initial commit of ebook 23891HEADmain

1 files changed, 7191 insertions, 0 deletions

diff --git a/23891-8.txt b/23891-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..ced4acb
--- /dev/null
+++ b/23891-8.txt
@@ -0,0 +1,7191 @@
+Project Gutenberg's En roman om förste konsuln, by Mathilda Malling
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: En roman om förste konsuln
+       Från den 18 Brumaire till freden i Amiens
+
+Author: Mathilda Malling
+
+Release Date: December 18, 2007 [EBook #23891]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EN ROMAN OM FÖRSTE KONSULN ***
+
+
+
+
+Produced by Louise Hope and The Online Distributed
+Proofreading Team at https://www.pgdp.net
+
+
+
+
+
+
+  [Romanen gavs i original ut i två volymer. Volym II började med
+  kapitel XII.]
+
+
+
+
+  MATHILDA MALLING
+
+  En Roman Om
+  FÖRSTE KONSULN
+
+  Från den 18 Brumaire
+  till Freden i Amiens
+
+
+    Alors tout marchait au son des trompettes victorieuses,
+    alors tout était gloire et honneur,
+    alors on parlait une autre langue...
+
+      _M:me La D:sse d'Abrantès_
+
+
+  FJÄRDE UPPLAGAN
+
+    Stockholm
+    Albert Bonniers förlag
+
+
+
+
+  STOCKHOLM
+  ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914
+
+
+
+
+I.
+
+  Ces familles nobles que l'Empereur appelait de »belle race».
+
+    _Baron Larrey._
+
+
+Det var en våt och stormig dag midvintern år 1800 -- eller, som man på
+den tiden sade, i början av Pluviôse år VIII. De avlövade kastanjerna
+och ekarna i parken omkring »_les Fougères_» voro betäckta med ett
+glänsande, halvstelnat regnlag, och de små, runda bladen på de
+vanvårdade buxbomshäckarna (de hade visst icke blivit klippta sedan
+kungens död), vilka i konstiga, stela figurer snodde sig längs den breda
+terrassen ned mot Loire, glänste svarta och styva i den starka vätan.
+
+Det var vid femtiden på eftermiddagen, och det började redan skymma.
+Slottet, en gammal byggnad från slutet av medeltiden, reste sig mörkt
+och högt med sina många torn mot den skiffergrå, sönderrivna himlen.
+Från ett par av fönstren lyste redan ljus, och en man med handlykta och
+lång, vid regnkappa, som fladdrade om de smala, kortbyxade benen, och
+vars styva krage i nacken lyfte upp hårpungen, så att den stod rakt ut,
+kom ut på den höga, förfallna stentrappan.
+
+-- Mademoiselle! ropade han med pipig, ängslig stämma, i det han satte
+handen för ögonen och höjde lyktan över huvudet. Mademoiselle Edmée!
+
+En ung flicka i lång, ärmlös kappa med skinnbesättning, och på huvudet
+en gammalmodig hatt från åttiotalet med plymer och vida brätten _à la
+bergère_, kom raskt springande från en smal sidogång upp emot trappan.
+
+-- Jag kommer ju, Jeanot, hennes stämma klang frisk och hög genom
+blåsten. Jag kommer ju! Du behöver inte skrika, som om gården brunne.
+Med ett par språng var hon uppe på stenavsatsen. Är abbéen då kommen,
+frågade hon oroligt.
+
+-- Abbéen _väntar_ på er, Mademoiselle, svarade den gamle med
+förebrående eftertryck. Monsieur de Châtillon är med honom.
+
+Han sköt med ryggen upp den tunga dörren, medan han talade, och lät
+damen träda innanför.
+
+Det var en stor, stenlagd förhall, som gick upp genom två våningar, med
+urblekta freskomålningar i väggfälten och i taket. En utskuren, väggfast
+bänk gick jäms med ena väggen bort till kaminen, vari en stor, nytänd
+brasa flammande lyste ut över golvets svarta och vita rutor. I motsatta
+hörnet av hallen gick en bred trappa upp till andra våningen med ett
+präktigt, förgyllt räckverk, prytt med vapensköldar och många heraldiska
+emblemer -- allt i en sökt och snirklad stil. Den såg nästan ny ut, och
+förgyllningen stack besynnerligt av mot det övriga, strängt gammaldags
+bohaget av mörknad ek. På mittelväggen ledde två dörrar in i huset, av
+vilka den ena stod halvöppen, så att man hörde rösterna därinifrån. Mitt
+på golvet hade Jeanot satt ifrån sig en armstake av svartnat silver,
+vars tre smala talgljus osande fläktade i luftdraget.
+
+Den unga damen gick strax fram till elden, och tjänaren hjälpte henne
+att lägga ytterkläderna ifrån sig på bänken. Hon kände på sina litet
+fuktiga ärmar och bredde ut händerna framför brasan.
+
+Hon bar en svart sidenklänning, som, trots det den icke såg så gammal
+ut, var sydd efter det snitt, man ibland ser på porträtter från Louis
+XVI:s sista regeringsår: en lång, smal kjol och kort, åtsittande tröja,
+knäppt med en dubbel rad stora knappar, och med breda, trekantiga
+uppslag på bröstet, långa, snäva ärmar, som i en liten snibb gingo ned
+på händerna. Omkring halsen, korslagd över barmen och bunden i en stor
+rosett högt uppe på ryggen satt en Marie-Antoinettefichue av grönt och
+vitt, randigt taft.
+
+Håret -- det var ett präktigt, guldbrunt hår -- bar hon däremot, efter
+de nu härskande moden, uppsatt i nacken _à la grecque_, med naturliga
+lockar omkring pannan och öronen.
+
+Det var den adertonåriga Mademoiselle Edmée-Louise de La Feuillade, vars
+far för flera år sedan stupat i den första Vendéeresningen, och som nu,
+tillsammans med sin gamla, döva moster och ett par andra genom kriget
+hemlösa adelsdamer, bebodde detta ensliga slott på Loires vänstra
+flodbrädd -- Rocroyes'ernas gamla familjegods, som stått övergivet ända
+sedan Regentens tid, och som nu under revolutionen tjänade deras
+förföljda ättlingar till fristad. De levde där så gott som utan någon
+som helst förbindelse med den yttre världen, utom den de kunde skaffa
+sig genom chouanskarorna, vilka på en gång beskyddade och terroriserade
+dem.
+
+Mademoiselle de La Feuillade hörde genom den halvöppna dörren det
+dämpade mumlet av flera röster. Hon strök håret från tinningarna och såg
+ett ögonblick prövande på sina icke alldeles rena händer, i det hon med
+huvudet på sned spetade ut fingrarna. Därpå gick hon resolut in.
+
+Omkring det ovala marmorbordet, med buktade, förgyllda ben, sutto sex
+personer och spelade kort. En kraftig, medelålders herre i soutane och
+tonsur, som just nu betänksamt, med två fingrar drog ut ett kort, satt
+överst vid bordsändan, och mittemot honom en annan, som vände ryggen
+till ingången, med lång, pudrad hårpung i nacken. Mellan dem -- vid
+bordets långsidor -- sutto de fyra gamla damerna, två på var sida. De
+hade allesammans högt uppsatta, pudrade frisyrer och styva snibbliv med
+fyrkantig ringning och halvlånga ärmar; malen hade gått illa åt sidenet
+under den bedrövliga tid dessa galakläder vilat i dragkistorna.
+
+Abbé Bernier, som först fick öga på Mademoiselle de La Feuillade, lade
+strax korten på bordet och reste sig med ett utrop. Han gick fram emot
+henne med sirlig, trippande gång och utsträckta händer.
+
+-- Min dotter -- han tog med översvallande vänlighet hennes huvud mellan
+båda sina händer -- ni vet kanske redan den stora nyheten, som Monsieur
+de Châtillon -- han gjorde en rörelse med handen hän emot herrn i
+hårpungen, vilken reste sig upp och bugade stelt -- och jag har till er?
+
+Edmée gjorde en djup, gammaldags reverens för de båda herrarna.
+
+-- Till mig? sade hon småleende. Den nyheten är väl till oss alla.
+Freden, icke sant, min fader?
+
+-- Ack, ja visst -- freden! Ja, jag vet, ni har redan hört från
+Montfaucon, att äntligen den för oss alla lika viktiga hänsynen till
+fäderneslandet -- hans stämma blev plötsligt salvelsefull -- har fått
+bukt med våra tappra vänner här i Vendée. För några dagar sedan
+undertecknade vi den med general Hédouville, och nu har Monsieur de
+Châtillon också gjort mig den glädjen att giva med sig. Mina damer --
+han vände sig till Mademoiselle de Rocroyes och de andra -- jag ber er
+vara övertygade om, att jag djupt sympatiserar med den ädla troheten mot
+en olycklig furste, men vår heliga kyrkas sak är dock för ögonblicket
+den viktigaste av alla, och för att kunna uträtta något för den, vartill
+tiden, såsom jag hoppas, nu äntligen är mogen, behöva vi först och
+främst _fred_ -- fred med våra landsmän och bröder, våra så sorgligt
+villfarande bröder. -- Han höjde ögonen upp emot taket. -- Inte sant,
+mina vänner -- själarnas frälsning går framför allt?
+
+Ingen svarade. Damerna suckade, och ett par av dem gjorde korsets
+tecken.
+
+-- Nej, min dotter, återtog så abbéen plötsligt med naturlig, munter
+stämma, det är nu icke bara _det_. Vi ha flera nyheter. Gissa!
+
+Edmée skakade på huvudet och skrattade. Abbéens livlighet satte henne i
+gott humör.
+
+-- Mademoiselle de Rocroyes, Madame de Beaurollier -- han vände sig med
+en bugning till de gamla damerna -- önskar ni, att jag säger henne det?
+
+-- Men jag står ju som på nålar, herr abbé, ropade Edmée. Är det
+verkligen en nyhet, som angår mig?
+
+Abbéen lyfte handen och gjorde en effektpaus, så utbrast han plötsligt:
+
+-- Monsieur de Châtillon och jag resa i morgon till Paris för att i
+anledning av freden tala med Förste Konsuln. Er tant, Mademoiselle
+Edmée, önskar, att vi taga er med.
+
+-- _Mig?_ -- I morgon? Men, moster -- hon vände sig häftigt till
+Mademoiselle de Rocroyes -- jag är ju icke färdig till att resa
+någonstädes, jag har ju icke en gång en klänning att ta på mig. Hur kan
+jag väl?...
+
+Förvirrad, betagen, med strålande ögon, såg hon från den ena till den
+andra. Blotta tanken på att slippa ut från detta dystra chouanslott kom
+hennes unga hjärta att klappa.
+
+-- Vi ha tänkt på allt, Edmée -- nickade Mademoiselle de Rocroyes
+värdigt och långsamt. -- Jeanot och Valentine skola följa dig, och
+bättre ressällskap än abbéen och vår ridderlige vän, Monsieur de
+Châtillon -- hon gjorde en högtidlig böjning hän emot honom -- kan du
+icke få. Du vet, det är av vikt, tillade hon med eftertryck, att du
+snart kommer till Paris. Madame de Châteauneuf väntar dig säkert.
+
+Edmée rodnade och rynkade lätt ögonbrynen. Madame de Châteauneuf var
+hennes fars syster, och det hade ända sedan hennes barndom varit ett
+stående avtal mellan familjerna, att hon, då tiden kom, skulle förmälas
+med sin kusin, Louis de Châteauneuf. Som barn hade de varit mycket
+tillsammans -- han var för resten en sex à sju år äldre än hon -- men
+sedan kom revolutionen, och hon hade varken sett honom eller fastern på
+tio år. Det förödmjukade henne, att hennes vänner nu vid första
+lägenhet, som erbjöd sig, ville skicka henne ifrån sig och strax kasta
+henne i armarna på denne barndomsbrudgum, som kanske icke ens ägnade
+henne en tanke längre. Och hon skulle komma dit utblottad på allt, utan
+någon annan förmögenhet än anspråken på ett par konfiskerade gods, som
+hon helt säkert aldrig någonsin skulle återfå. Icke ens en anständig
+resdräkt hade hon att visa sig i för sina släktingar.
+
+-- Men moster, sade hon dröjande, hur skall jag väl kunna komma till
+Paris? -- Å bara den provinsiellt vördnadsfulla ton, varmed hon uttalade
+namnet på denna märkliga stad! -- Jag har ju inga pengar, inga kläder
+ens...
+
+-- Prat, Edmée! avbröt den gamla henne skarpt. Vi ha då ännu ett par
+diamanter i gömmorna, vet jag. När du blott kommer till Paris, får du
+igen dina gods, det har abbéen sagt.
+
+Abbéen såg litet generad ut, men sade ingenting.
+
+-- Paris! fortfor den gamla damen hånfullt efter en litet tryckt paus.
+Som om icke du -- en flicka av stånd (_une fille de grande qualité_) --
+vore god nog att uppträda i Paris, som du nu går och står. Den
+rackarhålan! De slynglarna! De tjuvarna och kungamördarna! Tror du, att
+de, som själva göra sig till med att gå utan byxor, fordra någon paryr
+av en kvinna?
+
+-- Förlåt, Madame, skrek abbéen in i hennes öra. Det är länge sedan.
+Nu råder det tvärtom stor lyx i Paris.
+
+Den gamla fröken såg vredgat på honom med obeskrivligt förakt. -- Lyx!
+Ja, väl vet jag, att de ha stulit bättre folks saker och nu kluta ut sig
+som gudar och gudinnor i stället för att gå med panier och puder som
+kristna människor. Men ni vill väl aldrig inbilla mig, att er lille
+korsikanske slagskämpe, som ni talar så vackert om, är i stånd till att
+bilda en societet, om han än förmått att lappa ihop ett dussin
+republiker! Nej -- hon skakade energiskt på huvudet -- något
+sällskapsliv, som det kan vara frågan om att en dam med min
+systerdotters rang kan deltaga i, blir där icke i Paris, förrän Hans
+Majestät kommer tillbaka. Till den tiden får hon sitta hos sin faster
+innanför låsta luckor. Det gör naturligtvis allt bättre folk, avgjorde
+hon kategoriskt.
+
+Hennes systerdotter suckade. Utsikten att komma innanför de låsta
+luckorna tilltalade henne icke, trots all rojalistisk renlärighet.
+
+Den gamla Madame de Beaurollier tog nu till ordet. Hon riste på huvudet,
+när hon talade, så att en sky av puder stod ut ifrån peruken.
+
+-- Men, käre abbé, är det då icke oförsiktigt att skicka vår lilla
+flicka till detta Sodom? Tänk, jag har hört, att en grevinna av det
+gamla hovet, med ett fullständigt respektabelt namn, har gift sig med
+sin lakej -- tänk er, _gift_ sig! Det ligger galenskap i luften därinne,
+och det smittar. Å, Gud, man har ju sett folk av den högsta börd bli som
+förvandlade. Tänk blott på den förste prinsen av blodet -- själva
+hertigen av Orléans! Och den lille hertigen av Chartres! -- Gud och var
+man vet, att han har tjänat under den trefärgade fanan. Det smittar,
+säger jag er -- det smittar!
+
+-- Å, gudmor, ropade Edmée indignerad, ni är då väl icke rädd för, att
+jag skall gifta mig med Jeanot! Och hon brast ut i ett friskt, barnsligt
+klingande skratt. De andra kunde icke låta bli att också draga på
+munnen.
+
+Madame de Beaurollier rätade på sig och såg vasst från den ena till den
+andra.
+
+-- Ja, ja, min söta -- värre har man hört! Sedan 93 kan aldrig något
+förvåna mig. Det låg i hennes stämma och uttryck en så hopplöst trist
+övertygelse, att den med ens gjorde slut på all munterhet.
+
+-- Vi skola nog passa på Mademoiselle de La Feuillade, bröt abbé Bernier
+pausen med sin välvilliga, glättiga stämma. Hon har ju till att börja
+med både mig och Monsieur de Châtillon, för att icke tala om Madame de
+Châteauneuf och den unge greven. Eller hur -- Mademoiselle?
+
+Edmée svarade icke; hon hörde honom knappt. Hon satt med handen under
+kinden, och med ett par frånvarande, leende och strålande, fuktiga ögon
+såg hon ut framför sig. Hon var så vacker, som hon satt där, med den
+rena, barnsligt mjuka profilen, den bleka, men rosenaktigt friska hyn
+mot det bronsgyllne håret, och ögonen -- de stora, skiftande, gråbruna
+ögonen -- orörligt uppspärrade under täta, strållikt utstående
+ögonfransar. Den yngsta av de gamla fröknarna de Kergoran suckade
+ofrivilligt, en smula avundsjukt, när hon såg på henne, och abbéen tog
+sig betänksamt en pris. Han visste kanske mera om Paris -- Barras' och
+Madame Talliens Paris -- än han funnit för gott att berätta Mademoiselle
+de Rocroyes.
+
+
+Nästa morgon tidigt, så tidigt, att månen ännu stod högt på den vintriga
+himlen, och tjänarna vid lyktor surrade fast packningen på den gamla
+karossen, begåvo de sig åstad. På trappan stodo de fyra gamla damerna
+huttrande i sina urringade klänningar, och allesammans ordnade och
+kommenderade de, i det de med brutna, tårfyllda stämmor utöste ampra
+benämningar och skällsord till tjänstfolket, som, utan att låta sig
+bekomma, långsamt och betänksamt skötte vad de skulle. Monsieur de
+Châtillon, mörk som en bronsstaty, höll redan på sin häst vid
+vagnsdörren, och abbéen och Valentine -- med ett kolossalt knyte, som
+hon icke på villkor kunde övertalas att lämna ifrån sig, tätt tryckt i
+famnen -- sutto redan i den gamla berlinaren, men Mademoiselle de La
+Feuillade stod ännu gråtande på trappan med armarna om sin gudmors hals
+och hörde på hennes sista naiva och pedantiska förmaningar.
+
+Hon hade hållit sig tappert ända tills nu; ja, hon hade varit nästan
+vild av glädje, medan hon i natt plockade fram sina saker och hjälpte
+pigan att packa, men nu -- nu kom plötsligt skilsmässans tragiska allvar
+över henne (och i dessa tider voro _alla_ skilsmässor tragiska!). Hon
+grät högt och okonstlat.
+
+-- Bed Maria för mig, allesammans! -- hon sträckte sina händer ut till
+de bägge fröknarna de Kergoran. -- Om freden ännu varar till sommaren,
+skall jag be Madame de Châteauneuf följa mig hit.
+
+Damerna gräto allesammans, snyftade, snöto sig och ropade högt. Abbéen
+frös om fötterna och började stampa inne i vagnen, Jeanot gned sina ögon
+uppe på bocken och vaggade snyftande fram och tillbaka, så att hårpungen
+svängde; det oroliga, hoppande ljuset från lyktorna skrämde hästarna,
+som skrapade med hovarna mot den frusna marken och vrenskades. Blott
+Monsieur de Châtillon höll orörlig och tålig på sin höga häst vid den
+ena vagnsdörren.
+
+Äntligen kom Edmée i karossen. Hon höll näsduken för ögonen och föll
+storgråtande med huvudet mot Valentines knä, medan de raskt körde från
+gården. Hon hörde, hur det dånade över vindbron.
+
+-- Valentine, käraste lilla Valentine! Hon kröp ihop vid den robusta
+pigans bröst.
+
+Abbéen sade ingenting. Han böjde sig ut genom vagnsfönstret och viftade
+med handen en hälsning till de fyra damerna på trappan. I ljuset av de
+svängande lyktorna sågo de vagnen med Edmée försvinna.
+
+
+
+
+II.
+
+  »La France avait plus besoin de moi, que moi d'elle!»
+
+    _Mot de Napoléon._
+
+
+Nära fjorton dagar varade resan på de eländiga vägarna, som nu på
+vintern voro i sitt värsta tillstånd; på mångfaldiga ställen måste de
+stiga ur och gå långa sträckor. När Edmée blev för trött av att sitta
+stilla i vagnen, fick hon ibland sätta sig på sadelknappen hos Monsieur
+de Châtillon och rida ett stycke, eller han gick vid sidan av och ledde
+hästen vid betslet, när vägen var för svår. På värdshusen, där de togo
+in, träffade de alltsomoftast ihop med avdelningar rekryter, som skulle
+till Paris och sedan avgå till härarna i Ligurien och vid Rhen, eller
+med Republikens trupper, som nu började dragas ifrån Vendée. En gång
+hade de sällskap med en sådan avdelning flera mil; kaptenen var en av
+dem, med vilka abbéen underhandlat i och för freden i Montfaucon. Han
+visade sig ytterst galant mot den vackra Mademoiselle de la Feuillade,
+som å sin sida ej kunde låta bli att finna nöje i att tala med honom.
+Det var ju den förste verklige representant för det nya Frankrike hon
+råkade på -- hon, som så länge blott talat med Republikens hånande
+fiender; den förste, vilken med oblandad beundran och entusiasm talade
+om Förste Konsuln och vad han uträttat i dessa månader efter Brumaire.
+Kapten Ollivier var en moderat republikan och en ganska bildad man,
+vilken som helt ung soldat tjänat under Kellermann i Flandern, därefter
+deltagit i det italienska fälttåget år IV och varit med vid Mantua mot
+Wurmser. Edmée ansåg det under sin värdighet att förhöra sig med honom
+angående general och Madame Bonaparte -- vilken han sade sig ha sett i
+Brescia -- men hon gjorde honom dock några likgiltiga och försiktiga
+frågor, som han entusiastiskt besvarade. Denna enformiga entusiasm,
+vilken hon antog måste vara påbjuden eller framkonstlad, tröttade
+slutligen Edmée till den grad, att hon till och med började föredraga
+Monsieur de Châtillons kalla och trista fåordighet.
+
+Emellertid hade hennes samtal med kaptenen dock åstadkommit ett visst
+nyfiket intresse för Förste Konsuln och hans omgivning, detta nya Paris,
+om vilket ingen på les Fougères anade något.
+
+Äntligen, sent en afton, rullade vagnen in på Paris' gator. Edmée var så
+trött, att hon knappt hade något intresse därav -- hon halvsov med
+huvudet mot Valentines axel. Denna långa resa i köld och slask med
+tvungna uppehåll på obekväma gästgivaregårdar, vilkas förråder blivit
+uttömda av förbimarscherande soldater, så att där knappt kunde uppdrivas
+en måltid mat till fredliga resande, hade nästan uttömt hennes annars
+ganska goda krafter. Allt detta nya i förhållanden, människor och
+meningar, som överallt mötte henne och oblygt välte sig in på henne,
+tröttade och irriterade henne också i hög grad. Bara en sådan småsak som
+de långa räkningarna med värdinnan och postiljonen, vilka alltid med
+småaktig omständlighet skulle avgöras i assignater, med tusentals francs
+åt gången, var henne emot. Det upprörde henne att överallt höra
+soldaterna skråla »Marseillaisen» och till och med »_Ça ira_», sånger,
+vilka hon lärt sig att avsky som hymner till djävulen, att behandlas med
+den affekterade, näsvisa oförskämdhet, som »patrioterna» ännu ansågo för
+sin plikt att visa en _cidevant noble_, en från »Vendée»; att i
+värdshusstugorna, där hon och Valentine, med de ömma fötterna insvepta i
+för tillfället lånade täcken och filtar, sutto vid elden och värmde sig,
+medan hästarna ombyttes, vara tvungen att höra på alla möjliga råheter
+och okvädinsord mot Bourbonerna och emigranterna. Hon lärde sig nästan
+att avsky Förste Konsuln, som abbé Bernier dock talade så vackert om,
+blott emedan alla dessa människor höjde honom till skyarna.
+
+Landet var förfärligt, men städerna, de reste igenom, gjorde ett nästan
+ännu sorgligare intryck på henne. På les Fougères, om de också emellanåt
+varit utblottade på allt, hade de åtminstone varit ensamma, ej känt den
+skammen att vart ögonblick trampas på tårna av pöbeln. Men här, i dessa
+av revolutionen härjade städer -- Angers till exempel! Överallt papper
+uppklistrat på murarna, annonser om egendomsförsäljning, gamla upprop
+och dekreter från Konventet och Direktoriet -- hon kunde ej undgå att i
+förbifarten flyktigt läsa de svulstiga, patriotiska fraserna, tryckta
+med tumslånga bokstäver; i de smutsiga klädstånden, ända ut på gatan,
+nästan ut i den av allsköns orenlighet och smuts fyllda rännstenen, en
+oblyg och skadeglad exposition av från de gamla adelsgårdarna bortförda
+möbler och konstsaker: stolt leende markisinneporträtter i Diana- eller
+Auroradräkter målade av Nattier, upphängda på en krokig spik utanför en
+källarhals; ovärderliga Sèvresvaser, som prytt en hertigs kaminfris,
+uppställda i den skräpiga fönsterkarmen; gamla spetsgarnityrer, vilka
+kanske tillhört en prinsessa av blodet, dinglade nu sönderrivna mellan
+trasorna, som garnerade muren. Och över alltsammans som patriotisk och
+tillfyllestgörande förklaring: en röd mössa! Edmée vände sig bort med
+vämjelse; hon önskade blott, att de snart skulle komma ut på landsvägen
+igen -- den öde, morasaktiga landsvägen, som i sin tröstlösa enformighet
+strök förbi ouppodlade fält, nedhuggna skogar, och förfallna, halvt
+nedrivna eller brända gårdar. De tre resandena talade icke mycket om vad
+de sågo, men ibland hörde Edmée en resignerad suck från abbéen eller en
+otålig ed från Monsieur de Châtillon. Det hade så länge varit farligt
+att säga vad man tänkte -- till och med bland vänner -- att man nästan
+hade vant sig av därmed.
+
+Nu voro de i Paris. Edmée orkade icke se ut; hon blott lade märke till
+att en gata, som de passerade, var beckmörk -- de andra voro för resten
+också högst sparsamt belysta -- folket hade tagit bort lyktorna.
+
+Hon var dödstrött och sov nästan, när kusken äntligen höll utanför
+Madame de Châteauneufs hus i _Rue du Bac_, nära floden, Faubourg St.
+Germain. Yrvaken kom hon ur vagnen och in på en rymlig, fyrkantig gård,
+där en stor, monumental fontän -- vit i månskenet -- var det första, som
+tilldrog sig hennes uppmärksamhet. En man med lykta kom ut från den
+breda huvudbyggningen. Abbéen bjöd henne handen -- Monsieur de Châtillon
+hade de redan bjudit farväl -- och de gingo in.
+
+Edmée kände i detta ögonblick föga eller ingen spänning vid tanken att
+återse sina släktingar, sin blivande man. Överväldigad av trötthet och
+sömnlust följde hon långsamt vid abbéens hand tjänaren, som med släpande
+steg och lyktan i handen gick framför dem. Först då hon hörde lakejen
+vid ingången till salongen nämna deras namn, rätade hon ovillkorligt på
+sig.
+
+Det var ett stort, fyrkantigt gemak, i vilket de blevo införda -- blott
+medelmåttigt upplyst av ett par mångarmade lampetter på var sin sida om
+kaminspegeln, omspända med gas för att förmildra ljuset. En äldre dam,
+som höll på att nysta en garndocka från en ung flickas händer, reste sig
+med ett lätt utrop vid ljudet av deras namn och kom strax emot dem.
+Edmée kände icke igen henne, men förstod, att detta måste vara hennes
+faster, och med en känsla av att äntligen ha funnit ett hem, kastade hon
+sig i hennes utbredda armar.
+
+-- Min kära Edmée!... Vi väntade dig icke så snart. Louis, hälsa på din
+kusin...
+
+En ung, mörk herre, som hade stått och läst ett litet tidningsblad borta
+vid kaminen, närmade sig nu. Edmée kände sig plötsligt gripen av en
+plågsam förlägenhet -- var bristfällighet i hennes dräkt, i hennes av
+resan angripna utseende blev med ens så outhärdligt medveten. Med en
+tillkämpad, tvungen värdighet, som i grunden var blygsel, hälsade hon
+kallt och avmätt sin kusin.
+
+Den unga flickan, som hållit garndockan, reste sig nu och gjorde en
+kort, behagfull hälsning. Madame de Châteauneuf drog henne till sig och
+lade hennes hand i Edmées:
+
+-- Här ser du din blivande väninna: Mademoiselle Laure de Permon. Loulou
+-- du, som alltid är så söt och förståndig, hjälp du Edmée till rätta,
+medan jag hälsar på vår käre abbé.
+
+Madame de Châteauneuf var kruserlig och gammaldags artig i sitt sätt.
+Hon talade med en studerat mild, litet likgiltig stämma, som passade väl
+till hennes spensliga, ännu eleganta figur och behagliga, blonda
+ansikte. Det var hennes stolthet, att hon i sin ungdom påstods ha haft
+tycke av prinsessan av Lamballe, och hon fortfor ännu att accentuera det
+genom en starkt pudrad, lockig Marie-Antoinettefrisyr, som i valkar stod
+ut bakom öronen. Nu var hennes ansikte gammalt och fårat av dessa tio
+års ångest och bekymmer, men hon bibehöll, trots allt -- i sitt leende,
+i sitt förbindliga tilltal, i sin naturliga och förnäma hållning -- det
+älskvärda och förfinade behag, som kännetecknade det gamla hovets damer.
+
+Hennes son var en adelsman av den förnäma och otillgängliga typ, som
+revolutionen, långt ifrån att böja, snarare hade gjort trotsigare. Medan
+hans moder i Frankrike genomkämpade dessa års prövningar och förtvivlan,
+hade han redan som yngling följt emigranterna och uppfostrats i England
+hos sin fars familj. Först för kort tid sedan var han återkommen, och
+tack vare sin moders slughet, vaksamhet och ihärdighet, fann han sig,
+till skillnad från övriga emigranter, i så gott som okvald besittning av
+sin familjs egendom. Louis de Châteauneuf gav, strax man såg honom,
+i allmänhet ett högmodigt och satiriskt intryck, men där var i hans
+väsen en så nobel lojalitet, en så rättrådig fasthet, att man snart
+glömde det. Till skillnad från den tidens rojalister var han redan
+tidigt fullständigt utan illusioner angående en restauration, och då han
+insåg, att där ej fanns något hopp om att tjäna Bourbonerna, hade han
+tagit sitt parti att tjäna Frankrike, och redan genom den förre biskopen
+av Autun -- moderns trofaste vän och rådgivare under dessa sista års
+faror -- som diplomat ställt sig till den nuvarande regeringens tjänst.
+Det fanns så få män av hans kast och namn, som ännu kunnat besluta sig
+för ett sådant steg, att han i högsta grad vunnit regeringens
+erkännande. Hans mor var icke heller någon ultrarojalist; under dessa
+tio års omvälvningar, som hon alla sett på nära håll, hade hon småningom
+blivit nästan absolut likgiltig för allt annat än att skaffa sin son och
+sig själv en betryggad ställning. När hon tänkte på Bourbonerna, var det
+med en viss vemodig sympati, såsom något, vilket hörde med till hennes
+ungdoms glans och nöjen, men som det lika litet tjänade till att tänka
+på att få igen.
+
+Tjänaren kom in med te, vartill serverades något kall pastej, fågel och
+konfityrer. Edmée fann sig väl i det varma, bekväma rummet, omgiven av
+sin fasters och lilla Laurettes smekande uppmärksamhet. Hennes
+misstänksamma provinsstolthet kände sig ej ens längre sårad genom
+jämförelsen mellan hennes antidiluvianska, illa medfarna resdräkt och
+Mademoiselle Permons grekiska muslinstunika med guldbältet. Hon lät
+abbéen svara på alla spörsmål, som ställdes till dem om resan och om
+tillståndet i Vendée; till slut föll hon i sömn i stolen, där hon satt.
+
+När Edmée vaknade nästa morgon, sken solen in i sängen till henne. Hon
+sprang upp på sina bara fötter och bort till fönstret.
+
+Där låg Paris! Gråblå och tjock, med lösa isstycken vid bräddarna, flöt
+Seinen på bägge sidor om bron, och där -- på andra stranden, mittemot --
+såg hon stora slottsbyggningars mäktiga stenmassor och de avlövade
+träden i parker och trädgårdar. Hon hade hört, att de kallade bron
+mittemot för _Pont Royal_. -- Louis hade ironiskt rättat det till
+_National_, som den nu skulle heta -- och hon gissade därför, att de
+stora slotten på andra sidan ej kunde vara annat än Louvre och
+Tuilerierna. Med sina goda ögon kunde hon tydligt se en skiltvakt i
+uniform gå fram och tillbaka framför en utskjutande del av slottet. Där
+bodde han väl, och där hade kungen bott...
+
+Men sådant hade hon icke tid att tänka på nu! Med uppspärrade, strålande
+ögon såg hon i solskenet ut över Paris' byggningar, kyrktorn och
+människofyllda gator -- här skulle hon ha lov att bo nu, här var livets
+och ödets stad, martyrernas och segrarnas rike!
+
+Valentine stod och tog fram kläder ur hennes koffert, Edmée sprang fram
+till henne, rev det ur hennes händer och kastade det på golvet.
+
+-- Låt det gamla skräpet vara, sade hon övermodigt och skrattade högt,
+med glädjen i ögonen. I Paris är man fin! Jag vill ha vita kläder och
+gyllne bårder och ringar på händerna och stenar i håret, som
+Mademoiselle de Permon hade.
+
+-- Men Mademoiselle kan då inte gå i bara linntyget heller -- fastän Gud
+skall veta, de ha inte mycket mer på! -- tills vi ha skaffat allt det,
+svarade Valentine förargad och böjde sig ned för att plocka upp.
+
+Samma förmiddag for Madame de Châteauneuf ut med sin nièce i alla
+möjliga fashionabla bodar och magasiner. Först till Madame Germon för
+att beställa ett halvt dussin nya klänningar, så till Despaux och Leroi
+för att välja hattar; och eftersom de nu en gång voro i _Rue de la Loi_,
+till antikvitetskrämaren Villemain för att se på spetsar. Madame de
+Châteauneuf viskade till Edmée, att han var makalös i sitt urval, han
+hade till och med vetat förskaffa sig drottningens garnityrer -- tyvärr
+fanns det ingen, som hade haft råd att köpa dem, utom Mademoiselle
+Lange!
+
+Edmée satt hela tiden och såg ut genom vagnsfönstret -- där var så
+mycket att se på. Små konstiga engelska vagnar, som damerna själva
+körde, jagade förbi dem i susande fart -- Madame de Châteauneuf nämnde
+dem för henne: wiski, carrik, demi-fortune; några liknade romerska
+triumfvagnar, på vilka man stod bakom karmen och körde. Och mellan dessa
+-- det var nu över _Champs-Elysées_ de foro -- skyndade, med fara för
+liv och lemmar, tarvligare kvinnor i röda, korta kjolar med vita
+livstycken och huvor, och över skuldrorna en blå schalett _à la
+Gertrude_, eller arbetare i korta tröjor och långa byxor med gamla
+trekantiga hattar på huvudet och i händerna kolossala knölpåkar.
+Uniformer såg hon ej så många, som hon hade väntat; Madame de
+Châteauneuf förklarade henne, att Förste Konsuln höll så sträng ordning
+på krigsfolket, att de var och en på förmiddagen hade sitt bestämda göra
+och inte fingo gå ut och driva på gatorna efter behag.
+
+Något som också här föll Edmée i ögonen -- isynnerhet i de mera obskura
+och avlägsna gator, de körde igenom -- var den massa affischer och
+tryckta och skrivna anslag, varmed murarna överallt voro fullklistrade.
+Nästan alla utbjödo något till salu. Dessutom läste man ofta på
+plankverken och på rutorna patriotiska inskrifter, som t. ex.: »_Ici on
+s'honore du titre de citoyen_», eller »_Fraternité ou la mort_!» eller
+»_Maison de la Liberté_» o. d. Mademoiselle de La Feuillade tyckte, att
+det såg dumt och smaklöst ut, men hon visste icke, om hennes tant tillät
+henne att säga det.
+
+Efter en mycket lång tur hade de äntligen stigit ur vid _Palais
+d'Egalité_ (Royal) för att köpa några småsaker. När de voro färdiga,
+vinkade Madame de Châteauneuf till Edmée, och i det de, utan att bry sig
+om det väntande ekipaget, gingo till fots snett över _Rue des
+Petits-Champs_, sade hon plötsligt:
+
+-- Vill du se, Edmée, så skall jag visa dig något.
+
+De gingo genom en smal, kort gata, vars namn Edmée ej såg, och kommo
+till en rund, öppen plats, varpå, mittemellan apotekares och
+kvacksalvares stånd, överklistrade med sönderrivna, prålande plakater om
+deras underkurer, reste sig en målad träobelisk -- ett rätt tarvligt
+monument över sansculottsegern den 10 augusti.
+
+-- Se dig väl om, sade Madame de Châteauneuf med ett egendomligt leende.
+
+-- Här är ju ingenting att se -- hon spärrade upp ögonen. -- Var äro vi?
+
+-- På _Place des Victoires_. Hon tystnade och såg nästan högtidligt på
+Edmée, som frågande hade vänt sig emot henne. Därpå viskade hon med låg,
+rörd stämma:
+
+-- Detta var en gång _Place Royale_ -- Feuilladernas stolthet. Din
+farfars farfar, hertig de La Feuillade, lät bygga den till Louis XIV:s
+ära. Jag minns, när kungens staty stod där -- hon pekade på obelisken --
+och min mor har berättat, hur på hennes tid facklor alltid brunno
+omkring den.
+
+Hon skakade vemodigt på huvudet och såg ut framför sig, försjunken i
+minnen från fordom. Och då hennes brorsdotter ännu fortfor att tiga,
+sade hon, i det de långsamt började gå tillbaka genom _Rue de La
+Feuillade_:
+
+-- Å, Edmée, det hade varit en annan tid för dig att komma till Paris!
+
+Edmée hade rynkat ögonbrynen, som i smärta eller bitterhet. Nu log hon,
+i det hon såg upp på sin faster, och sade högt med sin klara, klingande
+stämma:
+
+-- Place des Victoires är egentligen ett lika vackert namn som Place
+Royale. Min farfars farfar, marskalken, som var en tapper herre, skulle
+visst ej haft något däremot. Segerns gudinna är ju nu Frankrikes
+suverän... Men gudskelov, tillade hon och knäppte händerna, att ingen
+fann på att kalla den _Place du Dix-Août_!
+
+På hemvägen gjorde de ännu en obetydlig omväg och körde förbi _Place de
+la Concorde_, som Förste Konsuln nu befallt att _Place de la Révolution_
+skulle kallas. Madame de Châteauneuf lät vagnen hålla och visade Edmée
+den gipsstaty av friheten, vilken stod på samma sockel, som förut varit
+fotstycke till Louis XV:s ryttarstaty. Den hade ursprungligen varit
+målad i rosenrött, men det syntes ej mycket mer, smutsig och förfallen,
+som den var, med en hals så söndrig, att huvudet höll på att falla av.
+
+Edmée såg på den litet, så vände hon sig om med ett stolt och
+ringaktande leende, och med en häntydning på den helande kraft man från
+gammal tid tillade Frankrikes allrakristligaste kungar, sade hon:
+
+-- Det ser ut, som det behövdes, att en suverän snart komme att röra vid
+all denna skröplighet!
+
+
+
+
+III.
+
+  »Ces noms appartiennent à la France, à l'histoire;
+  je suis le tuteur de leur gloire, je ne les laisserai pas périr.»
+
+    _Napoléon_
+    (sur les familles du Faubourg St. Germain).
+
+
+Det var under en trupprevy -- en av de vanliga, vilka var quintidi
+avhöllos på Tuilerigården -- som Mademoiselle de La Feuillade första
+gången såg Förste Konsuln.
+
+Genom en avlägsen släkting, markisen av Caulaincourt, som var nära
+lierad med Madame Bonaparte, hade Madame de Châteauneuf erhållit
+tillträde till Tuilerierna för sig och sin nièce, så att de -- en
+förmån, som många främlingar sökte ernå -- från ett fönster skulle kunna
+åse revyn. Då Mademoiselle de La Feuillade, trots det hon varit i Paris
+över en månad, ännu ej kunnat förmås att hänvända sig till regeringen
+angående sina beslaglagda gods, än mindre själv som supplikant uppsöka
+Förste Konsuln och personligen förelägga honom sin sak, vilket, efter
+abbéens och andra kloka människors mening, var det enda, som verksamt
+kunde främja den, gjorde Madame de Châteauneuf nu på eget bevåg ett
+sista försök att påverka henne. Hon trodde -- och kanske var icke denna
+tro så naiv och fantastisk, som de kloka herrarna ansågo den -- att, om
+Edmée kom till att se Förste Konsuln, »Frankrikes räddare», som nu också
+legitimisterna kallade honom, omgiven av de tillbedjande trupperna och
+det alltid vivatropande folket, så skulle den allmänna patriotiska
+entusiasmen, som regelbundet väcktes, blott han visade sig, övervinna
+den unga flickans ingrodda motvilja att närma sig »tyrannen», som hon på
+sitt urmodiga Vendéespråk envisades att kalla rojalisternas betvingare.
+Hon hade icke kommit till Paris tids nog för att kunna åse festen i
+Marstemplet till Washingtons minne, och det högtidliga intåget den 30
+Pluviôse, då de tre konsulerna, eskorterade av trupper, lämnade
+Luxembourg och med stor pomp togo Tuilerierna i besittning, hade hon
+halsstarrigt nekat att vara vittne till. Denna gång kunde hon emellertid
+ej gärna undvika att åtfölja sin faster, då hon diplomatiskt formulerade
+sin anhållan som en inbjudning från markis de Caulaincourt.
+
+Det var nu i slutet av Ventôse (mitten av mars). Dagen var kall och
+ovanligt klar, med blåst och strålande solsken. Trupperna passerade i
+halvbrigader förbi Florapaviljongen, där Förste Konsuln, omgiven av
+staben, höll på sin vita häst, Désiré. Han tog sig avstickande enkel ut
+mitt ibland alla dessa plymascherade och förgyllda herrar, i sin simpla
+grå överrock utanpå uniformen, och på huvudet, långt ned i pannan, den
+enorma, breda hatten, utan plymer, blott prydd med den trefärgade
+kokarden. Han såg blek, nästan gul, utvakad och ansträngd ut. Han höll
+läpparna tätt slutna och följde hela tiden uppmärksamt framåtböjd
+truppernas rörelser -- det såg ut, som ville han i sitt minne inprägla
+var särskild mans utseende. Då ett par halvbrigaders krutsvärtade,
+nästan sönderskjutna fanor presenterades, blottade han huvudet med en
+värdighet och ett allvar, som fick soldaterna att bryta ut i höga
+jubelrop.
+
+Mademoiselle de La Feuillade hade plats i ett öppet fönster snett emot
+honom, icke särdeles långt borta, så att hon tydligt såg honom i profil
+hela tiden. En gång vände han på huvudet och mötte hennes blick. Strax
+därpå sade han ett par ord till sin adjutant, som blott ryckte på
+axlarna och gav ett kort, som det syntes, nekande svar.
+
+Han talade till soldaterna: ett par klara, fyndiga och starkt patetiska
+ord, där »ära» och »fosterland» dominerade. Sagda med hans röst, med
+hans levande ansiktsuttryck och djupa allvar, fingo de i detta ögonblick
+och i denna omgivning en så heroisk klang och mening, att Edmée, gripen
+av patriotisk hänryckning, smittad av jublet omkring henne, plötsligt
+kände ögonen fyllas av tårar och lidelsefullt, med handen mot hjärtat,
+böjde sig fram liksom för att deltaga i soldaternas hyllning.
+
+Litet efter var défiléen förbi, och när generalen vände sin häst, såg
+Edmée honom rakt i ansiktet. Han höll ögonen sänkta, böjde sig en smula
+ned mot hästens huvud och klappade det. Hon tyckte då, att han såg så
+märkvärdigt ung ut.
+
+Madame de Châteauneuf hade räknat riktigt. Dagen därpå, efter blott
+några lama invändningar, närmast för krigsärans skull, gav hennes
+brorsdotter äntligen efter för släkts och vänners övertalningar och kom
+överens med abbé Bernier, att han, så snart han själv haft företräde hos
+Förste Konsuln och talat med honom därom, skulle föra henne till
+Tuilerierna.
+
+Under mellantiden grubblade Edmée icke så litet på, hur hon skulle kläda
+sig och vad hon skulle säga, så att hon bleve »konvenabel» vid detta
+viktiga tillfälle. Det föll henne icke in att be om råd; intet plågade
+hennes ungdomliga, provinsiella stolthet så som medvetandet om, att hon
+var så komplett oerfaren i allt vad som »brukades» i Paris -- hemma hade
+hon varit van att anses för ofelbar och i allt den första. Hon hade ännu
+icke deltagit mycket i sällskapslivet, ty av familjerna i Faubourg St.
+Germain funnos blott få, som hade medel eller ansågo det rådligt att
+hålla salong, och den enda idé, hon hemifrån hade om representativt liv,
+var Madame de Beaurolliers berättelser från Louis XV:s hov; hon hade
+blivit presenterad på sextiotalet och blev aldrig trött av att beskriva
+ceremoniellet. _Det_ var hon alltså rätt hemmastadd i, men naturligtvis
+förstod hon fullkomligt väl, att det icke det minsta kunde hjälpa henne
+under närvarande förhållanden. För resten var hon skarpsinnig nog att
+inse, att trots alla människors skenbara ofelbarhet i dessa saker, fanns
+det ingen, som egentligen visste riktigt besked. En ny societet var
+under bildning; den var ännu så osäker på sig själv, så sammansatt av
+olika samhällsklasser och partifraktioner, av sansculotter, som
+extravagerade i egenskap av »_incroyables_», och återkomna emigranter,
+som försökte spela romerska republikaner, att det ännu icke kunde vara
+frågan om några riktiga regler för det »passande», ännu mindre om en
+given, bestämd etikett. Hon beslöt därför att göra som hon själv bäst
+tyckte och blott lita på sin egen medfödda takt; och när abbéen kom igen
+med det besked, att Förste Konsuln nästa septidi, strax efter det han
+mottagit några medlemmar av corps diplomatique, väntade henne i audiens,
+svarade hon med antagen likgiltighet, att hon nog skulle vara färdig
+till bestämd tid.
+
+Om aftonen valde Edmée länge och samvetsgrant mellan sina få och icke
+särdeles luxuösa toaletter. Slutligen, efter noggrant övervägande,
+bestämde hon sig för en vit, lång muslinsklänning, broderad med en smal
+bård i grönt och guld. Hon skämdes litet för sig själv över den vikt,
+hon tillade detta sitt första uppträdande inför Republikens unge chef,
+men den gröna bården lugnade hennes rojalistiska samvete, liksom
+medvetandet om att de svarta silkesstrumporna voro broderade med liljor.
+Detta var visserligen en rätt svag demonstration, eftersom liljorna
+befunno sig ungefär i närheten av knäet, men det var i alla fall en
+demonstration, och hon var naiv nog att anse det för sin »plikt» att
+demonstrera.
+
+Abbé Bernier och Mademoiselle de La Feuillade fingo vänta en god stund
+inne i salongen utanför Förste Konsulns arbetsrum -- »kungens stora
+kabinett» -- medan han i Dianagalleriet mottog Spaniens och Hollands
+gesanter. Edmée var icke särdeles orolig -- abbéen var det nästan mera
+på hennes vägnar. Det låg i hennes karaktär, att, när hon en gång
+beslutat sig för en sak, sedan anse den för den naturligaste i världen,
+ja, den enda möjliga, och att lugnt finna sig i alla dess konsekvenser.
+För resten -- varför skulle hon vara nervös? Hon skulle blott tala om
+affärer med en trettioårig general, vilken för ett par år sedan var lika
+fattig och obetydlig, som hon var nu; och när allt kom omkring, var hon
+ju honom oändligt överlägsen i börd och vad hon, efter _sina_ begrepp,
+ansåg för god uppfostran. Hon stod trankilt borta vid ena fönstret och
+såg ned på gården, medan abbéen litet längre bort underhöll sig med
+adjutanten. Det misshagade icke Mademoiselle de La Feuillade, att denne
+unge herre, något som hon väl märkte, allt emellanåt förstulet mönstrade
+henne från sidan, tydligen imponerad av hennes prinsessehållning.
+
+Bourrienne kom brådskande in i rummet och gick fram till abbéen utan att
+se henne. -- Förste Konsuln väntar er, abbé Bernier, sade han hövligt,
+och medborgarinnan Feuillade, som han lovat företräde.
+
+Abbéen nickade menande, en smula högtidligt till Edmée och harklade sig.
+-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han med låg röst.
+
+Hon vände sig om och gick långsamt över rummet, adjutanten och
+sekreteraren drogo sig artigt undan -- dörren till Förste Konsulns
+arbetskabinett var öppen.
+
+Han satt vid bordet, när de kommo in, men reste sig strax. Edmée
+förundrade sig över att han, när han stod upp, var så liten och
+spenslig. Hon gav också strax akt på, att hans huvud var för stort till
+kroppen. Annars var han smärt, väl och kraftigt vuxen.
+
+-- Här, medborgare-konsul -- abbéen tog en smula högtidligt faderligt
+Edmées hand -- tillåter jag mig att bringa er medborgarinnan Feuillade,
+om vilken jag redan haft den äran att tala med er.
+
+Edmée sekunderade denna republikanska presentation med en reverens, som
+skulle gjort henne heder vid Louis XIV:s hov. Så höjde hon långsamt
+huvudet och mötte Förste Konsulns blick.
+
+Ett par sekunder sågo de varandra orörligt och djupt in i ögonen -- så
+drog ett svagt, nästan omärkligt och fullkomligt omedvetet leende över
+den unga flickans läppar. Utan att göra sig reda därför kände hon
+instinktivt, vilket intryck hon strax vid första ögonkast gjorde på
+mannen framför henne.
+
+-- Jag har sett er förr, sade han långsamt, liksom ofrivilligt. Det var
+vid näst sista revyn.
+
+-- Ja, herr general. Hon hade blivit förmanad att säga
+»medborgare-konsul» för att accentuera sina republikanska sympatier,
+men hon glömde helt bort det och talade med honom precis som hon
+brukade tala med sina likar.
+
+-- Mademoiselle -- herr abbé, vill ni icke taga plats? Han gjorde en
+lätt rörelse med handen, i det han själv satte sig på en stol vid
+bordet. -- Ni är alltså den yngre marskalkens sondotter, Mademoiselle de
+La Feuillade? började han, liksom examinerande.
+
+-- Hans sonsonsdotter, herr general.
+
+-- Ja, ja -- jag kan tänka det... Nå, det var alltså om dessa
+sekvestrerade gods i Normandiet ni ville tala.
+
+Edmée gjorde en svag böjning på huvudet.
+
+-- Ja, jag har gjort mig underrättad om förhållandena, fortfor han. Till
+min glädje ser jag, att de _icke_ äro sålda.
+
+Edmée böjde ännu en gång på huvudet; uttrycket i hennes ansikte var
+detsamma -- lugnt avvaktande.
+
+Förste Konsuln blev otålig. Han hade verkligen gjort sig besvär med att
+skaffa dessa gods till rätta, vilkas historia var långt mera invecklad,
+än han nyss låtit förstå. Lagen bjöd nämligen, att blott _de_ indragna
+gods, som ännu ej blivit sålda, finge återlämnas till de förra ägarna;
+dessa hade redan varit i ett par händer, men som en erkännsamhet mot
+abbé Bernier för de tjänster, han gjort honom i Vendée hade Bonaparte
+redan för länge sedan beslutat, att hans skyddsling skulle ha dem igen
+(villkoret var blott, att hon _personligen_ skulle hänvända sig till
+honom) och med sin vanliga affärsskicklighet hade han ordnat saken.
+Officiellt gingo de nu för osålda. Han var säker på, att hon visste, hur
+saken i verkligheten förhöll sig -- vilket emellertid blott delvis var
+händelsen, ty abbéen, som kände sin rebelliska protégée och höll av
+henne, hade ej vågat att säga henne, att restitutionen egentligen var en
+nåd av regeringen, icke hennes rätt. Förste Konsuln hade alltså väntat,
+att den unga damen skulle visa sig överväldigad av tacksamhet.
+
+Han såg skarpt på henne. -- Mademoiselle tycks anse det för fullkomligt
+otänkbart, att någon under dessa sju år kunnat våga spekulera på era
+vackra egendomar, sade han ironiskt.
+
+Edmée sänkte huvudet och blev röd ända ned på halsen. Hon skämdes
+innerligt över sig själv, men var på samma gång så söt, som hon satt där
+-- hjälplös, dekontenancerad, utan ett ord till svar. Abbéen, som var en
+slug iakttagare, var klok nog att hålla sin mun och låta hennes tystnad
+tala för henne.
+
+Bonaparte satt ännu och såg på henne med sin lysande, obarmhärtiga
+blick. Så drog plötsligt ett fint, välvilligt leende över hans vackra
+läppar; som om hon hade _känt_ det, slog hon upp ögonen och mötte hans
+blick.
+
+-- Jag tackar er, kom det blygt -- så lågt, att blott han kunde höra
+det. Men med detsamma, liksom hon ångrade det våld hon gjort på sin
+stolthet, reste hon sig hastigt upp.
+
+Förste Konsuln reste sig också. -- Ni kan alltså, när som helst taga er
+egendom i besittning, Mademoiselle. Jag skall låta min sekreterare med
+det snaraste tillställa er de nödvändiga papperen, sade han med kort,
+affärsmässig ton, i det han följde dem till dörren.
+
+Edmée hade, när hon kom ut och i vagnen, en märkvärdigt brydd,
+skuldbelastad förnimmelse av, att där mellan henne och den man, hon nyss
+första gången talat med, existerade liksom ett hemligt förstånd. Hon
+kunde icke begripa det. Men när hon om aftonen låg i sin säng och tänkte
+på dagens händelser, på sitt samtal med Förste Konsuln, kom hon till att
+småle i mörkret.
+
+Så sträckte hon välbehagligt armarna över huvudet -- och liksom av ett
+behov att förklara för sig själv den glädjekänsla, som plötsligt
+genomströmmade henne, mumlade hon nästan högt:
+
+-- Å, jag är rik! Gudskelov, att jag icke är fattig mera...
+
+Så kom hon åter att tänka på honom: -- Gud vet, om han _alltid_
+småler så?...
+
+
+
+
+IV.
+
+  »Car depuis longtemps il n'était plus amoureux d'elle»...
+
+    M:me _La Duchesse d'Abrantès_
+    (sur Bonaparte et Joséphine au temps du 18 Brumaire).
+
+
+Samma afton hade Madame Bonaparte arrangerat en liten soaré för sina och
+Hortenses vänner -- ett muntert, borgerligt sällskap utan minsta
+officiell eller politisk prägel. Efter Brumaire, och isynnerhet sedan de
+flyttat från Luxembourg till Tuilerierna hade Joséphine icke så ofta som
+förr tillfälle att se sina gamla vänner -- dem hon förut afton efter
+afton träffade samman med på balerna i _Hôtel Thélusson_ eller _Cercle
+de l'Harmonie_, hos Frascati eller Ruggieri, och vilkas sällskap mest
+överensstämde med hennes smak och fordringar. Genom sin stränghet efter
+återkomsten från Egypten hade hennes man en tid förmått att i någon mån
+tygla hennes lättsinne och tanklöshet och tvingat henne att till det
+yttre iakttaga ett för statschefens hustru mera passande uppförande;
+hans släkt höll också misstänksamt och hatfullt ögonen på henne. Det
+visste hon, men för var dag som gick längtade hon mer och mer tillbaka
+till den glada lössluppenheten strax efter Thermidor, då hon och Madame
+Tallien anförde den flock av danslystna backantinnor, som förvandlade
+kyrkogårdarna till balsalar. Bägge hennes barn voro nu visserligen
+vuxna, men Joséphine ansåg sig ung ännu och kunde icke förmås att tro,
+att icke hon, som för blott några få år sedan varit i stånd att väcka en
+så häftig kärlek -- icke endast hos den unge general Bonaparte, men även
+hos Hoche och Caulaincourt -- att icke hon var berättigad både att valsa
+och taga emot all möjlig galant hyllning. Hon var visserligen nära
+fyrtio år och började visa anlag för fetma, men på avstånd och vid ljus
+tog hon sig ännu förtrollande ut -- med sina ömma, eldfulla ögon, sitt
+mörkt kastanjebruna hår och förtjusande leende. Hon klädde sig med smak
+och konverserade behagligt, om man än snart upptäckte, att hennes
+begåvning både var ytlig och tarvlig. När hon bara lät bli att spela
+barnslig och trumpen, vilket hade klätt henne som yngre, kunde hon ännu,
+när hon ville, vara ofantligt intagande.
+
+Soaréen i afton, vilken hon hoppades skulle bliva inledningen till ett
+mera regelbundet återknutet umgänge, var skenbart improviserad. Madame
+Bonaparte hade om aftonen i operan bett en del bekanta dricka te med sig
+-- det brukade hon så ofta göra, men Förste Konsuln hade då alltid på
+förhand sagt henne, _vem_ som skulle bjudas. I afton trodde hon sig
+kunna råda sig själv en gång. Hon visste, att han ända från morgonen
+tidigt -- Bourrienne underrättade henne nämligen om allt, vad hon ville
+veta -- varit upptagen av arbete och audienser, och att nu på
+eftermiddagen Berthier och Carnot blivit kallade i anledning av ett brev
+från Masséna, vilket hon beräknade skulle uppehålla honom över halva
+natten, så att han ej tänkte på att lägga sig i vad som föregick i
+huset. Hon började nämligen begripa, att han »lade sig i» _allt_.
+
+Hon hade på förhand givit tjänarna omfattande befallningar, liksom
+gästerna också på förhand fått en vink, och när hon efter operan kom hem
+med sina vänner, voro gemaken i rez-de-chausséen, där hon bodde
+(Marie-Antoinettes gamla våning), upplysta och teet serverat. Gästerna
+voro uppsluppna och högst ogenerade. Liksom värdinnan voro de tämligen
+säkra på att icke träffa den mindre vänligt sinnade värden i huset. Hela
+världen visste, att sedan återkomsten före Brumaire levde generalen och
+hans gemål som hund och katt, att han ibland hela dagar icke sågs i
+familjekretsen, och att det blott var av brist på tid och av ovilja mot
+en öppen skandal, vilken skulle draga Europas uppmärksamhet på hans
+husliga förhållanden och kanske skada honom i hans ställning, som han
+ännu ej formellt gjort steg till skilsmässa, vilket isynnerhet hans
+bröder ivrigt tillrådde och öppet talade om. Joséphine visste det lika
+väl som hennes gäster, men hon var så van att dansa på kanten av en
+avgrund, att faran vid nöjet blott var en tjusning mera. Dessutom hade
+hon svårt att tro, att det definitivt kunde vara förbi med hennes makt
+över den man, som en gång så häftigt älskat henne.
+
+Där satt hon nu, glad och förnöjd, i den långa, gula soffan mitt emot
+kaminen bredvid sin väninna Madame Tallien, och hörde på de vitsar och
+kvickheter, kavaljeren, som lutade sig över sidostödet, uppvaktade dem
+med. Det var »vännen» Hippolyte Charles, favoriten, som general
+Bonaparte på sin tid med så skandalös eklat jagat från sitt högkvarter i
+Italien, och som sedan -- tack vare hans frus fortsatta protektion --
+i Paris fått en inbringande plats i det stora leveranskompaniet Louis
+Bodin. Han uppträdde sedan dess i allra högsta grad »_inimaginable_»,
+och under generalens bortovaro i Egypten hade Madame Joséphine så fräckt
+affischerat sitt förhållande till honom, att det till och med blev
+Direktoriets societet för starkt. President Gohier och hans hustru, som
+voro hennes vänner, hade flera gånger förmanat henne, ja rått henne att
+själv taga steg till en skilsmässa, som tycktes dem oundviklig; bröderna
+hade skrivit om det till Bonaparte, och äntligen hade general Junot, med
+sin vanliga öppenhjärtighet, i en förtrolig stund, då hans vän gick
+honom på livet, berättat den bedragne äkte mannen hela historien: hur
+Joséphine först dagligen brukade träffa Monsieur Charles hos
+dansmästaren Despréaux i _Rue Mont-Blanc_, och hur hon sedan gjort sig
+till en visa i Paris genom att under sommaren (99) ha honom boende på
+Malmaison, där han i ett och allt uppträtt som husets herre. Nu hade hon
+efter de häftigaste scener fått bestämd och sträng befallning -- och
+naturligtvis också heligt lovat -- att icke låta Monsieur Charles visa
+sig i mannens, av Republiken anvisade, ämbetsboning. Men i afton, som
+sagt, antog hon, att det kunde ske utan risk, och skulle det senare
+upptäckas, kunde hon väl finna på någon utväg.
+
+Förste Konsulns lycklige rival var en liten spenslig, svartmuskig,
+ytterst soignerad herre, som i hela kretsen gick för att vara ofantligt
+kvick och isynnerhet ansågs oemotståndlig för damer. Han talade alltid
+i de mest skruvade vitsar -- vitsen var Direktoriets form för esprit
+-- och i vals kunde han rivalisera med själva Monsieur de Trénis,
+»salongernas Vestris». Som han nu stod där, småleende, lutad
+över damerna, läspande med sin mjuka barnstämma den moderna
+näktergalsjargonen, var han -- »_pa-ôle sup-ême_» -- den mest
+fulländade typ för en _incroyable_. Han bar lång, buteljgrön, påsigt
+sittande frack med höga ärmar och pärlemorknappar, så stora som
+femfrancsstycken; en enorm halsduk av vitt muslin var många gånger
+virad om halsen, gick upp till de stora guldörringarna och rörde
+vid underläppen, när han talade. På benen hade han åtsittande gula
+nankinpantalonger och kragstövlar -- ett mod, som republikens segrande
+generaler fått infört i salongerna. På båda sidor om ansiktet hängde
+håret fram i två kolossala »_oreilles de chien_».
+
+Han var ofantligt galant mot bägge damerna, men det såg likväl ut, som
+om Madame Tallien var på god väg att utdriva väninnan ur hans hjärta.
+Den förtjusande Teresa kunde nog också taga upp kampen mot vem som
+helst. Hon bar i afton en klänning, eller snarare en chemise -- ty ingen
+kunde väl på allvar tro, att hon hade mera än det enda plagget på sig --
+av gulgrönt indiskt silke, nedtill brett broderad med silver. Vart
+ögonblick gled den på det mest indiskreta sätt ned över skuldrorna --
+över vilka den blott var löst sammanhäftad med agraffer -- och föll
+fritt, som en tunika, ned över bröstet. Under armvecken var den åter
+lätt hopdragen, och därunder på två ställen längs med sidorna
+sammanhållen med silverspännen. I håret -- för ögonblicket ramsvart --
+som hon bar kort »_à la Titus_», lyste ett smalt dubbeldiadem av
+briljanter, infattade i silver. En ironiker i sällskapet förmodade, att
+det var hennes mening att i denna dräkt föreställa den kyska Diana. Hon
+höll vänskapligt den ena armen om Joséphines liv och lutade sig smekande
+emot henne; det kunde icke undgå någon, att hennes visserligen mogna,
+men ännu helt ungdomliga skönhet ägnade sig till att starkt fördunkla
+väninnans.
+
+Hortense de Beauharnais satt ett stycke därifrån i ivrigt samtal med en
+herre, vilken det icke heller -- om också av andra skäl -- var särdeles
+klokt att mottaga i Tuilerierna. Det var den unge, hetsige rojalisten,
+Adrien de Montbreton, om vilken var man visste, att han, då han en gång
+i Palais d'Egalité -- det var för resten icke längre sedan än i förfjor
+-- för sin svarta krages skull blivit tilltalad av en jacobin med de
+oförskämda orden: »Vem bär du sorg för, förbannade chouan?» hade svarat:
+»för dig!» och med detsamma avfyrat sin pistol mot frågarens tinning.
+Som sollicitant hade han återknutit sin släkts avbrutna förbindelse med
+den forna vicomtesse de Beauharnais, och brukade ofta -- liksom flera
+rojalister, vilka alla visste, att Madame Bonaparte i grunden hade
+sympatier för deras sak -- göra förmiddagsvisiter i Tuilerierna, då man
+kunde vara rätt säker på att aldrig träffa Förste Konsuln. På senare
+tiden kom han oftare än förr -- för den blonda Mademoiselle de
+Beauharnais' skull, som han med var dag fann mer och mer intagande.
+
+Största delen av sällskapet hade emellertid omringat sångaren Garat, som
+i en affekterad tenorställning stod mitt på golvet med handen instucken
+innanför västen, och bestormade honom med böner att sjunga en romans.
+-- »En enda liten romans,» tiggde nästan knäböjande en svärmisk blondin,
+klädd, eller rättare draperad, i sjögrönt som en nereid och vilt
+coifferad »_à la coup de vent_». »Romansen,» argumenterade hon
+känslofullt med ögonen mot ljuskronan, »är för mig, som ni sjunger den,
+Monsieur Garat, såsom en försoningssuck till offrens skuggor, som en
+naturens hymn till gravarnas frid.» Hon snubblade på orden och visste
+icke mer, vad hon sade. Garat bugade sig leende och började:
+
+  »_Un jour de cet automne_»...
+
+Damerna började fnissa bakom solfjädrarna, herrarna logo öppet. Det var
+den berömda och vågade »_la Gasconne_». Den svärmiska damen, som väntat
+en sentimental romans, drog sig ur kretsen, blåröd av raseri över att
+man gjort narr av henne.
+
+Men sällskapet applåderade frenetiskt. Han måste sjunga om igen. Denna
+gång var det pagens visa ur »Figaros bröllop», som åter kommit på modet.
+
+I detta ögonblick öppnades dubbeldörrarna häftigt, och Förste Konsuln,
+åtföljd av sin adjutant, Duroc, trädde oväntat in.
+
+Garat, vilken lika väl som den övriga världen kände till de husliga
+förhållandena i Tuilerierna, hade sinnesnärvaro nog att låtsa, som om
+han ej märkte de inträdande, och fortsatte att sjunga. De övriga
+gästerna började oroligt flytta sig på stolarna, damerna viskade bakom
+solfjädrarna och växlade betydelsefulla blickar. Joséphine hade blivit
+mycket blek -- hon reste sig halvt upp och gjorde min av att gå sin man
+till mötes. Han tycktes emellertid ej taga någon som helst notis om
+henne. Utan att hälsa på någon särskilt, blott med en tvär, högmodig
+huvudböjning, gick han, med rynkade ögonbryn och utskjuten underläpp,
+långsamt fram i rummet och tog plats -- beständigt med Duroc bakom sig
+-- i en högryggad länstol, som stod i närheten av Joséphines soffa.
+
+Garat fortsatte ogenerat sin sång -- det såg nästan ut, som om han inte
+alls hade lagt märke till de nya åhörarna. Aldrig hade den skälmskt
+sentimentala visans sista strofer åhörts under en så ohygglig spänning.
+Ett par av gästerna, som voro placerade närmast dörren, smögo sig ut så
+obemärkt som möjligt.
+
+Hortense de Beauharnais följde med ångest alla styvfaderns rörelser.
+Strax hon såg honom i dörren, blev det henne klart, att han blott var
+kommen hit för att med en eklatant scen göra slut på förhållandet till
+Monsieur Charles. Hon hade så ofta -- ung som hon var -- blivit brukad
+till medlare mellan modern och hennes man, att de inga hemligheter hade
+för henne, och hon gjorde sig inga illusioner om sin moders oskuld. Hon
+såg gästernas halvt ängsligt nyfikna, halvt ironiskt skadeglada blickar
+-- de väntade med spänning på skandalen. Den _måste_ förekommas. Hon
+steg upp, och i samma ögonblick Garat slutade, lade hon sin hand på
+styvfaderns skuldra.
+
+Han vände sig om och mätte henne med en så isande kall, barskt förvånad
+blick, att hon strax modlös lät handen sjunka och vände sig bort. När
+han såg sådan ut, visste hon, att det tjänade till intet att försöka
+inverka på honom.
+
+Han reste sig upp: -- Jag beklagar -- hans ton var så full av insolent
+ringaktning, att till och med de mest härdade i sällskapet rodnade --
+att jag tyvärr _alltför sent_ stör nöjet för min hustrus gäster. Jag har
+emellertid ej kunnat komma förr, då man glömt underrätta mig och för
+resten ej heller tycks ha väntat mig. Som klockan är mycket -- han såg
+på sitt ur, och bibehöll samma oförskämda, ironiska artighet -- är det
+förmodligen ingen, som tar illa upp, att jag nu tar mig friheten att
+upplösa sällskapet. Jag har allvarliga saker att tala med Madame
+Bonaparte om. Duroc -- han vände sig till sin följeslagare -- vill du
+göra mig den tjänsten att följa gästerna till dörren. Du kan börja med
+Monsieur Hippolyte Charles. Jag har en gång själv gjort honom den äran,
+nu kan min adjutant övertaga den.
+
+Utan ett ord troppade gästerna av. Förste Konsuln blev stående med
+handen på stolens ryggstöd och följde dem obarmhärtigt med ögonen. Av de
+hälsningar han i förbifarten fick, besvarade han de flesta -- hövligt,
+men ytterligt högdraget, och med en anstrykning av ironi.
+
+Joséphine hade gråtande kastat sig ned i soffan. Hon höll bägge händerna
+för ögonen och vaggade snyftande fram och tillbaka. Hortense vågade icke
+gå fram och trösta henne; hon stod skälvande vid dörren, när Duroc kom
+in igen.
+
+-- Gå in på ditt rum, Hortense, sade Bonaparte något mildare. Du hade
+gjort bäst i att hålla dig där hela aftonen. Tack, Duroc! Vänta mig
+däruppe, och kommer där någon kurir från Moreau, så låt mig få veta det
+_strax_.
+
+Duroc och Hortense gick. Förste Konsuln blev ensam med Joséphine.
+
+-- Seså, min kära Joséphine, låt _oss_ nu talas vid. Det är hög tid,
+om vi skola få det avgjort, innan jag reser.
+
+-- Å, Bonaparte, förlåt mig! Jag försäkrar dig -- hon tog näsduken från
+ögonen och såg bönfallande upp på honom -- där är intet, intet av det du
+inbillar dig...
+
+-- Jag _inbillar_ mig aldrig något, avbröt han kärvt. Åjo, för resten --
+den gången jag gifte mig med dig, hade jag dock visst ett helt förråd
+inbillningar. Men _nu_! Å, du har mästerligt förstått att plocka dem ur
+mig! Han talade lågt, men med en stämma så laddad av vrede, att hon
+ryste. Nå -- det ska vi nu icke tala om, jag älskar dig icke mer och är
+helst fri för din kärlek. Men inbillar du dig, att det går an att trotsa
+mina _befallningar_, så... Hur kan det falla dig in? Jag fordrar framför
+allt respekt för mitt namn, som nu är det första i Frankrike -- ja,
+i Europa. Dessutom -- när ett fruntimmer är fyrtio år och har en vuxen
+dotter, borde hon vänja sig av med den sortens narrstreck.
+
+Joséphine blott snyftade, hon vågade icke mer se upp.
+
+Han stod framför henne med händerna på ryggen och vaggade bredbent fram
+och tillbaka med kroppen.
+
+-- Nu har jag då med eklat kastat din knähund på dörren -- liksom jag på
+sin tid gjorde med Fortuné, som du också fordrade, att jag skulle avstå
+min sängplats till. Hela Paris sladdrar om det i morgon, men det kan
+inte hjälpas! Du har själv sörjt för att ge denna historia en
+utbredning, som... Visar han sig på Tuileriernas grund, medan jag är
+borta, förskjuter jag skoningslöst både dig och dina barn. Det förvånar
+mig -- hans röst var som is -- att du ännu _vågar_ reta mig, då du vet,
+att skilsmässan är i mina tankar dag och natt. Du, en kreolsk -- han såg
+på henne och undertryckte ordet -- är egentligen minst av alla ägnad att
+dela mitt öde. Jag behövde en kvinna, som min mor var, modig och stark,
+en jungfrulig dotter av ett ädelt hus... Hans röst var icke längre vred,
+han talade lugnt, kallt övervägande, liksom med sig själv.
+
+-- Det var dock jag, som först av alla hjälpte dig fram på din väg,
+snyftade hon. Överkommandot i Italien...
+
+-- Kan jag varken tacka dig eller din »vän» Barras för, avbröt han
+brutalt. Du vet mycket väl, att jag aldrig har velat veta av protektion.
+Om jag icke missminner mig, var det _efter_ den 13 Vendémiaire, som du
+behagade kasta dina ögon på mig.
+
+-- Å, Bonaparte! -- hon slog förtvivlat ut med handen. -- Du är, som
+människorna säga, ett odjur...
+
+-- Kom ihåg -- nu stampade han i golvet av raseri -- vad du lät mig lida
+i Italien! Kom ihåg, hur jag tiggde dig om en smula ömhet, om en smula
+skonsamhet för min ära. Du hånlog åt min naivitet, du ljög för mig, du
+flydde för min kärlek, som du nu flyr för min vrede. Nu är mitt tålamod
+slut! Hör vad jag säger: du har gjort mig några tjänster den 18 Brumaire
+-- du vet, jag brukar betala mina skulder -- nu ger jag dig till gengäld
+ett års respit. Uppför du dig ej rigoröst anständigt under denna tid,
+så... Du förstår väl, att jag icke är att skämta med. Jag lämnar nu
+Frankrike om ett par dagar, men Joseph och Lucien skola hålla ögonen på
+dig -- du vet, de beundra dig inte särdeles förut.
+
+Han gick ett slag omkring rummet. -- Det är då en avskyvärd parfym den
+där Teresa brukar! Ja, jag har ju sagt några gånger, att hon också är en
+av dem, jag helst ser du låter bli att inbjuda i mitt hus.
+
+Han gick bort och kysste henne på pannan. Hans ögon mötte hennes med ett
+föraktligt och tvetydigt leende -- med ett slag i ansiktet kunde han ej
+ha kränkt henne så djupt som med denna kyss. Han sade kallt:
+
+-- Ja, godnatt, min vackra Joséphine. Det är onödigt, att vi träffas
+mera allena, innan jag reser. Jag har föga tid till scener. Gå nu och
+lugna Hortense.
+
+
+
+
+V.
+
+  A cette époque il était fort jeune, son coeur battait vivement
+  sous le regard d'une femme et dans ce moment il aima.
+
+    _M:me La D:sse d'Abrantès_ (de Napoléon).
+
+
+Hela Ventôse och Germinal visade sig Förste Konsuln nästan icke en enda
+gång i sällskapslivet i Paris. Dag och natt arbetade han med Bourrienne
+och rådslog med Berthier och Carnot, som nu åter övertagit
+krigsministeriet. Han skrev själv brev på brev till Moreau vid Rhen och
+Masséna i Ligurien, han drog försorg om varje enskildhet rörande
+truppernas armering och förplägning, samtidigt med, att hans tankar
+oupphörligt kretsade om hans stora älsklingsplan: bildandet av den
+hemliga reservarméen, som var bestämd att under hans eget anförande gå
+över Alperna, för att, när Moreau och Masséna tillräckligt förberett
+segern, överrumpla och med ett slag krossa koalitionen. Och medan hela
+världen -- i främsta rummet kabinetten i London och Wien -- invaggade
+sig i den föreställningen, att denna med så mycken ostentation omtalade
+reservarmé _verkligen_ bestod i de stackars invalider och pojkar, man
+för syns skull samlade i Dijon, skickade han och Berthier i hemlighet
+brigad på brigad välutrustade och härdade trupper i småflockar till
+Schweiz, där de i väntan på vidare aktion samlade sig omkring Genève och
+Lausanne.
+
+Bonaparte var som i feber, för det den långsamme och försiktige Moreau
+icke vågade öppna fälttåget, medan Masséna och hans olyckliga soldater
+lågo och svulto i Genua. -- Om jag blott kunde få honom att krypa, den
+sköldpaddan! sade han i raseri till Duroc. Jag hade lust att stoppa
+honom i en av hans egna kanoner och fyra den av mot österrikarna, så kom
+han då över Rhen en gång.
+
+Äntligen, den 5 Floréal (25 april), lät Moreau sina trupper rycka ut. Så
+kommo, slag i slag, rapporterna om övergången av Rhen och segrarna vid
+Engen och Mösskirch. Man började åter draga andan i krigsministeriet.
+Om nu blott Masséna en månad till kunde hålla Melas stången!
+
+Kurir på kurir kom från den nödställda liguriska arméen -- med
+sönderrivna uniformer, fläckiga och överstänkta, höllo de på
+svettdrypande, skälvande hästar utanför Tuilerierna. Förste Konsuln
+mottog ögonblickligt personligen vart budskap från Italien, och hans
+folk hade befallning att väcka honom, om han aldrig så nyss fallit i
+sömn, så snart det kom nyheter från Masséna.
+
+Han intog de flesta av sina måltider i sitt arbetskabinett och satt
+halva dagen lutad över Italiens karta, där han outtröttligt med fingret
+följde de röda och blå märken, som betecknade de båda arméernas
+ställning och rörelser. -- Se här, Bourrienne, sade han ivrigt, den
+gamle Melas, han inbillar sig, att han över Turin kan draga sig tillbaka
+mot Alessandria -- förstår du? Men jag går över Po, jag upphinner honom
+på vägen till Piacenza, på Scrivias slätter, och där slår jag honom --
+_där_! Och med sin nagel skar han häftigt ett djupt märke mellan San
+Giuliano och Marengo.
+
+En dag -- det var en av de första dagarna i Floréal -- hade Förste
+Konsuln i sällskap med Berthier och den oskiljaktige Duroc inspekterat
+en del artillerirekvisita, som i anledning av den påtänkta övergången av
+Alperna blivit tillverkade på ett särskilt sätt efter Bonapartes egna
+teckningar och nu med första lägenhet skulle sändas till Schweiz.
+På återvägen kommo de till _Jardin des Plantes_, och då det var ett
+förtjusande vårväder med mild, klar luft och halvutsprungna, ljusgröna
+träd, kommo de överens om att lämna sina hästar vid ingången och gå ett
+slag genom trädgården. Förste Konsuln hade de sista dagarna knappt
+andats en munfull frisk luft.
+
+De tre herrarna spatserade långsamt med sina kappor över axlarna genom
+de breda, vårfriska alléerna. Det hade regnat om natten, och en fuktig,
+stark doft steg upp ur jorden och utbredde sig från den nya grönskan. Så
+tidigt på morgonen funnos här nästan inga promenerande, men plötsligt --
+vid en vridning av gången -- fingo de sikte på ett litet sällskap, en
+herre och två damer, som roade sig med att mata svanarna i en av de
+stora dammarna.
+
+En av damerna -- den äldre -- satt på bänken ett stycke därifrån. Den
+unga flickan stod framme vid dammen och lutade sig djupt ned över
+vattnet -- hennes smärta, eleganta figur avtecknade sig käckt och mjukt
+mot de ljusa träden på stranden. Den unge herrn höll skrattande fast
+hennes ena bakåtsträckta hand och försökte draga henne från vattnet.
+
+Duroc såg dem först. Han stötte lätt till Förste Konsuln med armbågen.
+-- Där, general -- se där -- är det icke den lilla Vendéeprinsessan från
+förleden?
+
+-- Jo, svarade Bonaparte lakoniskt. Han avbröt tvärt samtalet med
+Berthier och gick rakt fram till gruppen. De bägge andra följde honom
+långsammare.
+
+-- God morgon, Mademoiselle! Så tidigt ute?
+
+Edmée de La Feuillade reste sig spänstigt och vände sig om. Hon hade
+ögonblickligen känt igen hans röst.
+
+-- Å, herr general, i Vendée stego vi tidigare upp. Hennes röst klang
+friskare än själva lärkans högt över dem.
+
+Louis de Châteauneuf hade dragit sig ett par steg tillbaka. Edmée vände
+sig nu om.
+
+-- Tillåter ni, general, sade hon ogenerat, att jag här föreställer er
+min tant, Madame de Châteauneuf, och min kusin, Monsieur de Châteauneuf.
+Edmée kunde aldrig vänja sig vid att säga »medborgare» och
+»medborgarinna», vilket ännu officiellt fordrades.
+
+Louis de Châteauneuf hälsade djupt men stelt på regeringens chef,
+Bonaparte något kort, men hövligt. De hade för resten träffat varandra
+förr genom Monsieur de Talleyrand. Madame de Châteauneuf hade rest sig
+upp.
+
+Louis presenterade Berthier och Duroc för sin mor, som hälsade dem med
+ett graciöst småleende. Hon var icke särdeles aristokratiskt difficil --
+_Madame la cidevant comtesse de Châteauneuf_ -- hennes enda dröm var,
+att sonen skulle göra karriär, om under det nya eller det gamla systemet
+var henne numera rätt likgiltigt. Hon respekterade det _bestående_.
+
+De gingo allesammans i sällskap tillbaka genom parken. Berthier
+underhöll artigt Madame de Châteauneuf, Duroc och Louis, som förut
+träffat varandra några gånger, pratade rätt livligt om kriget i Tyskland
+och om gemensamma bekanta från sällskapslivet.
+
+Förste Konsuln gick bakom med Edmée. Han gick så långsamt, att hon hade
+all möda att icke gå ifrån honom.
+
+-- Vad det är längesedan jag sett er, Mademoiselle de La Feuillade.
+Varför ser man aldrig er och er tant i Tuilerierna? Är ni för
+rojalistisk att umgås hos oss? Han smålog och såg på henne under de
+stora hattskyggena. Den grå kappan, som hängde löst över axlarna med
+tomma ärmar, höll han lätt ihop med bägge händer.
+
+Edmée rodnade. Hon gick ett par ögonblick tyst utan att svara. Han
+betraktade ihärdigt från sidan hennes ungdomligt mjuka profil med de
+långa ögonhåren mot den röda kinden och det bronsbruna, krusiga håret,
+som föll ned under den vita suffletthatten. Hon var icke frusen som han,
+utan hade blott över skuldrorna en kort, grön sammetskrage, kantad med
+pälsverk, »_à la Lodoiska_».
+
+-- Nå, ni svarar inte? Hans röst var låg, smekande, retsam, som om han
+talade till ett barn.
+
+Plötsligt höjde hon beslutsamt huvudet och såg rakt och fullt på honom.
+-- Å -- ni vet inte... Det är något jag så gärna vill säga, men jag vet
+blott icke, hur jag skall uttrycka det. -- Hon stannade och sänkte åter
+blicken. -- Jag förtjänar icke, att ni skaffade mig Belles-Rives och
+Mivry tillbaka -- jag vet nog, att ni gjorde det för abbéens skull,
+tillade hon fint, men... jag förtjänar det icke. Strax jag kom hit,
+ville jag icke se er, jag ville icke be er om något, jag föraktade folk
+av gammal adel, vilka man sade trängdes omkring er som supplikanter --
+jag tyckte, att ni som en rövare hade tagit den gode kungens plats. Jag
+ville hellre vara fattig -- fast Gud skall veta, att det är förfärligt!
+-- än att ha er att tacka för något.
+
+-- Och så övertalade man er dock trots allt?...
+
+-- Man _övertalade_ mig icke -- hon höjde huvudet, och överläppen
+krusades stolt. Så kom det sakta, skyggt:
+
+-- Jag förstod, att jag hade tagit fel.
+
+General Bonaparte gjorde en rörelse som för att gripa hennes hand, men
+hejdade sig.
+
+-- När -- hur förstod ni det?
+
+-- Strax, första gången jag såg er, sade hon barnsligt öppenhjärtigt,
+med ögonen upp emot hans. När jag såg er den morgonen tillsammans med
+soldaterna och hörde er tala, så förstod jag, att ni var den mannen
+Frankrike behövde, att ni ensam kunde ge oss seger och fred.
+
+Han gick tigande, långsamt bredvid henne. Hennes stämma hade vid de
+sista orden en sådan underklang av blyg, innerlig beundran, av omedveten
+värme; han tänkte ej på att svara henne, att säga, vad han i detta
+ögonblick kände, ty ord kunde ej uttrycka det. Detta var ungdomen,
+våren, friskheten, som äntligen mötte honom -- honom, som höll på att
+förtära sig själv i omåttligt arbete, i äregiriga planer och
+himmelsstormande drömmar, i leda och bitterhet mot en otrogen,
+världsfördärvad hustru.
+
+Nu voro de helt nära utgången. Han böjde sig hastigt fram emot henne:
+
+-- Om några dagar lämnar jag Frankrike och begynner det farligaste, jag
+hoppas det ärorikaste företaget i mitt liv. Vill ni tänka på mig?
+
+Hennes hjärta klappade så häftigt, som skulle det spränga bröstet, men
+hennes stämma hade en drottnings säkra superba lugn:
+
+-- Det finns ingen kvinna i Frankrike, herr general, vars tankar icke
+dag och natt skola följa er och er tappra här.
+
+Han svarade stolt och lidelsefullt:
+
+-- Men det finns blott _en_ kvinna i Frankrike, som jag ber därom, och
+till på köpet ber jag henne _blott_ tänka på _mig_.
+
+Edmée gick raskare de få steg, som ännu skilde henne från de andra.
+Madame de Châteauneuf satt redan i vagnen och vinkade till henne. Louis
+stod vid vagnsdörren och hjälpte henne in med ceremoniös artighet.
+
+De tre herrarna stodo och sågo efter ekipaget, så sade Duroc:
+
+-- Det är en ståtlig brud han får sig, Châteauneuf. Och nu blir hon ju
+rik också.
+
+Förste Konsuln såg långsamt upp. -- Såå -- hon skall gifta sig med den
+där långa pojken?
+
+-- Inte under, att han ser så stursk ut, tillade Berthier skrattande.
+
+
+På aftonen den 16 Floréal (den 6 maj), lämnade Förste Konsuln Paris,
+åtföljd av Duroc och Bourrienne. Han hade tagit ett likgiltigt och
+flyktigt avsked av Joséphine, som i sista ögonblicket grät och tiggde
+honom om förlåtelse. Han svarade henne icke ovänligt, men förstrött, och
+lämnade henne hastigt för att ge sina sista viktiga instruktioner till
+sina kolleger Cambacérès och Lebrun. Vägen gick över Dijon och Genève
+till Lausanne. De flesta trodde, att Förste Konsuln blott skulle stanna
+borta ett par dagar för att inspektera trupperna.
+
+Så berättade Madame de Châteauneuf saken för Edmée. Det var vid
+middagsbordet och Louis var också tillstädes. Han hade bättre reda på,
+hur det i verkligheten hängde ihop, och sade, vad han visste.
+
+Edmée anade icke, att han hade lämnat Paris. Hon kom till att darra så
+starkt, att hon måste sätta glaset, som hon höll på att föra till
+läpparna, ned igen. Louis såg skarpt på henne tvärsöver bordet. Mitt i
+sin förvirring märkte hon det och sökte fatta sig.
+
+-- O, Gud, ropade hon, när skall då detta olyckliga land få fred!
+
+-- Du tycks taga dig reservarméen särdeles när, min kära kusin. För
+ögonblicket går det ingen nöd på den. General Bonaparte, tillade han
+spotskt, låter nog Masséna och Moreau raka kastanjerna ur elden.
+
+Edmée knep läpparna hårt samman. Hon satt med nedslagna ögon och skar
+sönder sitt kött med sådan kraft, att kniven gnisslade mot tallriken.
+
+Madame de Châteauneuf lyfte bägge händerna och skakade förtvivlad på
+huvudet. Hon misstänkte sedan revolutionen alltid sina tjänare för att
+vara spioner och väntade var dag, att »barnens» oförsiktighet skulle
+föra dem i fängelse. Med en skrämd och menande blick på lakejen, som
+just försvann genom dörren, skyndade hon sig att säga:
+
+-- Men, Louis, hur kan du säga så? Du vet ju, att det är han, som
+skaffat oss alla våra segrar.
+
+-- _Alla_? Nej, mamma. Han har gjort ett rätt lyckligt fälttåg på Paris'
+gator, ett annat i Italien och äntligen ett rätt onödigt i Egypten.
+Kellermann och Pichegru -- till och med Moreau, äro större fältherrar än
+han.
+
+-- För resten, fortsatte Madame de Châteauneuf omotiverat, tycker jag,
+att han är riktigt hygglig. Man märker strax, att han inte precis är en
+_roturier_.
+
+-- Det var Barras heller icke, mamma. Louis de Châteauneuf smålog
+utmanande och fixerade Edmée hela tiden han talade med modern.
+
+Edmée sade icke ett ord. Hon var rasande på sin kusin, men då hon icke
+precis kunde finna någon anledning att visa det, var hon klok nog att
+tiga. En gång var hon nära att bryta ut -- hon knöt handen på duken och
+såg hotande upp. Han smålog ironiskt -- det var tydligen hans avsikt att
+reta henne.
+
+-- Det är för resten märkvärdigt, så mycket väsen folk gör av en liten
+artillerigeneral, som morskat upp sig till att göra en statskupp. Liksom
+här icke varit statskupp på statskupp i dessa tio år! Och efter var
+statskupp en kortlivad diktator! Den här slutar väl ungefär som Danton,
+Robespierre eller Barras har slutat.
+
+Edmée sköt undan sin tallrik, och i det hon lade bägge armarna på
+bordet, fasta och vita som marmor, böjde hon sig fram och sade med sökt
+köld:
+
+-- Du tycks ha något särskilt emot Förste Konsuln, Louis. Han har dock
+visat sig särdeles både rättvis och välvillig mot vår familj.
+
+-- Min mors egendom kunde man efter lagen omöjligt undanhålla henne,
+eftersom hon bevisligen aldrig varit utanför landet -- det hade han icke
+med att göra. Och vad Belles-Rives och Mivry angår, så... Ja, jag har nu
+aldrig tyckt om, att du tog emot denna -- _gåva_.
+
+-- Det som tillhört min far är rättvisligen mitt, svarade Edmée stolt.
+Förste Konsuln hjälpte mig blott på det mest ridderliga sätt till min
+rätt. Tycker du, att det är märkvärdigt, att jag är honom tacksam? Jag
+avskyr att vara beroende.
+
+Louis de Châteauneuf sprang så häftigt upp från sin stol, att den föll i
+golvet. Edmées kinder, vilka nyss varit så bleka, voro nu flammande
+röda.
+
+-- Du kan taga emot ett par stora gods av en främmande mans godtyckliga
+frikostighet, och du tillstår öppet, att ett par månaders ekonomiskt
+»beroende» av din blivande man eller hans moder trycker dig. Vad menar
+du med att förnärma oss så djupt?
+
+-- Barn, barn då!... Den stackars Madame de Châteauneuf höjde bägge sina
+magra armar mot taket och vaggade förtvivlat fram och tillbaka med hela
+kroppen.
+
+Edmée hade också rest sig upp. Hon kämpade hårt för att hålla tillbaka
+sina tårar.
+
+-- Å, Louis... Och plötsligt gav hon efter för denna starka, nervösa
+spänning, som hon den sista tiden levat i. Med en snyftning, så häftig,
+att den nästan liknade ett tjut, sjönk hon, med bägge händerna för
+ansiktet, ned på stolen.
+
+Louis kastade sig på knä vid sidan av henne. Han hade under dessa
+månader lidelsefullt kommit att älska sin kusin, vilken han alltid tänkt
+sig som sin brud.
+
+-- Edmée, dyraste hjärta -- han tog med våld hennes händer från
+ansiktet, som var vått av tårar. -- Jag är en brutal usling -- jag vet
+det -- förlåt mig! Men du skulle blott veta, hur jag lider! Han viskade.
+
+-- Du? snyftade hon med uppriktig förvåning. Vad hade väl han att lida
+för?
+
+-- Jag älskar dig, mumlade han lågt och hastigt, med huvudet ned mot
+hennes knä. Han skämdes för denna lidelsefulla bekännelse för den
+kvinna, hans släkt valt till honom, för sin unga, jungfruliga
+barndomsbrud.
+
+En varm rodnad steg långsamt upp på Edmées kinder och bredde sig ända
+ned på hennes hals. Ovillkorligt dolde hon ansiktet i händerna, och
+hennes hjärta klappade så våldsamt, att han, lutad mot hennes kropp,
+kunde höra dess slag. Det var första gången en man hade talat med henne
+om kärlek. Uppmuntrad av hennes förvirring, ville han ännu en gång draga
+händerna från hennes ögon. Hon höll dem envist kvar.
+
+-- Louis, mumlade hon svagt, jag ber dig -- gå. -- Och med ett vaknande,
+knappt beräknat koketteri, i det hon såg ut emellan fingrarna, och den
+mjuka, röda munnen förtrytsamt krökte sig: -- Du har varit elak emot
+mig, du har gjort mig illa.
+
+Ett ögonblick kom frestelsen över honom att taga henne i famn och kyssa
+denna ljuva mun, men han besegrade den -- hon var hans brud! -- och
+sprang upp, skrattande, lätt om hjärtat.
+
+Hon reste sig också upp och gick mot dörren -- ännu med den ena handen
+för ögonen.
+
+-- Säg åtminstone, att du förlåter mig, viskade han.
+
+-- Jag förlåter dig, mumlade hon brådskande och gick hastigt ut genom
+dörren, som han höll öppen för henne.
+
+
+
+
+VI.
+
+  Un triple printemps --
+  celui de l'année, celui de la vie, celui de la gloire!
+
+    _Le comte de Ségur._
+
+
+Edmée tyckte, att hon hade haft en riktigt trevlig eftermiddag. Först
+hade hon varit ute med sin faster och Madame de Contades och i anledning
+av våren gjort stora inköp hos Leroi och parfymören Fargeon; på hemvägen
+hade de velat taga en glace hos Frascati och där träffat ihop med Louis
+och bägge bröderna de Rastignac. Så hade de allesammans enats om att
+dinera ute, och när hon äntligen, trött och varm, i den vackra
+majaftonen trädde in i sin sängkammare i Rue du Bac, tänkte hon
+egentligen mera på Louis de Châteauneuf och Hippolyte de Rastignac än på
+något annat i världen. Hon smålog till och med ännu för sig själv över
+några tokerier, som de hade sagt henne.
+
+Det var så sent, att det redan var mörkt, och bullret från staden hade
+så gott som avstannat. På gatan, på andra sidan trädgårdsmuren, hörde
+hon en enstaka nattvandrares steg och skymtade som en smal, rörlig
+ljusstrimma skenet från hans lykta. Genom de öppna fönstren, som vette
+ut åt trädgården, strömmade in en stark doft av tidiga rosor. Edmée gick
+fram till ett av dem och lutade sig ut med armarna på fönsterkarmen.
+
+Så stod hon länge; och småningom, medan hennes ögon vande sig vid den
+blånande nattens mörker och buskarnas skuggor på trädgårdens gångar, vek
+hela aftonens muntra stämning, och hennes vanliga tankar kommo igen --
+en efter en -- liksom när man lägger en främmande dräkt och, plagg efter
+plagg, åter drar sina vanliga kläder på. Hennes själ liksom vidgade ut
+sig i ensamheten och tystnaden omkring henne, och hon tyckte, att livet,
+naturens stora allmänliv, det, som människorna hela den ljusa dagen lång
+jagade ifrån sig med tusen konster och civilisationens bocksprång, kom
+henne så nära, så nära...
+
+Plötsligt grep hon med bägge armarna om den gammaldags, bastanta
+fönsterposten, och med huvudet lutat intill de clematis, som klängde sig
+uppåt den, brast Mademoiselle de La Feuillade ut i häftig gråt.
+
+Sådana stämningar och sådana anfall -- hon kunde aldrig ens för sig
+själv ge någon riktigt bestämd grund -- kommo ofta över henne på senare
+tiden. Det var som om den sjudande, spirande våren, Paris' glada,
+väntansfulla vår, göt feber i hennes blod och i hennes själ en längtan,
+som ibland var så våldsam, att hon, då hon var ensam, kunde knyta
+händerna och skrika högt. Och emellanåt kunde hon sjunka ihop i en
+pinsam ängslan, i tvivel och sorg över sig själv; ingenstädes fanns
+tröst att hämta; för kyrkan, för den heliga jungfrun själv, blev hon
+främmande. Nu som förr gick hon naturligtvis i mässan, när hon fick
+tillfälle därtill, men -- hon tyckte, att hon hade liksom ingenting att
+bedja om. Vad betydde väl kungens återkomst och kyrkans seger? Hon
+tänkte ju blott på den gudsförnekande Republikens arméer, och för
+_deras_ framgång kunde hon väl icke bedja nu -- hon, som så ofta förr
+bett om deras undergång. Dessutom: hon hade en hemlig, stolt känsla av
+att Republikens chef nog skulle veta att hjälpa sig själv -- hon tyckte,
+att det liksom vore att förringa hans ära, att som en nåd tigga Gud om
+seger för hans vapen.
+
+Dörren öppnades långsamt, försiktigt -- Valentine kom in.
+
+Edmée spratt till och vände sig om, ännu med ansiktet badande i tårar.
+
+-- Vad vill du? sade hon skarpt. Jag har ju icke kallat på dig.
+
+-- Å, Mademoiselle, bliv icke ond -- flickan höjde ödmjukt och liksom
+avvärjande den krökta armen för pannan -- men här har kommit ett bud
+till Mademoiselle, ett brev... Hon drog långsamt och omständligt en väl
+invirad tingest fram ur livstycket på sin klänning. -- En hemlighetsfull
+man, jag tror han måste vara något vid polisen -- hon viskade och såg
+sig ängsligt omkring i rummet -- lämnade mig det i dag, då jag stod
+utanför porten. Och han lät mig svära en dyr ed på att icke säga ett ord
+därom eller lämna det till någon annan än Mademoiselle själv. Å, Gud, nu
+har det legat som en sten på mitt bröst hela eftermiddagen! Mademoiselle
+skall se, att vi bli satta i fängelse eller deporterade -- de säga, att
+när man har varit i Vendée, så är man förlorad. O, Gud, vad ha vi då
+gjort? Hon snyftade förtvivlat.
+
+-- Seså -- seså, Valentine. -- Edmée tog brevet och vägde det litet i
+handen. -- Du kan tro, det är nog en mystifikation av Monsieur Louis för
+att skrämma mig. Skynda dig nu blott att få ljus.
+
+Valentine gick och kom strax tillbaka med ett vaxljus i en stor
+silverstake. Hon putsade omsorgsfullt veken med fingrarna, innan hon
+satte det framför sin fröken.
+
+Edmée synade och vände nyfiket på brevet. Så fick hon plötsligt öga på
+sigillet -- ty där _var_ sigill. Hon rodnade så häftigt, att hon
+instinktlikt vände sig om och gick bort till fönstret.
+
+-- Gå din väg, Valentine, sade hon brådskande, med otydlig, svävande
+röst. Därpå hastigt -- då pigan nästan var utanför dörren:
+
+-- Kom hit. Lås dörren. Du -- hon gick fram till henne och tog henne
+hårt om handleden. -- Ifall du säger ett ord till någon, ifall du blott
+låter någon ana, att jag har fått detta brev -- jag skickar dig bort som
+en hund, och du skall aldrig se les Fougères mera.
+
+-- Jag skall tiga, Mademoiselle, snyftade hon. Jag _skall_. Vid Gud --
+jag lovar...
+
+-- Så gå. Gå!
+
+Edmée stod och väntade, tills Valentine var utanför. Därpå gick hon
+långsamt fram till ljuset och såg på brevet ännu en gång. Med en rörelse
+av alldeles oreflekterad översvallande tacksamhet, nästan andakt, förde
+hon det till sina läppar och kysste utanskriften och sigillet.
+
+Det var från _honom_ -- från Förste Konsuln själv. Blott ett par ord
+skrivna i all hast från Martigny den 28 Floréal -- dagen innan han själv
+med arrière-gardet ämnade börja övergången av stora St. Bernard. Det var
+lidelsefullt, patetiskt, orimligt och oberättigat dristigt. Han anförde
+inga skäl, ingen ursäkt, för det han så våldsamt, så hänsynslöst trängde
+in i hennes liv och rättslöst pockade på hennes unga, jungfruliga
+kärlek. Det fanns ingen sentimental ömhet, intet förälskat smicker i
+detta brev; det var en man, som vid början av sitt livs djärvaste
+vågspel tillkastade den kvinna, han redan i sin tanke ägde och icke för
+något pris ville mista, ett ord till farväl, en hotelse och ett löfte.
+Det såg ut, som om han länge tvekat att skriva detta brev, men som om
+han i sista minuten, överväldigad av svartsjuk fruktan, av ögonblickets
+och farans exalterade stämning, kastat bort alla betänkligheter och
+låtit sin häftiga känsla tala. -- När jag tänkte på er, då ni var borta
+-- hette det på ett ställe i brevet -- märkte jag, att min tanke,
+i samma ögonblick den föddes, redan var lidelse.
+
+Med bävande hjärta och kinder så röda som rosorna på bordet, hade Edmée
+läst brevet till slut -- en gång, två gånger. Hon hade all möda att tyda
+den hastiga, nästan oläsliga skriften, men hennes vilja, hennes ömhet,
+hennes ångest hjälpte henne -- och dessutom: en älskare skriver alltid
+så, att hans älskade kan förstå honom!
+
+Långsamt och omsorgsfullt vek hon äntligen brevet tillhopa och stoppade
+det innanför klänningslivets ringning. Ett par gånger gick hon med
+oregelbundna, dröjande steg upp och ned i det halvmörka, djupa rummet,
+vars ena hörn blott sparsamt upplystes av ljuset. Hon stannade vid
+fönstret -- stod litet med huvudet böjt mot bröstet -- och plötsligt,
+med en suck, sjönk hon ned på knä med händerna hopknäppta på
+fönsterbrädet.
+
+Hon bad icke -- icke om beskydd, icke om förlåtelse, hon tackade icke.
+Vad hade väl Madonnan eller St. Louis, hennes skyddspatron, att göra med
+den oändliga, ljuva och heta, på en gång rädda och övermodiga lycka hon
+kände? Hon vågade icke tänka, icke bedja, icke försöka att reda, vad som
+nu rörde sig i hennes själ. Hon var icke konventionell, icke
+väluppfostrad nog för att betänka, att hon hade all orsak att känna sig
+kränkt över hans oerhörda, oberättigade dristighet, hon kände blott hans
+oemotståndliga, skälvande, lidelsefulla åtrå. Den gjorde henne blyg,
+nästan skamsen -- hon blundade, när hon smålog -- men hon förnam, att i
+och med detsamma den iklädde sig ord, hade den förmått att kristallisera
+till kärlek hennes formlösa längtan, hennes unga livslust, hennes
+entusiastiska beundran, de sista dagarnas pinande ängslan. Vad hon för
+sig själv förnekat, icke vågat tillstå, skjutit till sidan som något
+fantastiskt och omöjligt, det hade han nu med ett ord överbevisat henne
+om. Det blev för henne plötsligt den naturligaste sak i världen, att hon
+_älskade_ denne främmande man, som hon blott sett två, tre gånger i sitt
+liv -- det kunde icke vara annorlunda, hela hennes liv hade blott varit
+en förberedelse till denna stund.
+
+Tanklös, och dock liksom med ett stjärnetöcken i hjärnan av formlösa,
+nya, sig danande tankar, låg hon stilla, orörlig, med huvudet vilande på
+armarna -- ända tills himlen fram på morgonsidan började skina rosig
+bakom Paris' tak och mörka kyrkspiror. _Så_ steg hans kärlek över hennes
+hittills meningslösa tillvaros skymning och töcken. Strålande ljus, varm
+och mäktig som majsolen, steg den upp över hennes ungdom, mognade henne
+till kvinna på några timmar.
+
+De vita och förgyllda möblerna med deras pärlgrå, glänsande
+sidenöverdrag fingo småningom i soluppgången liksom ett nytt, rosigt
+skimmer, medan Edmée långsamt klädde av sig och i sin vita nattdräkt,
+med de bara armarna instuckna under hårets bronsvågor, äntligen somnade
+in, bevakad av de eldförgyllda rokokoänglarna, som med basuner vända mot
+alla fyra väderstrecken uppburo den mäktiga sänghimlen.
+
+
+
+
+VII.
+
+  Gloire au maitre!...
+  Gloire à ce grand audacieux!
+
+    _Victor Hugo_.
+
+
+I Paris talade man nu blott om händelserna i Italien och om
+reservarméens öde. I de flesta kretsar ansåg man den förlorad, och det
+fanns -- efter vad man viskade -- personer, som redan tänkte på att
+sätta sig i Förste Konsulns plats. Att Masséna hade måst utrymma Genua
+den 15 Prairial, och att det då såg förtvivlat ut, så mycket visste man,
+men sedan dess hade man ej hört något som helst.
+
+Det var sent på aftonen en av de allra första dagarna i Messidor.
+Familjen de Châteauneuf hade tillbragt dagen ute hos några vänner i
+trakten av Vincennes och reste nu hela vägen hem i öppen vagn. Madame de
+Châteauneuf sov med huvudet mot sin gamla kammarjungfrus skuldra, Edmée
+satt tillbakalutad på sätet mitt emot, insvept i sin ljusa schal, och
+med stora, vidöppna ögon, som intet sågo av den verkliga världen omkring
+henne, blickade hon tankfullt ut i den milda, skumma juninatten. Som i
+en dröm hörde hon de taktfasta hovslagen av Louis de Châteauneufs häst,
+som travade vid sidan av vagnen.
+
+Hon njöt av att äntligen få vara ensam och slippa att lägga band på sig.
+Hela dagen hade hon ej hört talas om annat än arméens öde och general
+Bonaparte. Hon hade hört hans namn, tills det nästan ringde för hennes
+öron och hon blivit nästan sjuk av ångest, tills hon blott längtade
+efter att gå ifrån alla dessa människor -- så viktiga och skadeglada --
+att få tiga och få gråta i fred.
+
+Hon hade i afton träffat en kvinna, som -- om än på ett annat sätt --
+tycktes vara lika upptagen som hon själv av den italienska arméen och
+dess befälhavare. Det var den svenska ambassadrisen, Madame de Staël.
+
+Medan det övriga sällskapet var upptaget av att höra greven av Sabran
+deklamera sina berömda fabler, hade Edmée, vilken var allt annat än
+litterär och icke »_merveilleuse_» nog för att låtsa sig vara det, sakta
+smugit sig ut på terrassen för att hämta frisk luft och några ögonblick
+bli fri från den söta, kvalmiga parfymdoft, som de många damerna
+utbredde i salongen. Plötsligt hörde hon steg bakom sig, och då hon
+vände sig om, igenkände hon Madame de Staël och hennes väninna, Madame
+Récamier.
+
+Edmée -- som nästan alla den tidens unga flickor -- beundrade livligt
+Madame Récamier och ansåg henne för ett nästan oupphinnligt ideal av
+grace och älskvärdhet. Hennes rena, poetiska skönhet, stillsamhet och
+blygsamma väsen gjorde henne i sällskapslivet lika lättfattlig som
+sympatisk, och det var rent av en modesak att vara »tokig i henne».
+Om henne rådde aldrig några skilda meningar -- hon var för alla den
+»gudomliga, den ojämförliga Juliette». Edmée, vilken blott flyktigt
+blivit presenterad för henne och ej fått tillfälle att vidare tala med
+henne, gladde sig nu över att vara henne så nära och gick blygt ett par
+steg fram emot de båda damerna.
+
+Madame de Staël såg ut att vara mycket echaufferad; hennes klumpiga,
+grovt skurna, men uttrycksfulla ansikte var högrött under den
+pärlomvirade turbanen, och rodnaden bredde sig ända ned på skuldrorna
+mot den högblå kaschmirsschalen. Hon såg förnämt prövande, en smula
+kallt på Mademoiselle de La Feuillade och avbröt ett ögonblick samtalet.
+Därpå -- liksom hon icke fäste någon vikt vid henne -- återtog hon
+plötsligt, vänd till Madame Récamier:
+
+-- Jag säger dig, Juliette, jag hatar honom. Av hela min själ önskar
+jag, att han nu lede ett avgörande nederlag...
+
+Hennes ton var så lidelsefullt bitter, att det slog Edmée, och i samma
+ögonblick, ehuru intet namn var nämnt -- förstod hon med en slags
+intuition, vem det var Madame de Staël så talade om. Hon kände, att hon
+rodnade ända till hårfästet.
+
+Madame Récamier smålog och drog upp sina vackra skuldror med en blid,
+languissant, liksom förlåtande rörelse, vilken var henne egen. Ingen av
+damerna tycktes fästa något avseende vid Edmée. De gingo förbi henne
+utan att stanna, och då de kommit ett par steg längre bort, hörde hon
+ännu en gång Madame de Staëls djupa, lidelsefulla stämma:
+
+-- Och du vet, att jag har _älskat_ honom! Att det fanns en tid, då det
+blott hade berott på honom, och jag hade offrat honom allt. Men han! Att
+visa mig -- _mig_ -- denna förnärmande likgiltighet...
+
+Det _var_ om Bonaparte hon talade. Var det väl någon annan man i
+världen, man talade så om, utan om honom? I det hon såg de båda damernas
+muslinsdraperier försvinna under trädens kulörta lyktor, knöt
+Mademoiselle de La Feuillade händerna och bet sig i läppen så hårt, att
+blodet sprang fram, blott för att icke brista i gråt.
+
+Hon hade sedan, den stund av aftonen, som var kvar, så mycket som
+möjligt undvikit sällskapet och skyllt på huvudvärk och värmen för att
+förklara sitt förstörda utseende. Nu äntligen var hon fri för dessa
+människors likgiltiga skämt och hatfulla politiska antydningar, och den
+bitterhet hon känt emot dem hade efterträtts av en trist modlöshet.
+Under hela vägen hade hon icke sagt ett ord; när hon märkte, att Louis
+såg på henne, slöt hon ögonen för att slippa tala -- hon önskade, att
+han skulle tro, att hon sov.
+
+Nu närmade sig vagnen raskt Paris. Redan på avstånd hade de givit akt på
+det myckna ljus, som liksom tycktes strömma ut från staden, och undrat,
+om det kunde vara någon stor eldsvåda. Men då vagnen nu kom innanför
+barriären, urskilde de tydligt flera hundra festbål, som i den lugna
+sommarnatten brunno högt och flammande lyste ut över otaliga
+människomassor, vilka från alla håll strömmade mot den gamla
+Bastilleplatsen och hän emot Beaumarchais' hus. Floden var full med
+båtar och facklor, och dansen gick på gatorna som på en fettisdag under
+konungadömet, och -- buret av tusen rösters jubel -- hörde Edmée ett
+namn, som hon aldrig hade hört förr, men som nu, kedjat till Förste
+Konsulns, åter och åter upprepades på allas läppar -- beständigt --
+_Marengo_.
+
+Vagnen skred fram fot för fot. Hon kände det, som fördes hon i triumftåg
+av detta folk, vilket hon lärt sig att betrakta som sin kasts och sin
+släkts fiender; och i det hon reste sig upp, med schalen löst hängande
+över armarna och händerna ovillkorligt framräckta, liksom till hälsning
+och tack, kände hon plötsligt i jublande lycka, hur högt hon älskade
+sitt Frankrike, hur stolt hon var över att vara dess dotter.
+
+-- Leve Republiken! Leve arméen! Leve Förste Konsuln!
+
+-- Leve Förste Konsuln! återtog Edmée viskande, småleende, utan att rätt
+veta, vad hon sade. Och medan luften omkring henne beständigt genljöd av
+namnen St. Bernard, Montebello och Marengo -- dessa namn, som i går
+ingen kände, men som plötsligt blivit det franska folket lika förtroliga
+och dyrbara som Pyramiderna och Rivoli -- rev hon hastigt upp den stora
+bukett fina rosor, de fått med i vagnen och som låg framför henne på
+sätet, och i det hon med bägge händer kastade blommorna ut bland
+mängden, ropade hon jublande med sin klara, unga stämma: -- Leve
+Frankrike!
+
+Louis de Châteauneuf var, utan småaktigt hat till segraren, lika
+hänryckt och berusad av segern som hon. Över vagnskanten grep han sin
+kusins hand och tryckte den hårt, entusiastiskt.
+
+Madame de Châteauneuf hade sett så mycket. Hon ryckte sin brorsdotter i
+klänningen och bad kusken, om möjligt, sätta hästarna i raskare fart.
+
+Edmées rörelse var så stark, att hon, då de äntligen nådde hem i Rue du
+Bac, icke ville profanera denna dags stora händelser genom att växla ord
+över dem. Hon sade godnatt redan i vestibulen, och företrädd av
+Valentine, som bar ljuset för henne, gick hon strax upp på sina rum.
+
+Så snart hon kom in i rummet, såg hon, att där på bordets mörka
+mosaikskiva låg ett brev. Hon vände sig om och såg frågande på
+kammarjungfrun.
+
+-- Ja, det har blivit mig lämnat av samme man som det förra... Jag lade
+det här, ty jag vågade icke bära det på mig -- jag var rädd, att någon
+kunde se det...
+
+Edmée vinkade otåligt med handen, att hon skulle gå. Hon hade strax lagt
+sin ena hand över brevet, liksom för att gömma det eller hålla det fast.
+Den andra tryckte hon nu hårt mot hjärtat.
+
+Hon hade icke svarat på hans brev från Martigny -- icke vågat, icke
+velat -- och nu sände han henne ett nytt med samme kurir, som bragte
+segerbudskapet från Marengo! Han hade alltså _tänkt_ på henne då. Hans
+själ, drucken av segerns yrsel och valplatsens smärta, hade i detta
+ögonblick sökt hennes. Och med en sällhetskänsla så förintande stark,
+att hon ögonblickligen sjönk ned på knä, där hon stod, mumlade hon som i
+inspiration: -- Han _älskar_ mig!
+
+
+
+
+VIII.
+
+  »En amour comme en guerre, pour conclure, il faut se voir de près!»
+
+    _Mot de Bonaparte_ (à l'époque de Consulat).
+
+
+Det hade länge varit bestämt inom familjen de Châteauneuf, att de, när
+hettan på allvar började, skulle resa till Mademoiselle de La Feuillades
+egendomar i Normandiet, vilka de alla längtade att återse. Edmée gjorde
+inga invändningar emot att lämna Paris -- tvärtom var hon nästan glad
+över att komma därifrån, innan arméen kom tillbaka från Italien; hon
+visste, att man väntade Förste Konsuln, om icke förr, så till
+Republikens fest den 25 Messidor (14 juli). Taga emot hans brev, det
+kunde hon väl, läsa dem, älska dem -- men se honom igen, höra hans röst,
+möta hans järnblå ögon! Blott hon tänkte därpå, var det, som om hjärtat
+stannade.
+
+De reste alltså den första veckan i Messidor. Edmée hade blott ett svagt
+minne av Belles-Rives; som helt liten hade hon bott där med sina
+föräldrar -- men sedan -- efter revolutionens utbrott -- hade hon kommit
+till mostern, till det dystra Fougères, som hon ej lämnat en dag, förrän
+abbéen förde henne till Paris. Belles-Rives var en vacker, vidsträckt
+byggning i graciös, litet sökt rokokostil; mot den klarblå julihimlen
+reste den sin vita façad och sina breda, solbelysta trappor mitt på
+Normandiets gröna slätter. Som nästan alla herrgårdar hade den under
+sansculottregimentet råkat i förfall och först nu under dessa vårmånader
+blivit något reparerad och satt i stånd att mottaga ägarinnan. De
+skuggiga alléer, hon dunkelt mindes sedan sin barndom, voro nu
+borthuggna av revolutionens plundringsmän, liksom den vackra parken, men
+det hela gav likväl intet dystert eller ödelagt intryck, ty en ny
+grönska sköt frodigt upp och täckte yppigt de rothuggna stammarna. Edmée
+var egentligen glad över, att man kunde se så fritt och så långt --
+längst borta vid horisonten skymtade man Rouens kyrktorn -- hon hade
+fått nog av de mörka skogarna kring les Fougères.
+
+De levde mycket ensamt på Belles-Rives. Där voro inga grannar i närheten
+att umgås med, ty adelsslotten stodo ännu öde eller voro bebodda av
+bönder och revolutionens parvenyer, som för ett spottpris köpt dem av
+staten. Edmées största nöje var att tidigt om morgonen sätta sig på sin
+starka, normandiska häst, ge den fria tyglar och så på måfå galoppera
+över de gröna slätterna -- jorden låg till största delen ännu i träde.
+Ibland följdes hon av sin kusin, men han blev snart trött vid detta
+enformiga nöje, förstod icke vilken tjusning det beredde henne.
+
+En morgon, just då hon med släpet av sin ridklänning i handen långsamt
+steg nedför den stora trappan, såg hon en främmande man stå och hålla
+hennes häst vid betslet.
+
+Det var tidigt på morgonen -- knappt mer än fem. Monsieur och Madame de
+Châteauneuf sovo ännu, och där var litet folk på gården. Den gamle
+Jeanot allena brukade åtfölja henne på dessa morgonpromenader, men honom
+såg hon icke till i dag. Hon var allena med den främmande.
+
+-- Er ridknekt, medborgarinna, är tyvärr förhindrad att följa er, sade
+han och bugade vördnadsfullt. Vill ni tillåta mig?
+
+Edmée var icke rädd. Hon blev stående på trappan och fixerade skarpt den
+alldeles obekante mannen, i det hon höjde ridpiskan.
+
+-- Med vad rätt? Vem är ni?
+
+Mannen sänkte sin röst: -- I Förste Konsulns namn lovar jag er -- ni
+skall bli beskyddad.
+
+Mademoiselle de La Feuillade gick lugnt nedför trappan, och i det hon
+kraftigt stödde sin fot mot den främmandes framräckta hand, svängde hon
+sig raskt upp på hästen:
+
+-- Nå, så var min ridknekt då, eftersom Förste Konsuln befallt er det!
+Hälsa och tacka honom för den omsorg, han visar Frankrikes damer.
+
+Edmée var ond. Hon drog häftigt åt sig hästens tyglar och red i skarpt
+galopp ut från gården, utan att den främmande mannen, som hon förstod
+hade bestuckit eller skrämt Jeanot att hålla sig borta, fick tid att
+följa henne eller säga henne ett ord.
+
+I den upphetsning, vari hela denna oväntade scen och nämnandet av Förste
+Konsulns namn hade försatt henne, betänkte hon ej strax, vilket vågspel
+det var för en ung flicka att i denna tidiga morgon rida ut på landet
+allena. När hon kommit ett stycke utåt vägen, beslöt hon likväl vända
+om, men märkte nu, att hon redan var förföljd. I den stilla, ännu litet
+disiga morgonen, hörde hon starka, snabba hovslag av en häst i karriär
+bakom sig. Hon vände sig icke om, vred av från vägen och slog in på en
+vidsträckt äng, som var bevuxen med högt gräs och markblommor och
+sluttade ned åt floden.
+
+Förföljaren vred också av; i sned linje drev han sin häst över ängen.
+
+Edmée insåg, att hon hade burit sig överilat åt -- därnere flöt redan
+ån, hon vågade icke försöka att sätta över den. Raskt gjorde hon helt om
+på hästen och vände sig med ridpiskan lyftad mot förföljaren.
+
+Han red hastigt fram. Inom ett par ögonblick var han vid hennes sida.
+Han bar tvärsittande, uppviken hatt och grå kappa -- Edmée kände honom
+strax, så snart hon fick öga på honom. Det var Förste Konsuln själv.
+
+Han red tätt upp till henne och höll stilla på hästen. Ett ögonblick
+talade ingen av dem -- de andades bägge häftigt efter den hetsiga
+ritten. Han böjde sig ned och klappade mekaniskt hästen på halsen.
+
+Så höjde han huvudet med en stolt, vredgat förebrående blick:
+
+-- Ni vill alltså icke höra mig, icke ens se mig, Mademoiselle de La
+Feuillade?
+
+Edmée teg. Om det gällt hennes liv, kunde hon ej fått fram ett ord.
+
+-- Ingen utom min stallmästare vet, att jag är här, jag har blott en
+knapp halvtimme på mig, innan jag måste härifrån. Natten och de tidiga
+morgontimmarna har jag för er skull stulit från mitt arbete och min
+vila. Jag sänder er bud, att jag i all höviskhet och respekt ett
+ögonblick -- eftersom tillfälle erbjuder sig -- önskar att tala med er.
+Och ni -- ni; -- han högg i raseri ridspöet genom luften, så att det
+ven, och hennes häst gjorde skrämd ett hopp till sidan.
+
+Av floden, som här gjorde en krökning, voro de instängda på två håll.
+På andra sidan floden var skog. Bakom dem sluttade ängen starkt uppåt,
+så att den fullkomligt dolde dem från landsvägen.
+
+Edmée satt styv och stilla på sin häst; hon ryckte icke en gång till, då
+ridspöet vinande skar genom luften, så tätt intill hennes huvud, att det
+rev med sig en av de stora plymerna i hennes hatt. Han kastade sig av
+hästen och kom fram till henne.
+
+-- Varför talar ni icke? Varför bevärdigar ni mig icke med ett ord?
+Varför har ni ej svarat mig på mina brev, Mademoiselle de La Feuillade?
+
+Han stod vid hennes knän med handen stödd mot hästens rygg och såg
+hotande på henne. Hon satt blek och stilla i sadeln -- högrest, men med
+sänkta ögon.
+
+-- Eller inbillar ni er kanske -- hans ton var nu ironisk -- att jag har
+kommit för att be er om ursäkt för min dristighet att älska er, eller
+stå till svars för er brudgum? Om ni har förstått mig, om ni är värd en
+mans manliga kärlek, så vet ni, att mellan oss kan icke vara tal om
+slikt. Ni är fri, jag är icke alltför starkt bunden -- ingen må väl
+inbilla sig, att jag har avsagt mig rätten att tävla med andra män om
+den kvinna, som framför alla behagar mig, som jag _älskar_.
+
+Långsamt såg hon upp. I samma ögonblick hade han -- med ett utrop --
+armarna om hennes liv och tryckte huvudet ned mot hennes knä.
+
+-- General Bonaparte -- hon försökte tala strängt, hon försökte att
+värja sig.
+
+Han rev henne jublande av hästen och höll henne ett ögonblick ut ifrån
+sig med bägge händerna om hennes midja. Stolt och ömt vilade hans
+härskareblick på denna kvinna, som han, från första ögonblick han mötte
+henne, så lidelsefullt och bestämt hade åtrått. Och i det hans ögon
+plötsligt fylldes av tårar, mumlade han lågt:
+
+-- Vad jag har _tänkt_ på dig!...
+
+Betagen, förvirrad lät hon sig dragas in i hans famn. Först då hon kände
+hans varma läppar mot sina, försökte hon förskräckt att bliva fri.
+
+Men han höll henne fast. Hans leende, obarmhärtiga blick vilade
+strålande på henne.
+
+-- Man har sagt mig, att ditt bröllop med Louis de Châteauneuf redan var
+bestämt. Jag har kommit för att en gång få ett ärligt svar -- är det
+sant?
+
+Hon höjde långsamt, allvarligt ögonen upp till honom och skakade på
+huvudet. -- Aldrig någonsin blir jag Louis de Châteauneufs hustru, sade
+hon enkelt.
+
+-- Varför? För det...? Han ville locka henne, tvinga henne att tillstå
+med ord.
+
+-- För det... -- hon sänkte ånyo blicken. Så rätade hon plötsligt på sig
+och sakta, blygt, men tillika med en drottnings självmedvetna stolthet
+över att ge bort en kunglig gåva, lade hon bägge armarna om hans hals
+och mötte, djupt rodnande, men fast och modigt hans ögon.
+
+Han såg på henne med en lång, egendomlig, dröjande blick, så gjorde han
+sig sakta, men bestämt, fri för hennes lätta famntag.
+
+-- Jag har redan varit här alltför länge. Myndigheterna och mitt följe
+få ej vänta på mig i Gisors -- det skulle väcka uppseende. Icke en minut
+längre har jag tid att dröja. Men du är _min_ -- icke sant, Edmée? Han
+tog henne åter i sina armar och såg henne eldigt, befallande in i
+ögonen. Jag kunde fordra dig nu, och du ville svara...
+
+Hennes kvinnliga motståndslust, hennes flickaktiga koketteri vaknade
+plötsligt, och i det hon med ett lågt, lyckligt skratt drog sig undan
+hans alltför segervissa arm, sade hon gäckande, men med sänkta ögon:
+
+-- Nej, nej, nej!
+
+Han smålog övermodigt.
+
+-- Såå! -- När du kommer till Paris, skall jag fråga dig ännu en gång --
+jag skall göra det strax, det första jag ser dig, utan spår av
+barmhärtighet. Till dess... Du har givit mig _en_ kyss, nu tar jag två
+till. Du är min, min, min.
+
+Han satt redan på hästen och böjde sig ännu en gång ned emot henne.
+
+-- Lova mig att icke lyssna till vad någon säger -- icke till råd, icke
+till hotelser, icke till böner. Tänk, att _alla_ äro dina fiender och
+mina. Förtro dig till _ingen_.
+
+Hon smålog blott stolt till svar, säker på sig själv.
+
+-- Och nu -- han mätte henne med en lång, hänryckt blick, där hon med
+den gröna riddräkten på armen och den vitplymascherade Henri IV-hatten
+snett på huvudet stod småleende, rodnande frisk i morgonens starka ljus.
+-- Akta dig att bli vackrare än du är!
+
+Hon skrattade; och smickrad, glad -- modig, nu då han redan satt på
+hästen -- fann hon med sin slagfärdiga franska tunga ord.
+
+-- Har Förste Konsuln satt ett »maximum» också för skönhet? Jag skall
+göra mitt bästa för att överskrida det.
+
+-- Förste Konsuln för sin del har ingenting däremot -- hans skälmska,
+dristiga blick jagade åter blodet till hennes kinder -- tvärtom! Men han
+vill att _andra_, till exempel Monsieur Louis de Châteauneuf, skall ha
+en smula förnuft och vilja kvar. Det kommer att behövas!
+
+Han lade småleende fingret på läpparna, och därpå -- i det hästen redan
+reste sig på bakbenen -- förde han hälsande handen till hattbrättet:
+
+-- Mademoiselle de La Feuillade -- vi ses snart igen i Paris!
+
+
+Man var nu ett gott stycke inne i Vendémiaire (år IX) och ännu var det
+icke tal om, att Mademoiselle de La Feuillade kunde tänka på att lämna
+Belles-Rives. Madame de Châteauneuf hade nämligen på en körtur stjälpt
+med vagnen och brutit sitt ben -- nu var hon visserligen på
+bättringsvägen, men läkarna avrådde tills vidare all flyttning.
+
+Edmée led av denna tvungna försakelse; hon förtärdes av längtan efter
+att se Förste Konsuln och av fruktan att han, då hon ej kom till Paris,
+skulle vredgas på henne, glömma henne, _vilja_ glömma henne. Då olyckan
+hände -- i mitten av Thermidor -- och man förberedde henne på att få
+stanna hela hösten på landet, blev hon alldeles utom sig. Hon hade blott
+en tanke: att underrätta honom om dröjsmålet och orsaken därtill. Hon
+hade knappt skrivit ett brev i hela sitt liv förr, utom då och då ett
+par torra redogörelser till de gamla på les Fougères; nu stod hon
+plötsligt inför den, som hon tyckte, tvingande nödvändigheten att skriva
+till _honom_. En halv natt använde hon till att författa koncepter och
+förtvivla över sina stela, oövade bokstäver. Till slut skrev hon blott:
+
+    Belles-Rives 28 Thermidor år VIII.
+
+  »Min faster är sjuk. Jag är tvungen att stanna här, trots det jag
+  hellre ville vara i Paris.
+
+    Edmée-Louise de La Feuillade.»
+
+Detta lilla, lakoniska brev, naivt undertecknat med hela hennes
+aristokratiska namn, överlämnades åt Valentine, som var släkt till en
+postiljon på Rouenvägen, vilken efter många omständigheter lovade att
+besörja det i all hemlighet.
+
+Hon fick icke något svar. Och under denna tid av plågsam ångest, då hon
+var dag måste säga till sig själv, att han -- den store och mäktige --
+i vrede för det hon ej hört honom, hade glömt eller _ville_ glömma
+henne, växte hennes unga kärlek till en lidelse så stark och våldsam,
+att hon kände, hur den mer och mer tog makten från hennes förnuft och
+förintade all hennes motståndskraft.
+
+Mot slutet av Vendémiaire kom Louis, som annars för det mesta under
+denna tid uppehöll sig i Paris, där Talleyrand gav honom mycket att
+göra, på ett kort besök till Belles-Rives. Edmée hade längtat mycket
+efter sin kusin -- så kunde hon då åtminstone få höra _något_ nytt från
+Tuilerierna.
+
+Det var en mild, stilla höstafton strax efter middagen. Edmée hade
+länge, insvept i sin schal, suttit lutad mot balustraden på terrassen
+och sett mot vägen, vilken månbelyst lik ett brett, blåaktigt silverband
+slingrade sig genom de öppna markerna. Nu skymtade hon äntligen långt
+borta en ryttare -- han kom närmare -- på huvudets hållning och på
+resningen kände hon Louis de Châteauneufs alezan.
+
+Louis' och Edmées umgänge hade alltid varit _à l'anglaise_, det vill
+säga särdeles fritt och otvunget, icke alls sådant, som det brukade vara
+i Frankrike mellan ett par unga personer, vilka ämnade gifta sig med
+varandra. Som barn hade de självmant kallat varandra för bror och
+syster, och då sedermera Louis blivit uppfostrad i England, i engelska
+seder och med stor sympati för engelskt samhällsskick, och Edmée icke
+alls blivit uppfostrad, eller rättare, som det kunde falla sig mitt
+bland upprorsskaror i ett land, som var i permanent belägringstillstånd,
+hade deras umgänge icke heller senare kommit att inordna sig under
+societetens konventionella regler. Trots giftermålsavtalet träffade de
+varandra ofta allena och talade med varandra om allt -- till och med om
+kärlek.
+
+Hon sprang nedför terrassen och mötte honom vid inkörsporten.
+
+Han blev glad och överraskad att se henne där. Leende vinkade han till
+henne från hästen.
+
+-- Det är en härlig afton, jag har knappt lust att sitta av, sade han
+och klappade djuret. Vi ha blivit så väl förplägade, »Monsieur» och jag,
+i »_Les trois frères_».
+
+Edmée fick en idé -- nu kunde hon få tala allena med honom och kanske få
+höra något nytt.
+
+-- Låt mig få rida ett stycke med dig, Louis. Jag kan sitta på
+sadelknappen, liksom hos Monsieur de Châtillon, när vi reste till Paris.
+Här är visst ingen, som tänker på att anmärka på det!
+
+Hon satte foten mot spetsen av hans stövel och svingade sig raskt upp
+framför honom. I trav satte han av in mellan buskarna på de smala,
+nästan övervuxna stigarna, som en gång varit parken.
+
+Med ena armen höll han henne fast intill sig -- varm av ritten, kände
+han hennes svala, fina kind nästan snudda vid sin, den milda, svalkande
+parfymen från hennes i aftonluften kyliga kläder. I detta ögonblick
+tycktes hon honom så nära -- hon var åter den lilla »Edmette», hans
+»syster» och barndomsbrud.
+
+-- Har du längtat efter mig, Edmée? viskade han lågt och ömt ned emot
+henne.
+
+Hon höll ögonen nedslagna och såg ej den varma, väntande blicken i hans
+mörka ögon. Hon tänkte på en annan, när hon sanningsenligt svarade »ja».
+
+-- Och du är glad över att ha mig igen?
+
+-- O, ja, Louis! Du kan icke tänka, vad här har varit ensamt.
+
+-- Nå, så ha vi då haft buller och bång i Paris -- isynnerhet i min
+diplomatiska värld! Berthier är rest till Madrid för att underhandla,
+Monsignor Spina är kommen från Rom för att underhandla, Duroc är kommen
+tillbaka utan att ha underhandlat -- du kan tro, Bonaparte och
+Talleyrand ha varit rasande på St. Julien och kejsaren. Nu ser det
+likväl ut att bli till något, ty häromdagen fingo vi då
+vapenstilleståndet förlängt. Med England och de neutrala makterna
+underhandla vi också.
+
+-- Sluta upp, Louis! ropade Edmée skrattande. Jag kan omöjligt finna
+reda i alla dessa underhandlingar. Är där annars något nytt?
+
+-- Ja, Gud bevars! Stort attentat mot Förste Konsuln i operan...
+
+Ett ögonblick tyckte Edmée, att hjärtat stod helt stilla. Han kände, hur
+hon nästan blev styv i hans armar. I samma nu höll han in hästen och
+ruskade henne kraftigt i skuldran.
+
+-- Edmée, vad är det i vägen? -- Och då han såg hennes bleka ansikte,
+uttrycket kring mun och ögon, ropade han förtvivlad: Vad är då denne
+förbannade man för dig? Vad skall jag tro?
+
+-- Låt mig komma ned, Louis, viskade hon svagt, med nästan tonlös
+stämma. Jag befinner mig icke väl.
+
+-- Nej! -- han höll henne som i ett skruvstäd. -- Du slipper icke
+härifrån, förrän du svarat mig. Å, denna aning, som jag tyckte var så
+orimlig!
+
+-- Är han räddad? Lever han? Var barmhärtig, säg mig allt! tiggde hon i
+ångest.
+
+Han såg ett ögonblick allvarligt, spänt uppmärksamt in i det bleka,
+förvridna ansiktet. -- Ja, svarade han långsamt, han är räddad. Det var
+så gott som ingen fara.
+
+Edmée suckade djupt. Han kunde märka, hur hon liksom rätade ut sig efter
+den olidliga spänningen.
+
+-- Säg mig, Edmée -- han såg allvarligt på henne -- vad vill du, att jag
+nu skall tänka? Så som du uppför dig, blott man i förbindelse med en
+fara nämner denna människas namn. Du, som annars icke vet, vad fruktan
+vill säga!
+
+Hon svarade icke -- hon kunde ännu icke samla sina tankar. Hans blick
+mörknade mer och mer, och han fortfor misstänksamt, ironiskt:
+
+-- Det har aldrig förr fallit mig in -- men vore han icke så ogalant som
+han är, skulle man nästan tro, att det vore av artighet mot Mademoiselle
+de La Feuillade, som han -- _just nu_ -- låtit röja och hedra vår gamla
+_Place Royale_. _Allt_ får betydelse efter den uppmärksamhet, han visade
+dig i våras -- och då du tiger, måste jag själv leta mig till, vad det
+kan vara mellan dig och honom. Jag har alltid förr ansett det för en
+kränkning mot dig, blott att i mina tankar förbinda ditt oskyldiga,
+stolta namn med hans, men nu! -- Tro inte, att jag vilar, förrän jag vet
+allt, tillade han hotande.
+
+Hon teg ännu, men hans ord om Place Royale hade väckt hennes
+uppmärksamhet. Å, det var naturligtvis vanvett!... Men han hade dock ett
+ögonblick haft åtminstone hennes _namn_ i tankarna!
+
+-- Du behagar ännu icke svara mig, Edmée? -- Han böjde sig över henne
+och såg henne dystert, skarpt in i ögonen. Kom ihåg, det är din blivande
+man, som talar till dig.
+
+-- Louis -- det var ett bönfallande, nästan gråtfärdigt drag om munnen,
+och hon sträckte svagt avvärjande ut händerna. -- Tänk icke mer på dessa
+gamla historier. Vi passa icke för varandra, du och jag -- jag blir
+aldrig din hustru.
+
+-- Vad är detta för prat, min kusin, sade han otåligt och skarpt. För
+det att du på ett slags fantastiskt sätt har förgapat dig i en karl, som
+du knappt har sett två gånger i ditt liv, skulle vi bryta alla
+familjeöverenskommelser, ödelägga vår framtid och vårt liv. Ja -- ty du
+_har_ ju blott sett honom några få gånger?
+
+-- Det är icke många gånger. Låt oss nu icke tala mer om detta, Louis!
+Men kom ihåg, vad jag har sagt dig.
+
+De hade bägge stigit av hästen och gingo nu långsamt bredvid varandra
+fram emot slottet, han höll tygeln om armen.
+
+-- Detta är icke rent spel. Du ger mig inga skäl. Vad vill du, att jag
+skall tro?
+
+-- Intet. Vad du vill. Du vet mycket väl, att jag aldrig har brytt mig
+det minsta om dig som brudgum.
+
+-- Du är åtminstone ärlig i _vissa_ saker, sade han bittert.
+
+-- Du skulle bli förfärligt olycklig med mig. -- Hon var nu helt lugn
+och ville blott tala ut med honom. -- Du kan ju aldrig tåla, att jag har
+en egen mening -- och det har jag alltid.
+
+-- Tills det kommer någon, som du älskar, och helt förslavar den,
+svarade han missmodigt, med kärlekens skarpsynthet.
+
+Hon skakade på huvudet. -- Jag har alltid varit som en vild fågel, sade
+de hemma på les Fougères. Din egen moder och alla våra vänner i Paris
+säga detsamma var dag. Jag tror icke, att jag någonsin duger till att
+sättas i bur.
+
+-- Men om jag blott kunde begripa denna motvilja för att gifta dig med
+mig! Ty detta fantasteri kan då omöjligt ensamt vara skuld däri. Du
+håller ju av mig?
+
+Hon skrattade uppsluppet. Spänningen och ångesten hade plötsligt slagit
+om i övermodig munterhet. Den vaknande kvinnan njöt omedvetet av att se
+mannen vid sidan av sig plågas av svartsjuka, tigga om och pocka på
+hennes ömhet.
+
+-- Jag _älskar_ dig, Louis -- som en broder! Nej, bliv nu icke rasande.
+Kanske en gång, när vi bli gamla, och jag har glömt mina »svärmerier» --
+hon smålog halvt spotskt, halvt vemodigt -- så slå vi ändå våra påsar
+ihop. Monsieur de Talleyrand har sagt, att jag blir en praktfull
+ambassadris!
+
+Hon rätade på sig och gjorde skälmskt en sirlig, graciös nigning vid
+foten av trappan. -- Nu går jag upp och förbereder grevinnan. Stackars
+faster -- hon har hört hästen trava hela tiden, och kan inte begripa,
+var du har blivit av!
+
+Madame de Châteauneuf kunde icke förstå, varför Edmée och Louis gjorde
+så många omständigheter med detta en gång fastslagna giftermål. -- Det
+är icke Louis' skull -- beklagade hon sig för kammarjungfrun, gamla
+Marie, som i allt ägde hennes förtroende. -- Han säger ingenting till
+mig, men det är ju tydligt, att han tillber själva marken, hon trampar
+på. Men Edmée... Om någon i dessa tider är gammaldags uppfostrad, så
+måste det vara hon! Knappt ett par månader har hon varit i Paris -- jag
+ser henne nästan aldrig öppna en bok, hennes väninnor har jag själv valt
+-- och ändå... Hon är proppfull av alla dessa nya idéer om kärlek i
+giftermål och om individens rätt och frihet -- man skulle tro, att hon
+minst hade läst »_La nouvelle Heloïse_». Det är som jag alltid har sagt:
+det tjänar till intet, att försöka hålla den nya tiden ute, att fly
+ifrån den -- den tränger in till oss genom springorna i väggen. Hon
+suckade och skakade resignerat på huvudet. Det var hennes stolthet, att
+hon aldrig kunnat förmås att emigrera, att hon, som hon sade, »förstått
+revolutionen», ända från den första dagen, då hon i hertigens av Orléans
+salong hörde Madame de Genlis orera om Rousseau.
+
+Hon hade så stor respekt för sin son, att hon sällan talade med honom om
+saker och ting, som hon med sin fina takt och moderliga instinkt anade,
+att han ej gärna ville meddela sig om. Men sin brorsdotter bearbetade
+hon alltsomoftast.
+
+-- Å, faster, brukade Edmée svara, jag är ju alltför ung, och jag har ju
+inte alls sett livet ännu.
+
+-- Alltför ung! Du är ju nästan nitton år -- två år äldre än Laure
+Permon, som i nästa månad gifter sig med general Junot. Alltför ung!
+I min ungdom var man nästan gammal mamsell, när man ej var gift vid
+tjugu år.
+
+-- Men Louis, tant -- Louis är ju inte heller så angelägen, svarade hon
+listigt. Han har väl inte bett dig påskynda saken -- eller hur?
+
+Madame de Châteauneuf skakade på huvudet. -- Gud vet, sade hon, jag
+förstår mig icke på Louis. Han har icke ögonen ifrån dig, när ni äro
+tillsammans, och till mig säger han icke ett ord. Det är nu alla dessa
+nya idéer -- varenda flicka är en Julie, varenda kavaljer en St. Preux!
+I min ungdom var kärleken praktisk -- den handlade, nu drömmer den och
+filosoferar. Gud bevars, jag är själv så modern -- jag förstår det så
+utmärkt. Men i det _dagliga livet!_... Ser du då icke, att Louis älskar
+dig? Han är blott för finkänslig, han vill icke lägga något band på din
+frihet, icke tvinga dina känslor.
+
+Edmée gick småleende fram och lade sig på knä för den gamla damen.
+-- Var nu söt, käraste faster, och tala icke mer om detta. I vinter vill
+jag vara ung, jag vill vara i Paris -- jag vill dansa. Vem vet --
+Monsieur de Talleyrand kan få i sinnet att skicka Louis till Petersburg
+eller Konstantinopel i morgon. Tror någon, att jag vill följa med dit!
+
+Edmée var glad och i strålande humör. Hon visste nu, att de snart skulle
+resa till Paris, de hade lovat att komma till Mademoiselle de Permons
+bröllop först i november. Hon gifte sig med Förste Konsulns vapenbroder
+och ungdomsvän, kommendanten i Paris, general Junot, och Laurette hade
+skrivit, att hela familjen Bonaparte hade lovat att komma på bröllopet.
+Å, det var en förtrollande ångest bara i den tanken att se honom igen!
+Var han vred? Hade han helt glömt henne? Å nej! Nu, när hon visste, att
+hon skulle återse honom, försvunno alla farhågor som snö för solen.
+
+En av de sista dagarna av deras vistelse på Belles-Rives fick Edmée
+genom tjänstfolket fatt på Fontanes flygskrift, författad i anledning av
+Ceracchis attentat den 18 Vendémiaire: »Jämförelse mellan Cæsar,
+Cromwell, Monk och Bonaparte». Med stigande intresse läste hon de
+cirklat logiska, retoriskt avrundade fraserna, som alltför ostentativt
+sökte bevisa, att Förste Konsuln var nödvändig för Frankrike, för
+statens bestående, att han, och _blott_ han, vore värdig att bära kronan
+-- landets framtid fordrade, att han skapade en dynasti. För _henne_
+voro de bevisgrunder, som brukades, fullkomligt tillfyllestgörande, och
+väl förberedd, som hon var, behövdes icke mer för att fullständigt och
+för alltid utplåna hennes tro på Bourbonernas sak. Hon tyckte, att det
+var så solklart, att han, som med sina fabelaktiga segrar grundlagt ett
+helt nytt Frankrike innanför och utanför det gamlas gränser -- att han,
+och han ensam, vore berättigad till landets första hedersplats, att i
+sin person representera nationen. Med förvåning och vemod tänkte hon på,
+hur många tappra chouaner, som givit sitt liv för kungens sak. Hur var
+det möjligt, att de -- _män_ -- kunde vara så förblindade?
+
+
+
+
+IX.
+
+  »Le diamant seul doit parer
+  Des attraits que blesse la laine.»
+
+    Mot sur les modes du Directoire.
+
+  L'Empereur désire en concevant; sa pensée devient
+  une passion en naissant.
+
+    _L'Abbé de Pradt._
+
+
+Gammalmodiga karosser och lätta, moderna kabrioletter höllo i kö utanför
+Madame Permons lilla hôtel i Chaussée d'Antin. På trappan, för
+tillfället så prydd med levande växter, att den bildade en lövrik allé
+upp till vestibulen, som i stil därmed föreställde en berså -- bägge
+upplysta av en massa kulörta lyktor i nationalfärgerna -- var en jämn,
+oavbruten tillströmning av civila och militära kavaljerer samt unga
+»_merveilleuses_», som, innan de gingo upp, kastade schalar och
+palatiner till tjänarna och därpå, barhalsade, bararmade, i antika
+frisyrer och muslinsdraperier, skrattande och pratande skyndade upp i
+balsalen. _Där_ kom Madame Permon dem till mötes -- ståtlig i sin
+grekiska tunika och vita strutsfjäderstoque över de ännu ramsvarta
+lockarna. På var sin sida om henne hälsade general Junot och Madame
+Junot på gästerna.
+
+Mademoiselle de La Feuillade kom något sent. Madame de Châteauneuf hade
+plötsligt blivit illamående, och i sista ögonblicket hade bud sänts till
+Madame de Caseaux, som bodde ej långt därifrån i hôtel de Périgord, _Rue
+de l'Université_, att hämta Edmée och taga henne under sina vingars
+skugga. Louis for dit allena i sin wiski -- det ansågs icke passande i
+Faubourg St. Germain, att han åtföljde sin kusin.
+
+När de kommo, var Madame Permons icke stora våning så gott som
+fullpackad, och dansen hade redan begynt. Inne i stora salongen sutto
+hedersgästerna: Madame Bonaparte, Madame Lætitia Bonaparte och hennes
+döttrar jämte flera damer av den gamla högaristokratien, som icke
+riktigt visste, vad min de skulle hålla gentemot »_la famille
+consulaire_», som den nu började kallas. Edmée hade aldrig förut sett
+Förste Konsulns familj. Med en rodnad så plågsamt djup, att den nästan
+var i ögonen fallande, blev hon av värdinnan föreställd för hans hustru
+och moder samt för hans svägerska, Madame Joseph -- systrarna voro redan
+upptagna av dansen. Hon fann Madame Bonaparte förtjusande: graciös och
+älskvärd; och när hon, så fort som möjligt, drog sig tillbaka från
+hennes närhet, var det med en känsla av så plågsamt missmod, av så
+häftig och hopplös förtvivlan, att hon måste bita sig i läpparna och
+göra det yttersta våld på sig för att icke brista i gråt.
+
+Madame Leclerc och Madame Bacciocchi voro uppe på golvet och dansade --
+Madame Murat -- som var i hög grossess, hade ej kunnat komma med. Där
+var en ofantlig trängsel av herrar omkring Madame Leclerc, hon var givet
+balens drottning. Hennes toalett väckte sensation bland damerna och
+entusiasm hos herrarna. Hon hade håret kammat _à la grecque_, med två
+bandeletter av ett slags dyrbart, tunt pälsverk, översållat med
+tigerfläckar, prydda med vindruvsklasar i guld -- det var en trogen
+kopia efter en antik kamé föreställande en backant. Klänningen var av
+sällsynt fint indiskt muslin, nedtill broderad med ett flera tum brett
+guldbroderi i form av en vinlövsranka. En tunika av renaste grekiska
+fason var draperad över bröstet -- broderad i kanten med vinlöv och på
+skuldrorna sammanhäftad med två dyrbara kaméer. Bältet, som gick tätt
+under bröstet, var av gammalt guld med ett spänne, bildat av en
+oförliknelig graverad sten. Hennes vita, formfulländade armar och händer
+voro utan handskar, blott prydda med flera armband i guld och kaméer.
+Hennes ansikte liknade broderns -- precis samma förföriska leende i
+ögonen och omkring läpparna -- blott var hon som kvinna mycket vackrare
+än han som man.
+
+Elisa Bacciocchis toalett väckte också uppseende, men blev mindre
+beundrad än systerns. Omkring huvudet bar hon virad en muslinsslöja,
+brocherad i guld och broderad med silke i alla färger, och ovanpå den en
+gyllene lagerkrans à la Petrarca. En lång tunika över en halvlång
+släpkjol, inga ärmar, och på skuldrorna en enorm, fladdrande, tunn
+schal, som liknade en slöja eller en mantel, fulländade dräkten.
+
+-- Det är en symbolisk toalett, förklarade Albert Permon, Laures broder,
+småleende för Edmée, då de togo plats i kontradansen helt nära Förste
+Konsulns systrar. Det är hennes dröm, att man genom den där kostymen
+skall kunna skymta hennes litterära intressen.
+
+Så snart hon kunde, drog sig Edmée ur dansen. Hon kände sig nästan sjuk
+av spänningen att vänta på honom -- hon visste, att han _säkert_ hade
+lovat att komma -- och utsikten att möta honom i denna omgivning, betog
+henne allt hennes mod. Tusen gånger ångrade hon sin svaghet att någonsin
+ha kommit hit, och hade det icke varit för Louis' skull, vars ögon icke
+veko ifrån henne, hade hon för länge sedan under ett eller annat
+svepskäl försökt smyga sig bort från alltsammans.
+
+Laure Junot gick omkring till sina väninnor och beklagade sig -- hennes
+mor fordrade bestämt, att hon skulle följa aristokratiens traditioner
+och som brud dansa »drottningens menuett». I flera veckor hade själva
+Gardel inövat den med henne, hon visste, att hon dansade den som en
+älva, men -- det var så »genant»! Ett ögonblick hoppades hon att slippa:
+Monsieur de Trénis, som hade lovat att vara hennes kavaljer, stod icke
+till att finna; då uppsökte hennes mor Monsieur Lafitte, den ende, som
+kunde rivalisera med »salongernas Vestris» och som nu var förtjust över
+tillfället att slå honom ur brädet. Nu fanns det ingen utväg för
+Laurette -- hon måste till det! Gästerna drogo sig tillbaka längs
+väggarna och Albert de Permon gav musiken tecken att spela upp
+»drottningens menuett».
+
+Edmée satt allena längst borta i fonden av salen -- ett stycke ifrån de
+övriga. Med det bleka huvudet på sned, tillbakalutat mot den gamla,
+högryggade Louis XIII-stolen, som egentligen lika litet passade till det
+övriga möblemanget, som hon till det sorglösa sällskapet, med armarna
+slappt hängande ned i skötet och händerna lätt knutna om solfjädern,
+satt hon där ensam mitt i ljusglansen från lampetterna på väggen. Den
+snövita klänningen utan bård eller broderi, blott sammanhållen över
+skuldrorna av ett par stora juvelagraffer, föll i mjuka, djupa veck ända
+ned till fötterna, som knappt stucko fram under kjortelfållen.
+
+Ingen sysselsatte sig för ögonblicket med henne. Louis de Châteauneuf,
+som annars vakade över henne med en broders och älskares öga, var nu
+hövligt upptagen av att höra på den vackra Madame de Contades'
+avundsjuka beskärmelser över Madame Leclercs toalett. Laure de Caseaux,
+som annars också troget hållit sig vid hennes sida, hade nyss blivit
+engagerad av den tillrättakomne Monsieur de Trénis, som lät sitt dåliga
+humör över att ofrivilligt ha mankerat bruden taga avlopp i ironiska
+anmärkningar över Monsieur Lafittes dans. Mademoiselle de Caseaux var
+djupt intresserad av hans sakkännedom.
+
+Mitt på golvet, allena med sin kavaljer, dansade den unga Madame Junot,
+graciös, charmant, som en liten fedrottning, sin obligatoriska menuett
+-- en svag, konventionell hyllningsgärd åt Versaillerhovets skuggor! Hon
+höll ögonen nedslagna, och i det hon med ena handen lyfte klänningens
+släp, gav hon med en djup reverens två fingrar till sin kavaljer.
+
+I detta ögonblick -- klockan var väl bortemot elva -- hörde den tysta
+Edmée tvärt igenom musiken och sorlet i salen, bullret av hästarna, som
+eskorterade Förste Konsulns vagn. Hon såg Junot göra tecken till sin
+svåger. Efter ett par minuter slogos döbattangerna upp på vid gavel,
+allas blickar vändes dit: Förste Konsuln kom in mellan general Junot och
+Albert de Permon.
+
+Mademoiselle de La Feuillade blev sittande i stolen i samma ställning
+som förr, trots det hon såg, att de flesta av damerna reste sig. Det
+blev nästan svart för hennes ögon, och omedvetet tryckte hon handen mot
+hjärtat. Hon visste ju, att han skulle komma -- hela aftonen hade hon
+icke tänkt på annat -- men ändå, nu, när hon _såg_ honom...
+
+Han gick raskt genom rummet fram till Madame Permon, som kom honom till
+mötes.
+
+-- Kära signora Panoria -- han tog bägge hennes händer och förde dem
+till sina läppar med denna överströmmande, litet sökta, italienska
+vänlighet, han ibland _ville_ visa. -- Ni ser, jag kom trots allt!
+
+-- Ingen kan vara så välkommen, general...
+
+-- Och nu har jag dock kommit för sent för att se Laurette dansa! Man
+har sagt mig, Madame, att er dotter dansar som Mademoiselle Chameroi.
+Min Gud, vad tiden går! Jag tycker det var som i går jag bar henne på
+mina armar.
+
+-- Det är länge sedan, general -- Madame Permon smålog. -- Ni har under
+mellantiden tecknat om Europas karta.
+
+Bonaparte hörde henne icke, han såg sig ivrigt omkring i rummet. Där
+satt Joséphine på sin hedersplats vid kaminen, indolent, småleende under
+sina rosengirlander, draperad i en guldbroderad indisk silkesschal. Han
+nickade förstrött, och hans blick flög vidare -- liksom sökande.
+Plötsligt klarnade hans ansikte upp -- han smålog, detta ljusa, ömma
+leende, som blott han ägde, och sänkte ögonen.
+
+Han avbröt litet tvärt samtalet med värdinnan och tog general Junots
+arm.
+
+-- Låt oss titta litet på marknaden! viskade han glättigt. Vita halsar,
+juveler och musliner...
+
+Han drog honom med sig genom salen bortåt det hörn, där Mademoiselle de
+La Feuillade satt.
+
+Ett ögonblick tänkte hon på att springa upp och blanda sig med det
+övriga sällskapet -- det var så omöjligt, tyckte hon, att tala med honom
+här, bland alla dessa främmande människor, efter det samtal, de sist
+hade haft med varandra, efter det brev, hon hade skrivit i sommar och
+icke fått något svar på. Men hon blev sittande. Hennes knutna hand låg
+orörlig under hjärtat, och hennes blick -- vidöppen, tjusad, som en
+fången fågels -- hängde vid Bonapartes ansikte. Ingen gav akt på henne;
+man var redan så van vid, att Förste Konsuln fängslade allas blickar,
+när han visade sig.
+
+Han styrde långsamt men bestämt kursen fram emot henne; allt emellanåt
+stannade han och sade ett ord till någon, som han kände. Nu var han helt
+framme vid hennes stol.
+
+-- Mademoiselle de La Feuillade -- han böjde sig fram emot henne, och
+hon kände hans egendomliga, lysande blick helt in i själen. Ingen kunde
+se hans ansikte, utom hon och general Junot, som ännu var vid hans sida.
+-- Mademoiselle -- det gläder mig att träffa er igen.
+
+Hans blick och ton gjorde för henne de banala, intetsägande orden till
+tusen de ömmaste försäkringar om längtan och om lycka. Hennes ångest
+svann spårlöst bort i samma ögonblick hon blott hörde hans röst; hon
+smålog, hennes blick vidgade sig och vilade i hans.
+
+Junot studsade. Han såg ett ögonblick skarpt på dem bägge och drog
+ovillkorligt med en omärklig, men energisk rörelse Bonaparte tillbaka.
+Han kände sin gamle kamrat från deras första äventyrliga ungdom i Paris,
+från hans scener med Joséphine i Italien och nu sist från fälttåget i
+Egypten, från affären med Madame Fourès -- han visste, hur litet
+självbehärskning han hade, när det gällde älskog.
+
+-- För satan, tänkte han plötsligt, om han nu, som den gången i Kairo,
+mitt ibland dem allesammans...
+
+-- General, sade han hastigt. Jag tycker, att jag ser Madame Bonaparte
+göra tecken...
+
+Förste Konsuln kastade huvudet tillbaka med en egendomlig, nervös
+rörelse, som ingen utom han hade, och smålog ironiskt upp emot Junot: --
+Det är bra, min gosse! Gå du bort och hör vad hon vill. Mademoiselle de
+La Feuillade, som jag länge längtat att träffa, är nog så god att under
+tiden berätta mig, vad hon vet av nytt från Vendée. Man har låtit mig
+förstå, att hon har viktiga förbindelser där och kanske upplysningar att
+ge mig.
+
+Junot gick med en bugning. Han skakade på huvudet för sig själv.
+
+De omkringstående hade hört general Bonapartes sista, högt uttalade ord.
+Kretsen vidgade sig strax omkring honom och Edmée.
+
+Han satte sig på en låg stol mitt för hennes och vände ryggen till
+salen. Han stack sin värja in mellan benen, satte armbågen mot knäet --
+utanpå uniformen hade han behållit sin grå överrock på -- och stödde
+huvudet i handen. Han sade icke ett ord, bara såg på henne.
+
+Plötsligt vaknade kvinnans sociala självbevarelsedrift hos Edmée -- hon
+förstod, att de _måste_ tala. Och med ett halvt barnsligt bedjande,
+halvt konventionellt tvunget världsdamsleende böjde hon sig fram emot
+honom, under det hon i sin förlägenhet mumlade ord, som varken han eller
+hon själv fann någon mening i. Men hon rörde åtminstone läpparna, hon
+_talade_.
+
+Han satt bara och såg på henne -- hur uttrycket växlade i detta ljuva,
+unga ansikte, hur blodet kom och gick under det vita skinnet --
+genomskinligt som späda rosenblad. Han hade småningom ryckt henne så
+nära, att han nästan fysiskt kunde förnimma, hur våldsamt hennes hjärta
+klappade under det tunna tyget.
+
+-- Edmée, mumlade han, och plötsligt kände hon hans varma, fasta hand på
+sin bara arm. I samma ögonblick hade hon instinktmässigt skjutit stolen
+tillbaka och häftigt rest sig upp.
+
+Dansen slutade omkring dem. Från den andra ändan av salen mötte hon
+Louis de Châteauneufs blick.
+
+-- General -- jag ber er, viskade hon hastigt. Gå, säg ingenting -- icke
+_här_! Man ser på oss.
+
+Han reste sig upp. -- Ni har rätt. Detta går icke. Jag måste se er hemma
+-- ensam.
+
+-- Omöjligt -- jag _kan_ inte. -- Hon såg bedjande upp och sänkte så
+långsamt ögonen, rodnande för hans blick.
+
+-- Nå -- Châteauneuf kan jag tro! Honom skaffa vi väl ur vägen. Lova
+blott -- han talade så lågt och otydligt, att hon mera kände än hörde
+orden, att du _lyder_ mig.
+
+Hon gjorde en obestämd, avvärjande rörelse, och med uppbjudande av all
+sin kraft gick hon raskt ett par steg fram i rummet. Hon märkte, att
+någon talade till henne, och hon svarade automatiskt; hon kunde sedan
+omöjligt påminna sig vad det var för en människa och vad de hade sagt.
+
+Senare på aftonen talade Förste Konsuln länge med Monsieur de
+Talleyrand. De övriga gästerna uppmärksammade han föga och for -- efter
+sin vana -- tidigt hem.
+
+
+
+
+X.
+
+  »Qui ne sait que la seule victoire contre l'amour, c'est la fuite!»
+
+    _Mot de Napoléon._
+
+
+Edmée och Louis hade ej talat med varandra om aftonen efter balen. Hon
+hade undgått honom, i hans ögon hade hon redan sett, vad han tänkte och
+vad han fruktade. Nu vid middagstid dagen efter, då hon med sitt
+tapisseri satt inne i Madame de Châteauneufs kabinett och, så gott hon
+kunde, gjorde reda för balen, trädde Louis plötsligt in. Han kom direkt
+utifrån, det slog kyla från hans kläder. Hon vågade icke se upp, då han
+strax gick rakt fram till henne.
+
+-- Min mor, sade han med sin vanliga röst -- blott Edmée kunde höra, hur
+tvungen den lät -- vill du tillåta mig att ett par ögonblick tala allena
+med min kusin. Jag har en stor nyhet att meddela henne.
+
+Madame de Châteauneuf reste sig upp och vinkade på gamla Marie, som
+alltid satt inne i rummet hos henne. Stödd mot pigans skuldra gick hon
+långsamt, haltande ut. Hon gjorde ingen invändning -- också hennes
+modersöra hade upptäckt den egendomliga klangen i Louis' röst, och när
+hon såg upp på honom, blev hon förfärad över den stela blekheten i hans
+ansikte.
+
+Louis gick själv bort och låste dörren efter henne. Han gick ett par
+slag över golvet utan att tala -- Edmée märkte, att han kämpade för att
+behärska sig. Slutligen stannade han, satte sig vid bordet mittemot
+henne och började trumma med fingrarna på skivan.
+
+-- Vet du av, att jag av utrikesministeriet blir skickad till London --
+för att hjälpa Otto med min kännedom om engelska förhållanden! -- Han
+skrattade högt och hånfullt och slog den knutna handen hårt mot bordet.
+-- Jag har order att lämna Paris ännu i dag -- Bonaparte har bråttom!
+
+Edmée böjde sig djupt ned över tapisseriet och letade automatiskt bland
+silkesdockorna på bordet. Hon hade en förnimmelse, som kunde hon kvävas.
+
+Han reste sig halvt upp och grep våldsamt hennes händer tvärs över
+bordet. Med sin brännande blick tvang han hennes att lyfta sig.
+
+-- Vet du om det? -- nästan väste han henne in i ansiktet. -- Var det
+_det_ du talade med honom om i går?
+
+Hans otyglade raseri väckte Edmées vrede. Med en kraftig rörelse slet
+hon sina händer ur hans och reste sig upp från sin plats.
+
+-- Gå din väg, Louis! Du vet ju icke vad du säger.
+
+-- Å, nu genomskådar jag allt -- alltsammans! -- Han sjönk ned med
+händerna för ögonen, förtvivlad. -- Han har trängt sig in till dig --
+vunnit dig, Gud vet genom vilka djävulskonster! Och nu -- nu är det
+ingen, som står honom i vägen, utom jag. Var har jag då haft mina ögon,
+som intet har sett? Eller rättare: jag har icke _velat_ se det -- det
+förekom mig så orimligt. Men i går på balen!... Hade jag ej varit den
+världsman, som man nu en gång kuvat och uppfostrat mig till -- jag hade
+slagit honom i ansiktet, där han satt och stirrade på dig med sina
+glupska ögon! -- Hans röst slog över i ironi. -- Man måste tillstå, att
+vad den karlen vill, det vill han -- och nu vill han _dig_. Bort, bort
+med hennes beskyddare! General Bonaparte har redan en gång visat, att
+han vet, hur det skall gå till. Ah, hade jag blott gjort det -- det, som
+jag i natt i vanvett tänkte på och med avsky förkastade! Jag skulle
+trängt mig in till dig -- han gick helt nära intill henne och grep henne
+hårt om armen, medan han viskade orden in i hennes ansikte -- jag skulle
+ha tagit dig med våld, tvungit dig att tillhöra mig. Och sedan -- jag
+känner dig -- hade du aldrig vågat att visa ditt ansikte för denne
+förbannade man. Du är min brud, vi skulle ha påskyndat bröllopet, rest
+ur landet -- och när _mitt_ barn föddes, skulle du älska mig. Varför
+gjorde jag det icke? -- Han stötte henne våldsamt ifrån sig och vände
+sig bort med handen för ögonen. -- Jag visste icke då, att man blott gav
+mig en natt att handla. Hade jag vetat, vad jag _nu_ vet -- jag skulle
+ej betänkt mig! Man uppfostrar oss till gentlemän -- hans röst steg i
+styrka -- till finkänslig respekt för andras heder, egendom och frihet
+-- och så! Mitt för våra ögon kommer den dristige, den fräcke och
+samvetslöse och frånrövar oss makten över vårt eget land, kvinnorna,
+äran. Och med rätta hånskrattar man åt oss, Frankrikes gamla, stolta
+adel, som tål allt detta, icke rör en hand för att försvara oss!
+
+Edmée stod stilla. Hon sänkte icke huvudet, men hon höll ögonen orörligt
+nedslagna.
+
+-- Men jag reser icke, hör du -- icke utan dig. Vad bryr jag mig om
+karriär, om fädernesland, när jag skall köpa det med denna exempellösa
+skam! Skall jag, greve av Châteauneuf, som en hund krypa för denne
+korsikanare och frivilligt lämna honom min ära att trampa under
+fötterna! Försmädelsen är för stor, för uppenbar -- ingen man i
+kristenheten kan tåla den. De må göra, vad de vilja emot mig -- jag
+stannar, och jag skall veta att beskydda min bruds heder, ifall -- hans
+stämma var full av spotskt hån -- ifall hon ännu _har_ någon!
+
+Edmée rätade på sig. Hon stod stilla, med högrest huvud, hennes läppar
+krökte sig stolt, och de stora ögonen flammade i oåterhållen vrede.
+
+-- Bliv kvar, om du vill! Krossa din framtid, din mors förhoppningar,
+det rör mig icke. Men _det_ skall du veta -- hon gick ett steg emot
+honom, och i superbt övermod kastade hon huvudet tillbaka och lade de
+bara, starka armarna i kors under bröstet -- att varken du eller någon
+annan kan hålla mig borta från honom. Stänger du in mig, kryper jag ut
+genom ett råtthål.
+
+-- Så långt har det alltså gått med dig! Så talar alltså Edmée de La
+Feuillade -- en Bonapartes frilla!
+
+Hon mötte stolt hans ögon utan att blinka. -- Spar dina skymfande ord,
+Louis -- jag är icke det du menar.
+
+-- Men du _blir_ det -- i dag, i natt, i morgon! ropade han utom sig.
+
+Hennes läppar darrade svagt, men hon sänkte icke blicken, när hon
+svarade:
+
+-- Hans vilja är min.
+
+Med ett tjut, som hos ett sårat djur, föll Louis de Châteauneuf, med
+huvudet i händerna, ned mot bordskivan. I raseri sprang han upp och
+sparkade till stolen, så att den föll i golvet.
+
+-- Jag befaller dig att följa mig, Mademoiselle min kusin. Kan du ännu
+räddas, så _skall_ du räddas -- med eller mot din vilja.
+
+-- Hör, vad jag nu säger, Louis. -- Hon trädde fram till honom och lade
+kraftigt, med myndighet, sin hand på hans skuldra. -- Du talar icke med
+ett barn. _Mot_ min vilja för ingen mig bort. På ett eller annat sätt --
+och du har själv sagt, att jag är både listig och orädd -- låter jag
+general Bonaparte veta, vad du har i sinnet mot mig. Du är klok, du är
+betänksam, Louis, och du vet, att du här sätter hela din framtid på
+spel. Du kan inse, att ställd mot min vilja och mot honom och hans makt,
+förmår du intet.
+
+Han blev stående stilla, med sänkt huvud. Hon hade rätt -- till och med
+nu, så upprörd han var, kunde han inse det. Den generation, Louis
+tillhörde, hade lärt att _tänka_ -- att resignera och att gräma sig. Han
+stod stilla -- plötsligt kastade han sig på knä framför henne och grep
+henne om bägge armarna.
+
+-- Men om jag _ber_ dig, Edmée -- om jag tigger dig i vår släkts, i din
+fars, i min kärleks namn... Ty jag älskar dig -- tusen gånger mer än han
+älskar jag dig. Jag känner dig, din natur är min, du är för mig den enda
+av alla kvinnor -- min syster, min brud, min älskade. Förstör icke vår
+framtid för en nyck av tyrannen -- följ mig, spara dig själv för skam
+och ånger.
+
+Hon stod och såg ned på honom. Och på en gång fylldes hennes ögon med
+tårar -- hon kom till att gråta så häftigt, att han förskräckt sprang
+upp och måste taga henne i sina armar, för att hon ej skulle falla.
+
+-- Edmée, du vill? Säg, att du vill, viskade han förtvivlat, ömt.
+
+Hon kunde ej få fram ett ord för snyftningar, men hon skakade på
+huvudet, så hopplöst bestämt, att han strax suckande släppte henne.
+
+-- Tänk efter, Edmée, sade han tungt, lamt, i det han halvt vände sig
+ifrån henne, uttröttad till själ och kropp av den våldsamma spänning och
+alla de sinnesrörelser, han oavbrutet levat i alltsedan förra aftonen.
+Tänk efter ännu en gång -- livet är så långt och trist.
+
+Hon såg upp från stolen, där hon satt, och i det hon tog näsduken från
+de våta ögonen, svarade hon med sina skälvande barnaläppar:
+
+-- Döden kan man alltid finna.
+
+Han suckade, trött av denna orkeslösa kamp mot en vilja, som han kände
+vara starkare än hans. Ett ögonblick stod han stilla -- liksom tvekande
+-- så vände han sig tvärt om och gick ut ur rummet.
+
+Edmée fick rätt: när Louis riktigt hade tänkt sig för, och han hade både
+klokhet, äregirighet och skarpsinne, tog han sitt parti och reste på den
+av regeringen fastställda tiden. Genom att stanna riskerade han allt;
+hans ställning som återvänd emigrant var alltför osäker och farlig, den
+inbjöd till alla möjliga godtyckligheter från regeringens sida; gav han
+sig till att kämpa mot diktatorn, visste han, att marken skulle vika
+under hans fötter. Dessutom hade han icke hjärta att krossa sin mors
+förhoppningar -- att med ett slag förstöra hela det arbete, hon med
+oändligt tålamod och under oändliga faror hade gjort för hans framtid
+alla dessa år. Och han kände, att det fanns intet hopp -- Edmée _ville_
+icke räddas! När denna tanke trängde sig på honom, var han frestad att
+hata henne för de kval, hon beredde honom, att unna henne det öde, som
+han fruktade skulle drabba henne -- i bitter svartsjuka, vrede och trots
+uppgav han henne.
+
+Till sin moder sade han intet annat, än att han av regeringen i
+diplomatiska angelägenheter oförtövat var beordrad att resa till
+England, och skulle begiva sig åstad redan samma afton. Han kunde nu,
+efter det hans första våldsamma uppbrusning hade lagt sig, icke inför en
+annan få över sina läppar de beskyllningar, som han för ett par timmar
+sedan så lidelsefullt slungat mot henne själv. Han bad blott modern i
+allmänna och svävande ordalag att »vaka över Edmée», och medan han sade
+dessa ord, tog han för första gången med i beräkning de stora materiella
+svårigheter, som nödvändigt måste ställa sig i vägen för Förste Konsuln,
+och som Edmée i sin oerfarenhet ej skulle kunna hjälpa honom att
+undanröja. Men alla dessa tankar, allt detta grubbel, hans vanmäktiga
+raseri, hans bittra hat, hans tärande ångest och ömkliga hopp plågade
+och sönderslet honom till ingen nytta. Han _måste_ i alla fall resa.
+Så vida han ej för andra gången ville förlora fädernesland och socialt
+fotfäste -- och det _ville_ han icke, han visste alltför väl, vad det
+ville säga -- måste han resa, det fanns ej något alternativ.
+
+
+Hela huset kom på benen i anledning av den plötsligt bestämda resan. Mor
+och son intogo betryckta och bedrövade avskedsmiddagen allena. Edmée
+skyllde på trötthet och huvudvärk efter balen -- hon ville ej se honom
+mer.
+
+Men då hon på aftonen hörde resvagnen köra fram för den stora trappan,
+då hon hörde bullret av steg, som från alla husets kanter skyndade mot
+vestibulen, då hon till slut hörde Louis' egen klangfulla, befallande
+röst -- då kunde hon ej stanna i sitt rum längre. I hast reste hon sig
+upp från bädden, där hon vaken vilat, och utan att tänka på sitt
+oordnade, förgråtna utseende, öppnade hon dörren och ilade utför
+trapporna.
+
+Louis de Châteauneuf ryckte till, när han strax, överst på trappan, såg
+hennes vita klänning; med en omedvetet spejande blick på tjänstfolket
+vände han sig raskt om. Så gick han beslutsamt emot henne och mötte
+henne på trappavsatsen.
+
+Ljuset från vestibulen föll blott svagt dit upp, och de voro så gott som
+allena. I tjänarnas åsyn kysste han halvt knäböjande den hand hon räckte
+honom.
+
+-- Louis, viskade hon med handen för ögonen, förlåt mig, glöm mig!
+
+Han såg upp, och i det dunkla ljuset möttes deras ögon. Aldrig glömde
+Edmée hans stolta, sorgsna blick.
+
+-- _Kan_ jag väl förlåta? Med skam tvingas jag att fly och lämna min ära
+i sticket. Jag föraktar mig själv -- och dock, jag har intet val! Du har
+låtit mig uppleva ögonblick, som äro bittrare för en man än döden. Säg,
+att det är hopp, att du _själv_ vill kämpa -- och jag stannar ännu och
+trotsar allt. Denna fega, vanärande flykt från all kamp är värre än
+något annat.
+
+Hon vände sig bort och drog sin hand ur hans. -- Där _är_ intet hopp,
+Louis, sade hon fast och stilla. Res med Gud.
+
+
+
+
+XI.
+
+  -- -- »J'allais épouser une Française; j'aurais choisi
+  un des premiers noms de la monarchie, c'était même là
+  ma première pensée, ma véritable inclination» -- --
+
+    _Napoléon_ (à S:te Hélène).
+
+  »L'amour doit être un plaisir, non pas un tourment».
+
+    _Mot de Napoléon._
+
+
+Dagen efter Louis' avresa -- det var den 22 Brumaire -- kom den unga
+Madame Junot på visit. Hon blev helt förfärad, när hon såg, hur eländig
+och blek Edmée såg ut.
+
+-- Min Gud, Madame, sade hon till Madame de Châteauneuf, där kan man se,
+vad kärlek är! Monsieur Louis skulle allt vara förnöjd, om han såge
+henne.
+
+Madame de Châteauneuf log tvunget, Edmée vände sig bort. Mer än allt
+annat plågade det henne att möta Louis' moders forskande, bekymrade
+blick. Laurette fick plötsligt en god idé.
+
+-- Jag har en bön, Madame -- hon böjde sig fram på sitt graciösa,
+vinnande sätt -- låt Edmée få komma hem till mig ett par dagar och
+hjälpa mig att arrangera en smula. Allting ser så obarmhärtigt _nytt_ ut
+därhemma, Edmée har så fin och säker smak. Jag skall nog uppmuntra
+henne, tillade hon saktare.
+
+-- Edmée får göra, som hon vill, sade fastern litet kyligt. Så mycket
+kunde hon förstå, att det var något allvarligt i vägen mellan Edmée och
+Louis, och att det var Edmées skull.
+
+-- Om faster tillåter -- började Edmée. Hon såg tacksamt på Laurette.
+Bara att få komma därifrån var en lättnad.
+
+Allt blev överenskommet, som de unga damerna önskade det. Valentine fick
+genast order att packa in det nödvändigaste, och när Madame Junot reste,
+förde hon Edmée med hem i sin vagn.
+
+-- Blott till i övermorgon, faster, sade hon nästan glättigt, när hon
+till avsked böjde sig ned och kysste Madame de Châteauneuf på bägge
+kinderna. I morgon skickar jag Valentine att höra, hur det är med dig,
+eller jag kommer kanske själv på en kort visit -- tänk att komma _hit_
+på visit -- hon skrattade en smula tvunget. Och -- hon tvekade och
+talade med lägre röst -- skulle du få något brev eller bud från Louis,
+så låt mig veta det.
+
+-- Jag kan inte förstå det, Marie, suckade den stackars Madame de
+Châteauneuf, då de båda unga damerna voro utanför dörren. Hon tänker
+dock på honom, och hon gråter för hans skull. Men det säger jag -- hon
+nickade sorgset, men med en viss självkänsla -- Edmée kunde ej träffa
+många, som till den grad liberalt respekterade hennes hemligheter, som
+jag gör.
+
+
+Morgonen därpå -- så tidigt, att man nätt och jämnt hunnit frukostera
+hos Junots -- överraskades kommendanten över Paris av ett besök av
+Förste Konsuln.
+
+Bonaparte var i utmärkt humör. Han talade med Junot om vinterfälttåget
+mot Österrike, vartill allt var förberett och i ordning nu. I början av
+Frimaire skulle, beräknade han, fientligheterna kunna öppnas. Med sin
+värja tecknade han på golvet strategiska utkast av de fem härarnas
+ställning, och vilka operationer, han tänkte sig, att Moreau skulle göra
+vid Isar.
+
+-- Vore det jag själv, sade han, ginge jag annorlunda till väga, men
+Moreau och Brune förstå sig icke på snabbhet. De äro säkra -- men satans
+försiktiga! Det har jag också baserat kampanjen på.
+
+Han teg litet, så sade han med ett leende, som Junot icke begrep.
+-- Nej, i vinter har jag icke tid att vara med! -- Han reste sig upp och
+tillade allvarligare:
+
+-- Man riskerar, att intrigerna från Prairial börja igen. För
+ögonblicket är det viktigare att hålla Tuilerierna än både Ulm och
+Mantua.
+
+-- Apropos Tuilerierna! Jag har ett ärende från Madame Bonaparte till
+din hustru. Är hon uppstigen, den lilla Madame Loulou? Förmodligen --
+han knep skrattande Junot i örat -- när _du_ är det.
+
+-- Min hustru är i sin salong -- hon har besök av en väninna,
+Mademoiselle de La Feuillade. När Junot nämnde Edmées namn, kunde han ej
+låta bli att se rätt skarpt på Förste Konsuln.
+
+Bonaparte förändrade icke en min. Han hade icke lust att ha några
+förtrogna i sina intimaste affärer, och trots det han visste, att Junot
+-- som kände honom så väl -- av hans uppförande på balen hade dragit
+vissa slutsatser, och att han, för övrigt, i _allt_ fullständigt kunde
+lita på denne ungdomsvän, föll det honom dock icke in att inviga honom i
+denna sak. Han sade lugnt:
+
+-- Så mycket bättre! Mademoiselle de La Feuillade är en dam, som jag
+_alltid_ har lust att träffa -- hon är förtjusande! Jag tror också, att
+hon kan vara mig nyttig. Hon har stått i beröring med de flesta Vendéer
+och kan, utan att ens själv ana det, ge mig viktiga upplysningar. Fouché
+tror ju jämt -- men det är väl hans onda samvete, som slår honom -- att
+faran skall komma från _den_ kanten.
+
+Edmée hade behövt hela sin självbehärskning för att låtsa som ingenting,
+när hon hörde, att Förste Konsuln var inne hos general Junot. Laurette,
+som också var en smula feberaktig i anledning av detta den store mannens
+första, oförmodade besök i hennes hem, gav emellertid föga akt på henne.
+Hon väntade vart ögonblick, att han skulle komma in och hälsa på henne,
+men då tiden gick och han inte kom, blev hon misslynt.
+
+-- Jag tror, jag går min väg, eftersom han inte behagar uppmärksamma mig
+en smula. Kan du tänka dig något så oartigt? Han, som känt mig, sedan
+jag var så hög som så -- hon visade med handen -- och umgåtts dagligen
+därhemma!
+
+Edmée trodde icke, att general Bonaparte kunde vara underrättad om, att
+hon var på besök hos Junots, och hon ville helst undgå att träffa honom
+tillsammans med dessa främmande människor. Hon svarade därför strax sin
+väninna:
+
+-- Ja, gå du bara, Laurette. Han har visst icke tid att göra visiter hos
+damer. Det är naturligtvis blott för att tala om arméen, som han har
+kommit till din man -- emellanåt behöver han ju ändå en munfull frisk
+luft! Jag går in i ditt kabinett så länge, min vän -- du tillåter nog?
+Jag är så förfärligt trött och befinner mig icke riktigt väl.
+
+Edmée gick med ett småleende och en smekning till väninnan. Madame Junot
+blev sittande i salongen. Hon ville då åtminstone »vänta ut honom».
+
+Hon behövde icke vänta länge; strax därpå kom han in tillsammans med
+Junot. I det han trädde in, såg han sig ivrigt, liksom sökande, om i
+rummet. Junot, som märkte hans rörelse, frågade, medan gästen hälsade på
+värdinnan:
+
+-- Var har du gjort av Mademoiselle de La Feuillade, min vän? General
+Bonaparte önskade tala med henne.
+
+-- Så skall jag strax kalla på henne. Hon bad nyss om lov att gå in i
+mitt kabinett och vila sig en smula. Hon är icke riktigt rask sedan
+balen, den söta Edmée. Hon gick mot kabinettsdörren, Bonaparte sprang
+upp.
+
+-- Nej, nej, Madame -- stör henne då inte! Låt _mig_ gå in -- jag har
+blott ett par ord att säga henne. Ni tillåter väl?
+
+Raskt, utan att höra på vidare invändningar, gick han in i kabinettet
+och drog -- liksom av tanklöshet -- dörren igen efter sig. Junot och
+hans hustru sågo på varandra.
+
+-- Du skall inte taga det så noga med Bonaparte, sade Junot lågt, litet
+förlägen. Nu har han lust att tala med Mademoiselle de La Feuillade --
+Herregud! Och i fält ha vi andra manér än dem ni lär i din mors salong.
+Du skall för resten icke säga något om detta, Laurette -- tillade han
+litet efter -- han skulle icke tycka om det.
+
+-- Gud vet, vad han ämnar säga henne! undrade Madame Junot litet
+ironiskt.
+
+-- Ja, Gud vet! svarade Junot oskyldigt, med ögonen mot taket.
+
+Mitt i det klara, kyliga vintersolskenet, som i en bred, sned strimma
+strök in genom fönstrets små, blyinfattade rutor, med bakgrund av en
+gammal, starkt förgylld gobelintapet, satt Edmée på den spensliga, efter
+antiken imiterade löjbänken. Hon bar en enkel, gråbrun sidendräkt, öppen
+i halsen och nästan utan ärmar, vilken under bröstet sammanhölls av ett
+smalt gyllene bälte och därunder i mjuka veck föll tätt åt höfterna. På
+grund av huvudvärken hade hon, strax hon kom in i rummet, helt löst upp
+sitt rika, tunga hår, som nu oordnat böljande föll ned över skuldrorna
+och ryggen. Då hon hörde Bonapartes steg utanför dörren -- hon _kände_
+dem -- reste hon sig hastigt upp från sin vilande ställning; och med ena
+handen stödd mot bänkens säte, den andra upplyft för att föra undan
+håret -- huvudet framåtböjt mot den litet uppskjutna skuldran -- satt
+hon väntande, lyssnande. Han sköt varsamt, men bestämt upp dörren och
+trädde in.
+
+Hon gjorde ingen rörelse. Hennes huvud sänkte sig kanske blott en smula
+djupare, och fingrarna klämde om soffans kant. Den bleka, fina profilen
+med det i solskenet bronsglänsande håret, tecknade sig skarpt belyst mot
+dess bakgrund av gammalt guld. Hon liknade ett helgonporträtt på ett
+kyrkfönster, när solen skiner.
+
+Bonaparte gick långsamt fram emot henne. Mer än något annat älskade han
+hennes fria, furstliga skönhet, som tillfället nu på ett så ädelt sätt
+ställde i relief. Betagen böjde han sitt ena knä mot golvet och förde
+den hand, hon nyss låtit sjunka, till sina läppar.
+
+-- Edmée, sade han lågt, med lidelsefullt allvar, aldrig har jag så
+länge friat till någon kvinna. I månader har jag nu suckat för dig som
+en page för en drottning -- det är en roll, som jag aldrig hade
+tilltrott mig själv, och som blott illa passar mig. Nu _skall_ du höra
+mig.
+
+Hon såg upp. Det var en varm, fuktig glans i hennes ögon, och de vackra
+läpparna skälvde som ett barns, färdigt till gråt. Med en förtjusande
+rörelse, blyg och öm, böjde hon sig ned över honom och lade långsamt,
+smekande, ett finger över hans läppar.
+
+Deras ögon möttes -- leende, vältaliga. Han reste sig hastigt upp och
+satte sig på löjbänken vid hennes sida.
+
+-- Edmée, viskade han hastigt och lågt, i det han grep bägge hennes
+händer. Detta är ju blott att spilla tid! Tiden är så kort -- i morgon
+kan kriget begynna på nytt, jag kan bli tvungen att lämna Frankrike. Du
+vet, att jag älskar dig, och jag vet, att du älskar mig. Du är stolt nog
+att icke en gång försöka att neka. Jag vet också, att andra män kunna
+bjuda dig en bättre och ärofullare ställning, än jag för ögonblicket är
+i stånd till -- bunden som jag nu är till händer och fötter. -- Det flög
+en skugga över hans ansikte och han sänkte huvudet djupare över hennes
+händer. -- Men hav blott tålamod, låt mig blott få det värsta arbetet
+från halsen, och låt min ställning få tid att bli en smula mindre farlig
+och utsatt än nu -- det _måste_ den, förstår du, innan jag utan fara
+törs sysselsätta mig med mina egna husliga förhållanden -- och jag lovar
+dig, att ingen kvinna i världen skall bli så hedrad, så ärad som du.
+Vågar du? Du måste besluta dig _nu_ -- blint anförtro mig din framtid,
+jag svarar för den med min ära och med mitt liv. Tvekar du, törs du inte
+_nu_ -- ja, så måste vi gå var åt sitt håll för beständigt! Denna
+halvhet är min natur alltför vidrig. I flera månader har jag med ord och
+handling friat till dig, Edmée -- nu eller aldrig måste du ge mig min
+lön.
+
+Edmée såg upp -- hennes ögon voro nästan svarta, gåtfulla i deras djupa,
+blida allvar.
+
+-- Och det är er mening, att om jag i detta ögonblick säger »gå», så
+skall ni gå och icke älska mig mera?
+
+-- Du skall icke säga »gå», och jag skall heller icke gå, om du än säger
+det tusen gånger, brast han ut. Edmée -- vad tjänar detta till? Du vet,
+att om det hade varit mig möjligt, så hade jag för länge sedan uppgivit
+dig -- den gången du icke skrev till mig efter Marengo, och den gången
+du flydde för mig, då jag kom till Paris. Men -- jag _kan_ icke undvara
+dig! Vad tjänar det till att tala till dig så, som jag nyss har talat?
+När en man så häftigt och bestämt åtrår en kvinna från första ögonblick
+han ser henne, som jag dig, så... Du _måste_ älska mig, du kan icke
+annat, och jag _måste_ vinna dig.
+
+Hon reste sig upp och lade bägge händerna på hans skuldror -- när hon
+stod så, var hon nästan lika lång som han, och hennes ögon blickade rakt
+in i hans. -- Tag mig, viskade hon med låg, men tydlig stämma. Du skall
+veta: jag har ingen vilja, som icke är din, ingen önskan, som icke går
+till dig. Jag...
+
+Han tryckte henne så häftigt intill sig, att ordet kvävdes på hennes
+läppar.
+
+-- En drottning är du, viskade han hänförd -- så kallade jag dig i min
+själ första gången jag såg dig. Ingen kvinna är som du! Utan lättsinne
+och utan ånger, ger du i självmedveten stolthet bort din gudomliga gåva.
+-- Han tog hennes huvud mellan sina händer och såg henne eldigt,
+själaglad in i ögonen. -- Å, Edmée, vad jag nu skall älska dig! Du är
+min ungdom, som jag tyckte livet hade bedragit mig på, och nu har den
+kommit, just som jag önskade den -- nu, då min hjärna är full av planer,
+mina händer fulla av arbete, nu, då jag ser min stjärna stiga, och banan
+äntligen börjar röjas en smula framför mig.
+
+-- Men som jag har intrigerat och spionerat för att träffa dig här i
+dag! Junot anar något. Nu går han nog som på nålar därute, och jag är
+viss på, att han finner på de värsta rövarehistorier för att
+tillfredsställa sin lilla nyfikna hustru -- som för resten skall ha tack
+för sin idé att skaffa dig hit! Hädanefter måste vi vara två om att
+intrigera, så går det lättare! Å, varför kan jag icke nu taga dig på
+mina armar som du går och står, sätta dig på min häst och rida med dig
+in på Tuileriernas gård, och säga till fransmännen: Där är er
+skyddsgudinna, segerns madonna, er herres brud.
+
+De hörde ett diskret buller vid dörren. Edmée drog sig hastigt ur hans
+armar och gick fram till fönstret. -- Vad är det? ropade Förste Konsuln
+skarpt.
+
+Junot kom in -- det var högst motvilligt, på sin hustrus uttryckliga
+önskan. Han såg något brydd ut och tittade osäkert från sidan på Edmée,
+som vände ryggen till. Bonaparte såg strax, att han antog, att hon hade
+avvisat honom; nästan ögonblickligen tog han sina mått och steg för att
+låta honom bliva i denna tro.
+
+-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han torrt, nekar hårdnackat till
+all kännedom om chouanernas gömställen, och vill icke på villkor --
+trots Fouché -- höra talas om någon sammansvärjning. (Han visste nog,
+att Junot, som kände honom så väl och hade givit akt på dem båda på
+balen, icke ett ögonblick trodde, att de verkligen hade talat om
+chouaner, men han sade detta, för att ge Edmée litet tid att hämta sig
+och något att hålla sig till, när Madame Junot korsförhörde henne.) Det
+kan naturligtvis icke falla mig in att misstro en så stolt och förnäm
+fröken (»_une si haute et puissante dame_»), när hon själv säger det.
+
+De sista orden sade han i ironisk, missnöjd ton. Edmée spratt till och
+vände sig om -- hon mötte hans strålande, ömma, skalkaktiga blick, och
+förstod strax alltsammans.
+
+Han hälsade flyktigt på Madame Junot, då han gick genom salongen. Han
+såg på henne, hur hon riktigt förtärdes av orolig nyfikenhet, och njöt
+pojkaktigt därav -- glad och segerstolt, som han kände sig. -- Er vackra
+väninna, Madame, sade han med väl spelat missnöje, är en högst
+karaktärsfast ung dam. Ni måste övertala henne att taga emot Madame
+Bonapartes och Hortenses inbjudning till frukosten i morgon. Jag är
+rädd, att hon är så ond på mig, att hon icke vill höra mig.
+
+Junot var nu helt desorienterad. Han följde Förste Konsuln ut, medan
+Edmée med bortvänt huvud tyst gick genom rummet.
+
+
+
+
+XII.
+
+  Il était amoureux alors dans toute l'étendue du mot,
+  dans toute la force de sa plus grande acception.
+
+    _Marmont_ (de Napoléon).
+
+
+Det var dagen därpå i Tuilerierna. Madame Bonaparte hade en av sina små
+berömda frukostar, där -- efter Förste Konsulns uttryckliga önskan --
+aldrig någon herre fick tillträde. Sällskapet var, innan man gick till
+bords, samlat inne i den stora mottagningssalongen -- denna stela,
+nymodigt möblerade salong, i jakaranda och gult siden, där alla den
+tidens unga damer med klappande hjärtan första gången hade nigit för
+Frankrikes nye suverän.
+
+Madame Bonaparte själv tronade mitt i den ena gula långsoffan. Hon var i
+vit dräkt med guldbårder och -- artistiskt draperad över vänstra
+skuldran -- den oundvikliga purpurschalen. Hon såg redan icke mera bra
+ut vid dagsljus, i dag hade hon till på köpet påsar under de vackra
+ögonen, och hyn var grådaskig. Också bemödade hon sig att så mycket som
+möjligt vända ryggen till fönstren, då hon på sitt vanliga indolenta,
+men alltid älskvärda och intagande sätt underhöll sina unga gäster. Allt
+emellanåt lyfte hon den lilla elfenbenssolfjädern och gned därmed
+tankfullt sin kind eller sina läppar. Hennes ögon fingo då ett förstrött
+och liksom missnöjt uttryck.
+
+Mademoiselle de La Feuillade hade nyss kommit, tillsammans med Madame
+Junot, som redan var hemmastadd i Tuilerierna, och de bägge stodo nu i
+närheten av kaminen och talade med Eugène de Beauharnais. Han var ännu
+helt ung -- knappt tjugu år -- men manligt vacker, graciös, elegant,
+skälmsk, galant mot damer. I sitt sätt påminde han mera om det förra
+hovets grand-seigneurer än om de nuvarande »_incroyables_». Det påstods
+också, att han mycket liknade sin far, vicomten.
+
+För ögonblicket såg han ut till att vara över öronen förtjust både i den
+unga, kvicka Madame Junot, vilken, trots sina sjutton år, behandlade
+honom som en grevinna Almaviva en Chérubin, och ännu mera i Mademoiselle
+de La Feuillade. Hennes ståtliga, förnäma prinsesseskönhet, i dag en
+smula skygg och kylig -- nästan fientlig -- imponerade synbart på honom.
+Hennes otadliga, litet styva elegans och något föråldrade _grandes
+manières_ bröto sig verkningsfullt mot de övriga damernas mera moderna
+och fria väsen.
+
+De togo sig för resten präktigt ut, de båda, som de stodo där -- Edmée
+de La Feuillade och Eugène de Beauharnais -- _han_ artigt böjd fram emot
+henne med ett skälmskt, strålande leende, _hon_ smärt och hög, litet
+avvisande tillbakalutad mot den monumentala kaminen av grön egyptisk
+marmor, som så vackert framhävde hennes blonda hår och vita skuldror.
+
+Förste Konsuln kom in och hälsade på sina gäster -- välvilligt, bryskt
+jovialt, som det var hans vana, när han var i riktigt gott humör. Det
+dröjde en stund, innan han upptäckte gruppen vid kaminen -- plötsligt
+skiftade han färg och reste sig upp. -- Vad här är varmt, sade han
+otåligt, omotiverat.
+
+Edmée talade muntert med Monsieur de Beauharnais -- kanske litet
+forcerat, men icke i ögonen fallande; hon hade redan nu förvärvat
+betydlig världsvana, och nödvändigheten hade lärt henne
+självbehärskning. Denna stora, förtvivlade och vågsamma kärlek hade på
+kort tid mognat henne till en erfaren och rådsnar kvinna.
+
+Bonaparte stod och såg på dem; han rynkade ögonbrynen och sköt
+underläppen ut. Edmée låtsade, som om hon icke märkte honom. Hennes
+leende profil, det litet tillbakakastade huvudet på den fina, långa
+halsen avtecknade sig beundransvärt mot den mörka marmorn. Rodnaden på
+hennes kind blev en smula djupare under hans blick, annars märktes
+intet.
+
+-- Förbannad ras, tänkte han halvt missnöjd, halvt beundrande. -- Hon
+har redan en hovdams självbehärskning. Det ligger i blodet.
+
+Han fick plötsligt en rasande lust att säga henne något hårt,
+obehagligt, och gick fram emot henne med ett ironiskt leende. I detta
+ögonblick vände hon en smula på huvudet och såg förstulet på honom från
+sidan. Det var i denna blick en sådan öm, övermodig skalkaktighet,
+en sådan sprittande, strålande glädje, att den fullständigt avväpnade
+honom.
+
+-- Madame Loulou -- han talade till Madame Junot, men hans blick smekte
+hänryckt, leende Edmée -- vad tror ni väl er man skulle säga, om han nu
+såge er stå där och förvrida huvudet på pojken? -- Han knep Eugène i
+örat -- kanske litet hårt och inte fullt så vänligt, som det såg ut.
+
+-- Förebrå inte _mig_, general! Monsieur Eugène, ni måste verkligen
+försvara mig. Som om icke jag blott stod här och agerade förkläde för er
+och Mademoiselle de La Feuillade.
+
+-- Det är alltså _ni_, Mademoiselle, som... Han vände sig om och såg på
+henne.
+
+-- Monsieur de Beauharnais gör sin kur! Hon böjde graciöst, mockant
+tackande, sitt huvud. -- General -- han förlorar sin tid!
+
+-- Min stackars Eugène! -- Förste Konsuln skrattade. Han tog sans façon
+Edmées arm och lade under sin, Madame Junot gick efter med Eugène.
+-- Och ändå kan det icke nekas, att han är en vacker gosse.
+
+-- _Ni_ är vackrare, general! -- Det är omöjligt att återge den skälmska
+innerlighet, den öppna, smickrande beundran hon lade i sin stämma. Och
+med kärlekens ljuva, tanklösa dristighet tryckte hon ett ögonblick hans
+arm intill sitt runda, unga bröst. Han kunde känna hjärtat klappa under
+det lätta tyget.
+
+-- Edmée, mumlade han, hör du -- du _skall_... -- Hans stämma kvävdes i
+den bölja av våldsam lidelse, som steg i honom.
+
+Hon var blott obetydligt mindre än han. Ett ögonblick lutade hon
+blixtsnabbt sitt huvud intill hans -- hennes hår och kind rörde vid hans
+ansikte. Hon svarade intet.
+
+Madame Bonaparte var mycket vänlig mot Edmée. Hon ville ha henne bredvid
+sig vid bordet och talade nästan oavbrutet med henne om Caulaincourts
+och Rastignacs och andra gemensamma bekanta från Faubourg St. Germain.
+En gång förde hon samtalet över på Louis de Châteauneuf, och lät med
+leende diskretion förstå, att hon visste, att han var bestämd till
+hennes brudgum. Edmée svarade på allt, småleende, säker, fullständigt
+oberörd. Hennes unga, berusande, väntansfulla lycka bar henne över alla
+annars möjligen pinsamma intryck och gjorde henne helt och hållet
+osårbar.
+
+Förste Konsuln satt emellan de två unga, nygifta fruarna -- Madame Junot
+och Madame Lannes. Han skämtade muntert med dem, ofta en smula
+närgånget, och fick dem ett par gånger till att rodna. Han var i ett
+briljant humör, och den hans fasta, lysande blick och ljusa, strålande
+leende för ögonblicket träffade, kände sig som genom ett trolleri strax
+försatt i samma lyckliga, övermodiga stämning.
+
+Efter frukosten hade Madame Bonaparte ställt om »mystifikationer» för
+att roa sina unga gäster, och ehuru Förste Konsuln, vad alla visste,
+i regeln avskydde detta moderna nöje, stannade han likväl kvar. Till
+slut kom där en bekant spåkvinna, för effektens skull förklädd till
+zigenerska. Hon spådde flera av damerna och utbad sig därpå
+vördnadsfullt att få se Förste Konsulns hand. Efter att först ha nekat,
+gav han på allas böner med sig.
+
+-- Men jag har hört sägas i Orienten, att när man låter spå sig, skall
+man söka komma till att stödja handen mot en kvinnas hjärta, så vänder
+ödet sig till det goda.
+
+-- Det har jag också hört, inföll Eugène de Beauharnais. Förmodligen
+skall det symboliskt antyda, att en kvinnas kärlek gör mannen så stark,
+att han stödd på den kan besegra sitt öde.
+
+Medan Eugène talade, hade Förste Konsuln vänt sig om, och hans blick
+flög forskande över damernas lysande grupp.
+
+-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han plötsligt, med en ton, som
+skulle vara skämtande. Ni, som ännu är fri och utan en svartsjuk äkta
+man -- vill ni låna mig ert lilla hjärta?
+
+Edmée rodnade djupt -- hon vågade icke lyfta ögonen från golvet. Men
+stilla, behagfullt, med högburet huvud, trädde hon fram ur gruppen och
+ställde sig vid Förste Konsulns sida. Med bägge händer tog hon den hand,
+han räckte henne, och lade den mot sitt hjärta. Det slog stormmarsch;
+Bonaparte smålog under de sänkta ögonlocken och räckte zigenerskan sin
+andra hand.
+
+-- Nå, Madame, se så, om ni kan läsa mitt öde. Det har för resten ännu
+aldrig varit starkare än min vilja, tillade han övermodigt, med en blick
+på Edmée.
+
+Joséphine hade blivit mycket blek. Hon smålog tvunget, med tätt
+sammanpressade läppar och fläktade sig med solfjädern. Hortense stödde
+sig mot moderns stol med ena armen om hennes hals. Men Eugène stod på
+andra sidan om Förste Konsuln och följde intresserad spådomen.
+
+-- Politiska förutsägelser undanber jag mig, avbröt Bonaparte hastigt
+sibyllan, då hon såg upp och skulle till att tala. Hon böjde sig ned
+igen.
+
+-- Jag ser en lång livslinje, lycka, ära, kärlek...
+
+Han ryckte hastigt handen till sig. -- Tack! Nu vet jag allt, vad jag
+vill veta. Det är bra, och det är nog.
+
+Han vände sig till Mademoiselle de La Feuillade, som hade släppt hans
+hand.
+
+-- Tillåt mig att tacka er, Mademoiselle. Ert unga, oskyldiga hjärtas
+slag har utan tvivel dräpt det onda i mitt öde. Nu kan jag ju ha lov att
+se en strålande framtid i möte -- inte sant?
+
+Edmée smålog under hans menande blick och drog sig tillbaka med en lätt
+reverens. -- Jag antar, herr general, parerade hon skickligt, att ni
+själv avgjorde, vilken framtid ni kunde ha rätt att se till mötes, redan
+för ett år sedan -- den 18 Brumaire.
+
+-- Bravo, Mademoiselle de La Feuillade! ropade Eugène de Beauharnais och
+klappade skrattande i händerna. -- Mannens kraft spår hans öde.
+
+Förste Konsuln vände sig om och såg ett ögonblick skarpt på sin styvson.
+-- Jag har aldrig sett dig så djupsinnig förr, lille Eugène. Det ser ut,
+som om Mademoiselle de La Feuillades esprit hade förmåga att smitta.
+
+Förste Konsuln vände sig om på klacken och gick ut ur rummet.
+
+En stund därefter, då damerna toga avsked och beredde sig att gå, kom
+Bonaparte igen för ett par ögonblick. Han skämtade muntert och tryckte
+deras händer till farväl. Då Mademoiselle de La Feuillade kom i vagnen,
+märkte Madame Junot, hur blek och ansträngd hon såg ut. Hon skrattade:
+
+-- Å, min vän -- du är icke van vid stora världen ännu! Hon rätade på
+sig med en sjuttonårig världsdams hela överlägsenhet. -- Att en
+_frukost_ så kan taga på dig!
+
+Edmée svarade icke. Hon knöt krampaktigt handen om den smala pappersbit,
+hon bar instucken i sin handske. Med Förste Konsulns hastiga, nästan
+oläsliga handskrift stod där: »Jag kommer i afton klockan elva. Var
+beredd! Intet kan hindra mig.»
+
+
+Inne i sitt sovrum, längst borta på gaveln av det gamla huset i Rue de
+Bac, satt Edmée de La Feuillade. Det var ett stort, gammaldags gemak med
+präktiga takmålningar av Boucher föreställande Aurora på sin gyllene
+char, omfladdrad av amoriner. Aurora liknade starkt hertiginnan av
+Châteauroux. Möblerna -- de voro för resten ej särdeles många tack vare
+revolutionens plundringar och »_agiotage_» -- voro i praktfull Louis
+XV-stil med mycken förgyllning och överdrag i pärlgrått, starkt
+glänsande siden. Väggarna, avdelade i fält, voro också pärlgrå, sparsamt
+behängda med små tavlor, mest sirliga herdestycken. Mellan fönstren var
+en stor, oval spegel med bred, gyllene ram -- starkt snirklad: ovantill
+pryddes den av ett par amoriner, som höllo en enorm, femuddig krona.
+Väggen mittemot upptogs av en bred himmelssäng, också starkt förgylld,
+draperad med ljusblått brokad.
+
+Edmée bar en slags hemmadräkt av gulaktigt, mjukt siden. Den föll löst
+över bröstet som en tunika och sammanhölls blott över skuldrorna med
+stora kaméer. På fötterna hade hon ett par sandalaktiga brodequin'er.
+Över det vårdslöst uppsatta håret hade hon kastat en gammal praktfull
+_point d'Angleterre_, som hon fäst under hakan -- à la Pompadour -- så
+att den helt skylde hennes nakna hals. Hon satt vid det stora, avlånga
+bordet mitt i rummet och stödde armarna mot den mörka skivan av
+florentinsk mosaik; ansiktet vilade i händerna. Klockan fattades
+några minuter i elva. Hon kände sig till mods nästan som en
+medeltidsförbryterska, väntande den hemliga rättens män. Hon visste,
+att han _skulle_ komma; hon visste, att hans vilja motstod intet,
+varken lås eller riglar. Hon väntade honom, som Semele väntade Zeus --
+hon höll sig för ögonen för att icke bländas av gudens dödsbringande
+åsyn.
+
+Vad som föregick i det övriga huset, visste hon icke och brydde sig icke
+heller därom. Då hon strax efter middagen kommit hem från Junots, hade
+hon, efter att flyktigt ha hälsat på sin tant, strax gått in i sina rum
+och sedan icke lämnat dem. De hade för denna afton avtalat att gå i
+Feydeauteatern tillsammans med Caseaux' för att se Madame de St. Aubin i
+ett nytt stycke, men då Madame de Châteauneuf skickade bud och bad henne
+göra sig i ordning, lät hon svara, att hon var trött sedan frukosten i
+Tuilerierna och icke orkade mera. Ett ögonblick hade hon i sin ångest
+tänkt på att följa med -- men vad kunde det tjäna till? Blott väcka hans
+missnöje, och det var hon i sitt innersta hjärta tusen gånger mera rädd
+för än detta farliga, underbara obekanta, som hon visste skulle träda in
+i hennes liv på samma gång som han -- ensam, stark -- trädde in över
+hennes tröskel. Hon hörde sin fasters vagn rulla över gården. Sedan dess
+-- det var länge sedan -- hade hon suttit, som hon satt nu, orörlig,
+väntande.
+
+Alla vaxljusen i den stora kronan över hennes huvud voro tända -- de
+brände stilla i rummets varma, rena luft. Pendylen på kamingesimsen
+mellan de femarmade ljusstakarna slog elva -- långsamt med späda, fint
+silverklingande slag. Det gick en lätt skälvning genom henne, men hon
+rörde sig icke.
+
+Plötsligt gick dörren upp bakom henne -- hon hörde den låsas igen,
+försiktigt, men brådskande. Därpå ett par hastiga, bestämda steg över
+golvet, och hon kände sig bakifrån gripen om huvudet av ett par starka,
+kalla händer.
+
+-- Äntligen, viskade han.
+
+Hon svarade intet, hon gjorde icke motstånd -- han var hennes herre.
+
+
+
+
+XIII.
+
+  L'Empereur disait que Duroc seul avait en son intimité
+  et possédé son entière conflance.
+
+    Memorial de Ste Hélène.
+
+  Chez lui _parler_ est le premier besoin...
+
+    _L'abbé de Pradt_ (sur Napoléon).
+
+
+Edmée hade uppbjudit hela sitt skarpsinne för att finna utväg att
+obemärkt kunna träffa sin älskare. Bonaparte hade bett henne därom,
+befallt henne att vara försiktig. Han var alltid rädd för, till och med
+när det blott gällde en övergående kapris och under det Direktoriets
+lössluppenhet var i sitt högsta flor, att någon skulle få minsta aning
+om hans intima affärer; nu då det var fråga om den unga, högborna
+flicka, han älskade så uppriktigt och häftigt, och som han på fullt
+allvar ville binda vid sin framtid, var han dubbelt noga. Att oftare
+träffas i Rue du Bac kunde det ej vara tal om -- det var ett himlens
+under, att det kunnat gå så lyckligt _en_ gång. Nej, Edmée måste komma
+till honom, till Tuilerierna.
+
+Genom en tillfällighet hade Edmée upptäckt, att i rummet näst intill
+hennes sängkammare, som Valentine bebodde, fanns -- med ingång från ett
+gammalt väggfast skåp -- en liten hemlig trappa, vilken därifrån gick
+direkt ner i parken och mynnade ut i ett tätt buskage invid gaveln. Den
+var av trä och förfärligt brant. Förmodligen hade den en gång blivit
+tillbyggd för att tjäna i ungefär samma ändamål, vartill hon ville
+begagna den. Efter revolutionen hade dess tillvaro fallit i glömska;
+säkert var åtminstone, att Madame de Châteauneuf, som dessutom efter
+sitt fall sällan eller aldrig mera kom en trappa upp, icke kände till
+den. Utom en gammal hushållerska, som varit Louis' amma, och som
+terrorismen nästan skrämt från vettet, voro Edmée och Valentine de enda,
+som nu bebodde våningen ovanpå, vilken alltså till största delen stod
+öde. Madame de Châteauneuf fordrade -- isynnerhet nu -- många tjänare
+omkring sig, och egoistisk som hon var, fann hon, att det störde henne
+minst, att Edmée bodde däruppe.
+
+Genom denna trappa, som naturligtvis var ytterst förfallen och full av
+smuts och spindelväv, kunde alltså Mademoiselle de La Feuillade
+fullständigt obemärkt komma ned i trädgården, och under dessa mörka
+nätter kunde icke heller någon från huset se henne, när hon längs med
+plankverket smög sig fram till gatan, där Förste Konsulns betrodde
+kammartjänare, Constant, var natt mellan elva och tolv stod posterad i
+ett slags gammalt, förfallet lusthus strax innanför trädgårdsluckan,
+vartill han vetat att förskaffa sig en nyckel. Han och Valentine voro de
+enda, som det varit nödvändigt att inviga i förhållandet. I Tuilerierna
+visste nog Förste Konsulns närmaste omgivning, att han nästan var natt,
+från början av Frimaire, mottog besök av en dam, så väl maskerad och
+tätt beslöjad, att det icke var möjligt att försöka ens en gissning på,
+vem det kunde vara. Man antog på måfå, att det var operasångerskan
+Madame Branchue; general Bonaparte hade ofta haft dylika lösa
+förbindelser och alltid dolt dem väl. Icke ens Duroc, som dock på visst
+sätt måste vara med i hemligheten, eftersom Edmée alltid fördes in genom
+den ingång, vilken från terrassen förde in i hans våning i
+rez-de-chausséen, omedelbart under Förste Konsulns, visste, _vem_ damen
+var. Ännu mindre var det någon annan, till och med i deras allra
+närmaste umgänge, som i sina vildaste drömmar kunde ana, att den stolta
+och tillbakadragna Edmée de La Feuillade, dotter av en genomrojalistisk
+och högförnäm släkt, och som sedan sin första barndom varit bestämd till
+Louis de Châteauneufs brud, var Bonapartes älskarinna. Hon umgicks i
+Tuilerierna -- det var sant; hon var där både på de stora middagarna var
+quintidi och på mindre, förtroliga frukostar och soaréer, men det var
+redan fallet med så många rojalister; och hela världen visste dessutom,
+att familjen de Châteauneuf så gott som förklarat sig för det nya
+systemet och genom Talleyrand stod regeringen nära. Om hon också blev
+inbjuden på Förste Konsulns särskilda befallning -- och det påstod man
+-- så föreföll icke heller det någon så underligt: han började redan då
+märkbart favorisera Faubourg St. Germain på revolutionsfamiljernas
+bekostnad, och det var blott naturligt, att han ville utmärka den
+frånvarande diplomatens brud, då dennes mor, som bekant, ej i vinter
+deltog i sällskapslivet. Han dolde icke sin beundran för henne, men dels
+delades den av så många, dels visste man, att han hade en italienares
+heta och oförställda glädje över skönheten, var han fann den -- och
+Edmée de La Feuillade begynte vid denna tid mera än någonsin förr göra
+sig bemärkt för sin stora och sällsynta skönhet.
+
+Det förekom således aldrig någon särdeles påfallande, att han, när hon i
+sin ljusgröna dräkt -- som Madame Récamier hade lancerat den vita
+färgen, hade Edmée hårdnackat adopterat den gröna -- med sin egendomligt
+fria, kungliga hållning, långsamt trädde in i Madame Bonapartes salong,
+att han då vanligen avbröt sitt samtal för att med blicken följa alla
+hennes rörelser.
+
+-- Marie-Antoinette, sade han en gång entusiastiskt till Talleyrand, som
+han för ögonblicket talade med, såg ej mera drottninglik ut, när hon i
+Versailles, i spetsen för sitt hov, trädde in i Spegelsalen för att
+mottaga kejsaren, sin broder.
+
+Talleyrand mönstrade henne, där hon hälsande skred fram under
+ljuskronorna. -- Hon blir en ambassadris, som man kan låta underhandla
+med kungar, svarade han.
+
+Förste Konsuln öppnade munnen liksom för att säga något. Så smålog han
+och vände sig tvärt om utan att svara.
+
+
+Det var en snöig, kall natt mellan den 2 och 3 Nivôse (år IX). Edmée
+hade, ledsagad av Constant, lyckligt smugit sig in genom gallerporten
+vid _Pont National_, och från terrassen in i Durocs våning, varifrån en
+vindeltrappa förde direkt upp i kammartjänarens rum vid sidan av
+Bonapartes sängkammare. Förste Konsuln bebodde den del av slottet, som,
+byggt av Catharina av Medici och Henri IV, låg emellan _Pavillon de
+l'Horloge_ och Florapaviljongen; under konungadömet kallades den »Hans
+Majestäts vintervåning» och bestod -- utom av kammartjänarens redan
+nämnda rum -- av en sängkammare (den samma kungarna av huset Bourbon
+begagnat) och ett bibliotek, varifrån förde en dörr till »Kungens stora
+kabinett». Sålunda stodo hans privatrum i direkt förbindelse med den
+egentliga statvåningen, vilken, från den mäktiga »_Salle des
+Cent-Suisses_» i ur-paviljongen, genom flera salonger sträckte sig ända
+till och med Dianagalleriet, som gränsade upp till Florapaviljongen, och
+vilka alla -- i motsats till den enskilda våningen -- hade fönster åt
+gården.
+
+I Constants kammare kastade hon sin våta kappa och slöja och gick
+därefter hastigt -- utan tvekan -- allena in i Förste Konsulns
+sängkammare. Här behövde hon aldrig frukta att bli överraskad, ty efter
+klockan elva om aftonen tordes aldrig någon utan särskild kallelse sätta
+sin fot där. Den stod efter denna tid till Mademoiselle de La Feuillades
+disposition; det kunde nämligen hända, att hon timvis, då han var
+upptagen av arbete, kunde få vänta på honom.
+
+Ljusen voro tända som vanligt, och eld brann i kaminen. Bonaparte steg
+ofta upp mitt i natten, och han fordrade, att rummet alltid skulle vara
+varmt. Edmée gick fram och rörde bland vedträden, under det hon på samma
+gång lyssnade efter, om han kunde vara i biblioteket, vilket han använde
+till arbetsrum. Då hon emellertid icke kunde förnimma något ljud, vågade
+hon försiktigt glänta på dörren. _Där_ var ingen -- men inifrån »Kungens
+stora kabinett», där hon visste, att man brukade hålla ministerråd,
+hördes däremot röster i ivrigt samtal. Hon stod stilla ett ögonblick --
+suckade, och gick fram till en spegel för att rätta på sin klädsel. Hon
+hade ätit middag i hôtel de Périgord och hade, när hon kom hem därifrån
+och skilts från sin tant, blott gått rakt igenom sina rum och nedför den
+hemliga trappan, utan att ge sig tid att förändra det minsta vid sin
+dräkt, utan att ens taga ytterkängor på. Också bar hon nu en toalett,
+som minst av allt ägnade sig för promenader en vinterafton -- en robe av
+Valenciennesspetsar ovanpå en ljusgrön underklänning, och över pannan
+ett diadem av smaragder och pärlor.
+
+Hon drog klänningen upp framtill och såg ned på sina skor, de voro
+genomvåta och fläckiga. Ännu hördes stämmorna lika ivriga därinne -- det
+kunde vara länge! Hon började gå fram och tillbaka på golvet -- stampade
+en smula för att hålla värme i sina stackars våta, förfrusna fötter.
+Till slut kunde hon ej uthärda längre, klockan var ej mer än tre kvart
+på tolv, hon kröp ihop i den stora stolen vid kaminen, tog skor och
+strumpor av och drog fötterna upp under sina kjolar. Medan hon satt så,
+smög dagens trötthet sig över henne, och lullad av det otydliga bullret
+av rösterna, som stego och sjönko därinne, föll hon efter ett par
+minuter i sömn.
+
+Hon sov redan så hårt, att hon icke märkte det, då dörren en liten stund
+därefter öppnades, och Förste Konsuln åtföljd av Duroc, hastigt kom in.
+
+I samma ögonblick Bonaparte trädde över tröskeln, såg han henne. Han
+vände sig hastigt om, som för att slå dörren igen för Duroc. Men det var
+för sent -- han hade redan både sett och känt igen henne.
+
+Som ett trött barn, med handen under kinden, satt hon uppkrupen i stolen
+-- den ena bara foten hängde nedanför kjortelfållen. I sin lätta, fina
+dräkt med det uddiga, kronliknande diademet om pannan, närmast belyst av
+det röda eldskenet, liknade hon en sagornas prinsessa, som gått vilse i
+vinternatten och förirrat sig hit.
+
+De båda männen stodo ett ögonblick stilla framför henne. Så vände
+Bonaparte litet på huvudet och såg från sidan på sin adjutant; hans
+ansikte hade ett uttryck av på en gång tillfredsställd, triumferande
+stolthet och brydd, förlägen skygghet. Duroc förstod ögonblickligen
+alltsammans -- han böjde sig ned och tog sakta upp en av de små
+genomvåta silkesskorna.
+
+-- Den stackars lilla prinsessan, sade han nästan ömt, med en ton, vari
+icke spårades en skymt av ringaktning eller löje. Hon har slitit bra ont
+för att komma till sin vän!
+
+Förste Konsulns ögon blevo plötsligt fulla av tårar, han omfamnade
+Duroc.
+
+-- Gå min vän, min _bäste_ vän... Låt mig väcka henne, hon får ej veta,
+att du har sett henne. Det kunde skrämma min lilla stolta väninna.
+
+Duroc tryckte hans hand och höjde blicken uppåt. Han gick tyst ut.
+
+
+Förste Konsuln sov sedan den 18 Brumaire sällan längre än ett par, tre,
+timmar om natten. Ljusen brände alltid i hans kabinett liksom elden i
+kaminen, och på ett litet bord blev om aftonen insatt en flaska vin,
+frukt och en kall pastej.
+
+Klockan var nu nära fyra på morgonen; en smula blek i skenet av de snart
+nerbrända ljusen, reste sig Mademoiselle de La Feuillade från bordet,
+där hon ett ögonblick tagit plats. Förste Konsuln räckte henne glaset
+med Champagne.
+
+-- Drick, min drottning! Du är ju så blek som kungens liljor, se nu om
+kungens vin kan krya upp dig. Jag dricker det till ära för dig och
+Frankrike! Han gjorde en liten grimas, i det han tömde sitt glas. Det
+smakar gott, men...
+
+-- Du föredrar dock din Chambertin med vatten, skrattade Edmée. Hon stod
+redan framför spegeln och försökte fästa slöjan.
+
+-- Ja, jag har inte ancien régimes traditioner i den vägen. Men _du_!
+Drick ut... Se, hur dina ögon stråla, hur du småler och rodnar redan i
+den mörka, trista morgonen till en arbetsdag, som begynner. Förlåt,
+Madame, för _dig_ är det ju en fest- och älskogsdag, som _slutar_!
+Å, du är århundradets äkta barn, Edmée, som ditt gyllne älsklingsvin är
+århundradets eget vin: Regentens, Louis XV:s och Marie-Antoinettes! Med
+dig har hela det gamla Frankrike kommit till mig, i dig förstår jag och
+älskar det.
+
+Hon gick bakom hans stol, där han självsvåldigt satt tillbakalutad med
+armen hängande över stolsryggen, och lade lätt sin hand på hans skuldra.
+
+-- Du talar om mörka, trista morgnar, om en arbetsdag, som begynner.
+-- Hon log skälmskt, glad under hans ömma, dröjande blick. -- Och Förste
+Konsuln börjar den med Champagne och komplimanger! Liknar det honom?
+
+-- För mig äro alla dygnets timmar lika, som du nog vet. Jag har samma
+humör, när man väcker mig klockan två på morgonen, som när jag reser mig
+från en galamiddag klockan åtta.
+
+-- Alltså, när jag ser dig i afton på operan -- du lovar ju att komma?
+så skall du vara i samma stämning som nu!
+
+-- När jag ser _dig_, är jag glad. Du är glädjen själv... Nej, det låter
+så djupsinnigt, så abstrakt, och du är allt annat än abstrakt. Men se
+dig själv i spegeln, som du står där! Vet du av, att det är tusen
+stjärnors ljus i dina ögon under slöjan och all jordens värme i din
+knutna hand? Och under din vida kappa -- hon öppnade den hastigt, på
+lek, som ett par stora vingar, och slog den lika hastigt om sig igen --
+har du skönhet, lyx, dårskap, lycka och härlig vila åt den, som älskar
+dig.
+
+-- Låt mig gå, min vän. Gryningen begynner, där kommer folk på bron...
+Och -- det lät litet blygt, men oändligt ömt: du behöver visst ro.
+
+-- _Ro_! -- Han smålog. -- Tror du jag vill ha ro? Det hoppas jag till
+Gud, jag inte får på många år ännu! Nej, stanna Edmée... Det är något
+jag ville säga dig... -- Han smålog, klämde hennes hand, såg ned och
+letade efter en förevändning att hålla henne kvar.
+
+Hon visste, att när han var i det lynnet, tyckte han om att prata, och
+när han en gång började, höll han icke så snart upp. Av allt i världen
+var hon mest stolt över, att han så gärna talade med _henne_. Och han
+talade med henne om allt: sitt arbete, sina planer, sina högtflygande,
+fantastiska drömmar; han lade icke band på sig, han tänkte högt och
+visade, att han njöt av att se detta lilla, allvarliga ansikte, som i
+sitt växlande uttryck följde vart hans ord, dessa strålande, skiftande
+ögon, som _hörde_. Omedelbart kände han, att var fiber i hennes själ
+sympatiserade med hans, att hon, under hans inflytande, såg med hans
+ögon och förstod med hans hjärna.
+
+-- Har du då intet nytt att säga mig?... Något om dina vänner,
+chouanerna, som Fouché så gärna underhåller mig med? Eller om ditt gamla
+ideal, »vi med Guds nåde»?
+
+-- Har han skrivit igen? frågade hon hastigt.
+
+-- Nej, gudskelov! Jag svarade honom då tydligt nog i somras. Nu går
+Fouché bara och väntar på, att _han_ skall svara _mig_!
+
+Edmée hade åter satt sig ned -- intresserad -- och lät honom knäppa upp
+kappan. Den föll tillbaka över stolskarmen, och med sitt vita
+silkesfoder bildade den en skimrande bakgrund till hennes lätta dräkt.
+Slöjan slog hon själv från pannan -- den hängde löst, som en spansk
+mantilla, över det något oordnade håret. Utan att längre tänka på tiden,
+som gick, slog hon sig ännu en gång till ro.
+
+-- Den klenmodiga Joséphine, återtog Förste Konsuln efter en stund, utan
+övergång, liksom driven av en tankeförbindelse. Hon lever i ångest, att
+jag skall stiga för högt, för att kanske en gång falla lika djupt. Hon
+tror -- det gick ett obeskrivligt leende över Bonapartes ansikte, där
+han nu, i gott humör, gick fram och tillbaka på golvet och snurrade
+snusdosan mellan fingrarna -- hon tror och _önskar_ att jag skall
+bekväma mig till att återkalla Bourbonerna! Det är icke längesedan hon
+nästan låg på knä för mig för att beveka mig. Kan du begripa -- han
+stannade framför Edmée -- hur i all världen man kan finna på att fordra
+något så onaturligt av mig -- något så _dumt_? Det nya Frankrike, det,
+som jag redan nu, monumentalt och praktfullt, ser resa sig ur
+revolutionens blod och spillror -- det är _mitt_ verk! Och så begär man,
+att jag skall bygga och smycka mitt hus, för att andra skola driva mig
+därur och komma och bo där i mitt ställe. Man inbillar sig, att jag kan
+avspisas med en konnetabelvärja, ett hertigdöme -- jag! »Den mäktigaste
+undersåte!» En undersåte är aldrig _nog_ mäktig. Nej, råder man över en
+krona -- han förde ovillkorligt handen till sin tinning -- sätter man
+den på sitt eget huvud, och ve den, som rör därvid!... -- Han gick ett
+par slag fram och tillbaka med händerna på ryggen och sänkt huvud; hon
+såg det stolta, inåtvända leendet på hans läppar, och hennes hjärta
+bävade ånyo av fröjd över att vara hans intimaste förtrogna. -- Min bana
+är rätt vacker, jag medger det, men den är långt ifrån fullbordad.
+Emellertid, nu har jag då kommit så långt som till Tuilerierna... Det
+gäller att stanna här!
+
+Han såg upp och mötte Edmées ömma, stolta blick. Emot sin vana skrattade
+han högt:
+
+-- Nå, Mademoiselle de La Feuillade -- kan du märka några rojalistiska
+förnimmelser, när du nu ligger i Louis XIV:s säng? Drömmer du någon gång
+om ditt legitima ideal med gikt och sammetsstövlar?
+
+Edmée satt framåtlutad med bägge armarna på bordet. Hon smålog, skakade
+på huvudet och såg glad upp till honom.
+
+-- Tala mer... Hur kan det vara, min vän, att du värdigas tala med mig?
+Du, tillade hon blygt, som nästan aldrig bryr dig om att tala med damer
+-- inte ens med Madame de Staël.
+
+-- Madame de Staël! -- Han smålog.
+
+-- Ja... Å, du skulle blott riktigt veta, hur okunnig jag är! Du, som
+jag vet håller så strängt på kunskaper. -- Hon såg frågande upp, litet
+ängsligt.
+
+-- Hos _män_. -- Han böjde sig ned och kysste flyktigt hennes skuldra.
+-- Hos kvinnor -- Gud bevare oss väl!
+
+Hon skakade otåligt på huvudet utan att låta sig övertyga: -- Jag kan
+ingenting, rakt ingenting, min uppfostran blev avbruten, innan jag var
+tio år. Jag tror aldrig, att jag har läst någon annan bok i sammanhang
+än »Télémaque», och så en gammal dagbok från Frondekriget, som jag fann
+hemma på les Fougères, och som en av mina förfäder hade skrivit...
+
+-- Och _det_ intresserade dig?
+
+-- Å -- hon drog djupt efter andan och slöt till ögonen, med handen mot
+hjärtat. -- Jag tyckte att mitt liv var värdelöst, för det jag inte fått
+leva under den tiden! Som jag har avundats den stora Mademoiselle
+utanför Orléans och Anna de Longueville, som hade prinsen av Condé till
+broder och en älskare som Monsieur de La Rochefoucauld! Nu avundas jag
+ingen mera.
+
+-- Inte ens Madame Bonaparte?
+
+Edmée rodnade och slog i sin vrede så häftigt ut med handen, att hon
+stötte till glaset och vinet flöt över bordet. -- Nej, sade hon stolt,
+lika litet som det ett ögonblick föll Madame de Longueville in att
+avundas Markisinnan de La Rochefoucauld. Hon hade kärlek, äventyr, faror
+och ära, därtill ett ädelt och furstligt namn, så länge hon levde. Och
+dö kan man, när man själv vill.
+
+-- Du är, som jag säger, en drottning, ropade han eldigt, hänförd av
+hennes flammande ögon och stolta min. Jag har en gång hört en historia
+om en de La Feuillade, som för sin förvägenhets skull en natt blev Anne
+d'Autriches älskare och dagen därpå mördades av kardinalens och kungens
+folk. Du har hans blod i ådrorna! Å -- han talade nästan hårt -- ett
+stort namn, det är dock en härlig sak, ett präktigt ryggstöd.
+
+-- Som om något namn vore större än ditt!
+
+-- Det _blir_ kanske... kanske... Han stod och såg in i ljuset på bordet
+med klara, sammandragna ögon. Så vände han sig om och sade plötsligt
+muntert:
+
+-- Apropos namn! I kväll skall man se hela Faubourg St. Germain på
+operan -- i kväll håller ingen sig borta! Själva Madame Royale, vore hon
+här, kunde nog icke motstå att exponera en toalett i en loge i afton.
+
+-- Du kommer ju _säkert_? -- Hon hade rest sig upp, plötsligt ivrig att
+komma bort.
+
+-- Ja. Fastän Gud vet, hur jag skall få tid till det!
+
+-- Å, var gång jag ser dig offentligt, med adjutanter och eskort, när
+jag ser folket applådera och resa sig på tå och ropa: »Leve Förste
+Konsuln», så... Å, det är så berusande, jag kan inte säga dig, vad jag
+känner!
+
+-- Jag kan _se_ dig. Du rodnar, du slår ned ögonen, du är rädd, att
+någon i din blick skall läsa din hemliga lycka...
+
+-- Jag! Å, du känner mig icke. Nej, jag reser mig tvärtom upp, där jag
+sitter, jag småler och nickar till alla, och jag viskar för mig själv:
+»Leve Förste Konsuln!» Och som jag säger det, knäpper jag i all
+hemlighet mina händer hårt ihop, och jag ber så innerligt, att Gud skall
+taga alla dessa önskningar på allvar, att du skall _leva_...
+
+Småleende, rörd, lyfte Bonaparte hennes huvud med sin ena hand och lade
+den andra över hennes strålande, plötsligt tårfyllda ögon.
+
+-- Farväl, Edmée. Gå nu. Om sexton timmar skall jag se dig igen. Sov
+ända till middag, kläd dig fin, roa dig, var glad, tala med många
+människor, tänk på mig.
+
+Hon tog sakta bort hans hand, och leende såg hon honom in i hans leende
+ögon.
+
+-- God natt... God morgon... Å, jag vet icke mer, vad som är dag eller
+natt! Jag indelar icke mer min tid efter solen, jag indelar den efter,
+när jag ser _dig_...
+
+-- Om sexton timmar, blir det då dag igen?...
+
+Hon gick mot dörren. Men med handen på låsvredet vände hon sig om, böjde
+sig lätt tillbaka, i det hon med ena handen lyfte slöjan från pannan,
+och såg dröjande på honom med sina ömma ögon.
+
+-- Napoléon! viskade hon tyst, nästan ohörbart. Det var så sällan hon
+vågade uttala hans dopnamn, som ingen -- icke ens hans mor -- numera
+kallade honom för, men vars egendomliga klang, hon i djupet av sitt
+hjärta tillbad.
+
+I nästa ögonblick var hon utanför dörren. Småleende satte Bonaparte sig
+till skrivbordet och öppnade strax sin stora portfölj.
+
+
+
+
+XIV.
+
+  ... »Ah, Sire (a dit alors quelqu'un) la vertu
+  et la puissance du géant tenaient à un seul cheveu arraché,
+  et si le cheveu vital de la France devait être Napoléon!»
+
+    _Memorial de Ste Helène._
+
+
+På aftonen den 3 Nivôse år IX (den 24 december 1800) hade Konsulatets
+societet, som blott nödtvunget och motvilligt rättade sig efter
+Republikens institutioner och, så fort tillfälle blott gavs, ostentativt
+reagerade mot dess traditioner, mangrant infunnit sig på operan för att
+denna första julafton i det nya århundradet höra Haydns »Skapelsen», som
+för första gången gavs i Paris. Längs logekanterna sutto redan damerna,
+väntande tillbakalutade i fåtöljerna, med juveldiademer på grekiska
+frisyrer och cachemirsschalar artistiskt draperade över halvnakna
+byster. _Alla_ voro de där -- Madame de Staël, Madame de Contades,
+Madame Récamier, Madame Tallien, Madame Hamelin -- de, som givit glans
+åt det gamla hovet, åt »Coblentz» och åt Direktoriet, och som ännu
+försökte rivalisera med Förste Konsulns systrar och Konsulatets
+uppstigande unga stjärnor. Madame Bacciocchi var där med gyllene
+lagerkrans om pannan och guldbroderad purpurschal, som påminde om en
+romersk imperatorsmantel. Hon höll missnöjd ögonen riktade på
+»Paulette», som nu, åtföljd av flera herrar -- däribland hennes
+_cavaliere servante_ för ögonblicket, Auguste de Montaigu -- trädde in i
+sin loge. Madame Leclerc var i rosenfärgad underklänning med överdräkt
+av sällsynt _point d'Argentan_. Hon hade i håret en krans av stora,
+skära rosor och inga andra smycken än pärlor på armarna och om halsen.
+I denna enkla, flicklika dräkt var hon förtjusande -- salens alla
+lornjetter voro vända mot henne, där hon nu, småleende till höger och
+vänster, långsamt, graciöst, sjönk ned på sin plats.
+
+Madame de Châteauneuf kom sent, åtföljd av sin nièce och den gamle
+markisen av Caulaincourt. De hälsade strax över till Madame Permon och
+Laurette Junot, som hade logen över konsulernas. Mademoiselle de La
+Feuillade, som efter deras möte om natten, säkert väntade att åtminstone
+ett par ögonblick träffa Förste Konsuln, var strålande i en ny dräkt av
+mattblått silke, rikt broderad med guldblad och blommor i ljus rosa.
+Över pannan satt ett uddigt diadem, prytt med safirer och vinlöv i guld,
+vilket, så nära som det blott gick an, till formen liknade en
+hertigkrona; kring den yppiga, bara halsen och högt upp på de vita,
+fasta armarna slöto sig fint, efter antiken arbetade guldsmycken. Mer än
+någonsin liknade hon en renaissancedrottning, då hon, i samma ögonblick
+orkestern intonerade ouvertyren, högrest trädde fram till logekanten.
+
+Man hade knappt spelat de trettio första takterna, förrän publiken
+skrämdes upp vid ljudet av en stark knall -- nästan som av ett
+kanonskott. Folk vände sig om och reste sig upp från sina platser; från
+parkett bredde sig över hela salen upp emot logerna en stigande bölja av
+viskningar och utrop -- ingen hörde mera på Garat och Madame
+Barbier-Walbonne, som från scenen fortforo att sjunga det högtidliga
+oratoriet.
+
+-- Men vad står på? viskade den alltid nervösa Madame de Châteauneuf.
+Armand -- hon vände sig till den unge Caulaincourt, som nyss kommit in
+-- hör då efter, vad det kan vara.
+
+Den unge mannen reste sig upp, och i det han böjde sig ned över Edmée,
+som satt framför honom, sade han lågt:
+
+-- Detta påminner om den 18 Vendémiaire.
+
+Edmée kände, hur hennes hjärta plötsligt liksom stod stilla, och hon
+blev kall och styv över hela kroppen. Hon slöt ögonen och grep
+krampaktigt fatt om logekanten.
+
+I detta ögonblick kom general Junot brådskande in i logen mitt emot, och
+med höjd stämma ropade kommendanten av Paris ut över salen:
+
+-- Förste Konsuln har varit utsatt för ett nytt terroristiskt attentat
+på vägen hit i _Rue St. Nicaise_. Blott som genom ett underverk har han
+blivit räddad!
+
+Medan han ännu talade, öppnades dörren till konsularlogen, omedelbart
+under Junots. Förste Konsuln trädde in, åtföljd av Lannes, Lauriston,
+Berthier och Duroc.
+
+I och med detsamma man fick öga på honom, reste sig huset som en man;
+och medan kvinnorna gräto och skrattade, viftade med näsdukar och
+schalar och räckte armarna ut mot honom, bröt det ut ett så våldsamt,
+larmande jubel, att väggarna i den stora Operan skakades och musiken
+helt överröstades.
+
+Bonaparte lyfte handen och hälsade flyktigt ut mot mängden. Han var
+blek, men fullkomligt fattad, liksom alla hans följeslagare. Det var i
+hans ansikte ett sådant uttryck av återhållen vrede, av otålighet och
+leda, att det ej ens vek för denna entusiastiska hyllning.
+
+Edmée hade vacklande rest sig upp och stod nu upprätt, stödd mot sin
+stol. Hon var dödsblek och hennes ögon, vitt uppspärrade, nästan stela,
+hängde vid hans ansikte i tiggande ångest. Han hade i detta ögonblick
+icke tanke för henne, mindes ej ens, att hon fanns där -- hela hans själ
+var full av hatfullt raseri mot mördarna. Hans läppar darrade i vrede,
+man såg, att han hade svårt för att icke strax bryta ut i ord.
+
+Nu trädde Madame Bonaparte och Mademoiselle de Beauharnais in i logen,
+tillika med Madame Murat. Ryktet flög redan genom salen om huru de blott
+genom ett tillfälligt dröjsmål -- Madame Bonaparte hade i sista
+ögonblicket bestämt sig för att byta om schal -- blivit räddade från
+explosionen. Hortense hade blivit lätt sårad i halsen, spetsslöjan, som
+hon i hast svept om sig, var färgad av blod. Folk såg det, och ropen och
+handklappningarna började på nytt. Madame Bonaparte var i en sådan
+sinnesrörelse, att hon strax nästan sjönk ned i fåtöljen; hon storgrät,
+i det hon matt viftade med händerna utåt salen.
+
+Förste Konsuln stannade blott ett par ögonblick. I det han gick, vände
+han sig ännu en gång om i logens bakgrund och mötte en sekund Edmées
+tiggande, ångestfulla blick. Med en hastig rörelse, snabb som en tanke,
+och blott bemärkt av henne, förde han handen upp och tryckte lätt
+fingret mot sina läppar. Hans blick vidgade sig och ljusnade en kort
+sekund. Hon böjde sig fram -- tacksamt, betagen, och räckte ovillkorligt
+halvt ut armarna. Ingen såg på henne; hela salen var som i yrsel;
+högröstade acklamationer följde Förste Konsuln, vilken nu, åtföljd av
+sina adjutanter, gick ut ur logen.
+
+De bägge herrarna Caulaincourt, far och son, hade genast, så snart de
+hörde general Junots ord, gått ut för att skaffa närmare underrättelser.
+Nu kom markisen in igen.
+
+-- Mina damer, sade han brådskande, ursäkta, att jag låter Armand allena
+följa er tillbaka till Rue du Bac. Man har bett mig om att fara till
+Tuilerierna i afton. Den arma Joséphine, nu kan hon behöva att vara
+omgiven av sina vänner!
+
+Edmée lade handen på hans arm:
+
+-- Å, gudfar -- å... kan ni inte låta mig följa med?...
+
+-- Men, mitt kära barn... Ja, vad säger ni, Madame? -- Han vände sig
+till Madame de Châteauneuf!
+
+-- Jag vet inte, om det vore passande... Hon tänkte efter: -- men kanske
+det är _klokt_. Jag måste medge, att jag nu är till den grad enerverad,
+annars skulle jag själv... Ja, ja, tag henne då med. (Armand de
+Caulaincourt kom in och berättade, att Madame Junot också ämnade sig
+till Tuilerierna.) Men ni ansvarar mig för, att hon blir välkommen! Och
+bliv icke för länge borta, min käre markis -- jag kommer till att leva i
+feber, innan jag får veta, hur det alltsammans hänger ihop. Glöm
+äntligen icke att lyckönska Förste Konsuln och Madame Bonaparte ifrån
+mig. Säg dem...
+
+Hon fortfor att ge instruktioner till markisen och sin nièce. Edmée
+hörde henne icke. I det Armand de Caulaincourt hjälpte henne på med
+hennes palatine och schal, kom han till att röra vid hennes händer, som
+skälvde och voro iskalla.
+
+-- Men, Mademoiselle de La Feuillade befinner sig icke väl...
+
+-- Jo, ack jo! -- Edmée tvang sig till att småle. -- Det är blott
+förskräckelsen. Det går över, när jag bara kommer ut.
+
+Utanför Tuilerierna höll redan en hel rad vagnar, och när de genom
+trappan i Florapaviljongen blivit införda i Madame Bonapartes våning,
+funno de den alldeles full av folk. Där voro konsulerna, ministrarna och
+deras damer, Junots, Mortiers, och flera av husets personliga vänner.
+Man hade låtit servera te -- som på en vanlig afton efter operan -- och
+sällskapet, som hade samlat sig i grupper omkring Madame Bonaparte och
+Förste Konsuln, diskuterade häftigt den förfärliga händelsen.
+
+Madame Bonaparte var alldeles över sig given, nästan förkrossad. Omgiven
+av flakoner och luktsalter, satt hon inkrupen i ett soffhörn,
+sammanfallen, nedböjd, med ett utseende så förstört, att hon förekom tio
+år äldre än vanligt. Hennes vänner hade slagit krets omkring henne, och
+där var ingen ände på beskärmelser och beklaganden. Hon såg knappt på
+Mademoiselle de La Feuillade, när denna hälsade på henne och framförde
+fasterns hälsning. Hon satt med halvslutna ögon och vaggade rysande fram
+och tillbaka. Ibland överfölls hon av nervös gråt.
+
+Strax Edmée trädde in i rummet, hade hennes blick sökt Förste Konsuln.
+Där stod han borta vid kaminen, med händerna på ryggen som vanligt, och
+talade ivrigt med en herre, som hon icke kände. Så fort hon kunde, sökte
+hon närma sig honom. Hon väntade blygt på tillfälle att få hälsa på
+honom. Nu stod hon nästan alldeles bakom honom, så att hon kunde
+uppfånga vart ord som talades.
+
+-- Ja, jag, sade den herrn, som hon icke kände -- en mager, nästan
+skelettaktig man med sluga, skarpa ögon -- jag går icke ifrån min
+mening, att det är folk besoldat av Pitt och pretendenten...
+
+-- Seså, Fouché! Håll då upp med det pratet om era rojalister, utropade
+Bonaparte häftigt. Vilja de nödvändigt göra attentater, skulle de väl
+först söka röja _er_ ur vägen, som har så många synder mot dem på ert
+samvete! Nej, _jag_ vet, var uslingarna äro att finna -- det är bland
+era egna gamla stallbröder, i jakobinernas generalstab. Dessa nidingar
+-- lönnmördarna från den 2 september, de, som satt i scen den 31 maj och
+Prairial -- jag har alltid hatat dem, nu skall jag veta att straffa
+dem... Fouché -- han vände sig till de omkringstående -- skall icke
+försöka att vilseleda mig; här är varken tal om chouaner, emigranter,
+präster eller adelsmän -- _jag_ känner skurkarna, jag har alltid haft
+ett vaksamt öga på dem. Tänk blott på den 18 Vendémiaire! Tänk på
+Chevaliers kruttunna och historierna i Brumaire! Behövas flera bevis?...
+Å, ingen skall tro, att jag är rädd för att taga ansvaret på mig, nu då
+det gäller att döma dem! Vilja representanterna för den nation, som jag
+dagligen vågar liv och hälsa för, inte stå mig bi, så skall jag nog veta
+att hjälpa mig själv. Så länge jag lever, fruktar jag icke för, att
+någon skall våga att ställa _mig_ till ansvar för mina handlingar.
+Faller jag -- så äro de förlorade allesammans! För sin egen skull borde
+de söka stöd i en lag...
+
+Han vände sig om och såg plötsligt Edmée bakom sig. Deras ögon möttes.
+Hon var mycket blek i sin blåa dräkt, men hennes ögon voro klara och hon
+darrade icke.
+
+-- Ni här, Mademoiselle de La Feuillade! -- Han tog hennes hand, och i
+det han ånyo vände sig till polisministern och de andra:
+
+-- Se här, mina herrar, ett bevis för, att jag har rätt! Mademoiselle de
+La Feuillade är, som ni alla veta, i högsta grad aristokrat, i högsta
+grad chouan -- han smålog ned emot henne -- och hon har kommit hit i
+afton för att betyga mig sin trohet mot Republiken. Inte sant?
+
+Edmée rodnade djupt under alla dessa mäns blickar. Men hon höjde tappert
+sitt huvud och mötte Förste Konsulns blick.
+
+-- Jo, medborgare-Konsul. -- Detta republikanska tilltal föll plötsligt
+naturligt på hennes läppar. -- Min faster, Madame de Châteauneuf, har
+sänt mig, tillika med Monsieur de Caulaincourt, för att uttrycka hennes
+beklagande och lyckönskan. Ni vet...
+
+Hon kunde icke fortsätta. Hennes ögon fylldes plötsligt av tårar, och
+handen, som ännu vilade i Bonapartes, tryckte krampaktigt hans. Vad hade
+hon icke velat giva för att i detta ögonblick få kasta sig i hans armar,
+för att få säga honom, vilka kval hon genomgått för hans skull!
+
+Förste Konsuln gissade hennes rörelse. Han böjde sig hastigt ned och
+kysste lugnande hennes hand.
+
+-- Tack! sade han med sin djupa, allvarliga stämma. Jag skall aldrig
+glömma, vad ni har gjort för mig i afton. Ni, en ung flicka, ensam från
+hela Faubourg St. Germain...
+
+-- General, ni glömmer min gudfar, markisen av Caulaincourt, och jag
+tror nog, att här också äro flera, som vänta att få hälsa på er. Ni var
+nyss så rättvis mot oss, och nu blir ni plötsligt orättvis...
+
+Förste Konsuln drog hennes arm in under sin och förde henne bort till
+den plats, där han såg Madame Junot stå. De talade icke, men deras
+blickar vilade i varandra. Han tryckte hennes arm hårt intill sig: -- Du
+är modig, Edmée, modig...
+
+Han såg icke åt det hörn, där Joséphine satt sammansjunken mellan sina
+kuddar och flakoner. Med en bugning skildes han från Mademoiselle de La
+Feuillade och fortsatte därpå sitt samtal med ministrarna.
+
+
+
+
+XV.
+
+   ... Mais la règle et le compas, étaient-ils bien faits pour lui?
+
+    _Le Comte de Las Cases_ (de Napoléon).
+
+  »Je suis le maître.»
+
+    Mot réitéré de Napoléon.
+
+
+Så stark Edmée än var, hade hon dock icke kunnat tåla att tillbringa så
+gott som en hel natt barfota eller med genomvåta skor utan att ådraga
+sig en duktig förkylning, som i förening med sinnesrörelserna och
+strapatserna dagen därpå slutade med att göra henne allvarligt sjuk. När
+hon sent om natten den 3 Nivòse omsider kom hem från Tuilerierna med
+markisen av Caulaincourt, var hon hes och illamående, och upp på
+förmiddagen vaknade hon med stark feber.
+
+Förhållandet mellan Edmée och Madame de Châteauneuf hade efter Louis'
+avresa blivit mer och mer kyligt. Madame de Châteauneuf, som numera för
+det mesta var fängslad vid sina rum genom det svåra och illa läkta
+benbrottet och icke gick ut utan vid särskilt högtidliga tillfällen,
+fann, att Edmée alltför egoistiskt begagnade sig av den frihet, hon
+själv från början lämnat henne. Sällan eller aldrig tillbragte hon
+numera sin tid hos den sjuka; var dag var hon upptagen av
+societetsnöjen: teaterbesök, konserter, middagar, baler och tesoaréer,
+och blott för formens skull meddelade hon fastern sina planer. Som
+oftast var det med den unga Madame Junot hon var tillsammans, mer och
+mer sällan med Caseaux' och Madame de Contades. Ibland stannade hon --
+naturligtvis alltid med fasterns formella medgivande -- både dagar och
+nätter i kommendanthotellet. Men Madame de Châteauneuf ogillade
+isynnerhet, utan att högt våga yttra det, då det ju alltid varit hennes
+egen politik, Edmées öppna och förtroliga närmande till det nya »hovet»
+i Tuilerierna, och hennes därav följande mer och mer kyliga hållning mot
+de gamla vännerna i Faubourg St. Germain. Louis' moder och Talleyrands
+väninna hade visserligen velat lära sin nièce att respektera den
+bestående makten, men det hade långt ifrån varit hennes mening, att hon
+så uppriktigt, med hull och hår, skulle övergå till det läger, hon dock
+i sin själ ansåg för fientligt. Emellertid höll hon efter sin vana god
+min och behandlade ständigt inför främmande Edmée, som om hon av hjärtat
+sanktionerade allt hennes görande och låtande. I vardagslag, mellan fyra
+ögon, var hon kall emot henne och behandlade henne med större
+likgiltighet än hon egentligen kände.
+
+Mest bekymrade det dock Madame de Châteauneuf, att Louis så gott som
+aldrig i sina brev nämnde kusinen och aldrig skrev till henne. Detta
+olyckliga giftermål, vilket hon själv från början, då det var osäkert,
+om Mademoiselle de La Feuillade kunde återfå sina gods, gjort allt för
+att uppskjuta, och som hon sedan förgäves velat påskynda, ansåg hon nu i
+sitt innersta så gott som uppgivet. Louis hade ej efter sin avresa
+yttrat sig därom, men på tonen och stämningen i hans brev kunde hon väl
+märka, att han ej mera tänkte på sin kusin som sin blivande maka. Edmée
+å sin sida utspanade alltid, när modern fått brev från sin son, och med
+ett slags skyggt, ödmjukt intresse försökte hon att på omvägar få veta
+så mycket som möjligt om honom, utan att precis direkt våga föra
+samtalet på honom.
+
+Medan Edmée var sjuk, lät Madame de Châteauneuf var dag sina lakejer
+bära sig uppför trappan och tillbragte en halv timmes tid vid sin nièces
+säng. Under ett av dessa besök, vilka i hög grad plågade Edmée, som icke
+tålde någon annan än Valentine bredvid sig, berättade hon ouppfordrad,
+att Louis i sitt sista brev skrivit, att han ville komma hem på ett par
+dagar över nyåret. En nyhet, som strax ökade Edmées feber.
+
+Själva nyårsdagen var Mademoiselle de La Feuillade mycket sjuk. Hon
+hörde, hur det ena ekipaget efter det andra rullade in på gården och
+stannade utanför stora trappan, det oupphörliga bullret av
+nyårsgratulanternas steg och röster i vestibulen. En och annan av
+familjens intimare bekanta gjorde henne en kort visit på hennes rum och
+medbragte en liten gåva. För var vagn, som körde in på gården, blev hon
+orolig, och bad Valentine genast se efter, om det kunde vara Monsieur de
+Châteauneuf, som kom. Hon väntade på honom som i feber.
+
+Sent på aftonen äntligen kom Louis. Med onaturligt uppskruvad hörsel
+hörde hon hans röst redan på trappan, och i ångest bad hon Valentine att
+spärra dörren. Nu -- sjuk och svag, som hon var -- hade hon en nästan
+panisk skräck för att möta förebråelsen och domen i hans blick.
+
+Men dagen därpå kunde det icke undgås. Monsieur de Châteauneuf lät
+fråga, om Mademoiselle de La Feuillade kände sig frisk nog att taga emot
+honom.
+
+Edmée svarade i förtvivlan strax ja. Hon hade alltsedan hon vaknade om
+morgonen övertänkt sin ställning: vad skulle det väl tjäna till att söka
+uppskjuta det oundvikliga?
+
+Madame de Châteauneuf hade velat följa sin son upp till niècen, men han
+hade avböjt det. När han trädde in i rummet och såg Edmées lilla ansikte
+och stora, heta, ängsliga och trotsiga ögon under den kolossala,
+tättslutande spetsmössan, kände han plötsligt, som ett sting i hjärtat,
+den starkaste vrede och det ömmaste medlidande han någonsin i sitt liv
+känt. Hans rörelse övermannade honom, så att han kom till att darra, och
+han stödde sig ett ögonblick mot dörrposten, innan han gick fram till
+henne.
+
+Hon låg tillbakalutad mot sängens kuddar, och i frostdagens klara
+solsken såg han, hur blekt och magert hennes ansikte hade blivit. Över
+rummet möttes deras ögon med ett uttryck så egendomligt, att till och
+med Valentine blev gripen därav och, grannlaga, sakta drog sig undan i
+sin fönstersmyg.
+
+Han fattade sig och gick fram till henne.
+
+-- Det gör mig ont, min kusin, att se er igen i detta tillstånd, sade
+han stelt, utan att taga plats i den stol, Valentine skjutit fram till
+honom.
+
+Edmée låg med nedslagna ögon och plockade på lakanet. Plötsligt såg hon
+upp, och det var ett leende på hennes läppar, som förvirrade Louis.
+
+-- Du beklagar mig. Det har du intet skäl till. Sedan jag såg dig sist,
+har livet givit mig det bästa, någon kvinna någonsin har ägt eller
+kommer att äga. Därför att du nu händelsevis ser mig sjuk och en smula
+matt av febern, tror du... Å, Louis, se i mina ögon, innan du går, och
+se, om du finner spår av det, du väntat att finna -- blygsel eller sorg.
+
+Han höjde långsamt, liksom motvilligt sin blick, och mötte hennes. Den
+var strålande och klar, och hennes leende var stolt, nästan högdraget.
+
+-- Du har ett styvt sinne, min kusin, sade han blott.
+
+-- Du vill icke tro mig? Gör, som du vill, men det säger jag dig -- hon
+reste sig halvt upp i sängen och lyfte handen, liksom till ed -- _intet_
+av det, som hänt mig under dessa två månader, ville jag undvara. Intet,
+hör du, icke ens denna feber.
+
+-- Edmée! -- han rätade sig strängt. -- Du talar ett språk, som minst av
+allt anstår en ädelboren kvinna.
+
+-- Så skulle visst envar säga i ditt ställe -- kanske _alla_ män, utan
+undantag. Hon talade nu lugnt, med mild, stilla röst, liksom anginge
+hans ord henne icke. -- Men jag _är_ en ädelboren kvinna, och aldrig,
+tycker jag, har jag bättre förstått, vad som anstår mig, än nu. Jag vet,
+att mitt liv har blivit ett undantag från regeln -- men är då _regeln_
+det högsta du kan tänka dig?
+
+Louis reste sig. -- Jag vill ej diskutera med en febersjuk flicka. Jag
+bad om lov att hälsa på min kusin, emedan det skulle givit anledning
+till sladder och kommentarier, om man fått veta, att jag underlåtit det.
+Nu har jag gjort min plikt.
+
+-- Louis! -- Hon reste sig halvt upp i sängen för att hålla honom
+tillbaka. -- Säg mig... Du finner det orätt av mig, att jag stannar i
+din moders hus?
+
+Han betänkte sig litet. -- Ja. Och ändå _önskar_ jag det, tillade han
+med eftertryck.
+
+Hon smålog blitt och ömt upp emot honom. -- Å, Louis... Hon räckte honom
+bägge händerna, som han dröjande tog i sina. Du är sträng emot mig, och
+du har väl rätt till det, men ibland är det, som om du -- och du allena
+-- i djupet av din själ _förstod_ mig...
+
+Han släppte hennes händer och vände sig halvt om. -- _Kanske_ förstår
+jag mer än du tror, sade han häftigt. Mitt hjärta blöder för dig, Edmée.
+Jag har försökt att döma dig, men när jag vill vara ärlig mot det bästa
+hos mig -- _kan_ jag icke. Icke _dig_ -- upprepade han häftigt, liksom
+ångrade han redan sina egna ord -- men _honom_! Förstår du då inte din
+egen förblindelse? _Du_ älskar -- men _han_!... Vad är du för honom? --
+Han såg, att han plågade och förskräckte henne, och han hade, innan han
+trädde in i detta rum, fast föresatt sig att ej mera tala om det, som
+aldrig kunde göras gott igen, men nu, när han _såg_ henne,
+överväldigades han plötsligt av sin svartsjuka, sin medömkan med henne,
+sitt hat mot den andre -- han kunde ej mera återhålla sina ord.
+
+-- Tror du väl ens, att han anser sig ha några plikter emot dig, när han
+en gång upphör att älska dig? Skall han, tror du, skona din ömhet, din
+känslighet, ditt rykte? -- Å, jag, som känner honom, för det att mitt
+hat gissar honom bättre än de andras beundran -- jag vet, att mänsklig
+hänsyn och mänsklig plikt spelar för honom ingen roll. Frankrike är lika
+litet för honom som du. Han arbetar, för det han älskar arbetet, han
+kämpar, för det han älskar kampen, och hans omättliga själ hungrar efter
+äran. Vad är väl du för honom?... Din ras, din stam, din egendomlighet
+är honom främmande. Han känner icke, han anar icke den Edmée de La
+Feuillade, som är _mig_ så kär, därför att hon -- sådan som hon nu en
+gång är -- vuxit sig in i mitt väsens grund. Vad _han_ älskar -- det är
+blott det härliga stycke kött och blod du är. Han älskar dig som en
+Medici, en Borgia älskade kvinnorna -- korsikanare eller italienare som
+han är, främmande för dig och oss alla!
+
+Edmée reste sig upp, rak i ryggen, och lade sin knutna hand på sängens
+kant. -- Gå! sade hon bjudande och betraktade hotande sin kusin. Du
+tränger dig in hos mig, när jag ligger sjuk under din moders tak, och
+jag tror, att du vill mig väl, och tager emot dig som en syster sin
+broder. Gå! Förrän jag vill höra på dina onda ord mot min älskade,
+lämnar jag min bädd och går ut av detta hus. Gå...
+
+Hon föll tillbaka i sängen och skiftade färg så våldsamt, att Valentine
+förskräckt kom springande till.
+
+-- Min Gud, Monsieur Louis, ni tar ju livet av henne. Hämta doktorn...
+hon måste åderlåtas igen, strax... Och pigan knuffade honom nästan med
+våld ut genom dörren.
+
+Doktorn förklarade, att Edmée hade nervfeber. I ett par dagar fruktade
+de för hennes liv; så blev det bättre. Under denna tid lät Madame
+Bonaparte ofta officiellt förhöra sig, hur Mademoiselle de La Feuillade
+befann sig. Från Förste Konsuln kommo nästan var natt bud och brev genom
+den hemliga trappan.
+
+
+Före sin avresa hade Monsieur de Châteauneuf företräde hos Förste
+Konsuln. Bonaparte mottog honom artigt och åhörde med levande intresse
+hans framställning av underhandlingarnas gång och Ottos uppfattning av
+det engelska kabinettets ställning till de neutrala makterna. Han var så
+helt och hållet upptagen av det och gjorde så många intresserade frågor,
+att Louis ett ögonblick trodde, att han glömt, vem det var han talade
+med.
+
+Då audiensen var förbi och Monsieur de Châteauneuf skulle gå, tvekade
+han, och ett ögonblick stodo de båda männen, öga mot öga mitt för
+varandra. Bonaparte gick ett par steg fram emot den andre.
+
+-- Tala, Monsieur de Châteauneuf, sade han skarpt. Ni vill säga något.
+
+-- Ja, medborgare-Konsul. Nu är mitt officiella ärende uträttat. Vi äro
+bägge franska adelsmän, bägge Republikens tjänare -- i den ena
+egenskapen står jag ett steg över er -- i den andra ni en hel del över
+mig. Låt oss tala med varandra som två män.
+
+-- Tala, sade blott Bonaparte ännu en gång med samma hårda uttryck. Hans
+blick borrade sig lik en stålklinga in i Louis', som fast mötte den.
+
+-- General Bonaparte, vad har ni gjort mot min kusin, Mademoiselle de La
+Feuillade?
+
+-- Herr greve de Châteauneuf, har ni någon rätt att fråga?
+
+-- Ja.
+
+-- Och om jag icke erkänner denna rätt. Om jag ej önskar, att detta namn
+blir nämnt mellan oss?...
+
+Louis trädde honom så nära, att hans skälvande hand på värjfästet rörde
+vid Bonapartes kläder. -- Så kallar jag er en -- en...
+
+-- Håll, Monsieur de Châteauneuf! Kom ihåg, vem som är den starkaste
+här.
+
+-- Jag har blott alltför länge kommit ihåg det. Och ni har ej heller
+varit rädd för att påminna mig därom.
+
+-- Jag gör det ännu en gång, och för er egen framtids skull, sade
+Bonaparte flegmatiskt, med eftertryck. Ni har vid början av detta samtal
+försökt att ställa oss lika. _Tror_ ni det? Nej, ni vet så väl som jag,
+att jag är _herre_ här. Jag kan icke ställas till ansvar av någon i
+detta land.
+
+-- Vi stå här _man_ mot _man_... -- Blek av vrede drog Louis sin värja
+till hälvten ur slidan.
+
+-- Prat! sade Bonaparte högdraget, och hans fasta, kalla blick sänkte
+sig ringaktande ned mot Louis' hand. Ert liv så väl som mitt är statens;
+min kärlek är en privatsak, som icke angår någon utom mig själv och
+henne, som jag älskar. Vi ha en gång stått man mot man, som ni säger,
+i kampen om denna kvinna, och -- med den starkares rätt har jag vunnit
+henne.
+
+-- Ni vill alltså neka mig all satisfaktion...
+
+-- Jag medger icke en gång, att ni har någon som helst rätt att begära
+den. För det första: Mademoiselle de La Feuillade är fri, hon är sin
+egen herre; för det andra: jag är -- _den jag är_. Farväl, Monsieur de
+Châteauneuf.
+
+Louis såg honom fast in i ögonen -- hans hand vilade ännu på värjan.
+
+-- Jag ser, att jag har intet mer här att göra. Republikens chef pockar
+inte för intet på sin okränkbarhet. Hans stämma var full av stolt
+bitterhet. -- Vi ses alltså först vid Philippi -- som väl en gång skall
+komma!
+
+-- Vid Philippi, Monsieur de Châteauneuf -- han smålog -- skall jag ej
+glömma er. Ni är en modig och ärlig fiende -- jag vet åtminstone, var
+jag har er! Men kom ihåg: Frankrike behöver oss bägge.
+
+-- Det har ni ingen orsak att påminna mig om, general. Mina ord gälla
+_er_ -- icke er regering. _Ännu_ är det väl skillnad på er och staten!
+
+Bonaparte log. -- _Ännu_! Ja, _tror_ ni det?
+
+Med en huvudböjning och en handrörelse avskedade Förste Konsuln
+sekreteraren hos Republikens underhandlare i London.
+
+
+
+
+XVI.
+
+  On croit généralement dans le monde que les premières années
+  de l'Empereur ont été taciturnes, sombres, moroses;
+  au contraire -- il était fort gai.
+
+    Mèmorial de Ste Hélène.
+
+  »J'ai foi dans mon étoile!...»
+
+    _Mot de Napoléon._
+
+
+Första gången Edmée efter sin sjukdom åter visade sig i sällskapslivet,
+var på den stora fest, Berthier gav i anledning av freden i Lunéville.
+Efter en vink av Förste Konsuln var den arrangerad som kostymbal.
+
+Mademoiselle de La Feuillade hade valt en dräkt, som visst ingen annan
+under denna tid skulle funnit på eller ens ansett rådligt att bära. Hon
+var klädd som Anne d'Autriche. Mellan alla dessa grekiska gudinnor och
+romerska dygder var hon en strålande, stolt anakronism i silverbrokad
+och brabantska spetsar, Över hennes gestalt och hållning låg, då hon
+trädde in i salen, hela det gamla hovets styva förnämhet och Frondens
+lättsinniga käckhet.
+
+Det var strax vid balens början. Edmée dansade med Duroc, förklädd till
+arabisk scheik, då plötsligt en mörk domino, liten och smärt, trängde
+sig emellan henne och hennes kavaljer, som ögonblickligen -- till hennes
+stora förvåning -- utan invändning steg till sidan och utan ett ord drog
+sig tillbaka. Dominon grep henne hastigt om livet och viskade med en
+röst, som hon aldrig _kunde_ misstaga sig på:
+
+-- Scheiken har högre order från profetens egen mun. Låt oss dansa och
+vara glada, drottning Anna!
+
+De dansade. Det var »_le Monaco_» -- den dans Förste Konsuln dansade
+bäst, och som han önskat skulle finnas på programmet.
+
+Det var trängsel omkring drottning Anna. Hon var en av de masker som
+väckte mest uppmärksamhet. Den svarte dominon vek emellertid icke från
+hennes sida -- han höll hennes arm fast intill sig och konverserade högt
+med henne.
+
+-- Hur finner Ers Majestät sig egentligen i detta blandade sällskap? De
+äro icke alla hovfähiga -- det vet Ers Majestät nog. Ja, jag känner till
+och med några, som ha visat sig rätt ohövliga mot kungliga personer.
+Kom, låt oss gå! En drottning är skyldig sig själv att hålla sig på
+avstånd från sådant folk. Inte sant? -- Han gjorde en rörelse med
+handen, som kom några av de närmaste att vika till sidan.
+
+Drottningen roade sig furstligt åt denna lek; hon kunde blott icke låta
+bli att undra, om där då ej var någon, som kände igen hans egendomliga,
+sonora stämma och litet avvikande accent. Hon slöt sig närmare intill
+honom, och i det de försökte bana sig väg, svarade hon högt:
+
+-- Louis XIII:s drottning och Louis XIV:s moder har aldrig varit rädd
+för rebeller. Jag är Frondens drottning såväl som hovets, och de sturska
+engelsmännen har jag gjort mjuka som honungsdeg. Fråga blott Buckingham,
+min gode domino, om icke England har böjt sig för Frankrike.
+
+En ny dans begynte, och de kommo rätt obemärkta in i ett mindre
+kabinett. De satte sig i en nymodig, lågryggad kåsös, uppburen av två
+förgyllda sfinxer, som bildade höga sidostöd.
+
+-- Låt oss vara glada, min drottning, viskade han uppsluppet under den
+svarta hättan. I dag är jag i ett lysande lynne, och du talar som en
+gudinna eller som ett orakel. England har böjt sig för Frankrike, säger
+du -- och ändå vet du ej, vad jag fått veta: Pitt har äntligen avgått!
+Också _han_ börjar begripa, att det är hopplöst att kämpa mot _mig_. Nu
+har jag egentligen bara idioter att göra med -- han smålog övermodigt,
+med glädje i ögonen -- dem skall jag nog hålla stången! Georg III har
+icke en förnuftig tanke i sitt huvud, Carl IV inte heller; fredsfursten
+är en dum räv, prinsen av Brasilien en hare. Czaren, Gustav Adolf,
+kronprinsen av Danmark -- de äro alla så förstockade och förblindade,
+som blott absoluta furstar ha privilegium på att vara. Drottningen av
+Neapel är så rasande, att hon alltid ser rött för ögonen, och stormar på
+som en galen märr. Kejsaren och kungen av Preussen äro väl en smula
+klokare än de andra, men -- blott _en smula_! Jag skall nog skrämma dem
+också från vettet en dag.
+
+Han sträckte ut sin vita hand, liten och mjuk som en kvinnas och klämde
+hårt Edmées.
+
+-- Vi ha ännu icke druckit på freden i Lunéville, min drottning. Kom!
+
+Edmée hade icke lust att åter ge sig ut bland alla gästerna, som vart
+ögonblick kunde känna igen honom. Hon blev sittande och lutade sig
+tillbaka med hakan i vädret.
+
+-- Drottningen av Frankrike och Navarra dricker icke på sina staters
+välgång med vilken okänd domino som helst, sade hon; hon väntar till
+Förste Konsuln kommer. Ingen utom han är värdig att stöta sitt glas mot
+hennes.
+
+-- Ers Majestät gör Förste Konsuln alltför stor ära. Betänk dock, vilken
+parveny han är!
+
+Drottning Anna drog sig ännu en gång tillbaka i sitt hörn och såg upp
+mot ljuskronan, medan hon långsamt svarade:
+
+-- Drottningen av Frankrike och Navarra har sett Bonapartes stjärna
+stiga. Efter Marengo och Lunéville förstår hon, att han är den, som
+skall lyfta den store kungens arv.
+
+-- Å, Edmée! -- Han brast ut i ett lågt skratt, böjde sig ned och kysste
+hennes händer, som vilade i skötet. -- Det klär dig att vara historisk
+»ande» -- du blir helt högtidlig därvid, och för dina orakelspråk håller
+man på att glömma all drottningens praktfulla, unga skönhet och
+silverbrokad och juveler! Det gläder mig, att ditt Majestät ser stjärnan
+stiga -- jag tycker nästan, att jag ser det själv!
+
+De sutto bägge tysta några minuter. De hörde valsen inifrån salen och
+skratt och prat och viskningar från människogrupperna omkring dem.
+
+Han strök tankfullt, smekande hennes hand och sade lågt, plötsligt
+allvarligt:
+
+-- Ser du, Edmée -- om jag inte hade haft min stjärna på himlen och
+därtill förstått att räkna bättre än de andra, så att jag lyckats kämpa
+mig fram till den första platsen, så skulle jag nu av alla dessa
+människor, vilka därinne vänta på Förste Konsulns ankomst som på festens
+glanspunkt, varit hatad som en skabbig hund. Stor framgång är det enda,
+som förmår människorna att förlåta överlägsenheten. Och till och med
+_nu_! Tro aldrig, att jag sitter fast i sadeln, så skicklig ryttare jag
+än tror mig om att vara. Förlorar jag blott en gång ett avgörande slag
+-- som det vid Marengo till exempel -- du skall få se, hur de skola
+falla över mig som en svärm skorpioner över ett lejon. Men varför skulle
+jag förlora? -- När man spelar _vingt-et-un_ med Europa på den andra
+sidan bordet och sitt öde som insats, så måste man ha förnuft att bli
+stående vid tjugu.
+
+Araben Duroc kom fram i dörren. Han kastade en hastig sidoblick på de
+båda i soffan och kom bort till dem.
+
+-- Ers Majestät tillåter väl? -- Han bugade sig djupt och viskade så ned
+mot dominon: -- Det är visst tid att förbereda den officiella entréen.
+Berthier är som på nålar.
+
+Dominon hälsade drottningen och gick. Araben slog sig ned på hans plats.
+
+-- Jag kan se på Ers Majestäts ögon, att ni är förvånad över er tjänares
+dristighet. -- Han sänkte rösten och lade handen på hjärtat:
+
+-- Förstå mig väl, och förlåt mig -- _han_ har haft förtroende för mig!
+
+Drottning Anna rodnade häftigt under masken. Hon gjorde en avvärjande
+rörelse med handen. -- Jag börjar förstå, mumlade hon förvirrad.
+
+-- Jag _ensam_ vet det, fortfor han; och blott genom en tillfällighet,
+icke genom någon indiskretion varken från hans eller min sida -- det
+svär jag er vid min ära. Jag hoppas ni förstår, Mademoiselle, vilka
+känslor ni kan påräkna att finna hos hans _bäste_ vän.
+
+Edmée de La Feuillade reste sig upp, och, i det hon gav handen till sin
+kavaljer, sade hon klart och tydligt:
+
+-- Monsieur -- jag varken kan eller vill förklara något. Men jag tackar
+er, och jag litar på er.
+
+En halv timme därefter kom Förste Konsuln i galavagn och med ridande
+eskort. I sin vanliga uniform -- gardets hästjägares översteuniform --
+utan mask eller förklädning, trädde han in i salen vid värdens hand. Han
+såg glad ut, hans panna var ljus, hans ögon logo, och han hälsade
+artigt, med älskvärd öppenhet, på de masker, han kände eller trodde sig
+känna. Drottning Anna dansade med en romersk prætorian, då han på sin
+väg kom förbi henne.
+
+-- En förtjusande dräkt, sade han högt, vänd till Berthier. Det är då
+ett stycke äkta Lyonersiden, och det gläder mig att se något _franskt_ i
+detta kosmopolitiska sällskap. -- Med en bugning för drottningen, sade
+han småleende: -- Madame, vi två äro visst ensamma om att representera
+Frankrike här i salen.
+
+Hennes Majestät svarade blott med en reverens, och Förste Konsuln gick
+vidare.
+
+De flesta hade redan igenkänt Mademoiselle de La Feuillade under masken.
+Efter Förste Konsulns markerade komplimang blev hon ännu mer
+uppmärksammad än förr. Prætorianen hade all möda att bana henne väg till
+deras plats, då den efterhängsne scheiken plötsligt dök upp igen.
+
+-- Soupern börjar. Hans Majestät kalifen (Berthier bar denna dräkt)
+befaller mig att föra Ers Majestät till hedersgästernas bord. Plats!
+-- Plats för Frankrikes drottning!
+
+Bonaparte gick först -- allena, och utan bordsdam -- in i den som ett
+orientaliskt tält arrangerade matsalen. Berthier satt vid hans högra
+sida, men på den vänstra stod platsen tom. Han såg skarpt bort åt
+ingången till balsalen; ingen var auktoriserad att sätta sig på den
+tomma stolen och ingen vågade göra det av sig själv.
+
+Nu kom Duroc med mademoiselle de La Feuillade. Förste Konsuln gjorde
+tecken till honom, men Edmée hade redan med säker takt valt sin plats på
+andra sidan bordet, snett emot honom.
+
+Ett ögonblick såg han skarpt på henne. Så höjde han ögonbrynen och
+smålog.
+
+Duroc böjde sig mot Edmée och viskade:
+
+-- Tillåt, Mademoiselle, att jag komplimenterar er. Det var klokt -- han
+hade i nästa ögonblick ångrat det. General Bonaparte tycker icke om att
+se en dam kompromettera sig.
+
+Förste Konsuln reste sig, och över bordet, som under hundratals ljus
+strålade av vermeil och silver och rubinrött glas från Venedig -- allt
+krigets rika byte -- sökte hans ögon Mademoiselle de La Feuillade. Han
+höjde champagneglaset:
+
+-- Medborgare och vänner! En skål för fördraget i Lunéville, sade han
+högt med sin starka stämma. Leve äran, friheten och freden! Leve
+Frankrike!
+
+
+
+
+XVII.
+
+  »Tous mes vertueux républicains, je n'ai qu'à dorer leurs habits,
+  et ce sont des gens à moi.»
+
+    _Mot de Bonaparte._
+
+  »La belle saison de 1801 était bien l'apogée de la Malmaison.
+  C'était plus qu'un château, ce n'était pas un palais.»
+
+    _St. Amand._
+
+
+I mitten av Prairial (år IX) kommo konungen och drottningen av Etrurien
+till Paris för att tacka för sin krona och mottaga den av Förste
+Konsulns hand. De reste under namn av »greven och grevinnan av Livorno»,
+men blevo mottagna som suveräner.
+
+-- Kan du se, sade Bonaparte till Edmée de La Feuillade, aftonen efter
+han i Malmaison låtit spanske ministern presentera majestäterna för sig
+-- kan du se, att parisarna icke äro rädda för att låta en Bourbon gå
+över Place de la Révolution. Se på konungamördarna och spartanerna, hur
+de småle och buga för dessa lillepyttmajestäter, som vi själva ha
+skapat. Å -- å! Alla mina dygdiga republikaner -- jag behöver blott ge
+dem ett förgyllt livré på ryggen, och jag har strax deras samvete i min
+hand!
+
+Genom sin ställning både i Faubourg St. Germain och i Tuilerierna var
+Mademoiselle de La Feuillade en självskriven gäst vid alla de fester,
+som nu avlöste varandra till ära för infanterna. På Talleyrands stora
+italienska fest i Neuilly hade hon den äran att dansa en kontradans med
+Marie-Antoinettes systerson, vilken hon fann »tyvärr vara en karikatyr
+av en konung», som hon sedan sade -- och på markisinnans av Montesson
+bal hade den unga drottningen nådigt tagit henne avsides och bett henne
+om hjälp att arrangera sitt hår, som kommit en smula i oordning efter
+dansen. Då Förste Konsuln hörde det -- han ville ha reda på allt --
+rynkade han pannan: -- Jag tror, hon tar sig air, den lilla suveränen.
+-- Han lade sin hand på Edmées hjässa. -- Se där har du en krona, som
+väl förlänar större makt än Etruriens!
+
+Berthier gav i krigsministerhotellet en stor fest årsdagen av slaget vid
+Marengo. Trädgården var arrangerad som ett läger, danssalarna voro
+prydda med vapen, fanor och troféer, man superade i tält, och bakom var
+och en av damernas stolar stodo de unga officerarna, raka som
+skiltvakter, i Republikens praktfulla, fantastiska uniformer.
+
+Om aftonen var där fyrverkeri. I den lugna natten, mot den klara, mörkt
+blånande junihimlen, lyste i flammor namnet _Marengo_. Edmées ögon sökte
+Förste Konsulns; hon mindes, när hon för ett år sedan -- en sommarnatt
+som nu -- första gången hade hört detta namn och funnit brevet på bordet
+inne i sin kammare. Bonaparte såg henne ej. Med armarna korslagda över
+bröstet, med blottat huvud, såg han ut framför sig; han vände ej sina
+ögon emot hennes; hon såg blott i det flammande, osäkra skenet hans
+bleka ansikte under den mörka hårluggen och hans fasta, tätt slutna mun.
+
+Efter infanternas avresa i mitten av Messidor (man ville icke ha dem
+kvar till 14-juli-festen) lämnade också den fina världen Paris. Madame
+de Châteauneuf och Edmée voro bägge inbjudna att tillbringa några veckor
+på landet hos familjen de Caseaux, men i sista ögonblicket fick
+Mademoiselle de La Feuillade en formell invitation, gällande för samma
+tid, till Malmaison. En inbjudning till Förste Konsulns hus var redan
+detsamma som en suverän befallning -- det kunde icke vara tal om att
+avslå den. Madame de Châteauneuf reste alltså allena till sina vänner,
+och Edmée ankom, i sällskap med sin väninna, Madame Junot, till
+Malmaison i början av Thermidor.
+
+Malmaison, som alltid hade tillhört en rik familj, var, redan då Madame
+Bonaparte för tre år sedan köpte det, en komfortabel och nästan präktig
+boning; sedan dess hade både hon och Förste Konsuln gjort mycket för att
+utvidga och försköna slottet. Den förre ägaren hade, då anglomanien
+under Direktoriet var i sitt högsta flor, inrättat huset med solid
+engelsk bekvämlighet och isynnerhet satt det i stånd att härbärgera
+många gäster -- liksom ett riktigt engelskt _countryhouse_. Gästrummen
+voro alla belägna en trappa upp, längs med en lång stenlagd korridor,
+som med sina stora fönster vette åt gården. Var lägenhet bestod av ett
+sovrum, ett kabinett och en liten kammare till jungfrun eller tjänaren.
+De voro alla mycket enkelt möblerade och golven stenlagda i rutor,
+liksom korridorens. Vid ändan av denna -- till höger om vestibulen --
+förde ett par trappsteg upp till den lilla salong, där man frukosterade
+om morgonen, och som utgjorde en del av Madame Bonapartes enskilda
+våning. Hennes kabinett innanför sängkammaren stod genom en trappa i
+direkt förbindelse med stora salongen och galleriet i rez-de-chausséen.
+På motsatta sidan av vestibulen -- alltså rakt under gästrummen -- lågo
+på nedra botten Förste Konsulns rum. Arbetskabinettet gränsade
+omedelbart till hans egen lilla privata trädgård och stod i förbindelse
+därmed genom en liten över vallgraven ledande bro, om sommaren övertäckt
+med väv, så att den bildade liksom ett tält. I allmänhet lät han flytta
+sitt skrivbord ut på bron och arbetade timvis i fria luften.
+
+Frukosten var alltid bestämd till klockan halv elva; i den deltogo blott
+damer, liksom i Tuilerierna. För resten var det nästan mest damer, som
+voro liggande gäster på Malmaison. Herrarna kommo i allmänhet blott dit
+ut till middagen -- ridande eller åkande från Paris -- och återvände
+vanligen vid midnatt, var till sin post eller sitt arbete. Förste
+Konsuln själv visade sig sällan före sex, då man åt middag. Middagen,
+och aftontimmarna efter den, var den tid, då man egentligen _levde_ på
+Malmaison. I allmänhet långleddes de unga damerna en smula på
+förmiddagen; Madame Bonaparte hade ofta migraine, Hortense målade eller
+spelade, de övriga skötte sin korrespondens, sitt tapisseri, lärde sina
+roller till societetsspektaklen, konfererade med sina kammarjungfrur och
+modister eller drevo omkring i parken med en roman av Madame Cottin
+eller Madame de Genlis för att få tiden till klockan sex att gå. Men
+_då_ -- då fick man också ersättning! Genom den långa platanalléen, som
+från landsvägen förde upp till slottsgården, kommo de i sina små snabba
+kabrioletter, eller ridande två och två i sällskap -- alla de unga äkta
+männen, beundrarna och vännerna. Och mittför den stora trappan, där de
+unga damerna (de voro alla _unga_ på Malmaison, utom värdinnan) --
+vitklädda, småleende, kisande i solskenet, med handen för ögonen -- hade
+samlat sig, sprungo de unga männen av hästarna, och, glömska av dagens
+arbete, bekymmer och omsorger, sökte deras glada blickar _den_ av de
+vitklädda nymfgestalterna, som stod vars och ens hjärta närmast. Ty på
+denna tid -- 1800 -- 1801 -- grasserade en ren giftermåls- och
+förälskelseepidemi inom familjen Bonapartes närmaste krets; huset var
+fullt av nyförmälda och hemligt förlovade par, och de gamla
+kastanjealléerna i parken beskyddade under dessa sommarkvällar från sex
+till tolv många ömma förtroenden, många kyssar, många små äktenskapliga
+trätor. Det låg ömhet i luften -- smekmånadens leende, säkra,
+konventionellt skyddade och insolent ostentativa ömhet.
+
+Av dem, som i sommar voro på Malmaison eller brukade komma dit till
+middagen, var det först och främst den tappre, ståtlige general Lannes,
+»arméens Roland», och hans unga hustru, vilken i sin rena, tadellösa
+skönhet mest av allt liknade en Correggios madonna, som stigit ur ramen,
+tagit kött och blod och iklätt sig Konsulatets koketta dräkt. Där var
+Förste Konsulns yngsta syster, den knappt nittonåriga Caroline Murat,
+»frisk som en majros», efter sin nyss överståndna första barnsäng, röd
+och vit, fast i linjerna, som mejslad i marmor. Där var den vackra,
+nygifta Madame Savary, den hjärtegoda och hjältemodiga Emilie de La
+Valette, född Beauharnais, och husets dotter, hennes kusin Hortense --
+blond, fin och rosig som en sèvresfigur, med ett par eldfulla blå ögon,
+som strålade dubbelt ömma, när hon tänkte på sin vän Duroc, eller då
+Förste Konsulns sekreterare i hemlighet smög till henne ett litet brev
+från Petersburg. Där voro dessa båda fina brunetter, som vid denna tid
+liknade varandra nästan som två systrar: den graciösa, pikanta Laurette
+Junot, passionerat intagen i sin man, det blonda brushuvudet »_la
+Tempête_» (som kamraterna kallade honom), och den älskliga, svärmiskt
+sentimentala Desirée Bernadotte -- alltid barnsligt svartsjuk, alltid
+längtansfull, alltid romanaktigt förtvivlad och med tårar i ögonen, när
+hon icke hade vid sin sida sin »béarnesare» eller icke fick brev från
+honom. Där voro Hortenses unga väninnor och pensionskamrater från Madame
+Campans institut: den livliga, egendomliga amerikanskan, Elisa Monroe,
+den söta Adèle Auguier och hennes glada syster Eglée, som redan svärmade
+för hjälten Ney; där var den ståtlige general Lauriston, »Malmaisons
+Almaviva», den begåvade målaren Isabey, den joviale Rapp, den fiffige
+Figaro-Bourrienne, den ridderlige och dristige Eugène de Beauharnais,
+som tillbragte sin tid med att hopplöst sucka för Mademoiselle de La
+Feuillade, och Mademoiselle de La Feuillade, som...
+
+I denna luft, mättad av sommarvärme, av ungdomlig älskog, av segerjubel
+och triumfer, vid detta Förste Konsulns unga hov, där ingen framtidsdröm
+var för högtflygande att icke kunna vänta uppfyllelse, intet
+framtidshopp för djärvt att icke ha sitt berättigande; där man var dag
+under en evigt blånande himmel i övermodig självtillit tömde sitt glas
+på nya segrar; där dessa knappt trettioåriga unga hjältar, vilkas namn
+hela Europa nu kände, i trotsig otålighet redan sträckte händerna ut
+efter de slutna och taggiga kronor, varmed de snart skulle ha rätt att
+pryda alla dessa vackra kvinnohuvuden; -- i denna luft, i denna
+omgivning utvecklade sig Edmée de La Feuillade verkligen till den
+stolta, lidelsefullt medvetna och imperativt tjusande »Konsulatets
+Afrodite», som man, till trots för Pauline Leclerc, hade vågat kalla
+henne.
+
+Hon visste, att hon var älskad, och värd att älskas. När hon om
+morgonen, ännu med batisttröjan uppknäppt över spetschemisen, varm och
+med håret böljande över skuldrorna under den stora nattmössan, satte
+fötterna på stengolvet och kom till att kasta en blick i den
+anspråkslösa spegeln på väggen, mötte hon sitt eget segerstolta leende.
+De unga männens ögon sade henne det, när hon om middagen, med den
+gyllene hårknuten högt över den vita nacken, med kjolens lätta
+silkessläp graciöst uppburet mellan två fingrar -- i andra handen en
+svart, spansk solfjäder för att skugga kind och hals -- långsamt,
+drottninglik steg nedför den breda, solbelysta trappan. Och äntligen
+sade _hans_ ögon henne det, när han om aftonen efter en hel dags envist,
+oavbrutet arbete mötte henne till den glada middagen i fri luft, där
+hon, smyckad som till fest med de ljusa La France-rosor, han älskade,
+den vackraste av alla dessa vackra kvinnor, stoltast i later, liksom hon
+var förnämast i börd, segersäll, i hemligt jubel och hemlig längtan,
+höjde sitt skummande glas mot hans. Hon visste, att natten och lyckan
+var hennes.
+
+Edmée de La Feuillade var som förvandlad. Hon var icke mer den ömtåliga,
+kyligt skygga och alltid liksom en smula fientliga adelsfröken, som för
+aderton månader sedan kommit från Vendée till Paris; hon var nu Förste
+Konsulns fylgia, Frankrikes levandegjorda segermedvetande, den stolte
+betvingarens stolta brud. Ofta hängde männens blickar som förtrollade
+vid hennes, och kvinnorna sänkte i omedveten förvirring, nästan blygsel,
+sina ögon, när hon gick dem förbi. Och likväl fanns det ingen, som
+_visste något_. Junot anade en del, men slog det bort som alltför djärvt
+och fantastiskt. Om Joséphine hade någon gissning, och det hade hon
+_säkert_, vågade hon i alla fall ej låta märka det. Hon kände sin mans
+hänsynslöshet, när det gällde en passion, och hon hade dessutom själv
+alltför mycket på sitt samvete för att med fog kunna visa sig
+indignerad.
+
+Hortense fruktade en ny fara för sin mor, som hon älskade -- hon visste
+ju, att skilsmässan ända sedan Brumaire hade hängt över hennes huvud --
+men hon _såg_ blott, vad alla kunde se: att Förste Konsuln var en stor
+beundrare av Mademoiselle de La Feuillades skönhet och icke gjorde någon
+hemlighet därav. Mademoiselle de Beauharnais var för resten under denna
+tid så upptagen av sina egna hjärteaffärer, av sin ömhet och sin oro för
+den frånvarande Duroc, att hon ej hade tid att ägna andras så många
+tankar. Eugène var själv mycket förälskad i Mademoiselle de La
+Feuillade, som behandlade honom med ett retsamt överlägset, än
+skämtande, än sentimentalt koketteri, vilket i all sin oskuld -- eller
+kanske just därför -- var väl ägnat att betaga honom hans misstankar,
+ifall han djärvdes att ha några. Förste Konsuln hade på sitt vanliga
+praktiska sätt, här -- liksom i Paris -- så habilt inrättat allt för
+deras möten, att de kunde försiggå fullkomligt ostörda. Hans arbetsrum
+låg omedelbart under den gästlägenhet på vänstra gaveln, vilken Edmée
+bebodde, och genom en liten trappa, som han i hemlighet låtit inrätta
+under vintermånaderna, stodo de i direkt förbindelse med varandra.
+Madame Bonaparte bodde, som sagt, i andra ändan av huset. Hennes man
+behövde ej ens tänka på Monsieur Charles och sommaren år VII för att här
+på Malmaison slippa ha några skrupler -- det föll honom helt enkelt
+aldrig in att ha skrupler, när det var något, han med energi _ville_.
+Och vad Edmée angick, så var hon nu en gång sådan, att hon med
+hänsynslöst, muntert mod och fatalistiskt lugn tog sin ställning, som
+hon själv valt den, med alla dess konsekvenser. I jämförelse med hennes
+stora kärlek, hennes livs enda tanke och allt uppslukande intresse, var
+allt annat obetydligheter, småsaker, som hon på sitt käcka, stolta sätt
+lätt kom över.
+
+
+
+
+XVIII.
+
+  L'Empereur a parlé de ses premières années;
+  ... il se reportait à cet heureux âge, où tout est gaîté, désir,
+  jouissance; à ces heureuses époques de l'espérance, de l'ambition
+  naissante, où le monde tout entier s'ouvre devant vous,
+  _où tous les romans sont permis._
+
+    Memorial de S:te Hélène.
+
+  »Mes projets comme mes songes, tout, oui,
+  l'Angleterre a tout detruit!»
+
+    _Bonaparte_ (sur la perte de l'Egypte).
+
+
+Det var vid middagen en dag i början av augusti. Som vanligt vid vackert
+väder, var bordet dukat på den stora gräsplanen mitt för slottet vid
+början av kastanjealléen. Solen höll på att gå ned bakom St.
+Cucufaskogen -- kastanjernas skuggor blevo längre och längre. Men
+gästerna voro i afton många och glada och hade icke lust att så tidigt
+resa sig från bordet. Joseph och Madame Julie Bonaparte hade kommit från
+Mortefontaine, tillsammans med Madame Bernadotte. Andre Konsuln
+Cambacérès var också bjuden, och, försatt i utmärkt humör av den eldiga
+champagnen och den torra madeiran, hade han en gång kommit i taget med
+att berätta historier från sin ungdom i provinsen, från Konventet och
+Direktorietiden, och ville nu icke hålla upp igen. Förste Konsuln satt
+med båda armarna på duken och smålog road, på sitt tysta sätt; de övriga
+skrattade av full hals. Till slut reste värden sig upp och sträckte på
+sig.
+
+-- Det blir för sent att leka något i afton, sade han med en blick på
+himlen. Låt oss få en smula musik -- eller hur, Hortense?
+
+Mademoiselle de Beauharnais gjorde tecken till en lakej att hämta hennes
+harpa från galleriet. Med kaffekopparna i hand lägrade sig sällskapet
+omkring henne på trädgårdsstolar och i gräset, som för resten började
+bli fuktigt. Det skymde nu också mer och mer.
+
+Edmée hade en djup beundran för Hortenses talang -- hon, som själv var
+helt och hållet utan den sortens fullkomligheter. Hon satte sig på något
+avstånd under ett träd och hörde andäktigt på. Vid middagen hade hon
+skrattat som den gladaste av de glada -- detta sorglösa, en smula
+frivola, men alltid friska och intelligenta skratt, som Förste Konsuln
+på sitt hasarderade och oregelmässiga språk brukade säga »klang av
+Frankrike». Nu medan romansens toner, ackompanjerade av de späda
+harpoackorden, blitt vibrerade genom den skumma, milda kvällen, vaggades
+också hon småningom in i den sentimentala stämning, som efter hand
+bemäktigade sig hela sällskapet. När Hortense äntligen tystnade och sköt
+harpan ifrån sig, talade gästerna, som nyss förut nästan legat dubbla av
+skratt över den gamle ungkarlens Languedoc-historier, med dämpad stämma
+två och två om Ossians poesi och Cimarosas musik. Madame Bernadotte, som
+var den mest romantiska av dem alla, tiggde halvviskande om »en smula
+mystik» -- d. v. s. en spökhistoria.
+
+Förste Konsuln promenerade fram och tillbaka mittför fasaden med hakan
+mot bröstet och händerna på ryggen. Ibland stannade han och hörde tyst
+ett par ögonblick på de andras samtal. Det var mest överste Rapp, som
+förde ordet. Han hade en kolossal fantasi och generade sig icke för att
+skarva, när det bar till.
+
+-- ...Det var alltså om natten före Pyramiderna. Generalen hade haft oss
+att arbeta som slavar om dagen och jag var alldeles utsliten, jag låg i
+mitt tält och kunde icke sova av bara trötthet...
+
+-- Det händer aldrig en god soldat, avbröt Lannes överlägset, på sitt
+burdusa sätt. Du hade väl litet hjärtklappning före affären kan jag tro.
+
+Rapp stack handen innanför västen och försökte se imponerande ut över
+sin styva halsduk. Han var stött, och damerna måste tigga honom länge,
+innan han ville fortsätta. Till slut gav han -- godlynt, som han var --
+med sig.
+
+-- Jag låg alltså i mitt tält. Det var mycket mörkt, mitt i natten, och
+jag hörde intet annat ljud än av hästarna, som skubbade sig uppåt
+varandra och gnäggade. Så plötsligt slog klockan tolv -- tolv...
+
+-- Å, Gud! -- Madame Bernadotte var redan nära att svimma. Hon grep
+Eugène om armen och tryckte sig tätt intill honom -- han tog henne fast
+om livet.
+
+Rapp gjorde en effektpaus; så fortsatte han med dyster, hotande stämma:
+
+-- Och knappt har klockan upphört att slå, förrän jag ser en liten vit
+trekant, så stor... så stor... som Förste Konsulns hatt. -- Bonaparte
+passerade i detsamma förbi. Och inne i den trekanten, kan ni tänka er --
+ett öga, ett eldrött öga...
+
+Rapp såg sig högtidligt, triumferande omkring. Damerna skreko till och
+ryste.
+
+-- Och det där flyttade sig på väggen jämt -- jämt -- upp och ned --
+riktigt dansade framför mig...
+
+Här kunde Junot icke bärga sig längre. Han brast ut i gapskratt. Eugène
+och de andra stämde i.
+
+-- Herre gud -- han hade naturligtvis druckit för mycket av det heta,
+orientaliska vinet! Vem har ej sett röda prickar, som flytta sig på en
+tältvägg?
+
+-- Ja, jag har sett själva väggarna flytta sig! -- En ny skrattsalva.
+
+Nu blev det Rapp för mycket -- han nekade värdigt att fortsätta
+historien. Damerna togo hans parti och voro indignerade på det
+övernaturligas vägnar. Junot, som beständigt var en av de mest
+klentrogna, föreslog -- med en häntydning på en för icke så länge sedan
+utkommen parodi på de moderna spökromanerna -- att de ju allesammans
+kunde gå upp i »västra tornet» och försöka få fatt i några spöken.
+Slottet hette väl icke »Malmaison» -- _mala mansio_ -- för intet. För
+att vara någorlunda respektabelt måste det verkligen ha sig ett
+husspöke. Madame Bonaparte, som förstod att inrätta allt så förträffligt
+och tidsenligt, hade förmodligen icke heller underlåtit att anskaffa
+detta oumbärliga inventarium till ett slott o. s. v. o. s. v.
+
+Medan de sålunda höllo på att prata och skämta över Rapps tarvliga och
+misslyckade spökhistoria, som icke ens fick något slut, var Edmée den
+enda, som -- därför att hon oupphörligt följde honom med ögonen -- hade
+märkt, att Förste Konsuln sakta, från platsen där de sutto, gick in i
+sin egen privata trädgård och därifrån förmodligen in i sitt arbetsrum,
+ty han kom icke mer igen. Nu var det helt mörkt, och Madame Bonaparte
+föreslog på sitt alltid förekommande och älskvärda sätt, att man skulle
+gå in i salongen, höra litet gladare musik och dansa bort
+spökhistorierna.
+
+Sällskapet spridde sig i biljardsalen, i salongen och galleriet.
+Tjänarna hade redan tänt alla ljus. Madame de La Valette satte sig till
+spinetten och spelade en kontradans.
+
+Paren togo plats på det långa, glatta golvet, lysande blankt i skenet
+från kronor och lampetter -- herrar och damer på var sin sida. Caroline
+Murat stod överst uppe, därefter Hortense och de andra damerna -- hand i
+hand; alla barhalsade, bararmade, med rosengirlander eller
+guldbandeletter på håret, med de högvristade fötterna sträckta i
+silkesskorna och armarna lyfta, med sirligt böjda handleder. Mitt emot
+dem bildade kavaljererna en liknande kedja. De glänsande stövlarna, som,
+med dinglande, gyllene tofsar, gingo upp i spets över knäet, eller med
+breda, gula kragar, vilka vekos ned nästan ända till ankeln, stodo
+taktfast framsträckta mitt emot silkesskorna; de blänkande epåletterna
+strålade i en lång, jämn rad över uniformernas livliga, röda, blå och
+vita färger. Dansen gled fram, tur efter tur; paren förenades och
+skildes åt; där var sorl av prat och skratt, korseld av blickar från
+leende blå och bruna ögon, när Förste Konsuln -- stilla, som han gått --
+kom in igen.
+
+Mademoiselle de La Feuillade dansade med Eugène de Beauharnais. De hade
+nyss intagit sina platser till en ny dans, och hon stod med ryggen mot
+dörren, så att hon varken såg eller hörde Bonaparte komma. Hon blev
+uppmärksam därpå, genom att Junot, som stod på andra sidan om henne,
+plötsligt böjde sig fram mot hennes kavaljer:
+
+-- Men Gud, Eugène -- se, vad kan då ha hänt generalen?...
+
+Hon vände sig hastigt om och mötte hans ögon. Blott de, som kände honom
+riktigt väl, kunde sentera, vilken förändring som måtte ha försiggått i
+hans sinnestillstånd under den timme, han varit borta från sällskapet.
+Hela hans ansikte var som förmörkat, ögonbrynen rynkade och hopdragna,
+som under en häftig, fysisk plåga, och blicken under dem var brännande
+och hård. Munnens fina, rörliga linjer voro som förstenade i kuvad,
+trotsig smärta.
+
+Han gick bakom de dansandes leder -- de flesta märkte honom knappt --
+fram till sin vanliga plats vid kaminen. Han satte sig och började tala
+ett par ord med Madame Bonaparte och sin svägerska Julie. Så sköt han
+otåligt tillbaka sin stol och befallde i kort ton en lakej, som just
+passerade förbi, att servera honom en ny kopp kaffe.
+
+-- Å, viskade Joséphine ängsligt till Madame Joseph. Nu har något hänt
+igen. Jag _känner_ Bonaparte!
+
+Småningom bredde där sig liksom en förstämning över salen. Förste
+Konsuln stod borta vid det ena öppna fönstret och såg ut -- han hade
+ännu icke talat till någon. Plötsligt vände han sig om och sade med
+forcerad munterhet:
+
+-- Jag tycker dansen stannar av. Kom låt oss få »_les deux coqs_».
+Madame Loulou -- han grep Madame Junot om livet -- ni minns, den ha vi
+dansat så ofta!
+
+Edmée följde honom med ögonen hela tiden. Varför kom han icke till
+henne?
+
+Hon drog sig obemärkt tillbaka in i Madame Bonapartes boudoir, som
+gränsade intill stora salongen; den var blott sparsamt upplyst av ett
+par lampetter på kaminen. Plötsligt kände hon en hand på sin skuldra:
+
+-- Edmée!
+
+Hon vände sig hastigt om och grep hans hand. Hennes ögon voro fuktiga.
+
+-- Varför dansar du inte?
+
+-- För det... Å, min vän, vad har hänt?... Han skakade på huvudet.
+-- Plåga mig icke med frågor -- inte här, inte nu. Och litet efter:
+
+-- Kan du verkligen se det på mig?
+
+-- Om jag kan se det på _dig_? När till och med general Junot och Eugène
+strax kunde märka det!
+
+-- Det var satan! brast han ut. Skulle jag icke kunna behärska mig
+bättre!
+
+Madame Bonaparte kom sakta in i rummet. Förste Konsuln såg kallt, litet
+ironiskt på henne, så sade han högt:
+
+-- Nå, Mademoiselle de La Feuillade, vill ni så spela ett parti schack
+med mig, som jag bad er om!
+
+Han ställde elfenbenspjäserna till rätta på rutorna, och i det han
+lutade sig fram över bordet, sade han lågt:
+
+-- Jag vet, att du kan tiga -- icke ropa till och skrika, som damer
+bruka?
+
+Hon böjde omärkligt på huvudet. Hon satt med armbågen mot bordet och
+pannan lutad i handen och flyttade en bonde.
+
+-- Kairo har kapitulerat. Egypten...
+
+Han sade icke mera. Hon såg upp och blev förfärad över den plötsliga
+förvandlingen av hans ansikte. Det var grönblekt, och munnen förvred sig
+som av spasmer. Utan ett ord reste han sig upp och stötte upp fönstret,
+där de sutto -- nattluften strömmade in med fuktig kyla.
+
+Han hade lutat huvudet i handen -- nu såg han upp. Där var nu intet
+annat att märka på honom än en stark blekhet.
+
+-- Å, du förstår icke vad detta vill säga, mumlade han otåligt, liksom
+han ångrade att ha talat.
+
+Jo, hon förstod honom, hon begrep och delade hela hans smärta. Icke för
+det att bibehållandet eller förlusten av Egypten i och för sig spelade
+någon synnerlig roll för henne, men hennes kärlek hade förlänat henne en
+sådan egendomlig makt att intränga i hans tanke- och åskådningssätt, att
+hon ögonblickligen instinktivt fattade, vilket slag detta var för honom.
+Det var vägen till Orienten, som nu var stängd, till det häftigt
+åtrådda, länge drömda landet, till Indien, Englands rika hjärta. Det var
+en hel livsplan, som, uttänkt i alla sina detaljer, redan under de
+första tunga, obskura åren i Paris, långt innan Vendémiaire, sedan -- så
+snart tillfälle gavs -- snillrikt och energiskt blivit fullföljd och
+äntligen krönt av fabelaktig framgång. I Förste Konsulns frodiga och
+heta fantasi hade drömmen om Egyptens fullständiga erövring och alla
+dess konsekvenser: Syriens och Persiens underkuvande, Englands
+utdrivande ur Asien, redan så gott som kondenserat sig till verklighet.
+Icke ett ögonblick hade han, trots underhandlingarna om konkordatet,
+trots arbetet med _Code civil_, med ordnandet av finans- och
+förvaltningsväsendet, det italienska och tyska fälttåget, icke ett
+ögonblick hade han släppt sina planer med Egypten och försöken att
+undsätta det. Nu voro alla hans energiska ansträngningar hopplöst
+tillintetgjorda.
+
+Förste Konsuln reste sig för att taga avsked av sina gäster. Edmée såg,
+att flera av herrarna, Junot, Eugène, Rapp, ängsligt frågande sågo upp
+till honom, men ingen sade något, ingen vågade säga något. Han talade
+med dem om likgiltiga ting, han till och med skämtade med ett par av
+damerna, men skuggan i hans blick var lika mörk.
+
+Han lät Edmée gå med de andra, utan att ge henne något tecken, att de
+senare skulle mötas. Förtvivlad och förstämd kom hon upp på sitt rum.
+
+Hon öppnade dörren till den lilla, mörka trappan i muren och kunde då
+höra, hur han gick därnere i biblioteket, fram och tillbaka -- ut på
+bron och i trädgården -- in igen. Nej, hon _kunde_ icke uthärda längre.
+Han fick bli så ond han ville, men hon måste se honom.
+
+Ännu hade hon icke ens börjat att kläda av sig. I hast gav hon Valentine
+befallning att rigla dörrarna utåt korridoren och trevade sig med
+klappande hjärta nedför den branta, obekväma trappan. Annars vågade hon
+aldrig störa honom vid hans arbete -- det var _han_, som alltid kom till
+_henne_ -- men nu i afton ville hon taga mod till sig.
+
+Utanför dörren stannade hon och lyssnade -- hon hörde honom icke. Så
+öppnade hon sakta och trädde in.
+
+Han stod böjd över sitt arbetsbörd mitt i rummet, med bägge armbågarna
+på bordet och huvudet stött mot händerna, i det han ivrigt granskade en
+stor karta. Dörren till trädgården var öppen, och trots den milda
+augustiaftonen brann en stor brasa i kaminen. Edmée såg sig om;
+plötsligt föll det henne in, hur dumdristigt hon burit sig åt. Hon
+visste, att Bourrienne oftast arbetade tillsammans med honom om
+nätterna, det var rent av en händelse, att han ej var här i afton.
+Sakta, med klappande hjärta -- hon, som annars var så hänsynslöst modig,
+blev feg under en förebrående blick från hans ögon -- gick hon fram till
+bordet. Han såg upp.
+
+-- Du här?... Hans röst var frånvarande. Plötsligt såg han sig om och
+gick bort och riglade alla dörrarna. -- Men, Edmée, vad faller dig in?
+sade han missnöjd.
+
+Hon tog blygt hans hand, och i det hon förde den till sina läppar,
+mumlade hon bönfallande, som ett skrämt barn:
+
+-- Å, jag ber dig, låt mig få vara hos dig i natt. Jag får ingen ro
+annars. Jag skall sitta så tyst som en råtta därborta i vrån, inte säga
+ett ord, om du vill, men låt mig blott få vara i din närhet.
+
+Han lade bägge armarna på hennes skuldror, såg prövande på henne med sin
+skarpa, fasta blick, och, i det han höll henne ut ifrån sig, sade han:
+
+-- Du är då en äkta kvinna!
+
+-- Som älskar, viskade hon. Och i det hon böjde huvudet strök hon
+smekande kinden mot hans hand, som ännu vilade på hennes bara skuldra.
+Hon stödde bägge händerna mot hans bröst och såg upp på honom:
+
+-- Vill du så låta mig vara här i natt?...
+
+Han smålog. För första gången på flera timmar såg hon åter detta ljusa,
+ömma leende, som alltid annars plägade hälsa henne, och med ett
+halvkvävt utrop av glädje kastade hon sig handlöst intill honom.
+
+-- Å, kvinnorna äro dock lyckliga? -- Han strök hennes hår och talade
+sakta, liksom för sig själv. -- De veta inte, vad dådlust och
+äregirighet och arbetskval vill säga. Blott du har _mig_, så är du nöjd.
+
+-- _Nöjd_?... Hon böjde nacken tillbaka, och med slutna ögon och ett
+leende så hemlighetsfullt strålande, så sublimt i sin fanatiska
+hängivenhet, att han, som såg det, ovillkorligt suckade, viskade hon:
+-- När jag har dig, är jag _lycklig_.
+
+Han slöt henne häftigt i sina armar. -- Jag tror, att det, som gör dig
+så bedårande, Edmée, det är din märkliga förmåga att leva blott i nuet.
+För dig existerar icke förtid, icke framtid -- ditt liv koncentrerar sig
+alltid i den minut, som är.
+
+-- Ja. -- Hon såg glad upp. -- Är det då icke gott?
+
+-- Jo, det är gott, ty därför är det hos dig _vila_, som hos ingen
+annan.
+
+Hon hörde knappt, vad han sade. Tryckt intill honom, mumlade hon
+lidelsefullt:
+
+-- Om jorden brast under mina fötter, om himlen föll över mig -- blott
+jag hade dig, skulle jag icke känna det!
+
+-- Och om du icke hade mig längre?...
+
+Hon smålog upp emot honom, ett egendomligt, klart och beslutsamt leende,
+som han sedan ofta mindes:
+
+-- Döden ligger i vår högra hand, vet du väl.
+
+-- Och du, som är livet självt, du skulle icke vara rädd för döden?...
+
+Hon såg ut för sig -- förbi hans ansikte -- ögonen voro en smula
+sammandragna. -- Jo, sade hon sakta, jag fruktar döden. Jag tycker ofta
+-- nej, icke ofta, ty jag tänker icke ofta på det, men ibland _tänker_
+jag -- att det dock måste vara vår största sorg, att vi alla skola dö,
+du och jag.
+
+Han såg uppmärksamt, forskande på henne, så tog han sakta hennes mjuka,
+varma hand och förde den till sina läppar.
+
+-- Kom, Edmée. Du har rätt. Så länge livet, livets arbete och
+möjligheter ännu äro våra, så är det egentligen ingen nöd.
+
+De gingo ett par slag fram och tillbaka genom det stora rummet -- tysta
+-- han höll armen om hennes skuldra. Och på uttrycket i hans ansikte
+kunde hon se, hur han småningom föll tillbaka i sina förra tankar.
+
+Plötsligt begynte han att tala -- i början stilla, långsamt, liksom om
+tankarna hade svårt att uttryckas i ord; därpå hastigare, högre, tills
+hans tal var som en brusande, lidelsefull ström av ord, och hans ungdoms
+mäktiga luftslott -- Alexanderståget till Indien -- reste sig ännu en
+gång för deras inre syn: praktfullt, skimrande färgrikt, logiskt fast i
+sin byggnad, vidsträckt som himlavalvet, oändligt i sina konsekvenser.
+Han talade länge; plötsligt tystnade han lika tvärt, som han börjat.
+
+-- Varför skall nu denna motgång träffa mig -- _nu_, när världen börjar
+bli stor för mina ögon, när livet genom dig har fått andra och rikare
+färger? Det är ett dåligt varsel för min mannaålder, detta bekymmer för
+Egypten.
+
+Och liksom gripen av en tanke slog han hastigt, ovillkorligt, korsets
+tecken för sig.
+
+Han gick nervöst ett par gånger fram och tillbaka med sänkt huvud och
+hakan mot bröstet. Så rätade han på sig, stampade häftigt med foten i
+golvet ett par gånger och stannade tvärt framför dörren, som förde in
+till konseljsalen. I dörrfälten voro målade två hjälmar och inunder
+underskriften: _Grec -- Chevaleresque_.
+
+Han stod ett ögonblick stilla; vände sig så raskt om på klacken och gick
+fram till Edmée, som sjunkit ned på soffan vid väggen och satt och
+följde honom med ögonen.
+
+-- »Grekisk -- ridderlig!» Inte sant, Edmée -- han hade sin vanliga,
+litet ironiska vardagsstämma -- jag är allt annat? Låt oss nu taga
+skadan igen! Du är ju vacker som en dag, min drottning. Han böjde sig
+ner och kysste henne på halsen, under örat.
+
+Edmée satt med sänkta ögon och rörde sig icke. Hon, som annars njöt av
+hans smekningar, levde av dem, som en blomma av solsken, hon kände
+plötsligt ett sting av smärta vid denna lätta, heta kyss.
+
+-- Du är härlig, härlig är du! Var har jag då haft mina ögon i afton?
+-- Han höll henne ut ifrån sig och strök nedåt hennes bara hals och lätt
+skälvande armar. -- Furstlig och berusande på en gång! -- Han böjde ett
+knä och lade huvudet intill hennes barm -- det korta livet var nästan
+blott tumshögt och sammanhölls av ett smalt, gyllene bälte i form av en
+snok, vars smaragdgnistrande huvud reste sig mellan de runda, vita
+brösten och bet sig fast i den smala smaragdkollier, som vilade på
+halsen. -- En drottning, en Afrodite, och hon är _min_! Han slöt ögonen
+och smålog med huvudet mot hennes hjärta.
+
+Han såg upp och sade ännu leende:
+
+-- Har jag berättat för dig, vad jag hörde häromdagen? Det var vid den
+stora revyn på Marsfältet den 25 Messidor. Du for förbi i en vagn med
+några damer. Då pekade soldaterna på dig, och jag hörde dem säga: »Det
+är Förste Konsulns drottning!» De togo dig för Joséphine. Å, de visste
+ej, hur riktigt de träffade.
+
+Hon svarade icke, tryckte blott hans huvud intill sig. Hon märkte att
+han talade allt detta lappri, endast för det han _ville_ tala och
+glömma.
+
+-- Vet du, när jag älskar dig mest, Edmée? Det är, när jag vaknar om
+morgonen och ditt huvud ligger vid mitt bröst, och jag kysser dina
+pärlemorblåa ögonlock, ditt hår, som i morgonsolen är stelnad eld och
+dina halvöppna, söta läppar. Jag känner det, som om du vore den enda
+kvinna i världen -- den, som från skapelsens morgon varit bestämd för
+mig -- _min, min_... När jag annars har varit kär, så brukade jag darra
+och rasa vid tanken, att någon annan hade ägt eller kunde äga min
+älskarinna. Men med _dig_! Den tanken har aldrig på allvar kunnat falla
+mig in! Du är _min_ -- lika säkert, som mitt huvud sitter på mina
+skuldror och min hand på min arm, ingen och intet kan skilja oss åt. Du
+tror ibland, att jag är svartsjuk, Nej! Jag kan blott icke fördra, att
+någon rör vid dig, att andra sola sig i din blick, i ditt lysande
+leende. Men tanken, att du skulle låta någon annan älska dig, famna
+dig... Å, fy, nej! Kunde den tanken få rum i min hjärna, så dödade jag
+den, och därmed mig själv.
+
+Han hade småningom, i hänryckt åskådning av den älskades skönhet, talat
+sig varm, i häftig extas. För några ögonblick hade han glömt sin
+äregirighet, sin sorg, Egypten. Edmée såg in i hans ögon, och hon läste
+där, att nu -- i detta heliga _nu_ -- var hon älskad fullt och helt. Hon
+förstod honom så väl, var skiftning i hans själ, vart språng i hans
+tanke. Aldrig hade hon varit honom så nära som i denna natt.
+
+
+Ljusen i armstakarna på bordet flammade till och brunno äntligen,
+långsamt och osande, ned i sina pipor. De sutto tysta och väntade, tills
+det blev helt mörkt.
+
+Så gick han bort till fönstret och drog undan gardinen en smula. En
+klar, bred månstråle föll snett över golvet och gjorde rummet halvljust.
+De vita papperen på hans skrivbord syntes ännu vitare med ljusblå
+skiftningar.
+
+Han blev ett ögonblick stående vid fönstret och såg ut. Och i det hans
+tanke, som en kort minut hade lyckats att glömma, ånyo, vid vart nytt
+intryck, vände sig till detta fjärrbelägna, stolta rike, han hade ägt
+och förlorat, sade han lågt:
+
+-- I detta ögonblick skiner månen på öknen, på Kairos minareter, lika
+likgiltigt, lika klart, som den gången vi planterade den trefärgade
+fanan i sanden. Sand, månsken och drömmar -- så har det varit i tusen
+år, så skall det bli i tusen år till! Är det icke till att förtvivla
+över, hur vanmäktig man är, när man _blott_ är människa!
+
+
+Om morgonen kommo överste Rapp och general Junot ridande till Malmaison;
+icke någon av dem hade haft ro i sin själ, förrän de fått veta orsaken
+till »generalens» förstämning i går. I platanalléen upp till
+slottsgården mötte de Förste Konsuln till häst, blott åtföljd av sin
+stallmästare Jardin.
+
+-- Jag har nyss kommit ut, sade Bonaparte, och har mest lust att rida en
+tur. Ha ni lust att följa med, mina herrar?
+
+Han vände sin häst, och, utan att avvänta deras svar, gav han Jardin
+order att stanna hemma. Så togo de motsatta vägen -- genom parken -- och
+slogo in på den backiga, steniga Bougivalvägen.
+
+Så länge de voro i sikte av slottet, redo de i skritt, dock utan att
+tala med varandra. Junot och Rapp visste, att när deras general såg ut
+som nu, var det icke värt att öppna sin mun. Så mörk som i dag hade de
+sällan sett hans panna, och läpparna voro tätt hoptryckta med detta
+uttryck av kall, oböjlig slutenhet, som alltid verkade så skrämmande och
+förintande på hans omgivning.
+
+Icke väl hade de passerat parkgrindarna, förrän Förste Konsuln högg
+sporrarna i sin hästs sidor; de andra följde efter, och i den klara
+sommarmorgonen satte de alla tre av i sträckt karriär, med solen på
+ryggen. Hästarnas hovar klapprade muntert och taktfast mot den torra,
+steniga marken.
+
+I över en timme redo de under tystnad. Solen steg högre på himlen,
+hästarna badade i svett, och både Junot och Rapp, som kommit direkt från
+Paris, började känna sig hungriga och trötta.
+
+De hade kommit in i skogen, under trädens skugga. Hästarna föllo åter in
+i skritt, deras hovslag hördes knappt mot den fuktiga mossan. Då tog
+Junot mod till sig: -- Nå, general, vad är det i vägen! Säg det blott
+till era vänner! Ni vet, att om det gäller landet eller er personligen
+-- Rapp och jag äro alltid beredda att gå i elden.
+
+Bonaparte höll in sin häst; det var uppe på en hög, långsluttande kulle,
+varifrån man genom en ljusning i skogen hade en vidsträckt utsikt. Han
+såg icke på sina båda följeslagare; med ett dystert, plågat uttryck
+under de sammandragna brynen blickade hans ögon ut över nejden.
+Plötsligt vände han långsamt huvudet mot kamraterna, och dröjande, med
+låg, liksom utsläckt röst, sade han:
+
+-- Vi ha förlorat Egypten.
+
+Med ett utrop drev Junot sin häst närmare intill hans och grep efter
+hans hand.
+
+-- Egypten! O Gud, min Gud! -- Det lät nästan som en snyftning.
+
+Rapp höll också stilla. Han hade sänkt huvudet, överväldigad av sin egen
+och de andras första modlösa smärta. Egypten -- deras drömmars, deras
+minnens, deras farors och segrars underfulla land! Han visste, att för
+Bonaparte måste förlusten av Egypten kännas, som om han förlorat ett
+stycke av sin egen själ.
+
+-- Jag har egentligen aldrig trott att vi skulle få behålla det, sedan
+vi miste Kléber, sade han enkelt, trist.
+
+-- Och att också Desaix och Davoust skulle lämna det efter den evigt
+förbannade konventionen i El-Arisch! bröt general Bonaparte ut. Hade jag
+blott haft _dem_ där -- det skulle aldrig ha hänt! Men Menou är en
+kruka, en gammal fårskalle, en... Han högg ridpiskan genom luften så
+häftigt, att hästen förskrämd gjorde ett språng till sidan. Å, mina
+vänner, ropade han bittert -- ni vet, vad Egypten var för mig! För
+Republiken, tillade han långsammare.
+
+Han började detaljerat tala med dem om allt, vad som hänt sedan
+engelsmännens landstigning i Mars. Han utbredde sig över oenigheten
+mellan generalerna, Menous obeslutsamhet och missgrepp, och berättade
+äntligen nyheten om Belliards kapitulation i Kairo. -- Menou sitter nu
+innesluten i Alexandria -- han håller sig ännu och försöker genom
+styvsinthet böta på sin dumhet. Som om det kunde hjälpa! Det är
+märkvärdigt -- de äro allesammans så satans tappra och dugliga, när det
+gäller att föra en brigad eller till och med en division, men att bära
+_ansvaret_ för en hel armé, det duger ingen till! Jag behöver bara vända
+ryggen till, så går alltsammans åt helvete.
+
+De andra svarade icke. Junot böjde sig ned och klappade sin häst på
+halsen.
+
+-- Nu är alltså _den_ vägen till England stängd! suckade han. Det blir
+er sak, general, att finna en annan.
+
+-- Ja, det blir _min_ sak att finna en annan, upprepade Bonaparte
+häftigt, på en gång stolt och bittert. Det var min sak att erövra
+Egypten, för att Kléber skulle spela udda och jämnt om det, och Menou
+förlora det.
+
+De började sakta rida genom skogen, i riktning av landsvägen, var och en
+upptagen av sina egna tankar.
+
+-- Å, när jag tänker på vårt högkvarter i Ezbekyeh! suckade Rapp, vänd
+till Junot. Vi hade ändå många glada timmar därnere i Kairo!
+
+De voro nu vid slutet av skogen. Nere från landsvägen hördes en ung
+flickas skratt -- det skar klingande genom tystnaden, och officerarna
+sågo mekaniskt efter henne, där hon på sin åsna, mellan två enorma
+korgar, försvann vid vägkröken. Så sade Bonaparte plötsligt -- i det han
+avbröt en lång tankekedja -- högt, med rasande bitterhet:
+
+-- Jag skulle aldrig ha uppgivit St. Jean d'Acre, _aldrig_!
+
+Med en häftig rörelse av huvudet, som om han äntligen med våld ville
+skaka dessa grämande tankar från sig, tvang han sin häst tillbaka och
+satte med ett väldigt språng över det breda dike, som skilde skogen från
+landsvägen. Junot och Rapp gjorde detsamma och följde sedan långsammare
+efter. De visste, att deras utmattade djur ändå icke längre kunde hålla
+fart med det, han red. Det var en av de andalusiska rashingstar, som
+Carl IV för ett år sedan egenhändigt hade utvalt till honom i
+stuterierna i Aranjuez. Förste Konsuln hade på sin tid varit stolt över
+Bourbonens kungliga gåva -- nu red han detta ädla djur som en annan
+krake, utan tanke eller minne för den glädje, det en gång skänkt honom.
+
+
+
+
+XIX.
+
+  »On regarde toutes choses au travers d'un voile doré
+  qui les rend brillantes et légères. Peu à peu,
+  ce voile s'épaissit en avançant jusqu'à ce qu'il
+  devienne à peu près noir.»
+
+    _Napoléon._
+
+  »Il est si facile de se faire avec ses propres réflexions
+  un mal irréparable.»
+
+    _M:me de Staël._
+
+
+Några dagar efter nationalfesten den 1 Vendémiaire år X (man hade då
+redan för ett par veckor sedan återvänt från Malmaison) bad Madame
+Junot, som var i sin första grossess och tyckte om att ha sällskap hos
+sig, då hon ej mera dessa sista månader kom så mycket ut i stora
+världen, Mademoiselle de La Feuillade att stanna en hel dag hos dem i
+hôtel de Montesquiou och på aftonen gå med dem i deras loge på _Theâtre
+de la République (Comédie Française)_ för att se Talma i hans berömda
+roll som Orestes i »Andromaque». Generalen hade icke haft tid att följa
+dem dit och hela första akten var så gott som gången, då han äntligen
+kom. Hans hustru gav strax akt på, att han på ett i ögonen fallande
+vänligt och bekant sätt hälsade en ung dam, vars egendomliga, behagliga
+yttre Edmée och hon redan anmärkt, och som satt i logen omedelbart
+intill deras.
+
+-- _Känner_ du henne? Vem är det? -- Madame Junot ryckte lätt sin man i
+ärmen.
+
+-- Det är Pauline -- »Bellilote»! Du vet nog, vår lilla suverän i
+Orienten. -- Och han skrattade.
+
+Edmée hade hört både frågan och svaret, hon förstod strax, vem som
+menades. Hon kände, att hon rodnade, och för att dölja det, satte hon
+genast lornjetten för ögonen och vände sig åt andra hållet. Så pass
+hemmastadd var hon naturligtvis i de sista årens skandalkrönika, att hon
+ofta nog hört talas om Madame Pauline Fourès -- Bonaparte själv hade
+till och med ett par gånger lösligt häntytt på henne och deras
+förhållande i Egypten: den enda liaison, han någonsin offentligt vidkänt
+sig. Men för resten hade hon icke tänkt vidare på henne; hon slöt till,
+att hon närmast måste ha varit en vacker, kokett, men mycket tarvlig
+liten fru, som genom sin franska glättighet och sin smula europeiska
+elegans gjort furore i Kairo och på det viset dragit general Bonaparte
+liksom flera andra unga officerare till sig. Nu såg hon plötsligt för
+sig en förtjusande, frisk blondin med ett godlynt, kokett leende och ett
+par, något banala, men stora och strålande blå ögon, graciöst insvept i
+en präktig vit cachemirsschal.
+
+Under återstående delen av föreställningen glömde hon både Orestes och
+»Andromaque» för att ge akt på damen i sidologen. _Varför_ är hon i
+Paris? frågade hon sig själv med en obehaglig, nervös förnimmelse, som
+hon aldrig förr känt det minsta till. Vet han av det? Ha de träffats?...
+Den ena frågan dök upp efter den andra.
+
+Efter skådespelet skulle Junot fara till Tuilerierna, dit han blivit
+kallad av Förste Konsuln. Damerna lovade att vänta på honom med te --
+trots det korta avståndet mellan Rue de Verneuil och Rue du Bac hade
+Laure av Madame de Châteauneuf utbett sig, att Edmée skulle få stanna
+över natten.
+
+Kammarjungfrun serverade dem förfriskningar och frukt inne i Madame
+Junots kabinett. Där voro inga gäster, som annars vanligen efter
+teatertid, och de båda väninnorna satte sig bekvämt till rätta i
+fåtöljerna på var sin sida om kaminen. De kommo väl överens och hade
+alltid, på damers ytligt förtroliga sätt, en hel del att prata om;
+Madame Junots satiriska, kvicka, och ändå för det mesta godlynta utfall,
+roade alltid den av naturen så glada Edmée.
+
+Efter det att de en rundlig tid underhållit sig med betraktelser över
+Madame Hamelins toalett och Madame Leclercs tjänstgörande kavaljer, över
+Talmas spel och Mademoiselle Mars' kostym, över kardinal Consalvi och
+utsikterna till konkordatet, gick värdinnan äntligen löst på aftonens
+händelse: »Pauline».
+
+Madame Junot hade naturligtvis, liksom de flesta av deras krets, hela
+våren -- de få gånger, man i sällskapslivet haft tillfälle att se Förste
+Konsuln tillsammans med damer -- och isynnerhet nu på Malmaison i
+sommar, givit akt på, att han öppet föredrog Mademoiselle de La
+Feuillade framför andra damer i sin närhet. Men just det, att han gjorde
+det så _öppet_, förvirrade och desorienterade både henne och alla de
+andra, som icke kunde låta bli att intressera sig för något så
+riksviktigt som general Bonapartes hjärteangelägenheter. Hennes takt och
+verkliga finkänslighet förbjöd henne att tala därom med Edmée, men hon
+hade åtskilliga gånger pratat därom med andra, och ibland försökt att
+förhöra sin man, som så väl kände Bonaparte, och vilken hon dessutom
+visste vara en god iakttagare. Men vare sig, att generalen verkligen
+icke förstod, hur det hängde ihop, eller att han i alla fall icke ville
+eller icke ansåg det rådligt att yttra sig därom -- han kringgick
+systematiskt alla hennes frågor och försäkrade skrattande, att hon
+alltid gjorde bäst i att blott lita på sina egna skarpa ögon. Nu
+upptäckte emellertid plötsligt Laurette -- tack vare det oförmodade
+mötet med Madame Fourès -- ett förträffligt tillfälle att »sondera»
+väninnan och på samma gång, med sin större världserfarenhet, indirekt
+_varna_ henne, ifall hon skulle ha tagit Förste Konsulns artigheter för
+mer, än de, efter hennes tanke, voro värda.
+
+-- Gav du riktigt akt på henne, Edmée? En _dam_ är hon nu icke -- men
+det har jag för resten aldrig heller hört någon påstå! -- Hon smålog
+överlägset. -- Man kan strax se på henne, att hon icke har begrepp om
+stora världen -- eller vad tycker du?
+
+-- Jag tycker, att hon är mycket vacker, svarade Edmée enkelt. Hon var
+på en gång ängslig och glad över att Laure började tala om henne. Hon
+hade icke själv velat göra några frågor -- dels tyckte hon, att det var
+under hennes värdighet, dels hade hon en bestämd förnimmelse av, att
+_han_ skulle misstyckt det.
+
+-- Vacker! Ja, naturligtvis är hon vacker. Varför tror du annars, att
+han skulle brytt sig om henne? -- Laurette skrattade muntert, befriad
+från alla misstankar genom Edmées lugna ton och leende. -- Å, det är
+alldeles historien om David och Bathseba om igen! Han skickade mannen,
+den beskedlige stackarn Fourès, ut i öknen eller i de engelska
+korsarernas gap -- jag minns inte riktigt vilket, och det kan också vara
+detsamma. Och så -- du förstår!
+
+Mademoiselle de La Feuillade drog sig långt tillbaka i skuggan bakom
+kaminen, där hon satt. Hon skrattade liksom väninnan, men klangen i
+hennes skratt var icke äkta. Ovillkorligt mindes hon hans ord:
+»Châteauneuf -- å, honom skaffa vi väl ur vägen!»
+
+-- Junot påstår, att generalen var alldeles tokig i henne, så länge det
+varade. Gud vet -- Madame Junot stack fram sin guldbroderade tåspets och
+betraktade den noga med huvudet på sned -- Gud vet, vad det egentligen
+skall betyda, att hon nu är här?
+
+Edmée reste sig hastigt upp. -- Laurette, du får ursäkta, men jag är
+verkligen så trött i kväll...
+
+-- Å prat! -- Laurette tvang henne ned i stolen igen. -- Om _jag_ vore
+trött -- hon såg nedåt sin figur -- men en ung flicka, som du! Nu sitta
+vi så trevligt -- klockan är ju icke mer än litet över tolv ännu. Låt
+oss nu vänta till Junot kommer hem, som vi lovade, så kunna vi kanske få
+höra något nytt.
+
+-- Vad för nytt? Du är då förfärligt nyfiken, sade Edmée med ett försök
+att skämta.
+
+-- Å, om Pauline -- hon är dagens intressanta fråga! Men du har inte
+riktigt intresse för Förste Konsuln, som vi andra, det har jag alltid
+sagt, tillade hon skälmskt, en smula maliciöst.
+
+Edmée blev sittande. Efter detta kunde det naturligtvis icke gå an
+att gå.
+
+Bort emot klockan ett kom generalen hem. Han såg litet generad ut, när
+hans hustru strax, som den naturligaste sak i världen, började utfråga
+honom om Madame Fourès, i Edmées närvaro, och sneglade bort till henne,
+innan han bestämde sig för att svara. Hon satt där emellertid helt lugn
+med nedslagna ögon och lekte med fransarna på duken.
+
+-- Nå, min vän?... Ah, du har betänkligheter, för det här är en ung
+flicka tillstädes! Min Gud, en helt vanlig intrig -- en sådan historia
+har då Edmée hört förr! Varken hon eller jag begär ju, att du skall gå i
+detaljer -- Gud bevare oss väl! -- Och hon slog muntert, kokett ut med
+bägge händer.
+
+-- Ja, vad vill du, jag skall säga? Jag har ju berättat dig allt, vad
+jag vet. Det ser ut, som om hon haft det svårt, stackars lilla
+»Bellilote», och en hel hop vedervärdigheter, innan hon äntligen hamnade
+här. Duroc har berättat mig, att hon lyckats få fram ett brev till
+Förste Konsuln, och nu hoppas jag, att han sörjer väl för henne på ett
+eller annat sätt.
+
+Edmée led förfärligt under detta samtal. Hon hörde på Junots röst och
+såg det på hans förstulna, halvt medlidsamma blickar i riktning av
+henne, att han icke ville säga allt, vad han visste, att han kanske icke
+vågade. Å, hon _ville_ ju intet veta om denna kvinna! Om ingen av dem,
+vilkas namn en gång varit kedjade till general Bonapartes. Att de flesta
+av dem existerade ännu -- det visste hon väl, det bekymrade henne icke
+ens; vad kunde de väl, stackars varelser, göra henne, »drottningen», som
+han självmant kallade henne? Men att man _visade_ henne dem, att man
+tvang detaljer på henne, att man angående dem eggade hennes
+inbillningskraft, hennes svartsjuka! Å, denna småaktiga, lurande
+svartsjuka, som _måste_ finnas i var kvinnas hjärta, vilken en gång
+oåterkalleligen givit sig själv bort -- hon hade aldrig förr känt den,
+hon _ville_ icke sudlas av den! Hon visste ju, att ingen, icke ens
+Joséphine, någonsin hade stått honom så nära, som hon stod; men blott
+att jämföra sig med andra, väga hans kärlek till henne mot den, han hade
+givit andra, _kunde_ ge andra -- det var redan att sänka sig olidligt.
+Hon hade icke bett om kunskap om hans förtid -- varför tvang man den så
+brutalt på henne? Och med den alla dessa tankar, som hon förnedrade sig
+med att tänka. Hon visste instinktivt, att infördes i förhållandet
+mellan henne och den man, hon älskade, en tredje -- rivalen -- drevs hon
+till att känna svartsjuka, då var hon i och med detsamma förlorad,
+fallen; då skulle hon ej mer kunna se sig själv som »drottningen», den
+enastående, den oersättliga, den enda, utan som mätressen -- en av de
+många, efterträderskan, som själv var dömd att ha efterträderskor. Ifall
+den absoluta tilliten till hennes egen makt och hans kärlek -- till
+detta, som från början var hörnstenen i deras förhållande: känslan hos
+dem bägge att vara undantagsmänniskor och att stå i ett
+undantagsförhållande -- ifall _den_ rubbades, så var det alltsammans
+förbi. Därför värjde hon sig till det yttersta, därför ville hon stoppa
+sina ögon och öron till, ty hon _ville_, hon _måste_ ha sin självsäkra,
+övermodiga tro i fred; den hade efter handen blivit hennes religion och
+hennes hela väsens _raison d'être_. Utan den var hon rotlös.
+
+Hennes stolthet hjälpte henne att för dessa främmande människor dölja
+den nervösa, etsande plåga, som i dessa minuter, medan hon hörde deras
+ord, läste deras blickar och snarare kände än tänkte sina egna tankar,
+sönderslet henne. Hon reste sig långsamt upp och gick värdigt, blek och
+stilla -- ja, hon hade till och med sinnesnärvaro nog att låtsa kväva en
+gäspning -- bort till andra ändan av rummet och började förstrött leta
+mellan modejournalerna på bordet. Då trängde sig plötsligt den tanken på
+henne: men varför _nu_? Varför just _nu_ -- för _denna_ kvinnas skull?
+År icke Joséphine farligare, och hon har aldrig framkallat denna tanke
+hos mig? Har jag ej sett Paris' skönaste kvinnor flockas om honom, tigga
+om hans leende, hans blick? Varför? Edmée visste icke, att det i var
+kvinnas liv, när hon i kärlek har nått det ödesdigra stadium, att hela
+hennes själs intresse, alla hennes tillvaros trådar småningom samlat sig
+om _en_ -- en _människa_, med växlande stämningar och oberäkneligt blod
+-- att det då en dag oundvikligen, förr eller senare, kommer en kris, då
+tvivlet rubbar tron, då det för den, som i stolt segerglädje ej vetat,
+vad kamp ville säga, gäller valet mellan att kämpa med alla vapen --
+fina och grova -- eller att helt nedlägga dem; då det icke ens i hennes
+eget inre är fred för den stolta kärlek, som nyss trotsat allt och varit
+sig själv nog. Då gäller det: antingen att klokt söka inregistrera den i
+en eller annan av samfundets givna rubriker, skaffa sin kärlek ett
+ryggstöd utåt, eftersom den inre nerven icke mera är stark nog att
+allena hålla den uppe -- eller att resignera, taga livet som det kommer,
+sådant _andras_ vilja skapar det för en. Och i bägge dessa fall, blir
+den store, stolte Eros sig själv otrogen; förtrollningen är förbi, den
+kommer icke mer igen. Denna kris hade nu kommit för Edmée. En obetydlig
+yttre orsak, en blott inbillning kanske, som för ett par månader sedan
+ej skulle ha afficierat henne det ringaste, hade framkallat den. Hon
+hade förlorat sig själv, gått upp i honom som personlighet och andligt
+väsen, hennes själ hade blott fotfäste i honom -- nu var krisen där,
+tvivlet var väckt, hörnstenen rubbad!
+
+Madame Junot hade icke sett eller låtsade icke se gäspningen. Hennes
+nyfikenhet var spänd, icke på länge hade hennes lättrörliga fantasi haft
+något så intressant att gissa över. När Edmée gick bort i andra ändan av
+rummet, begagnade hon sig strax av tillfället och började ivrigt --
+riktigt på skarpen och i alla enskildheter -- förhöra sin man.
+
+Edmée, med sin i detta ögonblick pinsamt uppdrivna hörsel, hörde, trots
+avståndet och de låga rösterna, nästan vart ord av deras samtal. Nu
+kunde hon ej uthärda denna tortyr längre -- hon _måste_ avbryta dem, gå
+fram och säga dem godnatt, hövligheten behövde ej tvinga henne att höra
+på alla dessa olidliga, intima förhandlingar. Och likväl stannade hon
+kvar som fastnaglad, där hon var -- lyssnade och hörde!
+
+I det hon äntligen vände sig och tog ett par steg över rummet, viskade
+Laure, med sina stora, komiskt förfärade ögon:
+
+-- Och hon _har_ alltså redan fått tillträde till Tuilerierna, säger du?
+Ett sådant drama där kan bli! Du skall få se, tillade hon med ett lågt
+skratt, det är inte för intet! Han har icke helt och hållet glömt
+»Bellilotes» små behag.
+
+Junot tog sig om hakan utan att svara. Edmée såg, i det hon gick fram
+till dem, hans undertryckta, mycket sägande leende.
+
+-- Å, Edmée, du måste verkligen ursäkta... Så sömnig du ser ut, din
+lilla stackare! Det är också bra tanklöst av mig, men för så goda vänner
+behöver man ju icke genera sig, och när jag får några nyheter från
+Tuilerierna, så glömmer jag allting. Och det här är verkligen viktigt --
+riksviktigt! tillade hon skämtsamt, på sitt lätta, behagfulla sätt.
+
+-- Alla damer äro sig lika, skrattade Junot. När de blott tro sig skymta
+tråden av en intrig!...
+
+Äntligen kom då Edmée in i det henne anvisade rummet, och med ens tog
+den pinsamma spänning, hon nu flera timmar levat i, ut sin rätt. Hon
+vinkade till jungfrun, att hon skulle gå, och, med händerna för ögonen,
+kastade hon sig ned på sängen i ett våldsamt, krampaktigt gråtanfall.
+
+Men det varade icke länge. Hon reste sig upp, badade sina ögon och sitt
+ansikte, och småningom kände hon, hur besinningen vände tillbaka. Hon
+tröstade sig med alla de förnuftsgrunder, hon kunde få fatt i. Hon sade
+sig själv, att han för sin äras skull icke helt och hållet kunde överge
+den stackars kvinna, som han en gång tvungit att offra rykte och framtid
+för hans skull, att han var nödsakad till att personligen tala med
+henne, att han icke kunde överlämna denna ömtåliga sak i främmande
+händer o. s. v. o. s. v. Men alltid, vid var tanke, hon tänkte, tvang
+sig denna fatala, nedsättande _jämförelse_ på hennes medvetande. Hon,
+som så stolt burit sin egendomliga särställning bland kvinnor; hon, som
+i sina egna ögon -- och väl därför också i hans -- så länge varit den
+enda: den jungfruliga, alltid nya älskarinnan, den högättade,
+jämnbördiga bruden, som i gudomligt övermod, stolt som en drottning,
+gått samfundsordningen i förköp och tagit ut livets rätt -- hon kände
+sig plötsligt förnedrad, sänkt i smuts genom de beröringspunkter, vilka
+hon, genom att resonera över hans ställning till denna andra kvinna,
+ovillkorligt fann mellan sig och henne.
+
+-- Jag är sjuk, sade hon otåligt för sig själv. Vore jag sund och rask,
+som jag brukar vara, ägnade jag icke denna händelse en tanke... Om hon
+blott varit så _gammal_ som Madame Bonaparte, hade jag blott sett dem
+tillsammans -- jag hade icke brytt mig om det.
+
+Hon började gå fram och tillbaka på golvet med händerna för tinningarna.
+På vägen förbi spegeln kom hon att kasta en blick däri -- hon blev själv
+förfärad över den glödande, förvirrade blicken i sina annars så klara
+ögon.
+
+-- Å, varför är jag icke hos honom i natt -- just i natt! mumlade hon
+och vred sina händer. Hon stötte upp fönstret och lutade sig långt fram
+över karmen, natten var kylig och mörk.
+
+Den friska luften gjorde henne gott; med uppbjudande av hela sin
+viljekraft försökte hon äntligen fatta sig. Hon låste fönstret och
+började kläda av sig.
+
+-- I morgon skall jag se honom, sade hon sakta till sig själv. Han får
+ej ana något om detta. Han skulle förakta mig. -- Hon studsade vid ordet
+-- det hade hon aldrig sagt sig själv förr.
+
+Utmattad somnade hon in fram på morgonsidan. När hon vaknade, sken solen
+in i rummet. Madame Junot stod vid sängen och ryckte henne i håret.
+
+-- Men, Edmée -- det är ju nära middag, vad tänker du på? Här är bud
+från Madame Germon, som fåfängt har sökt dig hemma hos dig. Det är om
+din klänning till middagen i dag... Och kom ihåg, att vi lovat Duroc att
+se revyn i förmiddag från hans fönster...
+
+Edmée klädde sig med hjälp av Valentine -- solen och friska luften
+gjorde henne gott, hon kände sig nästan lugn igen. Därpå for hon med
+Madame Junot och ett par andra damer till revyn i Tuilerigården.
+Bonaparte såg henne, där hon -- helt nära honom -- lutade sig ut genom
+fönstret i rez-de-chausséen; han förde handen upp till hatten och
+hälsade henne med det leende, hon visste var _hennes_.
+
+När hon äntlign efter revyn kom hem i Rue du Bac, väntade henne en stor
+överraskning: Louis de Châteauneuf hade plötsligt ankommit från England.
+Det var Otto, som sänt honom med viktiga depescher angående
+fredsunderhandlingarna, vilka nu skredo fram med rask fart -- ja, efter
+vad han diplomatiskt svävande lät förstå, nästan kunde anses för
+avslutade. Redan strax efter sin ankomst hade han, tillsammans med
+Talleyrand, haft audiens hos Förste Konsuln. Efter särskild uppfordran
+ämnade han sig också på middagen till Tuilerierna -- det var en
+_quintidi_.
+
+Edmeé hann blott flyktigt hälsa på honom nere i salongen, där hon också
+träffade markisen av Caulaincourt, som hade lovat att följa sin
+guddotter till middagen i Tuilerierna. Han grälade skämtsamt på henne,
+för det hon så länge låtit uppehålla sig av Madame Junot, och bad henne
+nu skynda sig att göra toalett.
+
+Då Mademoiselle de La Feuillade denna eftermiddag stod framför spegeln
+och lät kläda sig, frapperades till och med Valentine, som dock var så
+van att se henne, av hennes stora och egendomliga skönhet. Hon var en
+smula blekare än vanligt, och där voro omkring ögonen mörka ringar, men
+själva dessa ögon voro så bedårande, med en förut okänd, tragisk glans i
+blicken, att kammarjungfrun på sitt tvära, okonstlade sätt, plötsligt
+utbrast:
+
+-- Se då icke så på mig, Mademoiselle! Mademoiselle har ju likadana ögon
+som Madonna där hemma i kapellet på les Fougères.
+
+Edmée skrattade och böjde sig fram mot spegeln för att se på sig själv.
+Ja, där var verkligen något i hennes ansikte, som hon icke kände igen.
+
+-- Kan en ny tanke göra så mycket? tänkte hon bittert.
+
+När hon äntligen -- rätt sent -- mellan markisen av Caulaincourt och
+Louis de Châteauneuf, trädde in i Tuileriernas salonger, vände sig
+gästerna vid ljudet av hennes namn. Som en drottning skred hon över
+golvet, den snövita dräkten släpade efter henne, för första gången i
+sitt liv bar hon diamanter -- i håret, på halsen och armarna. När hon
+böjde sig till hälsning för Förste Konsuln och Madame Bonaparte, sade
+den spanske ambassadören Azara, till Preussens sändebud, markis
+Lucchesini:
+
+-- Vem vågar säga, att Frankrikes adel är död? Mademoiselle de La
+Feuillade ensam bär ju hela Versailles' traditioner på sina unga
+skuldror.
+
+Förste Konsuln såg på henne. Med sin skarpa blick upptäckte han strax,
+att där i hennes utseende var något förändrat, att där föregått något
+med henne -- men vad? Han vände huvudet och såg Louis de Châteauneuf vid
+hennes sida. En skugga gled över hans ansikte.
+
+Den aftonen var Edmée de La Feuillade strålande, hon överträffade sig
+själv -- hon var pikant, kokett och furstligt värdig. Hon märkte, att
+både Bonaparte och Louis iakttogo henne, och starkare, mera medvetet än
+någonsin, kände hon det eggande i att vara älskad av två män, tjusningen
+av en överhängande fara och en trotsig tillfredsställelse av att möta
+den.
+
+Senare på aftonen talade hon länge med sin kusin. Sällskapet, som kände
+till det projekterade giftermålet, respekterade deras tête-à-tête och
+lät dem diskret vara i fred.
+
+-- Nå, det ser ut, som om det ändå skulle bli av, viskade Talleyrand
+till den gamle Caulaincourt. Jag trodde en stund, att det kunde komma
+fnurror på tråden -- han såg med en hastig, nästan omärklig blinkning
+bort till Förste Konsuln. -- Nu tjänar han sina sporrar i freden med
+England, och sedan göra vi honom till ambassadör -- en stoltare
+ambassadris kan Frankrike icke önska sig!
+
+Edmée vände sig till sin kusin, och, frankt, med ögonen i hans, frågade
+hon honom:
+
+-- Vad tänker du om mig -- då du nu ser mig igen?
+
+-- Det svarar jag icke på. Att jag i afton är här med dig som _hans_
+gäst, är en svaghet, som mången man av ära skulle förakta mig för.
+Men... ja, det är min sak, och jag är själv domare däri. Men _ett_ vill
+jag säga dig, min kusin: när jag, som du ser, gör allt för att umgås med
+dig som en blott släkting, en blott bekantskap nästan, när jag för vårt
+namns och ditt ryktes skull gör större uppoffringar, än du kan väga
+eller mäta, så måste du åtminstone spara mig för dessa upprivande,
+plågsamma förklaringar, vilka du vart ögonblick tyckes söka. Är det då
+verkligen av så stor vikt för dig att veta, vad jag tänker om dig?
+
+Hon skakade på huvudet och såg ut i rummet. -- Ja, ibland har jag tyckt
+det. Men icke nu -- intet är av vikt för mig _nu_.
+
+-- Vad menar du? sade han skarpt.
+
+-- Å, ingenting. Jag menar väl närmast -- hon talade mycket långsamt --
+att mitt liv småningom så har koncentrerat sig i en enda känsla, att
+allt annat... Hon avbröt sig och gjorde en svävande, avvärjande rörelse
+med handen: -- Å, det är mig alltsammans så likgiltigt! Förstår du mig,
+när jag säger, att ibland tycker jag, att livet liksom tätnar och
+mörknar omkring mig, jag hålles fast som i ett skruvstäd, jag kan blott
+se _framför_ mig -- i en riktning -- och där ser jag ett ljus, så
+starkt, så starkt... -- Hon smålog och for med handen över ögonen. Hon
+hade mött Bonapartes blick.
+
+Uttrycket i hennes stämma slog honom. Det var däri en ångestfull klagan,
+som han icke förstod, och som icke liknade henne. Han grep hennes hand
+och böjde sig fram emot henne:
+
+-- Men, Edmée, du är sjuk! Du har ju feber igen.
+
+-- Ånej. -- Hon reste sig upp, och, i det hon lätt lutade sig över
+honom, viskade hon lågt, nästan ömt:
+
+-- Se icke så på mig, Louis. Man ger akt på det, man talar om det...
+
+Louis rodnade av vrede och skam. Han reste sig häftigt upp. Hon hade
+rätt: det var mer än ovärdigt, att han här, för allas ögon, i detta hus,
+icke förstod att dölja sin känsla för Förste Konsulns älskarinna.
+
+Edmée hade icke gått många steg, då Bonaparte närmade sig henne. Under
+föregivande av att vilja visa henne en tavla i galleriet, bjöd han henne
+armen och drog henne med sig bort.
+
+-- Vad skall jag tro om dig i afton? mumlade han med illa dold
+häftighet. Du undviker att se på mig, du ägnar hela din uppmärksamhet åt
+din kusin. Han teg och betraktade henne med en egendomlig blick, som
+sade så mycket som: Jag vet väl, det är omöjligt, du är _min_, han
+varken kan eller _vill_ taga dig, men...
+
+Edmée kom plötsligt till att skratta. Hon skrattade så häftigt, att hon
+måste sätta sig ned. Han såg mörkt, ogillande på henne.
+
+-- Du är icke dig själv i afton. Du vet, jag kan icke tåla
+fruntimmersnycker.
+
+Edmée höll solfjädern för ansiktet och bara skrattade. Hon visste inte
+själv varför -- det var som en stänk av självförakt i detta skratt --
+men det lättade. Denna hans obilliga svartsjuka, hans brutala retlighet,
+gjorde henne i alla fall gott; hennes själ vidgade ut sig efter trycket.
+
+-- Jag måste tala med dig i afton, Edmée. -- Han böjde sig ned över
+henne. -- Kan du ej på något sätt stanna i Tuilerierna?
+
+Hon skakade på huvudet: -- Omöjligt! Jag är här ju med min gudfar och
+min kusin.
+
+-- Å, jag glömde -- _din kusin_!
+
+Han vände sig kallt ifrån henne, tog Rapp, som just passerade förbi,
+under armen, och började prata med honom.
+
+Edmée ångrade i nästa ögonblick, vad hon sagt -- hon ville taga det
+tillbaka, hellre utsätta sig för vad som helst än trotsa honom, men hon
+kunde ej komma till att tala med honom mera. Ögonblicket var förspillt.
+En gång mötte hon hans blick över salen, men den sade henne intet.
+
+Laure Junot kom fram till henne. -- Tillåt, att jag säger dig en
+artighet, Edmée -- du är förtjusande! Madame Germon har gjort ett
+mästerverk. Och diamanterna klä dig! En liten smula för tidigt, eller
+hur, efter våra gammaldags begrepp?... Man skulle icke kunna se på dig,
+att du var så sömnig i går afton. Apropos -- hon böjde sig muntert fram
+och viskade -- kan du tänka dig, att jag så gott som lockat ur Duroc,
+att hon skall komma hit i afton -- Pauline! Det är allt en besynnerlig
+tid att ge audiens till supplikanter, men Förste Konsuln är ju så
+upptagen... -- Hon smålog.
+
+Edmée kände, hur det blev svart för hennes ögon, och hjärtat upphörde
+nästan att slå. Det varade blott ett par sekunder. I nästa ögonblick
+reste hon sig upp, blek, men alldeles fattad.
+
+-- Jag befinner mig icke väl, Laurette... Det började, som du minns,
+redan i går afton. Törs jag be dig göra mig den tjänsten att uppsöka
+Monsieur de Caulaincourt och säga honom, att jag helst vill hem. Det är
+också på tiden -- jag ser flera gå...
+
+Hon tilltrodde sig icke att gå över rummet, så illamående kände hon sig,
+utan blev sittande i fönstersmygen, medan Madame Junot förskräckt gick.
+Alla dessa människor, som sorlade omkring henne -- det förekom henne,
+som om de allesammans gjorde henne något ont; i vild ångest, i en
+olidlig, brännande smärta, böjde hon sig fram, som för att dölja sig för
+dem. Och hela tiden hade hon dock en bestämd känsla av, att hon _måste_
+resa sig upp, samla sin energi, skrika på hjälp, hålla fast den tid, som
+flydde -- men hon kunde icke, hon hade plötsligt blivit så maktlös.
+
+-- Jag är sjuk, tänkte hon mitt i sin ångest plötsligt klart. Louis har
+visst rätt.
+
+I detta ögonblick passerade Förste Konsuln åter förbi henne. Hon reste
+sig upp, och -- utan att tänka på människorna omkring dem -- grep hon
+blixtsnabbt hans hand. Hennes ögon, nästan svarta under de
+ljusgnistrande diamanterna på pannan, höjdes emot honom med ett uttryck
+så egendomligt, ödmjukt, smärtsamt, att han stannade.
+
+-- Jag kommer, mumlade hon sakta. Jag _vill_ komma.
+
+Han öppnade munnen som för att svara något, då i detsamma Armand de
+Caulaincourt bestört kom emot dem.
+
+-- Min far låter hälsa er, Mademoiselle. Han är redan färdig, han
+väntar er.
+
+Edmée höjde ännu en gång sin blick mot Förste Konsuln. De sågo ett
+ögonblick fast och ömt på varandra. Så tog hon Armands arm och gick
+långsamt genom salen. Bonaparte följde henne länge med ögonen.
+
+Edmée kom hem i Rue du Bac och gick, efter många oroliga förmaningar av
+markisen och Madame de Châteauneuf, strax upp till sig. Hon lät
+Valentine taga diamanterna av, men när hon ville lossa klänningen,
+hejdade hon henne hastigt. Hon reste sig upp från stolen framför
+spegeln.
+
+-- Jag kan icke stanna här, Valentine, sade hon bestämt. Tag min kappa
+-- min stora kappa -- jag måste gå igen.
+
+Pigan grep henne förskräckt om armen. -- Men Mademoiselle, då! Det går
+ju icke an. Mademoiselle är sjuk -- det är feber.
+
+-- Å, prat! Giv mig min kappa. Jag _måste_ bort, hör du ju.
+
+Det var redan över midnatt.
+
+-- Det går icke an. Jag låter kalla Madame eller Monsieur Louis...
+
+Edmée stampade i golvet. -- Giv mig min kappa! ropade hon i förtvivlan
+och raseri. O, min Gud, nu står hon där och spiller min dyrbara tid!
+
+Hon fick sin vilja fram. Hon nästan sprang över bron till Tuilerierna.
+Hon hade ingen svårighet att passera gallerporten -- vakten kände
+händelsevis från föregående gånger alldeles bestämt »den beslöjade
+damen». Oantastad lyckades hon nå ända fram till Durocs ingång.
+
+-- Jag önskar tala med medborgaren Duroc. Det är något viktigt.
+
+Duroc hade nyss lämnat Förste Konsuln. Han blev högst förvånad, när han
+igenkände Mademoiselle de La Feuillade, och förde henne strax in i sitt
+kabinett. Då hon slog slöjan tillbaka, förfärades han över hennes
+blekhet och hennes ögons sällsamma glans.
+
+-- Vad betyder då detta, att man icke strax för mig upp som vanligt?
+sade hon otåligt, feberaktigt befallande. Jag måste tala med generalen.
+
+Duroc blev förvirrad. -- Det är omöjligt, Mademoiselle. Förste Konsuln
+är icke ensam. Han arbetar och vill icke störas.
+
+Edmée lutade sig mot väggen, tungt, med slutna ögon. -- Han är icke
+ensam... Vem är då hos honom? Han arbetar i biblioteket -- jag brukar
+alltid få komma in i hans sängkammare.
+
+-- Icke i afton, Mademoiselle. Han talade bestämt, men han sänkte
+blicken.
+
+-- Har han givit befallning, att _jag ej_ får komma in.
+
+-- Han har givit befallning, att han ej på villkor vill störas.
+
+Edmée gick fram till Duroc. Hon lade bägge händerna på hans skuldror och
+såg honom fast in i ansiktet med sina stora, feberglänsande ögon.
+
+-- Svara mig -- _ärligt_. Ni vet, att för mig gäller det liv eller död,
+jag _kan_ icke bedragas nu. Är det hon -- Madame Fourès?
+
+Duroc ryggade ett steg tillbaka. Han lossade sakta hennes händer med
+nedslagna ögon. -- General Bonaparte har önskat att _tala_ med henne,
+sade han.
+
+Edmée hade vänt sig om. Hon hade plötsligt blivit stilla och glansen i
+hennes ögon var utsläckt. Duroc tyckte, att han såg henne vackla, när
+hon gick mot dörren. Han skyndade fram till henne.
+
+-- Mademoiselle de La Feuillade, ni gör honom orätt i era tankar! sade
+han allvarligt.
+
+Hon smålog. -- I mina tankar?... Jag vet inte. Jag kan inte tänka mer.
+I tjugufyra timmar har _en_ tanke gnagt på min hjärna -- allt sammansvär
+sig för att göra den till verklighet. -- Hon förde handen upp till
+huvudet. -- Jag är sjuk -- jag har orätt. Hon stod litet, hennes stela
+stirrande blick såg in i ljuset -- liksom igenom det; så sade hon sakta,
+så lågt, att han knappt kunde uppfatta det:
+
+-- Jag har aldrig vetat, vad tvivel var. Jag var blott van att leva i
+ljus. Nu -- nu är mörkret över mig!
+
+Ett ögonblick tänkte han på att trotsa förbudet och underrätta Bonaparte
+om, att hon var där. Men dels -- trots det han i sin själ trodde, att
+han gjorde sin vän orätt -- hindrades han av vissa minnen förbundna med
+Pauline; dels såg han, hur fysiskt angripen hon var, och trodde, att
+hon, när allt kom omkring, dock hade bäst av att komma hem och i ro.
+
+-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han lugnande, med broderlig ömhet,
+låt mig följa er hem. Ni är sjuk, här är ej gott för er att vara.
+
+Hon skakade på huvudet. -- Jag skall gå. Men ni behöver ej följa mig,
+Monsieur Duroc. Jag är så van att gå ensam.
+
+Den lättrörde Duroc fick plötsligt tårar i ögonen. Hon var så barnsligt
+hjälplös i detta ögonblick, hon sade det så enkelt, så utan all tanke på
+att beklaga sig över sin sällsamma ställning. Han mindes plötsligt den
+lilla vilsekomna prinsessan framför eldbrasan, med de bara fötterna och
+de genomvåta silkesskorna.
+
+Han drog hennes arm under sin, och hon lät sig viljelös föras ut.
+
+Hela vägen till Rue du Bac sade hon icke ett ord. När han hjälpte henne
+in genom trädgårdsgrinden, viskade han vänligt:
+
+-- Sov gott, Mademoiselle. Ni behöver framför allt ro.
+
+Hon såg upp i hans ansikte, och ännu en gång förfärades han över den
+stela, slocknade blicken i hennes ögon.
+
+-- Säg honom, att jag kom, som jag hade lovat.
+
+I trädgården mötte hon Valentine, som hela den sista halvtimmen hade
+suttit på huk i trappan och väntat, alldeles utom sig av ångest.
+
+Hon fick Edmée i säng, och föll strax därpå själv i sömn, alldeles förbi
+av den långa vakan och den utståndna ångesten.
+
+
+
+
+XX.
+
+  »L'adversité manquait à ma carrière»...
+
+    _Mot de Napoléon._
+
+  »Une âme dont aucune affection était faible ou médiocre.»
+
+    Un contemporain sur Napoléon.
+
+  Le Premier Consul ordonne:
+  Qu'un soldat doit vaincre la douleur et la mélancholie des passions.
+
+    Ordre du jour, Floréal an X.
+
+
+När Louis de Châteauneuf, efter en sömnlös natt, tidigt nästa morgon kom
+ut i parken, såg han något vitt flyta i dammen -- det var Edmées vita
+klänning. Han hämtade Valentine, och de drogo henne upp ur vattnet.
+Uppför den gamla, breda marmortrappan buro de henne och lade henne på
+den gyllene sängen i hennes eget rum.
+
+Hon låg på sidan med det långa, våta håret slaget över skuldrorna och
+ryggen. Solen föll in genom fönstret och sken på hennes vita klänning
+och på de eldförgyllda rokokoänglarna, som lyfte sina basuner mot alla
+fyra väderstrecken.
+
+När Louis hade fått veta allt det Valentine visste, sade han i sträv,
+bjudande ton, där han satt vid sängens huvudgärd:
+
+-- Låt kalla Förste Konsuln. Men var stilla, gör ej buller i huset! Ännu
+får ingen veta det, och ingen får lov att komma hit. Säg sedan, att min
+kusin i sömnen gått ut ur huset och av våda fallit i dammen. -- Han satt
+stilla med nedböjt huvud. Plötsligt höjde han det igen och återtog
+långsamt: -- Låt kalla Förste Konsuln -- säg honom, att Mademoiselle de
+La Feuillade är död.
+
+Vattnet droppade långsamt ned på det inlagda golvet. Han torkade med en
+duk hennes ansikte och bara armar. Hon hade ej varit död länge, kanske
+blott en kvarts timme; hennes ansikte var friskt, men blekt, hennes ögon
+voro slutna, och det såg ut, som om hon sov.
+
+Då hördes hastiga steg i den lilla trappan, och genom den uppslagna
+dörren stormade Bonaparte in. Louis lyfte handen, liksom för att bjuda
+tystnad: denna våldsamhet kränkte den döda.
+
+-- Vad är det för bud, ni vågat sända mig, Monsieur de Châteauneuf?
+utropade han vredgat, redan i dörren. Bakom honom skymtade Durocs bleka
+ansikte, som strax drog sig tillbaka. Vad har ni gjort med Mademoiselle
+de La Feuillade?
+
+Louis reste sig upp och visade tyst med handen på sängen. Förste Konsuln
+lyfte bägge händerna mot pannan och tumlade ett par steg tillbaka. Louis
+gick sakta bort och riglade alla rummets dörrar.
+
+-- _När_? sade Bonaparte tonlöst. Och i natt, ännu efter midnatt...
+
+Överväldigad av smärta, med ett dovt skri av förtvivlan, kastade han sig
+över den döda och grät våldsamt med ansiktet mot hennes kalla händer.
+
+-- Det måste ha hänt i morse tidigt -- Louis talade med onaturligt lugn,
+hans stämma ljöd kärv och hård genom det tysta rummet. -- Hon har gått
+ut genom den hemliga trappan i Valentines rum, vars tillvaro tyvärr
+ingen här i huset har anat eller tänkt på. Valentine sov tungt av
+trötthet. -- Ja, ni känner ju nattens händelser bättre än jag,
+medborgare-Konsul. Vi veta blott, att min kusin var borta en timmes tid
+strax efter midnatt, och att hon tycktes sjuk som av feber, redan då hon
+gick. Så kom hon hem, och pigan fick henne i säng -- hon trodde, att hon
+sov...
+
+Louis höll upp. Han stödde handen mot sängstolpen och hämtade andan
+djupt. Ett ögonblick förvreds hans ansikte av smärta, och rösten
+skälvde, när han åter talade.
+
+-- Men obemärkt har hon stigit upp igen och tagit sina kläder på -- dem
+hon först fann -- sin vita festdräkt. Stolt och stilla, som hon alltid
+var, utan att efterlämna ett skrivet ord, utan att med en häntydning på
+något sätt röja sitt syfte -- _kanske_ i ett feberanfall, men jag, som
+kände henne, tror det ej -- har hon sökt döden, där hon närmast fann
+den. Jag behöver ej förklara för er, medborgare-Konsul -- hans röst steg
+i styrka -- _varför_ jag låtit kalla er och här ställt er ansikte mot
+ansikte med den döda.
+
+Bonaparte hörde honom icke; hans lidelsefulla sorg hade för ett par
+ögonblick helt övermannat honom.
+
+Men Louis de Châteauneuf hade icke medlidande med honom. Han gick tätt
+intill honom och lade sin hand på hans skuldra.
+
+-- Vi äro nu allena här -- ingen hör oss, ingen kan störa oss. Och vi
+äro två män, som bägge ha älskat denna kvinna. En gång har ni i
+självsäkert övermod nekat att stå mig till svars -- nu _skall_ ni svara
+mig: vad drev henne till förtvivlan och död?
+
+Bonaparte reste sig i raseri och vände sig vilt emot honom -- Louis
+ryggade tillbaka för blicken i hans ögon. -- Gå! skrek han. Gå, lämna
+mig ensam med henne, som jag älskade, och som var min, _är_ min. Gå! Han
+vinkade befallande.
+
+Louis de Châteauneuf lade armarna i kors över bröstet:
+
+-- Ni vet ej, vad ni säger, general Bonaparte. Jag är här i mitt eget
+hus. Min plats är hos min döda brud. _Nu_ är hon min! I ånger och död
+blev hon min.
+
+-- Ånger! Och ni tror, att hennes stolta själ förstod att ångra? Ni, som
+pockar på att vara hennes frände, ni kände henne ej! Nej, i tvivel och
+förtvivlan sökte hon döden.
+
+Louis tog ett steg fram emot honom -- hotande: -- Ni bedrog henne?...
+
+Bonaparte höjde sina tunga ögonlock, och hans fasta, järnblå blick mötte
+Louis'. Han skakade på huvudet.
+
+-- Nej. Jag älskade henne -- mer, än jag någonsin älskat någon annan
+människa. -- Han talade sorgset, men med fattning, och utan att behöva
+göra våld på sig. -- Jag kan förstå, att hon, sedan jag sist talade med
+henne, har genomgått ett slags kris -- jag kan ana, att hon trodde sig
+stå framför en vändpunkt i vårt förhållande -- och hon var för stolt att
+ingå på ackord med livet...
+
+Han avbröt sig och sänkte huvudet, och åter föll han ned vid hennes bädd
+med huvudet mot hennes ansikte. Stora, tunga tårar fyllde hans ögon.
+
+Louis teg. Han stod på den andra sidan av sängen och höll ännu
+krampaktigt fast sin kusins ena hand. Det var, som om de båda männen
+ännu i döden drogos om denna kvinna.
+
+-- Edmée -- _lilla_ Edmée, sade han halvhögt för sig själv -- sakta,
+ovillkorligt. Han kom plötsligt att tänka på henne, som han hade sett
+henne som barn för många, många år sedan. Och han fortfor dämpat, nästan
+förtroligt:
+
+-- Jag kan _se_ henne, som hon måste ha varit i morse. Stilla, utan att
+en minut ha slutit sina stora, vidöppna ögon, har hon stigit upp ur
+bädden och gått här, genom sin kammare, ut ur huset, och i gryningen av
+den dag, som hon icke mer ville se, har hon stigit ned i dammen. Ingen
+anklagelse har kommit över hennes läppar, ingen klagan, ingen
+förebråelse, ingen bön om förlåtelse till dem, som älskade henne... Här
+i detta hus, för icke länge sedan sade hon till mig: »döden kan man
+alltid nå». Och utan att tveka har hon nu, då livet blev henne för
+tungt, funnit den död, som låg närmast till hands. Edmée! -- han kastade
+sig på knä -- jag tackar Gud, att du hade mod att dö!
+
+Bonaparte stod lutad över sängen; han hade rest hennes huvud upp mellan
+båda sina händer och såg stirrande in i det marmorbleka, livlösa
+ansiktet. Småningom kom i hans ögon ett nytt uttryck -- som av
+hänryckning -- och i det han med ena handen ömt strök undan det våta
+håret från hennes panna, sade han innerligt, högt och tydligt:
+
+-- Hon var en själ så helstöpt som ingen annan. Hon sade i natt till
+Duroc, att »mörkret kom över henne». Han förstod det icke -- _jag_
+förstår det. Hon, som hade levat i bländande ljus -- hon kunde ej finna
+sig till rätta i den grå skymning, hon nu trodde skulle komma, hon kunde
+icke slå av på sina fordringar, icke resignera -- hon, som varit van att
+med fulla händer ösa ur lyckans rikaste skatter. När hon kände _mörkret_
+komma, och för hennes stolta själ var det första tvivlet detsamma som
+mörker, då slöt hon strax frivilligt ögonen till för alltid. Hon ville
+icke med ömklig försiktighet, med misstänksam ängslan treva sig fram på
+de livets och lyckans vägar, där hon en gång gått i strålande solsken,
+säker och övermodig som en gudinna.
+
+Han rätade sig helt upp och vinkade bjudande med handen till Louis:
+
+-- Gå... gå... Låt mig vara allena med henne.
+
+Louis de Châteauneuf stod ett ögonblick stilla, utan att röra sig, och
+deras ögon möttes. Så vände han sig långsamt bort, och, gripen av
+uttrycket i detta ansikte, som han hatade, gick han dröjande,
+tvunget ut.
+
+En kort sekund hade han förstått, att denne man, som så befallande,
+brutalt hade tvungit henne intill sig, och med sin skoningslösa makt
+över människorna vunnit hennes unga själ, och som kanske ej dragit i
+betänkande att bedraga och förråda henne, dock hade älskat henne mer än
+han med all sin finkänslighet och alla sina skrupler. Dessa båda -- de
+hade _tillhört_ varandra. Kort eller länge hade de båda förmått att med
+en så oemotståndlig och lidelsefull kraft draga varandra till sig, att
+allt övrigt omkring dem glömts och förintats. Han hade rätt: Edmée var
+hans, i döden som i livet. Ingen kunde nu skilja dem åt.
+
+
+Solen steg högre och högre på himlen, och småningom samlade sig en stor
+hop folk nedanför på gatan. Ryktet hade spritt sig i Paris, att Monsieur
+de Châteauneuf hade fört fredspreliminärerna underskrivna med från
+London, och folket, jublande vilt av glädje över denna i åratal
+efterlängtade fred, kunde knappt tro på denna stora lycka, utan begärde
+högljutt att se och tala med sändebudet. Nu slog uret på Tuilerierna
+nio: runt omkring i Paris började kanonerna dåna -- det var för
+medborgarna ett tecken, att ryktet talade sant. Jublet ville icke taga
+slut. Louis de Châteauneuf måste fram på trappans avsats och tala till
+dem, som stormade in på hotellets gård.
+
+Mellan Tuilerierna och Rue du Bac var det svart av folk. Överallt ljödo
+ropen: Leve Förste Konsuln! Leve Otto och medborgaren Châteauneuf! Leve
+freden!
+
+Bonaparte var äntligen allena med sin döda älskarinna. Han höll henne i
+sina armar och såg för sista gången in i hennes ansikte.
+
+-- _Varför_! _Varför_? mumlade han i bitter förtvivlan. Varför just nu?
+
+Men Edmée de La Feuillade låg svarslös, orörlig i sin tadellösa skönhet,
+vit under oktobermorgonens solsken, på sin gyllene bädd. Hon hade för
+alltid gått från livets många tunga _varför_. Hennes stolta, unga liv
+skulle ej förmörkas av tvivel, missräkning, smärtor, ålder och saknad.
+Då hon stod högst, och hennes själ, utan att svindla, nått lyckans
+tinnar, hade hon en gång leende sagt: »döden bär jag i min högra hand».
+Hon hade icke svikit sig själv.
+
+Detta tänkte Förste Konsuln på nu här vid sin döda drottnings hjärta,
+medan Frankrikes folk jublade hans namn och fröjdade sig över, att han
+nu så lyckligt nått sitt stora älsklingsmål: en ärofull fred med England
+och med världen.
+
+
+
+
+NOTER.
+
+
+  (Då man gjort förf. uppmärksam på, att bipersonerna, vilka ju så
+  gott som _alla_ äro historiska och därför antagits på förhand vara
+  tillräckligt kända, icke i boken blivit nog utförda, har hon
+  beslutat, att med hänsyn till dem, åtminstone till de viktigaste
+  och oftast förekommande, bifoga några korta biografiska notiser
+  och förklaringar. Härtill sluta sig ett par observanda angående
+  kulturhistoriska och historiska fakta, som kunnat antagas ej vara
+  _allmänt_ bekanta.
+
+  Dessa anmärkningar äro emellertid nödvändigtvis ytterst
+  ofullständiga och godtyckliga, enär förf., som sagt, _blott_
+  medtagit det, som hon -- efter sin personliga uppfattning --
+  förmodat vara de flesta av läsarna obekant. Sålunda kommenteras
+  t. ex. ingen av de krigshistoriska tilldragelser, som nämnas. Att
+  _konsekvent_ genomföra notsystemet, hade nämligen varit detsamma
+  som att påtvinga läsarna hälvten av Konsulatets politiska
+  historia, vartill förf. icke på något sätt kände sig berättigad.)
+
+
+I.
+
+  _Abbé Bernier_ (f. 1764), kyrkoherde i _St. Laud d'Angers_, bidrog
+  väsentligt att lugna resningen i Vendée 99. Han förmådde anförarna
+  på vänstra Loirebrädden att med regeringen sluta freden i
+  Montfaucon, 18 jan. 1800 (28 Nivôse år VIII), vartill sedan
+  cheferna på högra sidan av Loire, först och främst Monsieur de
+  Châtillon, också slöto sig. Förste Konsuln utnämnde honom sedan
+  att underhandla med påvens sändebud, i och för konkordatet, till
+  vars lyckliga utfall han i hög grad bidrog. Blev för sina tjänster
+  mot kyrkan och Republiken biskop i Orléans 1802.
+
+
+II.
+
+  Mlle _Laure Permon_ (f. 1784), dotter av financiern Charles Permon
+  och hans gemål, född prinsessa de Comnène, från Korsika. Under
+  Direktoriet och Konsulatet bodde modern som änka i Paris och var
+  intimt lierad både med Faubourg St. Germain och med familjen
+  Bonaparte (hon var ungdomsväninna till Mme Lætitia). Ända sedan
+  sin vistelse vid militärskolan i Paris och till sitt giftermål
+  hade Napoléon, när han var i huvudstaden, så gott som dagligen och
+  i största intimitet umgåtts hos familjen Permon. Mlle Laure Permon
+  blev i nov. 1800 gift med Förste Konsulns adjutant, kommendanten
+  av Paris, general Junot (f. 1771), senare hertig av Abrantes.
+
+  »_Den förre biskopen av Autun_». -- Charles Maurice
+  Talleyrand-Périgord (f. 1754), utrikesminister under Direktoriet,
+  Konsulatet och en del av Kejsardömet. (Senare furste av Benevent.)
+
+  _Madame Germon_, berömd sömmerska.
+
+  _Despeaux, Leroi_ etc. -- namnkunniga fournissörer i
+  toiletteartiklar under Direktoriet, Konsulatet och Kejsardömet.
+
+  _Rue de la Loi, Pont National Palais d'Egalité_ etc. Gatunamn
+  o. a., som här användas, äro, när förändring ägt rum, de av
+  Republiken förändrade. Likaledes har vid alla tidsbestämningar
+  brukats den republikanska kalendern.
+
+  Mlle _Lange_, berömd skådespelerska och kurtisan under
+  Direktoriet.
+
+
+III.
+
+  _Markisen av Caulaincourt_, vän till Joséphine, var en av de få
+  adelsmän, som redan öppet slutit sig till Republiken. Han var
+  fader till Armand de Caulaincourt, som senare blev hertig av
+  Vicenza. Hans andre son blev gift med en Mlle de La Feuillade,
+  dotter till hertig d'Aubusson de La Feuillade.
+
+  »_Den gröna bården_» o. s. v. Grönt var aristokratiens färg,
+  förbjuden under terrorismen, på grund av att Charlotte Corday, den
+  dag hon mördade Marat, bar en grön hatt.
+
+  _Bourrienne_ (f. 1769), jämnårig och skolkamrat med Bonaparte från
+  Brienne, sedermera hans privatsekreterare under Konsulatet. Förste
+  Konsulns hus fördes vid denna tid (1800) icke annorlunda än såsom
+  i allmänhet ett mäktigt och stort privathus. Det hölls ännu ingen
+  hovstat i Tuilerierna, som för resten av republikanska hänsyn
+  officiellt kallades _Palais du Gouvernement_. Statsrådet Bénézech
+  uppträdde vid högtidligare tillfällen -- t. ex. presentationer av
+  främmande makters sändebud o. d. -- som ett slags ceremonimästare.
+  Eljes fungerade i allmänhet blott Förste Konsulns adjutanter som
+  representativt mellanled mellan honom och nationen.
+
+  »_Den yngre marskalken_.» Det finns i Frankrikes historia två
+  marskalkar av huset de La Feuillade, far och son. Den ene var
+  samtida med Louis XIV, den andre med Regenten.
+
+
+IV.
+
+  _Madame Tallien_, född (1775) Teresa Cabarrus från Cadix. I sitt
+  andra äktenskap var hon gift med konventsmedlemmen, prokonsuln i
+  Bordeaux, Tallien; under Direktoriet var hon Barras' mätress och
+  den ledande damen i Paris' sällskapsvärld ända från den 9
+  Thermidor till den 18 Brumaire.
+
+  _Hippolyte Charles_, född (1771) av tarvliga, borgerliga föräldrar
+  i Romans. Träffade först Mme Bonaparte, då hon under fälttåget 96
+  -- 97 besökte sin man i Milano; han var då adjutant hos general
+  Leclerc, chef-generalens svåger. Sedermera fortsattes deras
+  förhållande i Paris under Bonapartes frånvaro i Egypten.
+
+  _Garat_ (f. 1764), nevö till Konventets minister Garat, berömd
+  operasångare, stor sällskapskarl, i högsta grad förgudad och
+  bortskämd av Direktoriets och Konsulatets societet.
+
+  _Duroc_ (f. 1772), Förste Konsulns adjutant och den av hans
+  vänner, som personligen stod honom närmast. Bonaparte hade känt
+  honom, liksom Junot, ända från belägringen av Toulon 93. (Under
+  Kejsardömet: _Grand-Maréchal du Palais_ och hertig av Frioul.)
+
+  _Fortuné_ -- en favorithund, som vid tiden för hennes giftermål
+  tillhörde Joséphine, och med vilken den unge äkta mannen aldrig
+  kunde förlika sig. Man har därom åtskilliga anekdoter.
+
+
+V.
+
+  _Berthier_ (f. 1753), krigsminister under Konsulatet, efter
+  Carnot. (Senare marskalk, furste av Neufchâtel, prins av Wagram.)
+
+  »_Vendéeprinsessan_.» Napoléon hade ofta den vanan att i
+  vardagslag beteckna folk med av honom själv uppfunna öknamn
+  (_sobriquets_), vilka sedan för det mesta brukades av alla inom
+  hans närmaste krets.
+
+
+VI.
+
+  Mme _de Contades_, en av de ledande damerna inom Faubourg
+  Saint-Germain omkr. år 1800, bekant för sitt högmod och sin stora
+  skönhet. _Bröderna de Rastignac_, framstående kavaljerer inom
+  samma krets.
+
+  _Frascati_, restaurant på modet. Det var _ännu_ god ton att dinera
+  och supera »_au cabaret_».
+
+
+VII.
+
+  Mme _Récamier_, född (1777) Juliette Bernard från Lyon. Hon var
+  gift med en av Paris rikaste bankirer och redan vid denna tid
+  (1800) berömd för sin skönhet samt för sin vänskap med Mme de
+  Staëls krets.
+
+  »_Av hela min själ önskar jag_» o. s. v. Jfr »Dix années d'exil»:
+  »_Je souhaitais que Bonaparte fût battu_» (under fälttåget i
+  Italien 1800).
+
+
+VIII.
+
+  »_Jag är icke alltför starkt bunden_.» Som bekant, var det under
+  Direktoriet och Konsulatet blott ett _civilt_ äktenskap, som
+  förenade general Bonaparte med M:me de Beauharnais. Den kyrkliga
+  vigseln försiggick, trots Joséphines länge närda och ofta yttrade
+  önskan i detta hänseende (hon visste nämligen, att många anhängare
+  av den starka religiösa reaktionen efter Brumaire egentligen
+  betraktade hennes äktenskap som ogiltigt), först 1804, dagen före
+  kröningen, då kardinal Fesch vigde dem.
+
+  »_Maximum_.» Häntydning på Republikens många olikartade och ofta
+  märkvärdiga maximumsbestämmelser i handel och vandel.
+
+  »_Stort attentat mot Förste Konsuln i operan_.» Detta attentat är
+  det, som den 18 Vendémiaire år IX (11 oktober 1800) förövades av
+  de fyra sammansvurna: Ceracchi, Arena, Demerville och
+  Topino-Lebrun (alla anhängare av en terroristisk republik), vilka,
+  beväpnade med dolkar, väntade på Förste Konsuln utanför hans loge
+  i operan, då han begav sig till premièren av »_Les Horaces_» av
+  Porta. De blevo strax fängslade. Fouché -- och genom honom
+  Bonaparte -- var på förhand noggrant underrättad om faran.
+
+  »_Låtit hedra och röja vår gamla Place Royale_.» På _Place des
+  Victoires_ (den gamla, av hert. de La Feuillade 1686 anlagda,
+  _Place Royale_) hade Förste Konsuln på Republikens högtidsdag
+  1 Vendémiaire år IX med egen hand lagt grundstenen till monumentet
+  för generalerna Kleber och Desaix.
+
+
+IX.
+
+  _Förste Konsulns familj_ omkring 1800-1801. (Släkten,
+  ursprungligen toskansk, kan spåras ända från 12:e århundradet,
+  först i Florens, så i San Miniato och i Sarzana, nära Genua.
+  I Treviso säges den ha stigit till hög ära och regerat suveränt.
+  Från Sarzana flyttade 1529 en Bonaparte till Korsika, där hans
+  efterkommande sedan varit bosatta.)
+
+    [I originalet är släktträdet tryckt horisontellt över två sidor.
+    Det har omformaterats för denna e-text.]
+
+  _Madame Lætitia Bonaparte_, f. (1749) _Ramolino_,
+  änka sedan 1785 efter _Charles Bonaparte_.
+   |
+   |-- _Joseph_, f. 1768, gift sedan 94 med _Julie Clary_.
+   |   (Bodde 1800 på sin engendom Mortefontaine nära Malmaison.)
+   |    |
+   |    |-- _Zénaide_, 1801.
+   |
+   |-- _Napoléon_, f. 15/8 1769, gift sedan 96 med
+   |   _Marie-Joséphine-Rose, Tascher de la Pagerie_, f. 1763,
+   |   änka efter general _de Beauharnais_.
+   |   Förste Konsul Nov. 99.
+   |    |
+   |    |   Styvbarn:
+   |    |
+   |    |-- _Eugène de Beauharnais_, f. 1781.
+   |    |   (Omkr. 1800 överste för konsulargardets »_les guides_».)
+   |    |
+   |    |-- _Hortense de Beauharnais_, f. 1783.
+   |
+   |-- _Lucien_, f. 1775, gift sedan 94 med _Christine Boyer_ [+] 1800
+   |   (År 1800 först inrikesminister, sedan ambassadör i Madrid.)
+   |    |
+   |    |-- _Charlotte_, f. 1796.
+   |    |
+   |    |-- _Christine,_ f. 1798.
+   |
+   |-- _Elisa_, f. 1777, gift sedan 97 med _Felix Bacciochi_.
+   |
+   |-- _Louis_, f. 1778 (omkr. 1800 överste för 5:e dragonregementet).
+   |
+   |-- _Pauline_, f. 1780, gift sedan 98 med general _Leclerc_.
+   |    |
+   |    |-- _Dermide_, f. 1800.
+   |
+   |-- _Caroline_, f. 1782, gift sedan 1800 med general _Murat_.
+   |    |
+   |    |-- _Achille_, f. 1800.
+   |
+   |-- _Jérôme_, f. 1784.
+
+
+  _Familjen de Caseaux_ var genom M:me de Caseaux nära besläktad med
+  huset Talleyrand-Périgord och intog genom sin rikedom och sina
+  förbindelser en framträdande plats i sällskapslivet omkr. 1800.
+
+  _Monsieur de Trénis, Monsieur Lafitte_, de berömdaste dansörerna
+  under Direktoriet och Konsulatet. Monsieur de Trénis (under
+  Kejsardömet greve av Châtillon) har bland annat äran av att ha
+  introducerat valsen i Frankrike.
+
+  Mlle _Chameroi_, bekant operadansös omkr. år 1800.
+
+
+X.
+
+  _Otto_, fransk diplomat, som användes i många viktiga värv under
+  Republiken och Kejsardömet. Vid denna tid (1800) stod Frankrike ju
+  icke på den fot med England, att det kunde ha någon ordnad, erkänd
+  legation i London, men regeringen hade där en »commissarius», som
+  med engelska kabinettet förberedde de negociationer, vilka omsider
+  ledde till fredspreliminärerna i London (okt. 1801) och äntligen
+  kröntes av traktaten i Amiens den 25 mars 1802, efter vilken stad
+  freden har fått namn.
+
+
+XI.
+
+  »_Fouché tror ju jämt, att faran skall komma från den kanten_.»
+  Polisministern hade beständigt vid alla de många attentaten mot
+  Bonaparte under Konsulatets första år sina misstankar riktade på
+  rojalisterna, framför allt på det besegrade Vendée, och hade till
+  och med redan i sin hand spridda trådar till den sammansvärjning,
+  som nu (nov. -- dec. 1800) var under bildning, och vilken fick
+  utbrott i explosionen av »helvetesmaskinen» 24 dec. 1800.
+
+
+XII.
+
+  _Madame Lannes_, född Louise Guéhéneuc, hade i okt. 1800 blivit gift
+  med general Lannes (sedermera marskalk, hertig av Montebello).
+
+  »_Mystifikationer_» -- ett omtyckt sällskapsnöje under Direktoriet
+  och Konsulatet. Det bestod _oftast_ i att en professionell
+  »mystifikatör» (i Paris funnos åtskilliga personer, som förtjänade
+  sitt uppehälle på detta sätt) spelade en eller annan roll,
+  beräknad att missleda en därtill utsedd medlem av sällskapet. De
+  övriga sekunderade på bästa sätt mystifikatören eller voro blott
+  åskådare av skämtet, vilket ibland kunde fortgå under flera dagar.
+
+
+XIII.
+
+  _Madame Branchue_, bekant operasångerska, gick under Konsulatets
+  första år för att vara »beskyddad» av Förste Konsuln.
+
+  _Tuilerierna_. Förf. har vid beskrivningen av Tuilerierna behållit
+  de benämningar, som brukades under _l'ancien régime_ och
+  Konsulatet. Dem man hittade på under terrorismen, då _Pavillon de
+  l'Horloge_ t. ex. blev kallad för _Pavillon de l'Unité_, _Pavillon
+  de Flore_ för _Pavillon de l'Egalité_ och _Pavillon de Marsan_ för
+  _Pavillon de la Liberté_, blevo aldrig populära och föllo redan
+  under Direktoriet i glömska. Och vad de särskilda rummen angår, så
+  kommo de namn, varunder de nu mest äro kända -- t. ex. _Salle des
+  Maréchaux_ i st. för _Salles des Cent-Suisses_, eller _Salon de
+  Louis XIV_ i st. för _Le grand Cabinet du Roi_ o. s. v. först i
+  bruk under Kejsardömet.
+
+  »_Har han skrivit igen?_» Under loppet av 1800 tillskrev
+  pretendenten (senare Louis XVIII) general Bonaparte flera brev,
+  som på ett inbilskt och icke särdeles värdigt sätt uttryckte hans
+  förhoppningar om, att den allsmäktige Förste Konsuln mot en
+  belöning, som han själv erbjöds att bestämma, skulle återinsätta
+  Bourbonerna på Frankrikes tron. I ett brev, daterat Fructidor år
+  VIII, svarade Bonaparte honom äntligen -- hövligt, men bestämt
+  avböjande.
+
+  _Madame Royale_, Marie-Thérèse-Charlotte de France (f. 1778),
+  Louis XVI:s dotter. Hon hade först 1795 blivit utväxlad ur sin
+  fångenskap i Temple.
+
+
+XIV.
+
+  _Madame Hamelin_, hustru till en framstående sjöofficer, väninna
+  till Joséphine och Madame Tallien, en av tidens mest bekanta och
+  firade »_merveilleuses_», isynnerhet känd för sina hypermoderna
+  toaletter.
+
+  _Helvetesmaskinen_. Det stora attentatet med »helvetesmaskinen»
+  förövades av rojalisterna St. Réjant, Limoëlan och Carbon, under
+  det att sammansvärjningens egentlige huvudman, Georges Cadoudal,
+  den bekante chouanhövdingen från Vendéekriget, höl sig gömd i
+  Morbihan. »Maskinen» bestod av en kruttunna, vilken, lastad på en
+  kärra och satt i förbindelse med en mina, var placerad på den
+  trånga gata, man visste, Förste Konsuln, på vägen till Operan,
+  brukade passera. Endast genom hästarnas snabbhet blevo han och
+  hans svit räddade, men flera hus i gatan sprängdes delvis i
+  luften, och ett stort antal människor dödades och stympades.
+
+  Gatan _St. Nicaise_ finns ej mera. Den försvann, då man förlängde
+  _Rue de Rivoli_. På den tiden gick den från _Rue des Orties_ genom
+  Carrouselplatsen till _Rue St. Honoré_. Operan låg då i _Rue de
+  Richelieu_, på den plats som sedan blivit kallad _Place Louvois_.
+  Efter hertigens av Berry mord 1820, blev byggningen nedriven.
+
+  _Mortier_ (f. 1768), general, vid denna tidpunkt befälhavare över
+  första militärdivisionen, förlagd i Paris. (Senare marskalk,
+  hertig av Tréviso).
+
+  _Fouché_ (f. 1754), fordom medlem av Konventet och terroristisk
+  prokonsul i Nièvre, polisminister under Konsulatet. (Senare hertig
+  av Otranto.)
+
+
+XV.
+
+  _Nyårsdagen_. År V (1797) hade man ånyo börjat fira nyårsdagen med
+  visiter och presenter, vilket varit förbjudet under terrorismen.
+
+
+XVI.
+
+  »_På en vink av Förste Konsuln_.» _L'Empereur animait
+  particulièrement des bals masqués et en demandait souvent._
+  Mémorial de St. Hélène. t. 5. p. 172.
+
+  _Czaren_ o. s. v. Ratifikationerna av freden i Lunéville
+  utväxlades i Paris 16 mars 1801. Paul I var då _ännu_ czar. Först
+  natten mellan den 24 och 25 mars 1801 blev han mördad, och det
+  varade ett stycke in i april månad, innan man fick veta det i
+  Paris.
+
+  »_Historisk ande_.» Man måste ihågkomma, att vid denna tid var
+  spiritismen lika mycket på modet som nu.
+
+
+XVII.
+
+  _Kungen och drottningen av Etrurien_. Infanten Don Luis av Parma
+  och hans gemål, infantinnan Maria-Luisa, dotter till Carl IV av
+  Spanien, hade genom freden i Lunéville fått sig tillerkänt
+  Toskana, under namn av konungariket Etrurien.
+
+  _Markisinnan av Montesson_. Charlotte-Jeanne Béraud de la Haye de
+  Riou (f. 1737), morganatiskt gift med hert. av Orléans
+  (Philippe-Egalités far), levde som änka i Paris och spelade en
+  högst betydande roll i Konsulatets sällskapsvärld. Förste Konsuln
+  hade stor beundran för hennes takt och arrangeringsförmåga och
+  beviljade henne årligen en större pension, för att hon skulle vara
+  i stånd att »hålla salong» och sålunda bidraga att vidmakthålla
+  l'ancien régimes sällskapliga traditioner.
+
+  _La Malmaison_ har undergått många förändringar, sedan Napoléon
+  och Joséphine bodde där. Den präktiga parken är nu, 1894, styckad,
+  förändrad, förminskad och inskränkt till en vanlig trädgård.
+  Rummen äro förfallna och mestadels utan möbler. Under
+  Restaurationen och Julimonarkien hade slottet flera ägare, sist
+  drottning Christina av Spanien, som under det andra kejsardömet
+  sålde det till Napoléon III, vilken lät inrätta det till ett slags
+  familjemuseum, och, såvitt möjligt, återställde det i dess förra
+  skick. Efter kriget 1870 har staten åter sålt det till en
+  privatman.
+
+  _Madame Savary_, född Félicité de Faudoas, var sedan 1800 gift med
+  Förste Konsulns adjutant Savary. (Under Kejsardömet polisminister
+  och hertig av Rovigo.)
+
+  _Ett brev från Petersburg_. Sommaren 1801 var Duroc i Petersburg.
+  Vid underrättelsen om regeringsskiftet hade nämligen Förste
+  Konsuln, redan i april, sänt honom dit för att lyckönska och
+  sondera Alexander I.
+
+  Mme _Campans institut_. Madame Campan, Marie-Antoinettes f. d.
+  kammarfru, förestod under Direktoriet och Konsulatet en mycket
+  besökt pensionsanstalt, varest de flesta av de sedan ledande
+  damerna blivit uppfostrade.
+
+  _Rapp_ (f. 1772), hade liksom Savary varit adjutant hos Desaix och
+  upptogs, liksom han, efter slaget vid Marengo (där Desaix stupade)
+  bland Förste Konsulns adjutanter.
+
+
+XIX.
+
+  Mme _Fourès_, född (omkr. 1776 i Carcassonne) Marguerite Pauline
+  Bellisle -- oftast kallad »_Bellilote_» -- var illegitim dotter av
+  en adelsman och en tjänstflicka samt tillhörde själv, ända till
+  sitt giftermål med småborgaren Fourès, arbetareklassen. Förklädd
+  till karl följde hon sin man till Egypten, då han som frivillig
+  deltog i fälttåget. I Kairo väckte hon Bonapartes uppmärksamhet,
+  och, sedan han genom Berthier sänt mannen till Frankrike med
+  depescher till Direktoriet, inledde han en förbindelse med Madame
+  Fourès, som varade ända tills han lämnade Orienten.
+
+
+XX.
+
+  _Fredspreliminärerna_ med England underskrevos av Otto i London
+  1 okt. och underrättelsen därom kom till Paris 3 okt. 1801 (11
+  Vendémiaire år X).
+
+
+       *       *       *       *       *
+           *       *       *       *
+       *       *       *       *       *
+
+Tryckfel
+
+  utropade / Bonaparte häftigt.
+     [_Ursprungstexten lyder »Bonoparte»_]
+  _Madame Lannes_, född Louise Guéhéneuc  [»Ghuèneuc»]
+  (Omkr. 1800 överste för konsulargardets »_les guides_».)
+    [_) utelämnad_]
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's En roman om förste konsuln, by Mathilda Malling
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EN ROMAN OM FÖRSTE KONSULN ***
+
+***** This file should be named 23891-8.txt or 23891-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/2/3/8/9/23891/
+
+Produced by Louise Hope and The Online Distributed
+Proofreading Team at https://www.pgdp.net
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.