsuddar, smala sund och lövbekransade vikar, att +ingen forntidens byggmästare skulle ha kunnat uppfinna mera konstrika +irrgångar. Vid tiden för vår berättelse funnos sällan sjömärken eller ens +prickar på grunden. Men den infödde fiskarens vana båt fann då som nu +utan möda den rakaste och säkraste farleden. I den yttre skärgården förmå +endast barrträden motstå havets skarpa vindar, men närmare fastlandet +blanda sig ekar, lindar, lönnar, askar och almar med de övriga lövträden. +Intrycket av det hårda, granitartade i kustens natur försvinner och +lämnar rum för den behagliga anblicken av en mildare färgprakt. + +Denna plötsliga förändring av natursceneriet var för överraskande att +undgå de främlingar, vilka nu för första gången skulle landstiga på +Finlands kust. Lövskogarna hade just vid denna årstid klätt sig i den +brokiga dräkt, som i sina vissnade löv bär förkänslan av en lång vinter. +Ivar Bertilsson anmärkte såsom ett gott förebud, att skogarna flaggade +vid deras ankomst, och Simon genmälde härtill, att de i Ekenäs skulle få +se något förmer, nämligen humlegårdarna, då i detsamma, när båten vek +förbi en udde, ett ovanligt föremål ådrog sig deras uppmärksamhet. +Innanför Vitsand låg en stor tremastare, i vilken sjömännens vana ögon +genast igenkände en svenska kronans örlogsman. Alla betraktade nyfiket +kolossens högt framskjutande akterdäck, dess med kanoner späckade +bredsida, dess ofantliga massor av tågverk och hela detta vindfång av +märskorgar, utsprång och ornament, som vid denna tid efter spansk och +holländsk modell gav kronans rangskepp ett så fantastiskt utseende. Även +om icke tre stora förgyllda kronor vid akterspegeln tillfyllest upplyst +om skeppets rang och betecknat dess namn, kunde man ej misstaga sig +därom, att Ekenäs hamn nu blivit hedrad med ett besök av ett bland de +förnämsta skeppen i svenska örlogsflottan. + +-- Detta är Tre kronor; jag har sett den besten förut i Reval, utropade +kvartermästaren med en obehaglig överraskning vid tanken på det uppdrag +han åtagit sig. Han är icke för ro skull till sjöss nu på hösten, och jag +misstänker att han för med sig en kunglig person bland de många +officerarna på sitt akterdäck. + +-- Jag ser en prinsessa och hennes fröknar på akterdäcket, skrek Sam, +vars kvicka ögon kunde upptäcka en fluga på spetsen av ett kyrktorn. + +-- Håll dig i skinnet, byting! viskade kvartermästaren med en hotande +åtbörd. Ni, pater, lägg er ned på båtbottnen, och ni, gubbe, låna mig er +fiskarejacka; blåsten är kylig. + +Sedan dessa försiktighetsmått blivit vidtagna, fortsatte båten sin färd +så långt som möjligt från örlogsmannens kanoner; men hoppet att komma +obemärkt förbi den förnäma gästen i Vitsands djupa vatten sveks, en +hornsignal från örlogsmannen befallde båten att stanna, och när signalen +ej åtlyddes, sköt en julle pilsnabbt ut från hans sida. + +Tovöbåten ålades att invänta en annan båt, som strax skulle lägga ut från +örlogsfartyget, samt därefter segla långsamt förut och vägleda den +efterföljande båten i den av grund uppfyllda farled, som ledde till +stadens landningsbrygga. Befallningen måste åtlydas. Efter en kvart +timmes väntan sågos några män och fruntimmer nedstiga från fartyget i en +väntande slup; vägvisaren satte sig i rörelse, slupen följde, och båda +nalkades utan äventyr bryggan vid stadens hamn. + +Ekenäs, som då räknade en ålder av vidpass hundra år, hade placerat sig +vackert och fördelaktigt vid mynningen av den långt inskjutande Pojo +viken, men ännu knappt överskridit den anspråkslösa betydelsen av en +medelmåttig köping. Dess små fartyg seglade på Reval och Stockholm, +staden låg i beständig delo med de mäktiga grevarna Leijonhuvud, vilka +vid denna tid betraktade Ekenäs såsom ett slags svamp, vars naturliga +bestämmelse var att utpressas och fylla den ofta tomma grevliga +kassakistan. Lämningarna av en då redan förgäten borg dominerade staden +från slottsbacken; den lilla oansenliga träkyrkan höjde sig obetydligt på +sluttningen över de låga trähusen, täckta med takved. Men mellan dessa +låga hus utbredde sig vid stadens sjutton gator så många trivsamma +trädgårdar och rika humlegårdar, att deras skiftande färger nu på en +solbelyst höstdag gåvo den tarvliga orten ett särdeles vänligt och +fridsamt utseende. + +Det var en söndagsmiddag vidpass klockan tolv, när båtarna anlände till +stadens folktomma brygga. De goda Ekenäsborna voro ännu mangrant +församlade på kyrkvallen i mitten av staden, varest kyrkoherden brukade +uppläsa viktiga kungörelser väl också förkunna politiska nyheter för den +församlade menigheten efter gudstjänstens slut. Gästerna i den kungliga +slupen sökte sig ett härbärge hos en av stadens ansenligaste borgare vid +namn Rechart Bögman, som hos sig brukade härbärgera förnämligare resande. +Medan Tovöfolket anskaffade husrum för sina gäster i ett mindre +borgarehus, begåvo sig Ivar Bertilsson och hans tvenne följeslagare till +kyrkan, för att som försiktiga fältherrar rekognoscera terrängen, innan +de vågade sig ut på något viktigare företag. + +Mäster Sigfrid Aronus Forsius, pastor i Ekenäs med femtio tunnor spannmål +i avlöning, hade dock redan vid denna tid på dagen dragit sig tillbaka +till sin tarvliga middagsmåltid, men en del av menigheten hade +kvarstannat på kyrkvallen under livliga samtal om tidens tilldragelser. +I dag hade en av pastor uppläst kunglig kungörelse varnat menige man i +dessa landsändar för den avfällige polske konungens lögnaktiga patenter +och falska förespeglingar, förmanande varje redlig undersåte till +obrottslig trohet mot den rättmätige konungen och överheten. Man hade +erfarit, att konungen, som själv med en ansenlig krigsmakt dragit i fält +mot moskoviterna, vid denna tid belägrade staden Pleskov och att den över +hela landet berömde tappre finske hjälten Evert Horn under denna +belägring blivit skjuten. När härtill kommo berättelser, att den hatade +och fruktade greve Sten på Raseborg i förra veckan kastat två ansedda +bönder, belagda med kedjor, i slottsfängelset och vore sinnad skicka +knektar till Ekenäs för att indriva en ny olaga gärd av hö och humle från +den redan utarmade staden, kan man föreställa sig den upprörda +sinnesstämning, varmed stadens borgare och den talrikt församlade +menigheten från kringliggande landsort rådplägade sinsemellan om alla +dessa nyheter. + +Om således Ivar Bertilsson och hans följeslagare ej utan blandade känslor +förnummo den kungliga kungörelsen, syntes däremot folkets stämning för +ögonblicket gynnsam för deras planer. Där föllo hotande ord; man yttrade +högt, att det gamla ulvanästet Raseborg borde nedrivas till grunden, och +några bland de djärvaste föreslogo att man genast borde tåga till fästet, +tukta herr Sten och befria fångarna. Några ville, många tvekade, alla +skreko om varandra, tilldess ryktet om ankomsten av ett kungligt +örlogsskepp gjorde slut på mängdens upproriska tankar. Gästerna från Tovö +funno ingen utsikt att fiska i detta grumliga vatten. Kvartermästaren +hade knappt vågat framkasta ett ord om konung Sigismundus' lyckliga +regemente, då inga herrar plågade allmogen, innan han fick skäl att ångra +detta förhastande. + +-- Vem talar om Sigismundus? frågade häftigt en gammal bonde från Tenala +socken. Jag har haft sex söner: två tog Svidje Klas, två tog herr Arvid, +två tog herr Axel Kurck, och på den vägen blevo de alla, somliga i +Livland, somliga i Åbo, somliga i Viborg. Korpamat blevo de, ingen +kristen präst läste välsignelsen över dem, och nu står jag ensam för +hemmanet. Men hade jag sex söner till, skulle jag säga till unge hans +nåde, som nu för regementet: tag dem, och kör ut var katt i landet, som +knystar om Sigismundus; förr få vi ingen fred. + +-- Och jag hade fyra fagra döttrar, inföll en gammal kvinna från Karis. +Två togo de polska ryttarna som lågo i byn; sorg och elände blev det. Den +tredje lockade herr Bengts fogde på Brödtorp, och hon blev hängd; den +fjärde kom undan till Tavastland, och hon blev bärgad för det hon var +bara barnet. Vem är det som prisar sådana tider? + +-- Oss skickade Sigismundus en präst, som skulle lära oss läsa bakfram i +katkesa, menade en kvinna från Ingå. Han mässade på latin och skulle hava +folk att bikta, förr än vi gingo till Herrans bord, och då drack han +vinet själv, så att en fattig kristen icke fick smaka't. + +-- Men under kung Johan hade vi goda tider; då sålde vi mycket humle till +Stockholm, invände en borgare. + +-- Säg det! Ja, men kung Karl lät hänga tre fogdar på en dag, och Gud +välsigne honom för det, hördes en annan röst säga i folkskaran. + +-- Bia lite, tilldess unge kung Gösta får fred med ryssen och polacken, +så skall han göra detsamma med herrarna, det är han karl till! ropade en +av herr Stens underhavande. + +-- Ja, det är han karl till! upprepade tjugu röster på en gång. + +Det låg en stark förtröstan och en fruktansvärd hämndlust i detta utbrott +av folkkänslan. + +-- Länge leve kung Gösta! skrek nu en röst och efterföljdes strax av +hundra andra. + +-- Men vem var han, som prisade Sigismundus? frågade någon. + +-- Det var herr Olof Duva, som tjänt papisterna, svarade en annan. + +-- Nej, nej, han har fått lejd och svurit konungen tro, anmärkte en +tredje. + +-- Någon var det. Låt oss doppa honom i ärligt finskt saltvatten! + +Man såg sig om, men den sannskyldige var försvunnen. Hopen begynte +skingra sig, när en röst hördes ropa: _Sigismundus vivat!_ I nästa +ögonblick greps mängden av ett för det lugna finska lynnet ovanligt +raseri. Under ropet »polackar! polackar!» rusade några hit, andra dit, på +jakt efter landsförrädaren; men sökandet blev fruktlöst. Sam, vilken +förstått så mycket av talet på kyrkvallen, att det gällde de båda +tävlande konungarna, hade smugit sig upp i klockstapeln och från dess +tornglugg låtit höra det förrädiska ropet. Snart var han åter ute i det +fria och nog oförskämd att insmuggla en brinnande fnöskbit i örat på en +landsbos ispända häst. Djuret skenade med sin kärra mitt igenom +folkmassan. Under förvirringen och tumultet bragte ogärningsmannen snart +sin person i säkerhet. + + + + +4. Stjärntydaren. + + +Den manhaftige kvartermästaren och hans brune följeslagare lyckades av +sitt värdfolk erfara, vad dessa fått veta av roddarna på det kungliga +skeppets slup. Enligt deras berättelse förde skeppet Tre kronor ingen +ringare person ombord än konungens yngre broder, hertig Karl Filip av +Södermanland, vilken, nu fjorton år gammal, på enträgen begäran fått sin +moders, änkedrottningens, tillstånd att göra sin första längre sjöresa +med en eskader som förde trupper från Stockholm och Åbo till Narva. En +svår storm hade skingrat eskadern på höjden av Hangö, och då vinden låg +styv emot samt Tre kronor även medförde några förnäma damer från Åbo, +vilka lidit av sjösjuka, hade hertigen velat söka hamn och landsätta +fruntimren vid Ekenäs. + +Pater Padilla befarade med skäl, att ort och tid icke voro gynnsamma för +hans beräkningar. Han beslöt att redan följande dag söka ett annat fält +för sin verksamhet, men därförinnan ville han förvissa sig om icke ett +katolskt hjärta klappade under mäster Sigfrid Aroni lutherska mässhake. + +Så snart mörkret inbrutit, styrde patern och hans följeslagare således +sina steg mot den lärde mannens bostad, denna gång kvarlämnande Sam, om +vars senaste bedrifter de svävade i fullkomlig okunnighet. + +Kvartermästaren kände bostället, och efter något trevande genom trånga, +mörka och smutsiga sidogator nalkades de båda vandrarna ett litet lågt +och tarvligt hus på höjden på slottsbacken. Från en mörk och låg förstuga +inträdde de i en lika låg boningsstuga, vilken jämte en studerkammare, +som tillika var sovrum, utgjorde dåvarande pastors i Ekenäs tarvliga +bostad och härden för många vetenskapliga forskningar, likasom för många +märkvärdiga profetior, bestämda för nästa års almanacka. En flammande +brasa brann i den bofälliga, nedrökta spiseln, där man tillredde +aftonvarden. Allt i denna boning, från de grova träbänkarna till de små +fönstren, där en del av de söndrade glasrutorna ersatts med oljat papper, +vittnade om fattigdom. Endast ett stort, konstrikt väggur, ur vars tavla +vid varje klockslag framträdde en figur föreställande Tiden med lia och +timglas, lät ana härvaron av en berömd matematiker. + +Vid spiseln stod en torftigt klädd kvinna om vidpass femtio år, belyst av +eldskenet, medan hon rörde i grytan. Utan att vända sig om eller invänta +en fråga, yttrade hon kärvt till de inträdande: -- Kom igen i morgon; +mäster Sigfrid har icke tid. + +-- Säg åt mäster Sigfrid, att här äro resande, som önska få tala med +honom, och det nu strax! yttrade kvartermästaren på sitt vanliga +framfusiga sätt. + +Kvinnan fortfor med sitt arbete, utan att bevärdiga de nykomne med en +blick, och upprepade: -- Jag säger eder, att han icke har tid. Gån er +väg, han är icke hemma. + +Det låg i den talandes ton någonting stolt, som kom kvartermästaren att +sänka rösten och mera hövligt tillkännagiva, att en lärd doktor från +Tyskland önskade rådfråga den berömde mäster Sigfrid om saker av vikt. + +Nu vände kvinnan sig om, betraktade främlingarna med ett par kloka, +forskande ögon och svarade blidare, att _hennes man_ velat begagna den +stjärnklara aftonen för att akta på himlens tecken och nu befann sig ute +på fältet. Pater Padilla lät säga genom sin tolk, att också han vore +något bevandrad i stjärnkunskapen och vore lycklig att få rådfråga en så +ryktbar vetenskapsman som mäster Sigfrid just under öppen himmel. + +Dessa ord förfelade icke sin verkan på kvinnan. Hon tände en lykta, bad +främlingarna följa sig och vägledde dem ut genom gården till den fria och +öppna höjden invid ruinerna. Oktoberhimlen, rensad av stormen, var nu +fullkomligt klar i stjärnornas tindrande sken, luften mild och månen ännu +icke uppgången över horisonten. Ingenting, icke ens de låga ruinerna, +skymde här den vida synkretsen. Lyktan gick förut, och de två männen +följde, tilldess de uppnådde en liten platå på kullens översta topp. + +Här låg i det bleka ljuset av stjärnhimlen en man, stödd mot ett +klippstycke och lutande kinden mot vänstra handen. I högra handen höll +han ett stålstift, med vilket han, tid efter annan, prickade märken i ett +stort pergamentsblad, förmodligen en stjärnkarta. Han märkte icke de +kommande, vilka stannade ljudlösa i hans närhet för att betrakta honom. +Skenet från lyktan föll på en lång, av ålder och mödor böjd gråskäggig +man, vilken tycktes närma sig sjuttiotalet. Han var mager av svält och +nattvak, bar grå mustascher och yvigt pipskägg, håret glest och grått, +den fårade pannan hög och tankediger, de ljusblå ögonen stora och +drömmande, dräkten tarvlig ända till armod. Han väcktes ur sina tankar av +ljusskenet och yttrade missnöjd: + +-- Är det du, Anna? Jag har ju sagt dig, att jag icke vill störas. + +-- Här är en doktor från Tyskland, som reser i morgon och vill tala med +mästaren, svarade hustrun ödmjukt. + +Mäster Sigfrid reste sig i sittande ställning, räckte främlingen en kall +hand och frågade på tyska varmed han kunde vara till tjänst. + +Pater Padilla hade överläst sina ord. Han flyttade genast samtalet in på +det lärda område, där de övriga åhörarna ej kunde följa honom, och +förklarade på latin, att han var läkare och stannat i ovisshet om man +borde eller icke borde tillskriva stjärnorna något inflytande på gångbara +sjukdomar. + +Mäster Sigfrid svarade på samma språk den bekanta formeln: _stellæ +inclinant, non necessitant_ (stjärnorna föranleda en benägenhet, men icke +ett nödtvång), varefter han med livlighet började tillämpa denna formel +på rådande farsoter, när i detsamma hela nejden klart upplystes och en +stor eldkula ilade över himmelen i en lång, flammande båge. Skenet kom så +oväntat, plötsligt och starkt, att de fyra personernas drag liksom grepos +i flykten av ljuset och fotograferades i en åskådning: en iakttagelse, +som icke undgick kvinnans forskande blickar. Där framlyste något i den +tyske herrns ögon, som kom henne att viska till mäster Sigfrid på finska +språket: »akta dig för den karlen!» + +Men för den gamle vise var i detta ögonblick människan endast ett +stoftgrand. Sedan han följt meteorens lopp och antecknat dess bana på +stjärnkartan, reste han sig till sin fulla längd, utsträckte sin högra +arm mot horisonten, där skenet ännu tycktes dröja, och sade högtidligt: + +-- Si Guds skrift på himmelen! Ho är jag, Herre, att jag vill utrannsaka +din hemlighet eller mäta ditt mått? Var var jag, när morgonstjärnorna +alla sjöngo ditt lov? Herre Gud, du är en konung, härligt beprydd, ljus +är din klädnad, helighet är din bonings prydnad. Du talar och kallar +världen, du skriver din skrift på himmelen från det ena solvarvet till +det andra. Men de höra icke din röst, Herre, de förstå icke din hand, som +skriver i stjärnorna. Ofta haver du näpst dem: vad haver det hulpit? +Bättra dig, mitt folk, förrän din Guds ansikte vänder sig bort från dig +och du stöter din fot mot de mörka berg! + +Efter dessa ord knäppte mäster Sigfrid sina händer och stod en stund +försjunken i bön. Sedan återtog han sitt avbrutna tal. + +-- Till det tredje, fortfor han, medan denna meteoriska eld håller på att +brinna och han var dag med hela himmelens omlopp bliver ryckt omkring +jorden och vädret, församlar och drager han till sig av vädret de +naturliga fuktigheter, som dit uppstigna äro och skulle tjäna till regn +och dagg, och förtärer dem och upptänder vädret med hetta. Därav följer +då stor torka och hetta, som säden och allehanda växter skadelig är. Ty +måste därav följa oår, hunger och dyr tid. Så följer vidare därav, att +kometernas _vapores_, endels av sin egen materie förgiftige, endels av +jordens eget förgift, som hon av den första förbannelsen ärvt haver, och +som även av sig föder skadeliga djur och ohyra, förgiva hela luften med +sig, likasom en liten droppe förgift, gjuten i en hel åm vin, förgiver +det alltigenom. Varför allehanda levande djur, som igenom vädret +uppehålla sitt liv, att de det draga till sig och andas ifrån sig, till +att utdriva det heta vädret och indraga igen det kalla, livet till +vederkvickelse, varda av det förgivna vädret förgivne, och därav +förorsakas mångahanda sjukdomar både bland folk och fä, såsom +pestilentie, brännsot, bröstsot eller någon annan allmännelig farsot, som +går över många land allt på en tid, såsom den bröstsjukan anno 1580[B]. + +Det är sannolikt att den lärde och fromme mannen skulle underhållit två +tålmodiga åhörare ända till morgonens inbrott med detta föredrag i hans +tids naturvetenskap, därest icke den tredje givit tillkänna sin +opposition med ett ljudeligt snarkande. Hustru Anna anmärkte att ljuset i +lyktan var snart utbrunnet och att hon för sin del icke ämnade ådraga sig +bröstvärk i dimman. En tät, från havet uppstigande mist gav hennes ord +vikt, och ej utan stapplande mellan stenarna återfunno de fyra vandrarna +vägen till boningshuset. + +Mäster Sigfrid Aronus Forsius, Finlands förste erkände vetenskapsman, +vilken Messenius på sin tid kallade »vår ojämförlige matematiker», synes +ha varit mera förtrogen med stjärnornas lopp än med de företeelser på +jorden, vilka närmast inverkade på hans dagliga liv, och om han gav akt +på naturens tecken eller förutsade rikens undergång, är det icke +sannolikt att han haft minsta aning om beskaffenheten av sin svarta rock, +förrådet i spannmålsboden eller inkomsterna från Ekenäs pastorat. I +sådana frågor var han ett barn, som behövde sin sköterska, och en sådan +blev för honom hans hustru Anna, en person så litet känd av en otacksam +eftervärld, att man numera icke ens med säkerhet vet hennes namn. + +När mäster Sigfrid till hennes förtrytelse ännu på sena kvällen införde +den tyske doktorn i sin studerkammare, för att för honom utreda de +himmelstecken, vilka antydde ett snart förestående stort, allmänt och +långvarigt krig i hjärtat av Europa, vågade icke hustru Anna invända +något däremot, men beslöt i sitt sinne, att besöket icke skulle bliva +alltför långvarigt. Hon avfärdade Ivar Bertilsson med löfte att själv +ledsaga främlingen till hans bostad, och satte sig med sina strumpstickor +så nära till kammarens glesa dörr, att hon utan svårighet kunde höra +varje ord som sades därinne. Hon skulle icke varit en så lärd mans +hustru, om hon icke förstått latin, när hon behövde förstå det. + +De båda männen hade vidpass en timme varit fördjupade i ett samtal om +astrologin, när mäster Sigfrid råkade anföra nederlaget vid Kerkholm år +1605, vilket han förutsagt, såsom ett ovedersägligt bevis på stjärnornas +inflytande. + +-- Ja, anmärkte doktorn, alla himmelens makter hava tydligen dömt den +tyranniske och förrädiske hertig Karl samt hans avföda till en neslig +undergång, och inom kort skall det legitima konungahuset åter regera i +Sveriges rike. + +Mäster Sigfrid svarade förvånad men lugn, att han sedan femton år icke +kände några andra hertigar i Sverige än hertigarna Karl Filip och Johan +av Östergötland. Och då hans ärade gäst tycktes vara föga bevandrad i det +urgamla svenska rikets konungabalk och rättsförhållanden, ville mäster +Sigfrid upplysa honom, att riket vördat en sträng, rättvis och statsklok +konung, kallad _Carolus_, den nionde av sitt namn enligt Johannis Magni +rikshistoria, och därefter en av Gud med många härliga gåvor utrustad ung +konung vid namn _Gustavus Adolphus_, den andre benämnd. Vad åter angick +stjärnornas inflytande, ville mäster Sigfrid icke lämna det osagt, att +den oförliknelige mästaren i all stjärnkunskap, hans egen store lärare, +Tycho Brahe, vars själ Gud fröjde i himmelen, redan _anno mundi_ 1572 +iakttagit av särskilda tecken i stjärnbilden Cassiopea, att i Finland +skulle födas en furste, den där himlarnas herre förut bestämt till en +väldig hjälte och folkens befriare, särdeles från det betryck, som den +rena evangeliska läran nu mångenstädes hade att utstå i tyska riket och +andra länder. Varför, och då mäster Sigfrid icke kunde annat förstå, än +att stjärnorna därmed syftat på den unge och välsignade herren Gustavus +Adolphus, som väl icke varit födder i Finland, men dock såsom dess +storfurste så att säga genom en _providentia divina_ blivit detta landets +inföding och rätte medborgare, var och en kunde härav klarligen förnimma, +att de himmelska makterna med en besynnerlig _cura et favore_ vårdade sig +om just detta konungahus och liksom _predestinerat_ detsamma till de +högsta och ärorikaste värv _pro salute gentium_, det är: alla nationers +kristeliga välfärd. + +-- Den högt berömde mäster Tycho skall dock hava senare menat, att +stjärnans utkorade skall födas under en _conjuctio_ av Venus, Jupiter och +Mars, vilket skett med den unge prins Uladislaus av Polen. Och lär det +synbarligen vara han, som i hela världen skall återställa den rätta +kristna tron, inföll doktorn med ett djärvt småleende. + +-- Du misstager dig, höglärde _confrater_, återtog mäster Sigfrid kallt. +Tycho Brahe har aldrig sagt något sådant. Om han sagt det, skulle det +icke hava refererat till prins Uladislaus, som är född under Saturni +inflytande, och äntligen, om allt vore såsom du förmenar, så skulle prins +Uladislaus icke kunna införa den rätta kristna tron, emedan han själv +bekänner sig till den förmörkade och fördömliga papistiska läran. + +Man hade nu kommit till den ömtåliga punkt, där mäster Sigfrid så litet +tycktes motsvara Ivar Bertilssons förhoppningar. Men doktorn ville ännu +icke giva segern förlorad. + +-- Ärevördige mästare, yttrade han i en aktningsfull ton, det anstår icke +mig att med dig disputera om saker som du måste bland alla nu levande +människor känna bäst. Jag har förnummit om dina besvärliga resor i den +högsta norden. Jag har med beundran läst dina många _prognostica_, din +_Physica_, som handlar om naturens utgrundande, dina berömda avhandlingar +om kometerna och andra dina skrifter, som nu uppfylla världen och prisas +av alla lärda män. Men ett har förundrat mig, nämligen huru en sådan man +kunnat belönas med en så svart otack, kunnat vedergällas med falska +anklagelser, fängelse och alla slags lidanden, ända till sträckbänken -- +huru en man, som alla Europas furstar borde tävla om att upphöja till +höga äreställen och inkalla i sin rådkammare, nu bebor denna fattiga koja +och icke kan på sin ålderdom fägna sig åt någon bekvämlighet. Jag +förstår, att den vise aktar denna världens ära, gunst och rikedom ringa; +men tänk dig, store mästare, vilken vinning det vore för hela världens +vetenskap och din egen forskning, om du utrustades med tillräckliga +hjälpmedel för att med framgång studera naturens lagar! + +-- När jag var ung, tänkte jag stundom därpå, svarade mäster Sigfrid med +en ofrivillig suck, men jag har längesedan lärt mig att nöjas med en +ringare lott. Det sker dock allt efter Guds vilja, det är allt till vårt +bästa. + +-- Men om det funnes en furste, nog vis och nog ädelmodig för att +uppskatta dina förtjänster och erbjuda dig... ett observatorium, försett +med de bästa instrumenter för stjärnkunskapen? Om du där, såsom +Copernicus eller Tycho Brahe, kunde förvåna världen med stora upptäckter, +vore icke detta en Guds skickelse, som rikeligen skulle belöna alla dina +försakelser? + +-- Nej, nej, tala icke därom; det är för sent, jag vill icke tänka därpå! +utropade den gamle forskaren, upprörd vid dessa utsikter, som stodo i en +så bjärt motsats till hans nuvarande fattigdom och till dessa +bristfälliga, för det mesta självgjorda trianglar, cirklar och kikare, +som utgjorde hela hans vetenskapliga arsenal. + +-- _Det är möjligt och icke för sent_, yttrade främlingen med tonvikt på +varje ord. Jag vet en furste som kan bjuda dig allt detta och som i +ersättning endast begär din tacksamhet och några obetydliga tjänster, som +du lätt kan göra honom med ditt inflytande här i landet. + +-- O, mina stjärnor! Mina kära stjärnor! utropade mäster Sigfrid, som +endast fäste sig vid de första orden. Vet du väl, främling, att man ock +har förbjudit mig att tyda himmelens tecken? Jag har så många +vedersakare. De uttolka illvilligt mina _prognostica_, de vilja förmena +mig att läsa Guds skrift på himmelen. Ingen tror mig! För vad har jag +levat? Vad kunde jag icke läsa i rymderna med en god flandrisk tub, och +du ser: jag har knappt ett rör, en kompass, en sextant, som duger till +något. Där på höjden har jag själv inslagit en stång för att utmärka +meridianen. Vilket elände, icke sant? Och du säger... du säger... + +-- Jag säger... började åter främlingen, men han avbröts av hustru Annas +röst utanför dörren: + +-- Vad båtar det människan, om hon vunne hela världen och toge skada till +sin själ? + +-- Vad vill du, kvinna? sade den gamle mannen, misslynt öppnande dörren. + +-- Jag läser den heliga skrift; den är alltid god att hava i frestelsen. +För övrigt har det nu klarnat. Jag har icke på flera år sett Merkurius +lysa så förunderligt klar. + +Mäster Sigfrid gick till den lilla glasrutan. + +-- Du har rätt, jag måste ut. Kom igen i morgon, höglärde _confrater_! Nu +får jag icke försumma planeternas sammankomst. Hade jag blott en +flandrisk tub! O, mina stjärnor, mina kära stjärnor! + + + [B] Mäster Sigfrids egna ord om kometen 1607. + + + + +5. Om en solstråle i hösten. + + +Efter en genomvakad natt, sov mäster Sigfrid följande morgon ännu klockan +åtta. Hans trogna hustru, som vakat med honom, hade dock redan hunnit +sopa stugan, fodra deras enda ko och ställa grytan på elden för +frukosten, när hon överraskades av ett oväntat besök. En grant utstyrd +herretjänare frågade om högvördige pastorn kunde mottaga några resande, +som ville besöka honom. Hustru Anna väckte sin man i sovkammaren. Strax +därpå öppnades dörren för en ung fröken, åtföljd av en officer och en +liten halvvuxen tjänarinna. Den unge krigaren föreställde för husets +värdinna Kerstin Fleming, hovfröken hos hertiginnan av Östergötland, samt +sig själv som ryttmästaren Silversparre vid Närikes dragoner. De befunno +sig här på genomresa till Svidja gård och ville icke lämna Ekenäs utan +att betyga sin aktning för dess berömde kyrkoherde. Den unga fröken +tillade förbindligt, att hon och hennes mor förut haft äran göra mäster +Sigfrids bekantskap i Stockholm. + +Hustru Anna hade under dessa ord hunnit granska de nykomna, och hennes +första fruktan för ett så förnämt besök i den fattiga präststugan hade +redan försvunnit vid anblicken av den unga frökens intagande +personlighet. Kerstin Fleming liknade mera ett oskyldigt barn som tog +sina första steg i världen än en flicka som redan i två år vunnit +erfarenheten av ett hov. Hennes växt var snarare under än över +medellängd, hår och ögon mörkbruna, dragen icke nog regelbundna för att +kallas sköna; men glansen i hennes blick var intensiv som en solstråle +och det skalkaktiga löjet på ett par fylliga läppar så godmodigt, som om +hon ännu aldrig vetat vad sorg eller bitterhet voro i världen. Det enda +som röjde adelsdamen var den värdiga, behagfulla och otvungna hållningen +samt ett mera vårdat sätt att uttrycka sig, än man den tiden var van att +vänta hos Flemingska släkten eller åtminstone hos dess manliga +ättlingar. + +-- Mäster Sigfrid, sade den unga fröken, sedan hon vördsamt hälsat den +inträdande, en man som tänker på så stora och viktiga ting kan icke +minnas en sådan obetydlighet som en liten oförståndig flicka, men jag gör +mig en stor ära av att i nära sex månader hava fått vara eder lärjunge. +Tror ni jag glömt eder bok »Om själen» och huru ni lärde mig drömmarnas +betydelse? + +-- Fröken Kerstin måste ha haft en ofantlig nytta av eder undervisning, +ty hon drömmer både vaken och sovande, inföll den unge officern +småleende. + +-- Tro icke det, käre mästare! Jag drömmer nu sällan annars än halvvaken, +och då roar det mig mest att drömma om ting som övergå mitt förstånd om +dagen. Vad säger ni om en dröm som just angick er själv? + +-- Drömmar äro av två slag, min käraste lilla fröken, svarade mästaren, +som kände sig varm av så mycken godhet, förenad med så mycket behag. En +part kommer av blodet och är gemenligen olustig, såsom när man för mycket +ätit; en annan kommer av hjärtats affekter, vilka vi endels räkna till +själen, och kan vara stundom sorgelig, stundom glader. Dock skall man +inte lägga för mycket märke därtill; ty ändock Gud kan väl skicka oss +drömmar som något betyda, vilket vi se av Skriften och egen erfarenhet, +så är dock mesta delen att likna vid dimba eller väder, som över jorden +går, det ingen varaktig stad haver. + +-- Nå, uttyd nu drömmen, som jag hade om er i natt, när jag ännu tyckte +mig känna skeppet rulla för vågorna! Jag drömde att ni satt i ett högt +torn med jorden under edra fötter och himmelens stjärnor som ett +guldstickat blått, glänsande täcke över ert huvud. Ni var ung, ni var +rik, ni hade omkring eder de skönaste instrumenter för eder vetenskap, +och jag satt vid edra fötter och lärde visdom. Då sade ni till mig: se +hit, jag har upptäckt en ny planet bakom Saturnus, och där är den sälla +boning, som en dag skall bliva oss anvisad! Jag såg i eder kikare, jag +såg en lycksalig ö på himmelen, och därifrån utgingo strålar av ett +odödligt liv. Se, sade ni, av denna planetens kraft är jag vorden ung på +nytt och kan göra dig evigt ung som jag själv. Nej, svarade jag, konung +Johan hade fört med sig från England en skön marmorstod, som för många år +sedan blivit funnen i Rom och var från de gamla hedningar. Ändock nu +denna bild är evigt ung, så vill jag icke vara den lik, utan hellre +blomstra min korta tid som gräset på marken och sedan förgås. Då vart ni +vred på mig, eder panna mörknade, och ni växte så hög som ett åskmoln på +himmelen, men jag vaknade. Tyd mig nu denna drömmen, käre mästare! + +Mäster Sigfrid liknade vid dessa ord själv en drömmare. Han tänkte på sin +ungdoms ärelystna förhoppningar: också han hade tänkt sig en framtid av +ljus och ära; hans första framgångar hade givit honom mod att bryta sig +väg genom alla hinder till höjden av sin tids vetenskap. Nu var han +fattig, gammal och berövad de hjälpmedel som han behövde för sina +forskningar. Men då kom i går afton en okänd, som förespeglade honom +uppnåendet av hans hemliga längtans mål, och nu kom ett skämtande barn +att säga honom detsamma i sina nyckfulla drömmar. Var det en frestelse? +Eller var det ett förebud till nya och lysande framgångar? Han besinnade +sig några ögonblick och svarade: + +-- De drömmar som något betyda hava gemenligen det i sitt följe, som +motsatsen är, det ni ock se kan för edra ögon, min nådiga fröken. Dock +vill jag intet förtiga, att ju Gud understundom sänder oss liknelser till +det som i framtiden ske skall, såsom konung Faraos dröm, den Josef +uttydde. Om så skulle ske, att Gud sänder mig, gamle och fattige man, +någon oförutsedd lycka i denna världen, det fast otroligt är, men dock +intet omöjligt, efter ju Gud kan förvandla alla mänskliga ting, så lär +det snarligast vara att tillskriva vår unge och nådige konungs +besynnerliga gunst för lärdom och vishet, vilka nu börja förkovra sig +under hans regemente. Tänk dock icke mera på mig, allrakäraste fröken, +utan säg mig fast hellre något om edra egna studier i lärda och nyttiga +kunskapsstycken. + +-- Om jag fördristar mig tala i frökens ställe, där hon för blyger är att +förtälja sina egna meriter, inföll ryttmästaren, så må käre far veta, att +i Sveriges rike finnes nu ingen, den där kan leka på harpa så ljuvligt +som fröken Kerstin. En afton i våras satt vår nådige konung väl timmen +lång och hörde på strängaspelet, förglömmande alla de moskoviters väldiga +krigsbasuner. Och vore icke fröken Ebba Brahe allaredan densamma, så +menar jag änkedrottningen finge snart nya bekymmer om rikets framtid. + +Om icke mäster Sigfrid varit vanare att beskåda avlägsna himmelska +stjärnor än jordiska irrbloss, så skulle han kanske vid dessa ord hava +förmärkt ett hastigt förgående drömlikt skimmer i Kerstin Flemings +glänsande ögon. Innan ännu rodnadens vågor hunnit uppstiga från hjärtat +till halva höjden av hennes kinder, svarade hon förtrytsamt: + +-- Det höves ingen, och minst en krigsman, att föra lasteligt tal om sin +konung. Käre mäster Sigfrid, tro mina ord, jag är så enfaldig som en +skata i alla de stycken där icke ni givit mig litet bättre förstånd. Ja, +jag har redan förgätit det mesta, av vad ni undervisat mig om metaller +och stenar. + +-- Finns icke någon sten som fördriver onda drömmar? frågade åter +Silversparre med gycklande allvar. + +-- Diamanten lärer det fuller göra, svarade mäster Sigfrid oskyldigt. Och +när man binder honom vid vänstra sidan, är han god mot fiender, kiv och +trätor, raseri och mara. Annars, fortfor han, utan att märka huru fröken +Kerstin hotande sträckte sin diamantring mot ryttmästaren, annars är den +kosteliga safiren av alla nyttigast, ity att han styrker hela kroppen, +låter människan vara väl tillfreds och ingiver henne gudeliga tankar. Det +är ock sagt om guld, när man det fint river och dricker, att det är gott +mot hjärtats affekter och hjärtevärk samt uppfriskar den livaktiga +känslans ande i människan. Ty guld har något av solens natur. Det må +envar pröva efter sitt tycke; jag säger vad de gamle före mig sagt. Såsom +det om safiren säges, att den honom håller i munnen, han kan förutsäga +tillkommande ting. + +-- Mästare, får jag bedja eder om något, och det mellan fyra ögon? + +-- Därsom allrakäraste fröken täcktes stiga in i min fattiga kammare, får +jag väl höra't, genmälde den gamle. + +-- Ni sade något om safiren, började fröken Kerstin smekande, sedan hon +väl tillslutit kammardörren. Ni, som är en så vis man, behöver icke +safirer för att förutsäga tillkommande ting. Ni läser dem i stjärnorna +och... i händerna. + +-- Stjärnorna äro från världens begynnelse och lyda obevekliga lagar, men +streck och linjer i frökenhänder äro såsom de krusiga strimmor på stilla +vatten, dem nästa vindfläkt utplånar av vattnet. + +-- Å, mästare, ni vet bättre än jag, att linjerna i människans hand lyda +samma lagar som stjärnorna. Men efter ni tycker mera om stjärnorna, se +här mitt horoskop, vilket ni själv nedskrev för mig i Stockholm. Ni ville +icke uttyda det då, efter jag så ung var, men nu är jag två år äldre. Det +är en skuldsedel, ni måste fria den in. + +-- Låt det nu vara, allrakäraste fröken! Det är inte nyttigt för +människan att veta tillkommande ting. + +-- Kan ni neka, att ni spått åt hovfröknarna i Örebro? + +-- Har det skett, så var det för deras faseliga nyfikenhets skull. När +jag satt i Örebro fångtorn, fick jag mången god bit mat av kvinnfolk, och +det var för att de ville fråga mig om den de mest hade kär. Inte behöver +ni fråga sådant; nog kommer han, när Gud vill. + +Fröken Kerstins blick uppflammade. + +-- Jag frågar inte efter en hjärtanskär, genmälde hon stolt. Jag vill +veta vad alla dessa underliga streck och siffror betyda. Nej, mästare, +det är ert eget fel. Ni har givit mig en gåta att gissa, här är den, jag +begär uttydningen. Säg mig den stjärna som råder över mitt liv! + +Mästaren mottog bladet, granskade det omsorgsfullt och sade tvekande: + +-- Fråga mig icke! + +-- Och ni tror, att en kvinna kan gömma sådant två år i sin fatabur, utan +att vilja läsa det. Vill ni då att jag skall anse er konst som ett +gyckelspel? + +-- Så mycket kan jag uttyda, återtog tecknatydaren, att där varit +märkeliga tecken på himmelen i eder födelsetimme. Ni är född under +lejonets stjärnbild. Det lärer icke förundra en av er släkt. + +-- Visst icke, mästare. + +-- Lejonet giver hugstora tankar, men intet långt liv. Det är icke många +som komma därmed till femtio år. + +-- Vad säger ni, femtio år! Det är dubbelt mer än jag hoppats leva. Är +där ej något annat? + +-- Där är Martis regemente före och efter en mörk punkt på _firmamentum_, +och den är ej långt borta. I den punkten står Jupiter eder stjärna så +nära, att det fast besynnerligt är. Allrakäraste fröken, tag eder i akt! +När planeternas konung härskar på himmelen, bliver han alla andra för +stark. Det som ej giver sig under håns välde, varder gemenligen släckt +eller allt sönderbrutet. + +-- Nej, ni skrämmer mig icke. Man står honom mot. + +-- Ja, med Guds makt, som är större än hans. Gemenligen är det något som +dör i den människa, vilken står Jupiter mot. Men allenast den fattiga +själen bärgas, är allt annat ringa. Bakom den mörka eller fastmera +skinande punkten stå ännu många små stjärnor. En part brukar tyda detta +som avkomma... + +-- Jag är alltså född under stridande stjärnor, som hela min släkt. Jag +har en fiende... + +-- Det har jag inte sagt. + +-- En motståndare då, om det likar er bättre. Jag skall stå honom stadigt +emot, han skall ej låta mig länge leva, men till sist skall jag finna ro +bland stjärnorna. Var det ej så er mening, mästare? + +-- Min mening, svarade mäster Sigfrid, är, att Gud råder över alla sina +skapade verk, och planeternas konung är likaså visst mot honom ett stoft, +som alla himlakroppar i honom hava sitt centrum och fäste. Vi löpa kring +solen, och solen löper kring Gud. I honom allena är alltings vila. + +-- Vad, mästare? Är ni ock en av dem som tro på den nymodiga fabeln, att +jorden löper kring solen och icke tvärtom? + +-- Det är ingen fabel, allrakäraste fröken. Näst Guds ord, är detta det +vissaste av allt visst. Har jag icke berättat er om den vise polacken +Copernicus? Men låt det nu vara. Ni ville att jag skulle spå er i handen. +Jag säger ingenting annat om den, än att det är en god människas hand. +Gud välsigne er. Det är i eder något av örnen och något av duvan. Ni är i +stånd att låta edert liv för sanningen, där ni icke giver det bort för +den ni har kär. + +Fröken Kerstin rodnade, drog sin diamantring av fingret och tryckte den +på yttersta spetsen av mästarens skrynkliga ringfinger. + +-- Mottag denna såsom ett obetydligt minne av eder tacksamma lärjunge, +sade hon varmt. Jag skall ihågkomma er varning, och när jag en gång +blivit förståndigare, skall jag tänka att jag är förlovad med visheten +själv. Gud beskydde eder, farväl! + +De främmande avlägsnade sig. Nu äntligen fick hustru Anna tillfälle att +göra en fråga, som låg henne på hjärtat. + +-- Vet du väl, sade hon, för vilket pris du i går afton blev bjuden ära +och rikedom? + +-- Nej, svarade mäster Sigfrid. Om det icke var för att tjäna vår egen +nådige konung, så måste detta bud hava sänts mig antingen från konungen i +Danmark eller från någon av Tysklands evangeliska furstar. + +-- Du misstager dig, svarade hans hustru lugnt. Du blev bjuden ära och +rikedom mot villkor att tjäna konung Sigismund och den papistiska läran. + +-- O, mina stjärnor! O, mina ungdomsdrömmar! suckade den gamle mästaren, +och en klar tår rullade utför hans tärda, gulnade kind. + + + + +6. Den farliga punkten på firmamentet. + + +Inemot tre månader efter besöket i Ekenäs, en kall vinterdag i januari +år 1616, återfinna vi fröken Kerstin Fleming jämte hennes moder, +ståthållaren Lars Hermansson Flemings änka, fru Anna Horn, numera i andra +giftet förmäld med Tönne Göransson Gyllenbögel. De höga damerna hade +gjort en för denna årstid lång och besvärlig resa till Pernå gård i östra +Nyland, för att med sin närvaro hedra ståthållarens på Kexholm, Hans +Stålhandskes, bröllop med fröken Elin, Kerstins barndomsvän och dotter +till den berömde amiralen Henrik Tönnesson Wildeman. De resande hade +tillbragt med de nygifta en så glad julhelg som det var möjligt under +dessa oroliga tider. Kymmene kungsgård var icke långt från Pernå, och då +fröken Kerstins kusin, den tappre översten, sedermera lantmarskalken +Henrik Fleming till Lethis, önskat under en kort permission från de +ryska fredsunderhandlingarna rådpläga med fru Anna om viktiga +familjeangelägenheter, stämdes ett möte med honom på Kymmenegård. + +Den forna gränsfloden Kymmene, som i en bred fåra bär mer än hundra +sjöars vatten till Finska viken, delar sig före utloppet i tvenne +huvudarmar, av vilka den östra åter delar sig uti tvenne. Vid den östra +av dessa ligger än i dag Kymmene kungsgård, vilken en tid tillhörde +Sturesläkten, men vid tiden för vår berättelse begagnades av kronan såsom +en avelsgård för goda hästar och en mönstringsplats för kavalleri. För +närvarande lågo där tvåhundra nyss utrustade adelsryttare under Matts +Olofssons befäl, färdiga att snart avgå till hären i Ryssland. Ett lågt, +men långt envånings trähus, som ofta härbärgerat höga personer, erbjöd +dock även utrymme nog för Henrik Flemings möte med sina resande +släktingar. + +Klockan var tio på förmiddagen, och den väntade gästen dröjde. Kerstin +Fleming gick ut till forsen och betraktade tankfull dess brusande våg, +som mot de snöklädda stränderna förekom nästan svart. Den levde och +virvlade ännu när hela naturen låg i sin vinterdvala; det var ett fritt, +starkt och trotsigt vatten, men det visste icke sin tid, det var ett +spöke från en sommar som icke mer hade rätt att leva. Fröken Kerstin +kände sig snarare beklämd än livad av dess övermäktiga trots och lyfte +sina blickar till den gladare tavlan av ryttaregrupperna på den motsatta +stranden, när hennes lilla tjänarinna Maju brådskande nalkades henne från +boningshuset och medförde ett bud att hon genast skulle skynda tillbaka +till gården. + +-- Är han kommen? + +-- Ja, fröken! Han och herr Henrik. + +-- Vilken han? + +-- Kungen. + +Fröken Kerstin skyndade icke, hon flög. Hon liknade snöripan, vars lätta +fjät knappt märkas på vinterdrivorna. + +Hon smög in genom en sidodörr och fann hela huset i rörelse. Man visste +att konungen väntades till de finska ständernas lantdag i Helsingfors; +man visste att han för flera dagar sedan anlänt till Viborg; men man +visste icke om och när han vid genomresan skulle giva sig tid att dröja +på Kymmenegård. Liksom sin fader Karl IX i hans unga år, kom även Gustav +II Adolf oväntad, för att överraska sina fogdar oberedda, dem icke alltid +till hugnad och konungslig ynnest. Man hörde honom skämtande säga, att +när någon varit fogde i sex år, kunde en sådan gärna hängas utan +rannsakning; han vore då väl meriterad. + +Fogden Anders Nilsson på Kymmenegård tycktes höra till de sällsynta +undantagen. Konungen hade kommit oväntad, endast åtföljd av Henrik +Fleming och en kammartjänare, medan sviten följde en timme därefter, och +försummade intet ögonblick att göra sig personligen underrättad om +krigsfolkets mansstyrka, förplägning och utrustning, kungsgårdens skick +och fogdens räkenskaper. Ryttarna uppställdes på isen nedanför forsen och +undergingo en sträng mönstring. Men när han mönstrat allt och fått höra +mången undskyllan »för tidens lägenhet», täcktes hans nåde säga till +manskapet, att deras landsmän förhållit sig manligen emot de moskoviter +och att han hoppades de nya rekryterna skulle göra detsamma, varpå följde +ett skallande _eläköön kuningas_ (leve konungen) -- ett rop, som +fördubblades, när han på finska tillade orden: _Jumala varjelkoon teitä, +pojat!_ (Gud beskydde er, gossar!) Han kände sitt finska folk, han hade +ju redan som barn åtföljt sin fader till Finland och under långa vintrar +blivit förtrogen med detta land. De unga axelbreda bristfälligt +utrustade, i finska »bondepaltor»[C] klädda ryttarna på sina magra, +oansenliga hästar voro dock av det stål, varmed Gustav II Adolf vann sina +segrar. Just det, att alla dessa segrar och öden ännu lågo i framtidens +sköte, just detta gav en så egen stämning åt dessa unga krigare, som nu +för första gången skyldrade gevär för ynglingafursten. Det fanns ingen +bland dem, som icke i detta ögonblick, under hans anförande, kände sig +stark nog att erövra världen. De voro finska ryttare, alltså lugna, +tålmodiga, beredda att vänta sin tid; men de kände inom sig, att för en +sådan konung kunde de dö. Och han förstod dem, såsom han alltid förstod +sina krigare. + +Han vände sig till befälhavaren och sade: + +-- Matts Olofsson, se om det där folket väl; det är något att göra av. +Öva dem alla dagar i ledet. Se till att ingenting felas i deras +förplägning, men ofreda de bönder, gör kort process. Hästarna äro +svältfödda och endels illa inridna, munderingen tarvar eftersyn. Det +rätter med görligaste. I övrigt är jag nöjd med truppen... Stålhandske! + +En ung officer av konungens ålder red fram ur sviten. + +-- Se på honom, Matts Olofsson. Han har tjänat sig upp från simpel +soldat. Han känner våra nya karbiner. Stålhandske, rid i morgon till +Viborg med mina order och utvälj i slottsarsenalen de bästa gevär du kan +överkomma. Det blir för din trupp, Matts Olofsson. Skaffa dig skickliga +byssesmeder och låt göra efter den lätta modellen. Jag vill att karlarna +skjuta på fri hand. + +I detta ögonblick nedgick vintersolen i sydväst och färgade aftonhimlen. +Konungens för alla synliga gestalt på den kulle vid stranden, från vilken +han mönstrat truppen, övergöts med purpur, och hans blick glänste. Han +hade kommit från fiendeland och kände sig åter omgiven av en natur som +han förstod och ett folk som älskade honom. Krigaren och konungen var +tjuguett år gammal; han hade ännu icke hårdnat för mildare intryck, ja, +han levde icke nog länge för att någonsin hårdna. Men han var dock i +varje tum en konung; stum slöt han sina tankar inom sitt unga bröst, gav +ett tecken att mönstringen var slut och återvände till gården. + +Bland de många åskådarna vid stranden befann sig även fröken Kerstin +Fleming med sin tärna Maju. När återskenet från aftonhimmelen kastade sin +glans över den kunglige hjälten, syntes samma sken än högre färga den +unga frökens kinder. Tankfull återvände hon med de övriga till gården och +inneslöt sig med sin moder i fogdens enskilda rum, dit de resande dragit +sig undan för att lämna plats för konungens svit. + +Deras närvaro blev dock icke länge obemärkt, och snart medförde Henrik +Fleming det budskap, att konungen önskade se dem vid aftonmåltiden, som +serverades klockan sju. Endast några få av det högre befälet hade blivit +anbefallda att deltaga däri, och konungen sade sig hoppas, att fru Anna +ville ursäkta anrättningarnas enkelhet med en krigares vanor och resans +brådska. Efter en knapp halvtimme reste sig konungen, sägande att han +icke ville missunna sina övriga gäster en behövlig vila, men att det vore +honom kärt om damerna ännu ville skänka honom sitt angenäma sällskap. Han +vore, sade han, sedan någon tid så ovan att tala om något annat än krig, +att det vore för honom en vederkvickelse, om damerna ville berätta honom +något gladare från Stockholm och Åbo. + +Den unge konungen var under sådana förtroliga stunder så älskvärt +enkel, att ett par timmar hastigt förflöto, under samtal om hovet i +Stockholm och de adliga familjer i Finland, med vilka båda fruntimren +voro närmast befryndade. När klockan slog nio, anhöll fru Anna att få +avlägsna sig för att få rådpläga med Henrik Fleming i rummet bredvid +om de familjeangelägenheter, vilka föranlett hennes resa till +Kymmenegård. Konungen svarade förbindligt, att han icke ville se henne +förgäves hava besvärat sig hit för ett möte som vore för henne av vikt, +men då hon ju skulle befinna sig i närmaste rum, hoppades han att hon +ej ville förvägra honom sin dotters sällskap, intill dess rådplägningen +vore slutad. Fru Anna gick och lämnade dörren halvöppen till det rum, +där Henrik Fleming väntade henne. + +-- Hans Stålhandske var således en lycklig brudgum? frågade konungen, för +vilken man omtalat bröllopet i Pernå. + +-- Mycket lycklig, ers nåde, svarade fröken Kerstin. + +Tilltalet »majestät» brukades väl vid högtidliga tillfällen, men glömdes +vid förtroligare samtal för det äldre och enklare tilltalet »eders +nåde». + +-- Han är lycklig, som fått följa sitt hjärta. Jag känner dem som icke få +göra det. Känner ni någon sådan? + +-- Jag vet icke... Måhända. + +-- Vad skulle ni göra i en sådan belägenhet? + +-- Min plikt, om jag vore man. + +-- Och en kvinna, vad bör _hon_ göra? + +-- Detsamma, ers nåde. Alltid sin plikt. + +Konungen betraktade henne skämtsamt. + +-- Vet ni väl, att icke mången vid edra år skulle tänka som ni? Ni talar +som en man, men jag känner igen det Flemingska släktdraget. Ni är icke +rädd, ni. Jag såg er vid slottsbranden i Åbo 1614 stå kvar i tornet, för +att ni icke ville kvarlämna en liten flicka i lågorna. Er faders frände +Klas Fleming kände heller ingenting annat än sin plikt, och därför blev +han salig konungens dödsfiende. Lyckligtvis äro _vi_ vänner, och därför +kan jag öppet fråga er: äro ej hjärtats rättmätiga anspråk de högsta av +alla plikter? + +-- Jag vet icke vad eders nåde menar med hjärtats rättmätiga anspråk. Men +vore jag konung... + +-- Fortsätt!... Om ni vore konung... + +-- Skulle jag aldrig svika min tro. Mitt ord skulle vara ett kungsord, +och min ed skulle vara mig dyrare än min krona, svarade fröken Kerstin +med låg röst, men så djärvt och fast som det anstod en Fleming. + +Konungens blick mulnade. + +-- Förklara er tydligare! genmälde han. + +-- Jag skulle icke kunna svika den kvinna, åt vilken jag givit mitt +hjärta och som givit mig sitt. Om man sade mig, att ett rikes välfärd +berodde därav att jag bröte mitt ord, så skulle jag svara, att rikens +välfärd beror av trohet och icke av otrohet. + +-- Ah! Var det så ni menade? utropade konungen, och hans blick klarnade +på ett sätt, varav fröken Kerstin fann sig nästan förskräckt. Sannerligen +befarade jag icke redan, att ni råkat in på _ett annat_ område, och jag +ville icke ens för en rysk fästning hava _er_ till min fiende. Ni skulle +ha blivit fruktansvärdare än en hel armé. + +-- Jag beder om nåd, därest jag varit alltför uppriktig. Jag är stolt att +hedras med _hennes_ vänskap, vars namn min undersåtliga vördnad förbjuder +mig att nämna. Vilket hjärta, eders nåde... så högsint, så ädelt, så +kärleksfullt och så tåligt! Det är nu mer än ett år sedan hon förtäres av +den grymmaste ovisshet. Hon gråter sällan, hon klagar aldrig, men hon +beder mycket. Finnes ingen möjlighet att göra slut på en sådan ovisshet? + +Konungen vandrade fram och åter över golvet, stannade slutligen och +yttrade: + +-- Säger ni detta av er själv, eller har någon bett er därom? + +-- Ingen, och minst hon! Är jag straffbar, så bär jag ensam skulden. + +Åter klarnade konungens mulna panna, och han återtog sin förra skämtsamma +ton. + +-- Nej, min alltför uppriktiga fiende, man är icke straffbar, när man på +ett så älskvärt sätt säger konungar sanningen. Det är angenämare att höra +moraler av er, än av min lärare, gamle Skytte. Jag trodde er ett +ögonblick vara en förräderska, och kanske är ni det i hjärtats +angelägenheter, men ni befinner er där på ert naturliga kvinnliga område. +Och då ni är för god lutheran, kanske också litet för ung, för att vara +min biktfar, så låt oss nu hellre tala om er själv. Jag ser icke till er +harpa. Är hon kvarglömd i Stockholm? + +-- Hon är på Villnäs, ers nåde. + +-- Skada. Jag minns en afton i våras, när jag kom dyster och nedslagen +från rådkammaren. Jag inträdde med Sauls sinnelag i hertiginnans gemak, +men där fann jag min David. Ert strängaspel kom mitt hjärta att smälta. +Jag hade nyss känt mig fattig och svag; nu syntes jag mig vara rik och +stark. Jag tänkte på de gamla barder, som sjöngo för våra fäder och +gjorde dem hugstora i striden. Det förekom mig som vore ni Sveriges och +Finlands valkyria, vilken borde gå framför dess konung i striden. Jag har +ofta tänkt därpå. Jag har senast tänkt därpå, när vi förgäves stormade +Pleskovs fasta murar. Det är något hos er, som är besläktat med +segertankar, det ligger i blodet. + +Fröken Kerstin svarade icke. Hon satt stum med nedslagna ögon; blott en +nästan omärkbar darrning kring överläppen vittnade om ett uppror i hennes +känslor. + +Efter en paus sade konungen: + +-- Begär en nåd av mig! + +Kerstin Fleming höll en handske i sin hand; hon märkte icke att hon sedan +tio minuter slitit den i stycken. Konungen upptog dess make, som fallit +till golvet, räckte henne den med ett smålöje och sade: + +-- Nåväl? + +-- Ett brev! + +-- Ingenting för er själv? + +-- Jag tackar ers nåde. Jag har fått min belöning. + +-- Ni begär icke ens en visa för er harpa? + +-- Ett brev! Endast ett brev! + +Konungen fattade hennes hand och kände den darra, men de stolta, +glänsande bruna ögonen blickade fast in i hans. Han ville säga något, men +nu stod fru Anna i dörren. + +-- Det är tid, sade hon. + +-- Hög tid! viskade en röst inom Kerstin Flemings klappande hjärta. + + + [C] Jakob De la Gardies uttryck 1625. + + + + +7. En natt och en morgon på Kymmenegård. + + +Gustav II Adolf var från sin tidiga ungdom van vid strängt arbete, och +det som icke medhanns om dagen måste mången gång upptaga natten. Det är +likväl icke antecknat att han tillbragte denna natt på Kymmenegård med +regeringsomsorger. Hans verksamma själ hade i långa månader oavlåtligen +delat vilja och tankekraft mellan ett allvarsamt krig i främmande land +och den inre riksstyrelsen i en tid av mycket betryck och många +söndringar. När man är tjuguett år gammal, bär man en sådan börda glatt +nog, ty då utbreder sig framför oss hoppets oändliga värld; livet synes +så gränslöst långt och en förlorad dag så oändligt liten. + +Men det som är omöjligt även för den strängaste arbetare, den +allvarligaste statsman och den upphöjdaste tänkare, det är att vid +tjuguett års ålder avsäga sig alla anspråk på livets lycka. Lyckan +antager endast olika gestalter i ungdomsdrömmarna. Vanligen framträder +hon för ynglingens blickar först i gestalten av en kvinna, därefter under +skepnaden av en lagerkrönt ära. Även i konung Gustav Adolfs ungdom hade +det första idealet varit en kvinna, men en kvinna oskiljaktigt +sammanvuxen med drömmen om seger och hjälterykte. Det är bekant, och han +skriver själv, att han utförde sina första bragder till Ebba Brahes ära, +med den ridderliga romantik som var honom egen. Och likväl var det äran +som efter hand överväldigade denna den skönaste och den renaste av hans +ungdomsdrömmar. Den kvinna, som kunde hava blivit en stor konungs värdiga +maka, måste slutligen vika tillbaka, mindre för hinder, motstånd och +hovintriger än för skilsmässan, avståndet, kriget och segertankarna. Det +är känt, att konungens brevväxling med barndomsvännen och ungdomsbruden +upphörde omkring hösten år 1614. Efter denna tid sökte den kunglige +ynglingens känslor ett mål och funno intet -- eller intet värdigt. Och +det var vid denna tid han framträder i vår berättelse. + +Om han vid samma tid funnit ett sig värdigt sådant mål, så måste det +otvivelaktigt hava stått i närmaste samband med ära och segrar. Det måste +hava varit en kvinna begåvad med en nog stark och nog upphöjd själ för +att elda hans håg till stora bragder. Hon måste hava varit hans jämlike i +snille och kraft, om icke i börd och hon måste såsom kvinna ha uppfattat +denna kärlek till ära och bragder än hängivnare och långt mera svärmande +än han själv, för att förmå imponera på honom. Historien känner icke att +han funnit en sådan kvinna. Alltså, _om_ han funnit henne, så måste de ha +sammanträffat endast ett ögonblick, för att sedan åter för alltid +skiljas. Att så skett, därpå saknas i verkligheten icke alla +antydningar. + +Kerstin Fleming tillbragte en sömnlös natt i Kymmenegård. Sällan +uppstiger en ung och ridderlig furste på en tron, utan att tusende ungmor +vänta av honom allt och ägna honom en svärmande beundran. Men Kerstins +tillgivenhet var en djupare; den hade redan i tidiga barndomen börjat med +helt motsatta intryck av Flemingska släktens hat mot Karl IX, som lät +hennes far och farbror erfara tyngden av sin onåd. I starka själar kan +hat förbytas i kärlek med samma naturnödvändighet som förvandlar natt +till morgon. I Åbo, i Stockholm, i Örebro hade den unga fröken från +Villnäs lärt sig att uppskatta den unge furstens stora egenskaper, men +ständigt hade hon stått i skuggan för Ebba Brahes höga gestalt, och stått +där så utan avund, så omedveten om egna känslor, som man stannar i +skuggan för en kär och beundrad vän. Nu, i ett ögonblick, med ett +trollslag, hade där öppnat sig en förfärlig avgrund under blommorna av +denna en brinnande själs oskyldiga, rena och uppoffrande tillgivenhet för +dessa två ädla och högsinta personligheter, vilka Kerstin Fleming vant +sig att betrakta som oskiljaktiga och för vilkas förening hon länge +uppsänt så varma böner -- konungen och hans trolovade brud. Dessa två +voro nu skilda, icke genom en drottnings hårdhet och ett rikes +statskonst, utan ännu mycket mer genom en alldeles oväntad förändring i +konungens känslor -- skilda för alltid. Och vem hade åtskilt dem? Vem? +Hon själv, hon, som velat giva sitt liv för att se dem lyckliga båda på +Sveriges tron! Hon upprepade denna fråga hundrade gånger för sig själv +under nattens tystnad -- och varje gång stodo i eldsdrag för hennes minne +konungens ord och blick denna olyckliga kväll. + +Vad hade hon då förbrutit sig för att så kunna förråda sin vän? När och +var hade hon mot sin vilja ådragit sig denna kungliga ynnest, vilken hon +måste betrakta som ett förräderi mot vänskapen? Hon kunde icke påminna +sig annat än den olyckliga stund, när hon lärde sig locka så sköna toner +ur harpans strängar. O denna harpa, hon ville slå den i stycken, hon +ville aldrig mera vidröra dess strängar! Hon ville kasta sig för Ebba +Brahes fötter och säga till henne: nej, nej, det är icke jag som +frånrövat dig hans hjärta! Och sedan ville hon resa långt, långt bort, +vart som helst, blott hon icke mera behövde återse denna beundrade +hjälte, som kunde vara så trolös och -- så farlig för hennes lugn! + +Ja, farlig ändå, o huru farlig! Hur hon än stred med hela sin starka +viljas kraft, kunde hon icke förgäta valkyrian, som skulle gå framför +Sveriges och Finlands konung i striden. Ja, hon kände det, hur hon än +kämpade däremot -- hon kände sig född drottning, men icke en Margareta +Leijonhuvud, icke en Katarina Stenbock, icke en Gunilla Bjelke -- huru +många adliga jungfrur hade icke redan bestigit Sveriges tron! Hon kände +inom sig något av unionens Margareta i kraft och något av Katarina +Jagellonicas beslutsamhet att försaka allt. Vilka förmätna drömmar! Hon +drev dem ifrån sig som Macbeths häxor, de kommo tillbaka, och hon drev +dem åter ifrån sig. Slutligen återstod av drömmarnas drottning blott en +förgråten flicka, som fuktade huvudkudden med sina tårar. + +Vid sextiden på morgonen, medan det ännu var mörkt, hördes röster på +gården, hästar frustade, bjällror klingade. Det var konungen som bröt upp +för att fortsätta resan till Helsingfors. Kerstin hörde det med en suck +av lättnad: hon skulle icke nödgas återse honom nu, hon skulle taga sig +till vara att någonsin återse honom. + +Ljus tändes och i nästa ögonblick satt modern vid hennes bädd. Även fru +Anna hade fått i fädernearv av Hornarna på Kankas en högsint själ, men +därtill mycket mer av hjärtats mildare känslor, än man var van att finna +hos den hårdhänta och oböjliga Flemingska släkten. + +Moderns forskande blick upptäckte genast spåren av tårar. + +-- Du har icke sovit i natt? frågade hon. + +-- Icke rätt väl, lydde svaret. + +-- Vad sade dig konungen i går afton? + +-- Icke det som likat mig bäst att höra. Han talade om min harpa. + +-- Jag fruktade det. Vad sade han dig? + +-- Jag djärvdes påminna honom om Ebba, och han sade mig vara för ung att +bliva hans biktfader. Det är slut mellan dem; jag förstod det blott +alltför väl, och det har mycket bedrövat mig. + +-- Lägg det icke för mycket på hjärtat, mitt kära barn; det är kanske +lyckligast för dem båda. Sådana förbindelser mellan en konung och en +undersåte medföra i bästa fall söndringar inom riket. Bjelkesläkten har +fått vidkännas både ära och avund av drottning Gunillas upphöjelse. Ingen +mor, så framt hon icke är en furstinna, bör önska att se sin dotter på +Sveriges oroliga tron. Sade konungen något mer om dig själv? + +-- Ja, moder. Jag beder dig, fråga mig icke! + +-- Det jag mest älskar hos dig, mitt barn, det är att du alltid har varit +sann som dagens ljus. Vid fyra års ålder var du fäst vid din far med den +ömmaste tillgivenhet; men när han flydde för hertigen och förföljarna +frågade dig om du visste hans gömställe, sade du ja, ty du kunde ej +ljuga. Åter, när de ville förmå dig att upptäcka gömstället och än +skrämde dig med ett stort ris, än lockade dig med en honungskaka, kunde +ingen förmå dig att svara ett ord. Nu frågar jag dig, icke om andra, men +om dig själv: vad sade dig konungen i går afton? + +Dottern upprepade under tårar dessa ord, som hon icke kunde förgäta. + +-- Mitt barn, sade fru Anna lugnt, jag finner ingen verklig orsak till +oro i dessa flyktiga artigheter, dem en furste stundom slösar på unga +personer i sin omgivning och dem han sannolikt i morgon har glömt. Om +någon äger rätt att beklaga sig över den uppmärksamhet, han behagat visa +dig, är det fröken Brahe. Det är tydligt att hon numera måste känna sig +fri från sin förbindelse; jag tvivlar icke på att hennes hjärta lider, +men jag lyckönskar hennes förstånd. Vid konungens ålder är det för mycket +att vänta en evig trohet, helst under fältliv i avlägsna länder. Jag +antager att hans böjelse för fröken Brahe varit allvarsam och uppriktig; +så mycket mer har den efterlämnat ett tomrum. Gud give att en värdig +gemål av furstlig börd må rätt snart kunna fylla det. Vad dig angår, mitt +barn, så vet jag att du är en klok och klarsynt flicka, som icke lätt +tager spelpenningar för äkta guld; men det finnes hos dig ett anlag att +se allt i stort och därtill ett anlag för svärmeri, som gör, att en ung, +ridderlig konung kan bliva farligare för dig än du för honom. Det tör +därför vara bäst att du icke så snart återser en furste, som naturen +begåvat med så många lysande egenskaper. + +-- Moder, jag vill aldrig återse honom... aldrig! + +-- Du fruktar då för dig själv? + +-- Ja, ja, aldrig! + +-- Nåväl, så låta vi detta aldrig betyda ett år eller par. Du har nu +permission från din tjänstgöring hos hertiginnan, och denna permission +kan förlängas. Henrik har medfört ett brev från din broder Klas. Han +hoppas om någon vecka kunna inträffa i Helsingfors. Vi återvända nu till +Pernå. Därifrån skall Klas göra oss samma tjänst som Silversparre på +framresan och ledsaga oss åter till Villnäs. Huru behagar dig +Silversparre? + +-- Som en väderhane på en flaggstång. Jag är trött vid hans eviga +svängande omkring samma punkt. + +-- Han är dock en man av god familj, med mycket aktningsvärda egenskaper +och en lovande framtid. Du vet, att han är dig uppriktigt tillgiven. + +-- Tyvärr, ja. Han är olidlig. + +-- Nå, då skola vi icke mera tala därom... Långström, befall att hästarna +spännas för! + +Under detta förtroliga samtal mellan en klok moder och en uppriktig +dotter hade modern förtegat något som hon icke ansåg rådligt att omtala. +Innan Kerstin ännu lämnat sin bädd, hade fru Anna funnit på hennes +nattduksbord ett förseglat konvolut, adresserat med välkänd handstil till +välborna fröken _Christina Fleming_. Nu, efter samtalet, bröt hon detta +konvolut och fann däri -- icke, såsom hon först förmodade, ett brev, +vilket genom Kerstin skulle i hemlighet befordras till fröken Brahe -- +utan tio verser, skrivna med rask och icke alldeles lättläst stil av +konungens egen hand. Medan den forskande modern bakom en skärm, som dolde +henne för dotterns blickar, genomläste denna halvt ömma, halvt skämtande +konungadikt, gåvo isynnerhet följande verser, dem vi avskriva med tidens +och konungens oregelbundna stavningssätt, ämnen nog till en moders +eftertanke. Sedan diktaren först beskrivit sin hjärtesorg, säger han: + + Hoppet hafver jag stadigdt hafft, + Tin hårdhet till att öfvervinna + Med trofasthet, som Gudh har skapt + Utij mitt hiärta och mitt sinne. + Hvi vill tu då + Min trogna tiänst såledess försmå + Och mig sluta utur ditt minne? + + Rickeligh med mongha dygder tigh + Naturen högdt haffver begåffvat, + Som dageligh låta see sigh + Och mången på tig haffver låffvat, + Alen then last, + Ther med tu migh plågar så fast, + Hafver aldrigh ingen behagatt. + + Ingen sten ähr funnen sä hårdh, + Som sigh icke låter beveka + Eller alldeles nöta bortt + Aff stål eller af vatnet veka. + Allt så och jagh + I ingen sijnn skal hafva fördragh, + Min hugh skall stadigdt på tig leka. + +Han vill icke avstå från att med sin tjänst beveka den grymma, men om hon +försmädar hans trofasthet, vill han ej mera eftertrakta någon fröjd. Ty +säger han: + + Jagh vill bliffva i ensamheett, + Min sorgh vill jagh alen beklaga + Och fly all jungfruss kiärlighet, + Efter jagh them eij kan behaga. + Men hvad båtar + Thet tigh att tu migh såledess har + Förtagit all min lust och glädie? + +Han hoppas hon vill besinna, huru alla skola prisa hennes mildhet men +hårdeligen straffa hennes obeveklighet, varefter han slutar så: + + Fugelen uppå grönan qviste, + Diuren uti marcken villa + Skulle, hvar de min sorgh viste, + Migh hiälpa tårar att förspilla. + Echo mitt rop + Förmehrar medh sitt ljudh en stor hop + Emellan tässa bärgh och dalar. + _Finis._ + +Fru Anna var icke så obekant med den tidens kärleksvisor, att hon kunde +taga all denna ömma klagan för allvar. Men om hon ännu kunnat betvivla +vem den grymma var, över vilkens hårdhet diktaren så varmt beklagade sig, +skingrades alla tvivel, när hon stavade tillsamman de tio versernas +särskilt utmärkta begynnelsebokstäver och till sin häpnad fann dem +bilda: + + CHRISTINA F. + +-- Kerstin har rätt, sade fru Anna till sig själv. Hon bör icke återse +honom. + +Därpå gömde hon omsorgsfullt den kungliga kärleksdikten bland sina +familjepapper, varifrån den sedan kommit i avskrift till eftervärlden. + + + + +8. Helsingfors lantdag. + + +Under den tid, som förflutit sedan besöket i Ekenäs, hade den manhaftige +Ivar Bertilsson och hans hemlighetsfulle följeslagare fortsatt sina +stämplingar till förmån för det polska partiet i södra och sydvästra +Finland. De hade funnit skydd och medhåll på några adelsgårdar, där +konung Sigismunds slagna anhängare i tysthet avbidade en för dem gynnsam +förändring i det nuvarande regementet, och befordrades sedan vidare med +brev och budskap till andra partivänner. De rastade även i avlägsnare +byar, åhörde folkets klagomål över tidens betryck och utpressningar och +läto förstå att bättre dagar snart skulle randas, allenast alla raska +bönder föresatte sig att icke åtlyda olagliga påbud, vems de ock månde +vara, utan fasthellre hölle på sin gamla frihet och, där så behövdes, +ställde våld mot våld. Nöden var ock mångenstädes så stor, att man gärna +lyssnade till dessa förespeglingar. Fogdarna begynte mötas med uppenbar +motspänstighet, restlängderna ökades, bönderna i några byar övergåvo sina +hemman och sammanrotade sig för att utvandra till Ryssland eller +översegla till Riga och Polen. Sällan samlades denna tid folket vid +kyrkor och ting, utan att än här än där en tryckt proklamation på dålig +svenska eller ännu sämre finska fanns om morgonen uppspikad på +kyrkodörren, på tingshusets vägg, ja på själva länsmansgårdarnas knutar, +alla av samma innehåll: den nuvarande gudlösa och olagliga styrelsen, +jämförd med den rättmätige konungens milda och rättvisa regemente. För +en, som revs ned, syntes nästa morgon tre andra; de tycktes uppväxa från +jorden, ingen visste huru och varifrån. + +Likasom klubbekriget är det enda inbördes krig, vilket någonsin blivit +fört i Finland, så tillhöra även de polska stämplingarna vid denna tid de +sällsyntaste undantag av sin art i detta land. Sammansvärjningar finna +ingen tacksam jordmån bland ett folk som icke älskar smygvägar och alltid +hyst en medfödd avsky mot förrädare. Hade icke tidens nöd blivit konung +Sigismunds bundsförvant, skulle hans utskickade hava förgäves klappat på +folkets dörrar. + +Det fåtaliga och underlägsna polska partiet i södra Finland väntade med +otålighet någon större motgång för konungens vapen i kriget för att öppet +höja sin upprorsfana. Då nådde dem det obehagliga budskapet, att konungen +genom en skrivelse från Narva sammankallat Finlands ständer till en +lantdag i Helsingfors och själv ville vara närvarande. De missnöjdas enda +hopp blev nu, att ständerna skulle vägra gärder för kriget och därigenom +framkalla en öppen brytning med konungen. + +Ständerna voro sammankallade till den 15 januari 1616, men konungen +anlände först den 19 till Helsingfors. Av Finlands nuvarande huvudstad +fanns då endast namnet och en obetydlig köpstad, belägen en halv mil i +nordost från den nuvarande platsen, vid mynningen av en liten å, Vanda, +som där gör ett brant fall, kallat Helsinge-fors. + +Lantdagar -- landskapsmöten -- voro denna tid icke ovanliga i särskilda +rikets provinser. Den finska lantdagen år 1616 hade dock både för riket +och Finland en säregen betydelse. Här, i närvaro av konungen själv och +rikskanslern Axel Oxenstjerna, sammanträdde Finlands fyra riksstånd och +ombud från krigshären för att på samma gång bevilja medel till kriget, +värna rikets självständighet, protestera mot de polska Vasarnas anspråk +på tronen och högtidligen bekräfta sin trohet mot den yngre grenen av +Vasahuset. Tidens faror och Finlands läge som operationsbas i de båda +krigen mot Ryssland och Polen gåvo en ofantlig vikt åt denna +manifestation av folkviljan. Utan denna lantdag hade sannolikt icke det +svenska väldet sträckt sig ut över Nevan och lagt en grund för denna +svenska stormakt, som, även efter dess fall, kastat ett skimmer av ära +över kommande dagar. Utan denna lantdag skulle sannolikt icke den ryska +makten för ett helt sekel ha varit stängd ifrån Östersjön, Gustav Adolf +skulle ha känt sina händer bundna, Tyskland och samvetsfriheten skulle +förgäves ha väntat befriaren ifrån Norden. Och slutligen, utan denna +lantdag skulle Finland nu sakna ett av sina ärofullaste minnen, +skådespelet av ett blödande, men oförfärat folk, vilket i nödens stund +svär som en man att offra allt för konung och fädernesland. + +Allt vad landet då hade lysande eller mest redbart av alla stånd +strömmade nu hit i midvintern på långa avstånd, obanade vägar och med de +mest bristfälliga kommunikationsmedel. En ofullständig förteckning +uppräknar trehundratrettioåtta närvarande lantdagsmän, största delen adel +med frejdade namn, den åldrige biskopen Erik Sorolainen med tjugu +präster, ombud från tio städer och tjugu härader samt, såsom det femte +ståndet, tio officerare. Den lilla staden samt närmaste byar voro +överfyllda med folk. Borgmästaren Kasper Reijer synes ha haft den äran +att både härbärgera konungen och försträcka öl, vin och specerier till +den kungliga taffeln. Att döma av ännu förvarade räkningar, måste denna +ha försörjt ganska talrika gäster, därvid köksskrivaren Hans Persson fick +mottaga ansenliga förråd av olja, kapris, oliver och limoner från +Åboborgaren Hans Wolle, kunglig hovleverantör för Finland. Utom den +kungliga taffeln levde största delen lantdagsmän vid ytterst tarvliga +bord i tidens betryck; men för konungen gällde det här att uppträda med +den ståt som imponerar på massorna. Man skulle icke inberätta till +Sigismund i Warschau, att hans medtävlare om kronan uppträdde såsom en +torpare på sitt rikes utmarker. + +Så fullständigt är det gamla Helsingfors bortsopat från jorden, att man +icke ens känner platsen där Sveriges och Finlands konung den 22 januari +1616 öppnade ständernas sammankomst. Men denna vinterdag fick Finland +höra ett stycke statskonst sådant det aldrig hört förr. Gustav Adolf ägde +redan i unga år den snillets, hjärtats och talarekonstens makt, som +övertygade meningarna och rörde hjärtat. Han talade med ungdomens +öppenhet och en konungs värdighet, utförligt, klart och manligt, om +rikets dåvarande ställning, om nödvändigheten att mota Polens övermakt i +det söndrade Ryssland, om Sigismunds edsbrott mot Sveriges rike, om +nödvändigheten av hans avsättning från rikets tron, om det svek och de +stämplingar, varmed samme avsatte konung fortfor att oroa riket, om det +underliga att man nu råkat i krig med ryssarna, dem man velat hjälpa mot +Polen. Han varnade finnarna att icke låta förföra sig till att komma +under Polens och påvens träldom, påminde dem om den trohet de svurit hans +salige herr fader och honom själv samt lovade, att därsom de ville i +denna trohet framhärda och nu manligen bistå sin konung, så ville han ock +vinnlägga sig att de måtte komma till fred, rolighet och bättre villkor, +vartill Gud den allsvåldigaste sin nåd förläna ville. Slutligen tillade +konungen, att han begärde ständernas svar på de ärenden han ville +förelägga dem, »önskande dem samtlig och synnerlig en god dag och +blivande dem med ynnest och gunst väl bevågen». + +Lantdagsfrågorna gällde trygghet mot Sigismunds stämplingar, försvar mot +ryssarna och gärder för kriget. Redan den 2 februari utfärdades +ständernas beslut. De ville aldrig låta förleda sig från sin trohet mot +konung och fädernesland, utan manligen stå mot konung Sigismund, som +velat återinföra det påviska avguderiet; de ville icke tillstädja +upproriska patenters kringspridande, och var icke Sigismund låter beveka +sig till en billig fred, ville de mot honom våga liv, leverne, välfärd +och förmåga. Ständerna önska av Gud framgång till det fredsmöte som nu +med ryssen begynt, men vore han så förhärdad i sitt fientliga uppsåt, att +han inga skäliga fridsmedel ingå ville, så lova de efter yttersta förmåga +stå även honom emot och därtill hava blod och förmögenhet osparade. +Slutligen åtogo sig ständerna en dryg krigsgärd, och om alla dessa sina +beslut skrevo »de i Helsingfors församlade Sveriges rikes råd och +lantständer i storfurstendömet Finland» ett långt brev till samtliga +Sveriges rikes ständer. De hade här vid gränsen i mannaminne varit hårt +betungade av krig, gärder och borgläger; hade icke ens under freden +kunnat sitta trygga i sina hus, men ville dock, ehuru årsväxten sist +varit ganska svag, nu efter råd och lägenhet bistå sin konung, tackande +honom, som därmed låter sig nöja. Och ehuru de ingalunda betvivla de gode +herrars och svenske mäns beredvillighet att utgöra en lika hjälp och +komma dem till undsättning, ville de dock påminna dem om det trogna +bistånd, som Finlands folk dem alltid gjort haver och ännu härefter gärna +göra vill av all sin förmåga, med den förtröstan, att så länge alla +förbliva eniga, behöva de icke frukta för någon fiende. + +På denna skrivelse anlände sedan svar från Sveriges församlade +lantständer i skilda provinser, uttalande samma manliga beredvillighet +och lovande att aldrig förgäta det trogna bistånd, som dem alltid i +rikets nöd av Finlands ständer vederfaret är. + +Dessa ord, som handlingen så kraftigt och dyrt beseglat, genljuda ännu +efter sekler från alla Östersjöns nordliga stränder. Bakom dessa ord +stodo män med offervilliga hjärtan och dragna svärd. Bakom dessa ord stod +ett tidevarv av brinnande tro och försakande mod. En dödsföraktande kraft +andas i dem, och på samma gång, vilken kärlek! När folket hörde sin unge +konung tala, gick en fläkt av hans ungdomliga mod även genom länge av +åren kylda hjärtan; även den grånade krigaren kände sitt blod värmas, han +kände segrar i luften -- han drömde än en gång om sin ungdomsdröm. + +Efter mer än tvåhundrasextio år igenkänner man icke mera den plats, där +en gång fäderneslandets hjärta klappat av så mycket mod och så hugstora +känslor. Slätterna kring Vandas mynning äro nu betäckta med lantgårdar +och åkerfält. Oaktat nejden är bördig och långtifrån enslig, vilar +däröver, kanske för bristen på skog, ett tycke av enformighet, nästan av +saknad. + +Vid den tid, varom vi talat, erbjöd slätten ett annat skådespel. Det +stora folkvimlet i staden bredde sig ut över dess närmaste omgivningar. +Varje torp, varje lada, varje ria och badstuga var överfylld av +tillströmmande menighet, här och där även av bivackerande krigsfolk. Man +såg små improviserade brädskjul, i vilka utbjödos matvaror, läder, +lärfter och öl. Till och med konstmakare från Tyskland saknades icke, +ehuru deras framställningar hörde till dem som i våra dagar knappt mera +roa ens den lägsta folkhopen. Man hörde musik av säckpipor, man såg en +Herkules med ett slag av sin knytnäve döda en oxe, vilken han förut +dragit vid hornen efter sig. Man såg en annan äta spikar, genomborra sitt +bröst med ett svärd och åter utdraga det, färgat med lingonsaft. En +snedvuxen pojke med plirande ögon tillvann sig mycken beundran genom sin +färdighet att slå kullerbyttor i luften och den oförskämda vighet, med +vilken han än hoppade gränsle över nacken på en förskräckt bondkvinna, än +åter utmanade en drumlig dräng till envig och i ett nu slog benen undan +honom. + +Vid lantdagens början hade man en morgon till allmän förargelse funnit +icke allenast flera av konung Sigismunds plakater uppslagna på stadens +gårdsportar, utan även samma förrädiska papper spikat på gaveln av +borgmästaren Reijers hus, där konungen bodde. En sådan djärvhet hade +föranlett stränga efterspaningar, men utan resultat. Ridande patruller +hade utskickats åt flera håll samt även till stadens utkanter, där +brädskjulen höllo sin marknad. Nu hade förenämnda vanskapliga pojke +utmanat en liten trumslagare, som roade sig åt hans lustiga upptåg. Men +denna gång hade Sam betydligt missräknat sig. I stället att låta slå +benen undan sig, var det trumslagaren som i sin tur slog bytingen i +drivan, insockrade honom i snön och till allmänhetens stora förlustelse +lät sina trumpinnar dansa i ett grundligt tapto på motståndarens tröja. +Vid denna manöver revs tröjan upp, ett papper föll ut och bortfördes av +vinden. Det upptogs, lästes och befanns vara ett av Sigismunds plakater. + +Nu blev ett sorl bland folkhopen: tag fast förrädaren! häng honom! slå +ihjäl honom! Men innan man ännu hunnit komma från ord till handling, hade +Sam gjort sig lös från sin motståndare och, vig som en ekorre, banat sig +väg genom folkhopen, än borrande sig framåt med armarna, än slående bakåt +med fötterna. Efter ett fåfängt försök att uppnå stora landsvägen +västerut, svängde flyktingen om och sökte sin räddning på bron över +forsen. Men här mötte honom patrullen från motsatta sidan, medan +folkhopen skrikande jagade efter honom från andra sidan. Sam betänkte sig +icke länge. I ett nu klängde han över brons ledstänger och var +försvunnen. Men det dröjde ej länge innan man såg honom flyta utför den +öppna forsen och försvinna under isen, som betäckte åmynningen nedanför +det starkaste strömdraget. + + + + +9. Vinterafton i ödemarken. + + +En afton i medlet av februari 1616 banade sig en karavan av resande +mödosamt fram på den ödsliga väg, som vid denna tid förde från +Helsingfors genom det norra Nyland till Åbo. Ett starkt yrväder hade på +långa sträckor övertäckt alla stigar med manshöga drivor. + +Karavanen bestod av tre slädar med två hästar för varje; den mellersta +släden var överbyggd med ett slags hytt av buldan. Fyra ryttare, fullt +beväpnade, utgjorde eskorten. När de resande sålunda fot för fot arbetat +sig fram någon tid, blev det platt omöjligt att komma vidare. Yrvädret +fortfor att rasa, och varje steg framåt motades av växande snöberg. +Ryttarna sutto av, kuskarna stövlade i snön, alla sökte med armkraft +underlätta hästarnas ansträngningar. Det hjälpte föga, tåget stod +orörligt. Ett fruntimmer lutade sig framåt i den betäckta släden och +frågade om ingen gård funnes i närheten. En riddare i översnöad pälskappa +sprang från den sista släden fram till den första, vars kusk var +vägvisare, och upprepade samma fråga. Svaret blev, att man hade en mil +till närmaste gård, men om man ville köra isvägen över den näraliggande +sjön, skulle man på motsatta stranden av denna sjö finna ett nybygge. +Riddaren beslöt sig för denna utväg, och nu gällde att bana sig väg ned +till isen. + +En med tät granskog bevuxen höjd reste sig mellan vägen och sjön. +Hästarna måste frånspännas, alla, utom två kvinnliga resande, måste kliva +i snön, varefter slädarna framskötos av männen. När man så med outsäglig +möda trängt uppför höjden och genom skogen, kom man till ett mot +sjöstranden sluttande berg. Här blev åter en rutschbana nedåt, som förde +karavanen, med ett par oskadliga kullerbyttor, lyckligt till isen. + +Snön låg här mera jämn, man ispände åter hästarna och fortsatte färden. +Det gick långsamt, men det gick dock framåt, tilldess att man icke långt +från den motsatta stranden begynte köra i flödvatten. Men härdade i alla +mödor och faror körde dessa resande utan betänkande framåt. Flödvattnet +blev djupare, det strömmade in i slädarna och nådde över ryttarnas +sporrar. Riddaren Klas Fleming, ty det var han, red till den mellersta +släden och frågade om hans syster Kerstin var rädd och önskade vända om. +Hennes svar blev, att hon bytte plats med den andre ryttaren, som red +förut, besteg hans häst och red främst. Nästan simmande och flytande, +uppnådde karavanen den efterlängtade stranden. + +Sjön var en vik av den stora Lohjanselkä, som i otaliga buktande fjärdar +uppfyller de djupa dalarna norr om den sydfinska lantryggen. Hela nejden +erbjuder den mest förtjusande omväxling av skogbekransade höjder, +sluttningar, vattenspeglar, klippor, öar och har av beundrande turister +fått namnet »Nylands Schweiz». Bergen äro rika på malmer och sällsynta +stenarter; botanisten finner här allt vad den finska floran äger rarast +och praktfullast. Nu betäckas de bördiga sluttningarna av välmående byar, +gårdar, boskapshjordar och åkerfält. Men vid början av sextonhundratalet +genombröts den glesa odlingen ännu av vida ödemarker, och där den fått +fäste, ödelades ånyo hemman och gårdar av krigen, utskrivningarna, +gärderna och fogdarnas utpressningar. + +Men där glänste dock ett skimmer av ljus mellan bergen och granarna, ett +av dessa vänliga eldsken från en flammande härd, vilka äro en så kär syn +för den frusne och utmattade vandraren i en mörk vinterkväll. De resande +styrde sina utmattade steg med förtröstan mot eldskenet. Vi skola gå dem +i förväg och kasta en blick på nybygget. + +Det hette Ahtiala och låg vid en utkant av Lojo socken i norra Nyland. +Den nytimrade vackra gården bestod av ett större boningshus, ladugård, +stall, visthus, badstuga, brunn. I denna del av landet brukades ännu +rökpörten med en ofantlig spis; röken uppsteg då genom en öppning i +taket. Men boningshuset på Ahtiala hade med pörtets gamla härd förenat +det modernare bruket av skorsten och i stället för de vanliga +pörtegluggarna med deras dragluckor anbragt på den långa väggen gentemot +spiseln ett litet fönster med fyra små glasrutor mot sjösidan. Ett plumpt +väggur, ett stort, grönmålat skåp, några träsniderier på bordsfötterna, +tre eller fyra stolar med utsirade karmar vittnade om en i dessa trakter +ovanlig lyx vid sidan av långbänkarna och de i två våningar över varandra +väggfasta sängarna. Allt såg så trivsamt ut, allt vittnade om välstånd +och flit; men välmaktens dagar voro till ända. + +Vid mörkningen samma afton hade den snart åttioårige Stefan Ahti suttit +vid brasan, bindande not; hans son Josef hade slöjdat en slädmed, hustrun +häcklade lin, och två barnbarn, flickor om fjorton och sexton år, hade +kardat ull. Det hade varit en hård dag för Ahtiala nybygge. Fogdens +tjänare hade på förmiddagen infunnit sig för att utkräva en av de många +gärderna och utan försköning tagit i mät en av de två hästar och en av de +två kor, vilka han kvarlämnat vid en föregående utmätning. Fåren hade en +genomtågande ryttaretrupp slaktat och uppätit redan på hösten. Där skulle +snart komma flera hungriga gäster. + +Ahtialas inbyggare hade vid sin fredliga brasa samtalat om det ämne som +låg dem närmast: tidens betryck. Hustrun hade suckande undrat, var hennes +två raska gossar nu månde vara i djupa Ryssland, de som togos ifrån henne +till kriget. Om de nu månde leva mera, tillade hon med en suck vid tanken +på de fruktade moskoviternas grymhet. Den gamle hade tröstat henne med +den försäkran, att vardera av gossarna skulle reda sig gott mot sex +sådana bestar, det hade man sett, när herr Jakob och herr Evert för fem +år sedan togo Stora Novgorod med en hand full svenska och finska pojkar +av rätta sorten. Ryssen hade han själv sett i vitögat redan i salig kung +Göstas tid och juten med i kung Eriks tid. Gud förbarme sig över den +herrens fattiga själ, det gick tokugt i landet, men bra på sjön. Si, +juten var dock en annan karl än kalmucken. Juten visste nog, att han +betalade gammal ost, när han, i sista kriget brände Stefans stuga vid +Hangö, men det skall ingen säga om honom annat än att han är en morsk +karl till sjöss, och när man får bukt med sådana karlar, nog klappa +pojkarna ullen ur moskoviternas fårskinnspälsar. + +Så hade man språkat vid aftonbrasan. Sonen hade genmält, huru det visst +var tungt för honom att hugga sveden allena, när gossarna voro borta och +flickornas armar voro för klena för skogsarbete. Men detta kunde ännu gå, +om här rådde rättvisa i landet; då skulle icke fogden två gånger utkräva +samma gärd. Finge man fred i landet, så finge konungen rådrum att hänga +fogdarna, och då kunde man ännu hoppas bättre tider. Vartill den gamle +svarade: tre gånger har Herren byggt min stuga av intet, och i femtio år +har han givit mig skördar av ljungfält. Varför skulle icke Han, som är +starkare än alla, konungar, än vidare sända oss hjälp i den rätta +stunden? + +Vid dessa ord upprycktes dörren och sju beväpnade män, betäckta med snö, +stövlade in i stugan. De förklarade sig vara, konungens folk och fordrade +fri förtäring, härbärge för natten och hästar på morgonen för sin vidare +fortkomst. Suckande framsökte hustrun gårdens knappa matförråd och +anrättade utan gensägelse ett kvällsmål för de objudna gästerna. När +dessa ätit sig mätta ville de ha öl, och öl fanns icke, varefter de +utforo i skymford och med egenhandsrätt undersökte skåp och källare. Allt +detta hade gårdsfolket tåligt fördragit, men när två av gästerna +ytterligare tilläto sig ett grovt skämt med gårdens döttrar, svek Josefs +tålamod och hans seniga knytnäve sträckte dessa två våldsverkare till +golvet. Nu blev den fredliga stugan skådeplatsen för ett av de våldsamma +och stundom blodiga uppträden, som då voro alltför vanliga, när ett +tålmodigt folk uppreste sig mot ett laglöst godtycke. Josef hade, efter +en hård strid, blivit övermannad, slagen och bunden, hans gamle fader +hade förgäves sökt att med darrande hand spänna den länge förrostade +bågen; hustrun hade beväpnat sig med en såstång och försvarade med en +björninnas raseri sina döttrar, som sökt sin tillflykt i ett hörn av +stugan. Ingen hjälpare fanns att anlita; var skulle han sökas på en mils +avstånd i yrväder och vintermörker? När då kvinnan såg sin man bunden, +svärfadern maktlös och döttrarna värnlösa mot övervåldet, brast hennes +förtröstan och hon utropade: + +-- Var är nu den hjälpare, fader, som du åkallar? Var är nu den starke +Gud, på vilken du tror? + +-- Det är skrivet, sade den gamle, bortkastande bågen, då de rättfärdiga +ropa, så hörer dem Herren och skall hjälpa dem ur all deras nöd. Herre, +uppvakna i din kraft och låt oss icke förtrampade varda! + +-- Vad är det gråskägget skrävlar därborta i vrån, röt en av +våldsverkarna, ännu vild av striden, i det att han hotande närmade sig. +Vad tycker du mera om: att stekas i ugnen eller att doppas i vaken? + +-- Kom icke vid mig! utropade den gamle, såsom av en profetisk ingivelse. +Se hämnaren står för dörren, och det svärd är redo, som skall tukta ditt +övermod. + +Icke förr var det sagt, innan dörren öppnades, och in trädde en snöhöljd +man, stannande ett ögonblick förvånad vid anblicken av den förstöring som +rådde i stugan. Ingen varseblev den inträdande, men så snart dennes +skarpa blick uppfattat ställningen, flög även hans svärd ur slidan, och i +nästa ögonblick låg rövaren i sitt blod med avhuggen arm vid den gamles +fötter. + +-- Vad nu, skurkar! utbrast riddaren, som av munderingen igenkände Simon +Larssons i Raseborgs län förlagda lansknektar. Är det så I åtlyden +kunglig majestäts stränga order att fara varligt fram på genomtågen? Ned +med vapnen! Jag skall låta hålla en krigsrätt, så att det sjunger eder om +öronen. Petter, yttrade han till en inträdande ryttare, släpa fort ut den +där karlen till stallet och se åt om han kvicknar till liv! + +Vid dessa ord uppgav hustrun ett anskri och slog sina armar kring den +unge ryttarens hals. Hon hade återfunnit den äldre av sina till kriget +utgångna söner. Ynglingen stod betagen av häpnad; han hade icke vetat av +föräldrarnas flyttning till denna ort. Dröjande fullgjorde han sin +förmans befallning. + +-- Jag hade väl lust att veta vem som tager sig en sådan myndighet mot +kunglig majestäts och kronans folk, genmälde nu lansknektarnas anförare i +en ton som skulle vara hotande, men som förrådde en oangenäm +överraskning. + +-- Jo, jag känner dig jag, din långbente, livländske ulv; jag vet var du +lärt dig sådana seder mot folket. Du slåss icke illa i hederlig strid, +men hemma har du vuxit upp vid slavpisken. Rätta dig, sergeant Rolf +Müller! Du talar med din förman. + +Och konungens kammarherre översten Klas Hermansson Fleming till Villnäs +avkastade sin snöiga kappa, framträdande i skenet från härden med +krigarens stolta hållning. Hans gestalt var av medellängd, men kraftfull +och bredaxlad. Hans energiska drag och hans genomträngande blick förrådde +den blivande fältherren, som en dag skulle tillintetgöra fientliga härar +och flottor. + +Sergeanten och hans kamrater funno för gott att lyda. De avväpnades och +bortskickades att söka sitt nattläger på hövinden, medan en av dem tog +vård om den svårt sårade kamraten. Nu först tilläts fröken Kerstin +Fleming, jämte hennes kammarpiga och hennes lilla tärna Maju, att söka +vila och värme vid den flammande brasan. + +-- Du hade gjort bättre att stanna med vår mor på Svidja i natt, sade +Klas Fleming. + +-- Jag har en mission att uppfylla, svarade systern. Vad betyda dessa +blodfläckar och denna oordning? + +-- Det är hemseder i krigstid, genmälde brodern med ett strävt smålöje. +Petter, lös den bundne karlen! Vad? Är han din egen far? Nå, den glädjen +unnar jag dig, ärlige pojke. Tacka din son, bonde, han är en bra soldat. +Och du, gubbe, berätta vad som hänt, men ljug dig ej oskyldig. + +Den gamle rätade sig, gjorde militärisk honnör och svarade: -- Jag var +stallknekt under kung Gösta, bågskytt under kung Erik och lansknekt under +kung Johan. När jag blev för gammal att tjäna i fält, tjänade jag i sju +år herr Klas på Svidja och lärde unge herr Johan rida. Jag har slagits +till lands och sjöss i trettio år och känner knektar, likasom jag känner +bönder. Ljugit har jag aldrig och lärer väl minst göra det för en av +Flemingesläkten, som sparat åt mig de få dagar jag ännu kan ha kvar. +-- Och han berättade tilldragelsen. + +-- Nå, vid mitt goda svärd, utbrast riddaren, du talar som en ärlig +krigsman, och det skall bekomma de där lymlarna i stallet efter +förtjänst. Har då ingen ihågkommit dina trettio år i konungens tjänst? + +-- Unge herr Johan gav mig ett torp på Hangö. Det brände hertig Karls +folk första gången och juten andra gången. Då flyttade jag hit med min +son och byggde min tredje stuga i ödemarken. Herren giver sol och regn, +frostår och goda år; misslyckas ett så svälta vi en tid och börja på +nytt. + +Klas Fleming vände sig till sin syster. + +-- Jag har hört talas om en fördold kraft, sade han, som gör att ett folk +kan bära stora bördor utan att digna. Nu förstår jag det: här är denna +kraft och dess namn är tålamod. + +Den kväll, som började så tungt i Ahtiala nybygge, vart en fröjdekväll +för alla dess invånare. + + + + +10. En sammansvärjning. + + +Kvarlevan av konung Sigismunds slagna parti i Finland hade fällt modet +vid underrättelsen om Helsingfors lantdag. Alla adelsmän som hade något +att förlora drogo sig mer och mer tillbaka från de få halsstarriga som +ännu djärvdes stämpla till den avsatte konungens förmån, och dessa voro +till största delen förtvivlade spelare vid lyckans raffelbord, äventyrare +beredda att våga allt. Men det fanns här och där ett sällsynt undantag. + +På Kurjala gård i Lampis socken av Tavastland bodde den tappre Ivar +Tavasts änka, Karin Stensdotter Fincke, en av dessa kvinnor som kunna +älska utan gräns och hata utan försoning. Under den första och skönare +hälften av sitt liv hade hon offrat allt för sin kärlek till en riddare +utan fruktan och tadel; den senare dystra och ensliga hälften av detta +liv ägnade hon åt den dyra plikten att upprätta hans ära. En dag i +februari detta samma år 1616 kallade hon till sig yngre sonen, den +ljuslockige Bengt, på vars blida och fagra anlete hon läste hela det +lyckliga minnet av kärlekens dagar, men icke en skugga av hatets, och +sade till honom: -- Min son, du är aderton år, din arm är stark, ditt +hjärta är trofast, och jag har låtit uppfostra dig i alla ridderliga +övningar. Det är nu tid att du hämnas din fader. + +Ynglingen teg. Modern fortfor: -- Jag vet dina tankar. Din äldre broder +Sten Ivarsson är släktens huvud och den som efter lag och sedvänja bör +taga arv efter sin fader. Men Sten har från unga år gjort mig sorg och +bekymmer med sitt häftiga, oroliga sinnelag, icke minst när han sista +vintras dödade kornett Bosin här på Kurjala gård. Sten tjänar det nya +konungahuset; han är sin faders avfällige son. Du allena är kallad att +åter upprätta din faders ära. + +-- Moder, svarade ynglingen saktmodigt, giv också mig ett svärd att tjäna +konung Gustav Adolf! Han är mild och tapper. Varför skall du hata honom? +Och har du icke själv bönfallit hos hertig Karl att få behålla Kurjala? +Han och hans son ha återgivit oss hem och egendom. Varför skall du hata +det nya konungahuset? + +-- Gud, som nekat mig döttrar, har i stället givit mig en son med +varghjärta och en son med duvohjärta, klagade modern. Förstår du icke, +att om jag velat hämnas på den unge Gustav Adolf med blod och död, skulle +jag tussat på honom din äldre broder, som skulle ha sönderslitit honom? +Men jag vill honom intet ont, jag vill endast rycka kronan av hans huvud +och lägga den för vår rättmätige konungs, Sigismunds fötter. Så länge +hertig Karls avkomma sitter på tronen, är jag en rebells änka och du en +landsförrädares son. Det är nu mer än sexton år sedan din fader och +farfader togos till fånga i Viborgs fäste, och huru lönades då deras +trogna tjänst mot konung och fädernesland? Hertig Karl belade dessa +tappra armar med nesliga bojor, han lät leda dessa trofasta män ut genom +Viborgs tull, deras huvuden föllo för bödelns bila och spetsades på +järnstänger utanför slottet. Och jag... jag kvarlämnades med två späda +söner; för deras skull måste jag kasta mig till blodhundens fötter och +tigga tillbaka vår rättmätiga egendom som en nåd! Men jag lever för att +en dag kunna avtvå blodfläckarna från dina fäders minne, för att kunna +kalla dig en ärlig mans son, och jag väntar den dag, när din faders och +farfaders oskuld förkunnas för land och folk. Förstår du mig nu? + +-- Ja, svarade ynglingen, och jag ville giva mitt liv för att du skulle +få uppleva den dag du så högt efterlängtar. Men jag förstår icke huru +detta skall bli möjligt genom en tronvälvning. Hela riket hyllar den nya +konungasläkten, och ingen i detta land lyfter mera sin hand för +Sigismunds sak. Vad kunna vi göra, vi två, mot hela landet? Sänd mig till +Gustav Adolf; jag vill kasta mig för hans fötter och lova att tjäna hans +hus till dödedag, allenast han genom ett kungsord tager tillbaka den +orättfärdiga domen över min fader och farfader! + +-- Du är ett barn, Bengt, och som ett barn talar du. Likasom en konung +ville förklara sin faders domar orättfärdiga! + +-- Men domen är ju upphävd, när vi återfått våra gods. + +-- Av nåd ha vi återfått dem! Vi ha återfått mödernegodset, men icke +fädernearvet, det sköna Vesunda i Tavastland. Det skall en dag bli ditt +fädernearv, Bengt. Vi äro icke så ensamma som du tror. Ännu finnas +behjärtade man, som vilja våga något för den rättvisa saken. Denna natt +mötas konung Sigismunds anhängare här på Kurjala för att överlägga om ett +kraftigt uppträdande nästa vår med bistånd av konungen, och du är utsedd +att ställa dig i spetsen för den allmänna resningen. + +-- Jag! utbrast ynglingen med oförställd häpnad. + +-- Du, svarade modern lugnt. Norra Nyland och södra Tavastland ha mer än +en gång följt din faders och farfaders fanor. De skola än en gång resa +sig med namnet Tavast i sin spets, och man skall sörja för att vid din +sida ställas krigskunniga anförare. + +-- Förskona mig, moder! Vill du ännu en gång inkasta vårt land i fasorna +av ett inbördes krig? + +-- Och vad kallar du den ställning, i vilken vi nu levat i tjugu år? +återtog fru Karin. Orätt på tronen är alltid inbördes krig. Vi skola +äntligen göra ände därpå. Du skall icke behöva strida i förbund med +bönder allena. Utom Hornarna, och tyvärr numera även Flemingarna, finnes +knappt en adlig släkt i landet, som icke inom sig räknar hemliga +anhängare av konung Sigismund. Stjärnkorsar, Spårar, Slangar, Munckar, +Lindelövar, Boijar, Kurckar och många andra skola ställa sig på vår sida. +Var vid gott mod, duvohjärta! Jag begär i dag blott en åhörare, i morgon +kanhända en stridsman. Först klokhet och sedan svärdshugg. + +Suckande tänkte unge Bengt Ivarsson vid sig själv, att klokheten i dag +icke kunde göra något bättre än förekomma svärdshuggen i morgon, men han +kände sin moder. Han beslöt därför att skenbart foga sig efter sin moders +önskningar, men därunder uppbjuda allt som var förenligt med hans sonliga +plikt för att rädda både henne och landet från nya olyckor. + +Aftonen inbröt. Kurjala gård låg enstaka vid en liten sjö, omgiven av +skog, och ägnade sig väl för möten av den art som icke borde störas av +objudna spejare. Man bortsände från gården de tjänare och landbönder som +icke ansågos fullt pålitliga; vakter utställdes vid vägarna, och lösen +utdelades såsom i fält. + +Vid niotiden på aftonen begynte slädar anlända och utbyta lösen med +vaktposterna. De ankommande inbjödos att vid ett stadigt kvällsmål +vederkvicka sig efter resans besvärligheter. + +När fru Karin, åtföljd av sin son, vid tiotiden inträdde i mötessalen, +fann hon till sin förvåning ett högljutt språkande sällskap av några och +tjugu män, på vilkas muntra stämning husets goda hembryggda öl påtagligen +utövat ett märkbart inflytande. Sex eller åtta talade alla på samma gång +om de mest olika ämnen, likasom utmanande alla spejare på en halv mils +avstånd. Nästan allas dräkt antydde mera bekantskap med ett vilt fältliv +än med herreseder, och få brydde sig om att ens giva plats för gårdens +husfru, när hon inträdde i salen. Förgäves spanade hennes mulna blickar +efter de grannar av hennes stånd, som hon väntat till mötet. Där fanns +endast en sådan, en kortvuxen gammal herre med stora vårtor på kinderna, +beväpnad med en huggvärja nästan lika lång som han själv, och i detta +ögonblick hopkrupen vid brasan, som brann i den stora spiseln. + +-- Bertil Ivarsson, sade fru Karin till denne herre, i det hon icke +låtsade märka sina övriga gästers brist på uppmärksamhet, vill ni +törhända äska ljud och förklara för dessa hedervärda krigsmän och +rättskaffens medborgare ändamålet med sammankomsten. + +Bertil Ivarsson Teet till Järpila var en av dessa skeppsbrutna +rojalister, som gärna ville tjäna sin rätte konung med förbehåll att icke +stå illa anskriven hos den orätte, och som så länge hade vänt kappan +efter vinden, att han slutligen lyckats stöta sig med dem båda. Han +låtsade icke höra fru Karins tilltal; hon fattade hans hand och upprepade +sina ord. + +-- Ja, ja, svarade den frusne herrn vid brasan, det är mycket kallt i +afton, dåliga vägar, hundväder. Förlåt, jag har blivit så döv på senare +tider. Befaller ni något, min nådiga fru? + +Fru Karin upprepade sina ord för tredje gången. + +-- Äska ljus? Nej, jag tackar, vi se här bra nog. Krigsmän och +rättstjänare... Ja, ja, vad hör man om annat nu för tiden? Förlåt att jag +i eder nådiga närvaro värmer mina fötter vid elden! Gikten, min nådiga, +gikten! Ja, när man, som jag, har slitit mycket ont i krig, kännes det +efter på gamla dagar. + +Inseende omöjligheten att ställa honom i täten för sammansvärjningen, +nödgades fru Karin själv taga till ordet och uppmana de hedervärda +gästerna att sig emellan utse en talman för sammankomsten. + +I den förlägna tystnad, som följde fru Karins uppmaning, hördes äntligen +en röst från yttersta ändan av salens långa ekbord, där en man i +ryttarekappa hittills varit flitigt sysselsatt med en skinka och en mugg +öl. + +-- Om jag får taga mig den dristigheten att tala ur skägget, yttrade +denne man, i det han med välbehag avtorkade mustascher och pipskägg med +bordduken, så finnes här ibland oss en karl, som kan prata omkull vilken +biskop som helst och högvördiga konsistorium med; men eftersom han är +mera slängd i alla världens andra tungomål än i vårt, så kunde jag kanske +duga till talman i hans ställe, alldenstund jag är hans ovärdige tolk. +För resten heter jag Ivar Bertilsson, kvartermästare, till ers nådes +tjänst. + +-- Tala! sade fru Karin, föga nöjd med början av denna sammankomst. + +-- Nå, eftersom jag fått ordet, vill jag säga det rent ut, att en så god +skinka som denna Kurjalaskinka och ett så gott öl som detta Kurjalaöl +skola sökas förgäves i Tavastland och Nyland, om icke på Svidja. När jag +var där i höstas, sade de mig, att salig kung Johan alltid drack +Svidjaölet hellre än något annat och alla år beställde en skeppslast +därav för sin egen kungliga mun. + +-- Till saken! avbröt honom fru Karin. + +-- Jag tänkte just komma till saken, ers nåd! Efter nu salig kung Johan +var en sådan vis och berömlig konung, att han förstod sätta värde på +finskt öl och finskt blod dessutom, så tycker jag, Ivar Bertilsson, och +alla dessa ärliga finska män, att vi böra förhjälpa kung Sigismund till +regementet igen. Vem vill nu dansa för bruden? + +På detta tal följde en bullersam överläggning, varunder några anmärkte +att tiden nu vore föga gynnsam när lantdagen i Helsingfors hade visat sig +så förrädisk mot den goda saken. Dessa nedtystades av andra med den +försäkran, att man ännu icke kunde så noga veta vad lantdagen hade i +sinnet, innan beslutet var känt. Det vore nog troligt, att lantdagen till +slut skulle avslå alla gärder för kriget. Denna försäkran lugnade åter de +tveksamma, och man begynte nu rådgöra om tiden och sättet att åstadkomma +en allmän resning i landet. + +Nu framträdde från en undangömd vrå samma brunklädde man, vars bekantskap +vi gjorde på Tovön, och höll till de församlade ett livligt tal på tyska +språket. Han uppräknade alla den nuvarande regeringens orättvisor, +skildrade folkets stora betryck och målade i livliga färger den lyckliga +tid, som skulle bli en följd av den lagliga konungamaktens återställande. +Därefter framställde han en väl utarbetad plan till ett allmänt uppror. +I slutet av april skulle en polsk flotta ofelbart anlända till det då +isfria Hangö och landsätta en stark polsk krigshär, som skulle fullborda +och med seger kröna den allmänna resningen. Då skulle den rättmätige +konungens trogna vänner rikeligen belönas, men hans fiender med skräck +utrotas i hela landet. + +Kvartermästaren översatte detta långa tal med följande korta ord: -- Han +säger, att nu håller man oss för hundar, men kommer Sigismundus till +regementet, skola vi må som prinsar i en bagarebod. Därför skola vi damma +till om fem eller sex veckor, när vi blivit i ordning, och så skall +polacken sopa rent hus. Men, tillade han blinkande, om den saken bli vi +två med polacken. Han skall så lagom husera med oss, så sant jag heter +Ivar Bertilsson. Och därmed basta. + +-- Förrän vi våga vår hals, måste vi först ha penningar och mycket +penningar; annars går det inte ur fläcken, genmälde en f. d. fogde, som +den nuvarande styrelsen avsatt för underslev. + +Efter att ha växlat några ord med den brune förklarade kvartermästaren, +att penningar skulle fås som gräs, så snart leken vore i gång. Fogden +vidhöll dock envist sin fordran och fick andra med sig. En häftig +ordväxling uppstod, alla skreko om varandra. Kvartermästarens grova näve +hade gång efter gång förgäves dunkat mot ekbordet, då han kände någon +rycka sig i kappan, och bakom honom stod en välbekant grinande figur, den +i Helsingfors drunknade Sam, vars bedrövliga ändalykt kvartermästaren +förnummit med mera nöje än saknad. + +-- Vad nu, din slyngel? Ligger du icke på sjöbottnen? Det var skada; du +skulle ha blivit en god mat för girsarna. + +Sam berättade självbelåtet, huru han narrat sina förföljare på Vanda bro +och klättrat i säkerhet under brovalvet, sedan han avkastat sin tröja och +låtit henne föreställa hans person i forsen. Nu hade han likväl något +annat att berätta. En skvadron av Hans Muncks ryttare hade i dag rastat i +Tavastehus. Sam hade legat gömd på en hövind och hört ryttarna säga sig +emellan, att de nästa natt skulle göra en god fångst i Lampistrakten. De +kunde snart vara här. + +-- Ett rep, om du ljuger, och en dukat om du talat sanning! viskade +kvartermästaren, växlade några polska ord med den brune och befann sig +snart med sina följeslagare ute på gården. + +Men när han förspänt sin häst, tyckte han det vara föga hederligt gjort +att lämna sina vänner därinne i sticket, varför han närmade sig +salsfönstren, inslog en ruta och ropade med tordönsstämma: -- Ugglor i +mossen! + +Dessa ord hade en förunderlig verkan. Alla rusade i vild flykt på dörren, +uppsökte sina hästar och ilade bort. Den gamle herrn med vårtorna hörde +nu förträffligt, och hans gikt hindrade honom icke att vara en av de +flinkaste i reträtten. + +Fru Karin fick ringa tack för sin gästfrihet och för den tjänst hon velat +göra konung Sigismund. Med stumt förakt blickade hon efter de bortilande. +Endast unge herr Bengt kände sig lätt om hjärtat, och därtill hade han +sina goda skäl. + +När kvartermästaren befann sig med sina följeslagare en god halv mil från +Kurjala gård och icke förmärkte minsta ljud av Hans Muncks ryttares +hästar, kände han sig nog lugn att taga Sam i förhör om den nattliga +fångst, som ryttarna sagt sig ämna göra i Lampis. + +-- Sade jag Lampis? frågade pojken enfaldigt. + +-- Vad för något, din utpiskade skälm! utbrast hans herre förbittrad. +Visst sade du Lampis. + +-- Ja, men jag hörde så illa i halmen på hövinden. Jag börjar nu tro, att +de menade Hattula. + +-- Och på sådana galgfåglar skall ett rikes öde bero! skrek +kvartermästaren utom sig av vrede och måttade ett dräpande slag med +skaftet av sin piske mot den på medarna stående Sam. + +Men denne visste vad komma skulle och hade i tid trillat ned som en boll +i drivorna. Sam skulle ha undanryckt Finland konung Sigismunds välde, om +icke skickelsen gjort detta redan förut, utan att behöva anlita ett +okynnigt pojkstreck. + + + + +11. Den gamla och den nya tron i kamp +om människohjärtan. + + +Vistelsen i Finland blev alltmera oangenäm för konung Sigismunds +utskickade. De jagades från gård till gård, mindre av fogdar och länsmän, +än av lantbefolkningen, som hade nog av inbördes fejd och längtade att +kommo till ro efter dessa beständiga uppviglingar. Kvartermästaren +förklarade rent ut, att han som ärlig karl tröttnat vid detta +kringsmygande och icke vidare ämnade sticka sin hals i snaran, om också +repet vore snott av blankaste guldtråd. + +-- Misströsta icke, min son, om helgonens bistånd! förmanade pater +Padilla, som utan knot underkastat sig alla försakelser under deras +nattliga irrfärder. Alla heliga martyrer ha gått till härligheten genom +kamp mot de otrogna och det är skrivet: _leones et viperas calcabis_[D]. + +-- För min del, vördige fader, svarade krigaren otåligt, avsäger jag mig +allt martyrskap, såsom därtill fullkomligt ovärdig, och avstår gärna +denna ära åt er. Jag är nöjd om jag här på jorden får äta mig skäligen +mätt och sedan genom edra och helgonens förböner får bliva stallmästare +åt Sankt Petrus i paradiset. Jag tänker vi nu taga vår Matts ur skolan. +Men vill ni försöka på egen hand, så önskar jag eder all den förnöjelse +ni kan förvänta av en snara om halsen. Ni har ju redan lärt er finska. +Vartill behöver ni numera tolk? + +-- Ännu återstår ett sista försök i Åbo, min son! + +-- Är ni galen? I Åbo? Vet ni icke att konungen... jag menar hertig +Gustav Adolf... själv är där? + +-- Just därför, min son! + +-- Hör nu på, pater, jag har sagt er en gång förut, att ni måste taga +reson. Jag har gått in på att smyga mig som en hund kring landet för er +och Sigismundus, men tänker ni på något rackeri mot den beskedlige unge +karlen Gustavus Adolphus Rex så säger jag upp kontraktet. + +-- Talar du nu åter, min son, lik en fåvitsk man, som är rädd för sin +egen skugga? Där man minst skall söka oss, det är just vid ingången till +lejonens kula. Jag överlämnar den unge mannen Gustavus åt himmelens dom +och aktar allenast nödigt att tala några ord i enrum med den gamle biskop +Ericus, för att pröva andens svärd mot hans förtorkade samvete. + +-- Nå, om så är, vördige fader, vill jag än en gång följa er till +_veones_ och _liperas_, som ni behagar uttrycka er. Det kan vara förnuft +i vad ni säger om Åbo, och jag har där ett par gamla vänner, hos vilka vi +kunna gästa i säkerhet någon dag eller så. + +Biskop Ericus Erici, vid denna tid en vördig gubbe om några och sjuttio +år, hade nu i mer än trettio solvarv styrt den finska kyrkans skepp, väl +icke utan skråmor och läckor, men dock så tämligen helbrägda, genom +tidernas bränningar. Nu hade han återvänt med sina capitulares från +Helsingfors lantdag och satt en eftermiddag fördjupad i sitt arbete med +den nya finska postilla han var sinnad att utgiva, när en resande +främling lät anhålla hos honom om företräde, och snart stod framför honom +den hemlighetsfulle man, som vi lärt att känna under namn av pater +Padilla. + +Den ärevördige patern uppträdde i sin antagna roll av en resande +protestantisk läkare, som icke kunde lämna Åbo utan att betyga en så +berömd man som biskopen sin synnerliga aktning, så mycket mer som han, +läkaren, något litet studerat teologi och vore tacksam om biskopen ville +skingra hans tvivel angående några lärosatser i den augsburgiska +bekännelsen. Den fromme överherden underlät icke att tillbörligen +vederlägga dessa samvetsoroande tvivel. Men då läkaren befanns vara väl +bevandrad i både Skriften och kyrkofäderna, föll sig vederläggningen icke +alldeles lätt. Till sin förvåning fann biskopen sig själv hart nära att +draga det kortare strået, och slutligen fann han sig befogad att med en +förvånad blick yttra: -- _Quid Saulus inter prophetas_? Äst du en jude? + +-- Vad skulle jag vara annat än en enfaldig, okunnig Cornelius, som +inhämtar visdom vid Petri fötter? Högvördige fader, överbevisa mig genom +Skriften och kyrkofäderna att jag far vilse, och jag vill för hela +världen förkunna er stora lärdom. + +Det låg hån i dessa ord och det undföll ej biskopen. + +-- Vad vill du mig? frågade han. Du är icke den du giver dig ut för att +vara. Vem är du? + +-- Vem jag är? svarade nu främlingen, avkastande masken och stolt resande +sig ur den ödmjuka ställning han hittills funnit för gott att iakttaga. +Jag är den heliga allmänneliga katolska kyrkan, som värdigas av stor +barmhärtighet uppsöka dig, hennes avfällige son, och för sista gången +erbjuda dig absolution, mot villkor av en fullkomlig underkastelse. Jag +känner ditt liv, ditt herdakall och ditt vankelmod. Jag vet, att du under +en lika vankelmodig konung en gång varit ett himmelens redskap för +återställandet av den rätta tron i dessa förmörkade nordanländer, men att +du med samme konung ånyo avvikit och gjort dig saker till den synd, som +icke förlåtes, nämligen synd mot den Helige ande. Jag vet, att du tjänat +två herrar, att du varit anklagad och suspenderad ifrån ditt +överherdaämbete och att du är lika nära ditt timliga som ditt eviga fall, +emedan han, som du kallar din konung och överherre, nu är sinnad att +fråntaga dig östra delen av ditt biskopsstift och endast avbidar en +passande anledning att giva dig själv en vikarie. Detta allt vet jag, och +därför är jag sänd av den helige fadern i Rom att än en gång, och för +sista gången, upplåta nådens dörr för dig, avfällige biskop, och fråga +dig, om du vill bikta dina synder för mig och mottaga absolution på de +villkor jag föreskriver. Se här mitt mandat som påvlig legat! Du kan +övertyga dig om dess äkthet. -- Och han framräckte ett pergament med +vidhängande sigill. + +Biskop Erik, en saktmodig, mild och i världsliga angelägenheter stundom +svag man, åhörde främlingens ljungande tal med ett tåligt lugn, men hans +blick glänste, hans böjda hjässa höjde sig, och hans stämma var fast och +klar, när han svarade: + +-- Vilseförde broder, jag behöver icke läsa ditt brev; dina ord säga mig +allt vad jag har av nöden att veta. Du har kommit hit som en ulv i +fårakläder för att röva herden från hjorden, när du icke kunnat röva +hjorden från herden, vilket varit dig kärare. Ty vad bekymrar sig den +helige fadern i Rom om en snart försvinnande gubbes själ? Mera ligger det +honom om hjärtat att nu, såsom i de förgångna tider, se Åbo biskopar +knäböja för hans påvliga stol och överräcka åt honom peterspenningen +såsom en lösepenning för själar, dem icke han, utan allas vår Mästare +återlöst. Jag säger dig, att du kommit förgäves till detta land, som står +fast vid det rena Guds ord och är redeboget att besegla sin tro med sitt +blod. Jag säger dig, att du kommit lika förgäves till mig, som icke +erkänner någon annan domare över mitt samvete än Gud och hans evangelium. +Gå att bjuda din människolära och dina samvetsbojor åt dem, för vilka I +undanhållen det heliga ord, som är allas vår tuktomästare! Jag förlåter +dig och vill bedja Guds ande förläna dig ett klarare ljus i vad hans rike +tillhörer. + +-- Nåväl, genmälde främlingen, i det han förändrade ton, jag har talat +till dig såsom sändebud från den helige fadern i Rom, och du har försmått +mina varningar. Jag har ännu något att säga dig, och tilläventyrs skall +du hellre lyssna därtill. Du hade en son, vilken du sände till Wittenberg +att studera. Det är nu mer än tjugu år sedan. Denne son var nog lycklig +att i själva huvudstaden för tidens kätterska otro finna en vän, som +förbarmade sig över hans själ och återförde honom i den rättrogna +katolska kyrkans sköte. + +-- Gud sände mig denna prövning, suckade biskopen. + +-- Denne son reste efter någon tid till Rom och fullbordade där sina +studier vid ett av de förnämsta kollegierna. Han lyckades vinna den +helige faderns förtroende och bekläddes snart med andliga värdigheter. +Slutligen... + +-- Slutligen bortkallades han i sin halva ålder, inföll biskop Erik med +svävande röst, bortkallades dit, varest ingen annan andlig värdighet +gäller, än Hans förtjänst, som dött för syndare. + +-- Du misstager dig, fortfor främlingen, även han med vekare stämma. Han +dog icke, han endast ändrade namn. + +-- Vad! Han lever? Men det är icke möjligt; jag har säkra underrättelser +om hans död. + +-- Dina sagesmän hava bedragit dig eller voro själva bedragna. Din son +försvann ur världen, han begrov sig i ett kloster, han späkte sin kropp +med botövningar, för vilka den helige Franciscus av Assisi icke behövt +blygas, men han kunde icke döva sin oroliga själ. Efter tre års stränga +botövningar trädde han åter ut i världen, sändes ut att verka för kyrkan +i Tyskland, i Polen och slutligen i norden... som påvlig legat... + +Biskop Erik reste sig upp, men sjönk tillbaka i stolen. + +-- Det är du! utropade han på finska. Med sonen återvände intrycken från +hans ungdom. + +-- Ja, det är jag, svarade främlingen på samma språk och under samma +minnens inflytande. + +-- O, Absalon, min son Absalon, give Gud att jag kunde dö för dig! +klagade den gamle, ihågkommande Davids sorg över den upproriske +älsklingssonen. Give Gud att jag kunde återköpa din själ. + +Främlingen teg. Han måste hava kämpat en hård strid inom sig, och för ett +ögonblick fick hans hjärta överhand, detta mänskliga hjärta, som han +längesedan trodde sig hava dödat i fastor och botövningar. Nu kastade han +sig med lidelsefull häftighet för den gamles fötter och utropade, åter på +finska: + +-- Fader, välsigna mig! Glöm det förflutna! Jag får ingen frid utan din +välsignelse. Skynda dig, fader, innan jag återfår makten över mig själv +och åter reser mig upp mot dig. Fader, välsigna mig nu, nu, nu!... + +Om han sagt endast de första orden, är det troligt att fadern +överväldigats av samma känslor som han och uppfyllt hans önskan. Men han +sade för mycket, och fadern fick tid att erinra sig biskopen. + +-- Kom, sade biskop Erik dröjande, kom till mitt hjärta såsom den +förlorade sonen! Kom utan villkor och förbehåll, med hela din själ, såsom +du en dag vill träda inför din fader i himmelen, och jag vill välsigna +dig! + +Den påvlige legaten for med handen över sin panna, likasom jagande bort +en skön, men förvillande dröm, uppreste sig långsamt och yttrade med +svävande röst: + +-- Du vill då icke mottaga mig sådan jag är? + +-- Jo, sådan du är, med hela den förlorade sonens liv bakom dig, men inom +dig ångern, framför dig ett nytt liv och ovan dig dina fäders Gud. + +-- _Reverende domine episcope_, svarade främlingen, återtagande +världsspråket, du har sagt det, och jag tackar dig, att du åter erinrar +mig vem du är och vem _jag_ är. Det är skrivet: _propter me demittas +patrem et matrem_. Så är jag åter den rättrogna katolska kyrkan, som +förklarar dig för sin förlorade son och frågar dig ännu vid gravens +portar, om du vill övergiva det drav du ätit av och återvända till +fadershuset. + +-- Och jag, svarade biskop Erik med högrest panna, även han på latin, jag +är Guds evangeliska kyrka, som icke erkänner människoläror, utan allena +Guds uppenbarade ord, och nu frågar jag dig, Gabriel Erici, om du vill +återvända från din påviska villolära och bekänna dig till den tro, som +Kristus och hans apostlar hava predikat för världen. + +-- Du glömmer, gamle man, att sexton sekler tala till dig med _min_ +kyrkas tro! + +-- Tolv seklers mörker har ej förmått utsläcka det sanna ordets och den +apostoliska tidens ljus, som Gud åter uppväckte ur natten genom sin +tjänare Martinus Lutherus för hundra år sedan. + +-- Vet du icke, avfällige biskop, att oräkneliga helgon och martyrer med +sitt blod bevittnat den sanning du vågar så djärvt försmäda! + +-- Ja, säger profeten Jeremias, ända ut på dina klädefållar finner man de +rättfärdigas blod, och du säger ännu: jag är oskyldig! + +-- Oss äro givna himmelrikets nycklar att binda och lösa, och jag binder +dig i den helige Petri efterträdares namn. + +-- Herren säger genom Hesekiel: De själar, som I fången, skall jag lösa +göra. Och jag skall sönderriva edra örngott och fria mitt folk utur eder +hand, att I intet mer skolen gripa dem. Och I skolen förnimma, att jag är +Herren. + +-- Det är nog. Vi återse varandra på den yttersta dagen. Då skall det +heta: _Unus evehitur, alter manet. Respice finem_; jag tvår mina händer. + +-- Och jag tvår min själ i den levande vattukällan. Gå, olycklige +tillbedjare av den babyloniska skökan, två dina händer i hennes orena +blod! Jag går förut att bedja för dig. + +-- Fader... nej!... Jag behöver icke din förbön. Farväl! + +-- Och ändock vill jag bedja. Herren upplyse dig. Farväl! + +En dörr öppnades och slöts åter till. Biskop Erik sjönk vanmäktig ned i +vilstolen framför manuskriptet till den postilla, med vilken han skulle +trösta så många själar. Själv kände han sig som en bruten man. Biskopen +hade segrat, fadern var tillintetgjord. + + + [D] På lejon och huggormar skall du gå. + + + + +12. Brev från fröken Kerstin Fleming till +hennes moder, fru Anna Gyllenbögel, +född Horn. + + + Strömsholm den 28 martis 1616. + + Hjärtans allra käraste fru Moder! + +Min ödmjuka och kärliga hälsning, med önskan att Gud Allsmäktig månde +bevara kära fru Moder vid god hälsa och sundhet, det jag ock dagligen +beder om, oss alla till hugnad i denna tidens vedermöda. + +Ändock jag med kunglig majestäts kurir, som återvände från Stockholm till +Åbo, redan skickat den goda tidning, att jag lyckligen överstått denna +farligheten på Ålands hav, vill jag dock nu, när lägenhet gives med en +annan beskickning till Åbo, låta kära fru Moder något mer veta om det som +tilldragit sig på denna besvärliga resan samt efter min framkomst hit +till Strömsholm. + +Jag anträdde färden från Åbo den tionde i denna månad klockan sex på +morgonen. Vi körde med fyra slädar utåt isen, kuriren först och jag efter +med Maju och Långström, men före oss gingo två skidlöpare, som provade +isen, om den oss bära kunde. Den dagen kommo vi lyckligen över till +Föglö, men nästa dag lopp inte så lyckosam av, ty när vi kommit halvvägs +mot Eckerö, mötte vi en bred råka i havsisen, där vattnet porlade fram +rätt som en fors, och som vi inte hade en båt, måste vi vända om igen. +När vi då kommo tillbaka till Föglö, voro där tre nya resande, som ock +ville över till Åland, nämligen en tysk doktor och hans tolk, som hade +med sig en tattarepojke. Som det nu var en söndag, hade vi gärna farit +till kyrkan, om inte kuriren haft så skräckeligen brått, så han inte +vänta kunde. Vi fortsatte resan och hade lejt fyra karlar, som sköto +båten framför sig; därmed kommo vi över råkan och kunde jämväl hjälpa +andra däröver, ty en stor skara folk kom från öarna och ville till +kyrkan, vilket var rätt nöjsamt att se i det klara solskenet på den +blanka isen. + +Vi hade ännu långt till fasta Åland, när himmelen begynte mulna och vi +fingo över oss storm med yrväder. Detta blev nu så tjockt och mörkt, att +vi inte hittade vägen och måste tillbringa natten på en kal klippa. Jag +vet nu inte, om vi där skulle frusit ihjäl, men doktorns tolk, som var en +gammal lustig krigsman, visste råd för allting. Han hittade drivved, +tände en god brasa, värmde åt oss öl, som han hade med sig, och stjälpte +slädarna så, att vi fingo tak över huvudet. Så gick den natten skäligen, +utom att tattarepojken illfänades och beständigt makade kolen så nära +Maju, att kjorteln sveddes och hål brändes i strumporna, det han påstod +vara nyttigt till att hålla sig varm med i kölden. + +Andra dagen kommo vi lyckeligen till Eckerö. Men där fingo vi rasta i sex +dagar, eftersom sista stormen upprivit en part av isen på Ålands hav. +Till vår förnöjelse blev dock en stark köld på tredje dagen efter vår +ankomst till Eckerö, så att vi kunde tåligen vänta. Dock hade tiden +blivit nog lång, där icke den tyske doktorn, som var en besynnerligen +lärd och berester man, förkortat dagar och kvällar med underliga sägner +om Välskland, Tyskland och endels Hispanien. Men inte förstod jag mig på +hans kristendom; han prisade påven och Sigismundus, viljandes intala mig, +att vår släkt alltid varit av sådant sinnelag. K. fru Moder skall inte +tro, att jag lät locka mig därav till villfarelse. + +Den nittonde var isen bleven så stark igen, att vi dristade oss på väg +och sade _valet_ åt doktorn och krigsmannen, som ville över till +Tyskland, men Maju tog det hurtiga avsked av tattarepojken, som henne +amuserat på resan, att hon undfägnade honom med en brav kindpust, +sägandes detta också vara gott att värma sig med i kölden. + +När vi begåvo oss ut i mörkret klockan fyra på morgonen, reste vi först +mellan öar och klippor, men vid klockan elva voro vi ute på stora havet, +alltid låtandes prova isen framför oss. Där vi rastade för att fodra +hästarna, syntes intet land framför oss eller bakom oss, allenast +himmelens moln och någon enslig klippa, med snö betäckt; men de +förunderliga färger av solskenet på isen och molnen kan jag inte till +fylles prisa, ty sådant är av Allsmäktig Gud, som råder över hav och land +och allt beprytt med förgyllande fägring. Annars är intet mer att +förtälja, än att vi lyckeligen kommo till Grisslehamnen klockan mellan +sju och åtta på aftonen. När vi kommo fram, hade min trogne Långström +förfrusit sitt vänstra öra, och Maju föll att sitta med domnade ben, men +som där inte blev någon vidare skada av, kunde vi rosa marknaden och med +glatt mod säga det villa havet farväl. + +I Stockholm dröjde vi två dagar hos k. fru Moders k. fränka, fru +Ulvsparre, som mig väl emottog och var vid god hälsa. Därifrån reste vi +till Strömsholm, efter jag inte nu gav mig lägenhet att uppvakta min +nådiga hertiginna i Linköping. Jag kom fram på eftermiddagen och blev +strax införd till gamla drottning Karin, som nu är av ålder vit som en +duva och icke går ut av sitt rum annars, än till kyrkan, dit hon i +vackert väder låter bära sig i en porte-chaise. Jag kan inte nog +förtälja, huru nådig hon var mot mig, sägandes att jag kom som en ljusens +ängel till Ebba i denna ensligheten och skulle nu göra all min flit att +få henne glader igen. Undföllo henne ock de orden, att det är som snö på +blommor, när man i unga år mister sin hjärtanskär. K. fru Moder skall +tro, att vid dessa orden kommo mig tårarna i ögonen, efter jag nogsamt +visste huru kär drottning Karin förr hade unga Roosen, när hon måste taga +gamle kung Gösta. + +Jag undrade vid mig själv huru jag skulle finna Ebba i denna +prövningstiden, och var mer rädder, än min sed annars är, att frambära +ärendet mitt, för vilket jag var kommen den långa vägen. Hon var fast +mager och blek, det jag nog hade väntat, men stilla och tålig, såsom hon +alltid varit. När hon såg mig, vart där i förstone ett så klart solsken i +hennes fagra anlete, att jag tänkte: nå gudskelov, ännu kan hon töa, när +där kommer vår efter vinterfrost. Men i detsamma tänkte jag, att det jag +med mig förde var icke allenast snön på blommorna utan fastmer hårda +haglet, och det stack mig som en lansspets i hjärtat. + +Ändock Ebba Brahe tog mig så kärligt i famn, förmärkte jag snart, att hon +var rädder för det jag hade att säga henne. Vi talade första dagarna om +de glada dagar, när vi lekte som barn tillsamman, och om gamla +drottningen, och om k. fru Moders hälsa och min salige frände herr Evert +och om herr Jakob Pontusson och andra krigshjältar, men intet kny om +konungen eller det oss båda närmast på hjärtat låg. + +När vi så i try dagar lekt främmande, tog jag mod till mig och sade om +kvällen, när hon följde mig till min sovkammare, att hon skulle nu vara +min allrakäraste vän, som hon alltid varit, och höra det som jag hade att +henne förtro av mitt hjärtas fullhet. Varpå hon svarade, att hon nog +visste varom det var, men det kunde så gärna vara osagt till evig tid, +efter det intet gott kunde vara. Gud skulle nog hjälpa henne att bära det +värsta, om så bleve nödigt. + +Jag sade till henne: allt därför är jag nu hitkommen, att du skall få +veta det värsta av mig och ingen annan, ty om hela världen sade dig det, +skulle du inte tro det, men mig skall du tro. Och när jag sagt dig det +värsta, skall jag ock säga dig det som bättre är, nämligen att du +härefter bliver besparad mycken sorg och ovisshet, så att du kan vända +dig helt till Gud och vara förnöjd med vad hans goda, behageliga vilja +är. Ty allenast med ett sådant sinnelag skall lyckan på sistone falla dig +stadigt till. + +Då förtäljde jag henne allt vad k. fru Moder redan vet om konungens tal +med mig på Kymmenegård och dolde där intet. Vid jag talade, färgades +hennes bleka kinder röda. Hon svarade inte ett ord, när jag så talade, +men när jag ändat, uppreste hon sig och frågade om jag drömt det, ty +annan sanning kunde där inte vara. + +Jag såg nu väl det jag länge fruktat och varför jag gjort denna +besvärliga resan, nämligen att Ebba gensade i sitt hjärta allt vad andra +sagt henne om konungens ändrade sinnelag och höll fast vid det hoppet, +att han nog skrivit till henne som förr, men att man henne de breven +förhållit. Jag måste då giva henne bevis att jag talat sant, och jag kan +inte nog tacka dig, k. fru Moder, att du på Svidja gav i min hand de två +kärleksvisorna, som konungen diktat och mig tillsänt, den ena svenska på +Kymmenegård och den andra tyska till Pernå. Utan dessa papper hade varken +jag eller någon annan kunnat övertyga Ebba om huru det rätteligen var. +Men nu lade jag dem framför henne och bad henne dem noga genomläsa, +sammanläggandes bokstäverna i den första, som voro _Christina F._, och i +den andra, som voro _Fleming_. + +Jag vet inte huru länge hon stavade dessa papperen. Hon syntes inte +förstå dem, eller inte kunna läsa för gråt, eller äntligen misstänkte hon +något svek därunder. Men handskriften var henne för välbekant, för att +hon kunde längre tvivla. Då kastade hon papperen från sig och såg mig an +med sådana ögon, som jag aldrig kunnat tro, rätt som vore jag hennes +dödsfiende. Men jag sade till henne med gråtande tårar, att det hade jag +inte förskyllt, aldrig hade jag sökt konungens ynnest, som skulle vara +min största hjärtesorg, därsom jag inte visste att den skulle hava en +snar övergång. Jag lovade henne att aldrig återse honom, med mindre han +vore förmäld. K. fru Moder vet, att Ebba haver ett hjärta som guld, och +när hon sig något återhämtat ifrån den första hastigheten, sade hon sig +väl förstå, att det kunde vara så som jag sade. Men nu kunde hon inte +säga mer; hon ville betänka sig till i morgon. + +Jag kastade mig på min säng och grät. Men jag hade inte legat länge, +innan Ebba kom tillbaka, föll mig om halsen och sade, att hon nu väl +visste jag vore hennes uppriktigaste vän; jag skulle förlåta henne, att +hon så hastig varit mot mig och inte strax velat tro det. Vi hade då ett +långt och kärligt tal med varandra allt tills dager vart. Hon sade mig +allt det som henne på hjärtat låg, och k. fru Moder kan väl förstå vad +det var, men jag skriver nu inte om det, efter det hennes sak är och icke +min. Allenast det kan jag inte förtiga, att efter den natten har Ebba +haft mera ro i sitt sinne än förr på länge, när hon nu vet det visst, som +förr var så ovisst och gnagde som en orm hennes hjärta. Sveriges +drottning bliver hon icke, men i stället bliver hon en frimodigt +undergiven kvinna, som fått frid med sin Gud. + +För den skull, k. fru Moder, skall du inte banna din envisa dotter, att +hon så dumdristeligen givit sig ut på havsens isar i detta ärendet, det +ändock på sistone torde varit till någon fromma. Drottning Karin sänder +sin nådiga välönskan till allt gott, och likaledes betygar dig Ebba sin +vördnad. Gud uppehålle k. fru Moder till ett långt liv och sällhet, +önskar + + min hjärtans kära fru Moders alltid hörsamma + dotter och underdåniga tjänarinna + _Christina Fleming_. + +P. S. Långström beder ödmjukeligen påminna, att Blacken bliver väl skodd +nu i halkan. Jag haver ock just förnummit det ryktet, att Birkholt friat +för konungen till en prinsessa av Brandenburg. Gud give så väl vore. Lev +väl, vergiss mein nicht. + + _C. F._ + + + + +13. Herr Evert Karlssons begravning +i Åbo domkyrka. + + +En solklar eftermiddag i slutet av april månad samma år 1616 trängde +sig en talrik människoskara kring stora ingången till Åbo domkyrka. En +blond yngling, vars kappa och hatt förrådde en lantjunkare av +herremannaklassen, närmade sig en bland mängden stående högrest gammal +man och frågade honom vad denna folksamling betydde. Den gamle svarade: + +-- De säga att herr Evert Karlssons lekamen skall föras i dag från Kankas +till domkyrkan, och man väntar nu sorgetåget. Gud välsigne herr Evert, +han var en ärlig herre, som far hans i tiden, och en ärlig död dog han +för konung och fädernesland. + +-- Ja, sade ynglingen, hela landet sörjer herr Evert Horn. Kände ni +honom? + +-- Fadern kände jag gott; jag har tjänat under honom i Liffland. Det är +hjärteblod i Hornar och Flemingar; jag hör mera till Flemingarna, men +heder åt den som hedras bör. + +-- Har ni varit av Flemingarnas folk, så har ni väl ock tjänat gamle herr +Klas? frågade ynglingen med synbart intresse. + +-- Något, unge junker; dock mera hans hästar. Jag var redan för gammal +att tjäna i bondekriget. I stället lärde jag unge herr Johan rida, honom, +ni vet, vars oskyldiga blod rann i sanden här utanför Åbo. Det var en +stygg gärning, herre; men Gud allena dömer människors uppsåt. + +-- Kände ni herr Arvid Tönnesson och hans son Ivar av Tavastesläkten? +frågade ynglingen vidare, upprörd av dessa minnen. + +-- Jag såg dem på Svidja och här i Åbo. Stoltare riddare ha icke suttit +till häst framför ledet. De fingo sin blodiga bane i Viborg, men de voro +män, unge junker, de voro icke oskyldiga piltar, som ingenting ont +gjort. + +-- Säg mig: om en man, som den förre konungen låtit dräpa, efterlämnat en +son, är det rätt eller orätt att sonen tjänar den nye konungen, som är +son till hans faders baneman? + +-- Man svarar icke vem som helst på sådana spörsmål i dessa tider. Är ni +Sten Ivarsson av Tavastesläkten, så spörj icke en av Flemingarnas folk i +sådana ärenden. + +-- Jag är hans yngre broder, Bengt Ivarsson, och är hitkommen till Åbo +för att söka inträde i konungens tjänst, om detta annars står väl +tillsamman med ära och samvete, svarade ynglingen trohjärtat. + +-- Nå det var ärligt tal. Huru kunde jag också vara nog dum att taga eder +för den oregerlige herr Sten? Efter ni frågar mig på ära och samvete, så +skall jag svara eder, att människors måttstock är en annan än Guds. Oss +har han givit den lag, att vi ock skola älska våra ovänner; långt mindre +skola vi tillräkna söner vad deras fäder brutit. Gack, unge junker, och +tjäna med gott samvete den nye konungen! Han är en rättskaffens ung herre +och menar väl med landet; det säger en som tjänat hans faders fiender och +som sett sin gård brännas av den förre konungens folk. + +-- Jag tackar eder, svarade ynglingen och tryckte hans hand. Ni vet mitt +namn; så säg mig ock ert! + +-- Stefan är mitt namn, och mitt nybygge heter Ahtiala. -- Har ni sett +den nye konungen? + +-- Aldrig. + +-- Då kan ni i dag få se hans blida anlete. Det sägs att han själv varit +med på Kankas vid herr Everts likbegängelse, och nu tänker jag han kommer +till kyrkan, när de nedlägga den döde i koret. Men vill ni, så gå vi +förut in i kyrkan, efter vi där kunna se bättre. Jag känner +kyrkoväktaren; han skall släppa oss in. + +Herr Bengt följde villigt Stefan, och de insläpptes genom en sidodörr. +Ehuru det var full dager, brunno vaxljus på högaltaret, vars omhägnad, +likasom pelarna, var klädd med sorgflor. Alltid skumt under valven, även +i det klaraste solsken, mottog det ärevördiga templet endast en sparsam +dager igenom de små fönstren, där man ännu såg en och annan glasmålning +från den katolska tiden trotsa sekler och lågor. + +Kyrkan var nästan tom. Endast i några familjebänkar sutto adliga fruar +och jungfrur, som velat i tid bereda sig plats att åse högtidligheten. +I Tottska gravkoret brann en lampa, och där knäböjde en sorgklädd, +beslöjad kvinnogestalt på det kalla stengolvet. + +-- Vem beder så ensam där borta i koret? frågade herr Bengt sin +följeslagare. + +-- Det är fru Sigrid Tott, som knäböjer på sin moders, drottning Karins, +grav. + +-- Kände ni drottning Karin Månsdotter? + +-- En fattig krigsman, som vandrat mycket omkring, måste väl känna den +enda drottning som bott här i landet. Jag kom aldrig den gång till +Liuksiala, utan att den välsignade frun lät först undfägna mig på det +bästa i folkstugan och sedan kalla mig upp till sig att berätta för henne +om forna dagar. Det fanns icke en fattig på många mils avstånd, som icke +var dag välsignade henne i sin morgon- och aftonbön, och lika blid var +hon mot alla, hög eller låg, vän eller ovän, ja mot själva herr Olof +Stenbock, som varit så grym mot kung Erik i tiden. Jag minns nog den dag, +när Stenbocken stack sig undan för hertig Karl och blev skjuten som en +eländig flykting i skogarna, huru fru Karin då lät uppsöka hans döda +kropp och begrava honom i vigd jord, vedergällande ont med gott... Mig +var hon synnerligen huld för att jag var en bland kung Eriks bågskyttar i +mina unga dagar; det fick jag ofta för henne förtälja. Och för fyra år +sedan råkade jag just komma till Liuksiala, när hon låg på sitt yttersta. +Jag fick komma till hennes säng och säga farväl åt henne, jag med alla +andra av gårdens folk, och hon orkade intet mer tala, men hon gav fru +Sigrid ett tecken att läsa för henne Johannes' första epistel, som är om +ljuset och kärleken, och vid fru Sigrid läste mitt i andra kapitlet, +förmärkte vi alla, huru den kära gamla fruns ögonlock sakta föllo ihop, +och i den samma stunden vart hon saligen döder. Så var det med fru Karin, +och dotter hennes, som nu beder i koret, brås uppå mor sin; sonen kände +jag inte; han reste världen omkring undan kung Johan. Men dottersonen, +unge herr Åke, lärer brås uppå morfadern, varandes en ostadig och +hårdsint herre, duktig i slagsmål, såsom ock Tottesläkten hör till de +styvare här i landet. + +-- Vem är den förnäma frun, som sitter ensam i högbänken närmast altaret +med en uppvaktande kammarjunkare vid bänkdörren? + +-- Det är ståthållaren herr Johan De la Gardies husfru, Karin +Oxenstjerna, den förnämsta i Åbo. Hovtjänaren, som nu träder fram till +bänken, lärer förmäla, att sorgetåget snart kan förväntas. + +Gamle Stefan hade gissat rätt, ty strax därpå intogo två härolder sin +plats vid stora ingången, dörrarna uppslogos, och processionen visade +sig. Först intågade krigsfolket, så många som kunnat sammanbringas hemma +i landet, medan hären låg i fält; därefter ett antal av den avlidnes +underlydande bönder, efter dem Åbo stads borgerskap, sedan ett stort +antal finska adelsmän. Efter dem följde härolder och fanbärare, efter dem +den dödes kista, buren av officerare, och näst därefter Evert Horns änka, +Margareta Fincke, med deras ende späde son, Gustav, buren av sin amma, +samt alla hemmavarande medlemmar av släkten Horns båda grenar, till +Kankas och till Åminne. Närmast efter dem följde biskopen med sina +präster, efter dem ståthållaren och slutligen konungen själv, omgiven av +en talrik och lysande svit, alla sorgklädda. En avdelning av vakten och +två härolder avslutade tåget. + +Menigheten strömmade in och uppfyllde kyrkan. + +En sorgmarsch uppstämdes, en mässa sjöngs, biskopen höll ett kort tal +framför högaltaret, där kistan hade nedsatts på en matta av svart sammet, +och därefter började konungen, såsom i fält, strids- och segerpsalmen +»Vår Gud är oss en väldig borg», vari alla närvarande instämde. Många +ögon fylldes av tårar, och en fuktig glans i den unge konungens blickar +vittnade om huru kär den hädangångne varit för honom, såsom för hela +fäderneslandet. + +Kistan nedsänktes i gravvalvet, omgiven av de fanor, vilka den tappre +fältherren själv i livstiden tagit från rikets fiender. + +Konungen växlade några deltagande ord med änkan, fru Margareta, och med +fru Sigrid Tott, tryckte deras händer och gick att åter ägna sig åt +rikets angelägenheter. + + + + +14. När konungen var sin faders son. + + +Dagen därpå hade ståthållaren Johan De la Gardie föredragning i slottet. +Konungen var uppbragt över de mångfaldiga klagomål som fortfarande +inlupo, än från fogdarna över böndernas motsträvighet att erlägga +resterande gärder, än från bönderna över fogdarnas olagliga +utpressningar. De la Gardie beslöt att avleda konungens vrede åt ett +annat håll, där den med mera skäl kunde slå ned. + +-- Eders nåde vet, sade han, att bönderna i Virmo och flera härader +blivit på vintern uppviglade av konung Sigismunds utskickade och satt sig +till öppet motvärn mot fogdarna. + +-- Det vet jag, Gudi klagat, genmälde konungen bistert, och att så skett +länder icke eder till synnerlig berömmelse. + +-- Jag har nu lyckats gripa en av dessa utskickade på Åland, och han +hitfördes i går afton fängslad till slottet. Vad skall göras med karlen? + +-- Rannsaka honom först, häng honom sedan! + +-- Jag har rannsakat honom med den påföljd, att han icke kan undgå repet, +men beklagligen tyckes han endast ha varit verktyg för den rätte boven, +som undsluppit. Han pratar i vädret om tusen saker, men förtiger +hårdnackat det som mest är nödigt att veta. Skall jag använda +sträckbänken? + +-- Låt föra in honom hit! + +Ståthållaren gav en befallning, och snart infördes under bevakning en med +tunga bojor belagd äldre man i ryttaredräkt, en Herkulesgestalt med ett +frimodigt och jovialiskt utseende. + +-- Ditt namn? + +-- Ivar Bertilsson, kvartermästare i kunglig majestäts tjänst den tiden +herr Klas Fleming förde regementet i landet, men sedan benådad, jämte +många andra ärliga gossar, vid eders majestäts lyckosamma uppstigande på +tronen. + +-- Så? Och du har brukat min nåd till att stämpla mot min regering? Du +har låtit skicka dig av de polske till att uppvigla folket och att +utsprida förrädiska plakater i landet? + +-- Med förlov, ers majestät, en fattig karl har inte råd att bestå sig +mer än en Gud, en kung och en tröja. Jag är en kronans hund; när man +säger till mig: _apporte_! så resonerar jag inte. + +-- Gott. Du skall också bli hängd som en hund. Vem var din huvudman här +vid stämplingarna? + +-- Ännu i går skulle jag förr låtit rycka tungan ur halsen på mig, innan +jag sagt hans namn, men i natt låg jag och frös i slottstornet och fick +tid att betänka mig. Ivar Bertilsson, sade jag till mig själv, vad pocker +har du för tack för att du varit en stövare åt Sigismundus? Rätt som en +fähund här du smugit dig genom landet och slitit ont, men vad gott har du +av'et? Jo, tom mage och tom pung. Hundra gyllen skulle du få i månaden +och har icke fått femtio på ett halvt år. Stallmästare skulle du bliva i +Warschau, men har icke en hästkrake här i landet, utan får lunka till +fots genom kärr och mossar. Galgen blir din lön, Ivar Bertilsson; nej, då +kan du hellre tjäna Gustavus, om han behöver en gammal pojke, som luktat +krut i fem och tjugu år. För si, vad nu anbelanger den stora äran att bli +ett helgon, så betackar jag mig och missunnar den inte åt dem som äro +därtill mera klippta och skurna än jag. + +-- Håll dig till saken, karl! Vem var din huvudman? + +-- Jaså, med förlov, efter ers majestät är så nådig och frågar, så skall +jag ock ärligen svara. Var jag icke honom så trogen, som fäste åt klinga? +Men som en turk och en räv har han lönat min trohet. Vet eders majestät +hur det gick till, när jag blev knipen på Åland? Jo, det gick så till, +att allt var redan väl beställt, vi hade fraktat en skuta, som skulle +föra oss över till Riga, och skutan låg färdig på redden; vi skulle ro ut +i en båt. När vi redan voro i båten, kom jag ihåg, att jag glömt i gården +en kutting öl, som allt var behövlig i vårkylan på sjön, och gick upp att +hämta tingesten. Då kom en långbent länsman, som hade fått korn på oss; +jag undan och han efter. När vi så kommo till stranden, vad tror ers +majestät att jag såg? Båten hade lagt ut från stranden, när oråd märktes +på landbacken, och så besveko mig de hedningarna och lämnade mig i +sticket. Nå, jag säger ingenting om att den slyngeln Sam ännu därtill +gjorde lång näsa åt mig, efter han nyss förut hade fått stryk, men +prästen, ers majestät, han skall för den mandaten få vrida sig som en +mask i skärselden! Jaså, jag skulle säga hans namn? Pater Padilla +kallades han i Warschau och sades vara biktfader åt Sigismundus. Inte vet +jag så noga, men från Rom kom han, det är säkert, det hade han brev på. + +Konungen växlade några ord med De la Gardie på latin: -- Påven har tussat +på oss sin bästa spårhund. Denne Padilla har drivit böhmarna till +förtvivlan och injagat skräck hos alla protestanterna i Tyskland. Karlen, +hans hantlangare, är en bulvan, som icke fått titta långt i korten, men +torde hända han något vet, som kan vara till nytta. Häng honom icke tills +vidare, förvara honom väl, och låt honom prata. Och du där -- fortfor +konungen på svenska till fången -- marsch tillbaka till tornet, och säg +till att de icke låta dig frysa. Ditt liv hänger på att du talar +sanning. + +-- Hade jag velat ljuga mig från repet, så hade jag väl kunnat hitta på +bättre sannsagor och icke stått här med dessa fyra armbanden, genmälde +fången, i det han utleddes, med en frimodighet som icke misshagade hans +stränge domare. Vill ers majestät bevisa sin nåd mot en gammal krigsman, +som slagits mot far hans, så ställ sex man i ledet med goda musköter och +befall dem att sikta rätt mot Ivar Bertilssons breda bringa. Repet har +aldrig varit rätt i hans smak. + +-- Har ni något vidare att förmäla? frågade konungen De la Gardie. + +-- En ung man, som kallar sig Bengt Ivarsson Tavast till Kurjala, +anhåller att få träda i eders nådes tjänst vid adelsfanan. + +-- Ivarsson till Kurjala? Jag har nog av hans broder Sten. Det är ett +obändigt blod i Tavastesläkten. + +-- Den unge karlen likar sig till att vara mera tam, genmälde +ståthållaren småleende. Hans släkt är en av de äldsta i landet, och många +hänga vid namnet Tavast. + +-- Och har jag icke redan sökt utplåna även den blodskulden? genmälde +konungen motvilligt. För honom in! + +Bengt Ivarsson inträdde. Hans kinder voro vita som snö, och konungen +misstog sig om anledningen därtill. + +-- Vad? sade han strängt. Vill du bli soldat och bleknar för den konung, +som skall föra dig i striden? + +Den unge mannen förmådde icke svara ett ord. + +-- Gå! fortfor konungen i samma ton. Mina soldater skola kunna se +djävulen själv i vitögat. Jag behöver män och icke jungfrupiltar. + +-- Värdigas höra mig! stammade den unge lantjunkaren, som dock kände +tillräckligt Tavasteblod sjuda i sina ådror vid en beskyllning för +feghet. + +-- Vad har du att säga mig? + +-- Om jag är blek, fortfor Bengt, så värdes icke förakta mig för att jag +tänker på mina fäder! + +-- Din fader och din farfader ha dött förrädares död. Om du tänker på +dem, varför kommer du hit? Varför inväntar du icke på Kurjala den första +polska här som kommer att befria landet från mitt tyranni och att utropa +dina förfäder som helgon? + +-- Värdigas än en gång höra mig! utbrast ynglingen, nu med vredens rodnad +på sina kinder. Därför att mina förfäder dött förrädares död, ändock de +förtjänat en annan lön för den trohet de bevisat den de ansågo för sin +rättmätige överherre, därför står jag nu här. Jag kommer som en +tropliktig undersåte, efter eders majestät ingen del haver i det +förgångna, och jag bönfaller ödmjukeligen att få erbjuda eders majestät +min ringa tjänst, på det att icke allenast mina fäders minne må upprättas +i mig, det de intet behöva, men att ock eders majestät för min trohets +skull må återgiva dem äran, när eders majestät icke kan återgiva dem +livet. + +Gustav Adolf hade både av medfödd mildhet och politisk klokhet sökt +utplåna de blodiga spår hans fader efterlämnat; men han var ömtålig för +allt som vidrörde denna sträng och kastade skugga på faderns minne. Han +var retad förut och brusade upp. + +-- Sitter du till doms över din konung, dåraktige pojke, och vill lära +honom vad rätt eller orätt är? Gå, tacka din ungdom och oerfarenhet, att +jag icke giver dig bättre besked om en undersåtes plikter! Jag har nog av +eder, obändige Tavaster. Min fader, som I lasten, har av oförtjänt nåd +återgivit eder Kurjala gård, den I förverkat. Sen till, att jag icke +tager hans gåva tillbaka. + +Det fanns ögonblick, när den milde Gustav Adolf påminde om sin järnhårde +fader, sällsynta ögonblick, men detta var ett. Ynglingen, som redan varit +beredd att böja knä för den stränge härskaren, drog sig tillbaka, till +hälften förkrossad, till hälften i vrede. Först på slottets borggård +återvann han besinningen och utbrast i tårar av sårad stolthet. + +-- O, min moder, klagade han, du hade dock rätt! Välan, mitt beslut är +fattat. Jag erbjuder min tjänst åt Sigismund. Rätt måste jag finna, här +eller där. + +-- Sök rätt hos den domaren, som allena rättfärdig dömer människors +uppsåt! yttrade bakom honom en välbekant röst. Den gamle Stefan stod på +borggården och hade förnummit hans avbrutna ord. + +-- Skall då all rätt förtrampas på jorden? utbrast ynglingen häftigt. + +-- Och var fann jag rätt, när jag två gånger fördrevs från hus och hem? +Jag förtröstade på Herren och byggde min gård för tredje gången. Där led +jag åter övervåld, men varför skulle jag misströsta? Hjälparen kom i +nödens stund, och så kommer han alltid. I dag har jag klagat hos konungen +över fogdens utpressningar. Konungen har lovat undersöka min sak, och jag +hoppas få rätt, men jag förtröstar icke på furstar, jag förtröstar på +konungarnas konung. + +Vid dessa ord närmade sig en adjutant till Bengt Ivarsson med befallning +att återvända till ståthållaren, som hade något att säga honom. Ynglingen +gick, och Stefan stannade kvar. Om en stund kom Bengt tillbaka med +gladare uppsyn. + +-- Nå, vad sade jag? yttrade Stefan småleende. Står rättvisan redan för +dörren? Det var bittida. + +-- Ståthållaren räknar släktskap med oss genom min moder och säger sig +hava stillat konungens vrede. Jag får ännu icke visa mig på en tid, men +till midsommar tror han förvisst att jag får tjäna vid adelsfanan. + +-- Ja, det trodde jag om vår unge herre och konung. Han är hastig till +mods som hela sin släkt, men han ångrar sig snart, och då är han blid som +solsken. Gud vare lovad för sådana furstar. Nu skall rätt råda och orätt +vika. Men i allting skola vi hava vår tröst till Herren allena. + + + + +15. En midsommardag vid Trollböle. + + +Trollböle heter en liten gård på östra kusten av den långt framskjutande +halvön Hangö, som bildar sydspetsen av det finska fastlandet. Nejdens +hela lynne förklarar de folksägner, som givit upphov åt gårdens namn. +Halvöns ryggrad av ödsliga berg, där trollen trivas i klyftorna, reser +sig tätt bakom gården. Tre små täcka och hemlighetsfulla insjöar mellan +bergen, enkom skapade till skogsfruns speglar, uttömma sitt överflödiga +vatten genom en liten förtjusande å, som slingrar sig mellan branta +stränder till havet, matar en flitig kvarn och i sin mynning är en +älsklingslekplats för stimmande fisk. Men när man, följande åns +slingringar, nedstiger från de skrovliga bergen till gården på +sluttningen, öppnar sig med ens en bländande utsikt över Pojo vik och den +lilla staden Ekenäs med dess vita kyrka och rödmålade hus på motsatta +stranden. + +Det är sant, att vid tiden för denna berättelse drog ännu ingen järnväg, +såsom i våra dagar, sin raka vall med de frustande lokomotiven närmast +havsstranden nedanför gården, men så stod i dess ställe urskogen hög över +alla berg och sandslätter på halvön. Trollböle, som nu är fattigt och +glömt, var då en förmögen gård, som svedjade skogen och hade sin binäring +av sjöfart på Reval. I dag var allt ordnat till högtid: äldste gårdssonen +firade sitt bröllop med gamle Stefans sondotter från Ahtiala, han, som +förr bott på Hangö, där de unga då plockat lingon i skogarna. + +Det var midsommardag klockan ett på eftermiddagen. Gården var folktom, +emedan alla voro i den med löv och blommor utsirade stadskyrkan, där +brudparet vigdes. En femtonårig vallflicka satt ensam på bergsluttningen, +vaktande gårdens kor. Hon företog sig att sjunga i ensamheten: + + Och jungfrun hon gick sig i berger och mo. + Hillevo, hallevo! + Nu haver jag mistat min silkelesko. + Hallevo, melido! + Vem kunde det tro? + Nu går jag så barfot som kalvar och ko. + Sio! + + Och skogsrå hon traskar i hasselemo. + Hillevo, hallevo! + Och haver du hittat min silkelesko? + Hallevo, melido! + Jo, det skall man tro; + sexhundra små trollbarn ha fått den till ho. + Sio! + +Medan hon sjöng, steg hon upp på höjden, för att se om icke brudtåget +redan var synligt på vägen från staden. Ingen syntes, hon kände sig +ensam, berget och skogen voro hennes enda förtrogna. + +Det väntade brudtåget ledde hennes tankar till den dag när hon själv +skulle stå brud. Hon stannade vid en gammal mossbevuxen tall, klappade +honom kärligt och sjöng nu i en annan ton: + + Och när jag står brud, + så är jag så fin + i pärlor och skrud, + som gyllande skrin, + och då säger prästen amen. + + Men tallen i skog + min fästeman är, + han tager mig nog, + han har mig så kär, + och nu säger berget amen. + +-- Det är en gammal fästman du fått, sade en förnäm adelsjungfru, som +plötsligt uppenbarade sig med sin tjänarinna på berget och hört flickans +sång. + +-- Han är nog så bra som en annan; han springer icke ifrån mig, han, +svarade flickan och klappade åter lekfullt den trogne vännen. + +-- Har du hört när man väntar krigsfolket hit ifrån Hangö? + +-- Nej, vad hon säger! Krigsfolket? Vad skulle de göra här, när de få +slåss därborta? + +-- Vet du icke att det nu är fred i landet, och nu kommer krigsfolket hem +från kriget. Har du icke hört freden kungöras i kyrkan? + +-- Nej, vad hon säger! Är det fred? Nu skall stallpelle bli arger, för +han tycker inte om krigsfolk, och oxa blir odrägliger, när han vädrar en +knekt. Men där komma de; hi och hej! + +Och med flygande hår sprang flickan utför berget, för att betrakta +brudtåget. I detsamma kom hon ihåg sin fattiga dräkt och slank in i +badstugan, från vars glugg hon hade fri utsikt. + +Tåget närmade sig nu gården, företrätt av två spelmän till fots, av vilka +den ene frampinade besynnerliga toner ur ett stort konstigt valthorn, +medan den andre av alla krafter slog trumma. Efter dem följde två talmän +åkande, sex brudsvenner ridande och sex brudtärnor åkande. Sedan följde +brudparet, därefter kyrkoherden, mäster Sigfrid, åkande vid sidan av +brudens farfar, sedan brudparets föräldrar och därefter övriga gäster. +Den alltifrån hedendomen såsom helig ansedda eken hade sin tillbörliga +andel i festtåget. All ungdomen bar ekkvistar i händerna, bruden bar +kring sin panna en krans av eklöv och blåklint, medan brudparets och +många andras seldon voro smyckade med fältens blommor. + +När man hunnit till gården, ledsagades brudparet i procession till den +med ryor, löv och blommor festligt prydda stugan, där man först sjöng en +psalm och sedan fick höra ett välkomsttal av den vördige mäster Sigfrid. +Först därefter intogo vederbörande sina hedersplatser, och nu kringbjöds +välkomstbägaren, en silverpokal från kung Göstas tider, fylld med starkt +kryddat öl. Brudparet skulle dricka alla till, och en tenntallrik på det +stora bordet påminde gästerna om att därvid lägga en skärv åt stupade +fattiga soldaters änkor och barn. Därefter spredo sig gästerna. En del +stannade vid ölet i stugan; andra gingo ut till det enstaka höga +Trollberget i söder, vid vars fot upprann en helig källa, där man hade +för sed att offra slantar, nålar och knappar, alldeles som i den hedniska +tiden. Brudgummen hade redan kvällen förut varit nog förtänksam att där +nedlägga en silverpenning åt skyddsandarna, och när nu bruden efter +gammal sed offrade i samma källa en bröstnål av silver, trodde man sig +hava blidkat naturmakterna. + +Några funnos likväl, som ännu icke ansågo detta tillräckligt. En äldre +kvinna fann det vara alldeles nödvändigt att också blidka jungfru Maria. +Hon trädde fram med en kruserlig nigning, doppade i källan en liten kvast +av nio sorters olika blommor, bestänkte bruden med »vigvattnet» och gick +sedan med dessa blommor nio gånger kring samma unga brud, under det att +hon långsamt framsade följande besvärjelse: + + Jungfru Maria gick sig i grönan lund, + trampade ormen på häla; + vad månde jag nu i denna stund + åt vänaste lilla bruda begära? + Sex ting fylla lador och kamrar väl: + rund säck, mång' barn och lång livstid säll, + god sundhet, kärlek, som icke sviker, + och sist att få komma i himmelrike. + +Därpå skulle bruden fästa blomsterna vid sin barm och lägga dem till +natten under sin huvudgärd. + +Nu framträdde bland sällskapet en äldre axelbred man, som med mycken +fyndighet sökt att dölja bristerna i sin slitna ryttardräkt under +högtidens blommor och eklöv. + +-- Vad nu? sade han med en förtrolig nick, såsom till en gammal +bekantskap. Huru står det nu till med katekesen? Vad säga biskop och +konsistorium om att en så renlärig person som mor Agneta från Tovön +intalar folket sådana vidskepelser? + +-- Nå, det må jag säga, genmälde hon, förunderliga ting får man se här i +världen! Det är sannerligen första gången en sådan gammal öltratt som +Ivar Bertilsson lämnar stånkan innan sista droppen är tömd. Biskop och +konsistorium lära väl icke mindre förundra sig, när en sådan ärkepapist +som besagde Ivar Bertilsson, den där nyss gick i påvedömet upp över +öronen, med en fart blivit bättre kristen än annat hederligt folk. Och nu +tager han sig för att predika, den där! + +-- Å fy skäms, att tycka illa vara för så litet, återtog mannen i den +slitna jackan med samma godmodiga framfusighet som alltid utmärkt den +manhaftige kvartermästaren Ivar Bertilsson. Kommer ni ihåg när jag tog er +med båda händerna om nacken och kysste er mitt på Pojo kyrkbacke? Nå, det +är allt tider sedan. Är ni led vid er man, så knyck bara i mig; jag står +väl hos kunglig majestät och kronan, alltsedan jag såg Gustavus i ögonen +utan att blinka. Ni må tro han tyckte att jag var en karl, och jag +förstod att det kan bli en krigsman av honom med tiden, bara han får +bättre förstånd att sköta hästar. Det har jag sagt honom, och sedan jag +nu givit Sigismundus på båten, så är jag kunglig majestäts tropliktige +hovslagare och första karl vid mönstringarna. Men si, det går över ert +förstånd, strömmingssaltare! En sak ångrar jag, och det är att jag ej +beställde ett lagom rep åt den oduglingen Sam. Nå patern, ja han skulle +vara en rar konfekt åt Belsebub. Men vad det angår, att jag skulle hava +lämnat stånkan halv, så är det lasteligt tal om en krigsman. Visst blev +hon halv, för det jag väntar få se adelsfanan rida fram här på +landsvägen. Men säg, må de nu hinna dricka allt tomt, innan jag hinner +tillbaka till stugan? + +Mor Agneta hade tåligt avbidat det långa talets slut, i hopp att få svara +med ord och inga visor, men hennes hopp blev besviket. Tre eller fyra +fänikor söderifrån kommande kavalleri närmade sig i sakta skritt och läto +från sin trumpeter höra en munter hälsning. Det var mest ungt folk, men +som redan bestått mången het dust och nu glada återvände till +fäderneslandet. De hade prytt sina stormhattar med gröna kvistar och +instuckit blommor i musköternas mynningar, likasom hade även de varit +bröllopsgäster. + +Emellertid voro ryttarna icke inbjudna till bröllopet, där intet visthus +kunnat stå ut med deras friska aptit; och så van en krigare var i dessa +oroliga tider att komma som objuden gäst varhelst han behagade, skulle +fänikorna sannolikt ridit Trollböle förbi, därest icke anföraren +oförväntat kommenderat halt. Anföraren var Klas Fleming, och anledningen +till hans order var ett oförmodat möte med hans syster Kerstin Fleming, +som kommit från Svidja för att här få trycka hans hand, innan han en +kvart mil härifrån svängde av åt väster på vägen till Åbo. Fröken Kerstin +hade varit nog förtänksam att även ihågkomma sin broders folk, och hennes +tjänare hade i staden uppköpt allt som behövdes till den enkla måltid de +nu hade i ordning på bergsluttningen invid landsvägen. + +Medan alltså de båda syskonen Fleming under förtroliga samtal tagit plats +på en av bergets naturliga vilobänkar, sutto ryttarna muntert av och läto +den opåräknade undfägnaden smaka sig väl. Bröllopsgästerna fingo +likaledes ett oförväntat nöje av denna anblick. Ivar Bertilsson ansåg sig +som en självskriven gäst även vid detta andra gästabud, blandade sig med +viktig min i ryttarnas upplösta leder, sparade icke nyttiga lärdomar för +den oerfarna ungdomen och delade broderligt deras bröd, fläsk och öl. +Hästarna voro, i hans tanke, under all kritik. Han skulle icke vara det +minsta förvånad, om han hörde dem grymta. Och huru voro de skodda sedan! +Käringar hade skott dem; gingo de icke som kattor på hal is! Och vad +sadlar och remtyg angick... + +-- Nå, nu kan det vara nog, avbröt honom en skäggig veteran, som ledsnat +vid detta prat. Vad har han ridit för kameler i sina dagar, efter han +icke bättre förstår sig på våra finska stridskampar? Håll ut en stund i +ett gott napptag, så skall han få se de lättfärdiga polska och ryska +grannlåtshästarna flåsa efter andan, så att de storkna, medan våra kampar +bli muntra först när de fått betänka sig någon timme i värsta leken. För +resten skall jag säga honom, kamrat, att är ryttaren bra, nog får han +folk av hästen. + +-- Det är just det jag har sagt Gustavus, återtog konung Sigismunds +tillämnade stallmästare med sin vanliga tvärsäkerhet, i det han hämtade +andan efter en ny klunk. Men vem frågar nu för tiden efter en gammal +krigsmans råd? Pojkar, som redo käpphäst när jag suttit tjugu år i +sadeln, mena sig nu förstå den saken bättre. De skulle ha sett Svidje +Klas, som folk kallade sotnäsan! Det var en karl att rida tvärt igenom +muren, så att det rök om honom. + +-- Red han icke tvärt igenom stenmuren, så kunde han väl sätta över den, +inföll gamle Stefan, som ock vandrat ut från bröllopsgården för att se +huru nutidens ungdom redde sig i stigbyglarna. Nog hade jag suttit i +sadeln i tjugu år, när Ivar Bertilsson ännu red käpphäst; men icke +tilltror jag mig därför att undervisa Gustavus. + +Vid dessa ord framträdde ur skaran en ung ryttare och räckte veteranen +från kung Göstas tider trohjärtat handen. + +-- Guds fred, fader Stefan! Tack för ett gott råd på Åbo slotts +borggård! + +-- Min själ är det icke unge herr Bengt Ivarsson från Kurjala! utropade +den gamle överraskad. Jag väntade icke så snart återse eder. + +-- Och ni väntade icke att återse mig som simpel ryttare vid adelsfanan? +Men det kan vara så gott att tjäna sig upp i graderna med eller utan +förfäder. Varje släkte må bära sin egen skuld eller sin egen ära. Jag har +nu tjänat kungen som knekt jämnt ett år och lärt mig att rida en ovän på +livet; vill nu kungen göra mig till kornett, så gör han det för min egen +skull och icke för det att jag heter Tavast. + +-- Rätt så, unge man, genmälde gamle Stefan och besvarade kraftigt +handtryckningen. Nog blir det karl av eder, herr Bengt, och en så bra +karl, som någonsin burit det frejdade Tavastenamnet. Med sådant folk +skall vår konung gå med seger till världens ände. + + + + +16. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar. + + +Klas Hermansson Fleming var en av dessa den energiska handlingens män, +som tala föga, emedan de beständigt äro upptagna av att omsätta tanken i +praktiska verk. Han kunde känna både djupt och varmt, men dessa känslor +lågo begravna under ett finskt lugn, som de, vilka icke kände honom, +ansågo för flegma. Systern Kerstin förenade hans energi med en vekare +själ och ett livligare lynne. Hon kunde tala och svärma; känslan fick +ofta makt över henne, men såsom brodern översatte sina tankar, så +översatte hon sina känslor i handling. + +De sutto vid varandras sida på klippan, medan solen begynte sänka sig +emot väster. Sedan de växlat förtroliga ord om sina närmaste och sig +själva, förde Kerstin samtalet på freden i Stolbova och frågade vad +hennes broder tänkte därom. Han sammanfattade sin mening på sitt vanliga +korta sätt: + +-- Ryssland är bundet, Polen vanmäktigt, Finland får lugn att växa i +kraft, och Sverige är på väg att bliva en stormakt. + +-- Sverige har segrat med Jakob De la Gardie och Finland med Evert Horn. +Jag tycker om att de dela så. + +-- De la Gardie och Horn ha gjort mycket; men nu börjar konungen växa +sina fältherrar över huvudet. Han går längre än sina lärmästare. + +-- Men han kan stupa i fält som Evert Horn. + +-- När har en konung stupat, innan han uppfyllt sitt värv? + +-- Jag har hört sägas, att Harald Hårfager glömde sitt rike för en +trollkvinna. + +-- Glömde han? Nå, då tog han igen det. Ebba Brahe tröstar sig, och +konungen har längesedan gjort det. + +-- Jag talar icke om henne, som skulle ha blivit den värdigaste +drottning. Det finns prinsessor som vore mindre värdiga. + +-- Är du svartsjuk? + +Kerstins kinder övergötos med en glödande rodnad, och det harmade henne. +Hon svarade: -- Man är svartsjuk endast på sina likar. + +-- Var lugn. Kärleken är en barnsjukdom, och konungen är icke mera ett +barn. + +-- Är du viss därpå? + +-- Så viss, att det blir med rikets råd han kommer att överlägga om sin +nästa kärleksförbindelse. + +-- Och likväl kan han drömma! + +Riddaren, som icke var någon drömmare, uppstod. + +-- Mitt folk är marschfärdigt, jag måste nu lämna dig. Farväl, Kerstin! +Det är skada, att du icke är en född prinsessa av Brandenburg, då du dock +är född drottning. Men -- du är en Fleming; jag vet ej vad du har att +avundas en Brandenburg. + +Och han avlägsnade sig med hastiga steg. Kort därefter satt han åter i +spetsen för sin trupp och red bort. + +Kerstin Fleming blev tankfull kvarsittande på klippan och återkallade i +sitt minne sagan om den farliga punkten på firmamentet. Det var nu allt +förbi, som en spöksyn; hon hade förblivit trogen sig själv och sin +vänskap. Hädanefter skulle hennes stjärna tindra obemärkt, långt från +troner och faror. + +Då närmade sig henne mäster Sigfrid, som kom från bröllopsgården. Hon +kallade honom vid namn och bad honom taga plats vid hennes sida. + +-- Återvänder ni redan till staden, vördige fader? frågade hon. + +-- Jag har lämnat därinne dem som fröjdas åt detta livet. Vid min ålder +tänker man på det tillkommande. + +-- Jag har något att tacka er för, mäster Sigfrid. Minns ni, att ni en +gång har ställt ett oförståndigt barns horoskop? Ni förutsade något, och +det har inträffat. Bruka edra förutsägelser alltid slå in? + +-- Jag kan misstaga mig. Människan spår och Gud rår. Allrakäraste fröken, +tro hellre spåmannen i edert samvete; han ljuger aldrig. + +-- Mäster Sigfrid, ni talade om er ålder. Vet ni väl, att ni är yngre än +jag? Ni kan vad jag icke mera kan -- ni kan drömma. + +-- Alla människor kunna drömma. + +-- Icke jag. Minns ni vad ni en gång sade mig: det är något som dör i den +människa, vilken står Jupiter mot. Ni sade sant: det är förbi med min +konst att drömma. När någon kastat sitt hjärta i elden och det brunnit +till aska, drömmer man icke mer. + +Mäster Sigfrid betraktade henne förvånad och nästan med stränghet. + +-- Det är icke möjligt, det strider mot Guds vilja och mot naturens +lagar. Hjärtat är ett illfundigt ting; det ställer sig som vore det aska, +och då glöder det som en kolmila i osynliga djup. På det rum, där vi stå, +drömmer naturen om en ny himmel och en ny jord. I den stund vi här stå, +drömmer seklet om kommande sekler, våren om sommar och minuten om +evighet. Skulle ni ensam vara utan framtid och utan själ? + +-- Vördige fader, jag vet, att sädesmannen sår korn i askan, och Gud kan +väl utså i mig ett nytt liv. Förklara för mig vad ni sade om denna vår +tid. Är han ung eller gammal? + +-- Han är gammal av seklernas arv, och han är ung av det tillkommandes +livskraft. Jag väntar att ännu med dessa mina gamla, slocknande ögon få +skåda förunderliga ting. Jag väntar Antikrist, som skall föregå de +yttersta tiderna. + +-- Huru, vördige fader? Ni väntar Antikrist, och ni säger dock att vårt +tidevarv är ungt av det tillkommandes kraft? + +-- Ja, jag vill icke dölja för eder, min kära unga fröken, att +besynnerliga tecken nu i två år visat sig uppå himmelen och stadigt +fortfara, så att ju en blinder kan märka någonting stort och fruktansvärt +vara i kommande. Icke allenast att man mångenstädes sett krigshärar +strida i luften, kommande nordanefter och mötande andra ifrån ostsunnan, +eller att tecken nu ske i solen och månen och havens vågor mycket bullra, +som Skriften förutsäger. Fast märkeligare är, att Mars, Jupiter och +Saturnus nu stå i en sådan konjunktion, som näppeligen varit någon tid +förr, och faselige kometers dimbor utbreda sig över världen, de där oroa +samteliga planeter och likasom rycka med sig himmelens krafter. Detta +betyder, att vi nu snarligen måste förvänta ett sådant stort, långvarigt +och gruveligt krig, som icke haver varit sedan hedningarnas tid, och lära +väl Gog och Magog nu icke underlåta att uppresa sig mot kristenheten, +havande sitt huvud i Antikrist, syndens människa. Men si, just när sådana +svåra tider tillstunda, utrustar Gud sitt folk med en ny kraft, så att +det varder såsom ett ungt lejon, till att stadigt emotstå den kommande +vedermödan. Och det är min _sententia_, efter mitt ovissa förstånd, att +besynnerligen Sveriges rike med Finland, som är dess utanverk, denna +tiden skall uppstiga till större välmakt och styrka än någon tid förr och +alltså varda den Mikael, vars harnesk är Gud och vars ljungande svärd +skall nedlägga Antikrist. Därtill haver Gud kallat sin utkorade hjälte +Gustavus Adolphus, vars tecken mäster Tycho redan i mina unga dagar såg +på himmelen i den stjärnbilden Cassiopea. Han skall göra't. + +-- Sade jag icke rätt, fader? Ert tal är som när man drömmer vid aderton +år. Men ni säger intet om er själv. Och jag har dock en gång hört er +drömma om ett högt, härligt torn, där stjärnhimmelen låg utbredd i sin +klarhet så nära framför er, att ni nästan kunde omfamna skapelsen. Jag +har hört er drömma om de skönaste instrumenter, vilka människans snille +uppfunnit för att utforska rymderna, och de voro edra. Ni var ung, ni var +rik, och ni riktade stjärnkunskapen med de mest förvånade upptäckter. +Under edra fötter låg världen, och över er stod endast Herren Gud. + +-- Ja, så var det, så syntes det mig, sade den, gamle mästaren tankfull. +»Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig.» Men +lovad vare Gud, att jag från dessa frestande drömmar uppvaknade gammal +och glömd i min fattiga koja, vid mina bräckliga hemgjorda rör och +cirkelmått. Ho är jag, Herre, att jag vill mästra din skapelse? Var var +jag, när morgonstjärnorna lovade dig? + +-- Därför att ni är ödmjuk, fader, har dock Herren givit er profetians +ande och vishet att läsa stjärnornas skrift. Ni kan icke förneka Guds +gåvor. Vad säger ni om er själv? + +-- Jag är den myran, till vilken Herren sade: gack, drag ditt strå, och +bliv förgäten! Jag är i dag en profet, och ingen tror mig; jag är i +morgon borta, och ingen minns mig. Kanske skall efter långa tider någon +enslig vandrare stanna om kvällen på bergen vid Pojo vik, tänka på någon +gammal saga ifrån sin barndom och säga till sig själv: här vandrade i +forna dagar en man, som trodde sig kunna läsa Guds skrift på himmelen. +Jag har glömt hans namn; han levde i ett okunnigt tidevarv, när man ännu +trodde på stjärnornas inflytande. + +-- Ja, fader, det är möjligt att ni har rätt. Men då, när vårt land är +omstrålat av ett högre och klarare ljus, då skall man åter framleta ert +namn ur de gamla böcker och säga till varandra: han var den förste lärde +forskaren, som Finland födde åt vetenskapen och världen. Han var fattig +och förgäten, han led stundom förföljelse, ofta otack; men se, vilka ting +han uträttat med sina små hjälpmedel, och se, vilken rad av efterföljare +han funnit på forskningens bana! Så är det nu ringa konst eller ära att +bygga det färdigt, som företrädare grundlagt; men det är ära, att bygga +en grund, som består genom tidevarven. + +-- Kära unga fröken, ni sade mig nyss, att jag var yngre än ni. Men när +har väl jag i mina skönaste ungdomsdrömmar kunnat måla så fagra rosor på +aftonhimmelen, som ni nu målar för mig vid horisonten av eftervärlden? +Tack för att ni gjort en gammal fattig man rikare och lyckligare än +mången som vandrar i livets fagraste blomning! Solen går ned; låt oss +prisa Gud! + +Och såsom hade hela naturen villigt följt denna uppmaning, spred sig vid +den gamle mästarens ord ett glödande skimmer över havsviken, stränderna, +bergen och skogarna. Näktergalen slog sin drill i en hög ek vid +havsstranden; taltrasten besvarade hans hälsning från en fura på berget; +brudvisor ljödo från Trollböle gård, och vallflickan, som icke var bjuden +till bröllopet, sjöng med klar röst sin ensliga visa vid stranden av ån. +Midsommarnatten sänkte sig tyst och doftande över nejden, utan mörker och +utan sorg. Landet hade framför sig fred och välmakt, naturen hade framför +sig sommar och frukt. Den snöiga, bistra norden drömde än en gång om sin +lyckliga ungdomsdröm. + +---------------------------------------------------------------------- + + INNEHÅLL. + + + 1. Storm i skärgården. 3 + + 2. Om tiden för denna berättelse och om den brune mannen. 10 + + 3. Om färden till Ekenäs och om ett kronans skepp. 17 + + 4. Stjärntydaren. 24 + + 5. Om en solstråle i hösten. 34 + + 6. Den farliga punkten på firmamentet. 42 + + 7. En natt och en morgon på Kymmenegård. 51 + + 8. Helsingfors lantdag. 60 + + 9. Vinterafton i ödemarken. 68 + + 10. En sammansvärjning. 76 + + 11. Den gamla och den nya tron i kamp om människohjärtan. 85 + + 12. Brev från fröken Kerstin Fleming till hennes moder, fru + Anna Gyllenbögel, född Horn. 93 + + 13. Herr Evert Karlssons begravning i Åbo domkyrka. 100 + + 14. När konungen var sin faders son. 105 + + 15. En midsommardag vid Trollböle. 112 + + 16. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar. 120 + + + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Ungdomsdrömmar, by Zacharias Topelius + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK UNGDOMSDRÖMMAR *** + +***** This file should be named 27249-8.txt or 27249-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/2/7/2/4/27249/ + +Produced by ronnie sahlberg, Torbjörn Alm and the Online +Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |