diff options
Diffstat (limited to '19128-8.txt')
| -rw-r--r-- | 19128-8.txt | 3858 |
1 files changed, 3858 insertions, 0 deletions
diff --git a/19128-8.txt b/19128-8.txt new file mode 100644 index 0000000..8d9effd --- /dev/null +++ b/19128-8.txt @@ -0,0 +1,3858 @@ +The Project Gutenberg EBook of Ada, by Hasse Zetterström + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Ada + +Author: Hasse Zetterström + +Release Date: August 26, 2006 [EBook #19128] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ADA *** + + + + +Produced by Louise Hope, Martin Agren and the Online +Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + + + + + + A D A + + av + + HASSE ZETTERSTRÖM + + + Teckningar + + av + + _EIGIL SCHWAB_ + + + [Graphic: publisher's logo] + + Stockholm · Albert Bonniers Förlag + + + + + Stockholm. Alb. Bonniers Boktryckeri 1921 + + + + +INNEHÅLL. + + + Ada 5 + Chapmans äventyr 13 + Adolf 26 + Lövgrodan 36 + Bromsen 41 + Chapmans mormor 48 + Kidney and bacon 53 + Fjärde man 59 + En julberättelse 66 + Farbror Teodår 73 + En allvarlig historia 80 + Två som gått 91 + En skånsk poet 98 + Wallenberg 106 + Försök med vänlighet 112 + Påskhatt 115 + Ett problem 122 + Kärleksbetygelser 126 + Hopptåget 133 + En promenad 136 + Paketen 143 + På en ångbåt 145 + Handbok för nya millionärer 152 + Kudden 159 + + + + +[Illustration] + +ADA. + + +Ada är en grön papegoja som bor i en vacker bur i ett litet hus vid en +badort i yttre havsbandet. Det här händer mitt i sommaren, då ön är full +av badgäster och sommarfolk. + +Adas ägarinna, fru Blom, har rest till staden på några dagar och hon har +bett sin granne, fru Lind, att se till Ada. + +Ada sitter på sin tjocka runda pinne och bevakar allt som händer i +rummet i det lilla huset och även allt som händer utanför huset. Då och +då äter hon litet salad och en bit skorpa som hon först doppar i den +lilla vattenskålen för att den skall bli mjukare. + +Hennes runda ögon stirra stelt rätt ut från sidorna av huvudet och då +och då öppnar hon sin näbb för att säga det enda ord hon kan: + +-- Äda! Äda! + +Hela ön känner Ada. De små flickorna trängas framför hennes bur, mata +henne och bli så glada då hon visslar åt dem eller då hon någon gång +visar dem sitt största konststycke: att sitta på översta pinnen och +släppa ned en skorpa mitt i vattenskålen. + +Ada märker strax att hennes matmor lämnat henne. Hon skriker, ropar och +visslar en hel förmiddag. Då fönstret är öppet, hör man hennes Äda! Äda! +långt ut på marken. + +Fönstret är öppet... Ada står på burens botten på den fina sanden och +med näbben öppnar hon dörren till buren. Hon arbetar tyst och lugnt och +slutligen lyckas hon. Dörren är öppen och Ada stiger ut ur buren. Ett +ögonblick sitter hon stilla på bordet, så lyfter hon vingarna och flyger +rätt ut genom fönstret. Luften är klar och ljus och himlen är blå. Ada +känner sitt hjärta klappa av frihetens stora lycka, högre och högre +flyger hon och till slut når hon trädtopparna vid skogsranden. Där +stannar hon och där jublar hon i himlens höjd sitt: _Äda! Äda!_ + +Fru Lind berättar hur allt gick till: + +-- Jag visste inte om ett skapande grand, att jag också skulle ta den +där fågeln, vad har man med andras människor och djur att göra, man har +nog av sig själv, säger jag, och så går jag ut ett momang och när jag +kommer in, är buren öppen och fågeln borta. Inte vet jag hur det gått +till, men en himla olycka är det och människan som är så fäst vid sin +goja, och vad skall hon säga, när hon kommer igen och fågeln är borta, +jag vet då inte någon levandes råd, vad jag ska ta mej till. Till en +fågelhandlare har jag ringt men han hade inga sådana där djur inne för +närvarande och för resten ä de kanske just den här de ska vara och som +hon vill ha. Riktiga fågelvänner går inte att lura, dom hör på rösten, +om det är en annan fågel, men tjugu kronor har jag satt ut som belöning +till den som fångar spektaklet levande och kommer hit me'n! + +Ada levde i de dagarna på allas läppar. Man ropade efter henne i +skogarna, på ängarna och ute på sjön. Och överallt talade man om henne. +Ryktet om henne spreds till de andra öarna och på telefonstationen +ringde det från grannsamhällena: + +-- Hur är det med Ada? Har ni hört något om henne? Är det någon som sett +henne i dag? + +På söndagen predikade prosten själv i kyrkan och där var mycket folk. +Det var en varm dag och ett av fönstren i koret stod öppet. Församlingen +satt tyst och andäktig och lyssnade till den gamle herdens allvarliga +ord, fyllda av bekymmer över de svåra tiderna. Då kom Ada. Hon kom +flygande helt stilla och satte sig på fönsterblecket till det öppnade +fönstret. Alla sågo henne och på en gång som om man dragit i ett snöre +reste sig hela församlingen och ropade med hög röst: + +-- _Ada! Ada! Ada!_ Den gamle prosten som stod med ryggen vänd mot Ada +förstod ingenting av alltsammans. Han blev så gripen av församlingens +underliga beteende att han sjönk ned på sina knän och läste en bön för +dem som i sjönöd äro. + +Men Ada flög vidare. + +En dag såg man henne sitta på en gren i en tall. Man samlade sig +nedanför och lockade på henne, men hon svarade icke. Hon satt bara +stilla och gungade på grenen. + +Då kom den unge spänstige ingenjören. Han mätte med blicken avståndet +från marken till Ada och så började han klättra. Han gick med en +akrobats färdighet från gren till gren och till slut var han framme. +Spänningen därnere var oerhörd. Skulle Ada låta fånga sig? Doktorn höll +vad med revisorn om tio kronor och fru Lind, som var närvarande, måste +bäras avsvimmad från platsen. Sinnesrörelsen blev henne för stark. + +Ingenjören stod nu på samma gren där Ada satt. Han sträckte lugnt ut +handen och tog Ada. En suck av lättnad drog genom församlingen vid +trädets rot. Adas saga var slut. Hon var infångad. Ingenjören klättrade +ned med Ada i innerfickan till sin kavaj. Med märkbar kyla undvek han +mängdens hyllning. Han gick direkt hem i sin stuga, öppnade spiselluckan +i köket och stoppade in Ada i den brinnande spisen. + +Det var en falsk Ada ingenjören fångat. Hon var av trä, skulpterad och +vackert målad av en person som bett att få vara okänd. + +Revisorn sitter i sin båt ute på sjön och metar abborre. Det är gott +fiskeväder och han drar upp den ena abborren efter den andra. En kutter +kommer seglande. Den gör ett slag fram till revisorn för att fråga om +vägen in till hamnen. Revisorn ger vänligt besked, kuttern fortsätter, +och i detsamma kommer Ada. Hon seglar över revisorns huvud, han släpper +bägge spöna, sträcker armarna rätt i luften och ropar: + +-- _Ada! Ada! Ada!_ + +Kuttern vänder genast. Man tror att något hänt mannen i båten. Man går +in till honom och frågar: vad är det, men man får intet svar. Revisorn +står bara mitt i båten bland alla abborrarna och metrevarna och ropar +sitt: + +-- _Ada! Ada! Ada!_ + +Då vänder kuttern på nytt och seglar bort från ön, till en lugnare +plats. + +På lördagskvällen kommer fru Blom, Adas matmor. Man vet att hon skall +komma och ingen saknas på bryggan för att ta emot henne. Hon är sig lik. +Hon går lugnt i land bärande sin lilla kappsäck. Men då hon går uppför +backen till villan, händer något. Ada kommer flygande, och då hon känner +igen sin matmor, sjunker hon stilla ned på hennes huvud. Och där stannar +hon. Fru Blom småler vänligt och går vägen fram med högburet huvud och +Ada på hatten som en grann och vacker prydnad. Badgästerna följa i en +lång ström från bryggan. + +På sin veranda sitter revisorn. Han ser fru Blom och Ada komma. Ett +djärvt beslut mognar i hans själ. Han reser sig, går in i villan, +stannar framför sin hustru och säger med bestämd röst: + +-- Jag gör det! Jag gör det! Ingen i världen kan hindra mig från att +göra det! + +-- O, Adolf, gör det inte! säger revisorns hustru utan att veta vad +saken gäller. Hon endast anar att något förfärligt skall hända. + +Revisorn rycker en filt från en säng och går ut. Fru Blom kommer emot +honom. Han smyger sig bakom henne, kastar filten över huvudet på henne, +drar henne till marken och ropar triumferande: + +-- Jag har henne! Jag har henne!! Det är jag som fångat henne! + +Fru Blom sprattlar i filten, hela ön hjälper henne att komma loss och i +den allmänna villervallan lyckas Ada komma fri och flyger sin kos. + +Hon flyger rätt upp över hustaken och då hon kommer till den lilla +stugan där hennes bur står och väntar henne, flyger hon rätt in genom +fönstret och så vidare in i buren. Hennes hjärta klappar hårt av +ansträngning och skrämsel och trött sjunker hon ned på burens golv i den +fina sanden. Så får hon se att hon lämnat dörren öppen efter sig och som +hon är en ordentlig fågel stänger hon den noga och riktigt med näbben +som hon brukar göra, varpå hon återtar sin gamla kära plats på den +tjocka runda pinnen. + +Och där sitter hon. + + + + +[Illustration] + +CHAPMANS ÄVENTYR. + + +Jag är en tax. Min moder var också tax -- naturligtvis. Hon var en äkta +Waldorf-Astoria och tillhörde greve Lewenhaupt. Min fader känner jag +mera flyktigt. Han umgicks endast tillfälligt i huset. Nåja, das kommt +in den besten Familien vor. + +Min mormoder tillhörde Hennes Majestät Drottningen av Danmark. Hon bet +får (min mormoder) och blev skjuten. Men hon är ändå släktens stolthet. +Hon hade en mängd pris från många utställningar och hennes stamtavla var +en av de finaste inom vår värld. Detsamma är förhållandet med min egen +ehuru den tyvärr förkommit. En ung målare, som fick den med sig, +tecknade för 15 kr. en eldsvåda, som han aldrig sett, för en daglig +tidning, på baksidan av densamma. Därigenom är min börd en smula dunkel. +Jag har också mest uppehållit mig hos fördomsfria människor, som icke ge +mycket för förfäders ära. + +Och sådant kan ju vara rätt. En engelsk författare, som min vän målaren +ofta citerade, säger att det är bättre att stiga uppåt från dåliga +förfäder än att sjunka nedåt från goda. Det där passar ju bland +människorna, men icke bland oss. Antingen är man en äkta tax eller också +är man det inte. Det går inte att ändra den saken. Och en kännare ser +genast vad han har framför sig. Visserligen säger man att benen på en +äkta tax skola se ut som om de voro sönderslagna och åter hopsatta i +mörkret. Annars är han inte äkta. Men det är just de oäkta taxarna som +se ut på det sättet. På vår börd lurar man sig inte så lätt, om man +förstår något litet av aristokrati här i världen. Men hur är det bland +människorna? Jag träffade en gång på en jakt en baron, som vid middagen +uppförde sig som en oäkta baron. + +Nå, det är ju möjligt att han också var det. Men det kunde då ingen se +på hans ben. + +Människorna äro sig rätt lika. Det är egentligen bara lukten som skiljer +dem åt. Men den känna de icke själva. De tro allesammans om sig själva +att de lukta gott, då det i själva verket är något helt annat. Då vi +hundar komma bort från våra husbönder, på någon gata, eller i någon +park, så finna vi dem genom _deras_ lukt -- inte genom vår egen, som +människorna äro nog fåfänga att tro. Och vi hjälpa varandra. Om vi möta +en hund, fråga vi: + +-- Lukt av dålig tvål, andra klassens badstu, skosmörja, biff med lök i +närheten? + +Det händer att vi få till svar: + +-- Rakt fram -- talar med person som stinker vitkål och 4 dar använda +strumpor. + +-- Tack! + +Och då finna vi lätt vår husbonde. + +En hund har mycket att lära av denna världen. Men han lär mycket fortare +än en människa, ty han är ju mycket intelligentare. Ett barn av en +människa är knappast färdig att börja livet då en tax är klar att dö. +Vi leva fortare och starkare. Och vi taxar, som äro av den allra äldsta +hundrasen på jorden -- man har funnit avbildningar av oss på pyramiderna +-- vi äro mycket klokare men också mera tillbakadragna och förnämt +resignerade än människorna. Livet är inte att leka med. I dag en skorpa +och i morgon en bit hundbröd -- Spratts patent -- den mest djävulska +uppfinning en människas hjärna hittat på. Det innehåller all näring en +hund behöver, säger handelsmannen, som säljer det. Ni behöver inte ge +honom något annat. + +Jag har ätit hundbröd sex månader av mitt liv -- jag var hos en person +som trodde att han var jägare -- och då jag nu om nätterna tjuter i +sömnen, så är det för att jag drömmer om den avskyvärda bleckskålen med +de vita tegelstensbitarna simmande i vattnet. Hundbröd! Ge en människa +samma föda dag ut och dag in! Samma hårda brödbitar, omöjliga att tugga +och hennes mage och inälvor skola snart trasas sönder. Men vi äro +starka. Vi hålla. Åtminstone elva, tolv år. + +Jag är elva år nu. Elva år för en hund och 77 för en människa. Jag är en +gammal hund. Jag har också blivit litet fetare i kroppen och på hösten +får jag lätt reumatism i bakbenen. Och jag springer inte längre efter +ekorrar. Åtminstone inte så långt. De ha också den förbaskade fördelen +att de kunna klättra i trän. + +Jag minns min mor och jag minns min allra första barndom. Vi voro 6 +syskon, 3 pojkar och 3 flickor. Vi föddes på en egendom ute i skärgården +och det var stor uppståndelse då vi kommo till världen. Barnen lekte med +oss. Man lyfte oss upp ur korgen och bar oss bort från vår moder. Man +gömde oss för att lura och skrämma henne, men hon sökte rätt på oss och +bar oss i sin mun tillbaka till den runda korgen, där vi bodde. + +Jag minns min mor. Hon var brun till färgen, stor och vacker, med lång +nos och ett par underbart blanka ögon. Jag tror att jag var hennes +älsklingsbarn. Då jag varit borta från henne ett helt år, möttes vi en +gång på landsvägen. Hon kände igen mig. Jag stod alldeles stilla mitt på +vägen och hon kom rusande, knuffade omkull mig, tjöt av glädje och ville +inte skiljas från mig. + +Min far känner jag inte igen. Inte ens på lukten. + +Men två bröder känner jag. Den ena är så lik mig att man ofta tar fel på +oss. Han är en stor humorist, trots att han bor på landet. Han sade mig +en gång att om jag inte hade min stadsodör av rännsten och bakgård så +skulle han trott att han sprang runt sig själv då vi möttes: så lika äro +vi. Han heter Överman. Den andra brodern är större och starkare. Han +heter Jerrman och bor hos en fiskare i allra yttersta skären. Jag kom +dit en gång med en motorbåt, och då jag gick i land, mötte han mig på +bron. Vi kände strax igen varandra. Jag följde honom upp till stugan, +men han var mycket rädd att jag skulle äta upp hans mat för honom. Han +behövde inte ha varit rädd -- det var rå strömming och några kalla +potatisar. + + +Då jag var 6 månader kom jag till en ung målare. Han fick mig av min +första husbonde. Jag minns att målaren, som var ensam, blev mycket glad +då han fick mig. Han bodde i en liten stuga vid havet och han gjorde +verkligen allt för att roa mig. Men han var fattig. De flesta unga +konstnärer äro fattiga utom de som gift sig väl eller få sälja sina +tavlor, men de äro vanligen inga konstnärer. Detta sade mig ofta min +husbonde. Han är nu en berömd målare och förtjänar mycket pengar på sina +tavlor. Han sålde mig... + +Nå, därom är inte mycket att säga. Vi hade flyttat till staden och vi +hade det knappt. Det var inte ofta vi åto middag och gjorde vi det, så +blev det alltid så mycket och så starkt att åtminstone målaren kände det +ett par dagar. Efter en sådan middag gick jag bort. Livet pinade mig. De +oregelbundna vanorna, osäkerheten med födan och en obesvarad kärlek till +en varelse som jag sedan lärt mig hata som alla mina förfäder gjort -- +det var en katt! -- gjorde att jag blev trött på alltsammans. Jag gick +bort. + +Det var en vacker dag på våren. Jorden i planteringarna, där vi inte få +gå, doftade frisk och stark, solen lyste på de torra gatorna, +människorna sorlade och pratade och de riktigt unga hundarna lekte i +parkerna. + +Jag kom till en sådan park. Små barn i fina vackra kläder lekte. Spelade +kula och hoppade hage. + +Jag tycker om barn. De goda fina barnen. Som förstå att en svans på en +hund möjligen kan ha en annan uppgift än att vara ett handtag att dra i. +Jag tycker om de goda vackra barnen. Deras små händer kunna smeka milt +och stilla. Stora gamla människor förstå inte den konsten. De klappa en +hund som vore det en elefant. Hjärnan skakar i oss då en sådan stor +människa lägger sin labb på vårt huvud. Därför händer det ibland att vi +bita till ett tag i labben. Och då säger den stora människan: + +-- En sådan lömsk hund! Jag som bara ville klappa honom! + +Med barnen är det något annat. De äro alltid litet rädda för oss och +därför äro de mera försiktiga i umgänget. + +Jag var nu i parken. Jag lade mig på sanden framför ett säte och stekte +mig i solen. Det var så varmt och skönt och jag var nära att falla i +sömn. Men ett öga höll jag öppet. Med det följde jag en herre som gick +runt planteringen. Jag kände honom. Han var en detektiv, en sådan +människa som står vid en plantering och väntar på 3 kronor. De 3 +kronorna är någon stackars okunnig liten hund som hoppar in i +planteringen. Den usle detektiven lockar på den lille hunden, visar +honom kanhända en sockerbit -- aldrig ger han honom den -- hugger tag i +honom, sätter ett järnkoppel i hans halsband och släpar honom till +polisstationen. Sedan får hundens husbonde plikta 10 kronor, och då får +detektiven 3 kr. Ett sådant yrke! + +Mitt öga följde denne man. Jag var säker för honom. Jag går inte i +planteringen annat än då det är absolut nödvändigt. Och går jag dit, så +går jag inte därifrån för en sockerbit som jag aldrig får. + +Så låg jag i solen och stekte mig, då jag plötsligt kände en liten hand +som klappade mitt huvud och hörde en vacker flickröst: + +-- En så söt liten hund -- en sådan vill jag ha! + +Det blev mitt öde -- för en tid. Jag följde den lilla flickan då hon +gick. Och jag kom till en god familj. Man annonserade att man funnit mig +och min vän målaren kom för att hämta mig. Jag blev både rädd och glad +då jag såg honom. Den lilla flickan grät då jag skulle gå. Och så +slutade det med att målaren sålde mig för 50 kr. Han var en fattig man, +och då han klappade mig till avsked, kände jag att han sörjde över vad +som hänt. + +Men han glömde mig. Han känner numera icke igen mig, då vi mötas. Men +jag känner honom. Vi hundar äro sådana -- vi glömma aldrig dem som visat +oss vänlighet. + +Så var jag i ett hus, där det fanns kök. Det var något nytt. Köket är +det viktigaste rummet i alla hus. Där är varmt och gott och finnes där +en god jungfru, så har en hund det bra. Men hon bör vara förlovad. En +jungfru med en fästman är vänligare och gladare än de som sitta ensamma +hemma om söndagskvällarna. Jag har mött även sådana. Man får vara mycket +försiktig i umgänget med dem. Det händer att de kasta ett vedträ efter +en om de kommit upp för sent någon morgon. I hus med oförlovade jungfrur +står min vattenskål torr och tom och serveras min middag på mycket +oregelbundna tider. En katt vet allt sådant och han rättar sig därefter. +En katt är inställsam och falsk. Han stryker sig mot människan, han +spinner och han går försiktigt undan, då han vet att det passar sig +bäst. + +Min första katt -- ack, vilken besvikelse! Hon var ung och skön -- det +vackraste jag sett. Mjukt smög hon fram och vänligt lyste hennes falska +ögon. Mitt hjärta klappade häftigt, då vi möttes första gången. Jag +viftade min svans och kom henne nära, sökande vänskap. Så göra vi +alltid, vi hundar, första gången vi möta en katt. Hon klöste mig. Jag +blev ändå icke ond. Jag kom igen. Och hon rev sönder mitt huvud. Då +förstod jag att hund och katt alltid måste vara fiender, att det varit +så från tidernas begynnelse och alltid skall så förbliva. Och därför +står jag nu också på deras sida som kasta en stövelknekt eller tegelsten +-- helst en stor -- efter varje katt de få se. Jag förstår också dem som +spotta då en katt går förbi dem -- det måste vara olycka att möta en +katt, jag vet och har känt det. + +En gång bodde jag i ett hus där det fanns en svart pudel. Han var av +äkta ras och hette Farao. Jag tyckte inte om honom. Han var så bråkig +med sin stora päls och han fordrade nästan att jag skulle hälsa på honom +först. Hans namn tilltalade mig inte heller. Jag ogillar bibliska namn +på hundar -- åtminstone på pudlar. + +I denna hunds familj fanns en katt och pudeln och katten voro goda +vänner. De till och med sovo tillsammans. Jag såg detta med mycken +undran och jag anade att det låg något fel i denna anordning. Det visade +sig snart att jag fick rätt. Katten fick ungar -- sådant förekommer rätt +ofta bland kattor -- och då kunde pudeln naturligtvis inte ligga hos +katten. Jag hade inte gjort det ändå. Men så hände något annat. Det var +på sommaren och då klippte man pudeln för att han inte skulle svettas, +sade portvakten, som utförde proceduren. En hund svettas aldrig. Han kan +inte sådant. Men en portvakt är en obildad person. + +Alltnog, då pudeln var nyklippt och trodde, att han såg ut som ett +lejon, det tro alla pudlar i sin inbilskhet, kom han upp till katten. +Genast hon fick se honom sprang hon upp ur korgen och hoppade rätt upp i +huvudet på pudeln och klöste honom alldeles fördärvad. _Hon trodde att +det var en främmande hund, därför att han var nyklippt!_ Något sådant +hade aldrig en hund gjort. En hund har lukt. Och dessutom intelligens, +vilket en katt saknar. + +Men hunden har det svårt. Han tillhör samhället, dit han gått av egen +fri vilja och där han blivit människorna en trogen vän och tjänare, en +väktare, ett sällskap, en jägare och en dragare, trogen till det sista. +Vad har katten blivit? En katt och ingenting annat än en katt. Det är +inte mycket. Katten betalar ingen skatt, det finns inga kattlagar och då +katten springer bort har polisen intet kattstall att binda fast honom i. + +Hunden tjänar samhället, som bekämpar honom. Människorna, som ofta äro +rätt enkla i sina begrepp, annonsera ibland efter hundar, som sprungit +bort. Endast mycket unga hundar springa bort. Vi andra gå av fri vilja +bort från det hus, som behandlar oss illa. Den hemlöse hunden -- finnes +det något mera klagande och sörjande, något mera förtvivlat än hans +ensamma tjut om natten? Han väcker någon. Polisen kommer. Han tages till +hundstallet, till de andra hemlösa, och så dödar man honom efter 3 +dagar. Människans tack för att han lämnade vildmarken och gick till +människan. Huru rätt hade icke den man som en gång sade: + +_Det bästa hos människan är hunden._ + + + + +[Illustration] + +ADOLF. + + +Tidigt på våren flyttade Almblads till landet för att sätta potatis för +att inte svälta ihjäl då vintern kom. Med denna handling följde Almblads +endast det exempel som givits av det övriga svenska folket. Almblad var +ett av offren för den våren 1917 grasserande potatisepidemien. + +Almblad grävde i jorden. Svetten rann av honom, ty det var en varm vår. +Fru Almblad kom då och då ut på marken med ett glas och en pilsner samt +ett uppmuntrande ord. + +-- Tänk, så duktig du är! Tänk, så bra att vi få potatis till vintern! + +Almblad drack pilsnern och fortsatte sitt arbete. Ryggen värkte om +nätterna så att han måste sitta uppe. Men han satt vanligen med goda +kort och det lindrade värken. Frampå morgonen föll han i sömn och såg +potatisland. Härligt stora potatisland med potatis stor och fin som +astrakaner. + +Då Almblads potatisland var färdigt, satt han en kväll på sin veranda +och såg ut på den luckrade jorden, som han nyss vattnat med vatten som +han själv burit hinkvis från sjön. Almblad var lugn och nöjd, ty +framtiden och dess potatis var hans. + +Då sade fru Almblad: + +-- Jag har tänkt på en sak, Gustav. Jag har tänkt på den i flera dagar +men jag har inte velat säga något. Jag har tänkt på en gris. + +-- Vilken gris? sade Almblad, som var trött. + +-- Ingen särskild gris. Bara en gris i allmänhet. Jag menar, att vi, när +vi nu ha potatis för vintern också gärna kunde ha en gris. Tänk, en gris +till jul. Julskinka som man kanske inte kan få köpa i år. + +-- Var skulle vi ha den? frågade Almblad, svagt intresserad. + +-- Å, jag har sett ut en sån bra plats alldeles bakom vedboden. Där +spikar du upp ett stängsel av några bräder och så har man en stia. + +-- Vad ska han äta? frågade Almblad. + +-- Å, alltid har man mat åt en gris. Allt som blir över i köket och som +annars kastas bort, det får han och då föder man ju honom alldeles +gratis. + +Dagen därpå köpte Almblad en gris. Fru Almblad hade valt ut just den +grisen sedan en vecka tillbaka och hon var mycket lycklig över att +Gustav också tyckte om just den grisen. + +Grisen var mycket ung och Almblads upptäckte snart att han inte åt vad +som helst. Han skulle ha mjölk. Och han fick det också. Kontrollerad +barnmjölk för 55 öre litern med Mariekäx, som doppades i mjölken för att +den lättare skulle tuggas. + +Alla öns sommargäster kommo och tittade på grisen. De unga damerna sade +att det var något av det mest förtjusande de sett. De matade grisen med +småbröd och chokladpraliner, och de skulle nästan ha kysst honom om inte +en förvänd uppfostran hade förbjudit det. + +Grisen döptes till Adolf. Alla tyckte att det var ett vackert namn och +lätt att uttala. Adolf fotograferades och hans bild fanns snart i alla +villorna på ön. Adolf vägdes en gång i veckan. Och han tilltog i vikt. +Han var tjock och fet och rund och såg lycklig ut. Han var på väg att +bli ett svin. + +En dag sade en vän till Almblad: + +-- Vad ska du göra med Adolf? + +-- Vad jag ska göra med Adolf? Vi ska naturligtvis slakta honom och ha +honom till jul. + +-- Kan du verkligen det? Jag trodde du hade fäst dig vid honom. + +Adolf började tänka över detta. Slakta Adolf. Döda Adolf. Det var som +att förlora en vän. Och äta upp Adolf. Allt det där som nu gick omkring +och grymtade och bökade och var så snällt och vänligt. Det var som att +äta upp en av sina närmaste. En avlägsen släkting skulle Almblad +möjligen kunna äta upp om han blev mycket hungrig och släktingen +tillagades på ett aptitligt sätt -- men äta upp Adolf, nej, det gick +inte. + +Almblad talade vid sin hustru. Han började försiktigt: + +-- När ska vi slakta Adolf? + +Fru Almblad ryckte till och blev alldeles blek. + +-- Det brådskar väl inte, stammade hon fram. Den stora höstslakten har +väl inte börjat än? + +Fru Almblad visste inte vad den stora höstslakten var, men hon tyckte +att invändningen gjorde sig. + +På natten vaknade hon. Hon hade drömt att hon och Gustav slaktade Adolf. +Hon höll i Adolf medan Gustav slaktade honom. Det var förfärligt. Fru +Almblad brast i gråt, en stark konvulsivisk gråt som väckte hennes man. + +-- Gustav, Gustav, sade hon, under det tårarna vätte hennes broderade +nattlinne. Vi -- kan -- inte -- döda Adolf! Vi ä inte -- sådana -- +hårda -- grymma människor, att vi kan döda -- ett -- osjäligt djur! + +-- Nej, nej, barnet mitt! sade Gustav. Han skall få leva. + +Hösten kom och Adolf var nu rätt stor. Hans diet hade stadgat sig. Han +åt till och med biffstek med lök och drack även det s. k. krisölet, +ehuru dock icke gärna. Det kunde man se på hans uppsyn. + +Sommargästerna flyttade så småningom till staden. Blott Almblads +stannade kvar. För Adolfs skull. En kväll då det var mörkt och regnet +smattrade mot papptaket diskuterade de frågan Adolf. + +-- Här finns ingen som kan ta honom, sa fru Almblad. Och för resten törs +jag inte lämna honom till främmande människor. Ingen vet hur han får +det. + +-- Jag stannar här, sade Almblad. Du kan ju resa till stan. Men jag +stannar här tills vidare. Alltid blir det någon råd. Affärerna kan jag +sköta per telefon, värre är det inte. Och Adolf kan man väl inte lämna +vind för våg. + +Almblad stannade. Ensam med Adolf. Gick upp tidigt om morgnarna, gav +grisen mat, städade åt honom och spolade honom då och då med vatten, som +värmdes något för att inte göra Adolf nervös. + +Ibland ringde det på telefonen. Då sålde eller köpte Almblad aktier och +andra papper och han gjorde det klokt och förståndigt så att det blev en +hacka över. Och på middagen gick han till båten, hämtade post och +tidningar och bar hem matpaket. På eftermiddagen satt han hos Adolf på +en liten pall och talade om dagens händelser. + +-- Tiderna ä svåra, Adolf! Maten är dyr och veden är dyr. Men du ska få +leva, Adolf! Ingen ska slakta dej! Du ska få leva. Du kan vara alldeles +lugn, Adolf. Alltid blir det någon råd för dig! + +En morgon då Almblad kom ut såg potatislandet så underligt ut. Plantorna +voro uppryckta och jorden uppgrävd. Almblads potatis var stulen! Där +fanns icke så mycket som en rotknöl kvar. Tjuvarna hade kommit på natten +och tagit alltihop med sig. Allt hopp och all fröjd var borta! Almblad +sprang till telefonen. Han måste tala vid någon. Han började veva, men +han stannade tvärt. En hemsk tanke sprang blixtsnabbt upp i hans hjärna: +_Adolf!_ Almblad tumlade ut till svinstian. Den var tom! Adolf var lika +borta som potatisen. Adolf var stulen! Onda människor hade kommit på +natten, bedövat honom för att han inte skulle ropa på hjälp och fört +bort honom. Vart? Vart?! Almblad såg inga spår åt något håll. Eller +kanske -- kanske hade Adolf blivit så skrämd av potatistjuvarna att han +sprungit sin väg, gett sig av i mörka natten bort från det kära hemmet, +bort från den gode husbonden som sov sin lugna sömn därinne. + +Almblad sprang runt huset och upp i skogen och ropade: -- Adolf! Adolf! +Men intet svar. Adolf var borta. + +Almblad sökte och ropade hela dagen och då kvällen kom, hängde han en +lykta i svinstian för att Adolf skulle hitta hem, om han händelsevis kom +på den vägen. Men Adolf kom icke. Fjärdingsman och länsman konstaterade +efter en noggrann undersökning att han var stulen _levande_, bortförd +med våld av illasinnade rövare. + +Almblad stängde villan och flyttade till staden och i affärernas och +nöjenas vimmel glömde Almblads Adolf. Han var ett sommarminne som +bleknade med höstens storm och oväder. + +Det led mot jul, den härliga signade juletiden. Snön föll i vita flockar +över staden och människorna, allt var som det skulle vara, bara litet +dyrare. En sådan dag satt Almblad i sitt arbetsrum och telefonerade och +sålde och köpte aktier och förtjänade sitt uppehälle, då dörren +plötsligt öppnades och hans hustru kom inrusande direkt från förstugan, +direkt från gatan. I hatt och kappa sjönk fru Almblad ned i soffan +framför sin man och sade med upprörd, andfådd stämma: + +-- _Jag har sett honom!!_ + +-- Vilken, sade Almblad. Kungen? Eller kronprinsen? + +-- Nej, _Adolf!_ _Jag har sett Adolf!_ O, Gustav, han låg i Avéns +matvaruaffär mitt i fönstret med bara huvudet på ett fat och han hade +ett stort äpple i munnen! + +-- Hur vet du att det var han, sade Almblad. + +-- Jag kände igen honom! Han hade ett litet ärr över vänstra ögat -- han +fick det en gång då han stötte sig mot en spik i vedboddörren -- jag +kände igen ärret. Det måste vara han! Där låg han mitt bland sylta, korv +och köttbullar och alla människor gick förbi och ingen visste att det +var han, vår Adolf! + +Dagen därpå när Almblad gick nedåt staden tog han vägen förbi Avéns +matvaruaffär. Han stannade på trottoaren och kastade en skygg blick i +fönstret. Där fanns ingen gris! + +-- Amalia har sett i syne! tänkte Almblad. Där fanns ju ingen gris. + +Så gick han in i affären och frågade expediten: + +-- Här fanns ett grishuvud i går, var är det? + +-- Det är sålt, sade expediten. Det var det sista vi hade. Ett mycket +vackert grishuvud. + +-- Är det bekant vem som köpte det? sade Almblad. + +-- Ja, det var grosshandlare Landegren, vi skickade hem det i dag på +morgonen. + +-- Har Landegren köpt Adolf? sade Almblad. + +Expediten smålog undrande, ty hon visste icke vem Adolf var. + +Landegren var en av Almblads bästa vänner. De umgingos ofta med varandra +och då juldagen kom blevo Almblads som ofta förut bjudna på middag hos +Landegrens. Men Almblads skickade återbud den här gången, de voro tyvärr +upptagna -- man går inte gärna bort på middag för att nödgas äta upp sin +allra bästa vän, även om han en gång varit ett svin. + + + + +[Illustration] + +LÖVGRODAN. + + +Han satt på sin vanliga bänk i skogen, då jag kom. Det var tidigt på +morgonen. Naturen var så ung och frisk som den endast kan vara på våren. +Han satt i solen och höll sina gamla, litet frusna, händer på +käppkryckan. Vinterrocken hade han ännu inte lagt av trots att vi +närmade oss juni. Men de tjocka blå muddarna voro borta. + +Jag såg honom på avstånd, där jag kom framåt vägen och jag tänkte: + +En lycklig gammal herre. Så lycklig en gammal herre kan bli. Gammal +militär, pensionerad. Ungdomssynderna bakom sig, festerna på +Hasselbacken och även all exercisen på Gärdet. Det glada livet på +utvärdshusen också slut. Frukostarna på gamla Björngården däruppe på +söder -- granris på golvet -- de vackra flickorna -- alla kamraterna -- +unga löjtnanter allesammans. Herregud, den tiden! Nu går han om +morgnarna i skogen. Tidigare och trognare än alla andra. Ser efter att +allt är i ordning, som det skall vara, pratar med gamla Lund, som städar +och håller snyggt i parken efter alla söndagsgästerna. Och så har han +ekarna, de gamla hundraåriga ekarna, som trotsat alla årens hårda +stormar, men som en gång skola falla, då staden växt och kommit hitut. +När den tiden kommer, vill han dö. Så är det kråkorna, som följa honom +mellan källan och järnvägen och som han matar med bröd och kakbitar ur +en liten påse. Han är djurvän. Hans tax Lisa ligger begraven härute +under en gammal gran. Ingen känner platsen mer än han och Lund -- det är +förbjudet med gravkullar i parken. Då och då lägger han en blomma på +graven till minne av den bästa och trognaste vännen. + +Denna morgon är han tyst och sluten och jag ser att det hänt något. I +gräset ligger en hårnål. Han tar upp den, lägger den i fickan och säger: + +-- Kvinnorna borde ha hårnålar, som inte föllo ur. Här ligga tusental av +dem på vägarna och i gräset. Sen slås gräset, och så kommer en sån där +nål kanske i magen på ett djur som äter gräset. Det är inte bra med en +hårnål i magen. + +Han blir tyst och så fortsätter han: + +-- Djuren ha det alltid svårt. Jag har varit så ledsen hela dagen i går +för ett djur. Det var bara en liten lövgroda, en sådan där liten groda, +som inte är större än en nagel. Det var i går morse och jag kom över +järnvägsbron därborta. Den är byggd av sten, men mellan stenarna är det +små hål. Jag har försökt att fylla de där små hålen med sand, men den +rinner bort, när det regnar. I går kom jag där, och då såg jag två små +lövgrodor, som hoppade på bron. De skulle tvärs över den, och jag +stannade för att inte trampa på dem. Men den ena blev skrämd, då hon +hörde mig komma, och hon hoppade rakt ned i ett hål mellan stenarna. Jag +tittade ned i hålet, och jag såg henne därnere, men jag kunde inte +hjälpa henne upp, och hon kunde själv inte komma upp för de flata +väggarna. Jag stack ned min käpp, men hon fick ingen hjälp av den. Jag +försökte också med grässtrån, men det gick inte heller. Hon var där i +hålet och måste vara där, tills hon dog av svält. Jag kunde inte göra +något för henne. Hela min vackra morgon var förstörd för den där lilla +lövgrodans skull. Till slut måste jag gå hem, och jag var mycket ledsen +och hela dagen tänkte jag bara på grodan. Hon satt där i hålet och kunde +inte komma upp. + +Min hustru märkte, att det var något som fattades mig, och vid middagen +berättade jag henne alltsammans. Hon blev också mycket ledsen, ty hon är +så god mot djur. Vi sutto hela kvällen och bekymrade oss för lövgrodan. +Men då jag gått och lagt mig, kom min hustru in till mig och sade: + +-- Vi skola inte oroa oss längre för lövgrodan. Är det försynens mening, +att hon skall vara där, så _skall_ hon vara där. Vi kunna ingenting göra +åt den saken. + +Och naturligtvis är det så. Jag kan _absolut_ inte göra något. + +Vi sutto tysta och så sade jag: + +-- Skulle vi inte gå bort och titta, om hon är kvar? + +Han reste sig och svarade: + +-- Nej, nej, på inga villkor -- jag vill det inte -- det vore ju att +tvivla på försynen! Och det gör jag inte. + +Klockan var åtta och det ringde till morgonbön i stadens alla +kyrkklockor, de stora och de små, alla på en gång. Ett järnvägståg +brusade fram bakom oss rakt under bron, där den lilla lövgrodan satt -- +kanhända. + + + + +[Illustration] + +BROMSEN. + + +Skådespelaren, den bekante komikern, har kommit till stan och sitter på +Grands veranda och berättar historien om bromsen. Det är hans +sommarhistoria för i år och han nedlägger mycken möda för att få den så +bra som möjligt. Han berättar livligt och medryckande, med korta snabba +gester och en talande mimik. Då bromsen gör sin entré i berättelsen, +härmar han djurets surrande läte -- sssss -- och då dramat blir som mest +spännande, står han upp på golvet och visar med energiska rörelser och +gester det olyckliga offrets hjältemodiga kamp. Vid berättelsens +huvudpunkt, då spänningen är som starkast stelnar han plötsligt till, +står rak med stirrande ögon och faller sedan ihop på en stol. Effekten +är storartad. + +Berättelsen lyder så här: + +Jag har bott i skärgården i sommar på en ö mitt i havet. Jag bodde på +ett pensionat och där hände detta med bromsen. Vi voro rätt många gäster +i huset, allesammans mycket hyggliga människor. Sommaren har ju varit så +vacker i år, ehuru litet torr, men det är nu böndernas sak. + +En sådan torr sommar bli bromsarna stora, tunga och feta men dock fullt +arbetsföra. + +På pensionatet bodde en äldre dam. Jag älskade henne icke, ty hon +förargade mig genom sin blotta närvaro. Det finns sådana människor. Jag +hyste en djup motvilja mot denna dam och denna motvilja växte till hat +då hon en middag, sannolikt med avsikt, tappade en anjovis i hummersås +på mina vita flanellbyxor. + +Jag låg vaken den natten och tänkte på hämnd, som varje verklig man gör, +som får en anjovis på sina vita flanellbyxor. + +På morgonen gick jag ut i stallet. Där stodo många tama djur, som +viftade sina svansar och stampade i sina spiltor. En dräng gick omkring +med en spade och skovlade föda åt de goda djuren. Han var en man med ett +allvarligt utseende. Då han såg mig komma, hälsade han vänligt god +morgon och jag sade: + +-- Hur står det till med Karlsson i dag? Jag hade nämligen hört, att han +varit i staden några dagar förut. + +Drängen svarade: -- Tack, gott! och jag tillade omedelbart: + +-- Kan Karlsson skaffa mig en broms? + +-- Skall han vara levande? sade Karlsson. + +-- Ja, sade jag, och han skall ligga i en tom tändsticksask. + +-- Titta in i kväll, sade Karlsson. Och fortsatte sitt arbete med den +stora skoveln. + +På kvällen tittade jag in till Karlsson. Det var en vacker, stilla +juliafton, sjön låg nästan blank och ekorrarna hoppade muntert från gren +till gren och så vidare. + +-- Har Karlsson bromsen? sade jag. + +-- Har så, sade Karlsson. Har så i lådan som det skulle vara. + +-- Är han stor och stark? + +-- Det är den bästa och största broms jag sett sedan 1892, men den +sommarn var också varmare än den här. Den bromsen, som jag såg 1892, +slog sig en gång ned på en häst så att han, hästen, blev svankryggig. +Den här bromsen har jag följt med ända sedan i våras. Han är liksom en +bekant till mig och jag skiljes icke gärna ifrån honom. + +-- Hur mycket kostar han, sade jag. + +-- Eftersom det ännu icke är något maximipris på bromsar, så säjer vi +väl en och femti, sade Karlsson och räckte mig en tändstickslåda. + +-- Är han bunden, sade jag. + +-- Nej, det är han inte, men jag andades på honom i morse, så han är nog +liksom lite bedövad. + +Jag tog lådan, betalade Karlsson, som stod länge i stalldörren och såg +efter mig, då jag gick. Det var som om han haft svårt att skiljas från +bromsen. + +Jag gick upp på mitt rum. Fönstret stod öppet, men icke en fläkt rörde +sig. Luften var ljum och stilla. Jag tog upp tändstickslådan, stack +några små hål på dess övre sida, för att djuret skulle kunna andas, och +därpå gick jag till sängs. + +Dagen därpå var en vacker och solvarm dag. Termometern visade över 30 +grader och alla pensionatets gäster gingo strax efter frukosten för att +bada. + +Jag var ensam, ensam med bromsen. Jag tog fram lådan, som jag satt under +en byrå, och öppnade den helt försiktigt. Bromsen levde och surrade. +Ssss -- sss -- tssss -- tssss. + +Så kom middagen, och de timmar som nu följde skall jag aldrig glömma. + +Där sutto vid småborden alla de celebra personligheterna. Där var den +förnäma konsulinnan och hennes två döttrar. Där var revisorn med sin fru +och unge son, som flirtade med fröken Nilsson, som såg ut som en +manikurist om naglarna -- och där var också min dam, hon med anjovisen. +Hon gick tvärs över golvet för att hämta en tallrik. Jag hade väntat på +detta ögonblick. Jag stod bredvid henne, tappade min servett, böjde mig +ned, tog servetten och släppte samtidigt ut bromsen innanför kvinnans +kjolkant. Det hela gick lika fort, som en motor tänder om den är bra. + +Så dröjde det ett ögonblick och så skar ett fasans skri genom luften. +Den gamla damen stod med armarna rätt upp i vädret, bromsen surrade -- +sssssss -- en allmän panik bröt ut -- ssssssss -- man sprang upp från +borden -- sssssss -- man ropade om varandra och över alla hördes den +ensamma gamla damens gälla röst: + +-- Ett djur är på mig!!! Ett djur är på mig!!! + +Revisorn som varit med då ett fartyg var nära att förlisa, ställde sig +på en stol och ropade: + +-- Lugn! Lugn! För ut kvinnor och barn! Ssssssss! + +Konsulinnan fördes ut av kandidaten och fröken Nilsson skrek: + +-- Ni ska få se, att det är en huggorm! Ni ska få se, att det är den jag +mötte i torsdags åtta dar! Han såg förskräcklig ut. + +Ssssssss! + +-- Häll ett ämbar vatten över henne! skrek jag själv. Det lugnar! + +Bromsen surrade och damen började nu gno runt i rummet. Alla veko undan +för henne. Högt ropade hon: + +-- Jag känner honom! Jag känner honom! + +Plötsligt stannade hon och stod alldeles stilla. _Bromsen surrade icke +längre._ Ögonen fingo ett undrande, frågande uttryck, hon drog en lång +djup suck och så föll hon pladask i golvet. + +Jag gick ut på verandan. Nedanför låg viken blek och stilla. Jag tände +en cigarr och njöt av naturens stora stillhet. Då kom en ensam man +uppför trappan till verandan. Han bar en strut i handen. Det var +stalldrängen. Han stannade mitt framför mig och sade så högt, att det +hördes genom hela huset: + +-- Här har jag en ny broms, men den får herrn ge 3 kronor för, för den +är dubbelt så stor som den andra. + +Jag låg i en sjöbod den natten och på morgonen for jag till stan. +Drängen stod på bryggan, då båten lade ut, och skrek: + +-- Ska vi säja två och femti? Sista pris! Med låda till! Ett för allt! +De ä gott pris! + +Då skådespelaren slutat sin berättelse och sjunkit ned i stolen, säger +någon: + +-- Hur gick det med den gamla damen? + +-- Jag tror, säger berättaren, att hon dog -- av skam. + + + + +[Illustration] + +CHAPMANS MORMOR. + + +Chapman är vår tax. Men han är ingen märkvärdig tax utom det att han har +ett spaderess under svansen, men det har ju alla äkta taxar. Det är så +att säga deras adelsmärke. Men han är en fin och väluppfostrad tax. Och +han är också en god jakthund, ehuru vi ha så få tillfällen att använda +honom till det. Det finns så få vilda djur i den stadsdel där vi bo. Men +på landet har han jagat både hare och räv och en gång ute i skärgården +har man gått med honom på älg och det gick bra. + +Ingen har egentligen fäst sig vid Chapman. Han hör ju till familjen, men +han är inte märkvärdigare än de andra -- utom det där med spaderesset +förstås. + +Men så en dag händer det något som gör Chapman med ett slag till något +alldeles särskilt märkvärdigt. + +Det kommer en ung fru på besök och då hon får se Chapman säger hon: + +-- Å, är det han! Tänk, jag kände hans mor. + +Ingen av oss har tänkt på Chapmans mor. Vi ha inte ens vetat att han +haft en mor. + +-- Det var en mycket fin tax, säger den unga frun. Hon var alldeles brun +över hela kroppen. Hon tillhörde greve Lewenhaupt. Ni känna väl +Lewenhaupts taxar? + +Alla känna vi naturligtvis Lewenhaupts taxar. Det måste man ju göra. Och +gör man det inte, bör man inte tala om det. + +-- Och när jag tänker närmare efter, fortsätter den unga frun, så känner +jag också Chapmans mormor. Hon var en av de allra vackraste taxar jag +sett. Hon var också alldeles brun över hela kroppen och hon tillhörde +Hennes Majestät Drottningen av Danmark. Men hon bet får så dom måste +skjuta henne. + +Det blev alldeles tyst och nu förstå vi vad som hänt oss. Vi ha i vårt +hus en varelse som haft en mormor som varit vid hovet! Som gått i +slottets salar och kanske fått socker av riktiga prinsar och prinsessor, +kanske av konungar och kejsare! Och ättlingen till denna höga varelse +går här omkring oss som en helt vanlig tax, visserligen med ett +spaderess där det skall sitta men ändå -- och denna varelse får äta ur +en bleckskål i ett kök och ligga i en korg i en tambur och ha till täcke +en gammal uttjänt aftonkappa! + +Då den unga frun gått, gå vi allesammans ut och titta på Chapman där han +ligger i korgen. Ingen förändring. Han är fortfarande lika enkel och +vänlig i sitt sätt. Rör litet på svansen och ser på oss med sin vanliga +litet trötta världsmannablick. Jag lägger på honom aftonkappan och vi +dra oss diskret tillbaka. + +Men Anna-Clara, som nu är 8 år, kan inte glömma detta med Chapman. Då +och då smyger hon sig till honom och ser på honom och klappar honom på +huvudet. Inte som förr, så där i förbigående, utan mera vördnadsfullt +och underdånigt. + +På middagen tar hon honom i koppel och går ut med honom runt kvarteret. +Och då hon kommer utanför hyrkuskverket, träffar hon alla barnen från +huset bredvid och hon berättar för dem om Chapmans underbara mormor. De +stå i en vid ring och höra på med öppna munnar. Och då Anna-Clara går, +följa de henne med stora, beundrande blickar. + +På kvällen, då Anna-Clara gått och lagt sig, ligger hon stilla och +tänker som barn bruka innan de somna. Så säger hon: + +-- Min mormor är inte så fin som Chapmans mormor, för hon har inte varit +hos Hennes Majestät Drottningen av Danmark. + +-- Nej, säger jag, hon är inte så fin. + +Det blir tyst och så fortsätter Anna-Clara: + +-- Men min mormor har aldrig bitit några får. + +-- Nej, säger jag, det har hon aldrig, efter vad jag vet, men så behöver +vi heller inte skjuta henne och det är ju en god sak. + +Anna-Clara tänker en stund och så fortsätter hon: + +-- _Det tror jag heller inte att någon skulle våga!_ + +Då säger jag god natt och sov nu, ty det är inte bra för ett litet barn +att ligga och tänka och prata för mycket i sängen om kvällarna. + +[Illustration] + + + + +[Illustration] + +KIDNEY AND BACON. + + +Det var en vacker dag. Våren hade nyss kommit. Människorna kände sig +lättare och bättre där de strömmade fram i solskenet på den breda +trottoaren. Klockan var ett -- det var min lunchtid och jag gick in på +den stora restaurangen i hörnet vid torget. + +Det hade gått rätt lång tid sedan jag sist var här, men allting var sig +likt. Den stora, ljusa matsalen var fullsatt med unga herrar med frisk +aptit, solen låg in genom de stora fönstren, lyste mot det vita +bordslinnet och bröts mot glasen och bordssilvret. Jag fick ett ensamt +litet bord och en ung flicka räckte mig en matsedel. + +Där fanns många rätter, jag gled igenom dem alla och så stannade jag vid +_Kidney and bacon_. Å, tänkte jag, det är njure med fläsk, det kan vara +mycket bra. Just nu vill jag ha det! + +Jag beställde Kidney and bacon. + +Den unga uppasserskan försvann och om en stund kom hon tillbaka med min +mat. Den låg mycket nätt och vackert serverad i en silverkarott och var +köttbullar med potatis. + +Jag såg på den unga flickan. Hennes ansikte sade mig ingenting. Hon +ställde karotten på bordet och försvann. + +Jag tänkte: hon har missuppfattat min beställning. Någon annan har fått +Kidney and bacon och jag har fått köttbullar. Men så är det ju ofta i +livet. När få vi det vi önska? Och huru ofta händer det icke att just +det vi önska skänker oss besvikelse när vi få det. Makterna leda våra +öden. Det var bestämt att jag denna dag skulle äta köttbullar och jag +gjorde det. De voro för resten utmärkta. + +Då jag ätit, knackade jag för att få betala och då flickan kom sade jag: + +-- Det var utmärkta köttbullar. Äro de alltid så bra? + +Hennes ansikte lystes upp helt svagt -- tiderna ge icke anledning till +alltför stora glädjeyttringar -- och hon svarade: + +-- Vi äro kända för att ha utmärkta köttbullar. + +Så betalade jag och gick. + +Dagen därpå var också en dag. Våren levde ännu och solen lyste som i +går. Det blev åter lunchdags och åter ledde min väg till den stora +restaurangen i hörnet vid torget. Jag gick in och fick samma bord som +dagen förut. + +Flickan från i går kom strax till mig och räckte mig matsedeln. Där +stodo många goda rätter och där stod som i går _Kidney and bacon_. Jag +tänkte: det är en stående rätt på denna restaurang, det är ställets +specialitet. I går fick jag den ej. Ödet ville köttbullar -- låt oss se +hur det går i dag! + +Och så beställde jag Kidney and bacon. + +Det gick en stund. Runtom mig sorlade publiken och ute på gatan hörde +jag kolportörerna ropa ut tidningarnas stora nyheter. Spårvagnarna +rullade. Och över alltsammans lyste vårens vackra sol. + +Uppasserskan kom med min rätt. Den låg, som i går, i en vacker karott av +silver och det var köttbullar med potatis, som i går. Hon ställde +karotten på bordet och försvann. + +Och jag tänkte: Visserligen ligga vi helt och hållet i händerna på +makterna. De kunna husera med oss hur de vilja. Men det bör finnas en +gräns. Vi böra själva ha något att säga. Det duger inte att tänka: +Försynen är sysslolös -- låt den få arbeta! Sådant kan misslyckas. Men i +dag driver makterna med mig. Det kan inte tillåtas. Jag är en fri man. +Jag vill bestämma själv över min lunch. + +En hovmästare gick förbi. Jag knackade och han kom, artigt bugande. + +-- Förlåt, sade jag, _Kidney and bacon_ är det icke längre njure och +fläsk? + +-- Jo, naturligtvis, sade hovmästaren. + +-- Det kan aldrig vara köttbullar? + +-- Nej, inte här. Vi ha Kidney and bacon. + +-- Då har här skett ett misstag, sade jag. Jag har beställt Kidney and +bacon och jag har fått köttbullar. Köttbullar är också mycket bra, +framför allt på denna restaurang, men jag har icke beställt dem. +Hovmästarens ansikte blev mycket allvarligt. Han såg på min karott som +var av silver, tog den och försvann. På vägen mötte han den unga +uppasserskan och jag såg att han talade vid henne. Jag förstod att han +grälade och jag ångrade genast vad jag gjort. + +Jag tänkte: Nu är konflikten färdig. Du har tryckt på knappen. +Händelserna rulla upp sig och makterna förbereda sin hämnd. + +Om en stund kom den unga uppasserskan. Hon var mycket allvarlig. Jag såg +att hon hatade mig. På bordet, framför mig, satte hon ett fat, även det +av silver, och på det låg _Kidney and bacon_. + +Det gick ett år. Livet gav och tog. Riken störtades och troner föllo. +Det var åter vår. Solen sken som förr på strömmen av människor som gled +fram på den breda gatan. Och åter var det lunchdags. Och åter stod jag +utanför den stora restaurangen vid torget. Jag gick in och jag fick mitt +samma bord som förra våren. Jag satt mitt bland de unga ätande herrarna +och flickan från i fjol stod åter vid mitt bord. Hon räckte mig +matsedeln och jag såg på hennes blick att hon kände igen mig. + +Det är mannen som skall ha _Kidney and bacon_, tänkte hon -- _Kidney +and bacon_, _Kidney and bacon_ -- det måste jag komma ihåg! + +Där fanns många rätter på matsedeln och där fanns köttbullar med +potatis. Jag beställde köttbullar. + +Flickan såg på mig ett ögonblick. I hennes ögon låg undran och tvivel. +Så gick hon. Och om en stund var hon tillbaka med ett fat av silver och +på det fatet låg Kidney and bacon. + +Därute på torget rullade spårvagnarna, skreko kolportörerna och lyste +vårsolen. + +Jag åt min njure och mitt fläsk och då jag betalade, sade jag till den +unga uppasserskan: + +-- I dag voro köttbullarna alldeles utmärkta. Äro de alltid så bra? + +-- Ja, svarade hon, vi äro kända för våra utmärkta köttbullar. Det är +vår specialitet. + +Men jag tänkte: huru litet förmå vi här i världen. Huru små och svaga +äro vi icke. Och när skola vi äntligen lära oss förstå att när makterna +önska att vi skola äta köttbullar, så skola vi icke beställa Kidney and +bacon eller tvärtom. Huru outrannsaklig är icke Försynen! + + + + +[Illustration] + +FJÄRDE MAN. + + +Det var en sådan dag -- solen hade börjat värma och sommaren var på väg. +Det var en sådan dag, då man lämnar sitt arbete och går ut på gatorna +och torgen. + +Så kom jag till den stora parken, där blommorna växa i rabatter och där +barnen leka i stora sandhögar. Jag satte mig på ett säte mitt i solen +och ritade i sanden med min käpp som människor göra som äro lata och +icke besvärade av trängande göromål. Jag ritade en halvcirkel, runt om +mina fötter. Sen ritade jag en halvcirkel utanför den första och så kom +John. + +-- Inte får man sitta på säten i parker, sade han och såg på mig +bestraffande. Sätena äro till för fulla personer och pigor från landet. + +-- Du har alldeles rätt, sade jag. Alldeles rätt, men så här på våren +vet man ju inte vad man gör. Men om du sätter dig här bredvid, ser det +ut som om vi hade något viktigt att tala om och då kanske allmänheten +förlåter oss. + +John satte sig och sade: + +-- I går var jag med om något besynnerligt. Tor och Bertil voro hemma +hos mig för att få en liten poker. Ernst var också bjuden men han kom +inte, måste resa och revidera i någon bank. Nå, vi voro bara tre och det +var pinsamt. Det är pinsamt att spela poker på tre man. Spelet blir inte +balanserat. + +-- Man kan ju ta bort en del kort, sade jag, som också spelat poker då +jag var ung. + +-- Ta ut! Vi togo bort till och med femmorna, men det är ju det som +förrycker spelet. Joker hade vi också. + +-- Du sa att du var med om något besynnerligt? + +-- Ja, vi hade spelat ungefär en timme, då vi plötsligt slutade upp med +några jackpottar och togo en grogg i stället. Då ringde det på +tamburklockan och Tor sprang och öppnade. Kristin hade gått ned efter +sodavatten och jag kom mig icke för. + +Det dröjde innan Tor kom igen. Men så kom han och vi frågade: + +-- Vem var det? + +Tor vinkade åt mig och vi gingo ut i tamburen, lämnande Bertil ensam. I +tamburen stod en sluskigt klädd herre med en sorts portfölj under armen. + +-- Herr Söderberg, sade Tor och vi bockade oss för varandra. Söderberg +är en gammal vän till mig, vi äro skolkamrater, sade Tor, och nu kom han +hit i kväll för att sälja några vykort, det har gått dåligt för honom. + +Jag kände i fickan efter min portmonnä -- nåja, ett par vykort kunde man +ju köpa, då det var Tors gamla skolkamrat. Jag tittade på karn. Han var +trasig och smutsig och orakad och oklippt och jag inbillade mig att han +luktade sprit. Man vill gärna att illa klädda personer skola lukta +sprit. Men hans ögon voro kloka och klara. Kanske var det bara en +tillfällig olycka som kunde repareras -- re-pareras -- repareras -- jag +upprepade ordet för mig själv tills idén kom: _om vi skulle klä upp +Söderberg, raka honom och frisera honom och ha honom till fjärde man!_ + +-- Förlåt, herr Söderberg, sade jag, spelar herr Söderberg poker? Vi äro +bara tre i kväll och behöva en fjärde man. Ni gjorde oss en tjänst, om +ni vore med. + +Herr Söderberg såg på mig med förvåning i sitt ovårdade ansikte, så sade +han: + +-- Poker har jag spelat mycket både här och i Amerika, men jag har inga +pengar och som jag är klädd -- + +-- Den saken ordna vi, om ni tillåter. + +Jag tog ifrån herr Söderberg hans portfölj och tog in honom själv i min +sängkammare. Vi badade honom inte, så långt gingo vi inte, men vi klädde +om honom i en av mina bättre kostymer och vi rakade honom. Då han var +färdig såg han nästan elegant ut. Han gick fram och tillbaka på golvet +och man märkte att han trivdes i sin nya form. Tor bjöd honom en +cigarrett och i detsamma öppnade Bertil dörren och frågade om han fick +gå hem. Han hade tröttnat på ensamheten. + +Jag presenterade herr Söderberg, en gammal vän till mig och Tor, och vi +återvände till rökrummet. + +-- Riktiga chips! sade Söderberg och tog en näve pokermarker mellan +fingrarna. Precis som i Amerika. Hur hög max spelar herrarna? Tor såg på +mig och vi smålogo! + +-- Fem kronor, sade jag. Jag sade det på skämt, men Söderberg svarade: + +-- Kör till! + +Och så satte vi oss ned och spelade. Det är nu så med poker i en del hus +att man inte behöver kontanter förrän man gör upp, men då behöver man +vanligen. Söderberg kunde alltså spela med markerna till dess. + +Och han spelade. Vi märkte snart att vi fått över oss en karl som kunde +spelet. Han var född med kort i händerna som amerikanarna säger. Han +vann. Han kunde alla knep och han kunde dem på rätta ställen. Han +bluffade och han ökade -- alltid i rätt ordning. Han rökte cigarrer och +han drack whisky, men måttligt som en gentleman. Vi spelade halva natten +och då vi kommo till de oundvikliga jackpottarna hade Söderberg vunnit +400 kronor, 300 av mig och 100 av Bertil, som lade bort titlarna med +honom vid tretiden. Han hette Karl i förnamn. + +-- Fick han tillbaka sina vykort då han gick? sade jag. + +-- Vi talade inte om dem. Och inte om de gamla kläderna heller. + +Han telefonerade efter en bil och gjorde sällskap med Tor. Sen har jag +inte sett dem. + +Var det inte en besynnerlig historia? Har du nånsin varit med om något +liknande? + +-- Inte precis, sade jag, men förlorat på poker har jag. Över huvud är +det väl likgiltigt vem man förlorar till. + +Vi sutto tysta och så sade John: + +-- Ja, jag blev alldeles pank på det där -- kan du låna mig hundra +kronor till i morgon? + +Jag ritade med min käpp en tredje halvcirkel utanför de bägge andra och +så sade jag: + +-- Under flera år träffade jag på gatorna två herrar, som inte kände +varandra, men som hade ett gemensamt intresse som gällde mig. Den ene +ville låna 10 öre till ett frimärke för att svara på en annons om en +plats, den andre ville ha 20 öre för att gå och raka sig, han skulle +också söka en plats. + +Jag lånade dem flera gånger 10 öre och 20 öre, men då jag märkte att de +aldrig fingo några platser, slutade jag upp. Hundra kronor tycker jag är +litet för mycket på en gång. Vill du inte ta 10 öre? + +John reste sig, såg mig rakt i ögonen och sade med rätt fast stämma: + +-- Du är en fähund! + +-- Hälsa herr Söderberg, sade jag och ritade en fjärde cirkel utanför de +3 andra, ty det var en sådan dag, då en lat människa, som icke har några +viktiga göromål, icke kan göra något annat. + +[Illustration] + + + + +[Illustration] + +EN JULBERÄTTELSE. + + +Det var en gång en författare, som satt vid sitt skrivbord och tänkte. +Han hade nyss fått en beställning på en julberättelse och han satt och +tänkte över vad han skulle skriva om. + +Det var i slutet av oktober. Höstregnet hade börjat och himlen var grå +och mulen. Författaren såg ut genom fönstret. Han såg över en stor slätt +ända bort till en vik av ett stort vatten. Slättens gräs var ännu grönt +men vattnet därborta var grått av regn och dimma. + +Jul, tänkte författaren. Jul -- skall det bli jul i år också? Jul med +snö och granar och barnaglädje och allt det andra som hör till. + +Det är möjligt, tänkte han vidare, att man drar in julen i år såsom man +dragit in så mycket annat. Man drar in den alldeles som en överflödig +hållplats vid spårvägen. Eller också sätter man den på kort: en halv jul +eller bara en kvarts jul per individ. Och så tillsätter man en extra +julkommission med många ovänliga tjänstemän, som ta emot den stackars +allmänheten. + +Där kommer en liten gosse och han frågar: + +-- Blir det någon jul i år? Får vi någon gröt i år och några julklappar? +Får vi någon gran med konfekt och vackra ljus i? + +Där kommer en gammal kvinna. Hon är tärd och tunn av nöd och svält: + +-- Det var så länge sedan jag firade jul. Jag minns det knappt. Det är +bara i drömmen jag ser den lilla kyrkan lysa till ottesången. Jag hör +hästarnas bjällror klinga och känner den goda doften av det färska +brödet och ser barnens ögon stråla. Blir det någon jul i år? + +-- Nej, säger kommissionens tjänstemän, vet ni inte av att det är krig +ute i världen och att vi alla måste leva på surrogat tills det blir fred +igen. + +-- Finns det något surrogat för julen, ropar en ung man med hån i +rösten. Ge mig ett kilo att ta hem till familjen! Eller ha kanske +jobbarna köpt upp det med! + +-- Surrogat för julen, tänker författaren, det är ingen dum idé. Man +skulle kunna göra en julberättelse på det. I själva verket är +julberättelsen ett surrogat för julen. Om jag skulle skriva en sådan, en +riktigt god och vacker julberättelse som kom alla människor att glömma +att den gamla goda julen icke mera finns till. + +Författaren fyllde sin reservoarpenna, tog fram ett block papper och +skulle just börja sitt arbete, då dörren sakta öppnades och en herre kom +in. Han gick lugnt fram och satte sig vid skrivbordet mitt emot +författaren och sade: + +-- Du är en gammal humbug! + +-- Å, inte så värst gammal, sade författaren. + +-- Jo, nu för tiden då allt går så fort, är du gammal, som humbug. + +-- Vem är ni, sade författaren. Jag kan inte påminna mig att vi träffats +förr. + +-- Nej, det är rätt längesedan, sade mannen och smålog. Du har inte +behövt mig -- det har gått bra ändå. Men nu behöver du ett varningens +ord. Jag hoppas att jag kommer i tid för att hindra dig från en +högfärdig tanke -- att ge människorna ett surrogat för julen med din +enkla barnsliga julberättelse. + +-- Jag har inte skrivit den än. + +-- Nå, gudskelov, låt då bli. Människorna behöva ingen jul -- tycker du +att det är rätt att fira jul mitt i jämmern från blodiga fält och mörka +skyttegravar. Tror du att det går att stänga ute dånet och larmet från +kanoner och granater. + +Författaren reste sig och sade: + +-- Ni upptar min tid, jag har bråttom, säg fort vem ni är. + +Den besökande smålog: + +-- Min fader var Klokheten och min moder var det Praktiska Förståndet +och själv är jag Tidens barn. Det låter underligt men kanske du förstår +vad jag menar. Jag skall ge dig goda råd: + +-- Köp livsmedel och sälj och tag dubbelt betalt. Lägg på lager. Smuggla +varor och lura staten och tjäna pengar så behöver du ingen jul. Och lär +du andra människor att göra detsamma så behöva de heller ingen jul. +Tänk, att det ännu finns så sentimentala idioter som du! Tror du att det +går att dansa kring en karbidlampa och tro att det är en julgran. Det är +något i den vägen du försöker inbilla mänskligheten genom din dumma +julberättelse. Var nu klok och förnuftig för en gångs skull. Jag kan ge +dig adressen på ett ställe där du kan få köpa prima grönsåpa så billigt +att du i morgon kan sälja den för det tredubbla. + +Författaren gick bort till dörren för att tända det elektriska ljuset +och då han kom tillbaka var den främmande borta. + +Så besynnerligt, tänkte författaren. Skulle det inte längre finnas någon +mening med julen? Är alltsammans bara pengar och affärer -- + +Då hörde han steg i rummet utanför, små korta, snabba steg och han hörde +strax vem det var som kom. + +En liten flicka stod på tröskeln och såg på honom med nyfikna blå ögon. + +-- Vad sitter du och tänker på, sade hon. + +-- Jag sitter och tänker på julen, sade författaren till den lilla +flickan som var hans dotter. Tror du att det blir någon jul i år? + +Den lilla flickan stängde dörren mycket försiktigt, smög sig på tå fram +till fadern och viskade: + +-- Om du lovar riktigt säkert att inte säga _något_ för _någon_ så +skall jag tala om vad jag vet att du får av mamma -- det är en sådan +förfärligt fin sak som hon sytt på hela sommaren fast du inte sett +det! Och jag vet vad Karl-Axel skall få och vad Anne-Marie skall få och +jag vet att jag tror att jag får en sak som jag _förfärligt_ gärna vill +ha -- å, om det vore jul nu riktigt snart! + +-- Säg mig en sak, sade fadern, om du hade ett stort, stort fat med +grönsåpa, riktigt fin grönsåpa, som du kunde sälja och förtjäna +förfärligt mycket pengar på, skulle du inte vilja ha den såpan i stället +för julen? + +Flickan såg på fadern och så svarade hon: + +-- Vad pratar du för dumheter?! Jag vill bara ha julen, precis som den +skall vara, riktiga julen! Förstår du inte det? + +-- Det är bra, sade författaren. Och så tänkte han: Det behövs intet +surrogat för julen. Hennes existens är säkerställd. Hon kommer i egen +hög person -- till dem som förstå att ta emot henne. + +1917. + + + + +[Illustration] + +FARBROR TEODÅR. + + +Då jag var liten var jag en mycket snäll gosse. Jag var därför mycket +hatad och föraktad av mina jämnåriga kamrater, vilkas goda föräldrar +aldrig tröttnade att säga: + +-- Se så snäll den gossen är! Så skulle ni också försöka vara, så fingo +vi föräldrar litet glädje av er! + +Jag var ett verkligt dygdemönster ända tills jag blev 13 år. Då +inträffade en vändpunkt i mitt liv. Vändpunkten låg på den lilla vackra +Mariagatan på Söder. Där mötte mig en dag på trottoaren en pojke som jag +aldrig sett, varken förr eller senare. Han kom rakt fram till mig, +stannade, såg mig i ansiktet och sade: + +-- Det är ju du som är en ängel! + +Därpå tog han mig i kragen med bägge händerna och gav mig en dansk +skalle så att näsan sprang i blod och blev sned, vilket den varit allt +sedan. + +Jag förstod nu att det icke passade sig för en pojke att vara ett +dygdemönster och dagen därpå startade jag händelsen med _ringledningen +och Farbror Teodår_. + +Farbror Teodår var portvakt i ett hus som vi passerade då vi gingo hem +från skolan. Porten till Farbror Teodårs hus öppnades sedan man tryckt +på en elektrisk ringknapp. Farbror Teodår hörde ringningen och så +öppnade han porten. Mina kamrater brukade ringa och så fort springa om +hörnet av huset. När portvakten kom ut för att se efter vad ringningen +betydde skreko de alla på en gång: + + Farbror Teodår! + Gott nytt år! + Ont i dina tår! + +Detta skämt hade aldrig tilltalat mig, ty portvakten var en äldre man +och jag var lärd att respektera ålderdomen. Dessutom tyckte jag att det +var olämpligt att önska gott nytt år i september eller fram på vårsidan. + +Men dagen efter den danska skallen på Mariagatan hade jag en annan +mening. Då pojkarna skulle trycka på knappen sade jag: + +-- Jag vet ett sätt som är bättre! Pass på ska ni få se! + +Och så tog jag upp ur fickan en kork, tryckte fast den mot ringknappen +så att ringningen blev permanent och så sprang jag. + +Farbror Teodår kom utrusande, fann gatan tom, svor och förbannade och +drog sig slutligen tillbaka till sitt lilla rum. Men, då han kom in, +ringde klockan igen (den ringde i ett sträck men det förstod inte +Teodår) och så bar det av ut på gatan igen. Ingen där! Nya eder och +förbannelser över rackarlymlarna och så småningom återtåg till +portvaktsrummet. Där ringde klockan allt fortfarande! Ut på gatan igen! +Så höllo vi Teodår löpande en dryg halvtimme tills han slutligen +upptäckte tricket med korken. Dagen därpå sökte han fånga oss med list. +Han stod gömd i porten och sprang ut då vi kommit förbi. Jag var sist. +Och jag sprang som för livet. Jag var ovan vid pojkstreck, jag hörde den +gamle mannens skrik och eder bakom mig och jag kände hur hjärtat bultade +och slog i bröstet. Han kom mig allt närmare. Han skrek: -- Tag fast! +Tag fast! Men då kom en möjlighet till räddning. En port stod öppen: jag +sprang in och upp för trapporna. Jag sprang fortare i trappor än Teodår. +Jag sprang en trappa, två, tre, fyra och väl där ringde jag på närmaste +dörr. En jungfru öppnade. Jag gled in i tamburen. Det var en hygglig +familj jag råkat in i. Man satt till bords i matsalen och åt middag. +Jungfrun steg in och sade: + +-- Det är en pojke därute som vill vara här. Han säger, att han är +förföljd av en galning, som rusar efter honom på gatorna! + +Hela familjen reste sig från bordet och kom ut till mig. Jag satt på +galoschhyllan och tiggde och bad: + +-- Snälla, goda människor, låt mig stanna här en liten stund, så att han +inte får tag i mig. Han är alldeles galen! + +-- Lugna dig min lilla gosse, sade familjefadern, här kommer ingen att +göra dig något ont, det lovar jag! + +Och så tog man mig in i våningen och gav mig ett äpple och en kaka och i +detsamma ringde det på dörren! + +-- Det är han, det är han, snälla, ädla herrskapet, släpp inte in honom! +Han dödar mig! + +Jungfrun gick och öppnade och jag hörde Farbror Teodår skrika: + +-- Är han här den lymmeln?! Jag måste ha tag i honom om jag också ska +stupa där jag står. Undan där! Han måste vara här! + +Då steg familjefadern fram. Han var en stor, stark karl. Han tog Teodår +i kragen och kastade ikull honom på golvet i tamburen i det han ropade +till familjen: + +-- Spring ned på gatan efter en polis! Den här tosingen måste spärras +in! + +Då gled jag stilla in i våningen genom alla rummen ut i köket och ned +köksvägen. + +Sedan ringde vi inte vidare på Farbror Teodårs port. Man bör inte utmana +ödet och en pojkes fantasi får icke arbeta för ensidigt. + +Stockholmspojken får leka på en gård bredvid soptunnorna eller på en +kyrkogård mellan gravarna, men tro icke därför att hans liv är dystrare +och tyngre än lantpojkens vid hagen, bäcken och den gröna ängen. Hur +många äventyr gömmer icke en port, en vind, en genomgång eller en +källare! Vilka strider ha icke utkämpats på Maria kyrkogård och gatorna +däromkring! Hur många päron snattades icke på gården till slottet vid +S:t Paulsgatan -- de härligaste franska päron, stora som barnhuvuden, +skulle inte kunna få mig att glömma min barndoms stulna sura kart, dolda +i en trasig ficka och tuggade i ensamheten i en portgång eller förstuga. + +Vintern var en härlig tid! Med snö och is och jumpning. Jag beklagar +nutidens Stockholmspojkar. De få icke jumpa, hoppa på isstyckena vid +Mälarkajen, stå i iskallt vatten till fotknölarna och se en arg +poliskonstapel på kajen. + +En vårdag jumpade jag vid Söder Mälarstrand. Isstycket delade sig +plötsligt i två stycken. När jag något senare hemförts av en äldre, +obekant dam och en något mera bekant poliskonstapel delade sig även min +faders rotting i flera stycken. + + -- -- -- + +Dyfverman hette han. Dyfverman. Han var bildhuggare och gjorde +snögrupper åt stockholmarna, stora, vackra grupper som visades mot en +billig avgift för välgörande ändamål. Dyfverman gjorde en vinter +Barmhärtigheten. Den stod vid Nybroviken och föreställde en kvinna med +ett litet barn på armen. Omkring det hela var rest ett plank och en +afton stod jag utanför det planket. Det var en stjärnklar kväll, +ungdomen åkte skridsko på Nybroviken och slädarna -- ack, slädarna! -- +kilade utåt Djurgården. Källaren Flaggens fönster lyste -- jag tog en +snöboll, kramade den hård och fast och kastade den över planket till +snögruppen. Snöbollen träffade Barmhärtigheten mitt i planeten så att +huvudet föll av. -- -- -- + +Min barndomstid hade sina stunder av spänning och fröjd, men jag vill +ändå icke ha den tillbaka. Där fanns så mycket annat. + +Dyfverman gjorde ett nytt huvud åt Barmhärtigheten. Han var en god +människa. + + + + +[Illustration] + +EN ALLVARLIG HISTORIA. + + +Nu skall jag berätta för er en historia om en man, som blev djupt +olycklig därför att han mötte en kvinna. + +-- Ack, det är en gammal historia, säger den noggranne läsaren. + +Visst är det en gammal historia, men dock evigt ny och ung. + +Och nu ska ni få höra: + +Klockan hade nyss slagit 8 i Hedvig Eleonora och jag gick på trottoaren +fram och tillbaka och väntade på D. Jag hade väntat en hel kvart och +blev allt ondare för var minut som gick. + +Det finns bara en punktlig människa, tänkte jag, och det är jag själv. +Alla mina vänner äro opunktliga, jag skall aldrig stämma möte med dem +vidare. + +-- Det är gott och väl, säger läsaren, men när mötte ni kvinnan, som +gjorde er så djupt olycklig? Vi ha inte tid med några långa förspel och +preludier. + +Till att börja med var det inte jag, som mötte kvinnan, och alltså inte +heller jag, som blev djupt olycklig. Denna berättelse måste berättas i +denna ton och takt. + +Då jag alltså gått på trottoaren i ytterligare 10 minuter, öppnades +plötsligt en dörr med glasruta. Denna dörr ledde in till en restaurang, +ett litet kafé, som jag många gånger passerat, men aldrig besökt. Det är +mycket sällan jag numera går på kaféer. Jag finner ingen glädje på +sådana ställen. + +-- Var det mannen, som mötte kvinnan, som gjorde honom djupt olycklig, +som kom ut genom glasdörren? frågar nu den ivrige läsaren. + +Nej, mannen, som kom ut, var en revisor i poststyrelsen. Han spelar +ingen roll i denna berättelse. Han endast kom ut genom en dörr och +försvann sedan ur dramat. + +Jag såg på klockan och så tänkte jag: + +-- Jag går in på kaféet och sätter mig vid fönstret, så kan jag se, om +D. kommer. Jag kan då låta honom gå en stund utanför och möjligen känna +samvetskval över att han låtit mig vänta så länge. + +Jag gick in genom glasdörren. En rockvaktmästare tog emot min rock och +hatt och hängde alltsammans på 2 hängare, hatten överst och rocken +inunder. + +Därpå gick jag in i kaféet. Där var först ett litet rum, där voro alla +bord upptagna, och jag fortsatte därför till nästa avdelning. Där var en +soffa ledig vid fönstret, och jag satte mig där. + +Tobaksröken hängde tung i luften, och vid borden sutto idel ensamma +människor. Vid bordet bredvid mitt under en stor, förgylld spegel satt +en gammal herre med ena benet under sig. I handen höll han en pincené, +som han vände upp och ned, allt under det han nickade med huvudet. +Ibland rörde han också läpparna som om han sade något, men ingen hörde +vad det var. + +I soffan mittemot mig satt en medelålders, slätrakad herre och läste en +tidning. Bredvid sig i soffan hade han en svart hund, som var för fet +för sin ras. Mannen, som tydligen var närsynt, hade tidningen utbredd +framför sig på bordet och läste den så att säga med näsan. Då och då +ryckte han plötsligt till, som om han fått en idé, klappade hunden åtta +gånger på huvudet, riktade så blicken mot taket, försjönk i en minuts +djupa tankar, ryckte till på nytt och tog en pris snus ur en liten +silverdosa. Snuset höll han mellan högra handens tumme och pekfinger, +och över hans ansikte låg den verklige snusarens njutningsrika glädje. + +Det såg ut som om han tänkte: Här i handen har jag hela världens lycka, +jag håller den fast, ingen kan röva den ifrån mig. Fast och hårt håller +jag den, och när det faller mig in stoppar jag den rätt in i näsan! + +Och han gjorde det, då tiden var inne. Och då det var gjort, slöt han +ögonen av lycksalighet, men blott för en minut, den nästa stod han på +näsan i tidningen, och den nästa klappade han hunden åtta slag i +huvudet. + +En uppasserska, som såg ut som om hon bad om förlåtelse för att hon +djärvdes leva i närheten av dessa höga och mäktiga personer, kom fram +till mitt bord och tog min beställning, och då hon gått, _kom mannen, +som mötte kvinnan, som gjorde honom djupt olycklig!_ + +Han stod mitt på golvet. Det är möjligt, att han kom från gatan eller +från ett inre rum, det är också möjligt, att han kom rätt upp genom +golvet. Det föreföll mig som om det vore det mest sannolika. Han såg på +mig med ett glatt igenkännande, och så kom han närmare. Jag reste mig +artigt och tog emot honom, och han sade: + +-- Det var längesedan! + +-- Ja, sade jag, det var längesedan, och tänk vad det blev sent. + +Jag begagnar alltid denna replik åt personer, som jag glömt, men som +dock tyckas känna mig mycket väl. + +-- Ja, det blev sent, sade mannen. Men roligt var det! Det var då! +Tillåter ni att jag sitter ett ögonblick? + +Vi satte oss, och min gamle vän, som jag glömt, sade: + +-- Jag har aldrig sett er förut härinne. Besynnerligt. + +-- Det är icke besynnerligt, jag har aldrig varit här förr. + +-- Nej, nej, men jag går här. Jag går här var kväll. Jag kommer hit +efter middagen och sitter här hela kvällen. Jag trivs inte hemma, jag +trivs bättre här, bättre här. Och varför ska man inte vara där man +trivs, där man trivs? + +-- Det är alldeles rätt, sade jag. Här är ju också mycket trevligt, +ungefär som i förstugan till helvetet. + +-- Gamle skämtare där! Glad och trevlig som alltid! Inga bekymmer! Bara +roligt och glatt! Ack, när man var ung! Men, ser du, det säger jag dej +(han kallade mig för du, helt plötsligt, utan titelbortläggning, jag +förstod att han druckit) det säger jag, gamla, stiliga gosse, för jag +tycker om dej, akta dej för kvinnan, kvinnorna ska du akta dej för! Det +säger jag! + +-- Om det är mig möjligt, sade jag, så skall jag göra det. Är det någon +särskild, bror menar? + +-- Särskild, _särskild_! Det har bara funnits _en_ särskild för mig, en +enda! + +-- Såå, det var vackert! + +-- Du ska få höra det alltsammans, för jag tycker om dej! Det är tjugu +år sen nu, tjugu år sen! Jag kom en middag på en gata här i stan, kom +som om ingenting skulle hända, kom gående på gatan, då hon kom emot mej, +på samma trottoar! Jag har aldrig i mitt liv sett en sådan kvinna. Hon +var ung och ljus och smärt och vacker, jag hade aldrig sett en sådan +kvinna! Och hon kom rätt emot mej på trottoaren, och hennes blå ögon +sågo rätt in i mina. Jag stod där och bara såg, och till slut måste jag +gå ett steg åt sidan för att hon skulle komma fram. Då hon gått förbi, +vände jag och gick efter. Jag följde henne som förhäxad, och jag såg +henne gå in i en port vid Stora gatan. Jag tänkte gå efter, men jag +vågade inte, vågade inte för mig själv, och så stannade jag utanför. Jag +stod och väntade utanför porten. Hon kom inte. Jag väntade en kvart, så +gick jag in i porten och gick en trappa upp. Jag måste se henne igen. +Det var ju vanvett alltsammans, förstår väl bror, men jag visste inte +vad jag gjorde. + +Där var en pantbank en trappa upp, och när dörren öppnades för en, som +gick ut, såg jag henne sitta därinne, bakom en disk! Hon var kassörska +på en pantbank! Jag gick genast in. Ett manligt biträde såg på mig och +sade: »Belåning?» + +»Ja,» sade jag och tog upp min klocka och lade den på disken. Hon satt +vid en liten pulpet och skrev i en stor bok. + +»Huru mycket?» sade biträdet. + +Jag kände att jag älskade henne. + +»Tolv kronor,» svarade jag alldeles på måfå. + +»Remontoirur av guld, tolv kronor,» sade biträdet till henne, som jag +älskade. Och hon skrev ut ett kvitto och räckte mig det jämte pengarna +utan att se på mig. + +»Tack,» sade jag, och så tillade jag för att få höra hennes röst: + +»Hur stor är räntan?» + +»Åtta procent!» + +Hennes röst var lika underbar som hon själv. + +»När kan jag lösa ut den?» sade jag för att få tala vid henne så länge +som möjligt. + +Hon såg upp på mig och svarade: + +»Hur kan jag veta det!?» + +»Förlåt!» + +Och så gick jag. Jag gick hem, och jag såg henne framför mig på gatan. +Hon följde mig hela dagen, och på kvällen, då jag lade mig för att sova, +såg jag hennes blå ögon mot mina -- + +Dagen därpå löste jag ut klockan. Hon tog emot pengarna och kvittot, och +biträdet gav mig klockan. Jag försökte säga något, något roligt, förstår +bror, för att visa mig trevlig, och så sade jag så där på skämt: + +»Det är väl samma klocka som jag lämnade i går!?» + +»Tror ni vi byter ut de belånade varorna?» sade biträdet och gav mig en +arg blick. Hon såg icke upp från sin bok. + +Och nu började det! Jag kom igen dagen därpå, jag belånade min klocka, +hon svarade vänligt, då jag hälsade god dag, hon började betrakta mig +som en kund. Jag kom igen dagen därpå och alla dagar. Jag belånade allt +vad jag hade löst, till och med kläder och böcker. Ibland löste jag ut +en del, men alltid hade jag något stående. Så småningom blev hon vänlig +emot mig, kanske tyckte hon synd om mig, kvinnan är sådan, ser bror, men +en kväll, då jag stod och väntade på henne utanför porten, bara för att +se henne och följa efter henne, kom hon ned med biträdet, och han följde +henne framåt gatan. Jag kände förfärliga kval, där jag följde dem: +älskar hon honom, tänkte jag, älskar hon honom? Men han skildes snart +vid henne, och hon blev ensam. Då begick jag en av de modigaste +handlingarna i mitt liv, jag gick fram och tilltalade henne. Jag hälsade +god afton. + +»Ah, är det ni,» sade hon. Och så gjorde vi sällskap. Jag följde henne +till porten, och då hon räckte mig sin lilla hand till farväl, kände jag +mig så glad och lycklig, så lycklig. + +Dagen därpå gick jag upp på pantbanken och löste ut allt jag hade där, +och då jag skulle gå, viskade jag till henne: + +»Får jag följa er i kväll?» + +Jag hörde hennes ja som den vackraste musik i mitt öra -- ack, bror, vad +man var ung och rik! -- och så sprang jag. + +Vi träffades på kvällen, och efter en månad voro vi förlovade. Det var +den lyckligaste tiden i mitt liv, lyckligaste tiden. + +Och så gifte vi oss. Man skall aldrig gifta sig, aldrig gifta sig! Jag +är inte lycklig, bror. Därför går jag här, går jag här var kväll. Det är +så mycket, jag kan inte säga dig allt. Hon är inte snäll emot mej, hon +är hård och grym, och hårdast är hon, då hon säger: »En sån där som du, +som levat som ett svin innan jag fick tag i dig, _en sån där, som levde +och svirade och pantsatte allt vad han ägde och hade!_» + +Det säger hon till mig. Och jag har inte hjärta att säga henne, varför +jag pantsatte alltsammans! Hon skulle inte tro mig. Hon skulle tro att +jag var full och tokig! + +Det blev tyst. Min vän höjde sitt glas och sade: + +-- Skål, skål för mej! + +-- Skål! sade jag. + +Mannen i soffan under den förgyllda spegeln hade somnat. Hans huvud hade +fallit ned, och pincenén hade ramlat på golvet. Mannen med hunden hade +gått, och på hans plats satt min vän D., som jag väntat i 25 minuter på +gatan. Jag tog mitt glas och gick över till honom, lämnande min +olycklige och obekante vän ensam i sin djupa sorg och förtvivlan. + +Var icke detta en allvarlig berättelse? + + + + +[Illustration] + +TVÅ SOM GÅTT. + + +Isaak Hirsch är död och har fått de vackra minnesord han förtjänar. Han +var en god människa och en originell man, en man av den typ som blir +allt mera sällsynt. + +Tidningarna överflöda med historier om honom. De flesta äro mycket +karaktäristiska, en del verkligt roliga. + +I ett fall vill jag dock göra en liten rättelse. Den mest kända +Hirschhistorien är icke äkta, den är en förfalskning och det är på tiden +att den avslöjas. Jag menar historien om då Hirsch rusade in på Du Nord +och beställde: + +-- _Smörgåsbord, soppa, fisk, kött, dessert, betala_! + +Den historien har aldrig hänt. Den är gjord på Söndags-Nisses redaktion, +införd i tidningen och på sin tid illustrerad av Oskar Andersson. +Historien gjorde stor lycka -- den var ju typisk för mannen -- och den +bevisar endast att en populär man ofta icke bär skuld till de legender, +som omsväva hans person. Förr i tiden lade man alla roliga historier på +Bellman, Kalle Scharp, Färsken, Feychting och andra. Och när vi, som nu +leva, en gång försvunnit, kommer man att beljuga oss lika friskt som de +andra. Vilket inte gör någonting, bara man ljuger roligt. En historias +värde ligger inte däri att den är sann utan däri att den är sannolik. + +Jag kände Isaak Hirsch, något litet. Träffade honom första gången på en +middag på Gamla Fenix -- vart tog det vägen? På den middagen fanns +Daniel Fallström, som då champagnen serverades, kraftigt sade ifrån: + +-- Champagne skall vara kall, men inte iskall! Det är bara brackor, som +dricka iskall champagne! + +Strax därpå kom vaktmästaren till Hirsch: + +-- Söt eller torr? + +-- Det gör detsamma, svarade Isaak -- _men inte för kall, inte för +kall!!_ + +Jag minns en historia om Daniel och Hirsch. Man talade om en affärsman +som blivit utsatt för olaga häktning. Daniel försvarade mannen med all +den värme han har för en oskyldigt anklagad: + +-- Han är absolut en hedersman, något annat kan ej sägas om honom! + +Hirsch såg fundersam ut och så svarade han stilla och saktmodigt: + +-- Han var i alla fall inte ute, när han var inne. + +Isaak Hirsch var verkligt hjälpsam mot dem han ansåg behöva hjälp och +tröst. Till dem räknade han inte precis unga fattiga konstnärer. + +En dag sökte jag upp honom och bad honom hjälpa en ung, verkligt begåvad +målarinna. + +Isaak sade absolut nej. + +-- Konstnärer intresserar jag mig inte för -- jag har så många andra! + +Jag gav mig inte. Och slutligen sade Isaak: + +-- Jag ger inte ett öre, men jag skall sätta opp en förteckning på folk +som ska hjälpa flickan. Och hälsa från mej! + +Jag fick en namnlista. Först stod där Handelsbankens direktör, Fränckel. +Jag behövde aldrig gå längre. Den unga målarinnan fick ett månatligt +underhåll som betalades så länge givaren levde. Så hjälpte ändå Isaak +Hirsch. + + -- + +Albin Lavén är också borta. Han var en god skådespelare och han var +dessutom något som är rätt ovanligt på den svenska scenen: han var +humorist. + +Axel Engdahl har skrivit om Lavén och på sitt utmärkta sätt givit det +bästa och roligaste om honom. Må han förlåta att jag faller honom i +ämbetet med några minnen. + +För rätt många år sedan gjorde Lavén på en middag bekantskap med baron +Carl Cederström, som senare i tiden överraskade folket med att bli +Sveriges förste flygare. Lavén och Cederström funno strax varandra och +litet längre fram på aftonen, då man blivit bröder, sade Cederström: + +-- Titta ut till mej någon söndag på Brunn, Ingarön, och ät middag! + +-- Går det båt dit, sa Lavén. + +-- Javisst. Till Kolström. Sen får du gå en bit. Det är vacker väg. + +Lavén kom redan nästa söndag. Och han stannade i 3 månader. Cederström +blev ofta bedrövad, då han tänkte på den tomhet Lavén efterlämnade, då +han äntligen reste. Som en rättare gick han omkring på gården, ordnade +och ställde och talade med folket: + +-- Havren ser ut att bli fin i år, bara man kupar den i tid. +Kronärtskockorna bli nog också bra bara dom inte fjälla för tidigt. +Varför sätter ni inte små håvar under äpplena så att dom inte behöva +falla på marken och bli stötta? + +En dag inspekterade han ladugården. Cederström visade honom den största +tjuren. + +-- Den var inte dålig, sa Lavén, och höll sig på aktningsfullt avstånd. + +Varpå Cederström, som ofta nog inte var något att lita på, knuffade +Lavén rätt på tjuren. Lavén gjorde en snabb vändning, men halkade och +föll pladask med händerna mitt i gödselrännan. Cederström fick plötsligt +något annat att göra i ladugården, men Lavén smög sig bakom honom, lade +sina nu högst angenäma händer för ögonen på honom och sade helt vänligt: + +-- _Gissa vem de' ä'!!_ + +Lavén tillhörde Stockholms få morgontidiga herrar. Man påstod att han +hade sina rendez-vouser i skogen om morgnarna. Jag brukade se honom +ibland på Norra Djurgården, vid Skuggan och Fiskartorpet -- som man nu +vill vandalisera med flottstationen, skola vi tillåta det? -- Lavén tog +sin morgonritt härute och han gjorde sig utmärkt till häst, elegant i +stil och dräkt. Oftast var han ensam. + +Men en morgon föll det mig in att gå på Södra Djurgården. Jag kom till +Manilla och tog en genväg ned genom skogen. Klockan var mellan sju och +åtta. Det var en härlig morgon, tyst och stilla. Så hör jag steg och +röster. Det är Lavén och en ung dam, som promenera. Vi hälsa stelt och +korrekt. + +Dagen därpå går jag min vanliga väg på Norra Djurgården. Lavén kommer +ridande. Då han får se mig, håller han in hästen, hälsar och säger: + +-- Hör du, skulle vi inte kunna komma överens om att du _alltid_ går på +Norra Djurgården? + +Jag lovade. Och jag tror nästan jag har hållit mitt löfte -- ända tills +döden gett mig rätt att bryta det. + +Men det gör mig ont att aldrig mera möta Albin Lavén. + + + + +[Illustration] + +EN SKÅNSK POET. + +_Sigurd P. Sigurdh._ + + +En gång i slutet på 90-talet satt jag på Metropols kafé i Stockholm, +där man på den tiden satt. Publiken var den vanliga: unga konstnärer, +författare, aktörer och en och annan grosshandlare som övergivit Du +Nord. + +Det var en afton på våren och jag minns den rätt väl, ehuru det nu är så +länge sedan att man gudskelov glömt mycket annat. Därute på torget stod +luften blå och ljum. Spårvagnarna rullade mot Djurgården, till Cirkus, +till Kristallsalongen, till Hasselbacken, där stockholmarna gärna skulle +sitta ute året om, då som nu. + +Plötsligt stod en ung man vid mitt bord. En ung elegant herre. Smoking, +hög krage, mycket hög. Ett ljust ansikte med två goda blå ögon. + +Han höll naturligtvis ett punschglas i handen. Man gjorde så på den +tiden. Och så sade han: + +-- Mitt namn är Sigurd P. Sigurdh, får jag lov att slå mig ned? + +Han sade allt detta på den dialekt som gläder oss stockholmare mest och +som vi förgäves försöka härma. + +Naturligtvis voro vi tillsammans den aftonen. Aftnarna voro rätt långa +den tiden, även om det inte var på våren. Ibland slutade de inte alls. + +Sigurdh var tandläkarekandidat, men en sådan som skrev vers mer än +plomberade tänder. Slutligen skrev han så mycket vers att han inte alls +plomberade tänder. Han blev helt och hållet författare och journalist. + +Över hela hans lilla ljusa uppenbarelse med de trogna, svekfria blå +ögonen låg något försök till stram militär. Han trodde alldeles säkert +att han såg ut som en ung löjtnant. + +Sigurdh hade inte bott länge i Stockholm förrän han blev en av stadens +kända figurer. Men han gjorde icke blott sig själv -- Söndags-Nisse +gjorde honom. Den oförliknelige tecknaren Oscar Andersson hittade rätt +snart Sigurdh för sitt galleri. Han gjorde honom till en typ som inte +alltid var Sigurd P. Sigurdh, men som alltid var en rolig karikatyr. +Sigurdh blev inom kort så känd och populär i Stockholm att en +ung skådespelare till och med gjorde hans mask i en pjäs på +Djurgårdsteatern. Och längre kan man inte komma. Om man inte möjligen +når till vaxbild på Svenska Panoptikon. Men den inrättningen har så föga +intresse för unga skalder. Om de inte möjligen begått andra brott och +kunna visas i Skräckkällaren. + +En tid körde Söndags-Nisse med Sigurdh något för ofta. Sigurdh, +som var en god och oförarglig människa, var road av dessa nidbilder -- +i början och till en tid -- men så en dag hände det, att han kom +upp på redaktionen, slog näven i stora redaktionsbordet så att +telefonapparaterna försökte hoppa och sade på sin vackra skånska: + +-- Nu får det ta mej fan vara slut med det här skandaliserandet! Absolut +slut! Jag tål det inte längre! Mina vänner ha sagt åt mej att jag inte +ska tåla det en dag längre. Och jag gör det inte heller! + +Redaktören blev naturligtvis förfärligt rädd och lovade i ödmjukhet att +det skulle vara slut. Han telefonerade till O. A.: + +-- Du måste upphöra med Sigurdh! Hans framtid blir förstörd. + +O. A. lovade, och så försvann Sigurdh ur Söndags-Nisse för ett par +tre veckor. Livet gick märkvärdigt nog sin gilla gång ändå. Men en +dag stod Sigurdh på nytt på redaktionen. Den här gången hoppade inte +telefonapparaterna. Den besökande var mild och stilla och uttryckte bara +sin undran över hur tidningen kunde bära sig utan hans karikatyr varje +vecka. Skulle det inte vara lämpligt att i nästa nummer -- ? + +Då kom Sigurdh igen och allt var som det skulle. + +Så kom bråket med Norge 1905. Det var en het sommar. Söndags-Nisses +redaktör låg vid Baggensfjärden och eftersom han var i värnpliktsåldern +ville han inte ha krig med Norge. Sigurdh bodde hos redaktören. Villan +var liten, bara två rum, så vi måste gå ut på landsvägen då vi talade om +Norge för att inte väggarna skulle rämna. Sigurdh var högerman, han +ville klå norrmännen och till ett tecken på sin politiska hållning bar +han sin äkta panamahatt uppvikt på högersidan. Vi stredo förfärligt om +Norge de dagarna. I synnerhet dagen efter den vackra afton då Sigurdh +och de andra stockholmarna vandrade ut från Hasselbacken till Rosendals +slott för att ge H. M. Konungen sin undersåtliga hyllning. Den dagen +blev grälet så starkt att vi måste ta ett dopp i Baggen för att svalka +våra känslor. Vi badade från ett litet badhus. + +-- Kan du simma? sade jag till Sigurdh. + +-- Visst fan kan jag simma! sade Sigurdh. + +Varpå han gick ut på djupt vatten och sjönk fort och väl. Jag gav mig +efter och lyckades få upp honom levande ehuru något vattenfylld. + +-- Du sa ju att du kunde simma, sade den ädelmodige räddaren. + +Varpå Sigurdh svarade: + +-- _Jag kan väl inte simma när jag inte känner botten under fötterna!_ + +Affären med Norge avgjordes så småningom utan Sigurdhs ingripande -- +herr Mickelsen fanns tyvärr till hands -- och Sigurdh fick ett annat +intresse i livet utom diktningen och kåserandet i dagspressen. Han ville +flyga i ballong. Att stiga upp i en gondol, att sväva högt över jorden, +att glida fram mellan moln, över skogar, berg och sjöar, det blev hans +dröm. Han kände hela Aeronautiska Sällskapet och slutligen lyckades det +honom att få löfte om en tripp med ballongen Svenske på dess första +färd. Är det någon som minns den seglatsen? Annars har Jörgen så utmärkt +skildrat den att ingen gör det bättre. Här endast de korta dragen av den +underbara tilldragelsen. + +Ballongen stod äntligen fylld en vacker morgon i Idrottsparken. Allt var +klart för avresan. Där var färdledaren, ingenjör Hans Frænkel och den +tredje passageraren, en ung löjtnant, och så naturligtvis Sigurdh. +Söndags-Nisse hade i flera nummer ägnat en stor del av sitt innehåll +åt denna märkliga händelse. Sigurdhs utrustning, sinnesstämning och +testamente hade meddelats. Bakom det sista låg en smula allvar. Sigurdh +hade verkligen anförtrott Söndags-Nisses redaktör sin yttersta vilja i +händelse av ett olycksfall med ballongen. Det blev ett olycksfall, men +inte det möjligen beräknade. + +Man stod där omkring den ankrade ballongen och konstaterade att allt var +klart för en lycklig färd, då någon sade: + +-- Vi äter väl litet frukost innan vi ge oss av! + +När äter en svensk inte en liten frukost -- vem kan väl hindra honom +från denna höga akt? Knappast ett världskrig. + +Alltså gick man och åt frukost. Sigurdh gick till sitt hem på Östermalm. +Han åt bräckt skinka med ägg. Han åt med skånskt lugn och han skulle +just ta den lilla snapsen, då pigan, som uppehöll sig vid fönstret, +skrek till: + +-- _Nu gick ballongen!_ + +-- Han gör så fan! skrek Sigurdh, för jag ska ju med! + +Han sprang till fönstret. Och där for ballongen! Ensam, utan gondol, +utan färdledare, utan passagerare, utan Sigurdh, som hade allt klart, +t. o. m. testamentet, för avfärden. + +Ballongen hade slitit sig och gett sig av på egen hand. Man lär ha +hittat en liten bit av den nere i alperna, men den biten räckte inte att +flyga med. Trots att man hade gondolen kvar. + +Så det skojades med Sigurdh i de dagarna! Jag minns, att han, då det var +som värst, kom fram till mig en afton i Rydbergs kafé, ställde sig vid +mitt bord och bara sade ett högst innehållsrikt och uttömmande ord: + +-- _Knölföda!_ + +Nå, Sigurdh kom i alla fall att flyga med ballong, en ny ballong, som +gjorde en lång resa uppåt Norrland. Sigurdh skötte sig utmärkt. Han +begick endast det lilla felet, att då man bad honom ta temperaturen i de +högre luftlagren, så höll han med handen om kvicksilverkulan, så att man +så småningom fick Sigurdhs temperatur i stället för de högre +luftlagrens. Men det justerades. + +Sigurdh blev sedan en hjälte och hyllades till och med av knölfödan. + +Man blev inte ond på Sigurd P. Sigurdh. Därtill var han alltför god och +bra. En ärlig vän och en man med ett hjärta av guld -- en banal fras, +men jag finner ingen bättre. + +Hans vackra minne lever och skall alltid leva hos hans många vänner. + + + + +[Illustration] + +WALLENBERG. + + +Herr K. A. Wallenberg har skänkt bort halva sin förmögenhet till +välgörande ändamål. Det var 20 millioner. Och en vacker gåva. Men vad +fick han för det? N. D. A. sa strax på aftonen något om ont samvete från +den vackra tid då Wallenberg satt som utrikesminister (stackars karl) +och i Social-Demokraten gjorde Hjalmar en bugning för pengarna och +tyckte att N. D. A. varit ohövlig. Men -- donationen visade i alla fall +att här är för mycket pengar på privathänder. Vilket gör att +socialdemokratien är det enda rätta. + +Ja visst är det för mycket pengar på privathänderna (ehuru inte på +mina). Men då bör man väl vara tacksam för att de privata lämna ifrån +sig en del. Även om det kommer av ont samvete. Vilket jag på det +livligaste betvivlar är fallet med K. A. Wallenberg. Om han tjänar +pengar med gott samvete, det vet jag ej -- sannolikt är han av samma +mening som Ernest Thiel att inte blir man millionär utan att det kommer +ett och annat litet stänk på änglavingarna -- men då han ger ut pengar, +är jag säker på att han gör det med gott samvete. + +Jag har en viss erfarenhet av den saken. Egentligen tillhör händelsen +mina memoarer avsedda att utgivas 50 år efter min död -- bokförläggare +med arvtagare böra passa på redan nu och göra affär. + +Jag var ung den tiden, mycket ung. Och behövde pengar nästan jämt, som +fallet lär vara med ungdomen även nu för tiden. Satt en förmiddag på Du +Nord, gamla hederliga Du Nord -- fäll en tår, du stockholmska hjärta! -- +och åt frukost med en redan då rätt flintskallig kapellmästare. Små +honkräftor med dill, stor kupa pilsner -- Du Nords blandning -- minns +ni? + +-- Jag behöver pengar, sade jag till kapellmästaren. Var får man sådana? + +-- Bankerna har. De äro till för att låna ut pengar. + +-- Vad finns det för banker? + +-- Enskilda Banken lär ha ett gott namn. Och så finns det ju andra, +mindre banker. Men de äro nog inte så säkra. + +-- Då går jag till Enskilda Banken. Vem är direktör där? + +-- Wallenberg. + +-- Jaså, han. Då går jag till honom. + +-- Det är fel. Man går till kamrern och lämnar en växel med säkra namn +och så får man komma igen och så vidare. + +-- Jag går direkt till Wallenberg. Det är bekvämare och ser bättre ut. +Jag har nyss exercerat beväring och då umgicks jag endast med överstar +och generaler. Umgänge med lägre befäl bör undvikas. De äro bara +misstänksamma. Jag går direkt till Wallenberg. Beställ kaffe av +Håkansson i kaféet så länge. Jag kommer strax. + +Jag gick till Enskilda Banken. På Nygatan i stan. Där ledde en trappa +rätt upp i huset, stor och bred. En vaktmästare stod vid dörren. Över +bröstet bar han ett brett band och på det stod något i silverbokstäver +som jag glömt. + +-- Träffas bankdirektören? + +-- Ja, men han har sammanträde just nu -- är det något brådskande? + +-- Ja, det är mycket brådskande (jag tänkte på kapellmästaren som satt +och väntade). + +-- Hur var namnet? + +Jag lämnade mitt visitkort. Det bars in på en silverbricka, och så satte +jag mig att vänta. Det dröjde inte länge förrän bankdirektören kom. Han +såg ut som nu, ehuru mera undrande och förvånad. Kanske över mig. Eller +kanske har världskriget gjort honom resignerad. + +-- Ni önskar? sade han. + +-- Låna ett tusen kronor -- kontant, tillade jag för att undvika alla +tvivelsmål. + +Det blev en stunds paus. Wallenberg såg på mig med ett par ögon fulla av +förvåning. Här kom en ung herre rätt upp till honom, störde honom mitt i +ett sammanträde, skickade in sitt kort och ville bara på det ha 1,000 +kronor. En okänd ung herre, varifrån? och varthän! Vem visste det? Vi +stodo länge tysta och så sade bankdirektören: + +-- Dröj ett ögonblick. + +Jag tänkte: går han direkt efter pengarna eller blir det bråk med kamrer +och växlar som jag inte förstår ett smul av. + +Så kom Wallenberg tillbaka med en ung elegant herre. Presentation och så +säger bankdirektören: -- Var god och lämna herr Zetterström ett tusen +kronor! + +Det hela var så enkelt och naturligt precis som det skulle vara. Just +som jag sagt till den redan då rätt flintskallige kapellmästaren som +satt på Du Nords kafé och väntade. + +Pengarna kom. Jag tog dem, tackade och gick. Vi sågo alla tre mycket +glada ut. Till och med vaktmästaren med det breda bandet över bröstet +smålog då han öppnade dörren för mig. + +Jag kom lagom till kaffet på Du Nord. Kapellmästaren blev litet förvånad +men han tog 200 kr. av mig för att dämpa sin rörelse. Han ansåg att idén +var hans. + +Nå, så gick det år. Rätt många år. Jag blev en äldre herre och skaffade +mig pengar på ett bättre och mödosammare sätt än att låna dem. Men på en +middag berättade en bankman hela historien om den unge mannen som gick +direkt till Wallenberg och lånade tusen kronor på sitt visitkort. Då +sade någon: + +-- Ja, det går en gång men han skulle nog inte kunna göra om det. + +-- Alldeles säkert kan han det, sade berättaren. Ty det egendomliga är +att den unge mannen betalade igen pengarna. + +Då blev det tyst i sällskapet. Det hade man inte väntat. Och kanske inte +Wallenberg heller. + + + + +[Illustration] + +FÖRSÖK MED VÄNLIGHET. + + +En snäll herre har i Sv. Dagbladet meddelat ett enkelt sätt att avhjälpa +bråket och trasslet med Rikstelefonen, som hela svenska folket nu är så +argt på. Man ska bara vara vänlig och tålig, så går det bra säger den +snälla herrn: blir jag felexpedierad och telefonisten ber om ursäkt, ger +jag henne ett kort, artigt, tröstande svar. + +Jag försökte den där metoden, med vänlighet, för en stund sedan. Så här +gick det till: + +Ringde upp stationen. Intet svar. Väntade i 3 minuter. Intet svar. +Ringde på nytt. Intet svar. + +-- Du skall vara lugn, tänkte jag. Det tjänar ingenting till att bråka. +Det blir inte bättre eller fortare för det. + +Ny signal. Telefonisten svarade, något som ej kunde uppfattas, och jag +sade: + +-- Jag ber om ursäkt om jag besvärar er, så mycket som ni har att göra +och så många utlänningar som kommit till stan -- + +_Telefonisten_, i skarp ton: + +-- Vad ska ni ha för nummer? + +-- Jag skulle vördsammast be att bli sammankopplad med 52 60 om det inte +är alltför mycket besvär. Jag kan annars vänta tills i eftermiddag, då +det kanske är liksom litet ledigare. + +Intet svar. Jag väntar 5 min. Jag byter om hand och väntar ytterligare 5 +min. Intet svar. + +Då ringer jag på nytt. Intet svar. Väntan. Ny ringning. Svar: +_bubbelbubb!_ + +-- Det är bara jag igen, säger jag, jag medger att jag stör er, men -- + +-- Vilket nummer ska ni ha?! (skarp ton): + +-- Bara 52 60. + +-- Kallat! + +Väntan. Därpå svarar en obekant röst. + +-- Var är det, säger jag. + +-- Det är 52 16. + +Avringning. + +Då återtog jag det andra, vanliga sättet, med ilska, skrik, ovänlighet, +bråk, samtal med föreståndarinnan, vaktföreståndare, avdelningschefen +och hot med generaldirektionen. Inom 3 min. var jag framme vid rätt +nummer. + +Jag tror inte på vänlighet mot allmänhetens tjänare. De äro inte vana +vid sådan. Den svenska allmänheten är ohövlig, otillgänglig, oartig och +otacksam. Och de som expediera denna allmänhet ha blivit likadana eller +värre. Det är ingenting att göra åt den saken. Världen är för sorglig. + + + + +[Illustration] + +PÅSKHATT. + + +I dag är det påskaftons morgon och solen lyser som på riktiga våren. Jag +har gått i solgata till min byrå och lagt märke till att landsorten +kommit till stan. På Hamngatan mötte jag en äldre dam med röda +mustascher. De klädde henne. I denna råa brutala tid måste ett par röda +mustascher klä en äldre kvinna. + +Litet längre fram kom en dam i kort päls och tunna svarta silkesstrumpor +med naturligtvis snögaloscher till. Hon frös om benen så att hon var blå +i ansiktet. + +Utanför Kompaniet stannade jag. Där lågo i ett fönster vårens herrhattar +i alla möjliga former och färger. En del vackra och en del avskyvärda. +Så tänkte jag: vilken hatt har du på dig i dag? Jag visste att det var +en mjuk hatt men jag hade glömt om det var den bruna Stetson från +Silvander eller den grå eller den mullvadsfärgade. Naturligtvis kunde +jag icke med bibehållen aktning för mig själv ta av mig hatten på gatan. +Jag kunde icke heller gå in i en port -- det skulle förefalla skamset. +Det återstod mig ingenting annat än att gå in på Kompaniet och köpa en +ny hatt för att få veta vilken jag bar på huvudet. + +Jag gick in. Nere i stora ljusgården stodo långa bord med påskägg i alla +färger och storlekar. Jag gick dem stolt förbi ty jag hade nyss hos +Siwertz (inte författaren, utan konditorn) köpt 3 ägg åt mina barn, 1 åt +min hustru och 1 åt en annans barn som är sjukt. Jag gick till vänster, +till hattarna. Men så stannade jag plötsligt och tänkte: det kan gå som +med den lille gossens pälsmössa! Hela din dag kan bli förstörd. Vänd om +medan det är tid! + + + +Den lille gossens pälsmössa.+ + +Det var en gång en man från landsorten som reste till Stockholm med sin +lille gosse för att köpa honom en pälsmössa. Mannen reste inte enbart +för pälsmössans skull men den var med som led och länk i det hela. + +Mannen sade till en vän: + +-- Medan jag kommer ihåg det skall jag gå och köpa en pälsmössa åt +Edwin. + +Edwin är inte något vackert namn men det kan inte f--n (fan) hjälpa. + +-- Då gå vi till Kompaniet sade mannens vän och så togo de en bil dit. +Bilen hör till historien. Dess roll kommer i sista akten. + +Mitt i ljusgården stod en man i uniform och på hans mössa lästes ordet +Upplysningsman. Herrarna gingo till honom och sade: + +-- Var kan man få köpa en pälsmössa till en liten gosse? + +-- På gossavdelningen tre trappor upp -- hissen därborta! + +Herrarna gingo till hissen. Den var sönder. Förmodligen på grund av +bristen på brunsten som gör att telefonister inte kunna höra eller +svara. Den man som uppfann brunstenen som orsak till allt telefonslarvet +är nästan lika genialisk som den som uppfann telefonen. + +De togo trapporna. + + _På Gossavdelningen._ + +-- Finns här en pälsmössa till en liten gosse? + +-- Nej, det ha vi inte. Det finns på pälsvaruavdelningen -- hissen till +höger. + +Herrarna togo trapporna, ty de visste vad de gjorde. + + _På Pälsvaruavdelningen._ + +-- Finns här en pälsmössa till en liten gosse? + +-- Nej, det ha vi inte. Det finns på Konfektionsavdelningen, nedra +botten till vänster! + +Herrarna kommo slutligen till Konfektionsavdelningen. Under vägen köpte +de 3 tvålar, en sidenkudde och en korsettskyddare. + + _På Konfektionsavdelningen._ + +-- Finns här en pälsmössa till en liten gosse? + +-- Nej, det finns inte här. Det ha vi på Sportavdelningen, nedre botten +till höger. + +Herrarna gingo till Sportavdelningen och under vägen fotograferade de +sig, skrevo vykort till Falköping och drucko alkoholfria drinkar vid en +bar. + + _På Sportavdelningen._ + +-- Finns här en pälsmössa till en liten gosse? + +-- Nej, det ha vi ej. Det finns på Gossavdelningen. + +-- Försök inte. Vi ha varit där. + +-- Då finns den på Pälsvaruavdelningen. + +-- Vi ha varit där. Och på Konfektionsavdelningen. Pälsmössa för gosse +finns inte. + +Biträdet bugade, medgivande. + +Herrarna lämnade sportavdelningen och leksaksavdelningen och +bokavdelningen och karamellavdelningen och mjöl- och grynavdelningen och +gungstolsavdelningen och stoppademöbelavdelningen och kulörta +västavdelningen och förnicklade dörrhandtagavdelningen och stodo på +Hamngatan. Där stod också bilen. De tittade på den och så kastade de ett +sista öga på Kompaniet. _Där mitt i ett fönster på en rak pinne hängde +pälsmössan för en liten gosse!_ + +Mannen från landsorten och hans vän snurrade in igen genom virveldörren +och ramlade rätt på en liten elegant herre som stod behagfullt lutad mot +en disk full av porslinshundar, i vilka man kan sätta en elektrisk lampa +för att de skola lysa bättre. + +Mannen från landsorten tog den unge eleganten i knapphålet och ledde +honom ut ur ljusgården, ut genom virveldörren, ut på gatan, fram till +fönstret med pälsmössan på pinnen och sade: + +-- Just den mössan vill jag köpa! Just den mössan! De tre herrarna +återvände i affären. Det eleganta biträdet sprang fram till en +avdelningschef, denne sprang till en annan avdelningschef som +telefonerade till 18 andra avdelningschefer. Slutligen lade denne +avdelningschef ned luren, försvann i en hiss utan brunsten, kom tillbaka +en trappa och viskade något till det första eleganta biträdet som bugade +sig för mannen från landsorten och sade: + +-- Den mössan som min herre önskade köpa kan vi inte sälja _för vi vet +inte vilken avdelning vi ska skriva den på_. + +Nu kommer bilens roll. Den förde de båda herrarna till en restaurang. +Taxametern visade 38 kr. och 25 öre, däri inberäknat de 10 procent som +tillagts med anledning av det ännu pågående världskriget. + +På Hattavdelningen köpte jag en mörkblå Christyhatt, mjuk och med rätt +raka brätten. Den hatt jag bar förut var min bruna Stetson från +Silvander. + + + + + +[Illustration] + +ETT PROBLEM. + + +-- Nu ska ni få höra, sade Nykvist. Jag kan en gåta eller ett problem. + +-- Jag tycker inte om gåtor, sade Brink. Är det den där med galoscherna? +-- rött inuti och svart utanpå? + +-- Jag kan en annan gåta, sade Sundström. Vad är det för likhet mellan +ett piano och en huggorm? + +-- Duger inte ett pianino? sade John. + +-- Jovars -- nå vad är det för likhet? + +-- Jag tycker inte om att bli avbruten, sade Nykvist, min gåta är ett +_matematiskt problem_. Den är intressant. + +-- Jag vill veta det där med huggormen och pianot, sade Laura. + +-- Båda börjar med b, sade Sandström. + +-- Nej, sade Brink, huggorm börjar med h och piano med p. + +-- Det är möjligt, sade Sandström, men _båda_ börjar med b. Om man kan +stava. + +Då körde vi ut Sandström. + +-- Mitt matematiska problem lyder så här, sade Nykvist: + +Det går två tåg. Ett från Stockholm och ett från Örebro. Bägge tågen +avgå samtidigt, men det tåg, som går från Örebro, går fortare. När de +två tågen mötas, vilket av dem är då närmast Stockholm? + +-- Huru mycket fortare går tåget från Örebro, sade Brink, som är +nyfiken. + +-- Det vet jag inte, det hör inte till saken. Men vi kunna ju säga att +det gör fem knop mer. + +-- Tåg gör inga knop, sade Laura, som varit bekant med en sjökapten. Det +är bara båtar som gå med knop. + +-- Nå, sade Nykvist, låt oss då antaga att tåget från Örebro går åtta +kilometer i timmen under det att tåget från Stockholm bara går fem. +Huvudsaken är att bägge avgå på en gång och att de mötas på linjen. +Vilket tåg är då närmast Stockholm? + +-- Är det dubbelspårig bana? sade John. + +-- Naturligtvis, det är inte meningen att det skall bli sammanstötning, +sade Nykvist. Idiot. + +Därmed var John borta ur denna historia. + +-- Jag förmodar, sade Laura, att Örebrotåget, som går fortare, måste +vara närmare Stockholm än det andra, då de mötas. + +Brink tänkte, och så sade han: + +-- Stockholmståget, som går långsammare, är närmast, ty det har ju inte +hunnit så långt från stationen. + +-- Nej, ingen har rätt, sade Nykvist. Det är ju så enkelt. Bägge tågen +äro, då de mötas, _precis lika långt från Stockholm_. Det kan ju ett +barn begripa! + +-- Inte jag, sade Laura. Jag förstår det inte alls. + +-- Du är inte heller något barn längre, kära Laura. Men kom skall jag +visa dig. Du ställer dig vid den där väggen, och jag vid den här, och så +gå vi emot varandra på en gång. Nå, hur långt äro vi från väggarna? + +-- Det förstås, vi äro lika långt, sade Laura, men det är väl mycket +längre mellan Örebro och Stockholm? + +-- Nykvist har händelsevis rätt, sade Brink. Det är ju så naturligt. Låt +oss tala om något annat. + +Då återkom Sandström. + +-- Var har du varit? sade Brink. + +-- Jag har varit ute och köpt en tågtidtabell -- _det går inga tåg på en +gång från Stockholm och Örebro och därmed förfaller ju hela historien_. + +Då talade vi om något annat. + + +P. S. Den uppmärksamme läsaren finner strax att Sandström kördes ut +_innan_ problemet började debatteras. Och därmed förfaller ju historien +en gång till. + + + + +[Illustration] + +KÄRLEKSBETYGELSER. + + +-- Kan ni tänka er, sade den unga damen, som visste hur allt hade gått +till, kan ni tänka er, hur han behandlade sin egen hustru efter +operationen! Något hänsynslösare kan man knappast tänka sig. Han var +nyss opererad -- det hade tagit 2 timmar alltsammans och alla voro vi +mycket oroliga. Han låg där och hade just vaknat ur narkosen då hans +stackars hustru, som lidit så mycket för honom, sakta går fram och +klappar honom på kinden. Vet ni vad han gör? Jo, han öppnar ögonen och +med fullt hörbar och tydlig stämma säger han: + +-- _Jag vill inte bli klappad!_ + +Kan man tänka sig något mer hänsynslöst! I månader har hustrun oroat sig +och vakat dag och natt för hans skull och så får hon denna vackra +belöning, då hon av gott hjärta går fram och smeker honom! + +Ingen sade något i sällskapet utom en herre, som lugnt frågade: + +-- På vilket sjukhus ligger han? + +-- På Vita Korset -- hur så? + +-- Därför att jag vill så gärna, när han blir litet bättre, skicka honom +ett telegram och uttrycka min djupa förståelse av hans handlingssätt. + +-- Ni är en hård och kall människa -- som de flesta män, sade den unga +damen. + +-- Nej, svarade mannen, men jag låter mitt hjärta uttrycka sig på rätt +ställe och vid rätta tillfällen. Det finns ingenting som vi män avsky +mer än att bli kyssta och smekta när vi inte önska det. I allmänhet tror +jag inte att det passar oss med kärleksorgier då vi ligga nyopererade i +en sjukhussäng. Var kyss på rätt tid och rätt tid för var kyss. + +-- Ni är ju gift, sade den unga damen, jag beklagar er hustru! + +-- Det är onödigt. Hon beklagar sig inte själv. Hon visste redan från +början hur det skulle vara med kärleksbetygelserna. Jag tror att det är +den kunskapen som är grunden till vår lycka. Jag prövade henne en gång. +Jag gav henne en kyss då hon vaknade och en till middagen och en till +kvällen. Efter en vecka sade hon, att hon var trött och ville fara bort +och vila sig. På sträng tillfrågan erkände hon sedan, att hon trodde att +jag bedrog henne. Hon hade hört att män, som voro alltför vänliga mot +sina hustrur, alltid bedrogo dem. Nu är hon säker på mig i det +avseendet. + +-- Men då ni var ung och kär, var ni då lika klok och kall? + +-- Nej, det var jag inte, men så blev det också därefter. Vem glömmer +någonsin den första kyssen? I månader drömde jag om min innan den +slutligen gick av stapeln. Det var en vinterkväll och jag tog farväl av +henne utanför hennes port. Vi talade om allt utom det vi båda tänkte på. +Och så, plötsligt, tog jag henne om halsen och kysste henne på näsan. +Det blev aldrig mer, ty dagen därpå skildes våra vägar för evigt. Hade +jag då varit lika tekniskt bildad som nu borde alltsammans gått till på +annat sätt. Efter många år råkades vi igen, men då var hon gift med en +karl, som såg ut att inte bara kyssa henne på näsan. + +-- Kysser ni heller aldrig edra barn, sade den unga damen, som envist +höll fast vid ämnet. + +-- Jag kan inte påminna mig att jag gjort det någon gång. Jag är rädd +för att mina pojkar skulle tycka att jag vore löjlig om jag ens +försökte. + +-- Men er dotter? + +-- Jag kysser inte heller henne. Om jag vill visa henne litet vänlighet +så vänder jag upp och ned på henne och klappar henne i stjärten tre +eller fyra gånger. -- Då förstår hon att vi äro goda vänner. Men kyssas +göra vi aldrig. + +Jag skall berätta en liten händelse. En gång var jag på middag hos en +högre ämbetsman, en allvarlig herre, som bjudit mig på middag för att se +hur jag såg ut inuti. Middagen var så tråkig den kunde vara. Då den +äntligen var slut, gick värdinnan fram och kysste sin man och sedan +gjorde alla barnen detsamma. Den allvarlige mannen och fadern såg på mig +med en blick som sade: så lycklig är jag i mitt familjeliv -- hur har du +det? + +Nå, vi drucko kaffe och jag stannade i huset ett gott stycke in på +aftonen, ty jag hade för tillfället ingen annanstans att ta vägen. + +Husfadern satt i en länstol och då klockan slog tio, såg jag, att han +stelnade till som väntade han något. Det kom. Det var hustrun. Hon gick +fram till länstolen, böjde sig ned, kysste sin make på pannan och sade +god natt. Efter en stund kom äldsta sonen, han var 20 år, och upprepade +ceremonien. Så kom en yngre son, en äldre dotter, en ännu yngre son och +en ännu yngre dotter. Allesammans kysste på pannan och alltsammans +skedde mekaniskt utan känsla eller övertygelse och utan smackande +biljud. Men alltsammans äcklade mig. Slutligen kom en ung flicka, som +jag inte sett förut, jag hörde sedan, att hon var en avlägsen släkting +som bodde i huset. Hon kysste också värden på pannan ehuru med tydlig +motvilja. + +Då reste jag mig och sade god natt. + +-- Skall ni redan gå, sade värden. + +-- Ja, sade jag, jag förmodar att även pigorna och portvakten och +hisspojken ska komma in och kyssa er i pannan och jag tror inte att jag +nog allvarligt skulle kunna klara det ögonblicket. + +Vi umgås inte vidare. Nej, man skall inte gå till överdrift med sina +kärleksbetygelser och man skall heller inte planlägga dem i förväg. Låt +dem komma spontant och i rätta ögonblicket. + +Jag kände en gång en ung nygift man som en afton kom hem till sin +hustru. Hon tog emot honom klädd i päls men för övrigt rakt ingenting. +Pälsen smög sig mjukt och varmt kring hennes unga vackra lekamen. En +lång tid efteråt kunde mannen icke tänka på denna underbara afton utan +att bli varm och aldrig undrade han över hur hustrun kommit på denna +raffinerade idé. En del kvinnor äro ju så uppfinningsrika. Så man hinner +inte undra över dem. + +Så en afton, var mannen på sitt kontor. Han ringde hem och pratade med +sin hustru. + +-- Kommer du snart hem, sade hon. + +-- Ja, snart -- tar du emot mig? sade han. + +-- Kom, sade hon. + +-- I päls? sade han och skrattade. + +Då ringde hon av. + +Då mannen skulle lämna sitt kontor, ringde det i telefonen och mannen +fick ett kort meddelande om att han på dagen förlorat 50,000 kronor på +börsen. + +Inför detta glömde han alltsammans. Både hustrun och pälsen. Men han +gick hem. + +Då han kom till porten, mindes han plötsligt telefonsamtalet med +hustrun. Han hade satt nyckeln i låset, men han tog åter ut den, stod en +stund stilla i tankar och gick sedan och lade sig på ett hotell. + +Det blev alldeles tyst i sällskapet. Så sade en herre, sannolikt för att +bryta en pinsam stämning: + +-- Det måtte ha varit före kriget -- nu äro hotellen ju så överfulla att +man måste tinga rum flera dagar i förväg. + +-- Ja, det var före kriget, svarade berättaren. + + + + +[Illustration] + +HOPPTÅGET. + + +Det kan icke förnekas att Robert är rätt fet. Hans kroppslängd är 175 +cm. och han mäter ungefär detsamma om magen. Om bröstet är han smalare. +Han har svårt för att andas lugnt även vid de tillfällen då det är +hausse på börsen och han går ogärna upp i hus utan hiss. + +Robert är emellertid min vän. Ty man skall se även något litet till +själen då man väljer sina vänner. Roberts själ är tunnare än hans kropp. + +Härom dagen möttes vi i solskenet på en bred gata och Robert sade: + +-- Du har blivit mager. Varför det? + +-- Därför att det är osunt att vara fet. + +-- Hur bär du dig åt? + +-- Jag arbetar mer och äter mindre. Så enkelt är det. Gå ut och gå om +morgnarna, ät inte om kvällarna och gymnastisera litet ibland. + +-- Det där är lögn, sade Robert. Jag har försökt alltsammans. Det +hjälper inte. + +-- Då skall jag skicka dig en liten sak som hjälper. + +Så skildes jag från Robert och dagen därpå köpte jag i en leksaksaffär +ett hopptåg, ett sådant som små flickor hoppar med. Hoppning med ett +sådant tåg tar ganska snart bort all överflödig fetma. Magen -- den +yttre -- försvinner och man blir smärt som jag. I Amerika hoppar alla +medelålders herrar med tåg. Idrottstränarna rekommendera det livligt och +måhända skulle det även kunna rädda den något för fetlagda nationen. + +Jag skickade hopptåget till Robert och skrev på ett kort: + +_Här är din räddning. Med detta tåg får du bort din mage på en månad._ + +Efter 14 dagar besökte jag Robert. Det var tidigt på morgonen och jag +beredde mig på att få se en rationell träning. Robert var hemma. +Jungfrun öppnade med bortvänt ansikte dörren till hans sängkammare. Jag +stannade på tröskeln och såg på min vän. Fullkomligt naken gick han +omkring i rummet och kring magen hade han bundet mitt hopptåg. + +Hans ansikte var djupt allvarligt. + +-- Har du gått länge? sade jag. + +-- I tio minuter, svarade Robert. + +Då stängde jag dörren och satte mig att tänka en stund utanför Roberts +rum. + +Så öppnade jag dörren på nytt och sade: + +-- Det är orätt av mig att inte säga dig sanningen: det var meningen att +du skulle _hoppa_ med tåget och inte bara ha det kring magen! + +Robert såg på mig en sekund, så löste han upp hopptåget kring magen, +knöt hårdknut på det _och slog mig hårt i huvudet med knuten_. + +Vi umgås inte längre. + + + + +[Illustration] + +EN PROMENAD. + + +Jag gick och tänkte på vad jag skulle skriva just här. Det är nu så med +mig, att jag tänker bättre, då jag går. Måhända är det annorlunda med +andra. Måhända andra tänka bättre, då de sitta eller ligga. Nu slår mig +en tanke: De som endast kunna tänka, då de åka bil eller då de ätit en +festmiddag ha det säkert svårt just nu. Måhända är det därför som så +mycket förefaller tanklöst här i landet just nu. + +Jag gick alltså och tänkte. Jag gick på Strandvägen och det var mitt på +middagen. Jag mötte människor och människor gingo om mig. Och så mötte +jag Hesselman. Jag kan inte med Hesselman. Han tillhör de karlar, som +jag inte vill möta någonstans eller vid någon tid på dygnet. Hesselman +är tråkig. Och han har varit det i alla år jag känt honom. Han besvärar +mig. + +Naturligtvis stannade han och naturligtvis måste jag stanna. + +-- Hur mycket har du magrat? sade Hesselman. + +-- Ja, sade jag, jag har magrat. + +-- Hur mycket har du magrat, sade Hesselman. + +-- Två kilo. + +-- Det var inte mycket. + +-- Nej, men det är på den sista kvarten. Få se om jag finns kvar då jag +kommer till Djurgårdsbron. Så långt som till Hasselbacken har jag inte +beräknat. + +-- Gamla skämtare, sade Hesselman, och så tillade han: Var skall du vara +i sommar? + +-- På Gripsholm, sade jag. Jag har hyrt slottet. Med möbler och spöken +och torn och vallgravar. Och du själv? + +Hesselman svarade med ett rätt underligt leende: + +-- Jag vet inte riktigt var jag skall vara i sommar. + +-- Hur så? + +-- Jo, saken är den att i januari sade min läkare att jag inte skulle +leva längre än till mars. + +Det kändes som om det plötsligt blev kallt omkring oss. Jag såg +Hesselman på ett helt annat sätt och jag stammade: + +-- Skulle du dö i mars, men nu är det ju i juni. + +-- Ja, läkarna ha ju inte alltid så noga reda på tiden. Jag har lurat +honom nu i 2 månader -- men jag vet inte hur det går i sommar. + +-- Å, sade jag, man ska aldrig förtvivla! Du ser så frisk och stark ut! + +-- Tycker du, sade Hesselman och jag såg att hans ögon lyste till. + +-- Det går nog bra ska du få se! Och så skildes vi. Besynnerligt, tänkte +jag, där jag fortsatte gatan fram, Hesselman blev mig helt plötsligt en +annan människa, då jag fick höra att han skulle dö. Han har nog sina +goda sidor. Människorna äro säkert mycket bättre än vi tro. Vi skulle +bara visa dem litet mera sympati så skulle allt bli bättre. Här har jag +gått och avskytt Hesselman och så blir han plötsligt en man som jag vill +ge all min vänlighet. + +Men kanske beror allt detta på den allmänna olusten som sprider sig allt +mer. Även till djuren. + +Härom morgonen gick jag som vanligt i skogen för att se till min bok. +Min bok är ett träd som står på Norra Djurgården. Jag följer det under +alla årstider. Jag ser hur det knoppas, hur det lövas och hur det fäller +sina blad och jag ser det tyngt av snö över sina spröda vackra grenar. +Min bok är min morgonvän, som aldrig vållar mig bekymmer eller oro, bara +glädje. + +På vägen till boken mötte jag en ekoxe. Han var stor och svart och gick +mitt på vägen. Jag stannade och såg på honom. Han var passgångare. Han +gick med höger bakben och framben på en gång och strax därpå tog han +till vänster fram- och bakben. Jag tänkte: + +-- Det här är en farlig plats för dig, käre ekoxe. Du kan när som helst +bli överkörd av en vagn. Kanhända sitter det en ekko med kalv och väntar +på dig och kommer du inte hem, så är det kanske för att ett hjul gått +över dig. + +Så tog jag en pinne och lyfte ned ekoxen i diket. Men han kröp upp på +vägen igen. Jag lyfte ned honom på nytt. Han kröp upp igen. Mitt på +vägen. + +Då förstod jag att han ville offra sitt liv. Och då lät jag honom vara. +En trilsken ekoxe får man ingenstans. Måhända äro förhållandena bland +ekoxarna sådana nu för tiden att de icke anse sig ha något att leva för, +att de med berått mod gå ett kärrhjul till mötes. Vad vet jag. + +Men jag återvänder till Strandvägen. Just vid Djurgårdsbron mötte jag +fröken Anstrin. Jag tycker inte om fröken Anstrin. Men jag beslöt att +vara vänlig mot henne. Det kanske var med henne som med Hesselman. Att +hon skulle dött i mars. + +Vi hälsade och stannade. + +-- Ni har magrat, sade fröken Anstrin. + +-- Ja, sade jag, jag har magrat. + +-- Hur mycket? sade fröken Anstrin. + +-- Sjuttiofem kilo. + +-- Det var förfärligt! Hur mycket vägde ni förut? + +-- Åttiofem. + +-- Då väger ni ju bara tio kilo nu -- det förstår jag inte. + +-- Nej, jag förstår det inte själv. Men jag mår mycket bra. Jag är i god +form. Man skall för resten vara mager. Kom ihåg att det finns inga feta +hundraåringar. + +-- Nej, det är sant, sade fröken Anstrin, men det finns väl inga magra +heller. + +-- Jo, två -- Frippe och v. Essen. Det vill säga Frippe är egentligen +120 år men han gör sig till så att man märker inte att han är mer än 55. + + -- -- -- + +På ett säte i allén satt den unge skulptören som jag träffat en sommar +ute i havsbandet. Jag slog mig ned och vi pratade. + +-- Kommer ni till Storön i sommar? + +-- Nej, sade skulptören, jag får inte. Jag har stört friden där. +Klockaren och prästen ha förbjudit mig att bo på ön. + +-- Besynnerligt. De äro ju hyggliga karlar. + +-- Ja, mycket, men jag har stört friden. Det hände förra midsommaren. +Jag bodde i gubben Malms stuga och på midsommarafton bjöd jag prästen +och klockaren på en liten fest i all enkelhet. Den räckte till morgonen +därpå -- nätterna äro ju så ljusa den här årstiden. När gästerna skulle +tåga hem, fick jag för mig att ett litet bad inte skulle skada. Men +vattnet var för ljumt i Kyrkviken, varför vi seglade ut på havssidan med +min kutter. Prästen och klockaren fingo var sin ända och släpade efter +båten. De fingo en uppfriskande dopp men plötsligt fick jag en idé, lade +om rodret och gick rätt upp i Kyrkviken med hela prästerskapet på släp. + +Det ringde i kyrkklockorna och allt folket som gick till kyrkan blev +vittne till prästens och klockarens underliga seglats upp i viken. +Vattnet forsade om deras vackra kroppar och då och då talade de till mig +på ett språk som inte passade på en midsommardagsmorgon. Med +klockringning till. + +De fingo klä på sig på bryggan under kyrkan och i den intresserade +menighetens åsyn. -- -- -- + +Men jag får inte bo på ön. Jag har stört friden. + +-- Det är synd, sade jag, ty det är en härlig ö. Och så tänkte jag: + +-- Där fick jag en historia alldeles gratis och en midsommarhistoria +till. Kors, så underligt! + + + + +[Illustration] + +PAKETEN. + + +-- Vi tar en bil, sade F. + +-- Nej! sade jag, vi tar en spårvagn. Det blir billigare. Sockret håller +på att ta slut och man får bara köpa ett kilo i taget. + +Vi togo en spårvagn. F. hade tre paket. De voro rätt vanliga paket i +brunt omslagspapper och det hör alls inte hit vad de innehöllo. + +F. lade paketen på motorn till plattformen och så foro vi till den +restaurang där vi ämnade äta frukost. Då vi suttit ett ögonblick och +sett på matsedeln, ryckte F. till, stirrade rätt ut i luften och sade: + +-- _Paketen!_ + +Därpå rusade han upp och ut på gatan. Efter femton minuter kom han +tillbaka och var rätt varm. + +-- Hur gick det, sade jag, jag förstår att du glömde paketen i +spårvagnen. + +-- Javisst! Man ska inte åka spårvagn! Men jag fick dem! Jag tog en bil +och sa till chauffören: + +»Kör efter alla spårvagnar på vita linjen och stanna vid var och en!» + +Han gjorde så och sedan jag undersökt 6 vagnar fann jag paketen i den +sjunde. Har du beställt någon mat? + +Vi åto en god och lätt frukost, ty det var på sommaren, och då vi kommo +till kaffet sade jag: + +-- Var det något värdefullt i paketen? + +-- Paketen, svarade F., dom glömde jag i bilen. + + + + +[Illustration] + +PÅ EN ÅNGBÅT. + + +Jag stiger upp klockan 5 på morgonen för att resa till staden. Så gott +som hela ön sover. Det är bara fiskarna som lämna av morgonens +strömmingsfångst, och så några resande med affärer i staden, som gå +ombord på båten. + +Båten heter Södertörn och är ett utmärkt fartyg. Med en restaurang som +kommer oss att glömma att resan tar 4 timmar. Men då och då göres +Södertörn ren i pannan och då går någonting annat, som heter Prins +Gustav och som förr i tiden fördes av en kompositör vid namn Morsing. På +den båten finns också en matsalong, som tyvärr ej kan rekommenderas. +Häromdagen tog det mig en timme att få en bit skinka som sedan var så +salt som Lots hustru skulle varit om hon vänt sig om två gånger. + +Men Södertörn har också ett fel som Vaxholmsbolaget bör reparera. Båten +medför andra passagerare än mig och de andra hyggliga stamgästerna på +Utö och Dalarö. Kaptenen är nog vänlig att släppa ombord nykomlingar, +som aldrig rest på traden, och som inte veta att uppföra sig så hyggligt +att det passar våra vanor. Dessa passagerare, om vilkas sällskap vi +aldrig bett Vaxholmsbolaget, störa vår ro och fördärva ofta nog hela +resans behag. Härutinnan bör en ändring med snaraste vidtagas. En +kommission bestående av oss, bättre Utö- och Dalaröbor, bör tillsättas +för att genom befullmäktigat ombud redan vid landgången mota bort löst +folk, som visserligen ha 5 kr. till tur- och returbiljett men som sakna +allt annat som berättigar ett umgänge med oss på vår båt. + +Dessa passagerare medföra ofta barn, illa uppfostrade barn. En ung fru +kom i början av sommaren ombord med två pojkar, som anordnade +kapplöpning runt däcket med _oss_ såsom hinder. Dessa barn, som sattes i +land vid Dalarö, borde förvarats i tillstängda hytter tillsammans med +modern, som var en dålig uppfostrarinna. Andra medföra små barn, som +skrika och ta upp plats för oss. Dessa barn skola sändas på pråmar till +Eliassons ö i norra skärgården. Vi vilja icke ha dem. + +Men de värsta äro de medelåldriga damer som komma ombord i Dalarö, som +sladdra och prata redan på bryggan, på landgången, och som, rädda för +frisk sjöluft, gå direkt ned i aktersalongen, där vi som stigit upp +tidigt försöka få en stunds vila. Dessa damer sätta sig på våra fötter +och så sladdra de högt och i gälla toner om mat, om sina bekanta, om +sina familjeförhållanden, om mat igen, om priser på mat, om vad de ätit +i går och vad de skola äta i dag. + +Dessa damer besvära oss. Förra året bodde på Utö artisten Schwab. Han +bor nu på Jylland. Schwab brukade vila om morgnarna i aktersalongen. Och +han stördes mycket av sladderkäringarna från Dalarö. Men den sommaren +drevo vi bort dem. Schwab ägde en papegoja vid namn Ada, ett ädelt djur +med ett läraktigt sinne och ett vackert ljudande organ. Vi arbetade en +tid med Ada och till slut lyckades vi lära henne fem ord, som hon +uttalade högt, klart och tydligt, i en skarp befallande ton. Då vi voro +fullt säkra på henne, togo vi henne en morgon ombord på Södertörn och +placerade henne i aktersalongen, där vi lade en duk över hennes vackra +bur. Ada trodde nu att det var natt och teg så länge duken låg kvar. + +Vid Dalarö kommo fyra äldre damer ombord. Ned på våra fötter. +Konversationen i gång, överröstande det jämna bullret från propellern. +Prat om allt livets elände på en gång. Schwab reste sig, drog in sina +fötter och tog duken från Adas bur. + +-- En sån vacker goja! sade en av damerna. Min syster Adolfin har också +en vacker goja. + +-- Ack ja, sade en annan av damerna, vad det är roligt med djur! + +Ada såg sig omkring med sina runda stela ögon, så öppnade hon näbben och +skrek med hög befallande röst: + +-- _Alla käringar opp på däck! Alla käringar opp på däck!!_ + +Det hjälpte. Ada räddade den sommaren åt oss. Men nu är Ada på Jylland +för att skrämma bort lustresande matsvenskar. Så nu är det slut med +friden i aktersalongen på Södertörn. Härom morgonen låg jag där med +Ytterman, då de vanliga damerna kommo. Vi vaknade genast och våra +hjärnor arbetade för att få bort inkräktarna. + +I en liten kort paus sade Ytterman: + +-- Vid nästa brygga bor Gösta Ekman. Han kommer alltid ned till +morgonbåten. + +Damerna tystnade helt men ingen rörde sig. Gösta Ekman tillhörde inte +deras åldersklass. Ytterman skulle tagit Personne eller kanske Frippe. +Sladdret började på nytt. Då sade jag: + +-- Det är märkvärdigt vad vetenskapen gjort stora framsteg inom +sprängämnestillverkningen. Den här lilla pennan, som jag har här, är +ingen penna, det är en bomb. Den innehåller en frätande syra som +förbränner en kopparhylsa, och då allt är klart, exploderar bomben. En +hel båt förintas fullkomligt, med passagerare och allt. I kriget +använder man sådana för att få fartyg att spårlöst försvinna. Den här är +laddad. + +Damerna tego och stirrade på mig. Slutligen sade en av dem: + +-- Det där är ingenting att bry sig om! Jag känner igen den där karln! +Förra året satt han i en järnvägskupé och beskrev ett smittsamt eksem +som han hade på benet bara för att bli av med medpassagerarna. Men mej +fick han inte ut! + +Ytterman vände sig mot väggen och jag såg att han skrattade. + +Sladdret fortsatte. Det pågick i 10 minuter. Då reste sig Ytterman, tog +sin väska, tömde den på allt innehåll och gjorde sig i ordning att gå +upp på däck. + +-- Vart skall du hän? sade jag. + +-- Vi komma strax till Grenö, sade Ytterman, och där på bryggan står ju +den där fiskargumman, som säljer smör för sex kronor kilot. Jag fick tre +kilo i går... + +Det blev ett liv! Ytterman knuffades ned på soffan och de fyra damerna +stredo en hemsk kamp om vem av dem som skulle komma först upp på däck. + +All vänskap var borta. Hat glödde ur deras ögon, de trampade, drogo och +sleto i varandra och då de slutligen allesammans kommit uppför den +branta trappan, sprang Ytterman efter och stängde dörren. + +Vi sovo lugnt och skönt tills båten med en mild stöt tornade mot +Nybrovikskajen. + + + + +[Illustration] + +HANDBOK FÖR NYA MILLIONÄRER. + + + _Huvudregel._ + +Sök ditt umgänge bland dina gelikar -- bekantskaper med årsinkomst under +100,000 kr. bör man inte odla. Man kan lätt bli utsatt för obehag från +de lägre klasserna. + + + _Uppförande ute._ + +På gatan. + +Åk. Och åk naturligtvis i egen bil. Åk inte för sakta! Kom ihåg att +gatorna äro till för bilar. De promenerande ha god plats utefter +husväggarna och utanför staden. Har man inte mer brått än man går så får +man också behandlas därefter. Råkar du genom någon gåendes +ouppmärksamhet köra över en eller annan så tag icke den saken så noga -- +fortsätt, helst med starkare fart. Din tid tillåter dig icke att vänta +och reda ut bagateller. Hur mycket kan icke hända på börsen medan du är +borta. + + + _I affären._ + +Se till att du blir först expedierad. Efterkommer icke biträdet din +önskan i detta fall så befall honom (henne) att genast kalla på chefen, +som, då han får höra vilken kund han har att göra med, säkerligen +behandlar dig som det passar ditt stånd. + +Pruta inte! Endast medelklassen prutar och ser på slanten. Får du för +litet tillbaka, så låtsas inte om det. Visa att du har råd att betala +_vad som helst_ för det du vill köpa. + +Välj inte länge bland varorna. Tag det dyraste. Då vet du att du i det +fallet icke kan bli övertrumfad. + +En av mina vänner (taxerad inkomst 1915: 256,789 kr.) besökte en dag ett +stort varuhus för att köpa ett möblemang. + +-- Vad är detta för avdelning? sade han till biträdet. + +-- Det är möbelavdelningen, svarade detta. + +-- Vad kostar den? sade min vän. + +Han fick veta priset och köpte naturligtvis hela avdelningen. Därigenom +sparade han mycket tid, ehuru det ju i början generade honom att han +fick 4 pianon, 6 bufféer och 18 toalettbyråar. Men i dess ställe fick +han 24 spelbord och sådana behöver alltid en gentleman. + +Tag aldrig med dig något av det du köper. Butiksfolket kan lätt få den +föreställningen att du tillhör de enkla människor som själva bära hem +sina paket. Även den minsta småsak skall skickas hem. Kommer ej det +köpta på den tid du bestämt eller du får något annat så låt din betjänt +sparka ut budet. + + + _På restaurangen._ + +Kom ihåg att du skall ha det bästa bordet. Beställ för guds skull ingen +mat i detalj -- det är högst ofint! -- utan ge din order till +hovmästaren så här: + +-- Middag för fem personer till 200 kr. kuvertet. Champagne så att det +blir en butelj över per man. En låda cigarrer à 100 kr. lådan per man. +Och absolut dyraste konjaken. Jag försäkrar dig att de andra sorterna +kunna helt enkelt icke drickas. + +När du betalar notan, så är det absolut nödvändigt, att du ej ser på +den. Du får ej låtsas om beloppet utan betala så mycket du kan och tag +icke emot det som blir över! När du går in i kaféet kan du klappa +hovmästaren i ryggen och säga: + +-- Det här var bra, men champagnen ska vara kallare nästa gång! + +Champagne skall alltid vara så iskall som möjligt -- det är bara mobben +som är rädd om magen. + +Apropå magen så bör du varje morgon se till att du är bredare om magen +än om bröstet. Ett motsatt förhållande tyder på enkla och fattiga +förhållanden. Skaffa dig också en våg på vilken du kan väga dig var dag +så att du ser att du ökar i vikt. Folk kan annars lätt tro att du har +det dåligt. + + + _På teatern._ + +Se till att du för all del kommer sedan föreställningen börjat! Låt inte +skådespelarna på scenen avbryta din konversation. Du har viktigare saker +att tala om än de. Du får dessutom absolut inte ha reda på vad som +spelas. Det intresset är till för radpubliken och de herrar som skriva i +tidningarna. I dem kan du dagen därpå läsa vad du sett. + +Sitter du mitt på en parkettbänk så tacka inte när man reser sig för att +ge dig plats. Alltför stor hövlighet har man bara otack för. Rusa inte +in i salongen genast som mellanakten är slut. Sådant är fjäskigt. Sitt +du lugnt kvar i kaféet och drick din punsch. Kom in när du har lust. + +Och så en sak till: applådera inte! Det passar sig inte att visa att man +är intresserad. Undantag från denna regel ges endast om du har någon +väninna i baletten. Hon kan ju behöva en liten uppmuntran. Begagna +kikare endast för att se på baletten. Är din fru med så se till att hon +håller kikaren i den hand på vilken hon har de flesta och största +ringarna. + +Vad beträffar din fru så bör även hon varje morgon företaga +kroppsmätning, dock med omvänt resultat mot dig: så att hennes vidd över +bröstet måste vara större än den över magen. En stor barm är i hög grad +klädsam för en dam ur den förmögnare klassen. Ovanpå densamma bör dock +vila en briljantbrosch -- briljanter omkring mannens fotografi är mycket +vackert. + + + _I hemmet._ + +En man i din ställning är ju icke så mycket i hemmet. Men då du är där +bör du ha det trevligt. Lägg dig på någon av dina divaner och vila ut. +Tag av dig i strumplästen och knäpp upp västen -- det är skönt. + +Ser du några vänner hos dig på middag så knussla inte. Låt gästerna från +början förstå att du har råd till litet av varje. Taffelmusik skadar +inte. Inte heller en sångare, som dock, om han är vid operan, skall äta +med vid bordet. + +Ni kan gärna dansa efter middagen. Skulle grannarna anse att de bli +störda, så låt dem veta att du betalar högsta hyran i huset och att de +kunna flytta, om de inte trivas med bättre folk. + + + _Allmänna regler._ + +Bry dig inte om politiken. Den ger inga pengar. Undvik att uttala dig i +sådana frågor. Man vet aldrig vem man talar med. Beträffande sådant som +konst och litteratur bör du ha reda på att Strindberg var tokig, att +Zorn tar 50,000 kr. för ett porträtt samt att prins Eugen är hemligt +gift. + +Var för övrigt lugn och trygg, lita på dig själv och ännu mera på ditt +bankkonto så går det bra. + + + + +[Illustration] + +KUDDEN. + + _DRAMA I EN AKTERSALONG._ + + +Brovin och jag kommo tidigt ned till båten. Klockan var bara fem på +morgonen och vi kände oss som om vi stigit upp uteslutande för att gå +och lägga oss. Vi stodo i aktersalongen och våra trötta ögon stirrade +efter två lediga liggplatser. De funnos också men samtidigt upptäckte vi +något som gav anledning till det samtal som nu följer. Detta samtal +föres i en viskande, hänsynsfull ton för att icke störa de i salongen +sovande. Brovin har satt sig på sin plats: + +-- Här fattas en kudde. Min kudde fattas! + +-- Jag har en för mig. För säkerhets skull lägger jag en näsduk över +den. Man kan inte vara nog försiktig i dessa smittosamma tider. + +-- Därborta ligger en karl som har två kuddar. Han har min kudde! Det är +orätt! + +-- Ja visst, är det orätt, men kanske tycker han om att ligga högt med +huvudet. + +-- Jag kan inte ligga utan kudde! Han får lämna igen en kudde! _Min_ +kudde! + +-- Ja men, han sover. Du hör ju att han sover. Det är synd att väcka +honom. Kanske har han vakat hela natten. + +-- Det angår inte mig. Jag är inte sentimental om morgnarna, när jag +inte har någon kudde. För övrigt reagerar jag mot alla orättvisor. Du +som skall föreställa en tänkande varelse ser väl att denna situation är +en bild av Samhället. Där ligger han, parasiten, och sover på _min_, den +hederlige, arbetsamme medborgarens egen kudde! + +-- Jag trodde det var ångbåtens -- + +-- Var inte dum. Här är en kudde till var plats. Vi ha rätt till var sin +kudde, men han där har tagit _två_. Han vet mycket väl att det kommer +andra som vilja ha var sin kudde på morgonen, som äro trötta och behöva +vila. + +-- Att du orkar tala så här mycket så här dags! + +-- Jag är alltid vaken då det gäller kränkningar och förolämpningar av +alla slag! Mitt i natten kan jag stiga upp och kämpa för min rätt -- +mina rättsbegrepp vila aldrig. + +-- Jag förstår det -- men mitt behöver det. Vad tänker du göra för att +få frid? + +-- Jag vet inte det. Jag kunde tillkalla kaptenen på båten, men han har +annat göra. Akterstäderskan är inte vaken. Hon kommer inte förrän halv +sex. + +-- Du skulle kunna vika ihop din rock till en kudde och ligga på den. + +-- Det kan jag inte. + +-- Hur så? + +-- Tror du att jag skulle kunna sova en minut med en hopvikt överrock +som kudde när jag vet att min egen _rättmätiga_ kudde ligger under en +annans flintskalle! + +-- Han har mörkt knollrigt hår. + +-- Som jag avskyr! Hellre intet hår än knollrigt hår! En människa med +knollrigt hår är inte att lita på. Lägg märke till det. Dessutom är det +oestetiskt, oroande och ger rum för antaganden om beboddhet. + +Jag kände hur jag var nära att somna där jag sätt. Trött, räckte jag +Brovin min kudde och sade: + +-- Tag den här, så blir det lugn. Jag behöver ingen kudde. Jag ligger +bättre utan. + +-- Det kan jag inte. Det är _din_ kudde och en orättvisa mot dig är en +mot mig. Men om du nödvändigt vill att jag skall ha kudden så tar jag +den. Mina vänners önskningar äro lagar för mig. + +Brovin tog kudden. I detsamma lyfte mannen med de två kuddarna på ena +ögonlocket och sade: + +-- Det var ett förbannat snattrande mitt i natten! Håll käften och sov +så att det kan bli lugnt någon gång!! + +Brovin vände sig genast mot väggen, med huvudet mot min kudde och var +borta. + +Jag låg stilla på rygg och tänkte. + +Efter en stund då jag hörde, att mannen med de två kuddarna somnat, smög +jag mig sakta fram till honom, tog försiktigt bort hans undre kudde, och +då han icke vaknade, tog jag även den övre, smög mig tillbaka och gick +lugnt till vila. Jag har alltid tyckt om att ha högt under huvudet. Det +är kanske inte så hälsosamt men det är behagligt. + + * * * * * + * * * * + * * * * * + +Errata: + +Det kan inte tillåtas + _text: tilllåtas_ +in och upp för traporna + _text: trapporna_ +nedra / botten till vänster! + _[sic]: nedre?_ + + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Ada, by Hasse Zetterström + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ADA *** + +***** This file should be named 19128-8.txt or 19128-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + http://www.gutenberg.org/1/9/1/2/19128/ + +Produced by Louise Hope, Martin Agren and the Online +Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +http://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at http://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit http://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including checks, online payments and credit card donations. +To donate, please visit: http://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + http://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |