8 files changed, 9882 insertions, 0 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..6833f05
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,3 @@
+* text=auto
+*.txt text
+*.md text
diff --git a/12499-0.txt b/12499-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..1e46d49
--- /dev/null
+++ b/12499-0.txt
@@ -0,0 +1,3010 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 12499 ***
+
+FRANK HELLER
+
+FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA!
+
+1949
+
+
+
+
+INNEHÃ…LL.
+
+
+Förbannelse över de otrogna!
+För hundra år sen
+Sanningen om Sten Hallongrens död
+In memoriam
+MÃ¥laren Blauvogels brott
+Professor Poppenbergs pennskaft
+Tolfte söndagen efter trefaldighet
+Åter ett märkligt dödsfall
+Dalai Pedersen
+Samtal med Hompa
+Vid gränsen
+Veranda mot havet
+Apologi för konung Herodes
+Weltpolitik
+Monsieur Ellèr i kurran
+All överklass är instiftad från ovan
+PÃ¥ tal om Niklasson
+Ekonomisk översikt
+Därpå en ful historia
+Torgskräck
+Betulander såg sin chans
+Olaf Storfossens camouflage
+Konung Ödipus
+MÃ¥lerisk julafton
+
+
+
+
+FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA!
+
+
+    _Förbannelse över de otrogna,
+    som säga att Gud icke är Gud
+    och har givit oss vassröret att
+    skriva med._
+
+Till den vise astrologen Omar, kallad Tältmakaren, kom en dag i hans
+bostad i Naishapur en dervisch av sufisekten och sade:
+
+--Omar, Hassans son, du sysslar med fåfängliga ting. Du skriver dikter,
+som hela folket läser och lär utantill. Men all visdom finnes i Koranen,
+och den som ger folket annat att tänka på hindrar dem i det ena
+nödvändiga.
+
+--Tag plats, min broder, sade Omar Tältmakaren, två dina fötter, och
+vila dig efter färden. Det är sant, att folket älskar mina dikter. Men
+vad är naturligare? Jag skriver för att berömma livet, kärleken och
+vinet, som jag och alla människor älska. Jag ger mig icke ut för att
+undervisa om de högsta tingen, om vilka Koranen ensam meddelar all
+upplysning. Men två dina fötter, min broder, och förfriska dig, medan vi
+tala om Koranen (vars namn vare lovat), ur denna bägare.
+
+--Olycklige! ropade dervischen efter att hava fört bägaren till munnen.
+Du har lockat mig att dricka vin! Jag har syndat mot Koranen, och på den
+yttersta dagen, när jag skall vandra över svärdseggen till paradiset,
+kommer jag att vackla och falla ned i Tophet!
+
+--Töm denna bägare och några till med mig, svarade Omar, och du kommer
+att redan i afton med vacklande gång vandra in i paradiset.
+
+--Denne hädar! ropade dervischen. Koranens ord finnas i hans hjärta, men
+det är en ond ande som sammanfogar dem!
+
+--Det är du som hädar, sade Omar, om du kallar vinets ande för en ond
+ande. Det rus, som kommer av vinet, är milt och förgår av sig självt,
+men det som uppstår av att döma andra, är hätskt och växer från timme
+till timme.
+
+--Jag överlämnar dig åt förbannelsen, sade dervischen. Men även om de
+otrogna icke omvända sig, rädas de åtminstone, när en olycka hotar dem.
+Har du icke hört, att tatarernas konung Kublai Khan har intagit
+Nasirabad och kokat tjugutusen människor i olja? Utanför Hindipur har
+han rest en pyramid av hundratusen människohuvuden.
+
+--Jag beklagar alla som dö, sade Omar. Och står det skrivet att jag
+skall kokas i olja, kommer det att ske. Vad sen? Har jag inbillat mig,
+att jag skulle undfly döden? Om nu döden blir så smärtsam, vad gagn har
+jag då av att jag själv plågat mig? Står det skrivet, att mitt huvud
+skall uppstaplas i en pyramid av dödskallar, kommer det att ske. Vad så?
+Det enda som är av betydelse är, att det dessförinnan har härbärgerat
+vissa tankar och även ett antal rus.
+
+--Förbannelse över hädarna! ropade dervischen. Jag förstår ditt övermod.
+Jag vet att du också mäter stjärnornas gång och förutsäger framtiden,
+vilket Allah på det bestämdaste förbjudit oss. Du har läst i
+stjärnorna, att Naishapur skall skonas.
+
+--Ingalunda, sade Omar. Intet är sannolikare, än att Kublai Khan även
+intager vår stad.
+
+Dervischen bleknade.
+
+--Omar, Hassans son, sade han, ehuru Koranen förbjudit det, beder jag
+dig söka utforska av stjärnorna, om även vi skola kokas i olja. I så
+fall skall jag redan i afton fly till Gungapur.
+
+Omar brast i skratt.
+
+--Dåre! ropade han. Det står skrivet i stjärnorna, att Kublai Khan skall
+intaga Gungapur och koka dig i vin. Men vinet i Gungapur är uselt, under
+det detta är gott. Töm alltså denna bägare med mig!
+
+Men dervischen hade redan flytt med fingrarna i öronen.
+
+
+
+
+FÖR HUNDRA ÅR SEN
+
+
+Aftonen den 12 maj 1813 landade kapten James Mc Neill med sitt fartyg
+_Endeavour_ utanför den största av Tillgivenhetsöarna, som icke
+besökts av någon vit, sedan det portugisiska fartyget _Affonso da
+Costas_ besättning strandade där hundra år förut och uppåts av
+invånarna. Kapten Mc Neill och förste styrmannen gingo i land i en julle
+och smögo sig i skydd av mörkret upp till infödingarnas huvudby. De
+funno stammen församlad kring en lägereld. Två personer sutto i samtal
+just framför kaptenen och hans följeslagare. En tillfällighet ville att
+det var stammens hövding och dess överstepräst.
+
+--Kai-kai! sade hövdingen. Det var en förträfflig måltid.
+
+--Förträfflig! sade översteprästen. Låtom oss tacka den store guden
+Wam-wam-puh, vars överstepräst jag är, för densamma. Vi få inte låta
+sinnliga njutningar komma oss att glömma, vem det är som skänker oss
+dem. Hade icke du, o konung, offrat till Wam-wam-puh, såsom jag
+tillrådde, är det sannolikt, att din fiende Teo-teo nu hade kai-kaiat
+dig.
+
+--Tänkbart, medgav konungen slappt. Men mina krigare äro tapprare än
+Teo-teos, och dessutom ha de fördelen av en sund militärisk uppfostran
+ända från barndomen.
+
+--Det är sant, sade översteprästen och sökte stryka bort ett par fläckar
+från sin stola. Men utan hjälp av Wam-wam-puh hade deras militäriska
+insikter icke gagnat något.
+
+Konungen teg och tuggade en stund på ett stycke märg, han upptäckt i en
+ihålig kindtand.
+
+--Säg mig, sade han plötsligt, hur länge är det vi kai-kaiat Teo-teos
+stam? Jag kan inte komma ihåg det. Jag börjar bli glömsk.
+
+--Ers majestät har ätit för gott, sade översteprästen, det är det som
+gör det. Om jag inte misstar mig, är det nu femtio år oavbrutet. Ers
+majestäts far påbörjade detta krig med anledning av att Teo-teos stam
+försåtligt ämnade överfalla oss.
+
+--Teo-teos stam har alltid varit en samling lömska förbrytare, sade
+konungen. Var det fred före den tiden?
+
+--Nej, ers majestäts farfar, hans far och hans farfar förde nästan
+oavbrutet krig i hundrafemtio år. Längre tillbaka minns jag inte. Det
+var tre regenter av en beundransvärd tapperhet.
+
+--Leve de! sade konungen. Men jag får ibland så underliga idéer. Säg
+mig, vad tror du skulle ske om jag slöte fred med Teo-teos stam i
+morgon?
+
+--Ers majestät talar, sade översteprästen, med respekt sagt dåraktigt
+och lättsinnigt. Hur skulle ers majestät kunna sluta fred? Vad skulle vi
+leva av?
+
+--Jag har ibland tänkt något på att försöka äta kokosnötter. Här finns
+ju nog nötter för oss alla.
+
+--Ers majestät! ropade översteprästen. Wam-wam-puh har befallt, att
+människor skola äta eller ätas. Så har det varit i evighet och så kommer
+det att förbli. Ingen förändring är tänkbar, ty en förändring strider
+både mot religionen och människans eget väsen.
+
+Översteprästen fixerade konungen så allvarligt, att denne bleknade. Inte
+engång en konung kan tillåta sig allt. Gör han det, får han taga
+konsekvenserna, och på Tillgivenhetsöarna finns det egentligen bara ett
+slags konsekvenser.--
+
+Kapten Mc Neill och hans följeslagare hade emellertid hört nog. De smögo
+sig tillbaka mot stranden. Styrmannen mumlade:
+
+--Förbannade odjur! De ha levt av att äta varandra så länge de minnas!
+Och till på köpet våga de påstå, att de göra det på grund av en gudomlig
+förordning!
+
+--Det är upprörande! sade kapten Mc Neill. Vi måste sända hit en skotsk
+missionär. Svårigheten blir att få honom förbi de franska piraterna. De
+bli värre och värre för vart år som kriget pågår.
+
+--Hur länge är det nu vi ha haft krig med Frankrike? sade styrmannen.
+
+--Det är snart i många hundra år. De lära sig aldrig att hålla fred.
+
+--Det är underligt, att det alltid skall vara krig och krig. Jag tycker
+här skulle vara plats nog för alla.
+
+--John! sade kaptenen allvarligt till styrmannen. Jag trodde du var en
+god presbyterian. Kriget kommer att finnas alltid. Kriget är en följd av
+syndafallet. I syndafallet fördärvades vår natur för alltid. Denna natur
+kan människan endast övervinna genom nåden, och nåden faller endast på
+några få och aldrig på fransmän. Därför kommer kriget att finnas till
+yttersta dagen. Minns det, John!
+
+Följande morgon avseglade _Endeavour_ från Tillgivenhetsöarna. Året
+efter uppåts kaptenen och hela besättningen av invånarna på den största
+ön i Fromhetsarkipelagen, när de sökte landsätta en presbyteriansk
+missionär vid namn Mc Pherson.
+
+
+
+
+SANNINGEN OM STEN HALLONGRENS DÖD
+
+
+Sten Hallongren var detektivförfattare. Dessutom var han flitig dyrkare
+av Backus. Detta är berättelsen om Sten Hallongrens död.
+
+För att få arbetsro hade Sten Hallongren av sin förläggare sänts ut på
+landet. Han skulle bo på ett torrlagt pensionat. Avståndet till närmaste
+krog var sådant, att det fanns utsikt att han fick sin femtiotredje
+roman färdig. Både han och förläggaren hyste denna förhoppning, men den
+hystes varmast av förläggaren. Hallongren själv ansåg, att en
+folkupplaga av de femtiotvå första romanerna kunde vara lika bra.
+Förläggaren bestred att en folkupplaga borde ifrågakomma förrän efter
+den hundrade romanen. Vidhåller han fortfarande denna åsikt, kommer det
+aldrig någon folkupplaga. Den femtiotredje romanen blev Hallongrens
+sista.
+
+Detta är berättelsen om hans död.
+
+Han hade suttit och arbetat en stund på det torrlagda pensionatet. Det
+gick inte. Scenerna saknade fart. Bovarna veko undan för hans
+koncipierande själs grepp som för greppet av en detektiv. Detektiverna
+famlade kring i mörker. _Skräcken_, som var hans specialitet, ville
+inte komma till uttryck i skildringen. Förtvivlad stoppade han
+manuskriptet i fickan och gav sig ut. Den friska luften skulle väcka
+hans slappnade fantasi till liv.
+
+Den gjorde det inte. Den väckte i stället den andra sidan av hans väsen
+till liv. Den väckte den mest fruktansvärda törst på tio kvadratmils
+omkrets. Hallongren sökte vända om till det torrlagda pensionatet, medan
+det var tid. Om han stängde in sig och lät regla dörren utifrån, kunde
+han kanske besegra törstdjävulen. Men hans svaga föresats kom för sent.
+Den var redan förvandlad till en sten på vägen till närmaste lantkrog.
+
+Denna väg var lång och gick delvis genom en skog. Men Hallongren aktade
+icke på vägens längd, och de enda tankar, skogen väckte hos honom, voro
+tankarna på den sulfitsprit, han hört skulle förtäras av vissa
+olyckliga. Till den grad hade Backus besegrat muserna på hans andes
+slagfält, att han vid ankomsten till krogen drog upp sitt misslyckade
+manuskript ur fickan. Med ett hånskratt rev han sönder det och kastade
+det vid sidan av vägen.
+
+Därefter tillbragte han flera timmar på ett sätt som åtskilliga--mycket
+få--av läsarna skulle ha lust att göra honom efter. Vid elvatiden
+stängdes lantkrogen, och han anträdde återfärden till det torrlagda
+pensionatet. Han gjorde det utan entusiasm, men han gjorde det. Hans
+fötter buro honom i oregelbunden takt fram längs landsvägen. Hans sinnen
+och hans själ sovo. Men det var en orolig sömn, och plötsligt spratt han
+upp ur den till ett förvirrat medvetande. Var var han? Och vad var det
+han hört för ett ljud?
+
+Var han var, konstaterade han lätt nog. Han stod på en nattmörk
+landsväg. Skogen susade omkring honom. Träden voro mörka och förvridna.
+Men han hade hört något utom deras sus. Han hade hört smygande steg
+bakom sig. Någon förföljde honom i mörkret.
+
+Han stod en stund med bultande pulsar. Han sökte intala sig själv att
+han hört miste, men just som han satte sig i gång igen, hörde han ljudet
+alldeles tydligt--lätt prasslande steg bakom honom i mörkret. Skräcken,
+som inte velat komma, när han sökte frambesvärja den i sin roman, kom.
+Den kom som en hydra. Den grep med en fångarm om hans hjärta, där
+alkoholen dunkade, och med en om hans huvud. Det skymde för honom. Han
+började springa, men t-s-s, t-s-s, kom ljudet efter honom, obevekligt
+som bekymret följer ryttaren på hästryggen. Han ökade takten; han sprang
+för livet; till slut stannade han dödstrött, och t-s-s, t-s-s, hörde han
+de tassande stegen komma flygande längs den nattsvarta vägen.
+
+Skräcken, den blinda och oresonliga, grep ett sista tag om hans hjärta
+och kramade till. Det var mer än tillräckligt. De förkalkade väggarna
+brusto, och Sten Hallongren sjönk död ner på den svarta landsvägen.
+
+Men de prasslande bladen av hans sönderrivna manuskript, som förts efter
+honom av vinden, flögo fram till den fader de dödat. Två av dem lade sig
+på var sitt av hans ögonlock och slöto dem stilla och varligt, och ett
+lade sig diskret på det ställe, där de antika bildhuggarna placerade
+fikonlövet.
+
+
+
+
+IN MEMORIAM
+
+
+I dessa dagar av många dödsfall kan man knappt påräkna intresse för ett
+i ett främmande land. Men trots detta känner jag det som min plikt att
+skriva några rader med anledning av Jens Sören Frederik Christian
+Nicolaisens bortgång.
+
+Jens Sören Frederik Christian Nicolaisen föddes i Landemærket i inre
+delen av Köbenhavn ett av de sista åren på 70-talet. Redan som mycket
+ung gav han gott hopp om sig. Han blev tidigt en mästare i konsten att
+knalla en ruta och sätta i väg innan folk hunnit ut. Hans slangbåge och
+i lika hög grad hans tjuvaktiga fingrar voro fruktade från Landemærket
+till Kultorvet. Med sådana förutsättningar kan det icke förvåna, att han
+vid 16 års ålder övergav murarbanan, på vilken han några veckor förut
+gjort sitt inträde, för att ägna sig åt lösningen av nationalekonomiska
+problem.
+
+Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens insats i nationalekonomien
+vann icke det beaktande som den haft anledning påräkna. Den hade ett
+fel; den kom trettio år för tidigt. Det skulle så många års fred och
+fyra års krig till för att den privata äganderätten skulle komma i den
+misskredit, vari Nicolaisen sökte bringa den; och för att denna
+äganderätts motståndare skulle bilda ett eget samhälle och utsända
+guldgalonerade gesanter, som bodde i palats. Föregångsmannen Nicolaisen
+fick samma lott som andra föregångsmän. Han hade knappt hunnit
+antydningsvis demonstrera sin uppfattning av äganderätten, innan
+myndigheterna försäkrade sig om hans person och satte den innanför fyra
+grundmurade väggar.
+
+Placerad innanför dessa, återknöt Nicolaisen bekantskapen med
+muraryrket, men på sitt eget sätt. Hela hans läggning gick åt det
+negativa hållet. Han kände det som sin plikt, icke att bygga upp, utan
+att riva ned. Med hjälp av ofullkomliga verktyg nedrev han delvis en av
+de fyra väggar, som omgåvo honom, och gick genom densamma ånyo ut i
+världen för att sprida sina nationalekonomiska åsikter.
+
+På det hela taget må det sägas, att han spridde dessa med mild hand. En
+och annan försvunnen överrock, ett och annat öppnat kontorsskåp vittnade
+om hans teorier. Något försök att med våld vinna anhängare åt dem gjorde
+han aldrig, och måhända var det därför han misslyckades. Det enda, mot
+vilket han använde våld, var de väggar, bakom vilka man gång efter gång
+sökte övertyga honom om det felaktiga i hans idéer. Det beräknas, att
+Nicolaisen från 1896, då han första gången satte sin signatur på en
+fängelsevägg, till 1917 brutit sig ut över ett dussin gånger. Det
+oförstående samhället gav honom namnet utbrytarkungen och var icke utan
+att känna en viss stolthet över honom, så länge han satt inspärrad. Det
+gjorde han i regel. Först i år föreföll det, som om samhället skulle
+gäckas. Från oktober 1917, då Nicolaisen lämnade fängelset i
+Stubbeköbing (genom väggen), till sista veckan av innevarande månad
+andades han oavbrutet frihetens luft. Samhället protesterade till att
+börja med milt, därefter med en skärpa, som växte till förbittring.
+Polisen över hela landet mobiliserades mot Nicolaisen. Man utsände hans
+porträtt till alla lokala myndigheter. Man posterade vakt på de krogar,
+där han brukade komma. Man skuggade hans väninnor och tvångsförhörde dem
+dagvis. Man jagade efter Nicolaisen med hundar--nya, dresserade hundar.
+Intet hjälpte. Poliserna, som skulle ha arresterat Jens Sören Frederik
+Christian Nicolaisen, fingo inte arrestera honom. Hundarna, som skulle
+ha bitit honom, fingo inte bita honom. Fängelserna, som skulle ha
+mottagit honom innanför sina renoverade väggar, fingo icke tillfälle att
+öppna sig för honom. Alla laglydiga medborgares harm växte till raseri.
+Vad var meningen? Skulle en gammal förbrytare som han bedraga samhället
+på vad han var skyldig det? Nej, det fick inte ske! Samhället fordrade
+Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat.
+
+Samhället skulle få vad det begärde.
+
+Aftonen den 28 oktober var trafiken i hörnet av Vestervoldgade och
+Stormgade mer än livlig efter krigsförhållanden. Spårvagnar ringde och
+gnisslade i kurvan; bryggarvagnar mullrade fram bakom tunga
+ardennerhästar; cyklar fräste förbi i gatsörjan; de återuppståndna
+hästdroskorna rullade fram i begravningstakt. Bilar såg man däremot inte
+till. Dem hade kriget gjort slut på. En och annan lastbil kom slamrande.
+Man stirrade på den och flyttade sig ur vägen med respekt. Man var inte
+van vid bilar längre. De oroade en.
+
+Plötsligt gick det en viskning genom hopen vid spårvagnshållplatsen:
+
+--Sallatsfatet!
+
+En stor bil med form som en flyttvagn kom rusande genom Stormgade. Den
+var tung och grön och rusade fram under ideliga tutanden. Det var den
+nya fångbilen, som avlöst de gamla hästvagnarna. Folkspråket hade låtit
+den behålla föregångarnas namn, sallatsfatet, men liksom andra produkter
+av kriget gjorde den allt för att glömma sitt ursprung. Den hade en min
+som om den varit en privatbil och en fart som om den varit en brandbil.
+Människoklungan vid hörnet av Stormgade och Vestervoldgade skingrades
+som agnar vid dess anblick. Några hoppade upp i närmaste spårvagn, andra
+räddade sig upp på trottoaren. En ensam medelålders man med försiktigt
+och skäggigt ansikte tycktes varken veta fram eller tillbaka. Först tog
+han ett par steg mot spårvagnarna, så ändrade han sig och störtade mot
+trottoaren, för att i sista sekunden åter ändra sig och göra ett
+förtvivlans språng ut mot spårvagnarna. Det föreföll, som om anblicken
+av en poliskask inne på trottoaren hade framkallat detta beslut. Det kom
+i varje fall för sent. Den gröna bilen var där i samma sekund, gick över
+honom som en jaggernautsvagn och avklippte hans huvud under ett
+triumferande böl.
+
+Sällan har ett böl varit mera berättigat. Mannen, som halshöggs av den
+gröna fångbilen, var ingen annan än den, som skulle ha åkt inne i den,
+men i oresonlig trilska undvikit det i över ett år. Samhället hade fått
+sin fiende Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat,
+så som det önskade, och t.o.m. skulle man kunna säga på ett sallatsfat.
+
+
+
+
+MÃ…LAREN BLAUVOGELS BROTT
+
+
+Målaren Blauvogel var chef för den pluskvamperfektiska målarskolan.
+Denna skola var ännu icke erkänd av andra personer än chefen och
+medlemmarna. Dess lösen var: ned med Newton. Törhända kan det synas
+egendomligt, att en målarskola bekrigar en död fysiker, men den
+pluskvamperfektiska målarskolan sade med rätta: det var Newton som
+uppdelade ljuset i sju färger. Vi vilja göra motsatsen. Vi vilja smälta
+hop färgerna och återföra dem till ur ljusets enhet och renhet.
+
+Kring denna nyplatonskt klingande formel och målaren Abram Blauvogel
+hade fem nya målare fylkats och bildat den pluskvamperfektiska skolan.
+
+Dennas framgångar hos publiken voro som redan antytts icke särskilt
+stora. Publiken höll på Newton. Den föredrog de sju färger, den var van
+vid, framför urljusets renhet. De konstverk som Abram Blauvogel och hans
+vänner skapade, skapade de för egen räkning. De hängde i en komplett
+serie på väggarna i deras ateljéer. Framtidens konsthistorici skulle
+icke behöva göra mödosamma studieresor, när de en gång skulle skildra
+denna den mest revolutionerande av alla målarskolor.
+
+De sex pluskvamperfektiska målarna med Abram Blauvogel i spetsen
+konstaterade publikens hållning med bitterhet men utan överraskning. Av
+publiken kan man vänta sig allt utom förståelse för geniet. Det finns
+endast ett sätt att vinna publiken: genom att besegra den. Tvinga den
+att ge sig på nåd och onåd. Den och dess gycklare, kritikerna. Abram
+Blauvogel sade det till sina fem anhängare, och de ropade: du har rätt!
+
+       *       *       *       *       *
+
+Följaktligen fördubblade de sina ansträngningar. De målade urljuset i en
+renhet som var så outsäglig, att vanliga ögon icke kunde uthärda den.
+
+Det hjälpte inte. Inga andra ögon än de tolv pluskvamperfektiska ens
+försökte uthärda sagda renhet. Utställningslokalerna slöto sina dörrar
+för den. Ingen kom till de ateljéer, där den skildrades i en komplett
+serie. Och plötsligt gjorde Abram Blauvogel en förfärlig upptäckt: om
+ingen kom till dessa ateljéer, fanns det i stället någon som ämnade gå
+därifrån. Målaren Leontes Qvist hade newtonska tendenser--tendenser till
+avfall.
+
+Den natt, då han upptäckte detta, var den svarta natten i den
+pluskvamperfektiska skolans historia. Det började med ett ordbyte mellan
+Abram Blauvogel och Leontes Qvist. Ordbytet växte till en storm. Det
+slutade med ett mord.
+
+Hellre än att se målaren Leontes Qvist återfalla i det newtonska
+bedrägeri, ur vilket han frälst honom, dräpte Abram Blauvogel honom med
+sina egna händer. Han ströp målaren Leontes Qvist och hängde upp honom
+vid sidan av den kompletta serien av hans verk. Det var ett konstens
+abrahamsoffer, fullt jämförligt med offret i gamla testamentet. Men
+ingen vädur infann sig för att rädda målaren Leontes Qvist.
+
+I stället infunno sig två poliser hos målaren Abram Blauvogel. De
+belade honom med handjärn och avförde honom till ett statsfängelse. Han
+sattes i en cell, och bödeln prövade eggen på sin yxa. Det ansågs
+säkert, att Abram Blauvogel skulle lägga sitt huvud på stupstocken om en
+mycket kort tid, och den pluskvamperfektiska skolan stå utan chef.
+
+Men det skulle icke gå så. Muserna höllo sina händer över denna den mest
+revolutionerande av alla skolor.
+
+Förhöret med Abram Blauvogel kom. Han erkände villigt, vad som lades
+honom till last. Den allmänne åklagaren yrkade i ett kort tal på döden,
+och alla väntade att hans begäran skulle bifallas av domaren. Då reste
+den av staten utsedda försvarsadvokaten sig.
+
+Han sade:
+
+--Jag skall icke vara mångordig. Jag tror mig knappt behöva säga
+någonting. Jag ber er blott betrakta detta.
+
+Härmed lät han täckelset falla för den kompletta serien av Abram
+Blauvogels verk. Urljuset i sin fulla renhet strålade för första gången
+mot domaren. Endast några ögonblick, så kunde han icke mer. Han satte
+händerna för ögonen och sade med kvävd röst:
+
+--Det är nog! Hölj över det igen! Den som har gjort detta kan jag inte
+döma till döden.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Den pluskvamperfektiska skolan har ännu sin chef. I cellen n:r 138 på
+statshospitalet fortfar denne att skildra urljuset. Han gör det utan
+penslar och färger, men det minskar inte effekten. Det gör den nästan
+starkare och samtidigt mera uthärdlig för andras ögon.
+
+
+
+
+PROFESSOR POPPENBERGS PENNSKAFT
+
+
+Professor Felix Poppenberg hatade en sak i världen över allting annat:
+den privata äganderätten. Han hade dokumenterat dess omöjlighet, dess
+antisocialitet, dess brottslighet. Detta hade han gjort i tio band,
+utkomna i Bern. Professor Poppenberg, som var ryss, bodde i Bern,
+eftersom hans eget land hade ansett hans närvaro obehövlig för rikets
+trivsel. Under en lång följd av år vittnade hans egna skrifter om hans
+känslor för äganderätten. Endast den hövlighet, Schweiz visar
+utlänningar, gjorde att professor Poppenberg tolererades. Därpå utbröt
+den ärorika revolutionen i Ryssland, och professor Poppenberg, som var
+en av dess andliga fäder, kallades hem av det segrande proletariatet.
+
+Hans hemkomst blev en triumf. Han hyllades på gatorna. Varje gång en
+borgare befriades från plånbok, klocka och päls, var det under ropet:
+»Leve professor Poppenberg! Ned med den privata äganderätten, som är
+omöjlig, antisocial och brottslig.» Av ett misstag hejdades även
+professor Poppenberg åtskilliga gånger och undersöktes. Han smålog
+endast mot dem som gjorde sig detta besvär, som en lärare ler mot goda
+elever. Han ägde intet som helst, värt att taga. Han installerades i ett
+rum i den Heliga synodens lokaler och uppmanades av en delegation att
+skriva vidare mot den privata äganderätten.
+
+Han svarade denna delegation med de berömda orden:
+
+--Den privata äganderätten är icke blott omöjlig, antisocial och
+brottslig. Den är löjlig.
+
+Därefter satte han sig i sitt rum i den Heliga synodens lokaler och
+påbörjade det elfte bandet av sin _Kritik av äganderätten_. Det var
+hans mening, att hans anklagelser skulle kulminera i detta band. För
+sitt inre såg han redan slutsidan med en kursiverad sista rad:
+
+Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord
+dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.
+
+Hans arbete på detta band stördes varken av larmet från kulsprutorna på
+gatan eller av nödropen från visiterade borgare. Dessa ljud voro musik
+för professor Poppenberg. De voro som ett ledmotiv för hans arbete. De
+gjorde att det gick fram med stormsteg. De, och hans pennskaft.
+
+Professor Poppenberg kunde icke tänka sig att skriva med något annat
+pennskaft. Han hade räddat det genom aderton års landsflykt. De krävande
+pensionaten i Bern hade hånlett åt det, när professor Poppenberg,
+tillfrågad om han ägde något, visade på pennskaftet och sade: detta. Det
+var gammalt, slitet, bitet och färglöst, men det var det pennskaft som
+nedskrivit de tio banden av Kritik av äganderätten och som nu raspade
+ned sida efter sida i det elfte och kulminerande bandet--bandet som
+skulle sluta med kursivsatsen:
+
+Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord
+dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.
+
+En dag fick professor Poppenberg besök i sitt rum i den Heliga synodens
+lokaler. En deputation från Jeniseisk (i Sibirien) hade tillryggalagt
+fyratusen värst för att hälsa förintaren av den privata äganderätten,
+och som nu raspade ned sida efter sida i det, dess hyllning. NÃ¥gra
+timmar efter det den lämnat honom för att återresa till Jeniseisk gjorde
+professor Poppenberg en förfärlig upptäckt: hans pennskaft var borta.
+
+Hans pennskaft var borta! Pennskaftet, som förintat äganderätten i tio
+(och ett halvt) band, var borta. Hur? Det fanns endast en förklaring:
+det hade stulits. En medlem av delegationen från Sibirien hade begagnat
+tillfället och gjort det oerhörda.
+
+Professor Poppenbergs hår reste sig på hans huvud. Hans ögon lågade;
+hans näsvingar skälvde. Hans röst darrade, då han trädde in på
+proletariatets styrelsekontor och sade:
+
+--Delegationen från Jeniseisk har arbetat mot proletariatets intressen.
+Den har stulit mitt pennskaft. Utan detta pennskaft kommer det elfte och
+kulminerande bandet av min Kritik av äganderätten icke att skrivas.
+Detta band är slutkapitlet i proletariatets bibel. Jag fordrar
+delegationen från Jeniseisk arresterad, mitt pennskaft tillbakalämnat
+och gärningsmannen skjuten.
+
+Det skedde så. Professor Poppenberg skrev det elfte bandet färdigt samma
+natt. I detta band överträffade han sig själv. Han beslöt att sätta
+slutsatsen med fetstil:
+
+Den privata äganderätten kan karakteriseras i ett ord. Detta ord dräper
+den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.
+
+
+
+
+TOLFTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET
+
+
+Äntligen--äntligen skulle tåget gå!
+
+Det hade varit sex ruskiga timmar! Sex timmar i ett sådant litet
+nordtyskt hål, där man endast vistas, om man är handelsresande eller
+studerar vid den polytekniska anstalten; över sex timmar där, och bara
+för en idiotisk stationskarls skull. Tåget från Hamburg hade
+naturligtvis haft direkt förbindelse till Rheine och
+Holland--naturligtvis!--och så står karlen och bedyrar motsatsen länge
+nog för att tåget till Holland skall ge sig av från spåret bredvid! Det
+var så att man kunde bli galen! Dömd att vänta sex timmar bara för det!
+Man skulle nästan kunna tro, att den där stationskarlen vore köpt och
+betald för att--men nog med det. Som det var, hade den lilla nordtyska
+staden denne stationskarl att tacka för sex timmars besök av en celeber
+resande--plus ett antal tyska mark. MÃ¥nga restauranger hade den ju inte,
+men de som funnos hade lagt märke till dagen. Både kyparna och den
+öldrickande söndagspubliken hade stirrat på mannen, som drack den ena
+tredubbla whiskyn efter den andra--men med sådana mätglas _måste_
+man göra dem tredubbla, och whisky var motgiftet nummer ett.
+
+Varför i all världen blåste de inte av tåget?
+
+Nå, en försenad resande! Gjorde de sig verkligen besvär med att vänta
+på en sådan tredjeklassare? Han såg ju ut som en folkskollärare på
+landet, blå överrock, svart filthatt, celluloidkrage och grön kappsäck!
+Vad nu? Han styrde kurs på andraklassvagnen. Ressällskap, och sådant
+ressällskap till på köpet! Det här var en lyckad söndag. Där stod han i
+kupédörren, och nu gick tåget.
+
+--Goddag, min bäste herre, goddag!
+
+Trodde han man önskade hans bekantskap? Han tänkte kanske presentera
+sig, sin blå överrock, sin svarta hatt och sin gröna kappsäck! Bäst att
+avstyra det med detsamma. Det finns ingenting så avkylande som en kall
+stirrning och dödstystnad. Så där, räckte det? Nej, det tycktes inte så.
+Mannen med den blå överrocken lyfte sin svarta hatt med ett soligt
+leende:
+
+--Ni kommer från Hamburg?
+
+Vad fan angick det honom? Hur kunde han för resten gissa det?
+
+--Ni är utlänning?
+
+Vad innerst i dödsriket angick det honom?
+
+--Jag kan se, att ni inte är härifrån. Jag känner nästan alla människor
+här. Jag är teologie studerande och har verkat någon tid som
+pastorsadjunkt, därför känner jag de flesta här.
+
+Haha! Det var omöjligt att hålla sig allvarsam. Teologie studerande!
+Verkat som pastorsadjunkt! Vad gjorde han i tåget? Det var ju söndag.
+Han skulle väl vara ute och hålla aftonsång vid den här tiden.
+
+--Är det inte syndigt att resa med tåg om söndagen, herr pastor?
+
+Han ryckte till för tonfallet.
+
+--Syndigt? Nej, varför det? Den moderna luterdomen är frihetens
+religion. Man kan göra allt, när man kan bedja sitt fadervår om kvällen
+med gott samvete.
+
+--Verkligen? Allt?
+
+--Allt! Vår evangeliska försynstro åstadkommer det.
+
+--Aha! Ni tror alltså på en försyn?
+
+--Om jag tror på försynen? Naturligtvis, min käre herre, naturligtvis.
+
+--Det gläder mig att göra er bekantskap. Jaså, det finns en försyn, och
+man kan göra allt, om man kan läsa sina böner på kvällen! Det öppnar
+möjligheter för en kasuistik, som lämnar jesuiternas långt bakom sig.
+Jag hade en vän--får jag berätta?
+
+--Med nöje, min bäste herre, med nöje.
+
+--Min vän var vad man kallar förhoppningsfull. Hans föräldrar voro
+allvarliga, gudfruktiga människor. Men de voro fattiga. De hade inte råd
+att låta honom studera, som han ville. Det var deras stora sorg. De bådo
+till Gud om hjälp för sonen, dag efter dag. Då ingrep en släkting till
+familjen alldeles oväntat och gav honom pengar.
+
+--Försynen, min bäste herre, försynen.
+
+--Detsamma sade hans föräldrar. Min vän fick studera. Delvis skötte han
+sig bra, och delvis hade han tur--föräldrarna kallade det för försynens
+ingripande. Han tog sina examina med glans, men framgången gick honom åt
+huvudet, och han slog sig på rackarliv.--Är det här gränsstationen?
+
+--Nej då, dit är det en stund ännu. Ni är visst nervös, min bäste herre.
+Nå, hur gick det er vän?
+
+--Hur det gick med honom? Han gjorde tvetydiga skulder, och skulderna
+växte som en lavin. En vacker dag såg han sig tvungen att antingen begå
+självmord eller rymma. Han hade ödelagt en lovande framtid på två år
+och två månader. Hade han inte fått pengar att studera, hade han aldrig
+kommit i tillfälle till det. Försynen gjorde ett misstag, när den
+skaffade honom dem, eller vad säger ni?
+
+--Jag vet inte. Vad tycker ni själv?
+
+--Jag? Jag tror inte på någon försyn. Jag har bara berättat om min vän
+som ett fall för er kasuistik. Jag glömde visst att säga er, att han
+föredrog att rymma framför att begå självmord. Han krossade sina
+föräldrars liv i vilket fall som helst. Nå, vad säger ni? Vad hade
+försynen för mening med att låta honom få pengar?
+
+--Nu äro vi visst vid gränsstationen. Vad försynen hade för mening? Ack,
+min käre herre, hur skulle vi blinda kryp kunna utrannsaka försynens
+mening?
+
+--Er motfråga är inte snillrik som argument. Låt mig göra er en sista
+fråga: låg det i försynens intresse, att min vän skulle komma undan?
+
+--Ackackack, vad ni kan göra frågor, min bäste herre! Om det var i
+försynens intresse, att er vän skulle slippa straff? Det förefaller inte
+så. Här kommer en man som jag känner, nämligen polischefen vid
+gränsstationen. Han har ett papper i handen och ser ut, som om han hade
+en fråga att göra er. Åtminstone kommer han rakt på oss. Vad ser jag? En
+arresteringsorder! Nej, det förefaller inte, som om försynen skulle
+vilja låta er vän slippa undan--d.v.s. er. Farväl, min herre, farväl;
+tro mig, det finns en försyn, och försök att foga er i dess rådslag!
+
+
+
+
+ÅTER ETT MÄRKLIGT DÖDSFALL
+
+
+Från Oklahoma meddelas över Amsterdam, att svensk-amerikanske
+undersåten Charles Augustus Johnson (Karl August Johansson) avlidit
+därstädes i en ålder av nära sextio år.
+
+Det är en i många hänseenden märklig person som härmed gått ur tiden.
+För den yngre generationen torde Karl August Johansson (Röde Kal-Agust,
+var hans binamn på sin tid), vara i det närmaste obekant. Det kunde
+måhända ha sitt intresse att uppliva ett par data.
+
+Karl August Johanssons anlag gingo i utpräglad grad åt det filologiska.
+Redan som ung insåg han den stora skillnaden i betydelse mellan Long
+Island och Långholmen. Det dröjde inte heller länge, innan han praktiskt
+omsatte dessa insikter. I augusti 1889 packade han sina koffertar under
+ett nattligt besök i en känd stockholmsgrosshandlares våning och vände
+för alltid sitt fosterland ryggen.
+
+Hans öden i det nya hemland han valt sig--Nordamerikas Förenta
+stater--voro många och brokiga. Det bleve för långt att söka ge ens en
+överblick av dem. Hans största bedrift, och den som blev hans livs
+olycka, var övertagandet av en större del av Förenta staternas
+statsskuld.
+
+Härmed tillgick på följande vis. En mörk julinatt år 1893 var en av
+statsdiligenserna på väg från fort Seymour i Texas till Lehigh i
+Oklahoma. Dessa distrikt voro på den tiden knappt halvciviliserade.
+Städer funnos nästan icke, järnvägarna lågo i sin linda, och
+befolkningen bestod av guldgrävare, nybyggare och indianer. Den
+återstående fjärdedelen utgjordes av äventyrare. En av dem som dragits
+hitut av ryktet om dessa förhållanden var Karl August Johansson, och
+sagda julinatt gjorde han sin stora kupp. Han stannade diligensen med
+sin revolver, övertog vad av värde som fanns i den och så lät han den
+fortsätta.
+
+En hastig undersökning övertygade honom om att han lyckats över
+förväntan. Ej mindre än trehundratusen dollars i Förenta staternas
+statsskuldbevis voro, oräknat ett antal guldur, belöningen för hans
+företagsamhet. Då han på grund av det stora antalet kringstrykande
+element fann det orådligt att gå med så stora summor på sig, nedgrävde
+han allt utom en obetydlighet på ett ställe, som han förut utvalt
+härtill. Därpå uppsökte han ett nybyggarläger i närheten och sökte en
+välbehövlig vila.
+
+Nästa morgon arresterades han i lägret. En kusk på diligensen hade känt
+igen honom. Han nekade på det bestämdaste och med en så passionerad
+vältalighet, att han undgick den lynchning, man förberedde åt honom. I
+stället fördes han till närmaste stad, vid vars domstol han trots sitt
+nekande dömdes till fem års straffarbete. Han mottog straffet med ett
+invärtes leende. Vad voro fem år? När de voro förbi, väntade honom en
+förmögenhet.
+
+Människan spår. Under den tid Karl August Johansson tillbragte i arbete
+och ensamhet, växte staten Oklahoma som en svamp efter regn. Städer
+grundades, järnvägar byggdes; på den plats där Karl August Johansson
+stoppade posten låg nu staden Columbus. Han såg det med förvåning, då
+han efter frigivningen anlände dit. Han lovade sig att stifta en
+donation till nytta för invånarna i detta monument åt hans
+företagsamhet. Men först måste han finna sin skatt. Den borde ligga i
+utkanten av den nya staden, enligt vad han beräknade. Döm om hans
+känslor, då han, ankommen dit, finner att man föregående dag på det sätt
+som är vanligt i Amerika, flyttat dit ett femvåningshus och placerat det
+just över hans deponerade penningar!
+
+Resten av Karl August Johanssons saga är sorglig. Han sökte gräva sig in
+under femvåningshuset, han hejdades, ådömdes böter och sattes på nytt i
+fängelse, då han icke kunde betala dem. Han ville köpa huset, bli
+fastighetsägare:--all right, pengar på bordet!--Jag skall betala er
+efter köpet, allt, kontant! svarade den olycklige. Man hånskrattade åt
+honom. Man tog honom för en förryckt. Månad efter månad irrade han kring
+huset, stirrade på det, sökte åter och åter gräva sig in under det. Man
+blev otålig; man satte honom på hospital. Han utskrevs och skyndade
+genast tillbaka till sin älsklingsplats. Huset stod kvar! Ingen brydde
+sig om att flytta det mera! Och under det lågo hans trehundratusen! År
+1902 insattes Karl August Johansson i det nybyggda statshospitalet, från
+vars fönster han hade full utsikt till femvåningshuset. Han omtalas som
+en våldsam och mycket oregerlig patient. Femvåningshuset stod kvar en
+efter amerikanska förhållanden ovanligt lång tid. Det stod kvar ännu,
+när Karl August Johansson i år slöt sina ögon.--Sannerligen, man kommer
+att tänka på det gamla skriftordet: om Herren inte bygger huset, så
+arbeta de arbetare fåfängt!
+
+
+
+
+DALAI PEDERSEN
+
+
+Från Lhassa meddelas över Bangkok, att den tibetanska buddaistiska
+kyrkans lamas, samlade till val av ny Dalai lama, enhälligt givit sina
+röster åt danske undersåten Rasmus Pedersen.
+
+Härmed har endast det inträffat, som var att förutse, som länge varit
+förutsett av framsynta personer. Men ehuru valet icke kan sägas komma
+överraskande, är det dock ur allmänmänskliga synpunkter så glädjande,
+att vi anse oss böra ägna det några rader.
+
+Vid Rasmus Pedersens vagga torde få ha anat den bana som väntade honom.
+Han föddes i Vognmagergade i Köbenhavn för femtiofem år sedan. Fadern
+var okänd, modern ökänd. Efter att ha försökt sig i ett antal yrken fick
+Pedersen elva år gammal anställning som piccolo på Hotell d'Angleterre.
+
+Härmed hade han i själva verket funnit sin plats i livet. D'Angleterres
+hörnkafé blev bestämmande både för hans levnadsbana och för hans
+livsuppfattning. Här lärde han sig att intet är viktigare än lugnet; att
+den som behåller det i alla situationer är situationernas herre; att den
+som förlorar det--t.ex. en kund som väntat tre kvart på en kopp kaffe--i
+och med detsamma förlorar allt och till på köpet gör sig löjlig.
+
+Anade han redan då, om än dunkelt, varthän hans så tidigt förvärvade
+levnadsvisdom skulle föra honom? Ingen vet det. Från d'Angleterres
+hörnkafé kom han till à Porta; från à Porta--då tjuguårig--till
+Industrikaféet. På båda dessa ställen växte och mognade hans
+livsuppfattning. Han lärde sig att med händerna knäppta på ryggen,
+försjunken i kontemplation, se hän över huvudena på ett halvt dussin
+gestikulerande gäster, som ville ådraga sig hans uppmärksamhet. Han
+lärde sig att när de inre rösterna talade till honom, sluta örat för de
+rop om materiella njutningar, som stego från hopen runtomkring. Han
+tyckes med ett ord redan nu ha nått fram till den första av de
+åttafaldiga sanningarna, som leda till Frigörelse: att allt det yttre är
+ett sken, en synvilla utan värde.
+
+Från Industrikaféet kom han till det nyöppnade Bristol och därmed var
+han inne på fulländningens stadium. Försänkt i grubbel genomtänkte han
+på detta kafé de sju återstående av Sanningarna; intet kunde störa honom
+i hans betraktelser, varken ett danskt bönfallande: Hör nu, Pedersen...,
+eller ett svenskt rytande: Vaktmästare, för satan, är ni döv?--eller ett
+norskt bergrasdånande: Nej nu, Fan sværte og fortære mig, myrder jeg
+denne Tjeneren! För den, vars sinne är upptaget av den åttafaldiga
+sanningen, äro dessa ljud som ett avlägset fågelkvitter. Vad är kaffe
+och kakor mot mahâyâna, den stora vägen till frälsning? Vad är kaffe och
+punsch mot hînayâna, den trånga vägen? Vad är whisky och soda mot
+drömmen om nirvâna? Adepten gör de heliga åtbörderna; han knäpper
+händerna på ryggen, han petar sig i näsan för att hålla sinnet
+mottagligt, och i sitt inre mumlar han: Allt är lidande. Det är ett
+lidande att icke uppnå vad man önskar; det är ett lidande att uppnå det
+och inse önskningens fåfänglighet. Betänken det, I som sorlen omkring
+mig! Undertrycken lusten efter kaffe, kakor, punsch och pjolter, och I
+haven tagit det första steget mot frigörelsen från återfödandet!
+
+Efter Bristols stängning flyttade Pedersen, försänkt i grubbel över den
+Ã¥ttafaldiga sanningen, till Paladshotellet. Han fortsatte att enligt
+Buddas föreskrift icke räcka världen någon annan hand än tiggarens. Och
+där nådde honom budskapet om det beslut som fattats i Lhassa. Han går nu
+den största fulländningen i möte. Till och med de ringa rester av
+omvärldens larm, som nådde honom i Paladshotellets Marmorhave, skola
+tystna. Ensam i sin kyliga klostercell i Lhassa kommer han att vrida sin
+bönkvarn, vars entoniga slammer skall erinra honom om gästernas rop på
+kaféerna. Sanningen kommer att blomma fram i hans själ som en vit,
+oberörd lotus; till dess han vid Krischnas sida, i gudomligt passiv
+tolerans, endast gör de sista heliga tecknen i det Nirvana som han drömt
+om från sin ungdom.
+
+
+
+
+SAMTAL MED HOMPA
+
+
+--Tänk att träffa dig här i Köpenhamn! sade Hompa. Det var fan så
+roligt. Det är djävligt längesen, va?
+
+--Det är visst sju år sen. Du är dig lik.
+
+--Ja, vaffan tycker du, va! När man går och torkar i ett sånt hål. Men
+hör du, den här vaktmästarn är för djävlig. Vad är det för en betjäning
+ni har här i Danmark. Hör nu vaktmästarn, hallå! Hallå! Hör ni inte,
+karl, för satan? Kommer aldrig smörgåsbordet och snapsen och ölet? Ä,
+mä, bä, vaba. Jag ger fan i ert prat. Lär er tala så man kan begripa er.
+Kommer det eller kommer det inte? Jaså, det kommer. Nå, låt det komma i
+dag då. Tag över till Sverige och lär sig servera, vaktmästarn.--Hör du,
+det var allt en djävla idiot till vaktmästare, va? Nå, där kommer det
+äntligen. Men det var fan så roligt att se dig.
+
+--Verkligen oväntat.
+
+--Du kände visst inte igen mig först, va?
+
+--Nej, det är ju inte så lätt, kära du, efter så många år--
+
+--Nej visst. Jag trodde ett tag du inte ville känna igen mig.
+
+--Är du tokig!
+
+--Äh, du begriper väl skoj, för fan, va? Hahaha! Ska vi ta helan? Men
+herrejesus då, vaktmästarn! Vaktmästarn! Vad är det här för
+brännvinsglas? Kallar ni det för brännvinsglas? Vad in i helvete menar
+ni? Tag över till Sverige, karl, och lär sig, hur ett snapsglas ska se
+ut, och kom inte och bråka med mig, för det går inte.--Men vi får väl ta
+helan som den är då. Skål på dig, gamla fähund! Roligt att ses--äh, det
+smakar, va? Det var längesen man fick den. Det kan aldrig bli för dyrt,
+va?
+
+--Är det längesen du fick en sup?
+
+--En sup? Är du tokig, finns inte i Sverige mer. En i månaden är det
+mesta.
+
+--Men ni har stora snapsglas?
+
+--Riktiga glas för fan, som di ska va. Vi tar väl halvan med detsamma.
+Det var gott med smör igen. Och franskbröd, jo, jag tackar, jag. Hur har
+du det för resten, din gamla lymmel? Det går ingen nöd på dig va? Men är
+det inte trist att aldrig höra svenska?
+
+--Å, man hör det inte så sällan.
+
+--Hör du, vi tar väl tersen med detsamma, och så kan vi få det varma.
+Vaktmästarn! Vaktmästarn! Det var väl en hurrande djävul--nå där kommer
+han med biffen. Men koss i jesu namn då, karl, vad är det här för en
+servering! Vad fan menar ni med att ge mig kokta potatis till biffen?
+Och så ingen lök på! Nej, det är för djävligt. Kan ni inte lära er att
+laga mat här i Danmark? Ni skulle ta över till Sverige och se, hur vi
+lagar det. Ä, mä, bä--hur var det? Beställde jag en fransk böff. Det
+heter biff, karl, lär er tala rent, men än sen då?
+
+--Kära bror, förlåt att jag blandar mig i saken. Du beställde en fransk
+biff och det här är en fransk biff, med persiljesmör och kokt potatis.
+
+--Det är ett djävla sätt i alla fall. Vad begriper jag mig på deras
+franska böff? Men, det smakar ju gott. Hör du, vi tar väl kvarten med
+detsamma? Tjo--nä, hör du, tira där, va! Det var ett djävla stiligt
+fruntimmer. Tjo, lilla fröken, hur står det till med hälsan och
+kärleken ... vafannudå, kände du henne? Det var en annan sak. Ä, ta och
+presentera mig, va?
+
+--Jag är rädd att det inte går, kära bror. Hon är visst i sällskap.
+
+--Äsch, vad gör det? Nu är vi i Köpenhamn, och där ska man väl för fan
+ha lov att roa sig. Skål på dig! Djävla roligt att se dig! Men jag
+tycker du har blivit så allvarsam sen sist.
+
+--Tycker du det? Jag vet inte. Det är väl tiderna.
+
+--Dom ger man väl fan i, inte sant, vaktmästarn? Vaktmästarn är en
+trevlig pojke, fast vaktmästarn är en gammal fähund. Skål på sig,
+vaktmästarn! Egentligen är ni några fähundar allasammans här över, och
+sura se ni ut när det kommer en svensk hit, men våra pengar, dom har ni
+ingenting emot, va? Dom tar ni emot, va, vaktmästarn? Hur mycket blir
+det här? Det är jag som bjuder, förstår vaktmästarn, därför att jag inte
+sett det här gamla nötet på flera år. Halvtress och halvfjäss, hör du,
+vad är sejsten å halvfjäss?
+
+--Tjugusex kronor och tjugufem öre, sade jag. Hompa gav tjuguåtta och
+femtio. Vaktmästarn fick sålunda tolv kronor i dricks. I mitt tycke för
+litet.
+
+Till sommaren lär det komma en invasion av Hompor.
+
+
+
+
+VID GRÄNSEN
+
+
+På morgonen upplyser erotologen oss om att han tänker stanna i Kolding.
+Vi få cykla vidare ensamma.
+
+Vi emottaga hans meddelande med förståelse och en viss grad av sinnesro.
+Vi erinra oss en ung kvinna, som vi sågo dagen förut, då det var barnens
+dag i Kolding. Med en fin anspelning på detta, som icke engång en
+dövstum skulle kunna missförstå, lämna vi erotologen åt sin saliga
+plåga, och stiga upp i tåget.
+
+Vi äro nämligen på cykelfärd, och så fort det finns backar förut, ta vi
+med tåget. Utanför Kolding ligga backar på ända till femtio meters höjd.
+Vi ta följaktligen tåget tre stationer fram, så är det gjort.
+
+Vi stiga ur tåget. Med en snabbhet och beslutsamhet, vartill vi hittills
+inte sett några spår, rusar samfärdsmedlet av över den flata slätten.
+När vi komma ut framför stationen, märka vi orsaken: den sidvind, som
+förföljt oss sedan resans början, har övergått till rak motvind av en
+orkanlik styrka--tre à fyra sekundmeter. Det är därför tåget har rusat
+sin väg. Det har velat förebygga ytterligare fusk i protokollet. Det
+anser, att en cykelfärd är en cykelfärd. Med en suck sätta vi oss upp på
+cyklarna och vända dem så att vi få medvind. Det måste väl finnas
+järnvägståg på det håll där medvinden slutar, säger min kamrat. Jag
+låtsar inte ha hört honom. Man har då karaktär.
+
+Det går undan söderut en stund. Plötsligt vrider vägen av mot väster.
+Medvinden är slut, sidvinden börjar, och då inga järnvägståg finnas i
+synhåll, finna vi oss i det oundvikliga. Vi vrida av åt väster och börja
+brottas med elementen.
+
+Vägen går rak och sandig, saffransbrun i färgen. På bägge sidor om den
+ligger heden; här och där är den uppodlad; här och där står en
+granplantage eller en björkdunge; men för det mesta sträcker den sig
+stor och obruten åt alla håll. Vinden får självkänsla när den går fram
+över en sådan slätt. Den inser, att den har vissa chanser. Den beslutar
+att utnyttja dem mot oss. Vi få spänna i, så att det värker i benen och
+korsryggen.
+
+--Skulle det vara gott med en öl? ropar min kamrat över axeln.
+
+Jag anser frågan vara retorisk och underlåter att svara. Plötsligt
+skymtar en bokdunge och några hus rakt förut. Vi göra samtidigt
+idéassociationerna: _hus--människor i dem--alla människor äro
+törstiga--krog--öl_. Vi spänna i med spontan energi och på några
+minuter äro vi framme. Vi svänga om en vägkrök. I samma ögonblick hejdas
+vi av en röst.
+
+--Stopp! Man får inte cykla ned till bron!
+
+Vi hålla tvärt inne. Den som har hejdat oss är militär. Men varför får
+man inte cykla längre?
+
+--Man får inte cykla ned till bron, upprepar soldaten. Men man får gå
+dit ned.
+
+--Varför då?
+
+--Det här är gränsen.
+
+Det är sant, det pågår ett världskrig.
+
+Gränsen. Ordet slår ned i oss. Vi sätta tyst från oss cyklarna.
+
+--Vi gå naturligtvis dit ned, säger min kamrat.
+
+Vi gå längs en landsväg, stenlagd som en stadsgata. Det växer högt gräs
+emellan stenarna. Det är längesen man körde här. Efter ett par minuter
+stå vi vid en bro, som går över en liten å. Men bron binder inte längre
+samman två stränder, den skiljer dem åt. Vid vartdera landfästet går det
+en ribba över den, omvirad med taggtråd. Mellan dessa ribbor är ingen
+mans land. Hindret ser inte oövervinnligt ut. Det påminner närmast om
+när barn leka krig. Men i denna puerilitet ligger det ingenting löjligt.
+
+Under bron flyter den lilla ån, sommarstilla, täckt av vass och
+näckrosor. Ängarna, som gå ned till den på vardera sidan, ha högt,
+vajande gräs och lysa av blommor. Husen på bägge sidorna ligga inbäddade
+i trädgårdar och se gamla och burgna ut. Vi veta att det talas samma
+språk i dem. Allt är på den ena sidan ån som på den andra. Och dock är
+allt olika. Ty den ena sidan tillhör livet och den andra sidan döden. På
+vår sida göra blommorna rätt i att lysa. Över den andra sidan ligger det
+en skugga. Döden och svälten ha brett sina vingar över den i redan många
+år. Och som deras representant står en enda person på andra sidan
+bron--en gråklädd landstormsman med gevär och bajonett. På vår sida av
+bron står som pendant en liten flock svartklädda kvinnor och män och ser
+på honom. Han rör sig inte; han säger ingenting; han stirrar rakt
+framför sig. De säga heller ingenting, men de behöva inte göra det för
+att man skall förstå, att de ha släkt på andra sidan.
+
+Detta är alltså gränsen.
+
+Plötsligt skymmes himlen. Vinden har blåst fram en hel molnarmé, som
+breder ut sig över det blå. Solljuset försvinner, först på andra sidan,
+så på vår. Reinhardt kunde inte ha arrangerat det bättre. Den gråklädde
+landstormsmannen står kvar, stel och orörlig, lutad mot geväret. Men de
+svartklädda människorna på vår sida börja tyst gå upp längs den
+gräsbevuxna stenlagda landsvägen.
+
+Vi följa dem och hoppa upp på våra cyklar. Molnen lova fuktighet av ett
+slag, som vi inte sätta värde på. Vi spänna i under tystnad och efter
+ett par timmar äro vi framme i Ribe. Vi finna erotologen där. Han har
+också varit vid gränsen, men motats över den av den unga
+barnensdagskvinnan och tagit före oss på tåg. Livet har sina stormar.
+
+
+
+
+VERANDA MOT HAVET
+
+
+Den fetaste av de tre cyklisterna lade från sig jordgubbsskeden och
+tände en ny cigarrett.
+
+--Ah! sade han. En lagom lång cykeltur, ett kallt bad i solnedgången och
+en lagom stark måltid--alla ljuvligheters ljuvlighet och krona.
+
+Den minsta av de tre cyklisterna sög de sista dropparna ur sitt
+madeiraglas.
+
+--Du har rätt, sade han, och jag satt själv och tänkte detsamma. Men då
+jag gjorde det, kände jag ett stygn i mitt hjärta i likhet med de
+personer som stenade Stefanus. Ty vad bevisar en sådan reflexion? Att
+man håller på att bli gammal. Ungdomen är den tid, då man inte känner
+efter hur det känns. Medvetandet att man har det bra är den första
+signalen från ålderdomen, som är den tid, då man inte har det bra.
+
+Den tredje av cyklisterna var en av de personer, som tala i citat. Han
+skyndade sig att citera Salomo om de år, om vilka man skall säga: de
+behaga mig icke. De båda andra tego. Den fete återtog, vänd till den
+minste:
+
+--Du har rätt. Jag ser, att du är förvånad över att jag medger det. Men
+det är därför att jag på det viset får tillfälle att lancera en sats som
+jag tänkte ut i eftermiddag, medan vi cyklade.
+
+Den berör lögnaktigheten i ett gammalt ordspråk. Detta ordspråk säger,
+att kunskap är makt. Det är ett omtyckt ordspråk. Det sitter över
+skoldörrarna, och på reklamhäftena från bokförlagen. Den som förnekar
+det blir stenad. Jag skall vara så modig. Jag påstår att det är lögn.
+
+--Vad behagas! ropade den tredje cyklisten. En lögn att kunskap är makt?
+Är du ignorant?
+
+--Tyvärr inte, sade den fete. Jag vet för mycket både om andra och mig
+själv. Jag vet om mig själv, när jag är lycklig, och det minskar min
+lycka. Och vad jag eljest vet har varken gjort mig mäktig eller lycklig.
+Men låt oss taga saken i större perspektiv. Låt oss tänka på samhällena.
+År det samhälle mäktigast, där kunskapen är störst? På intet vis.
+Alexanders okunnighet förde honom till Indien. Romarnas okunnighet var
+den solida basen för det romerska riket. Så länge den kunde bevaras,
+växte riket och var omöjligt att besegra. I samma stund som den började
+ge plats för kunskaper, föll det samman. Vad som gjorde att tyskarna
+fruktade engelsmännens inträde i världskriget, var framför allt den
+solida, sekelgamla, brand- och dyrkfria anglosaxiska okunnigheten om
+allt som ligger utanför England. Det är den som gör att England hittills
+aldrig förlorat ett krig. Det borde resas ett monument åt den, tre
+gånger högre än Nelsonpelaren.
+
+--Du pratar, sade den minste cyklisten. Ska vi inte ha kaffe?
+
+Han ropade på kyparen utan att avvakta de andras svar.
+
+Himlen över havet hade grånat. Skyarna tornade upp sig i fantastiska
+drömbyggnader, under vilkas botten en strimma vallmorött solsken
+trängde fram som ett spett. Drömbyggnaderna voro underminerade och
+färdiga att störta.
+
+--Gud vet, om vi kan cykla i morgon, sade den tredje cyklisten. Jag tror
+det blir regn.
+
+--Landet behöver regn, sade den fete cyklisten. Jag hoppas det får regn.
+Det är ett kunskapsrikt land, och varje bonde vet hur många millimeter
+regn, det behövs för skörden. Men jag undrar om någon bonde i detta
+kunskapsrika land ber samma bön som de kinesiska bönderna be sedan
+urminnes tider. Den kinesiske bonden säger: må det regna först på
+statens åkrar och därefter på mina. Det är hans enkla och oreflekterade
+bön. Men hur många millimeter det skall till, vet han säkert inte. Han
+är djupt okunnig, och har bevarat sin okunnighet genom fem årtusenden.
+Därför är han personligen lycklig i motsats till oss, och därför kommer
+Kina att överleva alla andra riken. Den vita raseri är bara en
+betydelselös episod.
+
+--Hör upp med ditt dumma prat, sade den tredje cyklisten. Jag förstår,
+att en person som du försvarar okunnigheten, men de kunskaper du har
+skulle inte engång besvära en kines. Och i Kina hade du varit halshuggen
+för lättja för länge sedan. Vill du ha någon punsch?
+
+--Det du säger om mitt öde i Kina, sade den fete cyklisten, bevisar bara
+kinesernas beundransvärda klokhet ytterligare. Nå ja, låt mig få ett
+glas punsch då, men må det regna först i edra glas och därefter i mitt.
+Skål!
+
+
+
+
+APOLOGI FÖR KONUNG HERODES
+
+
+Jag bor för närvarande på ett förtjusande sommarhotell. Utanför mina
+fönster sträcker sig bukten, blå- och gröngnistrande i solskenet, som
+var dag väller ned i en fors mellan de vita sommarskyarna. De tre
+revlarna draga sina marmorgröna band parallellt med den vita
+strandremsan; utanför dem går vattnet mörkblått med små ilskna vågor och
+innanför dem sliter det upp sig i tusentals attacker mot stranden.
+Nästan nere vid strandbrynet löper den vita, släta landsvägen, och på
+andra sidan om den, bakom villorna, ligger skogen. Bokarna stå mäktiga,
+svällande, djupgröna; här och där ge de plats åt en uthuggning eller ett
+böljande vetefält. Det är ett nordiskt Arkadien, där bullret från
+världen saknar resonans, och där jag, ovärdig, fått rum.
+
+Livet är skönt.
+
+Varje morgon klockan tio--ty jag är lat--drar jag på mig de
+nödtorftigaste kläderna och går ned i badhuset. O, ljuvligheters
+ljuvlighet och krona--saltvatten, klart grönt saltvatten, som bär mig
+och sköljer mig, en simtur och en kontemplativ vila i vattnet med
+händerna under huvudet och den sommarblå himlen över mig!--Frukost utan
+restriktioner och en cigarrett. Man kan arbeta; man har lust att arbeta.
+Allt är underbart. Livet är skönt.
+
+Livet var skönt till för fem dagar sen.
+
+För fem dagar sen fick jag nya grannar. Ett äkta par från huvudstaden
+hade skrivit och bett om rum. Det fanns ett rum ledigt. Detta rum var
+rummet bredvid mitt, och värden hyrde intet ont anande ut det till det
+äkta paret, som önskade rum. För fem dagar sen kommo de, och livet
+förändrades i ett slag för mig. Solen miste sin glans; havet svartnade;
+himlen svartnade; blommorna blevo doftlösa; fåglarnas sång tystnade för
+ett barnskrik.
+
+Ja, ett barnskrik. Ett litet barn har öppnat sin späda, tandlösa mun och
+utan att säga ett ord förändrat hela Arkadien. Solen lyser utan värme
+över ett trist och intetsägande landskap; blommorna sloka på sina
+stänglar; fåglarna ha stoppat huvudet under vingen, besegrade av ett
+barnskrik. Ett infernaliskt, outtröttligt, genomträngande barnskrik.
+Inte ett högt furiosobarnskrik, utan ett klart, oemotståndligt,
+obevekligt, stackatobarnskrik. Ett skrik, som vittnar om att detta barn,
+fastän blåögt, i rakt nedstigande led härstammar från det folk, som med
+sin röst välte Jerikos murar. Ett skrik, som börjar så fort det lilla
+barnet öppnar sina ögon och som fortgår i en otrolig, oavbruten serie
+till dess det sluter sina ögon. Ett skrik, som ingen maskin på jorden
+skulle kunna prestera utan att bli hes efter fyra timmar, men som detta
+lilla tre månader gamla, djävulska barn med lätthet utsänder dygnet
+runt. Det är otroligt. Det är outhärdligt. Det är beundransvärt. Det är
+helvetiskt.
+
+Jag tassar uppför trapporna sent om natten. Jag har suttit på
+sommarhotellets veranda sedan eftermiddagen, ehuru jag skulle ha
+arbetat. Arbetet är omöjligt på mitt rum. Ingen musa i världen kan göra
+sin skygga viskning hörd genom det lilla barnets skrik. Alltså blir det
+hotellverandan, och ända dit sänder barnets sagolika strupe stänk av
+sina tonvågor. På hotellverandan går eftermiddagen, aftonen och en del
+av natten. Vid midnattstid tassar jag uppför trapporna till mitt rum.
+Äntligen är allt stilla. Evighetsrösten vilar. Jag kan få sova, vilket
+jag inte fått på flera nätter. Liksom en inbrottstjuv smyger jag mig in
+på mitt rum. Jag klär av mig med en varsamhet som om det gällde en
+invalid. Jag lägger mig försiktigt i sängen. Jag sluter ögonen av
+vällust, bara jag tänker på sömn...!
+
+Just då utsänder sängen en svag knirkning. I en timslång sekund svävar
+jag mellan fruktan och hopp, så är saken klar. Det obevekliga barnet har
+hört mig och rapporterar nu för Gud och världen, att den vuxne stört
+framtidsväsendet i dess av änglar beskyddade vila. Det skriker till
+himlen över mig som de oskyldigas blod ropar från marken. Na-na-na. Det
+varierar inte sin anklagelse; det fastslår den genom att upprepa den om
+och om igen med katonisk konsekvens. Det upprepar den så länge, att jag
+utmattad faller i sömn.
+
+Jag drömmer om zoologiska trädgårdar, mordförsök, krig och dambassänger.
+Det lilla barnets röst är det underliggande substratet till alla dessa
+drömmar. Äntligen tystnar den. Jag vaknar. Jag saknar ackompanjemanget
+till min sömn. Barnet låter mig ligga vaken länge nog för att morna mig.
+Det är inte att hoppas på mer sömn. Jag stiger upp och sätter mig till
+skrivbordet. I samma nu lyfter det sin röst till en höjd, klarhet och
+gällhet som överträffar eller tycks mig överträffa allt vad det förut
+presterat. Jag försöker att vänja mig vid rösten, som man vänjer sig vid
+sfärernas musik, att sluta öronen för den, att ta det hela som ett
+skämt. Ack, vad förmår jag mot det lilla barnet? Efter två timmars
+fåfäng kamp ger jag upp och går ned och badar. Jag behöver svalka mitt
+värkande huvud. När jag kommer tillbaka, är det tyst i rummet bredvid.
+Jag vågar inte tro mina öron. Jag störtar fram till skrivbordet och
+fattar pennan. Från rummet bredvid kommer ett egendomligt ljud. Först
+förstår jag inte, vad det är. Det är inte barnet. Därpå går det upp för
+mig: det är barnets fader och moder som knappt troende sin lycka utstöta
+ett matt hurra! I samma ögonblick hör jag den riktiga rösten igen--den
+omutliga, outtröttliga na-na-na-rösten. Det lilla barnet har ingen tanke
+på att låta gäcka sig. Det vet, vilket århundrade det lever i.
+
+Detta är en apologi för den mycket förtalade regenten och realpolitikern
+Herodes, konung av Betlehem.
+
+
+
+
+WELTPOLITIK
+
+
+Många människor syssla nuförtiden med storpolitik. Man sluter fred
+(eller gör det rättare sagt inte); man ändrar gränser; man beräknar
+skadestånd av själva fan. Jag läser därom i tidningarna, fastän jag
+lovat mig själv att låta bli. Blir det fred, blir det utan min
+medverkan, och blir det krig igen, sker det också mig förutan. Det enda
+som följer av tidningsläsning är fördärvade nerver. Jag är en rå
+hädonist.
+
+Det fanns emellertid en tid, då jag levande intresserade mig för
+åtminstone ett storpolitiskt problem. Men om jag berättar detaljerna,
+komma de endast att bekräfta att jag är en rå hädonist.
+
+Det var sommaren 1913. Jag låg i Monte Carlo, var fattig och hade ett
+umgänge, som endast mot sin vilja var fattigt. _Jag_ fann mig med
+en franciskans tålighet i syster Armods energiska famntag. Det är
+faktiskt. Åtminstone inbillar jag mig det nu, när sex år ligga emellan.
+Men låt oss tala om Louise av Koburg.
+
+Jag hade ingen personlig beröring med denna prinsessa. Visserligen kände
+jag två grevar och en italiensk markis, men de voro inte i stånd att
+introducera mig i de kretsar, där Leopold II:s dotter rörde sig. Den ene
+av grevarna var greve Borgacz från Ungern (som visserligen var av god
+familj, i det att det var hans bror som senare formulerade ett visst
+ultimatum till Serbien); den andre var greve Origoni, som numera odlar
+peppar på en franska staten tillhörig domän i Guyana. Markisen hade
+lösskägg och en stor räkning hos sin hotellvärd. Nej, ingen av dessa
+ädlingar var i stånd att introducera mig i Louises av Koburg krets. Den
+som höll på att göra det var svensk och hette--men nej. Inga namn!
+
+Denne svensk var systemspelare. Trots sin ungdom--han var 24 år--hade
+han besegrat hasarden. Icke mindre än fem ofelbara system stodo till
+hans förfogande, när han ville spela--och fick kapital. Det var just det
+det hängde på. Han behövde kapital. I samma ögonblick han fick det, var
+kasinot sålt, dess guld hans, och han och hans vänner burgna män för
+livet. Ingen har bett livligare för en annans räkning än jag för W:s.
+Och plötsligt tycktes mina böner verka.
+
+En vacker dag berättade han mig följande vid ett stycke franskbröd med
+salt och ett glas franskt brännvin:
+
+I kasinot hade han gjort bekantskap med en tyska av god familj. En äldre
+tyska. (W. var en vacker pojke.) Denna tyska hade fattat ett livligt
+intresse för hans system nummer tre, det på dussin och transversaler.
+Och nu berodde allt på prinsessan Louise av Koburg.
+
+Hur kunde så många människors framtid bero på Louise av Koburg?
+
+Jo, Louise av Koburg, som var dotter till Leopold II, hade i denne en
+hård fader. Leopold II nekade sitt barn de pengar, som tillkommo henne,
+och på grund härav måste hon processa med honom. Sådant är livet. För
+att föra processen behövde Louise av Koburg pengar, och dessa pengar
+hade hon delvis lånat av den äldre tyska, som W. träffat i kasinot.
+Fick Louise pengar, fick tyskan pengar; fick tyskan pengar, fick W.
+pengar; och fick W. pengar, var kasinot sålt med man och mus. Och W. och
+hans vänner rika.
+
+På så invecklade trådar hänga institutioners och människors öden.
+
+Nu återstod en sak, sade W. Det var nödvändigt, att jag tog till
+Mentone.
+
+Varför var detta nödvändigt?
+
+Jo, W. ville veta om den gamla tyskan fått pengar av Louise. Han hade
+som en aning om att hon hade det, men han ville inte fråga direkt.
+Varför inte? Nej, ty då kunde den felaktiga uppfattningen lätt insmyga
+sig hos henne, att W. var nödställd, behövde pengar och var tvungen att
+sälja sitt system till underpris.
+
+Jag medgav, att detta var sannolikt. Men hur skulle jag få reda på om
+tyskan hade fått pengar eller ej?
+
+Bah! En man med mitt skarpsinne och vinnande sätt! En barnlek--en
+fullkomlig barnlek. Tyskan bodde på Hôtel des Acacias. Det gick som en
+dans.
+
+Nåväl, jag skulle ta till Mentone. Men då fick W. lov att ge mig till
+biljetten. Jag var luspank.
+
+Käre bror--jag beklagar. Jag också. Du får gå.
+
+Gå! Gå till Mentone! Nästan en hel mil!
+
+Varför inte? En uppfriskande promenad. Och målet som vinkar oss:
+kasinots ruin, allmänt välstånd över resten av linjen!
+
+Gott. Jag skall gå.
+
+Jag gick.
+
+Jag gick en kilometer, jag gick två, längs stranden av det blå
+Medelhavet. Mina skor voro lätta och tyngde mig inte. Jag gick, och
+under det jag gick, utmålade jag kasinots undergång för mig själv; jag
+utpenslade den i detaljer, tävlande med Yttersta domens i Michel Angelos
+framställning. Jag såg guldet hopa sig i drivor kring W. och mig. Jag
+såg krupiärerna begå självmord; jag såg monsieur Blanc på knä för W.,
+tiggande om nåd. Jag hörde W. svara honom (torrt, som det står i
+romanerna):
+
+--Fem millioner, och jag slutar!
+
+Jag såg upp. Jag befann mig vid Cap S:t Martin. Det återstod mer än en
+halv mil. Och mina fötter voro ömma. Men det fanns intet val. Vidare!
+
+Jag gick och gick, kilometer efter kilometer. Till slut var jag så
+trött, att jag inte orkade mer. Jag befann mig just vid en
+spårvagnshållplats. Och plötsligt erinrade jag mig en sak: i min
+byxficka låg ett enfrancstycke från Charles X:s tid. Det saknade
+giltighet; varenda affär, jag kände i Monte Carlo, hade delgett mig
+detta och spottat ut det. Men--
+
+Jag hoppade upp på spårvagnen, som just kom. Vi körde, och jag stack
+till konduktören det fula myntet med Charles X:s drag nedåtvända. Han
+måste ha varit numismatiker, ty utan att vända myntet sade han
+omedelbart:
+
+--Den går inte. En annan.
+
+--Jag har ingen annan, sade jag.
+
+Nåväl. Kanske var han välvillig. Kanske trodde han sig kunna prångla ut
+den odugliga francen själv. I varje fall behöll han den och lät mig åka
+till Mentone (dit turen för övrigt kostade 30 centimer). Och när jag kom
+dit, trött i fötterna, torr i halsen och varm och svettig över hela
+kroppen, fick jag en repetition i Johan Jacob Borelii logik.
+
+Det finns i logiken, säger denna skrift, något som heter _petitio
+principii_. Det är: när man utgår från en otillräckligt bevisad
+förutsättning.
+
+Fick Louise av Koburg pengar, fick tyskan i Mentone pengar. Fick tyskan
+pengar, fick W. pengar. Fick W. pengar, var kasinot sålt och vi alla
+rika.
+
+Denna kedja var utan en felande länk. Men en av länkarna var inte
+hållbar.
+
+Louise av Koburg hade fått pengar av Leopold II, åtminstone en del.
+Tyskan på Hôtel des Acacias hade fått pengar av Louise av
+Koburg--Ã¥tminstone en del. Men W. fick inga pengar, ty tyskan hade rest
+från Hôtel des Acacias, så fort hon fått pengar. Kasinot kunde dra
+nattmössan över öronen och sova lugnt ännu en tid.
+
+Allt detta utforskade jag på hotellet i Mentone.
+
+Det var första och sista gången jag blandade mig i Weltpolitik. Det var
+också första och som jag hoppas sista gången jag tjuvåkte på tåg--hem
+till Monte Carlo för att undervisa W. i _petitio principii_.
+
+
+
+
+MONSIEUR ELLÈR I KURRAN
+
+
+Jag är släkt med en fransman vid namn des Esseintes, om vilken en man,
+som dog som trappist, skrev en bok. Herr des Esseintes gjorde imaginära
+resor. Ljuset över en gata eller doften av en cigarrett gör nuförtiden
+mig samma tjänster, som Cook gjorde mig förr i världen. En
+algiercigarrett, som någon rökte på ett kafé, befordrade mig i går till
+rivieran.
+
+Jag gick vid det blå Medelhavet; de gulvita husen med sina gröna
+fönsterluckor dåsade i solljuset; palmerna rasslade över mitt huvud; och
+om inga vidare fåglar sjöngo, berodde det på att de uppätits av
+befolkningen. Ty, som jag engång för länge sedan påpekat, dessa
+sydlänningar äro ett praktiskt folk, som föredrar en fågel i grytan
+framför tio i skogen.
+
+Ja, man skulle kunna kalla dem för materialister, men älskvärda
+materialister. De äro hjälpsamma och hjärtegoda. De äro det av instinkt,
+vid alla tider på dygnet, i alla förehavanden, t.o.m. när de äro
+anställda i polisen. _Egomet qui loquor_, jag som talar till eder,
+vet det, ty jag har själv blivit arresterad i Monte Carlo.
+
+Hunnen hit skjuter den skandalhungrige läsaren upp ögobrynen, lägger
+från sig cigarren och mumlar:--Aha! Men varför--
+
+Jag avbryter läsaren, som önskar fråga, varför den skarpsynta
+monegaskiska polisen inte behöll mig. Det var av hjärtegodhet. Men låt
+mig lägga aktstyckena i saken på bordet.
+
+Det var en aprilafton 1913. Jag hade fått en anvisning från Sverige på
+ett belopp, som endast kunde kallas mindre. Intet annat adjektiv passade
+på det. Jag hämtade det på posten, och på vägen från posten till min
+bostad föll djävulen över mig. Djävulen öppnade dörren till en
+biljardakademi, gav mig en puff i ryggen och sade:--Ah, visst fan. Det
+tjänar inget till att förneka det: jag älskar att spela biljard. Mest
+lina, men nästan lika högt engelsk _snooker_. Jag hade spelat
+snooker på Den uppgående solen i Tottenham Court Road med en
+tvivelaktigt hederlig polack, vars fader var i tullen, och markören på
+stället. Jag ansåg mig rätt på det klara med snooker. När djävulen nu
+öppnade dörren till elfenbensakademien, var det första jag såg en
+snookerbiljard och en engelsman, som spelade snooker med sig själv, och
+som förväntansfullt betraktade mig. Djävulen skrockade och drog sig
+tillbaka. Inom en minut var jag mitt uppe i spelet med engelsmannen.
+
+Nu är det med engelsmän som spela snooker, att de dricka whisky
+samtidigt. Den som förlorar partiet, betalar whiskyn. Jag vann partiet
+nummer ett och den därunder konsumerade whiskyn. Jag vann partiet nummer
+två och den under tiden assimilerade whiskyn. Jag vann partiet nummer
+tre, plus den samtidigt absorberade--
+
+Nej, detta är ingen kaféräkning. Jag vann alla partierna utom det sista.
+Under det sista partiet upptäckte jag, att, om jag var styvare än
+engelsmannen i snooker, engelsmannen var styvare än jag i whisky. Långt
+ifrån att medge detta föreslog jag att vi skulle ge oss av till en annan
+lokal. Den sista resten av svenskarnas vikingalynne, lusten att byta
+lokal, satt i mig. Vi lämnade biljarden och togo en droska. Av obekant
+anledning trugade jag på engelsmannen fem francs till att betala
+droskan. Därefter somnade jag. Fridfullt.
+
+Jag vaknade vid att en person ryckte mig i armen. Jag slog upp ögonen
+och såg att denne person var kusken. Han var fet, svart och önskade
+pengar. Jag sade:
+
+--Engelsmannen har fått pengar till er. Kusken sade:
+
+--Betala! Här finns ingen engelsman. Fem francs! Jag såg mig om; han
+hade rätt. Engelsmannen var borta.
+
+--Betala! ropade kusken. Betala!
+
+Hade han inte ropat, hade jag kanske betalat. Nu slog det mig, att allt
+vad jag hade kvar var tio francs. Jag har sagt, att postanvisningen var
+mindre. Tio francs betydde mitt livsuppehälle i lika många dar (på den
+tiden). Och denne kusk ville ha mig att betala körturer med dem! Aldrig.
+
+--Jag betalar inte, sade jag till kusken och steg ur vagnen. Aldrig!
+
+Kusken krängde på ett ögonblick av sig rocken och flög mot mig,
+brinnande av lust att förvandla mig till rostbiff. En intresserad
+folkskara slog krets om oss. Jag gjorde mig under höga rop redo att lida
+för min tro, då kretsen klövs och en fet, monegaskisk polis tog på sig
+glasögon och ställde sig mellan kusken och mig. Varför han tog på sig
+glasögon, vet jag inte, men han gjorde det.
+
+--Han vill inte betala! ropade kusken. Ah,
+porcamadonnacorpodichristosacramentoporcodio! han vill inte betala, men
+han skall! Han skall! Fem francs! Betala!
+
+--Betala, min herre, sade den fete polisen. Ni har åkt droska; ni måste
+betala.
+
+--Jag har givit engelsmannen pengar att betala med, sade jag. Min röst
+var brusten.
+
+--Var är denne engelsman? sade polisen.
+
+--Han har försvunnit, ropade kusken. Ah,
+porcamadonnacorpodichristoporcasacramento, betala, betala! Fem francs!
+
+--Aldrig, sade jag.
+
+--Till polisstationen! sade polisen.
+
+Vi stego upp i droskan, polisen, kusken, en vän till kusken, som var
+ännu mer upprörd än kusken, och jag (motståndslöst). Vi reste till
+poliskontoret och togo plats kring polisernas förmaksbord.
+
+--Vad är ert namn? sade polisen.
+
+--Ellèr, sade jag, ty så heter jag i Frankrike.
+
+--Och ert namn? sade polisen till kusken.
+
+--Giannini! ropade kusken. Ah, porcosacramentoporcamadonna--
+
+--Monsieur Ellèr, sade polisen, ni måste betala monsieur Giannini fem
+francs.
+
+--Aldrig, sade jag och föll i sömn. Man väckte mig omedelbart. Kusken
+och hans vän dansade på golvet av mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen
+lyfte handen.
+
+--Attention! sade han. Giv akt! Han vill tala.
+
+Med min brustna röst påbörjade jag en redogörelse för hur jag tillbragt
+min dag. Hunnen till det tredje snookerpartiet somnade jag. Jag väcktes
+omedelbart. Kusken och hans vän dansade åter runt, brinnande av
+mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen lyfte handen.
+
+--Attention! Giv akt! Han vill tala.
+
+Jag fortsatte min berättelse och nådde fram till näst sista partiet.
+Därefter somnade jag på nytt. Jag väcktes och lyfte handen.
+
+--Giv akt! sade polisen. Attention! Han vill tala. Jag avslutade min
+berättelse. Alla lyssnade uppmärksamt. Just då jag skulle falla i sömn,
+sade polisen:
+
+--Monsieur Ellèr, ni förnekar alltså icke att ni åkt i droska med
+monsieur Giannini?
+
+--Nej, sade jag.
+
+--Nåväl, monsieur Ellèr, då måste ni betala monsieur Giannini fem
+francs.
+
+--Aldrig! sade jag.
+
+Kusken och hans vän återtogo ögonblickligen sin ursinniga dans. Polisen
+reste sig och öppnade med beslutsam min en dörr.
+
+--Monsieur Ellèr, sade han. Det är där ni skall sova, om ni inte betalar
+de fem francs, jag talar om.
+
+Mitt hjärta veknade omedelbart. Jag är en känslig natur, vars sinne är
+öppet för det berättigade i andras synpunkter. Jag tog upp fem francs
+och gav dem till kusken. Kusken och hans vän avbröto omedelbart sin
+mordlystna dans, tryckte båda mina händer och försäkrade, att det var
+vad de väntat sig av mig. Polisen sade detsamma.
+
+--Det var, vad jag väntade mig av er, monsieur Ellèr. Nu skall jag följa
+er hem.
+
+Han gjorde det, under det kusken körde hem, nöjd med dagen. Vi hade
+tillbragt tre och en halv timme med att förhandla. Solen höll just på
+att gå upp över uddarna mot Italien. Havet skälvde i lila och
+skiffergrått. De vita villorna färgades topasgula och vinröda; palmerna
+rasslade metalliskt i gryningssuset, och under deras stammar lågo
+druvblå skuggor. Den fete polisen följde mig till min dörr och avböjde
+det öl, jag föreslog att vi skulle använda min sista femfrancsare till.
+
+Ack ja, detta var min arrestering nådens sista år 1913 i Monte Carlo,
+vid det blå Medelhavet, dit röken av en algiercigarrett på ett kafé gav
+mig biljett i går afton.
+
+
+
+
+ALL ÖVERKLASS ÄR INSTIFTAD FRÅN OVAN
+
+
+Erotologen sade till oss:
+
+--Detta tilldrog sig på den tid, då jag studerade. Det tilldrog sig i
+den gamla staden med de krokiga gatorna, där allting kunde tilldraga sig
+i den vägen. Om aftonen gick det tåg av osläckta begär längs huvudgatan;
+före klockan nio mer eller mindre kyska, efter klockan tio uteslutande
+orgiastiska. Hade vi människor varit självlysande i detta tillstånd,
+hade gatan sett ut som en oändlighetsserie av lysmaskar. Till klockan
+sju gingo familjeflickorna fram och tillbaka där, arm i arm, fnittrande
+och pratande. Klockan sju till åtta kom det demokratiska genombrottet;
+pigorna ryckte in, doftande av mandeltvål och solid köttslighet. Med dem
+kommo ock fabriksarbeterskorna, smalare i figuren, blekare i ansiktet
+och svartare under ögonen. Men mellan dem och studenterna var det satt
+ett svalg av misstänksamhet; några förbund stiftades under gaslyktorna,
+men inte många. Klockan tio kom Ingeborg, den ensliga förriderskan till
+nattens garde. Hon gav signalen till uppbrott för de andra. Ännu en
+halvtimme såg man kvarblivna medlemmar av det demokratiska genombrottet;
+så var deras tid förbi, och Ingeborg, Anna, Johanna och Amanda
+behärskade gatan.
+
+Det var hederliga och snälla flickor, och jag skall inte säga något ont
+om dem på deras gravar. De hade förståelse och erfarenhet. De voro fria
+från vinningslystnad och hade ingen överdriven tanke om sig själva. I
+deras klass kan man inte nå längre. Kan man det för resten i någon?
+
+Nog av, efter klockan tio var det de som härskade på gatan med mild, men
+fast spira--de och poliserna med vilka de stodo på en fot som gränsade
+till kamratlighet. Det skulle lika litet fallit dem in att förolämpa
+polisen som polisen att arrestera dem. FÃ¥ren betade bland ulvarna. Det
+var en idyll, men ingen idyll kan vara. En vacker höst upphävdes
+skråtvånget i den närliggande storstaden. Den gamla staden med de
+krokiga gatorna såg en invasion, vartill den aldrig sett maken. Röda
+plymer vajade; siden fräste; genombrutna strumpor sutto stramt över
+svarvade vådor. Stjärnorna stodo stilla av häpnad som i julnatten.
+Polisen kliade sig fundersamt i nacken. Ingeborg, Anna, Johanna och
+Amanda samlade sig som spartiaterna vid Thermopyle för att avslå
+fienden. Med samma öde. Fienden var för välrustad. Dess kärlekspilar
+förmörkade himmelen. Spartiaternas gamla bundsförvant poliskåren
+förrådde dem. Den svarade på deras bön om hjälp med att vända ryggen
+till. D.v.s. inte till fienden. Efter några månader var fienden erkänd
+herre på gatan. Anna, Amanda, Johanna och Ingeborg voro försvunna.
+
+Av dessa mindes jag egentligen endast Johanna. Hon var också den bästa.
+Hon hade endast ett fel. Hon hade en prononcerad svaghet för konjak.
+
+Jag vet inte, hur många år efter det gamla gardets nederlag det hände.
+Det var emellertid ett par tre allra minst. Den hösten hyrde jag tre
+möblerade rum tillsammans med en vän. Han var yngre än jag och ganska
+fången i köttet. Jag själv hade sått min vildhavre, som det heter hos
+Dumas fils, åtminstone den sortens vildhavre som såddes på förut
+beskrivna åkerfält. Jag hade börjat anse dylik sådd som ett förräderi
+mot rasen efter andra litterära mönster. Och en kväll i denna period kom
+jag hem från kaféet och hörde plötsligt ett gnäll i min trappuppgång.
+
+--Göran! sade det, Göran!
+
+Jag rev eld på en tändsticka. Johanna stod där, åldrad, litet plussig,
+med en röd kapott på sned på huvudet som sista medgivande åt modets
+växlingar. Hon stirrade på mig med en trött och slö blick.
+
+--Har du någon sprit, Göran?
+
+Jag kände en våg av altruism slå upp inom mig. Här var ett tillfälle att
+visa att man kunde göra det goda för dess egen skull, utan tanke på egen
+fördel eller njutning.
+
+--Kom! sade jag till Johanna. Jag tror nog jag har litet konjak.
+
+Hon följde mig utan att säga någonting. Hon var van att följa efter
+någon uppför trapporna utan att säga någonting. Jag släppte in oss i
+våningen och undersökte spritförhållandena. Det enda jag hade var en
+flaska punsch. Jag bjöd Johanna slå sig ned, jag serverade punschen åt
+henne i ett grogglas, och jag började tala om gamla tider. Jag
+konverserade som en resonör hos Dumas fils. Det var inte utan att jag
+blev rörd själv. Johanna drack punsch ur grogglaset utan att säga
+någonting. Hon var varm och lycklig. Varför skulle hon säga någonting?
+
+Plötsligt hörde vi steg i trappan. Jag lystrade, och Johanna spände
+sina öron, som voro vana att lyssna efter hyresvärdinnor. Men det var
+ingen hyresvärdinna. Det var min vän, som var fången i köttet. Han
+öppnade dörren till rummet, där vi sutto, och vid armen hade han en av
+de eleganta damerna, som brukade resa över om aftonen från den
+närliggande storstaden.
+
+Jag skall aldrig glömma den scen som följde.
+
+Min väns sällskap rätade upp sig i sin fulla längd och frös till is.
+Hennes sidendräkt frasade kring hennes svarvade gestalt. Hatten med den
+röda plymen satt som en domarbarett på hennes huvud. Hennes ögon
+flammade av en rättvis vrede, där hon med pekfingret lyft mot Johanna
+vände sig till min vän och ropade:
+
+--Fy fan, där sitter ju ett--
+
+Jag utelämnar det ord, varmed hon karakteriserade Johannas levebröd. Men
+innan jag hunnit protestera, hade Johanna rest sig ur stolen. Hon såg
+slött framför sig och luskade av utför trapporna som en gammal våt hund.
+Den röda kapotten vinglade melankoliskt på hennes huvud. Hon sade
+ingenting. Hon var van att gå sin väg utan mycket konversation, och här
+fanns ju för resten ingenting att säga. Det enda ord, som träffade
+spiken på huvudet, hade sagts av den eleganta damen i den röda plymen.
+
+Jag förmodar, det är på det viset det känns för gamla skalder som
+utvisslas av yngre kolleger. Det vill säga, denna reflexion har jag
+gjort senare.
+
+
+
+
+PÃ… TAL OM NIKLASSON
+
+
+Niklasson, alltså botanisten Niklasson, var smålänning, och vad det
+betyder i predisposition åt olika håll vet man. Mendel och
+ärftlighetsforskarna ha försummat sitt bästa arbetsfält, när de inte
+kartlagt Småland raspsykologiskt. Finns det en ras i världen, som
+erbjuder så många typiska drag? Nej. Men låt oss hålla oss till ämnet.
+
+Niklasson anlände till universitetet på cykel från Jönköping--trehundra
+kilometer. Han var en centaur på hjul. Han rörde sig aldrig med fri
+vilja på annat sätt. Att han cyklade till universitetet var alltså
+självklart, och dessutom kostade biljetten, tredje klass, över sex
+kronor (gamla stilen). På tåg anlände Niklassons böcker, blomsterpress
+och sängkläder. Niklasson avhämtade dem på stationen, lade dem på sin
+rygg, som hans förfäder gjort genom seklerna--böcker, blomsterpress och
+en väldig bolster--och transporterade dem till det rum, han hyrt för 25
+kronor i terminen. När han så lastad körde förbi stadsbudskontoret,
+frigjorde han ena handen för att räcka lång näsa åt stadsbuden. Han var
+en impulsiv natur och gav fritt lopp åt sina känslor i alla väder. Hans
+långa näsa åt stadsbuden uttryckte endast godmodigt skämt, parat med
+tillfredsställelse över att ha överlistat dem. Hade han hatat stadsbuden
+eller varit skyldig dem pengar, hade han spottat på deras tröskel. Han
+använde med förkärlek detta orientaliska sätt att uttrycka sitt förakt;
+exempelvis var kaféägaren Lemchens dörrtröskel alltid våt på grund av
+Niklasson.
+
+Lemchen hade ett nykterhetskafé, där Niklasson och en annan smålänning
+brukade spela schack. De voro båda äregiriga och lidelsefulla naturer,
+och väsnades och svuro under spelet, så att de blida nykteristerna i
+kaféet darrade och bleknade om varandra. Den fantasi, som de ådagalade i
+att håna och förakta varandras spel, var oerhörd, och storsmockan
+dallrade oavbrutet i luften. En afton avbröt värden dem mitt i ett
+parti, som varat i sex timmar. Kaféet skulle stängas.
+
+--Hur mycket har herrarna fått? sade värden. Eftersom han hört dem larma
+och bullra i sex timmar förmodade han att de berusat sig i tjogtals
+koppar kaffe.
+
+--Vi ha fått en cigarrcigarrett, sade Niklasson. Den ska den herrn
+betala.
+
+En cigarrcigarrett betingade enligt dåtida markegångstaxa ett pris av
+fem öre. Det kom ett uttryck av hård beslutsamhet i värdens
+rusdrycksfientliga drag. Han följde Niklasson och den andre smålänningen
+till dörren, låste ut dem och sade:
+
+--Sådana kunder betackar jag mig för.
+
+Från och med denna dag var hans dörrtröskel ständigt våt. Så fort
+Niklasson kom på femtio stegs avstånd från den, började hans käkar
+tugga, och när han gick förbi kaféet med ögon som ljungade av förakt,
+avlastade han sig resultatet av käkarnas arbete.
+
+Detta var ett uttryck för hans lidelsefulla natur. Som redan antytt, var
+han också en äregirig natur. Samma dag han kom till universitetet, gick
+han upp på botaniska institutionen och förhörde sig, om amanuensrummen
+voro dragfria. Den dåvarande amanuensen besvarade hans förfrågan med
+ironisk artighet. Han skulle ha aktat sig. Ett år senare bodde Niklasson
+på rummet som amanuens, vilket icke minst tilltalade honom, därför att
+han sparade 50 kronor om året i hyra. Flyttningen verkställdes på övligt
+sätt, på cykel, med böcker, blompressar och bolster på ryggen.
+Emellertid bodde han endast en kort tid på rummet. Han sökte ett
+botaniskt stipendium, det Jönsson-Hübnerska, som instiftaren i ett
+anfall av entusiasm hade trott räcka till för en resa till Norge eller
+Finland. Det var på femhundra kronor. Niklasson sökte det, i det han
+förklarade sig villig att resa till Argentina för pengarna. Han fick det
+under huvudskakningar. Han reste till Argentina (fribiljett från
+ångbåtslinjen) och återvände efter ett halvt år, brunbränd av
+tropikernas sol, lastad med stulna blommor, böcker och bolstrar, och med
+femhundratio kronor på fickan. Han hade satt pengarna i en sparbank i
+Buenos Ayres, medan han utplundrade det inre av landet.
+
+Denna expedition blev av avgörande betydelse i hans liv. Man började
+betrakta honom med skygg aktning vid universitetet. Ett år senare sökte
+han det Petersson-Alinderska stipendiet, som var på tretusen kronor och
+avsett för en kortare forskningsresa i Europa. Niklasson förklarade sig
+villig att utforska så gott som hela den ännu okända världen för samma
+belopp. Minnet av hans första forskningsresa satt kvar, och han fick
+stipendiet, tre röda tusenlappar. Angående hans avfärd berättas följande
+av hans schackspelsvän, smålänningen Backeberg.
+
+Avfärden skulle försiggå från Köpenhamn, Backeberg och en annan
+smålänning vid namn Sjöstrand beslöto att följa Niklasson i väg. Själva
+uppge de, att det var för gammal vänskaps skull. Det är emellertid
+tänkbart, att andra motiv spelat in. En slarvigt förvarad tusenlapp kan
+glida ur en ficka och falla på marken. Finns ingen till hands för att
+taga vara på den, kan den då bli stulen. Och i varje fall har en person
+med tretusen kronor på fickan den moraliska skyldigheten att bjuda på
+något.
+
+Niklasson, Backeberg och Sjöstrand anlände till Köpenhamn, utan att
+någon av tusenkronorna föll ut ur Niklassons ficka. Emellertid visade
+han sig ädelmodig och inviterade på en automat, där det intogs fyra
+smörgåsar och ett glas öl per man. Därefter gick man och besåg stadens
+sevärdheter utifrån. Man avbröts av en regnskur, som visade sig så
+envis, att Niklasson svärjande och bannande såg sig tvungen att inköpa
+ett hotellrum. På detta hotellrum sutto de tre vännerna i fem timmar och
+talade småländska, under det regnet skvalade på rutorna. Till slut blev
+Backeberg hungrig och vågade en antydan om att ett par smörgåsar skulle
+smaka gott. Det var ännu inte sex timmar sen de ätit på automaten.
+Niklasson for upp med ögonen ljungande av förtrytelse:
+
+--Ni är då heller aldrig nöjda, om inte magen står på er som en trumma!
+
+Klockan tio på aftonen avreste Niklasson. Hans två vänner tillviftade
+honom ett kyligt farväl och gåvo honom råd med avseende på den sparbank,
+i vilken han skulle placera sina tretusen.--Men Niklasson överlistade
+alla. Långt från att placera de tretusen i en sparbank, köpte han en
+amerikansk farm för dem. Utlämningstraktater finnas inte för personer,
+som överge vetenskapen för lantbruket, och på farmen tillämpas för
+övrigt de botaniska insikter, han förvärvade vid universitetet. Med
+klockbyte och buffelskoj lär han göra sina fyratusen dollar om året. Han
+är gift och omgives av en växande barnskara. Livet ler mot honom.
+
+Det enda som retar honom är böckerna, blompressen och bolstern som
+kvarstannade i Sverige. Han vet att det är fåfängt att skriva efter dem.
+De ha redan donerats till det nyupprättade småländska nationalmuseet i
+Jönköping.
+
+
+
+
+EKONOMISK ÖVERSIKT
+
+
+Den förflutna veckans penningmarknad har präglats av Japans försök att
+»dumpa» koreanska värdepapper i Söul. Statslånet av 1875 sjönk mycket
+riktigt från 84-1/2 till 60-5/8, men någon krasch kan man absolut inte
+tala om. Lånen av 1901, 1902, 1903, 1904, 1905 föllo knappt 1/16 poäng;
+under det de från 1906-1919 höllo sig förvånande väl, i det en nedgång
+från 79-5/8 till 47-1/32 under omständigheterna kan lämnas ur räkningen.
+
+Efter allt att döma är den koreanska krediten god, och kejsardömet Korea
+skulle haft utsikter att få rött tryck i P. Hannibal Pfeils ekonomiska
+kalender, därest dennas utgivande tillåtits av polisen.
+
+P. Hannibal Pfeil anlände till Stockholm för ett antal år sedan i avsikt
+att skapa sig en framtid i det praktiska livet. P. Hannibal Pfeil var
+eljest teolog och hade i elva år med iver ägnat sig åt dogmatiska
+studier. Hans öknamn bland studentkamraterna var också mycket riktigt
+groggmatikern, eller i vissa kretsar biskopen av Flasconien. Själv
+vidkändes han icke detta episkopat _in partibus infidelium_; men
+hans näsa avlade sitt vittnesbörd mot honom. Den var stor och röd som en
+av de gurkor, vilka italienarna kalla pefferoni och som verkligen smaka
+tiodubbel peppar och ge världens solidaste törst. P. Hannibal Pfeil
+hade icke varit i Italien, utan hade förvärvat sin törst i hemlandet och
+utan pefferoni. Överhuvudtaget älskade han icke omvägar, när det gällde
+törsten. Bra krogar, många krogar och nära mellan dem, var devisen i
+hans signetring.
+
+P. Hannibal Pfeils studier betraktades icke såsom de bort av de
+teologiska professorerna. Efter elva år tröttnade han också på att
+besvära dem med vidare tentamina, packade sin kappsäck och for till
+Stockholm. Det var hans önskan att slå igenom som affärsman. Det gjorde
+honom detsamma i vilken bransch. Utom att han ville ha en god och lätt
+plats, som gav höga inkomster och tillät honom att grundligt undersöka
+krogförhållandena i Stockholm, hade han inga bestämda önskningar eller
+planer.
+
+Han fann att sådana platser som han önskade långtifrån voro vanliga.
+Efter att ha sökt dem förgäves hos redan existerande firmor, beslöt han
+att starta en egen firma med åtminstone en sådan plats. Även nu var han
+ytterst tillmötesgående vad bransch och art beträffar.
+
+Förra veckans fluktuationer på den övriga värdemarknaden voro ävenledes
+rätt obetydliga. Canadian Pacific förhandlades till ett antal av 200,000
+och en kurs av 153-1/11. Guldbolaget Västafrikanska Pactolos steg mot
+förväntan 120 poäng. Skulle ryktet tala sant, när det påstår att
+tyskarna i fredstraktaten ålagts att inköpa det guld, som fattas i de
+100 miljarderna, hos detta bolag? En artikel i _Ekonomist_ kunde
+tyda i denna riktning. _Times_' yrkande på en tvångslikvidering av
+samtliga räntabla tyska företag gav anledning till en mindre hausse i
+Berlin. Överhuvud äro börsens utslag märkvärdiga, och det ekonomiska
+livet följer principer, som i klarhet stå långt tillbaka för de
+principer, av vilka P. Hannibal Pfeil lät sig ledas vid utarbetandet av
+sitt _Ekonomiska register över Stockholm_.
+
+P. Hannibal Pfeil startade mycket riktigt en egen firma, med en väl
+avlönad direktörsplats och med mycken ledig tid. Detta hans första
+företag hette _Aktiebolaget Tubalkain_, Stål och Smide. Han mindes
+från skolan, att Sverige innehåller mycket stål. Det varade i tre
+månader och efterträddes av _Flora & Pomona_, Frukt- och
+Blomsterbörs. Han sade sig själv, att många människor gå med blommor i
+knapphålet och att ännu flera äta äpplen. _Flora & Pomona_
+överlevde _Tubalkain_ med en halv månad och efterträddes av
+_A.-B. Panem & circenses_, Matvaru- och förlustelsecentral. Detta
+bolag, som dock vädjade till ännu mer sunda och primitiva behov än
+lusten att leva vegetariskt och skära med stålknivar, levde knappt en
+månad. När P. Hannibal Pfeil hämtat sig från sin förvåning häröver och
+såg sig om efter ett nytt objekt för sin verksamhetslusta, fann han till
+sin smärta, att folket i Stockholm började visa honom samma misstroende
+som de teologiska professorerna i Lund. Han fick inte tecknat ett öre
+för sitt nya bolag, _Amor & Hymen_, Diskret äktenskapsförmedling.
+Samtidigt voro alla hans pengar slut. Vad skulle han göra?
+
+Det dröjde åtskilliga dagar innan han räknade ut det, men när hans plan
+var färdig, vittnade den både om människokännedom och vacker tankegång.
+Han hade beslutat att utge ett ekonomiskt register över Stockholms
+affärsmän. Nuförtiden, sade sig P. Hannibal Pfeil, startas många osolida
+företag, ja, rent av företag som äro beräknade på att utnyttja
+allmänheten. Vad har allmänheten för värn mot sådant? Intet. Allmänheten
+är okunnigare än ett barn i affärssaker. Vem kan därför göra allmänheten
+en större tjänst än den som ger ut ett ekonomiskt register? Det är just
+vad jag tänker göra. Jag går upp till firma efter firma; jag säger dem
+vad min plan är; jag ämnar utge ett register över Stockholms affärsmän;
+det kostar femtio kronor att komma med i mitt register; osolida firmor
+med rött mot några tiors extra avgift för färgtrycket.
+
+Detta var P. Hannibal Pfeils plan för att skydda allmänheten mot
+svindel. Den kvävdes i sin linda, som många andra vackra och goda
+företag, naturligtvis av polisen, som ansåg sig själv kunna skydda
+allmänheten mot skojare. Till råga på köpet ansåg den sig böra göra det
+i ett bestämt fall--fallet P. Hannibal Pfeil. P. Hannibal Pfeil
+arresterades för utpressningsförsök och led orättvist det för sådana
+simpelheter stadgade straffet. Därefter återvände han till universitetet
+och studerade juridik.
+
+Vad valutamarknaden beträffar, sjönko tyska mark till 25 öre, under det
+engelska pund stego till tjugufem kronor.
+
+
+
+
+DÄRPÅ EN FUL HISTORIA
+
+
+Lördagen den 24 augusti var Håkansson senast synlig utanför kaféet
+Gyllene Vinthunden. Sedan dess är han spårlöst försvunnen. Uppgifterna
+från dem, som senast sågo honom, växla med avseende på hans tillstånd
+och utseende. Några förklara, att han var berusad, andra vidhålla
+motsatsen. Vare härmed hur som helst, Håkansson syntes senast lördagen
+den 24 augusti och har sedan icke avhörts.
+
+Jag kände Håkansson från universitetet, där han studerade i ett antal år
+och sökte få spikad en doktorsavhandling om _Det afrikanska
+Mqunfolkets dialekter_. Avhandlingen blev spikad, men icke på
+universitetet, utan på stadens renhållningsverk, där vänner och
+beundrare av Håkansson spikade upp den en vacker majnatt. Den hängde där
+till bortåt middagstiden följande dag, då ryktet, som med tusen tungor
+går genom städerna, nådde Håkansson med en viskning om det passerade.
+Kl. 1,15 nedrev Håkansson sin vid skampålen naglade skrift och
+sönderslet den offentligt som Luther sönderslet påvens bannbulla. Han
+riktade några varmt kända ord till den hop, som åskådade honom; om de
+förstodo dessa ord, är osäkert. Håkanssons dialekt var sällsammare än
+det afrikanska Mqunfolkets. Skulle det visa sig, att han är död, skall
+jag skriva en avhandling om den, med tanken riktad på ett filologiskt
+stipendium. Hans tunga var konstruerad efter principen för den
+fyrtaktiga dieselmotorn: »bopp-bopp, jag, bopp-bopp-bopp, vill dricka».
+Det lät alldeles som en explosionsmotor, där de vanliga orden voro den
+överflödiga, utströmmande spillgasen. »Du, bopp-bopp-bopp, är en
+fähund», sade Håkansson, »bopp-bopp-bopp, jag skall titta hem till dig i
+morgon.»--Det sista stilprovet bringar mig på allvarliga tankar. Skulle
+Håkansson vara i livet och läsa detta, kommer han att titta hem till
+mig, och då är jag förlorad. Det hus, där Håkansson träder över
+tröskeln, är dödens. Han är som termiterna. Han lämnar inte huset,
+förrän han uppätit allt ätbart, utdruckit allt drickbart och jagat
+invånarna i landsflykt. Det finns tusen exempel härpå. Det finns endast
+ett exempel på att han överlistats. Det härrör från en prästgård i
+Småland, och är ovederläggligt sant. Prästgården står ännu kvar och
+familjen lever ett trevet och lyckligt familjeliv. Den reser
+midsommarstång, och på julaftonen dansar den kring det smyckade
+julträdet. Och dock föll ett ögonblick dödens skugga, kastad av
+Håkansson, in över dess dörrtröskel.
+
+Håkansson anlände till prästgården en afton i juni, till fots. Om
+somrarna gjorde han långa fotturer, varvid han för att spara
+halvsulningar gick barfota. När han fann ett hus som behagade honom,
+gjorde han toalett genom att draga på sig skorna, gick in och begärde
+gästfrihet. Så ock vid den omtalade prästgården. Långt ifrån att taga
+sina skor av sina fötter, då han såg detta helgade rum, tog Håkansson på
+dem, gick in och begärde gästfrihet. »Bopp-bopp-bopp, fattig student,
+bopp-bopp ligga här i natt, bopp-bopp.» Prästen i den omtalade
+prästgården var något döv och illslug som de flesta döva. Han tog
+Håkansson för en armenier, en nation som på denna tid ägnade sig åt
+bettlerirörelsen i utsträckt grad. Emellertid kom hans fru och uttolkade
+Håkanssons ord. Den gamle kyrkoherden kastade en forskande blick på
+Håkansson och beviljade hans anhållan. I detsamma ringde det till
+kvällsmat, och Håkansson skyndade sig oombedd att blanda sig med dem som
+gingo in i matsalen. Han tog plats och tio minuter senare var bordet
+skövlat. Förödelsen grinade mot betraktaren från asietterna.
+Prästfamiljens medlemmar sågo på varandra. De små barnen gräto. Den
+gamle prästen vinkade åt familjen att bryta upp, och viskade något åt
+sin fru. De gingo ut och åto i köket, under det att prästen underhöll
+Håkansson i matsalen. Håkansson fick upprepa var sats fyra gånger och
+gallskrek tills han var hes. Till slut var det mörkt, och den gamle
+prästen ledsagade den trötte och misslynte Håkansson till ett skumt rum
+i en gårdslänga, där en bädd skymtade. Håkanssons antydningar om ett
+ljus blevo oförstådda. Den gamle prästen gick skrockande tillbaka, drack
+en toddy och lade sig.
+
+Tidigt nästa morgon vaknade Håkansson och såg sig om. Det var ett
+underligt sovrum! Vad luften var tung! Och väggarna voro inte
+tapetserade. De voro fyllda med urklipp ur familjejournaler. Det var
+otroligt vad luften var tung! Vad var det för ett rum?--Plötsligt greps
+han av en aning, störtade upp och ryckte bort sängkläderna från britsen,
+där han låg....
+
+Prästgården såg inte Håkansson till frukosten. Vid den tid, då den åt
+frukost, vandrade Håkansson barfota längs en dammig landsväg, svärjande
+så att håren reste sig på de människor han mötte. För hans inre öga
+stod en och samma syn: en serie runda trälock i avtagande storlekar.
+»Bopp-bopp-bopp, bopp-bopp-bopp, djävla präst. Fattig student, göra på
+det viset, bopp! Fy fan, bopp!» På aftonen fann han ett mera gästfritt
+hem, vars ruiner ännu förevisas för besökande.
+
+Detta skrives för att utröna, om Håkansson är i livet. Skulle så vara
+fallet, är det förutsett. Jag har hyrt en lägenhet med två utgångar,
+dyrkfria dörrar och fallucka vid ingången. Ett sovrum av samma art, som
+det i den småländska prästgården, står bäddat. Mänskligt att döma är
+allt redo för att mottaga Håkansson.
+
+Men det kan ju hända, att han sågs för sista gången den 24 augusti
+utanför Gyllene Vinthunden.
+
+
+
+
+TORGSKRÄCK
+
+
+Mina väggar äro dekorerade med de brokigaste konstverk.
+
+Mittemot mitt skrivbord hänger en skamlöst blottad ung kvinna. Hon är
+rödhårig och iförd två svarta strumpor. Då konstnären avlämnade henne i
+detta dekolleterade tillstånd, protesterade jag liksom det amerikanska
+museet mot kopian av Venus från Milo, som saknade armar. Men konstnären
+stod på sig, och jag fick behålla henne som hon är. Till besökande säger
+jag, att hon hänger där hon hänger för att påminna mig om den nakna
+sanningen, som det är skribenternas plikt att ständigt hålla för ögonen.
+
+På väggen bakom mig hänger en annan modern tavla. Den är målad av en ung
+man, som älskar de stora linjerna. Den föreställer ett torg i
+kvällsbelysning i mars månad. Torget är gult och träden blåa, varigenom
+jag påminnes om mitt fosterland. Men det mest karakteristiska för tavlan
+är annars torgets kolossala utsträckning. Två regementen skulle kunna ta
+uppställning där, om de inte lede av spanska sjukan. Genom denna sin
+storlek påminner torget mig om min gamle vän superintendenten. Han
+skulle aldrig kunnat ha en sådan tavla på sin vägg. Han skulle ha fått
+torgskräck av anblicken.
+
+Superintendenten var icke intendent. Han bar sin titel på grund av dess
+två första stavelser, som bilda presensformen av ett omtyckt svenskt
+verb. Den sats som bildades, om man använde detta verb som predikat och
+superintendentens namn som subjekt, innehöll en oomkullrunkelig sanning.
+Superintendenten söp. Det lät sig inte bestridas, och ingen bestred
+annat angående superintendentens supning än omkostnaderna. De bestredos
+dock icke av honom själv. Han levde av vänliga människors vänlighet. I
+gentjänst uträttade han ärenden åt dem, vek bord, spelade fjärde man i
+bridge och sprang i bankerna med omsättningar. Härmed äro vi inne på
+dagens text.
+
+Superintendentens svåger hade en utsträckt växelrörelse med huvudkontor
+i den stad där han bodde och filialer i alla större städer och
+stationssamhällen. Det kunde hända, att han fick fyra, fem brev om
+dagen, innehållande ett tryckt meddelande, _att en av Eder accepterad
+förfaller imorgon den 29_. Han tog sådana varningsrop med lugn.
+Sanningen att säga lade han knappt märke till dem; de voro för honom som
+sfärernas musik för andra människor, vilken man inte tänker på, emedan
+man ständigt hör den. Men till saken, till evangeliet.
+
+En vacker dag hade superintendentens svåger endast två av honom
+accepterade.
+
+Den ena förföll i den stad där han bodde, den andra i grannstaden. Det
+var tredje och sista dagen för bägge. Han beslöt att ordna den ena själv
+och skicka superintendenten till grannstaden för att ordna den andra.
+Superintendenten fick dokumentet och avreste, försedd med en lagom stor
+reskassa.
+
+Detta var klockan elva. Superintendentens svåger ordnade sin växel och
+slog sig ned på sitt stamkafé med ljust och lätt sinne. Han träffade
+ett par vänner, och det kom in varor. Tiden gick. Man väntade på att
+superintendenten skulle komma tillbaka och bli fjärde man. Plötsligt
+ringde det i telefonen efter superintendentens svåger.
+
+--Hallå, vem är det?
+
+--Ja--hör du, det är intendenten, jag--
+
+Superintendenten strök gärna de två anklagande stavelserna i sin titel.
+
+--Är det superintendenten? Du har väl ordnat växeln?
+
+--Nej--ser du--ser du, det är så att--
+
+--Har du inte ordnat växeln? Vad menar du? Klockan är ett och banken
+stänger klockan två!
+
+--Ja, men ser du--ser du--det är så att--
+
+--Hur är det?
+
+--Jo, banken ligger ju vid ett torg!
+
+--Ja, vad innerst än sen då?
+
+--Jag har fått torgskräck! Jag kan inte komma över torget!
+
+Det följde en paus, under vilken superintendentens svåger lade röret och
+såg på sina vänner.--Han har fått torgskräck! Han kan inte komma över
+torget! Därpå ryckte han till sig röret igen.
+
+--Hallå! Växeln måste ordnas! Du får gå in på ett kafé och ta dig en
+konjak, så går torgskräcken över! Men skynda dig, klockan är 1,10.
+
+Avringning. Svågern och vännerna resonerade om superintendenten.
+Plötsligt ringde det i telefonen.
+
+--Hallå! Det är intendenten. Jo, hör du--
+
+--Har du ordnat växeln?
+
+--Nej, ser du--
+
+--Vill du ordna växeln med detsamma! Karlafan, klockan är halv två!
+
+--Ja, men ser du, konjaken hjälpte inte--
+
+--Gå in på kaféet, ta dig två konjak till, och omsätt växeln! Har du
+förstått?
+
+--Ja--jag skall försöka--
+
+Avringning. Svågern och vännerna se stumt på varandra. Klockan på väggen
+tickar ödesdigert. Visaren vrider sig obevekligt närmare två. Plötsligt
+ringer det i telefonen.
+
+--Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag--
+
+--Har du ordnat växeln?
+
+--Nej, ser du, jag tog två konjak, och jag kom ett stycke ut på torget,
+sen var det slut--jag kunde inte--
+
+--Tag dig tre, fyra, fem konjak, men gör det som en blixt, blunda,
+spring över torget och omsätt växeln, om livet är dig kärt! Klockan är
+tre kvart på två och....
+
+Luren är nedlagd i andra ändan av ledningen. Svågern lägger ner sin lur
+och ser på sina vänner med ögon, som likna marmorkulor. Klockan tickar i
+dödstystnad. Visaren pekar på 1,45, 1,50, 1,55. Plötsligt slår
+klockan--två ödesdigra slag. Telefonen är stum. Äntligen ringer det.
+
+--Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag tog fem konjak och sprang,
+och jag kom mitt ut på torget, du vet, där planteringen är, men sen, ser
+du, var det omöjligt, jag kunde inte--
+
+--Växeln är protesterad?
+
+--Ja--
+
+Härmed var superintendentens bana som växelomsättare slut. Nästa nummer
+av Justitia innehöll ett på begäran inryckt meddelande från
+superintendentens svåger angående den förolyckade växeln:
+
+Protesterad på grund av torgskräck.
+
+Nej, superintendenten skulle aldrig kunnat ha den tavla som hänger på
+min vägg. För övrigt intresserar han sig inte för tavlor. Kort efter de
+omtalade händelserna började han fånga flugor och har nu varit död i
+flera år.
+
+
+
+
+BETULANDER SÃ…G SIN CHANS
+
+
+Jag träffade Betulander på Wivels trottoar, denna strandremsa, där allt
+drivgods från norra Europa numera sköljs upp. Han satt--självklart--vid
+en--naturligtvis--tömd whiskygrogg och svor--tydligtvis--på kyparen, som
+aldrig kom och gav den en efterföljare. Betulanders fader hade varit
+präst och själv tillverkat sitt namn ur det enkla råmaterialet Björkman.
+Betulander och jag hade varit skolkamrater till sjätte övre. Där
+upphörde Betulander att hyckla ens det minimala intresse för ut finale,
+som skolplanen fordrade. Han lämnade läroverket med sex C för att ägna
+sig åt det praktiska livet. Jag hade hört, att han gjort det med
+framgång. Jag hade sett hans porträtt bland industriens märkesmän i
+stockholmstidningarnas specialnummer: Direktör John Betulander, vars
+arbete i oxygenolindustriens tjänst etc.
+
+--Det var själva den hurrande Leviatan! ropade Betulander. Nu har jag
+suttit här med det här tomliket i en timme!
+
+--Käre bror, sade jag, när du går på kafé i Danmark, skall du antingen
+vara stamgäst eller buddaist. Stamgästerna bli betjänade och för en
+buddaist är tiden ett likgiltigt begrepp.
+
+--Är du stamgäst eller buddaist på det här stället?
+
+--Här är jag buddaist. Ingen förnuftig människa blir stamgäst på ett
+kafé som detta.
+
+--Men det är väl själva fan i höjden, sade Betulander. För en timme sen
+kom det en kypare och gav mig den här groggen. Jag svepte den förstås
+med detsamma och från detta ögonblick är den kyparen försvunnen. Jag
+börjar tro, att groggen var förhäxad och stod i ett magiskt sammanhang
+med kyparens liv. Kanske dödade jag honom i samma ögonblick som jag
+tömde groggen. Men ingen annan kypare vågar göra intrång i den avlidnes
+rättigheter och servera mig. Jag har skickat i väg tre expeditioner för
+att finna honom, död eller levande. Men det är lögn! Jag skall dö av
+törst mitt i hjärtat av Köpenhamn. Och ändå har jag varit i Petrograd
+och överlevt det. Där fick jag för resten också skicka ut tre
+expeditioner.
+
+--Tre expeditioner? sade jag och lade fram min sportdomarklocka som
+visar intill tiondels sekunder. Jag har utlyst en hemlig tävlan för den
+långsammaste kyparen i Köpenhamn. Hittills innehas rekordet av en kypare
+på gamla Bristol, men tävlingstiden utgår inte förrän i december. Vad
+var det du sade om tre expeditioner i Petrograd?
+
+--Jag är så torr i halsen, att jag knappt orkar berätta det, sade
+Betulander. Jag tror inte min puls slår femtio slag i minuten.
+
+--Berätta det i alla fall. Förläng ditt liv på samma vis som
+Sheherazade.
+
+--Hon riskerade åtminstone inte att dö av törst. Jag kom till Petrograd
+nu i maj och tog in på hotell Majestic. Rummet kostade femtio rubel om
+dagen, frukosten sjuttiofem och middagen hundra. Jag var ett nöt. Jag
+skulle ha tagit in på ett proletärhotell, så hade jag fått mera valuta
+och sparat mig många sinnesrörelser. Första natten jag bodde på
+hotellet, blev jag väckt vid tretiden av en kommitté. Det var
+proletärernas hälsningskommitté, som önskade mig välkommen till
+Petrograd och underrättade mig om att proletärerna beslutat övertaga min
+reskassa.
+
+--Aha? sade jag. Tio minuter. NÃ¥, togo de din kassa?
+
+--De togo min kassa, tolvtusen rubel, och drogo sig tillbaka under
+sympatiuttalanden för min person. Jag klädde mig och störtade till
+proletariatets verkställande överdirektion. Den bodde i det där
+institutet, du vet, där de förr uppfostrade unga flickor.--Nej, nu kan
+jag inte mer! Nu hör jag tydligt, hur det skriker i stämbanden, när jag
+talar.
+
+--Försök! Bemanna dig! Det har bara gått sexton minuter, åtta och en
+tiondels sekund, sedan jag kom. Normalt beräknat ha vi tjugu minuter
+igen, innan kyparen visar sig. Du gick till direktionen i
+flickseminariet?
+
+--Det gjorde jag. Jag förklarade, vad som hade hänt. De ryckte på
+axlarna, alla på en gång. Det var som om jag hade kommit in i ett
+pantlånarkontor med sex verkställande pantlånare. Det som hade hänt mig,
+kunde hända alla nuförtiden. Proletariatet hade rest sig och tänkte inte
+gå och lägga sig tills vidare.--Men jag var utlänning.--Då kunde jag
+återvända till mitt land och förkunna proletariatets idéer.--Det var
+just vad jag skulle göra. Proletariatets idéer tilltalade mig som
+affärsman på ett utomordentligt sätt. Jag skulle gå ut som en apostel
+och verka för dem i alla land, men inte utan reskassa. Jag måste ha min
+reskassa tillbaka.
+
+--Fick du den? Tjugutre, sex och en femtedels.
+
+--Proletariatdirektionen slog sina huvuden samman. Den beslöt, att jag
+som partivän och blivande apostel skulle ha min reskassa igen. Den
+tillsatte en överkommitté och skickade ut den för att taga reda på
+hälsningskommittén, som önskat mig välkommen, och återfå min kassa.
+Efter en stund anlände, icke överkommittén, utan hälsningskommittén till
+flickseminariet. Den rapporterade under förbittring att överkommittén
+uppsökt den, övertagit de tolvtusen rublerna och nu var ute med dem på
+egen hand.
+
+--Aha? Vad sade direktionen?
+
+--Direktionen var verkligen tillmötesgående. Den tillsatte en
+generalkommitté, som skulle uppsöka överkommittén och utfå min av
+hälsningskommittén övertagna reskassa. Efter en stund anlände en
+kommitté till flickseminariet. Det var emellertid inte generalkommittén.
+Det var överkommittén, som under upphetsning rapporterade, att
+generalkommittén bemäktigat sig de tolvtusen rubel, som överkommittén
+hade tagit från hälsningskommittén, och med dem på fickan gett sig ut i
+Petrograd.
+
+--Aha? Trettioen, fyra och två femtedels. Vad sade direktionen?
+
+--Direktionen blev verkligt bedrövad. Den slog sina huvuden samman och
+gjorde sig i ordning att tillsätta en nationalkommitté för att uppsöka
+generalkommittén. Men jag avbröt den.--Mina herrar, sade jag, jag kan
+inte längre missbruka er tid och er tjänstvillighet. Jag är begeistrad
+över proletariatets idéer och ingen skall verka för dem i mitt hemland
+ivrigare än jag. Som sagt, jag behöver en reskassa. Men tillsätt inte
+flera fina och kostsamma kommittéer för att återfå mina tolvtusen
+rubel. Gör mig helt enkelt till chef för en vanlig ordinär
+hälsningskommitté!
+
+--Trettionio, en och en femtedels. NÃ¥?
+
+--De gjorde, som jag önskade. Nästa dag lämnade jag Petrograd med
+tjugutusen rubel på fickan och--hallå! vad ser jag!
+
+En kypare med ett allvarligt och drömmande ansikte stod vid vårt bord
+och sade:
+
+--Önskade herrarna något?
+
+
+
+
+OLAF STORFOSSENS CAMOUFLAGE
+
+
+I går återvände jag till staden. Inte för att söka ro. Jag trivs på
+landet, bland de enkla, agrariska företeelserna. I staden har jag oftast
+tråkigt. På landet kan man också ha tråkigt, men det är den tråkighet
+som är efter Guds sinne. Tråkigheten på landet är sund, hälsobringande;
+den beror på att nerverna få för litet arbete. Tråkigheten vid staden
+beror på dess oro och jäkt, som kunna stiga ända därhän, att de tvinga
+en författare som Olaf Storfossen till camouflage.
+
+Olaf Storfossen har bott i denna stad i tio långa år. Han är norrman,
+som framgår av det majestätiska namnet, och vi äro kolleger. D.v.s. vi
+voro det till för någon tid sedan. För någon tid sedan såg nämligen
+Storfossens första litterära alster dagen, och sen dess är han inte
+kollega med någon annan än Aiskylos.
+
+När Storfossen kom hit för tio år sen, hyrde han en lägenhet vid en av
+de gator som uppkallats efter hans (dåvarande) döda diktarbröder.
+Därefter tog han fram en karta över staden och en passare. Med den
+senare drog han upp en cirkel av åttahundra meters radie. Det var hans
+åsikt, att detta var yttersta gränsen för en människas
+kroppsansträngningar. De kaféer, som lågo innanför denna radie, kunde
+man besöka, de, som lågo utanför, lågo över retningshöjden. I denna
+åsikt understöddes Storfossen av sin maka.
+
+Storfossen hade nämligen gift sig tidigt, så var det gjort, och man
+slapp sysselsätta sig med bifenomenen i livet. Livet är kort, och det
+gäller att koncentrera sig om huvudfenomenen. Vilka dessa äro, behöver
+kanske icke antydas. Den stad, där han slagit sig ned, har tretusen
+ställen, där huvudfenomenen finnas tillgängliga till olika priser. På
+den tid, då han flyttade ned till staden, voro priserna så ytterligt
+låga, att tanken svindlade. Senare, under det olycksaliga världskriget,
+ha de stigit till den grad, att den norska litteraturen svävat i
+allvarlig fara att icke riktas med något som helst alster av Storfossens
+skapande genius. Storfossens förhållande till sin musa är nämligen som
+germanernas förhållande till kvinnan överhuvudtaget: han blir endast
+entreprenant mot musan efter att ha förtärt åtta eller tio glas. Och med
+nuvarande priser såg det en tid ut, som om förhållandet skulle upphöra.
+
+Nu är emellertid att märka, att förhållandet då redan resulterat i ett
+dussin kärlekspanter, som alla funnos kvar i faderns hem. Ingen
+förläggare hade velat åtaga sig dem utan en rund summa i förskott. Och
+denna summa hade Storfossen ingen som helst önskan att betala.
+
+Just i år skedde emellertid någonting. Det startades ett nytt förlag i
+staden. Storfossen hade sett många förlag startas och upplösas. Intet av
+dem hade visat sig mera klarsynt än de andra. Hans åsikt om förlag var
+stadgad. Utan förhoppningar, med ett bittert leende i munvinkeln,
+lämnade han in sina samlade skrifter hos det nya förlaget. Han
+uppmanades att komma tillbaka om någon tid. Han hade fått samma
+uppmaning förr, och han kvitterade den med ännu ett bittert leende.
+Därefter gick han till en krog innanför åttahundrametersradien och
+hånade tillvaron med sina maka.
+
+Emellertid var hans prövningstid förbi. Det nya förlaget hade startats
+för tyska pengar. Det skulle utge tyska agitationsskrifter och i övrigt
+verka för Tysklands intressen. Dess chef genomläste eftertänksamt
+Storfossens samlade arbeten. När han gjort det, sade han:
+
+--Vi älska inte Norge. Våra u-båtar hava sänkt en tredjedel av norska
+marinen. Om jag utger Olaf Storfossens skrifter, har jag gjort vad jag
+kan, för att sätta en torped under den norska litteraturen. Jag skall
+utge dem.
+
+Redan följande vecka påbörjades tryckningen av Storfossens arbeten, och
+hans och hans makas porträtt lancerades i tusentals exemplar genom det
+tyska förlagets tidskrifter. Med åren hade de blivit så lika varandra
+som två bär. Storfossens hjärta svällde som ett segel av stolthet och
+drev honom på äventyrsfärder utanför åttahundrametersradien. Han var för
+stark och trotsig för att kunna nöja sig med de gamla råmärkena. Han
+höjde radien till en kilometer och skulle ha varit den lyckligaste bland
+dödliga, om inte en sak inträffat.
+
+Under sin sturm- und drangperiod hade han gjort skulder. Däri ligger
+ingenting ont. Alla göra vi skulder och förlåta dem som vi äro skyldiga,
+så länge de inte kräva oss. Göra de det, förändras våra känslor.
+Storfossens fordringsägare hade inte krävt honom i långa tider. Livet
+var kort och det fanns mera hoppfulla företag. Men när de nu sågo
+Storfossens ansikte, genomglödgat av diktarpatos, stirra mot sig i
+tryck, slog en tanke ned i dem: denne man förtjänar pengar; låtom oss
+kräva honom. Dels i horder, dels i enskilda förband, ryckte de an mot
+honom. Storfossen föll som Lucifer från triumfens himmel ned i bekymrens
+helvete. Om han åtminstone kunnat flytta! Men det fanns inga lägenheter
+att få, tack vare det förbannade kriget. Och den, han bodde i, bevakades
+dag och natt. Han kunde inte lämna den, utan att filistéerna föllo över
+honom. Livet blev djävligare och djävligare. Då, en dag, slogs han av en
+genial idé. Kriget, som gjorde att han inte kunde flytta, hade
+framkallat den. Kriget hade lärt de krigförande vikten av skyddande
+förklädnad. Batterier, flygmaskiner, allt, doldes genom skyddande
+förklädnader. Och detta kallades camouflage.
+
+Detta gav diktaren Storfossen hans idé.
+
+Om ni befinner er i Köpenhamn för att kräva diktaren Olaf Storfossen,
+och möter honom på hans gata, så kräv honom inte. En förbittrad
+kvinnoröst kommer att svara er och få er att ta er om huvudet av häpnad.
+Det är nämligen hans maka, ni kräver. Skulle ni däremot möta en kvinna,
+som påfallande liknar diktaren Olaf Storfossen, så kräv henne, och bli
+inte förvånad om en kärv, norsk mansröst ber att bli förskonad för era
+oförskämdheter. Dräkten är camouflage för diktaren Olaf Storfossen, vars
+första alster just sett dagen, och som endast är kollega med Aiskylos.
+De två camouflagen ombytas på något av kaféerna innanför den nya
+enkilometersradien.--
+
+I morgon far jag på landet igen. Staden är trist.
+
+
+
+
+KONUNG ÖDIPUS
+
+
+I denna stad bo många konstiga människor. Många konstiga människor bo i
+denna stad, men all annan konstighet är liten mot de norska diktarnas
+konstighet. Av dessa känner jag flera. Storströmmen, som är nietzschean,
+har ännu två och ett halvt år efter ransoneringens införande aldrig ägt
+vare sig bröd-, smör-, socker- eller andra kort. Han tål inga ingrepp i
+sin personliga frihet, utan magrar hellre. För övrigt har han inte
+magrat. Han är stor och stark och får vad han vill ha, tiden till trots.
+Men vad är Storströmmens konstighet mot Storelvens och Storstrandens?
+
+Storelven är kritiker; Storstranden är lyriker. Storelven är ytterligt
+närsynt. Dels på grund härav, dels emedan en kritiker bör göra det, går
+han med guldlornjett. Storstrandens lyrik handlar om kärlek och vin. Han
+har en rullande, dov och entonig röst, och med denna uppläser han sina
+dikter för alla och envar, som han blir bekant med. Både Storelven och
+Storstranden äro fulla av stolthet över sig själva.
+
+Nu i höst ha dessa söner av granitlandet slagit sig ned i det vekliga
+Capua, som kallas Köpenhamn. Här diktar Storstranden dityramber till
+kärleken och den danska akvaviten, under det att Storelven kritiserar
+dem. Storelvens kritik är sträng och hård. Han vill kallas omutlig,
+liksom Robespierre, och skulle liksom denne gärna halshugga större delen
+av mänskligheten, dels med anledning av vad de läsa, dels med anledning
+av vad de icke läsa. Man får göra honom det medgivandet, att han inte
+tar hänsyn till personen. Ett exempel härpå var konung Ödipus.
+
+Konung Ödipus är Storstrandens senaste versdrama. Han har nämligen
+skrivit om Sofokles' tragedi för Kristiania. Då jag varken läst Sofokles
+eller Storstranden, anser jag mig inte kunna uttala mig om vilken som är
+bäst. Storelven däremot ansåg sig befogad att göra det. I en fyrspaltig
+artikel i Tidens Tegn förklarade han, att Sofokles var bättre än
+Storstranden.
+
+Det skulle han aldrig ha gjort.
+
+Storstranden blev utom sig.
+
+Han rasade i tre dygn och drack otaliga pjolter för att lugna sig. Men
+då han därpå plötsligt fick norska statens diktarstipendium, glömde han
+vännens lömska kritik och gav sig ut på rangel. På ranglets fjärde dag
+träffade han Storelven på ett kafé, men då var han så långt inne i den
+fjärde dimensionen, att han helt och hållet hade glömt både Storelvens
+identitet och existens. De ranglade vidare tillsammans i bästa endräkt.
+De gingo från kafé till kafé i denna stad, som har tretusen kaféer och
+femtusen ställen, där de drycker tillhandahållas, om vilka nykteristerna
+uttala sig med en sådan motvilja. På dessa drycker ödslade de bort
+norska statens diktarstipendium. På femte dagen, då de lämnade ett kafé,
+kom en tiggare fram och bettlade. Storstranden gav honom den sista
+hundrakronan. Storelven sade:
+
+--Jag har inga pengar, men du skall få trycka den norske kritikern
+Storelvens hand.
+
+Tiggaren tryckte tacksamt den omutliga hand som skrivit kritiken över
+konung Ödipus. Storelven och Storstranden ranglade vidare på ett
+hotellrum, men i Storstrandens hjärna hade medvetandet börjat gry, väckt
+av Storelvens ord. Han började småningom inse, vem han var i sällskap
+med. Efter ytterligare en tid kom han ihåg att han var ovän med sitt
+sällskap. Framåt morgonen erinrade han sig orsaken. Då låg Storelven och
+sov koffertens drömfria sömn på en soffa. Storelven hade nedsatt honom
+under Sofokles. Detta visade, att han var en fähund, och inte bara det,
+utan även obegåvad. Storelven hade skrivit: »Den som icke kan få mer ut
+av den blinde grekiske konungen, vet icke vad blindhet är.» Haha! Det
+hade han skrivit--han, som nu låg där på rygg på soffan och sov. Haha.
+Han! Han som låg där och snarkade med brillorna på. Haha! Och med denna
+person hade han nu ranglat upp norska statens diktarstipendium, ett
+slående motbevis mot hans kritik. Ja, ranglat upp det till sista öret!
+Till sista öret. Storstranden undersökte sina fickor och konstaterade,
+att det var sant. Han undersökte även Storelvens fickor. De voro lika
+tomma. Han hade inte engång pengar till den whisky, som behövs för att
+ta bort den obehagliga smak, som man får i munnen, när man ranglat med
+en person som man inte velat göra det med. Nej, inte en enda sou.
+
+Plötsligt fick han en genial idé. Jag vet inte om idén i hans konung
+Ödipus är genial, men denna var det. Han vacklade fram till Storelven,
+som åsksnarkade på soffan, och lutade sig över honom. Hans ostadiga
+fingrar sysslade med Storelven. Därpå försvann han, listigt leende.
+
+När Storelven vaknade några timmar senare, höll han på att bli galen.
+Han kunde inte finna sina guldglasögon, utan vilka han var hjälplös som
+ett barn. Orsaken till att han inte kunde finna dem var den, att
+Storstranden hade pantsatt dem och nu hämndranglade vidare på det
+visserligen obetydliga belopp som influtit.
+
+Blind och nästan vansinnig fick Storelven i fyra dygn irra kring och
+inse hur kung Ödipus hade det. Jag ryser, när jag tänker på den kritik
+Storstrandens nästa bok kommer att få i Tidens Tegn.
+
+Nej, de norska diktarna äro besynnerliga. Där var dramaturgen
+Storreveln--men även om unionen har brustit, får man ta vissa hänsyn.
+
+
+
+
+MÃ…LERISK JULAFTON
+
+
+Det bör återigen påpekas, att historier sådana som denna endast kunna
+hända en norrman, eller två norrmän, vilket var fallet den här gången.
+Oss utomstående förefaller en sådan tilldragelse obegriplig, om vi varit
+åskådare till den, och otrolig, om vi höra den berättas. Men det hindrar
+inte, att så går det till, varest två eller tre sanna norska män äro
+församlade.
+
+Målaren Dybedræt var ofta församlad med målaren Börevig, och såg helst,
+att det icke skedde alltför långt från ett bord, som uppbar flaskor och
+glas. Eftersom båda bodde i Köpenhamn, hade de teoretiskt sett många
+sådana bord att välja på. Stundom voro de församlade framför ett staffli
+med en tavla på. Tillhörde denna tavla Börevig, var den kubistisk, och
+Dybedræt sade:--Idén är god, men konst kan nu kubismen aldrig bli;
+tillhörde den Dybedræt, var den expressionistisk och Börevig
+sade:--Något av det riktiga har du fått med, men expressionismen kan nu
+aldrig få med allt; i vilket fall som helst tillhörde tavlan aldrig
+någon annan, ty ingen köpte Dybedræts och Börevigs tavlor.
+
+Börevig var en lång mager bondpojke från Västlandet med öron som
+skygglappar och händer tunga som bronssköldar. Två av sina framtänder
+hade han fått utslagna i konstens namn. Det var en neo-expressionist som
+gjort det. Dybedræt var från Fredrikshald men såg ut som en
+sydfransman, med bred panna, blixtrande ögon och ett ungt empireskägg.
+Han föraktade Västlandet som ett säte för religiös obskurantism, till
+vilket han räknade kubismen. Han brukade berätta en anekdot för att
+bevisa, att han hade rätt:--Västlandet! Har ni hört, när Olaf Dahl kom
+upp till förläggaren och ville sälja en samling essayer.--»Det går
+aldrig» sade förläggaren, »uteslutet, fullkomligt löjligt att tänka
+sig!»--»Ge ut dem i alla fall», sade Olaf Dahl, »men betala mig inte
+förrän andra upplagan kommer.»--»Andra upplagan kommer, hahaha!» sade
+förläggaren. »Nå jag skall ge ut dem i alla fall.» Boken kom ut: Essays
+av Olaf Dahl. Första upplagan blev utsåld på en vecka. Förläggaren
+visste inte, vad han skulle tro. Han tryckte en upplaga till; den gick
+på fyra dagar; och en till, som gick på tre. Innan fjärde upplagan
+trycktes, kom Olaf Dahl upp och hämtade honorar.--»Hör på», sade
+förläggaren, »jag har tryckt tre upplagor av er omöjliga bok, och de ha
+sålts. Jag klagar inte. Jag har tagit reda på vart böckerna gå. De gå
+till Västlandet. Men vem i Herrans namn köper dem där och varför?
+varför?»--»Det skall jag säga er», sade Olaf Dahl. »Det gör bönderna på
+Västlandet. De tro, att boken handlar om Esajas.» Och det var sant;
+bönderna där äro läsare, de trodde, fan förtäre mig, att boken var om
+Esajas. De köpte två upplagor till och märkte inte ett ögonblick, att
+den inte handlade om Esajas. Haha! sådant är folket på Västlandet! Det
+skulle inte förvånat mig, om de köpte kubistiska tavlor.
+
+Börevig hade inga anekdoter att hämnas med. Han var en smula enfaldig.
+Han trivdes samman med Dybedræt. Ingen av dem hade lyckats, och de voro
+båda lika fattiga. Fattigdomen och deras skiljaktiga konstuppfattning
+gjorde dem oskiljaktiga.
+
+Att en skiljaktig uppfattning håller folk samman, kan endast förvåna den
+obegåvade. Vad skulle man annars tala om? Men utom de dragliga tvisterna
+hade Dybedræt och Börevig fru Lasson som förenande länk.
+
+Fru Lasson var en gammal vänlig dam med vitt hår och barska ögon, av
+vilka det ena skelade och båda voro gömda bakom brillor. Hon var
+danskfödd och änka efter en norrman, som gett henne en inblick i
+nykterhetsrörelsens mål genom att dö av för mycket portvin. Själv ansåg
+han, att man omöjligt kunde få för mycket portvin, men naturen delade
+inte denna uppfattning. Eftersom den kommer igen även om man driver ut
+den med en tjuga, fick den också sin åsikt genomtrumfad. Lasson dog vid
+sextiosju års ålder av alltför mycket portvin. Fru Lasson övertog
+gråtande hans affär och hans vinlager. Affären hade hon redan skött i
+många år. Om vinlagret lät hon andra döma. Hon var en moderlig själ,
+vars barska ögon icke bedrogo någon, utom det av dem som skelande undvek
+betraktaren. Hon ville ha sällskap och helst ungt sällskap. Hennes port
+stod alltid öppen för Dybedræt och Börevig.
+
+När detta brödrapar gjorde hennes bekantskap, slogos båda samtidigt av
+samma idé: hon har råd att köpa en tavla! hon skall köpa en! Skillnaden
+var, att Börevig menade en kubistisk tavla, under det Dybedræt närmast
+tänkte på en expressionistisk. Så fort Dybedræt ansåg sig ha förberett
+marken nog med konversation, tog han avsked och störtade hem. När han
+kom igen med sina utvalda arbeten under armen, mötte han Börevig, vars
+långa västlandsben givit honom detta försprång. I händerna, stora som
+bronssköldar, bar han en kollektion av sina verk. Dybedræts ansikte
+mörknade. Ägandebegärets förbannelse kastade sin skugga över
+brödraparets vänskap.
+
+--Har du redan varit där?
+
+--Ja!
+
+--Jag får säga, att du förlorar inte tiden.
+
+--Tvärtom. Det är just vad jag har gjort. Och du själv? Du flåsar ju som
+en hund.
+
+--Jaså, hon förstod sig inte på parallellepipederiet? Det förvånar mig
+mindre. Hon tycks vara förnuftig. Hej så länge!
+
+Parallellepipederiet eller parallellepipedismen var det smädenamn
+Dybedræt givit den kubistiska konstriktningen. Han försvann genom fru
+Lassons dörr och återvände en halvtimme senare med ögonen lysande av
+harm.
+
+--Vet du vad hon sade om det där?
+
+--Nej.
+
+--Hon sade uha! Hon sade, att det inte var färdigt. Har du hört maken?
+
+--Det är det inte heller. Hon har rätt. Det är som jag alltid har sagt,
+expressionismen kan få med lite av det rätta, men aldrig mycket eller
+allt.
+
+--Haha! Vad sade hon om ditt?
+
+--Det gör detsamma. För resten kan man inte begära, att en kvinna skall
+förstå sig på konst.
+
+--Haha! Konst! Hur ofta har jag sagt dig, att parallellepipedismen
+aldrig kan bli konst?
+
+--Jag räknar inte alla gånger du säger dumheter. Jag har annat att göra.
+
+--Du får mycket att göra, om du vill ha sålt det du gör.
+
+Därmed var samtalet inne i vanda gängor, och ägandebegärets förbannelse
+togs bort för denna gång. Emellertid tog inte brödraparet Börevigs och
+Dybedræts bekantskap med fru Lasson slut med detta. Visserligen köpte
+hon inte tavlor, ty hon var en enkel själ och sade: »uha, uha. Nej,
+bevare mig då», var gång Börevig och Dybedræt kommo och förevisade
+något. Men hon önskade se unga män med humör omkring sig. Hon visste att
+unga män med humör i regel trivas bättre på en krog än i ett hem. Man
+måste tämja dem för att få dem att trivas. Därför satte hon fram
+portvinsflaskor i alla husets vinklar och vrår, liksom hinduerna sätta
+fram tefat med nysilad mjölk åt skallerormarna. På samma vis som de
+kloka hinduerna göra skallerormarna till sina vänner och gäster, gjorde
+fru Lasson dessa unga konstnärer till sina. De kommo skyggt och
+misstänksamt, färdiga till ögonblicklig reträtt. De drucko det framsatta
+portvinet, som dödat den salige norrmannen Lasson, och de blevo modiga.
+De blevo mer och mer modiga. Måhända var det Lassons mod, som på ett
+mystiskt sätt övergick i dem. Vildarna äta den fallnes hjärta för att få
+hans tapperhet. Varför skulle man inte kunna förvärva den genom att
+dricka hans portvin?--Till slut ringlade de ut och in i huset,
+fullkomligt tämda.
+
+Det fanns en dag, då fru Lasson mer än eljest önskade sällskap, samma
+dag, på vilken alla gamla kamrerare stanna i sängen och lägga patiens;
+på vilken granskogarna jämra sig; på vilken man i Skandinavien föräter
+sig på lutfisk, skinka och gås; i Tyskland på karp, i England på kalkon
+och i Frankrike på ingenting, eftersom man inte firar dagen i
+Frankrike. Denna dag då det luktar glögg och lack över hela
+Skandinavien, önskade fru Lasson mer än eljest sällskap. På denna dag
+kunde man hava sett den kubistiske Börevig och den expressionistiske
+Dybedræt bana sig väg genom Köpenhamns gator på väg till hennes bostad.
+De gingo med lätta steg, och desto lättare som de inte tyngdes av
+överrockar. Såväl Börevigs kubistiska överrock som Dybedræts
+expressionistiska hade uppnått vad deras tavlor aldrig uppnått, att
+upphängas i en privat samlares bostad. Men litern, den fattiges
+överrock, vinkade inom räckhåll, och de voro fullkomligt nöjda.
+
+Fru Lasson däremot bleknade, när hon mötte dem i tamburen.
+
+--Uha, uha, bevare mig uha då! ropade hon, under det att hennes
+självrörliga öga rullade av och an bakom pincenén. I detta väder! Var
+har ni era överrockar?
+
+Börevig använde den klassiska lögnen. Han var som sagt en smula
+enfaldig.
+
+--Skräddaren--obegripligt--hade lovat den säkert--
+
+Dybedræt spände ut bröstet som en norsk d'Artagnan:
+
+--Har aldrig haft någon!
+
+Det var lögn, men den imponerade. Fru Lassons självrörliga pupill gjorde
+otroliga evolutioner bakom pincenéglaset.
+
+--Aldrig? Bevare mig! Kom in, kom in i värmen. Gå och se, om ni finner
+något, tills maten blir färdig.
+
+Dybedræt och Börevig gingo in och företogo en husundersökning, värdig
+Sherlock Holmes. Ett antal portvinsflaskor stodo på lur i hörn och vrår.
+De drucko av dem, tills allt den salige norrmannen Lassons mod var helt
+personifierat i dem. Man hörde endast: Lhote--Matisse--styv i
+teckningen--vrövel--dekorativ--smörja--stark i färgen--något av det
+riktiga--målarnas A.B.C.-cod, senaste upplagan. Därpå slogs dörren upp
+till matsalen. Fru Lasson visade sig med rullande ögon och gav tecken
+till portvinsflaskornas definitiva evakuering.
+
+Middagen började. Eftersom den försiggick i Danmark, serverades
+risgrynsgröt och gås i nu nämnd ordning. Så sker det i alla danska hem
+på julaftonen; en omkastning av rätterna skulle förefalla alla danska
+magar paradoxal och jaga alla danska jultomtar på porten. Börevig höll
+tal för värdinnan och Dybedræt för konsten. Det tömdes rätt mycket
+bourgogne till gåsen. Fru Lasson blev rörd och talade om sin man, vars
+ande hon tydligt kände vara närvarande vid festen. Den var också
+närvarande, men materialiserad i sina två landsmän, vilkas hjärtan
+svällde av dess mod. Det blev kaffe, och efter kaffet utdelades
+julklapparna. Fru Lasson fick en kubistisk tavla av Börevig och en
+expressionistisk av Dybedræt, och mottog handledning i deras bruk.
+Därefter utdelade hon sina julklappar, som voro praktiska, målarfärg,
+hängslen, strumpor och kragar (man kan alltid stampa på dem, tänkte
+mottagarna). Till slut kom det ett paket till Dybedræt och ett kuvert
+till Börevig. Fru Lasson förklarade:
+
+--Det ligger litet pengar i kuvertet till herr Börevig--jag visste inte,
+om herr Börevig hade till att betala skräddaren--
+
+Dybedræts själ darrade av oro. Kubisten fick pengar!
+
+--Och här, sade fru Lasson, är en överrock, som har tillhört min man.
+Den är fodrad med skinn och riktigt god och varm. Vill herr Dybedræt
+hålla till godo med den, eftersom herr Dybedræt inte har någon överrock?
+Man skall gå med överrock, herr Dybedræt!
+
+Fru Lassons automobila öga gjorde ett försök att se vädjande på
+Dybedræt, på samma gång som det fixa ögat, men misslyckades och återföll
+i anarki. Dybedræt öppnade paketet med det artigaste ansikte han kunde
+åstadkomma. Invärtes darrade han av sorg och förbittring. En rock! Inga
+pengar! Den listige Börevig fick en blick av hat, medan han skar av det
+sista bandet.
+
+--Haha! En päls! Vad nu, bror Börevig? Hur mycket i ditt kuvert?
+
+Kuvertet visade sig innehålla sextio kronor. Hm. Hur mycket gav en päls
+på stampen?
+
+--Skall inte herr Dybedræt prova rocken?
+
+Hon kallade pälsen för en rock! Snäll gumma med sin rock och sitt
+portvin. Men fick man sextio kronor på en päls? Ägandets förbannelse,
+som kommunistiska professorer skrivit sig rika på, kastade åter sin
+skugga över Dybedræts och Börevigs vänskap. Ty om Dybedræt slets mellan
+stridiga känslor, gjorde Börevig det inte mindre. Dybedræt provade
+pälsen, som satt förträffligt. Alla norrmän ha samma figur. Han spände
+ben framför en spegel, och Börevig bleknade av avund. Men när Dybedræt
+tog av pälsen, satte Börevig sig att räkna sina sedlar och Dybedræt
+kände sitt hjärta stanna. Fru Lasson satte fram mera portvin, men det
+tog tid innan salig Lassons ande återtog sitt välde. Till slut gjorde
+den det emellertid på allvar. Dybedræt glömde pengarna och Börevig
+pälsen. Allt försvann i en dunkel oportodimma för dem. Fru Lasson hade
+somnat i en stol. Plötsligt vaknade hon och gav till ett anskri. Klockan
+var halv fyra! Så går det när man håller spiritistisk seans med avlidna
+norrmäns andar. Hon följde Dybedræt och Börevig till dörren, vilket
+behövdes, och såg till att de kommo ut.
+
+Dybedræt och Börevig gingo genom den brunröda oportodimman utåt
+Frederiksberg till. Det var där de hade sina ateljéer. De talade
+fortfarande om Lhote, Matisse och något av det riktiga, men detta samtal
+var om möjligt mera ofruktsamt än eljest. Deras tungor rörde sig
+fullkomligt automatiskt och ingen ens gjorde antydning av att höra på
+den andre. Plötsligt kom ett ord med mening som väckte dem ur deras
+oportotrance. Det var Börevig som sade det.
+
+--Fy fan, vad det måtte vara kallt hemma på ateljén!
+
+Dybedræt stannade för att assimilera detta yttrande. Efter en minut
+medgav han dess riktighet.
+
+--Ja, fy fan--
+
+Därpå fick han en tröstande tanke.
+
+--Det vill säga, när man har päls--
+
+Börevig blossade upp.
+
+--Jag går och köper mig kol så fort dom öppnar. När man har pengar så--
+
+Dybedræt kände stöten.
+
+--När man har pengar så! Det liknar dig just. Vore du en gentleman bjöd
+du åtminstone på någonting.
+
+Börevig greps av vrede, men den övergick hastigt i sin motsats. Stackars
+Dybedræt! Det var inte så roligt att gå pank. Och nu, den heliga
+julnatten. Man skulle visa överseende och godmodighet mot varandra, inte
+hat och hårdhet.
+
+--Gamle Dybedræt, sade han, det kan du ge dig fan på, att jag skall.
+Vill du med in här? Vad vill du ha?
+
+--Med in här?
+
+--Ja. Ser du inte, att dom har öppet? Dom har lov att öppna klockan
+fyra härute. Vad vill du ha?
+
+Han dunkade Dybedræt i ryggen med plutokratisk välvilja, och drog honom
+med sig in på ett litet kafé, som redan öppnat. En morgonglåmig kypare
+gick och torkade av borden. Det ångade kaffe, och på ett bord stod en
+ofantlig bricka med wienerbröd. Börevig beställde kaffe och bröd och
+konjak. Han ruskade på sig. Det var varmt och gott på den lilla krogen.
+Dybedræt tog av sig pälsen och hängde upp den på en krok bredvid deras
+bord--med onödig ostentation, tänkte Börevig, men undertryckte sin
+vrede. Det var jul. Man skulle vara överseende och god, inte hatfull och
+hård. Frid på jorden och människorna--där kom kaffet.
+
+De frossade på kaffe och bröd och sköljde ned smulorna med konjak.
+Värmen på lokalen och den salige Lassons oportovin togo ut sin rätt.
+Dybedræt sökte få upp Matisse och det riktiga igen, men hans röst och
+hans hjärna voro lika grötiga, och han hörde inte engång själv på vad
+han sade. Börevigs själ var tillbaka på Västlandet och gick i julotta
+samman med föräldrarna. Bronssköldarna lågo knäppta i knäet, och han
+talade med simmiga ögon om det goda behag, människorna fingo förlänat i
+juletider, och som tog sig uttryck i allsköns gåvor såsom pengar och
+även klädesplagg. En snarkning angav, att Dybedræt var döv för dessa
+utredningar, vilket också var bäst för julfriden. Börevig talade vidare
+med långa uppehåll mellan orden om Västlandet och dess kubistiska
+människor och landskap, varibland föräldrar och syskon, men återvände
+ständigt till julen och dess goda behag människorna emellan. Den glåmige
+danske kyparen stirrade på honom med det intresse, man är skyldig
+ofarliga dårar, vilken klass omfattar huvudparten av Sveriges och Norges
+befolkning. Till slut började Börevig nicka.
+
+Plötsligt öppnades dörren. Kyparen rätade på sig men sjönk ihop. En
+förhutlad tiggare stack in huvudet. Han kastade en skygg blick på
+kyparen och tassade därpå fram till Börevigs bord. Börevig talade
+fortfarande mellan nickningarna.
+
+--Vill ikke den Herre--
+
+Börevig såg på tiggaren med ögon, som tycktes inlagda i olja, likt hans
+födelsetrakts fiskar.
+
+--Friden--friden kommer till jorden och människorna ett gott behag
+sinsemellan--med gåvor, såsom till exempel--vad vill du ha?
+
+--Glædelig Jul, den Herre--har ikke den Herre noet att gi en fattig
+Arbejdslös?
+
+--Arbetslös? Jo, det har jag visst det. Det är jul, och vi skola giva
+varandra gåvor, såsom till exempel pengar eller rockar--tag den här,
+stackars man.
+
+Börevig sträckte ut sin långa, knotiga västlandsarm och lyfte med
+simmiga ögon Dybedræts päls från klädkroken. Under tiden talade han
+vidare.
+
+--Tag den här--det är jul, och friden är kommen till jorden--vi skola
+vara goda och behagfulla mot varandra, såsom--
+
+--Mange tak, den Herre! Favel, den Herre, og glædelig Jul.
+
+--Glædelig Jul till dig själv, stackars man.
+
+Tiggaren försvann pilsnabbt, och Börevigs själ vandrade vidare i
+monologer längs allt dunklare och mer invecklade stigar. Plötsligt
+vaknade Dybedræt och ruskade på sig, morgonruggig av portvin och sömn.
+
+--Fy fan--låt oss gå.
+
+--Säger du fy fan om julen, då vi--
+
+--Betala nu, och låt oss gå.
+
+Börevig betalade kränkt och stum, och de gingo. Dybedræt, ovan vid
+överrockar, hade glömt pälsens existens och kom först ihåg den ett
+stycke ner längs Allégade.
+
+--För fan, min päls--
+
+Han störtade tillbaka till kaféet. Börevig, vars själ svävade så högt
+över jorden att den knappt syntes som mer än en liten prick, följde
+mekaniskt efter honom. Dybedræt kom ut ur kaféet med farten av en just
+avskjuten kanonkula.
+
+--Min päls--han säger, att du--vad fan menar du? Vad in i gloröda
+helvete menar du?
+
+Börevigs själ sänkte sig långsamt i vol plané.
+
+--Är det sant? Svara, karl! Har du gett bort min päls?
+
+Börevigs själ landade i glidflykt. Han stirrade tankfullt på Dybedræt.
+
+--Vad var det du sade?
+
+--Vad jag sade? Är du full, förbannade parallellepipedist? Är du galen?
+Har du gett bort min päls?
+
+Börevigs själsmekanism slog back med ett förfärligt gnissel. Vad hade
+han gjort? Han hade--ja visst, nu mindes han det.
+
+--Koss--ja, det var sant, den fick en tiggare--
+
+Dybedræts näve sjöng mot hans huvudskål, innan han hunnit längre.
+Dybedræt hade tårar i ögonen av sorg och mordlusta. Hans knytnävar
+virvlade kring Börevigs huvud som löv i stormen. Han dansade upp och ned
+av harm och ropade:
+
+--Förbannade parallellepipedist--pang--först går du och får
+pengar--pang--och så--pang--ger du bort min päls--
+
+Börevigs långsamma västlandsblod tog tid för att komma i kokning. Han
+sökte förklara. Han visste, att han handlat i de bästa avsikter. Det var
+ju jul och frid på jorden och människorna ett gott--
+
+--Ser du--låt bli, säger jag--det kom en stackars man--seså för fan--det
+är ju jul--nej, nu blir jag arg!
+
+Den glåmige kyparen kom ut och betraktade med fortsatt intresse
+tillämpningen av den fredspredikan han förut lyssnat till. Dybedræt och
+Börevig voro hopflätade i en blandad box- och brottningsgrupp. Börevigs
+långa kropp lyfte sig i kubistisk ilska, och Dybedræts vred sig i
+expressionistiskt raseri. Plötsligt kom det ännu en åskådare. Två tunga
+händer i handskar slogo ned på de stridande. Det tog tid, innan
+dyningarna av kampen lade sig, men till slut voro de två
+konstnärsbröderna åtskilda och vandrade i den danska lagens skugga till
+polisstationen. Men det sista som dör hos en norrman är som bekant
+talorganet, och gatorna genljödo oupphörligt av följande repliker:
+
+--Förbannade parallellepipedist--därför att du fick pengar--gå och ge
+bort min päls--
+
+--Din päls--jag ger fan i din päls.
+
+--Det tror jag nog, men du skall få se på annat--jag skall anmäla dig
+för stöld, din--
+
+--Vil De nu se at holde Kæft!
+
+Den andra i ordningen av dessa repliker var inte vidare logisk; den
+tredje dikterades av det kränkta ägandebegäret, fiende till alla de ädla
+känslor; och den fjärde upprepades med jämna mellanrum av den danske
+polisen. Då och då fick han på kraftigare sätt hindra, att striden
+blossade upp.
+
+Det såg ut, som om fridsfesten skulle beteckna slutet på
+konstnärsbrödernas vänskap.
+
+Men det skulle icke gå så illa. Julen kräver goda och milda sagor; och
+även denna fullkomligt sanna berättelse skulle sluta väl.
+
+Knappt hade Dybedræt och Börevig gjort sin entré i förskräckelsens
+boning och deras namn antecknats i dess svarta bok, förrän dörren
+öppnades, och en ny polis kom in i sällskap med en elegant klädd herre.
+Börevig avbröt sitt vittnesmål med ett glädjerop.
+
+--Där är han!
+
+Den elegante herre, som kommit in i sällskap med polisen, visade icke
+mindre glädje vid anblicken av Börevig.
+
+--Gudskelov, den Herre! Vil den Herre ikke nok fortælle Politimanden, at
+Di har giet maj den Oerfrakke?
+
+Den elegante herrns elegans slutade vid kanten av den päls, han en stund
+förut fått av den julstämde Börevig. Nedanför den fixerade ett par
+trasiga byxor två spruckna kängor, och ovanför den vidtog ett förfruset
+och blåsupet ansikte, skuggat av en stukad hatt.
+
+--Politimanden vil ikke tro, att jeg ejer den Oerfrakke. Ikke sandt, den
+Herre har giet maj Oerfrakken.
+
+Börevig vände sig till polisen och sade majestätiskt:
+
+--Den stackars mannen talar sant. Jag gav honom pälsen. Men jag tar igen
+den. Den tillhörde min vän här.
+
+Busen gav till ett nödrop:
+
+--Tar Di Oerfrakken tebages?
+
+--Det gör jag, sade Börevig. Julen är gåvornas tid, men man skall endast
+ge av sitt eget, icke av andras.
+
+Under det busen befriades från sin päls, underrättade Börevig sig om
+priset på slagsmål. Den gamle överbetjänten bakom disken log ett
+julleende och sade:
+
+--Denne Gang er det gratis. Det er jo Jul. Farvel, de Herrer, og
+glædelig Jul!
+
+--Är det gratis? sade Börevig. Jag trodde det kostade en tia. Då får den
+stackars mannen den. Var så god.
+
+Busen mottog försonad tian och han, Dybedræt och Börevig lämnade
+kontoret.
+
+--Du vräker dig med pengar, sade den ännu kokande Dybedræt.
+
+Börevigs ädla sinnesstämning hade återvänt.
+
+--Med egna pengar, sade han, och med andras klädesplagg. Vi äro alla
+svaga människor.
+
+--Och några av oss dåliga konstnärer, sade den oförsonlige Dybedræt.
+
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's Förbannelse över de otrogna!, by Frank Heller
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 12499 ***
diff --git a/12499-8.txt b/12499-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..4c3353e
--- /dev/null
+++ b/12499-8.txt
@@ -0,0 +1,3428 @@
+The Project Gutenberg EBook of Förbannelse över de otrogna!, by Frank Heller
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Förbannelse över de otrogna!
+
+Author: Frank Heller
+
+Release Date: June 3, 2004 [EBook #12499]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA! ***
+
+
+
+
+Produced by the Project Gutenberg Distributed Proofreaders
+
+
+
+
+FRANK HELLER
+
+FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA!
+
+1949
+
+
+
+
+INNEHÅLL.
+
+
+Förbannelse över de otrogna!
+För hundra år sen
+Sanningen om Sten Hallongrens död
+In memoriam
+Målaren Blauvogels brott
+Professor Poppenbergs pennskaft
+Tolfte söndagen efter trefaldighet
+Åter ett märkligt dödsfall
+Dalai Pedersen
+Samtal med Hompa
+Vid gränsen
+Veranda mot havet
+Apologi för konung Herodes
+Weltpolitik
+Monsieur Ellèr i kurran
+All överklass är instiftad från ovan
+På tal om Niklasson
+Ekonomisk översikt
+Därpå en ful historia
+Torgskräck
+Betulander såg sin chans
+Olaf Storfossens camouflage
+Konung Ödipus
+Målerisk julafton
+
+
+
+
+FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA!
+
+
+    _Förbannelse över de otrogna,
+    som säga att Gud icke är Gud
+    och har givit oss vassröret att
+    skriva med._
+
+Till den vise astrologen Omar, kallad Tältmakaren, kom en dag i hans
+bostad i Naishapur en dervisch av sufisekten och sade:
+
+--Omar, Hassans son, du sysslar med fåfängliga ting. Du skriver dikter,
+som hela folket läser och lär utantill. Men all visdom finnes i Koranen,
+och den som ger folket annat att tänka på hindrar dem i det ena
+nödvändiga.
+
+--Tag plats, min broder, sade Omar Tältmakaren, två dina fötter, och
+vila dig efter färden. Det är sant, att folket älskar mina dikter. Men
+vad är naturligare? Jag skriver för att berömma livet, kärleken och
+vinet, som jag och alla människor älska. Jag ger mig icke ut för att
+undervisa om de högsta tingen, om vilka Koranen ensam meddelar all
+upplysning. Men två dina fötter, min broder, och förfriska dig, medan vi
+tala om Koranen (vars namn vare lovat), ur denna bägare.
+
+--Olycklige! ropade dervischen efter att hava fört bägaren till munnen.
+Du har lockat mig att dricka vin! Jag har syndat mot Koranen, och på den
+yttersta dagen, när jag skall vandra över svärdseggen till paradiset,
+kommer jag att vackla och falla ned i Tophet!
+
+--Töm denna bägare och några till med mig, svarade Omar, och du kommer
+att redan i afton med vacklande gång vandra in i paradiset.
+
+--Denne hädar! ropade dervischen. Koranens ord finnas i hans hjärta, men
+det är en ond ande som sammanfogar dem!
+
+--Det är du som hädar, sade Omar, om du kallar vinets ande för en ond
+ande. Det rus, som kommer av vinet, är milt och förgår av sig självt,
+men det som uppstår av att döma andra, är hätskt och växer från timme
+till timme.
+
+--Jag överlämnar dig åt förbannelsen, sade dervischen. Men även om de
+otrogna icke omvända sig, rädas de åtminstone, när en olycka hotar dem.
+Har du icke hört, att tatarernas konung Kublai Khan har intagit
+Nasirabad och kokat tjugutusen människor i olja? Utanför Hindipur har
+han rest en pyramid av hundratusen människohuvuden.
+
+--Jag beklagar alla som dö, sade Omar. Och står det skrivet att jag
+skall kokas i olja, kommer det att ske. Vad sen? Har jag inbillat mig,
+att jag skulle undfly döden? Om nu döden blir så smärtsam, vad gagn har
+jag då av att jag själv plågat mig? Står det skrivet, att mitt huvud
+skall uppstaplas i en pyramid av dödskallar, kommer det att ske. Vad så?
+Det enda som är av betydelse är, att det dessförinnan har härbärgerat
+vissa tankar och även ett antal rus.
+
+--Förbannelse över hädarna! ropade dervischen. Jag förstår ditt övermod.
+Jag vet att du också mäter stjärnornas gång och förutsäger framtiden,
+vilket Allah på det bestämdaste förbjudit oss. Du har läst i
+stjärnorna, att Naishapur skall skonas.
+
+--Ingalunda, sade Omar. Intet är sannolikare, än att Kublai Khan även
+intager vår stad.
+
+Dervischen bleknade.
+
+--Omar, Hassans son, sade han, ehuru Koranen förbjudit det, beder jag
+dig söka utforska av stjärnorna, om även vi skola kokas i olja. I så
+fall skall jag redan i afton fly till Gungapur.
+
+Omar brast i skratt.
+
+--Dåre! ropade han. Det står skrivet i stjärnorna, att Kublai Khan skall
+intaga Gungapur och koka dig i vin. Men vinet i Gungapur är uselt, under
+det detta är gott. Töm alltså denna bägare med mig!
+
+Men dervischen hade redan flytt med fingrarna i öronen.
+
+
+
+
+FÖR HUNDRA ÅR SEN
+
+
+Aftonen den 12 maj 1813 landade kapten James Mc Neill med sitt fartyg
+_Endeavour_ utanför den största av Tillgivenhetsöarna, som icke
+besökts av någon vit, sedan det portugisiska fartyget _Affonso da
+Costas_ besättning strandade där hundra år förut och uppåts av
+invånarna. Kapten Mc Neill och förste styrmannen gingo i land i en julle
+och smögo sig i skydd av mörkret upp till infödingarnas huvudby. De
+funno stammen församlad kring en lägereld. Två personer sutto i samtal
+just framför kaptenen och hans följeslagare. En tillfällighet ville att
+det var stammens hövding och dess överstepräst.
+
+--Kai-kai! sade hövdingen. Det var en förträfflig måltid.
+
+--Förträfflig! sade översteprästen. Låtom oss tacka den store guden
+Wam-wam-puh, vars överstepräst jag är, för densamma. Vi få inte låta
+sinnliga njutningar komma oss att glömma, vem det är som skänker oss
+dem. Hade icke du, o konung, offrat till Wam-wam-puh, såsom jag
+tillrådde, är det sannolikt, att din fiende Teo-teo nu hade kai-kaiat
+dig.
+
+--Tänkbart, medgav konungen slappt. Men mina krigare äro tapprare än
+Teo-teos, och dessutom ha de fördelen av en sund militärisk uppfostran
+ända från barndomen.
+
+--Det är sant, sade översteprästen och sökte stryka bort ett par fläckar
+från sin stola. Men utan hjälp av Wam-wam-puh hade deras militäriska
+insikter icke gagnat något.
+
+Konungen teg och tuggade en stund på ett stycke märg, han upptäckt i en
+ihålig kindtand.
+
+--Säg mig, sade han plötsligt, hur länge är det vi kai-kaiat Teo-teos
+stam? Jag kan inte komma ihåg det. Jag börjar bli glömsk.
+
+--Ers majestät har ätit för gott, sade översteprästen, det är det som
+gör det. Om jag inte misstar mig, är det nu femtio år oavbrutet. Ers
+majestäts far påbörjade detta krig med anledning av att Teo-teos stam
+försåtligt ämnade överfalla oss.
+
+--Teo-teos stam har alltid varit en samling lömska förbrytare, sade
+konungen. Var det fred före den tiden?
+
+--Nej, ers majestäts farfar, hans far och hans farfar förde nästan
+oavbrutet krig i hundrafemtio år. Längre tillbaka minns jag inte. Det
+var tre regenter av en beundransvärd tapperhet.
+
+--Leve de! sade konungen. Men jag får ibland så underliga idéer. Säg
+mig, vad tror du skulle ske om jag slöte fred med Teo-teos stam i
+morgon?
+
+--Ers majestät talar, sade översteprästen, med respekt sagt dåraktigt
+och lättsinnigt. Hur skulle ers majestät kunna sluta fred? Vad skulle vi
+leva av?
+
+--Jag har ibland tänkt något på att försöka äta kokosnötter. Här finns
+ju nog nötter för oss alla.
+
+--Ers majestät! ropade översteprästen. Wam-wam-puh har befallt, att
+människor skola äta eller ätas. Så har det varit i evighet och så kommer
+det att förbli. Ingen förändring är tänkbar, ty en förändring strider
+både mot religionen och människans eget väsen.
+
+Översteprästen fixerade konungen så allvarligt, att denne bleknade. Inte
+engång en konung kan tillåta sig allt. Gör han det, får han taga
+konsekvenserna, och på Tillgivenhetsöarna finns det egentligen bara ett
+slags konsekvenser.--
+
+Kapten Mc Neill och hans följeslagare hade emellertid hört nog. De smögo
+sig tillbaka mot stranden. Styrmannen mumlade:
+
+--Förbannade odjur! De ha levt av att äta varandra så länge de minnas!
+Och till på köpet våga de påstå, att de göra det på grund av en gudomlig
+förordning!
+
+--Det är upprörande! sade kapten Mc Neill. Vi måste sända hit en skotsk
+missionär. Svårigheten blir att få honom förbi de franska piraterna. De
+bli värre och värre för vart år som kriget pågår.
+
+--Hur länge är det nu vi ha haft krig med Frankrike? sade styrmannen.
+
+--Det är snart i många hundra år. De lära sig aldrig att hålla fred.
+
+--Det är underligt, att det alltid skall vara krig och krig. Jag tycker
+här skulle vara plats nog för alla.
+
+--John! sade kaptenen allvarligt till styrmannen. Jag trodde du var en
+god presbyterian. Kriget kommer att finnas alltid. Kriget är en följd av
+syndafallet. I syndafallet fördärvades vår natur för alltid. Denna natur
+kan människan endast övervinna genom nåden, och nåden faller endast på
+några få och aldrig på fransmän. Därför kommer kriget att finnas till
+yttersta dagen. Minns det, John!
+
+Följande morgon avseglade _Endeavour_ från Tillgivenhetsöarna. Året
+efter uppåts kaptenen och hela besättningen av invånarna på den största
+ön i Fromhetsarkipelagen, när de sökte landsätta en presbyteriansk
+missionär vid namn Mc Pherson.
+
+
+
+
+SANNINGEN OM STEN HALLONGRENS DÖD
+
+
+Sten Hallongren var detektivförfattare. Dessutom var han flitig dyrkare
+av Backus. Detta är berättelsen om Sten Hallongrens död.
+
+För att få arbetsro hade Sten Hallongren av sin förläggare sänts ut på
+landet. Han skulle bo på ett torrlagt pensionat. Avståndet till närmaste
+krog var sådant, att det fanns utsikt att han fick sin femtiotredje
+roman färdig. Både han och förläggaren hyste denna förhoppning, men den
+hystes varmast av förläggaren. Hallongren själv ansåg, att en
+folkupplaga av de femtiotvå första romanerna kunde vara lika bra.
+Förläggaren bestred att en folkupplaga borde ifrågakomma förrän efter
+den hundrade romanen. Vidhåller han fortfarande denna åsikt, kommer det
+aldrig någon folkupplaga. Den femtiotredje romanen blev Hallongrens
+sista.
+
+Detta är berättelsen om hans död.
+
+Han hade suttit och arbetat en stund på det torrlagda pensionatet. Det
+gick inte. Scenerna saknade fart. Bovarna veko undan för hans
+koncipierande själs grepp som för greppet av en detektiv. Detektiverna
+famlade kring i mörker. _Skräcken_, som var hans specialitet, ville
+inte komma till uttryck i skildringen. Förtvivlad stoppade han
+manuskriptet i fickan och gav sig ut. Den friska luften skulle väcka
+hans slappnade fantasi till liv.
+
+Den gjorde det inte. Den väckte i stället den andra sidan av hans väsen
+till liv. Den väckte den mest fruktansvärda törst på tio kvadratmils
+omkrets. Hallongren sökte vända om till det torrlagda pensionatet, medan
+det var tid. Om han stängde in sig och lät regla dörren utifrån, kunde
+han kanske besegra törstdjävulen. Men hans svaga föresats kom för sent.
+Den var redan förvandlad till en sten på vägen till närmaste lantkrog.
+
+Denna väg var lång och gick delvis genom en skog. Men Hallongren aktade
+icke på vägens längd, och de enda tankar, skogen väckte hos honom, voro
+tankarna på den sulfitsprit, han hört skulle förtäras av vissa
+olyckliga. Till den grad hade Backus besegrat muserna på hans andes
+slagfält, att han vid ankomsten till krogen drog upp sitt misslyckade
+manuskript ur fickan. Med ett hånskratt rev han sönder det och kastade
+det vid sidan av vägen.
+
+Därefter tillbragte han flera timmar på ett sätt som åtskilliga--mycket
+få--av läsarna skulle ha lust att göra honom efter. Vid elvatiden
+stängdes lantkrogen, och han anträdde återfärden till det torrlagda
+pensionatet. Han gjorde det utan entusiasm, men han gjorde det. Hans
+fötter buro honom i oregelbunden takt fram längs landsvägen. Hans sinnen
+och hans själ sovo. Men det var en orolig sömn, och plötsligt spratt han
+upp ur den till ett förvirrat medvetande. Var var han? Och vad var det
+han hört för ett ljud?
+
+Var han var, konstaterade han lätt nog. Han stod på en nattmörk
+landsväg. Skogen susade omkring honom. Träden voro mörka och förvridna.
+Men han hade hört något utom deras sus. Han hade hört smygande steg
+bakom sig. Någon förföljde honom i mörkret.
+
+Han stod en stund med bultande pulsar. Han sökte intala sig själv att
+han hört miste, men just som han satte sig i gång igen, hörde han ljudet
+alldeles tydligt--lätt prasslande steg bakom honom i mörkret. Skräcken,
+som inte velat komma, när han sökte frambesvärja den i sin roman, kom.
+Den kom som en hydra. Den grep med en fångarm om hans hjärta, där
+alkoholen dunkade, och med en om hans huvud. Det skymde för honom. Han
+började springa, men t-s-s, t-s-s, kom ljudet efter honom, obevekligt
+som bekymret följer ryttaren på hästryggen. Han ökade takten; han sprang
+för livet; till slut stannade han dödstrött, och t-s-s, t-s-s, hörde han
+de tassande stegen komma flygande längs den nattsvarta vägen.
+
+Skräcken, den blinda och oresonliga, grep ett sista tag om hans hjärta
+och kramade till. Det var mer än tillräckligt. De förkalkade väggarna
+brusto, och Sten Hallongren sjönk död ner på den svarta landsvägen.
+
+Men de prasslande bladen av hans sönderrivna manuskript, som förts efter
+honom av vinden, flögo fram till den fader de dödat. Två av dem lade sig
+på var sitt av hans ögonlock och slöto dem stilla och varligt, och ett
+lade sig diskret på det ställe, där de antika bildhuggarna placerade
+fikonlövet.
+
+
+
+
+IN MEMORIAM
+
+
+I dessa dagar av många dödsfall kan man knappt påräkna intresse för ett
+i ett främmande land. Men trots detta känner jag det som min plikt att
+skriva några rader med anledning av Jens Sören Frederik Christian
+Nicolaisens bortgång.
+
+Jens Sören Frederik Christian Nicolaisen föddes i Landemærket i inre
+delen av Köbenhavn ett av de sista åren på 70-talet. Redan som mycket
+ung gav han gott hopp om sig. Han blev tidigt en mästare i konsten att
+knalla en ruta och sätta i väg innan folk hunnit ut. Hans slangbåge och
+i lika hög grad hans tjuvaktiga fingrar voro fruktade från Landemærket
+till Kultorvet. Med sådana förutsättningar kan det icke förvåna, att han
+vid 16 års ålder övergav murarbanan, på vilken han några veckor förut
+gjort sitt inträde, för att ägna sig åt lösningen av nationalekonomiska
+problem.
+
+Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens insats i nationalekonomien
+vann icke det beaktande som den haft anledning påräkna. Den hade ett
+fel; den kom trettio år för tidigt. Det skulle så många års fred och
+fyra års krig till för att den privata äganderätten skulle komma i den
+misskredit, vari Nicolaisen sökte bringa den; och för att denna
+äganderätts motståndare skulle bilda ett eget samhälle och utsända
+guldgalonerade gesanter, som bodde i palats. Föregångsmannen Nicolaisen
+fick samma lott som andra föregångsmän. Han hade knappt hunnit
+antydningsvis demonstrera sin uppfattning av äganderätten, innan
+myndigheterna försäkrade sig om hans person och satte den innanför fyra
+grundmurade väggar.
+
+Placerad innanför dessa, återknöt Nicolaisen bekantskapen med
+muraryrket, men på sitt eget sätt. Hela hans läggning gick åt det
+negativa hållet. Han kände det som sin plikt, icke att bygga upp, utan
+att riva ned. Med hjälp av ofullkomliga verktyg nedrev han delvis en av
+de fyra väggar, som omgåvo honom, och gick genom densamma ånyo ut i
+världen för att sprida sina nationalekonomiska åsikter.
+
+På det hela taget må det sägas, att han spridde dessa med mild hand. En
+och annan försvunnen överrock, ett och annat öppnat kontorsskåp vittnade
+om hans teorier. Något försök att med våld vinna anhängare åt dem gjorde
+han aldrig, och måhända var det därför han misslyckades. Det enda, mot
+vilket han använde våld, var de väggar, bakom vilka man gång efter gång
+sökte övertyga honom om det felaktiga i hans idéer. Det beräknas, att
+Nicolaisen från 1896, då han första gången satte sin signatur på en
+fängelsevägg, till 1917 brutit sig ut över ett dussin gånger. Det
+oförstående samhället gav honom namnet utbrytarkungen och var icke utan
+att känna en viss stolthet över honom, så länge han satt inspärrad. Det
+gjorde han i regel. Först i år föreföll det, som om samhället skulle
+gäckas. Från oktober 1917, då Nicolaisen lämnade fängelset i
+Stubbeköbing (genom väggen), till sista veckan av innevarande månad
+andades han oavbrutet frihetens luft. Samhället protesterade till att
+börja med milt, därefter med en skärpa, som växte till förbittring.
+Polisen över hela landet mobiliserades mot Nicolaisen. Man utsände hans
+porträtt till alla lokala myndigheter. Man posterade vakt på de krogar,
+där han brukade komma. Man skuggade hans väninnor och tvångsförhörde dem
+dagvis. Man jagade efter Nicolaisen med hundar--nya, dresserade hundar.
+Intet hjälpte. Poliserna, som skulle ha arresterat Jens Sören Frederik
+Christian Nicolaisen, fingo inte arrestera honom. Hundarna, som skulle
+ha bitit honom, fingo inte bita honom. Fängelserna, som skulle ha
+mottagit honom innanför sina renoverade väggar, fingo icke tillfälle att
+öppna sig för honom. Alla laglydiga medborgares harm växte till raseri.
+Vad var meningen? Skulle en gammal förbrytare som han bedraga samhället
+på vad han var skyldig det? Nej, det fick inte ske! Samhället fordrade
+Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat.
+
+Samhället skulle få vad det begärde.
+
+Aftonen den 28 oktober var trafiken i hörnet av Vestervoldgade och
+Stormgade mer än livlig efter krigsförhållanden. Spårvagnar ringde och
+gnisslade i kurvan; bryggarvagnar mullrade fram bakom tunga
+ardennerhästar; cyklar fräste förbi i gatsörjan; de återuppståndna
+hästdroskorna rullade fram i begravningstakt. Bilar såg man däremot inte
+till. Dem hade kriget gjort slut på. En och annan lastbil kom slamrande.
+Man stirrade på den och flyttade sig ur vägen med respekt. Man var inte
+van vid bilar längre. De oroade en.
+
+Plötsligt gick det en viskning genom hopen vid spårvagnshållplatsen:
+
+--Sallatsfatet!
+
+En stor bil med form som en flyttvagn kom rusande genom Stormgade. Den
+var tung och grön och rusade fram under ideliga tutanden. Det var den
+nya fångbilen, som avlöst de gamla hästvagnarna. Folkspråket hade låtit
+den behålla föregångarnas namn, sallatsfatet, men liksom andra produkter
+av kriget gjorde den allt för att glömma sitt ursprung. Den hade en min
+som om den varit en privatbil och en fart som om den varit en brandbil.
+Människoklungan vid hörnet av Stormgade och Vestervoldgade skingrades
+som agnar vid dess anblick. Några hoppade upp i närmaste spårvagn, andra
+räddade sig upp på trottoaren. En ensam medelålders man med försiktigt
+och skäggigt ansikte tycktes varken veta fram eller tillbaka. Först tog
+han ett par steg mot spårvagnarna, så ändrade han sig och störtade mot
+trottoaren, för att i sista sekunden åter ändra sig och göra ett
+förtvivlans språng ut mot spårvagnarna. Det föreföll, som om anblicken
+av en poliskask inne på trottoaren hade framkallat detta beslut. Det kom
+i varje fall för sent. Den gröna bilen var där i samma sekund, gick över
+honom som en jaggernautsvagn och avklippte hans huvud under ett
+triumferande böl.
+
+Sällan har ett böl varit mera berättigat. Mannen, som halshöggs av den
+gröna fångbilen, var ingen annan än den, som skulle ha åkt inne i den,
+men i oresonlig trilska undvikit det i över ett år. Samhället hade fått
+sin fiende Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat,
+så som det önskade, och t.o.m. skulle man kunna säga på ett sallatsfat.
+
+
+
+
+MÅLAREN BLAUVOGELS BROTT
+
+
+Målaren Blauvogel var chef för den pluskvamperfektiska målarskolan.
+Denna skola var ännu icke erkänd av andra personer än chefen och
+medlemmarna. Dess lösen var: ned med Newton. Törhända kan det synas
+egendomligt, att en målarskola bekrigar en död fysiker, men den
+pluskvamperfektiska målarskolan sade med rätta: det var Newton som
+uppdelade ljuset i sju färger. Vi vilja göra motsatsen. Vi vilja smälta
+hop färgerna och återföra dem till ur ljusets enhet och renhet.
+
+Kring denna nyplatonskt klingande formel och målaren Abram Blauvogel
+hade fem nya målare fylkats och bildat den pluskvamperfektiska skolan.
+
+Dennas framgångar hos publiken voro som redan antytts icke särskilt
+stora. Publiken höll på Newton. Den föredrog de sju färger, den var van
+vid, framför urljusets renhet. De konstverk som Abram Blauvogel och hans
+vänner skapade, skapade de för egen räkning. De hängde i en komplett
+serie på väggarna i deras ateljéer. Framtidens konsthistorici skulle
+icke behöva göra mödosamma studieresor, när de en gång skulle skildra
+denna den mest revolutionerande av alla målarskolor.
+
+De sex pluskvamperfektiska målarna med Abram Blauvogel i spetsen
+konstaterade publikens hållning med bitterhet men utan överraskning. Av
+publiken kan man vänta sig allt utom förståelse för geniet. Det finns
+endast ett sätt att vinna publiken: genom att besegra den. Tvinga den
+att ge sig på nåd och onåd. Den och dess gycklare, kritikerna. Abram
+Blauvogel sade det till sina fem anhängare, och de ropade: du har rätt!
+
+       *       *       *       *       *
+
+Följaktligen fördubblade de sina ansträngningar. De målade urljuset i en
+renhet som var så outsäglig, att vanliga ögon icke kunde uthärda den.
+
+Det hjälpte inte. Inga andra ögon än de tolv pluskvamperfektiska ens
+försökte uthärda sagda renhet. Utställningslokalerna slöto sina dörrar
+för den. Ingen kom till de ateljéer, där den skildrades i en komplett
+serie. Och plötsligt gjorde Abram Blauvogel en förfärlig upptäckt: om
+ingen kom till dessa ateljéer, fanns det i stället någon som ämnade gå
+därifrån. Målaren Leontes Qvist hade newtonska tendenser--tendenser till
+avfall.
+
+Den natt, då han upptäckte detta, var den svarta natten i den
+pluskvamperfektiska skolans historia. Det började med ett ordbyte mellan
+Abram Blauvogel och Leontes Qvist. Ordbytet växte till en storm. Det
+slutade med ett mord.
+
+Hellre än att se målaren Leontes Qvist återfalla i det newtonska
+bedrägeri, ur vilket han frälst honom, dräpte Abram Blauvogel honom med
+sina egna händer. Han ströp målaren Leontes Qvist och hängde upp honom
+vid sidan av den kompletta serien av hans verk. Det var ett konstens
+abrahamsoffer, fullt jämförligt med offret i gamla testamentet. Men
+ingen vädur infann sig för att rädda målaren Leontes Qvist.
+
+I stället infunno sig två poliser hos målaren Abram Blauvogel. De
+belade honom med handjärn och avförde honom till ett statsfängelse. Han
+sattes i en cell, och bödeln prövade eggen på sin yxa. Det ansågs
+säkert, att Abram Blauvogel skulle lägga sitt huvud på stupstocken om en
+mycket kort tid, och den pluskvamperfektiska skolan stå utan chef.
+
+Men det skulle icke gå så. Muserna höllo sina händer över denna den mest
+revolutionerande av alla skolor.
+
+Förhöret med Abram Blauvogel kom. Han erkände villigt, vad som lades
+honom till last. Den allmänne åklagaren yrkade i ett kort tal på döden,
+och alla väntade att hans begäran skulle bifallas av domaren. Då reste
+den av staten utsedda försvarsadvokaten sig.
+
+Han sade:
+
+--Jag skall icke vara mångordig. Jag tror mig knappt behöva säga
+någonting. Jag ber er blott betrakta detta.
+
+Härmed lät han täckelset falla för den kompletta serien av Abram
+Blauvogels verk. Urljuset i sin fulla renhet strålade för första gången
+mot domaren. Endast några ögonblick, så kunde han icke mer. Han satte
+händerna för ögonen och sade med kvävd röst:
+
+--Det är nog! Hölj över det igen! Den som har gjort detta kan jag inte
+döma till döden.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Den pluskvamperfektiska skolan har ännu sin chef. I cellen n:r 138 på
+statshospitalet fortfar denne att skildra urljuset. Han gör det utan
+penslar och färger, men det minskar inte effekten. Det gör den nästan
+starkare och samtidigt mera uthärdlig för andras ögon.
+
+
+
+
+PROFESSOR POPPENBERGS PENNSKAFT
+
+
+Professor Felix Poppenberg hatade en sak i världen över allting annat:
+den privata äganderätten. Han hade dokumenterat dess omöjlighet, dess
+antisocialitet, dess brottslighet. Detta hade han gjort i tio band,
+utkomna i Bern. Professor Poppenberg, som var ryss, bodde i Bern,
+eftersom hans eget land hade ansett hans närvaro obehövlig för rikets
+trivsel. Under en lång följd av år vittnade hans egna skrifter om hans
+känslor för äganderätten. Endast den hövlighet, Schweiz visar
+utlänningar, gjorde att professor Poppenberg tolererades. Därpå utbröt
+den ärorika revolutionen i Ryssland, och professor Poppenberg, som var
+en av dess andliga fäder, kallades hem av det segrande proletariatet.
+
+Hans hemkomst blev en triumf. Han hyllades på gatorna. Varje gång en
+borgare befriades från plånbok, klocka och päls, var det under ropet:
+»Leve professor Poppenberg! Ned med den privata äganderätten, som är
+omöjlig, antisocial och brottslig.» Av ett misstag hejdades även
+professor Poppenberg åtskilliga gånger och undersöktes. Han smålog
+endast mot dem som gjorde sig detta besvär, som en lärare ler mot goda
+elever. Han ägde intet som helst, värt att taga. Han installerades i ett
+rum i den Heliga synodens lokaler och uppmanades av en delegation att
+skriva vidare mot den privata äganderätten.
+
+Han svarade denna delegation med de berömda orden:
+
+--Den privata äganderätten är icke blott omöjlig, antisocial och
+brottslig. Den är löjlig.
+
+Därefter satte han sig i sitt rum i den Heliga synodens lokaler och
+påbörjade det elfte bandet av sin _Kritik av äganderätten_. Det var
+hans mening, att hans anklagelser skulle kulminera i detta band. För
+sitt inre såg han redan slutsidan med en kursiverad sista rad:
+
+Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord
+dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.
+
+Hans arbete på detta band stördes varken av larmet från kulsprutorna på
+gatan eller av nödropen från visiterade borgare. Dessa ljud voro musik
+för professor Poppenberg. De voro som ett ledmotiv för hans arbete. De
+gjorde att det gick fram med stormsteg. De, och hans pennskaft.
+
+Professor Poppenberg kunde icke tänka sig att skriva med något annat
+pennskaft. Han hade räddat det genom aderton års landsflykt. De krävande
+pensionaten i Bern hade hånlett åt det, när professor Poppenberg,
+tillfrågad om han ägde något, visade på pennskaftet och sade: detta. Det
+var gammalt, slitet, bitet och färglöst, men det var det pennskaft som
+nedskrivit de tio banden av Kritik av äganderätten och som nu raspade
+ned sida efter sida i det elfte och kulminerande bandet--bandet som
+skulle sluta med kursivsatsen:
+
+Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord
+dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.
+
+En dag fick professor Poppenberg besök i sitt rum i den Heliga synodens
+lokaler. En deputation från Jeniseisk (i Sibirien) hade tillryggalagt
+fyratusen värst för att hälsa förintaren av den privata äganderätten,
+och som nu raspade ned sida efter sida i det, dess hyllning. Några
+timmar efter det den lämnat honom för att återresa till Jeniseisk gjorde
+professor Poppenberg en förfärlig upptäckt: hans pennskaft var borta.
+
+Hans pennskaft var borta! Pennskaftet, som förintat äganderätten i tio
+(och ett halvt) band, var borta. Hur? Det fanns endast en förklaring:
+det hade stulits. En medlem av delegationen från Sibirien hade begagnat
+tillfället och gjort det oerhörda.
+
+Professor Poppenbergs hår reste sig på hans huvud. Hans ögon lågade;
+hans näsvingar skälvde. Hans röst darrade, då han trädde in på
+proletariatets styrelsekontor och sade:
+
+--Delegationen från Jeniseisk har arbetat mot proletariatets intressen.
+Den har stulit mitt pennskaft. Utan detta pennskaft kommer det elfte och
+kulminerande bandet av min Kritik av äganderätten icke att skrivas.
+Detta band är slutkapitlet i proletariatets bibel. Jag fordrar
+delegationen från Jeniseisk arresterad, mitt pennskaft tillbakalämnat
+och gärningsmannen skjuten.
+
+Det skedde så. Professor Poppenberg skrev det elfte bandet färdigt samma
+natt. I detta band överträffade han sig själv. Han beslöt att sätta
+slutsatsen med fetstil:
+
+Den privata äganderätten kan karakteriseras i ett ord. Detta ord dräper
+den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.
+
+
+
+
+TOLFTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET
+
+
+Äntligen--äntligen skulle tåget gå!
+
+Det hade varit sex ruskiga timmar! Sex timmar i ett sådant litet
+nordtyskt hål, där man endast vistas, om man är handelsresande eller
+studerar vid den polytekniska anstalten; över sex timmar där, och bara
+för en idiotisk stationskarls skull. Tåget från Hamburg hade
+naturligtvis haft direkt förbindelse till Rheine och
+Holland--naturligtvis!--och så står karlen och bedyrar motsatsen länge
+nog för att tåget till Holland skall ge sig av från spåret bredvid! Det
+var så att man kunde bli galen! Dömd att vänta sex timmar bara för det!
+Man skulle nästan kunna tro, att den där stationskarlen vore köpt och
+betald för att--men nog med det. Som det var, hade den lilla nordtyska
+staden denne stationskarl att tacka för sex timmars besök av en celeber
+resande--plus ett antal tyska mark. Många restauranger hade den ju inte,
+men de som funnos hade lagt märke till dagen. Både kyparna och den
+öldrickande söndagspubliken hade stirrat på mannen, som drack den ena
+tredubbla whiskyn efter den andra--men med sådana mätglas _måste_
+man göra dem tredubbla, och whisky var motgiftet nummer ett.
+
+Varför i all världen blåste de inte av tåget?
+
+Nå, en försenad resande! Gjorde de sig verkligen besvär med att vänta
+på en sådan tredjeklassare? Han såg ju ut som en folkskollärare på
+landet, blå överrock, svart filthatt, celluloidkrage och grön kappsäck!
+Vad nu? Han styrde kurs på andraklassvagnen. Ressällskap, och sådant
+ressällskap till på köpet! Det här var en lyckad söndag. Där stod han i
+kupédörren, och nu gick tåget.
+
+--Goddag, min bäste herre, goddag!
+
+Trodde han man önskade hans bekantskap? Han tänkte kanske presentera
+sig, sin blå överrock, sin svarta hatt och sin gröna kappsäck! Bäst att
+avstyra det med detsamma. Det finns ingenting så avkylande som en kall
+stirrning och dödstystnad. Så där, räckte det? Nej, det tycktes inte så.
+Mannen med den blå överrocken lyfte sin svarta hatt med ett soligt
+leende:
+
+--Ni kommer från Hamburg?
+
+Vad fan angick det honom? Hur kunde han för resten gissa det?
+
+--Ni är utlänning?
+
+Vad innerst i dödsriket angick det honom?
+
+--Jag kan se, att ni inte är härifrån. Jag känner nästan alla människor
+här. Jag är teologie studerande och har verkat någon tid som
+pastorsadjunkt, därför känner jag de flesta här.
+
+Haha! Det var omöjligt att hålla sig allvarsam. Teologie studerande!
+Verkat som pastorsadjunkt! Vad gjorde han i tåget? Det var ju söndag.
+Han skulle väl vara ute och hålla aftonsång vid den här tiden.
+
+--Är det inte syndigt att resa med tåg om söndagen, herr pastor?
+
+Han ryckte till för tonfallet.
+
+--Syndigt? Nej, varför det? Den moderna luterdomen är frihetens
+religion. Man kan göra allt, när man kan bedja sitt fadervår om kvällen
+med gott samvete.
+
+--Verkligen? Allt?
+
+--Allt! Vår evangeliska försynstro åstadkommer det.
+
+--Aha! Ni tror alltså på en försyn?
+
+--Om jag tror på försynen? Naturligtvis, min käre herre, naturligtvis.
+
+--Det gläder mig att göra er bekantskap. Jaså, det finns en försyn, och
+man kan göra allt, om man kan läsa sina böner på kvällen! Det öppnar
+möjligheter för en kasuistik, som lämnar jesuiternas långt bakom sig.
+Jag hade en vän--får jag berätta?
+
+--Med nöje, min bäste herre, med nöje.
+
+--Min vän var vad man kallar förhoppningsfull. Hans föräldrar voro
+allvarliga, gudfruktiga människor. Men de voro fattiga. De hade inte råd
+att låta honom studera, som han ville. Det var deras stora sorg. De bådo
+till Gud om hjälp för sonen, dag efter dag. Då ingrep en släkting till
+familjen alldeles oväntat och gav honom pengar.
+
+--Försynen, min bäste herre, försynen.
+
+--Detsamma sade hans föräldrar. Min vän fick studera. Delvis skötte han
+sig bra, och delvis hade han tur--föräldrarna kallade det för försynens
+ingripande. Han tog sina examina med glans, men framgången gick honom åt
+huvudet, och han slog sig på rackarliv.--Är det här gränsstationen?
+
+--Nej då, dit är det en stund ännu. Ni är visst nervös, min bäste herre.
+Nå, hur gick det er vän?
+
+--Hur det gick med honom? Han gjorde tvetydiga skulder, och skulderna
+växte som en lavin. En vacker dag såg han sig tvungen att antingen begå
+självmord eller rymma. Han hade ödelagt en lovande framtid på två år
+och två månader. Hade han inte fått pengar att studera, hade han aldrig
+kommit i tillfälle till det. Försynen gjorde ett misstag, när den
+skaffade honom dem, eller vad säger ni?
+
+--Jag vet inte. Vad tycker ni själv?
+
+--Jag? Jag tror inte på någon försyn. Jag har bara berättat om min vän
+som ett fall för er kasuistik. Jag glömde visst att säga er, att han
+föredrog att rymma framför att begå självmord. Han krossade sina
+föräldrars liv i vilket fall som helst. Nå, vad säger ni? Vad hade
+försynen för mening med att låta honom få pengar?
+
+--Nu äro vi visst vid gränsstationen. Vad försynen hade för mening? Ack,
+min käre herre, hur skulle vi blinda kryp kunna utrannsaka försynens
+mening?
+
+--Er motfråga är inte snillrik som argument. Låt mig göra er en sista
+fråga: låg det i försynens intresse, att min vän skulle komma undan?
+
+--Ackackack, vad ni kan göra frågor, min bäste herre! Om det var i
+försynens intresse, att er vän skulle slippa straff? Det förefaller inte
+så. Här kommer en man som jag känner, nämligen polischefen vid
+gränsstationen. Han har ett papper i handen och ser ut, som om han hade
+en fråga att göra er. Åtminstone kommer han rakt på oss. Vad ser jag? En
+arresteringsorder! Nej, det förefaller inte, som om försynen skulle
+vilja låta er vän slippa undan--d.v.s. er. Farväl, min herre, farväl;
+tro mig, det finns en försyn, och försök att foga er i dess rådslag!
+
+
+
+
+ÅTER ETT MÄRKLIGT DÖDSFALL
+
+
+Från Oklahoma meddelas över Amsterdam, att svensk-amerikanske
+undersåten Charles Augustus Johnson (Karl August Johansson) avlidit
+därstädes i en ålder av nära sextio år.
+
+Det är en i många hänseenden märklig person som härmed gått ur tiden.
+För den yngre generationen torde Karl August Johansson (Röde Kal-Agust,
+var hans binamn på sin tid), vara i det närmaste obekant. Det kunde
+måhända ha sitt intresse att uppliva ett par data.
+
+Karl August Johanssons anlag gingo i utpräglad grad åt det filologiska.
+Redan som ung insåg han den stora skillnaden i betydelse mellan Long
+Island och Långholmen. Det dröjde inte heller länge, innan han praktiskt
+omsatte dessa insikter. I augusti 1889 packade han sina koffertar under
+ett nattligt besök i en känd stockholmsgrosshandlares våning och vände
+för alltid sitt fosterland ryggen.
+
+Hans öden i det nya hemland han valt sig--Nordamerikas Förenta
+stater--voro många och brokiga. Det bleve för långt att söka ge ens en
+överblick av dem. Hans största bedrift, och den som blev hans livs
+olycka, var övertagandet av en större del av Förenta staternas
+statsskuld.
+
+Härmed tillgick på följande vis. En mörk julinatt år 1893 var en av
+statsdiligenserna på väg från fort Seymour i Texas till Lehigh i
+Oklahoma. Dessa distrikt voro på den tiden knappt halvciviliserade.
+Städer funnos nästan icke, järnvägarna lågo i sin linda, och
+befolkningen bestod av guldgrävare, nybyggare och indianer. Den
+återstående fjärdedelen utgjordes av äventyrare. En av dem som dragits
+hitut av ryktet om dessa förhållanden var Karl August Johansson, och
+sagda julinatt gjorde han sin stora kupp. Han stannade diligensen med
+sin revolver, övertog vad av värde som fanns i den och så lät han den
+fortsätta.
+
+En hastig undersökning övertygade honom om att han lyckats över
+förväntan. Ej mindre än trehundratusen dollars i Förenta staternas
+statsskuldbevis voro, oräknat ett antal guldur, belöningen för hans
+företagsamhet. Då han på grund av det stora antalet kringstrykande
+element fann det orådligt att gå med så stora summor på sig, nedgrävde
+han allt utom en obetydlighet på ett ställe, som han förut utvalt
+härtill. Därpå uppsökte han ett nybyggarläger i närheten och sökte en
+välbehövlig vila.
+
+Nästa morgon arresterades han i lägret. En kusk på diligensen hade känt
+igen honom. Han nekade på det bestämdaste och med en så passionerad
+vältalighet, att han undgick den lynchning, man förberedde åt honom. I
+stället fördes han till närmaste stad, vid vars domstol han trots sitt
+nekande dömdes till fem års straffarbete. Han mottog straffet med ett
+invärtes leende. Vad voro fem år? När de voro förbi, väntade honom en
+förmögenhet.
+
+Människan spår. Under den tid Karl August Johansson tillbragte i arbete
+och ensamhet, växte staten Oklahoma som en svamp efter regn. Städer
+grundades, järnvägar byggdes; på den plats där Karl August Johansson
+stoppade posten låg nu staden Columbus. Han såg det med förvåning, då
+han efter frigivningen anlände dit. Han lovade sig att stifta en
+donation till nytta för invånarna i detta monument åt hans
+företagsamhet. Men först måste han finna sin skatt. Den borde ligga i
+utkanten av den nya staden, enligt vad han beräknade. Döm om hans
+känslor, då han, ankommen dit, finner att man föregående dag på det sätt
+som är vanligt i Amerika, flyttat dit ett femvåningshus och placerat det
+just över hans deponerade penningar!
+
+Resten av Karl August Johanssons saga är sorglig. Han sökte gräva sig in
+under femvåningshuset, han hejdades, ådömdes böter och sattes på nytt i
+fängelse, då han icke kunde betala dem. Han ville köpa huset, bli
+fastighetsägare:--all right, pengar på bordet!--Jag skall betala er
+efter köpet, allt, kontant! svarade den olycklige. Man hånskrattade åt
+honom. Man tog honom för en förryckt. Månad efter månad irrade han kring
+huset, stirrade på det, sökte åter och åter gräva sig in under det. Man
+blev otålig; man satte honom på hospital. Han utskrevs och skyndade
+genast tillbaka till sin älsklingsplats. Huset stod kvar! Ingen brydde
+sig om att flytta det mera! Och under det lågo hans trehundratusen! År
+1902 insattes Karl August Johansson i det nybyggda statshospitalet, från
+vars fönster han hade full utsikt till femvåningshuset. Han omtalas som
+en våldsam och mycket oregerlig patient. Femvåningshuset stod kvar en
+efter amerikanska förhållanden ovanligt lång tid. Det stod kvar ännu,
+när Karl August Johansson i år slöt sina ögon.--Sannerligen, man kommer
+att tänka på det gamla skriftordet: om Herren inte bygger huset, så
+arbeta de arbetare fåfängt!
+
+
+
+
+DALAI PEDERSEN
+
+
+Från Lhassa meddelas över Bangkok, att den tibetanska buddaistiska
+kyrkans lamas, samlade till val av ny Dalai lama, enhälligt givit sina
+röster åt danske undersåten Rasmus Pedersen.
+
+Härmed har endast det inträffat, som var att förutse, som länge varit
+förutsett av framsynta personer. Men ehuru valet icke kan sägas komma
+överraskande, är det dock ur allmänmänskliga synpunkter så glädjande,
+att vi anse oss böra ägna det några rader.
+
+Vid Rasmus Pedersens vagga torde få ha anat den bana som väntade honom.
+Han föddes i Vognmagergade i Köbenhavn för femtiofem år sedan. Fadern
+var okänd, modern ökänd. Efter att ha försökt sig i ett antal yrken fick
+Pedersen elva år gammal anställning som piccolo på Hotell d'Angleterre.
+
+Härmed hade han i själva verket funnit sin plats i livet. D'Angleterres
+hörnkafé blev bestämmande både för hans levnadsbana och för hans
+livsuppfattning. Här lärde han sig att intet är viktigare än lugnet; att
+den som behåller det i alla situationer är situationernas herre; att den
+som förlorar det--t.ex. en kund som väntat tre kvart på en kopp kaffe--i
+och med detsamma förlorar allt och till på köpet gör sig löjlig.
+
+Anade han redan då, om än dunkelt, varthän hans så tidigt förvärvade
+levnadsvisdom skulle föra honom? Ingen vet det. Från d'Angleterres
+hörnkafé kom han till à Porta; från à Porta--då tjuguårig--till
+Industrikaféet. På båda dessa ställen växte och mognade hans
+livsuppfattning. Han lärde sig att med händerna knäppta på ryggen,
+försjunken i kontemplation, se hän över huvudena på ett halvt dussin
+gestikulerande gäster, som ville ådraga sig hans uppmärksamhet. Han
+lärde sig att när de inre rösterna talade till honom, sluta örat för de
+rop om materiella njutningar, som stego från hopen runtomkring. Han
+tyckes med ett ord redan nu ha nått fram till den första av de
+åttafaldiga sanningarna, som leda till Frigörelse: att allt det yttre är
+ett sken, en synvilla utan värde.
+
+Från Industrikaféet kom han till det nyöppnade Bristol och därmed var
+han inne på fulländningens stadium. Försänkt i grubbel genomtänkte han
+på detta kafé de sju återstående av Sanningarna; intet kunde störa honom
+i hans betraktelser, varken ett danskt bönfallande: Hör nu, Pedersen...,
+eller ett svenskt rytande: Vaktmästare, för satan, är ni döv?--eller ett
+norskt bergrasdånande: Nej nu, Fan sværte og fortære mig, myrder jeg
+denne Tjeneren! För den, vars sinne är upptaget av den åttafaldiga
+sanningen, äro dessa ljud som ett avlägset fågelkvitter. Vad är kaffe
+och kakor mot mahâyâna, den stora vägen till frälsning? Vad är kaffe och
+punsch mot hînayâna, den trånga vägen? Vad är whisky och soda mot
+drömmen om nirvâna? Adepten gör de heliga åtbörderna; han knäpper
+händerna på ryggen, han petar sig i näsan för att hålla sinnet
+mottagligt, och i sitt inre mumlar han: Allt är lidande. Det är ett
+lidande att icke uppnå vad man önskar; det är ett lidande att uppnå det
+och inse önskningens fåfänglighet. Betänken det, I som sorlen omkring
+mig! Undertrycken lusten efter kaffe, kakor, punsch och pjolter, och I
+haven tagit det första steget mot frigörelsen från återfödandet!
+
+Efter Bristols stängning flyttade Pedersen, försänkt i grubbel över den
+åttafaldiga sanningen, till Paladshotellet. Han fortsatte att enligt
+Buddas föreskrift icke räcka världen någon annan hand än tiggarens. Och
+där nådde honom budskapet om det beslut som fattats i Lhassa. Han går nu
+den största fulländningen i möte. Till och med de ringa rester av
+omvärldens larm, som nådde honom i Paladshotellets Marmorhave, skola
+tystna. Ensam i sin kyliga klostercell i Lhassa kommer han att vrida sin
+bönkvarn, vars entoniga slammer skall erinra honom om gästernas rop på
+kaféerna. Sanningen kommer att blomma fram i hans själ som en vit,
+oberörd lotus; till dess han vid Krischnas sida, i gudomligt passiv
+tolerans, endast gör de sista heliga tecknen i det Nirvana som han drömt
+om från sin ungdom.
+
+
+
+
+SAMTAL MED HOMPA
+
+
+--Tänk att träffa dig här i Köpenhamn! sade Hompa. Det var fan så
+roligt. Det är djävligt längesen, va?
+
+--Det är visst sju år sen. Du är dig lik.
+
+--Ja, vaffan tycker du, va! När man går och torkar i ett sånt hål. Men
+hör du, den här vaktmästarn är för djävlig. Vad är det för en betjäning
+ni har här i Danmark. Hör nu vaktmästarn, hallå! Hallå! Hör ni inte,
+karl, för satan? Kommer aldrig smörgåsbordet och snapsen och ölet? Ä,
+mä, bä, vaba. Jag ger fan i ert prat. Lär er tala så man kan begripa er.
+Kommer det eller kommer det inte? Jaså, det kommer. Nå, låt det komma i
+dag då. Tag över till Sverige och lär sig servera, vaktmästarn.--Hör du,
+det var allt en djävla idiot till vaktmästare, va? Nå, där kommer det
+äntligen. Men det var fan så roligt att se dig.
+
+--Verkligen oväntat.
+
+--Du kände visst inte igen mig först, va?
+
+--Nej, det är ju inte så lätt, kära du, efter så många år--
+
+--Nej visst. Jag trodde ett tag du inte ville känna igen mig.
+
+--Är du tokig!
+
+--Äh, du begriper väl skoj, för fan, va? Hahaha! Ska vi ta helan? Men
+herrejesus då, vaktmästarn! Vaktmästarn! Vad är det här för
+brännvinsglas? Kallar ni det för brännvinsglas? Vad in i helvete menar
+ni? Tag över till Sverige, karl, och lär sig, hur ett snapsglas ska se
+ut, och kom inte och bråka med mig, för det går inte.--Men vi får väl ta
+helan som den är då. Skål på dig, gamla fähund! Roligt att ses--äh, det
+smakar, va? Det var längesen man fick den. Det kan aldrig bli för dyrt,
+va?
+
+--Är det längesen du fick en sup?
+
+--En sup? Är du tokig, finns inte i Sverige mer. En i månaden är det
+mesta.
+
+--Men ni har stora snapsglas?
+
+--Riktiga glas för fan, som di ska va. Vi tar väl halvan med detsamma.
+Det var gott med smör igen. Och franskbröd, jo, jag tackar, jag. Hur har
+du det för resten, din gamla lymmel? Det går ingen nöd på dig va? Men är
+det inte trist att aldrig höra svenska?
+
+--Å, man hör det inte så sällan.
+
+--Hör du, vi tar väl tersen med detsamma, och så kan vi få det varma.
+Vaktmästarn! Vaktmästarn! Det var väl en hurrande djävul--nå där kommer
+han med biffen. Men koss i jesu namn då, karl, vad är det här för en
+servering! Vad fan menar ni med att ge mig kokta potatis till biffen?
+Och så ingen lök på! Nej, det är för djävligt. Kan ni inte lära er att
+laga mat här i Danmark? Ni skulle ta över till Sverige och se, hur vi
+lagar det. Ä, mä, bä--hur var det? Beställde jag en fransk böff. Det
+heter biff, karl, lär er tala rent, men än sen då?
+
+--Kära bror, förlåt att jag blandar mig i saken. Du beställde en fransk
+biff och det här är en fransk biff, med persiljesmör och kokt potatis.
+
+--Det är ett djävla sätt i alla fall. Vad begriper jag mig på deras
+franska böff? Men, det smakar ju gott. Hör du, vi tar väl kvarten med
+detsamma? Tjo--nä, hör du, tira där, va! Det var ett djävla stiligt
+fruntimmer. Tjo, lilla fröken, hur står det till med hälsan och
+kärleken ... vafannudå, kände du henne? Det var en annan sak. Ä, ta och
+presentera mig, va?
+
+--Jag är rädd att det inte går, kära bror. Hon är visst i sällskap.
+
+--Äsch, vad gör det? Nu är vi i Köpenhamn, och där ska man väl för fan
+ha lov att roa sig. Skål på dig! Djävla roligt att se dig! Men jag
+tycker du har blivit så allvarsam sen sist.
+
+--Tycker du det? Jag vet inte. Det är väl tiderna.
+
+--Dom ger man väl fan i, inte sant, vaktmästarn? Vaktmästarn är en
+trevlig pojke, fast vaktmästarn är en gammal fähund. Skål på sig,
+vaktmästarn! Egentligen är ni några fähundar allasammans här över, och
+sura se ni ut när det kommer en svensk hit, men våra pengar, dom har ni
+ingenting emot, va? Dom tar ni emot, va, vaktmästarn? Hur mycket blir
+det här? Det är jag som bjuder, förstår vaktmästarn, därför att jag inte
+sett det här gamla nötet på flera år. Halvtress och halvfjäss, hör du,
+vad är sejsten å halvfjäss?
+
+--Tjugusex kronor och tjugufem öre, sade jag. Hompa gav tjuguåtta och
+femtio. Vaktmästarn fick sålunda tolv kronor i dricks. I mitt tycke för
+litet.
+
+Till sommaren lär det komma en invasion av Hompor.
+
+
+
+
+VID GRÄNSEN
+
+
+På morgonen upplyser erotologen oss om att han tänker stanna i Kolding.
+Vi få cykla vidare ensamma.
+
+Vi emottaga hans meddelande med förståelse och en viss grad av sinnesro.
+Vi erinra oss en ung kvinna, som vi sågo dagen förut, då det var barnens
+dag i Kolding. Med en fin anspelning på detta, som icke engång en
+dövstum skulle kunna missförstå, lämna vi erotologen åt sin saliga
+plåga, och stiga upp i tåget.
+
+Vi äro nämligen på cykelfärd, och så fort det finns backar förut, ta vi
+med tåget. Utanför Kolding ligga backar på ända till femtio meters höjd.
+Vi ta följaktligen tåget tre stationer fram, så är det gjort.
+
+Vi stiga ur tåget. Med en snabbhet och beslutsamhet, vartill vi hittills
+inte sett några spår, rusar samfärdsmedlet av över den flata slätten.
+När vi komma ut framför stationen, märka vi orsaken: den sidvind, som
+förföljt oss sedan resans början, har övergått till rak motvind av en
+orkanlik styrka--tre à fyra sekundmeter. Det är därför tåget har rusat
+sin väg. Det har velat förebygga ytterligare fusk i protokollet. Det
+anser, att en cykelfärd är en cykelfärd. Med en suck sätta vi oss upp på
+cyklarna och vända dem så att vi få medvind. Det måste väl finnas
+järnvägståg på det håll där medvinden slutar, säger min kamrat. Jag
+låtsar inte ha hört honom. Man har då karaktär.
+
+Det går undan söderut en stund. Plötsligt vrider vägen av mot väster.
+Medvinden är slut, sidvinden börjar, och då inga järnvägståg finnas i
+synhåll, finna vi oss i det oundvikliga. Vi vrida av åt väster och börja
+brottas med elementen.
+
+Vägen går rak och sandig, saffransbrun i färgen. På bägge sidor om den
+ligger heden; här och där är den uppodlad; här och där står en
+granplantage eller en björkdunge; men för det mesta sträcker den sig
+stor och obruten åt alla håll. Vinden får självkänsla när den går fram
+över en sådan slätt. Den inser, att den har vissa chanser. Den beslutar
+att utnyttja dem mot oss. Vi få spänna i, så att det värker i benen och
+korsryggen.
+
+--Skulle det vara gott med en öl? ropar min kamrat över axeln.
+
+Jag anser frågan vara retorisk och underlåter att svara. Plötsligt
+skymtar en bokdunge och några hus rakt förut. Vi göra samtidigt
+idéassociationerna: _hus--människor i dem--alla människor äro
+törstiga--krog--öl_. Vi spänna i med spontan energi och på några
+minuter äro vi framme. Vi svänga om en vägkrök. I samma ögonblick hejdas
+vi av en röst.
+
+--Stopp! Man får inte cykla ned till bron!
+
+Vi hålla tvärt inne. Den som har hejdat oss är militär. Men varför får
+man inte cykla längre?
+
+--Man får inte cykla ned till bron, upprepar soldaten. Men man får gå
+dit ned.
+
+--Varför då?
+
+--Det här är gränsen.
+
+Det är sant, det pågår ett världskrig.
+
+Gränsen. Ordet slår ned i oss. Vi sätta tyst från oss cyklarna.
+
+--Vi gå naturligtvis dit ned, säger min kamrat.
+
+Vi gå längs en landsväg, stenlagd som en stadsgata. Det växer högt gräs
+emellan stenarna. Det är längesen man körde här. Efter ett par minuter
+stå vi vid en bro, som går över en liten å. Men bron binder inte längre
+samman två stränder, den skiljer dem åt. Vid vartdera landfästet går det
+en ribba över den, omvirad med taggtråd. Mellan dessa ribbor är ingen
+mans land. Hindret ser inte oövervinnligt ut. Det påminner närmast om
+när barn leka krig. Men i denna puerilitet ligger det ingenting löjligt.
+
+Under bron flyter den lilla ån, sommarstilla, täckt av vass och
+näckrosor. Ängarna, som gå ned till den på vardera sidan, ha högt,
+vajande gräs och lysa av blommor. Husen på bägge sidorna ligga inbäddade
+i trädgårdar och se gamla och burgna ut. Vi veta att det talas samma
+språk i dem. Allt är på den ena sidan ån som på den andra. Och dock är
+allt olika. Ty den ena sidan tillhör livet och den andra sidan döden. På
+vår sida göra blommorna rätt i att lysa. Över den andra sidan ligger det
+en skugga. Döden och svälten ha brett sina vingar över den i redan många
+år. Och som deras representant står en enda person på andra sidan
+bron--en gråklädd landstormsman med gevär och bajonett. På vår sida av
+bron står som pendant en liten flock svartklädda kvinnor och män och ser
+på honom. Han rör sig inte; han säger ingenting; han stirrar rakt
+framför sig. De säga heller ingenting, men de behöva inte göra det för
+att man skall förstå, att de ha släkt på andra sidan.
+
+Detta är alltså gränsen.
+
+Plötsligt skymmes himlen. Vinden har blåst fram en hel molnarmé, som
+breder ut sig över det blå. Solljuset försvinner, först på andra sidan,
+så på vår. Reinhardt kunde inte ha arrangerat det bättre. Den gråklädde
+landstormsmannen står kvar, stel och orörlig, lutad mot geväret. Men de
+svartklädda människorna på vår sida börja tyst gå upp längs den
+gräsbevuxna stenlagda landsvägen.
+
+Vi följa dem och hoppa upp på våra cyklar. Molnen lova fuktighet av ett
+slag, som vi inte sätta värde på. Vi spänna i under tystnad och efter
+ett par timmar äro vi framme i Ribe. Vi finna erotologen där. Han har
+också varit vid gränsen, men motats över den av den unga
+barnensdagskvinnan och tagit före oss på tåg. Livet har sina stormar.
+
+
+
+
+VERANDA MOT HAVET
+
+
+Den fetaste av de tre cyklisterna lade från sig jordgubbsskeden och
+tände en ny cigarrett.
+
+--Ah! sade han. En lagom lång cykeltur, ett kallt bad i solnedgången och
+en lagom stark måltid--alla ljuvligheters ljuvlighet och krona.
+
+Den minsta av de tre cyklisterna sög de sista dropparna ur sitt
+madeiraglas.
+
+--Du har rätt, sade han, och jag satt själv och tänkte detsamma. Men då
+jag gjorde det, kände jag ett stygn i mitt hjärta i likhet med de
+personer som stenade Stefanus. Ty vad bevisar en sådan reflexion? Att
+man håller på att bli gammal. Ungdomen är den tid, då man inte känner
+efter hur det känns. Medvetandet att man har det bra är den första
+signalen från ålderdomen, som är den tid, då man inte har det bra.
+
+Den tredje av cyklisterna var en av de personer, som tala i citat. Han
+skyndade sig att citera Salomo om de år, om vilka man skall säga: de
+behaga mig icke. De båda andra tego. Den fete återtog, vänd till den
+minste:
+
+--Du har rätt. Jag ser, att du är förvånad över att jag medger det. Men
+det är därför att jag på det viset får tillfälle att lancera en sats som
+jag tänkte ut i eftermiddag, medan vi cyklade.
+
+Den berör lögnaktigheten i ett gammalt ordspråk. Detta ordspråk säger,
+att kunskap är makt. Det är ett omtyckt ordspråk. Det sitter över
+skoldörrarna, och på reklamhäftena från bokförlagen. Den som förnekar
+det blir stenad. Jag skall vara så modig. Jag påstår att det är lögn.
+
+--Vad behagas! ropade den tredje cyklisten. En lögn att kunskap är makt?
+Är du ignorant?
+
+--Tyvärr inte, sade den fete. Jag vet för mycket både om andra och mig
+själv. Jag vet om mig själv, när jag är lycklig, och det minskar min
+lycka. Och vad jag eljest vet har varken gjort mig mäktig eller lycklig.
+Men låt oss taga saken i större perspektiv. Låt oss tänka på samhällena.
+År det samhälle mäktigast, där kunskapen är störst? På intet vis.
+Alexanders okunnighet förde honom till Indien. Romarnas okunnighet var
+den solida basen för det romerska riket. Så länge den kunde bevaras,
+växte riket och var omöjligt att besegra. I samma stund som den började
+ge plats för kunskaper, föll det samman. Vad som gjorde att tyskarna
+fruktade engelsmännens inträde i världskriget, var framför allt den
+solida, sekelgamla, brand- och dyrkfria anglosaxiska okunnigheten om
+allt som ligger utanför England. Det är den som gör att England hittills
+aldrig förlorat ett krig. Det borde resas ett monument åt den, tre
+gånger högre än Nelsonpelaren.
+
+--Du pratar, sade den minste cyklisten. Ska vi inte ha kaffe?
+
+Han ropade på kyparen utan att avvakta de andras svar.
+
+Himlen över havet hade grånat. Skyarna tornade upp sig i fantastiska
+drömbyggnader, under vilkas botten en strimma vallmorött solsken
+trängde fram som ett spett. Drömbyggnaderna voro underminerade och
+färdiga att störta.
+
+--Gud vet, om vi kan cykla i morgon, sade den tredje cyklisten. Jag tror
+det blir regn.
+
+--Landet behöver regn, sade den fete cyklisten. Jag hoppas det får regn.
+Det är ett kunskapsrikt land, och varje bonde vet hur många millimeter
+regn, det behövs för skörden. Men jag undrar om någon bonde i detta
+kunskapsrika land ber samma bön som de kinesiska bönderna be sedan
+urminnes tider. Den kinesiske bonden säger: må det regna först på
+statens åkrar och därefter på mina. Det är hans enkla och oreflekterade
+bön. Men hur många millimeter det skall till, vet han säkert inte. Han
+är djupt okunnig, och har bevarat sin okunnighet genom fem årtusenden.
+Därför är han personligen lycklig i motsats till oss, och därför kommer
+Kina att överleva alla andra riken. Den vita raseri är bara en
+betydelselös episod.
+
+--Hör upp med ditt dumma prat, sade den tredje cyklisten. Jag förstår,
+att en person som du försvarar okunnigheten, men de kunskaper du har
+skulle inte engång besvära en kines. Och i Kina hade du varit halshuggen
+för lättja för länge sedan. Vill du ha någon punsch?
+
+--Det du säger om mitt öde i Kina, sade den fete cyklisten, bevisar bara
+kinesernas beundransvärda klokhet ytterligare. Nå ja, låt mig få ett
+glas punsch då, men må det regna först i edra glas och därefter i mitt.
+Skål!
+
+
+
+
+APOLOGI FÖR KONUNG HERODES
+
+
+Jag bor för närvarande på ett förtjusande sommarhotell. Utanför mina
+fönster sträcker sig bukten, blå- och gröngnistrande i solskenet, som
+var dag väller ned i en fors mellan de vita sommarskyarna. De tre
+revlarna draga sina marmorgröna band parallellt med den vita
+strandremsan; utanför dem går vattnet mörkblått med små ilskna vågor och
+innanför dem sliter det upp sig i tusentals attacker mot stranden.
+Nästan nere vid strandbrynet löper den vita, släta landsvägen, och på
+andra sidan om den, bakom villorna, ligger skogen. Bokarna stå mäktiga,
+svällande, djupgröna; här och där ge de plats åt en uthuggning eller ett
+böljande vetefält. Det är ett nordiskt Arkadien, där bullret från
+världen saknar resonans, och där jag, ovärdig, fått rum.
+
+Livet är skönt.
+
+Varje morgon klockan tio--ty jag är lat--drar jag på mig de
+nödtorftigaste kläderna och går ned i badhuset. O, ljuvligheters
+ljuvlighet och krona--saltvatten, klart grönt saltvatten, som bär mig
+och sköljer mig, en simtur och en kontemplativ vila i vattnet med
+händerna under huvudet och den sommarblå himlen över mig!--Frukost utan
+restriktioner och en cigarrett. Man kan arbeta; man har lust att arbeta.
+Allt är underbart. Livet är skönt.
+
+Livet var skönt till för fem dagar sen.
+
+För fem dagar sen fick jag nya grannar. Ett äkta par från huvudstaden
+hade skrivit och bett om rum. Det fanns ett rum ledigt. Detta rum var
+rummet bredvid mitt, och värden hyrde intet ont anande ut det till det
+äkta paret, som önskade rum. För fem dagar sen kommo de, och livet
+förändrades i ett slag för mig. Solen miste sin glans; havet svartnade;
+himlen svartnade; blommorna blevo doftlösa; fåglarnas sång tystnade för
+ett barnskrik.
+
+Ja, ett barnskrik. Ett litet barn har öppnat sin späda, tandlösa mun och
+utan att säga ett ord förändrat hela Arkadien. Solen lyser utan värme
+över ett trist och intetsägande landskap; blommorna sloka på sina
+stänglar; fåglarna ha stoppat huvudet under vingen, besegrade av ett
+barnskrik. Ett infernaliskt, outtröttligt, genomträngande barnskrik.
+Inte ett högt furiosobarnskrik, utan ett klart, oemotståndligt,
+obevekligt, stackatobarnskrik. Ett skrik, som vittnar om att detta barn,
+fastän blåögt, i rakt nedstigande led härstammar från det folk, som med
+sin röst välte Jerikos murar. Ett skrik, som börjar så fort det lilla
+barnet öppnar sina ögon och som fortgår i en otrolig, oavbruten serie
+till dess det sluter sina ögon. Ett skrik, som ingen maskin på jorden
+skulle kunna prestera utan att bli hes efter fyra timmar, men som detta
+lilla tre månader gamla, djävulska barn med lätthet utsänder dygnet
+runt. Det är otroligt. Det är outhärdligt. Det är beundransvärt. Det är
+helvetiskt.
+
+Jag tassar uppför trapporna sent om natten. Jag har suttit på
+sommarhotellets veranda sedan eftermiddagen, ehuru jag skulle ha
+arbetat. Arbetet är omöjligt på mitt rum. Ingen musa i världen kan göra
+sin skygga viskning hörd genom det lilla barnets skrik. Alltså blir det
+hotellverandan, och ända dit sänder barnets sagolika strupe stänk av
+sina tonvågor. På hotellverandan går eftermiddagen, aftonen och en del
+av natten. Vid midnattstid tassar jag uppför trapporna till mitt rum.
+Äntligen är allt stilla. Evighetsrösten vilar. Jag kan få sova, vilket
+jag inte fått på flera nätter. Liksom en inbrottstjuv smyger jag mig in
+på mitt rum. Jag klär av mig med en varsamhet som om det gällde en
+invalid. Jag lägger mig försiktigt i sängen. Jag sluter ögonen av
+vällust, bara jag tänker på sömn...!
+
+Just då utsänder sängen en svag knirkning. I en timslång sekund svävar
+jag mellan fruktan och hopp, så är saken klar. Det obevekliga barnet har
+hört mig och rapporterar nu för Gud och världen, att den vuxne stört
+framtidsväsendet i dess av änglar beskyddade vila. Det skriker till
+himlen över mig som de oskyldigas blod ropar från marken. Na-na-na. Det
+varierar inte sin anklagelse; det fastslår den genom att upprepa den om
+och om igen med katonisk konsekvens. Det upprepar den så länge, att jag
+utmattad faller i sömn.
+
+Jag drömmer om zoologiska trädgårdar, mordförsök, krig och dambassänger.
+Det lilla barnets röst är det underliggande substratet till alla dessa
+drömmar. Äntligen tystnar den. Jag vaknar. Jag saknar ackompanjemanget
+till min sömn. Barnet låter mig ligga vaken länge nog för att morna mig.
+Det är inte att hoppas på mer sömn. Jag stiger upp och sätter mig till
+skrivbordet. I samma nu lyfter det sin röst till en höjd, klarhet och
+gällhet som överträffar eller tycks mig överträffa allt vad det förut
+presterat. Jag försöker att vänja mig vid rösten, som man vänjer sig vid
+sfärernas musik, att sluta öronen för den, att ta det hela som ett
+skämt. Ack, vad förmår jag mot det lilla barnet? Efter två timmars
+fåfäng kamp ger jag upp och går ned och badar. Jag behöver svalka mitt
+värkande huvud. När jag kommer tillbaka, är det tyst i rummet bredvid.
+Jag vågar inte tro mina öron. Jag störtar fram till skrivbordet och
+fattar pennan. Från rummet bredvid kommer ett egendomligt ljud. Först
+förstår jag inte, vad det är. Det är inte barnet. Därpå går det upp för
+mig: det är barnets fader och moder som knappt troende sin lycka utstöta
+ett matt hurra! I samma ögonblick hör jag den riktiga rösten igen--den
+omutliga, outtröttliga na-na-na-rösten. Det lilla barnet har ingen tanke
+på att låta gäcka sig. Det vet, vilket århundrade det lever i.
+
+Detta är en apologi för den mycket förtalade regenten och realpolitikern
+Herodes, konung av Betlehem.
+
+
+
+
+WELTPOLITIK
+
+
+Många människor syssla nuförtiden med storpolitik. Man sluter fred
+(eller gör det rättare sagt inte); man ändrar gränser; man beräknar
+skadestånd av själva fan. Jag läser därom i tidningarna, fastän jag
+lovat mig själv att låta bli. Blir det fred, blir det utan min
+medverkan, och blir det krig igen, sker det också mig förutan. Det enda
+som följer av tidningsläsning är fördärvade nerver. Jag är en rå
+hädonist.
+
+Det fanns emellertid en tid, då jag levande intresserade mig för
+åtminstone ett storpolitiskt problem. Men om jag berättar detaljerna,
+komma de endast att bekräfta att jag är en rå hädonist.
+
+Det var sommaren 1913. Jag låg i Monte Carlo, var fattig och hade ett
+umgänge, som endast mot sin vilja var fattigt. _Jag_ fann mig med
+en franciskans tålighet i syster Armods energiska famntag. Det är
+faktiskt. Åtminstone inbillar jag mig det nu, när sex år ligga emellan.
+Men låt oss tala om Louise av Koburg.
+
+Jag hade ingen personlig beröring med denna prinsessa. Visserligen kände
+jag två grevar och en italiensk markis, men de voro inte i stånd att
+introducera mig i de kretsar, där Leopold II:s dotter rörde sig. Den ene
+av grevarna var greve Borgacz från Ungern (som visserligen var av god
+familj, i det att det var hans bror som senare formulerade ett visst
+ultimatum till Serbien); den andre var greve Origoni, som numera odlar
+peppar på en franska staten tillhörig domän i Guyana. Markisen hade
+lösskägg och en stor räkning hos sin hotellvärd. Nej, ingen av dessa
+ädlingar var i stånd att introducera mig i Louises av Koburg krets. Den
+som höll på att göra det var svensk och hette--men nej. Inga namn!
+
+Denne svensk var systemspelare. Trots sin ungdom--han var 24 år--hade
+han besegrat hasarden. Icke mindre än fem ofelbara system stodo till
+hans förfogande, när han ville spela--och fick kapital. Det var just det
+det hängde på. Han behövde kapital. I samma ögonblick han fick det, var
+kasinot sålt, dess guld hans, och han och hans vänner burgna män för
+livet. Ingen har bett livligare för en annans räkning än jag för W:s.
+Och plötsligt tycktes mina böner verka.
+
+En vacker dag berättade han mig följande vid ett stycke franskbröd med
+salt och ett glas franskt brännvin:
+
+I kasinot hade han gjort bekantskap med en tyska av god familj. En äldre
+tyska. (W. var en vacker pojke.) Denna tyska hade fattat ett livligt
+intresse för hans system nummer tre, det på dussin och transversaler.
+Och nu berodde allt på prinsessan Louise av Koburg.
+
+Hur kunde så många människors framtid bero på Louise av Koburg?
+
+Jo, Louise av Koburg, som var dotter till Leopold II, hade i denne en
+hård fader. Leopold II nekade sitt barn de pengar, som tillkommo henne,
+och på grund härav måste hon processa med honom. Sådant är livet. För
+att föra processen behövde Louise av Koburg pengar, och dessa pengar
+hade hon delvis lånat av den äldre tyska, som W. träffat i kasinot.
+Fick Louise pengar, fick tyskan pengar; fick tyskan pengar, fick W.
+pengar; och fick W. pengar, var kasinot sålt med man och mus. Och W. och
+hans vänner rika.
+
+På så invecklade trådar hänga institutioners och människors öden.
+
+Nu återstod en sak, sade W. Det var nödvändigt, att jag tog till
+Mentone.
+
+Varför var detta nödvändigt?
+
+Jo, W. ville veta om den gamla tyskan fått pengar av Louise. Han hade
+som en aning om att hon hade det, men han ville inte fråga direkt.
+Varför inte? Nej, ty då kunde den felaktiga uppfattningen lätt insmyga
+sig hos henne, att W. var nödställd, behövde pengar och var tvungen att
+sälja sitt system till underpris.
+
+Jag medgav, att detta var sannolikt. Men hur skulle jag få reda på om
+tyskan hade fått pengar eller ej?
+
+Bah! En man med mitt skarpsinne och vinnande sätt! En barnlek--en
+fullkomlig barnlek. Tyskan bodde på Hôtel des Acacias. Det gick som en
+dans.
+
+Nåväl, jag skulle ta till Mentone. Men då fick W. lov att ge mig till
+biljetten. Jag var luspank.
+
+Käre bror--jag beklagar. Jag också. Du får gå.
+
+Gå! Gå till Mentone! Nästan en hel mil!
+
+Varför inte? En uppfriskande promenad. Och målet som vinkar oss:
+kasinots ruin, allmänt välstånd över resten av linjen!
+
+Gott. Jag skall gå.
+
+Jag gick.
+
+Jag gick en kilometer, jag gick två, längs stranden av det blå
+Medelhavet. Mina skor voro lätta och tyngde mig inte. Jag gick, och
+under det jag gick, utmålade jag kasinots undergång för mig själv; jag
+utpenslade den i detaljer, tävlande med Yttersta domens i Michel Angelos
+framställning. Jag såg guldet hopa sig i drivor kring W. och mig. Jag
+såg krupiärerna begå självmord; jag såg monsieur Blanc på knä för W.,
+tiggande om nåd. Jag hörde W. svara honom (torrt, som det står i
+romanerna):
+
+--Fem millioner, och jag slutar!
+
+Jag såg upp. Jag befann mig vid Cap S:t Martin. Det återstod mer än en
+halv mil. Och mina fötter voro ömma. Men det fanns intet val. Vidare!
+
+Jag gick och gick, kilometer efter kilometer. Till slut var jag så
+trött, att jag inte orkade mer. Jag befann mig just vid en
+spårvagnshållplats. Och plötsligt erinrade jag mig en sak: i min
+byxficka låg ett enfrancstycke från Charles X:s tid. Det saknade
+giltighet; varenda affär, jag kände i Monte Carlo, hade delgett mig
+detta och spottat ut det. Men--
+
+Jag hoppade upp på spårvagnen, som just kom. Vi körde, och jag stack
+till konduktören det fula myntet med Charles X:s drag nedåtvända. Han
+måste ha varit numismatiker, ty utan att vända myntet sade han
+omedelbart:
+
+--Den går inte. En annan.
+
+--Jag har ingen annan, sade jag.
+
+Nåväl. Kanske var han välvillig. Kanske trodde han sig kunna prångla ut
+den odugliga francen själv. I varje fall behöll han den och lät mig åka
+till Mentone (dit turen för övrigt kostade 30 centimer). Och när jag kom
+dit, trött i fötterna, torr i halsen och varm och svettig över hela
+kroppen, fick jag en repetition i Johan Jacob Borelii logik.
+
+Det finns i logiken, säger denna skrift, något som heter _petitio
+principii_. Det är: när man utgår från en otillräckligt bevisad
+förutsättning.
+
+Fick Louise av Koburg pengar, fick tyskan i Mentone pengar. Fick tyskan
+pengar, fick W. pengar. Fick W. pengar, var kasinot sålt och vi alla
+rika.
+
+Denna kedja var utan en felande länk. Men en av länkarna var inte
+hållbar.
+
+Louise av Koburg hade fått pengar av Leopold II, åtminstone en del.
+Tyskan på Hôtel des Acacias hade fått pengar av Louise av
+Koburg--åtminstone en del. Men W. fick inga pengar, ty tyskan hade rest
+från Hôtel des Acacias, så fort hon fått pengar. Kasinot kunde dra
+nattmössan över öronen och sova lugnt ännu en tid.
+
+Allt detta utforskade jag på hotellet i Mentone.
+
+Det var första och sista gången jag blandade mig i Weltpolitik. Det var
+också första och som jag hoppas sista gången jag tjuvåkte på tåg--hem
+till Monte Carlo för att undervisa W. i _petitio principii_.
+
+
+
+
+MONSIEUR ELLÈR I KURRAN
+
+
+Jag är släkt med en fransman vid namn des Esseintes, om vilken en man,
+som dog som trappist, skrev en bok. Herr des Esseintes gjorde imaginära
+resor. Ljuset över en gata eller doften av en cigarrett gör nuförtiden
+mig samma tjänster, som Cook gjorde mig förr i världen. En
+algiercigarrett, som någon rökte på ett kafé, befordrade mig i går till
+rivieran.
+
+Jag gick vid det blå Medelhavet; de gulvita husen med sina gröna
+fönsterluckor dåsade i solljuset; palmerna rasslade över mitt huvud; och
+om inga vidare fåglar sjöngo, berodde det på att de uppätits av
+befolkningen. Ty, som jag engång för länge sedan påpekat, dessa
+sydlänningar äro ett praktiskt folk, som föredrar en fågel i grytan
+framför tio i skogen.
+
+Ja, man skulle kunna kalla dem för materialister, men älskvärda
+materialister. De äro hjälpsamma och hjärtegoda. De äro det av instinkt,
+vid alla tider på dygnet, i alla förehavanden, t.o.m. när de äro
+anställda i polisen. _Egomet qui loquor_, jag som talar till eder,
+vet det, ty jag har själv blivit arresterad i Monte Carlo.
+
+Hunnen hit skjuter den skandalhungrige läsaren upp ögobrynen, lägger
+från sig cigarren och mumlar:--Aha! Men varför--
+
+Jag avbryter läsaren, som önskar fråga, varför den skarpsynta
+monegaskiska polisen inte behöll mig. Det var av hjärtegodhet. Men låt
+mig lägga aktstyckena i saken på bordet.
+
+Det var en aprilafton 1913. Jag hade fått en anvisning från Sverige på
+ett belopp, som endast kunde kallas mindre. Intet annat adjektiv passade
+på det. Jag hämtade det på posten, och på vägen från posten till min
+bostad föll djävulen över mig. Djävulen öppnade dörren till en
+biljardakademi, gav mig en puff i ryggen och sade:--Ah, visst fan. Det
+tjänar inget till att förneka det: jag älskar att spela biljard. Mest
+lina, men nästan lika högt engelsk _snooker_. Jag hade spelat
+snooker på Den uppgående solen i Tottenham Court Road med en
+tvivelaktigt hederlig polack, vars fader var i tullen, och markören på
+stället. Jag ansåg mig rätt på det klara med snooker. När djävulen nu
+öppnade dörren till elfenbensakademien, var det första jag såg en
+snookerbiljard och en engelsman, som spelade snooker med sig själv, och
+som förväntansfullt betraktade mig. Djävulen skrockade och drog sig
+tillbaka. Inom en minut var jag mitt uppe i spelet med engelsmannen.
+
+Nu är det med engelsmän som spela snooker, att de dricka whisky
+samtidigt. Den som förlorar partiet, betalar whiskyn. Jag vann partiet
+nummer ett och den därunder konsumerade whiskyn. Jag vann partiet nummer
+två och den under tiden assimilerade whiskyn. Jag vann partiet nummer
+tre, plus den samtidigt absorberade--
+
+Nej, detta är ingen kaféräkning. Jag vann alla partierna utom det sista.
+Under det sista partiet upptäckte jag, att, om jag var styvare än
+engelsmannen i snooker, engelsmannen var styvare än jag i whisky. Långt
+ifrån att medge detta föreslog jag att vi skulle ge oss av till en annan
+lokal. Den sista resten av svenskarnas vikingalynne, lusten att byta
+lokal, satt i mig. Vi lämnade biljarden och togo en droska. Av obekant
+anledning trugade jag på engelsmannen fem francs till att betala
+droskan. Därefter somnade jag. Fridfullt.
+
+Jag vaknade vid att en person ryckte mig i armen. Jag slog upp ögonen
+och såg att denne person var kusken. Han var fet, svart och önskade
+pengar. Jag sade:
+
+--Engelsmannen har fått pengar till er. Kusken sade:
+
+--Betala! Här finns ingen engelsman. Fem francs! Jag såg mig om; han
+hade rätt. Engelsmannen var borta.
+
+--Betala! ropade kusken. Betala!
+
+Hade han inte ropat, hade jag kanske betalat. Nu slog det mig, att allt
+vad jag hade kvar var tio francs. Jag har sagt, att postanvisningen var
+mindre. Tio francs betydde mitt livsuppehälle i lika många dar (på den
+tiden). Och denne kusk ville ha mig att betala körturer med dem! Aldrig.
+
+--Jag betalar inte, sade jag till kusken och steg ur vagnen. Aldrig!
+
+Kusken krängde på ett ögonblick av sig rocken och flög mot mig,
+brinnande av lust att förvandla mig till rostbiff. En intresserad
+folkskara slog krets om oss. Jag gjorde mig under höga rop redo att lida
+för min tro, då kretsen klövs och en fet, monegaskisk polis tog på sig
+glasögon och ställde sig mellan kusken och mig. Varför han tog på sig
+glasögon, vet jag inte, men han gjorde det.
+
+--Han vill inte betala! ropade kusken. Ah,
+porcamadonnacorpodichristosacramentoporcodio! han vill inte betala, men
+han skall! Han skall! Fem francs! Betala!
+
+--Betala, min herre, sade den fete polisen. Ni har åkt droska; ni måste
+betala.
+
+--Jag har givit engelsmannen pengar att betala med, sade jag. Min röst
+var brusten.
+
+--Var är denne engelsman? sade polisen.
+
+--Han har försvunnit, ropade kusken. Ah,
+porcamadonnacorpodichristoporcasacramento, betala, betala! Fem francs!
+
+--Aldrig, sade jag.
+
+--Till polisstationen! sade polisen.
+
+Vi stego upp i droskan, polisen, kusken, en vän till kusken, som var
+ännu mer upprörd än kusken, och jag (motståndslöst). Vi reste till
+poliskontoret och togo plats kring polisernas förmaksbord.
+
+--Vad är ert namn? sade polisen.
+
+--Ellèr, sade jag, ty så heter jag i Frankrike.
+
+--Och ert namn? sade polisen till kusken.
+
+--Giannini! ropade kusken. Ah, porcosacramentoporcamadonna--
+
+--Monsieur Ellèr, sade polisen, ni måste betala monsieur Giannini fem
+francs.
+
+--Aldrig, sade jag och föll i sömn. Man väckte mig omedelbart. Kusken
+och hans vän dansade på golvet av mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen
+lyfte handen.
+
+--Attention! sade han. Giv akt! Han vill tala.
+
+Med min brustna röst påbörjade jag en redogörelse för hur jag tillbragt
+min dag. Hunnen till det tredje snookerpartiet somnade jag. Jag väcktes
+omedelbart. Kusken och hans vän dansade åter runt, brinnande av
+mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen lyfte handen.
+
+--Attention! Giv akt! Han vill tala.
+
+Jag fortsatte min berättelse och nådde fram till näst sista partiet.
+Därefter somnade jag på nytt. Jag väcktes och lyfte handen.
+
+--Giv akt! sade polisen. Attention! Han vill tala. Jag avslutade min
+berättelse. Alla lyssnade uppmärksamt. Just då jag skulle falla i sömn,
+sade polisen:
+
+--Monsieur Ellèr, ni förnekar alltså icke att ni åkt i droska med
+monsieur Giannini?
+
+--Nej, sade jag.
+
+--Nåväl, monsieur Ellèr, då måste ni betala monsieur Giannini fem
+francs.
+
+--Aldrig! sade jag.
+
+Kusken och hans vän återtogo ögonblickligen sin ursinniga dans. Polisen
+reste sig och öppnade med beslutsam min en dörr.
+
+--Monsieur Ellèr, sade han. Det är där ni skall sova, om ni inte betalar
+de fem francs, jag talar om.
+
+Mitt hjärta veknade omedelbart. Jag är en känslig natur, vars sinne är
+öppet för det berättigade i andras synpunkter. Jag tog upp fem francs
+och gav dem till kusken. Kusken och hans vän avbröto omedelbart sin
+mordlystna dans, tryckte båda mina händer och försäkrade, att det var
+vad de väntat sig av mig. Polisen sade detsamma.
+
+--Det var, vad jag väntade mig av er, monsieur Ellèr. Nu skall jag följa
+er hem.
+
+Han gjorde det, under det kusken körde hem, nöjd med dagen. Vi hade
+tillbragt tre och en halv timme med att förhandla. Solen höll just på
+att gå upp över uddarna mot Italien. Havet skälvde i lila och
+skiffergrått. De vita villorna färgades topasgula och vinröda; palmerna
+rasslade metalliskt i gryningssuset, och under deras stammar lågo
+druvblå skuggor. Den fete polisen följde mig till min dörr och avböjde
+det öl, jag föreslog att vi skulle använda min sista femfrancsare till.
+
+Ack ja, detta var min arrestering nådens sista år 1913 i Monte Carlo,
+vid det blå Medelhavet, dit röken av en algiercigarrett på ett kafé gav
+mig biljett i går afton.
+
+
+
+
+ALL ÖVERKLASS ÄR INSTIFTAD FRÅN OVAN
+
+
+Erotologen sade till oss:
+
+--Detta tilldrog sig på den tid, då jag studerade. Det tilldrog sig i
+den gamla staden med de krokiga gatorna, där allting kunde tilldraga sig
+i den vägen. Om aftonen gick det tåg av osläckta begär längs huvudgatan;
+före klockan nio mer eller mindre kyska, efter klockan tio uteslutande
+orgiastiska. Hade vi människor varit självlysande i detta tillstånd,
+hade gatan sett ut som en oändlighetsserie av lysmaskar. Till klockan
+sju gingo familjeflickorna fram och tillbaka där, arm i arm, fnittrande
+och pratande. Klockan sju till åtta kom det demokratiska genombrottet;
+pigorna ryckte in, doftande av mandeltvål och solid köttslighet. Med dem
+kommo ock fabriksarbeterskorna, smalare i figuren, blekare i ansiktet
+och svartare under ögonen. Men mellan dem och studenterna var det satt
+ett svalg av misstänksamhet; några förbund stiftades under gaslyktorna,
+men inte många. Klockan tio kom Ingeborg, den ensliga förriderskan till
+nattens garde. Hon gav signalen till uppbrott för de andra. Ännu en
+halvtimme såg man kvarblivna medlemmar av det demokratiska genombrottet;
+så var deras tid förbi, och Ingeborg, Anna, Johanna och Amanda
+behärskade gatan.
+
+Det var hederliga och snälla flickor, och jag skall inte säga något ont
+om dem på deras gravar. De hade förståelse och erfarenhet. De voro fria
+från vinningslystnad och hade ingen överdriven tanke om sig själva. I
+deras klass kan man inte nå längre. Kan man det för resten i någon?
+
+Nog av, efter klockan tio var det de som härskade på gatan med mild, men
+fast spira--de och poliserna med vilka de stodo på en fot som gränsade
+till kamratlighet. Det skulle lika litet fallit dem in att förolämpa
+polisen som polisen att arrestera dem. Fåren betade bland ulvarna. Det
+var en idyll, men ingen idyll kan vara. En vacker höst upphävdes
+skråtvånget i den närliggande storstaden. Den gamla staden med de
+krokiga gatorna såg en invasion, vartill den aldrig sett maken. Röda
+plymer vajade; siden fräste; genombrutna strumpor sutto stramt över
+svarvade vådor. Stjärnorna stodo stilla av häpnad som i julnatten.
+Polisen kliade sig fundersamt i nacken. Ingeborg, Anna, Johanna och
+Amanda samlade sig som spartiaterna vid Thermopyle för att avslå
+fienden. Med samma öde. Fienden var för välrustad. Dess kärlekspilar
+förmörkade himmelen. Spartiaternas gamla bundsförvant poliskåren
+förrådde dem. Den svarade på deras bön om hjälp med att vända ryggen
+till. D.v.s. inte till fienden. Efter några månader var fienden erkänd
+herre på gatan. Anna, Amanda, Johanna och Ingeborg voro försvunna.
+
+Av dessa mindes jag egentligen endast Johanna. Hon var också den bästa.
+Hon hade endast ett fel. Hon hade en prononcerad svaghet för konjak.
+
+Jag vet inte, hur många år efter det gamla gardets nederlag det hände.
+Det var emellertid ett par tre allra minst. Den hösten hyrde jag tre
+möblerade rum tillsammans med en vän. Han var yngre än jag och ganska
+fången i köttet. Jag själv hade sått min vildhavre, som det heter hos
+Dumas fils, åtminstone den sortens vildhavre som såddes på förut
+beskrivna åkerfält. Jag hade börjat anse dylik sådd som ett förräderi
+mot rasen efter andra litterära mönster. Och en kväll i denna period kom
+jag hem från kaféet och hörde plötsligt ett gnäll i min trappuppgång.
+
+--Göran! sade det, Göran!
+
+Jag rev eld på en tändsticka. Johanna stod där, åldrad, litet plussig,
+med en röd kapott på sned på huvudet som sista medgivande åt modets
+växlingar. Hon stirrade på mig med en trött och slö blick.
+
+--Har du någon sprit, Göran?
+
+Jag kände en våg av altruism slå upp inom mig. Här var ett tillfälle att
+visa att man kunde göra det goda för dess egen skull, utan tanke på egen
+fördel eller njutning.
+
+--Kom! sade jag till Johanna. Jag tror nog jag har litet konjak.
+
+Hon följde mig utan att säga någonting. Hon var van att följa efter
+någon uppför trapporna utan att säga någonting. Jag släppte in oss i
+våningen och undersökte spritförhållandena. Det enda jag hade var en
+flaska punsch. Jag bjöd Johanna slå sig ned, jag serverade punschen åt
+henne i ett grogglas, och jag började tala om gamla tider. Jag
+konverserade som en resonör hos Dumas fils. Det var inte utan att jag
+blev rörd själv. Johanna drack punsch ur grogglaset utan att säga
+någonting. Hon var varm och lycklig. Varför skulle hon säga någonting?
+
+Plötsligt hörde vi steg i trappan. Jag lystrade, och Johanna spände
+sina öron, som voro vana att lyssna efter hyresvärdinnor. Men det var
+ingen hyresvärdinna. Det var min vän, som var fången i köttet. Han
+öppnade dörren till rummet, där vi sutto, och vid armen hade han en av
+de eleganta damerna, som brukade resa över om aftonen från den
+närliggande storstaden.
+
+Jag skall aldrig glömma den scen som följde.
+
+Min väns sällskap rätade upp sig i sin fulla längd och frös till is.
+Hennes sidendräkt frasade kring hennes svarvade gestalt. Hatten med den
+röda plymen satt som en domarbarett på hennes huvud. Hennes ögon
+flammade av en rättvis vrede, där hon med pekfingret lyft mot Johanna
+vände sig till min vän och ropade:
+
+--Fy fan, där sitter ju ett--
+
+Jag utelämnar det ord, varmed hon karakteriserade Johannas levebröd. Men
+innan jag hunnit protestera, hade Johanna rest sig ur stolen. Hon såg
+slött framför sig och luskade av utför trapporna som en gammal våt hund.
+Den röda kapotten vinglade melankoliskt på hennes huvud. Hon sade
+ingenting. Hon var van att gå sin väg utan mycket konversation, och här
+fanns ju för resten ingenting att säga. Det enda ord, som träffade
+spiken på huvudet, hade sagts av den eleganta damen i den röda plymen.
+
+Jag förmodar, det är på det viset det känns för gamla skalder som
+utvisslas av yngre kolleger. Det vill säga, denna reflexion har jag
+gjort senare.
+
+
+
+
+PÅ TAL OM NIKLASSON
+
+
+Niklasson, alltså botanisten Niklasson, var smålänning, och vad det
+betyder i predisposition åt olika håll vet man. Mendel och
+ärftlighetsforskarna ha försummat sitt bästa arbetsfält, när de inte
+kartlagt Småland raspsykologiskt. Finns det en ras i världen, som
+erbjuder så många typiska drag? Nej. Men låt oss hålla oss till ämnet.
+
+Niklasson anlände till universitetet på cykel från Jönköping--trehundra
+kilometer. Han var en centaur på hjul. Han rörde sig aldrig med fri
+vilja på annat sätt. Att han cyklade till universitetet var alltså
+självklart, och dessutom kostade biljetten, tredje klass, över sex
+kronor (gamla stilen). På tåg anlände Niklassons böcker, blomsterpress
+och sängkläder. Niklasson avhämtade dem på stationen, lade dem på sin
+rygg, som hans förfäder gjort genom seklerna--böcker, blomsterpress och
+en väldig bolster--och transporterade dem till det rum, han hyrt för 25
+kronor i terminen. När han så lastad körde förbi stadsbudskontoret,
+frigjorde han ena handen för att räcka lång näsa åt stadsbuden. Han var
+en impulsiv natur och gav fritt lopp åt sina känslor i alla väder. Hans
+långa näsa åt stadsbuden uttryckte endast godmodigt skämt, parat med
+tillfredsställelse över att ha överlistat dem. Hade han hatat stadsbuden
+eller varit skyldig dem pengar, hade han spottat på deras tröskel. Han
+använde med förkärlek detta orientaliska sätt att uttrycka sitt förakt;
+exempelvis var kaféägaren Lemchens dörrtröskel alltid våt på grund av
+Niklasson.
+
+Lemchen hade ett nykterhetskafé, där Niklasson och en annan smålänning
+brukade spela schack. De voro båda äregiriga och lidelsefulla naturer,
+och väsnades och svuro under spelet, så att de blida nykteristerna i
+kaféet darrade och bleknade om varandra. Den fantasi, som de ådagalade i
+att håna och förakta varandras spel, var oerhörd, och storsmockan
+dallrade oavbrutet i luften. En afton avbröt värden dem mitt i ett
+parti, som varat i sex timmar. Kaféet skulle stängas.
+
+--Hur mycket har herrarna fått? sade värden. Eftersom han hört dem larma
+och bullra i sex timmar förmodade han att de berusat sig i tjogtals
+koppar kaffe.
+
+--Vi ha fått en cigarrcigarrett, sade Niklasson. Den ska den herrn
+betala.
+
+En cigarrcigarrett betingade enligt dåtida markegångstaxa ett pris av
+fem öre. Det kom ett uttryck av hård beslutsamhet i värdens
+rusdrycksfientliga drag. Han följde Niklasson och den andre smålänningen
+till dörren, låste ut dem och sade:
+
+--Sådana kunder betackar jag mig för.
+
+Från och med denna dag var hans dörrtröskel ständigt våt. Så fort
+Niklasson kom på femtio stegs avstånd från den, började hans käkar
+tugga, och när han gick förbi kaféet med ögon som ljungade av förakt,
+avlastade han sig resultatet av käkarnas arbete.
+
+Detta var ett uttryck för hans lidelsefulla natur. Som redan antytt, var
+han också en äregirig natur. Samma dag han kom till universitetet, gick
+han upp på botaniska institutionen och förhörde sig, om amanuensrummen
+voro dragfria. Den dåvarande amanuensen besvarade hans förfrågan med
+ironisk artighet. Han skulle ha aktat sig. Ett år senare bodde Niklasson
+på rummet som amanuens, vilket icke minst tilltalade honom, därför att
+han sparade 50 kronor om året i hyra. Flyttningen verkställdes på övligt
+sätt, på cykel, med böcker, blompressar och bolster på ryggen.
+Emellertid bodde han endast en kort tid på rummet. Han sökte ett
+botaniskt stipendium, det Jönsson-Hübnerska, som instiftaren i ett
+anfall av entusiasm hade trott räcka till för en resa till Norge eller
+Finland. Det var på femhundra kronor. Niklasson sökte det, i det han
+förklarade sig villig att resa till Argentina för pengarna. Han fick det
+under huvudskakningar. Han reste till Argentina (fribiljett från
+ångbåtslinjen) och återvände efter ett halvt år, brunbränd av
+tropikernas sol, lastad med stulna blommor, böcker och bolstrar, och med
+femhundratio kronor på fickan. Han hade satt pengarna i en sparbank i
+Buenos Ayres, medan han utplundrade det inre av landet.
+
+Denna expedition blev av avgörande betydelse i hans liv. Man började
+betrakta honom med skygg aktning vid universitetet. Ett år senare sökte
+han det Petersson-Alinderska stipendiet, som var på tretusen kronor och
+avsett för en kortare forskningsresa i Europa. Niklasson förklarade sig
+villig att utforska så gott som hela den ännu okända världen för samma
+belopp. Minnet av hans första forskningsresa satt kvar, och han fick
+stipendiet, tre röda tusenlappar. Angående hans avfärd berättas följande
+av hans schackspelsvän, smålänningen Backeberg.
+
+Avfärden skulle försiggå från Köpenhamn, Backeberg och en annan
+smålänning vid namn Sjöstrand beslöto att följa Niklasson i väg. Själva
+uppge de, att det var för gammal vänskaps skull. Det är emellertid
+tänkbart, att andra motiv spelat in. En slarvigt förvarad tusenlapp kan
+glida ur en ficka och falla på marken. Finns ingen till hands för att
+taga vara på den, kan den då bli stulen. Och i varje fall har en person
+med tretusen kronor på fickan den moraliska skyldigheten att bjuda på
+något.
+
+Niklasson, Backeberg och Sjöstrand anlände till Köpenhamn, utan att
+någon av tusenkronorna föll ut ur Niklassons ficka. Emellertid visade
+han sig ädelmodig och inviterade på en automat, där det intogs fyra
+smörgåsar och ett glas öl per man. Därefter gick man och besåg stadens
+sevärdheter utifrån. Man avbröts av en regnskur, som visade sig så
+envis, att Niklasson svärjande och bannande såg sig tvungen att inköpa
+ett hotellrum. På detta hotellrum sutto de tre vännerna i fem timmar och
+talade småländska, under det regnet skvalade på rutorna. Till slut blev
+Backeberg hungrig och vågade en antydan om att ett par smörgåsar skulle
+smaka gott. Det var ännu inte sex timmar sen de ätit på automaten.
+Niklasson for upp med ögonen ljungande av förtrytelse:
+
+--Ni är då heller aldrig nöjda, om inte magen står på er som en trumma!
+
+Klockan tio på aftonen avreste Niklasson. Hans två vänner tillviftade
+honom ett kyligt farväl och gåvo honom råd med avseende på den sparbank,
+i vilken han skulle placera sina tretusen.--Men Niklasson överlistade
+alla. Långt från att placera de tretusen i en sparbank, köpte han en
+amerikansk farm för dem. Utlämningstraktater finnas inte för personer,
+som överge vetenskapen för lantbruket, och på farmen tillämpas för
+övrigt de botaniska insikter, han förvärvade vid universitetet. Med
+klockbyte och buffelskoj lär han göra sina fyratusen dollar om året. Han
+är gift och omgives av en växande barnskara. Livet ler mot honom.
+
+Det enda som retar honom är böckerna, blompressen och bolstern som
+kvarstannade i Sverige. Han vet att det är fåfängt att skriva efter dem.
+De ha redan donerats till det nyupprättade småländska nationalmuseet i
+Jönköping.
+
+
+
+
+EKONOMISK ÖVERSIKT
+
+
+Den förflutna veckans penningmarknad har präglats av Japans försök att
+»dumpa» koreanska värdepapper i Söul. Statslånet av 1875 sjönk mycket
+riktigt från 84-1/2 till 60-5/8, men någon krasch kan man absolut inte
+tala om. Lånen av 1901, 1902, 1903, 1904, 1905 föllo knappt 1/16 poäng;
+under det de från 1906-1919 höllo sig förvånande väl, i det en nedgång
+från 79-5/8 till 47-1/32 under omständigheterna kan lämnas ur räkningen.
+
+Efter allt att döma är den koreanska krediten god, och kejsardömet Korea
+skulle haft utsikter att få rött tryck i P. Hannibal Pfeils ekonomiska
+kalender, därest dennas utgivande tillåtits av polisen.
+
+P. Hannibal Pfeil anlände till Stockholm för ett antal år sedan i avsikt
+att skapa sig en framtid i det praktiska livet. P. Hannibal Pfeil var
+eljest teolog och hade i elva år med iver ägnat sig åt dogmatiska
+studier. Hans öknamn bland studentkamraterna var också mycket riktigt
+groggmatikern, eller i vissa kretsar biskopen av Flasconien. Själv
+vidkändes han icke detta episkopat _in partibus infidelium_; men
+hans näsa avlade sitt vittnesbörd mot honom. Den var stor och röd som en
+av de gurkor, vilka italienarna kalla pefferoni och som verkligen smaka
+tiodubbel peppar och ge världens solidaste törst. P. Hannibal Pfeil
+hade icke varit i Italien, utan hade förvärvat sin törst i hemlandet och
+utan pefferoni. Överhuvudtaget älskade han icke omvägar, när det gällde
+törsten. Bra krogar, många krogar och nära mellan dem, var devisen i
+hans signetring.
+
+P. Hannibal Pfeils studier betraktades icke såsom de bort av de
+teologiska professorerna. Efter elva år tröttnade han också på att
+besvära dem med vidare tentamina, packade sin kappsäck och for till
+Stockholm. Det var hans önskan att slå igenom som affärsman. Det gjorde
+honom detsamma i vilken bransch. Utom att han ville ha en god och lätt
+plats, som gav höga inkomster och tillät honom att grundligt undersöka
+krogförhållandena i Stockholm, hade han inga bestämda önskningar eller
+planer.
+
+Han fann att sådana platser som han önskade långtifrån voro vanliga.
+Efter att ha sökt dem förgäves hos redan existerande firmor, beslöt han
+att starta en egen firma med åtminstone en sådan plats. Även nu var han
+ytterst tillmötesgående vad bransch och art beträffar.
+
+Förra veckans fluktuationer på den övriga värdemarknaden voro ävenledes
+rätt obetydliga. Canadian Pacific förhandlades till ett antal av 200,000
+och en kurs av 153-1/11. Guldbolaget Västafrikanska Pactolos steg mot
+förväntan 120 poäng. Skulle ryktet tala sant, när det påstår att
+tyskarna i fredstraktaten ålagts att inköpa det guld, som fattas i de
+100 miljarderna, hos detta bolag? En artikel i _Ekonomist_ kunde
+tyda i denna riktning. _Times_' yrkande på en tvångslikvidering av
+samtliga räntabla tyska företag gav anledning till en mindre hausse i
+Berlin. Överhuvud äro börsens utslag märkvärdiga, och det ekonomiska
+livet följer principer, som i klarhet stå långt tillbaka för de
+principer, av vilka P. Hannibal Pfeil lät sig ledas vid utarbetandet av
+sitt _Ekonomiska register över Stockholm_.
+
+P. Hannibal Pfeil startade mycket riktigt en egen firma, med en väl
+avlönad direktörsplats och med mycken ledig tid. Detta hans första
+företag hette _Aktiebolaget Tubalkain_, Stål och Smide. Han mindes
+från skolan, att Sverige innehåller mycket stål. Det varade i tre
+månader och efterträddes av _Flora & Pomona_, Frukt- och
+Blomsterbörs. Han sade sig själv, att många människor gå med blommor i
+knapphålet och att ännu flera äta äpplen. _Flora & Pomona_
+överlevde _Tubalkain_ med en halv månad och efterträddes av
+_A.-B. Panem & circenses_, Matvaru- och förlustelsecentral. Detta
+bolag, som dock vädjade till ännu mer sunda och primitiva behov än
+lusten att leva vegetariskt och skära med stålknivar, levde knappt en
+månad. När P. Hannibal Pfeil hämtat sig från sin förvåning häröver och
+såg sig om efter ett nytt objekt för sin verksamhetslusta, fann han till
+sin smärta, att folket i Stockholm började visa honom samma misstroende
+som de teologiska professorerna i Lund. Han fick inte tecknat ett öre
+för sitt nya bolag, _Amor & Hymen_, Diskret äktenskapsförmedling.
+Samtidigt voro alla hans pengar slut. Vad skulle han göra?
+
+Det dröjde åtskilliga dagar innan han räknade ut det, men när hans plan
+var färdig, vittnade den både om människokännedom och vacker tankegång.
+Han hade beslutat att utge ett ekonomiskt register över Stockholms
+affärsmän. Nuförtiden, sade sig P. Hannibal Pfeil, startas många osolida
+företag, ja, rent av företag som äro beräknade på att utnyttja
+allmänheten. Vad har allmänheten för värn mot sådant? Intet. Allmänheten
+är okunnigare än ett barn i affärssaker. Vem kan därför göra allmänheten
+en större tjänst än den som ger ut ett ekonomiskt register? Det är just
+vad jag tänker göra. Jag går upp till firma efter firma; jag säger dem
+vad min plan är; jag ämnar utge ett register över Stockholms affärsmän;
+det kostar femtio kronor att komma med i mitt register; osolida firmor
+med rött mot några tiors extra avgift för färgtrycket.
+
+Detta var P. Hannibal Pfeils plan för att skydda allmänheten mot
+svindel. Den kvävdes i sin linda, som många andra vackra och goda
+företag, naturligtvis av polisen, som ansåg sig själv kunna skydda
+allmänheten mot skojare. Till råga på köpet ansåg den sig böra göra det
+i ett bestämt fall--fallet P. Hannibal Pfeil. P. Hannibal Pfeil
+arresterades för utpressningsförsök och led orättvist det för sådana
+simpelheter stadgade straffet. Därefter återvände han till universitetet
+och studerade juridik.
+
+Vad valutamarknaden beträffar, sjönko tyska mark till 25 öre, under det
+engelska pund stego till tjugufem kronor.
+
+
+
+
+DÄRPÅ EN FUL HISTORIA
+
+
+Lördagen den 24 augusti var Håkansson senast synlig utanför kaféet
+Gyllene Vinthunden. Sedan dess är han spårlöst försvunnen. Uppgifterna
+från dem, som senast sågo honom, växla med avseende på hans tillstånd
+och utseende. Några förklara, att han var berusad, andra vidhålla
+motsatsen. Vare härmed hur som helst, Håkansson syntes senast lördagen
+den 24 augusti och har sedan icke avhörts.
+
+Jag kände Håkansson från universitetet, där han studerade i ett antal år
+och sökte få spikad en doktorsavhandling om _Det afrikanska
+Mqunfolkets dialekter_. Avhandlingen blev spikad, men icke på
+universitetet, utan på stadens renhållningsverk, där vänner och
+beundrare av Håkansson spikade upp den en vacker majnatt. Den hängde där
+till bortåt middagstiden följande dag, då ryktet, som med tusen tungor
+går genom städerna, nådde Håkansson med en viskning om det passerade.
+Kl. 1,15 nedrev Håkansson sin vid skampålen naglade skrift och
+sönderslet den offentligt som Luther sönderslet påvens bannbulla. Han
+riktade några varmt kända ord till den hop, som åskådade honom; om de
+förstodo dessa ord, är osäkert. Håkanssons dialekt var sällsammare än
+det afrikanska Mqunfolkets. Skulle det visa sig, att han är död, skall
+jag skriva en avhandling om den, med tanken riktad på ett filologiskt
+stipendium. Hans tunga var konstruerad efter principen för den
+fyrtaktiga dieselmotorn: »bopp-bopp, jag, bopp-bopp-bopp, vill dricka».
+Det lät alldeles som en explosionsmotor, där de vanliga orden voro den
+överflödiga, utströmmande spillgasen. »Du, bopp-bopp-bopp, är en
+fähund», sade Håkansson, »bopp-bopp-bopp, jag skall titta hem till dig i
+morgon.»--Det sista stilprovet bringar mig på allvarliga tankar. Skulle
+Håkansson vara i livet och läsa detta, kommer han att titta hem till
+mig, och då är jag förlorad. Det hus, där Håkansson träder över
+tröskeln, är dödens. Han är som termiterna. Han lämnar inte huset,
+förrän han uppätit allt ätbart, utdruckit allt drickbart och jagat
+invånarna i landsflykt. Det finns tusen exempel härpå. Det finns endast
+ett exempel på att han överlistats. Det härrör från en prästgård i
+Småland, och är ovederläggligt sant. Prästgården står ännu kvar och
+familjen lever ett trevet och lyckligt familjeliv. Den reser
+midsommarstång, och på julaftonen dansar den kring det smyckade
+julträdet. Och dock föll ett ögonblick dödens skugga, kastad av
+Håkansson, in över dess dörrtröskel.
+
+Håkansson anlände till prästgården en afton i juni, till fots. Om
+somrarna gjorde han långa fotturer, varvid han för att spara
+halvsulningar gick barfota. När han fann ett hus som behagade honom,
+gjorde han toalett genom att draga på sig skorna, gick in och begärde
+gästfrihet. Så ock vid den omtalade prästgården. Långt ifrån att taga
+sina skor av sina fötter, då han såg detta helgade rum, tog Håkansson på
+dem, gick in och begärde gästfrihet. »Bopp-bopp-bopp, fattig student,
+bopp-bopp ligga här i natt, bopp-bopp.» Prästen i den omtalade
+prästgården var något döv och illslug som de flesta döva. Han tog
+Håkansson för en armenier, en nation som på denna tid ägnade sig åt
+bettlerirörelsen i utsträckt grad. Emellertid kom hans fru och uttolkade
+Håkanssons ord. Den gamle kyrkoherden kastade en forskande blick på
+Håkansson och beviljade hans anhållan. I detsamma ringde det till
+kvällsmat, och Håkansson skyndade sig oombedd att blanda sig med dem som
+gingo in i matsalen. Han tog plats och tio minuter senare var bordet
+skövlat. Förödelsen grinade mot betraktaren från asietterna.
+Prästfamiljens medlemmar sågo på varandra. De små barnen gräto. Den
+gamle prästen vinkade åt familjen att bryta upp, och viskade något åt
+sin fru. De gingo ut och åto i köket, under det att prästen underhöll
+Håkansson i matsalen. Håkansson fick upprepa var sats fyra gånger och
+gallskrek tills han var hes. Till slut var det mörkt, och den gamle
+prästen ledsagade den trötte och misslynte Håkansson till ett skumt rum
+i en gårdslänga, där en bädd skymtade. Håkanssons antydningar om ett
+ljus blevo oförstådda. Den gamle prästen gick skrockande tillbaka, drack
+en toddy och lade sig.
+
+Tidigt nästa morgon vaknade Håkansson och såg sig om. Det var ett
+underligt sovrum! Vad luften var tung! Och väggarna voro inte
+tapetserade. De voro fyllda med urklipp ur familjejournaler. Det var
+otroligt vad luften var tung! Vad var det för ett rum?--Plötsligt greps
+han av en aning, störtade upp och ryckte bort sängkläderna från britsen,
+där han låg....
+
+Prästgården såg inte Håkansson till frukosten. Vid den tid, då den åt
+frukost, vandrade Håkansson barfota längs en dammig landsväg, svärjande
+så att håren reste sig på de människor han mötte. För hans inre öga
+stod en och samma syn: en serie runda trälock i avtagande storlekar.
+»Bopp-bopp-bopp, bopp-bopp-bopp, djävla präst. Fattig student, göra på
+det viset, bopp! Fy fan, bopp!» På aftonen fann han ett mera gästfritt
+hem, vars ruiner ännu förevisas för besökande.
+
+Detta skrives för att utröna, om Håkansson är i livet. Skulle så vara
+fallet, är det förutsett. Jag har hyrt en lägenhet med två utgångar,
+dyrkfria dörrar och fallucka vid ingången. Ett sovrum av samma art, som
+det i den småländska prästgården, står bäddat. Mänskligt att döma är
+allt redo för att mottaga Håkansson.
+
+Men det kan ju hända, att han sågs för sista gången den 24 augusti
+utanför Gyllene Vinthunden.
+
+
+
+
+TORGSKRÄCK
+
+
+Mina väggar äro dekorerade med de brokigaste konstverk.
+
+Mittemot mitt skrivbord hänger en skamlöst blottad ung kvinna. Hon är
+rödhårig och iförd två svarta strumpor. Då konstnären avlämnade henne i
+detta dekolleterade tillstånd, protesterade jag liksom det amerikanska
+museet mot kopian av Venus från Milo, som saknade armar. Men konstnären
+stod på sig, och jag fick behålla henne som hon är. Till besökande säger
+jag, att hon hänger där hon hänger för att påminna mig om den nakna
+sanningen, som det är skribenternas plikt att ständigt hålla för ögonen.
+
+På väggen bakom mig hänger en annan modern tavla. Den är målad av en ung
+man, som älskar de stora linjerna. Den föreställer ett torg i
+kvällsbelysning i mars månad. Torget är gult och träden blåa, varigenom
+jag påminnes om mitt fosterland. Men det mest karakteristiska för tavlan
+är annars torgets kolossala utsträckning. Två regementen skulle kunna ta
+uppställning där, om de inte lede av spanska sjukan. Genom denna sin
+storlek påminner torget mig om min gamle vän superintendenten. Han
+skulle aldrig kunnat ha en sådan tavla på sin vägg. Han skulle ha fått
+torgskräck av anblicken.
+
+Superintendenten var icke intendent. Han bar sin titel på grund av dess
+två första stavelser, som bilda presensformen av ett omtyckt svenskt
+verb. Den sats som bildades, om man använde detta verb som predikat och
+superintendentens namn som subjekt, innehöll en oomkullrunkelig sanning.
+Superintendenten söp. Det lät sig inte bestridas, och ingen bestred
+annat angående superintendentens supning än omkostnaderna. De bestredos
+dock icke av honom själv. Han levde av vänliga människors vänlighet. I
+gentjänst uträttade han ärenden åt dem, vek bord, spelade fjärde man i
+bridge och sprang i bankerna med omsättningar. Härmed äro vi inne på
+dagens text.
+
+Superintendentens svåger hade en utsträckt växelrörelse med huvudkontor
+i den stad där han bodde och filialer i alla större städer och
+stationssamhällen. Det kunde hända, att han fick fyra, fem brev om
+dagen, innehållande ett tryckt meddelande, _att en av Eder accepterad
+förfaller imorgon den 29_. Han tog sådana varningsrop med lugn.
+Sanningen att säga lade han knappt märke till dem; de voro för honom som
+sfärernas musik för andra människor, vilken man inte tänker på, emedan
+man ständigt hör den. Men till saken, till evangeliet.
+
+En vacker dag hade superintendentens svåger endast två av honom
+accepterade.
+
+Den ena förföll i den stad där han bodde, den andra i grannstaden. Det
+var tredje och sista dagen för bägge. Han beslöt att ordna den ena själv
+och skicka superintendenten till grannstaden för att ordna den andra.
+Superintendenten fick dokumentet och avreste, försedd med en lagom stor
+reskassa.
+
+Detta var klockan elva. Superintendentens svåger ordnade sin växel och
+slog sig ned på sitt stamkafé med ljust och lätt sinne. Han träffade
+ett par vänner, och det kom in varor. Tiden gick. Man väntade på att
+superintendenten skulle komma tillbaka och bli fjärde man. Plötsligt
+ringde det i telefonen efter superintendentens svåger.
+
+--Hallå, vem är det?
+
+--Ja--hör du, det är intendenten, jag--
+
+Superintendenten strök gärna de två anklagande stavelserna i sin titel.
+
+--Är det superintendenten? Du har väl ordnat växeln?
+
+--Nej--ser du--ser du, det är så att--
+
+--Har du inte ordnat växeln? Vad menar du? Klockan är ett och banken
+stänger klockan två!
+
+--Ja, men ser du--ser du--det är så att--
+
+--Hur är det?
+
+--Jo, banken ligger ju vid ett torg!
+
+--Ja, vad innerst än sen då?
+
+--Jag har fått torgskräck! Jag kan inte komma över torget!
+
+Det följde en paus, under vilken superintendentens svåger lade röret och
+såg på sina vänner.--Han har fått torgskräck! Han kan inte komma över
+torget! Därpå ryckte han till sig röret igen.
+
+--Hallå! Växeln måste ordnas! Du får gå in på ett kafé och ta dig en
+konjak, så går torgskräcken över! Men skynda dig, klockan är 1,10.
+
+Avringning. Svågern och vännerna resonerade om superintendenten.
+Plötsligt ringde det i telefonen.
+
+--Hallå! Det är intendenten. Jo, hör du--
+
+--Har du ordnat växeln?
+
+--Nej, ser du--
+
+--Vill du ordna växeln med detsamma! Karlafan, klockan är halv två!
+
+--Ja, men ser du, konjaken hjälpte inte--
+
+--Gå in på kaféet, ta dig två konjak till, och omsätt växeln! Har du
+förstått?
+
+--Ja--jag skall försöka--
+
+Avringning. Svågern och vännerna se stumt på varandra. Klockan på väggen
+tickar ödesdigert. Visaren vrider sig obevekligt närmare två. Plötsligt
+ringer det i telefonen.
+
+--Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag--
+
+--Har du ordnat växeln?
+
+--Nej, ser du, jag tog två konjak, och jag kom ett stycke ut på torget,
+sen var det slut--jag kunde inte--
+
+--Tag dig tre, fyra, fem konjak, men gör det som en blixt, blunda,
+spring över torget och omsätt växeln, om livet är dig kärt! Klockan är
+tre kvart på två och....
+
+Luren är nedlagd i andra ändan av ledningen. Svågern lägger ner sin lur
+och ser på sina vänner med ögon, som likna marmorkulor. Klockan tickar i
+dödstystnad. Visaren pekar på 1,45, 1,50, 1,55. Plötsligt slår
+klockan--två ödesdigra slag. Telefonen är stum. Äntligen ringer det.
+
+--Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag tog fem konjak och sprang,
+och jag kom mitt ut på torget, du vet, där planteringen är, men sen, ser
+du, var det omöjligt, jag kunde inte--
+
+--Växeln är protesterad?
+
+--Ja--
+
+Härmed var superintendentens bana som växelomsättare slut. Nästa nummer
+av Justitia innehöll ett på begäran inryckt meddelande från
+superintendentens svåger angående den förolyckade växeln:
+
+Protesterad på grund av torgskräck.
+
+Nej, superintendenten skulle aldrig kunnat ha den tavla som hänger på
+min vägg. För övrigt intresserar han sig inte för tavlor. Kort efter de
+omtalade händelserna började han fånga flugor och har nu varit död i
+flera år.
+
+
+
+
+BETULANDER SÅG SIN CHANS
+
+
+Jag träffade Betulander på Wivels trottoar, denna strandremsa, där allt
+drivgods från norra Europa numera sköljs upp. Han satt--självklart--vid
+en--naturligtvis--tömd whiskygrogg och svor--tydligtvis--på kyparen, som
+aldrig kom och gav den en efterföljare. Betulanders fader hade varit
+präst och själv tillverkat sitt namn ur det enkla råmaterialet Björkman.
+Betulander och jag hade varit skolkamrater till sjätte övre. Där
+upphörde Betulander att hyckla ens det minimala intresse för ut finale,
+som skolplanen fordrade. Han lämnade läroverket med sex C för att ägna
+sig åt det praktiska livet. Jag hade hört, att han gjort det med
+framgång. Jag hade sett hans porträtt bland industriens märkesmän i
+stockholmstidningarnas specialnummer: Direktör John Betulander, vars
+arbete i oxygenolindustriens tjänst etc.
+
+--Det var själva den hurrande Leviatan! ropade Betulander. Nu har jag
+suttit här med det här tomliket i en timme!
+
+--Käre bror, sade jag, när du går på kafé i Danmark, skall du antingen
+vara stamgäst eller buddaist. Stamgästerna bli betjänade och för en
+buddaist är tiden ett likgiltigt begrepp.
+
+--Är du stamgäst eller buddaist på det här stället?
+
+--Här är jag buddaist. Ingen förnuftig människa blir stamgäst på ett
+kafé som detta.
+
+--Men det är väl själva fan i höjden, sade Betulander. För en timme sen
+kom det en kypare och gav mig den här groggen. Jag svepte den förstås
+med detsamma och från detta ögonblick är den kyparen försvunnen. Jag
+börjar tro, att groggen var förhäxad och stod i ett magiskt sammanhang
+med kyparens liv. Kanske dödade jag honom i samma ögonblick som jag
+tömde groggen. Men ingen annan kypare vågar göra intrång i den avlidnes
+rättigheter och servera mig. Jag har skickat i väg tre expeditioner för
+att finna honom, död eller levande. Men det är lögn! Jag skall dö av
+törst mitt i hjärtat av Köpenhamn. Och ändå har jag varit i Petrograd
+och överlevt det. Där fick jag för resten också skicka ut tre
+expeditioner.
+
+--Tre expeditioner? sade jag och lade fram min sportdomarklocka som
+visar intill tiondels sekunder. Jag har utlyst en hemlig tävlan för den
+långsammaste kyparen i Köpenhamn. Hittills innehas rekordet av en kypare
+på gamla Bristol, men tävlingstiden utgår inte förrän i december. Vad
+var det du sade om tre expeditioner i Petrograd?
+
+--Jag är så torr i halsen, att jag knappt orkar berätta det, sade
+Betulander. Jag tror inte min puls slår femtio slag i minuten.
+
+--Berätta det i alla fall. Förläng ditt liv på samma vis som
+Sheherazade.
+
+--Hon riskerade åtminstone inte att dö av törst. Jag kom till Petrograd
+nu i maj och tog in på hotell Majestic. Rummet kostade femtio rubel om
+dagen, frukosten sjuttiofem och middagen hundra. Jag var ett nöt. Jag
+skulle ha tagit in på ett proletärhotell, så hade jag fått mera valuta
+och sparat mig många sinnesrörelser. Första natten jag bodde på
+hotellet, blev jag väckt vid tretiden av en kommitté. Det var
+proletärernas hälsningskommitté, som önskade mig välkommen till
+Petrograd och underrättade mig om att proletärerna beslutat övertaga min
+reskassa.
+
+--Aha? sade jag. Tio minuter. Nå, togo de din kassa?
+
+--De togo min kassa, tolvtusen rubel, och drogo sig tillbaka under
+sympatiuttalanden för min person. Jag klädde mig och störtade till
+proletariatets verkställande överdirektion. Den bodde i det där
+institutet, du vet, där de förr uppfostrade unga flickor.--Nej, nu kan
+jag inte mer! Nu hör jag tydligt, hur det skriker i stämbanden, när jag
+talar.
+
+--Försök! Bemanna dig! Det har bara gått sexton minuter, åtta och en
+tiondels sekund, sedan jag kom. Normalt beräknat ha vi tjugu minuter
+igen, innan kyparen visar sig. Du gick till direktionen i
+flickseminariet?
+
+--Det gjorde jag. Jag förklarade, vad som hade hänt. De ryckte på
+axlarna, alla på en gång. Det var som om jag hade kommit in i ett
+pantlånarkontor med sex verkställande pantlånare. Det som hade hänt mig,
+kunde hända alla nuförtiden. Proletariatet hade rest sig och tänkte inte
+gå och lägga sig tills vidare.--Men jag var utlänning.--Då kunde jag
+återvända till mitt land och förkunna proletariatets idéer.--Det var
+just vad jag skulle göra. Proletariatets idéer tilltalade mig som
+affärsman på ett utomordentligt sätt. Jag skulle gå ut som en apostel
+och verka för dem i alla land, men inte utan reskassa. Jag måste ha min
+reskassa tillbaka.
+
+--Fick du den? Tjugutre, sex och en femtedels.
+
+--Proletariatdirektionen slog sina huvuden samman. Den beslöt, att jag
+som partivän och blivande apostel skulle ha min reskassa igen. Den
+tillsatte en överkommitté och skickade ut den för att taga reda på
+hälsningskommittén, som önskat mig välkommen, och återfå min kassa.
+Efter en stund anlände, icke överkommittén, utan hälsningskommittén till
+flickseminariet. Den rapporterade under förbittring att överkommittén
+uppsökt den, övertagit de tolvtusen rublerna och nu var ute med dem på
+egen hand.
+
+--Aha? Vad sade direktionen?
+
+--Direktionen var verkligen tillmötesgående. Den tillsatte en
+generalkommitté, som skulle uppsöka överkommittén och utfå min av
+hälsningskommittén övertagna reskassa. Efter en stund anlände en
+kommitté till flickseminariet. Det var emellertid inte generalkommittén.
+Det var överkommittén, som under upphetsning rapporterade, att
+generalkommittén bemäktigat sig de tolvtusen rubel, som överkommittén
+hade tagit från hälsningskommittén, och med dem på fickan gett sig ut i
+Petrograd.
+
+--Aha? Trettioen, fyra och två femtedels. Vad sade direktionen?
+
+--Direktionen blev verkligt bedrövad. Den slog sina huvuden samman och
+gjorde sig i ordning att tillsätta en nationalkommitté för att uppsöka
+generalkommittén. Men jag avbröt den.--Mina herrar, sade jag, jag kan
+inte längre missbruka er tid och er tjänstvillighet. Jag är begeistrad
+över proletariatets idéer och ingen skall verka för dem i mitt hemland
+ivrigare än jag. Som sagt, jag behöver en reskassa. Men tillsätt inte
+flera fina och kostsamma kommittéer för att återfå mina tolvtusen
+rubel. Gör mig helt enkelt till chef för en vanlig ordinär
+hälsningskommitté!
+
+--Trettionio, en och en femtedels. Nå?
+
+--De gjorde, som jag önskade. Nästa dag lämnade jag Petrograd med
+tjugutusen rubel på fickan och--hallå! vad ser jag!
+
+En kypare med ett allvarligt och drömmande ansikte stod vid vårt bord
+och sade:
+
+--Önskade herrarna något?
+
+
+
+
+OLAF STORFOSSENS CAMOUFLAGE
+
+
+I går återvände jag till staden. Inte för att söka ro. Jag trivs på
+landet, bland de enkla, agrariska företeelserna. I staden har jag oftast
+tråkigt. På landet kan man också ha tråkigt, men det är den tråkighet
+som är efter Guds sinne. Tråkigheten på landet är sund, hälsobringande;
+den beror på att nerverna få för litet arbete. Tråkigheten vid staden
+beror på dess oro och jäkt, som kunna stiga ända därhän, att de tvinga
+en författare som Olaf Storfossen till camouflage.
+
+Olaf Storfossen har bott i denna stad i tio långa år. Han är norrman,
+som framgår av det majestätiska namnet, och vi äro kolleger. D.v.s. vi
+voro det till för någon tid sedan. För någon tid sedan såg nämligen
+Storfossens första litterära alster dagen, och sen dess är han inte
+kollega med någon annan än Aiskylos.
+
+När Storfossen kom hit för tio år sen, hyrde han en lägenhet vid en av
+de gator som uppkallats efter hans (dåvarande) döda diktarbröder.
+Därefter tog han fram en karta över staden och en passare. Med den
+senare drog han upp en cirkel av åttahundra meters radie. Det var hans
+åsikt, att detta var yttersta gränsen för en människas
+kroppsansträngningar. De kaféer, som lågo innanför denna radie, kunde
+man besöka, de, som lågo utanför, lågo över retningshöjden. I denna
+åsikt understöddes Storfossen av sin maka.
+
+Storfossen hade nämligen gift sig tidigt, så var det gjort, och man
+slapp sysselsätta sig med bifenomenen i livet. Livet är kort, och det
+gäller att koncentrera sig om huvudfenomenen. Vilka dessa äro, behöver
+kanske icke antydas. Den stad, där han slagit sig ned, har tretusen
+ställen, där huvudfenomenen finnas tillgängliga till olika priser. På
+den tid, då han flyttade ned till staden, voro priserna så ytterligt
+låga, att tanken svindlade. Senare, under det olycksaliga världskriget,
+ha de stigit till den grad, att den norska litteraturen svävat i
+allvarlig fara att icke riktas med något som helst alster av Storfossens
+skapande genius. Storfossens förhållande till sin musa är nämligen som
+germanernas förhållande till kvinnan överhuvudtaget: han blir endast
+entreprenant mot musan efter att ha förtärt åtta eller tio glas. Och med
+nuvarande priser såg det en tid ut, som om förhållandet skulle upphöra.
+
+Nu är emellertid att märka, att förhållandet då redan resulterat i ett
+dussin kärlekspanter, som alla funnos kvar i faderns hem. Ingen
+förläggare hade velat åtaga sig dem utan en rund summa i förskott. Och
+denna summa hade Storfossen ingen som helst önskan att betala.
+
+Just i år skedde emellertid någonting. Det startades ett nytt förlag i
+staden. Storfossen hade sett många förlag startas och upplösas. Intet av
+dem hade visat sig mera klarsynt än de andra. Hans åsikt om förlag var
+stadgad. Utan förhoppningar, med ett bittert leende i munvinkeln,
+lämnade han in sina samlade skrifter hos det nya förlaget. Han
+uppmanades att komma tillbaka om någon tid. Han hade fått samma
+uppmaning förr, och han kvitterade den med ännu ett bittert leende.
+Därefter gick han till en krog innanför åttahundrametersradien och
+hånade tillvaron med sina maka.
+
+Emellertid var hans prövningstid förbi. Det nya förlaget hade startats
+för tyska pengar. Det skulle utge tyska agitationsskrifter och i övrigt
+verka för Tysklands intressen. Dess chef genomläste eftertänksamt
+Storfossens samlade arbeten. När han gjort det, sade han:
+
+--Vi älska inte Norge. Våra u-båtar hava sänkt en tredjedel av norska
+marinen. Om jag utger Olaf Storfossens skrifter, har jag gjort vad jag
+kan, för att sätta en torped under den norska litteraturen. Jag skall
+utge dem.
+
+Redan följande vecka påbörjades tryckningen av Storfossens arbeten, och
+hans och hans makas porträtt lancerades i tusentals exemplar genom det
+tyska förlagets tidskrifter. Med åren hade de blivit så lika varandra
+som två bär. Storfossens hjärta svällde som ett segel av stolthet och
+drev honom på äventyrsfärder utanför åttahundrametersradien. Han var för
+stark och trotsig för att kunna nöja sig med de gamla råmärkena. Han
+höjde radien till en kilometer och skulle ha varit den lyckligaste bland
+dödliga, om inte en sak inträffat.
+
+Under sin sturm- und drangperiod hade han gjort skulder. Däri ligger
+ingenting ont. Alla göra vi skulder och förlåta dem som vi äro skyldiga,
+så länge de inte kräva oss. Göra de det, förändras våra känslor.
+Storfossens fordringsägare hade inte krävt honom i långa tider. Livet
+var kort och det fanns mera hoppfulla företag. Men när de nu sågo
+Storfossens ansikte, genomglödgat av diktarpatos, stirra mot sig i
+tryck, slog en tanke ned i dem: denne man förtjänar pengar; låtom oss
+kräva honom. Dels i horder, dels i enskilda förband, ryckte de an mot
+honom. Storfossen föll som Lucifer från triumfens himmel ned i bekymrens
+helvete. Om han åtminstone kunnat flytta! Men det fanns inga lägenheter
+att få, tack vare det förbannade kriget. Och den, han bodde i, bevakades
+dag och natt. Han kunde inte lämna den, utan att filistéerna föllo över
+honom. Livet blev djävligare och djävligare. Då, en dag, slogs han av en
+genial idé. Kriget, som gjorde att han inte kunde flytta, hade
+framkallat den. Kriget hade lärt de krigförande vikten av skyddande
+förklädnad. Batterier, flygmaskiner, allt, doldes genom skyddande
+förklädnader. Och detta kallades camouflage.
+
+Detta gav diktaren Storfossen hans idé.
+
+Om ni befinner er i Köpenhamn för att kräva diktaren Olaf Storfossen,
+och möter honom på hans gata, så kräv honom inte. En förbittrad
+kvinnoröst kommer att svara er och få er att ta er om huvudet av häpnad.
+Det är nämligen hans maka, ni kräver. Skulle ni däremot möta en kvinna,
+som påfallande liknar diktaren Olaf Storfossen, så kräv henne, och bli
+inte förvånad om en kärv, norsk mansröst ber att bli förskonad för era
+oförskämdheter. Dräkten är camouflage för diktaren Olaf Storfossen, vars
+första alster just sett dagen, och som endast är kollega med Aiskylos.
+De två camouflagen ombytas på något av kaféerna innanför den nya
+enkilometersradien.--
+
+I morgon far jag på landet igen. Staden är trist.
+
+
+
+
+KONUNG ÖDIPUS
+
+
+I denna stad bo många konstiga människor. Många konstiga människor bo i
+denna stad, men all annan konstighet är liten mot de norska diktarnas
+konstighet. Av dessa känner jag flera. Storströmmen, som är nietzschean,
+har ännu två och ett halvt år efter ransoneringens införande aldrig ägt
+vare sig bröd-, smör-, socker- eller andra kort. Han tål inga ingrepp i
+sin personliga frihet, utan magrar hellre. För övrigt har han inte
+magrat. Han är stor och stark och får vad han vill ha, tiden till trots.
+Men vad är Storströmmens konstighet mot Storelvens och Storstrandens?
+
+Storelven är kritiker; Storstranden är lyriker. Storelven är ytterligt
+närsynt. Dels på grund härav, dels emedan en kritiker bör göra det, går
+han med guldlornjett. Storstrandens lyrik handlar om kärlek och vin. Han
+har en rullande, dov och entonig röst, och med denna uppläser han sina
+dikter för alla och envar, som han blir bekant med. Både Storelven och
+Storstranden äro fulla av stolthet över sig själva.
+
+Nu i höst ha dessa söner av granitlandet slagit sig ned i det vekliga
+Capua, som kallas Köpenhamn. Här diktar Storstranden dityramber till
+kärleken och den danska akvaviten, under det att Storelven kritiserar
+dem. Storelvens kritik är sträng och hård. Han vill kallas omutlig,
+liksom Robespierre, och skulle liksom denne gärna halshugga större delen
+av mänskligheten, dels med anledning av vad de läsa, dels med anledning
+av vad de icke läsa. Man får göra honom det medgivandet, att han inte
+tar hänsyn till personen. Ett exempel härpå var konung Ödipus.
+
+Konung Ödipus är Storstrandens senaste versdrama. Han har nämligen
+skrivit om Sofokles' tragedi för Kristiania. Då jag varken läst Sofokles
+eller Storstranden, anser jag mig inte kunna uttala mig om vilken som är
+bäst. Storelven däremot ansåg sig befogad att göra det. I en fyrspaltig
+artikel i Tidens Tegn förklarade han, att Sofokles var bättre än
+Storstranden.
+
+Det skulle han aldrig ha gjort.
+
+Storstranden blev utom sig.
+
+Han rasade i tre dygn och drack otaliga pjolter för att lugna sig. Men
+då han därpå plötsligt fick norska statens diktarstipendium, glömde han
+vännens lömska kritik och gav sig ut på rangel. På ranglets fjärde dag
+träffade han Storelven på ett kafé, men då var han så långt inne i den
+fjärde dimensionen, att han helt och hållet hade glömt både Storelvens
+identitet och existens. De ranglade vidare tillsammans i bästa endräkt.
+De gingo från kafé till kafé i denna stad, som har tretusen kaféer och
+femtusen ställen, där de drycker tillhandahållas, om vilka nykteristerna
+uttala sig med en sådan motvilja. På dessa drycker ödslade de bort
+norska statens diktarstipendium. På femte dagen, då de lämnade ett kafé,
+kom en tiggare fram och bettlade. Storstranden gav honom den sista
+hundrakronan. Storelven sade:
+
+--Jag har inga pengar, men du skall få trycka den norske kritikern
+Storelvens hand.
+
+Tiggaren tryckte tacksamt den omutliga hand som skrivit kritiken över
+konung Ödipus. Storelven och Storstranden ranglade vidare på ett
+hotellrum, men i Storstrandens hjärna hade medvetandet börjat gry, väckt
+av Storelvens ord. Han började småningom inse, vem han var i sällskap
+med. Efter ytterligare en tid kom han ihåg att han var ovän med sitt
+sällskap. Framåt morgonen erinrade han sig orsaken. Då låg Storelven och
+sov koffertens drömfria sömn på en soffa. Storelven hade nedsatt honom
+under Sofokles. Detta visade, att han var en fähund, och inte bara det,
+utan även obegåvad. Storelven hade skrivit: »Den som icke kan få mer ut
+av den blinde grekiske konungen, vet icke vad blindhet är.» Haha! Det
+hade han skrivit--han, som nu låg där på rygg på soffan och sov. Haha.
+Han! Han som låg där och snarkade med brillorna på. Haha! Och med denna
+person hade han nu ranglat upp norska statens diktarstipendium, ett
+slående motbevis mot hans kritik. Ja, ranglat upp det till sista öret!
+Till sista öret. Storstranden undersökte sina fickor och konstaterade,
+att det var sant. Han undersökte även Storelvens fickor. De voro lika
+tomma. Han hade inte engång pengar till den whisky, som behövs för att
+ta bort den obehagliga smak, som man får i munnen, när man ranglat med
+en person som man inte velat göra det med. Nej, inte en enda sou.
+
+Plötsligt fick han en genial idé. Jag vet inte om idén i hans konung
+Ödipus är genial, men denna var det. Han vacklade fram till Storelven,
+som åsksnarkade på soffan, och lutade sig över honom. Hans ostadiga
+fingrar sysslade med Storelven. Därpå försvann han, listigt leende.
+
+När Storelven vaknade några timmar senare, höll han på att bli galen.
+Han kunde inte finna sina guldglasögon, utan vilka han var hjälplös som
+ett barn. Orsaken till att han inte kunde finna dem var den, att
+Storstranden hade pantsatt dem och nu hämndranglade vidare på det
+visserligen obetydliga belopp som influtit.
+
+Blind och nästan vansinnig fick Storelven i fyra dygn irra kring och
+inse hur kung Ödipus hade det. Jag ryser, när jag tänker på den kritik
+Storstrandens nästa bok kommer att få i Tidens Tegn.
+
+Nej, de norska diktarna äro besynnerliga. Där var dramaturgen
+Storreveln--men även om unionen har brustit, får man ta vissa hänsyn.
+
+
+
+
+MÅLERISK JULAFTON
+
+
+Det bör återigen påpekas, att historier sådana som denna endast kunna
+hända en norrman, eller två norrmän, vilket var fallet den här gången.
+Oss utomstående förefaller en sådan tilldragelse obegriplig, om vi varit
+åskådare till den, och otrolig, om vi höra den berättas. Men det hindrar
+inte, att så går det till, varest två eller tre sanna norska män äro
+församlade.
+
+Målaren Dybedræt var ofta församlad med målaren Börevig, och såg helst,
+att det icke skedde alltför långt från ett bord, som uppbar flaskor och
+glas. Eftersom båda bodde i Köpenhamn, hade de teoretiskt sett många
+sådana bord att välja på. Stundom voro de församlade framför ett staffli
+med en tavla på. Tillhörde denna tavla Börevig, var den kubistisk, och
+Dybedræt sade:--Idén är god, men konst kan nu kubismen aldrig bli;
+tillhörde den Dybedræt, var den expressionistisk och Börevig
+sade:--Något av det riktiga har du fått med, men expressionismen kan nu
+aldrig få med allt; i vilket fall som helst tillhörde tavlan aldrig
+någon annan, ty ingen köpte Dybedræts och Börevigs tavlor.
+
+Börevig var en lång mager bondpojke från Västlandet med öron som
+skygglappar och händer tunga som bronssköldar. Två av sina framtänder
+hade han fått utslagna i konstens namn. Det var en neo-expressionist som
+gjort det. Dybedræt var från Fredrikshald men såg ut som en
+sydfransman, med bred panna, blixtrande ögon och ett ungt empireskägg.
+Han föraktade Västlandet som ett säte för religiös obskurantism, till
+vilket han räknade kubismen. Han brukade berätta en anekdot för att
+bevisa, att han hade rätt:--Västlandet! Har ni hört, när Olaf Dahl kom
+upp till förläggaren och ville sälja en samling essayer.--»Det går
+aldrig» sade förläggaren, »uteslutet, fullkomligt löjligt att tänka
+sig!»--»Ge ut dem i alla fall», sade Olaf Dahl, »men betala mig inte
+förrän andra upplagan kommer.»--»Andra upplagan kommer, hahaha!» sade
+förläggaren. »Nå jag skall ge ut dem i alla fall.» Boken kom ut: Essays
+av Olaf Dahl. Första upplagan blev utsåld på en vecka. Förläggaren
+visste inte, vad han skulle tro. Han tryckte en upplaga till; den gick
+på fyra dagar; och en till, som gick på tre. Innan fjärde upplagan
+trycktes, kom Olaf Dahl upp och hämtade honorar.--»Hör på», sade
+förläggaren, »jag har tryckt tre upplagor av er omöjliga bok, och de ha
+sålts. Jag klagar inte. Jag har tagit reda på vart böckerna gå. De gå
+till Västlandet. Men vem i Herrans namn köper dem där och varför?
+varför?»--»Det skall jag säga er», sade Olaf Dahl. »Det gör bönderna på
+Västlandet. De tro, att boken handlar om Esajas.» Och det var sant;
+bönderna där äro läsare, de trodde, fan förtäre mig, att boken var om
+Esajas. De köpte två upplagor till och märkte inte ett ögonblick, att
+den inte handlade om Esajas. Haha! sådant är folket på Västlandet! Det
+skulle inte förvånat mig, om de köpte kubistiska tavlor.
+
+Börevig hade inga anekdoter att hämnas med. Han var en smula enfaldig.
+Han trivdes samman med Dybedræt. Ingen av dem hade lyckats, och de voro
+båda lika fattiga. Fattigdomen och deras skiljaktiga konstuppfattning
+gjorde dem oskiljaktiga.
+
+Att en skiljaktig uppfattning håller folk samman, kan endast förvåna den
+obegåvade. Vad skulle man annars tala om? Men utom de dragliga tvisterna
+hade Dybedræt och Börevig fru Lasson som förenande länk.
+
+Fru Lasson var en gammal vänlig dam med vitt hår och barska ögon, av
+vilka det ena skelade och båda voro gömda bakom brillor. Hon var
+danskfödd och änka efter en norrman, som gett henne en inblick i
+nykterhetsrörelsens mål genom att dö av för mycket portvin. Själv ansåg
+han, att man omöjligt kunde få för mycket portvin, men naturen delade
+inte denna uppfattning. Eftersom den kommer igen även om man driver ut
+den med en tjuga, fick den också sin åsikt genomtrumfad. Lasson dog vid
+sextiosju års ålder av alltför mycket portvin. Fru Lasson övertog
+gråtande hans affär och hans vinlager. Affären hade hon redan skött i
+många år. Om vinlagret lät hon andra döma. Hon var en moderlig själ,
+vars barska ögon icke bedrogo någon, utom det av dem som skelande undvek
+betraktaren. Hon ville ha sällskap och helst ungt sällskap. Hennes port
+stod alltid öppen för Dybedræt och Börevig.
+
+När detta brödrapar gjorde hennes bekantskap, slogos båda samtidigt av
+samma idé: hon har råd att köpa en tavla! hon skall köpa en! Skillnaden
+var, att Börevig menade en kubistisk tavla, under det Dybedræt närmast
+tänkte på en expressionistisk. Så fort Dybedræt ansåg sig ha förberett
+marken nog med konversation, tog han avsked och störtade hem. När han
+kom igen med sina utvalda arbeten under armen, mötte han Börevig, vars
+långa västlandsben givit honom detta försprång. I händerna, stora som
+bronssköldar, bar han en kollektion av sina verk. Dybedræts ansikte
+mörknade. Ägandebegärets förbannelse kastade sin skugga över
+brödraparets vänskap.
+
+--Har du redan varit där?
+
+--Ja!
+
+--Jag får säga, att du förlorar inte tiden.
+
+--Tvärtom. Det är just vad jag har gjort. Och du själv? Du flåsar ju som
+en hund.
+
+--Jaså, hon förstod sig inte på parallellepipederiet? Det förvånar mig
+mindre. Hon tycks vara förnuftig. Hej så länge!
+
+Parallellepipederiet eller parallellepipedismen var det smädenamn
+Dybedræt givit den kubistiska konstriktningen. Han försvann genom fru
+Lassons dörr och återvände en halvtimme senare med ögonen lysande av
+harm.
+
+--Vet du vad hon sade om det där?
+
+--Nej.
+
+--Hon sade uha! Hon sade, att det inte var färdigt. Har du hört maken?
+
+--Det är det inte heller. Hon har rätt. Det är som jag alltid har sagt,
+expressionismen kan få med lite av det rätta, men aldrig mycket eller
+allt.
+
+--Haha! Vad sade hon om ditt?
+
+--Det gör detsamma. För resten kan man inte begära, att en kvinna skall
+förstå sig på konst.
+
+--Haha! Konst! Hur ofta har jag sagt dig, att parallellepipedismen
+aldrig kan bli konst?
+
+--Jag räknar inte alla gånger du säger dumheter. Jag har annat att göra.
+
+--Du får mycket att göra, om du vill ha sålt det du gör.
+
+Därmed var samtalet inne i vanda gängor, och ägandebegärets förbannelse
+togs bort för denna gång. Emellertid tog inte brödraparet Börevigs och
+Dybedræts bekantskap med fru Lasson slut med detta. Visserligen köpte
+hon inte tavlor, ty hon var en enkel själ och sade: »uha, uha. Nej,
+bevare mig då», var gång Börevig och Dybedræt kommo och förevisade
+något. Men hon önskade se unga män med humör omkring sig. Hon visste att
+unga män med humör i regel trivas bättre på en krog än i ett hem. Man
+måste tämja dem för att få dem att trivas. Därför satte hon fram
+portvinsflaskor i alla husets vinklar och vrår, liksom hinduerna sätta
+fram tefat med nysilad mjölk åt skallerormarna. På samma vis som de
+kloka hinduerna göra skallerormarna till sina vänner och gäster, gjorde
+fru Lasson dessa unga konstnärer till sina. De kommo skyggt och
+misstänksamt, färdiga till ögonblicklig reträtt. De drucko det framsatta
+portvinet, som dödat den salige norrmannen Lasson, och de blevo modiga.
+De blevo mer och mer modiga. Måhända var det Lassons mod, som på ett
+mystiskt sätt övergick i dem. Vildarna äta den fallnes hjärta för att få
+hans tapperhet. Varför skulle man inte kunna förvärva den genom att
+dricka hans portvin?--Till slut ringlade de ut och in i huset,
+fullkomligt tämda.
+
+Det fanns en dag, då fru Lasson mer än eljest önskade sällskap, samma
+dag, på vilken alla gamla kamrerare stanna i sängen och lägga patiens;
+på vilken granskogarna jämra sig; på vilken man i Skandinavien föräter
+sig på lutfisk, skinka och gås; i Tyskland på karp, i England på kalkon
+och i Frankrike på ingenting, eftersom man inte firar dagen i
+Frankrike. Denna dag då det luktar glögg och lack över hela
+Skandinavien, önskade fru Lasson mer än eljest sällskap. På denna dag
+kunde man hava sett den kubistiske Börevig och den expressionistiske
+Dybedræt bana sig väg genom Köpenhamns gator på väg till hennes bostad.
+De gingo med lätta steg, och desto lättare som de inte tyngdes av
+överrockar. Såväl Börevigs kubistiska överrock som Dybedræts
+expressionistiska hade uppnått vad deras tavlor aldrig uppnått, att
+upphängas i en privat samlares bostad. Men litern, den fattiges
+överrock, vinkade inom räckhåll, och de voro fullkomligt nöjda.
+
+Fru Lasson däremot bleknade, när hon mötte dem i tamburen.
+
+--Uha, uha, bevare mig uha då! ropade hon, under det att hennes
+självrörliga öga rullade av och an bakom pincenén. I detta väder! Var
+har ni era överrockar?
+
+Börevig använde den klassiska lögnen. Han var som sagt en smula
+enfaldig.
+
+--Skräddaren--obegripligt--hade lovat den säkert--
+
+Dybedræt spände ut bröstet som en norsk d'Artagnan:
+
+--Har aldrig haft någon!
+
+Det var lögn, men den imponerade. Fru Lassons självrörliga pupill gjorde
+otroliga evolutioner bakom pincenéglaset.
+
+--Aldrig? Bevare mig! Kom in, kom in i värmen. Gå och se, om ni finner
+något, tills maten blir färdig.
+
+Dybedræt och Börevig gingo in och företogo en husundersökning, värdig
+Sherlock Holmes. Ett antal portvinsflaskor stodo på lur i hörn och vrår.
+De drucko av dem, tills allt den salige norrmannen Lassons mod var helt
+personifierat i dem. Man hörde endast: Lhote--Matisse--styv i
+teckningen--vrövel--dekorativ--smörja--stark i färgen--något av det
+riktiga--målarnas A.B.C.-cod, senaste upplagan. Därpå slogs dörren upp
+till matsalen. Fru Lasson visade sig med rullande ögon och gav tecken
+till portvinsflaskornas definitiva evakuering.
+
+Middagen började. Eftersom den försiggick i Danmark, serverades
+risgrynsgröt och gås i nu nämnd ordning. Så sker det i alla danska hem
+på julaftonen; en omkastning av rätterna skulle förefalla alla danska
+magar paradoxal och jaga alla danska jultomtar på porten. Börevig höll
+tal för värdinnan och Dybedræt för konsten. Det tömdes rätt mycket
+bourgogne till gåsen. Fru Lasson blev rörd och talade om sin man, vars
+ande hon tydligt kände vara närvarande vid festen. Den var också
+närvarande, men materialiserad i sina två landsmän, vilkas hjärtan
+svällde av dess mod. Det blev kaffe, och efter kaffet utdelades
+julklapparna. Fru Lasson fick en kubistisk tavla av Börevig och en
+expressionistisk av Dybedræt, och mottog handledning i deras bruk.
+Därefter utdelade hon sina julklappar, som voro praktiska, målarfärg,
+hängslen, strumpor och kragar (man kan alltid stampa på dem, tänkte
+mottagarna). Till slut kom det ett paket till Dybedræt och ett kuvert
+till Börevig. Fru Lasson förklarade:
+
+--Det ligger litet pengar i kuvertet till herr Börevig--jag visste inte,
+om herr Börevig hade till att betala skräddaren--
+
+Dybedræts själ darrade av oro. Kubisten fick pengar!
+
+--Och här, sade fru Lasson, är en överrock, som har tillhört min man.
+Den är fodrad med skinn och riktigt god och varm. Vill herr Dybedræt
+hålla till godo med den, eftersom herr Dybedræt inte har någon överrock?
+Man skall gå med överrock, herr Dybedræt!
+
+Fru Lassons automobila öga gjorde ett försök att se vädjande på
+Dybedræt, på samma gång som det fixa ögat, men misslyckades och återföll
+i anarki. Dybedræt öppnade paketet med det artigaste ansikte han kunde
+åstadkomma. Invärtes darrade han av sorg och förbittring. En rock! Inga
+pengar! Den listige Börevig fick en blick av hat, medan han skar av det
+sista bandet.
+
+--Haha! En päls! Vad nu, bror Börevig? Hur mycket i ditt kuvert?
+
+Kuvertet visade sig innehålla sextio kronor. Hm. Hur mycket gav en päls
+på stampen?
+
+--Skall inte herr Dybedræt prova rocken?
+
+Hon kallade pälsen för en rock! Snäll gumma med sin rock och sitt
+portvin. Men fick man sextio kronor på en päls? Ägandets förbannelse,
+som kommunistiska professorer skrivit sig rika på, kastade åter sin
+skugga över Dybedræts och Börevigs vänskap. Ty om Dybedræt slets mellan
+stridiga känslor, gjorde Börevig det inte mindre. Dybedræt provade
+pälsen, som satt förträffligt. Alla norrmän ha samma figur. Han spände
+ben framför en spegel, och Börevig bleknade av avund. Men när Dybedræt
+tog av pälsen, satte Börevig sig att räkna sina sedlar och Dybedræt
+kände sitt hjärta stanna. Fru Lasson satte fram mera portvin, men det
+tog tid innan salig Lassons ande återtog sitt välde. Till slut gjorde
+den det emellertid på allvar. Dybedræt glömde pengarna och Börevig
+pälsen. Allt försvann i en dunkel oportodimma för dem. Fru Lasson hade
+somnat i en stol. Plötsligt vaknade hon och gav till ett anskri. Klockan
+var halv fyra! Så går det när man håller spiritistisk seans med avlidna
+norrmäns andar. Hon följde Dybedræt och Börevig till dörren, vilket
+behövdes, och såg till att de kommo ut.
+
+Dybedræt och Börevig gingo genom den brunröda oportodimman utåt
+Frederiksberg till. Det var där de hade sina ateljéer. De talade
+fortfarande om Lhote, Matisse och något av det riktiga, men detta samtal
+var om möjligt mera ofruktsamt än eljest. Deras tungor rörde sig
+fullkomligt automatiskt och ingen ens gjorde antydning av att höra på
+den andre. Plötsligt kom ett ord med mening som väckte dem ur deras
+oportotrance. Det var Börevig som sade det.
+
+--Fy fan, vad det måtte vara kallt hemma på ateljén!
+
+Dybedræt stannade för att assimilera detta yttrande. Efter en minut
+medgav han dess riktighet.
+
+--Ja, fy fan--
+
+Därpå fick han en tröstande tanke.
+
+--Det vill säga, när man har päls--
+
+Börevig blossade upp.
+
+--Jag går och köper mig kol så fort dom öppnar. När man har pengar så--
+
+Dybedræt kände stöten.
+
+--När man har pengar så! Det liknar dig just. Vore du en gentleman bjöd
+du åtminstone på någonting.
+
+Börevig greps av vrede, men den övergick hastigt i sin motsats. Stackars
+Dybedræt! Det var inte så roligt att gå pank. Och nu, den heliga
+julnatten. Man skulle visa överseende och godmodighet mot varandra, inte
+hat och hårdhet.
+
+--Gamle Dybedræt, sade han, det kan du ge dig fan på, att jag skall.
+Vill du med in här? Vad vill du ha?
+
+--Med in här?
+
+--Ja. Ser du inte, att dom har öppet? Dom har lov att öppna klockan
+fyra härute. Vad vill du ha?
+
+Han dunkade Dybedræt i ryggen med plutokratisk välvilja, och drog honom
+med sig in på ett litet kafé, som redan öppnat. En morgonglåmig kypare
+gick och torkade av borden. Det ångade kaffe, och på ett bord stod en
+ofantlig bricka med wienerbröd. Börevig beställde kaffe och bröd och
+konjak. Han ruskade på sig. Det var varmt och gott på den lilla krogen.
+Dybedræt tog av sig pälsen och hängde upp den på en krok bredvid deras
+bord--med onödig ostentation, tänkte Börevig, men undertryckte sin
+vrede. Det var jul. Man skulle vara överseende och god, inte hatfull och
+hård. Frid på jorden och människorna--där kom kaffet.
+
+De frossade på kaffe och bröd och sköljde ned smulorna med konjak.
+Värmen på lokalen och den salige Lassons oportovin togo ut sin rätt.
+Dybedræt sökte få upp Matisse och det riktiga igen, men hans röst och
+hans hjärna voro lika grötiga, och han hörde inte engång själv på vad
+han sade. Börevigs själ var tillbaka på Västlandet och gick i julotta
+samman med föräldrarna. Bronssköldarna lågo knäppta i knäet, och han
+talade med simmiga ögon om det goda behag, människorna fingo förlänat i
+juletider, och som tog sig uttryck i allsköns gåvor såsom pengar och
+även klädesplagg. En snarkning angav, att Dybedræt var döv för dessa
+utredningar, vilket också var bäst för julfriden. Börevig talade vidare
+med långa uppehåll mellan orden om Västlandet och dess kubistiska
+människor och landskap, varibland föräldrar och syskon, men återvände
+ständigt till julen och dess goda behag människorna emellan. Den glåmige
+danske kyparen stirrade på honom med det intresse, man är skyldig
+ofarliga dårar, vilken klass omfattar huvudparten av Sveriges och Norges
+befolkning. Till slut började Börevig nicka.
+
+Plötsligt öppnades dörren. Kyparen rätade på sig men sjönk ihop. En
+förhutlad tiggare stack in huvudet. Han kastade en skygg blick på
+kyparen och tassade därpå fram till Börevigs bord. Börevig talade
+fortfarande mellan nickningarna.
+
+--Vill ikke den Herre--
+
+Börevig såg på tiggaren med ögon, som tycktes inlagda i olja, likt hans
+födelsetrakts fiskar.
+
+--Friden--friden kommer till jorden och människorna ett gott behag
+sinsemellan--med gåvor, såsom till exempel--vad vill du ha?
+
+--Glædelig Jul, den Herre--har ikke den Herre noet att gi en fattig
+Arbejdslös?
+
+--Arbetslös? Jo, det har jag visst det. Det är jul, och vi skola giva
+varandra gåvor, såsom till exempel pengar eller rockar--tag den här,
+stackars man.
+
+Börevig sträckte ut sin långa, knotiga västlandsarm och lyfte med
+simmiga ögon Dybedræts päls från klädkroken. Under tiden talade han
+vidare.
+
+--Tag den här--det är jul, och friden är kommen till jorden--vi skola
+vara goda och behagfulla mot varandra, såsom--
+
+--Mange tak, den Herre! Favel, den Herre, og glædelig Jul.
+
+--Glædelig Jul till dig själv, stackars man.
+
+Tiggaren försvann pilsnabbt, och Börevigs själ vandrade vidare i
+monologer längs allt dunklare och mer invecklade stigar. Plötsligt
+vaknade Dybedræt och ruskade på sig, morgonruggig av portvin och sömn.
+
+--Fy fan--låt oss gå.
+
+--Säger du fy fan om julen, då vi--
+
+--Betala nu, och låt oss gå.
+
+Börevig betalade kränkt och stum, och de gingo. Dybedræt, ovan vid
+överrockar, hade glömt pälsens existens och kom först ihåg den ett
+stycke ner längs Allégade.
+
+--För fan, min päls--
+
+Han störtade tillbaka till kaféet. Börevig, vars själ svävade så högt
+över jorden att den knappt syntes som mer än en liten prick, följde
+mekaniskt efter honom. Dybedræt kom ut ur kaféet med farten av en just
+avskjuten kanonkula.
+
+--Min päls--han säger, att du--vad fan menar du? Vad in i gloröda
+helvete menar du?
+
+Börevigs själ sänkte sig långsamt i vol plané.
+
+--Är det sant? Svara, karl! Har du gett bort min päls?
+
+Börevigs själ landade i glidflykt. Han stirrade tankfullt på Dybedræt.
+
+--Vad var det du sade?
+
+--Vad jag sade? Är du full, förbannade parallellepipedist? Är du galen?
+Har du gett bort min päls?
+
+Börevigs själsmekanism slog back med ett förfärligt gnissel. Vad hade
+han gjort? Han hade--ja visst, nu mindes han det.
+
+--Koss--ja, det var sant, den fick en tiggare--
+
+Dybedræts näve sjöng mot hans huvudskål, innan han hunnit längre.
+Dybedræt hade tårar i ögonen av sorg och mordlusta. Hans knytnävar
+virvlade kring Börevigs huvud som löv i stormen. Han dansade upp och ned
+av harm och ropade:
+
+--Förbannade parallellepipedist--pang--först går du och får
+pengar--pang--och så--pang--ger du bort min päls--
+
+Börevigs långsamma västlandsblod tog tid för att komma i kokning. Han
+sökte förklara. Han visste, att han handlat i de bästa avsikter. Det var
+ju jul och frid på jorden och människorna ett gott--
+
+--Ser du--låt bli, säger jag--det kom en stackars man--seså för fan--det
+är ju jul--nej, nu blir jag arg!
+
+Den glåmige kyparen kom ut och betraktade med fortsatt intresse
+tillämpningen av den fredspredikan han förut lyssnat till. Dybedræt och
+Börevig voro hopflätade i en blandad box- och brottningsgrupp. Börevigs
+långa kropp lyfte sig i kubistisk ilska, och Dybedræts vred sig i
+expressionistiskt raseri. Plötsligt kom det ännu en åskådare. Två tunga
+händer i handskar slogo ned på de stridande. Det tog tid, innan
+dyningarna av kampen lade sig, men till slut voro de två
+konstnärsbröderna åtskilda och vandrade i den danska lagens skugga till
+polisstationen. Men det sista som dör hos en norrman är som bekant
+talorganet, och gatorna genljödo oupphörligt av följande repliker:
+
+--Förbannade parallellepipedist--därför att du fick pengar--gå och ge
+bort min päls--
+
+--Din päls--jag ger fan i din päls.
+
+--Det tror jag nog, men du skall få se på annat--jag skall anmäla dig
+för stöld, din--
+
+--Vil De nu se at holde Kæft!
+
+Den andra i ordningen av dessa repliker var inte vidare logisk; den
+tredje dikterades av det kränkta ägandebegäret, fiende till alla de ädla
+känslor; och den fjärde upprepades med jämna mellanrum av den danske
+polisen. Då och då fick han på kraftigare sätt hindra, att striden
+blossade upp.
+
+Det såg ut, som om fridsfesten skulle beteckna slutet på
+konstnärsbrödernas vänskap.
+
+Men det skulle icke gå så illa. Julen kräver goda och milda sagor; och
+även denna fullkomligt sanna berättelse skulle sluta väl.
+
+Knappt hade Dybedræt och Börevig gjort sin entré i förskräckelsens
+boning och deras namn antecknats i dess svarta bok, förrän dörren
+öppnades, och en ny polis kom in i sällskap med en elegant klädd herre.
+Börevig avbröt sitt vittnesmål med ett glädjerop.
+
+--Där är han!
+
+Den elegante herre, som kommit in i sällskap med polisen, visade icke
+mindre glädje vid anblicken av Börevig.
+
+--Gudskelov, den Herre! Vil den Herre ikke nok fortælle Politimanden, at
+Di har giet maj den Oerfrakke?
+
+Den elegante herrns elegans slutade vid kanten av den päls, han en stund
+förut fått av den julstämde Börevig. Nedanför den fixerade ett par
+trasiga byxor två spruckna kängor, och ovanför den vidtog ett förfruset
+och blåsupet ansikte, skuggat av en stukad hatt.
+
+--Politimanden vil ikke tro, att jeg ejer den Oerfrakke. Ikke sandt, den
+Herre har giet maj Oerfrakken.
+
+Börevig vände sig till polisen och sade majestätiskt:
+
+--Den stackars mannen talar sant. Jag gav honom pälsen. Men jag tar igen
+den. Den tillhörde min vän här.
+
+Busen gav till ett nödrop:
+
+--Tar Di Oerfrakken tebages?
+
+--Det gör jag, sade Börevig. Julen är gåvornas tid, men man skall endast
+ge av sitt eget, icke av andras.
+
+Under det busen befriades från sin päls, underrättade Börevig sig om
+priset på slagsmål. Den gamle överbetjänten bakom disken log ett
+julleende och sade:
+
+--Denne Gang er det gratis. Det er jo Jul. Farvel, de Herrer, og
+glædelig Jul!
+
+--Är det gratis? sade Börevig. Jag trodde det kostade en tia. Då får den
+stackars mannen den. Var så god.
+
+Busen mottog försonad tian och han, Dybedræt och Börevig lämnade
+kontoret.
+
+--Du vräker dig med pengar, sade den ännu kokande Dybedræt.
+
+Börevigs ädla sinnesstämning hade återvänt.
+
+--Med egna pengar, sade han, och med andras klädesplagg. Vi äro alla
+svaga människor.
+
+--Och några av oss dåliga konstnärer, sade den oförsonlige Dybedræt.
+
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's Förbannelse över de otrogna!, by Frank Heller
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA! ***
+
+***** This file should be named 12499-8.txt or 12499-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/1/2/4/9/12499/
+
+Produced by the Project Gutenberg Distributed Proofreaders
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+Each eBook is in a subdirectory of the same number as the eBook's
+eBook number, often in several formats including plain vanilla ASCII,
+compressed (zipped), HTML and others.
+
+Corrected EDITIONS of our eBooks replace the old file and take over
+the old filename and etext number.  The replaced older file is renamed.
+VERSIONS based on separate sources are treated as new eBooks receiving
+new filenames and etext numbers.
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
+
+EBooks posted prior to November 2003, with eBook numbers BELOW #10000,
+are filed in directories based on their release date.  If you want to
+download any of these eBooks directly, rather than using the regular
+search system you may utilize the following addresses and just
+download by the etext year. For example:
+
+     https://www.gutenberg.org/etext06
+
+    (Or /etext 05, 04, 03, 02, 01, 00, 99,
+     98, 97, 96, 95, 94, 93, 92, 92, 91 or 90)
+
+EBooks posted since November 2003, with etext numbers OVER #10000, are
+filed in a different way.  The year of a release date is no longer part
+of the directory path.  The path is based on the etext number (which is
+identical to the filename).  The path to the file is made up of single
+digits corresponding to all but the last digit in the filename.  For
+example an eBook of filename 10234 would be found at:
+
+     https://www.gutenberg.org/1/0/2/3/10234
+
+or filename 24689 would be found at:
+     https://www.gutenberg.org/2/4/6/8/24689
+
+An alternative method of locating eBooks:
+     https://www.gutenberg.org/GUTINDEX.ALL
+
+
diff --git a/12499-8.zip b/12499-8.zip
new file mode 100644
index 0000000..262b15a
--- /dev/null
+++ b/12499-8.zip
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..e7e5948
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #12499 (https://www.gutenberg.org/ebooks/12499)
diff --git a/old/12499-8.txt b/old/12499-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..4c3353e
--- /dev/null
+++ b/old/12499-8.txt
@@ -0,0 +1,3428 @@
+The Project Gutenberg EBook of Förbannelse över de otrogna!, by Frank Heller
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Förbannelse över de otrogna!
+
+Author: Frank Heller
+
+Release Date: June 3, 2004 [EBook #12499]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA! ***
+
+
+
+
+Produced by the Project Gutenberg Distributed Proofreaders
+
+
+
+
+FRANK HELLER
+
+FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA!
+
+1949
+
+
+
+
+INNEHÅLL.
+
+
+Förbannelse över de otrogna!
+För hundra år sen
+Sanningen om Sten Hallongrens död
+In memoriam
+Målaren Blauvogels brott
+Professor Poppenbergs pennskaft
+Tolfte söndagen efter trefaldighet
+Åter ett märkligt dödsfall
+Dalai Pedersen
+Samtal med Hompa
+Vid gränsen
+Veranda mot havet
+Apologi för konung Herodes
+Weltpolitik
+Monsieur Ellèr i kurran
+All överklass är instiftad från ovan
+På tal om Niklasson
+Ekonomisk översikt
+Därpå en ful historia
+Torgskräck
+Betulander såg sin chans
+Olaf Storfossens camouflage
+Konung Ödipus
+Målerisk julafton
+
+
+
+
+FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA!
+
+
+    _Förbannelse över de otrogna,
+    som säga att Gud icke är Gud
+    och har givit oss vassröret att
+    skriva med._
+
+Till den vise astrologen Omar, kallad Tältmakaren, kom en dag i hans
+bostad i Naishapur en dervisch av sufisekten och sade:
+
+--Omar, Hassans son, du sysslar med fåfängliga ting. Du skriver dikter,
+som hela folket läser och lär utantill. Men all visdom finnes i Koranen,
+och den som ger folket annat att tänka på hindrar dem i det ena
+nödvändiga.
+
+--Tag plats, min broder, sade Omar Tältmakaren, två dina fötter, och
+vila dig efter färden. Det är sant, att folket älskar mina dikter. Men
+vad är naturligare? Jag skriver för att berömma livet, kärleken och
+vinet, som jag och alla människor älska. Jag ger mig icke ut för att
+undervisa om de högsta tingen, om vilka Koranen ensam meddelar all
+upplysning. Men två dina fötter, min broder, och förfriska dig, medan vi
+tala om Koranen (vars namn vare lovat), ur denna bägare.
+
+--Olycklige! ropade dervischen efter att hava fört bägaren till munnen.
+Du har lockat mig att dricka vin! Jag har syndat mot Koranen, och på den
+yttersta dagen, när jag skall vandra över svärdseggen till paradiset,
+kommer jag att vackla och falla ned i Tophet!
+
+--Töm denna bägare och några till med mig, svarade Omar, och du kommer
+att redan i afton med vacklande gång vandra in i paradiset.
+
+--Denne hädar! ropade dervischen. Koranens ord finnas i hans hjärta, men
+det är en ond ande som sammanfogar dem!
+
+--Det är du som hädar, sade Omar, om du kallar vinets ande för en ond
+ande. Det rus, som kommer av vinet, är milt och förgår av sig självt,
+men det som uppstår av att döma andra, är hätskt och växer från timme
+till timme.
+
+--Jag överlämnar dig åt förbannelsen, sade dervischen. Men även om de
+otrogna icke omvända sig, rädas de åtminstone, när en olycka hotar dem.
+Har du icke hört, att tatarernas konung Kublai Khan har intagit
+Nasirabad och kokat tjugutusen människor i olja? Utanför Hindipur har
+han rest en pyramid av hundratusen människohuvuden.
+
+--Jag beklagar alla som dö, sade Omar. Och står det skrivet att jag
+skall kokas i olja, kommer det att ske. Vad sen? Har jag inbillat mig,
+att jag skulle undfly döden? Om nu döden blir så smärtsam, vad gagn har
+jag då av att jag själv plågat mig? Står det skrivet, att mitt huvud
+skall uppstaplas i en pyramid av dödskallar, kommer det att ske. Vad så?
+Det enda som är av betydelse är, att det dessförinnan har härbärgerat
+vissa tankar och även ett antal rus.
+
+--Förbannelse över hädarna! ropade dervischen. Jag förstår ditt övermod.
+Jag vet att du också mäter stjärnornas gång och förutsäger framtiden,
+vilket Allah på det bestämdaste förbjudit oss. Du har läst i
+stjärnorna, att Naishapur skall skonas.
+
+--Ingalunda, sade Omar. Intet är sannolikare, än att Kublai Khan även
+intager vår stad.
+
+Dervischen bleknade.
+
+--Omar, Hassans son, sade han, ehuru Koranen förbjudit det, beder jag
+dig söka utforska av stjärnorna, om även vi skola kokas i olja. I så
+fall skall jag redan i afton fly till Gungapur.
+
+Omar brast i skratt.
+
+--Dåre! ropade han. Det står skrivet i stjärnorna, att Kublai Khan skall
+intaga Gungapur och koka dig i vin. Men vinet i Gungapur är uselt, under
+det detta är gott. Töm alltså denna bägare med mig!
+
+Men dervischen hade redan flytt med fingrarna i öronen.
+
+
+
+
+FÖR HUNDRA ÅR SEN
+
+
+Aftonen den 12 maj 1813 landade kapten James Mc Neill med sitt fartyg
+_Endeavour_ utanför den största av Tillgivenhetsöarna, som icke
+besökts av någon vit, sedan det portugisiska fartyget _Affonso da
+Costas_ besättning strandade där hundra år förut och uppåts av
+invånarna. Kapten Mc Neill och förste styrmannen gingo i land i en julle
+och smögo sig i skydd av mörkret upp till infödingarnas huvudby. De
+funno stammen församlad kring en lägereld. Två personer sutto i samtal
+just framför kaptenen och hans följeslagare. En tillfällighet ville att
+det var stammens hövding och dess överstepräst.
+
+--Kai-kai! sade hövdingen. Det var en förträfflig måltid.
+
+--Förträfflig! sade översteprästen. Låtom oss tacka den store guden
+Wam-wam-puh, vars överstepräst jag är, för densamma. Vi få inte låta
+sinnliga njutningar komma oss att glömma, vem det är som skänker oss
+dem. Hade icke du, o konung, offrat till Wam-wam-puh, såsom jag
+tillrådde, är det sannolikt, att din fiende Teo-teo nu hade kai-kaiat
+dig.
+
+--Tänkbart, medgav konungen slappt. Men mina krigare äro tapprare än
+Teo-teos, och dessutom ha de fördelen av en sund militärisk uppfostran
+ända från barndomen.
+
+--Det är sant, sade översteprästen och sökte stryka bort ett par fläckar
+från sin stola. Men utan hjälp av Wam-wam-puh hade deras militäriska
+insikter icke gagnat något.
+
+Konungen teg och tuggade en stund på ett stycke märg, han upptäckt i en
+ihålig kindtand.
+
+--Säg mig, sade han plötsligt, hur länge är det vi kai-kaiat Teo-teos
+stam? Jag kan inte komma ihåg det. Jag börjar bli glömsk.
+
+--Ers majestät har ätit för gott, sade översteprästen, det är det som
+gör det. Om jag inte misstar mig, är det nu femtio år oavbrutet. Ers
+majestäts far påbörjade detta krig med anledning av att Teo-teos stam
+försåtligt ämnade överfalla oss.
+
+--Teo-teos stam har alltid varit en samling lömska förbrytare, sade
+konungen. Var det fred före den tiden?
+
+--Nej, ers majestäts farfar, hans far och hans farfar förde nästan
+oavbrutet krig i hundrafemtio år. Längre tillbaka minns jag inte. Det
+var tre regenter av en beundransvärd tapperhet.
+
+--Leve de! sade konungen. Men jag får ibland så underliga idéer. Säg
+mig, vad tror du skulle ske om jag slöte fred med Teo-teos stam i
+morgon?
+
+--Ers majestät talar, sade översteprästen, med respekt sagt dåraktigt
+och lättsinnigt. Hur skulle ers majestät kunna sluta fred? Vad skulle vi
+leva av?
+
+--Jag har ibland tänkt något på att försöka äta kokosnötter. Här finns
+ju nog nötter för oss alla.
+
+--Ers majestät! ropade översteprästen. Wam-wam-puh har befallt, att
+människor skola äta eller ätas. Så har det varit i evighet och så kommer
+det att förbli. Ingen förändring är tänkbar, ty en förändring strider
+både mot religionen och människans eget väsen.
+
+Översteprästen fixerade konungen så allvarligt, att denne bleknade. Inte
+engång en konung kan tillåta sig allt. Gör han det, får han taga
+konsekvenserna, och på Tillgivenhetsöarna finns det egentligen bara ett
+slags konsekvenser.--
+
+Kapten Mc Neill och hans följeslagare hade emellertid hört nog. De smögo
+sig tillbaka mot stranden. Styrmannen mumlade:
+
+--Förbannade odjur! De ha levt av att äta varandra så länge de minnas!
+Och till på köpet våga de påstå, att de göra det på grund av en gudomlig
+förordning!
+
+--Det är upprörande! sade kapten Mc Neill. Vi måste sända hit en skotsk
+missionär. Svårigheten blir att få honom förbi de franska piraterna. De
+bli värre och värre för vart år som kriget pågår.
+
+--Hur länge är det nu vi ha haft krig med Frankrike? sade styrmannen.
+
+--Det är snart i många hundra år. De lära sig aldrig att hålla fred.
+
+--Det är underligt, att det alltid skall vara krig och krig. Jag tycker
+här skulle vara plats nog för alla.
+
+--John! sade kaptenen allvarligt till styrmannen. Jag trodde du var en
+god presbyterian. Kriget kommer att finnas alltid. Kriget är en följd av
+syndafallet. I syndafallet fördärvades vår natur för alltid. Denna natur
+kan människan endast övervinna genom nåden, och nåden faller endast på
+några få och aldrig på fransmän. Därför kommer kriget att finnas till
+yttersta dagen. Minns det, John!
+
+Följande morgon avseglade _Endeavour_ från Tillgivenhetsöarna. Året
+efter uppåts kaptenen och hela besättningen av invånarna på den största
+ön i Fromhetsarkipelagen, när de sökte landsätta en presbyteriansk
+missionär vid namn Mc Pherson.
+
+
+
+
+SANNINGEN OM STEN HALLONGRENS DÖD
+
+
+Sten Hallongren var detektivförfattare. Dessutom var han flitig dyrkare
+av Backus. Detta är berättelsen om Sten Hallongrens död.
+
+För att få arbetsro hade Sten Hallongren av sin förläggare sänts ut på
+landet. Han skulle bo på ett torrlagt pensionat. Avståndet till närmaste
+krog var sådant, att det fanns utsikt att han fick sin femtiotredje
+roman färdig. Både han och förläggaren hyste denna förhoppning, men den
+hystes varmast av förläggaren. Hallongren själv ansåg, att en
+folkupplaga av de femtiotvå första romanerna kunde vara lika bra.
+Förläggaren bestred att en folkupplaga borde ifrågakomma förrän efter
+den hundrade romanen. Vidhåller han fortfarande denna åsikt, kommer det
+aldrig någon folkupplaga. Den femtiotredje romanen blev Hallongrens
+sista.
+
+Detta är berättelsen om hans död.
+
+Han hade suttit och arbetat en stund på det torrlagda pensionatet. Det
+gick inte. Scenerna saknade fart. Bovarna veko undan för hans
+koncipierande själs grepp som för greppet av en detektiv. Detektiverna
+famlade kring i mörker. _Skräcken_, som var hans specialitet, ville
+inte komma till uttryck i skildringen. Förtvivlad stoppade han
+manuskriptet i fickan och gav sig ut. Den friska luften skulle väcka
+hans slappnade fantasi till liv.
+
+Den gjorde det inte. Den väckte i stället den andra sidan av hans väsen
+till liv. Den väckte den mest fruktansvärda törst på tio kvadratmils
+omkrets. Hallongren sökte vända om till det torrlagda pensionatet, medan
+det var tid. Om han stängde in sig och lät regla dörren utifrån, kunde
+han kanske besegra törstdjävulen. Men hans svaga föresats kom för sent.
+Den var redan förvandlad till en sten på vägen till närmaste lantkrog.
+
+Denna väg var lång och gick delvis genom en skog. Men Hallongren aktade
+icke på vägens längd, och de enda tankar, skogen väckte hos honom, voro
+tankarna på den sulfitsprit, han hört skulle förtäras av vissa
+olyckliga. Till den grad hade Backus besegrat muserna på hans andes
+slagfält, att han vid ankomsten till krogen drog upp sitt misslyckade
+manuskript ur fickan. Med ett hånskratt rev han sönder det och kastade
+det vid sidan av vägen.
+
+Därefter tillbragte han flera timmar på ett sätt som åtskilliga--mycket
+få--av läsarna skulle ha lust att göra honom efter. Vid elvatiden
+stängdes lantkrogen, och han anträdde återfärden till det torrlagda
+pensionatet. Han gjorde det utan entusiasm, men han gjorde det. Hans
+fötter buro honom i oregelbunden takt fram längs landsvägen. Hans sinnen
+och hans själ sovo. Men det var en orolig sömn, och plötsligt spratt han
+upp ur den till ett förvirrat medvetande. Var var han? Och vad var det
+han hört för ett ljud?
+
+Var han var, konstaterade han lätt nog. Han stod på en nattmörk
+landsväg. Skogen susade omkring honom. Träden voro mörka och förvridna.
+Men han hade hört något utom deras sus. Han hade hört smygande steg
+bakom sig. Någon förföljde honom i mörkret.
+
+Han stod en stund med bultande pulsar. Han sökte intala sig själv att
+han hört miste, men just som han satte sig i gång igen, hörde han ljudet
+alldeles tydligt--lätt prasslande steg bakom honom i mörkret. Skräcken,
+som inte velat komma, när han sökte frambesvärja den i sin roman, kom.
+Den kom som en hydra. Den grep med en fångarm om hans hjärta, där
+alkoholen dunkade, och med en om hans huvud. Det skymde för honom. Han
+började springa, men t-s-s, t-s-s, kom ljudet efter honom, obevekligt
+som bekymret följer ryttaren på hästryggen. Han ökade takten; han sprang
+för livet; till slut stannade han dödstrött, och t-s-s, t-s-s, hörde han
+de tassande stegen komma flygande längs den nattsvarta vägen.
+
+Skräcken, den blinda och oresonliga, grep ett sista tag om hans hjärta
+och kramade till. Det var mer än tillräckligt. De förkalkade väggarna
+brusto, och Sten Hallongren sjönk död ner på den svarta landsvägen.
+
+Men de prasslande bladen av hans sönderrivna manuskript, som förts efter
+honom av vinden, flögo fram till den fader de dödat. Två av dem lade sig
+på var sitt av hans ögonlock och slöto dem stilla och varligt, och ett
+lade sig diskret på det ställe, där de antika bildhuggarna placerade
+fikonlövet.
+
+
+
+
+IN MEMORIAM
+
+
+I dessa dagar av många dödsfall kan man knappt påräkna intresse för ett
+i ett främmande land. Men trots detta känner jag det som min plikt att
+skriva några rader med anledning av Jens Sören Frederik Christian
+Nicolaisens bortgång.
+
+Jens Sören Frederik Christian Nicolaisen föddes i Landemærket i inre
+delen av Köbenhavn ett av de sista åren på 70-talet. Redan som mycket
+ung gav han gott hopp om sig. Han blev tidigt en mästare i konsten att
+knalla en ruta och sätta i väg innan folk hunnit ut. Hans slangbåge och
+i lika hög grad hans tjuvaktiga fingrar voro fruktade från Landemærket
+till Kultorvet. Med sådana förutsättningar kan det icke förvåna, att han
+vid 16 års ålder övergav murarbanan, på vilken han några veckor förut
+gjort sitt inträde, för att ägna sig åt lösningen av nationalekonomiska
+problem.
+
+Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens insats i nationalekonomien
+vann icke det beaktande som den haft anledning påräkna. Den hade ett
+fel; den kom trettio år för tidigt. Det skulle så många års fred och
+fyra års krig till för att den privata äganderätten skulle komma i den
+misskredit, vari Nicolaisen sökte bringa den; och för att denna
+äganderätts motståndare skulle bilda ett eget samhälle och utsända
+guldgalonerade gesanter, som bodde i palats. Föregångsmannen Nicolaisen
+fick samma lott som andra föregångsmän. Han hade knappt hunnit
+antydningsvis demonstrera sin uppfattning av äganderätten, innan
+myndigheterna försäkrade sig om hans person och satte den innanför fyra
+grundmurade väggar.
+
+Placerad innanför dessa, återknöt Nicolaisen bekantskapen med
+muraryrket, men på sitt eget sätt. Hela hans läggning gick åt det
+negativa hållet. Han kände det som sin plikt, icke att bygga upp, utan
+att riva ned. Med hjälp av ofullkomliga verktyg nedrev han delvis en av
+de fyra väggar, som omgåvo honom, och gick genom densamma ånyo ut i
+världen för att sprida sina nationalekonomiska åsikter.
+
+På det hela taget må det sägas, att han spridde dessa med mild hand. En
+och annan försvunnen överrock, ett och annat öppnat kontorsskåp vittnade
+om hans teorier. Något försök att med våld vinna anhängare åt dem gjorde
+han aldrig, och måhända var det därför han misslyckades. Det enda, mot
+vilket han använde våld, var de väggar, bakom vilka man gång efter gång
+sökte övertyga honom om det felaktiga i hans idéer. Det beräknas, att
+Nicolaisen från 1896, då han första gången satte sin signatur på en
+fängelsevägg, till 1917 brutit sig ut över ett dussin gånger. Det
+oförstående samhället gav honom namnet utbrytarkungen och var icke utan
+att känna en viss stolthet över honom, så länge han satt inspärrad. Det
+gjorde han i regel. Först i år föreföll det, som om samhället skulle
+gäckas. Från oktober 1917, då Nicolaisen lämnade fängelset i
+Stubbeköbing (genom väggen), till sista veckan av innevarande månad
+andades han oavbrutet frihetens luft. Samhället protesterade till att
+börja med milt, därefter med en skärpa, som växte till förbittring.
+Polisen över hela landet mobiliserades mot Nicolaisen. Man utsände hans
+porträtt till alla lokala myndigheter. Man posterade vakt på de krogar,
+där han brukade komma. Man skuggade hans väninnor och tvångsförhörde dem
+dagvis. Man jagade efter Nicolaisen med hundar--nya, dresserade hundar.
+Intet hjälpte. Poliserna, som skulle ha arresterat Jens Sören Frederik
+Christian Nicolaisen, fingo inte arrestera honom. Hundarna, som skulle
+ha bitit honom, fingo inte bita honom. Fängelserna, som skulle ha
+mottagit honom innanför sina renoverade väggar, fingo icke tillfälle att
+öppna sig för honom. Alla laglydiga medborgares harm växte till raseri.
+Vad var meningen? Skulle en gammal förbrytare som han bedraga samhället
+på vad han var skyldig det? Nej, det fick inte ske! Samhället fordrade
+Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat.
+
+Samhället skulle få vad det begärde.
+
+Aftonen den 28 oktober var trafiken i hörnet av Vestervoldgade och
+Stormgade mer än livlig efter krigsförhållanden. Spårvagnar ringde och
+gnisslade i kurvan; bryggarvagnar mullrade fram bakom tunga
+ardennerhästar; cyklar fräste förbi i gatsörjan; de återuppståndna
+hästdroskorna rullade fram i begravningstakt. Bilar såg man däremot inte
+till. Dem hade kriget gjort slut på. En och annan lastbil kom slamrande.
+Man stirrade på den och flyttade sig ur vägen med respekt. Man var inte
+van vid bilar längre. De oroade en.
+
+Plötsligt gick det en viskning genom hopen vid spårvagnshållplatsen:
+
+--Sallatsfatet!
+
+En stor bil med form som en flyttvagn kom rusande genom Stormgade. Den
+var tung och grön och rusade fram under ideliga tutanden. Det var den
+nya fångbilen, som avlöst de gamla hästvagnarna. Folkspråket hade låtit
+den behålla föregångarnas namn, sallatsfatet, men liksom andra produkter
+av kriget gjorde den allt för att glömma sitt ursprung. Den hade en min
+som om den varit en privatbil och en fart som om den varit en brandbil.
+Människoklungan vid hörnet av Stormgade och Vestervoldgade skingrades
+som agnar vid dess anblick. Några hoppade upp i närmaste spårvagn, andra
+räddade sig upp på trottoaren. En ensam medelålders man med försiktigt
+och skäggigt ansikte tycktes varken veta fram eller tillbaka. Först tog
+han ett par steg mot spårvagnarna, så ändrade han sig och störtade mot
+trottoaren, för att i sista sekunden åter ändra sig och göra ett
+förtvivlans språng ut mot spårvagnarna. Det föreföll, som om anblicken
+av en poliskask inne på trottoaren hade framkallat detta beslut. Det kom
+i varje fall för sent. Den gröna bilen var där i samma sekund, gick över
+honom som en jaggernautsvagn och avklippte hans huvud under ett
+triumferande böl.
+
+Sällan har ett böl varit mera berättigat. Mannen, som halshöggs av den
+gröna fångbilen, var ingen annan än den, som skulle ha åkt inne i den,
+men i oresonlig trilska undvikit det i över ett år. Samhället hade fått
+sin fiende Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat,
+så som det önskade, och t.o.m. skulle man kunna säga på ett sallatsfat.
+
+
+
+
+MÅLAREN BLAUVOGELS BROTT
+
+
+Målaren Blauvogel var chef för den pluskvamperfektiska målarskolan.
+Denna skola var ännu icke erkänd av andra personer än chefen och
+medlemmarna. Dess lösen var: ned med Newton. Törhända kan det synas
+egendomligt, att en målarskola bekrigar en död fysiker, men den
+pluskvamperfektiska målarskolan sade med rätta: det var Newton som
+uppdelade ljuset i sju färger. Vi vilja göra motsatsen. Vi vilja smälta
+hop färgerna och återföra dem till ur ljusets enhet och renhet.
+
+Kring denna nyplatonskt klingande formel och målaren Abram Blauvogel
+hade fem nya målare fylkats och bildat den pluskvamperfektiska skolan.
+
+Dennas framgångar hos publiken voro som redan antytts icke särskilt
+stora. Publiken höll på Newton. Den föredrog de sju färger, den var van
+vid, framför urljusets renhet. De konstverk som Abram Blauvogel och hans
+vänner skapade, skapade de för egen räkning. De hängde i en komplett
+serie på väggarna i deras ateljéer. Framtidens konsthistorici skulle
+icke behöva göra mödosamma studieresor, när de en gång skulle skildra
+denna den mest revolutionerande av alla målarskolor.
+
+De sex pluskvamperfektiska målarna med Abram Blauvogel i spetsen
+konstaterade publikens hållning med bitterhet men utan överraskning. Av
+publiken kan man vänta sig allt utom förståelse för geniet. Det finns
+endast ett sätt att vinna publiken: genom att besegra den. Tvinga den
+att ge sig på nåd och onåd. Den och dess gycklare, kritikerna. Abram
+Blauvogel sade det till sina fem anhängare, och de ropade: du har rätt!
+
+       *       *       *       *       *
+
+Följaktligen fördubblade de sina ansträngningar. De målade urljuset i en
+renhet som var så outsäglig, att vanliga ögon icke kunde uthärda den.
+
+Det hjälpte inte. Inga andra ögon än de tolv pluskvamperfektiska ens
+försökte uthärda sagda renhet. Utställningslokalerna slöto sina dörrar
+för den. Ingen kom till de ateljéer, där den skildrades i en komplett
+serie. Och plötsligt gjorde Abram Blauvogel en förfärlig upptäckt: om
+ingen kom till dessa ateljéer, fanns det i stället någon som ämnade gå
+därifrån. Målaren Leontes Qvist hade newtonska tendenser--tendenser till
+avfall.
+
+Den natt, då han upptäckte detta, var den svarta natten i den
+pluskvamperfektiska skolans historia. Det började med ett ordbyte mellan
+Abram Blauvogel och Leontes Qvist. Ordbytet växte till en storm. Det
+slutade med ett mord.
+
+Hellre än att se målaren Leontes Qvist återfalla i det newtonska
+bedrägeri, ur vilket han frälst honom, dräpte Abram Blauvogel honom med
+sina egna händer. Han ströp målaren Leontes Qvist och hängde upp honom
+vid sidan av den kompletta serien av hans verk. Det var ett konstens
+abrahamsoffer, fullt jämförligt med offret i gamla testamentet. Men
+ingen vädur infann sig för att rädda målaren Leontes Qvist.
+
+I stället infunno sig två poliser hos målaren Abram Blauvogel. De
+belade honom med handjärn och avförde honom till ett statsfängelse. Han
+sattes i en cell, och bödeln prövade eggen på sin yxa. Det ansågs
+säkert, att Abram Blauvogel skulle lägga sitt huvud på stupstocken om en
+mycket kort tid, och den pluskvamperfektiska skolan stå utan chef.
+
+Men det skulle icke gå så. Muserna höllo sina händer över denna den mest
+revolutionerande av alla skolor.
+
+Förhöret med Abram Blauvogel kom. Han erkände villigt, vad som lades
+honom till last. Den allmänne åklagaren yrkade i ett kort tal på döden,
+och alla väntade att hans begäran skulle bifallas av domaren. Då reste
+den av staten utsedda försvarsadvokaten sig.
+
+Han sade:
+
+--Jag skall icke vara mångordig. Jag tror mig knappt behöva säga
+någonting. Jag ber er blott betrakta detta.
+
+Härmed lät han täckelset falla för den kompletta serien av Abram
+Blauvogels verk. Urljuset i sin fulla renhet strålade för första gången
+mot domaren. Endast några ögonblick, så kunde han icke mer. Han satte
+händerna för ögonen och sade med kvävd röst:
+
+--Det är nog! Hölj över det igen! Den som har gjort detta kan jag inte
+döma till döden.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Den pluskvamperfektiska skolan har ännu sin chef. I cellen n:r 138 på
+statshospitalet fortfar denne att skildra urljuset. Han gör det utan
+penslar och färger, men det minskar inte effekten. Det gör den nästan
+starkare och samtidigt mera uthärdlig för andras ögon.
+
+
+
+
+PROFESSOR POPPENBERGS PENNSKAFT
+
+
+Professor Felix Poppenberg hatade en sak i världen över allting annat:
+den privata äganderätten. Han hade dokumenterat dess omöjlighet, dess
+antisocialitet, dess brottslighet. Detta hade han gjort i tio band,
+utkomna i Bern. Professor Poppenberg, som var ryss, bodde i Bern,
+eftersom hans eget land hade ansett hans närvaro obehövlig för rikets
+trivsel. Under en lång följd av år vittnade hans egna skrifter om hans
+känslor för äganderätten. Endast den hövlighet, Schweiz visar
+utlänningar, gjorde att professor Poppenberg tolererades. Därpå utbröt
+den ärorika revolutionen i Ryssland, och professor Poppenberg, som var
+en av dess andliga fäder, kallades hem av det segrande proletariatet.
+
+Hans hemkomst blev en triumf. Han hyllades på gatorna. Varje gång en
+borgare befriades från plånbok, klocka och päls, var det under ropet:
+»Leve professor Poppenberg! Ned med den privata äganderätten, som är
+omöjlig, antisocial och brottslig.» Av ett misstag hejdades även
+professor Poppenberg åtskilliga gånger och undersöktes. Han smålog
+endast mot dem som gjorde sig detta besvär, som en lärare ler mot goda
+elever. Han ägde intet som helst, värt att taga. Han installerades i ett
+rum i den Heliga synodens lokaler och uppmanades av en delegation att
+skriva vidare mot den privata äganderätten.
+
+Han svarade denna delegation med de berömda orden:
+
+--Den privata äganderätten är icke blott omöjlig, antisocial och
+brottslig. Den är löjlig.
+
+Därefter satte han sig i sitt rum i den Heliga synodens lokaler och
+påbörjade det elfte bandet av sin _Kritik av äganderätten_. Det var
+hans mening, att hans anklagelser skulle kulminera i detta band. För
+sitt inre såg han redan slutsidan med en kursiverad sista rad:
+
+Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord
+dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.
+
+Hans arbete på detta band stördes varken av larmet från kulsprutorna på
+gatan eller av nödropen från visiterade borgare. Dessa ljud voro musik
+för professor Poppenberg. De voro som ett ledmotiv för hans arbete. De
+gjorde att det gick fram med stormsteg. De, och hans pennskaft.
+
+Professor Poppenberg kunde icke tänka sig att skriva med något annat
+pennskaft. Han hade räddat det genom aderton års landsflykt. De krävande
+pensionaten i Bern hade hånlett åt det, när professor Poppenberg,
+tillfrågad om han ägde något, visade på pennskaftet och sade: detta. Det
+var gammalt, slitet, bitet och färglöst, men det var det pennskaft som
+nedskrivit de tio banden av Kritik av äganderätten och som nu raspade
+ned sida efter sida i det elfte och kulminerande bandet--bandet som
+skulle sluta med kursivsatsen:
+
+Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord
+dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.
+
+En dag fick professor Poppenberg besök i sitt rum i den Heliga synodens
+lokaler. En deputation från Jeniseisk (i Sibirien) hade tillryggalagt
+fyratusen värst för att hälsa förintaren av den privata äganderätten,
+och som nu raspade ned sida efter sida i det, dess hyllning. Några
+timmar efter det den lämnat honom för att återresa till Jeniseisk gjorde
+professor Poppenberg en förfärlig upptäckt: hans pennskaft var borta.
+
+Hans pennskaft var borta! Pennskaftet, som förintat äganderätten i tio
+(och ett halvt) band, var borta. Hur? Det fanns endast en förklaring:
+det hade stulits. En medlem av delegationen från Sibirien hade begagnat
+tillfället och gjort det oerhörda.
+
+Professor Poppenbergs hår reste sig på hans huvud. Hans ögon lågade;
+hans näsvingar skälvde. Hans röst darrade, då han trädde in på
+proletariatets styrelsekontor och sade:
+
+--Delegationen från Jeniseisk har arbetat mot proletariatets intressen.
+Den har stulit mitt pennskaft. Utan detta pennskaft kommer det elfte och
+kulminerande bandet av min Kritik av äganderätten icke att skrivas.
+Detta band är slutkapitlet i proletariatets bibel. Jag fordrar
+delegationen från Jeniseisk arresterad, mitt pennskaft tillbakalämnat
+och gärningsmannen skjuten.
+
+Det skedde så. Professor Poppenberg skrev det elfte bandet färdigt samma
+natt. I detta band överträffade han sig själv. Han beslöt att sätta
+slutsatsen med fetstil:
+
+Den privata äganderätten kan karakteriseras i ett ord. Detta ord dräper
+den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.
+
+
+
+
+TOLFTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET
+
+
+Äntligen--äntligen skulle tåget gå!
+
+Det hade varit sex ruskiga timmar! Sex timmar i ett sådant litet
+nordtyskt hål, där man endast vistas, om man är handelsresande eller
+studerar vid den polytekniska anstalten; över sex timmar där, och bara
+för en idiotisk stationskarls skull. Tåget från Hamburg hade
+naturligtvis haft direkt förbindelse till Rheine och
+Holland--naturligtvis!--och så står karlen och bedyrar motsatsen länge
+nog för att tåget till Holland skall ge sig av från spåret bredvid! Det
+var så att man kunde bli galen! Dömd att vänta sex timmar bara för det!
+Man skulle nästan kunna tro, att den där stationskarlen vore köpt och
+betald för att--men nog med det. Som det var, hade den lilla nordtyska
+staden denne stationskarl att tacka för sex timmars besök av en celeber
+resande--plus ett antal tyska mark. Många restauranger hade den ju inte,
+men de som funnos hade lagt märke till dagen. Både kyparna och den
+öldrickande söndagspubliken hade stirrat på mannen, som drack den ena
+tredubbla whiskyn efter den andra--men med sådana mätglas _måste_
+man göra dem tredubbla, och whisky var motgiftet nummer ett.
+
+Varför i all världen blåste de inte av tåget?
+
+Nå, en försenad resande! Gjorde de sig verkligen besvär med att vänta
+på en sådan tredjeklassare? Han såg ju ut som en folkskollärare på
+landet, blå överrock, svart filthatt, celluloidkrage och grön kappsäck!
+Vad nu? Han styrde kurs på andraklassvagnen. Ressällskap, och sådant
+ressällskap till på köpet! Det här var en lyckad söndag. Där stod han i
+kupédörren, och nu gick tåget.
+
+--Goddag, min bäste herre, goddag!
+
+Trodde han man önskade hans bekantskap? Han tänkte kanske presentera
+sig, sin blå överrock, sin svarta hatt och sin gröna kappsäck! Bäst att
+avstyra det med detsamma. Det finns ingenting så avkylande som en kall
+stirrning och dödstystnad. Så där, räckte det? Nej, det tycktes inte så.
+Mannen med den blå överrocken lyfte sin svarta hatt med ett soligt
+leende:
+
+--Ni kommer från Hamburg?
+
+Vad fan angick det honom? Hur kunde han för resten gissa det?
+
+--Ni är utlänning?
+
+Vad innerst i dödsriket angick det honom?
+
+--Jag kan se, att ni inte är härifrån. Jag känner nästan alla människor
+här. Jag är teologie studerande och har verkat någon tid som
+pastorsadjunkt, därför känner jag de flesta här.
+
+Haha! Det var omöjligt att hålla sig allvarsam. Teologie studerande!
+Verkat som pastorsadjunkt! Vad gjorde han i tåget? Det var ju söndag.
+Han skulle väl vara ute och hålla aftonsång vid den här tiden.
+
+--Är det inte syndigt att resa med tåg om söndagen, herr pastor?
+
+Han ryckte till för tonfallet.
+
+--Syndigt? Nej, varför det? Den moderna luterdomen är frihetens
+religion. Man kan göra allt, när man kan bedja sitt fadervår om kvällen
+med gott samvete.
+
+--Verkligen? Allt?
+
+--Allt! Vår evangeliska försynstro åstadkommer det.
+
+--Aha! Ni tror alltså på en försyn?
+
+--Om jag tror på försynen? Naturligtvis, min käre herre, naturligtvis.
+
+--Det gläder mig att göra er bekantskap. Jaså, det finns en försyn, och
+man kan göra allt, om man kan läsa sina böner på kvällen! Det öppnar
+möjligheter för en kasuistik, som lämnar jesuiternas långt bakom sig.
+Jag hade en vän--får jag berätta?
+
+--Med nöje, min bäste herre, med nöje.
+
+--Min vän var vad man kallar förhoppningsfull. Hans föräldrar voro
+allvarliga, gudfruktiga människor. Men de voro fattiga. De hade inte råd
+att låta honom studera, som han ville. Det var deras stora sorg. De bådo
+till Gud om hjälp för sonen, dag efter dag. Då ingrep en släkting till
+familjen alldeles oväntat och gav honom pengar.
+
+--Försynen, min bäste herre, försynen.
+
+--Detsamma sade hans föräldrar. Min vän fick studera. Delvis skötte han
+sig bra, och delvis hade han tur--föräldrarna kallade det för försynens
+ingripande. Han tog sina examina med glans, men framgången gick honom åt
+huvudet, och han slog sig på rackarliv.--Är det här gränsstationen?
+
+--Nej då, dit är det en stund ännu. Ni är visst nervös, min bäste herre.
+Nå, hur gick det er vän?
+
+--Hur det gick med honom? Han gjorde tvetydiga skulder, och skulderna
+växte som en lavin. En vacker dag såg han sig tvungen att antingen begå
+självmord eller rymma. Han hade ödelagt en lovande framtid på två år
+och två månader. Hade han inte fått pengar att studera, hade han aldrig
+kommit i tillfälle till det. Försynen gjorde ett misstag, när den
+skaffade honom dem, eller vad säger ni?
+
+--Jag vet inte. Vad tycker ni själv?
+
+--Jag? Jag tror inte på någon försyn. Jag har bara berättat om min vän
+som ett fall för er kasuistik. Jag glömde visst att säga er, att han
+föredrog att rymma framför att begå självmord. Han krossade sina
+föräldrars liv i vilket fall som helst. Nå, vad säger ni? Vad hade
+försynen för mening med att låta honom få pengar?
+
+--Nu äro vi visst vid gränsstationen. Vad försynen hade för mening? Ack,
+min käre herre, hur skulle vi blinda kryp kunna utrannsaka försynens
+mening?
+
+--Er motfråga är inte snillrik som argument. Låt mig göra er en sista
+fråga: låg det i försynens intresse, att min vän skulle komma undan?
+
+--Ackackack, vad ni kan göra frågor, min bäste herre! Om det var i
+försynens intresse, att er vän skulle slippa straff? Det förefaller inte
+så. Här kommer en man som jag känner, nämligen polischefen vid
+gränsstationen. Han har ett papper i handen och ser ut, som om han hade
+en fråga att göra er. Åtminstone kommer han rakt på oss. Vad ser jag? En
+arresteringsorder! Nej, det förefaller inte, som om försynen skulle
+vilja låta er vän slippa undan--d.v.s. er. Farväl, min herre, farväl;
+tro mig, det finns en försyn, och försök att foga er i dess rådslag!
+
+
+
+
+ÅTER ETT MÄRKLIGT DÖDSFALL
+
+
+Från Oklahoma meddelas över Amsterdam, att svensk-amerikanske
+undersåten Charles Augustus Johnson (Karl August Johansson) avlidit
+därstädes i en ålder av nära sextio år.
+
+Det är en i många hänseenden märklig person som härmed gått ur tiden.
+För den yngre generationen torde Karl August Johansson (Röde Kal-Agust,
+var hans binamn på sin tid), vara i det närmaste obekant. Det kunde
+måhända ha sitt intresse att uppliva ett par data.
+
+Karl August Johanssons anlag gingo i utpräglad grad åt det filologiska.
+Redan som ung insåg han den stora skillnaden i betydelse mellan Long
+Island och Långholmen. Det dröjde inte heller länge, innan han praktiskt
+omsatte dessa insikter. I augusti 1889 packade han sina koffertar under
+ett nattligt besök i en känd stockholmsgrosshandlares våning och vände
+för alltid sitt fosterland ryggen.
+
+Hans öden i det nya hemland han valt sig--Nordamerikas Förenta
+stater--voro många och brokiga. Det bleve för långt att söka ge ens en
+överblick av dem. Hans största bedrift, och den som blev hans livs
+olycka, var övertagandet av en större del av Förenta staternas
+statsskuld.
+
+Härmed tillgick på följande vis. En mörk julinatt år 1893 var en av
+statsdiligenserna på väg från fort Seymour i Texas till Lehigh i
+Oklahoma. Dessa distrikt voro på den tiden knappt halvciviliserade.
+Städer funnos nästan icke, järnvägarna lågo i sin linda, och
+befolkningen bestod av guldgrävare, nybyggare och indianer. Den
+återstående fjärdedelen utgjordes av äventyrare. En av dem som dragits
+hitut av ryktet om dessa förhållanden var Karl August Johansson, och
+sagda julinatt gjorde han sin stora kupp. Han stannade diligensen med
+sin revolver, övertog vad av värde som fanns i den och så lät han den
+fortsätta.
+
+En hastig undersökning övertygade honom om att han lyckats över
+förväntan. Ej mindre än trehundratusen dollars i Förenta staternas
+statsskuldbevis voro, oräknat ett antal guldur, belöningen för hans
+företagsamhet. Då han på grund av det stora antalet kringstrykande
+element fann det orådligt att gå med så stora summor på sig, nedgrävde
+han allt utom en obetydlighet på ett ställe, som han förut utvalt
+härtill. Därpå uppsökte han ett nybyggarläger i närheten och sökte en
+välbehövlig vila.
+
+Nästa morgon arresterades han i lägret. En kusk på diligensen hade känt
+igen honom. Han nekade på det bestämdaste och med en så passionerad
+vältalighet, att han undgick den lynchning, man förberedde åt honom. I
+stället fördes han till närmaste stad, vid vars domstol han trots sitt
+nekande dömdes till fem års straffarbete. Han mottog straffet med ett
+invärtes leende. Vad voro fem år? När de voro förbi, väntade honom en
+förmögenhet.
+
+Människan spår. Under den tid Karl August Johansson tillbragte i arbete
+och ensamhet, växte staten Oklahoma som en svamp efter regn. Städer
+grundades, järnvägar byggdes; på den plats där Karl August Johansson
+stoppade posten låg nu staden Columbus. Han såg det med förvåning, då
+han efter frigivningen anlände dit. Han lovade sig att stifta en
+donation till nytta för invånarna i detta monument åt hans
+företagsamhet. Men först måste han finna sin skatt. Den borde ligga i
+utkanten av den nya staden, enligt vad han beräknade. Döm om hans
+känslor, då han, ankommen dit, finner att man föregående dag på det sätt
+som är vanligt i Amerika, flyttat dit ett femvåningshus och placerat det
+just över hans deponerade penningar!
+
+Resten av Karl August Johanssons saga är sorglig. Han sökte gräva sig in
+under femvåningshuset, han hejdades, ådömdes böter och sattes på nytt i
+fängelse, då han icke kunde betala dem. Han ville köpa huset, bli
+fastighetsägare:--all right, pengar på bordet!--Jag skall betala er
+efter köpet, allt, kontant! svarade den olycklige. Man hånskrattade åt
+honom. Man tog honom för en förryckt. Månad efter månad irrade han kring
+huset, stirrade på det, sökte åter och åter gräva sig in under det. Man
+blev otålig; man satte honom på hospital. Han utskrevs och skyndade
+genast tillbaka till sin älsklingsplats. Huset stod kvar! Ingen brydde
+sig om att flytta det mera! Och under det lågo hans trehundratusen! År
+1902 insattes Karl August Johansson i det nybyggda statshospitalet, från
+vars fönster han hade full utsikt till femvåningshuset. Han omtalas som
+en våldsam och mycket oregerlig patient. Femvåningshuset stod kvar en
+efter amerikanska förhållanden ovanligt lång tid. Det stod kvar ännu,
+när Karl August Johansson i år slöt sina ögon.--Sannerligen, man kommer
+att tänka på det gamla skriftordet: om Herren inte bygger huset, så
+arbeta de arbetare fåfängt!
+
+
+
+
+DALAI PEDERSEN
+
+
+Från Lhassa meddelas över Bangkok, att den tibetanska buddaistiska
+kyrkans lamas, samlade till val av ny Dalai lama, enhälligt givit sina
+röster åt danske undersåten Rasmus Pedersen.
+
+Härmed har endast det inträffat, som var att förutse, som länge varit
+förutsett av framsynta personer. Men ehuru valet icke kan sägas komma
+överraskande, är det dock ur allmänmänskliga synpunkter så glädjande,
+att vi anse oss böra ägna det några rader.
+
+Vid Rasmus Pedersens vagga torde få ha anat den bana som väntade honom.
+Han föddes i Vognmagergade i Köbenhavn för femtiofem år sedan. Fadern
+var okänd, modern ökänd. Efter att ha försökt sig i ett antal yrken fick
+Pedersen elva år gammal anställning som piccolo på Hotell d'Angleterre.
+
+Härmed hade han i själva verket funnit sin plats i livet. D'Angleterres
+hörnkafé blev bestämmande både för hans levnadsbana och för hans
+livsuppfattning. Här lärde han sig att intet är viktigare än lugnet; att
+den som behåller det i alla situationer är situationernas herre; att den
+som förlorar det--t.ex. en kund som väntat tre kvart på en kopp kaffe--i
+och med detsamma förlorar allt och till på köpet gör sig löjlig.
+
+Anade han redan då, om än dunkelt, varthän hans så tidigt förvärvade
+levnadsvisdom skulle föra honom? Ingen vet det. Från d'Angleterres
+hörnkafé kom han till à Porta; från à Porta--då tjuguårig--till
+Industrikaféet. På båda dessa ställen växte och mognade hans
+livsuppfattning. Han lärde sig att med händerna knäppta på ryggen,
+försjunken i kontemplation, se hän över huvudena på ett halvt dussin
+gestikulerande gäster, som ville ådraga sig hans uppmärksamhet. Han
+lärde sig att när de inre rösterna talade till honom, sluta örat för de
+rop om materiella njutningar, som stego från hopen runtomkring. Han
+tyckes med ett ord redan nu ha nått fram till den första av de
+åttafaldiga sanningarna, som leda till Frigörelse: att allt det yttre är
+ett sken, en synvilla utan värde.
+
+Från Industrikaféet kom han till det nyöppnade Bristol och därmed var
+han inne på fulländningens stadium. Försänkt i grubbel genomtänkte han
+på detta kafé de sju återstående av Sanningarna; intet kunde störa honom
+i hans betraktelser, varken ett danskt bönfallande: Hör nu, Pedersen...,
+eller ett svenskt rytande: Vaktmästare, för satan, är ni döv?--eller ett
+norskt bergrasdånande: Nej nu, Fan sværte og fortære mig, myrder jeg
+denne Tjeneren! För den, vars sinne är upptaget av den åttafaldiga
+sanningen, äro dessa ljud som ett avlägset fågelkvitter. Vad är kaffe
+och kakor mot mahâyâna, den stora vägen till frälsning? Vad är kaffe och
+punsch mot hînayâna, den trånga vägen? Vad är whisky och soda mot
+drömmen om nirvâna? Adepten gör de heliga åtbörderna; han knäpper
+händerna på ryggen, han petar sig i näsan för att hålla sinnet
+mottagligt, och i sitt inre mumlar han: Allt är lidande. Det är ett
+lidande att icke uppnå vad man önskar; det är ett lidande att uppnå det
+och inse önskningens fåfänglighet. Betänken det, I som sorlen omkring
+mig! Undertrycken lusten efter kaffe, kakor, punsch och pjolter, och I
+haven tagit det första steget mot frigörelsen från återfödandet!
+
+Efter Bristols stängning flyttade Pedersen, försänkt i grubbel över den
+åttafaldiga sanningen, till Paladshotellet. Han fortsatte att enligt
+Buddas föreskrift icke räcka världen någon annan hand än tiggarens. Och
+där nådde honom budskapet om det beslut som fattats i Lhassa. Han går nu
+den största fulländningen i möte. Till och med de ringa rester av
+omvärldens larm, som nådde honom i Paladshotellets Marmorhave, skola
+tystna. Ensam i sin kyliga klostercell i Lhassa kommer han att vrida sin
+bönkvarn, vars entoniga slammer skall erinra honom om gästernas rop på
+kaféerna. Sanningen kommer att blomma fram i hans själ som en vit,
+oberörd lotus; till dess han vid Krischnas sida, i gudomligt passiv
+tolerans, endast gör de sista heliga tecknen i det Nirvana som han drömt
+om från sin ungdom.
+
+
+
+
+SAMTAL MED HOMPA
+
+
+--Tänk att träffa dig här i Köpenhamn! sade Hompa. Det var fan så
+roligt. Det är djävligt längesen, va?
+
+--Det är visst sju år sen. Du är dig lik.
+
+--Ja, vaffan tycker du, va! När man går och torkar i ett sånt hål. Men
+hör du, den här vaktmästarn är för djävlig. Vad är det för en betjäning
+ni har här i Danmark. Hör nu vaktmästarn, hallå! Hallå! Hör ni inte,
+karl, för satan? Kommer aldrig smörgåsbordet och snapsen och ölet? Ä,
+mä, bä, vaba. Jag ger fan i ert prat. Lär er tala så man kan begripa er.
+Kommer det eller kommer det inte? Jaså, det kommer. Nå, låt det komma i
+dag då. Tag över till Sverige och lär sig servera, vaktmästarn.--Hör du,
+det var allt en djävla idiot till vaktmästare, va? Nå, där kommer det
+äntligen. Men det var fan så roligt att se dig.
+
+--Verkligen oväntat.
+
+--Du kände visst inte igen mig först, va?
+
+--Nej, det är ju inte så lätt, kära du, efter så många år--
+
+--Nej visst. Jag trodde ett tag du inte ville känna igen mig.
+
+--Är du tokig!
+
+--Äh, du begriper väl skoj, för fan, va? Hahaha! Ska vi ta helan? Men
+herrejesus då, vaktmästarn! Vaktmästarn! Vad är det här för
+brännvinsglas? Kallar ni det för brännvinsglas? Vad in i helvete menar
+ni? Tag över till Sverige, karl, och lär sig, hur ett snapsglas ska se
+ut, och kom inte och bråka med mig, för det går inte.--Men vi får väl ta
+helan som den är då. Skål på dig, gamla fähund! Roligt att ses--äh, det
+smakar, va? Det var längesen man fick den. Det kan aldrig bli för dyrt,
+va?
+
+--Är det längesen du fick en sup?
+
+--En sup? Är du tokig, finns inte i Sverige mer. En i månaden är det
+mesta.
+
+--Men ni har stora snapsglas?
+
+--Riktiga glas för fan, som di ska va. Vi tar väl halvan med detsamma.
+Det var gott med smör igen. Och franskbröd, jo, jag tackar, jag. Hur har
+du det för resten, din gamla lymmel? Det går ingen nöd på dig va? Men är
+det inte trist att aldrig höra svenska?
+
+--Å, man hör det inte så sällan.
+
+--Hör du, vi tar väl tersen med detsamma, och så kan vi få det varma.
+Vaktmästarn! Vaktmästarn! Det var väl en hurrande djävul--nå där kommer
+han med biffen. Men koss i jesu namn då, karl, vad är det här för en
+servering! Vad fan menar ni med att ge mig kokta potatis till biffen?
+Och så ingen lök på! Nej, det är för djävligt. Kan ni inte lära er att
+laga mat här i Danmark? Ni skulle ta över till Sverige och se, hur vi
+lagar det. Ä, mä, bä--hur var det? Beställde jag en fransk böff. Det
+heter biff, karl, lär er tala rent, men än sen då?
+
+--Kära bror, förlåt att jag blandar mig i saken. Du beställde en fransk
+biff och det här är en fransk biff, med persiljesmör och kokt potatis.
+
+--Det är ett djävla sätt i alla fall. Vad begriper jag mig på deras
+franska böff? Men, det smakar ju gott. Hör du, vi tar väl kvarten med
+detsamma? Tjo--nä, hör du, tira där, va! Det var ett djävla stiligt
+fruntimmer. Tjo, lilla fröken, hur står det till med hälsan och
+kärleken ... vafannudå, kände du henne? Det var en annan sak. Ä, ta och
+presentera mig, va?
+
+--Jag är rädd att det inte går, kära bror. Hon är visst i sällskap.
+
+--Äsch, vad gör det? Nu är vi i Köpenhamn, och där ska man väl för fan
+ha lov att roa sig. Skål på dig! Djävla roligt att se dig! Men jag
+tycker du har blivit så allvarsam sen sist.
+
+--Tycker du det? Jag vet inte. Det är väl tiderna.
+
+--Dom ger man väl fan i, inte sant, vaktmästarn? Vaktmästarn är en
+trevlig pojke, fast vaktmästarn är en gammal fähund. Skål på sig,
+vaktmästarn! Egentligen är ni några fähundar allasammans här över, och
+sura se ni ut när det kommer en svensk hit, men våra pengar, dom har ni
+ingenting emot, va? Dom tar ni emot, va, vaktmästarn? Hur mycket blir
+det här? Det är jag som bjuder, förstår vaktmästarn, därför att jag inte
+sett det här gamla nötet på flera år. Halvtress och halvfjäss, hör du,
+vad är sejsten å halvfjäss?
+
+--Tjugusex kronor och tjugufem öre, sade jag. Hompa gav tjuguåtta och
+femtio. Vaktmästarn fick sålunda tolv kronor i dricks. I mitt tycke för
+litet.
+
+Till sommaren lär det komma en invasion av Hompor.
+
+
+
+
+VID GRÄNSEN
+
+
+På morgonen upplyser erotologen oss om att han tänker stanna i Kolding.
+Vi få cykla vidare ensamma.
+
+Vi emottaga hans meddelande med förståelse och en viss grad av sinnesro.
+Vi erinra oss en ung kvinna, som vi sågo dagen förut, då det var barnens
+dag i Kolding. Med en fin anspelning på detta, som icke engång en
+dövstum skulle kunna missförstå, lämna vi erotologen åt sin saliga
+plåga, och stiga upp i tåget.
+
+Vi äro nämligen på cykelfärd, och så fort det finns backar förut, ta vi
+med tåget. Utanför Kolding ligga backar på ända till femtio meters höjd.
+Vi ta följaktligen tåget tre stationer fram, så är det gjort.
+
+Vi stiga ur tåget. Med en snabbhet och beslutsamhet, vartill vi hittills
+inte sett några spår, rusar samfärdsmedlet av över den flata slätten.
+När vi komma ut framför stationen, märka vi orsaken: den sidvind, som
+förföljt oss sedan resans början, har övergått till rak motvind av en
+orkanlik styrka--tre à fyra sekundmeter. Det är därför tåget har rusat
+sin väg. Det har velat förebygga ytterligare fusk i protokollet. Det
+anser, att en cykelfärd är en cykelfärd. Med en suck sätta vi oss upp på
+cyklarna och vända dem så att vi få medvind. Det måste väl finnas
+järnvägståg på det håll där medvinden slutar, säger min kamrat. Jag
+låtsar inte ha hört honom. Man har då karaktär.
+
+Det går undan söderut en stund. Plötsligt vrider vägen av mot väster.
+Medvinden är slut, sidvinden börjar, och då inga järnvägståg finnas i
+synhåll, finna vi oss i det oundvikliga. Vi vrida av åt väster och börja
+brottas med elementen.
+
+Vägen går rak och sandig, saffransbrun i färgen. På bägge sidor om den
+ligger heden; här och där är den uppodlad; här och där står en
+granplantage eller en björkdunge; men för det mesta sträcker den sig
+stor och obruten åt alla håll. Vinden får självkänsla när den går fram
+över en sådan slätt. Den inser, att den har vissa chanser. Den beslutar
+att utnyttja dem mot oss. Vi få spänna i, så att det värker i benen och
+korsryggen.
+
+--Skulle det vara gott med en öl? ropar min kamrat över axeln.
+
+Jag anser frågan vara retorisk och underlåter att svara. Plötsligt
+skymtar en bokdunge och några hus rakt förut. Vi göra samtidigt
+idéassociationerna: _hus--människor i dem--alla människor äro
+törstiga--krog--öl_. Vi spänna i med spontan energi och på några
+minuter äro vi framme. Vi svänga om en vägkrök. I samma ögonblick hejdas
+vi av en röst.
+
+--Stopp! Man får inte cykla ned till bron!
+
+Vi hålla tvärt inne. Den som har hejdat oss är militär. Men varför får
+man inte cykla längre?
+
+--Man får inte cykla ned till bron, upprepar soldaten. Men man får gå
+dit ned.
+
+--Varför då?
+
+--Det här är gränsen.
+
+Det är sant, det pågår ett världskrig.
+
+Gränsen. Ordet slår ned i oss. Vi sätta tyst från oss cyklarna.
+
+--Vi gå naturligtvis dit ned, säger min kamrat.
+
+Vi gå längs en landsväg, stenlagd som en stadsgata. Det växer högt gräs
+emellan stenarna. Det är längesen man körde här. Efter ett par minuter
+stå vi vid en bro, som går över en liten å. Men bron binder inte längre
+samman två stränder, den skiljer dem åt. Vid vartdera landfästet går det
+en ribba över den, omvirad med taggtråd. Mellan dessa ribbor är ingen
+mans land. Hindret ser inte oövervinnligt ut. Det påminner närmast om
+när barn leka krig. Men i denna puerilitet ligger det ingenting löjligt.
+
+Under bron flyter den lilla ån, sommarstilla, täckt av vass och
+näckrosor. Ängarna, som gå ned till den på vardera sidan, ha högt,
+vajande gräs och lysa av blommor. Husen på bägge sidorna ligga inbäddade
+i trädgårdar och se gamla och burgna ut. Vi veta att det talas samma
+språk i dem. Allt är på den ena sidan ån som på den andra. Och dock är
+allt olika. Ty den ena sidan tillhör livet och den andra sidan döden. På
+vår sida göra blommorna rätt i att lysa. Över den andra sidan ligger det
+en skugga. Döden och svälten ha brett sina vingar över den i redan många
+år. Och som deras representant står en enda person på andra sidan
+bron--en gråklädd landstormsman med gevär och bajonett. På vår sida av
+bron står som pendant en liten flock svartklädda kvinnor och män och ser
+på honom. Han rör sig inte; han säger ingenting; han stirrar rakt
+framför sig. De säga heller ingenting, men de behöva inte göra det för
+att man skall förstå, att de ha släkt på andra sidan.
+
+Detta är alltså gränsen.
+
+Plötsligt skymmes himlen. Vinden har blåst fram en hel molnarmé, som
+breder ut sig över det blå. Solljuset försvinner, först på andra sidan,
+så på vår. Reinhardt kunde inte ha arrangerat det bättre. Den gråklädde
+landstormsmannen står kvar, stel och orörlig, lutad mot geväret. Men de
+svartklädda människorna på vår sida börja tyst gå upp längs den
+gräsbevuxna stenlagda landsvägen.
+
+Vi följa dem och hoppa upp på våra cyklar. Molnen lova fuktighet av ett
+slag, som vi inte sätta värde på. Vi spänna i under tystnad och efter
+ett par timmar äro vi framme i Ribe. Vi finna erotologen där. Han har
+också varit vid gränsen, men motats över den av den unga
+barnensdagskvinnan och tagit före oss på tåg. Livet har sina stormar.
+
+
+
+
+VERANDA MOT HAVET
+
+
+Den fetaste av de tre cyklisterna lade från sig jordgubbsskeden och
+tände en ny cigarrett.
+
+--Ah! sade han. En lagom lång cykeltur, ett kallt bad i solnedgången och
+en lagom stark måltid--alla ljuvligheters ljuvlighet och krona.
+
+Den minsta av de tre cyklisterna sög de sista dropparna ur sitt
+madeiraglas.
+
+--Du har rätt, sade han, och jag satt själv och tänkte detsamma. Men då
+jag gjorde det, kände jag ett stygn i mitt hjärta i likhet med de
+personer som stenade Stefanus. Ty vad bevisar en sådan reflexion? Att
+man håller på att bli gammal. Ungdomen är den tid, då man inte känner
+efter hur det känns. Medvetandet att man har det bra är den första
+signalen från ålderdomen, som är den tid, då man inte har det bra.
+
+Den tredje av cyklisterna var en av de personer, som tala i citat. Han
+skyndade sig att citera Salomo om de år, om vilka man skall säga: de
+behaga mig icke. De båda andra tego. Den fete återtog, vänd till den
+minste:
+
+--Du har rätt. Jag ser, att du är förvånad över att jag medger det. Men
+det är därför att jag på det viset får tillfälle att lancera en sats som
+jag tänkte ut i eftermiddag, medan vi cyklade.
+
+Den berör lögnaktigheten i ett gammalt ordspråk. Detta ordspråk säger,
+att kunskap är makt. Det är ett omtyckt ordspråk. Det sitter över
+skoldörrarna, och på reklamhäftena från bokförlagen. Den som förnekar
+det blir stenad. Jag skall vara så modig. Jag påstår att det är lögn.
+
+--Vad behagas! ropade den tredje cyklisten. En lögn att kunskap är makt?
+Är du ignorant?
+
+--Tyvärr inte, sade den fete. Jag vet för mycket både om andra och mig
+själv. Jag vet om mig själv, när jag är lycklig, och det minskar min
+lycka. Och vad jag eljest vet har varken gjort mig mäktig eller lycklig.
+Men låt oss taga saken i större perspektiv. Låt oss tänka på samhällena.
+År det samhälle mäktigast, där kunskapen är störst? På intet vis.
+Alexanders okunnighet förde honom till Indien. Romarnas okunnighet var
+den solida basen för det romerska riket. Så länge den kunde bevaras,
+växte riket och var omöjligt att besegra. I samma stund som den började
+ge plats för kunskaper, föll det samman. Vad som gjorde att tyskarna
+fruktade engelsmännens inträde i världskriget, var framför allt den
+solida, sekelgamla, brand- och dyrkfria anglosaxiska okunnigheten om
+allt som ligger utanför England. Det är den som gör att England hittills
+aldrig förlorat ett krig. Det borde resas ett monument åt den, tre
+gånger högre än Nelsonpelaren.
+
+--Du pratar, sade den minste cyklisten. Ska vi inte ha kaffe?
+
+Han ropade på kyparen utan att avvakta de andras svar.
+
+Himlen över havet hade grånat. Skyarna tornade upp sig i fantastiska
+drömbyggnader, under vilkas botten en strimma vallmorött solsken
+trängde fram som ett spett. Drömbyggnaderna voro underminerade och
+färdiga att störta.
+
+--Gud vet, om vi kan cykla i morgon, sade den tredje cyklisten. Jag tror
+det blir regn.
+
+--Landet behöver regn, sade den fete cyklisten. Jag hoppas det får regn.
+Det är ett kunskapsrikt land, och varje bonde vet hur många millimeter
+regn, det behövs för skörden. Men jag undrar om någon bonde i detta
+kunskapsrika land ber samma bön som de kinesiska bönderna be sedan
+urminnes tider. Den kinesiske bonden säger: må det regna först på
+statens åkrar och därefter på mina. Det är hans enkla och oreflekterade
+bön. Men hur många millimeter det skall till, vet han säkert inte. Han
+är djupt okunnig, och har bevarat sin okunnighet genom fem årtusenden.
+Därför är han personligen lycklig i motsats till oss, och därför kommer
+Kina att överleva alla andra riken. Den vita raseri är bara en
+betydelselös episod.
+
+--Hör upp med ditt dumma prat, sade den tredje cyklisten. Jag förstår,
+att en person som du försvarar okunnigheten, men de kunskaper du har
+skulle inte engång besvära en kines. Och i Kina hade du varit halshuggen
+för lättja för länge sedan. Vill du ha någon punsch?
+
+--Det du säger om mitt öde i Kina, sade den fete cyklisten, bevisar bara
+kinesernas beundransvärda klokhet ytterligare. Nå ja, låt mig få ett
+glas punsch då, men må det regna först i edra glas och därefter i mitt.
+Skål!
+
+
+
+
+APOLOGI FÖR KONUNG HERODES
+
+
+Jag bor för närvarande på ett förtjusande sommarhotell. Utanför mina
+fönster sträcker sig bukten, blå- och gröngnistrande i solskenet, som
+var dag väller ned i en fors mellan de vita sommarskyarna. De tre
+revlarna draga sina marmorgröna band parallellt med den vita
+strandremsan; utanför dem går vattnet mörkblått med små ilskna vågor och
+innanför dem sliter det upp sig i tusentals attacker mot stranden.
+Nästan nere vid strandbrynet löper den vita, släta landsvägen, och på
+andra sidan om den, bakom villorna, ligger skogen. Bokarna stå mäktiga,
+svällande, djupgröna; här och där ge de plats åt en uthuggning eller ett
+böljande vetefält. Det är ett nordiskt Arkadien, där bullret från
+världen saknar resonans, och där jag, ovärdig, fått rum.
+
+Livet är skönt.
+
+Varje morgon klockan tio--ty jag är lat--drar jag på mig de
+nödtorftigaste kläderna och går ned i badhuset. O, ljuvligheters
+ljuvlighet och krona--saltvatten, klart grönt saltvatten, som bär mig
+och sköljer mig, en simtur och en kontemplativ vila i vattnet med
+händerna under huvudet och den sommarblå himlen över mig!--Frukost utan
+restriktioner och en cigarrett. Man kan arbeta; man har lust att arbeta.
+Allt är underbart. Livet är skönt.
+
+Livet var skönt till för fem dagar sen.
+
+För fem dagar sen fick jag nya grannar. Ett äkta par från huvudstaden
+hade skrivit och bett om rum. Det fanns ett rum ledigt. Detta rum var
+rummet bredvid mitt, och värden hyrde intet ont anande ut det till det
+äkta paret, som önskade rum. För fem dagar sen kommo de, och livet
+förändrades i ett slag för mig. Solen miste sin glans; havet svartnade;
+himlen svartnade; blommorna blevo doftlösa; fåglarnas sång tystnade för
+ett barnskrik.
+
+Ja, ett barnskrik. Ett litet barn har öppnat sin späda, tandlösa mun och
+utan att säga ett ord förändrat hela Arkadien. Solen lyser utan värme
+över ett trist och intetsägande landskap; blommorna sloka på sina
+stänglar; fåglarna ha stoppat huvudet under vingen, besegrade av ett
+barnskrik. Ett infernaliskt, outtröttligt, genomträngande barnskrik.
+Inte ett högt furiosobarnskrik, utan ett klart, oemotståndligt,
+obevekligt, stackatobarnskrik. Ett skrik, som vittnar om att detta barn,
+fastän blåögt, i rakt nedstigande led härstammar från det folk, som med
+sin röst välte Jerikos murar. Ett skrik, som börjar så fort det lilla
+barnet öppnar sina ögon och som fortgår i en otrolig, oavbruten serie
+till dess det sluter sina ögon. Ett skrik, som ingen maskin på jorden
+skulle kunna prestera utan att bli hes efter fyra timmar, men som detta
+lilla tre månader gamla, djävulska barn med lätthet utsänder dygnet
+runt. Det är otroligt. Det är outhärdligt. Det är beundransvärt. Det är
+helvetiskt.
+
+Jag tassar uppför trapporna sent om natten. Jag har suttit på
+sommarhotellets veranda sedan eftermiddagen, ehuru jag skulle ha
+arbetat. Arbetet är omöjligt på mitt rum. Ingen musa i världen kan göra
+sin skygga viskning hörd genom det lilla barnets skrik. Alltså blir det
+hotellverandan, och ända dit sänder barnets sagolika strupe stänk av
+sina tonvågor. På hotellverandan går eftermiddagen, aftonen och en del
+av natten. Vid midnattstid tassar jag uppför trapporna till mitt rum.
+Äntligen är allt stilla. Evighetsrösten vilar. Jag kan få sova, vilket
+jag inte fått på flera nätter. Liksom en inbrottstjuv smyger jag mig in
+på mitt rum. Jag klär av mig med en varsamhet som om det gällde en
+invalid. Jag lägger mig försiktigt i sängen. Jag sluter ögonen av
+vällust, bara jag tänker på sömn...!
+
+Just då utsänder sängen en svag knirkning. I en timslång sekund svävar
+jag mellan fruktan och hopp, så är saken klar. Det obevekliga barnet har
+hört mig och rapporterar nu för Gud och världen, att den vuxne stört
+framtidsväsendet i dess av änglar beskyddade vila. Det skriker till
+himlen över mig som de oskyldigas blod ropar från marken. Na-na-na. Det
+varierar inte sin anklagelse; det fastslår den genom att upprepa den om
+och om igen med katonisk konsekvens. Det upprepar den så länge, att jag
+utmattad faller i sömn.
+
+Jag drömmer om zoologiska trädgårdar, mordförsök, krig och dambassänger.
+Det lilla barnets röst är det underliggande substratet till alla dessa
+drömmar. Äntligen tystnar den. Jag vaknar. Jag saknar ackompanjemanget
+till min sömn. Barnet låter mig ligga vaken länge nog för att morna mig.
+Det är inte att hoppas på mer sömn. Jag stiger upp och sätter mig till
+skrivbordet. I samma nu lyfter det sin röst till en höjd, klarhet och
+gällhet som överträffar eller tycks mig överträffa allt vad det förut
+presterat. Jag försöker att vänja mig vid rösten, som man vänjer sig vid
+sfärernas musik, att sluta öronen för den, att ta det hela som ett
+skämt. Ack, vad förmår jag mot det lilla barnet? Efter två timmars
+fåfäng kamp ger jag upp och går ned och badar. Jag behöver svalka mitt
+värkande huvud. När jag kommer tillbaka, är det tyst i rummet bredvid.
+Jag vågar inte tro mina öron. Jag störtar fram till skrivbordet och
+fattar pennan. Från rummet bredvid kommer ett egendomligt ljud. Först
+förstår jag inte, vad det är. Det är inte barnet. Därpå går det upp för
+mig: det är barnets fader och moder som knappt troende sin lycka utstöta
+ett matt hurra! I samma ögonblick hör jag den riktiga rösten igen--den
+omutliga, outtröttliga na-na-na-rösten. Det lilla barnet har ingen tanke
+på att låta gäcka sig. Det vet, vilket århundrade det lever i.
+
+Detta är en apologi för den mycket förtalade regenten och realpolitikern
+Herodes, konung av Betlehem.
+
+
+
+
+WELTPOLITIK
+
+
+Många människor syssla nuförtiden med storpolitik. Man sluter fred
+(eller gör det rättare sagt inte); man ändrar gränser; man beräknar
+skadestånd av själva fan. Jag läser därom i tidningarna, fastän jag
+lovat mig själv att låta bli. Blir det fred, blir det utan min
+medverkan, och blir det krig igen, sker det också mig förutan. Det enda
+som följer av tidningsläsning är fördärvade nerver. Jag är en rå
+hädonist.
+
+Det fanns emellertid en tid, då jag levande intresserade mig för
+åtminstone ett storpolitiskt problem. Men om jag berättar detaljerna,
+komma de endast att bekräfta att jag är en rå hädonist.
+
+Det var sommaren 1913. Jag låg i Monte Carlo, var fattig och hade ett
+umgänge, som endast mot sin vilja var fattigt. _Jag_ fann mig med
+en franciskans tålighet i syster Armods energiska famntag. Det är
+faktiskt. Åtminstone inbillar jag mig det nu, när sex år ligga emellan.
+Men låt oss tala om Louise av Koburg.
+
+Jag hade ingen personlig beröring med denna prinsessa. Visserligen kände
+jag två grevar och en italiensk markis, men de voro inte i stånd att
+introducera mig i de kretsar, där Leopold II:s dotter rörde sig. Den ene
+av grevarna var greve Borgacz från Ungern (som visserligen var av god
+familj, i det att det var hans bror som senare formulerade ett visst
+ultimatum till Serbien); den andre var greve Origoni, som numera odlar
+peppar på en franska staten tillhörig domän i Guyana. Markisen hade
+lösskägg och en stor räkning hos sin hotellvärd. Nej, ingen av dessa
+ädlingar var i stånd att introducera mig i Louises av Koburg krets. Den
+som höll på att göra det var svensk och hette--men nej. Inga namn!
+
+Denne svensk var systemspelare. Trots sin ungdom--han var 24 år--hade
+han besegrat hasarden. Icke mindre än fem ofelbara system stodo till
+hans förfogande, när han ville spela--och fick kapital. Det var just det
+det hängde på. Han behövde kapital. I samma ögonblick han fick det, var
+kasinot sålt, dess guld hans, och han och hans vänner burgna män för
+livet. Ingen har bett livligare för en annans räkning än jag för W:s.
+Och plötsligt tycktes mina böner verka.
+
+En vacker dag berättade han mig följande vid ett stycke franskbröd med
+salt och ett glas franskt brännvin:
+
+I kasinot hade han gjort bekantskap med en tyska av god familj. En äldre
+tyska. (W. var en vacker pojke.) Denna tyska hade fattat ett livligt
+intresse för hans system nummer tre, det på dussin och transversaler.
+Och nu berodde allt på prinsessan Louise av Koburg.
+
+Hur kunde så många människors framtid bero på Louise av Koburg?
+
+Jo, Louise av Koburg, som var dotter till Leopold II, hade i denne en
+hård fader. Leopold II nekade sitt barn de pengar, som tillkommo henne,
+och på grund härav måste hon processa med honom. Sådant är livet. För
+att föra processen behövde Louise av Koburg pengar, och dessa pengar
+hade hon delvis lånat av den äldre tyska, som W. träffat i kasinot.
+Fick Louise pengar, fick tyskan pengar; fick tyskan pengar, fick W.
+pengar; och fick W. pengar, var kasinot sålt med man och mus. Och W. och
+hans vänner rika.
+
+På så invecklade trådar hänga institutioners och människors öden.
+
+Nu återstod en sak, sade W. Det var nödvändigt, att jag tog till
+Mentone.
+
+Varför var detta nödvändigt?
+
+Jo, W. ville veta om den gamla tyskan fått pengar av Louise. Han hade
+som en aning om att hon hade det, men han ville inte fråga direkt.
+Varför inte? Nej, ty då kunde den felaktiga uppfattningen lätt insmyga
+sig hos henne, att W. var nödställd, behövde pengar och var tvungen att
+sälja sitt system till underpris.
+
+Jag medgav, att detta var sannolikt. Men hur skulle jag få reda på om
+tyskan hade fått pengar eller ej?
+
+Bah! En man med mitt skarpsinne och vinnande sätt! En barnlek--en
+fullkomlig barnlek. Tyskan bodde på Hôtel des Acacias. Det gick som en
+dans.
+
+Nåväl, jag skulle ta till Mentone. Men då fick W. lov att ge mig till
+biljetten. Jag var luspank.
+
+Käre bror--jag beklagar. Jag också. Du får gå.
+
+Gå! Gå till Mentone! Nästan en hel mil!
+
+Varför inte? En uppfriskande promenad. Och målet som vinkar oss:
+kasinots ruin, allmänt välstånd över resten av linjen!
+
+Gott. Jag skall gå.
+
+Jag gick.
+
+Jag gick en kilometer, jag gick två, längs stranden av det blå
+Medelhavet. Mina skor voro lätta och tyngde mig inte. Jag gick, och
+under det jag gick, utmålade jag kasinots undergång för mig själv; jag
+utpenslade den i detaljer, tävlande med Yttersta domens i Michel Angelos
+framställning. Jag såg guldet hopa sig i drivor kring W. och mig. Jag
+såg krupiärerna begå självmord; jag såg monsieur Blanc på knä för W.,
+tiggande om nåd. Jag hörde W. svara honom (torrt, som det står i
+romanerna):
+
+--Fem millioner, och jag slutar!
+
+Jag såg upp. Jag befann mig vid Cap S:t Martin. Det återstod mer än en
+halv mil. Och mina fötter voro ömma. Men det fanns intet val. Vidare!
+
+Jag gick och gick, kilometer efter kilometer. Till slut var jag så
+trött, att jag inte orkade mer. Jag befann mig just vid en
+spårvagnshållplats. Och plötsligt erinrade jag mig en sak: i min
+byxficka låg ett enfrancstycke från Charles X:s tid. Det saknade
+giltighet; varenda affär, jag kände i Monte Carlo, hade delgett mig
+detta och spottat ut det. Men--
+
+Jag hoppade upp på spårvagnen, som just kom. Vi körde, och jag stack
+till konduktören det fula myntet med Charles X:s drag nedåtvända. Han
+måste ha varit numismatiker, ty utan att vända myntet sade han
+omedelbart:
+
+--Den går inte. En annan.
+
+--Jag har ingen annan, sade jag.
+
+Nåväl. Kanske var han välvillig. Kanske trodde han sig kunna prångla ut
+den odugliga francen själv. I varje fall behöll han den och lät mig åka
+till Mentone (dit turen för övrigt kostade 30 centimer). Och när jag kom
+dit, trött i fötterna, torr i halsen och varm och svettig över hela
+kroppen, fick jag en repetition i Johan Jacob Borelii logik.
+
+Det finns i logiken, säger denna skrift, något som heter _petitio
+principii_. Det är: när man utgår från en otillräckligt bevisad
+förutsättning.
+
+Fick Louise av Koburg pengar, fick tyskan i Mentone pengar. Fick tyskan
+pengar, fick W. pengar. Fick W. pengar, var kasinot sålt och vi alla
+rika.
+
+Denna kedja var utan en felande länk. Men en av länkarna var inte
+hållbar.
+
+Louise av Koburg hade fått pengar av Leopold II, åtminstone en del.
+Tyskan på Hôtel des Acacias hade fått pengar av Louise av
+Koburg--åtminstone en del. Men W. fick inga pengar, ty tyskan hade rest
+från Hôtel des Acacias, så fort hon fått pengar. Kasinot kunde dra
+nattmössan över öronen och sova lugnt ännu en tid.
+
+Allt detta utforskade jag på hotellet i Mentone.
+
+Det var första och sista gången jag blandade mig i Weltpolitik. Det var
+också första och som jag hoppas sista gången jag tjuvåkte på tåg--hem
+till Monte Carlo för att undervisa W. i _petitio principii_.
+
+
+
+
+MONSIEUR ELLÈR I KURRAN
+
+
+Jag är släkt med en fransman vid namn des Esseintes, om vilken en man,
+som dog som trappist, skrev en bok. Herr des Esseintes gjorde imaginära
+resor. Ljuset över en gata eller doften av en cigarrett gör nuförtiden
+mig samma tjänster, som Cook gjorde mig förr i världen. En
+algiercigarrett, som någon rökte på ett kafé, befordrade mig i går till
+rivieran.
+
+Jag gick vid det blå Medelhavet; de gulvita husen med sina gröna
+fönsterluckor dåsade i solljuset; palmerna rasslade över mitt huvud; och
+om inga vidare fåglar sjöngo, berodde det på att de uppätits av
+befolkningen. Ty, som jag engång för länge sedan påpekat, dessa
+sydlänningar äro ett praktiskt folk, som föredrar en fågel i grytan
+framför tio i skogen.
+
+Ja, man skulle kunna kalla dem för materialister, men älskvärda
+materialister. De äro hjälpsamma och hjärtegoda. De äro det av instinkt,
+vid alla tider på dygnet, i alla förehavanden, t.o.m. när de äro
+anställda i polisen. _Egomet qui loquor_, jag som talar till eder,
+vet det, ty jag har själv blivit arresterad i Monte Carlo.
+
+Hunnen hit skjuter den skandalhungrige läsaren upp ögobrynen, lägger
+från sig cigarren och mumlar:--Aha! Men varför--
+
+Jag avbryter läsaren, som önskar fråga, varför den skarpsynta
+monegaskiska polisen inte behöll mig. Det var av hjärtegodhet. Men låt
+mig lägga aktstyckena i saken på bordet.
+
+Det var en aprilafton 1913. Jag hade fått en anvisning från Sverige på
+ett belopp, som endast kunde kallas mindre. Intet annat adjektiv passade
+på det. Jag hämtade det på posten, och på vägen från posten till min
+bostad föll djävulen över mig. Djävulen öppnade dörren till en
+biljardakademi, gav mig en puff i ryggen och sade:--Ah, visst fan. Det
+tjänar inget till att förneka det: jag älskar att spela biljard. Mest
+lina, men nästan lika högt engelsk _snooker_. Jag hade spelat
+snooker på Den uppgående solen i Tottenham Court Road med en
+tvivelaktigt hederlig polack, vars fader var i tullen, och markören på
+stället. Jag ansåg mig rätt på det klara med snooker. När djävulen nu
+öppnade dörren till elfenbensakademien, var det första jag såg en
+snookerbiljard och en engelsman, som spelade snooker med sig själv, och
+som förväntansfullt betraktade mig. Djävulen skrockade och drog sig
+tillbaka. Inom en minut var jag mitt uppe i spelet med engelsmannen.
+
+Nu är det med engelsmän som spela snooker, att de dricka whisky
+samtidigt. Den som förlorar partiet, betalar whiskyn. Jag vann partiet
+nummer ett och den därunder konsumerade whiskyn. Jag vann partiet nummer
+två och den under tiden assimilerade whiskyn. Jag vann partiet nummer
+tre, plus den samtidigt absorberade--
+
+Nej, detta är ingen kaféräkning. Jag vann alla partierna utom det sista.
+Under det sista partiet upptäckte jag, att, om jag var styvare än
+engelsmannen i snooker, engelsmannen var styvare än jag i whisky. Långt
+ifrån att medge detta föreslog jag att vi skulle ge oss av till en annan
+lokal. Den sista resten av svenskarnas vikingalynne, lusten att byta
+lokal, satt i mig. Vi lämnade biljarden och togo en droska. Av obekant
+anledning trugade jag på engelsmannen fem francs till att betala
+droskan. Därefter somnade jag. Fridfullt.
+
+Jag vaknade vid att en person ryckte mig i armen. Jag slog upp ögonen
+och såg att denne person var kusken. Han var fet, svart och önskade
+pengar. Jag sade:
+
+--Engelsmannen har fått pengar till er. Kusken sade:
+
+--Betala! Här finns ingen engelsman. Fem francs! Jag såg mig om; han
+hade rätt. Engelsmannen var borta.
+
+--Betala! ropade kusken. Betala!
+
+Hade han inte ropat, hade jag kanske betalat. Nu slog det mig, att allt
+vad jag hade kvar var tio francs. Jag har sagt, att postanvisningen var
+mindre. Tio francs betydde mitt livsuppehälle i lika många dar (på den
+tiden). Och denne kusk ville ha mig att betala körturer med dem! Aldrig.
+
+--Jag betalar inte, sade jag till kusken och steg ur vagnen. Aldrig!
+
+Kusken krängde på ett ögonblick av sig rocken och flög mot mig,
+brinnande av lust att förvandla mig till rostbiff. En intresserad
+folkskara slog krets om oss. Jag gjorde mig under höga rop redo att lida
+för min tro, då kretsen klövs och en fet, monegaskisk polis tog på sig
+glasögon och ställde sig mellan kusken och mig. Varför han tog på sig
+glasögon, vet jag inte, men han gjorde det.
+
+--Han vill inte betala! ropade kusken. Ah,
+porcamadonnacorpodichristosacramentoporcodio! han vill inte betala, men
+han skall! Han skall! Fem francs! Betala!
+
+--Betala, min herre, sade den fete polisen. Ni har åkt droska; ni måste
+betala.
+
+--Jag har givit engelsmannen pengar att betala med, sade jag. Min röst
+var brusten.
+
+--Var är denne engelsman? sade polisen.
+
+--Han har försvunnit, ropade kusken. Ah,
+porcamadonnacorpodichristoporcasacramento, betala, betala! Fem francs!
+
+--Aldrig, sade jag.
+
+--Till polisstationen! sade polisen.
+
+Vi stego upp i droskan, polisen, kusken, en vän till kusken, som var
+ännu mer upprörd än kusken, och jag (motståndslöst). Vi reste till
+poliskontoret och togo plats kring polisernas förmaksbord.
+
+--Vad är ert namn? sade polisen.
+
+--Ellèr, sade jag, ty så heter jag i Frankrike.
+
+--Och ert namn? sade polisen till kusken.
+
+--Giannini! ropade kusken. Ah, porcosacramentoporcamadonna--
+
+--Monsieur Ellèr, sade polisen, ni måste betala monsieur Giannini fem
+francs.
+
+--Aldrig, sade jag och föll i sömn. Man väckte mig omedelbart. Kusken
+och hans vän dansade på golvet av mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen
+lyfte handen.
+
+--Attention! sade han. Giv akt! Han vill tala.
+
+Med min brustna röst påbörjade jag en redogörelse för hur jag tillbragt
+min dag. Hunnen till det tredje snookerpartiet somnade jag. Jag väcktes
+omedelbart. Kusken och hans vän dansade åter runt, brinnande av
+mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen lyfte handen.
+
+--Attention! Giv akt! Han vill tala.
+
+Jag fortsatte min berättelse och nådde fram till näst sista partiet.
+Därefter somnade jag på nytt. Jag väcktes och lyfte handen.
+
+--Giv akt! sade polisen. Attention! Han vill tala. Jag avslutade min
+berättelse. Alla lyssnade uppmärksamt. Just då jag skulle falla i sömn,
+sade polisen:
+
+--Monsieur Ellèr, ni förnekar alltså icke att ni åkt i droska med
+monsieur Giannini?
+
+--Nej, sade jag.
+
+--Nåväl, monsieur Ellèr, då måste ni betala monsieur Giannini fem
+francs.
+
+--Aldrig! sade jag.
+
+Kusken och hans vän återtogo ögonblickligen sin ursinniga dans. Polisen
+reste sig och öppnade med beslutsam min en dörr.
+
+--Monsieur Ellèr, sade han. Det är där ni skall sova, om ni inte betalar
+de fem francs, jag talar om.
+
+Mitt hjärta veknade omedelbart. Jag är en känslig natur, vars sinne är
+öppet för det berättigade i andras synpunkter. Jag tog upp fem francs
+och gav dem till kusken. Kusken och hans vän avbröto omedelbart sin
+mordlystna dans, tryckte båda mina händer och försäkrade, att det var
+vad de väntat sig av mig. Polisen sade detsamma.
+
+--Det var, vad jag väntade mig av er, monsieur Ellèr. Nu skall jag följa
+er hem.
+
+Han gjorde det, under det kusken körde hem, nöjd med dagen. Vi hade
+tillbragt tre och en halv timme med att förhandla. Solen höll just på
+att gå upp över uddarna mot Italien. Havet skälvde i lila och
+skiffergrått. De vita villorna färgades topasgula och vinröda; palmerna
+rasslade metalliskt i gryningssuset, och under deras stammar lågo
+druvblå skuggor. Den fete polisen följde mig till min dörr och avböjde
+det öl, jag föreslog att vi skulle använda min sista femfrancsare till.
+
+Ack ja, detta var min arrestering nådens sista år 1913 i Monte Carlo,
+vid det blå Medelhavet, dit röken av en algiercigarrett på ett kafé gav
+mig biljett i går afton.
+
+
+
+
+ALL ÖVERKLASS ÄR INSTIFTAD FRÅN OVAN
+
+
+Erotologen sade till oss:
+
+--Detta tilldrog sig på den tid, då jag studerade. Det tilldrog sig i
+den gamla staden med de krokiga gatorna, där allting kunde tilldraga sig
+i den vägen. Om aftonen gick det tåg av osläckta begär längs huvudgatan;
+före klockan nio mer eller mindre kyska, efter klockan tio uteslutande
+orgiastiska. Hade vi människor varit självlysande i detta tillstånd,
+hade gatan sett ut som en oändlighetsserie av lysmaskar. Till klockan
+sju gingo familjeflickorna fram och tillbaka där, arm i arm, fnittrande
+och pratande. Klockan sju till åtta kom det demokratiska genombrottet;
+pigorna ryckte in, doftande av mandeltvål och solid köttslighet. Med dem
+kommo ock fabriksarbeterskorna, smalare i figuren, blekare i ansiktet
+och svartare under ögonen. Men mellan dem och studenterna var det satt
+ett svalg av misstänksamhet; några förbund stiftades under gaslyktorna,
+men inte många. Klockan tio kom Ingeborg, den ensliga förriderskan till
+nattens garde. Hon gav signalen till uppbrott för de andra. Ännu en
+halvtimme såg man kvarblivna medlemmar av det demokratiska genombrottet;
+så var deras tid förbi, och Ingeborg, Anna, Johanna och Amanda
+behärskade gatan.
+
+Det var hederliga och snälla flickor, och jag skall inte säga något ont
+om dem på deras gravar. De hade förståelse och erfarenhet. De voro fria
+från vinningslystnad och hade ingen överdriven tanke om sig själva. I
+deras klass kan man inte nå längre. Kan man det för resten i någon?
+
+Nog av, efter klockan tio var det de som härskade på gatan med mild, men
+fast spira--de och poliserna med vilka de stodo på en fot som gränsade
+till kamratlighet. Det skulle lika litet fallit dem in att förolämpa
+polisen som polisen att arrestera dem. Fåren betade bland ulvarna. Det
+var en idyll, men ingen idyll kan vara. En vacker höst upphävdes
+skråtvånget i den närliggande storstaden. Den gamla staden med de
+krokiga gatorna såg en invasion, vartill den aldrig sett maken. Röda
+plymer vajade; siden fräste; genombrutna strumpor sutto stramt över
+svarvade vådor. Stjärnorna stodo stilla av häpnad som i julnatten.
+Polisen kliade sig fundersamt i nacken. Ingeborg, Anna, Johanna och
+Amanda samlade sig som spartiaterna vid Thermopyle för att avslå
+fienden. Med samma öde. Fienden var för välrustad. Dess kärlekspilar
+förmörkade himmelen. Spartiaternas gamla bundsförvant poliskåren
+förrådde dem. Den svarade på deras bön om hjälp med att vända ryggen
+till. D.v.s. inte till fienden. Efter några månader var fienden erkänd
+herre på gatan. Anna, Amanda, Johanna och Ingeborg voro försvunna.
+
+Av dessa mindes jag egentligen endast Johanna. Hon var också den bästa.
+Hon hade endast ett fel. Hon hade en prononcerad svaghet för konjak.
+
+Jag vet inte, hur många år efter det gamla gardets nederlag det hände.
+Det var emellertid ett par tre allra minst. Den hösten hyrde jag tre
+möblerade rum tillsammans med en vän. Han var yngre än jag och ganska
+fången i köttet. Jag själv hade sått min vildhavre, som det heter hos
+Dumas fils, åtminstone den sortens vildhavre som såddes på förut
+beskrivna åkerfält. Jag hade börjat anse dylik sådd som ett förräderi
+mot rasen efter andra litterära mönster. Och en kväll i denna period kom
+jag hem från kaféet och hörde plötsligt ett gnäll i min trappuppgång.
+
+--Göran! sade det, Göran!
+
+Jag rev eld på en tändsticka. Johanna stod där, åldrad, litet plussig,
+med en röd kapott på sned på huvudet som sista medgivande åt modets
+växlingar. Hon stirrade på mig med en trött och slö blick.
+
+--Har du någon sprit, Göran?
+
+Jag kände en våg av altruism slå upp inom mig. Här var ett tillfälle att
+visa att man kunde göra det goda för dess egen skull, utan tanke på egen
+fördel eller njutning.
+
+--Kom! sade jag till Johanna. Jag tror nog jag har litet konjak.
+
+Hon följde mig utan att säga någonting. Hon var van att följa efter
+någon uppför trapporna utan att säga någonting. Jag släppte in oss i
+våningen och undersökte spritförhållandena. Det enda jag hade var en
+flaska punsch. Jag bjöd Johanna slå sig ned, jag serverade punschen åt
+henne i ett grogglas, och jag började tala om gamla tider. Jag
+konverserade som en resonör hos Dumas fils. Det var inte utan att jag
+blev rörd själv. Johanna drack punsch ur grogglaset utan att säga
+någonting. Hon var varm och lycklig. Varför skulle hon säga någonting?
+
+Plötsligt hörde vi steg i trappan. Jag lystrade, och Johanna spände
+sina öron, som voro vana att lyssna efter hyresvärdinnor. Men det var
+ingen hyresvärdinna. Det var min vän, som var fången i köttet. Han
+öppnade dörren till rummet, där vi sutto, och vid armen hade han en av
+de eleganta damerna, som brukade resa över om aftonen från den
+närliggande storstaden.
+
+Jag skall aldrig glömma den scen som följde.
+
+Min väns sällskap rätade upp sig i sin fulla längd och frös till is.
+Hennes sidendräkt frasade kring hennes svarvade gestalt. Hatten med den
+röda plymen satt som en domarbarett på hennes huvud. Hennes ögon
+flammade av en rättvis vrede, där hon med pekfingret lyft mot Johanna
+vände sig till min vän och ropade:
+
+--Fy fan, där sitter ju ett--
+
+Jag utelämnar det ord, varmed hon karakteriserade Johannas levebröd. Men
+innan jag hunnit protestera, hade Johanna rest sig ur stolen. Hon såg
+slött framför sig och luskade av utför trapporna som en gammal våt hund.
+Den röda kapotten vinglade melankoliskt på hennes huvud. Hon sade
+ingenting. Hon var van att gå sin väg utan mycket konversation, och här
+fanns ju för resten ingenting att säga. Det enda ord, som träffade
+spiken på huvudet, hade sagts av den eleganta damen i den röda plymen.
+
+Jag förmodar, det är på det viset det känns för gamla skalder som
+utvisslas av yngre kolleger. Det vill säga, denna reflexion har jag
+gjort senare.
+
+
+
+
+PÅ TAL OM NIKLASSON
+
+
+Niklasson, alltså botanisten Niklasson, var smålänning, och vad det
+betyder i predisposition åt olika håll vet man. Mendel och
+ärftlighetsforskarna ha försummat sitt bästa arbetsfält, när de inte
+kartlagt Småland raspsykologiskt. Finns det en ras i världen, som
+erbjuder så många typiska drag? Nej. Men låt oss hålla oss till ämnet.
+
+Niklasson anlände till universitetet på cykel från Jönköping--trehundra
+kilometer. Han var en centaur på hjul. Han rörde sig aldrig med fri
+vilja på annat sätt. Att han cyklade till universitetet var alltså
+självklart, och dessutom kostade biljetten, tredje klass, över sex
+kronor (gamla stilen). På tåg anlände Niklassons böcker, blomsterpress
+och sängkläder. Niklasson avhämtade dem på stationen, lade dem på sin
+rygg, som hans förfäder gjort genom seklerna--böcker, blomsterpress och
+en väldig bolster--och transporterade dem till det rum, han hyrt för 25
+kronor i terminen. När han så lastad körde förbi stadsbudskontoret,
+frigjorde han ena handen för att räcka lång näsa åt stadsbuden. Han var
+en impulsiv natur och gav fritt lopp åt sina känslor i alla väder. Hans
+långa näsa åt stadsbuden uttryckte endast godmodigt skämt, parat med
+tillfredsställelse över att ha överlistat dem. Hade han hatat stadsbuden
+eller varit skyldig dem pengar, hade han spottat på deras tröskel. Han
+använde med förkärlek detta orientaliska sätt att uttrycka sitt förakt;
+exempelvis var kaféägaren Lemchens dörrtröskel alltid våt på grund av
+Niklasson.
+
+Lemchen hade ett nykterhetskafé, där Niklasson och en annan smålänning
+brukade spela schack. De voro båda äregiriga och lidelsefulla naturer,
+och väsnades och svuro under spelet, så att de blida nykteristerna i
+kaféet darrade och bleknade om varandra. Den fantasi, som de ådagalade i
+att håna och förakta varandras spel, var oerhörd, och storsmockan
+dallrade oavbrutet i luften. En afton avbröt värden dem mitt i ett
+parti, som varat i sex timmar. Kaféet skulle stängas.
+
+--Hur mycket har herrarna fått? sade värden. Eftersom han hört dem larma
+och bullra i sex timmar förmodade han att de berusat sig i tjogtals
+koppar kaffe.
+
+--Vi ha fått en cigarrcigarrett, sade Niklasson. Den ska den herrn
+betala.
+
+En cigarrcigarrett betingade enligt dåtida markegångstaxa ett pris av
+fem öre. Det kom ett uttryck av hård beslutsamhet i värdens
+rusdrycksfientliga drag. Han följde Niklasson och den andre smålänningen
+till dörren, låste ut dem och sade:
+
+--Sådana kunder betackar jag mig för.
+
+Från och med denna dag var hans dörrtröskel ständigt våt. Så fort
+Niklasson kom på femtio stegs avstånd från den, började hans käkar
+tugga, och när han gick förbi kaféet med ögon som ljungade av förakt,
+avlastade han sig resultatet av käkarnas arbete.
+
+Detta var ett uttryck för hans lidelsefulla natur. Som redan antytt, var
+han också en äregirig natur. Samma dag han kom till universitetet, gick
+han upp på botaniska institutionen och förhörde sig, om amanuensrummen
+voro dragfria. Den dåvarande amanuensen besvarade hans förfrågan med
+ironisk artighet. Han skulle ha aktat sig. Ett år senare bodde Niklasson
+på rummet som amanuens, vilket icke minst tilltalade honom, därför att
+han sparade 50 kronor om året i hyra. Flyttningen verkställdes på övligt
+sätt, på cykel, med böcker, blompressar och bolster på ryggen.
+Emellertid bodde han endast en kort tid på rummet. Han sökte ett
+botaniskt stipendium, det Jönsson-Hübnerska, som instiftaren i ett
+anfall av entusiasm hade trott räcka till för en resa till Norge eller
+Finland. Det var på femhundra kronor. Niklasson sökte det, i det han
+förklarade sig villig att resa till Argentina för pengarna. Han fick det
+under huvudskakningar. Han reste till Argentina (fribiljett från
+ångbåtslinjen) och återvände efter ett halvt år, brunbränd av
+tropikernas sol, lastad med stulna blommor, böcker och bolstrar, och med
+femhundratio kronor på fickan. Han hade satt pengarna i en sparbank i
+Buenos Ayres, medan han utplundrade det inre av landet.
+
+Denna expedition blev av avgörande betydelse i hans liv. Man började
+betrakta honom med skygg aktning vid universitetet. Ett år senare sökte
+han det Petersson-Alinderska stipendiet, som var på tretusen kronor och
+avsett för en kortare forskningsresa i Europa. Niklasson förklarade sig
+villig att utforska så gott som hela den ännu okända världen för samma
+belopp. Minnet av hans första forskningsresa satt kvar, och han fick
+stipendiet, tre röda tusenlappar. Angående hans avfärd berättas följande
+av hans schackspelsvän, smålänningen Backeberg.
+
+Avfärden skulle försiggå från Köpenhamn, Backeberg och en annan
+smålänning vid namn Sjöstrand beslöto att följa Niklasson i väg. Själva
+uppge de, att det var för gammal vänskaps skull. Det är emellertid
+tänkbart, att andra motiv spelat in. En slarvigt förvarad tusenlapp kan
+glida ur en ficka och falla på marken. Finns ingen till hands för att
+taga vara på den, kan den då bli stulen. Och i varje fall har en person
+med tretusen kronor på fickan den moraliska skyldigheten att bjuda på
+något.
+
+Niklasson, Backeberg och Sjöstrand anlände till Köpenhamn, utan att
+någon av tusenkronorna föll ut ur Niklassons ficka. Emellertid visade
+han sig ädelmodig och inviterade på en automat, där det intogs fyra
+smörgåsar och ett glas öl per man. Därefter gick man och besåg stadens
+sevärdheter utifrån. Man avbröts av en regnskur, som visade sig så
+envis, att Niklasson svärjande och bannande såg sig tvungen att inköpa
+ett hotellrum. På detta hotellrum sutto de tre vännerna i fem timmar och
+talade småländska, under det regnet skvalade på rutorna. Till slut blev
+Backeberg hungrig och vågade en antydan om att ett par smörgåsar skulle
+smaka gott. Det var ännu inte sex timmar sen de ätit på automaten.
+Niklasson for upp med ögonen ljungande av förtrytelse:
+
+--Ni är då heller aldrig nöjda, om inte magen står på er som en trumma!
+
+Klockan tio på aftonen avreste Niklasson. Hans två vänner tillviftade
+honom ett kyligt farväl och gåvo honom råd med avseende på den sparbank,
+i vilken han skulle placera sina tretusen.--Men Niklasson överlistade
+alla. Långt från att placera de tretusen i en sparbank, köpte han en
+amerikansk farm för dem. Utlämningstraktater finnas inte för personer,
+som överge vetenskapen för lantbruket, och på farmen tillämpas för
+övrigt de botaniska insikter, han förvärvade vid universitetet. Med
+klockbyte och buffelskoj lär han göra sina fyratusen dollar om året. Han
+är gift och omgives av en växande barnskara. Livet ler mot honom.
+
+Det enda som retar honom är böckerna, blompressen och bolstern som
+kvarstannade i Sverige. Han vet att det är fåfängt att skriva efter dem.
+De ha redan donerats till det nyupprättade småländska nationalmuseet i
+Jönköping.
+
+
+
+
+EKONOMISK ÖVERSIKT
+
+
+Den förflutna veckans penningmarknad har präglats av Japans försök att
+»dumpa» koreanska värdepapper i Söul. Statslånet av 1875 sjönk mycket
+riktigt från 84-1/2 till 60-5/8, men någon krasch kan man absolut inte
+tala om. Lånen av 1901, 1902, 1903, 1904, 1905 föllo knappt 1/16 poäng;
+under det de från 1906-1919 höllo sig förvånande väl, i det en nedgång
+från 79-5/8 till 47-1/32 under omständigheterna kan lämnas ur räkningen.
+
+Efter allt att döma är den koreanska krediten god, och kejsardömet Korea
+skulle haft utsikter att få rött tryck i P. Hannibal Pfeils ekonomiska
+kalender, därest dennas utgivande tillåtits av polisen.
+
+P. Hannibal Pfeil anlände till Stockholm för ett antal år sedan i avsikt
+att skapa sig en framtid i det praktiska livet. P. Hannibal Pfeil var
+eljest teolog och hade i elva år med iver ägnat sig åt dogmatiska
+studier. Hans öknamn bland studentkamraterna var också mycket riktigt
+groggmatikern, eller i vissa kretsar biskopen av Flasconien. Själv
+vidkändes han icke detta episkopat _in partibus infidelium_; men
+hans näsa avlade sitt vittnesbörd mot honom. Den var stor och röd som en
+av de gurkor, vilka italienarna kalla pefferoni och som verkligen smaka
+tiodubbel peppar och ge världens solidaste törst. P. Hannibal Pfeil
+hade icke varit i Italien, utan hade förvärvat sin törst i hemlandet och
+utan pefferoni. Överhuvudtaget älskade han icke omvägar, när det gällde
+törsten. Bra krogar, många krogar och nära mellan dem, var devisen i
+hans signetring.
+
+P. Hannibal Pfeils studier betraktades icke såsom de bort av de
+teologiska professorerna. Efter elva år tröttnade han också på att
+besvära dem med vidare tentamina, packade sin kappsäck och for till
+Stockholm. Det var hans önskan att slå igenom som affärsman. Det gjorde
+honom detsamma i vilken bransch. Utom att han ville ha en god och lätt
+plats, som gav höga inkomster och tillät honom att grundligt undersöka
+krogförhållandena i Stockholm, hade han inga bestämda önskningar eller
+planer.
+
+Han fann att sådana platser som han önskade långtifrån voro vanliga.
+Efter att ha sökt dem förgäves hos redan existerande firmor, beslöt han
+att starta en egen firma med åtminstone en sådan plats. Även nu var han
+ytterst tillmötesgående vad bransch och art beträffar.
+
+Förra veckans fluktuationer på den övriga värdemarknaden voro ävenledes
+rätt obetydliga. Canadian Pacific förhandlades till ett antal av 200,000
+och en kurs av 153-1/11. Guldbolaget Västafrikanska Pactolos steg mot
+förväntan 120 poäng. Skulle ryktet tala sant, när det påstår att
+tyskarna i fredstraktaten ålagts att inköpa det guld, som fattas i de
+100 miljarderna, hos detta bolag? En artikel i _Ekonomist_ kunde
+tyda i denna riktning. _Times_' yrkande på en tvångslikvidering av
+samtliga räntabla tyska företag gav anledning till en mindre hausse i
+Berlin. Överhuvud äro börsens utslag märkvärdiga, och det ekonomiska
+livet följer principer, som i klarhet stå långt tillbaka för de
+principer, av vilka P. Hannibal Pfeil lät sig ledas vid utarbetandet av
+sitt _Ekonomiska register över Stockholm_.
+
+P. Hannibal Pfeil startade mycket riktigt en egen firma, med en väl
+avlönad direktörsplats och med mycken ledig tid. Detta hans första
+företag hette _Aktiebolaget Tubalkain_, Stål och Smide. Han mindes
+från skolan, att Sverige innehåller mycket stål. Det varade i tre
+månader och efterträddes av _Flora & Pomona_, Frukt- och
+Blomsterbörs. Han sade sig själv, att många människor gå med blommor i
+knapphålet och att ännu flera äta äpplen. _Flora & Pomona_
+överlevde _Tubalkain_ med en halv månad och efterträddes av
+_A.-B. Panem & circenses_, Matvaru- och förlustelsecentral. Detta
+bolag, som dock vädjade till ännu mer sunda och primitiva behov än
+lusten att leva vegetariskt och skära med stålknivar, levde knappt en
+månad. När P. Hannibal Pfeil hämtat sig från sin förvåning häröver och
+såg sig om efter ett nytt objekt för sin verksamhetslusta, fann han till
+sin smärta, att folket i Stockholm började visa honom samma misstroende
+som de teologiska professorerna i Lund. Han fick inte tecknat ett öre
+för sitt nya bolag, _Amor & Hymen_, Diskret äktenskapsförmedling.
+Samtidigt voro alla hans pengar slut. Vad skulle han göra?
+
+Det dröjde åtskilliga dagar innan han räknade ut det, men när hans plan
+var färdig, vittnade den både om människokännedom och vacker tankegång.
+Han hade beslutat att utge ett ekonomiskt register över Stockholms
+affärsmän. Nuförtiden, sade sig P. Hannibal Pfeil, startas många osolida
+företag, ja, rent av företag som äro beräknade på att utnyttja
+allmänheten. Vad har allmänheten för värn mot sådant? Intet. Allmänheten
+är okunnigare än ett barn i affärssaker. Vem kan därför göra allmänheten
+en större tjänst än den som ger ut ett ekonomiskt register? Det är just
+vad jag tänker göra. Jag går upp till firma efter firma; jag säger dem
+vad min plan är; jag ämnar utge ett register över Stockholms affärsmän;
+det kostar femtio kronor att komma med i mitt register; osolida firmor
+med rött mot några tiors extra avgift för färgtrycket.
+
+Detta var P. Hannibal Pfeils plan för att skydda allmänheten mot
+svindel. Den kvävdes i sin linda, som många andra vackra och goda
+företag, naturligtvis av polisen, som ansåg sig själv kunna skydda
+allmänheten mot skojare. Till råga på köpet ansåg den sig böra göra det
+i ett bestämt fall--fallet P. Hannibal Pfeil. P. Hannibal Pfeil
+arresterades för utpressningsförsök och led orättvist det för sådana
+simpelheter stadgade straffet. Därefter återvände han till universitetet
+och studerade juridik.
+
+Vad valutamarknaden beträffar, sjönko tyska mark till 25 öre, under det
+engelska pund stego till tjugufem kronor.
+
+
+
+
+DÄRPÅ EN FUL HISTORIA
+
+
+Lördagen den 24 augusti var Håkansson senast synlig utanför kaféet
+Gyllene Vinthunden. Sedan dess är han spårlöst försvunnen. Uppgifterna
+från dem, som senast sågo honom, växla med avseende på hans tillstånd
+och utseende. Några förklara, att han var berusad, andra vidhålla
+motsatsen. Vare härmed hur som helst, Håkansson syntes senast lördagen
+den 24 augusti och har sedan icke avhörts.
+
+Jag kände Håkansson från universitetet, där han studerade i ett antal år
+och sökte få spikad en doktorsavhandling om _Det afrikanska
+Mqunfolkets dialekter_. Avhandlingen blev spikad, men icke på
+universitetet, utan på stadens renhållningsverk, där vänner och
+beundrare av Håkansson spikade upp den en vacker majnatt. Den hängde där
+till bortåt middagstiden följande dag, då ryktet, som med tusen tungor
+går genom städerna, nådde Håkansson med en viskning om det passerade.
+Kl. 1,15 nedrev Håkansson sin vid skampålen naglade skrift och
+sönderslet den offentligt som Luther sönderslet påvens bannbulla. Han
+riktade några varmt kända ord till den hop, som åskådade honom; om de
+förstodo dessa ord, är osäkert. Håkanssons dialekt var sällsammare än
+det afrikanska Mqunfolkets. Skulle det visa sig, att han är död, skall
+jag skriva en avhandling om den, med tanken riktad på ett filologiskt
+stipendium. Hans tunga var konstruerad efter principen för den
+fyrtaktiga dieselmotorn: »bopp-bopp, jag, bopp-bopp-bopp, vill dricka».
+Det lät alldeles som en explosionsmotor, där de vanliga orden voro den
+överflödiga, utströmmande spillgasen. »Du, bopp-bopp-bopp, är en
+fähund», sade Håkansson, »bopp-bopp-bopp, jag skall titta hem till dig i
+morgon.»--Det sista stilprovet bringar mig på allvarliga tankar. Skulle
+Håkansson vara i livet och läsa detta, kommer han att titta hem till
+mig, och då är jag förlorad. Det hus, där Håkansson träder över
+tröskeln, är dödens. Han är som termiterna. Han lämnar inte huset,
+förrän han uppätit allt ätbart, utdruckit allt drickbart och jagat
+invånarna i landsflykt. Det finns tusen exempel härpå. Det finns endast
+ett exempel på att han överlistats. Det härrör från en prästgård i
+Småland, och är ovederläggligt sant. Prästgården står ännu kvar och
+familjen lever ett trevet och lyckligt familjeliv. Den reser
+midsommarstång, och på julaftonen dansar den kring det smyckade
+julträdet. Och dock föll ett ögonblick dödens skugga, kastad av
+Håkansson, in över dess dörrtröskel.
+
+Håkansson anlände till prästgården en afton i juni, till fots. Om
+somrarna gjorde han långa fotturer, varvid han för att spara
+halvsulningar gick barfota. När han fann ett hus som behagade honom,
+gjorde han toalett genom att draga på sig skorna, gick in och begärde
+gästfrihet. Så ock vid den omtalade prästgården. Långt ifrån att taga
+sina skor av sina fötter, då han såg detta helgade rum, tog Håkansson på
+dem, gick in och begärde gästfrihet. »Bopp-bopp-bopp, fattig student,
+bopp-bopp ligga här i natt, bopp-bopp.» Prästen i den omtalade
+prästgården var något döv och illslug som de flesta döva. Han tog
+Håkansson för en armenier, en nation som på denna tid ägnade sig åt
+bettlerirörelsen i utsträckt grad. Emellertid kom hans fru och uttolkade
+Håkanssons ord. Den gamle kyrkoherden kastade en forskande blick på
+Håkansson och beviljade hans anhållan. I detsamma ringde det till
+kvällsmat, och Håkansson skyndade sig oombedd att blanda sig med dem som
+gingo in i matsalen. Han tog plats och tio minuter senare var bordet
+skövlat. Förödelsen grinade mot betraktaren från asietterna.
+Prästfamiljens medlemmar sågo på varandra. De små barnen gräto. Den
+gamle prästen vinkade åt familjen att bryta upp, och viskade något åt
+sin fru. De gingo ut och åto i köket, under det att prästen underhöll
+Håkansson i matsalen. Håkansson fick upprepa var sats fyra gånger och
+gallskrek tills han var hes. Till slut var det mörkt, och den gamle
+prästen ledsagade den trötte och misslynte Håkansson till ett skumt rum
+i en gårdslänga, där en bädd skymtade. Håkanssons antydningar om ett
+ljus blevo oförstådda. Den gamle prästen gick skrockande tillbaka, drack
+en toddy och lade sig.
+
+Tidigt nästa morgon vaknade Håkansson och såg sig om. Det var ett
+underligt sovrum! Vad luften var tung! Och väggarna voro inte
+tapetserade. De voro fyllda med urklipp ur familjejournaler. Det var
+otroligt vad luften var tung! Vad var det för ett rum?--Plötsligt greps
+han av en aning, störtade upp och ryckte bort sängkläderna från britsen,
+där han låg....
+
+Prästgården såg inte Håkansson till frukosten. Vid den tid, då den åt
+frukost, vandrade Håkansson barfota längs en dammig landsväg, svärjande
+så att håren reste sig på de människor han mötte. För hans inre öga
+stod en och samma syn: en serie runda trälock i avtagande storlekar.
+»Bopp-bopp-bopp, bopp-bopp-bopp, djävla präst. Fattig student, göra på
+det viset, bopp! Fy fan, bopp!» På aftonen fann han ett mera gästfritt
+hem, vars ruiner ännu förevisas för besökande.
+
+Detta skrives för att utröna, om Håkansson är i livet. Skulle så vara
+fallet, är det förutsett. Jag har hyrt en lägenhet med två utgångar,
+dyrkfria dörrar och fallucka vid ingången. Ett sovrum av samma art, som
+det i den småländska prästgården, står bäddat. Mänskligt att döma är
+allt redo för att mottaga Håkansson.
+
+Men det kan ju hända, att han sågs för sista gången den 24 augusti
+utanför Gyllene Vinthunden.
+
+
+
+
+TORGSKRÄCK
+
+
+Mina väggar äro dekorerade med de brokigaste konstverk.
+
+Mittemot mitt skrivbord hänger en skamlöst blottad ung kvinna. Hon är
+rödhårig och iförd två svarta strumpor. Då konstnären avlämnade henne i
+detta dekolleterade tillstånd, protesterade jag liksom det amerikanska
+museet mot kopian av Venus från Milo, som saknade armar. Men konstnären
+stod på sig, och jag fick behålla henne som hon är. Till besökande säger
+jag, att hon hänger där hon hänger för att påminna mig om den nakna
+sanningen, som det är skribenternas plikt att ständigt hålla för ögonen.
+
+På väggen bakom mig hänger en annan modern tavla. Den är målad av en ung
+man, som älskar de stora linjerna. Den föreställer ett torg i
+kvällsbelysning i mars månad. Torget är gult och träden blåa, varigenom
+jag påminnes om mitt fosterland. Men det mest karakteristiska för tavlan
+är annars torgets kolossala utsträckning. Två regementen skulle kunna ta
+uppställning där, om de inte lede av spanska sjukan. Genom denna sin
+storlek påminner torget mig om min gamle vän superintendenten. Han
+skulle aldrig kunnat ha en sådan tavla på sin vägg. Han skulle ha fått
+torgskräck av anblicken.
+
+Superintendenten var icke intendent. Han bar sin titel på grund av dess
+två första stavelser, som bilda presensformen av ett omtyckt svenskt
+verb. Den sats som bildades, om man använde detta verb som predikat och
+superintendentens namn som subjekt, innehöll en oomkullrunkelig sanning.
+Superintendenten söp. Det lät sig inte bestridas, och ingen bestred
+annat angående superintendentens supning än omkostnaderna. De bestredos
+dock icke av honom själv. Han levde av vänliga människors vänlighet. I
+gentjänst uträttade han ärenden åt dem, vek bord, spelade fjärde man i
+bridge och sprang i bankerna med omsättningar. Härmed äro vi inne på
+dagens text.
+
+Superintendentens svåger hade en utsträckt växelrörelse med huvudkontor
+i den stad där han bodde och filialer i alla större städer och
+stationssamhällen. Det kunde hända, att han fick fyra, fem brev om
+dagen, innehållande ett tryckt meddelande, _att en av Eder accepterad
+förfaller imorgon den 29_. Han tog sådana varningsrop med lugn.
+Sanningen att säga lade han knappt märke till dem; de voro för honom som
+sfärernas musik för andra människor, vilken man inte tänker på, emedan
+man ständigt hör den. Men till saken, till evangeliet.
+
+En vacker dag hade superintendentens svåger endast två av honom
+accepterade.
+
+Den ena förföll i den stad där han bodde, den andra i grannstaden. Det
+var tredje och sista dagen för bägge. Han beslöt att ordna den ena själv
+och skicka superintendenten till grannstaden för att ordna den andra.
+Superintendenten fick dokumentet och avreste, försedd med en lagom stor
+reskassa.
+
+Detta var klockan elva. Superintendentens svåger ordnade sin växel och
+slog sig ned på sitt stamkafé med ljust och lätt sinne. Han träffade
+ett par vänner, och det kom in varor. Tiden gick. Man väntade på att
+superintendenten skulle komma tillbaka och bli fjärde man. Plötsligt
+ringde det i telefonen efter superintendentens svåger.
+
+--Hallå, vem är det?
+
+--Ja--hör du, det är intendenten, jag--
+
+Superintendenten strök gärna de två anklagande stavelserna i sin titel.
+
+--Är det superintendenten? Du har väl ordnat växeln?
+
+--Nej--ser du--ser du, det är så att--
+
+--Har du inte ordnat växeln? Vad menar du? Klockan är ett och banken
+stänger klockan två!
+
+--Ja, men ser du--ser du--det är så att--
+
+--Hur är det?
+
+--Jo, banken ligger ju vid ett torg!
+
+--Ja, vad innerst än sen då?
+
+--Jag har fått torgskräck! Jag kan inte komma över torget!
+
+Det följde en paus, under vilken superintendentens svåger lade röret och
+såg på sina vänner.--Han har fått torgskräck! Han kan inte komma över
+torget! Därpå ryckte han till sig röret igen.
+
+--Hallå! Växeln måste ordnas! Du får gå in på ett kafé och ta dig en
+konjak, så går torgskräcken över! Men skynda dig, klockan är 1,10.
+
+Avringning. Svågern och vännerna resonerade om superintendenten.
+Plötsligt ringde det i telefonen.
+
+--Hallå! Det är intendenten. Jo, hör du--
+
+--Har du ordnat växeln?
+
+--Nej, ser du--
+
+--Vill du ordna växeln med detsamma! Karlafan, klockan är halv två!
+
+--Ja, men ser du, konjaken hjälpte inte--
+
+--Gå in på kaféet, ta dig två konjak till, och omsätt växeln! Har du
+förstått?
+
+--Ja--jag skall försöka--
+
+Avringning. Svågern och vännerna se stumt på varandra. Klockan på väggen
+tickar ödesdigert. Visaren vrider sig obevekligt närmare två. Plötsligt
+ringer det i telefonen.
+
+--Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag--
+
+--Har du ordnat växeln?
+
+--Nej, ser du, jag tog två konjak, och jag kom ett stycke ut på torget,
+sen var det slut--jag kunde inte--
+
+--Tag dig tre, fyra, fem konjak, men gör det som en blixt, blunda,
+spring över torget och omsätt växeln, om livet är dig kärt! Klockan är
+tre kvart på två och....
+
+Luren är nedlagd i andra ändan av ledningen. Svågern lägger ner sin lur
+och ser på sina vänner med ögon, som likna marmorkulor. Klockan tickar i
+dödstystnad. Visaren pekar på 1,45, 1,50, 1,55. Plötsligt slår
+klockan--två ödesdigra slag. Telefonen är stum. Äntligen ringer det.
+
+--Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag tog fem konjak och sprang,
+och jag kom mitt ut på torget, du vet, där planteringen är, men sen, ser
+du, var det omöjligt, jag kunde inte--
+
+--Växeln är protesterad?
+
+--Ja--
+
+Härmed var superintendentens bana som växelomsättare slut. Nästa nummer
+av Justitia innehöll ett på begäran inryckt meddelande från
+superintendentens svåger angående den förolyckade växeln:
+
+Protesterad på grund av torgskräck.
+
+Nej, superintendenten skulle aldrig kunnat ha den tavla som hänger på
+min vägg. För övrigt intresserar han sig inte för tavlor. Kort efter de
+omtalade händelserna började han fånga flugor och har nu varit död i
+flera år.
+
+
+
+
+BETULANDER SÅG SIN CHANS
+
+
+Jag träffade Betulander på Wivels trottoar, denna strandremsa, där allt
+drivgods från norra Europa numera sköljs upp. Han satt--självklart--vid
+en--naturligtvis--tömd whiskygrogg och svor--tydligtvis--på kyparen, som
+aldrig kom och gav den en efterföljare. Betulanders fader hade varit
+präst och själv tillverkat sitt namn ur det enkla råmaterialet Björkman.
+Betulander och jag hade varit skolkamrater till sjätte övre. Där
+upphörde Betulander att hyckla ens det minimala intresse för ut finale,
+som skolplanen fordrade. Han lämnade läroverket med sex C för att ägna
+sig åt det praktiska livet. Jag hade hört, att han gjort det med
+framgång. Jag hade sett hans porträtt bland industriens märkesmän i
+stockholmstidningarnas specialnummer: Direktör John Betulander, vars
+arbete i oxygenolindustriens tjänst etc.
+
+--Det var själva den hurrande Leviatan! ropade Betulander. Nu har jag
+suttit här med det här tomliket i en timme!
+
+--Käre bror, sade jag, när du går på kafé i Danmark, skall du antingen
+vara stamgäst eller buddaist. Stamgästerna bli betjänade och för en
+buddaist är tiden ett likgiltigt begrepp.
+
+--Är du stamgäst eller buddaist på det här stället?
+
+--Här är jag buddaist. Ingen förnuftig människa blir stamgäst på ett
+kafé som detta.
+
+--Men det är väl själva fan i höjden, sade Betulander. För en timme sen
+kom det en kypare och gav mig den här groggen. Jag svepte den förstås
+med detsamma och från detta ögonblick är den kyparen försvunnen. Jag
+börjar tro, att groggen var förhäxad och stod i ett magiskt sammanhang
+med kyparens liv. Kanske dödade jag honom i samma ögonblick som jag
+tömde groggen. Men ingen annan kypare vågar göra intrång i den avlidnes
+rättigheter och servera mig. Jag har skickat i väg tre expeditioner för
+att finna honom, död eller levande. Men det är lögn! Jag skall dö av
+törst mitt i hjärtat av Köpenhamn. Och ändå har jag varit i Petrograd
+och överlevt det. Där fick jag för resten också skicka ut tre
+expeditioner.
+
+--Tre expeditioner? sade jag och lade fram min sportdomarklocka som
+visar intill tiondels sekunder. Jag har utlyst en hemlig tävlan för den
+långsammaste kyparen i Köpenhamn. Hittills innehas rekordet av en kypare
+på gamla Bristol, men tävlingstiden utgår inte förrän i december. Vad
+var det du sade om tre expeditioner i Petrograd?
+
+--Jag är så torr i halsen, att jag knappt orkar berätta det, sade
+Betulander. Jag tror inte min puls slår femtio slag i minuten.
+
+--Berätta det i alla fall. Förläng ditt liv på samma vis som
+Sheherazade.
+
+--Hon riskerade åtminstone inte att dö av törst. Jag kom till Petrograd
+nu i maj och tog in på hotell Majestic. Rummet kostade femtio rubel om
+dagen, frukosten sjuttiofem och middagen hundra. Jag var ett nöt. Jag
+skulle ha tagit in på ett proletärhotell, så hade jag fått mera valuta
+och sparat mig många sinnesrörelser. Första natten jag bodde på
+hotellet, blev jag väckt vid tretiden av en kommitté. Det var
+proletärernas hälsningskommitté, som önskade mig välkommen till
+Petrograd och underrättade mig om att proletärerna beslutat övertaga min
+reskassa.
+
+--Aha? sade jag. Tio minuter. Nå, togo de din kassa?
+
+--De togo min kassa, tolvtusen rubel, och drogo sig tillbaka under
+sympatiuttalanden för min person. Jag klädde mig och störtade till
+proletariatets verkställande överdirektion. Den bodde i det där
+institutet, du vet, där de förr uppfostrade unga flickor.--Nej, nu kan
+jag inte mer! Nu hör jag tydligt, hur det skriker i stämbanden, när jag
+talar.
+
+--Försök! Bemanna dig! Det har bara gått sexton minuter, åtta och en
+tiondels sekund, sedan jag kom. Normalt beräknat ha vi tjugu minuter
+igen, innan kyparen visar sig. Du gick till direktionen i
+flickseminariet?
+
+--Det gjorde jag. Jag förklarade, vad som hade hänt. De ryckte på
+axlarna, alla på en gång. Det var som om jag hade kommit in i ett
+pantlånarkontor med sex verkställande pantlånare. Det som hade hänt mig,
+kunde hända alla nuförtiden. Proletariatet hade rest sig och tänkte inte
+gå och lägga sig tills vidare.--Men jag var utlänning.--Då kunde jag
+återvända till mitt land och förkunna proletariatets idéer.--Det var
+just vad jag skulle göra. Proletariatets idéer tilltalade mig som
+affärsman på ett utomordentligt sätt. Jag skulle gå ut som en apostel
+och verka för dem i alla land, men inte utan reskassa. Jag måste ha min
+reskassa tillbaka.
+
+--Fick du den? Tjugutre, sex och en femtedels.
+
+--Proletariatdirektionen slog sina huvuden samman. Den beslöt, att jag
+som partivän och blivande apostel skulle ha min reskassa igen. Den
+tillsatte en överkommitté och skickade ut den för att taga reda på
+hälsningskommittén, som önskat mig välkommen, och återfå min kassa.
+Efter en stund anlände, icke överkommittén, utan hälsningskommittén till
+flickseminariet. Den rapporterade under förbittring att överkommittén
+uppsökt den, övertagit de tolvtusen rublerna och nu var ute med dem på
+egen hand.
+
+--Aha? Vad sade direktionen?
+
+--Direktionen var verkligen tillmötesgående. Den tillsatte en
+generalkommitté, som skulle uppsöka överkommittén och utfå min av
+hälsningskommittén övertagna reskassa. Efter en stund anlände en
+kommitté till flickseminariet. Det var emellertid inte generalkommittén.
+Det var överkommittén, som under upphetsning rapporterade, att
+generalkommittén bemäktigat sig de tolvtusen rubel, som överkommittén
+hade tagit från hälsningskommittén, och med dem på fickan gett sig ut i
+Petrograd.
+
+--Aha? Trettioen, fyra och två femtedels. Vad sade direktionen?
+
+--Direktionen blev verkligt bedrövad. Den slog sina huvuden samman och
+gjorde sig i ordning att tillsätta en nationalkommitté för att uppsöka
+generalkommittén. Men jag avbröt den.--Mina herrar, sade jag, jag kan
+inte längre missbruka er tid och er tjänstvillighet. Jag är begeistrad
+över proletariatets idéer och ingen skall verka för dem i mitt hemland
+ivrigare än jag. Som sagt, jag behöver en reskassa. Men tillsätt inte
+flera fina och kostsamma kommittéer för att återfå mina tolvtusen
+rubel. Gör mig helt enkelt till chef för en vanlig ordinär
+hälsningskommitté!
+
+--Trettionio, en och en femtedels. Nå?
+
+--De gjorde, som jag önskade. Nästa dag lämnade jag Petrograd med
+tjugutusen rubel på fickan och--hallå! vad ser jag!
+
+En kypare med ett allvarligt och drömmande ansikte stod vid vårt bord
+och sade:
+
+--Önskade herrarna något?
+
+
+
+
+OLAF STORFOSSENS CAMOUFLAGE
+
+
+I går återvände jag till staden. Inte för att söka ro. Jag trivs på
+landet, bland de enkla, agrariska företeelserna. I staden har jag oftast
+tråkigt. På landet kan man också ha tråkigt, men det är den tråkighet
+som är efter Guds sinne. Tråkigheten på landet är sund, hälsobringande;
+den beror på att nerverna få för litet arbete. Tråkigheten vid staden
+beror på dess oro och jäkt, som kunna stiga ända därhän, att de tvinga
+en författare som Olaf Storfossen till camouflage.
+
+Olaf Storfossen har bott i denna stad i tio långa år. Han är norrman,
+som framgår av det majestätiska namnet, och vi äro kolleger. D.v.s. vi
+voro det till för någon tid sedan. För någon tid sedan såg nämligen
+Storfossens första litterära alster dagen, och sen dess är han inte
+kollega med någon annan än Aiskylos.
+
+När Storfossen kom hit för tio år sen, hyrde han en lägenhet vid en av
+de gator som uppkallats efter hans (dåvarande) döda diktarbröder.
+Därefter tog han fram en karta över staden och en passare. Med den
+senare drog han upp en cirkel av åttahundra meters radie. Det var hans
+åsikt, att detta var yttersta gränsen för en människas
+kroppsansträngningar. De kaféer, som lågo innanför denna radie, kunde
+man besöka, de, som lågo utanför, lågo över retningshöjden. I denna
+åsikt understöddes Storfossen av sin maka.
+
+Storfossen hade nämligen gift sig tidigt, så var det gjort, och man
+slapp sysselsätta sig med bifenomenen i livet. Livet är kort, och det
+gäller att koncentrera sig om huvudfenomenen. Vilka dessa äro, behöver
+kanske icke antydas. Den stad, där han slagit sig ned, har tretusen
+ställen, där huvudfenomenen finnas tillgängliga till olika priser. På
+den tid, då han flyttade ned till staden, voro priserna så ytterligt
+låga, att tanken svindlade. Senare, under det olycksaliga världskriget,
+ha de stigit till den grad, att den norska litteraturen svävat i
+allvarlig fara att icke riktas med något som helst alster av Storfossens
+skapande genius. Storfossens förhållande till sin musa är nämligen som
+germanernas förhållande till kvinnan överhuvudtaget: han blir endast
+entreprenant mot musan efter att ha förtärt åtta eller tio glas. Och med
+nuvarande priser såg det en tid ut, som om förhållandet skulle upphöra.
+
+Nu är emellertid att märka, att förhållandet då redan resulterat i ett
+dussin kärlekspanter, som alla funnos kvar i faderns hem. Ingen
+förläggare hade velat åtaga sig dem utan en rund summa i förskott. Och
+denna summa hade Storfossen ingen som helst önskan att betala.
+
+Just i år skedde emellertid någonting. Det startades ett nytt förlag i
+staden. Storfossen hade sett många förlag startas och upplösas. Intet av
+dem hade visat sig mera klarsynt än de andra. Hans åsikt om förlag var
+stadgad. Utan förhoppningar, med ett bittert leende i munvinkeln,
+lämnade han in sina samlade skrifter hos det nya förlaget. Han
+uppmanades att komma tillbaka om någon tid. Han hade fått samma
+uppmaning förr, och han kvitterade den med ännu ett bittert leende.
+Därefter gick han till en krog innanför åttahundrametersradien och
+hånade tillvaron med sina maka.
+
+Emellertid var hans prövningstid förbi. Det nya förlaget hade startats
+för tyska pengar. Det skulle utge tyska agitationsskrifter och i övrigt
+verka för Tysklands intressen. Dess chef genomläste eftertänksamt
+Storfossens samlade arbeten. När han gjort det, sade han:
+
+--Vi älska inte Norge. Våra u-båtar hava sänkt en tredjedel av norska
+marinen. Om jag utger Olaf Storfossens skrifter, har jag gjort vad jag
+kan, för att sätta en torped under den norska litteraturen. Jag skall
+utge dem.
+
+Redan följande vecka påbörjades tryckningen av Storfossens arbeten, och
+hans och hans makas porträtt lancerades i tusentals exemplar genom det
+tyska förlagets tidskrifter. Med åren hade de blivit så lika varandra
+som två bär. Storfossens hjärta svällde som ett segel av stolthet och
+drev honom på äventyrsfärder utanför åttahundrametersradien. Han var för
+stark och trotsig för att kunna nöja sig med de gamla råmärkena. Han
+höjde radien till en kilometer och skulle ha varit den lyckligaste bland
+dödliga, om inte en sak inträffat.
+
+Under sin sturm- und drangperiod hade han gjort skulder. Däri ligger
+ingenting ont. Alla göra vi skulder och förlåta dem som vi äro skyldiga,
+så länge de inte kräva oss. Göra de det, förändras våra känslor.
+Storfossens fordringsägare hade inte krävt honom i långa tider. Livet
+var kort och det fanns mera hoppfulla företag. Men när de nu sågo
+Storfossens ansikte, genomglödgat av diktarpatos, stirra mot sig i
+tryck, slog en tanke ned i dem: denne man förtjänar pengar; låtom oss
+kräva honom. Dels i horder, dels i enskilda förband, ryckte de an mot
+honom. Storfossen föll som Lucifer från triumfens himmel ned i bekymrens
+helvete. Om han åtminstone kunnat flytta! Men det fanns inga lägenheter
+att få, tack vare det förbannade kriget. Och den, han bodde i, bevakades
+dag och natt. Han kunde inte lämna den, utan att filistéerna föllo över
+honom. Livet blev djävligare och djävligare. Då, en dag, slogs han av en
+genial idé. Kriget, som gjorde att han inte kunde flytta, hade
+framkallat den. Kriget hade lärt de krigförande vikten av skyddande
+förklädnad. Batterier, flygmaskiner, allt, doldes genom skyddande
+förklädnader. Och detta kallades camouflage.
+
+Detta gav diktaren Storfossen hans idé.
+
+Om ni befinner er i Köpenhamn för att kräva diktaren Olaf Storfossen,
+och möter honom på hans gata, så kräv honom inte. En förbittrad
+kvinnoröst kommer att svara er och få er att ta er om huvudet av häpnad.
+Det är nämligen hans maka, ni kräver. Skulle ni däremot möta en kvinna,
+som påfallande liknar diktaren Olaf Storfossen, så kräv henne, och bli
+inte förvånad om en kärv, norsk mansröst ber att bli förskonad för era
+oförskämdheter. Dräkten är camouflage för diktaren Olaf Storfossen, vars
+första alster just sett dagen, och som endast är kollega med Aiskylos.
+De två camouflagen ombytas på något av kaféerna innanför den nya
+enkilometersradien.--
+
+I morgon far jag på landet igen. Staden är trist.
+
+
+
+
+KONUNG ÖDIPUS
+
+
+I denna stad bo många konstiga människor. Många konstiga människor bo i
+denna stad, men all annan konstighet är liten mot de norska diktarnas
+konstighet. Av dessa känner jag flera. Storströmmen, som är nietzschean,
+har ännu två och ett halvt år efter ransoneringens införande aldrig ägt
+vare sig bröd-, smör-, socker- eller andra kort. Han tål inga ingrepp i
+sin personliga frihet, utan magrar hellre. För övrigt har han inte
+magrat. Han är stor och stark och får vad han vill ha, tiden till trots.
+Men vad är Storströmmens konstighet mot Storelvens och Storstrandens?
+
+Storelven är kritiker; Storstranden är lyriker. Storelven är ytterligt
+närsynt. Dels på grund härav, dels emedan en kritiker bör göra det, går
+han med guldlornjett. Storstrandens lyrik handlar om kärlek och vin. Han
+har en rullande, dov och entonig röst, och med denna uppläser han sina
+dikter för alla och envar, som han blir bekant med. Både Storelven och
+Storstranden äro fulla av stolthet över sig själva.
+
+Nu i höst ha dessa söner av granitlandet slagit sig ned i det vekliga
+Capua, som kallas Köpenhamn. Här diktar Storstranden dityramber till
+kärleken och den danska akvaviten, under det att Storelven kritiserar
+dem. Storelvens kritik är sträng och hård. Han vill kallas omutlig,
+liksom Robespierre, och skulle liksom denne gärna halshugga större delen
+av mänskligheten, dels med anledning av vad de läsa, dels med anledning
+av vad de icke läsa. Man får göra honom det medgivandet, att han inte
+tar hänsyn till personen. Ett exempel härpå var konung Ödipus.
+
+Konung Ödipus är Storstrandens senaste versdrama. Han har nämligen
+skrivit om Sofokles' tragedi för Kristiania. Då jag varken läst Sofokles
+eller Storstranden, anser jag mig inte kunna uttala mig om vilken som är
+bäst. Storelven däremot ansåg sig befogad att göra det. I en fyrspaltig
+artikel i Tidens Tegn förklarade han, att Sofokles var bättre än
+Storstranden.
+
+Det skulle han aldrig ha gjort.
+
+Storstranden blev utom sig.
+
+Han rasade i tre dygn och drack otaliga pjolter för att lugna sig. Men
+då han därpå plötsligt fick norska statens diktarstipendium, glömde han
+vännens lömska kritik och gav sig ut på rangel. På ranglets fjärde dag
+träffade han Storelven på ett kafé, men då var han så långt inne i den
+fjärde dimensionen, att han helt och hållet hade glömt både Storelvens
+identitet och existens. De ranglade vidare tillsammans i bästa endräkt.
+De gingo från kafé till kafé i denna stad, som har tretusen kaféer och
+femtusen ställen, där de drycker tillhandahållas, om vilka nykteristerna
+uttala sig med en sådan motvilja. På dessa drycker ödslade de bort
+norska statens diktarstipendium. På femte dagen, då de lämnade ett kafé,
+kom en tiggare fram och bettlade. Storstranden gav honom den sista
+hundrakronan. Storelven sade:
+
+--Jag har inga pengar, men du skall få trycka den norske kritikern
+Storelvens hand.
+
+Tiggaren tryckte tacksamt den omutliga hand som skrivit kritiken över
+konung Ödipus. Storelven och Storstranden ranglade vidare på ett
+hotellrum, men i Storstrandens hjärna hade medvetandet börjat gry, väckt
+av Storelvens ord. Han började småningom inse, vem han var i sällskap
+med. Efter ytterligare en tid kom han ihåg att han var ovän med sitt
+sällskap. Framåt morgonen erinrade han sig orsaken. Då låg Storelven och
+sov koffertens drömfria sömn på en soffa. Storelven hade nedsatt honom
+under Sofokles. Detta visade, att han var en fähund, och inte bara det,
+utan även obegåvad. Storelven hade skrivit: »Den som icke kan få mer ut
+av den blinde grekiske konungen, vet icke vad blindhet är.» Haha! Det
+hade han skrivit--han, som nu låg där på rygg på soffan och sov. Haha.
+Han! Han som låg där och snarkade med brillorna på. Haha! Och med denna
+person hade han nu ranglat upp norska statens diktarstipendium, ett
+slående motbevis mot hans kritik. Ja, ranglat upp det till sista öret!
+Till sista öret. Storstranden undersökte sina fickor och konstaterade,
+att det var sant. Han undersökte även Storelvens fickor. De voro lika
+tomma. Han hade inte engång pengar till den whisky, som behövs för att
+ta bort den obehagliga smak, som man får i munnen, när man ranglat med
+en person som man inte velat göra det med. Nej, inte en enda sou.
+
+Plötsligt fick han en genial idé. Jag vet inte om idén i hans konung
+Ödipus är genial, men denna var det. Han vacklade fram till Storelven,
+som åsksnarkade på soffan, och lutade sig över honom. Hans ostadiga
+fingrar sysslade med Storelven. Därpå försvann han, listigt leende.
+
+När Storelven vaknade några timmar senare, höll han på att bli galen.
+Han kunde inte finna sina guldglasögon, utan vilka han var hjälplös som
+ett barn. Orsaken till att han inte kunde finna dem var den, att
+Storstranden hade pantsatt dem och nu hämndranglade vidare på det
+visserligen obetydliga belopp som influtit.
+
+Blind och nästan vansinnig fick Storelven i fyra dygn irra kring och
+inse hur kung Ödipus hade det. Jag ryser, när jag tänker på den kritik
+Storstrandens nästa bok kommer att få i Tidens Tegn.
+
+Nej, de norska diktarna äro besynnerliga. Där var dramaturgen
+Storreveln--men även om unionen har brustit, får man ta vissa hänsyn.
+
+
+
+
+MÅLERISK JULAFTON
+
+
+Det bör återigen påpekas, att historier sådana som denna endast kunna
+hända en norrman, eller två norrmän, vilket var fallet den här gången.
+Oss utomstående förefaller en sådan tilldragelse obegriplig, om vi varit
+åskådare till den, och otrolig, om vi höra den berättas. Men det hindrar
+inte, att så går det till, varest två eller tre sanna norska män äro
+församlade.
+
+Målaren Dybedræt var ofta församlad med målaren Börevig, och såg helst,
+att det icke skedde alltför långt från ett bord, som uppbar flaskor och
+glas. Eftersom båda bodde i Köpenhamn, hade de teoretiskt sett många
+sådana bord att välja på. Stundom voro de församlade framför ett staffli
+med en tavla på. Tillhörde denna tavla Börevig, var den kubistisk, och
+Dybedræt sade:--Idén är god, men konst kan nu kubismen aldrig bli;
+tillhörde den Dybedræt, var den expressionistisk och Börevig
+sade:--Något av det riktiga har du fått med, men expressionismen kan nu
+aldrig få med allt; i vilket fall som helst tillhörde tavlan aldrig
+någon annan, ty ingen köpte Dybedræts och Börevigs tavlor.
+
+Börevig var en lång mager bondpojke från Västlandet med öron som
+skygglappar och händer tunga som bronssköldar. Två av sina framtänder
+hade han fått utslagna i konstens namn. Det var en neo-expressionist som
+gjort det. Dybedræt var från Fredrikshald men såg ut som en
+sydfransman, med bred panna, blixtrande ögon och ett ungt empireskägg.
+Han föraktade Västlandet som ett säte för religiös obskurantism, till
+vilket han räknade kubismen. Han brukade berätta en anekdot för att
+bevisa, att han hade rätt:--Västlandet! Har ni hört, när Olaf Dahl kom
+upp till förläggaren och ville sälja en samling essayer.--»Det går
+aldrig» sade förläggaren, »uteslutet, fullkomligt löjligt att tänka
+sig!»--»Ge ut dem i alla fall», sade Olaf Dahl, »men betala mig inte
+förrän andra upplagan kommer.»--»Andra upplagan kommer, hahaha!» sade
+förläggaren. »Nå jag skall ge ut dem i alla fall.» Boken kom ut: Essays
+av Olaf Dahl. Första upplagan blev utsåld på en vecka. Förläggaren
+visste inte, vad han skulle tro. Han tryckte en upplaga till; den gick
+på fyra dagar; och en till, som gick på tre. Innan fjärde upplagan
+trycktes, kom Olaf Dahl upp och hämtade honorar.--»Hör på», sade
+förläggaren, »jag har tryckt tre upplagor av er omöjliga bok, och de ha
+sålts. Jag klagar inte. Jag har tagit reda på vart böckerna gå. De gå
+till Västlandet. Men vem i Herrans namn köper dem där och varför?
+varför?»--»Det skall jag säga er», sade Olaf Dahl. »Det gör bönderna på
+Västlandet. De tro, att boken handlar om Esajas.» Och det var sant;
+bönderna där äro läsare, de trodde, fan förtäre mig, att boken var om
+Esajas. De köpte två upplagor till och märkte inte ett ögonblick, att
+den inte handlade om Esajas. Haha! sådant är folket på Västlandet! Det
+skulle inte förvånat mig, om de köpte kubistiska tavlor.
+
+Börevig hade inga anekdoter att hämnas med. Han var en smula enfaldig.
+Han trivdes samman med Dybedræt. Ingen av dem hade lyckats, och de voro
+båda lika fattiga. Fattigdomen och deras skiljaktiga konstuppfattning
+gjorde dem oskiljaktiga.
+
+Att en skiljaktig uppfattning håller folk samman, kan endast förvåna den
+obegåvade. Vad skulle man annars tala om? Men utom de dragliga tvisterna
+hade Dybedræt och Börevig fru Lasson som förenande länk.
+
+Fru Lasson var en gammal vänlig dam med vitt hår och barska ögon, av
+vilka det ena skelade och båda voro gömda bakom brillor. Hon var
+danskfödd och änka efter en norrman, som gett henne en inblick i
+nykterhetsrörelsens mål genom att dö av för mycket portvin. Själv ansåg
+han, att man omöjligt kunde få för mycket portvin, men naturen delade
+inte denna uppfattning. Eftersom den kommer igen även om man driver ut
+den med en tjuga, fick den också sin åsikt genomtrumfad. Lasson dog vid
+sextiosju års ålder av alltför mycket portvin. Fru Lasson övertog
+gråtande hans affär och hans vinlager. Affären hade hon redan skött i
+många år. Om vinlagret lät hon andra döma. Hon var en moderlig själ,
+vars barska ögon icke bedrogo någon, utom det av dem som skelande undvek
+betraktaren. Hon ville ha sällskap och helst ungt sällskap. Hennes port
+stod alltid öppen för Dybedræt och Börevig.
+
+När detta brödrapar gjorde hennes bekantskap, slogos båda samtidigt av
+samma idé: hon har råd att köpa en tavla! hon skall köpa en! Skillnaden
+var, att Börevig menade en kubistisk tavla, under det Dybedræt närmast
+tänkte på en expressionistisk. Så fort Dybedræt ansåg sig ha förberett
+marken nog med konversation, tog han avsked och störtade hem. När han
+kom igen med sina utvalda arbeten under armen, mötte han Börevig, vars
+långa västlandsben givit honom detta försprång. I händerna, stora som
+bronssköldar, bar han en kollektion av sina verk. Dybedræts ansikte
+mörknade. Ägandebegärets förbannelse kastade sin skugga över
+brödraparets vänskap.
+
+--Har du redan varit där?
+
+--Ja!
+
+--Jag får säga, att du förlorar inte tiden.
+
+--Tvärtom. Det är just vad jag har gjort. Och du själv? Du flåsar ju som
+en hund.
+
+--Jaså, hon förstod sig inte på parallellepipederiet? Det förvånar mig
+mindre. Hon tycks vara förnuftig. Hej så länge!
+
+Parallellepipederiet eller parallellepipedismen var det smädenamn
+Dybedræt givit den kubistiska konstriktningen. Han försvann genom fru
+Lassons dörr och återvände en halvtimme senare med ögonen lysande av
+harm.
+
+--Vet du vad hon sade om det där?
+
+--Nej.
+
+--Hon sade uha! Hon sade, att det inte var färdigt. Har du hört maken?
+
+--Det är det inte heller. Hon har rätt. Det är som jag alltid har sagt,
+expressionismen kan få med lite av det rätta, men aldrig mycket eller
+allt.
+
+--Haha! Vad sade hon om ditt?
+
+--Det gör detsamma. För resten kan man inte begära, att en kvinna skall
+förstå sig på konst.
+
+--Haha! Konst! Hur ofta har jag sagt dig, att parallellepipedismen
+aldrig kan bli konst?
+
+--Jag räknar inte alla gånger du säger dumheter. Jag har annat att göra.
+
+--Du får mycket att göra, om du vill ha sålt det du gör.
+
+Därmed var samtalet inne i vanda gängor, och ägandebegärets förbannelse
+togs bort för denna gång. Emellertid tog inte brödraparet Börevigs och
+Dybedræts bekantskap med fru Lasson slut med detta. Visserligen köpte
+hon inte tavlor, ty hon var en enkel själ och sade: »uha, uha. Nej,
+bevare mig då», var gång Börevig och Dybedræt kommo och förevisade
+något. Men hon önskade se unga män med humör omkring sig. Hon visste att
+unga män med humör i regel trivas bättre på en krog än i ett hem. Man
+måste tämja dem för att få dem att trivas. Därför satte hon fram
+portvinsflaskor i alla husets vinklar och vrår, liksom hinduerna sätta
+fram tefat med nysilad mjölk åt skallerormarna. På samma vis som de
+kloka hinduerna göra skallerormarna till sina vänner och gäster, gjorde
+fru Lasson dessa unga konstnärer till sina. De kommo skyggt och
+misstänksamt, färdiga till ögonblicklig reträtt. De drucko det framsatta
+portvinet, som dödat den salige norrmannen Lasson, och de blevo modiga.
+De blevo mer och mer modiga. Måhända var det Lassons mod, som på ett
+mystiskt sätt övergick i dem. Vildarna äta den fallnes hjärta för att få
+hans tapperhet. Varför skulle man inte kunna förvärva den genom att
+dricka hans portvin?--Till slut ringlade de ut och in i huset,
+fullkomligt tämda.
+
+Det fanns en dag, då fru Lasson mer än eljest önskade sällskap, samma
+dag, på vilken alla gamla kamrerare stanna i sängen och lägga patiens;
+på vilken granskogarna jämra sig; på vilken man i Skandinavien föräter
+sig på lutfisk, skinka och gås; i Tyskland på karp, i England på kalkon
+och i Frankrike på ingenting, eftersom man inte firar dagen i
+Frankrike. Denna dag då det luktar glögg och lack över hela
+Skandinavien, önskade fru Lasson mer än eljest sällskap. På denna dag
+kunde man hava sett den kubistiske Börevig och den expressionistiske
+Dybedræt bana sig väg genom Köpenhamns gator på väg till hennes bostad.
+De gingo med lätta steg, och desto lättare som de inte tyngdes av
+överrockar. Såväl Börevigs kubistiska överrock som Dybedræts
+expressionistiska hade uppnått vad deras tavlor aldrig uppnått, att
+upphängas i en privat samlares bostad. Men litern, den fattiges
+överrock, vinkade inom räckhåll, och de voro fullkomligt nöjda.
+
+Fru Lasson däremot bleknade, när hon mötte dem i tamburen.
+
+--Uha, uha, bevare mig uha då! ropade hon, under det att hennes
+självrörliga öga rullade av och an bakom pincenén. I detta väder! Var
+har ni era överrockar?
+
+Börevig använde den klassiska lögnen. Han var som sagt en smula
+enfaldig.
+
+--Skräddaren--obegripligt--hade lovat den säkert--
+
+Dybedræt spände ut bröstet som en norsk d'Artagnan:
+
+--Har aldrig haft någon!
+
+Det var lögn, men den imponerade. Fru Lassons självrörliga pupill gjorde
+otroliga evolutioner bakom pincenéglaset.
+
+--Aldrig? Bevare mig! Kom in, kom in i värmen. Gå och se, om ni finner
+något, tills maten blir färdig.
+
+Dybedræt och Börevig gingo in och företogo en husundersökning, värdig
+Sherlock Holmes. Ett antal portvinsflaskor stodo på lur i hörn och vrår.
+De drucko av dem, tills allt den salige norrmannen Lassons mod var helt
+personifierat i dem. Man hörde endast: Lhote--Matisse--styv i
+teckningen--vrövel--dekorativ--smörja--stark i färgen--något av det
+riktiga--målarnas A.B.C.-cod, senaste upplagan. Därpå slogs dörren upp
+till matsalen. Fru Lasson visade sig med rullande ögon och gav tecken
+till portvinsflaskornas definitiva evakuering.
+
+Middagen började. Eftersom den försiggick i Danmark, serverades
+risgrynsgröt och gås i nu nämnd ordning. Så sker det i alla danska hem
+på julaftonen; en omkastning av rätterna skulle förefalla alla danska
+magar paradoxal och jaga alla danska jultomtar på porten. Börevig höll
+tal för värdinnan och Dybedræt för konsten. Det tömdes rätt mycket
+bourgogne till gåsen. Fru Lasson blev rörd och talade om sin man, vars
+ande hon tydligt kände vara närvarande vid festen. Den var också
+närvarande, men materialiserad i sina två landsmän, vilkas hjärtan
+svällde av dess mod. Det blev kaffe, och efter kaffet utdelades
+julklapparna. Fru Lasson fick en kubistisk tavla av Börevig och en
+expressionistisk av Dybedræt, och mottog handledning i deras bruk.
+Därefter utdelade hon sina julklappar, som voro praktiska, målarfärg,
+hängslen, strumpor och kragar (man kan alltid stampa på dem, tänkte
+mottagarna). Till slut kom det ett paket till Dybedræt och ett kuvert
+till Börevig. Fru Lasson förklarade:
+
+--Det ligger litet pengar i kuvertet till herr Börevig--jag visste inte,
+om herr Börevig hade till att betala skräddaren--
+
+Dybedræts själ darrade av oro. Kubisten fick pengar!
+
+--Och här, sade fru Lasson, är en överrock, som har tillhört min man.
+Den är fodrad med skinn och riktigt god och varm. Vill herr Dybedræt
+hålla till godo med den, eftersom herr Dybedræt inte har någon överrock?
+Man skall gå med överrock, herr Dybedræt!
+
+Fru Lassons automobila öga gjorde ett försök att se vädjande på
+Dybedræt, på samma gång som det fixa ögat, men misslyckades och återföll
+i anarki. Dybedræt öppnade paketet med det artigaste ansikte han kunde
+åstadkomma. Invärtes darrade han av sorg och förbittring. En rock! Inga
+pengar! Den listige Börevig fick en blick av hat, medan han skar av det
+sista bandet.
+
+--Haha! En päls! Vad nu, bror Börevig? Hur mycket i ditt kuvert?
+
+Kuvertet visade sig innehålla sextio kronor. Hm. Hur mycket gav en päls
+på stampen?
+
+--Skall inte herr Dybedræt prova rocken?
+
+Hon kallade pälsen för en rock! Snäll gumma med sin rock och sitt
+portvin. Men fick man sextio kronor på en päls? Ägandets förbannelse,
+som kommunistiska professorer skrivit sig rika på, kastade åter sin
+skugga över Dybedræts och Börevigs vänskap. Ty om Dybedræt slets mellan
+stridiga känslor, gjorde Börevig det inte mindre. Dybedræt provade
+pälsen, som satt förträffligt. Alla norrmän ha samma figur. Han spände
+ben framför en spegel, och Börevig bleknade av avund. Men när Dybedræt
+tog av pälsen, satte Börevig sig att räkna sina sedlar och Dybedræt
+kände sitt hjärta stanna. Fru Lasson satte fram mera portvin, men det
+tog tid innan salig Lassons ande återtog sitt välde. Till slut gjorde
+den det emellertid på allvar. Dybedræt glömde pengarna och Börevig
+pälsen. Allt försvann i en dunkel oportodimma för dem. Fru Lasson hade
+somnat i en stol. Plötsligt vaknade hon och gav till ett anskri. Klockan
+var halv fyra! Så går det när man håller spiritistisk seans med avlidna
+norrmäns andar. Hon följde Dybedræt och Börevig till dörren, vilket
+behövdes, och såg till att de kommo ut.
+
+Dybedræt och Börevig gingo genom den brunröda oportodimman utåt
+Frederiksberg till. Det var där de hade sina ateljéer. De talade
+fortfarande om Lhote, Matisse och något av det riktiga, men detta samtal
+var om möjligt mera ofruktsamt än eljest. Deras tungor rörde sig
+fullkomligt automatiskt och ingen ens gjorde antydning av att höra på
+den andre. Plötsligt kom ett ord med mening som väckte dem ur deras
+oportotrance. Det var Börevig som sade det.
+
+--Fy fan, vad det måtte vara kallt hemma på ateljén!
+
+Dybedræt stannade för att assimilera detta yttrande. Efter en minut
+medgav han dess riktighet.
+
+--Ja, fy fan--
+
+Därpå fick han en tröstande tanke.
+
+--Det vill säga, när man har päls--
+
+Börevig blossade upp.
+
+--Jag går och köper mig kol så fort dom öppnar. När man har pengar så--
+
+Dybedræt kände stöten.
+
+--När man har pengar så! Det liknar dig just. Vore du en gentleman bjöd
+du åtminstone på någonting.
+
+Börevig greps av vrede, men den övergick hastigt i sin motsats. Stackars
+Dybedræt! Det var inte så roligt att gå pank. Och nu, den heliga
+julnatten. Man skulle visa överseende och godmodighet mot varandra, inte
+hat och hårdhet.
+
+--Gamle Dybedræt, sade han, det kan du ge dig fan på, att jag skall.
+Vill du med in här? Vad vill du ha?
+
+--Med in här?
+
+--Ja. Ser du inte, att dom har öppet? Dom har lov att öppna klockan
+fyra härute. Vad vill du ha?
+
+Han dunkade Dybedræt i ryggen med plutokratisk välvilja, och drog honom
+med sig in på ett litet kafé, som redan öppnat. En morgonglåmig kypare
+gick och torkade av borden. Det ångade kaffe, och på ett bord stod en
+ofantlig bricka med wienerbröd. Börevig beställde kaffe och bröd och
+konjak. Han ruskade på sig. Det var varmt och gott på den lilla krogen.
+Dybedræt tog av sig pälsen och hängde upp den på en krok bredvid deras
+bord--med onödig ostentation, tänkte Börevig, men undertryckte sin
+vrede. Det var jul. Man skulle vara överseende och god, inte hatfull och
+hård. Frid på jorden och människorna--där kom kaffet.
+
+De frossade på kaffe och bröd och sköljde ned smulorna med konjak.
+Värmen på lokalen och den salige Lassons oportovin togo ut sin rätt.
+Dybedræt sökte få upp Matisse och det riktiga igen, men hans röst och
+hans hjärna voro lika grötiga, och han hörde inte engång själv på vad
+han sade. Börevigs själ var tillbaka på Västlandet och gick i julotta
+samman med föräldrarna. Bronssköldarna lågo knäppta i knäet, och han
+talade med simmiga ögon om det goda behag, människorna fingo förlänat i
+juletider, och som tog sig uttryck i allsköns gåvor såsom pengar och
+även klädesplagg. En snarkning angav, att Dybedræt var döv för dessa
+utredningar, vilket också var bäst för julfriden. Börevig talade vidare
+med långa uppehåll mellan orden om Västlandet och dess kubistiska
+människor och landskap, varibland föräldrar och syskon, men återvände
+ständigt till julen och dess goda behag människorna emellan. Den glåmige
+danske kyparen stirrade på honom med det intresse, man är skyldig
+ofarliga dårar, vilken klass omfattar huvudparten av Sveriges och Norges
+befolkning. Till slut började Börevig nicka.
+
+Plötsligt öppnades dörren. Kyparen rätade på sig men sjönk ihop. En
+förhutlad tiggare stack in huvudet. Han kastade en skygg blick på
+kyparen och tassade därpå fram till Börevigs bord. Börevig talade
+fortfarande mellan nickningarna.
+
+--Vill ikke den Herre--
+
+Börevig såg på tiggaren med ögon, som tycktes inlagda i olja, likt hans
+födelsetrakts fiskar.
+
+--Friden--friden kommer till jorden och människorna ett gott behag
+sinsemellan--med gåvor, såsom till exempel--vad vill du ha?
+
+--Glædelig Jul, den Herre--har ikke den Herre noet att gi en fattig
+Arbejdslös?
+
+--Arbetslös? Jo, det har jag visst det. Det är jul, och vi skola giva
+varandra gåvor, såsom till exempel pengar eller rockar--tag den här,
+stackars man.
+
+Börevig sträckte ut sin långa, knotiga västlandsarm och lyfte med
+simmiga ögon Dybedræts päls från klädkroken. Under tiden talade han
+vidare.
+
+--Tag den här--det är jul, och friden är kommen till jorden--vi skola
+vara goda och behagfulla mot varandra, såsom--
+
+--Mange tak, den Herre! Favel, den Herre, og glædelig Jul.
+
+--Glædelig Jul till dig själv, stackars man.
+
+Tiggaren försvann pilsnabbt, och Börevigs själ vandrade vidare i
+monologer längs allt dunklare och mer invecklade stigar. Plötsligt
+vaknade Dybedræt och ruskade på sig, morgonruggig av portvin och sömn.
+
+--Fy fan--låt oss gå.
+
+--Säger du fy fan om julen, då vi--
+
+--Betala nu, och låt oss gå.
+
+Börevig betalade kränkt och stum, och de gingo. Dybedræt, ovan vid
+överrockar, hade glömt pälsens existens och kom först ihåg den ett
+stycke ner längs Allégade.
+
+--För fan, min päls--
+
+Han störtade tillbaka till kaféet. Börevig, vars själ svävade så högt
+över jorden att den knappt syntes som mer än en liten prick, följde
+mekaniskt efter honom. Dybedræt kom ut ur kaféet med farten av en just
+avskjuten kanonkula.
+
+--Min päls--han säger, att du--vad fan menar du? Vad in i gloröda
+helvete menar du?
+
+Börevigs själ sänkte sig långsamt i vol plané.
+
+--Är det sant? Svara, karl! Har du gett bort min päls?
+
+Börevigs själ landade i glidflykt. Han stirrade tankfullt på Dybedræt.
+
+--Vad var det du sade?
+
+--Vad jag sade? Är du full, förbannade parallellepipedist? Är du galen?
+Har du gett bort min päls?
+
+Börevigs själsmekanism slog back med ett förfärligt gnissel. Vad hade
+han gjort? Han hade--ja visst, nu mindes han det.
+
+--Koss--ja, det var sant, den fick en tiggare--
+
+Dybedræts näve sjöng mot hans huvudskål, innan han hunnit längre.
+Dybedræt hade tårar i ögonen av sorg och mordlusta. Hans knytnävar
+virvlade kring Börevigs huvud som löv i stormen. Han dansade upp och ned
+av harm och ropade:
+
+--Förbannade parallellepipedist--pang--först går du och får
+pengar--pang--och så--pang--ger du bort min päls--
+
+Börevigs långsamma västlandsblod tog tid för att komma i kokning. Han
+sökte förklara. Han visste, att han handlat i de bästa avsikter. Det var
+ju jul och frid på jorden och människorna ett gott--
+
+--Ser du--låt bli, säger jag--det kom en stackars man--seså för fan--det
+är ju jul--nej, nu blir jag arg!
+
+Den glåmige kyparen kom ut och betraktade med fortsatt intresse
+tillämpningen av den fredspredikan han förut lyssnat till. Dybedræt och
+Börevig voro hopflätade i en blandad box- och brottningsgrupp. Börevigs
+långa kropp lyfte sig i kubistisk ilska, och Dybedræts vred sig i
+expressionistiskt raseri. Plötsligt kom det ännu en åskådare. Två tunga
+händer i handskar slogo ned på de stridande. Det tog tid, innan
+dyningarna av kampen lade sig, men till slut voro de två
+konstnärsbröderna åtskilda och vandrade i den danska lagens skugga till
+polisstationen. Men det sista som dör hos en norrman är som bekant
+talorganet, och gatorna genljödo oupphörligt av följande repliker:
+
+--Förbannade parallellepipedist--därför att du fick pengar--gå och ge
+bort min päls--
+
+--Din päls--jag ger fan i din päls.
+
+--Det tror jag nog, men du skall få se på annat--jag skall anmäla dig
+för stöld, din--
+
+--Vil De nu se at holde Kæft!
+
+Den andra i ordningen av dessa repliker var inte vidare logisk; den
+tredje dikterades av det kränkta ägandebegäret, fiende till alla de ädla
+känslor; och den fjärde upprepades med jämna mellanrum av den danske
+polisen. Då och då fick han på kraftigare sätt hindra, att striden
+blossade upp.
+
+Det såg ut, som om fridsfesten skulle beteckna slutet på
+konstnärsbrödernas vänskap.
+
+Men det skulle icke gå så illa. Julen kräver goda och milda sagor; och
+även denna fullkomligt sanna berättelse skulle sluta väl.
+
+Knappt hade Dybedræt och Börevig gjort sin entré i förskräckelsens
+boning och deras namn antecknats i dess svarta bok, förrän dörren
+öppnades, och en ny polis kom in i sällskap med en elegant klädd herre.
+Börevig avbröt sitt vittnesmål med ett glädjerop.
+
+--Där är han!
+
+Den elegante herre, som kommit in i sällskap med polisen, visade icke
+mindre glädje vid anblicken av Börevig.
+
+--Gudskelov, den Herre! Vil den Herre ikke nok fortælle Politimanden, at
+Di har giet maj den Oerfrakke?
+
+Den elegante herrns elegans slutade vid kanten av den päls, han en stund
+förut fått av den julstämde Börevig. Nedanför den fixerade ett par
+trasiga byxor två spruckna kängor, och ovanför den vidtog ett förfruset
+och blåsupet ansikte, skuggat av en stukad hatt.
+
+--Politimanden vil ikke tro, att jeg ejer den Oerfrakke. Ikke sandt, den
+Herre har giet maj Oerfrakken.
+
+Börevig vände sig till polisen och sade majestätiskt:
+
+--Den stackars mannen talar sant. Jag gav honom pälsen. Men jag tar igen
+den. Den tillhörde min vän här.
+
+Busen gav till ett nödrop:
+
+--Tar Di Oerfrakken tebages?
+
+--Det gör jag, sade Börevig. Julen är gåvornas tid, men man skall endast
+ge av sitt eget, icke av andras.
+
+Under det busen befriades från sin päls, underrättade Börevig sig om
+priset på slagsmål. Den gamle överbetjänten bakom disken log ett
+julleende och sade:
+
+--Denne Gang er det gratis. Det er jo Jul. Farvel, de Herrer, og
+glædelig Jul!
+
+--Är det gratis? sade Börevig. Jag trodde det kostade en tia. Då får den
+stackars mannen den. Var så god.
+
+Busen mottog försonad tian och han, Dybedræt och Börevig lämnade
+kontoret.
+
+--Du vräker dig med pengar, sade den ännu kokande Dybedræt.
+
+Börevigs ädla sinnesstämning hade återvänt.
+
+--Med egna pengar, sade han, och med andras klädesplagg. Vi äro alla
+svaga människor.
+
+--Och några av oss dåliga konstnärer, sade den oförsonlige Dybedræt.
+
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's Förbannelse över de otrogna!, by Frank Heller
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA! ***
+
+***** This file should be named 12499-8.txt or 12499-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/1/2/4/9/12499/
+
+Produced by the Project Gutenberg Distributed Proofreaders
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+Each eBook is in a subdirectory of the same number as the eBook's
+eBook number, often in several formats including plain vanilla ASCII,
+compressed (zipped), HTML and others.
+
+Corrected EDITIONS of our eBooks replace the old file and take over
+the old filename and etext number.  The replaced older file is renamed.
+VERSIONS based on separate sources are treated as new eBooks receiving
+new filenames and etext numbers.
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
+
+EBooks posted prior to November 2003, with eBook numbers BELOW #10000,
+are filed in directories based on their release date.  If you want to
+download any of these eBooks directly, rather than using the regular
+search system you may utilize the following addresses and just
+download by the etext year. For example:
+
+     https://www.gutenberg.org/etext06
+
+    (Or /etext 05, 04, 03, 02, 01, 00, 99,
+     98, 97, 96, 95, 94, 93, 92, 92, 91 or 90)
+
+EBooks posted since November 2003, with etext numbers OVER #10000, are
+filed in a different way.  The year of a release date is no longer part
+of the directory path.  The path is based on the etext number (which is
+identical to the filename).  The path to the file is made up of single
+digits corresponding to all but the last digit in the filename.  For
+example an eBook of filename 10234 would be found at:
+
+     https://www.gutenberg.org/1/0/2/3/10234
+
+or filename 24689 would be found at:
+     https://www.gutenberg.org/2/4/6/8/24689
+
+An alternative method of locating eBooks:
+     https://www.gutenberg.org/GUTINDEX.ALL
+
+
diff --git a/old/12499-8.zip b/old/12499-8.zip
new file mode 100644
index 0000000..262b15a
--- /dev/null
+++ b/old/12499-8.zip