initial commit of ebook 19128HEADmain

1 files changed, 3858 insertions, 0 deletions

diff --git a/19128-8.txt b/19128-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..8d9effd
--- /dev/null
+++ b/19128-8.txt
@@ -0,0 +1,3858 @@
+The Project Gutenberg EBook of Ada, by Hasse Zetterström
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Ada
+
+Author: Hasse Zetterström
+
+Release Date: August 26, 2006 [EBook #19128]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ADA ***
+
+
+
+
+Produced by Louise Hope, Martin Agren and the Online
+Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net
+
+
+
+
+
+
+                     A D A
+
+                       av
+
+               HASSE ZETTERSTRÖM
+
+
+                   Teckningar
+
+                       av
+
+                 _EIGIL SCHWAB_
+
+
+          [Graphic: publisher's logo]
+
+       Stockholm · Albert Bonniers Förlag
+
+
+
+
+   Stockholm. Alb. Bonniers Boktryckeri 1921
+
+
+
+
+INNEHÅLL.
+
+
+  Ada                                  5
+  Chapmans äventyr                    13
+  Adolf                               26
+  Lövgrodan                           36
+  Bromsen                             41
+  Chapmans mormor                     48
+  Kidney and bacon                    53
+  Fjärde man                          59
+  En julberättelse                    66
+  Farbror Teodår                      73
+  En allvarlig historia               80
+  Två som gått                        91
+  En skånsk poet                      98
+  Wallenberg                         106
+  Försök med vänlighet               112
+  Påskhatt                           115
+  Ett problem                        122
+  Kärleksbetygelser                  126
+  Hopptåget                          133
+  En promenad                        136
+  Paketen                            143
+  På en ångbåt                       145
+  Handbok för nya millionärer        152
+  Kudden                             159
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+ADA.
+
+
+Ada är en grön papegoja som bor i en vacker bur i ett litet hus vid en
+badort i yttre havsbandet. Det här händer mitt i sommaren, då ön är full
+av badgäster och sommarfolk.
+
+Adas ägarinna, fru Blom, har rest till staden på några dagar och hon har
+bett sin granne, fru Lind, att se till Ada.
+
+Ada sitter på sin tjocka runda pinne och bevakar allt som händer i
+rummet i det lilla huset och även allt som händer utanför huset. Då och
+då äter hon litet salad och en bit skorpa som hon först doppar i den
+lilla vattenskålen för att den skall bli mjukare.
+
+Hennes runda ögon stirra stelt rätt ut från sidorna av huvudet och då
+och då öppnar hon sin näbb för att säga det enda ord hon kan:
+
+-- Äda! Äda!
+
+Hela ön känner Ada. De små flickorna trängas framför hennes bur, mata
+henne och bli så glada då hon visslar åt dem eller då hon någon gång
+visar dem sitt största konststycke: att sitta på översta pinnen och
+släppa ned en skorpa mitt i vattenskålen.
+
+Ada märker strax att hennes matmor lämnat henne. Hon skriker, ropar och
+visslar en hel förmiddag. Då fönstret är öppet, hör man hennes Äda! Äda!
+långt ut på marken.
+
+Fönstret är öppet... Ada står på burens botten på den fina sanden och
+med näbben öppnar hon dörren till buren. Hon arbetar tyst och lugnt och
+slutligen lyckas hon. Dörren är öppen och Ada stiger ut ur buren. Ett
+ögonblick sitter hon stilla på bordet, så lyfter hon vingarna och flyger
+rätt ut genom fönstret. Luften är klar och ljus och himlen är blå. Ada
+känner sitt hjärta klappa av frihetens stora lycka, högre och högre
+flyger hon och till slut når hon trädtopparna vid skogsranden. Där
+stannar hon och där jublar hon i himlens höjd sitt: _Äda! Äda!_
+
+Fru Lind berättar hur allt gick till:
+
+-- Jag visste inte om ett skapande grand, att jag också skulle ta den
+där fågeln, vad har man med andras människor och djur att göra, man har
+nog av sig själv, säger jag, och så går jag ut ett momang och när jag
+kommer in, är buren öppen och fågeln borta. Inte vet jag hur det gått
+till, men en himla olycka är det och människan som är så fäst vid sin
+goja, och vad skall hon säga, när hon kommer igen och fågeln är borta,
+jag vet då inte någon levandes råd, vad jag ska ta mej till. Till en
+fågelhandlare har jag ringt men han hade inga sådana där djur inne för
+närvarande och för resten ä de kanske just den här de ska vara och som
+hon vill ha. Riktiga fågelvänner går inte att lura, dom hör på rösten,
+om det är en annan fågel, men tjugu kronor har jag satt ut som belöning
+till den som fångar spektaklet levande och kommer hit me'n!
+
+Ada levde i de dagarna på allas läppar. Man ropade efter henne i
+skogarna, på ängarna och ute på sjön. Och överallt talade man om henne.
+Ryktet om henne spreds till de andra öarna och på telefonstationen
+ringde det från grannsamhällena:
+
+-- Hur är det med Ada? Har ni hört något om henne? Är det någon som sett
+henne i dag?
+
+På söndagen predikade prosten själv i kyrkan och där var mycket folk.
+Det var en varm dag och ett av fönstren i koret stod öppet. Församlingen
+satt tyst och andäktig och lyssnade till den gamle herdens allvarliga
+ord, fyllda av bekymmer över de svåra tiderna. Då kom Ada. Hon kom
+flygande helt stilla och satte sig på fönsterblecket till det öppnade
+fönstret. Alla sågo henne och på en gång som om man dragit i ett snöre
+reste sig hela församlingen och ropade med hög röst:
+
+-- _Ada! Ada! Ada!_ Den gamle prosten som stod med ryggen vänd mot Ada
+förstod ingenting av alltsammans. Han blev så gripen av församlingens
+underliga beteende att han sjönk ned på sina knän och läste en bön för
+dem som i sjönöd äro.
+
+Men Ada flög vidare.
+
+En dag såg man henne sitta på en gren i en tall. Man samlade sig
+nedanför och lockade på henne, men hon svarade icke. Hon satt bara
+stilla och gungade på grenen.
+
+Då kom den unge spänstige ingenjören. Han mätte med blicken avståndet
+från marken till Ada och så började han klättra. Han gick med en
+akrobats färdighet från gren till gren och till slut var han framme.
+Spänningen därnere var oerhörd. Skulle Ada låta fånga sig? Doktorn höll
+vad med revisorn om tio kronor och fru Lind, som var närvarande, måste
+bäras avsvimmad från platsen. Sinnesrörelsen blev henne för stark.
+
+Ingenjören stod nu på samma gren där Ada satt. Han sträckte lugnt ut
+handen och tog Ada. En suck av lättnad drog genom församlingen vid
+trädets rot. Adas saga var slut. Hon var infångad. Ingenjören klättrade
+ned med Ada i innerfickan till sin kavaj. Med märkbar kyla undvek han
+mängdens hyllning. Han gick direkt hem i sin stuga, öppnade spiselluckan
+i köket och stoppade in Ada i den brinnande spisen.
+
+Det var en falsk Ada ingenjören fångat. Hon var av trä, skulpterad och
+vackert målad av en person som bett att få vara okänd.
+
+Revisorn sitter i sin båt ute på sjön och metar abborre. Det är gott
+fiskeväder och han drar upp den ena abborren efter den andra. En kutter
+kommer seglande. Den gör ett slag fram till revisorn för att fråga om
+vägen in till hamnen. Revisorn ger vänligt besked, kuttern fortsätter,
+och i detsamma kommer Ada. Hon seglar över revisorns huvud, han släpper
+bägge spöna, sträcker armarna rätt i luften och ropar:
+
+-- _Ada! Ada! Ada!_
+
+Kuttern vänder genast. Man tror att något hänt mannen i båten. Man går
+in till honom och frågar: vad är det, men man får intet svar. Revisorn
+står bara mitt i båten bland alla abborrarna och metrevarna och ropar
+sitt:
+
+-- _Ada! Ada! Ada!_
+
+Då vänder kuttern på nytt och seglar bort från ön, till en lugnare
+plats.
+
+På lördagskvällen kommer fru Blom, Adas matmor. Man vet att hon skall
+komma och ingen saknas på bryggan för att ta emot henne. Hon är sig lik.
+Hon går lugnt i land bärande sin lilla kappsäck. Men då hon går uppför
+backen till villan, händer något. Ada kommer flygande, och då hon känner
+igen sin matmor, sjunker hon stilla ned på hennes huvud. Och där stannar
+hon. Fru Blom småler vänligt och går vägen fram med högburet huvud och
+Ada på hatten som en grann och vacker prydnad. Badgästerna följa i en
+lång ström från bryggan.
+
+På sin veranda sitter revisorn. Han ser fru Blom och Ada komma. Ett
+djärvt beslut mognar i hans själ. Han reser sig, går in i villan,
+stannar framför sin hustru och säger med bestämd röst:
+
+-- Jag gör det! Jag gör det! Ingen i världen kan hindra mig från att
+göra det!
+
+-- O, Adolf, gör det inte! säger revisorns hustru utan att veta vad
+saken gäller. Hon endast anar att något förfärligt skall hända.
+
+Revisorn rycker en filt från en säng och går ut. Fru Blom kommer emot
+honom. Han smyger sig bakom henne, kastar filten över huvudet på henne,
+drar henne till marken och ropar triumferande:
+
+-- Jag har henne! Jag har henne!! Det är jag som fångat henne!
+
+Fru Blom sprattlar i filten, hela ön hjälper henne att komma loss och i
+den allmänna villervallan lyckas Ada komma fri och flyger sin kos.
+
+Hon flyger rätt upp över hustaken och då hon kommer till den lilla
+stugan där hennes bur står och väntar henne, flyger hon rätt in genom
+fönstret och så vidare in i buren. Hennes hjärta klappar hårt av
+ansträngning och skrämsel och trött sjunker hon ned på burens golv i den
+fina sanden. Så får hon se att hon lämnat dörren öppen efter sig och som
+hon är en ordentlig fågel stänger hon den noga och riktigt med näbben
+som hon brukar göra, varpå hon återtar sin gamla kära plats på den
+tjocka runda pinnen.
+
+Och där sitter hon.
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+CHAPMANS ÄVENTYR.
+
+
+Jag är en tax. Min moder var också tax -- naturligtvis. Hon var en äkta
+Waldorf-Astoria och tillhörde greve Lewenhaupt. Min fader känner jag
+mera flyktigt. Han umgicks endast tillfälligt i huset. Nåja, das kommt
+in den besten Familien vor.
+
+Min mormoder tillhörde Hennes Majestät Drottningen av Danmark. Hon bet
+får (min mormoder) och blev skjuten. Men hon är ändå släktens stolthet.
+Hon hade en mängd pris från många utställningar och hennes stamtavla var
+en av de finaste inom vår värld. Detsamma är förhållandet med min egen
+ehuru den tyvärr förkommit. En ung målare, som fick den med sig,
+tecknade för 15 kr. en eldsvåda, som han aldrig sett, för en daglig
+tidning, på baksidan av densamma. Därigenom är min börd en smula dunkel.
+Jag har också mest uppehållit mig hos fördomsfria människor, som icke ge
+mycket för förfäders ära.
+
+Och sådant kan ju vara rätt. En engelsk författare, som min vän målaren
+ofta citerade, säger att det är bättre att stiga uppåt från dåliga
+förfäder än att sjunka nedåt från goda. Det där passar ju bland
+människorna, men icke bland oss. Antingen är man en äkta tax eller också
+är man det inte. Det går inte att ändra den saken. Och en kännare ser
+genast vad han har framför sig. Visserligen säger man att benen på en
+äkta tax skola se ut som om de voro sönderslagna och åter hopsatta i
+mörkret. Annars är han inte äkta. Men det är just de oäkta taxarna som
+se ut på det sättet. På vår börd lurar man sig inte så lätt, om man
+förstår något litet av aristokrati här i världen. Men hur är det bland
+människorna? Jag träffade en gång på en jakt en baron, som vid middagen
+uppförde sig som en oäkta baron.
+
+Nå, det är ju möjligt att han också var det. Men det kunde då ingen se
+på hans ben.
+
+Människorna äro sig rätt lika. Det är egentligen bara lukten som skiljer
+dem åt. Men den känna de icke själva. De tro allesammans om sig själva
+att de lukta gott, då det i själva verket är något helt annat. Då vi
+hundar komma bort från våra husbönder, på någon gata, eller i någon
+park, så finna vi dem genom _deras_ lukt -- inte genom vår egen, som
+människorna äro nog fåfänga att tro. Och vi hjälpa varandra. Om vi möta
+en hund, fråga vi:
+
+-- Lukt av dålig tvål, andra klassens badstu, skosmörja, biff med lök i
+närheten?
+
+Det händer att vi få till svar:
+
+-- Rakt fram -- talar med person som stinker vitkål och 4 dar använda
+strumpor.
+
+-- Tack!
+
+Och då finna vi lätt vår husbonde.
+
+En hund har mycket att lära av denna världen. Men han lär mycket fortare
+än en människa, ty han är ju mycket intelligentare. Ett barn av en
+människa är knappast färdig att börja livet då en tax är klar att dö.
+Vi leva fortare och starkare. Och vi taxar, som äro av den allra äldsta
+hundrasen på jorden -- man har funnit avbildningar av oss på pyramiderna
+-- vi äro mycket klokare men också mera tillbakadragna och förnämt
+resignerade än människorna. Livet är inte att leka med. I dag en skorpa
+och i morgon en bit hundbröd -- Spratts patent -- den mest djävulska
+uppfinning en människas hjärna hittat på. Det innehåller all näring en
+hund behöver, säger handelsmannen, som säljer det. Ni behöver inte ge
+honom något annat.
+
+Jag har ätit hundbröd sex månader av mitt liv -- jag var hos en person
+som trodde att han var jägare -- och då jag nu om nätterna tjuter i
+sömnen, så är det för att jag drömmer om den avskyvärda bleckskålen med
+de vita tegelstensbitarna simmande i vattnet. Hundbröd! Ge en människa
+samma föda dag ut och dag in! Samma hårda brödbitar, omöjliga att tugga
+och hennes mage och inälvor skola snart trasas sönder. Men vi äro
+starka. Vi hålla. Åtminstone elva, tolv år.
+
+Jag är elva år nu. Elva år för en hund och 77 för en människa. Jag är en
+gammal hund. Jag har också blivit litet fetare i kroppen och på hösten
+får jag lätt reumatism i bakbenen. Och jag springer inte längre efter
+ekorrar. Åtminstone inte så långt. De ha också den förbaskade fördelen
+att de kunna klättra i trän.
+
+Jag minns min mor och jag minns min allra första barndom. Vi voro 6
+syskon, 3 pojkar och 3 flickor. Vi föddes på en egendom ute i skärgården
+och det var stor uppståndelse då vi kommo till världen. Barnen lekte med
+oss. Man lyfte oss upp ur korgen och bar oss bort från vår moder. Man
+gömde oss för att lura och skrämma henne, men hon sökte rätt på oss och
+bar oss i sin mun tillbaka till den runda korgen, där vi bodde.
+
+Jag minns min mor. Hon var brun till färgen, stor och vacker, med lång
+nos och ett par underbart blanka ögon. Jag tror att jag var hennes
+älsklingsbarn. Då jag varit borta från henne ett helt år, möttes vi en
+gång på landsvägen. Hon kände igen mig. Jag stod alldeles stilla mitt på
+vägen och hon kom rusande, knuffade omkull mig, tjöt av glädje och ville
+inte skiljas från mig.
+
+Min far känner jag inte igen. Inte ens på lukten.
+
+Men två bröder känner jag. Den ena är så lik mig att man ofta tar fel på
+oss. Han är en stor humorist, trots att han bor på landet. Han sade mig
+en gång att om jag inte hade min stadsodör av rännsten och bakgård så
+skulle han trott att han sprang runt sig själv då vi möttes: så lika äro
+vi. Han heter Överman. Den andra brodern är större och starkare. Han
+heter Jerrman och bor hos en fiskare i allra yttersta skären. Jag kom
+dit en gång med en motorbåt, och då jag gick i land, mötte han mig på
+bron. Vi kände strax igen varandra. Jag följde honom upp till stugan,
+men han var mycket rädd att jag skulle äta upp hans mat för honom. Han
+behövde inte ha varit rädd -- det var rå strömming och några kalla
+potatisar.
+
+
+Då jag var 6 månader kom jag till en ung målare. Han fick mig av min
+första husbonde. Jag minns att målaren, som var ensam, blev mycket glad
+då han fick mig. Han bodde i en liten stuga vid havet och han gjorde
+verkligen allt för att roa mig. Men han var fattig. De flesta unga
+konstnärer äro fattiga utom de som gift sig väl eller få sälja sina
+tavlor, men de äro vanligen inga konstnärer. Detta sade mig ofta min
+husbonde. Han är nu en berömd målare och förtjänar mycket pengar på sina
+tavlor. Han sålde mig...
+
+Nå, därom är inte mycket att säga. Vi hade flyttat till staden och vi
+hade det knappt. Det var inte ofta vi åto middag och gjorde vi det, så
+blev det alltid så mycket och så starkt att åtminstone målaren kände det
+ett par dagar. Efter en sådan middag gick jag bort. Livet pinade mig. De
+oregelbundna vanorna, osäkerheten med födan och en obesvarad kärlek till
+en varelse som jag sedan lärt mig hata som alla mina förfäder gjort --
+det var en katt! -- gjorde att jag blev trött på alltsammans. Jag gick
+bort.
+
+Det var en vacker dag på våren. Jorden i planteringarna, där vi inte få
+gå, doftade frisk och stark, solen lyste på de torra gatorna,
+människorna sorlade och pratade och de riktigt unga hundarna lekte i
+parkerna.
+
+Jag kom till en sådan park. Små barn i fina vackra kläder lekte. Spelade
+kula och hoppade hage.
+
+Jag tycker om barn. De goda fina barnen. Som förstå att en svans på en
+hund möjligen kan ha en annan uppgift än att vara ett handtag att dra i.
+Jag tycker om de goda vackra barnen. Deras små händer kunna smeka milt
+och stilla. Stora gamla människor förstå inte den konsten. De klappa en
+hund som vore det en elefant. Hjärnan skakar i oss då en sådan stor
+människa lägger sin labb på vårt huvud. Därför händer det ibland att vi
+bita till ett tag i labben. Och då säger den stora människan:
+
+-- En sådan lömsk hund! Jag som bara ville klappa honom!
+
+Med barnen är det något annat. De äro alltid litet rädda för oss och
+därför äro de mera försiktiga i umgänget.
+
+Jag var nu i parken. Jag lade mig på sanden framför ett säte och stekte
+mig i solen. Det var så varmt och skönt och jag var nära att falla i
+sömn. Men ett öga höll jag öppet. Med det följde jag en herre som gick
+runt planteringen. Jag kände honom. Han var en detektiv, en sådan
+människa som står vid en plantering och väntar på 3 kronor. De 3
+kronorna är någon stackars okunnig liten hund som hoppar in i
+planteringen. Den usle detektiven lockar på den lille hunden, visar
+honom kanhända en sockerbit -- aldrig ger han honom den -- hugger tag i
+honom, sätter ett järnkoppel i hans halsband och släpar honom till
+polisstationen. Sedan får hundens husbonde plikta 10 kronor, och då får
+detektiven 3 kr. Ett sådant yrke!
+
+Mitt öga följde denne man. Jag var säker för honom. Jag går inte i
+planteringen annat än då det är absolut nödvändigt. Och går jag dit, så
+går jag inte därifrån för en sockerbit som jag aldrig får.
+
+Så låg jag i solen och stekte mig, då jag plötsligt kände en liten hand
+som klappade mitt huvud och hörde en vacker flickröst:
+
+-- En så söt liten hund -- en sådan vill jag ha!
+
+Det blev mitt öde -- för en tid. Jag följde den lilla flickan då hon
+gick. Och jag kom till en god familj. Man annonserade att man funnit mig
+och min vän målaren kom för att hämta mig. Jag blev både rädd och glad
+då jag såg honom. Den lilla flickan grät då jag skulle gå. Och så
+slutade det med att målaren sålde mig för 50 kr. Han var en fattig man,
+och då han klappade mig till avsked, kände jag att han sörjde över vad
+som hänt.
+
+Men han glömde mig. Han känner numera icke igen mig, då vi mötas. Men
+jag känner honom. Vi hundar äro sådana -- vi glömma aldrig dem som visat
+oss vänlighet.
+
+Så var jag i ett hus, där det fanns kök. Det var något nytt. Köket är
+det viktigaste rummet i alla hus. Där är varmt och gott och finnes där
+en god jungfru, så har en hund det bra. Men hon bör vara förlovad. En
+jungfru med en fästman är vänligare och gladare än de som sitta ensamma
+hemma om söndagskvällarna. Jag har mött även sådana. Man får vara mycket
+försiktig i umgänget med dem. Det händer att de kasta ett vedträ efter
+en om de kommit upp för sent någon morgon. I hus med oförlovade jungfrur
+står min vattenskål torr och tom och serveras min middag på mycket
+oregelbundna tider. En katt vet allt sådant och han rättar sig därefter.
+En katt är inställsam och falsk. Han stryker sig mot människan, han
+spinner och han går försiktigt undan, då han vet att det passar sig
+bäst.
+
+Min första katt -- ack, vilken besvikelse! Hon var ung och skön -- det
+vackraste jag sett. Mjukt smög hon fram och vänligt lyste hennes falska
+ögon. Mitt hjärta klappade häftigt, då vi möttes första gången. Jag
+viftade min svans och kom henne nära, sökande vänskap. Så göra vi
+alltid, vi hundar, första gången vi möta en katt. Hon klöste mig. Jag
+blev ändå icke ond. Jag kom igen. Och hon rev sönder mitt huvud. Då
+förstod jag att hund och katt alltid måste vara fiender, att det varit
+så från tidernas begynnelse och alltid skall så förbliva. Och därför
+står jag nu också på deras sida som kasta en stövelknekt eller tegelsten
+-- helst en stor -- efter varje katt de få se. Jag förstår också dem som
+spotta då en katt går förbi dem -- det måste vara olycka att möta en
+katt, jag vet och har känt det.
+
+En gång bodde jag i ett hus där det fanns en svart pudel. Han var av
+äkta ras och hette Farao. Jag tyckte inte om honom. Han var så bråkig
+med sin stora päls och han fordrade nästan att jag skulle hälsa på honom
+först. Hans namn tilltalade mig inte heller. Jag ogillar bibliska namn
+på hundar -- åtminstone på pudlar.
+
+I denna hunds familj fanns en katt och pudeln och katten voro goda
+vänner. De till och med sovo tillsammans. Jag såg detta med mycken
+undran och jag anade att det låg något fel i denna anordning. Det visade
+sig snart att jag fick rätt. Katten fick ungar -- sådant förekommer rätt
+ofta bland kattor -- och då kunde pudeln naturligtvis inte ligga hos
+katten. Jag hade inte gjort det ändå. Men så hände något annat. Det var
+på sommaren och då klippte man pudeln för att han inte skulle svettas,
+sade portvakten, som utförde proceduren. En hund svettas aldrig. Han kan
+inte sådant. Men en portvakt är en obildad person.
+
+Alltnog, då pudeln var nyklippt och trodde, att han såg ut som ett
+lejon, det tro alla pudlar i sin inbilskhet, kom han upp till katten.
+Genast hon fick se honom sprang hon upp ur korgen och hoppade rätt upp i
+huvudet på pudeln och klöste honom alldeles fördärvad. _Hon trodde att
+det var en främmande hund, därför att han var nyklippt!_ Något sådant
+hade aldrig en hund gjort. En hund har lukt. Och dessutom intelligens,
+vilket en katt saknar.
+
+Men hunden har det svårt. Han tillhör samhället, dit han gått av egen
+fri vilja och där han blivit människorna en trogen vän och tjänare, en
+väktare, ett sällskap, en jägare och en dragare, trogen till det sista.
+Vad har katten blivit? En katt och ingenting annat än en katt. Det är
+inte mycket. Katten betalar ingen skatt, det finns inga kattlagar och då
+katten springer bort har polisen intet kattstall att binda fast honom i.
+
+Hunden tjänar samhället, som bekämpar honom. Människorna, som ofta äro
+rätt enkla i sina begrepp, annonsera ibland efter hundar, som sprungit
+bort. Endast mycket unga hundar springa bort. Vi andra gå av fri vilja
+bort från det hus, som behandlar oss illa. Den hemlöse hunden -- finnes
+det något mera klagande och sörjande, något mera förtvivlat än hans
+ensamma tjut om natten? Han väcker någon. Polisen kommer. Han tages till
+hundstallet, till de andra hemlösa, och så dödar man honom efter 3
+dagar. Människans tack för att han lämnade vildmarken och gick till
+människan. Huru rätt hade icke den man som en gång sade:
+
+_Det bästa hos människan är hunden._
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+ADOLF.
+
+
+Tidigt på våren flyttade Almblads till landet för att sätta potatis för
+att inte svälta ihjäl då vintern kom. Med denna handling följde Almblads
+endast det exempel som givits av det övriga svenska folket. Almblad var
+ett av offren för den våren 1917 grasserande potatisepidemien.
+
+Almblad grävde i jorden. Svetten rann av honom, ty det var en varm vår.
+Fru Almblad kom då och då ut på marken med ett glas och en pilsner samt
+ett uppmuntrande ord.
+
+-- Tänk, så duktig du är! Tänk, så bra att vi få potatis till vintern!
+
+Almblad drack pilsnern och fortsatte sitt arbete. Ryggen värkte om
+nätterna så att han måste sitta uppe. Men han satt vanligen med goda
+kort och det lindrade värken. Frampå morgonen föll han i sömn och såg
+potatisland. Härligt stora potatisland med potatis stor och fin som
+astrakaner.
+
+Då Almblads potatisland var färdigt, satt han en kväll på sin veranda
+och såg ut på den luckrade jorden, som han nyss vattnat med vatten som
+han själv burit hinkvis från sjön. Almblad var lugn och nöjd, ty
+framtiden och dess potatis var hans.
+
+Då sade fru Almblad:
+
+-- Jag har tänkt på en sak, Gustav. Jag har tänkt på den i flera dagar
+men jag har inte velat säga något. Jag har tänkt på en gris.
+
+-- Vilken gris? sade Almblad, som var trött.
+
+-- Ingen särskild gris. Bara en gris i allmänhet. Jag menar, att vi, när
+vi nu ha potatis för vintern också gärna kunde ha en gris. Tänk, en gris
+till jul. Julskinka som man kanske inte kan få köpa i år.
+
+-- Var skulle vi ha den? frågade Almblad, svagt intresserad.
+
+-- Å, jag har sett ut en sån bra plats alldeles bakom vedboden. Där
+spikar du upp ett stängsel av några bräder och så har man en stia.
+
+-- Vad ska han äta? frågade Almblad.
+
+-- Å, alltid har man mat åt en gris. Allt som blir över i köket och som
+annars kastas bort, det får han och då föder man ju honom alldeles
+gratis.
+
+Dagen därpå köpte Almblad en gris. Fru Almblad hade valt ut just den
+grisen sedan en vecka tillbaka och hon var mycket lycklig över att
+Gustav också tyckte om just den grisen.
+
+Grisen var mycket ung och Almblads upptäckte snart att han inte åt vad
+som helst. Han skulle ha mjölk. Och han fick det också. Kontrollerad
+barnmjölk för 55 öre litern med Mariekäx, som doppades i mjölken för att
+den lättare skulle tuggas.
+
+Alla öns sommargäster kommo och tittade på grisen. De unga damerna sade
+att det var något av det mest förtjusande de sett. De matade grisen med
+småbröd och chokladpraliner, och de skulle nästan ha kysst honom om inte
+en förvänd uppfostran hade förbjudit det.
+
+Grisen döptes till Adolf. Alla tyckte att det var ett vackert namn och
+lätt att uttala. Adolf fotograferades och hans bild fanns snart i alla
+villorna på ön. Adolf vägdes en gång i veckan. Och han tilltog i vikt.
+Han var tjock och fet och rund och såg lycklig ut. Han var på väg att
+bli ett svin.
+
+En dag sade en vän till Almblad:
+
+-- Vad ska du göra med Adolf?
+
+-- Vad jag ska göra med Adolf? Vi ska naturligtvis slakta honom och ha
+honom till jul.
+
+-- Kan du verkligen det? Jag trodde du hade fäst dig vid honom.
+
+Adolf började tänka över detta. Slakta Adolf. Döda Adolf. Det var som
+att förlora en vän. Och äta upp Adolf. Allt det där som nu gick omkring
+och grymtade och bökade och var så snällt och vänligt. Det var som att
+äta upp en av sina närmaste. En avlägsen släkting skulle Almblad
+möjligen kunna äta upp om han blev mycket hungrig och släktingen
+tillagades på ett aptitligt sätt -- men äta upp Adolf, nej, det gick
+inte.
+
+Almblad talade vid sin hustru. Han började försiktigt:
+
+-- När ska vi slakta Adolf?
+
+Fru Almblad ryckte till och blev alldeles blek.
+
+-- Det brådskar väl inte, stammade hon fram. Den stora höstslakten har
+väl inte börjat än?
+
+Fru Almblad visste inte vad den stora höstslakten var, men hon tyckte
+att invändningen gjorde sig.
+
+På natten vaknade hon. Hon hade drömt att hon och Gustav slaktade Adolf.
+Hon höll i Adolf medan Gustav slaktade honom. Det var förfärligt. Fru
+Almblad brast i gråt, en stark konvulsivisk gråt som väckte hennes man.
+
+-- Gustav, Gustav, sade hon, under det tårarna vätte hennes broderade
+nattlinne. Vi -- kan -- inte -- döda Adolf! Vi ä inte -- sådana --
+hårda -- grymma människor, att vi kan döda -- ett -- osjäligt djur!
+
+-- Nej, nej, barnet mitt! sade Gustav. Han skall få leva.
+
+Hösten kom och Adolf var nu rätt stor. Hans diet hade stadgat sig. Han
+åt till och med biffstek med lök och drack även det s. k. krisölet,
+ehuru dock icke gärna. Det kunde man se på hans uppsyn.
+
+Sommargästerna flyttade så småningom till staden. Blott Almblads
+stannade kvar. För Adolfs skull. En kväll då det var mörkt och regnet
+smattrade mot papptaket diskuterade de frågan Adolf.
+
+-- Här finns ingen som kan ta honom, sa fru Almblad. Och för resten törs
+jag inte lämna honom till främmande människor. Ingen vet hur han får
+det.
+
+-- Jag stannar här, sade Almblad. Du kan ju resa till stan. Men jag
+stannar här tills vidare. Alltid blir det någon råd. Affärerna kan jag
+sköta per telefon, värre är det inte. Och Adolf kan man väl inte lämna
+vind för våg.
+
+Almblad stannade. Ensam med Adolf. Gick upp tidigt om morgnarna, gav
+grisen mat, städade åt honom och spolade honom då och då med vatten, som
+värmdes något för att inte göra Adolf nervös.
+
+Ibland ringde det på telefonen. Då sålde eller köpte Almblad aktier och
+andra papper och han gjorde det klokt och förståndigt så att det blev en
+hacka över. Och på middagen gick han till båten, hämtade post och
+tidningar och bar hem matpaket. På eftermiddagen satt han hos Adolf på
+en liten pall och talade om dagens händelser.
+
+-- Tiderna ä svåra, Adolf! Maten är dyr och veden är dyr. Men du ska få
+leva, Adolf! Ingen ska slakta dej! Du ska få leva. Du kan vara alldeles
+lugn, Adolf. Alltid blir det någon råd för dig!
+
+En morgon då Almblad kom ut såg potatislandet så underligt ut. Plantorna
+voro uppryckta och jorden uppgrävd. Almblads potatis var stulen! Där
+fanns icke så mycket som en rotknöl kvar. Tjuvarna hade kommit på natten
+och tagit alltihop med sig. Allt hopp och all fröjd var borta! Almblad
+sprang till telefonen. Han måste tala vid någon. Han började veva, men
+han stannade tvärt. En hemsk tanke sprang blixtsnabbt upp i hans hjärna:
+_Adolf!_ Almblad tumlade ut till svinstian. Den var tom! Adolf var lika
+borta som potatisen. Adolf var stulen! Onda människor hade kommit på
+natten, bedövat honom för att han inte skulle ropa på hjälp och fört
+bort honom. Vart? Vart?! Almblad såg inga spår åt något håll. Eller
+kanske -- kanske hade Adolf blivit så skrämd av potatistjuvarna att han
+sprungit sin väg, gett sig av i mörka natten bort från det kära hemmet,
+bort från den gode husbonden som sov sin lugna sömn därinne.
+
+Almblad sprang runt huset och upp i skogen och ropade: -- Adolf! Adolf!
+Men intet svar. Adolf var borta.
+
+Almblad sökte och ropade hela dagen och då kvällen kom, hängde han en
+lykta i svinstian för att Adolf skulle hitta hem, om han händelsevis kom
+på den vägen. Men Adolf kom icke. Fjärdingsman och länsman konstaterade
+efter en noggrann undersökning att han var stulen _levande_, bortförd
+med våld av illasinnade rövare.
+
+Almblad stängde villan och flyttade till staden och i affärernas och
+nöjenas vimmel glömde Almblads Adolf. Han var ett sommarminne som
+bleknade med höstens storm och oväder.
+
+Det led mot jul, den härliga signade juletiden. Snön föll i vita flockar
+över staden och människorna, allt var som det skulle vara, bara litet
+dyrare. En sådan dag satt Almblad i sitt arbetsrum och telefonerade och
+sålde och köpte aktier och förtjänade sitt uppehälle, då dörren
+plötsligt öppnades och hans hustru kom inrusande direkt från förstugan,
+direkt från gatan. I hatt och kappa sjönk fru Almblad ned i soffan
+framför sin man och sade med upprörd, andfådd stämma:
+
+-- _Jag har sett honom!!_
+
+-- Vilken, sade Almblad. Kungen? Eller kronprinsen?
+
+-- Nej, _Adolf!_ _Jag har sett Adolf!_ O, Gustav, han låg i Avéns
+matvaruaffär mitt i fönstret med bara huvudet på ett fat och han hade
+ett stort äpple i munnen!
+
+-- Hur vet du att det var han, sade Almblad.
+
+-- Jag kände igen honom! Han hade ett litet ärr över vänstra ögat -- han
+fick det en gång då han stötte sig mot en spik i vedboddörren -- jag
+kände igen ärret. Det måste vara han! Där låg han mitt bland sylta, korv
+och köttbullar och alla människor gick förbi och ingen visste att det
+var han, vår Adolf!
+
+Dagen därpå när Almblad gick nedåt staden tog han vägen förbi Avéns
+matvaruaffär. Han stannade på trottoaren och kastade en skygg blick i
+fönstret. Där fanns ingen gris!
+
+-- Amalia har sett i syne! tänkte Almblad. Där fanns ju ingen gris.
+
+Så gick han in i affären och frågade expediten:
+
+-- Här fanns ett grishuvud i går, var är det?
+
+-- Det är sålt, sade expediten. Det var det sista vi hade. Ett mycket
+vackert grishuvud.
+
+-- Är det bekant vem som köpte det? sade Almblad.
+
+-- Ja, det var grosshandlare Landegren, vi skickade hem det i dag på
+morgonen.
+
+-- Har Landegren köpt Adolf? sade Almblad.
+
+Expediten smålog undrande, ty hon visste icke vem Adolf var.
+
+Landegren var en av Almblads bästa vänner. De umgingos ofta med varandra
+och då juldagen kom blevo Almblads som ofta förut bjudna på middag hos
+Landegrens. Men Almblads skickade återbud den här gången, de voro tyvärr
+upptagna -- man går inte gärna bort på middag för att nödgas äta upp sin
+allra bästa vän, även om han en gång varit ett svin.
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+LÖVGRODAN.
+
+
+Han satt på sin vanliga bänk i skogen, då jag kom. Det var tidigt på
+morgonen. Naturen var så ung och frisk som den endast kan vara på våren.
+Han satt i solen och höll sina gamla, litet frusna, händer på
+käppkryckan. Vinterrocken hade han ännu inte lagt av trots att vi
+närmade oss juni. Men de tjocka blå muddarna voro borta.
+
+Jag såg honom på avstånd, där jag kom framåt vägen och jag tänkte:
+
+En lycklig gammal herre. Så lycklig en gammal herre kan bli. Gammal
+militär, pensionerad. Ungdomssynderna bakom sig, festerna på
+Hasselbacken och även all exercisen på Gärdet. Det glada livet på
+utvärdshusen också slut. Frukostarna på gamla Björngården däruppe på
+söder -- granris på golvet -- de vackra flickorna -- alla kamraterna --
+unga löjtnanter allesammans. Herregud, den tiden! Nu går han om
+morgnarna i skogen. Tidigare och trognare än alla andra. Ser efter att
+allt är i ordning, som det skall vara, pratar med gamla Lund, som städar
+och håller snyggt i parken efter alla söndagsgästerna. Och så har han
+ekarna, de gamla hundraåriga ekarna, som trotsat alla årens hårda
+stormar, men som en gång skola falla, då staden växt och kommit hitut.
+När den tiden kommer, vill han dö. Så är det kråkorna, som följa honom
+mellan källan och järnvägen och som han matar med bröd och kakbitar ur
+en liten påse. Han är djurvän. Hans tax Lisa ligger begraven härute
+under en gammal gran. Ingen känner platsen mer än han och Lund -- det är
+förbjudet med gravkullar i parken. Då och då lägger han en blomma på
+graven till minne av den bästa och trognaste vännen.
+
+Denna morgon är han tyst och sluten och jag ser att det hänt något. I
+gräset ligger en hårnål. Han tar upp den, lägger den i fickan och säger:
+
+-- Kvinnorna borde ha hårnålar, som inte föllo ur. Här ligga tusental av
+dem på vägarna och i gräset. Sen slås gräset, och så kommer en sån där
+nål kanske i magen på ett djur som äter gräset. Det är inte bra med en
+hårnål i magen.
+
+Han blir tyst och så fortsätter han:
+
+-- Djuren ha det alltid svårt. Jag har varit så ledsen hela dagen i går
+för ett djur. Det var bara en liten lövgroda, en sådan där liten groda,
+som inte är större än en nagel. Det var i går morse och jag kom över
+järnvägsbron därborta. Den är byggd av sten, men mellan stenarna är det
+små hål. Jag har försökt att fylla de där små hålen med sand, men den
+rinner bort, när det regnar. I går kom jag där, och då såg jag två små
+lövgrodor, som hoppade på bron. De skulle tvärs över den, och jag
+stannade för att inte trampa på dem. Men den ena blev skrämd, då hon
+hörde mig komma, och hon hoppade rakt ned i ett hål mellan stenarna. Jag
+tittade ned i hålet, och jag såg henne därnere, men jag kunde inte
+hjälpa henne upp, och hon kunde själv inte komma upp för de flata
+väggarna. Jag stack ned min käpp, men hon fick ingen hjälp av den. Jag
+försökte också med grässtrån, men det gick inte heller. Hon var där i
+hålet och måste vara där, tills hon dog av svält. Jag kunde inte göra
+något för henne. Hela min vackra morgon var förstörd för den där lilla
+lövgrodans skull. Till slut måste jag gå hem, och jag var mycket ledsen
+och hela dagen tänkte jag bara på grodan. Hon satt där i hålet och kunde
+inte komma upp.
+
+Min hustru märkte, att det var något som fattades mig, och vid middagen
+berättade jag henne alltsammans. Hon blev också mycket ledsen, ty hon är
+så god mot djur. Vi sutto hela kvällen och bekymrade oss för lövgrodan.
+Men då jag gått och lagt mig, kom min hustru in till mig och sade:
+
+-- Vi skola inte oroa oss längre för lövgrodan. Är det försynens mening,
+att hon skall vara där, så _skall_ hon vara där. Vi kunna ingenting göra
+åt den saken.
+
+Och naturligtvis är det så. Jag kan _absolut_ inte göra något.
+
+Vi sutto tysta och så sade jag:
+
+-- Skulle vi inte gå bort och titta, om hon är kvar?
+
+Han reste sig och svarade:
+
+-- Nej, nej, på inga villkor -- jag vill det inte -- det vore ju att
+tvivla på försynen! Och det gör jag inte.
+
+Klockan var åtta och det ringde till morgonbön i stadens alla
+kyrkklockor, de stora och de små, alla på en gång. Ett järnvägståg
+brusade fram bakom oss rakt under bron, där den lilla lövgrodan satt --
+kanhända.
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+BROMSEN.
+
+
+Skådespelaren, den bekante komikern, har kommit till stan och sitter på
+Grands veranda och berättar historien om bromsen. Det är hans
+sommarhistoria för i år och han nedlägger mycken möda för att få den så
+bra som möjligt. Han berättar livligt och medryckande, med korta snabba
+gester och en talande mimik. Då bromsen gör sin entré i berättelsen,
+härmar han djurets surrande läte -- sssss -- och då dramat blir som mest
+spännande, står han upp på golvet och visar med energiska rörelser och
+gester det olyckliga offrets hjältemodiga kamp. Vid berättelsens
+huvudpunkt, då spänningen är som starkast stelnar han plötsligt till,
+står rak med stirrande ögon och faller sedan ihop på en stol. Effekten
+är storartad.
+
+Berättelsen lyder så här:
+
+Jag har bott i skärgården i sommar på en ö mitt i havet. Jag bodde på
+ett pensionat och där hände detta med bromsen. Vi voro rätt många gäster
+i huset, allesammans mycket hyggliga människor. Sommaren har ju varit så
+vacker i år, ehuru litet torr, men det är nu böndernas sak.
+
+En sådan torr sommar bli bromsarna stora, tunga och feta men dock fullt
+arbetsföra.
+
+På pensionatet bodde en äldre dam. Jag älskade henne icke, ty hon
+förargade mig genom sin blotta närvaro. Det finns sådana människor. Jag
+hyste en djup motvilja mot denna dam och denna motvilja växte till hat
+då hon en middag, sannolikt med avsikt, tappade en anjovis i hummersås
+på mina vita flanellbyxor.
+
+Jag låg vaken den natten och tänkte på hämnd, som varje verklig man gör,
+som får en anjovis på sina vita flanellbyxor.
+
+På morgonen gick jag ut i stallet. Där stodo många tama djur, som
+viftade sina svansar och stampade i sina spiltor. En dräng gick omkring
+med en spade och skovlade föda åt de goda djuren. Han var en man med ett
+allvarligt utseende. Då han såg mig komma, hälsade han vänligt god
+morgon och jag sade:
+
+-- Hur står det till med Karlsson i dag? Jag hade nämligen hört, att han
+varit i staden några dagar förut.
+
+Drängen svarade: -- Tack, gott! och jag tillade omedelbart:
+
+-- Kan Karlsson skaffa mig en broms?
+
+-- Skall han vara levande? sade Karlsson.
+
+-- Ja, sade jag, och han skall ligga i en tom tändsticksask.
+
+-- Titta in i kväll, sade Karlsson. Och fortsatte sitt arbete med den
+stora skoveln.
+
+På kvällen tittade jag in till Karlsson. Det var en vacker, stilla
+juliafton, sjön låg nästan blank och ekorrarna hoppade muntert från gren
+till gren och så vidare.
+
+-- Har Karlsson bromsen? sade jag.
+
+-- Har så, sade Karlsson. Har så i lådan som det skulle vara.
+
+-- Är han stor och stark?
+
+-- Det är den bästa och största broms jag sett sedan 1892, men den
+sommarn var också varmare än den här. Den bromsen, som jag såg 1892,
+slog sig en gång ned på en häst så att han, hästen, blev svankryggig.
+Den här bromsen har jag följt med ända sedan i våras. Han är liksom en
+bekant till mig och jag skiljes icke gärna ifrån honom.
+
+-- Hur mycket kostar han, sade jag.
+
+-- Eftersom det ännu icke är något maximipris på bromsar, så säjer vi
+väl en och femti, sade Karlsson och räckte mig en tändstickslåda.
+
+-- Är han bunden, sade jag.
+
+-- Nej, det är han inte, men jag andades på honom i morse, så han är nog
+liksom lite bedövad.
+
+Jag tog lådan, betalade Karlsson, som stod länge i stalldörren och såg
+efter mig, då jag gick. Det var som om han haft svårt att skiljas från
+bromsen.
+
+Jag gick upp på mitt rum. Fönstret stod öppet, men icke en fläkt rörde
+sig. Luften var ljum och stilla. Jag tog upp tändstickslådan, stack
+några små hål på dess övre sida, för att djuret skulle kunna andas, och
+därpå gick jag till sängs.
+
+Dagen därpå var en vacker och solvarm dag. Termometern visade över 30
+grader och alla pensionatets gäster gingo strax efter frukosten för att
+bada.
+
+Jag var ensam, ensam med bromsen. Jag tog fram lådan, som jag satt under
+en byrå, och öppnade den helt försiktigt. Bromsen levde och surrade.
+Ssss -- sss -- tssss -- tssss.
+
+Så kom middagen, och de timmar som nu följde skall jag aldrig glömma.
+
+Där sutto vid småborden alla de celebra personligheterna. Där var den
+förnäma konsulinnan och hennes två döttrar. Där var revisorn med sin fru
+och unge son, som flirtade med fröken Nilsson, som såg ut som en
+manikurist om naglarna -- och där var också min dam, hon med anjovisen.
+Hon gick tvärs över golvet för att hämta en tallrik. Jag hade väntat på
+detta ögonblick. Jag stod bredvid henne, tappade min servett, böjde mig
+ned, tog servetten och släppte samtidigt ut bromsen innanför kvinnans
+kjolkant. Det hela gick lika fort, som en motor tänder om den är bra.
+
+Så dröjde det ett ögonblick och så skar ett fasans skri genom luften.
+Den gamla damen stod med armarna rätt upp i vädret, bromsen surrade --
+sssssss -- en allmän panik bröt ut -- ssssssss -- man sprang upp från
+borden -- sssssss -- man ropade om varandra och över alla hördes den
+ensamma gamla damens gälla röst:
+
+-- Ett djur är på mig!!! Ett djur är på mig!!!
+
+Revisorn som varit med då ett fartyg var nära att förlisa, ställde sig
+på en stol och ropade:
+
+-- Lugn! Lugn! För ut kvinnor och barn! Ssssssss!
+
+Konsulinnan fördes ut av kandidaten och fröken Nilsson skrek:
+
+-- Ni ska få se, att det är en huggorm! Ni ska få se, att det är den jag
+mötte i torsdags åtta dar! Han såg förskräcklig ut.
+
+Ssssssss!
+
+-- Häll ett ämbar vatten över henne! skrek jag själv. Det lugnar!
+
+Bromsen surrade och damen började nu gno runt i rummet. Alla veko undan
+för henne. Högt ropade hon:
+
+-- Jag känner honom! Jag känner honom!
+
+Plötsligt stannade hon och stod alldeles stilla. _Bromsen surrade icke
+längre._ Ögonen fingo ett undrande, frågande uttryck, hon drog en lång
+djup suck och så föll hon pladask i golvet.
+
+Jag gick ut på verandan. Nedanför låg viken blek och stilla. Jag tände
+en cigarr och njöt av naturens stora stillhet. Då kom en ensam man
+uppför trappan till verandan. Han bar en strut i handen. Det var
+stalldrängen. Han stannade mitt framför mig och sade så högt, att det
+hördes genom hela huset:
+
+-- Här har jag en ny broms, men den får herrn ge 3 kronor för, för den
+är dubbelt så stor som den andra.
+
+Jag låg i en sjöbod den natten och på morgonen for jag till stan.
+Drängen stod på bryggan, då båten lade ut, och skrek:
+
+-- Ska vi säja två och femti? Sista pris! Med låda till! Ett för allt!
+De ä gott pris!
+
+Då skådespelaren slutat sin berättelse och sjunkit ned i stolen, säger
+någon:
+
+-- Hur gick det med den gamla damen?
+
+-- Jag tror, säger berättaren, att hon dog -- av skam.
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+CHAPMANS MORMOR.
+
+
+Chapman är vår tax. Men han är ingen märkvärdig tax utom det att han har
+ett spaderess under svansen, men det har ju alla äkta taxar. Det är så
+att säga deras adelsmärke. Men han är en fin och väluppfostrad tax. Och
+han är också en god jakthund, ehuru vi ha så få tillfällen att använda
+honom till det. Det finns så få vilda djur i den stadsdel där vi bo. Men
+på landet har han jagat både hare och räv och en gång ute i skärgården
+har man gått med honom på älg och det gick bra.
+
+Ingen har egentligen fäst sig vid Chapman. Han hör ju till familjen, men
+han är inte märkvärdigare än de andra -- utom det där med spaderesset
+förstås.
+
+Men så en dag händer det något som gör Chapman med ett slag till något
+alldeles särskilt märkvärdigt.
+
+Det kommer en ung fru på besök och då hon får se Chapman säger hon:
+
+-- Å, är det han! Tänk, jag kände hans mor.
+
+Ingen av oss har tänkt på Chapmans mor. Vi ha inte ens vetat att han
+haft en mor.
+
+-- Det var en mycket fin tax, säger den unga frun. Hon var alldeles brun
+över hela kroppen. Hon tillhörde greve Lewenhaupt. Ni känna väl
+Lewenhaupts taxar?
+
+Alla känna vi naturligtvis Lewenhaupts taxar. Det måste man ju göra. Och
+gör man det inte, bör man inte tala om det.
+
+-- Och när jag tänker närmare efter, fortsätter den unga frun, så känner
+jag också Chapmans mormor. Hon var en av de allra vackraste taxar jag
+sett. Hon var också alldeles brun över hela kroppen och hon tillhörde
+Hennes Majestät Drottningen av Danmark. Men hon bet får så dom måste
+skjuta henne.
+
+Det blev alldeles tyst och nu förstå vi vad som hänt oss. Vi ha i vårt
+hus en varelse som haft en mormor som varit vid hovet! Som gått i
+slottets salar och kanske fått socker av riktiga prinsar och prinsessor,
+kanske av konungar och kejsare! Och ättlingen till denna höga varelse
+går här omkring oss som en helt vanlig tax, visserligen med ett
+spaderess där det skall sitta men ändå -- och denna varelse får äta ur
+en bleckskål i ett kök och ligga i en korg i en tambur och ha till täcke
+en gammal uttjänt aftonkappa!
+
+Då den unga frun gått, gå vi allesammans ut och titta på Chapman där han
+ligger i korgen. Ingen förändring. Han är fortfarande lika enkel och
+vänlig i sitt sätt. Rör litet på svansen och ser på oss med sin vanliga
+litet trötta världsmannablick. Jag lägger på honom aftonkappan och vi
+dra oss diskret tillbaka.
+
+Men Anna-Clara, som nu är 8 år, kan inte glömma detta med Chapman. Då
+och då smyger hon sig till honom och ser på honom och klappar honom på
+huvudet. Inte som förr, så där i förbigående, utan mera vördnadsfullt
+och underdånigt.
+
+På middagen tar hon honom i koppel och går ut med honom runt kvarteret.
+Och då hon kommer utanför hyrkuskverket, träffar hon alla barnen från
+huset bredvid och hon berättar för dem om Chapmans underbara mormor. De
+stå i en vid ring och höra på med öppna munnar. Och då Anna-Clara går,
+följa de henne med stora, beundrande blickar.
+
+På kvällen, då Anna-Clara gått och lagt sig, ligger hon stilla och
+tänker som barn bruka innan de somna. Så säger hon:
+
+-- Min mormor är inte så fin som Chapmans mormor, för hon har inte varit
+hos Hennes Majestät Drottningen av Danmark.
+
+-- Nej, säger jag, hon är inte så fin.
+
+Det blir tyst och så fortsätter Anna-Clara:
+
+-- Men min mormor har aldrig bitit några får.
+
+-- Nej, säger jag, det har hon aldrig, efter vad jag vet, men så behöver
+vi heller inte skjuta henne och det är ju en god sak.
+
+Anna-Clara tänker en stund och så fortsätter hon:
+
+-- _Det tror jag heller inte att någon skulle våga!_
+
+Då säger jag god natt och sov nu, ty det är inte bra för ett litet barn
+att ligga och tänka och prata för mycket i sängen om kvällarna.
+
+[Illustration]
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+KIDNEY AND BACON.
+
+
+Det var en vacker dag. Våren hade nyss kommit. Människorna kände sig
+lättare och bättre där de strömmade fram i solskenet på den breda
+trottoaren. Klockan var ett -- det var min lunchtid och jag gick in på
+den stora restaurangen i hörnet vid torget.
+
+Det hade gått rätt lång tid sedan jag sist var här, men allting var sig
+likt. Den stora, ljusa matsalen var fullsatt med unga herrar med frisk
+aptit, solen låg in genom de stora fönstren, lyste mot det vita
+bordslinnet och bröts mot glasen och bordssilvret. Jag fick ett ensamt
+litet bord och en ung flicka räckte mig en matsedel.
+
+Där fanns många rätter, jag gled igenom dem alla och så stannade jag vid
+_Kidney and bacon_. Å, tänkte jag, det är njure med fläsk, det kan vara
+mycket bra. Just nu vill jag ha det!
+
+Jag beställde Kidney and bacon.
+
+Den unga uppasserskan försvann och om en stund kom hon tillbaka med min
+mat. Den låg mycket nätt och vackert serverad i en silverkarott och var
+köttbullar med potatis.
+
+Jag såg på den unga flickan. Hennes ansikte sade mig ingenting. Hon
+ställde karotten på bordet och försvann.
+
+Jag tänkte: hon har missuppfattat min beställning. Någon annan har fått
+Kidney and bacon och jag har fått köttbullar. Men så är det ju ofta i
+livet. När få vi det vi önska? Och huru ofta händer det icke att just
+det vi önska skänker oss besvikelse när vi få det. Makterna leda våra
+öden. Det var bestämt att jag denna dag skulle äta köttbullar och jag
+gjorde det. De voro för resten utmärkta.
+
+Då jag ätit, knackade jag för att få betala och då flickan kom sade jag:
+
+-- Det var utmärkta köttbullar. Äro de alltid så bra?
+
+Hennes ansikte lystes upp helt svagt -- tiderna ge icke anledning till
+alltför stora glädjeyttringar -- och hon svarade:
+
+-- Vi äro kända för att ha utmärkta köttbullar.
+
+Så betalade jag och gick.
+
+Dagen därpå var också en dag. Våren levde ännu och solen lyste som i
+går. Det blev åter lunchdags och åter ledde min väg till den stora
+restaurangen i hörnet vid torget. Jag gick in och fick samma bord som
+dagen förut.
+
+Flickan från i går kom strax till mig och räckte mig matsedeln. Där
+stodo många goda rätter och där stod som i går _Kidney and bacon_. Jag
+tänkte: det är en stående rätt på denna restaurang, det är ställets
+specialitet. I går fick jag den ej. Ödet ville köttbullar -- låt oss se
+hur det går i dag!
+
+Och så beställde jag Kidney and bacon.
+
+Det gick en stund. Runtom mig sorlade publiken och ute på gatan hörde
+jag kolportörerna ropa ut tidningarnas stora nyheter. Spårvagnarna
+rullade. Och över alltsammans lyste vårens vackra sol.
+
+Uppasserskan kom med min rätt. Den låg, som i går, i en vacker karott av
+silver och det var köttbullar med potatis, som i går. Hon ställde
+karotten på bordet och försvann.
+
+Och jag tänkte: Visserligen ligga vi helt och hållet i händerna på
+makterna. De kunna husera med oss hur de vilja. Men det bör finnas en
+gräns. Vi böra själva ha något att säga. Det duger inte att tänka:
+Försynen är sysslolös -- låt den få arbeta! Sådant kan misslyckas. Men i
+dag driver makterna med mig. Det kan inte tillåtas. Jag är en fri man.
+Jag vill bestämma själv över min lunch.
+
+En hovmästare gick förbi. Jag knackade och han kom, artigt bugande.
+
+-- Förlåt, sade jag, _Kidney and bacon_ är det icke längre njure och
+fläsk?
+
+-- Jo, naturligtvis, sade hovmästaren.
+
+-- Det kan aldrig vara köttbullar?
+
+-- Nej, inte här. Vi ha Kidney and bacon.
+
+-- Då har här skett ett misstag, sade jag. Jag har beställt Kidney and
+bacon och jag har fått köttbullar. Köttbullar är också mycket bra,
+framför allt på denna restaurang, men jag har icke beställt dem.
+Hovmästarens ansikte blev mycket allvarligt. Han såg på min karott som
+var av silver, tog den och försvann. På vägen mötte han den unga
+uppasserskan och jag såg att han talade vid henne. Jag förstod att han
+grälade och jag ångrade genast vad jag gjort.
+
+Jag tänkte: Nu är konflikten färdig. Du har tryckt på knappen.
+Händelserna rulla upp sig och makterna förbereda sin hämnd.
+
+Om en stund kom den unga uppasserskan. Hon var mycket allvarlig. Jag såg
+att hon hatade mig. På bordet, framför mig, satte hon ett fat, även det
+av silver, och på det låg _Kidney and bacon_.
+
+Det gick ett år. Livet gav och tog. Riken störtades och troner föllo.
+Det var åter vår. Solen sken som förr på strömmen av människor som gled
+fram på den breda gatan. Och åter var det lunchdags. Och åter stod jag
+utanför den stora restaurangen vid torget. Jag gick in och jag fick mitt
+samma bord som förra våren. Jag satt mitt bland de unga ätande herrarna
+och flickan från i fjol stod åter vid mitt bord. Hon räckte mig
+matsedeln och jag såg på hennes blick att hon kände igen mig.
+
+Det är mannen som skall ha _Kidney and bacon_, tänkte hon -- _Kidney
+and bacon_, _Kidney and bacon_ -- det måste jag komma ihåg!
+
+Där fanns många rätter på matsedeln och där fanns köttbullar med
+potatis. Jag beställde köttbullar.
+
+Flickan såg på mig ett ögonblick. I hennes ögon låg undran och tvivel.
+Så gick hon. Och om en stund var hon tillbaka med ett fat av silver och
+på det fatet låg Kidney and bacon.
+
+Därute på torget rullade spårvagnarna, skreko kolportörerna och lyste
+vårsolen.
+
+Jag åt min njure och mitt fläsk och då jag betalade, sade jag till den
+unga uppasserskan:
+
+-- I dag voro köttbullarna alldeles utmärkta. Äro de alltid så bra?
+
+-- Ja, svarade hon, vi äro kända för våra utmärkta köttbullar. Det är
+vår specialitet.
+
+Men jag tänkte: huru litet förmå vi här i världen. Huru små och svaga
+äro vi icke. Och när skola vi äntligen lära oss förstå att när makterna
+önska att vi skola äta köttbullar, så skola vi icke beställa Kidney and
+bacon eller tvärtom. Huru outrannsaklig är icke Försynen!
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+FJÄRDE MAN.
+
+
+Det var en sådan dag -- solen hade börjat värma och sommaren var på väg.
+Det var en sådan dag, då man lämnar sitt arbete och går ut på gatorna
+och torgen.
+
+Så kom jag till den stora parken, där blommorna växa i rabatter och där
+barnen leka i stora sandhögar. Jag satte mig på ett säte mitt i solen
+och ritade i sanden med min käpp som människor göra som äro lata och
+icke besvärade av trängande göromål. Jag ritade en halvcirkel, runt om
+mina fötter. Sen ritade jag en halvcirkel utanför den första och så kom
+John.
+
+-- Inte får man sitta på säten i parker, sade han och såg på mig
+bestraffande. Sätena äro till för fulla personer och pigor från landet.
+
+-- Du har alldeles rätt, sade jag. Alldeles rätt, men så här på våren
+vet man ju inte vad man gör. Men om du sätter dig här bredvid, ser det
+ut som om vi hade något viktigt att tala om och då kanske allmänheten
+förlåter oss.
+
+John satte sig och sade:
+
+-- I går var jag med om något besynnerligt. Tor och Bertil voro hemma
+hos mig för att få en liten poker. Ernst var också bjuden men han kom
+inte, måste resa och revidera i någon bank. Nå, vi voro bara tre och det
+var pinsamt. Det är pinsamt att spela poker på tre man. Spelet blir inte
+balanserat.
+
+-- Man kan ju ta bort en del kort, sade jag, som också spelat poker då
+jag var ung.
+
+-- Ta ut! Vi togo bort till och med femmorna, men det är ju det som
+förrycker spelet. Joker hade vi också.
+
+-- Du sa att du var med om något besynnerligt?
+
+-- Ja, vi hade spelat ungefär en timme, då vi plötsligt slutade upp med
+några jackpottar och togo en grogg i stället. Då ringde det på
+tamburklockan och Tor sprang och öppnade. Kristin hade gått ned efter
+sodavatten och jag kom mig icke för.
+
+Det dröjde innan Tor kom igen. Men så kom han och vi frågade:
+
+-- Vem var det?
+
+Tor vinkade åt mig och vi gingo ut i tamburen, lämnande Bertil ensam. I
+tamburen stod en sluskigt klädd herre med en sorts portfölj under armen.
+
+-- Herr Söderberg, sade Tor och vi bockade oss för varandra. Söderberg
+är en gammal vän till mig, vi äro skolkamrater, sade Tor, och nu kom han
+hit i kväll för att sälja några vykort, det har gått dåligt för honom.
+
+Jag kände i fickan efter min portmonnä -- nåja, ett par vykort kunde man
+ju köpa, då det var Tors gamla skolkamrat. Jag tittade på karn. Han var
+trasig och smutsig och orakad och oklippt och jag inbillade mig att han
+luktade sprit. Man vill gärna att illa klädda personer skola lukta
+sprit. Men hans ögon voro kloka och klara. Kanske var det bara en
+tillfällig olycka som kunde repareras -- re-pareras -- repareras -- jag
+upprepade ordet för mig själv tills idén kom: _om vi skulle klä upp
+Söderberg, raka honom och frisera honom och ha honom till fjärde man!_
+
+-- Förlåt, herr Söderberg, sade jag, spelar herr Söderberg poker? Vi äro
+bara tre i kväll och behöva en fjärde man. Ni gjorde oss en tjänst, om
+ni vore med.
+
+Herr Söderberg såg på mig med förvåning i sitt ovårdade ansikte, så sade
+han:
+
+-- Poker har jag spelat mycket både här och i Amerika, men jag har inga
+pengar och som jag är klädd --
+
+-- Den saken ordna vi, om ni tillåter.
+
+Jag tog ifrån herr Söderberg hans portfölj och tog in honom själv i min
+sängkammare. Vi badade honom inte, så långt gingo vi inte, men vi klädde
+om honom i en av mina bättre kostymer och vi rakade honom. Då han var
+färdig såg han nästan elegant ut. Han gick fram och tillbaka på golvet
+och man märkte att han trivdes i sin nya form. Tor bjöd honom en
+cigarrett och i detsamma öppnade Bertil dörren och frågade om han fick
+gå hem. Han hade tröttnat på ensamheten.
+
+Jag presenterade herr Söderberg, en gammal vän till mig och Tor, och vi
+återvände till rökrummet.
+
+-- Riktiga chips! sade Söderberg och tog en näve pokermarker mellan
+fingrarna. Precis som i Amerika. Hur hög max spelar herrarna? Tor såg på
+mig och vi smålogo!
+
+-- Fem kronor, sade jag. Jag sade det på skämt, men Söderberg svarade:
+
+-- Kör till!
+
+Och så satte vi oss ned och spelade. Det är nu så med poker i en del hus
+att man inte behöver kontanter förrän man gör upp, men då behöver man
+vanligen. Söderberg kunde alltså spela med markerna till dess.
+
+Och han spelade. Vi märkte snart att vi fått över oss en karl som kunde
+spelet. Han var född med kort i händerna som amerikanarna säger. Han
+vann. Han kunde alla knep och han kunde dem på rätta ställen. Han
+bluffade och han ökade -- alltid i rätt ordning. Han rökte cigarrer och
+han drack whisky, men måttligt som en gentleman. Vi spelade halva natten
+och då vi kommo till de oundvikliga jackpottarna hade Söderberg vunnit
+400 kronor, 300 av mig och 100 av Bertil, som lade bort titlarna med
+honom vid tretiden. Han hette Karl i förnamn.
+
+-- Fick han tillbaka sina vykort då han gick? sade jag.
+
+-- Vi talade inte om dem. Och inte om de gamla kläderna heller.
+
+Han telefonerade efter en bil och gjorde sällskap med Tor. Sen har jag
+inte sett dem.
+
+Var det inte en besynnerlig historia? Har du nånsin varit med om något
+liknande?
+
+-- Inte precis, sade jag, men förlorat på poker har jag. Över huvud är
+det väl likgiltigt vem man förlorar till.
+
+Vi sutto tysta och så sade John:
+
+-- Ja, jag blev alldeles pank på det där -- kan du låna mig hundra
+kronor till i morgon?
+
+Jag ritade med min käpp en tredje halvcirkel utanför de bägge andra och
+så sade jag:
+
+-- Under flera år träffade jag på gatorna två herrar, som inte kände
+varandra, men som hade ett gemensamt intresse som gällde mig. Den ene
+ville låna 10 öre till ett frimärke för att svara på en annons om en
+plats, den andre ville ha 20 öre för att gå och raka sig, han skulle
+också söka en plats.
+
+Jag lånade dem flera gånger 10 öre och 20 öre, men då jag märkte att de
+aldrig fingo några platser, slutade jag upp. Hundra kronor tycker jag är
+litet för mycket på en gång. Vill du inte ta 10 öre?
+
+John reste sig, såg mig rakt i ögonen och sade med rätt fast stämma:
+
+-- Du är en fähund!
+
+-- Hälsa herr Söderberg, sade jag och ritade en fjärde cirkel utanför de
+3 andra, ty det var en sådan dag, då en lat människa, som icke har några
+viktiga göromål, icke kan göra något annat.
+
+[Illustration]
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+EN JULBERÄTTELSE.
+
+
+Det var en gång en författare, som satt vid sitt skrivbord och tänkte.
+Han hade nyss fått en beställning på en julberättelse och han satt och
+tänkte över vad han skulle skriva om.
+
+Det var i slutet av oktober. Höstregnet hade börjat och himlen var grå
+och mulen. Författaren såg ut genom fönstret. Han såg över en stor slätt
+ända bort till en vik av ett stort vatten. Slättens gräs var ännu grönt
+men vattnet därborta var grått av regn och dimma.
+
+Jul, tänkte författaren. Jul -- skall det bli jul i år också? Jul med
+snö och granar och barnaglädje och allt det andra som hör till.
+
+Det är möjligt, tänkte han vidare, att man drar in julen i år såsom man
+dragit in så mycket annat. Man drar in den alldeles som en överflödig
+hållplats vid spårvägen. Eller också sätter man den på kort: en halv jul
+eller bara en kvarts jul per individ. Och så tillsätter man en extra
+julkommission med många ovänliga tjänstemän, som ta emot den stackars
+allmänheten.
+
+Där kommer en liten gosse och han frågar:
+
+-- Blir det någon jul i år? Får vi någon gröt i år och några julklappar?
+Får vi någon gran med konfekt och vackra ljus i?
+
+Där kommer en gammal kvinna. Hon är tärd och tunn av nöd och svält:
+
+-- Det var så länge sedan jag firade jul. Jag minns det knappt. Det är
+bara i drömmen jag ser den lilla kyrkan lysa till ottesången. Jag hör
+hästarnas bjällror klinga och känner den goda doften av det färska
+brödet och ser barnens ögon stråla. Blir det någon jul i år?
+
+-- Nej, säger kommissionens tjänstemän, vet ni inte av att det är krig
+ute i världen och att vi alla måste leva på surrogat tills det blir fred
+igen.
+
+-- Finns det något surrogat för julen, ropar en ung man med hån i
+rösten. Ge mig ett kilo att ta hem till familjen! Eller ha kanske
+jobbarna köpt upp det med!
+
+-- Surrogat för julen, tänker författaren, det är ingen dum idé. Man
+skulle kunna göra en julberättelse på det. I själva verket är
+julberättelsen ett surrogat för julen. Om jag skulle skriva en sådan, en
+riktigt god och vacker julberättelse som kom alla människor att glömma
+att den gamla goda julen icke mera finns till.
+
+Författaren fyllde sin reservoarpenna, tog fram ett block papper och
+skulle just börja sitt arbete, då dörren sakta öppnades och en herre kom
+in. Han gick lugnt fram och satte sig vid skrivbordet mitt emot
+författaren och sade:
+
+-- Du är en gammal humbug!
+
+-- Å, inte så värst gammal, sade författaren.
+
+-- Jo, nu för tiden då allt går så fort, är du gammal, som humbug.
+
+-- Vem är ni, sade författaren. Jag kan inte påminna mig att vi träffats
+förr.
+
+-- Nej, det är rätt längesedan, sade mannen och smålog. Du har inte
+behövt mig -- det har gått bra ändå. Men nu behöver du ett varningens
+ord. Jag hoppas att jag kommer i tid för att hindra dig från en
+högfärdig tanke -- att ge människorna ett surrogat för julen med din
+enkla barnsliga julberättelse.
+
+-- Jag har inte skrivit den än.
+
+-- Nå, gudskelov, låt då bli. Människorna behöva ingen jul -- tycker du
+att det är rätt att fira jul mitt i jämmern från blodiga fält och mörka
+skyttegravar. Tror du att det går att stänga ute dånet och larmet från
+kanoner och granater.
+
+Författaren reste sig och sade:
+
+-- Ni upptar min tid, jag har bråttom, säg fort vem ni är.
+
+Den besökande smålog:
+
+-- Min fader var Klokheten och min moder var det Praktiska Förståndet
+och själv är jag Tidens barn. Det låter underligt men kanske du förstår
+vad jag menar. Jag skall ge dig goda råd:
+
+-- Köp livsmedel och sälj och tag dubbelt betalt. Lägg på lager. Smuggla
+varor och lura staten och tjäna pengar så behöver du ingen jul. Och lär
+du andra människor att göra detsamma så behöva de heller ingen jul.
+Tänk, att det ännu finns så sentimentala idioter som du! Tror du att det
+går att dansa kring en karbidlampa och tro att det är en julgran. Det är
+något i den vägen du försöker inbilla mänskligheten genom din dumma
+julberättelse. Var nu klok och förnuftig för en gångs skull. Jag kan ge
+dig adressen på ett ställe där du kan få köpa prima grönsåpa så billigt
+att du i morgon kan sälja den för det tredubbla.
+
+Författaren gick bort till dörren för att tända det elektriska ljuset
+och då han kom tillbaka var den främmande borta.
+
+Så besynnerligt, tänkte författaren. Skulle det inte längre finnas någon
+mening med julen? Är alltsammans bara pengar och affärer --
+
+Då hörde han steg i rummet utanför, små korta, snabba steg och han hörde
+strax vem det var som kom.
+
+En liten flicka stod på tröskeln och såg på honom med nyfikna blå ögon.
+
+-- Vad sitter du och tänker på, sade hon.
+
+-- Jag sitter och tänker på julen, sade författaren till den lilla
+flickan som var hans dotter. Tror du att det blir någon jul i år?
+
+Den lilla flickan stängde dörren mycket försiktigt, smög sig på tå fram
+till fadern och viskade:
+
+-- Om du lovar riktigt säkert att inte säga _något_ för _någon_ så
+skall jag tala om vad jag vet att du får av mamma -- det är en sådan
+förfärligt fin sak som hon sytt på hela sommaren fast du inte sett
+det! Och jag vet vad Karl-Axel skall få och vad Anne-Marie skall få och
+jag vet att jag tror att jag får en sak som jag _förfärligt_ gärna vill
+ha -- å, om det vore jul nu riktigt snart!
+
+-- Säg mig en sak, sade fadern, om du hade ett stort, stort fat med
+grönsåpa, riktigt fin grönsåpa, som du kunde sälja och förtjäna
+förfärligt mycket pengar på, skulle du inte vilja ha den såpan i stället
+för julen?
+
+Flickan såg på fadern och så svarade hon:
+
+-- Vad pratar du för dumheter?! Jag vill bara ha julen, precis som den
+skall vara, riktiga julen! Förstår du inte det?
+
+-- Det är bra, sade författaren. Och så tänkte han: Det behövs intet
+surrogat för julen. Hennes existens är säkerställd. Hon kommer i egen
+hög person -- till dem som förstå att ta emot henne.
+
+1917.
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+FARBROR TEODÅR.
+
+
+Då jag var liten var jag en mycket snäll gosse. Jag var därför mycket
+hatad och föraktad av mina jämnåriga kamrater, vilkas goda föräldrar
+aldrig tröttnade att säga:
+
+-- Se så snäll den gossen är! Så skulle ni också försöka vara, så fingo
+vi föräldrar litet glädje av er!
+
+Jag var ett verkligt dygdemönster ända tills jag blev 13 år. Då
+inträffade en vändpunkt i mitt liv. Vändpunkten låg på den lilla vackra
+Mariagatan på Söder. Där mötte mig en dag på trottoaren en pojke som jag
+aldrig sett, varken förr eller senare. Han kom rakt fram till mig,
+stannade, såg mig i ansiktet och sade:
+
+-- Det är ju du som är en ängel!
+
+Därpå tog han mig i kragen med bägge händerna och gav mig en dansk
+skalle så att näsan sprang i blod och blev sned, vilket den varit allt
+sedan.
+
+Jag förstod nu att det icke passade sig för en pojke att vara ett
+dygdemönster och dagen därpå startade jag händelsen med _ringledningen
+och Farbror Teodår_.
+
+Farbror Teodår var portvakt i ett hus som vi passerade då vi gingo hem
+från skolan. Porten till Farbror Teodårs hus öppnades sedan man tryckt
+på en elektrisk ringknapp. Farbror Teodår hörde ringningen och så
+öppnade han porten. Mina kamrater brukade ringa och så fort springa om
+hörnet av huset. När portvakten kom ut för att se efter vad ringningen
+betydde skreko de alla på en gång:
+
+  Farbror Teodår!
+  Gott nytt år!
+  Ont i dina tår!
+
+Detta skämt hade aldrig tilltalat mig, ty portvakten var en äldre man
+och jag var lärd att respektera ålderdomen. Dessutom tyckte jag att det
+var olämpligt att önska gott nytt år i september eller fram på vårsidan.
+
+Men dagen efter den danska skallen på Mariagatan hade jag en annan
+mening. Då pojkarna skulle trycka på knappen sade jag:
+
+-- Jag vet ett sätt som är bättre! Pass på ska ni få se!
+
+Och så tog jag upp ur fickan en kork, tryckte fast den mot ringknappen
+så att ringningen blev permanent och så sprang jag.
+
+Farbror Teodår kom utrusande, fann gatan tom, svor och förbannade och
+drog sig slutligen tillbaka till sitt lilla rum. Men, då han kom in,
+ringde klockan igen (den ringde i ett sträck men det förstod inte
+Teodår) och så bar det av ut på gatan igen. Ingen där! Nya eder och
+förbannelser över rackarlymlarna och så småningom återtåg till
+portvaktsrummet. Där ringde klockan allt fortfarande! Ut på gatan igen!
+Så höllo vi Teodår löpande en dryg halvtimme tills han slutligen
+upptäckte tricket med korken. Dagen därpå sökte han fånga oss med list.
+Han stod gömd i porten och sprang ut då vi kommit förbi. Jag var sist.
+Och jag sprang som för livet. Jag var ovan vid pojkstreck, jag hörde den
+gamle mannens skrik och eder bakom mig och jag kände hur hjärtat bultade
+och slog i bröstet. Han kom mig allt närmare. Han skrek: -- Tag fast!
+Tag fast! Men då kom en möjlighet till räddning. En port stod öppen: jag
+sprang in och upp för trapporna. Jag sprang fortare i trappor än Teodår.
+Jag sprang en trappa, två, tre, fyra och väl där ringde jag på närmaste
+dörr. En jungfru öppnade. Jag gled in i tamburen. Det var en hygglig
+familj jag råkat in i. Man satt till bords i matsalen och åt middag.
+Jungfrun steg in och sade:
+
+-- Det är en pojke därute som vill vara här. Han säger, att han är
+förföljd av en galning, som rusar efter honom på gatorna!
+
+Hela familjen reste sig från bordet och kom ut till mig. Jag satt på
+galoschhyllan och tiggde och bad:
+
+-- Snälla, goda människor, låt mig stanna här en liten stund, så att han
+inte får tag i mig. Han är alldeles galen!
+
+-- Lugna dig min lilla gosse, sade familjefadern, här kommer ingen att
+göra dig något ont, det lovar jag!
+
+Och så tog man mig in i våningen och gav mig ett äpple och en kaka och i
+detsamma ringde det på dörren!
+
+-- Det är han, det är han, snälla, ädla herrskapet, släpp inte in honom!
+Han dödar mig!
+
+Jungfrun gick och öppnade och jag hörde Farbror Teodår skrika:
+
+-- Är han här den lymmeln?! Jag måste ha tag i honom om jag också ska
+stupa där jag står. Undan där! Han måste vara här!
+
+Då steg familjefadern fram. Han var en stor, stark karl. Han tog Teodår
+i kragen och kastade ikull honom på golvet i tamburen i det han ropade
+till familjen:
+
+-- Spring ned på gatan efter en polis! Den här tosingen måste spärras
+in!
+
+Då gled jag stilla in i våningen genom alla rummen ut i köket och ned
+köksvägen.
+
+Sedan ringde vi inte vidare på Farbror Teodårs port. Man bör inte utmana
+ödet och en pojkes fantasi får icke arbeta för ensidigt.
+
+Stockholmspojken får leka på en gård bredvid soptunnorna eller på en
+kyrkogård mellan gravarna, men tro icke därför att hans liv är dystrare
+och tyngre än lantpojkens vid hagen, bäcken och den gröna ängen. Hur
+många äventyr gömmer icke en port, en vind, en genomgång eller en
+källare! Vilka strider ha icke utkämpats på Maria kyrkogård och gatorna
+däromkring! Hur många päron snattades icke på gården till slottet vid
+S:t Paulsgatan -- de härligaste franska päron, stora som barnhuvuden,
+skulle inte kunna få mig att glömma min barndoms stulna sura kart, dolda
+i en trasig ficka och tuggade i ensamheten i en portgång eller förstuga.
+
+Vintern var en härlig tid! Med snö och is och jumpning. Jag beklagar
+nutidens Stockholmspojkar. De få icke jumpa, hoppa på isstyckena vid
+Mälarkajen, stå i iskallt vatten till fotknölarna och se en arg
+poliskonstapel på kajen.
+
+En vårdag jumpade jag vid Söder Mälarstrand. Isstycket delade sig
+plötsligt i två stycken. När jag något senare hemförts av en äldre,
+obekant dam och en något mera bekant poliskonstapel delade sig även min
+faders rotting i flera stycken.
+
+  -- -- --
+
+Dyfverman hette han. Dyfverman. Han var bildhuggare och gjorde
+snögrupper åt stockholmarna, stora, vackra grupper som visades mot en
+billig avgift för välgörande ändamål. Dyfverman gjorde en vinter
+Barmhärtigheten. Den stod vid Nybroviken och föreställde en kvinna med
+ett litet barn på armen. Omkring det hela var rest ett plank och en
+afton stod jag utanför det planket. Det var en stjärnklar kväll,
+ungdomen åkte skridsko på Nybroviken och slädarna -- ack, slädarna! --
+kilade utåt Djurgården. Källaren Flaggens fönster lyste -- jag tog en
+snöboll, kramade den hård och fast och kastade den över planket till
+snögruppen. Snöbollen träffade Barmhärtigheten mitt i planeten så att
+huvudet föll av. -- -- --
+
+Min barndomstid hade sina stunder av spänning och fröjd, men jag vill
+ändå icke ha den tillbaka. Där fanns så mycket annat.
+
+Dyfverman gjorde ett nytt huvud åt Barmhärtigheten. Han var en god
+människa.
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+EN ALLVARLIG HISTORIA.
+
+
+Nu skall jag berätta för er en historia om en man, som blev djupt
+olycklig därför att han mötte en kvinna.
+
+-- Ack, det är en gammal historia, säger den noggranne läsaren.
+
+Visst är det en gammal historia, men dock evigt ny och ung.
+
+Och nu ska ni få höra:
+
+Klockan hade nyss slagit 8 i Hedvig Eleonora och jag gick på trottoaren
+fram och tillbaka och väntade på D. Jag hade väntat en hel kvart och
+blev allt ondare för var minut som gick.
+
+Det finns bara en punktlig människa, tänkte jag, och det är jag själv.
+Alla mina vänner äro opunktliga, jag skall aldrig stämma möte med dem
+vidare.
+
+-- Det är gott och väl, säger läsaren, men när mötte ni kvinnan, som
+gjorde er så djupt olycklig? Vi ha inte tid med några långa förspel och
+preludier.
+
+Till att börja med var det inte jag, som mötte kvinnan, och alltså inte
+heller jag, som blev djupt olycklig. Denna berättelse måste berättas i
+denna ton och takt.
+
+Då jag alltså gått på trottoaren i ytterligare 10 minuter, öppnades
+plötsligt en dörr med glasruta. Denna dörr ledde in till en restaurang,
+ett litet kafé, som jag många gånger passerat, men aldrig besökt. Det är
+mycket sällan jag numera går på kaféer. Jag finner ingen glädje på
+sådana ställen.
+
+-- Var det mannen, som mötte kvinnan, som gjorde honom djupt olycklig,
+som kom ut genom glasdörren? frågar nu den ivrige läsaren.
+
+Nej, mannen, som kom ut, var en revisor i poststyrelsen. Han spelar
+ingen roll i denna berättelse. Han endast kom ut genom en dörr och
+försvann sedan ur dramat.
+
+Jag såg på klockan och så tänkte jag:
+
+-- Jag går in på kaféet och sätter mig vid fönstret, så kan jag se, om
+D. kommer. Jag kan då låta honom gå en stund utanför och möjligen känna
+samvetskval över att han låtit mig vänta så länge.
+
+Jag gick in genom glasdörren. En rockvaktmästare tog emot min rock och
+hatt och hängde alltsammans på 2 hängare, hatten överst och rocken
+inunder.
+
+Därpå gick jag in i kaféet. Där var först ett litet rum, där voro alla
+bord upptagna, och jag fortsatte därför till nästa avdelning. Där var en
+soffa ledig vid fönstret, och jag satte mig där.
+
+Tobaksröken hängde tung i luften, och vid borden sutto idel ensamma
+människor. Vid bordet bredvid mitt under en stor, förgylld spegel satt
+en gammal herre med ena benet under sig. I handen höll han en pincené,
+som han vände upp och ned, allt under det han nickade med huvudet.
+Ibland rörde han också läpparna som om han sade något, men ingen hörde
+vad det var.
+
+I soffan mittemot mig satt en medelålders, slätrakad herre och läste en
+tidning. Bredvid sig i soffan hade han en svart hund, som var för fet
+för sin ras. Mannen, som tydligen var närsynt, hade tidningen utbredd
+framför sig på bordet och läste den så att säga med näsan. Då och då
+ryckte han plötsligt till, som om han fått en idé, klappade hunden åtta
+gånger på huvudet, riktade så blicken mot taket, försjönk i en minuts
+djupa tankar, ryckte till på nytt och tog en pris snus ur en liten
+silverdosa. Snuset höll han mellan högra handens tumme och pekfinger,
+och över hans ansikte låg den verklige snusarens njutningsrika glädje.
+
+Det såg ut som om han tänkte: Här i handen har jag hela världens lycka,
+jag håller den fast, ingen kan röva den ifrån mig. Fast och hårt håller
+jag den, och när det faller mig in stoppar jag den rätt in i näsan!
+
+Och han gjorde det, då tiden var inne. Och då det var gjort, slöt han
+ögonen av lycksalighet, men blott för en minut, den nästa stod han på
+näsan i tidningen, och den nästa klappade han hunden åtta slag i
+huvudet.
+
+En uppasserska, som såg ut som om hon bad om förlåtelse för att hon
+djärvdes leva i närheten av dessa höga och mäktiga personer, kom fram
+till mitt bord och tog min beställning, och då hon gått, _kom mannen,
+som mötte kvinnan, som gjorde honom djupt olycklig!_
+
+Han stod mitt på golvet. Det är möjligt, att han kom från gatan eller
+från ett inre rum, det är också möjligt, att han kom rätt upp genom
+golvet. Det föreföll mig som om det vore det mest sannolika. Han såg på
+mig med ett glatt igenkännande, och så kom han närmare. Jag reste mig
+artigt och tog emot honom, och han sade:
+
+-- Det var längesedan!
+
+-- Ja, sade jag, det var längesedan, och tänk vad det blev sent.
+
+Jag begagnar alltid denna replik åt personer, som jag glömt, men som
+dock tyckas känna mig mycket väl.
+
+-- Ja, det blev sent, sade mannen. Men roligt var det! Det var då!
+Tillåter ni att jag sitter ett ögonblick?
+
+Vi satte oss, och min gamle vän, som jag glömt, sade:
+
+-- Jag har aldrig sett er förut härinne. Besynnerligt.
+
+-- Det är icke besynnerligt, jag har aldrig varit här förr.
+
+-- Nej, nej, men jag går här. Jag går här var kväll. Jag kommer hit
+efter middagen och sitter här hela kvällen. Jag trivs inte hemma, jag
+trivs bättre här, bättre här. Och varför ska man inte vara där man
+trivs, där man trivs?
+
+-- Det är alldeles rätt, sade jag. Här är ju också mycket trevligt,
+ungefär som i förstugan till helvetet.
+
+-- Gamle skämtare där! Glad och trevlig som alltid! Inga bekymmer! Bara
+roligt och glatt! Ack, när man var ung! Men, ser du, det säger jag dej
+(han kallade mig för du, helt plötsligt, utan titelbortläggning, jag
+förstod att han druckit) det säger jag, gamla, stiliga gosse, för jag
+tycker om dej, akta dej för kvinnan, kvinnorna ska du akta dej för! Det
+säger jag!
+
+-- Om det är mig möjligt, sade jag, så skall jag göra det. Är det någon
+särskild, bror menar?
+
+-- Särskild, _särskild_! Det har bara funnits _en_ särskild för mig, en
+enda!
+
+-- Såå, det var vackert!
+
+-- Du ska få höra det alltsammans, för jag tycker om dej! Det är tjugu
+år sen nu, tjugu år sen! Jag kom en middag på en gata här i stan, kom
+som om ingenting skulle hända, kom gående på gatan, då hon kom emot mej,
+på samma trottoar! Jag har aldrig i mitt liv sett en sådan kvinna. Hon
+var ung och ljus och smärt och vacker, jag hade aldrig sett en sådan
+kvinna! Och hon kom rätt emot mej på trottoaren, och hennes blå ögon
+sågo rätt in i mina. Jag stod där och bara såg, och till slut måste jag
+gå ett steg åt sidan för att hon skulle komma fram. Då hon gått förbi,
+vände jag och gick efter. Jag följde henne som förhäxad, och jag såg
+henne gå in i en port vid Stora gatan. Jag tänkte gå efter, men jag
+vågade inte, vågade inte för mig själv, och så stannade jag utanför. Jag
+stod och väntade utanför porten. Hon kom inte. Jag väntade en kvart, så
+gick jag in i porten och gick en trappa upp. Jag måste se henne igen.
+Det var ju vanvett alltsammans, förstår väl bror, men jag visste inte
+vad jag gjorde.
+
+Där var en pantbank en trappa upp, och när dörren öppnades för en, som
+gick ut, såg jag henne sitta därinne, bakom en disk! Hon var kassörska
+på en pantbank! Jag gick genast in. Ett manligt biträde såg på mig och
+sade: »Belåning?»
+
+»Ja,» sade jag och tog upp min klocka och lade den på disken. Hon satt
+vid en liten pulpet och skrev i en stor bok.
+
+»Huru mycket?» sade biträdet.
+
+Jag kände att jag älskade henne.
+
+»Tolv kronor,» svarade jag alldeles på måfå.
+
+»Remontoirur av guld, tolv kronor,» sade biträdet till henne, som jag
+älskade. Och hon skrev ut ett kvitto och räckte mig det jämte pengarna
+utan att se på mig.
+
+»Tack,» sade jag, och så tillade jag för att få höra hennes röst:
+
+»Hur stor är räntan?»
+
+»Åtta procent!»
+
+Hennes röst var lika underbar som hon själv.
+
+»När kan jag lösa ut den?» sade jag för att få tala vid henne så länge
+som möjligt.
+
+Hon såg upp på mig och svarade:
+
+»Hur kan jag veta det!?»
+
+»Förlåt!»
+
+Och så gick jag. Jag gick hem, och jag såg henne framför mig på gatan.
+Hon följde mig hela dagen, och på kvällen, då jag lade mig för att sova,
+såg jag hennes blå ögon mot mina --
+
+Dagen därpå löste jag ut klockan. Hon tog emot pengarna och kvittot, och
+biträdet gav mig klockan. Jag försökte säga något, något roligt, förstår
+bror, för att visa mig trevlig, och så sade jag så där på skämt:
+
+»Det är väl samma klocka som jag lämnade i går!?»
+
+»Tror ni vi byter ut de belånade varorna?» sade biträdet och gav mig en
+arg blick. Hon såg icke upp från sin bok.
+
+Och nu började det! Jag kom igen dagen därpå, jag belånade min klocka,
+hon svarade vänligt, då jag hälsade god dag, hon började betrakta mig
+som en kund. Jag kom igen dagen därpå och alla dagar. Jag belånade allt
+vad jag hade löst, till och med kläder och böcker. Ibland löste jag ut
+en del, men alltid hade jag något stående. Så småningom blev hon vänlig
+emot mig, kanske tyckte hon synd om mig, kvinnan är sådan, ser bror, men
+en kväll, då jag stod och väntade på henne utanför porten, bara för att
+se henne och följa efter henne, kom hon ned med biträdet, och han följde
+henne framåt gatan. Jag kände förfärliga kval, där jag följde dem:
+älskar hon honom, tänkte jag, älskar hon honom? Men han skildes snart
+vid henne, och hon blev ensam. Då begick jag en av de modigaste
+handlingarna i mitt liv, jag gick fram och tilltalade henne. Jag hälsade
+god afton.
+
+»Ah, är det ni,» sade hon. Och så gjorde vi sällskap. Jag följde henne
+till porten, och då hon räckte mig sin lilla hand till farväl, kände jag
+mig så glad och lycklig, så lycklig.
+
+Dagen därpå gick jag upp på pantbanken och löste ut allt jag hade där,
+och då jag skulle gå, viskade jag till henne:
+
+»Får jag följa er i kväll?»
+
+Jag hörde hennes ja som den vackraste musik i mitt öra -- ack, bror, vad
+man var ung och rik! -- och så sprang jag.
+
+Vi träffades på kvällen, och efter en månad voro vi förlovade. Det var
+den lyckligaste tiden i mitt liv, lyckligaste tiden.
+
+Och så gifte vi oss. Man skall aldrig gifta sig, aldrig gifta sig! Jag
+är inte lycklig, bror. Därför går jag här, går jag här var kväll. Det är
+så mycket, jag kan inte säga dig allt. Hon är inte snäll emot mej, hon
+är hård och grym, och hårdast är hon, då hon säger: »En sån där som du,
+som levat som ett svin innan jag fick tag i dig, _en sån där, som levde
+och svirade och pantsatte allt vad han ägde och hade!_»
+
+Det säger hon till mig. Och jag har inte hjärta att säga henne, varför
+jag pantsatte alltsammans! Hon skulle inte tro mig. Hon skulle tro att
+jag var full och tokig!
+
+Det blev tyst. Min vän höjde sitt glas och sade:
+
+-- Skål, skål för mej!
+
+-- Skål! sade jag.
+
+Mannen i soffan under den förgyllda spegeln hade somnat. Hans huvud hade
+fallit ned, och pincenén hade ramlat på golvet. Mannen med hunden hade
+gått, och på hans plats satt min vän D., som jag väntat i 25 minuter på
+gatan. Jag tog mitt glas och gick över till honom, lämnande min
+olycklige och obekante vän ensam i sin djupa sorg och förtvivlan.
+
+Var icke detta en allvarlig berättelse?
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+TVÅ SOM GÅTT.
+
+
+Isaak Hirsch är död och har fått de vackra minnesord han förtjänar. Han
+var en god människa och en originell man, en man av den typ som blir
+allt mera sällsynt.
+
+Tidningarna överflöda med historier om honom. De flesta äro mycket
+karaktäristiska, en del verkligt roliga.
+
+I ett fall vill jag dock göra en liten rättelse. Den mest kända
+Hirschhistorien är icke äkta, den är en förfalskning och det är på tiden
+att den avslöjas. Jag menar historien om då Hirsch rusade in på Du Nord
+och beställde:
+
+-- _Smörgåsbord, soppa, fisk, kött, dessert, betala_!
+
+Den historien har aldrig hänt. Den är gjord på Söndags-Nisses redaktion,
+införd i tidningen och på sin tid illustrerad av Oskar Andersson.
+Historien gjorde stor lycka -- den var ju typisk för mannen -- och den
+bevisar endast att en populär man ofta icke bär skuld till de legender,
+som omsväva hans person. Förr i tiden lade man alla roliga historier på
+Bellman, Kalle Scharp, Färsken, Feychting och andra. Och när vi, som nu
+leva, en gång försvunnit, kommer man att beljuga oss lika friskt som de
+andra. Vilket inte gör någonting, bara man ljuger roligt. En historias
+värde ligger inte däri att den är sann utan däri att den är sannolik.
+
+Jag kände Isaak Hirsch, något litet. Träffade honom första gången på en
+middag på Gamla Fenix -- vart tog det vägen? På den middagen fanns
+Daniel Fallström, som då champagnen serverades, kraftigt sade ifrån:
+
+-- Champagne skall vara kall, men inte iskall! Det är bara brackor, som
+dricka iskall champagne!
+
+Strax därpå kom vaktmästaren till Hirsch:
+
+-- Söt eller torr?
+
+-- Det gör detsamma, svarade Isaak -- _men inte för kall, inte för
+kall!!_
+
+Jag minns en historia om Daniel och Hirsch. Man talade om en affärsman
+som blivit utsatt för olaga häktning. Daniel försvarade mannen med all
+den värme han har för en oskyldigt anklagad:
+
+-- Han är absolut en hedersman, något annat kan ej sägas om honom!
+
+Hirsch såg fundersam ut och så svarade han stilla och saktmodigt:
+
+-- Han var i alla fall inte ute, när han var inne.
+
+Isaak Hirsch var verkligt hjälpsam mot dem han ansåg behöva hjälp och
+tröst. Till dem räknade han inte precis unga fattiga konstnärer.
+
+En dag sökte jag upp honom och bad honom hjälpa en ung, verkligt begåvad
+målarinna.
+
+Isaak sade absolut nej.
+
+-- Konstnärer intresserar jag mig inte för -- jag har så många andra!
+
+Jag gav mig inte. Och slutligen sade Isaak:
+
+-- Jag ger inte ett öre, men jag skall sätta opp en förteckning på folk
+som ska hjälpa flickan. Och hälsa från mej!
+
+Jag fick en namnlista. Först stod där Handelsbankens direktör, Fränckel.
+Jag behövde aldrig gå längre. Den unga målarinnan fick ett månatligt
+underhåll som betalades så länge givaren levde. Så hjälpte ändå Isaak
+Hirsch.
+
+    --
+
+Albin Lavén är också borta. Han var en god skådespelare och han var
+dessutom något som är rätt ovanligt på den svenska scenen: han var
+humorist.
+
+Axel Engdahl har skrivit om Lavén och på sitt utmärkta sätt givit det
+bästa och roligaste om honom. Må han förlåta att jag faller honom i
+ämbetet med några minnen.
+
+För rätt många år sedan gjorde Lavén på en middag bekantskap med baron
+Carl Cederström, som senare i tiden överraskade folket med att bli
+Sveriges förste flygare. Lavén och Cederström funno strax varandra och
+litet längre fram på aftonen, då man blivit bröder, sade Cederström:
+
+-- Titta ut till mej någon söndag på Brunn, Ingarön, och ät middag!
+
+-- Går det båt dit, sa Lavén.
+
+-- Javisst. Till Kolström. Sen får du gå en bit. Det är vacker väg.
+
+Lavén kom redan nästa söndag. Och han stannade i 3 månader. Cederström
+blev ofta bedrövad, då han tänkte på den tomhet Lavén efterlämnade, då
+han äntligen reste. Som en rättare gick han omkring på gården, ordnade
+och ställde och talade med folket:
+
+-- Havren ser ut att bli fin i år, bara man kupar den i tid.
+Kronärtskockorna bli nog också bra bara dom inte fjälla för tidigt.
+Varför sätter ni inte små håvar under äpplena så att dom inte behöva
+falla på marken och bli stötta?
+
+En dag inspekterade han ladugården. Cederström visade honom den största
+tjuren.
+
+-- Den var inte dålig, sa Lavén, och höll sig på aktningsfullt avstånd.
+
+Varpå Cederström, som ofta nog inte var något att lita på, knuffade
+Lavén rätt på tjuren. Lavén gjorde en snabb vändning, men halkade och
+föll pladask med händerna mitt i gödselrännan. Cederström fick plötsligt
+något annat att göra i ladugården, men Lavén smög sig bakom honom, lade
+sina nu högst angenäma händer för ögonen på honom och sade helt vänligt:
+
+-- _Gissa vem de' ä'!!_
+
+Lavén tillhörde Stockholms få morgontidiga herrar. Man påstod att han
+hade sina rendez-vouser i skogen om morgnarna. Jag brukade se honom
+ibland på Norra Djurgården, vid Skuggan och Fiskartorpet -- som man nu
+vill vandalisera med flottstationen, skola vi tillåta det? -- Lavén tog
+sin morgonritt härute och han gjorde sig utmärkt till häst, elegant i
+stil och dräkt. Oftast var han ensam.
+
+Men en morgon föll det mig in att gå på Södra Djurgården. Jag kom till
+Manilla och tog en genväg ned genom skogen. Klockan var mellan sju och
+åtta. Det var en härlig morgon, tyst och stilla. Så hör jag steg och
+röster. Det är Lavén och en ung dam, som promenera. Vi hälsa stelt och
+korrekt.
+
+Dagen därpå går jag min vanliga väg på Norra Djurgården. Lavén kommer
+ridande. Då han får se mig, håller han in hästen, hälsar och säger:
+
+-- Hör du, skulle vi inte kunna komma överens om att du _alltid_ går på
+Norra Djurgården?
+
+Jag lovade. Och jag tror nästan jag har hållit mitt löfte -- ända tills
+döden gett mig rätt att bryta det.
+
+Men det gör mig ont att aldrig mera möta Albin Lavén.
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+EN SKÅNSK POET.
+
+_Sigurd P. Sigurdh._
+
+
+En gång i slutet på 90-talet satt jag på Metropols kafé i Stockholm,
+där man på den tiden satt. Publiken var den vanliga: unga konstnärer,
+författare, aktörer och en och annan grosshandlare som övergivit Du
+Nord.
+
+Det var en afton på våren och jag minns den rätt väl, ehuru det nu är så
+länge sedan att man gudskelov glömt mycket annat. Därute på torget stod
+luften blå och ljum. Spårvagnarna rullade mot Djurgården, till Cirkus,
+till Kristallsalongen, till Hasselbacken, där stockholmarna gärna skulle
+sitta ute året om, då som nu.
+
+Plötsligt stod en ung man vid mitt bord. En ung elegant herre. Smoking,
+hög krage, mycket hög. Ett ljust ansikte med två goda blå ögon.
+
+Han höll naturligtvis ett punschglas i handen. Man gjorde så på den
+tiden. Och så sade han:
+
+-- Mitt namn är Sigurd P. Sigurdh, får jag lov att slå mig ned?
+
+Han sade allt detta på den dialekt som gläder oss stockholmare mest och
+som vi förgäves försöka härma.
+
+Naturligtvis voro vi tillsammans den aftonen. Aftnarna voro rätt långa
+den tiden, även om det inte var på våren. Ibland slutade de inte alls.
+
+Sigurdh var tandläkarekandidat, men en sådan som skrev vers mer än
+plomberade tänder. Slutligen skrev han så mycket vers att han inte alls
+plomberade tänder. Han blev helt och hållet författare och journalist.
+
+Över hela hans lilla ljusa uppenbarelse med de trogna, svekfria blå
+ögonen låg något försök till stram militär. Han trodde alldeles säkert
+att han såg ut som en ung löjtnant.
+
+Sigurdh hade inte bott länge i Stockholm förrän han blev en av stadens
+kända figurer. Men han gjorde icke blott sig själv -- Söndags-Nisse
+gjorde honom. Den oförliknelige tecknaren Oscar Andersson hittade rätt
+snart Sigurdh för sitt galleri. Han gjorde honom till en typ som inte
+alltid var Sigurd P. Sigurdh, men som alltid var en rolig karikatyr.
+Sigurdh blev inom kort så känd och populär i Stockholm att en
+ung skådespelare till och med gjorde hans mask i en pjäs på
+Djurgårdsteatern. Och längre kan man inte komma. Om man inte möjligen
+når till vaxbild på Svenska Panoptikon. Men den inrättningen har så föga
+intresse för unga skalder. Om de inte möjligen begått andra brott och
+kunna visas i Skräckkällaren.
+
+En tid körde Söndags-Nisse med Sigurdh något för ofta. Sigurdh,
+som var en god och oförarglig människa, var road av dessa nidbilder --
+i början och till en tid -- men så en dag hände det, att han kom
+upp på redaktionen, slog näven i stora redaktionsbordet så att
+telefonapparaterna försökte hoppa och sade på sin vackra skånska:
+
+-- Nu får det ta mej fan vara slut med det här skandaliserandet! Absolut
+slut! Jag tål det inte längre! Mina vänner ha sagt åt mej att jag inte
+ska tåla det en dag längre. Och jag gör det inte heller!
+
+Redaktören blev naturligtvis förfärligt rädd och lovade i ödmjukhet att
+det skulle vara slut. Han telefonerade till O. A.:
+
+-- Du måste upphöra med Sigurdh! Hans framtid blir förstörd.
+
+O. A. lovade, och så försvann Sigurdh ur Söndags-Nisse för ett par
+tre veckor. Livet gick märkvärdigt nog sin gilla gång ändå. Men en
+dag stod Sigurdh på nytt på redaktionen. Den här gången hoppade inte
+telefonapparaterna. Den besökande var mild och stilla och uttryckte bara
+sin undran över hur tidningen kunde bära sig utan hans karikatyr varje
+vecka. Skulle det inte vara lämpligt att i nästa nummer -- ?
+
+Då kom Sigurdh igen och allt var som det skulle.
+
+Så kom bråket med Norge 1905. Det var en het sommar. Söndags-Nisses
+redaktör låg vid Baggensfjärden och eftersom han var i värnpliktsåldern
+ville han inte ha krig med Norge. Sigurdh bodde hos redaktören. Villan
+var liten, bara två rum, så vi måste gå ut på landsvägen då vi talade om
+Norge för att inte väggarna skulle rämna. Sigurdh var högerman, han
+ville klå norrmännen och till ett tecken på sin politiska hållning bar
+han sin äkta panamahatt uppvikt på högersidan. Vi stredo förfärligt om
+Norge de dagarna. I synnerhet dagen efter den vackra afton då Sigurdh
+och de andra stockholmarna vandrade ut från Hasselbacken till Rosendals
+slott för att ge H. M. Konungen sin undersåtliga hyllning. Den dagen
+blev grälet så starkt att vi måste ta ett dopp i Baggen för att svalka
+våra känslor. Vi badade från ett litet badhus.
+
+-- Kan du simma? sade jag till Sigurdh.
+
+-- Visst fan kan jag simma! sade Sigurdh.
+
+Varpå han gick ut på djupt vatten och sjönk fort och väl. Jag gav mig
+efter och lyckades få upp honom levande ehuru något vattenfylld.
+
+-- Du sa ju att du kunde simma, sade den ädelmodige räddaren.
+
+Varpå Sigurdh svarade:
+
+-- _Jag kan väl inte simma när jag inte känner botten under fötterna!_
+
+Affären med Norge avgjordes så småningom utan Sigurdhs ingripande --
+herr Mickelsen fanns tyvärr till hands -- och Sigurdh fick ett annat
+intresse i livet utom diktningen och kåserandet i dagspressen. Han ville
+flyga i ballong. Att stiga upp i en gondol, att sväva högt över jorden,
+att glida fram mellan moln, över skogar, berg och sjöar, det blev hans
+dröm. Han kände hela Aeronautiska Sällskapet och slutligen lyckades det
+honom att få löfte om en tripp med ballongen Svenske på dess första
+färd. Är det någon som minns den seglatsen? Annars har Jörgen så utmärkt
+skildrat den att ingen gör det bättre. Här endast de korta dragen av den
+underbara tilldragelsen.
+
+Ballongen stod äntligen fylld en vacker morgon i Idrottsparken. Allt var
+klart för avresan. Där var färdledaren, ingenjör Hans Frænkel och den
+tredje passageraren, en ung löjtnant, och så naturligtvis Sigurdh.
+Söndags-Nisse hade i flera nummer ägnat en stor del av sitt innehåll
+åt denna märkliga händelse. Sigurdhs utrustning, sinnesstämning och
+testamente hade meddelats. Bakom det sista låg en smula allvar. Sigurdh
+hade verkligen anförtrott Söndags-Nisses redaktör sin yttersta vilja i
+händelse av ett olycksfall med ballongen. Det blev ett olycksfall, men
+inte det möjligen beräknade.
+
+Man stod där omkring den ankrade ballongen och konstaterade att allt var
+klart för en lycklig färd, då någon sade:
+
+-- Vi äter väl litet frukost innan vi ge oss av!
+
+När äter en svensk inte en liten frukost -- vem kan väl hindra honom
+från denna höga akt? Knappast ett världskrig.
+
+Alltså gick man och åt frukost. Sigurdh gick till sitt hem på Östermalm.
+Han åt bräckt skinka med ägg. Han åt med skånskt lugn och han skulle
+just ta den lilla snapsen, då pigan, som uppehöll sig vid fönstret,
+skrek till:
+
+-- _Nu gick ballongen!_
+
+-- Han gör så fan! skrek Sigurdh, för jag ska ju med!
+
+Han sprang till fönstret. Och där for ballongen! Ensam, utan gondol,
+utan färdledare, utan passagerare, utan Sigurdh, som hade allt klart,
+t. o. m. testamentet, för avfärden.
+
+Ballongen hade slitit sig och gett sig av på egen hand. Man lär ha
+hittat en liten bit av den nere i alperna, men den biten räckte inte att
+flyga med. Trots att man hade gondolen kvar.
+
+Så det skojades med Sigurdh i de dagarna! Jag minns, att han, då det var
+som värst, kom fram till mig en afton i Rydbergs kafé, ställde sig vid
+mitt bord och bara sade ett högst innehållsrikt och uttömmande ord:
+
+-- _Knölföda!_
+
+Nå, Sigurdh kom i alla fall att flyga med ballong, en ny ballong, som
+gjorde en lång resa uppåt Norrland. Sigurdh skötte sig utmärkt. Han
+begick endast det lilla felet, att då man bad honom ta temperaturen i de
+högre luftlagren, så höll han med handen om kvicksilverkulan, så att man
+så småningom fick Sigurdhs temperatur i stället för de högre
+luftlagrens. Men det justerades.
+
+Sigurdh blev sedan en hjälte och hyllades till och med av knölfödan.
+
+Man blev inte ond på Sigurd P. Sigurdh. Därtill var han alltför god och
+bra. En ärlig vän och en man med ett hjärta av guld -- en banal fras,
+men jag finner ingen bättre.
+
+Hans vackra minne lever och skall alltid leva hos hans många vänner.
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+WALLENBERG.
+
+
+Herr K. A. Wallenberg har skänkt bort halva sin förmögenhet till
+välgörande ändamål. Det var 20 millioner. Och en vacker gåva. Men vad
+fick han för det? N. D. A. sa strax på aftonen något om ont samvete från
+den vackra tid då Wallenberg satt som utrikesminister (stackars karl)
+och i Social-Demokraten gjorde Hjalmar en bugning för pengarna och
+tyckte att N. D. A. varit ohövlig. Men -- donationen visade i alla fall
+att här är för mycket pengar på privathänder. Vilket gör att
+socialdemokratien är det enda rätta.
+
+Ja visst är det för mycket pengar på privathänderna (ehuru inte på
+mina). Men då bör man väl vara tacksam för att de privata lämna ifrån
+sig en del. Även om det kommer av ont samvete. Vilket jag på det
+livligaste betvivlar är fallet med K. A. Wallenberg. Om han tjänar
+pengar med gott samvete, det vet jag ej -- sannolikt är han av samma
+mening som Ernest Thiel att inte blir man millionär utan att det kommer
+ett och annat litet stänk på änglavingarna -- men då han ger ut pengar,
+är jag säker på att han gör det med gott samvete.
+
+Jag har en viss erfarenhet av den saken. Egentligen tillhör händelsen
+mina memoarer avsedda att utgivas 50 år efter min död -- bokförläggare
+med arvtagare böra passa på redan nu och göra affär.
+
+Jag var ung den tiden, mycket ung. Och behövde pengar nästan jämt, som
+fallet lär vara med ungdomen även nu för tiden. Satt en förmiddag på Du
+Nord, gamla hederliga Du Nord -- fäll en tår, du stockholmska hjärta! --
+och åt frukost med en redan då rätt flintskallig kapellmästare. Små
+honkräftor med dill, stor kupa pilsner -- Du Nords blandning -- minns
+ni?
+
+-- Jag behöver pengar, sade jag till kapellmästaren. Var får man sådana?
+
+-- Bankerna har. De äro till för att låna ut pengar.
+
+-- Vad finns det för banker?
+
+-- Enskilda Banken lär ha ett gott namn. Och så finns det ju andra,
+mindre banker. Men de äro nog inte så säkra.
+
+-- Då går jag till Enskilda Banken. Vem är direktör där?
+
+-- Wallenberg.
+
+-- Jaså, han. Då går jag till honom.
+
+-- Det är fel. Man går till kamrern och lämnar en växel med säkra namn
+och så får man komma igen och så vidare.
+
+-- Jag går direkt till Wallenberg. Det är bekvämare och ser bättre ut.
+Jag har nyss exercerat beväring och då umgicks jag endast med överstar
+och generaler. Umgänge med lägre befäl bör undvikas. De äro bara
+misstänksamma. Jag går direkt till Wallenberg. Beställ kaffe av
+Håkansson i kaféet så länge. Jag kommer strax.
+
+Jag gick till Enskilda Banken. På Nygatan i stan. Där ledde en trappa
+rätt upp i huset, stor och bred. En vaktmästare stod vid dörren. Över
+bröstet bar han ett brett band och på det stod något i silverbokstäver
+som jag glömt.
+
+-- Träffas bankdirektören?
+
+-- Ja, men han har sammanträde just nu -- är det något brådskande?
+
+-- Ja, det är mycket brådskande (jag tänkte på kapellmästaren som satt
+och väntade).
+
+-- Hur var namnet?
+
+Jag lämnade mitt visitkort. Det bars in på en silverbricka, och så satte
+jag mig att vänta. Det dröjde inte länge förrän bankdirektören kom. Han
+såg ut som nu, ehuru mera undrande och förvånad. Kanske över mig. Eller
+kanske har världskriget gjort honom resignerad.
+
+-- Ni önskar? sade han.
+
+-- Låna ett tusen kronor -- kontant, tillade jag för att undvika alla
+tvivelsmål.
+
+Det blev en stunds paus. Wallenberg såg på mig med ett par ögon fulla av
+förvåning. Här kom en ung herre rätt upp till honom, störde honom mitt i
+ett sammanträde, skickade in sitt kort och ville bara på det ha 1,000
+kronor. En okänd ung herre, varifrån? och varthän! Vem visste det? Vi
+stodo länge tysta och så sade bankdirektören:
+
+-- Dröj ett ögonblick.
+
+Jag tänkte: går han direkt efter pengarna eller blir det bråk med kamrer
+och växlar som jag inte förstår ett smul av.
+
+Så kom Wallenberg tillbaka med en ung elegant herre. Presentation och så
+säger bankdirektören: -- Var god och lämna herr Zetterström ett tusen
+kronor!
+
+Det hela var så enkelt och naturligt precis som det skulle vara. Just
+som jag sagt till den redan då rätt flintskallige kapellmästaren som
+satt på Du Nords kafé och väntade.
+
+Pengarna kom. Jag tog dem, tackade och gick. Vi sågo alla tre mycket
+glada ut. Till och med vaktmästaren med det breda bandet över bröstet
+smålog då han öppnade dörren för mig.
+
+Jag kom lagom till kaffet på Du Nord. Kapellmästaren blev litet förvånad
+men han tog 200 kr. av mig för att dämpa sin rörelse. Han ansåg att idén
+var hans.
+
+Nå, så gick det år. Rätt många år. Jag blev en äldre herre och skaffade
+mig pengar på ett bättre och mödosammare sätt än att låna dem. Men på en
+middag berättade en bankman hela historien om den unge mannen som gick
+direkt till Wallenberg och lånade tusen kronor på sitt visitkort. Då
+sade någon:
+
+-- Ja, det går en gång men han skulle nog inte kunna göra om det.
+
+-- Alldeles säkert kan han det, sade berättaren. Ty det egendomliga är
+att den unge mannen betalade igen pengarna.
+
+Då blev det tyst i sällskapet. Det hade man inte väntat. Och kanske inte
+Wallenberg heller.
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+FÖRSÖK MED VÄNLIGHET.
+
+
+En snäll herre har i Sv. Dagbladet meddelat ett enkelt sätt att avhjälpa
+bråket och trasslet med Rikstelefonen, som hela svenska folket nu är så
+argt på. Man ska bara vara vänlig och tålig, så går det bra säger den
+snälla herrn: blir jag felexpedierad och telefonisten ber om ursäkt, ger
+jag henne ett kort, artigt, tröstande svar.
+
+Jag försökte den där metoden, med vänlighet, för en stund sedan. Så här
+gick det till:
+
+Ringde upp stationen. Intet svar. Väntade i 3 minuter. Intet svar.
+Ringde på nytt. Intet svar.
+
+-- Du skall vara lugn, tänkte jag. Det tjänar ingenting till att bråka.
+Det blir inte bättre eller fortare för det.
+
+Ny signal. Telefonisten svarade, något som ej kunde uppfattas, och jag
+sade:
+
+-- Jag ber om ursäkt om jag besvärar er, så mycket som ni har att göra
+och så många utlänningar som kommit till stan --
+
+_Telefonisten_, i skarp ton:
+
+-- Vad ska ni ha för nummer?
+
+-- Jag skulle vördsammast be att bli sammankopplad med 52 60 om det inte
+är alltför mycket besvär. Jag kan annars vänta tills i eftermiddag, då
+det kanske är liksom litet ledigare.
+
+Intet svar. Jag väntar 5 min. Jag byter om hand och väntar ytterligare 5
+min. Intet svar.
+
+Då ringer jag på nytt. Intet svar. Väntan. Ny ringning. Svar:
+_bubbelbubb!_
+
+-- Det är bara jag igen, säger jag, jag medger att jag stör er, men --
+
+-- Vilket nummer ska ni ha?! (skarp ton):
+
+-- Bara 52 60.
+
+-- Kallat!
+
+Väntan. Därpå svarar en obekant röst.
+
+-- Var är det, säger jag.
+
+-- Det är 52 16.
+
+Avringning.
+
+Då återtog jag det andra, vanliga sättet, med ilska, skrik, ovänlighet,
+bråk, samtal med föreståndarinnan, vaktföreståndare, avdelningschefen
+och hot med generaldirektionen. Inom 3 min. var jag framme vid rätt
+nummer.
+
+Jag tror inte på vänlighet mot allmänhetens tjänare. De äro inte vana
+vid sådan. Den svenska allmänheten är ohövlig, otillgänglig, oartig och
+otacksam. Och de som expediera denna allmänhet ha blivit likadana eller
+värre. Det är ingenting att göra åt den saken. Världen är för sorglig.
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+PÅSKHATT.
+
+
+I dag är det påskaftons morgon och solen lyser som på riktiga våren. Jag
+har gått i solgata till min byrå och lagt märke till att landsorten
+kommit till stan. På Hamngatan mötte jag en äldre dam med röda
+mustascher. De klädde henne. I denna råa brutala tid måste ett par röda
+mustascher klä en äldre kvinna.
+
+Litet längre fram kom en dam i kort päls och tunna svarta silkesstrumpor
+med naturligtvis snögaloscher till. Hon frös om benen så att hon var blå
+i ansiktet.
+
+Utanför Kompaniet stannade jag. Där lågo i ett fönster vårens herrhattar
+i alla möjliga former och färger. En del vackra och en del avskyvärda.
+Så tänkte jag: vilken hatt har du på dig i dag? Jag visste att det var
+en mjuk hatt men jag hade glömt om det var den bruna Stetson från
+Silvander eller den grå eller den mullvadsfärgade. Naturligtvis kunde
+jag icke med bibehållen aktning för mig själv ta av mig hatten på gatan.
+Jag kunde icke heller gå in i en port -- det skulle förefalla skamset.
+Det återstod mig ingenting annat än att gå in på Kompaniet och köpa en
+ny hatt för att få veta vilken jag bar på huvudet.
+
+Jag gick in. Nere i stora ljusgården stodo långa bord med påskägg i alla
+färger och storlekar. Jag gick dem stolt förbi ty jag hade nyss hos
+Siwertz (inte författaren, utan konditorn) köpt 3 ägg åt mina barn, 1 åt
+min hustru och 1 åt en annans barn som är sjukt. Jag gick till vänster,
+till hattarna. Men så stannade jag plötsligt och tänkte: det kan gå som
+med den lille gossens pälsmössa! Hela din dag kan bli förstörd. Vänd om
+medan det är tid!
+
+
+  +Den lille gossens pälsmössa.+
+
+Det var en gång en man från landsorten som reste till Stockholm med sin
+lille gosse för att köpa honom en pälsmössa. Mannen reste inte enbart
+för pälsmössans skull men den var med som led och länk i det hela.
+
+Mannen sade till en vän:
+
+-- Medan jag kommer ihåg det skall jag gå och köpa en pälsmössa åt
+Edwin.
+
+Edwin är inte något vackert namn men det kan inte f--n (fan) hjälpa.
+
+-- Då gå vi till Kompaniet sade mannens vän och så togo de en bil dit.
+Bilen hör till historien. Dess roll kommer i sista akten.
+
+Mitt i ljusgården stod en man i uniform och på hans mössa lästes ordet
+Upplysningsman. Herrarna gingo till honom och sade:
+
+-- Var kan man få köpa en pälsmössa till en liten gosse?
+
+-- På gossavdelningen tre trappor upp -- hissen därborta!
+
+Herrarna gingo till hissen. Den var sönder. Förmodligen på grund av
+bristen på brunsten som gör att telefonister inte kunna höra eller
+svara. Den man som uppfann brunstenen som orsak till allt telefonslarvet
+är nästan lika genialisk som den som uppfann telefonen.
+
+De togo trapporna.
+
+  _På Gossavdelningen._
+
+-- Finns här en pälsmössa till en liten gosse?
+
+-- Nej, det ha vi inte. Det finns på pälsvaruavdelningen -- hissen till
+höger.
+
+Herrarna togo trapporna, ty de visste vad de gjorde.
+
+  _På Pälsvaruavdelningen._
+
+-- Finns här en pälsmössa till en liten gosse?
+
+-- Nej, det ha vi inte. Det finns på Konfektionsavdelningen, nedra
+botten till vänster!
+
+Herrarna kommo slutligen till Konfektionsavdelningen. Under vägen köpte
+de 3 tvålar, en sidenkudde och en korsettskyddare.
+
+  _På Konfektionsavdelningen._
+
+-- Finns här en pälsmössa till en liten gosse?
+
+-- Nej, det finns inte här. Det ha vi på Sportavdelningen, nedre botten
+till höger.
+
+Herrarna gingo till Sportavdelningen och under vägen fotograferade de
+sig, skrevo vykort till Falköping och drucko alkoholfria drinkar vid en
+bar.
+
+  _På Sportavdelningen._
+
+-- Finns här en pälsmössa till en liten gosse?
+
+-- Nej, det ha vi ej. Det finns på Gossavdelningen.
+
+-- Försök inte. Vi ha varit där.
+
+-- Då finns den på Pälsvaruavdelningen.
+
+-- Vi ha varit där. Och på Konfektionsavdelningen. Pälsmössa för gosse
+finns inte.
+
+Biträdet bugade, medgivande.
+
+Herrarna lämnade sportavdelningen och leksaksavdelningen och
+bokavdelningen och karamellavdelningen och mjöl- och grynavdelningen och
+gungstolsavdelningen och stoppademöbelavdelningen och kulörta
+västavdelningen och förnicklade dörrhandtagavdelningen och stodo på
+Hamngatan. Där stod också bilen. De tittade på den och så kastade de ett
+sista öga på Kompaniet. _Där mitt i ett fönster på en rak pinne hängde
+pälsmössan för en liten gosse!_
+
+Mannen från landsorten och hans vän snurrade in igen genom virveldörren
+och ramlade rätt på en liten elegant herre som stod behagfullt lutad mot
+en disk full av porslinshundar, i vilka man kan sätta en elektrisk lampa
+för att de skola lysa bättre.
+
+Mannen från landsorten tog den unge eleganten i knapphålet och ledde
+honom ut ur ljusgården, ut genom virveldörren, ut på gatan, fram till
+fönstret med pälsmössan på pinnen och sade:
+
+-- Just den mössan vill jag köpa! Just den mössan! De tre herrarna
+återvände i affären. Det eleganta biträdet sprang fram till en
+avdelningschef, denne sprang till en annan avdelningschef som
+telefonerade till 18 andra avdelningschefer. Slutligen lade denne
+avdelningschef ned luren, försvann i en hiss utan brunsten, kom tillbaka
+en trappa och viskade något till det första eleganta biträdet som bugade
+sig för mannen från landsorten och sade:
+
+-- Den mössan som min herre önskade köpa kan vi inte sälja _för vi vet
+inte vilken avdelning vi ska skriva den på_.
+
+Nu kommer bilens roll. Den förde de båda herrarna till en restaurang.
+Taxametern visade 38 kr. och 25 öre, däri inberäknat de 10 procent som
+tillagts med anledning av det ännu pågående världskriget.
+
+På Hattavdelningen köpte jag en mörkblå Christyhatt, mjuk och med rätt
+raka brätten. Den hatt jag bar förut var min bruna Stetson från
+Silvander.
+
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+ETT PROBLEM.
+
+
+-- Nu ska ni få höra, sade Nykvist. Jag kan en gåta eller ett problem.
+
+-- Jag tycker inte om gåtor, sade Brink. Är det den där med galoscherna?
+-- rött inuti och svart utanpå?
+
+-- Jag kan en annan gåta, sade Sundström. Vad är det för likhet mellan
+ett piano och en huggorm?
+
+-- Duger inte ett pianino? sade John.
+
+-- Jovars -- nå vad är det för likhet?
+
+-- Jag tycker inte om att bli avbruten, sade Nykvist, min gåta är ett
+_matematiskt problem_. Den är intressant.
+
+-- Jag vill veta det där med huggormen och pianot, sade Laura.
+
+-- Båda börjar med b, sade Sandström.
+
+-- Nej, sade Brink, huggorm börjar med h och piano med p.
+
+-- Det är möjligt, sade Sandström, men _båda_ börjar med b. Om man kan
+stava.
+
+Då körde vi ut Sandström.
+
+-- Mitt matematiska problem lyder så här, sade Nykvist:
+
+Det går två tåg. Ett från Stockholm och ett från Örebro. Bägge tågen
+avgå samtidigt, men det tåg, som går från Örebro, går fortare. När de
+två tågen mötas, vilket av dem är då närmast Stockholm?
+
+-- Huru mycket fortare går tåget från Örebro, sade Brink, som är
+nyfiken.
+
+-- Det vet jag inte, det hör inte till saken. Men vi kunna ju säga att
+det gör fem knop mer.
+
+-- Tåg gör inga knop, sade Laura, som varit bekant med en sjökapten. Det
+är bara båtar som gå med knop.
+
+-- Nå, sade Nykvist, låt oss då antaga att tåget från Örebro går åtta
+kilometer i timmen under det att tåget från Stockholm bara går fem.
+Huvudsaken är att bägge avgå på en gång och att de mötas på linjen.
+Vilket tåg är då närmast Stockholm?
+
+-- Är det dubbelspårig bana? sade John.
+
+-- Naturligtvis, det är inte meningen att det skall bli sammanstötning,
+sade Nykvist. Idiot.
+
+Därmed var John borta ur denna historia.
+
+-- Jag förmodar, sade Laura, att Örebrotåget, som går fortare, måste
+vara närmare Stockholm än det andra, då de mötas.
+
+Brink tänkte, och så sade han:
+
+-- Stockholmståget, som går långsammare, är närmast, ty det har ju inte
+hunnit så långt från stationen.
+
+-- Nej, ingen har rätt, sade Nykvist. Det är ju så enkelt. Bägge tågen
+äro, då de mötas, _precis lika långt från Stockholm_. Det kan ju ett
+barn begripa!
+
+-- Inte jag, sade Laura. Jag förstår det inte alls.
+
+-- Du är inte heller något barn längre, kära Laura. Men kom skall jag
+visa dig. Du ställer dig vid den där väggen, och jag vid den här, och så
+gå vi emot varandra på en gång. Nå, hur långt äro vi från väggarna?
+
+-- Det förstås, vi äro lika långt, sade Laura, men det är väl mycket
+längre mellan Örebro och Stockholm?
+
+-- Nykvist har händelsevis rätt, sade Brink. Det är ju så naturligt. Låt
+oss tala om något annat.
+
+Då återkom Sandström.
+
+-- Var har du varit? sade Brink.
+
+-- Jag har varit ute och köpt en tågtidtabell -- _det går inga tåg på en
+gång från Stockholm och Örebro och därmed förfaller ju hela historien_.
+
+Då talade vi om något annat.
+
+
+P. S. Den uppmärksamme läsaren finner strax att Sandström kördes ut
+_innan_ problemet började debatteras. Och därmed förfaller ju historien
+en gång till.
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+KÄRLEKSBETYGELSER.
+
+
+-- Kan ni tänka er, sade den unga damen, som visste hur allt hade gått
+till, kan ni tänka er, hur han behandlade sin egen hustru efter
+operationen! Något hänsynslösare kan man knappast tänka sig. Han var
+nyss opererad -- det hade tagit 2 timmar alltsammans och alla voro vi
+mycket oroliga. Han låg där och hade just vaknat ur narkosen då hans
+stackars hustru, som lidit så mycket för honom, sakta går fram och
+klappar honom på kinden. Vet ni vad han gör? Jo, han öppnar ögonen och
+med fullt hörbar och tydlig stämma säger han:
+
+-- _Jag vill inte bli klappad!_
+
+Kan man tänka sig något mer hänsynslöst! I månader har hustrun oroat sig
+och vakat dag och natt för hans skull och så får hon denna vackra
+belöning, då hon av gott hjärta går fram och smeker honom!
+
+Ingen sade något i sällskapet utom en herre, som lugnt frågade:
+
+-- På vilket sjukhus ligger han?
+
+-- På Vita Korset -- hur så?
+
+-- Därför att jag vill så gärna, när han blir litet bättre, skicka honom
+ett telegram och uttrycka min djupa förståelse av hans handlingssätt.
+
+-- Ni är en hård och kall människa -- som de flesta män, sade den unga
+damen.
+
+-- Nej, svarade mannen, men jag låter mitt hjärta uttrycka sig på rätt
+ställe och vid rätta tillfällen. Det finns ingenting som vi män avsky
+mer än att bli kyssta och smekta när vi inte önska det. I allmänhet tror
+jag inte att det passar oss med kärleksorgier då vi ligga nyopererade i
+en sjukhussäng. Var kyss på rätt tid och rätt tid för var kyss.
+
+-- Ni är ju gift, sade den unga damen, jag beklagar er hustru!
+
+-- Det är onödigt. Hon beklagar sig inte själv. Hon visste redan från
+början hur det skulle vara med kärleksbetygelserna. Jag tror att det är
+den kunskapen som är grunden till vår lycka. Jag prövade henne en gång.
+Jag gav henne en kyss då hon vaknade och en till middagen och en till
+kvällen. Efter en vecka sade hon, att hon var trött och ville fara bort
+och vila sig. På sträng tillfrågan erkände hon sedan, att hon trodde att
+jag bedrog henne. Hon hade hört att män, som voro alltför vänliga mot
+sina hustrur, alltid bedrogo dem. Nu är hon säker på mig i det
+avseendet.
+
+-- Men då ni var ung och kär, var ni då lika klok och kall?
+
+-- Nej, det var jag inte, men så blev det också därefter. Vem glömmer
+någonsin den första kyssen? I månader drömde jag om min innan den
+slutligen gick av stapeln. Det var en vinterkväll och jag tog farväl av
+henne utanför hennes port. Vi talade om allt utom det vi båda tänkte på.
+Och så, plötsligt, tog jag henne om halsen och kysste henne på näsan.
+Det blev aldrig mer, ty dagen därpå skildes våra vägar för evigt. Hade
+jag då varit lika tekniskt bildad som nu borde alltsammans gått till på
+annat sätt. Efter många år råkades vi igen, men då var hon gift med en
+karl, som såg ut att inte bara kyssa henne på näsan.
+
+-- Kysser ni heller aldrig edra barn, sade den unga damen, som envist
+höll fast vid ämnet.
+
+-- Jag kan inte påminna mig att jag gjort det någon gång. Jag är rädd
+för att mina pojkar skulle tycka att jag vore löjlig om jag ens
+försökte.
+
+-- Men er dotter?
+
+-- Jag kysser inte heller henne. Om jag vill visa henne litet vänlighet
+så vänder jag upp och ned på henne och klappar henne i stjärten tre
+eller fyra gånger. -- Då förstår hon att vi äro goda vänner. Men kyssas
+göra vi aldrig.
+
+Jag skall berätta en liten händelse. En gång var jag på middag hos en
+högre ämbetsman, en allvarlig herre, som bjudit mig på middag för att se
+hur jag såg ut inuti. Middagen var så tråkig den kunde vara. Då den
+äntligen var slut, gick värdinnan fram och kysste sin man och sedan
+gjorde alla barnen detsamma. Den allvarlige mannen och fadern såg på mig
+med en blick som sade: så lycklig är jag i mitt familjeliv -- hur har du
+det?
+
+Nå, vi drucko kaffe och jag stannade i huset ett gott stycke in på
+aftonen, ty jag hade för tillfället ingen annanstans att ta vägen.
+
+Husfadern satt i en länstol och då klockan slog tio, såg jag, att han
+stelnade till som väntade han något. Det kom. Det var hustrun. Hon gick
+fram till länstolen, böjde sig ned, kysste sin make på pannan och sade
+god natt. Efter en stund kom äldsta sonen, han var 20 år, och upprepade
+ceremonien. Så kom en yngre son, en äldre dotter, en ännu yngre son och
+en ännu yngre dotter. Allesammans kysste på pannan och alltsammans
+skedde mekaniskt utan känsla eller övertygelse och utan smackande
+biljud. Men alltsammans äcklade mig. Slutligen kom en ung flicka, som
+jag inte sett förut, jag hörde sedan, att hon var en avlägsen släkting
+som bodde i huset. Hon kysste också värden på pannan ehuru med tydlig
+motvilja.
+
+Då reste jag mig och sade god natt.
+
+-- Skall ni redan gå, sade värden.
+
+-- Ja, sade jag, jag förmodar att även pigorna och portvakten och
+hisspojken ska komma in och kyssa er i pannan och jag tror inte att jag
+nog allvarligt skulle kunna klara det ögonblicket.
+
+Vi umgås inte vidare. Nej, man skall inte gå till överdrift med sina
+kärleksbetygelser och man skall heller inte planlägga dem i förväg. Låt
+dem komma spontant och i rätta ögonblicket.
+
+Jag kände en gång en ung nygift man som en afton kom hem till sin
+hustru. Hon tog emot honom klädd i päls men för övrigt rakt ingenting.
+Pälsen smög sig mjukt och varmt kring hennes unga vackra lekamen. En
+lång tid efteråt kunde mannen icke tänka på denna underbara afton utan
+att bli varm och aldrig undrade han över hur hustrun kommit på denna
+raffinerade idé. En del kvinnor äro ju så uppfinningsrika. Så man hinner
+inte undra över dem.
+
+Så en afton, var mannen på sitt kontor. Han ringde hem och pratade med
+sin hustru.
+
+-- Kommer du snart hem, sade hon.
+
+-- Ja, snart -- tar du emot mig? sade han.
+
+-- Kom, sade hon.
+
+-- I päls? sade han och skrattade.
+
+Då ringde hon av.
+
+Då mannen skulle lämna sitt kontor, ringde det i telefonen och mannen
+fick ett kort meddelande om att han på dagen förlorat 50,000 kronor på
+börsen.
+
+Inför detta glömde han alltsammans. Både hustrun och pälsen. Men han
+gick hem.
+
+Då han kom till porten, mindes han plötsligt telefonsamtalet med
+hustrun. Han hade satt nyckeln i låset, men han tog åter ut den, stod en
+stund stilla i tankar och gick sedan och lade sig på ett hotell.
+
+Det blev alldeles tyst i sällskapet. Så sade en herre, sannolikt för att
+bryta en pinsam stämning:
+
+-- Det måtte ha varit före kriget -- nu äro hotellen ju så överfulla att
+man måste tinga rum flera dagar i förväg.
+
+-- Ja, det var före kriget, svarade berättaren.
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+HOPPTÅGET.
+
+
+Det kan icke förnekas att Robert är rätt fet. Hans kroppslängd är 175
+cm. och han mäter ungefär detsamma om magen. Om bröstet är han smalare.
+Han har svårt för att andas lugnt även vid de tillfällen då det är
+hausse på börsen och han går ogärna upp i hus utan hiss.
+
+Robert är emellertid min vän. Ty man skall se även något litet till
+själen då man väljer sina vänner. Roberts själ är tunnare än hans kropp.
+
+Härom dagen möttes vi i solskenet på en bred gata och Robert sade:
+
+-- Du har blivit mager. Varför det?
+
+-- Därför att det är osunt att vara fet.
+
+-- Hur bär du dig åt?
+
+-- Jag arbetar mer och äter mindre. Så enkelt är det. Gå ut och gå om
+morgnarna, ät inte om kvällarna och gymnastisera litet ibland.
+
+-- Det där är lögn, sade Robert. Jag har försökt alltsammans. Det
+hjälper inte.
+
+-- Då skall jag skicka dig en liten sak som hjälper.
+
+Så skildes jag från Robert och dagen därpå köpte jag i en leksaksaffär
+ett hopptåg, ett sådant som små flickor hoppar med. Hoppning med ett
+sådant tåg tar ganska snart bort all överflödig fetma. Magen -- den
+yttre -- försvinner och man blir smärt som jag. I Amerika hoppar alla
+medelålders herrar med tåg. Idrottstränarna rekommendera det livligt och
+måhända skulle det även kunna rädda den något för fetlagda nationen.
+
+Jag skickade hopptåget till Robert och skrev på ett kort:
+
+_Här är din räddning. Med detta tåg får du bort din mage på en månad._
+
+Efter 14 dagar besökte jag Robert. Det var tidigt på morgonen och jag
+beredde mig på att få se en rationell träning. Robert var hemma.
+Jungfrun öppnade med bortvänt ansikte dörren till hans sängkammare. Jag
+stannade på tröskeln och såg på min vän. Fullkomligt naken gick han
+omkring i rummet och kring magen hade han bundet mitt hopptåg.
+
+Hans ansikte var djupt allvarligt.
+
+-- Har du gått länge? sade jag.
+
+-- I tio minuter, svarade Robert.
+
+Då stängde jag dörren och satte mig att tänka en stund utanför Roberts
+rum.
+
+Så öppnade jag dörren på nytt och sade:
+
+-- Det är orätt av mig att inte säga dig sanningen: det var meningen att
+du skulle _hoppa_ med tåget och inte bara ha det kring magen!
+
+Robert såg på mig en sekund, så löste han upp hopptåget kring magen,
+knöt hårdknut på det _och slog mig hårt i huvudet med knuten_.
+
+Vi umgås inte längre.
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+EN PROMENAD.
+
+
+Jag gick och tänkte på vad jag skulle skriva just här. Det är nu så med
+mig, att jag tänker bättre, då jag går. Måhända är det annorlunda med
+andra. Måhända andra tänka bättre, då de sitta eller ligga. Nu slår mig
+en tanke: De som endast kunna tänka, då de åka bil eller då de ätit en
+festmiddag ha det säkert svårt just nu. Måhända är det därför som så
+mycket förefaller tanklöst här i landet just nu.
+
+Jag gick alltså och tänkte. Jag gick på Strandvägen och det var mitt på
+middagen. Jag mötte människor och människor gingo om mig. Och så mötte
+jag Hesselman. Jag kan inte med Hesselman. Han tillhör de karlar, som
+jag inte vill möta någonstans eller vid någon tid på dygnet. Hesselman
+är tråkig. Och han har varit det i alla år jag känt honom. Han besvärar
+mig.
+
+Naturligtvis stannade han och naturligtvis måste jag stanna.
+
+-- Hur mycket har du magrat? sade Hesselman.
+
+-- Ja, sade jag, jag har magrat.
+
+-- Hur mycket har du magrat, sade Hesselman.
+
+-- Två kilo.
+
+-- Det var inte mycket.
+
+-- Nej, men det är på den sista kvarten. Få se om jag finns kvar då jag
+kommer till Djurgårdsbron. Så långt som till Hasselbacken har jag inte
+beräknat.
+
+-- Gamla skämtare, sade Hesselman, och så tillade han: Var skall du vara
+i sommar?
+
+-- På Gripsholm, sade jag. Jag har hyrt slottet. Med möbler och spöken
+och torn och vallgravar. Och du själv?
+
+Hesselman svarade med ett rätt underligt leende:
+
+-- Jag vet inte riktigt var jag skall vara i sommar.
+
+-- Hur så?
+
+-- Jo, saken är den att i januari sade min läkare att jag inte skulle
+leva längre än till mars.
+
+Det kändes som om det plötsligt blev kallt omkring oss. Jag såg
+Hesselman på ett helt annat sätt och jag stammade:
+
+-- Skulle du dö i mars, men nu är det ju i juni.
+
+-- Ja, läkarna ha ju inte alltid så noga reda på tiden. Jag har lurat
+honom nu i 2 månader -- men jag vet inte hur det går i sommar.
+
+-- Å, sade jag, man ska aldrig förtvivla! Du ser så frisk och stark ut!
+
+-- Tycker du, sade Hesselman och jag såg att hans ögon lyste till.
+
+-- Det går nog bra ska du få se! Och så skildes vi. Besynnerligt, tänkte
+jag, där jag fortsatte gatan fram, Hesselman blev mig helt plötsligt en
+annan människa, då jag fick höra att han skulle dö. Han har nog sina
+goda sidor. Människorna äro säkert mycket bättre än vi tro. Vi skulle
+bara visa dem litet mera sympati så skulle allt bli bättre. Här har jag
+gått och avskytt Hesselman och så blir han plötsligt en man som jag vill
+ge all min vänlighet.
+
+Men kanske beror allt detta på den allmänna olusten som sprider sig allt
+mer. Även till djuren.
+
+Härom morgonen gick jag som vanligt i skogen för att se till min bok.
+Min bok är ett träd som står på Norra Djurgården. Jag följer det under
+alla årstider. Jag ser hur det knoppas, hur det lövas och hur det fäller
+sina blad och jag ser det tyngt av snö över sina spröda vackra grenar.
+Min bok är min morgonvän, som aldrig vållar mig bekymmer eller oro, bara
+glädje.
+
+På vägen till boken mötte jag en ekoxe. Han var stor och svart och gick
+mitt på vägen. Jag stannade och såg på honom. Han var passgångare. Han
+gick med höger bakben och framben på en gång och strax därpå tog han
+till vänster fram- och bakben. Jag tänkte:
+
+-- Det här är en farlig plats för dig, käre ekoxe. Du kan när som helst
+bli överkörd av en vagn. Kanhända sitter det en ekko med kalv och väntar
+på dig och kommer du inte hem, så är det kanske för att ett hjul gått
+över dig.
+
+Så tog jag en pinne och lyfte ned ekoxen i diket. Men han kröp upp på
+vägen igen. Jag lyfte ned honom på nytt. Han kröp upp igen. Mitt på
+vägen.
+
+Då förstod jag att han ville offra sitt liv. Och då lät jag honom vara.
+En trilsken ekoxe får man ingenstans. Måhända äro förhållandena bland
+ekoxarna sådana nu för tiden att de icke anse sig ha något att leva för,
+att de med berått mod gå ett kärrhjul till mötes. Vad vet jag.
+
+Men jag återvänder till Strandvägen. Just vid Djurgårdsbron mötte jag
+fröken Anstrin. Jag tycker inte om fröken Anstrin. Men jag beslöt att
+vara vänlig mot henne. Det kanske var med henne som med Hesselman. Att
+hon skulle dött i mars.
+
+Vi hälsade och stannade.
+
+-- Ni har magrat, sade fröken Anstrin.
+
+-- Ja, sade jag, jag har magrat.
+
+-- Hur mycket? sade fröken Anstrin.
+
+-- Sjuttiofem kilo.
+
+-- Det var förfärligt! Hur mycket vägde ni förut?
+
+-- Åttiofem.
+
+-- Då väger ni ju bara tio kilo nu -- det förstår jag inte.
+
+-- Nej, jag förstår det inte själv. Men jag mår mycket bra. Jag är i god
+form. Man skall för resten vara mager. Kom ihåg att det finns inga feta
+hundraåringar.
+
+-- Nej, det är sant, sade fröken Anstrin, men det finns väl inga magra
+heller.
+
+-- Jo, två -- Frippe och v. Essen. Det vill säga Frippe är egentligen
+120 år men han gör sig till så att man märker inte att han är mer än 55.
+
+  -- -- --
+
+På ett säte i allén satt den unge skulptören som jag träffat en sommar
+ute i havsbandet. Jag slog mig ned och vi pratade.
+
+-- Kommer ni till Storön i sommar?
+
+-- Nej, sade skulptören, jag får inte. Jag har stört friden där.
+Klockaren och prästen ha förbjudit mig att bo på ön.
+
+-- Besynnerligt. De äro ju hyggliga karlar.
+
+-- Ja, mycket, men jag har stört friden. Det hände förra midsommaren.
+Jag bodde i gubben Malms stuga och på midsommarafton bjöd jag prästen
+och klockaren på en liten fest i all enkelhet. Den räckte till morgonen
+därpå -- nätterna äro ju så ljusa den här årstiden. När gästerna skulle
+tåga hem, fick jag för mig att ett litet bad inte skulle skada. Men
+vattnet var för ljumt i Kyrkviken, varför vi seglade ut på havssidan med
+min kutter. Prästen och klockaren fingo var sin ända och släpade efter
+båten. De fingo en uppfriskande dopp men plötsligt fick jag en idé, lade
+om rodret och gick rätt upp i Kyrkviken med hela prästerskapet på släp.
+
+Det ringde i kyrkklockorna och allt folket som gick till kyrkan blev
+vittne till prästens och klockarens underliga seglats upp i viken.
+Vattnet forsade om deras vackra kroppar och då och då talade de till mig
+på ett språk som inte passade på en midsommardagsmorgon. Med
+klockringning till.
+
+De fingo klä på sig på bryggan under kyrkan och i den intresserade
+menighetens åsyn. -- -- --
+
+Men jag får inte bo på ön. Jag har stört friden.
+
+-- Det är synd, sade jag, ty det är en härlig ö. Och så tänkte jag:
+
+-- Där fick jag en historia alldeles gratis och en midsommarhistoria
+till. Kors, så underligt!
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+PAKETEN.
+
+
+-- Vi tar en bil, sade F.
+
+-- Nej! sade jag, vi tar en spårvagn. Det blir billigare. Sockret håller
+på att ta slut och man får bara köpa ett kilo i taget.
+
+Vi togo en spårvagn. F. hade tre paket. De voro rätt vanliga paket i
+brunt omslagspapper och det hör alls inte hit vad de innehöllo.
+
+F. lade paketen på motorn till plattformen och så foro vi till den
+restaurang där vi ämnade äta frukost. Då vi suttit ett ögonblick och
+sett på matsedeln, ryckte F. till, stirrade rätt ut i luften och sade:
+
+-- _Paketen!_
+
+Därpå rusade han upp och ut på gatan. Efter femton minuter kom han
+tillbaka och var rätt varm.
+
+-- Hur gick det, sade jag, jag förstår att du glömde paketen i
+spårvagnen.
+
+-- Javisst! Man ska inte åka spårvagn! Men jag fick dem! Jag tog en bil
+och sa till chauffören:
+
+»Kör efter alla spårvagnar på vita linjen och stanna vid var och en!»
+
+Han gjorde så och sedan jag undersökt 6 vagnar fann jag paketen i den
+sjunde. Har du beställt någon mat?
+
+Vi åto en god och lätt frukost, ty det var på sommaren, och då vi kommo
+till kaffet sade jag:
+
+-- Var det något värdefullt i paketen?
+
+-- Paketen, svarade F., dom glömde jag i bilen.
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+PÅ EN ÅNGBÅT.
+
+
+Jag stiger upp klockan 5 på morgonen för att resa till staden. Så gott
+som hela ön sover. Det är bara fiskarna som lämna av morgonens
+strömmingsfångst, och så några resande med affärer i staden, som gå
+ombord på båten.
+
+Båten heter Södertörn och är ett utmärkt fartyg. Med en restaurang som
+kommer oss att glömma att resan tar 4 timmar. Men då och då göres
+Södertörn ren i pannan och då går någonting annat, som heter Prins
+Gustav och som förr i tiden fördes av en kompositör vid namn Morsing. På
+den båten finns också en matsalong, som tyvärr ej kan rekommenderas.
+Häromdagen tog det mig en timme att få en bit skinka som sedan var så
+salt som Lots hustru skulle varit om hon vänt sig om två gånger.
+
+Men Södertörn har också ett fel som Vaxholmsbolaget bör reparera. Båten
+medför andra passagerare än mig och de andra hyggliga stamgästerna på
+Utö och Dalarö. Kaptenen är nog vänlig att släppa ombord nykomlingar,
+som aldrig rest på traden, och som inte veta att uppföra sig så hyggligt
+att det passar våra vanor. Dessa passagerare, om vilkas sällskap vi
+aldrig bett Vaxholmsbolaget, störa vår ro och fördärva ofta nog hela
+resans behag. Härutinnan bör en ändring med snaraste vidtagas. En
+kommission bestående av oss, bättre Utö- och Dalaröbor, bör tillsättas
+för att genom befullmäktigat ombud redan vid landgången mota bort löst
+folk, som visserligen ha 5 kr. till tur- och returbiljett men som sakna
+allt annat som berättigar ett umgänge med oss på vår båt.
+
+Dessa passagerare medföra ofta barn, illa uppfostrade barn. En ung fru
+kom i början av sommaren ombord med två pojkar, som anordnade
+kapplöpning runt däcket med _oss_ såsom hinder. Dessa barn, som sattes i
+land vid Dalarö, borde förvarats i tillstängda hytter tillsammans med
+modern, som var en dålig uppfostrarinna. Andra medföra små barn, som
+skrika och ta upp plats för oss. Dessa barn skola sändas på pråmar till
+Eliassons ö i norra skärgården. Vi vilja icke ha dem.
+
+Men de värsta äro de medelåldriga damer som komma ombord i Dalarö, som
+sladdra och prata redan på bryggan, på landgången, och som, rädda för
+frisk sjöluft, gå direkt ned i aktersalongen, där vi som stigit upp
+tidigt försöka få en stunds vila. Dessa damer sätta sig på våra fötter
+och så sladdra de högt och i gälla toner om mat, om sina bekanta, om
+sina familjeförhållanden, om mat igen, om priser på mat, om vad de ätit
+i går och vad de skola äta i dag.
+
+Dessa damer besvära oss. Förra året bodde på Utö artisten Schwab. Han
+bor nu på Jylland. Schwab brukade vila om morgnarna i aktersalongen. Och
+han stördes mycket av sladderkäringarna från Dalarö. Men den sommaren
+drevo vi bort dem. Schwab ägde en papegoja vid namn Ada, ett ädelt djur
+med ett läraktigt sinne och ett vackert ljudande organ. Vi arbetade en
+tid med Ada och till slut lyckades vi lära henne fem ord, som hon
+uttalade högt, klart och tydligt, i en skarp befallande ton. Då vi voro
+fullt säkra på henne, togo vi henne en morgon ombord på Södertörn och
+placerade henne i aktersalongen, där vi lade en duk över hennes vackra
+bur. Ada trodde nu att det var natt och teg så länge duken låg kvar.
+
+Vid Dalarö kommo fyra äldre damer ombord. Ned på våra fötter.
+Konversationen i gång, överröstande det jämna bullret från propellern.
+Prat om allt livets elände på en gång. Schwab reste sig, drog in sina
+fötter och tog duken från Adas bur.
+
+-- En sån vacker goja! sade en av damerna. Min syster Adolfin har också
+en vacker goja.
+
+-- Ack ja, sade en annan av damerna, vad det är roligt med djur!
+
+Ada såg sig omkring med sina runda stela ögon, så öppnade hon näbben och
+skrek med hög befallande röst:
+
+-- _Alla käringar opp på däck! Alla käringar opp på däck!!_
+
+Det hjälpte. Ada räddade den sommaren åt oss. Men nu är Ada på Jylland
+för att skrämma bort lustresande matsvenskar. Så nu är det slut med
+friden i aktersalongen på Södertörn. Härom morgonen låg jag där med
+Ytterman, då de vanliga damerna kommo. Vi vaknade genast och våra
+hjärnor arbetade för att få bort inkräktarna.
+
+I en liten kort paus sade Ytterman:
+
+-- Vid nästa brygga bor Gösta Ekman. Han kommer alltid ned till
+morgonbåten.
+
+Damerna tystnade helt men ingen rörde sig. Gösta Ekman tillhörde inte
+deras åldersklass. Ytterman skulle tagit Personne eller kanske Frippe.
+Sladdret började på nytt. Då sade jag:
+
+-- Det är märkvärdigt vad vetenskapen gjort stora framsteg inom
+sprängämnestillverkningen. Den här lilla pennan, som jag har här, är
+ingen penna, det är en bomb. Den innehåller en frätande syra som
+förbränner en kopparhylsa, och då allt är klart, exploderar bomben. En
+hel båt förintas fullkomligt, med passagerare och allt. I kriget
+använder man sådana för att få fartyg att spårlöst försvinna. Den här är
+laddad.
+
+Damerna tego och stirrade på mig. Slutligen sade en av dem:
+
+-- Det där är ingenting att bry sig om! Jag känner igen den där karln!
+Förra året satt han i en järnvägskupé och beskrev ett smittsamt eksem
+som han hade på benet bara för att bli av med medpassagerarna. Men mej
+fick han inte ut!
+
+Ytterman vände sig mot väggen och jag såg att han skrattade.
+
+Sladdret fortsatte. Det pågick i 10 minuter. Då reste sig Ytterman, tog
+sin väska, tömde den på allt innehåll och gjorde sig i ordning att gå
+upp på däck.
+
+-- Vart skall du hän? sade jag.
+
+-- Vi komma strax till Grenö, sade Ytterman, och där på bryggan står ju
+den där fiskargumman, som säljer smör för sex kronor kilot. Jag fick tre
+kilo i går...
+
+Det blev ett liv! Ytterman knuffades ned på soffan och de fyra damerna
+stredo en hemsk kamp om vem av dem som skulle komma först upp på däck.
+
+All vänskap var borta. Hat glödde ur deras ögon, de trampade, drogo och
+sleto i varandra och då de slutligen allesammans kommit uppför den
+branta trappan, sprang Ytterman efter och stängde dörren.
+
+Vi sovo lugnt och skönt tills båten med en mild stöt tornade mot
+Nybrovikskajen.
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+HANDBOK FÖR NYA MILLIONÄRER.
+
+
+  _Huvudregel._
+
+Sök ditt umgänge bland dina gelikar -- bekantskaper med årsinkomst under
+100,000 kr. bör man inte odla. Man kan lätt bli utsatt för obehag från
+de lägre klasserna.
+
+
+  _Uppförande ute._
+
+På gatan.
+
+Åk. Och åk naturligtvis i egen bil. Åk inte för sakta! Kom ihåg att
+gatorna äro till för bilar. De promenerande ha god plats utefter
+husväggarna och utanför staden. Har man inte mer brått än man går så får
+man också behandlas därefter. Råkar du genom någon gåendes
+ouppmärksamhet köra över en eller annan så tag icke den saken så noga --
+fortsätt, helst med starkare fart. Din tid tillåter dig icke att vänta
+och reda ut bagateller. Hur mycket kan icke hända på börsen medan du är
+borta.
+
+
+  _I affären._
+
+Se till att du blir först expedierad. Efterkommer icke biträdet din
+önskan i detta fall så befall honom (henne) att genast kalla på chefen,
+som, då han får höra vilken kund han har att göra med, säkerligen
+behandlar dig som det passar ditt stånd.
+
+Pruta inte! Endast medelklassen prutar och ser på slanten. Får du för
+litet tillbaka, så låtsas inte om det. Visa att du har råd att betala
+_vad som helst_ för det du vill köpa.
+
+Välj inte länge bland varorna. Tag det dyraste. Då vet du att du i det
+fallet icke kan bli övertrumfad.
+
+En av mina vänner (taxerad inkomst 1915: 256,789 kr.) besökte en dag ett
+stort varuhus för att köpa ett möblemang.
+
+-- Vad är detta för avdelning? sade han till biträdet.
+
+-- Det är möbelavdelningen, svarade detta.
+
+-- Vad kostar den? sade min vän.
+
+Han fick veta priset och köpte naturligtvis hela avdelningen. Därigenom
+sparade han mycket tid, ehuru det ju i början generade honom att han
+fick 4 pianon, 6 bufféer och 18 toalettbyråar. Men i dess ställe fick
+han 24 spelbord och sådana behöver alltid en gentleman.
+
+Tag aldrig med dig något av det du köper. Butiksfolket kan lätt få den
+föreställningen att du tillhör de enkla människor som själva bära hem
+sina paket. Även den minsta småsak skall skickas hem. Kommer ej det
+köpta på den tid du bestämt eller du får något annat så låt din betjänt
+sparka ut budet.
+
+
+  _På restaurangen._
+
+Kom ihåg att du skall ha det bästa bordet. Beställ för guds skull ingen
+mat i detalj -- det är högst ofint! -- utan ge din order till
+hovmästaren så här:
+
+-- Middag för fem personer till 200 kr. kuvertet. Champagne så att det
+blir en butelj över per man. En låda cigarrer à 100 kr. lådan per man.
+Och absolut dyraste konjaken. Jag försäkrar dig att de andra sorterna
+kunna helt enkelt icke drickas.
+
+När du betalar notan, så är det absolut nödvändigt, att du ej ser på
+den. Du får ej låtsas om beloppet utan betala så mycket du kan och tag
+icke emot det som blir över! När du går in i kaféet kan du klappa
+hovmästaren i ryggen och säga:
+
+-- Det här var bra, men champagnen ska vara kallare nästa gång!
+
+Champagne skall alltid vara så iskall som möjligt -- det är bara mobben
+som är rädd om magen.
+
+Apropå magen så bör du varje morgon se till att du är bredare om magen
+än om bröstet. Ett motsatt förhållande tyder på enkla och fattiga
+förhållanden. Skaffa dig också en våg på vilken du kan väga dig var dag
+så att du ser att du ökar i vikt. Folk kan annars lätt tro att du har
+det dåligt.
+
+
+  _På teatern._
+
+Se till att du för all del kommer sedan föreställningen börjat! Låt inte
+skådespelarna på scenen avbryta din konversation. Du har viktigare saker
+att tala om än de. Du får dessutom absolut inte ha reda på vad som
+spelas. Det intresset är till för radpubliken och de herrar som skriva i
+tidningarna. I dem kan du dagen därpå läsa vad du sett.
+
+Sitter du mitt på en parkettbänk så tacka inte när man reser sig för att
+ge dig plats. Alltför stor hövlighet har man bara otack för. Rusa inte
+in i salongen genast som mellanakten är slut. Sådant är fjäskigt. Sitt
+du lugnt kvar i kaféet och drick din punsch. Kom in när du har lust.
+
+Och så en sak till: applådera inte! Det passar sig inte att visa att man
+är intresserad. Undantag från denna regel ges endast om du har någon
+väninna i baletten. Hon kan ju behöva en liten uppmuntran. Begagna
+kikare endast för att se på baletten. Är din fru med så se till att hon
+håller kikaren i den hand på vilken hon har de flesta och största
+ringarna.
+
+Vad beträffar din fru så bör även hon varje morgon företaga
+kroppsmätning, dock med omvänt resultat mot dig: så att hennes vidd över
+bröstet måste vara större än den över magen. En stor barm är i hög grad
+klädsam för en dam ur den förmögnare klassen. Ovanpå densamma bör dock
+vila en briljantbrosch -- briljanter omkring mannens fotografi är mycket
+vackert.
+
+
+  _I hemmet._
+
+En man i din ställning är ju icke så mycket i hemmet. Men då du är där
+bör du ha det trevligt. Lägg dig på någon av dina divaner och vila ut.
+Tag av dig i strumplästen och knäpp upp västen -- det är skönt.
+
+Ser du några vänner hos dig på middag så knussla inte. Låt gästerna från
+början förstå att du har råd till litet av varje. Taffelmusik skadar
+inte. Inte heller en sångare, som dock, om han är vid operan, skall äta
+med vid bordet.
+
+Ni kan gärna dansa efter middagen. Skulle grannarna anse att de bli
+störda, så låt dem veta att du betalar högsta hyran i huset och att de
+kunna flytta, om de inte trivas med bättre folk.
+
+
+  _Allmänna regler._
+
+Bry dig inte om politiken. Den ger inga pengar. Undvik att uttala dig i
+sådana frågor. Man vet aldrig vem man talar med. Beträffande sådant som
+konst och litteratur bör du ha reda på att Strindberg var tokig, att
+Zorn tar 50,000 kr. för ett porträtt samt att prins Eugen är hemligt
+gift.
+
+Var för övrigt lugn och trygg, lita på dig själv och ännu mera på ditt
+bankkonto så går det bra.
+
+
+
+
+[Illustration]
+
+KUDDEN.
+
+  _DRAMA I EN AKTERSALONG._
+
+
+Brovin och jag kommo tidigt ned till båten. Klockan var bara fem på
+morgonen och vi kände oss som om vi stigit upp uteslutande för att gå
+och lägga oss. Vi stodo i aktersalongen och våra trötta ögon stirrade
+efter två lediga liggplatser. De funnos också men samtidigt upptäckte vi
+något som gav anledning till det samtal som nu följer. Detta samtal
+föres i en viskande, hänsynsfull ton för att icke störa de i salongen
+sovande. Brovin har satt sig på sin plats:
+
+-- Här fattas en kudde. Min kudde fattas!
+
+-- Jag har en för mig. För säkerhets skull lägger jag en näsduk över
+den. Man kan inte vara nog försiktig i dessa smittosamma tider.
+
+-- Därborta ligger en karl som har två kuddar. Han har min kudde! Det är
+orätt!
+
+-- Ja visst, är det orätt, men kanske tycker han om att ligga högt med
+huvudet.
+
+-- Jag kan inte ligga utan kudde! Han får lämna igen en kudde! _Min_
+kudde!
+
+-- Ja men, han sover. Du hör ju att han sover. Det är synd att väcka
+honom. Kanske har han vakat hela natten.
+
+-- Det angår inte mig. Jag är inte sentimental om morgnarna, när jag
+inte har någon kudde. För övrigt reagerar jag mot alla orättvisor. Du
+som skall föreställa en tänkande varelse ser väl att denna situation är
+en bild av Samhället. Där ligger han, parasiten, och sover på _min_, den
+hederlige, arbetsamme medborgarens egen kudde!
+
+-- Jag trodde det var ångbåtens --
+
+-- Var inte dum. Här är en kudde till var plats. Vi ha rätt till var sin
+kudde, men han där har tagit _två_. Han vet mycket väl att det kommer
+andra som vilja ha var sin kudde på morgonen, som äro trötta och behöva
+vila.
+
+-- Att du orkar tala så här mycket så här dags!
+
+-- Jag är alltid vaken då det gäller kränkningar och förolämpningar av
+alla slag! Mitt i natten kan jag stiga upp och kämpa för min rätt --
+mina rättsbegrepp vila aldrig.
+
+-- Jag förstår det -- men mitt behöver det. Vad tänker du göra för att
+få frid?
+
+-- Jag vet inte det. Jag kunde tillkalla kaptenen på båten, men han har
+annat göra. Akterstäderskan är inte vaken. Hon kommer inte förrän halv
+sex.
+
+-- Du skulle kunna vika ihop din rock till en kudde och ligga på den.
+
+-- Det kan jag inte.
+
+-- Hur så?
+
+-- Tror du att jag skulle kunna sova en minut med en hopvikt överrock
+som kudde när jag vet att min egen _rättmätiga_ kudde ligger under en
+annans flintskalle!
+
+-- Han har mörkt knollrigt hår.
+
+-- Som jag avskyr! Hellre intet hår än knollrigt hår! En människa med
+knollrigt hår är inte att lita på. Lägg märke till det. Dessutom är det
+oestetiskt, oroande och ger rum för antaganden om beboddhet.
+
+Jag kände hur jag var nära att somna där jag sätt. Trött, räckte jag
+Brovin min kudde och sade:
+
+-- Tag den här, så blir det lugn. Jag behöver ingen kudde. Jag ligger
+bättre utan.
+
+-- Det kan jag inte. Det är _din_ kudde och en orättvisa mot dig är en
+mot mig. Men om du nödvändigt vill att jag skall ha kudden så tar jag
+den. Mina vänners önskningar äro lagar för mig.
+
+Brovin tog kudden. I detsamma lyfte mannen med de två kuddarna på ena
+ögonlocket och sade:
+
+-- Det var ett förbannat snattrande mitt i natten! Håll käften och sov
+så att det kan bli lugnt någon gång!!
+
+Brovin vände sig genast mot väggen, med huvudet mot min kudde och var
+borta.
+
+Jag låg stilla på rygg och tänkte.
+
+Efter en stund då jag hörde, att mannen med de två kuddarna somnat, smög
+jag mig sakta fram till honom, tog försiktigt bort hans undre kudde, och
+då han icke vaknade, tog jag även den övre, smög mig tillbaka och gick
+lugnt till vila. Jag har alltid tyckt om att ha högt under huvudet. Det
+är kanske inte så hälsosamt men det är behagligt.
+
+       *       *       *       *       *
+           *       *       *       *
+       *       *       *       *       *
+
+Errata:
+
+Det kan inte tillåtas
+  _text: tilllåtas_
+in och upp för traporna
+  _text: trapporna_
+nedra / botten till vänster!
+  _[sic]: nedre?_
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Ada, by Hasse Zetterström
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ADA ***
+
+***** This file should be named 19128-8.txt or 19128-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        http://www.gutenberg.org/1/9/1/2/19128/
+
+Produced by Louise Hope, Martin Agren and the Online
+Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+http://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at http://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit http://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including checks, online payments and credit card donations.
+To donate, please visit: http://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     http://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.