diff options
Diffstat (limited to '12499-0.txt')
| -rw-r--r-- | 12499-0.txt | 3010 |
1 files changed, 3010 insertions, 0 deletions
diff --git a/12499-0.txt b/12499-0.txt new file mode 100644 index 0000000..1e46d49 --- /dev/null +++ b/12499-0.txt @@ -0,0 +1,3010 @@ +*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 12499 *** + +FRANK HELLER + +FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA! + +1949 + + + + +INNEHÅLL. + + +Förbannelse över de otrogna! +För hundra år sen +Sanningen om Sten Hallongrens död +In memoriam +Målaren Blauvogels brott +Professor Poppenbergs pennskaft +Tolfte söndagen efter trefaldighet +Åter ett märkligt dödsfall +Dalai Pedersen +Samtal med Hompa +Vid gränsen +Veranda mot havet +Apologi för konung Herodes +Weltpolitik +Monsieur Ellèr i kurran +All överklass är instiftad från ovan +På tal om Niklasson +Ekonomisk översikt +Därpå en ful historia +Torgskräck +Betulander såg sin chans +Olaf Storfossens camouflage +Konung Ödipus +Målerisk julafton + + + + +FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA! + + + _Förbannelse över de otrogna, + som säga att Gud icke är Gud + och har givit oss vassröret att + skriva med._ + +Till den vise astrologen Omar, kallad Tältmakaren, kom en dag i hans +bostad i Naishapur en dervisch av sufisekten och sade: + +--Omar, Hassans son, du sysslar med fåfängliga ting. Du skriver dikter, +som hela folket läser och lär utantill. Men all visdom finnes i Koranen, +och den som ger folket annat att tänka på hindrar dem i det ena +nödvändiga. + +--Tag plats, min broder, sade Omar Tältmakaren, två dina fötter, och +vila dig efter färden. Det är sant, att folket älskar mina dikter. Men +vad är naturligare? Jag skriver för att berömma livet, kärleken och +vinet, som jag och alla människor älska. Jag ger mig icke ut för att +undervisa om de högsta tingen, om vilka Koranen ensam meddelar all +upplysning. Men två dina fötter, min broder, och förfriska dig, medan vi +tala om Koranen (vars namn vare lovat), ur denna bägare. + +--Olycklige! ropade dervischen efter att hava fört bägaren till munnen. +Du har lockat mig att dricka vin! Jag har syndat mot Koranen, och på den +yttersta dagen, när jag skall vandra över svärdseggen till paradiset, +kommer jag att vackla och falla ned i Tophet! + +--Töm denna bägare och några till med mig, svarade Omar, och du kommer +att redan i afton med vacklande gång vandra in i paradiset. + +--Denne hädar! ropade dervischen. Koranens ord finnas i hans hjärta, men +det är en ond ande som sammanfogar dem! + +--Det är du som hädar, sade Omar, om du kallar vinets ande för en ond +ande. Det rus, som kommer av vinet, är milt och förgår av sig självt, +men det som uppstår av att döma andra, är hätskt och växer från timme +till timme. + +--Jag överlämnar dig åt förbannelsen, sade dervischen. Men även om de +otrogna icke omvända sig, rädas de åtminstone, när en olycka hotar dem. +Har du icke hört, att tatarernas konung Kublai Khan har intagit +Nasirabad och kokat tjugutusen människor i olja? Utanför Hindipur har +han rest en pyramid av hundratusen människohuvuden. + +--Jag beklagar alla som dö, sade Omar. Och står det skrivet att jag +skall kokas i olja, kommer det att ske. Vad sen? Har jag inbillat mig, +att jag skulle undfly döden? Om nu döden blir så smärtsam, vad gagn har +jag då av att jag själv plågat mig? Står det skrivet, att mitt huvud +skall uppstaplas i en pyramid av dödskallar, kommer det att ske. Vad så? +Det enda som är av betydelse är, att det dessförinnan har härbärgerat +vissa tankar och även ett antal rus. + +--Förbannelse över hädarna! ropade dervischen. Jag förstår ditt övermod. +Jag vet att du också mäter stjärnornas gång och förutsäger framtiden, +vilket Allah på det bestämdaste förbjudit oss. Du har läst i +stjärnorna, att Naishapur skall skonas. + +--Ingalunda, sade Omar. Intet är sannolikare, än att Kublai Khan även +intager vår stad. + +Dervischen bleknade. + +--Omar, Hassans son, sade han, ehuru Koranen förbjudit det, beder jag +dig söka utforska av stjärnorna, om även vi skola kokas i olja. I så +fall skall jag redan i afton fly till Gungapur. + +Omar brast i skratt. + +--Dåre! ropade han. Det står skrivet i stjärnorna, att Kublai Khan skall +intaga Gungapur och koka dig i vin. Men vinet i Gungapur är uselt, under +det detta är gott. Töm alltså denna bägare med mig! + +Men dervischen hade redan flytt med fingrarna i öronen. + + + + +FÖR HUNDRA ÅR SEN + + +Aftonen den 12 maj 1813 landade kapten James Mc Neill med sitt fartyg +_Endeavour_ utanför den största av Tillgivenhetsöarna, som icke +besökts av någon vit, sedan det portugisiska fartyget _Affonso da +Costas_ besättning strandade där hundra år förut och uppåts av +invånarna. Kapten Mc Neill och förste styrmannen gingo i land i en julle +och smögo sig i skydd av mörkret upp till infödingarnas huvudby. De +funno stammen församlad kring en lägereld. Två personer sutto i samtal +just framför kaptenen och hans följeslagare. En tillfällighet ville att +det var stammens hövding och dess överstepräst. + +--Kai-kai! sade hövdingen. Det var en förträfflig måltid. + +--Förträfflig! sade översteprästen. Låtom oss tacka den store guden +Wam-wam-puh, vars överstepräst jag är, för densamma. Vi få inte låta +sinnliga njutningar komma oss att glömma, vem det är som skänker oss +dem. Hade icke du, o konung, offrat till Wam-wam-puh, såsom jag +tillrådde, är det sannolikt, att din fiende Teo-teo nu hade kai-kaiat +dig. + +--Tänkbart, medgav konungen slappt. Men mina krigare äro tapprare än +Teo-teos, och dessutom ha de fördelen av en sund militärisk uppfostran +ända från barndomen. + +--Det är sant, sade översteprästen och sökte stryka bort ett par fläckar +från sin stola. Men utan hjälp av Wam-wam-puh hade deras militäriska +insikter icke gagnat något. + +Konungen teg och tuggade en stund på ett stycke märg, han upptäckt i en +ihålig kindtand. + +--Säg mig, sade han plötsligt, hur länge är det vi kai-kaiat Teo-teos +stam? Jag kan inte komma ihåg det. Jag börjar bli glömsk. + +--Ers majestät har ätit för gott, sade översteprästen, det är det som +gör det. Om jag inte misstar mig, är det nu femtio år oavbrutet. Ers +majestäts far påbörjade detta krig med anledning av att Teo-teos stam +försåtligt ämnade överfalla oss. + +--Teo-teos stam har alltid varit en samling lömska förbrytare, sade +konungen. Var det fred före den tiden? + +--Nej, ers majestäts farfar, hans far och hans farfar förde nästan +oavbrutet krig i hundrafemtio år. Längre tillbaka minns jag inte. Det +var tre regenter av en beundransvärd tapperhet. + +--Leve de! sade konungen. Men jag får ibland så underliga idéer. Säg +mig, vad tror du skulle ske om jag slöte fred med Teo-teos stam i +morgon? + +--Ers majestät talar, sade översteprästen, med respekt sagt dåraktigt +och lättsinnigt. Hur skulle ers majestät kunna sluta fred? Vad skulle vi +leva av? + +--Jag har ibland tänkt något på att försöka äta kokosnötter. Här finns +ju nog nötter för oss alla. + +--Ers majestät! ropade översteprästen. Wam-wam-puh har befallt, att +människor skola äta eller ätas. Så har det varit i evighet och så kommer +det att förbli. Ingen förändring är tänkbar, ty en förändring strider +både mot religionen och människans eget väsen. + +Översteprästen fixerade konungen så allvarligt, att denne bleknade. Inte +engång en konung kan tillåta sig allt. Gör han det, får han taga +konsekvenserna, och på Tillgivenhetsöarna finns det egentligen bara ett +slags konsekvenser.-- + +Kapten Mc Neill och hans följeslagare hade emellertid hört nog. De smögo +sig tillbaka mot stranden. Styrmannen mumlade: + +--Förbannade odjur! De ha levt av att äta varandra så länge de minnas! +Och till på köpet våga de påstå, att de göra det på grund av en gudomlig +förordning! + +--Det är upprörande! sade kapten Mc Neill. Vi måste sända hit en skotsk +missionär. Svårigheten blir att få honom förbi de franska piraterna. De +bli värre och värre för vart år som kriget pågår. + +--Hur länge är det nu vi ha haft krig med Frankrike? sade styrmannen. + +--Det är snart i många hundra år. De lära sig aldrig att hålla fred. + +--Det är underligt, att det alltid skall vara krig och krig. Jag tycker +här skulle vara plats nog för alla. + +--John! sade kaptenen allvarligt till styrmannen. Jag trodde du var en +god presbyterian. Kriget kommer att finnas alltid. Kriget är en följd av +syndafallet. I syndafallet fördärvades vår natur för alltid. Denna natur +kan människan endast övervinna genom nåden, och nåden faller endast på +några få och aldrig på fransmän. Därför kommer kriget att finnas till +yttersta dagen. Minns det, John! + +Följande morgon avseglade _Endeavour_ från Tillgivenhetsöarna. Året +efter uppåts kaptenen och hela besättningen av invånarna på den största +ön i Fromhetsarkipelagen, när de sökte landsätta en presbyteriansk +missionär vid namn Mc Pherson. + + + + +SANNINGEN OM STEN HALLONGRENS DÖD + + +Sten Hallongren var detektivförfattare. Dessutom var han flitig dyrkare +av Backus. Detta är berättelsen om Sten Hallongrens död. + +För att få arbetsro hade Sten Hallongren av sin förläggare sänts ut på +landet. Han skulle bo på ett torrlagt pensionat. Avståndet till närmaste +krog var sådant, att det fanns utsikt att han fick sin femtiotredje +roman färdig. Både han och förläggaren hyste denna förhoppning, men den +hystes varmast av förläggaren. Hallongren själv ansåg, att en +folkupplaga av de femtiotvå första romanerna kunde vara lika bra. +Förläggaren bestred att en folkupplaga borde ifrågakomma förrän efter +den hundrade romanen. Vidhåller han fortfarande denna åsikt, kommer det +aldrig någon folkupplaga. Den femtiotredje romanen blev Hallongrens +sista. + +Detta är berättelsen om hans död. + +Han hade suttit och arbetat en stund på det torrlagda pensionatet. Det +gick inte. Scenerna saknade fart. Bovarna veko undan för hans +koncipierande själs grepp som för greppet av en detektiv. Detektiverna +famlade kring i mörker. _Skräcken_, som var hans specialitet, ville +inte komma till uttryck i skildringen. Förtvivlad stoppade han +manuskriptet i fickan och gav sig ut. Den friska luften skulle väcka +hans slappnade fantasi till liv. + +Den gjorde det inte. Den väckte i stället den andra sidan av hans väsen +till liv. Den väckte den mest fruktansvärda törst på tio kvadratmils +omkrets. Hallongren sökte vända om till det torrlagda pensionatet, medan +det var tid. Om han stängde in sig och lät regla dörren utifrån, kunde +han kanske besegra törstdjävulen. Men hans svaga föresats kom för sent. +Den var redan förvandlad till en sten på vägen till närmaste lantkrog. + +Denna väg var lång och gick delvis genom en skog. Men Hallongren aktade +icke på vägens längd, och de enda tankar, skogen väckte hos honom, voro +tankarna på den sulfitsprit, han hört skulle förtäras av vissa +olyckliga. Till den grad hade Backus besegrat muserna på hans andes +slagfält, att han vid ankomsten till krogen drog upp sitt misslyckade +manuskript ur fickan. Med ett hånskratt rev han sönder det och kastade +det vid sidan av vägen. + +Därefter tillbragte han flera timmar på ett sätt som åtskilliga--mycket +få--av läsarna skulle ha lust att göra honom efter. Vid elvatiden +stängdes lantkrogen, och han anträdde återfärden till det torrlagda +pensionatet. Han gjorde det utan entusiasm, men han gjorde det. Hans +fötter buro honom i oregelbunden takt fram längs landsvägen. Hans sinnen +och hans själ sovo. Men det var en orolig sömn, och plötsligt spratt han +upp ur den till ett förvirrat medvetande. Var var han? Och vad var det +han hört för ett ljud? + +Var han var, konstaterade han lätt nog. Han stod på en nattmörk +landsväg. Skogen susade omkring honom. Träden voro mörka och förvridna. +Men han hade hört något utom deras sus. Han hade hört smygande steg +bakom sig. Någon förföljde honom i mörkret. + +Han stod en stund med bultande pulsar. Han sökte intala sig själv att +han hört miste, men just som han satte sig i gång igen, hörde han ljudet +alldeles tydligt--lätt prasslande steg bakom honom i mörkret. Skräcken, +som inte velat komma, när han sökte frambesvärja den i sin roman, kom. +Den kom som en hydra. Den grep med en fångarm om hans hjärta, där +alkoholen dunkade, och med en om hans huvud. Det skymde för honom. Han +började springa, men t-s-s, t-s-s, kom ljudet efter honom, obevekligt +som bekymret följer ryttaren på hästryggen. Han ökade takten; han sprang +för livet; till slut stannade han dödstrött, och t-s-s, t-s-s, hörde han +de tassande stegen komma flygande längs den nattsvarta vägen. + +Skräcken, den blinda och oresonliga, grep ett sista tag om hans hjärta +och kramade till. Det var mer än tillräckligt. De förkalkade väggarna +brusto, och Sten Hallongren sjönk död ner på den svarta landsvägen. + +Men de prasslande bladen av hans sönderrivna manuskript, som förts efter +honom av vinden, flögo fram till den fader de dödat. Två av dem lade sig +på var sitt av hans ögonlock och slöto dem stilla och varligt, och ett +lade sig diskret på det ställe, där de antika bildhuggarna placerade +fikonlövet. + + + + +IN MEMORIAM + + +I dessa dagar av många dödsfall kan man knappt påräkna intresse för ett +i ett främmande land. Men trots detta känner jag det som min plikt att +skriva några rader med anledning av Jens Sören Frederik Christian +Nicolaisens bortgång. + +Jens Sören Frederik Christian Nicolaisen föddes i Landemærket i inre +delen av Köbenhavn ett av de sista åren på 70-talet. Redan som mycket +ung gav han gott hopp om sig. Han blev tidigt en mästare i konsten att +knalla en ruta och sätta i väg innan folk hunnit ut. Hans slangbåge och +i lika hög grad hans tjuvaktiga fingrar voro fruktade från Landemærket +till Kultorvet. Med sådana förutsättningar kan det icke förvåna, att han +vid 16 års ålder övergav murarbanan, på vilken han några veckor förut +gjort sitt inträde, för att ägna sig åt lösningen av nationalekonomiska +problem. + +Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens insats i nationalekonomien +vann icke det beaktande som den haft anledning påräkna. Den hade ett +fel; den kom trettio år för tidigt. Det skulle så många års fred och +fyra års krig till för att den privata äganderätten skulle komma i den +misskredit, vari Nicolaisen sökte bringa den; och för att denna +äganderätts motståndare skulle bilda ett eget samhälle och utsända +guldgalonerade gesanter, som bodde i palats. Föregångsmannen Nicolaisen +fick samma lott som andra föregångsmän. Han hade knappt hunnit +antydningsvis demonstrera sin uppfattning av äganderätten, innan +myndigheterna försäkrade sig om hans person och satte den innanför fyra +grundmurade väggar. + +Placerad innanför dessa, återknöt Nicolaisen bekantskapen med +muraryrket, men på sitt eget sätt. Hela hans läggning gick åt det +negativa hållet. Han kände det som sin plikt, icke att bygga upp, utan +att riva ned. Med hjälp av ofullkomliga verktyg nedrev han delvis en av +de fyra väggar, som omgåvo honom, och gick genom densamma ånyo ut i +världen för att sprida sina nationalekonomiska åsikter. + +På det hela taget må det sägas, att han spridde dessa med mild hand. En +och annan försvunnen överrock, ett och annat öppnat kontorsskåp vittnade +om hans teorier. Något försök att med våld vinna anhängare åt dem gjorde +han aldrig, och måhända var det därför han misslyckades. Det enda, mot +vilket han använde våld, var de väggar, bakom vilka man gång efter gång +sökte övertyga honom om det felaktiga i hans idéer. Det beräknas, att +Nicolaisen från 1896, då han första gången satte sin signatur på en +fängelsevägg, till 1917 brutit sig ut över ett dussin gånger. Det +oförstående samhället gav honom namnet utbrytarkungen och var icke utan +att känna en viss stolthet över honom, så länge han satt inspärrad. Det +gjorde han i regel. Först i år föreföll det, som om samhället skulle +gäckas. Från oktober 1917, då Nicolaisen lämnade fängelset i +Stubbeköbing (genom väggen), till sista veckan av innevarande månad +andades han oavbrutet frihetens luft. Samhället protesterade till att +börja med milt, därefter med en skärpa, som växte till förbittring. +Polisen över hela landet mobiliserades mot Nicolaisen. Man utsände hans +porträtt till alla lokala myndigheter. Man posterade vakt på de krogar, +där han brukade komma. Man skuggade hans väninnor och tvångsförhörde dem +dagvis. Man jagade efter Nicolaisen med hundar--nya, dresserade hundar. +Intet hjälpte. Poliserna, som skulle ha arresterat Jens Sören Frederik +Christian Nicolaisen, fingo inte arrestera honom. Hundarna, som skulle +ha bitit honom, fingo inte bita honom. Fängelserna, som skulle ha +mottagit honom innanför sina renoverade väggar, fingo icke tillfälle att +öppna sig för honom. Alla laglydiga medborgares harm växte till raseri. +Vad var meningen? Skulle en gammal förbrytare som han bedraga samhället +på vad han var skyldig det? Nej, det fick inte ske! Samhället fordrade +Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat. + +Samhället skulle få vad det begärde. + +Aftonen den 28 oktober var trafiken i hörnet av Vestervoldgade och +Stormgade mer än livlig efter krigsförhållanden. Spårvagnar ringde och +gnisslade i kurvan; bryggarvagnar mullrade fram bakom tunga +ardennerhästar; cyklar fräste förbi i gatsörjan; de återuppståndna +hästdroskorna rullade fram i begravningstakt. Bilar såg man däremot inte +till. Dem hade kriget gjort slut på. En och annan lastbil kom slamrande. +Man stirrade på den och flyttade sig ur vägen med respekt. Man var inte +van vid bilar längre. De oroade en. + +Plötsligt gick det en viskning genom hopen vid spårvagnshållplatsen: + +--Sallatsfatet! + +En stor bil med form som en flyttvagn kom rusande genom Stormgade. Den +var tung och grön och rusade fram under ideliga tutanden. Det var den +nya fångbilen, som avlöst de gamla hästvagnarna. Folkspråket hade låtit +den behålla föregångarnas namn, sallatsfatet, men liksom andra produkter +av kriget gjorde den allt för att glömma sitt ursprung. Den hade en min +som om den varit en privatbil och en fart som om den varit en brandbil. +Människoklungan vid hörnet av Stormgade och Vestervoldgade skingrades +som agnar vid dess anblick. Några hoppade upp i närmaste spårvagn, andra +räddade sig upp på trottoaren. En ensam medelålders man med försiktigt +och skäggigt ansikte tycktes varken veta fram eller tillbaka. Först tog +han ett par steg mot spårvagnarna, så ändrade han sig och störtade mot +trottoaren, för att i sista sekunden åter ändra sig och göra ett +förtvivlans språng ut mot spårvagnarna. Det föreföll, som om anblicken +av en poliskask inne på trottoaren hade framkallat detta beslut. Det kom +i varje fall för sent. Den gröna bilen var där i samma sekund, gick över +honom som en jaggernautsvagn och avklippte hans huvud under ett +triumferande böl. + +Sällan har ett böl varit mera berättigat. Mannen, som halshöggs av den +gröna fångbilen, var ingen annan än den, som skulle ha åkt inne i den, +men i oresonlig trilska undvikit det i över ett år. Samhället hade fått +sin fiende Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat, +så som det önskade, och t.o.m. skulle man kunna säga på ett sallatsfat. + + + + +MÅLAREN BLAUVOGELS BROTT + + +Målaren Blauvogel var chef för den pluskvamperfektiska målarskolan. +Denna skola var ännu icke erkänd av andra personer än chefen och +medlemmarna. Dess lösen var: ned med Newton. Törhända kan det synas +egendomligt, att en målarskola bekrigar en död fysiker, men den +pluskvamperfektiska målarskolan sade med rätta: det var Newton som +uppdelade ljuset i sju färger. Vi vilja göra motsatsen. Vi vilja smälta +hop färgerna och återföra dem till ur ljusets enhet och renhet. + +Kring denna nyplatonskt klingande formel och målaren Abram Blauvogel +hade fem nya målare fylkats och bildat den pluskvamperfektiska skolan. + +Dennas framgångar hos publiken voro som redan antytts icke särskilt +stora. Publiken höll på Newton. Den föredrog de sju färger, den var van +vid, framför urljusets renhet. De konstverk som Abram Blauvogel och hans +vänner skapade, skapade de för egen räkning. De hängde i en komplett +serie på väggarna i deras ateljéer. Framtidens konsthistorici skulle +icke behöva göra mödosamma studieresor, när de en gång skulle skildra +denna den mest revolutionerande av alla målarskolor. + +De sex pluskvamperfektiska målarna med Abram Blauvogel i spetsen +konstaterade publikens hållning med bitterhet men utan överraskning. Av +publiken kan man vänta sig allt utom förståelse för geniet. Det finns +endast ett sätt att vinna publiken: genom att besegra den. Tvinga den +att ge sig på nåd och onåd. Den och dess gycklare, kritikerna. Abram +Blauvogel sade det till sina fem anhängare, och de ropade: du har rätt! + + * * * * * + +Följaktligen fördubblade de sina ansträngningar. De målade urljuset i en +renhet som var så outsäglig, att vanliga ögon icke kunde uthärda den. + +Det hjälpte inte. Inga andra ögon än de tolv pluskvamperfektiska ens +försökte uthärda sagda renhet. Utställningslokalerna slöto sina dörrar +för den. Ingen kom till de ateljéer, där den skildrades i en komplett +serie. Och plötsligt gjorde Abram Blauvogel en förfärlig upptäckt: om +ingen kom till dessa ateljéer, fanns det i stället någon som ämnade gå +därifrån. Målaren Leontes Qvist hade newtonska tendenser--tendenser till +avfall. + +Den natt, då han upptäckte detta, var den svarta natten i den +pluskvamperfektiska skolans historia. Det började med ett ordbyte mellan +Abram Blauvogel och Leontes Qvist. Ordbytet växte till en storm. Det +slutade med ett mord. + +Hellre än att se målaren Leontes Qvist återfalla i det newtonska +bedrägeri, ur vilket han frälst honom, dräpte Abram Blauvogel honom med +sina egna händer. Han ströp målaren Leontes Qvist och hängde upp honom +vid sidan av den kompletta serien av hans verk. Det var ett konstens +abrahamsoffer, fullt jämförligt med offret i gamla testamentet. Men +ingen vädur infann sig för att rädda målaren Leontes Qvist. + +I stället infunno sig två poliser hos målaren Abram Blauvogel. De +belade honom med handjärn och avförde honom till ett statsfängelse. Han +sattes i en cell, och bödeln prövade eggen på sin yxa. Det ansågs +säkert, att Abram Blauvogel skulle lägga sitt huvud på stupstocken om en +mycket kort tid, och den pluskvamperfektiska skolan stå utan chef. + +Men det skulle icke gå så. Muserna höllo sina händer över denna den mest +revolutionerande av alla skolor. + +Förhöret med Abram Blauvogel kom. Han erkände villigt, vad som lades +honom till last. Den allmänne åklagaren yrkade i ett kort tal på döden, +och alla väntade att hans begäran skulle bifallas av domaren. Då reste +den av staten utsedda försvarsadvokaten sig. + +Han sade: + +--Jag skall icke vara mångordig. Jag tror mig knappt behöva säga +någonting. Jag ber er blott betrakta detta. + +Härmed lät han täckelset falla för den kompletta serien av Abram +Blauvogels verk. Urljuset i sin fulla renhet strålade för första gången +mot domaren. Endast några ögonblick, så kunde han icke mer. Han satte +händerna för ögonen och sade med kvävd röst: + +--Det är nog! Hölj över det igen! Den som har gjort detta kan jag inte +döma till döden. + + * * * * * + +Den pluskvamperfektiska skolan har ännu sin chef. I cellen n:r 138 på +statshospitalet fortfar denne att skildra urljuset. Han gör det utan +penslar och färger, men det minskar inte effekten. Det gör den nästan +starkare och samtidigt mera uthärdlig för andras ögon. + + + + +PROFESSOR POPPENBERGS PENNSKAFT + + +Professor Felix Poppenberg hatade en sak i världen över allting annat: +den privata äganderätten. Han hade dokumenterat dess omöjlighet, dess +antisocialitet, dess brottslighet. Detta hade han gjort i tio band, +utkomna i Bern. Professor Poppenberg, som var ryss, bodde i Bern, +eftersom hans eget land hade ansett hans närvaro obehövlig för rikets +trivsel. Under en lång följd av år vittnade hans egna skrifter om hans +känslor för äganderätten. Endast den hövlighet, Schweiz visar +utlänningar, gjorde att professor Poppenberg tolererades. Därpå utbröt +den ärorika revolutionen i Ryssland, och professor Poppenberg, som var +en av dess andliga fäder, kallades hem av det segrande proletariatet. + +Hans hemkomst blev en triumf. Han hyllades på gatorna. Varje gång en +borgare befriades från plånbok, klocka och päls, var det under ropet: +»Leve professor Poppenberg! Ned med den privata äganderätten, som är +omöjlig, antisocial och brottslig.» Av ett misstag hejdades även +professor Poppenberg åtskilliga gånger och undersöktes. Han smålog +endast mot dem som gjorde sig detta besvär, som en lärare ler mot goda +elever. Han ägde intet som helst, värt att taga. Han installerades i ett +rum i den Heliga synodens lokaler och uppmanades av en delegation att +skriva vidare mot den privata äganderätten. + +Han svarade denna delegation med de berömda orden: + +--Den privata äganderätten är icke blott omöjlig, antisocial och +brottslig. Den är löjlig. + +Därefter satte han sig i sitt rum i den Heliga synodens lokaler och +påbörjade det elfte bandet av sin _Kritik av äganderätten_. Det var +hans mening, att hans anklagelser skulle kulminera i detta band. För +sitt inre såg han redan slutsidan med en kursiverad sista rad: + +Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord +dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig. + +Hans arbete på detta band stördes varken av larmet från kulsprutorna på +gatan eller av nödropen från visiterade borgare. Dessa ljud voro musik +för professor Poppenberg. De voro som ett ledmotiv för hans arbete. De +gjorde att det gick fram med stormsteg. De, och hans pennskaft. + +Professor Poppenberg kunde icke tänka sig att skriva med något annat +pennskaft. Han hade räddat det genom aderton års landsflykt. De krävande +pensionaten i Bern hade hånlett åt det, när professor Poppenberg, +tillfrågad om han ägde något, visade på pennskaftet och sade: detta. Det +var gammalt, slitet, bitet och färglöst, men det var det pennskaft som +nedskrivit de tio banden av Kritik av äganderätten och som nu raspade +ned sida efter sida i det elfte och kulminerande bandet--bandet som +skulle sluta med kursivsatsen: + +Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord +dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig. + +En dag fick professor Poppenberg besök i sitt rum i den Heliga synodens +lokaler. En deputation från Jeniseisk (i Sibirien) hade tillryggalagt +fyratusen värst för att hälsa förintaren av den privata äganderätten, +och som nu raspade ned sida efter sida i det, dess hyllning. Några +timmar efter det den lämnat honom för att återresa till Jeniseisk gjorde +professor Poppenberg en förfärlig upptäckt: hans pennskaft var borta. + +Hans pennskaft var borta! Pennskaftet, som förintat äganderätten i tio +(och ett halvt) band, var borta. Hur? Det fanns endast en förklaring: +det hade stulits. En medlem av delegationen från Sibirien hade begagnat +tillfället och gjort det oerhörda. + +Professor Poppenbergs hår reste sig på hans huvud. Hans ögon lågade; +hans näsvingar skälvde. Hans röst darrade, då han trädde in på +proletariatets styrelsekontor och sade: + +--Delegationen från Jeniseisk har arbetat mot proletariatets intressen. +Den har stulit mitt pennskaft. Utan detta pennskaft kommer det elfte och +kulminerande bandet av min Kritik av äganderätten icke att skrivas. +Detta band är slutkapitlet i proletariatets bibel. Jag fordrar +delegationen från Jeniseisk arresterad, mitt pennskaft tillbakalämnat +och gärningsmannen skjuten. + +Det skedde så. Professor Poppenberg skrev det elfte bandet färdigt samma +natt. I detta band överträffade han sig själv. Han beslöt att sätta +slutsatsen med fetstil: + +Den privata äganderätten kan karakteriseras i ett ord. Detta ord dräper +den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig. + + + + +TOLFTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET + + +Äntligen--äntligen skulle tåget gå! + +Det hade varit sex ruskiga timmar! Sex timmar i ett sådant litet +nordtyskt hål, där man endast vistas, om man är handelsresande eller +studerar vid den polytekniska anstalten; över sex timmar där, och bara +för en idiotisk stationskarls skull. Tåget från Hamburg hade +naturligtvis haft direkt förbindelse till Rheine och +Holland--naturligtvis!--och så står karlen och bedyrar motsatsen länge +nog för att tåget till Holland skall ge sig av från spåret bredvid! Det +var så att man kunde bli galen! Dömd att vänta sex timmar bara för det! +Man skulle nästan kunna tro, att den där stationskarlen vore köpt och +betald för att--men nog med det. Som det var, hade den lilla nordtyska +staden denne stationskarl att tacka för sex timmars besök av en celeber +resande--plus ett antal tyska mark. Många restauranger hade den ju inte, +men de som funnos hade lagt märke till dagen. Både kyparna och den +öldrickande söndagspubliken hade stirrat på mannen, som drack den ena +tredubbla whiskyn efter den andra--men med sådana mätglas _måste_ +man göra dem tredubbla, och whisky var motgiftet nummer ett. + +Varför i all världen blåste de inte av tåget? + +Nå, en försenad resande! Gjorde de sig verkligen besvär med att vänta +på en sådan tredjeklassare? Han såg ju ut som en folkskollärare på +landet, blå överrock, svart filthatt, celluloidkrage och grön kappsäck! +Vad nu? Han styrde kurs på andraklassvagnen. Ressällskap, och sådant +ressällskap till på köpet! Det här var en lyckad söndag. Där stod han i +kupédörren, och nu gick tåget. + +--Goddag, min bäste herre, goddag! + +Trodde han man önskade hans bekantskap? Han tänkte kanske presentera +sig, sin blå överrock, sin svarta hatt och sin gröna kappsäck! Bäst att +avstyra det med detsamma. Det finns ingenting så avkylande som en kall +stirrning och dödstystnad. Så där, räckte det? Nej, det tycktes inte så. +Mannen med den blå överrocken lyfte sin svarta hatt med ett soligt +leende: + +--Ni kommer från Hamburg? + +Vad fan angick det honom? Hur kunde han för resten gissa det? + +--Ni är utlänning? + +Vad innerst i dödsriket angick det honom? + +--Jag kan se, att ni inte är härifrån. Jag känner nästan alla människor +här. Jag är teologie studerande och har verkat någon tid som +pastorsadjunkt, därför känner jag de flesta här. + +Haha! Det var omöjligt att hålla sig allvarsam. Teologie studerande! +Verkat som pastorsadjunkt! Vad gjorde han i tåget? Det var ju söndag. +Han skulle väl vara ute och hålla aftonsång vid den här tiden. + +--Är det inte syndigt att resa med tåg om söndagen, herr pastor? + +Han ryckte till för tonfallet. + +--Syndigt? Nej, varför det? Den moderna luterdomen är frihetens +religion. Man kan göra allt, när man kan bedja sitt fadervår om kvällen +med gott samvete. + +--Verkligen? Allt? + +--Allt! Vår evangeliska försynstro åstadkommer det. + +--Aha! Ni tror alltså på en försyn? + +--Om jag tror på försynen? Naturligtvis, min käre herre, naturligtvis. + +--Det gläder mig att göra er bekantskap. Jaså, det finns en försyn, och +man kan göra allt, om man kan läsa sina böner på kvällen! Det öppnar +möjligheter för en kasuistik, som lämnar jesuiternas långt bakom sig. +Jag hade en vän--får jag berätta? + +--Med nöje, min bäste herre, med nöje. + +--Min vän var vad man kallar förhoppningsfull. Hans föräldrar voro +allvarliga, gudfruktiga människor. Men de voro fattiga. De hade inte råd +att låta honom studera, som han ville. Det var deras stora sorg. De bådo +till Gud om hjälp för sonen, dag efter dag. Då ingrep en släkting till +familjen alldeles oväntat och gav honom pengar. + +--Försynen, min bäste herre, försynen. + +--Detsamma sade hans föräldrar. Min vän fick studera. Delvis skötte han +sig bra, och delvis hade han tur--föräldrarna kallade det för försynens +ingripande. Han tog sina examina med glans, men framgången gick honom åt +huvudet, och han slog sig på rackarliv.--Är det här gränsstationen? + +--Nej då, dit är det en stund ännu. Ni är visst nervös, min bäste herre. +Nå, hur gick det er vän? + +--Hur det gick med honom? Han gjorde tvetydiga skulder, och skulderna +växte som en lavin. En vacker dag såg han sig tvungen att antingen begå +självmord eller rymma. Han hade ödelagt en lovande framtid på två år +och två månader. Hade han inte fått pengar att studera, hade han aldrig +kommit i tillfälle till det. Försynen gjorde ett misstag, när den +skaffade honom dem, eller vad säger ni? + +--Jag vet inte. Vad tycker ni själv? + +--Jag? Jag tror inte på någon försyn. Jag har bara berättat om min vän +som ett fall för er kasuistik. Jag glömde visst att säga er, att han +föredrog att rymma framför att begå självmord. Han krossade sina +föräldrars liv i vilket fall som helst. Nå, vad säger ni? Vad hade +försynen för mening med att låta honom få pengar? + +--Nu äro vi visst vid gränsstationen. Vad försynen hade för mening? Ack, +min käre herre, hur skulle vi blinda kryp kunna utrannsaka försynens +mening? + +--Er motfråga är inte snillrik som argument. Låt mig göra er en sista +fråga: låg det i försynens intresse, att min vän skulle komma undan? + +--Ackackack, vad ni kan göra frågor, min bäste herre! Om det var i +försynens intresse, att er vän skulle slippa straff? Det förefaller inte +så. Här kommer en man som jag känner, nämligen polischefen vid +gränsstationen. Han har ett papper i handen och ser ut, som om han hade +en fråga att göra er. Åtminstone kommer han rakt på oss. Vad ser jag? En +arresteringsorder! Nej, det förefaller inte, som om försynen skulle +vilja låta er vän slippa undan--d.v.s. er. Farväl, min herre, farväl; +tro mig, det finns en försyn, och försök att foga er i dess rådslag! + + + + +ÅTER ETT MÄRKLIGT DÖDSFALL + + +Från Oklahoma meddelas över Amsterdam, att svensk-amerikanske +undersåten Charles Augustus Johnson (Karl August Johansson) avlidit +därstädes i en ålder av nära sextio år. + +Det är en i många hänseenden märklig person som härmed gått ur tiden. +För den yngre generationen torde Karl August Johansson (Röde Kal-Agust, +var hans binamn på sin tid), vara i det närmaste obekant. Det kunde +måhända ha sitt intresse att uppliva ett par data. + +Karl August Johanssons anlag gingo i utpräglad grad åt det filologiska. +Redan som ung insåg han den stora skillnaden i betydelse mellan Long +Island och Långholmen. Det dröjde inte heller länge, innan han praktiskt +omsatte dessa insikter. I augusti 1889 packade han sina koffertar under +ett nattligt besök i en känd stockholmsgrosshandlares våning och vände +för alltid sitt fosterland ryggen. + +Hans öden i det nya hemland han valt sig--Nordamerikas Förenta +stater--voro många och brokiga. Det bleve för långt att söka ge ens en +överblick av dem. Hans största bedrift, och den som blev hans livs +olycka, var övertagandet av en större del av Förenta staternas +statsskuld. + +Härmed tillgick på följande vis. En mörk julinatt år 1893 var en av +statsdiligenserna på väg från fort Seymour i Texas till Lehigh i +Oklahoma. Dessa distrikt voro på den tiden knappt halvciviliserade. +Städer funnos nästan icke, järnvägarna lågo i sin linda, och +befolkningen bestod av guldgrävare, nybyggare och indianer. Den +återstående fjärdedelen utgjordes av äventyrare. En av dem som dragits +hitut av ryktet om dessa förhållanden var Karl August Johansson, och +sagda julinatt gjorde han sin stora kupp. Han stannade diligensen med +sin revolver, övertog vad av värde som fanns i den och så lät han den +fortsätta. + +En hastig undersökning övertygade honom om att han lyckats över +förväntan. Ej mindre än trehundratusen dollars i Förenta staternas +statsskuldbevis voro, oräknat ett antal guldur, belöningen för hans +företagsamhet. Då han på grund av det stora antalet kringstrykande +element fann det orådligt att gå med så stora summor på sig, nedgrävde +han allt utom en obetydlighet på ett ställe, som han förut utvalt +härtill. Därpå uppsökte han ett nybyggarläger i närheten och sökte en +välbehövlig vila. + +Nästa morgon arresterades han i lägret. En kusk på diligensen hade känt +igen honom. Han nekade på det bestämdaste och med en så passionerad +vältalighet, att han undgick den lynchning, man förberedde åt honom. I +stället fördes han till närmaste stad, vid vars domstol han trots sitt +nekande dömdes till fem års straffarbete. Han mottog straffet med ett +invärtes leende. Vad voro fem år? När de voro förbi, väntade honom en +förmögenhet. + +Människan spår. Under den tid Karl August Johansson tillbragte i arbete +och ensamhet, växte staten Oklahoma som en svamp efter regn. Städer +grundades, järnvägar byggdes; på den plats där Karl August Johansson +stoppade posten låg nu staden Columbus. Han såg det med förvåning, då +han efter frigivningen anlände dit. Han lovade sig att stifta en +donation till nytta för invånarna i detta monument åt hans +företagsamhet. Men först måste han finna sin skatt. Den borde ligga i +utkanten av den nya staden, enligt vad han beräknade. Döm om hans +känslor, då han, ankommen dit, finner att man föregående dag på det sätt +som är vanligt i Amerika, flyttat dit ett femvåningshus och placerat det +just över hans deponerade penningar! + +Resten av Karl August Johanssons saga är sorglig. Han sökte gräva sig in +under femvåningshuset, han hejdades, ådömdes böter och sattes på nytt i +fängelse, då han icke kunde betala dem. Han ville köpa huset, bli +fastighetsägare:--all right, pengar på bordet!--Jag skall betala er +efter köpet, allt, kontant! svarade den olycklige. Man hånskrattade åt +honom. Man tog honom för en förryckt. Månad efter månad irrade han kring +huset, stirrade på det, sökte åter och åter gräva sig in under det. Man +blev otålig; man satte honom på hospital. Han utskrevs och skyndade +genast tillbaka till sin älsklingsplats. Huset stod kvar! Ingen brydde +sig om att flytta det mera! Och under det lågo hans trehundratusen! År +1902 insattes Karl August Johansson i det nybyggda statshospitalet, från +vars fönster han hade full utsikt till femvåningshuset. Han omtalas som +en våldsam och mycket oregerlig patient. Femvåningshuset stod kvar en +efter amerikanska förhållanden ovanligt lång tid. Det stod kvar ännu, +när Karl August Johansson i år slöt sina ögon.--Sannerligen, man kommer +att tänka på det gamla skriftordet: om Herren inte bygger huset, så +arbeta de arbetare fåfängt! + + + + +DALAI PEDERSEN + + +Från Lhassa meddelas över Bangkok, att den tibetanska buddaistiska +kyrkans lamas, samlade till val av ny Dalai lama, enhälligt givit sina +röster åt danske undersåten Rasmus Pedersen. + +Härmed har endast det inträffat, som var att förutse, som länge varit +förutsett av framsynta personer. Men ehuru valet icke kan sägas komma +överraskande, är det dock ur allmänmänskliga synpunkter så glädjande, +att vi anse oss böra ägna det några rader. + +Vid Rasmus Pedersens vagga torde få ha anat den bana som väntade honom. +Han föddes i Vognmagergade i Köbenhavn för femtiofem år sedan. Fadern +var okänd, modern ökänd. Efter att ha försökt sig i ett antal yrken fick +Pedersen elva år gammal anställning som piccolo på Hotell d'Angleterre. + +Härmed hade han i själva verket funnit sin plats i livet. D'Angleterres +hörnkafé blev bestämmande både för hans levnadsbana och för hans +livsuppfattning. Här lärde han sig att intet är viktigare än lugnet; att +den som behåller det i alla situationer är situationernas herre; att den +som förlorar det--t.ex. en kund som väntat tre kvart på en kopp kaffe--i +och med detsamma förlorar allt och till på köpet gör sig löjlig. + +Anade han redan då, om än dunkelt, varthän hans så tidigt förvärvade +levnadsvisdom skulle föra honom? Ingen vet det. Från d'Angleterres +hörnkafé kom han till à Porta; från à Porta--då tjuguårig--till +Industrikaféet. På båda dessa ställen växte och mognade hans +livsuppfattning. Han lärde sig att med händerna knäppta på ryggen, +försjunken i kontemplation, se hän över huvudena på ett halvt dussin +gestikulerande gäster, som ville ådraga sig hans uppmärksamhet. Han +lärde sig att när de inre rösterna talade till honom, sluta örat för de +rop om materiella njutningar, som stego från hopen runtomkring. Han +tyckes med ett ord redan nu ha nått fram till den första av de +åttafaldiga sanningarna, som leda till Frigörelse: att allt det yttre är +ett sken, en synvilla utan värde. + +Från Industrikaféet kom han till det nyöppnade Bristol och därmed var +han inne på fulländningens stadium. Försänkt i grubbel genomtänkte han +på detta kafé de sju återstående av Sanningarna; intet kunde störa honom +i hans betraktelser, varken ett danskt bönfallande: Hör nu, Pedersen..., +eller ett svenskt rytande: Vaktmästare, för satan, är ni döv?--eller ett +norskt bergrasdånande: Nej nu, Fan sværte og fortære mig, myrder jeg +denne Tjeneren! För den, vars sinne är upptaget av den åttafaldiga +sanningen, äro dessa ljud som ett avlägset fågelkvitter. Vad är kaffe +och kakor mot mahâyâna, den stora vägen till frälsning? Vad är kaffe och +punsch mot hînayâna, den trånga vägen? Vad är whisky och soda mot +drömmen om nirvâna? Adepten gör de heliga åtbörderna; han knäpper +händerna på ryggen, han petar sig i näsan för att hålla sinnet +mottagligt, och i sitt inre mumlar han: Allt är lidande. Det är ett +lidande att icke uppnå vad man önskar; det är ett lidande att uppnå det +och inse önskningens fåfänglighet. Betänken det, I som sorlen omkring +mig! Undertrycken lusten efter kaffe, kakor, punsch och pjolter, och I +haven tagit det första steget mot frigörelsen från återfödandet! + +Efter Bristols stängning flyttade Pedersen, försänkt i grubbel över den +åttafaldiga sanningen, till Paladshotellet. Han fortsatte att enligt +Buddas föreskrift icke räcka världen någon annan hand än tiggarens. Och +där nådde honom budskapet om det beslut som fattats i Lhassa. Han går nu +den största fulländningen i möte. Till och med de ringa rester av +omvärldens larm, som nådde honom i Paladshotellets Marmorhave, skola +tystna. Ensam i sin kyliga klostercell i Lhassa kommer han att vrida sin +bönkvarn, vars entoniga slammer skall erinra honom om gästernas rop på +kaféerna. Sanningen kommer att blomma fram i hans själ som en vit, +oberörd lotus; till dess han vid Krischnas sida, i gudomligt passiv +tolerans, endast gör de sista heliga tecknen i det Nirvana som han drömt +om från sin ungdom. + + + + +SAMTAL MED HOMPA + + +--Tänk att träffa dig här i Köpenhamn! sade Hompa. Det var fan så +roligt. Det är djävligt längesen, va? + +--Det är visst sju år sen. Du är dig lik. + +--Ja, vaffan tycker du, va! När man går och torkar i ett sånt hål. Men +hör du, den här vaktmästarn är för djävlig. Vad är det för en betjäning +ni har här i Danmark. Hör nu vaktmästarn, hallå! Hallå! Hör ni inte, +karl, för satan? Kommer aldrig smörgåsbordet och snapsen och ölet? Ä, +mä, bä, vaba. Jag ger fan i ert prat. Lär er tala så man kan begripa er. +Kommer det eller kommer det inte? Jaså, det kommer. Nå, låt det komma i +dag då. Tag över till Sverige och lär sig servera, vaktmästarn.--Hör du, +det var allt en djävla idiot till vaktmästare, va? Nå, där kommer det +äntligen. Men det var fan så roligt att se dig. + +--Verkligen oväntat. + +--Du kände visst inte igen mig först, va? + +--Nej, det är ju inte så lätt, kära du, efter så många år-- + +--Nej visst. Jag trodde ett tag du inte ville känna igen mig. + +--Är du tokig! + +--Äh, du begriper väl skoj, för fan, va? Hahaha! Ska vi ta helan? Men +herrejesus då, vaktmästarn! Vaktmästarn! Vad är det här för +brännvinsglas? Kallar ni det för brännvinsglas? Vad in i helvete menar +ni? Tag över till Sverige, karl, och lär sig, hur ett snapsglas ska se +ut, och kom inte och bråka med mig, för det går inte.--Men vi får väl ta +helan som den är då. Skål på dig, gamla fähund! Roligt att ses--äh, det +smakar, va? Det var längesen man fick den. Det kan aldrig bli för dyrt, +va? + +--Är det längesen du fick en sup? + +--En sup? Är du tokig, finns inte i Sverige mer. En i månaden är det +mesta. + +--Men ni har stora snapsglas? + +--Riktiga glas för fan, som di ska va. Vi tar väl halvan med detsamma. +Det var gott med smör igen. Och franskbröd, jo, jag tackar, jag. Hur har +du det för resten, din gamla lymmel? Det går ingen nöd på dig va? Men är +det inte trist att aldrig höra svenska? + +--Å, man hör det inte så sällan. + +--Hör du, vi tar väl tersen med detsamma, och så kan vi få det varma. +Vaktmästarn! Vaktmästarn! Det var väl en hurrande djävul--nå där kommer +han med biffen. Men koss i jesu namn då, karl, vad är det här för en +servering! Vad fan menar ni med att ge mig kokta potatis till biffen? +Och så ingen lök på! Nej, det är för djävligt. Kan ni inte lära er att +laga mat här i Danmark? Ni skulle ta över till Sverige och se, hur vi +lagar det. Ä, mä, bä--hur var det? Beställde jag en fransk böff. Det +heter biff, karl, lär er tala rent, men än sen då? + +--Kära bror, förlåt att jag blandar mig i saken. Du beställde en fransk +biff och det här är en fransk biff, med persiljesmör och kokt potatis. + +--Det är ett djävla sätt i alla fall. Vad begriper jag mig på deras +franska böff? Men, det smakar ju gott. Hör du, vi tar väl kvarten med +detsamma? Tjo--nä, hör du, tira där, va! Det var ett djävla stiligt +fruntimmer. Tjo, lilla fröken, hur står det till med hälsan och +kärleken ... vafannudå, kände du henne? Det var en annan sak. Ä, ta och +presentera mig, va? + +--Jag är rädd att det inte går, kära bror. Hon är visst i sällskap. + +--Äsch, vad gör det? Nu är vi i Köpenhamn, och där ska man väl för fan +ha lov att roa sig. Skål på dig! Djävla roligt att se dig! Men jag +tycker du har blivit så allvarsam sen sist. + +--Tycker du det? Jag vet inte. Det är väl tiderna. + +--Dom ger man väl fan i, inte sant, vaktmästarn? Vaktmästarn är en +trevlig pojke, fast vaktmästarn är en gammal fähund. Skål på sig, +vaktmästarn! Egentligen är ni några fähundar allasammans här över, och +sura se ni ut när det kommer en svensk hit, men våra pengar, dom har ni +ingenting emot, va? Dom tar ni emot, va, vaktmästarn? Hur mycket blir +det här? Det är jag som bjuder, förstår vaktmästarn, därför att jag inte +sett det här gamla nötet på flera år. Halvtress och halvfjäss, hör du, +vad är sejsten å halvfjäss? + +--Tjugusex kronor och tjugufem öre, sade jag. Hompa gav tjuguåtta och +femtio. Vaktmästarn fick sålunda tolv kronor i dricks. I mitt tycke för +litet. + +Till sommaren lär det komma en invasion av Hompor. + + + + +VID GRÄNSEN + + +På morgonen upplyser erotologen oss om att han tänker stanna i Kolding. +Vi få cykla vidare ensamma. + +Vi emottaga hans meddelande med förståelse och en viss grad av sinnesro. +Vi erinra oss en ung kvinna, som vi sågo dagen förut, då det var barnens +dag i Kolding. Med en fin anspelning på detta, som icke engång en +dövstum skulle kunna missförstå, lämna vi erotologen åt sin saliga +plåga, och stiga upp i tåget. + +Vi äro nämligen på cykelfärd, och så fort det finns backar förut, ta vi +med tåget. Utanför Kolding ligga backar på ända till femtio meters höjd. +Vi ta följaktligen tåget tre stationer fram, så är det gjort. + +Vi stiga ur tåget. Med en snabbhet och beslutsamhet, vartill vi hittills +inte sett några spår, rusar samfärdsmedlet av över den flata slätten. +När vi komma ut framför stationen, märka vi orsaken: den sidvind, som +förföljt oss sedan resans början, har övergått till rak motvind av en +orkanlik styrka--tre à fyra sekundmeter. Det är därför tåget har rusat +sin väg. Det har velat förebygga ytterligare fusk i protokollet. Det +anser, att en cykelfärd är en cykelfärd. Med en suck sätta vi oss upp på +cyklarna och vända dem så att vi få medvind. Det måste väl finnas +järnvägståg på det håll där medvinden slutar, säger min kamrat. Jag +låtsar inte ha hört honom. Man har då karaktär. + +Det går undan söderut en stund. Plötsligt vrider vägen av mot väster. +Medvinden är slut, sidvinden börjar, och då inga järnvägståg finnas i +synhåll, finna vi oss i det oundvikliga. Vi vrida av åt väster och börja +brottas med elementen. + +Vägen går rak och sandig, saffransbrun i färgen. På bägge sidor om den +ligger heden; här och där är den uppodlad; här och där står en +granplantage eller en björkdunge; men för det mesta sträcker den sig +stor och obruten åt alla håll. Vinden får självkänsla när den går fram +över en sådan slätt. Den inser, att den har vissa chanser. Den beslutar +att utnyttja dem mot oss. Vi få spänna i, så att det värker i benen och +korsryggen. + +--Skulle det vara gott med en öl? ropar min kamrat över axeln. + +Jag anser frågan vara retorisk och underlåter att svara. Plötsligt +skymtar en bokdunge och några hus rakt förut. Vi göra samtidigt +idéassociationerna: _hus--människor i dem--alla människor äro +törstiga--krog--öl_. Vi spänna i med spontan energi och på några +minuter äro vi framme. Vi svänga om en vägkrök. I samma ögonblick hejdas +vi av en röst. + +--Stopp! Man får inte cykla ned till bron! + +Vi hålla tvärt inne. Den som har hejdat oss är militär. Men varför får +man inte cykla längre? + +--Man får inte cykla ned till bron, upprepar soldaten. Men man får gå +dit ned. + +--Varför då? + +--Det här är gränsen. + +Det är sant, det pågår ett världskrig. + +Gränsen. Ordet slår ned i oss. Vi sätta tyst från oss cyklarna. + +--Vi gå naturligtvis dit ned, säger min kamrat. + +Vi gå längs en landsväg, stenlagd som en stadsgata. Det växer högt gräs +emellan stenarna. Det är längesen man körde här. Efter ett par minuter +stå vi vid en bro, som går över en liten å. Men bron binder inte längre +samman två stränder, den skiljer dem åt. Vid vartdera landfästet går det +en ribba över den, omvirad med taggtråd. Mellan dessa ribbor är ingen +mans land. Hindret ser inte oövervinnligt ut. Det påminner närmast om +när barn leka krig. Men i denna puerilitet ligger det ingenting löjligt. + +Under bron flyter den lilla ån, sommarstilla, täckt av vass och +näckrosor. Ängarna, som gå ned till den på vardera sidan, ha högt, +vajande gräs och lysa av blommor. Husen på bägge sidorna ligga inbäddade +i trädgårdar och se gamla och burgna ut. Vi veta att det talas samma +språk i dem. Allt är på den ena sidan ån som på den andra. Och dock är +allt olika. Ty den ena sidan tillhör livet och den andra sidan döden. På +vår sida göra blommorna rätt i att lysa. Över den andra sidan ligger det +en skugga. Döden och svälten ha brett sina vingar över den i redan många +år. Och som deras representant står en enda person på andra sidan +bron--en gråklädd landstormsman med gevär och bajonett. På vår sida av +bron står som pendant en liten flock svartklädda kvinnor och män och ser +på honom. Han rör sig inte; han säger ingenting; han stirrar rakt +framför sig. De säga heller ingenting, men de behöva inte göra det för +att man skall förstå, att de ha släkt på andra sidan. + +Detta är alltså gränsen. + +Plötsligt skymmes himlen. Vinden har blåst fram en hel molnarmé, som +breder ut sig över det blå. Solljuset försvinner, först på andra sidan, +så på vår. Reinhardt kunde inte ha arrangerat det bättre. Den gråklädde +landstormsmannen står kvar, stel och orörlig, lutad mot geväret. Men de +svartklädda människorna på vår sida börja tyst gå upp längs den +gräsbevuxna stenlagda landsvägen. + +Vi följa dem och hoppa upp på våra cyklar. Molnen lova fuktighet av ett +slag, som vi inte sätta värde på. Vi spänna i under tystnad och efter +ett par timmar äro vi framme i Ribe. Vi finna erotologen där. Han har +också varit vid gränsen, men motats över den av den unga +barnensdagskvinnan och tagit före oss på tåg. Livet har sina stormar. + + + + +VERANDA MOT HAVET + + +Den fetaste av de tre cyklisterna lade från sig jordgubbsskeden och +tände en ny cigarrett. + +--Ah! sade han. En lagom lång cykeltur, ett kallt bad i solnedgången och +en lagom stark måltid--alla ljuvligheters ljuvlighet och krona. + +Den minsta av de tre cyklisterna sög de sista dropparna ur sitt +madeiraglas. + +--Du har rätt, sade han, och jag satt själv och tänkte detsamma. Men då +jag gjorde det, kände jag ett stygn i mitt hjärta i likhet med de +personer som stenade Stefanus. Ty vad bevisar en sådan reflexion? Att +man håller på att bli gammal. Ungdomen är den tid, då man inte känner +efter hur det känns. Medvetandet att man har det bra är den första +signalen från ålderdomen, som är den tid, då man inte har det bra. + +Den tredje av cyklisterna var en av de personer, som tala i citat. Han +skyndade sig att citera Salomo om de år, om vilka man skall säga: de +behaga mig icke. De båda andra tego. Den fete återtog, vänd till den +minste: + +--Du har rätt. Jag ser, att du är förvånad över att jag medger det. Men +det är därför att jag på det viset får tillfälle att lancera en sats som +jag tänkte ut i eftermiddag, medan vi cyklade. + +Den berör lögnaktigheten i ett gammalt ordspråk. Detta ordspråk säger, +att kunskap är makt. Det är ett omtyckt ordspråk. Det sitter över +skoldörrarna, och på reklamhäftena från bokförlagen. Den som förnekar +det blir stenad. Jag skall vara så modig. Jag påstår att det är lögn. + +--Vad behagas! ropade den tredje cyklisten. En lögn att kunskap är makt? +Är du ignorant? + +--Tyvärr inte, sade den fete. Jag vet för mycket både om andra och mig +själv. Jag vet om mig själv, när jag är lycklig, och det minskar min +lycka. Och vad jag eljest vet har varken gjort mig mäktig eller lycklig. +Men låt oss taga saken i större perspektiv. Låt oss tänka på samhällena. +År det samhälle mäktigast, där kunskapen är störst? På intet vis. +Alexanders okunnighet förde honom till Indien. Romarnas okunnighet var +den solida basen för det romerska riket. Så länge den kunde bevaras, +växte riket och var omöjligt att besegra. I samma stund som den började +ge plats för kunskaper, föll det samman. Vad som gjorde att tyskarna +fruktade engelsmännens inträde i världskriget, var framför allt den +solida, sekelgamla, brand- och dyrkfria anglosaxiska okunnigheten om +allt som ligger utanför England. Det är den som gör att England hittills +aldrig förlorat ett krig. Det borde resas ett monument åt den, tre +gånger högre än Nelsonpelaren. + +--Du pratar, sade den minste cyklisten. Ska vi inte ha kaffe? + +Han ropade på kyparen utan att avvakta de andras svar. + +Himlen över havet hade grånat. Skyarna tornade upp sig i fantastiska +drömbyggnader, under vilkas botten en strimma vallmorött solsken +trängde fram som ett spett. Drömbyggnaderna voro underminerade och +färdiga att störta. + +--Gud vet, om vi kan cykla i morgon, sade den tredje cyklisten. Jag tror +det blir regn. + +--Landet behöver regn, sade den fete cyklisten. Jag hoppas det får regn. +Det är ett kunskapsrikt land, och varje bonde vet hur många millimeter +regn, det behövs för skörden. Men jag undrar om någon bonde i detta +kunskapsrika land ber samma bön som de kinesiska bönderna be sedan +urminnes tider. Den kinesiske bonden säger: må det regna först på +statens åkrar och därefter på mina. Det är hans enkla och oreflekterade +bön. Men hur många millimeter det skall till, vet han säkert inte. Han +är djupt okunnig, och har bevarat sin okunnighet genom fem årtusenden. +Därför är han personligen lycklig i motsats till oss, och därför kommer +Kina att överleva alla andra riken. Den vita raseri är bara en +betydelselös episod. + +--Hör upp med ditt dumma prat, sade den tredje cyklisten. Jag förstår, +att en person som du försvarar okunnigheten, men de kunskaper du har +skulle inte engång besvära en kines. Och i Kina hade du varit halshuggen +för lättja för länge sedan. Vill du ha någon punsch? + +--Det du säger om mitt öde i Kina, sade den fete cyklisten, bevisar bara +kinesernas beundransvärda klokhet ytterligare. Nå ja, låt mig få ett +glas punsch då, men må det regna först i edra glas och därefter i mitt. +Skål! + + + + +APOLOGI FÖR KONUNG HERODES + + +Jag bor för närvarande på ett förtjusande sommarhotell. Utanför mina +fönster sträcker sig bukten, blå- och gröngnistrande i solskenet, som +var dag väller ned i en fors mellan de vita sommarskyarna. De tre +revlarna draga sina marmorgröna band parallellt med den vita +strandremsan; utanför dem går vattnet mörkblått med små ilskna vågor och +innanför dem sliter det upp sig i tusentals attacker mot stranden. +Nästan nere vid strandbrynet löper den vita, släta landsvägen, och på +andra sidan om den, bakom villorna, ligger skogen. Bokarna stå mäktiga, +svällande, djupgröna; här och där ge de plats åt en uthuggning eller ett +böljande vetefält. Det är ett nordiskt Arkadien, där bullret från +världen saknar resonans, och där jag, ovärdig, fått rum. + +Livet är skönt. + +Varje morgon klockan tio--ty jag är lat--drar jag på mig de +nödtorftigaste kläderna och går ned i badhuset. O, ljuvligheters +ljuvlighet och krona--saltvatten, klart grönt saltvatten, som bär mig +och sköljer mig, en simtur och en kontemplativ vila i vattnet med +händerna under huvudet och den sommarblå himlen över mig!--Frukost utan +restriktioner och en cigarrett. Man kan arbeta; man har lust att arbeta. +Allt är underbart. Livet är skönt. + +Livet var skönt till för fem dagar sen. + +För fem dagar sen fick jag nya grannar. Ett äkta par från huvudstaden +hade skrivit och bett om rum. Det fanns ett rum ledigt. Detta rum var +rummet bredvid mitt, och värden hyrde intet ont anande ut det till det +äkta paret, som önskade rum. För fem dagar sen kommo de, och livet +förändrades i ett slag för mig. Solen miste sin glans; havet svartnade; +himlen svartnade; blommorna blevo doftlösa; fåglarnas sång tystnade för +ett barnskrik. + +Ja, ett barnskrik. Ett litet barn har öppnat sin späda, tandlösa mun och +utan att säga ett ord förändrat hela Arkadien. Solen lyser utan värme +över ett trist och intetsägande landskap; blommorna sloka på sina +stänglar; fåglarna ha stoppat huvudet under vingen, besegrade av ett +barnskrik. Ett infernaliskt, outtröttligt, genomträngande barnskrik. +Inte ett högt furiosobarnskrik, utan ett klart, oemotståndligt, +obevekligt, stackatobarnskrik. Ett skrik, som vittnar om att detta barn, +fastän blåögt, i rakt nedstigande led härstammar från det folk, som med +sin röst välte Jerikos murar. Ett skrik, som börjar så fort det lilla +barnet öppnar sina ögon och som fortgår i en otrolig, oavbruten serie +till dess det sluter sina ögon. Ett skrik, som ingen maskin på jorden +skulle kunna prestera utan att bli hes efter fyra timmar, men som detta +lilla tre månader gamla, djävulska barn med lätthet utsänder dygnet +runt. Det är otroligt. Det är outhärdligt. Det är beundransvärt. Det är +helvetiskt. + +Jag tassar uppför trapporna sent om natten. Jag har suttit på +sommarhotellets veranda sedan eftermiddagen, ehuru jag skulle ha +arbetat. Arbetet är omöjligt på mitt rum. Ingen musa i världen kan göra +sin skygga viskning hörd genom det lilla barnets skrik. Alltså blir det +hotellverandan, och ända dit sänder barnets sagolika strupe stänk av +sina tonvågor. På hotellverandan går eftermiddagen, aftonen och en del +av natten. Vid midnattstid tassar jag uppför trapporna till mitt rum. +Äntligen är allt stilla. Evighetsrösten vilar. Jag kan få sova, vilket +jag inte fått på flera nätter. Liksom en inbrottstjuv smyger jag mig in +på mitt rum. Jag klär av mig med en varsamhet som om det gällde en +invalid. Jag lägger mig försiktigt i sängen. Jag sluter ögonen av +vällust, bara jag tänker på sömn...! + +Just då utsänder sängen en svag knirkning. I en timslång sekund svävar +jag mellan fruktan och hopp, så är saken klar. Det obevekliga barnet har +hört mig och rapporterar nu för Gud och världen, att den vuxne stört +framtidsväsendet i dess av änglar beskyddade vila. Det skriker till +himlen över mig som de oskyldigas blod ropar från marken. Na-na-na. Det +varierar inte sin anklagelse; det fastslår den genom att upprepa den om +och om igen med katonisk konsekvens. Det upprepar den så länge, att jag +utmattad faller i sömn. + +Jag drömmer om zoologiska trädgårdar, mordförsök, krig och dambassänger. +Det lilla barnets röst är det underliggande substratet till alla dessa +drömmar. Äntligen tystnar den. Jag vaknar. Jag saknar ackompanjemanget +till min sömn. Barnet låter mig ligga vaken länge nog för att morna mig. +Det är inte att hoppas på mer sömn. Jag stiger upp och sätter mig till +skrivbordet. I samma nu lyfter det sin röst till en höjd, klarhet och +gällhet som överträffar eller tycks mig överträffa allt vad det förut +presterat. Jag försöker att vänja mig vid rösten, som man vänjer sig vid +sfärernas musik, att sluta öronen för den, att ta det hela som ett +skämt. Ack, vad förmår jag mot det lilla barnet? Efter två timmars +fåfäng kamp ger jag upp och går ned och badar. Jag behöver svalka mitt +värkande huvud. När jag kommer tillbaka, är det tyst i rummet bredvid. +Jag vågar inte tro mina öron. Jag störtar fram till skrivbordet och +fattar pennan. Från rummet bredvid kommer ett egendomligt ljud. Först +förstår jag inte, vad det är. Det är inte barnet. Därpå går det upp för +mig: det är barnets fader och moder som knappt troende sin lycka utstöta +ett matt hurra! I samma ögonblick hör jag den riktiga rösten igen--den +omutliga, outtröttliga na-na-na-rösten. Det lilla barnet har ingen tanke +på att låta gäcka sig. Det vet, vilket århundrade det lever i. + +Detta är en apologi för den mycket förtalade regenten och realpolitikern +Herodes, konung av Betlehem. + + + + +WELTPOLITIK + + +Många människor syssla nuförtiden med storpolitik. Man sluter fred +(eller gör det rättare sagt inte); man ändrar gränser; man beräknar +skadestånd av själva fan. Jag läser därom i tidningarna, fastän jag +lovat mig själv att låta bli. Blir det fred, blir det utan min +medverkan, och blir det krig igen, sker det också mig förutan. Det enda +som följer av tidningsläsning är fördärvade nerver. Jag är en rå +hädonist. + +Det fanns emellertid en tid, då jag levande intresserade mig för +åtminstone ett storpolitiskt problem. Men om jag berättar detaljerna, +komma de endast att bekräfta att jag är en rå hädonist. + +Det var sommaren 1913. Jag låg i Monte Carlo, var fattig och hade ett +umgänge, som endast mot sin vilja var fattigt. _Jag_ fann mig med +en franciskans tålighet i syster Armods energiska famntag. Det är +faktiskt. Åtminstone inbillar jag mig det nu, när sex år ligga emellan. +Men låt oss tala om Louise av Koburg. + +Jag hade ingen personlig beröring med denna prinsessa. Visserligen kände +jag två grevar och en italiensk markis, men de voro inte i stånd att +introducera mig i de kretsar, där Leopold II:s dotter rörde sig. Den ene +av grevarna var greve Borgacz från Ungern (som visserligen var av god +familj, i det att det var hans bror som senare formulerade ett visst +ultimatum till Serbien); den andre var greve Origoni, som numera odlar +peppar på en franska staten tillhörig domän i Guyana. Markisen hade +lösskägg och en stor räkning hos sin hotellvärd. Nej, ingen av dessa +ädlingar var i stånd att introducera mig i Louises av Koburg krets. Den +som höll på att göra det var svensk och hette--men nej. Inga namn! + +Denne svensk var systemspelare. Trots sin ungdom--han var 24 år--hade +han besegrat hasarden. Icke mindre än fem ofelbara system stodo till +hans förfogande, när han ville spela--och fick kapital. Det var just det +det hängde på. Han behövde kapital. I samma ögonblick han fick det, var +kasinot sålt, dess guld hans, och han och hans vänner burgna män för +livet. Ingen har bett livligare för en annans räkning än jag för W:s. +Och plötsligt tycktes mina böner verka. + +En vacker dag berättade han mig följande vid ett stycke franskbröd med +salt och ett glas franskt brännvin: + +I kasinot hade han gjort bekantskap med en tyska av god familj. En äldre +tyska. (W. var en vacker pojke.) Denna tyska hade fattat ett livligt +intresse för hans system nummer tre, det på dussin och transversaler. +Och nu berodde allt på prinsessan Louise av Koburg. + +Hur kunde så många människors framtid bero på Louise av Koburg? + +Jo, Louise av Koburg, som var dotter till Leopold II, hade i denne en +hård fader. Leopold II nekade sitt barn de pengar, som tillkommo henne, +och på grund härav måste hon processa med honom. Sådant är livet. För +att föra processen behövde Louise av Koburg pengar, och dessa pengar +hade hon delvis lånat av den äldre tyska, som W. träffat i kasinot. +Fick Louise pengar, fick tyskan pengar; fick tyskan pengar, fick W. +pengar; och fick W. pengar, var kasinot sålt med man och mus. Och W. och +hans vänner rika. + +På så invecklade trådar hänga institutioners och människors öden. + +Nu återstod en sak, sade W. Det var nödvändigt, att jag tog till +Mentone. + +Varför var detta nödvändigt? + +Jo, W. ville veta om den gamla tyskan fått pengar av Louise. Han hade +som en aning om att hon hade det, men han ville inte fråga direkt. +Varför inte? Nej, ty då kunde den felaktiga uppfattningen lätt insmyga +sig hos henne, att W. var nödställd, behövde pengar och var tvungen att +sälja sitt system till underpris. + +Jag medgav, att detta var sannolikt. Men hur skulle jag få reda på om +tyskan hade fått pengar eller ej? + +Bah! En man med mitt skarpsinne och vinnande sätt! En barnlek--en +fullkomlig barnlek. Tyskan bodde på Hôtel des Acacias. Det gick som en +dans. + +Nåväl, jag skulle ta till Mentone. Men då fick W. lov att ge mig till +biljetten. Jag var luspank. + +Käre bror--jag beklagar. Jag också. Du får gå. + +Gå! Gå till Mentone! Nästan en hel mil! + +Varför inte? En uppfriskande promenad. Och målet som vinkar oss: +kasinots ruin, allmänt välstånd över resten av linjen! + +Gott. Jag skall gå. + +Jag gick. + +Jag gick en kilometer, jag gick två, längs stranden av det blå +Medelhavet. Mina skor voro lätta och tyngde mig inte. Jag gick, och +under det jag gick, utmålade jag kasinots undergång för mig själv; jag +utpenslade den i detaljer, tävlande med Yttersta domens i Michel Angelos +framställning. Jag såg guldet hopa sig i drivor kring W. och mig. Jag +såg krupiärerna begå självmord; jag såg monsieur Blanc på knä för W., +tiggande om nåd. Jag hörde W. svara honom (torrt, som det står i +romanerna): + +--Fem millioner, och jag slutar! + +Jag såg upp. Jag befann mig vid Cap S:t Martin. Det återstod mer än en +halv mil. Och mina fötter voro ömma. Men det fanns intet val. Vidare! + +Jag gick och gick, kilometer efter kilometer. Till slut var jag så +trött, att jag inte orkade mer. Jag befann mig just vid en +spårvagnshållplats. Och plötsligt erinrade jag mig en sak: i min +byxficka låg ett enfrancstycke från Charles X:s tid. Det saknade +giltighet; varenda affär, jag kände i Monte Carlo, hade delgett mig +detta och spottat ut det. Men-- + +Jag hoppade upp på spårvagnen, som just kom. Vi körde, och jag stack +till konduktören det fula myntet med Charles X:s drag nedåtvända. Han +måste ha varit numismatiker, ty utan att vända myntet sade han +omedelbart: + +--Den går inte. En annan. + +--Jag har ingen annan, sade jag. + +Nåväl. Kanske var han välvillig. Kanske trodde han sig kunna prångla ut +den odugliga francen själv. I varje fall behöll han den och lät mig åka +till Mentone (dit turen för övrigt kostade 30 centimer). Och när jag kom +dit, trött i fötterna, torr i halsen och varm och svettig över hela +kroppen, fick jag en repetition i Johan Jacob Borelii logik. + +Det finns i logiken, säger denna skrift, något som heter _petitio +principii_. Det är: när man utgår från en otillräckligt bevisad +förutsättning. + +Fick Louise av Koburg pengar, fick tyskan i Mentone pengar. Fick tyskan +pengar, fick W. pengar. Fick W. pengar, var kasinot sålt och vi alla +rika. + +Denna kedja var utan en felande länk. Men en av länkarna var inte +hållbar. + +Louise av Koburg hade fått pengar av Leopold II, åtminstone en del. +Tyskan på Hôtel des Acacias hade fått pengar av Louise av +Koburg--åtminstone en del. Men W. fick inga pengar, ty tyskan hade rest +från Hôtel des Acacias, så fort hon fått pengar. Kasinot kunde dra +nattmössan över öronen och sova lugnt ännu en tid. + +Allt detta utforskade jag på hotellet i Mentone. + +Det var första och sista gången jag blandade mig i Weltpolitik. Det var +också första och som jag hoppas sista gången jag tjuvåkte på tåg--hem +till Monte Carlo för att undervisa W. i _petitio principii_. + + + + +MONSIEUR ELLÈR I KURRAN + + +Jag är släkt med en fransman vid namn des Esseintes, om vilken en man, +som dog som trappist, skrev en bok. Herr des Esseintes gjorde imaginära +resor. Ljuset över en gata eller doften av en cigarrett gör nuförtiden +mig samma tjänster, som Cook gjorde mig förr i världen. En +algiercigarrett, som någon rökte på ett kafé, befordrade mig i går till +rivieran. + +Jag gick vid det blå Medelhavet; de gulvita husen med sina gröna +fönsterluckor dåsade i solljuset; palmerna rasslade över mitt huvud; och +om inga vidare fåglar sjöngo, berodde det på att de uppätits av +befolkningen. Ty, som jag engång för länge sedan påpekat, dessa +sydlänningar äro ett praktiskt folk, som föredrar en fågel i grytan +framför tio i skogen. + +Ja, man skulle kunna kalla dem för materialister, men älskvärda +materialister. De äro hjälpsamma och hjärtegoda. De äro det av instinkt, +vid alla tider på dygnet, i alla förehavanden, t.o.m. när de äro +anställda i polisen. _Egomet qui loquor_, jag som talar till eder, +vet det, ty jag har själv blivit arresterad i Monte Carlo. + +Hunnen hit skjuter den skandalhungrige läsaren upp ögobrynen, lägger +från sig cigarren och mumlar:--Aha! Men varför-- + +Jag avbryter läsaren, som önskar fråga, varför den skarpsynta +monegaskiska polisen inte behöll mig. Det var av hjärtegodhet. Men låt +mig lägga aktstyckena i saken på bordet. + +Det var en aprilafton 1913. Jag hade fått en anvisning från Sverige på +ett belopp, som endast kunde kallas mindre. Intet annat adjektiv passade +på det. Jag hämtade det på posten, och på vägen från posten till min +bostad föll djävulen över mig. Djävulen öppnade dörren till en +biljardakademi, gav mig en puff i ryggen och sade:--Ah, visst fan. Det +tjänar inget till att förneka det: jag älskar att spela biljard. Mest +lina, men nästan lika högt engelsk _snooker_. Jag hade spelat +snooker på Den uppgående solen i Tottenham Court Road med en +tvivelaktigt hederlig polack, vars fader var i tullen, och markören på +stället. Jag ansåg mig rätt på det klara med snooker. När djävulen nu +öppnade dörren till elfenbensakademien, var det första jag såg en +snookerbiljard och en engelsman, som spelade snooker med sig själv, och +som förväntansfullt betraktade mig. Djävulen skrockade och drog sig +tillbaka. Inom en minut var jag mitt uppe i spelet med engelsmannen. + +Nu är det med engelsmän som spela snooker, att de dricka whisky +samtidigt. Den som förlorar partiet, betalar whiskyn. Jag vann partiet +nummer ett och den därunder konsumerade whiskyn. Jag vann partiet nummer +två och den under tiden assimilerade whiskyn. Jag vann partiet nummer +tre, plus den samtidigt absorberade-- + +Nej, detta är ingen kaféräkning. Jag vann alla partierna utom det sista. +Under det sista partiet upptäckte jag, att, om jag var styvare än +engelsmannen i snooker, engelsmannen var styvare än jag i whisky. Långt +ifrån att medge detta föreslog jag att vi skulle ge oss av till en annan +lokal. Den sista resten av svenskarnas vikingalynne, lusten att byta +lokal, satt i mig. Vi lämnade biljarden och togo en droska. Av obekant +anledning trugade jag på engelsmannen fem francs till att betala +droskan. Därefter somnade jag. Fridfullt. + +Jag vaknade vid att en person ryckte mig i armen. Jag slog upp ögonen +och såg att denne person var kusken. Han var fet, svart och önskade +pengar. Jag sade: + +--Engelsmannen har fått pengar till er. Kusken sade: + +--Betala! Här finns ingen engelsman. Fem francs! Jag såg mig om; han +hade rätt. Engelsmannen var borta. + +--Betala! ropade kusken. Betala! + +Hade han inte ropat, hade jag kanske betalat. Nu slog det mig, att allt +vad jag hade kvar var tio francs. Jag har sagt, att postanvisningen var +mindre. Tio francs betydde mitt livsuppehälle i lika många dar (på den +tiden). Och denne kusk ville ha mig att betala körturer med dem! Aldrig. + +--Jag betalar inte, sade jag till kusken och steg ur vagnen. Aldrig! + +Kusken krängde på ett ögonblick av sig rocken och flög mot mig, +brinnande av lust att förvandla mig till rostbiff. En intresserad +folkskara slog krets om oss. Jag gjorde mig under höga rop redo att lida +för min tro, då kretsen klövs och en fet, monegaskisk polis tog på sig +glasögon och ställde sig mellan kusken och mig. Varför han tog på sig +glasögon, vet jag inte, men han gjorde det. + +--Han vill inte betala! ropade kusken. Ah, +porcamadonnacorpodichristosacramentoporcodio! han vill inte betala, men +han skall! Han skall! Fem francs! Betala! + +--Betala, min herre, sade den fete polisen. Ni har åkt droska; ni måste +betala. + +--Jag har givit engelsmannen pengar att betala med, sade jag. Min röst +var brusten. + +--Var är denne engelsman? sade polisen. + +--Han har försvunnit, ropade kusken. Ah, +porcamadonnacorpodichristoporcasacramento, betala, betala! Fem francs! + +--Aldrig, sade jag. + +--Till polisstationen! sade polisen. + +Vi stego upp i droskan, polisen, kusken, en vän till kusken, som var +ännu mer upprörd än kusken, och jag (motståndslöst). Vi reste till +poliskontoret och togo plats kring polisernas förmaksbord. + +--Vad är ert namn? sade polisen. + +--Ellèr, sade jag, ty så heter jag i Frankrike. + +--Och ert namn? sade polisen till kusken. + +--Giannini! ropade kusken. Ah, porcosacramentoporcamadonna-- + +--Monsieur Ellèr, sade polisen, ni måste betala monsieur Giannini fem +francs. + +--Aldrig, sade jag och föll i sömn. Man väckte mig omedelbart. Kusken +och hans vän dansade på golvet av mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen +lyfte handen. + +--Attention! sade han. Giv akt! Han vill tala. + +Med min brustna röst påbörjade jag en redogörelse för hur jag tillbragt +min dag. Hunnen till det tredje snookerpartiet somnade jag. Jag väcktes +omedelbart. Kusken och hans vän dansade åter runt, brinnande av +mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen lyfte handen. + +--Attention! Giv akt! Han vill tala. + +Jag fortsatte min berättelse och nådde fram till näst sista partiet. +Därefter somnade jag på nytt. Jag väcktes och lyfte handen. + +--Giv akt! sade polisen. Attention! Han vill tala. Jag avslutade min +berättelse. Alla lyssnade uppmärksamt. Just då jag skulle falla i sömn, +sade polisen: + +--Monsieur Ellèr, ni förnekar alltså icke att ni åkt i droska med +monsieur Giannini? + +--Nej, sade jag. + +--Nåväl, monsieur Ellèr, då måste ni betala monsieur Giannini fem +francs. + +--Aldrig! sade jag. + +Kusken och hans vän återtogo ögonblickligen sin ursinniga dans. Polisen +reste sig och öppnade med beslutsam min en dörr. + +--Monsieur Ellèr, sade han. Det är där ni skall sova, om ni inte betalar +de fem francs, jag talar om. + +Mitt hjärta veknade omedelbart. Jag är en känslig natur, vars sinne är +öppet för det berättigade i andras synpunkter. Jag tog upp fem francs +och gav dem till kusken. Kusken och hans vän avbröto omedelbart sin +mordlystna dans, tryckte båda mina händer och försäkrade, att det var +vad de väntat sig av mig. Polisen sade detsamma. + +--Det var, vad jag väntade mig av er, monsieur Ellèr. Nu skall jag följa +er hem. + +Han gjorde det, under det kusken körde hem, nöjd med dagen. Vi hade +tillbragt tre och en halv timme med att förhandla. Solen höll just på +att gå upp över uddarna mot Italien. Havet skälvde i lila och +skiffergrått. De vita villorna färgades topasgula och vinröda; palmerna +rasslade metalliskt i gryningssuset, och under deras stammar lågo +druvblå skuggor. Den fete polisen följde mig till min dörr och avböjde +det öl, jag föreslog att vi skulle använda min sista femfrancsare till. + +Ack ja, detta var min arrestering nådens sista år 1913 i Monte Carlo, +vid det blå Medelhavet, dit röken av en algiercigarrett på ett kafé gav +mig biljett i går afton. + + + + +ALL ÖVERKLASS ÄR INSTIFTAD FRÅN OVAN + + +Erotologen sade till oss: + +--Detta tilldrog sig på den tid, då jag studerade. Det tilldrog sig i +den gamla staden med de krokiga gatorna, där allting kunde tilldraga sig +i den vägen. Om aftonen gick det tåg av osläckta begär längs huvudgatan; +före klockan nio mer eller mindre kyska, efter klockan tio uteslutande +orgiastiska. Hade vi människor varit självlysande i detta tillstånd, +hade gatan sett ut som en oändlighetsserie av lysmaskar. Till klockan +sju gingo familjeflickorna fram och tillbaka där, arm i arm, fnittrande +och pratande. Klockan sju till åtta kom det demokratiska genombrottet; +pigorna ryckte in, doftande av mandeltvål och solid köttslighet. Med dem +kommo ock fabriksarbeterskorna, smalare i figuren, blekare i ansiktet +och svartare under ögonen. Men mellan dem och studenterna var det satt +ett svalg av misstänksamhet; några förbund stiftades under gaslyktorna, +men inte många. Klockan tio kom Ingeborg, den ensliga förriderskan till +nattens garde. Hon gav signalen till uppbrott för de andra. Ännu en +halvtimme såg man kvarblivna medlemmar av det demokratiska genombrottet; +så var deras tid förbi, och Ingeborg, Anna, Johanna och Amanda +behärskade gatan. + +Det var hederliga och snälla flickor, och jag skall inte säga något ont +om dem på deras gravar. De hade förståelse och erfarenhet. De voro fria +från vinningslystnad och hade ingen överdriven tanke om sig själva. I +deras klass kan man inte nå längre. Kan man det för resten i någon? + +Nog av, efter klockan tio var det de som härskade på gatan med mild, men +fast spira--de och poliserna med vilka de stodo på en fot som gränsade +till kamratlighet. Det skulle lika litet fallit dem in att förolämpa +polisen som polisen att arrestera dem. Fåren betade bland ulvarna. Det +var en idyll, men ingen idyll kan vara. En vacker höst upphävdes +skråtvånget i den närliggande storstaden. Den gamla staden med de +krokiga gatorna såg en invasion, vartill den aldrig sett maken. Röda +plymer vajade; siden fräste; genombrutna strumpor sutto stramt över +svarvade vådor. Stjärnorna stodo stilla av häpnad som i julnatten. +Polisen kliade sig fundersamt i nacken. Ingeborg, Anna, Johanna och +Amanda samlade sig som spartiaterna vid Thermopyle för att avslå +fienden. Med samma öde. Fienden var för välrustad. Dess kärlekspilar +förmörkade himmelen. Spartiaternas gamla bundsförvant poliskåren +förrådde dem. Den svarade på deras bön om hjälp med att vända ryggen +till. D.v.s. inte till fienden. Efter några månader var fienden erkänd +herre på gatan. Anna, Amanda, Johanna och Ingeborg voro försvunna. + +Av dessa mindes jag egentligen endast Johanna. Hon var också den bästa. +Hon hade endast ett fel. Hon hade en prononcerad svaghet för konjak. + +Jag vet inte, hur många år efter det gamla gardets nederlag det hände. +Det var emellertid ett par tre allra minst. Den hösten hyrde jag tre +möblerade rum tillsammans med en vän. Han var yngre än jag och ganska +fången i köttet. Jag själv hade sått min vildhavre, som det heter hos +Dumas fils, åtminstone den sortens vildhavre som såddes på förut +beskrivna åkerfält. Jag hade börjat anse dylik sådd som ett förräderi +mot rasen efter andra litterära mönster. Och en kväll i denna period kom +jag hem från kaféet och hörde plötsligt ett gnäll i min trappuppgång. + +--Göran! sade det, Göran! + +Jag rev eld på en tändsticka. Johanna stod där, åldrad, litet plussig, +med en röd kapott på sned på huvudet som sista medgivande åt modets +växlingar. Hon stirrade på mig med en trött och slö blick. + +--Har du någon sprit, Göran? + +Jag kände en våg av altruism slå upp inom mig. Här var ett tillfälle att +visa att man kunde göra det goda för dess egen skull, utan tanke på egen +fördel eller njutning. + +--Kom! sade jag till Johanna. Jag tror nog jag har litet konjak. + +Hon följde mig utan att säga någonting. Hon var van att följa efter +någon uppför trapporna utan att säga någonting. Jag släppte in oss i +våningen och undersökte spritförhållandena. Det enda jag hade var en +flaska punsch. Jag bjöd Johanna slå sig ned, jag serverade punschen åt +henne i ett grogglas, och jag började tala om gamla tider. Jag +konverserade som en resonör hos Dumas fils. Det var inte utan att jag +blev rörd själv. Johanna drack punsch ur grogglaset utan att säga +någonting. Hon var varm och lycklig. Varför skulle hon säga någonting? + +Plötsligt hörde vi steg i trappan. Jag lystrade, och Johanna spände +sina öron, som voro vana att lyssna efter hyresvärdinnor. Men det var +ingen hyresvärdinna. Det var min vän, som var fången i köttet. Han +öppnade dörren till rummet, där vi sutto, och vid armen hade han en av +de eleganta damerna, som brukade resa över om aftonen från den +närliggande storstaden. + +Jag skall aldrig glömma den scen som följde. + +Min väns sällskap rätade upp sig i sin fulla längd och frös till is. +Hennes sidendräkt frasade kring hennes svarvade gestalt. Hatten med den +röda plymen satt som en domarbarett på hennes huvud. Hennes ögon +flammade av en rättvis vrede, där hon med pekfingret lyft mot Johanna +vände sig till min vän och ropade: + +--Fy fan, där sitter ju ett-- + +Jag utelämnar det ord, varmed hon karakteriserade Johannas levebröd. Men +innan jag hunnit protestera, hade Johanna rest sig ur stolen. Hon såg +slött framför sig och luskade av utför trapporna som en gammal våt hund. +Den röda kapotten vinglade melankoliskt på hennes huvud. Hon sade +ingenting. Hon var van att gå sin väg utan mycket konversation, och här +fanns ju för resten ingenting att säga. Det enda ord, som träffade +spiken på huvudet, hade sagts av den eleganta damen i den röda plymen. + +Jag förmodar, det är på det viset det känns för gamla skalder som +utvisslas av yngre kolleger. Det vill säga, denna reflexion har jag +gjort senare. + + + + +PÅ TAL OM NIKLASSON + + +Niklasson, alltså botanisten Niklasson, var smålänning, och vad det +betyder i predisposition åt olika håll vet man. Mendel och +ärftlighetsforskarna ha försummat sitt bästa arbetsfält, när de inte +kartlagt Småland raspsykologiskt. Finns det en ras i världen, som +erbjuder så många typiska drag? Nej. Men låt oss hålla oss till ämnet. + +Niklasson anlände till universitetet på cykel från Jönköping--trehundra +kilometer. Han var en centaur på hjul. Han rörde sig aldrig med fri +vilja på annat sätt. Att han cyklade till universitetet var alltså +självklart, och dessutom kostade biljetten, tredje klass, över sex +kronor (gamla stilen). På tåg anlände Niklassons böcker, blomsterpress +och sängkläder. Niklasson avhämtade dem på stationen, lade dem på sin +rygg, som hans förfäder gjort genom seklerna--böcker, blomsterpress och +en väldig bolster--och transporterade dem till det rum, han hyrt för 25 +kronor i terminen. När han så lastad körde förbi stadsbudskontoret, +frigjorde han ena handen för att räcka lång näsa åt stadsbuden. Han var +en impulsiv natur och gav fritt lopp åt sina känslor i alla väder. Hans +långa näsa åt stadsbuden uttryckte endast godmodigt skämt, parat med +tillfredsställelse över att ha överlistat dem. Hade han hatat stadsbuden +eller varit skyldig dem pengar, hade han spottat på deras tröskel. Han +använde med förkärlek detta orientaliska sätt att uttrycka sitt förakt; +exempelvis var kaféägaren Lemchens dörrtröskel alltid våt på grund av +Niklasson. + +Lemchen hade ett nykterhetskafé, där Niklasson och en annan smålänning +brukade spela schack. De voro båda äregiriga och lidelsefulla naturer, +och väsnades och svuro under spelet, så att de blida nykteristerna i +kaféet darrade och bleknade om varandra. Den fantasi, som de ådagalade i +att håna och förakta varandras spel, var oerhörd, och storsmockan +dallrade oavbrutet i luften. En afton avbröt värden dem mitt i ett +parti, som varat i sex timmar. Kaféet skulle stängas. + +--Hur mycket har herrarna fått? sade värden. Eftersom han hört dem larma +och bullra i sex timmar förmodade han att de berusat sig i tjogtals +koppar kaffe. + +--Vi ha fått en cigarrcigarrett, sade Niklasson. Den ska den herrn +betala. + +En cigarrcigarrett betingade enligt dåtida markegångstaxa ett pris av +fem öre. Det kom ett uttryck av hård beslutsamhet i värdens +rusdrycksfientliga drag. Han följde Niklasson och den andre smålänningen +till dörren, låste ut dem och sade: + +--Sådana kunder betackar jag mig för. + +Från och med denna dag var hans dörrtröskel ständigt våt. Så fort +Niklasson kom på femtio stegs avstånd från den, började hans käkar +tugga, och när han gick förbi kaféet med ögon som ljungade av förakt, +avlastade han sig resultatet av käkarnas arbete. + +Detta var ett uttryck för hans lidelsefulla natur. Som redan antytt, var +han också en äregirig natur. Samma dag han kom till universitetet, gick +han upp på botaniska institutionen och förhörde sig, om amanuensrummen +voro dragfria. Den dåvarande amanuensen besvarade hans förfrågan med +ironisk artighet. Han skulle ha aktat sig. Ett år senare bodde Niklasson +på rummet som amanuens, vilket icke minst tilltalade honom, därför att +han sparade 50 kronor om året i hyra. Flyttningen verkställdes på övligt +sätt, på cykel, med böcker, blompressar och bolster på ryggen. +Emellertid bodde han endast en kort tid på rummet. Han sökte ett +botaniskt stipendium, det Jönsson-Hübnerska, som instiftaren i ett +anfall av entusiasm hade trott räcka till för en resa till Norge eller +Finland. Det var på femhundra kronor. Niklasson sökte det, i det han +förklarade sig villig att resa till Argentina för pengarna. Han fick det +under huvudskakningar. Han reste till Argentina (fribiljett från +ångbåtslinjen) och återvände efter ett halvt år, brunbränd av +tropikernas sol, lastad med stulna blommor, böcker och bolstrar, och med +femhundratio kronor på fickan. Han hade satt pengarna i en sparbank i +Buenos Ayres, medan han utplundrade det inre av landet. + +Denna expedition blev av avgörande betydelse i hans liv. Man började +betrakta honom med skygg aktning vid universitetet. Ett år senare sökte +han det Petersson-Alinderska stipendiet, som var på tretusen kronor och +avsett för en kortare forskningsresa i Europa. Niklasson förklarade sig +villig att utforska så gott som hela den ännu okända världen för samma +belopp. Minnet av hans första forskningsresa satt kvar, och han fick +stipendiet, tre röda tusenlappar. Angående hans avfärd berättas följande +av hans schackspelsvän, smålänningen Backeberg. + +Avfärden skulle försiggå från Köpenhamn, Backeberg och en annan +smålänning vid namn Sjöstrand beslöto att följa Niklasson i väg. Själva +uppge de, att det var för gammal vänskaps skull. Det är emellertid +tänkbart, att andra motiv spelat in. En slarvigt förvarad tusenlapp kan +glida ur en ficka och falla på marken. Finns ingen till hands för att +taga vara på den, kan den då bli stulen. Och i varje fall har en person +med tretusen kronor på fickan den moraliska skyldigheten att bjuda på +något. + +Niklasson, Backeberg och Sjöstrand anlände till Köpenhamn, utan att +någon av tusenkronorna föll ut ur Niklassons ficka. Emellertid visade +han sig ädelmodig och inviterade på en automat, där det intogs fyra +smörgåsar och ett glas öl per man. Därefter gick man och besåg stadens +sevärdheter utifrån. Man avbröts av en regnskur, som visade sig så +envis, att Niklasson svärjande och bannande såg sig tvungen att inköpa +ett hotellrum. På detta hotellrum sutto de tre vännerna i fem timmar och +talade småländska, under det regnet skvalade på rutorna. Till slut blev +Backeberg hungrig och vågade en antydan om att ett par smörgåsar skulle +smaka gott. Det var ännu inte sex timmar sen de ätit på automaten. +Niklasson for upp med ögonen ljungande av förtrytelse: + +--Ni är då heller aldrig nöjda, om inte magen står på er som en trumma! + +Klockan tio på aftonen avreste Niklasson. Hans två vänner tillviftade +honom ett kyligt farväl och gåvo honom råd med avseende på den sparbank, +i vilken han skulle placera sina tretusen.--Men Niklasson överlistade +alla. Långt från att placera de tretusen i en sparbank, köpte han en +amerikansk farm för dem. Utlämningstraktater finnas inte för personer, +som överge vetenskapen för lantbruket, och på farmen tillämpas för +övrigt de botaniska insikter, han förvärvade vid universitetet. Med +klockbyte och buffelskoj lär han göra sina fyratusen dollar om året. Han +är gift och omgives av en växande barnskara. Livet ler mot honom. + +Det enda som retar honom är böckerna, blompressen och bolstern som +kvarstannade i Sverige. Han vet att det är fåfängt att skriva efter dem. +De ha redan donerats till det nyupprättade småländska nationalmuseet i +Jönköping. + + + + +EKONOMISK ÖVERSIKT + + +Den förflutna veckans penningmarknad har präglats av Japans försök att +»dumpa» koreanska värdepapper i Söul. Statslånet av 1875 sjönk mycket +riktigt från 84-1/2 till 60-5/8, men någon krasch kan man absolut inte +tala om. Lånen av 1901, 1902, 1903, 1904, 1905 föllo knappt 1/16 poäng; +under det de från 1906-1919 höllo sig förvånande väl, i det en nedgång +från 79-5/8 till 47-1/32 under omständigheterna kan lämnas ur räkningen. + +Efter allt att döma är den koreanska krediten god, och kejsardömet Korea +skulle haft utsikter att få rött tryck i P. Hannibal Pfeils ekonomiska +kalender, därest dennas utgivande tillåtits av polisen. + +P. Hannibal Pfeil anlände till Stockholm för ett antal år sedan i avsikt +att skapa sig en framtid i det praktiska livet. P. Hannibal Pfeil var +eljest teolog och hade i elva år med iver ägnat sig åt dogmatiska +studier. Hans öknamn bland studentkamraterna var också mycket riktigt +groggmatikern, eller i vissa kretsar biskopen av Flasconien. Själv +vidkändes han icke detta episkopat _in partibus infidelium_; men +hans näsa avlade sitt vittnesbörd mot honom. Den var stor och röd som en +av de gurkor, vilka italienarna kalla pefferoni och som verkligen smaka +tiodubbel peppar och ge världens solidaste törst. P. Hannibal Pfeil +hade icke varit i Italien, utan hade förvärvat sin törst i hemlandet och +utan pefferoni. Överhuvudtaget älskade han icke omvägar, när det gällde +törsten. Bra krogar, många krogar och nära mellan dem, var devisen i +hans signetring. + +P. Hannibal Pfeils studier betraktades icke såsom de bort av de +teologiska professorerna. Efter elva år tröttnade han också på att +besvära dem med vidare tentamina, packade sin kappsäck och for till +Stockholm. Det var hans önskan att slå igenom som affärsman. Det gjorde +honom detsamma i vilken bransch. Utom att han ville ha en god och lätt +plats, som gav höga inkomster och tillät honom att grundligt undersöka +krogförhållandena i Stockholm, hade han inga bestämda önskningar eller +planer. + +Han fann att sådana platser som han önskade långtifrån voro vanliga. +Efter att ha sökt dem förgäves hos redan existerande firmor, beslöt han +att starta en egen firma med åtminstone en sådan plats. Även nu var han +ytterst tillmötesgående vad bransch och art beträffar. + +Förra veckans fluktuationer på den övriga värdemarknaden voro ävenledes +rätt obetydliga. Canadian Pacific förhandlades till ett antal av 200,000 +och en kurs av 153-1/11. Guldbolaget Västafrikanska Pactolos steg mot +förväntan 120 poäng. Skulle ryktet tala sant, när det påstår att +tyskarna i fredstraktaten ålagts att inköpa det guld, som fattas i de +100 miljarderna, hos detta bolag? En artikel i _Ekonomist_ kunde +tyda i denna riktning. _Times_' yrkande på en tvångslikvidering av +samtliga räntabla tyska företag gav anledning till en mindre hausse i +Berlin. Överhuvud äro börsens utslag märkvärdiga, och det ekonomiska +livet följer principer, som i klarhet stå långt tillbaka för de +principer, av vilka P. Hannibal Pfeil lät sig ledas vid utarbetandet av +sitt _Ekonomiska register över Stockholm_. + +P. Hannibal Pfeil startade mycket riktigt en egen firma, med en väl +avlönad direktörsplats och med mycken ledig tid. Detta hans första +företag hette _Aktiebolaget Tubalkain_, Stål och Smide. Han mindes +från skolan, att Sverige innehåller mycket stål. Det varade i tre +månader och efterträddes av _Flora & Pomona_, Frukt- och +Blomsterbörs. Han sade sig själv, att många människor gå med blommor i +knapphålet och att ännu flera äta äpplen. _Flora & Pomona_ +överlevde _Tubalkain_ med en halv månad och efterträddes av +_A.-B. Panem & circenses_, Matvaru- och förlustelsecentral. Detta +bolag, som dock vädjade till ännu mer sunda och primitiva behov än +lusten att leva vegetariskt och skära med stålknivar, levde knappt en +månad. När P. Hannibal Pfeil hämtat sig från sin förvåning häröver och +såg sig om efter ett nytt objekt för sin verksamhetslusta, fann han till +sin smärta, att folket i Stockholm började visa honom samma misstroende +som de teologiska professorerna i Lund. Han fick inte tecknat ett öre +för sitt nya bolag, _Amor & Hymen_, Diskret äktenskapsförmedling. +Samtidigt voro alla hans pengar slut. Vad skulle han göra? + +Det dröjde åtskilliga dagar innan han räknade ut det, men när hans plan +var färdig, vittnade den både om människokännedom och vacker tankegång. +Han hade beslutat att utge ett ekonomiskt register över Stockholms +affärsmän. Nuförtiden, sade sig P. Hannibal Pfeil, startas många osolida +företag, ja, rent av företag som äro beräknade på att utnyttja +allmänheten. Vad har allmänheten för värn mot sådant? Intet. Allmänheten +är okunnigare än ett barn i affärssaker. Vem kan därför göra allmänheten +en större tjänst än den som ger ut ett ekonomiskt register? Det är just +vad jag tänker göra. Jag går upp till firma efter firma; jag säger dem +vad min plan är; jag ämnar utge ett register över Stockholms affärsmän; +det kostar femtio kronor att komma med i mitt register; osolida firmor +med rött mot några tiors extra avgift för färgtrycket. + +Detta var P. Hannibal Pfeils plan för att skydda allmänheten mot +svindel. Den kvävdes i sin linda, som många andra vackra och goda +företag, naturligtvis av polisen, som ansåg sig själv kunna skydda +allmänheten mot skojare. Till råga på köpet ansåg den sig böra göra det +i ett bestämt fall--fallet P. Hannibal Pfeil. P. Hannibal Pfeil +arresterades för utpressningsförsök och led orättvist det för sådana +simpelheter stadgade straffet. Därefter återvände han till universitetet +och studerade juridik. + +Vad valutamarknaden beträffar, sjönko tyska mark till 25 öre, under det +engelska pund stego till tjugufem kronor. + + + + +DÄRPÅ EN FUL HISTORIA + + +Lördagen den 24 augusti var Håkansson senast synlig utanför kaféet +Gyllene Vinthunden. Sedan dess är han spårlöst försvunnen. Uppgifterna +från dem, som senast sågo honom, växla med avseende på hans tillstånd +och utseende. Några förklara, att han var berusad, andra vidhålla +motsatsen. Vare härmed hur som helst, Håkansson syntes senast lördagen +den 24 augusti och har sedan icke avhörts. + +Jag kände Håkansson från universitetet, där han studerade i ett antal år +och sökte få spikad en doktorsavhandling om _Det afrikanska +Mqunfolkets dialekter_. Avhandlingen blev spikad, men icke på +universitetet, utan på stadens renhållningsverk, där vänner och +beundrare av Håkansson spikade upp den en vacker majnatt. Den hängde där +till bortåt middagstiden följande dag, då ryktet, som med tusen tungor +går genom städerna, nådde Håkansson med en viskning om det passerade. +Kl. 1,15 nedrev Håkansson sin vid skampålen naglade skrift och +sönderslet den offentligt som Luther sönderslet påvens bannbulla. Han +riktade några varmt kända ord till den hop, som åskådade honom; om de +förstodo dessa ord, är osäkert. Håkanssons dialekt var sällsammare än +det afrikanska Mqunfolkets. Skulle det visa sig, att han är död, skall +jag skriva en avhandling om den, med tanken riktad på ett filologiskt +stipendium. Hans tunga var konstruerad efter principen för den +fyrtaktiga dieselmotorn: »bopp-bopp, jag, bopp-bopp-bopp, vill dricka». +Det lät alldeles som en explosionsmotor, där de vanliga orden voro den +överflödiga, utströmmande spillgasen. »Du, bopp-bopp-bopp, är en +fähund», sade Håkansson, »bopp-bopp-bopp, jag skall titta hem till dig i +morgon.»--Det sista stilprovet bringar mig på allvarliga tankar. Skulle +Håkansson vara i livet och läsa detta, kommer han att titta hem till +mig, och då är jag förlorad. Det hus, där Håkansson träder över +tröskeln, är dödens. Han är som termiterna. Han lämnar inte huset, +förrän han uppätit allt ätbart, utdruckit allt drickbart och jagat +invånarna i landsflykt. Det finns tusen exempel härpå. Det finns endast +ett exempel på att han överlistats. Det härrör från en prästgård i +Småland, och är ovederläggligt sant. Prästgården står ännu kvar och +familjen lever ett trevet och lyckligt familjeliv. Den reser +midsommarstång, och på julaftonen dansar den kring det smyckade +julträdet. Och dock föll ett ögonblick dödens skugga, kastad av +Håkansson, in över dess dörrtröskel. + +Håkansson anlände till prästgården en afton i juni, till fots. Om +somrarna gjorde han långa fotturer, varvid han för att spara +halvsulningar gick barfota. När han fann ett hus som behagade honom, +gjorde han toalett genom att draga på sig skorna, gick in och begärde +gästfrihet. Så ock vid den omtalade prästgården. Långt ifrån att taga +sina skor av sina fötter, då han såg detta helgade rum, tog Håkansson på +dem, gick in och begärde gästfrihet. »Bopp-bopp-bopp, fattig student, +bopp-bopp ligga här i natt, bopp-bopp.» Prästen i den omtalade +prästgården var något döv och illslug som de flesta döva. Han tog +Håkansson för en armenier, en nation som på denna tid ägnade sig åt +bettlerirörelsen i utsträckt grad. Emellertid kom hans fru och uttolkade +Håkanssons ord. Den gamle kyrkoherden kastade en forskande blick på +Håkansson och beviljade hans anhållan. I detsamma ringde det till +kvällsmat, och Håkansson skyndade sig oombedd att blanda sig med dem som +gingo in i matsalen. Han tog plats och tio minuter senare var bordet +skövlat. Förödelsen grinade mot betraktaren från asietterna. +Prästfamiljens medlemmar sågo på varandra. De små barnen gräto. Den +gamle prästen vinkade åt familjen att bryta upp, och viskade något åt +sin fru. De gingo ut och åto i köket, under det att prästen underhöll +Håkansson i matsalen. Håkansson fick upprepa var sats fyra gånger och +gallskrek tills han var hes. Till slut var det mörkt, och den gamle +prästen ledsagade den trötte och misslynte Håkansson till ett skumt rum +i en gårdslänga, där en bädd skymtade. Håkanssons antydningar om ett +ljus blevo oförstådda. Den gamle prästen gick skrockande tillbaka, drack +en toddy och lade sig. + +Tidigt nästa morgon vaknade Håkansson och såg sig om. Det var ett +underligt sovrum! Vad luften var tung! Och väggarna voro inte +tapetserade. De voro fyllda med urklipp ur familjejournaler. Det var +otroligt vad luften var tung! Vad var det för ett rum?--Plötsligt greps +han av en aning, störtade upp och ryckte bort sängkläderna från britsen, +där han låg.... + +Prästgården såg inte Håkansson till frukosten. Vid den tid, då den åt +frukost, vandrade Håkansson barfota längs en dammig landsväg, svärjande +så att håren reste sig på de människor han mötte. För hans inre öga +stod en och samma syn: en serie runda trälock i avtagande storlekar. +»Bopp-bopp-bopp, bopp-bopp-bopp, djävla präst. Fattig student, göra på +det viset, bopp! Fy fan, bopp!» På aftonen fann han ett mera gästfritt +hem, vars ruiner ännu förevisas för besökande. + +Detta skrives för att utröna, om Håkansson är i livet. Skulle så vara +fallet, är det förutsett. Jag har hyrt en lägenhet med två utgångar, +dyrkfria dörrar och fallucka vid ingången. Ett sovrum av samma art, som +det i den småländska prästgården, står bäddat. Mänskligt att döma är +allt redo för att mottaga Håkansson. + +Men det kan ju hända, att han sågs för sista gången den 24 augusti +utanför Gyllene Vinthunden. + + + + +TORGSKRÄCK + + +Mina väggar äro dekorerade med de brokigaste konstverk. + +Mittemot mitt skrivbord hänger en skamlöst blottad ung kvinna. Hon är +rödhårig och iförd två svarta strumpor. Då konstnären avlämnade henne i +detta dekolleterade tillstånd, protesterade jag liksom det amerikanska +museet mot kopian av Venus från Milo, som saknade armar. Men konstnären +stod på sig, och jag fick behålla henne som hon är. Till besökande säger +jag, att hon hänger där hon hänger för att påminna mig om den nakna +sanningen, som det är skribenternas plikt att ständigt hålla för ögonen. + +På väggen bakom mig hänger en annan modern tavla. Den är målad av en ung +man, som älskar de stora linjerna. Den föreställer ett torg i +kvällsbelysning i mars månad. Torget är gult och träden blåa, varigenom +jag påminnes om mitt fosterland. Men det mest karakteristiska för tavlan +är annars torgets kolossala utsträckning. Två regementen skulle kunna ta +uppställning där, om de inte lede av spanska sjukan. Genom denna sin +storlek påminner torget mig om min gamle vän superintendenten. Han +skulle aldrig kunnat ha en sådan tavla på sin vägg. Han skulle ha fått +torgskräck av anblicken. + +Superintendenten var icke intendent. Han bar sin titel på grund av dess +två första stavelser, som bilda presensformen av ett omtyckt svenskt +verb. Den sats som bildades, om man använde detta verb som predikat och +superintendentens namn som subjekt, innehöll en oomkullrunkelig sanning. +Superintendenten söp. Det lät sig inte bestridas, och ingen bestred +annat angående superintendentens supning än omkostnaderna. De bestredos +dock icke av honom själv. Han levde av vänliga människors vänlighet. I +gentjänst uträttade han ärenden åt dem, vek bord, spelade fjärde man i +bridge och sprang i bankerna med omsättningar. Härmed äro vi inne på +dagens text. + +Superintendentens svåger hade en utsträckt växelrörelse med huvudkontor +i den stad där han bodde och filialer i alla större städer och +stationssamhällen. Det kunde hända, att han fick fyra, fem brev om +dagen, innehållande ett tryckt meddelande, _att en av Eder accepterad +förfaller imorgon den 29_. Han tog sådana varningsrop med lugn. +Sanningen att säga lade han knappt märke till dem; de voro för honom som +sfärernas musik för andra människor, vilken man inte tänker på, emedan +man ständigt hör den. Men till saken, till evangeliet. + +En vacker dag hade superintendentens svåger endast två av honom +accepterade. + +Den ena förföll i den stad där han bodde, den andra i grannstaden. Det +var tredje och sista dagen för bägge. Han beslöt att ordna den ena själv +och skicka superintendenten till grannstaden för att ordna den andra. +Superintendenten fick dokumentet och avreste, försedd med en lagom stor +reskassa. + +Detta var klockan elva. Superintendentens svåger ordnade sin växel och +slog sig ned på sitt stamkafé med ljust och lätt sinne. Han träffade +ett par vänner, och det kom in varor. Tiden gick. Man väntade på att +superintendenten skulle komma tillbaka och bli fjärde man. Plötsligt +ringde det i telefonen efter superintendentens svåger. + +--Hallå, vem är det? + +--Ja--hör du, det är intendenten, jag-- + +Superintendenten strök gärna de två anklagande stavelserna i sin titel. + +--Är det superintendenten? Du har väl ordnat växeln? + +--Nej--ser du--ser du, det är så att-- + +--Har du inte ordnat växeln? Vad menar du? Klockan är ett och banken +stänger klockan två! + +--Ja, men ser du--ser du--det är så att-- + +--Hur är det? + +--Jo, banken ligger ju vid ett torg! + +--Ja, vad innerst än sen då? + +--Jag har fått torgskräck! Jag kan inte komma över torget! + +Det följde en paus, under vilken superintendentens svåger lade röret och +såg på sina vänner.--Han har fått torgskräck! Han kan inte komma över +torget! Därpå ryckte han till sig röret igen. + +--Hallå! Växeln måste ordnas! Du får gå in på ett kafé och ta dig en +konjak, så går torgskräcken över! Men skynda dig, klockan är 1,10. + +Avringning. Svågern och vännerna resonerade om superintendenten. +Plötsligt ringde det i telefonen. + +--Hallå! Det är intendenten. Jo, hör du-- + +--Har du ordnat växeln? + +--Nej, ser du-- + +--Vill du ordna växeln med detsamma! Karlafan, klockan är halv två! + +--Ja, men ser du, konjaken hjälpte inte-- + +--Gå in på kaféet, ta dig två konjak till, och omsätt växeln! Har du +förstått? + +--Ja--jag skall försöka-- + +Avringning. Svågern och vännerna se stumt på varandra. Klockan på väggen +tickar ödesdigert. Visaren vrider sig obevekligt närmare två. Plötsligt +ringer det i telefonen. + +--Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag-- + +--Har du ordnat växeln? + +--Nej, ser du, jag tog två konjak, och jag kom ett stycke ut på torget, +sen var det slut--jag kunde inte-- + +--Tag dig tre, fyra, fem konjak, men gör det som en blixt, blunda, +spring över torget och omsätt växeln, om livet är dig kärt! Klockan är +tre kvart på två och.... + +Luren är nedlagd i andra ändan av ledningen. Svågern lägger ner sin lur +och ser på sina vänner med ögon, som likna marmorkulor. Klockan tickar i +dödstystnad. Visaren pekar på 1,45, 1,50, 1,55. Plötsligt slår +klockan--två ödesdigra slag. Telefonen är stum. Äntligen ringer det. + +--Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag tog fem konjak och sprang, +och jag kom mitt ut på torget, du vet, där planteringen är, men sen, ser +du, var det omöjligt, jag kunde inte-- + +--Växeln är protesterad? + +--Ja-- + +Härmed var superintendentens bana som växelomsättare slut. Nästa nummer +av Justitia innehöll ett på begäran inryckt meddelande från +superintendentens svåger angående den förolyckade växeln: + +Protesterad på grund av torgskräck. + +Nej, superintendenten skulle aldrig kunnat ha den tavla som hänger på +min vägg. För övrigt intresserar han sig inte för tavlor. Kort efter de +omtalade händelserna började han fånga flugor och har nu varit död i +flera år. + + + + +BETULANDER SÅG SIN CHANS + + +Jag träffade Betulander på Wivels trottoar, denna strandremsa, där allt +drivgods från norra Europa numera sköljs upp. Han satt--självklart--vid +en--naturligtvis--tömd whiskygrogg och svor--tydligtvis--på kyparen, som +aldrig kom och gav den en efterföljare. Betulanders fader hade varit +präst och själv tillverkat sitt namn ur det enkla råmaterialet Björkman. +Betulander och jag hade varit skolkamrater till sjätte övre. Där +upphörde Betulander att hyckla ens det minimala intresse för ut finale, +som skolplanen fordrade. Han lämnade läroverket med sex C för att ägna +sig åt det praktiska livet. Jag hade hört, att han gjort det med +framgång. Jag hade sett hans porträtt bland industriens märkesmän i +stockholmstidningarnas specialnummer: Direktör John Betulander, vars +arbete i oxygenolindustriens tjänst etc. + +--Det var själva den hurrande Leviatan! ropade Betulander. Nu har jag +suttit här med det här tomliket i en timme! + +--Käre bror, sade jag, när du går på kafé i Danmark, skall du antingen +vara stamgäst eller buddaist. Stamgästerna bli betjänade och för en +buddaist är tiden ett likgiltigt begrepp. + +--Är du stamgäst eller buddaist på det här stället? + +--Här är jag buddaist. Ingen förnuftig människa blir stamgäst på ett +kafé som detta. + +--Men det är väl själva fan i höjden, sade Betulander. För en timme sen +kom det en kypare och gav mig den här groggen. Jag svepte den förstås +med detsamma och från detta ögonblick är den kyparen försvunnen. Jag +börjar tro, att groggen var förhäxad och stod i ett magiskt sammanhang +med kyparens liv. Kanske dödade jag honom i samma ögonblick som jag +tömde groggen. Men ingen annan kypare vågar göra intrång i den avlidnes +rättigheter och servera mig. Jag har skickat i väg tre expeditioner för +att finna honom, död eller levande. Men det är lögn! Jag skall dö av +törst mitt i hjärtat av Köpenhamn. Och ändå har jag varit i Petrograd +och överlevt det. Där fick jag för resten också skicka ut tre +expeditioner. + +--Tre expeditioner? sade jag och lade fram min sportdomarklocka som +visar intill tiondels sekunder. Jag har utlyst en hemlig tävlan för den +långsammaste kyparen i Köpenhamn. Hittills innehas rekordet av en kypare +på gamla Bristol, men tävlingstiden utgår inte förrän i december. Vad +var det du sade om tre expeditioner i Petrograd? + +--Jag är så torr i halsen, att jag knappt orkar berätta det, sade +Betulander. Jag tror inte min puls slår femtio slag i minuten. + +--Berätta det i alla fall. Förläng ditt liv på samma vis som +Sheherazade. + +--Hon riskerade åtminstone inte att dö av törst. Jag kom till Petrograd +nu i maj och tog in på hotell Majestic. Rummet kostade femtio rubel om +dagen, frukosten sjuttiofem och middagen hundra. Jag var ett nöt. Jag +skulle ha tagit in på ett proletärhotell, så hade jag fått mera valuta +och sparat mig många sinnesrörelser. Första natten jag bodde på +hotellet, blev jag väckt vid tretiden av en kommitté. Det var +proletärernas hälsningskommitté, som önskade mig välkommen till +Petrograd och underrättade mig om att proletärerna beslutat övertaga min +reskassa. + +--Aha? sade jag. Tio minuter. Nå, togo de din kassa? + +--De togo min kassa, tolvtusen rubel, och drogo sig tillbaka under +sympatiuttalanden för min person. Jag klädde mig och störtade till +proletariatets verkställande överdirektion. Den bodde i det där +institutet, du vet, där de förr uppfostrade unga flickor.--Nej, nu kan +jag inte mer! Nu hör jag tydligt, hur det skriker i stämbanden, när jag +talar. + +--Försök! Bemanna dig! Det har bara gått sexton minuter, åtta och en +tiondels sekund, sedan jag kom. Normalt beräknat ha vi tjugu minuter +igen, innan kyparen visar sig. Du gick till direktionen i +flickseminariet? + +--Det gjorde jag. Jag förklarade, vad som hade hänt. De ryckte på +axlarna, alla på en gång. Det var som om jag hade kommit in i ett +pantlånarkontor med sex verkställande pantlånare. Det som hade hänt mig, +kunde hända alla nuförtiden. Proletariatet hade rest sig och tänkte inte +gå och lägga sig tills vidare.--Men jag var utlänning.--Då kunde jag +återvända till mitt land och förkunna proletariatets idéer.--Det var +just vad jag skulle göra. Proletariatets idéer tilltalade mig som +affärsman på ett utomordentligt sätt. Jag skulle gå ut som en apostel +och verka för dem i alla land, men inte utan reskassa. Jag måste ha min +reskassa tillbaka. + +--Fick du den? Tjugutre, sex och en femtedels. + +--Proletariatdirektionen slog sina huvuden samman. Den beslöt, att jag +som partivän och blivande apostel skulle ha min reskassa igen. Den +tillsatte en överkommitté och skickade ut den för att taga reda på +hälsningskommittén, som önskat mig välkommen, och återfå min kassa. +Efter en stund anlände, icke överkommittén, utan hälsningskommittén till +flickseminariet. Den rapporterade under förbittring att överkommittén +uppsökt den, övertagit de tolvtusen rublerna och nu var ute med dem på +egen hand. + +--Aha? Vad sade direktionen? + +--Direktionen var verkligen tillmötesgående. Den tillsatte en +generalkommitté, som skulle uppsöka överkommittén och utfå min av +hälsningskommittén övertagna reskassa. Efter en stund anlände en +kommitté till flickseminariet. Det var emellertid inte generalkommittén. +Det var överkommittén, som under upphetsning rapporterade, att +generalkommittén bemäktigat sig de tolvtusen rubel, som överkommittén +hade tagit från hälsningskommittén, och med dem på fickan gett sig ut i +Petrograd. + +--Aha? Trettioen, fyra och två femtedels. Vad sade direktionen? + +--Direktionen blev verkligt bedrövad. Den slog sina huvuden samman och +gjorde sig i ordning att tillsätta en nationalkommitté för att uppsöka +generalkommittén. Men jag avbröt den.--Mina herrar, sade jag, jag kan +inte längre missbruka er tid och er tjänstvillighet. Jag är begeistrad +över proletariatets idéer och ingen skall verka för dem i mitt hemland +ivrigare än jag. Som sagt, jag behöver en reskassa. Men tillsätt inte +flera fina och kostsamma kommittéer för att återfå mina tolvtusen +rubel. Gör mig helt enkelt till chef för en vanlig ordinär +hälsningskommitté! + +--Trettionio, en och en femtedels. Nå? + +--De gjorde, som jag önskade. Nästa dag lämnade jag Petrograd med +tjugutusen rubel på fickan och--hallå! vad ser jag! + +En kypare med ett allvarligt och drömmande ansikte stod vid vårt bord +och sade: + +--Önskade herrarna något? + + + + +OLAF STORFOSSENS CAMOUFLAGE + + +I går återvände jag till staden. Inte för att söka ro. Jag trivs på +landet, bland de enkla, agrariska företeelserna. I staden har jag oftast +tråkigt. På landet kan man också ha tråkigt, men det är den tråkighet +som är efter Guds sinne. Tråkigheten på landet är sund, hälsobringande; +den beror på att nerverna få för litet arbete. Tråkigheten vid staden +beror på dess oro och jäkt, som kunna stiga ända därhän, att de tvinga +en författare som Olaf Storfossen till camouflage. + +Olaf Storfossen har bott i denna stad i tio långa år. Han är norrman, +som framgår av det majestätiska namnet, och vi äro kolleger. D.v.s. vi +voro det till för någon tid sedan. För någon tid sedan såg nämligen +Storfossens första litterära alster dagen, och sen dess är han inte +kollega med någon annan än Aiskylos. + +När Storfossen kom hit för tio år sen, hyrde han en lägenhet vid en av +de gator som uppkallats efter hans (dåvarande) döda diktarbröder. +Därefter tog han fram en karta över staden och en passare. Med den +senare drog han upp en cirkel av åttahundra meters radie. Det var hans +åsikt, att detta var yttersta gränsen för en människas +kroppsansträngningar. De kaféer, som lågo innanför denna radie, kunde +man besöka, de, som lågo utanför, lågo över retningshöjden. I denna +åsikt understöddes Storfossen av sin maka. + +Storfossen hade nämligen gift sig tidigt, så var det gjort, och man +slapp sysselsätta sig med bifenomenen i livet. Livet är kort, och det +gäller att koncentrera sig om huvudfenomenen. Vilka dessa äro, behöver +kanske icke antydas. Den stad, där han slagit sig ned, har tretusen +ställen, där huvudfenomenen finnas tillgängliga till olika priser. På +den tid, då han flyttade ned till staden, voro priserna så ytterligt +låga, att tanken svindlade. Senare, under det olycksaliga världskriget, +ha de stigit till den grad, att den norska litteraturen svävat i +allvarlig fara att icke riktas med något som helst alster av Storfossens +skapande genius. Storfossens förhållande till sin musa är nämligen som +germanernas förhållande till kvinnan överhuvudtaget: han blir endast +entreprenant mot musan efter att ha förtärt åtta eller tio glas. Och med +nuvarande priser såg det en tid ut, som om förhållandet skulle upphöra. + +Nu är emellertid att märka, att förhållandet då redan resulterat i ett +dussin kärlekspanter, som alla funnos kvar i faderns hem. Ingen +förläggare hade velat åtaga sig dem utan en rund summa i förskott. Och +denna summa hade Storfossen ingen som helst önskan att betala. + +Just i år skedde emellertid någonting. Det startades ett nytt förlag i +staden. Storfossen hade sett många förlag startas och upplösas. Intet av +dem hade visat sig mera klarsynt än de andra. Hans åsikt om förlag var +stadgad. Utan förhoppningar, med ett bittert leende i munvinkeln, +lämnade han in sina samlade skrifter hos det nya förlaget. Han +uppmanades att komma tillbaka om någon tid. Han hade fått samma +uppmaning förr, och han kvitterade den med ännu ett bittert leende. +Därefter gick han till en krog innanför åttahundrametersradien och +hånade tillvaron med sina maka. + +Emellertid var hans prövningstid förbi. Det nya förlaget hade startats +för tyska pengar. Det skulle utge tyska agitationsskrifter och i övrigt +verka för Tysklands intressen. Dess chef genomläste eftertänksamt +Storfossens samlade arbeten. När han gjort det, sade han: + +--Vi älska inte Norge. Våra u-båtar hava sänkt en tredjedel av norska +marinen. Om jag utger Olaf Storfossens skrifter, har jag gjort vad jag +kan, för att sätta en torped under den norska litteraturen. Jag skall +utge dem. + +Redan följande vecka påbörjades tryckningen av Storfossens arbeten, och +hans och hans makas porträtt lancerades i tusentals exemplar genom det +tyska förlagets tidskrifter. Med åren hade de blivit så lika varandra +som två bär. Storfossens hjärta svällde som ett segel av stolthet och +drev honom på äventyrsfärder utanför åttahundrametersradien. Han var för +stark och trotsig för att kunna nöja sig med de gamla råmärkena. Han +höjde radien till en kilometer och skulle ha varit den lyckligaste bland +dödliga, om inte en sak inträffat. + +Under sin sturm- und drangperiod hade han gjort skulder. Däri ligger +ingenting ont. Alla göra vi skulder och förlåta dem som vi äro skyldiga, +så länge de inte kräva oss. Göra de det, förändras våra känslor. +Storfossens fordringsägare hade inte krävt honom i långa tider. Livet +var kort och det fanns mera hoppfulla företag. Men när de nu sågo +Storfossens ansikte, genomglödgat av diktarpatos, stirra mot sig i +tryck, slog en tanke ned i dem: denne man förtjänar pengar; låtom oss +kräva honom. Dels i horder, dels i enskilda förband, ryckte de an mot +honom. Storfossen föll som Lucifer från triumfens himmel ned i bekymrens +helvete. Om han åtminstone kunnat flytta! Men det fanns inga lägenheter +att få, tack vare det förbannade kriget. Och den, han bodde i, bevakades +dag och natt. Han kunde inte lämna den, utan att filistéerna föllo över +honom. Livet blev djävligare och djävligare. Då, en dag, slogs han av en +genial idé. Kriget, som gjorde att han inte kunde flytta, hade +framkallat den. Kriget hade lärt de krigförande vikten av skyddande +förklädnad. Batterier, flygmaskiner, allt, doldes genom skyddande +förklädnader. Och detta kallades camouflage. + +Detta gav diktaren Storfossen hans idé. + +Om ni befinner er i Köpenhamn för att kräva diktaren Olaf Storfossen, +och möter honom på hans gata, så kräv honom inte. En förbittrad +kvinnoröst kommer att svara er och få er att ta er om huvudet av häpnad. +Det är nämligen hans maka, ni kräver. Skulle ni däremot möta en kvinna, +som påfallande liknar diktaren Olaf Storfossen, så kräv henne, och bli +inte förvånad om en kärv, norsk mansröst ber att bli förskonad för era +oförskämdheter. Dräkten är camouflage för diktaren Olaf Storfossen, vars +första alster just sett dagen, och som endast är kollega med Aiskylos. +De två camouflagen ombytas på något av kaféerna innanför den nya +enkilometersradien.-- + +I morgon far jag på landet igen. Staden är trist. + + + + +KONUNG ÖDIPUS + + +I denna stad bo många konstiga människor. Många konstiga människor bo i +denna stad, men all annan konstighet är liten mot de norska diktarnas +konstighet. Av dessa känner jag flera. Storströmmen, som är nietzschean, +har ännu två och ett halvt år efter ransoneringens införande aldrig ägt +vare sig bröd-, smör-, socker- eller andra kort. Han tål inga ingrepp i +sin personliga frihet, utan magrar hellre. För övrigt har han inte +magrat. Han är stor och stark och får vad han vill ha, tiden till trots. +Men vad är Storströmmens konstighet mot Storelvens och Storstrandens? + +Storelven är kritiker; Storstranden är lyriker. Storelven är ytterligt +närsynt. Dels på grund härav, dels emedan en kritiker bör göra det, går +han med guldlornjett. Storstrandens lyrik handlar om kärlek och vin. Han +har en rullande, dov och entonig röst, och med denna uppläser han sina +dikter för alla och envar, som han blir bekant med. Både Storelven och +Storstranden äro fulla av stolthet över sig själva. + +Nu i höst ha dessa söner av granitlandet slagit sig ned i det vekliga +Capua, som kallas Köpenhamn. Här diktar Storstranden dityramber till +kärleken och den danska akvaviten, under det att Storelven kritiserar +dem. Storelvens kritik är sträng och hård. Han vill kallas omutlig, +liksom Robespierre, och skulle liksom denne gärna halshugga större delen +av mänskligheten, dels med anledning av vad de läsa, dels med anledning +av vad de icke läsa. Man får göra honom det medgivandet, att han inte +tar hänsyn till personen. Ett exempel härpå var konung Ödipus. + +Konung Ödipus är Storstrandens senaste versdrama. Han har nämligen +skrivit om Sofokles' tragedi för Kristiania. Då jag varken läst Sofokles +eller Storstranden, anser jag mig inte kunna uttala mig om vilken som är +bäst. Storelven däremot ansåg sig befogad att göra det. I en fyrspaltig +artikel i Tidens Tegn förklarade han, att Sofokles var bättre än +Storstranden. + +Det skulle han aldrig ha gjort. + +Storstranden blev utom sig. + +Han rasade i tre dygn och drack otaliga pjolter för att lugna sig. Men +då han därpå plötsligt fick norska statens diktarstipendium, glömde han +vännens lömska kritik och gav sig ut på rangel. På ranglets fjärde dag +träffade han Storelven på ett kafé, men då var han så långt inne i den +fjärde dimensionen, att han helt och hållet hade glömt både Storelvens +identitet och existens. De ranglade vidare tillsammans i bästa endräkt. +De gingo från kafé till kafé i denna stad, som har tretusen kaféer och +femtusen ställen, där de drycker tillhandahållas, om vilka nykteristerna +uttala sig med en sådan motvilja. På dessa drycker ödslade de bort +norska statens diktarstipendium. På femte dagen, då de lämnade ett kafé, +kom en tiggare fram och bettlade. Storstranden gav honom den sista +hundrakronan. Storelven sade: + +--Jag har inga pengar, men du skall få trycka den norske kritikern +Storelvens hand. + +Tiggaren tryckte tacksamt den omutliga hand som skrivit kritiken över +konung Ödipus. Storelven och Storstranden ranglade vidare på ett +hotellrum, men i Storstrandens hjärna hade medvetandet börjat gry, väckt +av Storelvens ord. Han började småningom inse, vem han var i sällskap +med. Efter ytterligare en tid kom han ihåg att han var ovän med sitt +sällskap. Framåt morgonen erinrade han sig orsaken. Då låg Storelven och +sov koffertens drömfria sömn på en soffa. Storelven hade nedsatt honom +under Sofokles. Detta visade, att han var en fähund, och inte bara det, +utan även obegåvad. Storelven hade skrivit: »Den som icke kan få mer ut +av den blinde grekiske konungen, vet icke vad blindhet är.» Haha! Det +hade han skrivit--han, som nu låg där på rygg på soffan och sov. Haha. +Han! Han som låg där och snarkade med brillorna på. Haha! Och med denna +person hade han nu ranglat upp norska statens diktarstipendium, ett +slående motbevis mot hans kritik. Ja, ranglat upp det till sista öret! +Till sista öret. Storstranden undersökte sina fickor och konstaterade, +att det var sant. Han undersökte även Storelvens fickor. De voro lika +tomma. Han hade inte engång pengar till den whisky, som behövs för att +ta bort den obehagliga smak, som man får i munnen, när man ranglat med +en person som man inte velat göra det med. Nej, inte en enda sou. + +Plötsligt fick han en genial idé. Jag vet inte om idén i hans konung +Ödipus är genial, men denna var det. Han vacklade fram till Storelven, +som åsksnarkade på soffan, och lutade sig över honom. Hans ostadiga +fingrar sysslade med Storelven. Därpå försvann han, listigt leende. + +När Storelven vaknade några timmar senare, höll han på att bli galen. +Han kunde inte finna sina guldglasögon, utan vilka han var hjälplös som +ett barn. Orsaken till att han inte kunde finna dem var den, att +Storstranden hade pantsatt dem och nu hämndranglade vidare på det +visserligen obetydliga belopp som influtit. + +Blind och nästan vansinnig fick Storelven i fyra dygn irra kring och +inse hur kung Ödipus hade det. Jag ryser, när jag tänker på den kritik +Storstrandens nästa bok kommer att få i Tidens Tegn. + +Nej, de norska diktarna äro besynnerliga. Där var dramaturgen +Storreveln--men även om unionen har brustit, får man ta vissa hänsyn. + + + + +MÅLERISK JULAFTON + + +Det bör återigen påpekas, att historier sådana som denna endast kunna +hända en norrman, eller två norrmän, vilket var fallet den här gången. +Oss utomstående förefaller en sådan tilldragelse obegriplig, om vi varit +åskådare till den, och otrolig, om vi höra den berättas. Men det hindrar +inte, att så går det till, varest två eller tre sanna norska män äro +församlade. + +Målaren Dybedræt var ofta församlad med målaren Börevig, och såg helst, +att det icke skedde alltför långt från ett bord, som uppbar flaskor och +glas. Eftersom båda bodde i Köpenhamn, hade de teoretiskt sett många +sådana bord att välja på. Stundom voro de församlade framför ett staffli +med en tavla på. Tillhörde denna tavla Börevig, var den kubistisk, och +Dybedræt sade:--Idén är god, men konst kan nu kubismen aldrig bli; +tillhörde den Dybedræt, var den expressionistisk och Börevig +sade:--Något av det riktiga har du fått med, men expressionismen kan nu +aldrig få med allt; i vilket fall som helst tillhörde tavlan aldrig +någon annan, ty ingen köpte Dybedræts och Börevigs tavlor. + +Börevig var en lång mager bondpojke från Västlandet med öron som +skygglappar och händer tunga som bronssköldar. Två av sina framtänder +hade han fått utslagna i konstens namn. Det var en neo-expressionist som +gjort det. Dybedræt var från Fredrikshald men såg ut som en +sydfransman, med bred panna, blixtrande ögon och ett ungt empireskägg. +Han föraktade Västlandet som ett säte för religiös obskurantism, till +vilket han räknade kubismen. Han brukade berätta en anekdot för att +bevisa, att han hade rätt:--Västlandet! Har ni hört, när Olaf Dahl kom +upp till förläggaren och ville sälja en samling essayer.--»Det går +aldrig» sade förläggaren, »uteslutet, fullkomligt löjligt att tänka +sig!»--»Ge ut dem i alla fall», sade Olaf Dahl, »men betala mig inte +förrän andra upplagan kommer.»--»Andra upplagan kommer, hahaha!» sade +förläggaren. »Nå jag skall ge ut dem i alla fall.» Boken kom ut: Essays +av Olaf Dahl. Första upplagan blev utsåld på en vecka. Förläggaren +visste inte, vad han skulle tro. Han tryckte en upplaga till; den gick +på fyra dagar; och en till, som gick på tre. Innan fjärde upplagan +trycktes, kom Olaf Dahl upp och hämtade honorar.--»Hör på», sade +förläggaren, »jag har tryckt tre upplagor av er omöjliga bok, och de ha +sålts. Jag klagar inte. Jag har tagit reda på vart böckerna gå. De gå +till Västlandet. Men vem i Herrans namn köper dem där och varför? +varför?»--»Det skall jag säga er», sade Olaf Dahl. »Det gör bönderna på +Västlandet. De tro, att boken handlar om Esajas.» Och det var sant; +bönderna där äro läsare, de trodde, fan förtäre mig, att boken var om +Esajas. De köpte två upplagor till och märkte inte ett ögonblick, att +den inte handlade om Esajas. Haha! sådant är folket på Västlandet! Det +skulle inte förvånat mig, om de köpte kubistiska tavlor. + +Börevig hade inga anekdoter att hämnas med. Han var en smula enfaldig. +Han trivdes samman med Dybedræt. Ingen av dem hade lyckats, och de voro +båda lika fattiga. Fattigdomen och deras skiljaktiga konstuppfattning +gjorde dem oskiljaktiga. + +Att en skiljaktig uppfattning håller folk samman, kan endast förvåna den +obegåvade. Vad skulle man annars tala om? Men utom de dragliga tvisterna +hade Dybedræt och Börevig fru Lasson som förenande länk. + +Fru Lasson var en gammal vänlig dam med vitt hår och barska ögon, av +vilka det ena skelade och båda voro gömda bakom brillor. Hon var +danskfödd och änka efter en norrman, som gett henne en inblick i +nykterhetsrörelsens mål genom att dö av för mycket portvin. Själv ansåg +han, att man omöjligt kunde få för mycket portvin, men naturen delade +inte denna uppfattning. Eftersom den kommer igen även om man driver ut +den med en tjuga, fick den också sin åsikt genomtrumfad. Lasson dog vid +sextiosju års ålder av alltför mycket portvin. Fru Lasson övertog +gråtande hans affär och hans vinlager. Affären hade hon redan skött i +många år. Om vinlagret lät hon andra döma. Hon var en moderlig själ, +vars barska ögon icke bedrogo någon, utom det av dem som skelande undvek +betraktaren. Hon ville ha sällskap och helst ungt sällskap. Hennes port +stod alltid öppen för Dybedræt och Börevig. + +När detta brödrapar gjorde hennes bekantskap, slogos båda samtidigt av +samma idé: hon har råd att köpa en tavla! hon skall köpa en! Skillnaden +var, att Börevig menade en kubistisk tavla, under det Dybedræt närmast +tänkte på en expressionistisk. Så fort Dybedræt ansåg sig ha förberett +marken nog med konversation, tog han avsked och störtade hem. När han +kom igen med sina utvalda arbeten under armen, mötte han Börevig, vars +långa västlandsben givit honom detta försprång. I händerna, stora som +bronssköldar, bar han en kollektion av sina verk. Dybedræts ansikte +mörknade. Ägandebegärets förbannelse kastade sin skugga över +brödraparets vänskap. + +--Har du redan varit där? + +--Ja! + +--Jag får säga, att du förlorar inte tiden. + +--Tvärtom. Det är just vad jag har gjort. Och du själv? Du flåsar ju som +en hund. + +--Jaså, hon förstod sig inte på parallellepipederiet? Det förvånar mig +mindre. Hon tycks vara förnuftig. Hej så länge! + +Parallellepipederiet eller parallellepipedismen var det smädenamn +Dybedræt givit den kubistiska konstriktningen. Han försvann genom fru +Lassons dörr och återvände en halvtimme senare med ögonen lysande av +harm. + +--Vet du vad hon sade om det där? + +--Nej. + +--Hon sade uha! Hon sade, att det inte var färdigt. Har du hört maken? + +--Det är det inte heller. Hon har rätt. Det är som jag alltid har sagt, +expressionismen kan få med lite av det rätta, men aldrig mycket eller +allt. + +--Haha! Vad sade hon om ditt? + +--Det gör detsamma. För resten kan man inte begära, att en kvinna skall +förstå sig på konst. + +--Haha! Konst! Hur ofta har jag sagt dig, att parallellepipedismen +aldrig kan bli konst? + +--Jag räknar inte alla gånger du säger dumheter. Jag har annat att göra. + +--Du får mycket att göra, om du vill ha sålt det du gör. + +Därmed var samtalet inne i vanda gängor, och ägandebegärets förbannelse +togs bort för denna gång. Emellertid tog inte brödraparet Börevigs och +Dybedræts bekantskap med fru Lasson slut med detta. Visserligen köpte +hon inte tavlor, ty hon var en enkel själ och sade: »uha, uha. Nej, +bevare mig då», var gång Börevig och Dybedræt kommo och förevisade +något. Men hon önskade se unga män med humör omkring sig. Hon visste att +unga män med humör i regel trivas bättre på en krog än i ett hem. Man +måste tämja dem för att få dem att trivas. Därför satte hon fram +portvinsflaskor i alla husets vinklar och vrår, liksom hinduerna sätta +fram tefat med nysilad mjölk åt skallerormarna. På samma vis som de +kloka hinduerna göra skallerormarna till sina vänner och gäster, gjorde +fru Lasson dessa unga konstnärer till sina. De kommo skyggt och +misstänksamt, färdiga till ögonblicklig reträtt. De drucko det framsatta +portvinet, som dödat den salige norrmannen Lasson, och de blevo modiga. +De blevo mer och mer modiga. Måhända var det Lassons mod, som på ett +mystiskt sätt övergick i dem. Vildarna äta den fallnes hjärta för att få +hans tapperhet. Varför skulle man inte kunna förvärva den genom att +dricka hans portvin?--Till slut ringlade de ut och in i huset, +fullkomligt tämda. + +Det fanns en dag, då fru Lasson mer än eljest önskade sällskap, samma +dag, på vilken alla gamla kamrerare stanna i sängen och lägga patiens; +på vilken granskogarna jämra sig; på vilken man i Skandinavien föräter +sig på lutfisk, skinka och gås; i Tyskland på karp, i England på kalkon +och i Frankrike på ingenting, eftersom man inte firar dagen i +Frankrike. Denna dag då det luktar glögg och lack över hela +Skandinavien, önskade fru Lasson mer än eljest sällskap. På denna dag +kunde man hava sett den kubistiske Börevig och den expressionistiske +Dybedræt bana sig väg genom Köpenhamns gator på väg till hennes bostad. +De gingo med lätta steg, och desto lättare som de inte tyngdes av +överrockar. Såväl Börevigs kubistiska överrock som Dybedræts +expressionistiska hade uppnått vad deras tavlor aldrig uppnått, att +upphängas i en privat samlares bostad. Men litern, den fattiges +överrock, vinkade inom räckhåll, och de voro fullkomligt nöjda. + +Fru Lasson däremot bleknade, när hon mötte dem i tamburen. + +--Uha, uha, bevare mig uha då! ropade hon, under det att hennes +självrörliga öga rullade av och an bakom pincenén. I detta väder! Var +har ni era överrockar? + +Börevig använde den klassiska lögnen. Han var som sagt en smula +enfaldig. + +--Skräddaren--obegripligt--hade lovat den säkert-- + +Dybedræt spände ut bröstet som en norsk d'Artagnan: + +--Har aldrig haft någon! + +Det var lögn, men den imponerade. Fru Lassons självrörliga pupill gjorde +otroliga evolutioner bakom pincenéglaset. + +--Aldrig? Bevare mig! Kom in, kom in i värmen. Gå och se, om ni finner +något, tills maten blir färdig. + +Dybedræt och Börevig gingo in och företogo en husundersökning, värdig +Sherlock Holmes. Ett antal portvinsflaskor stodo på lur i hörn och vrår. +De drucko av dem, tills allt den salige norrmannen Lassons mod var helt +personifierat i dem. Man hörde endast: Lhote--Matisse--styv i +teckningen--vrövel--dekorativ--smörja--stark i färgen--något av det +riktiga--målarnas A.B.C.-cod, senaste upplagan. Därpå slogs dörren upp +till matsalen. Fru Lasson visade sig med rullande ögon och gav tecken +till portvinsflaskornas definitiva evakuering. + +Middagen började. Eftersom den försiggick i Danmark, serverades +risgrynsgröt och gås i nu nämnd ordning. Så sker det i alla danska hem +på julaftonen; en omkastning av rätterna skulle förefalla alla danska +magar paradoxal och jaga alla danska jultomtar på porten. Börevig höll +tal för värdinnan och Dybedræt för konsten. Det tömdes rätt mycket +bourgogne till gåsen. Fru Lasson blev rörd och talade om sin man, vars +ande hon tydligt kände vara närvarande vid festen. Den var också +närvarande, men materialiserad i sina två landsmän, vilkas hjärtan +svällde av dess mod. Det blev kaffe, och efter kaffet utdelades +julklapparna. Fru Lasson fick en kubistisk tavla av Börevig och en +expressionistisk av Dybedræt, och mottog handledning i deras bruk. +Därefter utdelade hon sina julklappar, som voro praktiska, målarfärg, +hängslen, strumpor och kragar (man kan alltid stampa på dem, tänkte +mottagarna). Till slut kom det ett paket till Dybedræt och ett kuvert +till Börevig. Fru Lasson förklarade: + +--Det ligger litet pengar i kuvertet till herr Börevig--jag visste inte, +om herr Börevig hade till att betala skräddaren-- + +Dybedræts själ darrade av oro. Kubisten fick pengar! + +--Och här, sade fru Lasson, är en överrock, som har tillhört min man. +Den är fodrad med skinn och riktigt god och varm. Vill herr Dybedræt +hålla till godo med den, eftersom herr Dybedræt inte har någon överrock? +Man skall gå med överrock, herr Dybedræt! + +Fru Lassons automobila öga gjorde ett försök att se vädjande på +Dybedræt, på samma gång som det fixa ögat, men misslyckades och återföll +i anarki. Dybedræt öppnade paketet med det artigaste ansikte han kunde +åstadkomma. Invärtes darrade han av sorg och förbittring. En rock! Inga +pengar! Den listige Börevig fick en blick av hat, medan han skar av det +sista bandet. + +--Haha! En päls! Vad nu, bror Börevig? Hur mycket i ditt kuvert? + +Kuvertet visade sig innehålla sextio kronor. Hm. Hur mycket gav en päls +på stampen? + +--Skall inte herr Dybedræt prova rocken? + +Hon kallade pälsen för en rock! Snäll gumma med sin rock och sitt +portvin. Men fick man sextio kronor på en päls? Ägandets förbannelse, +som kommunistiska professorer skrivit sig rika på, kastade åter sin +skugga över Dybedræts och Börevigs vänskap. Ty om Dybedræt slets mellan +stridiga känslor, gjorde Börevig det inte mindre. Dybedræt provade +pälsen, som satt förträffligt. Alla norrmän ha samma figur. Han spände +ben framför en spegel, och Börevig bleknade av avund. Men när Dybedræt +tog av pälsen, satte Börevig sig att räkna sina sedlar och Dybedræt +kände sitt hjärta stanna. Fru Lasson satte fram mera portvin, men det +tog tid innan salig Lassons ande återtog sitt välde. Till slut gjorde +den det emellertid på allvar. Dybedræt glömde pengarna och Börevig +pälsen. Allt försvann i en dunkel oportodimma för dem. Fru Lasson hade +somnat i en stol. Plötsligt vaknade hon och gav till ett anskri. Klockan +var halv fyra! Så går det när man håller spiritistisk seans med avlidna +norrmäns andar. Hon följde Dybedræt och Börevig till dörren, vilket +behövdes, och såg till att de kommo ut. + +Dybedræt och Börevig gingo genom den brunröda oportodimman utåt +Frederiksberg till. Det var där de hade sina ateljéer. De talade +fortfarande om Lhote, Matisse och något av det riktiga, men detta samtal +var om möjligt mera ofruktsamt än eljest. Deras tungor rörde sig +fullkomligt automatiskt och ingen ens gjorde antydning av att höra på +den andre. Plötsligt kom ett ord med mening som väckte dem ur deras +oportotrance. Det var Börevig som sade det. + +--Fy fan, vad det måtte vara kallt hemma på ateljén! + +Dybedræt stannade för att assimilera detta yttrande. Efter en minut +medgav han dess riktighet. + +--Ja, fy fan-- + +Därpå fick han en tröstande tanke. + +--Det vill säga, när man har päls-- + +Börevig blossade upp. + +--Jag går och köper mig kol så fort dom öppnar. När man har pengar så-- + +Dybedræt kände stöten. + +--När man har pengar så! Det liknar dig just. Vore du en gentleman bjöd +du åtminstone på någonting. + +Börevig greps av vrede, men den övergick hastigt i sin motsats. Stackars +Dybedræt! Det var inte så roligt att gå pank. Och nu, den heliga +julnatten. Man skulle visa överseende och godmodighet mot varandra, inte +hat och hårdhet. + +--Gamle Dybedræt, sade han, det kan du ge dig fan på, att jag skall. +Vill du med in här? Vad vill du ha? + +--Med in här? + +--Ja. Ser du inte, att dom har öppet? Dom har lov att öppna klockan +fyra härute. Vad vill du ha? + +Han dunkade Dybedræt i ryggen med plutokratisk välvilja, och drog honom +med sig in på ett litet kafé, som redan öppnat. En morgonglåmig kypare +gick och torkade av borden. Det ångade kaffe, och på ett bord stod en +ofantlig bricka med wienerbröd. Börevig beställde kaffe och bröd och +konjak. Han ruskade på sig. Det var varmt och gott på den lilla krogen. +Dybedræt tog av sig pälsen och hängde upp den på en krok bredvid deras +bord--med onödig ostentation, tänkte Börevig, men undertryckte sin +vrede. Det var jul. Man skulle vara överseende och god, inte hatfull och +hård. Frid på jorden och människorna--där kom kaffet. + +De frossade på kaffe och bröd och sköljde ned smulorna med konjak. +Värmen på lokalen och den salige Lassons oportovin togo ut sin rätt. +Dybedræt sökte få upp Matisse och det riktiga igen, men hans röst och +hans hjärna voro lika grötiga, och han hörde inte engång själv på vad +han sade. Börevigs själ var tillbaka på Västlandet och gick i julotta +samman med föräldrarna. Bronssköldarna lågo knäppta i knäet, och han +talade med simmiga ögon om det goda behag, människorna fingo förlänat i +juletider, och som tog sig uttryck i allsköns gåvor såsom pengar och +även klädesplagg. En snarkning angav, att Dybedræt var döv för dessa +utredningar, vilket också var bäst för julfriden. Börevig talade vidare +med långa uppehåll mellan orden om Västlandet och dess kubistiska +människor och landskap, varibland föräldrar och syskon, men återvände +ständigt till julen och dess goda behag människorna emellan. Den glåmige +danske kyparen stirrade på honom med det intresse, man är skyldig +ofarliga dårar, vilken klass omfattar huvudparten av Sveriges och Norges +befolkning. Till slut började Börevig nicka. + +Plötsligt öppnades dörren. Kyparen rätade på sig men sjönk ihop. En +förhutlad tiggare stack in huvudet. Han kastade en skygg blick på +kyparen och tassade därpå fram till Börevigs bord. Börevig talade +fortfarande mellan nickningarna. + +--Vill ikke den Herre-- + +Börevig såg på tiggaren med ögon, som tycktes inlagda i olja, likt hans +födelsetrakts fiskar. + +--Friden--friden kommer till jorden och människorna ett gott behag +sinsemellan--med gåvor, såsom till exempel--vad vill du ha? + +--Glædelig Jul, den Herre--har ikke den Herre noet att gi en fattig +Arbejdslös? + +--Arbetslös? Jo, det har jag visst det. Det är jul, och vi skola giva +varandra gåvor, såsom till exempel pengar eller rockar--tag den här, +stackars man. + +Börevig sträckte ut sin långa, knotiga västlandsarm och lyfte med +simmiga ögon Dybedræts päls från klädkroken. Under tiden talade han +vidare. + +--Tag den här--det är jul, och friden är kommen till jorden--vi skola +vara goda och behagfulla mot varandra, såsom-- + +--Mange tak, den Herre! Favel, den Herre, og glædelig Jul. + +--Glædelig Jul till dig själv, stackars man. + +Tiggaren försvann pilsnabbt, och Börevigs själ vandrade vidare i +monologer längs allt dunklare och mer invecklade stigar. Plötsligt +vaknade Dybedræt och ruskade på sig, morgonruggig av portvin och sömn. + +--Fy fan--låt oss gå. + +--Säger du fy fan om julen, då vi-- + +--Betala nu, och låt oss gå. + +Börevig betalade kränkt och stum, och de gingo. Dybedræt, ovan vid +överrockar, hade glömt pälsens existens och kom först ihåg den ett +stycke ner längs Allégade. + +--För fan, min päls-- + +Han störtade tillbaka till kaféet. Börevig, vars själ svävade så högt +över jorden att den knappt syntes som mer än en liten prick, följde +mekaniskt efter honom. Dybedræt kom ut ur kaféet med farten av en just +avskjuten kanonkula. + +--Min päls--han säger, att du--vad fan menar du? Vad in i gloröda +helvete menar du? + +Börevigs själ sänkte sig långsamt i vol plané. + +--Är det sant? Svara, karl! Har du gett bort min päls? + +Börevigs själ landade i glidflykt. Han stirrade tankfullt på Dybedræt. + +--Vad var det du sade? + +--Vad jag sade? Är du full, förbannade parallellepipedist? Är du galen? +Har du gett bort min päls? + +Börevigs själsmekanism slog back med ett förfärligt gnissel. Vad hade +han gjort? Han hade--ja visst, nu mindes han det. + +--Koss--ja, det var sant, den fick en tiggare-- + +Dybedræts näve sjöng mot hans huvudskål, innan han hunnit längre. +Dybedræt hade tårar i ögonen av sorg och mordlusta. Hans knytnävar +virvlade kring Börevigs huvud som löv i stormen. Han dansade upp och ned +av harm och ropade: + +--Förbannade parallellepipedist--pang--först går du och får +pengar--pang--och så--pang--ger du bort min päls-- + +Börevigs långsamma västlandsblod tog tid för att komma i kokning. Han +sökte förklara. Han visste, att han handlat i de bästa avsikter. Det var +ju jul och frid på jorden och människorna ett gott-- + +--Ser du--låt bli, säger jag--det kom en stackars man--seså för fan--det +är ju jul--nej, nu blir jag arg! + +Den glåmige kyparen kom ut och betraktade med fortsatt intresse +tillämpningen av den fredspredikan han förut lyssnat till. Dybedræt och +Börevig voro hopflätade i en blandad box- och brottningsgrupp. Börevigs +långa kropp lyfte sig i kubistisk ilska, och Dybedræts vred sig i +expressionistiskt raseri. Plötsligt kom det ännu en åskådare. Två tunga +händer i handskar slogo ned på de stridande. Det tog tid, innan +dyningarna av kampen lade sig, men till slut voro de två +konstnärsbröderna åtskilda och vandrade i den danska lagens skugga till +polisstationen. Men det sista som dör hos en norrman är som bekant +talorganet, och gatorna genljödo oupphörligt av följande repliker: + +--Förbannade parallellepipedist--därför att du fick pengar--gå och ge +bort min päls-- + +--Din päls--jag ger fan i din päls. + +--Det tror jag nog, men du skall få se på annat--jag skall anmäla dig +för stöld, din-- + +--Vil De nu se at holde Kæft! + +Den andra i ordningen av dessa repliker var inte vidare logisk; den +tredje dikterades av det kränkta ägandebegäret, fiende till alla de ädla +känslor; och den fjärde upprepades med jämna mellanrum av den danske +polisen. Då och då fick han på kraftigare sätt hindra, att striden +blossade upp. + +Det såg ut, som om fridsfesten skulle beteckna slutet på +konstnärsbrödernas vänskap. + +Men det skulle icke gå så illa. Julen kräver goda och milda sagor; och +även denna fullkomligt sanna berättelse skulle sluta väl. + +Knappt hade Dybedræt och Börevig gjort sin entré i förskräckelsens +boning och deras namn antecknats i dess svarta bok, förrän dörren +öppnades, och en ny polis kom in i sällskap med en elegant klädd herre. +Börevig avbröt sitt vittnesmål med ett glädjerop. + +--Där är han! + +Den elegante herre, som kommit in i sällskap med polisen, visade icke +mindre glädje vid anblicken av Börevig. + +--Gudskelov, den Herre! Vil den Herre ikke nok fortælle Politimanden, at +Di har giet maj den Oerfrakke? + +Den elegante herrns elegans slutade vid kanten av den päls, han en stund +förut fått av den julstämde Börevig. Nedanför den fixerade ett par +trasiga byxor två spruckna kängor, och ovanför den vidtog ett förfruset +och blåsupet ansikte, skuggat av en stukad hatt. + +--Politimanden vil ikke tro, att jeg ejer den Oerfrakke. Ikke sandt, den +Herre har giet maj Oerfrakken. + +Börevig vände sig till polisen och sade majestätiskt: + +--Den stackars mannen talar sant. Jag gav honom pälsen. Men jag tar igen +den. Den tillhörde min vän här. + +Busen gav till ett nödrop: + +--Tar Di Oerfrakken tebages? + +--Det gör jag, sade Börevig. Julen är gåvornas tid, men man skall endast +ge av sitt eget, icke av andras. + +Under det busen befriades från sin päls, underrättade Börevig sig om +priset på slagsmål. Den gamle överbetjänten bakom disken log ett +julleende och sade: + +--Denne Gang er det gratis. Det er jo Jul. Farvel, de Herrer, og +glædelig Jul! + +--Är det gratis? sade Börevig. Jag trodde det kostade en tia. Då får den +stackars mannen den. Var så god. + +Busen mottog försonad tian och han, Dybedræt och Börevig lämnade +kontoret. + +--Du vräker dig med pengar, sade den ännu kokande Dybedræt. + +Börevigs ädla sinnesstämning hade återvänt. + +--Med egna pengar, sade han, och med andras klädesplagg. Vi äro alla +svaga människor. + +--Och några av oss dåliga konstnärer, sade den oförsonlige Dybedræt. + + + + + + +End of Project Gutenberg's Förbannelse över de otrogna!, by Frank Heller + +*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 12499 *** |