diff options
Diffstat (limited to '23891-8.txt')
| -rw-r--r-- | 23891-8.txt | 7191 |
1 files changed, 7191 insertions, 0 deletions
diff --git a/23891-8.txt b/23891-8.txt new file mode 100644 index 0000000..ced4acb --- /dev/null +++ b/23891-8.txt @@ -0,0 +1,7191 @@ +Project Gutenberg's En roman om förste konsuln, by Mathilda Malling + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: En roman om förste konsuln + Från den 18 Brumaire till freden i Amiens + +Author: Mathilda Malling + +Release Date: December 18, 2007 [EBook #23891] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EN ROMAN OM FÖRSTE KONSULN *** + + + + +Produced by Louise Hope and The Online Distributed +Proofreading Team at https://www.pgdp.net + + + + + + + [Romanen gavs i original ut i två volymer. Volym II började med + kapitel XII.] + + + + + MATHILDA MALLING + + En Roman Om + FÖRSTE KONSULN + + Från den 18 Brumaire + till Freden i Amiens + + + Alors tout marchait au son des trompettes victorieuses, + alors tout était gloire et honneur, + alors on parlait une autre langue... + + _M:me La D:sse d'Abrantès_ + + + FJÄRDE UPPLAGAN + + Stockholm + Albert Bonniers förlag + + + + + STOCKHOLM + ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914 + + + + +I. + + Ces familles nobles que l'Empereur appelait de »belle race». + + _Baron Larrey._ + + +Det var en våt och stormig dag midvintern år 1800 -- eller, som man på +den tiden sade, i början av Pluviôse år VIII. De avlövade kastanjerna +och ekarna i parken omkring »_les Fougères_» voro betäckta med ett +glänsande, halvstelnat regnlag, och de små, runda bladen på de +vanvårdade buxbomshäckarna (de hade visst icke blivit klippta sedan +kungens död), vilka i konstiga, stela figurer snodde sig längs den breda +terrassen ned mot Loire, glänste svarta och styva i den starka vätan. + +Det var vid femtiden på eftermiddagen, och det började redan skymma. +Slottet, en gammal byggnad från slutet av medeltiden, reste sig mörkt +och högt med sina många torn mot den skiffergrå, sönderrivna himlen. +Från ett par av fönstren lyste redan ljus, och en man med handlykta och +lång, vid regnkappa, som fladdrade om de smala, kortbyxade benen, och +vars styva krage i nacken lyfte upp hårpungen, så att den stod rakt ut, +kom ut på den höga, förfallna stentrappan. + +-- Mademoiselle! ropade han med pipig, ängslig stämma, i det han satte +handen för ögonen och höjde lyktan över huvudet. Mademoiselle Edmée! + +En ung flicka i lång, ärmlös kappa med skinnbesättning, och på huvudet +en gammalmodig hatt från åttiotalet med plymer och vida brätten _à la +bergère_, kom raskt springande från en smal sidogång upp emot trappan. + +-- Jag kommer ju, Jeanot, hennes stämma klang frisk och hög genom +blåsten. Jag kommer ju! Du behöver inte skrika, som om gården brunne. +Med ett par språng var hon uppe på stenavsatsen. Är abbéen då kommen, +frågade hon oroligt. + +-- Abbéen _väntar_ på er, Mademoiselle, svarade den gamle med +förebrående eftertryck. Monsieur de Châtillon är med honom. + +Han sköt med ryggen upp den tunga dörren, medan han talade, och lät +damen träda innanför. + +Det var en stor, stenlagd förhall, som gick upp genom två våningar, med +urblekta freskomålningar i väggfälten och i taket. En utskuren, väggfast +bänk gick jäms med ena väggen bort till kaminen, vari en stor, nytänd +brasa flammande lyste ut över golvets svarta och vita rutor. I motsatta +hörnet av hallen gick en bred trappa upp till andra våningen med ett +präktigt, förgyllt räckverk, prytt med vapensköldar och många heraldiska +emblemer -- allt i en sökt och snirklad stil. Den såg nästan ny ut, och +förgyllningen stack besynnerligt av mot det övriga, strängt gammaldags +bohaget av mörknad ek. På mittelväggen ledde två dörrar in i huset, av +vilka den ena stod halvöppen, så att man hörde rösterna därinifrån. Mitt +på golvet hade Jeanot satt ifrån sig en armstake av svartnat silver, +vars tre smala talgljus osande fläktade i luftdraget. + +Den unga damen gick strax fram till elden, och tjänaren hjälpte henne +att lägga ytterkläderna ifrån sig på bänken. Hon kände på sina litet +fuktiga ärmar och bredde ut händerna framför brasan. + +Hon bar en svart sidenklänning, som, trots det den icke såg så gammal +ut, var sydd efter det snitt, man ibland ser på porträtter från Louis +XVI:s sista regeringsår: en lång, smal kjol och kort, åtsittande tröja, +knäppt med en dubbel rad stora knappar, och med breda, trekantiga +uppslag på bröstet, långa, snäva ärmar, som i en liten snibb gingo ned +på händerna. Omkring halsen, korslagd över barmen och bunden i en stor +rosett högt uppe på ryggen satt en Marie-Antoinettefichue av grönt och +vitt, randigt taft. + +Håret -- det var ett präktigt, guldbrunt hår -- bar hon däremot, efter +de nu härskande moden, uppsatt i nacken _à la grecque_, med naturliga +lockar omkring pannan och öronen. + +Det var den adertonåriga Mademoiselle Edmée-Louise de La Feuillade, vars +far för flera år sedan stupat i den första Vendéeresningen, och som nu, +tillsammans med sin gamla, döva moster och ett par andra genom kriget +hemlösa adelsdamer, bebodde detta ensliga slott på Loires vänstra +flodbrädd -- Rocroyes'ernas gamla familjegods, som stått övergivet ända +sedan Regentens tid, och som nu under revolutionen tjänade deras +förföljda ättlingar till fristad. De levde där så gott som utan någon +som helst förbindelse med den yttre världen, utom den de kunde skaffa +sig genom chouanskarorna, vilka på en gång beskyddade och terroriserade +dem. + +Mademoiselle de La Feuillade hörde genom den halvöppna dörren det +dämpade mumlet av flera röster. Hon strök håret från tinningarna och såg +ett ögonblick prövande på sina icke alldeles rena händer, i det hon med +huvudet på sned spetade ut fingrarna. Därpå gick hon resolut in. + +Omkring det ovala marmorbordet, med buktade, förgyllda ben, sutto sex +personer och spelade kort. En kraftig, medelålders herre i soutane och +tonsur, som just nu betänksamt, med två fingrar drog ut ett kort, satt +överst vid bordsändan, och mittemot honom en annan, som vände ryggen +till ingången, med lång, pudrad hårpung i nacken. Mellan dem -- vid +bordets långsidor -- sutto de fyra gamla damerna, två på var sida. De +hade allesammans högt uppsatta, pudrade frisyrer och styva snibbliv med +fyrkantig ringning och halvlånga ärmar; malen hade gått illa åt sidenet +under den bedrövliga tid dessa galakläder vilat i dragkistorna. + +Abbé Bernier, som först fick öga på Mademoiselle de La Feuillade, lade +strax korten på bordet och reste sig med ett utrop. Han gick fram emot +henne med sirlig, trippande gång och utsträckta händer. + +-- Min dotter -- han tog med översvallande vänlighet hennes huvud mellan +båda sina händer -- ni vet kanske redan den stora nyheten, som Monsieur +de Châtillon -- han gjorde en rörelse med handen hän emot herrn i +hårpungen, vilken reste sig upp och bugade stelt -- och jag har till er? + +Edmée gjorde en djup, gammaldags reverens för de båda herrarna. + +-- Till mig? sade hon småleende. Den nyheten är väl till oss alla. +Freden, icke sant, min fader? + +-- Ack, ja visst -- freden! Ja, jag vet, ni har redan hört från +Montfaucon, att äntligen den för oss alla lika viktiga hänsynen till +fäderneslandet -- hans stämma blev plötsligt salvelsefull -- har fått +bukt med våra tappra vänner här i Vendée. För några dagar sedan +undertecknade vi den med general Hédouville, och nu har Monsieur de +Châtillon också gjort mig den glädjen att giva med sig. Mina damer -- +han vände sig till Mademoiselle de Rocroyes och de andra -- jag ber er +vara övertygade om, att jag djupt sympatiserar med den ädla troheten mot +en olycklig furste, men vår heliga kyrkas sak är dock för ögonblicket +den viktigaste av alla, och för att kunna uträtta något för den, vartill +tiden, såsom jag hoppas, nu äntligen är mogen, behöva vi först och +främst _fred_ -- fred med våra landsmän och bröder, våra så sorgligt +villfarande bröder. -- Han höjde ögonen upp emot taket. -- Inte sant, +mina vänner -- själarnas frälsning går framför allt? + +Ingen svarade. Damerna suckade, och ett par av dem gjorde korsets +tecken. + +-- Nej, min dotter, återtog så abbéen plötsligt med naturlig, munter +stämma, det är nu icke bara _det_. Vi ha flera nyheter. Gissa! + +Edmée skakade på huvudet och skrattade. Abbéens livlighet satte henne i +gott humör. + +-- Mademoiselle de Rocroyes, Madame de Beaurollier -- han vände sig med +en bugning till de gamla damerna -- önskar ni, att jag säger henne det? + +-- Men jag står ju som på nålar, herr abbé, ropade Edmée. Är det +verkligen en nyhet, som angår mig? + +Abbéen lyfte handen och gjorde en effektpaus, så utbrast han plötsligt: + +-- Monsieur de Châtillon och jag resa i morgon till Paris för att i +anledning av freden tala med Förste Konsuln. Er tant, Mademoiselle +Edmée, önskar, att vi taga er med. + +-- _Mig?_ -- I morgon? Men, moster -- hon vände sig häftigt till +Mademoiselle de Rocroyes -- jag är ju icke färdig till att resa +någonstädes, jag har ju icke en gång en klänning att ta på mig. Hur kan +jag väl?... + +Förvirrad, betagen, med strålande ögon, såg hon från den ena till den +andra. Blotta tanken på att slippa ut från detta dystra chouanslott kom +hennes unga hjärta att klappa. + +-- Vi ha tänkt på allt, Edmée -- nickade Mademoiselle de Rocroyes +värdigt och långsamt. -- Jeanot och Valentine skola följa dig, och +bättre ressällskap än abbéen och vår ridderlige vän, Monsieur de +Châtillon -- hon gjorde en högtidlig böjning hän emot honom -- kan du +icke få. Du vet, det är av vikt, tillade hon med eftertryck, att du +snart kommer till Paris. Madame de Châteauneuf väntar dig säkert. + +Edmée rodnade och rynkade lätt ögonbrynen. Madame de Châteauneuf var +hennes fars syster, och det hade ända sedan hennes barndom varit ett +stående avtal mellan familjerna, att hon, då tiden kom, skulle förmälas +med sin kusin, Louis de Châteauneuf. Som barn hade de varit mycket +tillsammans -- han var för resten en sex à sju år äldre än hon -- men +sedan kom revolutionen, och hon hade varken sett honom eller fastern på +tio år. Det förödmjukade henne, att hennes vänner nu vid första +lägenhet, som erbjöd sig, ville skicka henne ifrån sig och strax kasta +henne i armarna på denne barndomsbrudgum, som kanske icke ens ägnade +henne en tanke längre. Och hon skulle komma dit utblottad på allt, utan +någon annan förmögenhet än anspråken på ett par konfiskerade gods, som +hon helt säkert aldrig någonsin skulle återfå. Icke ens en anständig +resdräkt hade hon att visa sig i för sina släktingar. + +-- Men moster, sade hon dröjande, hur skall jag väl kunna komma till +Paris? -- Å bara den provinsiellt vördnadsfulla ton, varmed hon uttalade +namnet på denna märkliga stad! -- Jag har ju inga pengar, inga kläder +ens... + +-- Prat, Edmée! avbröt den gamla henne skarpt. Vi ha då ännu ett par +diamanter i gömmorna, vet jag. När du blott kommer till Paris, får du +igen dina gods, det har abbéen sagt. + +Abbéen såg litet generad ut, men sade ingenting. + +-- Paris! fortfor den gamla damen hånfullt efter en litet tryckt paus. +Som om icke du -- en flicka av stånd (_une fille de grande qualité_) -- +vore god nog att uppträda i Paris, som du nu går och står. Den +rackarhålan! De slynglarna! De tjuvarna och kungamördarna! Tror du, att +de, som själva göra sig till med att gå utan byxor, fordra någon paryr +av en kvinna? + +-- Förlåt, Madame, skrek abbéen in i hennes öra. Det är länge sedan. +Nu råder det tvärtom stor lyx i Paris. + +Den gamla fröken såg vredgat på honom med obeskrivligt förakt. -- Lyx! +Ja, väl vet jag, att de ha stulit bättre folks saker och nu kluta ut sig +som gudar och gudinnor i stället för att gå med panier och puder som +kristna människor. Men ni vill väl aldrig inbilla mig, att er lille +korsikanske slagskämpe, som ni talar så vackert om, är i stånd till att +bilda en societet, om han än förmått att lappa ihop ett dussin +republiker! Nej -- hon skakade energiskt på huvudet -- något +sällskapsliv, som det kan vara frågan om att en dam med min +systerdotters rang kan deltaga i, blir där icke i Paris, förrän Hans +Majestät kommer tillbaka. Till den tiden får hon sitta hos sin faster +innanför låsta luckor. Det gör naturligtvis allt bättre folk, avgjorde +hon kategoriskt. + +Hennes systerdotter suckade. Utsikten att komma innanför de låsta +luckorna tilltalade henne icke, trots all rojalistisk renlärighet. + +Den gamla Madame de Beaurollier tog nu till ordet. Hon riste på huvudet, +när hon talade, så att en sky av puder stod ut ifrån peruken. + +-- Men, käre abbé, är det då icke oförsiktigt att skicka vår lilla +flicka till detta Sodom? Tänk, jag har hört, att en grevinna av det +gamla hovet, med ett fullständigt respektabelt namn, har gift sig med +sin lakej -- tänk er, _gift_ sig! Det ligger galenskap i luften därinne, +och det smittar. Å, Gud, man har ju sett folk av den högsta börd bli som +förvandlade. Tänk blott på den förste prinsen av blodet -- själva +hertigen av Orléans! Och den lille hertigen av Chartres! -- Gud och var +man vet, att han har tjänat under den trefärgade fanan. Det smittar, +säger jag er -- det smittar! + +-- Å, gudmor, ropade Edmée indignerad, ni är då väl icke rädd för, att +jag skall gifta mig med Jeanot! Och hon brast ut i ett friskt, barnsligt +klingande skratt. De andra kunde icke låta bli att också draga på +munnen. + +Madame de Beaurollier rätade på sig och såg vasst från den ena till den +andra. + +-- Ja, ja, min söta -- värre har man hört! Sedan 93 kan aldrig något +förvåna mig. Det låg i hennes stämma och uttryck en så hopplöst trist +övertygelse, att den med ens gjorde slut på all munterhet. + +-- Vi skola nog passa på Mademoiselle de La Feuillade, bröt abbé Bernier +pausen med sin välvilliga, glättiga stämma. Hon har ju till att börja +med både mig och Monsieur de Châtillon, för att icke tala om Madame de +Châteauneuf och den unge greven. Eller hur -- Mademoiselle? + +Edmée svarade icke; hon hörde honom knappt. Hon satt med handen under +kinden, och med ett par frånvarande, leende och strålande, fuktiga ögon +såg hon ut framför sig. Hon var så vacker, som hon satt där, med den +rena, barnsligt mjuka profilen, den bleka, men rosenaktigt friska hyn +mot det bronsgyllne håret, och ögonen -- de stora, skiftande, gråbruna +ögonen -- orörligt uppspärrade under täta, strållikt utstående +ögonfransar. Den yngsta av de gamla fröknarna de Kergoran suckade +ofrivilligt, en smula avundsjukt, när hon såg på henne, och abbéen tog +sig betänksamt en pris. Han visste kanske mera om Paris -- Barras' och +Madame Talliens Paris -- än han funnit för gott att berätta Mademoiselle +de Rocroyes. + + +Nästa morgon tidigt, så tidigt, att månen ännu stod högt på den vintriga +himlen, och tjänarna vid lyktor surrade fast packningen på den gamla +karossen, begåvo de sig åstad. På trappan stodo de fyra gamla damerna +huttrande i sina urringade klänningar, och allesammans ordnade och +kommenderade de, i det de med brutna, tårfyllda stämmor utöste ampra +benämningar och skällsord till tjänstfolket, som, utan att låta sig +bekomma, långsamt och betänksamt skötte vad de skulle. Monsieur de +Châtillon, mörk som en bronsstaty, höll redan på sin häst vid +vagnsdörren, och abbéen och Valentine -- med ett kolossalt knyte, som +hon icke på villkor kunde övertalas att lämna ifrån sig, tätt tryckt i +famnen -- sutto redan i den gamla berlinaren, men Mademoiselle de La +Feuillade stod ännu gråtande på trappan med armarna om sin gudmors hals +och hörde på hennes sista naiva och pedantiska förmaningar. + +Hon hade hållit sig tappert ända tills nu; ja, hon hade varit nästan +vild av glädje, medan hon i natt plockade fram sina saker och hjälpte +pigan att packa, men nu -- nu kom plötsligt skilsmässans tragiska allvar +över henne (och i dessa tider voro _alla_ skilsmässor tragiska!). Hon +grät högt och okonstlat. + +-- Bed Maria för mig, allesammans! -- hon sträckte sina händer ut till +de bägge fröknarna de Kergoran. -- Om freden ännu varar till sommaren, +skall jag be Madame de Châteauneuf följa mig hit. + +Damerna gräto allesammans, snyftade, snöto sig och ropade högt. Abbéen +frös om fötterna och började stampa inne i vagnen, Jeanot gned sina ögon +uppe på bocken och vaggade snyftande fram och tillbaka, så att hårpungen +svängde; det oroliga, hoppande ljuset från lyktorna skrämde hästarna, +som skrapade med hovarna mot den frusna marken och vrenskades. Blott +Monsieur de Châtillon höll orörlig och tålig på sin höga häst vid den +ena vagnsdörren. + +Äntligen kom Edmée i karossen. Hon höll näsduken för ögonen och föll +storgråtande med huvudet mot Valentines knä, medan de raskt körde från +gården. Hon hörde, hur det dånade över vindbron. + +-- Valentine, käraste lilla Valentine! Hon kröp ihop vid den robusta +pigans bröst. + +Abbéen sade ingenting. Han böjde sig ut genom vagnsfönstret och viftade +med handen en hälsning till de fyra damerna på trappan. I ljuset av de +svängande lyktorna sågo de vagnen med Edmée försvinna. + + + + +II. + + »La France avait plus besoin de moi, que moi d'elle!» + + _Mot de Napoléon._ + + +Nära fjorton dagar varade resan på de eländiga vägarna, som nu på +vintern voro i sitt värsta tillstånd; på mångfaldiga ställen måste de +stiga ur och gå långa sträckor. När Edmée blev för trött av att sitta +stilla i vagnen, fick hon ibland sätta sig på sadelknappen hos Monsieur +de Châtillon och rida ett stycke, eller han gick vid sidan av och ledde +hästen vid betslet, när vägen var för svår. På värdshusen, där de togo +in, träffade de alltsomoftast ihop med avdelningar rekryter, som skulle +till Paris och sedan avgå till härarna i Ligurien och vid Rhen, eller +med Republikens trupper, som nu började dragas ifrån Vendée. En gång +hade de sällskap med en sådan avdelning flera mil; kaptenen var en av +dem, med vilka abbéen underhandlat i och för freden i Montfaucon. Han +visade sig ytterst galant mot den vackra Mademoiselle de la Feuillade, +som å sin sida ej kunde låta bli att finna nöje i att tala med honom. +Det var ju den förste verklige representant för det nya Frankrike hon +råkade på -- hon, som så länge blott talat med Republikens hånande +fiender; den förste, vilken med oblandad beundran och entusiasm talade +om Förste Konsuln och vad han uträttat i dessa månader efter Brumaire. +Kapten Ollivier var en moderat republikan och en ganska bildad man, +vilken som helt ung soldat tjänat under Kellermann i Flandern, därefter +deltagit i det italienska fälttåget år IV och varit med vid Mantua mot +Wurmser. Edmée ansåg det under sin värdighet att förhöra sig med honom +angående general och Madame Bonaparte -- vilken han sade sig ha sett i +Brescia -- men hon gjorde honom dock några likgiltiga och försiktiga +frågor, som han entusiastiskt besvarade. Denna enformiga entusiasm, +vilken hon antog måste vara påbjuden eller framkonstlad, tröttade +slutligen Edmée till den grad, att hon till och med började föredraga +Monsieur de Châtillons kalla och trista fåordighet. + +Emellertid hade hennes samtal med kaptenen dock åstadkommit ett visst +nyfiket intresse för Förste Konsuln och hans omgivning, detta nya Paris, +om vilket ingen på les Fougères anade något. + +Äntligen, sent en afton, rullade vagnen in på Paris' gator. Edmée var så +trött, att hon knappt hade något intresse därav -- hon halvsov med +huvudet mot Valentines axel. Denna långa resa i köld och slask med +tvungna uppehåll på obekväma gästgivaregårdar, vilkas förråder blivit +uttömda av förbimarscherande soldater, så att där knappt kunde uppdrivas +en måltid mat till fredliga resande, hade nästan uttömt hennes annars +ganska goda krafter. Allt detta nya i förhållanden, människor och +meningar, som överallt mötte henne och oblygt välte sig in på henne, +tröttade och irriterade henne också i hög grad. Bara en sådan småsak som +de långa räkningarna med värdinnan och postiljonen, vilka alltid med +småaktig omständlighet skulle avgöras i assignater, med tusentals francs +åt gången, var henne emot. Det upprörde henne att överallt höra +soldaterna skråla »Marseillaisen» och till och med »_Ça ira_», sånger, +vilka hon lärt sig att avsky som hymner till djävulen, att behandlas med +den affekterade, näsvisa oförskämdhet, som »patrioterna» ännu ansågo för +sin plikt att visa en _cidevant noble_, en från »Vendée»; att i +värdshusstugorna, där hon och Valentine, med de ömma fötterna insvepta i +för tillfället lånade täcken och filtar, sutto vid elden och värmde sig, +medan hästarna ombyttes, vara tvungen att höra på alla möjliga råheter +och okvädinsord mot Bourbonerna och emigranterna. Hon lärde sig nästan +att avsky Förste Konsuln, som abbé Bernier dock talade så vackert om, +blott emedan alla dessa människor höjde honom till skyarna. + +Landet var förfärligt, men städerna, de reste igenom, gjorde ett nästan +ännu sorgligare intryck på henne. På les Fougères, om de också emellanåt +varit utblottade på allt, hade de åtminstone varit ensamma, ej känt den +skammen att vart ögonblick trampas på tårna av pöbeln. Men här, i dessa +av revolutionen härjade städer -- Angers till exempel! Överallt papper +uppklistrat på murarna, annonser om egendomsförsäljning, gamla upprop +och dekreter från Konventet och Direktoriet -- hon kunde ej undgå att i +förbifarten flyktigt läsa de svulstiga, patriotiska fraserna, tryckta +med tumslånga bokstäver; i de smutsiga klädstånden, ända ut på gatan, +nästan ut i den av allsköns orenlighet och smuts fyllda rännstenen, en +oblyg och skadeglad exposition av från de gamla adelsgårdarna bortförda +möbler och konstsaker: stolt leende markisinneporträtter i Diana- eller +Auroradräkter målade av Nattier, upphängda på en krokig spik utanför en +källarhals; ovärderliga Sèvresvaser, som prytt en hertigs kaminfris, +uppställda i den skräpiga fönsterkarmen; gamla spetsgarnityrer, vilka +kanske tillhört en prinsessa av blodet, dinglade nu sönderrivna mellan +trasorna, som garnerade muren. Och över alltsammans som patriotisk och +tillfyllestgörande förklaring: en röd mössa! Edmée vände sig bort med +vämjelse; hon önskade blott, att de snart skulle komma ut på landsvägen +igen -- den öde, morasaktiga landsvägen, som i sin tröstlösa enformighet +strök förbi ouppodlade fält, nedhuggna skogar, och förfallna, halvt +nedrivna eller brända gårdar. De tre resandena talade icke mycket om vad +de sågo, men ibland hörde Edmée en resignerad suck från abbéen eller en +otålig ed från Monsieur de Châtillon. Det hade så länge varit farligt +att säga vad man tänkte -- till och med bland vänner -- att man nästan +hade vant sig av därmed. + +Nu voro de i Paris. Edmée orkade icke se ut; hon blott lade märke till +att en gata, som de passerade, var beckmörk -- de andra voro för resten +också högst sparsamt belysta -- folket hade tagit bort lyktorna. + +Hon var dödstrött och sov nästan, när kusken äntligen höll utanför +Madame de Châteauneufs hus i _Rue du Bac_, nära floden, Faubourg St. +Germain. Yrvaken kom hon ur vagnen och in på en rymlig, fyrkantig gård, +där en stor, monumental fontän -- vit i månskenet -- var det första, som +tilldrog sig hennes uppmärksamhet. En man med lykta kom ut från den +breda huvudbyggningen. Abbéen bjöd henne handen -- Monsieur de Châtillon +hade de redan bjudit farväl -- och de gingo in. + +Edmée kände i detta ögonblick föga eller ingen spänning vid tanken att +återse sina släktingar, sin blivande man. Överväldigad av trötthet och +sömnlust följde hon långsamt vid abbéens hand tjänaren, som med släpande +steg och lyktan i handen gick framför dem. Först då hon hörde lakejen +vid ingången till salongen nämna deras namn, rätade hon ovillkorligt på +sig. + +Det var ett stort, fyrkantigt gemak, i vilket de blevo införda -- blott +medelmåttigt upplyst av ett par mångarmade lampetter på var sin sida om +kaminspegeln, omspända med gas för att förmildra ljuset. En äldre dam, +som höll på att nysta en garndocka från en ung flickas händer, reste sig +med ett lätt utrop vid ljudet av deras namn och kom strax emot dem. +Edmée kände icke igen henne, men förstod, att detta måste vara hennes +faster, och med en känsla av att äntligen ha funnit ett hem, kastade hon +sig i hennes utbredda armar. + +-- Min kära Edmée!... Vi väntade dig icke så snart. Louis, hälsa på din +kusin... + +En ung, mörk herre, som hade stått och läst ett litet tidningsblad borta +vid kaminen, närmade sig nu. Edmée kände sig plötsligt gripen av en +plågsam förlägenhet -- var bristfällighet i hennes dräkt, i hennes av +resan angripna utseende blev med ens så outhärdligt medveten. Med en +tillkämpad, tvungen värdighet, som i grunden var blygsel, hälsade hon +kallt och avmätt sin kusin. + +Den unga flickan, som hållit garndockan, reste sig nu och gjorde en +kort, behagfull hälsning. Madame de Châteauneuf drog henne till sig och +lade hennes hand i Edmées: + +-- Här ser du din blivande väninna: Mademoiselle Laure de Permon. Loulou +-- du, som alltid är så söt och förståndig, hjälp du Edmée till rätta, +medan jag hälsar på vår käre abbé. + +Madame de Châteauneuf var kruserlig och gammaldags artig i sitt sätt. +Hon talade med en studerat mild, litet likgiltig stämma, som passade väl +till hennes spensliga, ännu eleganta figur och behagliga, blonda +ansikte. Det var hennes stolthet, att hon i sin ungdom påstods ha haft +tycke av prinsessan av Lamballe, och hon fortfor ännu att accentuera det +genom en starkt pudrad, lockig Marie-Antoinettefrisyr, som i valkar stod +ut bakom öronen. Nu var hennes ansikte gammalt och fårat av dessa tio +års ångest och bekymmer, men hon bibehöll, trots allt -- i sitt leende, +i sitt förbindliga tilltal, i sin naturliga och förnäma hållning -- det +älskvärda och förfinade behag, som kännetecknade det gamla hovets damer. + +Hennes son var en adelsman av den förnäma och otillgängliga typ, som +revolutionen, långt ifrån att böja, snarare hade gjort trotsigare. Medan +hans moder i Frankrike genomkämpade dessa års prövningar och förtvivlan, +hade han redan som yngling följt emigranterna och uppfostrats i England +hos sin fars familj. Först för kort tid sedan var han återkommen, och +tack vare sin moders slughet, vaksamhet och ihärdighet, fann han sig, +till skillnad från övriga emigranter, i så gott som okvald besittning av +sin familjs egendom. Louis de Châteauneuf gav, strax man såg honom, +i allmänhet ett högmodigt och satiriskt intryck, men där var i hans +väsen en så nobel lojalitet, en så rättrådig fasthet, att man snart +glömde det. Till skillnad från den tidens rojalister var han redan +tidigt fullständigt utan illusioner angående en restauration, och då han +insåg, att där ej fanns något hopp om att tjäna Bourbonerna, hade han +tagit sitt parti att tjäna Frankrike, och redan genom den förre biskopen +av Autun -- moderns trofaste vän och rådgivare under dessa sista års +faror -- som diplomat ställt sig till den nuvarande regeringens tjänst. +Det fanns så få män av hans kast och namn, som ännu kunnat besluta sig +för ett sådant steg, att han i högsta grad vunnit regeringens +erkännande. Hans mor var icke heller någon ultrarojalist; under dessa +tio års omvälvningar, som hon alla sett på nära håll, hade hon småningom +blivit nästan absolut likgiltig för allt annat än att skaffa sin son och +sig själv en betryggad ställning. När hon tänkte på Bourbonerna, var det +med en viss vemodig sympati, såsom något, vilket hörde med till hennes +ungdoms glans och nöjen, men som det lika litet tjänade till att tänka +på att få igen. + +Tjänaren kom in med te, vartill serverades något kall pastej, fågel och +konfityrer. Edmée fann sig väl i det varma, bekväma rummet, omgiven av +sin fasters och lilla Laurettes smekande uppmärksamhet. Hennes +misstänksamma provinsstolthet kände sig ej ens längre sårad genom +jämförelsen mellan hennes antidiluvianska, illa medfarna resdräkt och +Mademoiselle Permons grekiska muslinstunika med guldbältet. Hon lät +abbéen svara på alla spörsmål, som ställdes till dem om resan och om +tillståndet i Vendée; till slut föll hon i sömn i stolen, där hon satt. + +När Edmée vaknade nästa morgon, sken solen in i sängen till henne. Hon +sprang upp på sina bara fötter och bort till fönstret. + +Där låg Paris! Gråblå och tjock, med lösa isstycken vid bräddarna, flöt +Seinen på bägge sidor om bron, och där -- på andra stranden, mittemot -- +såg hon stora slottsbyggningars mäktiga stenmassor och de avlövade +träden i parker och trädgårdar. Hon hade hört, att de kallade bron +mittemot för _Pont Royal_. -- Louis hade ironiskt rättat det till +_National_, som den nu skulle heta -- och hon gissade därför, att de +stora slotten på andra sidan ej kunde vara annat än Louvre och +Tuilerierna. Med sina goda ögon kunde hon tydligt se en skiltvakt i +uniform gå fram och tillbaka framför en utskjutande del av slottet. Där +bodde han väl, och där hade kungen bott... + +Men sådant hade hon icke tid att tänka på nu! Med uppspärrade, strålande +ögon såg hon i solskenet ut över Paris' byggningar, kyrktorn och +människofyllda gator -- här skulle hon ha lov att bo nu, här var livets +och ödets stad, martyrernas och segrarnas rike! + +Valentine stod och tog fram kläder ur hennes koffert, Edmée sprang fram +till henne, rev det ur hennes händer och kastade det på golvet. + +-- Låt det gamla skräpet vara, sade hon övermodigt och skrattade högt, +med glädjen i ögonen. I Paris är man fin! Jag vill ha vita kläder och +gyllne bårder och ringar på händerna och stenar i håret, som +Mademoiselle de Permon hade. + +-- Men Mademoiselle kan då inte gå i bara linntyget heller -- fastän Gud +skall veta, de ha inte mycket mer på! -- tills vi ha skaffat allt det, +svarade Valentine förargad och böjde sig ned för att plocka upp. + +Samma förmiddag for Madame de Châteauneuf ut med sin nièce i alla +möjliga fashionabla bodar och magasiner. Först till Madame Germon för +att beställa ett halvt dussin nya klänningar, så till Despaux och Leroi +för att välja hattar; och eftersom de nu en gång voro i _Rue de la Loi_, +till antikvitetskrämaren Villemain för att se på spetsar. Madame de +Châteauneuf viskade till Edmée, att han var makalös i sitt urval, han +hade till och med vetat förskaffa sig drottningens garnityrer -- tyvärr +fanns det ingen, som hade haft råd att köpa dem, utom Mademoiselle +Lange! + +Edmée satt hela tiden och såg ut genom vagnsfönstret -- där var så +mycket att se på. Små konstiga engelska vagnar, som damerna själva +körde, jagade förbi dem i susande fart -- Madame de Châteauneuf nämnde +dem för henne: wiski, carrik, demi-fortune; några liknade romerska +triumfvagnar, på vilka man stod bakom karmen och körde. Och mellan dessa +-- det var nu över _Champs-Elysées_ de foro -- skyndade, med fara för +liv och lemmar, tarvligare kvinnor i röda, korta kjolar med vita +livstycken och huvor, och över skuldrorna en blå schalett _à la +Gertrude_, eller arbetare i korta tröjor och långa byxor med gamla +trekantiga hattar på huvudet och i händerna kolossala knölpåkar. +Uniformer såg hon ej så många, som hon hade väntat; Madame de +Châteauneuf förklarade henne, att Förste Konsuln höll så sträng ordning +på krigsfolket, att de var och en på förmiddagen hade sitt bestämda göra +och inte fingo gå ut och driva på gatorna efter behag. + +Något som också här föll Edmée i ögonen -- isynnerhet i de mera obskura +och avlägsna gator, de körde igenom -- var den massa affischer och +tryckta och skrivna anslag, varmed murarna överallt voro fullklistrade. +Nästan alla utbjödo något till salu. Dessutom läste man ofta på +plankverken och på rutorna patriotiska inskrifter, som t. ex.: »_Ici on +s'honore du titre de citoyen_», eller »_Fraternité ou la mort_!» eller +»_Maison de la Liberté_» o. d. Mademoiselle de La Feuillade tyckte, att +det såg dumt och smaklöst ut, men hon visste icke, om hennes tant tillät +henne att säga det. + +Efter en mycket lång tur hade de äntligen stigit ur vid _Palais +d'Egalité_ (Royal) för att köpa några småsaker. När de voro färdiga, +vinkade Madame de Châteauneuf till Edmée, och i det de, utan att bry sig +om det väntande ekipaget, gingo till fots snett över _Rue des +Petits-Champs_, sade hon plötsligt: + +-- Vill du se, Edmée, så skall jag visa dig något. + +De gingo genom en smal, kort gata, vars namn Edmée ej såg, och kommo +till en rund, öppen plats, varpå, mittemellan apotekares och +kvacksalvares stånd, överklistrade med sönderrivna, prålande plakater om +deras underkurer, reste sig en målad träobelisk -- ett rätt tarvligt +monument över sansculottsegern den 10 augusti. + +-- Se dig väl om, sade Madame de Châteauneuf med ett egendomligt leende. + +-- Här är ju ingenting att se -- hon spärrade upp ögonen. -- Var äro vi? + +-- På _Place des Victoires_. Hon tystnade och såg nästan högtidligt på +Edmée, som frågande hade vänt sig emot henne. Därpå viskade hon med låg, +rörd stämma: + +-- Detta var en gång _Place Royale_ -- Feuilladernas stolthet. Din +farfars farfar, hertig de La Feuillade, lät bygga den till Louis XIV:s +ära. Jag minns, när kungens staty stod där -- hon pekade på obelisken -- +och min mor har berättat, hur på hennes tid facklor alltid brunno +omkring den. + +Hon skakade vemodigt på huvudet och såg ut framför sig, försjunken i +minnen från fordom. Och då hennes brorsdotter ännu fortfor att tiga, +sade hon, i det de långsamt började gå tillbaka genom _Rue de La +Feuillade_: + +-- Å, Edmée, det hade varit en annan tid för dig att komma till Paris! + +Edmée hade rynkat ögonbrynen, som i smärta eller bitterhet. Nu log hon, +i det hon såg upp på sin faster, och sade högt med sin klara, klingande +stämma: + +-- Place des Victoires är egentligen ett lika vackert namn som Place +Royale. Min farfars farfar, marskalken, som var en tapper herre, skulle +visst ej haft något däremot. Segerns gudinna är ju nu Frankrikes +suverän... Men gudskelov, tillade hon och knäppte händerna, att ingen +fann på att kalla den _Place du Dix-Août_! + +På hemvägen gjorde de ännu en obetydlig omväg och körde förbi _Place de +la Concorde_, som Förste Konsuln nu befallt att _Place de la Révolution_ +skulle kallas. Madame de Châteauneuf lät vagnen hålla och visade Edmée +den gipsstaty av friheten, vilken stod på samma sockel, som förut varit +fotstycke till Louis XV:s ryttarstaty. Den hade ursprungligen varit +målad i rosenrött, men det syntes ej mycket mer, smutsig och förfallen, +som den var, med en hals så söndrig, att huvudet höll på att falla av. + +Edmée såg på den litet, så vände hon sig om med ett stolt och +ringaktande leende, och med en häntydning på den helande kraft man från +gammal tid tillade Frankrikes allrakristligaste kungar, sade hon: + +-- Det ser ut, som det behövdes, att en suverän snart komme att röra vid +all denna skröplighet! + + + + +III. + + »Ces noms appartiennent à la France, à l'histoire; + je suis le tuteur de leur gloire, je ne les laisserai pas périr.» + + _Napoléon_ + (sur les familles du Faubourg St. Germain). + + +Det var under en trupprevy -- en av de vanliga, vilka var quintidi +avhöllos på Tuilerigården -- som Mademoiselle de La Feuillade första +gången såg Förste Konsuln. + +Genom en avlägsen släkting, markisen av Caulaincourt, som var nära +lierad med Madame Bonaparte, hade Madame de Châteauneuf erhållit +tillträde till Tuilerierna för sig och sin nièce, så att de -- en +förmån, som många främlingar sökte ernå -- från ett fönster skulle kunna +åse revyn. Då Mademoiselle de La Feuillade, trots det hon varit i Paris +över en månad, ännu ej kunnat förmås att hänvända sig till regeringen +angående sina beslaglagda gods, än mindre själv som supplikant uppsöka +Förste Konsuln och personligen förelägga honom sin sak, vilket, efter +abbéens och andra kloka människors mening, var det enda, som verksamt +kunde främja den, gjorde Madame de Châteauneuf nu på eget bevåg ett +sista försök att påverka henne. Hon trodde -- och kanske var icke denna +tro så naiv och fantastisk, som de kloka herrarna ansågo den -- att, om +Edmée kom till att se Förste Konsuln, »Frankrikes räddare», som nu också +legitimisterna kallade honom, omgiven av de tillbedjande trupperna och +det alltid vivatropande folket, så skulle den allmänna patriotiska +entusiasmen, som regelbundet väcktes, blott han visade sig, övervinna +den unga flickans ingrodda motvilja att närma sig »tyrannen», som hon på +sitt urmodiga Vendéespråk envisades att kalla rojalisternas betvingare. +Hon hade icke kommit till Paris tids nog för att kunna åse festen i +Marstemplet till Washingtons minne, och det högtidliga intåget den 30 +Pluviôse, då de tre konsulerna, eskorterade av trupper, lämnade +Luxembourg och med stor pomp togo Tuilerierna i besittning, hade hon +halsstarrigt nekat att vara vittne till. Denna gång kunde hon emellertid +ej gärna undvika att åtfölja sin faster, då hon diplomatiskt formulerade +sin anhållan som en inbjudning från markis de Caulaincourt. + +Det var nu i slutet av Ventôse (mitten av mars). Dagen var kall och +ovanligt klar, med blåst och strålande solsken. Trupperna passerade i +halvbrigader förbi Florapaviljongen, där Förste Konsuln, omgiven av +staben, höll på sin vita häst, Désiré. Han tog sig avstickande enkel ut +mitt ibland alla dessa plymascherade och förgyllda herrar, i sin simpla +grå överrock utanpå uniformen, och på huvudet, långt ned i pannan, den +enorma, breda hatten, utan plymer, blott prydd med den trefärgade +kokarden. Han såg blek, nästan gul, utvakad och ansträngd ut. Han höll +läpparna tätt slutna och följde hela tiden uppmärksamt framåtböjd +truppernas rörelser -- det såg ut, som ville han i sitt minne inprägla +var särskild mans utseende. Då ett par halvbrigaders krutsvärtade, +nästan sönderskjutna fanor presenterades, blottade han huvudet med en +värdighet och ett allvar, som fick soldaterna att bryta ut i höga +jubelrop. + +Mademoiselle de La Feuillade hade plats i ett öppet fönster snett emot +honom, icke särdeles långt borta, så att hon tydligt såg honom i profil +hela tiden. En gång vände han på huvudet och mötte hennes blick. Strax +därpå sade han ett par ord till sin adjutant, som blott ryckte på +axlarna och gav ett kort, som det syntes, nekande svar. + +Han talade till soldaterna: ett par klara, fyndiga och starkt patetiska +ord, där »ära» och »fosterland» dominerade. Sagda med hans röst, med +hans levande ansiktsuttryck och djupa allvar, fingo de i detta ögonblick +och i denna omgivning en så heroisk klang och mening, att Edmée, gripen +av patriotisk hänryckning, smittad av jublet omkring henne, plötsligt +kände ögonen fyllas av tårar och lidelsefullt, med handen mot hjärtat, +böjde sig fram liksom för att deltaga i soldaternas hyllning. + +Litet efter var défiléen förbi, och när generalen vände sin häst, såg +Edmée honom rakt i ansiktet. Han höll ögonen sänkta, böjde sig en smula +ned mot hästens huvud och klappade det. Hon tyckte då, att han såg så +märkvärdigt ung ut. + +Madame de Châteauneuf hade räknat riktigt. Dagen därpå, efter blott +några lama invändningar, närmast för krigsärans skull, gav hennes +brorsdotter äntligen efter för släkts och vänners övertalningar och kom +överens med abbé Bernier, att han, så snart han själv haft företräde hos +Förste Konsuln och talat med honom därom, skulle föra henne till +Tuilerierna. + +Under mellantiden grubblade Edmée icke så litet på, hur hon skulle kläda +sig och vad hon skulle säga, så att hon bleve »konvenabel» vid detta +viktiga tillfälle. Det föll henne icke in att be om råd; intet plågade +hennes ungdomliga, provinsiella stolthet så som medvetandet om, att hon +var så komplett oerfaren i allt vad som »brukades» i Paris -- hemma hade +hon varit van att anses för ofelbar och i allt den första. Hon hade ännu +icke deltagit mycket i sällskapslivet, ty av familjerna i Faubourg St. +Germain funnos blott få, som hade medel eller ansågo det rådligt att +hålla salong, och den enda idé, hon hemifrån hade om representativt liv, +var Madame de Beaurolliers berättelser från Louis XV:s hov; hon hade +blivit presenterad på sextiotalet och blev aldrig trött av att beskriva +ceremoniellet. _Det_ var hon alltså rätt hemmastadd i, men naturligtvis +förstod hon fullkomligt väl, att det icke det minsta kunde hjälpa henne +under närvarande förhållanden. För resten var hon skarpsinnig nog att +inse, att trots alla människors skenbara ofelbarhet i dessa saker, fanns +det ingen, som egentligen visste riktigt besked. En ny societet var +under bildning; den var ännu så osäker på sig själv, så sammansatt av +olika samhällsklasser och partifraktioner, av sansculotter, som +extravagerade i egenskap av »_incroyables_», och återkomna emigranter, +som försökte spela romerska republikaner, att det ännu icke kunde vara +frågan om några riktiga regler för det »passande», ännu mindre om en +given, bestämd etikett. Hon beslöt därför att göra som hon själv bäst +tyckte och blott lita på sin egen medfödda takt; och när abbéen kom igen +med det besked, att Förste Konsuln nästa septidi, strax efter det han +mottagit några medlemmar av corps diplomatique, väntade henne i audiens, +svarade hon med antagen likgiltighet, att hon nog skulle vara färdig +till bestämd tid. + +Om aftonen valde Edmée länge och samvetsgrant mellan sina få och icke +särdeles luxuösa toaletter. Slutligen, efter noggrant övervägande, +bestämde hon sig för en vit, lång muslinsklänning, broderad med en smal +bård i grönt och guld. Hon skämdes litet för sig själv över den vikt, +hon tillade detta sitt första uppträdande inför Republikens unge chef, +men den gröna bården lugnade hennes rojalistiska samvete, liksom +medvetandet om att de svarta silkesstrumporna voro broderade med liljor. +Detta var visserligen en rätt svag demonstration, eftersom liljorna +befunno sig ungefär i närheten av knäet, men det var i alla fall en +demonstration, och hon var naiv nog att anse det för sin »plikt» att +demonstrera. + +Abbé Bernier och Mademoiselle de La Feuillade fingo vänta en god stund +inne i salongen utanför Förste Konsulns arbetsrum -- »kungens stora +kabinett» -- medan han i Dianagalleriet mottog Spaniens och Hollands +gesanter. Edmée var icke särdeles orolig -- abbéen var det nästan mera +på hennes vägnar. Det låg i hennes karaktär, att, när hon en gång +beslutat sig för en sak, sedan anse den för den naturligaste i världen, +ja, den enda möjliga, och att lugnt finna sig i alla dess konsekvenser. +För resten -- varför skulle hon vara nervös? Hon skulle blott tala om +affärer med en trettioårig general, vilken för ett par år sedan var lika +fattig och obetydlig, som hon var nu; och när allt kom omkring, var hon +ju honom oändligt överlägsen i börd och vad hon, efter _sina_ begrepp, +ansåg för god uppfostran. Hon stod trankilt borta vid ena fönstret och +såg ned på gården, medan abbéen litet längre bort underhöll sig med +adjutanten. Det misshagade icke Mademoiselle de La Feuillade, att denne +unge herre, något som hon väl märkte, allt emellanåt förstulet mönstrade +henne från sidan, tydligen imponerad av hennes prinsessehållning. + +Bourrienne kom brådskande in i rummet och gick fram till abbéen utan att +se henne. -- Förste Konsuln väntar er, abbé Bernier, sade han hövligt, +och medborgarinnan Feuillade, som han lovat företräde. + +Abbéen nickade menande, en smula högtidligt till Edmée och harklade sig. +-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han med låg röst. + +Hon vände sig om och gick långsamt över rummet, adjutanten och +sekreteraren drogo sig artigt undan -- dörren till Förste Konsulns +arbetskabinett var öppen. + +Han satt vid bordet, när de kommo in, men reste sig strax. Edmée +förundrade sig över att han, när han stod upp, var så liten och +spenslig. Hon gav också strax akt på, att hans huvud var för stort till +kroppen. Annars var han smärt, väl och kraftigt vuxen. + +-- Här, medborgare-konsul -- abbéen tog en smula högtidligt faderligt +Edmées hand -- tillåter jag mig att bringa er medborgarinnan Feuillade, +om vilken jag redan haft den äran att tala med er. + +Edmée sekunderade denna republikanska presentation med en reverens, som +skulle gjort henne heder vid Louis XIV:s hov. Så höjde hon långsamt +huvudet och mötte Förste Konsulns blick. + +Ett par sekunder sågo de varandra orörligt och djupt in i ögonen -- så +drog ett svagt, nästan omärkligt och fullkomligt omedvetet leende över +den unga flickans läppar. Utan att göra sig reda därför kände hon +instinktivt, vilket intryck hon strax vid första ögonkast gjorde på +mannen framför henne. + +-- Jag har sett er förr, sade han långsamt, liksom ofrivilligt. Det var +vid näst sista revyn. + +-- Ja, herr general. Hon hade blivit förmanad att säga +»medborgare-konsul» för att accentuera sina republikanska sympatier, +men hon glömde helt bort det och talade med honom precis som hon +brukade tala med sina likar. + +-- Mademoiselle -- herr abbé, vill ni icke taga plats? Han gjorde en +lätt rörelse med handen, i det han själv satte sig på en stol vid +bordet. -- Ni är alltså den yngre marskalkens sondotter, Mademoiselle de +La Feuillade? började han, liksom examinerande. + +-- Hans sonsonsdotter, herr general. + +-- Ja, ja -- jag kan tänka det... Nå, det var alltså om dessa +sekvestrerade gods i Normandiet ni ville tala. + +Edmée gjorde en svag böjning på huvudet. + +-- Ja, jag har gjort mig underrättad om förhållandena, fortfor han. Till +min glädje ser jag, att de _icke_ äro sålda. + +Edmée böjde ännu en gång på huvudet; uttrycket i hennes ansikte var +detsamma -- lugnt avvaktande. + +Förste Konsuln blev otålig. Han hade verkligen gjort sig besvär med att +skaffa dessa gods till rätta, vilkas historia var långt mera invecklad, +än han nyss låtit förstå. Lagen bjöd nämligen, att blott _de_ indragna +gods, som ännu ej blivit sålda, finge återlämnas till de förra ägarna; +dessa hade redan varit i ett par händer, men som en erkännsamhet mot +abbé Bernier för de tjänster, han gjort honom i Vendée hade Bonaparte +redan för länge sedan beslutat, att hans skyddsling skulle ha dem igen +(villkoret var blott, att hon _personligen_ skulle hänvända sig till +honom) och med sin vanliga affärsskicklighet hade han ordnat saken. +Officiellt gingo de nu för osålda. Han var säker på, att hon visste, hur +saken i verkligheten förhöll sig -- vilket emellertid blott delvis var +händelsen, ty abbéen, som kände sin rebelliska protégée och höll av +henne, hade ej vågat att säga henne, att restitutionen egentligen var en +nåd av regeringen, icke hennes rätt. Förste Konsuln hade alltså väntat, +att den unga damen skulle visa sig överväldigad av tacksamhet. + +Han såg skarpt på henne. -- Mademoiselle tycks anse det för fullkomligt +otänkbart, att någon under dessa sju år kunnat våga spekulera på era +vackra egendomar, sade han ironiskt. + +Edmée sänkte huvudet och blev röd ända ned på halsen. Hon skämdes +innerligt över sig själv, men var på samma gång så söt, som hon satt där +-- hjälplös, dekontenancerad, utan ett ord till svar. Abbéen, som var en +slug iakttagare, var klok nog att hålla sin mun och låta hennes tystnad +tala för henne. + +Bonaparte satt ännu och såg på henne med sin lysande, obarmhärtiga +blick. Så drog plötsligt ett fint, välvilligt leende över hans vackra +läppar; som om hon hade _känt_ det, slog hon upp ögonen och mötte hans +blick. + +-- Jag tackar er, kom det blygt -- så lågt, att blott han kunde höra +det. Men med detsamma, liksom hon ångrade det våld hon gjort på sin +stolthet, reste hon sig hastigt upp. + +Förste Konsuln reste sig också. -- Ni kan alltså, när som helst taga er +egendom i besittning, Mademoiselle. Jag skall låta min sekreterare med +det snaraste tillställa er de nödvändiga papperen, sade han med kort, +affärsmässig ton, i det han följde dem till dörren. + +Edmée hade, när hon kom ut och i vagnen, en märkvärdigt brydd, +skuldbelastad förnimmelse av, att där mellan henne och den man, hon nyss +första gången talat med, existerade liksom ett hemligt förstånd. Hon +kunde icke begripa det. Men när hon om aftonen låg i sin säng och tänkte +på dagens händelser, på sitt samtal med Förste Konsuln, kom hon till att +småle i mörkret. + +Så sträckte hon välbehagligt armarna över huvudet -- och liksom av ett +behov att förklara för sig själv den glädjekänsla, som plötsligt +genomströmmade henne, mumlade hon nästan högt: + +-- Å, jag är rik! Gudskelov, att jag icke är fattig mera... + +Så kom hon åter att tänka på honom: -- Gud vet, om han _alltid_ +småler så?... + + + + +IV. + + »Car depuis longtemps il n'était plus amoureux d'elle»... + + M:me _La Duchesse d'Abrantès_ + (sur Bonaparte et Joséphine au temps du 18 Brumaire). + + +Samma afton hade Madame Bonaparte arrangerat en liten soaré för sina och +Hortenses vänner -- ett muntert, borgerligt sällskap utan minsta +officiell eller politisk prägel. Efter Brumaire, och isynnerhet sedan de +flyttat från Luxembourg till Tuilerierna hade Joséphine icke så ofta som +förr tillfälle att se sina gamla vänner -- dem hon förut afton efter +afton träffade samman med på balerna i _Hôtel Thélusson_ eller _Cercle +de l'Harmonie_, hos Frascati eller Ruggieri, och vilkas sällskap mest +överensstämde med hennes smak och fordringar. Genom sin stränghet efter +återkomsten från Egypten hade hennes man en tid förmått att i någon mån +tygla hennes lättsinne och tanklöshet och tvingat henne att till det +yttre iakttaga ett för statschefens hustru mera passande uppförande; +hans släkt höll också misstänksamt och hatfullt ögonen på henne. Det +visste hon, men för var dag som gick längtade hon mer och mer tillbaka +till den glada lössluppenheten strax efter Thermidor, då hon och Madame +Tallien anförde den flock av danslystna backantinnor, som förvandlade +kyrkogårdarna till balsalar. Bägge hennes barn voro nu visserligen +vuxna, men Joséphine ansåg sig ung ännu och kunde icke förmås att tro, +att icke hon, som för blott några få år sedan varit i stånd att väcka en +så häftig kärlek -- icke endast hos den unge general Bonaparte, men även +hos Hoche och Caulaincourt -- att icke hon var berättigad både att valsa +och taga emot all möjlig galant hyllning. Hon var visserligen nära +fyrtio år och började visa anlag för fetma, men på avstånd och vid ljus +tog hon sig ännu förtrollande ut -- med sina ömma, eldfulla ögon, sitt +mörkt kastanjebruna hår och förtjusande leende. Hon klädde sig med smak +och konverserade behagligt, om man än snart upptäckte, att hennes +begåvning både var ytlig och tarvlig. När hon bara lät bli att spela +barnslig och trumpen, vilket hade klätt henne som yngre, kunde hon ännu, +när hon ville, vara ofantligt intagande. + +Soaréen i afton, vilken hon hoppades skulle bliva inledningen till ett +mera regelbundet återknutet umgänge, var skenbart improviserad. Madame +Bonaparte hade om aftonen i operan bett en del bekanta dricka te med sig +-- det brukade hon så ofta göra, men Förste Konsuln hade då alltid på +förhand sagt henne, _vem_ som skulle bjudas. I afton trodde hon sig +kunna råda sig själv en gång. Hon visste, att han ända från morgonen +tidigt -- Bourrienne underrättade henne nämligen om allt, vad hon ville +veta -- varit upptagen av arbete och audienser, och att nu på +eftermiddagen Berthier och Carnot blivit kallade i anledning av ett brev +från Masséna, vilket hon beräknade skulle uppehålla honom över halva +natten, så att han ej tänkte på att lägga sig i vad som föregick i +huset. Hon började nämligen begripa, att han »lade sig i» _allt_. + +Hon hade på förhand givit tjänarna omfattande befallningar, liksom +gästerna också på förhand fått en vink, och när hon efter operan kom hem +med sina vänner, voro gemaken i rez-de-chausséen, där hon bodde +(Marie-Antoinettes gamla våning), upplysta och teet serverat. Gästerna +voro uppsluppna och högst ogenerade. Liksom värdinnan voro de tämligen +säkra på att icke träffa den mindre vänligt sinnade värden i huset. Hela +världen visste, att sedan återkomsten före Brumaire levde generalen och +hans gemål som hund och katt, att han ibland hela dagar icke sågs i +familjekretsen, och att det blott var av brist på tid och av ovilja mot +en öppen skandal, vilken skulle draga Europas uppmärksamhet på hans +husliga förhållanden och kanske skada honom i hans ställning, som han +ännu ej formellt gjort steg till skilsmässa, vilket isynnerhet hans +bröder ivrigt tillrådde och öppet talade om. Joséphine visste det lika +väl som hennes gäster, men hon var så van att dansa på kanten av en +avgrund, att faran vid nöjet blott var en tjusning mera. Dessutom hade +hon svårt att tro, att det definitivt kunde vara förbi med hennes makt +över den man, som en gång så häftigt älskat henne. + +Där satt hon nu, glad och förnöjd, i den långa, gula soffan mitt emot +kaminen bredvid sin väninna Madame Tallien, och hörde på de vitsar och +kvickheter, kavaljeren, som lutade sig över sidostödet, uppvaktade dem +med. Det var »vännen» Hippolyte Charles, favoriten, som general +Bonaparte på sin tid med så skandalös eklat jagat från sitt högkvarter i +Italien, och som sedan -- tack vare hans frus fortsatta protektion -- +i Paris fått en inbringande plats i det stora leveranskompaniet Louis +Bodin. Han uppträdde sedan dess i allra högsta grad »_inimaginable_», +och under generalens bortovaro i Egypten hade Madame Joséphine så fräckt +affischerat sitt förhållande till honom, att det till och med blev +Direktoriets societet för starkt. President Gohier och hans hustru, som +voro hennes vänner, hade flera gånger förmanat henne, ja rått henne att +själv taga steg till en skilsmässa, som tycktes dem oundviklig; bröderna +hade skrivit om det till Bonaparte, och äntligen hade general Junot, med +sin vanliga öppenhjärtighet, i en förtrolig stund, då hans vän gick +honom på livet, berättat den bedragne äkte mannen hela historien: hur +Joséphine först dagligen brukade träffa Monsieur Charles hos +dansmästaren Despréaux i _Rue Mont-Blanc_, och hur hon sedan gjort sig +till en visa i Paris genom att under sommaren (99) ha honom boende på +Malmaison, där han i ett och allt uppträtt som husets herre. Nu hade hon +efter de häftigaste scener fått bestämd och sträng befallning -- och +naturligtvis också heligt lovat -- att icke låta Monsieur Charles visa +sig i mannens, av Republiken anvisade, ämbetsboning. Men i afton, som +sagt, antog hon, att det kunde ske utan risk, och skulle det senare +upptäckas, kunde hon väl finna på någon utväg. + +Förste Konsulns lycklige rival var en liten spenslig, svartmuskig, +ytterst soignerad herre, som i hela kretsen gick för att vara ofantligt +kvick och isynnerhet ansågs oemotståndlig för damer. Han talade alltid +i de mest skruvade vitsar -- vitsen var Direktoriets form för esprit +-- och i vals kunde han rivalisera med själva Monsieur de Trénis, +»salongernas Vestris». Som han nu stod där, småleende, lutad +över damerna, läspande med sin mjuka barnstämma den moderna +näktergalsjargonen, var han -- »_pa-ôle sup-ême_» -- den mest +fulländade typ för en _incroyable_. Han bar lång, buteljgrön, påsigt +sittande frack med höga ärmar och pärlemorknappar, så stora som +femfrancsstycken; en enorm halsduk av vitt muslin var många gånger +virad om halsen, gick upp till de stora guldörringarna och rörde +vid underläppen, när han talade. På benen hade han åtsittande gula +nankinpantalonger och kragstövlar -- ett mod, som republikens segrande +generaler fått infört i salongerna. På båda sidor om ansiktet hängde +håret fram i två kolossala »_oreilles de chien_». + +Han var ofantligt galant mot bägge damerna, men det såg likväl ut, som +om Madame Tallien var på god väg att utdriva väninnan ur hans hjärta. +Den förtjusande Teresa kunde nog också taga upp kampen mot vem som +helst. Hon bar i afton en klänning, eller snarare en chemise -- ty ingen +kunde väl på allvar tro, att hon hade mera än det enda plagget på sig -- +av gulgrönt indiskt silke, nedtill brett broderad med silver. Vart +ögonblick gled den på det mest indiskreta sätt ned över skuldrorna -- +över vilka den blott var löst sammanhäftad med agraffer -- och föll +fritt, som en tunika, ned över bröstet. Under armvecken var den åter +lätt hopdragen, och därunder på två ställen längs med sidorna +sammanhållen med silverspännen. I håret -- för ögonblicket ramsvart -- +som hon bar kort »_à la Titus_», lyste ett smalt dubbeldiadem av +briljanter, infattade i silver. En ironiker i sällskapet förmodade, att +det var hennes mening att i denna dräkt föreställa den kyska Diana. Hon +höll vänskapligt den ena armen om Joséphines liv och lutade sig smekande +emot henne; det kunde icke undgå någon, att hennes visserligen mogna, +men ännu helt ungdomliga skönhet ägnade sig till att starkt fördunkla +väninnans. + +Hortense de Beauharnais satt ett stycke därifrån i ivrigt samtal med en +herre, vilken det icke heller -- om också av andra skäl -- var särdeles +klokt att mottaga i Tuilerierna. Det var den unge, hetsige rojalisten, +Adrien de Montbreton, om vilken var man visste, att han, då han en gång +i Palais d'Egalité -- det var för resten icke längre sedan än i förfjor +-- för sin svarta krages skull blivit tilltalad av en jacobin med de +oförskämda orden: »Vem bär du sorg för, förbannade chouan?» hade svarat: +»för dig!» och med detsamma avfyrat sin pistol mot frågarens tinning. +Som sollicitant hade han återknutit sin släkts avbrutna förbindelse med +den forna vicomtesse de Beauharnais, och brukade ofta -- liksom flera +rojalister, vilka alla visste, att Madame Bonaparte i grunden hade +sympatier för deras sak -- göra förmiddagsvisiter i Tuilerierna, då man +kunde vara rätt säker på att aldrig träffa Förste Konsuln. På senare +tiden kom han oftare än förr -- för den blonda Mademoiselle de +Beauharnais' skull, som han med var dag fann mer och mer intagande. + +Största delen av sällskapet hade emellertid omringat sångaren Garat, som +i en affekterad tenorställning stod mitt på golvet med handen instucken +innanför västen, och bestormade honom med böner att sjunga en romans. +-- »En enda liten romans,» tiggde nästan knäböjande en svärmisk blondin, +klädd, eller rättare draperad, i sjögrönt som en nereid och vilt +coifferad »_à la coup de vent_». »Romansen,» argumenterade hon +känslofullt med ögonen mot ljuskronan, »är för mig, som ni sjunger den, +Monsieur Garat, såsom en försoningssuck till offrens skuggor, som en +naturens hymn till gravarnas frid.» Hon snubblade på orden och visste +icke mer, vad hon sade. Garat bugade sig leende och började: + + »_Un jour de cet automne_»... + +Damerna började fnissa bakom solfjädrarna, herrarna logo öppet. Det var +den berömda och vågade »_la Gasconne_». Den svärmiska damen, som väntat +en sentimental romans, drog sig ur kretsen, blåröd av raseri över att +man gjort narr av henne. + +Men sällskapet applåderade frenetiskt. Han måste sjunga om igen. Denna +gång var det pagens visa ur »Figaros bröllop», som åter kommit på modet. + +I detta ögonblick öppnades dubbeldörrarna häftigt, och Förste Konsuln, +åtföljd av sin adjutant, Duroc, trädde oväntat in. + +Garat, vilken lika väl som den övriga världen kände till de husliga +förhållandena i Tuilerierna, hade sinnesnärvaro nog att låtsa, som om +han ej märkte de inträdande, och fortsatte att sjunga. De övriga +gästerna började oroligt flytta sig på stolarna, damerna viskade bakom +solfjädrarna och växlade betydelsefulla blickar. Joséphine hade blivit +mycket blek -- hon reste sig halvt upp och gjorde min av att gå sin man +till mötes. Han tycktes emellertid ej taga någon som helst notis om +henne. Utan att hälsa på någon särskilt, blott med en tvär, högmodig +huvudböjning, gick han, med rynkade ögonbryn och utskjuten underläpp, +långsamt fram i rummet och tog plats -- beständigt med Duroc bakom sig +-- i en högryggad länstol, som stod i närheten av Joséphines soffa. + +Garat fortsatte ogenerat sin sång -- det såg nästan ut, som om han inte +alls hade lagt märke till de nya åhörarna. Aldrig hade den skälmskt +sentimentala visans sista strofer åhörts under en så ohygglig spänning. +Ett par av gästerna, som voro placerade närmast dörren, smögo sig ut så +obemärkt som möjligt. + +Hortense de Beauharnais följde med ångest alla styvfaderns rörelser. +Strax hon såg honom i dörren, blev det henne klart, att han blott var +kommen hit för att med en eklatant scen göra slut på förhållandet till +Monsieur Charles. Hon hade så ofta -- ung som hon var -- blivit brukad +till medlare mellan modern och hennes man, att de inga hemligheter hade +för henne, och hon gjorde sig inga illusioner om sin moders oskuld. Hon +såg gästernas halvt ängsligt nyfikna, halvt ironiskt skadeglada blickar +-- de väntade med spänning på skandalen. Den _måste_ förekommas. Hon +steg upp, och i samma ögonblick Garat slutade, lade hon sin hand på +styvfaderns skuldra. + +Han vände sig om och mätte henne med en så isande kall, barskt förvånad +blick, att hon strax modlös lät handen sjunka och vände sig bort. När +han såg sådan ut, visste hon, att det tjänade till intet att försöka +inverka på honom. + +Han reste sig upp: -- Jag beklagar -- hans ton var så full av insolent +ringaktning, att till och med de mest härdade i sällskapet rodnade -- +att jag tyvärr _alltför sent_ stör nöjet för min hustrus gäster. Jag har +emellertid ej kunnat komma förr, då man glömt underrätta mig och för +resten ej heller tycks ha väntat mig. Som klockan är mycket -- han såg +på sitt ur, och bibehöll samma oförskämda, ironiska artighet -- är det +förmodligen ingen, som tar illa upp, att jag nu tar mig friheten att +upplösa sällskapet. Jag har allvarliga saker att tala med Madame +Bonaparte om. Duroc -- han vände sig till sin följeslagare -- vill du +göra mig den tjänsten att följa gästerna till dörren. Du kan börja med +Monsieur Hippolyte Charles. Jag har en gång själv gjort honom den äran, +nu kan min adjutant övertaga den. + +Utan ett ord troppade gästerna av. Förste Konsuln blev stående med +handen på stolens ryggstöd och följde dem obarmhärtigt med ögonen. Av de +hälsningar han i förbifarten fick, besvarade han de flesta -- hövligt, +men ytterligt högdraget, och med en anstrykning av ironi. + +Joséphine hade gråtande kastat sig ned i soffan. Hon höll bägge händerna +för ögonen och vaggade snyftande fram och tillbaka. Hortense vågade icke +gå fram och trösta henne; hon stod skälvande vid dörren, när Duroc kom +in igen. + +-- Gå in på ditt rum, Hortense, sade Bonaparte något mildare. Du hade +gjort bäst i att hålla dig där hela aftonen. Tack, Duroc! Vänta mig +däruppe, och kommer där någon kurir från Moreau, så låt mig få veta det +_strax_. + +Duroc och Hortense gick. Förste Konsuln blev ensam med Joséphine. + +-- Seså, min kära Joséphine, låt _oss_ nu talas vid. Det är hög tid, +om vi skola få det avgjort, innan jag reser. + +-- Å, Bonaparte, förlåt mig! Jag försäkrar dig -- hon tog näsduken från +ögonen och såg bönfallande upp på honom -- där är intet, intet av det du +inbillar dig... + +-- Jag _inbillar_ mig aldrig något, avbröt han kärvt. Åjo, för resten -- +den gången jag gifte mig med dig, hade jag dock visst ett helt förråd +inbillningar. Men _nu_! Å, du har mästerligt förstått att plocka dem ur +mig! Han talade lågt, men med en stämma så laddad av vrede, att hon +ryste. Nå -- det ska vi nu icke tala om, jag älskar dig icke mer och är +helst fri för din kärlek. Men inbillar du dig, att det går an att trotsa +mina _befallningar_, så... Hur kan det falla dig in? Jag fordrar framför +allt respekt för mitt namn, som nu är det första i Frankrike -- ja, +i Europa. Dessutom -- när ett fruntimmer är fyrtio år och har en vuxen +dotter, borde hon vänja sig av med den sortens narrstreck. + +Joséphine blott snyftade, hon vågade icke mer se upp. + +Han stod framför henne med händerna på ryggen och vaggade bredbent fram +och tillbaka med kroppen. + +-- Nu har jag då med eklat kastat din knähund på dörren -- liksom jag på +sin tid gjorde med Fortuné, som du också fordrade, att jag skulle avstå +min sängplats till. Hela Paris sladdrar om det i morgon, men det kan +inte hjälpas! Du har själv sörjt för att ge denna historia en +utbredning, som... Visar han sig på Tuileriernas grund, medan jag är +borta, förskjuter jag skoningslöst både dig och dina barn. Det förvånar +mig -- hans röst var som is -- att du ännu _vågar_ reta mig, då du vet, +att skilsmässan är i mina tankar dag och natt. Du, en kreolsk -- han såg +på henne och undertryckte ordet -- är egentligen minst av alla ägnad att +dela mitt öde. Jag behövde en kvinna, som min mor var, modig och stark, +en jungfrulig dotter av ett ädelt hus... Hans röst var icke längre vred, +han talade lugnt, kallt övervägande, liksom med sig själv. + +-- Det var dock jag, som först av alla hjälpte dig fram på din väg, +snyftade hon. Överkommandot i Italien... + +-- Kan jag varken tacka dig eller din »vän» Barras för, avbröt han +brutalt. Du vet mycket väl, att jag aldrig har velat veta av protektion. +Om jag icke missminner mig, var det _efter_ den 13 Vendémiaire, som du +behagade kasta dina ögon på mig. + +-- Å, Bonaparte! -- hon slog förtvivlat ut med handen. -- Du är, som +människorna säga, ett odjur... + +-- Kom ihåg -- nu stampade han i golvet av raseri -- vad du lät mig lida +i Italien! Kom ihåg, hur jag tiggde dig om en smula ömhet, om en smula +skonsamhet för min ära. Du hånlog åt min naivitet, du ljög för mig, du +flydde för min kärlek, som du nu flyr för min vrede. Nu är mitt tålamod +slut! Hör vad jag säger: du har gjort mig några tjänster den 18 Brumaire +-- du vet, jag brukar betala mina skulder -- nu ger jag dig till gengäld +ett års respit. Uppför du dig ej rigoröst anständigt under denna tid, +så... Du förstår väl, att jag icke är att skämta med. Jag lämnar nu +Frankrike om ett par dagar, men Joseph och Lucien skola hålla ögonen på +dig -- du vet, de beundra dig inte särdeles förut. + +Han gick ett slag omkring rummet. -- Det är då en avskyvärd parfym den +där Teresa brukar! Ja, jag har ju sagt några gånger, att hon också är en +av dem, jag helst ser du låter bli att inbjuda i mitt hus. + +Han gick bort och kysste henne på pannan. Hans ögon mötte hennes med ett +föraktligt och tvetydigt leende -- med ett slag i ansiktet kunde han ej +ha kränkt henne så djupt som med denna kyss. Han sade kallt: + +-- Ja, godnatt, min vackra Joséphine. Det är onödigt, att vi träffas +mera allena, innan jag reser. Jag har föga tid till scener. Gå nu och +lugna Hortense. + + + + +V. + + A cette époque il était fort jeune, son coeur battait vivement + sous le regard d'une femme et dans ce moment il aima. + + _M:me La D:sse d'Abrantès_ (de Napoléon). + + +Hela Ventôse och Germinal visade sig Förste Konsuln nästan icke en enda +gång i sällskapslivet i Paris. Dag och natt arbetade han med Bourrienne +och rådslog med Berthier och Carnot, som nu åter övertagit +krigsministeriet. Han skrev själv brev på brev till Moreau vid Rhen och +Masséna i Ligurien, han drog försorg om varje enskildhet rörande +truppernas armering och förplägning, samtidigt med, att hans tankar +oupphörligt kretsade om hans stora älsklingsplan: bildandet av den +hemliga reservarméen, som var bestämd att under hans eget anförande gå +över Alperna, för att, när Moreau och Masséna tillräckligt förberett +segern, överrumpla och med ett slag krossa koalitionen. Och medan hela +världen -- i främsta rummet kabinetten i London och Wien -- invaggade +sig i den föreställningen, att denna med så mycken ostentation omtalade +reservarmé _verkligen_ bestod i de stackars invalider och pojkar, man +för syns skull samlade i Dijon, skickade han och Berthier i hemlighet +brigad på brigad välutrustade och härdade trupper i småflockar till +Schweiz, där de i väntan på vidare aktion samlade sig omkring Genève och +Lausanne. + +Bonaparte var som i feber, för det den långsamme och försiktige Moreau +icke vågade öppna fälttåget, medan Masséna och hans olyckliga soldater +lågo och svulto i Genua. -- Om jag blott kunde få honom att krypa, den +sköldpaddan! sade han i raseri till Duroc. Jag hade lust att stoppa +honom i en av hans egna kanoner och fyra den av mot österrikarna, så kom +han då över Rhen en gång. + +Äntligen, den 5 Floréal (25 april), lät Moreau sina trupper rycka ut. Så +kommo, slag i slag, rapporterna om övergången av Rhen och segrarna vid +Engen och Mösskirch. Man började åter draga andan i krigsministeriet. +Om nu blott Masséna en månad till kunde hålla Melas stången! + +Kurir på kurir kom från den nödställda liguriska arméen -- med +sönderrivna uniformer, fläckiga och överstänkta, höllo de på +svettdrypande, skälvande hästar utanför Tuilerierna. Förste Konsuln +mottog ögonblickligt personligen vart budskap från Italien, och hans +folk hade befallning att väcka honom, om han aldrig så nyss fallit i +sömn, så snart det kom nyheter från Masséna. + +Han intog de flesta av sina måltider i sitt arbetskabinett och satt +halva dagen lutad över Italiens karta, där han outtröttligt med fingret +följde de röda och blå märken, som betecknade de båda arméernas +ställning och rörelser. -- Se här, Bourrienne, sade han ivrigt, den +gamle Melas, han inbillar sig, att han över Turin kan draga sig tillbaka +mot Alessandria -- förstår du? Men jag går över Po, jag upphinner honom +på vägen till Piacenza, på Scrivias slätter, och där slår jag honom -- +_där_! Och med sin nagel skar han häftigt ett djupt märke mellan San +Giuliano och Marengo. + +En dag -- det var en av de första dagarna i Floréal -- hade Förste +Konsuln i sällskap med Berthier och den oskiljaktige Duroc inspekterat +en del artillerirekvisita, som i anledning av den påtänkta övergången av +Alperna blivit tillverkade på ett särskilt sätt efter Bonapartes egna +teckningar och nu med första lägenhet skulle sändas till Schweiz. +På återvägen kommo de till _Jardin des Plantes_, och då det var ett +förtjusande vårväder med mild, klar luft och halvutsprungna, ljusgröna +träd, kommo de överens om att lämna sina hästar vid ingången och gå ett +slag genom trädgården. Förste Konsuln hade de sista dagarna knappt +andats en munfull frisk luft. + +De tre herrarna spatserade långsamt med sina kappor över axlarna genom +de breda, vårfriska alléerna. Det hade regnat om natten, och en fuktig, +stark doft steg upp ur jorden och utbredde sig från den nya grönskan. Så +tidigt på morgonen funnos här nästan inga promenerande, men plötsligt -- +vid en vridning av gången -- fingo de sikte på ett litet sällskap, en +herre och två damer, som roade sig med att mata svanarna i en av de +stora dammarna. + +En av damerna -- den äldre -- satt på bänken ett stycke därifrån. Den +unga flickan stod framme vid dammen och lutade sig djupt ned över +vattnet -- hennes smärta, eleganta figur avtecknade sig käckt och mjukt +mot de ljusa träden på stranden. Den unge herrn höll skrattande fast +hennes ena bakåtsträckta hand och försökte draga henne från vattnet. + +Duroc såg dem först. Han stötte lätt till Förste Konsuln med armbågen. +-- Där, general -- se där -- är det icke den lilla Vendéeprinsessan från +förleden? + +-- Jo, svarade Bonaparte lakoniskt. Han avbröt tvärt samtalet med +Berthier och gick rakt fram till gruppen. De bägge andra följde honom +långsammare. + +-- God morgon, Mademoiselle! Så tidigt ute? + +Edmée de La Feuillade reste sig spänstigt och vände sig om. Hon hade +ögonblickligen känt igen hans röst. + +-- Å, herr general, i Vendée stego vi tidigare upp. Hennes röst klang +friskare än själva lärkans högt över dem. + +Louis de Châteauneuf hade dragit sig ett par steg tillbaka. Edmée vände +sig nu om. + +-- Tillåter ni, general, sade hon ogenerat, att jag här föreställer er +min tant, Madame de Châteauneuf, och min kusin, Monsieur de Châteauneuf. +Edmée kunde aldrig vänja sig vid att säga »medborgare» och +»medborgarinna», vilket ännu officiellt fordrades. + +Louis de Châteauneuf hälsade djupt men stelt på regeringens chef, +Bonaparte något kort, men hövligt. De hade för resten träffat varandra +förr genom Monsieur de Talleyrand. Madame de Châteauneuf hade rest sig +upp. + +Louis presenterade Berthier och Duroc för sin mor, som hälsade dem med +ett graciöst småleende. Hon var icke särdeles aristokratiskt difficil -- +_Madame la cidevant comtesse de Châteauneuf_ -- hennes enda dröm var, +att sonen skulle göra karriär, om under det nya eller det gamla systemet +var henne numera rätt likgiltigt. Hon respekterade det _bestående_. + +De gingo allesammans i sällskap tillbaka genom parken. Berthier +underhöll artigt Madame de Châteauneuf, Duroc och Louis, som förut +träffat varandra några gånger, pratade rätt livligt om kriget i Tyskland +och om gemensamma bekanta från sällskapslivet. + +Förste Konsuln gick bakom med Edmée. Han gick så långsamt, att hon hade +all möda att icke gå ifrån honom. + +-- Vad det är längesedan jag sett er, Mademoiselle de La Feuillade. +Varför ser man aldrig er och er tant i Tuilerierna? Är ni för +rojalistisk att umgås hos oss? Han smålog och såg på henne under de +stora hattskyggena. Den grå kappan, som hängde löst över axlarna med +tomma ärmar, höll han lätt ihop med bägge händer. + +Edmée rodnade. Hon gick ett par ögonblick tyst utan att svara. Han +betraktade ihärdigt från sidan hennes ungdomligt mjuka profil med de +långa ögonhåren mot den röda kinden och det bronsbruna, krusiga håret, +som föll ned under den vita suffletthatten. Hon var icke frusen som han, +utan hade blott över skuldrorna en kort, grön sammetskrage, kantad med +pälsverk, »_à la Lodoiska_». + +-- Nå, ni svarar inte? Hans röst var låg, smekande, retsam, som om han +talade till ett barn. + +Plötsligt höjde hon beslutsamt huvudet och såg rakt och fullt på honom. +-- Å -- ni vet inte... Det är något jag så gärna vill säga, men jag vet +blott icke, hur jag skall uttrycka det. -- Hon stannade och sänkte åter +blicken. -- Jag förtjänar icke, att ni skaffade mig Belles-Rives och +Mivry tillbaka -- jag vet nog, att ni gjorde det för abbéens skull, +tillade hon fint, men... jag förtjänar det icke. Strax jag kom hit, +ville jag icke se er, jag ville icke be er om något, jag föraktade folk +av gammal adel, vilka man sade trängdes omkring er som supplikanter -- +jag tyckte, att ni som en rövare hade tagit den gode kungens plats. Jag +ville hellre vara fattig -- fast Gud skall veta, att det är förfärligt! +-- än att ha er att tacka för något. + +-- Och så övertalade man er dock trots allt?... + +-- Man _övertalade_ mig icke -- hon höjde huvudet, och överläppen +krusades stolt. Så kom det sakta, skyggt: + +-- Jag förstod, att jag hade tagit fel. + +General Bonaparte gjorde en rörelse som för att gripa hennes hand, men +hejdade sig. + +-- När -- hur förstod ni det? + +-- Strax, första gången jag såg er, sade hon barnsligt öppenhjärtigt, +med ögonen upp emot hans. När jag såg er den morgonen tillsammans med +soldaterna och hörde er tala, så förstod jag, att ni var den mannen +Frankrike behövde, att ni ensam kunde ge oss seger och fred. + +Han gick tigande, långsamt bredvid henne. Hennes stämma hade vid de +sista orden en sådan underklang av blyg, innerlig beundran, av omedveten +värme; han tänkte ej på att svara henne, att säga, vad han i detta +ögonblick kände, ty ord kunde ej uttrycka det. Detta var ungdomen, +våren, friskheten, som äntligen mötte honom -- honom, som höll på att +förtära sig själv i omåttligt arbete, i äregiriga planer och +himmelsstormande drömmar, i leda och bitterhet mot en otrogen, +världsfördärvad hustru. + +Nu voro de helt nära utgången. Han böjde sig hastigt fram emot henne: + +-- Om några dagar lämnar jag Frankrike och begynner det farligaste, jag +hoppas det ärorikaste företaget i mitt liv. Vill ni tänka på mig? + +Hennes hjärta klappade så häftigt, som skulle det spränga bröstet, men +hennes stämma hade en drottnings säkra superba lugn: + +-- Det finns ingen kvinna i Frankrike, herr general, vars tankar icke +dag och natt skola följa er och er tappra här. + +Han svarade stolt och lidelsefullt: + +-- Men det finns blott _en_ kvinna i Frankrike, som jag ber därom, och +till på köpet ber jag henne _blott_ tänka på _mig_. + +Edmée gick raskare de få steg, som ännu skilde henne från de andra. +Madame de Châteauneuf satt redan i vagnen och vinkade till henne. Louis +stod vid vagnsdörren och hjälpte henne in med ceremoniös artighet. + +De tre herrarna stodo och sågo efter ekipaget, så sade Duroc: + +-- Det är en ståtlig brud han får sig, Châteauneuf. Och nu blir hon ju +rik också. + +Förste Konsuln såg långsamt upp. -- Såå -- hon skall gifta sig med den +där långa pojken? + +-- Inte under, att han ser så stursk ut, tillade Berthier skrattande. + + +På aftonen den 16 Floréal (den 6 maj), lämnade Förste Konsuln Paris, +åtföljd av Duroc och Bourrienne. Han hade tagit ett likgiltigt och +flyktigt avsked av Joséphine, som i sista ögonblicket grät och tiggde +honom om förlåtelse. Han svarade henne icke ovänligt, men förstrött, och +lämnade henne hastigt för att ge sina sista viktiga instruktioner till +sina kolleger Cambacérès och Lebrun. Vägen gick över Dijon och Genève +till Lausanne. De flesta trodde, att Förste Konsuln blott skulle stanna +borta ett par dagar för att inspektera trupperna. + +Så berättade Madame de Châteauneuf saken för Edmée. Det var vid +middagsbordet och Louis var också tillstädes. Han hade bättre reda på, +hur det i verkligheten hängde ihop, och sade, vad han visste. + +Edmée anade icke, att han hade lämnat Paris. Hon kom till att darra så +starkt, att hon måste sätta glaset, som hon höll på att föra till +läpparna, ned igen. Louis såg skarpt på henne tvärsöver bordet. Mitt i +sin förvirring märkte hon det och sökte fatta sig. + +-- O, Gud, ropade hon, när skall då detta olyckliga land få fred! + +-- Du tycks taga dig reservarméen särdeles när, min kära kusin. För +ögonblicket går det ingen nöd på den. General Bonaparte, tillade han +spotskt, låter nog Masséna och Moreau raka kastanjerna ur elden. + +Edmée knep läpparna hårt samman. Hon satt med nedslagna ögon och skar +sönder sitt kött med sådan kraft, att kniven gnisslade mot tallriken. + +Madame de Châteauneuf lyfte bägge händerna och skakade förtvivlad på +huvudet. Hon misstänkte sedan revolutionen alltid sina tjänare för att +vara spioner och väntade var dag, att »barnens» oförsiktighet skulle +föra dem i fängelse. Med en skrämd och menande blick på lakejen, som +just försvann genom dörren, skyndade hon sig att säga: + +-- Men, Louis, hur kan du säga så? Du vet ju, att det är han, som +skaffat oss alla våra segrar. + +-- _Alla_? Nej, mamma. Han har gjort ett rätt lyckligt fälttåg på Paris' +gator, ett annat i Italien och äntligen ett rätt onödigt i Egypten. +Kellermann och Pichegru -- till och med Moreau, äro större fältherrar än +han. + +-- För resten, fortsatte Madame de Châteauneuf omotiverat, tycker jag, +att han är riktigt hygglig. Man märker strax, att han inte precis är en +_roturier_. + +-- Det var Barras heller icke, mamma. Louis de Châteauneuf smålog +utmanande och fixerade Edmée hela tiden han talade med modern. + +Edmée sade icke ett ord. Hon var rasande på sin kusin, men då hon icke +precis kunde finna någon anledning att visa det, var hon klok nog att +tiga. En gång var hon nära att bryta ut -- hon knöt handen på duken och +såg hotande upp. Han smålog ironiskt -- det var tydligen hans avsikt att +reta henne. + +-- Det är för resten märkvärdigt, så mycket väsen folk gör av en liten +artillerigeneral, som morskat upp sig till att göra en statskupp. Liksom +här icke varit statskupp på statskupp i dessa tio år! Och efter var +statskupp en kortlivad diktator! Den här slutar väl ungefär som Danton, +Robespierre eller Barras har slutat. + +Edmée sköt undan sin tallrik, och i det hon lade bägge armarna på +bordet, fasta och vita som marmor, böjde hon sig fram och sade med sökt +köld: + +-- Du tycks ha något särskilt emot Förste Konsuln, Louis. Han har dock +visat sig särdeles både rättvis och välvillig mot vår familj. + +-- Min mors egendom kunde man efter lagen omöjligt undanhålla henne, +eftersom hon bevisligen aldrig varit utanför landet -- det hade han icke +med att göra. Och vad Belles-Rives och Mivry angår, så... Ja, jag har nu +aldrig tyckt om, att du tog emot denna -- _gåva_. + +-- Det som tillhört min far är rättvisligen mitt, svarade Edmée stolt. +Förste Konsuln hjälpte mig blott på det mest ridderliga sätt till min +rätt. Tycker du, att det är märkvärdigt, att jag är honom tacksam? Jag +avskyr att vara beroende. + +Louis de Châteauneuf sprang så häftigt upp från sin stol, att den föll i +golvet. Edmées kinder, vilka nyss varit så bleka, voro nu flammande +röda. + +-- Du kan taga emot ett par stora gods av en främmande mans godtyckliga +frikostighet, och du tillstår öppet, att ett par månaders ekonomiskt +»beroende» av din blivande man eller hans moder trycker dig. Vad menar +du med att förnärma oss så djupt? + +-- Barn, barn då!... Den stackars Madame de Châteauneuf höjde bägge sina +magra armar mot taket och vaggade förtvivlat fram och tillbaka med hela +kroppen. + +Edmée hade också rest sig upp. Hon kämpade hårt för att hålla tillbaka +sina tårar. + +-- Å, Louis... Och plötsligt gav hon efter för denna starka, nervösa +spänning, som hon den sista tiden levat i. Med en snyftning, så häftig, +att den nästan liknade ett tjut, sjönk hon, med bägge händerna för +ansiktet, ned på stolen. + +Louis kastade sig på knä vid sidan av henne. Han hade under dessa +månader lidelsefullt kommit att älska sin kusin, vilken han alltid tänkt +sig som sin brud. + +-- Edmée, dyraste hjärta -- han tog med våld hennes händer från +ansiktet, som var vått av tårar. -- Jag är en brutal usling -- jag vet +det -- förlåt mig! Men du skulle blott veta, hur jag lider! Han viskade. + +-- Du? snyftade hon med uppriktig förvåning. Vad hade väl han att lida +för? + +-- Jag älskar dig, mumlade han lågt och hastigt, med huvudet ned mot +hennes knä. Han skämdes för denna lidelsefulla bekännelse för den +kvinna, hans släkt valt till honom, för sin unga, jungfruliga +barndomsbrud. + +En varm rodnad steg långsamt upp på Edmées kinder och bredde sig ända +ned på hennes hals. Ovillkorligt dolde hon ansiktet i händerna, och +hennes hjärta klappade så våldsamt, att han, lutad mot hennes kropp, +kunde höra dess slag. Det var första gången en man hade talat med henne +om kärlek. Uppmuntrad av hennes förvirring, ville han ännu en gång draga +händerna från hennes ögon. Hon höll dem envist kvar. + +-- Louis, mumlade hon svagt, jag ber dig -- gå. -- Och med ett vaknande, +knappt beräknat koketteri, i det hon såg ut emellan fingrarna, och den +mjuka, röda munnen förtrytsamt krökte sig: -- Du har varit elak emot +mig, du har gjort mig illa. + +Ett ögonblick kom frestelsen över honom att taga henne i famn och kyssa +denna ljuva mun, men han besegrade den -- hon var hans brud! -- och +sprang upp, skrattande, lätt om hjärtat. + +Hon reste sig också upp och gick mot dörren -- ännu med den ena handen +för ögonen. + +-- Säg åtminstone, att du förlåter mig, viskade han. + +-- Jag förlåter dig, mumlade hon brådskande och gick hastigt ut genom +dörren, som han höll öppen för henne. + + + + +VI. + + Un triple printemps -- + celui de l'année, celui de la vie, celui de la gloire! + + _Le comte de Ségur._ + + +Edmée tyckte, att hon hade haft en riktigt trevlig eftermiddag. Först +hade hon varit ute med sin faster och Madame de Contades och i anledning +av våren gjort stora inköp hos Leroi och parfymören Fargeon; på hemvägen +hade de velat taga en glace hos Frascati och där träffat ihop med Louis +och bägge bröderna de Rastignac. Så hade de allesammans enats om att +dinera ute, och när hon äntligen, trött och varm, i den vackra +majaftonen trädde in i sin sängkammare i Rue du Bac, tänkte hon +egentligen mera på Louis de Châteauneuf och Hippolyte de Rastignac än på +något annat i världen. Hon smålog till och med ännu för sig själv över +några tokerier, som de hade sagt henne. + +Det var så sent, att det redan var mörkt, och bullret från staden hade +så gott som avstannat. På gatan, på andra sidan trädgårdsmuren, hörde +hon en enstaka nattvandrares steg och skymtade som en smal, rörlig +ljusstrimma skenet från hans lykta. Genom de öppna fönstren, som vette +ut åt trädgården, strömmade in en stark doft av tidiga rosor. Edmée gick +fram till ett av dem och lutade sig ut med armarna på fönsterkarmen. + +Så stod hon länge; och småningom, medan hennes ögon vande sig vid den +blånande nattens mörker och buskarnas skuggor på trädgårdens gångar, vek +hela aftonens muntra stämning, och hennes vanliga tankar kommo igen -- +en efter en -- liksom när man lägger en främmande dräkt och, plagg efter +plagg, åter drar sina vanliga kläder på. Hennes själ liksom vidgade ut +sig i ensamheten och tystnaden omkring henne, och hon tyckte, att livet, +naturens stora allmänliv, det, som människorna hela den ljusa dagen lång +jagade ifrån sig med tusen konster och civilisationens bocksprång, kom +henne så nära, så nära... + +Plötsligt grep hon med bägge armarna om den gammaldags, bastanta +fönsterposten, och med huvudet lutat intill de clematis, som klängde sig +uppåt den, brast Mademoiselle de La Feuillade ut i häftig gråt. + +Sådana stämningar och sådana anfall -- hon kunde aldrig ens för sig +själv ge någon riktigt bestämd grund -- kommo ofta över henne på senare +tiden. Det var som om den sjudande, spirande våren, Paris' glada, +väntansfulla vår, göt feber i hennes blod och i hennes själ en längtan, +som ibland var så våldsam, att hon, då hon var ensam, kunde knyta +händerna och skrika högt. Och emellanåt kunde hon sjunka ihop i en +pinsam ängslan, i tvivel och sorg över sig själv; ingenstädes fanns +tröst att hämta; för kyrkan, för den heliga jungfrun själv, blev hon +främmande. Nu som förr gick hon naturligtvis i mässan, när hon fick +tillfälle därtill, men -- hon tyckte, att hon hade liksom ingenting att +bedja om. Vad betydde väl kungens återkomst och kyrkans seger? Hon +tänkte ju blott på den gudsförnekande Republikens arméer, och för +_deras_ framgång kunde hon väl icke bedja nu -- hon, som så ofta förr +bett om deras undergång. Dessutom: hon hade en hemlig, stolt känsla av +att Republikens chef nog skulle veta att hjälpa sig själv -- hon tyckte, +att det liksom vore att förringa hans ära, att som en nåd tigga Gud om +seger för hans vapen. + +Dörren öppnades långsamt, försiktigt -- Valentine kom in. + +Edmée spratt till och vände sig om, ännu med ansiktet badande i tårar. + +-- Vad vill du? sade hon skarpt. Jag har ju icke kallat på dig. + +-- Å, Mademoiselle, bliv icke ond -- flickan höjde ödmjukt och liksom +avvärjande den krökta armen för pannan -- men här har kommit ett bud +till Mademoiselle, ett brev... Hon drog långsamt och omständligt en väl +invirad tingest fram ur livstycket på sin klänning. -- En hemlighetsfull +man, jag tror han måste vara något vid polisen -- hon viskade och såg +sig ängsligt omkring i rummet -- lämnade mig det i dag, då jag stod +utanför porten. Och han lät mig svära en dyr ed på att icke säga ett ord +därom eller lämna det till någon annan än Mademoiselle själv. Å, Gud, nu +har det legat som en sten på mitt bröst hela eftermiddagen! Mademoiselle +skall se, att vi bli satta i fängelse eller deporterade -- de säga, att +när man har varit i Vendée, så är man förlorad. O, Gud, vad ha vi då +gjort? Hon snyftade förtvivlat. + +-- Seså -- seså, Valentine. -- Edmée tog brevet och vägde det litet i +handen. -- Du kan tro, det är nog en mystifikation av Monsieur Louis för +att skrämma mig. Skynda dig nu blott att få ljus. + +Valentine gick och kom strax tillbaka med ett vaxljus i en stor +silverstake. Hon putsade omsorgsfullt veken med fingrarna, innan hon +satte det framför sin fröken. + +Edmée synade och vände nyfiket på brevet. Så fick hon plötsligt öga på +sigillet -- ty där _var_ sigill. Hon rodnade så häftigt, att hon +instinktlikt vände sig om och gick bort till fönstret. + +-- Gå din väg, Valentine, sade hon brådskande, med otydlig, svävande +röst. Därpå hastigt -- då pigan nästan var utanför dörren: + +-- Kom hit. Lås dörren. Du -- hon gick fram till henne och tog henne +hårt om handleden. -- Ifall du säger ett ord till någon, ifall du blott +låter någon ana, att jag har fått detta brev -- jag skickar dig bort som +en hund, och du skall aldrig se les Fougères mera. + +-- Jag skall tiga, Mademoiselle, snyftade hon. Jag _skall_. Vid Gud -- +jag lovar... + +-- Så gå. Gå! + +Edmée stod och väntade, tills Valentine var utanför. Därpå gick hon +långsamt fram till ljuset och såg på brevet ännu en gång. Med en rörelse +av alldeles oreflekterad översvallande tacksamhet, nästan andakt, förde +hon det till sina läppar och kysste utanskriften och sigillet. + +Det var från _honom_ -- från Förste Konsuln själv. Blott ett par ord +skrivna i all hast från Martigny den 28 Floréal -- dagen innan han själv +med arrière-gardet ämnade börja övergången av stora St. Bernard. Det var +lidelsefullt, patetiskt, orimligt och oberättigat dristigt. Han anförde +inga skäl, ingen ursäkt, för det han så våldsamt, så hänsynslöst trängde +in i hennes liv och rättslöst pockade på hennes unga, jungfruliga +kärlek. Det fanns ingen sentimental ömhet, intet förälskat smicker i +detta brev; det var en man, som vid början av sitt livs djärvaste +vågspel tillkastade den kvinna, han redan i sin tanke ägde och icke för +något pris ville mista, ett ord till farväl, en hotelse och ett löfte. +Det såg ut, som om han länge tvekat att skriva detta brev, men som om +han i sista minuten, överväldigad av svartsjuk fruktan, av ögonblickets +och farans exalterade stämning, kastat bort alla betänkligheter och +låtit sin häftiga känsla tala. -- När jag tänkte på er, då ni var borta +-- hette det på ett ställe i brevet -- märkte jag, att min tanke, +i samma ögonblick den föddes, redan var lidelse. + +Med bävande hjärta och kinder så röda som rosorna på bordet, hade Edmée +läst brevet till slut -- en gång, två gånger. Hon hade all möda att tyda +den hastiga, nästan oläsliga skriften, men hennes vilja, hennes ömhet, +hennes ångest hjälpte henne -- och dessutom: en älskare skriver alltid +så, att hans älskade kan förstå honom! + +Långsamt och omsorgsfullt vek hon äntligen brevet tillhopa och stoppade +det innanför klänningslivets ringning. Ett par gånger gick hon med +oregelbundna, dröjande steg upp och ned i det halvmörka, djupa rummet, +vars ena hörn blott sparsamt upplystes av ljuset. Hon stannade vid +fönstret -- stod litet med huvudet böjt mot bröstet -- och plötsligt, +med en suck, sjönk hon ned på knä med händerna hopknäppta på +fönsterbrädet. + +Hon bad icke -- icke om beskydd, icke om förlåtelse, hon tackade icke. +Vad hade väl Madonnan eller St. Louis, hennes skyddspatron, att göra med +den oändliga, ljuva och heta, på en gång rädda och övermodiga lycka hon +kände? Hon vågade icke tänka, icke bedja, icke försöka att reda, vad som +nu rörde sig i hennes själ. Hon var icke konventionell, icke +väluppfostrad nog för att betänka, att hon hade all orsak att känna sig +kränkt över hans oerhörda, oberättigade dristighet, hon kände blott hans +oemotståndliga, skälvande, lidelsefulla åtrå. Den gjorde henne blyg, +nästan skamsen -- hon blundade, när hon smålog -- men hon förnam, att i +och med detsamma den iklädde sig ord, hade den förmått att kristallisera +till kärlek hennes formlösa längtan, hennes unga livslust, hennes +entusiastiska beundran, de sista dagarnas pinande ängslan. Vad hon för +sig själv förnekat, icke vågat tillstå, skjutit till sidan som något +fantastiskt och omöjligt, det hade han nu med ett ord överbevisat henne +om. Det blev för henne plötsligt den naturligaste sak i världen, att hon +_älskade_ denne främmande man, som hon blott sett två, tre gånger i sitt +liv -- det kunde icke vara annorlunda, hela hennes liv hade blott varit +en förberedelse till denna stund. + +Tanklös, och dock liksom med ett stjärnetöcken i hjärnan av formlösa, +nya, sig danande tankar, låg hon stilla, orörlig, med huvudet vilande på +armarna -- ända tills himlen fram på morgonsidan började skina rosig +bakom Paris' tak och mörka kyrkspiror. _Så_ steg hans kärlek över hennes +hittills meningslösa tillvaros skymning och töcken. Strålande ljus, varm +och mäktig som majsolen, steg den upp över hennes ungdom, mognade henne +till kvinna på några timmar. + +De vita och förgyllda möblerna med deras pärlgrå, glänsande +sidenöverdrag fingo småningom i soluppgången liksom ett nytt, rosigt +skimmer, medan Edmée långsamt klädde av sig och i sin vita nattdräkt, +med de bara armarna instuckna under hårets bronsvågor, äntligen somnade +in, bevakad av de eldförgyllda rokokoänglarna, som med basuner vända mot +alla fyra väderstrecken uppburo den mäktiga sänghimlen. + + + + +VII. + + Gloire au maitre!... + Gloire à ce grand audacieux! + + _Victor Hugo_. + + +I Paris talade man nu blott om händelserna i Italien och om +reservarméens öde. I de flesta kretsar ansåg man den förlorad, och det +fanns -- efter vad man viskade -- personer, som redan tänkte på att +sätta sig i Förste Konsulns plats. Att Masséna hade måst utrymma Genua +den 15 Prairial, och att det då såg förtvivlat ut, så mycket visste man, +men sedan dess hade man ej hört något som helst. + +Det var sent på aftonen en av de allra första dagarna i Messidor. +Familjen de Châteauneuf hade tillbragt dagen ute hos några vänner i +trakten av Vincennes och reste nu hela vägen hem i öppen vagn. Madame de +Châteauneuf sov med huvudet mot sin gamla kammarjungfrus skuldra, Edmée +satt tillbakalutad på sätet mitt emot, insvept i sin ljusa schal, och +med stora, vidöppna ögon, som intet sågo av den verkliga världen omkring +henne, blickade hon tankfullt ut i den milda, skumma juninatten. Som i +en dröm hörde hon de taktfasta hovslagen av Louis de Châteauneufs häst, +som travade vid sidan av vagnen. + +Hon njöt av att äntligen få vara ensam och slippa att lägga band på sig. +Hela dagen hade hon ej hört talas om annat än arméens öde och general +Bonaparte. Hon hade hört hans namn, tills det nästan ringde för hennes +öron och hon blivit nästan sjuk av ångest, tills hon blott längtade +efter att gå ifrån alla dessa människor -- så viktiga och skadeglada -- +att få tiga och få gråta i fred. + +Hon hade i afton träffat en kvinna, som -- om än på ett annat sätt -- +tycktes vara lika upptagen som hon själv av den italienska arméen och +dess befälhavare. Det var den svenska ambassadrisen, Madame de Staël. + +Medan det övriga sällskapet var upptaget av att höra greven av Sabran +deklamera sina berömda fabler, hade Edmée, vilken var allt annat än +litterär och icke »_merveilleuse_» nog för att låtsa sig vara det, sakta +smugit sig ut på terrassen för att hämta frisk luft och några ögonblick +bli fri från den söta, kvalmiga parfymdoft, som de många damerna +utbredde i salongen. Plötsligt hörde hon steg bakom sig, och då hon +vände sig om, igenkände hon Madame de Staël och hennes väninna, Madame +Récamier. + +Edmée -- som nästan alla den tidens unga flickor -- beundrade livligt +Madame Récamier och ansåg henne för ett nästan oupphinnligt ideal av +grace och älskvärdhet. Hennes rena, poetiska skönhet, stillsamhet och +blygsamma väsen gjorde henne i sällskapslivet lika lättfattlig som +sympatisk, och det var rent av en modesak att vara »tokig i henne». +Om henne rådde aldrig några skilda meningar -- hon var för alla den +»gudomliga, den ojämförliga Juliette». Edmée, vilken blott flyktigt +blivit presenterad för henne och ej fått tillfälle att vidare tala med +henne, gladde sig nu över att vara henne så nära och gick blygt ett par +steg fram emot de båda damerna. + +Madame de Staël såg ut att vara mycket echaufferad; hennes klumpiga, +grovt skurna, men uttrycksfulla ansikte var högrött under den +pärlomvirade turbanen, och rodnaden bredde sig ända ned på skuldrorna +mot den högblå kaschmirsschalen. Hon såg förnämt prövande, en smula +kallt på Mademoiselle de La Feuillade och avbröt ett ögonblick samtalet. +Därpå -- liksom hon icke fäste någon vikt vid henne -- återtog hon +plötsligt, vänd till Madame Récamier: + +-- Jag säger dig, Juliette, jag hatar honom. Av hela min själ önskar +jag, att han nu lede ett avgörande nederlag... + +Hennes ton var så lidelsefullt bitter, att det slog Edmée, och i samma +ögonblick, ehuru intet namn var nämnt -- förstod hon med en slags +intuition, vem det var Madame de Staël så talade om. Hon kände, att hon +rodnade ända till hårfästet. + +Madame Récamier smålog och drog upp sina vackra skuldror med en blid, +languissant, liksom förlåtande rörelse, vilken var henne egen. Ingen av +damerna tycktes fästa något avseende vid Edmée. De gingo förbi henne +utan att stanna, och då de kommit ett par steg längre bort, hörde hon +ännu en gång Madame de Staëls djupa, lidelsefulla stämma: + +-- Och du vet, att jag har _älskat_ honom! Att det fanns en tid, då det +blott hade berott på honom, och jag hade offrat honom allt. Men han! Att +visa mig -- _mig_ -- denna förnärmande likgiltighet... + +Det _var_ om Bonaparte hon talade. Var det väl någon annan man i +världen, man talade så om, utan om honom? I det hon såg de båda damernas +muslinsdraperier försvinna under trädens kulörta lyktor, knöt +Mademoiselle de La Feuillade händerna och bet sig i läppen så hårt, att +blodet sprang fram, blott för att icke brista i gråt. + +Hon hade sedan, den stund av aftonen, som var kvar, så mycket som +möjligt undvikit sällskapet och skyllt på huvudvärk och värmen för att +förklara sitt förstörda utseende. Nu äntligen var hon fri för dessa +människors likgiltiga skämt och hatfulla politiska antydningar, och den +bitterhet hon känt emot dem hade efterträtts av en trist modlöshet. +Under hela vägen hade hon icke sagt ett ord; när hon märkte, att Louis +såg på henne, slöt hon ögonen för att slippa tala -- hon önskade, att +han skulle tro, att hon sov. + +Nu närmade sig vagnen raskt Paris. Redan på avstånd hade de givit akt på +det myckna ljus, som liksom tycktes strömma ut från staden, och undrat, +om det kunde vara någon stor eldsvåda. Men då vagnen nu kom innanför +barriären, urskilde de tydligt flera hundra festbål, som i den lugna +sommarnatten brunno högt och flammande lyste ut över otaliga +människomassor, vilka från alla håll strömmade mot den gamla +Bastilleplatsen och hän emot Beaumarchais' hus. Floden var full med +båtar och facklor, och dansen gick på gatorna som på en fettisdag under +konungadömet, och -- buret av tusen rösters jubel -- hörde Edmée ett +namn, som hon aldrig hade hört förr, men som nu, kedjat till Förste +Konsulns, åter och åter upprepades på allas läppar -- beständigt -- +_Marengo_. + +Vagnen skred fram fot för fot. Hon kände det, som fördes hon i triumftåg +av detta folk, vilket hon lärt sig att betrakta som sin kasts och sin +släkts fiender; och i det hon reste sig upp, med schalen löst hängande +över armarna och händerna ovillkorligt framräckta, liksom till hälsning +och tack, kände hon plötsligt i jublande lycka, hur högt hon älskade +sitt Frankrike, hur stolt hon var över att vara dess dotter. + +-- Leve Republiken! Leve arméen! Leve Förste Konsuln! + +-- Leve Förste Konsuln! återtog Edmée viskande, småleende, utan att rätt +veta, vad hon sade. Och medan luften omkring henne beständigt genljöd av +namnen St. Bernard, Montebello och Marengo -- dessa namn, som i går +ingen kände, men som plötsligt blivit det franska folket lika förtroliga +och dyrbara som Pyramiderna och Rivoli -- rev hon hastigt upp den stora +bukett fina rosor, de fått med i vagnen och som låg framför henne på +sätet, och i det hon med bägge händer kastade blommorna ut bland +mängden, ropade hon jublande med sin klara, unga stämma: -- Leve +Frankrike! + +Louis de Châteauneuf var, utan småaktigt hat till segraren, lika +hänryckt och berusad av segern som hon. Över vagnskanten grep han sin +kusins hand och tryckte den hårt, entusiastiskt. + +Madame de Châteauneuf hade sett så mycket. Hon ryckte sin brorsdotter i +klänningen och bad kusken, om möjligt, sätta hästarna i raskare fart. + +Edmées rörelse var så stark, att hon, då de äntligen nådde hem i Rue du +Bac, icke ville profanera denna dags stora händelser genom att växla ord +över dem. Hon sade godnatt redan i vestibulen, och företrädd av +Valentine, som bar ljuset för henne, gick hon strax upp på sina rum. + +Så snart hon kom in i rummet, såg hon, att där på bordets mörka +mosaikskiva låg ett brev. Hon vände sig om och såg frågande på +kammarjungfrun. + +-- Ja, det har blivit mig lämnat av samme man som det förra... Jag lade +det här, ty jag vågade icke bära det på mig -- jag var rädd, att någon +kunde se det... + +Edmée vinkade otåligt med handen, att hon skulle gå. Hon hade strax lagt +sin ena hand över brevet, liksom för att gömma det eller hålla det fast. +Den andra tryckte hon nu hårt mot hjärtat. + +Hon hade icke svarat på hans brev från Martigny -- icke vågat, icke +velat -- och nu sände han henne ett nytt med samme kurir, som bragte +segerbudskapet från Marengo! Han hade alltså _tänkt_ på henne då. Hans +själ, drucken av segerns yrsel och valplatsens smärta, hade i detta +ögonblick sökt hennes. Och med en sällhetskänsla så förintande stark, +att hon ögonblickligen sjönk ned på knä, där hon stod, mumlade hon som i +inspiration: -- Han _älskar_ mig! + + + + +VIII. + + »En amour comme en guerre, pour conclure, il faut se voir de près!» + + _Mot de Bonaparte_ (à l'époque de Consulat). + + +Det hade länge varit bestämt inom familjen de Châteauneuf, att de, när +hettan på allvar började, skulle resa till Mademoiselle de La Feuillades +egendomar i Normandiet, vilka de alla längtade att återse. Edmée gjorde +inga invändningar emot att lämna Paris -- tvärtom var hon nästan glad +över att komma därifrån, innan arméen kom tillbaka från Italien; hon +visste, att man väntade Förste Konsuln, om icke förr, så till +Republikens fest den 25 Messidor (14 juli). Taga emot hans brev, det +kunde hon väl, läsa dem, älska dem -- men se honom igen, höra hans röst, +möta hans järnblå ögon! Blott hon tänkte därpå, var det, som om hjärtat +stannade. + +De reste alltså den första veckan i Messidor. Edmée hade blott ett svagt +minne av Belles-Rives; som helt liten hade hon bott där med sina +föräldrar -- men sedan -- efter revolutionens utbrott -- hade hon kommit +till mostern, till det dystra Fougères, som hon ej lämnat en dag, förrän +abbéen förde henne till Paris. Belles-Rives var en vacker, vidsträckt +byggning i graciös, litet sökt rokokostil; mot den klarblå julihimlen +reste den sin vita façad och sina breda, solbelysta trappor mitt på +Normandiets gröna slätter. Som nästan alla herrgårdar hade den under +sansculottregimentet råkat i förfall och först nu under dessa vårmånader +blivit något reparerad och satt i stånd att mottaga ägarinnan. De +skuggiga alléer, hon dunkelt mindes sedan sin barndom, voro nu +borthuggna av revolutionens plundringsmän, liksom den vackra parken, men +det hela gav likväl intet dystert eller ödelagt intryck, ty en ny +grönska sköt frodigt upp och täckte yppigt de rothuggna stammarna. Edmée +var egentligen glad över, att man kunde se så fritt och så långt -- +längst borta vid horisonten skymtade man Rouens kyrktorn -- hon hade +fått nog av de mörka skogarna kring les Fougères. + +De levde mycket ensamt på Belles-Rives. Där voro inga grannar i närheten +att umgås med, ty adelsslotten stodo ännu öde eller voro bebodda av +bönder och revolutionens parvenyer, som för ett spottpris köpt dem av +staten. Edmées största nöje var att tidigt om morgonen sätta sig på sin +starka, normandiska häst, ge den fria tyglar och så på måfå galoppera +över de gröna slätterna -- jorden låg till största delen ännu i träde. +Ibland följdes hon av sin kusin, men han blev snart trött vid detta +enformiga nöje, förstod icke vilken tjusning det beredde henne. + +En morgon, just då hon med släpet av sin ridklänning i handen långsamt +steg nedför den stora trappan, såg hon en främmande man stå och hålla +hennes häst vid betslet. + +Det var tidigt på morgonen -- knappt mer än fem. Monsieur och Madame de +Châteauneuf sovo ännu, och där var litet folk på gården. Den gamle +Jeanot allena brukade åtfölja henne på dessa morgonpromenader, men honom +såg hon icke till i dag. Hon var allena med den främmande. + +-- Er ridknekt, medborgarinna, är tyvärr förhindrad att följa er, sade +han och bugade vördnadsfullt. Vill ni tillåta mig? + +Edmée var icke rädd. Hon blev stående på trappan och fixerade skarpt den +alldeles obekante mannen, i det hon höjde ridpiskan. + +-- Med vad rätt? Vem är ni? + +Mannen sänkte sin röst: -- I Förste Konsulns namn lovar jag er -- ni +skall bli beskyddad. + +Mademoiselle de La Feuillade gick lugnt nedför trappan, och i det hon +kraftigt stödde sin fot mot den främmandes framräckta hand, svängde hon +sig raskt upp på hästen: + +-- Nå, så var min ridknekt då, eftersom Förste Konsuln befallt er det! +Hälsa och tacka honom för den omsorg, han visar Frankrikes damer. + +Edmée var ond. Hon drog häftigt åt sig hästens tyglar och red i skarpt +galopp ut från gården, utan att den främmande mannen, som hon förstod +hade bestuckit eller skrämt Jeanot att hålla sig borta, fick tid att +följa henne eller säga henne ett ord. + +I den upphetsning, vari hela denna oväntade scen och nämnandet av Förste +Konsulns namn hade försatt henne, betänkte hon ej strax, vilket vågspel +det var för en ung flicka att i denna tidiga morgon rida ut på landet +allena. När hon kommit ett stycke utåt vägen, beslöt hon likväl vända +om, men märkte nu, att hon redan var förföljd. I den stilla, ännu litet +disiga morgonen, hörde hon starka, snabba hovslag av en häst i karriär +bakom sig. Hon vände sig icke om, vred av från vägen och slog in på en +vidsträckt äng, som var bevuxen med högt gräs och markblommor och +sluttade ned åt floden. + +Förföljaren vred också av; i sned linje drev han sin häst över ängen. + +Edmée insåg, att hon hade burit sig överilat åt -- därnere flöt redan +ån, hon vågade icke försöka att sätta över den. Raskt gjorde hon helt om +på hästen och vände sig med ridpiskan lyftad mot förföljaren. + +Han red hastigt fram. Inom ett par ögonblick var han vid hennes sida. +Han bar tvärsittande, uppviken hatt och grå kappa -- Edmée kände honom +strax, så snart hon fick öga på honom. Det var Förste Konsuln själv. + +Han red tätt upp till henne och höll stilla på hästen. Ett ögonblick +talade ingen av dem -- de andades bägge häftigt efter den hetsiga +ritten. Han böjde sig ned och klappade mekaniskt hästen på halsen. + +Så höjde han huvudet med en stolt, vredgat förebrående blick: + +-- Ni vill alltså icke höra mig, icke ens se mig, Mademoiselle de La +Feuillade? + +Edmée teg. Om det gällt hennes liv, kunde hon ej fått fram ett ord. + +-- Ingen utom min stallmästare vet, att jag är här, jag har blott en +knapp halvtimme på mig, innan jag måste härifrån. Natten och de tidiga +morgontimmarna har jag för er skull stulit från mitt arbete och min +vila. Jag sänder er bud, att jag i all höviskhet och respekt ett +ögonblick -- eftersom tillfälle erbjuder sig -- önskar att tala med er. +Och ni -- ni; -- han högg i raseri ridspöet genom luften, så att det +ven, och hennes häst gjorde skrämd ett hopp till sidan. + +Av floden, som här gjorde en krökning, voro de instängda på två håll. +På andra sidan floden var skog. Bakom dem sluttade ängen starkt uppåt, +så att den fullkomligt dolde dem från landsvägen. + +Edmée satt styv och stilla på sin häst; hon ryckte icke en gång till, då +ridspöet vinande skar genom luften, så tätt intill hennes huvud, att det +rev med sig en av de stora plymerna i hennes hatt. Han kastade sig av +hästen och kom fram till henne. + +-- Varför talar ni icke? Varför bevärdigar ni mig icke med ett ord? +Varför har ni ej svarat mig på mina brev, Mademoiselle de La Feuillade? + +Han stod vid hennes knän med handen stödd mot hästens rygg och såg +hotande på henne. Hon satt blek och stilla i sadeln -- högrest, men med +sänkta ögon. + +-- Eller inbillar ni er kanske -- hans ton var nu ironisk -- att jag har +kommit för att be er om ursäkt för min dristighet att älska er, eller +stå till svars för er brudgum? Om ni har förstått mig, om ni är värd en +mans manliga kärlek, så vet ni, att mellan oss kan icke vara tal om +slikt. Ni är fri, jag är icke alltför starkt bunden -- ingen må väl +inbilla sig, att jag har avsagt mig rätten att tävla med andra män om +den kvinna, som framför alla behagar mig, som jag _älskar_. + +Långsamt såg hon upp. I samma ögonblick hade han -- med ett utrop -- +armarna om hennes liv och tryckte huvudet ned mot hennes knä. + +-- General Bonaparte -- hon försökte tala strängt, hon försökte att +värja sig. + +Han rev henne jublande av hästen och höll henne ett ögonblick ut ifrån +sig med bägge händerna om hennes midja. Stolt och ömt vilade hans +härskareblick på denna kvinna, som han, från första ögonblick han mötte +henne, så lidelsefullt och bestämt hade åtrått. Och i det hans ögon +plötsligt fylldes av tårar, mumlade han lågt: + +-- Vad jag har _tänkt_ på dig!... + +Betagen, förvirrad lät hon sig dragas in i hans famn. Först då hon kände +hans varma läppar mot sina, försökte hon förskräckt att bliva fri. + +Men han höll henne fast. Hans leende, obarmhärtiga blick vilade +strålande på henne. + +-- Man har sagt mig, att ditt bröllop med Louis de Châteauneuf redan var +bestämt. Jag har kommit för att en gång få ett ärligt svar -- är det +sant? + +Hon höjde långsamt, allvarligt ögonen upp till honom och skakade på +huvudet. -- Aldrig någonsin blir jag Louis de Châteauneufs hustru, sade +hon enkelt. + +-- Varför? För det...? Han ville locka henne, tvinga henne att tillstå +med ord. + +-- För det... -- hon sänkte ånyo blicken. Så rätade hon plötsligt på sig +och sakta, blygt, men tillika med en drottnings självmedvetna stolthet +över att ge bort en kunglig gåva, lade hon bägge armarna om hans hals +och mötte, djupt rodnande, men fast och modigt hans ögon. + +Han såg på henne med en lång, egendomlig, dröjande blick, så gjorde han +sig sakta, men bestämt, fri för hennes lätta famntag. + +-- Jag har redan varit här alltför länge. Myndigheterna och mitt följe +få ej vänta på mig i Gisors -- det skulle väcka uppseende. Icke en minut +längre har jag tid att dröja. Men du är _min_ -- icke sant, Edmée? Han +tog henne åter i sina armar och såg henne eldigt, befallande in i +ögonen. Jag kunde fordra dig nu, och du ville svara... + +Hennes kvinnliga motståndslust, hennes flickaktiga koketteri vaknade +plötsligt, och i det hon med ett lågt, lyckligt skratt drog sig undan +hans alltför segervissa arm, sade hon gäckande, men med sänkta ögon: + +-- Nej, nej, nej! + +Han smålog övermodigt. + +-- Såå! -- När du kommer till Paris, skall jag fråga dig ännu en gång -- +jag skall göra det strax, det första jag ser dig, utan spår av +barmhärtighet. Till dess... Du har givit mig _en_ kyss, nu tar jag två +till. Du är min, min, min. + +Han satt redan på hästen och böjde sig ännu en gång ned emot henne. + +-- Lova mig att icke lyssna till vad någon säger -- icke till råd, icke +till hotelser, icke till böner. Tänk, att _alla_ äro dina fiender och +mina. Förtro dig till _ingen_. + +Hon smålog blott stolt till svar, säker på sig själv. + +-- Och nu -- han mätte henne med en lång, hänryckt blick, där hon med +den gröna riddräkten på armen och den vitplymascherade Henri IV-hatten +snett på huvudet stod småleende, rodnande frisk i morgonens starka ljus. +-- Akta dig att bli vackrare än du är! + +Hon skrattade; och smickrad, glad -- modig, nu då han redan satt på +hästen -- fann hon med sin slagfärdiga franska tunga ord. + +-- Har Förste Konsuln satt ett »maximum» också för skönhet? Jag skall +göra mitt bästa för att överskrida det. + +-- Förste Konsuln för sin del har ingenting däremot -- hans skälmska, +dristiga blick jagade åter blodet till hennes kinder -- tvärtom! Men han +vill att _andra_, till exempel Monsieur Louis de Châteauneuf, skall ha +en smula förnuft och vilja kvar. Det kommer att behövas! + +Han lade småleende fingret på läpparna, och därpå -- i det hästen redan +reste sig på bakbenen -- förde han hälsande handen till hattbrättet: + +-- Mademoiselle de La Feuillade -- vi ses snart igen i Paris! + + +Man var nu ett gott stycke inne i Vendémiaire (år IX) och ännu var det +icke tal om, att Mademoiselle de La Feuillade kunde tänka på att lämna +Belles-Rives. Madame de Châteauneuf hade nämligen på en körtur stjälpt +med vagnen och brutit sitt ben -- nu var hon visserligen på +bättringsvägen, men läkarna avrådde tills vidare all flyttning. + +Edmée led av denna tvungna försakelse; hon förtärdes av längtan efter +att se Förste Konsuln och av fruktan att han, då hon ej kom till Paris, +skulle vredgas på henne, glömma henne, _vilja_ glömma henne. Då olyckan +hände -- i mitten av Thermidor -- och man förberedde henne på att få +stanna hela hösten på landet, blev hon alldeles utom sig. Hon hade blott +en tanke: att underrätta honom om dröjsmålet och orsaken därtill. Hon +hade knappt skrivit ett brev i hela sitt liv förr, utom då och då ett +par torra redogörelser till de gamla på les Fougères; nu stod hon +plötsligt inför den, som hon tyckte, tvingande nödvändigheten att skriva +till _honom_. En halv natt använde hon till att författa koncepter och +förtvivla över sina stela, oövade bokstäver. Till slut skrev hon blott: + + Belles-Rives 28 Thermidor år VIII. + + »Min faster är sjuk. Jag är tvungen att stanna här, trots det jag + hellre ville vara i Paris. + + Edmée-Louise de La Feuillade.» + +Detta lilla, lakoniska brev, naivt undertecknat med hela hennes +aristokratiska namn, överlämnades åt Valentine, som var släkt till en +postiljon på Rouenvägen, vilken efter många omständigheter lovade att +besörja det i all hemlighet. + +Hon fick icke något svar. Och under denna tid av plågsam ångest, då hon +var dag måste säga till sig själv, att han -- den store och mäktige -- +i vrede för det hon ej hört honom, hade glömt eller _ville_ glömma +henne, växte hennes unga kärlek till en lidelse så stark och våldsam, +att hon kände, hur den mer och mer tog makten från hennes förnuft och +förintade all hennes motståndskraft. + +Mot slutet av Vendémiaire kom Louis, som annars för det mesta under +denna tid uppehöll sig i Paris, där Talleyrand gav honom mycket att +göra, på ett kort besök till Belles-Rives. Edmée hade längtat mycket +efter sin kusin -- så kunde hon då åtminstone få höra _något_ nytt från +Tuilerierna. + +Det var en mild, stilla höstafton strax efter middagen. Edmée hade +länge, insvept i sin schal, suttit lutad mot balustraden på terrassen +och sett mot vägen, vilken månbelyst lik ett brett, blåaktigt silverband +slingrade sig genom de öppna markerna. Nu skymtade hon äntligen långt +borta en ryttare -- han kom närmare -- på huvudets hållning och på +resningen kände hon Louis de Châteauneufs alezan. + +Louis' och Edmées umgänge hade alltid varit _à l'anglaise_, det vill +säga särdeles fritt och otvunget, icke alls sådant, som det brukade vara +i Frankrike mellan ett par unga personer, vilka ämnade gifta sig med +varandra. Som barn hade de självmant kallat varandra för bror och +syster, och då sedermera Louis blivit uppfostrad i England, i engelska +seder och med stor sympati för engelskt samhällsskick, och Edmée icke +alls blivit uppfostrad, eller rättare, som det kunde falla sig mitt +bland upprorsskaror i ett land, som var i permanent belägringstillstånd, +hade deras umgänge icke heller senare kommit att inordna sig under +societetens konventionella regler. Trots giftermålsavtalet träffade de +varandra ofta allena och talade med varandra om allt -- till och med om +kärlek. + +Hon sprang nedför terrassen och mötte honom vid inkörsporten. + +Han blev glad och överraskad att se henne där. Leende vinkade han till +henne från hästen. + +-- Det är en härlig afton, jag har knappt lust att sitta av, sade han +och klappade djuret. Vi ha blivit så väl förplägade, »Monsieur» och jag, +i »_Les trois frères_». + +Edmée fick en idé -- nu kunde hon få tala allena med honom och kanske få +höra något nytt. + +-- Låt mig få rida ett stycke med dig, Louis. Jag kan sitta på +sadelknappen, liksom hos Monsieur de Châtillon, när vi reste till Paris. +Här är visst ingen, som tänker på att anmärka på det! + +Hon satte foten mot spetsen av hans stövel och svingade sig raskt upp +framför honom. I trav satte han av in mellan buskarna på de smala, +nästan övervuxna stigarna, som en gång varit parken. + +Med ena armen höll han henne fast intill sig -- varm av ritten, kände +han hennes svala, fina kind nästan snudda vid sin, den milda, svalkande +parfymen från hennes i aftonluften kyliga kläder. I detta ögonblick +tycktes hon honom så nära -- hon var åter den lilla »Edmette», hans +»syster» och barndomsbrud. + +-- Har du längtat efter mig, Edmée? viskade han lågt och ömt ned emot +henne. + +Hon höll ögonen nedslagna och såg ej den varma, väntande blicken i hans +mörka ögon. Hon tänkte på en annan, när hon sanningsenligt svarade »ja». + +-- Och du är glad över att ha mig igen? + +-- O, ja, Louis! Du kan icke tänka, vad här har varit ensamt. + +-- Nå, så ha vi då haft buller och bång i Paris -- isynnerhet i min +diplomatiska värld! Berthier är rest till Madrid för att underhandla, +Monsignor Spina är kommen från Rom för att underhandla, Duroc är kommen +tillbaka utan att ha underhandlat -- du kan tro, Bonaparte och +Talleyrand ha varit rasande på St. Julien och kejsaren. Nu ser det +likväl ut att bli till något, ty häromdagen fingo vi då +vapenstilleståndet förlängt. Med England och de neutrala makterna +underhandla vi också. + +-- Sluta upp, Louis! ropade Edmée skrattande. Jag kan omöjligt finna +reda i alla dessa underhandlingar. Är där annars något nytt? + +-- Ja, Gud bevars! Stort attentat mot Förste Konsuln i operan... + +Ett ögonblick tyckte Edmée, att hjärtat stod helt stilla. Han kände, hur +hon nästan blev styv i hans armar. I samma nu höll han in hästen och +ruskade henne kraftigt i skuldran. + +-- Edmée, vad är det i vägen? -- Och då han såg hennes bleka ansikte, +uttrycket kring mun och ögon, ropade han förtvivlad: Vad är då denne +förbannade man för dig? Vad skall jag tro? + +-- Låt mig komma ned, Louis, viskade hon svagt, med nästan tonlös +stämma. Jag befinner mig icke väl. + +-- Nej! -- han höll henne som i ett skruvstäd. -- Du slipper icke +härifrån, förrän du svarat mig. Å, denna aning, som jag tyckte var så +orimlig! + +-- Är han räddad? Lever han? Var barmhärtig, säg mig allt! tiggde hon i +ångest. + +Han såg ett ögonblick allvarligt, spänt uppmärksamt in i det bleka, +förvridna ansiktet. -- Ja, svarade han långsamt, han är räddad. Det var +så gott som ingen fara. + +Edmée suckade djupt. Han kunde märka, hur hon liksom rätade ut sig efter +den olidliga spänningen. + +-- Säg mig, Edmée -- han såg allvarligt på henne -- vad vill du, att jag +nu skall tänka? Så som du uppför dig, blott man i förbindelse med en +fara nämner denna människas namn. Du, som annars icke vet, vad fruktan +vill säga! + +Hon svarade icke -- hon kunde ännu icke samla sina tankar. Hans blick +mörknade mer och mer, och han fortfor misstänksamt, ironiskt: + +-- Det har aldrig förr fallit mig in -- men vore han icke så ogalant som +han är, skulle man nästan tro, att det vore av artighet mot Mademoiselle +de La Feuillade, som han -- _just nu_ -- låtit röja och hedra vår gamla +_Place Royale_. _Allt_ får betydelse efter den uppmärksamhet, han visade +dig i våras -- och då du tiger, måste jag själv leta mig till, vad det +kan vara mellan dig och honom. Jag har alltid förr ansett det för en +kränkning mot dig, blott att i mina tankar förbinda ditt oskyldiga, +stolta namn med hans, men nu! -- Tro inte, att jag vilar, förrän jag vet +allt, tillade han hotande. + +Hon teg ännu, men hans ord om Place Royale hade väckt hennes +uppmärksamhet. Å, det var naturligtvis vanvett!... Men han hade dock ett +ögonblick haft åtminstone hennes _namn_ i tankarna! + +-- Du behagar ännu icke svara mig, Edmée? -- Han böjde sig över henne +och såg henne dystert, skarpt in i ögonen. Kom ihåg, det är din blivande +man, som talar till dig. + +-- Louis -- det var ett bönfallande, nästan gråtfärdigt drag om munnen, +och hon sträckte svagt avvärjande ut händerna. -- Tänk icke mer på dessa +gamla historier. Vi passa icke för varandra, du och jag -- jag blir +aldrig din hustru. + +-- Vad är detta för prat, min kusin, sade han otåligt och skarpt. För +det att du på ett slags fantastiskt sätt har förgapat dig i en karl, som +du knappt har sett två gånger i ditt liv, skulle vi bryta alla +familjeöverenskommelser, ödelägga vår framtid och vårt liv. Ja -- ty du +_har_ ju blott sett honom några få gånger? + +-- Det är icke många gånger. Låt oss nu icke tala mer om detta, Louis! +Men kom ihåg, vad jag har sagt dig. + +De hade bägge stigit av hästen och gingo nu långsamt bredvid varandra +fram emot slottet, han höll tygeln om armen. + +-- Detta är icke rent spel. Du ger mig inga skäl. Vad vill du, att jag +skall tro? + +-- Intet. Vad du vill. Du vet mycket väl, att jag aldrig har brytt mig +det minsta om dig som brudgum. + +-- Du är åtminstone ärlig i _vissa_ saker, sade han bittert. + +-- Du skulle bli förfärligt olycklig med mig. -- Hon var nu helt lugn +och ville blott tala ut med honom. -- Du kan ju aldrig tåla, att jag har +en egen mening -- och det har jag alltid. + +-- Tills det kommer någon, som du älskar, och helt förslavar den, +svarade han missmodigt, med kärlekens skarpsynthet. + +Hon skakade på huvudet. -- Jag har alltid varit som en vild fågel, sade +de hemma på les Fougères. Din egen moder och alla våra vänner i Paris +säga detsamma var dag. Jag tror icke, att jag någonsin duger till att +sättas i bur. + +-- Men om jag blott kunde begripa denna motvilja för att gifta dig med +mig! Ty detta fantasteri kan då omöjligt ensamt vara skuld däri. Du +håller ju av mig? + +Hon skrattade uppsluppet. Spänningen och ångesten hade plötsligt slagit +om i övermodig munterhet. Den vaknande kvinnan njöt omedvetet av att se +mannen vid sidan av sig plågas av svartsjuka, tigga om och pocka på +hennes ömhet. + +-- Jag _älskar_ dig, Louis -- som en broder! Nej, bliv nu icke rasande. +Kanske en gång, när vi bli gamla, och jag har glömt mina »svärmerier» -- +hon smålog halvt spotskt, halvt vemodigt -- så slå vi ändå våra påsar +ihop. Monsieur de Talleyrand har sagt, att jag blir en praktfull +ambassadris! + +Hon rätade på sig och gjorde skälmskt en sirlig, graciös nigning vid +foten av trappan. -- Nu går jag upp och förbereder grevinnan. Stackars +faster -- hon har hört hästen trava hela tiden, och kan inte begripa, +var du har blivit av! + +Madame de Châteauneuf kunde icke förstå, varför Edmée och Louis gjorde +så många omständigheter med detta en gång fastslagna giftermål. -- Det +är icke Louis' skull -- beklagade hon sig för kammarjungfrun, gamla +Marie, som i allt ägde hennes förtroende. -- Han säger ingenting till +mig, men det är ju tydligt, att han tillber själva marken, hon trampar +på. Men Edmée... Om någon i dessa tider är gammaldags uppfostrad, så +måste det vara hon! Knappt ett par månader har hon varit i Paris -- jag +ser henne nästan aldrig öppna en bok, hennes väninnor har jag själv valt +-- och ändå... Hon är proppfull av alla dessa nya idéer om kärlek i +giftermål och om individens rätt och frihet -- man skulle tro, att hon +minst hade läst »_La nouvelle Heloïse_». Det är som jag alltid har sagt: +det tjänar till intet, att försöka hålla den nya tiden ute, att fly +ifrån den -- den tränger in till oss genom springorna i väggen. Hon +suckade och skakade resignerat på huvudet. Det var hennes stolthet, att +hon aldrig kunnat förmås att emigrera, att hon, som hon sade, »förstått +revolutionen», ända från den första dagen, då hon i hertigens av Orléans +salong hörde Madame de Genlis orera om Rousseau. + +Hon hade så stor respekt för sin son, att hon sällan talade med honom om +saker och ting, som hon med sin fina takt och moderliga instinkt anade, +att han ej gärna ville meddela sig om. Men sin brorsdotter bearbetade +hon alltsomoftast. + +-- Å, faster, brukade Edmée svara, jag är ju alltför ung, och jag har ju +inte alls sett livet ännu. + +-- Alltför ung! Du är ju nästan nitton år -- två år äldre än Laure +Permon, som i nästa månad gifter sig med general Junot. Alltför ung! +I min ungdom var man nästan gammal mamsell, när man ej var gift vid +tjugu år. + +-- Men Louis, tant -- Louis är ju inte heller så angelägen, svarade hon +listigt. Han har väl inte bett dig påskynda saken -- eller hur? + +Madame de Châteauneuf skakade på huvudet. -- Gud vet, sade hon, jag +förstår mig icke på Louis. Han har icke ögonen ifrån dig, när ni äro +tillsammans, och till mig säger han icke ett ord. Det är nu alla dessa +nya idéer -- varenda flicka är en Julie, varenda kavaljer en St. Preux! +I min ungdom var kärleken praktisk -- den handlade, nu drömmer den och +filosoferar. Gud bevars, jag är själv så modern -- jag förstår det så +utmärkt. Men i det _dagliga livet!_... Ser du då icke, att Louis älskar +dig? Han är blott för finkänslig, han vill icke lägga något band på din +frihet, icke tvinga dina känslor. + +Edmée gick småleende fram och lade sig på knä för den gamla damen. +-- Var nu söt, käraste faster, och tala icke mer om detta. I vinter vill +jag vara ung, jag vill vara i Paris -- jag vill dansa. Vem vet -- +Monsieur de Talleyrand kan få i sinnet att skicka Louis till Petersburg +eller Konstantinopel i morgon. Tror någon, att jag vill följa med dit! + +Edmée var glad och i strålande humör. Hon visste nu, att de snart skulle +resa till Paris, de hade lovat att komma till Mademoiselle de Permons +bröllop först i november. Hon gifte sig med Förste Konsulns vapenbroder +och ungdomsvän, kommendanten i Paris, general Junot, och Laurette hade +skrivit, att hela familjen Bonaparte hade lovat att komma på bröllopet. +Å, det var en förtrollande ångest bara i den tanken att se honom igen! +Var han vred? Hade han helt glömt henne? Å nej! Nu, när hon visste, att +hon skulle återse honom, försvunno alla farhågor som snö för solen. + +En av de sista dagarna av deras vistelse på Belles-Rives fick Edmée +genom tjänstfolket fatt på Fontanes flygskrift, författad i anledning av +Ceracchis attentat den 18 Vendémiaire: »Jämförelse mellan Cæsar, +Cromwell, Monk och Bonaparte». Med stigande intresse läste hon de +cirklat logiska, retoriskt avrundade fraserna, som alltför ostentativt +sökte bevisa, att Förste Konsuln var nödvändig för Frankrike, för +statens bestående, att han, och _blott_ han, vore värdig att bära kronan +-- landets framtid fordrade, att han skapade en dynasti. För _henne_ +voro de bevisgrunder, som brukades, fullkomligt tillfyllestgörande, och +väl förberedd, som hon var, behövdes icke mer för att fullständigt och +för alltid utplåna hennes tro på Bourbonernas sak. Hon tyckte, att det +var så solklart, att han, som med sina fabelaktiga segrar grundlagt ett +helt nytt Frankrike innanför och utanför det gamlas gränser -- att han, +och han ensam, vore berättigad till landets första hedersplats, att i +sin person representera nationen. Med förvåning och vemod tänkte hon på, +hur många tappra chouaner, som givit sitt liv för kungens sak. Hur var +det möjligt, att de -- _män_ -- kunde vara så förblindade? + + + + +IX. + + »Le diamant seul doit parer + Des attraits que blesse la laine.» + + Mot sur les modes du Directoire. + + L'Empereur désire en concevant; sa pensée devient + une passion en naissant. + + _L'Abbé de Pradt._ + + +Gammalmodiga karosser och lätta, moderna kabrioletter höllo i kö utanför +Madame Permons lilla hôtel i Chaussée d'Antin. På trappan, för +tillfället så prydd med levande växter, att den bildade en lövrik allé +upp till vestibulen, som i stil därmed föreställde en berså -- bägge +upplysta av en massa kulörta lyktor i nationalfärgerna -- var en jämn, +oavbruten tillströmning av civila och militära kavaljerer samt unga +»_merveilleuses_», som, innan de gingo upp, kastade schalar och +palatiner till tjänarna och därpå, barhalsade, bararmade, i antika +frisyrer och muslinsdraperier, skrattande och pratande skyndade upp i +balsalen. _Där_ kom Madame Permon dem till mötes -- ståtlig i sin +grekiska tunika och vita strutsfjäderstoque över de ännu ramsvarta +lockarna. På var sin sida om henne hälsade general Junot och Madame +Junot på gästerna. + +Mademoiselle de La Feuillade kom något sent. Madame de Châteauneuf hade +plötsligt blivit illamående, och i sista ögonblicket hade bud sänts till +Madame de Caseaux, som bodde ej långt därifrån i hôtel de Périgord, _Rue +de l'Université_, att hämta Edmée och taga henne under sina vingars +skugga. Louis for dit allena i sin wiski -- det ansågs icke passande i +Faubourg St. Germain, att han åtföljde sin kusin. + +När de kommo, var Madame Permons icke stora våning så gott som +fullpackad, och dansen hade redan begynt. Inne i stora salongen sutto +hedersgästerna: Madame Bonaparte, Madame Lætitia Bonaparte och hennes +döttrar jämte flera damer av den gamla högaristokratien, som icke +riktigt visste, vad min de skulle hålla gentemot »_la famille +consulaire_», som den nu började kallas. Edmée hade aldrig förut sett +Förste Konsulns familj. Med en rodnad så plågsamt djup, att den nästan +var i ögonen fallande, blev hon av värdinnan föreställd för hans hustru +och moder samt för hans svägerska, Madame Joseph -- systrarna voro redan +upptagna av dansen. Hon fann Madame Bonaparte förtjusande: graciös och +älskvärd; och när hon, så fort som möjligt, drog sig tillbaka från +hennes närhet, var det med en känsla av så plågsamt missmod, av så +häftig och hopplös förtvivlan, att hon måste bita sig i läpparna och +göra det yttersta våld på sig för att icke brista i gråt. + +Madame Leclerc och Madame Bacciocchi voro uppe på golvet och dansade -- +Madame Murat -- som var i hög grossess, hade ej kunnat komma med. Där +var en ofantlig trängsel av herrar omkring Madame Leclerc, hon var givet +balens drottning. Hennes toalett väckte sensation bland damerna och +entusiasm hos herrarna. Hon hade håret kammat _à la grecque_, med två +bandeletter av ett slags dyrbart, tunt pälsverk, översållat med +tigerfläckar, prydda med vindruvsklasar i guld -- det var en trogen +kopia efter en antik kamé föreställande en backant. Klänningen var av +sällsynt fint indiskt muslin, nedtill broderad med ett flera tum brett +guldbroderi i form av en vinlövsranka. En tunika av renaste grekiska +fason var draperad över bröstet -- broderad i kanten med vinlöv och på +skuldrorna sammanhäftad med två dyrbara kaméer. Bältet, som gick tätt +under bröstet, var av gammalt guld med ett spänne, bildat av en +oförliknelig graverad sten. Hennes vita, formfulländade armar och händer +voro utan handskar, blott prydda med flera armband i guld och kaméer. +Hennes ansikte liknade broderns -- precis samma förföriska leende i +ögonen och omkring läpparna -- blott var hon som kvinna mycket vackrare +än han som man. + +Elisa Bacciocchis toalett väckte också uppseende, men blev mindre +beundrad än systerns. Omkring huvudet bar hon virad en muslinsslöja, +brocherad i guld och broderad med silke i alla färger, och ovanpå den en +gyllene lagerkrans à la Petrarca. En lång tunika över en halvlång +släpkjol, inga ärmar, och på skuldrorna en enorm, fladdrande, tunn +schal, som liknade en slöja eller en mantel, fulländade dräkten. + +-- Det är en symbolisk toalett, förklarade Albert Permon, Laures broder, +småleende för Edmée, då de togo plats i kontradansen helt nära Förste +Konsulns systrar. Det är hennes dröm, att man genom den där kostymen +skall kunna skymta hennes litterära intressen. + +Så snart hon kunde, drog sig Edmée ur dansen. Hon kände sig nästan sjuk +av spänningen att vänta på honom -- hon visste, att han _säkert_ hade +lovat att komma -- och utsikten att möta honom i denna omgivning, betog +henne allt hennes mod. Tusen gånger ångrade hon sin svaghet att någonsin +ha kommit hit, och hade det icke varit för Louis' skull, vars ögon icke +veko ifrån henne, hade hon för länge sedan under ett eller annat +svepskäl försökt smyga sig bort från alltsammans. + +Laure Junot gick omkring till sina väninnor och beklagade sig -- hennes +mor fordrade bestämt, att hon skulle följa aristokratiens traditioner +och som brud dansa »drottningens menuett». I flera veckor hade själva +Gardel inövat den med henne, hon visste, att hon dansade den som en +älva, men -- det var så »genant»! Ett ögonblick hoppades hon att slippa: +Monsieur de Trénis, som hade lovat att vara hennes kavaljer, stod icke +till att finna; då uppsökte hennes mor Monsieur Lafitte, den ende, som +kunde rivalisera med »salongernas Vestris» och som nu var förtjust över +tillfället att slå honom ur brädet. Nu fanns det ingen utväg för +Laurette -- hon måste till det! Gästerna drogo sig tillbaka längs +väggarna och Albert de Permon gav musiken tecken att spela upp +»drottningens menuett». + +Edmée satt allena längst borta i fonden av salen -- ett stycke ifrån de +övriga. Med det bleka huvudet på sned, tillbakalutat mot den gamla, +högryggade Louis XIII-stolen, som egentligen lika litet passade till det +övriga möblemanget, som hon till det sorglösa sällskapet, med armarna +slappt hängande ned i skötet och händerna lätt knutna om solfjädern, +satt hon där ensam mitt i ljusglansen från lampetterna på väggen. Den +snövita klänningen utan bård eller broderi, blott sammanhållen över +skuldrorna av ett par stora juvelagraffer, föll i mjuka, djupa veck ända +ned till fötterna, som knappt stucko fram under kjortelfållen. + +Ingen sysselsatte sig för ögonblicket med henne. Louis de Châteauneuf, +som annars vakade över henne med en broders och älskares öga, var nu +hövligt upptagen av att höra på den vackra Madame de Contades' +avundsjuka beskärmelser över Madame Leclercs toalett. Laure de Caseaux, +som annars också troget hållit sig vid hennes sida, hade nyss blivit +engagerad av den tillrättakomne Monsieur de Trénis, som lät sitt dåliga +humör över att ofrivilligt ha mankerat bruden taga avlopp i ironiska +anmärkningar över Monsieur Lafittes dans. Mademoiselle de Caseaux var +djupt intresserad av hans sakkännedom. + +Mitt på golvet, allena med sin kavaljer, dansade den unga Madame Junot, +graciös, charmant, som en liten fedrottning, sin obligatoriska menuett +-- en svag, konventionell hyllningsgärd åt Versaillerhovets skuggor! Hon +höll ögonen nedslagna, och i det hon med ena handen lyfte klänningens +släp, gav hon med en djup reverens två fingrar till sin kavaljer. + +I detta ögonblick -- klockan var väl bortemot elva -- hörde den tysta +Edmée tvärt igenom musiken och sorlet i salen, bullret av hästarna, som +eskorterade Förste Konsulns vagn. Hon såg Junot göra tecken till sin +svåger. Efter ett par minuter slogos döbattangerna upp på vid gavel, +allas blickar vändes dit: Förste Konsuln kom in mellan general Junot och +Albert de Permon. + +Mademoiselle de La Feuillade blev sittande i stolen i samma ställning +som förr, trots det hon såg, att de flesta av damerna reste sig. Det +blev nästan svart för hennes ögon, och omedvetet tryckte hon handen mot +hjärtat. Hon visste ju, att han skulle komma -- hela aftonen hade hon +icke tänkt på annat -- men ändå, nu, när hon _såg_ honom... + +Han gick raskt genom rummet fram till Madame Permon, som kom honom till +mötes. + +-- Kära signora Panoria -- han tog bägge hennes händer och förde dem +till sina läppar med denna överströmmande, litet sökta, italienska +vänlighet, han ibland _ville_ visa. -- Ni ser, jag kom trots allt! + +-- Ingen kan vara så välkommen, general... + +-- Och nu har jag dock kommit för sent för att se Laurette dansa! Man +har sagt mig, Madame, att er dotter dansar som Mademoiselle Chameroi. +Min Gud, vad tiden går! Jag tycker det var som i går jag bar henne på +mina armar. + +-- Det är länge sedan, general -- Madame Permon smålog. -- Ni har under +mellantiden tecknat om Europas karta. + +Bonaparte hörde henne icke, han såg sig ivrigt omkring i rummet. Där +satt Joséphine på sin hedersplats vid kaminen, indolent, småleende under +sina rosengirlander, draperad i en guldbroderad indisk silkesschal. Han +nickade förstrött, och hans blick flög vidare -- liksom sökande. +Plötsligt klarnade hans ansikte upp -- han smålog, detta ljusa, ömma +leende, som blott han ägde, och sänkte ögonen. + +Han avbröt litet tvärt samtalet med värdinnan och tog general Junots +arm. + +-- Låt oss titta litet på marknaden! viskade han glättigt. Vita halsar, +juveler och musliner... + +Han drog honom med sig genom salen bortåt det hörn, där Mademoiselle de +La Feuillade satt. + +Ett ögonblick tänkte hon på att springa upp och blanda sig med det +övriga sällskapet -- det var så omöjligt, tyckte hon, att tala med honom +här, bland alla dessa främmande människor, efter det samtal, de sist +hade haft med varandra, efter det brev, hon hade skrivit i sommar och +icke fått något svar på. Men hon blev sittande. Hennes knutna hand låg +orörlig under hjärtat, och hennes blick -- vidöppen, tjusad, som en +fången fågels -- hängde vid Bonapartes ansikte. Ingen gav akt på henne; +man var redan så van vid, att Förste Konsuln fängslade allas blickar, +när han visade sig. + +Han styrde långsamt men bestämt kursen fram emot henne; allt emellanåt +stannade han och sade ett ord till någon, som han kände. Nu var han helt +framme vid hennes stol. + +-- Mademoiselle de La Feuillade -- han böjde sig fram emot henne, och +hon kände hans egendomliga, lysande blick helt in i själen. Ingen kunde +se hans ansikte, utom hon och general Junot, som ännu var vid hans sida. +-- Mademoiselle -- det gläder mig att träffa er igen. + +Hans blick och ton gjorde för henne de banala, intetsägande orden till +tusen de ömmaste försäkringar om längtan och om lycka. Hennes ångest +svann spårlöst bort i samma ögonblick hon blott hörde hans röst; hon +smålog, hennes blick vidgade sig och vilade i hans. + +Junot studsade. Han såg ett ögonblick skarpt på dem bägge och drog +ovillkorligt med en omärklig, men energisk rörelse Bonaparte tillbaka. +Han kände sin gamle kamrat från deras första äventyrliga ungdom i Paris, +från hans scener med Joséphine i Italien och nu sist från fälttåget i +Egypten, från affären med Madame Fourès -- han visste, hur litet +självbehärskning han hade, när det gällde älskog. + +-- För satan, tänkte han plötsligt, om han nu, som den gången i Kairo, +mitt ibland dem allesammans... + +-- General, sade han hastigt. Jag tycker, att jag ser Madame Bonaparte +göra tecken... + +Förste Konsuln kastade huvudet tillbaka med en egendomlig, nervös +rörelse, som ingen utom han hade, och smålog ironiskt upp emot Junot: -- +Det är bra, min gosse! Gå du bort och hör vad hon vill. Mademoiselle de +La Feuillade, som jag länge längtat att träffa, är nog så god att under +tiden berätta mig, vad hon vet av nytt från Vendée. Man har låtit mig +förstå, att hon har viktiga förbindelser där och kanske upplysningar att +ge mig. + +Junot gick med en bugning. Han skakade på huvudet för sig själv. + +De omkringstående hade hört general Bonapartes sista, högt uttalade ord. +Kretsen vidgade sig strax omkring honom och Edmée. + +Han satte sig på en låg stol mitt för hennes och vände ryggen till +salen. Han stack sin värja in mellan benen, satte armbågen mot knäet -- +utanpå uniformen hade han behållit sin grå överrock på -- och stödde +huvudet i handen. Han sade icke ett ord, bara såg på henne. + +Plötsligt vaknade kvinnans sociala självbevarelsedrift hos Edmée -- hon +förstod, att de _måste_ tala. Och med ett halvt barnsligt bedjande, +halvt konventionellt tvunget världsdamsleende böjde hon sig fram emot +honom, under det hon i sin förlägenhet mumlade ord, som varken han eller +hon själv fann någon mening i. Men hon rörde åtminstone läpparna, hon +_talade_. + +Han satt bara och såg på henne -- hur uttrycket växlade i detta ljuva, +unga ansikte, hur blodet kom och gick under det vita skinnet -- +genomskinligt som späda rosenblad. Han hade småningom ryckt henne så +nära, att han nästan fysiskt kunde förnimma, hur våldsamt hennes hjärta +klappade under det tunna tyget. + +-- Edmée, mumlade han, och plötsligt kände hon hans varma, fasta hand på +sin bara arm. I samma ögonblick hade hon instinktmässigt skjutit stolen +tillbaka och häftigt rest sig upp. + +Dansen slutade omkring dem. Från den andra ändan av salen mötte hon +Louis de Châteauneufs blick. + +-- General -- jag ber er, viskade hon hastigt. Gå, säg ingenting -- icke +_här_! Man ser på oss. + +Han reste sig upp. -- Ni har rätt. Detta går icke. Jag måste se er hemma +-- ensam. + +-- Omöjligt -- jag _kan_ inte. -- Hon såg bedjande upp och sänkte så +långsamt ögonen, rodnande för hans blick. + +-- Nå -- Châteauneuf kan jag tro! Honom skaffa vi väl ur vägen. Lova +blott -- han talade så lågt och otydligt, att hon mera kände än hörde +orden, att du _lyder_ mig. + +Hon gjorde en obestämd, avvärjande rörelse, och med uppbjudande av all +sin kraft gick hon raskt ett par steg fram i rummet. Hon märkte, att +någon talade till henne, och hon svarade automatiskt; hon kunde sedan +omöjligt påminna sig vad det var för en människa och vad de hade sagt. + +Senare på aftonen talade Förste Konsuln länge med Monsieur de +Talleyrand. De övriga gästerna uppmärksammade han föga och for -- efter +sin vana -- tidigt hem. + + + + +X. + + »Qui ne sait que la seule victoire contre l'amour, c'est la fuite!» + + _Mot de Napoléon._ + + +Edmée och Louis hade ej talat med varandra om aftonen efter balen. Hon +hade undgått honom, i hans ögon hade hon redan sett, vad han tänkte och +vad han fruktade. Nu vid middagstid dagen efter, då hon med sitt +tapisseri satt inne i Madame de Châteauneufs kabinett och, så gott hon +kunde, gjorde reda för balen, trädde Louis plötsligt in. Han kom direkt +utifrån, det slog kyla från hans kläder. Hon vågade icke se upp, då han +strax gick rakt fram till henne. + +-- Min mor, sade han med sin vanliga röst -- blott Edmée kunde höra, hur +tvungen den lät -- vill du tillåta mig att ett par ögonblick tala allena +med min kusin. Jag har en stor nyhet att meddela henne. + +Madame de Châteauneuf reste sig upp och vinkade på gamla Marie, som +alltid satt inne i rummet hos henne. Stödd mot pigans skuldra gick hon +långsamt, haltande ut. Hon gjorde ingen invändning -- också hennes +modersöra hade upptäckt den egendomliga klangen i Louis' röst, och när +hon såg upp på honom, blev hon förfärad över den stela blekheten i hans +ansikte. + +Louis gick själv bort och låste dörren efter henne. Han gick ett par +slag över golvet utan att tala -- Edmée märkte, att han kämpade för att +behärska sig. Slutligen stannade han, satte sig vid bordet mittemot +henne och började trumma med fingrarna på skivan. + +-- Vet du av, att jag av utrikesministeriet blir skickad till London -- +för att hjälpa Otto med min kännedom om engelska förhållanden! -- Han +skrattade högt och hånfullt och slog den knutna handen hårt mot bordet. +-- Jag har order att lämna Paris ännu i dag -- Bonaparte har bråttom! + +Edmée böjde sig djupt ned över tapisseriet och letade automatiskt bland +silkesdockorna på bordet. Hon hade en förnimmelse, som kunde hon kvävas. + +Han reste sig halvt upp och grep våldsamt hennes händer tvärs över +bordet. Med sin brännande blick tvang han hennes att lyfta sig. + +-- Vet du om det? -- nästan väste han henne in i ansiktet. -- Var det +_det_ du talade med honom om i går? + +Hans otyglade raseri väckte Edmées vrede. Med en kraftig rörelse slet +hon sina händer ur hans och reste sig upp från sin plats. + +-- Gå din väg, Louis! Du vet ju icke vad du säger. + +-- Å, nu genomskådar jag allt -- alltsammans! -- Han sjönk ned med +händerna för ögonen, förtvivlad. -- Han har trängt sig in till dig -- +vunnit dig, Gud vet genom vilka djävulskonster! Och nu -- nu är det +ingen, som står honom i vägen, utom jag. Var har jag då haft mina ögon, +som intet har sett? Eller rättare: jag har icke _velat_ se det -- det +förekom mig så orimligt. Men i går på balen!... Hade jag ej varit den +världsman, som man nu en gång kuvat och uppfostrat mig till -- jag hade +slagit honom i ansiktet, där han satt och stirrade på dig med sina +glupska ögon! -- Hans röst slog över i ironi. -- Man måste tillstå, att +vad den karlen vill, det vill han -- och nu vill han _dig_. Bort, bort +med hennes beskyddare! General Bonaparte har redan en gång visat, att +han vet, hur det skall gå till. Ah, hade jag blott gjort det -- det, som +jag i natt i vanvett tänkte på och med avsky förkastade! Jag skulle +trängt mig in till dig -- han gick helt nära intill henne och grep henne +hårt om armen, medan han viskade orden in i hennes ansikte -- jag skulle +ha tagit dig med våld, tvungit dig att tillhöra mig. Och sedan -- jag +känner dig -- hade du aldrig vågat att visa ditt ansikte för denne +förbannade man. Du är min brud, vi skulle ha påskyndat bröllopet, rest +ur landet -- och när _mitt_ barn föddes, skulle du älska mig. Varför +gjorde jag det icke? -- Han stötte henne våldsamt ifrån sig och vände +sig bort med handen för ögonen. -- Jag visste icke då, att man blott gav +mig en natt att handla. Hade jag vetat, vad jag _nu_ vet -- jag skulle +ej betänkt mig! Man uppfostrar oss till gentlemän -- hans röst steg i +styrka -- till finkänslig respekt för andras heder, egendom och frihet +-- och så! Mitt för våra ögon kommer den dristige, den fräcke och +samvetslöse och frånrövar oss makten över vårt eget land, kvinnorna, +äran. Och med rätta hånskrattar man åt oss, Frankrikes gamla, stolta +adel, som tål allt detta, icke rör en hand för att försvara oss! + +Edmée stod stilla. Hon sänkte icke huvudet, men hon höll ögonen orörligt +nedslagna. + +-- Men jag reser icke, hör du -- icke utan dig. Vad bryr jag mig om +karriär, om fädernesland, när jag skall köpa det med denna exempellösa +skam! Skall jag, greve av Châteauneuf, som en hund krypa för denne +korsikanare och frivilligt lämna honom min ära att trampa under +fötterna! Försmädelsen är för stor, för uppenbar -- ingen man i +kristenheten kan tåla den. De må göra, vad de vilja emot mig -- jag +stannar, och jag skall veta att beskydda min bruds heder, ifall -- hans +stämma var full av spotskt hån -- ifall hon ännu _har_ någon! + +Edmée rätade på sig. Hon stod stilla, med högrest huvud, hennes läppar +krökte sig stolt, och de stora ögonen flammade i oåterhållen vrede. + +-- Bliv kvar, om du vill! Krossa din framtid, din mors förhoppningar, +det rör mig icke. Men _det_ skall du veta -- hon gick ett steg emot +honom, och i superbt övermod kastade hon huvudet tillbaka och lade de +bara, starka armarna i kors under bröstet -- att varken du eller någon +annan kan hålla mig borta från honom. Stänger du in mig, kryper jag ut +genom ett råtthål. + +-- Så långt har det alltså gått med dig! Så talar alltså Edmée de La +Feuillade -- en Bonapartes frilla! + +Hon mötte stolt hans ögon utan att blinka. -- Spar dina skymfande ord, +Louis -- jag är icke det du menar. + +-- Men du _blir_ det -- i dag, i natt, i morgon! ropade han utom sig. + +Hennes läppar darrade svagt, men hon sänkte icke blicken, när hon +svarade: + +-- Hans vilja är min. + +Med ett tjut, som hos ett sårat djur, föll Louis de Châteauneuf, med +huvudet i händerna, ned mot bordskivan. I raseri sprang han upp och +sparkade till stolen, så att den föll i golvet. + +-- Jag befaller dig att följa mig, Mademoiselle min kusin. Kan du ännu +räddas, så _skall_ du räddas -- med eller mot din vilja. + +-- Hör, vad jag nu säger, Louis. -- Hon trädde fram till honom och lade +kraftigt, med myndighet, sin hand på hans skuldra. -- Du talar icke med +ett barn. _Mot_ min vilja för ingen mig bort. På ett eller annat sätt -- +och du har själv sagt, att jag är både listig och orädd -- låter jag +general Bonaparte veta, vad du har i sinnet mot mig. Du är klok, du är +betänksam, Louis, och du vet, att du här sätter hela din framtid på +spel. Du kan inse, att ställd mot min vilja och mot honom och hans makt, +förmår du intet. + +Han blev stående stilla, med sänkt huvud. Hon hade rätt -- till och med +nu, så upprörd han var, kunde han inse det. Den generation, Louis +tillhörde, hade lärt att _tänka_ -- att resignera och att gräma sig. Han +stod stilla -- plötsligt kastade han sig på knä framför henne och grep +henne om bägge armarna. + +-- Men om jag _ber_ dig, Edmée -- om jag tigger dig i vår släkts, i din +fars, i min kärleks namn... Ty jag älskar dig -- tusen gånger mer än han +älskar jag dig. Jag känner dig, din natur är min, du är för mig den enda +av alla kvinnor -- min syster, min brud, min älskade. Förstör icke vår +framtid för en nyck av tyrannen -- följ mig, spara dig själv för skam +och ånger. + +Hon stod och såg ned på honom. Och på en gång fylldes hennes ögon med +tårar -- hon kom till att gråta så häftigt, att han förskräckt sprang +upp och måste taga henne i sina armar, för att hon ej skulle falla. + +-- Edmée, du vill? Säg, att du vill, viskade han förtvivlat, ömt. + +Hon kunde ej få fram ett ord för snyftningar, men hon skakade på +huvudet, så hopplöst bestämt, att han strax suckande släppte henne. + +-- Tänk efter, Edmée, sade han tungt, lamt, i det han halvt vände sig +ifrån henne, uttröttad till själ och kropp av den våldsamma spänning och +alla de sinnesrörelser, han oavbrutet levat i alltsedan förra aftonen. +Tänk efter ännu en gång -- livet är så långt och trist. + +Hon såg upp från stolen, där hon satt, och i det hon tog näsduken från +de våta ögonen, svarade hon med sina skälvande barnaläppar: + +-- Döden kan man alltid finna. + +Han suckade, trött av denna orkeslösa kamp mot en vilja, som han kände +vara starkare än hans. Ett ögonblick stod han stilla -- liksom tvekande +-- så vände han sig tvärt om och gick ut ur rummet. + +Edmée fick rätt: när Louis riktigt hade tänkt sig för, och han hade både +klokhet, äregirighet och skarpsinne, tog han sitt parti och reste på den +av regeringen fastställda tiden. Genom att stanna riskerade han allt; +hans ställning som återvänd emigrant var alltför osäker och farlig, den +inbjöd till alla möjliga godtyckligheter från regeringens sida; gav han +sig till att kämpa mot diktatorn, visste han, att marken skulle vika +under hans fötter. Dessutom hade han icke hjärta att krossa sin mors +förhoppningar -- att med ett slag förstöra hela det arbete, hon med +oändligt tålamod och under oändliga faror hade gjort för hans framtid +alla dessa år. Och han kände, att det fanns intet hopp -- Edmée _ville_ +icke räddas! När denna tanke trängde sig på honom, var han frestad att +hata henne för de kval, hon beredde honom, att unna henne det öde, som +han fruktade skulle drabba henne -- i bitter svartsjuka, vrede och trots +uppgav han henne. + +Till sin moder sade han intet annat, än att han av regeringen i +diplomatiska angelägenheter oförtövat var beordrad att resa till +England, och skulle begiva sig åstad redan samma afton. Han kunde nu, +efter det hans första våldsamma uppbrusning hade lagt sig, icke inför en +annan få över sina läppar de beskyllningar, som han för ett par timmar +sedan så lidelsefullt slungat mot henne själv. Han bad blott modern i +allmänna och svävande ordalag att »vaka över Edmée», och medan han sade +dessa ord, tog han för första gången med i beräkning de stora materiella +svårigheter, som nödvändigt måste ställa sig i vägen för Förste Konsuln, +och som Edmée i sin oerfarenhet ej skulle kunna hjälpa honom att +undanröja. Men alla dessa tankar, allt detta grubbel, hans vanmäktiga +raseri, hans bittra hat, hans tärande ångest och ömkliga hopp plågade +och sönderslet honom till ingen nytta. Han _måste_ i alla fall resa. +Så vida han ej för andra gången ville förlora fädernesland och socialt +fotfäste -- och det _ville_ han icke, han visste alltför väl, vad det +ville säga -- måste han resa, det fanns ej något alternativ. + + +Hela huset kom på benen i anledning av den plötsligt bestämda resan. Mor +och son intogo betryckta och bedrövade avskedsmiddagen allena. Edmée +skyllde på trötthet och huvudvärk efter balen -- hon ville ej se honom +mer. + +Men då hon på aftonen hörde resvagnen köra fram för den stora trappan, +då hon hörde bullret av steg, som från alla husets kanter skyndade mot +vestibulen, då hon till slut hörde Louis' egen klangfulla, befallande +röst -- då kunde hon ej stanna i sitt rum längre. I hast reste hon sig +upp från bädden, där hon vaken vilat, och utan att tänka på sitt +oordnade, förgråtna utseende, öppnade hon dörren och ilade utför +trapporna. + +Louis de Châteauneuf ryckte till, när han strax, överst på trappan, såg +hennes vita klänning; med en omedvetet spejande blick på tjänstfolket +vände han sig raskt om. Så gick han beslutsamt emot henne och mötte +henne på trappavsatsen. + +Ljuset från vestibulen föll blott svagt dit upp, och de voro så gott som +allena. I tjänarnas åsyn kysste han halvt knäböjande den hand hon räckte +honom. + +-- Louis, viskade hon med handen för ögonen, förlåt mig, glöm mig! + +Han såg upp, och i det dunkla ljuset möttes deras ögon. Aldrig glömde +Edmée hans stolta, sorgsna blick. + +-- _Kan_ jag väl förlåta? Med skam tvingas jag att fly och lämna min ära +i sticket. Jag föraktar mig själv -- och dock, jag har intet val! Du har +låtit mig uppleva ögonblick, som äro bittrare för en man än döden. Säg, +att det är hopp, att du _själv_ vill kämpa -- och jag stannar ännu och +trotsar allt. Denna fega, vanärande flykt från all kamp är värre än +något annat. + +Hon vände sig bort och drog sin hand ur hans. -- Där _är_ intet hopp, +Louis, sade hon fast och stilla. Res med Gud. + + + + +XI. + + -- -- »J'allais épouser une Française; j'aurais choisi + un des premiers noms de la monarchie, c'était même là + ma première pensée, ma véritable inclination» -- -- + + _Napoléon_ (à S:te Hélène). + + »L'amour doit être un plaisir, non pas un tourment». + + _Mot de Napoléon._ + + +Dagen efter Louis' avresa -- det var den 22 Brumaire -- kom den unga +Madame Junot på visit. Hon blev helt förfärad, när hon såg, hur eländig +och blek Edmée såg ut. + +-- Min Gud, Madame, sade hon till Madame de Châteauneuf, där kan man se, +vad kärlek är! Monsieur Louis skulle allt vara förnöjd, om han såge +henne. + +Madame de Châteauneuf log tvunget, Edmée vände sig bort. Mer än allt +annat plågade det henne att möta Louis' moders forskande, bekymrade +blick. Laurette fick plötsligt en god idé. + +-- Jag har en bön, Madame -- hon böjde sig fram på sitt graciösa, +vinnande sätt -- låt Edmée få komma hem till mig ett par dagar och +hjälpa mig att arrangera en smula. Allting ser så obarmhärtigt _nytt_ ut +därhemma, Edmée har så fin och säker smak. Jag skall nog uppmuntra +henne, tillade hon saktare. + +-- Edmée får göra, som hon vill, sade fastern litet kyligt. Så mycket +kunde hon förstå, att det var något allvarligt i vägen mellan Edmée och +Louis, och att det var Edmées skull. + +-- Om faster tillåter -- började Edmée. Hon såg tacksamt på Laurette. +Bara att få komma därifrån var en lättnad. + +Allt blev överenskommet, som de unga damerna önskade det. Valentine fick +genast order att packa in det nödvändigaste, och när Madame Junot reste, +förde hon Edmée med hem i sin vagn. + +-- Blott till i övermorgon, faster, sade hon nästan glättigt, när hon +till avsked böjde sig ned och kysste Madame de Châteauneuf på bägge +kinderna. I morgon skickar jag Valentine att höra, hur det är med dig, +eller jag kommer kanske själv på en kort visit -- tänk att komma _hit_ +på visit -- hon skrattade en smula tvunget. Och -- hon tvekade och +talade med lägre röst -- skulle du få något brev eller bud från Louis, +så låt mig veta det. + +-- Jag kan inte förstå det, Marie, suckade den stackars Madame de +Châteauneuf, då de båda unga damerna voro utanför dörren. Hon tänker +dock på honom, och hon gråter för hans skull. Men det säger jag -- hon +nickade sorgset, men med en viss självkänsla -- Edmée kunde ej träffa +många, som till den grad liberalt respekterade hennes hemligheter, som +jag gör. + + +Morgonen därpå -- så tidigt, att man nätt och jämnt hunnit frukostera +hos Junots -- överraskades kommendanten över Paris av ett besök av +Förste Konsuln. + +Bonaparte var i utmärkt humör. Han talade med Junot om vinterfälttåget +mot Österrike, vartill allt var förberett och i ordning nu. I början av +Frimaire skulle, beräknade han, fientligheterna kunna öppnas. Med sin +värja tecknade han på golvet strategiska utkast av de fem härarnas +ställning, och vilka operationer, han tänkte sig, att Moreau skulle göra +vid Isar. + +-- Vore det jag själv, sade han, ginge jag annorlunda till väga, men +Moreau och Brune förstå sig icke på snabbhet. De äro säkra -- men satans +försiktiga! Det har jag också baserat kampanjen på. + +Han teg litet, så sade han med ett leende, som Junot icke begrep. +-- Nej, i vinter har jag icke tid att vara med! -- Han reste sig upp och +tillade allvarligare: + +-- Man riskerar, att intrigerna från Prairial börja igen. För +ögonblicket är det viktigare att hålla Tuilerierna än både Ulm och +Mantua. + +-- Apropos Tuilerierna! Jag har ett ärende från Madame Bonaparte till +din hustru. Är hon uppstigen, den lilla Madame Loulou? Förmodligen -- +han knep skrattande Junot i örat -- när _du_ är det. + +-- Min hustru är i sin salong -- hon har besök av en väninna, +Mademoiselle de La Feuillade. När Junot nämnde Edmées namn, kunde han ej +låta bli att se rätt skarpt på Förste Konsuln. + +Bonaparte förändrade icke en min. Han hade icke lust att ha några +förtrogna i sina intimaste affärer, och trots det han visste, att Junot +-- som kände honom så väl -- av hans uppförande på balen hade dragit +vissa slutsatser, och att han, för övrigt, i _allt_ fullständigt kunde +lita på denne ungdomsvän, föll det honom dock icke in att inviga honom i +denna sak. Han sade lugnt: + +-- Så mycket bättre! Mademoiselle de La Feuillade är en dam, som jag +_alltid_ har lust att träffa -- hon är förtjusande! Jag tror också, att +hon kan vara mig nyttig. Hon har stått i beröring med de flesta Vendéer +och kan, utan att ens själv ana det, ge mig viktiga upplysningar. Fouché +tror ju jämt -- men det är väl hans onda samvete, som slår honom -- att +faran skall komma från _den_ kanten. + +Edmée hade behövt hela sin självbehärskning för att låtsa som ingenting, +när hon hörde, att Förste Konsuln var inne hos general Junot. Laurette, +som också var en smula feberaktig i anledning av detta den store mannens +första, oförmodade besök i hennes hem, gav emellertid föga akt på henne. +Hon väntade vart ögonblick, att han skulle komma in och hälsa på henne, +men då tiden gick och han inte kom, blev hon misslynt. + +-- Jag tror, jag går min väg, eftersom han inte behagar uppmärksamma mig +en smula. Kan du tänka dig något så oartigt? Han, som känt mig, sedan +jag var så hög som så -- hon visade med handen -- och umgåtts dagligen +därhemma! + +Edmée trodde icke, att general Bonaparte kunde vara underrättad om, att +hon var på besök hos Junots, och hon ville helst undgå att träffa honom +tillsammans med dessa främmande människor. Hon svarade därför strax sin +väninna: + +-- Ja, gå du bara, Laurette. Han har visst icke tid att göra visiter hos +damer. Det är naturligtvis blott för att tala om arméen, som han har +kommit till din man -- emellanåt behöver han ju ändå en munfull frisk +luft! Jag går in i ditt kabinett så länge, min vän -- du tillåter nog? +Jag är så förfärligt trött och befinner mig icke riktigt väl. + +Edmée gick med ett småleende och en smekning till väninnan. Madame Junot +blev sittande i salongen. Hon ville då åtminstone »vänta ut honom». + +Hon behövde icke vänta länge; strax därpå kom han in tillsammans med +Junot. I det han trädde in, såg han sig ivrigt, liksom sökande, om i +rummet. Junot, som märkte hans rörelse, frågade, medan gästen hälsade på +värdinnan: + +-- Var har du gjort av Mademoiselle de La Feuillade, min vän? General +Bonaparte önskade tala med henne. + +-- Så skall jag strax kalla på henne. Hon bad nyss om lov att gå in i +mitt kabinett och vila sig en smula. Hon är icke riktigt rask sedan +balen, den söta Edmée. Hon gick mot kabinettsdörren, Bonaparte sprang +upp. + +-- Nej, nej, Madame -- stör henne då inte! Låt _mig_ gå in -- jag har +blott ett par ord att säga henne. Ni tillåter väl? + +Raskt, utan att höra på vidare invändningar, gick han in i kabinettet +och drog -- liksom av tanklöshet -- dörren igen efter sig. Junot och +hans hustru sågo på varandra. + +-- Du skall inte taga det så noga med Bonaparte, sade Junot lågt, litet +förlägen. Nu har han lust att tala med Mademoiselle de La Feuillade -- +Herregud! Och i fält ha vi andra manér än dem ni lär i din mors salong. +Du skall för resten icke säga något om detta, Laurette -- tillade han +litet efter -- han skulle icke tycka om det. + +-- Gud vet, vad han ämnar säga henne! undrade Madame Junot litet +ironiskt. + +-- Ja, Gud vet! svarade Junot oskyldigt, med ögonen mot taket. + +Mitt i det klara, kyliga vintersolskenet, som i en bred, sned strimma +strök in genom fönstrets små, blyinfattade rutor, med bakgrund av en +gammal, starkt förgylld gobelintapet, satt Edmée på den spensliga, efter +antiken imiterade löjbänken. Hon bar en enkel, gråbrun sidendräkt, öppen +i halsen och nästan utan ärmar, vilken under bröstet sammanhölls av ett +smalt gyllene bälte och därunder i mjuka veck föll tätt åt höfterna. På +grund av huvudvärken hade hon, strax hon kom in i rummet, helt löst upp +sitt rika, tunga hår, som nu oordnat böljande föll ned över skuldrorna +och ryggen. Då hon hörde Bonapartes steg utanför dörren -- hon _kände_ +dem -- reste hon sig hastigt upp från sin vilande ställning; och med ena +handen stödd mot bänkens säte, den andra upplyft för att föra undan +håret -- huvudet framåtböjt mot den litet uppskjutna skuldran -- satt +hon väntande, lyssnande. Han sköt varsamt, men bestämt upp dörren och +trädde in. + +Hon gjorde ingen rörelse. Hennes huvud sänkte sig kanske blott en smula +djupare, och fingrarna klämde om soffans kant. Den bleka, fina profilen +med det i solskenet bronsglänsande håret, tecknade sig skarpt belyst mot +dess bakgrund av gammalt guld. Hon liknade ett helgonporträtt på ett +kyrkfönster, när solen skiner. + +Bonaparte gick långsamt fram emot henne. Mer än något annat älskade han +hennes fria, furstliga skönhet, som tillfället nu på ett så ädelt sätt +ställde i relief. Betagen böjde han sitt ena knä mot golvet och förde +den hand, hon nyss låtit sjunka, till sina läppar. + +-- Edmée, sade han lågt, med lidelsefullt allvar, aldrig har jag så +länge friat till någon kvinna. I månader har jag nu suckat för dig som +en page för en drottning -- det är en roll, som jag aldrig hade +tilltrott mig själv, och som blott illa passar mig. Nu _skall_ du höra +mig. + +Hon såg upp. Det var en varm, fuktig glans i hennes ögon, och de vackra +läpparna skälvde som ett barns, färdigt till gråt. Med en förtjusande +rörelse, blyg och öm, böjde hon sig ned över honom och lade långsamt, +smekande, ett finger över hans läppar. + +Deras ögon möttes -- leende, vältaliga. Han reste sig hastigt upp och +satte sig på löjbänken vid hennes sida. + +-- Edmée, viskade han hastigt och lågt, i det han grep bägge hennes +händer. Detta är ju blott att spilla tid! Tiden är så kort -- i morgon +kan kriget begynna på nytt, jag kan bli tvungen att lämna Frankrike. Du +vet, att jag älskar dig, och jag vet, att du älskar mig. Du är stolt nog +att icke en gång försöka att neka. Jag vet också, att andra män kunna +bjuda dig en bättre och ärofullare ställning, än jag för ögonblicket är +i stånd till -- bunden som jag nu är till händer och fötter. -- Det flög +en skugga över hans ansikte och han sänkte huvudet djupare över hennes +händer. -- Men hav blott tålamod, låt mig blott få det värsta arbetet +från halsen, och låt min ställning få tid att bli en smula mindre farlig +och utsatt än nu -- det _måste_ den, förstår du, innan jag utan fara +törs sysselsätta mig med mina egna husliga förhållanden -- och jag lovar +dig, att ingen kvinna i världen skall bli så hedrad, så ärad som du. +Vågar du? Du måste besluta dig _nu_ -- blint anförtro mig din framtid, +jag svarar för den med min ära och med mitt liv. Tvekar du, törs du inte +_nu_ -- ja, så måste vi gå var åt sitt håll för beständigt! Denna +halvhet är min natur alltför vidrig. I flera månader har jag med ord och +handling friat till dig, Edmée -- nu eller aldrig måste du ge mig min +lön. + +Edmée såg upp -- hennes ögon voro nästan svarta, gåtfulla i deras djupa, +blida allvar. + +-- Och det är er mening, att om jag i detta ögonblick säger »gå», så +skall ni gå och icke älska mig mera? + +-- Du skall icke säga »gå», och jag skall heller icke gå, om du än säger +det tusen gånger, brast han ut. Edmée -- vad tjänar detta till? Du vet, +att om det hade varit mig möjligt, så hade jag för länge sedan uppgivit +dig -- den gången du icke skrev till mig efter Marengo, och den gången +du flydde för mig, då jag kom till Paris. Men -- jag _kan_ icke undvara +dig! Vad tjänar det till att tala till dig så, som jag nyss har talat? +När en man så häftigt och bestämt åtrår en kvinna från första ögonblick +han ser henne, som jag dig, så... Du _måste_ älska mig, du kan icke +annat, och jag _måste_ vinna dig. + +Hon reste sig upp och lade bägge händerna på hans skuldror -- när hon +stod så, var hon nästan lika lång som han, och hennes ögon blickade rakt +in i hans. -- Tag mig, viskade hon med låg, men tydlig stämma. Du skall +veta: jag har ingen vilja, som icke är din, ingen önskan, som icke går +till dig. Jag... + +Han tryckte henne så häftigt intill sig, att ordet kvävdes på hennes +läppar. + +-- En drottning är du, viskade han hänförd -- så kallade jag dig i min +själ första gången jag såg dig. Ingen kvinna är som du! Utan lättsinne +och utan ånger, ger du i självmedveten stolthet bort din gudomliga gåva. +-- Han tog hennes huvud mellan sina händer och såg henne eldigt, +själaglad in i ögonen. -- Å, Edmée, vad jag nu skall älska dig! Du är +min ungdom, som jag tyckte livet hade bedragit mig på, och nu har den +kommit, just som jag önskade den -- nu, då min hjärna är full av planer, +mina händer fulla av arbete, nu, då jag ser min stjärna stiga, och banan +äntligen börjar röjas en smula framför mig. + +-- Men som jag har intrigerat och spionerat för att träffa dig här i +dag! Junot anar något. Nu går han nog som på nålar därute, och jag är +viss på, att han finner på de värsta rövarehistorier för att +tillfredsställa sin lilla nyfikna hustru -- som för resten skall ha tack +för sin idé att skaffa dig hit! Hädanefter måste vi vara två om att +intrigera, så går det lättare! Å, varför kan jag icke nu taga dig på +mina armar som du går och står, sätta dig på min häst och rida med dig +in på Tuileriernas gård, och säga till fransmännen: Där är er +skyddsgudinna, segerns madonna, er herres brud. + +De hörde ett diskret buller vid dörren. Edmée drog sig hastigt ur hans +armar och gick fram till fönstret. -- Vad är det? ropade Förste Konsuln +skarpt. + +Junot kom in -- det var högst motvilligt, på sin hustrus uttryckliga +önskan. Han såg något brydd ut och tittade osäkert från sidan på Edmée, +som vände ryggen till. Bonaparte såg strax, att han antog, att hon hade +avvisat honom; nästan ögonblickligen tog han sina mått och steg för att +låta honom bliva i denna tro. + +-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han torrt, nekar hårdnackat till +all kännedom om chouanernas gömställen, och vill icke på villkor -- +trots Fouché -- höra talas om någon sammansvärjning. (Han visste nog, +att Junot, som kände honom så väl och hade givit akt på dem båda på +balen, icke ett ögonblick trodde, att de verkligen hade talat om +chouaner, men han sade detta, för att ge Edmée litet tid att hämta sig +och något att hålla sig till, när Madame Junot korsförhörde henne.) Det +kan naturligtvis icke falla mig in att misstro en så stolt och förnäm +fröken (»_une si haute et puissante dame_»), när hon själv säger det. + +De sista orden sade han i ironisk, missnöjd ton. Edmée spratt till och +vände sig om -- hon mötte hans strålande, ömma, skalkaktiga blick, och +förstod strax alltsammans. + +Han hälsade flyktigt på Madame Junot, då han gick genom salongen. Han +såg på henne, hur hon riktigt förtärdes av orolig nyfikenhet, och njöt +pojkaktigt därav -- glad och segerstolt, som han kände sig. -- Er vackra +väninna, Madame, sade han med väl spelat missnöje, är en högst +karaktärsfast ung dam. Ni måste övertala henne att taga emot Madame +Bonapartes och Hortenses inbjudning till frukosten i morgon. Jag är +rädd, att hon är så ond på mig, att hon icke vill höra mig. + +Junot var nu helt desorienterad. Han följde Förste Konsuln ut, medan +Edmée med bortvänt huvud tyst gick genom rummet. + + + + +XII. + + Il était amoureux alors dans toute l'étendue du mot, + dans toute la force de sa plus grande acception. + + _Marmont_ (de Napoléon). + + +Det var dagen därpå i Tuilerierna. Madame Bonaparte hade en av sina små +berömda frukostar, där -- efter Förste Konsulns uttryckliga önskan -- +aldrig någon herre fick tillträde. Sällskapet var, innan man gick till +bords, samlat inne i den stora mottagningssalongen -- denna stela, +nymodigt möblerade salong, i jakaranda och gult siden, där alla den +tidens unga damer med klappande hjärtan första gången hade nigit för +Frankrikes nye suverän. + +Madame Bonaparte själv tronade mitt i den ena gula långsoffan. Hon var i +vit dräkt med guldbårder och -- artistiskt draperad över vänstra +skuldran -- den oundvikliga purpurschalen. Hon såg redan icke mera bra +ut vid dagsljus, i dag hade hon till på köpet påsar under de vackra +ögonen, och hyn var grådaskig. Också bemödade hon sig att så mycket som +möjligt vända ryggen till fönstren, då hon på sitt vanliga indolenta, +men alltid älskvärda och intagande sätt underhöll sina unga gäster. Allt +emellanåt lyfte hon den lilla elfenbenssolfjädern och gned därmed +tankfullt sin kind eller sina läppar. Hennes ögon fingo då ett förstrött +och liksom missnöjt uttryck. + +Mademoiselle de La Feuillade hade nyss kommit, tillsammans med Madame +Junot, som redan var hemmastadd i Tuilerierna, och de bägge stodo nu i +närheten av kaminen och talade med Eugène de Beauharnais. Han var ännu +helt ung -- knappt tjugu år -- men manligt vacker, graciös, elegant, +skälmsk, galant mot damer. I sitt sätt påminde han mera om det förra +hovets grand-seigneurer än om de nuvarande »_incroyables_». Det påstods +också, att han mycket liknade sin far, vicomten. + +För ögonblicket såg han ut till att vara över öronen förtjust både i den +unga, kvicka Madame Junot, vilken, trots sina sjutton år, behandlade +honom som en grevinna Almaviva en Chérubin, och ännu mera i Mademoiselle +de La Feuillade. Hennes ståtliga, förnäma prinsesseskönhet, i dag en +smula skygg och kylig -- nästan fientlig -- imponerade synbart på honom. +Hennes otadliga, litet styva elegans och något föråldrade _grandes +manières_ bröto sig verkningsfullt mot de övriga damernas mera moderna +och fria väsen. + +De togo sig för resten präktigt ut, de båda, som de stodo där -- Edmée +de La Feuillade och Eugène de Beauharnais -- _han_ artigt böjd fram emot +henne med ett skälmskt, strålande leende, _hon_ smärt och hög, litet +avvisande tillbakalutad mot den monumentala kaminen av grön egyptisk +marmor, som så vackert framhävde hennes blonda hår och vita skuldror. + +Förste Konsuln kom in och hälsade på sina gäster -- välvilligt, bryskt +jovialt, som det var hans vana, när han var i riktigt gott humör. Det +dröjde en stund, innan han upptäckte gruppen vid kaminen -- plötsligt +skiftade han färg och reste sig upp. -- Vad här är varmt, sade han +otåligt, omotiverat. + +Edmée talade muntert med Monsieur de Beauharnais -- kanske litet +forcerat, men icke i ögonen fallande; hon hade redan nu förvärvat +betydlig världsvana, och nödvändigheten hade lärt henne +självbehärskning. Denna stora, förtvivlade och vågsamma kärlek hade på +kort tid mognat henne till en erfaren och rådsnar kvinna. + +Bonaparte stod och såg på dem; han rynkade ögonbrynen och sköt +underläppen ut. Edmée låtsade, som om hon icke märkte honom. Hennes +leende profil, det litet tillbakakastade huvudet på den fina, långa +halsen avtecknade sig beundransvärt mot den mörka marmorn. Rodnaden på +hennes kind blev en smula djupare under hans blick, annars märktes +intet. + +-- Förbannad ras, tänkte han halvt missnöjd, halvt beundrande. -- Hon +har redan en hovdams självbehärskning. Det ligger i blodet. + +Han fick plötsligt en rasande lust att säga henne något hårt, +obehagligt, och gick fram emot henne med ett ironiskt leende. I detta +ögonblick vände hon en smula på huvudet och såg förstulet på honom från +sidan. Det var i denna blick en sådan öm, övermodig skalkaktighet, +en sådan sprittande, strålande glädje, att den fullständigt avväpnade +honom. + +-- Madame Loulou -- han talade till Madame Junot, men hans blick smekte +hänryckt, leende Edmée -- vad tror ni väl er man skulle säga, om han nu +såge er stå där och förvrida huvudet på pojken? -- Han knep Eugène i +örat -- kanske litet hårt och inte fullt så vänligt, som det såg ut. + +-- Förebrå inte _mig_, general! Monsieur Eugène, ni måste verkligen +försvara mig. Som om icke jag blott stod här och agerade förkläde för er +och Mademoiselle de La Feuillade. + +-- Det är alltså _ni_, Mademoiselle, som... Han vände sig om och såg på +henne. + +-- Monsieur de Beauharnais gör sin kur! Hon böjde graciöst, mockant +tackande, sitt huvud. -- General -- han förlorar sin tid! + +-- Min stackars Eugène! -- Förste Konsuln skrattade. Han tog sans façon +Edmées arm och lade under sin, Madame Junot gick efter med Eugène. +-- Och ändå kan det icke nekas, att han är en vacker gosse. + +-- _Ni_ är vackrare, general! -- Det är omöjligt att återge den skälmska +innerlighet, den öppna, smickrande beundran hon lade i sin stämma. Och +med kärlekens ljuva, tanklösa dristighet tryckte hon ett ögonblick hans +arm intill sitt runda, unga bröst. Han kunde känna hjärtat klappa under +det lätta tyget. + +-- Edmée, mumlade han, hör du -- du _skall_... -- Hans stämma kvävdes i +den bölja av våldsam lidelse, som steg i honom. + +Hon var blott obetydligt mindre än han. Ett ögonblick lutade hon +blixtsnabbt sitt huvud intill hans -- hennes hår och kind rörde vid hans +ansikte. Hon svarade intet. + +Madame Bonaparte var mycket vänlig mot Edmée. Hon ville ha henne bredvid +sig vid bordet och talade nästan oavbrutet med henne om Caulaincourts +och Rastignacs och andra gemensamma bekanta från Faubourg St. Germain. +En gång förde hon samtalet över på Louis de Châteauneuf, och lät med +leende diskretion förstå, att hon visste, att han var bestämd till +hennes brudgum. Edmée svarade på allt, småleende, säker, fullständigt +oberörd. Hennes unga, berusande, väntansfulla lycka bar henne över alla +annars möjligen pinsamma intryck och gjorde henne helt och hållet +osårbar. + +Förste Konsuln satt emellan de två unga, nygifta fruarna -- Madame Junot +och Madame Lannes. Han skämtade muntert med dem, ofta en smula +närgånget, och fick dem ett par gånger till att rodna. Han var i ett +briljant humör, och den hans fasta, lysande blick och ljusa, strålande +leende för ögonblicket träffade, kände sig som genom ett trolleri strax +försatt i samma lyckliga, övermodiga stämning. + +Efter frukosten hade Madame Bonaparte ställt om »mystifikationer» för +att roa sina unga gäster, och ehuru Förste Konsuln, vad alla visste, +i regeln avskydde detta moderna nöje, stannade han likväl kvar. Till +slut kom där en bekant spåkvinna, för effektens skull förklädd till +zigenerska. Hon spådde flera av damerna och utbad sig därpå +vördnadsfullt att få se Förste Konsulns hand. Efter att först ha nekat, +gav han på allas böner med sig. + +-- Men jag har hört sägas i Orienten, att när man låter spå sig, skall +man söka komma till att stödja handen mot en kvinnas hjärta, så vänder +ödet sig till det goda. + +-- Det har jag också hört, inföll Eugène de Beauharnais. Förmodligen +skall det symboliskt antyda, att en kvinnas kärlek gör mannen så stark, +att han stödd på den kan besegra sitt öde. + +Medan Eugène talade, hade Förste Konsuln vänt sig om, och hans blick +flög forskande över damernas lysande grupp. + +-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han plötsligt, med en ton, som +skulle vara skämtande. Ni, som ännu är fri och utan en svartsjuk äkta +man -- vill ni låna mig ert lilla hjärta? + +Edmée rodnade djupt -- hon vågade icke lyfta ögonen från golvet. Men +stilla, behagfullt, med högburet huvud, trädde hon fram ur gruppen och +ställde sig vid Förste Konsulns sida. Med bägge händer tog hon den hand, +han räckte henne, och lade den mot sitt hjärta. Det slog stormmarsch; +Bonaparte smålog under de sänkta ögonlocken och räckte zigenerskan sin +andra hand. + +-- Nå, Madame, se så, om ni kan läsa mitt öde. Det har för resten ännu +aldrig varit starkare än min vilja, tillade han övermodigt, med en blick +på Edmée. + +Joséphine hade blivit mycket blek. Hon smålog tvunget, med tätt +sammanpressade läppar och fläktade sig med solfjädern. Hortense stödde +sig mot moderns stol med ena armen om hennes hals. Men Eugène stod på +andra sidan om Förste Konsuln och följde intresserad spådomen. + +-- Politiska förutsägelser undanber jag mig, avbröt Bonaparte hastigt +sibyllan, då hon såg upp och skulle till att tala. Hon böjde sig ned +igen. + +-- Jag ser en lång livslinje, lycka, ära, kärlek... + +Han ryckte hastigt handen till sig. -- Tack! Nu vet jag allt, vad jag +vill veta. Det är bra, och det är nog. + +Han vände sig till Mademoiselle de La Feuillade, som hade släppt hans +hand. + +-- Tillåt mig att tacka er, Mademoiselle. Ert unga, oskyldiga hjärtas +slag har utan tvivel dräpt det onda i mitt öde. Nu kan jag ju ha lov att +se en strålande framtid i möte -- inte sant? + +Edmée smålog under hans menande blick och drog sig tillbaka med en lätt +reverens. -- Jag antar, herr general, parerade hon skickligt, att ni +själv avgjorde, vilken framtid ni kunde ha rätt att se till mötes, redan +för ett år sedan -- den 18 Brumaire. + +-- Bravo, Mademoiselle de La Feuillade! ropade Eugène de Beauharnais och +klappade skrattande i händerna. -- Mannens kraft spår hans öde. + +Förste Konsuln vände sig om och såg ett ögonblick skarpt på sin styvson. +-- Jag har aldrig sett dig så djupsinnig förr, lille Eugène. Det ser ut, +som om Mademoiselle de La Feuillades esprit hade förmåga att smitta. + +Förste Konsuln vände sig om på klacken och gick ut ur rummet. + +En stund därefter, då damerna toga avsked och beredde sig att gå, kom +Bonaparte igen för ett par ögonblick. Han skämtade muntert och tryckte +deras händer till farväl. Då Mademoiselle de La Feuillade kom i vagnen, +märkte Madame Junot, hur blek och ansträngd hon såg ut. Hon skrattade: + +-- Å, min vän -- du är icke van vid stora världen ännu! Hon rätade på +sig med en sjuttonårig världsdams hela överlägsenhet. -- Att en +_frukost_ så kan taga på dig! + +Edmée svarade icke. Hon knöt krampaktigt handen om den smala pappersbit, +hon bar instucken i sin handske. Med Förste Konsulns hastiga, nästan +oläsliga handskrift stod där: »Jag kommer i afton klockan elva. Var +beredd! Intet kan hindra mig.» + + +Inne i sitt sovrum, längst borta på gaveln av det gamla huset i Rue de +Bac, satt Edmée de La Feuillade. Det var ett stort, gammaldags gemak med +präktiga takmålningar av Boucher föreställande Aurora på sin gyllene +char, omfladdrad av amoriner. Aurora liknade starkt hertiginnan av +Châteauroux. Möblerna -- de voro för resten ej särdeles många tack vare +revolutionens plundringar och »_agiotage_» -- voro i praktfull Louis +XV-stil med mycken förgyllning och överdrag i pärlgrått, starkt +glänsande siden. Väggarna, avdelade i fält, voro också pärlgrå, sparsamt +behängda med små tavlor, mest sirliga herdestycken. Mellan fönstren var +en stor, oval spegel med bred, gyllene ram -- starkt snirklad: ovantill +pryddes den av ett par amoriner, som höllo en enorm, femuddig krona. +Väggen mittemot upptogs av en bred himmelssäng, också starkt förgylld, +draperad med ljusblått brokad. + +Edmée bar en slags hemmadräkt av gulaktigt, mjukt siden. Den föll löst +över bröstet som en tunika och sammanhölls blott över skuldrorna med +stora kaméer. På fötterna hade hon ett par sandalaktiga brodequin'er. +Över det vårdslöst uppsatta håret hade hon kastat en gammal praktfull +_point d'Angleterre_, som hon fäst under hakan -- à la Pompadour -- så +att den helt skylde hennes nakna hals. Hon satt vid det stora, avlånga +bordet mitt i rummet och stödde armarna mot den mörka skivan av +florentinsk mosaik; ansiktet vilade i händerna. Klockan fattades +några minuter i elva. Hon kände sig till mods nästan som en +medeltidsförbryterska, väntande den hemliga rättens män. Hon visste, +att han _skulle_ komma; hon visste, att hans vilja motstod intet, +varken lås eller riglar. Hon väntade honom, som Semele väntade Zeus -- +hon höll sig för ögonen för att icke bländas av gudens dödsbringande +åsyn. + +Vad som föregick i det övriga huset, visste hon icke och brydde sig icke +heller därom. Då hon strax efter middagen kommit hem från Junots, hade +hon, efter att flyktigt ha hälsat på sin tant, strax gått in i sina rum +och sedan icke lämnat dem. De hade för denna afton avtalat att gå i +Feydeauteatern tillsammans med Caseaux' för att se Madame de St. Aubin i +ett nytt stycke, men då Madame de Châteauneuf skickade bud och bad henne +göra sig i ordning, lät hon svara, att hon var trött sedan frukosten i +Tuilerierna och icke orkade mera. Ett ögonblick hade hon i sin ångest +tänkt på att följa med -- men vad kunde det tjäna till? Blott väcka hans +missnöje, och det var hon i sitt innersta hjärta tusen gånger mera rädd +för än detta farliga, underbara obekanta, som hon visste skulle träda in +i hennes liv på samma gång som han -- ensam, stark -- trädde in över +hennes tröskel. Hon hörde sin fasters vagn rulla över gården. Sedan dess +-- det var länge sedan -- hade hon suttit, som hon satt nu, orörlig, +väntande. + +Alla vaxljusen i den stora kronan över hennes huvud voro tända -- de +brände stilla i rummets varma, rena luft. Pendylen på kamingesimsen +mellan de femarmade ljusstakarna slog elva -- långsamt med späda, fint +silverklingande slag. Det gick en lätt skälvning genom henne, men hon +rörde sig icke. + +Plötsligt gick dörren upp bakom henne -- hon hörde den låsas igen, +försiktigt, men brådskande. Därpå ett par hastiga, bestämda steg över +golvet, och hon kände sig bakifrån gripen om huvudet av ett par starka, +kalla händer. + +-- Äntligen, viskade han. + +Hon svarade intet, hon gjorde icke motstånd -- han var hennes herre. + + + + +XIII. + + L'Empereur disait que Duroc seul avait en son intimité + et possédé son entière conflance. + + Memorial de Ste Hélène. + + Chez lui _parler_ est le premier besoin... + + _L'abbé de Pradt_ (sur Napoléon). + + +Edmée hade uppbjudit hela sitt skarpsinne för att finna utväg att +obemärkt kunna träffa sin älskare. Bonaparte hade bett henne därom, +befallt henne att vara försiktig. Han var alltid rädd för, till och med +när det blott gällde en övergående kapris och under det Direktoriets +lössluppenhet var i sitt högsta flor, att någon skulle få minsta aning +om hans intima affärer; nu då det var fråga om den unga, högborna +flicka, han älskade så uppriktigt och häftigt, och som han på fullt +allvar ville binda vid sin framtid, var han dubbelt noga. Att oftare +träffas i Rue du Bac kunde det ej vara tal om -- det var ett himlens +under, att det kunnat gå så lyckligt _en_ gång. Nej, Edmée måste komma +till honom, till Tuilerierna. + +Genom en tillfällighet hade Edmée upptäckt, att i rummet näst intill +hennes sängkammare, som Valentine bebodde, fanns -- med ingång från ett +gammalt väggfast skåp -- en liten hemlig trappa, vilken därifrån gick +direkt ner i parken och mynnade ut i ett tätt buskage invid gaveln. Den +var av trä och förfärligt brant. Förmodligen hade den en gång blivit +tillbyggd för att tjäna i ungefär samma ändamål, vartill hon ville +begagna den. Efter revolutionen hade dess tillvaro fallit i glömska; +säkert var åtminstone, att Madame de Châteauneuf, som dessutom efter +sitt fall sällan eller aldrig mera kom en trappa upp, icke kände till +den. Utom en gammal hushållerska, som varit Louis' amma, och som +terrorismen nästan skrämt från vettet, voro Edmée och Valentine de enda, +som nu bebodde våningen ovanpå, vilken alltså till största delen stod +öde. Madame de Châteauneuf fordrade -- isynnerhet nu -- många tjänare +omkring sig, och egoistisk som hon var, fann hon, att det störde henne +minst, att Edmée bodde däruppe. + +Genom denna trappa, som naturligtvis var ytterst förfallen och full av +smuts och spindelväv, kunde alltså Mademoiselle de La Feuillade +fullständigt obemärkt komma ned i trädgården, och under dessa mörka +nätter kunde icke heller någon från huset se henne, när hon längs med +plankverket smög sig fram till gatan, där Förste Konsulns betrodde +kammartjänare, Constant, var natt mellan elva och tolv stod posterad i +ett slags gammalt, förfallet lusthus strax innanför trädgårdsluckan, +vartill han vetat att förskaffa sig en nyckel. Han och Valentine voro de +enda, som det varit nödvändigt att inviga i förhållandet. I Tuilerierna +visste nog Förste Konsulns närmaste omgivning, att han nästan var natt, +från början av Frimaire, mottog besök av en dam, så väl maskerad och +tätt beslöjad, att det icke var möjligt att försöka ens en gissning på, +vem det kunde vara. Man antog på måfå, att det var operasångerskan +Madame Branchue; general Bonaparte hade ofta haft dylika lösa +förbindelser och alltid dolt dem väl. Icke ens Duroc, som dock på visst +sätt måste vara med i hemligheten, eftersom Edmée alltid fördes in genom +den ingång, vilken från terrassen förde in i hans våning i +rez-de-chausséen, omedelbart under Förste Konsulns, visste, _vem_ damen +var. Ännu mindre var det någon annan, till och med i deras allra +närmaste umgänge, som i sina vildaste drömmar kunde ana, att den stolta +och tillbakadragna Edmée de La Feuillade, dotter av en genomrojalistisk +och högförnäm släkt, och som sedan sin första barndom varit bestämd till +Louis de Châteauneufs brud, var Bonapartes älskarinna. Hon umgicks i +Tuilerierna -- det var sant; hon var där både på de stora middagarna var +quintidi och på mindre, förtroliga frukostar och soaréer, men det var +redan fallet med så många rojalister; och hela världen visste dessutom, +att familjen de Châteauneuf så gott som förklarat sig för det nya +systemet och genom Talleyrand stod regeringen nära. Om hon också blev +inbjuden på Förste Konsulns särskilda befallning -- och det påstod man +-- så föreföll icke heller det någon så underligt: han började redan då +märkbart favorisera Faubourg St. Germain på revolutionsfamiljernas +bekostnad, och det var blott naturligt, att han ville utmärka den +frånvarande diplomatens brud, då dennes mor, som bekant, ej i vinter +deltog i sällskapslivet. Han dolde icke sin beundran för henne, men dels +delades den av så många, dels visste man, att han hade en italienares +heta och oförställda glädje över skönheten, var han fann den -- och +Edmée de La Feuillade begynte vid denna tid mera än någonsin förr göra +sig bemärkt för sin stora och sällsynta skönhet. + +Det förekom således aldrig någon särdeles påfallande, att han, när hon i +sin ljusgröna dräkt -- som Madame Récamier hade lancerat den vita +färgen, hade Edmée hårdnackat adopterat den gröna -- med sin egendomligt +fria, kungliga hållning, långsamt trädde in i Madame Bonapartes salong, +att han då vanligen avbröt sitt samtal för att med blicken följa alla +hennes rörelser. + +-- Marie-Antoinette, sade han en gång entusiastiskt till Talleyrand, som +han för ögonblicket talade med, såg ej mera drottninglik ut, när hon i +Versailles, i spetsen för sitt hov, trädde in i Spegelsalen för att +mottaga kejsaren, sin broder. + +Talleyrand mönstrade henne, där hon hälsande skred fram under +ljuskronorna. -- Hon blir en ambassadris, som man kan låta underhandla +med kungar, svarade han. + +Förste Konsuln öppnade munnen liksom för att säga något. Så smålog han +och vände sig tvärt om utan att svara. + + +Det var en snöig, kall natt mellan den 2 och 3 Nivôse (år IX). Edmée +hade, ledsagad av Constant, lyckligt smugit sig in genom gallerporten +vid _Pont National_, och från terrassen in i Durocs våning, varifrån en +vindeltrappa förde direkt upp i kammartjänarens rum vid sidan av +Bonapartes sängkammare. Förste Konsuln bebodde den del av slottet, som, +byggt av Catharina av Medici och Henri IV, låg emellan _Pavillon de +l'Horloge_ och Florapaviljongen; under konungadömet kallades den »Hans +Majestäts vintervåning» och bestod -- utom av kammartjänarens redan +nämnda rum -- av en sängkammare (den samma kungarna av huset Bourbon +begagnat) och ett bibliotek, varifrån förde en dörr till »Kungens stora +kabinett». Sålunda stodo hans privatrum i direkt förbindelse med den +egentliga statvåningen, vilken, från den mäktiga »_Salle des +Cent-Suisses_» i ur-paviljongen, genom flera salonger sträckte sig ända +till och med Dianagalleriet, som gränsade upp till Florapaviljongen, och +vilka alla -- i motsats till den enskilda våningen -- hade fönster åt +gården. + +I Constants kammare kastade hon sin våta kappa och slöja och gick +därefter hastigt -- utan tvekan -- allena in i Förste Konsulns +sängkammare. Här behövde hon aldrig frukta att bli överraskad, ty efter +klockan elva om aftonen tordes aldrig någon utan särskild kallelse sätta +sin fot där. Den stod efter denna tid till Mademoiselle de La Feuillades +disposition; det kunde nämligen hända, att hon timvis, då han var +upptagen av arbete, kunde få vänta på honom. + +Ljusen voro tända som vanligt, och eld brann i kaminen. Bonaparte steg +ofta upp mitt i natten, och han fordrade, att rummet alltid skulle vara +varmt. Edmée gick fram och rörde bland vedträden, under det hon på samma +gång lyssnade efter, om han kunde vara i biblioteket, vilket han använde +till arbetsrum. Då hon emellertid icke kunde förnimma något ljud, vågade +hon försiktigt glänta på dörren. _Där_ var ingen -- men inifrån »Kungens +stora kabinett», där hon visste, att man brukade hålla ministerråd, +hördes däremot röster i ivrigt samtal. Hon stod stilla ett ögonblick -- +suckade, och gick fram till en spegel för att rätta på sin klädsel. Hon +hade ätit middag i hôtel de Périgord och hade, när hon kom hem därifrån +och skilts från sin tant, blott gått rakt igenom sina rum och nedför den +hemliga trappan, utan att ge sig tid att förändra det minsta vid sin +dräkt, utan att ens taga ytterkängor på. Också bar hon nu en toalett, +som minst av allt ägnade sig för promenader en vinterafton -- en robe av +Valenciennesspetsar ovanpå en ljusgrön underklänning, och över pannan +ett diadem av smaragder och pärlor. + +Hon drog klänningen upp framtill och såg ned på sina skor, de voro +genomvåta och fläckiga. Ännu hördes stämmorna lika ivriga därinne -- det +kunde vara länge! Hon började gå fram och tillbaka på golvet -- stampade +en smula för att hålla värme i sina stackars våta, förfrusna fötter. +Till slut kunde hon ej uthärda längre, klockan var ej mer än tre kvart +på tolv, hon kröp ihop i den stora stolen vid kaminen, tog skor och +strumpor av och drog fötterna upp under sina kjolar. Medan hon satt så, +smög dagens trötthet sig över henne, och lullad av det otydliga bullret +av rösterna, som stego och sjönko därinne, föll hon efter ett par +minuter i sömn. + +Hon sov redan så hårt, att hon icke märkte det, då dörren en liten stund +därefter öppnades, och Förste Konsuln åtföljd av Duroc, hastigt kom in. + +I samma ögonblick Bonaparte trädde över tröskeln, såg han henne. Han +vände sig hastigt om, som för att slå dörren igen för Duroc. Men det var +för sent -- han hade redan både sett och känt igen henne. + +Som ett trött barn, med handen under kinden, satt hon uppkrupen i stolen +-- den ena bara foten hängde nedanför kjortelfållen. I sin lätta, fina +dräkt med det uddiga, kronliknande diademet om pannan, närmast belyst av +det röda eldskenet, liknade hon en sagornas prinsessa, som gått vilse i +vinternatten och förirrat sig hit. + +De båda männen stodo ett ögonblick stilla framför henne. Så vände +Bonaparte litet på huvudet och såg från sidan på sin adjutant; hans +ansikte hade ett uttryck av på en gång tillfredsställd, triumferande +stolthet och brydd, förlägen skygghet. Duroc förstod ögonblickligen +alltsammans -- han böjde sig ned och tog sakta upp en av de små +genomvåta silkesskorna. + +-- Den stackars lilla prinsessan, sade han nästan ömt, med en ton, vari +icke spårades en skymt av ringaktning eller löje. Hon har slitit bra ont +för att komma till sin vän! + +Förste Konsulns ögon blevo plötsligt fulla av tårar, han omfamnade +Duroc. + +-- Gå min vän, min _bäste_ vän... Låt mig väcka henne, hon får ej veta, +att du har sett henne. Det kunde skrämma min lilla stolta väninna. + +Duroc tryckte hans hand och höjde blicken uppåt. Han gick tyst ut. + + +Förste Konsuln sov sedan den 18 Brumaire sällan längre än ett par, tre, +timmar om natten. Ljusen brände alltid i hans kabinett liksom elden i +kaminen, och på ett litet bord blev om aftonen insatt en flaska vin, +frukt och en kall pastej. + +Klockan var nu nära fyra på morgonen; en smula blek i skenet av de snart +nerbrända ljusen, reste sig Mademoiselle de La Feuillade från bordet, +där hon ett ögonblick tagit plats. Förste Konsuln räckte henne glaset +med Champagne. + +-- Drick, min drottning! Du är ju så blek som kungens liljor, se nu om +kungens vin kan krya upp dig. Jag dricker det till ära för dig och +Frankrike! Han gjorde en liten grimas, i det han tömde sitt glas. Det +smakar gott, men... + +-- Du föredrar dock din Chambertin med vatten, skrattade Edmée. Hon stod +redan framför spegeln och försökte fästa slöjan. + +-- Ja, jag har inte ancien régimes traditioner i den vägen. Men _du_! +Drick ut... Se, hur dina ögon stråla, hur du småler och rodnar redan i +den mörka, trista morgonen till en arbetsdag, som begynner. Förlåt, +Madame, för _dig_ är det ju en fest- och älskogsdag, som _slutar_! +Å, du är århundradets äkta barn, Edmée, som ditt gyllne älsklingsvin är +århundradets eget vin: Regentens, Louis XV:s och Marie-Antoinettes! Med +dig har hela det gamla Frankrike kommit till mig, i dig förstår jag och +älskar det. + +Hon gick bakom hans stol, där han självsvåldigt satt tillbakalutad med +armen hängande över stolsryggen, och lade lätt sin hand på hans skuldra. + +-- Du talar om mörka, trista morgnar, om en arbetsdag, som begynner. +-- Hon log skälmskt, glad under hans ömma, dröjande blick. -- Och Förste +Konsuln börjar den med Champagne och komplimanger! Liknar det honom? + +-- För mig äro alla dygnets timmar lika, som du nog vet. Jag har samma +humör, när man väcker mig klockan två på morgonen, som när jag reser mig +från en galamiddag klockan åtta. + +-- Alltså, när jag ser dig i afton på operan -- du lovar ju att komma? +så skall du vara i samma stämning som nu! + +-- När jag ser _dig_, är jag glad. Du är glädjen själv... Nej, det låter +så djupsinnigt, så abstrakt, och du är allt annat än abstrakt. Men se +dig själv i spegeln, som du står där! Vet du av, att det är tusen +stjärnors ljus i dina ögon under slöjan och all jordens värme i din +knutna hand? Och under din vida kappa -- hon öppnade den hastigt, på +lek, som ett par stora vingar, och slog den lika hastigt om sig igen -- +har du skönhet, lyx, dårskap, lycka och härlig vila åt den, som älskar +dig. + +-- Låt mig gå, min vän. Gryningen begynner, där kommer folk på bron... +Och -- det lät litet blygt, men oändligt ömt: du behöver visst ro. + +-- _Ro_! -- Han smålog. -- Tror du jag vill ha ro? Det hoppas jag till +Gud, jag inte får på många år ännu! Nej, stanna Edmée... Det är något +jag ville säga dig... -- Han smålog, klämde hennes hand, såg ned och +letade efter en förevändning att hålla henne kvar. + +Hon visste, att när han var i det lynnet, tyckte han om att prata, och +när han en gång började, höll han icke så snart upp. Av allt i världen +var hon mest stolt över, att han så gärna talade med _henne_. Och han +talade med henne om allt: sitt arbete, sina planer, sina högtflygande, +fantastiska drömmar; han lade icke band på sig, han tänkte högt och +visade, att han njöt av att se detta lilla, allvarliga ansikte, som i +sitt växlande uttryck följde vart hans ord, dessa strålande, skiftande +ögon, som _hörde_. Omedelbart kände han, att var fiber i hennes själ +sympatiserade med hans, att hon, under hans inflytande, såg med hans +ögon och förstod med hans hjärna. + +-- Har du då intet nytt att säga mig?... Något om dina vänner, +chouanerna, som Fouché så gärna underhåller mig med? Eller om ditt gamla +ideal, »vi med Guds nåde»? + +-- Har han skrivit igen? frågade hon hastigt. + +-- Nej, gudskelov! Jag svarade honom då tydligt nog i somras. Nu går +Fouché bara och väntar på, att _han_ skall svara _mig_! + +Edmée hade åter satt sig ned -- intresserad -- och lät honom knäppa upp +kappan. Den föll tillbaka över stolskarmen, och med sitt vita +silkesfoder bildade den en skimrande bakgrund till hennes lätta dräkt. +Slöjan slog hon själv från pannan -- den hängde löst, som en spansk +mantilla, över det något oordnade håret. Utan att längre tänka på tiden, +som gick, slog hon sig ännu en gång till ro. + +-- Den klenmodiga Joséphine, återtog Förste Konsuln efter en stund, utan +övergång, liksom driven av en tankeförbindelse. Hon lever i ångest, att +jag skall stiga för högt, för att kanske en gång falla lika djupt. Hon +tror -- det gick ett obeskrivligt leende över Bonapartes ansikte, där +han nu, i gott humör, gick fram och tillbaka på golvet och snurrade +snusdosan mellan fingrarna -- hon tror och _önskar_ att jag skall +bekväma mig till att återkalla Bourbonerna! Det är icke längesedan hon +nästan låg på knä för mig för att beveka mig. Kan du begripa -- han +stannade framför Edmée -- hur i all världen man kan finna på att fordra +något så onaturligt av mig -- något så _dumt_? Det nya Frankrike, det, +som jag redan nu, monumentalt och praktfullt, ser resa sig ur +revolutionens blod och spillror -- det är _mitt_ verk! Och så begär man, +att jag skall bygga och smycka mitt hus, för att andra skola driva mig +därur och komma och bo där i mitt ställe. Man inbillar sig, att jag kan +avspisas med en konnetabelvärja, ett hertigdöme -- jag! »Den mäktigaste +undersåte!» En undersåte är aldrig _nog_ mäktig. Nej, råder man över en +krona -- han förde ovillkorligt handen till sin tinning -- sätter man +den på sitt eget huvud, och ve den, som rör därvid!... -- Han gick ett +par slag fram och tillbaka med händerna på ryggen och sänkt huvud; hon +såg det stolta, inåtvända leendet på hans läppar, och hennes hjärta +bävade ånyo av fröjd över att vara hans intimaste förtrogna. -- Min bana +är rätt vacker, jag medger det, men den är långt ifrån fullbordad. +Emellertid, nu har jag då kommit så långt som till Tuilerierna... Det +gäller att stanna här! + +Han såg upp och mötte Edmées ömma, stolta blick. Emot sin vana skrattade +han högt: + +-- Nå, Mademoiselle de La Feuillade -- kan du märka några rojalistiska +förnimmelser, när du nu ligger i Louis XIV:s säng? Drömmer du någon gång +om ditt legitima ideal med gikt och sammetsstövlar? + +Edmée satt framåtlutad med bägge armarna på bordet. Hon smålog, skakade +på huvudet och såg glad upp till honom. + +-- Tala mer... Hur kan det vara, min vän, att du värdigas tala med mig? +Du, tillade hon blygt, som nästan aldrig bryr dig om att tala med damer +-- inte ens med Madame de Staël. + +-- Madame de Staël! -- Han smålog. + +-- Ja... Å, du skulle blott riktigt veta, hur okunnig jag är! Du, som +jag vet håller så strängt på kunskaper. -- Hon såg frågande upp, litet +ängsligt. + +-- Hos _män_. -- Han böjde sig ned och kysste flyktigt hennes skuldra. +-- Hos kvinnor -- Gud bevare oss väl! + +Hon skakade otåligt på huvudet utan att låta sig övertyga: -- Jag kan +ingenting, rakt ingenting, min uppfostran blev avbruten, innan jag var +tio år. Jag tror aldrig, att jag har läst någon annan bok i sammanhang +än »Télémaque», och så en gammal dagbok från Frondekriget, som jag fann +hemma på les Fougères, och som en av mina förfäder hade skrivit... + +-- Och _det_ intresserade dig? + +-- Å -- hon drog djupt efter andan och slöt till ögonen, med handen mot +hjärtat. -- Jag tyckte att mitt liv var värdelöst, för det jag inte fått +leva under den tiden! Som jag har avundats den stora Mademoiselle +utanför Orléans och Anna de Longueville, som hade prinsen av Condé till +broder och en älskare som Monsieur de La Rochefoucauld! Nu avundas jag +ingen mera. + +-- Inte ens Madame Bonaparte? + +Edmée rodnade och slog i sin vrede så häftigt ut med handen, att hon +stötte till glaset och vinet flöt över bordet. -- Nej, sade hon stolt, +lika litet som det ett ögonblick föll Madame de Longueville in att +avundas Markisinnan de La Rochefoucauld. Hon hade kärlek, äventyr, faror +och ära, därtill ett ädelt och furstligt namn, så länge hon levde. Och +dö kan man, när man själv vill. + +-- Du är, som jag säger, en drottning, ropade han eldigt, hänförd av +hennes flammande ögon och stolta min. Jag har en gång hört en historia +om en de La Feuillade, som för sin förvägenhets skull en natt blev Anne +d'Autriches älskare och dagen därpå mördades av kardinalens och kungens +folk. Du har hans blod i ådrorna! Å -- han talade nästan hårt -- ett +stort namn, det är dock en härlig sak, ett präktigt ryggstöd. + +-- Som om något namn vore större än ditt! + +-- Det _blir_ kanske... kanske... Han stod och såg in i ljuset på bordet +med klara, sammandragna ögon. Så vände han sig om och sade plötsligt +muntert: + +-- Apropos namn! I kväll skall man se hela Faubourg St. Germain på +operan -- i kväll håller ingen sig borta! Själva Madame Royale, vore hon +här, kunde nog icke motstå att exponera en toalett i en loge i afton. + +-- Du kommer ju _säkert_? -- Hon hade rest sig upp, plötsligt ivrig att +komma bort. + +-- Ja. Fastän Gud vet, hur jag skall få tid till det! + +-- Å, var gång jag ser dig offentligt, med adjutanter och eskort, när +jag ser folket applådera och resa sig på tå och ropa: »Leve Förste +Konsuln», så... Å, det är så berusande, jag kan inte säga dig, vad jag +känner! + +-- Jag kan _se_ dig. Du rodnar, du slår ned ögonen, du är rädd, att +någon i din blick skall läsa din hemliga lycka... + +-- Jag! Å, du känner mig icke. Nej, jag reser mig tvärtom upp, där jag +sitter, jag småler och nickar till alla, och jag viskar för mig själv: +»Leve Förste Konsuln!» Och som jag säger det, knäpper jag i all +hemlighet mina händer hårt ihop, och jag ber så innerligt, att Gud skall +taga alla dessa önskningar på allvar, att du skall _leva_... + +Småleende, rörd, lyfte Bonaparte hennes huvud med sin ena hand och lade +den andra över hennes strålande, plötsligt tårfyllda ögon. + +-- Farväl, Edmée. Gå nu. Om sexton timmar skall jag se dig igen. Sov +ända till middag, kläd dig fin, roa dig, var glad, tala med många +människor, tänk på mig. + +Hon tog sakta bort hans hand, och leende såg hon honom in i hans leende +ögon. + +-- God natt... God morgon... Å, jag vet icke mer, vad som är dag eller +natt! Jag indelar icke mer min tid efter solen, jag indelar den efter, +när jag ser _dig_... + +-- Om sexton timmar, blir det då dag igen?... + +Hon gick mot dörren. Men med handen på låsvredet vände hon sig om, böjde +sig lätt tillbaka, i det hon med ena handen lyfte slöjan från pannan, +och såg dröjande på honom med sina ömma ögon. + +-- Napoléon! viskade hon tyst, nästan ohörbart. Det var så sällan hon +vågade uttala hans dopnamn, som ingen -- icke ens hans mor -- numera +kallade honom för, men vars egendomliga klang, hon i djupet av sitt +hjärta tillbad. + +I nästa ögonblick var hon utanför dörren. Småleende satte Bonaparte sig +till skrivbordet och öppnade strax sin stora portfölj. + + + + +XIV. + + ... »Ah, Sire (a dit alors quelqu'un) la vertu + et la puissance du géant tenaient à un seul cheveu arraché, + et si le cheveu vital de la France devait être Napoléon!» + + _Memorial de Ste Helène._ + + +På aftonen den 3 Nivôse år IX (den 24 december 1800) hade Konsulatets +societet, som blott nödtvunget och motvilligt rättade sig efter +Republikens institutioner och, så fort tillfälle blott gavs, ostentativt +reagerade mot dess traditioner, mangrant infunnit sig på operan för att +denna första julafton i det nya århundradet höra Haydns »Skapelsen», som +för första gången gavs i Paris. Längs logekanterna sutto redan damerna, +väntande tillbakalutade i fåtöljerna, med juveldiademer på grekiska +frisyrer och cachemirsschalar artistiskt draperade över halvnakna +byster. _Alla_ voro de där -- Madame de Staël, Madame de Contades, +Madame Récamier, Madame Tallien, Madame Hamelin -- de, som givit glans +åt det gamla hovet, åt »Coblentz» och åt Direktoriet, och som ännu +försökte rivalisera med Förste Konsulns systrar och Konsulatets +uppstigande unga stjärnor. Madame Bacciocchi var där med gyllene +lagerkrans om pannan och guldbroderad purpurschal, som påminde om en +romersk imperatorsmantel. Hon höll missnöjd ögonen riktade på +»Paulette», som nu, åtföljd av flera herrar -- däribland hennes +_cavaliere servante_ för ögonblicket, Auguste de Montaigu -- trädde in i +sin loge. Madame Leclerc var i rosenfärgad underklänning med överdräkt +av sällsynt _point d'Argentan_. Hon hade i håret en krans av stora, +skära rosor och inga andra smycken än pärlor på armarna och om halsen. +I denna enkla, flicklika dräkt var hon förtjusande -- salens alla +lornjetter voro vända mot henne, där hon nu, småleende till höger och +vänster, långsamt, graciöst, sjönk ned på sin plats. + +Madame de Châteauneuf kom sent, åtföljd av sin nièce och den gamle +markisen av Caulaincourt. De hälsade strax över till Madame Permon och +Laurette Junot, som hade logen över konsulernas. Mademoiselle de La +Feuillade, som efter deras möte om natten, säkert väntade att åtminstone +ett par ögonblick träffa Förste Konsuln, var strålande i en ny dräkt av +mattblått silke, rikt broderad med guldblad och blommor i ljus rosa. +Över pannan satt ett uddigt diadem, prytt med safirer och vinlöv i guld, +vilket, så nära som det blott gick an, till formen liknade en +hertigkrona; kring den yppiga, bara halsen och högt upp på de vita, +fasta armarna slöto sig fint, efter antiken arbetade guldsmycken. Mer än +någonsin liknade hon en renaissancedrottning, då hon, i samma ögonblick +orkestern intonerade ouvertyren, högrest trädde fram till logekanten. + +Man hade knappt spelat de trettio första takterna, förrän publiken +skrämdes upp vid ljudet av en stark knall -- nästan som av ett +kanonskott. Folk vände sig om och reste sig upp från sina platser; från +parkett bredde sig över hela salen upp emot logerna en stigande bölja av +viskningar och utrop -- ingen hörde mera på Garat och Madame +Barbier-Walbonne, som från scenen fortforo att sjunga det högtidliga +oratoriet. + +-- Men vad står på? viskade den alltid nervösa Madame de Châteauneuf. +Armand -- hon vände sig till den unge Caulaincourt, som nyss kommit in +-- hör då efter, vad det kan vara. + +Den unge mannen reste sig upp, och i det han böjde sig ned över Edmée, +som satt framför honom, sade han lågt: + +-- Detta påminner om den 18 Vendémiaire. + +Edmée kände, hur hennes hjärta plötsligt liksom stod stilla, och hon +blev kall och styv över hela kroppen. Hon slöt ögonen och grep +krampaktigt fatt om logekanten. + +I detta ögonblick kom general Junot brådskande in i logen mitt emot, och +med höjd stämma ropade kommendanten av Paris ut över salen: + +-- Förste Konsuln har varit utsatt för ett nytt terroristiskt attentat +på vägen hit i _Rue St. Nicaise_. Blott som genom ett underverk har han +blivit räddad! + +Medan han ännu talade, öppnades dörren till konsularlogen, omedelbart +under Junots. Förste Konsuln trädde in, åtföljd av Lannes, Lauriston, +Berthier och Duroc. + +I och med detsamma man fick öga på honom, reste sig huset som en man; +och medan kvinnorna gräto och skrattade, viftade med näsdukar och +schalar och räckte armarna ut mot honom, bröt det ut ett så våldsamt, +larmande jubel, att väggarna i den stora Operan skakades och musiken +helt överröstades. + +Bonaparte lyfte handen och hälsade flyktigt ut mot mängden. Han var +blek, men fullkomligt fattad, liksom alla hans följeslagare. Det var i +hans ansikte ett sådant uttryck av återhållen vrede, av otålighet och +leda, att det ej ens vek för denna entusiastiska hyllning. + +Edmée hade vacklande rest sig upp och stod nu upprätt, stödd mot sin +stol. Hon var dödsblek och hennes ögon, vitt uppspärrade, nästan stela, +hängde vid hans ansikte i tiggande ångest. Han hade i detta ögonblick +icke tanke för henne, mindes ej ens, att hon fanns där -- hela hans själ +var full av hatfullt raseri mot mördarna. Hans läppar darrade i vrede, +man såg, att han hade svårt för att icke strax bryta ut i ord. + +Nu trädde Madame Bonaparte och Mademoiselle de Beauharnais in i logen, +tillika med Madame Murat. Ryktet flög redan genom salen om huru de blott +genom ett tillfälligt dröjsmål -- Madame Bonaparte hade i sista +ögonblicket bestämt sig för att byta om schal -- blivit räddade från +explosionen. Hortense hade blivit lätt sårad i halsen, spetsslöjan, som +hon i hast svept om sig, var färgad av blod. Folk såg det, och ropen och +handklappningarna började på nytt. Madame Bonaparte var i en sådan +sinnesrörelse, att hon strax nästan sjönk ned i fåtöljen; hon storgrät, +i det hon matt viftade med händerna utåt salen. + +Förste Konsuln stannade blott ett par ögonblick. I det han gick, vände +han sig ännu en gång om i logens bakgrund och mötte en sekund Edmées +tiggande, ångestfulla blick. Med en hastig rörelse, snabb som en tanke, +och blott bemärkt av henne, förde han handen upp och tryckte lätt +fingret mot sina läppar. Hans blick vidgade sig och ljusnade en kort +sekund. Hon böjde sig fram -- tacksamt, betagen, och räckte ovillkorligt +halvt ut armarna. Ingen såg på henne; hela salen var som i yrsel; +högröstade acklamationer följde Förste Konsuln, vilken nu, åtföljd av +sina adjutanter, gick ut ur logen. + +De bägge herrarna Caulaincourt, far och son, hade genast, så snart de +hörde general Junots ord, gått ut för att skaffa närmare underrättelser. +Nu kom markisen in igen. + +-- Mina damer, sade han brådskande, ursäkta, att jag låter Armand allena +följa er tillbaka till Rue du Bac. Man har bett mig om att fara till +Tuilerierna i afton. Den arma Joséphine, nu kan hon behöva att vara +omgiven av sina vänner! + +Edmée lade handen på hans arm: + +-- Å, gudfar -- å... kan ni inte låta mig följa med?... + +-- Men, mitt kära barn... Ja, vad säger ni, Madame? -- Han vände sig +till Madame de Châteauneuf! + +-- Jag vet inte, om det vore passande... Hon tänkte efter: -- men kanske +det är _klokt_. Jag måste medge, att jag nu är till den grad enerverad, +annars skulle jag själv... Ja, ja, tag henne då med. (Armand de +Caulaincourt kom in och berättade, att Madame Junot också ämnade sig +till Tuilerierna.) Men ni ansvarar mig för, att hon blir välkommen! Och +bliv icke för länge borta, min käre markis -- jag kommer till att leva i +feber, innan jag får veta, hur det alltsammans hänger ihop. Glöm +äntligen icke att lyckönska Förste Konsuln och Madame Bonaparte ifrån +mig. Säg dem... + +Hon fortfor att ge instruktioner till markisen och sin nièce. Edmée +hörde henne icke. I det Armand de Caulaincourt hjälpte henne på med +hennes palatine och schal, kom han till att röra vid hennes händer, som +skälvde och voro iskalla. + +-- Men, Mademoiselle de La Feuillade befinner sig icke väl... + +-- Jo, ack jo! -- Edmée tvang sig till att småle. -- Det är blott +förskräckelsen. Det går över, när jag bara kommer ut. + +Utanför Tuilerierna höll redan en hel rad vagnar, och när de genom +trappan i Florapaviljongen blivit införda i Madame Bonapartes våning, +funno de den alldeles full av folk. Där voro konsulerna, ministrarna och +deras damer, Junots, Mortiers, och flera av husets personliga vänner. +Man hade låtit servera te -- som på en vanlig afton efter operan -- och +sällskapet, som hade samlat sig i grupper omkring Madame Bonaparte och +Förste Konsuln, diskuterade häftigt den förfärliga händelsen. + +Madame Bonaparte var alldeles över sig given, nästan förkrossad. Omgiven +av flakoner och luktsalter, satt hon inkrupen i ett soffhörn, +sammanfallen, nedböjd, med ett utseende så förstört, att hon förekom tio +år äldre än vanligt. Hennes vänner hade slagit krets omkring henne, och +där var ingen ände på beskärmelser och beklaganden. Hon såg knappt på +Mademoiselle de La Feuillade, när denna hälsade på henne och framförde +fasterns hälsning. Hon satt med halvslutna ögon och vaggade rysande fram +och tillbaka. Ibland överfölls hon av nervös gråt. + +Strax Edmée trädde in i rummet, hade hennes blick sökt Förste Konsuln. +Där stod han borta vid kaminen, med händerna på ryggen som vanligt, och +talade ivrigt med en herre, som hon icke kände. Så fort hon kunde, sökte +hon närma sig honom. Hon väntade blygt på tillfälle att få hälsa på +honom. Nu stod hon nästan alldeles bakom honom, så att hon kunde +uppfånga vart ord som talades. + +-- Ja, jag, sade den herrn, som hon icke kände -- en mager, nästan +skelettaktig man med sluga, skarpa ögon -- jag går icke ifrån min +mening, att det är folk besoldat av Pitt och pretendenten... + +-- Seså, Fouché! Håll då upp med det pratet om era rojalister, utropade +Bonaparte häftigt. Vilja de nödvändigt göra attentater, skulle de väl +först söka röja _er_ ur vägen, som har så många synder mot dem på ert +samvete! Nej, _jag_ vet, var uslingarna äro att finna -- det är bland +era egna gamla stallbröder, i jakobinernas generalstab. Dessa nidingar +-- lönnmördarna från den 2 september, de, som satt i scen den 31 maj och +Prairial -- jag har alltid hatat dem, nu skall jag veta att straffa +dem... Fouché -- han vände sig till de omkringstående -- skall icke +försöka att vilseleda mig; här är varken tal om chouaner, emigranter, +präster eller adelsmän -- _jag_ känner skurkarna, jag har alltid haft +ett vaksamt öga på dem. Tänk blott på den 18 Vendémiaire! Tänk på +Chevaliers kruttunna och historierna i Brumaire! Behövas flera bevis?... +Å, ingen skall tro, att jag är rädd för att taga ansvaret på mig, nu då +det gäller att döma dem! Vilja representanterna för den nation, som jag +dagligen vågar liv och hälsa för, inte stå mig bi, så skall jag nog veta +att hjälpa mig själv. Så länge jag lever, fruktar jag icke för, att +någon skall våga att ställa _mig_ till ansvar för mina handlingar. +Faller jag -- så äro de förlorade allesammans! För sin egen skull borde +de söka stöd i en lag... + +Han vände sig om och såg plötsligt Edmée bakom sig. Deras ögon möttes. +Hon var mycket blek i sin blåa dräkt, men hennes ögon voro klara och hon +darrade icke. + +-- Ni här, Mademoiselle de La Feuillade! -- Han tog hennes hand, och i +det han ånyo vände sig till polisministern och de andra: + +-- Se här, mina herrar, ett bevis för, att jag har rätt! Mademoiselle de +La Feuillade är, som ni alla veta, i högsta grad aristokrat, i högsta +grad chouan -- han smålog ned emot henne -- och hon har kommit hit i +afton för att betyga mig sin trohet mot Republiken. Inte sant? + +Edmée rodnade djupt under alla dessa mäns blickar. Men hon höjde tappert +sitt huvud och mötte Förste Konsulns blick. + +-- Jo, medborgare-Konsul. -- Detta republikanska tilltal föll plötsligt +naturligt på hennes läppar. -- Min faster, Madame de Châteauneuf, har +sänt mig, tillika med Monsieur de Caulaincourt, för att uttrycka hennes +beklagande och lyckönskan. Ni vet... + +Hon kunde icke fortsätta. Hennes ögon fylldes plötsligt av tårar, och +handen, som ännu vilade i Bonapartes, tryckte krampaktigt hans. Vad hade +hon icke velat giva för att i detta ögonblick få kasta sig i hans armar, +för att få säga honom, vilka kval hon genomgått för hans skull! + +Förste Konsuln gissade hennes rörelse. Han böjde sig hastigt ned och +kysste lugnande hennes hand. + +-- Tack! sade han med sin djupa, allvarliga stämma. Jag skall aldrig +glömma, vad ni har gjort för mig i afton. Ni, en ung flicka, ensam från +hela Faubourg St. Germain... + +-- General, ni glömmer min gudfar, markisen av Caulaincourt, och jag +tror nog, att här också äro flera, som vänta att få hälsa på er. Ni var +nyss så rättvis mot oss, och nu blir ni plötsligt orättvis... + +Förste Konsuln drog hennes arm in under sin och förde henne bort till +den plats, där han såg Madame Junot stå. De talade icke, men deras +blickar vilade i varandra. Han tryckte hennes arm hårt intill sig: -- Du +är modig, Edmée, modig... + +Han såg icke åt det hörn, där Joséphine satt sammansjunken mellan sina +kuddar och flakoner. Med en bugning skildes han från Mademoiselle de La +Feuillade och fortsatte därpå sitt samtal med ministrarna. + + + + +XV. + + ... Mais la règle et le compas, étaient-ils bien faits pour lui? + + _Le Comte de Las Cases_ (de Napoléon). + + »Je suis le maître.» + + Mot réitéré de Napoléon. + + +Så stark Edmée än var, hade hon dock icke kunnat tåla att tillbringa så +gott som en hel natt barfota eller med genomvåta skor utan att ådraga +sig en duktig förkylning, som i förening med sinnesrörelserna och +strapatserna dagen därpå slutade med att göra henne allvarligt sjuk. När +hon sent om natten den 3 Nivòse omsider kom hem från Tuilerierna med +markisen av Caulaincourt, var hon hes och illamående, och upp på +förmiddagen vaknade hon med stark feber. + +Förhållandet mellan Edmée och Madame de Châteauneuf hade efter Louis' +avresa blivit mer och mer kyligt. Madame de Châteauneuf, som numera för +det mesta var fängslad vid sina rum genom det svåra och illa läkta +benbrottet och icke gick ut utan vid särskilt högtidliga tillfällen, +fann, att Edmée alltför egoistiskt begagnade sig av den frihet, hon +själv från början lämnat henne. Sällan eller aldrig tillbragte hon +numera sin tid hos den sjuka; var dag var hon upptagen av +societetsnöjen: teaterbesök, konserter, middagar, baler och tesoaréer, +och blott för formens skull meddelade hon fastern sina planer. Som +oftast var det med den unga Madame Junot hon var tillsammans, mer och +mer sällan med Caseaux' och Madame de Contades. Ibland stannade hon -- +naturligtvis alltid med fasterns formella medgivande -- både dagar och +nätter i kommendanthotellet. Men Madame de Châteauneuf ogillade +isynnerhet, utan att högt våga yttra det, då det ju alltid varit hennes +egen politik, Edmées öppna och förtroliga närmande till det nya »hovet» +i Tuilerierna, och hennes därav följande mer och mer kyliga hållning mot +de gamla vännerna i Faubourg St. Germain. Louis' moder och Talleyrands +väninna hade visserligen velat lära sin nièce att respektera den +bestående makten, men det hade långt ifrån varit hennes mening, att hon +så uppriktigt, med hull och hår, skulle övergå till det läger, hon dock +i sin själ ansåg för fientligt. Emellertid höll hon efter sin vana god +min och behandlade ständigt inför främmande Edmée, som om hon av hjärtat +sanktionerade allt hennes görande och låtande. I vardagslag, mellan fyra +ögon, var hon kall emot henne och behandlade henne med större +likgiltighet än hon egentligen kände. + +Mest bekymrade det dock Madame de Châteauneuf, att Louis så gott som +aldrig i sina brev nämnde kusinen och aldrig skrev till henne. Detta +olyckliga giftermål, vilket hon själv från början, då det var osäkert, +om Mademoiselle de La Feuillade kunde återfå sina gods, gjort allt för +att uppskjuta, och som hon sedan förgäves velat påskynda, ansåg hon nu i +sitt innersta så gott som uppgivet. Louis hade ej efter sin avresa +yttrat sig därom, men på tonen och stämningen i hans brev kunde hon väl +märka, att han ej mera tänkte på sin kusin som sin blivande maka. Edmée +å sin sida utspanade alltid, när modern fått brev från sin son, och med +ett slags skyggt, ödmjukt intresse försökte hon att på omvägar få veta +så mycket som möjligt om honom, utan att precis direkt våga föra +samtalet på honom. + +Medan Edmée var sjuk, lät Madame de Châteauneuf var dag sina lakejer +bära sig uppför trappan och tillbragte en halv timmes tid vid sin nièces +säng. Under ett av dessa besök, vilka i hög grad plågade Edmée, som icke +tålde någon annan än Valentine bredvid sig, berättade hon ouppfordrad, +att Louis i sitt sista brev skrivit, att han ville komma hem på ett par +dagar över nyåret. En nyhet, som strax ökade Edmées feber. + +Själva nyårsdagen var Mademoiselle de La Feuillade mycket sjuk. Hon +hörde, hur det ena ekipaget efter det andra rullade in på gården och +stannade utanför stora trappan, det oupphörliga bullret av +nyårsgratulanternas steg och röster i vestibulen. En och annan av +familjens intimare bekanta gjorde henne en kort visit på hennes rum och +medbragte en liten gåva. För var vagn, som körde in på gården, blev hon +orolig, och bad Valentine genast se efter, om det kunde vara Monsieur de +Châteauneuf, som kom. Hon väntade på honom som i feber. + +Sent på aftonen äntligen kom Louis. Med onaturligt uppskruvad hörsel +hörde hon hans röst redan på trappan, och i ångest bad hon Valentine att +spärra dörren. Nu -- sjuk och svag, som hon var -- hade hon en nästan +panisk skräck för att möta förebråelsen och domen i hans blick. + +Men dagen därpå kunde det icke undgås. Monsieur de Châteauneuf lät +fråga, om Mademoiselle de La Feuillade kände sig frisk nog att taga emot +honom. + +Edmée svarade i förtvivlan strax ja. Hon hade alltsedan hon vaknade om +morgonen övertänkt sin ställning: vad skulle det väl tjäna till att söka +uppskjuta det oundvikliga? + +Madame de Châteauneuf hade velat följa sin son upp till niècen, men han +hade avböjt det. När han trädde in i rummet och såg Edmées lilla ansikte +och stora, heta, ängsliga och trotsiga ögon under den kolossala, +tättslutande spetsmössan, kände han plötsligt, som ett sting i hjärtat, +den starkaste vrede och det ömmaste medlidande han någonsin i sitt liv +känt. Hans rörelse övermannade honom, så att han kom till att darra, och +han stödde sig ett ögonblick mot dörrposten, innan han gick fram till +henne. + +Hon låg tillbakalutad mot sängens kuddar, och i frostdagens klara +solsken såg han, hur blekt och magert hennes ansikte hade blivit. Över +rummet möttes deras ögon med ett uttryck så egendomligt, att till och +med Valentine blev gripen därav och, grannlaga, sakta drog sig undan i +sin fönstersmyg. + +Han fattade sig och gick fram till henne. + +-- Det gör mig ont, min kusin, att se er igen i detta tillstånd, sade +han stelt, utan att taga plats i den stol, Valentine skjutit fram till +honom. + +Edmée låg med nedslagna ögon och plockade på lakanet. Plötsligt såg hon +upp, och det var ett leende på hennes läppar, som förvirrade Louis. + +-- Du beklagar mig. Det har du intet skäl till. Sedan jag såg dig sist, +har livet givit mig det bästa, någon kvinna någonsin har ägt eller +kommer att äga. Därför att du nu händelsevis ser mig sjuk och en smula +matt av febern, tror du... Å, Louis, se i mina ögon, innan du går, och +se, om du finner spår av det, du väntat att finna -- blygsel eller sorg. + +Han höjde långsamt, liksom motvilligt sin blick, och mötte hennes. Den +var strålande och klar, och hennes leende var stolt, nästan högdraget. + +-- Du har ett styvt sinne, min kusin, sade han blott. + +-- Du vill icke tro mig? Gör, som du vill, men det säger jag dig -- hon +reste sig halvt upp i sängen och lyfte handen, liksom till ed -- _intet_ +av det, som hänt mig under dessa två månader, ville jag undvara. Intet, +hör du, icke ens denna feber. + +-- Edmée! -- han rätade sig strängt. -- Du talar ett språk, som minst av +allt anstår en ädelboren kvinna. + +-- Så skulle visst envar säga i ditt ställe -- kanske _alla_ män, utan +undantag. Hon talade nu lugnt, med mild, stilla röst, liksom anginge +hans ord henne icke. -- Men jag _är_ en ädelboren kvinna, och aldrig, +tycker jag, har jag bättre förstått, vad som anstår mig, än nu. Jag vet, +att mitt liv har blivit ett undantag från regeln -- men är då _regeln_ +det högsta du kan tänka dig? + +Louis reste sig. -- Jag vill ej diskutera med en febersjuk flicka. Jag +bad om lov att hälsa på min kusin, emedan det skulle givit anledning +till sladder och kommentarier, om man fått veta, att jag underlåtit det. +Nu har jag gjort min plikt. + +-- Louis! -- Hon reste sig halvt upp i sängen för att hålla honom +tillbaka. -- Säg mig... Du finner det orätt av mig, att jag stannar i +din moders hus? + +Han betänkte sig litet. -- Ja. Och ändå _önskar_ jag det, tillade han +med eftertryck. + +Hon smålog blitt och ömt upp emot honom. -- Å, Louis... Hon räckte honom +bägge händerna, som han dröjande tog i sina. Du är sträng emot mig, och +du har väl rätt till det, men ibland är det, som om du -- och du allena +-- i djupet av din själ _förstod_ mig... + +Han släppte hennes händer och vände sig halvt om. -- _Kanske_ förstår +jag mer än du tror, sade han häftigt. Mitt hjärta blöder för dig, Edmée. +Jag har försökt att döma dig, men när jag vill vara ärlig mot det bästa +hos mig -- _kan_ jag icke. Icke _dig_ -- upprepade han häftigt, liksom +ångrade han redan sina egna ord -- men _honom_! Förstår du då inte din +egen förblindelse? _Du_ älskar -- men _han_!... Vad är du för honom? -- +Han såg, att han plågade och förskräckte henne, och han hade, innan han +trädde in i detta rum, fast föresatt sig att ej mera tala om det, som +aldrig kunde göras gott igen, men nu, när han _såg_ henne, +överväldigades han plötsligt av sin svartsjuka, sin medömkan med henne, +sitt hat mot den andre -- han kunde ej mera återhålla sina ord. + +-- Tror du väl ens, att han anser sig ha några plikter emot dig, när han +en gång upphör att älska dig? Skall han, tror du, skona din ömhet, din +känslighet, ditt rykte? -- Å, jag, som känner honom, för det att mitt +hat gissar honom bättre än de andras beundran -- jag vet, att mänsklig +hänsyn och mänsklig plikt spelar för honom ingen roll. Frankrike är lika +litet för honom som du. Han arbetar, för det han älskar arbetet, han +kämpar, för det han älskar kampen, och hans omättliga själ hungrar efter +äran. Vad är väl du för honom?... Din ras, din stam, din egendomlighet +är honom främmande. Han känner icke, han anar icke den Edmée de La +Feuillade, som är _mig_ så kär, därför att hon -- sådan som hon nu en +gång är -- vuxit sig in i mitt väsens grund. Vad _han_ älskar -- det är +blott det härliga stycke kött och blod du är. Han älskar dig som en +Medici, en Borgia älskade kvinnorna -- korsikanare eller italienare som +han är, främmande för dig och oss alla! + +Edmée reste sig upp, rak i ryggen, och lade sin knutna hand på sängens +kant. -- Gå! sade hon bjudande och betraktade hotande sin kusin. Du +tränger dig in hos mig, när jag ligger sjuk under din moders tak, och +jag tror, att du vill mig väl, och tager emot dig som en syster sin +broder. Gå! Förrän jag vill höra på dina onda ord mot min älskade, +lämnar jag min bädd och går ut av detta hus. Gå... + +Hon föll tillbaka i sängen och skiftade färg så våldsamt, att Valentine +förskräckt kom springande till. + +-- Min Gud, Monsieur Louis, ni tar ju livet av henne. Hämta doktorn... +hon måste åderlåtas igen, strax... Och pigan knuffade honom nästan med +våld ut genom dörren. + +Doktorn förklarade, att Edmée hade nervfeber. I ett par dagar fruktade +de för hennes liv; så blev det bättre. Under denna tid lät Madame +Bonaparte ofta officiellt förhöra sig, hur Mademoiselle de La Feuillade +befann sig. Från Förste Konsuln kommo nästan var natt bud och brev genom +den hemliga trappan. + + +Före sin avresa hade Monsieur de Châteauneuf företräde hos Förste +Konsuln. Bonaparte mottog honom artigt och åhörde med levande intresse +hans framställning av underhandlingarnas gång och Ottos uppfattning av +det engelska kabinettets ställning till de neutrala makterna. Han var så +helt och hållet upptagen av det och gjorde så många intresserade frågor, +att Louis ett ögonblick trodde, att han glömt, vem det var han talade +med. + +Då audiensen var förbi och Monsieur de Châteauneuf skulle gå, tvekade +han, och ett ögonblick stodo de båda männen, öga mot öga mitt för +varandra. Bonaparte gick ett par steg fram emot den andre. + +-- Tala, Monsieur de Châteauneuf, sade han skarpt. Ni vill säga något. + +-- Ja, medborgare-Konsul. Nu är mitt officiella ärende uträttat. Vi äro +bägge franska adelsmän, bägge Republikens tjänare -- i den ena +egenskapen står jag ett steg över er -- i den andra ni en hel del över +mig. Låt oss tala med varandra som två män. + +-- Tala, sade blott Bonaparte ännu en gång med samma hårda uttryck. Hans +blick borrade sig lik en stålklinga in i Louis', som fast mötte den. + +-- General Bonaparte, vad har ni gjort mot min kusin, Mademoiselle de La +Feuillade? + +-- Herr greve de Châteauneuf, har ni någon rätt att fråga? + +-- Ja. + +-- Och om jag icke erkänner denna rätt. Om jag ej önskar, att detta namn +blir nämnt mellan oss?... + +Louis trädde honom så nära, att hans skälvande hand på värjfästet rörde +vid Bonapartes kläder. -- Så kallar jag er en -- en... + +-- Håll, Monsieur de Châteauneuf! Kom ihåg, vem som är den starkaste +här. + +-- Jag har blott alltför länge kommit ihåg det. Och ni har ej heller +varit rädd för att påminna mig därom. + +-- Jag gör det ännu en gång, och för er egen framtids skull, sade +Bonaparte flegmatiskt, med eftertryck. Ni har vid början av detta samtal +försökt att ställa oss lika. _Tror_ ni det? Nej, ni vet så väl som jag, +att jag är _herre_ här. Jag kan icke ställas till ansvar av någon i +detta land. + +-- Vi stå här _man_ mot _man_... -- Blek av vrede drog Louis sin värja +till hälvten ur slidan. + +-- Prat! sade Bonaparte högdraget, och hans fasta, kalla blick sänkte +sig ringaktande ned mot Louis' hand. Ert liv så väl som mitt är statens; +min kärlek är en privatsak, som icke angår någon utom mig själv och +henne, som jag älskar. Vi ha en gång stått man mot man, som ni säger, +i kampen om denna kvinna, och -- med den starkares rätt har jag vunnit +henne. + +-- Ni vill alltså neka mig all satisfaktion... + +-- Jag medger icke en gång, att ni har någon som helst rätt att begära +den. För det första: Mademoiselle de La Feuillade är fri, hon är sin +egen herre; för det andra: jag är -- _den jag är_. Farväl, Monsieur de +Châteauneuf. + +Louis såg honom fast in i ögonen -- hans hand vilade ännu på värjan. + +-- Jag ser, att jag har intet mer här att göra. Republikens chef pockar +inte för intet på sin okränkbarhet. Hans stämma var full av stolt +bitterhet. -- Vi ses alltså först vid Philippi -- som väl en gång skall +komma! + +-- Vid Philippi, Monsieur de Châteauneuf -- han smålog -- skall jag ej +glömma er. Ni är en modig och ärlig fiende -- jag vet åtminstone, var +jag har er! Men kom ihåg: Frankrike behöver oss bägge. + +-- Det har ni ingen orsak att påminna mig om, general. Mina ord gälla +_er_ -- icke er regering. _Ännu_ är det väl skillnad på er och staten! + +Bonaparte log. -- _Ännu_! Ja, _tror_ ni det? + +Med en huvudböjning och en handrörelse avskedade Förste Konsuln +sekreteraren hos Republikens underhandlare i London. + + + + +XVI. + + On croit généralement dans le monde que les premières années + de l'Empereur ont été taciturnes, sombres, moroses; + au contraire -- il était fort gai. + + Mèmorial de Ste Hélène. + + »J'ai foi dans mon étoile!...» + + _Mot de Napoléon._ + + +Första gången Edmée efter sin sjukdom åter visade sig i sällskapslivet, +var på den stora fest, Berthier gav i anledning av freden i Lunéville. +Efter en vink av Förste Konsuln var den arrangerad som kostymbal. + +Mademoiselle de La Feuillade hade valt en dräkt, som visst ingen annan +under denna tid skulle funnit på eller ens ansett rådligt att bära. Hon +var klädd som Anne d'Autriche. Mellan alla dessa grekiska gudinnor och +romerska dygder var hon en strålande, stolt anakronism i silverbrokad +och brabantska spetsar, Över hennes gestalt och hållning låg, då hon +trädde in i salen, hela det gamla hovets styva förnämhet och Frondens +lättsinniga käckhet. + +Det var strax vid balens början. Edmée dansade med Duroc, förklädd till +arabisk scheik, då plötsligt en mörk domino, liten och smärt, trängde +sig emellan henne och hennes kavaljer, som ögonblickligen -- till hennes +stora förvåning -- utan invändning steg till sidan och utan ett ord drog +sig tillbaka. Dominon grep henne hastigt om livet och viskade med en +röst, som hon aldrig _kunde_ misstaga sig på: + +-- Scheiken har högre order från profetens egen mun. Låt oss dansa och +vara glada, drottning Anna! + +De dansade. Det var »_le Monaco_» -- den dans Förste Konsuln dansade +bäst, och som han önskat skulle finnas på programmet. + +Det var trängsel omkring drottning Anna. Hon var en av de masker som +väckte mest uppmärksamhet. Den svarte dominon vek emellertid icke från +hennes sida -- han höll hennes arm fast intill sig och konverserade högt +med henne. + +-- Hur finner Ers Majestät sig egentligen i detta blandade sällskap? De +äro icke alla hovfähiga -- det vet Ers Majestät nog. Ja, jag känner till +och med några, som ha visat sig rätt ohövliga mot kungliga personer. +Kom, låt oss gå! En drottning är skyldig sig själv att hålla sig på +avstånd från sådant folk. Inte sant? -- Han gjorde en rörelse med +handen, som kom några av de närmaste att vika till sidan. + +Drottningen roade sig furstligt åt denna lek; hon kunde blott icke låta +bli att undra, om där då ej var någon, som kände igen hans egendomliga, +sonora stämma och litet avvikande accent. Hon slöt sig närmare intill +honom, och i det de försökte bana sig väg, svarade hon högt: + +-- Louis XIII:s drottning och Louis XIV:s moder har aldrig varit rädd +för rebeller. Jag är Frondens drottning såväl som hovets, och de sturska +engelsmännen har jag gjort mjuka som honungsdeg. Fråga blott Buckingham, +min gode domino, om icke England har böjt sig för Frankrike. + +En ny dans begynte, och de kommo rätt obemärkta in i ett mindre +kabinett. De satte sig i en nymodig, lågryggad kåsös, uppburen av två +förgyllda sfinxer, som bildade höga sidostöd. + +-- Låt oss vara glada, min drottning, viskade han uppsluppet under den +svarta hättan. I dag är jag i ett lysande lynne, och du talar som en +gudinna eller som ett orakel. England har böjt sig för Frankrike, säger +du -- och ändå vet du ej, vad jag fått veta: Pitt har äntligen avgått! +Också _han_ börjar begripa, att det är hopplöst att kämpa mot _mig_. Nu +har jag egentligen bara idioter att göra med -- han smålog övermodigt, +med glädje i ögonen -- dem skall jag nog hålla stången! Georg III har +icke en förnuftig tanke i sitt huvud, Carl IV inte heller; fredsfursten +är en dum räv, prinsen av Brasilien en hare. Czaren, Gustav Adolf, +kronprinsen av Danmark -- de äro alla så förstockade och förblindade, +som blott absoluta furstar ha privilegium på att vara. Drottningen av +Neapel är så rasande, att hon alltid ser rött för ögonen, och stormar på +som en galen märr. Kejsaren och kungen av Preussen äro väl en smula +klokare än de andra, men -- blott _en smula_! Jag skall nog skrämma dem +också från vettet en dag. + +Han sträckte ut sin vita hand, liten och mjuk som en kvinnas och klämde +hårt Edmées. + +-- Vi ha ännu icke druckit på freden i Lunéville, min drottning. Kom! + +Edmée hade icke lust att åter ge sig ut bland alla gästerna, som vart +ögonblick kunde känna igen honom. Hon blev sittande och lutade sig +tillbaka med hakan i vädret. + +-- Drottningen av Frankrike och Navarra dricker icke på sina staters +välgång med vilken okänd domino som helst, sade hon; hon väntar till +Förste Konsuln kommer. Ingen utom han är värdig att stöta sitt glas mot +hennes. + +-- Ers Majestät gör Förste Konsuln alltför stor ära. Betänk dock, vilken +parveny han är! + +Drottning Anna drog sig ännu en gång tillbaka i sitt hörn och såg upp +mot ljuskronan, medan hon långsamt svarade: + +-- Drottningen av Frankrike och Navarra har sett Bonapartes stjärna +stiga. Efter Marengo och Lunéville förstår hon, att han är den, som +skall lyfta den store kungens arv. + +-- Å, Edmée! -- Han brast ut i ett lågt skratt, böjde sig ned och kysste +hennes händer, som vilade i skötet. -- Det klär dig att vara historisk +»ande» -- du blir helt högtidlig därvid, och för dina orakelspråk håller +man på att glömma all drottningens praktfulla, unga skönhet och +silverbrokad och juveler! Det gläder mig, att ditt Majestät ser stjärnan +stiga -- jag tycker nästan, att jag ser det själv! + +De sutto bägge tysta några minuter. De hörde valsen inifrån salen och +skratt och prat och viskningar från människogrupperna omkring dem. + +Han strök tankfullt, smekande hennes hand och sade lågt, plötsligt +allvarligt: + +-- Ser du, Edmée -- om jag inte hade haft min stjärna på himlen och +därtill förstått att räkna bättre än de andra, så att jag lyckats kämpa +mig fram till den första platsen, så skulle jag nu av alla dessa +människor, vilka därinne vänta på Förste Konsulns ankomst som på festens +glanspunkt, varit hatad som en skabbig hund. Stor framgång är det enda, +som förmår människorna att förlåta överlägsenheten. Och till och med +_nu_! Tro aldrig, att jag sitter fast i sadeln, så skicklig ryttare jag +än tror mig om att vara. Förlorar jag blott en gång ett avgörande slag +-- som det vid Marengo till exempel -- du skall få se, hur de skola +falla över mig som en svärm skorpioner över ett lejon. Men varför skulle +jag förlora? -- När man spelar _vingt-et-un_ med Europa på den andra +sidan bordet och sitt öde som insats, så måste man ha förnuft att bli +stående vid tjugu. + +Araben Duroc kom fram i dörren. Han kastade en hastig sidoblick på de +båda i soffan och kom bort till dem. + +-- Ers Majestät tillåter väl? -- Han bugade sig djupt och viskade så ned +mot dominon: -- Det är visst tid att förbereda den officiella entréen. +Berthier är som på nålar. + +Dominon hälsade drottningen och gick. Araben slog sig ned på hans plats. + +-- Jag kan se på Ers Majestäts ögon, att ni är förvånad över er tjänares +dristighet. -- Han sänkte rösten och lade handen på hjärtat: + +-- Förstå mig väl, och förlåt mig -- _han_ har haft förtroende för mig! + +Drottning Anna rodnade häftigt under masken. Hon gjorde en avvärjande +rörelse med handen. -- Jag börjar förstå, mumlade hon förvirrad. + +-- Jag _ensam_ vet det, fortfor han; och blott genom en tillfällighet, +icke genom någon indiskretion varken från hans eller min sida -- det +svär jag er vid min ära. Jag hoppas ni förstår, Mademoiselle, vilka +känslor ni kan påräkna att finna hos hans _bäste_ vän. + +Edmée de La Feuillade reste sig upp, och, i det hon gav handen till sin +kavaljer, sade hon klart och tydligt: + +-- Monsieur -- jag varken kan eller vill förklara något. Men jag tackar +er, och jag litar på er. + +En halv timme därefter kom Förste Konsuln i galavagn och med ridande +eskort. I sin vanliga uniform -- gardets hästjägares översteuniform -- +utan mask eller förklädning, trädde han in i salen vid värdens hand. Han +såg glad ut, hans panna var ljus, hans ögon logo, och han hälsade +artigt, med älskvärd öppenhet, på de masker, han kände eller trodde sig +känna. Drottning Anna dansade med en romersk prætorian, då han på sin +väg kom förbi henne. + +-- En förtjusande dräkt, sade han högt, vänd till Berthier. Det är då +ett stycke äkta Lyonersiden, och det gläder mig att se något _franskt_ i +detta kosmopolitiska sällskap. -- Med en bugning för drottningen, sade +han småleende: -- Madame, vi två äro visst ensamma om att representera +Frankrike här i salen. + +Hennes Majestät svarade blott med en reverens, och Förste Konsuln gick +vidare. + +De flesta hade redan igenkänt Mademoiselle de La Feuillade under masken. +Efter Förste Konsulns markerade komplimang blev hon ännu mer +uppmärksammad än förr. Prætorianen hade all möda att bana henne väg till +deras plats, då den efterhängsne scheiken plötsligt dök upp igen. + +-- Soupern börjar. Hans Majestät kalifen (Berthier bar denna dräkt) +befaller mig att föra Ers Majestät till hedersgästernas bord. Plats! +-- Plats för Frankrikes drottning! + +Bonaparte gick först -- allena, och utan bordsdam -- in i den som ett +orientaliskt tält arrangerade matsalen. Berthier satt vid hans högra +sida, men på den vänstra stod platsen tom. Han såg skarpt bort åt +ingången till balsalen; ingen var auktoriserad att sätta sig på den +tomma stolen och ingen vågade göra det av sig själv. + +Nu kom Duroc med mademoiselle de La Feuillade. Förste Konsuln gjorde +tecken till honom, men Edmée hade redan med säker takt valt sin plats på +andra sidan bordet, snett emot honom. + +Ett ögonblick såg han skarpt på henne. Så höjde han ögonbrynen och +smålog. + +Duroc böjde sig mot Edmée och viskade: + +-- Tillåt, Mademoiselle, att jag komplimenterar er. Det var klokt -- han +hade i nästa ögonblick ångrat det. General Bonaparte tycker icke om att +se en dam kompromettera sig. + +Förste Konsuln reste sig, och över bordet, som under hundratals ljus +strålade av vermeil och silver och rubinrött glas från Venedig -- allt +krigets rika byte -- sökte hans ögon Mademoiselle de La Feuillade. Han +höjde champagneglaset: + +-- Medborgare och vänner! En skål för fördraget i Lunéville, sade han +högt med sin starka stämma. Leve äran, friheten och freden! Leve +Frankrike! + + + + +XVII. + + »Tous mes vertueux républicains, je n'ai qu'à dorer leurs habits, + et ce sont des gens à moi.» + + _Mot de Bonaparte._ + + »La belle saison de 1801 était bien l'apogée de la Malmaison. + C'était plus qu'un château, ce n'était pas un palais.» + + _St. Amand._ + + +I mitten av Prairial (år IX) kommo konungen och drottningen av Etrurien +till Paris för att tacka för sin krona och mottaga den av Förste +Konsulns hand. De reste under namn av »greven och grevinnan av Livorno», +men blevo mottagna som suveräner. + +-- Kan du se, sade Bonaparte till Edmée de La Feuillade, aftonen efter +han i Malmaison låtit spanske ministern presentera majestäterna för sig +-- kan du se, att parisarna icke äro rädda för att låta en Bourbon gå +över Place de la Révolution. Se på konungamördarna och spartanerna, hur +de småle och buga för dessa lillepyttmajestäter, som vi själva ha +skapat. Å -- å! Alla mina dygdiga republikaner -- jag behöver blott ge +dem ett förgyllt livré på ryggen, och jag har strax deras samvete i min +hand! + +Genom sin ställning både i Faubourg St. Germain och i Tuilerierna var +Mademoiselle de La Feuillade en självskriven gäst vid alla de fester, +som nu avlöste varandra till ära för infanterna. På Talleyrands stora +italienska fest i Neuilly hade hon den äran att dansa en kontradans med +Marie-Antoinettes systerson, vilken hon fann »tyvärr vara en karikatyr +av en konung», som hon sedan sade -- och på markisinnans av Montesson +bal hade den unga drottningen nådigt tagit henne avsides och bett henne +om hjälp att arrangera sitt hår, som kommit en smula i oordning efter +dansen. Då Förste Konsuln hörde det -- han ville ha reda på allt -- +rynkade han pannan: -- Jag tror, hon tar sig air, den lilla suveränen. +-- Han lade sin hand på Edmées hjässa. -- Se där har du en krona, som +väl förlänar större makt än Etruriens! + +Berthier gav i krigsministerhotellet en stor fest årsdagen av slaget vid +Marengo. Trädgården var arrangerad som ett läger, danssalarna voro +prydda med vapen, fanor och troféer, man superade i tält, och bakom var +och en av damernas stolar stodo de unga officerarna, raka som +skiltvakter, i Republikens praktfulla, fantastiska uniformer. + +Om aftonen var där fyrverkeri. I den lugna natten, mot den klara, mörkt +blånande junihimlen, lyste i flammor namnet _Marengo_. Edmées ögon sökte +Förste Konsulns; hon mindes, när hon för ett år sedan -- en sommarnatt +som nu -- första gången hade hört detta namn och funnit brevet på bordet +inne i sin kammare. Bonaparte såg henne ej. Med armarna korslagda över +bröstet, med blottat huvud, såg han ut framför sig; han vände ej sina +ögon emot hennes; hon såg blott i det flammande, osäkra skenet hans +bleka ansikte under den mörka hårluggen och hans fasta, tätt slutna mun. + +Efter infanternas avresa i mitten av Messidor (man ville icke ha dem +kvar till 14-juli-festen) lämnade också den fina världen Paris. Madame +de Châteauneuf och Edmée voro bägge inbjudna att tillbringa några veckor +på landet hos familjen de Caseaux, men i sista ögonblicket fick +Mademoiselle de La Feuillade en formell invitation, gällande för samma +tid, till Malmaison. En inbjudning till Förste Konsulns hus var redan +detsamma som en suverän befallning -- det kunde icke vara tal om att +avslå den. Madame de Châteauneuf reste alltså allena till sina vänner, +och Edmée ankom, i sällskap med sin väninna, Madame Junot, till +Malmaison i början av Thermidor. + +Malmaison, som alltid hade tillhört en rik familj, var, redan då Madame +Bonaparte för tre år sedan köpte det, en komfortabel och nästan präktig +boning; sedan dess hade både hon och Förste Konsuln gjort mycket för att +utvidga och försköna slottet. Den förre ägaren hade, då anglomanien +under Direktoriet var i sitt högsta flor, inrättat huset med solid +engelsk bekvämlighet och isynnerhet satt det i stånd att härbärgera +många gäster -- liksom ett riktigt engelskt _countryhouse_. Gästrummen +voro alla belägna en trappa upp, längs med en lång stenlagd korridor, +som med sina stora fönster vette åt gården. Var lägenhet bestod av ett +sovrum, ett kabinett och en liten kammare till jungfrun eller tjänaren. +De voro alla mycket enkelt möblerade och golven stenlagda i rutor, +liksom korridorens. Vid ändan av denna -- till höger om vestibulen -- +förde ett par trappsteg upp till den lilla salong, där man frukosterade +om morgonen, och som utgjorde en del av Madame Bonapartes enskilda +våning. Hennes kabinett innanför sängkammaren stod genom en trappa i +direkt förbindelse med stora salongen och galleriet i rez-de-chausséen. +På motsatta sidan av vestibulen -- alltså rakt under gästrummen -- lågo +på nedra botten Förste Konsulns rum. Arbetskabinettet gränsade +omedelbart till hans egen lilla privata trädgård och stod i förbindelse +därmed genom en liten över vallgraven ledande bro, om sommaren övertäckt +med väv, så att den bildade liksom ett tält. I allmänhet lät han flytta +sitt skrivbord ut på bron och arbetade timvis i fria luften. + +Frukosten var alltid bestämd till klockan halv elva; i den deltogo blott +damer, liksom i Tuilerierna. För resten var det nästan mest damer, som +voro liggande gäster på Malmaison. Herrarna kommo i allmänhet blott dit +ut till middagen -- ridande eller åkande från Paris -- och återvände +vanligen vid midnatt, var till sin post eller sitt arbete. Förste +Konsuln själv visade sig sällan före sex, då man åt middag. Middagen, +och aftontimmarna efter den, var den tid, då man egentligen _levde_ på +Malmaison. I allmänhet långleddes de unga damerna en smula på +förmiddagen; Madame Bonaparte hade ofta migraine, Hortense målade eller +spelade, de övriga skötte sin korrespondens, sitt tapisseri, lärde sina +roller till societetsspektaklen, konfererade med sina kammarjungfrur och +modister eller drevo omkring i parken med en roman av Madame Cottin +eller Madame de Genlis för att få tiden till klockan sex att gå. Men +_då_ -- då fick man också ersättning! Genom den långa platanalléen, som +från landsvägen förde upp till slottsgården, kommo de i sina små snabba +kabrioletter, eller ridande två och två i sällskap -- alla de unga äkta +männen, beundrarna och vännerna. Och mittför den stora trappan, där de +unga damerna (de voro alla _unga_ på Malmaison, utom värdinnan) -- +vitklädda, småleende, kisande i solskenet, med handen för ögonen -- hade +samlat sig, sprungo de unga männen av hästarna, och, glömska av dagens +arbete, bekymmer och omsorger, sökte deras glada blickar _den_ av de +vitklädda nymfgestalterna, som stod vars och ens hjärta närmast. Ty på +denna tid -- 1800 -- 1801 -- grasserade en ren giftermåls- och +förälskelseepidemi inom familjen Bonapartes närmaste krets; huset var +fullt av nyförmälda och hemligt förlovade par, och de gamla +kastanjealléerna i parken beskyddade under dessa sommarkvällar från sex +till tolv många ömma förtroenden, många kyssar, många små äktenskapliga +trätor. Det låg ömhet i luften -- smekmånadens leende, säkra, +konventionellt skyddade och insolent ostentativa ömhet. + +Av dem, som i sommar voro på Malmaison eller brukade komma dit till +middagen, var det först och främst den tappre, ståtlige general Lannes, +»arméens Roland», och hans unga hustru, vilken i sin rena, tadellösa +skönhet mest av allt liknade en Correggios madonna, som stigit ur ramen, +tagit kött och blod och iklätt sig Konsulatets koketta dräkt. Där var +Förste Konsulns yngsta syster, den knappt nittonåriga Caroline Murat, +»frisk som en majros», efter sin nyss överståndna första barnsäng, röd +och vit, fast i linjerna, som mejslad i marmor. Där var den vackra, +nygifta Madame Savary, den hjärtegoda och hjältemodiga Emilie de La +Valette, född Beauharnais, och husets dotter, hennes kusin Hortense -- +blond, fin och rosig som en sèvresfigur, med ett par eldfulla blå ögon, +som strålade dubbelt ömma, när hon tänkte på sin vän Duroc, eller då +Förste Konsulns sekreterare i hemlighet smög till henne ett litet brev +från Petersburg. Där voro dessa båda fina brunetter, som vid denna tid +liknade varandra nästan som två systrar: den graciösa, pikanta Laurette +Junot, passionerat intagen i sin man, det blonda brushuvudet »_la +Tempête_» (som kamraterna kallade honom), och den älskliga, svärmiskt +sentimentala Desirée Bernadotte -- alltid barnsligt svartsjuk, alltid +längtansfull, alltid romanaktigt förtvivlad och med tårar i ögonen, när +hon icke hade vid sin sida sin »béarnesare» eller icke fick brev från +honom. Där voro Hortenses unga väninnor och pensionskamrater från Madame +Campans institut: den livliga, egendomliga amerikanskan, Elisa Monroe, +den söta Adèle Auguier och hennes glada syster Eglée, som redan svärmade +för hjälten Ney; där var den ståtlige general Lauriston, »Malmaisons +Almaviva», den begåvade målaren Isabey, den joviale Rapp, den fiffige +Figaro-Bourrienne, den ridderlige och dristige Eugène de Beauharnais, +som tillbragte sin tid med att hopplöst sucka för Mademoiselle de La +Feuillade, och Mademoiselle de La Feuillade, som... + +I denna luft, mättad av sommarvärme, av ungdomlig älskog, av segerjubel +och triumfer, vid detta Förste Konsulns unga hov, där ingen framtidsdröm +var för högtflygande att icke kunna vänta uppfyllelse, intet +framtidshopp för djärvt att icke ha sitt berättigande; där man var dag +under en evigt blånande himmel i övermodig självtillit tömde sitt glas +på nya segrar; där dessa knappt trettioåriga unga hjältar, vilkas namn +hela Europa nu kände, i trotsig otålighet redan sträckte händerna ut +efter de slutna och taggiga kronor, varmed de snart skulle ha rätt att +pryda alla dessa vackra kvinnohuvuden; -- i denna luft, i denna +omgivning utvecklade sig Edmée de La Feuillade verkligen till den +stolta, lidelsefullt medvetna och imperativt tjusande »Konsulatets +Afrodite», som man, till trots för Pauline Leclerc, hade vågat kalla +henne. + +Hon visste, att hon var älskad, och värd att älskas. När hon om +morgonen, ännu med batisttröjan uppknäppt över spetschemisen, varm och +med håret böljande över skuldrorna under den stora nattmössan, satte +fötterna på stengolvet och kom till att kasta en blick i den +anspråkslösa spegeln på väggen, mötte hon sitt eget segerstolta leende. +De unga männens ögon sade henne det, när hon om middagen, med den +gyllene hårknuten högt över den vita nacken, med kjolens lätta +silkessläp graciöst uppburet mellan två fingrar -- i andra handen en +svart, spansk solfjäder för att skugga kind och hals -- långsamt, +drottninglik steg nedför den breda, solbelysta trappan. Och äntligen +sade _hans_ ögon henne det, när han om aftonen efter en hel dags envist, +oavbrutet arbete mötte henne till den glada middagen i fri luft, där +hon, smyckad som till fest med de ljusa La France-rosor, han älskade, +den vackraste av alla dessa vackra kvinnor, stoltast i later, liksom hon +var förnämast i börd, segersäll, i hemligt jubel och hemlig längtan, +höjde sitt skummande glas mot hans. Hon visste, att natten och lyckan +var hennes. + +Edmée de La Feuillade var som förvandlad. Hon var icke mer den ömtåliga, +kyligt skygga och alltid liksom en smula fientliga adelsfröken, som för +aderton månader sedan kommit från Vendée till Paris; hon var nu Förste +Konsulns fylgia, Frankrikes levandegjorda segermedvetande, den stolte +betvingarens stolta brud. Ofta hängde männens blickar som förtrollade +vid hennes, och kvinnorna sänkte i omedveten förvirring, nästan blygsel, +sina ögon, när hon gick dem förbi. Och likväl fanns det ingen, som +_visste något_. Junot anade en del, men slog det bort som alltför djärvt +och fantastiskt. Om Joséphine hade någon gissning, och det hade hon +_säkert_, vågade hon i alla fall ej låta märka det. Hon kände sin mans +hänsynslöshet, när det gällde en passion, och hon hade dessutom själv +alltför mycket på sitt samvete för att med fog kunna visa sig +indignerad. + +Hortense fruktade en ny fara för sin mor, som hon älskade -- hon visste +ju, att skilsmässan ända sedan Brumaire hade hängt över hennes huvud -- +men hon _såg_ blott, vad alla kunde se: att Förste Konsuln var en stor +beundrare av Mademoiselle de La Feuillades skönhet och icke gjorde någon +hemlighet därav. Mademoiselle de Beauharnais var för resten under denna +tid så upptagen av sina egna hjärteaffärer, av sin ömhet och sin oro för +den frånvarande Duroc, att hon ej hade tid att ägna andras så många +tankar. Eugène var själv mycket förälskad i Mademoiselle de La +Feuillade, som behandlade honom med ett retsamt överlägset, än +skämtande, än sentimentalt koketteri, vilket i all sin oskuld -- eller +kanske just därför -- var väl ägnat att betaga honom hans misstankar, +ifall han djärvdes att ha några. Förste Konsuln hade på sitt vanliga +praktiska sätt, här -- liksom i Paris -- så habilt inrättat allt för +deras möten, att de kunde försiggå fullkomligt ostörda. Hans arbetsrum +låg omedelbart under den gästlägenhet på vänstra gaveln, vilken Edmée +bebodde, och genom en liten trappa, som han i hemlighet låtit inrätta +under vintermånaderna, stodo de i direkt förbindelse med varandra. +Madame Bonaparte bodde, som sagt, i andra ändan av huset. Hennes man +behövde ej ens tänka på Monsieur Charles och sommaren år VII för att här +på Malmaison slippa ha några skrupler -- det föll honom helt enkelt +aldrig in att ha skrupler, när det var något, han med energi _ville_. +Och vad Edmée angick, så var hon nu en gång sådan, att hon med +hänsynslöst, muntert mod och fatalistiskt lugn tog sin ställning, som +hon själv valt den, med alla dess konsekvenser. I jämförelse med hennes +stora kärlek, hennes livs enda tanke och allt uppslukande intresse, var +allt annat obetydligheter, småsaker, som hon på sitt käcka, stolta sätt +lätt kom över. + + + + +XVIII. + + L'Empereur a parlé de ses premières années; + ... il se reportait à cet heureux âge, où tout est gaîté, désir, + jouissance; à ces heureuses époques de l'espérance, de l'ambition + naissante, où le monde tout entier s'ouvre devant vous, + _où tous les romans sont permis._ + + Memorial de S:te Hélène. + + »Mes projets comme mes songes, tout, oui, + l'Angleterre a tout detruit!» + + _Bonaparte_ (sur la perte de l'Egypte). + + +Det var vid middagen en dag i början av augusti. Som vanligt vid vackert +väder, var bordet dukat på den stora gräsplanen mitt för slottet vid +början av kastanjealléen. Solen höll på att gå ned bakom St. +Cucufaskogen -- kastanjernas skuggor blevo längre och längre. Men +gästerna voro i afton många och glada och hade icke lust att så tidigt +resa sig från bordet. Joseph och Madame Julie Bonaparte hade kommit från +Mortefontaine, tillsammans med Madame Bernadotte. Andre Konsuln +Cambacérès var också bjuden, och, försatt i utmärkt humör av den eldiga +champagnen och den torra madeiran, hade han en gång kommit i taget med +att berätta historier från sin ungdom i provinsen, från Konventet och +Direktorietiden, och ville nu icke hålla upp igen. Förste Konsuln satt +med båda armarna på duken och smålog road, på sitt tysta sätt; de övriga +skrattade av full hals. Till slut reste värden sig upp och sträckte på +sig. + +-- Det blir för sent att leka något i afton, sade han med en blick på +himlen. Låt oss få en smula musik -- eller hur, Hortense? + +Mademoiselle de Beauharnais gjorde tecken till en lakej att hämta hennes +harpa från galleriet. Med kaffekopparna i hand lägrade sig sällskapet +omkring henne på trädgårdsstolar och i gräset, som för resten började +bli fuktigt. Det skymde nu också mer och mer. + +Edmée hade en djup beundran för Hortenses talang -- hon, som själv var +helt och hållet utan den sortens fullkomligheter. Hon satte sig på något +avstånd under ett träd och hörde andäktigt på. Vid middagen hade hon +skrattat som den gladaste av de glada -- detta sorglösa, en smula +frivola, men alltid friska och intelligenta skratt, som Förste Konsuln +på sitt hasarderade och oregelmässiga språk brukade säga »klang av +Frankrike». Nu medan romansens toner, ackompanjerade av de späda +harpoackorden, blitt vibrerade genom den skumma, milda kvällen, vaggades +också hon småningom in i den sentimentala stämning, som efter hand +bemäktigade sig hela sällskapet. När Hortense äntligen tystnade och sköt +harpan ifrån sig, talade gästerna, som nyss förut nästan legat dubbla av +skratt över den gamle ungkarlens Languedoc-historier, med dämpad stämma +två och två om Ossians poesi och Cimarosas musik. Madame Bernadotte, som +var den mest romantiska av dem alla, tiggde halvviskande om »en smula +mystik» -- d. v. s. en spökhistoria. + +Förste Konsuln promenerade fram och tillbaka mittför fasaden med hakan +mot bröstet och händerna på ryggen. Ibland stannade han och hörde tyst +ett par ögonblick på de andras samtal. Det var mest överste Rapp, som +förde ordet. Han hade en kolossal fantasi och generade sig icke för att +skarva, när det bar till. + +-- ...Det var alltså om natten före Pyramiderna. Generalen hade haft oss +att arbeta som slavar om dagen och jag var alldeles utsliten, jag låg i +mitt tält och kunde icke sova av bara trötthet... + +-- Det händer aldrig en god soldat, avbröt Lannes överlägset, på sitt +burdusa sätt. Du hade väl litet hjärtklappning före affären kan jag tro. + +Rapp stack handen innanför västen och försökte se imponerande ut över +sin styva halsduk. Han var stött, och damerna måste tigga honom länge, +innan han ville fortsätta. Till slut gav han -- godlynt, som han var -- +med sig. + +-- Jag låg alltså i mitt tält. Det var mycket mörkt, mitt i natten, och +jag hörde intet annat ljud än av hästarna, som skubbade sig uppåt +varandra och gnäggade. Så plötsligt slog klockan tolv -- tolv... + +-- Å, Gud! -- Madame Bernadotte var redan nära att svimma. Hon grep +Eugène om armen och tryckte sig tätt intill honom -- han tog henne fast +om livet. + +Rapp gjorde en effektpaus; så fortsatte han med dyster, hotande stämma: + +-- Och knappt har klockan upphört att slå, förrän jag ser en liten vit +trekant, så stor... så stor... som Förste Konsulns hatt. -- Bonaparte +passerade i detsamma förbi. Och inne i den trekanten, kan ni tänka er -- +ett öga, ett eldrött öga... + +Rapp såg sig högtidligt, triumferande omkring. Damerna skreko till och +ryste. + +-- Och det där flyttade sig på väggen jämt -- jämt -- upp och ned -- +riktigt dansade framför mig... + +Här kunde Junot icke bärga sig längre. Han brast ut i gapskratt. Eugène +och de andra stämde i. + +-- Herre gud -- han hade naturligtvis druckit för mycket av det heta, +orientaliska vinet! Vem har ej sett röda prickar, som flytta sig på en +tältvägg? + +-- Ja, jag har sett själva väggarna flytta sig! -- En ny skrattsalva. + +Nu blev det Rapp för mycket -- han nekade värdigt att fortsätta +historien. Damerna togo hans parti och voro indignerade på det +övernaturligas vägnar. Junot, som beständigt var en av de mest +klentrogna, föreslog -- med en häntydning på en för icke så länge sedan +utkommen parodi på de moderna spökromanerna -- att de ju allesammans +kunde gå upp i »västra tornet» och försöka få fatt i några spöken. +Slottet hette väl icke »Malmaison» -- _mala mansio_ -- för intet. För +att vara någorlunda respektabelt måste det verkligen ha sig ett +husspöke. Madame Bonaparte, som förstod att inrätta allt så förträffligt +och tidsenligt, hade förmodligen icke heller underlåtit att anskaffa +detta oumbärliga inventarium till ett slott o. s. v. o. s. v. + +Medan de sålunda höllo på att prata och skämta över Rapps tarvliga och +misslyckade spökhistoria, som icke ens fick något slut, var Edmée den +enda, som -- därför att hon oupphörligt följde honom med ögonen -- hade +märkt, att Förste Konsuln sakta, från platsen där de sutto, gick in i +sin egen privata trädgård och därifrån förmodligen in i sitt arbetsrum, +ty han kom icke mer igen. Nu var det helt mörkt, och Madame Bonaparte +föreslog på sitt alltid förekommande och älskvärda sätt, att man skulle +gå in i salongen, höra litet gladare musik och dansa bort +spökhistorierna. + +Sällskapet spridde sig i biljardsalen, i salongen och galleriet. +Tjänarna hade redan tänt alla ljus. Madame de La Valette satte sig till +spinetten och spelade en kontradans. + +Paren togo plats på det långa, glatta golvet, lysande blankt i skenet +från kronor och lampetter -- herrar och damer på var sin sida. Caroline +Murat stod överst uppe, därefter Hortense och de andra damerna -- hand i +hand; alla barhalsade, bararmade, med rosengirlander eller +guldbandeletter på håret, med de högvristade fötterna sträckta i +silkesskorna och armarna lyfta, med sirligt böjda handleder. Mitt emot +dem bildade kavaljererna en liknande kedja. De glänsande stövlarna, som, +med dinglande, gyllene tofsar, gingo upp i spets över knäet, eller med +breda, gula kragar, vilka vekos ned nästan ända till ankeln, stodo +taktfast framsträckta mitt emot silkesskorna; de blänkande epåletterna +strålade i en lång, jämn rad över uniformernas livliga, röda, blå och +vita färger. Dansen gled fram, tur efter tur; paren förenades och +skildes åt; där var sorl av prat och skratt, korseld av blickar från +leende blå och bruna ögon, när Förste Konsuln -- stilla, som han gått -- +kom in igen. + +Mademoiselle de La Feuillade dansade med Eugène de Beauharnais. De hade +nyss intagit sina platser till en ny dans, och hon stod med ryggen mot +dörren, så att hon varken såg eller hörde Bonaparte komma. Hon blev +uppmärksam därpå, genom att Junot, som stod på andra sidan om henne, +plötsligt böjde sig fram mot hennes kavaljer: + +-- Men Gud, Eugène -- se, vad kan då ha hänt generalen?... + +Hon vände sig hastigt om och mötte hans ögon. Blott de, som kände honom +riktigt väl, kunde sentera, vilken förändring som måtte ha försiggått i +hans sinnestillstånd under den timme, han varit borta från sällskapet. +Hela hans ansikte var som förmörkat, ögonbrynen rynkade och hopdragna, +som under en häftig, fysisk plåga, och blicken under dem var brännande +och hård. Munnens fina, rörliga linjer voro som förstenade i kuvad, +trotsig smärta. + +Han gick bakom de dansandes leder -- de flesta märkte honom knappt -- +fram till sin vanliga plats vid kaminen. Han satte sig och började tala +ett par ord med Madame Bonaparte och sin svägerska Julie. Så sköt han +otåligt tillbaka sin stol och befallde i kort ton en lakej, som just +passerade förbi, att servera honom en ny kopp kaffe. + +-- Å, viskade Joséphine ängsligt till Madame Joseph. Nu har något hänt +igen. Jag _känner_ Bonaparte! + +Småningom bredde där sig liksom en förstämning över salen. Förste +Konsuln stod borta vid det ena öppna fönstret och såg ut -- han hade +ännu icke talat till någon. Plötsligt vände han sig om och sade med +forcerad munterhet: + +-- Jag tycker dansen stannar av. Kom låt oss få »_les deux coqs_». +Madame Loulou -- han grep Madame Junot om livet -- ni minns, den ha vi +dansat så ofta! + +Edmée följde honom med ögonen hela tiden. Varför kom han icke till +henne? + +Hon drog sig obemärkt tillbaka in i Madame Bonapartes boudoir, som +gränsade intill stora salongen; den var blott sparsamt upplyst av ett +par lampetter på kaminen. Plötsligt kände hon en hand på sin skuldra: + +-- Edmée! + +Hon vände sig hastigt om och grep hans hand. Hennes ögon voro fuktiga. + +-- Varför dansar du inte? + +-- För det... Å, min vän, vad har hänt?... Han skakade på huvudet. +-- Plåga mig icke med frågor -- inte här, inte nu. Och litet efter: + +-- Kan du verkligen se det på mig? + +-- Om jag kan se det på _dig_? När till och med general Junot och Eugène +strax kunde märka det! + +-- Det var satan! brast han ut. Skulle jag icke kunna behärska mig +bättre! + +Madame Bonaparte kom sakta in i rummet. Förste Konsuln såg kallt, litet +ironiskt på henne, så sade han högt: + +-- Nå, Mademoiselle de La Feuillade, vill ni så spela ett parti schack +med mig, som jag bad er om! + +Han ställde elfenbenspjäserna till rätta på rutorna, och i det han +lutade sig fram över bordet, sade han lågt: + +-- Jag vet, att du kan tiga -- icke ropa till och skrika, som damer +bruka? + +Hon böjde omärkligt på huvudet. Hon satt med armbågen mot bordet och +pannan lutad i handen och flyttade en bonde. + +-- Kairo har kapitulerat. Egypten... + +Han sade icke mera. Hon såg upp och blev förfärad över den plötsliga +förvandlingen av hans ansikte. Det var grönblekt, och munnen förvred sig +som av spasmer. Utan ett ord reste han sig upp och stötte upp fönstret, +där de sutto -- nattluften strömmade in med fuktig kyla. + +Han hade lutat huvudet i handen -- nu såg han upp. Där var nu intet +annat att märka på honom än en stark blekhet. + +-- Å, du förstår icke vad detta vill säga, mumlade han otåligt, liksom +han ångrade att ha talat. + +Jo, hon förstod honom, hon begrep och delade hela hans smärta. Icke för +det att bibehållandet eller förlusten av Egypten i och för sig spelade +någon synnerlig roll för henne, men hennes kärlek hade förlänat henne en +sådan egendomlig makt att intränga i hans tanke- och åskådningssätt, att +hon ögonblickligen instinktivt fattade, vilket slag detta var för honom. +Det var vägen till Orienten, som nu var stängd, till det häftigt +åtrådda, länge drömda landet, till Indien, Englands rika hjärta. Det var +en hel livsplan, som, uttänkt i alla sina detaljer, redan under de +första tunga, obskura åren i Paris, långt innan Vendémiaire, sedan -- så +snart tillfälle gavs -- snillrikt och energiskt blivit fullföljd och +äntligen krönt av fabelaktig framgång. I Förste Konsulns frodiga och +heta fantasi hade drömmen om Egyptens fullständiga erövring och alla +dess konsekvenser: Syriens och Persiens underkuvande, Englands +utdrivande ur Asien, redan så gott som kondenserat sig till verklighet. +Icke ett ögonblick hade han, trots underhandlingarna om konkordatet, +trots arbetet med _Code civil_, med ordnandet av finans- och +förvaltningsväsendet, det italienska och tyska fälttåget, icke ett +ögonblick hade han släppt sina planer med Egypten och försöken att +undsätta det. Nu voro alla hans energiska ansträngningar hopplöst +tillintetgjorda. + +Förste Konsuln reste sig för att taga avsked av sina gäster. Edmée såg, +att flera av herrarna, Junot, Eugène, Rapp, ängsligt frågande sågo upp +till honom, men ingen sade något, ingen vågade säga något. Han talade +med dem om likgiltiga ting, han till och med skämtade med ett par av +damerna, men skuggan i hans blick var lika mörk. + +Han lät Edmée gå med de andra, utan att ge henne något tecken, att de +senare skulle mötas. Förtvivlad och förstämd kom hon upp på sitt rum. + +Hon öppnade dörren till den lilla, mörka trappan i muren och kunde då +höra, hur han gick därnere i biblioteket, fram och tillbaka -- ut på +bron och i trädgården -- in igen. Nej, hon _kunde_ icke uthärda längre. +Han fick bli så ond han ville, men hon måste se honom. + +Ännu hade hon icke ens börjat att kläda av sig. I hast gav hon Valentine +befallning att rigla dörrarna utåt korridoren och trevade sig med +klappande hjärta nedför den branta, obekväma trappan. Annars vågade hon +aldrig störa honom vid hans arbete -- det var _han_, som alltid kom till +_henne_ -- men nu i afton ville hon taga mod till sig. + +Utanför dörren stannade hon och lyssnade -- hon hörde honom icke. Så +öppnade hon sakta och trädde in. + +Han stod böjd över sitt arbetsbörd mitt i rummet, med bägge armbågarna +på bordet och huvudet stött mot händerna, i det han ivrigt granskade en +stor karta. Dörren till trädgården var öppen, och trots den milda +augustiaftonen brann en stor brasa i kaminen. Edmée såg sig om; +plötsligt föll det henne in, hur dumdristigt hon burit sig åt. Hon +visste, att Bourrienne oftast arbetade tillsammans med honom om +nätterna, det var rent av en händelse, att han ej var här i afton. +Sakta, med klappande hjärta -- hon, som annars var så hänsynslöst modig, +blev feg under en förebrående blick från hans ögon -- gick hon fram till +bordet. Han såg upp. + +-- Du här?... Hans röst var frånvarande. Plötsligt såg han sig om och +gick bort och riglade alla dörrarna. -- Men, Edmée, vad faller dig in? +sade han missnöjd. + +Hon tog blygt hans hand, och i det hon förde den till sina läppar, +mumlade hon bönfallande, som ett skrämt barn: + +-- Å, jag ber dig, låt mig få vara hos dig i natt. Jag får ingen ro +annars. Jag skall sitta så tyst som en råtta därborta i vrån, inte säga +ett ord, om du vill, men låt mig blott få vara i din närhet. + +Han lade bägge armarna på hennes skuldror, såg prövande på henne med sin +skarpa, fasta blick, och, i det han höll henne ut ifrån sig, sade han: + +-- Du är då en äkta kvinna! + +-- Som älskar, viskade hon. Och i det hon böjde huvudet strök hon +smekande kinden mot hans hand, som ännu vilade på hennes bara skuldra. +Hon stödde bägge händerna mot hans bröst och såg upp på honom: + +-- Vill du så låta mig vara här i natt?... + +Han smålog. För första gången på flera timmar såg hon åter detta ljusa, +ömma leende, som alltid annars plägade hälsa henne, och med ett +halvkvävt utrop av glädje kastade hon sig handlöst intill honom. + +-- Å, kvinnorna äro dock lyckliga? -- Han strök hennes hår och talade +sakta, liksom för sig själv. -- De veta inte, vad dådlust och +äregirighet och arbetskval vill säga. Blott du har _mig_, så är du nöjd. + +-- _Nöjd_?... Hon böjde nacken tillbaka, och med slutna ögon och ett +leende så hemlighetsfullt strålande, så sublimt i sin fanatiska +hängivenhet, att han, som såg det, ovillkorligt suckade, viskade hon: +-- När jag har dig, är jag _lycklig_. + +Han slöt henne häftigt i sina armar. -- Jag tror, att det, som gör dig +så bedårande, Edmée, det är din märkliga förmåga att leva blott i nuet. +För dig existerar icke förtid, icke framtid -- ditt liv koncentrerar sig +alltid i den minut, som är. + +-- Ja. -- Hon såg glad upp. -- Är det då icke gott? + +-- Jo, det är gott, ty därför är det hos dig _vila_, som hos ingen +annan. + +Hon hörde knappt, vad han sade. Tryckt intill honom, mumlade hon +lidelsefullt: + +-- Om jorden brast under mina fötter, om himlen föll över mig -- blott +jag hade dig, skulle jag icke känna det! + +-- Och om du icke hade mig längre?... + +Hon smålog upp emot honom, ett egendomligt, klart och beslutsamt leende, +som han sedan ofta mindes: + +-- Döden ligger i vår högra hand, vet du väl. + +-- Och du, som är livet självt, du skulle icke vara rädd för döden?... + +Hon såg ut för sig -- förbi hans ansikte -- ögonen voro en smula +sammandragna. -- Jo, sade hon sakta, jag fruktar döden. Jag tycker ofta +-- nej, icke ofta, ty jag tänker icke ofta på det, men ibland _tänker_ +jag -- att det dock måste vara vår största sorg, att vi alla skola dö, +du och jag. + +Han såg uppmärksamt, forskande på henne, så tog han sakta hennes mjuka, +varma hand och förde den till sina läppar. + +-- Kom, Edmée. Du har rätt. Så länge livet, livets arbete och +möjligheter ännu äro våra, så är det egentligen ingen nöd. + +De gingo ett par slag fram och tillbaka genom det stora rummet -- tysta +-- han höll armen om hennes skuldra. Och på uttrycket i hans ansikte +kunde hon se, hur han småningom föll tillbaka i sina förra tankar. + +Plötsligt begynte han att tala -- i början stilla, långsamt, liksom om +tankarna hade svårt att uttryckas i ord; därpå hastigare, högre, tills +hans tal var som en brusande, lidelsefull ström av ord, och hans ungdoms +mäktiga luftslott -- Alexanderståget till Indien -- reste sig ännu en +gång för deras inre syn: praktfullt, skimrande färgrikt, logiskt fast i +sin byggnad, vidsträckt som himlavalvet, oändligt i sina konsekvenser. +Han talade länge; plötsligt tystnade han lika tvärt, som han börjat. + +-- Varför skall nu denna motgång träffa mig -- _nu_, när världen börjar +bli stor för mina ögon, när livet genom dig har fått andra och rikare +färger? Det är ett dåligt varsel för min mannaålder, detta bekymmer för +Egypten. + +Och liksom gripen av en tanke slog han hastigt, ovillkorligt, korsets +tecken för sig. + +Han gick nervöst ett par gånger fram och tillbaka med sänkt huvud och +hakan mot bröstet. Så rätade han på sig, stampade häftigt med foten i +golvet ett par gånger och stannade tvärt framför dörren, som förde in +till konseljsalen. I dörrfälten voro målade två hjälmar och inunder +underskriften: _Grec -- Chevaleresque_. + +Han stod ett ögonblick stilla; vände sig så raskt om på klacken och gick +fram till Edmée, som sjunkit ned på soffan vid väggen och satt och +följde honom med ögonen. + +-- »Grekisk -- ridderlig!» Inte sant, Edmée -- han hade sin vanliga, +litet ironiska vardagsstämma -- jag är allt annat? Låt oss nu taga +skadan igen! Du är ju vacker som en dag, min drottning. Han böjde sig +ner och kysste henne på halsen, under örat. + +Edmée satt med sänkta ögon och rörde sig icke. Hon, som annars njöt av +hans smekningar, levde av dem, som en blomma av solsken, hon kände +plötsligt ett sting av smärta vid denna lätta, heta kyss. + +-- Du är härlig, härlig är du! Var har jag då haft mina ögon i afton? +-- Han höll henne ut ifrån sig och strök nedåt hennes bara hals och lätt +skälvande armar. -- Furstlig och berusande på en gång! -- Han böjde ett +knä och lade huvudet intill hennes barm -- det korta livet var nästan +blott tumshögt och sammanhölls av ett smalt, gyllene bälte i form av en +snok, vars smaragdgnistrande huvud reste sig mellan de runda, vita +brösten och bet sig fast i den smala smaragdkollier, som vilade på +halsen. -- En drottning, en Afrodite, och hon är _min_! Han slöt ögonen +och smålog med huvudet mot hennes hjärta. + +Han såg upp och sade ännu leende: + +-- Har jag berättat för dig, vad jag hörde häromdagen? Det var vid den +stora revyn på Marsfältet den 25 Messidor. Du for förbi i en vagn med +några damer. Då pekade soldaterna på dig, och jag hörde dem säga: »Det +är Förste Konsulns drottning!» De togo dig för Joséphine. Å, de visste +ej, hur riktigt de träffade. + +Hon svarade icke, tryckte blott hans huvud intill sig. Hon märkte att +han talade allt detta lappri, endast för det han _ville_ tala och +glömma. + +-- Vet du, när jag älskar dig mest, Edmée? Det är, när jag vaknar om +morgonen och ditt huvud ligger vid mitt bröst, och jag kysser dina +pärlemorblåa ögonlock, ditt hår, som i morgonsolen är stelnad eld och +dina halvöppna, söta läppar. Jag känner det, som om du vore den enda +kvinna i världen -- den, som från skapelsens morgon varit bestämd för +mig -- _min, min_... När jag annars har varit kär, så brukade jag darra +och rasa vid tanken, att någon annan hade ägt eller kunde äga min +älskarinna. Men med _dig_! Den tanken har aldrig på allvar kunnat falla +mig in! Du är _min_ -- lika säkert, som mitt huvud sitter på mina +skuldror och min hand på min arm, ingen och intet kan skilja oss åt. Du +tror ibland, att jag är svartsjuk, Nej! Jag kan blott icke fördra, att +någon rör vid dig, att andra sola sig i din blick, i ditt lysande +leende. Men tanken, att du skulle låta någon annan älska dig, famna +dig... Å, fy, nej! Kunde den tanken få rum i min hjärna, så dödade jag +den, och därmed mig själv. + +Han hade småningom, i hänryckt åskådning av den älskades skönhet, talat +sig varm, i häftig extas. För några ögonblick hade han glömt sin +äregirighet, sin sorg, Egypten. Edmée såg in i hans ögon, och hon läste +där, att nu -- i detta heliga _nu_ -- var hon älskad fullt och helt. Hon +förstod honom så väl, var skiftning i hans själ, vart språng i hans +tanke. Aldrig hade hon varit honom så nära som i denna natt. + + +Ljusen i armstakarna på bordet flammade till och brunno äntligen, +långsamt och osande, ned i sina pipor. De sutto tysta och väntade, tills +det blev helt mörkt. + +Så gick han bort till fönstret och drog undan gardinen en smula. En +klar, bred månstråle föll snett över golvet och gjorde rummet halvljust. +De vita papperen på hans skrivbord syntes ännu vitare med ljusblå +skiftningar. + +Han blev ett ögonblick stående vid fönstret och såg ut. Och i det hans +tanke, som en kort minut hade lyckats att glömma, ånyo, vid vart nytt +intryck, vände sig till detta fjärrbelägna, stolta rike, han hade ägt +och förlorat, sade han lågt: + +-- I detta ögonblick skiner månen på öknen, på Kairos minareter, lika +likgiltigt, lika klart, som den gången vi planterade den trefärgade +fanan i sanden. Sand, månsken och drömmar -- så har det varit i tusen +år, så skall det bli i tusen år till! Är det icke till att förtvivla +över, hur vanmäktig man är, när man _blott_ är människa! + + +Om morgonen kommo överste Rapp och general Junot ridande till Malmaison; +icke någon av dem hade haft ro i sin själ, förrän de fått veta orsaken +till »generalens» förstämning i går. I platanalléen upp till +slottsgården mötte de Förste Konsuln till häst, blott åtföljd av sin +stallmästare Jardin. + +-- Jag har nyss kommit ut, sade Bonaparte, och har mest lust att rida en +tur. Ha ni lust att följa med, mina herrar? + +Han vände sin häst, och, utan att avvänta deras svar, gav han Jardin +order att stanna hemma. Så togo de motsatta vägen -- genom parken -- och +slogo in på den backiga, steniga Bougivalvägen. + +Så länge de voro i sikte av slottet, redo de i skritt, dock utan att +tala med varandra. Junot och Rapp visste, att när deras general såg ut +som nu, var det icke värt att öppna sin mun. Så mörk som i dag hade de +sällan sett hans panna, och läpparna voro tätt hoptryckta med detta +uttryck av kall, oböjlig slutenhet, som alltid verkade så skrämmande och +förintande på hans omgivning. + +Icke väl hade de passerat parkgrindarna, förrän Förste Konsuln högg +sporrarna i sin hästs sidor; de andra följde efter, och i den klara +sommarmorgonen satte de alla tre av i sträckt karriär, med solen på +ryggen. Hästarnas hovar klapprade muntert och taktfast mot den torra, +steniga marken. + +I över en timme redo de under tystnad. Solen steg högre på himlen, +hästarna badade i svett, och både Junot och Rapp, som kommit direkt från +Paris, började känna sig hungriga och trötta. + +De hade kommit in i skogen, under trädens skugga. Hästarna föllo åter in +i skritt, deras hovslag hördes knappt mot den fuktiga mossan. Då tog +Junot mod till sig: -- Nå, general, vad är det i vägen! Säg det blott +till era vänner! Ni vet, att om det gäller landet eller er personligen +-- Rapp och jag äro alltid beredda att gå i elden. + +Bonaparte höll in sin häst; det var uppe på en hög, långsluttande kulle, +varifrån man genom en ljusning i skogen hade en vidsträckt utsikt. Han +såg icke på sina båda följeslagare; med ett dystert, plågat uttryck +under de sammandragna brynen blickade hans ögon ut över nejden. +Plötsligt vände han långsamt huvudet mot kamraterna, och dröjande, med +låg, liksom utsläckt röst, sade han: + +-- Vi ha förlorat Egypten. + +Med ett utrop drev Junot sin häst närmare intill hans och grep efter +hans hand. + +-- Egypten! O Gud, min Gud! -- Det lät nästan som en snyftning. + +Rapp höll också stilla. Han hade sänkt huvudet, överväldigad av sin egen +och de andras första modlösa smärta. Egypten -- deras drömmars, deras +minnens, deras farors och segrars underfulla land! Han visste, att för +Bonaparte måste förlusten av Egypten kännas, som om han förlorat ett +stycke av sin egen själ. + +-- Jag har egentligen aldrig trott att vi skulle få behålla det, sedan +vi miste Kléber, sade han enkelt, trist. + +-- Och att också Desaix och Davoust skulle lämna det efter den evigt +förbannade konventionen i El-Arisch! bröt general Bonaparte ut. Hade jag +blott haft _dem_ där -- det skulle aldrig ha hänt! Men Menou är en +kruka, en gammal fårskalle, en... Han högg ridpiskan genom luften så +häftigt, att hästen förskrämd gjorde ett språng till sidan. Å, mina +vänner, ropade han bittert -- ni vet, vad Egypten var för mig! För +Republiken, tillade han långsammare. + +Han började detaljerat tala med dem om allt, vad som hänt sedan +engelsmännens landstigning i Mars. Han utbredde sig över oenigheten +mellan generalerna, Menous obeslutsamhet och missgrepp, och berättade +äntligen nyheten om Belliards kapitulation i Kairo. -- Menou sitter nu +innesluten i Alexandria -- han håller sig ännu och försöker genom +styvsinthet böta på sin dumhet. Som om det kunde hjälpa! Det är +märkvärdigt -- de äro allesammans så satans tappra och dugliga, när det +gäller att föra en brigad eller till och med en division, men att bära +_ansvaret_ för en hel armé, det duger ingen till! Jag behöver bara vända +ryggen till, så går alltsammans åt helvete. + +De andra svarade icke. Junot böjde sig ned och klappade sin häst på +halsen. + +-- Nu är alltså _den_ vägen till England stängd! suckade han. Det blir +er sak, general, att finna en annan. + +-- Ja, det blir _min_ sak att finna en annan, upprepade Bonaparte +häftigt, på en gång stolt och bittert. Det var min sak att erövra +Egypten, för att Kléber skulle spela udda och jämnt om det, och Menou +förlora det. + +De började sakta rida genom skogen, i riktning av landsvägen, var och en +upptagen av sina egna tankar. + +-- Å, när jag tänker på vårt högkvarter i Ezbekyeh! suckade Rapp, vänd +till Junot. Vi hade ändå många glada timmar därnere i Kairo! + +De voro nu vid slutet av skogen. Nere från landsvägen hördes en ung +flickas skratt -- det skar klingande genom tystnaden, och officerarna +sågo mekaniskt efter henne, där hon på sin åsna, mellan två enorma +korgar, försvann vid vägkröken. Så sade Bonaparte plötsligt -- i det han +avbröt en lång tankekedja -- högt, med rasande bitterhet: + +-- Jag skulle aldrig ha uppgivit St. Jean d'Acre, _aldrig_! + +Med en häftig rörelse av huvudet, som om han äntligen med våld ville +skaka dessa grämande tankar från sig, tvang han sin häst tillbaka och +satte med ett väldigt språng över det breda dike, som skilde skogen från +landsvägen. Junot och Rapp gjorde detsamma och följde sedan långsammare +efter. De visste, att deras utmattade djur ändå icke längre kunde hålla +fart med det, han red. Det var en av de andalusiska rashingstar, som +Carl IV för ett år sedan egenhändigt hade utvalt till honom i +stuterierna i Aranjuez. Förste Konsuln hade på sin tid varit stolt över +Bourbonens kungliga gåva -- nu red han detta ädla djur som en annan +krake, utan tanke eller minne för den glädje, det en gång skänkt honom. + + + + +XIX. + + »On regarde toutes choses au travers d'un voile doré + qui les rend brillantes et légères. Peu à peu, + ce voile s'épaissit en avançant jusqu'à ce qu'il + devienne à peu près noir.» + + _Napoléon._ + + »Il est si facile de se faire avec ses propres réflexions + un mal irréparable.» + + _M:me de Staël._ + + +Några dagar efter nationalfesten den 1 Vendémiaire år X (man hade då +redan för ett par veckor sedan återvänt från Malmaison) bad Madame +Junot, som var i sin första grossess och tyckte om att ha sällskap hos +sig, då hon ej mera dessa sista månader kom så mycket ut i stora +världen, Mademoiselle de La Feuillade att stanna en hel dag hos dem i +hôtel de Montesquiou och på aftonen gå med dem i deras loge på _Theâtre +de la République (Comédie Française)_ för att se Talma i hans berömda +roll som Orestes i »Andromaque». Generalen hade icke haft tid att följa +dem dit och hela första akten var så gott som gången, då han äntligen +kom. Hans hustru gav strax akt på, att han på ett i ögonen fallande +vänligt och bekant sätt hälsade en ung dam, vars egendomliga, behagliga +yttre Edmée och hon redan anmärkt, och som satt i logen omedelbart +intill deras. + +-- _Känner_ du henne? Vem är det? -- Madame Junot ryckte lätt sin man i +ärmen. + +-- Det är Pauline -- »Bellilote»! Du vet nog, vår lilla suverän i +Orienten. -- Och han skrattade. + +Edmée hade hört både frågan och svaret, hon förstod strax, vem som +menades. Hon kände, att hon rodnade, och för att dölja det, satte hon +genast lornjetten för ögonen och vände sig åt andra hållet. Så pass +hemmastadd var hon naturligtvis i de sista årens skandalkrönika, att hon +ofta nog hört talas om Madame Pauline Fourès -- Bonaparte själv hade +till och med ett par gånger lösligt häntytt på henne och deras +förhållande i Egypten: den enda liaison, han någonsin offentligt vidkänt +sig. Men för resten hade hon icke tänkt vidare på henne; hon slöt till, +att hon närmast måste ha varit en vacker, kokett, men mycket tarvlig +liten fru, som genom sin franska glättighet och sin smula europeiska +elegans gjort furore i Kairo och på det viset dragit general Bonaparte +liksom flera andra unga officerare till sig. Nu såg hon plötsligt för +sig en förtjusande, frisk blondin med ett godlynt, kokett leende och ett +par, något banala, men stora och strålande blå ögon, graciöst insvept i +en präktig vit cachemirsschal. + +Under återstående delen av föreställningen glömde hon både Orestes och +»Andromaque» för att ge akt på damen i sidologen. _Varför_ är hon i +Paris? frågade hon sig själv med en obehaglig, nervös förnimmelse, som +hon aldrig förr känt det minsta till. Vet han av det? Ha de träffats?... +Den ena frågan dök upp efter den andra. + +Efter skådespelet skulle Junot fara till Tuilerierna, dit han blivit +kallad av Förste Konsuln. Damerna lovade att vänta på honom med te -- +trots det korta avståndet mellan Rue de Verneuil och Rue du Bac hade +Laure av Madame de Châteauneuf utbett sig, att Edmée skulle få stanna +över natten. + +Kammarjungfrun serverade dem förfriskningar och frukt inne i Madame +Junots kabinett. Där voro inga gäster, som annars vanligen efter +teatertid, och de båda väninnorna satte sig bekvämt till rätta i +fåtöljerna på var sin sida om kaminen. De kommo väl överens och hade +alltid, på damers ytligt förtroliga sätt, en hel del att prata om; +Madame Junots satiriska, kvicka, och ändå för det mesta godlynta utfall, +roade alltid den av naturen så glada Edmée. + +Efter det att de en rundlig tid underhållit sig med betraktelser över +Madame Hamelins toalett och Madame Leclercs tjänstgörande kavaljer, över +Talmas spel och Mademoiselle Mars' kostym, över kardinal Consalvi och +utsikterna till konkordatet, gick värdinnan äntligen löst på aftonens +händelse: »Pauline». + +Madame Junot hade naturligtvis, liksom de flesta av deras krets, hela +våren -- de få gånger, man i sällskapslivet haft tillfälle att se Förste +Konsuln tillsammans med damer -- och isynnerhet nu på Malmaison i +sommar, givit akt på, att han öppet föredrog Mademoiselle de La +Feuillade framför andra damer i sin närhet. Men just det, att han gjorde +det så _öppet_, förvirrade och desorienterade både henne och alla de +andra, som icke kunde låta bli att intressera sig för något så +riksviktigt som general Bonapartes hjärteangelägenheter. Hennes takt och +verkliga finkänslighet förbjöd henne att tala därom med Edmée, men hon +hade åtskilliga gånger pratat därom med andra, och ibland försökt att +förhöra sin man, som så väl kände Bonaparte, och vilken hon dessutom +visste vara en god iakttagare. Men vare sig, att generalen verkligen +icke förstod, hur det hängde ihop, eller att han i alla fall icke ville +eller icke ansåg det rådligt att yttra sig därom -- han kringgick +systematiskt alla hennes frågor och försäkrade skrattande, att hon +alltid gjorde bäst i att blott lita på sina egna skarpa ögon. Nu +upptäckte emellertid plötsligt Laurette -- tack vare det oförmodade +mötet med Madame Fourès -- ett förträffligt tillfälle att »sondera» +väninnan och på samma gång, med sin större världserfarenhet, indirekt +_varna_ henne, ifall hon skulle ha tagit Förste Konsulns artigheter för +mer, än de, efter hennes tanke, voro värda. + +-- Gav du riktigt akt på henne, Edmée? En _dam_ är hon nu icke -- men +det har jag för resten aldrig heller hört någon påstå! -- Hon smålog +överlägset. -- Man kan strax se på henne, att hon icke har begrepp om +stora världen -- eller vad tycker du? + +-- Jag tycker, att hon är mycket vacker, svarade Edmée enkelt. Hon var +på en gång ängslig och glad över att Laure började tala om henne. Hon +hade icke själv velat göra några frågor -- dels tyckte hon, att det var +under hennes värdighet, dels hade hon en bestämd förnimmelse av, att +_han_ skulle misstyckt det. + +-- Vacker! Ja, naturligtvis är hon vacker. Varför tror du annars, att +han skulle brytt sig om henne? -- Laurette skrattade muntert, befriad +från alla misstankar genom Edmées lugna ton och leende. -- Å, det är +alldeles historien om David och Bathseba om igen! Han skickade mannen, +den beskedlige stackarn Fourès, ut i öknen eller i de engelska +korsarernas gap -- jag minns inte riktigt vilket, och det kan också vara +detsamma. Och så -- du förstår! + +Mademoiselle de La Feuillade drog sig långt tillbaka i skuggan bakom +kaminen, där hon satt. Hon skrattade liksom väninnan, men klangen i +hennes skratt var icke äkta. Ovillkorligt mindes hon hans ord: +»Châteauneuf -- å, honom skaffa vi väl ur vägen!» + +-- Junot påstår, att generalen var alldeles tokig i henne, så länge det +varade. Gud vet -- Madame Junot stack fram sin guldbroderade tåspets och +betraktade den noga med huvudet på sned -- Gud vet, vad det egentligen +skall betyda, att hon nu är här? + +Edmée reste sig hastigt upp. -- Laurette, du får ursäkta, men jag är +verkligen så trött i kväll... + +-- Å prat! -- Laurette tvang henne ned i stolen igen. -- Om _jag_ vore +trött -- hon såg nedåt sin figur -- men en ung flicka, som du! Nu sitta +vi så trevligt -- klockan är ju icke mer än litet över tolv ännu. Låt +oss nu vänta till Junot kommer hem, som vi lovade, så kunna vi kanske få +höra något nytt. + +-- Vad för nytt? Du är då förfärligt nyfiken, sade Edmée med ett försök +att skämta. + +-- Å, om Pauline -- hon är dagens intressanta fråga! Men du har inte +riktigt intresse för Förste Konsuln, som vi andra, det har jag alltid +sagt, tillade hon skälmskt, en smula maliciöst. + +Edmée blev sittande. Efter detta kunde det naturligtvis icke gå an +att gå. + +Bort emot klockan ett kom generalen hem. Han såg litet generad ut, när +hans hustru strax, som den naturligaste sak i världen, började utfråga +honom om Madame Fourès, i Edmées närvaro, och sneglade bort till henne, +innan han bestämde sig för att svara. Hon satt där emellertid helt lugn +med nedslagna ögon och lekte med fransarna på duken. + +-- Nå, min vän?... Ah, du har betänkligheter, för det här är en ung +flicka tillstädes! Min Gud, en helt vanlig intrig -- en sådan historia +har då Edmée hört förr! Varken hon eller jag begär ju, att du skall gå i +detaljer -- Gud bevare oss väl! -- Och hon slog muntert, kokett ut med +bägge händer. + +-- Ja, vad vill du, jag skall säga? Jag har ju berättat dig allt, vad +jag vet. Det ser ut, som om hon haft det svårt, stackars lilla +»Bellilote», och en hel hop vedervärdigheter, innan hon äntligen hamnade +här. Duroc har berättat mig, att hon lyckats få fram ett brev till +Förste Konsuln, och nu hoppas jag, att han sörjer väl för henne på ett +eller annat sätt. + +Edmée led förfärligt under detta samtal. Hon hörde på Junots röst och +såg det på hans förstulna, halvt medlidsamma blickar i riktning av +henne, att han icke ville säga allt, vad han visste, att han kanske icke +vågade. Å, hon _ville_ ju intet veta om denna kvinna! Om ingen av dem, +vilkas namn en gång varit kedjade till general Bonapartes. Att de flesta +av dem existerade ännu -- det visste hon väl, det bekymrade henne icke +ens; vad kunde de väl, stackars varelser, göra henne, »drottningen», som +han självmant kallade henne? Men att man _visade_ henne dem, att man +tvang detaljer på henne, att man angående dem eggade hennes +inbillningskraft, hennes svartsjuka! Å, denna småaktiga, lurande +svartsjuka, som _måste_ finnas i var kvinnas hjärta, vilken en gång +oåterkalleligen givit sig själv bort -- hon hade aldrig förr känt den, +hon _ville_ icke sudlas av den! Hon visste ju, att ingen, icke ens +Joséphine, någonsin hade stått honom så nära, som hon stod; men blott +att jämföra sig med andra, väga hans kärlek till henne mot den, han hade +givit andra, _kunde_ ge andra -- det var redan att sänka sig olidligt. +Hon hade icke bett om kunskap om hans förtid -- varför tvang man den så +brutalt på henne? Och med den alla dessa tankar, som hon förnedrade sig +med att tänka. Hon visste instinktivt, att infördes i förhållandet +mellan henne och den man, hon älskade, en tredje -- rivalen -- drevs hon +till att känna svartsjuka, då var hon i och med detsamma förlorad, +fallen; då skulle hon ej mer kunna se sig själv som »drottningen», den +enastående, den oersättliga, den enda, utan som mätressen -- en av de +många, efterträderskan, som själv var dömd att ha efterträderskor. Ifall +den absoluta tilliten till hennes egen makt och hans kärlek -- till +detta, som från början var hörnstenen i deras förhållande: känslan hos +dem bägge att vara undantagsmänniskor och att stå i ett +undantagsförhållande -- ifall _den_ rubbades, så var det alltsammans +förbi. Därför värjde hon sig till det yttersta, därför ville hon stoppa +sina ögon och öron till, ty hon _ville_, hon _måste_ ha sin självsäkra, +övermodiga tro i fred; den hade efter handen blivit hennes religion och +hennes hela väsens _raison d'être_. Utan den var hon rotlös. + +Hennes stolthet hjälpte henne att för dessa främmande människor dölja +den nervösa, etsande plåga, som i dessa minuter, medan hon hörde deras +ord, läste deras blickar och snarare kände än tänkte sina egna tankar, +sönderslet henne. Hon reste sig långsamt upp och gick värdigt, blek och +stilla -- ja, hon hade till och med sinnesnärvaro nog att låtsa kväva en +gäspning -- bort till andra ändan av rummet och började förstrött leta +mellan modejournalerna på bordet. Då trängde sig plötsligt den tanken på +henne: men varför _nu_? Varför just _nu_ -- för _denna_ kvinnas skull? +År icke Joséphine farligare, och hon har aldrig framkallat denna tanke +hos mig? Har jag ej sett Paris' skönaste kvinnor flockas om honom, tigga +om hans leende, hans blick? Varför? Edmée visste icke, att det i var +kvinnas liv, när hon i kärlek har nått det ödesdigra stadium, att hela +hennes själs intresse, alla hennes tillvaros trådar småningom samlat sig +om _en_ -- en _människa_, med växlande stämningar och oberäkneligt blod +-- att det då en dag oundvikligen, förr eller senare, kommer en kris, då +tvivlet rubbar tron, då det för den, som i stolt segerglädje ej vetat, +vad kamp ville säga, gäller valet mellan att kämpa med alla vapen -- +fina och grova -- eller att helt nedlägga dem; då det icke ens i hennes +eget inre är fred för den stolta kärlek, som nyss trotsat allt och varit +sig själv nog. Då gäller det: antingen att klokt söka inregistrera den i +en eller annan av samfundets givna rubriker, skaffa sin kärlek ett +ryggstöd utåt, eftersom den inre nerven icke mera är stark nog att +allena hålla den uppe -- eller att resignera, taga livet som det kommer, +sådant _andras_ vilja skapar det för en. Och i bägge dessa fall, blir +den store, stolte Eros sig själv otrogen; förtrollningen är förbi, den +kommer icke mer igen. Denna kris hade nu kommit för Edmée. En obetydlig +yttre orsak, en blott inbillning kanske, som för ett par månader sedan +ej skulle ha afficierat henne det ringaste, hade framkallat den. Hon +hade förlorat sig själv, gått upp i honom som personlighet och andligt +väsen, hennes själ hade blott fotfäste i honom -- nu var krisen där, +tvivlet var väckt, hörnstenen rubbad! + +Madame Junot hade icke sett eller låtsade icke se gäspningen. Hennes +nyfikenhet var spänd, icke på länge hade hennes lättrörliga fantasi haft +något så intressant att gissa över. När Edmée gick bort i andra ändan av +rummet, begagnade hon sig strax av tillfället och började ivrigt -- +riktigt på skarpen och i alla enskildheter -- förhöra sin man. + +Edmée, med sin i detta ögonblick pinsamt uppdrivna hörsel, hörde, trots +avståndet och de låga rösterna, nästan vart ord av deras samtal. Nu +kunde hon ej uthärda denna tortyr längre -- hon _måste_ avbryta dem, gå +fram och säga dem godnatt, hövligheten behövde ej tvinga henne att höra +på alla dessa olidliga, intima förhandlingar. Och likväl stannade hon +kvar som fastnaglad, där hon var -- lyssnade och hörde! + +I det hon äntligen vände sig och tog ett par steg över rummet, viskade +Laure, med sina stora, komiskt förfärade ögon: + +-- Och hon _har_ alltså redan fått tillträde till Tuilerierna, säger du? +Ett sådant drama där kan bli! Du skall få se, tillade hon med ett lågt +skratt, det är inte för intet! Han har icke helt och hållet glömt +»Bellilotes» små behag. + +Junot tog sig om hakan utan att svara. Edmée såg, i det hon gick fram +till dem, hans undertryckta, mycket sägande leende. + +-- Å, Edmée, du måste verkligen ursäkta... Så sömnig du ser ut, din +lilla stackare! Det är också bra tanklöst av mig, men för så goda vänner +behöver man ju icke genera sig, och när jag får några nyheter från +Tuilerierna, så glömmer jag allting. Och det här är verkligen viktigt -- +riksviktigt! tillade hon skämtsamt, på sitt lätta, behagfulla sätt. + +-- Alla damer äro sig lika, skrattade Junot. När de blott tro sig skymta +tråden av en intrig!... + +Äntligen kom då Edmée in i det henne anvisade rummet, och med ens tog +den pinsamma spänning, hon nu flera timmar levat i, ut sin rätt. Hon +vinkade till jungfrun, att hon skulle gå, och, med händerna för ögonen, +kastade hon sig ned på sängen i ett våldsamt, krampaktigt gråtanfall. + +Men det varade icke länge. Hon reste sig upp, badade sina ögon och sitt +ansikte, och småningom kände hon, hur besinningen vände tillbaka. Hon +tröstade sig med alla de förnuftsgrunder, hon kunde få fatt i. Hon sade +sig själv, att han för sin äras skull icke helt och hållet kunde överge +den stackars kvinna, som han en gång tvungit att offra rykte och framtid +för hans skull, att han var nödsakad till att personligen tala med +henne, att han icke kunde överlämna denna ömtåliga sak i främmande +händer o. s. v. o. s. v. Men alltid, vid var tanke, hon tänkte, tvang +sig denna fatala, nedsättande _jämförelse_ på hennes medvetande. Hon, +som så stolt burit sin egendomliga särställning bland kvinnor; hon, som +i sina egna ögon -- och väl därför också i hans -- så länge varit den +enda: den jungfruliga, alltid nya älskarinnan, den högättade, +jämnbördiga bruden, som i gudomligt övermod, stolt som en drottning, +gått samfundsordningen i förköp och tagit ut livets rätt -- hon kände +sig plötsligt förnedrad, sänkt i smuts genom de beröringspunkter, vilka +hon, genom att resonera över hans ställning till denna andra kvinna, +ovillkorligt fann mellan sig och henne. + +-- Jag är sjuk, sade hon otåligt för sig själv. Vore jag sund och rask, +som jag brukar vara, ägnade jag icke denna händelse en tanke... Om hon +blott varit så _gammal_ som Madame Bonaparte, hade jag blott sett dem +tillsammans -- jag hade icke brytt mig om det. + +Hon började gå fram och tillbaka på golvet med händerna för tinningarna. +På vägen förbi spegeln kom hon att kasta en blick däri -- hon blev själv +förfärad över den glödande, förvirrade blicken i sina annars så klara +ögon. + +-- Å, varför är jag icke hos honom i natt -- just i natt! mumlade hon +och vred sina händer. Hon stötte upp fönstret och lutade sig långt fram +över karmen, natten var kylig och mörk. + +Den friska luften gjorde henne gott; med uppbjudande av hela sin +viljekraft försökte hon äntligen fatta sig. Hon låste fönstret och +började kläda av sig. + +-- I morgon skall jag se honom, sade hon sakta till sig själv. Han får +ej ana något om detta. Han skulle förakta mig. -- Hon studsade vid ordet +-- det hade hon aldrig sagt sig själv förr. + +Utmattad somnade hon in fram på morgonsidan. När hon vaknade, sken solen +in i rummet. Madame Junot stod vid sängen och ryckte henne i håret. + +-- Men, Edmée -- det är ju nära middag, vad tänker du på? Här är bud +från Madame Germon, som fåfängt har sökt dig hemma hos dig. Det är om +din klänning till middagen i dag... Och kom ihåg, att vi lovat Duroc att +se revyn i förmiddag från hans fönster... + +Edmée klädde sig med hjälp av Valentine -- solen och friska luften +gjorde henne gott, hon kände sig nästan lugn igen. Därpå for hon med +Madame Junot och ett par andra damer till revyn i Tuilerigården. +Bonaparte såg henne, där hon -- helt nära honom -- lutade sig ut genom +fönstret i rez-de-chausséen; han förde handen upp till hatten och +hälsade henne med det leende, hon visste var _hennes_. + +När hon äntlign efter revyn kom hem i Rue du Bac, väntade henne en stor +överraskning: Louis de Châteauneuf hade plötsligt ankommit från England. +Det var Otto, som sänt honom med viktiga depescher angående +fredsunderhandlingarna, vilka nu skredo fram med rask fart -- ja, efter +vad han diplomatiskt svävande lät förstå, nästan kunde anses för +avslutade. Redan strax efter sin ankomst hade han, tillsammans med +Talleyrand, haft audiens hos Förste Konsuln. Efter särskild uppfordran +ämnade han sig också på middagen till Tuilerierna -- det var en +_quintidi_. + +Edmeé hann blott flyktigt hälsa på honom nere i salongen, där hon också +träffade markisen av Caulaincourt, som hade lovat att följa sin +guddotter till middagen i Tuilerierna. Han grälade skämtsamt på henne, +för det hon så länge låtit uppehålla sig av Madame Junot, och bad henne +nu skynda sig att göra toalett. + +Då Mademoiselle de La Feuillade denna eftermiddag stod framför spegeln +och lät kläda sig, frapperades till och med Valentine, som dock var så +van att se henne, av hennes stora och egendomliga skönhet. Hon var en +smula blekare än vanligt, och där voro omkring ögonen mörka ringar, men +själva dessa ögon voro så bedårande, med en förut okänd, tragisk glans i +blicken, att kammarjungfrun på sitt tvära, okonstlade sätt, plötsligt +utbrast: + +-- Se då icke så på mig, Mademoiselle! Mademoiselle har ju likadana ögon +som Madonna där hemma i kapellet på les Fougères. + +Edmée skrattade och böjde sig fram mot spegeln för att se på sig själv. +Ja, där var verkligen något i hennes ansikte, som hon icke kände igen. + +-- Kan en ny tanke göra så mycket? tänkte hon bittert. + +När hon äntligen -- rätt sent -- mellan markisen av Caulaincourt och +Louis de Châteauneuf, trädde in i Tuileriernas salonger, vände sig +gästerna vid ljudet av hennes namn. Som en drottning skred hon över +golvet, den snövita dräkten släpade efter henne, för första gången i +sitt liv bar hon diamanter -- i håret, på halsen och armarna. När hon +böjde sig till hälsning för Förste Konsuln och Madame Bonaparte, sade +den spanske ambassadören Azara, till Preussens sändebud, markis +Lucchesini: + +-- Vem vågar säga, att Frankrikes adel är död? Mademoiselle de La +Feuillade ensam bär ju hela Versailles' traditioner på sina unga +skuldror. + +Förste Konsuln såg på henne. Med sin skarpa blick upptäckte han strax, +att där i hennes utseende var något förändrat, att där föregått något +med henne -- men vad? Han vände huvudet och såg Louis de Châteauneuf vid +hennes sida. En skugga gled över hans ansikte. + +Den aftonen var Edmée de La Feuillade strålande, hon överträffade sig +själv -- hon var pikant, kokett och furstligt värdig. Hon märkte, att +både Bonaparte och Louis iakttogo henne, och starkare, mera medvetet än +någonsin, kände hon det eggande i att vara älskad av två män, tjusningen +av en överhängande fara och en trotsig tillfredsställelse av att möta +den. + +Senare på aftonen talade hon länge med sin kusin. Sällskapet, som kände +till det projekterade giftermålet, respekterade deras tête-à-tête och +lät dem diskret vara i fred. + +-- Nå, det ser ut, som om det ändå skulle bli av, viskade Talleyrand +till den gamle Caulaincourt. Jag trodde en stund, att det kunde komma +fnurror på tråden -- han såg med en hastig, nästan omärklig blinkning +bort till Förste Konsuln. -- Nu tjänar han sina sporrar i freden med +England, och sedan göra vi honom till ambassadör -- en stoltare +ambassadris kan Frankrike icke önska sig! + +Edmée vände sig till sin kusin, och, frankt, med ögonen i hans, frågade +hon honom: + +-- Vad tänker du om mig -- då du nu ser mig igen? + +-- Det svarar jag icke på. Att jag i afton är här med dig som _hans_ +gäst, är en svaghet, som mången man av ära skulle förakta mig för. +Men... ja, det är min sak, och jag är själv domare däri. Men _ett_ vill +jag säga dig, min kusin: när jag, som du ser, gör allt för att umgås med +dig som en blott släkting, en blott bekantskap nästan, när jag för vårt +namns och ditt ryktes skull gör större uppoffringar, än du kan väga +eller mäta, så måste du åtminstone spara mig för dessa upprivande, +plågsamma förklaringar, vilka du vart ögonblick tyckes söka. Är det då +verkligen av så stor vikt för dig att veta, vad jag tänker om dig? + +Hon skakade på huvudet och såg ut i rummet. -- Ja, ibland har jag tyckt +det. Men icke nu -- intet är av vikt för mig _nu_. + +-- Vad menar du? sade han skarpt. + +-- Å, ingenting. Jag menar väl närmast -- hon talade mycket långsamt -- +att mitt liv småningom så har koncentrerat sig i en enda känsla, att +allt annat... Hon avbröt sig och gjorde en svävande, avvärjande rörelse +med handen: -- Å, det är mig alltsammans så likgiltigt! Förstår du mig, +när jag säger, att ibland tycker jag, att livet liksom tätnar och +mörknar omkring mig, jag hålles fast som i ett skruvstäd, jag kan blott +se _framför_ mig -- i en riktning -- och där ser jag ett ljus, så +starkt, så starkt... -- Hon smålog och for med handen över ögonen. Hon +hade mött Bonapartes blick. + +Uttrycket i hennes stämma slog honom. Det var däri en ångestfull klagan, +som han icke förstod, och som icke liknade henne. Han grep hennes hand +och böjde sig fram emot henne: + +-- Men, Edmée, du är sjuk! Du har ju feber igen. + +-- Ånej. -- Hon reste sig upp, och, i det hon lätt lutade sig över +honom, viskade hon lågt, nästan ömt: + +-- Se icke så på mig, Louis. Man ger akt på det, man talar om det... + +Louis rodnade av vrede och skam. Han reste sig häftigt upp. Hon hade +rätt: det var mer än ovärdigt, att han här, för allas ögon, i detta hus, +icke förstod att dölja sin känsla för Förste Konsulns älskarinna. + +Edmée hade icke gått många steg, då Bonaparte närmade sig henne. Under +föregivande av att vilja visa henne en tavla i galleriet, bjöd han henne +armen och drog henne med sig bort. + +-- Vad skall jag tro om dig i afton? mumlade han med illa dold +häftighet. Du undviker att se på mig, du ägnar hela din uppmärksamhet åt +din kusin. Han teg och betraktade henne med en egendomlig blick, som +sade så mycket som: Jag vet väl, det är omöjligt, du är _min_, han +varken kan eller _vill_ taga dig, men... + +Edmée kom plötsligt till att skratta. Hon skrattade så häftigt, att hon +måste sätta sig ned. Han såg mörkt, ogillande på henne. + +-- Du är icke dig själv i afton. Du vet, jag kan icke tåla +fruntimmersnycker. + +Edmée höll solfjädern för ansiktet och bara skrattade. Hon visste inte +själv varför -- det var som en stänk av självförakt i detta skratt -- +men det lättade. Denna hans obilliga svartsjuka, hans brutala retlighet, +gjorde henne i alla fall gott; hennes själ vidgade ut sig efter trycket. + +-- Jag måste tala med dig i afton, Edmée. -- Han böjde sig ned över +henne. -- Kan du ej på något sätt stanna i Tuilerierna? + +Hon skakade på huvudet: -- Omöjligt! Jag är här ju med min gudfar och +min kusin. + +-- Å, jag glömde -- _din kusin_! + +Han vände sig kallt ifrån henne, tog Rapp, som just passerade förbi, +under armen, och började prata med honom. + +Edmée ångrade i nästa ögonblick, vad hon sagt -- hon ville taga det +tillbaka, hellre utsätta sig för vad som helst än trotsa honom, men hon +kunde ej komma till att tala med honom mera. Ögonblicket var förspillt. +En gång mötte hon hans blick över salen, men den sade henne intet. + +Laure Junot kom fram till henne. -- Tillåt, att jag säger dig en +artighet, Edmée -- du är förtjusande! Madame Germon har gjort ett +mästerverk. Och diamanterna klä dig! En liten smula för tidigt, eller +hur, efter våra gammaldags begrepp?... Man skulle icke kunna se på dig, +att du var så sömnig i går afton. Apropos -- hon böjde sig muntert fram +och viskade -- kan du tänka dig, att jag så gott som lockat ur Duroc, +att hon skall komma hit i afton -- Pauline! Det är allt en besynnerlig +tid att ge audiens till supplikanter, men Förste Konsuln är ju så +upptagen... -- Hon smålog. + +Edmée kände, hur det blev svart för hennes ögon, och hjärtat upphörde +nästan att slå. Det varade blott ett par sekunder. I nästa ögonblick +reste hon sig upp, blek, men alldeles fattad. + +-- Jag befinner mig icke väl, Laurette... Det började, som du minns, +redan i går afton. Törs jag be dig göra mig den tjänsten att uppsöka +Monsieur de Caulaincourt och säga honom, att jag helst vill hem. Det är +också på tiden -- jag ser flera gå... + +Hon tilltrodde sig icke att gå över rummet, så illamående kände hon sig, +utan blev sittande i fönstersmygen, medan Madame Junot förskräckt gick. +Alla dessa människor, som sorlade omkring henne -- det förekom henne, +som om de allesammans gjorde henne något ont; i vild ångest, i en +olidlig, brännande smärta, böjde hon sig fram, som för att dölja sig för +dem. Och hela tiden hade hon dock en bestämd känsla av, att hon _måste_ +resa sig upp, samla sin energi, skrika på hjälp, hålla fast den tid, som +flydde -- men hon kunde icke, hon hade plötsligt blivit så maktlös. + +-- Jag är sjuk, tänkte hon mitt i sin ångest plötsligt klart. Louis har +visst rätt. + +I detta ögonblick passerade Förste Konsuln åter förbi henne. Hon reste +sig upp, och -- utan att tänka på människorna omkring dem -- grep hon +blixtsnabbt hans hand. Hennes ögon, nästan svarta under de +ljusgnistrande diamanterna på pannan, höjdes emot honom med ett uttryck +så egendomligt, ödmjukt, smärtsamt, att han stannade. + +-- Jag kommer, mumlade hon sakta. Jag _vill_ komma. + +Han öppnade munnen som för att svara något, då i detsamma Armand de +Caulaincourt bestört kom emot dem. + +-- Min far låter hälsa er, Mademoiselle. Han är redan färdig, han +väntar er. + +Edmée höjde ännu en gång sin blick mot Förste Konsuln. De sågo ett +ögonblick fast och ömt på varandra. Så tog hon Armands arm och gick +långsamt genom salen. Bonaparte följde henne länge med ögonen. + +Edmée kom hem i Rue du Bac och gick, efter många oroliga förmaningar av +markisen och Madame de Châteauneuf, strax upp till sig. Hon lät +Valentine taga diamanterna av, men när hon ville lossa klänningen, +hejdade hon henne hastigt. Hon reste sig upp från stolen framför +spegeln. + +-- Jag kan icke stanna här, Valentine, sade hon bestämt. Tag min kappa +-- min stora kappa -- jag måste gå igen. + +Pigan grep henne förskräckt om armen. -- Men Mademoiselle, då! Det går +ju icke an. Mademoiselle är sjuk -- det är feber. + +-- Å, prat! Giv mig min kappa. Jag _måste_ bort, hör du ju. + +Det var redan över midnatt. + +-- Det går icke an. Jag låter kalla Madame eller Monsieur Louis... + +Edmée stampade i golvet. -- Giv mig min kappa! ropade hon i förtvivlan +och raseri. O, min Gud, nu står hon där och spiller min dyrbara tid! + +Hon fick sin vilja fram. Hon nästan sprang över bron till Tuilerierna. +Hon hade ingen svårighet att passera gallerporten -- vakten kände +händelsevis från föregående gånger alldeles bestämt »den beslöjade +damen». Oantastad lyckades hon nå ända fram till Durocs ingång. + +-- Jag önskar tala med medborgaren Duroc. Det är något viktigt. + +Duroc hade nyss lämnat Förste Konsuln. Han blev högst förvånad, när han +igenkände Mademoiselle de La Feuillade, och förde henne strax in i sitt +kabinett. Då hon slog slöjan tillbaka, förfärades han över hennes +blekhet och hennes ögons sällsamma glans. + +-- Vad betyder då detta, att man icke strax för mig upp som vanligt? +sade hon otåligt, feberaktigt befallande. Jag måste tala med generalen. + +Duroc blev förvirrad. -- Det är omöjligt, Mademoiselle. Förste Konsuln +är icke ensam. Han arbetar och vill icke störas. + +Edmée lutade sig mot väggen, tungt, med slutna ögon. -- Han är icke +ensam... Vem är då hos honom? Han arbetar i biblioteket -- jag brukar +alltid få komma in i hans sängkammare. + +-- Icke i afton, Mademoiselle. Han talade bestämt, men han sänkte +blicken. + +-- Har han givit befallning, att _jag ej_ får komma in. + +-- Han har givit befallning, att han ej på villkor vill störas. + +Edmée gick fram till Duroc. Hon lade bägge händerna på hans skuldror och +såg honom fast in i ansiktet med sina stora, feberglänsande ögon. + +-- Svara mig -- _ärligt_. Ni vet, att för mig gäller det liv eller död, +jag _kan_ icke bedragas nu. Är det hon -- Madame Fourès? + +Duroc ryggade ett steg tillbaka. Han lossade sakta hennes händer med +nedslagna ögon. -- General Bonaparte har önskat att _tala_ med henne, +sade han. + +Edmée hade vänt sig om. Hon hade plötsligt blivit stilla och glansen i +hennes ögon var utsläckt. Duroc tyckte, att han såg henne vackla, när +hon gick mot dörren. Han skyndade fram till henne. + +-- Mademoiselle de La Feuillade, ni gör honom orätt i era tankar! sade +han allvarligt. + +Hon smålog. -- I mina tankar?... Jag vet inte. Jag kan inte tänka mer. +I tjugufyra timmar har _en_ tanke gnagt på min hjärna -- allt sammansvär +sig för att göra den till verklighet. -- Hon förde handen upp till +huvudet. -- Jag är sjuk -- jag har orätt. Hon stod litet, hennes stela +stirrande blick såg in i ljuset -- liksom igenom det; så sade hon sakta, +så lågt, att han knappt kunde uppfatta det: + +-- Jag har aldrig vetat, vad tvivel var. Jag var blott van att leva i +ljus. Nu -- nu är mörkret över mig! + +Ett ögonblick tänkte han på att trotsa förbudet och underrätta Bonaparte +om, att hon var där. Men dels -- trots det han i sin själ trodde, att +han gjorde sin vän orätt -- hindrades han av vissa minnen förbundna med +Pauline; dels såg han, hur fysiskt angripen hon var, och trodde, att +hon, när allt kom omkring, dock hade bäst av att komma hem och i ro. + +-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han lugnande, med broderlig ömhet, +låt mig följa er hem. Ni är sjuk, här är ej gott för er att vara. + +Hon skakade på huvudet. -- Jag skall gå. Men ni behöver ej följa mig, +Monsieur Duroc. Jag är så van att gå ensam. + +Den lättrörde Duroc fick plötsligt tårar i ögonen. Hon var så barnsligt +hjälplös i detta ögonblick, hon sade det så enkelt, så utan all tanke på +att beklaga sig över sin sällsamma ställning. Han mindes plötsligt den +lilla vilsekomna prinsessan framför eldbrasan, med de bara fötterna och +de genomvåta silkesskorna. + +Han drog hennes arm under sin, och hon lät sig viljelös föras ut. + +Hela vägen till Rue du Bac sade hon icke ett ord. När han hjälpte henne +in genom trädgårdsgrinden, viskade han vänligt: + +-- Sov gott, Mademoiselle. Ni behöver framför allt ro. + +Hon såg upp i hans ansikte, och ännu en gång förfärades han över den +stela, slocknade blicken i hennes ögon. + +-- Säg honom, att jag kom, som jag hade lovat. + +I trädgården mötte hon Valentine, som hela den sista halvtimmen hade +suttit på huk i trappan och väntat, alldeles utom sig av ångest. + +Hon fick Edmée i säng, och föll strax därpå själv i sömn, alldeles förbi +av den långa vakan och den utståndna ångesten. + + + + +XX. + + »L'adversité manquait à ma carrière»... + + _Mot de Napoléon._ + + »Une âme dont aucune affection était faible ou médiocre.» + + Un contemporain sur Napoléon. + + Le Premier Consul ordonne: + Qu'un soldat doit vaincre la douleur et la mélancholie des passions. + + Ordre du jour, Floréal an X. + + +När Louis de Châteauneuf, efter en sömnlös natt, tidigt nästa morgon kom +ut i parken, såg han något vitt flyta i dammen -- det var Edmées vita +klänning. Han hämtade Valentine, och de drogo henne upp ur vattnet. +Uppför den gamla, breda marmortrappan buro de henne och lade henne på +den gyllene sängen i hennes eget rum. + +Hon låg på sidan med det långa, våta håret slaget över skuldrorna och +ryggen. Solen föll in genom fönstret och sken på hennes vita klänning +och på de eldförgyllda rokokoänglarna, som lyfte sina basuner mot alla +fyra väderstrecken. + +När Louis hade fått veta allt det Valentine visste, sade han i sträv, +bjudande ton, där han satt vid sängens huvudgärd: + +-- Låt kalla Förste Konsuln. Men var stilla, gör ej buller i huset! Ännu +får ingen veta det, och ingen får lov att komma hit. Säg sedan, att min +kusin i sömnen gått ut ur huset och av våda fallit i dammen. -- Han satt +stilla med nedböjt huvud. Plötsligt höjde han det igen och återtog +långsamt: -- Låt kalla Förste Konsuln -- säg honom, att Mademoiselle de +La Feuillade är död. + +Vattnet droppade långsamt ned på det inlagda golvet. Han torkade med en +duk hennes ansikte och bara armar. Hon hade ej varit död länge, kanske +blott en kvarts timme; hennes ansikte var friskt, men blekt, hennes ögon +voro slutna, och det såg ut, som om hon sov. + +Då hördes hastiga steg i den lilla trappan, och genom den uppslagna +dörren stormade Bonaparte in. Louis lyfte handen, liksom för att bjuda +tystnad: denna våldsamhet kränkte den döda. + +-- Vad är det för bud, ni vågat sända mig, Monsieur de Châteauneuf? +utropade han vredgat, redan i dörren. Bakom honom skymtade Durocs bleka +ansikte, som strax drog sig tillbaka. Vad har ni gjort med Mademoiselle +de La Feuillade? + +Louis reste sig upp och visade tyst med handen på sängen. Förste Konsuln +lyfte bägge händerna mot pannan och tumlade ett par steg tillbaka. Louis +gick sakta bort och riglade alla rummets dörrar. + +-- _När_? sade Bonaparte tonlöst. Och i natt, ännu efter midnatt... + +Överväldigad av smärta, med ett dovt skri av förtvivlan, kastade han sig +över den döda och grät våldsamt med ansiktet mot hennes kalla händer. + +-- Det måste ha hänt i morse tidigt -- Louis talade med onaturligt lugn, +hans stämma ljöd kärv och hård genom det tysta rummet. -- Hon har gått +ut genom den hemliga trappan i Valentines rum, vars tillvaro tyvärr +ingen här i huset har anat eller tänkt på. Valentine sov tungt av +trötthet. -- Ja, ni känner ju nattens händelser bättre än jag, +medborgare-Konsul. Vi veta blott, att min kusin var borta en timmes tid +strax efter midnatt, och att hon tycktes sjuk som av feber, redan då hon +gick. Så kom hon hem, och pigan fick henne i säng -- hon trodde, att hon +sov... + +Louis höll upp. Han stödde handen mot sängstolpen och hämtade andan +djupt. Ett ögonblick förvreds hans ansikte av smärta, och rösten +skälvde, när han åter talade. + +-- Men obemärkt har hon stigit upp igen och tagit sina kläder på -- dem +hon först fann -- sin vita festdräkt. Stolt och stilla, som hon alltid +var, utan att efterlämna ett skrivet ord, utan att med en häntydning på +något sätt röja sitt syfte -- _kanske_ i ett feberanfall, men jag, som +kände henne, tror det ej -- har hon sökt döden, där hon närmast fann +den. Jag behöver ej förklara för er, medborgare-Konsul -- hans röst steg +i styrka -- _varför_ jag låtit kalla er och här ställt er ansikte mot +ansikte med den döda. + +Bonaparte hörde honom icke; hans lidelsefulla sorg hade för ett par +ögonblick helt övermannat honom. + +Men Louis de Châteauneuf hade icke medlidande med honom. Han gick tätt +intill honom och lade sin hand på hans skuldra. + +-- Vi äro nu allena här -- ingen hör oss, ingen kan störa oss. Och vi +äro två män, som bägge ha älskat denna kvinna. En gång har ni i +självsäkert övermod nekat att stå mig till svars -- nu _skall_ ni svara +mig: vad drev henne till förtvivlan och död? + +Bonaparte reste sig i raseri och vände sig vilt emot honom -- Louis +ryggade tillbaka för blicken i hans ögon. -- Gå! skrek han. Gå, lämna +mig ensam med henne, som jag älskade, och som var min, _är_ min. Gå! Han +vinkade befallande. + +Louis de Châteauneuf lade armarna i kors över bröstet: + +-- Ni vet ej, vad ni säger, general Bonaparte. Jag är här i mitt eget +hus. Min plats är hos min döda brud. _Nu_ är hon min! I ånger och död +blev hon min. + +-- Ånger! Och ni tror, att hennes stolta själ förstod att ångra? Ni, som +pockar på att vara hennes frände, ni kände henne ej! Nej, i tvivel och +förtvivlan sökte hon döden. + +Louis tog ett steg fram emot honom -- hotande: -- Ni bedrog henne?... + +Bonaparte höjde sina tunga ögonlock, och hans fasta, järnblå blick mötte +Louis'. Han skakade på huvudet. + +-- Nej. Jag älskade henne -- mer, än jag någonsin älskat någon annan +människa. -- Han talade sorgset, men med fattning, och utan att behöva +göra våld på sig. -- Jag kan förstå, att hon, sedan jag sist talade med +henne, har genomgått ett slags kris -- jag kan ana, att hon trodde sig +stå framför en vändpunkt i vårt förhållande -- och hon var för stolt att +ingå på ackord med livet... + +Han avbröt sig och sänkte huvudet, och åter föll han ned vid hennes bädd +med huvudet mot hennes ansikte. Stora, tunga tårar fyllde hans ögon. + +Louis teg. Han stod på den andra sidan av sängen och höll ännu +krampaktigt fast sin kusins ena hand. Det var, som om de båda männen +ännu i döden drogos om denna kvinna. + +-- Edmée -- _lilla_ Edmée, sade han halvhögt för sig själv -- sakta, +ovillkorligt. Han kom plötsligt att tänka på henne, som han hade sett +henne som barn för många, många år sedan. Och han fortfor dämpat, nästan +förtroligt: + +-- Jag kan _se_ henne, som hon måste ha varit i morse. Stilla, utan att +en minut ha slutit sina stora, vidöppna ögon, har hon stigit upp ur +bädden och gått här, genom sin kammare, ut ur huset, och i gryningen av +den dag, som hon icke mer ville se, har hon stigit ned i dammen. Ingen +anklagelse har kommit över hennes läppar, ingen klagan, ingen +förebråelse, ingen bön om förlåtelse till dem, som älskade henne... Här +i detta hus, för icke länge sedan sade hon till mig: »döden kan man +alltid nå». Och utan att tveka har hon nu, då livet blev henne för +tungt, funnit den död, som låg närmast till hands. Edmée! -- han kastade +sig på knä -- jag tackar Gud, att du hade mod att dö! + +Bonaparte stod lutad över sängen; han hade rest hennes huvud upp mellan +båda sina händer och såg stirrande in i det marmorbleka, livlösa +ansiktet. Småningom kom i hans ögon ett nytt uttryck -- som av +hänryckning -- och i det han med ena handen ömt strök undan det våta +håret från hennes panna, sade han innerligt, högt och tydligt: + +-- Hon var en själ så helstöpt som ingen annan. Hon sade i natt till +Duroc, att »mörkret kom över henne». Han förstod det icke -- _jag_ +förstår det. Hon, som hade levat i bländande ljus -- hon kunde ej finna +sig till rätta i den grå skymning, hon nu trodde skulle komma, hon kunde +icke slå av på sina fordringar, icke resignera -- hon, som varit van att +med fulla händer ösa ur lyckans rikaste skatter. När hon kände _mörkret_ +komma, och för hennes stolta själ var det första tvivlet detsamma som +mörker, då slöt hon strax frivilligt ögonen till för alltid. Hon ville +icke med ömklig försiktighet, med misstänksam ängslan treva sig fram på +de livets och lyckans vägar, där hon en gång gått i strålande solsken, +säker och övermodig som en gudinna. + +Han rätade sig helt upp och vinkade bjudande med handen till Louis: + +-- Gå... gå... Låt mig vara allena med henne. + +Louis de Châteauneuf stod ett ögonblick stilla, utan att röra sig, och +deras ögon möttes. Så vände han sig långsamt bort, och, gripen av +uttrycket i detta ansikte, som han hatade, gick han dröjande, +tvunget ut. + +En kort sekund hade han förstått, att denne man, som så befallande, +brutalt hade tvungit henne intill sig, och med sin skoningslösa makt +över människorna vunnit hennes unga själ, och som kanske ej dragit i +betänkande att bedraga och förråda henne, dock hade älskat henne mer än +han med all sin finkänslighet och alla sina skrupler. Dessa båda -- de +hade _tillhört_ varandra. Kort eller länge hade de båda förmått att med +en så oemotståndlig och lidelsefull kraft draga varandra till sig, att +allt övrigt omkring dem glömts och förintats. Han hade rätt: Edmée var +hans, i döden som i livet. Ingen kunde nu skilja dem åt. + + +Solen steg högre och högre på himlen, och småningom samlade sig en stor +hop folk nedanför på gatan. Ryktet hade spritt sig i Paris, att Monsieur +de Châteauneuf hade fört fredspreliminärerna underskrivna med från +London, och folket, jublande vilt av glädje över denna i åratal +efterlängtade fred, kunde knappt tro på denna stora lycka, utan begärde +högljutt att se och tala med sändebudet. Nu slog uret på Tuilerierna +nio: runt omkring i Paris började kanonerna dåna -- det var för +medborgarna ett tecken, att ryktet talade sant. Jublet ville icke taga +slut. Louis de Châteauneuf måste fram på trappans avsats och tala till +dem, som stormade in på hotellets gård. + +Mellan Tuilerierna och Rue du Bac var det svart av folk. Överallt ljödo +ropen: Leve Förste Konsuln! Leve Otto och medborgaren Châteauneuf! Leve +freden! + +Bonaparte var äntligen allena med sin döda älskarinna. Han höll henne i +sina armar och såg för sista gången in i hennes ansikte. + +-- _Varför_! _Varför_? mumlade han i bitter förtvivlan. Varför just nu? + +Men Edmée de La Feuillade låg svarslös, orörlig i sin tadellösa skönhet, +vit under oktobermorgonens solsken, på sin gyllene bädd. Hon hade för +alltid gått från livets många tunga _varför_. Hennes stolta, unga liv +skulle ej förmörkas av tvivel, missräkning, smärtor, ålder och saknad. +Då hon stod högst, och hennes själ, utan att svindla, nått lyckans +tinnar, hade hon en gång leende sagt: »döden bär jag i min högra hand». +Hon hade icke svikit sig själv. + +Detta tänkte Förste Konsuln på nu här vid sin döda drottnings hjärta, +medan Frankrikes folk jublade hans namn och fröjdade sig över, att han +nu så lyckligt nått sitt stora älsklingsmål: en ärofull fred med England +och med världen. + + + + +NOTER. + + + (Då man gjort förf. uppmärksam på, att bipersonerna, vilka ju så + gott som _alla_ äro historiska och därför antagits på förhand vara + tillräckligt kända, icke i boken blivit nog utförda, har hon + beslutat, att med hänsyn till dem, åtminstone till de viktigaste + och oftast förekommande, bifoga några korta biografiska notiser + och förklaringar. Härtill sluta sig ett par observanda angående + kulturhistoriska och historiska fakta, som kunnat antagas ej vara + _allmänt_ bekanta. + + Dessa anmärkningar äro emellertid nödvändigtvis ytterst + ofullständiga och godtyckliga, enär förf., som sagt, _blott_ + medtagit det, som hon -- efter sin personliga uppfattning -- + förmodat vara de flesta av läsarna obekant. Sålunda kommenteras + t. ex. ingen av de krigshistoriska tilldragelser, som nämnas. Att + _konsekvent_ genomföra notsystemet, hade nämligen varit detsamma + som att påtvinga läsarna hälvten av Konsulatets politiska + historia, vartill förf. icke på något sätt kände sig berättigad.) + + +I. + + _Abbé Bernier_ (f. 1764), kyrkoherde i _St. Laud d'Angers_, bidrog + väsentligt att lugna resningen i Vendée 99. Han förmådde anförarna + på vänstra Loirebrädden att med regeringen sluta freden i + Montfaucon, 18 jan. 1800 (28 Nivôse år VIII), vartill sedan + cheferna på högra sidan av Loire, först och främst Monsieur de + Châtillon, också slöto sig. Förste Konsuln utnämnde honom sedan + att underhandla med påvens sändebud, i och för konkordatet, till + vars lyckliga utfall han i hög grad bidrog. Blev för sina tjänster + mot kyrkan och Republiken biskop i Orléans 1802. + + +II. + + Mlle _Laure Permon_ (f. 1784), dotter av financiern Charles Permon + och hans gemål, född prinsessa de Comnène, från Korsika. Under + Direktoriet och Konsulatet bodde modern som änka i Paris och var + intimt lierad både med Faubourg St. Germain och med familjen + Bonaparte (hon var ungdomsväninna till Mme Lætitia). Ända sedan + sin vistelse vid militärskolan i Paris och till sitt giftermål + hade Napoléon, när han var i huvudstaden, så gott som dagligen och + i största intimitet umgåtts hos familjen Permon. Mlle Laure Permon + blev i nov. 1800 gift med Förste Konsulns adjutant, kommendanten + av Paris, general Junot (f. 1771), senare hertig av Abrantes. + + »_Den förre biskopen av Autun_». -- Charles Maurice + Talleyrand-Périgord (f. 1754), utrikesminister under Direktoriet, + Konsulatet och en del av Kejsardömet. (Senare furste av Benevent.) + + _Madame Germon_, berömd sömmerska. + + _Despeaux, Leroi_ etc. -- namnkunniga fournissörer i + toiletteartiklar under Direktoriet, Konsulatet och Kejsardömet. + + _Rue de la Loi, Pont National Palais d'Egalité_ etc. Gatunamn + o. a., som här användas, äro, när förändring ägt rum, de av + Republiken förändrade. Likaledes har vid alla tidsbestämningar + brukats den republikanska kalendern. + + Mlle _Lange_, berömd skådespelerska och kurtisan under + Direktoriet. + + +III. + + _Markisen av Caulaincourt_, vän till Joséphine, var en av de få + adelsmän, som redan öppet slutit sig till Republiken. Han var + fader till Armand de Caulaincourt, som senare blev hertig av + Vicenza. Hans andre son blev gift med en Mlle de La Feuillade, + dotter till hertig d'Aubusson de La Feuillade. + + »_Den gröna bården_» o. s. v. Grönt var aristokratiens färg, + förbjuden under terrorismen, på grund av att Charlotte Corday, den + dag hon mördade Marat, bar en grön hatt. + + _Bourrienne_ (f. 1769), jämnårig och skolkamrat med Bonaparte från + Brienne, sedermera hans privatsekreterare under Konsulatet. Förste + Konsulns hus fördes vid denna tid (1800) icke annorlunda än såsom + i allmänhet ett mäktigt och stort privathus. Det hölls ännu ingen + hovstat i Tuilerierna, som för resten av republikanska hänsyn + officiellt kallades _Palais du Gouvernement_. Statsrådet Bénézech + uppträdde vid högtidligare tillfällen -- t. ex. presentationer av + främmande makters sändebud o. d. -- som ett slags ceremonimästare. + Eljes fungerade i allmänhet blott Förste Konsulns adjutanter som + representativt mellanled mellan honom och nationen. + + »_Den yngre marskalken_.» Det finns i Frankrikes historia två + marskalkar av huset de La Feuillade, far och son. Den ene var + samtida med Louis XIV, den andre med Regenten. + + +IV. + + _Madame Tallien_, född (1775) Teresa Cabarrus från Cadix. I sitt + andra äktenskap var hon gift med konventsmedlemmen, prokonsuln i + Bordeaux, Tallien; under Direktoriet var hon Barras' mätress och + den ledande damen i Paris' sällskapsvärld ända från den 9 + Thermidor till den 18 Brumaire. + + _Hippolyte Charles_, född (1771) av tarvliga, borgerliga föräldrar + i Romans. Träffade först Mme Bonaparte, då hon under fälttåget 96 + -- 97 besökte sin man i Milano; han var då adjutant hos general + Leclerc, chef-generalens svåger. Sedermera fortsattes deras + förhållande i Paris under Bonapartes frånvaro i Egypten. + + _Garat_ (f. 1764), nevö till Konventets minister Garat, berömd + operasångare, stor sällskapskarl, i högsta grad förgudad och + bortskämd av Direktoriets och Konsulatets societet. + + _Duroc_ (f. 1772), Förste Konsulns adjutant och den av hans + vänner, som personligen stod honom närmast. Bonaparte hade känt + honom, liksom Junot, ända från belägringen av Toulon 93. (Under + Kejsardömet: _Grand-Maréchal du Palais_ och hertig av Frioul.) + + _Fortuné_ -- en favorithund, som vid tiden för hennes giftermål + tillhörde Joséphine, och med vilken den unge äkta mannen aldrig + kunde förlika sig. Man har därom åtskilliga anekdoter. + + +V. + + _Berthier_ (f. 1753), krigsminister under Konsulatet, efter + Carnot. (Senare marskalk, furste av Neufchâtel, prins av Wagram.) + + »_Vendéeprinsessan_.» Napoléon hade ofta den vanan att i + vardagslag beteckna folk med av honom själv uppfunna öknamn + (_sobriquets_), vilka sedan för det mesta brukades av alla inom + hans närmaste krets. + + +VI. + + Mme _de Contades_, en av de ledande damerna inom Faubourg + Saint-Germain omkr. år 1800, bekant för sitt högmod och sin stora + skönhet. _Bröderna de Rastignac_, framstående kavaljerer inom + samma krets. + + _Frascati_, restaurant på modet. Det var _ännu_ god ton att dinera + och supera »_au cabaret_». + + +VII. + + Mme _Récamier_, född (1777) Juliette Bernard från Lyon. Hon var + gift med en av Paris rikaste bankirer och redan vid denna tid + (1800) berömd för sin skönhet samt för sin vänskap med Mme de + Staëls krets. + + »_Av hela min själ önskar jag_» o. s. v. Jfr »Dix années d'exil»: + »_Je souhaitais que Bonaparte fût battu_» (under fälttåget i + Italien 1800). + + +VIII. + + »_Jag är icke alltför starkt bunden_.» Som bekant, var det under + Direktoriet och Konsulatet blott ett _civilt_ äktenskap, som + förenade general Bonaparte med M:me de Beauharnais. Den kyrkliga + vigseln försiggick, trots Joséphines länge närda och ofta yttrade + önskan i detta hänseende (hon visste nämligen, att många anhängare + av den starka religiösa reaktionen efter Brumaire egentligen + betraktade hennes äktenskap som ogiltigt), först 1804, dagen före + kröningen, då kardinal Fesch vigde dem. + + »_Maximum_.» Häntydning på Republikens många olikartade och ofta + märkvärdiga maximumsbestämmelser i handel och vandel. + + »_Stort attentat mot Förste Konsuln i operan_.» Detta attentat är + det, som den 18 Vendémiaire år IX (11 oktober 1800) förövades av + de fyra sammansvurna: Ceracchi, Arena, Demerville och + Topino-Lebrun (alla anhängare av en terroristisk republik), vilka, + beväpnade med dolkar, väntade på Förste Konsuln utanför hans loge + i operan, då han begav sig till premièren av »_Les Horaces_» av + Porta. De blevo strax fängslade. Fouché -- och genom honom + Bonaparte -- var på förhand noggrant underrättad om faran. + + »_Låtit hedra och röja vår gamla Place Royale_.» På _Place des + Victoires_ (den gamla, av hert. de La Feuillade 1686 anlagda, + _Place Royale_) hade Förste Konsuln på Republikens högtidsdag + 1 Vendémiaire år IX med egen hand lagt grundstenen till monumentet + för generalerna Kleber och Desaix. + + +IX. + + _Förste Konsulns familj_ omkring 1800-1801. (Släkten, + ursprungligen toskansk, kan spåras ända från 12:e århundradet, + först i Florens, så i San Miniato och i Sarzana, nära Genua. + I Treviso säges den ha stigit till hög ära och regerat suveränt. + Från Sarzana flyttade 1529 en Bonaparte till Korsika, där hans + efterkommande sedan varit bosatta.) + + [I originalet är släktträdet tryckt horisontellt över två sidor. + Det har omformaterats för denna e-text.] + + _Madame Lætitia Bonaparte_, f. (1749) _Ramolino_, + änka sedan 1785 efter _Charles Bonaparte_. + | + |-- _Joseph_, f. 1768, gift sedan 94 med _Julie Clary_. + | (Bodde 1800 på sin engendom Mortefontaine nära Malmaison.) + | | + | |-- _Zénaide_, 1801. + | + |-- _Napoléon_, f. 15/8 1769, gift sedan 96 med + | _Marie-Joséphine-Rose, Tascher de la Pagerie_, f. 1763, + | änka efter general _de Beauharnais_. + | Förste Konsul Nov. 99. + | | + | | Styvbarn: + | | + | |-- _Eugène de Beauharnais_, f. 1781. + | | (Omkr. 1800 överste för konsulargardets »_les guides_».) + | | + | |-- _Hortense de Beauharnais_, f. 1783. + | + |-- _Lucien_, f. 1775, gift sedan 94 med _Christine Boyer_ [+] 1800 + | (År 1800 först inrikesminister, sedan ambassadör i Madrid.) + | | + | |-- _Charlotte_, f. 1796. + | | + | |-- _Christine,_ f. 1798. + | + |-- _Elisa_, f. 1777, gift sedan 97 med _Felix Bacciochi_. + | + |-- _Louis_, f. 1778 (omkr. 1800 överste för 5:e dragonregementet). + | + |-- _Pauline_, f. 1780, gift sedan 98 med general _Leclerc_. + | | + | |-- _Dermide_, f. 1800. + | + |-- _Caroline_, f. 1782, gift sedan 1800 med general _Murat_. + | | + | |-- _Achille_, f. 1800. + | + |-- _Jérôme_, f. 1784. + + + _Familjen de Caseaux_ var genom M:me de Caseaux nära besläktad med + huset Talleyrand-Périgord och intog genom sin rikedom och sina + förbindelser en framträdande plats i sällskapslivet omkr. 1800. + + _Monsieur de Trénis, Monsieur Lafitte_, de berömdaste dansörerna + under Direktoriet och Konsulatet. Monsieur de Trénis (under + Kejsardömet greve av Châtillon) har bland annat äran av att ha + introducerat valsen i Frankrike. + + Mlle _Chameroi_, bekant operadansös omkr. år 1800. + + +X. + + _Otto_, fransk diplomat, som användes i många viktiga värv under + Republiken och Kejsardömet. Vid denna tid (1800) stod Frankrike ju + icke på den fot med England, att det kunde ha någon ordnad, erkänd + legation i London, men regeringen hade där en »commissarius», som + med engelska kabinettet förberedde de negociationer, vilka omsider + ledde till fredspreliminärerna i London (okt. 1801) och äntligen + kröntes av traktaten i Amiens den 25 mars 1802, efter vilken stad + freden har fått namn. + + +XI. + + »_Fouché tror ju jämt, att faran skall komma från den kanten_.» + Polisministern hade beständigt vid alla de många attentaten mot + Bonaparte under Konsulatets första år sina misstankar riktade på + rojalisterna, framför allt på det besegrade Vendée, och hade till + och med redan i sin hand spridda trådar till den sammansvärjning, + som nu (nov. -- dec. 1800) var under bildning, och vilken fick + utbrott i explosionen av »helvetesmaskinen» 24 dec. 1800. + + +XII. + + _Madame Lannes_, född Louise Guéhéneuc, hade i okt. 1800 blivit gift + med general Lannes (sedermera marskalk, hertig av Montebello). + + »_Mystifikationer_» -- ett omtyckt sällskapsnöje under Direktoriet + och Konsulatet. Det bestod _oftast_ i att en professionell + »mystifikatör» (i Paris funnos åtskilliga personer, som förtjänade + sitt uppehälle på detta sätt) spelade en eller annan roll, + beräknad att missleda en därtill utsedd medlem av sällskapet. De + övriga sekunderade på bästa sätt mystifikatören eller voro blott + åskådare av skämtet, vilket ibland kunde fortgå under flera dagar. + + +XIII. + + _Madame Branchue_, bekant operasångerska, gick under Konsulatets + första år för att vara »beskyddad» av Förste Konsuln. + + _Tuilerierna_. Förf. har vid beskrivningen av Tuilerierna behållit + de benämningar, som brukades under _l'ancien régime_ och + Konsulatet. Dem man hittade på under terrorismen, då _Pavillon de + l'Horloge_ t. ex. blev kallad för _Pavillon de l'Unité_, _Pavillon + de Flore_ för _Pavillon de l'Egalité_ och _Pavillon de Marsan_ för + _Pavillon de la Liberté_, blevo aldrig populära och föllo redan + under Direktoriet i glömska. Och vad de särskilda rummen angår, så + kommo de namn, varunder de nu mest äro kända -- t. ex. _Salle des + Maréchaux_ i st. för _Salles des Cent-Suisses_, eller _Salon de + Louis XIV_ i st. för _Le grand Cabinet du Roi_ o. s. v. först i + bruk under Kejsardömet. + + »_Har han skrivit igen?_» Under loppet av 1800 tillskrev + pretendenten (senare Louis XVIII) general Bonaparte flera brev, + som på ett inbilskt och icke särdeles värdigt sätt uttryckte hans + förhoppningar om, att den allsmäktige Förste Konsuln mot en + belöning, som han själv erbjöds att bestämma, skulle återinsätta + Bourbonerna på Frankrikes tron. I ett brev, daterat Fructidor år + VIII, svarade Bonaparte honom äntligen -- hövligt, men bestämt + avböjande. + + _Madame Royale_, Marie-Thérèse-Charlotte de France (f. 1778), + Louis XVI:s dotter. Hon hade först 1795 blivit utväxlad ur sin + fångenskap i Temple. + + +XIV. + + _Madame Hamelin_, hustru till en framstående sjöofficer, väninna + till Joséphine och Madame Tallien, en av tidens mest bekanta och + firade »_merveilleuses_», isynnerhet känd för sina hypermoderna + toaletter. + + _Helvetesmaskinen_. Det stora attentatet med »helvetesmaskinen» + förövades av rojalisterna St. Réjant, Limoëlan och Carbon, under + det att sammansvärjningens egentlige huvudman, Georges Cadoudal, + den bekante chouanhövdingen från Vendéekriget, höl sig gömd i + Morbihan. »Maskinen» bestod av en kruttunna, vilken, lastad på en + kärra och satt i förbindelse med en mina, var placerad på den + trånga gata, man visste, Förste Konsuln, på vägen till Operan, + brukade passera. Endast genom hästarnas snabbhet blevo han och + hans svit räddade, men flera hus i gatan sprängdes delvis i + luften, och ett stort antal människor dödades och stympades. + + Gatan _St. Nicaise_ finns ej mera. Den försvann, då man förlängde + _Rue de Rivoli_. På den tiden gick den från _Rue des Orties_ genom + Carrouselplatsen till _Rue St. Honoré_. Operan låg då i _Rue de + Richelieu_, på den plats som sedan blivit kallad _Place Louvois_. + Efter hertigens av Berry mord 1820, blev byggningen nedriven. + + _Mortier_ (f. 1768), general, vid denna tidpunkt befälhavare över + första militärdivisionen, förlagd i Paris. (Senare marskalk, + hertig av Tréviso). + + _Fouché_ (f. 1754), fordom medlem av Konventet och terroristisk + prokonsul i Nièvre, polisminister under Konsulatet. (Senare hertig + av Otranto.) + + +XV. + + _Nyårsdagen_. År V (1797) hade man ånyo börjat fira nyårsdagen med + visiter och presenter, vilket varit förbjudet under terrorismen. + + +XVI. + + »_På en vink av Förste Konsuln_.» _L'Empereur animait + particulièrement des bals masqués et en demandait souvent._ + Mémorial de St. Hélène. t. 5. p. 172. + + _Czaren_ o. s. v. Ratifikationerna av freden i Lunéville + utväxlades i Paris 16 mars 1801. Paul I var då _ännu_ czar. Först + natten mellan den 24 och 25 mars 1801 blev han mördad, och det + varade ett stycke in i april månad, innan man fick veta det i + Paris. + + »_Historisk ande_.» Man måste ihågkomma, att vid denna tid var + spiritismen lika mycket på modet som nu. + + +XVII. + + _Kungen och drottningen av Etrurien_. Infanten Don Luis av Parma + och hans gemål, infantinnan Maria-Luisa, dotter till Carl IV av + Spanien, hade genom freden i Lunéville fått sig tillerkänt + Toskana, under namn av konungariket Etrurien. + + _Markisinnan av Montesson_. Charlotte-Jeanne Béraud de la Haye de + Riou (f. 1737), morganatiskt gift med hert. av Orléans + (Philippe-Egalités far), levde som änka i Paris och spelade en + högst betydande roll i Konsulatets sällskapsvärld. Förste Konsuln + hade stor beundran för hennes takt och arrangeringsförmåga och + beviljade henne årligen en större pension, för att hon skulle vara + i stånd att »hålla salong» och sålunda bidraga att vidmakthålla + l'ancien régimes sällskapliga traditioner. + + _La Malmaison_ har undergått många förändringar, sedan Napoléon + och Joséphine bodde där. Den präktiga parken är nu, 1894, styckad, + förändrad, förminskad och inskränkt till en vanlig trädgård. + Rummen äro förfallna och mestadels utan möbler. Under + Restaurationen och Julimonarkien hade slottet flera ägare, sist + drottning Christina av Spanien, som under det andra kejsardömet + sålde det till Napoléon III, vilken lät inrätta det till ett slags + familjemuseum, och, såvitt möjligt, återställde det i dess förra + skick. Efter kriget 1870 har staten åter sålt det till en + privatman. + + _Madame Savary_, född Félicité de Faudoas, var sedan 1800 gift med + Förste Konsulns adjutant Savary. (Under Kejsardömet polisminister + och hertig av Rovigo.) + + _Ett brev från Petersburg_. Sommaren 1801 var Duroc i Petersburg. + Vid underrättelsen om regeringsskiftet hade nämligen Förste + Konsuln, redan i april, sänt honom dit för att lyckönska och + sondera Alexander I. + + Mme _Campans institut_. Madame Campan, Marie-Antoinettes f. d. + kammarfru, förestod under Direktoriet och Konsulatet en mycket + besökt pensionsanstalt, varest de flesta av de sedan ledande + damerna blivit uppfostrade. + + _Rapp_ (f. 1772), hade liksom Savary varit adjutant hos Desaix och + upptogs, liksom han, efter slaget vid Marengo (där Desaix stupade) + bland Förste Konsulns adjutanter. + + +XIX. + + Mme _Fourès_, född (omkr. 1776 i Carcassonne) Marguerite Pauline + Bellisle -- oftast kallad »_Bellilote_» -- var illegitim dotter av + en adelsman och en tjänstflicka samt tillhörde själv, ända till + sitt giftermål med småborgaren Fourès, arbetareklassen. Förklädd + till karl följde hon sin man till Egypten, då han som frivillig + deltog i fälttåget. I Kairo väckte hon Bonapartes uppmärksamhet, + och, sedan han genom Berthier sänt mannen till Frankrike med + depescher till Direktoriet, inledde han en förbindelse med Madame + Fourès, som varade ända tills han lämnade Orienten. + + +XX. + + _Fredspreliminärerna_ med England underskrevos av Otto i London + 1 okt. och underrättelsen därom kom till Paris 3 okt. 1801 (11 + Vendémiaire år X). + + + * * * * * + * * * * + * * * * * + +Tryckfel + + utropade / Bonaparte häftigt. + [_Ursprungstexten lyder »Bonoparte»_] + _Madame Lannes_, född Louise Guéhéneuc [»Ghuèneuc»] + (Omkr. 1800 överste för konsulargardets »_les guides_».) + [_) utelämnad_] + + + + + +End of Project Gutenberg's En roman om förste konsuln, by Mathilda Malling + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EN ROMAN OM FÖRSTE KONSULN *** + +***** This file should be named 23891-8.txt or 23891-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/2/3/8/9/23891/ + +Produced by Louise Hope and The Online Distributed +Proofreading Team at https://www.pgdp.net + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |