NormalizeHEADmain

8 files changed, 17 insertions, 42091 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..d7b82bc
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,4 @@
+*.txt text eol=lf
+*.htm text eol=lf
+*.html text eol=lf
+*.md text eol=lf
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..7367238
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #65801 (https://www.gutenberg.org/ebooks/65801)
diff --git a/old/65801-0.txt b/old/65801-0.txt
deleted file mode 100644
index 04d0a02..0000000
--- a/old/65801-0.txt
+++ /dev/null
@@ -1,16004 +0,0 @@
-The Project Gutenberg eBook of Sonen af söder och nord. Förra delen, by
-August Blanche
-
-This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
-most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
-whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
-of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
-www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you
-will have to check the laws of the country where you are located before
-using this eBook.
-
-Title: Sonen af söder och nord. Förra delen
-       Romantisk skildring från revolutionen i Paris 1848
-
-Author: August Blanche
-
-Release Date: July 9, 2021 [eBook #65801]
-
-Language: Swedish
-
-Character set encoding: UTF-8
-
-Produced by: Eva Eriksson, Robinzoon, Jens Sadowski, and the Online
-             Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net. This
-             file was produced from images generously made available by The
-             Internet Archive.
-
-*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SONEN AF SÖDER OCH NORD. FÖRRA
-DELEN ***
-
-                            SAMLADE ARBETEN
-                                   AF
-                            AUGUST BLANCHE.
-
-
-                                ROMANER.
-
-                                   I.
-
-                        SONEN AF SÖDER OCH NORD.
-
-                              FÖRRA DELEN.
-
-
-                               STOCKHOLM.
-                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG.
-
-
-
-
-                        SONEN AF SÖDER OCH NORD.
-
-
-                          ROMANTISK SKILDRING
-                     FRÅN REVOLUTIONEN I PARIS 1848
-
-                                   AF
-                            AUGUST BLANCHE.
-
-                                “Les révolutions qui arrivent dans un
-                                grand état, ne sont pas l’effet du
-                                hasard ni du caprice des peuples.“
-
-                                                                SULLY.
-
-                            ANDRA UPPLAGAN.
-
-                              Förra delen.
-
-
-                               STOCKHOLM.
-                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG.
-
-
-                               STOCKHOLM.
-                    ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1870.
-
-
-
-
-
-
-                                            Paris den 20 Januari 1851.
-
-
-                    Madame Robert och hennes vänner.
-
-Det är klart, att en resande, som för första gången besöker Paris och
-der uppehåller sig några månader, skall komma i erfarenhet af mycket som
-han förut icke känt eller kanske ej ens drömt om. Är den resande en
-författare, om än aldrig så obetydlig, såsom fallet gudnås är med mig,
-så är det också lika klart, att han gerna icke allenast vill uppteckna
-hvad han sett, utan äfven meddela det åt dem, som möjligtvis förut
-skänkt hans arbeten någon uppmärksamhet.
-
-I dylika fall samlar man ihop alla sina rön och reflexioner, knyter ihop
-dem i en större eller mindre volym, hvilken man döper till namnet:
-“Reseintryck“, “Vandringar i utlandet“, “En vinter i Paris“ med mera
-sådant, och skickar sedan på vinst och förlust sitt barn ut i verlden.
-Blir barnet väl emottaget af en oväldig kritik och en bildad allmänhet,
-så känner sig fadern naturligtvis ofantligt lycklig. Har barnet ingen
-lagerkrans att bjuda sin far på, utan säger till honom: “Pappa! som du
-ser, är min högra hand alldeles tom, och det är inte mitt fel, utan
-ditt, min far; men i min venstra ligga, såsom du ser, några fyrkar till
-ersättning för en och annan biljett på diligenserna eller jernvägarne,
-och det är heller icke mitt fel, utan allmänhetens“; då blir fadern icke
-alldeles förtviflad. Men har barnet hvarken det ena eller det andra att
-gifva, då — då tröstar sig i alla fall fadern, ty, tack vare naturens
-första bud, det finnes ej något barn som icke gjort sin far _någon_
-glädje, åtminstone vid dess första steg på lifvets bana, åtminstone
-innan det skickades ut i verlden.
-
-Men det ligger likväl mycket vanskligt i alla dessa “Reseintryck“,
-“Vandringar i utlandet“ o. s. v. Saknar man den fyndighet, som behöfs
-för att uppfinna någon ny pikant form, eller är man ej förmögen af
-reflexioner lika snillrika eller, rättare sagdt, snillrikare än de som
-redan äro utgifna öfver samma ämnen, så blir man en af de tråkigaste
-varelser på jorden, ty det gifves knappast något tråkigare än en
-resebeskrifning, som icke innehåller någonting annat än hvad andra förut
-och kanske lyckligare utfört. Jag känner ganska många förståndiga och
-bildade menniskor, som fått fross-skakningar vid första anblicken af ett
-“Reseintryck“ eller en “Vandring i utlandet“.
-
-Det är gifvet att jag, som bestämdt ville utgifva något om min resa utan
-att derigenom skada mina landsmäns helsa, skulle stanna i mycken
-förlägenhet, ty jag saknar fyndigheten i formen och snillet i
-reflexionen samt saknar framför allt lusten att vara tråkig, ty man har
-sannerligen ingen rättighet att vara det. Må vara att allmänheten kan
-låta bli att läsa hvad jag låtit trycka; men de arme sättarne, de arme
-korrekturläsarne, de äro väl menniskor de också, och jag vill icke hafva
-en sättares eller en korrekturläsares förbannelse på mitt samvete.
-
-Jag började derför tänka efter, om det icke skulle gå an att skrifva en
-roman med parisiska scener och bland dem försåtligt insmyga åtskilligt
-af hvad jag hade att anföra om märkvärdiga ställen, om konst, om
-litteratur, om politik och gud vete icke allt som en resebeskrifvare
-brukar idisla, sig sjelf, om ej androm, till mycken uppbyggelse och
-hugnad. Jag hade icke länge funderat förrän jag fattat mitt beslut,
-nämligen att skrifva just en sådan roman, under det jag hvilade mig
-efter de långa ströftågen fram och tillbaka genom den ofantliga staden.
-
-Men ämnet?
-
-Ack! i Paris kan man icke vara ängslig öfver brist på ämnen. Man
-behöfver blott genomläsa dagens tidningar, för att få dussintals sådana
-att välja på, ja, man behöfver knappast mer än gapa, för att med luften
-få in hela volymer af romaner, helst i en tid som denna, då man,
-kafvande i svallvågorna efter en stor revolution, endast söker efter
-medel till en ny och kanske ännu större.
-
-Man behöfver blott en kort tid vistas i Paris, för att icke längre
-förvåna sig öfver den ofantliga produktivitet, hvilken kanske i lika hög
-grad som det öfverlägsna snillet utmärker en Alexandre Dumas, en Eugène
-Sue m. fl. Det enda man här har ondt om, är tid. Men har man den, så har
-man också snart sagdt allt annat.
-
-Det återstod mig således endast att göra mitt val, hvilket, som man vet,
-icke är det lättaste, när man har mycket att välja på, då jag en dag
-satte mig i en omnibus för att fara till Bicêtre, ett af de största
-fattigförsörjningshusen i Paris, för att taga kännedom om huru man i
-civilisationens hufvudsäte vårdar det oskyldiga lidandet eller den
-fattiga ålderdomen, som är ännu mera oskyldig.
-
-För sex sous kommer man i en omnibus från och till hvilken trakt i Paris
-man önskar. I vagnen midt emot mig satt ett fruntimmer, med hvilket jag
-genast kom i det lifligaste samtal. När jag säger: lifligaste, är det
-naturligtvis blott min dam som detta epitet tillkommer, ty jag, nyss
-anländ till Paris, föredrog visligen örats bruk framför tungans, och om
-jag också vore tjugo år i Paris, skulle jag säkert aldrig komma till den
-färdighet i franska språket som den min dam uti vagnen i så rikligt mått
-innehade.
-
-För att förekomma den af mina landsmän, som skulle kunna draga på munnen
-åt mitt lifliga samtal med ett obekant fruntimmer och en fransyska till
-på köpet — ty hemma tänker man alltid illa om sina landsmän — skyndar
-jag att berätta, det min fransyska i vagnen var mycket gammal, åttiårig,
-såsom jag efteråt fick veta. Hennes namn var Antoniette Robert. Således
-madame Robert, enka sedan tjugo år.
-
-Hennes man, som varit kurir under Napoleons tid, hade haft mycket att
-beställa både för dennes och dess marskalkars räkning samt särskildt
-gjort en resa till Sverige för Bernadottes. Madame Robert nämnde Sverige
-och Bernadotte icke blott derför att jag var svensk — hon hade först
-tagit mig för engelsman, en heder som vederfares nästan alla utlänningar
-i Paris — utan äfven derför att hon sade sig haft mycken beröring med
-familjen Bernadotte. Också hade hon en mängd anekdoter om den store
-marskalken, sedermera Sveriges och Norges konung, samt om dennes gemål,
-nuvarande enkedrottningen, — anekdoter, som hedrade de begge höga
-personernas hjerta, anekdoter, som väl skulle löna mödan att vid något
-tillfälle offentliggöra och dem jag gerna ville skänka min vän
-Crusenstolpe, emedan ingen så skickligt som han skulle kunna använda
-dem, förutsatt likväl han vore vid lynne att företrädesvis teckna dagrar
-i stället för skuggor i sina snillrika skildringar.
-
-Som det var min afsigt att tillbringa flere timmar på Bicêtre, och jag
-var fastande, underrättade jag mig af madame Robert, hvar man i
-granskapet af berörde inrättning kunde finna något lämpligt
-frukostställe. Madame Robert hade artigheten att icke blott säga mig
-hvar ett sådant fanns, utan äfven att, sedan vi lemnat vår omnibus,
-sjelf föra mig dit; och snart sutto vi tillsammans på hvar sin sida om
-en kalfpastej och en butelj vin. Aldrig hade jag förr druckit vin
-“tête-à-tête“ med ett åttiårigt fruntimmer, men sällan hade jag druckit
-mitt vin med mera smak, ty madame Robert kredensade drufvan med den ena
-intressanta historien efter den andra. Hon var alldeles outtömlig, den
-goda madame Robert. Men så hade hon också en åttiårig lefnad att hemta
-ur.
-
-Ack! tänkte jag, hvilken samling af roman-ämnen har jag ej redan dessa
-skrynkliga läppar att tacka för! — Men som jag ej hade lust att uppföra
-pjeser från ett förflutet århundrade, så nöjde jag mig med att dricka en
-skål för madame Roberts nära hundraåriga minnen, hvarefter vi åtskildes,
-sedan jag likväl dessförinnan emottagit hennes adress.
-
-Jag dröjde icke att göra mina besök hos henne och blef vid ett af dessa
-förestäld för hennes vänner, tvänne andra fruntimmer. Det ena var en
-madame Voguet, som hade varit amma åt ingen mindre personlighet än Carl
-XIV:s son och efterträdare, Oscar, vår nuvarande allernådigste konung.
-Madame Voguet kunde icke nog beprisa sitt höga dibarn, hvilket hon ansåg
-för det vackraste och sötaste barn, som någonsin legat vid en qvinnas
-bröst. Långt ifrån att betvifla denna hennes försäkran, lyssnade jag med
-verkligt nöje till madame Voguets berättelse om huru hon torkat de
-första tårarne ur en konungs öga samt huru hon njutit och känt sig
-lycklig af att i sin famn hafva burit den, som en dag skulle leda tvänne
-rikens öden.
-
-Som jag likväl aldrig tänkte våga mig på att skrifva en konungs
-historia, icke en gång konung Oscars, så kom jag snart att företrädesvis
-sysselsätta mig med det andra fruntimret, hvars namn var madame Lambert,
-gift med en skräddare i Lyon och endast på ett kortare besök i Paris.
-Madame Lambert öfverraskade mig snart med mitt eget fäderneslands språk,
-hvilket alltid klingar vackert, men kanske likväl minst, när man hoppar
-in på det ifrån franskan eller italienskan.
-
-Madame Lambert var således svenska. Min nyfikenhet att lära känna, huru
-hon kommit till Frankrike och hvilka öden hon der haft, blef på
-ögonblicket tillfredsstäld. Hon och en yngre syster, som numera var död,
-voro döttrar till en sadelmakaremästare i Göteborg med namn Ahlgren,
-hvilken derstädes afled år 1825, till mycken glädje för sina
-yrkesbröder, emedan han drifvit den största sadelmakarerörelsen i
-Göteborg, men deremot till mycken sorg för sina tvänne efterlemnade
-döttrar, och denna så mycket större, som fadern, utom ett kärt minne,
-endast, och oaktadt sin stora rörelse i lifstiden, lemnat sina begge
-döttrar ett kapital af 2,000 rdr banko, hvilket icke afkastar någon
-synnerlig ränta, helst om Justitie-kollegium eller Förmyndare-kammaren
-skall förvalta de omyndiges medel.
-
-Det är mycket svårt för en tjuguårig ungdom med god helsa och åtföljande
-matlust att lefva af omkring 40 rdr banko om året; det är icke lätt för
-en fattig flicka med någorlunda uppfostran att draga sig fram i Sverige,
-emedan hon har svårt att taga pig-tjenst, när hon har ett kapital af
-1,000 rdr, har svårt att bli guvernant, när hon icke är språkkunig eller
-spelar piano; ännu svårare har hon att bli någorlunda drägligt gift, när
-hon endast har 40 rdr i ränta, men allra svårast har hon att lefva
-ärbart och hvad man kallar anständigt, när hon med ett så litet kapital
-i mynt förenar ett fördelaktigt utseende och en vacker växt.
-
-Mamsellerna Ahlgren voro ganska vackra, men de voro dertill ganska
-förståndiga och beslutsamma. De hade händelsevis kommit öfver ett
-“Reseintryck“ af en svensk turist och deruti funnit att unga fruntimmer
-i Frankrike, med stort kapital eller intet, med eller utan pedantism i
-lefnadssätt för öfrigt, ha det allra lättaste att bli gifta, om ej just
-med svenskar, åtminstone med fransmän, hvilka icke heller äro att
-förakta.
-
-Mamsellerna Ahlgren hade funnit ganska rätt i den saken, ty när
-svenskan, den fattiga nämligen, nästan med hjertat i halsgropen och
-blickarne mot jorden säger: “_Om_ jag en gång blir gift“, så säger
-deremot fransyskan med hjertat kanske hvarken i halsgropen eller på
-något annat ställe samt med trotsiga blickar: “_När_ jag en gång gifter
-mig.“ Och detta gäller förnämligast den fransyska, som är fattig, ty den
-som är rik, blir visserligen gift, men det är mamma eller pappa som
-gifter bort henne, antingen hon vill eller icke. Visserligen vill hon
-det alltid, men icke med Z., som föräldrarne tycka om, utan med A., som
-hon älskar.
-
-Mamsellerna Ahlgren kunde icke annat än värdera ett land, der qvinnans
-rätt så till alla delar vårdas, och beslöto derför att resa till Paris.
-Först stälde de så till att de blefvo förklarade myndiga och sedan köpte
-de sig en fransk parlör, hvilken de träget studerade. Derefter begåfvo
-de sig af med sina vexlar och sin parlör, hvaruti de under resan
-oupphörligen förhörde hvarandra, och de talte rätt bra franska
-sinsemellan.
-
-Så kommo de slutligen till Paris, som i deras ögon var ett
-utomordentligt angenämt samhälle, ty dels funno de en stad, hvilken till
-och med var större än Göteborg, och dels sågo de aldrig något fruntimmer
-ute på gatan, som ej hade sin kavaljer att hålla under armen. Också
-tyckte de att alla flickor sågo mycket gladare och lyckligare ut än
-deras systrar i Sverige och enkannerligen i Göteborg, der qvinnor i
-allmänhet hafva mycket tråkigt och karlar också. De begge systrarna
-fortforo att flitigt tala franska med hvarandra, men som de talade
-svenska med fransmän, så dröjde det länge innan någon fransman bjöd dem
-armen.
-
-Mamsellerna Ahlgren fingo emellertid snart kondition. Den äldre,
-nuvarande madame Lambert, som af sin salig far, sadelmakaren, lärt sig
-att kanta fotsackar och stoppa vagnsdynor, tog sig till att sy västar
-och sticka stoppning å frackar, syrtuter m. m. En skräddararbetare hos
-samme mästare satte stort värde på hennes blå ögon och ljusa hår, men
-ännu större på hennes sätt att föra nålen samt den ovanliga styrkan och
-ihärdigheten i hennes fingrar, tack vare faderns fotsackar. Han friade
-genast till dessa ovanliga fingrar och fick på köpet både handen och de
-ljusa lockarne, för att icke tala om sjelfva ögonen, som endast borde
-kunna betraktas såsom ett nödvändigt sybehör, isynnerhet för den som
-skulle bidraga till en skräddares trefnad och lycka på jorden.
-
-Monsieur Lambert, så var skräddarens namn, flyttade med sin hustru, född
-Ahlgren, till Lyon, en småstad i Frankrike med ungefär 205,962
-innevånare. Der lefde de ganska lyckligt, ty rörelsen gick förträffligt.
-Monsieur Lambert hade nästan ständigt fyrtio arbetare på sin verkstad
-och konsumerade ungefär lika många gas-lågor för hvarje afton. Med ett
-ord, f. d. mamsell Ahlgren ångrade aldrig att hon lemnat sitt
-fädernesland, tänkte sällan på Göteborg och trodde, med en tår i ögat,
-att det var många herrans år sedan någon krans lades på den hederlige
-sadelmakarens graf.
-
-Men lifvet är sig likt. Madame Lambert hade äfven haft sina sorger. Hon
-hade haft en son, som varit äldre än alla de andre sju, ty madame
-Lambert, ehuru naturaliserad fransyska, förblef alltid till sitt
-skaplynne en svensk hustru. Denne son, klippt och skuren till faderns
-efterträdare, hade hunnit till tjugo års ålder, då 1848 års revolution
-hindrade honom från att bli äldre. Han hade i början af detta
-märkvärdiga år följt en manlig jemnårig kusin till Paris, för att, till
-sin familjs och konstens fromma, inhemta en ny snitt på västar, lämpad
-efter tre knapprader, som då började bli på modet. Ynglingen tog reda på
-snitten, fick de tre knappraderna i sitt hufvud, men dagen derefter en
-kula af bly på samma ställe, ty han stupade på en barrikad vid samma
-kusins sida. Lyon gick miste om de tre moderna knappraderna, men fick i
-stället republiken, ty de gamla snitten äro ändå alltid de bästa.
-
-Madame Lambert, modern, begret sin son, men hon förtviflade ej, ty
-svenskan hade blifvit fransyska; monsieur Lambert, fadern, skröt vidt
-och bredt öfver att han depenserat sin äldste son till förmån för den
-goda saken. Hela Lyon strömmade till hans hus för att beundra det
-sällsynta fenomenet af en skräddare, som depenserat så mycket för det
-allmänna bästa. Ur sonens hjeltegraf uppstego hundratals nya västar,
-frackar och paletåer, så att monsieur Lambert måste antaga fyrtio
-arbetare till samt konsumerar till dato hvarje qväll åttio gaslågor. Med
-ett ord, familjen Lambert befinner sig i de mest lyckliga
-omständigheter.
-
-Men hur gick det väl med madame Lamberts syster, den yngre mamsell
-Ahlgren? — Vänta, vi komma snart till henne, ty det är om henne som
-madame Lambert börjar tala, under det hon oupphörligen torkar sina
-fyrtifemåriga ögon, ännu ganska vackra och rörande, isynnerhet när de
-gjuta tårar öfver enda systerns graf.
-
-Marie Ahlgren, som, efter hvad vi veta, följt sin äldre syster till
-Paris, var icke på långt när så skicklig som systern i konsten att kanta
-fotsackar och stoppa vagnsdynor. Deremot besatt hon en alldeles
-utomordentlig färdighet uti att blankskura och polera metall.
-Sadelmakaren Ahlgrens spännen på seldon och knappar på hundsvottar hade
-på sin tid gjort ett oerhördt uppseende och skulle bestämdt hafva beredt
-honom odödligheten, så framt någon odödlighet funnes för sadelmakare.
-Mamsell Marie fortsatte sin konst i Paris och fick inom kort tid ganska
-mycket att göra, ty det är mycket metall som behöfves skuras och poleras
-äfven i Paris.
-
-Särskildt vann hon ett synnerligt förtroende på en mekanisk verkstad i
-södra delen af staden. På denna verkstad fanns en verkmästare med namnet
-Cambon, en ung man af ädel hållning och martialiskt utseende, någonting
-som visst icke är ovanligt bland fransmän. Mamsell Marie med sitt varma,
-öppna sinne för allt skönt, vare sig i metallväg eller annan väg, kunde
-aldrig möta den unge verkmästaren utan att rodna öfver hela ansigtet.
-Verkmästaren hade visserligen ingenting emot blå ögon och ljust hår,
-hvilka herrligheter i södern äro mycket eftersökta; men han kunde icke
-lida en hy, som helt och hållet stötte på pionen, ty han trodde i
-början, den gode verkmästaren, att mamsell Marie alltid var så der röd i
-skinnet, såsom fallet merendels är med dem, som förtära mycket
-spirituosa. Cambon var dock ej så elak, att han tillskref hennes rodnad
-en sådan ful källa. På sin höjd trodde han att den stackars flickan vore
-född med ett sådant olyckligt skinn och att denna jemnröda hy vore en
-nationalegenhet för det kalla björnland, hvarifrån han hört att den
-blåögda, men alltför rödletta flickan kommit.
-
-Huru stor blef icke derför hans öfverraskning, när han en dag upptäckte,
-att den unga främlingen äfven hade en hy som den renaste snö. Han hade
-nämligen en dag haft något att anmärka mot några messingspjeser, som den
-unga flickan polerade. Hans anmärkning hade den verkan, att mamsell
-Marie, som hitintills och det till sin stora olycka varit röd i
-ansigtet, så ofta verkmästaren sett på henne, nu blef så fasligt blek,
-att verkmästaren riktigt förtjustes deraf, emedan han derigenom
-upptäckte att rodnaden icke var, såsom han förut trott, oskiljaktigt
-införlifvad med skinnet. Men som han, detta oaktadt, icke kunde frångå
-sin anmärkning mot sjelfva messingsplåten, så blef mamsell Marie,
-erinrande sig sin faders triumfer i Göteborg, alvarsamt ond.
-
-Hon ryckte messingsplåten ur verkmästarens hand och lade den framför sig
-på ett bord. Derefter böjde hon sitt vackra, men af förtrytelse ännu
-mycket bleka ansigte öfver den blanka plåten, och började bevisa det
-ogrundade i monsieur Cambons anmärkning. Denne såg naturligtvis med
-mycken uppmärksamhet på berörde plåt.
-
-“Men, mademoiselle!“ sade han, “det förhåller sig ju verkligen såsom jag
-genast sade: messingen är för mycket hvit ... Men se, men se, den blir
-ju allt hvitare ju mera man ser på den ... ack, min gud! nu är den ju
-alldeles som silfver ... det är ett stort fel, när messing ser ut som
-silfver ... Jag begriper icke hvad mademoiselle begagnat för polityr den
-här gången?“
-
-Hade Cambon vändt sina ögon från plåten till Maries bleka kinder, så
-skulle han nog fått reda på polityren; men i stället höll han sig envist
-vid den välsignade plåten, och kom kanske för tillfället ej ihåg att
-plåten afspeglade mamsell Ahlgrens bleka ansigte.
-
-“Men hvad är det!“ återtog han förvånad: “jag tror att jag gjort er
-orätt ... nu tycks det verkligen som om messingen vore något rödare ...
-nej, men se bara ... nu är den som den bör vara ... besynnerligt ... den
-är ju alldeles förträfflig ... bra, bra, bästa mademoiselle! ... Men
-hvad vill det nu säga! ... aj! aj! den blir rödare, den blir alldeles
-för röd ... den blir som guld ... messing får icke heller se ut som
-guld, nådigaste mademoiselle ... Ha! det har jag inte heller märkt förut
-... det är ett par blåa fläckar i plåten, liknande små blå emaljerade
-ringar ... Ah, jag förstår!“ utropade han derefter och vände ändtligen
-sina ögon till mamsell Maries numera blossande ansigte och fick
-derigenom fullkomlig upplösning på den verkande gåtfulla polityren, fick
-förklaring på silfret, guldet och den blåa emaljen.
-
-Från detta ögonblick fingo messingsplåtarne sin naturliga egendomliga
-glans och äfven mamsell Marie Ahlgrens ansigte sin naturliga jemnare
-färg. Men Cambon hade svårt att uttala det barbariska namnet Ahlgren,
-men tyckte deremot mycket om namnet Cambon, och som han, till belöning
-för en så rik polityr, gerna ville ge den vackra polererskan hvad han
-sjelf tyckte om, så gaf han henne sitt namn, och på detta sätt fick
-också hon hvad _hon_ tyckte om. Begge blefvo således mycket belåtna, och
-madame Cambon, liksom madame Lambert, besvärades aldrig af någon
-hemlängtan till fäderneslandet, allra minst till Göteborg, der man
-knappast med mikroskop skulle kunna upptäcka en så vacker och hygglig
-karl som verkmästaren på den der mekaniska verkstaden i Frankrikes
-hufvudstad.
-
-Men salig sadelmakarens skugga, som fåfängt letat efter den barnsliga
-kärlekens kransar på grafven i Göteborg, beslöt kalla till sig ett af
-sina barn för att fordra räkenskap, och som Marie alltid varit hans
-ögonsten och han följaktligen hade de största anspråken på henne, så
-valde han också henne. Efter fem års lyckligt äktenskap afsomnade madame
-Marie Cambon i sin makes armar och med sista blicken på en fyraårig son,
-hvilken med en kerubs ansigte hoppade kring sängen, utan att kunna
-begripa hvarför modern sof så länge, eller hvarför fadern var så
-bedröfvad öfver hennes goda sömn.
-
-Sonen hette Armand. När madame Lambert nämnde detta namn, undergick både
-hennes blick och tunga en fullkomlig förändring. Den förra hade icke
-mera någon skymmande tår och den sednare ingen dämmande sourdine, såsom
-nyss vid berättelsen om enda systerns och äldste sonens dödliga
-frånfälle. Hennes blick blixtrade stolthet och hennes tunga svärmade
-hänförelsens språk. Armand, ehuru blott hennes systerson, var hennes
-hjelte, hennes afgud.
-
-Jag greps af hennes hänförelse, när hon berättade mig, huru Armand
-Cambon under Februari-dagarna 1848 i spetsen för folket försvarat flere
-barrikader och slutligen jagat Ludvig Philips tappra och trogna
-municipal-garde ur Hôtel de Ville, hvilket han derefter intog och
-besatte; jag delade hennes beundran, när hon vidare omförmälde huru
-samme Armand i derpå följande Juni icke allenast värnat Hôtel de Ville
-emot samma folk han anfört i Februari, utan äfven eröfrat en mängd
-barrikader, uppbyggda och försvarade af de tallösa förvillade arbetarne
-i S:t-Antoine. Armand var med ett ord en krigsgud, hvar och när han
-visade sig.
-
-Men Armand var äfven en kärleksgud — (härvid spelade ett skälmskt leende
-kring mosterns läppar). Armand var den vackraste yngling i Paris, liksom
-han var den tappraste; han hade haft så många äfventyr i fruntimmersväg,
-hade haft så många “bonnfortyner“ och slutligen hade han — — —
-
-Men jag glömmer, att Armand Cambon, “Sonen af Söder och Nord“, är
-hjelten i min roman och att jag, en klok författare åtminstone i det
-hänseendet, icke bör på förhand i en kort inledning uppenbara öden, som
-behöfva tvänne hela volymer till tummelplats. Det är således madame
-Lambert, född Ahlgren, jag har att tacka för min bekantskap med Armand
-Cambon och hans öden, och mina läsare hafva på samma gång henne att
-tacka för romanen, i fall nämligen det är något att tacka för.
-
-Mitt förra beslut trogen, har jag i samma roman inflikat beskrifningar
-och reflexioner öfver åtskilliga märkvärdigheter inom den stora staden
-samt derjemte sökt teckna den sednaste revolutionen, hvarvid jag icke
-allenast begagnat mig af de underrättelser, som man genom personlig
-beröring med fransmän af alla opinioner kan inhemta, utan äfven studerat
-från trycket utgifna skildringar öfver de märkvärdiga dagarnes
-händelser. Företrädesvis har jag följt ett arbete, utgifvet af den
-frejdade Alexandre Dumas, mera känd såsom orleanist än såsom republikan,
-kalladt:
-
-                              “_Le Mois_,
-                     Revue historique et politique
-              de tous les événements qui se produisent en
-                         France et à l’étranger
-                         depuis février 1848.“
-
-Med ett sådant arbete till rättesnöre, bör man icke gerna kunna
-beskyllas för att hafva uteslutande studerat 1848 års revolution i
-republikanernas papper. Min pensel är för fattig på färger, för att,
-såsom sig bör, skildra dessa stora tilldragelser, jag vet det nog, men
-hvad som fattas mig af rikedom på färger, skall jag söka ersätta genom
-grunddrag af sanning. Hvad sjelfva språket beträffar, har jag kanske
-gjort mig skyldig till åtskilliga klandervärda saker — för att icke tala
-om dem, som kunna göras mot sjelfva innehållet. Så har jag t. ex. på
-svenska återgifvit namnen på sådana ställen, som antingen redan förut
-äro bekanta i Sverige eller med lätthet kunnat öfversättas, under det
-att de öfriga förblifvit vid sina franska namn. Vidare har jag här och
-der i dialogen låtit en och annan fransk fras insmyga sig, men detta var
-mig nödvändigt, så framt jag någorlunda troget skulle kunna återgifva
-det egendomliga i den franska dialogen. Jag vågar dock anse dessa fel
-icke större, än att en öfverseende läsare lätt bör kunna ursäkta dem.
-
-Hvad för öfrigt angår madame Robert och hennes vänner, till hvilka äfven
-jag snart räknades, så har madame Voguet, konung Oscars amma, sin goda
-pension samt bor dessutom hyresfritt i h. m. enkedrottningens franska
-palats. Men med madame Robert sjelf stod det icke alldeles så lyckligt
-till. Förmodligen var det för att vinna något understöd, som hon bad mig
-vid min afresa från Paris medtaga ett bref från henne till h. m.
-enkedrottningen, hvilket jag naturligtvis lofvade, emedan jag alltid kan
-få tag i någon kammarherre, som ordentligt vill frambära brefvet. Men
-hon bad mig äfven att inför h. m. enkedrottningen personligen och
-muntligen framföra den åttiårigas djupa vördnad, och detta torde bli
-något kinkigt för en arm syndare, som tycker att republikaner också äro
-folk.
-
-Deremot föreföll mig ett uppdrag, som madame Lambert anförtrott mig,
-ganska lätt, nämligen det att medföra bref och helsningar till en
-farbror, som hon trodde sig hafva i Göteborg, en mycket gammal
-snickarmästare. Ja, madame Lambert, jag skall, under min hemresa till
-Stockholm, enkom för hans skull besöka Göteborg; jag skall, så framt han
-lefver, lemna honom både brefvet och helsningarna; jag skall, vid ett
-glas punsch och en pipa, upprepa för honom de begge brorsdöttrarnas öden
-i främmande land; jag skall klingande vidröra hans glas och tömma en
-skål för madame Lambert och hennes familj, samt vid samma tillfälle
-framtaga den moderna och dyrbara bruna sammetsväst, som skräddaren i
-Lyon skickat sin gamle frände; jag skall röras af att se, hur den
-silfverhårige gubben, som, för att ej bli ett spektakel i andra
-snickarmästares ögon, icke vågar profva den moderna västen, likväl med
-skrynklig hand stryker på dess mjuka duk och mellan dess konstigt
-arbetade stenkols-knappar kanske fäller en tår vid tanken derpå, att
-ingen slägtings hand skall tillsluta hans slocknade öga, emedan hans
-enda fränder antingen andas eller hafva en graf under främmande himmel.
-
-Slutligen skall jag, för att skingra tåren, berätta honom, som säkert är
-för svagsynt att läsa min bok, allt hvad jag vet om hans yngre slägting
-Armand Cambon, om denne son af södern, hvilken vid så många tillfällen
-äfven visade sig vara en värdig son af norden.
-
-                                                          FÖRFATTAREN.
-
-
-
-
-                           FÖRSTA TIDSKIFTET.
-
-                           Slutet af år 1847.
-
-
-                            Första kapitlet.
-
-                 Messings-kedjan och femfrancs-stycket.
-
-På en öppen plats inom det åttonde arrondissementet af Paris, en klar
-och blid December-dag år 1847 — Paris kan hafva många klara och blida
-December-dagar — stannade en ung man, hvilken blottade sitt hufvud och
-stälde hatten på den stenbelagda marken. Den unge mannen var klädd i
-blus och pantalonger af mycket fint rödrutigt bomullstyg. Blusen, som i
-rika veck föll öfver ett höghvälfdt bröst, sammanhölls intill det smärta
-lifvet af ett splitter nytt lackeradt läderskärp, hvars lilla stålspänne
-gnistrade mot solen, som ett smycke af briljanter. Ynglingens gestalt,
-redan på afstånd sedd, tillkännagaf kraft, poesi och en viss glad
-stolthet, egenskaper, som icke sällan förena sig under en blus, nb. när
-denna bäres af en fransman. Närmare sedd, hade han ett ansigte med fina
-drag, mycket ljuslett hy, eldiga, fastän blå ögon, halföppen mun genom
-vanan att ofta tala och ständigt le, samt vackra hvita tänder, all denna
-ungdomens och helsans herrlighet infattad i en ram af yppiga svarta
-lockar och polisonger, hvilka sednare, kortklippta och väl putsade,
-förenade sig under en haka med mörk skäggbotten. Den blonda hyn och det
-mörka håret, när de äro förenade, betraktas såsom någonting sällsynt i
-södern.
-
-Den unge mannen omgafs snart af en mängd folk, ty man såg på alla hans
-rörelser att han ämnade hålla tal. Fransmannen och fransyskan, begge
-lika idoga och visst inga slösare af tid, stanna dock gerna, när frågan
-är om att afhöra en talare, utan att derför denne behöfver på förhand
-intaga genom ett vackert ansigte eller en fördelaktig växt, såsom fallet
-var med den förevarande unge mannen. Vid hörnen af de rymligare gatorna
-och isynnerhet på de öppna platserna ser man dagligen och stundligen små
-folkhopar, samlade kring hvar sin orator af gatan, hvars tunga är i
-oupphörlig rörelse, till fromma antingen för de konster han har att visa
-eller för de varor han har att sälja.
-
-Qvinnorna i den folkhop, som nu samlades, tycktes icke nog kunna beundra
-den blifvande talarens ansigte och hållning, otåligt afvaktande orden
-från hans läppar, under det att karlarne delade sin uppmärksamhet mellan
-honom och hans hatt, hvilken sednare icke företedde någonting annat
-märkvärdigt, än att den, i stället för att sitta på hufvudet, stod med
-kullen mot gatstenarne, till mer än hälften fyld af små paket, ett sätt
-att nyttja hatt, som hattmakaren troligtvis icke drömt om, när han i sin
-anletes svett formade den.
-
-Men medan talaren bereder sig till talet, icke derför att han behöfver
-bereda sig dertill, enär fransmannens tunga städse är redo, antingen han
-vet eller icke vet hvad han skall tala, utan derför att han väntar sig
-ett större auditorium, vilja vi som hastigast betrakta platsen, på
-hvilken ynglingen står, ty att platsen är märkvärdig, det ser man genast
-på den höga majestätiska kolonnen, som der reser sig.
-
-Platsen är Bastilj-platsen och kolonnen Juli-kolonnen.
-
-Bastilj-platsen! Juli-kolonnen! ... Det mörkare förflutna och det
-ljusare närvarande! ... fängelset och friheten! ... vålnader af
-olycklige, som försmäktat i despotismens bojor! vålnader af lycklige,
-som stupat för frihet och fädernesland! ...
-
-Bastiljen — en bostad först för konungar, bland hvilka Frans den förste
-vid sina fester brukade bekläda de tjocka murarna med sidendraperier,
-nattetid belysta af mer än 1,200 facklor under fanfarer och jubelrop,
-och sedan för statsfångar, lyssnande till vakters fältrop, bojors rassel
-och bilors fall — stormades för sista gången af folket den 14 Juli 1789
-och jemnades med jorden. Återstår således deraf blott platsen med dess
-namn och minne. Men namnet är renadt och minnet försonadt, ty på samma
-plats höjer sig nu Juli-kolonnen, ett ståtligt monument öfver stupade
-barrikad-kämpar, upprest af ett tacksamt folk och helgadt af en konung,
-som i början kanske var tacksammare än sjelfva folket.
-
-För dem af våra läsare, som icke haft tillfälle att med egna ögon se och
-beundra monumentet, våga vi en kort beskrifning. Kolonnen, hel och
-hållen af brons, har en höjd, som, mätt från basen till toppen, utgör
-omkring 85 svenska alnar. Piedestalen, i detta mått inbegripen och
-likaledes af brons, med friser öfverallt prydda af rikt ciselerade
-ornamenter samt med en gallisk tupp i hvardera hörnet, har sina fyra
-facer olika dekorerade. På hufvudfacen är ett lejon, stödjande sig mot
-zodiaken, hvarigenom på en gång framställes folkets kraft och
-Juli-månadens himmelstecken. Deröfver läser man följande i metallen
-ingräfda gyllene bokstäfver:
-
-                              “A la gloire
-                         des citoyens français
-                     qui s’armèrent et combattirent
-                pour la défense des libertés publiques,
-                      dans les mémorables journées
-                    des 27, 28 et 29 juillet 1830.“
-
-          På bak-facen, under staden Paris’ vapen, läser man:
-                        “Loi du 13 décembre 1830
-                                Art. 15.
-                 Un monument sera consacré à la mémoire
-                       des événements de juillet.
-
-                   *       *       *       *       *
-
-                           Loi du 9 mars 1833
-                                Art. 2.
-          Ce monument sera érigé sur la place de la Bastille.“
-
-På de begge sidofacerna äro under staden Paris’ vapen upptecknade de
-trenne Juli-dagarnes data med guirlander öfver och lagerkransar med
-segerpalmer under. Sjelfva det s. k. lifvet af kolonnen är medelst 4
-kransar eller band afdeladt i tre partier. Hvarje parti, 8 alnar högt
-och representerande en af de tre dagarne, är i sin ordning fördeladt i 6
-kolumner, hvardera af dessa innehållande 28 namn af dem, som stupade i
-Juli-striden. Följaktligen 168 namn mellan hvarje band och i totalbelopp
-utgörande 504. Sjelfva banden äro prydda med lejonhufvud, genom hvilkas
-öppna gap dagsljuset intränger till kolonnens inre. Emellan dessa
-lejonhufvud hänga sköldar med de tre dagarnes gyllene chiffer.
-Kapitälet, värdigt en sådan kolonn och troligtvis det största i sitt
-slag, väger ensamt 21,000 skålpund och är, i förhållande till det
-öfriga, rikt orneradt med löfverk, hvaraf 4 jätteblad bilda vinklarna af
-den korg, hvilken höjer sig öfver kapitälet, som dessutom är försedt med
-4 lejonhufvud, under hvilka fyra barn uppbära rika guirlander af blommor
-och frukt. Det är styrkan som vakar öfver och beskyddar oskulden, det är
-oskulden som i sin ordning förskönar och förädlar styrkan. Kapitälet är
-derjemte bekransadt af en öppen balustrad, ifrån hvars midt höjer sig en
-mindre piedestal, uppbärande den gyllene statyn af frihetens genius,
-som, krossande despotismens bojor, förer civilisationens fackla öfver
-verlden.
-
-Kolonnen stödjer sig på tvänne fotstycken af hvit marmor; det första är
-cirkelrundt, och det andra eller öfverliggande, som är i qvadratform med
-en polerad granit-sockel, prydes på hvardera sidan af fyra
-bronsmedaljonger, framställande rättvisans, kartans, styrkans och
-frihetens sinnebilder. Kolonnens port gifver tillträde till tvänne
-trappgångar. Bestiger man den, som i skruf-form bär uppåt och hvilken,
-helt och hållet af metall, har 205 trappsteg, så kommer man efter några
-minuters vandring i närheten af frihetens genius och får från den öppna
-balustraden en herrlig utsigt öfver den ofantliga staden, dess hvimlande
-gator, dess palatser och tempel, förvånande genom sin mängd, hänryckande
-genom sin skönhet. Väljer man deremot den andra trappgången, som bär
-nedåt, så står man snart inom murarna af de fallne barrikadkämparnes
-stad, afdelad i tvänne grafhvalf, hvartdera innehållande en stor
-sarkofag; i hvarje sarkofag äro fem och tjugo likkistor nedsatta; i
-hvarje likkista hvila tolf kämpar den sista hvilan. Följaktligen är det
-utöfver ett antal af 600 döde som Juli-kolonnen reser sig, som frihetens
-genius sväfvar.
-
-Det är en högst egen känsla hvaraf man gripes, när man står dernere i
-grafhvalfvet och fäster sina blickar på S:t Martin-kanalens mörka vågor,
-som djupt under hjeltegrafven oupphörligen, ehuru med ett liktågs tröga
-gång, skrida fram och försvinna. Man tycker sig stå vid stränderna af
-floden Styx; man tycker sig höra vålnader hviska till hvarandra öfver
-det mörka vattnet. Hvarom hviska de väl? ...
-
-Fråga de kanske hvarandra, huru många dylika monumenter behöfva resas,
-innan frihetens genius blifvit något annat än blott en gyllene bild,
-innan sanningen torkat den sista tåren ur sitt öga, innan menskligheten
-och civilisationen smält tillsammans i en enda låga med en fridsäll jord
-till altarhärd och Guds leende anlete till himmel!!!
-
-Men lemnom grafvarne och återvändom till lifvet, som leker på takåsen
-till de dödes stad, och förenom oss med dem, som samlat sig kring
-talaren vid kolonnen och det så talrikt, att denne ändtligen finner sig
-kunna börja sitt tal. Bland åhörarne ser man äfven några personer af den
-s. k. bättre klassen, herrar och damer af utsökt toalett, ty alla i
-Frankrike utan undantag älska talfriheten, och om de maktegande
-inskränka den, hvilket visserligen stundom sker, så är det blott derför
-att de sjelfve skola få tala desto mera.
-
-“Mina herrar! mina damer!“ började den unge mannen, under det han visade
-de församlade ett af de små paketen, som han nyss upptagit ur hatten:
-“mina herrar! mina damer! frihetens värn och frihetens belöning! Kan
-ingen af er gissa hvad som finnes inom detta lilla anspråkslösa paket?
-Ingen? ... Och likväl hafven I, mine herrar, ögon, hvars blickar kunde
-döda Frankrikes fiender, och I, mina damer, blickar, hvars strålar kunde
-uppväcka de döde.“
-
-“Bravo!“ ljöd det från hela den tacksamma kretsen. I Paris är man lika
-litet som annorstädes känslolös för beröm och smicker.
-
-“Men jag fattar orsaken“, återtog talaren efter några bugningar, “och
-jag skyndar att förklara den ... Vi stå på ett heligt ställe ... Era
-blickar, mine herrar, söka i denna stund minnet af de tre Juli-dagarne
-och hur skulle de då kunna fästa sig vid det obetydliga föremål, som nu
-är i fråga! ... Strålen i era ögon, mina damer, afkyles i detta
-högtidliga ögonblick af tårar, gjutne vid tanken på så många ynglingars
-död, på så mången för tidigt jordad förhoppning om belönande kärlek och
-huslig lycka.“
-
-“Men hvarför beklaga dem!“ fortfor talaren med åtbörder, som skulle vara
-tillräckliga för minst ett dussin svenskar; “de _voro_ arbetare med
-knappast en sou till en klase drufvor (hör! hör!) ... de _äro_ hjeltar
-med en odödlighet för årtusenden! (Bravo! Bravo!) ... Hvad de voro, äro
-vi i denna stund ... hvad de nu äro, kunna vi blifva, om det gäller.“
-
-“Ja, ja!“ skreks från alla sidor, under det att Bastilj-platsen genljöd
-af handklappningarna.
-
-“Jag hör med förtjusning att de stora minnena uppröra er och finna
-gensvar i era hjertan“, förklarade talaren med en glans och värma i
-blick och ord, som icke kunde vara tillgjorda; “men“, tillade han
-småleende, “det är icke nog med att prisa de döde, man måste äfven, om
-ej just prisa, åtminstone uppmuntra de lefvande, och hvilken af dessa
-förtjenar det mer än den fattige arbetaren, som icke har något annat än
-sina händers verk att lefva af? ... Den som kan dö för stora idéer, bör
-icke få dö af svält.“
-
-“Bra! ganska bra!“ gillade de kringstående.
-
-“Således är det blott för att ge er anledning till denna uppmuntran som
-jag öppnar paketet“, yttrade talaren, brytande det och framdragande ur
-omslaget en messingskedja, hvilken glimmade rätt vackert mot solen,
-under det att talaren höll den så högt att alla kunde se den.
-
-“Åhå“, utlät sig folket, utan att röja tecken till öfverraskning.
-
-Vädjandet till Juli-kolonnen och de stupade frihetskämparne var således
-blott prologen till en affär med messingskedjor, och det anade nog
-åhörarne förut; men det gör fransmannen detsamma för hvilket ändamål man
-talar, allenast man anslår de patriotiska strängarne, följden deraf må
-sedan blifva hvilken som helst, antingen en nedtrampad krona af guld
-eller en uppvisad kedja af messing.
-
-“Men det är icke tillräckligt med att I beundren varan“, återtog
-talaren, “I måsten äfven köpa den ... En kedja, som blott beundras, men
-icke köpes, blir, om den också är värd millioner, förr eller sednare
-blott ett rep för den arme köpmannens hals, och beundraren, som icke
-köper, blir den som tilldrar repet.“
-
-“Aha“, yttrade gatans parlamentariska församling.
-
-“Lyckligtvis står jag midt ibland ett stort och ädelt folk“, fortfor
-köpmannen, “ett folk, som möjligtvis skulle kunna hänga den som smider
-bojor för frie mäns armar ...“
-
-“Ja, ja! ... ganska bra!“
-
-“Men icke den, som knyter gyllene kedjor till prydnad för våra qvinnors
-halsar.“
-
-“Lefve qvinnan!“ ropade några röster.
-
-“Ja, lefve qvinnan!“ instämde köpmannen; “men hur viljen I att hon skall
-kunna lefva, om man ej uppskattar hennes skönhet som sig bör, om man ej
-hyllar hennes smak för det prydliga, om man ej ...“
-
-“Ger henne kedjor, som äro värda en eller två sous“, inföll en åhörare.
-
-“En eller två sous?“ upprepade köpmannen: “om denna kedja vore till salu
-i någon af stadens större juvelerarebodar, till exempel hos herrar
-Tossin och Didiot vid rue Richelieu eller i Palais-Royal, hvad skulle
-den då kosta? ... tvåhundra, ja kanske trehundra francs, ty utom
-metallen och arbetslönen måsten I betala bodens stora hyra,
-fönsterrutornas slipade spegelglas och de tallösa gaslågorna, som
-mångdubbla tillverkningarnas glans ... Men jag, som, efter hvad I
-finnen, icke har någon annan salubod än hatten der, ingen annan ruta än
-den genomskinliga luften, ingen annan belysning än solen, jag kan
-möjligtvis sälja den för hundra francs.“
-
-“Bara hundra francs? ... O mon dieu! Hvilket ädelmod!“ utropade flere.
-
-Men oaktadt säljarens ädelmod anmälde sig ingen köpare.
-
-“I ansen hundra francs för litet, men ingen vill belöna mitt ädelmod“,
-sade köpmannen; “arma folk! det är lättare att taga hjertat ur ditt
-bröst, än hundra francs ur dina fickor ... Jag begär icke ditt hjerta,
-ty det tillhör fäderneslandet (bravo!): jag begär icke heller hundra
-francs, ty hvem eger väl hundra francs i dessa tider? (sannt, ganska
-sannt! hvem eger hundra sous i dessa tider?) Tron icke, att jag med
-förbundna ögon famlar bland ruiner af vårt fordna välstånd? Är väl jag
-den ende, som icke ser huru näringarna dag från dag tyna af, huru
-krediten sjunker (hör! hör!), huru bodarne stängas af brist på köpare,
-medan deremot handelsdomstolen fylles af cessionsansökningar, huru
-gatorna hvimla af arbetare utan arbete, utan bröd (hör! hör! hör!), huru
-med ett ord samhället rusar till sin undergång, huru ...“
-
-“Sannt, sannt! Bravo, bravo!“ afbröt honom folkskaran.
-
-“Aha! det är icke för sina kedjor han håller tal“, anmärkte en af de
-jublande.
-
-“Kedjorna äro blott en förevändning“, anmärkte en annan.
-
-“Hvem är han? ... Hvad heter han?“ frågade en tredje.
-
-“Vare hvem han vill, så är det sanning han talar“, tillade en fjerde.
-
-“Ja visst, bravo!“ skränade de flesta.
-
-“Det är dessa bedröfliga omständigheter som föranleda mig att nedpruta
-priset till hälften“, började ånyo köpmannen: “således icke en sou öfver
-femtio francs för denna vackra kedja ... Hvem vill derför hitta en kedja
-för femton francs? ... Mon dieu! sade jag femton? ... men får gå ... En
-fransman står alltid vid sitt ord, när han ej bär krona på hufvudet
-eller portfölj under armen.“
-
-“Bravo!“
-
-“I ropen bravo, men I köpen ej“, anmärkte talaren, “men jag förstår ...
-I frukten kanhända att denna kedja är af guld.“
-
-“Åhå, ha, ha!“ skrattade de kringstående, som nog visste att inga
-guldkedjor utbjudas på gatorna.
-
-“Jag skyndar då att taga er ur denna villfarelse!“ yttrade talaren, “jag
-hör er redan göra hvarandra följande frågor: hvad skall en dag följden
-blifva af allt det guld man upptäcker i Californien? Skola ej snart nog
-Californiens skatter öfversvämma vårt land? Visserligen skola de ej muta
-vårt mod, besegra vår tapperhet eller fördunkla vår ära (bravo! bravo!)
-... men de skola nedsätta värdet af allt vårt guld till intet ...
-Guldmenniskan skall svälta ihjäl på sin bädd af louisd’orer (bravo!),
-medan de lägre metallernas anhängare intaga hans orättmätigt inkräktade
-tron (ja, ja!): den som bär en kedja af guld skall knäfalla för den som
-bär en kedja af messing. Derför, mine herrar! mina damer, den af er som
-en dag önskar se hela börsen, Rothschild inbegripen, vid sina fötter
-(bravo! bravo!), han köpe denna kedja för femton sous ... Hvem vågar nu
-betvifla att min kedja är af messing!“
-
-Det fanns ingen som tviflade på det, men också ingen köpare, ingen som
-ens ville ge femton sous för en kedja, hvilken, ehuru blott af messing,
-likväl var ganska vacker och röjde mycken skicklighet och smak hos
-tillverkaren. Men hade ingen af de församlade råd att köpa den, eller
-fruktade man att ett köp skulle göra slut på den vackre talarens
-föredrag, som så var i de flestes smak?
-
-“Icke en gång femton sous“, sade efter någon stunds uppehåll köpmannen,
-“men betänken då en annan omständighet ... föreställen er, att denna
-kedja verkligen vore af guld, och att den, köpt för två till trehundra
-francs, en dag borttappades, utan att någonsin kunna återfås, hvilken
-stor förlust då för egaren eller egarinnan! ... Men om deremot denna
-kedja, som endast kostar femton sous, förlorades, så blefve ju förlusten
-endast femton sous, eller hur? ... Nej, icke ens det: långt ifrån att
-bli förlust, blefve det snarare en vinst, en vinst lika stor som
-skilnaden emellan trehundra francs och femton sous ... Hvem skulle
-derför icke gerna vilja ha en kedja, som, när den behålles, endast
-kostar femton sous, men, när den förloras, tillskyndar en vinst af
-trehundra francs eller just den summa, som en kedja af guld skulle ha
-kostat?“
-
-Allmänheten fortfor visserligen att beundra den utomordentliga kedjan;
-men ingen spekulant anmälde sig, ingen ville förlora femton sous för att
-vinna trehundra francs.
-
-“Men“, återtog den långt ifrån modfälde säljaren, “I hören dagligen så
-mycket ordas om den stora vinst Frankrike skördat och isynnerhet nu
-skördar af sina förluster (hör! hör!), att jag verkligen icke undrar på
-om I misstron mig ... hör man icke dagligen vissa organer inom pressen,
-hör man icke ministrarne och deras anhängare inom kamrarne oupphörligen
-förklara att den sjunkande krediten, det ramlande välståndet inom landet
-(högre!) och det slocknande anseendet utom landet (högre! högre!) i
-sjelfva verket och inför den högre vishetens ögon icke äro något annat
-än de solklaraste bevis på landets lycka under en vis och fridsäll
-styrelse (bravo! bravo!), att affärerna i Spanien (högre! högre!) och
-affärerna i Schweiz (högre, högre, högre!) ...“
-
-Talaren hejdade sig, ty hans skarpa blick upptäckte några
-polissergeanter, som närmade sig folksamlingen. “Men det är ingen
-välsignelse i dag på Bastilj-platsen“, började han ånyo i något
-förändrad tonart, “och jag måste väl flytta min butik till en annan
-trakt af staden ... till Tuilerierna kanhända, för att der finna den
-afsättning, som nekas mig af Juli-kolonnen (nej, nej, nej!); men hellre
-än jag det gör“, återtog han med stark röst, säljer jag min vara till
-underpris (bravo, bravo!) ... “ja, jag säljer kedjan för fem sous, så
-sannt jag heter Armand Cambon!“
-
-Starka bifallsrop belönade detta stora bevis på patriotism. Något hvar
-började föra händerna till sina fickor. Kanske tyckte man sig alltför
-länge hafva pröfvat den unge mannens tålamod eller också fann man att
-fem sous icke kunde vara för mycket för en så beprisad kedja.
-Fransmannen hushållar mindre än någon annan på sitt blod, när det
-gäller; men nog ser han på sous-styckena och det kanske mer än någon
-annan. Också är det mycket vanligt att i Paris träffa utlänningar, som
-erbarmligen skrika öfver fransmännens snålhet, hvilken de endast kunna
-jemföra med deras evinnerliga fallenhet för uppror och revolutioner.
-Detta hindrar likväl icke, att samme utlänningar länge och väl trifvas i
-Paris och att nya oupphörligt ditströmma, för att kasta sina guinéer
-eller dukater i gapet på samme fransmän, och hvarför? Antingen finner
-man Paris trefligare än alla andra städer i Europa eller också har man
-en aning om att menskligheten och bildningen stå i någon skuld hos dessa
-snålvargar, hvilka på ett eller annat sätt måste betalas.
-
-“Jag ger fem sous for kedjan“, ropade en grisett, och det med en ifver,
-liksom fruktade hon att någon skulle förekomma henne.
-
-“Vänta, jag ger fem francs för den“, hördes en annan fruntimmersstämma,
-men så melodisk, att den, äfven utan det oförmodade och särdeles
-frikostiga anbudet, skulle hafva dragit till sig allas uppmärksamhet.
-
-Hållande under armen en äldre herre, med hederslegionen i knapphålet,
-stod der midt emot den öfverraskade köpmannen en flicka i ungdomens och
-behagens första blomma. De under den lätta, af svart silkesflor
-förfärdigade hatten framringlande lockarne behöfde icke hafva denna
-mörkbruna färg, för att förhöja hyns hvithet, en alabastergrund, i
-hvilken morgonrodnaden inbränt sin skönaste färg och sedan qvarglömt
-lågan. Första anblicken af de regelbundna anletsdragen kunde hafva
-kommit en att tro, det Psyche lemnat sin piedestal i Louvren, för att
-från Bastilj-platsen undersöka huruvida frihetens genius på kolonnen
-möjligtvis kunde vara hennes förlorade Amor. Psyche gör alltid, i
-förbigående sagdt, på alla ett djupare och varaktigare intryck än
-sjelfva Venus, ty hon har allt af kärleksgudinnan, utom det alltför
-jordiskt sinliga draget vid öfverläppen och det alltför guddomligt
-stränga draget mellan ögonen, som konstnären gifvit Cyperns herskarinna,
-antingen af skyldig aktning för Olympens goda rygte eller för att lugna
-Vulcanus, som visserligen var den mest sotiga, men också den mest
-anständiga af Olympens gudar.
-
-Men, för att återkomma till vår Psyche på Bastilj-platsen, borde man väl
-nämna något om hennes ögon; dock, att träffande afbilda en fransyskas
-ögon, när de äro stora, högblå och kasta strålar mellan de sexton årens
-genomskinliga silkesbefransade ögonlock med de penslade ögonbrynen
-deröfver och de lätta skuggorna derunder, dertill höfves en rikare
-pensel än vår, ty endast det guddomliga kan träffande likna sig sjelf.
-
-Den unga damens drägt — en nutidens Psyche kan naturligtvis ej
-framställa sig i samma toalett som antikens — bestod i en svart mantilj
-af silkessammet med halfalns breda Bryssel-spetsar, nedanom hvilka
-draperade sig i rika veck en svart sidensars-klädning, prydd af tre
-hvarf tyllvolanger af samma färg.
-
-Personer, som följt med sin tid, säga att denna svarta drägt var på
-modet i slutet af år 1847. Efter revolutionen 1848 blef röda färgen den
-herskande och räckte till de bekanta Juni-dagarne, hvarefter halfva
-staden gick svartklädd, sörjande slägtingar, stupade i barrikadstriden.
-Med Napoleons presidentskap kom den grå färgen på modet och räckte
-tilldess förskräckelsen för socialismen någorlunda hade lagt sig. Sedan
-började helt småningom Orleanister och Legitimister (de qvinliga
-nämligen) lysa i de blå och gröna färgerna, trons och hoppets färger.
-Men som tron och hoppet allt mer börjat sjunka i moln, så har man ånyo
-gripit till den svarta drägten.
-
-Den unga damens klädning var icke så lång som dem våra svenska damer
-begagna. Fransyskorna hafva för mycken smak och för små fötter, för att
-bruka långa klädningar.
-
-För en beundrare af vackra fötter — och det äro vi nog något hvar — är
-det verkligen en njutning att se hur en fransyska förer sina. En
-fransyska skulle bestämdt kasta sig i Seinen eller osa ihjäl sig,
-hvilket sednare i Paris är mycket “en vogue“, om någon förebrådde henne
-att hon ginge snedt på skorna. Hon kan, liksom andra qvinnor, må illa,
-behandlas och behandla sig sjelf illa; men gå illa är för henne
-omöjligt. Hon kan, liksom andra, nöta ut sina skor, ty cancan och
-scottish pröfva nog grisetternas skosulor, men det är blott framsulan
-det gäller, och klacken blir alltid densamma, alltid lika ny och
-glänsande, aldrig röjande någon beröring med plankan eller stenen.
-Derför är också hennes gång en gång på resårer, och när hon stående
-hvilar sig, är det fjärilns hvila på blomsterskålen.
-
-Det är förlåtligt, om man blir något varm om hjertat, när man vill
-teckna fransyskan, hvilket är nästan likaså svårt som att beskrifva
-vestanvinden, som förtjusar oss när den kommer och bedröfvar oss när den
-flyr. Påståendet, att fransyskorna visserligen i allmänhet äro
-graciösare än andra qvinnor, men i allmänhet icke så vackra som deras
-systrar i norden, är blott en konstgjord blomma, som man af artighet
-räcker andra länders döttrar, för att trösta dem. Vi, som med en äkta
-turists nyfikenhet genomströfvat Paris och det i många omgångar, ha icke
-kunnat underlåta att dervid finna, det den allgode guden varit lika
-frikostig mot Paris som mot Stockholm, hvad vackra fruntimmersansigten
-beträffar. Vi skulle till och med kunna säga, att han varit något
-frikostigare, om vi bara tordes.
-
-Förmågan att behaga är hvarje qvinna medfödd; men denna förmåga odlas
-olika hos olika subjekter eller, kanske rättare sagdt, folkslag. Så t.
-ex. räcker svenskans bemödande att behaga vanligtvis icke längre än till
-den betydelsefulla kullerstolen och aflägges icke sällan med
-brudskruden, då deremot fransyskans räcker ända till grafven, hvarefter
-det går i arf till hennes döttrar, som, hvad de än vanvårda, likväl
-aldrig vanvårda detta sitt möderne.
-
-   Men troheten! troheten! —
-   “O trohet! du är stor i norden“,
-
-då deremot söderns döttrar och främst bland dem fransyskorna ... O
-himmel! Bevare oss gud för dessa gracer utan hjerta; för dessa ögon, som
-tända eldar för flere än en; för dessa små fötter med deras till flygt
-alltid spända vingar; för dessa fina fingrar, som med slängkyssar
-uppspäda sjelfva korstecknet, under det ögonen i sjelfva
-vigvattensskålen söka älskarens bild! ... det är fasligt! ...
-
-Men det är verkligen skäl att något afkyla viggen, innan vi slunga den
-öfver så vackra hufvud som fransyskornas. Gerna vilja vi förena oss med
-dem som uppresa och helga vestaliska tempel åt nordens “ljuslockiga
-mör“, men likväl med vilkor att grundpelarne dertill icke samlas på
-bekostnad af söderns “svartögda tärnor“.
-
-Derför några ord om fransyskornas mycket omordade flyktighet. Det är
-klart att vår mening ej kan vara att våga någon lansbrytning till förmån
-för dessa olyckliga varelser, hvilka innehafva, såsom fransmännen och de
-sjelfva kalla det, “une vilaine position“, men hvilkas antal i
-förhållande till folknummern visst icke är större i Paris än i andra
-hufvudstäder. Man kan egna deras öde en tår, djupt beklagande att den
-gode ängeln nödgats lemna så många vackra hyddor till pris åt lågorna af
-de lägsta lidelser, hvilka, sedan de rasat ut, lemna efter sig dessa
-hemska ruiner, bland hvilka eländet famlar, ett elände utan like, ty det
-har samvetsqvalen på hvar sin sida och föraktet efter sig.
-
-Vi vända oss endast till de samhällsklasser, af hvilka man eger att
-fordra sedlighet såsom en gifven följd af bättre vilkor, bättre
-uppfostran och föresyn, men som, i den mån de äro förnämare eller
-rikare, lemna allt mer och mer otillfredsställande svar. Det sväfvar, så
-har man sagt oss, mycken trolöshet, rik på förställning och ränker,
-öfver turkiska mattor, mellan gyllene väggspeglar och sammetsdivaner,
-belysta af mång-armade kristallkronor. Men man har äfven sagt oss den
-egentliga orsaken dertill, och hvarför skulle vi icke tro lika mycket på
-det sednare som på det förra? ... Se här hvad man sagt oss:
-
-Föräldrar af hög börd eller stor rikedom ha naturligtvis icke tid att
-sjelfva uppfostra sin dotter. När hon blifvit så stor, att hon, enligt
-vedertaget bruk, måste lära sig läsa, rita och “göra musik“, flyttas hon
-utur barnkammaren, hvilken, belägen i en öfre våning af palatset,
-föräldrarna sällan haft tid att besöka, och sättes i en pension, så till
-vida lik ett kloster, som hon deruti icke får se eller tala med någon
-annan än pensionsförestånderskan, några underlärarinnor och på sin höjd
-en och annan gråhårig lärare i ritning eller pianospelning, hvilka alla
-samt och synnerligen blifva föremål för den unga pensionärens och hennes
-jemnåriga kamraters mer eller mindre lustiga och oskyldiga upptåg. Mer
-än två gånger på året hafva omöjligt föräldrarne tid att personligen
-göra sig underrättade om sin dotters framsteg, men hvilket anses så
-mycket mer öfverflödigt, som pensionen är en af de mest ansedda i Paris.
-Det är riktigt svårt att der få in sina barn, och man får tacka sin gud
-om man får in dem för 2,000 francs om året för hvarje pensionär.
-Emellertid tillväxer den unga pensionären, om ej just i visdom, så
-åtminstone i en mängd konster, de flesta utgående på att spela
-nyssberörde lärarepersonal en mängd puts, att knipa en och annan bakelse
-ur hofmästarns skafferi samt en och annan persika från trädgårdsmästarns
-orangeri, ty pensionen har naturligtvis en mycket vacker trädgård med
-höga häckar och ännu högre murar. Dessutom kan hon ungefär lika mycket
-engelska språket som våra svenska pensionärer kunna franska. Hon är nu
-femton år, går på det sextonde och flyger hvarje ögonblick till fönstret
-för att se, om icke föräldrarnes ekipage snart skall infinna sig för att
-befria henne från det mångåriga fängelset. Ändtligen kommer ekipaget.
-Under tiden hafva de omtänksamme föräldrarne, som redan för dottern
-bestämt ett kapital med t. ex. 40 till 50,000 francs årlig ränta, gjort
-bekantskap med en ung man, hvilken de finna ganska hygglig, emedan också
-han har ett kapital med ungefär lika stor afkastning. Nu kommer dottern
-hem och emottages af de hulda föräldrarne, hvilka, sedan de med mycken
-ceremoni kysst hennes panna, presentera henne för den väntande
-fästmannen, hvars namn hon förut icke ens hört omtalas. Han är kanske
-den förste unge karl hon sett och säkert den förste, som räcker henne
-den betydelsefulla blomsterbuketten. Det förstås att hon genast måste
-tycka om honom. Åtminstone taga föräldrarne det för gifvet, ty de
-utsätta bröllopsdagen, som vanligtvis randas tre veckor efter det första
-mötet. Under denna väntans tid hålles den unga bruden träget innestängd
-emellan hemmets murar och får knappast i föräldrarnes närvaro tala med
-brudgummen, som dagligen på bestämd timme uppvaktar med de utsöktaste
-blomsterbuketter och de dyrbaraste konfektkorgar. Men de tre veckorna
-hafva sin gräns. Bröllopsdagens otåligt väntade sol sjunker, och från
-denna stund är den unga damens frihet gränslös. Nu först börjas för
-henne visiternas, soiréernas och balernas tid, böjande sig för hennes
-minsta nyck. Förr en blomma med hårdt fästad rot, är hon nu en blomma
-utan stjelk, fångad och drifven omkring af alla möjliga hvirflar samt
-vissnad innan lifvets middagssol tändt sig. Nu gör hon bekantskaper, som
-mera motsvara hennes ungdoms-drömmar; nu kommer hon in i förhållanden,
-som ...
-
-Kort sagdt: hela den förnäma och rika verldens husliga missöden ha sin
-grund i det oproportionerliga förhållandet, att qvinnans frihet före
-äktenskapet är för liten och efter äktenskapet för stor. Men är det väl
-hon som bör anklagas derför? Är det väl hon som bildat detta olycksaliga
-uppfostringssystem, hvilket hon måste underskrifva med sitt dyraste
-hjertblod och besegla med ett helt lifs olycka? ...
-
-Ända från den tid djufvulen upphörde att i egen hög person gästa jorden,
-har han mer än tillräckligt varit representerad af de sedvanor och bruk,
-som under namn af “convenance“ och “comme il faut“ nedtryckt
-menskligheten och förvridit verlden.
-
-Men, i guds namn! utropa moralisterne, det är väl inte alla som ha råd
-att årligen betala 2,000 francs för sina döttrars uppfostran! det är väl
-inte alla, som ha 40 eller 50,000 francs ränta att ge sina barn i
-hemgift! Om förbannelsen endast ligger i börden och penningen, så måste
-ju helt naturligt välsignelsen ensam falla på majoritetens lott, ty
-majoriteten har hvarken börd eller guld! ...
-
-Vi skulle kunna svara med ett vädjande till den sanningen, att ingenting
-smittar så mycket som de högres och rikares föresyn i lära och lefverne,
-men nöja oss i stället med att inför de stränge moralisterne presentera
-hela denna skara af grisetter, hvilkas snöhvita tyllmössor man ser flyga
-inom och utom barriererna af den ofantliga staden.
-
-Troligtvis finnes det ingen af dem som icke har sin älskare. Få
-grisetter förtjena mera än halfannan franc om dagen; men ganska få af
-deras älskare förtjena mera än de, och åtskilliga, såsom studenterna,
-förtjena intet. Icke desto mindre äro de allt för dem de tillhöra. De
-tillreda deras mat, borsta deras kläder, blanka deras skor, städa deras
-kammare, springa deras ärenden, afråda dem från tusen dårskaper, som,
-utan dem, skulle gifva sig luft. Följaktligen är grisetten för dem på en
-gång älskarinna, syster och tjenarinna.
-
-Och hvad fordrar hon för allt detta? Jo, att älskaren följer henne när
-hon vill skratta åt vådeviller eller dansa scottish (grisetterna äro
-galna i vådeviller och scottish). Älskaren behöfver icke bli mörk i
-fysionomien, ty älskarinnan köper sjelf sin biljett. Grisetten svälter
-gerna tre dagar i veckan för att kunna skratta åt vådevillen en gång och
-dansa två. Älskaren behöfver icke taga börsen med sig för oförmodade
-utgifter, ty älskarinnan betalar sjelf sina kastanier, sitt bröd och
-sina drufvor.
-
-Och hvad vänta de för sin framtid af sina älskare? Hvad väntar t. ex.
-grisetten af sin student? Jo, att den blifvande mannen i staten kanske
-en gång skall bli skumögd eller närsynt, när han möter den förre
-studentens älskarinna. — Men de äro så lätt tröstade, säger man, de äro
-så lättsinniga, hafva snart i beredskap en annan, i den förlorades
-ställe. Det är alltför möjligt, att fransyskan icke bryr sig om att med
-särdeles många tårar försköna spåren af den manliga otacksamheten. Det
-är till och med alltför troligt att hon icke gör det.
-
-Vi veta icke hur många tröstlösa flickor sucka i Stockholm; men det veta
-vi att knappast någon nattlig dimma hvilat öfver Seinens vatten, som
-icke emottagit den sista sucken ur en qvinnas hjerta, brustet långt
-förrän det kallnat.
-
-Vi bedja våra läsare om förlåtelse för det vi gjort oss skyldige till
-ett af de största fel en romanförfattare kan begå, nämligen att genom
-afvikning från ämnet hejda handlingens naturliga gång. Men detta är så
-vanligt, när man kommer in på kapitlet om det täcka könet.
-
-Emellertid vilja vi nu söka återtaga tråden till den ovanliga händelsen
-på Bastilj-platsen, ty ovanligt är det visserligen att någon bjuder fem
-francs för en vara, som man kan fä för fem sous. Dertill kom äfven, att
-hon som bjöd syntes tillhöra en klass, som icke brukar göra uppköp för
-sin toalett på gatan och för öfrigt icke är känd för att särdeles
-intressera sig för det lägre folket.
-
-Vår hjeltinna — det är så godt att genast erkänna henne såsom sådan —
-egde också den allra som hvitaste lilla hand, och det var lätt att se,
-ty hon hade, om af en händelse eller af koketteri, afdragit högra
-handsken. Ett nytt fem-francsstycke med Ludvig Filips bild — ännu Ludvig
-Filips bild — syntes i denna hand. Det smala pekfingret med dess
-genomskinliga skära nagel förmådde knappast betäcka bildens reputerliga
-kindben. Mot en skönare hand kunde en konungs hufvud icke hvila.
-
-“Hvilken idé! hvilken galenskap!“ hviskade i hennes öra mannen med
-hederslegionen.
-
-“Jag gaf i går tio francs för en liten blomma af madame Furstenhoff och
-för en timme sedan ett fem-francsstycke för en torta hos monsieur Félix
-vid Boulevarden“, svarade hon lika sakta.
-
-Armand Cambon, riddaren af messingskedjorna, närmade sig henne, synbart
-öfverraskad.
-
-“Det är verkligen så att jag köper er kedja för fem francs“, sade hon;
-“och hvad underligt finner ni deruti, ni, som sjelf nyss bjöd ut den för
-hundra?“
-
-“Bravo! bravo!“ jublade skaran, applåderande och skrattande.
-
-“I himlens namn, blottställ oss icke!“ hviskade återigen riddaren af
-hederslegionen, förskräckt öfver den hedersbevisning, som egnades hans
-dam.
-
-“Julia Grisi och Fanny Cerrito skulle kunna afundas mig så mycket
-bifall“, svarade leende den unga flickan.
-
-“Visserligen, sköna dam!“ stammade Cambon, tummande ännu förlägnare på
-kedjan, ty han kunde icke dölja för sig att den nyss gifna applåden till
-icke oväsendtlig del gifvits på hans bekostnad, “visserligen begärde jag
-hundra francs ... men det torde icke vara er bekant att i Paris en
-stackars arbetare som jag måste tala mycket för att få sälja litet.“
-
-“Men många tala ej så mycket som ni“, förklarade hon; “mången talar icke
-fjerdedelen så mycket för guld som ni har talat för messing.“
-
-“Det är sannt, det är sannt!“ ropade folket om hvarandra; “Cambon talar
-som Ledru Rollin ... Cambon borde bli deputerad!“
-
-Riddaren af hederslegionen stod som på nålar och drog oupphörligen i den
-unga damens mantilj, till verklig fara för de dyrbara Bryssel-spetsarne.
-
-“Det är visst sannt att jag begärde hundra francs“, svarade Armand
-brydd; “men jag bedyrar att jag lika litet trodde på möjligheten att få
-dem som ...“
-
-“Som ni nu tror på de fem jag bjudit“, inföll hon. “Var så god och tag
-emot pengarna och låt mig få kedjan, så är ju affären uppgjord.“
-
-Hon räckte derunder fram handen med silfvermyntet.
-
-“Jag ber om förlåtelse!“ yttrade Cambon, i det han med en bugning sköt
-hennes hand med penningen tillbaka, “denna kedja är redan såld ... såld
-för fem sous åt den unga flickan derborta, såsom ni sjelf kanske hörde.“
-
-“Rätt! ganska rätt!“ ropade folket, lika känsligt för rättvisa som för
-goda infall.
-
-“Bra, monsieur!“ tillade damen med fem-francsstycket, lifvad af samma
-känsla som de öfriga: “uppgör affären först med henne och kom sedan till
-mig ... ni har säkert flere kedjor i er hatt derborta ... men var god
-och skynda er!“ tillade hon, fruktande för sina Bryssel-spetsar som
-hennes otålige kavaljer oupphörligt ryckte uti.
-
-Armand Cambon var ej sen att uppgöra affären med grisetten, hvilken
-rodnande räckte honom kopparslantarne, inlagda i hvitt papper, ty det
-nakna kopparmyntet var naturligtvis för fult för att kunna presenteras
-en så ung och vacker karl som Armand Cambon, och dessutom var det ju
-icke omöjligt att sådant der hvitt och fint papper kunde på afstånd
-tagas för silfver.
-
-Sedan vår köpman lemnat grisetten kedjan och dervid sagt henne några
-artigheter så väl för det vackra omslaget, som för de granna svarta
-ögonen, hvilket också var i enlighet med verkliga förhållandet, upptog
-han sin hatt från gatan och närmade sig ånyo vår Psyche med
-fem-francsstycket.
-
-Grisetten lemnade derunder folk-ringen och ilade sin väg. För allt i
-verlden skulle hon icke kunnat förmå sig att stanna qvar för att se på,
-huru ett annat fruntimmer gåfve fem francs för en vara, hvilken hon
-endast kunnat betala med fem sous. Men under det hon flydde, fästade hon
-kedjan kring en hals, som icke heller var att förakta. Dock fordrar
-rättvisan det erkännandet att hon under sitt lopp, snarlikt hindens,
-icke uteslutande egnade sin uppmärksamhet åt halsen och dess nya
-prydnad. Ofta kastade hon om hufvudet, hvarvid de stora svarta ögonen
-sökte messingsarbetaren, utan tvifvel tacksamma för det beröm han nyss
-gifvit dem. Ack, hvad somliga ögon äro tacksamma!
-
-Men Armand Cambon, den otacksamme, såg icke de svarta för de blå. Hvem
-ser på den i vester flyende natten, när man har himmeln klar i öster?
-
-“En förståndig säljare handlar så att köparen aldrig får skäl att ångra
-köpet“, sade Cambon till himmelen i öster; “när nu en köpare ger mera
-för varan än den är värd, så blir naturligtvis öfverskottet antingen en
-skänk åt säljaren eller en förlust för köparen ... Jag vill icke
-emottaga en skänk och jag vill icke heller att ni skall lida en
-förlust.“
-
-“Ah, jag förstår“, sade hon något förlägen.
-
-Fina och känsliga själar hafva alltid lätt för att förstå.
-
-“De dagar jag får en franc för hvarje kedja“, fortfor arbetaren, “anser
-jag mig ha gjort en god affär, och dessa dagar äro visst icke många ...
-derför vore också nu en franc fullkomligt nog.“
-
-“Men, monsieur,“ inföll hon, “det händer ju lika ofta och kanske oftare
-att ni nödgas sälja för underpris, såsom nyss till exempel, och då
-tycker jag att ni alltför väl kunde ...“
-
-“Om förlåtelse!“ afbröt han, “när jag det gör, så är det mitt eget fel,
-men det bör ingen annan betala ... Således en franc för kedjan efter ni
-är så god och vill köpa den.“
-
-“Men hur vill ni då att jag skall göra?“ frågade den sköna något
-misslynt, “jag har icke något mindre mynt hos mig, och något motbjudande
-förefaller det mig att få tillbaka på detta fem-francsstycke.“
-
-“Nog vet jag“, svarade Cambon, “att ni ej bjöd på kedjan för det ni
-ville ha den, utan derför att ni tyckte det vara synd om en säljare, som
-ansträngde sina lungor för ingenting ... Derför är det också min
-skyldighet att hjelpa er till rätta med saken!“
-
-“Jag blir er särskildt förbunden för denna artighet“, försäkrade den
-unga damen.
-
-“Jag tager ert fem-francsstycke och behåller det“, föreslog Cambon, “ni
-tager deremot fem stycken kedjor, som ni icke behåller, utan skänker dem
-åt hvem ni behagar ... Är jag nog lycklig, att ha gått er önskan till
-mötes?“
-
-“Jag tackar er hjertligt! ... Men jag behåller en af kedjorna och
-öfverlemnar åt er att skänka de öfriga åt hvem ni vill.“
-
-Riddaren af hederslegionen pustade och gnuggade händerna, liksom han
-hade stått i flere graders köld.
-
-“Mademoiselle! Ni är oändligt god“, sade Cambon, “men der stå några
-flickor, som säkert tycka om mina kedjor och skulle ännu mer värdera
-dem, om de finge dem af er egen hand, som är så ... så ...“
-
-Han ville säga: fin och vacker, men hejdade sig, ty det föreföll honom
-som vore en dylik artighet i hans mun icke på sitt rätta ställe. Det
-ridderliga, det granlaga mot fruntimmer är fransmannen medfödt och
-urartar aldrig hos honom. Man är säker om att finna det lika väl under
-lumpsamlarens lappade rock som under hofmannens stjernbeströdda mantel.
-
-Den unga damen rodnade, men ingen skugga öfver hennes purpurmun röjde
-något förnämt förakt för den halfqvädna visan. Hur skulle man också
-kunna förakta en visa, som af blygsamhet icke sjunges ut, men hvars
-melodi man så väl känner!
-
-Ett ögonblicks tystnad följde emellertid, hvarunder fem-francsstycket
-utbyttes emot de fem messingskedjorna. Den unga damen hade följt
-riktningen af köpmannens finger, när han utvisade de flickor i ringen,
-som han ansåg hugade att emottaga kedjorna. Utan att vidare fundera på
-saken gick hon fram till de öfverraskade arbetardöttrarna och delade ut
-de fyra klenoderna, låtande på samma gång, ehuru omärkligt för alla
-andra, ett guldmynt medfölja hvarje kedja; men den femte gömde hon i den
-lilla guldbroderade korgen, som hängde vid hennes arm.
-
-De som fingo kedjorna, blefvo icke litet lyckliga, ty messingskedjor äro
-ändå i alla fall en rätt vacker prydnad, helst när dermed följer
-tillräckligt guld att förgylla dem med. De fattade den sköna
-gifvarinnans bägge händer och kysste dem. En af dem, modigare och
-raskare än de andra, ropade:
-
-“Mademoiselle! unna oss den lyckan att veta ert namn, att vi må kunna
-nämna det i våra böner.“
-
-“Adelaïde“, svarade utan vidare betänkande den unga damen.
-
-“Hvilken obetänksamhet!“ utbrast riddaren, som följt henne hack i häl,
-“hvilken oförlåtlig dårskap att så der midt på gatan utkasta sitt namn!
-... utkasta det åt sådana der!“’
-
-Den som i denna stund var obetänksam och oförlåtligt dåraktig, det var
-riddaren af hederslegionen. Sådana saker kan man tänka, om man så vill,
-men man aktar sig för att säga dem isynnerhet om man är i Frankrike ...
-i Paris.
-
-Följden uteblef också icke.
-
-“Sådana der!“ upprepade en “gamin“ af det slaget, som, härdadt vid
-emöternas chocker och kanonmynningens kartescher, icke fruktar några
-barska ord från en hederslegionsriddares mun.
-
-“Mille tonnerres!“ röt en kolbärare, läggande sina grofva svarta händer
-på riddarens skuldror.
-
-“Vill man öfverfalla mig midt på gatan!“ ropade riddaren, stretande
-emot, “finnes det ingen polis? ... hör hit någon! ... släpp mig, släpp
-mig, fördömda pack!“
-
-“Pack!“
-
-Det var kronan på verket, det var luntan vid krutdurken.
-
-“Ned med aristokraten! ... ned med guldmenniskan!“ vrålade hela
-Bastilj-platsen.
-
-I ett ögonblick var riddaren skild från sin följeslagerska och omgifven
-af en mängd vilda figurer, som öfverskreko hvarandra, hårdare och
-hårdare omslutande sitt offer.
-
-Allt detta följde på hvartannat vida hastigare än vi hunnit nedskrifva
-det.
-
-Den unga damen stod blek som den verkliga Psyches bild och lika orörlig,
-förstelnad som den. Omkring henne och liksom för att beskydda henne
-stodo de fyra flickorna, som nyss rönt så stort bevis af hennes
-vänlighet. Men hufvudfiguren i gruppen tänkte i denna stund endast på
-den fara, som hotade en annan, och hennes bönfallande blick sökte mannen
-med messingskedjorne, liksom hon haft rättighet att vinna hans
-deltagande.
-
-Denna blick sökte ej förgäfves, ty snabb som pilen, som tanken, kastade
-sig Armand Cambon in i folkhopen liksom man kastar sig i vågen för att
-rädda en drunknande. Snart hade hans starka armar undanvräkt de
-våldsammaste; snart stod han öga emot öga framför den olycklige
-riddaren, hvilken han ögonblickligen trängde närmare intill och
-upplyfte. Derefter närmade han sig jernstaketet kring Juli-kolonnen.
-Folkhopen upphörde med sitt anfall och lät Cambon obehindradt passera, i
-den fromma öfvertygelsen, att den hederlige Armand Cambon omöjligen
-kunde hafva någon annan afsigt än att spetsa den förhatlige aristokraten
-på de lansar, hvaraf staketet bildades, ett infall så nytt och, med
-afseende å staketets egenskap af hedersvakt kring frihetshjeltarnes
-grafvård, så pikant, att det ovilkorligen måste framkalla det mest
-enhälliga och stormande bifall.
-
-Armand Cambon var mera än ordets Ledru Rollin; Armand Cambon var
-handlingens Robespierre, och gud vete icke allt hvad den hederlige
-Armand Cambon i denna stund var.
-
-Cambon gjorde så till vida skäl för jemförelsen, som han, i likhet med
-Robespierre sköt öfver målet. Det vill säga: i stället för att, såsom
-det goda folket väntade, träda riddaren på de uppskjutande
-lansspetsarna, lyfte han honom öfver dem och stälde honom derefter inom
-staketet, hvilket, sedan dess port ögonblickligen blifvit af den
-innanför posterade vaktkarlen tillsluten, sålunda, tvärtemot allas
-uträkning, blef ett försvar för den, hvars undergång och död det skulle
-blifva.
-
-Detta var ett streck i räkningen, som naturligtvis måste gifva signalen
-till ett lika enhälligt som stormande missnöje från alla dem, som nyss
-icke haft nog starka lungor för jubelropen.
-
-Armand Cambon var en förrädare af folkets heliga sak; Cambon var en
-hemlig anhängare af aristokratien, ty man får icke gerna af en förnäm
-dam fem francs för en messingskedja och man underlåter icke gerna att
-spetsa en förnäm herre, så framt man ej kokar i samma gryta som de.
-Cambon var en spion, som eftersträfvade ingenting mindre än en
-polissergeants förmånliga syssla, och gud vet icke allt hvad den
-stackars Armand Cambon nu var.
-
-Hotfulla röster, riktade mot vår hjelte, hördes från alla håll och
-hotfulla armar höjdes, för att vända ordet till handling. Räddaren var
-nära att bestiga den räddades bål.
-
-Men Armand Cambon höjde sig på tåspetsarna och ropade med en röst, som
-genomträngde stormen:
-
-“Aktning för Juli-kolonnen! aktning för Juli-hjeltarnes graf!“
-
-Han vädjade ånyo till Juli-kolonnen, och vi måste medgifva att den
-sednare anledningen var mera på sitt ställe än den förra.
-
-Folkhopen hejdade sig.
-
-“När jordens mäktige icke längre skydda olyckan“, fortfor Cambon, “när
-kyrkorna icke längre äro olyckans fristäder, hvar skall då olyckan finna
-sitt skydd, sin fristad! ... hvar, om ej vid Juli-kolonnen!“
-
-Folkhopen sänkte sina armar.
-
-Sätt det franska folkets alla lägre passioner i rörelse och gif dem hur
-stort spelrum som helst, och man skall ändå alltid finna någon liten
-fjeder blottad, hvarpå man kan trycka och derigenom ögonblickligen
-stilla stormen. Hvad hundratusen bajonetter icke skulle kunna uträtta,
-förmår ofta ett enda ord. Konsten är blott att finna det rätta ordet.
-
-“Derför aktning för Juli-kolonnen!“ upprepade Cambon, tilläggande: “och
-aktning för olyckan, som anropar kolonnen om skydd!“
-
-Några minuters tystnad följde.
-
-“Men han har kallat oss för pack“, ropade en ur hopen.
-
-“Ja, ja, han har kallat oss för pack“, upprepade mängden.
-
-“Ett förfluget ord är en uppblåst boll“, svarade Cambon, “och
-återstudsar alltid på den som kastat den.“
-
-“Men ordet en gång sagdt, måste straffas.“
-
-“Hvem skall straffa honom?“
-
-“Vi! ... död åt aristokraten!“
-
-“Hvem skall döda honom?“
-
-“Vi! ... död åt penningemenniskan!“
-
-“Vi?“ upprepade Cambon, “således alla. Tjugo döda en, femtio döda en,
-hundra döda en ... men dessa tjugo, dessa femtio, dessa hundra äro icke
-Juli-hjeltarnes landsmän.“
-
-En ny fjeder var vidrörd. En ny tystnad följde. Tystnaden är icke alltid
-stormens förebud. Den är ofta eftertankens början, väckande besinningen
-och friden.
-
-“Men“, anmärkte, efter en stunds paus, en ny röst ur hopen, “men
-aristokraten vanhedrar genom sin närvaro Juli-kolonnen.“
-
-Det är många röster som komma ur hopen, men alla dessa komma icke alltid
-från folket, ty det finnes personer, som, ursprungligen icke tillhörande
-hvad man egentligen menar med folket, likväl icke underlåta att för
-enskilda intressens främjande uppkitla och uppreta det. Så t. ex. är det
-ingen hemlighet att bland ropen: “Ned med Ludvig Filip!“ hvilka under
-Februari-dagarne skallade på Paris’ gator, voro legitimisternas de
-vildaste, liksom, under Juli-dagarna, orleanisterne hade brorslotten i
-ropen: “Ned med Carl X!“
-
-“Ja, aristokraten vanhedrar Juli-kolonnen!“ instämde hopen, ty ingen kan
-bestrida att ju icke hopen ganska lätt följer med.
-
-“Nej, alla verldens aristokrater“, svarade Cambon, “om de också vore
-förenade på en enda punkt, förmå icke vanhedra Juli-kolonnen ... den
-höjer sig öfver alla partier.“
-
-“Men Juli-hjeltarnes skuggor kunna icke tåla aristokraten“, invände en
-annan.
-
-“Jo“, svarade Cambon, “det finnes ingen hämnd på andra sidan grafven.“
-
-I detsamma hördes en trumhvirfvel, och ett kompani national-garde ryckte
-fram ifrån Boulevard Beaumarchais inpå Bastilj-platsen.
-Polissergeanterne, som funnit sig för svaga att skingra den allt mer sig
-förökande folkmassan, hade dragit försorg om truppens ditbeordrande; men
-numera var denna kraftåtgärd obehöflig, ty folket, antingen öfvertygadt
-af den unge arbetarens ord eller trött på hela saken, som redan börjat
-bli för gammal, skingrade sig sjelfmant, utan ringaste uppmaning från
-myndigheternas sida.
-
-                   *       *       *       *       *
-
-Några minuter derefter stannade en hyrvagn, anskaffad af Armand Cambon,
-nära intill staketet. Upp i vagnen steg, med den artige Cambons
-tillhjelp, först riddaren af hederslegionen. Denne glömde att tacka sin
-räddare för besväret, hvilken uraktlåtenhet dock troligtvis bör
-tillskrifvas riddarens upprörda sinnesstämning, jemte den till följd af
-tumultet fullkomligt derangerade garderoben, ty det fordras verkligen
-utomordentliga händelser för att fransmannen skall kunna glömma sitt:
-“Merci bien!“
-
-Men riddarens dam försonade riddarens fel.
-
-“Aldrig kan jag glömma denna dag“, sade hon halfhögt till Cambon, i det
-hon satte den lilla foten på fotsteget och räckte högra handen åt honom,
-naturligtvis för att också bli upphjelpt i vagnen, “och aldrig vill jag
-glömma den, ty den skall erinra mig om en ädel gerning, erinra mig om
-hvad ni gjort för oss ...“
-
-“Hvad har jag väl gjort?“ frågade Cambon: “den som kan rädda en
-menniskas lif och icke gör det, är ju ungefär detsamma som mördaren
-sjelf ... och föröfrigt tror jag ej att det var så farligt som det såg
-ut ... Folket är vant att uppbära mycket svårare bördor än några
-obetänksamma ord, utan att derför ta lifvet af sina vederdelomän.“
-
-“Säg mig hur skola vi kunna visa er vår tacksamhet, utan att träda er
-granlagenhet för nära?“ frågade den kanske i mångas ögon alltför
-romaneska flickan. Nu för tiden är man alltid romanesk, när man är
-naturligt god och hjertlig.
-
-“Ack, min gud! ... det är ju ingenting ... alldeles ingenting“, stammade
-arbetaren.
-
-“Om ni någon gång skulle behöfva oss“, fortfor hon, “ack, förlåt mig!
-... om ni någon gång känner en längtan att se ... att se huru de
-personer befinna sig, som ha så stora skäl att tänka på er, så glöm ej
-namnet Géronnière ... glöm ej rue d’Anjou-S:t-Honoré, n:o 35 ... och om
-...“
-
-“Hvad du dröjer länge, Adelaïde“ ... hördes från vagnen riddarens
-jemmerliga stämma.
-
-“Jag kommer“, svarade flickan, i det hon beträdde fotsteget, “och ni
-glömmer ej hvad jag bedt er om?“ yttrade hon, vändande sig till
-arbetaren.
-
-“Jag glömmer ej att ni köpt min messingskedja“, svarade Cambon.
-
-“Denna kedja skall jag gömma“, försäkrade Adelaïde och försvann in i
-vagnskorgen.
-
-“Och jag ... jag har ert fem-francsstycke jag“, hviskade Cambon,
-hvarefter han tillstängde vagnsdörren och gaf tecken åt kusken att köra.
-
-Vagnen satte sig i rörelse. Armand Cambon såg länge efter vagnen; men
-när vagnen försvunnit, såg han på fem-francsstycket.
-
-
-                            Andra kapitlet.
-
-                        Rue d’Anjou-S:t-Honoré.
-
-Denna gata, belägen inom första arrondissementet, är en af de smalare
-och minst lifliga i Paris. Ganska få salubodar finnas der, och de till
-det mesta låga murar, mellan hvilka man promenerar, röja icke heller så
-stort antal innevånare, att köpmännen kunna ana det löna mödan att
-derstädes uppslå flere bodar; med ett ord, det yttre ser ganska tarfligt
-ut och ger inga synnerligen höga tankar om Paris, i fall denna trakt är
-den första man besöker. Men kastar man en blick inom portarne på dessa
-låga murar, upptäcker man stora stenplanerade gårdar och deremot
-svarande palatser, hvilka, icke synliga från gatan, snart uppenbara att
-man är midt i skötet af den s. k. förnäma verlden.
-
-Den förnäma verlden bor gerna nära barrièrerna och på aflägsna gator, ty
-dels är det godt att slippa beröringen med det bullersamma lifvet
-närmare medelpunkten och att, när man vill sofva i ro, kunna obehindrat
-betäcka gatorna med halm, dels också är det beqvämt att, om det börjar
-koka i de stora folkqvarteren, de egentliga revolutions-grytorna, kunna
-innestänga sig inom egna, med kolossala ekportar försedda,
-fästningsmurar eller, i fall den brännheta imman skulle närma sig, hafva
-utvägen till flykt så nära som möjligt.
-
-Gatan kan ej för oss svenskar vara obekant, ty n:o 76 är Svenska och
-Norska Legationens palats, der h. exc. grefve G. Löwenhjelm bor och,
-kanske oftare än någon annan utländsk diplomat, ser sina landsmän vid
-det gästfriaste bord, som dessutom prydes af den på en gång äldste och
-ungdomligaste af värdar. N:o 36 (28 gamla nummern) drager äfven till sig
-svenskarnes uppmärksamhet, ty der bodde under kejsardömets tider
-Bernadotte, hvilken af Napoleon skall hafva fått detta hus, som förr
-tillhörde Moreau. Nu är Carl XIV Johans enkedrottning egarinna dertill.
-Palatset, som är ganska beqvämt och vackert samt försedt med en rik
-trädgård, uppskattades före sednaste revolutionen till två millioner
-francs. Det borde, enligt allas omdöme, afkasta ganska vackra
-knappnåls-penningar; men, efter hvad man sagt oss, skall det icke en
-gång lemna så mycket som en knappnål i behållning, ja man påstår till
-och med att den höga värdinnan får betala nöjet att ha ett hus i Paris
-med omkring 100,000 francs årligen.
-
-Gatan kan icke heller för fransmän vara likgiltig. I huset n:o 11 bodde
-Armand Dartois de Bournonville, en af Frankrikes mest produktive
-dramatiska författare; i n:o 15 dog den ryktbare Benjamin Constant, och
-i n:o 6 slutade år 1834 den 20 Maj Lafayette, hvars hela lif var helgat
-friheten, sin händelserika bana.
-
-Men gatan har äfven sitt stora sorgliga minne. Der reser sig nämligen
-ett monument, helgadt Ludvig XVI och Marie Antoinette och kalladt la
-Chapelle Expiatoire, en dyster korsbyggnad med tvänne långa gallerier,
-föreställande flere förenade grafvar. Platsen, hvarpå la Chapelle
-Expiatoire nu står, var den stora grafven, som emottog de många offren
-af den första revolutionen, till hvilkas antal, som vi känna, Ludvig XVI
-och hans gemål äfven hörde. Ludvig XVIII lät år 1815 undersöka den
-ofantliga begrafningsplatsen och trodde sig hafva fått reda på sin brors
-och svägerskas ben, dem han sedan lät föra till konungagrafvarne i
-S:t-Denis, ehuru det kan vara lika möjligt att Danton eller Robespierre
-i stället fått göra resan till detta S:t-Denis, som säkert behagar deras
-skuggor lika litet som “la fosse commune“ behagar det olyckliga
-konungaparets. Uti kapellet i hemicykeln till höger är en marmorgrupp,
-föreställande Ludvig XVI:s apoteos, och hans testamente är i
-guldbokstäfver ingraveradt på en sockel af svart marmor; i hemicykeln
-till venster är en annan grupp, likaledes af hvit marmor, föreställande
-Marie Antoinette och religionen, denna sednare framstäld såsom en
-beslöjad qvinna, bärande korset. På den dertill hörande svarta
-marmor-sockeln är inristadt Marie Antoinettes sista bref till prinsessan
-Elisabeth. Till höger och venster nedgår man på trappor, som leda till
-underjordiska likhvalf, der, vid skenet af en ständigt brinnande lampa,
-man upptäcker tvänne grafvårdar till konungens och drottningens minne.
-Minnesvården är vacker och vördnadsbjudande, värdig ett konungapar och
-värdig en konung, ty om någon fått lida för konungarnes fel, är det
-otvifvelaktigt Ludvig XVI och hans drottning.
-
-Rue d’Anjou-S:t-Honoré är dessutom för författaren till denna berättelse
-af särskildt intresse, emedan det var i huset n:o 35, eller midt emot
-enkedrottningens af Sverige palats, som berättelsens hjeltinna i slutet
-af år 1847 bodde. Ifrågavarande byggnad har också sin lägre mur med
-inkörsport åt gatan, sin stora gård att promenera öfver, innan man
-kommer till det verkliga palatset, samt sin breda, slottslika trappa,
-uppför hvilken man naturligtvis måste gå, för att inkomma i den
-furstligt möblerade våning, som beboddes af monsieur Géronnière, en af
-Frankrikes mest ansedde bankirer, och hans sextonåriga brorsdotter,
-samma unga dam som vi sett rikta sin dyrbara toalett med en
-messingskedja från la Place Bastille. Monsieur Géronnière ansågs för en
-af Pariser-börsens väldigaste pelare, ty dess piedestal var en
-kassakista, lika ovanlig till storlek som soliditet. Derom fanns blott
-en enda mening. Något annorlunda var det med sjelfva kapitälet, ty då
-icke mindre han sjelf än hans beundrare — när har en rik man icke
-beundrare? — ansågo det fullkomligt vuxet att jemte börsen äfven kunna
-uppbära den tunga bördan af finansportföljen, delades denna goda tanke
-hvarken af Ludvig Filip eller andra, till följd hvaraf monsieur
-Géronnière, som i allt öfrigt hyllade Juli-konungens visa politik,
-verkligen var ledsen öfver att ej i allt kunna draga jemnt med honom.
-Visserligen var hederslegionens band ett ganska vackert ornament, men
-det räckte tyvärr endast till kapitälet, och något mot dess rika
-förgyllning svarande måste hvila deruppå, så framt ej pelaren skulle
-svära för mycket mot konstens reglor. Monsieur Géronnière var en stor
-vän af symmetrien. Alla taflorna i hans galleri voro lika stora, alla
-trymåerna i hans förmak lika till höjd och bredd, alla menniskor älskade
-han lika, blott de voro lika rika som han. Han rynkade lika mycket på
-näsan åt dem som hade mer eller mindre, och isynnerhet led han djupt, om
-någon hyste en annan tanke om honom än han sjelf.
-
-Monsieur Géronnière hade haft en äldre bror, hvars död han troligtvis
-skulle ha begråtit, såvida denne efterlemnat en förmögenhet motsvarande
-hans egen. Den olycklige brodern efterlemnade blott ett kapital, som gaf
-10,000 francs i ränta, och en dotter, som icke gerna kunde upptagas i
-bouppteckningen.
-
-Adelaïde Géronnière var både fader- och moderlös, ty modern hade dött
-tidigare än fadern. Det der var visserligen ganska olyckligt för den
-unga flickan, men deremot ganska lyckligt för oss, ty, enligt Molière
-och Beaumarchais, blir en ung flicka, hur vacker hon än må vara, aldrig
-rätt intressant, om hennes föräldrar icke äro i herranom och hon sjelf i
-en svåra rik förmyndares eller onkels hus, isynnerhet om denne är ogift
-och barnlös, såsom fallet var med Monsieur Géronnière, derför att han
-aldrig kunnat finna en qvinna lika rik och symmetrisk som han sjelf.
-
-Men i den mån Adelaïde blef äldre, ty hon var blott tolf år när fadern
-dog, och vackrare, ty en flicka vid tolf år är sällan vacker, vann hon
-alltmer insteg i sin onkels ynnest. Efter det nu så är, tänkte han, att
-den sanna förtjensten, äfven understödd af penningen, som annars förmår
-allt, icke kan komma fram i verlden genom sig sjelf, så vill jag smycka
-dess nakna, men rena granitgrund med ornamenterna af ett par högblå ögon
-och en purpurfrisk mun, utom allt det guld, hvarmed jag vill beslå
-friserna. Adelaïde är skön som en af mytens guddomligheter och hon blir
-rik som Géronnière den yngre ... Hvad är då lättare för mig än att gifta
-henne med en man af nog gehör för att öfvertyga höga vederbörande om
-nödvändigheten af att ställa statens finanser i bättre skick? Adelaïde
-skall göra ett godt parti och derigenom blifva den säkra bron emellan
-rue d’Anjou-S:t-Honoré n:o 35 och rue de Rivoli n:o 48, der
-finansministern residerar, öfver hvilken bro en Géronnière beqvämligt
-går till finanserna och odödligheten. Man skall kanske prata att
-Géronnière haft sin brorsdotter att tacka för platsen, liksom ett sådant
-besvär verkligen vore något att tacka för, men hvad vinner jag
-egentligen? en ministerplats med hela dess svit af klander, ovett och
-fördömelser. Hvad ger jag? skönhet och pengar åt min brorsdotters man,
-pengar och rang åt brorsdottern. Partiet är sannerligen icke lika. Men
-man var medborgare innan man blef affärsman ... jag har blott en skuld
-att betala och det är min skuld till fäderneslandet. Lafitte uppoffrade
-hela sin förmögenhet för att skapa Juli-monarkien; jag vill uppoffra
-något för att stödja den.
-
-Således blott _något_. Monsieur Géronnière aktade sig för att säga:
-_allt_. Monsieur Géronnière gick aldrig från sina grundsatser: Symmetri
-i allt, äfven i rikedomens förhållande till äran.
-
-Det är ungefär en timme efter uppträdet på Bastilj-platsen som vi
-återfinna riddaren och hans brorsdotter i hvar sin stora och rikt
-förgylda fåtölj framför den dyrbara marmorspiseln i Géronnières
-kabinett. En treflig bokveds-brasa flammar i denna spisel, kastande sitt
-röda sken på de små marmorkolonner, som uppbära den rikt förgylda
-marmorhällen, på hvilken står den kolossala bordstudsaren med dess
-tvänne förgylda och af massivt silfver förfärdigade korsriddare, af
-hvilka den ene kastat den andre ur sadeln. Hur mången gång har ej
-monsieur Géronnière låtit sin blick hvila på denna lika dyrbara som
-betydelsefulla grupp? ty hvad äro väl dessa korsriddare? hvad annat än
-monsieur Géronnière som stöter monsieur Dumon, den dåvarande
-finansministern, ur sadeln?
-
-Riddaren Géronnière hade hvarken hjelm eller sköld, men hvad hans
-ansigte beträffar, så såg det verkligen ut som skulle han nyligen hafva
-deltagit i någon dust emot Saracenerna, ty en stor musch satt midt på
-hans näsa och en ännu större på hans högra öra, alltsammans färska
-minnen af hans äfventyr på Bastilj-platsen.
-
-“Parbleu!“ mumlade bankiren; “hvilken olidlig smärta! ... det fattas nu
-bara att jag får ärr efter de här såren“, tillade han ångestfullt.
-
-Såsom vi redan känna, var det icke krigsministerportföljen riddaren
-eftertraktade. Det kan möjligtvis gå an för en krigsminister att på sitt
-ansigte bära krigets insignier; men en finansminister måste vara slät
-och hal i ansigtet som is.
-
-“Och allt det här omaket, den här förargelsen för ditt upptågs skull!“
-fortfor han vresigt.
-
-“Mitt upptåg?“ upprepade Adelaïde; “hur kan ni säga det, gode onkel?“
-
-“Jo, var det icke på din enträgna begäran som jag lät förmå mig att
-följa dig för att se Juli-kolonnen?“ sporde bankiren.
-
-“Jag tackar er för er godhet att en gång hafva visat mig den ... Hvilket
-herrligt monument! storhet och smak förenade ... Hvilken hänförande
-utsigt från balustraden deruppe! hvilken dyster högtidlighet i grafvarne
-derunder!“
-
-“Vackert monument!“ hånade onkeln; “en grafvård öfver rebeller ...
-vackert efterdöme för framtiden!“
-
-“Onkel tycker icke om Juli-kolonnen ... men den är ju ett verk af
-konungen sjelf, och konungen är ju sedan gammalt onkels synnerlige
-favorit?“
-
-“Min synnerlige favorit? ... kan så vara ... förr åtminstone; men nu ...
-och för öfrigt skulle jag säga dig, mitt barn, att meningen med den der
-Juli-kolonnen endast var att dermed tysta munnen på radikalerne och göra
-det goda folket lyckligt och nöjdt och så vidare.“
-
-“Ett mycket anspråkslöst folk, som för sin belåtenhet och lycka icke
-behöfver något annat än en grafvård öfver sina döde!“ anmärkte den unga
-flickan.
-
-“Jag önskade, att hela det öfriga packet låge derunder!“ genmälde
-bankiren.
-
-“Derifrån undantager ni helt säkert den unge raske mannen, som i dag
-räddade ert lif“, invände bankirens brorsdotter.
-
-“En folkuppviglare, en värdig stallbroder till det der folket, som har
-allt att vinna, men ingenting att förlora“, menade riddaren; “det skulle
-ej förvåna mig om han i det här ögonblicket sutte inom lås och rigel.“
-
-“Då blefve det vår skyldighet att i nästa ögonblick rädda honom“, sade
-Adelaïde.
-
-“Bah!“
-
-“Det var mycket obetänksamt af mig att jag icke tog reda på hans bostad
-... lyckligtvis kommer jag ihåg hans namn.“
-
-“Hvarför är det så lyckligt?“
-
-“Jo, ty jag skall höra efter om någon med det namnet är arresterad.“
-
-“Och om så är?“
-
-“Är han genast fri“, förklarade flickan, “och ni, onkel, skall bli den
-förste som förkunnar honom friheten ... ni skall lika litet bli hans
-gäldenär som någon annans ... Till en början skall ni sätta honom i
-tillfälle att sälja kedjor af guld, i stället för kedjor af messing ...
-icke sannt, ni kommer att göra det, goda onkel?“
-
-“Det skall jag akta mig för“, svarade bankiren ... “Det var fasligt, jag
-tror näsan svullnat?“
-
-“Men, onkel, jag vill minnas att ni sjelf med synbart nöje lyssnade till
-den unge mannens ord“, yttrade Adelaïde.
-
-“Jag skulle ha lyssnat med nöje?“ frågade bankiren.
-
-“Ja, onkel, och mer än en gång läste jag ett bifall i era ögon ... deraf
-drog jag genast den slutsatsen att hvad den unge mannen talade, var icke
-helt och hållet ogrundadt.“
-
-“Beklagansvärdt är det samhälle“, svarade onkeln, “i hvilket en dylik
-uppviglare kan uppträda, utan att någon man af bildning och förstånd
-vågar påstå att allt hvad han talar är osannt.“
-
-“Det är således sannt att ...“
-
-“Ja, det är sannt“, inföll bankiren med nedstämd röst “att den allmänna
-krediten är alvarsamt hotad ... Den farliga krisen har redan slukat hela
-legioner af små kapitalister och närmar sig med stora steg de större,
-hvilka, så framt de ej i tid äro på sin vakt, skola vandra samma bana
-... Hvem skulle till exempel honorera och döda alla dessa “billets de
-complaisance“, som med de egyptiska gräshoppornas mängd öfversvämma vår
-stad och skocka sig hotande kring sjelfva banken? ... Nej, utan en ny
-finansminister bär det sig alldrig“, tillade han med denna stora
-tillförsigt, som alltid är små menniskor så egen.
-
-Hvad monsieur Géronnière menade med “billets de complaisance“ torde
-kanske behöfva förklaras och detta så mycket hellre, som just dessa
-“billets de complaisance“, genom den förvirring och osäkerhet de
-åstadkommo inom affärslifvet, mycket bidrogo till den fiendtliga
-sinnesstämningen mot styrelsen, ehuru icke derför är gifvet att denna
-var orsaken till det nu ifrågavarande onda. Förklaringen göres tydligast
-medelst exempel: A har köpt varor af B, men som han ej har kontanter att
-betala med, bjuder han B sin skuldsedel eller vexel, förfallen till
-betalning å bestämd dag efter trenne månader. Denna skuldsedel eller
-vexel bär ännu det enkla namnet: “Billet“. Glad att få sälja åt en
-köpare, som icke prutar ned priset — ty det är blott med kontanter i
-näfven som man har rätt att pruta — emottager B denna “billet“; men som
-B sjelf behöfver mynt, så går han med denna “billet“ till en diskontör,
-hvilken, fullkomligt obekant med den förste utgifvaren A, likväl känner
-B, den han anser för god och följaktligen lemnar pengar på A:s “billet“,
-ytterligare garanterad af B. Diskontören räknar sig dock till godo sex
-procent på kapitalet och en procent i kommissionsarvode. Men diskontören
-har ej tagit dessa pengar ur egen kassakista, utan lyftat dem på banken,
-som till sin säkerhet emottagit samma “billet“, ytterligare garanterad
-af diskontören, hvilken gifvit banken endast fyra procent på pengarna.
-Det är klart att banken, som hvarken känner A eller B, måste anse
-diskontörens garanti för den bästa, men har dessutom ej skäl att misstro
-hvarken B, som diskontören trott på, eller A, som B trott på. På
-förfallodagen skickar banken ifrågavarande “billet“ till dess utgifvare
-A, hvilken, om han har pengar, naturligtvis inlöser sin förbindelse. Har
-han icke pengar, så håller banken sig diskontören, hvilken i sin ordning
-får hålla sig till B, och denne i sin till A. Detta allt tyckes blott
-bevisa att man kan köpa varor utan att genast behöfva betala dem, och
-deruti ligger icke något ovanligt eller ondt, åtminstone vid första
-påseendet, ehuru man visserligen skulle kunna påstå att utan detta
-kreditsystem hade A aldrig köpt varorna af B till så högt pris, och icke
-heller B gifvit diskontören sex procent i ränta och en i mäklarearvode.
-I alla fall finnes dock för denna negociation en verklig grund, nämligen
-varan eller varorna. Men det är icke alltid som A behöfver köpa varor af
-B. Deremot kan det lätt hända att B behöfver pengar. Han går till A och,
-ifall denne är medgörlig eller tacksam, får af honom en ny “billet“,
-deruti jemväl en emot summan svarande vara figurerar, utan att likväl i
-verkligheten finnas till. Nu heter det ej mera rätt och slätt “billet“
-ty “billet“ har genom denna transaktion blifvit upphöjd till värdighet,
-om ej just till heder, af “billet de complaisance“. Marschen och
-återmarschen blifva naturligtvis desamma, men, i stället för att, såsom
-förr, stå på varans solidare grund, befinner man sig nu på vingleriets
-lösa och bedrägliga botten. Detta vingleri hade under de sista tio åren
-af Ludvig Filips regering uppdrifvits till en ovanlig höjd, hvartill kom
-att, just genom lättheten dels att bekomma varor på kredit, dels att få
-låna penningar utan deremot svarande valuta, tillverkningen uppjagats
-vida öfver behofvet eller möjligheten af konsumtion. Man talade vidt och
-bredt om huru handel och näringar blomstrade i Frankrike, ty man såg
-eller ville blott se de tallösa handelsbodarne, fylda från golf till tak
-med varor af alla slag. Men mycket, som på afstånd synes stort, blir på
-närmare håll ofta reduceradt till intet. På afstånd är till och med den
-vattusigtige en koloss, som bjuder respekt; men hvad är han, när man går
-honom på lifvet? sjelfva eländet och döden.
-
-Sådant var det ekonomiska tillståndet uti Paris i slutet af år 1847.
-Ruinerade köpmän och handtverkare, som icke förmådde inlösa sina
-“billets de complaisance“; diskontörer, som dels rymde, dels hängde sig,
-derför att de icke kunde bära ansvaret för dessa “billets de
-complaisance“; och slutligen en bank, som, öfverflyglad af öfver fyrtio
-millioner francs i bara “billets de complaisance“, dem ingen förmådde
-infria, lutade mot bankrutten. Ställ nu detta tillsammans med den stora
-politiska förbistringen, och säg sedan att 1848 års revolution endast
-var en öfverraskning såsom de blinda och döfva i sin fåvitsko utropat!
-
-“Således är det kanske äfven sannt att staden hvimlar af sysslolösa
-arbetare?“ frågade Adelaïde, “och att alla dessa olycklige sakna bröd?“
-
-“Visserligen finns det en mängd sysslolösa arbetare ... det är klart att
-när fabrikerna tillslutas, måste arbetaren vara utan arbete ... Men att
-de sakna bröd, är öfverdrift, ty staten har nyligen gått i författning
-om att de fattige få köpa sitt bröd för det vanliga priset, det vill
-säga till hälften af hvad det annars skulle kosta.“
-
-Äfven deruti talade bankiren ganska riktigt. Brödet hade från tre sous
-skålpundet, som var det vanliga priset, stigit till sex. Staten hade
-derför öfverenskommit med bagarne, att de skulle tillhandahålla de
-fattige bröd efter tre sous, hvaremot staten förband sig att ersätta
-bagarne för återstoden, hvilken ersättningssumma blott för Paris lärer
-gått till omkring åtta eller nio millioner francs. Men hvarifrån den
-fattige och utan arbete varande arbetaren skulle få dessa tre sous, som
-han likväl sjelf måste ega för att köpa ett skålpund bröd, det kunde
-staten lika litet som monsieur Géronnière säga och anvisa.
-
-“Och hvad menade han med affärerna i Spanien?“ fortfor den frågvisa
-flickan.
-
-“Affärerna i Spanien!“ upprepade bankiren, häftigt uppstigande,
-“affärerna i Spanien äro bland de olycksaligaste Frankrike någonsin
-gjort ... Hertigens af Montpensier giftermål med en spansk prinsessa, en
-möjlig arftagerska till spanska kronan, skall i en snart inträffande
-framtid kasta Frankrike i ett nytt krig emot England, ett krig, som
-måste ruinera all vår handel.“
-
-Det är förlåtligt om en börsens notabilitet endast tänker på handeln, ty
-han kan möjligtvis förtjena på alla andra olyckor, utom naturligtvis på
-handelns ruin. Det var den spanska affären, som ohjelpligt störde
-det ditintills goda förhållandet emellan Ludvig Filip och
-börs-aristokratien. Det var just den som gjorde, att berörde klass,
-hvilken ditintills dragit temligen jemnt med Juli-konungen, om ej just
-konspirerade emot honom, åtminstone lemnade honom försvarslös i farans
-stund.
-
-“Och hvarför allt detta?“ fortfor bankiren; “jo, endast för att sätta en
-krona på en prins af Orleanska huset ... Det är för mycket dynastiskt
-... vid gud, för mycket dynastiskt ... Hvad tänkte den vise Ludvig Filip
-på? hvad tänkte den annars så utmärkte Guizot på? ... Der ser man
-följden af att icke vid sin sida ha en finansminister med nog klar blick
-in i framtiden, för att kunna se hvad som skall hända, och med nog stark
-tunga, för att i tid kunna förekomma olyckorna.“
-
-Bankiren nästan utskrek de sista orden, liksom ville han derigenom visa
-hvad han i dylikt fall skulle ha förmått.
-
-Emellertid talade bankiren, liksom messingsarbetaren på Bastilj-platsen,
-ganska sannt, hvad både den ekonomiska och politiska ställningen
-beträffade. Men hvad den blifvande finansministern Géronnière _tänkte_
-göra för att bota det onda, derom talade icke hans namne bankiren. Hvad
-messingsarbetaren _tänkte_, det utvisade revolutionen 1848. Frågar man
-nu i dag, då vi skrifva 1851, hvad andra fransmän tänka derom, så
-erkänna de alla med en mun att revolutionen var nödvändig, ehuru
-naturligtvis legitimisterne vilja krypa till sin Henrik V, för att sola
-sig i glansen och värman af hans guddomliga gloria, och Orleanisterne
-lika naturligt samla sig kring grefven af Paris, för att med berömvärd
-kristlig hjelpsamhet dela regerings-bördan och uteslutande tillskansa
-sig portföljer och andra embeten, utan att likväl någotdera af dessa
-partier kan framvisa ett bättre system än det störtade. När allt kommer
-omkring, så är det kanske ändå republiken som räddat alla.
-
-“Och Schweiz sedan“, fortfor Adelaïde, som riktigt hade slagit sig på
-politiken; “han nämnde också något om affärerna i Schweiz, den der
-arbetaren, och äfven detta tycktes djupt senteras af det goda folket.“
-
-“Allt som är emot regeringen, senteras af packet“, svarade bankiren
-tvärt och satte sig.
-
-“Packet hade således orätt i den saken?“ frågade Adelaïde leende.
-
-“Det är blott en slump om det någon gång har rätt“, menade onkeln helt
-vårdslöst.
-
-“Men hvaruti består nu det orätta?“ fortfor Adelaïde med nästan
-outhärdelig nyfikenhet.
-
-“Sådana saker begriper du ej, mitt barn!“ förklarade onkeln utan vidare
-omsvep.
-
-“Just derför frågar jag, bäste onkel“, anmärkte brorsdottern.
-
-“Hade regeringen handlat lika klokt och rättrådigt i allt annat som i
-den saken, så vore den verkligen att lyckönska“, menade bankiren, som
-ändtligen lät jemka med sig.
-
-“Hvad är det då som regeringen har gjort?“ återtog den unga flickan.
-
-“Hvad det är?“
-
-“Ja.“
-
-“Du vill veta hvad regeringen har gjort i Schweizer-stridigheterna?“
-
-“Ja, oändligt gerna, ifall onkel vill hafva godheten att upplysa mig.“
-
-“Den har helt enkelt understödt sina trosförvandters sak“, upplyste
-Géronnière.
-
-“Hvilka trosförvandter!“
-
-“Katolikerna i Schweiz, kan du väl förstå.“
-
-“Men det är ju egentligen jesuiterne i Schweiz som stält till all den
-der oredan, efter hvad jag hört och sett.“
-
-“Hvar har du hört och sett det?“
-
-“I tidningarne, som onkel sjelf studerar för hvarje dag och dem också
-jag ibland tittar uti.“
-
-“Det går verkligen bra långt, när flickor vid din ålder läsa tidningar.“
-
-“Det är mycket möjligt ... men efter nu olyckan en gång är skedd, så
-tycker jag att ...“
-
-“Att du bör veta, om det är jesuiterne som stält till allt det der?“
-
-“Ja visst, gode onkel!“
-
-“Nå, om det nu ändtligen skulle vara jesuiterne, hvad vore det mer med
-det?“
-
-“Åh kors, ingenting annat än att då vore ju också monsieur Guizot,
-monsieur Duchâtel och sjelfva konungen ...“
-
-“Hvad vore de?“
-
-“Jesuiternes trosförvandter“, svarade den oförskräckta flickan.
-
-Onkeln spratt upp från stolen och såg sig omkring med fruktande blickar.
-
-“Har du förlorat förståndet!“ ropade han.
-
-“Men, bästa onkel, det faller ju af sig sjelft att ...“
-
-“Tyst! tyst, flicka! ... det der är icke saker att leka med ...“
-förklarade han med ökad oro.
-
-Hvad kunde vara orsaken till bankirens oro? Var han kanske en af desse
-hederlige affärsmän, som fått franska regeringens hemliga uppdrag att
-sälja vapen och ammunition åt jesuiterne, för att dermed krossa en
-statsförfattning och en samvetsfrihet, som under seklers förlopp
-bibehållit sig orubbliga som de skyhöga berg, hvilka skyddande sluta sig
-omkring Schweizerlandets leende dalar? Den fullkomligt bestyrkta
-tillvaron af en sådan transaktion hade jemväl bidragit till den allmänna
-opinionens dom öfver Ludvig Filip och hans ministrar.
-
-Adelaïde Géronnière ämnade kanske besvära sin onkel med ännu flere
-frågor i politiken, men hindrades derifrån af en betjent, som inträdde,
-anmälande hertig de Beaudreuil.
-
-Den anmälde stod på kabinettets matta, innan ännu betjenten utsagt hans
-namn. Det var en högväxt trettiårig man med vackert, men mycket blekt
-ansigte. Hans hållning var prydlig, men stel, hans blick matt, men
-befallande. Han tycktes vara en man med kraft att handla mycket, utan
-att derför känna djupt. Det låg något af hafs-örn i hela hans väsende.
-Vid hans närmande var det som om man kände den kalla fläkten af tvänne
-stora vingar, fuktiga af hafvets skum och dimma.
-
-Hertigen höll i sin högra hand en utomordentligt vacker blomsterbukett,
-hvilken han räckte den unga flickan, hvars ena hand han i detsamma med
-en viss förnäm förtrolighet förde till sina läppar.
-
-Han hade rättighet att gifva henne denna blomsterbukett, han hade
-rättighet att så der förtroligt kyssa hennes hand, ty Adelaïde
-Géronnière, den svåra rike bankirens och hederslegions-riddarens
-brorsdotter samt enda arftagerska, var hertig Rigobert de Beaudreuils
-trolofvade brud och skulle om några veckor blifva hans maka.
-
-
-                            Tredje kapitlet.
-
-                          Jardin des Plantes.
-
-Vi lemnade Armand Cambon på Bastilj-platsen med sitt fem-francsstycke i
-handen. Men han kunde icke i evighet stå der och betrakta det, ty folk,
-som gick förbi, kunde lätteligen föreställa sig att han stod der enkom
-för att skryta med sin rikedom, emedan ett fem-francsstycke (nästan lika
-stort som vår svenska specieriksdaler och värdt ungefär 3 rdr 75 öre
-rmt) uti en arbetares hand alltid är en rikedom, utan att det derför
-just behöft gifvas af en vacker flicka.
-
-Cambon var gladare än om han sålt hela sin butik, ty han tänkte på den
-vackra damen, som talt med honom så länge och slutligen bedt honom vara
-välkommen till n:o 35 vid rue d’Anjou-S:t-Honoré.
-
-Mången skall törhända anse det för oförskämdt af Armand Cambon att våga
-tänka på en flicka, som jemte ungdom och skönhet har klädning af
-sidensars och mantilj af silkessammet samt dessutom till råga på olyckan
-håller under armen en herre med hederslegions-bandet. Men när furstar
-drömma om gudinnor, grefvar om prinsessor och borgare om fröknar, så kan
-väl också en simpel arbetare få drömma om en mamsell, och för öfrigt
-borde det väl icke vara så farligt med ståndsskilnaden i ett land, der
-personer utan pantalonger burit prinsessors hufvud på pikar och
-halshuggit tusentals adelsmän. Det blir i alla fall ett slags närmande,
-hur mycket man än må hafva att anmärka mot sjelfva sättet.
-
-Cambon styrde kosan mot söder till pont d’Austerlitz, en af de tjugoen
-broar, som hvälfva sig öfver Seinen. Pont d’Austerlitz, sammansatt af
-fem jernbågar, har sitt namn af den stora batalj, som fransmännen under
-Napoleon vunno öfver ryssar och österrikare den 2 December 1805. Utan
-att tänka hvarken på Napoleon eller Austerlitz, passerade Cambon bron
-och skulle just vika af in på boulevard de l’Hôpital, då han hörde sitt
-namn ropas af en röst, snarlik bullret af en kanonvagn öfver en träbro.
-Cambon spratt till och vände sig om. Det finnes vissa röster, som man
-kan ha hört hundra gånger och hvilka ändå komma en att spritta till vid
-den hundraförsta.
-
-Den figur, hvarpå Cambons öga föll, var värdig en sådan röst. Karlen,
-hvars ålder syntes vara omkring fyrtio år, hette Simon, vindragare till
-yrket, men äfven kallad Hvita Björnen, på grund dels af hans ovanliga
-kroppskrafter, dels ock för hans ständiga bruk af ljusa kläder, hvartill
-hörde hvit filthatt med breda border samt osvärtade skor. Han var till
-växten ett värdigt motstycke till jättarne i Pariser-mysterierna af
-Eugène Sue; men ansigtet var vackert och uttrycksfullt, såsom
-fransmännens i allmänhet. Svarta ögon, krokig näsa, stor mun med starka
-hvita tänder, svart yfvigt skägg, men tunnt hår på hufvudet, något som
-för fyrtioåringen i Frankrike icke heller är ovanligt. Ungefär på detta
-sätt finnes Hvita Björnen beskrifven af de författare, som tecknat den
-speciellare delen af sednaste revolutionshistorien i Paris, i hvilka han
-varit en lika nitisk som fruktad kämpe. Han hade ända från sina
-ynglingaår haft stort anseende inom folkqvarteren, ty det är naturligt
-att de lägre folkklasserna, till hvilka blott några matta strålar af
-tidehvarfvets bildning ännu hunnit tränga, skola högre än andra
-uppskatta den kroppsliga styrkan och öfverlägsenheten hos sina kamrater,
-hvilket visst icke bör anses underligare, än att en fransk markis ofta
-framför mycket sätter den af sina hundar, som har de starkaste tänderna,
-eller att en engelsk lord lika ofta framför allt värderar den häst, som
-är starkast i att springa.
-
-“Armand lille!“ ropade jätten till den unge arbetaren; “hvad går åt dig
-i dag, efter du hvarken ser eller hör? ... Har någon grisett i
-S:t-Antoine förvridit hjernan på dig, eller har hon flugit ifrån dig i
-någon vicomtes kabriolet?“
-
-Det är visst värdt att tala om S:t-Antoine med den, som endast tänker på
-S:t-Honoré! Också teg Armand som ett godt barn.
-
-“Eller har du ingenting annat än dina läppar att bita i, stackars
-gosse?“ frågade Hvita Björnen, framräckande en bred hand, full med
-stekta, rykande kastanier.
-
-Stekta kastanier äro ett af det lägre Pariserfolkets läckrare födoämnen.
-Också finnes det knappt något hus inom folkqvarteren, i hvars port man
-ej upptäcker en liten flyttbar stekugn, på hvars blecklock kastanier
-oupphörligen stekas till de förbigåendes beqvämlighet.
-
-“Tack, Simon! jag är icke hungrig“, svarade Armand, vänligt skjutande
-tillbaka den breda handen.
-
-“Då är du, som jag nyss nämnde, kär eller bedragen af din käresta,
-Armand lille!“ mumlade Hvita Björnen, knaprande på de försmådda
-kastanierna, dem han oskalade fört in i sin mun; “i tider som dessa, då
-ingen har råd att äta, borde alla menniskor vara kära ... När Madelone
-lefde, den stackars Madelone, som, om jag haft råd, nu skulle sofva i
-Père-Lachaise under en grafvård lika vacker som Casimir Périer’s, var
-det dagar då jag lefde af en sou ... Madelone visste ej hvad bedrägeri
-och kabriolet ville säga“, tillade han leende på sitt sätt, “och hon
-var, den stackars Madelone, en olycka för alla som nalkades henne ... en
-underofficer vid linien vågade en gång lorgnettera henne, och jag slog
-in lorgnetten i hans högra öga, så att han måste lära sig sigta med det
-venstra, antingen han sköt på män eller qvinnor ... En skrifvare vid
-Palais de la Justice vågade en gång trycka hennes hand, och jag krossade
-hans fingrar, så att han hvarken kunde skrifva eller ge handtryckningar
-mera ... Den stackars Madelone var, som sagdt är, en olycka för alla ...
-men hvad gjorde det? hon var en lycka för mig, och det var minsann inte
-den minsta lyckan, att jag blott behöfde se och höra henne, för att
-glömma mat och dryck.“
-
-“Ni höll mycket af Madelone, käre Simon?“ frågade Armand tankspridd.
-
-“Om jag höll af henne ... det kunna ju både underofficern med lorgnetten
-och skrifvaren med fingrarne intyga ... två vittnen äro mycket, men tre
-ännu mer.“
-
-“Tre?“
-
-“Ja tre!“ svarade Hvita Björnen med en stämma, hvilken nästan förlorade
-sig i det gnissel, som tvänne hårdt sammanbitna tandrader förorsaka.
-
-“Två äro kända och den tredje blir det snart“, återtog Simon, hånleende.
-“Men hvart tänker du gå, Armand lille?“
-
-“Till Bicêtre“, svarade Armand tankspridd.
-
-“Vill du äta upp dagportionen för din far?“
-
-“Jag har sålt hans kedjor och vill derför lemna honom hans pengar.“
-
-“Hur mycket har du att ge honom?“
-
-“Mellan sex och sju francs.“
-
-“Och det för bara en enda dag?“
-
-“Ja“.
-
-“Hin i den gubben! ... han förtjenar mera på en dag än krämarne i Palais
-Royal på en hel vecka, och jag gråter lika litet öfver det ena som öfver
-det andra.“
-
-“Farväl, käre Simon!“
-
-“Redan? ... stopp, Armand lille! ... du hinner tids nog till Bicêtre ...
-det är långt till skymningen och innan man tänder lyktorna för att
-upplysa prakten på ena sidan och eländet på den andra.“
-
-“Farväl ... jag har icke sett min far på två dagar och han undrar säkert
-hvarför jag ej kommit.“
-
-“Ohoj! du måste följa mig“, förklarade Hvita Björnen, fattande Armands
-ena arm.
-
-“Hvart?“
-
-“Ser du inte att vi stå midt för Jardin des Plantes?“
-
-“Än vidare?“
-
-“Jag ämnar mig dit för att bjuda min far elefanten på några kastanier,
-nicka åt mina bröder björnarne och se hur min kusin lejonet slukar en
-lefvande glada.“
-
-“En lefvande glada?“
-
-“Jo, jag menar det ... herrskaperna i Jardin des Plantes lefva lika
-läckert som herrskaperna i S:t-Germain.“
-
-“Smaklig måltid ... men jag måste gå.“
-
-“Var inte envis nu, Armand lille ... nog hinner far din få pengarne
-innan han somnar i afton ... jag har aldrig förr sett en menniska, som
-är så angelägen att bli af med pengar ... eller fruktar du kanske att
-jag skall stjäla af dig dina lumpna sex eller sju francs?“ frågade Hvita
-Björnen skrattande.
-
-“Hvad är det för historier, käre Simon?“
-
-“Nå så kom då! ... betänk: en lefvande glada!“
-
-Antingen det var nyfikenheten att se hur ett lejon bär sig åt, när det
-slukar en lefvande glada, eller att han icke hade så brådtom med att
-lemna ifrån sig det der kära fem-francsstycket, är svårt att afgöra; nog
-af, han följde Hvita Björnen in i Jardin des Plantes.
-
-Jardin des Plantes är, om ej just den vackraste trädgård i Europa, såsom
-fransmännen sjelfva påstå, åtminstone den rikaste, ty den bjuder på
-blommor från icke mindre än fyra verldsdelar; den har ett rikt museum
-för den, som älskar naturalhistorien, ett stort menageri af de
-märkvärdigaste vilda djur och trenne stora alléer af lindar och
-kastanier, planterade af den odödlige Buffon, som var intendent öfver
-Jardin des Plantes från 1739 ända till 1788, då han derstädes dog. Det
-är således äfven en helig jord man beträder. Der har den store mannen
-vandrat och ordnat, studerat och funnit, tänkt och skrifvit, och vid
-foten af dessa lindar och kastanier, har han kanske hvilat sig efter
-sina mödor, hvilkas frukter kommit samma efterverld till godo.
-
-Jardin des Plantes är dock icke på långt när så besökt af fransmännen
-sjelfva som man har skäl att förmoda. Ofta framställer trädgården,
-oaktadt all sin prakt, bilden af en stor ödslighet, liksom den sörjde
-frånvaron af den, för hvars skull den egentligen smyckat sig så grann,
-nämligen menniskan; den tyckes understundom känna ett behof af att
-lyssna till mildare röster än vilddjurens och att mätas af blidare
-blickar än lejonets och tigerns. Men när var icke menniskan otacksam,
-hon må tala franska eller svenska? Liksom den fashionable svensken
-hellre utsätter sig för solens strålar på Carl XIII:s torg än svalkar
-sig i skuggan af Humlegårdens lindar, så föredrager äfven den
-fashionable fransmannen boulevardernas qväfvande hetta framför skuggan
-af Buffons lindar. Han vill hellre ses än se, och ser han någon gång, så
-ser han förr på köpmanspassagernas moderna spegelglas, än på jordens
-gammalmodiga blomstermatta.
-
-Men det fattigare folket, det försmår icke guds gåfvor. Det glömmer
-hvarken Humlegårdens lindar eller lindarne i Jardin des Plantes, fast
-det knappast vet att Bellman sjungit under de förra eller att Buffon
-planterat de sednare. Det leker och dansar under träden, tacksamt mot en
-natur, som likväl gifvit detta folk så litet; men träden, i sin ordning
-tacksamma, strö i stället sina kronors bästa blommor öfver de dansandes
-hufvud och fläkta helsans doftande fläktar öfver mödans och idoghetens
-barn.
-
-Denna ömsesidiga ömhetsbevisning är dock endast möjlig på folkets
-frihetsstunder från arbetet eller bekymret. Den dag, då Armand Cambon
-och Hvita Björnen trädde inom jernstaketet kring Jardin des Plantes, var
-det, med undantag af dem sjelfve och djurvaktarne, ingen menniska i
-trädgården, hvilket väckte Cambons uppmärksamhet, ty vanligtvis plägade
-ingen dag gå förbi, utan att åtminstone någon främling eller resande
-från provinserna besökte trädgården för att bese de vilda djuren.
-
-“Det är särdeles tunnsådt i dag“, anmärkte Cambon leende, “och ändå
-bjudes man på en lefvande glada.“
-
-“Ja, det är märkvärdigt“, svarade Hvita Björnen helt vårdslöst.
-
-“Har man ej affischerat en så sällsynt händelse?“ sporde Armand; “om man
-det gjort, borde halfva staden redan varit här ... har man uraktlåtit
-det, så säg mig då hvem som skall betala gladan?“
-
-“Klockan är inte mer än tu, och det är först klockan tre som djuren få
-mat“, upplyste Simon; “ännu hinner det komma mer folk än hela trädgården
-kan rymma ... emellertid, om det roar dig, kunna vi gå in och se hvad
-man i dag har att bjuda det öfriga herrskapet på, ty jag förmodar att
-inte alla bjudas på fågelstek ... det är blott djurens konung som hugnas
-med en slik anrättning ... det är blott konungar som få sluka lefvande.“
-
-Under detta samtal hade de närmat sig menageriet, der lejonet, tigern
-och andra af de farligare rofdjuren förvarades. Dessa djur hafva
-hvartdera två burar, af hvilka den ena vetter åt trädgården, hvarifrån
-man kan se, huru de oroligt vanka fram och tillbaka i sina trånga
-fängelser, än utstickande nosen och än ramarne genom de starka
-jernstängerna. En afplankning utanför denna bur hindrar likväl den
-oförsigtige åskådaren från att närma sig gallret. Så är det ej med den
-andra buren, hvilken finnes inne i sjelfva byggningen. Der kan man närma
-sig ända intill gallret, och detta är ej så farligt, emedan djuren om
-dagarne merendels uppehålla sig i den yttre buren. Det är blott om
-nätterna och när väderleken om dagarne är för kall samt när de skola äta
-som de indrifvas i den inre, ty begge burarna förenas medelst en dörr,
-som stänges eller öppnas efter omständigheterna. Medan djuren uppehålla
-sig i ena buren, städar man, dukar eller bäddar i den andra.
-
-Hvart och ett djur har således ett inre rum både att ligga och spisa uti
-samt ett yttre kabinett, der det emottager uppvaktningar, utan att
-behöfva frukta det något förtroligare närmande å de uppvaktandes sida
-skall kompromettera dess majestät. Men liksom man är nyfiken att veta,
-huru kungliga personer bära sig åt, när de äta, så vill man äfven gerna
-öfvervara den taffel, som hålles för skogarnes majestäter, synnerligen
-lejonet, hvilket är för de öfrige skogsfurstarne hvad ryske kejsaren nu
-för tiden är för Europas öfrige suveräner. Det är klart att lejonet
-skall ha den största glupskheten och följaktligen de största
-köttstyckena. Storheten är alltid imponerande och alltid densamma, med
-eller utan man, i ragg eller guldgaloner.
-
-Vaktkarlarne i Jardin des Plantes förtjena visserligen icke så få francs
-om dagen derigenom att de följa besökande främlingar och visa dem alla
-de märkvärdigheter, som på stället äro att tillgå; men ingen förtjenar
-så mycket som djurens kammarherre eller hofmästare, hvilken sistnämnde
-befattning följaktligen är nästan lika lönande i menageriet som i
-palatset.
-
-Hvita Björnen och hans följeslagare, inträdande i det stora galleri, der
-de inre burarne äro, funno en dylik hofmästare i full sysselsättning med
-anrättningarne till djurens taffel. En stor korg, full med färska råa
-köttstycken, stod midt på golfvet; men den lefvande gladan kunde Cambon
-icke upptäcka.
-
-“God dag, Mathieu! hur mår ni?“ frågade Hvita Björnen den sysslande
-hofmästaren, en man af ungefär Simons ålder, men af vida mindre
-menskligt utseende än den tvåfotade Hvita Björnen.
-
-Finurliga hofmästare efterapa alltid, och såvidt sig göra låter, deras
-later och sätt att vara, som de betjena. Det är klart att den, som
-dagligen umgås med lejonet, tigern och hyenan, äfven skall antaga något
-af deras umgängeston. Också föreföll det Armand, hvilken aldrig
-tillförene varit inne i detta galleri, som om den öfver köttkorgen
-lutade hofmästaren sjelf höll på med sin egen middagsmåltid. Stelare
-anletsdrag i förening med lömskare ögon hade han aldrig sett.
-
-“Hvita Björnen“, mumlade djurens taffeltäckare, utan att taga ögonen
-från korgen, “kommer för att helsa på kamraterna i gropen derute.“
-
-“Nej, jag kommer för att tacka er för sist, hederlige Mathieu“, svarade
-Simon.
-
-“Aha, för i morse?“
-
-“Riktigt ... ni har då inte heller glömt vårt vad?“
-
-“När glömmer man hvad man har att fordra?“
-
-“Ni har då redan vunnit?“
-
-“Jag är så säker på det, att jag redan köpt snuset till den der lilla
-vackra silfver-snusdosan, som ni satt upp mot min stora silfverbeslagna
-sjöskumspipa.“
-
-De som vakta och sköta djuren, kunna nog röka ur stora sjöskumspipor med
-silfverbeslag, ty ingen får tillträde till galleriet utan att visa
-biljett, utfärdad af Intendenten; och den som gjort sig besvär med
-anskaffandet af en sådan, har nog råd att gifva drickspenningar åt
-djurvaktaren för hans beredvillighet att, i det han presenterar djuren,
-förklara deras alla möjliga goda eller onda egenskaper. Att Hvita
-Björnen och hans vän sluppo in utan biljett härledde sig från den förres
-bekantskap med djurvaktaren, en bekantskap, som dessutom, efter hvad vi
-finna, lofvade att bli så vinstgifvande för den sistnämnde.
-
-“Jag har visserligen ännu icke köpt tobaken till pipan,“ yttrade Hvita
-Björnen, “men är likväl viss om att få min lilla dosa med mig i grafven,
-så framt den ej behöfver säljas till begrafnings-kostnaderna.“
-
-Hvita Björnen drog härvid fram en splitter ny snusdosa af silfver, som,
-ehuru af minsta slag, likväl var ganska vacker. Armand betraktade dosan
-med någon förvåning, ty aldrig förr hade han sett en dylik pjes i Hvita
-Björnens ramar, eller ens kunnat föreställa sig att denne skulle lägga
-sig till en sådan lyxartikel. Djurens hofmästare värdigades äfven flytta
-sina ögon från köttkorgen till ifrågavarande lilla pjes, och Armand
-tyckte att dessa ögon dervid fingo en mildare glans.
-
-Man säger att ordet och tåren förmå mycket här i verlden; men hvad är
-väl deras förmåga mot metallens!
-
-“Nå, när skall saken afgöras?“ frågade djurens hofmästare, återtagande
-sitt vanliga skaplynne, ty dosan hade sjunkit ned i Hvita Björnens
-ficka.
-
-“I dag, om ni önskar“, svarade denne.
-
-“Må ske i dag då“, yttrade den andre med ett leende.
-
-En djurvaktare bör aldrig le. Detta leende har för mycket tycke med
-tigerns glada ifver, när han vädrar sitt rof. Armand vände sina ögon
-ovilkorligen från denne till vännen Simon. Äfven dennes läppar öppnade
-sig för ett leende; men detta liknade tigerns tillfredsställelse, när
-han hunnit rofvet. Den sednare synen var icke vackrare än den förra.
-
-“När börjar kalaset?“ frågade efter en stunds tystnad Armands
-följeslagare.
-
-“På slaget tre, såsom vanligt“, svarade djurvaktaren.
-
-“Och köttet lägges icke in i burarne förrän jag kommer?“
-
-“Nej, icke före klockan tre, såsom sagdt är.“
-
-“Blifva vi de ende som skola beundra storherrskapets goda matlust?“
-
-“Vill icke förmoda det ... plär alltid vara någon som intresserar sig
-för mina barn.“
-
-“Men ingen som intresserar sig för fadern så mycket som jag.“
-
-“Det är sannt ... många ha bjudit mig på snus, men ingen på dosa.“
-
-“Au revoir!“
-
-“Tusenfallt välkommen! ... ursäkta att jag ej följer till dörren!“
-
-“Inte sannt: ni skulle önska ha en sådan björn som jag i ert menageri?“
-
-“En sådan björn? ... ja visst, med vilkor att han åtminstone en gång i
-veckan gjorde så vackra konster som den ni tänker göra i dag.“
-
-Hvita Björnen spratt till och fäste på djurvaktarens ansigte sina
-genomborrande ögon, liksom ville han tränga ända ned till djupet af
-dennes själ. Men som han troligtvis der icke upptäckte något annat än
-sin egen silfverdosa, så nickade han gladt åt djurvaktaren, hvarefter
-han tog Armand under armen och lemnade i sällskap med denne galleriet
-utanför rofdjurens matsalar.
-
-“Hvad var det för ett vad ni talade om?“ frågade Armand, när de bägge
-utkommit i trädgården.
-
-“Vänta, du får väl se, Armand lille“, svarade Hvita Björnen förnöjsamt
-blinkande.
-
-“Således en öfverraskning?“
-
-“Ja visst ... hvad är roligare än öfverraskningar?“
-
-“Och den lefvande gladan, som jag ej såg till?“
-
-“Men som du kommer att se ... lita på det, Armand lille ... du kommer
-att se henne“, försäkrade Hvita Björnen, gnuggande sina ramar emot
-hvarandra.
-
-“Ni väntar er mycket nöje af den lefvande gladan, käre Simon?“
-
-“Måtte väl det ... Föreställ dig gladan, också ett rofdjur med klor,
-hvilka, liksom lejonets, drypa af blod, när hon spänner dem i dufvan,
-den stackars arma oskyldiga vapenlösa dufvan, som ...“
-
-Hvita Björnen tystnade tvärt. Armand såg på honom med yttersta
-förvåning. När hade han väl förut i denna röst af hälften åska hört så
-mjuka, så rörande toner? När hade han förut kring dessa ögon, som alltid
-uttryckte det mest brinnande hot, då de ej uttryckte den kallaste
-likgiltighet, upptäckt den röda bågen, som hvälfver sig till en väg för
-kommande tårar?
-
-“Jo, du skulle se gladan“, återtog Hvita Björnen i sin vanliga tonart,
-“när hon inne i lejonburen fåfängt mödar sina vingar till flygt ... hur
-hon flaxar från ena sidan till den andra, hur hon piskar jernstängerna
-med sina vingar, så att fjädrarne ryka omkring henne; hur hon, med
-lejonets gap alltid under sig och alltid färdigt att sluka henne, höjer
-sig, i tanken att hon har den fria himmelen öfver sig, men i stället
-stöter nacken mot burens tak; hur hon, döfvad af stöten, sänker sig och
-slutligen försvinner, ögonblickligen försvinner, utan att någon kan säga
-när det skedde, eller hvart hon tog vägen, och man skulle tro henne
-hafva flytt genom någon hemlig öppning i buren, om ej en och annan
-blodig fjäder, som flyter fram ur lejonets nästan tillslutna gap,
-uppenbarade för oss hennes öde ... Hvad säger du om en sådan syn? ... Är
-det inte så att man skratta munnen ur led åt ett sådant spektakel!“
-
-Och jätten beledsagade dessa ord med ett gapskratt, så väldigt att de
-begge elefanterna, i hvilkas grannskap de begge männen i detsamma
-befunno sig, vände sina ofantliga hufvud åt det håll, hvarifrån ljudet
-kom. Elefanterna hafva, liksom de öfriga djurslagen i Jardin des
-Plantes, sin särskilda lokal; men deras är naturligtvis en vida större
-byggnad med ett betydligt högre staket.
-
-“God dag, far!“ ropade Hvita Björnen till den större elefanten; “jag
-tror du växer mellan hvar gång jag ser dig ... Men hvad har du för godt
-att säga i dag?“
-
-Elefanten utsträckte till svar sin snabel genom pålgallret.
-
-“Alldeles detsamma som förr“, yttrade Hvita Björnen, “samma evinnerliga
-visa:
-
-   Bröd, bröd
-   Till min död!
-
-Och bara du får bröd, så ger du dig till tåls ... tål att man spärrar in
-dig, tål att man beskrattar dig ... för en bit bröd får man dig att
-knäfalla, för att på din rygg emottaga alla dessa dvärgar, som din
-blotta andedrägt kunde blåsa omkull; för en bit bröd glömmer du dina
-fäders land, glömmer att du en gång varit fri, och denna glömska är den
-oförlåtligaste af alla ... Hvad ser du i denna elefant, Armand lille?
-... Jo, du ser folket, folket, folket! ... Så knäfall då, knäfall på
-alla fyra, ty af mig får du en kastanie, du stolta präktiga folk!“
-
-Dervid lade han en kastanie i det trattformiga trynet på elefantens
-snabel, hvilken ögonblickligen förde gåfvan till den med half-alns långa
-betar försedda munnen.
-
-“Men försök att lägga en sten i trynet“ sade Armand, “eller en kula af
-bly!“
-
-“Nå hvad mer?“ frågade Simon; “han blir ond, hans snabel hväser, ja
-kanske sprutar oss en stråle vatten i ansigtet ... men bräcker han
-pålarne? vräker han omkull palisad-verket för att krossa belackarne
-under sina fötter? Vakande eller sofvande visar han sina ofantliga
-tänder, men hugger han till med dem? genomborrar han med dem sina
-förtryckare? ... Nej! tusen gånger nej! ... och likväl är han så stor
-och stark att han skulle krossa mig, som likväl ej är någon dufunge, med
-samma lätthet som jag petar ihjäl en geting ... Ja, det är folket,
-folket, folket! ... Men tyst! var det inte en vagn som stannade utanför
-trädgårdsporten?“
-
-Hvita Björnen sträckte hufvudet åt högra sidan och lyssnade. Armand
-följde med ögonen alla hans rörelser, för att af dem kunna gissa till
-hvad som föregick inom denna alltid besynnerliga varelse, men som likväl
-aldrig visat sig så besynnerlig som vid detta tillfälle.
-
-“Nej, annorlunda är det med lejonet, med tigern, med leoparden“, började
-ånyo Hvita Björnen sina betraktelser: “de bita i jernstängerna; de skaka
-med sina starka ramar de burar, hvaruti man instängdt dem; de äro, ehuru
-fängslade, likväl en förskräckelse för sina bödlar; de mutas icke eller
-lockas till knäfall af de smulor man kastar åt dem ... Räck dem
-köttstycket och glöm handen qvar, de skola sluka både köttstycket och
-handen ... Det är också folket, men icke sådant det är, utan sådant det
-borde vara.“
-
-“Och hvad hafva de mer för det?“ frågade Armand; “jo, galler af jern, i
-stället för af trä, och i stället för bröd tämjer man dem med glödgade
-stänger eller med svält, som är värre än stål och eld ... Öppna porten
-till elefantgården, öppna lejonets, tigerns och leopardens burar, släpp
-alla lösa! ... De skola börja med att sönderslita sina förtryckare och
-sluta med att sönderslita hvarandra ... Nej, Simon, folket är inte den
-råa fysiska styrkan, hvarken den styrka som mutas af en bit bröd, eller
-den som biter i en boja ... Folket är den kraft, som beherskar jorden,
-och mot denna kraft båta hvarken bojor eller tyranner ... Det styres,
-derför att det vill styras, och om det styres illa, om det förtryckes
-och ändå tåligt synes bära sitt ok, så är det endast derför att det
-rufvar på något bättre sätt att styras, men som behöfver slå rot och
-mogna ... Folket behöfver ej ha brådtom, ty det vet att det aldrig kan
-gå förloradt och att dess kraft lika litet som naturens och tidens kan
-gå tillbaka ... Skilnaden emellan oss begge, käre Simon, är, att då ni
-tror på eviga bojor, tror jag på evig frihet; då ni tror att folket
-antingen fegt tål eller fruktlöst rasar, lyckligt när det någon gång kan
-sönderslita en fångvaktare, tror jag deremot att folket icke tål, utan
-blott väntar, icke söndersliter, utan blott straffar.“
-
-Nu hördes tydligt bullret af en vagn, som stannade utanför porten till
-Jardin des Plantes. Armand Cambon fästade dervid ingen synnerlig
-uppmärksamhet, men desto mera hans följeslagare, hvilken, tagande Armand
-under armen och dragande honom med sig, ropade:
-
-“Nu, Armand lille, är det tid att se på hur djuren spisa middag ... kom,
-kom! annars är den lefvande gladan slukad innan vi hunnit fram, och det
-vore något som jag skulle sörja öfver i alla mina dar, eller rättare
-sagdt, hon kunde undfly lejonets gap, och detta skulle ännu mera gå mig
-till sinnes.“
-
-Under dessa ord tog Hvita Björnen skutt, som till och med skulle anstått
-ett lejon, och den unge mannen, hvilken, om han också velat, icke skulle
-förmått lösrycka sig från den jernhand, som omgripit hans arm, måste
-följa med samma snabbhet.
-
-Det dröjde således icke många minuter förrän de hunnit det hus, i
-hvilket de nyss varit. Men innan de vidrört dörren till galleriet,
-blefvo de varse tvänne fruntimmer, som också styrde kosan till samma
-dörr. Hvita Björnen tycktes knappast märka dem, men Armand Cambon kunde
-icke underlåta att noga betrakta dem, isynnerhet den ena, hvars både
-utseende och toalett ojemförligt öfverträffade icke allenast den andras,
-utan äfven de flestas af hennes kön, alltid likväl undantagandes henne,
-som gifvit honom fem-francsstycket och bedt honom vara välkommen till
-rue d’Anjou-S:t-Honoré. Nu ifrågavarande dam tycktes visserligen icke
-vara så ung som denna på Bastilj-platsen; men hon var lika vacker, ja
-kanske vackrare, åtminstone i deras tycke, som sätta det vällustigt
-yppiga framför det jungfruligt rena. Hennes stora nattsvarta ögon;
-hennes mycket krökta näsa; hennes svällande öfverläpp, som lindrigt
-öfversköt den andra; hennes mjellfina, kanske något för yppiga kinder,
-med hvar sin lilla förföriska grop; hennes något tillbakakastade, men
-stolt uppburna hufvud, hvars hår, med lånad färg och glans af korpen,
-var uppkammadt och förlorade sig under de hvita med små röda törnrosor
-beprydda rikt veckade blonderne, som koketterade emellan hufvudet och
-den mörkgröna af en stor hvit plym omsvajade sammetshatten, troligtvis
-för att lemna pannan fri, denna panna, som, hvilande på tvänne bågar af
-de vackraste svarta ögonbryn, södern någonsin tecknat, icke tycktes
-behöfva något annat än sin egen höjd och glans, för att tjusa och kufva;
-allt tillkännagaf en drottning inom behagens rike, medvetande af sin
-makt, men icke egande tid att minnas sina förra triumfer för de nya
-troféer, som dagens eller stundens segrar lade vid hennes fot. Den
-svarta hermelinsbrämade kappan af utsöktaste silkessammet (silkessammet
-är, som man vet, den förnäma eller rika verldens non plus ultra),
-hvilken omslöt den höga gestalten, var ej så vid att den icke med
-beqvämlighet kunde hopdragas kring lifvet, när det föll dess egarinna in
-— och hon var rik äfven på dylika infall — att låta verlden något mer än
-blott ana hvilka herrliga former doldes derunder.
-
-Hennes följeslagarinna var visserligen både ung och vacker, och hennes
-toalett skulle hafva väckt mer än en borgardotters afund, men man såg
-snart att hon tillhörde det slags qvinnor, hvars hela lif är ett studium
-för att upptäcka och tillfredsställa en herskarinnas nycker, kort sagdt
-en tillvaro af hälften förtrolighet och hälften slafveri, svällande upp
-till oändlighet vid ett leende på herskarinnans mun och krympande ihop
-till ett intet vid ett moln på hennes panna.
-
-Det var för begge dessa fruntimmer som Cambon och Hvita Björnen veko åt
-sidan, när de närmade sig dörren till galleriet.
-
-“Nu är det vår tur att stiga in“, förklarade Hvita Björnen, sedan de
-båda damerna försvunnit; “vi få godt sällskap, som du ser.“
-
-“Hvem kan den förnäma vackra damen vara?“ frågade Armand med förlåtlig
-nyfikenhet.
-
-Hvita Björnen kunde ej höra frågan, ty han var redan inne i galleriet,
-dit också Armand ögonblickligen följde honom, gripen af en oro, som han
-likväl icke kunde förklara.
-
-“Vi komma väl icke för sent?“ frågade damen med hermelins-kappan
-djurvaktaren.
-
-Denne bugtade sig som en boas-orm, ty han drömde minst om en louisd’or.
-
-“För att se djuren få sin middag?“ tillade denne; “nej, madame! ... det
-fattas ännu en halftimma i tre.“
-
-“Så mycket bättre“, yttrade hon; “jag ser att burarne ännu äro tomma.“
-
-“Före klockan tre brukar jag icke öppna dörren mellan de begge burarne“,
-förklarade han med en sidoblick åt dörren till galleriet, liksom
-hoppades han på ännu flere besök, emedan hans dröm om guld icke helt och
-hållet kunde qväfva hans känsla för silfver och koppar.
-
-“Ack, hvad det är för ett stort nöje att se de stolta vackra djuren, när
-de rusa in för att få sin mat!“ bedyrade djurvaktaren med möjligaste
-ömhet i rösten, ty han visste af gammal erfarenhet, att de förnäma
-fruntimmerna alltid äro särdeles tacksamma mot dem, som visa deltagande
-och ömhet för de arma djuren; “behagar emellertid madame se hur jag
-lägger in maten i burarne?“
-
-“Ja.“
-
-“Var då så nådig och följ mig!“
-
-Djurvaktaren närmade sig dörren till galleriet för att börja med de
-burar, som stodo den närmast. Han kunde dock icke underlåta att öppna
-denna dörr, för att se om icke några francs- eller sous-stycken vore på
-väg till hans galleri; men som några sådana icke kunde förmärkas,
-tillslöt han den med en suck och vände hela sin uppmärksamhet mot den
-första buren.
-
-Under tiden hade den granna damens stora ögon, förmodligen i saknad af
-djur att se på, sökt de menniskor, som jemte henne och hennes
-följeslagarinna voro inne i galleriet. Af dessa menniskor var Armand
-Cambon den som stod henne närmast, ty Hvita Björnen stod orörlig framför
-lejonets bur, hvilken var mycket längre bort belägen. Det var således
-naturligt att Armand skulle blifva enda föremålet för dessa stora ögon,
-ty på djurvaktaren hade de troligtvis redan sett sig mätta.
-
-Armand Cambon, som så djupt hade böjt sig för de milda högblå ögonen på
-Bastilj-platsen, uthärdade utan ringaste förlägenhet de stora svarta
-ögonens eld, och det ehuru dessa länge och väl spelade på honom.
-Emellertid skulle detta helt säkert hafva smickrat honom, så framt han
-haft någon rival att täfla med, t. ex. lejonet eller tigern, för att
-icke tala om Hvita Björnen, hvilken väl ändå ej kunde vara så farlig.
-
-Huru länge Rinaldos sköld skulle hafva trotsat lågorna från Armidas
-ögon, är likväl svårt att veta, ty djurvaktarens röst höjde sig,
-dragande allas uppmärksamhet till sig, allas utom Hvita Björnens,
-hvilken syntes så godt som fastnitad vid sin plats.
-
-Framför hvarje bur låg redan ett stycke kött, större eller mindre allt
-efter dens rang och anspråk, som var burens herre. Djurvaktaren, som
-före åskådarnes inträde bestyrt denna rättvisa fördelning, behöfde
-således nu blott öppna hvarje bur och deruti genast inkasta den portion,
-som tillkom en hvar, utan vidare val och beräkning. Han kunde
-följaktligen helt obesvärad öfverlemna sig åt sina vanliga föreläsningar
-i rofdjurens gastronomi, under det han införde deras portioner.
-
-Djurvaktaren, icke vanslägtande från sina landsmän, talade mycket. Han
-beskref med de lifligaste färger t. ex. lejonets och tigerns fina smak,
-huru de väsnades och hotfullt spetsade öronen, om köttet var det minsta
-ankommet, hvilket så lätt kunde hända under de varma sommarmånaderna,
-men huru de deremot hviftade med svansen af tillfredsställelse, när
-köttet var af en ung oxe i stället för af en gammal häst, den de blott i
-allra högsta nödfall kunde fördraga. Han beklagade att statens
-ekonomiska förhållanden icke medgåfve serveringen af lammkött,
-öfvertygad som han var, att de ädla djuren genom mera lättsmälta
-födoämnen ovilkorligen skulle förmildras till sederna och småningom
-närma sig mensklighetens gräns.
-
-Detta hvad lejonet, tigern och de ädlare djuren beträffade. Men den lika
-opartiske som vältalige djurvaktaren glömde ej heller de öfriga. Sålunda
-berömde han schakalen för dess kända blygsamhet att aldrig vilja springa
-lejonet, den större förtjenstens representant, i förväg, och för dess
-stora hushållsaktighet, som aldrig tillät honom förakta en sak derför
-att en annan kastat den åsido, utan städse hade för ögonen det vackra
-ordspråket: “Små smulor äro också bröd.“
-
-Vidare berömde han hyenan för det hon, långt ifrån att vara en gourmand,
-alltid åtnöjde sig med vanlig husmanskost och var lika glad, antingen
-man gaf henne finare eller gröfre mat, mycket eller litet. Visserligen
-medgaf han att hvarken han sjelf eller någon annan sett henne hvad man
-egentligen kallar glad, utan skulle man fast mer kunna säga att hon var
-beständigt ond, enär hon oupphörligt grinade och visade tänderna ända
-till det blodröda tandköttet; men detta bevisade icke desto mindre det
-jemnaste lynne, den mest stadgade och konseqventa karakter, som
-onekligen förtjenade beundran i en tid, der rena fasta karakterer hörde
-till undantagen.
-
-Så orerade och bedömde den outtröttlige djurvaktaren. Men en fransman,
-som orerar mycket — och det göra de alla — måste äfven orera mycket om
-sig sjelf ... och äfven det göra alla. Så förkunnade han, hurusom djuren
-visade honom en underdånighet endast jemförlig med den, som de i
-paradisets dagar egnade våra första föräldrar; huru han, genom sin
-dagliga beröring med lejonet och tigern fått det förras styrka och den
-sednares vighet, ehuru han, naturligtvis af aktning för sin nästas lif
-och lemmar, hvarken pröfvat det ena eller det andra. Han tillskref sitt
-välde öfver dessa annars så oregerliga djur hufvudsakligen den mildhet
-och granlagenhet, hvarmed han städse bemötte dem. Aldrig hade han gått
-in i deras burar och stört dem, när de varit sömniga och velat njuta
-nattro; aldrig hade han, liksom andra jordens mäktige, ryckt brödet,
-eller, sannare uttryckt, köttet ur munnen på dem, när de varit hungriga
-och velat äta.
-
-Djurvaktaren slutade sina föreläsningar med en hjertnupen tirad om huru
-han, fastän make och familjfader, likväl nödgades försaka familjlifvets
-behag, för att helt och hållet kunna egna sig åt sina älsklingar i
-Jardin des Plantes, hvarigenom tydligen all omtanke för hans och hans
-familjs framtida bergning måste åsidosättas, och att han derför skulle
-emotse den mörkaste ålderdom, derest ej ädla menniskor funnes, som med
-kärlek för naturalhistorien förenade tillbörlig frikostighet mot den,
-som egnat hela sitt lif åt detta vigtiga studium.
-
-Djurvaktaren slutade nu sin föreläsning, under hvilken han gått från bur
-till bur och inlagt i hvardera den bestämda portionen, utom i lejonets,
-framför hvilken ännu låg qvar den för det bestämda anrättningen.
-
-“Madame“, sade djurvaktaren under en ny djup bugning för damen med
-hermelins-manteln; “madame undrar säkert hvarför jag ännu icke dukat för
-lejonet?“
-
-“Jag ser det“, svarade hon; “men hvarför har ni ej gjort det? ...
-djurens konung framför allt, tycker jag.“
-
-“Visserligen“, medgaf djurvaktaren; “men det är en högst kostlig
-historia ... det skall säkert roa madame att se något, som man ej alltid
-får se här i galleriet, och jag skattar mig lycklig att ha något nytt
-att bjuda på, allra helst i dag, då himlen beskärt mig så förnäma
-åskådare eller, rättare sagdt, åskådarinnor.“
-
-“Hvad är det då?“
-
-“Jo, den der herrn“, upplyste djurvaktaren, pekande dervid på Hvita
-Björnen, som nu stod bredvid de samtalande, “den der herrn och jag hafva
-hållit ett vad.“
-
-“Ett vad?“
-
-“Ja, ett vad ... Jag vet ej hur den der herrn, min goda vän för öfrigt,
-har studerat naturalhistorien“, sade djurvaktaren med mycken tonvigt på
-detta ord och lika mycken öfverlägsenhet i mimiken: “men han påstår, att
-om man på samma gång räcker lejonet ett stycke kött och ett stycke bröd,
-så skall det försmå köttet och i stället sluka brödet.“
-
-Armand såg något förbluffad på Hvita Björnen, ty han hade väntat få höra
-något om den lefvande gladan, och fick nu i stället höra talas om ett
-stycke bröd.
-
-“Det låter åtminstone otroligt“, försäkrade damen, “eller hvad tror du,
-Denise?“ tillade hon skrattande, i det hon vände sig till sin
-följeslagarinna.
-
-“Madame! jag har aldrig hört att lejonet äter bröd“, svarade Denise.
-
-“Och ni, min herre, tror?“ vände hon sig nu till Armand Cambon, som
-också utgjorde en del af gruppen.
-
-Antingen det verkligen intresserade den sköna och utan tvifvel förnäma
-damen, att veta om lejonet hellre åt bröd än kött, eller om hon blott
-ville göra sig underrättad om den unge karlen, den hon mer än en gång
-betraktat, toge sig lika bra ut, när han talade som när han teg, kunna
-vi icke rätt afgöra.
-
-Armand gjorde en bugning, som icke en gång skulle ha missklädt en
-markis, och svarade:
-
-“Madame! det torde vara svårt att våga ett omdöme i denna vigtiga sak,
-helst i närvaro af en så grundlig naturalhistoriker som monsieur
-Mathieu.“
-
-Armand egnade dervid monsieur Mathieu en bugning, värdig Bouffé i
-Pariserpojken, men hvilken artighetsbetygelse monsieur Mathieu icke
-desto mindre tog för god pris, ty hvem kunde väl här sätta hans vitsord
-i fråga?
-
-“Om jag ville säga en öfverflödig artighet“, fortfor Armand, “så skulle
-jag påstå, att lejonet endast på ett vilkor skulle välja brödet framför
-den vanliga spisen.“
-
-“Tala!“ uppmanade den granna damen: “när anser ett fruntimmer artigheten
-för en öfverflödsvara?“
-
-“Det skulle välja brödet“, sade Armand, “om en hand så fin som eder,
-madame, framräckte det.“
-
-Armand, under det han sade detta, sneglade åt sidan på Hvita Björnen,
-öfver hvars ansigte i detsamma en vild glädje flammade.
-
-“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, “det tror jag nog ... lejonet
-skulle taga brödet för handens skull, men på samma gång också sjelfva
-handen ... ha, ha, ha!“
-
-“Hu!“ ryste damen till, dragande åt sig sin lilla hand, liksom hon redan
-känt vilddjurets tänder omkring den; “men“ tillade hon, snart
-återhemtande sig och med blicken på Armand, “men ni skulle väl icke
-sträcka er artighet så långt att bedja mig våga försöket?“
-
-“Bevare mig himlen derifrån!“ svarade Cambon, hvarefter han tillade med
-mer än vanlig tonvigt: “jag skulle till och med på det alvarligaste råda
-er, att, när djuren inkommit, icke nalkas burarne på två alnars afstånd,
-och, hvad särskildt angår lejonets bur, icke ens en sekund dröja qvar
-framför den.“
-
-Armand sneglade ånyo och lika oförmärkt åt sidan och fann Hvita Björnen
-stående med uppspärrad mun och ursinniga blickar, helt och hållet
-egnande hans vän Armand Cambon. Denne kunde då icke längre dölja för sig
-sjelf, att Simon hade något förfärligt i sinnet emot damen med
-sammetsmantiljen.
-
-“Och hvarför skall jag mer än någon annan hålla mig på afstånd från
-burarne och synnerligast från lejonets?“ frågade hon.
-
-“Emedan ... emedan det förefaller mig som skulle lejonet i högre grad ha
-ett godt öga till er än till någon annan“, svarade Armand.
-
-“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, glömmande att en så högljudd
-protest icke kunde vara annat än en oartighet.
-
-Hvita Björnen vände bort sitt ansigte, smågnolande på en visa.
-
-“Du hör, Denise“, sade damen, “sjelfva djurens konung ämnar göra mig sin
-kur.“
-
-“Hvad vore för underligt deri?“ yttrade Denise med en djup nigning; “hur
-mången furste bland menniskorna har ej redan gjort det!“
-
-“Men handen ha de likväl icke tagit“, hviskade hon till tjenarinnan icke
-utan en viss halfförsmädlig ryckning på den sköna öfverläppen.
-
-“Och icke heller hjertat“, hviskade den trösterika tjenarinnan.
-
-“Sådan historia!“ utbröt ändtligen djurvaktaren, mätande Armand med sin
-öfverlägsna blick; “har man någonsin hört dylikt? ... lejonet, mitt
-äldsta och vackraste barn, skulle således icke ha lika godt öga till
-alla? lejonet, min enda ålderdomsglädje, skulle således vara lika de
-andra monarkerna, som blott ha smak för några få, men förakta alla
-andra?“
-
-I slutet af år 1847 började nästan alla luta till oppositionen, från och
-med pärerna i Luxembourg ända ned till djurvaktarne i Jardin des
-Plantes.
-
-“Men, sacre-dieu!“ utropade han, “här står jag och pratar och glömmer
-att klockan redan slagit tre ... hör på bara ... hyenan börjar tjuta:
-hon är säkrare än solvisaren i Palais Royal, ty antingen det är mulet
-eller klart väder säger hon hvad klockan är slagen.“
-
-Vi hafva redan omtalat att mellan hvarje inre och yttre bur var en hel
-vägg med sin derpå befintliga dörr. Denna dörr öppnades, när man drog på
-en gröfre tågända, som hängde ned från taket framför hvarje bur i
-galleriet.
-
-Fångvaktaren drog på den ena tågändan efter den andra, derunder
-avancerande från bur till bur, hvilket allt gick med mycken hastighet.
-
-Och det ena djuret efter det andra störtade från den yttre buren in i
-den inre och det med en fart och ett ljud, som erinrade om öcknens
-sandhvirflar.
-
-En enda bur stod tom, nämligen lejonets, ty ännu var dess dörr icke
-öppnad.
-
-Under det att nu tre af de innevarande vitnena till djurens goda
-matlust, nämligen damen med sammetskappan, hennes kammarjungfru och
-Armand Cambon, hvilken följde dem, betraktade hvad som var att betrakta
-och gjorde sina anmärkningar deröfver, nalkades djurvaktaren sin vän,
-Hvita Björnen, med tvänne jernspett, ett i hvardera handen.
-
-“Nå, Simon, är ni färdig än?“ frågade han, i det han räckte Hvita
-Björnen det ena jernspettet; “ni tar det här spettet och jag det andra
-... på spetsen af det, som ni har, sätta vi köttstycket, på spetsen af
-mitt brödstycket, så att ni icke kan säga, att jag genom mitt välde
-öfver lejonet tagit lofven af er ... När detta väl är gjordt, sticka vi
-in spetten på samma gång i buren och öppna genast derpå mellandörren ...
-Hugger lejonet först i ert spett med köttstycket på, så snusar jag ur
-silfverdosan ... hugger det deremot först i mitt med brödet på, så röker
-ni ur sjöskumspipan ... Är det ej honnett deladt, hä?“
-
-Hvita Björnen gick tankfull af och an, brummande för sig sjelf som en
-verklig björn. Var han kanske icke ännu ense med sig sjelf?
-
-“Parbleu! ni måtte väl ej ha åtrat er?“ yttrade djurvaktaren med mycken
-häftighet, ty han fruktade verkligen för denna olycka, och detta plågade
-honom så mycket mer, som han redan länge hade betraktat dosan såsom sin
-egen och verkligen tyckte illa vara för det att Simon ännu hade den i
-sin ficka.
-
-“Nej, det är icke möjligt!“ fortfor han; “förr slukar lejonet sig sjelf,
-än Hvita Björnen sitt ord ... och dessutom är det ju vitnen på saken,
-och dertill var det ju icke jag, utan ni, käre Simon, som föreslog
-vadet, och för öfrigt är det icke alldeles så säkert att jag vinner ...
-Jag är verkligen sjelf något ångerköpt, som det heter, ty det är alltför
-möjligt, ja till och med troligt, att lejonet nappar på en annan krok i
-dag ... Man kan minsann ledsna på att i evighet äta kött ... nyhetens
-behag är så retande, så oemotståndligt ... Men sak samma ... ni kan
-aldrig föreställa er hvad jag är punktlig, när det gäller att hålla ett
-gifvet ord ... jag är riktigt ett tjurhufvud i den saken.“
-
-“Nå, hvem har sagt er att jag tänker bryta mitt!“ utropade Hvita
-Björnen; “handla mer och prata mindre, käre Mathieu ... Hvar har ni er
-knif?“
-
-“Här“, svarade Mathieu, i det han drog upp en stor fällknif ur sin
-ficka.
-
-“Ni begriper väl, att man inte genom gallret kan införa hela detta stora
-stycke.“
-
-“Hvem begriper ej det, käre Simon“, svarade Mathieu, i det han skar af
-ett stycke så litet, att det med beqvämlighet kunde inskjutas mellan
-burens jernstänger.
-
-“Godt!“ förklarade Hvita Björnen, i det han stötte sitt spett i det
-afskurna stycket.
-
-“Alldeles så ja“, sade djurvaktaren, fattande det andra spettet; “men
-hvar har ni nu ert bröd?“
-
-Hvita Björnen kände först utanpå ena fickan och sedan på den andra,
-hvarefter han med ett uttryck af stor förvåning körde händerna ned i
-begge fickorna.
-
-“Ah, hvad är det!“ yttrade han under dessa manövrer, “hvar kan jag ha
-stoppat mitt bröd? ... har jag tappat det?“
-
-“Hvad behagas!“ ropade djurvaktaren, lång i synen som en urang-utang.
-
-“Kan jag ha förlagt det på något ställe? ...“
-
-“Monsieur Simon!“
-
-“Har någon stulit det ur min ficka?“
-
-“Monsieur Simon! ... ni söker undanflykter.“
-
-“Jag vet bestämdt, att jag för en halftimme sedan köpte mig ett alldeles
-färskt bröd.“
-
-“Ni är ingen man af heder, monsieur Simon!“
-
-“Jag gaf två sous för det lika säkert som en.“
-
-“Två sous lika säkert som en? ... jag förstår, ni gaf icke en sou en
-gång.“
-
-“Ah, nu vet jag ... jag gaf alltsammans i tankarne åt elefanten ...
-Kors, sådant nöt jag var!“
-
-“Det bestrider jag ej ... men jag bestrider att ni gaf något åt
-elefanten, monsieur Simon!“
-
-“Ni tillvitar mig då en osanning, monsieur Mathieu?“
-
-“Nej; men ni ljuger, när ni säger att ni hade brödet, pardonnez-moi!“
-
-“Ni tror att jag vill lura er, monsieur Mathieu!“
-
-“Nej, men ni vill bedraga mig på en silfverpjes, excusez-moi!“
-
-“Jag kunde krossa era refben, monsieur Mathieu!“
-
-“Hvad! ... i mitt eget hus och i så många vitnens närvaro, monsieur
-Simon?“
-
-“Och sedan sticka det ena refbenet efter det andra in i lejonets gap,
-s’il vous plaît.“
-
-Lejonets och tigerns vederlike i styrka och vighet tog ängsligt ett steg
-tillbaka. Hvita björnarne äro berygtade för sin styrka, helst när de gå
-på två ben och heta Simon.
-
-“Men jag vill inte att vi skola skiljas som ovänner, monsieur Mathieu“,
-sade Hvita Björnen.
-
-“Det skulle göra äfven mig mycket ondt, monsieur Simon“, förklarade
-djurvaktaren, något gladare.
-
-“Jag skyndar på ögonblicket ut och köper ett nytt bröd“, föreslog Hvita
-Björnen.
-
-“Ha! ni skyndar ut!“ yttrade djurvaktaren, ånyo förlorande sitt glada
-lynne.
-
-“Ni misstror mig ånyo, käre Mathieu.“
-
-“Jag misstror er icke, alls icke ... men ni skall aldrig komma tillbaka,
-monsieur Simon!“
-
-“Ni är oefterrättlig ... Nåväl, jag skall inte röra mig ur fläcken.“
-
-“Och brödet?“
-
-“Skall ni sjelf köpa och för detta ändamål emottaga dessa trenne sous.“
-
-“Omöjligt! ... det är mig förbjudet att gå bort, när folk är inne i
-galleriet.“
-
-“Ja, då kan jag omöjligt hjelpa det“, förklarade Simon, vändande sin vän
-ryggen.
-
-“Men kunde ej er vän derborta gå i ert ställe?“ föreslog djurvaktaren.
-
-“Jo, det vore just den rätte att skicka ... han skulle aldrig komma
-tillbaka, ty han tycker inte om att jag förlorar min snusdosa, min
-vackra silfversnusdosa ... Han menar så väl, den hederlige Cambon.“
-
-“Fördömda silfversnusdosa!“ mumlade djurvaktaren, utan att likväl
-misskänna dess värde.
-
-Skulle då äfven han, monsieur Mathieu, åt hvilken man anförtrott de
-ädlaste af alla fyrfotade varelser, nödgas offra sin pligt åt det
-olycksaliga korruptionssystem, som, till råga på alla olyckor, hvilade
-centnertungt öfver landet sedan flere år tillbaka!
-
-“Fördömde korruptions-ande!“ suckade Mathieu; “men“, tillade han, icke
-ensidigt betraktande saken, “är ej korruptionen utgången från och
-underhållen af sjelfva styrelsen? Är det ej hvarje offentlig embetsmans
-ovilkorliga pligt att handla i styrelsens anda? Hur skulle det väl
-annars gå med enigheten och den kompakta styrkan, hvilka äro så
-nödvändiga för en styrelse, som vill uträtta något här i verlden? Om det
-är nödvändigt för menniskors lycka att gå på sidan om samhällets lagar,
-måste det också vara lika nödvändigt för djurens väl, att gå på sidan om
-den för djurvaktaren i Jardin des Plantes utfärdade instruktionen?“
-
-“Nåväl, jag går då sjelf“, förklarade ministèrens trogne anhängare; “men
-... men ...“
-
-“Men låser naturligtvis väl igen dörren till galleriet“, inföll Hvita
-Björnen skrattande, “för den händelse att den verkliga ångern skulle
-falla öfver mig ... Men, det ber jag er, köp det färskaste och mjukaste
-bröd som finns.“
-
-“Madame!“ sade djurvaktaren till damen med hvita plymen, “värdes ursäkta
-att jag på några minuter aflägsnar mig ... det är för det der vadets
-skull, som min vän, oaktadt alla mina oegennyttiga bemödanden, ännu
-envisas att vidhålla ... men jag är snart tillbaka, och då skall det bli
-mig en synnerlig ära, att kunna visa ers nåd ett rön, som utan tvifvel
-måste bli af stort inflytande på naturalhistorien, den vigtigaste af
-alla vetandets grenar.“
-
-Under det att Mathieu så orerade inför herskarinnan, yttrade Simon till
-tjenarinnan följande:
-
-“Mademoiselle! jag är något stött på er ... ni har alldeles förvridit
-hufvudet på min vän ... han glömmer mig och följer alla era steg, liksom
-jag inte funnes till i verlden ... Jag undrar inte på det, ty ni är ett
-af de skönaste fruntimmer han sett, ja, skönare än mången af de
-markisinnor och hertiginnor, som redan kastat sina ögon på den vackraste
-gosse i hela Paris ... Men ni är lika god som skön: ni skall inte gyckla
-med den stackars gossens känslor.“
-
-I detsamma lemnade djurvaktaren galleriet, efter att likväl förut hafva
-varnat sina kunder för att under hans frånvaro gå burarne för nära. Att
-han ganska ordentligen låste igen dörren efter sig och sedan stoppade
-nyckeln i sin ficka, härledde sig lika mycket af gammal vana som af
-omtanke för den dyrbaraste af hans snusdosor.
-
-“Hvart gick djurvaktaren?“ frågade Armand sin vän Hvita Björnen.
-
-“Naturligtvis för att hemta sin lefvande glada“, svarade denne helt
-lugnt.
-
-Mademoiselle Denise, som nästan var mera god än skön, ville visst icke
-gyckla med den vackraste gosse i hela Paris, och hvilken dertill på
-köpet var så omhuldad af markisinnor och hertiginnor. Det var
-förmodligen för att öfvertyga honom derom, som hon nu började med Cambon
-ett ganska alvarsamt och från allt koketteri fritt samtal, tagande till
-ämne tigern, framför hvars bur de händelsevis befunno sig och hvars goda
-matlust de gemensamt beundrade.
-
-Tigern är icke något oäfvet samtalsämne. Tigern är ett så grymt djur.
-Tigerhjertat har blifvit ett ordspråk. Det funnes menniskor som
-behandlade sina likar på samma sätt som tigern behandlar sitt rof. Men
-tigern är jemväl ett förnämt djur, och företrädesvis var det också
-förnämt folk som utöfvade denna grymhet mot alla dem, som de hade att
-beherska. Med ett ord, Denise’s tal var icke blott vackert, utan äfven i
-fullkomligt republikansk anda, så att den unge mannen icke kunde annat
-än på det högsta lifvas deraf, helst läpparne, som rörde sig, hade en så
-frisk färg, och tänderna, som ganska ofta syntes mellan dem, lyste af en
-så bländande hvithet.
-
-I allmänhet hafva fransyskorna vackra tänder. Är det derför att de, tack
-vare sina förståndiga mödrar, ända från barndomen vänjas från att
-förtära varm soppa, eller derför att man ingenstädes i verlden får köpa
-så vackra och väl konditionerade löständer som i Paris? Vi hafva icke
-varit nog närgångna för att kunna upplysa våra svenska läsarinnor om
-hvilken af dessa tvänne orsaker är den egentliga.
-
-Hvita Björnen, seende sin unga vän så angenämt upptagen, närmade sig
-under tiden den förnäma damen, som naturligtvis icke borde bli lottlös,
-och sade till henne med mycket låg stämma:
-
-“Ifall det skulle roa madame att se hur lejonet gör sin entré, så har
-jag djurvaktarens tillåtelse att öppna dörren till dess bur.“
-
-“Visst skulle det vara roligt“, svarade damen och skyndade efter
-monsieur Simon, som icke var sen att bereda henne detta nöje.
-
-Också såg hon snart, till sin obeskrifliga fägnad, huru den artige
-jätten drog i tågändan, huru dörren till den yttre buren dervid öppnades
-samt huru derefter lejonet, ett af de största som någonsin med sitt
-rytande skakat Numidiens skogar, med ett enda skutt befann sig invid den
-inre burens galler, hvilka det vidrörde med sin breda nos.
-
-Lejonet, alltid storartadt och fruktansvärdt, är dock alltid mest
-storartadt och fruktansvärdt i sin vrede. Detta sednare stadium hade nu
-inträdt, och hvem kan undra derpå? Lejonet visste att mattimmen var
-inne, dess enda glädje efter en förlorad frihet; det hörde huru i
-nästgränsande burar de vida underordnade olyckskamraterna hvässte
-tänderna mot afgnagda ben; det kände lukten af middagsmåltiden, ja det
-såg den till och med ligga utanför buren, utan att likväl kunna nå den.
-Detta förbiseende mot skogarnes majestät var för stort för att kunna
-förlåtas; det var ett för starkt hån emot en ädel fånge, ett för djerft
-skämt med en stor olycka, hvilket allt endast kunde försonas med blod.
-
-Icke under då att ögonen rullade så vildt, att manen reste sig så
-olycksbådande; att framdelen af kroppen sänkte sig mot golfvet, med det
-stora hufvudet hvilande på de framskjutna ramarna; att den högburna
-svansen, beskrifvande nästan en båge öfver ryggen, piskade luften och
-burens sidoväggar med de väldigaste slag, samt att detta dofva rytande
-lät höra sig, som är signalen till striden, början till orkanen.
-
-Lejonets rytande skulle genast hafva väckt Cambons uppmärksamhet, om
-icke de öfriga djurens läten och rörelser, synnerligen deras, hvilkas
-burar befunno sig närmast honom, hade dragit hans ögon och öron till
-sig, ty hvad Denise beträffade, så hade hon endast ögon och öron för
-“den vackraste gosse i Paris“.
-
-Men hvarifrån väl dessa underliga läten och rörelser bland djuren midt i
-deras matro? — Jo, när skogarnas konung vredgas, då inträder oron i
-djurens verld, då rullar sig hyenan ångestfull på mark, då flyr tigern,
-lemnande sitt rof, och blixtsnabbt ringlar sig ormen kring trädets stam,
-för att finna skydd i dess lummiga krona.
-
-“Se, mademoiselle, se!“ ropade Armand till Denise, i det han pekade på
-tigerns bur; “hvad kommer åt tigern som glömmer att äta? ... och se på
-de andra sedan, äfven de ha lemnat sin spis och löpa oroliga fram och
-tillbaka i sina trånga rum ... se! se!“
-
-“Ah, det är skönt! rysligt skönt!“ hördes längre ifrån den förnäma
-damens stämma.
-
-Armand vände sina ögon åt detta håll och fann damen med sammetsmantiljen
-stående i nära halflutad ställning framför lejonets bur på ett afstånd
-af ungefär en aln. Hon slog händerna tillsammans och applåderade, liksom
-hade hon framför sig monsieur Fechter i dramen “Les frères Corses“.
-
-Bakom och öfver henne visade sig Hvita Björnens grofva gestalt, lik en
-knölig trädstam öfver en blomma, som, stolt af sin fägring, prunkar vid
-dess fot.
-
-“Hvad ser hon på? Hvad applåderar hon åt?“ frågade Armand sig sjelf;
-“buren är ju tom ... men om den är tom, hvad kan det väl då vara för
-märkvärdigt derinne?“
-
-Cambon kastade ånyo en blick på sin vän Simon, och det föreföll honom då
-som om den knöliga stammen, i stället för att bjuda den granna rosen ett
-skydd, alltmera började luta, hotande att falla.
-
-I detsamma hördes ett nytt rytande, vida starkare och förfärligare än
-förr. Alla djuren instämde deruti. Det var en hisklig konsert i djurens
-galleri.
-
-Stammen vacklar verkligen, den faller och under fallet vidröra tvänne af
-dess grenar, liksom af en händelse, blommans begge sidor, böjande hennes
-stjelk och krona framåt — framåt mot lejonets bur, framåt intill
-jernstängerna, som redan imma af den andedrägt, som fasansfullt glöder
-derinne.
-
-Åter ett rytande, för hvilket hela byggnaden skälfver, men denna gång
-uppblandadt med menniskors ångestrop. Ett hårdt slag och ett ännu
-hårdare fall följa derpå. Stammen har fallit, men icke framåt, såsom
-dess riktning bebådade, utan åt sidan, till följd af en yttre kraft.
-
-Den stolta rosen, hvars krona, påtryckt af en oemotståndlig tyngd, redan
-fördjupat sina blad mellan burens jernstänger, är ögonblickligen ryckt
-derifrån och hvilar vanmäktig i Armand Cambons famn, som ännu om sitt
-byte strider med djurens konung.
-
-Lejonet, hvars skarpa tand kom en sekund för sent för att begrafva sig i
-den förnäma damens ansigte, har medelst sin genom gallret utsträckta ram
-fattat uti hennes tjocka sidenklädning.
-
-Nu gäller det att pröfva silkesmaskens och sidenfabrikens förenade verk.
-
-Väfven brister, tack vare den sednares vinningslystnad, och den nye S:t
-Göran faller baklänges mot galleriets stengolf med sin räddade prinsessa
-i famnen, under det den nye draken uttömmer sitt raseri på ett afslitet
-sidenstycke, som snart var förvandladt i den yppersta silkesvadd.
-
-I samma ögonblick inrusar djurvaktaren i galleriet. Han har ett bröd af
-skålpundsvigt i handen, men hans uppspärrade mun synes så stor, att han
-nästan skulle kunna sluka det. Hans ögon, färdiga att klämmas ur sina
-gropar, stirra på de olika grupperna.
-
-Der sitter, längst bort på stengolfvet, Hvita Björnen med handen för ena
-tinningen, blödande af det djupa sår, honom vid fallet tillskyndades;
-der ligger, något närmare djurvaktaren, Armand Cambon, till hälften
-döfvad af den törn, hans nacke gjorde mot samma golf, och ofvanpå honom
-samt af hans armar ännu omsluten den granna, men afsvimmade damen; der,
-allra närmast djurvaktaren, står Denise, blek och orörlig som
-marmorbilden, och der står, nej, der rasar lejonet, trasslande in sina
-förfärliga tänder i silkestrådarna. Och allt detta under en chorus från
-de många burarne, hvars make ännu ingen hittills hört.
-
-“Hvad, i alla helgons namn, vill det här säga?“ blef ändtligen
-djurvaktarens första fråga.
-
-“Det vet jag verkligen inte“, svarade Hvita Björnen, i det han reste sig
-upp från golfvet, “jag är ofta plågad af fallandesjuka, och den kom på
-mig just som lejonet trädde in i buren ... jag bör aldrig gå att se på
-vilda djur ... jag tål inte vid det, märker jag.“
-
-“Hvem i alla djeflars namn har släppt in lejonet?“ blef den andra
-frågan.
-
-“Det vet jag heller inte“, upplyste Hvita Björnen, “så framt det inte
-kommit in af sig sjelft ... ni har säkert glömt att låsa dörren ... det
-var mycket oförsigtigt af er, monsieur Mathieu!“
-
-“Satanas, hvem har gifvit lejonet silke att äta?“ blef den tredje
-frågan.
-
-Utan att afvakta svar på denna fråga, rusade den förtviflade
-djurvaktaren fram till lejonets bur och började med tillhjelp af spettet
-införa köttstyckena, under det han utöste förbannelser, såsom det en
-verklig djurvaktare egnar och anstår. Derefter, och sedan han medelst de
-förra tystat munnen på och någorlunda blidkat djurens konung, vände han
-sig om för att med de sednare ytterligare traktera en annan konungs
-undersåter.
-
-Men förbannelsen dog på hans läppar, emedan just de, han ämnade
-förbanna, hade försvunnit. I hela det stora galleriet fanns, med
-undantag af djurvaktaren och hans djur, ingen lefvande varelse. Hvem
-skulle således inför hans maktmyndighet förklara, huru lejonet inkommit
-i buren, hvem som trott sig kunna stilla dess hunger med silke och
-slutligen hvad alla dessa stående och liggande grupper, han nyss sett,
-betydde? Han nöp sig i näsan, han lufvade sig sjelf för att öfvertyga
-sig att han var vaken. Han fann att han var vaken, men hur finna lösning
-på gåtan?
-
-Saken var den, att under det monsieur Mathieu matade lejonet och på sitt
-sätt välsignade maten, hade Armand Cambon, hvilken snart återfått
-sansen, med tillhjelp af Denise, som icke i evighet kunde vara en stod
-af marmor, utburit den förnäma damen, hvilken deremot tycktes för
-evighet vara afsomnad. De buro den avsvimmade till vagnen och, med
-ytterligare tillhjelp af en bestört betjent, uppsatte henne i den,
-hvilken derefter, dragen af tvänne äkta fullblodsfålar, snart lemnade
-Jardin des Plantes bakom sig.
-
-Armand Cambon, som ingen bedt göra sällskap, stod naturligtvis qvar; men
-när han vände sig om, föll hans blick på Hvita Björnen, hvilken icke
-heller å sin sida funnit skäl att längre se på sällsynta djur.
-
-De begge vännerna betraktade hvarandra en god stund, ehuru med föga
-vänliga blickar.
-
-“Obegripligt!“ bröt ändtligen Simon tystnaden; “jag vet inte hvad det
-kom åt mig ... det var som om en svindel gripit mig ... utan dig, min
-raske gosse, hade jag säkert blifvit orsaken till en mycket stor
-olycka“, tillade han med ett uttryck, som icke var främmande från ironi.
-
-“Olycklige!“ ropade Armand häftigt, “ni ville begå ett mord! ... ett
-mord!“
-
-“Tyst! skrik inte så!“ förmanade Hvita Björnen, skådande omkring sig,
-“hörde du inte att jag fick en svindel och att ...“
-
-“Ni ville mörda en menniska, försåtligt mörda en menniska!“ fortfor
-Armand med ökad harm; “en man, som ni, Simon, mörda! ... Och mörda en
-qvinna, en svag, värnlös qvinna! ... Det är icke blott rysligt, det är
-nesligt! ... det finns ej ord för att beteckna en sådan bragd!“
-
-“Du är tokig, Armand lille, med ditt evinnerliga mord och mord ... Hur
-kunde väl mord komma i fråga ... hur kan man mörda, när man står i bur
-med armstjocka jernstänger framför sig? ... En eller ett par skråmor, se
-der allt ... ett öga eller en näsa mindre, se der alltsammans ... Hur
-mången har ej fått hjelpa sig fram i verlden utan både öga och näsa och
-utan tillgång att köpa sig nya? ... Du är en narr, kära Armand, som ej
-vet hvad du säger.“
-
-“Och att vilja taga mig till medbrottsling“, fullföljde den harmsne unge
-mannen, “ty hvad var väl meningen med att narra in mig i djurgalleriet?
-... hvad annat, än att få någon som kunde sysselsätta besvärliga
-personer, för att ni desto mera ogeneradt skulle kunna begå ert
-nidingsdåd ... Ja, rulla ögonen! ... Det var ett nidingsdåd, olycklige!“
-
-“Tacka min vänskap för din gamle far“, sade Hvita Björnen med halfqväfd
-stämma, ty hans galla började koka, “tacka denna vänskap för att de ord,
-du sist sade, inte blifva de sista du talat i denna verld!“
-
-“Jag fruktar er icke!“ svarade Armand lugnt och upplyftade sin högra
-arm; “denna arm, som hindrade er från att begå det ena brottet, skall
-äfven hindra er från det andra.“
-
-“Så tacka då himlen, om du inte vill tacka mig“, yttrade Simon, “för det
-du fått tillfälle att rädda ett vackert fruntimmer, och dertill på köpet
-en förnäm och rik dam, som skulle kunna betala sin räddare med lika
-många kedjor af guld som du sålt kedjor af messing.“
-
-Armand vände föraktligt Hvita Björnen ryggen och gick.
-
-“Armand lille!“ ropade denne efter honom, “helsa gubben far din och
-skryt med att du räddat den lefvande gladan!“
-
-
-                            Fjerde kapitlet.
-
-                           En tableau vivant.
-
-Armand Cambon hade haft den lyckan att på en enda dag göra tvänne goda
-gerningar. Klockan ett hade han på Place de la Bastille räddat en bankir
-från att sönderslitas af folket, och klockan tre i Jardin des Plantes
-ryckt en förnäm dam ur lejonets klor. Dessa bragder, som nästan på samma
-gång skyddat rikedomen och börden, samhälls-platåens tvänne gräddskålar,
-att vi så må uttrycka oss, skulle hafva varit mer än tillräckliga för
-att, innan aftonen bredt sina stora vingar kring den stora staden, dubba
-honom till en hjelte inför verlden, för att icke tala om romanen. Men
-för att så skulle ha skett, borde du, käre Armand, i stället för
-rödrutig blus af två francs värde, haft promenadfrack, köpt, om ej just
-betald, för minst hundra francs.
-
-Då skulle du icke behöft stå qvar på Bastilj-platsen för att se hur
-bankiren for sin väg, utan att dessförinnan bjuda dig hem till middagen;
-då skulle du kanhända fått ledsaga hans sköna brorsdotter till bordet,
-sitta mellan henne och onkeln, och — hvem vet! — kanske skulle du,
-notabene i fall brorsdottern varit fri från andra brölloppsbekymmer och
-mycket älskat sin onkel, samt denne likaledes varit fri från
-statsbekymmer och mindre älskat sina pengar, möjligtvis äfven kunnat i
-kompani med din sköna granne börja en kärleksroman, som slutat med
-festligt tåg i vagn till Madeleine-kyrkan.
-
-Men nu hade du icke den af fru Lenngren besjungna fracken, utan blott
-denna blus, som, ehuru besjungen af Béranger, likväl förnämligast är
-beqväm att ha på sig i gatustrider, i hvilka du oftast kastar dig för
-mycket mindre anledningar, än den att rädda en menniska med
-hederslegionen på bröstet och millionerna på fickan; och när nu äfven
-detta en gång lyckats dig, bör det icke vara nog för din ärelystnad?
-Ungefär så måtte monsieur Géronnière hafva tänkt, enär han hvarken före
-eller efter hemkomsten till sitt palats vid rue d’Anjou-S:t-Honoré
-nämnde ett enda ord af tacksamhet för den stora tjenst du gjort honom.
-Visserligen hade den ljufva och naturligt goda Adelaïde hugnat dig med
-de tacksammaste blickar samt till och med bedt dig vara välkommen till
-onkelns hus; men är du väl säker på att, om du också toge henne på
-orden, ditt besök finge sträcka sig längre än till tamburen, detta non
-plus ultra för en man af gatan, för en arbetare från S:t-Antoine? —
-Stackars Armand Cambon! derför att du var en blus, ansåg man det kanske
-för din ovilkorliga skyldighet att ensam våga striden mot mer än hundra
-andra bluser, för att rädda en man med millioners förmögenhet, men utan
-en milliondel känsla för ditt och dina kamraters intresse.
-
-Men om du haft frack, hade du icke varit i Jardin des Plantes i ett
-sådant sällskap som Hvita Björnens; du hade icke heller haft den lyckan
-att rädda en qvinnas lif eller ett skönt ansigte, som ofta är dyrbarare
-än sjelfva lifvet.
-
-Bar den förra gerningen ingen frukt, så skall den sednare deremot blifva
-desto fruktrikare, ty utan dig hade detta glänsande ansigte, i stället
-för att nu, såsom troligt är, sola sig med välbehag i en förgyld spegel,
-legat begrafvet under tjocka bindlar, för att sedan, när dessa en gång
-blifvit borttagna, söka det djupaste mörker, på det att ingen främmande
-blick måtte bäfva tillbaka vid åsynen af en hemsk ruin.
-
-Det kan icke slå fel, att från denna stund hvarje qvinna du möter, skall
-med beundran fästa sin blick på dig och önska sig i farans stunder en
-riddare som du, en Simsons like. Hvem skulle ej gerna vilja blifva din
-Delila, men trognare än hon, klokare än hon, ty hon skulle icke åt en
-förhärjande sax lemna detta rika mörka hår, af fruktan att kraften med
-detsamma kunde gå förlorad?
-
-Är du nyfiken att se ditt stundande afundsvärda öde, så följ med din
-blick dit vårt trollspö pekar, och stanna med klappande hjerta, men med
-tillbakahållen andedrägt, framför denna
-
-
-                            Tableau vivant.
-
-   (En qvinnas boudoir, praktfullare än en oinvigd ens kan drömma
-   om. Siden och guld, speglar och kristaller i förbländande
-   strålbrytningar. En säng, af hvilken blott den gyllene estraden
-   synes, ty det öfriga förlorar sig i en sky af snöhvita draperier,
-   mellan hvilka här och der snören och tofsar af guld framglindra.
-   På det skära sidentäcket en qvinna, hvars minsta blick fördunklar
-   boudoirens prakt, och hvars minsta rörelse, af speglar från alla
-   sidor återgifven, kommer åskådarens hjerta att glöda. Framför
-   sängen en annan qvinna, men knäböjande och uppbärande ett
-   förgyldt silfverfat, på hvilket man upptäcker rubinglödande
-   kristallflaskor med proppar af guld och doftande af österlandets
-   skönaste parfymer. Tystnaden afbrytes endast af knäppningarne
-   från pendylen, öfverallt omgifven af gracer och amoriner,
-   föreställande kärleken och vällusten, som med leende blickar söka
-                              döda tiden.)
-
-Men taflan är icke blott lefvande; den är äfven talande. Derför lyssna:
-
-HERSKARINNAN: Denise! Jag vill vara allena i afton och emottager således
-ingen.
-
-DENISE: Ingen?
-
-HERSKARINNAN: Nej! ... Man skulle upptäcka min sinnesrörelse, man skulle
-fråga mig om orsaken ... Jag vill icke visa den förra, för att slippa
-förklara den sednare.
-
-DENISE: Madame befinner sig nu mycket bättre.
-
-HERSKARINNAN: Mycket bättre? ... Jag befinner mig fullkomligt väl ...
-Drag gardinen mera åt sidan, det är något för varmt härinne.
-
-DENISE (åtlydande befallningen): Himlen vare lofvad, att allt slutades
-så väl!
-
-HERSKARINNAN: Hvilket?
-
-DENISE: Händelsen i Jardin des Plantes naturligtvis ... Blodet stelnar i
-mina ådror vid blotta tanken derpå.
-
-HERSKARINNAN: Hvilken händelse?
-
-DENISE (betraktande förvånad sin herskarinna): Hm!
-
-HERSKARINNAN: Ah! du menar lejonet.
-
-DENISE: Jag menar också den unga, raska karlen som ...
-
-HERSKARINNAN: Den unga, vackra karlen ville du säga ... Ja, du har smak,
-Denise ... Det var en Adonis i blus, som sjelfva kärleksgudinnan icke
-skulle förakta ... Du intresserar dig mycket för den unga, vackra
-karlen.
-
-DENISE: Jag skall bedja för hans väl, så länge jag lefver ... Han har
-räddat en person, för hvilken jag skulle offra tusen lif, om jag hade.
-
-HERSKARINNAN: Hvem har han räddat?
-
-DENISE (ånyo förvånad): Den ... den, som utom honom nu varit lejonets
-rof.
-
-HERSKARINNAN: Sådant prat, kära Denise! ... Är då Jardin des Plantes en
-af Afrikas skogar, der lejon och tigrar springa lösa, slukande sitt rof
-hvar och när de komma öfver det?
-
-DENISE: Har man då aldrig hört omtalas olyckor i Jardin des Plantes? ...
-Det var icke länge se’n som ...
-
-HERSKARINNAN: Du öfverdrifver alltid, enfaldiga flicka!
-
-DENISE: O! att madame hade sett hvad jag såg!
-
-HERSKARINNAN: Hvad såg du?
-
-DENISE: En syn, som skall visa sig i mina drömmar och störa min sömn.
-
-HERSKARINNAN: Dertill fordras ganska mycket, min bästa Denise! ... Nå,
-låt höra, hvad såg du?
-
-DENISE: Ni kunde icke se honom, den der karlen, som stod bakom er ...
-det var en ohygglig menniska.
-
-HERSKARINNAN: Jag erinrar mig, att han ej var bland de älskvärdaste.
-
-DENISE: Denna menniska hade bestämdt ondt i sinnet mot er.
-
-HERSKARINNAN: Mot mig? ... Jag hade ju icke den äran att känna honom,
-och detsamma skall han kunna säga om mig.
-
-DENISE: Likväl såg det ut, som om han med flit trängt madame fram till
-den förfärliga buren.
-
-HERSKARINNAN: Med flit? ... du yrar ... Troligtvis var han lika nyfiken
-som jag, och jag bedyrar, att det verkligen var något att se ...
-ståtliga djur, de der lejonen!
-
-DENISE: Möjligen något att se, men icke att gå nära ... Emellertid hade
-madame sitt ansigte tätt intill jernstängerna ... O min Gud!
-
-HERSKARINNAN: Det är mycket möjligt, men jag kan ej så noga erinra mig
-det.
-
-DENISE: Ni kan det icke, ty ni hade fallit i vanmakt.
-
-HERSKARINNAN: Bah! ... Jag qväfdes något af den obehagliga odören ...
-det var icke min boudoir, bästa Denise!
-
-DENISE: Det var då som den unge, oförskräckte karlen ...
-
-HERSKARINNAN: Den unga, vackra mannen ... Ah! nu kommer det
-intressantaste.
-
-DENISE: Det var då han rusade fram och med ett enda slag fälde jätten
-till marken.
-
-HERSKARINNAN (uppreser sig, skrattande, på armbågen): Jätten! ... Allt
-bättre och bättre ... Du målar sagans och chevaleriets tider ... Du
-skall då öfvergifva mig, Denise? ... I stället för att somna vid dina
-muntliga berättelser om dagens äfventyr, skall jag slumra in vid
-läsandet af dina noveller i La Presse eller någon annan tidning ... Ja,
-jag förlorar dig, men litteraturen vinner, och detta skall blifva min
-tröst.
-
-DENISE (fortfarande oförskräckt): Och när han slagit jätten, ryckte han,
-snabbare än blixten ...
-
-HERSKARINNAN: Snabbare än blixten ... bra, bra!
-
-DENISE: Ryckte er från buren just i detsamma lejonet ämnade hugga sin
-tand i ert ansigte, i det skönaste ansigte, som ...
-
-HERSKARINNAN: Förträffligt! ... du skall ej glömma mitt ansigte i dina
-romaner.
-
-DENISE: Men lejonet hade med ramen fattat tag i er klädning ... O, det
-var rysligt!
-
-HERSKARINNAN: Min vackra, nya sidenklädning, madame Barenne’s
-mästerstycke ... Men du bör icke sörja deröfver, Denise ... denna
-tillökning i din toalett skall nedslå modet på alla dina rivaler på la
-Salle Valentine!
-
-DENISE (kyssande sin herskarinnas hand): Ack, madame! hvad ni är god,
-englagod! ... hur skall jag någonsin kunna visa min tacksamhet! ... och
-denna vackra, denna dyrbara klädning får jag verkligen?
-
-HERSKARINNAN: Ja, men gå icke lejonen för nära ... de der herrarne taga
-souvenirer på ett sätt, som verkligen derangerar oss ... Men du har
-säkert icke slutat din vackra historia ... eller är garneringens
-afslitning detsamma som upplösningen af romanen?
-
-DENISE: När lejonet afslitit garneringen, föll den unga mannen baklänges
-på stengolfvet.
-
-HERSKARINNAN: Och jag med naturligtvis, efter jag ej följde med
-garneringen?
-
-DENISE: Ja, madame!
-
-HERSKARINNAN: Fy, Denise! jag i armarne på en blus! det der duger alls
-icke i romanen ... Hör på, mitt barn!
-
-DENISE: Hvad befaller madame?
-
-HERSKARINNAN (med alvar): Af din tacksamhet för den nya klädningen
-följer tydligt, att du icke med ett enda ord omnämner denna händelse för
-någon, hör du, icke för någon ... Jag vill icke vara hjeltinna i en
-sådan roman, jag vill icke spela en roll bland lejon och tigrar och
-bland menniskor, som säkert icke äro stort bättre än de ... Lyckligtvis
-är jag icke känd af någon bland hjeltarne ... det är endast du som
-känner mig ... du känner också att jag håller ord, när jag säger, att
-det första jag hör någon misstänka, att det der vackra fruntimret, som
-blusens armar ryckte ur lejonets gap, var jag, så är du för alltid skild
-både från min person och mina klädningar.
-
-DENISE: Madame, jag skall vara stummare än muren.
-
-HERSKARINNAN: Och hvad beträffar sjelfva händelsen, som du med dina
-romaneska anlag har öfverdrifvit, så vill jag säga dig för det första,
-att ett lejon i bur icke är ett lejon i skogen; och för det andra, att
-ett lejon i bur först måste bräcka minst tre tjocka jernstänger, innan
-det kan äta upp en menniska; samt för det tredje, att hvilken som helst
-kunnat göra sin sak lika bra som din hjelte ... ja, jag är till och med
-öfvertygad om att den vedervärdige djurvaktaren gjort det mycket bättre,
-ty han hade säkert icke fallit på golfvet och dragit mig med sig,
-hvilket var föga skickligt och mycket oartigt.
-
-DENISE: Men, madame ...
-
-HERSKARINNAN: Men du måste väl medge, att om den fule djurvaktaren varit
-den lycklige, som ryckt mig från buren, så hade du väl aldrig fallit på
-den idén, att göra honom till hjelte i din roman.
-
-DENISE (förlägen): Madame ...
-
-HERSKARINNAN (med sänkt, förtroligare röst): Hvad deremot angår ... Kom
-närmare, Denise!
-
-            (Denise närmar sitt hufvud till herskarinnans.)
-
-HERSKARINNAN (hviskande och med en viss fuktig glans i blicken): Hvad
-deremot angår den unga, den vackra karlen, så ...
-
-DENISE (sprittande till): Den unga karlen!
-
-                (Ljudet af en ringklocka höres utifrån.)
-
-HERSKARINNAN (häftigt): Det kommer någon ... skynda Denise! ... du hörde
-att jag icke tar emot i afton.
-
-DENISE: Men om det är hertigen?
-
-HERSKARINNAN: Lika godt.
-
-DENISE: Madame har då åkt ut för att promenera?
-
-HERSKARINNAN: Nej, men jag tar icke emot!
-
-                          (Denise skyndar ut.)
-
-HERSKARINNAN (allena): Denise är icke så dum ... Han var verkligen
-förtjusande, den der hjelten i menageriet ... hvilket vackert och
-regelbundet ansigte! hvilken kraftfull och ädel hållning! hvilken mild
-glans i hans öppna blick! hvilken klang i hans manliga stämma!
-
-          (Hon lutar tyst, men tankfull, hufvudet mot handen.)
-
-Hvarför denna tankfullhet? Hvad kan väl en så skön och lyckligt lottad
-qvinna i denna stund tänka på?
-
-Tänker hon på den stora fara, hvari hon nyss sväfvat och hvarifrån hon
-så lyckligt blifvit frälst?
-
-Nej, hon har ju helt nyss och med fullkomlig öfvertygelse sökt bevisa,
-att det icke var den ringaste fara.
-
-Tänker hon på något medel att belöna den fattige arbetaren för det han,
-troende på farans verklighet, i sin välmening ryckt henne derutur?
-
-Nej, hon har ju, ehuru i hög grad försonlig mot lejonet, yttrat sin
-förtrytelse öfver arbetaren, för det han icke hade den skickligheten och
-artigheten, att släppa henne, innan han föll.
-
-Hvarpå tänker hon då?
-
-Kanske tänker hon, att mycket duger i verkligheten, som icke anses duga
-i romanen. — —
-
-
-                            Femte kapitlet.
-
-                                Bicêtre.
-
-Det är nu tid på att skynda efter Armand Cambon, hvilken i stället för
-att, såsom vi trodde, beskåda vår tableau-vivant, fortsatte vägen till
-Bicêtre. Han tänkte — den rättvisan måste vi göra honom — icke det
-ringaste på sina tvänne goda och berömliga gerningar; han tänkte hvarken
-på de svarta ögonen i Jardin des Plantes eller — oförlåtligt nog — på de
-mörkblå å Place de la Bastille. Han höll sig anspråkslöst till det lägre
-djurriket, tänkte uteslutande på en björn och en glada, och den ene var
-hvit och den andra lefvande, utan att han kunde begripa hvad den ene
-hade att skaffa med den andra.
-
-Hvita Björnen kände han ända från sin barndom. Mer än en gång hade han
-som gosse suttit på Hvita Björnens knä; mer än en gång hade denne
-trakterat honom med kastanier och drufvor. Hvita Björnen hade lärt honom
-slåss med händer och fötter på samma gång — en konst, som man i Paris
-får lära sig hos ordentliga mästare för en franc i timmen; han hade lärt
-honom hugga på sabel och handtera eldgevär samt att i nödfall bruka
-kolfven, ty Hvita Björnen, som debuterat i 1830 års revolution, var
-hemma i många andra konster än den att rulla vinfat. Armand var tacksam
-för alla dessa välgerningar och visste dessutom att hans far satte stort
-värde på Hvita Björnen. Derför gjorde det honom ondt, att i honom finna
-en mördare, och den grymmaste mördare bland alla, ty hvilket kan väl
-vara grymmare, än att kasta lefvande menniskor för vilda djur?
-
-Men hvad menade väl Hvita Björnen med den lefvande gladan? Han hade ju
-till och med bedt Armand Cambon inför sin far skryta med att han räddat
-henne. Damen i hermelins-mantiljen och den lefvande gladan skulle
-följaktligen vara en och samma person, hvilket var ännu oförklarligare
-för Armand, som knappast sett något så vackert fruntimmer som
-ifrågavarande dam, men deremot ganska många glador, hvilka i fulhet och
-roflystnad varit så lika hvarandra som den ena kardborren den andra.
-
-Hans far borde kunna upplösa denna mörka och hemska gåta. Derför
-sträckte han ut sina ben så mycket som möjligt, uppnådde snart Barrière
-de Fontainebleau, passerade Rue de la Maison Blanche, trädde derefter
-utom fästningsvallen samt befann sig ändtligen framför portarne till
-Bicêtre.
-
-_Bicêtre!_ — Det har i Frankrike funnits en tid, då namnet Bicêtre var
-det hemskaste ord franska språket egde; då vid dess blotta nämnande
-mannen bleknade, hustrun skälfde och det stojande barnet tystnade tvärt;
-då den adlige förföraren, hårdt ansatt af föräldrarne till den
-borgardotter han förfört, blott behöfde framhviska detta ord, för att
-jaga dem på flykten: ty ordet betydde på en gång vansinne och brott,
-tårar och blod och sammanfattade allt hvad lifvet har olyckligt,
-eländigt, fasansfullt. Uppbygdt af en engelsk biskop under Ludvig den
-heliges tid, var Bicêtre först kartusianerkloster. Der munkar äro, der
-äro också fångar. Den sista kulan i radbandet löper in i länken af en
-fånges kedja. Efter någon tid lemnade munkarne Bicêtre, som derefter
-beboddes af furstar. Men fångarne flyttades icke; de fortforo att
-befolka de underjordiska cellerna, der vattnet steg upp till midjan.
-Hvad Bastiljen var för adeln, var Bicêtre för borgerskapet och pöbeln.
-Nittonde seklets filantroper borde icke skryta med att hafva upptäckt
-det cellsystem, som de nu så nitiskt fullfölja. Det har funnits och
-begagnats långt före deras tid och synnerligast i Bicêtre, der hela
-mansåldrar framlefvats i enslighet och tystnad, utan annat sällskap än
-samvetet och Gud.
-
-Men, trots cellsystemet, ökades oupphörligt fångarnes antal och kunde
-icke längre rymmas i de öfverfylda källarhålorna. Furstarne, någon gång
-beredde att gifva vika för sina undersåter, afflyttade då från Bicêtre,
-som derefter till största delen upptogs till fängelser. Återstoden af
-lokalen uppläts åt vansinnige. Brottet och vansinnet blefvo grannar. Men
-Bicêtre öppnade sina portar ej blott för dem, som ditkommo förpassade af
-lagen eller läkarvetenskapen. Godtycket, i form af “ordres du roi“ eller
-“lettres de cachet“, skickade snart dit en mängd oskyldige, hvilka
-antingen dömdes såsom brottslingar derför att de hade för mycken dygd,
-eller förklarades för vansinniga derför att de hade för mycket förstånd.
-Bicêtre var, med ett ord, ett fasans hem, och om det någonstädes bör
-spöka här i verlden, så vore det synnerligast der.
-
-Hvad nu angår nutidens Bicêtre, så finnes visserligen der ett hospital
-för svagsinta barn; men hela lokalen för öfrigt är upplåten till
-försörjnings-anstalt för fattige ålderstigne samt för sådane, som genom
-kroppsskador blifvit oförmögne till arbete. De försörjdes antal belöper
-sig för närvarande till omkring 4,000, alla tillhörande det manliga
-könet. Salpêtrière, en annan fattigförsörjnings-anstalt, innesluter
-endast qvinnor, ungefär 5,000. Begge dessa inrättningar hafva en
-ypperlig förvaltning, hvars efterföljande vore önskansvärdt i andra
-länder, synnerligast i Sverige, der man ännu ej kommit underfund med
-centralisationens nytta uti förevarande fall. I Sverige, åtminstone i
-Stockholm, tyckas hvarje församlings fattigdirektörer täfla om hvilket
-af deras fattighus kostar minst, d. v. s. gifver sina fattiga minst att
-äta. I Paris, der man icke känner ett dylikt ihjälsvältnings-system, gör
-man sig en ära af att så mycket som möjligt se sina fattige ålderstigne
-och krymplingar till godo. En främling från norden befinner sig i
-verklig förlägenhet, när fransmän fråga honom, hur det står till med
-fattigförsörjningen i hans fädernesland: han stannar alltid i valet
-mellan att ljuga eller att blottställa sitt lands möjligen goda anseende
-här, ty man träffar nog fransmän, som veta att Sverige icke blott finnes
-till i verlden, utan äfven har ganska många vackra blad i historien.
-Främlingen kan dock icke underlåta omnämna att hvarje församling inom
-Stockholm har sitt fattighus.
-
-“Deraf följer“, anmärker fransmannen, “att det måtte vara lika många
-fattigdirektioner?“
-
-“Ja, vi ha alls ingen brist på fattigdirektioner?“ svarar främlingen,
-som naturligtvis måste säga B, när han sagt A.
-
-“Har Stockholm råd att ha så många direktioner?“ frågar fransmannen.
-
-“De taga ingenting för sitt besvär“, svarar främlingen, förtigande
-likväl att deras besvär fullkomligt svarar mot deras löner; “dock“,
-tillägger han, “ega vi åtskilliga fattigförsörjnings-anstalter inom
-hufvudstaden som hafva sina särskilda kamrerare och kassörer, hvilka
-sitta med goda löner.“
-
-“Således ändock åtskilliga löntagande“, anmärker fransmannen; “det der
-bör i alla fall bli dyrt och är en fullkomligt onödig omkostnad, emedan
-den som kan föra räkenskaper för 100 fattighjon, lika lätt kan föra dem
-för 1,000, för 2,000 och så vidare ... Men jag tar emellertid för gifvet
-att fattige, som hafva så många tillsynesmän, befinna sig särdeles väl?“
-
-Främlingen har visserligen sagt A och B, men han har ej mod att säga C.
-Derför besvarar han ej den sednare frågan, ty han kan ej skryta hvarken
-med fattighusens snygghet eller de svenska fattig-soppornas
-förträfflighet; han kan ej omtala, att, derest fattighjonet icke liksom
-andra menniskor hade ben, medelst hvilka det kan gå ut i staden för att
-tigga antingen ute på gatorna eller i de hus, der det till följd af
-gammal bekantskap kan få några smulor, skulle det kanske svälta ihjäl.
-Men som han ej helt och hållet kan tiga, så gifver han följande
-undvikande svar:
-
-“Det har många gånger alvarligen varit fråga om att hafva en gemensam
-fattigvård för hela Stockholm, men frågan har alltid strandat mot den
-omständigheten, att det under tidernas förlopp funnits flere förmögne
-och menniskoälskande församlingsbor, som uteslutande till _sin_
-församlings fattigvård gifvit betydliga summor, till följd hvaraf man
-icke ansett sig kunna sammanslå alla fattighusen, emedan då äfven
-summorna måste sammanslås, hvarigenom helt klarligen de ädle gifvarnes
-vilja och mening skulle förbises.“
-
-“Men hvad de ädle döde gifvit kommer ju i alla fall, och oaktadt
-centralisationen, hvars och ens fattige församlingsbor till godo?“
-
-“Visserligen ... men det skulle lätt kunna hända, att några riksdaler af
-den summa, som den ädle döde anslagit åt sin församlings fattige, komme
-att springa öfver till en annan församlings fattige, och det vore genast
-ett streck i räkenskapen för de ädle döde.“
-
-“Men är det då icke troligt att de ädle döde i en högre verld skola vara
-lika belåtne, om hvad de en gång, obekante med centralisationens
-fördelar, skänkt sin församlings fattige, komme hvilken fattig som helst
-till godo?“
-
-“Visserligen är det troligt, men det är icke bevisadt och i Sverige
-fordras minst två vitnen, innan man kan antaga ett faktum för klart och
-ostridigt.“
-
-“Dessutom är det ju tänkbart att en församling, som har många ädle döde,
-kan få mer än den behöfver, då deremot en annan, som kanske har ingen
-ädel död, får alls intet. På det sättet skulle de ädle döde, i stället
-för välgerningar, hafva gjort sitt samhälle verkliga otjenster?“
-
-“Det tyckes visserligen så vid det sista, om ej just vid det första
-påseendet ... men“, tillägger främlingen patetiskt, “de ädle dödes vilja
-måste aktas och helighållas!“
-
-“Nå“, utropar fransmannen ännu mer patetiskt, “hafva då de närvarande
-och kommande slägtena intet anspråk på aktning och helgd? ... Är det ej
-dessa egentligen som hafva godt eller ondt af det förflutna? ... Är det
-något godt, välan, låt dem behålla det då! ... är det något ondt, låt
-dem ej oskyldigt lida för det förflutnas brister ... Det tillhör en vis
-styrelse att jemna förhållandena.“
-
-Som det är mycket svårt att bestrida sanningen af ett sådant påstående,
-så fortsätta vi i stället berättelsen om Bicêtre. Man kan besöka detta
-ställe, väntad eller oväntad, och alltid der finna samma ordning,
-snygghet, beqvämlighet, ja man skulle till och med kunna säga välstånd,
-ett förhållande, som, enligt hvad vi nyss låtit påskina, visst icke är
-rådande i Sverige, der man nästan anser det för en oartighet, om, vid en
-förestående revision, man förut icke skickar bud med underrättelse att
-man är i antågande, på det att vederbörande måtte hinna vädra, städa,
-skura, lägga på rena lakan och koka bättre soppa. Det är en olycka de
-der revisionerna, men det är en lycka i olyckan, att de nästan aldrig
-göra sin pligt.
-
-Besök Bicêtre! genomvandra dess kök, och det skall vattnas dig i munnen
-vid åsynen och doftet af dessa kolossala stekar, som vändas af kockar,
-fina och städade som om de tillhörde en konungs kök; genomvandra de
-stora salarne, der de fattige ligga i hvar sin, med rena sparlakan och
-rent linne försedda, säng, utan att, tack vare de välluktande örterna på
-sängbottnarne och de ventiler, som i det rikligaste mått äro att tillgå,
-den minsta osunda luft stöter din näsa; gå in i deras matsalar, der tio
-sitta vid ett bord med sin sunda vällagade föda och sin butelj vin, och
-du skall säga att mången handtverkare i Sveriges städer, för att icke
-tala om allmogen, skulle tacka sin gud, om han hade en dylik
-middagsmåltid för sig och de sina. Glöm ej heller att taga sjukrummen i
-ögonsigte. Du har der läkare, sjuksköterskor och läkemedel i öfverflöd;
-men du har äfven en sjukmat, som icke en gång skulle tillbakaskickas
-från en rik mans sjuksäng, ty den anses för det bästa af alla läkemedel.
-
-Men det är ju alldeles uppåt väggarne! skall kanske en och annan utropa,
-som finner mjuka bäddar högst opassande för fattiga gubbars ömtåliga
-kroppar och möra stekar lika olämpliga för fattiga gubbars svaga tand.
-
-Utan att behöfva beskyllas för en pjunkig filantropi, kunna vi väl
-påstå, att den sjukliga ålderdomen i och för sig sjelf är en så
-tryckande börda, att den visst icke behöfver någon tillsats af hunger,
-köld eller annan vanvård, för att blifva tillräckligt tung, samt att
-följaktligen hvar och en, som för dess stödjande gör möjligtvis _för
-mycket_, har ett vida vackrare konto hos sitt samvete och Gud än den,
-som, beräknande dagportionen efter yttersta möjligheten att uppehålla
-ett bräckligt lif, i stället gör _för litet_.
-
-Må ingen likväl föreställa sig att lätjan hör till dagordningen på
-Bicêtre. Hvarje på inrättningen intaget fattighjon har visserligen
-rättighet att der njuta fullständig försörjning utan att behöfva arbeta,
-men för den, som der vill arbeta, finnes både tillfälle och uppmuntran.
-Den person, som vill arbeta, eger att inom inrättningen för femton sous
-i månaden hyra sig ett jordområde af tre alnars längd och halfannan alns
-bredd, som han ensam eger att oqvaldt besitta, så länge han ordentligt
-betalar sin hyra. På denna lokal uppställer han sin verkstad och arbetar
-efter bästa förmåga och fallenhet, ty han vet, att hvad han förtjenar
-blir hans egen vinst, utan att, såsom bruket är på många andra ställen,
-inrättningen delar frukten af hans möda eller deröfver tillvällar sig
-något slags förmynderskap. Det är ju så mycket godt man kan få för denna
-vinst och hvilket naturligtvis måste smaka bättre derför att man sjelf
-beredt sig det. Man vill läsa dagens tidning, ty fast man är gammal och
-sjuklig, kan det ändå vara roligt att veta hvad som händer och sker i
-verlden; man vill, utom det vanliga traktamentet, ha ett eller två glas
-vin och en pipa tobak, för att stödja tankekraften, när man politiserar,
-jemförande det gamla med det nya. Med ett ord, det är så många
-beqvämligheter, som en styfver bredvid kan bereda en. Hvem skulle derför
-icke gerna vilja hyra sin lilla lokal och hafva sin egen lilla verkstad,
-hvilken, utom dessa nyss uppräknade herrligheter, skänker förströelse,
-bättre helsa och gladare lynne? Den som kan arbeta och icke vill det,
-anses också af de andra för en mycket besynnerlig och anmärkningsvärd
-varelse, och en stor skam är det att hafva förlorat rättigheten till
-egen lokal genom uraktlåtenhet att betala sin hyra.
-
-Så går det till i Bicêtre, och derför råkar man der en ålderdom, som med
-ena foten i grafven likväl har en tacksam leende blick för den sol, som
-ännu strålar så skön öfver den åldriges sista vinterdagar.
-
-Armand Cambon, vederbörligen insläppt, styrde sin kosa öfver den stora
-vackra gården rakt fram till den särskilda byggnad, hvaruti befinna sig
-dessa små verkstäder, om hvilka vi nyss talat. Han beträdde snart den
-smala stig, som delar den lilla fabriksstaden i tvänne långa qvarter. På
-begge sidor om honom sutto gubbarne vid sina arbeten, somliga
-hopvridande kammar af ståltråd i alla möjliga former; andra raspande
-horn, för att användas till knappar; andra åter bultande oxsvansar, för
-att, sedan de blifvit så möra och lösa att de kunde häcklas som lin,
-sälja dem åt tapetserare till stoppning i madrasser; andra, såsom t. ex.
-den blinde skräddargubben der, syende kläder och trädande på synålen med
-tillhjelp af tungspetsen. Armand var mycket bekant på stället och
-lifliga helsningar vankades också ifrån höger till venster.
-
-“God afton, Cambon!“
-
-“Hur står det till, kära Armand?“
-
-“Hur låter det i Paris?“
-
-“Tidningen Réforme lägger inte fingrarne emellan.“
-
-“Nå, smäller det snart?“
-
-Gubbarne på Bicêtre äro ingenting mindre än konservativa.
-
-Armand Cambon nickade till höger och venster utan att svara, ty han såg
-sin far, hvars verkstad var längst bort, resa sig upp från sin stol, i
-tydlig afsigt att möta sonen, och detta ville denne förekomma. Den som
-såg den äldre Cambon sitta, såg hans friska, vackra hufvud på en jättes
-skuldror, skulle ej kunnat begripa huru han kunde vara på Bicêtre. Men
-såg man honom stå eller gå, då begrep man det nog, ty den äldre Cambon,
-som icke hade en enda rynka på sin panna eller ett enda hvitt hårstrå på
-sin femtioåriga hjessa, hade, i stället för de ben, som naturen en gång
-gifvit honom, men dem en kanonkula i 1830 års revolution, borttagit,
-tvänne af trä och dem han gifvit sig sjelf.
-
-Dessa ben vitnade om mycken konstfärdighet, men så hade också han, som
-gick på dem, före besagde revolution varit verkmästare på en större
-mekanisk fabrik. I egenskap af krympling intogs han på Bicêtre,
-hvarigenom det också blef honom möjligt att använda den lilla
-sparpenning, han genom sitt förra arbete förvärfvat sig, till sin sons
-uppfostran. På Bicêtre förfärdigade barrikad-invaliden ringar,
-berlocker, urnycklar och kedjor af den renaste messing, han kunde komma
-öfver, hade god afsättning och ganska mycken förtjenst, så att det helt
-säkert icke skulle hafva dröjt länge förrän han haft en ny sparpenning,
-så framt han icke ansett sig böra göra allt för att utveckla och förädla
-sin Armands goda själsanlag, under det att Hvita Björnen åtog sig
-utvecklingen och stärkandet af kroppskrafterna.
-
-Armand var ganska läraktig, det förstås. Han skref och räknade, läste
-historia och geografi och, efter det bör kunna smickra oss svenskar att
-höra det, vilja vi blott nämna, att han visste, hvad icke alla fransmän
-veta, nämligen att Sverige icke är detsamma som Schweiz och att
-Stockholm, men icke Köpenhamn, är hufvudstaden i Sverige, hvilket land
-han för öfrigt omfattade med samma varma intresse som alla andra
-fransmän, och om han, såsom vi skulle förmoda, hyste något varmare, så
-härledde sig detta hvarken från geografien eller historien. Den äldre
-Cambon hade bestämt den yngre för guldsmeds-yrket, men som han ville se
-dennes namn en dag lysa vid sidan af Benvenuto Cellini’s, så lät han
-honom äfven lära sig rita och det till och med efter lefvande modeller.
-Armand gjorde också ovanliga framsteg och var redan ansedd såsom en af
-de skickligaste guld- och silfverarbetare i Paris. Han dref i begge
-dessa ädla metaller de ypperligaste konststycken och var lifligt
-eftersökt af alla affärsmän i den vägen. Det var först mot slutet af
-1847 som han, i likhet med så många andra arbetare, saknade arbete, ty
-som ingen hade lust eller råd att köpa något, så lönade det icke heller
-mödan att tillverka något. Armand hjelpte derför sin fader med
-messingskedjorna och sålde dem äfven, såsom vi redan känna, på gatorna
-och torgen. Vi hafva hört honom tala för varan med denna svada, som är
-fransmannen så egen, men förefaller oss tröga svenskar såsom ett
-skråderi. Armand uppblandade sitt prat med många sidohugg åt styrelsen,
-hvilket vi jemväl hört, hvaraf man skulle kunna tro, att han talade lika
-mycket i den revolutionära propagandans intresse som i faderns.
-Framtiden skall utvisa huruvida denna tro är grundad.
-
-Detta allt kan Armand Cambon, och det är visst icke mycket för hjelten i
-en roman. Bättre hade kanske varit, om han kunnat förstöra guld- och
-silfverskålar, i stället för att göra dem, såsom fallet vanligtvis är
-med många hjeltar. Det enda, och hvarigenom han liknar dem, är att han
-för närvarande icke har något att göra, och det bör någorlunda kunna
-trösta de mest romantiska af våra läsare. Man kan således vänta af honom
-en hel mängd äfventyr, emedan han dertill har den allra bästa tid. Han
-har redan haft ett par sådana, såsom vi redan känna, och får han lefva,
-skola flere icke saknas. För närvarande är han sysselsatt med att föra
-fadern tillbaka till dess stol, ty han vill att fadern skall hushålla
-med de benfragmenter, som kanonkulan lemnat qvar. Armand är en värdig
-son och han älskar sin far framför allt i verlden. Hittintills har han
-icke haft något annat att älska, ty af sin mor har han blott det dunkla
-minnet af en qvinna, som ena stunden lufvade honom rätt eftertryckligt
-och den andra kysste bort tårarne ur hans ögon, när han för mycket grät.
-
-Dock, han har af sin mor äfven ett annat minne, en bön, som hon lärt
-honom och den han sedan hvarje afton upprepat, ehuru han på många år
-icke visste hvad den betydde, ty den var på ett språk, lika främmande
-för honom som för alla andra fransmän. Bönen är:
-
-   “Gud, som hafver barnen kär,
-   Se till mig, som liten är!
-   Hvart min väg och lycka vänder,
-   Står dock allt i dina händer.“
-
-Såsom nyss nämndes, brukade han hvarje afton, innan han somnade, läsa
-denna bön ur sitt minne, ehuru med en brytning, som gjorde, att en
-svensk, som hört honom, knappast skulle hafva igenkänt sin första och
-derför mest oförgätliga bön från barndomens och oskuldens tid. Men
-Armand, som icke förstod det allra minsta deraf, läste den dock med
-djupaste andakt, ty han hade funnit, att han allra ljufvast inslumrade
-efter den och att han i drömmen vanligen återsåg sin mor, hvilken talade
-med honom på samma främmande språk som bönens, men hvilken han då alltid
-så väl och innerligt förstod.
-
-Måtte likväl ingen spefågel tillvita oss den egenkära förmodan, att man
-i himmelen hellre talar svenska än franska!
-
-Armand Cambon var, såsom vi af allt detta finna, fransman till fädernet
-och svensk till mödernet, följaktligen en son af södern och norden.
-
-“Välkommen, mer än vanligt välkommen, min gosse!“ ropade fadern, i det
-han ändtligen satte sig; “jag har varit orolig för din skull ... ja, det
-är verkligen sannt ... mycket orolig, min käre Armand!“
-
-“Hur då, min far?“ frågade Armand ifrigt, ty han tänkte på sina tvänne
-äfventyr.
-
-“Jag har haft en besynnerlig dröm förliden natt ... en ganska
-besynnerlig dröm.“
-
-“Ingenting annat än en dröm, min far?“
-
-“Man bör icke oroa sig för en dröm, vill du säga ... nåväl, jag tror
-icke heller mycket på drömmar, ehuru det alltid är orätt att misstro
-hvad man icke bestämdt vet.“
-
-“Och hvad drömde ni?“
-
-“Att jag hoppade öfver Seinen, förbi Pont Neuf och Henrik den fjerdes
-stod.“
-
-“Hoppade öfver Seinen?“
-
-“Ja, du hör nog att det bara var en dröm“, sade fadern, småleende
-betraktande sina träben; “men jag tyckte att Seinen var röd som af blod
-och att Henrik den fjerdes stod var genomskinlig som en skugga ... Jag
-minnes också ganska väl hvarför jag gjorde det vådliga skuttet ... Jag
-tyckte nämligen att din mor, min beskedliga blåögda Marie, stod på andra
-sidan floden och vinkade mig.“
-
-“Och ni talade äfven med min mor?“
-
-“Hon tilltalade mig, i det hon pekade på den röda floden: “Akta, att ej
-vår lille Armand faller i röda floden, ty den som faller deri, kommer
-aldrig till stranden“; så talade hon, och jag hörde det så tydligt som
-jag nu hör dig.“
-
-“Ja, det var en besynnerlig dröm.“
-
-“Men detta är likväl ej hvad som mest förefaller mig besynnerligt.“
-
-“Och det är?“
-
-“Att jag för många år sedan hade ungefär samma dröm ... det var natten
-emellan den 25 och 26 Juli 1830?“
-
-“Natten mellan den 25 och 26 Juli 1830? ... natten före
-Juli-revolutionen, min far!“
-
-“Ja ... äfven då var Seinen röd.“
-
-“Och Henrik den fjerdes stod en skugga?“
-
-“Det minns jag ej ... men din mor stod äfven den gången på samma sida
-och vinkade mig.“
-
-“Och hon sade?“
-
-“Alldeles detsamma som i natt: “Akta, att icke vår lille Armand faller i
-röda floden, ty den som faller deri, kommer aldrig till stranden ...“
-Dagen derefter utbröt revolutionen, som beröfvade mig mina begge ben och
-satte Carl den tiondes krona på Ludvig Filips hufvud.“
-
-“Och nu tror ni att en ny revolution skall utbryta?“
-
-“Jag icke blott tror det, jag är öfvertygad derom“, svarade Cambon den
-äldre med låg röst; “men denna öfvertygelse hvilar på helt annat än en
-dröm ... jag har haft denna öfvertygelse länge.“
-
-“Men, min stackars far!“ sade Armand, klappande honom ömt på axeln; “ni
-har nu inga ben att förlora.“
-
-“Men så har du i stället ett par, som äro desto bastantare ... Armand,
-glöm ej din mors varning!“
-
-“Och hvem skall taga Ludvig Filips krona?“ frågade Armand, nästan
-hviskande; “en skugga af Henrik den fjerde kanhända? ... ingen skugga
-kan bära en krona ... det är slut med konungadömet, min far!“
-
-Några minuters tystnad följde derpå, hvarunder far och son tycktes
-fördjupade i egna tankar, väl vetande att de hyste samma mening, ehuru
-de liksom fruktade att i ord kläda en förhoppning, som utgångens
-verklighet kunde komma på skam.
-
-“Hvem skall anföra er?“ frågade slutligen fadern i fortfarande låg ton;
-“hvar hafven I er Lafayette?“
-
-“Vi hafva ingen Lafayette som _anför_“, svarade Armand, “men också ingen
-Lafayette som _råder_ ... ingen Lafayette, som midt ibland troféerna af
-folkets seger omfamnar en prins och ropar: “se här den bästa ibland
-republiker!“ ... nej, min far, det hafva vi lyckligtvis ej.“
-
-“Tyst! ... Men ett ord med anledning af min dröm ... När var du sist i
-Faubourg du Temple?“
-
-“I förgår.“
-
-“Hvem presiderade?“
-
-“Monsieur Albert.“
-
-“Godt hufvud ... lätt för att tala ... tänker mycket för andra ... dock
-mest för sig sjelf ... Lyssna gerna till hans ord, men låt ej för mycket
-hänföra dig af hvad han säger ... Bjuder han dig att taga två steg, så
-tag dem, men så försigtigt att du, utan att vackla, kan taga ett
-tillbaka ... der ett är nog, äro alltid två för mycket ... Den som med
-ett steg kan intaga och fylla en plats, misslyckas om han tager det
-andra, emedan det andra för antingen tillbaka eller också bortom målet,
-hvilket är lika olyckligt ... Glöm ej att det bästa alltid är fiende
-till det goda ... Kasta icke bort det silfverstycke, du har i handen,
-derför att du ser ett annat af guld, som du hellre vill komma åt, ty
-medan du springer efter det sednare, som du kanske aldrig får, så
-förlorar du det förra, som du hade ... Seinen får vara blodröd _en_ dag,
-men icke _två_ ... förstår du mig?“
-
-“Jag förstår.“
-
-“Jag fruktar icke för striden, men väl för segern ... Det är lättare att
-så, än skörda ... alls ingen konst att kasta ut kornet, men ganska stor
-att väl berga axet ... Medan bonden i sin enfald tröskar för halmen, äta
-roffåglarne upp de spilda kornen på åkern.“
-
-Armand tryckte sin faders hand.
-
-“Besöker aldrig Louis Blanc era sammankomster?“
-
-“Understundom ... Han vågar ej komma så ofta, ty det skulle väcka
-polisens uppmärksamhet.“
-
-“Alberts ord äro blott ett eko af Louis Blanc’s röst ... men när rösten
-ropar _ett_ ord, ropar ekot två, ja tre ... Derför sätter en förståndig
-menniska aldrig sitt hela förtroende till ekot.“
-
-“Och Louis Blanc?“
-
-“Louis Blanc är i sin ordning ett eko af arbetets röst, underkastadt
-samma lager ... Deraf finner du, min käre Armand, hur nödvändigt det är
-att aldrig handla på blotta örats kommando ... Granska noga och tänk väl
-för dig ... det är ej nog att din sak är rättvis, den måste äfven vara
-möjlig att verkställa ... ett enda misstag i den vägen döfvar rättvisan
-för århundraden ... Den som i bösspipan lägger mera laddning än den tål,
-förlorar både pipan och handen ... Se der i få ord hela historien af vår
-första revolution.“
-
-“Jag tackar er, min far!“
-
-“Ännu ett ord med afseende å samma dröm: hur talrik är den legion, som
-står under ditt befäl?“
-
-“Jemnt trehundra, min far.“
-
-“Och du är fullkomligt säker på alla dessa trehundra?“
-
-“Lika säker som på mig sjelf.“
-
-“Och de äro alla vid din ålder?“
-
-“Jag har strängt följt ert råd, min far ... de äro alla vid min ålder.“
-
-“Bra! vid den åldern är man ej förrädare ... Ynglingen och gubben
-förråda aldrig, ty den förre har allt att hoppas af lifvet och den
-sednare intet ... Medelåldern är farligast, icke blott derför att den
-hyser afund till den förre och förakt för den sednare, utan derför att
-den funnit att mycket, ja kanske det mesta af hvad den hoppats, icke
-mött honom på den raka vägen, till följd hvaraf han tror sig böra söka
-det på den krokiga ... Min son! frukta som för pesten allt som kan
-drifva dina vänners inbillning öfver den gräns, som förståndet utstakar,
-och predika för dem bittida och sent, att jorden icke har något skönare
-än ett stadgadt förstånd under en ungdomlig hjessa.“
-
-“Jag skall ej glömma det, min far!“
-
-“Och upptäcker du någon, som, en gång erinrad om öfverilningens fara,
-icke bättrar sig, stryk ur hans namn ur era rullor och stäng er dörr för
-hans person.“
-
-“Men en utstruken vän är en farlig fiende.“
-
-“Du har rätt ... Upplös derför hela legionen och förklara att du helt
-och hållet uppgifvit planen ... Låt icke på något vilkor förmå dig att
-stanna qvar.“
-
-“Men om legionen icke upplöser sig, utan väljer en annan anförare?“
-
-“Låt den välja.“
-
-“Och jag?“
-
-“Du värfvar på nytt och vänder dig dervid företrädesvis till dem af dina
-förra kamrater, som mest lyssnat och följt dina råd, men undviker den
-eller dem, som icke gjort det ... På detta sätt, Armand, rensar du din
-legion från dem, som i annat fall förr eller sednare skulle spränga den
-... du rensar den utan att behöfva stöta någon för hufvudet.“
-
-“Och de skola följa mig?“
-
-“Ja, emedan de finna att du är den förståndigaste och klokaste ...
-Ungdomen är i sina handlingar sällan förståndig, men genom sin instinkt
-för allt, som är ädelt, drages den till allt, som är förståndigt ...
-Hvar hafven I era vapen, er ammunition?“
-
-“Hos mig.“
-
-“Godt! ... Och allt är väl förvaradt?“
-
-“Ja.“
-
-“Men om, detta oaktadt, polisen skulle få väder på stället och upptäcka
-det farliga förvaringsrummet?“ frågade fadern med en bekymrad blick.
-
-“Der står en krutfjerding i källaren och en brinnande lykta bredvid“,
-svarade Armand.
-
-“Det vill säga?“
-
-“Att trappan ned till källaren är för den oinvigde en trappa ned i
-grafven.“
-
-“Och du?“
-
-“Jag? ... jag står vid krutfjerdingen med lyktan i hand ... det är jag,
-min far, som begrafver.“
-
-“Och begrafves!“ mumlade Cambon den äldre med dof röst och nedsänkt
-hufvud.
-
-“Hvad tänker ni på, min far?“ frågade ynglingen, skådande med ömhet in i
-faderns ögon.
-
-“Jag tänker på min dröm“, svarade denne; “jag tänker äfven på att ett
-hjerta här på Bicêtre skulle brista, och att man ej lika lätt gör sig
-ett hjerta som ett par ben.“
-
-“Men om en sådan tanke beherskade verlden, hur ginge det väl slutligen
-med verlden sjelf? ... tänkte ni, min far, på ett bristande hjerta den
-dagen ni förlorade era begge ben?“
-
-“Ah! det är helt annat, när stormklockan ljuder från Notre-dame“, sade
-barrikad-invaliden med gnistrande ögon, “när trumhvirflarne ringla öfver
-gatorna likt ormar med tungor af eld; när kanonkulorna borra sig in i
-barikaderna, när Marseljäsen klingar från lefvandes och döendes läppar;
-när ...“
-
-Cambon den äldre tystnade, ty han såg några af sina kamrater närma sig
-hans verkstad.
-
-“Har du sålt mycket i dag?“ frågade han, ombytande samtalsämne.
-
-“Ja“, svarade Cambon den yngre, i det han plockade fram sina små paket
-och radade upp pengarna, icke heller förglömmande det märkvärdiga
-fem-francsstycket, som naturligtvis, ehuru af helt andra skäl, var lika
-märkvärdigt i faderns ögon.
-
-Det är klart, att Armand icke kunde underlåta att dervid omtala sitt
-första äfventyr på Bastilj-platsen och det är lika klart att han med mer
-än vanlig värma skulle beskrifva den unga flickan med de högblå ögonen.
-
-“Akta dig, Armand“, svarade fadern, som tyckte att värman blef alltför
-brännande; “ingen har i all sin dar gjort så dåliga affärer som
-kärleken, och i Frankrike är den visst icke lyckligare än i andra länder
-... Oaktadt vår sextioåriga strid emot ståndsfördomarne, oaktadt det
-heter, att striden är slutad och traktaten undertecknad till vår fördel,
-spelar ännu elden utåt hela linien ... Hur många gånger har du hört, att
-en handtverkares son äktat en adelsmans dotter eller att en adelsmans
-son gift sig med dottern till någon inom vår klass? ... Du finner det
-knappast i romanerna, ty om också någon af dessa framställer såsom
-möjligt ett intimt förhållande emellan ungt folk af olika stånd, så
-slutar ändå vanligen romanen med att göra borgarsonen eller
-borgardottern till ett understucket barn, som igenkännes antingen af ett
-litet diamant-kors, som hängt öfver lindebarnets bröst, eller af ett
-broderadt vapen på lindan.“
-
-Armand, förtretad på sig sjelf för den rodnad, som tidt och ofta under
-faderns ord anfäktade hans kinder, var ganska glad att hafva ett nytt
-äfventyr, till hvilket han kunde fly. Han skyndade derför att, sedan han
-väl i faderns händer öfverantvardat kassan för dagen, omtala, och det
-med mycken utförlighet samt under många sidoslängar åt Hvita Björnen,
-händelsen i Jardin des Plantes.
-
-Cambon den äldre lyssnade med mycken uppmärksamhet och lät utan ringaste
-afbrott sin son berätta till punkt.
-
-“Slutligen bad han mig helsa till er, min far“, slutade Armand, “och
-äfven säga er att jag räddat den lefvande gladan.“
-
-“Den lefvande gladan!“ upprepade Cambon den äldre mycket tankfull.
-
-“Jag ämnade derför genast fråga er derom“, sade Armand; “men vi kommo
-att tala om så mycket annat.“
-
-“Simon sade dig ej namnet på detta fruntimmer?“
-
-“Nej, han gjorde icke ens min af att känna det ... Men säkert är att hon
-icke kände honom.“
-
-“Det var, som du säger, en mycket vacker qvinna?“
-
-“Ja.“
-
-“Högväxt?“
-
-“Ja.“
-
-“Och af förnämt utseende?“
-
-“Ja, hon syntes van att befalla och herska.“
-
-“Präktig toalett naturligtvis?“
-
-“Som en furstinnas.“
-
-“Ja, det måste vara hon“, sade Cambon den äldre med fortfarande
-tankfullhet.
-
-“Hvilken, min far?“
-
-“Hör på hvad jag går att berätta dig.“
-
-“Jag lyssnar med största nyfikenhet.“
-
-“Hvita Björnen har alltid varit en besynnerlig varelse“, började Cambon
-den äldre; “i motsats till andra män med jättelika kroppskrafter, har
-han alltid varit häftig, grälig och färdig att hugga till för den allra
-minsta anledning, och likadan som han var, när jag först lärde känna
-honom, är han ännu i dag ... Nu som förr är han förstädernas skräck och
-han är den ende, som förstått göra sig respekterad af polissergeanterna
-och municipal-gardisterna, som gerna sett mellan fingrarna med hans
-öfverdåd och hårdhändta lekar, emedan han alltid står till deras tjenst,
-när frågan gäller att spana efter tjufvar och mördare, dem han lättare
-än någon annan både vädrar upp och griper ... Likväl skulle ingen kunna
-påstå, att han står i polisens tjenst, emedan han för öfrigt gör den
-alla möjliga förargelser ... det är blott för att sjelf få göra hvad han
-vill som han understundom går polisens vilja eller önskan till mötes ...
-För öfrigt är Hvita Björnen en ärlig menniska, och fast man har mycket
-att anmärka mot hans knytnäfvar, har man dock aldrig haft något att säga
-om hans fingrar. Jag har, som du vet, alltid stått i godt förhållande
-till Hvita Björnen och värderar honom, oaktadt hans vilda öfverdåd.“
-
-“Jag vet det, min far.“
-
-“Hvita Björnen var ungefär vid din ålder, när Juli-revolutionen utbröt“,
-fortfor barrikad-invaliden; “och han stred vid min sida. Jag såg honom
-ensam kämpa mot sex jättar af Carl den tiondes schweizer-garde och
-nedslå dem alla med sin klubba, en af de der hiskliga klubborna, hvarmed
-man drifver ihop vinfastager. Jag såg honom blöda ur flere sår och bad
-honom draga sig tillbaka för att låta förbinda sig. “Prat!“ svarade han;
-“ju mera blod man förlorar, desto svalare blir man, och ju svalare man
-är, desto säkrare utdelar man slagen“, och för hvarje ord bekräftade han
-sin sats med ett krossadt hufvud eller ett splittradt ben. När jag
-stupade, träffad af kanonkulan, var Hvita Björnen vid min sida. Han
-reste upp mig och bar mig på venstra armen, under det han fortfor att
-med den högra svänga sin förhärjande klubba.“
-
-“Ja, han räddade ert lif, min far!“ ropade Armand lifligt, “och derför
-skall jag älska honom så länge jag lefver!“
-
-“Jag har förut berättat dig, huru han förde mig ur striden till det hus,
-der man amputerade mig ... Han höll i mig under operationen, och jag
-minnes ganska väl huru han derunder brummade öfver den fördömda
-kanonkulan, som borttagit mina ben, förnämligast af det skäl, att den
-hindrade honom från att deltaga i striden. Oaktadt plågorna, kunde jag
-ej underlåta att skratta åt honom, ty under brummandet kastade han
-oupphörligen sina vreda blickar på mig, såsom den egentliga orsaken till
-alltsammans ... Men han lemnade mig likväl ej förrän operationen väl var
-försiggången.“
-
-“Den förträfflige mannen!“ inföll Armand med djup rörelse.
-
-“Derefter återvände han till striden och dröjde länge borta. När han
-återkom, hade han blott skaftet till klubban qvar i sin hand och syntes
-mycket misslynt. “Hur är det med dig, Simon?“ frågade jag honom.
-“Eländigt, uselt!“ svarade han, slängande ifrån sig skaftet; “men det är
-mitt eget fel: hvarför tog jag icke med mig två klubbor! I början gick
-det gudskelof ganska bra och lyckligt för mig — jag har aldrig haft så
-roligt, som jag kan minnas — men klubban sprack; det är följden af att
-inte ha dem af jern, såsom jag alltid påstått: ack, hvarför tog jag inte
-två klubbor!“ Emellertid måste Hvita Björnen, hvars hela kropp var ett
-ofantligt sår, äfven lägga sig ned och låta förbinda sig. Han svor öfver
-ödet, som gifvit menniskan ett skinn, hvilket den minsta knappnål kan
-rispa upp, under det att buffeloxen fått en hud, som trotsar
-muskötkulor. Slutligen föll han i feber och yrade beständigt om
-buffelhud och tvänne klubbor.
-
-“Ja, det är en kämpe utan like!“ inföll Armand med blossande kinder.
-
-“Men denne kämpe utan like“, återtåg Cambon den äldre, “denne jätte utan
-nåd och barmhertighet, denne man, som icke en gång en klippa skulle
-kunna hejda, leddes likväl i band af den svagaste hand och tämdes af det
-minsta ord från en ung qvinnas läppar.
-
-“Af Madelone“, tillade Armand; “Madelone förmådde allt öfver honom.“
-
-“Hvad konst hon använde för att dressera denna björn, känner jag ej, men
-att ingen björn så dansat efter en menniskas pipa som Hvita Björnen
-gjorde efter Madelones, det var jag ofta vitne till. Hur mången gång har
-jag ej sett denna koloss stå framför den lilla fina varelsen såsom en
-skolpojke framför läraren! Jag har sett honom, när Madelone var mycket
-ond, ligga på knä framför henne och kyssa hennes små händer, och det med
-en mjukhet och artighet, som skulle ha anstått en hofman i Ludvig den
-fjortondes tid. Han vågade icke taga ett steg utan Madelones tillåtelse;
-han vågade icke andas, om han fruktade att det skulle störa henne, ty
-björnar andas icke som vanliga menniskor. Förstäderna hade bort skänka
-Madelone en ärekrona till tacksamhet för de många armar och ben, som hon
-räddat från förstörelse, under de fyra år hon lefde tillsammans med
-Simon!“
-
-“Men att icke Simon gifte sig med Madelone?“ anmärkte Armand.
-
-“Nog ville Simon gifta sig med Madelone, men Madelone var för klok att
-gifta sig med Hvita Björnen. “Det är alldeles nödvändigt“, hörde jag
-henne ofta säga, “att jag står på sådan fot med Simon, att jag hvilken
-stund som helst kan lemna honom, utan att han å sin sida har någon
-rättighet att återfordra mig.“ Madelone hade rätt. Blotta tanken på att
-Madelone kunde öfvergifva honom, gjorde Hvita Björnen spak som ett lamm:
-han skulle hellre hafva förlorat sina begge ögon, än sin Madelone, och
-det ehuru Madelone nästan dagligen grälade på honom samt till och med,
-enligt hvad grannarne påstodo, uppfriskade gnabbet med en och annan
-örfil af den lilla handen. Ingen må likväl förtänka Madelone dessa
-örfilar, ty förmodligen hörde äfven de till dressyren.“
-
-“Men, min far, hur komma vi slutligen till den lefvande gladan?“ frågade
-Armand något otålig, ty det led på tiden att han borde lemna Bicêtre.
-
-“Just nu kommer jag till henne“, svarade fadern. “Den vackra Madelone
-hade, utom sin färdighet uti att tämja vilda djur, derjemte en
-förvånande skicklighet att tvätta spetsar. Man påstod att ingen deruti
-kunde öfverträffa henne. Deraf följde naturligtvis att Madelone var
-eftersökt af en mängd förnäma och rika damer, som behöfde hennes hjelp
-och betalte den derför ganska rikligen. Också förtjente den snälla
-Madelone rätt artigt med pengar, så att hennes rum var som ett dockskåp
-och hennes garderob den täckaste man kunde se. Hvita Björnen var icke
-lite stolt, när han om söndagsförmiddagarne fick promenera i
-Champs-Elysées med Madelone, som vanligtvis hade på sig sin lilla
-spetskantade svarta sammetsspens och sin vackra kjortel af ljusblått
-taft, ty Madelone tyckte mycket om ljusblått taft och om alla slags
-tafter för resten ... Gud trösta Hvita Björnen då, om han ej gick såsom
-det egnade den lycklige kavaljeren till en sådant fruntimmer, hvilket
-dessutom bar en mössa, så kokett och så rik på spetsar att den kunnat
-tjena till skylt för Madelones yrke. Det var nästan löjligt att se hur
-Hvita Björnen trippade med sina ofantliga fötter bredvid Madelone, hvars
-hand alltid hvilade på hans arm, emedan hon icke kunde räcka upp med
-hela armen. Madelone trätte aldrig på Hvita Björnen, när de voro ute,
-men hon hade ett eget sätt att rynka näsan, denna näsa, hvars skönhet
-Hvita Björnen hela dagen om kunde sitta och beprisa. Det är klart att
-Hvita Björnen icke gerna ville se rynkor på en sådan näsa.“
-
-“Men den lefvande gladan, min gode far?“ påminde Armand, som visste att
-fadern alltid blef mycket ordrik, när han talade om sin vän Hvita
-Björnen.
-
-“En dag för omkring två år sedan, under samma tid du vistades i Lyon“,
-fullföljde Cambon den äldre med något alvarsammare min, “tog Madelone
-sin lilla korg på armen och gick upp i ett mycket förnämt hus: jag
-minnes ej gatan. Efter att hafva genomgått en lång rad af de grannaste
-rum, kom Madelone in i ett litet kabinett, ännu grannare än de andra
-rummen. Midt på golfvet visade sig en ung och mycket vacker dam i
-reskläder, vid hvars fötter låg en stor race-hund af utsökt skönhet och
-med ovanligt stora tänder. Den förnäma damen var mycket ond, ty hon stod
-på resande fot till Italien och skulle hafva rest för en god halftimme
-sedan, om hon ej nödgats vänta på hela sitt spetsförråd, som Madelone
-emottagit till tvättning. Madelone, som, i likhet med de flesta småväxta
-fruntimmer, var mycket kort om hufvudet, förklarade helt oförskräckt att
-hon, i stället för missnöje och klander, gjort sig förtjent både af
-beröm och särskildt betalning för det hon så tidigt lemnat ifrån sig ett
-gods, som hon för blott två dagar sedan emottagit. Den förnäma damen,
-hvilken, i likhet med de flesta högväxta fruntimmer, var mycket stolt af
-sig, gaf tigande Madelone en föraktlig blick, hvarefter hon började
-mycket noga granska spetsarne.“
-
-“Och sedan?“
-
-“Den förnäma damen kasserade helt och hållet Madelones tvätt och klagade
-bittert öfver sina dyrbara spetsar, dem hon ansåg ohjelpligt förstörda,
-allt under en mängd uttryck som måste såra den förnämsta
-spets-tvätterskan i Paris.“
-
-“Och Madelone?“
-
-“Madelones ögon blefvo först stora af förvåning och sedan små af
-gnistrande vrede. I en mängd häftiga uttryck förklarade hon, att den
-förnäma damen icke mera förstod sig på tvätt än hunden som låg der på
-mattan. Det vore utan tvifvel en stor oartighet, om man skulle fråga en
-förnäm dam, huruvida hon sjelf tvättat t. ex. den lilla spetsnäsduken
-hon har i sin hand, en hand, som endast är skapad för harpans sträng,
-bågens silke och älskarens läppar. Men att påstå, det hon icke förstår
-sig på tvätt, är nästan ännu värre. Hon fattade också den lilla
-ringklockan och började häftigt ringa, förmodligen i afsigt att låta
-någon domestik kasta ut den oförskämda tvätterskan. Men någon af
-domestikerna visade sig ej; kanske voro de alla sysselsatta med
-anordningen för resan, så att ingen hörde klockans ljud. Madelone,
-genomskådande afsigten, blef utom sig af harm och förklarade att den
-förnäma damen icke hade mera vett än hunden, som låg vid hennes fötter.
-Förnäma damer sätta visserligen stort värde på sina hundar, icke sällan
-anseende dem hafva mera vett än folk i allmänhet; men som de med folk i
-allmänhet aldrig mena sig sjelfva, så var det naturligt, att den
-högväxta damen i reskläderna skulle bli lika utom sig af harm som den
-förolämpade tvätterskan.
-
-“Och följden? ... Ah, jag anar den.“
-
-“Den förnäma damen fortfor att ringa, utan att någon syntes hörsamma
-kallelsen, under det att Madelone högljudt skrattar åt hennes vanmäktiga
-raseri. Jag nämnde nyss, att en stor race-hund låg vid den förnäma
-damens fötter, men glömde att omtala det hunden redan vid första molnet
-på herskarinnans panna upprest sig, slungande hotfulla blickar och
-visande tänderna åt björnens älskarinna. Men hur kunde väl björnens
-älskarinna eller, rättare sagdt, tämjarinna frukta för en hunds blickar
-och tänder! ... Den förnäma damen förlorar emellertid allt sitt tålamod,
-hela sin besinning och ger ett tecken åt den trogna hunden.“
-
-“Store gud!“
-
-“Hunden kastar sig med panterns vighet på den stackars Madelone, som
-ögonblickligen ligger slagen till golfvet med ansigtet blödande ur flere
-sår, ty, för sent ångrande sin grymhet, ger den förnäma damen för sent
-kontra-order åt sin hund.“
-
-“Ah, nu förstår jag hvad han menade med den lefvande gladan!“ sade
-Armand. “Arma Madelone! arme Simon!“
-
-“Hvita Björnens raseri kan ej med ord beskrifvas“, återtog Cambon den
-äldre; “men hur skulle han hämnas? Den förnäma damen hade rest, efter
-att hafva skickat Madelone en sedel på några hundra francs till salfva
-på hennes blessyrer. Hvita Björnen kastade sedeln på elden, ty han
-tänkte endast på en salfva af blod. Han skulle hafva följt den förnäma
-damen till verldens ända, men hur kunde han väl lemna sin olyckliga
-Madelone? Hon tillfrisknade likväl den gången; men enögd blef hon för
-sitt återstående lif och ett stort djupt ärr vanstälde den vackra näsan.
-Ett år derefter insjuknade ånyo Madelone, antingen af förtviflan öfver
-sin förlorade skönhet eller af sorg öfver sin björns tröstlösa
-belägenhet, ty han kunde aldrig glömma hvarken Madelones olycka eller
-den lefvande gladan, såsom han beständigt kallade den förnäma damen. Den
-gången tillfrisknade icke Madelone. Hon dog i armarne på sin björn, som
-också ensam bar henne till grafven. Han tog hennes likkista under ena
-armen och bar den med samma lätthet som en vanlig menniska bär ett barn.
-Efter begrafningen kom han hit och höll på att skrämma slag på gubbarne
-genom sin högljudda sorg. Han tjöt väl som tio björnar, och fåfängt bjöd
-jag till att trösta honom. Han har ej kunnat trösta sig än.“
-
-“Ni känner väl den förnäma damens namn?“ frågade Armand.
-
-“Nej ... Hvita Björnen har aldrig velat säga mig det ... För öfrigt bad
-han mig att ej för någon omtala den rätta orsaken till Madelones
-olycksöde. Förmodligen hade han sin uträkning med det. Kanske trodde han
-sig derigenom kunna insöfva sitt blifvande offer i den tron att allt
-redan vore glömdt, på det att hans hämnd desto säkrare skulle nå målet.
-Jag är öfvertygad om att det var hon som besökte Jardin des Plantes. Hon
-är då återkommen till Paris; men hon må taga sig tillvara för Hvita
-Björnen, ty han är ej den som afskräckes af ett misslyckadt försök. Han
-skall ej gifva sig någon ro, förrän den förnäma damen blifvit lika
-tilltygad som den stackars Madelone var. Något värre vill han henne
-säkert icke.“
-
-“Det går vackert an, min far! ... det var säkerligen ej hennes mening
-att det skulle ta så illa.“
-
-“Det tror jag också ... men man låter i alla fall bli att reta arga
-hundar på folk, isynnerhet om den, som retar, är rik eller förnäm, och
-den, som man retar på, är fattig och obetydlig, ty man skall lätt kunna
-komma på den tanken, att brottet härleder sig lika mycket från förakt
-som från öfverilning.“
-
-“Hvem kan bestrida det, min far? ... Emellertid måste man varna den
-hotade damen ... om man blott kände hennes namn och hemvist.“
-
-“Jag skall tala med Hvita Björnen“, försäkrade Cambon den äldre; “envis
-är han, jag vet det, men jag torde väl träffa på någon sida hos honom,
-som är känslig för annat intryck än hämndens ... Men min kära Armand,
-det är tid på att du går, innan man stänger ... God natt, min gosse! Gud
-välsigne dig och låte dig i morgon komma åter! God natt, mitt barn!“
-
-Fadern omfamnade sin son, hvarefter denne ämnade gå.
-
-“Armand!“ ropade fadern efter honom.
-
-Cambon den yngre stannade.
-
-“Det kostade något på dig att lemna det der fem-francsstycket ifrån
-dig“, sade fadern småleende; “det undgick icke min uppmärksamhet, lita
-på det.“
-
-Armand rodnade och såg förlägen ut.
-
-“Så tag det då, min gosse“, bjöd fadern, i det han räckte silfvermyntet
-åt sin son, “tag det och göm det gerna, i fall det kan göra dig något
-nöje ... Vid din ålder är det mycket man gömmer som icke ens är värdt en
-franc, men som man likväl icke skulle vilja lemna från sig för tusen.“
-
-“Ack nej, behåll det, min far!“ bad Armand, skjutande myntet tillbaka;
-“det der är ju så barnsligt.“
-
-“Det gläder mig att du är förståndig“, yttrade Cambon den äldre,
-stoppande fem-francsstycket tillbaka i sin ficka; “men“, tillade han med
-blicken på den bortilande ynglingen, “måtte det blott räcka länge!“
-
-
-                            Sjette kapitlet.
-
-                Spökhuset vid rue S:t-Etienne-des-Grès.
-
-Ofvannämnda gata, som har sitt namn af en kyrka, hvilken byggdes dervid
-i det nionde seklet, men grusades i det adertonde, blef år 1846 icke
-blott föremål för befolkningens i Frankrike nyfikenhet och förvåning,
-utan gaf äfven i alla andra länder vatten på deras qvarn, som tro på
-öfvernaturliga tilldragelser, ty berättelsen om dessa öfverfördes snart
-från de franska bladen till nästan alla utländska tidningar, och
-författaren erinrar sig att äfven i Aftonbladet hos oss hafva läst något
-derom.
-
-Besagda år skulle en ny gata öppnas emellan rue S:t-Etienne-des-Grès och
-rue Soufflot, till hvilket ändamål arbetsfolk ditskickades, men vid det
-första spadtaget i jorden öfverraskades arbetarne af en mängd stenar,
-som föllo öfver deras hufvud och äfven sårade några.
-
-Stenarne kommo från en liten trädgård, i hvilken fanns ett mindre
-stenhus, vid den tiden bebodt af en skomakare och hans hustru, ett
-mycket fattigt, men fromt och stilla folk. Trädgården och det lilla
-huset undersöktes mycket noga, utan att någon upplysning om orsaken till
-stenkastningen kunde vinnas.
-
-Polisen, som snart fick kännedom om förhållandet, infann sig på stället;
-men spöket hade lika liten respekt för polisen som för arbetsfolket.
-Stenar fortforo att kastas från samma håll. Man stälde vakt både i det
-lilla huset och i den lilla trädgården, men ingenting halp. Samma
-stenkastning och samma fruktlösa forskningar efter orsaken. De som stodo
-utanför planket kring trädgården, sågo tydligt huru stenarne kommo
-sättande derifrån högt öfver planket, men de som stodo innanför det,
-sågo lika litet till stenar som stenkastare. Hela befolkningen inom
-Paris, till hvars kunskap dessa oförklarliga spökerier snart kommo,
-strömmade, under loppet af flere veckor, till ifrågavarande gata, och
-ingen fanns som icke hade sett någon i luften flygande trollsten; men
-hvem eller hvilka som slungat dem, var och förblef en hemlighet, som
-ännu ingen lyckats afslöja.
-
-Ingenting kan länge vara nytt i Paris, icke en gång spökhistorier. De
-nyfiknes antal blef allt mindre och mindre, och snart talade man i
-staden icke mera om det lilla huset vid rue S:t-Etienne-des-Grès. Men de
-som egde hus i granskapet af spökhuset, skreko jemmerligt, ty alla
-hyresgäster flyttade sin väg, emedan ingen ville bo i en trakt, der
-tunga stenar, helt och hållet förnekande sin natur, flögo i luften som
-fåglar.
-
-Följaktligen stod icke allenast spökhuset med dess trädgård öde, utan
-äfven fyra eller fem af de dertill gränsande egendomarne. Detta för
-husvärdarne högst beklagansvärda tillstånd räckte till hösten 1847, då
-det ändtligen lyckades dem att finna tvänne personer, som med mod att
-trotsa spöken, förenade lust att hyresfritt bebo rymliga lokaler.
-Husvärdarne skulle till och med gerna hafva betalt den eller dem, som
-ville flytta till deras öfvergifna tomter, för att derigenom småningom
-locka folket tillbaka.
-
-Den förste af de två — inga flere anmälde sig — som åtog sig det
-menniskoälskande värfvet att lindra husvärdarnes qval, var Armand
-Cambon, hvars djerfhet sträckte sig ända derhän att han tog sjelfva det
-fruktade spökhuset i besittning. Den andre var en prest af omkring
-trettio år, med blekt ansigte och svart skägg. Denne flyttade in i det
-hus, som var spökhusets trädgårdsplank närmast. Hvarför han
-företrädesvis valde detta hus, som till och med var oansenligare än
-sjelfva spökhuset och dertill på köpet närmast detsamma, under det att
-de mera aflägsna och mera beqvämliga egendomarne stodo lediga, kunde
-ingen begripa. Dock trodde sig mången kunna härleda prestens förkärlek
-för det hus, han bebodde, från dess något klosterlika arkitektur. Man
-visste att både en kyrka och ett kloster fordom funnits på denna gata,
-så att det visst icke vore omöjligt att ifrågavarande hus kunde vara ett
-qvarstående fragment af klostret. En prest måste alltid finna sig
-hemmastadd i ett kloster, och spöken bör han mindre än någon annan kunna
-frukta. Vigvatten och korstecken hafva i alla tider varit ofelbara
-medel, om ej mot djefvulen, åtminstone mot spöken och gastar.
-
-Men hvad som kunde förmå en så ung och vacker gosse som Armand Cambon,
-hvilken dessutom icke var prest, att taga in och bebo en så ödslig
-lägenhet som spökhuset i trädgården, var vida oförklarligare. Men i
-Paris sysselsätter man sig icke länge med hvad andra menniskor hafva för
-sig, så att de begge enslingarne snart blefvo helt och hållet
-öfverlemnade åt sig sjelfve, hvarmed de också begge tycktes särdeles
-belåtna.
-
-Fönsterna till det rum, Cambon bebodde, vette åt den delen af
-trädgården, hvartill utsigt var från fönsterna i prestens våning. Denne
-kunde således utan svårighet se när Cambon hade ljus i sin kammare,
-liksom Cambon kunde se när det var upplyst hos presten.
-
-De begge grannarne tycktes icke vara det ringaste bekanta, och icke
-gjorde de någon min af att närma sig hvarandra, för att mildra
-enslighetens enformighet. Kanske trodde de icke heller så mycket på
-hvarandras enslighet.
-
-Presten, som icke sof alla nätter, borde så lätt kunna se, huru
-understundom skuggorna af flere hufvud tecknade sig på gardinerna till
-Cambons kammarfönster, liksom Cambon, hvilken lika litet var någon
-sjusofvare, icke heller kunde underlåta att någon gång förmärka flere
-hufvud bakom prestens rullgardiner. Huruvida den ene grannen funderade
-på betydelsen af så många hufvud nattetid i den andres boning, veta vi
-icke, men tro dock helst, att någon fundering hvarken från den ena eller
-andra sidan kom i fråga, emedan, såsom nyss antyddes, nyfikenheten att
-veta sin nästas bestyr icke är en af fransmannens hufvudsynder. Det der
-tillhör i allmänhet andra mindre städer och Stockholm isynnerhet.
-
-Den enda folkklass, som i Paris kan beskyllas för nyfikenhet, är polisen
-med dess vare sig uppenbara eller hemliga tjensteandar; men så länge
-menniskor finnas att spionera på, skall den säkert låta spöken vara i
-fred, och som nu rue S:t-Etienne-des-Grès var spökenas högqvarter, så
-besvärades denna gata högst sällan af polissergeanterna, hvilka hade mer
-än tillräckligt att syssla med de folkrikare qvarteren i den ofantliga
-staden.
-
-Dock är det mer än troligt, att polisen, derest den, i likhet med oss,
-hade lyssnat till Cambons samtal med sin far på Bicêtre, ögonblickligen
-skulle hafva hastat till spökenas högqvarter och icke lemnat det, förr
-än den fått fullkomlig reda på betydelsen af de många hufvud, som den
-andlige grannen sett. Den skulle hafva upptäckt en af de farligaste
-klubbar, försedd med lika många armar som vapen, och följaktligen gjort
-sig ett af de lyckligaste kap en polis någonsin kan göra. Men polisen
-hade icke det minsta väder derom. Den hade visserligen både hört och
-sett stenar kastas af osynliga makter, men kunde omöjligt tilltro dem
-förmågan att bygga barrikader.
-
-Huruvida samma slags resultat kunnat vinnas hos den andlige grannen,
-veta vi ej; men i allmänhet kan man taga för gifvet, att prester icke
-gerna konspirera mot sådana styrelser, som inskränka folkens frihet på
-samma gång de gynna och understödja jesuiterne.
-
-                   *       *       *       *       *
-
-Det var en afton ungefär åtta dagar efter de händelser, som de
-föregående kapitlen innehålla, då Armand Cambon anlände till sitt dystra
-hem. Han kom ifrån sin far, ty sällan gick någon dag förbi som han ej
-besökte denne.
-
-Han förde sin nyckel till dörrlåset för att öppna sin kammare, då han
-märkte att något satte sig emot det införda axet. Han kände naturligtvis
-efter och fick tag uti en helt liten biljett, doftande af dyrbara
-parfymer. Inkommen i sin kammare, tände han hastigt sitt ljus och läste
-följande af en fruntimmershand på det finaste rosenpapper prydligt
-prentade rader:
-
-   “Monsieur Armand Cambon!
-
-   Ett fruntimmer, som mycket intresserar sig för er, önskar se er i
-   morgon. Ifall ni å er sida samtycker att råka henne, torde ni
-   underkasta er de vilkor eller försigtighetsmått, hon nödgats
-   föreskrifva och dem ni, såsom en man af heder, skall respektera.
-   Klockan åtta i morgon afton väntar er på Place Vendôme, norr om
-   kolonnen, en vagn med två hästar. En maskerad qvinlig domestik
-   skall öppna vagnsdörren för er och med er instiga i vagnen.
-   Derefter och sedan hon förbundit era ögon, hvartill ni jemväl
-   måste beqväma er, skall hon ledsaga er till det fruntimmer, som,
-   efter hvad ni bör finna, vågar mycket för att skänka er ett möte,
-   som mer än en dödlig skulle afundas er. Lydnad, försigtighet och
-   tysthet!“
-
-Biljetten saknade underskrift.
-
-Man behöfver icke nödvändigt ha tjuguårigt blod i sina ådror för att
-blifva mer än vanligt varm af en sådan biljett. Men Armand var
-konspiratör innan han blef älskare. En konspiratör måste vara kall som
-is, om han också befinner sig midt i remnan af en glödande vulkan.
-
-“Kan det vara en snara?“ frågade han sig sjelf; “och om det så är, hvad
-är meningen dermed? ... Man vill kanske narra mig från min bostad, för
-att, under min frånvaro, anställa en undersökning ... Men om man det
-verkligen vill, hvartill väl så många omständigheter? ... Jag är ju
-borta största delen af dagen, så att, ifall man hade någon aning om att
-... Nej! det är ej någon polisens tjensteande som skrifvit denna biljett
-... ingen polissergeant skrifver på rosenpapper och har så fina parfymer
-... Men hvem är det då? ... Det är ett fruntimmer och ett så kalladt
-bättre fruntimmer till på köpet ... Jag vet endast tvänne sådana som
-möjligen skulle intressera sig för mig, åtminstone blott tvänne som
-kunna ha råd att begagna vagn med två hästar och kammarjungfrur med mask
-för ansigtet ... Men hvem af dessa två är det? ... Ljufva högblå ögon
-kunna omöjligt skrifva en sådan biljett, men väl de svarta blixtrande,
-ty det är så likt svarta ögon det der.“ (Armand hade, såsom vi höra, en
-bättre tanke om de blå. Var det derför att de erinrade om hans mor och
-hennes ursprung från norden?) ... “Ja, det är min dam i Jardin des
-Plantes“, fortfor han, “jag är säker på det. Jag var ej så blind, att
-jag icke såg hur hon betraktade mig den der dagen, och nu är hon rörd af
-tacksamhet för det jag ryckt henne ur lejonets gap ... Men bör jag gå?
-... bör jag blindt kasta mig i ett äfventyr, som kan hafva ganska
-betänkliga följder? ... Men den sköna damen har säkert haft mycket
-besvär att få reda på min bostad, och detta bevisar hur angelägen hon är
-att råka mig och huru gränslös hennes tacksamhet är ... Det vore derför
-mycket orätt af mig att icke gå, helst hon i morgon enkom för min skull
-ställer en vagn på Place Vendôme. Det der visar mer än vanlig välvilja,
-det visar en erkänsla, som ... De milda blå ögonen hafva minsann icke
-lagt två strån i kors för att ... Jag börjar verkligen tro att svarta
-ögon äro skyltar för mycket känsligare och ömmare hjertan ... Men jag
-bör icke vara orättvis mot de blå ... Ett oskyldigt hjerta skulle ej
-skicka hästar och vagn för att i skymningen hemta en karl; skulle icke
-heller nyttja maskerade kammarjungfrur, som knyta bindlar för ögonen på
-en ung man, och skulle, framför allt, icke låta förstå, att den ynnest,
-de visa en karl, kunde väcka afund hos mer än en dödlig ... Nej, jag bör
-icke infinna mig på Place Vendôme, jag vill icke vara ett blindt redskap
-för en förnäm dams nycker, jag har verkligen mycket vigtigare saker att
-tänka på än att ... Men var det icke min bestämda föresats att varna den
-der damen för det försåt, som Hvita Björnen ytterligare kunde ställa mot
-hennes lif eller lemmar? Om någon olycka från det hållet hände henne,
-skulle icke jag med skäl förebrå mig att ej i tid ha underrättat henne
-om faran? ... Ja, det är nödvändigt att jag inställer mig, det är af
-högsta vigt att jag i morgon afton klockan åtta stiger in i vagnen och
-låter mina ögon förbindas, ty endast på detta sätt blir det mig möjligt
-att rädda den sköna okända från Madelones sorgliga öde.“
-
-Så resonerade Cambon för sig sjelf, gående af och an i sin lilla
-tarfligt möblerade kammare. Hastigt spratt han till och stannade. En
-helt och hållet ny tanke hade fattat honom. Han skyndade till dörren,
-den han tillriglade, hvarefter han sprang till fönstret och fälde ned
-rullgardinen. Derefter drog han sängen från dess vanliga plats och
-stälde den framför dörren. Vidare förde han ett skåp från dess plats vid
-ena sidoväggen till fönstret, hvilket snart doldes af samma skåp.
-
-Sedan dessa försigtighetsmått blifvit vidtagne, tog han ljusstaken och
-närmade sig den plats, hvarpå sängen stått. På denna plats knäföll han
-och lade ögonen mycket nära till golftiljorna. Han fann snart i en fin
-golfspringa en ståltråd, som med flit tycktes vara krökt och vikt öfver
-ena tiljan. Varsamt vidrörde han ståltråden och rätade ut den. Derefter
-petade han ned samma ståltråd, så att den icke mera syntes. Förmodligen
-för att öfvertyga sig att den icke längre fanns i springan, upptog han
-ur fickan en nål, hvilken han stack ned i samma hål, som ståltråden nyss
-hade fylt. Nålen gick obehindradt både ned och upp. Derefter flyttade
-han sina ögon och händer till en annan tilja och fick rätt på en nästan
-omärklig rigel af jern. Sedan han vidrört denna rigel, förde han ett
-knifsblad ned i en springa och bände på detta sätt upp en lucka, som
-fylde en så stor öppning, att en menniska derigenom kunde stiga ned
-under golfvet.
-
-Cambon tog ljuset och nedsteg derefter genom samma öppning. Han befann
-sig nu i en källare, så låg att han måste krypa för att kunna röra sig
-derinne. Han letade efter något på stengolfvet och fick ånyo tag i samma
-ståltråd, som han nyss förut skjutit ned genom golfvet. Med mycken
-försigtighet efterseende att han ej med benen vidrörde denna tråd, som
-tycktes sträcka sig längst bort till slutet af källaren, kröp han i
-samma riktning, hållande ljuset framför sig och alltid med ögonen
-fästade vid den besynnerliga ståltråden.
-
-Ståltråden förlorade sig i en vägg. Denna vägg blef också föremålet för
-Cambons synnerliga uppmärksamhet. Vid skenet af ljuset upptäckte han
-äfven på denna vägg en liten rigel, som han vidrörde. Derefter sköt han
-med handen på muren och det med den verkan, att fyra sammanfogade stenar
-af murens tjocklek böjde sig inåt, beredande på detta sätt en öppning så
-stor att Cambon derigenom kunde krypa, efter att förut hafva qvarlemnat
-ljuset i den låga källaren.
-
-Cambon hade nu kommit in i en källare, ojemförligt djupare och längre än
-den han nyss lemnat, samt svagt upplyst af ett sken, som tycktes komma
-från djupet. Cambon, efter att hafva gått utföre tio eller tolf
-trappsteg, befann sig snart på en fuktig jordbotten. Han närmade sig det
-ställe, hvarifrån ljusskenet kom, och böjde sig snart öfver en öppen
-lykta, den han varsamt drog till sig och hvars lilla glaslucka han
-tillsköt. Derefter undersökte han handtaget på lyktan, vid hvilket var
-fästad en ståltråd, troligtvis densamma, hvarom man nyss talat och
-hvilken gick igenom begge källarne. Cambon löste oftanämnde tråd från
-lyktans handtag och började derefter se sig omkring i den underjordiska
-boningen.
-
-Nära invid det ställe, der lyktan nyss stått, stod en fjerding. Framför
-denna stannade Cambon, upptagande ur sina fickor flere små paket, som
-han lade i fjerdingen. Att denna var fyld förut bevisades deraf, att de
-paket som Cambon nu ditlagt, snart bildade en råga på hvad som förut
-fanns i fjerdingen. Sedan Cambon sålunda tömt sina fickor, upphöjde han
-lyktan och skred med samma varsamhet utefter väggarne, vändande lyktans
-sken mot dem. Skenet föll på en mängd musköter, pistoler, pikar och
-sablar, som dels hängde på väggarne och dels stödde sig mot dem.
-
-Det var således en fullkomlig rustkammare, hvaruti Armand Cambon befann
-sig. Den unge mannen tycktes njuta vid åsynen af alla dessa dödens
-verktyg. Än blottade han en sabel och gjorde några hugg i luften åt
-venster och åt höger; än spände han hanen på en musköt eller pistol; än
-ruskade han på jernet till en pik, för att pröfva dess styrka. Med ett
-ord, han tycktes med mycken förkärlek dröja vid denna vapenmönstring.
-
-Han hade redan undersökt eller profvat tolf vapen af olika egenskap och
-skulle just fatta tag i det trettonde, en bössa med dubbla pipor, då han
-hastigt och utan att vidröra bössan drog handen tillbaka, vändande sina
-blickar mot den mest aflägsna af källarens väggar.
-
-“Återigen samma buller!“ mumlade han; “det är nu säkert den fjerde
-aftonen jag hört det ... Hvad kan det väl vara för ett slags rum
-härintill? ... Hvem kan besöka det och hvad kan man der ha för sig?“
-
-Cambon stod en lång stund tyst och öfverläggande med sig sjelf.
-
-Slutligen tog han sitt parti. Han närmade sig den vägg, hvarifrån han
-trott sig höra de ljud, som för fjerde gången väckt hans uppmärksamhet
-och förvåning, och lade sig ned med örat tätt intill väggen. I denna
-ställning förblef han länge.
-
-“Det låter alldeles som om man hamrade metall“, sade han efter en stund;
-“troligtvis är det derinne en källare, liksom denna ... men hur kommer
-man ned till den? ... Nedgången dertill är ej från det hus jag bebor ...
-Men från hvilket då?“
-
-Cambon tänkte efter att af de närmaste husen endast ett för det
-närvarande var bebodt, det nämligen som var beläget midt emot hans
-trädgårdsplank. En del af den källare, hvari rustkammaren var, låg under
-trädgården och det var ganska möjligt att denna källare endast genom en
-mur skildes från en annan, hvilken ginge under samma trädgård och på
-något sätt vore förenad med den grundval, på hvilken det ifrågavarande
-bebodda huset stod.
-
-I detta hus bodde, som vi redan känna, äfven en annan person, nämligen
-en prest, lika litet spökrädd som Armand Cambon.
-
-Cambon fortfor att lyssna och han stärktes fullkomligen i sin tro, att
-ljudet kom från hamrandet af metall.
-
-Efter en stund upphörde detta ljud, hvarpå följde några minuters
-tystnad.
-
-Cambon bibehöll icke desto mindre sin lyssnande ställning. Efter några
-minuters förlopp tyckte sig Cambon höra ett annat ljud, liknande det som
-en jerndörr förorsakar, när den upplåses, gnisslar på rostade gångjern
-och sedan tillslutes. Derefter blef det tyst.
-
-Cambon dröjde qvar med örat intill väggen en god qvarts timme, men
-tystnaden fortfor att vara oafbruten.
-
-“Skulle den, som nyss varit der, gått sin väg?“ frågade sig Armand; “var
-det ljud, jag sist hörde, verkligen af en jerndörr, som min
-hemlighetsfulle granne öppnat och igenlåst efter sig?“
-
-Ytterligare en qvart stod Cambon qvar vid muren, men ingenting vidare
-hördes derifrån.
-
-Öfvertygad således att ingen lefvande varelse för närvarande funnes i
-hans granskap, tog han sig nu till att noga undersöka sjelfva väggen,
-för att se huruvida de begge hvarandra så närbelägna källarne hade någon
-gemensam dörr eller lucka. Krypande på händer och fötter letade han
-utefter väggen, icke lemnande någon fläck deraf ovidrörd.
-
-Döm då om hans förvåning, när han på muren tätt invid marken upptäcker
-en rigel, alldeles lik den, som fanns på den lucka, genom hvilken han
-inkommit i rustkammaren från den lägre källaren derutanför.
-
-Cambon stiger upp, skyndar till vapensamlingen och väljer sig derutur
-ett par små pistoler och en lång dolk. Pistolerna stoppar han på sig,
-men dolken begagnar han för att skrapa undan den jord, som hindrar
-rigeln att löpa. Snart är hindret undanröjdt, och nu fattar Cambon med
-begge händerna i det jernbleck, hvaruti rigeln sitter, ty det är
-verkligen en lucka, också af sammanfogade stenar, som han håller uti.
-
-Luckan ger icke vika, men den följer med Cambons händer, hvarefter han
-genom öppningen sticker in den långa dolken, som icke möter något
-motstånd.
-
-Han har således beredt sig ingång till den källare, hvarifrån han hört
-bullret. Men det är icke nog med att ha funnit ingången: man måste äfven
-undersöka hvad märkvärdigt kan finnas derinne.
-
-Det är icke blott af nyfikenhet man måste göra det; försigtigheten
-fordrar det äfven, ty en källare sådan som Cambons, en källare med
-sådant innehåll, kan icke nog betryggas.
-
-Cambon är långt ifrån att känna sig glad öfver den upptäckt han gjort.
-Fast mer bäfvar han för den och han svettas af ångest vid blotta tanken
-på ett så farligt granskap.
-
-Emellertid är ej ett ögonblick att förlora. Han måste passa på, medan
-den mystiske grannen är borta, ty att denne är borta, slutar han icke
-allenast af tystnaden, utan äfven af mörkret derinne.
-
-Men om den mystiske grannen skulle komma tillbaka, under det att Cambon
-vore der, en säkerligen lika oväntad som ovälkommen gäst, hvad mer?
-
-Hvad annat, än en strid på lif och död emellan de begge grannarne!
-
-Cambon ryste, men icke för striden, icke ens för sin egen död. Han ryste
-vid den tanken, att kanske nödgas döda en menniska, för att derigenom
-bevara en hemlighet, hvars yppande bestämdt skulle medföra icke blott
-hans egen, utan äfven trehundra tappra ynglingars undergång, för att
-icke tala om sjelfva den sak, för hvilken man väpnat sig och hvilken var
-Cambon till och med vida heligare än hans och hans kamraters lif.
-
-Cambon tvekade icke länge. Han vidgade öppningen och sköt först in
-lyktan.
-
-Derefter kröp han sjelf in. Inkrupen, var han ögonblickligen på benen,
-hållande lyktan i venstra handen och dolken i den högra, beredd att
-försvara sin plats eller dö.
-
-Men allt var tyst derinne. Ingen röst störde hans öra och ingen arm
-höjde sig mot hans bröst.
-
-Han var allena. Så mycket bättre tid och lust hade han att undersöka
-lokalen.
-
-Den källare, hvaruti Armand nu befann sig, var lika hög och bred som
-rustkammaren, men betydligt längre och sträckte sig, såsom Armand redan
-förmodat, under trädgården, och var sålunda blott en betydligare
-fortsättning af den förra källaren.
-
-Armand, som gått rakt fram, stötte mot en jerndörr, hvilken, nu
-tillstängd utanföre, utan tvifvel var den genom hvilken den
-hemlighetsfulle grannen aflägsnat sig.
-
-Cambon gaf sig icke tid att fundera på hvart denna dörr ytterligare
-kunde leda, utan började i stället att undersöka sidoväggarne.
-
-Han stötte foten mot något, som reste sig i hans väg, och han höll
-lyktan deröfver.
-
-Hvad han dervid såg, hade han förut under sin lifstid sett många gånger.
-
-Det var en flyttbar jernugn, omgifven af en mängd deglar, alltsammans
-sådant som guld- och silfverarbetare använda till de ädla metallernas
-nedsmältning.
-
-Det lyste i botten på deglarna, och Cambon hade icke svårt för att
-igenkänna den ädla metallen.
-
-Förvånad med skäl öfver denna syn, fortsatte han sin upptäcktsresa.
-
-Ett rop af öfverraskning undföll hans läppar vid det han närmade sig den
-andra sidoväggen, ty tätt invid denna blänkte en verklig hög af guld och
-silfver.
-
-Hade då Cambon upptäckt en skatt? och hade kanske denna skatt under
-medeltiden blifvit till förvar nedburen i denna källare, hvilken utan
-tvifvel tillhört det kloster eller den kyrka, som då funnits derofvan?
-
-Cambon fann visserligen att det var en skatt, och en betydlig skatt till
-på köpet; men den bar visst icke någon prägel af medeltiden.
-
-Det var knifvar, gafflar, grädd- och sockerskålar, dosor och fat,
-armband och urkedjor m. m., men allt af så nytida form, att Cambon, vid
-närmare betraktande af herrligheten, icke kunde vara rätt säker på om ej
-flere af dessa dyrbara pjeser genomgått hans egna händer och just af dem
-fått den form de hade, ty, såsom vi redan hafva hört, var Armand Cambon
-en utmärkt skicklig arbetare i guld och silfver. Säkert är att Cambon
-igenkände flere stämplar af de fabrikanter, som på den tiden voro mest
-“en vogue“.
-
-Detta hindrade likväl ej, att åtskilliga af pjeserna tillhörde en äldre
-tid, och hvilket blott bevisade att deras egare icke var någon ensidig
-beundrare af det gamla eller det nya.
-
-Hvad som dernäst väckte Cambons uppmärksamhet, var att åtskilliga
-pjeser, oaktadt det kostbara arbete som på dem blifvit nedlagdt, voro på
-ett högst skonlöst sätt hopklämda eller hopslagna, hvaraf man skulle
-kunna sluta till att metallens värde egentligen vore det som låge dess
-egare om hjertat. Cambon kunde ej tillbakahålla en suck vid åsynen af
-den förstöring, som gått öfver så mycket vackert i uppfinning och så
-mycken möda i arbete.
-
-Men ögonblicket var icke rätt lämpligt för sorgliga betraktelser öfver
-sättet att behandla konstarbeten i guld och silfver.
-
-Det är klart att Cambon först och främst önskade svar på dessa frågor:
-hvem är den lycklige egaren till allt detta guld och silfver? och
-hvarför har han burit det ned i källaren? samt slutligen, hvarför vill
-han smälta ned alltsammans?
-
-Det är en tjuf, var Cambons första svar, en tjuf som stulit på flere
-ställen och sammanfört allt sitt tjufgods hit, för att smälta ned det
-samt derefter under hand afyttra det.
-
-Men, blef hans andra svar, det kan också vara någon eller några, som, af
-fruktan för en stundande revolution, gömt sin egendom i källaren, såsom
-man i äldre tider brukat göra, och man vill smälta ned den, för att
-lättare kunna dölja eller medföra den.
-
-Begge dessa fall voro lika möjliga.
-
-Men, i detta sednare fall, hvem var egaren? eller ifall egaren till så
-mycket guld och silfver ej sjelf ville synas — hvilket var troligt —
-hvem var kommissionären?
-
-Husen i grannskapet voro ganska anspråkslösa och några af dem, efter
-hvad bekant är, så illa berygtade, till följd af den der spökhistorien,
-att ingen ens hyresfritt ville bebo dem. Det var således knappast
-rimligt, att någon af de olycklige hyresvärdarne kunde för egen räkning
-innehafva så mycket guld och silfver. Således var någon af dem blott
-kommissionär.
-
-Men kommissionär kunde endast den vara, som förfogade öfver det hus,
-till hvilket källaren hörde, och hvad kunde väl detta vara för ett hus?
-
-Det fanns ingen närmare egendom än den hvarut presten ensam bodde,
-hvartill kom, att källaren, som hvälfde sig under trädgården, hade
-riktningen mot samma hus. Det var således presten, som antingen för
-någon gynnares eller något skriftebarns räkning till förvaring emottagit
-detta dyrbara gods.
-
-Men var det väl också presten som ditfört smältugnen och deglarna? Var
-det äfven han som hamrat ihop dessa vackra dyrbara arbeten? Utan
-tvifvel, ty prester kunna allt, tänkte Cambon i sin fromhet, på samma
-gång erinrande sig, att han en och annan natt sett skuggorna af
-åtskilliga hufvud på paterns rullgardin, hvaraf han redan förut dragit
-den slutsats, att den andlige mannen icke var så allena i verlden som
-han syntes vara.
-
-För öfrigt, hvem kunde så noga veta, om ej den andlige mannen sjelf vore
-egaren till skatten? De andlige hafva i alla tider icke blott känt flere
-vägar till saligheten än andra dödlige; de hafva derjemte känt flere
-kanaler till förvärfvandet af äfven det timliga goda, än mången
-uteslutande verldsligt sinnad. Med ett ord, ingenting var omöjligt för
-mannen af svarta rocken.
-
-Ett var dock säkert: att egaren till skattkammaren icke kunde vara
-mindre rädd om denna än Cambon var om sin rustkammare.
-
-Men Cambon kunde icke tillbringa hela sin tid i denna skattkammare eller
-i evighet reflektera öfver den möjlige egaren dertill. Derför, och sedan
-han ånyo kastat en blick öfver dyrbarheterna, kröp han tillbaka in i sin
-källare och tillsköt derefter mycket sorgfälligt rigeln till
-blindluckan. Icke nog dermed: han stötte ned i jorden framför ingången
-tvänne grofva värjklingor och vände deras fästen mot samma lucka, för
-att understödja rigeln och försvåra ingången, för den händelse det kunde
-falla egaren till skattkammaren in att göra ett motbesök i rustkammaren.
-
-Sedan detta väl var undanstökadt, fästade Cambon ståltråden vid lyktan,
-hvilken med öppen lucka återstäldes på sin plats nära fjerdingen.
-Derefter tog han ett af de små paketen, som utgjorde rågan på
-fjerdingen, och hälde på jorden, emellan lyktan och denne, något som
-liknade krutkorn. Den som närmare betraktat fjerdingen skulle vid dess
-botten hafva upptäckt ett litet hål, hvarutur några svarta korn
-framtrillade, förenande sig med dem som Cambon utstrött. Cambon, efter
-att än en gång öfver denna tillredelse hafva kastat en pröfvande blick,
-kröp tillbaka in i den låga källaren och passerade den, såsom förr, på
-fyra fötter och alltid med ögonen på den medföljande ståltråden. När han
-kommit till den första luckan förde han ståltråden med verkligen
-darrhändt försigtighet genom det fina hålet på ifrågavarande lucka samt
-vek dess yttersta ända öfver en af luckans tiljor. Derefter höjde han
-sig på armarne upp i sin sängkammare. Sedan han på detta sätt väl kommit
-upp, tillslöt han luckan efter sig, men så omtänksamt att, om man också
-ej haft för ögonen Cambons dervid något bleknande ansigte, man likväl
-kunnat märka att någonting högst vigtigt och farligt förknippade sig med
-oftanämnde lucka.
-
-Sedan dennas rigel blifvit tillskjuten, hastade Cambon att ställa sängen
-öfver den samt flytta skåpet från fönstret till dess vanliga plats vid
-väggen.
-
-Derefter, och som det var långt lidet på natten, klädde han af sig och
-intog sängen. Men innan han somnade, genomläste han åtskilliga gånger
-den lilla parfymerade rosenbiljetten, som den okända sköna skickat
-honom, ehuru han redan kunde den utantill.
-
-Ändtligen släckte han ljuset och insomnade.
-
-Han drömde om högar af guld och silfver, så stora som berg, och om
-svarta drakar, som vakade deröfver; han drömde om barrikader, icke
-mindre höga, på hvilka han sjelf stod i blod till midjan och af krutmoln
-omhvirflad; han tyckte sig se en ängel, sväfvande öfver hans hufvud med
-en parfymerad rosenbiljett i venstra handen och en lagerkrans i den
-högra. Men ängeln, i stället för korpsvarta lockar, hade det mjukaste
-bruna hår och, i stället för nattsvarta ögon, de mildaste högblå.
-Slutligen tyckte han, att någon smög sig under hans säng och ryckte upp
-blindluckan, utan att först stöta ned den betydelsefulla ståltråden. Han
-hörde en förfärlig knall och fann sig sjelf, jemte det hus han bebodde,
-uppslungad i rymden högt öfver Notre-Dame.
-
-Han vaknade och satte sig upp i sängen, torkande ångestsvetten ur sin
-panna.
-
-“Hå! gudskelof, det var bara en dröm!“ hviskade han och lade sig ånyo.
-
-Han insomnade för andra gången; men om han drömde något mera, känna vi
-icke.
-
-
-                            Sjunde kapitlet.
-
-                            Vendôme-platsen.
-
-Vendôme-platsen, bildande en åttkant, eller, nogare sagdt, en qvadrat
-med afskurna hörn, är i och för sig sjelf en af de vackraste i Paris;
-men kronan af dess skönhet är naturligtvis Vendôme-kolonnen, en,
-åtminstone hvad det yttre beträffar, värdig medbroder till
-Juli-kolonnen. Vi säga: till det yttre, ty, då Juli-kolonnen är ett
-lysande minne af en ärofull frihetskamp, invigdt af segrande medborgares
-blod, så är Vendôme-kolonnen deremot ett ståtligt minne af en ärofull
-despotism, invigdt af segrande slafvars blod. Blodet, som invigt begge
-dessa olika minnen, ropar också med olika röster från jorden.
-
-Platsen, som är anlagd på tomten af det fordna Vendôme-hotellet,
-uppbygdt af Henrik IV åt dess son, är rik på historiska minnen, och
-hvilken plats i Paris är icke det! Den egdes och beboddes år 1720 af
-irländaren Law, den på en gång mest snillrike och mest olycklige
-vinglare verlden känner, och hvilken, sedan han af furstar köpt och med
-ofantliga summor betalt grefskaper och markisater i nästan hela Europa,
-dog såsom flykting i Venedig, fattig och förgäten.
-
-Der störtades, under den första stora revolutionen, från sin piedestal
-Ludvig XIV:s kolossala ryttarstod, som stått der sedan år 1699, och det
-i samma ögonblick Ludvig XVI såsom fånge fördes öfver platsen för att
-insättas i det sorgligt bekanta Tempeltornet.
-
-Der, år 1815, degraderades och dömdes till deportation general Bonnaire,
-den tappre försvararen af la Place de Condé, midt framför
-Vendôme-kolonnen, hvars basreliefer framstälde flere af hans egna
-krigsbedrifter.
-
-Der spände sig, samma dag de allierade härarne intågade i Paris, nitiske
-rojalister uti de linor, som, fästade kring halsen på Napoleons staty,
-skulle nedrycka den från kolonnen, och drogo af alla krafter samt
-svettades af hjertans grund för den goda saken, utan att likväl på detta
-sätt kunna böja den envisaste af bronshalsar.
-
-Sjelfva kolonnen är ett verk af Napoleon och invigdes år 1810 för att
-föreviga minnet af franska härens bedrifter under 1805 års fälttåg.
-Vendôme-kolonnen, i likhet med Juli-kolonnen, helt och hållet af brons,
-är likväl högre än denna sednare, eller 107 alnar, piedestalen och
-statyn inberäknade. Till gjutgods användes 1,200 af fienden tagna
-metallkanoner. Piedestalen, på hvars hörn fyra örnar uppehålla
-guirlander af ek och lager, är på alla facerna ornerad med troféer af
-alla slags vapen, fanor och militäriska drägter. Öfver ingången till
-kolonnen sväfva tvänne segerns genier, uppbärande en tafla, hvars
-latinska inskrift erinrar om monumentets uppkomst.
-
-Sjelfva pelaren är helt och hållet ornerad med basreliefer af ringa
-konstvärde, föreställande i kronologisk ordning alla bedrifterna från
-början af 1805 års fälttåg ända till fredens afslutande efter slaget vid
-Austerlitz. Genom en spiraltrappa, som slingrar sig inuti kolonnen,
-uppkommer man till en å kapitälet hvilande balustrad, ifrån hvars midt
-höjer sig en ny piedestal, som uppbär Napoleons staty. Denna staty är
-likväl ej densamma som restes der 1810.
-
-Vi nämnde nyss, att man medelst linor sökte neddraga den, men detta
-lyckades ej, ehuru rojalisterne togo både hästar och åsnor till hjelp.
-Förtviflade öfver så många fruktlösa ansträngningar, beslöto
-rojalisterne att underminera kolonnen, för att genom dess fall kunna
-åtkomma den förhatliga stoden. Men de segrande utlänningarne, mildare än
-Bourbonernas vänner, satte sig emot denna vandalism; men som de visst
-icke hade för plan att skona statyn, så hittade de på ett annat medel
-att få den ned. Det hade kommit till deras kunskap, att artisten
-Delaunay, som upprest bilden, ensam besatt hemligheten för dess
-störtande. Delaunay ålades derför, vid dödsstraff, att nedtaga bilden,
-hvilket han också gjorde. Den stod, som sålunda störtades, förestälde
-Napoleon såsom romersk kejsare; men den, som efter Julirevolutionen
-eller år 1831 å nyo uppstäldes, förestälde hjelten med den lilla
-trekantiga hatten samt i den drägt, han vanligtvis brukade bära och den
-han gjort så ryktbar öfver hela verlden.
-
-Det är klart, att denna kolonn icke allenast genom sin betydelse, utan
-äfven genom sin storlek och sitt lyckliga läge skall göra en förvånande
-effekt, man må betrakta den vid dagsljus från Tuilerierna eller från
-boulevarden. Men den tager sig icke heller ofördelaktigt ut, när månen
-från sin mörka sammetsmjuka himmel strör sitt silfver öfver den lilla
-trekantiga hatten och förklarar de kända anletsdragen af verldens
-störste krigare. Också underlåter ingen, som gör sin månskenspromenad
-öfver Vendôme-platsen, att lyfta sina ögon mot den stolta bronsbilden,
-isynnerhet när månen smyckar den med sitt vackraste silfver.
-
-Men få torde betrakta den med så mycken andakt som Armand Cambon,
-hvilken, ehuru klockan ännu ej var mer än sju, likväl redan instält sig
-på mötesplatsen. Cambon såg ej blott Napoleon på kolonnen, Napoleon på
-höjden af sin ära; han såg äfven Bonaparte på klippan i oceanen, der den
-fjettrade kondoren led sitt straff, säkerligen mindre för det han skakat
-Europas troner, än för det han, ett trolöst barn, förrådt sin moder,
-republiken — för det han, af friheten kastad till äran, bjöd äran att
-mörda friheten. Det var utan tvifvel något ditåt som Cambon tänkte, ty
-han, som icke kunde gå förbi Juli-kolonnen utan att aftaga sin hatt och
-framhviska en bön, kunde icke gerna egna sin hyllning åt en storhet,
-hvars fot hvilade på grusade städer och krossade menniskoben, och hvars
-hjessa bar en lager, drypande af blod och tårar. Cambons andakt för
-tillfället tillhörde uteslutande denna stora, om också förtjenta,
-olycka, hvartill oceanen en gång var vitne, utan att besvara den
-fjettrade kondorens klagan med annat än rytande vågor och hånande
-vindar.
-
-Cambon vände slutligen sina ögon från kolonnen, ty det är besvärligt att
-stå så der länge och titta upp till en höjd af 107 alnar, helst när man,
-såsom Cambon, är klädd i hvit stärkt halsduk med mycket styfva kragar.
-Det är gifvet, att man icke kan vara barhalsad, när man är bjuden till
-ett förnämt fruntimmer, och som det icke heller går an att ha blus på
-sig, så är det klart att, ifall man så hafva kan, man tager på sig en
-fin vacker svart frack med tillhörande väst och pantalonger. Allt detta
-hade också vår hjelte, och det var väl värre än det, han hade ett par
-hvita handskar i ena frackfickan, ty hvarför skulle han väl taga dem på
-sig, när klockan ej var mer än sju, liksom man ej kunde beundra
-Vendôme-kolonnen utan hvita handskar. Och om man också känner sig rörd
-af hvad man för tillfället ser eller tänker på, så är det derför icke
-nödvändigt att upptaga och nedskrynkla den hvita slätstrukna näsduk man
-har i andra frackfickan. Man petar helt enkelt bort tåren med fingret,
-ty allting är “comme il faut“ i mörkret.
-
-Men Armand Cambon hade utomdess något i hvardera byxfickan, som icke är
-“comme il faut“, hvarken vid dagsljus eller i mörker. Han hade nämligen
-i den ena en hopfälld dolk och i den andra en terzerol med tvänne pipor,
-hvardera laddad med sin lilla nätta kula.
-
-Det der var visst icke nipper att ha på sig, när man går till
-fruntimmer; men Armand Cambon var en försigtig general. Den anonyma
-biljetten, den väntande vagnen, den maskerade kammarjungfrun och den der
-bindeln för ögonen, allt detta var visserligen intressant; men det var
-icke rent spel, eller åtminstone röjde det en fruktan å ena sidan, som
-följaktligen kunde förutsätta fara å den andra. Tar man sina
-försigtighetsmått på ena hållet, så är det klart att man måste göra
-detsamma på det andra. Med ett ord, Armand fann det alls icke underligt,
-att han försett sig med dessa små vapen, som äro så lätta att dölja i
-fredstid, men af hvilka man kan hafva så mycken nytta, när det gäller
-att försvara sig, helst mot flere fiender på en gång.
-
-Det är en gammal sanning, att tiden aldrig går så långsamt som när man
-väntar på något angenämt. Ännu var klockan blott en qvart till åtta, och
-vår hjelte hade funnit den qvart, han redan tillbragt på
-Vendôme-platsen, längre än en vanlig timme, ehuru han fördrifvit tiden
-med en repetitionskurs i Napoleons historia. Emellertid marscherade han
-af och an på den vackra platsen, som för ingen del hade brist på
-promenerande af begge könen.
-
-I ett af hörnen höll en säljare af gamla manskläder ett efter
-vanligheten långt och blomstrande tal för sina trådslitna paltor inför
-ett auditorium af omkring tjugo personer. Säljaren hade ett blekt och
-magert ansigte, men hans kropp tycktes hafva ovanligt grofva och feta
-dimensioner. Vid närmare påseende fann man dock att detta härledde sig
-deraf, att säljaren hade hela sitt varulager på sig. I den mån han sålde
-och blef af med sina varor, blef han sjelf allt smalare och spensligare.
-Slutligen, och hvilket bevisade att han gjort goda affärer, stod han i
-bara skjortan och kalsongerna. Så rustad, aflägsnade han sig med begge
-händerna fulla af mynt, under allmänhetens gapskratt.
-
-Armand skrattade med, men kände i detsamma att någon i hopen stötte till
-hans ena sida. Han förde handen ögonblickligen dit, der han känt stöten,
-och kom just lagom för att gripa om en annan hand, i hvilken han
-igenkände sin egen lilla terzerol.
-
-“Hvad är meningen med detta?“ frågade han den, hvilken handen tillhörde
-och som tycktes vara en man tillhörande den s. k. bättre
-samhällsklassen.
-
-“Jag ber om förlåtelse!“ stammade denne, släppande terzerolen på gatan;
-“men ... men det föreföll mig besynnerligt, att ni går på gatan med
-sådana saker“, tillade han, derefter smygande sig bort.
-
-“Ni skulle hellre sett, att det varit en börs“, mumlade Cambon, i det
-han, sjelf något förlägen, böjde sig ned och upptog terzerolen, den han
-hastigt gömde hos sig.
-
-Han såg nog hvad det var för en figur som han varit ute för; men han
-aktade sig att börja process med en ficktjuf, som, i stället för en
-börs, finner en laddad pistol i sin nästas ficka.
-
-Nästan lika glad som ficktjufven öfver att ingen polissergeant varit
-vitne till uppträdet, drog sig Cambon till en annan sida af
-Vendôme-platsen med föresats att dädanefter bättre vårda sina fickor.
-Han slog ånyo några slag fram och tillbaka, finnande tiden något raskare
-i sitt lopp allt ifrån den stund han fick en tjuf att fundera på.
-
-Händelsevis kom hans blick att falla på tvänne manspersoner, hvilka
-mötte honom. Som månens sken föll på deras ansigten, blef det mycket
-lätt för honom att urskilja anletsdragen.
-
-Den ene var densamme som nyss, utan att sjelf vara vapensamlare, varit
-nära att tillskynda spökhusets rustkammare förlusten af en terzerol med
-två pipor.
-
-Men Cambon tyckte sig äfven igenkänna den som var i ficktjufvens
-sällskap.
-
-Ifrågavarande person hade låg svart hatt med breda border samt en mycket
-lång rock, lik den som de franska presterne bruka.
-
-Cambon stannade, ansträngande sitt minne.
-
-Hvar hade han väl förut sett det der bleka svartskäggiga ansigtet i
-förening med den der svarta långrocken?
-
-Hastigt, och liksom ett ljus uppgått för honom, utropade han för sig
-sjelf:
-
-“Ah, skulle det vara han? ... nej, det är icke möjligt! ... och likväl
-var han så lik presten vid rue S:t-Etienne, min granne, att jag nästan
-skulle kunna svära på att det var samme person.“
-
-I detsamma hördes ett tornur slå åtta.
-
-Armand Cambon hastade ögonblickligen åt den sidan af Vendôme-platsen,
-som ligger norr om kolonnen.
-
-Der stod ganska ordentligt en täckt vagn med sina två hästar och en
-körsven på kuskbocken. Framför den halföppna vagnsdörren stod en qvinlig
-gestalt i kappa och hatt, från hvilken sednare nedföll ett rikt veckadt
-flor.
-
-Cambon närmade sig oförskräckt detta fruntimmer, som, förande floret
-något åt sidan, tycktes fixera honom med ena ögat.
-
-“Monsieur! väntar ni någon?“ frågade den okända med låg stämma.
-
-“Ja“, svarade Armand, fruktlöst bemödande sig att genom floret upptäcka
-ett ansigte, som, utom floret, till mer än hälften var betäckt med en
-svart mask.
-
-“Hvem?“ frågade hon ånyo; “hvem väntar ni?“
-
-“En vagn med två hästar, som på slaget åtta skulle stanna norr om
-Vendôme-kolonnen“, svarade Cambon; “dessutom ett maskeradt fruntimmer,
-som skulle bjuda mig en plats i samma vagn.“
-
-“Riktigt“, halfhviskade damen; “ni är den rätte ... Var då god och stig
-in!“
-
-Dervid slog hon upp vagnsdörren hel och hållen samt gjorde en lika
-behaglig som begriplig rörelse med handen åt den unge mannen.
-
-“Jag tackar“, komplimenterade Armand; “men ni tillåter mig väl att först
-hjelpa er upp?“
-
-“Ni är mycket artig“, yttrade hon, emottagande hans framräckta hand.
-
-Den maskerade damen satt nu i vagnen.
-
-“Med er tillåtelse intager jag nu platsen vid er sida“, sade Cambon, i
-det han raskt hoppade in i vagnen och satte sig bredvid den okända.
-
-“Har ni varit så god och låst till vagnsdörren?“ frågade hon.
-
-“Ja, men det var öfverflödigt, hör jag, ty man låser just nu igen den
-utanför.“
-
-“Det är kusken.“
-
-“Det var en artig kusk, min nådiga!“
-
-“Såå?“
-
-“Nu är vagnen i kuskens händer och jag är i edra“, sade Cambon muntert.
-
-“I mina?“
-
-“Ja visst.“
-
-“Hm, hm! ... vi få väl se.“
-
-I detsamma satte sig vagnen i rörelse.
-
-
-                           Åttonde kapitlet.
-
-                             Den maskerade.
-
-Vagnshjulen rullade af temligen fort; men vagnskorgen var som en gunga.
-
-Cambon kunde icke erinra sig att han någonsin förut åkt så beqvämt. Men
-som han icke heller förut hade åkt i sällskap med ett maskeradt
-fruntimmer, så fann han sin belägenhet högst egen och besynnerlig. Det
-är icke nog med att åka beqvämt, man måste äfven, när man så vill, kunna
-stanna och gå ur, hvilket Cambon icke ansåg sig kunna göra, sedan han
-öfvertygat sig om att vagnsdörren blifvit låst utanför och nyckeln till
-låset troligtvis gömd i den artige kuskens ficka.
-
-Det beqväma och behagliga upphör att vara beqvämt och behagligt, när man
-icke, allt efter som det faller en in, kan utbyta det mot det obeqväma
-och obehagliga. Högsta lycka är ingenting annat än högsta frihet.
-
-En suck störde Armand i hans tysta betraktelser. När man kan sucka på
-sammetsklädda resårer, då står det icke rätt till. En artig kavaljer
-frågar icke gerna sin dam, hvarför hon suckar; men man kan svara på
-samma sätt, och det gjorde också vår hjelte.
-
-Armands suck hade åtminstone den verkan, att den löste den maskerade
-damens tungband, som någon stund varit temligen hårdt tilldraget.
-
-“Min herre, ni har hitintills med mycken beredvillighet underkastat er
-de order man gifvit“, sade hon.
-
-“Med mycken beredvillighet?“ upprepade Cambon; “det tror jag nog ... Man
-bjuder mig på en vagn, som en prins skulle kunna åka i; och man bjuder
-mig på ett sällskap, som — jag ber er tro på mitt uppriktiga hjerta —
-måste vara mycket älskvärdt, att döma af hvad jag redan sett, eller,
-rättare sagdt, af hvad jag icke sett ... Det är minsann icke många af
-mitt stånd, som hugnats med en sådan lycka.“
-
-“Men, min Gud, jag glömmer ju alldeles bort att ...“
-
-“Hvad?“
-
-“Ni minnes väl en annan af föreskrifterna?“
-
-“Den att man skall binda för mina ögon ... hvem kan glömma någonting så
-vigtigt?“
-
-“Var god och tag denna duk ... Ni skall sjelf binda den för ert
-ansigte.“
-
-“Ni tror mig då kunna göra det lika ärligt som om ni sjelf gjorde det?“
-
-“Ja, jag tror er derom.“
-
-“Men på det hela taget vet jag ej hvartill det egentligen skall tjena
-... Om meningen är, att jag ej skall se hvart vi åka, så vet ni sjelf,
-huruvida jag hitintills en enda gång gjort min af att nedfälla jalusien
-... Nyfikenheten är ej en af mina svaghetssynder.“
-
-“Jag vet nog att det för närvarande är öfverflödigt ... men efter det är
-bestämdt föreskrifvet, så ...“
-
-“Så bör man punktligt lyda ... På det ni icke skall få något obehag
-genom mig, så tager jag duken och skyndar att fullgöra den vigtiga
-föreskriften.“
-
-“Här ... tag.“
-
-Cambon emottog den allra mjukaste parfymerade silkesduk, hvars doft
-ovilkorligen erinrade om rosenbiljetten.
-
-“Det hade kanske icke gått så lätt för mig att lyda“, sade Cambon, under
-det han band för sina ögon, “om ni icke haft den der svarta masken för
-ert ansigte.“
-
-“Hur då?“
-
-“När jag icke får den lyckan att se ert ansigte, så gör det mig alldeles
-detsamma, om jag har förbundna ögon eller ej“, svarade Armand med en
-fransmans vanliga ledighet.
-
-“Hvilken stor artighet!“ betygade också den maskerade, beledsagande sina
-ord med en ny suck.
-
-Cambon hade gerna velat fatta handen på den som kunde sucka så vackert.
-Men det är icke rätt förståndigt att trycka handen på domestiken, när
-man i perspektivet har en möjlig handtryckning af domestikens
-herskarinna. Cambon var en mycket förståndig menniska.
-
-En liten paus följde nu.
-
-“Jag nämnde nyss att jag icke är nyfiken“, bröt ändtligen Cambon den
-tråkiga tystnaden, “och jag tänker icke heller gå emot min natur ... Men
-utan att fela för mycket mot mig sjelf eller gå andras granlagenhet för
-nära, skulle jag kanske kunna fråga, hur det var möjligt för en obekant
-att finna reda på min bostad?“
-
-“Ja, ni bor mycket aflägset, min herre.“
-
-“Utan tvifvel.“
-
-“Och hvad som än värre är, ni bor i en ohygglig trakt af staden.“
-
-“Ni menar för de der spökhistoriernas skull?“
-
-“Ja, kan det finnas någon hemskare trakt än der spöken husera?“
-
-“Jag medger att spöken icke äro ett sällskap som ...“
-
-“Och ni ... ni som bor i sjelfva spökhuset och i den der trädgården ...
-o min Gud! ... Jag darrar ännu, när jag tänker på att jag ...“
-
-“Måste promenera öfver den hemska trädgården“, tillade Cambon, “och
-sedan gå in i den icke mindre hemska korridoren, för att träda den
-vackraste af biljetter in i låset på den fulaste af dörrar ... Tro mig,
-jag ser tydligt hvilken ängslan detta förorsakat er.“
-
-“Man hade sökt er tvänne dagar å rad“, försäkrade den maskerade.
-
-“Jaså, tvänne dagar å rad ... Hur mycket besvär har jag ej redan
-förorsakat!“
-
-“Men när man aldrig fann er hemma, beslöt man lemna qvar några skrifna
-rader.“
-
-“De mest förtjusande rader!“ utropade Cambon.
-
-“Jaså, dessa rader hafva då redan gjort er så lycklig?“ frågade den
-maskerade, icke utan en viss sorgbundenhet i uttrycket, den Cambon
-ganska lätt märkte, ty när man är beröfvad synen, tilltager hörselns
-sinne i styrka.
-
-“Det förstås“, svarade han, “att när man får en skrifvelse ifrån en dam
-...“
-
-“Som man icke känner?“
-
-“Det är just deruti som det pikanta ligger ... Hvem vet om det skulle
-vara lika intressant, ifall man kände henne, ty ...“
-
-Armand tystnade tvärt, ty som känseln hos honom var lika högt uppdrifven
-som hörseln, så kände han ganska tydligt huru en liten hand tryckte hans
-egen.
-
-Men Cambon aktade sig att besvara handtryckningen. Alltid samma förstånd
-— alltid en son af norden.
-
-“Man befarade emellertid att någon annan än ni skulle upptäcka
-biljetten“, tog ånyo den maskerade till ordet, utan att längre qvarhålla
-sin hand på ett så otacksamt ställe.
-
-“Ingen fara med den saken“, svarade Armand; “och det är följden af att
-bo tillsammans med spöken ... Ni kan vara säker på att ingen annan
-hedrar mig med besök än den, som är tvungen dertill.“
-
-“Ni skulle således icke hafva några vänner?“ frågade den maskerade med
-deltagande.
-
-“Det vore mycket otacksamt af mig att påstå sådant ... men hvad betyder
-väl vänskapen för de dödlige mot fruktan för de odödlige?“
-
-“Ni har då endast spökrädda vänner?“
-
-“Jag vet åtminstone en, som icke är spökrädd.“
-
-“Och det är?“
-
-“Den, som under min bortovaro hade mod att sticka biljetten i låset.“
-
-“Ah, ni anser då mig för er vän?“ frågade den maskerade med en viss
-liflighet.
-
-“Det var då verkligen ni?“
-
-“Ja, min herre!“
-
-“Men ni skulle icke vilja säga mig, huru ni bar er åt för att få reda på
-min aflägsna och dystra bostad?“
-
-“Ingenting är omöjligt för oss fruntimmer.“
-
-I detsamma stannade vagnen.
-
-“Vi äro vid målet eller hur?“ frågade Armand.
-
-“Ja, min herre.“
-
-“Och hvad bör jag nu göra?“
-
-“Stiga ur vagnen, naturligtvis.“
-
-“Och sedan?“
-
-“Låta mig ledsaga er.“
-
-“Och bindeln?“
-
-“Låter ni sitta qvar.“
-
-“Tilldess?“
-
-“Man ber er aftaga den.“
-
-Nu hörde Armand vagnsdörren öppnas utifrån.
-
-“Behagar ni räcka mig er hand?“ frågade den maskerade.
-
-“Aha, ni har redan stigit ur“, svarade Cambon, räckande fram sin hand,
-som ögonblickligen fattades af en annan.
-
-“Så der ja ... nu är ni på marken.“
-
-“Jag tackar er på det förbindligaste ... Den fördömda bindeln, som
-nödgar mig att så besvära ett fruntimmer!“
-
-“Bekymra er icke om det, utan var god och följ mig.“
-
-“Jag följer ... icke ett barn en gång skall vara lättare att leda än jag
-... Jag trotsar er att finna en karl, som mera blindt följer era
-befallningar.“
-
-Armand Cambon, ledd af den lilla handen, skred framåt med den
-försigtighet, som anstår en blind.
-
-“Nu äro vi framför en trappa“, tillkännagaf ledsagerskan.
-
-“Mycket lång?“
-
-“Blott fyra steg ... den leder till en trädgård.“
-
-“Vi äro således nu i trädgården?“ frågade Armand, sedan han tagit de
-fyra stegen.
-
-“Ja, och låtom oss gå vidare.“
-
-Armand, under det han framskred, hörde en lätt vind leka med trädens
-qvistar.
-
-“Vi komma här till en liten bro“, meddelade hans följeslagarinna.
-
-“Jaså, en liten bro ... de der små broarna äro för näpna ... Hvart bär
-denna?“
-
-“Öfver en damm.“
-
-“Och i dammen simma svanor ... det här blir allt mer och mer
-romantiskt.“
-
-“Ni tycker då mycket om svanor?“
-
-“Om jag tycker om svanor? ... ack, min Gud! jag är alldeles förtjust i
-svanor ... Men hvart bär det nu?“
-
-“Vi befinna oss vid en annan trappa.“
-
-“Jaså, det är mycket trappor i denna trädgård.“
-
-“Men denna bär nedåt.“
-
-“Bär den nedåt? ... det är följden af att ha trappor som bära uppåt.“
-
-“Stig försigtigt!“
-
-“Denna trädgård tycks ej vara anlagd för blinda att promenera uti.“
-
-“Troligtvis.“
-
-“Det är väl också för första gången som en blind vandrar här?“
-
-“Ni tror det?“ frågade ledsagerskan med en röst, som föreföll Cambon
-något ironisk.
-
-“Aha! det skulle således icke vara första gången“, anmärkte denne ... “i
-sanning, min nådiga, ni leder den blinde med en skicklighet, som röjer
-både öfning och vana.“
-
-“Min herre!“
-
-“Tusen gånger om förlåtelse! ... Men hvar äro vi nu? ... Vid en ny
-trappa, förmodar jag.“
-
-“Ni förmodar alldeles riktigt ... Men den leder uppåt och är mycket
-lång.“
-
-“Vi komma således upp i ett hus?“
-
-“Ja, monsieur.“
-
-“Det var präktiga trappsteg, breda och refflade, som i ett palats.“
-
-“Det är också ett palats.“
-
-“Så mycket bättre.“
-
-“Hvarför så mycket bättre?“
-
-“Emedan förnäma damer vanligtvis bo i palatser.“
-
-“Ni längtar då mycket efter förnäma damer?“ frågade ledsagarinnan med
-samma sorgbundenhet som i vagnen.
-
-“Ja, i fall de hysa samma deltagande för fattigt folk i allmänhet som
-för mig.“
-
-“Deltagande, säger ni?“
-
-“Ja visst ... är det ej deltagande att hemta en fattig arbetare i vagn
-och att ...“
-
-“Binda för hans ögon.“
-
-“Det bevisar ett deltagande, som vill vara inkognito, ett deltagande
-utan anspråk på tacksamhet eller vedergällning.“
-
-“Ha ha!“
-
-“Ni finner det lustigt, tror jag!“
-
-“Tyst, min herre, tyst!“
-
-“Det är då icke nog med att vara blind ... ni begär äfven att jag skall
-vara stum.“
-
-“Ja ... vi komma till en dörr.“
-
-“Och genom dörren in i ett rum ... det der är ju i sin fullkomliga
-ordning.“
-
-Armand hörde sin ledsagarinna sätta en nyckel i låset och upplåsa det.
-
-“Följ nu noga efter mig“, bad hon med svag röst.
-
-“Jag följer“, svarade Armand lika sakta och lät sig föras af samma hand,
-som han under promenaden mer än en gång känt darra i sin, utan att han
-kunde förklara orsaken.
-
-Armand, som städse känt mycket deltagande för darrande fruntimmer, kunde
-omöjligt underlåta att gifva sin ledsagerska en trösterik handtryckning,
-ty han var äfven en son af södern. Hans goda hjerta blef också belönadt,
-ty han tyckte att den maskerades ansigte glädjestrålade genom masken.
-
-Det dröjde icke länge förrän man ånyo stötte på en dörr.
-
-“Nu äro vi vid målet“, hviskade den maskerade till den blinde.
-
-“Så mycket bättre“, försäkrade denne; “jag är verkligen mätt på att leka
-blind.“
-
-“När ni väl inkommit i nästa rum“, sade den maskerade, “är ni god och
-stannar på det ställe, der jag lemnar er.“
-
-“Ni tänker då lemna mig?“
-
-“Ja, min herre“, svarade hon med detta sorgliga uttryck, som redan förut
-väckt Cambons uppmärksamhet och som så väl öfverensstämde med den lilla
-handens darrning.
-
-“Och hvad återstår mig sedan?“ frågade Armand.
-
-“Endast att vänta tilldess man ber er aftaga bindeln“, svarade hon.
-
-“Och ni är säker på att man skall bedja mig derom?“
-
-“Visst skall man bedja er aftaga bindeln.“
-
-“Men hvem skall bedja mig?“
-
-“Gif er till tåls ... det får ni nog se ... Kom nu, monsieur!“
-
-Det der “kom nu, monsieur!“ lät verkligen så jämmerligt, att Armand
-verkligen kände sig underlig till mods.
-
-“Den der damen maskerar icke blott sitt ansigte“, tänkte han, “utan
-äfven en känsla, som hon ej är mäktig.“
-
-Emellertid fick han icke lång tid på sig att tänka, ty han kände sina
-begge fötter gunga på en elastisk matta, under det hans sinnen nästan
-rusades af de paradisiska vällukterna omkring honom.
-
-“Glöm ej att bibehålla bindeln tilldess man befaller er att aftaga den“,
-tillsade högt hans följeslagarinna, men denna gång med en röst, som
-genom sitt uttryck af kall likgiltighet stack betydligt af emot den
-förra tonarten både under åkningen och promenaden.
-
-Armand hörde henne aflägsna sig, han hörde en dörr öppnas och
-tillslutas. Derefter blef det tyst som i en graf.
-
-Armand stod orörlig på den plats, der han blifvit stäld, stum och med
-sin bindel för ögonen. Ännu bad honom ingen aftaga den. Hur länge borde
-han förblifva i denna ställning?
-
-
-                            Nionde kapitlet.
-
-                         Från Nord till Söder.
-
-Det orörliga blinda tillståndet blef emellertid mycket pinsamt för den
-unge mannen, helst de starka parfymerna och den qväfvande hettan i
-rummet uppdrefvo blodet till hans hufvud.
-
-Det var derför nära att han vändt sig till ställets okända guddom, för
-att begära sina ögon åter, då en röst helt nära honom och klar som ett
-klockljud yttrade följande:
-
-“Ni är en verklig riddare, unge man! ... utan att känna er dam lyder ni
-blindt hennes befallningar ... Men ni är pröfvad nog, och jag tillåter
-er att aftaga bindeln.“
-
-Armand var ej sen att hörsamma denna befallning. Men den förvirring, som
-vällukterna, hettan och bindeln nyss tillskyndat honom, var ett intet
-emot den berusande öfverraskning, hvilken bemäktigade sig hans hjerna
-vid den syn, som nu mötte hans stirrande ögon.
-
-Han befann sig midt i skötet af den utsöktaste österländska prakt; men
-speglar, kronglas, väggens sidentapet och mattans broderier fördunklades
-af den tafla, han hade framför sig, och så nära ... så lycksaligt eller
-olycksaligt nära.
-
-Midt framför honom och på icke mera än två alnars afstånd höjde sig en
-mycket låg, men mycket bred soffa af purpurschagg med små inväfda
-guldblommor, på hvars svällande kuddar i halfhvilande ställning visade
-sig den förtrollande gestalten af en ung qvinna i en drägt af svallande
-spetsar och hvars hals och halfblottade barm genom sin yppighet och
-bländande hvithet kunde förrycka äfven en son af norden.
-
-Den skönas nacke var omsluten af en fin hvit mössa, hvars rikt veckade
-blonder helt och hållet betäckte hårfästet, afundsjukt döljande hvarje
-lock, liksom behöfdes ej denna del af de qvinliga behagen för att vinna
-segrar. Men det var icke blott håret som hon ansett sig böra betäcka:
-äfven ögonen, näsan och öfre halfvan af kindbenen doldes under en
-halfmask af svart silkessammet. Således hade den mönstrande blicken
-endast pannan, munnen och hakan med deras närmaste omgifningar att njuta
-af; men man kunde verkligen vara belåten med hvad man redan såg, emedan
-hvart och ett af de synliga partierna kunnat ensamt vara nog för mången
-annan qvinnas behagsjuka.
-
-Hvad som dessutom och i sin mån bidrog att förvirra sonen af södern voro
-de små högvristade, i guldbroderade tofflor infattade fötterna, hvilka
-lågo i kors öfver hvarandra på en nedanför soffan stående pall,
-öfverdragen med hvit atlas och garnerad med silfverfransar, samt de
-mjällhvita, glänsande händerna, af hvilka den ena understödde den något
-bakåtlutande nacken, under det att den andra hängde ned öfver
-soffkanten, liksom den nyss blifvit neddragen af en tillbedjande
-älskares läppar, men dröjde qvar derför att den ännu icke blifvit
-tillbedd nog.
-
-Men hvad som framför allt utgjorde, att vi så må uttrycka oss, diademet
-på denna qvinnas tjusningsmakt var de tvänne blixtar, som oupphörligen
-slungades fram ur sammetsmaskens tvänne ögonhålor. Det var en farlig
-allt nedslående eld, farligare kanske derför att den kom från ett
-batteri, som var maskeradt.
-
-Sirenen tycktes njuta af den unge mannens förlägenhet och förvirring.
-
-“Ack, hvilket vackert barn!“ sade hon för sig sjelf; “han rodnar som en
-flicka ... men det klär honom oändligt ... Den qvinna, som i en kyss
-fångar upp denna rodnad, måste få läppar af purpur, om de också förut
-varit bleka som snö ... och den qvinna, som förut har nog af purpur,
-måste få läppar af eld.“
-
-“Monsieur!“ yttrade hon högt, “ni kommer från den mörka aftonen och ni
-har nyss varit insvept i bindelns natt ... ni inträder hastigt i ett
-rikt upplyst rum och låter bindeln falla ... hvad är då naturligare än
-att era ögon förbländas och era sinnen förvirras? ... Men tag plats i
-fåtöljen bredvid divanen här, så framt ni är för blyg att sätta er på
-pallen bredvid mina fötter ... Ni blir på detta sätt fri från
-ljuskronans skimmer, som plågar er, och får i stället framför er mitt
-ansigte eller, rättare sagdt, min mask, som icke bör kunna vara farlig.
-Tag plats här, stackars gosse!“
-
-Armand Cambon rörde sig ej ur stället.
-
-“Nej, madame!“ sade han; “det är ej det tvära ombytet från aftonens
-mörker och bindelns natt till era rika kronors ljus, som slagit mig med
-förvirring och förvåning ... det är ni sjelf, madame, det är er
-oförlikneliga skönhet, som bragt mig från mig sjelf, och likväl ...
-likväl ...“
-
-“Men hvarför sätter ni er ej, min vän?“ frågade den sköna; “hvarför
-afbryter ni den der nätta komplimangen till mig med det der tråkiga:
-likväl, likväl?“
-
-“Jag tänkte på att jag i afton upplefvat det underligaste äfventyr i
-hela mitt lif“, sade Armand.
-
-“Ni har icke lefvat länge än, unge man! ... men hvad är det då ni finner
-så underligt?“
-
-“Det är ju en maskerad från början till slut“, svarade sonen af norden,
-ändtligen bemannande sig.
-
-“Aha, ni tycker icke om svarta masker, min herre! ... Men huru kan ni
-tala om slutet? Är ni mäktig än att bedöma slutet?“ tillade hon med det
-mest förföriska leende, som någonsin beherskat en qvinnas mun.
-
-“Den som förde mig hit, var maskerad ... den som jag kommer till, är
-maskerad“, fortfor Cambon i sin envishet.
-
-“Vid Gud!“ utbrast damen, resande sig häftigt upp från sin halfliggande
-ställning, “jag tror nästan att ni alvarsamt fordrar en förklaring af
-mig! ... Men“, tillade hon något saktmodigare, “ni är ett barn, alldeles
-obekant med verlden ... jag måste väl lära er, jag ... Men låt mig icke
-för fjerde gången be er sitta!“
-
-Hon gjorde dervid en rörelse med handen mot stolen. Denna rörelse var
-oemotståndlig. Cambon satte sig.
-
-“O himmel, hvad är det jag ser!“ utbrast masken, stirrande på en af
-Cambons fickor.
-
-Saken var den, att, vid det Armand tog plats i den anvista fåtöljen, kom
-af en händelse kolfven till hans dubbel-terzerol att framsticka.
-
-“Ni har vapen på er! Ni nästan skrämmer mig!“ fortfor hon, fixerande
-något misstänksamt sin gäst.
-
-Stammande och rodnande förklarade Cambon, att i en tid, då partierna
-stodo nästan väpnade mot hvarandra, hade han, färdig att öfverlemna sig
-åt ett äfventyr, hvars verkliga natur han icke bestämdt kunde känna,
-beväpnat sig för att, i händelse af anfall, icke sakna medel till
-försvar.
-
-“Sådan barnslighet!“ inföll den sköna; “gif mig er terzerol!“
-
-“Jag bör underrätta er att den är laddad och följaktligen vådlig att
-handtera af en ovan hand.“
-
-“Så lägg bort den då, lägg den på bordet der! ... Amors koger är ej
-gjordt för terzeroler.“
-
-Cambon lade vapnet på bordet och återtog derefter sin plats i fåtöljen.
-
-“Ifrån första stunden jag såg er“, började sirenen, “föreföll det mig
-som om ni icke tillhörde den klass er blus tillkännagaf ... Hvem vet så
-noga hvad slags notabilitet ni kan vara! ... Antingen är ni en
-röfvaranförare, från Gud vete hvilka skogar, eller ock en prins på
-sidolinien ... ni vet att vi ha god tillgång på sådana slags prinsar ...
-är det ej till exempel allmänt bekant att Emile Girardin kunde kalla
-Ludvig Filip för onkel och att redaktören af “La Presse“ skulle kunna
-kyssa vår dygdiga prinsessa Adelaïde på hand och ropa: Min mor, min ömma
-mor! gif mig ett rike, i stället för en tidning, att styra!“
-
-“Ah, ni är legitimist, madame!“ sade Cambon; “jag kom med bindel för
-ögonen till en skön dam, hvars namn jag ej har den äran att känna ...
-Låt mig också gå härifrån med samma bindel, och jag skall ändå kunna
-säga, att jag tillbragt denna afton i S:t-Germain.“
-
-“Ni är mindre barn än jag trodde“, anmärkte damen leende; “men hvaraf
-sluter ni till att jag är legitimist?“
-
-“För några år sedan bar jag, på min principals anmodan, en
-silfver-servis till en rik dam, som bodde vid Chaussée d’Antin. Hon
-berättade mig, att grefven af Chambord, legitimisternes pretendent,
-hvarken var son till hertigen af Berry eller dess gemål, utan helt
-enkelt sonen till deras kusk, och att hertiginnan, som sex veckor efter
-hertigens mord föregafs vara i välsignadt tillstånd, upptagit detta barn
-såsom hennes och hertigens eget, för att derigenom beröfva
-republikanerne eller orleanisterne frukten af deras förmenta stämplingar
-mot Bourbonska dynastien.“
-
-“Hvilken nedrig osanning!“ ropade damen häftigt; “men det är icke första
-gången jag hört den.“
-
-“Det tror jag också, ty historien är mycket gammal, och man har till och
-med skrifvit volymer derom ... Men vet ni hvad jag svarade den rika
-damen i Chaussée d’Antin?“
-
-“Ni tillrättavisade henne skarpt, icke sant?“
-
-“Nej, jag sade till henne blott dessa ord: Ni är orleanist! ... och jag
-sade det af samma skäl som jag nyss sade till er: Ni är legitimist!“
-
-“Och ni är diplomat, min herre! ... Men till hvilken af de begge
-historierna sätter ni det största förtroendet, om jag får fråga?“
-
-“Madame, jag är republikan!“ svarade Cambon med värma; “jag bekymrar mig
-föga om de skandaler, som den ena kungliga grenen skakar ned öfver den
-andra ... I mina ögon äro alla prinsar lika oäkta, när frågan gäller att
-leda ett folks öden, när frågan är att styra ett land!“
-
-“Ah! ni är verkligen sublim till och med i er villfarelse!“ utlät sig
-den sköna, i det hon eldigt tryckte hans hand.
-
-Sonen af södern kände hela sin varelse brinna under denna handtryckning;
-men han drog ej sin hand tillbaka. Det är förvånande hvad man i söder
-lätt vänjer sig vid den allra starkaste hetta.
-
-“Men för all del“, återtog hon, “låtom oss lemna politiken! den är för
-qvinnans boudoir hvad nordanvinden är för blomsterrabatten ... Ni
-yttrade nyss något missnöje med den maskerad man bjudit er på, och jag
-lofvade er en förklaring ... Lyssna med uppmärksamhet, ty jag bedyrar
-er, min vän, att det icke är många jag skulle bevärdiga med en
-förklaring öfver mitt handlingssätt.“
-
-“Jag är mycket tacksam för er godhet“, sade Cambon med sammanpressad
-andedrägt, ty den der handen, den der lilla mjuka handen blef allt
-varmare och varmare.
-
-“När ett fruntimmer fäster en mask vid sitt ansigte“, började hon, “är
-det antingen derför att hon vill dölja fula anletsdrag, eller också för
-inre, ehuru kanske ännu vigtigare skäl ... För att lugna er, ber jag er
-vara öfvertygad om att det förra här icke är förhållandet“, tillade hon
-med ett leende nog mäktigt att öfvertyga den störste tviflare; “det
-beror af er sjelf, huruvida ni i en framtid, hvilken kanske icke är så
-långt aflägsen, får se det ansigte, som nu nödgas dölja sig för er.“
-
-Hon gaf i detsamma den unge mannen en blick, som satte både hjerta och
-hjerna i lågor.
-
-“Derför till de andra vigtigare skälen“, började hon ånyo; “ni kunde
-kanske klandra mig för många saker, men ni skall ej klandra mig för
-brist på uppriktighet ... Ni är ett naturens barn ... jag vill också
-söka vara naturlig ... Jag råkade en gång händelsevis att möta er, att
-se er ...“
-
-“Jag vet det“, inföll Armand leende.
-
-“Ni vet det? ... ni skulle veta det! ... omöjligt!“ ropade damen med
-synbar förvåning.
-
-“Ja, jag vet det, emedan det var vid samma tillfälle som jag första
-gången hade äran att se er.“
-
-“Ännu en gång, det är omöjligt! ... Vid hvilket tillfälle skulle det ha
-varit?“
-
-“I Jardin des Plantes ... var det ej så?“
-
-“I Jardin des Plantes! ... när?“
-
-“För omkring åtta dagar sedan.“
-
-“Jag har på fyra år icke varit i Jardin des Plantes.“
-
-“Icke på fyra år! ... således icke heller för åtta dagar sedan?“
-
-“Nej, monsieur!“ bedyrade damen med ett uttryck af fullkomlig
-sannfärdighet.
-
-Cambon stirrade förbluffad på sammetsmasken.
-
-Skulle det då icke vara Jardin des Plantes? icke vara S:t-Germain? ...
-Vore det kanske i stället Place de la Bastille? vore det kanske
-S:t-Honoré?
-
-Nej, Place de la Bastille har icke så brännande svarta ögon. S:t-Honoré
-har icke så yppiga förföriska former. Den stolta Juli-kolonnen är bara
-sexton år. Den stolta, om ej stoltare, Vendôme-kolonnen är mycket äldre.
-
-Men om det hvarken är den ena eller den andra, hvem är då den tredje?
-
-“I himlens namn, hvem är ni då?“ frågade sonen af norden, i det han
-våldsamt lösgjorde sin hand och temligen oartigt steg upp från stolen.
-
-Armand Cambon, som ditintills trott sig gästa hos damen i Jardin des
-Plantes, men nu fann sig vara hos ett fullkomligt obekant fruntimmer,
-hvars brinnande blickar, skjutande fram ur de begge hålorna på den
-svarta masken, som till mer än hälften betäckte hennes ansigte, gåfvo åt
-hela hennes gestalt ett demoniskt uttryck, Armand Cambon, säga vi, kunde
-nu icke lösgöra sig från den tanken att han befann sig i närheten af ett
-ondt väsende, hvars farliga välde måste bekämpas med helt andra vapen än
-dolken och terzerolen. Med ett ord, sonen af norden blef spökrädd för
-första gången i sitt lif.
-
-“Tyst tilldess jag slutat!“ befallde damen med Junos stränghet på Venus’
-mun; “ni rycker undan er hand och ni flyr mig! ... Ni är mindre än ett
-barn, ty ni är en dåre ... ni är mindre än en dåre, ty ni är en man utan
-mod.“
-
-Hade hon då läst i hans tankar?
-
-Armand sökte samla sin kraft till en trotsigt utmanande blick. Men han
-misslyckades. Han stod ännu under inflytande af demonen. Ännu tillhörde
-han mera södern än norden.
-
-“Jag såg er“, återtog sirenen efter en stunds tystnad, “jag tyckte om er
-manliga kraftfulla hållning, ert ädla själfulla ansigte ... Er drägt
-röjde en arbetare, men det sätt, hvarpå ni bar den, var ej en mans ur
-hopen ... Jag ansåg er förtjena ett bättre öde och jag ville öfverhopa
-er med hvad jag, med hvad alla andra mena med lycka, ty jag var mätt på
-alla dessa betitlade och dekorerade afgudadyrkare, hvilkas hela
-företräde ofta endast är ett verk af skräddarens eller perukmakarens
-konst ... Med ett ord, jag ville ha en man efter mitt sinne, en man
-oförderfvad till själ och kropp, en man som, i utbyte mot den lycka jag
-bjudit honom, skänkte mig sin tacksamhet, sin hela tillgifvenhet ... Men
-innan jag handlade, ville jag pröfva, ty jag borde icke göra mig skyldig
-till ett misstag, som skulle visa mig löjlig i verldens ögon; jag ville
-icke, i händelse af någon skrytsam fåfänga å er sida, blottställa mig
-för ert och era kamraters grin ... Deraf, min herre, dessa
-försigtighetsmått, deraf denna svarta mask, som ni ej kan tåla, emedan
-den lemnar er utan vapen emot mig!“
-
-Under detta tal hade den vredgade Juno rest sig från sin guldbroderade
-char och kastat öfver sina snöhvita skuldror en blå silkesmantel. Hon
-gjorde rätt deruti, ty hvarför räcka olympens pokal åt en mun, som
-aldrig ännu känt någon törst efter olympens nektar!
-
-“Vi hafva begge misstagit oss“, återtog hon med detta leende, som den
-vid segrar vana aldrig uraktlåter, icke ens i det ögonblick hon
-besegras; “ni, då ni ryckte handen från er lycka; jag, när jag spilde
-dess droppar på en ofruktbar jord ... Nu har ni förstått mig, och nu kan
-ni gå ... Jag har sett ert ansigte, men jag skall tiga ... ni har icke
-sett mitt, och ni skall också tiga.“
-
-“Och om jag äfven hade sett ert ansigte“, sade sonen af norden med en
-obeskrifligt mild stämma, ty den kom från det mildaste hjerta, “skulle
-jag ändå ha tegat och dött med min hemlighet.“
-
-Han hade mot sin vilja blifvit rörd af hennes öppna oförbehållsamma
-bekännelse, kanske också något smickrad deraf, ty hvilken karl i söder
-eller i nord känner sig icke smickrad af att höra sitt beröm från så
-sköna läppar?
-
-“Jag tror er, liksom jag tror alla andra“, yttrade demonen med ett löje
-hälften bitterhet, hälften hån; “men emellertid har ni er frihet åter
-... vagnen, som förde er hit, väntar att föra er tillbaka.“
-
-“Ni är mycket god som bjuder mig på att åka“, svarade Armand, som kände
-sin egenkärlek något sårad af denna direkta visning på dörren; “men“,
-tillade han, kastande sina blickar omkring i rummet, “men ...“
-
-“Hvad söker ni?“ frågade den numera föga gästvänliga värdinnan.
-
-“Bindeln“, svarade sonen af norden ... “Ah, der är den.“
-
-“Men, det är sannt, jag har besvärat er för en hel afton“, sade hon,
-“jag har kanske ryckt er från ert arbete och derigenom tillskyndat er en
-förlust, som jag icke gerna vill ha på mitt samvete. Hvad kan jag göra
-för er? ... Säg mig uppriktigt hvad ni önskar.“
-
-“Jag önskar att ni är god och låter det fruntimmer, som förde mig in,
-äfven ledsaga mig ut, ty det är svårt att med förbundna ögon gå utför
-trappor och öfver broar ... Det är klart, att jag måste gå såsom jag
-kommit, ty, oaktadt min försäkran att bevara er hemlighet, skulle ni
-likväl icke tro mig ... och om ni också trodde mig, så är ändå alltid
-vissheten bättre än tron.“
-
-“Jag tackar er för denna granlagenhet ... Men ni skall emottaga denna
-lilla ring såsom ett minne af den besynnerligaste maskerad i er lefnad.“
-
-Dervid drog hon från sitt finger en diamantring af högt värde.
-
-Armand nalkades den sköna daman; men, i stället för att taga den dyrbara
-presenten, sköt han artigt tillbaka den fina handen och sade:
-
-“Ni skall icke gifva mig denna ring, ty ni kunde i en framtid få
-olägenhet deraf ... Om också ingen af dem, jag är i beröring med, vet
-att den suttit på ert vackra finger, så skulle man ändå undra hvarifrån
-jag bekommit den ... Tiden är verkligen så beskaffad, att den arbetare,
-som har mera än sitt tarfliga bröd, nästan betraktas såsom en misstänkt
-person ... Men deremot är jag säker på, att ni utan fruktan kan emottaga
-något af mig.“
-
-“Af er?“ utropade damen högeligen förvånad.
-
-“Ja, jag till och med tror att ni med största nöje skall emottaga min
-gåfva“, sade Cambon leende.
-
-“Och denna gåfva är?“
-
-“Detta lilla vackra papper“, svarade han, räckande henne den bekanta
-rosenbiljetten.
-
-“Ah!“
-
-Hennes hand flög till biljetten, omfattande den, men flög icke med samma
-hastighet tillbaka, ty hennes lillfinger hade vidrört den unge mannens
-hand.
-
-“Jag tackar er, ja, jag tackar er!“ sade hon halfhviskande, och tillade
-derefter för sig sjelf: “Hvilken karakter! hvilket hjerta! ... och
-hvilken skada! hvilken förlust!“
-
-“Och nu taga mina ögon godnatt af er“, yttrade sonen af norden,
-hopvikande sidenduken till formen af en bindel, för att knyta den för
-ögonen.
-
-“Men huru kom det sig“, började ånyo damen med masken, sedan hon
-flyktigt genomögnat biljetten, “att ni, på blotta erhållandet af en
-biljett utan underskrift och känd stil, likväl instälde er till mötet?“
-
-“Jag trodde att biljetten var från damen i Jardin des Plantes“, svarade
-Armand.
-
-Det hade några minuter varit temligen dunkelt i sammetsmaskens
-ögonhålor; men nu började det blixtra derifrån med samma liflighet som
-förr.
-
-“Den der damen i Jardin des Plantes sysselsatte er då så mycket? ... hon
-var då mycket förtjusande den der damen?“
-
-“Visserligen var hon förtjusande, men ...“
-
-“Hon var också icke maskerad såsom jag“, inföll den sköna skrattande.
-
-Det är obegripligt med hvilken lätthet en qvinna kan öfverhoppa det vida
-svalget mellan vreden och mildheten, mellan sorgen och glädjen.
-
-“Det var icke det jag ville säga“, yttrade sonen af norden, “det var
-minst på hennes skönhet jag tänkte, när jag, i den öfvertygelsen att hon
-skrifvit biljetten, gick för att träffa henne.“
-
-“Hvarpå tänkte ni då?“ frågade damen, hejdande sin munterhet, ty
-återigen led skönheten ett nederlag.
-
-“Jag tänkte begagna tillfället för att varna henne ...“
-
-“För hvad?“
-
-“För en stor fara, som sväfvar öfver hennes hufvud.“
-
-“För en fara, säger ni?“ frågade damen, tagande ett steg fram på
-golfvet.
-
-“Ja, för en stor fara, som jag sade.“
-
-“Och som skulle hota ...“
-
-“Som hotar min dam i Jardin des Plantes.“
-
-“Hvem hotar henne? hvarför hotas hon? och hvaruti består denna fara?“
-
-Dessa frågor, nästan på en gång gjorda, röjde vida mer än vanlig
-nyfikenhet. Också kunde Cambon icke underlåta att ånyo fästa ett par
-ifrigt forskande blickar på sin värdinna.
-
-“Ni vill icke säga hvaruti denna fara består?“ fortfor hon med förökad
-häftighet.
-
-Armand teg, ty han var i denna stund mera öga än öra.
-
-“Denna fara är då helt ny?“ återtog hon.
-
-“Nej, den är gammal ... den är redan af två års ålder.“
-
-“Två år, säger ni? ... Och hon är likväl i okunnighet derom, efter hvad
-ni påstår?“
-
-“Ja, det var först för åtta dagar sedan som den började stiga från plan
-till verklighet.“
-
-“Åtta dagar? ... Och det var i Jardin des Plantes som den först började
-bli verklig?“
-
-“Ja.“
-
-“Men det är er skyldighet, min herre! ... ni måste säga mig allt!“
-
-“Ja, jag måste det“, medgaf ändtligen Cambon; “jag måste det, när jag en
-gång träffar henne.“
-
-“Men om det var, som ni säger, för åtta dagar sedan som faran började,
-hvarför har ni icke redan underrättat henne derom?“
-
-“Jag känner hvarken hennes namn eller bostad ... Jag bedyrar att ingen
-dag sedan dess gått förbi som jag icke varit gripen af den djupaste oro
-öfver hennes öde ... Jag har ströfvat omkring öfverallt, jag har besökt
-de offentliga promenaderna, har sprungit fram och tillbaka genom
-passagerna, men utan resultat ... Döm då om min glädje, när jag fick den
-der biljetten, ty jag tog för gifvet att det var hon som skrifvit den.“
-
-“Hvarför tog ni det för gifvet?“
-
-Detta var en svår fråga att besvara. Han kunde icke påstå att svarta
-ögon äro mera benägna för hemliga möten än de blå. Icke heller vågade
-han säga, att de voro tacksammare, ty derigenom skulle han ju låta
-påskina att han väntade sig någon tacksamhet. Men alltid hittar man på
-något.
-
-“Jag trodde“, svarade ändtligen Cambon, “att damen i Jardin des Plantes
-skulle vara nyfiken att veta, hvarför man ställer hämnden till lejonet,
-i stället för till himlen.“
-
-“Lejonet! ... O min gud, det var då ... Och ni vill icke säga mig det
-minsta?“
-
-“Jag har redan sagt för mycket.“
-
-“För mycket, säger ni?“
-
-“Emedan det endast rör det fruntimmer, hvarom frågan är ... emedan det
-är hon sjelf som är orsaken till hvad som händt och kanske kommer att
-hända.“
-
-“Hon sjelf!“ ropade Cambons värdinna oroligt och i synbar strid med sig
-sjelf.
-
-“Emedan det är hon som genom sin grymhet ...“
-
-“Grymhet?“
-
-“Ja, genom sin egen grymhet uppdrifvit det moln, som tänder blixten
-öfver hennes hufvud!“
-
-“Och ni yppar ingenting för mig?“
-
-“Ingenting för er“, svarade sonen af norden.
-
-“Menniska, ni gör mig vansinnig!“ mera skrek än talade den maskerade,
-som — icke längre var maskerad.
-
-Den svarta sammetsmasken, ögonblickligen sliten från de gracer den nyss
-dolt, kastades längst bort åt sidan af rummet och föll öfver det gyllene
-bordets marmorskifva, betäckande nu vid sitt fall en liten grupp af
-Sèvres-porslin, föreställande mytens trenne dansande gracer. Huru orätt
-derför att påstå, det masken förnämligast är till för att dölja det fula
-och att den derför blifvit uppfunnen af någon barmhertig tröstare eller
-också af någon köpman, som spekulerat på majoritetens kassa! Snarare
-skulle vi tro, att den är en uppfinning i afsigt att med aningens finare
-färgstoft förhöja det sköna i verkligheten. Och om så är, då har masken
-— icke sin uppfinnare, utan sin uppfinnarinna.
-
-“Ah! jag anade ändå att det var ni!“ utbrast Armand i högsta glädje, ty
-i stället för den fruktade demonen, såg han nu ett bekant ansigte och
-dertill, på köpet, hvilket ansigte!
-
-“Jag har beröfvat mig mitt enda skydd“, sade damen i Jardin des Plantes
-med svag och nästan ångerfull stämma; “och från detta ögonblick är det
-blott på er heder som mitt rykte hvilar.“
-
-“Och det hvilar säkert“, försäkrade sonen af norden, närmande sig soffan
-och fattande den skönas hand; “ni kan lita på mig som en syster på sin
-bror ... Och ni skall förlåta mig, om de ord jag nyss fälde voro för
-hårda, för stränga.“
-
-“Ni är en ädel man!“ hviskade damen, lutande sitt hufvud mot Armands
-skuldra och läggande sin lediga arm om hans hals, troligtvis derför att
-hon, skakad af den häftiga sinnesrörelsen, kände sig behöfva ett stöd
-för tillfället, eller kanske också för att visa till hvilken grad en
-qvinna kan glömma och förlåta.
-
-Men man behöfver icke stå, när man har divan och fåtölj. Värdinnan intog
-den förra och gästen den sednare. Men ingen artig värdinna sitter sjelf
-i soffan och bjuder gästen en stol. Också bad hon genast sin gäst lemna
-fåtöljen för att intaga — icke soffan, som visserligen hade varit
-artigt, utan den lilla silfverpallen, hvilket var icke blott artigare,
-utan äfven förtroligare. Den sköna icke blott bad, utan ock hjelpte sin
-gäst att flytta, och denne flyttade gerna, emedan fåtöljen var för mjuk
-och varm att sitta uti.
-
-Men hvad som än värre var, han flyttade på samma gång helt och hållet
-från norden till södern.
-
-“Hertiginnan de Vallière hade en konung vid sina fötter“, började nu den
-omaskerade, sedan placeringen blifvit sådan hon önskade; “men jag har en
-republikan, jag ... dock skulle jag icke vilja bortbyta republikanen mot
-konungen.“
-
-Pretendenten, den guddomlige i Wiesbaden, hade bestämdt fått slag, om
-han hört dessa gudlösa ord, han som icke har råd att förlora en enda af
-sina erkeänglar.
-
-Sådana ord kunde deremot icke annat än smeka Cambons öra, ty dels är det
-ovanligt att en legitimist sätter republikanen framför konungen, dels
-också är det möjligt, att en republikan, ehuru han icke tycker om
-konungar, likväl finner sig ganska smickrad af att jemföras med dem.
-Fåfängan spelar en stor roll här i verlden och ingalunda den minsta i
-Frankrike. Hvem vet dessutom om det ej slutligen kunde lyckas den
-hederlige republikanen att vända om denna legitimist, som säkert är lika
-mäktig som skön, och göra henne till en af yttersta venstern. Hvilken
-seger då för den goda saken?
-
-Också tryckte Armand den tacksammaste kyss på den skönaste hand i
-verlden. Men han satt på pallen der, icke allenast för att visa sin
-tacksamhet, utan äfven för att berätta, och, ehuru opåmind, började han
-ändtligen sin berättelse.
-
-Först redogjorde han för Hvita Björnens försåt i Jardin des Plantes mot
-den stolta damen i hermelinsmanteln. Sedan gick han de tvänne åren
-tillbaka. När han kom till uppträdet emellan den förnäma damen,
-tvätterskan och hunden, fixerade han skarpt sin dam i soffan. Han
-behöfde icke mycket anstränga sina ögon, ty hon, som han fixerade, hade
-sitt ansigte nästan invid hans, naturligtvis för att bättre kunna höra
-hans berättelse. Han syntes emellertid belåten med sin forskning, ty
-ehuru den sköna i början icke erinrade sig den fatala händelsen, emedan
-hon uppehållit sig de två åren i Italien, hvarifrån hon nyligen
-återkommit, röjde hon likväl, när hon väl kommit till full visshet
-derom, ett sådant deltagande och en sådan ånger öfver hvad som händt,
-att Armand, som aldrig väntat sig någon välvilja af de förnäma mot de
-låga, verkligen rördes djupt deraf.
-
-Hvad skulle den sköna icke hafva velat gifva, om allt detta varit
-ogjordt? Men som det gjorda icke kunde ändras, ville hon åtminstone
-gifva en summa pengar till en lysande grafvård öfver den stackars
-Madelone, och en ännu större summa till ett ide åt Hvita Björnen, och
-gud vete icke allt hvad den nya Magdalena ville gifva!
-
-“Men om han icke nöjer sig med hvad jag nu vill göra för honom?“ frågade
-hon slutligen.
-
-“Han måste det“, svarade Cambon; “jag skall tala med honom, och min far
-skall äfven tala med honom.“
-
-“Men om han icke följer era råd ... Ni har ju sjelf, min ädle vän,
-beskrifvit honom såsom en af de oförsonligaste menniskor på jorden ...
-Det är ju förfärligt att ständigt veta sig vara i fara för ett sådant
-vilddjur! ... Men borde man icke angifva saken för polisen?“
-
-“Hvad tror ni väl att polisen kunde uträtta i denna sak?“
-
-“Den kunde ha ett vaksamt öga på den elaka menniskan.“
-
-“Ingen har så lätt för att bedraga polisen som han.“
-
-“Då borde man låta arrestera honom ... ingenting skall bli mig lättare
-än att få en polis-order utfärdad.“
-
-“Men han har ju ännu icke gjort er något ondt?“ invände Cambon, och
-denna invändning erinrade något om norden.
-
-“Ni vill då att jag skall vänta tilldess han verkligen gjort det?“
-anmärkte hon ganska riktigt.
-
-“Men jag har ju sagt er att jag skall ställa allt till rätta ... Det
-ligger mycken makt i den der minnesvården på Madelones graf ... det
-skall blidka honom, det är jag säker om.“
-
-“Men om han icke låter blidka sig? ... Nej, det säkraste är att genast
-låta fängsla honom.“
-
-“Men betänk då, att han är min fars gamle vän, att han äfven varit min
-allt sedan barndomen.“
-
-“Då måste jag resa från Paris ... ni vill då, Armand, att jag skall
-öfvergifva Paris?“
-
-“Ni skulle lemna Paris för det ... Nej, nej! jag skall nog vaka öfver er
-jag, och så länge jag finns ...“
-
-“Men ni skall icke alltid vara mig så nära ... Ack jo, ni måste det ...
-Ni, som räddat mig från det ena vilddjuret, skall äfven befria mig från
-det andra ... Ja, från denna stund ... O min gud!“
-
-Den skönaste bland qvinnor var i detta ögonblick äfven den oroligaste,
-och hvem kan undra derpå? Det gälde ju hennes lif, ja, än mer, det gälde
-hennes skönhet, ty det var egentligen den som Hvita Björnen hotade. Kan
-man då undra på att hon i sin ångest, knytande de runda armarne kring
-den unge mannens hals, tryckte hans hufvud hårdt intill en barm, af oron
-uppjagad i de våldsammaste vågor.
-
-“Hädanefter får ni ej lemna mig!“ svärmade hon, läggande sin brinnande
-kind på Armands förut glödheta hjessa; “och ni kan det icke, ty ni skall
-älska mig, liksom jag älskar er! ... det är endast vällust, en salighet
-att veta sig vara älskad af dig!“
-
-Då, och liksom af en händelse, föll den fina spetsmössan från detta
-sköna, oroliga hufvud, och ett svall af rika lockar flödade ned öfver
-Armands varma anlete, liksom en natt i södern faller ned öfver dagen i
-det ögonblick denne njuter som mest af himmelens glöd, rosornas prakt
-och hafvets oroliga vågor.
-
-Men långt ifrån att fly denna natt, flyr man i stället till den så
-gerna; ty i vecken af dess hemlighetsfulla mantel möter man orons
-beherskare, hvilans sötma och drömmarnes brokiga verld; man glömmer att
-dagen funnits, att dagen kommer; man har nog af tystnaden, stjernorna
-och drömmen.
-
-På silfverpallen sutto nu hvarken sonen af södern eller sonen af norden.
-O gudar! skall då pallen, boudoirernas lägsta möbel, alltid vara
-öfversta steget till gudinnans char! Och skall denna char, som evigt
-glänser af gudinnans skönhet, aldrig få stråla af gudinnans dygd! Och
-slutligen, skall det då aldrig finnas någon manlig arm nog mäktig att
-hejda det mot solen skenande spannet, innan det blir för sent, innan
-ögat blir stunget af solens stråle och hjernan förbränd af dess eld!
-
-Nej! Josef tillhör gamla testamentets tider. Men en mild guddom, som
-icke vill att nya testamentet skall sakna sin, nalkas i hög tid den nya
-madame Potifars dörr och ropar derigenom med en qvinnas stämma:
-
-“Madame! madame!“
-
-Kabinettets sköna herskarinna spritter upp lik en yrvaken och, kastande
-för andra gängen silkesmanteln kring sammetsskuldran, flyger hon till
-dörren.
-
-“Madame! Hertigen!“ ropar samma röst.
-
-“Hertigen!“ upprepar damen innanför.
-
-“Ja, han vill på ögonblicket tala med markisinnan.“
-
-“Sade du ej att jag icke tar emot?“
-
-“Jag sade till och med att madame åkt ut.“
-
-“Men?“
-
-“Men han trodde det ej ... hertigen har kommit trädgårdsvägen och sett
-vagnen, som håller der.“
-
-“Hvem bad honom komma trädgårdsvägen?“
-
-“Hertigen säger sig komma för att få muntligt svar på den der biljetten
-han skickade markisinnan för två timmar sedan.“
-
-“Ah, det var sannt, den der biljetten ... ja, jag vet.“
-
-“Det skulle vara mycket angeläget.“
-
-“Ja, jag kommer ihåg.“
-
-“Hvad skall jag svara hertigen?“
-
-“Bed hertigen vänta mig i salongen ... Kom sedan tillbaka ... fort!“
-
-Damen med silkesmanteln vände sig derefter från dörren med högra
-pekfingret på sin mun, synbart försjunken i djupa tankar.
-
-Sonen af södern, som, under det ofvananförda korta samtal fördes, stått
-bredvid det förgylda bordet och med handen på marmorskifvan, betraktade
-oroligt sin värdinna.
-
-“Ni har ingenting att frukta, min vän!“ sade hon småleende emot honom.
-
-“Jag är orolig blott för er skull, madame!“ yttrade Armand.
-
-“Enfaldiga barn!“ svarade hon.
-
-I detsamma hördes en knackning på samma dörr.
-
-“Det är jag, madame!“ ljöd utanför samma röst som nyss; “hertigen väntar
-i salongen.“
-
-Damen närmade sig dörren och vidrörde en rigel, hvarefter dörren
-öppnades och ett fruntimmer inträdde, i hvilket Cambon igenkände sin
-ledsagerska.
-
-“Har du haft masken på dig inför hertigen?“ frågade ställets
-herskarinna.
-
-“Nej, jag tog den på, nu när jag gick in, ty jag trodde att ...“
-
-“Det är onödigt, Denise; vi äro begge förrådda, som du ser“, sade hon
-skrattande.
-
-Denise demaskerade sig, så att Cambon äfven hade för sina ögon det andra
-fruntimret i Jardin des Plantes.
-
-“Du säger till att man spänner från hästarne!“
-
-“Monsieur Armand åker då icke?“ frågade Denise med en röst som föreföll
-Armand något sväfvande.
-
-“Nej, och monsieur Armand går icke heller, ty han superar hos mig.“
-
-“Har madame något vidare att befalla?“ frågade Denise knappast hörbart.
-
-“Nej.“
-
-Denise gjorde en djup nigning och aflägsnade sig mycket blek om kinden.
-
-Derefter närmade sig den förtrollande värdinnan sin gäst, som knappast
-hörde eller såg.
-
-“Och hvad tror ni dens öde blir, som hvarken går eller åker?“ frågade
-hon honom.
-
-Armand svarade icke. Han kunde blott le såsom den lycklige ler.
-
-“Kom!“ befalde herskarinnan, hvarefter hon, fattande hans hand, förde
-honom genom en blinddörr in i ett annat rum, vida grannare och
-betydelsefullare än det förra, ty det var samma boudoir, som vi uti en
-föregående tableau vivant visat läsaren, medan vår hjelte var på väg
-till Bicêtre.
-
-“Jo, min vän“, afgaf den sköna sjelf till svar, “hans öde blir att
-stanna här, medan jag i salongen afskedar en hertig.“
-
-“Markisinna!“ stammade Armand, förande hennes begge händer till sina
-läppar.
-
-“Inför verlden är jag markisinnan Eulalie d’Estelle“, svarade hon, “men
-endast Eulalie för er, för dig ... Ni skall bli lycklig, älskade barn!
-... ni skall få se.“
-
-Markisinnan Eulalie d’Estelle kysste guld- och silfverarbetaren Armand
-Cambon, hvarefter hon försvann genom blinddörren.
-
-Denna kyss gifven i Ludvig XV:s dagar, och markisinnan Eulalie d’Estelle
-skulle blifvit brännmärkt; samma kyss gifven under skräck-regeringens
-tid, och guldarbetaren Armand Cambon skulle blifvit guillotinerad. När
-ytterligheterna möta och nöta hvarandra, tager menskligheten ut sin
-rätt. Har man icke vunnit annat på den första franska revolutionen, så
-har man åtminstone vunnit det, att man kan kyssas utan att först behöfva
-rådfråga stamträden.
-
-
-                            Tionde kapitlet.
-
-                     Tillbaka från Söder till Nord.
-
-Sonen af södern var nu allena. Han sökte draga ett djupt andetag, ty det
-var längesedan han ordentligt fått andas ut. Han gned sina ögon med
-fingerspetsarne, ty det var längesedan han kunde se klart framför sig.
-Men allt förgäfves. Han liknade en drucken, som med skum blick och
-darrande hand famlar efter det sista glaset, rädd att stupa, innan
-droppen blifvit tömd.
-
-Allt hvaraf han nu omgafs, var icke heller ämnadt att göra honom nykter.
-Boudoiren var visserligen icke på långt när så rikt upplyst som
-kabinettet, ty endast ett ljus af rosenfärgad spermaceti brann i midten
-af den stora kristallkronan. Men derigenom fick hela rummet ett högst
-underligt och hemlighetsfullt utseende, ty från takets medelpunkt,
-hvaruti fästade sig den förgylda bronshand, som uppbar sjelfva kronan,
-utgingo, liksom radier, de många fina skuggorna af de gyllene band eller
-trådar af brons, hvilka med sina påträdda facetterade kristallkulor
-uppburo de horisontela kristallbanden af kronans nedre del. Skuggorna
-tecknade sig först på taket, hvarefter de, brytande sig i räta vinklar,
-vid taklisten och borderna, spredo sig ned utför de ljusblå
-sidenväggarne samt öfver de invid dessa stående möbler tilldess de, ånyo
-brytande sig nedanför panelen, löpte från alla fyra sidorna öfver
-golfvets brokiga matta och slutligen förenade sig i en stor tät krans,
-afbildad på mattan midt under kronans gyllene kupa.
-
-Boudoiren, sålunda af dessa skugg-radier griljerad, liknade en stor,
-konstigt arbetad fängelsebur, mellan hvars svarta galler framtindrade
-ett brokigt virrvarr af tyllspetsar och sidendamast, af silfver och guld
-i alla möjliga brytningar och vidunderliga former.
-
-Allt röjde vällust, men också bojor; allt påminde om paradiset, men
-också om ormens gift; allt bebådade njutningen, men också döden.
-
-Armand var en ny Ulysses i Kalypsos grotta, med den skilnaden att Armand
-saknade styrka att lemna sin; ja, icke ens hågen dertill hade ännu
-vaknat hos honom.
-
-Armand sökte, för att hemta sig, kasta en granskande kännarblick på de
-guld- och silfverarbeten, hvarunder toalettbordet dignade; men på
-silfverlocket af hvarje ask, vid guldproppen till hvarje kristallflaska
-såg han sirenens hvita fina fingrar, som han nyss slutit i sin hand och
-bränt med sina läppar till underpant af evigt slafveri. Han närmade sig
-den gyllene estraden, hvarpå sängen hvilade, för att öfvertyga sig om
-att denna krona bland möbler icke var af underbarare egenskap än alla
-andra af samma slag; men det första han drog undan den hvita
-silkesbefransade muslinsgardinen, studsade han, ty han tyckte sig i
-halfdunklet midt emot möta ett lefvande ansigte, som stirrade emot honom
-från sängens inre, och när han förvånad blickade upp mot sänghimmeln
-mötte han samma ansigte, samma stirrande blick.
-
-Öfvertygad likväl att sängens spegelvägg och spegeltak endast återgifvit
-hans egen bild, dunkelt framstäld genom skuggallret, tryckte han med
-handen på sidenbädden, hvars svällande yta snart gaf efter för den. Han
-såg sin hand sjunka; men icke blott handen. Hela hans yttre och inre
-menniska följde med, hans planer för framtiden, faderns bild och moderns
-minne, hela hans fosterlandskärlek, hela hans ära, allt sjönk ned i den
-mjuka silkesgrafven och kunde icke stiga upp igen, ty skuggallret, som
-betäckte graföppningen, förvandlade sig småningom till verklighet,
-förvandlade sig till galler af jern, dem samvetsqvalen smidt och ingen
-ånger förmådde bryta.
-
-Arme Ulysses! du har ingen Minerva, hvars gudahand sväfvar öfver ditt
-hufvud; ingen Penelope, som der borta på Itakas strand fuktar sin
-fruktlösa väf med saknadens blodiga tårar. Arme Ulysses! du är evigt
-fjettrad vid Kalypsos förtrollande ö!
-
-Oförmodadt brytas några af trollburens galler, en dörr öppnas nära
-sängen och på boudoirens brokiga matta visar sig ett qvinligt väsende.
-
-Är det Kalypso som söker sin Ulysses, för att med den odödligas
-smekningar döfva den dödliges qval? Är det markisinnan Eulalie
-d’Estelle, hvilken, sedan hon afskedat en kufvad hertig, kommer att
-lägga den gyllene bojan kring den frie arbetarens hals?
-
-Nej, det är ej Kalypso, det är ej markisinnan Eulalie d’Estelle.
-
-Det är — o himmel, hvilken prosa! — det är Denise, markisinnans
-kammarjungfru.
-
-“Monsieur Armand, förlåt!“ sade hon med darrande stämma; “förlåt mig!“
-
-Armand, som kände igen henne mera på den ängsliga rösten, än på ansigtet
-och kroppsställningen, emedan hon befann sig i samma mystiska belysning
-som allt annat i boudoiren, kunde omöjligt begripa hvad han hade att
-förlåta markisinnans kammarjungfru.
-
-“Monsieur Armand!“ återtog hon genast, liksom hon ej väntat något svar,
-“ni undrar säkert öfver att jag så här inställer mig i markisinnans
-boudoir?“
-
-Armand, som denna afton sett mycket underligare saker än en
-kammarjungfrus inträde i sin matmoders boudoir, syntes icke heller det
-ringaste förundrad.
-
-“Att jag inkommer“, fortfor Denise, “utan att vara kallad af er eller
-någon annan.“
-
-På mycket hade Armand tänkt, men aldrig hade han tänkt på att inkalla
-kammarjungfrun hvarken i sin egen eller andras sängkammare.
-
-“Ni älskar då markisinnan!“ sade Denise med halfqväfd röst, tagande hans
-tystnad för ett tecken till missnöje med hennes inställelse; “ja, ni
-älskar henne mycket ... mycket!“
-
-Armand spratt våldsamt upp ur sin halfva sömn. De der orden: “älskar
-markisinnan“ och “älskar henne mycket“ klingade icke rätt harmoniskt i
-hans öron. Äfven han, i likhet med annat ungt folk, hade haft sin
-föreställning om kärleken; men som han sjelf var af ett rent och
-oförderfvadt sinnelag, åtminstone före resan till söder, så hade han
-också om kärleken fattat det mest rena och sublima begrepp. Den sjudande
-vulkaniska känsla, hvilken nu bemäktigat sig honom, öfverensstämde föga
-med detta rena sublima begrepp, ty den förra förhöll sig till det
-sednare ungefär såsom stormklockans slag, kallande till mord och brand i
-en upprorisk stad, förhåller sig till den landtliga klockans klämtning
-en ingående helgdags-afton. Begge äro gjutne af samma slags metall, men
-anden, som sätter dem i rörelse, blir aldrig densamme. Den ena eggar,
-berusar och förstör; den andra lugnar, försonar och helgar. Den ena kan
-angripas af samma eld, den sjelf tändt, och med lossnad tunga störta ned
-såsom en oformlig klump bland ruiner; den andra, bärande på hvarje ton
-en bön från jorden till Gud, ljuder klarare ju längre den höjer sin röst
-och sjunger samma hugsvalande sång ända in i sin yttersta timme — —
-Armand kände nog att det ej var den gode andens röst som ljöd genom hans
-själ, men han saknade kraft att för den ondes sluta sitt öra.
-
-“Det skall då äfven hända er hvad som redan händt så många andra!“
-fullföljde Denise; “men med er är det synd, ty ni är så god, så
-oskyldig.“
-
-“Hvad är det som har händt så många andra?“ frågade Armand, i det han
-tog ett steg närmare den besynnerliga kammarjungfrun.
-
-“Att älskas och förskjutas, omfamnas och föraktas, njuta och dö!“
-svarade Denise med spåqvinnans hemska ton; “se der hvad som händt så
-många andra, och likväl hafva dessa många andra varit både rika och
-mäktiga, då deremot ni, monsieur Armand, då deremot ni ...“
-
-“Då deremot jag?“ frågade denne, närmande sig ånyo ett steg.
-
-“Då deremot ni, som hvarken är rik eller mäktig, skall, sedan ni
-bortgifvit och krossadt återfått det enda ni egde, nämligen ert redliga
-och omisstänksamma hjerta, skall, säger jag, icke hafva någonting annat
-öfrigt än er djupa sorg och gränslösa förtviflan.“
-
-“Ni tror ni då att markisinnan ...“
-
-“Är olik de flesta qvinnor, ty när dessa bjuda en kärlek, som börjar med
-jorden och slutas med himmelen, egnar hon en kärlek, som börjar med
-himmelen och slutas med jorden ... ja, under jorden.“
-
-Den unge mannen kände en kall ilning genom sin själ, ty det var ej utan
-att spåqvinnans ord egde ett visst slägttycke med den aning, hvilken
-redan, såsom vi veta, hade intagit honom, innan Denise inträdde i den
-mystiska kammaren.
-
-Men hvad betyder väl en sorglig aning hos den, som ända till hakan står
-i ett haf af förtjusning!
-
-“Och ändå är hon så skön!“ utgöt sig derför sonen af södern, “hennes
-blick så klar, hennes mun så varm, hennes tal så brinnande ...“
-
-“När luften är klar, är också Seinen klar“, svarade Denise, “och man
-skådar i dess vatten den blanka solen och den blåa himmelen ... Men
-kasta er i Seinen, och ni skall bli både på sol och himmel bedragen!“
-
-“Men, mademoiselle, hvad kan förmå er att så bedöma er herskarinna, som
-...“
-
-“Som öfverhopar mig med tillgifvenhet och förtroende?“ inföll Denise;
-“ja, jag begriper nog att det måste väcka er förundran.“
-
-“Hvarför har ni ej, med er kännedom om markisinnans karakter, förut
-varnat de många andra?“ fortfor Armand, ty en söderns son och, såsom vi
-skulle förmoda, äfven en son af norden tvifla hellre än de tro, när
-någon illa bedömer den qvinna, som öfverlemnar sig åt dem, isynnerhet om
-denna qvinna är skön som markisinnan Eulalie d’Estelle.
-
-“Ni frågar hvarför jag ej varnat de många andra?“ sporde Denise.
-
-“Ja, jag frågar det, mademoiselle!“
-
-“Ni frågar ... och hvad vill ni att jag skall svara er! ... o min gud!“
-
-“Ni skall svara hvad som är förenligt med sanningen ... Ni finner att
-ingenting är så nödvändigt som den, allra helst i en sak af denna
-ömtåliga beskaffenhet ... Således, hvarför har ni endast varnat mig?“
-
-“Ja, monsieur Armand ... Men jag har ju redan sagt er det.“
-
-“Hvad har ni sagt?“
-
-“Att jag tycker det vara synd om er.“
-
-“Hvarför mera om mig än om någon annan ... Bör man icke tycka det vara
-lika synd om alla, som bedragas och förrådas?“
-
-“Jo, men ...“
-
-“Men?“
-
-“Men det är derför att jag icke ... Om ni visste hvad er fråga gör mig
-förlägen, monsieur Armand!“
-
-“Säg ut, mademoiselle! ... ni pröfvar väl mycket mitt tålamod, sedan ni
-gjort allt för att väcka och reta min nyfikenhet ... Ni måste säga mig
-allt, så framt icke ...“
-
-“Så framt icke?“
-
-“Så framt jag icke skall anse er för en baktalerska mot er matmor och en
-lögnerska inför mig!“
-
-Denise studsade förskräckt tillbaka med handen hårdt tryckt mot sitt
-bröst, ty Armand hade talat med gnistrande ögon och nästan sammanbitna
-läppar.
-
-“Nåväl“, svarade hon med svag röst och nedfälda ögon, “det är derför att
-jag mera ömmar för er än för de många andra.“
-
-“Tala tydligare, jag förstår er icke!“
-
-“Derför att jag hyser för er en ... en känsla som jag icke egt för många
-andra ... icke egt för någon annan ... ja, monsieur Armand“, tillade hon
-med mera mod, “icke för någon annan i hela verlden!“
-
-Den unge mannen tog ett steg tillbaka. Han erinrade sig nu den
-maskerades suckar och handtryckningar i vagnen, vidare den maskerades
-handtryckningar och suckar under promenaden genom trädgården. Han kom
-äfven i håg samma persons varma tal om tigerhjertat i Jardin des
-Plantes. Han lade allt detta tillsammans med detta ömsom bleknande och
-ömsom rodnande ansigte vid hennes inträde i kabinettet samt hennes nu
-för tillfället nedslagna ögon och stammande tunga, och slöt af alla
-dessa förenade omständigheter, att markisinnans kammarjungfru helt
-enkelt blifvit förälskad i guld- och silfverarbetaren Armand Cambon,
-hvilket numera icke kunde förvåna denne, som, i fall han lik Don Juan i
-en framtid finge en katalog på alla sina eröfringar, kunde börja den med
-en markisinna, och dertill en markisinna kanske skönare än både Donna
-Elvira och Donna Anna.
-
-Men den sjelf oerfarne Armand Cambon hade hört berättas, att den blonda
-kärleken egde en yngre brunett syster, som hette svartsjukan, och att
-denna, allt ifrån det ögonblick det fanns mera än _en_ Adam eller _en_
-Eva på jorden, oupphörligen anfäktat sin äldre skönare syster, dervid
-hvarken sparande på osanningar eller skandaler.
-
-Armand insåg att en kammarjungfrus bröst, trots planchetten, icke kunde
-vara mera stålsatt och betryggadt mot den lilla svartalfen, än alla
-andra menniskors, hvarför han, som var för artig för att kunna säga
-kammarjungfrun sitt hjertas mening midt upp i synen, nöjde sig med att
-under ett visst förnämt leende, värdigt en markisinnas älskare, egna
-markisinnans kammarjungfru följande temligen hvardagliga komplimang:
-
-“Jag är mycket smickrad af er godhetsfulla uppmärksamhet, men kan icke
-inse huru jag gjort mig förtjent deraf.“
-
-“Ah! han tror mig icke, han tror mig icke!“ yttrade den förtviflade
-Denise, som nog visste hvad en dylik förnäm ton betydde.
-
-“Men, bästa mademoiselle Denise“, fortfor markisinnans älskare, “ni vill
-att jag skall tro så ofantligt mycket, men sjelf vill ni icke bevisa det
-ringaste.“
-
-“Ni fordrar bevis?“
-
-“Ja, det är väl det minsta jag kan fordra af ert förstånd, för att kunna
-tro ert hjerta.“
-
-“Och om jag skulle kunna bevisa hvad jag sagt?“
-
-“Så ginge ni verkligen min önskan till mötes“, svarade Cambon med samma
-förnäma lätthet.
-
-Man antager så hastigt denna förnäma lätthet, när man står som disponent
-i en boudoir emellan ett toalettbord, dignande af silfver och guld, och
-en imperialsäng med speglar i väggen och taket.
-
-“Om jag t. ex. sade er att markisinnan är gift?“ frågade Denise,
-fixerande skarpt sin extra husbonde.
-
-“Gift!“ upprepade Cambon, utan att störta till jorden; “jag trodde hon
-var enka, jag.“
-
-Detsamma tror något hvar om bättre fruntimmer, som taga mot gäster, utan
-att föreställa dem för mannen. Vår älskare tycktes icke heller taga
-särdeles hett vid sig öfver den omständigheten att markisinnan
-fortfarande var gift. Men en son af södern förvånas, tyvärr, sällan
-öfver att hans älskarinna är gift, och om han förvånas, så är det öfver
-en kammarjungfru, som finner ett sådant förhållande så besynnerligt. Vi
-nödgas bekänna, att en eller halfannan timmes vistande under tropiken
-icke varit helsosamt för vår hjeltes sedliga grundsatser. Detta gör oss
-ondt, ty hvem vill icke gerna uti sin hjelte se ett mönster för alla
-dygder!
-
-“Bor markisinnans man här i huset?“ åtnöjde han sig derför att fråga.
-
-“Nej!“
-
-“Han är då på resor? ... det är märkvärdigt att de, som hafva de
-vackraste hustrurna, alltid skola vara de största turisterne.“
-
-“Nej, han uppehåller sig för närvarande i Paris.“
-
-“Han är i Paris och bor icke hos sin hustru!“ ... yttrade Cambon med
-något lugnare samvete; “förhållandet emellan de begge makarne är då icke
-det allra bästa?“
-
-“Icke det allra bästa?“
-
-“Naturligtvis, efter de lefva skilda från hvarann!“
-
-“Skilda och likväl oskiljaktiga.“
-
-“Hvad behagas?“
-
-“Som jag säger ... De bo icke tillsammans och träffas likväl dagligen
-... den person, hvilken markisinnan i detta ögonblick talar med i
-salongen, är ingen annan än hennes man.“
-
-“Hertigen?“
-
-“Ja, hertigen är markisinnans man.“
-
-“Men hvarför kallar man ej då markisinnan för hertiginna? ...
-Legitimisterne äro räddare om titlarne än om själen.“
-
-“Emedan ingen vet att de äro gifta, utom presten, som vigt dem, och jag,
-som först för en timme sedan fick veta det, ehuru ej af dem sjelfva.“
-
-“De äro då hemligt gifta?“
-
-“Ja, och det måste ha skett uti Italien, dit de för två år sedan
-åtföljdes och der markisinnan vistades två år, men hertigen blott ett.“
-
-“Han reser ifrån sin hustru, och det var mycket illa och straffvärdt af
-honom ... Hon reser efter honom för att uppfylla sin pligt såsom maka,
-och deraf slutar jag att felet icke är å hennes sida.“
-
-“Jag sade också icke att förhållandet är det allra sämsta.“
-
-“Nå, då inser jag icke heller hvarför ...“
-
-“Och ett bevis på att de ganska väl komma öfverens“, yttrade Denise, “är
-att hertigen i dessa dagar ämnar gifta sig.“
-
-“Offentligt med markisinnan ... Allt det der är ju som det bör vara.“
-
-“Nej, icke med markisinnan, utan med ett annat fruntimmer, som
-naturligtvis icke vet att hertigen förut är gift.“
-
-“Med ett annat fruntimmer!“ utropade Armand med ena foten fastspikad vid
-mattan.
-
-“Och markisinnan icke blott tillåter det, utan äfven råder honom
-dertill“, förklarade Denise.
-
-“Hon tillråder det!“ fortfor Armand, äfven med andra foten fastspikad.
-
-“Och på sanningen af hvad jag sagt, skulle jag när som helst kunna dö!“
-bedyrade kammarjungfrun.
-
-Armand ryckte våldsamt upp sina begge fötter från mattan och började i
-stället mäta den med stora steg. Slutligen stannade han midt framför
-Denise, som icke tycktes förskräckt af hans förändrade sinnesstämning.
-
-“Men det vore ju en nedrighet“, sade han, “det vore ju det största
-skurkstreck emot en tredje oskyldig person, ett groft brott emot
-naturens och samhällets lagar! Nej, det är omöjligt! ... Ni ljuger, ja,
-ni ljuger, qvinna!“
-
-“Jag ljuger icke, när jag talar sanning“, svarade Denise med fast ton;
-“och jag skall bevisa det, ty jag vill icke vara lögnerska inför er.“
-
-Vid dessa ord tog hon fram ett papper, i form af en biljett, och lemnade
-det åt Cambon.
-
-“Läs“, sade hon, “och öfvertyga er sjelf ... Under det ni var ensam med
-markisinnan, hittade jag i salongen denna biljett, hvilken hon, i sin
-otålighet att träffa er, glömde att bränna upp liksom hon brukat göra
-med alla de skrifvelser hon förr bekommit ... läs, läs! och säg sedan
-att jag ljugit!“
-
-Armand stod midt under ljuskronan med biljetten i sin hand och ögonen i
-biljetten.
-
-Om Denise varit fysionomist — och det bruka kammarjungfrur vanligtvis
-vara — så skulle hon på Armand Cambons marmorbleka ansigte, under det
-han läste biljetten, hafva upptäckt den yttersta förskräckelse parad med
-den djupaste harm, som någonsin fylt ett dödligt bröst. Denise såg
-kanske ej allt detta; men hon såg likväl nog för att förskräckas, och
-hennes förskräckelse gaf sig luft i en djup suck, ty hon såg i Armands
-ansigte blott en älskares smärta, och detta var bittert nog för henne,
-som icke hade den lyckan att vara hans älskarinna.
-
-“Den lefvande gladan! den lefvande gladan!“ mumlade Armand mellan
-tänderna.
-
-Denise hade för litet studerat fåglarnes och Hvita Björnens historia för
-att kunna begripa den unge mannens mening med den lefvande gladan.
-
-“Ha! de bofvarne!“ uttryckte sig Armand tydligare; “men jag skall
-demaskera dem, jag skall krossa dem! ... jag vill ...“
-
-Dervid tog han ett steg mot blinddörren, som ledde till kabinettet.
-
-Denise, som nu började begripa, flög efter honom, fattande hans ena arm,
-vid hvilken hon hängde sig fast.
-
-“Olycklige!“ utropade hon, “vill ni mörda mig! vill ni mörda er sjelf!
-... De skola döda mig, som förrådt hemligheten, de skola döda er, som
-känner den! ... Jag är icke den första qvinna som hennes förföljelse och
-hämnd drabbar, och ni skall icke heller bli den förste man! ... I
-himlens namn, lugna er!“
-
-Armand hejdade sig, ty han kände medlidande med den fasa, som stod
-tecknad i den arma kammarjungfruns ansigte; men han lugnade sig icke.
-
-“Jag måste ut, jag måste bort från denna röfvarkula!“ ropade sonen af
-norden, ty dit var han nu på väg med tankens fart; “men icke för det jag
-fruktar röfvarbandet, utan derför att jag vill förekomma det rysliga
-brott man har i sinnet ... Jag måste ut!“
-
-“Tyst, jag besvär er! tala sakta!“ bad Denise; “hvad ämnar ni göra? ...
-gif mig tillbaka biljetten!“
-
-Cambon stoppade den i sin bröstficka.
-
-“Ha! ni vill då förråda mig!“ våndades Denise, vridande händerna.
-
-“Nej, ingen skall veta, att ni gifvit mig denna skrifvelse“, bedyrade
-Armand, “ingen skall veta hvad ni berättat mig ... Lugna er derför, goda
-flicka!“
-
-“Men hvad tänker ni göra med denna olycksaliga biljett?“ frågade Denise,
-något tröstad af hans vänliga ord.
-
-“Hvad jag än tänker göra dermed, kommer ni aldrig att på något sätt bli
-inblandad i saken ... Men är ni då tvungen att längre dväljas i närheten
-af detta vidunder?“
-
-Det fortfor, såsom vi höra, att bära upp mot norden.
-
-“Ack, jag är fästad vid henne med de starkaste band“, bekände Denise;
-“utan er hade jag kanske blifvit hennes medbrottsling; men min vänskap,
-min ömhet för er var starkare än min tillgifvenhet för henne ... Dock
-skulle jag kunna trotsa hennes vrede, om jag blott ... om jag visste ...
-Ack, monsieur Armand!“
-
-“Men hur skall jag komma ut härifrån, utan att möta henne?“ frågade
-Armand, som nu började få ett skäl till att lemna huset; “ty jag bör
-icke möta henne.“
-
-“Nej, nej! ni bör icke möta henne, ni bör icke se henne mera!“ medgaf
-Denise ifrigt, liksom fruktade hon att ett nytt möte kunde förändra
-allt; “men hon skall bli ursinnig för det jag tillåtit er gå.“
-
-“Hur skulle ni kunna hindra mig, om ni också toge alla hennes lakejer
-till hjelp! ... jag är karl och dertill beväpnad ... markisinnan vet att
-jag är beväpnad ... Säg henne, att jag med terzerolen på ert bröst
-tvungit er att öppna dörren.“
-
-“Men hvad skall jag hitta på för skäl till ert aflägsnande, monsieur
-Armand?“
-
-“Säg att jag mådde illa, säg att jag var förargad för det hon lemnat mig
-ensam, att jag var ursinnig för det hon satt så länge i salongen med en
-annan karl, den bofven, den nidingen! ... säg allt hvad ni vill!“
-
-“Så skynda då!“ uppmanade nu Denise, i det hon öppnade samma dörr, genom
-hvilken hon kommit; “i denna farstu är en trappa, som bär till
-trädgården samma väg ni kom ... Men hur skall ni hitta i ett sådant
-mörker? ... Ack, om jag blott vågade följa er, om jag ...“
-
-“Nej, Nej!“ nekade Armand; “jag har ögon som en katt, som en tiger ...“
-
-“Ack, den der tigern, monsieur Armand!“ suckade Denise med tanken på
-menageriet och det första mötet; “den der tigern ...“
-
-“Ja, den der tigern“, medgaf Armand; “men släpp mig, bästa Denise, hon
-kunde komma!“
-
-“Ja, ja, hon kunde komma ... bevare oss gud för det, gode Armand! ...
-Men hur kan jag träffa er, för att underrätta er, för att säga er ...“
-
-“Det är gifvet att vi skola träffas ... Jaså, det här är farstun, som
-...“
-
-“Ack, Armand!“
-
-“God natt, goda flicka! ... aldrig skall jag glömma ... Ah, der är
-första trappsteget.“
-
-“Jag ville göra allt för er, Armand!“
-
-“Hvad ni är god ... Och det här bär till trädgården, säger ni?“
-
-“Och ni skall aldrig glömma mig, gode Armand! ... det är ju så?“
-
-“Lita på min tacksamhet ... Här är ledstången, tror jag ... God natt,
-god natt!“
-
-“Trohet i lif och död!“ utlofvade tvärt den exalterade kammarjungfrun.
-
-“Skrik, så tror hon att jag ville strypa er!“ tillrådde henne Armand, i
-det han störtade utför trappan.
-
-Det stod numera icke i någon mensklig makt att få nordens son tillbaka
-till södern. Han hade redan gjort för många resor fram och tillbaka på
-en enda afton, och nu var han helt och hållet fastfrusen vid nordpolen.
-
-Det djupaste mörker herskade i trädgården. Armand kunde icke finna
-vägen; men han hoppade öfver rabatterna och häckarne, utan att skada
-något annat än sina kläder, ty hösten hade redan bortplockat både blad
-och blommor. Han fick ej reda på broarne, men han hoppade öfver
-dammarne. Han kunde ej upptäcka någon port till trädgården, men han
-hoppade öfver trädgårdsmuren. Det regnade och stormade i hans svajande
-lockar, ty hatten låg qvar i det skönaste af kabinetter, ett måttligt
-byte för den skönaste af eröfrarinnor.
-
-Vår hjelte befann sig, hvad det yttre beträffade, i det jämmerligaste
-tillstånd; men en inre röst höll honom skadeslös för alla hans
-uppoffringar och gjorde honom nöjd med sig sjelf. Derför långt ifrån att
-sörja öfver den snöpliga utgången af ett äfventyr, som börjat så
-lysande, gladde han sig deråt i djupet af sitt hjerta, och i sin glädje
-välsignade han natten, regnet och stormen.
-
-
-                            Elfte kapitlet.
-
-                       Madelone får sin grafvård.
-
-Paris, som har allt i så stor skala, har naturligtvis äfven en
-nederlagsplats för viner, som öfverensstämmer med allt det öfriga. I
-granskapet af Jardin des Plantes finna vi detta nederlag ofvan och under
-en mark, som fordom tillhört ett kloster, upptagande ett jordområde af
-omkring 200,000 qvadrat-alnar och inom sitt höga, prydliga jernstaket
-inneslutande flere utmärkt vackra och ändamålsenliga byggnader, dels
-boningshus, dels varuhus, samt försedd med icke mindre än 49 stora
-källare, hvilka, efter hvad man påstår, rymma 175,000 vinfastager. Ack
-de klostren! hvad de egentligen skulle med källare, som rymma så många
-tusen fastager, är svårt att veta. Omöjligen kunde de hafva behöft dem
-alla för sitt vinförråd, ehuru de helige fädernes törst, om ej efter
-rättfärdigheten åtminstone efter drufvan, är allom bekant. Icke heller
-kunde de gerna hafva gjort sig så mycket besvär enkom för fångars
-beqvämlighet, emedan de, hellre än att draga på sig ett så stort antal
-af dessa att det kunde blifva besvärligt, brukade helt enkelt expediera
-dem, t. ex. låta dem svälta ihjäl, för att icke göra sig skyldige till
-blodsutgjutelse. Emellertid hafva de helige fädernes verk kommit
-efterverlden till nytta. Vi hafva redan visat, hurusom vi hafva dem att
-tacka för uppfinningen af cellsystemet samt för den mängd af
-underjordiska fängelser, hvilken icke kan undvaras så länge brottet och
-förtrycket täfla med hvarandra i konsten att värfva rekryter till
-olyckans härar och att befolka eländets mörka, men rymliga nästen. Vi se
-nu äfven, att åtskilliga af dessa underjordiska salar upplåtits till
-förvarande af vinfastager och att Bacchus, den olympiske juvenalen, med
-sina bacchanter icke försmått att välja till residens dessa riken, som
-fordom egdes af Pluto med hela hans anhang af infernaliska qval.
-
-Morgonen efter den natt, som varit vitne till Armand Cambons språng
-öfver häckar, dammar och trädgårdsmurar, såg man denne, i sin vanliga
-rödrutiga blus, hasta mellan vinfastagerna på ifrågavarande
-nederlagsplats, letande och frågande efter Hvita Björnen, ty, såsom
-bekant är, tillhörde denne vindragarnes talrika klass. Han hade icke
-sprungit många famnar förrän han upptäckte sin f. d. lärare i konsten
-att slåss med fötterna, stödd mot ett fastage och med mörk blick
-emottagande sin fosterson.
-
-“God morgon, fader Simon!“ ropade Armand, i det han vidrörde en af de
-gröfsta händer i verlden.
-
-“Hvad står på?“ brummade denne, kramande ynglingens hand nästan för
-hårdt för att kunna tillskrifvas ett hjertligt välkommen eller en känsla
-af belåtenhet.
-
-“Parbleu!“ yttrade Cambon, blåsande i sin högra hand; “ni har sofvit
-illa i natt, käre Simon!“
-
-“Såå“, svarade Hvita Björnen, i det han, vändande sig ifrån sin f. d.
-lärjunge, fattade en hisklig spake eller häfstång, medelst hvilken han
-började framrulla det fastage, mot hvilket han hvilat sig; “såå, jag har
-sofvit illa ... Ditt blåsande på fingerspetsarne röjer dock att den
-sömnlösa natten åtminstone icke gjort mig slapphändt.“
-
-“Ni är en björn, Simon, utan att ni derför behöfver visa tänderna eller
-nyttja ramarne“, förklarade Cambon, något förargad öfver sin gamle väns
-plumpa sätt; “gjorde jag rätt, så skulle jag icke berätta er den glada
-nyhet, jag har att förtälja och för hvars skull jag egentligen kommit
-hit i dag.“
-
-“En glad nyhet! ... hå tusan!“
-
-“Ja visst, en mycket glad nyhet.“
-
-“Är då Guizot hängd eller Louis Philippe guillotinerad?“ frågade Hvita
-Björnen, fortfarande att rulla fastaget.
-
-“Ni begär nog mycket på en gång, käre Simon ... Jag kan icke glädja er
-med denna nyhet ... Men jag har en annan som säkert skall fröjda er
-mycket mera.“
-
-“Och det är?“
-
-“Ni kommer väl ihåg att jag för några dagar sedan besökte er och att jag
-då talte med er om en viss sak?“
-
-“Jaså, den der vissa saken, som din far äfven har pratat vidt och bredt
-om ... Hör du, Armand lille, helsa din far och be honom göra sig en
-skalle af trä i stället för den, som han snart är på väg att förlora.“
-
-“Simon! ni låter bli att smäda min far!“ förklarade Cambon den äldres
-son.
-
-“Ty om jag det gör, så äter hans son upp mig?“ inföll Hvita Björnen
-hånskrattande.
-
-“Det vore en dålig spis, det!“ menade Armand.
-
-Hvita Björnen, som sjelf nog visste hvartill han dugde, vårdade sig icke
-om att besvara detta genmäle utan fortsatte lugnt sitt arbete.
-
-“Jag har då ingenting att svara den lefvande gladan?“ frågade Armand, i
-det äfven han vände sig om, liksom ämnade han aflägsna sig från den
-oartige f. d. läraren.
-
-“Lefvande gladan!“ röt Hvita Björnen, slående knytnäfven mot fastaget,
-till verklig fara för dess laggar, hvarefter han ändtligen närmade sig
-fostersonen.
-
-“Hvad var det du sade om den lefvande gladan?“ frågade han med
-genomborrande ögonkast.
-
-“Jag hade mycket att berätta om henne“, svarade Armand; “men ni är
-verkligen så obändig och svår att jag knappast vet om jag skall
-tillfredsställa er nyfikenhet i den vägen.“
-
-“Skulle du händelsevis ha råkat den lefvande gladan?“ fortfor Hvita
-Björnen med blickar, som alltmera antogo misstänksamhetens lurande
-egenskap.
-
-“Ja, jag har till och med varit hos henne ... hvad säger ni om det,
-fader Simon?“
-
-“Du säger att du varit hos henne?“
-
-“Ja.“
-
-“När?“
-
-“I går.“
-
-“Och hur kom det till, min gosse? ... hur kom du att besöka henne? ...
-hur fick du veta ... Ah!“ utropade Hvita Björnen, i det han slog sig för
-pannan, “nu förstår jag, nu förstår jag!“
-
-“Hvad är det ni förstår?“
-
-“Det var då för att lura mig, som den der räfven till djurvaktare härom
-dagen kom till mig och ville veta hvem du var, hvad du hette och hvar du
-bodde ... Och jag sade honom allt detta, utan att märka kroken ... ja,
-jag är en åsna, som borde gå på fyra ben, i stället för på två ... jag
-borde _draga_ vinfastager, i stället för att rulla dem ... Men innan jag
-ställer mig sjelf inom skacklarne, skall jag krossa skallen på min vän
-djurvaktaren i Jardin des Plantes.“
-
-“Det borde ni ha gjort förut, käre Simon“, anmärkte Armand; “men hvad
-tjenar det nu till! ... jag har ju den lefvande gladans adress, liksom
-hon har min ... Kunde ni väl begära att ni skulle vara den ende som
-visste hvar hon bodde!“
-
-“Det har du rätt uti, Armand lille!“ medgaf Simon, mera liknande en räf
-än en björn; “men ser du ändå att det gick såsom jag förespådde ... hon
-skulle bestämdt bli tacksam mot sin välgörare, hon skulle bjuda dig till
-sig för att belöna dig för ditt välförhållande ... hur många grabbnäfvar
-louis-d’orer gaf hon dig, mitt barn lilla? ... Men, din skälm, du fick
-säkert mera än guld ... jaja, se inte så förargad ut, ty ingenting var
-billigare än det ... De granna ögonen voro på sätt och vis din
-tillhörighet, emedan det var du som räddat dem ... Den lefvande gladan
-hackar visst inte ut ögonen på alla: hon kan nog smeka med näbben och
-skyla med vingarna, hon med ... Med ett ord, du har allt skäl att vara
-glad, Armand lille!“
-
-“Ni är en besynnerlig menniska, Simon“, förklarade Armand med stränghet
-i sin blick; “ni är i de flesta hänseenden lika godhjertad som tapper,
-och likväl ryser ni ej för att stämpla mot en svag qvinna ... Ni anser
-den för en stor brottsling, som retar en hund på en svag menniska, under
-det att ni sjelf icke tvekar att utsätta en annan lika svag varelse för
-ett lejons tänder ... Med ett större brott vill ni straffa ett mindre
-... Vid gud, jag känner ej mer igen er, käre Simon!“
-
-Hvita Björnen nedslog tigande sina ögon. Kanske kände han sig träffad af
-sin f. d. lärjunges ord.
-
-“Tror ni då icke att det finnes ett annat och vida vackrare medel att
-försona den stackars Madelones skugga?“ frågade Cambon.
-
-Hvita Björnen fortfor att stirra på marken.
-
-“Om jag nu skulle kunna erbjuda er ett sådant medel?“ fullföljde Armand.
-
-“Och det vore?“ frågade Simon med svag stämma och något sneglande åt ena
-sidan.
-
-“Om jag hade ett vackert ide åt Hvita Björnen och en ännu vackrare
-grafvård åt Madelone?“
-
-Hvita Björnen spärrade upp ögonen.
-
-“Åt Madelone?“ upprepade han nästan hviskande.
-
-Simons röst blef alltid så mild och behaglig, när han talade om
-Madelone, och äfven detta var en frukt af den saliga dödas lärdomar och
-förmaningar i lifstiden.
-
-“Ja“, svarade Armand; “när jag i går talade med markisinnan om saken,
-var hon genast beredd att gifva tiotusen francs åt er, käre Simon, samt
-dessutom femtusen till grafvård åt er Madelone.“
-
-“Hvarför tiotusen åt mig?“ frågade Hvita Björnen; “hvarför icke så gerna
-tiotusen åt grafvården, hvarför icke helst alltsammans åt Madelone?“
-
-“Det blir naturligtvis er ensak“, förklarade Armand, “ty när ni väl fått
-pengarne, så kan ni ju använda dem hur ni sjelf finner för godt ... Är
-det icke sannt?“
-
-“Visserligen ... det bör kunna bli den ståtligaste grafvård för
-femtontusen ... Nå, har du redan fått pengarne, Armand lille? ... dina
-fickor se väl tunna ut, tycker jag.“
-
-“Icke ännu, men jag har hennes löfte, som ...“
-
-“Jaså, bara hennes löfte“, inföll Hvita Björnen, “bara hennes löfte! ...
-ha, ha, Armand lille!“
-
-“Jag medger att när jag i morse lemnade sängen“, sade Cambon, “trodde
-jag icke mycket på det löfte hon gaf mig i går; ja, jag hade till och
-med mina stora anledningar att tro det alltsammans skulle stanna vid
-blotta löftet ... Men när jag för en timme sedan hemkom från Bicêtre,
-dit jag tidigt på morgonen begifvit mig för att träffa min far, satt i
-låset till min kammare denna lilla biljett.“
-
-Cambon tog dervid upp en liten ny rosenbiljett, som han visade sin vän
-Hvita Björnen.
-
-Denne kastade en begärlig blick på biljetten och förde raskt sin breda
-hand till den, liksom ville han sjelf studera dess innehåll.
-
-“Läs den du, Armand lille!“ bad han, dragande handen tillbaka; “jag har
-i dag något svårt för att läsa så der fina stilar ... jag har på någon
-tid inte varit rätt bra i ögonen.“
-
-Hvita Björnen gjorde sina ögon orätt; men saken var den, att han, som
-hade armar för att rulla vinfastager och händer för att bryta jern,
-tycktes helt och hållet sakna fingrar tjenliga för pennan. Han hade i
-sin ungdom icke fått lära sig skrifva, och att sedan lära sig det hade
-aldrig fallit honom in. Deraf följer naturligtvis att han måste vara
-lika litet bevandrad i att läsa skrifvet, ehuru han icke var angelägen
-om att röja sina svaga sidor för andra. Men Simon var icke den ende, som
-deruti blifvit vanlottad. Man träffar bland de lägre klasserna inom
-Paris alltför många okunnige i den ädla skrifkonsten. Detsamma träffar
-man likväl i alla andra länder, Sverige icke heller undantaget. Tager
-man deremot i betraktande konsten att läsa hvad som är tryckt, så torde
-i Sverige högst få finnas, äfven inom de allra lägsta klasserna, som
-icke kunna läsa sin bibel, katekes och psalmbok, då man deremot i
-Frankrike träffar ganska många, som icke ens känna bokstäfverna.
-Katolska presten vinnlägger sig mera om att förvärfva jonglörens
-skicklighet i konsten att handtera sitt rökelsekar, än att befordra sitt
-slägtes upplysning. Dock måste rättvisligen erkännas, att på de sednare
-tjugo åren undervisningen blifvit mera allmän. Ju mera det katolska
-presterskapet emanciperar sig från påfvestolens omedelbara inflytande,
-desto ljusare blir det i samhällets dälder.
-
-Armand, utan att låta påskina något deltagande för sin gamle väns ögon,
-uppläste för honom biljetten, som var af följande innehåll:
-
-   “Monsieur Armand Cambon!
-
-   Ert hastiga aflägsnande i går förorsakade att ingenting då blef
-   bestämdt, angående er gamle vän, som onekligen förtjenar det
-   varmaste deltagande, ty hvilken menniska med hjerta skulle ej
-   ömma för en så stor olycka och ej uppbjuda alla sina krafter för
-   att, så vidt möjligt vore, mildra den? Man har derför ansett sig
-   böra förklara att hvad som i går lofvades, skall till alla delar
-   uppfyllas i dag. Ni kommer väl ihåg att löftet i går grundade sig
-   på er egen tanke, ert eget råd; och som man bör förmoda, att
-   ingen bättre än ni kan känna den hederlige, om också något
-   originelle, mannens anspråk så gör man sig förvissad om att hvad
-   man nu gör för honom skall af honom emottagas med glädje, och
-   denna glädje skall då äfven blifva dens, som skrifvit dessa
-   rader.“
-
-“Läs om det der en gång till, Armand lille!“ bad Hvita Björnen med
-särdeles förnöjdt utseende.
-
-Armand uppfylde hans önskan, tilläggande derefter:
-
-“Medgif, fader Simon, att det icke är många glador som skrifva så
-vackert.“
-
-“Det har förvånat mig“, medgaf Hvita Björnen; “det finns då heder och
-samvete äfven bland denna klass.“
-
-“Och när jag dertill lägger den djupa ånger som ...“
-
-“Jaså, hon ångrade sig äfven?“ inföll Simon; “hon begret den stackars
-Madelones öde?“
-
-“Ja ... och till ett bevis derpå hafva vi ju hennes egenhändiga
-skrifvelse.“
-
-“Står hennes namn under biljetten?“
-
-“Nej.“
-
-“Det var besynnerligt.“
-
-“Hon kan ha många anledningar att ej utsätta sitt namn ... det kan också
-vara ett bevis på en anspråkslös välvilja.“
-
-“Har du någonsin förr hört ett dylikt fall?“ frågade Hvita Björnen; “har
-du någonsin förr sett en förnäm dam uppresa en vård på en fattig
-tvätterskas graf?“
-
-“Nej, käre Simon.“
-
-“Jag tackar dig, min gosse, för det du ryckte henne undan lejonets
-tänder“, sade Hvita Björnen, fattande sin unge väns hand och tryckande
-den varsammare än nyss; “jag tackar dig för det du slog mig till marken
-... Madelone skall äfven en gång tacka dig, ty det var en ädel qvinna du
-räddade.“
-
-“En ädel qvinna!“ mumlade Armand mellan tänderna, ty han tänkte på en
-annan biljett, som han hade i en annan ficka.
-
-“Madelone har förlåtit henne“, fortfor Hvita Björnen; “ty Madelone får
-en grafvård i Père-Lachaise ... det är klart att det skall bli i
-Père-Lachaise?“
-
-“I Père-Lachaise, ja visst.“
-
-“Och grafvården skall bli en bland de stoltaste ... det skall bli ett
-ordentligt grafkor med murad graf inunder och så stor ...“
-
-“Att också ni en gång får rum deruti, käre Simon“, sade Armand med
-rörelse, ty Hvita Björnens ögon skimrade af en fuktig glans.
-
-“Ja, och sjelfva koret skall vara så rymligt ...“
-
-“Att ni om helgdagarne kan sitta deruti, ty hvarje helgdag skall ni gå
-dit med era kransar.“
-
-“Ja, ja, jag skall gå dit om hvardagarne också ... det skall bli mitt
-enda nöje, ty det är ...“
-
-Hvita Björnen tystnade och vände sig bort. Mycket starka menniskor äro
-vanligtvis mycket rädda för att visa andra den ömmare rörelse, som någon
-gång öfverväldigar dem. De blygas för det som tvärtom borde utgöra deras
-och mensklighetens ära.
-
-“Det gläder mig innerligt, och det skall också glädja min far, att ni nu
-känner er lyckligare än förr“, sade Cambon.
-
-“Ja, det bör kunna bli något för femtontusen francs ... bör kunna bli
-bättre än de flestes ... bör bli lika vacker som aristokraternes.“
-
-Äfven denna sednare omständighet bidrog mycket till Hvita Björnens
-fröjd. Han hade, såsom vi redan känna, mycket att fördöma aristokraterne
-för, och det icke minsta var den lyx, hvarmed de sökte föreviga sina
-döde. Men när det gälde Madelone eller honom sjelf, då var det, såsom vi
-finna, alls ingen lyx; det var tvärtom den naturligaste sak i verlden
-att hafva till och med den rikaste grafvård i verlden, åtminstone så rik
-som de förhatlige aristokraternes. Menniskan är sig lik, och det var
-icke Hvita Björnen förbehållet att jäfva den satsen.
-
-“Men hvad menade hon med det der hastiga aflägsnandet?“ frågade Simon
-efter en stunds högtidlig tystnad, helgad minnet af den märkvärdigaste
-bland spets-tvätterskor; “det ser ut som skulle du ha aflägsnat dig för
-hastigt.“
-
-“Ja, så synes det“, svarade Armand något förlägen och tankspridd.
-
-“Det var besynnerligt ... aflägsna dig innan du fått fullt besked om den
-sak, hvarför du besökt henne ... Om jag icke kände dig, skulle jag
-kunnat tro, att du varit något liknöjd för hvad som rörde mig och
-Madelone så nära.“
-
-“Men som ni känner mig, så kan ni heller icke tro det’“ svarade Armand
-undvikande; “det säkra är emellertid, att ni har stora skäl till
-belåtenhet med hvad jag gjort.“
-
-“Ja, du har rätt, min gosse ... Nämn mig derför en tjenst, som du vill
-att jag skall bevisa dig, och jag skall göra den, om jag också ensam
-måste storma Tuilerierna.“
-
-“Den tid kan väl också en gång komma“, svarade Armand leende, “och jag
-är öfvertygad om att Hvita Björnen då icke blir den, som gömmer sig i
-Madelones grafkor.“
-
-“Mille démons, Armand lille!“ utropade Simon, skakande Armands begge
-händer; “jag skall äfven ha kransar för en ny Juli-kolonn ... Men hvart
-går du?“
-
-“Klockan är mycket och jag har åtskilligt att beställa på annan ort.“
-
-“Nå farväl då, min gosse ... Men hör på, Armand lille!“
-
-“Hvad önskar ni?“ frågade Armand, stannande.
-
-“Den der lilla biljetten.“
-
-“Nåväl?“
-
-“Behöfver du den?“
-
-“Ni vill ha den?“
-
-“Ja, jag har fått en idé, ser du.“
-
-“Hvilken?“
-
-“Jag vill innesluta den i en liten ask af silfver och lägga den till
-grundplåt under Madelones grafkor.“
-
-“Det var en vacker tanke, fader Simon! ... ni vill derigenom beteckna,
-att grafkoret skjutit upp ur ett ångerfullt hjerta.“
-
-“Något ditåt“, svarade Hvita Björnen, vänligt blinkande.
-
-“Så tag den“, yttrade Armand, lemnande honom den lilla biljetten.
-
-“När träffar jag dig?“
-
-“Jag går till Bicêtre i eftermiddag.“
-
-“Jag går också dit.“
-
-“Godt! ... då råkas vi der.“
-
-“Hur dags?“
-
-“Klockan sex, ty vid den tiden bör jag ha uträttat mitt ärende för
-dagen.“
-
-“Och jag slutat mitt dagsarbete ... Således klockan sex hos din far ...
-Han skall råda mig, hvilken artist jag bör anlita för att få ritningen
-till monumentet ... jag vill gerna hafva det olikt alla andra.“
-
-“Jag vet redan, hvem min far kommer att utse till ritningens
-verkställare.“
-
-“Och det är?“
-
-“Hvad säger ni, Simon, om jag redan hade ritningen i mitt hufvud?“
-
-“Du? ... omöjligt, Armand lille!“
-
-“Hvarför vore det omöjligt? ... ni vet ju, att jag kan rita och att jag
-gjort upp ritningar till flere arbeten både i guld och silfver.“
-
-“I guld och silfver? ... det är något helt annat det ... Nej, min gosse,
-jag måste vända mig till någon af de större artisterne.“
-
-“Hvad? ... ni skulle vända er till dem, som rita åt aristokraterne!“
-
-“Hvad gör det? ... hvad har konsten att göra med aristokratien?“
-
-“Det är sannt ... Men de stora konstnärernes ritningar kosta pengar, då
-deremot jag skulle rita för gammal vänskap.“
-
-“Man ser icke på louis-d’orerna, när det är fråga om Madelonens
-grafvård“, menade Hvita Björnen, som för hennes skull tycktes hafva
-glömt alla sina gamla sympatier för det demokratiska elementet.
-
-Simon var verkligen på väg att blifva en äkta aristokrat. I Frankrike
-lika mycket som annorstädes har fåfängan spelat demokratien mer än ett
-spratt.
-
-“Nå, vi få väl talas vid“, sade Cambon; “hufvudsaken är emellertid att
-Madelone får sin grafvård.“
-
-Derefter aflägsnade sig Armand och försvann snart ur Hvita Björnens
-åsyn.
-
-Denne stod lutad mot sitt vinfastage och kastade en blick på de öfriga
-vinfastagerna; men aldrig förr hade hans öga med sådan andakt hvilat på
-dem.
-
-Kanske trodde han sig stå på Père-Lachaise, en af de prydligaste
-begrafningsplatser i verlden, en hel stad af monumenter i marmor och
-brons. Kanske såg han sig omgifven af alla dessa ståtliga minnesvårdar,
-som hvälfva sig öfver Abelards och Heloises stoft, öfver Racines,
-Corneilles, Lafontaines, Massénas, Davousts, Suchets, Casimir Périers
-med fleres grafvar. Men icke var det vid dessa minnen af Frankrikes ära
-som vindragarens tanke i denna stund knäböjande dröjde. Nej! han satt i
-ett grafkor, hvars like i skönhet och storlek ännu ingen dödlig sett;
-han band på kransar, hvars blommor ännu ingen jord burit; han talade med
-en vålnad, vid hvars fötter skaldernas och hjeltarnes skuggor nedlade
-sina lyror, sina svärd.
-
-De öfriga vindragarne kunde icke begripa hvad det kom åt Hvita Björnen,
-som satt så der orörlig och stirrade framför sig; men det begrepo de,
-att när en kamrat, sådan som Hvita Björnen, icke gör något annat än
-sitter på vinfastagerna, så blir det desto flere vinfastager att rulla
-för de öfrige vindragarne, hvilket icke kunde vara förenligt med
-rättvisa och billighet.
-
-Derför nalkades de också från alla sidor sin kamrat, der han satt i sina
-drömmar. De frågade först höfligt huru det var möjligt för en så stark
-arbetare som Hvita Björnen att blifva trött så tidigt på dagen? Men då
-intet svar följde, började de knuffa till den kolossala drömmaren. Som
-nu vindragarne icke knuffa såsom vanliga menniskor, så var det klart att
-drömmaren skulle störas i sina betraktelser. Också började Hvita Björnen
-se sig omkring och förfärligt rulla ögonen, utan att likväl röra sig ur
-stället.
-
-Att rulla ögon är ej detsamma som att rulla vinfastager, hvarför
-kamraterne funno för godt att nypa sin vän i armar och ben, naturligtvis
-för att sätta lif och rörelse uti dessa för en vindragare så nödvändiga
-lemmar.
-
-“Parbleu!“ röt nu ändtligen Hvita Björnen, rätande ut sig i sin fulla
-längd.
-
-“Ni sitter sönder fastaget, monsieur Simon!“ bedyrade en af kamraterna.
-
-“Jaja“, svarade Hvita Björnen, “hufvudsaken blir ändå att Madelone får
-sin grafvård.“
-
-“Blir det hufvudsaken!“ ropade de med skäl förvånade vindragarne.
-
-
-                            Tolfte kapitlet.
-
-                   Hvita Björnen får också sitt ide.
-
-Klockan var slagen half till åtta på aftonen, när Hvita Björnens grofva
-gestalt syntes på Place de l’Ecole. Han gick in i en bagarbod. En fransk
-bagarbod ser ej ut som våra svenska. Der finnas bröd ända till två
-alnars längd och en alns bredd. Men de ligga ej huller om buller såsom i
-en svensk bagarbod. De stå uppradade kring väggarne med det största i
-midten och vidare allt efter som de äro stora till. Nedvid hvarje af
-dessa större bröd ligga smärre, formande ett slags fotställning, och
-ofvanpå de förre ser man några andra smärre, bildande ett slags kapitäl.
-Följaktligen är det en rad af kolonner man har för sina ögon, och man
-behöfver icke vara hungrig för att finna att bagarboden är ganska
-aptitlig.
-
-“Bröd för en sou!“ sade han, utan att helsa eller ens se på bagaren.
-
-Bagaren gaf honom ett hvetebröd, mer än tredubbelt så stort som våra
-svenska s. k. franska bröd och mer än fyradubbelt så innehållsrikt som
-dessa och naturligtvis färskt, ty i Paris hinner ingenting blifva
-gammalt. Sedan Hvita Björnen sålunda fått och betalt hvad han begärt,
-gick han, utan att taga ett höfligt afsked, hvilket förvånade bagaren,
-som hade emottagit och affärdat sin kund med det vanliga: “Bon soir,
-monsieur!“ Bagaren kände ganska väl Hvita Björnen, ty denne var på sin
-tid känd af alla. Men Hvita Björnen hade aldrig tillförene varit oartig,
-ty en fransman kan icke gerna vara det.
-
-Hvita Björnen gick derefter in i en annan bod nära invid bagarens och
-hvaruti funnos viktualievaror. Men smöret är jemväl formadt och
-uppstäldt i kolonner på disken, i fönstret och vid väggarne. Hvarje
-smörkolonn, så ren och klar att man åtminstone med blotta ögonen icke
-kan upptäcka det minsta smolk, har till piedestal en ofantlig ost, denna
-i sin ordning omkransad af små ostar, som stå på kant, lutande sig mot
-den stora. Men kolonnen har också sitt kapitäl, ty på en å den liggande
-blank tennskifva, vidare än sjelfva kolonnen, knyter sig en krans af
-ägg, snarlik en balustrad, från hvars midt höjer sig en lanternin af de
-läckraste fläskkorfvar, hvars pyramidaliska spets slutar med en liten
-krona af rädisor, hvarannan röd och hvarannan hvit. Men det är blott
-formen som är antik, ty innehållet, liksom bagarbodens, är kärnfärskt
-allt igenom.
-
-“Smör för en sou!“ sade Hvita Björnen, framräckande sitt bröd, men för
-öfrigt lika ohöflig mot viktualiehandlanden som mot bagaren.
-
-Viktualiehandlanden fattade en knif med blankt blad och tog med den ett
-litet stycke ur en redan ituskuren smör-kolonn samt utbredde derefter
-samma stycke på brödet, så att smörgåsen blef i behörigt skick. Hvita
-Björnen betalte och gick. Viktualiehandlandens: “Bon soir, monsieur!“
-klingade för döfva öron. Vindragaren fortsatte sin väg, ätande på sin
-smörgås.
-
-Men det är ej blott folk af Hvita Björnens klass som i Paris på detta
-sätt göra sin måltid. Författaren till denna berättelse har mer än en
-gång tagit sin frukost på samma sätt, och han har sett personer mycket
-bättre än han göra detsamma, utan att någon af de förbigående parisarne
-röjt någon förvåning deröfver.
-
-Vi skulle icke vilja tillråda en bättre klädd person att försöka
-detsamma i Stockholm. Först blefve han förföljd af en svärm gatpojkar,
-som, ehuru sjelfva temligen parisiska hvad detta sätt att spisa
-beträffar, likväl skulle förlöjliga samma sätt hos “bättre“ folk. Mötte
-han sedan en bekant, så skulle denne genast taga till fötterna, flyende
-som för pesten en vän, hvilken jemte lorgnett och handskar vore försedd
-med någonting så hiskligt som en smörgås. Ginge han slutligen upp i ett
-kollegium eller en rätt, t. ex. kongl. Svea hofrätt, så finge han säkert
-en skrapa för oskickligt uppförande på gatorna. Han blefve rent af en
-förlorad menniska, ty hvilken skräddare skulle lemna kredit åt en
-offentlig smörgås-ätare? hvilken procentare låna pengar åt en offentlig
-smörgås-ätare? hvilken flicka gifta sig med en offentlig smörgås-ätare?
-hvilket statsråd förorda en offentlig smörgås-ätare? Den olycklige! han
-kunde icke ens visa sig, utan att verldens misstänksamma blick skulle
-haka sig fast vid hans högra hand eller vid hans mun, för att se om han
-åt eller nyss hade ätit denna olyckliga smörgås, som stämplat honom
-värre än, snart sagdt, den djupaste last.
-
-Vi erinra oss, och troligtvis mången annan stockholmsbo, den gamle
-baronen och f. d. guvernören S., mannen med det ungdomliga ansigtet och
-det yfviga hvita håret, som för några år sedan sprang på Stockholms
-gator i svart frack och hvita linnebyxor både sommar och vinter. Vi
-hörde honom ganska litet klandras för det han i sina yngre dagar
-förstört sin betydliga förmögenhet, men deremot ganska mycket för det
-han, i saknad af betjent eller städerska, sjelf hemtade sitt
-dricksvatten från stadens brunnar. Det förra var ingen fläck på hans
-adliga sköld, men det sednare en outplånlig plump i hans stamtafla.
-
-Vi hemta så mycket från Paris: vi hemta moderna, hemta dårskaperna! Om
-vi äfven hemtade något af det naturliga, det förståndiga, så skulle vi
-vinna mycket, i stället för att förlora mycket.
-
-“Bah, hvilken snusförnuftighet!“ svarar man med ett medlidsamt löje;
-“liksom låge det så mycket förstånd i en smörgås, som förtäres på
-gatan!“
-
-Det är likväl mycket förståndigt af en fattig menniska att ute i fria
-luften äta en frukost, som inne hos källarmästaren eller konditorn
-skulle kosta minst fyra gånger mera; och för öfrigt gäller hvad vi sagt
-så ofantligt mycket annat, som vi i Stockholm icke känna eller tro på
-derför att det ej står i de mode-journaler vi hemta från Paris.
-
-Hvad man än må hafva att anmärka emot Paris — och det är, åtminstone i
-vårt tycke, ganska litet — men fri är man, fri från många af de
-fördomar, som så mycket bidraga till tvång, vantrefnad och krångel
-annorstädes.
-
-Hvita Björnen fortsatte sin vandring tilldess han stannade framför ett
-likörställe, mycket bekant i Paris under namnet “Silfverdisken“, och
-hvilket en resande icke gerna underlåter att åtminstone en gång besöka.
-
-Berörde likörställe öppnades för omkring tjugo år sedan, men med en
-anspråkslös disk af trä, hvaruppå endast serverades plommonlikörer för
-två sous glaset. Efter tvänne års förlopp lemnade nyssomförmälte disk
-rum för en af tenn och hvilket slags disk är det vanliga på dylika
-ställen. Men det dröjde icke många år förr än tenndisken i sin ordning
-måste maka sig undan för en ny af silfver, tack vare tvåsous-likörerna.
-Sakkännare uppskatta dess värde till 15,000 francs. Men denna dyrbara
-disk, uti hvilken icke blott madame Moreau, egarinnan, kan spegla sina
-sköna svarta ögon, utan äfven hvarje kund, som önskar veta hur han ser
-ut, när han super plommonlikör, denna disk, säga vi, är icke ett pråligt
-lock på en medelmåttig kassakista, ty denna anses äfven af sakkännare
-vara värd minst 400,000 francs, prisad vare samma tvåsous-likörer. Må
-ingen derför tro, att likörerna äro underhaltiga. När man säger den
-vackra madame Moreau att hennes likörer, liksom hennes ögon, äro
-oöfverträffliga, så synes hon ingalunda öfverraskad deraf, ty hon känner
-de enas värde likaväl som de andras. Det är ej en vanlig artighet, utan
-rena sanningen, och som madame Moreau anser det vara hvarje menniskas
-pligt att tala sanning, så har hennes vackra mun icke något belönande
-småleende för den, som egnar hennes ögon och hennes likörer sin
-hyllning. Madame Moreau har såsom barn speglat sig i silfverdisken, ty
-det var hennes numera aflidna moder som lät gjuta den; men innan sin död
-skulle hon säkert, om hon det ville, kunna spegla sig i en af guld, utan
-att behöfva resa till Californien, utan att behöfva göra annat än
-utminutera sina tvåsous-likörer.
-
-Sådan ryktbarhet hafva dessa likörer, och silfverdisken har naturligtvis
-mångdubblat den. Dock måste medgifvas, att madame Moreau icke bygger
-hela sitt förtroende på silfverdisken.
-
-“Er silfverdisk är ju den enda i Paris?“ frågade henne en gång
-författaren.
-
-“Ja, monsieur“, svarade madame Moreau.
-
-“Men om det skulle falla någon in att i granskapet öppna ett dylikt
-ställe med en dylik disk — afunden är i stånd till allt?“
-
-Madame Moreau svarade endast med en blick ... men med en blick, som ...
-Ja, hon hade rätt, den förträffliga madame Moreau. En sådan blick köper
-man ej i någon guld- och silfverbod, icke en gång i Paris, och det vill
-säga mycket.
-
-“God afton, monsieur Simon!“ helsade madame Moreau, i det hon slog uti
-den frejdade plommonlikören.
-
-Hvita Björnen var då känd på detta ställe. Han var väl mer än det. Han
-var dess alldagliga kund ända från dess första ögonblick för tjugo år
-tillbaka.
-
-“I dag kommer ni fem minuter senare än vanligt“, anmärkte madame Moreau,
-utan att synas stött öfver Hvita Björnens uraktlåtenhet att besvara
-hennes helsning.
-
-Hvita Björnen brukade hvarje afton klockan half till åtta visa sig
-framför silfverdisken och taga sin likör, och detta oafbrutet i tjugo
-års tid. Icke en gång Madelones sjukdom och begrafningsdag hade hindrat
-honom derifrån.
-
-“Men, i himlens namn, monsieur Simon, hur är det med er i dag?“ frågade
-madame Moreau, förvånad öfver sin kunds oförklarliga tystlåtenhet.
-
-“Hur sade ni, madame?“ frågade denne, sedan han sväljt likören.
-
-Madame Moreau var ej den som frågade tvänne gånger om en och samma sak,
-ty hon var ej van vid att vänta på svar: hon hade vanligtvis alltid fått
-flere sådana än hon önskade sig.
-
-“Jag frågade hur det var med er i afton?“ sporde hon likväl, ty med
-Hvita Björnen var förhållandet annorlunda. Hon ansåg nämligen sig och
-sin mor stå i en viss förbindelse till monsieur Simon. Han hade gifvit
-handsölet på trädisken, handsölet på tenndisken, handsölet på
-silfverdisken.
-
-Och handsölet hade haft välsignelse med sig, såsom vi känna. Derför var
-hon mer försonlig mot honom, än hon skulle hafva varit mot hvilken annan
-som helst.
-
-Ja, madame Moreau var till och med så tacksam för det förflutna, att hon
-upprepade sin fråga för tredje gången.
-
-“Illa“, svarade ändtligen Hvita Björnen, i det han satte sig på en stol
-och såg ned på golfvet.
-
-“Illa, monsieur Simon?“ frågade madame Moreau med verkligt deltagande.
-
-“Mycket illa, madame Moreau“, fortfor Simon, synbart besvärad af
-frågorna.
-
-Madame Moreau hade för mycken granlagenhet att fråga vidare, och
-dessutom var hon fullt sysselsatt med att lyckliggöra kommande och
-gående med blickar och plommonlikörer.
-
-Men hvarifrån detta _illa_ på en dag, som utlofvat icke mindre än 15,000
-francs till en grafvård åt Madelone?
-
-Klockan half till sex hade Hvita Björnen infunnit sig på Bicêtre, der
-han precist klockan sex skulle möta Cambon den yngre. Medan man väntade
-på denne, språkade man oupphörligt om den blifvande grafvården. Cambon
-den äldre, som sett mycket i sina dagar, hade många goda råd och
-upplysningar att i saken gifva. Med en blyertspenna gjorde han ett
-ganska genialiskt utkast, som gillades icke blott af några andra
-sakkunnige gubbar, hvilka blifvit kallade till rådslaget, utan äfven af
-Hvita Björnen sjelf, som likväl var den kinkigaste bland alla. Han hade
-till och med gått in på att Armand skulle få det vigtiga uppdraget om
-händer, och det återstod blott att högtidligt meddela denne förtroendet.
-
-Men klockan slog half sju, utan att någon Armand Cambon syntes till. Hon
-slog sju, men ingen Armand Cambon lät sig afhöra. Den unge guld- och
-silfverarbetaren var känd af alla för sin punktlighet, så att hans
-frånvaro nu gaf anledning till många nedslående gissningar, många mörka
-aningar.
-
-Hvita Björnen, billigtvis oroligare än alla andra, gaf sig ej längre
-till tåls, utan lemnade Bicêtre, tagande samma väg, som han visste att
-Cambon den yngre brukade gå. Hvita Björnen mönstrade alla han mötte, men
-ingen af de mötande liknade den han sökte. På detta sätt kom han förbi
-porten till Jardin des Plantes.
-
-“Aha, se Hvita Björnen!“ ropade en röst från porten.
-
-Denne stannade och upptäckte en i porten stående mansperson.
-
-“Hvad är det om?“ brummade han.
-
-“Snusar ni ännu lika mycket, monsieur Simon?“ frågade samma röst.
-
-“Hvad behagas?“
-
-“Eller, rättare sagdt, ur hvad slags dosa snusar ni, ty jag tar för
-gifvet att ni ej, utan mitt lof, snusar ur min silfverdosa?“ fortfor
-rösten, i hvilken läsaren troligtvis igenkänner vår gamle bekante,
-djurvaktaren i Jardin des Plantes.
-
-Hvita Björnen, icke bevärdigande monsieur Mathieu med något svar, tog ut
-steget för att gå vidare.
-
-“Har ni träffat monsieur Carlion i dag?“ frågade djurvaktaren.
-
-“Monsieur Carlion?“ upprepade Hvita Björnen, hejdande sig: “hvarför
-skulle jag träffa honom?“
-
-“Hvem vet det?“
-
-“Nå, hvarför frågar ni mig då?“
-
-“Derför att han har frågat efter er.“
-
-“När?“
-
-“Vid middagstiden.“
-
-“Hvad vill han mig?“
-
-“Det kommer han nog att säga sjelf“, svarade djurvaktaren med en viss
-vigt på orden.
-
-“Jag har intet otaldt med monsieur Carlion“, förklarade Hvita Björnen.
-
-“Ingen har något otaldt med monsieur Carlion“, sade djurvaktaren; “men
-monsieur Carlion har otaldt med alla.“
-
-“Det rör mig inte.“
-
-“Inte mig heller, Gud vare lof! ... ha, ha, monsieur Simon!“
-
-“Hvad kraxar ni åt, gamle korp?“
-
-“Hvad är det egentligen som utgör korpars nöje?“ frågade den
-humoristiske djurvaktaren.
-
-“Ni är ett nöt, monsieur Mathieu!“ förklarade Hvita Björnen, utan att
-uppfatta humorn.
-
-“Men som likväl snusar ur egen dosa, monsieur Simon! ... ha, ha, ha!“
-
-“Vänta, så skall ni få er dosa, monsieur Mathieu!“ försäkrade Hvita
-Björnen, närmande sig med knuten näfve sin gamle vän.
-
-Det var ej dosor af sådan metall som monsieur Mathieu vurmade på. Derför
-drog han sig hastigt tillbaka inom porten och uppehöll sig ej heller
-länge bakom den. När Hvita Björnen tittade in genom porten, upptäckte
-han ingen, hvarför han tog sitt parti och fortsatte sin gång med samma
-uppmärksamhet på alla han mötte, men med samma fruktlösa resultat.
-
-Denna omständighet, i förening med hans ordvexling med djurvaktaren,
-ökade allt mer och mer hans dystra lynne, så att han med skäl kunde
-besvara madame Moreaus vänliga förfrågan med orden: “Illa, mycket illa.“
-
-“Det har någon frågat efter er i dag“, tillkännagaf madame Moreau.
-
-Hvita Björnen såg något förvånad på egarinnan af silfverdisken, ty han
-kom ihåg djurvaktarens ord.
-
-“Och det var helt nyss“, fortfor hon, “för knappa fem minuter sedan,
-just på slaget half åtta, då ni alltid brukar komma hit.“
-
-“Och han som frågade efter mig, var ...“
-
-“Monsieur Carlion.“
-
-“Monsieur Carlion! ... han har då äfven sökt mig hos er, madame Moreau?“
-
-“Ja, som jag säger.“
-
-“Och ni vet icke hvad han kan vilja mig?“
-
-“Nej, monsieur Simon; men ... Ah, se der kommer han ... Nu kan ni fråga
-honom sjelf.“
-
-Hvita Björnen blickade åt dörren och upptäckte snart en person, som i
-detsamma inträdde.
-
-Den ankomne var klädd i lång mörkblå syrtut med försilfrade knappar, i
-hvilka man såg ett skepp, staden Paris’ vapen. Dessutom hade han värja
-och trekantig hatt. Men den ankomne behöfde knappast denna uniform för
-att röja sin värdighet af stads-sergeant, emedan man nästan kunnat se
-det på hans sällsynt högväxta gestalt, vackra ansigte och stolta
-hållning.
-
-Fransmännen äro i allmänhet ett småväxt folk; men deras stads-sergeanter
-och polis-soldater äro verkliga resar samt dertill utvaldt vackra och
-prydliga karlar.
-
-Den för omkring trettio år sedan aflidne kaptenen för stadsvakten i
-Stockholm Nyström hade icke så orätt, när han inför dåvarande
-öfverståthållaren, numera likaledes framlidne baron Edelcreutz,
-föreslog, såsom den enda möjlighet att höja den föraktade stadsvaktens
-och de nästan lika mycket föraktade polis-betjenternes anseende, att
-dertill endast borde utses stort, vackert och välfrejdadt folk.
-
-“Men hur skulle det gå till, min bäste kapten?“ frågade
-öfverståthållaren med ett ironiskt leende.
-
-“Ingenting är lättare“, svarade kapten Nyström; “man uttager ur de begge
-gardesregementerna, och förnämligast ur konungens lifgarde till häst, de
-längsta, vackraste och bäst vitsordade karlarne samt förflyttar dem på
-stadsvakten, ty om så sker, bedyrar jag, att man icke längre skall kalla
-mina soldater för korfvar och deras högvakt för korfkittel.“
-
-Öfverståthållaren såg på kaptenen, liksom hade han haft en galning
-framför sig.
-
-“Ne-nej men, min bäste kapten!“ utbrast han slutligen; “måttliga korfvar
-ä’ bäst.“
-
-I trettio år har man i Stockholm haft roligt åt detta svar, som skulle
-för efterverlden vitna om en svensk öfverståthållares lekande humor,
-under det man skrattat af hjertans grund vid föreställningen af den
-underliga figur, den stackars “korfkaptenen“ vid tillfället måtte hafva
-gjort. Men i Paris, London, Berlin med flere andra större hufvudstäder
-skulle man hafva stämplat detta qvicka svar såsom en ganska stor dumhet,
-medan man gillat kaptenens förslag, såsom det på en gång förståndigaste
-och nödvändigaste.
-
-För vida mer än trettio år sedan har man utrikes insett det okloka och
-vådliga uti, att de, som böra vidmakthålla allmän ordning och personlig
-säkerhet, sökas ur samhällets drägg.
-
-Efter att sålunda hafva upprättat kapten Nyströms minne, vilja vi blott
-som hastigast nämna, att till och med en underofficer af linien skattar
-sig särdeles lycklig, när han erhåller plats antingen såsom
-stads-sergeant eller såsom simpel nummerkarl vid de tvänne militära
-polis-kårerna i Paris, Gendarmerie mobile och Garde républicaine, hvilka
-begge kårer hafva det största anseende inom arméen. Också äro både folk
-och uniformer de vackraste man kan se. För öfrigt trotsa vi hvilken som
-helst att kunna visa oss mera artiga och förekommande menniskor än
-polis-sergeanterne och polis-soldaterne i Paris. Detsamma gäller äfven
-om konstaplarne i London och Berlin. Stockholm har sent omsider fått en
-ny-organiserad polis; men den är ännu för färsk för att om den kunna
-gifva ett stadgadt omdöme. Vi hoppas naturligtvis det bästa. Förnämsta
-konsten ligger blott deruti att icke vara för njugg på penningen, när
-det gäller allmän ordning och personlig säkerhet, som visserligen äro
-penningar värda.
-
-Monsieur Carlion nickade vänligt åt Hvita Björnen, såsom åt en gammal
-vän, och gick derefter fram till silfverdisken, der han tog sig en
-plommonlikör, han som andra, och betalte den med sina två sous, ty i
-Paris behöfva ej polis-betjenterne supa fritt, såsom förr i Stockholm.
-
-“Ni har frågat efter mig, monsieur Carlion?“ började Hvita Björnen
-samtalet.
-
-“Ja, monsieur Simon“, svarade stads-sergeanten med samma vänlighet, “jag
-har verkligen i dag tänkt på er mer än vanligt.“
-
-“Högst förbunden! ... Men ni har mer än tänkt på mig, ni har äfven sökt
-mig, såsom jag hört.“
-
-“Inte just det ... jag har blott i förbigående frågat era bekanta efter
-er.“
-
-“Ni har då något att säga mig?“
-
-“Utan tvifvel.“
-
-“Är det mycket angeläget?“
-
-“Mindre för mig, än för er sjelf, monsieur Simon.“
-
-“En hemlighet?“
-
-“Åhnej, vi kunna gerna, om madame Moreau det tillåter, språka här om
-saken“, förklarade stads-sergeanten, i det han slog sig ned på en stol
-bredvid Hvita Björnens.
-
-“Nå?“
-
-“Ni är nyfiken?“
-
-“Klart.“
-
-“Ni anar kanske?“
-
-“Hvad?“
-
-“Har ni träffat er vän Armand Cambon i dag?“ frågade stads-sergeanten.
-
-“Ja, visst har jag träffat honom“, svarade Hvita Björnen, fixerande
-skarpt monsieur Carlion.
-
-“Då förmodar jag att han redan sagt er att ...“
-
-“Att?“
-
-“Att ett visst förnämt fruntimmer mycket intresserar sig för er.“
-
-Hvita Björnen fick stora ögon. Madame Moreau’s ögon blefvo också större
-än vanligt. I detta ögonblick hade hon alltför väl kunnat begära två
-francs för plommonlikören, utan att någon skulle ha förvånat sig
-deröfver eller prutat deremot. Men hvarken Hvita Björnen eller
-stads-sergeanten märkte de granna globernas förstoring, ty den ene
-tänkte på Madelones grafvård och den andre på — vänta, vi få väl se.
-
-“Men det der känner ni ju redan genom er vän Armand Cambon“, återtog
-stads-sergeanten.
-
-“Ja“, svarade Hvita Björnen, darrande af glädje, “ja, han har berättat
-mig ...“
-
-“Att markisinnan d’Estelle vill göra något för er“, inföll monsieur
-Carlion, klippande med ögonen.
-
-“För mig? ... visserligen ja ... men egentligen var det för ...“
-
-“Ja, jag förstår ... jag hör att Armand Cambon redan sagt er allt ...
-Nå, hvad säger ni sjelf derom?“
-
-“Hvad jag sjelf säger?“ upprepade Hvita Björnen; “ni begriper väl,
-monsieur Carlion, att markisinnans godhet på det högsta rört mig ... och
-att jag, långt ifrån att känna någon ovilja mot henne ...“
-
-“Ja, ni har verkligen hyst den största ovilja mot markisinnan“, tillade
-stads-sergeanten; “er ovilja hade till och med kunnat bli farlig för
-hennes lif ... det hade kunnat bli ganska vådligt för henne det der
-uppträdet i Jardin des Plantes.“
-
-“Uppträdet i Jardin des Plantes! ... hvad är det för uppträde?“ frågade
-Hvita Björnen, som var för klok att bekänna ett kort, utspeladt af en
-stads-sergeant.
-
-“Ni tror icke att jag känner det“, yttrade denne; “ni har alltid så
-underliga idéer för er, monsieur Simon ... Markisinnan har, som ni väl
-kan förstå, berättat allt för mig, och äfven den unge Cambon ...“
-
-“Hvad har den unge Cambon berättat?“
-
-“Detsamma som markisinnan ... det måtte ni väl också kunna begripa.“
-
-“Har han berättat ... Armand Cambon skulle för er ha berättat ...“
-
-“Att monsieur Simon hyser en stor förkärlek för lejonen i Jardin des
-Plantes.“
-
-“Ha!“ utropade Simon, slående knytnäfven mot sin breda knäskål, så att
-den vackra madame Moreau hoppade upp från sin stol bakom silfverdisken.
-
-“Men min Gud, hvad ni alltid är häftig“, förebrådde stads-sergeanten med
-vänligaste stämma; “ni är ond på den beskedlige gossen, som ni snarare
-borde tacka, ty hvad nu markisinnan tänker göra för er, är i alla fall
-hans verk.“
-
-Hvita Björnen lugnade sig, ty hans tanke återfördes till grafvården.
-
-“Ni är således nöjd med hvad markisinnan lofvat er?“ frågade
-stads-sergeanten.
-
-“Ja, och jag skall hädanefter egna henne min hela tacksamhet“,
-försäkrade Hvita Björnen.
-
-“Det låter höra sig, det tycker jag om“, försäkrade å sin sida monsieur
-Carlion; “jag sade också genast, att ni skulle med största tacksamhet
-uppfylla hennes önskan.“
-
-“Ack ja! hur skulle markisinnan ens kunna tvifla derpå?“ undrade Simon
-med ett verkligen sublimt leende.
-
-“Och likväl gjorde hon det i början.“
-
-“Det är icke möjligt“, förklarade Hvita Björnen, nästan skrattande; “hon
-tror då mig vara en verklig björn.“
-
-“Det var icke så alldeles utan det“, menade stads-sergeanten; “men när
-Cambon, å era vägnar, högtidligt försäkrade, att hon gick ert hjertas
-innersta önskan till mötes ...“
-
-“Det kunde han verkligen med skäl försäkra“, inföll Simon, med
-tilltagande munterhet.
-
-“Så blef hon slutligen fullkomligt öfvertygad och tviflade icke längre“,
-fortfor stads-sergeanten.
-
-“Men en sak förvånar mig“, anmärkte Hvita Björnen.
-
-“Och det är?“
-
-“Att hon vände sig till er i denna sak.“
-
-“Finner ni detta så underligt?“
-
-“Ja.“
-
-“Markisinnan är, skulle jag tro, berättigad att vända sig till hvem hon
-vill.“
-
-“Visserligen, men ...“
-
-“Och för öfrigt kan det ju göra er detsamma, allenast det blir såsom ni
-önskat.“
-
-“Nå må göra då ... det är då åt er hon lemnat detta uppdrag.“
-
-“Ja, och ni kan vara viss om att jag icke skall underlåta något, som kan
-bidraga till den lyckliga utgången.“
-
-“Godt! ... jag får väl då rätta mig derefter.“
-
-“Det är gifvet, monsieur Simon.“
-
-“Det är då åt er hon lemnat pengarna?“
-
-“Ja.“
-
-“Hela summan?“
-
-“Ja.“
-
-“Femtontusen francs.“
-
-“Var det så mycket?“ frågade stads-sergeanten, synbart förvånad.
-
-“Ja visst var det femtontusen francs“, försäkrade Hvita Björnen med
-ifver.
-
-“Och hon har lofvat er så mycket?“
-
-“Ja ... vänta så skall ni sjelf få se“, yttrade Simon, tagande fram den
-lilla rosenbiljetten, som Armand Cambon på förmiddagen lemnat honom;
-“det här är markisinnans egenhändiga skrifvelse.“
-
-“Och der stå femtontusen francs?“ frågade monsieur Carlion, ånyo
-klippande med ögonen.
-
-“Nej, jag ser att der står ingen uppgifven summa“, svarade Hvita
-Björnen.
-
-“Nå?“
-
-“Men Armand Cambon sade, att hennes löfte gick ut på den summa jag
-nämnt.“
-
-“Och Armand Cambon har sagt femtontusen?“
-
-“Ja, monsieur Carlion.“
-
-“Det måtte vara missförstånd, ty markisinnan påstod, att den unge mannen
-just varit den, som föreslagit hela affären och sjelf uträknat hvad den
-skulle kosta.“
-
-“Emellertid är det såsom jag sagt.“
-
-“Men så mycket kan ju icke behöfvas, käre monsieur Simon.“
-
-“Det är visserligen sannt att det låter sig göra för mindre ... Nå, det
-är detsamma, bara det blir vackert och värdigt“, medgaf Hvita Björnen,
-fogligare än man af honom kunnat vänta.
-
-“Nå är ni färdig nu då?“ frågade stads-sergeanten.
-
-“Färdig? ... visst är jag färdig“, svarade Hvita Björnen med återtagen
-glädtighet.
-
-“Genast?“
-
-“Ja visst, om det också vore på ögonblicket.“
-
-“Jag kunde väl tro det ... Men ... men hvar har ni era saker?“ frågade
-stads-sergeanten, skådande sig omkring.
-
-“Saker? ... Visserligen har jag en ritning på tapeten; men ...“
-
-“Ritning? ... Ni har då sjelf gjort upp er marschruta ... Så mycket
-bättre ... men hvar har ni er kappsäck?“
-
-“Kappsäck! ... Är ni galen, monsieur Carlion!“ ropade Hvita Björnen,
-skrattande.
-
-“Hvem är galen?“
-
-“Ni, med all respekt.“
-
-“Men vet ni då icke att jernvägståget till Lyon afgår klockan half tio?“
-
-“Hvad rör det mig, monsieur Carlion?“
-
-“Ni måste ju först resa till Lyon“, upplyste stads-sergeanten.
-
-“Hvartill det? ... Man får ju arbetet lika godt, ja till och med bättre
-i Paris ... Hvad har jag då i Lyon att göra? ... Det är ju ett
-spektakel, min bäste monsieur Carlion.“
-
-“Hur kan ni säga så, min allra bäste monsieur Simon? ... Från Lyon afgår
-man ju till Marseille?“
-
-“Marseille!“
-
-“Och derifrån med ångbåtsledighet till Alger.“
-
-“Alger!“
-
-“Ja, jag tror att om fyra dagar någon af ångbåtarne går från Marseille
-till Alger.“
-
-“Men hvad vill då allt det här säga?“ frågade Hvita Björnen, som nu icke
-rätt visste om han borde skratta åt eller förarga sig öfver
-stads-sergeantens skämt, ty för ett sådant antog han det naturligtvis.
-
-Men att skämta med Madelones minne var redan väl starkt i Simons ögon.
-
-“Men har då icke den hederlige Armand Cambon sagt er att ni skulle resa
-i afton klockan half tio?“ frågade stads-sergeanten.
-
-Hvita Björnen vände tigande sina blickar mot sergeanten.
-
-“Har han icke sagt er, att markisinnan skulle betala er resa till
-Alger?“ fortfor denne.
-
-Hvita Björnen teg, utan att taga blickarne ifrån monsieur Carlion.
-
-“Visst har han det“, påstod ihärdigt denne; “ty det är ju från honom som
-förslaget egentligen kommer, och ni sade ju nyss sjelf att ni var nöjd
-dermed ... Hvad kommer nu åt er, monsieur Simon?“
-
-“Och Madelones grafvård?“ frågade ändtligen Hvita Björnen med svag röst.
-
-“Grafvården åt Madelone?“ fortfor Simon med dof, men tydlig stämma.
-
-“Hvad är det för slag?“
-
-“Den lefvande gladan!“ mumlade Hvita Björnen, i det han reste sig från
-stolen och närmade sig silfverdisken.
-
-Stads-sergeanten reste sig äfven upp och följde vindragaren.
-
-“En likör till, madame Moreau!“ bad Hvita Björnen, torkande med
-rockärmen svetten ur sin panna.
-
-Madame Moreau fattade likörbuteljen, men glömde att hälla uti glaset, ty
-hennes ögon hvilade på Simons bleka ansigte.
-
-“Men i himlens namn, bäste herr Carlion!“ sade hon, “hvad betyder allt
-detta här?“
-
-“Min nådigaste! det vore egentligen jag som borde göra denna fråga“,
-förklarade monsieur Carlion; “ty föreställ er bara: en förnäm dam, som
-alltid omfattat monsieur Simon med mycken ynnest och nåd, får höra att
-han, ledsen vid Paris och det mödosamma vindragareyrket, önskar resa
-till Alger för att förena sig med de kolonister, som redan vistas der
-och befinna sig särdeles väl i detta fruktbara och sköna land, der man
-aldrig vet hvad köld är ...“
-
-“Men så mycket mer hvad hetta vill säga“, inföll madame Moreau, som
-aldrig hört Simon klaga öfver kölden, men deremot nu ganska tydligt såg
-att han var blossande varm.
-
-“Denna förnäma dam“, fortfor stads-sergeanten, “ger mig en summa pengar
-för att ombestyra monsieur Simons resa, och jag har redan köpt biljetten
-till resan.“
-
-“Men det tyckes som vore monsieur Simon alls icke beredd på att resa“,
-anmärkte den beskedliga madame Moreau.
-
-“Ja, är det icke besynnerligt!“ undrade stads-sergeanten; “och likväl
-har hans bäste vän, Armand Cambon, som madame säkert känner, icke
-allenast beredt honom derpå, utan äfven sjelf meddelat den förnäma
-välgörarinnan hans önskan först och samtycke sedan ... Följden är också
-den att jag, icke nöjd med att blott skaffa biljetten, äfven hört mig om
-och med mycken svårighet lyckats förskaffa honom en säker följeslagare,
-på det han ej måtte få för tråkigt under den långa resan ... ja, icke
-nog dermed, jag har äfven förskaffat mig polis-prefekten monsieur
-Rambuteau’s egenhändiga order.“
-
-“Här äro mina två sous för likören“, sade Hvita Björnen, kastande de
-tvänne sou-styckena på silfverdisken.
-
-“Men ni har ju icke tagit någon likör“, underrättade madame Moreau, “och
-jag har glömt att hälla i den.“
-
-Hvita Björnen tycktes icke hafva hört hvad hon sade, ty han tog ett steg
-närmare dörren.
-
-Men stads-sergeanten tog äfven ett steg, så att han befann sig emellan
-Hvita Björnen och samma dörr.
-
-“Ni vill hindra mig att gå?“ frågade Simon med ett försmädligt leende.
-
-“Ni hörde då icke, att jag har polis-prefektens egenhändiga order“,
-påminde Carlion, i det han tog fram ett papper, som han höll framför
-Hvita Björnens ögon.
-
-“Monsieur Carlion!“ yttrade denne; “ni måste vara god och maka åt er
-något, ty annars ...“
-
-“Ty annars?“
-
-“Går jag tvärs öfver er, och det är icke bra, ty jag har skor med dubbla
-bottnar“, tillkännagaf Hvita Björnen.
-
-“Men ni går väl icke öfver polis-prefektens order, förmodar jag?“
-
-“Jag går öfver sjelfva Tuilerierna, om de ligga mig i vägen“, förklarade
-Hvita Björnen.
-
-“Ni är för tung och ovig till saltomortaler, monsieur Simon ... Ni
-hoppar icke ens öfver sex man med påskrufvade bajonetter.“
-
-Dervid tog stads-sergeanten ett nytt steg baklänges mot dörren.
-
-Hvita Björnen följde honom icke, ty han hörde vapengny och upptäckte i
-den öppnade dörren flere män i municipal-gardets lysande uniform.
-
-“Ni har gjort er mycket besvär, monsieur Carlion“, anmärkte Hvita
-Björnen.
-
-“Det är visst icke något besvär, monsieur Simon“, svarade
-stads-sergeanten med en bugning; “ni är för öfrigt icke den förste
-betydande person, som lemnat Paris med eskort.“
-
-“Men ni har glömt att jag år 1830 ensam fälde till marken mer än två
-dussin af Carl X:s schweizer-garde och hvilka alla voro halfva hufvudet
-längre än era gardister“, erinrade Hvita Björnen.
-
-“Hvem kunde glömma det?“ yttrade monsieur Carlion; “men på den tiden var
-ni en oförståndig och hetlefrad yngling, då ni deremot nu är en äldre
-och sansad man.“
-
-“Det är således med våld man ämnar föra mig från Paris?“ frågade Hvita
-Björnen.
-
-“Med våld? bevare oss Gud derifrån!“
-
-“Utan ransakning och dom släpa mig till Alger?“
-
-“Hur kan ni tro oss om något sådant?“
-
-“Men om jag vägrar att följa er? ... om jag protesterar mot detta
-angrepp på den personliga friheten?“
-
-“I fall det är ett angrepp mot den personliga friheten, så är det klart
-att ni måste protestera.“
-
-“Nåväl, jag protesterar.“
-
-“Det måste ske skriftligen.“
-
-“Godt! jag gör det skriftligen.“
-
-“Det är i sin behöriga ordning, men protesten måste dateras Alger.“
-
-“Monsieur Carlion!“ röt Hvita Björnen till, antagande en hotfull
-ställning.
-
-“Klockan är redan half nio och ni vet att half tio afgår bantåget.“
-
-“Det kommer en gång att utkräfvas en blodig vedergällning för detta
-godtyckliga förtryck.“
-
-“Det är icke omöjligt, men detta kan icke uppskjuta en så angelägen
-resa.“
-
-“Ni går att fullända en af de svartaste intriger, som någonsin blifvit
-spunnen.“
-
-“Hvad är en färd till Alger emot en resa in i lejonets gap?“
-
-“Ha, monsieur Carlion!“
-
-Hvita Björnens blickar irrade sökande kring rummet och stannade
-slutligen på silfverdisken, i hvilken jemväl hans breda händer fattade.
-Men om också hans begge armar med all säkerhet kunnat lyfta denna
-silfverskifva och begagna den som vapen, i trots af de 15,000 francs som
-den kostade, så var den likväl “till förekommande af all säkerhet“
-fastnitad vid sjelfva disken, hvilken jemväl i sin ordning var med
-grofva jernskrufvar fästad vid golfvet. Hvita Björnen drog tillbaka sina
-händer, ty Simon var ingen Simson.
-
-Madame Moreau, som med synbar ängslan följt Hvita Björnens blickar och
-rörelser, lade sina runda armar öfver silfverdisken, för att beskydda
-den, liksom hade hon verkligen fruktat för en ny Simson.
-
-“Gör er icke olycklig, monsieur Simon“, bad hon; “det är kanske icke så
-farligt som ni föreställer er ... men ett fruktlöst motstånd vore både
-vansinnigt och olycksbringande för evigt.“
-
-“Madelone! Madelone!“ mumlade Hvita Björnen med knutna handen mot
-pannan.
-
-“Är det detta som oroar er, stackars Simon“, yttrade madame Moreau med
-det mest deltagande uttryck; “var då lugn, ty så länge jag lefver, skall
-ingen vissnad krans ligga på Madelone’s graf.“
-
-En blick af tacksamhet från Hvita Björnens ögon belönade madame Moreau
-för hennes tröstrika löfte. Derefter vände han sig mot stads-sergeanten
-och municipal-gardisterne, hvilkas bajonetter hotande glittrade mot hans
-bröst.
-
-“Jag följer er“, ropade han, “derför att jag _vill_ det ... derför att
-jag behöfver denna nya olaglighet, för att få er merit-förteckning full
-... Fören mig öfver hafvets vågor ända till yttersta gränsen af Afrikas
-öknar! ... Jag skall gräfva mig genom de sednare och klyfva de förra:
-jag skall återkomma ... Men ve då, ve er alla! ve, ve!“
-
-Efter dessa ord öfverlemnade han sig med högburet hufvud åt vakten och
-försvann med den.
-
-Sålunda fick Hvita Björnen äfven sitt ide.
-
-
-                          Trettonde kapitlet.
-
-                                Queue’n.
-
-Men hvarför kom icke Armand Cambon, såsom aftaldt var, klockan sex till
-Bicêtre? hvarför bröt han sitt till Hvita Björnen gifna högtidliga
-löfte? hvarför glömde han någonting så vigtigt som Madelone’s grafvård?
-
-Armand Cambon kunde icke komma till Bicêtre klockan sex. Han kunde icke
-komma sju, icke heller half åtta, ja troligtvis icke ens på hela
-aftonen, ty han stod i queue på rue Lepelletier utanför l’Académie
-Royale (numera Nationale) de Musique.
-
-Denna queue, flere timmar gammal, tycktes förlora sig i oändligheten.
-Krökande sig i flere bugter, var den ännu orörlig som en mättad orm; men
-den var långt ifrån att vara mättad, ty den började vid biljettluckan,
-och denna var ännu icke öppnad. Dess orörlighet var en följd af
-ordningens vana, denna blott bevakad af en enda stads-sergeant, som icke
-ens behöfde öppna munnen, för att hålla lugnet vid makt.
-
-I Stockholm har man, oss veterligt, endast vid tvänne tillfällen sökt
-bilda queue. Det första var då högstsalig konung Carl XIV Johans lik
-visades; men då gick det så oregerligt och lifsfarligt till, att en viss
-grefve, känd för sina naiva infall, fann sig föranlåten yttra: “Det är
-aldrig värdt att bereda stockholmsborne något nöje“. Det andra
-tillfället var, när Jenny Lind för några år sedan för första gången
-efter en hemkomst till fäderneslandet skulle uppträda såsom “Regementets
-Dotter“; men då, ehuru queue’n bildades midt framför en högvakt samt
-från början till slut bevakades af polisbetjenter, uppkom en sådan
-oordning, att nästan hvarje deruti stående person fick sina kläder
-sönderrifna och ganska många blefvo så illa skadade att de sanslöse
-måste bäras från platsen. Endast i Stockholm kunde det gå an för ett par
-handfasta vindragare eller jernbärare, att, sedan de sjelfve hela natten
-sofvit i god ro, om morgonen inställa sig för att bryta queue’n och
-intaga första ledet framför de många hundra, som stått der hela natten.
-Men det blir väl bättre med tiden. Efter ett halft sekels förlopp kunna
-nog våra barnbarn bilda queue lika bra som alla andra, och det vore
-åtminstone något.
-
-Den queue, om hvilken vi nu tala, har, såsom äfven nämndes, stått der
-flere timmar, ja långt före den vanliga timmen för middagsmåltiden, som
-är klockan fem; men man behöfver derför icke hungra eller törsta. På
-begge sidor om queue’n röra sig en mängd minuthandlare af gatan,
-serverande all slags kallmat, alla sorters dryckesvaror, jemte snus,
-cigarrer och stoppade tobakspipor med sina dertill hörande brinnande
-fidibussar, ja till och med sko- och klädesplagg med mera, som tillhör
-ordentlig toalett. Man säger att man naken kan inträda inom murarne af
-Palais National (f. d. Royal) och inom en qvarts timme gå ut derifrån
-“comme il faut“, och detta är visserligen sannt. Men man kan också, en
-fallen ängel lik, störta ned från himmelen midt i en parisisk queue och
-efter några minuters förlopp träda lika hygglig och snygg som annat folk
-in i den granna teatersalongen, för att vid Fanny Cerritos dans eller
-Julia Grisis sång drömma om sin förlorade himmel.
-
-Men utom dessa köpmän af gatan, kringsvärmas man äfven af en tallös
-mängd utbjudare af texten eller programmet till det teaterstycke, som
-samma afton skall uppföras.
-
-Armand Cambon, som stod bland de siste och följaktligen ganska långt
-ifrån biljettluckan, kände sig nästan lomhörd af följande rop från alla
-sidor.
-
-“La pièce: le violon du diable, un franc! ... le programme de la pièce:
-le violon du diable, trois sous ... voici le programme! ... tout le
-contenu de la pièce, la pièce entière, un franc! ... voici le
-programme!“
-
-Cambon såg nästan alla sina grannar köpa antingen texten eller
-programmet.
-
-“Hvad är le violon du diable för en opera?“ frågade han den som stod
-bredvid honom.
-
-“Vet ni inte att det är en ballett?“ afgaf denne till svar med en
-medlidsam blick på den okunnige.
-
-“Nej, monsieur.“
-
-“Ni vet då inte att denna ballett i afton gifves för första gången?“
-
-“Nej.“
-
-“Kanske icke heller att Fanny Cerrito skall uppträda deruti?“
-
-“Nej.“
-
-“Hm!“
-
-Armand Cambon hade således, i stället för att hålla sitt löfte till sin
-f. d. lärare, stält sig i queue utan att känna hvilken pjes skulle
-uppföras och utan att hafva Fanny Cerrito att skylla på. Vår hjelte var
-då en blind teatervurm.
-
-“Skall vara alldeles utomordentlig, den der italienska dansösen“,
-återtog grannen.
-
-“Jaså“, svarade Armand, temligen liknöjdt.
-
-“Skall vara till och med bättre än Maria Taglioni och Fanny Elsler.“
-
-“Jaså.“
-
-“Monsieur tycker inte särdeles om balletter, tror jag?“ yttrade grannen
-något förvånad.
-
-“Så der“, svarade Cambon med ett uttryck, som bevisade att grannen
-trodde rätt.
-
-“Monsieur är kanske mera road af musiken?“ frågade denne; “ni är en stor
-beundrare af operan, monsieur?“
-
-“Det kan jag just inte säga“, svarade Cambon mycket tankspridd.
-
-“Hm!“ mumlade grannen, som fann det vara förspild möda att tala med en
-sådan barbar.
-
-Om Armand Cambon hvarken tyckte om operamusiken eller balletten, hvad
-hade han då i queue’n utanför operahuset att göra? Hvarför tog han upp
-platsen för en annan, som bättre än han förmådde uppskatta dessa
-himmelens gåfvor, och detta vid ett tillfälle, då han visste sig vara
-väntad och efterlängtad på Bicêtre?
-
-“Det skulle emellertid lätt kunna hända att vi i afton gå miste om
-biljetter“, yttrade grannen.
-
-“Gå miste om biljetter!“ upprepade Armand häftigt; “ni tror då,
-monsieur, att ...“
-
-“Att innan vi hinna till biljettluckan, kunna möjligtvis alla
-biljetterna vara sålda“, menade grannen.
-
-“Hur då? ... hur kan ni tro det?“ ropade Cambon med en ifver, som borde
-förändra grannens förra tanke om hans kärlek för opera-musiken och
-balletten.
-
-“Jo“, svarade grannen, “för det första hafva vi mera än hundra personer
-framför oss i queue’n, hvilka naturligtvis skola köpa biljetter innan vi
-hinna fram.“
-
-“Än sedan?“
-
-“För det andra har det hela förmiddagen varit stark efterfrågan på
-biljetter ... det är möjligt att det blott finnes ett mindre antal qvar,
-i fall det ens finnes någon ... fem äro alltid mer än fyra.“
-
-En biljett till teatrarne i Paris kostar på förmiddagen 25 procent mera
-än på eftermiddagen, då man, medföljande queue’n, köper i biljettluckan.
-Detta gäller alltid de förnämsta teatrarne. En parterrbiljett till
-operan t. ex. kostar före middagen fem francs, men efteråt i queue’n
-endast fyra, hvarför det också händer att queue’n icke får biljetter,
-isynnerhet när sådana pjeser gifvas, hvilka, såsom det hos oss kallas,
-förorsaka “rusning“. Men hvad de mindre eller folk-teatrarne beträffar,
-är det vissa rader eller loger, som aldrig få säljas förut, på det att
-arbetsklassen, som icke har tillfälle att köpa på förhand, icke
-förgäfves må ställa sig i queue. Att stå förgäfves i queue är emellertid
-en stor obehaglighet, det kan ej bestridas; men dock händer sådant, ty
-fransmannen är för stor hushållare för att på förmiddagen betala en sak
-med fem francs, som han på eftermiddagen kan få för fyra.
-
-“Ni tror således att vi kunna bli utan biljetter?“ frågade Armand nästan
-med hjertat i halsgropen.
-
-“Jag säger att det inte är otroligt ... emellertid ångrar jag att jag ej
-köpte på förmiddagen.“
-
-Armand Cambon lemnade på ögonblicket sin plats, hvilken genast intogs af
-en bland de två, som förut stått bakom honom. Det var nu ändtligen
-förståndigt af vår hjelte. Han kan, ehuru i senaste laget, ännu hinna
-till Bicêtre innan det stängs.
-
-Men den unge mannen hastar ej till Bicêtre. Han springer endast förbi
-queue’n och stannar vid dess första led.
-
-Vill han smugla sig in der? Det vore fruktlöst bemödande. Han skulle
-tillbakavisas och, om han föröfvade våld, tillbakakastas midt i skötet
-på stads-sergeanten, och det är icke fader Abrahams sköte. Icke en gång
-en prins skulle våga detta försök.
-
-Men det finnes ett slags personer, som beständigt stå i queue, utan att
-någonsin köpa biljetter. De bilda vanligtvis de första leden och skryta
-ganska högljudt med sin lycka. Men när biljettluckan öppnas, smyga de
-sig understundom förbi den, utan att, såsom nyss antydt är, begagna sig
-af denna sin lycka. Hvarför ställa de sig då i queue?
-
-Är det för att förarga sin nästa? Ack nej, i Paris gör man sig hvarken
-tid eller besvär att förarga sin nästa. Man lemnar denna fullkomligt i
-fred. Det är visserligen sannt, att man icke röjer den deltagande ömhet
-för sina medmenniskor, som man ofta finner hos mera hjertliga folk; men
-så oroar man icke heller sin kristendomsbroder eller -syster med
-sqvaller och förtal, hvilket lika ofta är fallet bland de mera hjertliga
-folken.
-
-Ifrågavarande personer äro endast affärsmän och bilda de första leden
-för att mot en afgift, lämpad efter nyfikenheten, kunna bevaka platsen
-åt hugade spekulanter. Den som vill betala dem hvad de begära, får också
-deras plats. Är nyfikenheten för aftonen mindre, så kostar naturligtvis
-platsen mindre; är det ingen nyfikenhet, finns det icke heller någon som
-bjuder. Det är då en dålig affär, och man smyger sig med bortvändt
-ansigte förbi biljettluckan. Men man förlorar icke modet. Man ställer
-sig utanför porten till teaterhuset och passar på, när någon pjes eller
-akt är slutad. Man läser i de nedkommandes blickar, om pjesen är tråkig,
-om trängseln på parterren är outhärdelig; man räknar pannans rynkor
-eller svettdropparne, och summan blir att man bjuder några sous, men
-allra helst ingenting för kontra-marken, den man sedan, i fall det blir
-affär af, säljer åt en annan, med någon vinst naturligtvis. Misslyckas
-äfven denna affär, så är det ännu sämre; men man hänger sig icke för
-det. Man lägger sig att sofva, antingen man har eller icke har tak öfver
-hufvudet, och drömmer om nya queuer och lyckligare teaterportar, om
-mycket goda eller mycket dåliga teaterstycken, ty man har fördel af
-beggedera. Det är endast medelmåttan man hatar.
-
-Det var till en af desse affärsmän som Armand Cambon vände sig.
-
-“Monsieur! tror ni att det finnes några biljetter qvar i luckan?“
-frågade han.
-
-“På hvilken plats, monsieur!“
-
-“På parterren till exempel.“
-
-“På parterren? ... det finns, monsieur.“
-
-“Många?“
-
-“Många? ... pardon, monsieur? hur kan ni säga många, när Fanny Cerrito
-dansar! ... Finnes det ett dussin qvar, så må man skatta sig lycklig,
-lyckligare än själen, när den lemnar sin skärseld.“
-
-“Ni är emellertid säker på att det är ett dussin qvar?“
-
-“Säker? ... hur kan man vara säker, när Fanny Cerrito dansar! ...
-monsieur, hon dansar för första gången i le violon du diable ... le
-violon du diable, monsieur! ... hvilken ballett, monsieur!“
-
-“Men huru många är ni då säker på?“ frågade Armand otåligt.
-
-“Jag vill ej våga mitt lillfinger på att det är ett dussin, men jag
-vågar min hals, hela min hals, monsieur, att det åtminstone finnes åtta
-qvar ... Ah, hvarför har ni inte i tid passat på, monsieur? ... hvarför
-står ni inte i queue från morgonen till qvällen, när Fanny Cerrito
-dansar? ... Hvad är Taglioni, monsieur! ... hvad är Elsler, monsieur!
-... ja, det kan inte finnas fler än åtta, monsieur.“
-
-Affärsmannen, som stod i fjerde ledet, borde således blifva den sjunde
-eller åttonde af de åtta utvalde.
-
-“Jag vill köpa er plats“, förklarade Cambon.
-
-“Ni vill ... jag undrar alls icke på det ... men jag svarar er såsom jag
-nyss svarade den tjugonde, ty ni är den tjuguförste, som vill köpa denna
-lyckliga plats ... Men hvad tänkte ni då på, som inte förr ...“
-
-“Men hvad svarade ni den tjugonde?“ frågade Armand, stampande fötterna
-af otålighet.
-
-“Att jag sjelf en gång måste se denna ojemförliga talang, som sett
-Europa vid sin fot, sett Amerika, monsieur! ... Kanske är det den enda
-gången hon uppträder, åtminstone förklarade hon sjelf på repetitionen i
-dag, ty jag har en bror som är maskinist, monsieur, hon förklarade att
-hon först efter en månad tror sig kunna uppträda för andra gången ...
-hon står en qvarts timme på ena tåspetsen, utan att någon håller henne
-om lifvet, monsieur, och under det hon står på denna tåspets, spelar hon
-viol, monsieur, och det är just le violon du diable, monsieur ...
-hvilken sublim ballett! ... Le violon du diable är en ängels tanke,
-monsieur! ... Splitter nya dekorationer, målade af den store Desplechin
-... hvilka skyar! hvilken himmel, hvilken soluppgång! Soluppgången är af
-den store Thierry; man kunde ge fem francs bara för himmelens skull,
-monsieur.“
-
-“Ett bestämdt ord: vill ni sälja eller vill ni inte sälja?“ frågade
-Cambon med tilltagande oro.
-
-“Ni är en stor beundrare af Fanny Cerrito, och det hedrar er smak,
-monsieur!“ komplimenterade affärsmannen; “ni skall applådera henne med
-värma och kraft, ty ni är i era bästa år, och jag unnar henne denna
-hyllning ... Jag vill ej beröfva henne den och skulle derför kunna afstå
-min plats åt er.“
-
-“Nå, priset?“
-
-“Jag nämnde att jag har en bror, som är maskinist: jag skulle kunna få
-se henne ändå, skulle kunna få se henne mellan kulisserna, monsieur.“
-
-“Priset, priset!“
-
-“Tjugu francs ... mon dieu! nej, tretti francs, monsieur.“
-
-“Här är _en_ franc“, bjöd Armand, som af egen erfarenhet kände svalget
-emellan begära och bjuda.
-
-“Men betänk då“, yttrade affärsmannen, lika erfaren och följaktligen
-icke stött, “betänk då, att när le violon du diable första gången
-uppfördes i Milano, var det sådan trängsel vid ingången till operahuset,
-att tjugu menniskor blefvo ihjälklämda ... tjugu menniskor utom qvinnor
-och barn, monsieur!“
-
-“En franc“, fortfor Cambon.
-
-“Tio, får gå för tio“, jemkade affärsmannen, seende sig omkring efter
-flere spekulanter; “ni vet då icke att Fanny Cerrito ...“
-
-“Icke en sou öfver en franc“, förklarade Armand.
-
-“Så tag den för fem då! ... Men jag glömde nämna, att Fanny Cerritos man
-är den, som spelar viol ... en hustru, som dansar efter sin mans viol,
-är det icke värdt fem francs det, monsieur?“
-
-“Nu ändtligen öppnas biljettluckan“, förklarade en röst i första ledet.
-
-“Monsieur får icke trängas der! hvad har monsieur der att göra!“ ropade
-stads-sergeanten till Cambon; “maka er genast bort, s’il vous plaît!“
-
-“Två francs, det är mitt sista bud“, hviskade Armand i affärsmannens öra
-och med andan i halsen.
-
-“Får gå då“, svarade denne, lemnande Armand sin plats; “två francs för
-en sådan dansös! ... jag går under, jag dör, men dör för konsten ... Man
-skall afundas er, man skall beklaga mig, men martyrens lott är skönare
-än lyckans ... Adieu, monsieur!“
-
-Martyren aflägsnade sig med handen på hjertat och blicken på
-två-francstycket. Armand var glad, liksom hade han gjort den bästa affär
-i verlden. Förr än att gå miste om en biljett denna afton skulle han
-hafva sålt sin sista blus, och likväl var han ingen beundrare af
-balletten och musiken, ingen afgudadyrkare af Fanny Cerritos dans!
-
-
-                          Fjortonde kapitlet.
-
-                            Djefvulens fiol.
-
-L’Académie Nationale f. d. Royale de Musique, som har sin upprinnelse
-från det sextonde seklet, har icke alltid haft sin plats, der den nu är,
-ty den första académie de musique, stiftad af Baïf, en italiensk poet, i
-förening med en fransk kompositör Courville, erhöll sina privilegier af
-Carl IX, och hade då sitt hem vid rue des Fosses-S:t-Victor. Dessa
-tvänne män voro de första som i Frankrike förenade poesien med musiken.
-År 1672 emottog den bekante Lulli ledningen af bemälde akademi, som då
-någon tid stod i högt anseende. Hofvets herrar och fruntimmer tvekade ej
-att der uppträda både i sången och dansen. Men anseendet sjönk, när den
-store Ludvig XIV fann för godt att begagna sånggudinnornas tempel för
-helt andra ändamål än konstens. När han i nåder värdigades undandraga
-någon oskyldig flicka hennes föräldrars välde och skydd, inskref
-högstdensamme henne helt enkelt såsom medlem af akademien, hvars tröskel
-mera än ett modersöga fuktat med vanmäktiga tårar.
-
-Säg oss något, som icke Frankrikes konungar vanhelgat! Och ändå, à
-propos djefvulens fiol, finnas de som förundra sig om man släpar deras
-troner i gruset, om man jagar dem sjelfva utom gränserna, om man lägger
-deras hufvud på ... Men det är för olyckligt att man så ofta skall halka
-in på politiken, att man alltid, när man trampar på republikens jord,
-äfven skall tro sig trampa på kullstjelpta troner! Dock, det blir väl
-bättre, när man återkommit till sin kalla förståndiga nord, der tronen
-ännu står upprätt och der den icke stjelper så lätt, emedan många vackra
-minnen omhägna den, emedan den icke alltid hemtat sin purpur ur dygdens
-rodnad och oskuldens blod. Det har stått annat än guldsmidda laster vid
-dess fot; der har sväfvat annat än folkens förbannelser öfver dess
-himmel.
-
-För att återkomma till vårt ämne, nämna vi att Lulli flyttade bemälde
-akademi till Palais Royal, emellan hvilket och Tuilerierna den, till
-följd af eldsvådor, ytterligare fördes och återfördes. Slutligen trodde
-man sig vid rue Richelieu hafva funnit ett säkert hem för den franska
-operan, då följande hemska tilldragelse jagade henne äfven derifrån:
-
-Natten emellan den 13 och 14 februari år 1820, medan hela Paris
-öfverlemnade sig åt en brusande karnaval och opera-salongen skakades af
-en glad publiks bifallsyttringar, smög der, djupt insvept i sin kappa,
-en man, hvars namn var Louvel, exalterad republikan, hvilken fått i sitt
-hufvud att han för framtiden borde försäkra sitt fädernesland om
-republiken. Detta enligt orleanisternes utsago, hvaremot både
-republikaner och bourboner påstå, att Louvel blott var en stor beundrare
-af Orleanska huset, en beundran, som, efter hvad vi alla veta, låter sig
-väl förenas med hatet mot den Bourbonska grenen. Det var en djerf tanke,
-men den var äfven afskyvärd, ty han trodde sig kunna verkliggöra den
-genom ett mord. Hertigen af Berry, Ludvig XVIII:s brorson och Carl X:s
-son samt franska kronans ende legitime arftagare, bevistade jemte sin
-gemål operan samma afton. Han inträdde i hertigen af Orléans sedermera
-Louis Philippe’s loge och smekte dennes barn. Sjelf hade han ännu ingen
-son att smeka, och när sonen en dag kom till verlden, låg fadershanden
-vissnad under marmorn i S:t-Denis. Hertiginnan, som önskade lemna
-teatern före operans slut, åtföljdes till vagnen af sin gemål.
-Hertiginnan for, och hertigen skulle återvända till sin loge, då Louvel
-störtar fram, fattar uti prinsens venstra skuldra och ända till fästet
-stöter sin dolk i hans bröst. Hertigen sjunker död till marken, och
-Louvel flyr. Men under flykten springer han på en pastejbagare, som helt
-lugn vandrar sin gata, bärande en bricka med bakelser. Brickan kastas
-vid sammanstötningen ur pastejbagarens händer och faller på gatan.
-Pastejbagaren sätter efter den flyende för att få ersättning för sina
-förlorade bakelser, upphinner och hejdar honom. Louvel, som har vida mer
-än bakelser på sitt samvete, söker slita sig lös. En brottning uppstår,
-under hvilken den vakt, som söker mördaren, anländer. Man kämpar icke så
-förtvifladt som Louvel för att slippa betala någonting så obetydligt som
-några bakelser.
-
-“Ah, det är säkert mördaren!“ ropar den skarpsynte polis-sergeanten,
-läggande handen på Louvel, som på ögonblicket gripes och bindes af
-vakten.
-
-“Hvem är då mördad?“ frågar den förvånade pastejbagaren.
-
-“Hertigen af Berry“, svara soldaterne.
-
-“Hertigen af Berry!“ upprepar pastejbagaren med förskräckelse; “hur
-skall det då gå med mina bakelser!“
-
-De äro stora egoister, de der fransmännen.
-
-Midt under den allmänna bestörtningen, sågo äfven de, som borde känna
-den djupaste smärta, i attentatet ett medel att främja sitt partis
-afsigter. Nya lagar utkommo ögonblickligen, som ytterligare begränsade
-den personliga friheten och den periodiska pressen, redan förut
-kringskurna af det mest godtyckliga förtryck, hvartill kom en valreform,
-som inskränkte landets representanter snart sagdt till en handfull
-hofmän. Hofvet tröstade sig således, medan folket som vanligt fick
-betala fiolerna. Men, också à propos djefvulens fiol, det blef ej folket
-som dansade, utan bourbonen Carl X sjelf år 1830, liksom orleanisten
-Ludvig Filip 1848 vid ungefär samma musik. Djefvulens fiol är ett
-farligt instrument att spela på. Den, som det gör, får visserligen i
-början hela verlden att dansa, men slutar snart med att dansa sjelf, och
-att dansen ej bär till himmelen är klart som dagen. Se der ha vi nu
-politiken igen! Det är luftens fel ... men komma vi då aldrig in i
-opera-salongen?
-
-De franska sånggudinnorna måste efter hertigens mord lemna rue
-Richelieu, förbannad af alla legitimister, och fly till det tempel, som
-de nu bebo vid rue Lepelletier och hvilket invigdes den 19 Augusti 1821.
-Men de lära ej förlorat på bytet, och den som för första gången träder
-inom l’Académie Nationale de Musique öfverraskas ovilkorligen af den
-prakt, som, när vi undantaga Théâtre Italien, likaledes i Paris, är den
-på en gång rikaste och smakfullaste vi skådat inom någon teater.
-
-Vår kongl. svenska teater är visserligen ganska vacker; men att, såsom
-en svensk tidning för några månader sedan påstod, anse den för “en af de
-vackraste i verlden“, är väl något för mycket tilltaget. På sin höjd bör
-den kunna jemföras med Opéra-Comique eller Théâtre-Français. L’Académie
-Nationale de Musique rymmer nära 2,000 åskådare och bruttoinkomsten för
-qvällen, när huset är fullt, belöper sig till 10,000 francs, eller nära
-nog fem gånger så mycket som brutton af ett utsåldt spektakel å kongl.
-svenska teatern. Af de 25 teatrar, som finnas endast inom barriererna
-och hvilka alla stå under enskilda styrelser, är det endast fyra, eller
-l’Académie Nationale de Musique, Théâtre Italien, Opéra-Comique och
-Théâtre-Français, som hafva årliga anslag af staten; men icke desto
-mindre bära sig alla mycket väl, och om det också under republikens
-första år gick något klent för åtskilliga af dem, så är det deremot nu
-så fördelaktigt, att kännare till och med påstå att tilloppet af
-teaterbesökande aldrig under konungadömet varit så stort som under
-nuvarande år. Nästan hvarje teater har sin vackra foyer, prydd med
-utmärkte författares och kompositörers bröstbilder i gips eller marmor.
-Stockholms kongl. teater har visserligen också sin foyer; men allt sedan
-Gustaf III:s tid hafva de, som besöka teatern, saknat den. Hvarför
-upplåtes aldrig ett enda af de många stora och prydliga rummen till
-detta ändamål? Det är sannt, vi hafva inga teaterförfattares och
-opera-kompositörers byster att pryda foyer’n med; men det kunde nog vara
-angenämt ändå, att, liksom inom teaterhusen i Paris, hafva ett rum, der
-åskådarne emellan akterna kunde råkas och språka med hvarandra, i
-stället för att nu, såsom fallet åtminstone är med våra stackars
-fruntimmer, i hela tre, ja fyra timmar oupphörligen sitta inklämda inom
-trånga loger. Och ville man nödvändigt hafva byster derinne, så kunde
-man ju, i brist på författare och kompositörer, uppställa utmärkte
-skådespelares och skådespelerskors. Lars Hjortsbergs gubbhufvud skulle
-taga sig väl ut i gips. Emilie Högqvists byst vore heller icke att
-förakta. Det vore något att börja med, skulle vi tro. I en framtid kunde
-man möjligtvis få se i gips eller marmor, allt efter råd och lägenhet,
-Torslow, Almlöf, Dahlqvist och Jolin i hans dubbla egenskap af dramaturg
-och skådespelare, samt fruarna Eriksson, Torslow och Westerdahl; och
-hvad sägs om Jenny Lind, den ryktbaraste af alla, och hvilken med sin
-sällsynta talang äfven förenar den sällsynta lyckan att såsom sådan
-allmänt vara erkänd, fastän hon lefver! Det blefve ju en vacker samling,
-eller hur? Man kunde, för att ytterligare illustrera den, uppställa den
-tredje Gustafs bild i fonden, med Kellgren på högra sidan och Leopold på
-den venstra. Det borde bli en artig syn nog för kommande svenska
-konstnärer och konstälskare. Man kunde tro sig förflyttad tillbaka till
-det tidehvarf, då konungakronan göt sin uppmuntrande glans öfver
-snillets och talangens lager. Dock, vi hade så när glömt, att vår kongl.
-teater hyser inom sina murar icke mindre än tre foyer’er, som alltid äro
-öppna och tillgängliga, nämligen herrar Pohls och Davidssons konditorier
-samt den rymliga Operakällaren med sina buteljer och bålar, i stället
-för byster och statyer. Der får man den ärliga lilla supen och den stora
-till och med, för att ej tala om lilla saltkötts-smörgåsen och det
-redliga ölglaset; men allt detta får man ej i Paris, som endast bjuder
-beqvämare platser att sitta på och ljusa rymliga korridorer.
-
-Här vore kanske tillfälle att försöka någon liten kritik äfven öfver det
-immateriella af operan och skådespelet; men som under fortgången af
-denna berättelse ännu beqvämare tillfällen dertill torde erbjuda sig,
-vilja vi blott i förbigående och på förhand nämna att vi till alla delar
-förena oss med dem som påstå, att vår svenska teater haft sina
-tidskiften, sina ryck, då både dess lyriska och dramatiska scen fullt ut
-kunnat jemföras med, om ej öfverträffa, hvad vi i den vägen sett och
-hört så väl i Frankrike som i Tyskland. Men att balletten likväl alltid
-utgör ett stort undantag, är hvad vi nu skola visa.
-
-                        “_Le violon du diable_,
-            ballet fantastique en deux actes et six tableaux
-                           de M. Saint-Léon,
-                          musique de M. Pugni,
-                             décorations de
-                      MM. Despléchin et Thierry.“
-
-Sådant var det program som Armand Cambon, efter sitt inträde i salongen,
-köpte för tre sous af en bland de många text- och program-försäljare,
-hvilka med ekorrens vighet hoppa på parterren från ena bänk-karmen till
-den andra emellan och öfver åskådarnes hufvud och skuldror, upprepande
-med de mest skärande nasal-ljud rubrikerna på hvad de utbjuda. En
-främling har svårt att vänja sig vid dessa öfversväfvande figurer,
-ständigt befarande att bli trampad på hufvud eller axlar, hvilket likväl
-högst sällan lärer inträffa, åtminstone på de bättre teatrarne, dit
-ingen dylik köpman gerna släppes, som ej förut öfvat sig på de mindre s.
-k. folkteatrarne, der det visserligen kan hända, att en sådan debutant
-trampar ned några dussin chevelyrer, innan han hunnit erforderlig
-färdighet i konsten. Men dessa chevelyrer tillhöra folk, som icke ens
-äro rädda om sjelfva hufvudet, och hvilka för öfrigt hellre underkasta
-sig ifrågavarande lilla olägenhet, än de gå miste om programmet för
-aftonens spektakel.
-
-Den franske arbetaren är en stor vän af teatern. Han hindras knappast
-derifrån af emöten, som annars anses vara hans hufvudnöje. Han skulle
-kunna från sin barrikad, så sönderrifven och blödande som han är,
-springa ned i en teaterparterr för att, sedan han några minuter
-uppfriskat sig med det hjertligaste skratt, störta ut igen bland farorna
-och döden samt emottaga den dödande kulan, ännu i minnet leende åt det
-infall han hörde från scenen.
-
-Armand Cambon, i fullkomlig motsats till andra arbetare, tycktes hafva
-köpt berörde program mera af tankspriddhet eller derför att det skulle
-så vara, än af nyfikenhet att lära känna namnen på de uti balletten
-uppträdande personerna, ty äfven sedan han bekommit det, egnade han
-deråt icke den ringaste uppmärksamhet. Tvärtom riktades hans blickar
-uteslutande uppåt första raden, liksom väntade han att der finna någon
-bekant.
-
-Men huru kunde väl han, den simple arbetaren, hafva någon bekant på en
-plats, som kostade åtta francs? Detta var knappast troligt, och likväl
-voro hans blickar på ständig upptäcktsresa, börjande vid ena avantscenen
-och, efter att hafva gått hela raden omkring, slutande vid den andra,
-hvarefter de åter började och fortsatte samma färd, utan att ännu hafva
-fått någon bestämd punkt att hvila på.
-
-Men detta ströftåg gjordes icke blott en gång eller två: det gjordes sex
-gånger och hade just börjat den sjunde, när första anslaget till
-introduktionen för balletten gjordes af orkestern. Det var ett
-kraftfullt anslag, tack vare pukorna och basunerna. Det förde med
-oemotståndlig styrka allas blickar till ridån, allas, utom Cambons, ty
-dessa, som nu tycktes hafva funnit hvad de så länge sökt, voro
-oskiljaktigt fästade vid några personer, hvilka hade sina platser på
-högra sidan af samma rad.
-
-Dessa personer voro bankiren Géronnière, dennes brorsdotter Adelaïde och
-hennes fästman hertig Rigobert de Beaudreuil, med hvilka läsaren redan
-vid början af denna berättelse gjort en flyktig bekantskap.
-
-Ifrågavarande personers toalett var naturligtvis den mest utsökta man
-kunde se. Den får också icke vara annorlunda, när man intager en sådan
-plats inom l’Académie Nationale de Musique. Första radens galleri är
-uppbygdt icke blott derför att man derifrån må kunna se bra, utan äfven
-för att man der må kunna ses, begapas och beundras antingen för
-skönhetens skull eller för toalettens. Det är en sköldborg, så långt
-galleriet räcker, af de grannaste och dyrbaraste solfjädrar, hvilka äro
-i beständig fläktande rörelse, antingen det är varmt eller kallt i
-salongen. Solfjädrar hafva en helt annan kallelse än den att befordra
-svalka, såsom de enfaldige föreställa sig. De skola vara för ansigtet
-hvad ögonlocken äro för sjelfva ögat, tillslutande sig emellanåt för att
-göra blicken desto mera blixtrande, fängslande och oemotståndlig.
-Solfjädern aktar sig för att dölja en vacker mun eller en fint bildad
-näsa, ty om den betäcker ett ansigte så att endast ögonen och pannan
-synas, då kan man vara säker på, att munnen är för stor eller näsan för
-trubbig. Derför kan man vara viss om, att en loge-rad med solfjädrar
-endast bjuder på sköna partier.
-
-Men solfjädrarne äro också telegrafer för kärleken. Dock hvem kan läsa
-deras mystiska chiffer! Försökom likväl! Följom dessa glänsande blickar,
-som, ilande midt öfver parterren, dröja vid ansigtet på en ung elegant
-man, som, egande sin plats inom samma galleri, ehuru på motsatt sida, i
-samma stund riktar dubbelkikaren på henne med blickarne. Den unge mannen
-stryker med handen hårluggen djupt ned öfver pannan. Att det betyder
-förtviflan, det veta vi alla, ty på detta sätt förtviflar monsieur
-Fechter på Théâtre Historique och herr Dahlqvist på kongl. svenska
-scenen. Men hvarifrån denna förtviflan? Jo, damen med de glänsande
-blickarne fläktar med en hopvikt solfjäder. En hopvikt solfjäder måste
-således betyda hopplöshet. Hastigt ser man den unge mannen stryka
-hårluggen tillbaka till dess förra plats, hvarför? Jo, den sköna har nu
-till hälften utvecklat den granna solfjädern. En till hälften utvecklad
-solfjäder betyder således hopp. Den unge mannen vidrör ånyo sina lockar,
-men stryker dem alla uppåt hjessan så att pannan blir helt och hållet
-fri, helt och hållet glänsande som en halfmåne, och hvarför? Jo,
-solfjädern, helt och hållet utvecklad, skimrar nu af regnbågens alla
-färger, hvilket, som man vet, betyder seger öfver ovädret och stormen,
-betyder lycka och leende himmel. Ack, de solfjädrarne! huru hafva de
-någonsin kunnat vara ur modet! Hvem, om ej de, har lärt oss bruket och
-nyttan af den elektriska telegrafen?
-
-Men icke är det Armand Cambon som gör dessa anmärkningar, ty det är
-blott åt ett enda ställe i den stora lysande salongen han egnar sin
-uppmärksamhet; han har blott ögon för den förtjusande Adelaïde, der hon
-sitter emellan bankiren och hertigen. Skönheten borde icke gerna kunna
-trifvas emellan rikedomen och börden, emedan den förra är för hård och
-den sednare för stolt, och begge äro lika ogenomträngliga. När Afrodite
-uppstiger, uppstiger hon ur hafvet, emedan hafvet är fritt. Skyggande
-för bergens och klippornas skuggor, vill hon endast omgifvas af lätta
-moln och blanka vågor, ty de förra kunna genomglödgas af hennes kinders
-brand och de sednare återspegla gudablicken.
-
-Armand tyckte att bankirens arftagerska och hertigens brud riktade sin
-kikare ned på parterren och företrädesvis på hans egen obetydliga
-person. Borde han röja att han kände igen henne? borde han helsa på den
-vackra och rika flickan? Nej, det är brist på takt, om parterren helsar
-på första radens galleri. Det är icke “comme il faut“, om en biljett,
-som endast kostar fyra francs, helsar på en biljett som kostar åtta.
-Adelaïde, hon lika litet som någon annan, visste ej att Armands biljett
-kostade till och med tio francs, emedan fyra ströko i biljettluckan, två
-för fjerde ledet af queue’n och fyra för hyran af den garderob, hvaruti
-arbetaren nu nödgades visa sig, enär en blus icke passar för de
-förnämare teatrarnes parterrer.
-
-Valspråket: “liberté, égalité, fraternité“ hade ännu icke ljudit öfver
-landet, stod ännu icke måladt på de offentliga byggnaderna. Det ljöd och
-målades år 1848. Då omfamnade också kasimirsrocken blusen, liksom
-sidenrocken kysste bomullskoftan. Men Judas-kyssar hafva ingen
-välsignelse. Nu står visserligen valspråket qvar på murarne. Men den
-förnäme och den rike le deråt; arbetaren och den fattige le också deråt.
-Man vet att om också ståndsprivilegierna kunna, såsom äfven skett, falla
-för _en_ revolution, så stupa fördomarne kanske icke en gång för tio. De
-bita sig fast i sederna som rosten i stålet, hvilken återkommer, hur
-mycket det sednare än poleras. I Frankrike har man likväl kommit så
-långt, att, liksom valspråket kan sitta på muren, utan att genomtränga
-den, så sitter också jemlikheten på ytan af samhällslifvet, utan att
-ännu förmå genomglödga det. “Monsieur“ är gemensamt för grefven och
-kolbäraren, liksom “mademoiselle“ för prinsessan och grisetten.
-Artigheten i Frankrike är för dess fördomar hvad plantan är för klippan.
-Ännu är hon blott dess prydnad, men låt henne sitta någon tid, tilldess
-hon slagit alvarligt rot, och hon skall en gång spränga den.
-
-Armand kände mycket väl igen Adelaïde; men kände väl hon igen honom? Han
-tyckte väl att ett vänligt leende spelade på hennes vackra läppar, han
-trodde sig äfven förmärka, att hon hviskade något till sina begge
-grannar, och att dessa derefter riktade sina dubbelkikare ned emot
-honom; men han hann ej förvissa sig derom, ty i detsamma uppgick ridån,
-hvarvid allas blickar flögo mot scenen, ty nu börjas balletten.
-
-Det är en liten sal i värdshuset Hvita Hästen man först skådar. En mängd
-folk, tillhörande en liten by i Brétagne, är samlad derinne. Man dricker
-vin, spelar kort och dansar naturligtvis. Menniskan roar sig ungefär på
-samma sätt i söder som i nord. Oförmodadt störes glädjen af ett våldsamt
-oväder, åska och regn, det förstås. Allmän oro.
-
-Men oron blir ännu större, när genom den hastigt uppryckta
-värdshusdörren en främmande herre inträder, svart som en munk och blek
-som döden. Vi skynda genast att presentera honom, ty det är ingenting
-att hålla på. Det är ingen annan än djefvulen sjelf som är ute på resor
-i det vackra Brétagne, men att han reser i så ruskigt väder, det är icke
-hans fel, utan författarens till balletten, monsieur Saint-Léon’s.
-
-Monsieur Saint-Léon, Fanny Cerritos afundade make, finner det dramatiska
-fordra, att hin onde uppträder så der högtidligt under åska och på detta
-sätt kostymerad, ehuru man med skäl bör kunna fråga, huru den kan se ut
-som en munk, hvilken alltid visar sig såsom en ljusens ängel, eller huru
-den kan vara blek som döden, hvilken sjelf är idel eld och lågor.
-
-Monsieur Saint-Léon är en renhårig katolik och derför har han gifvit hin
-onde ett temligen protestantiskt namn, nämligen Matheus med titel af
-doktor, ehuru fan vete hvar han blifvit promoverad.
-
-Doktor Matheus anhåller, under åtbörder och miner som alla förstå eller,
-rättare sagdt, måste förstå, att det goda folket ville ge sig tillfreds,
-emedan han för sin del icke finner sig besvärad af deras glada
-tidsfördrif. Hvarför skulle han också ha någonting emot dansen, vinet
-och korten? Tvärtom, skulle han ha något att anmärka mot våra
-läsareprester, så vore det troligtvis för deras predikningar mot bruket
-af dans, vin och kort.
-
-Det enkla anspråkslösa landtfolket, ehuru det aldrig finner sig rätt väl
-i förnämt sällskap, fortsätter icke desto mindre sina nöjen ända till
-dess doktor Matheus, som ibland har sina underliga infall, tar sig till
-att slå omkull vinbägarne och kasta kortlekarne på golfvet. Men hvem hin
-kan också med dåligt vin och gamla spelkort! Vinhandlarne och
-kortfabrikörerne skola väl också lefva. Doktor Matheus är kanske blott
-en profryttare, utskickad i deras intresse.
-
-Emellertid aflägsnar sig landtfolket med några sorgliga “pas“, hvarefter
-doktor Matheus blir ensam med värdshusvärdinnan, som fordrar betalning
-för det utslagna vinet och de förkastade korten. Hin är ingen knuslare.
-Värdinnan blir nöjd och aflägsnar sig för att ställa ett rum i ordning
-åt sin oväntade gäst, ett rum med utsigt både åt gatan och gården. Hin
-onde slår sig ned på en stol framför brasan, som naturligtvis är i hans
-smak. Han synes tankfull, kanske tänker han på sin mor och sin varma
-rymliga våning, som han nu måste försaka. Men hvad gör man icke för den
-arma mensklighetens skull?
-
-Under tiden inkommer en annan resande, men hvilken visst icke gör så
-mycket väsen af sig som den förre, ehuru han är följd af betjent,
-bärande i ena handen en nattsäck och i den andra ett fiolfodral. Den
-nyankomne är en helt ung man, till yrket fiolspelare. Hans namn är
-Urbain. Att han är en rygtbar virtuos, det kan man se på det dyrbara
-fiolfodralet och på den ståtlige betjenten. Men Urbain, ehuru en ganska
-vacker karl, ser ut i synen som om han antingen nyss blifvit uthvisslad
-från konsertsalen, eller fått en sticka i venstra handens pekfinger, så
-oumbärligt för greppet på fiolen.
-
-Doktor Matheus, den store menniskokännaren, ser att det står illa till
-med den store konstnären, men som han sjelf icke ser det illa, så lemnar
-han brasan, och nalkas den unge mannen. Det uppstår snart ett lifligt
-samtal emellan de begge resande. Men tunga och läppar hafva ingen del i
-denna konversation: den föres uteslutande med grimaceringar, med händer
-och fötter. För att förstå hvarandra, måste man antingen vara
-ballettmästare eller hexmästare. Lyckligtvis är detta nu fallet, ty
-Urbain är ingen annan än monsieur Saint-Léon sjelf, och hvem doktor
-Matheus är, det hafva vi redan haft äran nämna.
-
-Doktor Matheus utsträcker högra armen i flere krumbugter, pekar än på
-hufvudet, än på bröstet och än på brasan. Det betyder: “Monsieur! ni är
-kär, kär i en ung, skön och rik flicka, som heter Hélène hvilken är
-dotter till en grefve som heter de Vardeck.“
-
-Urbain studsar tre steg baklänges mot spiseln och slår sig med flata
-handen för pannan. Det betyder: “Hur fan vet ni det?“
-
-Doktor Matheus slår med begge knutna näfvarne i luften, troligtvis för
-att föreställa framfötterna på en springande häst, hvarefter han pekar
-på dörren. Det betyder: “Fröken Hélène är ute och åker, men hon kommer
-snart hit.“
-
-Urbain rusar fram mot doktor Matheus med händerna på hjertat och
-blickarne mot taket. Det betyder: “Jag tackar dig, store Gud!“
-
-Nu blir det doktor Mathei tur att också studsa tillbaka och slå sig för
-pannan. Det betyder: “Otacksamme! ni misskänner mig! hvarför såra mitt
-öra med ett så anstötligt namn!“
-
-I detsamma öppnas dörren, och fröken Hélène, åtföljd af sin fader,
-grefve de Vardeck, och sin fästman, baron de Saint-Ibars, inträder.
-Hélène (Fanny Cerrito) är förtjusande, och likväl är sylfiden ännu icke
-annorlunda klädd än vanliga fröknar, som komma från regnväder. Hon har
-lång gredelin sidenrock och en ganska anspråkslös hatt på hufvudet med
-en liten hvit slöja, som hon genast drager från ansigtet. Detta ansigte
-är icke bländande skönt, men det har ädla, uttrycksfulla drag, och det
-ligger en obeskriflig ljufhet öfver det hela. Man kan, liksom Urbain,
-blifva förälskad i henne, utan att, liksom Saint-Léon, behöfva se henne
-som sylfid.
-
-Grefve de Vardeck nickar åt Urbain och utpekar honom för sin dotter med
-en åtbörd, som skall säga: “Se der, Hélène, är den unge fiolspelaren,
-som häromdagen spelade på hofvet och vann ett sådant bifall. Säg honom
-några artiga ord för hans vackra stråke.“
-
-Hélène kastar en flyktig blick på artisten, men börjar derefter de allra
-ljufvaste hviskningar med baron de Saint-Ibars. Hur kan man också komma
-ihåg stråkar och deras dragare, när man hviskar med en fästman, som är
-baron?
-
-Den arme Urbain är förskräcklig att åse. Hans ögon stirra som en fånes
-och han vrider sina händer, så att knäppningarne uti dem höras genom
-orkestern. Allt det der betyder: “Ve mig! hon föraktar mig för det jag
-spelar fiol; men hvarför skulle jag också bli fiolspelare! hvarför blef
-jag ej ryttmästare vid dragonerne, såsom min moder önskade! ... Ack, om
-jag hade ett adelsdiplom i min ficka, i stället för att släpa med mig en
-hel koffert med öfningar för fiol! ... Jag skall slita hvarje hårstrå
-från min hjessa och hvart tagel ur min stråke, jag skall binda en sten
-både vid min och fiolens hals samt dränka oss begge, bara jag väl kommer
-ut och får se tillräckligt med vatten!“
-
-Under det Urbain på detta sätt rasar, aflägsnar sig det förnäma
-herrskapet, för att intaga sina rum i Hvita Hästen. Men vi glömde nämna
-att i sällskap med herrskapet var äfven en andlig man, pater Anselmo,
-hvilken, ehuru blott benediktiner-munk, likväl hade så stor respekt med
-sig, att doktor Matheus genast vid hans första åsyn försvann genom en
-vägg, hvarvid hin onde gynnades af ett ypperligt maskineri.
-
-Den helige benediktiner-munken, som hyser deltagande för Urbain,
-hvilkens hjerta han genomskådat, ger honom en öm, faderlig blick, lägger
-händerna i kors öfver sitt bröst och visar derefter sin unge vän dörren.
-Detta betyder: “Jag ser hur det är fatt med dig, stackars barn; men när
-hörde du att en skön fröken med 100,000 francs i ränta gifte sig med en
-olycklig, som spelar fiol? ... Följ derför himmelens råd och res din
-väg, medan du har något qvar efter sista konserten ... res hvart du
-vill, res par exemple till Stockholm: der kan du möjligtvis få dig en
-grosshandlardotter och en liten häst, ty grosshandlarne i Stockholm äro
-mycket musikaliska och sätta stort värde på hästar ... Res i himlens
-namn och passa på medan dörren är öppen!“
-
-Efter detta visa råd går den helige mannen ut för att, liksom alla
-andra, få nattqvarter i Hvita Hästen.
-
-Oaktadt den vises förespeglingar om grosshandlardottern och den lille
-hästen, står dock Urbain fast i sitt beslut att dränka sig och skrider
-mot dörren med några högtidliga långsamma “pas“, ty man brådskar icke
-med sådana saker. Då visar sig ånyo doktor Matheus, som icke vill att
-någon menniska skall förgås i vatten, så länge det finnes ett annat,
-mindre kyligt element att fly till.
-
-Genom den mest vältaliga mimik lofvar doktor Matheus att hjelpa den
-stackars fiolspelaren, lofvar att skaffa en fiol, bättre än alla
-cremonesare och brescianare, med ett ord, ett instrument för hvars
-verkligt glödande toner till och med en prinsessa kunde dansa.
-
-Hvad skulle den stackars Urbain göra? För att vinna en sådan flicka som
-Hélène, är det icke nog med att spela som Paganini: man måste spela som
-sjelfvaste fan. Han går in på att emottaga fiolen, isynnerhet som doktor
-Matheus icke sätter i fråga någon betalning genast. Artister äro färdige
-att köpa hela verlden, allenast de få anstånd med betalningen.
-
-Nu börjar doktor Matheus en hel hoper hexerier, en faslig mängd
-omständigheter, som den lede frestaren visst icke behöfver i det
-allmänna lifvet, men som taga sig särdeles väl ut från scenen. Han drar
-en trollring omkring den arme konstnären, och det blir en scen à la
-Friskytten; åtminstone har monsieur Pugni, kompositören till
-ballettmusiken, knipit en och annan godbit ur den bekanta
-stöpkuls-scenen, uppspädd med några dissonanser ur helvetes-kören i
-Robert. Basunen, fagotten, oboen och piccolan ha ett fanders göra, under
-det att fiolerna, mensklighetens representanter, iakttaga ett
-evinnerligt tremulando, hvilket också är i sin behöriga ordning.
-
-Skuggor uppstiga ur jorden, förmodligen vålnader af amatörer och
-guvernanter, som i lifstiden pinat folk till döds med qvartetter och
-romanser. En vålnad bär kärlekens blomma, en annan lagerkransen, en
-tredje tjusar-ormen. Dessa trenne ingredienser kastar doktor Matheus i
-en kittel eller ångpanna, ty vi förmoda att Belzebub följt med sin tid
-och icke varit den ende som förbisett ångkraftens stora företräde.
-Slutligen lägger han äfven i pannan Urbains cremonesare, som gjort
-sådant uppseende vid hofvet. Allt detta sammanröres, kokas och förvälles
-med en påpasslighet och säkerhet, som röja att det icke är den första
-soppan doktor Matheus lagar.
-
-Det fanns, med undantag möjligtvis af Armand Cambon, ingen åskådare i
-salongen, som icke med odelad uppmärksamhet följde alla dessa
-tillredelser, ja sjelfva damerna glömde att fläkta med sina solfjädrar.
-Man har ända från barndomen hört så mycket talas om fan, att man
-naturligtvis skall vara nyfiken att se huru han kan ha det hemma hos sig
-sjelf och huru han sköter om sitt hus, likväl med vilkor att man sjelf
-slipper höra till hushållet. Hvad Armand Cambon beträffade, så hade han
-delat sina tankar och blickar mellan scenen och första radens galleri.
-Mer än en gång hade han sammanblandat Adelaïde med Hélène, Géronnière
-med grefve de Vardeck och sig sjelf med Urbain, ehuru han icke kunde
-spela fiol. Men det allra oartigaste var att han i doktor Matheus såg
-hertig de Beaudreuil och i denne såg doktor Matheus, hvilket icke är
-ovanligt af den som säljer messingskedjor.
-
-Emellertid har doktor Matheus fått soppan färdig, och ur pannan stiger
-nu en liten djefvul till instrumentmakare, som bär en fiol i famnen,
-hvilken han lemnar sin mästare, och derefter ögonblickligen försvinner,
-utan att man ser hur det går till.
-
-Vi tycka just hvad myror våra maskinister i Stockholm, herrar Forsberg
-och Motander, skulle få i sitt hufvud, ifall en gång ifrågavarande
-ballett med sitt rika sceneri komme att der gifvas!
-
-Urbain, som, under doktor Mathei laborationer, varit ett bestört vitne
-till detta satans spektakel, emottager nu ur doktorns händer
-instrumentet med tillhörande stråke. Han knäpper på strängarne. Det är
-förvånande att instrumentet från afgrunden kan stämma så väl: det är ju
-accorder så att man kan smälta dervid. Deremot är det mindre underligt,
-om stråken är bättre hartsad än de, som tillverkas på jorden.
-
-Må ingen tro att, när Urbain stryker på fiolen, någon ledamot af
-orkestern står mellan kulisserna och spelar. Monsieur Saint-Léon har en
-ballettmästare i sina ben, men i sina fingrar har han en virtuos på
-fiol; han kan på samma gång piruettera och drilla. Visserligen är han
-ingen Paganini, ingen Ernst; men han har fått Fanny Cerrito att dansa
-efter sin fiol, och det är mer än alla konsertsalars applåder.
-
-Emellertid pröfvar Urbain “le violon du diable“ och hans inspiration ger
-sig luft i en mängd kromatiska skalor samt i ett staccato, värdigt vår
-Nagel. Verkan uteblifver också ej.
-
-Hélène, i en tunn retande nattdrägt, denna likväl mycket kortare än
-andra fruntimmers, sväfvar in på tåspetsarne. Ännu dansar hon ej, men
-hon står på tåspetsen mycket säkrare än en jätte på sin häl. Hélène
-synes förtjust, Urbain hänryckt och fan belåten.
-
-Men den helige Anselmo, ty benediktiner-munkar hafva alltid ett vaksamt
-öga på vackra flickor, skyndar in och leder ut den unga grefvinnan,
-hvilken, under det hon motsträfvigt aflägsnar sig, låter falla ett
-rosenband, som Urbain naturligtvis genast lägger vantarne på. Sedan den
-sköna synen försvunnit, går Urbain, med fiolen under armen, för att
-lägga sig och drömma de ljufvaste drömmar, efter att likväl förut hafva
-tagit ett tacksamt afsked af doktor Matheus med en åtbörd, som betyder:
-“God natt, monsieur! jag står hos er i evig förbindelse.“
-
-Doktor Matheus kan ej önska sig ett bättre godnatt. Han öppnar munnen
-till ett rysligt leende, som betyder: “Det går bra! ändå en strömming!“
-
-Teatern förändras till en lysande sal i slottet Poulighein, der grefve
-de Vardeck gifver bal till firandet af sin dotters födelsedag. Den
-lycklige baron de Saint-Ibars är naturligtvis der, men äfven den ännu
-lyckligare Urbain, som af Hélène fått inträdeskort till balen. Hélène
-visar sig klädd till bal, men hvilken baldrägt! den blomstersirade
-gaskjorteln räcker knappast till knäna. Hvilken annan fröken skulle väl
-våga visa sig i en sådan toalett? Men hur många fröknar hafva väl sådana
-fötter och ben att skryta med?
-
-Icke heller nu dansar Fanny Cerrito. Men hon sväfvar omkring, blickar,
-rörer armar och hufvud. Hon behöfver ingen tungans tolk. Ehuru tigande,
-talar hon ändå ett språk, som är beslägtadt med högre verldars; och
-likväl ligger i alla hennes blickar och rörelser något så naturligt, så
-menskligt, att det utan svårighet kan fattas och förstås af den mest
-okunnige på jorden. Fanny Cerrito skulle kunnat vara född stum och ändå
-vara den vältaligaste bland dödliga. Vi skulle icke vilja höra henne
-tala, ty det skulle kanske störa vår illusion.
-
-Alla synas hänförde af henne, alla, utom grefve de Vardeck och baron de
-Saint-Ibars, som komma underfund med att det egentligen är med Urbain
-hon talar, ehuru denne med sin fiol under armen står på ett anspråkslöst
-afstånd. De skaka sina ädla hufvud och slå ihop sina händer. Det
-betyder: “Hélène! hvarför tisslar och tasslar du med fiolmenniskan?“
-
-Hélène förer handen till sitt bröst och bara blickar. Det betyder, nej
-det är: “Fader, jag älskar honom och det är han som skall bli min make!“
-
-Allmän fasa, ty alla hafva hört henne. En döf kan höra hvad ett sådant
-öga talar. Baron de Saint-Ibars, fästmannen, svänger sig omkring på
-venstra benet och sjunker derefter förkrossad i armarne på en figurant,
-som uttrycker sitt deltagande genom att upplyfta högra foten.
-
-Grefve de Vardeck struttar först “trois pas“ fram och “trois pas“
-tillbaka. Derefter vänder han ut och in på ögonen och rifver sig i
-håret. Allt det der betyder: “Ve mig! min dotter vurmar på fiol! ... hon
-gifter sig med en usling, som lefver af konserter! ... sista ättlingen
-af 800 anor skall kanske i en framtid lära barn spela för åtta sous i
-timmen! ... en fiolstråke i min stamtafla, o mina fäders gud!“
-
-Grefve de Vardeck rätar upp sin sammanfallna gestalt, vinkar åt
-betjenterne och pekar på Urbain, som med framsträckt fiol och upplyftad
-stråke, lik en riddare med sköld och svärd, är färdig att försvara sin
-brud mot både gamla och nya verlden. Betjenterne skynda fram till
-Urbain; men i stället för att servera honom med glace och lemonad, fatta
-de tag uti fiolspelaren och kasta honom utför trapporna med den satans
-fiolen efter.
-
-Hélène bleknar, ja hon bleknar verkligen; hennes ögon fuktas, ja man ser
-perlkransen kring dessa sköna ögon på samma gång återspeglande
-förtrytelsens och smärtans trognaste bilder. Hon rör sig, utan att man
-kan säga om hon vidrör golfvet, hon försvinner och ridån faller öfver
-första akten. Men ännu ser man, huru Hélène tar afsked af den borg, som
-sett henne födas, af den far, som vårdat hennes barndom, af det folk,
-hvilkas prydnad hon var. Man ser hur hon försvinner, för att följa
-hjertats bud, för att uppbygga kärlekens hydda på okänd strand. Så förgå
-några minuter innan bifallsstormen bryter löst, och när den börjat,
-räcker den längre än några minuter. Fanny Cerrito inropas och
-öfverhöljes med blommor.
-
-Fanny Cerrito borde icke kunna behöfva den beryktade “la claque“,
-hvilken, till föga heder för det mest upplysta folk och dess många
-utmärkta konstnärer, ännu fortfar att drifva sitt ofog på samtlige
-teatrarnes parterrer. Det finnes personer, som genom denna industri
-samlat sig mer än vanlig förmögenhet. En kort beskrifning deraf är
-kanske på sitt ställe. En teater-direktion utser af många sökande den
-till klackör-chef, som jemte nödigt vigilerings-snille besitter förmåga
-att beherska och styra andra, med ett ord, göra sig respekterad. Denne
-erhåller en betydligare årlig lön, tillförsäkrad af direktionen, och
-förfogar derjemte öfver ett visst antal parterr-biljetter för hvarje
-spektakel-afton, och dem han får använda huru honom för godt synes. På
-operan har klackör-chefen för närvarande omkring fyrtio biljetter, men
-det händer understundom att han eger hela parterren så när som på tio
-till femton biljetter, hvilka för syns skull säljas i biljettluckan.
-Chefen utväljer till sitt biträde tvänne löjtnanter, dem han sjelf
-aflönar, samt en kärntrupp af mellan trettio och fyrtio man, tillhörande
-det slags menniskor, som icke veta hvar de skola tillbringa sina aftnar
-och naturligtvis hylla sig till den, som består dem fri
-spektakel-biljett, fria ljus och fri värma för qvällen. Denna kärntrupp,
-som alltid måste vara marschfärdig, intager midten af parterren med sin
-chef i centern och löjtnanterne på flyglarne. När chefen, som för detta
-ändamål tagit order af teater-direktionen eller artisterne, klappar och
-ropar bravo, klappar och ropar också kärntruppen. Löjtnanterne se noga
-efter att ingen hand är overksam och ingen mun tillsluten. Det händer
-mycket ofta, isynnerhet vid representationerna af gamla teaterstycken,
-att hela kärntruppen sofver i god ro; men en minut innan applåden skall
-gifvas, stöta chefen och löjtnanterne med armbågarne till sina grannar,
-hvilka i sin ordning knuffa till sina närmaste, så att, när signalen
-gifves, alla äro färdiga till tjenstgöring, hvarefter de obesväradt få
-tillsluta sina ögon och nicka åt konsten tilldess nästa armbåge kommer.
-Chefen och löjtnanterne, hvilka hafva så betaldt att de kunna sofva om
-nätterna, äro naturligtvis alltid vakna och påpassliga. Dessutom finnas
-extra klackörer, hvilka, efter skedd anmälan, antagas af chefen vid
-utomordentliga tillfällen; men dessa få ej hela sin biljett gratis. De
-få t. ex. en parterr-biljett, som annars kostar fyra francs, för två med
-skyldighet att klappa och ropa för resten. Desse stå äfven under chefens
-och löjtnanternes befäl. Slutligen finnes en tredje klass, kallad “les
-solitaires“, sådana som, i stället för att köpa sin biljett i luckan,
-direkte vända sig till berörde chef, som skaffar dem biljetter till
-hvilken plats som helst i salongen för tjugo till trettio procent
-billigare pris. De stå icke under chefens eller löjtnanternes befäl; men
-de emottaga med biljetten en vänlig påminnelse om tacksamhetens heliga
-känsla, lämpad efter de tjugo till trettio procent, som blifvit
-rabatterade. Det är isynnerhet på biljettförsäljningen som chefen
-förtjenar, ty han betalar naturligtvis ingenting åt teater-direktionen,
-som, i fall pjesen ej på annat sätt kan bereda fullt hus, gerna ser att
-raderna äro fulla. Men han förtjenar äfven om pjesen i och för sin egen
-förtjenst ger fulla hus, ty då behöfver icke “la claque“ vara så stor
-och då kan han för samma pris som i biljettluckan sälja sina lediga
-platser. För någon tid sedan begrofs i Paris en klackör-chef, som lemnat
-efter sig ett kapital med 80,000 francs i ränta. Han följdes till
-grafven af en oräknelig folkskara, äldre och yngre klackörer
-naturligtvis, men äfven flere författare och skådespelare, hvilka alla
-ansågo sig stå i förbindelse hos den döde. En författare höll det
-vackraste tal vid grafven. Åhörarne applåderade, värdiga sitt rykte,
-utan att afvakta signalen från likkistan, hvilket frivilliga dévouement
-ansågs hedrande för den salige döde. Författaren till denna berättelse
-språkade en gång med en ordinarie klackör rätt alvarsamt om saken.
-“Monsieur“, sade han, “la claque är nödvändigare för teatern än puffarne
-i tidningarne och ekläreringen i salongen. Den stora massan af publiken
-är okunnig i den sköna konsten. Hvem är det som visar denna massa det
-skönas momenter och ger henne tillfälle att uppskatta och belöna dem, om
-ej la claque? För öfrigt kan samma publik vara olika lifvad. Den kan ena
-aftonen med köld emottaga samma stycke och samme konstnär som den jublat
-åt den föregående qvällen, ehuru stycket är lika godt och utföres lika
-väl. Hvem är det då som på den kalla aftonen gör både konsten och
-konstnären rättvisa, om ej la claque? Allmänheten är orimlig äfven i
-sitt bifall, ty hur ofta afbryter den ej med sina handklappningar en
-konstnär midt i hans skönaste prestationer! hvem är det då som nedtystar
-publiken, till dess arian eller deklamationen är slutad, om ej la
-claque? Menniskan är alltid ett barn, som behöfver ledas och styras, i
-skolan såväl som på embetsrummet, i kasernen så väl som i
-teater-salongen.“ — Sofisterne äro icke de lättaste att disputera
-omkull, helst när de tala franska. Vi glömde omtala, att författare,
-kompositörer och artister af alla slag dessutom smörja “la claque“ både
-med biljetter och presenter. Victor Hugo och Scribe, Meyerbeer och
-Auber, Rubini och Malibran hafva skattat deråt lika ifrigt som många
-andra. Fanny Cerrito försakar icke heller “la claque“, men det är hennes
-eget fel om klackörerne, sjelfve hänförde, glömde att genast applådera.
-
-Armand Cambon hade med förargelse sett huru grefvens domestiker kastade
-Urbain utför trapporna och med förakt följt denne, som lät sig utkastas.
-“En fiolspelare är och blir ändå alltid en fiolspelare“ hade han mumlat
-för sig sjelf; “han har valkar på fingerspetsarne, men ingen muskel i
-sin arm ... Jag skulle ha spelat en annan fiol, jag, om jag varit i
-Urbains ställe.“
-
-Men snart var han, liksom alla andra, hänförd af Fanny Cerritos
-tjusningskraft och vaknade först vid bifallsstormen. Då höjde han sina
-ögon upp till första radens högra galleri, kanske för att be bankirens
-brorsdotter göra detsamma för Armand Cambon som grefvens dotter gjort
-för en stackare, som låter kasta sig utför trappan. Då blef han varse
-att både Adelaïde och hennes begge kavaljerer i detsamma helsade på
-någon, som måste hafva sin plats midt emot. Han följde riktningen af
-deras blickar, och ehuru han ej helsade liksom de, blef han kanske mera
-öfverraskad än någon af dem.
-
-Han upptäckte nämligen att fyra platser på venstra sidan af första
-radens galleri, som förut varit lediga, nu blifvit intagna af tvänne
-fruntimmer och tvänne kavaljerer. Af dessa fyra personer kände han blott
-en enda, men denna enda, lysande som en prinsessa men säkert skönare än
-någon sådan, var markisinnan Eulalie d’Estelle.
-
-Parterrens ögon, hvilka förut haft sitt mål på första radens högra
-galleri, der den vackra Adelaïde satt, vände sig nu åt venster, slukande
-den allt förbländande markisinnan.
-
-Men hvarför kom hon så sent, hvarför vid första aktens slut? Var det,
-emedan det, liksom hos oss i Sverige, är “comme il faut“ att först komma
-när skådespelet är halfgånget, för att derigenom visa antingen att man
-är mycket upptagen eller att man ej är anfäktad af den nyfikenhet, som
-man vanligtvis finner hos dem, som brinna af åtrå efter det skönas
-produktioner, men hvilken plebejska åtrå så föga bör anstå folk af god
-ton? — eller ville markisinnan, med behagsjukans vanliga politik, dröja
-så länge med sin uppenbarelse i opera-salongen tilldess den
-uppmärksamhet, som möjligtvis före hennes ankomst egnats någon farlig
-medtäflarinna, genom en timmes ihärdig dyrkan blifvit något mattad,
-hvarefter hennes seger naturligtvis borde blifva desto säkrare och
-fullkomligare? Detta sednare var knappast troligt, ty markisinnan
-Eulalie d’Estelle visste nog att hon, åtminstone för denna saison, hade
-priset. Ville hon kanske fördunkla Fanny Cerrito? Detta vore kanske
-något kinkigt för tillfället; men kunde hon väl, hon, legitimisten i
-S:t-Germain, täfla om priset med en dansös, om än aldrig så stor? En
-dansös är herskarinna så länge hon sväfvar på scenen bakom sin strålande
-ram. Men ställ henne på verldsteatern vid skenet af de förnämes eller
-rikes kristall-kronor, ställ henne der vid sidan af dem, som till och
-med äro mindre sköna än markisinnan, och hvad blir hon? möjligtvis en
-märkvärdig personlighet, mer än tillräckligt belönad för den smickrande
-uppmärksamhet man genom bjudningen visat henne, men aldrig blir hon en
-afundsvärd förtjusarinna, hvars flyktigaste blick är en belöning för
-andra.
-
-Armand hade länge svårt för att taga sina ögon från markisinnan, och det
-var icke utan en viss stolthet som han tänkte på att denna förtrollande,
-af alla så hyllade varelse aftonen förut tryckt honom till sitt bröst,
-kysst hans läppar, öfvergjutit honom med sin brännande, berusande
-andedrägt och att hon helt och hållet kunnat vara hans, derest icke — —
-Men hon ställer den stora elfenbenskikaren för sina farliga ögon; hon
-börjar mönstra hela denna salong, som dyrkar hennes skönhet; hon försmår
-icke heller parterren, som nästan vrider halsarne ur led för att kunna
-se upp till henne. Ingenting bör föraktas här i verlden.
-
-Men hvarför dröjer hennes beväpnade ögon så länge vid en viss plats på
-denna parterr? hvarför öfvergjutes hennes ansigte dervid af en så högröd
-färg? hvarför darrar hennes fina hand kring elfenbenet?
-
-Armand slog ned sina ögon, likaledes rodnande och försagd, ty han kände
-sig träffad af den blixt, hvilken sköt fram ur kikaren, liksom elden ur
-en bösspipa.
-
-“Stackars qvinna!“ sade Armand för sig sjelf; “hon rodnar ... Om det
-just icke är af blyghet, är det åtminstone af blygsel ... det var orätt
-af mig att betrakta henne så ihärdigt ... hon har ändå varit god mot den
-stackars Simon.“
-
-Armand kände ännu icke till Hvita Björnens resa till kolonierna i
-Algeriet.
-
-“Jag vill derför med en blick tacka henne å Hvita Björnens vägnar“,
-fortfor Armand för sig sjelf, hvarefter han ånyo såg upp till första
-radens venstra sida.
-
-Då såg han henne rikta kikaren midt öfver mot högra galleriet, under det
-att hennes läppar krusades af ett löje, så elakt och vidrigt, i trots af
-den sköna grunden, att Cambon ovilkorligen vände sig bort och flyttade i
-stället sina ögon till högra sidan, för att rena dem i Adelaïdes
-jungfruliga blick.
-
-Men innan hans ögon hunno henne, föllo de på hertigen, hvilken genom sin
-kikare likaledes tycktes betrakta markisinnan och äfven med ett löje,
-som liknade doktor Mathei, i det ögonblick denne drog trollringen
-omkring den stackars Urbain.
-
-Det föreföll Cambons starkt upphettade inbillning som om eldgnistor
-sprakade fram ur de begge mot hvarandra riktade dubbelkikarne och att
-gnistorna, mötande hvarann midt öfver parterren, slutligen förenade sig
-till en brinnande ring, midt i hvilken han trodde sig igenkänna
-Adelaïdes bleknande gestalt.
-
-Blodet rusade nu till hans hufvud, hans tinningar bultade, hans tänder
-sammanbetos. Han reste sig från sin plats, utsträckande armarne åt hvar
-sin sida, liksom ville han rycka ned de begge demonerne, demaskera dem
-inför verlden och sedan trampa dem till stoft under sina fötter.
-
-“Pardon, monsieur!“ hördes en röst bakom honom; “var god och sitt ned
-... ser ni ej att ridån är uppdragen?“
-
-“Sacre-dieu!“ tillade en annan röst vid sidan; “ni stack mig i ögat med
-fingret ... ni är antingen galen eller drucken, s’il vous plaît!“
-
-“Pardon!“ svarade Cambon och satte sig ned med tvänne förbannelser i
-sitt hjerta.
-
-
-                  Andra akten af Le violon du diable:
-
-Teatern är i tvänne afdelningar. I den ena, en täck paviljong, ligger
-Hélène inslumrad på en soffa. Urbain ligger på knä framför denna, med
-läpparne på Hélène’s öfver soffkanten hängande hand. Det torde vara
-svårt att afgöra hvilkendera i denna stund har den ljufvaste drömmen,
-hon som sofver eller han som vakar. I den andra afdelningen, en större
-värdshussal, är en mängd landtfolk sysselsatt med lek och dans. Alltid
-framställes det goda landtfolket på scenen lekande och dansande, liksom
-det icke hade annat att göra.
-
-Det är ingen obetydlig sväng, kunna vi försäkra, ty franska operans
-ballett, utom solo-dansörer och solo-dansöser, består af öfver 300
-figuranter. Kören är icke heller någon småsak, ty den är ännu talrikare.
-Det blir något af, när alla dessa komma tillsammans jemte en bataljon
-fotfolk och fyrtio husarer till häst, såsom vi sågo i “Charles six“, en
-grann, men hårdsmält opera af Halévy, som visserligen behöfde stödja sig
-på “la claque.“
-
-Urbain lemnar den älskades hand och går ut i salen, med anhållan att det
-goda folket, som icke kan hålla sig tyst när det dansar, täcktes maka
-sig ut och dansa i solhettan, hvilken anhållan genast uppfylles, ty det
-goda landtfolket är äfven alltid färdigt att lyda. Urbain ämnar derefter
-återvända till paviljongen, hvilket är ganska naturligt, då han blir
-varse en öppning i golfvet, hvarutur rökhvirflar stiga, som deremot
-förefalla mindre naturliga. Men när han i detsamma möter doktor Matheus,
-finner han ordspråket besannadt: “Ingen rök utan eld.“
-
-Urbain störtar baklänges med händerna för ansigtet. Det betyder: “Nu tar
-fan vid mig!“
-
-Doktor Matheus slår sig flere hvarf på bröstfickan, lik den som är ute
-på vigilans, och pekar på afgrundshålet. Det betyder: “Monsieur! jag
-vill ha betaldt för instrumentet ... Var så god stig ned på kontoret och
-liqvidera!“
-
-Urbain vänder bort ansigtet och slår ifrån sig med afviga handen. Det
-betyder: “Monsieur! begär icke att jag skall ha kontanter morgonen efter
-det jag enleverat en vacker, men arflös flicka! ... Och dessutom har jag
-icke tid, ty jag skall dricka café-au-lait med min älskarinna.“
-
-Doktor Matheus är ingen blodigel, hur mycket man än må ha att anmärka
-mot hans moralitet och religiositet. Han vill för ingen del ha
-kontanter, han begär endast en skuldförbindelse, för händelse af
-dödsfall, och skrifven med blod, emedan bläcket i Brétagne är nästan
-oläsligt. Urbain vägrar äfven detta, ty han anar en bysättning för
-evigheten. De äro sig lika de der artisterne.
-
-Doktor Matheus blir förtviflad. Men det är hans eget fel. Hvarför tog
-han ej förskrifningen genast och innan han lemnade instrumentet? Den
-obetydligaste skomakare fordrar allra minst sin räkning accepterad,
-innan han lemnar ut stöflorna. Doktor Matheus var för godtrogen, och
-likväl, hvem bör känna menniskan bättre än han?
-
-När nu ingenting annat hjelper, börjar han trolla, ty det är alltid
-sista utvägen. Sålunda trollar han fram en figur så lik Hélène’s f. d.
-fästman, baron de Saint-Ibars, som det ena bäret det andra. Den förmente
-baronen går, till Urbain’s stora förskräckelse, helt enkelt in i
-paviljongen för att borttaga den sofvande Hélène. Men som doktor Matheus
-nogsamt inser, att han icke har någon makt öfver en flicka, hvars hela
-brott består uti att hafva rymt med en menniska, som spelar fiol, så
-framtrollar han äfven en annan figur, alldeles lik Hélène. Med fasa ser
-således Urbain, huru baron Ibars utkommer ur paviljongen, bärande Hélène
-på sina armar samt närmande sig med sin dyrbara börda den dörr, som
-leder ut.
-
-Nu sticker doktor Matheus ett papper under näsan på Urbain och ber honom
-skrifva under, utlofvande på heder och samvete att, derest Urbain det
-gör, genast skicka baronen till fanders och föra Hélène tillbaka i
-Urbain’s armar, hvilket kan komma på ett ut.
-
-Urbain, bäfvande för Hélène’s öde, men ännu mera för helvetet, ty enhvar
-är sig sjelf närmast, vägrar med en ståndaktighet, som kan reta
-gallfeber på sjelfva hin.
-
-Doktor Matheus undgår icke heller symptomerna af denna feber. Han
-sprakar och kröker sig som en påtänd näfver, görande dervid en mängd nya
-hocus pocus i luften. En demon uppstiger nu och rycker åt sig “le violon
-du diable“, som han kastar midt på golfvet, der det förträffliga
-instrumentet ögonblickligen försvinner i en låga, under det att doktorn
-betraktar den olycklige fiolspelaren med en blick, som säger:
-“Qvintilera nu, din erkebedragare! drilla nu till dig fröknar, som hafva
-100,000 francs i ränta, din erkeskälm! ... jag skall ge dig, jag, för
-att lura teologie doktorer!“
-
-Urbain knäpper ihop sina händer och ser upp mot himmelen. Det betyder:
-“Jag lemnar mig i Guds hand!“
-
-Teologie doktorn, bestört öfver denna enkla förklaring af gudaläran,
-sjunker ned genom jorden under åska och blixt, det förstås; han skall
-väl gå på samma sätt som han kommit. Den der förklaringen hade Urbain
-kunnat göra strax. Men det är så likt menniskan. Det rätta ordet kommer
-alltid i senaste laget.
-
-Urbain, räddad från afgrunden, är likväl ännu långt ifrån att vara
-lycklig. Hin har ju tagit både fiol och älskarinna. För att öfvertyga
-sig om sin olycka, skyndar han in i paviljongen.
-
-Hvad ser han? — Hélène, vaknande, reser sig från bädden. Okunnig om att
-den stora hofmålaren Lucifer nyss fotografierat henne, skrider hon emot
-sin älskare med ett rosenrödt leende på sina läppar.
-
-Urbain raglar minst tre famnar tillbaka. Den glada öfverraskningen slår
-honom för hufvudet så att alla skrufvarne lossna. Hélène begriper icke
-hvad det kommer åt karlen.
-
-Pater Anselmo, det godas skyddsande, hastar in och tycker, liksom
-Hélène, att Urbain bär sig tokigt åt. Som den helige mannen tror att
-allt detta härleder sig från brist på stråke och fiol, så framtager han
-ur sin kåpa en annan fiol, ett instrument som seraferne strängat och
-Sankt Petrus profvat vid de många barnbalerna i det “blå gemaket“. Det
-är annat det än fiolen från Lucifers fabrik! Men Urbain stirrar lika
-kallsinnigt på himla-instrumentet, som om det hade varit salig Nystedts
-fiol i Upsala.
-
-Religionens och kärlekens förenade bemödanden blifva fruktlösa, ty
-Urbain står som en målad bock, i hvars mun man fåfängt sticker det
-doftande betet.
-
-Pater Anselmo lägger fiolen på bordet, korsar sig och vinkar till sig
-Hélène. Det betyder: “Låtom oss gå i kyrkan, för att bedja ... Hjelper
-icke det, så få vi väl skicka honom till Danviken, och der blir han nog
-bättre.“
-
-Derefter går patern, förande med sig Hélène, som badar i tårar. Endast
-en trogen tjenare stannar qvar. Denne tager himlafiolen från bordet, och
-hur länge han sticker den under näsan på Urbain, så griper slutligen
-denne tag uti instrumentet och drar några stråktag, men, tyvärr, bakom
-stallet, hvilket låter fasligt. Följden af dessa stallmästar-volter blir
-också att en liten djefvul kommer öfver scenen, ridande på en eldgaffel.
-Trotjenaren, förskräckt vid åsynen af den lille korspsvarte ryttaren,
-förklarar huru opassande det är för en mästare på fiol att spela så att
-det retar hin på hederligt folk. Urbain känner sin egenkärlek sårad, ty
-egenkärleken är den enda skruf, som icke lossnar i en artists hjerna.
-Förargad kastar han derför stråken öfver till det rätta stället, och nu
-blir det annat ljud i fiolen, riktiga gudatoner, såsom åtminstone
-monsieur Saint-Léon föreställer sig. Dermed vare nu hur som helst;
-följden blir i alla fall guddomlig.
-
-Demonen rider sin väg, och i dess ställe visar sig en ängel med Hélènes
-ansigte och, hvad som än bättre är, med Fanny Cerritos armar och ben.
-Men icke heller nu är det Fanny Cerrito som dansar. Det är gracen sådan
-hon uppstod ur konstnärens tanke, lefvande, luftig och varm, innan hon,
-framstäld i marmorn, blef en visserligen harmoniskt formad, men likväl
-kall, hård och orörlig bild, den man alltid skänker en beundrande blick,
-men aldrig sluter till ett glödande hjerta.
-
-Se henne, när hon rör sig kring den arme fånen, skimrande som fjärilen,
-då han tröstande sväfvar kring en af stormen nedböjd ros; förmildrande
-som silfverskyn, när den ilar förbi en blek i höstqvällen stirrande
-måne! Nämn oss den demon, som vågar dröja i hennes närhet! säg oss den
-dödlige, som ej i tanken kysser hennes fot! Det är icke dansösen som
-anstränger sig för en blomma, för en diamant; hon är blomman sjelf,
-diamanten sjelf, som belönande pryder och riktar snillet för dess trogna
-uppfattning af konstens eviga guddom, liksom inom samma bröst samvetet
-belönar dygden för dess trohet mot Gud.
-
-Än böjer hon sig ned, en sjunkande aftonrodnad lik, framför den
-olycklige fånen, liksom ville hon locka ned det menskliga medvetandet, i
-fall det möjligtvis skulle hafva förirrat sig bland stjernorna; än höjer
-hon sig på tåspetsen, en ny Aurora, och öfverfar hans hufvud med sina
-armar, dem hon böjer till form af guirlander och kransar, liksom trodde
-hon sig på detta sätt kunna locka upp samma medvetande, i fall det
-skulle dväljas i djupet af den mörka jorden. Illusionen är fullkomlig.
-Det är ängeln, af himmelen sänd, som tröstar, hugsvalar och
-upprätthåller menniskan i pröfningens bittraste stunder.
-
-“Gifves det något så skönt som detta?“ hviskade Armand, under det hans
-blick sökte högra galleriet, liksom väntade han svaret derifrån.
-
-Adelaïdes hela uppmärksamhet hade vuxit samman med gruppen på scenen och
-en tår perlade fram ur hennes öga.
-
-“Ja“, svarade Armand, “den som så uppfattar betydelsen af hvad vi nu se,
-stoftets lidande och himmelens miskund dermed, den är lika skön, ty den
-deltar i det förra och tror på den sednare.“
-
-Armands ögon flyttade sig till venstra galleriet. Markisinnan skämtade
-och skrattade med en af sina kavaljerer. När voro ej silkessammeten och
-kasimiren en amulett mot “sentimentaliteten“! Armand vände med ovilja
-sin blick derifrån. Det “sentimentala“ har blifvit ett förlöjligande
-ordspråk. Men detta ordspråk har flutit ur ett förderfvadt bröst och det
-bygger sin äreport på ihåliga läppar.
-
-Sjelfva scenen undergår emellertid någon förändring. Ängelen (Fanny
-Cerrito) har försvunnit, ty hon har fullbordat sitt verk. Urbain har
-återfunnit sitt medvetande, sitt förstånd, och det första beviset derpå
-är att han sätter fiolen till hakan, höjer stråken och spelar Mayseders
-variationer. Monsieur Saint-Léon spelar dem kanske icke fullt så bra som
-vännerna Randel, d’Aubert och Elvers, men han går dessa dock ganska
-nära, och det är ganska vackert det. Hufvudsaken är emellertid att han
-spelar dem förståndigt. Mången finner hans spel till och med guddomligt,
-men detta torde härleda sig antingen från tron på fiolens himmelska
-ursprung eller af det välde, som konstnärens goda genius, ehuru för ögat
-försvunnen, ännu utöfvar på åhörarnes öfriga sinnen.
-
-Slutvariationen är knappast under mycket bifall slutad förrän pater
-Anselmo och Hélène, denna numera utan vingar, skynda in och instämma
-lifligt i bifallet, såsom man väl kan föreställa sig.
-
-Strax derefter inrusar grefve de Vardeck med andan i halsen och dammet
-på stöflarna. Fortfarande äro hans ögon ut- och invända, och han dänger
-sig med knytnäfvarne oupphörligen i pannan. Det betyder: “I detta ruckel
-bor min dotter och, ve mig, äfven den fördömde birfilaren! ... jag
-kommer säkert för sent!“
-
-Munken, den helige allvetande, skyndar fram och lyckas medelst en mängd
-lättfattliga rörelser i ben och armar att lugna den stackars grefven,
-som omfamnar sin dotter, likväl skakande på hufvudet, under det han ser
-på pater Anselmo. Det betyder: “Jag har min dotter helbregda åter,
-lofvad vare Sainte-Cécile! ... Men begär icke, vördade pater, att jag på
-mina knän af 800 anor skall vagga barnbarn, som hoppa öfver fiolfodral
-och rida på stråkar ... begär det ej, mon père!“
-
-Pater Anselmo tager genast upp ur sin välsignelserika benediktiner-kåpa
-ett papper, som liknar ett diplom, och ett band, som liknar
-hederslegionens. Det betyder: “Jag kommer nyss från kungen, som är alla
-munkars vän och beskyddare ... han har på mitt förord utnämnt Urbain
-till adelsman och riddare af hederslegionen ... hvad säger ni om det,
-monsieur le comte?“
-
-Den hederlige grefvens ansigte ljusnar och han vinkar till sig Urbain,
-som öfversäll nalkas, visligen gömmande fiolen bakom ryggen. Grefven
-trycker hans hand, men skakar ännu på hufvudet. Det betyder: “Allt vore
-så bra, bara inte den fördömda fiolen vore ... om han ändå kunde spela
-något annat ... jag ville så gerna dra en spader med min måg!“
-
-Munken är genast framme och bedyrar att under hans ledning Urbain skall
-tillväxa i alla ridderliga dygder.
-
-Nu först blir grefven fullkomligt belåten och bjuder hela verlden på
-bröllopet. Urbain lofvar i sin förtjusning att på bröllopsdagen dansa en
-“pas de deux“ med sin sköna brud, hvilket ännu mera höjer hans aktier i
-svärfaderns ögon. Grefven har sjelf varit en passionerad dansare den
-tiden han såsom garnisonsofficer beträdde ärans fält.
-
-Nu går ridån ned, emedan alla måste kläda om sig till bröllopet.
-
-Armand fann det visserligen vara i sin ordning att Urbain fick Hélène,
-men var förargad på den förre, som icke ref sönder adelsdiplomet och
-hängde ordensbandet kring näsan på munken. “Hvad det der skall smaka
-aristokraterne“, sade han för sig sjelf, “att man icke en gång i en
-ballett vågar bortgifta en adelsmans dotter med en man ur folket, utan
-att denne först skall göras till adelsman och riddare!“
-
-Han såg upp till venstra galleriet, för att se om icke markisinnan nu
-med större intresse följde pjesen. Hon fortfor ännu att skämta med samme
-kavaljer. Men hvad som ännu mer förvånade Armand var att markisinnans
-kavaljer, under det han talade med henne, oupphörligen höll sin kikare
-riktad mot högra radens galleri och direkte mot Adelaïde Géronnière,
-hvilket så mycket mindre behagade Armand Cambon, som berörde kavaljer,
-utom sina många ordnar, hade det ståtligaste ansigte man kunde se och
-som visst icke misskläddes af korpsvarta mustascher och pipskägg.
-Armands blick kom händelsevis att falla på den herrn, som satt bredvid
-riddaren af de många ordnarna. Denne herre hade likaledes flere ordnar,
-men icke på långt när så vackert och markeradt ansigte som den förre.
-Icke desto mindre dröjde Armands uppmärksamhet länge och väl vid den
-sednare riddaren, ty dennes anletsdrag föreföllo honom så bekanta, utan
-att han likväl kunde erinra sig hvar han förut sett honom. Emellertid
-och som herrn med kikaren envist fortfor att styra kurs på galleriet
-midt öfver, fastän han vid sin sida hade salongens förnämsta skönhet, så
-fann Armand nödvändigt att, oaktadt sin nyfikenhet hvad den andre herrn
-beträffade, följa samma kurs och såg, icke heller till sin synnerliga
-tillfredsställelse, bankirens brorsdotter småle emot den hemske bleke
-hertigen, som satt bredvid henne.
-
-“Innan hon somnar i natt“, mumlade Armand, “ler hon så lagom!“
-
-Detta sade han eller, rättare sagdt, tänkte med den innerligaste
-förnöjelse, och likväl skulle han förr hafva gifvit tusen lif, om han
-haft dem, än förorsakat denna intagande flicka ett ögonblicks bekymmer.
-
-“Förlåt! känner ni den der förnäma damen?“ frågade honom den granne,
-hvars ögon så nyligen varit i fara för hans finger.
-
-“Ja, det är mademoiselle Adelaïde Géronnière“, upplyste Armand,
-“brorsdotter till bankiren af samma namn.“
-
-“Mademoiselle? ... jag trodde hon var gift jag“, anmärkte grannen, något
-förundrad.
-
-“Hvaraf sluter ni till det?“ sporde Armand, som ansåg Adelaïde ännu för
-ung att gifta sig.
-
-“Af hennes fräckhet“, svarade grannen ogeneradt.
-
-“Monsieur!“ grymtade Armand, färdig att sticka ut sin grannes begge
-ögon.
-
-“Ja ja, nog vet jag att äfven de ogifta, när de äro rika eller förnäma,
-kunna sätta kikarn på dussintals karlar ... men de gifta sätta den på
-hela verlden.“
-
-“Ni kan omöjligt mena den unga damen, som sitter i högra galleriet“,
-förklarade Armand.
-
-“Nej, det är i venstra ... hon, som har den der baron Saint-Bris i
-släptåg.“
-
-“Aha, ni menar markisinnan d’Estelle“, sade Cambon fullkomligt lugnad.
-
-“Jaså, det är en markisinna ... jag kunde väl tro att det var något
-ditåt.“
-
-“Men hvad är baron S:t-Bris för en?“ frågade Armand i sin ordning.
-
-“Herrn med mustascherna, pipskägget och de många ordnarna, han som har
-sin plats bredvid markisinnan, han bor i Hôtel de Bade vid Boulevard des
-Italiens ... han har de vackraste hästar i Paris och louisd’orer, så att
-han kunde köpa hela boulevarden ... de strömma hit nu som bäst alla rika
-odågor från provinserna ... Men så mycket bättre ... ju flere bär, desto
-mer att sylta.“
-
-Armand betraktade närmare sin granne, men han hade icke förut sett
-honom, hvilket icke förvånade vår hjelte, som alltför väl visste att det
-i Paris funnes flere demokratiska sektioner än hans.
-
-“Då känner ni kanske också den andre riddaren?“ frågade Armand.
-
-“Hvem?“
-
-“Han som sitter bredvid baron S:t-Bris.“
-
-“Jaså, den der med trubbiga näsan och aflånga ögonen?“
-
-“Ja, just den.“
-
-“Den är mig obekant“, svarade grannen, “men han ser föga ridderlig ut.“
-
-“Ha!“ ropade Armand, börjande ånyo med mycken uppmärksamhet granska den
-ifrågavarande personen, hvilken, efter hvad nyss nämndes, han förut
-trodde sig hafva sett.
-
-Nu kände han igen honom. Herrn med trubbiga näsan och aflånga ögonen var
-samme herre som dagen förut på Vendôme-platsen visiterat Cambons fickor.
-
-“Åhå, nu få vi ändtligen slutet af balletten“, underrättade grannen,
-vändande sig mot scenen, liksom alla andra, icke ens Armand Cambon
-undantagen, hvilken sålunda icke fick tid att reflektera öfver
-ficktjufvens uppträdande bland så förnämt folk.
-
-Teatern föreställer en sal på grefve de Vardecks slott. Salen är fyld af
-festligt prydde bröllopsgäster, som bilda en lysande grupp. Ingen fiol,
-hvarken från himmelen eller afgrunden, fördunklar den sköna dagen. Den
-ädle grefven förenar Urbains och Hélènes händer. Den förre har redan
-hunnit så långt i danskonsten, att han, hållande sin brud om lifvit,
-endast står på högra benet, under det att Hélène står på det venstra.
-
-De tu skola vara ett, heter det, och der tu äro ett, der äro också fyra
-ben två för mycket. Sedan de älskande sålunda stått några minuter,
-aflägsna de sig, för att omkläda sig till den pas de deux, som skall
-sätta kronan på verket, under det att grefven och hans gäster taga
-platser på begge sidorna af teatern, lemnande fonden fri.
-
-Fonden rullas upp och man ser en af de vackraste och rikaste trädgårdar.
-Öfverallt, hvart man kastar blicken, möter man en herrlig rosenbuske,
-mellan hvars blad och blommor framlyser en flickas ansigte, naturligtvis
-den skönaste blomma bland alla. Det är blommornas själar man på detta
-sätt vill åskådliggöra. Det är en vacker tanke, som bör bära god frukt.
-
-Rosenbuskar äro, som man vet, orörliga, ty deras fötter äro fästade i
-jorden. En mild försyn, som icke vill att de af stormen skola bortföras,
-har så visligen anordnat. Men blommorna hafva också själar, och hvarför
-skulle de ej hafva det? Det finns så många fulare och obehagligare väsen
-som ha anspråk på att vara själfulla. Men det roar understundom
-blommornas själar att slå sig lösa, ty det kan icke alltid vara angenämt
-att stå sammanträngda på en trädgårdssäng, liksom flickor i en pension.
-Det är derför som det ena sköna ansigtet efter det andra höjer sig ur
-hvar sin rosenbuske, derför som den ena hulda varelsen efter den andra
-dansar fram ur sitt kroppsliga fängsel. Begagnande sig af den prosaiske
-trädgårdsmästarens frånvaro, vilja de genom en ömsesidig förtroligare
-beröring glädja hvarandra, liksom de förut gladt en otacksam verld med
-sitt doft och sin fägring. Rosensjälarne representeras af mesdames och
-mesdemoiselles Plunkett, Taglioni (en systerdotter till Marie Taglioni),
-Robert, Emarot, Caroline, Théodore, Marquet, Legrain, Quéniau, Mathilde
-och Pierroe, alla solodansöser och tillhörande l’Académie Nationale de
-Musique. Alla äro ypperliga, och man ser snart att deras första “pas“
-äro tagna i den bästa skola. Deras dans är briljant. När man ser hvar
-och en dansa sitt solo, vet man icke hur det är möjligt för någon annan
-att dansa bättre; när de dansa alla på en gång, skimrar det som ett
-blomsterregn för våra ögon. En bukett af sådana blommor skulle i
-orienten betalas med millioner, och icke heller i norden skulle man se
-på styfvern, ty äfven der finnas mäcenater, åtminstone för dylik
-blomsterodling. Vackrast blir dock i alla tider törnrosen, och bland
-törnrosor är mademoiselle Plunkett den vackraste vi sett. Näst henne
-lyser hyacinten (Taglioni). Atterbom låter i sina sköna sånger om
-blommorna Hyacinten säga: “Den döende kraftens hjertblod jag är“.
-Atterbom skulle se den yngre Taglioni. Denna hyacint är ingen “döende
-kraft“, ty hon har ben eller, rättare sagdt, stjelk sådan som endast den
-sydliga solen kan frambringa.
-
-Men trädgårdsmästarens steg på sandgången höras. Rosensjälarne återvända
-till sina kroppar. Trädgårdsmästaren (monsieur Saint-Léon) inkommer,
-åtföljd af folk, som vill köpa blommor. Trädgårdsmästaren fattar sin
-knif och plundrar den ena busken efter den andra; men vid hvarje ros han
-afskär, höjer sig ur busken en rund arm till ett tecken att blommans
-själ lider. Sedan köparne fått sina buketter och gått sin väg, aflägsnar
-sig äfven trädgårdsmästaren, kanske för att i vin förvandla sina
-blodspengar, under det han studerar “Le Réforme“ eller någon annan
-radikal tidning. Men medan han sjelf studerar och tänker på uppror, anar
-han icke att blommorna i hans trädgård göra precist detsamma.
-
-Väl känner man att bien, åtminstone en gång om året, göra uppror i sina
-kupor, svärma förfärligt, döda sina drönare o. s. v. Men att den
-revolutionära propagandan äfven trängt sig in i blommornas annars så
-tysta och oskyldiga rike, det anar man ej. Men tiden är svår, och det
-lider mot 1848.
-
-Trädgårdsmästaren återkommer något drucken och mycket glad, såsom fallet
-merendels är, när man är något drucken. Men han blir spik nykter, när
-han ett tu tre finner sig omgifven af sina undersåter, hvilka, i stället
-för blomkronorna, nu vända stjelkarne emot honom från alla sidor.
-Törnrosen, hvars törniga stjelk, som man känner, icke är att leka med,
-ansätter honom värst och tager ordet på sina systrars vägnar. Hon begär
-för sig och de öfriga trädgårdsblommornas räkning:
-
-1:o) personlig frihet, det vill säga, bortrödjandet af alla
-trädgårdssängar, hvilkas trånga utrymme hindrat all friare utveckling
-och gjort att både blommor och rötter blifvit hoptrasslade med
-hvarandra, till stort men för nationaliteten; vidare kullvräkandet af
-alla trädgårdsplank, som stängt dem från beröringen med den yttre friare
-naturen och derigenom tillskyndat dem förlusten af det doft, hvaraf till
-och med den obetydligaste ängsblomma kan skryta;
-
-2:o) pressfrihet eller frihet från att läggas i press mellan bokblad och
-innanfönster, hvartill man företrädesvis begagnat trädgårdsblommor,
-såsom varande grannare och större än alla andra;
-
-3:o) afskaffandet af alla namns- och födelsedagar, som förstört deras
-förr så blomstrande välstånd;
-
-4:o) förbud mot införsel af artificiella blommor, hvilkas nyttjande
-kommit menniskan att glömma naturens herrligaste alster, i sammanhang
-hvarmed de fordra att madame Furstenhoff måtte varda förpassad till
-Sibirien eller något annat ställe, der man ej dansar på rosor;
-
-5:o) förstörandet af drifhusen och synnerligast krukorna, som alla äro
-oförenliga med blommornas af försynen gifna bestämmelse att i omedelbar
-beröring med himmelen och ljuset pryda och lyckliggöra jorden;
-
-6:o) fullkomlig associationsfrihet samt bildandet af nationalgarde,
-hvartill de förbehålla sig att framdeles få inkomma med ett på lagliga
-grunder hvilande förslag;
-
-slutligen och för det 7:de), att alla mytologiska bilder af sten eller
-trä, såsom alltför mycket erinrande om hedendom och despotism, måtte ur
-trädgårdarne borttagas, isynnerhet bilder af gamla trädgårdsmästare,
-liknande den, som har sin staty i Carl XIII:s torg, och att i deras
-ställe måtte uppresas ett monument åt Linné, den store presidenten i
-blommornas fristat.
-
-Trädgårdsmästaren blir alldeles förtviflad öfver alla dessa påståenden.
-Han har såsom fideikommiss emottagit trädgården, om ej just direkte af
-Gud, åtminstone af grefve de Vardeck, hvilket i hans tanke kommer på ett
-ut, och han måste återlemna allt i samma skick som han det emottagit.
-Dock vill han, med afseende å tidens kraf, göra några eftergifter.
-Sålunda vill han befalla sitt garde, trädgårdsdrängarne, att draga sig
-tillbaka ur trädgården. Vidare lofvar han gifva blommorna en oktrojerad
-författning, bygd på allmänna val och tvänne kammare eller drifhus, i
-likhet med dem, som det blomstrande Tyskland skulle få. Med ett ord,
-allt skall bli så trefligt, bara han får vara qvar såsom välbestäld
-trädgårdsmästare, hvilket lönande yrke gått i arf från far till son.
-
-Men blommorna, klokare än folket år 1848, tro icke på afmarcherande
-garden eller på löften om författningar. De gripa sin trädgårdskung,
-fängsla och släpa honom med sig ... hvart? — Det får man se i följande
-tableau:
-
-Dekorationsförändring. Natt. En purpurstrimma visar sig i östern,
-tändande skogstopparna och fångande i sin brand en och annan stjerna.
-Jorden är ännu dyster, men icke ödslig. Man ser vid skenet af lysmaskar
-ett brokigt, men matt hvimmel af alla färger öfverhölja marken.
-Purpurstrimman blir allt bredare, marken allt klarare. Ah! det brokiga
-hvimlet kommer af hundratals sköna flickor, slumrande famn vid famn så
-långt ögat når. Flickor? nej! det är blommor, ännu söfda af natten eller
-tyngda af daggen. Ack, hvad det är dumt att icke vara tidigt ute om
-morgnarne!“
-
-Men om man sofve mindre, hur gammal blefve man ej då? Man är enligt
-dopsedeln fyrtio år, man är till och med sextio; men egentligen är man
-bara tjugo, bara trettio. Det öfriga har man sofvit bort, och det kan
-icke räknas. På detta sätt blir man alltid ung, fastän man står med
-foten i grafven. Tycker man att ens ögon blifvit något dunklare och ens
-lockar något hvitare, så kommer det blott deraf att man är litet
-omorgnad och fått litet dun i håret.
-
-Men nu brinner hela östern och jorden vänder mot den sitt klarnande
-anlete. Ett rosenfärgadt, nästan genomskinligt väsen sväfvar öfver
-scenen, vidrörande de sofvande blommorna. Det är Aurora, det är
-blommornas drottning, det är Fanny Cerrito.
-
-Mången menniska behöfver middagssolen midt i ögonen för att kunna vakna;
-men blomman, som icke tynges hvarken af öfverfyld mage eller
-skuldbelastadt bröst, vaknar så lätt och behöfver icke gnugga sig i
-ögonen för att igenkänna morgonrodnaden och dagen. Blommorna börja sin
-dans och man ser deras små fötter hoppa på tufvorna. Blommornas
-drottning dansar ock: ändtligen dansar Fanny Cerrito. Men det är ej
-tufvorna hennes fötter vidröra — det är på daggdropparne hon dansar, på
-daggperlorna, innan dessa ännu hunnit jorden.
-
-Den stora skilnaden emellan Fanny Cerritos och andra dansösers dans
-ligger blott deruti, att när de sednare mer eller mindre lyckas i sitt
-bemödande att komma upp från jorden, synes den förra hafva svårast för
-att komma ned på jorden, emedan det är som om de utbredda vingarne
-ständigt hotade att återföra henne till den höjd, hvarifrån hon kommit.
-De sednares dans är barnets i dess yrande åtrå emot stjernorna och
-solen; den förra är geniens i dess glädje att hafva funnit den jord, hon
-egnat sin kärlek och lofvat sitt skydd.
-
-Men dansen afbrytes. De upproriska blommorna ila in med sin fångne
-trädgårdsmästare, hvilken de ställa inför tronen, hvarpå blommornas
-drottning tagit plats. Han anklagas, han är nära att dömmas, han synes
-förlorad. Ingen Crémieux i Paris eller Andreas Möller i Stockholm
-uppträder till hans försvar. Lyckligtvis är trädgårdsmästaren äfven en
-stor dansmästare. Oförmögen att försvara sig med munnen och armarne, ber
-han att få bevisa sin oskuld med benen, ja han vågar till och med
-uppbjuda sjelfva blommornas drottning till en pas de deux. Han vädjar
-till det täcka könets svagaste sida, till dansen, och han vädjar icke
-förgäfves. Dans verkar himmelsvidt mer än konfekt, armband och gula
-långshawlar. Blommornas drottning bifaller, nedstiger från sin tron och
-börjar med trädgårdsmästaren denna pas de deux, som slutar balletten och
-hvilken följaktligen skall utgöra den gyllene kronan på verket.
-
-Och likväl, hvad är denna gyllene krona mot den krans af enkla blommor,
-som smyckar ängelns tinning, när hon sväfvar omkring dåren i en
-föregående tableau? Hvad är denna gyllene krona mot rosenslöjan, som
-svajar öfver blommornas drottning, när hon i den föregående scenen
-väcker sina undersåter och dansar bland dem?
-
-Fanny Cerrito gör i sin pas de deux med trädgårdsmästaren en mängd svåra
-steg och hopp, som komma åskådaren att hissna, att bäfva, ty man fruktar
-att denna fina gestalt icke ostraffadt hängifver sig åt dessa
-onaturligheter, som ryckt den stora konstnärinnan från den parnass, hon
-aldrig bort lemna, ned till den manège, som aldrig borde hedras af
-hennes fot. Det är följden af att dansa med trädgårdsmästare, äfven om
-de föra sina ben med monsieur Saint-Léons obestridliga styrka och
-skicklighet. Men vi förstå nog monsieur Saint-Léons mening. Han vill
-göra sylfiden till menniska för att hon må kunna gifta sig med en
-trädgårdsmästare, ty balletten slutar med deras förening, firad medelst
-en lysande grupp, hvaruti de förrådda blommorna naturligtvis måste
-deltaga.
-
-Vi hafva med förvåning sett trädgårdsmästarfruns halsbrytande
-saltomortaler; men aldrig skola vi glömma fiolspelarens goda genius och
-blommornas drottning.
-
-Publiken är, hvad konst beträffar, sig temligen lika öfverallt. Det
-stormande bifall, hvarmed Fanny Cerritos prestationer förut blifvit
-emottagna, voro ett intet emot dem, som vid ballettens slut öfverhöljde
-henne. Armand Cambon, hvilken så djupt senterat dansösens eteriska
-skönhet i scenerna med Urbain, stormade nu med händer och fötter som en
-galning i förtjusning öfver hennes pas de deux med trädgårdsmästaren,
-och han arbetade med tio klackörers kraft äfven sedan Fanny Cerrito
-blifvit tvänne gånger framropad och ridån derefter fallit.
-
-Detta kom han likväl att ångra, ty i sin hänryckning glömde han att se
-upp till det der högra galleriet, som under hela pjesens gång varit ett
-nästan ständigt föremål för hans uppmärksamhet. När han ändtligen, trött
-både i händer och fötter, riktade sina blickar ditupp, voro Adelaïde och
-hennes följeslagare försvunna.
-
-Ett rop af bestörtning undföll hans läppar och han rusade ut från
-parterren, knuffande undan alla, som voro i hans väg, och icke kännande
-de knuffar, hvarmed han af andra vedergäldes. Det var nära att han råkat
-ut för polissergeanternas och municipalgardisternas knogar, som icke
-tåla andra knuffar än dem de sjelfva utdela.
-
-När Armand ändtligen utkommit på gatan, löpte han mellan vagnarne med
-fara att bli öfverkörd; men den ena vagnen försvann efter den andra,
-utan att den stackars arbetaren funnit den eller dem han tycktes söka.
-
-Han slog sig för pannan vida känbarare än Urbain hade gjort; han slet
-flere hårstrån från sin hjessa än grefve de Vardeck; han såg
-bedröfligare ut än sjelfva doktor Matheus i det ögonblick denne med sin
-protesterade räkning sjönk ned i afgrunden. Han förbannade “djefvulens
-fiol“, och dermed må nu vara huru som helst; men hvad som än värre och
-oförlåtligare var, han förbannade sjelfva Fanny Cerrito. Det var
-lyckligt att hon icke visste det, emedan hon redan förut var ledsen
-öfver att hon ej mer än tre gånger på aftonen blifvit inropad, liksom
-hennes käre man monsieur Saint-Léon var förargad för det man icke begärt
-dacapo på Mayseders variationer, såsom han bespetsat sig på. Markisinnan
-var förargad på Adelaïde, icke för det att denna så förtroligt talat med
-hertigen, utan för det att bankirens brorsdotter vid sin barm burit en
-grannare och säkert dyrbarare bukett än markisinnan. Bankiren var vid
-dåligt lynne, emedan han på spektaklet blifvit varse finansministern
-monsieur Dumon, hvilken han ansåg stå i vägen för fäderneslandets sanna
-väl och ära.
-
-Ja, så är det. Sista tonen ur orkestern är knappast förklingad, sista
-lågan i kronan slocknad, första steget utom sånggudinnornas tempel
-taget, förrän prosan med sitt följe af ledsnad och förargelse griper oss
-i lufven och fordrar ersättning för några stunders flyktiga nöje.
-
-
-                           Femtonde kapitlet.
-
-                               Biljetten.
-
-Följande morgon bultade Armand Cambon på porten till huset n:o 35 vid
-rue d’Anjou-S:t-Honoré. Porten sprang upp, men Armand hejdades af
-portvaktaren, en i yrket grånad man, som icke hade den blidaste uppsyn
-och icke heller det angenämaste godmorgon på sina läppar.
-
-Fransmännen äro, såsom ofta nämndt är, ett ovanligt artigt och
-förekommande folk. Derifrån utgöra dock portvaktarne ett undantag. Det
-är säkert en känd sak, att knappast något hus i Frankrikes städer
-finnes, som ej har sin portvakt, hvars förnämsta uppdrag är att hålla
-porten stängd och endast öppna den, när portklappen slår eller
-portklockan ljuder, detta onekligen till mycken nytta och beqvämlighet
-både för värd och hyresgäster. Portnyckelsbekymret, så stort i
-Stockholm, kännes icke ens till namnet i Paris. Till portvaktarens yrke
-hörer jemväl att hålla gata, gård och trappor rena, hvilket icke heller
-är en lätt sak i ett samhälle som Paris, der polisen håller den
-strängaste uppsigt öfver ordningens och snygghetens vidmakthållande. Men
-denna eviga påpasslighet på kommande och gående, icke mindre om natten
-än om dagen, detta alldagliga fejande på gårdar och i trappor äro icke
-egnade att åstadkomma ett lätt och gladt lynne, ty om också portvaktaren
-kan beqväma sig till att gå värdens och hyresgästernas önskningar till
-mötes derför att han af den förre har lön och boningsrum samt af de
-sednare sportler minst tvänne gånger om året, så är det likväl
-förklarligt att han måste se snedt på hvarje obehörig person, för
-hvilken han nödgas öppna porten och hvars fjät i trappan han likaledes
-måste utplåna, utan särskild ersättning för detta redan i och för sig
-sjelf otrefliga besvär. Deraf följaktligen en fransk portvaktares föga
-franska sätt att vara. Med ett ord, det fins ingen gammal port så
-knarrig som en gammal portvaktare.
-
-“Hvad är det nu frågan om igen?“ knarrade portvaktaren i huset n:o 35
-vid rue d’Anjou-S:t-Honoré.
-
-“Är monsieur Géronnière hemma?“ frågade Armand med våldsamt arbetande
-bröst, ty han hade gått häftigt.
-
-“Åhja, det kan ni väl begripa.“
-
-“Är mademoiselle Géronnière också hemma?“ fortfor guldarbetaren.
-
-“Hör på, monsieur“, anmärkte portvaktaren, “tager ni monsieur Géronnière
-för en kolbärare och mademoiselle för en grisett, efter ni frågar om de
-äro hemma klockan åtta på morgonen?“
-
-Cambon blef flat och kom sig icke före med svaret.
-
-“Ni minnes kanske inte hur många gånger ni var här i går?“ återtog
-portvaktaren.
-
-“Det är alltför möjligt att jag icke lagt det på minnet, monsieur“,
-svarade Armand.
-
-“Men jag har lagt det på minnet, jag“, förklarade portvaktaren, “ty för
-er skull öppnade jag porten åtta gånger på förmiddagen och fyra på
-eftermiddagen ... summa tolf, det vill säga, allra minst elfva gånger
-för mycket.“
-
-Dessa ord beledsagade portvaktaren med en åtbörd, som ganska otvetydigt
-hänvisade vår hjelte till gatan.
-
-“Men, bästa monsieur“, yttrade Armand, “hvad rådde jag för att hvarken
-monsieur Géronnière eller hans brorsdotter voro hemma i går? ... Ni vet
-ju att det var efter dem jag frågade.“
-
-“Men hvarför lemnar ni icke ert kort?“
-
-“Jag svarar som jag svarade i går, nämligen att jag aldrig brukar lemna
-kort.“
-
-“Och jag säger också hvad jag sade i går, nämligen att hvarken monsieur
-Géronnière eller mademoiselle taga emot folk, som icke ha kort att lemna
-... Men förlåt, det är något kallt i portgången.“
-
-“Visserligen ... låtom oss då gå in, monsieur, ty jag förmodar att ni
-har varmare inne hos er.“
-
-“Jag har nyss gjort upp en brasa ... adieu, men icke au revoir,
-monsieur!“
-
-“Ni har då glömt, att jag har en vigtig hemlighet att meddela monsieur
-Géronnière eller hans brorsdotter?“
-
-“Och hvaruti består den hemligheten, om ni tillåter?“ frågade
-portvaktaren.
-
-“Ni, som är en så gammal hedersman, vet inte, att den sak, man yppar för
-obehörig person, icke längre är någon hemlighet.“
-
-“Jaså, obehörig person!“ upprepade portvaktaren, närmande sig sin
-kammardörr med ett föraktligt leende.
-
-Han hade skäl dertill. Det finnes knappast någon katolsk prest, som
-förvarar så vigtiga hemligheter som en fransk portvaktare. Men när den
-förre vårdar dem af embets-ed, vårdar den sednare dem af vana.
-Embets-eden är icke alltid kraftigare än vanan, att döma af
-erfarenheten.
-
-“När ni går, så var god och slå igen porten efter er“, anmodade
-portvaktaren, i det han steg in i sin kammare och tillslöt dörren efter
-sig.
-
-Armand hade icke annat att göra än efterkomma portvaktarens anmodan,
-hvarefter han tog sig till att nöta de smala trottoarerna, tröstande sig
-med vissheten om att de han sökte denna gång icke skulle undfly honom.
-
-På slaget tio, eller två timmar sednare, bultade Cambon ånyo på samma
-port, som genast öppnades, ty icke alla portvaktare äro nog lycklige att
-hafva sina fönster åt gatan. Hade portvaktaren i n:o 35 det haft, skulle
-otvifvelaktigt vår hjelte fått bulta förgäfves.
-
-“Parbleu! återigen ni!“ yttrade portvaktaren med om möjligt ännu mulnare
-ansigte än förra gången.
-
-“Monsieur Géronnière är hemma och mademoiselle likaså“, försäkrade
-Armand.
-
-“Ni är säker på det?“
-
-“Ja, till lycka för oss begge finns det blott en enda utgång för denna
-egendom.“
-
-“Än sedan?“
-
-“Som klockan är slagen tio, så böra de också vara uppstigna.“
-
-“Deraf följer?“
-
-“Att jag nu ändtligen får äran uppvakta dem.“
-
-“Ni har missräknat er ... Monsieur Géronnière stiger aldrig upp före
-klockan tolf.“
-
-“Så mycket bättre.“
-
-“Hvad sa! ... så mycket bättre?“
-
-“Ty mitt ärende gäller egentligen icke honom, när jag rätt tänker på
-saken.“
-
-Efter dessa ord lemnade Armand portvaktaren och styrde sin kosa midt
-öfver gården. Portvaktaren stod en stund förargad och förvånad, icke
-rätt vetande hvad han skulle tänka om denne lika enträgne som djerfve
-uppvaktare. Slutligen tog han sitt parti och följde efter honom. Men
-innan han upphunnit Armand, hade denne bultat på porten till sjelfva
-boningshuset och redan blifvit insläppt, så att han nu lyckligen befann
-sig utom portvaktarens område och domvärjo.
-
-“Är det möjligt att få tala med mademoiselle Géronnière?“ frågade Armand
-en betjent i rikt livré, som visserligen öppnat porten, men derefter
-stält sig i vägen för den inträdande.
-
-Betjenten mätte arbetaren från topp till tå, utan att brådska med
-svaret. Armands tarfliga toalett hade icke heller något uppmuntrande för
-en betjents rygg eller tunga.
-
-Armand upprepade derför sin fråga med en viss pockande otålighet, som
-icke gerna kunde undgå ett svar.
-
-“Det tror jag inte“, svarade betjenten tvärt, i det han gjorde en gest
-åt gården, lika betydelsefull som den portvaktaren gjort åt gatan.
-
-“Var så god och hör efter först“, yttrade Armand, blind för alla dylika
-gester.
-
-“Hvem skulle jag få den äran att anmäla?“ frågade betjenten med en
-försmädlig min.
-
-“Mitt namn är säkert obekant för mademoiselle ... Säg henne derför helt
-enkelt, att en person, som har någonting högst angeläget att meddela,
-önskar på ögonblicket tala med henne.“
-
-“Kom då tillbaka närmare nyåret, ty då är rätta tiden för utdelningar“,
-svarade betjenten med detta flin, så eget hos förnämt eller rikt folks
-domestiker.
-
-“Hörde ni ej hvad jag sade!“ ropade Armand blodröd i ansigtet och
-trängande betjenten mot väggen; “hörde ni ej att det var något högst
-angeläget jag hade att säga er matmor?“
-
-“Monsieur! detta våld!“ yttrade betjenten bleknande, ty vreden verkar så
-olika på olika slags menniskor.
-
-“Ni söker genom förolämpning anledning till tvist“, fortfor Armand; “men
-jag tvistar aldrig med oförskämda drängar, utan jag tuktar dem,
-monsieur! ... jag känner en brinnande lust att slå in ett dussin tänder
-på er, pardon!“
-
-“Monsieur! ni skulle våga ...“
-
-“Drifva er in i muren, för att der låta er stå som bilden i en nisch“,
-tillade Armand, “ja, det skulle jag våga ... Ni har väl aldrig drömt er
-en sådan ära?“
-
-Betjenten hade verkligen aldrig drömt sig en sådan ära, men som han icke
-heller eftersträfvat den, så började han skrika af alla krafter, och en
-välfödd betjent har naturligtvis en god hals att skrika med.
-
-“Hvad är det om?“ hördes uppifrån trappan en qvinnas stämma.
-
-Armand släppte betjenten, den han redan fattat uti och ruskat några
-repriser, hvarefter han ilade uppför trappan, på hvars öfversta steg
-visade sig en ung qvinna, välklädd och med behagligt ansigte.
-
-“Ah, är det ni, monsieur“, sade hon; “ni, som var här i går och ...“
-
-“Frågade efter mademoiselle“, inföll Armand, “alldeles riktigt, jag är
-densamme.“
-
-“Ja, jag ser det ... Nå, monsieur?“
-
-“Monsieur Géronnière har en rå och plump betjening ... men lyckligtvis
-är detta ej fallet med hans brorsdotter ... Jag smickrar mig derför med
-att ni redan anmält mina besök hos er herskarinna.“
-
-“Förlåt! men jag råkade glömma ert namn.“
-
-“Och derför har ni äfven glömt anmäla mina besök ... lyckligtvis är det
-ännu icke för sent ... Mitt namn är Armand Cambon, ett namn, som er
-herskarinna troligtvis icke erinrar sig ... Det är derför bäst att ni
-säger henne det samme person, som hon för fjorton dar se’n köpte
-messingskedjor af, ödmjukast anhåller om ett samtal, hvars uppskjutande
-kunde medföra den största fara.“
-
-“Den största fara ... för hvem?“
-
-“För er matmor, mademoiselle Géronnière.“
-
-“Och mademoiselle skulle ha köpt messingskedjor?“ förvånade sig
-kammarjungfrun.
-
-“Det tyckes öfverraska er mera än den fara, som hotar er herskarinna.“
-
-“Min gud! ni säger det der med en ton, som ...“
-
-“Som är sjelfva alvaret ... Jag ber er tro, att det så är ... Men,
-förlåt, jag har mycket brådtom.“
-
-“Det kan väl icke vara er mening att nu genast få företräde hos
-mademoiselle?“
-
-“Har jag då uttryckt mig så otydligt? ... Nu genast, nu på ögonblicket
-måste jag träffa henne.“
-
-“Men hon tar aldrig emot före klockan tolf“, bedyrade kammarjungfrun.
-
-“I dag måste hon taga emot klockan tio ... Ack, min gud, hon är redan en
-qvart till elfva!“
-
-“Men mademoiselle har ännu icke gjort sin toalett.“
-
-“Då måste hon genast göra den ... för öfrigt behöfves det ingen stor
-toalett, för att emottaga en menniska, som säljer messingskedjor.“
-
-“Ni är den besynnerligaste karl jag någonsin sett“, anmärkte
-kammarjungfrun.
-
-“Hvarför det?“
-
-Kammarjungfrun visste icke hvad hon skulle svara eller hvaruti det
-besynnerligaste egentligen låg; men hvad hon säkert visste, det var att
-den unge mannen var den vackraste karl hon någonsin sett, hvilken
-omständighet också Cambon hade att tacka för det hon så artigt bad honom
-dröja i tamburen, medan hon skyndade in för att anmäla honom och, såsom
-hon försäkrat, använda hela sitt inflytande för att skaffa honom inträde
-hos ett fruntimmer, som icke en gång emottog markiser och hertigar före
-klockan tolf.
-
-Armand Cambon hade tillbragt ungefär en halftimme i tamburen, när
-kammarjungfrun, ånyo synlig, bad honom följa sig. Vår hjelte strök med
-handen upp håret ur pannan, i det han kastade en melankolisk blick på
-sin blus, hvilken han nödgats återtaga, emedan, såsom vi veta, hans enda
-helgdagsklädning blifvit förstörd under språnget genom markisinnans
-trädgård och hans kassa icke tillåtit honom att två dagar å rad hyra
-vackra kläder. Det är märkvärdigt nog att man i blomman af sin ålder,
-hvilken är så prydlig och så skön i och för sig sjelf, mera tänker på
-sin klädsel, än i ålderdomens dagar, då man kanske bättre kunde behöfva
-det.
-
-Armand följde emellertid sin täcka vägviserska genom flere rikt
-möblerade rum, tilldess hon bad honom vänta i ett mindre förmak.
-Förmaket kunde äfven betraktas såsom ett slags atelier, ty närmare
-fönstret reste sig en målarställning af mahogny med inlagdt perlemo samt
-tillhörande palett, färger och penslar, hvilket allt röjde en
-herskarinna, som sysselsatte sig med målarkonsten. En hvit broderad duk,
-kastad öfver ställningen, dolde sjelfva konststycket. Kammarjungfrun
-försvann, och när hon ånyo återkom, följde hon bankirens brorsdotter,
-som med ett förtjusande leende inträdde i förmaket, klädd i ljusblå
-taftsklädning och med uppstruket hår, såsom modet var på den tiden.
-Armand kände sig alls icke förlägen vid hennes uppträdande. Det är
-endast brottslingen som blir förlägen i oskuldens närvaro, åtminstone i
-början eller tilldess han är säker på att icke vara genomskådad.
-
-“Det gläder mig rätt mycket att få återse er“, började Adelaïde, i det
-hon, sjelf tagande plats i en fåtölj, bjöd honom att sätta sig i den,
-som var närmast hennes.
-
-Kammarjungfrun lemnade, på en vink af sin herskarinna, förmaket.
-
-“Tillåt mig stå“, bad Armand, som tyckte att den granna fåtöljen icke
-passade till blusen, “jag har lättare att tala på det här sättet ... När
-jag sjunker ned i en sådan der fåtölj, känner jag mig nära att qväfvas.“
-
-Kanske tänkte den unge arbetaren på markisinnans farliga fåtöljer.
-
-“Som ni vill då“, sade Adelaïde; “jag hörde nyss att ni i går sökt oss
-flere gånger.“
-
-“Ja, ända från half tolf på förmiddagen till half fem på eftermiddagen“,
-svarade Armand; “summa tolf gånger, såsom portvaktaren nyss ganska
-riktigt uträknat.“
-
-Adelaïde såg något förundrad på en kavaljer, som gjort så många visiter
-på en enda dag, och det på ett och samma ställe, utan att en enda gång
-ha varit bjuden.
-
-“Jag hade icke glömt den stora tjenst ni bevisade mig och min onkel på
-Bastilj-platsen för omkring fjorton dagar sedan“, försäkrade Adelaïde,
-“och jag har derför väntat att ni förr skulle besöka oss, och äfven min
-onkel har väntat det.“
-
-“Hvarför väntade ni och er onkel att jag skulle besöka er?“ frågade
-Armand.
-
-“För att sätta oss i tillfälle att på något sätt visa er vår erkänsla“,
-svarade bankirens brorsdotter.
-
-“Jaså“, sade Armand icke utan en viss förtrytelse, “man väntade då att
-jag skulle inställa mig för att säga ungefär så här: gif mig så och så
-många sous eller francs för det jag uppfylt en mensklig pligt! ... Ack,
-min gud! skola då lyckans skötebarn aldrig lära sig inse att folket der
-nere, i sin kamp emot bekymren, äfven är tillgängligt för andra känslor
-än egennytta och falhet!“
-
-Den allra klaraste purpur färgade Adelaïdes kinder och hon nedslog sina
-ögon. Det var ej för första gången hon kände sitt inre träffadt af den
-unge arbetarens klara och alvarliga stämma. Hon hade ej glömt uppträdet
-på Bastilj-platsen, hade mer än en gång talat derom med sina vänner och
-med mycken förkärlek tecknat den lika modige som vackre blus-riddarens
-bild samt troget förvarat messings-kedjan såsom ett minne af det enda
-äfventyrliga ögonblick, som upprört hennes hitintills lugna och sorgfria
-lif. Hon hade icke heller glömt hans då visade oegennytta och att denna
-ännu mer höjt hans värde i hennes ögon. Derför blygdes hon nu öfver sitt
-obetänksamma yttrande och ansåg sig fullt förtjena hans förebråelse.
-
-“Men det är orätt af mig att förebrå er“, återtog Armand, “ty ni är
-uppfostrad i denna olyckliga villfarelse om arbetsklassen, liksom alla
-de andra ... Men alla de andra äro icke så goda som ni, mademoiselle ...
-de äro stolta och högmodiga de, men det är icke ni, det både ser och vet
-jag ... De andras orättvisa och förakt väcker hos mig ingen annan känsla
-än medlidandets, ty jag vet att den dag en gång varder kommande, då hela
-deras väl skall bero af det folks ädelmod, som de nu förakta ... Men
-hvad ni tänker och säger gör ett vida djupare intryck på mig, ty jag
-skulle så gerna vilja, att ni hyste en bättre tanke om oss, som, oaktadt
-vårt tunga arbete och vår ännu tyngre fattigdom, likväl älska vårt
-fädernesland och ifra för det redliga och goda kanske mera än de, som
-hela sin tid lefvat mellan trymåer och gobelins-tapeter.“
-
-Adelaïdes blick, när den ändtligen föll på den unge moral-predikanten,
-var i början fuktig och glänsande som af en tår; men vid slutet af hans
-predikan blixtrade den som af en lindrig förtrytelse, ty äfven om man är
-nog rättänkande för att tåla en rättvis förebråelse, känner man sig
-likväl något sårad, när personen, som gör den, alltför mycket varierar
-på sitt tema, helst om moral-predikanten tillhör en samhällsklass, den
-man är van att anse sig vara öfverlägsen. Det är redan vackert, när en
-blifvande hertiginna rodnar af ånger och blygsel vid en obetydlig
-arbetares ord. Armand borde hafva varit nöjd med denna seger, för att
-icke genom ett skonlöst begagnande deraf gå miste om dess frukter. Det
-är icke nog med att af kärlek för rättvisan och dygden bestraffa ett fel
-hos andra, man måste äfven, så framt meningen är att förbättra, hvilket
-det otvifvelaktigt bör vara, så se till, att slaget icke drabbar en
-vidsträcktare yta eller sårar djupare än som höfves, ty då utsätter man
-sig verkligen för att sjelf begå ett större ondt än det man söker
-bekämpa. För en varelse, sådan som Adelaïde, är en halfqväden visa mer
-än nog, och man kan gerna öfverlemna åt dess eget förstånd och hjerta
-att göra resten. En klok såningsman lägger icke fröet så djupt i jorden,
-att det icke mäktar arbeta sig upp för att blifva, hvartill det ämnadt
-är, stängel, blomma och frukt. Mer än en gång har en för full mun ryckt
-segerpalmen från det rikaste hjerta.
-
-“Monsieur!“ sade Adelaïde med ett uttryck i rösten, som Armand icke hade
-väntat sig, “hvad var då orsaken till era besök i går och i dag?“
-
-Armand, som hitintills med armarne hvilat mot karmen till den fåtölj,
-han icke velat intaga, ryckte dem nu derifrån och tog ett steg tillbaka.
-
-“Orsaken!“ mumlade han knappast hörbart.
-
-“Ja, det måtte väl vara någon orsak“, yttrade Adelaïde, som hade godt
-öra.
-
-“Ni fortfar således att tänka er samma orsak som den ni nyss behagat
-förmoda?“ frågade Cambon med en ton, som alls icke var “comme il faut“.
-
-“Men hvem ger er då rätt att alltid tänka illa om mig?“ frågade
-Adelaïde.
-
-“Jag skulle tänka illa om er, mademoiselle!“ sade Armand.
-
-“Ni har ju, alltsedan ni kom in, knappast sagt mig annat än
-förebråelser“, anmärkte ganska riktigt den unga damen.
-
-“Jag skulle icke ha sagt er annat än förebråelser!“ stammade Armand med
-en enfald, som icke heller var “comme il faut“.
-
-“Åtminstone var det inga artigheter“, återtog den unga flickan med en
-glädtighet, som röjde att hennes goda hjerta tagit öfverhand.
-
-“Minsann tror jag icke att ni har fullkomligt rätt, mademoiselle“,
-medgaf Armand, som ändtligen började inse sin enfald och dessutom kände
-sig hänförd af den unga flickans förändrade sinnesstämning.
-
-“Nå, det var väl det då“, sade Adelaïde med fortfarande munterhet. “Ni
-var här tolf gånger i går, säger ni?“
-
-“Ja.“
-
-“För att råka min onkel?“
-
-“Nej, för att råka er, mademoiselle ... ingen annan än er.“
-
-“Jaså endast mig ... Nå, jag hoppas att ni tror mig, när jag bjuder er
-ett hjertligt välkommen, ty jag har, såsom jag nyss nämnde, verkligen
-väntat er.“
-
-“Ni har väntat mig!“ sade Armand med en blick af förtjusning, som kanske
-varit på sitt rätta ställe, i fall den kommit ur ögat på en markis eller
-millionär.
-
-“Ja, monsieur Cambon, och vet ni hvarför?“
-
-“Nej, mademoiselle.“
-
-“Först för att ånyo få tacka för er vackra gerning på Bastilj-platsen,
-och jag hoppas att ni, oaktadt er alltför stränga grannlagenhet, icke
-försmår ett tacksamt ord, som kommer ur djupet af mitt hjerta.“
-
-“Ack nej, detta ord skulle utgöra min största belöning, i fall jag hade
-förtjent en sådan“, ropade Armand med en värma, som meddelade sig åt
-sjelfva Adelaïdes kinder.
-
-“Och så var det äfven för en annan orsak“, förklarade Adelaïde något
-tvärt, ty hon kunde ej begripa hur det kom till att hennes kinder blefvo
-så varma, och man blir ofta så lätt förargad öfver det man ej begriper.
-
-“Och denna orsak?“ frågade Armand, något nedstämd af den tvära tonen.
-
-“Jag har lofvat“, svarade hon, “att skaffa mina bekanta likadana kedjor
-som dem jag köpte af er.“
-
-“Kedjor!“ upprepade Armand, helt och hållet nedstämd; “jaså, ni vill
-köpa flere messingskedjor.“
-
-“Ja, jag vill skaffa er af med alla, som ni hädanefter har till salu ...
-jag vill bli er enda och ständiga kund, och det bör ni kunna vara mera
-belåten med än att förstöra er tid med att utbjuda dem på gatorna och
-torgen, utan att kanske på hela dagen få en enda såld ... Jag har, och
-ni bör tro mig när jag säger det, den största aktning för det folk,
-hvarom vi talat och hvars försvar ni anser er böra taga mot mig, som
-likväl aldrig, åtminstone med vett och vilja, förolämpat eller sökt
-skada någon ... Men, utan att såra er eller detta folk, kan jag väl
-säga, att ni bland dem icke synes ha särdeles många kunder ... Jag hörde
-ju er i mer än en hel timme tala så vackert för era kedjor, utan att
-knappast en enda anmälde sig såsom köpare.“
-
-“Ack, de ha ingenting att köpa för“, förklarade Armand.
-
-“Då var det orätt af er att fresta dem med så många vackra och
-förledande fraser“, anmärkte flickan.
-
-Cambon slog förlägen ned ögonen.
-
-“Det är för min fars räkning jag säljer kedjorna“, sade han efter en
-stunds tystnad; “min far är krympling och såsom sådan intagen på Bicêtre
-... jag är egentligen guldarbetare, men som jag sedan en månad varit
-utan arbete, använder jag min lediga tid med att sälja hvad han
-förfärdigar.“
-
-“Och det är mycket vackert af er, det“, berömde honom Adelaïde, med
-synbart välbehag betraktande den unge mannen.
-
-Om bankirens dotter och den blifvande hertiginnan vetat, att Armand
-Cambon äfven använde sin lediga tid för revolutionära stämplingar, hade
-hon kanske berömt honom så lagom.
-
-“Huru många kedjor har ni att sälja i dag?“ frågade Adelaïde.
-
-“Inga, mademoiselle.“
-
-“Inga? ... er far har då inga färdiga?“
-
-“Jag tror väl ... men ... men det har verkligen fallit sig så, att jag
-icke sålt någon enda sedan den der dagen på Bastilj-platsen.“
-
-“Emellertid ber jag er vara god och, så fort ni kan, hemta hit allt hvad
-er far har färdigt och på samma gång säga honom att jag köper allt hvad
-han hädanefter har att sälja.“
-
-“Ni är en ängel, mademoiselle.“
-
-“En ängel för det jag köper kedjor!“ sade Adelaïde småleende; “ni har
-inga öfverdrifna anspråk på änglar, ni, monsieur Cambon ... Men nu till
-något som rör er sjelf ... Ni nämnde att ni var guldarbetare ... Säkert
-har ni någon gång tänkt på att blifva er egen.“
-
-“Någon gång? ... denna tanke är oskiljaktig från hvar och en, som tänker
-på sin framtid.“
-
-“Jag tror nog det ... Men jag vet att en arbetare med två tomma händer
-icke kommer särdeles långt.“
-
-“Hur menar ni?“
-
-“En skicklig arbetare bör icke kunna ha svårt för att finna en
-förlagsman eller hvad det kallas ... Skulle det såra er grannlagenhet,
-monsieur Cambon, om jag skaffade er en sådan förlagsman, hvilken icke
-skänkte, utan lånade er en så stor summa som ni ansåge er kunna behöfva
-för att uppsätta egen verkstad, med hvad dertill hörer?“
-
-Armand svarade icke. Icke alltid är den enklaste fråga lättast att
-besvara.
-
-“I allt det der ligger ju ingenting ovanligt“, fortfor hon, “ingenting
-som bör kunna skrifvas på räkningen af den tacksamhet, som ni hyser
-sådan motvilja för ... Är det ej så?“
-
-Icke heller nu afgaf Armand något svar; men med djup rörelse hvilade
-hans ögon på den ädla flickan.
-
-“Och detta goda hjerta skall jag förkrossa!“ sade han inom sig sjelf;
-“denna rena välvilliga själ skall jag kanske för evigt öfverlemna åt
-sorg och förtviflan! ... O min gud! hur skall jag kunna framföra hvad
-jag har att säga henne!“
-
-“Det förvånar er kanske“, fullföljde Adelaïde, som icke kunde höra hvad
-hans inre talade, “att jag, en oerfaren flicka, framkommer med ett
-dylikt förslag ... Kanske tviflar ni också på att ett fruntimmer af min
-ålder och mitt beroende alltid kan hålla hvad hon lofvat ... Men jag
-vill då säga er, att jag i morgon gifter mig.“
-
-“Ja, jag vet att ni tänkt gifta er i morgon!“ sade Armand med dof röst.
-
-“Huru? ni vet det? ... då vet ni äfven att det är hertig de Beaudreuil
-som blir min make?“
-
-“Ja, jag har äfven hört det“, svarade Cambon.
-
-“Min första önskan till min man skall bli att ... Men tror ni då att
-hertigen skall afslå min begäran?“ tillade hon leende.
-
-“Ännu är ej den skapad, som skulle kunna afslå hvad ni begär,
-mademoiselle!“ ropade Armand; “en blomma skulle vända sina blad mot er,
-när ni talade, och en sten lyssna till er röst ... Men hertig de
-Beaudreuil skall icke lyssna till någon bön af er!“
-
-“Ni förvånar, ni oroar mig! ... hvad är meningen med allt det här?“
-frågade Adelaïde, stirrande på den unge mannen, hvars anletsdrag
-afspeglade den djupaste oro.
-
-“Ty“, svarade han, “ni skall icke begära någonting af honom, hvarken för
-mig eller någon annan!“
-
-“Monsieur! hvad säger ni“, frågade den unga damen med detta uttryck, som
-röjer aningen af något ondt.
-
-“Ty ni skall icke blifva hertig de Beaudreuils maka“, svarade Armand,
-men denna gång med en stämma så klar, att icke ett ord deraf gick för
-Adelaïde förloradt.
-
-“Ah, hvad är det!“ ropade hon, häftigt resande sig upp ur fåtöljen.
-
-“Har då icke er kammarjungfru berättat att det var något högst angeläget
-jag hade att säga er?“
-
-“Nej!“
-
-“Har hon icke, då hon anmälde mig, sagt att ni hotades af en stor fara?“
-
-“Nej, nej!“
-
-“Tror ni att jag eljest hela gårdagen skulle ha postat på denna gata och
-så många gånger utsatt mig för portvaktens och betjeningens ohöfliga
-bemötande? ... jag dröjde, emedan man hvart ögonblick väntade er och er
-onkel hem ... Slutligen fick jag höra att ni skulle bevista operan ...
-Jag begaf mig också dit, alltid i den tron att der kunna träffa er.“
-
-“Ja, jag minns att jag såg er der ... Men så säg då i himlens namn ...“
-
-“Jag ämnade passa på innan ni steg upp i vagnen, men jag kom för sent.“
-
-“Men hvarför pinar ni mig med alla dessa omvägar?“ frågade Adelaïde med
-tilltagande oro.
-
-“Jag vet icke hvilken af oss begge i detta ögonblick pinas mest, ni, som
-ännu icke känner vidden af den fara som hotar er, eller jag, som vet att
-hvad jag har att förkunna skall gifva ert hjerta, ert goda oskyldiga
-hjerta, det hårdaste slag ... Sök derför bereda er på det värsta, sök
-försona er med tanken på en stor olycka, men som likväl är ett intet mot
-den, som skulle ha blifvit er lott, derest ni blifvit gift med
-hertigen.“
-
-“Gud, hvilken mängd öfverflödiga ord!“ utropade Adelaïde; “hvarför skall
-jag icke bli hertigens maka?“
-
-“Jo“, svarade ändtligen Armand, “emedan hertigen är en skurk, som icke
-en gång förtjenar att en hederlig karl ränner värjan genom hans bröst
-... Bekräftelsen på hvad jag sagt, finner ni i denna biljett, som jag
-skattar mig lycklig att hafva kommit öfver och att kunna lemna er, innan
-det blef för sent.“
-
-Dervid räckte han henne samma biljett som han fick af Denise hos
-markisinnan.
-
-Adelaïde stödde sig med ena armen mot fåtölj-karmen, under det hon läste
-biljetten. Armand såg huru hennes ansigte oupphörligen skiftade färg.
-Slutligen föll biljetten ur hennes hand ned på golfvet, och sjelf
-nedsjönk hon i fåtöljen, med begge händerna för sitt ansigte.
-
-Armand hörde huru hon förgäfves sökte qväfva de konvulsiviska
-snyftningarna och såg huru våldsamt hennes bröst arbetade under det
-ljusblå taftet. Han närmade sig henne och upptog det fördömda papperet,
-som låg vid hennes fot; men att med ord störa denna djupa sorg och hämma
-dessa ymniga tårar ansåg han sig hvarken kunna eller böra.
-
-Oklok är också den tröstare, som söker hämma den lidandes tårar, ty icke
-alldeles olycklig är den, som af sin barndom åtminstone har _dem_ qvar.
-Tåren är icke annat än en perla ur den krans af oskuld och frid, som
-skyddande omgaf vår barndom. Det bor således i hvarje tår en tröstens
-och hugsvalelsens ängel, ett kristallklart minne af vårt enda jordiska
-eden. Visserligen finnas äfven andra tårar, förtviflans och raseriets;
-men dessa återspegla ingen ljusets bild. De bränna den kind, de vidröra,
-och falla som blydroppar på det svidande hjertat. Hvarje sådan tår är en
-handpenning gifven antingen åt vansinnet eller det eviga eländet.
-
-Att Adelaïdes tårar voro af det första slaget röjdes deraf att hon snart
-reste sig upp, blickande omkring sig med lugn, stolthet och
-beslutsamhet.
-
-“Hur har ni kommit öfver denna biljett?“ frågade hon derför med fast
-ton.
-
-Ingen fråga kunde vara naturligare och borde vara mera väntad än denna,
-och likväl rodnade Cambon af förlägenhet, när den nu gjordes. Det
-föreföll honom, och det af lätt begripliga skäl, ganska svårt att ärligt
-bekänna alla korten i detta spel. Det ångrade honom derför att han icke
-i tid förberedt sig på svaret.
-
-Adelaïde syntes förvånad både öfver hans rodnad och dröjsmål med svaret;
-men hennes väntan på det sednare var större än hennes förvåning öfver
-den förra.
-
-“Jag har fått denna skrifvelse hos markisinnan d’Estelle, till hvilken
-den också är adresserad“, svarade ändtligen vår hjelte, inom sig rätt
-förargad öfver den förrädiska rodnaden.
-
-“Ja, jag såg att den är adresserad till henne“, yttrade Adelaïde; “ni är
-då personligen bekant med markisinnan?“
-
-“Ja, mademoiselle.“
-
-“Och ni har varit hemma hos henne?“
-
-“Ja, men blott en enda gång“, skyndade Armand att svara, liksom fruktade
-han, den simple arbetaren, att blifva misstänkt för alltför många besök
-hos en markisinna.
-
-“När var ni sist hos markisinnan?“ frågade Adelaïde med ett allvar och
-en ordning, som kunnat anstå en polistjensteman.
-
-“I förgår“, svarade Cambon.
-
-“Och det var då ni fick biljetten?“
-
-“Ja.“
-
-“Men då det icke gerna är tänkbart att ni fått den af markisinnan sjelf,
-så är det svårt för mig att begripa, hur den kunnat komma i era händer.“
-
-“Jag fick den ej af henne“, var allt hvad den i trångmål bragte
-arbetaren för tillfället kunde hitta på.
-
-“Jag har för god tanke om er för att kunna tro att ni af vanlig
-nyfikenhet tagit ett bref, som icke tillhörde er“, menade Adelaïde med
-blicken stadigt fästad på den unge mannen.
-
-Armand rodnade ånyo, ty han trodde sig i denna blick upptäcka en
-misstanke, som motsade hennes ord, och det var denna upptäckt som jagade
-blodet till hans hufvud.
-
-Den förhärdade har inom sig ingen förrädare att frukta, ty hos honom är
-hvarje bloddroppe förbleknad, förfrusen. Den ännu icke förhärdade vet
-ingen anklagare så svår som den, hvilken i purpur-toga uppstiger på hans
-egna kinder, kullkastande med ens alla sofismerna af den vältaligaste
-tunga. Oskulden, som skyr för minsta misstanke, emedan den skyr allt
-orent, purpurfärgar den dygdiges ansigte; men som verlden ofta
-sammanblandar denna rodnad med det sjuka samvetets, så har också mer än
-en oskyldig ofta nödgats snart sagdt fördöma det skönaste den eger: sin
-rodnande kind.
-
-“Om ni verkligen hyser denna goda tanke om mig“, sade han något
-nedstämd, “så gör ni mig ingenting annat än den största rättvisa ... Jag
-hoppas att den dag aldrig skall inträffa, då min nyfikenhet
-öfverväldigar min hederskänsla.“
-
-“Ni har missförstått mig, om ni tror att jag kunnat misskänna den ... Ni
-har fått biljetten af någon annan än markisinnan?“
-
-“Ja, så förhåller det sig.“
-
-“Men ni vill icke säga mig, hvem som gifvit er den.“
-
-Den stackars unge mannen kom i ny förlägenhet, ty han hade ju lofvat
-Denise, att icke inblanda henne i denna kinkiga sak; och äfven om han
-icke lofvat henne det, skulle han likväl aldrig hafva kunnat tillskynda
-henne någon olägenhet.
-
-Dessutom föreföll det honom motbjudande att inför Adelaïde framställa
-sig såsom den der stode väl i vantarne hos kammarjungfrun. Han hade ju
-till och med nyss fruktat för att Adelaïde kunde anse honom stå i något
-förtroligare förhållande till markisinnan. Men Armand kände lyckligtvis
-så mycket af strategien, att han visste det offensiven ofta är halft
-vunnet, medan defensiven lika ofta är halft förloradt, hvarföre han
-beslöt att genast kasta sig in på den förra.
-
-“Är ej detta bref skrifvet af hertig de Beaudreuil?“ frågade derför
-Armand.
-
-“Jo, det är skrifvet af hertigen ... o min gud!“ svarade Adelaïde med
-ett uttryck i blicken och rösten, som röjde hur svår striden var emellan
-hennes stolthet och smärta.
-
-“Och är det ej skrifvet till markisinnan Eulalie d’Estelle?“ fortfor
-Armand.
-
-“Det är skrifvet till markisinnan ... men hvartill dessa frågor?“
-
-“Jo, mademoiselle, ty när så förhåller sig, är ju hufvudsaken klar, och
-hvilken annan upplysning kan ni väl då begära eller behöfva af mig? ...
-Kunde jag gifva mera, skulle ni ej behöft göra mig flere frågor ...
-Värdigas förlåta mig, men jag kan ej säga något vidare utan att
-blottställa den person, som jag i första rummet har att tacka för att
-det varit mig möjligt att afslöja denna nedriga intrig, som man
-sammanspunnit mot ert framtida lugn, mot ert lifs hela sällhet.“
-
-Adelaïde lutade pannan mot högra handen, öfverläggande inom sig sjelf
-och iakttagande derunder en tystnad, som Armand icke trodde sig böra
-afbryta. Slutligen närmade hon sig ena väggen och vidrörde en dervid
-hängande klocksträng. Ljudet af en klocka hördes, hvarefter Adelaïdes
-kammarjungfru visade sig i dörren.
-
-“Är hertigen kommen än?“ frågade Adelaïde.
-
-“Ja, mademoiselle, han är inne hos monsieur“, svarade kammarjungfrun.
-
-“Har hertigen frågat efter mig?“
-
-“Ja.“
-
-“Hvad svarade du honom?“
-
-“Att mademoiselle ännu icke tager emot.“
-
-“Vet han att en främmande är inne hos mig?“
-
-“Jag tror det inte.“
-
-“Är någon annan än hertigen inne hos min onkel?“
-
-“Nej, mademoiselle.“
-
-“Det är bra ... du kan dröja i salongen, Colette.“
-
-Kammarjungfrun aflägsnade sig, efter att likväl förut hafva hugnat
-Cambon med en förundrad blick.
-
-“Monsieur“, sade Adelaïde, vändande sig till den unge mannen, “ni har
-brefvet?“
-
-“Behagar ni taga det, mademoiselle?“ frågade Cambon, erbjudande henne
-ifrågavarande biljett.
-
-“Jag tackar er“, svarade hon, emottagande den ånyo och genomögnade den
-för andra gången.
-
-“Har ni tillfälle att, ifall jag önskade det, i morgon komma hit?“
-frågade hon.
-
-“Jag är färdig att när som helst uppfylla alla era befallningar, så vidt
-det beror af min förmåga“, förklarade Cambon.
-
-“Det är ingen befallning, monsieur ... det är blott en önskan, en
-lidandes bön, som ...“
-
-“Hur dags önskar ni att jag kommer?“ inföll Armand ifrigt.
-
-“På förmiddagen, om ni vill vara så god ... det är möjligt att jag då
-kunde behöfva er.“
-
-“Hvilken timme?“
-
-“Klockan tolf, om er tid så medgifver ... Men ni bör ej stiga upp hit,
-utan först vänta min kammarjungfru, som skall föra er till mig.“
-
-“Klockan precist tolf finnes jag på denna gata nära detta hus och lemnar
-icke min post, förrän er kammarjungfru kommit.“
-
-“Ännu en gång tackar jag er; ja, monsieur, jag tackar er ur djupet af
-mitt hjerta.“
-
-“Jag har djupt bedröfvat er, mademoiselle!“
-
-“Ni har räddat mig, liksom ni räddat min onkel ... Dock, min förbindelse
-till er är större än hans, ty honom har ni blott ryckt från döden, då ni
-deremot ryckt mig ur ... O! ni har rätt, det var ett förfärligt öde man
-ämnade mig! ... Aldrig skall jag glömma hvad ni gjort för mig, aldrig så
-länge jag andas! ... Men himlen skall göra hvad icke jag förmår: han
-skall belöna er såsom ni förtjenar.“
-
-Hon räckte sin hand åt den unge mannen, som slöt den i sin och fästade
-sina brinnande blickar på densamma. Det är allt mycket vackert och
-betydelsefullt man kan se på en sådan der liten bländhvit hand. Armand
-borde hafva åtnöjt sig dermed, i stället för att, såsom nu skedde,
-öfverväldigad af en passion, hvars namn och betydelse han ännu knappast
-kunde fatta, föra den först till sitt bröst och sedan till sina läppar,
-hvilka brände som eld.
-
-Följden blef också den, att Adelaïde hastigt drog sin hand tillbaka och
-stirrade nästan med bestörtning på den unge mannen, hvars själ tycktes
-vara i sjunde himlen.
-
-Men var hans själ i sjunde himlen, så blef också fallet desto hårdare.
-
-“Förlåt!“ stammade han tillintetgjord och närmade sig dörren. Det
-föreföll honom som om han genom sin oförsigtighet icke allenast förstört
-allt det värde, som kunnat ligga i den tjenst han bevisat den unga
-flickan, utan äfven sjelf lagt en ny sårande förolämpning till råga på
-den smärta, hvarunder hennes hjerta redan dignade.
-
-Huru han kom utför trapporna och från gården ut på gatan, visste han
-knappast. Han tänkte på ingenting annat än den olyckliga handkyssningen.
-Hade i denna stund en vagn kommit körande på gatan, så skulle han ej
-gått ur vägen, utan gerna låtit hjulet öfvergå en arm eller ett ben,
-hvilken olycka han skulle ansett såsom ett välförtjent straff för en
-begången dumhet eller såsom ett afledningsmedel från den missbelåtenhet,
-som nu tärde honom, till någon verklig olyckshändelse, som kunde döfva
-den förra. En dum gerning rufvar lika mycket på sinnet som en brottslig,
-ja kanske mera, ty tanken på den sednare fördelas kanske något af
-fruktan för det hotande straffet.
-
-Lyckligtvis för vår hjeltes armar och ben fanns för tillfället ingen
-vagn på gatan, och om den också funnits, så har man i Paris icke så lätt
-för att köra öfver folk som i Stockholm, ehuru gatorna hvimla af folk,
-alldenstund en dylik skjuts kostar den skjutsande icke allenast häst och
-åkdon, utan äfven ansenligt mera böter, ja till och med ett år vid
-galèrerna, ifall vårdslösheten varit för mycket stor.
-
-Armand fortsatte derför oskadd sin väg med full föresats att hädanefter
-hafva förnuftet i behåll, när det gälde att kyssa vackra fruntimmers
-händer. Lättare föresatser kan man göra här i verlden, och ändå hafva
-svårt för att hålla dem.
-
-Emellertid kände sig Armand någorlunda lugnad af sin goda föresats; men
-om han kunnat ana hela följden af sin oförsigtighet eller dumhet, hade
-han icke lugnat sig så lätt.
-
-
-                           Sextonde kapitlet.
-
-                          Vidare om biljetten.
-
-Under det Armand Cambon samtalade med Adelaïde Géronnière, befann sig
-hertig de Beaudreuil i bankirens kabinett, lifligt språkande med denne.
-
-Monsieur Géronnière var insvept i en morgonrock, som skulle hafva vunnit
-priset till och med framför profetens morgonrockar. “Profetens
-morgonrockar!“ utropar den förvånade läsaren, som, ehvad höga
-föreställningar han än må göra sig om profeterne i allmänhet, säkerligen
-icke hyser något öfverdrifvet begrepp om deras garderober. Vanligtvis
-har man förestält sig dem lunkande barfota, klädde i säck och med aska
-på hufvudet samt följaktligen på intet vis “ajusterade“ för nutidens
-salonger. Det blef Eugène Scribe och Giacomo Meyerbeer förbehållet att
-gifva oss en bättre tanke om deras toalett. Deras profet, Jean de Leyde,
-är en ståtlig karl i sammetsmantel, silfverharnesk och guldkrona och som
-derjemte sjunger de grannaste recitativer och arier, verkliga
-mästerstycken, enligt s. k. “kännares“ omdömen, men något tråkiga,
-enligt vårt och den stora allmänhetens. Alla komma emellertid öfverens
-deruti, att utan lyxen i dekorationer och toaletter skulle Meyerbeers
-profet för längesedan gått till hvila. Men den, som kanske gjort mest
-för att hålla profetens minne vid makt, är en monsieur Fromageau.
-
-Hvem är då denne monsieur Fromageau som mäktat göra hvad heroerne Scribe
-och Meyerbeer icke ens med förenade krafter förmått? Jo, monsieur
-Fromageau är skräddare. Men, o himmel, hvilken skräddare! Herr Kæding,
-för hvilken vi svenskar hyst så mycken beundran, förhåller sig till
-monsieur Fromageau, som en blagarns-tråd till en tråd af guld. Monsieur
-Fromageau eller, rättare sagdt, hans hus vid boulevard Poissonnière har
-blifvit en af den franska hufvudstadens märkvärdigheter. Detta hus, som
-fått sitt namn efter ifrågavarande opera af Meyerbeer, är ett af de
-vackraste vid boulevarden och det rikast upplysta i hela Paris. Namnet
-profeten strålar på dess façade både i transparent och gaslågor, hvilka
-sednare jemväl garnera alla fönsterbågarne i bottenvåningen. De öfriga
-tvänne våningarne hafva transparenta fönstergardiner, på hvardera af
-hvilka finnes aftecknad en af de i operan uppträdande personerne, alla i
-kroppsstorlek. Hela huset, invändigt försedt med speglar från golf till
-tak, är upptaget till klädesmagasin, och innanför fönsterna i
-bottenvåningen ligga utbredda morgonrockar, hvaribland finnas de som
-kosta flere hundra francs.
-
-Monsieur Géronnières morgonrock, som skulle hafva vunnit priset framför
-alla dessa, borde således hafva varit utomordentlig. Också var den af
-det tjockaste röda sidendamast, broderad i guld från ofvan till nedan.
-Men den hade derjemte en prydnad, som man icke kan upptäcka på profetens
-morgonrockar, åtminstone så länge de finnas hos monsieur Fromageau,
-nämligen hederslegionens vackra röda band.
-
-Till deras upplysning, som möjligtvis skulle kunna tro, att ordensbandet
-på morgonrocken blott var en egenhet hos monsieur Géronnière, nämna vi
-att samma svaghet är ganska vanlig hos många af de fransmän, som hugnas
-med ordnar. Förmådde en fransk riddare på en gång nyttja ett dussin
-rockar, så kunde man vara viss om att han också på samma gång skulle
-bära ett dussin band, alla tillhörande samma orden. Det förefaller
-visserligen besynnerligt, att i ett land, der man för längesedan lagt
-titlarne å sido, man röjer sådan vurm för dylika utmärkelser; men detta
-bör mindre tillskrifvas någon öfverdrifven uppskattning af ordnarnes
-värde, än en qvinlig fåfänga uti att vilja “kluta ut sig“ så grann som
-möjligt. Republikens president har icke underlåtit att skatta till denna
-fåfänga. Af tre bättre klädda herrar man möter på boulevarderna, är man
-säker på att en bär röda bandet i knapphålet. Vi tro knappast att kejsar
-Nicolaus, ehuru han regerat längre än ett fjerdedels sekel, utdelat så
-många ordnar, som franska republikens president, Louis Napoleon, under
-blott trenne års regering. För öfrigt är det i Frankrike, liksom i alla
-andra länder, längesedan man upphörde att räkna förtjensternas antal
-efter ordnarnes. Regenterne hafva gjort allt för att förringa värdet af
-sina nådegåfvor, och för detta bör visst ingen demokrat anklaga eller
-klandra dem.
-
-Men låtom oss lyssna till samtalet emellan hertigen och bankiren, der de
-sitta bredvid hvarandra framför den lågande marmorspisen.
-
-“Klockan är redan slagen elfva“, underrättade hertigen; “jag hindrar er
-kanske? ... ni måste göra er toalett, ty jag förmodar att ni icke
-försummar infinna er i deputerade kammaren, som i dag har sin första
-session.“
-
-Det faller af sig sjelf att en man med så många millioner som monsieur
-Géronnière äfven skulle vara deputerad.
-
-“Sessionen börjar, som ni vet, först klockan två“, svarade bankiren,
-“jag har således god tid på mig.“
-
-“Kamrarnes sammanträde denna gången blir utan tvifvel af stort
-inflytande på Frankrike, större kanske än mången föreställer sig“,
-påstod hertigen.
-
-“Helt säkert“, medgaf bankiren, “det blir af stort inflytande på
-Frankrike.“
-
-Det fordrades ingen profetisk blick för att påstå och medgifva något
-sådant. Alltifrån den första reform-banketten, som samma år den 9 Juli
-hölls i Chateau Rouge och hvilken bevistades af omkring 1,200 valmän och
-deputerade, tillhörande alla samhällsklasser, stod nationen slagfärdig
-mot styrelsen, endast afvaktande kamrarnes sammanträde, då man visste
-att stormen skulle bryta lös, ty det var allmänt bekant både att
-oppositionen skulle föranstalta om en ny reform-bankett och att
-styrelsen med all makt ville förhindra den.
-
-“Jag är nyfiken att höra hurudant konungens trontal blir“, sade
-bankiren.
-
-“Ludvig Filips tal“, rättade hertigen.
-
-Denna rättelse röjde af hvad slags trosbekännelse hertig de Beaudreuil
-var. Legitimisterne akta sig för att begagna orden: “konung“ och
-“trontal“, när det är frågan om någon annan än pretendenten, någon annan
-än deras, men säkert aldrig Frankrikes, Henrik V.
-
-“Denna gången kommer ni att rösta med minoriteten, monsieur Géronnière“,
-förmodade hertigen.
-
-“Ni tror det, hertig?“
-
-“Ja.“
-
-“Hvaraf tror ni det?“
-
-“Emedan jag tyckt mig förnimma att ni mycket lutar åt den sidan.“
-
-“Jag både vill och icke vill“, sade bankiren, något oroligt vrickande på
-stolen.
-
-“Ni vill?“
-
-“Derför att jag i många hänseenden ogillar ministèrens politik“, svarade
-bankiren.
-
-“Ni vill icke?“
-
-“Derför att jag af själ och hjerta är tillgifven konungen, som alltid
-varit en börsens vän, alltid en beskyddare af de stora kapitalerna,
-dessa fasta och enda grundpålar för nationernas välstånd och ära.“
-
-“En börsens vän, en beskyddare af de stora kapitalerna“, upprepade
-hertigen; “har ni då glömt Teste’s öde? ... har ni förgätit den
-olycklige Pellapra? ... huru beskyddade han dem?“
-
-Läsaren erinrar sig kanske en rättegång, som år 1847 väckte ett oerhördt
-uppseende icke blott inom Frankrike, utan äfven öfver hela Europa. En
-minister och pär af Frankrike med namn Teste blef lagligen förvunnen att
-hafva tagit mutor för att hos styrelsen utverka större omfång i arbetet
-af en saltgrufva. Teste var likväl stor kapitalist och ansågs ega tio
-millioner francs. I berörde rättegång invecklades general
-Cubières, likaledes stor kapitalist och pär af Frankrike, samt
-general-räntmästaren Pellapra, den störste kapitalisten af de tre, ty
-han egde ända till tjugo millioner francs, var 78 år, men trodde sig
-icke hafva fått nog af guld. Dessa pärer och stora kapitalister dömdes
-till höga penningeböter, Teste och Pellapra derjemte till fängelse och
-ärans förlust. Styrelsen, länge af allmänna opinionen anklagad för det
-mutnings-system som inrotat sig öfverallt i landet, fick genom
-ifrågavarande rättegång en ny stöt, som visst icke var den lättaste att
-parera.
-
-“Jag medger“, svarade bankiren, “att konungen, med fästadt afseende på
-de stora tjenster dessa män gjort fäderneslandet, i tid kunnat nedtysta
-saken, i stället för att genom dess beifrande blottställa hela den
-förmögnare köpmanna-korpsens anseende, som är så nära införlifvadt med
-styrelsens eget ... Men detta var mindre hans fel än hans ministrars ...
-dessa trodde sig kunna återvinna sin förlorade popularitet genom att
-uppoffra sina bästa vänner.“
-
-“Ni fortfar således att vara en blind beundrare af orleanisten?“ frågade
-hertigen.
-
-“Jag förstår att skilja konungen ifrån hans ministrar“, svarade
-bankiren.
-
-“Men ni förstår icke att skilja ministrarne från konungen“, anmärkte de
-Beaudreuil.
-
-“Hans envishet att bibehålla dem är oförklarlig“, medgaf Géronnière.
-
-“Ni anser ministrarne för odugliga och skadliga för landet ... er skarpa
-blick, monsieur Géronnière, har ej kunnat undgå att finna det ... Men
-hur vill ni bära er åt för den händelse att Ludvig Filip, döf för sina
-bästa vänners råd, bibehåller sin ministère utan ringaste modifikation?
-... hur vill ni då göra, bäste monsieur Géronnière?“
-
-“Hur jag vill göra?“ upprepade denne med en viss högtidlighet, liksom
-berodde det på honom.
-
-“Ni vill rycka ned denna ministère“, fortfor hertigen, “och deruti
-handlar ni otvifvelaktigt såsom det en god patriot egnar och anstår ...
-Men under det ni rycker af alla era krafter, märker ni att Ludvig Filip
-är med oupplösliga band fästad vid ministèren och att han följaktligen
-måste följa med i fallet ... Hvad gör ni då? ... Jo, ni använder nu alla
-era krafter för att skjuta ministèren tillbaka upp till den plats,
-hvarifrån ni förut velat draga den ... Visserligen har ni derigenom
-räddat Ludvig Filip, det är obestridligt, men ni har på samma gång
-räddat en ministère, som hela Frankrike afskyr och den ni sjelf hatar.“
-
-“Som jag hatar? ... Visserligen ... men ... Må konungen gerna behålla
-Guizot, hvilken, om jag undantager spanska affären, likväl är en stor
-statsman, som ...“
-
-“Men Guizot släpper aldrig Dumon“, anmärkte hertigen, sneglande under
-lugg på bankiren, hvars ärelystnad han väl kände; “så länge Guizot bär
-utrikesministers-portföljen, skall Dumon bära finans-ministerns, hvilket
-är lika säkert som att Guizot skall sköta seglen, så länge Ludvig Filip
-sitter vid rodret.“
-
-“Han måste tvingas dertill!“ förklarade Géronnière häftigt, ty han var
-tagen på sin svaga sida.
-
-“Hvem måste tvingas?“ sporde hertigen.
-
-“Konungen“, svarade bankiren.
-
-“Och till hvad skall han tvingas?“
-
-“Att afskeda sin gamla ministère och välja sig en ny.“
-
-“Men hvem skall tvinga honom dertill?“
-
-“Vi“, svarade Géronnière, i det han reste sig upp, stolt draperande sig
-i den granna morgonrocken, “vi, hans vänner, skola tvinga honom
-dertill.“
-
-“På hvad sätt?“
-
-“När konungen ser att hans eget parti, att hans egna vänner förklara sig
-emot hans ministrar, skall han icke längre våga skydda dem.“
-
-“Ganska sannt ... men sättet? sättet?“ fortfor hertigen, spännande sin
-örnblick i bankiren.
-
-Frågan om sättet tycktes bringa denne i mycken förlägenhet.
-
-“Jag slår vad“, återtog hertigen, “att den demonstration, ni tänker
-göra, är densamma, hvaruti jag och mina vänner skola deltaga,
-naturligtvis för samma ändamål som ni.“
-
-“Och hvaruti består denna demonstration?“
-
-“Ni är en fin diplomat, monsieur Géronnière“, anmärkte de Beaudreuil
-leende; “ni låtsar glömma att det är fråga om en ny reform-bankett.“
-
-“Aha!“
-
-“Nåväl?“
-
-“Men reform-banketterna hafva ju till syfte att ändra vallagen“,
-anmärkte bankiren, “att utvidga valrätten till förmån för de klasser,
-som hitintills varit utestängda derifrån?“
-
-“Än sedan?“
-
-“Jag och mina vänner skola således uppträda emot våra egna intressen?“
-
-“Nå, hvad mer? ... göra icke jag och mina vänner, när vi deltaga i
-reform-banketten, detsamma? ... gäller det icke vårt skinn lika mycket
-som ert?“
-
-“Ja, och derför förvånar det mig att ...“
-
-“Nej, det förvånar er icke“, inföll hertigen, “ty ni finner alltför väl
-att reform-banketten blott är en demonstration, som börjar med att hota
-våra rättigheter, men som endast skall sluta med ministèrens fall ...
-Tror ni väl att Thiers och Odillon Barrot, reform-banketternas stiftare,
-ha någon annan mening med dem?“
-
-Hertig Beaudreuil trodde ganska riktigt. Det faller af sig sjelf att
-ingen af orleanisternes anhängare, hvilkas chefer Thiers och Odillon
-Barrot voro, kunde hafva för afsigt att stöta Ludvig Filip från tronen.
-De måttade dråpslagen blott mot hans ministrar, för att sjelfve få lefva
-och regera i de dödas ställe, icke anande att samma slag kunde drabba
-konungens person. Innan de sköto bresch på den kungliga muren, hade de
-bort kunna föreställa sig, att andra än de sjelfve kunde storma
-derigenom. Men det gjorde de icke, och derför kan man väl med skäl
-påstå, att de, utan att veta det, gingo både republikanernes och
-legitimisternes ärenden.
-
-“Ni torde hafva rätt“, medgaf bankiren, alvarsamt begrundande.
-
-“Och som jag har rätt, så skall jag säkerligen hvarken sakna ert eller
-edra vänners namn på listan till banketten“, yttrade hertigen.
-
-“Det kommer att väcka ett oerhördt uppseende“, menade den inbilske
-bankiren.
-
-“Ni är en af grundpelarne för majoriteten inom deputerade kammaren och
-såsom sådan en af de mest impopuläre i Frankrike“, sade de Beaudreuil;
-“men ifrån det ögonblick ni är deltagare i reform-banketten, är ni en af
-de mest populäre.“
-
-“Hvad skall konungen säga?“
-
-“Hvad han skall säga, det vet jag icke ... men hvad han skall göra, det
-vet jag.“
-
-“Och hvad skall han göra?“
-
-“Han skall till ministrar utse åt sig de mest populäre“, svarade
-hertigen med en betydelsefull blinkning åt bankiren.
-
-Det spred sig ett sken öfver bankirens ansigte och han blinkade lika
-betydelsefullt tillbaka.
-
-“Men han skall anse mig för en otacksam“, invände han; “konungen har
-visat mig så mycken uppmärksamhet, öfverhopat mig med så mycken nåd.“
-
-“Hvad!“ utropade hertigen, “en man, sådan som ni, skulle känna sig
-smickrad af Ludvig Filips nåd!“
-
-“Visst icke, för ingen del“, svarade bankiren; “men jag har aktning för
-konungens personlighet ... konungen har ett så godt hjerta.“
-
-“Ludvig Filip skulle ha godt hjerta! ... bah, monsieur Géronnière!“
-
-Monsieur Géronnière såg något förundrad på monsieur de Beaudreuil.
-
-“När man säger till mig, att Ludvig Filip är en vis regent“, yttrade den
-sednare, “så ropar jag: glöm ej Frankrikes politiska och ekonomiska
-förbistring! ... När man säger mig att Ludvig Filip har ett godt hjerta,
-så ropar jag bland annat: glöm ej prinsen af Condé!“
-
-“Prinsen af Condé!“ upprepade Géronnière med stora ögon.
-
-“Ja, har ni verkligen glömt prinsen af Condé?“ frågade hertigen.
-
-“Jag förstår er icke.“
-
-“Ni skulle ej minnas den historien, som många ännu hafva i färskt minne!
-... Jag känner en, som aldrig skall glömma den, icke ens i sin
-dödsstund.“
-
-“Och det är?“
-
-“Han med det goda hjertat, er älskling, Ludvig Filip.“
-
-“Men ni måste förklara för mig den der historien“, bad bankiren, som
-endast var slängd i handelshistorien.
-
-Hertigen trummade med fingrarne på stolskarmen, men tycktes icke vara
-sinnad att lemna någon förklaring. Förmodligen ansåg han icke bankiren
-och orleanisten Géronnière vara rätte mannen för att afhöra en sådan
-förklaring. Vi gifva den derför i hans ställe.
-
-Prinsen af Condé var bourbon. När vid 1830 års revolution Carl X med
-familj nödgades lemna Frankrikes tron och landamären, föll det ingen in
-att prinsen af Condé borde göra sällskap på resan, ty han var mycket
-älskad af folket. Han hade aldrig blandat sig i hof-intriger eller sökt
-spela någon politisk roll. Derjemte visste man, att han till det mesta
-använde räntan af sin ofantliga förmögenhet för att göra godt. Prinsen
-sjelf stannade också gerna qvar i ett land, der han var föremål för så
-mångas kärlek och tacksamhet. Såsom fadder åt Ludvig Filips fjerde son,
-hertigen af Aumale, hade prinsen testamenterat denne hela sin
-förmögenhet. Men när Ludvig Filip uppsteg på tronen, började prinsen af
-Condé, som förmodligen tyckte att Ludvig Filip var rik nog, först tänka
-på om han ej borde ändra sitt testamente till förmån för Carl X:s
-sonson, den oskyldige hertigen af Bordeaux, som naturligtvis måste
-deltaga i moderns och farfaderns landsflykt. Rykten att prinsen
-verkligen ämnade ändra testamentet spredo sig öfverallt, och en morgon
-fann man prinsen af Condé hängande på fönsterkroken i sin sängkammare.
-Man sökte väl utsprida såsom sannolikt, att prinsen sjelf afhändt sig
-lifvet; men mängden, som förgäfves letade efter skäl för en sådan
-sannolikhet, trodde att ett rysligt brott var begånget. Hertigen af
-Aumale fick den dödes millioner, ty testamentet hade ännu icke hunnit
-blifva ändradt. Den olycklige prinsen hvilar i de kongliga grafvarne i
-S:t Denis, der, under loppet af aderton år, en ständigt brinnande lampa,
-på Ludvig Filips befallning, spred sitt sken öfver grafven. Huru det
-egentligen hänger tillsammans med denna dystra historia, vet man icke.
-Det intima förhållande, som rådde emellan Ludvig Filip och madam
-Feuchères, den aflidnes sista vårdarinna, gaf anledning till många
-hemska rykten, hvilka möjligtvis sakna all grund. Men säkert är, hvad
-icke en gång Ludvig Filips egna vänner kunna bestrida, att Juli-konungen
-alltid med en viss skygghet nämnde den olycklige prinsens namn. Skulle
-den ständigt brinnande lampan i S:t Denis vara ett försoningsoffer, så
-måtte icke detta hafva varit tillfyllest, eftersom Gud lät 1848 års sol
-lysa öfver en kullstjelpt tron och en flyende konung.
-
-Samtalet emellan hertigen och bankiren afbröts af Adelaïde, som inträdde
-i kabinettet med den olycksbringande biljetten i handen.
-
-Hertig de Beaudreuil, med en liflighet naturlig hos en brudgum dagen
-före brölloppet, skyndade emot sin brud och framräckte sin hand för
-fatta hennes.
-
-Men brudgummen studsade förvånad tillbaka, ty handen, som han sökte,
-drog sig hastigt undan, och blicken, som han mötte, vände sig
-föraktfullt ifrån honom.
-
-Adelaïde närmade sig sin onkel, som lika förvånad stirrade än på den
-ena, än på den andra.
-
-“Onkel torde vara god och läsa denna skrifvelse“, bad hon, “och läsa den
-högt, ty den rörer hertigen lika nära som oss, ja kanske ännu närmare.“
-
-“Mademoiselle!“ utlät sig hertigen, “tillåt mig säga, att detta
-bemötande öfverraskar mig.“
-
-“Det är omöjligt att er öfverraskning kan öfvergå den, som gripit mig“,
-svarade Adelaïde med värdighet.
-
-“Men hvad vill allt det här säga?“ frågade bankiren, vägande biljetten i
-sin hand.
-
-“Ni har svaret i er hand, gode onkel“, tillkännagaf brorsdottern.
-
-“Madame la marquise Eulalie d’Estelle“, läste bankiren på utanskriften;
-“det är er stil, hertig.“
-
-“Min!“ ropade hertigen, i det han hastigt nalkades bankiren.
-
-Adelaïde skyndade fram, ställande sig emellan denne och hertigen.
-
-“Hörde ni ej, monsieur, att min onkel skulle läsa den högt?“ frågade
-hon.
-
-“Jag bjuder fåfängt till att lösa denna gåta“, sade hertigen; “hvad som
-högt kan uppläsas för mig bör äfven kunna läsas af mig sjelf ... ett
-bref, skrifvet af min hand, måste uteslutande vara min egendom, skulle
-jag förmoda.“
-
-“Ni misstager er, monsieur“, svarade Adelaïde, “detta bref tillhör
-markisinnan d’Estelle ... ehuru brefvet af en händelse och utan min egen
-förskyllan kommit i mina händer, har det likväl icke upphört att vara
-hennes egendom.“
-
-Hertigen bet sig i läppen och teg. Hans blickar, liksom Adelaïdes, sökte
-bankirens ansigte, medan denne var sysselsatt med att studera biljettens
-innehåll, utan att uppläsa den.
-
-Om det är ett bevis på en statsmans storhet att aldrig hvarken rodna
-eller blekna för något här i verlden, så rättfärdigade monsieur
-Géronnière för ingen del den goda tanke han i detta hänseende hyste om
-sig sjelf. Hvarken hertigen eller Adelaïde hade ditintills kunnat
-föreställa sig, att bankirens merendels så betydelselösa ansigte skulle
-vara så färgrikt såsom det nu visade sig för dem. Än voro hans kinder
-hvita som alabaster, än röda som ordensbandet på morgonrocken, under det
-att läpparne voro blå och ringlarne kring ögonen gulgröna.
-
-“Onkel behagar ej uppläsa hvad som är skrifvet?“ frågade Adelaïde, som
-icke syntes öfverraskad af den rika färgskiftningen på onkelns ansigte.
-
-Med synbart skälfvande knän närmade sig bankiren hertigen och lemnade
-honom biljetten utan att säga ett enda ord.
-
-Hertigen kastade sig öfver biljetten, som örnen öfver sitt rof, men
-Adelaïde uppgaf ett ångestrop, när hon såg biljetten i hertigens hand,
-liksom fruktade hon att han skulle förstöra den.
-
-Hertigen kastade en blick på innehållet. Det föreföll både bankiren och
-hans brorsdotter som om ett nattsvart moln utbredde sig öfver hertigens
-ansigte. Men molnet, blott ett ögonblickets barn, skingade sig snart,
-och derefter syntes hertigen så lugn som om ingenting ovanligt
-förefallit.
-
-“Och det är denna skrifvelse som upprört er så mycket?“ frågade han med
-ett leende, till hälften medömkan, till hälften förakt.
-
-Bankiren och brorsdottern sågo tigande på hvarandra.
-
-“Det är denna biljett som ni, mademoiselle, med en sådan högtidlighet
-bedt er onkel uppläsa“, fortfor de Beaudreuil, “men som ni, monsieur
-Géronnière, icke vågar läsa upp? ... Nå väl! jag skall läsa upp den jag,
-utan att hoppa öfver en enda rad, ett enda ord ... Men ursäkten att jag
-ej kan dela er öfverraskning eller smittas af er bestörtning!“
-
-Derefter uppläste han med hög klar stämma följande:
-
-   “Eulalie!
-
-   “Svaret från Rom är anländt. Pater Angelini har, såsom jag redan
-   var öfvertygad om, gått in på allt. Han skall icke blott tiga,
-   utan äfven utplåna alla de spår, som för verlden kunde röja vårt
-   hemliga giftermål. Jag skrifver för att underrätta er derom. Jag
-   skrifver ock för att be er vara hemma i afton kl. 9, då jag ämnar
-   besöka er. Ni vet huru mycket vi ännu hafva att tala om, och
-   ingen tid är att förlora. Dagen är utsatt, och den 29 förer jag
-   Adelaïde Géronnière till altaret. Jag behöfver icke upprepa huru
-   vigtigt det är för oss begge att denna affär icke längre
-   uppskjutes. En gång under tak, behöfva vi icke frukta stormen.
-   Försigtigheten fordrar att ni ögonblickligen förstör denna
-   biljett. Den 26 December.
-
-                                                        _Rigobert._
-
-Sådant var innehållet af denna biljett, som redan och med skäl satt
-myror i så mångas hufvud, men hvars verkan helt och hållet syntes
-förfelad mot hertigens, som likväl närmast borde hafva gripits deraf.
-Beaudreuil hade uppläst alltsammans utan att darra på handen eller
-sväfva på målet.
-
-Bankiren och Adelaïde fortforo att stirra på hvarandra. Hur ville de
-förklara detta fenomen?
-
-“En så djupt kränkande misstanke dagen före brölloppet ger ingen borgen
-för framtida lycka“, förklarade hertigen; “också är från detta ögonblick
-förbindelsen emellan våra familjer en omöjlighet. Men innan jag för
-alltid aflägsnar mig från detta hus, måste jag veta hvem som skrifvit
-denna biljett samt huru den kommit i edra händer.“
-
-“Ni har då icke skrifvit den?“ frågade Adelaïde, ansträngande sig för
-att genomskåda hertigens ansigte, som allt mera antog marmorns köld och
-hårdhet.
-
-Hertigen svarade med ett skratt, klingande af stolthet och förakt.
-
-“Om ni, mademoiselle“, sade han derefter, vändande sig till Adelaïde,
-“tilltror mig förmågan af ett brott, så bevisar det att den goda tanke,
-man vid er ålder vanligtvis hyser om menskligheten, icke slagit så djupa
-rötter i ert hjerta, som man skulle önska; men det röjer äfven brist på
-erfarenhet af lifvet, och derför kunde man kanske ursäkta er ... Men att
-ni, monsieur Géronnière“, sade han, vändande sig till bankiren, “med er
-erfarenhet af verlden icke ser i denna handling, som är falsk från
-början till slut, ett verk antingen af någon rival, som jag ej känner,
-eller af någon som för politiska skäl ansett sig böra våga allt för att
-bryta förbindelsen emellan våra familjer, det har öfverraskat mig, det
-är det enda som förvånat mig.“
-
-“Nej, hertig!“ ropade Géronnière, “jag har icke ett ögonblick varit förd
-bakom ljuset ... det var blott den förvånande likheten i stilen som
-öfverraskade mig ... Jag trodde genast, liksom ni, att någon hemlig
-fiende till oss begge efterterapat er stil för att genom offentlig
-skandal rubba det goda förhållande, som hitintills varit rådande oss
-emellan och hvilket, jag hoppas det, äfven framgent skall fortfara ...
-Adelaïde är blott ett barn, och derför måste ni förlåta henne.“
-
-“Jag har förlåtit henne“, svarade hertigen, “men hennes misstroende, om
-också blott af ett ögonblicks varaktighet, har likväl för evigt slitit
-alla ömmare band emellan oss.“
-
-“Och våra fiender skola således triumfera!“ ropade bankiren med mycken
-häftighet; “aldrig, aldrig!“
-
-“Ännu har jag i min hand detta papper“, fortfor hertigen med samma lugn;
-“jag skulle kunna förstöra det och derigenom tillintetgöra det enda
-beviset på min förmenta brottslighet ... Men jag skall icke förstöra det
-... Tag det, monsieur Géronnière ... Ni kan nu när som helst börja sak
-mot mig“, tillade han med ett leende, värdigt oskulden.
-
-Bankiren, som emottagit biljetten, sönderref den och kastade bitarne på
-golfvet.
-
-“Olycklige! hvad gör ni!“ ropade hertigen, plockande upp de på golfvet
-kringströdda bitarne, “ni har beröfvat oss det enda medlet att upptäcka,
-öfverbevisa och bestraffa den skurk, som förfalskat min stil, mitt namn!
-...“
-
-“Och ni kunde verkligen tro“, sade bankiren, “att jag skulle gifva
-offentlighet åt denna skandal ... Ni inser då ej att våra fiender, det
-första denna händelse blefve offentliggjord, skulle kasta sig öfver den
-och gifva deråt en tydning förenlig med deras onda afsigter? ... Slagne
-vid första anfallet, skulle de hafva hämnats genom ett nytt.“
-
-“Ni har ryckt en stor förbrytare undan lagens arm, monsieur Géronnière“,
-sade hertigen; “men ni skall ej rycka honom undan min ... Min värja
-skall finna honom, om han också dolt sig i afgrunden!“
-
-“Ni, hertig de Beaudreuil, fläcka er värja med en uslings blod!“
-väsnades bankiren; “jag skall aldrig tillåta det ... Kom, Adelaïde!“
-fortfor han, tagande sin brorsdotter vid handen, “kom! bed hertigen om
-tillgift för ditt oförstånd, och han skall glömma detta obehagliga
-uppträde, jag är säker derom! ... Jag ville hellre uppoffra halfva min
-förmögenhet, än tillåta denna händelse något inflytande på våra planer
-för gemensam lycka ... Ingenting i verlden skall hindra mig från att i
-morgon, såsom bestämdt var, följa er begge till mairen och ifrån mairen
-till Madelaine-kyrkan.“
-
-“Men jag“, sade Adelaïde, dragande sin hand ur farbroderns, “medföljer i
-morgon hvarken till mairen eller Madelaine-kyrkan.“
-
-“Adelaïde!“ yttrade hertigen med mildhet i rösten och en tår i ögat; “ni
-behöfver icke vanställa era läppar med att fälla en sådan dom ... Jag
-har ju redan sagt, att er misstanke icke ger någon borgen för framtida
-lycka och att derför, just derför all förbindelse oss emellan hädanefter
-är en omöjlighet!“
-
-
-                          Sjuttonde kapitlet.
-
-                         Place de la Concorde.
-
-Place de la Concorde är den vackraste punkt i Paris och kanske den mest
-storartade stadsdel i verlden. Midt på platsen reser sig till en höjd af
-åttio fot obelisken från Egypten, hvilken, härstammande från konung
-Sesostris’ tidehvarf och efter att mer än 3,000 år hafva värmts af
-Afrikas sol, år 1833 fördes till Paris, der den långväga och med
-tusentals hieroglyfer försedde monoliten tre år derefter uppstäldes på
-sin värdige granit-piedestal af mekanikern Lebas midt emellan tvänne
-mästerstycken till fontäner, som omhölja dess fot med skummet af
-glittrande strålar.
-
-Det är Ludvig Filip, Paris har att tacka för detta minnesmärke af den
-aflägsnaste forntid. Men det är icke det enda Paris har honom att tacka
-för. Många ståtliga byggnader, flere vackra platser öppnade inom de
-tätast bebyggda delarne af staden, Seine-flodens prydliga stenkajer m.
-m. äro hans verk, för att ej tala om allt hvad han gjort och påkostat
-till förskönandet af slotten Versailles och S:t-Cloud.
-
-Stående vid obelisken, har man i öster Tuileriernas trädgård och slott,
-i vester de Elyseiska fälten med triumfbågen i fonden, i söder
-Seine-floden, på hvars andra strand, midt öfver Pont de la Concorde,
-höjer sig National-församlingens palats, ofvan om hvilket synes
-Invalid-hotellets stora kupol, hvälfvande sig öfver Napoleons graf och
-4,000 invalider, samt i norr, emellan tvänne herrliga byggnader,
-sjöministerns palats och l’hôtel de Crillon, rue Nationale, hvars fond
-utgöres af Madelaine-kyrkans façade och kolonner.
-
-Denna plats, hvilken man dagligen kunde se och likväl aldrig nog
-beundra, har icke alltid haft samma utseende och samma namn. Den
-kallades först “place Louis XV“, med anledning af denne konungs staty,
-som derstädes restes år 1765. Statyn, föreställande konungen till häst,
-skall hafva varit ett mästerstycke i sitt slag, och vid de fyra
-vinklarne af dess piedestal stodo fyra figurer af brons, föreställande
-Styrkan, Visheten, Freden och Rättvisan, hvilka dygder hofkonstnären
-ansåg lämplige till följeslagare åt Ludvig XV. Icke ens den tidens
-parisare voro af samma tanke. Det präktiga monumentet blef städse ett
-föremål för deras bitande infall, bland hvilka utmärker sig följande
-lika mycket för sin qvickhet som för sin sanning:
-
-   “O la belle statue! O le beau piédestal!
-   Les vertus sont à pied, le vice est à cheval!“
-
-År 1792 störtades denna stod, i hvars ställe restes en bild af Friheten,
-och platsen fick namnet: “Place de la Révolution“. Bredvid denna bild
-stäldes en figur, lika litet passande för frihetens bild som de fyra
-dygderna för Ludvig XV:s. Denna figur var guillotinen. Men långt ifrån
-att iakttaga dygdernas betydelsefulla tystnad, talade den med blodig
-tunga dagligen under loppet af mer än tvänne år, och dess hemska stämma
-ljöd genom den bestörta verlden, kallande till sig icke blott dem, för
-hvilkas hufvud den restes, utan äfven dem, af hvilka den blifvit rest.
-
-Och det sorgliga tåget af mer än 1,500 offer kom, bland hvilka Ludvig
-XVI och Fabre d’Eglantine, Marie Antoinette och Danton, madame Roland
-och Filippe Egalité, madame Elisabeth och Barnave, Charlotte Corday och
-Robespierre med flere, alla varande eller anseende sig vara martyrer för
-den tro, hvartill de bekänt sig, alla också med martyrens oförskräckthet
-och lugn skådande upp mot det förfärliga jernet samt döende med
-oskuldens leende eller föraktets på sina läppar.
-
-Efter restaurationen återfick platsen sitt första namn: “place Louis
-XV“, hvilket invigdes medelst en försoningsfest, anbefalld af
-bourbonerne. Festen var en af de mest lysande i Paris, rik på
-underdåniga tal, doftande kransar och brinnande lampor. Fontänerna
-kastade strålar af vin. Men ångerns tårar, försoningens skönaste
-vittnesbörd, kunde icke förmärkas hos ett folk, som såg i denna fest
-blott ett vanmäktigt försök att häda den stora grundsatsen af en
-revolution, som likväl brutit dess bojor.
-
-År 1830, efter bourbonernas aflägsnande, emottog platsen namnet “place
-de la Concorde“, hvilket den jemväl burit i Napoleons dagar. La Concorde
-är ett betydelsefullt namn, som nog pryder en offentlig plats; men
-utöfvar det ingen trollmakt på det folk, som besöker den, så betyder det
-litet. Derom hade hvem som helst kunnat öfvertyga sig, som varit
-närvarande på place de la Concorde den 28 December 1847, samma dag
-kamrarne öppnades.
-
-Platsen var öfverfyld af folk, militärer och civile. De förre voro
-uppstälde på tvenne linier ända från deputerade kammarens palats till
-Tuilerierna. Mot dessa linier bröt sig den böljande massan af civile som
-floden mot kajerna. Tre fjerdedelar af denna folkmassa bestod af
-arbetare, men arbetare utan arbete, utan bröd. Sådant folk ser icke
-gerna med belåtenhet på granna åkdon, välgödda betjenter och välfodrade
-hästar. Det lider alla Tantali qval, utan att likväl, såsom denne, hafva
-försyndat sig mot högre gudar. Deraf låter sig förklaras den bitterhet,
-det känner och gifver luft åt vid åsynen af bättre lottade varelser.
-Hvar och en, som ätit frukost, det må nu vara menniska eller häst,
-betraktas af detta folk som en fiende.
-
-Ett lysande ekipage framskred långsamt genom folkskaran, styrande mot
-deputerade kammaren. Troligtvis åkte deruti någon ledamot af kammarens
-majoritet, ty en medlem af _nationens_ majoritet färdas aldrig på det
-sättet.
-
-“Hvem är det som åker der?“ frågade en arbetare, blek och utsvulten.
-
-“Jag känner det ej“, svarade en annan med lika utprägladt utseende;
-“fast vänta, jag känner det ... Det är någon minister som i dag far upp
-i deputerade kammaren för att tala och rösta emot förminskningen af
-arbetstimmarne och förhöjningen af arbetslönerna. Men i morgon köper han
-sig ett palats vid Boulevard Italienne för de pengar, han antingen sjelf
-stulit ur statens kassor eller fått i mutor för det han lemnat dem till
-plundring åt andra.“
-
-“Och vore han på väg till pärs-kammaren, vet ni då hvem jag skulle anse
-honom vara?“
-
-“Nej.“
-
-“Jo, en ny hertig Praslin, som i dag beskärmar sig öfver folkets
-sedeslöshet, men i morgon med egen hand sargar till döds sin hustru,
-modern till hans åtta barn ... Sedan ger man honom en dosis gift, för
-att rädda honom från schavotten, ty den är bara för fattigt folk.“
-
-“Och ni tror verkligen att hertig Praslin fick gift?“ anmärkte en
-tredje, skrattande.
-
-“Fick han inte?“
-
-“Hur kan den ta in gift, som är van vid tryffel? ... Säg mig någon, som
-sett den förnäme mördarens lik.“
-
-“Nej, ingen har sett det.“
-
-“Ingen fick se det, och ingen kunde det.“
-
-“Hur då?“
-
-“Af det enkla skäl, att mördaren hemligen skaffades undan ... Jag vill
-våga hufvudet på att han i denna stund tröstat sig under annat namn på
-främmande jord.“
-
-“Den stackars hertigen, som måste bli eremit på gamla dagar!“
-
-“Vacker eremit med 50,000 francs i ränta.“
-
-“Och sin hustrus vålnad till sällskap.“
-
-Den tron är ännu i Frankrike rådande, att Praslin, hertig af Choiseul,
-hvilken år 1847 så gräsligt mördade sin hustru, en dotter till general
-Sebastiani, icke tog gift, såsom vederbörande påstodo, utan hemligen
-skaffades undan till Spanien.
-
-“Hertig de Choiseul var således lyckligare än grefve de Mortier“,
-förklarade en fjerde.
-
-“Aha! grefve de Mortier ... och likväl tog han inte lifvet af sin
-hustru, han.“
-
-“Det är sannt; men ändå skar han djupare in i sin hustrus hjerta, än
-hertigen i sin.“
-
-“Alldeles så ja ... grefven gjorde bara några skåror i sin sexåriga
-dotters hals, för att förarga modern ... det var ju bara för att förarga
-henne som han ville mörda barnet ... Hvad de förnäma ändå äro
-påhittiga!“
-
-“Det är följden af en bildad uppfostran.“
-
-“Och om han lyckats deruti, tror väl någon att man fått se hans
-schavott?“
-
-De omkringstående skrattade.
-
-“Ni tror det inte ... jag bedyrar likväl att den blifvit lika hög som
-hertigens.“
-
-“Haha!“
-
-“Så hög“, fortfor den förre, “att endast han, som bor i höjden, kunnat
-se den, men ingen som bor på jorden.“
-
-“Ja visst ... ganska sannt.“
-
-“Och bara jorden slipper se den, så trösta sig nog både hertigar och
-grefvar“, yttrade en sjette; “tänd blott många ljus i kyrkan för de
-mördades räkning, och deras skuggor bli snart försonade ... när
-skuggorna äro försonade, hvad har då Gud att säga?“
-
-Läsaren vet kanske förut, att katolikerne, för att försona sina döde,
-bruka tända ljus i kyrkorna. Ju flera ljus, desto säkrare försoning och
-desto kortare tid behöfva de aflidne dväljas i skärselden. Man måste
-medgifva att det är en försoning för godt köp.
-
-“Men hvad menade ni med att hertig de Choiseul var lyckligare än grefve
-de Mortier?“ frågade en sjunde.
-
-“Jo“, svarades, “hertigen var så klok att han i tid makade sig undan, då
-deremot grefven stannade qvar. Och vet ni hvad följden blef?“
-
-“Han häktades, lagfördes och dömdes“, svarades ironiskt.
-
-“Nej, han ansågs för galen och behandlades som sådan.“
-
-“Ja, jag vill minnas det ... man sade att grefve de Mortier var galen.“
-
-“Hvem sade det ... läkarne kanhända?“
-
-“Nej, efter som jag vill minnas, vågade icke ens grefvens egen läkare
-utgifva betyg på att grefven var galen ... men grefvens familj påstod
-att så var.“
-
-“Grefvens familj! ... ha ha!“
-
-“Och jag påstår att grefvens läkare hade orätt och att grefvens familj
-hade rätt.“
-
-“Ni påstår? ... skälet, skälet?“
-
-“Var det icke tokigt af honom att ej i tid maka sig af, såsom hertigen
-gjorde?“
-
-“Ganska sannt ... haha!“
-
-Läsaren erinrar sig troligtvis denna fasaväckande händelse. Påståendet
-att grefven var galen bestreds af hans egen läkare.
-
-“Men om en fattig fan mördade halfva Paris, tror ni väl att man skulle
-anse honom för galen?“ frågade en.
-
-“Nej! ånej!“ svarade flere.
-
-“Och hvarför skulle man ej göra det?“
-
-“Förmodligen derför att man har en så god tanke om den fattiges
-förstånd“, svarades.
-
-“Aha! säg snarare att man har en god tanke om hans armar.“
-
-“Hvad menar ni med det?“
-
-“Jo, ju starkare armar, dessto starkare rodd på galererna.“
-
-“Aha!“
-
-“Derför är det ju klart att man icke kan skicka andra än de fattige till
-galererna.“
-
-“Men man skickar dem också upp på schavotten.“
-
-“Naturligt ... den som icke har råd att försona himmelen med vaxljus,
-måste försona den med blod ... de fattige ha större tillgång på blod än
-på vaxljus.“
-
-“Men det är besynnerligt, att himmelen, som har så godt om stjernor, kan
-sätta så stort värde på vaxljus“, undrade en.
-
-“Det är inte besynnerligt“ svarade en annan, “ty himmelen har inga
-prester, som välsigna stjernorna, då deremot hvarje kyrka i Frankrike
-har minst ett dussin, som välsigna vaxljusen.“
-
-“Ganska sannt ... den som hade lika godt om bröd som om prester!“
-
-“Sådana som broder Léotade till exempel.“
-
-“Aha!“
-
-“Hvem är broder Léotade?“ frågade en, som ditintills icke blandat sig i
-samtalet.
-
-“Hvem är ni, som inte känner broder Léotade?“ frågade den som stod
-bredvid honom.
-
-“Han känner inte broder Léotade!“ ropade alla förvånade.
-
-“Har ni aldrig hört talas om djefvulen?“ frågade en.
-
-“Åh gubevars, hvem har inte hört talas om honom“, svarade den
-tillfrågade.
-
-“Men inte om pater Léotade?“
-
-“Jag har helt nyligen kommit till Paris, och derför ...“
-
-“Kunde väl tro det ... Broder Léotade var en stor predikant, som hela
-verlden skulle höra ... Men det var inte nog med att höra honom, när han
-stod på predikstolen: man ville höra honom äfven i hans enskilda boning
-... En afton går en from och skön femtonårig flicka in till broder
-Léotade, för att emottaga hans välsignelse ... Hvad som skedde inom
-klostermuren vet blott Gud; men hvad verlden vet det är att den stackars
-flickan icke kom lefvande ur klostret, utan låg strypt utanför dess
-murar, när morgonsolen uppgick.“
-
-“Emellertid blef broder Léotade anklagad och dömd för det han kränkt och
-mördat det arma barnet“, intygade en af de kringstående. “Om han varit
-af hertiglig eller greflig familj, hade man nog lagt fingrarne emellan.“
-
-“Broder Léotade hade den mäktigaste af alla familjer“, upplyste en
-annan, “han hade hela presterskapet som lade sig ut för honom ...
-Presterne sökte dels muta, dels skrämma vitnen och domare.“
-
-“Men det lyckades ej?“
-
-“Nej, ty alla prester äro legitimister, som hvar man vet, och “päronet“
-(öknamn på Ludvig Filip) har ingenting emot att man skär nacken af
-liljorna (bourbonerne)!“
-
-“Och sådana skola predika Kristi lära.“
-
-“De predika den såsom de uppfattat mästaren?“
-
-“Och huru hafva de uppfattat mästaren?“
-
-“Ni frågar huru de uppfattat Kristus?“
-
-“Ja.“
-
-“De hafva uppfattat honom icke såsom de fattiges Gud, utan såsom
-jesuiternes och judarnes konung.“
-
-“Ganska sannt!“ ropade flere.
-
-“Men tror någon att Gud länge kan tåla detta?“ frågade en.
-
-“Nej, nej!“
-
-“Och hvad gör den Gud, som icke tål?“
-
-“Han straffar!“
-
-“Ja, ja!“
-
-“Och när straffar han?“
-
-“Snart! ... Ned med pärerne! ned med kapitalisterne! ned med presterne!“
-
-“Ja ja, ned med dem alla!“
-
-“Och framför alla ned med Lou...“
-
-“Tyst! ... ser ni icke stads-sergeanterne!“
-
-Sådana voro de omdömen som fäldes å place de la Concorde och blefvo allt
-mera högljudda och stränga, i den mån någon person antingen af hög börd
-eller af andligt stånd visade sig. Tvedrägten och hatet glödde på place
-de la Concorde.
-
-Hertig Praslins dolk, drypande af hans makas hjertblod; grefve de
-Mortiers knif, sänkt i hans sexåriga barns strupe; broder Léotades
-snara, knuten kring den femtonåriga flickans hals, voro bland dessa
-tidens tecken, af hvilka man trodde sig kunna sluta till stundande
-allmänna olyckor. När folk, tillhörande samhällets förnämsta klasser,
-nedsöla sig i brott, som äro sällsynta till och med inom de lägsta, och
-när makten, glömmande att likheten inför lagen är statens starkaste
-grundpelare, gör allt sitt till för att vända från dylika förbrytares
-hufvud det straff de förtjena, då knakar det i samhällets fogningar, då
-remnar grundmuren, då närma sig våldet, striden och fasan.
-
-“Var det längesedan konungen for upp i deputerade kammaren?“ frågade på
-en annan sida af torget en bättre klädd person sin granne.
-
-“Han for för en timme sedan och bör snart vara tillbaka“, svarade
-grannen.
-
-“Han åkte med vanlig ståt, förmodar jag?“
-
-“Ja visst ... Först redo sex karabinierer med spända pistoler.“
-
-“Och sedan sex kyrassierer med dragna värjor.“
-
-“Vidare tolf lancierer omkring den jernbeslagna vagnskorgen.“
-
-“Slutligen en sqvadron kyrassierer, alltid färdige att hugga in.“
-
-“Alldeles som vanligt, hör jag.“
-
-“Så far den bäste af republiker, såsom Lafayette kallade Juli-konungen.“
-
-“Och han åker dessutom genom en haj af fyratusen bajonetter.“
-
-“Det bevisar att han har godt om bajonetter.“
-
-“Hur kan han ha ondt om bajonetter, som har råd att skicka 30,000 sådana
-till jesuiterne i Schweiz!“
-
-“Aha! bravo!“ hördes från de närmaste.
-
-“Jag undrar just hur trontalet låter.“
-
-“Håller vad att jag kan det utantill.“
-
-“Åhå!“
-
-“Nå, hur låter det då?“
-
-“Det består af tvänne afdelningar.“
-
-“Den första?“
-
-“Är en fordran om ökning i civil-listan.“
-
-“Aha ... Juli-konungen har då inte nog med sina tolf millioner, utom
-dem, som hans prinsar hafva.“
-
-“Nå, hvari består den andra afdelningen?“ frågade en annan.
-
-“I en begäran om anslag för bestyckandet af fästningsverken kring Paris,
-naturligtvis med kanonmynningarna vända mot den oroliga, otacksamma
-staden.“
-
-“Jojo ... Medborgare-konungen, som började med att omgifvas af
-republikanska institutioner, slutar med att omgifvas af fästningsverk!“
-
-“Bravo, bravo!“ skränade åhörarne.
-
-“Och val-reformen?“ frågade en.
-
-“Val-reformen?“
-
-“Finns det väl någon förnuftig varelse i Frankrike som tror att konungen
-och hans ministrar skola taga initiativet till val-reformen?“
-
-“Nej, nej! ingen, ingen!“
-
-“Vi skola således ha qvar pärs-kammaren, denna skugga af senat, den
-konungen, när han vill, kan beherska blott genom att utnämna nya pärer i
-sitt intresse!“
-
-“Vi få således behålla deputerade kammaren, som blott består af
-embetsmän, dem ministrarne utnämna och afsätta, när det faller dem in!“
-
-“Blott 300,000 valmän i ett land med 36 millioner invånare!“
-
-“En penning-census beherskar det ärofullaste folk i verlden!“
-
-“En parlamentarisk oligarki ... se der frukten af våra revolutioner,
-våra tårar, vårt blod!“
-
-“Ja, ja! mille démons!“
-
-“Ned med Guizot! ned med Lou...“
-
-“Tyst! ... akta er för stads-sergeanterne!“
-
-“Ah, der kommer ...“
-
-“Var god och gif rum.“
-
-“Af med hattarne!“
-
-Folkhopen öppnade sig för en högväxt, något fetlagd man med vackert,
-ehuru något för stolt ansigte. De som trängde närmast denne man,
-blottade likväl sina hufvud, till ett tecken af sympati och vördnad.
-
-Mannen, oaktadt sin stolthet, besvarade helsningarne med en liflighet,
-som röjde huru angelägen han var att bibehålla sin popularitet.
-
-Den populäre stannade vid åsynen af en yngre man i blus, som äfven råkat
-komma honom nära.
-
-“Monsieur Armand, ett ord!“ hviskade den förre i blusens öra.
-
-“Jag står till er tjenst, monsieur!“ svarade denne med en djup bugning.
-
-“Följ mig då.“
-
-“Jag följer.“
-
-Herrn och blusen aflägsnade sig ur folkträngseln och stannade först på
-rue Rivoli, der de, hviskande och med uppmärksamma blickar omkring sig,
-började följande samtal:
-
-“Har ni fått biljetten, jag på förmiddagen skickade er?“ frågade mannen.
-
-“Nej, jag har icke varit hemma sedan tidigt i morse“, svarade Armand.
-
-“Då har min betjent tagit biljetten hem med sig, ty jag hade förbjudit
-honom att lemna den qvar, i fall ni vore borta ... Lyckligt då att jag
-nu träffade er sjelf.“
-
-“Hvad önskar ni, monsieur?“
-
-“I natt skickar man er tvänne nya kistor.“
-
-“Jag förstår!“
-
-“De komma vid midnattstiden.“
-
-“Godt! ... jag skall icke sofva i natt.“
-
-“Den ena innehåller några utmärkt goda jagtgevär.“
-
-“Godt!“
-
-“Den andra är fyld med krut ... Var derför försigtig vid dess
-emottagande och nedbärande.“
-
-“Ja, monsieur.“
-
-“Det var derom biljetten handlade, men den handlade äfven om något
-annat.“
-
-“Och det var?“
-
-“Om ett vigtigt förtroende, som man uppdragit er.“
-
-“Och det är?“
-
-“Ni måste resa, monsieur Armand.“
-
-“Resa!“ upprepade denne icke just med glädje.
-
-“I morgon eller allra sist i öfvermorgon.“
-
-“Så snart?“
-
-“Kanske ni icke vill resa?“
-
-“Min vilja är alltid underordnad min pligt.“
-
-“Bra! ... Förtroendet föll enhälligt på er, ty ni är på en gång den
-käckaste och pålitligaste.“
-
-“Jag hoppas förblifva värdig denna goda tanke.“
-
-“Jag vet det ... Men i fall ni skulle hafva något angeläget, som för
-närvarande fäster er vid Paris, så ...“
-
-“Visserligen“, inföll Armand, som tänkte på Adelaïde Géronnière; “men
-pligten går framför allt.“
-
-“Ni kan tänka på saken och gifva mig svar i morgon innan klockan tre.“
-
-“Hvart skall jag resa?“
-
-“Till Lyon och några andra städer, som stå i beröring med oss ... Men
-mera derom i morgon, i fall ni bestämmer er för att resa ... Brännaren
-närmar sig svafveltråden, snart springer minan.“
-
-“Ni kommer från kammaren, monsieur?“
-
-“Ja.“
-
-“Ni har hört trontalet?“
-
-“Ja.“
-
-“Om jag vågade fråga ...“
-
-“Om trontalet ... Ni vill veta hur den stridshandske ser ut, som
-medborgare-konungen kastat för nationens fötter?“
-
-“Det är då en stridshandske?“
-
-“Ja“, svarade mannen med illa dold tillfredsställelse, “ja, det är en
-stridshandske med en skymf mot Frankrike, i hvarenda maska ... Nationen
-skall ej ett ögonblick tveka att emottaga utmaningen ... Det blir storm,
-men den sista, vill jag hoppas, och efteråt skall det blifva klart och
-rent för alltid.“
-
-“Gifve det Gud!“ yttrade Armand.
-
-“Medborgare-konungen kallar oppositionens ledamöter fiendtliga och
-blinda: han stämplar hvarje vän af reformen till en fäderneslandets
-förrädare ... det finns således mer än 35 millioner förrädare i detta
-land!“
-
-“Eller också blott en!“ ropade Armand med gnistrande ögon, “en som bär
-krona ... Derför allons enfant, och vive la république!“
-
-“Tyst! ... ni glömmer hvar ni är ... Ni kommer i morgon klockan tre.“
-
-“Jag kommer.“
-
-“Och då får jag ert bestämda svar?“
-
-“Ja.“
-
-“Au revoir, monsieur Armand!“
-
-“Au revoir, monsieur Ledru Rollin!“
-
-“Kungen kommer, kungen kommer!“ hördes från place de la Concorde.
-
-“Lefve konungen! lefve konungen!“ ropade några röster.
-
-“Lefve reformen! lefve reformen!“ skallade från alla sidor.
-
-Den kungliga vagnen med sin betäckning skred långsamt emellan
-soldaternes leder. Klockan var omkring fyra på eftermiddagen och
-December-dagens sol, öfvergjutande med sitt guld Invalid-kupolen, lutade
-mot sitt fall. Fontänerna kastade omkring sig kaskader af ljusröda
-perlor.
-
-“Lefve reformen! lefve reformen!“ skreks bakom soldaternes ryggar.
-
-I fönstret på den kungliga vagnen, tätt omsluten af dragoner, syntes då
-och då mellan bajonetterna och kaskarne profilen af ett åldrigt ansigte
-med stora hängande kindben och grå polisonger. Uttrycket i detta ansigte
-var talande och orden voro:
-
-“Skränen, I vanmäktige! jag har besegrat alla mina fiender och allt
-böjer sig för min vishet, min rikedom.“
-
-O! hvarför hviskade ej en god ande i hans öra följande ord: “Konung!
-hvad betyda din vishet och din rikedom, när de till grundval hafva
-endast kanoner och bajonetter, men icke folket, folket!“
-
-Några strimmor af det sken, som förgylt Invalid-kupolen, föllo på Ludvig
-Filips ansigte, som deraf för en stund syntes förklaradt. Men följande
-ögonblick nedsjönk solen och konungens ansigte förbleknade med dagen,
-mörknade med skymningen och blef slutligen svart som natten.
-
-Innan den kungliga vagnen hunnit inom Tuilerierna, voro alla gaslyktorna
-på place de la Concorde tända, för att ej räkna de otaliga lågor, som
-förvandlade de Elyseiska fälten till ett haf af ljus.
-
-Det kungliga tåget liknade ett begrafningståg.
-
-Och ett begrafningståg var det äfven, ty det var för sista gången Ludvig
-Filip for ifrån deputerade kammaren till Tuilerierna, det var för sista
-gången han från place de la Concorde tog afsked af den nedgående solen.
-
-När sju veckor derefter en sjuttiårig gubbe med lutande hufvud och
-darrande knän smög sig ut på samma plats från den lilla bakporten i
-södra trädgårdsmuren kring samma slott, var denne gubbe icke mera Ludvig
-Filip. Det var blott den skälfvande skuggan af en bland verldens
-mäktigaste monarker.
-
-
-                          Adertonde kapitlet.
-
-                            Opera-biljetten.
-
-Armand Cambon, som genast efter samtalet med Ledru Rollin begifvit sig
-på hemvägen, varseblef vid hemkomsten till sin ödsliga boning en
-hyrvagn, hållande på rue Etienne.
-
-Det klack i honom, såsom det heter på god svenska, icke för det att han
-såg en vagn på gatan — ty hur kan man väl bli ängslig eller förvånad
-öfver att se en vagn i Paris, der man nästan räknar lika många åkdon som
-innevånare i Stockholm — men derför att vagnen höll utanför porten till
-den lilla trädgården, som omgaf det bekanta spökhuset; och som ingen
-annan än vår hjelte bebodde detta hus, så var det klart att vagnen måste
-gälla honom.
-
-Det är så många som begagna vagn och bland andra äfven polisens
-tjensteandar för mera beqvämlighets skull, och sådana påhelsningar kunna
-icke vara angenäma för en menniska, som nattetid emottager kistor med
-vapen och ammunition.
-
-Armand, som säkert icke var främmande för dylika betraktelser, nalkades
-vagnen med mycken försigtighet och dessutom gynnad af mörkret, ty som
-man icke gerna eklärerar för spöken, så var gatan icke särdeles rik på
-lyktor.
-
-“Monsieur“, sade han till kusken med half röst, “hvem väntar ni på?“
-
-Kuskar, de må tillhöra de mest olika nationer, öfverensstämma dock
-deruti att de sofva lika ofta som vagnen står. Armand nödgades derefter
-något högre upprepa sin fråga, understödjande den med en dragning i den
-sofvandes rock. Icke desto mindre fortfor kusken att sofva. Näst
-menniskor med godt samvete finnes ingen, som har så god sömn som kuskar
-i allmänhet och hyrkuskar i synnerhet.
-
-“Ah, monsieur Armand!“ ropade inifrån vagnen en qvinnas behagliga
-stämma.
-
-Vår hjelte blef öfverraskad, men lugnad, ty polis-sergeanter äro icke
-kända för ljuf röst och behagligt framställningssätt. Han närmade sig
-derför vagnsdörren; men innan han hunnit den, uppsköts den inifrån, och,
-vid det svaga skenet från en aflägsen lykta, varseblef Armand ett
-vackert formadt ben, som letade efter fotsteget.
-
-Vår hjelte var ej sen att hjelpa det vackra benet till rätta och hade
-snart den hugnaden att emottaga och ställa på gatan en smärt och tätt
-beslöjad dam, hvilken, icke nöjd med blotta stödet för fötterna, hängde
-sig fast med begge armarne vid sin kavaljer.
-
-“Ack, Armand!“ fortfor damen, kastande slöjan åt sidan, “om ni visste
-hur länge jag väntat på er! ... om ni visste hur orolig jag varit! ...
-jag fruktade att ni aldrig skulle komma hem ... och nu, fast ni är
-hemma, fruktar jag ändå ... Ack, monsieur Armand!“
-
-“Så lugna er då, bästa mademoiselle!“ bad Armand, under det artigaste
-bemödande att lösgöra sig från de armar, som nästan knutit sig kring
-hans hals.
-
-“O! hvarför säga mademoiselle?“ yttrade damen med ett förebrående
-uttryck i rösten; “hvarför inte rätt och slätt Denise? Ni måtte väl
-redan ha känt igen mig!“
-
-“Utan tvifvel“, svarade Armand, som om han icke hade hört rösten på
-markisinnans kammarjungfru, likväl skulle hafva igenkänt henne på
-gesterna, “utan tvifvel, Denise ... Men hvad tillskyndar mig den äran
-att ...“
-
-“Ni anar då inte, Armand, hvad jag har att säga er? ... Är det väl
-möjligt att ni ej anar det?“
-
-“Hur skulle jag kunna det ... Men så sansa er då och vät inte ned era
-fina klädningsärmar på min våta blus ... Ni skall veta att det har
-regnat en god stund.“
-
-“O, min gud, har det regnat! och jag som icke märkt det.“
-
-“Det tror jag nog; ni, som åker kan ej ...“
-
-“Stackars gosse, hvad ni är våt! ... låt mig torka er!“
-
-Och med en uppoffring, värdig det bästa hjerta, fortfor Denise att blöta
-ned sina sidenärmar och sin fina spetsnäsduk, för att befria den
-stackars gossen från regndropparne.
-
-“Ni är mycket god, bästa Denise, men ...“
-
-“Men hvarför går ni inte med paraply i ett sådant väder? ... jag har
-två, jag.“
-
-“Har ni två!“
-
-“Ja, älskade, jag har två, begge af siden, men det ena är svart med hvit
-krycka.“
-
-“Med hvit krycka!“ ropade Armand med half förtviflan: “men så säg då
-...“
-
-“Jag ville så gerna ge er denna paraply“, förklarade Denise med all den
-ömhet, hvaraf en kammarjungfru är mäktig; “hvad den skulle kläda er,
-gode Armand, och hvad det skulle glädja mig!“
-
-“Oändligt förbunden för så mycken godhet“, svarade Armand något tvärt;
-“men det skulle äfven glädja mig om jag finge veta hvarför ni hedrar mig
-med ett besök vid den här tiden på dagen.“
-
-“Min gud, hvad ni är kall!“ ropade Denise något stött.
-
-“Är jag kall?“
-
-“Kall som sten, som is!“ fortfor kammarjungfrun, något förtretad.
-
-“Så är det alltid, när det är regnigt väder“, förklarade vår hjelte.
-
-“Så låt oss då gå in“, föreslog Denise, “ty jag har vigtiga saker att
-omtala ... Om det regnar här, så både haglar och blixtrar det derhemma.“
-
-“Jag är nyfiken att höra hvad ni kan ha att berätta“, sade Armand,
-bjudande armen åt sin dam, som ej var sen att emottaga den.
-
-“Hu! hvad det är dystert härinne!“ utlät sig Denise efter sitt inträde i
-arbetarens kammare, och under det att denne letade efter sina
-tändstickor.
-
-Hvad skulle Denise hafva sagt, om hon vetat att hon befann sig på en
-vulkan, som ögonblickligen kunde bryta ut och kasta henne så högt som
-Pantheons kupol?
-
-“Ni har rätt ... det är ingen salong, dit man gerna kan bjuda
-fruntimmer“, svarade värden.
-
-“Åh, hvarför inte?“ frågade Denise, lätt försonad med det dystra; “det
-gifves dock ögonblick, då den mörkaste koja kan bli en ljusens boning
-... Ack, Armand!“
-
-När en koja och ett hjerta börja spöka i en fransk kammarjungfrus
-hufvud, då är det långt gånget.
-
-“Visserligen, men då måste man bestå den en bättre upplysning än den jag
-kan åstadkomma“, svarade Armand, i det han tände sin lampa, hvilken,
-långt ifrån att förvandla kammaren till en ljusens boning, snarare
-gjorde den ännu dystrare, emedan lampan röjde alla bräckligheterna
-derinne.
-
-Vår hjelte hade alls ingen lust att svärma med markisinnans
-kammarjungfru. Tvärtom tycktes han riktigt bemöda sig att störa hennes
-ljufva drömmar. Men en sanning är det också att knappast någon
-förefaller oss så motbjudande som den, hvilken enträget förklarar oss en
-kärlek, den vi icke kunna dela.
-
-“Ni är lycklig ni, som kan skämta!“ anmärkte Denise suckande.
-
-“Men som likväl kan vara alvarsam, när det gäller att visa sig tacksam“,
-sade Armand, som insåg att han borde hugsvala en gäst, som suckar; “ni
-har haft mycket besvär för min skull, Denise ... i går tidigt på
-morgonen måste ni ånyo fara hit, fast jag äfven då hade den olyckan att
-vara borta.“
-
-“Ni har således fått markisinnans skrifvelse?“
-
-“Ja, tack vare er godhet.“
-
-“Förstår ni meningen med denna biljett?“
-
-“Skulle den då vara svår att förstå? ... Den handlade helt enkelt om en
-person, som markisinnan för längesedan grymt behandlat och den hon nu
-lofvat gifva ett slags upprättelse.“
-
-“Ja, jag minns ... det var frågan om den der Simon, den der vindragaren
-... Ni talar om att markisinnan lofvat upprättelse, och detta är nog
-möjligt ... men har hon gifvit den än? och om hon gifvit den, hvari
-består den? Och är han, som skulle få den, nöjd dermed?“
-
-“Ni påminner mig just att jag icke hört något af Simon sedan i går morse
-... tidigt i morgon vill jag besöka honom, för att höra ... Men det
-låter på er, bästa Denise, som ni skulle tvifla på markisinnans goda
-mening?“
-
-“När markisinnan lemnade mig biljetten med befallning att genast föra
-den till er, log hon på ett sätt ... ett sätt, som ... nog af, jag tror
-att meningen är allt annat utom god ... Säkert är, att på samma gång jag
-for till er, for hon till polis-prefekten.“
-
-“Hvad skulle hon göra hos honom?“
-
-“Hvad vet jag? ... Men det vet jag att man ej för roskull far till
-polis-prefekten.“
-
-“Hvarför icke? ... polis-prefekter äro väl menniskor de också, och er
-sköna herskarinna tycks intressera sig för hela menskligheten ... Men à
-propos, hvem är den der baron S:t-Bris, som jag i förgår såg i
-markisinnans sällskap på operan?“
-
-“Ah! ni var då verkligen på operan i förgår?“ frågade Denise med en
-besynnerlig blick på den unge mannen.
-
-“Ja, hvad vore väl för underligt deruti?“
-
-“Det är då sannt att ni var der!“ yttrade kammarjungfrun bleknande.
-
-“Får jag icke besöka operan, jag som alla andra? ... Men jag såg äfven
-en annan herre i markisinnans sällskap, en herre, som, i fall jag ej
-misstager mig, satt alldeles för nära hennes juveler ... Men hvad kommer
-åt er, bästa Denise? ... hvad tänker ni på?“
-
-Denise svarade ej. Djupt försjunken i sina tankar, men med blicken på
-sin värd, tycktes hon icke hafva hört hvad han sade. Det är också långt
-gånget, när en fransk kammarjungfru försjunker i tankar.
-
-“Ni var då förut bekant med mademoiselle Adelaïde Géronnière?“ frågade
-Denise knappast hörbart, men utan att taga sina ögon ifrån Armand.
-
-Denne rodnade och syntes något förlägen vid denna fråga.
-
-“O min gud!“ pustade ånyo kammarjungfrun.
-
-“Hvarför frågar ni om jag förut var bekant med mademoiselle Géronnière?“
-sporde Armand, ånyo förtretad på sig sjelf för sin ofrivilliga
-benägenhet för den röda färgen.
-
-“Och ni har redan visat henne hertigens skrifvelse till markisinnan?“
-frågade Denise.
-
-“Ja visst.“
-
-“När?“
-
-“På förmiddagen ... det var verkligen hög tid, skulle jag tro.“
-
-“O! jag är mycket olycklig!“ utbrast Denise med tårar i ögonen.
-
-“Skulle markisinnan då misstänka att det är er jag har att tacka för
-detta vigtiga fynd?“
-
-“Om hon misstänkt mig, tror ni väl då att jag nu suttit här? ... tror ni
-att jag nu varit bland de lefvandes antal? ... jag har vågat mycket för
-er, Armand! ja, ganska mycket.“
-
-“Jag tviflar icke på det ... men när hon ej misstänker er, hvarför är ni
-då så orolig?“
-
-Denise började snyfta, hvilket föranledde Armand, som kände deltagande
-för hennes tårar, att fatta hennes hand, hvilket hade den verkan att
-Denise började snyfta mindre.
-
-“Nej, det kan ej vara möjligt, jag kan inte tro det!“ sade Denise,
-lutande sig emot sin värd.
-
-“Hvad är det som ni icke kan tro?“ frågade Armand, mycket besvärad af
-detta lutande tillstånd.
-
-“Att ni hela aftonen hade era ögon på hertigens fästmö“, svarade hon.
-
-Armand tryckte kammarjungfruns ansigte häftigt till sitt bröst, för att
-derigenom hindra hennes ögon att upptäcka de blommor, som ånyo besvärade
-hans kinder, och qvarhöll den tacksamma flickan i denna ställning ända
-tilldess de förargliga blommorna förbleknat.
-
-“Men så berätta då, goda Denise, hvad som händt hemma hos er!“ bad
-Armand, skjutande lika häftigt kammarjungfruns ansigte ifrån sig; “ni
-sade nyss att det både haglade och blixtrade derhemma.“
-
-“Middagstiden kom hertigen till markisinnan och talade länge i enrum med
-henne“, började Denise något lugnare.
-
-“Aha, jag förstår ... Nå vidare?“ ropade Armand med otålighet.
-
-“När hertigen gått sin väg“, fortfor Denise, “ringde markisinnan efter
-mig, och jag skyndade naturligtvis in till henne.“
-
-“Vidare, vidare!“
-
-“Hon frågade mig om jag ännu kom ihåg den unge karlen, som jag för några
-aftnar sedan förde till henne ... Om jag kom ihåg er! ... Ack, Armand!
-hur skulle jag kunna glömma er!“
-
-“Det förstås ... jag är tacksam för så mycken ... Men hvad sade hon
-mera?“
-
-“Hon berättade att ni ... Men det är ju en galenskap!“
-
-“Ja, ja ... men hvad berättade hon?“
-
-“Att ni ända till vansinne var förälskad i hertigens fästmö ... kan man
-tänka sig något befängdare?“
-
-“Nej, nej, det kan man icke“, medgaf Armand, böjande sig ned och
-låtsande söka något på golfvet. “Men hvad sade hon mera, bästa Denise?“
-
-“Att hon visserligen i förgår hade sett huru ni hela aftonen betraktade
-mademoiselle Adelaïde, men att hon likväl icke förrän nu varit
-öfvertygad om er galna böjelse ... Är det möjligt, Armand, att ni en hel
-afton kunnat sitta och betrakta mademoiselle Géronnière?“
-
-“Hur kan ni tro det, bästa Denise? ... hur kan ni tro att man ser någon
-annan, när man har Fanny Cerrito framför sig ... Ni kan ej föreställa er
-hur väl hon dansar!“
-
-“Jaså, hon dansar så väl, gode Armand?“
-
-“Guddomligt, goda Denise!“
-
-“Hvad jag längtar att se henne! ... Armand, vi skola följas åt för att
-se henne.“
-
-“Det är gifvet ... jag har just tänkt föreslå det.“
-
-“Ack, hvad ni är god! ... i afton då ... hon uppträder i afton, jag har
-sett det i tidningarna.“
-
-“Omöjligt i afton, men i morgon eller i öfvermorgon, allra säkrast i
-öfvermorgon“, föreslog Armand, som kom ihåg att han vid den tiden borde
-vara på väg till Lyon.
-
-“Således i öfvermorgon ... hvad jag längtar till öfvermorgon!“
-
-“Än jag då! ... Men, Denise, jag tyckte ni sade att markisinnan numera
-trodde sig öfvertygad om min galna böjelse för mademoiselle Géronnière.“
-
-“Ja, hon sade till och med att er olyckliga kärlek förledt er till ett
-brott.“
-
-“Ett brott! hvad säger ni?“
-
-“Ja, ett groft brott ... hvilken gemen, hvilken nedrig beskyllning!“
-
-“Och hvaruti skulle mitt brott bestå?“
-
-“Jo, för att hindra hertigens giftermål med den ni älskade, skulle ni
-... Men det hörs ju tydligt, att allt hvad hon sagt är ett påhitt för
-att undanrödja all verkan af den der biljetten, som hon naturligtvis
-anser er hafva tagit hos henne.“
-
-“Hvad skulle jag?“
-
-“Jo“, svarade Denise skrattande, “ni skulle ha förfalskat hertigens stil
-och ...“
-
-“Förfalskat hertigens stil!“ ropade Armand resande sig från stolen.
-
-“Och skrifvit att han och markisinnan äro hemligen gifta ... Derefter
-hade ni visat detta bref, som ni sagt er hafva hittat hemma hos henne,
-för mademoiselle Adelaïde, för att derigenom förmå denna att slå upp med
-hertigen ... Att allt detta är ett påhitt af hertigen och markisinnan,
-för att draga sig sjelfva ur knipan, kan ju ingen bättre känna än jag.“
-
-“Det var ett djefvulskt påhitt“, mumlade Armand, gående af och an på
-golfvet med ögon sprutande eld likt en tigers, “ett djefvulskt påhitt,
-men som lyckligtvis ingen förståndig menniska kan sätta tro till“,
-tillade han något lugnare; “och om man också kunde göra det, skall
-ingenting bli mig lättare att vederlägga än det.“
-
-“Men man skall bjuda till att göra det troligt, och man har redan utlagt
-sina nät“, sade Denise.
-
-“Tala, tala!“ bad Armand, återtagande sin plats på stolen bredvid
-Denise.
-
-“Ja, man har utlagt sina nät för er, stackars Armand“, fortfor den bästa
-af kammarjungfrur, återtagande sin lutande ställning, hvilken likväl ej
-var den bästa, åtminstone i Armands tycke, “och det starkaste nätet
-skulle heta Denise ... Men var lugn, älskade vän! Denise vill kanske
-fånga er, elake, men aldrig snärja er, aldrig!“
-
-“Jag förstår ej ett ord af hvad ni säger!“ ropade Armand, som
-visserligen icke ville begripa det förra, men så mycket mera det
-sednare; “förklara då, i himlens namn, förklara hvad ni menar med dessa
-nät, som man vill lägga ut för mig.“
-
-“Markisinnan lofvade mig en ganska betydlig penningsumma, om jag ville
-utföra det uppdrag hon gaf mig.“
-
-“Och hvaruti bestod detta uppdrag?“
-
-“Jag skulle genast begifva mig till mademoiselle Géronnière och säga
-henne ...“
-
-“Hvad?“
-
-“Att Armand Cambon varit min älskare.“
-
-“Hvilken nedrighet!“ utbrast Armand med brusande häftighet.
-
-Denise stirrade förvånad på den oartigaste af alla kavaljerer.
-
-“Och att han såsom sådan besökt mig hvarje afton under loppet af ett
-helt år“, fortfor emellertid Denise.
-
-“Det är hiskligt!“ fortfor Armand i sin blinda ifver.
-
-Denise bleknade. Det vore då så hiskligt af en simpel arbetare,
-kantänka, att vara älskare åt en markisinnas kammarjungfru, åt en flicka
-sådan som Denise, hvilken, äfven utan biträde af markisinnans garderob
-och sminkburkar, skulle hafva väckt uppseende både på Vallentino och
-Mabille.
-
-“Förstå mig rätt, goda Denise!“ skyndade Armand att tillägga, ty han
-uppfattade nu hela vidden af sin oartighet; “ni, med ert obefläckade
-rykte skulle ljuga på er sjelf att ni hade en älskare, som besökte er
-hvarje afton!“
-
-Detta förbättrade visst icke saken. En flicka med Denise’s behag skulle
-således behöfva ljuga i sitt påstående att hon hade älskare. Det var
-redan en stor oartighet att tillvita henne brist derpå. Det är blott de
-fula som behöfva dikta kärleksäfventyr och använda hela sin vältalighet
-för att derom öfvertyga en misstrogen verld.
-
-“Hvem skulle icke gerna vilja vara älskad af er!“ yttrade Armand, som
-ändtligen fann att han hade mycket att försona. “Men var detta allt hvad
-ni skulle säga mademoiselle Géronnière?“
-
-“Ack nej“, svarade Denise, någorlunda tröstad af de sista orden; “jag
-skulle äfven säga henne att ni på den sednare tiden börjat visa mig
-mindre ömhet än förut, ja, att ni till och med visat mig liknöjdhet och
-förakt ... Markisinnan är en dålig menniska, icke sannt, Armand?“
-
-“Mycket dålig ... men fortfar, bästa Denise! ... hvarför skulle ni säga
-så?“
-
-“Jo, för det ni vid ett tillfälle fått se mademoiselle Adelaïde och då
-blifvit förtjust i henne, förälskad ända till galenskap i henne ... Det
-vore ju också en galenskap, gode Armand?“
-
-“Visst vore det en galenskap ... än sedan?“
-
-“Och sedan att ni, förblindad af er olycksaliga passion, icke tänkt på
-annat än att söka bryta hennes förbindelse med hertigen ... Bland annat
-hade ni bedt mig visa er en af de biljetter, som hertigen skickat till
-markisinnan, ty hertigen, som var markisinnans homme d’affaires,
-brefvexlar naturligtvis mycket med henne ... Jag, i min svaghet för er,
-hade ej kunnat emotstå er bön, utan gifvit er en sådan biljett, den ni
-genast tagit, utan att likväl säga mig hvad bruk ni ämnade göra deraf.“
-
-“Och med denna biljett till mönster skulle jag hafva skrifvit den andra,
-som jag lemnat mademoiselle Géronnière?“ tillade Armand; “ja, ni har
-rätt, Denise, det var ett nät, men ett värs-nät, som jag blott behöfver
-blåsa på för att få det att brista.“
-
-“Slutligen“, fortfor Denise, “skulle jag, som ännu älskade er, bönfalla
-hos mademoiselle Géronnière och hennes onkel om förlåtelse för er, den
-de också skulle utlofva så väl af deltagande för mig, som af medömkan
-med den olyckligaste af alla passioner.“
-
-“Och följden af denna vackra historia borde bli, att den bedragna i
-morgon skulle räcka sin hand åt bedragaren“, tillade Armand; “nämn mig
-en röfvarkula, som hyser ett par större missdådare än hertigen och er
-markisinna.“
-
-“De äro förfärliga“, medgaf Denise.
-
-“Men, Denise, kan ni förklara hvarför markisinnan är så angelägen om att
-hertigen blir gift med mademoiselle Géronnière?“
-
-“Både hertigen och markisinnan äro skyldiga stora penningsummor, efter
-hvad jag tror mig veta, då deremot mademoiselle skall vara den rikaste
-flicka i Frankrike.“
-
-“Jag begriper ... bankirens brorsdotter skall betala hertigens skulder
-och hertigen markisinnans ... Allt detta är mycket lätt att förstå.“
-
-“Men vet ni hvad följden blir deraf att jag nu är här, i stället för
-att, såsom markisinnan tror, vara vid rue d’Anjou?“ frågade Denise.
-
-“Ni förlorar den penningsumma, hon erbjudit er, men ert goda samvete
-skall gifva er full ersättning, ty ni har uppfylt er pligt både som
-menniska och kristen.“
-
-“Jag skall aldrig mera våga återvända hem, aldrig mera återse
-markisinnan“, svarade Denise.
-
-“Jag inser äfven det ... hur skulle ni längre kunna tjena ett sådant
-odjur!“
-
-“Förberedd på hvad som skulle hända, har jag också i vagnen tagit med
-mig all min egendom, alla mina dyrbarheter“, försäkrade Denise med en
-smägtande blick på sin värd.
-
-“Ni har tagit med er, säger ni!“ ropade Armand med förskräckelse.
-
-“Ja, och jag har spart ihop ganska mycket under de år jag varit hos
-markisinnan“, bedyrade Denise med en viss tillfredsställelse; “o!“
-tillade hon med fransyskans hela värma, “hvarför har jag inte millioner
-att gifva er! ... hvarför är jag ej så rik som Adelaïde Géronnière!“
-
-“I himlens namn, sansa er!“ bad Armand allt mer förskräckt; “hvarför
-skulle ni ge mig millioner? hvarför skulle ni ge mig något?“
-
-“Derför att ni skall älska mig liksom jag älskar er!“ ropade Denise,
-knytande sina armar om guldarbetarens hals, “derför att vi aldrig skola
-skiljas från hvarandra, derför att vi skola bli de lyckligaste varelser
-på jorden! ... ja, min vän, min älskade, vi skola bli lyckliga som
-himmelens änglar!“
-
-Guldarbetaren använde hela sin styrka för att lösa detta halsband.
-
-“Ni yrar, bästa Denise!“ ropade han under detta arbete; “ni vet icke
-hvad ni säger! ... jag har visserligen för er den största tillgifvenhet,
-aktning och vänskap ... jag skulle kunna våga lifvet för er, om det
-gälde ... Derför måste jag vara uppriktig mot er, ty det vore ett brott
-att bedraga er ... Jag hyser för er en brors ömhet; men att älska er
-såsom ni menar, är mig omöjligt ... Sansa er, se icke på mig så der
-förfärligt, bästa Denise! ... jag kan icke gifva er min kärlek, jag kan
-icke gifta mig med er! ... men så länge jag lefver, så länge jag andas,
-vill jag, skall jag ...“
-
-Denise gaf till ett anskri, som kunnat jaga alla den beryktade gatans
-spöken på flykten, och hon hoppade upp från stolen, liksom hade hon
-blifvit stungen af en ödla.
-
-“Ha! det är då sannt!“ skrek hon; “ni älskar en annan! ni älskar
-Adelaïde Géronnière! ja, ni älskar henne, endast henne!“
-
-Armand kunde ej dölja sin förlägenhet. Det var olja på den eld, som
-tärde kammarjungfrun.
-
-“Hon hade då rätt, markisinnan!“ fortfor Denise; “ni älskar bankirens
-brorsdotter och hertigens brud! ... ni älskar henne ända till vansinne!
-... och jag, min dåre, som icke genast såg det! ... ve mig! Men“,
-tillade hon med en hemsk beslutsamhet, “ve också henne! ve er! ve oss
-alla!“
-
-Denise svepte kring sig sidenkappan och tog ett steg mot dörren.
-
-“Så får ni ej gå, stackars flicka!“ sade Armand med en mildhet i rösten,
-som hejdade den olyckliga Denise; “ni får icke lemna mig i detta
-tillstånd ... hör mig ännu en gång, Denise ... jag besvär er att höra
-mig!“
-
-Dervid tog han hennes hand och förde henne tillbaka till stolen, på
-hvilken hon nedsjönk under konvulsivisk gråt. Det är obegripligt hvad en
-fransk kammarjungfru kan gråta, när hon riktigt sätter sig till.
-
-“Om ni visste hvad dessa tårar bränna på mitt hjerta, goda flicka“, sade
-han, “så skulle ni ej plåga mig såsom ni nu gör ... Låtom oss förnuftigt
-talas vid, för att se hvad man kan göra i denna förtviflade sak ... det
-måtte väl finnas något råd ... Gud vare lof, nu gråter ni icke mer!“
-
-Denise hade verkligen upphört att gråta. Småleendet, hoppets barn, hade
-intagit hennes läppar, förföljande med solstrålens fart och styrka de
-flyende tårarna.
-
-“Ack, Armand!“ hviskade hon, lutande sig ånyo fram mot honom, ty han
-hade tagit plats midt framför henne.
-
-“Var då en gång förnuftig“, tillrådde han, lutande sig tillbaka; “gifves
-det då ingen medelväg mellan kärleken och hatet!“ tillade han helt
-naivt.
-
-Enfaldige dödlige! det gifves ingen medelväg. Elden vill antingen
-upplysa och värma, eller bränna och förstöra.
-
-“Ni älskar mig då?“ fortfor kammarjungfrun.
-
-“Jag bad ju er att vara förnuftig“, svarade den unge mannen, som nu hade
-så lätt för att vara förnuftig, emedan han ej var kär i henne, som han
-ville lära förnuft; “låtom oss blott tänka på er ... Jag inser nog, att
-ni ej kan återvända hem till er matmor ... Men hur i en hast finna någon
-passande plats för er? ... Säkert har ni någon bekant fru eller flicka,
-som ni kunde bo hos, tilldess ni fått något lämpligare ställe, som ej
-bör vara svårt för en så städad, god och vacker flicka som ni, Denise
-... I morgon vill jag sjelf höra efter ... Var viss om att jag icke
-skall ge mig någon ro, förrän jag funnit någon familj, som med nöje vill
-taga emot er ... Lugna er då och gif er åtminstone till tåls till i
-morgon eller till i öfvermorgon ... Ack, min gud, hvad säger jag! ... i
-morgon måste jag ju resa bort, det var sannt det.“
-
-“Hvad! ni ämnar resa bort i morgon“, ropade Denise, ånyo hoppande upp
-från stolen.
-
-“Ja, tyvärr ... det var först för några timmar sedan som jag fick ordres
-derom.“
-
-“Jaså, ni visste till och med förut att ni i morgon skulle resa bort,
-visste det förrän jag kom hit?“
-
-“Ja, bästa Denise, i ett ärende af högsta vigt och som ej tål det
-ringaste uppskof.“
-
-“Och hur länge tänkte ni bli borta, monsieur Armand?“
-
-“Möjligtvis några veckor, goda flicka ... Men detta skall likväl icke
-hindra mig ...“
-
-“Jaså ... några veckor! ... Ni ämnade bli borta några veckor?“ frågade
-Denise med ett ironiskt löje på de bleka läpparne, ty kammarjungfruns
-ansigte hade blifvit jemnblekt.
-
-“Ja“, svarade Armand, förvånad öfver så många frågor om samma sak.
-
-“Ni visste att ni skulle resa i morgon för att bli borta några veckor
-och bjöd likväl mig på operan till i öfvermorgon!“ yttrade
-kammarjungfrun med ett uttryck af harm, som icke kan beskrifvas.
-
-Att bjuda någon på operan till i öfvermorgon, när man sjelf tänker resa
-bort i morgon och icke återkomma på några veckor, är under vanliga
-förhållanden i och för sig sjelft en svår sak. Men när den bjudna är
-qvinna och dertill på köpet fransyska, hvilken älskar spektaklerna
-kanske mera än sitt lif, då är det ett brott.
-
-Lägger man nu dertill den omständigheten, att den bjudna betraktar den
-bjudande såsom sin blifvande kärälskelige man, då är det förfärligt, och
-detta så mycket mera som statens lagar, icke förutsättande eller anande
-möjligheten af ett slikt brott, icke heller kunnat bestämma det straff,
-hvarigenom det möjligtvis kan försonas.
-
-Armand blef högeligen flat, hvarpå ej var att undra.
-
-Det sjuka samvetet erinrade honom nu, att han besvarat kammarjungfruns
-ifriga önskan att i hans sällskap få beundra Fanny Cerritos dans med en
-bjudning icke för morgondagen, då han möjligtvis ännu kunnat vara qvar i
-Paris, utan för dagen derpå, då han trodde sig vara rest eller, rättare
-sagdt, just derför att han då trodde sig vara rest, emedan han af skäl,
-som vi äfven känna, önskade sin efterhängsna beundrarinna så långt vägen
-räckte.
-
-“Och jag, som ville uppoffra mig för en sådan!“ mumlade Denise mellan
-tänderna och med en blick på dörren.
-
-Armand började en stammande förklaring, men hvars slut Denise icke gaf
-sig tid att afhöra. Med en panters vighet kastade hon sig på dörren och
-försvann.
-
-Armand, efter några ögonblicks öfverläggning med sig sjelf, hastade
-efter henne ut i farstun, genom trädgården och kom just lagom för att se
-markisinnans kammarjungfru hoppa in i vagnen och stänga vagnsdörren
-efter sig, hvarefter åkdonet rullade af med mer än vanlig hastighet.
-
-Vår hjelte stod någon stund qvar i porten. Kanske väntade han att Denise
-skulle återvända. Fåfäng väntan.
-
-“Om hon nu far till rue d’Anjou“, sade Armand för sig sjelf; “må hon
-fara! ... jag kommer efter i morgon, jag ... och må de akta sig, i fall
-de skulle våga sig fram med den der historien om mig! ... det är ej
-tänkbart att någon förnuftig varelse kan sätta tro dertill ...
-Emellertid var det der löftet om opera-biljetten en stor dumhet.“
-
-Efter dessa ord vände han sig om för att gå in i trädgården.
-
-
-                           Nittonde kapitlet.
-
-                           Spökhusets granne.
-
-Men innan vår hjelte gick in i trädgården, kom händelsevis hans blick
-att falla på det lilla huset, hvars fönster vette mot samma trädgård och
-hvilket, efter hvad vi förut hört, beboddes af en prest, lika
-oförskräckt som guldarbetaren, hvad spöken beträffade.
-
-Öfver porten till ifrågavarande byggnad dinglade en lykta, hvars
-darrande sken knappast räckte till att upplysa façaden af huset; men som
-den hängde högre än trädgårdsplanket, föll äfven en stråle af skenet in
-i trädgården.
-
-Armand såg att ett af prestens fönster stod öppet och upptäckte ett
-hufvud deruti.
-
-Denna omständighet kunde icke gerna väcka arbetarens förvåning, ty i
-södern är man ej rädd för att ligga i öppet fönster, äfven om vintern är
-strängare än den då var. Det är blott i det härdade norden som man
-känner konsten att medelst kitt eller klistradt papper utestänga
-himmelens friska luft.
-
-Det är alls icke ovanligt att i Paris midt under den skarpaste kyla se
-folk af begge könen sitta och sy vid öppet fönster, utan att synålen går
-trögare för det eller att handen är rödare än vanligt. Mången arbetare
-eller grisett har icke ens eldstad i sitt rum, och om de också hafva en
-sådan, akta de sig nog för att kasta bort sin ringa arbetsförtjenst på
-en så dyr öfverflödsvara som ved.
-
-När nordbon vintertiden kommer till Paris, så, och ehuru han icke
-försummar att förse sig med rum med eldstad, som lefver och sprakar från
-morgon till qväll, klagar han likväl öfver köld, en klagan, som väcker
-mycken munterhet hos parisarne, ty de hafva svårt för att begripa huru
-en half-barbar från björnarnes land kan frysa i Paris.
-
-Vi nämnde att Armand icke förvånades öfver grannens öppnade fönster och
-det hufvud, som visade sig deruti. Men hvad som väckte hans
-uppmärksamhet var att detta hufvud ofta höjde sig och tycktes rigta sina
-blickar mot en viss punkt inom trädgården samt derjemte medelst vissa
-rörelser eller tecken röja något hemligt förstånd med ifrågavarande
-punkt.
-
-Armand visste att trädgården eller täppan, för hvilket sednare namn den
-kanske mera gjorde skäl, inom sig icke egde någon märkvärdighet, som
-kunde vara föremål för nyfikenheten, icke ens vid dagsljus.
-
-Täppan, hvars små jordbitar på länge icke varit odlade, egde några
-fruktträd och mossbetäckta stammar och grenar, röjande samma vanvård,
-samt ett par kastanier, någorlunda lummiga sommartiden, men fullkomligt
-nakna i December månad. Det fanns ej heller i någonderas kronor ett enda
-fågelbo, som kunde draga åt sig uppmärksamheten för den händelse att
-hufvudet i fönstret, som, enligt Armands tanke, icke kunde tillhöra
-någon annan än hans granne, presten, vore beundrare af fåglarnes
-byggnadskonst.
-
-Vår hjelte, som, skyddad af porten, kunde se, utan att sjelf vara sedd,
-sökte föremålet för det der hufvudets blickar och trodde sig slutligen
-hafva funnit det.
-
-Midt på gångstigen emellan trädgårdsporten och ingången till spökhuset
-reste sig en grofhuggen piedestal af sten, ganska hög och bred, på
-hvilken fordom kanske stått någon bild.
-
-Armand, som icke mycket sysselsatte sig med fornlemningar, hade icke
-särdeles bråkat sitt hufvud med att utgrunda den ursprungliga meningen
-med berörde stenparti, som för öfrigt hvarken hade någon inskrift eller
-skönhet i formen att bjuda på.
-
-Emellertid föreföll det Armand som vore just denna piedestal det
-egentliga föremålet för grannens ögon och tecken.
-
-Armand fann sig följaktligen befogad att äfven skänka piedestalen sin
-uppmärksamhet. Oaktadt mörkret gick detta någorlunda för sig, emedan det
-just var på dennas ena sida som strålen af grannens lykta föll.
-
-Hvad som då, till att börja med, något öfverraskade vår hjelte, var att
-han vid foten af piedestalen trodde sig upptäcka en alltför utstående
-och spetsig sockel, hvilken han förut aldrig hade förmärkt. Men hans
-öfverraskning blef ännu större, när han såg denna sockel röra sig, draga
-sig inåt och försvinna.
-
-Knappast hade han börjat reflektera öfver detta besynnerliga
-förhållande, förrän det tycktes honom att äfven piedestalens fris fått
-en ganska oproportionerlig tillökning af ungefär ett qvarters bredd, men
-hvilken tillökning lika hastigt försvann som den kommit.
-
-Men hur hastigt den än försvann, hade dock Armand funnit dess omritning
-väl mycket likna ett menniskohufvuds, och denna upptäckt kom honom på
-den tanken, att sockeln, som han nyss sett, möjligen kunde hafva varit
-en menniskofot.
-
-Det var således en menniska, som gömde sig bakom piedestalen, ty, såsom
-vi kanske minnas, trodde icke Armand mycket på spöken.
-
-Men en menniska, som på detta sätt gömmer sig, är en misstänkt person,
-och misstanken förminskades ej genom det hemliga förstånd, som tycktes
-råda emellan stället, der denne dolde sig, och fönstret, hvaruti
-prestens hufvud syntes.
-
-Armand, ehuru han de tvänne sednaste dagarne haft mycket annat att tänka
-på, hade likväl icke glömt uppträdet på Vendôme-platsen, der han sett
-sin granne i sällskap med en ficktjuf. Han hyste följaktligen icke den
-bästa tanke om denne granne, och säkert är att han icke skulle hafva
-låtit bigta sig af en sådan prest.
-
-Vår hjelte, lika litet fruktande menniskor som gastar, tänkte först raka
-vägen närma sig ifrågavarande piedestal, för att taga den misstänkte
-personen närmare i ögonsigte och sedan handla allt efter
-omständigheterna; men som han vid mera eftersinnande fann piedestalen
-vara så bred att till och med tre personer kunde dölja sig bakom den,
-beslöt han välja en väg, som mindre rakt, men mera säkert ledde till
-målet.
-
-Han lemnade porten, men i stället för att genom den gå in i trädgården,
-smög han, tyst och smidigt som en katt, nära utefter planket och kom på
-detta sätt till en annan sida af samma trädgård och hvilken sida,
-gemensamt med planket kring en annan täppa, bildade ett slags gränd,
-mycket smal och nästan otillgänglig i följd af en mängd grus och stenar,
-som der blifvit nedvräkta.
-
-Vid denna sida böjde sig Armand ned och petade åt hvar sin sida några
-plankor, hvarvid uppkom ett hål så stort, att en menniska med hans
-proportionerliga växt derigenom kunde krypa in i trädgården.
-
-Det var ej första gången Armand begagnat sig af denna hemliga ingång, ty
-genom den brukade han draga in de kistor med vapen och ammunition,
-hvilka den revolutionära propagandan tid efter annan skickat att af
-honom förvaras.
-
-Dessutom voro två utgångar nödvändiga för en sådan fästning, och Armand
-var en för klok kommendant för att uraktlåta något, som vore förenligt
-med den yttersta försigtighet.
-
-Det dröjde icke många sekunder, förr än Armand befann sig inom
-trädgårdsplanket. Derefter, och sedan han lika varsamt skjutit tillbaka
-de begge plankorna så att den hemliga ingången doldes, böjde han sig
-ånyo ned till marken både på händer och fötter.
-
-I denna föga menskliga ställning började han med fortfarande
-försigtighet skrida utefter en krusbärshäck, som utsträckte sig emellan
-planket och den gångstig, på hvilken piedestalen stod.
-
-Lyckligt anländ till sjelfva spökhuset, aktade han sig dock för att söka
-den rätta ingången, utan valde i stället den motsatta sidan deraf. På
-denna sida var hans kammarfönster beläget. Fönstret var upplyst af det
-ljus, som stod på bordet inne i samma kammare. Att slå sönder en ruta,
-sticka in armen och öppna fönstret samt derefter kasta sig sjelf in
-rummet, var för Armand ett ögonblicks verk.
-
-Väl inkommen, släckte han genast ljuset och smög i mörkret på
-tåspetsarne först till det ställe, der han hade sina skarpladdade
-terzeroler, och sedan till dörren, hvarinvid stod en tung rostad sabel,
-hvars handterande alltid utgjort ett angenämt tidsfördrif för Hvita
-Björnens lärjunge.
-
-Försedd med dessa vapen och följaktligen vid bättre lynne, närmade han
-sig ånyo fönstret, hvars innanluckor han tillstängde.
-
-Derefter skred han ånyo till dörren och stannade der lyssnande.
-
-Ingenting ovanligt hördes utifrån.
-
-Armand hade likväl väntat sig någon följd af den sönderslagna
-fönsterrutan. Men som allt förblef tyst, öppnade han kammardörren, gick
-ut i den trånga förstugan, hvars väggar han med spetsen af sin dragna
-sabel noga undersökte.
-
-Ingenting hindrade honom från att komma till sjelfva porten. Stannande
-innanför tröskeln dertill, kastade han en spejande blick ut i
-trädgården.
-
-Som han nu befann sig på andra sidan af piedestalen, blef det honom lätt
-att upptäcka icke blott en, utan tvänne karlar, som nedhukat sig invid
-piedestalen och voro orörlige på sin plats.
-
-Afståndet emellan dem och honom kunde vara ungefär tio till tolf alnar.
-
-“Messieurs!“ ropade Armand till dem; “hvem söken I?“
-
-Vid första ljudet af hans röst uppreste sig de begge karlarne hastigt
-och på en gång, liksom träffade af en elektrisk stöt, och visade sig nu
-i sin fulla längd.
-
-“Jag får förbereda er på“, fortfor Armand, “att jag har en pistol i
-hvardera handen och att jag ger eld på den förste, som rör sig ur
-stället ... Derför icke ett enda steg hvarken framåt eller åt sidan förr
-än jag ger lof dertill ... Vidare får jag tillkännagifva, att mina kulor
-träffa säkert inom tjugufem alnar, hvilket är ungefär dubbelt så långt
-skotthåll som det jag nu har ... Det der är uppriktigt och rätt fram
-taladt, skulle jag tro ... Svaren mig derför lika uppriktigt, hvem söken
-I?“
-
-De begge karlarne lutade sina hufvud tillsammans, liksom för att
-rådgöra.
-
-“Väderleken tillåter mig ej att vänta längre“, försäkrade Armand, “och
-dessutom är det tröttsamt, att stå så här länge och sigta. Derför
-hastigt och lustigt fram med svaret!“
-
-Intet svar följde, detta oaktadt.
-
-“I ären mållöse, liksom hade mina kulor redan förseglat era munnar“,
-återtog vår hjelte; “om detta varit min afsigt, hade redan hvar och en
-af er haft sin kula i hjertat ... Men oroen er icke för det ... jag
-sigtar icke på bröstet, utan endast på magen ... Nödgas jag än en gång
-vänta på svaret, trycker jag af, och en kula i magen sätter lif i den
-stummaste tunga.“
-
-“Monsieur!“ svarade ändtligen den ene af de begge karlarne, “vi begripa
-ej hur ni kan få det infallet att skjuta på folk, som icke gjort er
-något ondt.“
-
-“Hvar och en har sitt infall“, svarade Armand; “ert är att lägga sig i
-försåt på andras egor för att röfva eller mörda ... mitt är att skjuta
-på röfvare och mördare det första jag kommer öfver dem.“
-
-“Men hur kan ni falla på den tanken att vi vilja mörda och röfva?“
-frågade den andre karlen.
-
-“Vi voro något trötta och sömnige och gingo blott in för att sofva“,
-tillade den förste.
-
-“Sofva på våta marken?“ frågade Armand; “det är icke möjligt att så
-hyggligt folk som ni behöfver underkasta sig en dylik olägenhet, helst
-när I, såsom jag har skäl att förmoda, hafven en vän så nära, han
-nämligen som bor i huset här bredvid och den jag nyss såg ligga i
-fönstret ... Om jag icke bedrog mig, så gaf han er till och med tecken,
-men om det var för att be er komma upp till honom eller ligga qvar här,
-kan jag ej så noga bestämma ... Bad han er om det sednare, så var det
-oförlåtligt af en kristen och allra mest af en person, som bär den
-svarta långrocken.“
-
-“Vi förstå ej hvad ni menar med allt detta, monsieur“, försäkrade den
-förste karlen.
-
-“Vi känna hvarken er eller er granne“, bedyrade den andre, “men hvad vi
-känna är att ni fullkomligt misstagit er på våra personer och att ni kan
-komma att stå till ansvar för det ni hotat oss med vapen i hand.“
-
-“Var derför så god och låt oss gå i fred, så framt ni ej vill att vi med
-våra rop skola tillkalla folk till vår hjelp“, sade den förste, “ty jag
-tror ej ni har rättighet att så behandla oss som ni nu gör.“
-
-“Jag håller hundra mot ett att I ej skolen öppna era munnar för att
-tillkalla främmande folk“, yttrade Armand; “och jag håller tusen mot
-ett, att hvardera af er har på sig en knif nog skarpslipad för att kunna
-skära halsen af en arm satan, som sofver i sin säng.“
-
-“Ni skall stå till rätta för en sådan grof beskyllning“, sade den ene.
-
-“Så ropen då, skriken så mycket era halsar förmå!“ uppmanade Armand, “ty
-det är min fasta föresats att icke släppa er utom trädgården förrän jag
-allra minst pryglat er efter bästa förmåga ... ropen derför och skriken,
-medan I ännu hafven tid dertill.“
-
-De begge karlarne stodo tysta liksom stenen, mot hvilken de stödde sig.
-
-“Jag visste nog att ni icke skulle taga ned himmelen med era rop“, sade
-Armand. “Nu lyster mig se hurudana vapen sådana hjeltar som ni bruka
-bära.“
-
-Efter dessa ord marscherade han rakt på de begge karlarne med fasta steg
-och uppmärksamma blickar både framför och omkring sig samt med sabeln i
-högra handen och en framsträckt terzerol i den venstra.
-
-Men innan han hunnit halfva vägen, tyckte han sig höra ett prassel från
-ena sidan af trädgården, hvilket föranlät honom att stanna lyssnande.
-
-“Hvad förehafves här? hvad i himlens namn står på?“ frågade en karlröst
-från samma sida.
-
-Armand vände ansigtet åt det håll, hvarifrån rösten kom, hvilket
-tillfälle de begge karlarne begagnade för att lemna sin plats och taga
-till fötterna.
-
-Armand ämnade, oaktadt mörkret, förfölja de flyende, men kände sig
-hejdad af någon, som fattade honom i högra armen.
-
-“Hvad är det frågan om? hvarför är ni beväpnad?“ frågade samma röst.
-
-Armand igenkände i den person, som hejdat honom, sin granne, presten.
-
-“Hvarför hindrar ni mig från att gripa de begge missdådarne?“ frågade
-Armand.
-
-“Hvilka missdådare?“ frågade presten.
-
-“De som nyss lågo gömde här och som begagnade er mellankomst för att
-springa sin väg.“
-
-“Det var då missdådare i er trädgård“, sade presten; “det var en annan
-sak ... låtom oss då skynda efter dem.“
-
-Dervid släppte han Armands arm. Den unge mannen hastade till
-trädgårdsporten, men kunde icke upptäcka dem han sökte. Deremot hörde
-han steg af springande, som allt mera aflägsnade sig.
-
-Armand vände sig om och mötte presten, som hade följt honom.
-
-“Jag låg i mitt fönster“, sade denne, “då jag oförmodadt hörde en
-häftigare ordvexling i er trädgård ... detta föranlät mig att springa
-ned ... Hvad var det väl för folk som var här?“
-
-“Ni skulle således icke känna dem?“ frågade Armand, närmande sig
-grannen.
-
-“Det är svårt att i mörkret från mitt fönster kunna igenkänna folk, som
-uppehåller sig i trädgården, och ännu svårare hade detta varit, ifall
-de, med hvilka ni nyss ordvexlade, voro förbrytare, såsom ni påstår.“
-
-“Hur då?“
-
-“Emedan folk af mitt stånd endast hafva umgänge med sådana slags
-brottslingar, som vi uti fängelserna en och annan gång nödgas bereda
-till döden.“
-
-“Jaså, blott i fängelserna ... icke annorstädes? ... icke på
-Vendôme-platsen till exempel?“ frågade Armand.
-
-“Vendôme-platsen? ... jag förstår icke hvad ni menar.“
-
-“Jag menar att jag härom aftonen mötte er på Vendôme-platsen.“
-
-“Det är väl möjligt att jag kunnat vara på Vendôme-platsen; men hvad har
-det att göra med denna sak?“
-
-“Jo, ganska mycket, efter som jag då såg er i sällskap med en person,
-som några minuter förut hade sökt stjäla ur min ficka.“
-
-“Det var besynnerligt, ehuru visst icke omöjligt ... Jag besöker ofta
-Vendôme-platsen, emedan jag har bekanta, som bo dervid ... Det är mycket
-möjligt att jag under mina promenader dit eller till andra platser möter
-folk, som icke hafva den allra bästa konduit ... men vet ni då ej att en
-prest måste komma i beröring med allt slags folk? ... tror ni väl att
-det blott är änglar som nalkas hans bigtstol?“
-
-“Ficktjufven var då ett af era skriftebarn, värdaste fader?“
-
-“Men, min son, om ni verkligen visste att det var en ficktjuf ni såg i
-mitt sällskap, hvarför antastade ni ej honom? ... hvarför angaf ni honom
-ej för närmaste polissergeant? ... Ni såg mig i ett så farligt sällskap,
-utan att varna mig ... Tror ni då att en ficktjuf har mera aktning för
-prestens fickor än för andras? ... Om jag vid detta tillfälle blifvit
-bestulen, hvem skulle jag i andra rummet haft att tacka för det?“
-
-Armand teg något förlägen, ty, såsom läsaren kanske erinrar sig, hade
-vår hjelte sina giltiga skäl hvarför han på Vendôme-platsen icke vågade
-antasta ficktjufven.
-
-“Antingen har ni fullkomligt misstagit er på person eller också yrar ni,
-min son“, återtog presten, “ty, vid gud, jag annars begriper, hur ni
-kunnat falla på den tanken, att jag ligger i samråd med ficktjufvar och
-dylika figurer.“
-
-“Men hvad betydde dessa tecken jag såg er från ert fönster gifva de
-begge skälmarne, hvilka nyss sprungo härifrån?“ frågade Armand.
-
-“Ni vet icke hvad ni säger, unge man! ... har jag gifvit dem tecken?“
-
-“Jag såg det från min port och jag såg det tydligt, ty lyktan var blott
-en aln från ert hufvud.“
-
-“Ni är från era sinnen ... jag såg visserligen folk i trädgården och
-stack ut mitt hufvud för att kunna se om det var desamme som ...“
-
-“Hvilka desamme?“
-
-“Desamme som jag så många nätter förut sett i er trädgård.“
-
-“Hvad! ni har förut sett skälmar i min trädgård!“
-
-“Jag vet ej om era vänner förtjena denna fula benämning.“
-
-“Mina vänner, säger ni?“
-
-“Ja visst, de måtte väl vara era vänner, eftersom jag alltid sett er så
-vänligt emottaga dem.“
-
-Armand studsade.
-
-“I början föreföll det mig mycket besynnerligt att de alltid kommo
-nattetid“, fortfor presten, “men, tänkte jag sedan, den unge mannen har
-göromål ute om dagarne och följaktligen blott tid att om nätterna
-emottaga besök. Att de voro era vänner trodde jag så mycket mer, som jag
-ofta sett dem föra med sig kistor och koffertar, och dessa, efter hvad
-jag på afstånd trodde mig finna, ganska välförsedda och tunga ...
-Tjufvar bruka, såsom ni nog hört omtalas, snarare föra från än till hus
-... Det kunde följaktligen icke vara dylikt folk.“
-
-Armand kände ångestsvetten i sin panna.
-
-Det var då någon som bespejade honom om nätterna och som misstänkte
-honom, ja kanske redan upptäckt hvad ingen oinvigd borde upptäcka.
-
-“Såsom det anstår en god medborgare och vän af ordningen“, fullföljde
-presten, “tänkte jag först yppa dessa nattliga sammankomster för
-vederbörande polis-kommissarie, men jag afstod snart från denna tanke,
-ty en prest har icke att göra med andra hemligheter än dem man anförtror
-honom ... Också lägger jag mig aldrig i andras angelägenheter.“
-
-“De personer ni nattetid sett hos mig“, tog ändtligen Armand till ordet,
-“äro arbetare utan arbete, liksom jag sjelf ... Vi sammanträda för att
-gemensamt öfverlägga om medlen för att afhjelpa våra bekymmer för
-framtiden ... De kistor, ni sett dem medföra, innehålla deras verktyg
-... Hos mig skulle derför polis-kommissarien hafva gjort en ringa
-fångst.“
-
-“Derom är jag också öfvertygad“, medgaf presten med mycken saktmodighet.
-
-“Men jag vet ej om förhållandet blefve detsamma, i fall
-polis-kommissarien skulle göra er ett nattligt besök“, yttrade Armand,
-som erinrade sig skuggorna af de många hufvud han sett på grannens
-fönstergardin.
-
-“Ni menar att äfven jag har sammanträden hemma hos mig“, svarade
-presten; “jag har lika litet skäl som ni att bestrida detta påstående
-... Nämn mig den samhällsklass som icke nu för tiden konspirerar ...
-Presterskapet har icke heller skördat några gyllene frukter af
-Juli-revolutionen ... vi hafva nog våra bekymmer vi också ... Men våra
-bekymmer röra icke allenast vår egen framtid, utan hela menniskoslägtets
-... Men det är sent, det är tid på att vi gå in hvar och en till sig ...
-Det fägnar mig emellertid att hafva gjort er bekantskap, om jag också
-icke kan berömma er för öfverdrifven artighet ... Gud vare med er, min
-son!“
-
-Presten gjorde några korstecken och höjde välsignande sina armar,
-hvarefter han med långsamma, men fasta steg aflägsnade sig ur
-trädgården.
-
-Armand följde den bortgående med ögonen så länge han kunde se honom, och
-lyssnade till hans steg så länge han kunde höra dem.
-
-Derefter lemnade han sjelf trädgården och gick in i sin kammare,
-hvälfvande i sitt hufvud många oroliga tankar.
-
-Snart försvann minnet både af Denise och de begge karlarne, lemnande
-hela rummet åt tanken på den besynnerlige grannen och den nya fara, som
-hotade honom från detta håll.
-
-
-                           Tjugonde kapitlet.
-
-                              Dim-figurer.
-
-Den följande dagen, som uppgick öfver Paris, var en af dessa om vintern
-icke sällsynta dagar, då man tror sig kafva i molnen och då polisen
-utställer poster vid kajerna för att hindra folk från att klifva ned i
-Seinen.
-
-En för blicken ogenomtränglig dimma omhöljde den stora staden. Man såg
-knappast handen för ögonen, än mindre hvart man gick eller hvar man
-stod. Också går ingen ut sådana dagar som ej är rent af tvungen dertill.
-
-Parisarne frukta icke för krutrök och drufhagel, men desto mera för
-dimma och regn.
-
-Om Ludvig XVI, Carl X och Ludvig Filip lika säkert rådt om Herrans
-väder, som de trodde sig rå om Herran sjelf, så hade de utan tvifvel i
-godan ro ända till sin död suttit qvar på sina troner. Det är nästan
-omöjligt att vara entusiast midt i floder af regn eller att sjunga
-marseljäsen, när dimman qväfver andedrägten.
-
-Det är icke lätt att i en sådan dimma leta sig fram i den parisiska
-labyrinten.
-
-Armand Cambon, som hade stora skäl för sin utevaro denna dag, visste väl
-att han befann sig inom Faubourg S:t-Germain, men deremot icke namnet på
-den gata, utefter hvars murar han trefvade, ungefär klockan tio på
-förmiddagen.
-
-Uti Faubourg S:t-Germain, belägen söder om Seinen, bo för det mesta
-gamla adliga familjer af den allra hvitaste legitimitet.
-
-De hafva stora vackra palatser med tjocka murar och starka ekportar, som
-tillbommas inifrån så ofta vinden medför något hotfullt sorl från den
-norra stranden.
-
-De gamle hertigar och markiser, hertiginnor och markisinnor söka trösta
-sig öfver förlusten af sina privilegier genom den blinda dyrkan de egna
-sina fördomar. De äro gudfruktige ända derhän att de om helgdagarne
-ligga på knä innanför kyrkdörrarne, insamlande kollekter för kyrkornas
-räkning. Men väl komne utom kyrkporten, skåda de med blandade känslor af
-förakt och harm ned på de lägre folkklasserna, icke glömmande att år
-funnits, då “packet“ frossat af “ädla“ fäders blod, men deremot
-förgätande att sekler funnits, under hvilka “packet“ offrat de “ädle“
-sin svett, sitt blod, sina tårar.
-
-De hafva madonnans bild på sina sidentapeter och Henrik V:s porträtt i
-de gyllene psalmböckerna.
-
-De drömma ännu om det förlorade paradis, hvars förbjudna frukter de
-ensamt fingo smaka och då ingen bestred dem herraväldet öfver djuren,
-hvaruti inbegrepos snart sagdt alla, som icke hade tillträde till hofvet
-eller deras salonger.
-
-Osäkert torde vara om de någonsin gått så långt i ortodoxien, att de,
-liksom andra dödlige, härledde sig från Adam och Eva, dessa tvänne
-beskedliga landtbor med sina enkla naturseder och sin ännu enklare
-toalett.
-
-Allt sedan Carl X:s flykt och under Ludvig Filips hela styrelse-tid ha
-de lefvat skilda från det öfriga samhällslifvet. De strålande
-Tuilerierna voro dem en icke mindre styggelse än de mörka gränderna i
-S:t-Antoine.
-
-Juli-konungen var i deras ögon ingenting annat än en tempelrånare, som
-störtat deras altaren i gruset, och under sina fötter trampat den afgud
-de dyrkat.
-
-Derför aktade de sig för att med sin närvaro illustrera hans salonger,
-hvilka i stället fyldes af den aristokrati, som visst icke är en bit
-bättre än den gamla, nämligen penningens.
-
-Med ett ord, hvad Kina var för den öfriga verlden var S:t-Germain för
-Paris. Det var ett slags eremit-lif emellan trymåer och kristaller, ett
-slags biblisk sorg med silkessammet i stället för säckväf.
-
-Den 24 Februari 1848 logo de rätt hjertligt och, såsom det allmänt
-påstås, för första gången på aderton långa år. De sågo nämligen i Ludvig
-Filips fall den eviga rättvisans straffande hand.
-
-Visserligen hade de hellre sett om den straffande handen burit den hvita
-glacé-handsken à la Henrik V i stället för den trefärgade à la
-Lamartine, men de medgifva dock att den röda vanten à la Ledru Rollin
-varit vida värre.
-
-Det ena medgifvandet föder det andra.
-
-De röstade på Napoleon till president, ty de sågo i hans president-stol
-endast en piedestal färdig att emottaga deras afgud från Wiesbaden, och
-småningom började de titta fram ur sina ekportar, ty luften, förut
-förpestad af Juli-konungens spioner, föreföll dem nu något klarare och
-friskare.
-
-Författaren till denna berättelse har vid många tillfällen haft lyckan
-att se flere af dessa gamla familjer än i domstolarnes sessions-rum, der
-de flitigt inställa sig hvarje gång Berryer, den store tröstaren för en
-stor förlorad sak, försvarar någon klient, och än på soiréerna och
-balerna i Elysée Nationale hos republikens president, dem de bevista för
-att genom sin närvaro uppmuntra monseigneur till vidare fortgång på den
-reaktionära banan.
-
-De dansa polka och masurka ypperligt, hvilket bevisar, att de ändock i
-något hänseende följt med sin tid. Hädanefter liksom förr skola de
-utgöra bal-salongernas förnämsta prydnad.
-
-Under tiden få de intrigera och dyrka i fred, hvilket de icke fingo
-under Ludvig Filips regering, emedan republiken är för ädel för att
-harmas öfver deras menlösa altaren och för stark för att frukta deras
-ännu menlösare afgud.
-
-Ifrån det ögonblick de upphörde att vara martyrer, hafva de förlorat all
-förmåga att vara farliga och skola slutligen, för att icke alldeles
-sjunka i glömskans djup, nödgas fly till och hylla republiken, hur
-mycket de än hata republikanerne.
-
-Vi lemnade vår hjelte på en gata, hvars namn han för dimmans skull icke
-kunde läsa på husknutarne, och icke heller mötte han någon som kunde
-upplysa honom derom.
-
-Slutligen stötte han näsan mot ett hästhufvud och kände i detsamma någon
-trampa honom på foten.
-
-“Pardon, monsieur!“ ropade en röst, hvilket bevisade att det ej var en
-hästfot som trampat honom.
-
-“Pardon! är det icke monsieur Albert?“ frågade Armand, som kände igen
-rösten.
-
-Albert, som var mekanisk arbetare samt stor beundrare af Ledru Rollin
-och Louis Blanc, blef ledamot af provisoriska regeringen efter
-Februari-revolutionen och deporterad efter Juni-upproret.
-
-“Hvem känner mig under denna himmelska slöja?“ frågade rösten.
-
-“Jag, Armand Cambon“, tillkännagaf denne, hvars näsa i detsamma vidrörde
-en annans.
-
-“Ah, verkligen! ... nu ser jag er ändtligen“, yttrade Albert, tryckande
-Armands hand.
-
-“Var god och säg mig hvar jag är någonstädes“, bad Armand; “jag har gått
-vilse och vet ej om det är andra eller tredje gatan från Seinen som jag
-nu är på.“
-
-“Det är den tredje.“
-
-“Således rue de l’Université?“
-
-“Ja visst.“
-
-“Och ni är säker på det, monsieur?“
-
-“Måtte väl det, efter min kusk stannat utanför detta hus, som jag nu
-måste upp uti.“
-
-“Hvilket nummer har detta hus?“
-
-“Åttiotvå.“
-
-“Verkligen? ... då har jag icke gått så vilse som jag trodde ... Men är
-det ej i åttiotvå som monsieur Lamartine bor?“
-
-“Jo, det är just honom jag ämnar besöka.“
-
-“Ni hos Lamartine?“ frågade Armand, något förundrad.
-
-“Nå, än sedan?“
-
-“Lamartine är en stor författare och en ädel man; men är han icke
-legitimist?“
-
-“Bah! Lamartine är icke mera legitimist än ni och jag.“
-
-“Men så tros det ändå.“
-
-Före Februari 1848 ansågs allmänt Lamartine, hvilkens arbeten och
-personlighet alltid varit lika högt värderade, tillhöra det
-legitimistiska partiet, i hvars högqvarter han också bodde, och säkert
-fanns det ingen som ansåg honom vara republikan.
-
-“Lamartine är född legitimist och måhända uppfostrad för att bli ett
-helgon à la Berryer“, svarade Albert; “men Lamartine är för stort snille
-och för mycket fransman för att offra på absolutismens altare ...
-Medborgarkronan är vackrare än helgon-glorian, åtminstone på denna sidan
-grafven.“
-
-“Men ...“
-
-“Men ni undrar kanske hvad jag har att göra hos Lamartine?“
-
-“Hvarför icke?“
-
-“Vi hafva hört, att Lamartine ämnar deltaga i den reform-bankett, som
-oppositionen med Odillon Barrot i spetsen skall tillställa i början af
-snart instundande år“, upplyste Albert, “och det är för att höra om
-detta rykte eger grund som monsieur Ledru Rollin skickat mig till
-honom.“
-
-“Jag gör då orätt i att uppehålla er längre ... Men det var sannt: ett
-ord i förtroende, monsieur Albert!“
-
-“Hvad har ni att säga?“
-
-“Men låt oss hviska.“
-
-“Godt! ... här är mitt öra ... lägg dit hela ert hjerta.“
-
-“Det går icke an att skicka mig något mera om nätterna“, hviskade
-Armand.
-
-“Hvarför ej det?“ hviskade Albert.
-
-“Jag fruktar att man är vår hemlighet på spåren.“
-
-“Morbleu!“
-
-“Eller, rättare sagdt, att man misstänker oss för något hemligt.“
-
-“Hvilket kommer på ett ut ... Men hur vet ni ...“
-
-“Jag har nu icke tid att förklara mig närmare ... emellertid är det bäst
-att vara försigtig.“
-
-“Utan tvifvel ... Men hvad bör man göra?“
-
-“Byta om rustkammare.“
-
-“Kanhända.“
-
-“Träffar ni monsieur Ledru Rollin i dag före mig, så var god och säg
-honom det.“
-
-“Det förstås ... Men hur var det, skulle ni icke resa?“
-
-“Jo, i morgon.“
-
-“Och lokalen?“
-
-“Står för min räkning.“
-
-“Och nycklarne?“
-
-“Lemnar jag åt er.“
-
-“Godt! ... har ni något vidare att säga mig?“
-
-“Nej.“
-
-“Så farväl då!“
-
-“Er tjenare! ... lycka till, monsieur Albert!“
-
-De begge samtalande togo hvar sitt steg tillbaka och försvunno med
-detsamma ur hvarandras åsyn.
-
-Armand fortsatte sin väg, följande södra trottoaren tilldess han hunnit
-närmaste hörn, då han vek af åt venster in på en annan gata. På denna
-hade han icke tagit många steg förrän han våldsamt stötte mot en annan
-dim-figur. Men både han och den han stötte emot glömde att bedja
-hvarandra om förlåtelse.
-
-Den sednare var svart från hufvud till fot, och Armand igenkände i honom
-sin granne.
-
-“God morgon!“ helsade ändtligen denne med ett vänligt grin.
-
-Armand besvarade helsningen, men icke alldeles så vänligt.
-
-“Ett hiskligt väder!“ yttrade presten.
-
-“Och likväl ute?“ yttrade arbetaren.
-
-“Presten och läkaren äro ute i alla väder, min son.“
-
-“Dock äro de ej de ende, som ni ser“, tillade Armand.
-
-“Jag ser att icke heller ni bäfvar för dimman“, sade presten.
-
-“Jag försäkrar er att jag icke bäfvar för något.“
-
-“Det bevisar godt samvete.“
-
-“Icke alltid ... det finns nog onda samveten som icke heller bäfva för
-något.“
-
-“En dylik tro har religionen icke ingifvit er, min son.“
-
-“Icke religionen, men vissa af dess prester.“
-
-“Jaså ... farväl, min son!“
-
-“Farväl, min far!“
-
-Derefter aflägsnade sig Armand, fortsättande sin väg. Men hastigt föll
-det honom något in, och han stannade, vändande sig om.
-
-Då tyckte han sig märka att konturerna af en mörk kropp uppenbarade sig
-genom den tjocka, men likväl ljusa dimman och att dessa konturer allt
-mera närmade sig, utan att Armand kunde höra några steg. Han tog derför
-sitt parti och gick rakt på skuggan.
-
-Hastigt och med ett rop af öfverraskning stötte han ånyo på sin granne,
-hvilken syntes ännu mera öfverraskad af detta nya möte.
-
-“Ah, ni följer mina steg, vördade fader!“ ropade Armand.
-
-“Ja, jag glömde tacka er för i natt“, förklarade presten.
-
-“Hå! ... tack sjelf!“
-
-“Jag förmodar att ni njutit en ostörd hvila?“ yttrade den förre.
-
-“Nej, jag har icke sofvit alls ... jag har haft sammankomst i natt
-igen“, erkände Armand.
-
-“Ni har en lycklig natur, min son ... ni sofver aldrig och blir ändå
-aldrig sömnig.“
-
-“Aldrig“, svarade Armand: “jag har en beundransvärd förmåga att hålla
-mig vaken ... lägg det väl på minnet, i fall ni skulle tvifla på min
-vaksamhet.“
-
-“Ni är mycket förekommande, min son.“
-
-“Men tål icke att någon följer mig i hälarne“, svarade Armand.
-
-Den andlige bevärdigade denna anmärkning med ett ömkansfullt löje.
-
-Armand log på sitt sätt, men tog derefter ut stegen och skildes för
-andra gången från sin granne. Han stannade ej förrän han kommit framför
-porten till ett större hus vid samma gata. Han vidrörde en klocksträng,
-hvarefter porten öppnades.
-
-“Markisinnan d’Estelle bebor ju detta hus?“ frågade han portvaktaren,
-hvilken var honom till mötes i den höghvälfda portgången.
-
-“Ja ... men hvad vill ni för godt?“ var den trumpna fråga, hvarmed
-portvaktaren besvarade hans.
-
-Armand eller, egentligen taladt, hans blus hade otur hos alla förnäma
-portvaktare.
-
-“Och hon bebor naturligtvis första våningen?“ fortfor Armand.
-
-“Ja ... Men hvad vill ni? hvem är ni? jag känner er inte“, fortfor
-portvaktaren.
-
-Vår hjelte hade visserligen en gång förut varit i detta hus, men då hade
-han kommit och gått trädgårdsvägen samt följaktligen icke haft tillfälle
-att göra portvaktarens bekantskap.
-
-“Hvad är det egentligen fråga om?“ envisades husets nitiske tjenare.
-
-“Ingenting, min vän!“ svarade Armand lakoniskt och hastade uppför den
-breda ljusa trappan, som ledde till första våningen.
-
-Portvaktaren, särskildt förargad öfver att kallas “min vän“ af en
-varelse i rödrutig blus, rusade efter den uppspringande, men stannade
-midt i trappan, när han såg Armand från öfra sidan knyta näfven emot
-honom. Han kände af erfarenhet att bluser, af hvad färg de vara må, lika
-ofta tala med knytnäfven som med munnen, och som portvaktarens styrka
-förnämligast låg i den sednare, så vände han tillbaka, förmodligen för
-att rådgöra med sin hustru om huru man borde behandla en “min vän“, som
-knyter näfven mot en markisinnas portvaktare.
-
-Armand ringde på dörren deruppe, och denna öppnades af en betjent i rikt
-livré.
-
-“Var god och underrätta markisinnan att Armand Cambon anhåller att få
-tala med henne“, var det enkla sätt, hvarpå Armand introducerade sig hos
-en markisinnas betjent.
-
-Betjenter hafva tvänne olika mått, hvarmed de mäta olika slags folk. De
-sämre mäta de från hjessan till fotabjellet och de bättre från byxfickan
-till högra handens fingerspetsar. Det var klart att vår hjelte skulle
-mätas med förstnämnda mått, emedan det icke finns någon byxficka på
-bluser och följaktligen ingen börs i den.
-
-“Hvad har ni med mitt hår och mina skor att göra?“ frågade Armand, som
-icke tyckte om mått-tagningen; “jag har hvarken bedt er frisera det
-förra eller borsta de sednare.“
-
-“Hvem är ni?“ frågade betjenten, temligen förbluffad.
-
-“Hvem jag är? ... jo, jag är den som skall tala med markisinnan“,
-svarade Armand, trängande sig in i tamburen.
-
-Armand Cambon hade ett sätt att umgås med betjenter och portvaktare, så
-att man kunde anse honom tillhöra den riktigt fashionabla verlden.
-
-Också trodde markisinnans betjent, som aldrig drömt om så mycken
-djerfhet hos en blus, helt säkert att han hade framför sig någon
-förklädd prins, emedan han med den djupaste bugning aflägsnade sig ur
-tamburen, för att anmäla den uppvaktande.
-
-Efter någon stund utkom han, uppslog begge dörrarne till salen, hvilket
-borde hafva smickrat vår hjeltes fåfänga, eftersom det blott är för
-storfolk man uppslår två dörrar på en gång, och bad monsieur vara så
-gunstig och stiga in.
-
-Armand befann sig i en större salong, prydd med byster af de gamla goda
-tidernas regenter, statsmän och krigare. Och hvarför skulle man ej i de
-skönas salonger finna bilderna af dem, som kanske tillbragt största
-delen af sin tid i de skönas sängkammare?
-
-Bland figurerna igenkände Armand en, som han visserligen ansåg vara
-lefvande, men hvilken var nästan lika orörlig och hvit i ansigtet som
-marmorbysterna. Det var Denise, markisinnans kammarjungfru.
-
-“Jag skall föra in monsieur“, sade hon med darrande röst till betjenten.
-
-Denne aflägsnade sig, efter att förut hafva gifvit den förklädde prinsen
-en lika ödmjuk som ångerfull blick. När han försvunnit, störtade
-kammarjungfrun fram till Armand, yttrande med halfqväfd ångestfull
-stämma:
-
-“Himmelens gud! hvarför kommer ni hit?“
-
-“Jag vill tala med markisinnan.“
-
-“Ni kommer för att förråda mig! ... jo, jo, för att förråda mig!“
-
-“Det har jag visst icke tänkt på.“
-
-“För att omtala att jag besökte er i går, för att omtala hvad jag i går
-berättade er.“
-
-“Har ni ingenting annat att frukta för, så kan ni vara lugn,
-mademoiselle.“
-
-“Och jag kan lita på det? ... och ni skall icke göra mig olycklig?“
-
-“Var viss om, att jag icke är så oförsonlig som ni, bästa Denise.“
-
-“Men hvad vill ni då hos markisinnan?“ frågade hon ännu tviflande, ty
-hon hade säkerligen ännu icke glömt opera-biljetten.
-
-“Jag har bedt er trygga er vid mitt löfte, emedan jag ännu aldrig brutit
-ett sådant“, svarade Armand, som deremot alls icke tycktes hafva
-opera-biljetten i minnet.
-
-“Så kom då: jag vill föra er in till markisinnan“, sade Denise; “men jag
-stannar i rummet utanför och lyssnar på ert samtal med henne ... Bryter
-ni ert löfte, låter ni henne med ett enda ord förstå att det ringaste
-förhållande varit rådande oss emellan, lemnar jag på ögonblicket detta
-hus för att kasta mig i Seinen.“
-
-“Seinen skall icke hafva mig att tacka för ett så vackert byte“,
-förklarade Armand småleende; “men dröj för all del icke att föra mig
-till er matmor, den jag, uppriktigt sagdt, gerna unnade Seinen.“
-
-Denise gick före Armand genom några prunkande gemak, hvarefter hon
-öppnade en dörr och tillslöt den efter Armand, som nu befann sig i samma
-rum, der han förut en gång varit.
-
-Markisinnan, i morgondrägt af ljusgult taft och till hälften liggande på
-den lilla soffan, innehade samma retande ställning som vid förra
-tillfället. Förmodligen hade detta sätt att presentera sig, när hon gaf
-företräde, blifvit en vana hos den sköna qvinnan. Armand syntes dock
-lugn, ty vid detta tillfälle bar han ingen bindel hvarken för kroppens
-eller själens ögon.
-
-“Ni har önskat tala med mig“, började markisinnan, utan att likväl denna
-gång bedja sin gäst sitta.
-
-“Ja, madame!“
-
-“Hvad önskar ni?“
-
-“Veta hvarför ni låtit skicka den stackars Simon till Algeriet.“
-
-“Om jag säger er att jag gjort det för att skilja honom från en trakt,
-som naturligtvis alltid måste påminna honom den stora förlust han lidit,
-så tror ni mig säkert icke“, yttrade markisinnan, lekande med en
-hårlock, som ringlat ned på hennes barm.
-
-“Nej, madame“, svarade Armand kallt och utan att beundra afbrottet
-emellan den korpsvarta locken och det snöhvita hyende, hvarpå den
-fallit.
-
-“Men om jag säger, att jag på detta sätt velat befria mig från ett
-odjur, som ständigt hotade min personliga säkerhet, så tror ni mig
-kanske.“
-
-“Visserligen ... men, à propos sättet, hvad betydde den skrifvelse jag
-sist hade den äran emottaga från er?“
-
-“Det betydde hvad jag då tänkte.“
-
-“Och sedan?“
-
-“Tänkte jag annorlunda ... Vi fruntimmer äro kända för vår ombytlighet.“
-
-“Men hvarför lät man Simon förstå, att det var efter hans egen önskan
-och på min tillrådan man skickade honom till Alger? ... Ni hör att jag
-noga känner till allt ... jag har också i dag tidigt på morgonen besökt
-det ställe, der Simon arresterades.“
-
-“Jaså, man har sagt det?“
-
-“Ja, och jag tror mig äfven ana den rätta orsaken.“
-
-“Så mycket bättre.“
-
-“För att utan svårighet kunna hos polis-prefekten utfå ett
-tillståndsbref för flyttningen till Alger, fordrade kanske formen, att
-Simons egen önskan togs till förevändning.“
-
-“Det är möjligt att formen fordrade det!“
-
-“Vidare befarade man kanske att den fruktade mannen skulle återkomma,
-och Simon är verkligen den som icke länge låter qvarhålla sig på ett och
-samma ställe ... Hemkommen skulle han hämnas.“
-
-“På mig naturligtvis.“
-
-“Nej, på mig, som så förskräckligt hånat honom i hans olycka.“
-
-“Derför är det ju bäst för er att han aldrig återkommer“, sade
-markisinnan med isande köld.
-
-“Ni är en förfärlig qvinna, madame!“
-
-“Så tycker man icke i allmänhet, monsieur ... Har ni något vidare att
-säga?“
-
-“Jag säger att ni måste använda ert inflytande för att skaffa den arme
-mannen tillbaka.“
-
-“Ni anser mig då ha mycket inflytande?“
-
-“Ja, tyvärr ... Det står illa till i det land, der det finnes något
-annat inflytande än religionens, moralens och lagarnes ... Jag trodde
-icke på möjligheten af ett lettre de cachet i dessa tider, men allt
-börjar bli möjligt, märker jag ... Men i hvad fall som helst, madame,
-måste ni skaffa Simon tillbaka, ty annars ...“
-
-“Ty annars börjar ni process emot mig eller sätter mig i tidningarne?“
-
-“Väl möjligt ... men innan jag det gör, vänder jag mig till hertig de
-Beaudreuil“, förklarade Armand, fästande en genomträngande blick på
-markisinnans ansigte; “jag vill åtminstone försöka att vinna honom för
-Simons sak.“
-
-Armand yttrade detta icke blott för att hota, utan äfven för att komma
-på talet om den förra biljetten, emedan han ännu hade kammarjungfruns
-historia i färskt minne.
-
-“Ni tror er då stå mycket väl hos hertigen?“ frågade markisinnan utan
-synbar förvirring.
-
-“Man behöfver icke stå väl hos menniskor för att kunna inverka på dem“,
-menade Armand.
-
-“Men ni står mer än vanligt illa hos honom, och det bör ni väl icke
-undra på.“
-
-“Aha, vi äro nu inne på kapitlet om den märkvärdiga biljetten, som ...“
-
-“Som ni tog med er, när ni härom aftonen passerade min kammarjungfrus
-kammare.“
-
-“Och som hertigen skrifvit till er“, tillade Armand tvärt, ehuru han
-undrade hvarför markisinnan nämnde sin kammarjungfrus kammare.
-
-Markisinnan föll i ett högljudt skratt.
-
-“Vill ni med detta skratt låta mig förstå att hertigen icke skrifvit den
-der biljetten?“
-
-“Fråga min kammarjungfru“, svarade hon med fortfarande munterhet.
-
-“Er kammarjungfru? ... hvad skulle väl hon kunna upplysa i denna sak?“
-
-“Hvarjehanda i fall hon ville det ... Unge man, det var mycket nära att
-ni hade satt en ganska vacker flicka på Saint-Lazare[1] ... Men de
-republikanerne äro nu i stånd till allt.“
-
-   [1] Tukthus för qvinnor.
-
-“Vill ni kanske påstå att er kammarjungfru författat den der besvärande
-skrifvelsen?“
-
-Markisinnan svarade med en nickning, som kunde betyda hvad som helst.
-
-“I sådant fall förvånar mig blott en sak.“
-
-“Hvilken?“
-
-“Att er kammarjungfru, om hon begått ett sådant brott, i stället för att
-vara på väg till Saint-Lazare, ännu är qvar i ert hus.“
-
-“En qvinna förlåter gerna ett brott, som har kärleken till orsak.“
-
-“Kärleken?“
-
-“Ja, är det då så otänkbart att en kammarjungfru kan älska en hertig?“
-
-“Er kammarjungfru skulle således älska hertig de Beaudreuil! ... och hon
-bevisar sin kärlek derigenom att hon förfalskar hans stil?“
-
-“Ni vet då ej att den mest brinnande kärlek, när den förrådes, blir det
-mest brinnande hat? ... Men jag glömde att ni är ett barn, som ännu icke
-känner verlden.“
-
-“Det är troligt att ni icke har så orätt deruti ... men ett ber jag er
-icke glömma.“
-
-“Och hvad skulle det vara?“
-
-“Att jag icke har barnets lättrogenhet ... Men icke nog dermed: det är
-äfven min fasta föresats att söka upplysa alla andra, hvilka kunde vara
-lika lättrogna som ni anser mig vara.“
-
-Markisinnans svarta ögon slungade på den unge mannen en blick, flammande
-och vild som blixten.
-
-Armand satte mot blixten ett trotsigt leende.
-
-“Ni tror mig då ej?“ frågade hon med snart återvunnen köld.
-
-“Nej“, svarade Armand utan vidare omständigheter.
-
-Markisinnan tycktes fundera på något. Derefter sträckte hon ut ena armen
-mot marmorbordet, fattade en gyllene ringklocka och ringde.
-
-Denise inträdde blek och darrande.
-
-“Denise“, sade markisinnan efter att länge hafva betraktat den
-förskräckta flickan; “det är nu återigen fråga om den der biljetten, som
-redan åstadkommit så mycket oväsende ... Den unge mannen der tror att
-det var en skrifvelse från hertigen till mig ... Är det så?“
-
-Denise såg ömkelig ut och hennes läppar rörde sig utan att gifva något
-ljud.
-
-“Svara, Denise!“ uppmanade markisinnan; “har hertigen skrifvit denna
-biljett?“
-
-“Nej, madame!“ svarade ändtligen kammarjungfrun, stirrande på mattan.
-
-“Är det något mera ni vill att jag skall fråga den stackars flickan?“
-vände sig markisinnan till Armand.
-
-“Jag skulle naturligtvis gerna vilja veta hvem som skrifvit den“,
-svarade denne.
-
-“Och ni vill att jag skall göra henne denna fråga i en främmandes
-närvaro?“
-
-“Ja, i fall ni anser er böra öfvertyga mig om sanningen.“
-
-“Ni drifver er obarmhertighet bra långt, monsieur“, sade markisinnan med
-en medlidsam blick på kammarjungfrun. “Denise! du måste uppriktigt säga
-den unge mannen hvem som skrifvit den.“
-
-“Jag?“ utropade Denise, skådande än på markisinnan och än på Armand,
-under det att hon skälfde i alla leder.
-
-“Du har ingenting att frukta, mitt barn“, fortfor markisinnan; “du har
-min förlåtelse och behöfver ingen annans ... Icke heller tror jag att
-monsieur Armand har skäl att vara mera oförsonlig mot dig än jag, ty att
-han tagit biljetten och visat den för mademoiselle Géronnière samt
-derigenom satt verlden i rörelse, det är icke ditt fel, utan blott hans
-... Frukta således ingenting, utan säg inför honom detsamma som du
-bekänt inför mig, nämligen att det är du, du sjelf som skrifvit denna
-fatala eller, rättare sagdt, enfaldiga biljett.“
-
-Denise vred sina händer, så att hon kunnat vrida dem ur led.
-
-“Skynda dig, flicka!“ uppmanade markisinnan med hög och befallande
-stämma: “det är du som skrifvit den.“
-
-“Ja!“ stammade Denise nästan tillintetgjord.
-
-“Ni? ni!“ ropade Armand, betraktande kammarjungfrun med bestörtning.
-
-“Monsieur!“ sade markisinnan; “jag hoppas att ni icke tilltror er ega
-rättighet att göra den arma flickan några förebråelser ... Äfven väntar
-jag af er ridderlighet, att ni icke för någon, hvem det vara må, omtalar
-denna händelse, som, efter hvad jag nyss låtit förstå, endast är ett
-verk af en barnslig svartsjuka.“
-
-“Men“, yttrade Armand, “men ...“
-
-“Hvad ville ni säga?“
-
-“Är mademoiselle Géronnière upplyst härom?“
-
-“Det är klart.“
-
-“Om rätta förhållandet?“
-
-“Om rätta ... det förvånar mig att ni ens kan sätta det i fråga ...
-Denise har velat gifta mig med en hertig“, tillade hon skrattande, “och
-det var välmenande af henne; men ni, monsieur, tror att en markisinna,
-när hon gifter sig med en hertig, behöfver göra det hemligt, och det är
-enfaldigt af er ... Hvad er vän, vindragaren, beträffar, så är det
-kanske nog med den minnesbeta jag redan gifvit honom ... Jag vill derför
-använda mitt inflytande för att få honom tillbaka ... Och nu farväl,
-monsieur!“
-
-Armand bugade sig, men dröjde, ty han var sysselsatt med att studera den
-förtviflade kammarjungfruns anletsdrag.
-
-“Gå in i sängkammaren, Denise, jag skall göra min toalett“, befalde
-markisinnan.
-
-Denise skred på svigtande ben öfver golfvet och försvann genom dörren
-till sängkammaren.
-
-I detsamma visade sig samme betjent, som insläppt Armand, och anmälde
-baron Saint-Bris, hvilken genast derpå inträdde och närmade sig
-markisinnan, som förbindligt smålog emot honom.
-
-Armand igenkände i denne samme kavaljer som han sett i markisinnans loge
-på operan.
-
-“Ledsaga monsieur ut!“ yttrade markisinnan till betjenten, dervid
-hugnande vår hjelte med den artigaste afskeds-gest.
-
-Armand, icke tillfredsstäld af det knapphändiga löfte markisinnan gifvit
-honom angående Simon, hade visserligen ett och annat att ytterligare
-språka med henne om; men som hennes afskedshelsning var temligen tydlig,
-så aflägsnade han sig efter en stel bugning.
-
-“Nå, baron!“ yttrade markisinnan till den ankomne, men med en mun, som
-icke mera log.
-
-“Ni har låtit kalla mig, madame ... hvad befaller ni?“ frågade baronen,
-tagande plats på stolen bredvid divanen.
-
-“Ni såg den der karlen?“
-
-“Ja, jag visste redan att han var här.“
-
-“Och denna farliga menniska läto de uslingarne undkomma“, fortfor
-markisinnan.
-
-“Det var fasligt hvad man hade brådtom att underrätta er derom“, yttrade
-baronen.
-
-“Nå, hvad är nu att göra?“ frågade markisinnan högst orolig.
-
-“Var lugn, madame! ... innan aftonen har han upphört att vara farlig.“
-
-“Innan aftonen?“ upprepade markisinnan, utan att synas lugnare.
-
-“Innan middagen ville jag säga“, rättade baronen; “ja, inom en timme ...
-Men hvad ville han hos er?“
-
-“Inom en timme, sade ni?“
-
-“Inom mindre än en timme“, svarade baronen, tummande sina vackra svarta
-mustascher.
-
-Markisinnan syntes lugnare och log ånyo.
-
-
-                         Tjuguförsta kapitlet.
-
-                         Vidare om dim-figurer.
-
-Armand följde betjenten, som med vördnadsfull beställsamhet uppslog
-dörrarne för den förmente prinsen.
-
-Betjenten hade ytterligare stärkts i sin tro, att Armand vore vida mer
-än han ville synas vara, deraf att denne så kallt besvarat markisinnans
-artiga afskedshelsning, hvilket säkerligen ingen annan än en mycket hög
-person skulle våga.
-
-Armand fäste dock ingen uppmärksamhet vid betjentens vördnadsbetygelser,
-ty han grubblade på den historia markisinnan nyss berättat honom. Han
-hade ingen anledning att anse kammarjungfruns hjerta bättre än
-herskarinnans. Det kunde vara möjligt, att hela intrigen vore den förras
-verk.
-
-Visserligen röjde kammarjungfruns sinnesstämning, när hon afgaf
-bekännelsen, både oro och fruktan, hvaraf man skulle kunna draga den
-slutsatsen, att en annan makt än kärleken för sanningen vid detta
-tillfälle beherskade henne; men detta allt kunde äfven vara en följd
-deraf, att hon, som dagen förut berättat honom en annan historia till
-markisinnans nackdel, kanske fruktade att Armand skulle yppa den för en
-matmor, som icke var att leka med.
-
-Men för att kunna förfalska en annans stil fordras allra minst att sjelf
-vara skrifkunnig, och Armand kände icke Denise’s förmåga i den ädla
-skrifkonsten, men hade icke mycket förtroende till kammarjungfrurs i
-allmänhet, hvad denna kunskap beträffade.
-
-Dock, hvad betydde det? I Paris är kanske ännu mindre än annorstädes
-brist på kopierings-snillen, som arbeta både för egen och andras
-räkning, och kammarjungfrur äro ofta mindre rådlösa än annat folk. Det
-är icke för roskull Molière och Beaumarchais gifvit dem snille och
-talang på deras husbondfolks bekostnad.
-
-Armand, föga nöjd med kammarjungfruns historia nästlidne gårdag, var det
-ännu mindre med markisinnans denna dag. I den förra framstod han
-visserligen såsom en simpel förfalskare, men denna beskyllning ansåg han
-sig utan svårighet kunna tillbakaslå. Deremot skyldrade han i den
-sednare såsom en narr och det i dubbelt hänseende, och denna fläck,
-förutsatt likväl att historien vore sann, fann han omöjlig att aftvå.
-
-Icke under då, om vår hjelte grubblade och tankfull följde betjenten.
-
-Utkommen i farstun stördes han i sina tankar af denne som med ryggen i
-bågform yttrade följande:
-
-“Monsieur! det var ledsamt att ni icke tog er kappa med er upp, så att
-jag fått värma den innan ni tager den på er ... det är en förskräcklig
-väderlek i dag.“
-
-“Min kappa?“ förvånade sig Armand, som i alla sina dar aldrig nyttjat
-ett sådant plagg.
-
-“Ja visst, monsieur, ty jag tar för gifvet att ni inte gått ut i sådant
-väder utan öfverrock, eller har ni verkligen ingenting annat än den der
-tunna blusen? ... Jag ber om förlåtelse, men det är något försigtigt och
-kunde ha farliga följder.“
-
-“Icke för den, som är van, monsieur.“
-
-“Ni skulle vara van att gå i blus?“ satte betjenten i fråga och blinkade
-dervid såsom en slipad och i hemligheter härdad betjent brukar blinka;
-“monseigneur ursäktar väl att jag vågar tvifla på det?“
-
-Betjenten ansåg sig böra låta den förmente prinsen förstå att han
-genomskådat masken, för den händelse att denne skulle vilja sträcka
-anonymiteten ända derhän att gå utan att ge drickspengar.
-
-“Monsieur, ni måtte väl icke ha fallit på den idén att drifva gyckel med
-mig!“ ropade Armand förargad, ty han misstänkte verkligen betjenten för
-en sådan djerfhet.
-
-“Bevare mig gud för det!“ ropade denne, tagande förskräckt ett steg
-tillbaka.
-
-“Nå, hvad pratar ni då om kappa eller hvad det var för slag?“ fortfor
-Armand.
-
-“Herre min gud, jag trodde att betjenten, som väntar er utanför porten,
-bar er kappa.“
-
-“Betjenten! ... hvilkens betjent?“
-
-“Er naturligtvis ... jag tyckte till och med att det var två.“
-
-“Två? ... ni säger, att det var två betjenter som väntade på mig?“
-
-“På hvem skulle de annars vänta?“
-
-“När såg ni dem?“ frågade Armand, som nu började bli uppmärksam.
-
-“Jag var för en stund sedan nere i porten och öppnade den.“
-
-“Och då såg ni?“
-
-“Två personer, som stodo utanför och dem jag ej kände.“
-
-“Och desse sade att de voro mina betjenter?“
-
-“Nej, och icke heller hann jag fråga dem, ty de drogo sig hastigt
-tillbaka ... Men jag tog för gifvet att ...“
-
-“De drogo sig tillbaka, säger ni?“
-
-“Ja, monsieur.“
-
-“Och hastigt?“
-
-“Ja, och som det var stark dimma, så kunde jag inte se dem mera ...
-Monsieur finner således att ...“
-
-“Men har icke den herrn, som nyss kom, betjenter?“
-
-“Baronen? ... visst har han det ... men inte var det hans, för dem
-känner jag nog.“
-
-Armand gick till förstugufönstret, som vette åt gatan och tittade
-derigenom, men han såg ingenting annat än den tjocka ogenomträngliga
-dimman.
-
-“Bonjour, monsieur!“ sade han efter några ögonblicks öfverläggning med
-sig sjelf och gick derefter utför trapporna.
-
-“Bon“ kom visserligen fram på betjentens läppar, men “jour“ sväljdes, ty
-hans högra hand, som enligt gammal vana framräcktes, fick emot vanan
-ingenting.
-
-Han gjorde en grimace som tycktes säga: “Gud bevare oss från sådana
-prinsar!“ eller “ges det väl någon onyttigare varelse på jorden än en
-snål prins!“
-
-Betjenten, hackande tänderna lika mycket af köld som af förargelse,
-lemnade snart farstun.
-
-Dagen hade börjat olyckligt för honom. Först hade han varit höflig för
-ingenting och sedan hade han för samma betalning kanske förstört sin
-helsa.
-
-När Armand, i hvars öron det der “bon“ klingat ganska hemskt, kommit ned
-i portgången, fann han portvaktaren stående utanför dörren till sin
-portkammare, fullt ut om ej mera ödmjuk och bugande än betjenten.
-
-Dennes förra goda tanke om den förmente prinsen hade således äfven
-transpirerat till portgången.
-
-“Befaller monsieur att jag öppnar porten?“ frågade denne med ett leende
-allra minst värdt en franc.
-
-Armand stod tigande med högra handen om hakan, lik den som söker ett
-förnuftigt beslut. Ingen tror kanske hvad det är nyttigt att taga sig om
-hakan, isynnerhet för den som icke har snusdosan att rådfråga.
-
-“Ni har säkert en god syssla, monsieur portvakt?“ frågade ändtligen
-Armand, tagande handen från hakan, hvilket bevisar att han fattat sitt
-beslut.
-
-“En förträfflig syssla, monsieur“, svarade portvaktaren, “den bästa man
-kan önska sig ... bara förnämt folk som går ut och in, upp och ned ...
-deraf följer att det alltid vankas hederligt med drickspenningar åt
-portvaktaren ... jag bedyrar, monsieur, att det sällan är någon som ger
-mig mindre än en franc för mitt besvär att öppna porten ... Merendels
-får jag två, ja till och med fem ... det blir en vacker inkomst det på
-året ... Men det behöfs också, monsieur ... man har en talrik och fattig
-familj, åtta personers dagligt hushåll, monsieur, och om det icke funnes
-personer, hertigar och prinsar, monsieur, som understundom, ja ganska
-ofta gifver mig en och annan louisd’or, så skulle det ...“
-
-“Och ni bor förmodligen bra också?“ afbröt Armand portvakten, hvilken
-hade ett vida mer populärt och lättfattligt framställningssätt än
-sjelfva betjenten.
-
-“Åjo, går väl an“, svarade portvaktaren; “kanske det roar monsieur att
-se hur en arm syndare bor“, tillade han, i det han med en djup bugning
-öppnade dörren till kammaren; “så får jag kanske den äran, den nåden att
-visa er min hustru.“
-
-“Det skall bli mig rätt angenämt att få se henne“, ljög Armand, som hela
-tiden sett hennes knotiga ansigte genom glasrutan på dörren och var
-belåten med hvad han redan sett.
-
-Armand steg in i rummet och skådade omkring sig derinne. Han begrep icke
-huru ett åtta personers hushåll kunde rymmas i denna kammare, så framt
-icke portvakterskan finge gälla för sju, hvilket hon nog såg ut för att
-göra.
-
-“Kammaren är just icke mycket lång och inte mycket bred heller“, menade
-portvaktaren; “men så är den så mycket högre.“
-
-“Och ett stort fönster med hvitt vackert glas uti“, anmärkte Armand, som
-företrädesvis riktade sina ögon dit.
-
-“Näst ett par goda ögon behöfver en portvaktare två goda fönsterrutor“,
-förklarade portvaktaren.
-
-“Naturligtvis ... Förlåt, madame! vore det möjligt att få tända en
-cigarr?“ frågade Armand sin husliga värdinna.
-
-“Tusen, monsieur, om ni behagar“, svarade hon, hastande till en bundt
-tändstickor, som stod på spiskanten.
-
-Armand förde handen först i sin ena ficka och sedan i den andra.
-
-“Hvad är det!“ skrek han till och drog ut den tomma handen; “sådan
-förargelse! ... jag har tappat mitt cigarrfodral.“
-
-“Herre min gud! det var kanske ett dyrbart fodral!“ ropade portvaktaren
-och hans hustru nästan med en mun.
-
-“Åja så der ... jag hade icke velat förlora det för femtio francs ...
-stommen var af silfver med små guldstift uti.“
-
-“Silfver med guldstift!“ ropade det deltagande portvaktarfolket.
-
-“Om betjenterne fått tag uti det ... tro mig, monsieur, en sådan pjes
-lemnar ingen tillbaka“, erkände hustrun fritt och otvunget.
-
-“Nej, jag kommer ihåg nu“, sade Armand: “innan jag gick in genom er
-port, tog jag upp fodralet och lade deruti en halfrökt cigarr ...
-derefter stoppade jag fodralet tillbaka i min ficka, såsom jag trodde
-åtminstone, ehuru det är mera troligt att jag stoppat galet och släppt
-det på gatan.“
-
-“På gatan?“
-
-“Då är det förloradt, ty sedan monsieur kom in, ha säkert flere personer
-gått förbi huset.“
-
-“Men det är också möjligt att ingen sett det för den tjocka dimmans
-skull“, trodde Armand.
-
-“Det vore, min själ, inte omöjligt!“ medgaf portvaktaren med ljusnande
-ansigte; “man kan knappast se något på en alns afstånd ... Tänk om det
-låge qvar!“
-
-“Nå hvad står du och tänker efter!“ skrek hustrun till sin man; “ut med
-dig och leta! ... har du inte ben, har du inte armar? ... ut med dig!
-... himmel! sådan man jag har! ... en man, som bara tänker!“
-
-Dervid knuffade hon sin käre man ut i farstun. Det syntes tydligen att
-hon var för portvaktaren hvad portklappen är för porten, nämligen på en
-gång slående och oskiljaktig.
-
-“Monsieur!“ ropade Armand efter honom, “jag minnes att jag stoppade ned
-fodralet midt framför ert fönster ... leta der mycket noga, ty om jag
-tappat det, så måste det bestämdt ligga der.“
-
-“Ja, ja!“ skrek portvaktaren, hastande ut på gatan med oförminskad fart,
-ty, ehuru fri från hustruns näfvar, förföljdes han ännu af hennes röst,
-och en sådan röst kan nog sätta ben under en arm dödlig.
-
-Armand hastade deremot fram till fönstret och lutade ansigtet mot rutan.
-
-Portvakterskan följde honom till fönstret, synbarligen föga nöjd med den
-plats han tagit.
-
-“Jag har icke mycket hopp om att ni återfår det“, sade hon, “ty
-betjenten var nyss ute på gatan.“
-
-“Jaså“, svarade Armand, utan att ändra ställning.
-
-“Men att monsieur går så der klädd, fast det icke är karnevals-tiden“,
-anmärkte portvakterskan leende.
-
-“Hvarför skulle jag icke det?“ yttrade Armand, ansträngande sina ögon
-för att se genom dimman.
-
-“Åh“, svarade portvakterskan, “vi äro väl inte så blinda heller ...
-hvarför skulle vi vara blindare än andra? ... Ni tar väl inte illa upp,
-i fall jag hädanefter säger monseigneur, i stället för det simpla
-monsieur?“
-
-Under det hon sade detta, gjorde hon nigning på nigning och det med
-mycket buller, förmodligen för att draga Armands uppmärksamhet från
-fönstret.
-
-“Ah, nu ser jag er man!“ ropade Armand, “nu håller han på att leta
-framför fönstret.“
-
-“Stackars gubbe! se hur han kryper“, yttrade portvakterskan; “men att
-det är förgäfves, det anar jag“, tilläggande derefter för sig sjelf: “om
-han nu bara kunde stoppa det hos sig så, att den andre inte märker det.“
-
-Såsom vi höra, misströstade icke portvakterskan att hennes käre man
-skulle hitta skatten, men hon fruktade blott att dess rätte egare skulle
-återfå den.
-
-Hennes fruktan var emellertid alldeles obehöflig, ty Armands ögon följde
-icke den på gatan trefvande portvaktarens rörelser. Deremot följde han
-med mycken uppmärksamhet rörelserna af tvänne skuggor, som från olika
-håll närmade sig skattsökaren.
-
-Armand bjöd dock förgäfves till att upptäcka skuggornas ansigten, som
-helt och hållet höljdes af dimman. Men det märkte han att samma skuggor,
-när de kommit så nära portvakten att de nästan vidrörde denne, vida
-hastigare drogo sig undan än de kommit, hvarefter de alldeles försvunno.
-
-Denna upptäckt tycktes emellertid vara nog för vår hjelte, ty han vände
-sitt ansigte från fönstret och denna vändning tillskyndade honom ett
-hjertligare leende från portvakterskans läppar.
-
-Efter en stund återkom portvaktaren med ett bedröfvadt ansigte.
-
-Portvakterskan fixerade sin man och syntes snart lika bedröfvad som han.
-Denna gång var det likväl ingen förställning, ty förtrytelsen förenade
-sig med bedröfvelsen.
-
-“Ja, det är bestämdt den der uslingen betjenten som har fiskat upp det“,
-utbrast portvakterskan.
-
-“Och jag som alldeles förstört mina pantalonger!“ knarrade portvaktaren
-med en ömklig blick på vår hjelte, viljande dermed låta förstå att fall
-gifvas, då hittelön kan komma i fråga, äfven om ingenting hittas.
-
-“Mina vänner!“ sade Armand, “låtom oss icke längre tänka på det der
-lapprit!“
-
-“Lapprit?“ upprepade portvaktaren; “ett par splitter nya pantalonger!
-... o min gud!“
-
-“Monseigneur tycker nog att det är lappri, han“, inföll portvakterskan;
-“men gubben min var så glad öfver sina pantalonger, ty han hade fått dem
-af mig på sin femtionde födelsedag ... När var det den firades nu? ...
-jo, för fjorton dar se’n ... Herre min gud, hvad tiden går fort!“
-
-Vaktmästarens hela kostym såg snarare ut för att hafva varit en gåfva på
-det lyckliga parets brölloppsdag.
-
-“Såg ni inga menniskor ute på gatan?“ frågade Armand sin värd.
-
-“Åjo, visst var det ett par karlar.“
-
-“Kände ni dem?“
-
-“Nej, monseigneur ... Gud vet hvad jag skall få på mig om söndag!“
-jämrade sig portvaktaren, som bestämdt föresatt sig att vinna ersättning
-för det förlorade cigarrfodralet.
-
-“Att du icke skäms att så der plåga monseigneur med dina klagovisor“,
-bestraffade honom hustrun; “tror du väl att monseigneur vill att du
-skall förlora det ringaste? ... ack nej, det vill han visst icke.“
-
-Armand, döf både för mannens klagan och qvinnans trösteord, lyssnade
-blott till sina tankar, och dessa sade till honom följande: Dessa
-karlar, som posterat sig utanför detta hus, vänta på ingen annan än dig,
-och om de just icke äro desamma som föregående natt legat i din
-trädgård, hafva de åtminstone i sinnet samma anslag mot din person, och
-deras anslag måste vara ondt och väderleken är mycket tjenlig för onda
-anslag, hvartill kommer att en obeväpnad, om än aldrig så stark och
-modig, ovilkorligen måste komma till korta mot tvänne beväpnade och
-beslutsamma bofvar, till följd hvaraf det vore högeligen dumdristigt att
-ensam och obeväpnad begifva sig ut på denna gata.
-
-“Kanske icke monseigneur har vexladt?“ frågade den omtänksamme
-portvakten, som härledde den unge mannens tankfullhet från förlägenhet i
-den vägen.
-
-“Känner ni någon prest med namnet Bredôt?“ blef Armands oväntade svar på
-portvaktarens fråga.
-
-“Broder Bredôt?“ ropade portvakterskan; “skulle vi icke känna den
-gudsmannen!“
-
-“Går han ofta hit?“
-
-“Jag tror det är bara två gånger han varit här“, svarade portvakterskan.
-
-“När var han här sednast?“
-
-“Sednast? låt mig se nu ... ah, det var sannt, han gick ju kort förrän
-ni kom, monseigneur ... ni borde ha mött honom i porten, tycker jag.“
-
-“Han gaf mig tre francs“, tillade portvaktaren; “alla äro de så
-hederliga och frikostiga emot oss.“
-
-Armand, för hvilket det ena ljuset efter det andra uppgick, lemnade sin
-plats vid fönstret och började promenera på golfvet; men hans blick på
-portvaktarens väggur sade honom att han icke hade lång tid att promenera
-på, emedan han lofvat att klockan tolf inställa sig inom en annan och
-ganska aflägsen trakt af staden.
-
-“Såg ni till någon vagn, när ni nyss var ute?“ frågade han sin värd.
-
-“Någon vagn?“
-
-“Som höll i grannskapet af detta hus?“
-
-“Nej, det såg jag icke, monseigneur ... ni väntade då er vagn,
-monseigneur?“
-
-“Ah, den skulle ju vänta mig på rue de l’Université,“ erinrade sig
-Armand.
-
-“Hvarför just der?“
-
-“Emedan trädgårdsmuren vetter åt denna gata.“
-
-“Ni vet då att man också kommer ut den vägen?“
-
-“Skulle jag icke veta det, jag som gått den så många gånger?“ yttrade
-Armand med ett leende, som om möjligt ökade portvaktarfolkets goda tanke
-om hans person; “jag förmodar att ni har nyckeln till den lilla porten.“
-
-“Nej, den har markisinnan alltid uppe hos sig“, svarade portvaktaren;
-“befaller ni att jag går upp för att hemta ned den?“
-
-“Hur tycker ni att det skulle gå an? ... och för öfrigt behöfs det icke,
-efter jag alltid bär en sådan hos mig.“
-
-“Och som passar till låset?“
-
-“Naturligtvis ... det enda jag får be er om, är att ni följer mig genom
-trädgården, ty annars kan jag gå vilse i dimman och dränka mig i någon
-af dammarne.“
-
-“Jag vill ledsaga er, monseigneur ... hvad jag skattar mig lycklig att
-kunna vara er till tjenst!“
-
-“Så skynda er då!“ uppmanade Armand och gick ut i farstun.
-
-“Släpp honom icke förrän du fått allra minst en louis-d’or“, hviskade
-portvakterskan i sin mans öra.
-
-“Var du lugn, min gumma!“ hviskade mannen tillbaka och satte sig i
-rörelse.
-
-Vägledd af den erfarne portvaktaren, kom vår hjelte lyckligt öfver de
-små broarne och genom häckarne, men hvilka dimman hindrar oss att
-beskrifva.
-
-“Här hafva vi nu ändtligen den lilla porten“, upplyste vägvisaren. “Och
-ni är säker på att ni har er vagn utanför?“
-
-“Visst är jag det.“
-
-“Ohoj!“ skrek den beställsamme portvaktaren genom porten, “är vagnen
-der?“
-
-“Tyst, ni skrämmer hästarne att skena!“ förklarade Armand.
-
-“Det är obegripligt att man icke svarar“, menade portvaktaren.
-
-“Kan ni begära att man skall höra i en sådan dimma?“ yttrade Armand.
-
-Portvaktaren såg förvånad på vår hjelte, ty han hade aldrig förut hört
-att dimman lägger sig på örhinnorna.
-
-“Nyckeln passar icke, jag har tagit orätt nyckel“, sade Armand; “men det
-gör ingenting ... Var god och lägg er på fyra fötter.“
-
-“Hvad!“ ropade portvaktaren, “skall jag lägga mig ...“
-
-“På fyra fötter!“
-
-“Fyra fötter? ... men, monseigneur ...“
-
-“Begriper ni då icke att jag måste stiga på er rygg, för att kunna komma
-upp på muren?“
-
-“Visserligen är det beqvämare ... men ... men, monseigneur ...“
-
-“Se så, låt det gå fort nu bara“, befalde monseigneur, tryckande ned
-portvaktaren mot marken.
-
-“Det skall vara för er skull“, pustade portvaktaren, i det han, liggande
-fyrfota, sträckte på armarne och benen så mycket han förmådde, under det
-att han höjde ryggen, så att denna liknade ett brohvalf, allt i den
-berömvärda afsigten att göra uppstigandet så beqvämt som möjligt.
-
-Också kom Armand denna gången utan ringaste svårighet upp på muren.
-
-“Nu har jag förstört rocken också“, underrättade portvaktaren, i det han
-återtog sin tvåfotade ställning.
-
-“Då blir den lika med pantalongerna“, tröstade Armand.
-
-“Det der skulle jag icke hafva ha gjort för någon annan, om man också
-bjudit mig tjugu louisd’orer“, försäkrade portvaktaren, som tog till så
-att han kunde låta pruta med sig, ifall han emot förmodan skulle behöfva
-det.
-
-“Hör på, monsieur“, sade Armand, “om ni nu genast går upp till
-markisinnan och berättar henne, att ni hjelpt mig öfver trädgårdsmuren,
-så ger hon er på ögonblicket mera drickspengar än ni förut fått på hela
-året ... Farväl nu, min hedersvän, och helsa er hustru!“
-
-Derefter försvann Armand, lemnande portvaktaren allena.
-
-“Stum som en marmorbild“ såsom det heter om Bartholo i Rossinis opera,
-stod portvaktaren med framräckt hand. Men som hoppet är det som sist
-lemnar menniskan, äfven när det är som befängdast, så började
-ifrågavarande menniska att småningom återhemta sig och med detsamma
-införlifva sig med den tanken, att markisinnan, hvars frikostighet han
-väl kände, nog skulle gifva honom drickspengar, om just icke så stora
-som monseigneur förespeglat, åtminstone något ditåt, och hvilket visst
-icke vore att förakta.
-
-Lugnad återvände han derför genom trädgården och återsåg snart sin kära
-portgång.
-
-Men porten var öppen och en stor täckvagn höll utanför. Portvaktaren
-igenkände genast markisinnans vagn, och som han deraf drog den
-slutsatsen att hon ämnade åka ut, fick han brådtom och ilade med en
-ynglings raskhet uppför trapporna till första våningen.
-
-När han kom in i salen, såg han att han verkligen kommit i grefvens tid.
-
-Markisinnan, i en toalett som om hon ärnade fara till Tuilerierna, stod
-midt på golfvet bredvid sin kammarjungfru, hvilken just höll på att
-hänga hermelins-kappan öfver herskarinnans skuldror.
-
-Närmare salsdörren stod baron Saint-Bris med hatten i hand och färdig
-att taga på sig sin kappa, hvilken en betjent höll utvecklad bakom hans
-rygg.
-
-“Jag får helsa nådig markisinnan så mycket ifrån monseigneur“, började
-portvaktaren oförtöfvadt, ty ingen tid var att förlora; “han befalde mig
-berätta nådig markisinnan att jag hjelpt honom öfver trädgårdsmuren och
-att jag derföre skulle bekomma drickspengar af nådig markisinnan.“
-
-Markisinnan och baronen, kammarjungfrun och betjenten stirrade förvånade
-på portvaktaren, som nu flåsade förfärligt, ty han hade icke hemtat
-andan, sedan han tog första trappsteget.
-
-“Monseigneur hade glömt nyckeln till trädgårdsporten hemma“, fortfor
-portvaktaren, “men jag lade mig på fyra fötter, jag, och allt gick som
-en dans, må markisinnan tro ... Men det var sannt, monseigneur har glömt
-qvar ett cigarrfodral med silfverstomme och guldstifter“, tillade han
-med en misstänksam blick på betjenten.
-
-“Hvad är det ni säger, menniska?“ ropade markisinnan.
-
-“Han är drucken“, menade baronen.
-
-“Och att jag derför skulle få drickspenger af nådig markisinnan“,
-fortfor portvaktaren, “allt det der bad monseigneur mig säga.“
-
-“Hvilken monseigneur“, frågade markisinnan, “hvem menar ni med
-monseigneur?“
-
-“Honom som jag hjelpte öfver trädgårdsmuren och som jag låg på fyra
-fötter ...“
-
-“Har då karlen förlorat förståndet!“ ropade markisinnan.
-
-“Kan ni då icke säga hvad det är för en monseigneur ni menar?“ frågade
-baronen.
-
-“Samma monseigneur som för en stund sedan var uppe hos markisinnan“,
-svarade portvaktaren.
-
-“Har någon monseigneur sökt mig i dag?“ frågade markisinnan betjenten.
-
-“Icke det jag vet, madame“, svarade betjenten, “så framt inte ...“
-
-“Ja, det var just ni som sade att det var en monseigneur“, inföll
-portvaktaren, vändande sig till betjenten; “ni sade det åt min hustru
-dernere i portgången ... Hvar hittade ni det der cigarrfodralet med
-silfverstommen och guldstifterna?“
-
-“Tig!“ befallde markisinnan sin outtröttlige portvaktare, “tala ni,
-Gaudin! hvad betyder allt det här? hvem menar han med monseigneur?“
-
-“Jag tror nästan att han menar den der unge mannen, som nyss gick
-härifrån“, svarade betjenten.
-
-“Hvad för slag! ... den unge arbetaren! ... Är det honom ni kallar för
-monseigneur?“ frågade markisinnan skrattande.
-
-“Den der rödrutige blusen kallar ni för monseigneur?“ tillade baronen,
-likaledes skrattande.
-
-“Arbetaren ... blusen“, stammade portvaktaren med en förändring i
-fysionomien, som är omöjlig att beskrifva: “det var då bara en simpel
-arbetare ... o min Gud! ... bara en simpel arbetare?“
-
-Det på en gång ömkliga och löjliga kunde icke hafva en trognare
-representant än i portvaktaren vid detta tillfälle. Också hvart han
-vände sig, såg han endast leende ansigten, men intet hopp om
-drickspengar.
-
-“Och jag som följde honom genom trädgården, jag som lät honom klifva på
-min rygg!“ klagade portvaktaren nästan gråtande.
-
-Denise fortfor att le och betjenten skrattade så att han måste hålla sig
-för magen. Men både markisinnan och baronen blefvo i en hast alvarsamma.
-
-“Trädgården!“ upprepade markisinnan; “hvad ville han i trädgården?“
-
-“Han föregaf att han hade sin vagn utanför trädgårdsporten, den
-uslingen! ... han sade att han hade nyckeln till porten och att han gått
-denna väg många gånger förut, den bofven!“
-
-Markisinnan blef gulgrön i ansigtet.
-
-“Ni följde honom genom trädgården, sade ni“, yttrade baronen med djupa
-rynkor i pannan.
-
-“Ja, jag var en åsna“, erkände portvaktaren; “och när vi kommo till
-porten, hvilken var låst, tvang han mig att lägga mig på händerna, och
-så steg han upp på min rygg och från min rygg upp på muren, den
-nidingen!“
-
-“Och sedan?“ frågade på en gång markisinnan och baronen, vexlande dervid
-med hvarandra en blick, obegriplig för de öfrige.
-
-“Sedan sade han att markisinnan skulle ge mig drickspengar, och derefter
-hoppade han ned.“
-
-“På gatan?“
-
-“Ja, och allt det der gjorde han säkert bara för att besvära och förarga
-mig ... men vänta, vänta bara!“
-
-“Således en annan väg!“ mumlade baronen, sammanbitande tänderna.
-
-“En annan väg!“ genljöd markisinnans röst ännu dofvare, hvarefter hon
-med en blick af gränslöst raseri vände sig mot fönstret, förmodligen för
-att dölja sin sinnesrörelse för de andra.
-
-Hade portvaktaren haft någon blick och känsla för andras qval än för
-sitt eget, så skulle han kanske kunnat trösta sig med den hämnd han,
-ehuru omedvetet, utkräft på dem som nyss skrattat åt honom. Men han såg
-ingenting annat än sina drickspengar, som han förlorat, och sin hustru,
-som han tyvärr hade qvar. Hvad var väl löjet i första våningen mot den
-storm, som väntade honom i portgången?
-
-Med ett ord, tillståndet var ganska beklagligt i den sköna markisinnans
-hus.
-
-Den ende som var att lyckönska, var onekligen Armand Cambon.
-
-Följaktligen är det en fördel att vara en förment prins, ja, kanske
-större än att vara en verklig.
-
-
-                          Tjuguandra kapitlet.
-
-                           Madeleine-kyrkan.
-
-En fjerdedels timme före den bestämda tiden hade Armand Cambon infunnit
-sig på rue d’Anjou utanför bankiren Géronnières hus.
-
-Han hade stått der en halftimma, utan att ännu hafva fått bud ifrån
-bankirens brorsdotter.
-
-Dimman höll visserligen på att skingra sig, men var dock ännu så tät,
-att Armand ansåg sig böra fatta posto framför sjelfva porten, på det att
-budet, som han väntade, desto lättare skulle blifva honom varse.
-
-Han brann af otålighet att få träffa den unga flickan, dels för att
-erbjuda henne sin tjenst för den händelse hon ånyo kunde behöfva den,
-dels för att få fullständig upplysning om hvad medel man begagnat för
-att förtaga verkan af den der biljetten, i fall den vore äkta, hvilket
-Armand för sin del icke betviflade, dels ock för att meddela henne hvad
-som händt honom sjelf, sedan han sist såg henne, emedan han var fullt
-öfvertygad att markisinnan hade del i de tvänne särskilda stämplingar,
-för hvilka han varit ett mål och dem han jemväl ansåg hafva något slags
-gemenskap med sjelfva hufvud-intrigen.
-
-Dessutom kände han ett innerligt behof att försona det fel han begick,
-när han vid afskedet dagen förut tryckt och kysst hennes hand på ett
-sätt, som naturligtvis måste såra en sådan flicka som Adelaïde.
-
-Minnet af den förvåning och förtrytelse, han då trott sig läsa i hennes
-ansigte, hade sedan dess följt och icke lemnat honom ens under de
-äfventyr, hvaruti han det förflutna dygnet varit invecklad.
-
-Allt detta skulle han nu försona genom den noggrannaste uppmärksamhet på
-sig sjelf och den djupaste vördnad för henne. Med ett ord, allt skulle
-bli så bra och godt igen eller, rättare sagdt, lika främmande och
-hopplöst som förr.
-
-Hon skulle alltid förblifva den rika och firade arftagerskan, _han_
-alltid den fattige och föraktade arbetaren.
-
-Evigt skulle svalget blifva emellan dem; men lika evigt skulle ock den
-känsla, han egnat henne, sväfva öfver svalget, ren som svanen, men
-tystare än han, tills den dött i det moln, hvari den lefvat.
-
-Buller af vagnshjul och hästfötter störde Armand i hans romantiska
-betraktelser.
-
-Som han för dimman ännu icke såg hästarne eller åkdonet, så drog han sig
-närmare intill porten. Snart började både hästar och åkdon blifva
-synliga, och Armand fick tillfälle att betrakta dem på nära håll, ty
-vagnen höll just framför bankirens port.
-
-Väntande att någon skulle stiga utur denna vagn, drog sig Armand några
-steg åt sidan. Men ingen steg ur vagnen, och icke heller syntes någon
-betjent som kunde öppna vagnsdörren.
-
-Kusken, en ståtlig monsieur i rikt livré, satt orörlig på sin bock,
-småsvärjande öfver dimman. Vår hjelte beundrade de höga och stolta
-hästarne samt den ofantliga vagnen, för hvars inköpspris man skulle
-kunnat tillhandla sig snart sagdt ett helt qvarter inom Ladugårdslands-
-eller Catharina-församling i Stockholm.
-
-Armands beundran afbröts af ett nytt buller från en annan vagn, hvilken
-äfven snart visade sig, stannande efter den första och nästan lika
-prydlig som den. Också den sednares vagnsdörr förblef tillsluten.
-
-En tredje vagn och strax derpå en fjerde kommo, stannade och höllo efter
-hvarandra.
-
-Derefter blef det någon stund tyst på gatan.
-
-Armand blef orolig och ämnade just fråga någon af kuskarne, hvem eller
-hvilka skulle åka i de fyra vagnarne, då porten till bankirens hus
-knarrade på sina gånghakar och tvänne betjenter i samma livré som den
-förste kusken utträdde på gatan, närmande sig den första vagnen, hvars
-dörr de öppnade.
-
-Vår hjelte smög sig fram för att bättre kunna se, ty allt visade sig för
-honom som genom ett hvitt flor.
-
-Han såg tvänne personer uppstiga i den främsta vagnen. Den ene var en
-herre, hvars ansigte han ej kunde urskilja, men han tycktes ej heller
-mycket bemöda sig för att se det, emedan hans blickar uteslutande sökte
-den andra personen, en qvinna, som bar en hvit slöja nästan lika lång
-som hon sjelf. Slöjan var likväl kastad bakåt, så att den föll ned på
-ryggen utefter kappan af mårdbrämad svart sammet.
-
-Armand kunde följaktligen se profilen af damens ansigte, under det hon
-uppsteg i vagnen.
-
-Armand såg, qväfde med möda ett utrop af bestörtning, som ville undfalla
-hans mun, och drog sig derefter hastigt tillbaka.
-
-Från detta ögonblick såg han ingenting af hvad som vidare passerade. Det
-var först när den sista vagnen, efter att hafva upptagit dem som deruti
-skulle åka, körde från porten, som han någorlunda återkom till sig
-sjelf.
-
-Hans öron följde ljudet af vagnarne och snart följde äfven hans fötter
-samma väg som de.
-
-Efter en kort färd stannade vagnarne framför ett större hus vid samma
-gata och icke långt ifrån Saint-Honoré. Armand nalkades den sista
-vagnen.
-
-“Hvarför stannar man?“ frågade han kusken.
-
-“Man skall ju upp till mairen först“, svarade denne.
-
-“Hvart faren I sedan?“ sporde Armand.
-
-“Till Madeleine-kyrkan kan ni väl förstå“, var kuskens något snäsiga
-svar; “men akta er för venstra hästen, monsieur“, tillade han, “ty han
-slår, och ni kunde råka illa ut för bakbenen.“
-
-“Värre kan man råka ut för!“ tänkte Armand, hvarefter han gick förbi
-vagnarne, vek af åt venster in på rue Saint-Honoré, följde denna gata
-och befann sig snart på Madeleine-platsen.
-
-Denna plats var i det närmaste fri från dimman, och December-solens
-klara, om ej just så varma strålar föllo på den vackra Madeleine-kyrkan,
-till sitt yttre en trogen afbild af de tempel, som i en forntid prydde
-Hellas’ minnesrika jord.
-
-Vår hjelte styrde sina steg mot denna kyrka.
-
-“Monsieur Armand!“ hördes en röst bakom honom.
-
-Armand vände sig om och mötte för andra gången på denna dag monsieur
-Albert.
-
-“Det var bra att jag träffade er“, återtog denne; “jag gick just och
-tänkte på er.“
-
-“Hvarmed kan jag vara till tjenst?“ frågade Armand tankspridd.
-
-“Min gud, hvad ni är blek!“ ropade Albert; “mår ni illa?“
-
-“Jag fryser något ... Den obehagliga dimman ...“
-
-Det var vigt att skylla på dimman.
-
-“Men jag tycker att det är ganska klart och vackert nu“, anmärkte Albert
-ganska riktigt.
-
-Albert såg icke den täta och kylande dimma, som hvilade öfver Armands
-själ.
-
-“Hvad önskar ni, monsieur Albert?“ frågade den sednare.
-
-“Jag har nyss skilts ifrån Ledru Rollin, för hvilken jag berättat hvad
-ni sade mig i morse.“
-
-“Och han?“
-
-“Blef naturligtvis lika orolig som jag ... Men ni kom icke att säga mig
-hvem det är som spionerar på oss.“
-
-“Jag fruktar för den der presten, som bor i mitt grannskap, den der så
-kallade broder Bredôt.“
-
-“Den der, som ni förut en gång talat om?“
-
-“Densamme.“
-
-“Nå?“
-
-“Den karlen förefaller mig misstänkt i mer än ett hänseende ... Undrar
-just om han är hvad han synes vara.“
-
-“Ni tviflar på att han är prest? ... Men efter hvad jag vill minnas, så
-har ni beskrifvit honom såsom en figur med vidrigt ansigte och lömsk
-uppsyn.“
-
-“Beskrifningen är trogen, det kan jag försäkra er.“
-
-“Morbleu! hur kan ni då tvifla på att han är prest?“
-
-Detta omdöme af Albert förefaller läsaren kanske något för skarpt; men
-säkert är att de fulaste karlar, man möter på gatorna i Paris, äro
-prester.
-
-Den svarta, oformligt långa och vida rocken, i förening med den
-lågkulliga och bredbårdade hatten bidrager icke heller till figurens
-försköning.
-
-Vi frågade en gång en fransman, hur det kom till att alla prester i
-Paris med få undantag äro så fula, emedan det föreföll oss som om man
-med flit utvalde de fulaste till detta stånd.
-
-“Det är för de arma qvinnornas skull“, svarade fransmannen, “ty fan
-sjelf kan ej vara farligare än en vacker prest.“
-
-“Men“, invände vi, “detta öfverensstämmer föga med den katolska kyrkans
-idé, som förnämligast går ut på att imponera på de yttre sinnena och
-derför måste sträfva efter möjligaste skönhet i formen.“
-
-“Nå, då är det derför att endast fula karlar vilja bli prester“, sade
-han, “för att genom den svarta rocken vinna den lycka, som skulle sky
-för deras blotta ansigte ... den svarta rocken, som förefaller oss
-karlar så obehaglig, har deremot en elektrisk verkan på damerna.“
-
-“Enligt er, skulle således hela den katolska kyrkan endast vara till för
-qvinnornas skull“, anmärkte vi.
-
-“Ja visst“, svarade fransmannen; “katolska kyrkan existerar icke blott
-_för_ damernas skull, utan äfven _genom_ dem. Utom dem hade vi alla för
-längesedan varit hugenotter eller protestanter.“
-
-Vi lemna osagdt huruvida fransmannen hade rätt.
-
-“Jag misstänker emellertid den der brodern för att stå i beröring med
-mördare“, yttrade Armand, “och säkert är att jag en gång sett honom i
-sällskap med en ficktjuf.“
-
-“Jag vill minnas att ni äfven berättat det.“
-
-“Då kommer ni också ihåg den der källaren, som jag upptäckt bredvid
-vår“, sade Armand, “och hvaruti fanns guld och silfver ... Jag trodde
-först att allt det der var deponerad egendom; men nu ...“
-
-“Nu?“
-
-“Nu vill jag våga min hals på att det är tjufgods och att broder Bredôt
-är den drake, som rufvar derpå.“
-
-“Minsann det låter otroligt.“
-
-“Det vore kanske i sin ordning att meddela en poliskommissarie vår
-upptäckt“, föreslog Armand.
-
-“Är ni galen!“ utbrast Albert.
-
-Armand såg förundrad på monsieur Albert.
-
-“Inser ni då icke“, fortfor denne, “att en polis-undersökning, börjad
-med tjufkällaren, kunde sluta med vår, som ligger bredvid, eller tror ni
-kanske att den helige brodern, när han råkat i polisens klor, skall
-lägga fingrarne emellan, hvad oss beträffar? ... Så länge vi tiga, tiger
-han, det kan ni vara säker på.“
-
-“Men detta hemliga förstånd med en sådan person synes mig afskyvärdt“,
-förklarade Armand.
-
-“Inför moralen möjligtvis, men icke inför politiken“, svarade Albert.
-
-“Och det stackars folket som förlorar sin egendom, sitt guld och
-silfver, som vi kanske skulle kunna rädda?“ frågade Armand, som icke
-vågade disputera med Albert i politiken, med Albert, som var Ledru
-Rollins och Louis Blancs högra hand.
-
-“Det folk, som har guld och silfver att förlora“, menade Albert, “är
-mindre att beklaga än det folk, som icke har en bit bröd att äta, och
-det är just för detta folk som vi arbeta ... Jag skulle till och med
-kunna bevisa att det är en ovillkorlig skyldighet för dem, som ega, att
-uppoffra något för dem, som ingenting ega.“
-
-Monsieur Albert var också, efter hvad kändt är, en stor beundrare af
-S:t-Simon och kunde följaktligen bevisa ganska mycket.
-
-“Det är ett lika stort nöje för mig som för er att se tjufven på
-galèrerna“, fortfor Albert; “men om detta icke kan ske på annat vilkor
-än att ni och jag måste göra honom sällskap, då afstår jag gerna från
-detta nöje.“
-
-“Det återstår likväl ett medel att åstadkomma det ena utan att riskera
-det andra“, menade Armand, “nämligen att så fort ske kan flytta
-vapenförrådet till annan lokal.“
-
-“Ett ganska äfventyrligt medel, men som vi skola tänka på, under det ni
-är borta, ty det är ju bestämdt att ni reser i morgon?“
-
-“Jag reser i dag, helst i dag“, svarade Armand med liflighet.
-
-“I dag? ... så mycket bättre ... Ni är då verkligen färdig att resa i
-dag?“
-
-“Ja, jag har numera ingenting här att göra“, yttrade Armand med en
-sorglig ton och en lika sorglig blick på Madeleine-kyrkan.
-
-“Ledru Rollin skall bli glad, när han får höra det.“
-
-“Och jag också, när jag väl en gång är härifrån“, suckade Armand.
-
-“Hvart går ni nu, monsieur Armand?“
-
-“In i kyrkan.“
-
-“Lycklig ni, som har tid att gå i kyrkan!“ yttrade Albert leende.
-
-“Mycket lycklig“, medgaf Armand, också leende, ehuru mindre gladt än
-Albert.
-
-De begge konspiratörerne togo afsked af hvarandra, hvarefter Armand
-närmade sig den höga trappan, som leder upp till ifrågavarande kyrka,
-nedanför hvilken flere lysande ekipager höllo.
-
-“Det är förmodligen i dag en större messa“, yttrade han till en af
-kuskarne.
-
-“Nej, men ett större bröllopp“, svarade kusken.
-
-“Och brudparet är redan inne i kyrkan?“
-
-“Nej, monsieur, men man väntar det hvart ögonblick.“
-
-“Brudgummen är förmodligen någon rik borgare?“
-
-“Det är en hertig, monsieur“, svarade kusken med en viss andakt, som
-röjde att han hade sitt stall inom Faubourg S:t-Germain.
-
-Armand borde icke hafva väntat andra svar på sina frågor, hvilka
-följaktligen voro öfverflödiga; men han hoppades kanske att den han
-frågade, mindre väl underrättad om verkliga förhållandet, skulle
-åtminstone för tillfället gifva någon näring åt det bedrägliga hopp, som
-aldrig lemnar menniskan.
-
-Armand intog första steget af trappan och vände sina ögon mot
-Madeleine-platsen, ty han ville ej gå in i kyrkan förrän han återsett de
-fyra vagnarne. Kanske hoppades han att den, i hvilken hertigen åkte,
-skulle köra omkull och dervid knäcka halsen på den förnäme brudgummen, i
-fall det lyckades denne att komma helskinnad från mairen.
-
-För dem, som icke hafva sig bekant huru en kristlig äkta förening knytes
-i Frankrike, berätta vi följande:
-
-Kontrahenterne vända sig till en notarie, som upprättar ett
-äktenskaps-kontrakt, innehållande bland annat de vilkor, som å ömse
-sidor äro gjorda och antagna. Med berörde kontrakt, vederbörligen
-undertecknadt af kontrahenter, giftoman och vitnen, infinner man sig hos
-mairen, som på porten till sitt embetshus låter anslå namnen på dem, som
-önska gifta sig.
-
-Detta anslag skall stå minst fjorton dagar, efter hvilken tid, men icke
-öfver året, kontrahenterne ega att ånyo inställa sig hos mairen, som, i
-fall något jäf mot äktenskapet under anslagstiden icke blifvit anmäldt,
-uppläser för de trolofvade några paragrafer ur Code civil rörande
-äktenskapet och derefter förenar dem medelst en för tillfället lämplig
-lyckönskan, hvarefter giftermålet är vederbörligen ingånget.
-
-Vill man sedan, hvilket visst icke är nödvändigt, derå vinna kyrkans
-sanktion, så far man från mairen till närmaste kyrka.
-
-Det är till det mesta endast förnämt och rikt eller också presterskapet
-mycket hängifvet folk som begagnar den kyrkliga ceremonien, och som
-detta slags folk icke utgör majoriteten af nationen, så sakna de flesta
-äktenskap den presterliga välsignelsen och följaktligen äfven Guds,
-såsom bigtfäderne vilja påstå, men skriftebarnen icke erkänna.
-
-Det råder mycken otro inom den katolska kyrkan, men rättvisan fordrar
-erkänna att denna otro förnämligast gäller presterskapet, hvars lära man
-sedan den första stora revolutionen börjat skilja från Guds och hvars
-lefverne alltjemnt gifvit stöd åt denna skilnad.
-
-Armand, hvars blick länge irrat öfver Madeleine-platsen, fäste sig
-slutligen vid en prydlig vagn, som stannade nära det jernstaket som
-omgifver kyrkan. Ur denna vagn stego en herre och en dam.
-
-Armand återsåg i den förre baron Saint-Bris och i den sednare
-markisinnan d’Estelle. De gingo uppför trappan och snuddade förbi vår
-hjelte, som med ovilkorlig rysning mötte deras blickar. Begge sågo icke
-eller låtsade icke se honom.
-
-Armand följde dem med ögonen tilldess de försvunnit genom kyrkporten,
-hvarefter hans uppmärksamhet riktades mot den basrelief, som pryder
-frontonen på kyrkan.
-
-Denna basrelief föreställer den botfärdiga Magdalena af hvilken kyrkan
-har sitt namn.
-
-Magdalena ligger på knä vid frälsarens fötter, bedjande honom om
-syndernas förlåtelse, hvilken hon också erhåller. På venster om
-frälsaren står Hämndens ängel, tillbakadrifvande de sju hufvudsynderna
-som följa Magdalena; på höger visar sig Medlidandets ängel, ömt
-betraktande den ångerfulla synderskan. Uppdragen att framkalla
-Rättvisan, låter han i stället nalkas Oskulden, stödd af Tron och
-Hoppet. Kärleken, sysselsatt med vården om tvänne barn, kan ej följa
-sina systrar, men han anvisar med en blick den plats, som i de himmelska
-boningarne är förvarad åt den segrande dygden, under det att en annan
-ängel emottager den frommes själ, uppstigande ur grafven, och visar
-denne det eviga lifvet, så ljust och herrligt på andra sidan grafven.
-
-Huruvida Armand gjorde någon jemförelse emellan den botfärdiga, han såg
-på frontonen, och den obotfärdiga, han sett gå in i kyrkan, eller om han
-i öfrigt beundrade den yttre arkitekturen af kyrkan, veta vi icke; men
-att denna är beundransvärd, det vet hvar och en som en gång sett den.
-
-År 1764 lades grundstenen till en vanlig korskyrka på ifrågavarande
-plats, och derpå arbetades ända till 1789, då arbetet, som redan kostat
-två millioner, afbröts.
-
-Förnuftet, den enda guddom som den första revolutionen erkände, tyckte
-att det var nog med de två millionerna, och detta tycke var kanske icke
-så oförnuftigt.
-
-År 1806 beslöt Napoleon att fortsätta byggnaden, för att deraf göra ett
-tempel åt Äran, hans guddom, och hvaruti borde inställas statyerna af de
-krigare, som offrat flitigast åt den grymmaste och blodigaste af alla
-gudinnor.
-
-För detta ändamål ingåfvos icke mindre än 120 förslag, bland hvilka det
-af M. P. Vignon slutligen antogs. Denne började med att nedrifva allt
-hvad som redan var färdigt så när som på peristilens åtta kolonner.
-
-Vignon hade knappast hunnit resa murarne och de flesta af pelarne till
-Ärans tempel, när restaurationen, efter att med främmande bajonetter
-hafva bortjagat Äran och dess öfversteprest, anbefalde byggnadens
-förändring till en kyrka. Vignon fortsatte arbetet till sin död och blef
-begrafven under peristilen.
-
-Verket fulländades dock i likhet med hans plan och framstår nu efter så
-vexlande öden såsom en herrlig afbild af den antika byggnadskonsten.
-
-Monumentet, 150 alnar i längd och 63 i bredd, är omgifvet af 52
-fristående refflade pelare i korintisk stil, och sjelfva peristilen är
-formad af dubbla pelar-rader. Man kan knappast se något prydligare än
-denna façade.
-
-I stället för fönster hafva murarne nischer, hvaruti helgon stå; och
-dagsljuset inströmmar till kyrkans inre från trenne glas-kupoler.
-
-Med ett ord, Madeleine-kyrkan är till sitt yttre ett mästerstycke, som i
-sitt slag icke lemnar något framför sig. Under peristilen hvilar
-arkitekten förbleknad, förmultnad. Hvad betyder det? Från hvarje nisch,
-hvarje kolonn, hvarje kapitäl strålar hans minne.
-
-De fyra vagnarne, kommande från S:t-Honoré, visade sig på platsen; och
-Armand skyndade in i kyrkan.
-
-Inkommen i kyrkan öfverraskas visserligen främlingen af en bländande
-prakt, ty hvilken rikedom af marmor och guld, statyer och målningar! Men
-den vördnadsbjudande högtidlighet, som famnar oss vid vårt inträde inom
-murarne af Notre-dame och de fleste andra kyrkor inom Paris, söker man
-fåfängt.
-
-Allt hvad man der ser bär snarare vitnesbörd om den sköna konstens
-blomstring och fruktbarhet inom Frankrikes sköna land, och man tror sig
-vara i ett konstgalleri i stället för i en kyrka.
-
-Skeppet, upplyst af de trenne glas-kupolerna, är visserligen afdeladt
-medelst tre stora bågar i jonisk stil, hvilka skola påminna något om det
-inre af Fredens tempel i Rom; men de ända till slösaktighet anbragta
-förgyllningarne anstå lika litet den antika byggnadskonsten som den
-guldbroderade sidenrocken skulle anstå den mediceiska Venus.
-
-Både sidomurarne och korets halfrund äro belastade med marmorskifvor af
-olika färger och hvilka äfven stöta konstsinnet, dels derföre att de
-svära emot och genom sin tyngd neddraga konstruktionen af det hela, dels
-också för det man ej kan begripa hvad de ha der att göra, enär vi aldrig
-kunna föreställa oss att de blifvit fästade vid murarne för att stärka
-dem.
-
-Bland målningar i denna kyrka märka vi en, som, sträckande sig genom
-skeppets hela längd, framställer åtskilliga episoder ur Magdalenas lif,
-troligtvis mera betydelsefulla i religiöst än i konstnärligt hänseende.
-
-För öfrigt faller det af sig sjelft att episoderna ur Magdalenas lif
-måste vara mera hugneliga för den ångerfulla än för den oskyldiga. Högre
-såsom konstverk uppskattas den tafla, som pryder halfrunden, hvari
-kyrkans fond slutas. Denna målning, följande perspektivets alla lagar på
-konkav grund, framställer på sin mest aflägsna eller flyende punkt
-Kristus, sittande på en sky samt omgifven af apostlarne och Magdalena,
-denna sistnämda vid frälsarens fötter. Nedanför har konstnären grupperat
-de stora personligheter, som haft det största inflytande på kristna
-religionen från kyrkans äldsta tider ända till Napoleon, som emottog
-kejsarkronan af Pius VII.
-
-Kort sagdt, Madeleine-kyrkans inre är mera vackert än majestätiskt, mera
-öfverensstämmande med de katolska ceremoniernas pomp och ståt, än med
-den frommes andakt.
-
-Det enda vi vid beskrifningen hafva att tillägga är, att före kyrkans
-inredning inreddes under peristilen Vignons graf.
-
-Hvad Armand beträffar, så ser han af hela den inre prakten ingenting
-annat än högaltaret, som, ehuru det ännu är full dager, prydes af en
-mängd brinnande vaxljus, mellan hvilkas höga gyllene stakar stå hvita
-porslinskrukor med uppspirande röda och hvita blommor.
-
-Gången emellan kyrkdörren och altaret är äfven blomsterbeströdd.
-
-Hvar och en kan redan deraf sluta till ett bröllopp mellan personer
-tillhörande den högre samhällsklassen.
-
-Lågorna af de många vaxljusen, kämpande med solens strålar som skjuta in
-i kyrkan från glas-kupolerna, sprida ett gulaktigt sken öfver
-marmor-gruppen på högaltaret, denna äfven föreställande Magdalena,
-hänryckt blickande upp mot himmelen, med en ärkeängel på hvar sin sida,
-begge i en beundrande ställning. Denna grupp af Marachetti ställa vi
-högst bland kyrkans öfriga många konstverk.
-
-Rundt omkring altarringen prunka förgylda karmstolar med himmelsblå
-sidendynor. De fleste af dem äro redan upptagna af personer, som icke
-kunna öfverraskas af gyllene karmar och himmelsblått siden.
-
-Närmast och midt framför altardisken stå på en dyrbar hermelins-brämad
-matta tvänne bönstolar likaledes med förgylda karmar och blå sidendynor,
-från hvilkas hörn små guldtofsar prydligt nedhänga. Katolska kyrkan har
-minsann ett rätt vackert ameublement.
-
-Framför hvardera af dessa tvänne bönstolar brinner på altardisken ett
-tvåtums vaxljus af minst halfannan alns längd.
-
-På hvar sin sida om högaltaret står en trupp korgossar i hvita kåpor,
-hvardera anförd af sin bas. Den ene är Levasseur, förste bassångare vid
-franska operan, och den andre Lablache.
-
-Det kan gå an att sjunga på ett bröllopp, när hvarje ton och troligtvis
-äfven hvar paus betalas med en louisd’or. Lablache, höljd i den hvita
-kåpan och sjelf bred och hög som ett kor, skymmer bort hela sin
-afdelning.
-
-Utom de förnäma herrskapen, som innehafva de gyllene karmstolarne,
-finnes äfven mycket annat folk i den rymliga kyrkan, alla riktande sina
-blickar mot det festligt smyckade högaltaret och otåligt afvaktande det
-lysande brudparets ankomst. Må man dock icke föreställa sig att kyrkan i
-denna stund är helt och hållet upplåten till brölloppshögtidligheten.
-
-Madeleine-kyrkan har åtta små kapeller, belägna vid sidorna och alla med
-hvar sitt lilla vackra altare.
-
-På sju af dessa brinna, mer och mindre talrikt, smala vaxljus i svarta
-bleckpipor, som vårdas af svartklädda qvinnor. Det är likljus, brinnande
-för deras själar, som slocknat, när denna dag tändes, och för hvilka man
-på detta sätt tror sig bana vägen till Gud.
-
-Det är glädjen med sorgen på hvar sin sida. Det är det jordiska lifvet.
-
-Det åttonde af de små altarne bär inga tecken hvarken af glädje eller
-sorg, men framför det stå tvänne personer, likaledes väntande, ehuru
-mindre på andras lycka än på sin egen, hvilket man ej må förtänka dem.
-
-Äfven de hafva infunnit sig för att emottaga kyrkans insegel på det
-äktenskap, som de samma dag knutit inför mairen.
-
-Men ingen af den talrika församlingen följer dem med sina blickar, ingen
-har för deras skull tändt vaxljus och bestrött altarstigen med blommor,
-ingen orgel skall spela, ingen Lablache sjunga för dem. Man har till och
-med glömt att för dem framställa de tvänne simpla bönstolar och de
-tvänne tarfliga vigsel-ljus, hvartill de likväl hafva rättighet.
-
-Men bruden bär också en klädning af hvitt kallikå, och en slöja af det
-gröfsta gastyg betäcker hennes hufvud. Brudgummens svarta frack röjer
-bekantskap med place du Temple, der man köper endast gamla utslitna
-plagg, och hans händer dölja med möda sin rodnad och sina valkar under
-den hvita bomullsvanten.
-
-De unga fattiga tu möta hvarandras blickar. Kanske skola de finna lyckan
-och sällheten utan att lysas af vaxljus, utan att vandra på rosor.
-
-En korgosse kommer ändtligen, med trumpen min bärande deras tvänne
-vigsel-ljus. Efter honom framskrider den prest, som skall helga deras
-äktenskap. Hans blick är dyster, ty han beklagar kanske det öde, som
-denna dag hindrat hans tjenstgöring vid högaltaret.
-
-Brudgummen, icke rådlös, framställer med egen hand bönstolarne för sig
-och sin brud. De knäböja. Kanske skola de möta himmelen utan att knäböja
-på himmelsblått siden.
-
-Kyrkans brons-port slås upp. Orgeln ljuder.
-
-Hvarje knä hvilar mot sin bönstol, under det hvarje hufvud vänder sig
-mot ingången för att fånga upp en blick af den annalkande bruden, hvars
-skönhet och rikedom man känner eller hört omtalas. Man är kanske äfven
-nyfiken att se hur en sextonårig flicka med skönhet och guld tar sig ut
-i brudskruden, liksom man ej redan förestält sig det.
-
-Dock sträcker sig icke, såsom i Sverige, den franska nyfikenheten ända
-derhän att man springer för att se brudar, och icke heller vet man af
-det slags råhet, som hemma hos oss vid dylika tillfällen stör en ung
-oskyldig bruds ljufva blygsamma tankar.
-
-Armand hade efter sitt inträde i kyrkan, utan att just veta hvarför,
-önskat bana sig fram så nära högaltaret som möjligt; men vid grinden
-till det träskrank, som ungefär femton steg från den stora kyrkporten är
-upprest för att tillbakahålla dem, som förut icke skaffat sig sittplats
-derinnanföre, hade han genast blifvit hejdad af de personer, som före
-honom inkommit i kyrkan och hvilka fattat posto utanför samma grind.
-
-Försöket att tränga sig emellan dem hade misslyckats, och han hade så
-mycket mindre skäl till ett nytt försök som deras rätt att stå skranket
-närmast var obestridlig.
-
-Han måste således åtnöja sig med den plats han hade, tröstande sig med
-hoppet att åtminstone kunna vara en af de förste, som skulle få se
-brölloppståget vid dess inträde i kyrkan.
-
-Men äfven med detta hopp såg det mörkt ut, ty de personer, som omgåfvo
-honom, icke nöjda med att hafva afstängt honom från skranket, tycktes
-jemväl hafva för afsigt att tränga honom längre åt sidan, hvarigenom all
-möjlighet att se kunde blifva honom betagen.
-
-Armand var dock icke den person, som så lätt kunde trängas från den
-plats han beslutit att bibehålla. Ehuru hans våldsamma omgifning
-utgjordes af högväxta och axelbreda karlar, dels bättre dels sämre
-klädde, vek han icke en hårsmån från sin plats.
-
-“Monsieur! ni trampade mig på foten!“ sade den ene af dessa, en grof ful
-krabat med röda mustascher.
-
-“Pardon, monsieur!“ ursäktade sig Armand; “men jag trampar er
-ögonblickligen på den andra, om ni icke står stilla.“
-
-“Monsieur! ni tänker borra in era armbågar i ryggraden på mig“, anmärkte
-en annan, som, ehuru svartskäggig, likväl icke var vackrare än den
-förre.
-
-“Monsieur! i fall ni än en gång bjuder till att drifva mig baklänges,
-borrar jag in dem ända till refbenen, s’il vous plaît!“ svarade Armand.
-
-Den svartskäggige böjde sin mun mot den rödskäggiges öra och hviskade
-något till denne, som Armand icke kunde höra. De öfrige kringståendes
-öron närmade sig samma mun, liksom för att få del af hvad som sades.
-
-Detta väckte vår hjeltes misstanke, ty det föreföll honom att hvad som
-hviskades endast kunde hafva afseende på hans person.
-
-“Skulle det möjligtvis vara någon ny komplott emot mig?“ frågade han
-derför och det så högt att hans tvetydiga omgifning borde kunna höra
-det.
-
-Öronen drogo sig hastigt från den svarta munnen.
-
-“Tyst derborta och lemna rum för hertigen och hertiginnan!“ ljuder en
-kraftfull stämma från kyrkporten.
-
-Den kraftfulla stämman tillhör den ene af de tvänne reslige schweizarne,
-som öppna brölloppståget och hvilkas trekantiga, grannt utsirade hattar
-och gyllene stafvar synas högt öfver allas hufvud.
-
-Katolska kyrkan förskrifver sina kyrkvaktare ända från Schweiz, som
-fortfarande är resarnes fädernesland.
-
-Till föga heder dock för detta den gamla frihetens hjelteland hafva dess
-hjeltar sedan långt tillbaka låtit värfva sig icke blott till det
-katolska presterskapets tjenare, utan äfven till det absoluta
-konungadömets drabanter.
-
-Det uppstår en förtviflad trängsel, synnerligast vid grinden till
-skranket, men icke desto mindre lyckas det Armand att blifva bland dem,
-som stå brölloppståget närmast.
-
-Hertig de Beaudreuil, svartklädd och dekorerad med flere ordnar, leder
-sin brud vid handen. Brudskruden är naturligtvis af hvitt siden (moirée
-antique, det dyrbaraste af alla sidentyger). Brudslöjan, en enda
-brabants-spets, är fästad under den krans af orange-blommor som pryder
-den sköna nacken. Söderns brudar nyttja icke kronor af myrten.
-
-Från midten af hvarje orange-blomma gnistrar en diamant, en daggdroppe,
-som, i stället för att sugas upp, suger i sig solstrålarne, för att
-sedan skicka dem afkylda, men lika klara till menniskans öga, hvilket på
-detta sätt kan tillbedja himmelens ljus, utan att brännas och förblindas
-af dess strålar.
-
-Vi hafva icke sett några fruntimmer hafva så urringade klädningar som de
-franska. Men en gång i sitt lif bära de en drägt, som går upp ända till
-halsen, och det är när de stå brud.
-
-Vid Adelaïdes betäckta barm är fästadt ett briljantsmycke, som kunnat
-göra hundrade familjers lycka.
-
-Armand, som icke är någon beundrare af siden och juveler, fäster sin
-blick vid brudens ansigte.
-
-Hon, som till följd af trängseln icke kan undgå att med klädningen
-snudda tätt förbi den unge arbetaren, blir honom varse. Den blick, hon
-dervid skänker honom, har icke mer än tre sekunders varaktighet, men
-uttrycker icke desto mindre trenne på hvarandra följande känslor:
-förvåningens, föraktets och sist medömkans.
-
-Vår hjelte, för hvilken ingen af dessa gått förlorad, tager ett steg för
-att följa henne, utan att likväl begripa hvad han ämnade göra, men
-känner sig i detsamma fjettrad vid sin plats af flere händer, som med
-skrufstädets kraft bakifrån omfattat hans arm.
-
-Han vänder om hufvudet och slungar en ursinnig blick på dem, som stå
-bakom honom; men ingen af dessa synes träffad deraf, under det att hans
-armar fortfarande äro fängslade.
-
-Det är först när brölloppståget hunnit inom skranket och dess grind
-blifvit tillstängd som han återfår sin frihet.
-
-Orgeln fortfar att spela. De nygifta, framkomna till högaltaret,
-knäfalla på hvar sin bönstol framför hvar sitt vigselljus.
-
-En korgosse innanför altarringen framräcker ett mindre silfverfat, på
-hvilket brudparet lägger hvar sitt guldmynt. Korgossen tager de begge
-guldmynten, korsar öfver dem och niger i tvänne omgångar, hvarefter han
-värmer dem i ljuslågan och fäster dem sedan ett i hvardera ljuset, der
-de blifva sittande under hela ceremonien.
-
-I de smala ljusen på det mindre altaret n:o åtta sitta också mynt, men
-endast tvänne femsous-stycken. I förhållande till förmögenheten gifver
-dock det fattiga brudparet säkerligen mycket mera än det rika.
-
-Orgeln tystnar.
-
-Madeleine-kyrkans pastor, Duguerre, träder i sin fulla skrud inom
-altarringen. Duguerre, en af Frankrikes förnämste andlige talare, är en
-högväxt ståtlig man af femtio år, men han är märkvärdig äfven derför att
-han är den ende prest inom katolska kyrkan som är gift.
-
-I sin ungdom var han militär, gifte sig tidigt och skulle med sin hustru
-resa till Westindien. Under resan förliste fartyget, och Duguerre, som
-trodde sig hafva förlorat sin hustru i vågorna, sörjde henne så djupt,
-att han öfvergaf militär-ståndet och blef prest.
-
-Många år derefter inkommer ett fruntimmer i Madeleine-kyrkan och finner
-en förundransvärd likhet emellan predikanten och hennes man, hvilken hon
-äfven trott sig hafva lemnat på hafsbotten.
-
-Man skrider till närmare förklaring och finner att man å ömse sidor
-sörjt förgäfves, och återseendets glädje är lika hjertlig som stor.
-
-Men en katolsk prest får icke vara gift. Duguerre kan ej öfvergifva en
-hustru, som himmelen återgifvit honom: icke heller kan han öfvergifva
-Madeleine, som är ett af de största brödstycken inom franska kyrkan.
-
-Huru allt detta slutligen sammanjemkades, känna vi ej; men Duguerre
-skildes icke från sin hustru, och Madeleine, som i Duguerre ännu eger
-sin herde, bjuder på lika vackra, men icke fullt så allmänt afhörda
-messor som förr, emedan damerna icke tro sig finna samma uppbyggelse i
-pater Duguerre’s predikningar som de förr funno, och hvilket torde gifva
-ett nytt stöd för nödvändigheten af det katolska presterskapets
-ungkarlslif.
-
-Kyrkoherden börjar bröllopps-messan, i mycket öfverensstämmande med de
-lutherska vigselorden. Kanske äro dock mannens herravälde och hustruns
-undergifvenhet målade i bjertare färger än hos oss, ty det heter, att,
-liksom Christus är kyrkans öfverhufvud, så skall ock mannen vara
-hustruns, men att också mannen skall älska sin hustru, liksom Christus
-älskar sin kyrka.
-
-Vidare får hustrun en påminnelse om att hon bör vara älskvärd som
-Rachel, vis som Rebecka och trogen som Sara.
-
-Deremot afhöres ingen dylik påminnelse för mannens räkning, antingen
-derför att det icke finnes några tjenliga föredömen att anföra eller
-också för det att det icke anses löna mödan.
-
-Sedan ringarne vexlats, ungefär såsom hos oss, samt Abrahams, Isaks och
-Jakobs Gud ytterligare blifvit nedkallad öfver de nygifta, aflägsnar sig
-kyrkoherden, hvarefter tvänne andra prester träda inför högaltaret, och
-nu börjas den äkta katolska ceremonien, bestående af pinglingar på
-klockor, korstecken, svängningar med rökelsekar, altarkyssningar,
-bugningar och nigningar, vid hvilken herrlighet ett protestantiskt öga
-har svårt att vänja sig.
-
-Deremot behöfver icke örat vänja sig vid sången, den herrliga sången
-från de tvänne körerna, som svara hvarandra.
-
-Sången är, som vi alla känna, den katolska kyrkans starka sida, och den
-hänrycker samma själ som kanske nyss förut med vämjelse vändt sig från
-den presterliga pantomimen.
-
-När monsieur Levasseur uppstämmer sitt:
-
-   “Adoremus in æternum
-   sanctissimum sacramentum“,
-
-tror man sig höra ljudet af en bas-basun, fyllande med oförminskad
-styrka den mest aflägsna vrå af det stora templet.
-
-Men när signor Lablache svarar med sitt:
-
-   “Laudate Dominum, omnes gentes!
-   Laudate eum, omnes populi!“
-
-då är det åskan som mullrar öfver våra hufvud och det är som om
-marmor-grupperna rörde sig på sina piedestaler. Närmande sig under många
-nigningar de nygifta, framräcker presten mot dem den förgylda
-silfver-patén, hvilken de kyssa och derigenom besegla oupplösligheten af
-sitt förbund.
-
-Derunder sjunger chören:
-
-   “Gloria Patri,
-   Gloria Filio,
-   Gloria Spiritui sancto!
-       Amen.“
-
-Det är slut på högtidligheten.
-
-De nygifta framför högaltaret lemna sina bönstolar.
-
-De nygifta framför det andra mindre altaret knäböja ännu på sina, ehuru
-kyrkan, hvad dem beträffar, en god stund förut uppfylt allan
-rättfärdighet.
-
-De bedja ännu, antingen derför att fattigdomen alltid är rikare på böner
-än rikedomen, eller också bedja de för dem, hvilkas brölloppsfest äfven
-gjutit glans öfver deras.
-
-En dag skulle de för sina barn kunna berätta, att på deras brölloppsdag
-hundratals vaxljus brunnit och att Lablache skakat dômen med sin väldiga
-stämma.
-
-De jättelika schweizarne höja sina gyllene stafvar, och brölloppståget
-sätter sig i rörelse mot kyrkporten.
-
-Trängseln utanför skranket börjar ånyo. Armand, som under hela
-högtidligheten trott sig finna att hans person mera än brudparet varit
-föremål för de närmast ståendes uppmärksamhet, låter sig icke heller nu
-tillbakaträngas, oaktadt flere förnyade bemödande.
-
-Ännu en gång vidröres han af den frasande moirée-klädningen, ännu en
-gång möter han brudens öga, som, ungefär med samma uttryck som nyss,
-vänder sig ifrån honom.
-
-Armand står med handen på hjertat och den bittraste sorg i anletsdragen.
-
-Bruden, efter att hafva skridit förbi honom ett eller två steg, stannar
-hastigt och vänder sig om. Kanske ångrar hon den blick af förakt,
-hvarmed hon besvarat den unge mannens djupa smärta.
-
-Armand lyfter sina ögon mot höjden, i det han med handen ger henne ett
-varningens tecken.
-
-Bruden stannar, bleknar och rycker sin hand ur brudgummens.
-
-Men i detsamma kasta sig de personer, som under hela ceremonien i kyrkan
-bevakat alla Armands rörelser, framför denne, så att han icke mera kan
-se hvarken bruden eller hennes omgifning.
-
-Folkmassan tränger på; och medförd i dess hvirfvel, kommer Armand
-ändtligen ur kyrkan och det i samma ögonblick som de granna vagnarne
-aflägsna sig från platsen.
-
-Armand qvardröjer några minuter på trappan, ett rof för många
-bekymmerfulla tankar. Slutligen går han ned på platsen och försvinner
-bland folket.
-
-Klockan fem eftermiddagen är han på väg till Lyon.
-
-
-                          Slut på förra delen.
-
-
-
-
-                              Noteringar:
-
-
-Originalets grammatik, interpunktion och varierande stavning har
-mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare
-rättelser är som följande (innan/efter):
-
-   [s. 75]:
-   ... dessa trenne sou.“ ...
-   ... dessa trenne sous.“ ...
-
-   [s. 122]:
-   ... ensam bodde, hvartill kom, att källaren, somhiälfde ...
-   ... ensam bodde, hvartill kom, att källaren, som hvälfde ...
-
-   [s. 133]:
-   ... “Jaså, tvänne dagar å råd ... Hur mycket besvär har ...
-   ... “Jaså, tvänne dagar å rad ... Hur mycket besvär har ...
-
-   [s. 174]:
-   ... verkställare?“ ...
-   ... verkställare.“ ...
-
-   [s. 273]:
-   ... “Och huru hafva de uppfattat mästaren.“ ...
-   ... “Och huru hafva de uppfattat mästaren?“ ...
-
-   [s. 275]:
-   ... sina popularitet. ...
-   ... sin popularitet. ...
-
-   [s. 310]:
-   ... detta tillfälle har ban ingen bindel hvarken för kroppens
-       eller ...
-   ... detta tillfälle bar han ingen bindel hvarken för kroppens
-       eller ...
-
-
-*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SONEN AF SÖDER OCH NORD. FÖRRA
-DELEN ***
-
-Updated editions will replace the previous one--the old editions will
-be renamed.
-
-Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
-law means that no one owns a United States copyright in these works,
-so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the
-United States without permission and without paying copyright
-royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
-of this license, apply to copying and distributing Project
-Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
-concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
-and may not be used if you charge for an eBook, except by following
-the terms of the trademark license, including paying royalties for use
-of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
-copies of this eBook, complying with the trademark license is very
-easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
-of derivative works, reports, performances and research. Project
-Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away--you may
-do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
-by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
-license, especially commercial redistribution.
-
-START: FULL LICENSE
-
-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
-
-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
-distribution of electronic works, by using or distributing this work
-(or any other work associated in any way with the phrase "Project
-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
-Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
-www.gutenberg.org/license.
-
-Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
-Gutenberg-tm electronic works
-
-1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
-and accept all the terms of this license and intellectual property
-(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
-the terms of this agreement, you must cease using and return or
-destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
-possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
-Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
-by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
-person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
-1.E.8.
-
-1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
-used on or associated in any way with an electronic work by people who
-agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
-even without complying with the full terms of this agreement. See
-paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
-agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
-electronic works. See paragraph 1.E below.
-
-1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
-Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
-of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
-works in the collection are in the public domain in the United
-States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
-United States and you are located in the United States, we do not
-claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
-displaying or creating derivative works based on the work as long as
-all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
-that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
-free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
-works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
-Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
-comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
-same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
-you share it without charge with others.
-
-1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
-what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
-in a constant state of change. If you are outside the United States,
-check the laws of your country in addition to the terms of this
-agreement before downloading, copying, displaying, performing,
-distributing or creating derivative works based on this work or any
-other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
-representations concerning the copyright status of any work in any
-country other than the United States.
-
-1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
-
-1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
-immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
-prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
-on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
-phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
-performed, viewed, copied or distributed:
-
-  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
-  most other parts of the world at no cost and with almost no
-  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
-  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
-  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
-  United States, you will have to check the laws of the country where
-  you are located before using this eBook.
-
-1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
-derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
-contain a notice indicating that it is posted with permission of the
-copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
-the United States without paying any fees or charges. If you are
-redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
-Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
-either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
-obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
-trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
-with the permission of the copyright holder, your use and distribution
-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
-additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
-will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
-posted with the permission of the copyright holder found at the
-beginning of this work.
-
-1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
-License terms from this work, or any files containing a part of this
-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
-
-1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
-electronic work, or any part of this electronic work, without
-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
-active links or immediate access to the full terms of the Project
-Gutenberg-tm License.
-
-1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
-any word processing or hypertext form. However, if you provide access
-to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
-other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
-version posted on the official Project Gutenberg-tm website
-(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
-to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
-of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
-Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
-full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
-
-1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
-provided that:
-
-* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
-  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
-  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
-  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
-  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
-  within 60 days following each date on which you prepare (or are
-  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
-  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
-  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
-  Literary Archive Foundation."
-
-* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
-  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
-  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
-  License. You must require such a user to return or destroy all
-  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
-  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
-  works.
-
-* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
-  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
-  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
-  receipt of the work.
-
-* You comply with all other terms of this agreement for free
-  distribution of Project Gutenberg-tm works.
-
-1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
-Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
-are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
-from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
-the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the Foundation as set
-forth in Section 3 below.
-
-1.F.
-
-1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
-works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
-Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
-electronic works, and the medium on which they may be stored, may
-contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
-or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
-intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
-other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
-cannot be read by your equipment.
-
-1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
-liability to you for damages, costs and expenses, including legal
-fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
-DAMAGE.
-
-1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
-written explanation to the person you received the work from. If you
-received the work on a physical medium, you must return the medium
-with your written explanation. The person or entity that provided you
-with the defective work may elect to provide a replacement copy in
-lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
-or entity providing it to you may choose to give you a second
-opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
-the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
-without further opportunities to fix the problem.
-
-1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
-OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
-LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
-
-1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
-warranties or the exclusion or limitation of certain types of
-damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
-violates the law of the state applicable to this agreement, the
-agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
-limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
-unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
-remaining provisions.
-
-1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
-accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
-production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
-electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
-including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
-the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
-or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
-additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
-Defect you cause.
-
-Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
-
-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
-electronic works in formats readable by the widest variety of
-computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
-exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
-from people in all walks of life.
-
-Volunteers and financial support to provide volunteers with the
-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
-remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
-generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
-Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
-www.gutenberg.org
-
-Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation
-
-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
-Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
-number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
-U.S. federal laws and your state's laws.
-
-The Foundation's business office is located at 809 North 1500 West,
-Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
-to date contact information can be found at the Foundation's website
-and official page at www.gutenberg.org/contact
-
-Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without
-widespread public support and donations to carry out its mission of
-increasing the number of public domain and licensed works that can be
-freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
-array of equipment including outdated equipment. Many small donations
-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
-status with the IRS.
-
-The Foundation is committed to complying with the laws regulating
-charities and charitable donations in all 50 states of the United
-States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
-with these requirements. We do not solicit donations in locations
-where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
-DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
-state visit www.gutenberg.org/donate
-
-While we cannot and do not solicit contributions from states where we
-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
-against accepting unsolicited donations from donors in such states who
-approach us with offers to donate.
-
-International donations are gratefully accepted, but we cannot make
-any statements concerning tax treatment of donations received from
-outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
-
-Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
-methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
-ways including checks, online payments and credit card donations. To
-donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
-
-Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works
-
-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
-Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
-freely shared with anyone. For forty years, he produced and
-distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
-volunteer support.
-
-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
-editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
-the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
-necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
-edition.
-
-Most people start at our website which has the main PG search
-facility: www.gutenberg.org
-
-This website includes information about Project Gutenberg-tm,
-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
diff --git a/old/65801-0.zip b/old/65801-0.zip
deleted file mode 100644
index 9bfa6fd..0000000
--- a/old/65801-0.zip
+++ /dev/null
diff --git a/old/65801-h.zip b/old/65801-h.zip
deleted file mode 100644
index da3b250..0000000
--- a/old/65801-h.zip
+++ /dev/null
diff --git a/old/65801-h/65801-h.htm b/old/65801-h/65801-h.htm
deleted file mode 100644
index cb62a56..0000000
--- a/old/65801-h/65801-h.htm
+++ /dev/null
@@ -1,26087 +0,0 @@
-<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN"
-"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd">
-<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" lang="sv" xml:lang="sv">
-<head>
-<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=utf-8" />
-<title>The Project Gutenberg eBook of Sonen af söder och nord. Förra delen, by August Blanche</title>
-   <link rel="coverpage" href="images/cover.jpg" />
-   <!-- TITLE="Sonen af söder och nord. Förra delen" -->
-   <!-- AUTHOR="August Blanche" -->
-   <!-- LANGUAGE="sv" -->
-   <!-- PUBLISHER="Albert Bonnier, Stockholm" -->
-   <!-- DATE="1870" -->
-   <!-- COVER="images/cover.jpg" -->
-
-<style type='text/css'>
-
-body       { margin-left:15%; margin-right:15%; }
-
-div.frontmatter { page-break-before:always; }
-.ser       { text-indent:0; text-align:center; margin-top:1em; margin-bottom:1em;
-             font-size:1.6em; font-weight:bold; }
-.ser .line2{ font-size:0.5em; }
-.ser .line3{ font-size:0.625em; }
-.sect      { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; font-size:1.2em;
-             font-weight:bold; }
-.vol       { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; font-size:1em; }
-.tit       { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; font-size:1em; }
-.pp        { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; font-size:0.8em;
-             margin-bottom:3em; }
-h1.title   { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; }
-.subt      { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; }
-.subt .line2 { font-size:0.8em; }
-.aut       { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:2em; font-size:1em; }
-.aut .line1{ font-size:0.8em; }
-div.motto  { max-width:18em; margin-left:50%; font-size:0.8em; margin-bottom:1em; }
-.attr      { text-indent:0; text-align:right; margin-right:1em; }
-.run       { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; font-size:0.8em; }
-.pub       { text-indent:0; text-align:center; font-size:0.8em; }
-.pub .line1{ font-size:1.25em; }
-.printer   { text-indent:0; text-align:center; margin-top:8em; margin-bottom:1em;
-             font-size:0.8em; }
-.printer .line1{ font-size:1.25em; }
-div.chapter{ page-break-before:always; }
-h2         { text-indent:0; text-align:center; margin-top:3em; margin-bottom:1em;
-             font-size:1.2em; }
-h2 .firstline { font-size:1.25em; }
-h3         { text-indent:0; text-align:center; margin-top:3em; margin-bottom:1em;
-             font-size:1em; }
-h3 .firstline { font-size:1.2em; }
-h3.chapter1{ margin-top:0; }
-h4         { text-indent:0; text-align:center; margin-top:2em; margin-bottom:1em; }
-
-p          { margin:0; text-align:justify; text-indent:1em; }
-p.first    { text-indent:0; }
-span.firstchar { font-size:2em; }
-p.noindent { text-indent:0; }
-p.date     { text-indent:0; text-align:right; margin-right:1em; font-style:italic; }
-hr.tb      { border:0; border-top:1px solid black; width:10%; margin:1em; margin-left:45%;
-             margin-right:45%; }
-div.letter { margin-top:1em; margin-bottom:1em; }
-p.addr     { text-indent:3em; margin-bottom:1em; }
-p.sign     { text-indent:0; text-align:right; margin-right:1em; }
-p.footnote { text-indent:0; font-size:0.8em; margin:1em; }
-p.center   { text-indent:0; text-align:center; margin:1em; }
-p.end      { text-indent:0; text-align:center; font-style:italic; margin-top:1em; }
-
-/* spans */
-.underline { text-decoration: underline; }
-span.sc    { font-size:0.8em; }
-
-/* drama */
-span.character { font-size:0.8em; }
-p.dir1     { text-indent:0; margin-bottom:1em; font-size:0.8em; }
-p.dir      { text-indent:0; text-align:center; }
-span.dir   { font-style:italic; }
-
-/* poetry */  
-div.poem-container { text-align:center; }
-div.poem-container div.poem { display:inline-block; }
-div.stanza { text-align:left; text-indent:0; margin-top:1em; margin-bottom:1em; }
-.stanza .verse { text-align:left; text-indent:-2em; margin-left:2em; }
-.stanza .verse2{ text-align:left; text-indent:-2em; margin-left:3em; }
-
-a:link      { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); }
-a:visited   { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); }
-a:hover     { text-decoration: underline; }
-a:active    { text-decoration: underline; }
-
-/* Transcriber's note */
-.trnote     { font-size:0.8em; line-height:1.2em; background-color: #ccc;
-              color: #000; border: black 1px dotted; margin: 2em; padding: 1em;
-              page-break-before:always; margin-top:3em; }
-.trnote p   { text-indent:0; margin-bottom:1em; }
-.trnote ul  { margin-left: 0; padding-left: 0; }
-.trnote li  { text-align: left; margin-bottom: 0.5em; margin-left: 1em; }
-.trnote ul li { list-style-type: square; }
-.trnote .transnote { text-indent:0; text-align:left; font-weight:bold; }
-
-/* page numbers */
-a[title].pagenum { position: absolute; right: 1%; }
-a[title].pagenum:after { content: attr(title); color: gray; background-color: inherit;
-              letter-spacing: 0; text-indent: 0; text-align: right; font-style: normal;
-              font-variant: normal; font-weight: normal; font-size: x-small;
-              border: 1px solid silver; padding: 1px 4px 1px 4px;
-              display: inline; }
-
-body.x-ebookmaker { margin-left:0; margin-right:0; }
-.x-ebookmaker div.poem-container div.poem { display:block; margin-left:2em; }
-.x-ebookmaker a.pagenum { display:none; }
-.x-ebookmaker a.pagenum:after { display:none; }
-
-</style>
-</head>
-
-<body>
-
-<div style='text-align:center; font-size:1.2em; font-weight:bold'>The Project Gutenberg eBook of Sonen af söder och nord. Förra delen, by August Blanche</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
-most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
-whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
-of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
-at <a href="https://www.gutenberg.org">www.gutenberg.org</a>. If you
-are not located in the United States, you will have to check the laws of the
-country where you are located before using this eBook.
-</div>
-
-<p style='display:block; margin-top:1em; margin-bottom:0; margin-left:2em; text-indent:-2em'>Title: Sonen af söder och nord. Förra delen</p>
-<p style='display:block; margin-top:0; margin-bottom:1em; margin-left:2em; text-indent:0;'>Romantisk skildring från revolutionen i Paris 1848</p>
-
-<div style='display:block; margin-top:1em; margin-bottom:1em; margin-left:2em; text-indent:-2em'>Author: August Blanche</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>Release Date: July 9, 2021 [eBook #65801]</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>Language: Swedish</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>Character set encoding: UTF-8</div>
-
-<div style='display:block; margin-left:2em; text-indent:-2em'>Produced by: Eva Eriksson, Robinzoon, Jens Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net. This file was produced from images generously made available by The Internet Archive.</div>
-
-<div style='margin-top:2em; margin-bottom:4em'>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SONEN AF SÖDER OCH NORD. FÖRRA DELEN ***</div>
-
-<div class="frontmatter chapter">
-<p class="ser">
-<span class="line1">SAMLADE ARBETEN</span><br />
-<span class="line2">AF</span><br />
-<span class="line3">AUGUST BLANCHE.</span>
-</p>
-
-<p class="sect">
-ROMANER.
-</p>
-
-<p class="vol">
-I.
-</p>
-
-<p class="tit">
-SONEN AF SÖDER OCH NORD.
-</p>
-
-<p class="pp">
-FÖRRA DELEN.
-</p>
-
-<p class="pub">
-<span class="line1">STOCKHOLM.</span><br />
-<span class="line2">ALBERT BONNIERS FÖRLAG.</span>
-</p>
-
-</div>
-
-<div class="frontmatter chapter">
-<h1 class="title">
-SONEN AF SÖDER OCH NORD.
-</h1>
-
-<p class="subt">
-<span class="line1">ROMANTISK SKILDRING</span><br />
-<span class="line2">FRÅN REVOLUTIONEN I PARIS 1848</span>
-</p>
-
-<p class="aut">
-<span class="line1">AF</span><br />
-<span class="line2">AUGUST BLANCHE.</span>
-</p>
-
-  <div class="motto">
-<p>
-“Les révolutions qui arrivent dans un
-grand état, ne sont pas l’effet du hasard
-ni du caprice des peuples.“
-</p>
-
-<p class="attr">
-<span class="sc">SULLY.</span>
-</p>
-
-  </div>
-<p class="run">
-ANDRA UPPLAGAN.
-</p>
-
-<p class="pp">
-Förra delen.
-</p>
-
-<p class="pub">
-<span class="line1">STOCKHOLM.</span><br />
-<span class="line2">ALBERT BONNIERS FÖRLAG.</span>
-</p>
-
-</div>
-
-<div class="frontmatter chapter">
-<p class="printer">
-<span class="line1">STOCKHOLM.</span><br />
-<span class="line2">ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1870.</span>
-</p>
-
-</div>
-
-<div class="chapter">
-<a id="page-5" class="pagenum" title="5"></a>
-<div class="chapter">
-
-<h2 class="part blank" id="chapter-0-1" title="FÖRORD.">
-</h2>
-
-</div>
-
-<p class="date">
-Paris den 20 Januari 1851.
-</p>
-
-<h3 class="chapter1" id="subchap-0-1-1">
-<span class="firstline">Madame Robert och hennes vänner.</span>
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">D</span><span class="postfirstchar">et</span> är klart, att en resande, som för första gången besöker
-Paris och der uppehåller sig några månader, skall
-komma i erfarenhet af mycket som han förut icke känt eller
-kanske ej ens drömt om. Är den resande en författare, om
-än aldrig så obetydlig, såsom fallet gudnås är med mig, så
-är det också lika klart, att han gerna icke allenast vill uppteckna
-hvad han sett, utan äfven meddela det åt dem, som
-möjligtvis förut skänkt hans arbeten någon uppmärksamhet.
-</p>
-
-<p>
-I dylika fall samlar man ihop alla sina rön och reflexioner,
-knyter ihop dem i en större eller mindre volym,
-hvilken man döper till namnet: “Reseintryck“, “Vandringar
-i utlandet“, “En vinter i Paris“ med mera sådant, och skickar
-sedan på vinst och förlust sitt barn ut i verlden. Blir
-barnet väl emottaget af en oväldig kritik och en bildad allmänhet,
-så känner sig fadern naturligtvis ofantligt lycklig.
-Har barnet ingen lagerkrans att bjuda sin far på, utan säger
-till honom: “Pappa! som du ser, är min högra hand
-alldeles tom, och det är inte mitt fel, utan ditt, min far;
-men i min venstra ligga, såsom du ser, några fyrkar till ersättning
-för en och annan biljett på diligenserna eller jernvägarne,
-och det är heller icke mitt fel, utan allmänhetens“;
-då blir fadern icke alldeles förtviflad. Men har barnet hvarken
-det ena eller det andra att gifva, då — då tröstar sig
-i alla fall fadern, ty, tack vare naturens första bud, det
-finnes ej något barn som icke gjort sin far <em>någon</em> glädje,
-åtminstone vid dess första steg på lifvets bana, åtminstone
-innan det skickades ut i verlden.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-6" class="pagenum" title="6"></a>
-Men det ligger likväl mycket vanskligt i alla dessa “Reseintryck“,
-“Vandringar i utlandet“ o. s. v. Saknar man
-den fyndighet, som behöfs för att uppfinna någon ny pikant
-form, eller är man ej förmögen af reflexioner lika snillrika
-eller, rättare sagdt, snillrikare än de som redan äro utgifna
-öfver samma ämnen, så blir man en af de tråkigaste
-varelser på jorden, ty det gifves knappast något tråkigare
-än en resebeskrifning, som icke innehåller någonting annat
-än hvad andra förut och kanske lyckligare utfört. Jag känner
-ganska många förståndiga och bildade menniskor, som
-fått fross-skakningar vid första anblicken af ett “Reseintryck“
-eller en “Vandring i utlandet“.
-</p>
-
-<p>
-Det är gifvet att jag, som bestämdt ville utgifva något
-om min resa utan att derigenom skada mina landsmäns helsa,
-skulle stanna i mycken förlägenhet, ty jag saknar fyndigheten
-i formen och snillet i reflexionen samt saknar framför
-allt lusten att vara tråkig, ty man har sannerligen ingen rättighet
-att vara det. Må vara att allmänheten kan låta bli
-att läsa hvad jag låtit trycka; men de arme sättarne, de
-arme korrekturläsarne, de äro väl menniskor de också, och
-jag vill icke hafva en sättares eller en korrekturläsares förbannelse
-på mitt samvete.
-</p>
-
-<p>
-Jag började derför tänka efter, om det icke skulle gå an
-att skrifva en roman med parisiska scener och bland dem
-försåtligt insmyga åtskilligt af hvad jag hade att anföra om
-märkvärdiga ställen, om konst, om litteratur, om politik och
-gud vete icke allt som en resebeskrifvare brukar idisla, sig
-sjelf, om ej androm, till mycken uppbyggelse och hugnad.
-Jag hade icke länge funderat förrän jag fattat mitt beslut,
-nämligen att skrifva just en sådan roman, under det jag
-hvilade mig efter de långa ströftågen fram och tillbaka genom
-den ofantliga staden.
-</p>
-
-<p>
-Men ämnet?
-</p>
-
-<p>
-Ack! i Paris kan man icke vara ängslig öfver brist på
-ämnen. Man behöfver blott genomläsa dagens tidningar, för
-att få dussintals sådana att välja på, ja, man behöfver knappast
-mer än gapa, för att med luften få in hela volymer af
-romaner, helst i en tid som denna, då man, kafvande i svallvågorna
-efter en stor revolution, endast söker efter medel
-till en ny och kanske ännu större.
-</p>
-
-<p>
-Man behöfver blott en kort tid vistas i Paris, för att
-icke längre förvåna sig öfver den ofantliga produktivitet,
-<a id="page-7" class="pagenum" title="7"></a>
-hvilken kanske i lika hög grad som det öfverlägsna snillet
-utmärker en Alexandre Dumas, en Eugène Sue m. fl. Det
-enda man här har ondt om, är tid. Men har man den, så
-har man också snart sagdt allt annat.
-</p>
-
-<p>
-Det återstod mig således endast att göra mitt val, hvilket,
-som man vet, icke är det lättaste, när man har mycket
-att välja på, då jag en dag satte mig i en omnibus för att
-fara till Bicêtre, ett af de största fattigförsörjningshusen i
-Paris, för att taga kännedom om huru man i civilisationens
-hufvudsäte vårdar det oskyldiga lidandet eller den fattiga
-ålderdomen, som är ännu mera oskyldig.
-</p>
-
-<p>
-För sex sous kommer man i en omnibus från och till
-hvilken trakt i Paris man önskar. I vagnen midt emot mig
-satt ett fruntimmer, med hvilket jag genast kom i det lifligaste
-samtal. När jag säger: lifligaste, är det naturligtvis
-blott min dam som detta epitet tillkommer, ty jag, nyss anländ
-till Paris, föredrog visligen örats bruk framför tungans,
-och om jag också vore tjugo år i Paris, skulle jag säkert
-aldrig komma till den färdighet i franska språket som den
-min dam uti vagnen i så rikligt mått innehade.
-</p>
-
-<p>
-För att förekomma den af mina landsmän, som skulle
-kunna draga på munnen åt mitt lifliga samtal med ett obekant
-fruntimmer och en fransyska till på köpet — ty hemma
-tänker man alltid illa om sina landsmän — skyndar jag
-att berätta, det min fransyska i vagnen var mycket gammal,
-åttiårig, såsom jag efteråt fick veta. Hennes namn var
-Antoniette Robert. Således madame Robert, enka sedan
-tjugo år.
-</p>
-
-<p>
-Hennes man, som varit kurir under Napoleons tid, hade
-haft mycket att beställa både för dennes och dess marskalkars
-räkning samt särskildt gjort en resa till Sverige för
-Bernadottes. Madame Robert nämnde Sverige och Bernadotte
-icke blott derför att jag var svensk — hon hade först
-tagit mig för engelsman, en heder som vederfares nästan
-alla utlänningar i Paris — utan äfven derför att hon sade
-sig haft mycken beröring med familjen Bernadotte. Också
-hade hon en mängd anekdoter om den store marskalken, sedermera
-Sveriges och Norges konung, samt om dennes gemål,
-nuvarande enkedrottningen, — anekdoter, som hedrade de
-begge höga personernas hjerta, anekdoter, som väl skulle
-löna mödan att vid något tillfälle offentliggöra och dem jag
-gerna ville skänka min vän Crusenstolpe, emedan ingen så
-<a id="page-8" class="pagenum" title="8"></a>
-skickligt som han skulle kunna använda dem, förutsatt likväl
-han vore vid lynne att företrädesvis teckna dagrar i stället
-för skuggor i sina snillrika skildringar.
-</p>
-
-<p>
-Som det var min afsigt att tillbringa flere timmar på
-Bicêtre, och jag var fastande, underrättade jag mig af madame
-Robert, hvar man i granskapet af berörde inrättning
-kunde finna något lämpligt frukostställe. Madame Robert
-hade artigheten att icke blott säga mig hvar ett sådant
-fanns, utan äfven att, sedan vi lemnat vår omnibus, sjelf
-föra mig dit; och snart sutto vi tillsammans på hvar sin
-sida om en kalfpastej och en butelj vin. Aldrig hade jag
-förr druckit vin “tête-à-tête“ med ett åttiårigt fruntimmer, men
-sällan hade jag druckit mitt vin med mera smak, ty madame
-Robert kredensade drufvan med den ena intressanta historien
-efter den andra. Hon var alldeles outtömlig, den
-goda madame Robert. Men så hade hon också en åttiårig
-lefnad att hemta ur.
-</p>
-
-<p>
-Ack! tänkte jag, hvilken samling af roman-ämnen har
-jag ej redan dessa skrynkliga läppar att tacka för! — Men
-som jag ej hade lust att uppföra pjeser från ett förflutet århundrade,
-så nöjde jag mig med att dricka en skål för madame
-Roberts nära hundraåriga minnen, hvarefter vi åtskildes,
-sedan jag likväl dessförinnan emottagit hennes adress.
-</p>
-
-<p>
-Jag dröjde icke att göra mina besök hos henne och blef
-vid ett af dessa förestäld för hennes vänner, tvänne andra
-fruntimmer. Det ena var en madame Voguet, som hade varit
-amma åt ingen mindre personlighet än Carl XIV:s son
-och efterträdare, Oscar, vår nuvarande allernådigste konung.
-Madame Voguet kunde icke nog beprisa sitt höga dibarn,
-hvilket hon ansåg för det vackraste och sötaste barn, som
-någonsin legat vid en qvinnas bröst. Långt ifrån att betvifla
-denna hennes försäkran, lyssnade jag med verkligt nöje till
-madame Voguets berättelse om huru hon torkat de första
-tårarne ur en konungs öga samt huru hon njutit och känt
-sig lycklig af att i sin famn hafva burit den, som en dag
-skulle leda tvänne rikens öden.
-</p>
-
-<p>
-Som jag likväl aldrig tänkte våga mig på att skrifva
-en konungs historia, icke en gång konung Oscars, så kom
-jag snart att företrädesvis sysselsätta mig med det andra
-fruntimret, hvars namn var madame Lambert, gift med en
-skräddare i Lyon och endast på ett kortare besök i Paris.
-Madame Lambert öfverraskade mig snart med mitt eget fäderneslands
-<a id="page-9" class="pagenum" title="9"></a>
-språk, hvilket alltid klingar vackert, men kanske
-likväl minst, när man hoppar in på det ifrån franskan eller
-italienskan.
-</p>
-
-<p>
-Madame Lambert var således svenska. Min nyfikenhet
-att lära känna, huru hon kommit till Frankrike och hvilka
-öden hon der haft, blef på ögonblicket tillfredsstäld. Hon
-och en yngre syster, som numera var död, voro döttrar till
-en sadelmakaremästare i Göteborg med namn Ahlgren, hvilken
-derstädes afled år 1825, till mycken glädje för sina yrkesbröder,
-emedan han drifvit den största sadelmakarerörelsen
-i Göteborg, men deremot till mycken sorg för sina tvänne
-efterlemnade döttrar, och denna så mycket större, som fadern,
-utom ett kärt minne, endast, och oaktadt sin stora rörelse i
-lifstiden, lemnat sina begge döttrar ett kapital af 2,000 rdr
-banko, hvilket icke afkastar någon synnerlig ränta, helst om
-Justitie-kollegium eller Förmyndare-kammaren skall förvalta
-de omyndiges medel.
-</p>
-
-<p>
-Det är mycket svårt för en tjuguårig ungdom med god
-helsa och åtföljande matlust att lefva af omkring 40 rdr
-banko om året; det är icke lätt för en fattig flicka med någorlunda
-uppfostran att draga sig fram i Sverige, emedan
-hon har svårt att taga pig-tjenst, när hon har ett kapital
-af 1,000 rdr, har svårt att bli guvernant, när hon icke
-är språkkunig eller spelar piano; ännu svårare har hon
-att bli någorlunda drägligt gift, när hon endast har 40 rdr
-i ränta, men allra svårast har hon att lefva ärbart och
-hvad man kallar anständigt, när hon med ett så litet kapital
-i mynt förenar ett fördelaktigt utseende och en vacker
-växt.
-</p>
-
-<p>
-Mamsellerna Ahlgren voro ganska vackra, men de voro
-dertill ganska förståndiga och beslutsamma. De hade händelsevis
-kommit öfver ett “Reseintryck“ af en svensk turist
-och deruti funnit att unga fruntimmer i Frankrike, med stort
-kapital eller intet, med eller utan pedantism i lefnadssätt
-för öfrigt, ha det allra lättaste att bli gifta, om ej just med
-svenskar, åtminstone med fransmän, hvilka icke heller äro
-att förakta.
-</p>
-
-<p>
-Mamsellerna Ahlgren hade funnit ganska rätt i den
-saken, ty när svenskan, den fattiga nämligen, nästan med
-hjertat i halsgropen och blickarne mot jorden säger: “<em>Om</em>
-jag en gång blir gift“, så säger deremot fransyskan med
-hjertat kanske hvarken i halsgropen eller på något annat
-<a id="page-10" class="pagenum" title="10"></a>
-ställe samt med trotsiga blickar: “<em>När</em> jag en gång gifter
-mig.“ Och detta gäller förnämligast den fransyska, som är
-fattig, ty den som är rik, blir visserligen gift, men det är
-mamma eller pappa som gifter bort henne, antingen hon vill
-eller icke. Visserligen vill hon det alltid, men icke med Z.,
-som föräldrarne tycka om, utan med A., som hon älskar.
-</p>
-
-<p>
-Mamsellerna Ahlgren kunde icke annat än värdera ett
-land, der qvinnans rätt så till alla delar vårdas, och beslöto
-derför att resa till Paris. Först stälde de så till att de
-blefvo förklarade myndiga och sedan köpte de sig en fransk
-parlör, hvilken de träget studerade. Derefter begåfvo de
-sig af med sina vexlar och sin parlör, hvaruti de under resan
-oupphörligen förhörde hvarandra, och de talte rätt bra
-franska sinsemellan.
-</p>
-
-<p>
-Så kommo de slutligen till Paris, som i deras ögon var
-ett utomordentligt angenämt samhälle, ty dels funno de en
-stad, hvilken till och med var större än Göteborg, och dels
-sågo de aldrig något fruntimmer ute på gatan, som ej hade
-sin kavaljer att hålla under armen. Också tyckte de att
-alla flickor sågo mycket gladare och lyckligare ut än deras
-systrar i Sverige och enkannerligen i Göteborg, der qvinnor
-i allmänhet hafva mycket tråkigt och karlar också. De
-begge systrarna fortforo att flitigt tala franska med hvarandra,
-men som de talade svenska med fransmän, så dröjde
-det länge innan någon fransman bjöd dem armen.
-</p>
-
-<p>
-Mamsellerna Ahlgren fingo emellertid snart kondition.
-Den äldre, nuvarande madame Lambert, som af sin salig far,
-sadelmakaren, lärt sig att kanta fotsackar och stoppa vagnsdynor,
-tog sig till att sy västar och sticka stoppning å frackar,
-syrtuter m. m. En skräddararbetare hos samme mästare
-satte stort värde på hennes blå ögon och ljusa hår,
-men ännu större på hennes sätt att föra nålen samt den
-ovanliga styrkan och ihärdigheten i hennes fingrar, tack vare
-faderns fotsackar. Han friade genast till dessa ovanliga fingrar
-och fick på köpet både handen och de ljusa lockarne, för
-att icke tala om sjelfva ögonen, som endast borde kunna
-betraktas såsom ett nödvändigt sybehör, isynnerhet för den
-som skulle bidraga till en skräddares trefnad och lycka på
-jorden.
-</p>
-
-<p>
-Monsieur Lambert, så var skräddarens namn, flyttade
-med sin hustru, född Ahlgren, till Lyon, en småstad i Frankrike
-med ungefär 205,962 innevånare. Der lefde de ganska
-<a id="page-11" class="pagenum" title="11"></a>
-lyckligt, ty rörelsen gick förträffligt. Monsieur Lambert hade
-nästan ständigt fyrtio arbetare på sin verkstad och konsumerade
-ungefär lika många gas-lågor för hvarje afton. Med
-ett ord, f. d. mamsell Ahlgren ångrade aldrig att hon lemnat
-sitt fädernesland, tänkte sällan på Göteborg och trodde,
-med en tår i ögat, att det var många herrans år sedan någon
-krans lades på den hederlige sadelmakarens graf.
-</p>
-
-<p>
-Men lifvet är sig likt. Madame Lambert hade äfven
-haft sina sorger. Hon hade haft en son, som varit äldre
-än alla de andre sju, ty madame Lambert, ehuru naturaliserad
-fransyska, förblef alltid till sitt skaplynne en svensk
-hustru. Denne son, klippt och skuren till faderns efterträdare,
-hade hunnit till tjugo års ålder, då 1848 års revolution
-hindrade honom från att bli äldre. Han hade i början
-af detta märkvärdiga år följt en manlig jemnårig kusin till
-Paris, för att, till sin familjs och konstens fromma, inhemta
-en ny snitt på västar, lämpad efter tre knapprader, som då
-började bli på modet. Ynglingen tog reda på snitten, fick
-de tre knappraderna i sitt hufvud, men dagen derefter en
-kula af bly på samma ställe, ty han stupade på en barrikad
-vid samma kusins sida. Lyon gick miste om de tre moderna
-knappraderna, men fick i stället republiken, ty de gamla
-snitten äro ändå alltid de bästa.
-</p>
-
-<p>
-Madame Lambert, modern, begret sin son, men hon förtviflade
-ej, ty svenskan hade blifvit fransyska; monsieur
-Lambert, fadern, skröt vidt och bredt öfver att han depenserat
-sin äldste son till förmån för den goda saken. Hela
-Lyon strömmade till hans hus för att beundra det sällsynta
-fenomenet af en skräddare, som depenserat så mycket för
-det allmänna bästa. Ur sonens hjeltegraf uppstego hundratals
-nya västar, frackar och paletåer, så att monsieur Lambert
-måste antaga fyrtio arbetare till samt konsumerar till
-dato hvarje qväll åttio gaslågor. Med ett ord, familjen Lambert
-befinner sig i de mest lyckliga omständigheter.
-</p>
-
-<p>
-Men hur gick det väl med madame Lamberts syster,
-den yngre mamsell Ahlgren? — Vänta, vi komma snart till
-henne, ty det är om henne som madame Lambert börjar
-tala, under det hon oupphörligen torkar sina fyrtifemåriga
-ögon, ännu ganska vackra och rörande, isynnerhet när de
-gjuta tårar öfver enda systerns graf.
-</p>
-
-<p>
-Marie Ahlgren, som, efter hvad vi veta, följt sin äldre
-syster till Paris, var icke på långt när så skicklig som systern
-<a id="page-12" class="pagenum" title="12"></a>
-i konsten att kanta fotsackar och stoppa vagnsdynor.
-Deremot besatt hon en alldeles utomordentlig färdighet uti
-att blankskura och polera metall. Sadelmakaren Ahlgrens
-spännen på seldon och knappar på hundsvottar hade på sin
-tid gjort ett oerhördt uppseende och skulle bestämdt hafva
-beredt honom odödligheten, så framt någon odödlighet funnes
-för sadelmakare. Mamsell Marie fortsatte sin konst i Paris
-och fick inom kort tid ganska mycket att göra, ty det är
-mycket metall som behöfves skuras och poleras äfven i Paris.
-</p>
-
-<p>
-Särskildt vann hon ett synnerligt förtroende på en mekanisk
-verkstad i södra delen af staden. På denna verkstad
-fanns en verkmästare med namnet Cambon, en ung man af
-ädel hållning och martialiskt utseende, någonting som visst
-icke är ovanligt bland fransmän. Mamsell Marie med sitt
-varma, öppna sinne för allt skönt, vare sig i metallväg eller
-annan väg, kunde aldrig möta den unge verkmästaren utan
-att rodna öfver hela ansigtet. Verkmästaren hade visserligen
-ingenting emot blå ögon och ljust hår, hvilka herrligheter i
-södern äro mycket eftersökta; men han kunde icke lida en
-hy, som helt och hållet stötte på pionen, ty han trodde i
-början, den gode verkmästaren, att mamsell Marie alltid var
-så der röd i skinnet, såsom fallet merendels är med dem, som
-förtära mycket spirituosa. Cambon var dock ej så elak, att
-han tillskref hennes rodnad en sådan ful källa. På sin höjd
-trodde han att den stackars flickan vore född med ett sådant
-olyckligt skinn och att denna jemnröda hy vore en nationalegenhet
-för det kalla björnland, hvarifrån han hört att den
-blåögda, men alltför rödletta flickan kommit.
-</p>
-
-<p>
-Huru stor blef icke derför hans öfverraskning, när han
-en dag upptäckte, att den unga främlingen äfven hade en hy
-som den renaste snö. Han hade nämligen en dag haft något
-att anmärka mot några messingspjeser, som den unga flickan
-polerade. Hans anmärkning hade den verkan, att mamsell
-Marie, som hitintills och det till sin stora olycka varit röd
-i ansigtet, så ofta verkmästaren sett på henne, nu blef så
-fasligt blek, att verkmästaren riktigt förtjustes deraf, emedan
-han derigenom upptäckte att rodnaden icke var, såsom han
-förut trott, oskiljaktigt införlifvad med skinnet. Men som
-han, detta oaktadt, icke kunde frångå sin anmärkning mot
-sjelfva messingsplåten, så blef mamsell Marie, erinrande sig
-sin faders triumfer i Göteborg, alvarsamt ond.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-13" class="pagenum" title="13"></a>
-Hon ryckte messingsplåten ur verkmästarens hand och
-lade den framför sig på ett bord. Derefter böjde hon sitt
-vackra, men af förtrytelse ännu mycket bleka ansigte öfver
-den blanka plåten, och började bevisa det ogrundade i monsieur
-Cambons anmärkning. Denne såg naturligtvis med
-mycken uppmärksamhet på berörde plåt.
-</p>
-
-<p>
-“Men, mademoiselle!“ sade han, “det förhåller sig ju
-verkligen såsom jag genast sade: messingen är för mycket
-hvit ... Men se, men se, den blir ju allt hvitare ju mera
-man ser på den ... ack, min gud! nu är den ju alldeles som
-silfver ... det är ett stort fel, när messing ser ut som silfver
-... Jag begriper icke hvad mademoiselle begagnat för
-polityr den här gången?“
-</p>
-
-<p>
-Hade Cambon vändt sina ögon från plåten till Maries
-bleka kinder, så skulle han nog fått reda på polityren; men
-i stället höll han sig envist vid den välsignade plåten, och
-kom kanske för tillfället ej ihåg att plåten afspeglade mamsell
-Ahlgrens bleka ansigte.
-</p>
-
-<p>
-“Men hvad är det!“ återtog han förvånad: “jag tror
-att jag gjort er orätt ... nu tycks det verkligen som om
-messingen vore något rödare ... nej, men se bara ... nu är
-den som den bör vara ... besynnerligt ... den är ju alldeles
-förträfflig ... bra, bra, bästa mademoiselle! ... Men hvad
-vill det nu säga! ... aj! aj! den blir rödare, den blir alldeles
-för röd ... den blir som guld ... messing får icke heller
-se ut som guld, nådigaste mademoiselle ... Ha! det har
-jag inte heller märkt förut ... det är ett par blåa fläckar i
-plåten, liknande små blå emaljerade ringar ... Ah, jag förstår!“
-utropade han derefter och vände ändtligen sina ögon
-till mamsell Maries numera blossande ansigte och fick derigenom
-fullkomlig upplösning på den verkande gåtfulla polityren,
-fick förklaring på silfret, guldet och den blåa emaljen.
-</p>
-
-<p>
-Från detta ögonblick fingo messingsplåtarne sin naturliga
-egendomliga glans och äfven mamsell Marie Ahlgrens ansigte
-sin naturliga jemnare färg. Men Cambon hade svårt att uttala
-det barbariska namnet Ahlgren, men tyckte deremot
-mycket om namnet Cambon, och som han, till belöning för
-en så rik polityr, gerna ville ge den vackra polererskan hvad
-han sjelf tyckte om, så gaf han henne sitt namn, och på
-detta sätt fick också hon hvad <em>hon</em> tyckte om. Begge blefvo
-således mycket belåtna, och madame Cambon, liksom madame
-Lambert, besvärades aldrig af någon hemlängtan till fäderneslandet,
-<a id="page-14" class="pagenum" title="14"></a>
-allra minst till Göteborg, der man knappast med
-mikroskop skulle kunna upptäcka en så vacker och hygglig
-karl som verkmästaren på den der mekaniska verkstaden i
-Frankrikes hufvudstad.
-</p>
-
-<p>
-Men salig sadelmakarens skugga, som fåfängt letat efter
-den barnsliga kärlekens kransar på grafven i Göteborg, beslöt
-kalla till sig ett af sina barn för att fordra räkenskap,
-och som Marie alltid varit hans ögonsten och han följaktligen
-hade de största anspråken på henne, så valde han också
-henne. Efter fem års lyckligt äktenskap afsomnade madame
-Marie Cambon i sin makes armar och med sista blicken på
-en fyraårig son, hvilken med en kerubs ansigte hoppade
-kring sängen, utan att kunna begripa hvarför modern sof så
-länge, eller hvarför fadern var så bedröfvad öfver hennes
-goda sömn.
-</p>
-
-<p>
-Sonen hette Armand. När madame Lambert nämnde
-detta namn, undergick både hennes blick och tunga en fullkomlig
-förändring. Den förra hade icke mera någon skymmande
-tår och den sednare ingen dämmande sourdine, såsom
-nyss vid berättelsen om enda systerns och äldste sonens dödliga
-frånfälle. Hennes blick blixtrade stolthet och hennes
-tunga svärmade hänförelsens språk. Armand, ehuru blott
-hennes systerson, var hennes hjelte, hennes afgud.
-</p>
-
-<p>
-Jag greps af hennes hänförelse, när hon berättade mig,
-huru Armand Cambon under Februari-dagarna 1848 i spetsen
-för folket försvarat flere barrikader och slutligen jagat
-Ludvig Philips tappra och trogna municipal-garde ur Hôtel
-de Ville, hvilket han derefter intog och besatte; jag delade
-hennes beundran, när hon vidare omförmälde huru samme
-Armand i derpå följande Juni icke allenast värnat Hôtel de
-Ville emot samma folk han anfört i Februari, utan äfven
-eröfrat en mängd barrikader, uppbyggda och försvarade af de
-tallösa förvillade arbetarne i S:t-Antoine. Armand var med
-ett ord en krigsgud, hvar och när han visade sig.
-</p>
-
-<p>
-Men Armand var äfven en kärleksgud — (härvid spelade
-ett skälmskt leende kring mosterns läppar). Armand
-var den vackraste yngling i Paris, liksom han var den tappraste;
-han hade haft så många äfventyr i fruntimmersväg,
-hade haft så många “bonnfortyner“ och slutligen hade
-han — — —
-</p>
-
-<p>
-Men jag glömmer, att Armand Cambon, “Sonen af Söder
-och Nord“, är hjelten i min roman och att jag, en klok
-<a id="page-15" class="pagenum" title="15"></a>
-författare åtminstone i det hänseendet, icke bör på förhand
-i en kort inledning uppenbara öden, som behöfva tvänne
-hela volymer till tummelplats. Det är således madame Lambert,
-född Ahlgren, jag har att tacka för min bekantskap
-med Armand Cambon och hans öden, och mina läsare hafva
-på samma gång henne att tacka för romanen, i fall nämligen
-det är något att tacka för.
-</p>
-
-<p>
-Mitt förra beslut trogen, har jag i samma roman inflikat
-beskrifningar och reflexioner öfver åtskilliga märkvärdigheter
-inom den stora staden samt derjemte sökt teckna den
-sednaste revolutionen, hvarvid jag icke allenast begagnat mig
-af de underrättelser, som man genom personlig beröring med
-fransmän af alla opinioner kan inhemta, utan äfven studerat
-från trycket utgifna skildringar öfver de märkvärdiga dagarnes
-händelser. Företrädesvis har jag följt ett arbete, utgifvet
-af den frejdade Alexandre Dumas, mera känd såsom orleanist
-än såsom republikan, kalladt:
-</p>
-
-<p class="unwrap center">
-“<em>Le Mois</em>,<br />
-Revue historique et politique<br />
-de tous les événements qui se produisent en<br />
-France et à l’étranger<br />
-depuis février 1848.“
-</p>
-
-<p>
-Med ett sådant arbete till rättesnöre, bör man icke gerna
-kunna beskyllas för att hafva uteslutande studerat 1848 års
-revolution i republikanernas papper. Min pensel är för fattig
-på färger, för att, såsom sig bör, skildra dessa stora tilldragelser,
-jag vet det nog, men hvad som fattas mig af rikedom
-på färger, skall jag söka ersätta genom grunddrag af
-sanning. Hvad sjelfva språket beträffar, har jag kanske gjort
-mig skyldig till åtskilliga klandervärda saker — för att icke
-tala om dem, som kunna göras mot sjelfva innehållet. Så
-har jag t. ex. på svenska återgifvit namnen på sådana ställen,
-som antingen redan förut äro bekanta i Sverige eller
-med lätthet kunnat öfversättas, under det att de öfriga förblifvit
-vid sina franska namn. Vidare har jag här och der
-i dialogen låtit en och annan fransk fras insmyga sig, men
-detta var mig nödvändigt, så framt jag någorlunda troget
-skulle kunna återgifva det egendomliga i den franska dialogen.
-Jag vågar dock anse dessa fel icke större, än att en
-öfverseende läsare lätt bör kunna ursäkta dem.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-16" class="pagenum" title="16"></a>
-Hvad för öfrigt angår madame Robert och hennes vänner,
-till hvilka äfven jag snart räknades, så har madame
-Voguet, konung Oscars amma, sin goda pension samt bor
-dessutom hyresfritt i h. m. enkedrottningens franska palats.
-Men med madame Robert sjelf stod det icke alldeles så lyckligt
-till. Förmodligen var det för att vinna något understöd,
-som hon bad mig vid min afresa från Paris medtaga ett bref
-från henne till h. m. enkedrottningen, hvilket jag naturligtvis
-lofvade, emedan jag alltid kan få tag i någon kammarherre,
-som ordentligt vill frambära brefvet. Men hon bad
-mig äfven att inför h. m. enkedrottningen personligen och
-muntligen framföra den åttiårigas djupa vördnad, och detta
-torde bli något kinkigt för en arm syndare, som tycker att
-republikaner också äro folk.
-</p>
-
-<p>
-Deremot föreföll mig ett uppdrag, som madame Lambert
-anförtrott mig, ganska lätt, nämligen det att medföra
-bref och helsningar till en farbror, som hon trodde sig hafva
-i Göteborg, en mycket gammal snickarmästare. Ja, madame
-Lambert, jag skall, under min hemresa till Stockholm, enkom
-för hans skull besöka Göteborg; jag skall, så framt han lefver,
-lemna honom både brefvet och helsningarna; jag skall,
-vid ett glas punsch och en pipa, upprepa för honom de
-begge brorsdöttrarnas öden i främmande land; jag skall klingande
-vidröra hans glas och tömma en skål för madame Lambert
-och hennes familj, samt vid samma tillfälle framtaga
-den moderna och dyrbara bruna sammetsväst, som skräddaren
-i Lyon skickat sin gamle frände; jag skall röras af att
-se, hur den silfverhårige gubben, som, för att ej bli ett spektakel
-i andra snickarmästares ögon, icke vågar profva den
-moderna västen, likväl med skrynklig hand stryker på dess
-mjuka duk och mellan dess konstigt arbetade stenkols-knappar
-kanske fäller en tår vid tanken derpå, att ingen slägtings
-hand skall tillsluta hans slocknade öga, emedan hans enda
-fränder antingen andas eller hafva en graf under främmande
-himmel.
-</p>
-
-<p>
-Slutligen skall jag, för att skingra tåren, berätta honom,
-som säkert är för svagsynt att läsa min bok, allt hvad jag
-vet om hans yngre slägting Armand Cambon, om denne son
-af södern, hvilken vid så många tillfällen äfven visade sig
-vara en värdig son af norden.
-</p>
-
-<p class="sign">
-<span class="sc">FÖRFATTAREN.</span>
-</p>
-
-<div class="chapter">
-<a id="page-17" class="pagenum" title="17"></a>
-<div class="chapter">
-
-<h2 class="part" id="chapter-0-2">
-<span class="firstline">FÖRSTA TIDSKIFTET.</span><br />
-Slutet af år 1847.
-</h2>
-
-</div>
-
-<h3 class="chapter1" id="subchap-0-2-1">
-<span class="firstline">Första kapitlet.</span><br />
-Messings-kedjan och femfrancs-stycket.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">P</span><span class="postfirstchar">å</span> en öppen plats inom det åttonde arrondissementet af
-Paris, en klar och blid December-dag år 1847 — Paris kan
-hafva många klara och blida December-dagar — stannade
-en ung man, hvilken blottade sitt hufvud och stälde hatten
-på den stenbelagda marken. Den unge mannen var klädd i
-blus och pantalonger af mycket fint rödrutigt bomullstyg.
-Blusen, som i rika veck föll öfver ett höghvälfdt bröst, sammanhölls
-intill det smärta lifvet af ett splitter nytt lackeradt
-läderskärp, hvars lilla stålspänne gnistrade mot solen, som
-ett smycke af briljanter. Ynglingens gestalt, redan på afstånd
-sedd, tillkännagaf kraft, poesi och en viss glad stolthet,
-egenskaper, som icke sällan förena sig under en blus, nb.
-när denna bäres af en fransman. Närmare sedd, hade han
-ett ansigte med fina drag, mycket ljuslett hy, eldiga, fastän
-blå ögon, halföppen mun genom vanan att ofta tala och ständigt
-le, samt vackra hvita tänder, all denna ungdomens och
-helsans herrlighet infattad i en ram af yppiga svarta lockar
-och polisonger, hvilka sednare, kortklippta och väl putsade,
-förenade sig under en haka med mörk skäggbotten.
-Den blonda hyn och det mörka håret, när de äro förenade,
-betraktas såsom någonting sällsynt i södern.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-18" class="pagenum" title="18"></a>
-Den unge mannen omgafs snart af en mängd folk, ty
-man såg på alla hans rörelser att han ämnade hålla tal.
-Fransmannen och fransyskan, begge lika idoga och visst
-inga slösare af tid, stanna dock gerna, när frågan är om att
-afhöra en talare, utan att derför denne behöfver på förhand
-intaga genom ett vackert ansigte eller en fördelaktig växt,
-såsom fallet var med den förevarande unge mannen. Vid
-hörnen af de rymligare gatorna och isynnerhet på de öppna
-platserna ser man dagligen och stundligen små folkhopar, samlade
-kring hvar sin orator af gatan, hvars tunga är i oupphörlig
-rörelse, till fromma antingen för de konster han har
-att visa eller för de varor han har att sälja.
-</p>
-
-<p>
-Qvinnorna i den folkhop, som nu samlades, tycktes icke
-nog kunna beundra den blifvande talarens ansigte och hållning,
-otåligt afvaktande orden från hans läppar, under det
-att karlarne delade sin uppmärksamhet mellan honom och
-hans hatt, hvilken sednare icke företedde någonting annat
-märkvärdigt, än att den, i stället för att sitta på hufvudet,
-stod med kullen mot gatstenarne, till mer än hälften fyld
-af små paket, ett sätt att nyttja hatt, som hattmakaren
-troligtvis icke drömt om, när han i sin anletes svett formade
-den.
-</p>
-
-<p>
-Men medan talaren bereder sig till talet, icke derför att
-han behöfver bereda sig dertill, enär fransmannens tunga
-städse är redo, antingen han vet eller icke vet hvad han
-skall tala, utan derför att han väntar sig ett större auditorium,
-vilja vi som hastigast betrakta platsen, på hvilken
-ynglingen står, ty att platsen är märkvärdig, det ser man
-genast på den höga majestätiska kolonnen, som der reser sig.
-</p>
-
-<p>
-Platsen är Bastilj-platsen och kolonnen Juli-kolonnen.
-</p>
-
-<p>
-Bastilj-platsen! Juli-kolonnen! ... Det mörkare förflutna
-och det ljusare närvarande! ... fängelset och friheten! ...
-vålnader af olycklige, som försmäktat i despotismens bojor!
-vålnader af lycklige, som stupat för frihet och fädernesland! ...
-</p>
-
-<p>
-Bastiljen — en bostad först för konungar, bland hvilka
-Frans den förste vid sina fester brukade bekläda de tjocka
-murarna med sidendraperier, nattetid belysta af mer än 1,200
-facklor under fanfarer och jubelrop, och sedan för statsfångar,
-lyssnande till vakters fältrop, bojors rassel och bilors
-fall — stormades för sista gången af folket den 14 Juli 1789
-och jemnades med jorden. Återstår således deraf blott platsen
-med dess namn och minne. Men namnet är renadt och
-<a id="page-19" class="pagenum" title="19"></a>
-minnet försonadt, ty på samma plats höjer sig nu Juli-kolonnen,
-ett ståtligt monument öfver stupade barrikad-kämpar,
-upprest af ett tacksamt folk och helgadt af en konung, som
-i början kanske var tacksammare än sjelfva folket.
-</p>
-
-<p>
-För dem af våra läsare, som icke haft tillfälle att med
-egna ögon se och beundra monumentet, våga vi en kort beskrifning.
-Kolonnen, hel och hållen af brons, har en höjd,
-som, mätt från basen till toppen, utgör omkring 85 svenska
-alnar. Piedestalen, i detta mått inbegripen och likaledes af
-brons, med friser öfverallt prydda af rikt ciselerade ornamenter
-samt med en gallisk tupp i hvardera hörnet, har
-sina fyra facer olika dekorerade. På hufvudfacen är ett
-lejon, stödjande sig mot zodiaken, hvarigenom på en gång
-framställes folkets kraft och Juli-månadens himmelstecken.
-Deröfver läser man följande i metallen ingräfda gyllene bokstäfver:
-</p>
-
-<p class="unwrap center">
-“A la gloire<br />
-des citoyens français<br />
-qui s’armèrent et combattirent<br />
-pour la défense des libertés publiques,<br />
-dans les mémorables journées<br />
-des 27, 28 et 29 juillet 1830.“
-</p>
-
-<p class="unwrap center">
-På bak-facen, under staden Paris’ vapen, läser man:<br />
-“Loi du 13 décembre 1830<br />
-Art. 15.<br />
-Un monument sera consacré à la mémoire<br />
-des événements de juillet.
-</p>
-
-<hr class="tb" />
-
-<p class="unwrap center">
-Loi du 9 mars 1833<br />
-Art. 2.<br />
-Ce monument sera érigé sur la place de la Bastille.“
-</p>
-
-<p>
-På de begge sidofacerna äro under staden Paris’ vapen
-upptecknade de trenne Juli-dagarnes data med guirlander öfver
-och lagerkransar med segerpalmer under. Sjelfva det
-s. k. lifvet af kolonnen är medelst 4 kransar eller band afdeladt
-<a id="page-20" class="pagenum" title="20"></a>
-i tre partier. Hvarje parti, 8 alnar högt och representerande
-en af de tre dagarne, är i sin ordning fördeladt i 6
-kolumner, hvardera af dessa innehållande 28 namn af dem,
-som stupade i Juli-striden. Följaktligen 168 namn mellan
-hvarje band och i totalbelopp utgörande 504. Sjelfva banden
-äro prydda med lejonhufvud, genom hvilkas öppna gap
-dagsljuset intränger till kolonnens inre. Emellan dessa lejonhufvud
-hänga sköldar med de tre dagarnes gyllene chiffer.
-Kapitälet, värdigt en sådan kolonn och troligtvis det största
-i sitt slag, väger ensamt 21,000 skålpund och är, i förhållande
-till det öfriga, rikt orneradt med löfverk, hvaraf 4 jätteblad
-bilda vinklarna af den korg, hvilken höjer sig öfver
-kapitälet, som dessutom är försedt med 4 lejonhufvud, under
-hvilka fyra barn uppbära rika guirlander af blommor och
-frukt. Det är styrkan som vakar öfver och beskyddar
-oskulden, det är oskulden som i sin ordning förskönar och
-förädlar styrkan. Kapitälet är derjemte bekransadt af en
-öppen balustrad, ifrån hvars midt höjer sig en mindre piedestal,
-uppbärande den gyllene statyn af frihetens genius, som,
-krossande despotismens bojor, förer civilisationens fackla öfver
-verlden.
-</p>
-
-<p>
-Kolonnen stödjer sig på tvänne fotstycken af hvit marmor;
-det första är cirkelrundt, och det andra eller öfverliggande,
-som är i qvadratform med en polerad granit-sockel,
-prydes på hvardera sidan af fyra bronsmedaljonger, framställande
-rättvisans, kartans, styrkans och frihetens sinnebilder.
-Kolonnens port gifver tillträde till tvänne trappgångar.
-Bestiger man den, som i skruf-form bär uppåt och hvilken,
-helt och hållet af metall, har 205 trappsteg, så kommer man
-efter några minuters vandring i närheten af frihetens genius
-och får från den öppna balustraden en herrlig utsigt öfver
-den ofantliga staden, dess hvimlande gator, dess palatser och
-tempel, förvånande genom sin mängd, hänryckande genom
-sin skönhet. Väljer man deremot den andra trappgången,
-som bär nedåt, så står man snart inom murarna af de fallne
-barrikadkämparnes stad, afdelad i tvänne grafhvalf, hvartdera
-innehållande en stor sarkofag; i hvarje sarkofag äro fem och
-tjugo likkistor nedsatta; i hvarje likkista hvila tolf kämpar
-den sista hvilan. Följaktligen är det utöfver ett antal af
-600 döde som Juli-kolonnen reser sig, som frihetens genius
-sväfvar.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-21" class="pagenum" title="21"></a>
-Det är en högst egen känsla hvaraf man gripes, när
-man står dernere i grafhvalfvet och fäster sina blickar på
-S:t Martin-kanalens mörka vågor, som djupt under hjeltegrafven
-oupphörligen, ehuru med ett liktågs tröga gång,
-skrida fram och försvinna. Man tycker sig stå vid stränderna
-af floden Styx; man tycker sig höra vålnader hviska
-till hvarandra öfver det mörka vattnet. Hvarom hviska de
-väl? ...
-</p>
-
-<p>
-Fråga de kanske hvarandra, huru många dylika monumenter
-behöfva resas, innan frihetens genius blifvit något
-annat än blott en gyllene bild, innan sanningen torkat den
-sista tåren ur sitt öga, innan menskligheten och civilisationen
-smält tillsammans i en enda låga med en fridsäll jord
-till altarhärd och Guds leende anlete till himmel!!!
-</p>
-
-<p>
-Men lemnom grafvarne och återvändom till lifvet, som
-leker på takåsen till de dödes stad, och förenom oss med dem,
-som samlat sig kring talaren vid kolonnen och det så talrikt,
-att denne ändtligen finner sig kunna börja sitt tal. Bland
-åhörarne ser man äfven några personer af den s. k. bättre
-klassen, herrar och damer af utsökt toalett, ty alla i Frankrike
-utan undantag älska talfriheten, och om de maktegande
-inskränka den, hvilket visserligen stundom sker, så är det
-blott derför att de sjelfve skola få tala desto mera.
-</p>
-
-<p>
-“Mina herrar! mina damer!“ började den unge mannen,
-under det han visade de församlade ett af de små paketen,
-som han nyss upptagit ur hatten: “mina herrar! mina damer!
-frihetens värn och frihetens belöning! Kan ingen af er
-gissa hvad som finnes inom detta lilla anspråkslösa paket?
-Ingen? ... Och likväl hafven I, mine herrar, ögon, hvars
-blickar kunde döda Frankrikes fiender, och I, mina damer,
-blickar, hvars strålar kunde uppväcka de döde.“
-</p>
-
-<p>
-“Bravo!“ ljöd det från hela den tacksamma kretsen. I
-Paris är man lika litet som annorstädes känslolös för beröm
-och smicker.
-</p>
-
-<p>
-“Men jag fattar orsaken“, återtog talaren efter några
-bugningar, “och jag skyndar att förklara den ... Vi stå på
-ett heligt ställe ... Era blickar, mine herrar, söka i denna
-stund minnet af de tre Juli-dagarne och hur skulle de då
-kunna fästa sig vid det obetydliga föremål, som nu är i
-fråga! ... Strålen i era ögon, mina damer, afkyles i detta
-högtidliga ögonblick af tårar, gjutne vid tanken på så många
-<a id="page-22" class="pagenum" title="22"></a>
-ynglingars död, på så mången för tidigt jordad förhoppning
-om belönande kärlek och huslig lycka.“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvarför beklaga dem!“ fortfor talaren med åtbörder,
-som skulle vara tillräckliga för minst ett dussin svenskar;
-“de <em>voro</em> arbetare med knappast en sou till en klase
-drufvor (hör! hör!) ... de <em>äro</em> hjeltar med en odödlighet för
-årtusenden! (Bravo! Bravo!) ... Hvad de voro, äro vi i
-denna stund ... hvad de nu äro, kunna vi blifva, om det
-gäller.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, ja!“ skreks från alla sidor, under det att Bastilj-platsen
-genljöd af handklappningarna.
-</p>
-
-<p>
-“Jag hör med förtjusning att de stora minnena uppröra
-er och finna gensvar i era hjertan“, förklarade talaren med
-en glans och värma i blick och ord, som icke kunde vara
-tillgjorda; “men“, tillade han småleende, “det är icke nog
-med att prisa de döde, man måste äfven, om ej just prisa,
-åtminstone uppmuntra de lefvande, och hvilken af dessa förtjenar
-det mer än den fattige arbetaren, som icke har något
-annat än sina händers verk att lefva af? ... Den som kan
-dö för stora idéer, bör icke få dö af svält.“
-</p>
-
-<p>
-“Bra! ganska bra!“ gillade de kringstående.
-</p>
-
-<p>
-“Således är det blott för att ge er anledning till denna
-uppmuntran som jag öppnar paketet“, yttrade talaren, brytande
-det och framdragande ur omslaget en messingskedja,
-hvilken glimmade rätt vackert mot solen, under det att talaren
-höll den så högt att alla kunde se den.
-</p>
-
-<p>
-“Åhå“, utlät sig folket, utan att röja tecken till öfverraskning.
-</p>
-
-<p>
-Vädjandet till Juli-kolonnen och de stupade frihetskämparne
-var således blott prologen till en affär med messingskedjor,
-och det anade nog åhörarne förut; men det gör fransmannen
-detsamma för hvilket ändamål man talar, allenast
-man anslår de patriotiska strängarne, följden deraf må sedan
-blifva hvilken som helst, antingen en nedtrampad krona af
-guld eller en uppvisad kedja af messing.
-</p>
-
-<p>
-“Men det är icke tillräckligt med att I beundren varan“,
-återtog talaren, “I måsten äfven köpa den ... En kedja, som
-blott beundras, men icke köpes, blir, om den också är värd
-millioner, förr eller sednare blott ett rep för den arme köpmannens
-hals, och beundraren, som icke köper, blir den som
-tilldrar repet.“
-</p>
-
-<p>
-“Aha“, yttrade gatans parlamentariska församling.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-23" class="pagenum" title="23"></a>
-“Lyckligtvis står jag midt ibland ett stort och ädelt
-folk“, fortfor köpmannen, “ett folk, som möjligtvis skulle
-kunna hänga den som smider bojor för frie mäns armar ...“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, ja! ... ganska bra!“
-</p>
-
-<p>
-“Men icke den, som knyter gyllene kedjor till prydnad
-för våra qvinnors halsar.“
-</p>
-
-<p>
-“Lefve qvinnan!“ ropade några röster.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, lefve qvinnan!“ instämde köpmannen; “men hur
-viljen I att hon skall kunna lefva, om man ej uppskattar
-hennes skönhet som sig bör, om man ej hyllar hennes smak
-för det prydliga, om man ej ...“
-</p>
-
-<p>
-“Ger henne kedjor, som äro värda en eller två sous“,
-inföll en åhörare.
-</p>
-
-<p>
-“En eller två sous?“ upprepade köpmannen: “om denna
-kedja vore till salu i någon af stadens större juvelerarebodar,
-till exempel hos herrar Tossin och Didiot vid rue
-Richelieu eller i Palais-Royal, hvad skulle den då kosta? ...
-tvåhundra, ja kanske trehundra francs, ty utom metallen och
-arbetslönen måsten I betala bodens stora hyra, fönsterrutornas
-slipade spegelglas och de tallösa gaslågorna, som mångdubbla
-tillverkningarnas glans ... Men jag, som, efter hvad I finnen,
-icke har någon annan salubod än hatten der, ingen annan
-ruta än den genomskinliga luften, ingen annan belysning än
-solen, jag kan möjligtvis sälja den för hundra francs.“
-</p>
-
-<p>
-“Bara hundra francs? ... O mon dieu! Hvilket ädelmod!“
-utropade flere.
-</p>
-
-<p>
-Men oaktadt säljarens ädelmod anmälde sig ingen
-köpare.
-</p>
-
-<p>
-“I ansen hundra francs för litet, men ingen vill belöna
-mitt ädelmod“, sade köpmannen; “arma folk! det är lättare
-att taga hjertat ur ditt bröst, än hundra francs ur dina fickor
-... Jag begär icke ditt hjerta, ty det tillhör fäderneslandet
-(bravo!): jag begär icke heller hundra francs, ty hvem
-eger väl hundra francs i dessa tider? (sannt, ganska sannt!
-hvem eger hundra sous i dessa tider?) Tron icke, att jag
-med förbundna ögon famlar bland ruiner af vårt fordna välstånd?
-Är väl jag den ende, som icke ser huru näringarna
-dag från dag tyna af, huru krediten sjunker (hör! hör!),
-huru bodarne stängas af brist på köpare, medan deremot
-handelsdomstolen fylles af cessionsansökningar, huru gatorna
-hvimla af arbetare utan arbete, utan bröd (hör! hör!
-<a id="page-24" class="pagenum" title="24"></a>
-hör!), huru med ett ord samhället rusar till sin undergång,
-huru ...“
-</p>
-
-<p>
-“Sannt, sannt! Bravo, bravo!“ afbröt honom folkskaran.
-</p>
-
-<p>
-“Aha! det är icke för sina kedjor han håller tal“, anmärkte
-en af de jublande.
-</p>
-
-<p>
-“Kedjorna äro blott en förevändning“, anmärkte en
-annan.
-</p>
-
-<p>
-“Hvem är han? ... Hvad heter han?“ frågade en tredje.
-</p>
-
-<p>
-“Vare hvem han vill, så är det sanning han talar“,
-tillade en fjerde.
-</p>
-
-<p>
-“Ja visst, bravo!“ skränade de flesta.
-</p>
-
-<p>
-“Det är dessa bedröfliga omständigheter som föranleda
-mig att nedpruta priset till hälften“, började ånyo köpmannen:
-“således icke en sou öfver femtio francs för denna vackra
-kedja ... Hvem vill derför hitta en kedja för femton
-francs? ... Mon dieu! sade jag femton? ... men får gå ... En
-fransman står alltid vid sitt ord, när han ej bär krona på
-hufvudet eller portfölj under armen.“
-</p>
-
-<p>
-“Bravo!“
-</p>
-
-<p>
-“I ropen bravo, men I köpen ej“, anmärkte talaren,
-“men jag förstår ... I frukten kanhända att denna kedja är
-af guld.“
-</p>
-
-<p>
-“Åhå, ha, ha!“ skrattade de kringstående, som nog visste
-att inga guldkedjor utbjudas på gatorna.
-</p>
-
-<p>
-“Jag skyndar då att taga er ur denna villfarelse!“ yttrade
-talaren, “jag hör er redan göra hvarandra följande frågor:
-hvad skall en dag följden blifva af allt det guld man
-upptäcker i Californien? Skola ej snart nog Californiens skatter
-öfversvämma vårt land? Visserligen skola de ej muta
-vårt mod, besegra vår tapperhet eller fördunkla vår ära
-(bravo! bravo!) ... men de skola nedsätta värdet af allt vårt
-guld till intet ... Guldmenniskan skall svälta ihjäl på sin bädd
-af louisd’orer (bravo!), medan de lägre metallernas anhängare
-intaga hans orättmätigt inkräktade tron (ja, ja!): den som
-bär en kedja af guld skall knäfalla för den som bär en kedja
-af messing. Derför, mine herrar! mina damer, den af er
-som en dag önskar se hela börsen, Rothschild inbegripen, vid
-sina fötter (bravo! bravo!), han köpe denna kedja för femton
-sous ... Hvem vågar nu betvifla att min kedja är af
-messing!“
-</p>
-
-<p>
-Det fanns ingen som tviflade på det, men också ingen
-<a id="page-25" class="pagenum" title="25"></a>
-köpare, ingen som ens ville ge femton sous för en kedja,
-hvilken, ehuru blott af messing, likväl var ganska vacker
-och röjde mycken skicklighet och smak hos tillverkaren. Men
-hade ingen af de församlade råd att köpa den, eller fruktade
-man att ett köp skulle göra slut på den vackre talarens föredrag,
-som så var i de flestes smak?
-</p>
-
-<p>
-“Icke en gång femton sous“, sade efter någon stunds
-uppehåll köpmannen, “men betänken då en annan omständighet
-... föreställen er, att denna kedja verkligen vore af
-guld, och att den, köpt för två till trehundra francs, en dag
-borttappades, utan att någonsin kunna återfås, hvilken stor
-förlust då för egaren eller egarinnan! ... Men om deremot
-denna kedja, som endast kostar femton sous, förlorades, så
-blefve ju förlusten endast femton sous, eller hur? ... Nej,
-icke ens det: långt ifrån att bli förlust, blefve det snarare
-en vinst, en vinst lika stor som skilnaden emellan trehundra
-francs och femton sous ... Hvem skulle derför icke gerna
-vilja ha en kedja, som, när den behålles, endast kostar femton
-sous, men, när den förloras, tillskyndar en vinst af trehundra
-francs eller just den summa, som en kedja af guld
-skulle ha kostat?“
-</p>
-
-<p>
-Allmänheten fortfor visserligen att beundra den utomordentliga
-kedjan; men ingen spekulant anmälde sig, ingen
-ville förlora femton sous för att vinna trehundra francs.
-</p>
-
-<p>
-“Men“, återtog den långt ifrån modfälde säljaren, “I
-hören dagligen så mycket ordas om den stora vinst Frankrike
-skördat och isynnerhet nu skördar af sina förluster
-(hör! hör!), att jag verkligen icke undrar på om I misstron
-mig ... hör man icke dagligen vissa organer inom pressen, hör
-man icke ministrarne och deras anhängare inom kamrarne
-oupphörligen förklara att den sjunkande krediten, det ramlande
-välståndet inom landet (högre!) och det slocknande anseendet
-utom landet (högre! högre!) i sjelfva verket och inför den
-högre vishetens ögon icke äro något annat än de solklaraste
-bevis på landets lycka under en vis och fridsäll styrelse
-(bravo! bravo!), att affärerna i Spanien (högre! högre!) och
-affärerna i Schweiz (högre, högre, högre!) ...“
-</p>
-
-<p>
-Talaren hejdade sig, ty hans skarpa blick upptäckte några
-polissergeanter, som närmade sig folksamlingen. “Men
-det är ingen välsignelse i dag på Bastilj-platsen“, började
-han ånyo i något förändrad tonart, “och jag måste väl flytta
-min butik till en annan trakt af staden ... till Tuilerierna
-<a id="page-26" class="pagenum" title="26"></a>
-kanhända, för att der finna den afsättning, som nekas mig
-af Juli-kolonnen (nej, nej, nej!); men hellre än jag det gör“,
-återtog han med stark röst, säljer jag min vara till underpris
-(bravo, bravo!) ... “ja, jag säljer kedjan för fem sous,
-så sannt jag heter Armand Cambon!“
-</p>
-
-<p>
-Starka bifallsrop belönade detta stora bevis på patriotism.
-Något hvar började föra händerna till sina fickor.
-Kanske tyckte man sig alltför länge hafva pröfvat den unge
-mannens tålamod eller också fann man att fem sous icke
-kunde vara för mycket för en så beprisad kedja. Fransmannen
-hushållar mindre än någon annan på sitt blod, när det
-gäller; men nog ser han på sous-styckena och det kanske
-mer än någon annan. Också är det mycket vanligt att i
-Paris träffa utlänningar, som erbarmligen skrika öfver fransmännens
-snålhet, hvilken de endast kunna jemföra med deras
-evinnerliga fallenhet för uppror och revolutioner. Detta hindrar
-likväl icke, att samme utlänningar länge och väl trifvas
-i Paris och att nya oupphörligt ditströmma, för att kasta
-sina guinéer eller dukater i gapet på samme fransmän, och
-hvarför? Antingen finner man Paris trefligare än alla andra
-städer i Europa eller också har man en aning om att menskligheten
-och bildningen stå i någon skuld hos dessa snålvargar,
-hvilka på ett eller annat sätt måste betalas.
-</p>
-
-<p>
-“Jag ger fem sous for kedjan“, ropade en grisett, och
-det med en ifver, liksom fruktade hon att någon skulle förekomma
-henne.
-</p>
-
-<p>
-“Vänta, jag ger fem francs för den“, hördes en annan
-fruntimmersstämma, men så melodisk, att den, äfven utan
-det oförmodade och särdeles frikostiga anbudet, skulle hafva
-dragit till sig allas uppmärksamhet.
-</p>
-
-<p>
-Hållande under armen en äldre herre, med hederslegionen
-i knapphålet, stod der midt emot den öfverraskade köpmannen
-en flicka i ungdomens och behagens första blomma.
-De under den lätta, af svart silkesflor förfärdigade hatten
-framringlande lockarne behöfde icke hafva denna mörkbruna
-färg, för att förhöja hyns hvithet, en alabastergrund, i hvilken
-morgonrodnaden inbränt sin skönaste färg och sedan
-qvarglömt lågan. Första anblicken af de regelbundna anletsdragen
-kunde hafva kommit en att tro, det Psyche lemnat
-sin piedestal i Louvren, för att från Bastilj-platsen undersöka
-huruvida frihetens genius på kolonnen möjligtvis kunde vara
-hennes förlorade Amor. Psyche gör alltid, i förbigående
-<a id="page-27" class="pagenum" title="27"></a>
-sagdt, på alla ett djupare och varaktigare intryck än sjelfva
-Venus, ty hon har allt af kärleksgudinnan, utom det alltför
-jordiskt sinliga draget vid öfverläppen och det alltför guddomligt
-stränga draget mellan ögonen, som konstnären gifvit
-Cyperns herskarinna, antingen af skyldig aktning för Olympens
-goda rygte eller för att lugna Vulcanus, som visserligen
-var den mest sotiga, men också den mest anständiga af
-Olympens gudar.
-</p>
-
-<p>
-Men, för att återkomma till vår Psyche på Bastilj-platsen,
-borde man väl nämna något om hennes ögon; dock, att
-träffande afbilda en fransyskas ögon, när de äro stora, högblå
-och kasta strålar mellan de sexton årens genomskinliga
-silkesbefransade ögonlock med de penslade ögonbrynen deröfver
-och de lätta skuggorna derunder, dertill höfves en rikare
-pensel än vår, ty endast det guddomliga kan träffande likna
-sig sjelf.
-</p>
-
-<p>
-Den unga damens drägt — en nutidens Psyche kan naturligtvis
-ej framställa sig i samma toalett som antikens — bestod
-i en svart mantilj af silkessammet med halfalns breda
-Bryssel-spetsar, nedanom hvilka draperade sig i rika veck en
-svart sidensars-klädning, prydd af tre hvarf tyllvolanger af
-samma färg.
-</p>
-
-<p>
-Personer, som följt med sin tid, säga att denna svarta
-drägt var på modet i slutet af år 1847. Efter revolutionen
-1848 blef röda färgen den herskande och räckte till de bekanta
-Juni-dagarne, hvarefter halfva staden gick svartklädd,
-sörjande slägtingar, stupade i barrikadstriden. Med Napoleons
-presidentskap kom den grå färgen på modet och räckte tilldess
-förskräckelsen för socialismen någorlunda hade lagt sig.
-Sedan började helt småningom Orleanister och Legitimister
-(de qvinliga nämligen) lysa i de blå och gröna färgerna,
-trons och hoppets färger. Men som tron och hoppet allt
-mer börjat sjunka i moln, så har man ånyo gripit till den
-svarta drägten.
-</p>
-
-<p>
-Den unga damens klädning var icke så lång som dem
-våra svenska damer begagna. Fransyskorna hafva för mycken
-smak och för små fötter, för att bruka långa klädningar.
-</p>
-
-<p>
-För en beundrare af vackra fötter — och det äro vi
-nog något hvar — är det verkligen en njutning att se hur
-en fransyska förer sina. En fransyska skulle bestämdt kasta
-sig i Seinen eller osa ihjäl sig, hvilket sednare i Paris är
-mycket “en vogue“, om någon förebrådde henne att hon
-<a id="page-28" class="pagenum" title="28"></a>
-ginge snedt på skorna. Hon kan, liksom andra qvinnor, må
-illa, behandlas och behandla sig sjelf illa; men gå illa är för
-henne omöjligt. Hon kan, liksom andra, nöta ut sina skor,
-ty cancan och scottish pröfva nog grisetternas skosulor, men
-det är blott framsulan det gäller, och klacken blir alltid densamma,
-alltid lika ny och glänsande, aldrig röjande någon beröring
-med plankan eller stenen. Derför är också hennes
-gång en gång på resårer, och när hon stående hvilar sig, är
-det fjärilns hvila på blomsterskålen.
-</p>
-
-<p>
-Det är förlåtligt, om man blir något varm om hjertat,
-när man vill teckna fransyskan, hvilket är nästan likaså
-svårt som att beskrifva vestanvinden, som förtjusar oss när
-den kommer och bedröfvar oss när den flyr. Påståendet, att
-fransyskorna visserligen i allmänhet äro graciösare än andra
-qvinnor, men i allmänhet icke så vackra som deras systrar
-i norden, är blott en konstgjord blomma, som man af artighet
-räcker andra länders döttrar, för att trösta dem. Vi,
-som med en äkta turists nyfikenhet genomströfvat Paris och
-det i många omgångar, ha icke kunnat underlåta att dervid
-finna, det den allgode guden varit lika frikostig mot Paris
-som mot Stockholm, hvad vackra fruntimmersansigten beträffar.
-Vi skulle till och med kunna säga, att han varit
-något frikostigare, om vi bara tordes.
-</p>
-
-<p>
-Förmågan att behaga är hvarje qvinna medfödd; men
-denna förmåga odlas olika hos olika subjekter eller, kanske
-rättare sagdt, folkslag. Så t. ex. räcker svenskans bemödande
-att behaga vanligtvis icke längre än till den betydelsefulla
-kullerstolen och aflägges icke sällan med brudskruden,
-då deremot fransyskans räcker ända till grafven, hvarefter
-det går i arf till hennes döttrar, som, hvad de än vanvårda,
-likväl aldrig vanvårda detta sitt möderne.
-</p>
-
-<div class="poem-container">
-  <div class="poem">
-    <div class="stanza">
-      <p class="verse">Men troheten! troheten! —</p>
-      <p class="verse">“O trohet! du är stor i norden“,</p>
-    </div>
-  </div>
-</div>
-
-<p class="noindent">
-då deremot söderns döttrar och främst bland dem fransyskorna
-... O himmel! Bevare oss gud för dessa gracer
-utan hjerta; för dessa ögon, som tända eldar för flere än en;
-för dessa små fötter med deras till flygt alltid spända vingar;
-för dessa fina fingrar, som med slängkyssar uppspäda
-sjelfva korstecknet, under det ögonen i sjelfva vigvattensskålen
-söka älskarens bild! ... det är fasligt! ...
-</p>
-
-<p>
-Men det är verkligen skäl att något afkyla viggen, innan
-vi slunga den öfver så vackra hufvud som fransyskornas.
-<a id="page-29" class="pagenum" title="29"></a>
-Gerna vilja vi förena oss med dem som uppresa och helga
-vestaliska tempel åt nordens “ljuslockiga mör“, men likväl
-med vilkor att grundpelarne dertill icke samlas på bekostnad
-af söderns “svartögda tärnor“.
-</p>
-
-<p>
-Derför några ord om fransyskornas mycket omordade
-flyktighet. Det är klart att vår mening ej kan vara att
-våga någon lansbrytning till förmån för dessa olyckliga varelser,
-hvilka innehafva, såsom fransmännen och de sjelfva
-kalla det, “une vilaine position“, men hvilkas antal i förhållande
-till folknummern visst icke är större i Paris än i
-andra hufvudstäder. Man kan egna deras öde en tår, djupt
-beklagande att den gode ängeln nödgats lemna så många
-vackra hyddor till pris åt lågorna af de lägsta lidelser,
-hvilka, sedan de rasat ut, lemna efter sig dessa hemska
-ruiner, bland hvilka eländet famlar, ett elände utan like,
-ty det har samvetsqvalen på hvar sin sida och föraktet
-efter sig.
-</p>
-
-<p>
-Vi vända oss endast till de samhällsklasser, af hvilka
-man eger att fordra sedlighet såsom en gifven följd af bättre
-vilkor, bättre uppfostran och föresyn, men som, i den mån
-de äro förnämare eller rikare, lemna allt mer och mer otillfredsställande
-svar. Det sväfvar, så har man sagt oss, mycken
-trolöshet, rik på förställning och ränker, öfver turkiska
-mattor, mellan gyllene väggspeglar och sammetsdivaner, belysta
-af mång-armade kristallkronor. Men man har äfven
-sagt oss den egentliga orsaken dertill, och hvarför skulle vi
-icke tro lika mycket på det sednare som på det förra? ...
-Se här hvad man sagt oss:
-</p>
-
-<p>
-Föräldrar af hög börd eller stor rikedom ha naturligtvis
-icke tid att sjelfva uppfostra sin dotter. När hon blifvit
-så stor, att hon, enligt vedertaget bruk, måste lära sig läsa,
-rita och “göra musik“, flyttas hon utur barnkammaren, hvilken,
-belägen i en öfre våning af palatset, föräldrarna sällan
-haft tid att besöka, och sättes i en pension, så till vida lik
-ett kloster, som hon deruti icke får se eller tala med någon
-annan än pensionsförestånderskan, några underlärarinnor och
-på sin höjd en och annan gråhårig lärare i ritning eller
-pianospelning, hvilka alla samt och synnerligen blifva föremål
-för den unga pensionärens och hennes jemnåriga kamraters
-mer eller mindre lustiga och oskyldiga upptåg. Mer
-än två gånger på året hafva omöjligt föräldrarne tid att
-personligen göra sig underrättade om sin dotters framsteg,
-<a id="page-30" class="pagenum" title="30"></a>
-men hvilket anses så mycket mer öfverflödigt, som pensionen
-är en af de mest ansedda i Paris. Det är riktigt svårt
-att der få in sina barn, och man får tacka sin gud om man
-får in dem för 2,000 francs om året för hvarje pensionär.
-Emellertid tillväxer den unga pensionären, om ej just i visdom,
-så åtminstone i en mängd konster, de flesta utgående
-på att spela nyssberörde lärarepersonal en mängd puts, att
-knipa en och annan bakelse ur hofmästarns skafferi samt en
-och annan persika från trädgårdsmästarns orangeri, ty pensionen
-har naturligtvis en mycket vacker trädgård med höga
-häckar och ännu högre murar. Dessutom kan hon ungefär
-lika mycket engelska språket som våra svenska pensionärer
-kunna franska. Hon är nu femton år, går på det sextonde
-och flyger hvarje ögonblick till fönstret för att se, om icke
-föräldrarnes ekipage snart skall infinna sig för att befria
-henne från det mångåriga fängelset. Ändtligen kommer ekipaget.
-Under tiden hafva de omtänksamme föräldrarne, som
-redan för dottern bestämt ett kapital med t. ex. 40 till 50,000
-francs årlig ränta, gjort bekantskap med en ung man, hvilken
-de finna ganska hygglig, emedan också han har ett kapital
-med ungefär lika stor afkastning. Nu kommer dottern
-hem och emottages af de hulda föräldrarne, hvilka, sedan
-de med mycken ceremoni kysst hennes panna, presentera
-henne för den väntande fästmannen, hvars namn hon förut
-icke ens hört omtalas. Han är kanske den förste unge karl
-hon sett och säkert den förste, som räcker henne den betydelsefulla
-blomsterbuketten. Det förstås att hon genast måste
-tycka om honom. Åtminstone taga föräldrarne det för
-gifvet, ty de utsätta bröllopsdagen, som vanligtvis randas
-tre veckor efter det första mötet. Under denna väntans tid
-hålles den unga bruden träget innestängd emellan hemmets
-murar och får knappast i föräldrarnes närvaro tala med
-brudgummen, som dagligen på bestämd timme uppvaktar
-med de utsöktaste blomsterbuketter och de dyrbaraste konfektkorgar.
-Men de tre veckorna hafva sin gräns. Bröllopsdagens
-otåligt väntade sol sjunker, och från denna stund
-är den unga damens frihet gränslös. Nu först börjas för
-henne visiternas, soiréernas och balernas tid, böjande sig för
-hennes minsta nyck. Förr en blomma med hårdt fästad rot,
-är hon nu en blomma utan stjelk, fångad och drifven omkring
-af alla möjliga hvirflar samt vissnad innan lifvets middagssol
-tändt sig. Nu gör hon bekantskaper, som mera motsvara
-<a id="page-31" class="pagenum" title="31"></a>
-hennes ungdoms-drömmar; nu kommer hon in i förhållanden,
-som ...
-</p>
-
-<p>
-Kort sagdt: hela den förnäma och rika verldens husliga
-missöden ha sin grund i det oproportionerliga förhållandet,
-att qvinnans frihet före äktenskapet är för liten och efter
-äktenskapet för stor. Men är det väl hon som bör anklagas
-derför? Är det väl hon som bildat detta olycksaliga uppfostringssystem,
-hvilket hon måste underskrifva med sitt dyraste
-hjertblod och besegla med ett helt lifs olycka? ...
-</p>
-
-<p>
-Ända från den tid djufvulen upphörde att i egen hög
-person gästa jorden, har han mer än tillräckligt varit representerad
-af de sedvanor och bruk, som under namn af
-“convenance“ och “comme il faut“ nedtryckt menskligheten
-och förvridit verlden.
-</p>
-
-<p>
-Men, i guds namn! utropa moralisterne, det är väl inte
-alla som ha råd att årligen betala 2,000 francs för sina
-döttrars uppfostran! det är väl inte alla, som ha 40 eller
-50,000 francs ränta att ge sina barn i hemgift! Om förbannelsen
-endast ligger i börden och penningen, så måste ju
-helt naturligt välsignelsen ensam falla på majoritetens lott,
-ty majoriteten har hvarken börd eller guld! ...
-</p>
-
-<p>
-Vi skulle kunna svara med ett vädjande till den sanningen,
-att ingenting smittar så mycket som de högres och
-rikares föresyn i lära och lefverne, men nöja oss i stället
-med att inför de stränge moralisterne presentera hela denna
-skara af grisetter, hvilkas snöhvita tyllmössor man ser flyga
-inom och utom barriererna af den ofantliga staden.
-</p>
-
-<p>
-Troligtvis finnes det ingen af dem som icke har sin älskare.
-Få grisetter förtjena mera än halfannan franc om
-dagen; men ganska få af deras älskare förtjena mera än de,
-och åtskilliga, såsom studenterna, förtjena intet. Icke desto
-mindre äro de allt för dem de tillhöra. De tillreda deras
-mat, borsta deras kläder, blanka deras skor, städa deras kammare,
-springa deras ärenden, afråda dem från tusen dårskaper,
-som, utan dem, skulle gifva sig luft. Följaktligen är
-grisetten för dem på en gång älskarinna, syster och tjenarinna.
-</p>
-
-<p>
-Och hvad fordrar hon för allt detta? Jo, att älskaren
-följer henne när hon vill skratta åt vådeviller eller dansa
-scottish (grisetterna äro galna i vådeviller och scottish). Älskaren
-behöfver icke bli mörk i fysionomien, ty älskarinnan
-köper sjelf sin biljett. Grisetten svälter gerna tre dagar i
-<a id="page-32" class="pagenum" title="32"></a>
-veckan för att kunna skratta åt vådevillen en gång och dansa
-två. Älskaren behöfver icke taga börsen med sig för oförmodade
-utgifter, ty älskarinnan betalar sjelf sina kastanier,
-sitt bröd och sina drufvor.
-</p>
-
-<p>
-Och hvad vänta de för sin framtid af sina älskare?
-Hvad väntar t. ex. grisetten af sin student? Jo, att den blifvande
-mannen i staten kanske en gång skall bli skumögd
-eller närsynt, när han möter den förre studentens älskarinna.
-— Men de äro så lätt tröstade, säger man, de äro så lättsinniga,
-hafva snart i beredskap en annan, i den förlorades
-ställe. Det är alltför möjligt, att fransyskan icke bryr sig
-om att med särdeles många tårar försköna spåren af den
-manliga otacksamheten. Det är till och med alltför troligt
-att hon icke gör det.
-</p>
-
-<p>
-Vi veta icke hur många tröstlösa flickor sucka i Stockholm;
-men det veta vi att knappast någon nattlig dimma
-hvilat öfver Seinens vatten, som icke emottagit den sista
-sucken ur en qvinnas hjerta, brustet långt förrän det kallnat.
-</p>
-
-<p>
-Vi bedja våra läsare om förlåtelse för det vi gjort oss
-skyldige till ett af de största fel en romanförfattare kan begå,
-nämligen att genom afvikning från ämnet hejda handlingens
-naturliga gång. Men detta är så vanligt, när man kommer
-in på kapitlet om det täcka könet.
-</p>
-
-<p>
-Emellertid vilja vi nu söka återtaga tråden till den ovanliga
-händelsen på Bastilj-platsen, ty ovanligt är det visserligen
-att någon bjuder fem francs för en vara, som man kan
-fä för fem sous. Dertill kom äfven, att hon som bjöd syntes
-tillhöra en klass, som icke brukar göra uppköp för sin toalett
-på gatan och för öfrigt icke är känd för att särdeles intressera
-sig för det lägre folket.
-</p>
-
-<p>
-Vår hjeltinna — det är så godt att genast erkänna
-henne såsom sådan — egde också den allra som hvitaste
-lilla hand, och det var lätt att se, ty hon hade, om af en
-händelse eller af koketteri, afdragit högra handsken. Ett
-nytt fem-francsstycke med Ludvig Filips bild — ännu Ludvig
-Filips bild — syntes i denna hand. Det smala pekfingret
-med dess genomskinliga skära nagel förmådde knappast
-betäcka bildens reputerliga kindben. Mot en skönare hand
-kunde en konungs hufvud icke hvila.
-</p>
-
-<p>
-“Hvilken idé! hvilken galenskap!“ hviskade i hennes
-öra mannen med hederslegionen.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-33" class="pagenum" title="33"></a>
-“Jag gaf i går tio francs för en liten blomma af madame
-Furstenhoff och för en timme sedan ett fem-francsstycke
-för en torta hos monsieur Félix vid Boulevarden“, svarade
-hon lika sakta.
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon, riddaren af messingskedjorna, närmade
-sig henne, synbart öfverraskad.
-</p>
-
-<p>
-“Det är verkligen så att jag köper er kedja för fem
-francs“, sade hon; “och hvad underligt finner ni deruti, ni,
-som sjelf nyss bjöd ut den för hundra?“
-</p>
-
-<p>
-“Bravo! bravo!“ jublade skaran, applåderande och
-skrattande.
-</p>
-
-<p>
-“I himlens namn, blottställ oss icke!“ hviskade återigen
-riddaren af hederslegionen, förskräckt öfver den hedersbevisning,
-som egnades hans dam.
-</p>
-
-<p>
-“Julia Grisi och Fanny Cerrito skulle kunna afundas mig
-så mycket bifall“, svarade leende den unga flickan.
-</p>
-
-<p>
-“Visserligen, sköna dam!“ stammade Cambon, tummande
-ännu förlägnare på kedjan, ty han kunde icke dölja för sig
-att den nyss gifna applåden till icke oväsendtlig del gifvits
-på hans bekostnad, “visserligen begärde jag hundra francs
-... men det torde icke vara er bekant att i Paris en stackars
-arbetare som jag måste tala mycket för att få sälja litet.“
-</p>
-
-<p>
-“Men många tala ej så mycket som ni“, förklarade hon;
-“mången talar icke fjerdedelen så mycket för guld som ni
-har talat för messing.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är sannt, det är sannt!“ ropade folket om hvarandra;
-“Cambon talar som Ledru Rollin ... Cambon borde
-bli deputerad!“
-</p>
-
-<p>
-Riddaren af hederslegionen stod som på nålar och drog
-oupphörligen i den unga damens mantilj, till verklig fara
-för de dyrbara Bryssel-spetsarne.
-</p>
-
-<p>
-“Det är visst sannt att jag begärde hundra francs“,
-svarade Armand brydd; “men jag bedyrar att jag lika litet
-trodde på möjligheten att få dem som ...“
-</p>
-
-<p>
-“Som ni nu tror på de fem jag bjudit“, inföll hon.
-“Var så god och tag emot pengarna och låt mig få kedjan,
-så är ju affären uppgjord.“
-</p>
-
-<p>
-Hon räckte derunder fram handen med silfvermyntet.
-</p>
-
-<p>
-“Jag ber om förlåtelse!“ yttrade Cambon, i det han
-med en bugning sköt hennes hand med penningen tillbaka,
-<a id="page-34" class="pagenum" title="34"></a>
-“denna kedja är redan såld ... såld för fem sous åt den unga
-flickan derborta, såsom ni sjelf kanske hörde.“
-</p>
-
-<p>
-“Rätt! ganska rätt!“ ropade folket, lika känsligt för rättvisa
-som för goda infall.
-</p>
-
-<p>
-“Bra, monsieur!“ tillade damen med fem-francsstycket,
-lifvad af samma känsla som de öfriga: “uppgör affären först
-med henne och kom sedan till mig ... ni har säkert flere
-kedjor i er hatt derborta ... men var god och skynda er!“
-tillade hon, fruktande för sina Bryssel-spetsar som hennes
-otålige kavaljer oupphörligt ryckte uti.
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon var ej sen att uppgöra affären med
-grisetten, hvilken rodnande räckte honom kopparslantarne,
-inlagda i hvitt papper, ty det nakna kopparmyntet var naturligtvis
-för fult för att kunna presenteras en så ung och
-vacker karl som Armand Cambon, och dessutom var det ju
-icke omöjligt att sådant der hvitt och fint papper kunde på
-afstånd tagas för silfver.
-</p>
-
-<p>
-Sedan vår köpman lemnat grisetten kedjan och dervid
-sagt henne några artigheter så väl för det vackra omslaget,
-som för de granna svarta ögonen, hvilket också var i enlighet
-med verkliga förhållandet, upptog han sin hatt från gatan
-och närmade sig ånyo vår Psyche med fem-francsstycket.
-</p>
-
-<p>
-Grisetten lemnade derunder folk-ringen och ilade sin
-väg. För allt i verlden skulle hon icke kunnat förmå sig
-att stanna qvar för att se på, huru ett annat fruntimmer
-gåfve fem francs för en vara, hvilken hon endast kunnat betala
-med fem sous. Men under det hon flydde, fästade hon
-kedjan kring en hals, som icke heller var att förakta. Dock
-fordrar rättvisan det erkännandet att hon under sitt lopp,
-snarlikt hindens, icke uteslutande egnade sin uppmärksamhet
-åt halsen och dess nya prydnad. Ofta kastade hon om hufvudet,
-hvarvid de stora svarta ögonen sökte messingsarbetaren,
-utan tvifvel tacksamma för det beröm han nyss gifvit
-dem. Ack, hvad somliga ögon äro tacksamma!
-</p>
-
-<p>
-Men Armand Cambon, den otacksamme, såg icke de
-svarta för de blå. Hvem ser på den i vester flyende natten,
-när man har himmeln klar i öster?
-</p>
-
-<p>
-“En förståndig säljare handlar så att köparen aldrig
-får skäl att ångra köpet“, sade Cambon till himmelen i öster;
-“när nu en köpare ger mera för varan än den är värd, så
-blir naturligtvis öfverskottet antingen en skänk åt säljaren
-<a id="page-35" class="pagenum" title="35"></a>
-eller en förlust för köparen ... Jag vill icke emottaga en
-skänk och jag vill icke heller att ni skall lida en förlust.“
-</p>
-
-<p>
-“Ah, jag förstår“, sade hon något förlägen.
-</p>
-
-<p>
-Fina och känsliga själar hafva alltid lätt för att förstå.
-</p>
-
-<p>
-“De dagar jag får en franc för hvarje kedja“, fortfor
-arbetaren, “anser jag mig ha gjort en god affär, och dessa
-dagar äro visst icke många ... derför vore också nu en franc
-fullkomligt nog.“
-</p>
-
-<p>
-“Men, monsieur,“ inföll hon, “det händer ju lika ofta
-och kanske oftare att ni nödgas sälja för underpris, såsom
-nyss till exempel, och då tycker jag att ni alltför väl
-kunde ...“
-</p>
-
-<p>
-“Om förlåtelse!“ afbröt han, “när jag det gör, så är
-det mitt eget fel, men det bör ingen annan betala ... Således
-en franc för kedjan efter ni är så god och vill köpa den.“
-</p>
-
-<p>
-“Men hur vill ni då att jag skall göra?“ frågade den
-sköna något misslynt, “jag har icke något mindre mynt hos
-mig, och något motbjudande förefaller det mig att få tillbaka
-på detta fem-francsstycke.“
-</p>
-
-<p>
-“Nog vet jag“, svarade Cambon, “att ni ej bjöd på
-kedjan för det ni ville ha den, utan derför att ni tyckte det
-vara synd om en säljare, som ansträngde sina lungor för ingenting
-... Derför är det också min skyldighet att hjelpa er
-till rätta med saken!“
-</p>
-
-<p>
-“Jag blir er särskildt förbunden för denna artighet“, försäkrade
-den unga damen.
-</p>
-
-<p>
-“Jag tager ert fem-francsstycke och behåller det“, föreslog
-Cambon, “ni tager deremot fem stycken kedjor, som ni
-icke behåller, utan skänker dem åt hvem ni behagar ... Är
-jag nog lycklig, att ha gått er önskan till mötes?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag tackar er hjertligt! ... Men jag behåller en af
-kedjorna och öfverlemnar åt er att skänka de öfriga åt hvem
-ni vill.“
-</p>
-
-<p>
-Riddaren af hederslegionen pustade och gnuggade händerna,
-liksom han hade stått i flere graders köld.
-</p>
-
-<p>
-“Mademoiselle! Ni är oändligt god“, sade Cambon, “men
-der stå några flickor, som säkert tycka om mina kedjor och
-skulle ännu mer värdera dem, om de finge dem af er egen
-hand, som är så ... så ...“
-</p>
-
-<p>
-Han ville säga: fin och vacker, men hejdade sig, ty det
-föreföll honom som vore en dylik artighet i hans mun icke
-på sitt rätta ställe. Det ridderliga, det granlaga mot fruntimmer
-<a id="page-36" class="pagenum" title="36"></a>
-är fransmannen medfödt och urartar aldrig hos honom.
-Man är säker om att finna det lika väl under lumpsamlarens
-lappade rock som under hofmannens stjernbeströdda
-mantel.
-</p>
-
-<p>
-Den unga damen rodnade, men ingen skugga öfver hennes
-purpurmun röjde något förnämt förakt för den halfqvädna
-visan. Hur skulle man också kunna förakta en visa,
-som af blygsamhet icke sjunges ut, men hvars melodi man
-så väl känner!
-</p>
-
-<p>
-Ett ögonblicks tystnad följde emellertid, hvarunder fem-francsstycket
-utbyttes emot de fem messingskedjorna. Den
-unga damen hade följt riktningen af köpmannens finger, när
-han utvisade de flickor i ringen, som han ansåg hugade att emottaga
-kedjorna. Utan att vidare fundera på saken gick hon
-fram till de öfverraskade arbetardöttrarna och delade ut de
-fyra klenoderna, låtande på samma gång, ehuru omärkligt
-för alla andra, ett guldmynt medfölja hvarje kedja; men den
-femte gömde hon i den lilla guldbroderade korgen, som hängde
-vid hennes arm.
-</p>
-
-<p>
-De som fingo kedjorna, blefvo icke litet lyckliga, ty messingskedjor
-äro ändå i alla fall en rätt vacker prydnad, helst
-när dermed följer tillräckligt guld att förgylla dem med. De
-fattade den sköna gifvarinnans bägge händer och kysste dem.
-En af dem, modigare och raskare än de andra, ropade:
-</p>
-
-<p>
-“Mademoiselle! unna oss den lyckan att veta ert namn,
-att vi må kunna nämna det i våra böner.“
-</p>
-
-<p>
-“Adelaïde“, svarade utan vidare betänkande den unga
-damen.
-</p>
-
-<p>
-“Hvilken obetänksamhet!“ utbrast riddaren, som följt
-henne hack i häl, “hvilken oförlåtlig dårskap att så der midt
-på gatan utkasta sitt namn! ... utkasta det åt sådana der!“’
-</p>
-
-<p>
-Den som i denna stund var obetänksam och oförlåtligt
-dåraktig, det var riddaren af hederslegionen. Sådana saker
-kan man tänka, om man så vill, men man aktar sig för att
-säga dem isynnerhet om man är i Frankrike ... i Paris.
-</p>
-
-<p>
-Följden uteblef också icke.
-</p>
-
-<p>
-“Sådana der!“ upprepade en “gamin“ af det slaget,
-som, härdadt vid emöternas chocker och kanonmynningens kartescher,
-icke fruktar några barska ord från en hederslegionsriddares
-mun.
-</p>
-
-<p>
-“Mille tonnerres!“ röt en kolbärare, läggande sina grofva
-svarta händer på riddarens skuldror.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-37" class="pagenum" title="37"></a>
-“Vill man öfverfalla mig midt på gatan!“ ropade riddaren,
-stretande emot, “finnes det ingen polis? ... hör hit någon!
-... släpp mig, släpp mig, fördömda pack!“
-</p>
-
-<p>
-“Pack!“
-</p>
-
-<p>
-Det var kronan på verket, det var luntan vid krutdurken.
-</p>
-
-<p>
-“Ned med aristokraten! ... ned med guldmenniskan!“
-vrålade hela Bastilj-platsen.
-</p>
-
-<p>
-I ett ögonblick var riddaren skild från sin följeslagerska
-och omgifven af en mängd vilda figurer, som öfverskreko
-hvarandra, hårdare och hårdare omslutande sitt offer.
-</p>
-
-<p>
-Allt detta följde på hvartannat vida hastigare än vi
-hunnit nedskrifva det.
-</p>
-
-<p>
-Den unga damen stod blek som den verkliga Psyches
-bild och lika orörlig, förstelnad som den. Omkring henne
-och liksom för att beskydda henne stodo de fyra flickorna,
-som nyss rönt så stort bevis af hennes vänlighet. Men hufvudfiguren
-i gruppen tänkte i denna stund endast på den
-fara, som hotade en annan, och hennes bönfallande blick
-sökte mannen med messingskedjorne, liksom hon haft rättighet
-att vinna hans deltagande.
-</p>
-
-<p>
-Denna blick sökte ej förgäfves, ty snabb som pilen, som
-tanken, kastade sig Armand Cambon in i folkhopen liksom
-man kastar sig i vågen för att rädda en drunknande. Snart
-hade hans starka armar undanvräkt de våldsammaste; snart
-stod han öga emot öga framför den olycklige riddaren, hvilken
-han ögonblickligen trängde närmare intill och upplyfte.
-Derefter närmade han sig jernstaketet kring Juli-kolonnen.
-Folkhopen upphörde med sitt anfall och lät Cambon obehindradt
-passera, i den fromma öfvertygelsen, att den hederlige
-Armand Cambon omöjligen kunde hafva någon annan afsigt
-än att spetsa den förhatlige aristokraten på de lansar, hvaraf
-staketet bildades, ett infall så nytt och, med afseende å staketets
-egenskap af hedersvakt kring frihetshjeltarnes grafvård,
-så pikant, att det ovilkorligen måste framkalla det
-mest enhälliga och stormande bifall.
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon var mera än ordets Ledru Rollin; Armand
-Cambon var handlingens Robespierre, och gud vete
-icke allt hvad den hederlige Armand Cambon i denna stund
-var.
-</p>
-
-<p>
-Cambon gjorde så till vida skäl för jemförelsen, som
-han, i likhet med Robespierre sköt öfver målet. Det vill
-<a id="page-38" class="pagenum" title="38"></a>
-säga: i stället för att, såsom det goda folket väntade, träda
-riddaren på de uppskjutande lansspetsarna, lyfte han honom
-öfver dem och stälde honom derefter inom staketet, hvilket,
-sedan dess port ögonblickligen blifvit af den innanför posterade
-vaktkarlen tillsluten, sålunda, tvärtemot allas uträkning,
-blef ett försvar för den, hvars undergång och död det skulle
-blifva.
-</p>
-
-<p>
-Detta var ett streck i räkningen, som naturligtvis måste
-gifva signalen till ett lika enhälligt som stormande missnöje
-från alla dem, som nyss icke haft nog starka lungor för
-jubelropen.
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon var en förrädare af folkets heliga sak;
-Cambon var en hemlig anhängare af aristokratien, ty man
-får icke gerna af en förnäm dam fem francs för en messingskedja
-och man underlåter icke gerna att spetsa en förnäm
-herre, så framt man ej kokar i samma gryta som de. Cambon
-var en spion, som eftersträfvade ingenting mindre än en
-polissergeants förmånliga syssla, och gud vet icke allt hvad
-den stackars Armand Cambon nu var.
-</p>
-
-<p>
-Hotfulla röster, riktade mot vår hjelte, hördes från alla
-håll och hotfulla armar höjdes, för att vända ordet till handling.
-Räddaren var nära att bestiga den räddades bål.
-</p>
-
-<p>
-Men Armand Cambon höjde sig på tåspetsarna och ropade
-med en röst, som genomträngde stormen:
-</p>
-
-<p>
-“Aktning för Juli-kolonnen! aktning för Juli-hjeltarnes
-graf!“
-</p>
-
-<p>
-Han vädjade ånyo till Juli-kolonnen, och vi måste medgifva
-att den sednare anledningen var mera på sitt ställe än
-den förra.
-</p>
-
-<p>
-Folkhopen hejdade sig.
-</p>
-
-<p>
-“När jordens mäktige icke längre skydda olyckan“, fortfor
-Cambon, “när kyrkorna icke längre äro olyckans fristäder,
-hvar skall då olyckan finna sitt skydd, sin fristad! ... hvar,
-om ej vid Juli-kolonnen!“
-</p>
-
-<p>
-Folkhopen sänkte sina armar.
-</p>
-
-<p>
-Sätt det franska folkets alla lägre passioner i rörelse
-och gif dem hur stort spelrum som helst, och man skall
-ändå alltid finna någon liten fjeder blottad, hvarpå man kan
-trycka och derigenom ögonblickligen stilla stormen. Hvad
-hundratusen bajonetter icke skulle kunna uträtta, förmår ofta
-ett enda ord. Konsten är blott att finna det rätta ordet.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-39" class="pagenum" title="39"></a>
-“Derför aktning för Juli-kolonnen!“ upprepade Cambon,
-tilläggande: “och aktning för olyckan, som anropar kolonnen
-om skydd!“
-</p>
-
-<p>
-Några minuters tystnad följde.
-</p>
-
-<p>
-“Men han har kallat oss för pack“, ropade en ur hopen.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, ja, han har kallat oss för pack“, upprepade mängden.
-</p>
-
-<p>
-“Ett förfluget ord är en uppblåst boll“, svarade Cambon,
-“och återstudsar alltid på den som kastat den.“
-</p>
-
-<p>
-“Men ordet en gång sagdt, måste straffas.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvem skall straffa honom?“
-</p>
-
-<p>
-“Vi! ... död åt aristokraten!“
-</p>
-
-<p>
-“Hvem skall döda honom?“
-</p>
-
-<p>
-“Vi! ... död åt penningemenniskan!“
-</p>
-
-<p>
-“Vi?“ upprepade Cambon, “således alla. Tjugo döda
-en, femtio döda en, hundra döda en ... men dessa tjugo,
-dessa femtio, dessa hundra äro icke Juli-hjeltarnes landsmän.“
-</p>
-
-<p>
-En ny fjeder var vidrörd. En ny tystnad följde. Tystnaden
-är icke alltid stormens förebud. Den är ofta eftertankens
-början, väckande besinningen och friden.
-</p>
-
-<p>
-“Men“, anmärkte, efter en stunds paus, en ny röst ur
-hopen, “men aristokraten vanhedrar genom sin närvaro Juli-kolonnen.“
-</p>
-
-<p>
-Det är många röster som komma ur hopen, men alla
-dessa komma icke alltid från folket, ty det finnes personer,
-som, ursprungligen icke tillhörande hvad man egentligen menar
-med folket, likväl icke underlåta att för enskilda intressens
-främjande uppkitla och uppreta det. Så t. ex. är det
-ingen hemlighet att bland ropen: “Ned med Ludvig Filip!“
-hvilka under Februari-dagarne skallade på Paris’ gator, voro
-legitimisternas de vildaste, liksom, under Juli-dagarna, orleanisterne
-hade brorslotten i ropen: “Ned med Carl X!“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, aristokraten vanhedrar Juli-kolonnen!“ instämde
-hopen, ty ingen kan bestrida att ju icke hopen ganska lätt
-följer med.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, alla verldens aristokrater“, svarade Cambon, “om
-de också vore förenade på en enda punkt, förmå icke vanhedra
-Juli-kolonnen ... den höjer sig öfver alla partier.“
-</p>
-
-<p>
-“Men Juli-hjeltarnes skuggor kunna icke tåla aristokraten“,
-invände en annan.
-</p>
-
-<p>
-“Jo“, svarade Cambon, “det finnes ingen hämnd på andra
-sidan grafven.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-40" class="pagenum" title="40"></a>
-I detsamma hördes en trumhvirfvel, och ett kompani
-national-garde ryckte fram ifrån Boulevard Beaumarchais inpå
-Bastilj-platsen. Polissergeanterne, som funnit sig för svaga
-att skingra den allt mer sig förökande folkmassan, hade dragit
-försorg om truppens ditbeordrande; men numera var denna
-kraftåtgärd obehöflig, ty folket, antingen öfvertygadt af den
-unge arbetarens ord eller trött på hela saken, som redan
-börjat bli för gammal, skingrade sig sjelfmant, utan ringaste
-uppmaning från myndigheternas sida.
-</p>
-
-<hr class="tb" />
-
-<p class="noindent">
-Några minuter derefter stannade en hyrvagn, anskaffad
-af Armand Cambon, nära intill staketet. Upp i vagnen steg,
-med den artige Cambons tillhjelp, först riddaren af hederslegionen.
-Denne glömde att tacka sin räddare för besväret,
-hvilken uraktlåtenhet dock troligtvis bör tillskrifvas riddarens
-upprörda sinnesstämning, jemte den till följd af tumultet fullkomligt
-derangerade garderoben, ty det fordras verkligen utomordentliga
-händelser för att fransmannen skall kunna glömma
-sitt: “Merci bien!“
-</p>
-
-<p>
-Men riddarens dam försonade riddarens fel.
-</p>
-
-<p>
-“Aldrig kan jag glömma denna dag“, sade hon halfhögt
-till Cambon, i det hon satte den lilla foten på fotsteget och
-räckte högra handen åt honom, naturligtvis för att också bli
-upphjelpt i vagnen, “och aldrig vill jag glömma den, ty den
-skall erinra mig om en ädel gerning, erinra mig om hvad
-ni gjort för oss ...“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad har jag väl gjort?“ frågade Cambon: “den som
-kan rädda en menniskas lif och icke gör det, är ju ungefär
-detsamma som mördaren sjelf ... och föröfrigt tror jag ej att det
-var så farligt som det såg ut ... Folket är vant att uppbära
-mycket svårare bördor än några obetänksamma ord, utan att
-derför ta lifvet af sina vederdelomän.“
-</p>
-
-<p>
-“Säg mig hur skola vi kunna visa er vår tacksamhet,
-utan att träda er granlagenhet för nära?“ frågade den kanske
-i mångas ögon alltför romaneska flickan. Nu för tiden
-är man alltid romanesk, när man är naturligt god och hjertlig.
-</p>
-
-<p>
-“Ack, min gud! ... det är ju ingenting ... alldeles ingenting“,
-stammade arbetaren.
-</p>
-
-<p>
-“Om ni någon gång skulle behöfva oss“, fortfor hon,
-“ack, förlåt mig! ... om ni någon gång känner en längtan
-<a id="page-41" class="pagenum" title="41"></a>
-att se ... att se huru de personer befinna sig, som ha så
-stora skäl att tänka på er, så glöm ej namnet Géronnière
-... glöm ej rue d’Anjou-S:t-Honoré, n:o 35 ... och om ...“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad du dröjer länge, Adelaïde“ ... hördes från vagnen
-riddarens jemmerliga stämma.
-</p>
-
-<p>
-“Jag kommer“, svarade flickan, i det hon beträdde fotsteget,
-“och ni glömmer ej hvad jag bedt er om?“ yttrade
-hon, vändande sig till arbetaren.
-</p>
-
-<p>
-“Jag glömmer ej att ni köpt min messingskedja“, svarade
-Cambon.
-</p>
-
-<p>
-“Denna kedja skall jag gömma“, försäkrade Adelaïde
-och försvann in i vagnskorgen.
-</p>
-
-<p>
-“Och jag ... jag har ert fem-francsstycke jag“, hviskade
-Cambon, hvarefter han tillstängde vagnsdörren och gaf tecken
-åt kusken att köra.
-</p>
-
-<p>
-Vagnen satte sig i rörelse. Armand Cambon såg länge
-efter vagnen; men när vagnen försvunnit, såg han på fem-francsstycket.
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-2">
-<span class="firstline">Andra kapitlet.</span><br />
-Rue d’Anjou-S:t-Honoré.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">D</span><span class="postfirstchar">enna</span> gata, belägen inom första arrondissementet, är en af
-de smalare och minst lifliga i Paris. Ganska få salubodar
-finnas der, och de till det mesta låga murar, mellan hvilka
-man promenerar, röja icke heller så stort antal innevånare,
-att köpmännen kunna ana det löna mödan att derstädes uppslå
-flere bodar; med ett ord, det yttre ser ganska tarfligt ut
-och ger inga synnerligen höga tankar om Paris, i fall denna
-trakt är den första man besöker. Men kastar man en blick
-inom portarne på dessa låga murar, upptäcker man stora
-stenplanerade gårdar och deremot svarande palatser, hvilka,
-<a id="page-42" class="pagenum" title="42"></a>
-icke synliga från gatan, snart uppenbara att man är midt i
-skötet af den s. k. förnäma verlden.
-</p>
-
-<p>
-Den förnäma verlden bor gerna nära barrièrerna och på
-aflägsna gator, ty dels är det godt att slippa beröringen med
-det bullersamma lifvet närmare medelpunkten och att, när
-man vill sofva i ro, kunna obehindrat betäcka gatorna med
-halm, dels också är det beqvämt att, om det börjar koka i
-de stora folkqvarteren, de egentliga revolutions-grytorna,
-kunna innestänga sig inom egna, med kolossala ekportar försedda,
-fästningsmurar eller, i fall den brännheta imman skulle
-närma sig, hafva utvägen till flykt så nära som möjligt.
-</p>
-
-<p>
-Gatan kan ej för oss svenskar vara obekant, ty n:o 76
-är Svenska och Norska Legationens palats, der h. exc. grefve
-G. Löwenhjelm bor och, kanske oftare än någon annan utländsk
-diplomat, ser sina landsmän vid det gästfriaste bord,
-som dessutom prydes af den på en gång äldste och ungdomligaste
-af värdar. N:o 36 (28 gamla nummern) drager äfven
-till sig svenskarnes uppmärksamhet, ty der bodde under
-kejsardömets tider Bernadotte, hvilken af Napoleon skall
-hafva fått detta hus, som förr tillhörde Moreau. Nu är Carl
-XIV Johans enkedrottning egarinna dertill. Palatset, som
-är ganska beqvämt och vackert samt försedt med en rik
-trädgård, uppskattades före sednaste revolutionen till två millioner
-francs. Det borde, enligt allas omdöme, afkasta ganska
-vackra knappnåls-penningar; men, efter hvad man sagt oss,
-skall det icke en gång lemna så mycket som en knappnål i
-behållning, ja man påstår till och med att den höga värdinnan
-får betala nöjet att ha ett hus i Paris med omkring
-100,000 francs årligen.
-</p>
-
-<p>
-Gatan kan icke heller för fransmän vara likgiltig. I
-huset n:o 11 bodde Armand Dartois de Bournonville, en af
-Frankrikes mest produktive dramatiska författare; i n:o 15
-dog den ryktbare Benjamin Constant, och i n:o 6 slutade år
-1834 den 20 Maj Lafayette, hvars hela lif var helgat friheten,
-sin händelserika bana.
-</p>
-
-<p>
-Men gatan har äfven sitt stora sorgliga minne. Der
-reser sig nämligen ett monument, helgadt Ludvig XVI och
-Marie Antoinette och kalladt la Chapelle Expiatoire, en dyster
-korsbyggnad med tvänne långa gallerier, föreställande
-flere förenade grafvar. Platsen, hvarpå la Chapelle Expiatoire
-nu står, var den stora grafven, som emottog de många
-offren af den första revolutionen, till hvilkas antal, som vi
-<a id="page-43" class="pagenum" title="43"></a>
-känna, Ludvig XVI och hans gemål äfven hörde. Ludvig
-XVIII lät år 1815 undersöka den ofantliga begrafningsplatsen
-och trodde sig hafva fått reda på sin brors och svägerskas
-ben, dem han sedan lät föra till konungagrafvarne i S:t-Denis,
-ehuru det kan vara lika möjligt att Danton eller Robespierre
-i stället fått göra resan till detta S:t-Denis, som
-säkert behagar deras skuggor lika litet som “la fosse commune“
-behagar det olyckliga konungaparets. Uti kapellet i hemicykeln
-till höger är en marmorgrupp, föreställande Ludvig
-XVI:s apoteos, och hans testamente är i guldbokstäfver ingraveradt
-på en sockel af svart marmor; i hemicykeln till
-venster är en annan grupp, likaledes af hvit marmor, föreställande
-Marie Antoinette och religionen, denna sednare
-framstäld såsom en beslöjad qvinna, bärande korset. På den
-dertill hörande svarta marmor-sockeln är inristadt Marie Antoinettes
-sista bref till prinsessan Elisabeth. Till höger och
-venster nedgår man på trappor, som leda till underjordiska
-likhvalf, der, vid skenet af en ständigt brinnande lampa, man
-upptäcker tvänne grafvårdar till konungens och drottningens
-minne. Minnesvården är vacker och vördnadsbjudande, värdig
-ett konungapar och värdig en konung, ty om någon fått
-lida för konungarnes fel, är det otvifvelaktigt Ludvig XVI
-och hans drottning.
-</p>
-
-<p>
-Rue d’Anjou-S:t-Honoré är dessutom för författaren till
-denna berättelse af särskildt intresse, emedan det var i huset
-n:o 35, eller midt emot enkedrottningens af Sverige palats,
-som berättelsens hjeltinna i slutet af år 1847 bodde. Ifrågavarande
-byggnad har också sin lägre mur med inkörsport
-åt gatan, sin stora gård att promenera öfver, innan man
-kommer till det verkliga palatset, samt sin breda, slottslika
-trappa, uppför hvilken man naturligtvis måste gå, för att inkomma
-i den furstligt möblerade våning, som beboddes af
-monsieur Géronnière, en af Frankrikes mest ansedde bankirer,
-och hans sextonåriga brorsdotter, samma unga dam som
-vi sett rikta sin dyrbara toalett med en messingskedja från
-la Place Bastille. Monsieur Géronnière ansågs för en af Pariser-börsens
-väldigaste pelare, ty dess piedestal var en kassakista,
-lika ovanlig till storlek som soliditet. Derom fanns
-blott en enda mening. Något annorlunda var det med sjelfva
-kapitälet, ty då icke mindre han sjelf än hans beundrare
-— när har en rik man icke beundrare? — ansågo det
-fullkomligt vuxet att jemte börsen äfven kunna uppbära den
-<a id="page-44" class="pagenum" title="44"></a>
-tunga bördan af finansportföljen, delades denna goda tanke
-hvarken af Ludvig Filip eller andra, till följd hvaraf monsieur
-Géronnière, som i allt öfrigt hyllade Juli-konungens
-visa politik, verkligen var ledsen öfver att ej i allt kunna
-draga jemnt med honom. Visserligen var hederslegionens
-band ett ganska vackert ornament, men det räckte tyvärr
-endast till kapitälet, och något mot dess rika förgyllning svarande
-måste hvila deruppå, så framt ej pelaren skulle svära
-för mycket mot konstens reglor. Monsieur Géronnière var
-en stor vän af symmetrien. Alla taflorna i hans galleri
-voro lika stora, alla trymåerna i hans förmak lika till höjd
-och bredd, alla menniskor älskade han lika, blott de voro
-lika rika som han. Han rynkade lika mycket på näsan åt
-dem som hade mer eller mindre, och isynnerhet led han
-djupt, om någon hyste en annan tanke om honom än han
-sjelf.
-</p>
-
-<p>
-Monsieur Géronnière hade haft en äldre bror, hvars
-död han troligtvis skulle ha begråtit, såvida denne efterlemnat
-en förmögenhet motsvarande hans egen. Den olycklige
-brodern efterlemnade blott ett kapital, som gaf 10,000 francs
-i ränta, och en dotter, som icke gerna kunde upptagas i bouppteckningen.
-</p>
-
-<p>
-Adelaïde Géronnière var både fader- och moderlös, ty
-modern hade dött tidigare än fadern. Det der var visserligen
-ganska olyckligt för den unga flickan, men deremot ganska
-lyckligt för oss, ty, enligt Molière och Beaumarchais, blir en
-ung flicka, hur vacker hon än må vara, aldrig rätt intressant,
-om hennes föräldrar icke äro i herranom och hon sjelf
-i en svåra rik förmyndares eller onkels hus, isynnerhet om
-denne är ogift och barnlös, såsom fallet var med Monsieur
-Géronnière, derför att han aldrig kunnat finna en qvinna
-lika rik och symmetrisk som han sjelf.
-</p>
-
-<p>
-Men i den mån Adelaïde blef äldre, ty hon var blott
-tolf år när fadern dog, och vackrare, ty en flicka vid tolf
-år är sällan vacker, vann hon alltmer insteg i sin onkels
-ynnest. Efter det nu så är, tänkte han, att den sanna förtjensten,
-äfven understödd af penningen, som annars förmår
-allt, icke kan komma fram i verlden genom sig sjelf, så vill
-jag smycka dess nakna, men rena granitgrund med ornamenterna
-af ett par högblå ögon och en purpurfrisk mun, utom
-allt det guld, hvarmed jag vill beslå friserna. Adelaïde är
-skön som en af mytens guddomligheter och hon blir rik som
-<a id="page-45" class="pagenum" title="45"></a>
-Géronnière den yngre ... Hvad är då lättare för mig än att
-gifta henne med en man af nog gehör för att öfvertyga höga
-vederbörande om nödvändigheten af att ställa statens finanser
-i bättre skick? Adelaïde skall göra ett godt parti och
-derigenom blifva den säkra bron emellan rue d’Anjou-S:t-Honoré
-n:o 35 och rue de Rivoli n:o 48, der finansministern
-residerar, öfver hvilken bro en Géronnière beqvämligt går
-till finanserna och odödligheten. Man skall kanske prata att
-Géronnière haft sin brorsdotter att tacka för platsen, liksom
-ett sådant besvär verkligen vore något att tacka för, men
-hvad vinner jag egentligen? en ministerplats med hela dess
-svit af klander, ovett och fördömelser. Hvad ger jag? skönhet
-och pengar åt min brorsdotters man, pengar och rang
-åt brorsdottern. Partiet är sannerligen icke lika. Men man
-var medborgare innan man blef affärsman ... jag har blott
-en skuld att betala och det är min skuld till fäderneslandet.
-Lafitte uppoffrade hela sin förmögenhet för att skapa
-Juli-monarkien; jag vill uppoffra något för att stödja den.
-</p>
-
-<p>
-Således blott <em>något</em>. Monsieur Géronnière aktade sig för
-att säga: <em>allt</em>. Monsieur Géronnière gick aldrig från sina
-grundsatser: Symmetri i allt, äfven i rikedomens förhållande
-till äran.
-</p>
-
-<p>
-Det är ungefär en timme efter uppträdet på Bastilj-platsen
-som vi återfinna riddaren och hans brorsdotter i hvar
-sin stora och rikt förgylda fåtölj framför den dyrbara marmorspiseln
-i Géronnières kabinett. En treflig bokveds-brasa
-flammar i denna spisel, kastande sitt röda sken på de små
-marmorkolonner, som uppbära den rikt förgylda marmorhällen,
-på hvilken står den kolossala bordstudsaren med dess tvänne
-förgylda och af massivt silfver förfärdigade korsriddare, af
-hvilka den ene kastat den andre ur sadeln. Hur mången
-gång har ej monsieur Géronnière låtit sin blick hvila på
-denna lika dyrbara som betydelsefulla grupp? ty hvad äro
-väl dessa korsriddare? hvad annat än monsieur Géronnière
-som stöter monsieur Dumon, den dåvarande finansministern,
-ur sadeln?
-</p>
-
-<p>
-Riddaren Géronnière hade hvarken hjelm eller sköld, men
-hvad hans ansigte beträffar, så såg det verkligen ut som
-skulle han nyligen hafva deltagit i någon dust emot Saracenerna,
-ty en stor musch satt midt på hans näsa och en ännu
-större på hans högra öra, alltsammans färska minnen af hans
-äfventyr på Bastilj-platsen.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-46" class="pagenum" title="46"></a>
-“Parbleu!“ mumlade bankiren; “hvilken olidlig smärta!
-... det fattas nu bara att jag får ärr efter de här såren“,
-tillade han ångestfullt.
-</p>
-
-<p>
-Såsom vi redan känna, var det icke krigsministerportföljen
-riddaren eftertraktade. Det kan möjligtvis gå an för
-en krigsminister att på sitt ansigte bära krigets insignier;
-men en finansminister måste vara slät och hal i ansigtet
-som is.
-</p>
-
-<p>
-“Och allt det här omaket, den här förargelsen för ditt
-upptågs skull!“ fortfor han vresigt.
-</p>
-
-<p>
-“Mitt upptåg?“ upprepade Adelaïde; “hur kan ni säga
-det, gode onkel?“
-</p>
-
-<p>
-“Jo, var det icke på din enträgna begäran som jag lät
-förmå mig att följa dig för att se Juli-kolonnen?“ sporde
-bankiren.
-</p>
-
-<p>
-“Jag tackar er för er godhet att en gång hafva visat
-mig den ... Hvilket herrligt monument! storhet och smak
-förenade ... Hvilken hänförande utsigt från balustraden deruppe!
-hvilken dyster högtidlighet i grafvarne derunder!“
-</p>
-
-<p>
-“Vackert monument!“ hånade onkeln; “en grafvård öfver
-rebeller ... vackert efterdöme för framtiden!“
-</p>
-
-<p>
-“Onkel tycker icke om Juli-kolonnen ... men den är ju
-ett verk af konungen sjelf, och konungen är ju sedan gammalt
-onkels synnerlige favorit?“
-</p>
-
-<p>
-“Min synnerlige favorit? ... kan så vara ... förr åtminstone;
-men nu ... och för öfrigt skulle jag säga dig, mitt
-barn, att meningen med den der Juli-kolonnen endast var
-att dermed tysta munnen på radikalerne och göra det goda
-folket lyckligt och nöjdt och så vidare.“
-</p>
-
-<p>
-“Ett mycket anspråkslöst folk, som för sin belåtenhet
-och lycka icke behöfver något annat än en grafvård öfver
-sina döde!“ anmärkte den unga flickan.
-</p>
-
-<p>
-“Jag önskade, att hela det öfriga packet låge derunder!“
-genmälde bankiren.
-</p>
-
-<p>
-“Derifrån undantager ni helt säkert den unge raske
-mannen, som i dag räddade ert lif“, invände bankirens brorsdotter.
-</p>
-
-<p>
-“En folkuppviglare, en värdig stallbroder till det der
-folket, som har allt att vinna, men ingenting att förlora“,
-menade riddaren; “det skulle ej förvåna mig om han i det
-här ögonblicket sutte inom lås och rigel.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-47" class="pagenum" title="47"></a>
-“Då blefve det vår skyldighet att i nästa ögonblick
-rädda honom“, sade Adelaïde.
-</p>
-
-<p>
-“Bah!“
-</p>
-
-<p>
-“Det var mycket obetänksamt af mig att jag icke tog
-reda på hans bostad ... lyckligtvis kommer jag ihåg hans
-namn.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvarför är det så lyckligt?“
-</p>
-
-<p>
-“Jo, ty jag skall höra efter om någon med det namnet
-är arresterad.“
-</p>
-
-<p>
-“Och om så är?“
-</p>
-
-<p>
-“Är han genast fri“, förklarade flickan, “och ni, onkel,
-skall bli den förste som förkunnar honom friheten ... ni skall
-lika litet bli hans gäldenär som någon annans ... Till en början
-skall ni sätta honom i tillfälle att sälja kedjor af guld,
-i stället för kedjor af messing ... icke sannt, ni kommer att
-göra det, goda onkel?“
-</p>
-
-<p>
-“Det skall jag akta mig för“, svarade bankiren ... “Det
-var fasligt, jag tror näsan svullnat?“
-</p>
-
-<p>
-“Men, onkel, jag vill minnas att ni sjelf med synbart
-nöje lyssnade till den unge mannens ord“, yttrade Adelaïde.
-</p>
-
-<p>
-“Jag skulle ha lyssnat med nöje?“ frågade bankiren.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, onkel, och mer än en gång läste jag ett bifall i
-era ögon ... deraf drog jag genast den slutsatsen att hvad
-den unge mannen talade, var icke helt och hållet ogrundadt.“
-</p>
-
-<p>
-“Beklagansvärdt är det samhälle“, svarade onkeln, “i
-hvilket en dylik uppviglare kan uppträda, utan att någon
-man af bildning och förstånd vågar påstå att allt hvad han
-talar är osannt.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är således sannt att ...“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, det är sannt“, inföll bankiren med nedstämd röst
-“att den allmänna krediten är alvarsamt hotad ... Den farliga
-krisen har redan slukat hela legioner af små kapitalister
-och närmar sig med stora steg de större, hvilka, så framt
-de ej i tid äro på sin vakt, skola vandra samma bana ...
-Hvem skulle till exempel honorera och döda alla dessa “billets
-de complaisance“, som med de egyptiska gräshoppornas
-mängd öfversvämma vår stad och skocka sig hotande kring
-sjelfva banken? ... Nej, utan en ny finansminister bär det
-sig alldrig“, tillade han med denna stora tillförsigt, som alltid
-är små menniskor så egen.
-</p>
-
-<p>
-Hvad monsieur Géronnière menade med “billets de complaisance“
-torde kanske behöfva förklaras och detta så mycket
-<a id="page-48" class="pagenum" title="48"></a>
-hellre, som just dessa “billets de complaisance“, genom
-den förvirring och osäkerhet de åstadkommo inom affärslifvet,
-mycket bidrogo till den fiendtliga sinnesstämningen mot styrelsen,
-ehuru icke derför är gifvet att denna var orsaken
-till det nu ifrågavarande onda. Förklaringen göres tydligast
-medelst exempel: A har köpt varor af B, men som han ej
-har kontanter att betala med, bjuder han B sin skuldsedel
-eller vexel, förfallen till betalning å bestämd dag efter trenne
-månader. Denna skuldsedel eller vexel bär ännu det enkla namnet:
-“Billet“. Glad att få sälja åt en köpare, som icke prutar
-ned priset — ty det är blott med kontanter i näfven som
-man har rätt att pruta — emottager B denna “billet“; men som
-B sjelf behöfver mynt, så går han med denna “billet“ till en diskontör,
-hvilken, fullkomligt obekant med den förste utgifvaren
-A, likväl känner B, den han anser för god och följaktligen lemnar
-pengar på A:s “billet“, ytterligare garanterad af B. Diskontören
-räknar sig dock till godo sex procent på kapitalet och
-en procent i kommissionsarvode. Men diskontören har ej tagit
-dessa pengar ur egen kassakista, utan lyftat dem på banken,
-som till sin säkerhet emottagit samma “billet“, ytterligare
-garanterad af diskontören, hvilken gifvit banken endast
-fyra procent på pengarna. Det är klart att banken, som
-hvarken känner A eller B, måste anse diskontörens garanti
-för den bästa, men har dessutom ej skäl att misstro hvarken
-B, som diskontören trott på, eller A, som B trott på. På
-förfallodagen skickar banken ifrågavarande “billet“ till dess
-utgifvare A, hvilken, om han har pengar, naturligtvis inlöser
-sin förbindelse. Har han icke pengar, så håller banken
-sig diskontören, hvilken i sin ordning får hålla sig till B,
-och denne i sin till A. Detta allt tyckes blott bevisa att
-man kan köpa varor utan att genast behöfva betala dem,
-och deruti ligger icke något ovanligt eller ondt, åtminstone
-vid första påseendet, ehuru man visserligen skulle kunna påstå
-att utan detta kreditsystem hade A aldrig köpt varorna
-af B till så högt pris, och icke heller B gifvit diskontören
-sex procent i ränta och en i mäklarearvode. I alla fall finnes
-dock för denna negociation en verklig grund, nämligen
-varan eller varorna. Men det är icke alltid som A behöfver
-köpa varor af B. Deremot kan det lätt hända att B behöfver
-pengar. Han går till A och, ifall denne är medgörlig
-eller tacksam, får af honom en ny “billet“, deruti jemväl en
-emot summan svarande vara figurerar, utan att likväl i verkligheten
-<a id="page-49" class="pagenum" title="49"></a>
-finnas till. Nu heter det ej mera rätt och slätt “billet“
-ty “billet“ har genom denna transaktion blifvit upphöjd till
-värdighet, om ej just till heder, af “billet de complaisance“.
-Marschen och återmarschen blifva naturligtvis desamma, men,
-i stället för att, såsom förr, stå på varans solidare grund,
-befinner man sig nu på vingleriets lösa och bedrägliga botten.
-Detta vingleri hade under de sista tio åren af Ludvig
-Filips regering uppdrifvits till en ovanlig höjd, hvartill kom
-att, just genom lättheten dels att bekomma varor på kredit,
-dels att få låna penningar utan deremot svarande valuta,
-tillverkningen uppjagats vida öfver behofvet eller möjligheten
-af konsumtion. Man talade vidt och bredt om huru handel
-och näringar blomstrade i Frankrike, ty man såg eller ville
-blott se de tallösa handelsbodarne, fylda från golf till tak
-med varor af alla slag. Men mycket, som på afstånd synes
-stort, blir på närmare håll ofta reduceradt till intet. På afstånd
-är till och med den vattusigtige en koloss, som bjuder
-respekt; men hvad är han, när man går honom på lifvet?
-sjelfva eländet och döden.
-</p>
-
-<p>
-Sådant var det ekonomiska tillståndet uti Paris i slutet
-af år 1847. Ruinerade köpmän och handtverkare, som icke
-förmådde inlösa sina “billets de complaisance“; diskontörer,
-som dels rymde, dels hängde sig, derför att de icke kunde
-bära ansvaret för dessa “billets de complaisance“; och slutligen
-en bank, som, öfverflyglad af öfver fyrtio millioner
-francs i bara “billets de complaisance“, dem ingen förmådde
-infria, lutade mot bankrutten. Ställ nu detta tillsammans
-med den stora politiska förbistringen, och säg sedan
-att 1848 års revolution endast var en öfverraskning såsom
-de blinda och döfva i sin fåvitsko utropat!
-</p>
-
-<p>
-“Således är det kanske äfven sannt att staden hvimlar
-af sysslolösa arbetare?“ frågade Adelaïde, “och att alla dessa
-olycklige sakna bröd?“
-</p>
-
-<p>
-“Visserligen finns det en mängd sysslolösa arbetare ...
-det är klart att när fabrikerna tillslutas, måste arbetaren
-vara utan arbete ... Men att de sakna bröd, är öfverdrift,
-ty staten har nyligen gått i författning om att de fattige få
-köpa sitt bröd för det vanliga priset, det vill säga till hälften
-af hvad det annars skulle kosta.“
-</p>
-
-<p>
-Äfven deruti talade bankiren ganska riktigt. Brödet
-hade från tre sous skålpundet, som var det vanliga priset,
-<a id="page-50" class="pagenum" title="50"></a>
-stigit till sex. Staten hade derför öfverenskommit med bagarne,
-att de skulle tillhandahålla de fattige bröd efter tre
-sous, hvaremot staten förband sig att ersätta bagarne för
-återstoden, hvilken ersättningssumma blott för Paris lärer
-gått till omkring åtta eller nio millioner francs. Men hvarifrån
-den fattige och utan arbete varande arbetaren skulle
-få dessa tre sous, som han likväl sjelf måste ega för att
-köpa ett skålpund bröd, det kunde staten lika litet som
-monsieur Géronnière säga och anvisa.
-</p>
-
-<p>
-“Och hvad menade han med affärerna i Spanien?“ fortfor
-den frågvisa flickan.
-</p>
-
-<p>
-“Affärerna i Spanien!“ upprepade bankiren, häftigt uppstigande,
-“affärerna i Spanien äro bland de olycksaligaste
-Frankrike någonsin gjort ... Hertigens af Montpensier giftermål
-med en spansk prinsessa, en möjlig arftagerska till spanska
-kronan, skall i en snart inträffande framtid kasta Frankrike
-i ett nytt krig emot England, ett krig, som måste ruinera
-all vår handel.“
-</p>
-
-<p>
-Det är förlåtligt om en börsens notabilitet endast tänker
-på handeln, ty han kan möjligtvis förtjena på alla andra
-olyckor, utom naturligtvis på handelns ruin. Det var den
-spanska affären, som ohjelpligt störde det ditintills goda förhållandet
-emellan Ludvig Filip och börs-aristokratien. Det
-var just den som gjorde, att berörde klass, hvilken ditintills
-dragit temligen jemnt med Juli-konungen, om ej just konspirerade
-emot honom, åtminstone lemnade honom försvarslös i
-farans stund.
-</p>
-
-<p>
-“Och hvarför allt detta?“ fortfor bankiren; “jo, endast
-för att sätta en krona på en prins af Orleanska huset ...
-Det är för mycket dynastiskt ... vid gud, för mycket dynastiskt
-... Hvad tänkte den vise Ludvig Filip på? hvad tänkte
-den annars så utmärkte Guizot på? ... Der ser man följden
-af att icke vid sin sida ha en finansminister med nog klar
-blick in i framtiden, för att kunna se hvad som skall hända,
-och med nog stark tunga, för att i tid kunna förekomma
-olyckorna.“
-</p>
-
-<p>
-Bankiren nästan utskrek de sista orden, liksom ville
-han derigenom visa hvad han i dylikt fall skulle ha förmått.
-</p>
-
-<p>
-Emellertid talade bankiren, liksom messingsarbetaren på
-Bastilj-platsen, ganska sannt, hvad både den ekonomiska och
-politiska ställningen beträffade. Men hvad den blifvande
-finansministern Géronnière <em>tänkte</em> göra för att bota det onda,
-<a id="page-51" class="pagenum" title="51"></a>
-derom talade icke hans namne bankiren. Hvad messingsarbetaren
-<em>tänkte</em>, det utvisade revolutionen 1848. Frågar man
-nu i dag, då vi skrifva 1851, hvad andra fransmän tänka
-derom, så erkänna de alla med en mun att revolutionen var
-nödvändig, ehuru naturligtvis legitimisterne vilja krypa till
-sin Henrik V, för att sola sig i glansen och värman af hans
-guddomliga gloria, och Orleanisterne lika naturligt samla sig
-kring grefven af Paris, för att med berömvärd kristlig hjelpsamhet
-dela regerings-bördan och uteslutande tillskansa sig
-portföljer och andra embeten, utan att likväl någotdera af
-dessa partier kan framvisa ett bättre system än det störtade.
-När allt kommer omkring, så är det kanske ändå republiken
-som räddat alla.
-</p>
-
-<p>
-“Och Schweiz sedan“, fortfor Adelaïde, som riktigt hade
-slagit sig på politiken; “han nämnde också något om affärerna
-i Schweiz, den der arbetaren, och äfven detta tycktes
-djupt senteras af det goda folket.“
-</p>
-
-<p>
-“Allt som är emot regeringen, senteras af packet“, svarade
-bankiren tvärt och satte sig.
-</p>
-
-<p>
-“Packet hade således orätt i den saken?“ frågade Adelaïde
-leende.
-</p>
-
-<p>
-“Det är blott en slump om det någon gång har rätt“,
-menade onkeln helt vårdslöst.
-</p>
-
-<p>
-“Men hvaruti består nu det orätta?“ fortfor Adelaïde
-med nästan outhärdelig nyfikenhet.
-</p>
-
-<p>
-“Sådana saker begriper du ej, mitt barn!“ förklarade
-onkeln utan vidare omsvep.
-</p>
-
-<p>
-“Just derför frågar jag, bäste onkel“, anmärkte brorsdottern.
-</p>
-
-<p>
-“Hade regeringen handlat lika klokt och rättrådigt i
-allt annat som i den saken, så vore den verkligen att lyckönska“,
-menade bankiren, som ändtligen lät jemka med sig.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad är det då som regeringen har gjort?“ återtog
-den unga flickan.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad det är?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“Du vill veta hvad regeringen har gjort i Schweizer-stridigheterna?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, oändligt gerna, ifall onkel vill hafva godheten att
-upplysa mig.“
-</p>
-
-<p>
-“Den har helt enkelt understödt sina trosförvandters
-sak“, upplyste Géronnière.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-52" class="pagenum" title="52"></a>
-“Hvilka trosförvandter!“
-</p>
-
-<p>
-“Katolikerna i Schweiz, kan du väl förstå.“
-</p>
-
-<p>
-“Men det är ju egentligen jesuiterne i Schweiz som
-stält till all den der oredan, efter hvad jag hört och sett.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvar har du hört och sett det?“
-</p>
-
-<p>
-“I tidningarne, som onkel sjelf studerar för hvarje dag
-och dem också jag ibland tittar uti.“
-</p>
-
-<p>
-“Det går verkligen bra långt, när flickor vid din ålder
-läsa tidningar.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är mycket möjligt ... men efter nu olyckan en
-gång är skedd, så tycker jag att ...“
-</p>
-
-<p>
-“Att du bör veta, om det är jesuiterne som stält till
-allt det der?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja visst, gode onkel!“
-</p>
-
-<p>
-“Nå, om det nu ändtligen skulle vara jesuiterne, hvad
-vore det mer med det?“
-</p>
-
-<p>
-“Åh kors, ingenting annat än att då vore ju också
-monsieur Guizot, monsieur Duchâtel och sjelfva konungen ...“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad vore de?“
-</p>
-
-<p>
-“Jesuiternes trosförvandter“, svarade den oförskräckta
-flickan.
-</p>
-
-<p>
-Onkeln spratt upp från stolen och såg sig omkring med
-fruktande blickar.
-</p>
-
-<p>
-“Har du förlorat förståndet!“ ropade han.
-</p>
-
-<p>
-“Men, bästa onkel, det faller ju af sig sjelft att ...“
-</p>
-
-<p>
-“Tyst! tyst, flicka! ... det der är icke saker att leka
-med ...“ förklarade han med ökad oro.
-</p>
-
-<p>
-Hvad kunde vara orsaken till bankirens oro? Var han
-kanske en af desse hederlige affärsmän, som fått franska regeringens
-hemliga uppdrag att sälja vapen och ammunition
-åt jesuiterne, för att dermed krossa en statsförfattning och
-en samvetsfrihet, som under seklers förlopp bibehållit sig
-orubbliga som de skyhöga berg, hvilka skyddande sluta sig
-omkring Schweizerlandets leende dalar? Den fullkomligt bestyrkta
-tillvaron af en sådan transaktion hade jemväl bidragit
-till den allmänna opinionens dom öfver Ludvig Filip och
-hans ministrar.
-</p>
-
-<p>
-Adelaïde Géronnière ämnade kanske besvära sin onkel
-med ännu flere frågor i politiken, men hindrades derifrån af
-en betjent, som inträdde, anmälande hertig de Beaudreuil.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-53" class="pagenum" title="53"></a>
-Den anmälde stod på kabinettets matta, innan ännu betjenten
-utsagt hans namn. Det var en högväxt trettiårig
-man med vackert, men mycket blekt ansigte. Hans hållning
-var prydlig, men stel, hans blick matt, men befallande. Han
-tycktes vara en man med kraft att handla mycket, utan att
-derför känna djupt. Det låg något af hafs-örn i hela hans
-väsende. Vid hans närmande var det som om man kände
-den kalla fläkten af tvänne stora vingar, fuktiga af hafvets
-skum och dimma.
-</p>
-
-<p>
-Hertigen höll i sin högra hand en utomordentligt vacker
-blomsterbukett, hvilken han räckte den unga flickan, hvars
-ena hand han i detsamma med en viss förnäm förtrolighet
-förde till sina läppar.
-</p>
-
-<p>
-Han hade rättighet att gifva henne denna blomsterbukett,
-han hade rättighet att så der förtroligt kyssa hennes
-hand, ty Adelaïde Géronnière, den svåra rike bankirens och
-hederslegions-riddarens brorsdotter samt enda arftagerska,
-var hertig Rigobert de Beaudreuils trolofvade brud och skulle
-om några veckor blifva hans maka.
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-3">
-<span class="firstline">Tredje kapitlet.</span><br />
-Jardin des Plantes.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">V</span><span class="postfirstchar">i</span> lemnade Armand Cambon på Bastilj-platsen med sitt fem-francsstycke
-i handen. Men han kunde icke i evighet stå
-der och betrakta det, ty folk, som gick förbi, kunde lätteligen
-föreställa sig att han stod der enkom för att skryta med
-sin rikedom, emedan ett fem-francsstycke (nästan lika stort
-som vår svenska specieriksdaler och värdt ungefär 3 rdr
-75 öre rmt) uti en arbetares hand alltid är en rikedom,
-utan att det derför just behöft gifvas af en vacker flicka.
-</p>
-
-<p>
-Cambon var gladare än om han sålt hela sin butik, ty
-han tänkte på den vackra damen, som talt med honom så
-<a id="page-54" class="pagenum" title="54"></a>
-länge och slutligen bedt honom vara välkommen till n:o 35
-vid rue d’Anjou-S:t-Honoré.
-</p>
-
-<p>
-Mången skall törhända anse det för oförskämdt af Armand
-Cambon att våga tänka på en flicka, som jemte ungdom
-och skönhet har klädning af sidensars och mantilj af
-silkessammet samt dessutom till råga på olyckan håller under
-armen en herre med hederslegions-bandet. Men när furstar
-drömma om gudinnor, grefvar om prinsessor och borgare om
-fröknar, så kan väl också en simpel arbetare få drömma om
-en mamsell, och för öfrigt borde det väl icke vara så farligt
-med ståndsskilnaden i ett land, der personer utan pantalonger
-burit prinsessors hufvud på pikar och halshuggit tusentals
-adelsmän. Det blir i alla fall ett slags närmande, hur
-mycket man än må hafva att anmärka mot sjelfva sättet.
-</p>
-
-<p>
-Cambon styrde kosan mot söder till pont d’Austerlitz,
-en af de tjugoen broar, som hvälfva sig öfver Seinen. Pont
-d’Austerlitz, sammansatt af fem jernbågar, har sitt namn af
-den stora batalj, som fransmännen under Napoleon vunno
-öfver ryssar och österrikare den 2 December 1805. Utan
-att tänka hvarken på Napoleon eller Austerlitz, passerade
-Cambon bron och skulle just vika af in på boulevard de
-l’Hôpital, då han hörde sitt namn ropas af en röst, snarlik
-bullret af en kanonvagn öfver en träbro. Cambon spratt till
-och vände sig om. Det finnes vissa röster, som man kan ha
-hört hundra gånger och hvilka ändå komma en att spritta
-till vid den hundraförsta.
-</p>
-
-<p>
-Den figur, hvarpå Cambons öga föll, var värdig en sådan
-röst. Karlen, hvars ålder syntes vara omkring fyrtio år,
-hette Simon, vindragare till yrket, men äfven kallad Hvita
-Björnen, på grund dels af hans ovanliga kroppskrafter, dels
-ock för hans ständiga bruk af ljusa kläder, hvartill hörde
-hvit filthatt med breda border samt osvärtade skor. Han
-var till växten ett värdigt motstycke till jättarne i Pariser-mysterierna
-af Eugène Sue; men ansigtet var vackert och
-uttrycksfullt, såsom fransmännens i allmänhet. Svarta ögon,
-krokig näsa, stor mun med starka hvita tänder, svart yfvigt
-skägg, men tunnt hår på hufvudet, något som för fyrtioåringen
-i Frankrike icke heller är ovanligt. Ungefär på detta
-sätt finnes Hvita Björnen beskrifven af de författare, som
-tecknat den speciellare delen af sednaste revolutionshistorien
-i Paris, i hvilka han varit en lika nitisk som fruktad kämpe.
-Han hade ända från sina ynglingaår haft stort anseende
-<a id="page-55" class="pagenum" title="55"></a>
-inom folkqvarteren, ty det är naturligt att de lägre folkklasserna,
-till hvilka blott några matta strålar af tidehvarfvets
-bildning ännu hunnit tränga, skola högre än andra uppskatta
-den kroppsliga styrkan och öfverlägsenheten hos sina
-kamrater, hvilket visst icke bör anses underligare, än att en
-fransk markis ofta framför mycket sätter den af sina hundar,
-som har de starkaste tänderna, eller att en engelsk lord
-lika ofta framför allt värderar den häst, som är starkast i
-att springa.
-</p>
-
-<p>
-“Armand lille!“ ropade jätten till den unge arbetaren;
-“hvad går åt dig i dag, efter du hvarken ser eller hör? ...
-Har någon grisett i S:t-Antoine förvridit hjernan på dig,
-eller har hon flugit ifrån dig i någon vicomtes kabriolet?“
-</p>
-
-<p>
-Det är visst värdt att tala om S:t-Antoine med den,
-som endast tänker på S:t-Honoré! Också teg Armand som
-ett godt barn.
-</p>
-
-<p>
-“Eller har du ingenting annat än dina läppar att bita
-i, stackars gosse?“ frågade Hvita Björnen, framräckande en
-bred hand, full med stekta, rykande kastanier.
-</p>
-
-<p>
-Stekta kastanier äro ett af det lägre Pariserfolkets läckrare
-födoämnen. Också finnes det knappt något hus inom
-folkqvarteren, i hvars port man ej upptäcker en liten flyttbar
-stekugn, på hvars blecklock kastanier oupphörligen stekas till
-de förbigåendes beqvämlighet.
-</p>
-
-<p>
-“Tack, Simon! jag är icke hungrig“, svarade Armand,
-vänligt skjutande tillbaka den breda handen.
-</p>
-
-<p>
-“Då är du, som jag nyss nämnde, kär eller bedragen
-af din käresta, Armand lille!“ mumlade Hvita Björnen, knaprande
-på de försmådda kastanierna, dem han oskalade fört
-in i sin mun; “i tider som dessa, då ingen har råd att äta,
-borde alla menniskor vara kära ... När Madelone lefde, den
-stackars Madelone, som, om jag haft råd, nu skulle sofva i
-Père-Lachaise under en grafvård lika vacker som Casimir
-Périer’s, var det dagar då jag lefde af en sou ... Madelone
-visste ej hvad bedrägeri och kabriolet ville säga“, tillade han
-leende på sitt sätt, “och hon var, den stackars Madelone, en
-olycka för alla som nalkades henne ... en underofficer vid linien
-vågade en gång lorgnettera henne, och jag slog in lorgnetten
-i hans högra öga, så att han måste lära sig sigta
-med det venstra, antingen han sköt på män eller qvinnor
-... En skrifvare vid Palais de la Justice vågade en gång
-trycka hennes hand, och jag krossade hans fingrar, så att
-<a id="page-56" class="pagenum" title="56"></a>
-han hvarken kunde skrifva eller ge handtryckningar mera ...
-Den stackars Madelone var, som sagdt är, en olycka för alla
-... men hvad gjorde det? hon var en lycka för mig, och det
-var minsann inte den minsta lyckan, att jag blott behöfde
-se och höra henne, för att glömma mat och dryck.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni höll mycket af Madelone, käre Simon?“ frågade
-Armand tankspridd.
-</p>
-
-<p>
-“Om jag höll af henne ... det kunna ju både underofficern
-med lorgnetten och skrifvaren med fingrarne intyga
-... två vittnen äro mycket, men tre ännu mer.“
-</p>
-
-<p>
-“Tre?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja tre!“ svarade Hvita Björnen med en stämma, hvilken
-nästan förlorade sig i det gnissel, som tvänne hårdt sammanbitna
-tandrader förorsaka.
-</p>
-
-<p>
-“Två äro kända och den tredje blir det snart“, återtog
-Simon, hånleende. “Men hvart tänker du gå, Armand lille?“
-</p>
-
-<p>
-“Till Bicêtre“, svarade Armand tankspridd.
-</p>
-
-<p>
-“Vill du äta upp dagportionen för din far?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag har sålt hans kedjor och vill derför lemna honom
-hans pengar.“
-</p>
-
-<p>
-“Hur mycket har du att ge honom?“
-</p>
-
-<p>
-“Mellan sex och sju francs.“
-</p>
-
-<p>
-“Och det för bara en enda dag?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja“.
-</p>
-
-<p>
-“Hin i den gubben! ... han förtjenar mera på en dag
-än krämarne i Palais Royal på en hel vecka, och jag gråter
-lika litet öfver det ena som öfver det andra.“
-</p>
-
-<p>
-“Farväl, käre Simon!“
-</p>
-
-<p>
-“Redan? ... stopp, Armand lille! ... du hinner tids nog
-till Bicêtre ... det är långt till skymningen och innan man
-tänder lyktorna för att upplysa prakten på ena sidan och
-eländet på den andra.“
-</p>
-
-<p>
-“Farväl ... jag har icke sett min far på två dagar och
-han undrar säkert hvarför jag ej kommit.“
-</p>
-
-<p>
-“Ohoj! du måste följa mig“, förklarade Hvita Björnen,
-fattande Armands ena arm.
-</p>
-
-<p>
-“Hvart?“
-</p>
-
-<p>
-“Ser du inte att vi stå midt för Jardin des Plantes?“
-</p>
-
-<p>
-“Än vidare?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag ämnar mig dit för att bjuda min far elefanten på
-några kastanier, nicka åt mina bröder björnarne och se hur
-min kusin lejonet slukar en lefvande glada.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-57" class="pagenum" title="57"></a>
-“En lefvande glada?“
-</p>
-
-<p>
-“Jo, jag menar det ... herrskaperna i Jardin des Plantes
-lefva lika läckert som herrskaperna i S:t-Germain.“
-</p>
-
-<p>
-“Smaklig måltid ... men jag måste gå.“
-</p>
-
-<p>
-“Var inte envis nu, Armand lille ... nog hinner far din
-få pengarne innan han somnar i afton ... jag har aldrig förr
-sett en menniska, som är så angelägen att bli af med pengar
-... eller fruktar du kanske att jag skall stjäla af dig
-dina lumpna sex eller sju francs?“ frågade Hvita Björnen
-skrattande.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad är det för historier, käre Simon?“
-</p>
-
-<p>
-“Nå så kom då! ... betänk: en lefvande glada!“
-</p>
-
-<p>
-Antingen det var nyfikenheten att se hur ett lejon bär
-sig åt, när det slukar en lefvande glada, eller att han icke
-hade så brådtom med att lemna ifrån sig det der kära fem-francsstycket,
-är svårt att afgöra; nog af, han följde Hvita
-Björnen in i Jardin des Plantes.
-</p>
-
-<p>
-Jardin des Plantes är, om ej just den vackraste trädgård
-i Europa, såsom fransmännen sjelfva påstå, åtminstone
-den rikaste, ty den bjuder på blommor från icke mindre än
-fyra verldsdelar; den har ett rikt museum för den, som älskar
-naturalhistorien, ett stort menageri af de märkvärdigaste
-vilda djur och trenne stora alléer af lindar och kastanier,
-planterade af den odödlige Buffon, som var intendent öfver
-Jardin des Plantes från 1739 ända till 1788, då han derstädes
-dog. Det är således äfven en helig jord man beträder.
-Der har den store mannen vandrat och ordnat, studerat och
-funnit, tänkt och skrifvit, och vid foten af dessa lindar och
-kastanier, har han kanske hvilat sig efter sina mödor, hvilkas
-frukter kommit samma efterverld till godo.
-</p>
-
-<p>
-Jardin des Plantes är dock icke på långt när så besökt
-af fransmännen sjelfva som man har skäl att förmoda. Ofta
-framställer trädgården, oaktadt all sin prakt, bilden af en
-stor ödslighet, liksom den sörjde frånvaron af den, för hvars
-skull den egentligen smyckat sig så grann, nämligen menniskan;
-den tyckes understundom känna ett behof af att lyssna
-till mildare röster än vilddjurens och att mätas af blidare
-blickar än lejonets och tigerns. Men när var icke menniskan
-otacksam, hon må tala franska eller svenska? Liksom den
-fashionable svensken hellre utsätter sig för solens strålar på
-Carl XIII:s torg än svalkar sig i skuggan af Humlegårdens
-lindar, så föredrager äfven den fashionable fransmannen boulevardernas
-<a id="page-58" class="pagenum" title="58"></a>
-qväfvande hetta framför skuggan af Buffons lindar.
-Han vill hellre ses än se, och ser han någon gång, så
-ser han förr på köpmanspassagernas moderna spegelglas, än
-på jordens gammalmodiga blomstermatta.
-</p>
-
-<p>
-Men det fattigare folket, det försmår icke guds gåfvor.
-Det glömmer hvarken Humlegårdens lindar eller lindarne i
-Jardin des Plantes, fast det knappast vet att Bellman sjungit
-under de förra eller att Buffon planterat de sednare. Det
-leker och dansar under träden, tacksamt mot en natur, som
-likväl gifvit detta folk så litet; men träden, i sin ordning
-tacksamma, strö i stället sina kronors bästa blommor öfver
-de dansandes hufvud och fläkta helsans doftande fläktar öfver
-mödans och idoghetens barn.
-</p>
-
-<p>
-Denna ömsesidiga ömhetsbevisning är dock endast möjlig
-på folkets frihetsstunder från arbetet eller bekymret. Den
-dag, då Armand Cambon och Hvita Björnen trädde inom
-jernstaketet kring Jardin des Plantes, var det, med undantag
-af dem sjelfve och djurvaktarne, ingen menniska i trädgården,
-hvilket väckte Cambons uppmärksamhet, ty vanligtvis
-plägade ingen dag gå förbi, utan att åtminstone någon främling
-eller resande från provinserna besökte trädgården för att
-bese de vilda djuren.
-</p>
-
-<p>
-“Det är särdeles tunnsådt i dag“, anmärkte Cambon leende,
-“och ändå bjudes man på en lefvande glada.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, det är märkvärdigt“, svarade Hvita Björnen helt
-vårdslöst.
-</p>
-
-<p>
-“Har man ej affischerat en så sällsynt händelse?“ sporde
-Armand; “om man det gjort, borde halfva staden redan varit
-här ... har man uraktlåtit det, så säg mig då hvem som
-skall betala gladan?“
-</p>
-
-<p>
-“Klockan är inte mer än tu, och det är först klockan
-tre som djuren få mat“, upplyste Simon; “ännu hinner det
-komma mer folk än hela trädgården kan rymma ... emellertid,
-om det roar dig, kunna vi gå in och se hvad man i dag
-har att bjuda det öfriga herrskapet på, ty jag förmodar att
-inte alla bjudas på fågelstek ... det är blott djurens konung
-som hugnas med en slik anrättning ... det är blott konungar
-som få sluka lefvande.“
-</p>
-
-<p>
-Under detta samtal hade de närmat sig menageriet, der
-lejonet, tigern och andra af de farligare rofdjuren förvarades.
-Dessa djur hafva hvartdera två burar, af hvilka den ena
-vetter åt trädgården, hvarifrån man kan se, huru de oroligt
-<a id="page-59" class="pagenum" title="59"></a>
-vanka fram och tillbaka i sina trånga fängelser, än utstickande
-nosen och än ramarne genom de starka jernstängerna.
-En afplankning utanför denna bur hindrar likväl den oförsigtige
-åskådaren från att närma sig gallret. Så är det ej
-med den andra buren, hvilken finnes inne i sjelfva byggningen.
-Der kan man närma sig ända intill gallret, och
-detta är ej så farligt, emedan djuren om dagarne merendels
-uppehålla sig i den yttre buren. Det är blott om nätterna
-och när väderleken om dagarne är för kall samt när de skola
-äta som de indrifvas i den inre, ty begge burarna förenas
-medelst en dörr, som stänges eller öppnas efter omständigheterna.
-Medan djuren uppehålla sig i ena buren, städar man,
-dukar eller bäddar i den andra.
-</p>
-
-<p>
-Hvart och ett djur har således ett inre rum både att
-ligga och spisa uti samt ett yttre kabinett, der det emottager
-uppvaktningar, utan att behöfva frukta det något förtroligare
-närmande å de uppvaktandes sida skall kompromettera
-dess majestät. Men liksom man är nyfiken att veta,
-huru kungliga personer bära sig åt, när de äta, så vill man
-äfven gerna öfvervara den taffel, som hålles för skogarnes
-majestäter, synnerligen lejonet, hvilket är för de öfrige skogsfurstarne
-hvad ryske kejsaren nu för tiden är för Europas
-öfrige suveräner. Det är klart att lejonet skall ha den största
-glupskheten och följaktligen de största köttstyckena. Storheten
-är alltid imponerande och alltid densamma, med eller
-utan man, i ragg eller guldgaloner.
-</p>
-
-<p>
-Vaktkarlarne i Jardin des Plantes förtjena visserligen
-icke så få francs om dagen derigenom att de följa besökande
-främlingar och visa dem alla de märkvärdigheter, som på
-stället äro att tillgå; men ingen förtjenar så mycket som
-djurens kammarherre eller hofmästare, hvilken sistnämnde
-befattning följaktligen är nästan lika lönande i menageriet
-som i palatset.
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen och hans följeslagare, inträdande i det
-stora galleri, der de inre burarne äro, funno en dylik hofmästare
-i full sysselsättning med anrättningarne till djurens
-taffel. En stor korg, full med färska råa köttstycken, stod
-midt på golfvet; men den lefvande gladan kunde Cambon
-icke upptäcka.
-</p>
-
-<p>
-“God dag, Mathieu! hur mår ni?“ frågade Hvita Björnen
-den sysslande hofmästaren, en man af ungefär Simons
-<a id="page-60" class="pagenum" title="60"></a>
-ålder, men af vida mindre menskligt utseende än den tvåfotade
-Hvita Björnen.
-</p>
-
-<p>
-Finurliga hofmästare efterapa alltid, och såvidt sig göra
-låter, deras later och sätt att vara, som de betjena. Det
-är klart att den, som dagligen umgås med lejonet, tigern och
-hyenan, äfven skall antaga något af deras umgängeston. Också
-föreföll det Armand, hvilken aldrig tillförene varit inne i
-detta galleri, som om den öfver köttkorgen lutade hofmästaren
-sjelf höll på med sin egen middagsmåltid. Stelare anletsdrag
-i förening med lömskare ögon hade han aldrig sett.
-</p>
-
-<p>
-“Hvita Björnen“, mumlade djurens taffeltäckare, utan
-att taga ögonen från korgen, “kommer för att helsa på kamraterna
-i gropen derute.“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, jag kommer för att tacka er för sist, hederlige
-Mathieu“, svarade Simon.
-</p>
-
-<p>
-“Aha, för i morse?“
-</p>
-
-<p>
-“Riktigt ... ni har då inte heller glömt vårt vad?“
-</p>
-
-<p>
-“När glömmer man hvad man har att fordra?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni har då redan vunnit?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag är så säker på det, att jag redan köpt snuset till
-den der lilla vackra silfver-snusdosan, som ni satt upp mot
-min stora silfverbeslagna sjöskumspipa.“
-</p>
-
-<p>
-De som vakta och sköta djuren, kunna nog röka ur
-stora sjöskumspipor med silfverbeslag, ty ingen får tillträde
-till galleriet utan att visa biljett, utfärdad af Intendenten;
-och den som gjort sig besvär med anskaffandet af en sådan,
-har nog råd att gifva drickspenningar åt djurvaktaren för
-hans beredvillighet att, i det han presenterar djuren, förklara
-deras alla möjliga goda eller onda egenskaper. Att Hvita
-Björnen och hans vän sluppo in utan biljett härledde sig
-från den förres bekantskap med djurvaktaren, en bekantskap,
-som dessutom, efter hvad vi finna, lofvade att bli så vinstgifvande
-för den sistnämnde.
-</p>
-
-<p>
-“Jag har visserligen ännu icke köpt tobaken till pipan,“
-yttrade Hvita Björnen, “men är likväl viss om att få min
-lilla dosa med mig i grafven, så framt den ej behöfver säljas
-till begrafnings-kostnaderna.“
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen drog härvid fram en splitter ny snusdosa
-af silfver, som, ehuru af minsta slag, likväl var ganska
-vacker. Armand betraktade dosan med någon förvåning, ty
-aldrig förr hade han sett en dylik pjes i Hvita Björnens ramar,
-eller ens kunnat föreställa sig att denne skulle lägga
-<a id="page-61" class="pagenum" title="61"></a>
-sig till en sådan lyxartikel. Djurens hofmästare värdigades
-äfven flytta sina ögon från köttkorgen till ifrågavarande lilla
-pjes, och Armand tyckte att dessa ögon dervid fingo en mildare
-glans.
-</p>
-
-<p>
-Man säger att ordet och tåren förmå mycket här i verlden;
-men hvad är väl deras förmåga mot metallens!
-</p>
-
-<p>
-“Nå, när skall saken afgöras?“ frågade djurens hofmästare,
-återtagande sitt vanliga skaplynne, ty dosan hade sjunkit
-ned i Hvita Björnens ficka.
-</p>
-
-<p>
-“I dag, om ni önskar“, svarade denne.
-</p>
-
-<p>
-“Må ske i dag då“, yttrade den andre med ett leende.
-</p>
-
-<p>
-En djurvaktare bör aldrig le. Detta leende har för mycket
-tycke med tigerns glada ifver, när han vädrar sitt rof.
-Armand vände sina ögon ovilkorligen från denne till vännen
-Simon. Äfven dennes läppar öppnade sig för ett leende;
-men detta liknade tigerns tillfredsställelse, när han hunnit
-rofvet. Den sednare synen var icke vackrare än den förra.
-</p>
-
-<p>
-“När börjar kalaset?“ frågade efter en stunds tystnad
-Armands följeslagare.
-</p>
-
-<p>
-“På slaget tre, såsom vanligt“, svarade djurvaktaren.
-</p>
-
-<p>
-“Och köttet lägges icke in i burarne förrän jag kommer?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, icke före klockan tre, såsom sagdt är.“
-</p>
-
-<p>
-“Blifva vi de ende som skola beundra storherrskapets
-goda matlust?“
-</p>
-
-<p>
-“Vill icke förmoda det ... plär alltid vara någon som intresserar
-sig för mina barn.“
-</p>
-
-<p>
-“Men ingen som intresserar sig för fadern så mycket
-som jag.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är sannt ... många ha bjudit mig på snus, men
-ingen på dosa.“
-</p>
-
-<p>
-“Au revoir!“
-</p>
-
-<p>
-“Tusenfallt välkommen! ... ursäkta att jag ej följer till
-dörren!“
-</p>
-
-<p>
-“Inte sannt: ni skulle önska ha en sådan björn som
-jag i ert menageri?“
-</p>
-
-<p>
-“En sådan björn? ... ja visst, med vilkor att han åtminstone
-en gång i veckan gjorde så vackra konster som den ni
-tänker göra i dag.“
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen spratt till och fäste på djurvaktarens ansigte
-sina genomborrande ögon, liksom ville han tränga ända
-ned till djupet af dennes själ. Men som han troligtvis der
-icke upptäckte något annat än sin egen silfverdosa, så nickade
-<a id="page-62" class="pagenum" title="62"></a>
-han gladt åt djurvaktaren, hvarefter han tog Armand
-under armen och lemnade i sällskap med denne galleriet utanför
-rofdjurens matsalar.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad var det för ett vad ni talade om?“ frågade Armand,
-när de bägge utkommit i trädgården.
-</p>
-
-<p>
-“Vänta, du får väl se, Armand lille“, svarade Hvita
-Björnen förnöjsamt blinkande.
-</p>
-
-<p>
-“Således en öfverraskning?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja visst ... hvad är roligare än öfverraskningar?“
-</p>
-
-<p>
-“Och den lefvande gladan, som jag ej såg till?“
-</p>
-
-<p>
-“Men som du kommer att se ... lita på det, Armand
-lille ... du kommer att se henne“, försäkrade Hvita Björnen,
-gnuggande sina ramar emot hvarandra.
-</p>
-
-<p>
-“Ni väntar er mycket nöje af den lefvande gladan, käre
-Simon?“
-</p>
-
-<p>
-“Måtte väl det ... Föreställ dig gladan, också ett rofdjur
-med klor, hvilka, liksom lejonets, drypa af blod, när hon
-spänner dem i dufvan, den stackars arma oskyldiga vapenlösa
-dufvan, som ...“
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen tystnade tvärt. Armand såg på honom
-med yttersta förvåning. När hade han väl förut i denna
-röst af hälften åska hört så mjuka, så rörande toner? När
-hade han förut kring dessa ögon, som alltid uttryckte det
-mest brinnande hot, då de ej uttryckte den kallaste likgiltighet,
-upptäckt den röda bågen, som hvälfver sig till en väg
-för kommande tårar?
-</p>
-
-<p>
-“Jo, du skulle se gladan“, återtog Hvita Björnen i sin
-vanliga tonart, “när hon inne i lejonburen fåfängt mödar sina
-vingar till flygt ... hur hon flaxar från ena sidan till den
-andra, hur hon piskar jernstängerna med sina vingar, så att
-fjädrarne ryka omkring henne; hur hon, med lejonets gap
-alltid under sig och alltid färdigt att sluka henne, höjer sig,
-i tanken att hon har den fria himmelen öfver sig, men i
-stället stöter nacken mot burens tak; hur hon, döfvad af stöten,
-sänker sig och slutligen försvinner, ögonblickligen försvinner,
-utan att någon kan säga när det skedde, eller hvart
-hon tog vägen, och man skulle tro henne hafva flytt genom
-någon hemlig öppning i buren, om ej en och annan blodig
-fjäder, som flyter fram ur lejonets nästan tillslutna gap,
-uppenbarade för oss hennes öde ... Hvad säger du om en
-sådan syn? ... Är det inte så att man skratta munnen ur
-led åt ett sådant spektakel!“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-63" class="pagenum" title="63"></a>
-Och jätten beledsagade dessa ord med ett gapskratt, så
-väldigt att de begge elefanterna, i hvilkas grannskap de
-begge männen i detsamma befunno sig, vände sina ofantliga
-hufvud åt det håll, hvarifrån ljudet kom. Elefanterna hafva,
-liksom de öfriga djurslagen i Jardin des Plantes, sin särskilda
-lokal; men deras är naturligtvis en vida större byggnad med
-ett betydligt högre staket.
-</p>
-
-<p>
-“God dag, far!“ ropade Hvita Björnen till den större
-elefanten; “jag tror du växer mellan hvar gång jag ser dig
-... Men hvad har du för godt att säga i dag?“
-</p>
-
-<p>
-Elefanten utsträckte till svar sin snabel genom pålgallret.
-</p>
-
-<p>
-“Alldeles detsamma som förr“, yttrade Hvita Björnen,
-“samma evinnerliga visa:
-</p>
-
-<div class="poem-container">
-  <div class="poem">
-    <div class="stanza">
-      <p class="verse">Bröd, bröd</p>
-      <p class="verse">Till min död!</p>
-    </div>
-  </div>
-</div>
-
-<p class="noindent">
-Och bara du får bröd, så ger du dig till tåls ... tål att man
-spärrar in dig, tål att man beskrattar dig ... för en bit bröd
-får man dig att knäfalla, för att på din rygg emottaga alla
-dessa dvärgar, som din blotta andedrägt kunde blåsa omkull;
-för en bit bröd glömmer du dina fäders land, glömmer att
-du en gång varit fri, och denna glömska är den oförlåtligaste
-af alla ... Hvad ser du i denna elefant, Armand lille?
-... Jo, du ser folket, folket, folket! ... Så knäfall då, knäfall
-på alla fyra, ty af mig får du en kastanie, du stolta präktiga
-folk!“
-</p>
-
-<p>
-Dervid lade han en kastanie i det trattformiga trynet
-på elefantens snabel, hvilken ögonblickligen förde gåfvan till
-den med half-alns långa betar försedda munnen.
-</p>
-
-<p>
-“Men försök att lägga en sten i trynet“ sade Armand,
-“eller en kula af bly!“
-</p>
-
-<p>
-“Nå hvad mer?“ frågade Simon; “han blir ond, hans
-snabel hväser, ja kanske sprutar oss en stråle vatten i ansigtet
-... men bräcker han pålarne? vräker han omkull palisad-verket
-för att krossa belackarne under sina fötter? Vakande
-eller sofvande visar han sina ofantliga tänder, men
-hugger han till med dem? genomborrar han med dem sina
-förtryckare? ... Nej! tusen gånger nej! ... och likväl är han
-så stor och stark att han skulle krossa mig, som likväl ej är
-någon dufunge, med samma lätthet som jag petar ihjäl en
-<a id="page-64" class="pagenum" title="64"></a>
-geting ... Ja, det är folket, folket, folket! ... Men tyst! var
-det inte en vagn som stannade utanför trädgårdsporten?“
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen sträckte hufvudet åt högra sidan och lyssnade.
-Armand följde med ögonen alla hans rörelser, för att
-af dem kunna gissa till hvad som föregick inom denna alltid
-besynnerliga varelse, men som likväl aldrig visat sig så besynnerlig
-som vid detta tillfälle.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, annorlunda är det med lejonet, med tigern, med
-leoparden“, började ånyo Hvita Björnen sina betraktelser: “de
-bita i jernstängerna; de skaka med sina starka ramar de burar,
-hvaruti man instängdt dem; de äro, ehuru fängslade,
-likväl en förskräckelse för sina bödlar; de mutas icke eller
-lockas till knäfall af de smulor man kastar åt dem ... Räck
-dem köttstycket och glöm handen qvar, de skola sluka både
-köttstycket och handen ... Det är också folket, men icke sådant
-det är, utan sådant det borde vara.“
-</p>
-
-<p>
-“Och hvad hafva de mer för det?“ frågade Armand;
-“jo, galler af jern, i stället för af trä, och i stället för bröd
-tämjer man dem med glödgade stänger eller med svält, som
-är värre än stål och eld ... Öppna porten till elefantgården,
-öppna lejonets, tigerns och leopardens burar, släpp alla lösa!
-... De skola börja med att sönderslita sina förtryckare och
-sluta med att sönderslita hvarandra ... Nej, Simon, folket är
-inte den råa fysiska styrkan, hvarken den styrka som mutas
-af en bit bröd, eller den som biter i en boja ... Folket är
-den kraft, som beherskar jorden, och mot denna kraft båta
-hvarken bojor eller tyranner ... Det styres, derför att det
-vill styras, och om det styres illa, om det förtryckes och ändå
-tåligt synes bära sitt ok, så är det endast derför att det rufvar
-på något bättre sätt att styras, men som behöfver slå
-rot och mogna ... Folket behöfver ej ha brådtom, ty det vet
-att det aldrig kan gå förloradt och att dess kraft lika litet
-som naturens och tidens kan gå tillbaka ... Skilnaden emellan
-oss begge, käre Simon, är, att då ni tror på eviga bojor,
-tror jag på evig frihet; då ni tror att folket antingen fegt
-tål eller fruktlöst rasar, lyckligt när det någon gång kan
-sönderslita en fångvaktare, tror jag deremot att folket icke
-tål, utan blott väntar, icke söndersliter, utan blott straffar.“
-</p>
-
-<p>
-Nu hördes tydligt bullret af en vagn, som stannade utanför
-porten till Jardin des Plantes. Armand Cambon fästade
-dervid ingen synnerlig uppmärksamhet, men desto mera hans
-<a id="page-65" class="pagenum" title="65"></a>
-följeslagare, hvilken, tagande Armand under armen och dragande
-honom med sig, ropade:
-</p>
-
-<p>
-“Nu, Armand lille, är det tid att se på hur djuren spisa
-middag ... kom, kom! annars är den lefvande gladan slukad
-innan vi hunnit fram, och det vore något som jag skulle
-sörja öfver i alla mina dar, eller rättare sagdt, hon kunde
-undfly lejonets gap, och detta skulle ännu mera gå mig till
-sinnes.“
-</p>
-
-<p>
-Under dessa ord tog Hvita Björnen skutt, som till och
-med skulle anstått ett lejon, och den unge mannen, hvilken,
-om han också velat, icke skulle förmått lösrycka sig från den
-jernhand, som omgripit hans arm, måste följa med samma
-snabbhet.
-</p>
-
-<p>
-Det dröjde således icke många minuter förrän de hunnit
-det hus, i hvilket de nyss varit. Men innan de vidrört dörren
-till galleriet, blefvo de varse tvänne fruntimmer, som
-också styrde kosan till samma dörr. Hvita Björnen tycktes
-knappast märka dem, men Armand Cambon kunde icke underlåta
-att noga betrakta dem, isynnerhet den ena, hvars
-både utseende och toalett ojemförligt öfverträffade icke allenast
-den andras, utan äfven de flestas af hennes kön, alltid
-likväl undantagandes henne, som gifvit honom fem-francsstycket
-och bedt honom vara välkommen till rue d’Anjou-S:t-Honoré.
-Nu ifrågavarande dam tycktes visserligen icke
-vara så ung som denna på Bastilj-platsen; men hon var lika
-vacker, ja kanske vackrare, åtminstone i deras tycke, som
-sätta det vällustigt yppiga framför det jungfruligt rena. Hennes
-stora nattsvarta ögon; hennes mycket krökta näsa; hennes
-svällande öfverläpp, som lindrigt öfversköt den andra;
-hennes mjellfina, kanske något för yppiga kinder, med hvar
-sin lilla förföriska grop; hennes något tillbakakastade, men
-stolt uppburna hufvud, hvars hår, med lånad färg och glans
-af korpen, var uppkammadt och förlorade sig under de hvita
-med små röda törnrosor beprydda rikt veckade blonderne,
-som koketterade emellan hufvudet och den mörkgröna af en
-stor hvit plym omsvajade sammetshatten, troligtvis för att
-lemna pannan fri, denna panna, som, hvilande på tvänne bågar
-af de vackraste svarta ögonbryn, södern någonsin tecknat,
-icke tycktes behöfva något annat än sin egen höjd och glans,
-för att tjusa och kufva; allt tillkännagaf en drottning inom
-behagens rike, medvetande af sin makt, men icke egande tid
-<a id="page-66" class="pagenum" title="66"></a>
-att minnas sina förra triumfer för de nya troféer, som dagens
-eller stundens segrar lade vid hennes fot. Den svarta
-hermelinsbrämade kappan af utsöktaste silkessammet (silkessammet
-är, som man vet, den förnäma eller rika verldens
-non plus ultra), hvilken omslöt den höga gestalten, var ej
-så vid att den icke med beqvämlighet kunde hopdragas kring
-lifvet, när det föll dess egarinna in — och hon var rik äfven
-på dylika infall — att låta verlden något mer än blott
-ana hvilka herrliga former doldes derunder.
-</p>
-
-<p>
-Hennes följeslagarinna var visserligen både ung och vacker,
-och hennes toalett skulle hafva väckt mer än en borgardotters
-afund, men man såg snart att hon tillhörde det slags
-qvinnor, hvars hela lif är ett studium för att upptäcka och
-tillfredsställa en herskarinnas nycker, kort sagdt en tillvaro
-af hälften förtrolighet och hälften slafveri, svällande upp till
-oändlighet vid ett leende på herskarinnans mun och krympande
-ihop till ett intet vid ett moln på hennes panna.
-</p>
-
-<p>
-Det var för begge dessa fruntimmer som Cambon och
-Hvita Björnen veko åt sidan, när de närmade sig dörren till
-galleriet.
-</p>
-
-<p>
-“Nu är det vår tur att stiga in“, förklarade Hvita
-Björnen, sedan de båda damerna försvunnit; “vi få godt sällskap,
-som du ser.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvem kan den förnäma vackra damen vara?“ frågade
-Armand med förlåtlig nyfikenhet.
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen kunde ej höra frågan, ty han var redan
-inne i galleriet, dit också Armand ögonblickligen följde honom,
-gripen af en oro, som han likväl icke kunde förklara.
-</p>
-
-<p>
-“Vi komma väl icke för sent?“ frågade damen med hermelins-kappan
-djurvaktaren.
-</p>
-
-<p>
-Denne bugtade sig som en boas-orm, ty han drömde
-minst om en louisd’or.
-</p>
-
-<p>
-“För att se djuren få sin middag?“ tillade denne; “nej,
-madame! ... det fattas ännu en halftimma i tre.“
-</p>
-
-<p>
-“Så mycket bättre“, yttrade hon; “jag ser att burarne
-ännu äro tomma.“
-</p>
-
-<p>
-“Före klockan tre brukar jag icke öppna dörren mellan
-de begge burarne“, förklarade han med en sidoblick åt dörren
-till galleriet, liksom hoppades han på ännu flere besök,
-emedan hans dröm om guld icke helt och hållet kunde qväfva
-hans känsla för silfver och koppar.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-67" class="pagenum" title="67"></a>
-“Ack, hvad det är för ett stort nöje att se de stolta
-vackra djuren, när de rusa in för att få sin mat!“ bedyrade
-djurvaktaren med möjligaste ömhet i rösten, ty han visste
-af gammal erfarenhet, att de förnäma fruntimmerna alltid
-äro särdeles tacksamma mot dem, som visa deltagande och
-ömhet för de arma djuren; “behagar emellertid madame se
-hur jag lägger in maten i burarne?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“Var då så nådig och följ mig!“
-</p>
-
-<p>
-Djurvaktaren närmade sig dörren till galleriet för att
-börja med de burar, som stodo den närmast. Han kunde
-dock icke underlåta att öppna denna dörr, för att se om icke
-några francs- eller sous-stycken vore på väg till hans galleri;
-men som några sådana icke kunde förmärkas, tillslöt han
-den med en suck och vände hela sin uppmärksamhet mot
-den första buren.
-</p>
-
-<p>
-Under tiden hade den granna damens stora ögon, förmodligen
-i saknad af djur att se på, sökt de menniskor, som
-jemte henne och hennes följeslagarinna voro inne i galleriet.
-Af dessa menniskor var Armand Cambon den som stod henne
-närmast, ty Hvita Björnen stod orörlig framför lejonets bur,
-hvilken var mycket längre bort belägen. Det var således
-naturligt att Armand skulle blifva enda föremålet för dessa
-stora ögon, ty på djurvaktaren hade de troligtvis redan sett
-sig mätta.
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon, som så djupt hade böjt sig för de
-milda högblå ögonen på Bastilj-platsen, uthärdade utan ringaste
-förlägenhet de stora svarta ögonens eld, och det ehuru
-dessa länge och väl spelade på honom. Emellertid skulle
-detta helt säkert hafva smickrat honom, så framt han haft
-någon rival att täfla med, t. ex. lejonet eller tigern, för att
-icke tala om Hvita Björnen, hvilken väl ändå ej kunde vara
-så farlig.
-</p>
-
-<p>
-Huru länge Rinaldos sköld skulle hafva trotsat lågorna
-från Armidas ögon, är likväl svårt att veta, ty djurvaktarens
-röst höjde sig, dragande allas uppmärksamhet till sig, allas
-utom Hvita Björnens, hvilken syntes så godt som fastnitad
-vid sin plats.
-</p>
-
-<p>
-Framför hvarje bur låg redan ett stycke kött, större eller
-mindre allt efter dens rang och anspråk, som var burens
-herre. Djurvaktaren, som före åskådarnes inträde bestyrt
-denna rättvisa fördelning, behöfde således nu blott öppna
-<a id="page-68" class="pagenum" title="68"></a>
-hvarje bur och deruti genast inkasta den portion, som tillkom
-en hvar, utan vidare val och beräkning. Han kunde
-följaktligen helt obesvärad öfverlemna sig åt sina vanliga föreläsningar
-i rofdjurens gastronomi, under det han införde
-deras portioner.
-</p>
-
-<p>
-Djurvaktaren, icke vanslägtande från sina landsmän, talade
-mycket. Han beskref med de lifligaste färger t. ex.
-lejonets och tigerns fina smak, huru de väsnades och hotfullt
-spetsade öronen, om köttet var det minsta ankommet, hvilket
-så lätt kunde hända under de varma sommarmånaderna,
-men huru de deremot hviftade med svansen af tillfredsställelse,
-när köttet var af en ung oxe i stället för af en gammal
-häst, den de blott i allra högsta nödfall kunde fördraga.
-Han beklagade att statens ekonomiska förhållanden icke medgåfve
-serveringen af lammkött, öfvertygad som han var, att
-de ädla djuren genom mera lättsmälta födoämnen ovilkorligen
-skulle förmildras till sederna och småningom närma sig mensklighetens
-gräns.
-</p>
-
-<p>
-Detta hvad lejonet, tigern och de ädlare djuren beträffade.
-Men den lika opartiske som vältalige djurvaktaren
-glömde ej heller de öfriga. Sålunda berömde han schakalen
-för dess kända blygsamhet att aldrig vilja springa lejonet,
-den större förtjenstens representant, i förväg, och för dess
-stora hushållsaktighet, som aldrig tillät honom förakta en
-sak derför att en annan kastat den åsido, utan städse hade
-för ögonen det vackra ordspråket: “Små smulor äro också bröd.“
-</p>
-
-<p>
-Vidare berömde han hyenan för det hon, långt ifrån
-att vara en gourmand, alltid åtnöjde sig med vanlig husmanskost
-och var lika glad, antingen man gaf henne finare eller
-gröfre mat, mycket eller litet. Visserligen medgaf han att
-hvarken han sjelf eller någon annan sett henne hvad man
-egentligen kallar glad, utan skulle man fast mer kunna säga
-att hon var beständigt ond, enär hon oupphörligt grinade
-och visade tänderna ända till det blodröda tandköttet; men
-detta bevisade icke desto mindre det jemnaste lynne, den
-mest stadgade och konseqventa karakter, som onekligen förtjenade
-beundran i en tid, der rena fasta karakterer hörde
-till undantagen.
-</p>
-
-<p>
-Så orerade och bedömde den outtröttlige djurvaktaren.
-Men en fransman, som orerar mycket — och det göra de
-alla — måste äfven orera mycket om sig sjelf ... och äfven
-det göra alla. Så förkunnade han, hurusom djuren visade
-<a id="page-69" class="pagenum" title="69"></a>
-honom en underdånighet endast jemförlig med den, som de i
-paradisets dagar egnade våra första föräldrar; huru han, genom
-sin dagliga beröring med lejonet och tigern fått det
-förras styrka och den sednares vighet, ehuru han, naturligtvis
-af aktning för sin nästas lif och lemmar, hvarken pröfvat
-det ena eller det andra. Han tillskref sitt välde öfver
-dessa annars så oregerliga djur hufvudsakligen den mildhet
-och granlagenhet, hvarmed han städse bemötte dem. Aldrig
-hade han gått in i deras burar och stört dem, när de varit
-sömniga och velat njuta nattro; aldrig hade han, liksom andra
-jordens mäktige, ryckt brödet, eller, sannare uttryckt,
-köttet ur munnen på dem, när de varit hungriga och velat
-äta.
-</p>
-
-<p>
-Djurvaktaren slutade sina föreläsningar med en hjertnupen
-tirad om huru han, fastän make och familjfader, likväl
-nödgades försaka familjlifvets behag, för att helt och hållet
-kunna egna sig åt sina älsklingar i Jardin des Plantes, hvarigenom
-tydligen all omtanke för hans och hans familjs framtida
-bergning måste åsidosättas, och att han derför skulle
-emotse den mörkaste ålderdom, derest ej ädla menniskor funnes,
-som med kärlek för naturalhistorien förenade tillbörlig
-frikostighet mot den, som egnat hela sitt lif åt detta vigtiga
-studium.
-</p>
-
-<p>
-Djurvaktaren slutade nu sin föreläsning, under hvilken
-han gått från bur till bur och inlagt i hvardera den bestämda
-portionen, utom i lejonets, framför hvilken ännu låg
-qvar den för det bestämda anrättningen.
-</p>
-
-<p>
-“Madame“, sade djurvaktaren under en ny djup bugning
-för damen med hermelins-manteln; “madame undrar säkert
-hvarför jag ännu icke dukat för lejonet?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag ser det“, svarade hon; “men hvarför har ni ej
-gjort det? ... djurens konung framför allt, tycker jag.“
-</p>
-
-<p>
-“Visserligen“, medgaf djurvaktaren; “men det är en
-högst kostlig historia ... det skall säkert roa madame att se
-något, som man ej alltid får se här i galleriet, och jag skattar
-mig lycklig att ha något nytt att bjuda på, allra helst i
-dag, då himlen beskärt mig så förnäma åskådare eller, rättare
-sagdt, åskådarinnor.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad är det då?“
-</p>
-
-<p>
-“Jo, den der herrn“, upplyste djurvaktaren, pekande dervid
-på Hvita Björnen, som nu stod bredvid de samtalande,
-“den der herrn och jag hafva hållit ett vad.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-70" class="pagenum" title="70"></a>
-“Ett vad?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, ett vad ... Jag vet ej hur den der herrn, min
-goda vän för öfrigt, har studerat naturalhistorien“, sade djurvaktaren
-med mycken tonvigt på detta ord och lika mycken
-öfverlägsenhet i mimiken: “men han påstår, att om man på
-samma gång räcker lejonet ett stycke kött och ett stycke
-bröd, så skall det försmå köttet och i stället sluka brödet.“
-</p>
-
-<p>
-Armand såg något förbluffad på Hvita Björnen, ty han
-hade väntat få höra något om den lefvande gladan, och fick
-nu i stället höra talas om ett stycke bröd.
-</p>
-
-<p>
-“Det låter åtminstone otroligt“, försäkrade damen, “eller
-hvad tror du, Denise?“ tillade hon skrattande, i det hon
-vände sig till sin följeslagarinna.
-</p>
-
-<p>
-“Madame! jag har aldrig hört att lejonet äter bröd“,
-svarade Denise.
-</p>
-
-<p>
-“Och ni, min herre, tror?“ vände hon sig nu till Armand
-Cambon, som också utgjorde en del af gruppen.
-</p>
-
-<p>
-Antingen det verkligen intresserade den sköna och utan
-tvifvel förnäma damen, att veta om lejonet hellre åt bröd
-än kött, eller om hon blott ville göra sig underrättad om
-den unge karlen, den hon mer än en gång betraktat, toge
-sig lika bra ut, när han talade som när han teg, kunna vi
-icke rätt afgöra.
-</p>
-
-<p>
-Armand gjorde en bugning, som icke en gång skulle ha
-missklädt en markis, och svarade:
-</p>
-
-<p>
-“Madame! det torde vara svårt att våga ett omdöme i
-denna vigtiga sak, helst i närvaro af en så grundlig naturalhistoriker
-som monsieur Mathieu.“
-</p>
-
-<p>
-Armand egnade dervid monsieur Mathieu en bugning,
-värdig Bouffé i Pariserpojken, men hvilken artighetsbetygelse
-monsieur Mathieu icke desto mindre tog för god pris, ty
-hvem kunde väl här sätta hans vitsord i fråga?
-</p>
-
-<p>
-“Om jag ville säga en öfverflödig artighet“, fortfor Armand,
-“så skulle jag påstå, att lejonet endast på ett vilkor
-skulle välja brödet framför den vanliga spisen.“
-</p>
-
-<p>
-“Tala!“ uppmanade den granna damen: “när anser ett
-fruntimmer artigheten för en öfverflödsvara?“
-</p>
-
-<p>
-“Det skulle välja brödet“, sade Armand, “om en hand
-så fin som eder, madame, framräckte det.“
-</p>
-
-<p>
-Armand, under det han sade detta, sneglade åt sidan
-på Hvita Björnen, öfver hvars ansigte i detsamma en vild
-glädje flammade.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-71" class="pagenum" title="71"></a>
-“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, “det tror jag
-nog ... lejonet skulle taga brödet för handens skull, men på
-samma gång också sjelfva handen ... ha, ha, ha!“
-</p>
-
-<p>
-“Hu!“ ryste damen till, dragande åt sig sin lilla hand,
-liksom hon redan känt vilddjurets tänder omkring den; “men“
-tillade hon, snart återhemtande sig och med blicken på Armand,
-“men ni skulle väl icke sträcka er artighet så långt
-att bedja mig våga försöket?“
-</p>
-
-<p>
-“Bevare mig himlen derifrån!“ svarade Cambon, hvarefter
-han tillade med mer än vanlig tonvigt: “jag skulle till
-och med på det alvarligaste råda er, att, när djuren inkommit,
-icke nalkas burarne på två alnars afstånd, och, hvad
-särskildt angår lejonets bur, icke ens en sekund dröja qvar
-framför den.“
-</p>
-
-<p>
-Armand sneglade ånyo och lika oförmärkt åt sidan och
-fann Hvita Björnen stående med uppspärrad mun och ursinniga
-blickar, helt och hållet egnande hans vän Armand
-Cambon. Denne kunde då icke längre dölja för sig sjelf, att
-Simon hade något förfärligt i sinnet emot damen med sammetsmantiljen.
-</p>
-
-<p>
-“Och hvarför skall jag mer än någon annan hålla mig
-på afstånd från burarne och synnerligast från lejonets?“ frågade
-hon.
-</p>
-
-<p>
-“Emedan ... emedan det förefaller mig som skulle lejonet
-i högre grad ha ett godt öga till er än till någon annan“,
-svarade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, glömmande att
-en så högljudd protest icke kunde vara annat än en oartighet.
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen vände bort sitt ansigte, smågnolande på
-en visa.
-</p>
-
-<p>
-“Du hör, Denise“, sade damen, “sjelfva djurens konung
-ämnar göra mig sin kur.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad vore för underligt deri?“ yttrade Denise med en
-djup nigning; “hur mången furste bland menniskorna har ej
-redan gjort det!“
-</p>
-
-<p>
-“Men handen ha de likväl icke tagit“, hviskade hon till
-tjenarinnan icke utan en viss halfförsmädlig ryckning på den
-sköna öfverläppen.
-</p>
-
-<p>
-“Och icke heller hjertat“, hviskade den trösterika tjenarinnan.
-</p>
-
-<p>
-“Sådan historia!“ utbröt ändtligen djurvaktaren, mätande
-Armand med sin öfverlägsna blick; “har man någonsin
-<a id="page-72" class="pagenum" title="72"></a>
-hört dylikt? ... lejonet, mitt äldsta och vackraste barn, skulle
-således icke ha lika godt öga till alla? lejonet, min enda
-ålderdomsglädje, skulle således vara lika de andra monarkerna,
-som blott ha smak för några få, men förakta alla
-andra?“
-</p>
-
-<p>
-I slutet af år 1847 började nästan alla luta till oppositionen,
-från och med pärerna i Luxembourg ända ned till
-djurvaktarne i Jardin des Plantes.
-</p>
-
-<p>
-“Men, sacre-dieu!“ utropade han, “här står jag och
-pratar och glömmer att klockan redan slagit tre ... hör på
-bara ... hyenan börjar tjuta: hon är säkrare än solvisaren
-i Palais Royal, ty antingen det är mulet eller klart väder
-säger hon hvad klockan är slagen.“
-</p>
-
-<p>
-Vi hafva redan omtalat att mellan hvarje inre och yttre
-bur var en hel vägg med sin derpå befintliga dörr. Denna
-dörr öppnades, när man drog på en gröfre tågända, som
-hängde ned från taket framför hvarje bur i galleriet.
-</p>
-
-<p>
-Fångvaktaren drog på den ena tågändan efter den andra,
-derunder avancerande från bur till bur, hvilket allt gick
-med mycken hastighet.
-</p>
-
-<p>
-Och det ena djuret efter det andra störtade från den
-yttre buren in i den inre och det med en fart och ett ljud,
-som erinrade om öcknens sandhvirflar.
-</p>
-
-<p>
-En enda bur stod tom, nämligen lejonets, ty ännu var
-dess dörr icke öppnad.
-</p>
-
-<p>
-Under det att nu tre af de innevarande vitnena till
-djurens goda matlust, nämligen damen med sammetskappan,
-hennes kammarjungfru och Armand Cambon, hvilken följde
-dem, betraktade hvad som var att betrakta och gjorde sina
-anmärkningar deröfver, nalkades djurvaktaren sin vän, Hvita
-Björnen, med tvänne jernspett, ett i hvardera handen.
-</p>
-
-<p>
-“Nå, Simon, är ni färdig än?“ frågade han, i det han
-räckte Hvita Björnen det ena jernspettet; “ni tar det här
-spettet och jag det andra ... på spetsen af det, som ni har,
-sätta vi köttstycket, på spetsen af mitt brödstycket, så att
-ni icke kan säga, att jag genom mitt välde öfver lejonet
-tagit lofven af er ... När detta väl är gjordt, sticka vi in
-spetten på samma gång i buren och öppna genast derpå
-mellandörren ... Hugger lejonet först i ert spett med köttstycket
-på, så snusar jag ur silfverdosan ... hugger det
-deremot först i mitt med brödet på, så röker ni ur sjöskumspipan
-... Är det ej honnett deladt, hä?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-73" class="pagenum" title="73"></a>
-Hvita Björnen gick tankfull af och an, brummande för
-sig sjelf som en verklig björn. Var han kanske icke ännu
-ense med sig sjelf?
-</p>
-
-<p>
-“Parbleu! ni måtte väl ej ha åtrat er?“ yttrade djurvaktaren
-med mycken häftighet, ty han fruktade verkligen
-för denna olycka, och detta plågade honom så mycket mer,
-som han redan länge hade betraktat dosan såsom sin egen
-och verkligen tyckte illa vara för det att Simon ännu hade
-den i sin ficka.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, det är icke möjligt!“ fortfor han; “förr slukar
-lejonet sig sjelf, än Hvita Björnen sitt ord ... och dessutom
-är det ju vitnen på saken, och dertill var det ju icke jag,
-utan ni, käre Simon, som föreslog vadet, och för öfrigt är
-det icke alldeles så säkert att jag vinner ... Jag är verkligen
-sjelf något ångerköpt, som det heter, ty det är alltför
-möjligt, ja till och med troligt, att lejonet nappar på en
-annan krok i dag ... Man kan minsann ledsna på att i
-evighet äta kött ... nyhetens behag är så retande, så oemotståndligt
-... Men sak samma ... ni kan aldrig föreställa
-er hvad jag är punktlig, när det gäller att hålla ett gifvet
-ord ... jag är riktigt ett tjurhufvud i den saken.“
-</p>
-
-<p>
-“Nå, hvem har sagt er att jag tänker bryta mitt!“
-utropade Hvita Björnen; “handla mer och prata mindre, käre
-Mathieu ... Hvar har ni er knif?“
-</p>
-
-<p>
-“Här“, svarade Mathieu, i det han drog upp en stor
-fällknif ur sin ficka.
-</p>
-
-<p>
-“Ni begriper väl, att man inte genom gallret kan införa
-hela detta stora stycke.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvem begriper ej det, käre Simon“, svarade Mathieu,
-i det han skar af ett stycke så litet, att det med beqvämlighet
-kunde inskjutas mellan burens jernstänger.
-</p>
-
-<p>
-“Godt!“ förklarade Hvita Björnen, i det han stötte sitt
-spett i det afskurna stycket.
-</p>
-
-<p>
-“Alldeles så ja“, sade djurvaktaren, fattande det andra
-spettet; “men hvar har ni nu ert bröd?“
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen kände först utanpå ena fickan och sedan
-på den andra, hvarefter han med ett uttryck af stor förvåning
-körde händerna ned i begge fickorna.
-</p>
-
-<p>
-“Ah, hvad är det!“ yttrade han under dessa manövrer,
-“hvar kan jag ha stoppat mitt bröd? ... har jag tappat det?“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad behagas!“ ropade djurvaktaren, lång i synen
-som en urang-utang.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-74" class="pagenum" title="74"></a>
-“Kan jag ha förlagt det på något ställe? ...“
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur Simon!“
-</p>
-
-<p>
-“Har någon stulit det ur min ficka?“
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur Simon! ... ni söker undanflykter.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag vet bestämdt, att jag för en halftimme sedan köpte
-mig ett alldeles färskt bröd.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni är ingen man af heder, monsieur Simon!“
-</p>
-
-<p>
-“Jag gaf två sous för det lika säkert som en.“
-</p>
-
-<p>
-“Två sous lika säkert som en? ... jag förstår, ni gaf
-icke en sou en gång.“
-</p>
-
-<p>
-“Ah, nu vet jag ... jag gaf alltsammans i tankarne åt
-elefanten ... Kors, sådant nöt jag var!“
-</p>
-
-<p>
-“Det bestrider jag ej ... men jag bestrider att ni gaf
-något åt elefanten, monsieur Simon!“
-</p>
-
-<p>
-“Ni tillvitar mig då en osanning, monsieur Mathieu?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej; men ni ljuger, när ni säger att ni hade brödet,
-pardonnez-moi!“
-</p>
-
-<p>
-“Ni tror att jag vill lura er, monsieur Mathieu!“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, men ni vill bedraga mig på en silfverpjes, excusez-moi!“
-</p>
-
-<p>
-“Jag kunde krossa era refben, monsieur Mathieu!“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad! ... i mitt eget hus och i så många vitnens närvaro,
-monsieur Simon?“
-</p>
-
-<p>
-“Och sedan sticka det ena refbenet efter det andra in
-i lejonets gap, s’il vous plaît.“
-</p>
-
-<p>
-Lejonets och tigerns vederlike i styrka och vighet tog
-ängsligt ett steg tillbaka. Hvita björnarne äro berygtade
-för sin styrka, helst när de gå på två ben och heta Simon.
-</p>
-
-<p>
-“Men jag vill inte att vi skola skiljas som ovänner,
-monsieur Mathieu“, sade Hvita Björnen.
-</p>
-
-<p>
-“Det skulle göra äfven mig mycket ondt, monsieur
-Simon“, förklarade djurvaktaren, något gladare.
-</p>
-
-<p>
-“Jag skyndar på ögonblicket ut och köper ett nytt
-bröd“, föreslog Hvita Björnen.
-</p>
-
-<p>
-“Ha! ni skyndar ut!“ yttrade djurvaktaren, ånyo förlorande
-sitt glada lynne.
-</p>
-
-<p>
-“Ni misstror mig ånyo, käre Mathieu.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag misstror er icke, alls icke ... men ni skall aldrig
-komma tillbaka, monsieur Simon!“
-</p>
-
-<p>
-“Ni är oefterrättlig ... Nåväl, jag skall inte röra mig
-ur fläcken.“
-</p>
-
-<p>
-“Och brödet?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-75" class="pagenum" title="75"></a>
-“Skall ni sjelf köpa och för detta ändamål emottaga
-dessa trenne <a id="corr-10"></a>sous.“
-</p>
-
-<p>
-“Omöjligt! ... det är mig förbjudet att gå bort, när folk
-är inne i galleriet.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, då kan jag omöjligt hjelpa det“, förklarade Simon,
-vändande sin vän ryggen.
-</p>
-
-<p>
-“Men kunde ej er vän derborta gå i ert ställe?“ föreslog
-djurvaktaren.
-</p>
-
-<p>
-“Jo, det vore just den rätte att skicka ... han skulle
-aldrig komma tillbaka, ty han tycker inte om att jag förlorar
-min snusdosa, min vackra silfversnusdosa ... Han menar
-så väl, den hederlige Cambon.“
-</p>
-
-<p>
-“Fördömda silfversnusdosa!“ mumlade djurvaktaren, utan
-att likväl misskänna dess värde.
-</p>
-
-<p>
-Skulle då äfven han, monsieur Mathieu, åt hvilken man
-anförtrott de ädlaste af alla fyrfotade varelser, nödgas offra
-sin pligt åt det olycksaliga korruptionssystem, som, till råga
-på alla olyckor, hvilade centnertungt öfver landet sedan flere
-år tillbaka!
-</p>
-
-<p>
-“Fördömde korruptions-ande!“ suckade Mathieu; “men“,
-tillade han, icke ensidigt betraktande saken, “är ej korruptionen
-utgången från och underhållen af sjelfva styrelsen?
-Är det ej hvarje offentlig embetsmans ovilkorliga pligt att
-handla i styrelsens anda? Hur skulle det väl annars gå
-med enigheten och den kompakta styrkan, hvilka äro så
-nödvändiga för en styrelse, som vill uträtta något här i verlden?
-Om det är nödvändigt för menniskors lycka att gå
-på sidan om samhällets lagar, måste det också vara lika
-nödvändigt för djurens väl, att gå på sidan om den för djurvaktaren
-i Jardin des Plantes utfärdade instruktionen?“
-</p>
-
-<p>
-“Nåväl, jag går då sjelf“, förklarade ministèrens trogne
-anhängare; “men ... men ...“
-</p>
-
-<p>
-“Men låser naturligtvis väl igen dörren till galleriet“,
-inföll Hvita Björnen skrattande, “för den händelse att den
-verkliga ångern skulle falla öfver mig ... Men, det ber jag
-er, köp det färskaste och mjukaste bröd som finns.“
-</p>
-
-<p>
-“Madame!“ sade djurvaktaren till damen med hvita
-plymen, “värdes ursäkta att jag på några minuter aflägsnar
-mig ... det är för det der vadets skull, som min vän, oaktadt
-alla mina oegennyttiga bemödanden, ännu envisas att
-vidhålla ... men jag är snart tillbaka, och då skall det bli
-mig en synnerlig ära, att kunna visa ers nåd ett rön, som
-<a id="page-76" class="pagenum" title="76"></a>
-utan tvifvel måste bli af stort inflytande på naturalhistorien,
-den vigtigaste af alla vetandets grenar.“
-</p>
-
-<p>
-Under det att Mathieu så orerade inför herskarinnan,
-yttrade Simon till tjenarinnan följande:
-</p>
-
-<p>
-“Mademoiselle! jag är något stött på er ... ni har alldeles
-förvridit hufvudet på min vän ... han glömmer mig
-och följer alla era steg, liksom jag inte funnes till i verlden
-... Jag undrar inte på det, ty ni är ett af de skönaste fruntimmer
-han sett, ja, skönare än mången af de markisinnor
-och hertiginnor, som redan kastat sina ögon på den vackraste
-gosse i hela Paris ... Men ni är lika god som skön:
-ni skall inte gyckla med den stackars gossens känslor.“
-</p>
-
-<p>
-I detsamma lemnade djurvaktaren galleriet, efter att
-likväl förut hafva varnat sina kunder för att under hans
-frånvaro gå burarne för nära. Att han ganska ordentligen
-låste igen dörren efter sig och sedan stoppade nyckeln i sin
-ficka, härledde sig lika mycket af gammal vana som af omtanke
-för den dyrbaraste af hans snusdosor.
-</p>
-
-<p>
-“Hvart gick djurvaktaren?“ frågade Armand sin vän
-Hvita Björnen.
-</p>
-
-<p>
-“Naturligtvis för att hemta sin lefvande glada“, svarade
-denne helt lugnt.
-</p>
-
-<p>
-Mademoiselle Denise, som nästan var mera god än skön,
-ville visst icke gyckla med den vackraste gosse i hela Paris,
-och hvilken dertill på köpet var så omhuldad af markisinnor
-och hertiginnor. Det var förmodligen för att öfvertyga honom
-derom, som hon nu började med Cambon ett ganska alvarsamt
-och från allt koketteri fritt samtal, tagande till ämne
-tigern, framför hvars bur de händelsevis befunno sig och
-hvars goda matlust de gemensamt beundrade.
-</p>
-
-<p>
-Tigern är icke något oäfvet samtalsämne. Tigern är
-ett så grymt djur. Tigerhjertat har blifvit ett ordspråk.
-Det funnes menniskor som behandlade sina likar på samma
-sätt som tigern behandlar sitt rof. Men tigern är jemväl
-ett förnämt djur, och företrädesvis var det också förnämt
-folk som utöfvade denna grymhet mot alla dem, som de hade
-att beherska. Med ett ord, Denise’s tal var icke blott vackert,
-utan äfven i fullkomligt republikansk anda, så att den
-unge mannen icke kunde annat än på det högsta lifvas deraf,
-helst läpparne, som rörde sig, hade en så frisk färg, och
-tänderna, som ganska ofta syntes mellan dem, lyste af en
-så bländande hvithet.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-77" class="pagenum" title="77"></a>
-I allmänhet hafva fransyskorna vackra tänder. Är det
-derför att de, tack vare sina förståndiga mödrar, ända från
-barndomen vänjas från att förtära varm soppa, eller derför
-att man ingenstädes i verlden får köpa så vackra och väl
-konditionerade löständer som i Paris? Vi hafva icke varit
-nog närgångna för att kunna upplysa våra svenska läsarinnor
-om hvilken af dessa tvänne orsaker är den egentliga.
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen, seende sin unga vän så angenämt upptagen,
-närmade sig under tiden den förnäma damen, som
-naturligtvis icke borde bli lottlös, och sade till henne med
-mycket låg stämma:
-</p>
-
-<p>
-“Ifall det skulle roa madame att se hur lejonet gör sin
-entré, så har jag djurvaktarens tillåtelse att öppna dörren
-till dess bur.“
-</p>
-
-<p>
-“Visst skulle det vara roligt“, svarade damen och skyndade
-efter monsieur Simon, som icke var sen att bereda
-henne detta nöje.
-</p>
-
-<p>
-Också såg hon snart, till sin obeskrifliga fägnad, huru
-den artige jätten drog i tågändan, huru dörren till den yttre
-buren dervid öppnades samt huru derefter lejonet, ett af de
-största som någonsin med sitt rytande skakat Numidiens
-skogar, med ett enda skutt befann sig invid den inre burens
-galler, hvilka det vidrörde med sin breda nos.
-</p>
-
-<p>
-Lejonet, alltid storartadt och fruktansvärdt, är dock
-alltid mest storartadt och fruktansvärdt i sin vrede. Detta
-sednare stadium hade nu inträdt, och hvem kan undra derpå?
-Lejonet visste att mattimmen var inne, dess enda glädje
-efter en förlorad frihet; det hörde huru i nästgränsande
-burar de vida underordnade olyckskamraterna hvässte tänderna
-mot afgnagda ben; det kände lukten af middagsmåltiden,
-ja det såg den till och med ligga utanför buren, utan
-att likväl kunna nå den. Detta förbiseende mot skogarnes
-majestät var för stort för att kunna förlåtas; det var ett
-för starkt hån emot en ädel fånge, ett för djerft skämt med
-en stor olycka, hvilket allt endast kunde försonas med blod.
-</p>
-
-<p>
-Icke under då att ögonen rullade så vildt, att manen
-reste sig så olycksbådande; att framdelen af kroppen sänkte
-sig mot golfvet, med det stora hufvudet hvilande på de framskjutna
-ramarna; att den högburna svansen, beskrifvande
-nästan en båge öfver ryggen, piskade luften och burens sidoväggar
-med de väldigaste slag, samt att detta dofva rytande
-lät höra sig, som är signalen till striden, början till orkanen.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-78" class="pagenum" title="78"></a>
-Lejonets rytande skulle genast hafva väckt Cambons
-uppmärksamhet, om icke de öfriga djurens läten och rörelser,
-synnerligen deras, hvilkas burar befunno sig närmast honom,
-hade dragit hans ögon och öron till sig, ty hvad Denise
-beträffade, så hade hon endast ögon och öron för “den vackraste
-gosse i Paris“.
-</p>
-
-<p>
-Men hvarifrån väl dessa underliga läten och rörelser
-bland djuren midt i deras matro? — Jo, när skogarnas
-konung vredgas, då inträder oron i djurens verld, då rullar
-sig hyenan ångestfull på mark, då flyr tigern, lemnande sitt
-rof, och blixtsnabbt ringlar sig ormen kring trädets stam,
-för att finna skydd i dess lummiga krona.
-</p>
-
-<p>
-“Se, mademoiselle, se!“ ropade Armand till Denise, i
-det han pekade på tigerns bur; “hvad kommer åt tigern
-som glömmer att äta? ... och se på de andra sedan, äfven
-de ha lemnat sin spis och löpa oroliga fram och tillbaka i
-sina trånga rum ... se! se!“
-</p>
-
-<p>
-“Ah, det är skönt! rysligt skönt!“ hördes längre ifrån
-den förnäma damens stämma.
-</p>
-
-<p>
-Armand vände sina ögon åt detta håll och fann damen
-med sammetsmantiljen stående i nära halflutad ställning framför
-lejonets bur på ett afstånd af ungefär en aln. Hon slog
-händerna tillsammans och applåderade, liksom hade hon framför
-sig monsieur Fechter i dramen “Les frères Corses“.
-</p>
-
-<p>
-Bakom och öfver henne visade sig Hvita Björnens grofva
-gestalt, lik en knölig trädstam öfver en blomma, som, stolt
-af sin fägring, prunkar vid dess fot.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad ser hon på? Hvad applåderar hon åt?“ frågade
-Armand sig sjelf; “buren är ju tom ... men om den är tom,
-hvad kan det väl då vara för märkvärdigt derinne?“
-</p>
-
-<p>
-Cambon kastade ånyo en blick på sin vän Simon, och
-det föreföll honom då som om den knöliga stammen, i stället
-för att bjuda den granna rosen ett skydd, alltmera började
-luta, hotande att falla.
-</p>
-
-<p>
-I detsamma hördes ett nytt rytande, vida starkare och
-förfärligare än förr. Alla djuren instämde deruti. Det var
-en hisklig konsert i djurens galleri.
-</p>
-
-<p>
-Stammen vacklar verkligen, den faller och under fallet
-vidröra tvänne af dess grenar, liksom af en händelse, blommans
-begge sidor, böjande hennes stjelk och krona framåt — framåt
-mot lejonets bur, framåt intill jernstängerna, som
-redan imma af den andedrägt, som fasansfullt glöder derinne.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-79" class="pagenum" title="79"></a>
-Åter ett rytande, för hvilket hela byggnaden skälfver,
-men denna gång uppblandadt med menniskors ångestrop.
-Ett hårdt slag och ett ännu hårdare fall följa derpå. Stammen
-har fallit, men icke framåt, såsom dess riktning bebådade,
-utan åt sidan, till följd af en yttre kraft.
-</p>
-
-<p>
-Den stolta rosen, hvars krona, påtryckt af en oemotståndlig
-tyngd, redan fördjupat sina blad mellan burens jernstänger,
-är ögonblickligen ryckt derifrån och hvilar vanmäktig
-i Armand Cambons famn, som ännu om sitt byte
-strider med djurens konung.
-</p>
-
-<p>
-Lejonet, hvars skarpa tand kom en sekund för sent för
-att begrafva sig i den förnäma damens ansigte, har medelst
-sin genom gallret utsträckta ram fattat uti hennes tjocka
-sidenklädning.
-</p>
-
-<p>
-Nu gäller det att pröfva silkesmaskens och sidenfabrikens
-förenade verk.
-</p>
-
-<p>
-Väfven brister, tack vare den sednares vinningslystnad,
-och den nye S:t Göran faller baklänges mot galleriets stengolf
-med sin räddade prinsessa i famnen, under det den nye
-draken uttömmer sitt raseri på ett afslitet sidenstycke, som
-snart var förvandladt i den yppersta silkesvadd.
-</p>
-
-<p>
-I samma ögonblick inrusar djurvaktaren i galleriet. Han
-har ett bröd af skålpundsvigt i handen, men hans uppspärrade
-mun synes så stor, att han nästan skulle kunna sluka
-det. Hans ögon, färdiga att klämmas ur sina gropar, stirra
-på de olika grupperna.
-</p>
-
-<p>
-Der sitter, längst bort på stengolfvet, Hvita Björnen
-med handen för ena tinningen, blödande af det djupa sår,
-honom vid fallet tillskyndades; der ligger, något närmare
-djurvaktaren, Armand Cambon, till hälften döfvad af den
-törn, hans nacke gjorde mot samma golf, och ofvanpå honom
-samt af hans armar ännu omsluten den granna, men afsvimmade
-damen; der, allra närmast djurvaktaren, står Denise,
-blek och orörlig som marmorbilden, och der står, nej, der
-rasar lejonet, trasslande in sina förfärliga tänder i silkestrådarna.
-Och allt detta under en chorus från de många
-burarne, hvars make ännu ingen hittills hört.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad, i alla helgons namn, vill det här säga?“ blef
-ändtligen djurvaktarens första fråga.
-</p>
-
-<p>
-“Det vet jag verkligen inte“, svarade Hvita Björnen,
-i det han reste sig upp från golfvet, “jag är ofta plågad af
-fallandesjuka, och den kom på mig just som lejonet trädde
-<a id="page-80" class="pagenum" title="80"></a>
-in i buren ... jag bör aldrig gå att se på vilda djur ... jag
-tål inte vid det, märker jag.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvem i alla djeflars namn har släppt in lejonet?“ blef
-den andra frågan.
-</p>
-
-<p>
-“Det vet jag heller inte“, upplyste Hvita Björnen, “så
-framt det inte kommit in af sig sjelft ... ni har säkert glömt
-att låsa dörren ... det var mycket oförsigtigt af er, monsieur
-Mathieu!“
-</p>
-
-<p>
-“Satanas, hvem har gifvit lejonet silke att äta?“ blef
-den tredje frågan.
-</p>
-
-<p>
-Utan att afvakta svar på denna fråga, rusade den förtviflade
-djurvaktaren fram till lejonets bur och började med
-tillhjelp af spettet införa köttstyckena, under det han utöste
-förbannelser, såsom det en verklig djurvaktare egnar
-och anstår. Derefter, och sedan han medelst de förra tystat
-munnen på och någorlunda blidkat djurens konung, vände
-han sig om för att med de sednare ytterligare traktera en
-annan konungs undersåter.
-</p>
-
-<p>
-Men förbannelsen dog på hans läppar, emedan just de,
-han ämnade förbanna, hade försvunnit. I hela det stora
-galleriet fanns, med undantag af djurvaktaren och hans djur,
-ingen lefvande varelse. Hvem skulle således inför hans
-maktmyndighet förklara, huru lejonet inkommit i buren,
-hvem som trott sig kunna stilla dess hunger med silke och
-slutligen hvad alla dessa stående och liggande grupper, han
-nyss sett, betydde? Han nöp sig i näsan, han lufvade sig
-sjelf för att öfvertyga sig att han var vaken. Han fann
-att han var vaken, men hur finna lösning på gåtan?
-</p>
-
-<p>
-Saken var den, att under det monsieur Mathieu matade
-lejonet och på sitt sätt välsignade maten, hade Armand
-Cambon, hvilken snart återfått sansen, med tillhjelp af Denise,
-som icke i evighet kunde vara en stod af marmor,
-utburit den förnäma damen, hvilken deremot tycktes för
-evighet vara afsomnad. De buro den avsvimmade till vagnen
-och, med ytterligare tillhjelp af en bestört betjent, uppsatte
-henne i den, hvilken derefter, dragen af tvänne äkta
-fullblodsfålar, snart lemnade Jardin des Plantes bakom sig.
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon, som ingen bedt göra sällskap, stod
-naturligtvis qvar; men när han vände sig om, föll hans
-blick på Hvita Björnen, hvilken icke heller å sin sida funnit
-skäl att längre se på sällsynta djur.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-81" class="pagenum" title="81"></a>
-De begge vännerna betraktade hvarandra en god stund,
-ehuru med föga vänliga blickar.
-</p>
-
-<p>
-“Obegripligt!“ bröt ändtligen Simon tystnaden; “jag
-vet inte hvad det kom åt mig ... det var som om en svindel
-gripit mig ... utan dig, min raske gosse, hade jag säkert
-blifvit orsaken till en mycket stor olycka“, tillade han med
-ett uttryck, som icke var främmande från ironi.
-</p>
-
-<p>
-“Olycklige!“ ropade Armand häftigt, “ni ville begå ett
-mord! ... ett mord!“
-</p>
-
-<p>
-“Tyst! skrik inte så!“ förmanade Hvita Björnen, skådande
-omkring sig, “hörde du inte att jag fick en svindel
-och att ...“
-</p>
-
-<p>
-“Ni ville mörda en menniska, försåtligt mörda en menniska!“
-fortfor Armand med ökad harm; “en man, som ni,
-Simon, mörda! ... Och mörda en qvinna, en svag, värnlös
-qvinna! ... Det är icke blott rysligt, det är nesligt! ... det
-finns ej ord för att beteckna en sådan bragd!“
-</p>
-
-<p>
-“Du är tokig, Armand lille, med ditt evinnerliga mord
-och mord ... Hur kunde väl mord komma i fråga ... hur
-kan man mörda, när man står i bur med armstjocka jernstänger
-framför sig? ... En eller ett par skråmor, se der allt
-... ett öga eller en näsa mindre, se der alltsammans ... Hur
-mången har ej fått hjelpa sig fram i verlden utan både öga
-och näsa och utan tillgång att köpa sig nya? ... Du är en
-narr, kära Armand, som ej vet hvad du säger.“
-</p>
-
-<p>
-“Och att vilja taga mig till medbrottsling“, fullföljde
-den harmsne unge mannen, “ty hvad var väl meningen med
-att narra in mig i djurgalleriet? ... hvad annat, än att få
-någon som kunde sysselsätta besvärliga personer, för att ni
-desto mera ogeneradt skulle kunna begå ert nidingsdåd ...
-Ja, rulla ögonen! ... Det var ett nidingsdåd, olycklige!“
-</p>
-
-<p>
-“Tacka min vänskap för din gamle far“, sade Hvita
-Björnen med halfqväfd stämma, ty hans galla började koka,
-“tacka denna vänskap för att de ord, du sist sade, inte blifva
-de sista du talat i denna verld!“
-</p>
-
-<p>
-“Jag fruktar er icke!“ svarade Armand lugnt och upplyftade
-sin högra arm; “denna arm, som hindrade er från
-att begå det ena brottet, skall äfven hindra er från det
-andra.“
-</p>
-
-<p>
-“Så tacka då himlen, om du inte vill tacka mig“, yttrade
-Simon, “för det du fått tillfälle att rädda ett vackert
-<a id="page-82" class="pagenum" title="82"></a>
-fruntimmer, och dertill på köpet en förnäm och rik dam,
-som skulle kunna betala sin räddare med lika många kedjor
-af guld som du sålt kedjor af messing.“
-</p>
-
-<p>
-Armand vände föraktligt Hvita Björnen ryggen och gick.
-</p>
-
-<p>
-“Armand lille!“ ropade denne efter honom, “helsa gubben
-far din och skryt med att du räddat den lefvande
-gladan!“
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-4">
-<span class="firstline">Fjerde kapitlet.</span><br />
-En tableau vivant.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">A</span><span class="postfirstchar">rmand</span> Cambon hade haft den lyckan att på en enda dag
-göra tvänne goda gerningar. Klockan ett hade han på
-Place de la Bastille räddat en bankir från att sönderslitas
-af folket, och klockan tre i Jardin des Plantes ryckt en förnäm
-dam ur lejonets klor. Dessa bragder, som nästan på
-samma gång skyddat rikedomen och börden, samhälls-platåens
-tvänne gräddskålar, att vi så må uttrycka oss, skulle hafva
-varit mer än tillräckliga för att, innan aftonen bredt sina
-stora vingar kring den stora staden, dubba honom till en
-hjelte inför verlden, för att icke tala om romanen. Men för
-att så skulle ha skett, borde du, käre Armand, i stället för
-rödrutig blus af två francs värde, haft promenadfrack, köpt,
-om ej just betald, för minst hundra francs.
-</p>
-
-<p>
-Då skulle du icke behöft stå qvar på Bastilj-platsen
-för att se hur bankiren for sin väg, utan att dessförinnan
-bjuda dig hem till middagen; då skulle du kanhända fått
-ledsaga hans sköna brorsdotter till bordet, sitta mellan henne
-och onkeln, och — hvem vet! — kanske skulle du, notabene
-i fall brorsdottern varit fri från andra brölloppsbekymmer
-och mycket älskat sin onkel, samt denne likaledes varit fri
-från statsbekymmer och mindre älskat sina pengar, möjligtvis
-äfven kunnat i kompani med din sköna granne börja
-en kärleksroman, som slutat med festligt tåg i vagn till
-Madeleine-kyrkan.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-83" class="pagenum" title="83"></a>
-Men nu hade du icke den af fru Lenngren besjungna
-fracken, utan blott denna blus, som, ehuru besjungen af
-Béranger, likväl förnämligast är beqväm att ha på sig i
-gatustrider, i hvilka du oftast kastar dig för mycket mindre
-anledningar, än den att rädda en menniska med hederslegionen
-på bröstet och millionerna på fickan; och när nu äfven
-detta en gång lyckats dig, bör det icke vara nog för din
-ärelystnad? Ungefär så måtte monsieur Géronnière hafva
-tänkt, enär han hvarken före eller efter hemkomsten till
-sitt palats vid rue d’Anjou-S:t-Honoré nämnde ett enda ord
-af tacksamhet för den stora tjenst du gjort honom. Visserligen
-hade den ljufva och naturligt goda Adelaïde hugnat
-dig med de tacksammaste blickar samt till och med bedt dig
-vara välkommen till onkelns hus; men är du väl säker på
-att, om du också toge henne på orden, ditt besök finge
-sträcka sig längre än till tamburen, detta non plus ultra för
-en man af gatan, för en arbetare från S:t-Antoine? —
-Stackars Armand Cambon! derför att du var en blus, ansåg
-man det kanske för din ovilkorliga skyldighet att ensam
-våga striden mot mer än hundra andra bluser, för att rädda
-en man med millioners förmögenhet, men utan en milliondel
-känsla för ditt och dina kamraters intresse.
-</p>
-
-<p>
-Men om du haft frack, hade du icke varit i Jardin des
-Plantes i ett sådant sällskap som Hvita Björnens; du hade
-icke heller haft den lyckan att rädda en qvinnas lif eller
-ett skönt ansigte, som ofta är dyrbarare än sjelfva lifvet.
-</p>
-
-<p>
-Bar den förra gerningen ingen frukt, så skall den sednare
-deremot blifva desto fruktrikare, ty utan dig hade detta
-glänsande ansigte, i stället för att nu, såsom troligt är, sola
-sig med välbehag i en förgyld spegel, legat begrafvet under
-tjocka bindlar, för att sedan, när dessa en gång blifvit borttagna,
-söka det djupaste mörker, på det att ingen främmande
-blick måtte bäfva tillbaka vid åsynen af en hemsk
-ruin.
-</p>
-
-<p>
-Det kan icke slå fel, att från denna stund hvarje qvinna
-du möter, skall med beundran fästa sin blick på dig och
-önska sig i farans stunder en riddare som du, en Simsons
-like. Hvem skulle ej gerna vilja blifva din Delila, men
-trognare än hon, klokare än hon, ty hon skulle icke åt en
-förhärjande sax lemna detta rika mörka hår, af fruktan att
-kraften med detsamma kunde gå förlorad?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-84" class="pagenum" title="84"></a>
-Är du nyfiken att se ditt stundande afundsvärda öde,
-så följ med din blick dit vårt trollspö pekar, och stanna
-med klappande hjerta, men med tillbakahållen andedrägt,
-framför denna
-</p>
-
-<h4 class="section">
-Tableau vivant.
-</h4>
-
-<p class="dir1">
-(<span class="dir">En qvinnas boudoir, praktfullare än en oinvigd ens kan drömma
-om. Siden och guld, speglar och kristaller i förbländande strålbrytningar.
-En säng, af hvilken blott den gyllene estraden synes, ty det
-öfriga förlorar sig i en sky af snöhvita draperier, mellan hvilka här
-och der snören och tofsar af guld framglindra. På det skära sidentäcket
-en qvinna, hvars minsta blick fördunklar boudoirens prakt, och
-hvars minsta rörelse, af speglar från alla sidor återgifven, kommer
-åskådarens hjerta att glöda. Framför sängen en annan qvinna, men
-knäböjande och uppbärande ett förgyldt silfverfat, på hvilket man upptäcker
-rubinglödande kristallflaskor med proppar af guld och doftande
-af österlandets skönaste parfymer. Tystnaden afbrytes endast af knäppningarne
-från pendylen, öfverallt omgifven af gracer och amoriner,
-föreställande kärleken och vällusten, som med leende blickar söka döda
-tiden.</span>)
-</p>
-
-<p>
-Men taflan är icke blott lefvande; den är äfven talande.
-Derför lyssna:
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Denise! Jag vill vara allena i afton
-och emottager således ingen.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Ingen?
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Nej! ... Man skulle upptäcka min sinnesrörelse,
-man skulle fråga mig om orsaken ... Jag vill icke
-visa den förra, för att slippa förklara den sednare.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Madame befinner sig nu mycket bättre.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Mycket bättre? ... Jag befinner mig
-fullkomligt väl ... Drag gardinen mera åt sidan, det är något
-för varmt härinne.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span> (<span class="dir">åtlydande befallningen</span>): Himlen vare lofvad, att
-allt slutades så väl!
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Hvilket?
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Händelsen i Jardin des Plantes naturligtvis ...
-Blodet stelnar i mina ådror vid blotta tanken derpå.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Hvilken händelse?
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span> (<span class="dir">betraktande förvånad sin herskarinna</span>): Hm!
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Ah! du menar lejonet.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-85" class="pagenum" title="85"></a>
-<span class="character">DENISE</span>: Jag menar också den unga, raska karlen
-som ...
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Den unga, vackra karlen ville du säga
-... Ja, du har smak, Denise ... Det var en Adonis i blus,
-som sjelfva kärleksgudinnan icke skulle förakta ... Du intresserar
-dig mycket för den unga, vackra karlen.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Jag skall bedja för hans väl, så länge jag
-lefver ... Han har räddat en person, för hvilken jag skulle
-offra tusen lif, om jag hade.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Hvem har han räddat?
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span> (<span class="dir">ånyo förvånad</span>): Den ... den, som utom honom
-nu varit lejonets rof.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Sådant prat, kära Denise! ... Är då
-Jardin des Plantes en af Afrikas skogar, der lejon och tigrar
-springa lösa, slukande sitt rof hvar och när de komma öfver
-det?
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Har man då aldrig hört omtalas olyckor i Jardin
-des Plantes? ... Det var icke länge se’n som ...
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Du öfverdrifver alltid, enfaldiga flicka!
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: O! att madame hade sett hvad jag såg!
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Hvad såg du?
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: En syn, som skall visa sig i mina drömmar
-och störa min sömn.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Dertill fordras ganska mycket, min bästa
-Denise! ... Nå, låt höra, hvad såg du?
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Ni kunde icke se honom, den der karlen, som
-stod bakom er ... det var en ohygglig menniska.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Jag erinrar mig, att han ej var bland
-de älskvärdaste.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Denna menniska hade bestämdt ondt i sinnet
-mot er.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Mot mig? ... Jag hade ju icke den
-äran att känna honom, och detsamma skall han kunna säga
-om mig.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Likväl såg det ut, som om han med flit trängt
-madame fram till den förfärliga buren.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Med flit? ... du yrar ... Troligtvis var
-han lika nyfiken som jag, och jag bedyrar, att det verkligen
-var något att se ... ståtliga djur, de der lejonen!
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-86" class="pagenum" title="86"></a>
-<span class="character">DENISE</span>: Möjligen något att se, men icke att gå nära
-... Emellertid hade madame sitt ansigte tätt intill jernstängerna
-... O min Gud!
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Det är mycket möjligt, men jag kan
-ej så noga erinra mig det.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Ni kan det icke, ty ni hade fallit i vanmakt.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Bah! ... Jag qväfdes något af den obehagliga
-odören ... det var icke min boudoir, bästa Denise!
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Det var då som den unge, oförskräckte karlen
-...
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Den unga, vackra mannen ... Ah! nu
-kommer det intressantaste.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Det var då han rusade fram och med ett
-enda slag fälde jätten till marken.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span> (<span class="dir">uppreser sig, skrattande, på armbågen</span>):
-Jätten! ... Allt bättre och bättre ... Du målar sagans och
-chevaleriets tider ... Du skall då öfvergifva mig, Denise? ...
-I stället för att somna vid dina muntliga berättelser om dagens
-äfventyr, skall jag slumra in vid läsandet af dina noveller
-i La Presse eller någon annan tidning ... Ja, jag förlorar
-dig, men litteraturen vinner, och detta skall blifva
-min tröst.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span> (<span class="dir">fortfarande oförskräckt</span>): Och när han slagit
-jätten, ryckte han, snabbare än blixten ...
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Snabbare än blixten ... bra, bra!
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Ryckte er från buren just i detsamma lejonet
-ämnade hugga sin tand i ert ansigte, i det skönaste ansigte,
-som ...
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Förträffligt! ... du skall ej glömma mitt
-ansigte i dina romaner.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Men lejonet hade med ramen fattat tag i er
-klädning ... O, det var rysligt!
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Min vackra, nya sidenklädning, madame
-Barenne’s mästerstycke ... Men du bör icke sörja deröfver,
-Denise ... denna tillökning i din toalett skall nedslå
-modet på alla dina rivaler på la Salle Valentine!
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span> (<span class="dir">kyssande sin herskarinnas hand</span>): Ack, madame!
-hvad ni är god, englagod! ... hur skall jag någonsin kunna
-<a id="page-87" class="pagenum" title="87"></a>
-visa min tacksamhet! ... och denna vackra, denna dyrbara
-klädning får jag verkligen?
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Ja, men gå icke lejonen för nära ...
-de der herrarne taga souvenirer på ett sätt, som verkligen
-derangerar oss ... Men du har säkert icke slutat din vackra
-historia ... eller är garneringens afslitning detsamma som
-upplösningen af romanen?
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: När lejonet afslitit garneringen, föll den unga
-mannen baklänges på stengolfvet.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Och jag med naturligtvis, efter jag ej
-följde med garneringen?
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Ja, madame!
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Fy, Denise! jag i armarne på en blus!
-det der duger alls icke i romanen ... Hör på, mitt barn!
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Hvad befaller madame?
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span> (<span class="dir">med alvar</span>): Af din tacksamhet för den
-nya klädningen följer tydligt, att du icke med ett enda ord
-omnämner denna händelse för någon, hör du, icke för någon
-... Jag vill icke vara hjeltinna i en sådan roman, jag vill
-icke spela en roll bland lejon och tigrar och bland menniskor,
-som säkert icke äro stort bättre än de ... Lyckligtvis är jag
-icke känd af någon bland hjeltarne ... det är endast du som
-känner mig ... du känner också att jag håller ord, när jag
-säger, att det första jag hör någon misstänka, att det der
-vackra fruntimret, som blusens armar ryckte ur lejonets gap,
-var jag, så är du för alltid skild både från min person och
-mina klädningar.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Madame, jag skall vara stummare än muren.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Och hvad beträffar sjelfva händelsen,
-som du med dina romaneska anlag har öfverdrifvit, så vill
-jag säga dig för det första, att ett lejon i bur icke är ett
-lejon i skogen; och för det andra, att ett lejon i bur först
-måste bräcka minst tre tjocka jernstänger, innan det kan
-äta upp en menniska; samt för det tredje, att hvilken som
-helst kunnat göra sin sak lika bra som din hjelte ... ja, jag
-är till och med öfvertygad om att den vedervärdige djurvaktaren
-gjort det mycket bättre, ty han hade säkert icke
-fallit på golfvet och dragit mig med sig, hvilket var föga
-skickligt och mycket oartigt.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Men, madame ...
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-88" class="pagenum" title="88"></a>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Men du måste väl medge, att om den
-fule djurvaktaren varit den lycklige, som ryckt mig från
-buren, så hade du väl aldrig fallit på den idén, att göra
-honom till hjelte i din roman.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span> (<span class="dir">förlägen</span>): Madame ...
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span> (<span class="dir">med sänkt, förtroligare röst</span>): Hvad deremot
-angår ... Kom närmare, Denise!
-</p>
-
-<p class="dir">
-(<span class="dir">Denise närmar sitt hufvud till herskarinnans.</span>)
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span> (<span class="dir">hviskande och med en viss fuktig glans i
-blicken</span>): Hvad deremot angår den unga, den vackra karlen, så ...
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span> (<span class="dir">sprittande till</span>): Den unga karlen!
-</p>
-
-<p class="dir">
-(<span class="dir">Ljudet af en ringklocka höres utifrån.</span>)
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span> (<span class="dir">häftigt</span>): Det kommer någon ... skynda
-Denise! ... du hörde att jag icke tar emot i afton.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Men om det är hertigen?
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Lika godt.
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">DENISE</span>: Madame har då åkt ut för att promenera?
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Nej, men jag tar icke emot!
-</p>
-
-<p class="dir">
-(<span class="dir">Denise skyndar ut.</span>)
-</p>
-
-<p>
-<span class="character">HERSKARINNAN</span> (<span class="dir">allena</span>): Denise är icke så dum ... Han
-var verkligen förtjusande, den der hjelten i menageriet ...
-hvilket vackert och regelbundet ansigte! hvilken kraftfull
-och ädel hållning! hvilken mild glans i hans öppna blick!
-hvilken klang i hans manliga stämma!
-</p>
-
-<p class="dir">
-(<span class="dir">Hon lutar tyst, men tankfull, hufvudet mot handen.</span>)
-</p>
-
-<p>
-Hvarför denna tankfullhet? Hvad kan väl en så skön
-och lyckligt lottad qvinna i denna stund tänka på?
-</p>
-
-<p>
-Tänker hon på den stora fara, hvari hon nyss sväfvat
-och hvarifrån hon så lyckligt blifvit frälst?
-</p>
-
-<p>
-Nej, hon har ju helt nyss och med fullkomlig öfvertygelse
-sökt bevisa, att det icke var den ringaste fara.
-</p>
-
-<p>
-Tänker hon på något medel att belöna den fattige arbetaren
-för det han, troende på farans verklighet, i sin välmening
-ryckt henne derutur?
-</p>
-
-<p>
-Nej, hon har ju, ehuru i hög grad försonlig mot lejonet,
-yttrat sin förtrytelse öfver arbetaren, för det han icke
-hade den skickligheten och artigheten, att släppa henne,
-innan han föll.
-</p>
-
-<p>
-Hvarpå tänker hon då?
-</p>
-
-<p>
-Kanske tänker hon, att mycket duger i verkligheten,
-som icke anses duga i romanen. — —
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-5">
-<a id="page-89" class="pagenum" title="89"></a>
-<span class="firstline">Femte kapitlet.</span><br />
-Bicêtre.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">D</span><span class="postfirstchar">et</span> är nu tid på att skynda efter Armand Cambon, hvilken
-i stället för att, såsom vi trodde, beskåda vår tableau-vivant,
-fortsatte vägen till Bicêtre. Han tänkte — den rättvisan
-måste vi göra honom — icke det ringaste på sina tvänne
-goda och berömliga gerningar; han tänkte hvarken på de
-svarta ögonen i Jardin des Plantes eller — oförlåtligt nog
-— på de mörkblå å Place de la Bastille. Han höll sig anspråkslöst
-till det lägre djurriket, tänkte uteslutande på en
-björn och en glada, och den ene var hvit och den andra
-lefvande, utan att han kunde begripa hvad den ene hade
-att skaffa med den andra.
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen kände han ända från sin barndom. Mer
-än en gång hade han som gosse suttit på Hvita Björnens
-knä; mer än en gång hade denne trakterat honom med kastanier
-och drufvor. Hvita Björnen hade lärt honom slåss
-med händer och fötter på samma gång — en konst, som
-man i Paris får lära sig hos ordentliga mästare för en franc
-i timmen; han hade lärt honom hugga på sabel och handtera
-eldgevär samt att i nödfall bruka kolfven, ty Hvita
-Björnen, som debuterat i 1830 års revolution, var hemma i
-många andra konster än den att rulla vinfat. Armand var
-tacksam för alla dessa välgerningar och visste dessutom att
-hans far satte stort värde på Hvita Björnen. Derför gjorde
-det honom ondt, att i honom finna en mördare, och den
-grymmaste mördare bland alla, ty hvilket kan väl vara
-grymmare, än att kasta lefvande menniskor för vilda djur?
-</p>
-
-<p>
-Men hvad menade väl Hvita Björnen med den lefvande
-gladan? Han hade ju till och med bedt Armand Cambon
-inför sin far skryta med att han räddat henne. Damen i
-hermelins-mantiljen och den lefvande gladan skulle följaktligen
-vara en och samma person, hvilket var ännu oförklarligare
-för Armand, som knappast sett något så vackert fruntimmer
-som ifrågavarande dam, men deremot ganska många glador,
-hvilka i fulhet och roflystnad varit så lika hvarandra som
-den ena kardborren den andra.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-90" class="pagenum" title="90"></a>
-Hans far borde kunna upplösa denna mörka och hemska
-gåta. Derför sträckte han ut sina ben så mycket som möjligt,
-uppnådde snart Barrière de Fontainebleau, passerade Rue
-de la Maison Blanche, trädde derefter utom fästningsvallen
-samt befann sig ändtligen framför portarne till Bicêtre.
-</p>
-
-<p>
-<em>Bicêtre!</em> — Det har i Frankrike funnits en tid, då namnet
-Bicêtre var det hemskaste ord franska språket egde; då
-vid dess blotta nämnande mannen bleknade, hustrun skälfde
-och det stojande barnet tystnade tvärt; då den adlige förföraren,
-hårdt ansatt af föräldrarne till den borgardotter han
-förfört, blott behöfde framhviska detta ord, för att jaga dem
-på flykten: ty ordet betydde på en gång vansinne och brott,
-tårar och blod och sammanfattade allt hvad lifvet har olyckligt,
-eländigt, fasansfullt. Uppbygdt af en engelsk biskop under
-Ludvig den heliges tid, var Bicêtre först kartusianerkloster.
-Der munkar äro, der äro också fångar. Den sista
-kulan i radbandet löper in i länken af en fånges kedja. Efter
-någon tid lemnade munkarne Bicêtre, som derefter beboddes
-af furstar. Men fångarne flyttades icke; de fortforo att
-befolka de underjordiska cellerna, der vattnet steg upp till
-midjan. Hvad Bastiljen var för adeln, var Bicêtre för borgerskapet
-och pöbeln. Nittonde seklets filantroper borde
-icke skryta med att hafva upptäckt det cellsystem, som de
-nu så nitiskt fullfölja. Det har funnits och begagnats långt
-före deras tid och synnerligast i Bicêtre, der hela mansåldrar
-framlefvats i enslighet och tystnad, utan annat sällskap
-än samvetet och Gud.
-</p>
-
-<p>
-Men, trots cellsystemet, ökades oupphörligt fångarnes
-antal och kunde icke längre rymmas i de öfverfylda källarhålorna.
-Furstarne, någon gång beredde att gifva vika för
-sina undersåter, afflyttade då från Bicêtre, som derefter till
-största delen upptogs till fängelser. Återstoden af lokalen
-uppläts åt vansinnige. Brottet och vansinnet blefvo grannar.
-Men Bicêtre öppnade sina portar ej blott för dem, som ditkommo
-förpassade af lagen eller läkarvetenskapen. Godtycket,
-i form af “ordres du roi“ eller “lettres de cachet“,
-skickade snart dit en mängd oskyldige, hvilka antingen dömdes
-såsom brottslingar derför att de hade för mycken dygd,
-eller förklarades för vansinniga derför att de hade för mycket
-förstånd. Bicêtre var, med ett ord, ett fasans hem, och
-om det någonstädes bör spöka här i verlden, så vore det
-synnerligast der.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-91" class="pagenum" title="91"></a>
-Hvad nu angår nutidens Bicêtre, så finnes visserligen
-der ett hospital för svagsinta barn; men hela lokalen för öfrigt
-är upplåten till försörjnings-anstalt för fattige ålderstigne
-samt för sådane, som genom kroppsskador blifvit oförmögne
-till arbete. De försörjdes antal belöper sig för närvarande
-till omkring 4,000, alla tillhörande det manliga könet. Salpêtrière,
-en annan fattigförsörjnings-anstalt, innesluter endast
-qvinnor, ungefär 5,000. Begge dessa inrättningar hafva en
-ypperlig förvaltning, hvars efterföljande vore önskansvärdt i
-andra länder, synnerligast i Sverige, der man ännu ej kommit
-underfund med centralisationens nytta uti förevarande
-fall. I Sverige, åtminstone i Stockholm, tyckas hvarje församlings
-fattigdirektörer täfla om hvilket af deras fattighus
-kostar minst, d. v. s. gifver sina fattiga minst att äta. I
-Paris, der man icke känner ett dylikt ihjälsvältnings-system,
-gör man sig en ära af att så mycket som möjligt se sina
-fattige ålderstigne och krymplingar till godo. En främling
-från norden befinner sig i verklig förlägenhet, när fransmän
-fråga honom, hur det står till med fattigförsörjningen i hans
-fädernesland: han stannar alltid i valet mellan att ljuga eller
-att blottställa sitt lands möjligen goda anseende här, ty man
-träffar nog fransmän, som veta att Sverige icke blott finnes
-till i verlden, utan äfven har ganska många vackra blad i
-historien. Främlingen kan dock icke underlåta omnämna att
-hvarje församling inom Stockholm har sitt fattighus.
-</p>
-
-<p>
-“Deraf följer“, anmärker fransmannen, “att det måtte
-vara lika många fattigdirektioner?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, vi ha alls ingen brist på fattigdirektioner?“ svarar
-främlingen, som naturligtvis måste säga B, när han
-sagt A.
-</p>
-
-<p>
-“Har Stockholm råd att ha så många direktioner?“ frågar
-fransmannen.
-</p>
-
-<p>
-“De taga ingenting för sitt besvär“, svarar främlingen,
-förtigande likväl att deras besvär fullkomligt svarar mot deras
-löner; “dock“, tillägger han, “ega vi åtskilliga fattigförsörjnings-anstalter
-inom hufvudstaden som hafva sina särskilda
-kamrerare och kassörer, hvilka sitta med goda löner.“
-</p>
-
-<p>
-“Således ändock åtskilliga löntagande“, anmärker fransmannen;
-“det der bör i alla fall bli dyrt och är en fullkomligt
-onödig omkostnad, emedan den som kan föra räkenskaper
-för 100 fattighjon, lika lätt kan föra dem för 1,000, för
-2,000 och så vidare ... Men jag tar emellertid för gifvet att
-<a id="page-92" class="pagenum" title="92"></a>
-fattige, som hafva så många tillsynesmän, befinna sig särdeles
-väl?“
-</p>
-
-<p>
-Främlingen har visserligen sagt A och B, men han har
-ej mod att säga C. Derför besvarar han ej den sednare
-frågan, ty han kan ej skryta hvarken med fattighusens snygghet
-eller de svenska fattig-soppornas förträfflighet; han kan
-ej omtala, att, derest fattighjonet icke liksom andra menniskor
-hade ben, medelst hvilka det kan gå ut i staden för
-att tigga antingen ute på gatorna eller i de hus, der det till
-följd af gammal bekantskap kan få några smulor, skulle det
-kanske svälta ihjäl. Men som han ej helt och hållet kan
-tiga, så gifver han följande undvikande svar:
-</p>
-
-<p>
-“Det har många gånger alvarligen varit fråga om att
-hafva en gemensam fattigvård för hela Stockholm, men frågan
-har alltid strandat mot den omständigheten, att det under
-tidernas förlopp funnits flere förmögne och menniskoälskande
-församlingsbor, som uteslutande till <em>sin</em> församlings
-fattigvård gifvit betydliga summor, till följd hvaraf man icke
-ansett sig kunna sammanslå alla fattighusen, emedan då äfven
-summorna måste sammanslås, hvarigenom helt klarligen
-de ädle gifvarnes vilja och mening skulle förbises.“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvad de ädle döde gifvit kommer ju i alla fall,
-och oaktadt centralisationen, hvars och ens fattige församlingsbor
-till godo?“
-</p>
-
-<p>
-“Visserligen ... men det skulle lätt kunna hända, att några
-riksdaler af den summa, som den ädle döde anslagit åt
-sin församlings fattige, komme att springa öfver till en annan
-församlings fattige, och det vore genast ett streck i räkenskapen
-för de ädle döde.“
-</p>
-
-<p>
-“Men är det då icke troligt att de ädle döde i en högre
-verld skola vara lika belåtne, om hvad de en gång, obekante
-med centralisationens fördelar, skänkt sin församlings
-fattige, komme hvilken fattig som helst till godo?“
-</p>
-
-<p>
-“Visserligen är det troligt, men det är icke bevisadt
-och i Sverige fordras minst två vitnen, innan man kan antaga
-ett faktum för klart och ostridigt.“
-</p>
-
-<p>
-“Dessutom är det ju tänkbart att en församling, som
-har många ädle döde, kan få mer än den behöfver, då deremot
-en annan, som kanske har ingen ädel död, får alls
-intet. På det sättet skulle de ädle döde, i stället för välgerningar,
-hafva gjort sitt samhälle verkliga otjenster?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-93" class="pagenum" title="93"></a>
-“Det tyckes visserligen så vid det sista, om ej just vid
-det första påseendet ... men“, tillägger främlingen patetiskt,
-“de ädle dödes vilja måste aktas och helighållas!“
-</p>
-
-<p>
-“Nå“, utropar fransmannen ännu mer patetiskt, “hafva
-då de närvarande och kommande slägtena intet anspråk på
-aktning och helgd? ... Är det ej dessa egentligen som hafva
-godt eller ondt af det förflutna? ... Är det något godt, välan,
-låt dem behålla det då! ... är det något ondt, låt dem
-ej oskyldigt lida för det förflutnas brister ... Det tillhör en
-vis styrelse att jemna förhållandena.“
-</p>
-
-<p>
-Som det är mycket svårt att bestrida sanningen af ett
-sådant påstående, så fortsätta vi i stället berättelsen om Bicêtre.
-Man kan besöka detta ställe, väntad eller oväntad,
-och alltid der finna samma ordning, snygghet, beqvämlighet,
-ja man skulle till och med kunna säga välstånd, ett förhållande,
-som, enligt hvad vi nyss låtit påskina, visst icke är
-rådande i Sverige, der man nästan anser det för en oartighet,
-om, vid en förestående revision, man förut icke skickar
-bud med underrättelse att man är i antågande, på det att vederbörande
-måtte hinna vädra, städa, skura, lägga på rena lakan
-och koka bättre soppa. Det är en olycka de der revisionerna,
-men det är en lycka i olyckan, att de nästan aldrig
-göra sin pligt.
-</p>
-
-<p>
-Besök Bicêtre! genomvandra dess kök, och det skall vattnas
-dig i munnen vid åsynen och doftet af dessa kolossala
-stekar, som vändas af kockar, fina och städade som om de
-tillhörde en konungs kök; genomvandra de stora salarne, der
-de fattige ligga i hvar sin, med rena sparlakan och rent linne
-försedda, säng, utan att, tack vare de välluktande örterna på
-sängbottnarne och de ventiler, som i det rikligaste mått äro
-att tillgå, den minsta osunda luft stöter din näsa; gå in i
-deras matsalar, der tio sitta vid ett bord med sin sunda vällagade
-föda och sin butelj vin, och du skall säga att mången
-handtverkare i Sveriges städer, för att icke tala om allmogen,
-skulle tacka sin gud, om han hade en dylik middagsmåltid
-för sig och de sina. Glöm ej heller att taga sjukrummen
-i ögonsigte. Du har der läkare, sjuksköterskor och
-läkemedel i öfverflöd; men du har äfven en sjukmat, som
-icke en gång skulle tillbakaskickas från en rik mans sjuksäng,
-ty den anses för det bästa af alla läkemedel.
-</p>
-
-<p>
-Men det är ju alldeles uppåt väggarne! skall kanske en
-och annan utropa, som finner mjuka bäddar högst opassande
-<a id="page-94" class="pagenum" title="94"></a>
-för fattiga gubbars ömtåliga kroppar och möra stekar lika
-olämpliga för fattiga gubbars svaga tand.
-</p>
-
-<p>
-Utan att behöfva beskyllas för en pjunkig filantropi, kunna
-vi väl påstå, att den sjukliga ålderdomen i och för sig sjelf
-är en så tryckande börda, att den visst icke behöfver någon
-tillsats af hunger, köld eller annan vanvård, för att blifva
-tillräckligt tung, samt att följaktligen hvar och en, som för
-dess stödjande gör möjligtvis <em>för mycket</em>, har ett vida vackrare
-konto hos sitt samvete och Gud än den, som, beräknande
-dagportionen efter yttersta möjligheten att uppehålla ett bräckligt
-lif, i stället gör <em>för litet</em>.
-</p>
-
-<p>
-Må ingen likväl föreställa sig att lätjan hör till dagordningen
-på Bicêtre. Hvarje på inrättningen intaget fattighjon
-har visserligen rättighet att der njuta fullständig försörjning
-utan att behöfva arbeta, men för den, som der vill arbeta,
-finnes både tillfälle och uppmuntran. Den person, som vill
-arbeta, eger att inom inrättningen för femton sous i månaden
-hyra sig ett jordområde af tre alnars längd och halfannan
-alns bredd, som han ensam eger att oqvaldt besitta, så
-länge han ordentligt betalar sin hyra. På denna lokal uppställer
-han sin verkstad och arbetar efter bästa förmåga och
-fallenhet, ty han vet, att hvad han förtjenar blir hans egen
-vinst, utan att, såsom bruket är på många andra ställen, inrättningen
-delar frukten af hans möda eller deröfver tillvällar
-sig något slags förmynderskap. Det är ju så mycket
-godt man kan få för denna vinst och hvilket naturligtvis
-måste smaka bättre derför att man sjelf beredt sig det. Man
-vill läsa dagens tidning, ty fast man är gammal och sjuklig,
-kan det ändå vara roligt att veta hvad som händer och sker
-i verlden; man vill, utom det vanliga traktamentet, ha ett
-eller två glas vin och en pipa tobak, för att stödja tankekraften,
-när man politiserar, jemförande det gamla med det
-nya. Med ett ord, det är så många beqvämligheter, som en
-styfver bredvid kan bereda en. Hvem skulle derför icke
-gerna vilja hyra sin lilla lokal och hafva sin egen lilla verkstad,
-hvilken, utom dessa nyss uppräknade herrligheter, skänker
-förströelse, bättre helsa och gladare lynne? Den som
-kan arbeta och icke vill det, anses också af de andra för en
-mycket besynnerlig och anmärkningsvärd varelse, och en stor
-skam är det att hafva förlorat rättigheten till egen lokal genom
-uraktlåtenhet att betala sin hyra.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-95" class="pagenum" title="95"></a>
-Så går det till i Bicêtre, och derför råkar man der en
-ålderdom, som med ena foten i grafven likväl har en tacksam
-leende blick för den sol, som ännu strålar så skön öfver
-den åldriges sista vinterdagar.
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon, vederbörligen insläppt, styrde sin kosa
-öfver den stora vackra gården rakt fram till den särskilda
-byggnad, hvaruti befinna sig dessa små verkstäder, om hvilka
-vi nyss talat. Han beträdde snart den smala stig, som delar
-den lilla fabriksstaden i tvänne långa qvarter. På begge
-sidor om honom sutto gubbarne vid sina arbeten, somliga hopvridande
-kammar af ståltråd i alla möjliga former; andra
-raspande horn, för att användas till knappar; andra åter bultande
-oxsvansar, för att, sedan de blifvit så möra och lösa att de
-kunde häcklas som lin, sälja dem åt tapetserare till stoppning
-i madrasser; andra, såsom t. ex. den blinde skräddargubben
-der, syende kläder och trädande på synålen med tillhjelp af
-tungspetsen. Armand var mycket bekant på stället och lifliga
-helsningar vankades också ifrån höger till venster.
-</p>
-
-<p>
-“God afton, Cambon!“
-</p>
-
-<p>
-“Hur står det till, kära Armand?“
-</p>
-
-<p>
-“Hur låter det i Paris?“
-</p>
-
-<p>
-“Tidningen Réforme lägger inte fingrarne emellan.“
-</p>
-
-<p>
-“Nå, smäller det snart?“
-</p>
-
-<p>
-Gubbarne på Bicêtre äro ingenting mindre än konservativa.
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon nickade till höger och venster utan att
-svara, ty han såg sin far, hvars verkstad var längst bort,
-resa sig upp från sin stol, i tydlig afsigt att möta sonen,
-och detta ville denne förekomma. Den som såg den äldre
-Cambon sitta, såg hans friska, vackra hufvud på en jättes
-skuldror, skulle ej kunnat begripa huru han kunde vara på
-Bicêtre. Men såg man honom stå eller gå, då begrep man
-det nog, ty den äldre Cambon, som icke hade en enda rynka
-på sin panna eller ett enda hvitt hårstrå på sin femtioåriga
-hjessa, hade, i stället för de ben, som naturen en gång gifvit
-honom, men dem en kanonkula i 1830 års revolution,
-borttagit, tvänne af trä och dem han gifvit sig sjelf.
-</p>
-
-<p>
-Dessa ben vitnade om mycken konstfärdighet, men så
-hade också han, som gick på dem, före besagde revolution
-varit verkmästare på en större mekanisk fabrik. I egenskap
-af krympling intogs han på Bicêtre, hvarigenom det också
-blef honom möjligt att använda den lilla sparpenning, han
-genom sitt förra arbete förvärfvat sig, till sin sons uppfostran.
-<a id="page-96" class="pagenum" title="96"></a>
-På Bicêtre förfärdigade barrikad-invaliden ringar, berlocker,
-urnycklar och kedjor af den renaste messing, han kunde
-komma öfver, hade god afsättning och ganska mycken förtjenst,
-så att det helt säkert icke skulle hafva dröjt länge
-förrän han haft en ny sparpenning, så framt han icke ansett
-sig böra göra allt för att utveckla och förädla sin Armands
-goda själsanlag, under det att Hvita Björnen åtog sig utvecklingen
-och stärkandet af kroppskrafterna.
-</p>
-
-<p>
-Armand var ganska läraktig, det förstås. Han skref
-och räknade, läste historia och geografi och, efter det bör
-kunna smickra oss svenskar att höra det, vilja vi blott nämna,
-att han visste, hvad icke alla fransmän veta, nämligen att
-Sverige icke är detsamma som Schweiz och att Stockholm,
-men icke Köpenhamn, är hufvudstaden i Sverige, hvilket
-land han för öfrigt omfattade med samma varma intresse som
-alla andra fransmän, och om han, såsom vi skulle förmoda,
-hyste något varmare, så härledde sig detta hvarken från geografien
-eller historien. Den äldre Cambon hade bestämt den
-yngre för guldsmeds-yrket, men som han ville se dennes
-namn en dag lysa vid sidan af Benvenuto Cellini’s, så lät han
-honom äfven lära sig rita och det till och med efter lefvande
-modeller. Armand gjorde också ovanliga framsteg och var
-redan ansedd såsom en af de skickligaste guld- och silfverarbetare
-i Paris. Han dref i begge dessa ädla metaller de
-ypperligaste konststycken och var lifligt eftersökt af alla affärsmän
-i den vägen. Det var först mot slutet af 1847 som
-han, i likhet med så många andra arbetare, saknade arbete,
-ty som ingen hade lust eller råd att köpa något, så lönade
-det icke heller mödan att tillverka något. Armand hjelpte derför
-sin fader med messingskedjorna och sålde dem äfven, såsom vi
-redan känna, på gatorna och torgen. Vi hafva hört honom
-tala för varan med denna svada, som är fransmannen så
-egen, men förefaller oss tröga svenskar såsom ett skråderi.
-Armand uppblandade sitt prat med många sidohugg åt styrelsen,
-hvilket vi jemväl hört, hvaraf man skulle kunna tro,
-att han talade lika mycket i den revolutionära propagandans
-intresse som i faderns. Framtiden skall utvisa huruvida
-denna tro är grundad.
-</p>
-
-<p>
-Detta allt kan Armand Cambon, och det är visst icke
-mycket för hjelten i en roman. Bättre hade kanske varit,
-om han kunnat förstöra guld- och silfverskålar, i stället för
-<a id="page-97" class="pagenum" title="97"></a>
-att göra dem, såsom fallet vanligtvis är med många hjeltar.
-Det enda, och hvarigenom han liknar dem, är att han för
-närvarande icke har något att göra, och det bör någorlunda
-kunna trösta de mest romantiska af våra läsare. Man kan
-således vänta af honom en hel mängd äfventyr, emedan han
-dertill har den allra bästa tid. Han har redan haft ett par
-sådana, såsom vi redan känna, och får han lefva, skola flere
-icke saknas. För närvarande är han sysselsatt med att föra
-fadern tillbaka till dess stol, ty han vill att fadern skall hushålla
-med de benfragmenter, som kanonkulan lemnat qvar.
-Armand är en värdig son och han älskar sin far framför
-allt i verlden. Hittintills har han icke haft något annat att
-älska, ty af sin mor har han blott det dunkla minnet af en
-qvinna, som ena stunden lufvade honom rätt eftertryckligt
-och den andra kysste bort tårarne ur hans ögon, när han
-för mycket grät.
-</p>
-
-<p>
-Dock, han har af sin mor äfven ett annat minne, en
-bön, som hon lärt honom och den han sedan hvarje afton
-upprepat, ehuru han på många år icke visste hvad den betydde,
-ty den var på ett språk, lika främmande för honom
-som för alla andra fransmän. Bönen är:
-</p>
-
-<div class="poem-container">
-  <div class="poem">
-    <div class="stanza">
-      <p class="verse">“Gud, som hafver barnen kär,</p>
-      <p class="verse">Se till mig, som liten är!</p>
-      <p class="verse">Hvart min väg och lycka vänder,</p>
-      <p class="verse">Står dock allt i dina händer.“</p>
-    </div>
-  </div>
-</div>
-
-<p class="noindent">
-Såsom nyss nämndes, brukade han hvarje afton, innan
-han somnade, läsa denna bön ur sitt minne, ehuru med en
-brytning, som gjorde, att en svensk, som hört honom, knappast
-skulle hafva igenkänt sin första och derför mest oförgätliga
-bön från barndomens och oskuldens tid. Men Armand,
-som icke förstod det allra minsta deraf, läste den dock
-med djupaste andakt, ty han hade funnit, att han allra ljufvast
-inslumrade efter den och att han i drömmen vanligen
-återsåg sin mor, hvilken talade med honom på samma främmande
-språk som bönens, men hvilken han då alltid så väl
-och innerligt förstod.
-</p>
-
-<p>
-Måtte likväl ingen spefågel tillvita oss den egenkära förmodan,
-att man i himmelen hellre talar svenska än franska!
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon var, såsom vi af allt detta finna, fransman
-<a id="page-98" class="pagenum" title="98"></a>
-till fädernet och svensk till mödernet, följaktligen en son
-af södern och norden.
-</p>
-
-<p>
-“Välkommen, mer än vanligt välkommen, min gosse!“
-ropade fadern, i det han ändtligen satte sig; “jag har varit
-orolig för din skull ... ja, det är verkligen sannt ... mycket
-orolig, min käre Armand!“
-</p>
-
-<p>
-“Hur då, min far?“ frågade Armand ifrigt, ty han
-tänkte på sina tvänne äfventyr.
-</p>
-
-<p>
-“Jag har haft en besynnerlig dröm förliden natt ... en
-ganska besynnerlig dröm.“
-</p>
-
-<p>
-“Ingenting annat än en dröm, min far?“
-</p>
-
-<p>
-“Man bör icke oroa sig för en dröm, vill du säga ...
-nåväl, jag tror icke heller mycket på drömmar, ehuru det
-alltid är orätt att misstro hvad man icke bestämdt vet.“
-</p>
-
-<p>
-“Och hvad drömde ni?“
-</p>
-
-<p>
-“Att jag hoppade öfver Seinen, förbi Pont Neuf och
-Henrik den fjerdes stod.“
-</p>
-
-<p>
-“Hoppade öfver Seinen?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, du hör nog att det bara var en dröm“, sade fadern,
-småleende betraktande sina träben; “men jag tyckte att Seinen
-var röd som af blod och att Henrik den fjerdes stod
-var genomskinlig som en skugga ... Jag minnes också ganska
-väl hvarför jag gjorde det vådliga skuttet ... Jag tyckte nämligen
-att din mor, min beskedliga blåögda Marie, stod på andra
-sidan floden och vinkade mig.“
-</p>
-
-<p>
-“Och ni talade äfven med min mor?“
-</p>
-
-<p>
-“Hon tilltalade mig, i det hon pekade på den röda floden:
-“Akta, att ej vår lille Armand faller i röda floden, ty
-den som faller deri, kommer aldrig till stranden“; så talade
-hon, och jag hörde det så tydligt som jag nu hör dig.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, det var en besynnerlig dröm.“
-</p>
-
-<p>
-“Men detta är likväl ej hvad som mest förefaller mig
-besynnerligt.“
-</p>
-
-<p>
-“Och det är?“
-</p>
-
-<p>
-“Att jag för många år sedan hade ungefär samma dröm
-... det var natten emellan den 25 och 26 Juli 1830?“
-</p>
-
-<p>
-“Natten mellan den 25 och 26 Juli 1830? ... natten
-före Juli-revolutionen, min far!“
-</p>
-
-<p>
-“Ja ... äfven då var Seinen röd.“
-</p>
-
-<p>
-“Och Henrik den fjerdes stod en skugga?“
-</p>
-
-<p>
-“Det minns jag ej ... men din mor stod äfven den gången
-på samma sida och vinkade mig.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-99" class="pagenum" title="99"></a>
-“Och hon sade?“
-</p>
-
-<p>
-“Alldeles detsamma som i natt: “Akta, att icke vår lille
-Armand faller i röda floden, ty den som faller deri, kommer
-aldrig till stranden ...“ Dagen derefter utbröt revolutionen,
-som beröfvade mig mina begge ben och satte Carl den tiondes
-krona på Ludvig Filips hufvud.“
-</p>
-
-<p>
-“Och nu tror ni att en ny revolution skall utbryta?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag icke blott tror det, jag är öfvertygad derom“, svarade
-Cambon den äldre med låg röst; “men denna öfvertygelse
-hvilar på helt annat än en dröm ... jag har haft denna
-öfvertygelse länge.“
-</p>
-
-<p>
-“Men, min stackars far!“ sade Armand, klappande
-honom ömt på axeln; “ni har nu inga ben att förlora.“
-</p>
-
-<p>
-“Men så har du i stället ett par, som äro desto bastantare
-... Armand, glöm ej din mors varning!“
-</p>
-
-<p>
-“Och hvem skall taga Ludvig Filips krona?“ frågade
-Armand, nästan hviskande; “en skugga af Henrik den fjerde
-kanhända? ... ingen skugga kan bära en krona ... det är slut
-med konungadömet, min far!“
-</p>
-
-<p>
-Några minuters tystnad följde derpå, hvarunder far och son
-tycktes fördjupade i egna tankar, väl vetande att de hyste samma
-mening, ehuru de liksom fruktade att i ord kläda en förhoppning,
-som utgångens verklighet kunde komma på skam.
-</p>
-
-<p>
-“Hvem skall anföra er?“ frågade slutligen fadern i fortfarande
-låg ton; “hvar hafven I er Lafayette?“
-</p>
-
-<p>
-“Vi hafva ingen Lafayette som <em>anför</em>“, svarade Armand,
-“men också ingen Lafayette som <em>råder</em> ... ingen Lafayette, som
-midt ibland troféerna af folkets seger omfamnar en prins
-och ropar: “se här den bästa ibland republiker!“ ... nej, min
-far, det hafva vi lyckligtvis ej.“
-</p>
-
-<p>
-“Tyst! ... Men ett ord med anledning af min dröm ...
-När var du sist i Faubourg du Temple?“
-</p>
-
-<p>
-“I förgår.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvem presiderade?“
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur Albert.“
-</p>
-
-<p>
-“Godt hufvud ... lätt för att tala ... tänker mycket för
-andra ... dock mest för sig sjelf ... Lyssna gerna till hans
-ord, men låt ej för mycket hänföra dig af hvad han säger
-... Bjuder han dig att taga två steg, så tag dem, men så
-försigtigt att du, utan att vackla, kan taga ett tillbaka ...
-der ett är nog, äro alltid två för mycket ... Den som med
-ett steg kan intaga och fylla en plats, misslyckas om han
-<a id="page-100" class="pagenum" title="100"></a>
-tager det andra, emedan det andra för antingen tillbaka
-eller också bortom målet, hvilket är lika olyckligt ... Glöm
-ej att det bästa alltid är fiende till det goda ... Kasta icke
-bort det silfverstycke, du har i handen, derför att du ser
-ett annat af guld, som du hellre vill komma åt, ty medan
-du springer efter det sednare, som du kanske aldrig får, så
-förlorar du det förra, som du hade ... Seinen får vara blodröd
-<em>en</em> dag, men icke <em>två</em> ... förstår du mig?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag förstår.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag fruktar icke för striden, men väl för segern ...
-Det är lättare att så, än skörda ... alls ingen konst att
-kasta ut kornet, men ganska stor att väl berga axet ... Medan
-bonden i sin enfald tröskar för halmen, äta roffåglarne
-upp de spilda kornen på åkern.“
-</p>
-
-<p>
-Armand tryckte sin faders hand.
-</p>
-
-<p>
-“Besöker aldrig Louis Blanc era sammankomster?“
-</p>
-
-<p>
-“Understundom ... Han vågar ej komma så ofta, ty det
-skulle väcka polisens uppmärksamhet.“
-</p>
-
-<p>
-“Alberts ord äro blott ett eko af Louis Blanc’s röst ...
-men när rösten ropar <em>ett</em> ord, ropar ekot två, ja tre ... Derför
-sätter en förståndig menniska aldrig sitt hela förtroende
-till ekot.“
-</p>
-
-<p>
-“Och Louis Blanc?“
-</p>
-
-<p>
-“Louis Blanc är i sin ordning ett eko af arbetets röst,
-underkastadt samma lager ... Deraf finner du, min käre Armand,
-hur nödvändigt det är att aldrig handla på blotta
-örats kommando ... Granska noga och tänk väl för dig ...
-det är ej nog att din sak är rättvis, den måste äfven vara
-möjlig att verkställa ... ett enda misstag i den vägen döfvar
-rättvisan för århundraden ... Den som i bösspipan lägger
-mera laddning än den tål, förlorar både pipan och handen
-... Se der i få ord hela historien af vår första revolution.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag tackar er, min far!“
-</p>
-
-<p>
-“Ännu ett ord med afseende å samma dröm: hur talrik
-är den legion, som står under ditt befäl?“
-</p>
-
-<p>
-“Jemnt trehundra, min far.“
-</p>
-
-<p>
-“Och du är fullkomligt säker på alla dessa trehundra?“
-</p>
-
-<p>
-“Lika säker som på mig sjelf.“
-</p>
-
-<p>
-“Och de äro alla vid din ålder?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag har strängt följt ert råd, min far ... de äro alla
-vid min ålder.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-101" class="pagenum" title="101"></a>
-“Bra! vid den åldern är man ej förrädare ... Ynglingen
-och gubben förråda aldrig, ty den förre har allt att hoppas
-af lifvet och den sednare intet ... Medelåldern är farligast,
-icke blott derför att den hyser afund till den förre och förakt
-för den sednare, utan derför att den funnit att mycket,
-ja kanske det mesta af hvad den hoppats, icke mött honom
-på den raka vägen, till följd hvaraf han tror sig böra söka
-det på den krokiga ... Min son! frukta som för pesten allt som
-kan drifva dina vänners inbillning öfver den gräns, som förståndet
-utstakar, och predika för dem bittida och sent, att
-jorden icke har något skönare än ett stadgadt förstånd under
-en ungdomlig hjessa.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag skall ej glömma det, min far!“
-</p>
-
-<p>
-“Och upptäcker du någon, som, en gång erinrad om öfverilningens
-fara, icke bättrar sig, stryk ur hans namn ur
-era rullor och stäng er dörr för hans person.“
-</p>
-
-<p>
-“Men en utstruken vän är en farlig fiende.“
-</p>
-
-<p>
-“Du har rätt ... Upplös derför hela legionen och förklara
-att du helt och hållet uppgifvit planen ... Låt icke på något
-vilkor förmå dig att stanna qvar.“
-</p>
-
-<p>
-“Men om legionen icke upplöser sig, utan väljer en annan
-anförare?“
-</p>
-
-<p>
-“Låt den välja.“
-</p>
-
-<p>
-“Och jag?“
-</p>
-
-<p>
-“Du värfvar på nytt och vänder dig dervid företrädesvis
-till dem af dina förra kamrater, som mest lyssnat och
-följt dina råd, men undviker den eller dem, som icke gjort
-det ... På detta sätt, Armand, rensar du din legion från dem,
-som i annat fall förr eller sednare skulle spränga den ... du
-rensar den utan att behöfva stöta någon för hufvudet.“
-</p>
-
-<p>
-“Och de skola följa mig?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, emedan de finna att du är den förståndigaste och
-klokaste ... Ungdomen är i sina handlingar sällan förståndig,
-men genom sin instinkt för allt, som är ädelt, drages den till
-allt, som är förståndigt ... Hvar hafven I era vapen, er
-ammunition?“
-</p>
-
-<p>
-“Hos mig.“
-</p>
-
-<p>
-“Godt! ... Och allt är väl förvaradt?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“Men om, detta oaktadt, polisen skulle få väder på stället
-och upptäcka det farliga förvaringsrummet?“ frågade fadern
-med en bekymrad blick.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-102" class="pagenum" title="102"></a>
-“Der står en krutfjerding i källaren och en brinnande
-lykta bredvid“, svarade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Det vill säga?“
-</p>
-
-<p>
-“Att trappan ned till källaren är för den oinvigde en
-trappa ned i grafven.“
-</p>
-
-<p>
-“Och du?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag? ... jag står vid krutfjerdingen med lyktan i hand
-... det är jag, min far, som begrafver.“
-</p>
-
-<p>
-“Och begrafves!“ mumlade Cambon den äldre med dof
-röst och nedsänkt hufvud.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad tänker ni på, min far?“ frågade ynglingen, skådande
-med ömhet in i faderns ögon.
-</p>
-
-<p>
-“Jag tänker på min dröm“, svarade denne; “jag tänker
-äfven på att ett hjerta här på Bicêtre skulle brista, och att
-man ej lika lätt gör sig ett hjerta som ett par ben.“
-</p>
-
-<p>
-“Men om en sådan tanke beherskade verlden, hur ginge
-det väl slutligen med verlden sjelf? ... tänkte ni, min far,
-på ett bristande hjerta den dagen ni förlorade era begge ben?“
-</p>
-
-<p>
-“Ah! det är helt annat, när stormklockan ljuder från
-Notre-dame“, sade barrikad-invaliden med gnistrande ögon,
-“när trumhvirflarne ringla öfver gatorna likt ormar med tungor
-af eld; när kanonkulorna borra sig in i barikaderna, när
-Marseljäsen klingar från lefvandes och döendes läppar; när ...“
-</p>
-
-<p>
-Cambon den äldre tystnade, ty han såg några af sina
-kamrater närma sig hans verkstad.
-</p>
-
-<p>
-“Har du sålt mycket i dag?“ frågade han, ombytande
-samtalsämne.
-</p>
-
-<p>
-“Ja“, svarade Cambon den yngre, i det han plockade
-fram sina små paket och radade upp pengarna, icke heller
-förglömmande det märkvärdiga fem-francsstycket, som naturligtvis,
-ehuru af helt andra skäl, var lika märkvärdigt i faderns
-ögon.
-</p>
-
-<p>
-Det är klart, att Armand icke kunde underlåta att dervid
-omtala sitt första äfventyr på Bastilj-platsen och det är
-lika klart att han med mer än vanlig värma skulle beskrifva
-den unga flickan med de högblå ögonen.
-</p>
-
-<p>
-“Akta dig, Armand“, svarade fadern, som tyckte att
-värman blef alltför brännande; “ingen har i all sin dar gjort
-så dåliga affärer som kärleken, och i Frankrike är den visst
-icke lyckligare än i andra länder ... Oaktadt vår sextioåriga
-strid emot ståndsfördomarne, oaktadt det heter, att striden
-är slutad och traktaten undertecknad till vår fördel, spelar
-<a id="page-103" class="pagenum" title="103"></a>
-ännu elden utåt hela linien ... Hur många gånger har du
-hört, att en handtverkares son äktat en adelsmans dotter eller
-att en adelsmans son gift sig med dottern till någon inom
-vår klass? ... Du finner det knappast i romanerna, ty om
-också någon af dessa framställer såsom möjligt ett intimt förhållande
-emellan ungt folk af olika stånd, så slutar ändå vanligen
-romanen med att göra borgarsonen eller borgardottern
-till ett understucket barn, som igenkännes antingen af ett litet
-diamant-kors, som hängt öfver lindebarnets bröst, eller af
-ett broderadt vapen på lindan.“
-</p>
-
-<p>
-Armand, förtretad på sig sjelf för den rodnad, som tidt
-och ofta under faderns ord anfäktade hans kinder, var ganska
-glad att hafva ett nytt äfventyr, till hvilket han kunde fly.
-Han skyndade derför att, sedan han väl i faderns händer öfverantvardat
-kassan för dagen, omtala, och det med mycken
-utförlighet samt under många sidoslängar åt Hvita Björnen,
-händelsen i Jardin des Plantes.
-</p>
-
-<p>
-Cambon den äldre lyssnade med mycken uppmärksamhet
-och lät utan ringaste afbrott sin son berätta till punkt.
-</p>
-
-<p>
-“Slutligen bad han mig helsa till er, min far“, slutade
-Armand, “och äfven säga er att jag räddat den lefvande
-gladan.“
-</p>
-
-<p>
-“Den lefvande gladan!“ upprepade Cambon den äldre
-mycket tankfull.
-</p>
-
-<p>
-“Jag ämnade derför genast fråga er derom“, sade Armand;
-“men vi kommo att tala om så mycket annat.“
-</p>
-
-<p>
-“Simon sade dig ej namnet på detta fruntimmer?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, han gjorde icke ens min af att känna det ... Men
-säkert är att hon icke kände honom.“
-</p>
-
-<p>
-“Det var, som du säger, en mycket vacker qvinna?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“Högväxt?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“Och af förnämt utseende?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, hon syntes van att befalla och herska.“
-</p>
-
-<p>
-“Präktig toalett naturligtvis?“
-</p>
-
-<p>
-“Som en furstinnas.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, det måste vara hon“, sade Cambon den äldre med
-fortfarande tankfullhet.
-</p>
-
-<p>
-“Hvilken, min far?“
-</p>
-
-<p>
-“Hör på hvad jag går att berätta dig.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag lyssnar med största nyfikenhet.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-104" class="pagenum" title="104"></a>
-“Hvita Björnen har alltid varit en besynnerlig varelse“,
-började Cambon den äldre; “i motsats till andra män med
-jättelika kroppskrafter, har han alltid varit häftig, grälig och
-färdig att hugga till för den allra minsta anledning, och likadan
-som han var, när jag först lärde känna honom, är han
-ännu i dag ... Nu som förr är han förstädernas skräck och
-han är den ende, som förstått göra sig respekterad af polissergeanterna
-och municipal-gardisterna, som gerna sett mellan
-fingrarna med hans öfverdåd och hårdhändta lekar, emedan
-han alltid står till deras tjenst, när frågan gäller att
-spana efter tjufvar och mördare, dem han lättare än någon
-annan både vädrar upp och griper ... Likväl skulle ingen
-kunna påstå, att han står i polisens tjenst, emedan han för
-öfrigt gör den alla möjliga förargelser ... det är blott för att
-sjelf få göra hvad han vill som han understundom går polisens
-vilja eller önskan till mötes ... För öfrigt är Hvita Björnen
-en ärlig menniska, och fast man har mycket att anmärka
-mot hans knytnäfvar, har man dock aldrig haft något att
-säga om hans fingrar. Jag har, som du vet, alltid stått i godt
-förhållande till Hvita Björnen och värderar honom, oaktadt
-hans vilda öfverdåd.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag vet det, min far.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvita Björnen var ungefär vid din ålder, när Juli-revolutionen
-utbröt“, fortfor barrikad-invaliden; “och han stred
-vid min sida. Jag såg honom ensam kämpa mot sex jättar
-af Carl den tiondes schweizer-garde och nedslå dem alla med
-sin klubba, en af de der hiskliga klubborna, hvarmed man
-drifver ihop vinfastager. Jag såg honom blöda ur flere sår
-och bad honom draga sig tillbaka för att låta förbinda sig.
-“Prat!“ svarade han; “ju mera blod man förlorar, desto svalare
-blir man, och ju svalare man är, desto säkrare utdelar
-man slagen“, och för hvarje ord bekräftade han sin sats med
-ett krossadt hufvud eller ett splittradt ben. När jag stupade,
-träffad af kanonkulan, var Hvita Björnen vid min sida.
-Han reste upp mig och bar mig på venstra armen, under
-det han fortfor att med den högra svänga sin förhärjande
-klubba.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, han räddade ert lif, min far!“ ropade Armand
-lifligt, “och derför skall jag älska honom så länge jag lefver!“
-</p>
-
-<p>
-“Jag har förut berättat dig, huru han förde mig ur
-striden till det hus, der man amputerade mig ... Han höll i
-mig under operationen, och jag minnes ganska väl huru han
-<a id="page-105" class="pagenum" title="105"></a>
-derunder brummade öfver den fördömda kanonkulan, som
-borttagit mina ben, förnämligast af det skäl, att den hindrade
-honom från att deltaga i striden. Oaktadt plågorna, kunde
-jag ej underlåta att skratta åt honom, ty under brummandet
-kastade han oupphörligen sina vreda blickar på mig, såsom
-den egentliga orsaken till alltsammans ... Men han lemnade
-mig likväl ej förrän operationen väl var försiggången.“
-</p>
-
-<p>
-“Den förträfflige mannen!“ inföll Armand med djup
-rörelse.
-</p>
-
-<p>
-“Derefter återvände han till striden och dröjde länge
-borta. När han återkom, hade han blott skaftet till klubban
-qvar i sin hand och syntes mycket misslynt. “Hur är det
-med dig, Simon?“ frågade jag honom. “Eländigt, uselt!“
-svarade han, slängande ifrån sig skaftet; “men det är mitt
-eget fel: hvarför tog jag icke med mig två klubbor! I början
-gick det gudskelof ganska bra och lyckligt för mig —
-jag har aldrig haft så roligt, som jag kan minnas — men
-klubban sprack; det är följden af att inte ha dem af jern,
-såsom jag alltid påstått: ack, hvarför tog jag inte två klubbor!“
-Emellertid måste Hvita Björnen, hvars hela kropp var
-ett ofantligt sår, äfven lägga sig ned och låta förbinda sig.
-Han svor öfver ödet, som gifvit menniskan ett skinn, hvilket
-den minsta knappnål kan rispa upp, under det att buffeloxen
-fått en hud, som trotsar muskötkulor. Slutligen föll
-han i feber och yrade beständigt om buffelhud och tvänne
-klubbor.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, det är en kämpe utan like!“ inföll Armand med
-blossande kinder.
-</p>
-
-<p>
-“Men denne kämpe utan like“, återtåg Cambon den äldre,
-“denne jätte utan nåd och barmhertighet, denne man,
-som icke en gång en klippa skulle kunna hejda, leddes likväl
-i band af den svagaste hand och tämdes af det minsta
-ord från en ung qvinnas läppar.
-</p>
-
-<p>
-“Af Madelone“, tillade Armand; “Madelone förmådde
-allt öfver honom.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad konst hon använde för att dressera denna björn,
-känner jag ej, men att ingen björn så dansat efter en menniskas
-pipa som Hvita Björnen gjorde efter Madelones, det
-var jag ofta vitne till. Hur mången gång har jag ej sett
-denna koloss stå framför den lilla fina varelsen såsom en
-skolpojke framför läraren! Jag har sett honom, när Madelone
-var mycket ond, ligga på knä framför henne och kyssa hennes
-<a id="page-106" class="pagenum" title="106"></a>
-små händer, och det med en mjukhet och artighet, som
-skulle ha anstått en hofman i Ludvig den fjortondes tid.
-Han vågade icke taga ett steg utan Madelones tillåtelse; han
-vågade icke andas, om han fruktade att det skulle störa henne,
-ty björnar andas icke som vanliga menniskor. Förstäderna
-hade bort skänka Madelone en ärekrona till tacksamhet för
-de många armar och ben, som hon räddat från förstörelse,
-under de fyra år hon lefde tillsammans med Simon!“
-</p>
-
-<p>
-“Men att icke Simon gifte sig med Madelone?“ anmärkte
-Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Nog ville Simon gifta sig med Madelone, men Madelone
-var för klok att gifta sig med Hvita Björnen. “Det är alldeles
-nödvändigt“, hörde jag henne ofta säga, “att jag står
-på sådan fot med Simon, att jag hvilken stund som helst
-kan lemna honom, utan att han å sin sida har någon rättighet
-att återfordra mig.“ Madelone hade rätt. Blotta tanken
-på att Madelone kunde öfvergifva honom, gjorde Hvita Björnen
-spak som ett lamm: han skulle hellre hafva förlorat sina
-begge ögon, än sin Madelone, och det ehuru Madelone nästan
-dagligen grälade på honom samt till och med, enligt hvad
-grannarne påstodo, uppfriskade gnabbet med en och annan
-örfil af den lilla handen. Ingen må likväl förtänka Madelone
-dessa örfilar, ty förmodligen hörde äfven de till dressyren.“
-</p>
-
-<p>
-“Men, min far, hur komma vi slutligen till den lefvande
-gladan?“ frågade Armand något otålig, ty det led på tiden
-att han borde lemna Bicêtre.
-</p>
-
-<p>
-“Just nu kommer jag till henne“, svarade fadern. “Den
-vackra Madelone hade, utom sin färdighet uti att tämja vilda
-djur, derjemte en förvånande skicklighet att tvätta spetsar.
-Man påstod att ingen deruti kunde öfverträffa henne. Deraf
-följde naturligtvis att Madelone var eftersökt af en mängd
-förnäma och rika damer, som behöfde hennes hjelp och betalte
-den derför ganska rikligen. Också förtjente den snälla
-Madelone rätt artigt med pengar, så att hennes rum var som
-ett dockskåp och hennes garderob den täckaste man kunde
-se. Hvita Björnen var icke lite stolt, när han om söndagsförmiddagarne
-fick promenera i Champs-Elysées med Madelone,
-som vanligtvis hade på sig sin lilla spetskantade svarta
-sammetsspens och sin vackra kjortel af ljusblått taft, ty Madelone
-tyckte mycket om ljusblått taft och om alla slags tafter
-för resten ... Gud trösta Hvita Björnen då, om han ej gick
-såsom det egnade den lycklige kavaljeren till en sådant fruntimmer,
-<a id="page-107" class="pagenum" title="107"></a>
-hvilket dessutom bar en mössa, så kokett och så rik
-på spetsar att den kunnat tjena till skylt för Madelones yrke.
-Det var nästan löjligt att se hur Hvita Björnen trippade
-med sina ofantliga fötter bredvid Madelone, hvars hand alltid
-hvilade på hans arm, emedan hon icke kunde räcka upp med
-hela armen. Madelone trätte aldrig på Hvita Björnen, när
-de voro ute, men hon hade ett eget sätt att rynka näsan,
-denna näsa, hvars skönhet Hvita Björnen hela dagen om kunde
-sitta och beprisa. Det är klart att Hvita Björnen icke gerna
-ville se rynkor på en sådan näsa.“
-</p>
-
-<p>
-“Men den lefvande gladan, min gode far?“ påminde Armand,
-som visste att fadern alltid blef mycket ordrik, när
-han talade om sin vän Hvita Björnen.
-</p>
-
-<p>
-“En dag för omkring två år sedan, under samma tid du
-vistades i Lyon“, fullföljde Cambon den äldre med något alvarsammare
-min, “tog Madelone sin lilla korg på armen och
-gick upp i ett mycket förnämt hus: jag minnes ej gatan.
-Efter att hafva genomgått en lång rad af de grannaste rum,
-kom Madelone in i ett litet kabinett, ännu grannare än de
-andra rummen. Midt på golfvet visade sig en ung och mycket
-vacker dam i reskläder, vid hvars fötter låg en stor
-race-hund af utsökt skönhet och med ovanligt stora tänder.
-Den förnäma damen var mycket ond, ty hon stod på resande
-fot till Italien och skulle hafva rest för en god halftimme sedan,
-om hon ej nödgats vänta på hela sitt spetsförråd, som
-Madelone emottagit till tvättning. Madelone, som, i likhet
-med de flesta småväxta fruntimmer, var mycket kort om hufvudet,
-förklarade helt oförskräckt att hon, i stället för missnöje
-och klander, gjort sig förtjent både af beröm och särskildt
-betalning för det hon så tidigt lemnat ifrån sig ett
-gods, som hon för blott två dagar sedan emottagit. Den
-förnäma damen, hvilken, i likhet med de flesta högväxta fruntimmer,
-var mycket stolt af sig, gaf tigande Madelone en föraktlig
-blick, hvarefter hon började mycket noga granska spetsarne.“
-</p>
-
-<p>
-“Och sedan?“
-</p>
-
-<p>
-“Den förnäma damen kasserade helt och hållet Madelones
-tvätt och klagade bittert öfver sina dyrbara spetsar, dem
-hon ansåg ohjelpligt förstörda, allt under en mängd uttryck
-som måste såra den förnämsta spets-tvätterskan i Paris.“
-</p>
-
-<p>
-“Och Madelone?“
-</p>
-
-<p>
-“Madelones ögon blefvo först stora af förvåning och sedan
-små af gnistrande vrede. I en mängd häftiga uttryck
-<a id="page-108" class="pagenum" title="108"></a>
-förklarade hon, att den förnäma damen icke mera förstod sig
-på tvätt än hunden som låg der på mattan. Det vore utan
-tvifvel en stor oartighet, om man skulle fråga en förnäm dam,
-huruvida hon sjelf tvättat t. ex. den lilla spetsnäsduken hon har
-i sin hand, en hand, som endast är skapad för harpans sträng,
-bågens silke och älskarens läppar. Men att påstå, det hon
-icke förstår sig på tvätt, är nästan ännu värre. Hon fattade
-också den lilla ringklockan och började häftigt ringa, förmodligen
-i afsigt att låta någon domestik kasta ut den oförskämda
-tvätterskan. Men någon af domestikerna visade sig ej; kanske
-voro de alla sysselsatta med anordningen för resan, så
-att ingen hörde klockans ljud. Madelone, genomskådande afsigten,
-blef utom sig af harm och förklarade att den förnäma
-damen icke hade mera vett än hunden, som låg vid hennes
-fötter. Förnäma damer sätta visserligen stort värde på
-sina hundar, icke sällan anseende dem hafva mera vett än
-folk i allmänhet; men som de med folk i allmänhet aldrig
-mena sig sjelfva, så var det naturligt, att den högväxta damen
-i reskläderna skulle bli lika utom sig af harm som den
-förolämpade tvätterskan.
-</p>
-
-<p>
-“Och följden? ... Ah, jag anar den.“
-</p>
-
-<p>
-“Den förnäma damen fortfor att ringa, utan att någon
-syntes hörsamma kallelsen, under det att Madelone högljudt
-skrattar åt hennes vanmäktiga raseri. Jag nämnde nyss, att
-en stor race-hund låg vid den förnäma damens fötter, men
-glömde att omtala det hunden redan vid första molnet på
-herskarinnans panna upprest sig, slungande hotfulla blickar
-och visande tänderna åt björnens älskarinna. Men hur kunde
-väl björnens älskarinna eller, rättare sagdt, tämjarinna frukta
-för en hunds blickar och tänder! ... Den förnäma damen förlorar
-emellertid allt sitt tålamod, hela sin besinning och ger
-ett tecken åt den trogna hunden.“
-</p>
-
-<p>
-“Store gud!“
-</p>
-
-<p>
-“Hunden kastar sig med panterns vighet på den stackars
-Madelone, som ögonblickligen ligger slagen till golfvet med ansigtet
-blödande ur flere sår, ty, för sent ångrande sin grymhet,
-ger den förnäma damen för sent kontra-order åt sin hund.“
-</p>
-
-<p>
-“Ah, nu förstår jag hvad han menade med den lefvande
-gladan!“ sade Armand. “Arma Madelone! arme Simon!“
-</p>
-
-<p>
-“Hvita Björnens raseri kan ej med ord beskrifvas“, återtog
-Cambon den äldre; “men hur skulle han hämnas? Den
-förnäma damen hade rest, efter att hafva skickat Madelone
-<a id="page-109" class="pagenum" title="109"></a>
-en sedel på några hundra francs till salfva på hennes blessyrer.
-Hvita Björnen kastade sedeln på elden, ty han tänkte
-endast på en salfva af blod. Han skulle hafva följt den förnäma
-damen till verldens ända, men hur kunde han väl lemna
-sin olyckliga Madelone? Hon tillfrisknade likväl den gången;
-men enögd blef hon för sitt återstående lif och ett stort
-djupt ärr vanstälde den vackra näsan. Ett år derefter insjuknade
-ånyo Madelone, antingen af förtviflan öfver sin förlorade
-skönhet eller af sorg öfver sin björns tröstlösa belägenhet,
-ty han kunde aldrig glömma hvarken Madelones olycka
-eller den lefvande gladan, såsom han beständigt kallade den
-förnäma damen. Den gången tillfrisknade icke Madelone.
-Hon dog i armarne på sin björn, som också ensam bar henne
-till grafven. Han tog hennes likkista under ena armen och
-bar den med samma lätthet som en vanlig menniska bär ett
-barn. Efter begrafningen kom han hit och höll på att skrämma
-slag på gubbarne genom sin högljudda sorg. Han tjöt
-väl som tio björnar, och fåfängt bjöd jag till att trösta honom.
-Han har ej kunnat trösta sig än.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni känner väl den förnäma damens namn?“ frågade
-Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Nej ... Hvita Björnen har aldrig velat säga mig det ...
-För öfrigt bad han mig att ej för någon omtala den rätta
-orsaken till Madelones olycksöde. Förmodligen hade han sin
-uträkning med det. Kanske trodde han sig derigenom kunna
-insöfva sitt blifvande offer i den tron att allt redan vore
-glömdt, på det att hans hämnd desto säkrare skulle nå målet.
-Jag är öfvertygad om att det var hon som besökte Jardin
-des Plantes. Hon är då återkommen till Paris; men hon
-må taga sig tillvara för Hvita Björnen, ty han är ej den som
-afskräckes af ett misslyckadt försök. Han skall ej gifva sig
-någon ro, förrän den förnäma damen blifvit lika tilltygad som
-den stackars Madelone var. Något värre vill han henne säkert
-icke.“
-</p>
-
-<p>
-“Det går vackert an, min far! ... det var säkerligen ej
-hennes mening att det skulle ta så illa.“
-</p>
-
-<p>
-“Det tror jag också ... men man låter i alla fall bli att
-reta arga hundar på folk, isynnerhet om den, som retar, är
-rik eller förnäm, och den, som man retar på, är fattig och
-obetydlig, ty man skall lätt kunna komma på den tanken,
-att brottet härleder sig lika mycket från förakt som från
-öfverilning.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-110" class="pagenum" title="110"></a>
-“Hvem kan bestrida det, min far? ... Emellertid måste
-man varna den hotade damen ... om man blott kände hennes
-namn och hemvist.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag skall tala med Hvita Björnen“, försäkrade Cambon
-den äldre; “envis är han, jag vet det, men jag torde väl
-träffa på någon sida hos honom, som är känslig för annat
-intryck än hämndens ... Men min kära Armand, det är tid
-på att du går, innan man stänger ... God natt, min gosse!
-Gud välsigne dig och låte dig i morgon komma åter! God
-natt, mitt barn!“
-</p>
-
-<p>
-Fadern omfamnade sin son, hvarefter denne ämnade gå.
-</p>
-
-<p>
-“Armand!“ ropade fadern efter honom.
-</p>
-
-<p>
-Cambon den yngre stannade.
-</p>
-
-<p>
-“Det kostade något på dig att lemna det der fem-francsstycket
-ifrån dig“, sade fadern småleende; “det undgick icke
-min uppmärksamhet, lita på det.“
-</p>
-
-<p>
-Armand rodnade och såg förlägen ut.
-</p>
-
-<p>
-“Så tag det då, min gosse“, bjöd fadern, i det han
-räckte silfvermyntet åt sin son, “tag det och göm det gerna,
-i fall det kan göra dig något nöje ... Vid din ålder är det
-mycket man gömmer som icke ens är värdt en franc, men
-som man likväl icke skulle vilja lemna från sig för tusen.“
-</p>
-
-<p>
-“Ack nej, behåll det, min far!“ bad Armand, skjutande
-myntet tillbaka; “det der är ju så barnsligt.“
-</p>
-
-<p>
-“Det gläder mig att du är förståndig“, yttrade Cambon
-den äldre, stoppande fem-francsstycket tillbaka i sin ficka;
-“men“, tillade han med blicken på den bortilande ynglingen,
-“måtte det blott räcka länge!“
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-6">
-<span class="firstline">Sjette kapitlet.</span><br />
-Spökhuset vid rue S:t-Etienne-des-Grès.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">O</span><span class="postfirstchar">fvannämnda</span> gata, som har sitt namn af en kyrka, hvilken
-byggdes dervid i det nionde seklet, men grusades i det adertonde,
-blef år 1846 icke blott föremål för befolkningens i
-Frankrike nyfikenhet och förvåning, utan gaf äfven i alla
-<a id="page-111" class="pagenum" title="111"></a>
-andra länder vatten på deras qvarn, som tro på öfvernaturliga
-tilldragelser, ty berättelsen om dessa öfverfördes snart
-från de franska bladen till nästan alla utländska tidningar,
-och författaren erinrar sig att äfven i Aftonbladet hos oss
-hafva läst något derom.
-</p>
-
-<p>
-Besagda år skulle en ny gata öppnas emellan rue S:t-Etienne-des-Grès
-och rue Soufflot, till hvilket ändamål arbetsfolk
-ditskickades, men vid det första spadtaget i jorden
-öfverraskades arbetarne af en mängd stenar, som föllo öfver
-deras hufvud och äfven sårade några.
-</p>
-
-<p>
-Stenarne kommo från en liten trädgård, i hvilken fanns
-ett mindre stenhus, vid den tiden bebodt af en skomakare
-och hans hustru, ett mycket fattigt, men fromt och stilla
-folk. Trädgården och det lilla huset undersöktes mycket
-noga, utan att någon upplysning om orsaken till stenkastningen
-kunde vinnas.
-</p>
-
-<p>
-Polisen, som snart fick kännedom om förhållandet, infann
-sig på stället; men spöket hade lika liten respekt för
-polisen som för arbetsfolket. Stenar fortforo att kastas från
-samma håll. Man stälde vakt både i det lilla huset och i
-den lilla trädgården, men ingenting halp. Samma stenkastning
-och samma fruktlösa forskningar efter orsaken. De
-som stodo utanför planket kring trädgården, sågo tydligt
-huru stenarne kommo sättande derifrån högt öfver planket,
-men de som stodo innanför det, sågo lika litet till stenar
-som stenkastare. Hela befolkningen inom Paris, till hvars
-kunskap dessa oförklarliga spökerier snart kommo, strömmade,
-under loppet af flere veckor, till ifrågavarande gata,
-och ingen fanns som icke hade sett någon i luften flygande
-trollsten; men hvem eller hvilka som slungat dem, var och
-förblef en hemlighet, som ännu ingen lyckats afslöja.
-</p>
-
-<p>
-Ingenting kan länge vara nytt i Paris, icke en gång
-spökhistorier. De nyfiknes antal blef allt mindre och mindre,
-och snart talade man i staden icke mera om det lilla huset
-vid rue S:t-Etienne-des-Grès. Men de som egde hus i granskapet
-af spökhuset, skreko jemmerligt, ty alla hyresgäster
-flyttade sin väg, emedan ingen ville bo i en trakt, der tunga
-stenar, helt och hållet förnekande sin natur, flögo i luften
-som fåglar.
-</p>
-
-<p>
-Följaktligen stod icke allenast spökhuset med dess trädgård
-öde, utan äfven fyra eller fem af de dertill gränsande
-egendomarne. Detta för husvärdarne högst beklagansvärda
-<a id="page-112" class="pagenum" title="112"></a>
-tillstånd räckte till hösten 1847, då det ändtligen lyckades
-dem att finna tvänne personer, som med mod att trotsa
-spöken, förenade lust att hyresfritt bebo rymliga lokaler.
-Husvärdarne skulle till och med gerna hafva betalt den eller
-dem, som ville flytta till deras öfvergifna tomter, för att
-derigenom småningom locka folket tillbaka.
-</p>
-
-<p>
-Den förste af de två — inga flere anmälde sig — som
-åtog sig det menniskoälskande värfvet att lindra husvärdarnes
-qval, var Armand Cambon, hvars djerfhet sträckte sig
-ända derhän att han tog sjelfva det fruktade spökhuset i
-besittning. Den andre var en prest af omkring trettio år,
-med blekt ansigte och svart skägg. Denne flyttade in i det
-hus, som var spökhusets trädgårdsplank närmast. Hvarför
-han företrädesvis valde detta hus, som till och med var
-oansenligare än sjelfva spökhuset och dertill på köpet närmast
-detsamma, under det att de mera aflägsna och mera
-beqvämliga egendomarne stodo lediga, kunde ingen begripa.
-Dock trodde sig mången kunna härleda prestens förkärlek
-för det hus, han bebodde, från dess något klosterlika arkitektur.
-Man visste att både en kyrka och ett kloster fordom
-funnits på denna gata, så att det visst icke vore omöjligt
-att ifrågavarande hus kunde vara ett qvarstående fragment
-af klostret. En prest måste alltid finna sig hemmastadd
-i ett kloster, och spöken bör han mindre än någon annan
-kunna frukta. Vigvatten och korstecken hafva i alla tider
-varit ofelbara medel, om ej mot djefvulen, åtminstone mot
-spöken och gastar.
-</p>
-
-<p>
-Men hvad som kunde förmå en så ung och vacker gosse
-som Armand Cambon, hvilken dessutom icke var prest, att
-taga in och bebo en så ödslig lägenhet som spökhuset i trädgården,
-var vida oförklarligare. Men i Paris sysselsätter
-man sig icke länge med hvad andra menniskor hafva för
-sig, så att de begge enslingarne snart blefvo helt och hållet
-öfverlemnade åt sig sjelfve, hvarmed de också begge tycktes
-särdeles belåtna.
-</p>
-
-<p>
-Fönsterna till det rum, Cambon bebodde, vette åt den
-delen af trädgården, hvartill utsigt var från fönsterna i prestens
-våning. Denne kunde således utan svårighet se när
-Cambon hade ljus i sin kammare, liksom Cambon kunde se
-när det var upplyst hos presten.
-</p>
-
-<p>
-De begge grannarne tycktes icke vara det ringaste bekanta,
-och icke gjorde de någon min af att närma sig hvarandra,
-<a id="page-113" class="pagenum" title="113"></a>
-för att mildra enslighetens enformighet. Kanske trodde
-de icke heller så mycket på hvarandras enslighet.
-</p>
-
-<p>
-Presten, som icke sof alla nätter, borde så lätt kunna
-se, huru understundom skuggorna af flere hufvud tecknade
-sig på gardinerna till Cambons kammarfönster, liksom Cambon,
-hvilken lika litet var någon sjusofvare, icke heller
-kunde underlåta att någon gång förmärka flere hufvud bakom
-prestens rullgardiner. Huruvida den ene grannen funderade
-på betydelsen af så många hufvud nattetid i den andres
-boning, veta vi icke, men tro dock helst, att någon fundering
-hvarken från den ena eller andra sidan kom i fråga, emedan,
-såsom nyss antyddes, nyfikenheten att veta sin nästas bestyr
-icke är en af fransmannens hufvudsynder. Det der tillhör
-i allmänhet andra mindre städer och Stockholm isynnerhet.
-</p>
-
-<p>
-Den enda folkklass, som i Paris kan beskyllas för nyfikenhet,
-är polisen med dess vare sig uppenbara eller hemliga
-tjensteandar; men så länge menniskor finnas att spionera
-på, skall den säkert låta spöken vara i fred, och som nu
-rue S:t-Etienne-des-Grès var spökenas högqvarter, så besvärades
-denna gata högst sällan af polissergeanterna, hvilka
-hade mer än tillräckligt att syssla med de folkrikare qvarteren
-i den ofantliga staden.
-</p>
-
-<p>
-Dock är det mer än troligt, att polisen, derest den, i
-likhet med oss, hade lyssnat till Cambons samtal med sin
-far på Bicêtre, ögonblickligen skulle hafva hastat till spökenas
-högqvarter och icke lemnat det, förr än den fått fullkomlig
-reda på betydelsen af de många hufvud, som den
-andlige grannen sett. Den skulle hafva upptäckt en af de
-farligaste klubbar, försedd med lika många armar som vapen,
-och följaktligen gjort sig ett af de lyckligaste kap en polis
-någonsin kan göra. Men polisen hade icke det minsta väder
-derom. Den hade visserligen både hört och sett stenar
-kastas af osynliga makter, men kunde omöjligt tilltro dem
-förmågan att bygga barrikader.
-</p>
-
-<p>
-Huruvida samma slags resultat kunnat vinnas hos den
-andlige grannen, veta vi ej; men i allmänhet kan man taga
-för gifvet, att prester icke gerna konspirera mot sådana
-styrelser, som inskränka folkens frihet på samma gång de
-gynna och understödja jesuiterne.
-</p>
-
-<hr class="tb" />
-
-<p class="noindent">
-<a id="page-114" class="pagenum" title="114"></a>
-Det var en afton ungefär åtta dagar efter de händelser,
-som de föregående kapitlen innehålla, då Armand Cambon anlände
-till sitt dystra hem. Han kom ifrån sin far, ty sällan
-gick någon dag förbi som han ej besökte denne.
-</p>
-
-<p>
-Han förde sin nyckel till dörrlåset för att öppna sin
-kammare, då han märkte att något satte sig emot det införda
-axet. Han kände naturligtvis efter och fick tag uti en helt
-liten biljett, doftande af dyrbara parfymer. Inkommen i sin
-kammare, tände han hastigt sitt ljus och läste följande af
-en fruntimmershand på det finaste rosenpapper prydligt prentade
-rader:
-</p>
-
-<div class="letter">
-<p class="addr">
-“Monsieur Armand Cambon!
-</p>
-
-<p>
-Ett fruntimmer, som mycket intresserar sig för er, önskar
-se er i morgon. Ifall ni å er sida samtycker att råka
-henne, torde ni underkasta er de vilkor eller försigtighetsmått,
-hon nödgats föreskrifva och dem ni, såsom en man af
-heder, skall respektera. Klockan åtta i morgon afton väntar
-er på Place Vendôme, norr om kolonnen, en vagn med två
-hästar. En maskerad qvinlig domestik skall öppna vagnsdörren
-för er och med er instiga i vagnen. Derefter och
-sedan hon förbundit era ögon, hvartill ni jemväl måste beqväma
-er, skall hon ledsaga er till det fruntimmer, som,
-efter hvad ni bör finna, vågar mycket för att skänka er ett
-möte, som mer än en dödlig skulle afundas er. Lydnad,
-försigtighet och tysthet!“
-</p>
-
-</div>
-
-<p>
-Biljetten saknade underskrift.
-</p>
-
-<p>
-Man behöfver icke nödvändigt ha tjuguårigt blod i sina
-ådror för att blifva mer än vanligt varm af en sådan biljett.
-Men Armand var konspiratör innan han blef älskare. En
-konspiratör måste vara kall som is, om han också befinner
-sig midt i remnan af en glödande vulkan.
-</p>
-
-<p>
-“Kan det vara en snara?“ frågade han sig sjelf; “och
-om det så är, hvad är meningen dermed? ... Man vill kanske
-narra mig från min bostad, för att, under min frånvaro,
-anställa en undersökning ... Men om man det verkligen vill,
-hvartill väl så många omständigheter? ... Jag är ju borta
-största delen af dagen, så att, ifall man hade någon aning
-om att ... Nej! det är ej någon polisens tjensteande som
-skrifvit denna biljett ... ingen polissergeant skrifver på rosenpapper
-och har så fina parfymer ... Men hvem är det då?
-... Det är ett fruntimmer och ett så kalladt bättre fruntimmer
-<a id="page-115" class="pagenum" title="115"></a>
-till på köpet ... Jag vet endast tvänne sådana som
-möjligen skulle intressera sig för mig, åtminstone blott tvänne
-som kunna ha råd att begagna vagn med två hästar och
-kammarjungfrur med mask för ansigtet ... Men hvem af dessa
-två är det? ... Ljufva högblå ögon kunna omöjligt skrifva
-en sådan biljett, men väl de svarta blixtrande, ty det är så
-likt svarta ögon det der.“ (Armand hade, såsom vi höra,
-en bättre tanke om de blå. Var det derför att de erinrade
-om hans mor och hennes ursprung från norden?) ... “Ja,
-det är min dam i Jardin des Plantes“, fortfor han, “jag är
-säker på det. Jag var ej så blind, att jag icke såg hur hon
-betraktade mig den der dagen, och nu är hon rörd af tacksamhet
-för det jag ryckt henne ur lejonets gap ... Men bör
-jag gå? ... bör jag blindt kasta mig i ett äfventyr, som kan
-hafva ganska betänkliga följder? ... Men den sköna damen
-har säkert haft mycket besvär att få reda på min bostad,
-och detta bevisar hur angelägen hon är att råka mig och
-huru gränslös hennes tacksamhet är ... Det vore derför
-mycket orätt af mig att icke gå, helst hon i morgon enkom
-för min skull ställer en vagn på Place Vendôme. Det der
-visar mer än vanlig välvilja, det visar en erkänsla, som ...
-De milda blå ögonen hafva minsann icke lagt två strån i
-kors för att ... Jag börjar verkligen tro att svarta ögon äro
-skyltar för mycket känsligare och ömmare hjertan ... Men
-jag bör icke vara orättvis mot de blå ... Ett oskyldigt hjerta
-skulle ej skicka hästar och vagn för att i skymningen hemta
-en karl; skulle icke heller nyttja maskerade kammarjungfrur,
-som knyta bindlar för ögonen på en ung man, och skulle,
-framför allt, icke låta förstå, att den ynnest, de visa en karl,
-kunde väcka afund hos mer än en dödlig ... Nej, jag bör
-icke infinna mig på Place Vendôme, jag vill icke vara ett
-blindt redskap för en förnäm dams nycker, jag har verkligen
-mycket vigtigare saker att tänka på än att ... Men
-var det icke min bestämda föresats att varna den der damen
-för det försåt, som Hvita Björnen ytterligare kunde ställa
-mot hennes lif eller lemmar? Om någon olycka från det
-hållet hände henne, skulle icke jag med skäl förebrå mig
-att ej i tid ha underrättat henne om faran? ... Ja, det är
-nödvändigt att jag inställer mig, det är af högsta vigt att
-jag i morgon afton klockan åtta stiger in i vagnen och låter
-mina ögon förbindas, ty endast på detta sätt blir det mig
-<a id="page-116" class="pagenum" title="116"></a>
-möjligt att rädda den sköna okända från Madelones sorgliga
-öde.“
-</p>
-
-<p>
-Så resonerade Cambon för sig sjelf, gående af och an
-i sin lilla tarfligt möblerade kammare. Hastigt spratt han
-till och stannade. En helt och hållet ny tanke hade fattat
-honom. Han skyndade till dörren, den han tillriglade, hvarefter
-han sprang till fönstret och fälde ned rullgardinen.
-Derefter drog han sängen från dess vanliga plats och stälde
-den framför dörren. Vidare förde han ett skåp från dess
-plats vid ena sidoväggen till fönstret, hvilket snart doldes
-af samma skåp.
-</p>
-
-<p>
-Sedan dessa försigtighetsmått blifvit vidtagne, tog han
-ljusstaken och närmade sig den plats, hvarpå sängen stått.
-På denna plats knäföll han och lade ögonen mycket nära
-till golftiljorna. Han fann snart i en fin golfspringa en
-ståltråd, som med flit tycktes vara krökt och vikt öfver ena
-tiljan. Varsamt vidrörde han ståltråden och rätade ut den.
-Derefter petade han ned samma ståltråd, så att den icke
-mera syntes. Förmodligen för att öfvertyga sig att den icke
-längre fanns i springan, upptog han ur fickan en nål, hvilken
-han stack ned i samma hål, som ståltråden nyss hade
-fylt. Nålen gick obehindradt både ned och upp. Derefter
-flyttade han sina ögon och händer till en annan tilja och
-fick rätt på en nästan omärklig rigel af jern. Sedan han
-vidrört denna rigel, förde han ett knifsblad ned i en springa
-och bände på detta sätt upp en lucka, som fylde en så stor
-öppning, att en menniska derigenom kunde stiga ned under
-golfvet.
-</p>
-
-<p>
-Cambon tog ljuset och nedsteg derefter genom samma
-öppning. Han befann sig nu i en källare, så låg att han
-måste krypa för att kunna röra sig derinne. Han letade
-efter något på stengolfvet och fick ånyo tag i samma ståltråd,
-som han nyss förut skjutit ned genom golfvet. Med
-mycken försigtighet efterseende att han ej med benen vidrörde
-denna tråd, som tycktes sträcka sig längst bort till
-slutet af källaren, kröp han i samma riktning, hållande ljuset
-framför sig och alltid med ögonen fästade vid den besynnerliga
-ståltråden.
-</p>
-
-<p>
-Ståltråden förlorade sig i en vägg. Denna vägg blef
-också föremålet för Cambons synnerliga uppmärksamhet. Vid
-skenet af ljuset upptäckte han äfven på denna vägg en liten
-<a id="page-117" class="pagenum" title="117"></a>
-rigel, som han vidrörde. Derefter sköt han med handen på
-muren och det med den verkan, att fyra sammanfogade stenar
-af murens tjocklek böjde sig inåt, beredande på detta
-sätt en öppning så stor att Cambon derigenom kunde krypa,
-efter att förut hafva qvarlemnat ljuset i den låga källaren.
-</p>
-
-<p>
-Cambon hade nu kommit in i en källare, ojemförligt
-djupare och längre än den han nyss lemnat, samt svagt upplyst
-af ett sken, som tycktes komma från djupet. Cambon,
-efter att hafva gått utföre tio eller tolf trappsteg, befann
-sig snart på en fuktig jordbotten. Han närmade sig det
-ställe, hvarifrån ljusskenet kom, och böjde sig snart öfver
-en öppen lykta, den han varsamt drog till sig och hvars
-lilla glaslucka han tillsköt. Derefter undersökte han handtaget
-på lyktan, vid hvilket var fästad en ståltråd, troligtvis
-densamma, hvarom man nyss talat och hvilken gick
-igenom begge källarne. Cambon löste oftanämnde tråd från
-lyktans handtag och började derefter se sig omkring i den
-underjordiska boningen.
-</p>
-
-<p>
-Nära invid det ställe, der lyktan nyss stått, stod en
-fjerding. Framför denna stannade Cambon, upptagande ur
-sina fickor flere små paket, som han lade i fjerdingen. Att
-denna var fyld förut bevisades deraf, att de paket som Cambon
-nu ditlagt, snart bildade en råga på hvad som förut
-fanns i fjerdingen. Sedan Cambon sålunda tömt sina fickor,
-upphöjde han lyktan och skred med samma varsamhet utefter
-väggarne, vändande lyktans sken mot dem. Skenet föll
-på en mängd musköter, pistoler, pikar och sablar, som dels
-hängde på väggarne och dels stödde sig mot dem.
-</p>
-
-<p>
-Det var således en fullkomlig rustkammare, hvaruti
-Armand Cambon befann sig. Den unge mannen tycktes
-njuta vid åsynen af alla dessa dödens verktyg. Än blottade
-han en sabel och gjorde några hugg i luften åt venster och
-åt höger; än spände han hanen på en musköt eller pistol;
-än ruskade han på jernet till en pik, för att pröfva dess
-styrka. Med ett ord, han tycktes med mycken förkärlek
-dröja vid denna vapenmönstring.
-</p>
-
-<p>
-Han hade redan undersökt eller profvat tolf vapen af
-olika egenskap och skulle just fatta tag i det trettonde, en
-bössa med dubbla pipor, då han hastigt och utan att vidröra
-bössan drog handen tillbaka, vändande sina blickar mot den
-mest aflägsna af källarens väggar.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-118" class="pagenum" title="118"></a>
-“Återigen samma buller!“ mumlade han; “det är nu
-säkert den fjerde aftonen jag hört det ... Hvad kan det väl
-vara för ett slags rum härintill? ... Hvem kan besöka det
-och hvad kan man der ha för sig?“
-</p>
-
-<p>
-Cambon stod en lång stund tyst och öfverläggande med
-sig sjelf.
-</p>
-
-<p>
-Slutligen tog han sitt parti. Han närmade sig den
-vägg, hvarifrån han trott sig höra de ljud, som för fjerde
-gången väckt hans uppmärksamhet och förvåning, och lade
-sig ned med örat tätt intill väggen. I denna ställning förblef
-han länge.
-</p>
-
-<p>
-“Det låter alldeles som om man hamrade metall“, sade
-han efter en stund; “troligtvis är det derinne en källare,
-liksom denna ... men hur kommer man ned till den? ...
-Nedgången dertill är ej från det hus jag bebor ... Men från
-hvilket då?“
-</p>
-
-<p>
-Cambon tänkte efter att af de närmaste husen endast
-ett för det närvarande var bebodt, det nämligen som var
-beläget midt emot hans trädgårdsplank. En del af den
-källare, hvari rustkammaren var, låg under trädgården och
-det var ganska möjligt att denna källare endast genom en
-mur skildes från en annan, hvilken ginge under samma trädgård
-och på något sätt vore förenad med den grundval, på
-hvilken det ifrågavarande bebodda huset stod.
-</p>
-
-<p>
-I detta hus bodde, som vi redan känna, äfven en annan
-person, nämligen en prest, lika litet spökrädd som Armand
-Cambon.
-</p>
-
-<p>
-Cambon fortfor att lyssna och han stärktes fullkomligen
-i sin tro, att ljudet kom från hamrandet af metall.
-</p>
-
-<p>
-Efter en stund upphörde detta ljud, hvarpå följde några
-minuters tystnad.
-</p>
-
-<p>
-Cambon bibehöll icke desto mindre sin lyssnande ställning.
-Efter några minuters förlopp tyckte sig Cambon höra
-ett annat ljud, liknande det som en jerndörr förorsakar, när
-den upplåses, gnisslar på rostade gångjern och sedan tillslutes.
-Derefter blef det tyst.
-</p>
-
-<p>
-Cambon dröjde qvar med örat intill väggen en god
-qvarts timme, men tystnaden fortfor att vara oafbruten.
-</p>
-
-<p>
-“Skulle den, som nyss varit der, gått sin väg?“ frågade
-sig Armand; “var det ljud, jag sist hörde, verkligen af en
-jerndörr, som min hemlighetsfulle granne öppnat och igenlåst
-efter sig?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-119" class="pagenum" title="119"></a>
-Ytterligare en qvart stod Cambon qvar vid muren, men
-ingenting vidare hördes derifrån.
-</p>
-
-<p>
-Öfvertygad således att ingen lefvande varelse för närvarande
-funnes i hans granskap, tog han sig nu till att noga
-undersöka sjelfva väggen, för att se huruvida de begge hvarandra
-så närbelägna källarne hade någon gemensam dörr
-eller lucka. Krypande på händer och fötter letade han utefter
-väggen, icke lemnande någon fläck deraf ovidrörd.
-</p>
-
-<p>
-Döm då om hans förvåning, när han på muren tätt
-invid marken upptäcker en rigel, alldeles lik den, som fanns
-på den lucka, genom hvilken han inkommit i rustkammaren
-från den lägre källaren derutanför.
-</p>
-
-<p>
-Cambon stiger upp, skyndar till vapensamlingen och väljer
-sig derutur ett par små pistoler och en lång dolk. Pistolerna
-stoppar han på sig, men dolken begagnar han för att
-skrapa undan den jord, som hindrar rigeln att löpa. Snart
-är hindret undanröjdt, och nu fattar Cambon med begge
-händerna i det jernbleck, hvaruti rigeln sitter, ty det är
-verkligen en lucka, också af sammanfogade stenar, som han
-håller uti.
-</p>
-
-<p>
-Luckan ger icke vika, men den följer med Cambons
-händer, hvarefter han genom öppningen sticker in den långa
-dolken, som icke möter något motstånd.
-</p>
-
-<p>
-Han har således beredt sig ingång till den källare,
-hvarifrån han hört bullret. Men det är icke nog med att
-ha funnit ingången: man måste äfven undersöka hvad märkvärdigt
-kan finnas derinne.
-</p>
-
-<p>
-Det är icke blott af nyfikenhet man måste göra det;
-försigtigheten fordrar det äfven, ty en källare sådan som
-Cambons, en källare med sådant innehåll, kan icke nog betryggas.
-</p>
-
-<p>
-Cambon är långt ifrån att känna sig glad öfver den
-upptäckt han gjort. Fast mer bäfvar han för den och han
-svettas af ångest vid blotta tanken på ett så farligt granskap.
-</p>
-
-<p>
-Emellertid är ej ett ögonblick att förlora. Han måste
-passa på, medan den mystiske grannen är borta, ty att denne
-är borta, slutar han icke allenast af tystnaden, utan äfven
-af mörkret derinne.
-</p>
-
-<p>
-Men om den mystiske grannen skulle komma tillbaka,
-under det att Cambon vore der, en säkerligen lika oväntad
-som ovälkommen gäst, hvad mer?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-120" class="pagenum" title="120"></a>
-Hvad annat, än en strid på lif och död emellan de
-begge grannarne!
-</p>
-
-<p>
-Cambon ryste, men icke för striden, icke ens för sin
-egen död. Han ryste vid den tanken, att kanske nödgas
-döda en menniska, för att derigenom bevara en hemlighet,
-hvars yppande bestämdt skulle medföra icke blott hans egen,
-utan äfven trehundra tappra ynglingars undergång, för att
-icke tala om sjelfva den sak, för hvilken man väpnat sig
-och hvilken var Cambon till och med vida heligare än hans
-och hans kamraters lif.
-</p>
-
-<p>
-Cambon tvekade icke länge. Han vidgade öppningen
-och sköt först in lyktan.
-</p>
-
-<p>
-Derefter kröp han sjelf in. Inkrupen, var han ögonblickligen
-på benen, hållande lyktan i venstra handen och
-dolken i den högra, beredd att försvara sin plats eller dö.
-</p>
-
-<p>
-Men allt var tyst derinne. Ingen röst störde hans öra
-och ingen arm höjde sig mot hans bröst.
-</p>
-
-<p>
-Han var allena. Så mycket bättre tid och lust hade
-han att undersöka lokalen.
-</p>
-
-<p>
-Den källare, hvaruti Armand nu befann sig, var lika
-hög och bred som rustkammaren, men betydligt längre och
-sträckte sig, såsom Armand redan förmodat, under trädgården,
-och var sålunda blott en betydligare fortsättning af den
-förra källaren.
-</p>
-
-<p>
-Armand, som gått rakt fram, stötte mot en jerndörr,
-hvilken, nu tillstängd utanföre, utan tvifvel var den genom
-hvilken den hemlighetsfulle grannen aflägsnat sig.
-</p>
-
-<p>
-Cambon gaf sig icke tid att fundera på hvart denna
-dörr ytterligare kunde leda, utan började i stället att undersöka
-sidoväggarne.
-</p>
-
-<p>
-Han stötte foten mot något, som reste sig i hans väg,
-och han höll lyktan deröfver.
-</p>
-
-<p>
-Hvad han dervid såg, hade han förut under sin lifstid
-sett många gånger.
-</p>
-
-<p>
-Det var en flyttbar jernugn, omgifven af en mängd
-deglar, alltsammans sådant som guld- och silfverarbetare använda
-till de ädla metallernas nedsmältning.
-</p>
-
-<p>
-Det lyste i botten på deglarna, och Cambon hade icke
-svårt för att igenkänna den ädla metallen.
-</p>
-
-<p>
-Förvånad med skäl öfver denna syn, fortsatte han sin
-upptäcktsresa.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-121" class="pagenum" title="121"></a>
-Ett rop af öfverraskning undföll hans läppar vid det
-han närmade sig den andra sidoväggen, ty tätt invid denna
-blänkte en verklig hög af guld och silfver.
-</p>
-
-<p>
-Hade då Cambon upptäckt en skatt? och hade kanske
-denna skatt under medeltiden blifvit till förvar nedburen i
-denna källare, hvilken utan tvifvel tillhört det kloster eller
-den kyrka, som då funnits derofvan?
-</p>
-
-<p>
-Cambon fann visserligen att det var en skatt, och en
-betydlig skatt till på köpet; men den bar visst icke någon
-prägel af medeltiden.
-</p>
-
-<p>
-Det var knifvar, gafflar, grädd- och sockerskålar, dosor
-och fat, armband och urkedjor m. m., men allt af så nytida
-form, att Cambon, vid närmare betraktande af herrligheten,
-icke kunde vara rätt säker på om ej flere af dessa
-dyrbara pjeser genomgått hans egna händer och just af dem
-fått den form de hade, ty, såsom vi redan hafva hört, var
-Armand Cambon en utmärkt skicklig arbetare i guld och
-silfver. Säkert är att Cambon igenkände flere stämplar af
-de fabrikanter, som på den tiden voro mest “en vogue“.
-</p>
-
-<p>
-Detta hindrade likväl ej, att åtskilliga af pjeserna tillhörde
-en äldre tid, och hvilket blott bevisade att deras egare
-icke var någon ensidig beundrare af det gamla eller det nya.
-</p>
-
-<p>
-Hvad som dernäst väckte Cambons uppmärksamhet, var
-att åtskilliga pjeser, oaktadt det kostbara arbete som på dem
-blifvit nedlagdt, voro på ett högst skonlöst sätt hopklämda
-eller hopslagna, hvaraf man skulle kunna sluta till att metallens
-värde egentligen vore det som låge dess egare om
-hjertat. Cambon kunde ej tillbakahålla en suck vid åsynen
-af den förstöring, som gått öfver så mycket vackert i uppfinning
-och så mycken möda i arbete.
-</p>
-
-<p>
-Men ögonblicket var icke rätt lämpligt för sorgliga
-betraktelser öfver sättet att behandla konstarbeten i guld
-och silfver.
-</p>
-
-<p>
-Det är klart att Cambon först och främst önskade svar
-på dessa frågor: hvem är den lycklige egaren till allt detta
-guld och silfver? och hvarför har han burit det ned i källaren?
-samt slutligen, hvarför vill han smälta ned alltsammans?
-</p>
-
-<p>
-Det är en tjuf, var Cambons första svar, en tjuf som
-stulit på flere ställen och sammanfört allt sitt tjufgods hit,
-för att smälta ned det samt derefter under hand afyttra det.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-122" class="pagenum" title="122"></a>
-Men, blef hans andra svar, det kan också vara någon
-eller några, som, af fruktan för en stundande revolution,
-gömt sin egendom i källaren, såsom man i äldre tider brukat
-göra, och man vill smälta ned den, för att lättare kunna
-dölja eller medföra den.
-</p>
-
-<p>
-Begge dessa fall voro lika möjliga.
-</p>
-
-<p>
-Men, i detta sednare fall, hvem var egaren? eller ifall
-egaren till så mycket guld och silfver ej sjelf ville synas
-— hvilket var troligt — hvem var kommissionären?
-</p>
-
-<p>
-Husen i grannskapet voro ganska anspråkslösa och några
-af dem, efter hvad bekant är, så illa berygtade, till följd af
-den der spökhistorien, att ingen ens hyresfritt ville bebo
-dem. Det var således knappast rimligt, att någon af de
-olycklige hyresvärdarne kunde för egen räkning innehafva
-så mycket guld och silfver. Således var någon af dem blott
-kommissionär.
-</p>
-
-<p>
-Men kommissionär kunde endast den vara, som förfogade
-öfver det hus, till hvilket källaren hörde, och hvad kunde
-väl detta vara för ett hus?
-</p>
-
-<p>
-Det fanns ingen närmare egendom än den hvarut presten
-ensam bodde, hvartill kom, att källaren, <a id="corr-18"></a>som hvälfde
-sig under trädgården, hade riktningen mot samma hus. Det
-var således presten, som antingen för någon gynnares eller
-något skriftebarns räkning till förvaring emottagit detta dyrbara
-gods.
-</p>
-
-<p>
-Men var det väl också presten som ditfört smältugnen
-och deglarna? Var det äfven han som hamrat ihop dessa
-vackra dyrbara arbeten? Utan tvifvel, ty prester kunna
-allt, tänkte Cambon i sin fromhet, på samma gång erinrande
-sig, att han en och annan natt sett skuggorna af åtskilliga
-hufvud på paterns rullgardin, hvaraf han redan förut dragit
-den slutsats, att den andlige mannen icke var så allena i
-verlden som han syntes vara.
-</p>
-
-<p>
-För öfrigt, hvem kunde så noga veta, om ej den andlige
-mannen sjelf vore egaren till skatten? De andlige hafva
-i alla tider icke blott känt flere vägar till saligheten än
-andra dödlige; de hafva derjemte känt flere kanaler till förvärfvandet
-af äfven det timliga goda, än mången uteslutande
-verldsligt sinnad. Med ett ord, ingenting var omöjligt för
-mannen af svarta rocken.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-123" class="pagenum" title="123"></a>
-Ett var dock säkert: att egaren till skattkammaren icke
-kunde vara mindre rädd om denna än Cambon var om sin
-rustkammare.
-</p>
-
-<p>
-Men Cambon kunde icke tillbringa hela sin tid i denna
-skattkammare eller i evighet reflektera öfver den möjlige
-egaren dertill. Derför, och sedan han ånyo kastat en blick
-öfver dyrbarheterna, kröp han tillbaka in i sin källare och
-tillsköt derefter mycket sorgfälligt rigeln till blindluckan. Icke
-nog dermed: han stötte ned i jorden framför ingången tvänne
-grofva värjklingor och vände deras fästen mot samma lucka,
-för att understödja rigeln och försvåra ingången, för den
-händelse det kunde falla egaren till skattkammaren in att
-göra ett motbesök i rustkammaren.
-</p>
-
-<p>
-Sedan detta väl var undanstökadt, fästade Cambon ståltråden
-vid lyktan, hvilken med öppen lucka återstäldes på
-sin plats nära fjerdingen. Derefter tog han ett af de små
-paketen, som utgjorde rågan på fjerdingen, och hälde på
-jorden, emellan lyktan och denne, något som liknade krutkorn.
-Den som närmare betraktat fjerdingen skulle vid dess
-botten hafva upptäckt ett litet hål, hvarutur några svarta
-korn framtrillade, förenande sig med dem som Cambon utstrött.
-Cambon, efter att än en gång öfver denna tillredelse
-hafva kastat en pröfvande blick, kröp tillbaka in i den låga
-källaren och passerade den, såsom förr, på fyra fötter och
-alltid med ögonen på den medföljande ståltråden. När han
-kommit till den första luckan förde han ståltråden med verkligen
-darrhändt försigtighet genom det fina hålet på ifrågavarande
-lucka samt vek dess yttersta ända öfver en af luckans
-tiljor. Derefter höjde han sig på armarne upp i sin
-sängkammare. Sedan han på detta sätt väl kommit upp,
-tillslöt han luckan efter sig, men så omtänksamt att, om
-man också ej haft för ögonen Cambons dervid något bleknande
-ansigte, man likväl kunnat märka att någonting högst
-vigtigt och farligt förknippade sig med oftanämnde lucka.
-</p>
-
-<p>
-Sedan dennas rigel blifvit tillskjuten, hastade Cambon
-att ställa sängen öfver den samt flytta skåpet från fönstret
-till dess vanliga plats vid väggen.
-</p>
-
-<p>
-Derefter, och som det var långt lidet på natten, klädde
-han af sig och intog sängen. Men innan han somnade, genomläste
-han åtskilliga gånger den lilla parfymerade rosenbiljetten,
-som den okända sköna skickat honom, ehuru han
-redan kunde den utantill.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-124" class="pagenum" title="124"></a>
-Ändtligen släckte han ljuset och insomnade.
-</p>
-
-<p>
-Han drömde om högar af guld och silfver, så stora
-som berg, och om svarta drakar, som vakade deröfver; han
-drömde om barrikader, icke mindre höga, på hvilka han sjelf
-stod i blod till midjan och af krutmoln omhvirflad; han
-tyckte sig se en ängel, sväfvande öfver hans hufvud med
-en parfymerad rosenbiljett i venstra handen och en lagerkrans
-i den högra. Men ängeln, i stället för korpsvarta
-lockar, hade det mjukaste bruna hår och, i stället för
-nattsvarta ögon, de mildaste högblå. Slutligen tyckte han,
-att någon smög sig under hans säng och ryckte upp
-blindluckan, utan att först stöta ned den betydelsefulla ståltråden.
-Han hörde en förfärlig knall och fann sig sjelf,
-jemte det hus han bebodde, uppslungad i rymden högt öfver
-Notre-Dame.
-</p>
-
-<p>
-Han vaknade och satte sig upp i sängen, torkande ångestsvetten
-ur sin panna.
-</p>
-
-<p>
-“Hå! gudskelof, det var bara en dröm!“ hviskade han
-och lade sig ånyo.
-</p>
-
-<p>
-Han insomnade för andra gången; men om han drömde
-något mera, känna vi icke.
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-7">
-<span class="firstline">Sjunde kapitlet.</span><br />
-Vendôme-platsen.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">V</span><span class="postfirstchar">endôme-platsen,</span> bildande en åttkant, eller, nogare sagdt, en
-qvadrat med afskurna hörn, är i och för sig sjelf en af de
-vackraste i Paris; men kronan af dess skönhet är naturligtvis
-Vendôme-kolonnen, en, åtminstone hvad det yttre beträffar,
-värdig medbroder till Juli-kolonnen. Vi säga: till det
-yttre, ty, då Juli-kolonnen är ett lysande minne af en ärofull
-frihetskamp, invigdt af segrande medborgares blod, så
-är Vendôme-kolonnen deremot ett ståtligt minne af en ärofull
-despotism, invigdt af segrande slafvars blod. Blodet,
-<a id="page-125" class="pagenum" title="125"></a>
-som invigt begge dessa olika minnen, ropar också med olika
-röster från jorden.
-</p>
-
-<p>
-Platsen, som är anlagd på tomten af det fordna Vendôme-hotellet,
-uppbygdt af Henrik IV åt dess son, är rik på
-historiska minnen, och hvilken plats i Paris är icke det!
-Den egdes och beboddes år 1720 af irländaren Law, den
-på en gång mest snillrike och mest olycklige vinglare verlden
-känner, och hvilken, sedan han af furstar köpt och med
-ofantliga summor betalt grefskaper och markisater i nästan
-hela Europa, dog såsom flykting i Venedig, fattig och förgäten.
-</p>
-
-<p>
-Der störtades, under den första stora revolutionen, från
-sin piedestal Ludvig XIV:s kolossala ryttarstod, som stått
-der sedan år 1699, och det i samma ögonblick Ludvig XVI
-såsom fånge fördes öfver platsen för att insättas i det sorgligt
-bekanta Tempeltornet.
-</p>
-
-<p>
-Der, år 1815, degraderades och dömdes till deportation
-general Bonnaire, den tappre försvararen af la Place de
-Condé, midt framför Vendôme-kolonnen, hvars basreliefer
-framstälde flere af hans egna krigsbedrifter.
-</p>
-
-<p>
-Der spände sig, samma dag de allierade härarne intågade
-i Paris, nitiske rojalister uti de linor, som, fästade kring
-halsen på Napoleons staty, skulle nedrycka den från kolonnen,
-och drogo af alla krafter samt svettades af hjertans
-grund för den goda saken, utan att likväl på detta sätt
-kunna böja den envisaste af bronshalsar.
-</p>
-
-<p>
-Sjelfva kolonnen är ett verk af Napoleon och invigdes
-år 1810 för att föreviga minnet af franska härens bedrifter
-under 1805 års fälttåg. Vendôme-kolonnen, i likhet med
-Juli-kolonnen, helt och hållet af brons, är likväl högre än
-denna sednare, eller 107 alnar, piedestalen och statyn inberäknade.
-Till gjutgods användes 1,200 af fienden tagna metallkanoner.
-Piedestalen, på hvars hörn fyra örnar uppehålla
-guirlander af ek och lager, är på alla facerna ornerad
-med troféer af alla slags vapen, fanor och militäriska drägter.
-Öfver ingången till kolonnen sväfva tvänne segerns genier,
-uppbärande en tafla, hvars latinska inskrift erinrar om monumentets
-uppkomst.
-</p>
-
-<p>
-Sjelfva pelaren är helt och hållet ornerad med basreliefer
-af ringa konstvärde, föreställande i kronologisk ordning
-alla bedrifterna från början af 1805 års fälttåg ända till
-fredens afslutande efter slaget vid Austerlitz. Genom en
-<a id="page-126" class="pagenum" title="126"></a>
-spiraltrappa, som slingrar sig inuti kolonnen, uppkommer
-man till en å kapitälet hvilande balustrad, ifrån hvars midt
-höjer sig en ny piedestal, som uppbär Napoleons staty. Denna
-staty är likväl ej densamma som restes der 1810.
-</p>
-
-<p>
-Vi nämnde nyss, att man medelst linor sökte neddraga
-den, men detta lyckades ej, ehuru rojalisterne togo både
-hästar och åsnor till hjelp. Förtviflade öfver så många fruktlösa
-ansträngningar, beslöto rojalisterne att underminera kolonnen,
-för att genom dess fall kunna åtkomma den förhatliga
-stoden. Men de segrande utlänningarne, mildare än
-Bourbonernas vänner, satte sig emot denna vandalism; men
-som de visst icke hade för plan att skona statyn, så hittade
-de på ett annat medel att få den ned. Det hade kommit
-till deras kunskap, att artisten Delaunay, som upprest bilden,
-ensam besatt hemligheten för dess störtande. Delaunay ålades
-derför, vid dödsstraff, att nedtaga bilden, hvilket han
-också gjorde. Den stod, som sålunda störtades, förestälde
-Napoleon såsom romersk kejsare; men den, som efter Julirevolutionen
-eller år 1831 å nyo uppstäldes, förestälde hjelten
-med den lilla trekantiga hatten samt i den drägt, han
-vanligtvis brukade bära och den han gjort så ryktbar öfver
-hela verlden.
-</p>
-
-<p>
-Det är klart, att denna kolonn icke allenast genom sin
-betydelse, utan äfven genom sin storlek och sitt lyckliga läge
-skall göra en förvånande effekt, man må betrakta den vid
-dagsljus från Tuilerierna eller från boulevarden. Men den
-tager sig icke heller ofördelaktigt ut, när månen från sin
-mörka sammetsmjuka himmel strör sitt silfver öfver den lilla
-trekantiga hatten och förklarar de kända anletsdragen af
-verldens störste krigare. Också underlåter ingen, som gör
-sin månskenspromenad öfver Vendôme-platsen, att lyfta sina
-ögon mot den stolta bronsbilden, isynnerhet när månen smyckar
-den med sitt vackraste silfver.
-</p>
-
-<p>
-Men få torde betrakta den med så mycken andakt som
-Armand Cambon, hvilken, ehuru klockan ännu ej var mer
-än sju, likväl redan instält sig på mötesplatsen. Cambon
-såg ej blott Napoleon på kolonnen, Napoleon på höjden af
-sin ära; han såg äfven Bonaparte på klippan i oceanen, der
-den fjettrade kondoren led sitt straff, säkerligen mindre för
-det han skakat Europas troner, än för det han, ett trolöst
-barn, förrådt sin moder, republiken — för det han, af friheten
-kastad till äran, bjöd äran att mörda friheten. Det
-<a id="page-127" class="pagenum" title="127"></a>
-var utan tvifvel något ditåt som Cambon tänkte, ty han,
-som icke kunde gå förbi Juli-kolonnen utan att aftaga sin
-hatt och framhviska en bön, kunde icke gerna egna sin
-hyllning åt en storhet, hvars fot hvilade på grusade städer
-och krossade menniskoben, och hvars hjessa bar en lager,
-drypande af blod och tårar. Cambons andakt för tillfället
-tillhörde uteslutande denna stora, om också förtjenta, olycka,
-hvartill oceanen en gång var vitne, utan att besvara den
-fjettrade kondorens klagan med annat än rytande vågor och
-hånande vindar.
-</p>
-
-<p>
-Cambon vände slutligen sina ögon från kolonnen, ty det
-är besvärligt att stå så der länge och titta upp till en höjd
-af 107 alnar, helst när man, såsom Cambon, är klädd i hvit
-stärkt halsduk med mycket styfva kragar. Det är gifvet,
-att man icke kan vara barhalsad, när man är bjuden till
-ett förnämt fruntimmer, och som det icke heller går an att
-ha blus på sig, så är det klart att, ifall man så hafva kan,
-man tager på sig en fin vacker svart frack med tillhörande
-väst och pantalonger. Allt detta hade också vår hjelte, och
-det var väl värre än det, han hade ett par hvita handskar
-i ena frackfickan, ty hvarför skulle han väl taga dem på
-sig, när klockan ej var mer än sju, liksom man ej kunde
-beundra Vendôme-kolonnen utan hvita handskar. Och om
-man också känner sig rörd af hvad man för tillfället ser
-eller tänker på, så är det derför icke nödvändigt att upptaga
-och nedskrynkla den hvita slätstrukna näsduk man har i
-andra frackfickan. Man petar helt enkelt bort tåren med
-fingret, ty allting är “comme il faut“ i mörkret.
-</p>
-
-<p>
-Men Armand Cambon hade utomdess något i hvardera
-byxfickan, som icke är “comme il faut“, hvarken vid dagsljus
-eller i mörker. Han hade nämligen i den ena en hopfälld
-dolk och i den andra en terzerol med tvänne pipor,
-hvardera laddad med sin lilla nätta kula.
-</p>
-
-<p>
-Det der var visst icke nipper att ha på sig, när man
-går till fruntimmer; men Armand Cambon var en försigtig
-general. Den anonyma biljetten, den väntande vagnen, den
-maskerade kammarjungfrun och den der bindeln för ögonen,
-allt detta var visserligen intressant; men det var icke rent
-spel, eller åtminstone röjde det en fruktan å ena sidan, som
-följaktligen kunde förutsätta fara å den andra. Tar man
-sina försigtighetsmått på ena hållet, så är det klart att man
-måste göra detsamma på det andra. Med ett ord, Armand
-<a id="page-128" class="pagenum" title="128"></a>
-fann det alls icke underligt, att han försett sig med dessa
-små vapen, som äro så lätta att dölja i fredstid, men af
-hvilka man kan hafva så mycken nytta, när det gäller att
-försvara sig, helst mot flere fiender på en gång.
-</p>
-
-<p>
-Det är en gammal sanning, att tiden aldrig går så
-långsamt som när man väntar på något angenämt. Ännu
-var klockan blott en qvart till åtta, och vår hjelte hade
-funnit den qvart, han redan tillbragt på Vendôme-platsen,
-längre än en vanlig timme, ehuru han fördrifvit tiden med
-en repetitionskurs i Napoleons historia. Emellertid marscherade
-han af och an på den vackra platsen, som för ingen
-del hade brist på promenerande af begge könen.
-</p>
-
-<p>
-I ett af hörnen höll en säljare af gamla manskläder ett
-efter vanligheten långt och blomstrande tal för sina trådslitna
-paltor inför ett auditorium af omkring tjugo personer.
-Säljaren hade ett blekt och magert ansigte, men hans kropp
-tycktes hafva ovanligt grofva och feta dimensioner. Vid
-närmare påseende fann man dock att detta härledde sig
-deraf, att säljaren hade hela sitt varulager på sig. I den
-mån han sålde och blef af med sina varor, blef han sjelf
-allt smalare och spensligare. Slutligen, och hvilket bevisade
-att han gjort goda affärer, stod han i bara skjortan och
-kalsongerna. Så rustad, aflägsnade han sig med begge händerna
-fulla af mynt, under allmänhetens gapskratt.
-</p>
-
-<p>
-Armand skrattade med, men kände i detsamma att någon
-i hopen stötte till hans ena sida. Han förde handen ögonblickligen
-dit, der han känt stöten, och kom just lagom för
-att gripa om en annan hand, i hvilken han igenkände sin
-egen lilla terzerol.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad är meningen med detta?“ frågade han den, hvilken
-handen tillhörde och som tycktes vara en man tillhörande
-den s. k. bättre samhällsklassen.
-</p>
-
-<p>
-“Jag ber om förlåtelse!“ stammade denne, släppande
-terzerolen på gatan; “men ... men det föreföll mig besynnerligt,
-att ni går på gatan med sådana saker“, tillade han,
-derefter smygande sig bort.
-</p>
-
-<p>
-“Ni skulle hellre sett, att det varit en börs“, mumlade
-Cambon, i det han, sjelf något förlägen, böjde sig ned och
-upptog terzerolen, den han hastigt gömde hos sig.
-</p>
-
-<p>
-Han såg nog hvad det var för en figur som han varit
-ute för; men han aktade sig att börja process med en ficktjuf,
-<a id="page-129" class="pagenum" title="129"></a>
-som, i stället för en börs, finner en laddad pistol i sin
-nästas ficka.
-</p>
-
-<p>
-Nästan lika glad som ficktjufven öfver att ingen polissergeant
-varit vitne till uppträdet, drog sig Cambon till en
-annan sida af Vendôme-platsen med föresats att dädanefter
-bättre vårda sina fickor. Han slog ånyo några slag fram
-och tillbaka, finnande tiden något raskare i sitt lopp allt
-ifrån den stund han fick en tjuf att fundera på.
-</p>
-
-<p>
-Händelsevis kom hans blick att falla på tvänne manspersoner,
-hvilka mötte honom. Som månens sken föll på
-deras ansigten, blef det mycket lätt för honom att urskilja
-anletsdragen.
-</p>
-
-<p>
-Den ene var densamme som nyss, utan att sjelf vara
-vapensamlare, varit nära att tillskynda spökhusets rustkammare
-förlusten af en terzerol med två pipor.
-</p>
-
-<p>
-Men Cambon tyckte sig äfven igenkänna den som var
-i ficktjufvens sällskap.
-</p>
-
-<p>
-Ifrågavarande person hade låg svart hatt med breda
-border samt en mycket lång rock, lik den som de franska
-presterne bruka.
-</p>
-
-<p>
-Cambon stannade, ansträngande sitt minne.
-</p>
-
-<p>
-Hvar hade han väl förut sett det der bleka svartskäggiga
-ansigtet i förening med den der svarta långrocken?
-</p>
-
-<p>
-Hastigt, och liksom ett ljus uppgått för honom, utropade
-han för sig sjelf:
-</p>
-
-<p>
-“Ah, skulle det vara han? ... nej, det är icke möjligt!
-... och likväl var han så lik presten vid rue S:t-Etienne,
-min granne, att jag nästan skulle kunna svära på att det
-var samme person.“
-</p>
-
-<p>
-I detsamma hördes ett tornur slå åtta.
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon hastade ögonblickligen åt den sidan
-af Vendôme-platsen, som ligger norr om kolonnen.
-</p>
-
-<p>
-Der stod ganska ordentligt en täckt vagn med sina
-två hästar och en körsven på kuskbocken. Framför den halföppna
-vagnsdörren stod en qvinlig gestalt i kappa och hatt,
-från hvilken sednare nedföll ett rikt veckadt flor.
-</p>
-
-<p>
-Cambon närmade sig oförskräckt detta fruntimmer, som,
-förande floret något åt sidan, tycktes fixera honom med
-ena ögat.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur! väntar ni någon?“ frågade den okända med
-låg stämma.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-130" class="pagenum" title="130"></a>
-“Ja“, svarade Armand, fruktlöst bemödande sig att genom
-floret upptäcka ett ansigte, som, utom floret, till mer
-än hälften var betäckt med en svart mask.
-</p>
-
-<p>
-“Hvem?“ frågade hon ånyo; “hvem väntar ni?“
-</p>
-
-<p>
-“En vagn med två hästar, som på slaget åtta skulle
-stanna norr om Vendôme-kolonnen“, svarade Cambon; “dessutom
-ett maskeradt fruntimmer, som skulle bjuda mig en
-plats i samma vagn.“
-</p>
-
-<p>
-“Riktigt“, halfhviskade damen; “ni är den rätte ...
-Var då god och stig in!“
-</p>
-
-<p>
-Dervid slog hon upp vagnsdörren hel och hållen samt
-gjorde en lika behaglig som begriplig rörelse med handen
-åt den unge mannen.
-</p>
-
-<p>
-“Jag tackar“, komplimenterade Armand; “men ni tillåter
-mig väl att först hjelpa er upp?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni är mycket artig“, yttrade hon, emottagande hans
-framräckta hand.
-</p>
-
-<p>
-Den maskerade damen satt nu i vagnen.
-</p>
-
-<p>
-“Med er tillåtelse intager jag nu platsen vid er sida“,
-sade Cambon, i det han raskt hoppade in i vagnen och satte
-sig bredvid den okända.
-</p>
-
-<p>
-“Har ni varit så god och låst till vagnsdörren?“ frågade
-hon.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, men det var öfverflödigt, hör jag, ty man låser
-just nu igen den utanför.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är kusken.“
-</p>
-
-<p>
-“Det var en artig kusk, min nådiga!“
-</p>
-
-<p>
-“Såå?“
-</p>
-
-<p>
-“Nu är vagnen i kuskens händer och jag är i edra“,
-sade Cambon muntert.
-</p>
-
-<p>
-“I mina?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja visst.“
-</p>
-
-<p>
-“Hm, hm! ... vi få väl se.“
-</p>
-
-<p>
-I detsamma satte sig vagnen i rörelse.
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-8">
-<a id="page-131" class="pagenum" title="131"></a>
-<span class="firstline">Åttonde kapitlet.</span><br />
-Den maskerade.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">V</span><span class="postfirstchar">agnshjulen</span> rullade af temligen fort; men vagnskorgen var
-som en gunga.
-</p>
-
-<p>
-Cambon kunde icke erinra sig att han någonsin förut
-åkt så beqvämt. Men som han icke heller förut hade åkt
-i sällskap med ett maskeradt fruntimmer, så fann han sin
-belägenhet högst egen och besynnerlig. Det är icke nog
-med att åka beqvämt, man måste äfven, när man så vill,
-kunna stanna och gå ur, hvilket Cambon icke ansåg sig
-kunna göra, sedan han öfvertygat sig om att vagnsdörren
-blifvit låst utanför och nyckeln till låset troligtvis gömd i
-den artige kuskens ficka.
-</p>
-
-<p>
-Det beqväma och behagliga upphör att vara beqvämt
-och behagligt, när man icke, allt efter som det faller en in,
-kan utbyta det mot det obeqväma och obehagliga. Högsta
-lycka är ingenting annat än högsta frihet.
-</p>
-
-<p>
-En suck störde Armand i hans tysta betraktelser. När
-man kan sucka på sammetsklädda resårer, då står det
-icke rätt till. En artig kavaljer frågar icke gerna sin dam,
-hvarför hon suckar; men man kan svara på samma sätt,
-och det gjorde också vår hjelte.
-</p>
-
-<p>
-Armands suck hade åtminstone den verkan, att den
-löste den maskerade damens tungband, som någon stund varit
-temligen hårdt tilldraget.
-</p>
-
-<p>
-“Min herre, ni har hitintills med mycken beredvillighet
-underkastat er de order man gifvit“, sade hon.
-</p>
-
-<p>
-“Med mycken beredvillighet?“ upprepade Cambon; “det
-tror jag nog ... Man bjuder mig på en vagn, som en prins
-skulle kunna åka i; och man bjuder mig på ett sällskap,
-som — jag ber er tro på mitt uppriktiga hjerta — måste
-vara mycket älskvärdt, att döma af hvad jag redan sett,
-eller, rättare sagdt, af hvad jag icke sett ... Det är minsann
-icke många af mitt stånd, som hugnats med en sådan lycka.“
-</p>
-
-<p>
-“Men, min Gud, jag glömmer ju alldeles bort att ...“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni minnes väl en annan af föreskrifterna?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-132" class="pagenum" title="132"></a>
-“Den att man skall binda för mina ögon ... hvem kan
-glömma någonting så vigtigt?“
-</p>
-
-<p>
-“Var god och tag denna duk ... Ni skall sjelf binda
-den för ert ansigte.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni tror mig då kunna göra det lika ärligt som om ni
-sjelf gjorde det?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag tror er derom.“
-</p>
-
-<p>
-“Men på det hela taget vet jag ej hvartill det egentligen
-skall tjena ... Om meningen är, att jag ej skall se
-hvart vi åka, så vet ni sjelf, huruvida jag hitintills en enda
-gång gjort min af att nedfälla jalusien ... Nyfikenheten är
-ej en af mina svaghetssynder.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag vet nog att det för närvarande är öfverflödigt ...
-men efter det är bestämdt föreskrifvet, så ...“
-</p>
-
-<p>
-“Så bör man punktligt lyda ... På det ni icke skall få
-något obehag genom mig, så tager jag duken och skyndar
-att fullgöra den vigtiga föreskriften.“
-</p>
-
-<p>
-“Här ... tag.“
-</p>
-
-<p>
-Cambon emottog den allra mjukaste parfymerade silkesduk,
-hvars doft ovilkorligen erinrade om rosenbiljetten.
-</p>
-
-<p>
-“Det hade kanske icke gått så lätt för mig att lyda“,
-sade Cambon, under det han band för sina ögon, “om ni
-icke haft den der svarta masken för ert ansigte.“
-</p>
-
-<p>
-“Hur då?“
-</p>
-
-<p>
-“När jag icke får den lyckan att se ert ansigte, så gör
-det mig alldeles detsamma, om jag har förbundna ögon eller
-ej“, svarade Armand med en fransmans vanliga ledighet.
-</p>
-
-<p>
-“Hvilken stor artighet!“ betygade också den maskerade,
-beledsagande sina ord med en ny suck.
-</p>
-
-<p>
-Cambon hade gerna velat fatta handen på den som
-kunde sucka så vackert. Men det är icke rätt förståndigt
-att trycka handen på domestiken, när man i perspektivet
-har en möjlig handtryckning af domestikens herskarinna.
-Cambon var en mycket förståndig menniska.
-</p>
-
-<p>
-En liten paus följde nu.
-</p>
-
-<p>
-“Jag nämnde nyss att jag icke är nyfiken“, bröt ändtligen
-Cambon den tråkiga tystnaden, “och jag tänker icke
-heller gå emot min natur ... Men utan att fela för mycket
-mot mig sjelf eller gå andras granlagenhet för nära, skulle
-jag kanske kunna fråga, hur det var möjligt för en obekant
-att finna reda på min bostad?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-133" class="pagenum" title="133"></a>
-“Ja, ni bor mycket aflägset, min herre.“
-</p>
-
-<p>
-“Utan tvifvel.“
-</p>
-
-<p>
-“Och hvad som än värre är, ni bor i en ohygglig trakt
-af staden.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni menar för de der spökhistoriernas skull?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, kan det finnas någon hemskare trakt än der spöken
-husera?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag medger att spöken icke äro ett sällskap som ...“
-</p>
-
-<p>
-“Och ni ... ni som bor i sjelfva spökhuset och i den
-der trädgården ... o min Gud! ... Jag darrar ännu, när jag
-tänker på att jag ...“
-</p>
-
-<p>
-“Måste promenera öfver den hemska trädgården“, tillade
-Cambon, “och sedan gå in i den icke mindre hemska korridoren,
-för att träda den vackraste af biljetter in i låset på
-den fulaste af dörrar ... Tro mig, jag ser tydligt hvilken
-ängslan detta förorsakat er.“
-</p>
-
-<p>
-“Man hade sökt er tvänne dagar å rad“, försäkrade den
-maskerade.
-</p>
-
-<p>
-“Jaså, tvänne dagar å <a id="corr-24"></a>rad ... Hur mycket besvär har
-jag ej redan förorsakat!“
-</p>
-
-<p>
-“Men när man aldrig fann er hemma, beslöt man lemna
-qvar några skrifna rader.“
-</p>
-
-<p>
-“De mest förtjusande rader!“ utropade Cambon.
-</p>
-
-<p>
-“Jaså, dessa rader hafva då redan gjort er så lycklig?“
-frågade den maskerade, icke utan en viss sorgbundenhet i
-uttrycket, den Cambon ganska lätt märkte, ty när man är
-beröfvad synen, tilltager hörselns sinne i styrka.
-</p>
-
-<p>
-“Det förstås“, svarade han, “att när man får en skrifvelse
-ifrån en dam ...“
-</p>
-
-<p>
-“Som man icke känner?“
-</p>
-
-<p>
-“Det är just deruti som det pikanta ligger ... Hvem
-vet om det skulle vara lika intressant, ifall man kände
-henne, ty ...“
-</p>
-
-<p>
-Armand tystnade tvärt, ty som känseln hos honom var
-lika högt uppdrifven som hörseln, så kände han ganska tydligt
-huru en liten hand tryckte hans egen.
-</p>
-
-<p>
-Men Cambon aktade sig att besvara handtryckningen.
-Alltid samma förstånd — alltid en son af norden.
-</p>
-
-<p>
-“Man befarade emellertid att någon annan än ni skulle
-upptäcka biljetten“, tog ånyo den maskerade till ordet, utan
-att längre qvarhålla sin hand på ett så otacksamt ställe.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-134" class="pagenum" title="134"></a>
-“Ingen fara med den saken“, svarade Armand; “och
-det är följden af att bo tillsammans med spöken ... Ni kan
-vara säker på att ingen annan hedrar mig med besök än
-den, som är tvungen dertill.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni skulle således icke hafva några vänner?“ frågade
-den maskerade med deltagande.
-</p>
-
-<p>
-“Det vore mycket otacksamt af mig att påstå sådant
-... men hvad betyder väl vänskapen för de dödlige mot
-fruktan för de odödlige?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni har då endast spökrädda vänner?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag vet åtminstone en, som icke är spökrädd.“
-</p>
-
-<p>
-“Och det är?“
-</p>
-
-<p>
-“Den, som under min bortovaro hade mod att sticka
-biljetten i låset.“
-</p>
-
-<p>
-“Ah, ni anser då mig för er vän?“ frågade den maskerade
-med en viss liflighet.
-</p>
-
-<p>
-“Det var då verkligen ni?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, min herre!“
-</p>
-
-<p>
-“Men ni skulle icke vilja säga mig, huru ni bar er åt
-för att få reda på min aflägsna och dystra bostad?“
-</p>
-
-<p>
-“Ingenting är omöjligt för oss fruntimmer.“
-</p>
-
-<p>
-I detsamma stannade vagnen.
-</p>
-
-<p>
-“Vi äro vid målet eller hur?“ frågade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, min herre.“
-</p>
-
-<p>
-“Och hvad bör jag nu göra?“
-</p>
-
-<p>
-“Stiga ur vagnen, naturligtvis.“
-</p>
-
-<p>
-“Och sedan?“
-</p>
-
-<p>
-“Låta mig ledsaga er.“
-</p>
-
-<p>
-“Och bindeln?“
-</p>
-
-<p>
-“Låter ni sitta qvar.“
-</p>
-
-<p>
-“Tilldess?“
-</p>
-
-<p>
-“Man ber er aftaga den.“
-</p>
-
-<p>
-Nu hörde Armand vagnsdörren öppnas utifrån.
-</p>
-
-<p>
-“Behagar ni räcka mig er hand?“ frågade den maskerade.
-</p>
-
-<p>
-“Aha, ni har redan stigit ur“, svarade Cambon, räckande
-fram sin hand, som ögonblickligen fattades af en annan.
-</p>
-
-<p>
-“Så der ja ... nu är ni på marken.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag tackar er på det förbindligaste ... Den fördömda
-bindeln, som nödgar mig att så besvära ett fruntimmer!“
-</p>
-
-<p>
-“Bekymra er icke om det, utan var god och följ mig.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-135" class="pagenum" title="135"></a>
-“Jag följer ... icke ett barn en gång skall vara lättare
-att leda än jag ... Jag trotsar er att finna en karl, som mera
-blindt följer era befallningar.“
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon, ledd af den lilla handen, skred framåt
-med den försigtighet, som anstår en blind.
-</p>
-
-<p>
-“Nu äro vi framför en trappa“, tillkännagaf ledsagerskan.
-</p>
-
-<p>
-“Mycket lång?“
-</p>
-
-<p>
-“Blott fyra steg ... den leder till en trädgård.“
-</p>
-
-<p>
-“Vi äro således nu i trädgården?“ frågade Armand,
-sedan han tagit de fyra stegen.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, och låtom oss gå vidare.“
-</p>
-
-<p>
-Armand, under det han framskred, hörde en lätt vind
-leka med trädens qvistar.
-</p>
-
-<p>
-“Vi komma här till en liten bro“, meddelade hans följeslagarinna.
-</p>
-
-<p>
-“Jaså, en liten bro ... de der små broarna äro för näpna
-... Hvart bär denna?“
-</p>
-
-<p>
-“Öfver en damm.“
-</p>
-
-<p>
-“Och i dammen simma svanor ... det här blir allt mer
-och mer romantiskt.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni tycker då mycket om svanor?“
-</p>
-
-<p>
-“Om jag tycker om svanor? ... ack, min Gud! jag är
-alldeles förtjust i svanor ... Men hvart bär det nu?“
-</p>
-
-<p>
-“Vi befinna oss vid en annan trappa.“
-</p>
-
-<p>
-“Jaså, det är mycket trappor i denna trädgård.“
-</p>
-
-<p>
-“Men denna bär nedåt.“
-</p>
-
-<p>
-“Bär den nedåt? ... det är följden af att ha trappor
-som bära uppåt.“
-</p>
-
-<p>
-“Stig försigtigt!“
-</p>
-
-<p>
-“Denna trädgård tycks ej vara anlagd för blinda att
-promenera uti.“
-</p>
-
-<p>
-“Troligtvis.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är väl också för första gången som en blind vandrar
-här?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni tror det?“ frågade ledsagerskan med en röst, som
-föreföll Cambon något ironisk.
-</p>
-
-<p>
-“Aha! det skulle således icke vara första gången“, anmärkte
-denne ... “i sanning, min nådiga, ni leder den blinde
-med en skicklighet, som röjer både öfning och vana.“
-</p>
-
-<p>
-“Min herre!“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-136" class="pagenum" title="136"></a>
-“Tusen gånger om förlåtelse! ... Men hvar äro vi nu?
-... Vid en ny trappa, förmodar jag.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni förmodar alldeles riktigt ... Men den leder uppåt
-och är mycket lång.“
-</p>
-
-<p>
-“Vi komma således upp i ett hus?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, monsieur.“
-</p>
-
-<p>
-“Det var präktiga trappsteg, breda och refflade, som i
-ett palats.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är också ett palats.“
-</p>
-
-<p>
-“Så mycket bättre.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvarför så mycket bättre?“
-</p>
-
-<p>
-“Emedan förnäma damer vanligtvis bo i palatser.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni längtar då mycket efter förnäma damer?“ frågade
-ledsagarinnan med samma sorgbundenhet som i vagnen.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, i fall de hysa samma deltagande för fattigt folk i
-allmänhet som för mig.“
-</p>
-
-<p>
-“Deltagande, säger ni?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja visst ... är det ej deltagande att hemta en fattig
-arbetare i vagn och att ...“
-</p>
-
-<p>
-“Binda för hans ögon.“
-</p>
-
-<p>
-“Det bevisar ett deltagande, som vill vara inkognito,
-ett deltagande utan anspråk på tacksamhet eller vedergällning.“
-</p>
-
-<p>
-“Ha ha!“
-</p>
-
-<p>
-“Ni finner det lustigt, tror jag!“
-</p>
-
-<p>
-“Tyst, min herre, tyst!“
-</p>
-
-<p>
-“Det är då icke nog med att vara blind ... ni begär
-äfven att jag skall vara stum.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja ... vi komma till en dörr.“
-</p>
-
-<p>
-“Och genom dörren in i ett rum ... det der är ju i sin
-fullkomliga ordning.“
-</p>
-
-<p>
-Armand hörde sin ledsagarinna sätta en nyckel i låset
-och upplåsa det.
-</p>
-
-<p>
-“Följ nu noga efter mig“, bad hon med svag röst.
-</p>
-
-<p>
-“Jag följer“, svarade Armand lika sakta och lät sig
-föras af samma hand, som han under promenaden mer än
-en gång känt darra i sin, utan att han kunde förklara
-orsaken.
-</p>
-
-<p>
-Armand, som städse känt mycket deltagande för darrande
-fruntimmer, kunde omöjligt underlåta att gifva sin
-ledsagerska en trösterik handtryckning, ty han var äfven
-en son af södern. Hans goda hjerta blef också belönadt,
-<a id="page-137" class="pagenum" title="137"></a>
-ty han tyckte att den maskerades ansigte glädjestrålade genom
-masken.
-</p>
-
-<p>
-Det dröjde icke länge förrän man ånyo stötte på en dörr.
-</p>
-
-<p>
-“Nu äro vi vid målet“, hviskade den maskerade till
-den blinde.
-</p>
-
-<p>
-“Så mycket bättre“, försäkrade denne; “jag är verkligen
-mätt på att leka blind.“
-</p>
-
-<p>
-“När ni väl inkommit i nästa rum“, sade den maskerade,
-“är ni god och stannar på det ställe, der jag lemnar
-er.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni tänker då lemna mig?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, min herre“, svarade hon med detta sorgliga uttryck,
-som redan förut väckt Cambons uppmärksamhet och
-som så väl öfverensstämde med den lilla handens darrning.
-</p>
-
-<p>
-“Och hvad återstår mig sedan?“ frågade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Endast att vänta tilldess man ber er aftaga bindeln“,
-svarade hon.
-</p>
-
-<p>
-“Och ni är säker på att man skall bedja mig derom?“
-</p>
-
-<p>
-“Visst skall man bedja er aftaga bindeln.“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvem skall bedja mig?“
-</p>
-
-<p>
-“Gif er till tåls ... det får ni nog se ... Kom nu,
-monsieur!“
-</p>
-
-<p>
-Det der “kom nu, monsieur!“ lät verkligen så jämmerligt,
-att Armand verkligen kände sig underlig till mods.
-</p>
-
-<p>
-“Den der damen maskerar icke blott sitt ansigte“, tänkte
-han, “utan äfven en känsla, som hon ej är mäktig.“
-</p>
-
-<p>
-Emellertid fick han icke lång tid på sig att tänka, ty
-han kände sina begge fötter gunga på en elastisk matta, under
-det hans sinnen nästan rusades af de paradisiska vällukterna
-omkring honom.
-</p>
-
-<p>
-“Glöm ej att bibehålla bindeln tilldess man befaller er
-att aftaga den“, tillsade högt hans följeslagarinna, men denna
-gång med en röst, som genom sitt uttryck af kall likgiltighet
-stack betydligt af emot den förra tonarten både under
-åkningen och promenaden.
-</p>
-
-<p>
-Armand hörde henne aflägsna sig, han hörde en dörr
-öppnas och tillslutas. Derefter blef det tyst som i en graf.
-</p>
-
-<p>
-Armand stod orörlig på den plats, der han blifvit stäld,
-stum och med sin bindel för ögonen. Ännu bad honom
-ingen aftaga den. Hur länge borde han förblifva i denna
-ställning?
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-9">
-<a id="page-138" class="pagenum" title="138"></a>
-<span class="firstline">Nionde kapitlet.</span><br />
-Från Nord till Söder.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">D</span><span class="postfirstchar">et</span> orörliga blinda tillståndet blef emellertid mycket pinsamt
-för den unge mannen, helst de starka parfymerna och
-den qväfvande hettan i rummet uppdrefvo blodet till hans
-hufvud.
-</p>
-
-<p>
-Det var derför nära att han vändt sig till ställets
-okända guddom, för att begära sina ögon åter, då en röst
-helt nära honom och klar som ett klockljud yttrade följande:
-</p>
-
-<p>
-“Ni är en verklig riddare, unge man! ... utan att känna
-er dam lyder ni blindt hennes befallningar ... Men ni är
-pröfvad nog, och jag tillåter er att aftaga bindeln.“
-</p>
-
-<p>
-Armand var ej sen att hörsamma denna befallning.
-Men den förvirring, som vällukterna, hettan och bindeln
-nyss tillskyndat honom, var ett intet emot den berusande
-öfverraskning, hvilken bemäktigade sig hans hjerna vid den
-syn, som nu mötte hans stirrande ögon.
-</p>
-
-<p>
-Han befann sig midt i skötet af den utsöktaste österländska
-prakt; men speglar, kronglas, väggens sidentapet och
-mattans broderier fördunklades af den tafla, han hade framför
-sig, och så nära ... så lycksaligt eller olycksaligt nära.
-</p>
-
-<p>
-Midt framför honom och på icke mera än två alnars
-afstånd höjde sig en mycket låg, men mycket bred soffa af
-purpurschagg med små inväfda guldblommor, på hvars svällande
-kuddar i halfhvilande ställning visade sig den förtrollande
-gestalten af en ung qvinna i en drägt af svallande
-spetsar och hvars hals och halfblottade barm genom sin
-yppighet och bländande hvithet kunde förrycka äfven en son
-af norden.
-</p>
-
-<p>
-Den skönas nacke var omsluten af en fin hvit mössa,
-hvars rikt veckade blonder helt och hållet betäckte hårfästet,
-afundsjukt döljande hvarje lock, liksom behöfdes ej
-denna del af de qvinliga behagen för att vinna segrar. Men
-det var icke blott håret som hon ansett sig böra betäcka:
-äfven ögonen, näsan och öfre halfvan af kindbenen doldes
-under en halfmask af svart silkessammet. Således hade den
-mönstrande blicken endast pannan, munnen och hakan med
-<a id="page-139" class="pagenum" title="139"></a>
-deras närmaste omgifningar att njuta af; men man kunde
-verkligen vara belåten med hvad man redan såg, emedan
-hvart och ett af de synliga partierna kunnat ensamt vara
-nog för mången annan qvinnas behagsjuka.
-</p>
-
-<p>
-Hvad som dessutom och i sin mån bidrog att förvirra
-sonen af södern voro de små högvristade, i guldbroderade
-tofflor infattade fötterna, hvilka lågo i kors öfver hvarandra
-på en nedanför soffan stående pall, öfverdragen med hvit
-atlas och garnerad med silfverfransar, samt de mjällhvita,
-glänsande händerna, af hvilka den ena understödde den något
-bakåtlutande nacken, under det att den andra hängde ned
-öfver soffkanten, liksom den nyss blifvit neddragen af en
-tillbedjande älskares läppar, men dröjde qvar derför att den
-ännu icke blifvit tillbedd nog.
-</p>
-
-<p>
-Men hvad som framför allt utgjorde, att vi så må uttrycka
-oss, diademet på denna qvinnas tjusningsmakt var de
-tvänne blixtar, som oupphörligen slungades fram ur sammetsmaskens
-tvänne ögonhålor. Det var en farlig allt nedslående
-eld, farligare kanske derför att den kom från ett batteri,
-som var maskeradt.
-</p>
-
-<p>
-Sirenen tycktes njuta af den unge mannens förlägenhet
-och förvirring.
-</p>
-
-<p>
-“Ack, hvilket vackert barn!“ sade hon för sig sjelf;
-“han rodnar som en flicka ... men det klär honom oändligt
-... Den qvinna, som i en kyss fångar upp denna rodnad,
-måste få läppar af purpur, om de också förut varit bleka
-som snö ... och den qvinna, som förut har nog af purpur,
-måste få läppar af eld.“
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur!“ yttrade hon högt, “ni kommer från den
-mörka aftonen och ni har nyss varit insvept i bindelns natt
-... ni inträder hastigt i ett rikt upplyst rum och låter bindeln
-falla ... hvad är då naturligare än att era ögon förbländas
-och era sinnen förvirras? ... Men tag plats i fåtöljen
-bredvid divanen här, så framt ni är för blyg att sätta er
-på pallen bredvid mina fötter ... Ni blir på detta sätt fri
-från ljuskronans skimmer, som plågar er, och får i stället
-framför er mitt ansigte eller, rättare sagdt, min mask, som
-icke bör kunna vara farlig. Tag plats här, stackars gosse!“
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon rörde sig ej ur stället.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, madame!“ sade han; “det är ej det tvära ombytet
-från aftonens mörker och bindelns natt till era rika
-kronors ljus, som slagit mig med förvirring och förvåning
-<a id="page-140" class="pagenum" title="140"></a>
-... det är ni sjelf, madame, det är er oförlikneliga skönhet,
-som bragt mig från mig sjelf, och likväl ... likväl ...“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvarför sätter ni er ej, min vän?“ frågade den
-sköna; “hvarför afbryter ni den der nätta komplimangen till
-mig med det der tråkiga: likväl, likväl?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag tänkte på att jag i afton upplefvat det underligaste
-äfventyr i hela mitt lif“, sade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Ni har icke lefvat länge än, unge man! ... men hvad
-är det då ni finner så underligt?“
-</p>
-
-<p>
-“Det är ju en maskerad från början till slut“, svarade
-sonen af norden, ändtligen bemannande sig.
-</p>
-
-<p>
-“Aha, ni tycker icke om svarta masker, min herre! ...
-Men huru kan ni tala om slutet? Är ni mäktig än att
-bedöma slutet?“ tillade hon med det mest förföriska leende,
-som någonsin beherskat en qvinnas mun.
-</p>
-
-<p>
-“Den som förde mig hit, var maskerad ... den som jag
-kommer till, är maskerad“, fortfor Cambon i sin envishet.
-</p>
-
-<p>
-“Vid Gud!“ utbrast damen, resande sig häftigt upp från
-sin halfliggande ställning, “jag tror nästan att ni alvarsamt
-fordrar en förklaring af mig! ... Men“, tillade hon något
-saktmodigare, “ni är ett barn, alldeles obekant med verlden
-... jag måste väl lära er, jag ... Men låt mig icke för fjerde
-gången be er sitta!“
-</p>
-
-<p>
-Hon gjorde dervid en rörelse med handen mot stolen.
-Denna rörelse var oemotståndlig. Cambon satte sig.
-</p>
-
-<p>
-“O himmel, hvad är det jag ser!“ utbrast masken, stirrande
-på en af Cambons fickor.
-</p>
-
-<p>
-Saken var den, att, vid det Armand tog plats i den
-anvista fåtöljen, kom af en händelse kolfven till hans dubbel-terzerol
-att framsticka.
-</p>
-
-<p>
-“Ni har vapen på er! Ni nästan skrämmer mig!“ fortfor
-hon, fixerande något misstänksamt sin gäst.
-</p>
-
-<p>
-Stammande och rodnande förklarade Cambon, att i en
-tid, då partierna stodo nästan väpnade mot hvarandra, hade
-han, färdig att öfverlemna sig åt ett äfventyr, hvars verkliga
-natur han icke bestämdt kunde känna, beväpnat sig för
-att, i händelse af anfall, icke sakna medel till försvar.
-</p>
-
-<p>
-“Sådan barnslighet!“ inföll den sköna; “gif mig er
-terzerol!“
-</p>
-
-<p>
-“Jag bör underrätta er att den är laddad och följaktligen
-vådlig att handtera af en ovan hand.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-141" class="pagenum" title="141"></a>
-“Så lägg bort den då, lägg den på bordet der! ...
-Amors koger är ej gjordt för terzeroler.“
-</p>
-
-<p>
-Cambon lade vapnet på bordet och återtog derefter sin
-plats i fåtöljen.
-</p>
-
-<p>
-“Ifrån första stunden jag såg er“, började sirenen, “föreföll
-det mig som om ni icke tillhörde den klass er blus tillkännagaf ...
-Hvem vet så noga hvad slags notabilitet ni kan
-vara! ... Antingen är ni en röfvaranförare, från Gud vete
-hvilka skogar, eller ock en prins på sidolinien ... ni vet att
-vi ha god tillgång på sådana slags prinsar ... är det ej till
-exempel allmänt bekant att Emile Girardin kunde kalla Ludvig
-Filip för onkel och att redaktören af “La Presse“ skulle
-kunna kyssa vår dygdiga prinsessa Adelaïde på hand och
-ropa: Min mor, min ömma mor! gif mig ett rike, i stället
-för en tidning, att styra!“
-</p>
-
-<p>
-“Ah, ni är legitimist, madame!“ sade Cambon; “jag
-kom med bindel för ögonen till en skön dam, hvars namn
-jag ej har den äran att känna ... Låt mig också gå härifrån
-med samma bindel, och jag skall ändå kunna säga, att jag
-tillbragt denna afton i S:t-Germain.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni är mindre barn än jag trodde“, anmärkte damen
-leende; “men hvaraf sluter ni till att jag är legitimist?“
-</p>
-
-<p>
-“För några år sedan bar jag, på min principals anmodan,
-en silfver-servis till en rik dam, som bodde vid Chaussée
-d’Antin. Hon berättade mig, att grefven af Chambord, legitimisternes
-pretendent, hvarken var son till hertigen af
-Berry eller dess gemål, utan helt enkelt sonen till deras
-kusk, och att hertiginnan, som sex veckor efter hertigens
-mord föregafs vara i välsignadt tillstånd, upptagit detta barn
-såsom hennes och hertigens eget, för att derigenom beröfva
-republikanerne eller orleanisterne frukten af deras förmenta
-stämplingar mot Bourbonska dynastien.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvilken nedrig osanning!“ ropade damen häftigt;
-“men det är icke första gången jag hört den.“
-</p>
-
-<p>
-“Det tror jag också, ty historien är mycket gammal,
-och man har till och med skrifvit volymer derom ... Men vet
-ni hvad jag svarade den rika damen i Chaussée d’Antin?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni tillrättavisade henne skarpt, icke sant?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, jag sade till henne blott dessa ord: Ni är orleanist!
-... och jag sade det af samma skäl som jag nyss sade
-till er: Ni är legitimist!“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-142" class="pagenum" title="142"></a>
-“Och ni är diplomat, min herre! ... Men till hvilken
-af de begge historierna sätter ni det största förtroendet, om
-jag får fråga?“
-</p>
-
-<p>
-“Madame, jag är republikan!“ svarade Cambon med
-värma; “jag bekymrar mig föga om de skandaler, som den
-ena kungliga grenen skakar ned öfver den andra ... I mina
-ögon äro alla prinsar lika oäkta, när frågan gäller att leda
-ett folks öden, när frågan är att styra ett land!“
-</p>
-
-<p>
-“Ah! ni är verkligen sublim till och med i er villfarelse!“
-utlät sig den sköna, i det hon eldigt tryckte hans
-hand.
-</p>
-
-<p>
-Sonen af södern kände hela sin varelse brinna under
-denna handtryckning; men han drog ej sin hand tillbaka.
-Det är förvånande hvad man i söder lätt vänjer sig vid den
-allra starkaste hetta.
-</p>
-
-<p>
-“Men för all del“, återtog hon, “låtom oss lemna politiken!
-den är för qvinnans boudoir hvad nordanvinden är
-för blomsterrabatten ... Ni yttrade nyss något missnöje med
-den maskerad man bjudit er på, och jag lofvade er en förklaring
-... Lyssna med uppmärksamhet, ty jag bedyrar er,
-min vän, att det icke är många jag skulle bevärdiga med
-en förklaring öfver mitt handlingssätt.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag är mycket tacksam för er godhet“, sade Cambon
-med sammanpressad andedrägt, ty den der handen, den der
-lilla mjuka handen blef allt varmare och varmare.
-</p>
-
-<p>
-“När ett fruntimmer fäster en mask vid sitt ansigte“,
-började hon, “är det antingen derför att hon vill dölja fula
-anletsdrag, eller också för inre, ehuru kanske ännu vigtigare
-skäl ... För att lugna er, ber jag er vara öfvertygad om att
-det förra här icke är förhållandet“, tillade hon med ett
-leende nog mäktigt att öfvertyga den störste tviflare; “det
-beror af er sjelf, huruvida ni i en framtid, hvilken kanske
-icke är så långt aflägsen, får se det ansigte, som nu nödgas
-dölja sig för er.“
-</p>
-
-<p>
-Hon gaf i detsamma den unge mannen en blick, som
-satte både hjerta och hjerna i lågor.
-</p>
-
-<p>
-“Derför till de andra vigtigare skälen“, började hon
-ånyo; “ni kunde kanske klandra mig för många saker, men
-ni skall ej klandra mig för brist på uppriktighet ... Ni är
-ett naturens barn ... jag vill också söka vara naturlig ...
-Jag råkade en gång händelsevis att möta er, att se er ...“
-</p>
-
-<p>
-“Jag vet det“, inföll Armand leende.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-143" class="pagenum" title="143"></a>
-“Ni vet det? ... ni skulle veta det! ... omöjligt!“ ropade
-damen med synbar förvåning.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag vet det, emedan det var vid samma tillfälle
-som jag första gången hade äran att se er.“
-</p>
-
-<p>
-“Ännu en gång, det är omöjligt! ... Vid hvilket tillfälle
-skulle det ha varit?“
-</p>
-
-<p>
-“I Jardin des Plantes ... var det ej så?“
-</p>
-
-<p>
-“I Jardin des Plantes! ... när?“
-</p>
-
-<p>
-“För omkring åtta dagar sedan.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag har på fyra år icke varit i Jardin des Plantes.“
-</p>
-
-<p>
-“Icke på fyra år! ... således icke heller för åtta dagar
-sedan?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, monsieur!“ bedyrade damen med ett uttryck af
-fullkomlig sannfärdighet.
-</p>
-
-<p>
-Cambon stirrade förbluffad på sammetsmasken.
-</p>
-
-<p>
-Skulle det då icke vara Jardin des Plantes? icke vara
-S:t-Germain? ... Vore det kanske i stället Place de la Bastille?
-vore det kanske S:t-Honoré?
-</p>
-
-<p>
-Nej, Place de la Bastille har icke så brännande svarta
-ögon. S:t-Honoré har icke så yppiga förföriska former. Den
-stolta Juli-kolonnen är bara sexton år. Den stolta, om ej
-stoltare, Vendôme-kolonnen är mycket äldre.
-</p>
-
-<p>
-Men om det hvarken är den ena eller den andra, hvem
-är då den tredje?
-</p>
-
-<p>
-“I himlens namn, hvem är ni då?“ frågade sonen af
-norden, i det han våldsamt lösgjorde sin hand och temligen
-oartigt steg upp från stolen.
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon, som ditintills trott sig gästa hos damen
-i Jardin des Plantes, men nu fann sig vara hos ett
-fullkomligt obekant fruntimmer, hvars brinnande blickar,
-skjutande fram ur de begge hålorna på den svarta masken,
-som till mer än hälften betäckte hennes ansigte, gåfvo åt
-hela hennes gestalt ett demoniskt uttryck, Armand Cambon,
-säga vi, kunde nu icke lösgöra sig från den tanken att han
-befann sig i närheten af ett ondt väsende, hvars farliga välde
-måste bekämpas med helt andra vapen än dolken och terzerolen.
-Med ett ord, sonen af norden blef spökrädd för första
-gången i sitt lif.
-</p>
-
-<p>
-“Tyst tilldess jag slutat!“ befallde damen med Junos
-stränghet på Venus’ mun; “ni rycker undan er hand och
-ni flyr mig! ... Ni är mindre än ett barn, ty ni är en dåre
-... ni är mindre än en dåre, ty ni är en man utan mod.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-144" class="pagenum" title="144"></a>
-Hade hon då läst i hans tankar?
-</p>
-
-<p>
-Armand sökte samla sin kraft till en trotsigt utmanande
-blick. Men han misslyckades. Han stod ännu under inflytande
-af demonen. Ännu tillhörde han mera södern än
-norden.
-</p>
-
-<p>
-“Jag såg er“, återtog sirenen efter en stunds tystnad,
-“jag tyckte om er manliga kraftfulla hållning, ert ädla själfulla
-ansigte ... Er drägt röjde en arbetare, men det sätt,
-hvarpå ni bar den, var ej en mans ur hopen ... Jag ansåg
-er förtjena ett bättre öde och jag ville öfverhopa er med
-hvad jag, med hvad alla andra mena med lycka, ty jag var
-mätt på alla dessa betitlade och dekorerade afgudadyrkare,
-hvilkas hela företräde ofta endast är ett verk af skräddarens
-eller perukmakarens konst ... Med ett ord, jag ville ha en
-man efter mitt sinne, en man oförderfvad till själ och kropp,
-en man som, i utbyte mot den lycka jag bjudit honom,
-skänkte mig sin tacksamhet, sin hela tillgifvenhet ... Men
-innan jag handlade, ville jag pröfva, ty jag borde icke göra
-mig skyldig till ett misstag, som skulle visa mig löjlig i
-verldens ögon; jag ville icke, i händelse af någon skrytsam
-fåfänga å er sida, blottställa mig för ert och era kamraters
-grin ... Deraf, min herre, dessa försigtighetsmått, deraf denna
-svarta mask, som ni ej kan tåla, emedan den lemnar er utan
-vapen emot mig!“
-</p>
-
-<p>
-Under detta tal hade den vredgade Juno rest sig från
-sin guldbroderade char och kastat öfver sina snöhvita skuldror
-en blå silkesmantel. Hon gjorde rätt deruti, ty hvarför
-räcka olympens pokal åt en mun, som aldrig ännu känt någon
-törst efter olympens nektar!
-</p>
-
-<p>
-“Vi hafva begge misstagit oss“, återtog hon med detta
-leende, som den vid segrar vana aldrig uraktlåter, icke ens
-i det ögonblick hon besegras; “ni, då ni ryckte handen från
-er lycka; jag, när jag spilde dess droppar på en ofruktbar
-jord ... Nu har ni förstått mig, och nu kan ni gå ... Jag
-har sett ert ansigte, men jag skall tiga ... ni har icke sett
-mitt, och ni skall också tiga.“
-</p>
-
-<p>
-“Och om jag äfven hade sett ert ansigte“, sade sonen
-af norden med en obeskrifligt mild stämma, ty den kom
-från det mildaste hjerta, “skulle jag ändå ha tegat och dött
-med min hemlighet.“
-</p>
-
-<p>
-Han hade mot sin vilja blifvit rörd af hennes öppna
-oförbehållsamma bekännelse, kanske också något smickrad
-<a id="page-145" class="pagenum" title="145"></a>
-deraf, ty hvilken karl i söder eller i nord känner sig icke
-smickrad af att höra sitt beröm från så sköna läppar?
-</p>
-
-<p>
-“Jag tror er, liksom jag tror alla andra“, yttrade demonen
-med ett löje hälften bitterhet, hälften hån; “men
-emellertid har ni er frihet åter ... vagnen, som förde er hit,
-väntar att föra er tillbaka.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni är mycket god som bjuder mig på att åka“, svarade
-Armand, som kände sin egenkärlek något sårad af denna
-direkta visning på dörren; “men“, tillade han, kastande sina
-blickar omkring i rummet, “men ...“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad söker ni?“ frågade den numera föga gästvänliga
-värdinnan.
-</p>
-
-<p>
-“Bindeln“, svarade sonen af norden ... “Ah, der är
-den.“
-</p>
-
-<p>
-“Men, det är sannt, jag har besvärat er för en hel afton“,
-sade hon, “jag har kanske ryckt er från ert arbete
-och derigenom tillskyndat er en förlust, som jag icke gerna
-vill ha på mitt samvete. Hvad kan jag göra för er? ...
-Säg mig uppriktigt hvad ni önskar.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag önskar att ni är god och låter det fruntimmer,
-som förde mig in, äfven ledsaga mig ut, ty det är svårt att
-med förbundna ögon gå utför trappor och öfver broar ...
-Det är klart, att jag måste gå såsom jag kommit, ty, oaktadt
-min försäkran att bevara er hemlighet, skulle ni likväl icke
-tro mig ... och om ni också trodde mig, så är ändå alltid
-vissheten bättre än tron.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag tackar er för denna granlagenhet ... Men ni skall
-emottaga denna lilla ring såsom ett minne af den besynnerligaste
-maskerad i er lefnad.“
-</p>
-
-<p>
-Dervid drog hon från sitt finger en diamantring af högt
-värde.
-</p>
-
-<p>
-Armand nalkades den sköna daman; men, i stället för
-att taga den dyrbara presenten, sköt han artigt tillbaka den
-fina handen och sade:
-</p>
-
-<p>
-“Ni skall icke gifva mig denna ring, ty ni kunde i en
-framtid få olägenhet deraf ... Om också ingen af dem, jag är
-i beröring med, vet att den suttit på ert vackra finger, så
-skulle man ändå undra hvarifrån jag bekommit den ... Tiden
-är verkligen så beskaffad, att den arbetare, som har mera
-än sitt tarfliga bröd, nästan betraktas såsom en misstänkt
-<a id="page-146" class="pagenum" title="146"></a>
-person ... Men deremot är jag säker på, att ni utan fruktan
-kan emottaga något af mig.“
-</p>
-
-<p>
-“Af er?“ utropade damen högeligen förvånad.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag till och med tror att ni med största nöje skall
-emottaga min gåfva“, sade Cambon leende.
-</p>
-
-<p>
-“Och denna gåfva är?“
-</p>
-
-<p>
-“Detta lilla vackra papper“, svarade han, räckande henne
-den bekanta rosenbiljetten.
-</p>
-
-<p>
-“Ah!“
-</p>
-
-<p>
-Hennes hand flög till biljetten, omfattande den, men
-flög icke med samma hastighet tillbaka, ty hennes lillfinger
-hade vidrört den unge mannens hand.
-</p>
-
-<p>
-“Jag tackar er, ja, jag tackar er!“ sade hon halfhviskande,
-och tillade derefter för sig sjelf: “Hvilken karakter!
-hvilket hjerta! ... och hvilken skada! hvilken förlust!“
-</p>
-
-<p>
-“Och nu taga mina ögon godnatt af er“, yttrade sonen
-af norden, hopvikande sidenduken till formen af en bindel,
-för att knyta den för ögonen.
-</p>
-
-<p>
-“Men huru kom det sig“, började ånyo damen med masken,
-sedan hon flyktigt genomögnat biljetten, “att ni, på
-blotta erhållandet af en biljett utan underskrift och känd stil,
-likväl instälde er till mötet?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag trodde att biljetten var från damen i Jardin des
-Plantes“, svarade Armand.
-</p>
-
-<p>
-Det hade några minuter varit temligen dunkelt i sammetsmaskens
-ögonhålor; men nu började det blixtra derifrån
-med samma liflighet som förr.
-</p>
-
-<p>
-“Den der damen i Jardin des Plantes sysselsatte er
-då så mycket? ... hon var då mycket förtjusande den der
-damen?“
-</p>
-
-<p>
-“Visserligen var hon förtjusande, men ...“
-</p>
-
-<p>
-“Hon var också icke maskerad såsom jag“, inföll den
-sköna skrattande.
-</p>
-
-<p>
-Det är obegripligt med hvilken lätthet en qvinna kan
-öfverhoppa det vida svalget mellan vreden och mildheten,
-mellan sorgen och glädjen.
-</p>
-
-<p>
-“Det var icke det jag ville säga“, yttrade sonen af norden,
-“det var minst på hennes skönhet jag tänkte, när jag,
-i den öfvertygelsen att hon skrifvit biljetten, gick för att
-träffa henne.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvarpå tänkte ni då?“ frågade damen, hejdande sin
-munterhet, ty återigen led skönheten ett nederlag.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-147" class="pagenum" title="147"></a>
-“Jag tänkte begagna tillfället för att varna henne ...“
-</p>
-
-<p>
-“För hvad?“
-</p>
-
-<p>
-“För en stor fara, som sväfvar öfver hennes hufvud.“
-</p>
-
-<p>
-“För en fara, säger ni?“ frågade damen, tagande ett
-steg fram på golfvet.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, för en stor fara, som jag sade.“
-</p>
-
-<p>
-“Och som skulle hota ...“
-</p>
-
-<p>
-“Som hotar min dam i Jardin des Plantes.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvem hotar henne? hvarför hotas hon? och hvaruti
-består denna fara?“
-</p>
-
-<p>
-Dessa frågor, nästan på en gång gjorda, röjde vida mer
-än vanlig nyfikenhet. Också kunde Cambon icke underlåta
-att ånyo fästa ett par ifrigt forskande blickar på sin värdinna.
-</p>
-
-<p>
-“Ni vill icke säga hvaruti denna fara består?“ fortfor
-hon med förökad häftighet.
-</p>
-
-<p>
-Armand teg, ty han var i denna stund mera öga
-än öra.
-</p>
-
-<p>
-“Denna fara är då helt ny?“ återtog hon.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, den är gammal ... den är redan af två års ålder.“
-</p>
-
-<p>
-“Två år, säger ni? ... Och hon är likväl i okunnighet
-derom, efter hvad ni påstår?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, det var först för åtta dagar sedan som den började
-stiga från plan till verklighet.“
-</p>
-
-<p>
-“Åtta dagar? ... Och det var i Jardin des Plantes som
-den först började bli verklig?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“Men det är er skyldighet, min herre! ... ni måste säga
-mig allt!“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag måste det“, medgaf ändtligen Cambon; “jag
-måste det, när jag en gång träffar henne.“
-</p>
-
-<p>
-“Men om det var, som ni säger, för åtta dagar sedan
-som faran började, hvarför har ni icke redan underrättat
-henne derom?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag känner hvarken hennes namn eller bostad ... Jag
-bedyrar att ingen dag sedan dess gått förbi som jag icke
-varit gripen af den djupaste oro öfver hennes öde ... Jag
-har ströfvat omkring öfverallt, jag har besökt de offentliga
-promenaderna, har sprungit fram och tillbaka genom passagerna,
-men utan resultat ... Döm då om min glädje, när jag
-fick den der biljetten, ty jag tog för gifvet att det var hon
-som skrifvit den.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvarför tog ni det för gifvet?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-148" class="pagenum" title="148"></a>
-Detta var en svår fråga att besvara. Han kunde icke
-påstå att svarta ögon äro mera benägna för hemliga möten
-än de blå. Icke heller vågade han säga, att de voro tacksammare,
-ty derigenom skulle han ju låta påskina att han
-väntade sig någon tacksamhet. Men alltid hittar man på
-något.
-</p>
-
-<p>
-“Jag trodde“, svarade ändtligen Cambon, “att damen i
-Jardin des Plantes skulle vara nyfiken att veta, hvarför man
-ställer hämnden till lejonet, i stället för till himlen.“
-</p>
-
-<p>
-“Lejonet! ... O min gud, det var då ... Och ni vill icke
-säga mig det minsta?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag har redan sagt för mycket.“
-</p>
-
-<p>
-“För mycket, säger ni?“
-</p>
-
-<p>
-“Emedan det endast rör det fruntimmer, hvarom frågan
-är ... emedan det är hon sjelf som är orsaken till hvad som
-händt och kanske kommer att hända.“
-</p>
-
-<p>
-“Hon sjelf!“ ropade Cambons värdinna oroligt och i synbar
-strid med sig sjelf.
-</p>
-
-<p>
-“Emedan det är hon som genom sin grymhet ...“
-</p>
-
-<p>
-“Grymhet?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, genom sin egen grymhet uppdrifvit det moln, som
-tänder blixten öfver hennes hufvud!“
-</p>
-
-<p>
-“Och ni yppar ingenting för mig?“
-</p>
-
-<p>
-“Ingenting för er“, svarade sonen af norden.
-</p>
-
-<p>
-“Menniska, ni gör mig vansinnig!“ mera skrek än talade
-den maskerade, som — icke längre var maskerad.
-</p>
-
-<p>
-Den svarta sammetsmasken, ögonblickligen sliten från
-de gracer den nyss dolt, kastades längst bort åt sidan af rummet
-och föll öfver det gyllene bordets marmorskifva, betäckande
-nu vid sitt fall en liten grupp af Sèvres-porslin, föreställande
-mytens trenne dansande gracer. Huru orätt derför
-att påstå, det masken förnämligast är till för att dölja det
-fula och att den derför blifvit uppfunnen af någon barmhertig
-tröstare eller också af någon köpman, som spekulerat
-på majoritetens kassa! Snarare skulle vi tro, att den är en
-uppfinning i afsigt att med aningens finare färgstoft förhöja
-det sköna i verkligheten. Och om så är, då har masken
-— icke sin uppfinnare, utan sin uppfinnarinna.
-</p>
-
-<p>
-“Ah! jag anade ändå att det var ni!“ utbrast Armand
-i högsta glädje, ty i stället för den fruktade demonen, såg
-han nu ett bekant ansigte och dertill, på köpet, hvilket
-ansigte!
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-149" class="pagenum" title="149"></a>
-“Jag har beröfvat mig mitt enda skydd“, sade damen i
-Jardin des Plantes med svag och nästan ångerfull stämma;
-“och från detta ögonblick är det blott på er heder som mitt
-rykte hvilar.“
-</p>
-
-<p>
-“Och det hvilar säkert“, försäkrade sonen af norden,
-närmande sig soffan och fattande den skönas hand; “ni kan
-lita på mig som en syster på sin bror ... Och ni skall förlåta
-mig, om de ord jag nyss fälde voro för hårda, för
-stränga.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni är en ädel man!“ hviskade damen, lutande sitt
-hufvud mot Armands skuldra och läggande sin lediga arm
-om hans hals, troligtvis derför att hon, skakad af den häftiga
-sinnesrörelsen, kände sig behöfva ett stöd för tillfället,
-eller kanske också för att visa till hvilken grad en qvinna
-kan glömma och förlåta.
-</p>
-
-<p>
-Men man behöfver icke stå, när man har divan och
-fåtölj. Värdinnan intog den förra och gästen den sednare.
-Men ingen artig värdinna sitter sjelf i soffan och bjuder
-gästen en stol. Också bad hon genast sin gäst lemna fåtöljen
-för att intaga — icke soffan, som visserligen hade varit
-artigt, utan den lilla silfverpallen, hvilket var icke blott artigare,
-utan äfven förtroligare. Den sköna icke blott bad,
-utan ock hjelpte sin gäst att flytta, och denne flyttade gerna,
-emedan fåtöljen var för mjuk och varm att sitta uti.
-</p>
-
-<p>
-Men hvad som än värre var, han flyttade på samma
-gång helt och hållet från norden till södern.
-</p>
-
-<p>
-“Hertiginnan de Vallière hade en konung vid sina fötter“,
-började nu den omaskerade, sedan placeringen blifvit sådan
-hon önskade; “men jag har en republikan, jag ... dock skulle
-jag icke vilja bortbyta republikanen mot konungen.“
-</p>
-
-<p>
-Pretendenten, den guddomlige i Wiesbaden, hade bestämdt
-fått slag, om han hört dessa gudlösa ord, han som icke har
-råd att förlora en enda af sina erkeänglar.
-</p>
-
-<p>
-Sådana ord kunde deremot icke annat än smeka Cambons
-öra, ty dels är det ovanligt att en legitimist sätter republikanen
-framför konungen, dels också är det möjligt, att
-en republikan, ehuru han icke tycker om konungar, likväl
-finner sig ganska smickrad af att jemföras med dem. Fåfängan
-spelar en stor roll här i verlden och ingalunda den
-minsta i Frankrike. Hvem vet dessutom om det ej slutligen
-kunde lyckas den hederlige republikanen att vända om denna
-legitimist, som säkert är lika mäktig som skön, och göra
-<a id="page-150" class="pagenum" title="150"></a>
-henne till en af yttersta venstern. Hvilken seger då för den
-goda saken?
-</p>
-
-<p>
-Också tryckte Armand den tacksammaste kyss på den
-skönaste hand i verlden. Men han satt på pallen der, icke
-allenast för att visa sin tacksamhet, utan äfven för att
-berätta, och, ehuru opåmind, började han ändtligen sin berättelse.
-</p>
-
-<p>
-Först redogjorde han för Hvita Björnens försåt i Jardin
-des Plantes mot den stolta damen i hermelinsmanteln. Sedan
-gick han de tvänne åren tillbaka. När han kom till
-uppträdet emellan den förnäma damen, tvätterskan och hunden,
-fixerade han skarpt sin dam i soffan. Han behöfde
-icke mycket anstränga sina ögon, ty hon, som han fixerade,
-hade sitt ansigte nästan invid hans, naturligtvis för att bättre
-kunna höra hans berättelse. Han syntes emellertid belåten
-med sin forskning, ty ehuru den sköna i början icke erinrade
-sig den fatala händelsen, emedan hon uppehållit sig de två
-åren i Italien, hvarifrån hon nyligen återkommit, röjde hon
-likväl, när hon väl kommit till full visshet derom, ett sådant
-deltagande och en sådan ånger öfver hvad som händt, att
-Armand, som aldrig väntat sig någon välvilja af de förnäma
-mot de låga, verkligen rördes djupt deraf.
-</p>
-
-<p>
-Hvad skulle den sköna icke hafva velat gifva, om allt
-detta varit ogjordt? Men som det gjorda icke kunde ändras,
-ville hon åtminstone gifva en summa pengar till en lysande
-grafvård öfver den stackars Madelone, och en ännu större
-summa till ett ide åt Hvita Björnen, och gud vete icke allt
-hvad den nya Magdalena ville gifva!
-</p>
-
-<p>
-“Men om han icke nöjer sig med hvad jag nu vill göra
-för honom?“ frågade hon slutligen.
-</p>
-
-<p>
-“Han måste det“, svarade Cambon; “jag skall tala med
-honom, och min far skall äfven tala med honom.“
-</p>
-
-<p>
-“Men om han icke följer era råd ... Ni har ju sjelf,
-min ädle vän, beskrifvit honom såsom en af de oförsonligaste
-menniskor på jorden ... Det är ju förfärligt att ständigt veta
-sig vara i fara för ett sådant vilddjur! ... Men borde man
-icke angifva saken för polisen?“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad tror ni väl att polisen kunde uträtta i denna
-sak?“
-</p>
-
-<p>
-“Den kunde ha ett vaksamt öga på den elaka menniskan.“
-</p>
-
-<p>
-“Ingen har så lätt för att bedraga polisen som han.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-151" class="pagenum" title="151"></a>
-“Då borde man låta arrestera honom ... ingenting skall
-bli mig lättare än att få en polis-order utfärdad.“
-</p>
-
-<p>
-“Men han har ju ännu icke gjort er något ondt?“ invände
-Cambon, och denna invändning erinrade något om
-norden.
-</p>
-
-<p>
-“Ni vill då att jag skall vänta tilldess han verkligen
-gjort det?“ anmärkte hon ganska riktigt.
-</p>
-
-<p>
-“Men jag har ju sagt er att jag skall ställa allt till rätta
-... Det ligger mycken makt i den der minnesvården på Madelones
-graf ... det skall blidka honom, det är jag säker om.“
-</p>
-
-<p>
-“Men om han icke låter blidka sig? ... Nej, det säkraste
-är att genast låta fängsla honom.“
-</p>
-
-<p>
-“Men betänk då, att han är min fars gamle vän, att
-han äfven varit min allt sedan barndomen.“
-</p>
-
-<p>
-“Då måste jag resa från Paris ... ni vill då, Armand,
-att jag skall öfvergifva Paris?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni skulle lemna Paris för det ... Nej, nej! jag skall
-nog vaka öfver er jag, och så länge jag finns ...“
-</p>
-
-<p>
-“Men ni skall icke alltid vara mig så nära ... Ack jo,
-ni måste det ... Ni, som räddat mig från det ena vilddjuret,
-skall äfven befria mig från det andra ... Ja, från denna
-stund ... O min gud!“
-</p>
-
-<p>
-Den skönaste bland qvinnor var i detta ögonblick äfven
-den oroligaste, och hvem kan undra derpå? Det gälde ju
-hennes lif, ja, än mer, det gälde hennes skönhet, ty det var
-egentligen den som Hvita Björnen hotade. Kan man då undra
-på att hon i sin ångest, knytande de runda armarne
-kring den unge mannens hals, tryckte hans hufvud hårdt
-intill en barm, af oron uppjagad i de våldsammaste vågor.
-</p>
-
-<p>
-“Hädanefter får ni ej lemna mig!“ svärmade hon, läggande
-sin brinnande kind på Armands förut glödheta hjessa;
-“och ni kan det icke, ty ni skall älska mig, liksom jag älskar
-er! ... det är endast vällust, en salighet att veta sig
-vara älskad af dig!“
-</p>
-
-<p>
-Då, och liksom af en händelse, föll den fina spetsmössan
-från detta sköna, oroliga hufvud, och ett svall af rika
-lockar flödade ned öfver Armands varma anlete, liksom en
-natt i södern faller ned öfver dagen i det ögonblick denne
-njuter som mest af himmelens glöd, rosornas prakt och hafvets
-oroliga vågor.
-</p>
-
-<p>
-Men långt ifrån att fly denna natt, flyr man i stället
-till den så gerna; ty i vecken af dess hemlighetsfulla mantel
-<a id="page-152" class="pagenum" title="152"></a>
-möter man orons beherskare, hvilans sötma och drömmarnes
-brokiga verld; man glömmer att dagen funnits, att
-dagen kommer; man har nog af tystnaden, stjernorna och
-drömmen.
-</p>
-
-<p>
-På silfverpallen sutto nu hvarken sonen af södern eller
-sonen af norden. O gudar! skall då pallen, boudoirernas
-lägsta möbel, alltid vara öfversta steget till gudinnans char!
-Och skall denna char, som evigt glänser af gudinnans skönhet,
-aldrig få stråla af gudinnans dygd! Och slutligen, skall
-det då aldrig finnas någon manlig arm nog mäktig att hejda
-det mot solen skenande spannet, innan det blir för sent,
-innan ögat blir stunget af solens stråle och hjernan förbränd
-af dess eld!
-</p>
-
-<p>
-Nej! Josef tillhör gamla testamentets tider. Men en
-mild guddom, som icke vill att nya testamentet skall sakna
-sin, nalkas i hög tid den nya madame Potifars dörr och ropar
-derigenom med en qvinnas stämma:
-</p>
-
-<p>
-“Madame! madame!“
-</p>
-
-<p>
-Kabinettets sköna herskarinna spritter upp lik en yrvaken
-och, kastande för andra gängen silkesmanteln kring sammetsskuldran,
-flyger hon till dörren.
-</p>
-
-<p>
-“Madame! Hertigen!“ ropar samma röst.
-</p>
-
-<p>
-“Hertigen!“ upprepar damen innanför.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, han vill på ögonblicket tala med markisinnan.“
-</p>
-
-<p>
-“Sade du ej att jag icke tar emot?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag sade till och med att madame åkt ut.“
-</p>
-
-<p>
-“Men?“
-</p>
-
-<p>
-“Men han trodde det ej ... hertigen har kommit trädgårdsvägen
-och sett vagnen, som håller der.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvem bad honom komma trädgårdsvägen?“
-</p>
-
-<p>
-“Hertigen säger sig komma för att få muntligt svar på
-den der biljetten han skickade markisinnan för två timmar
-sedan.“
-</p>
-
-<p>
-“Ah, det var sannt, den der biljetten ... ja, jag vet.“
-</p>
-
-<p>
-“Det skulle vara mycket angeläget.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag kommer ihåg.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad skall jag svara hertigen?“
-</p>
-
-<p>
-“Bed hertigen vänta mig i salongen ... Kom sedan tillbaka
-... fort!“
-</p>
-
-<p>
-Damen med silkesmanteln vände sig derefter från dörren
-med högra pekfingret på sin mun, synbart försjunken i
-djupa tankar.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-153" class="pagenum" title="153"></a>
-Sonen af södern, som, under det ofvananförda korta
-samtal fördes, stått bredvid det förgylda bordet och med handen
-på marmorskifvan, betraktade oroligt sin värdinna.
-</p>
-
-<p>
-“Ni har ingenting att frukta, min vän!“ sade hon småleende
-emot honom.
-</p>
-
-<p>
-“Jag är orolig blott för er skull, madame!“ yttrade
-Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Enfaldiga barn!“ svarade hon.
-</p>
-
-<p>
-I detsamma hördes en knackning på samma dörr.
-</p>
-
-<p>
-“Det är jag, madame!“ ljöd utanför samma röst som
-nyss; “hertigen väntar i salongen.“
-</p>
-
-<p>
-Damen närmade sig dörren och vidrörde en rigel, hvarefter
-dörren öppnades och ett fruntimmer inträdde, i hvilket
-Cambon igenkände sin ledsagerska.
-</p>
-
-<p>
-“Har du haft masken på dig inför hertigen?“ frågade
-ställets herskarinna.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, jag tog den på, nu när jag gick in, ty jag trodde
-att ...“
-</p>
-
-<p>
-“Det är onödigt, Denise; vi äro begge förrådda, som du
-ser“, sade hon skrattande.
-</p>
-
-<p>
-Denise demaskerade sig, så att Cambon äfven hade för
-sina ögon det andra fruntimret i Jardin des Plantes.
-</p>
-
-<p>
-“Du säger till att man spänner från hästarne!“
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur Armand åker då icke?“ frågade Denise med
-en röst som föreföll Armand något sväfvande.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, och monsieur Armand går icke heller, ty han
-superar hos mig.“
-</p>
-
-<p>
-“Har madame något vidare att befalla?“ frågade Denise
-knappast hörbart.
-</p>
-
-<p>
-“Nej.“
-</p>
-
-<p>
-Denise gjorde en djup nigning och aflägsnade sig mycket
-blek om kinden.
-</p>
-
-<p>
-Derefter närmade sig den förtrollande värdinnan sin gäst,
-som knappast hörde eller såg.
-</p>
-
-<p>
-“Och hvad tror ni dens öde blir, som hvarken går eller
-åker?“ frågade hon honom.
-</p>
-
-<p>
-Armand svarade icke. Han kunde blott le såsom den
-lycklige ler.
-</p>
-
-<p>
-“Kom!“ befalde herskarinnan, hvarefter hon, fattande
-hans hand, förde honom genom en blinddörr in i ett annat
-rum, vida grannare och betydelsefullare än det förra, ty det
-<a id="page-154" class="pagenum" title="154"></a>
-var samma boudoir, som vi uti en föregående tableau vivant
-visat läsaren, medan vår hjelte var på väg till Bicêtre.
-</p>
-
-<p>
-“Jo, min vän“, afgaf den sköna sjelf till svar, “hans
-öde blir att stanna här, medan jag i salongen afskedar en
-hertig.“
-</p>
-
-<p>
-“Markisinna!“ stammade Armand, förande hennes begge
-händer till sina läppar.
-</p>
-
-<p>
-“Inför verlden är jag markisinnan Eulalie d’Estelle“,
-svarade hon, “men endast Eulalie för er, för dig ... Ni skall
-bli lycklig, älskade barn! ... ni skall få se.“
-</p>
-
-<p>
-Markisinnan Eulalie d’Estelle kysste guld- och silfverarbetaren
-Armand Cambon, hvarefter hon försvann genom
-blinddörren.
-</p>
-
-<p>
-Denna kyss gifven i Ludvig XV:s dagar, och markisinnan
-Eulalie d’Estelle skulle blifvit brännmärkt; samma kyss
-gifven under skräck-regeringens tid, och guldarbetaren Armand
-Cambon skulle blifvit guillotinerad. När ytterligheterna
-möta och nöta hvarandra, tager menskligheten ut sin rätt.
-Har man icke vunnit annat på den första franska revolutionen,
-så har man åtminstone vunnit det, att man kan kyssas
-utan att först behöfva rådfråga stamträden.
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-10">
-<span class="firstline">Tionde kapitlet.</span><br />
-Tillbaka från Söder till Nord.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">S</span><span class="postfirstchar">onen</span> af södern var nu allena. Han sökte draga ett djupt
-andetag, ty det var längesedan han ordentligt fått andas ut.
-Han gned sina ögon med fingerspetsarne, ty det var längesedan
-han kunde se klart framför sig. Men allt förgäfves.
-Han liknade en drucken, som med skum blick och darrande
-hand famlar efter det sista glaset, rädd att stupa, innan
-droppen blifvit tömd.
-</p>
-
-<p>
-Allt hvaraf han nu omgafs, var icke heller ämnadt att
-göra honom nykter. Boudoiren var visserligen icke på långt
-när så rikt upplyst som kabinettet, ty endast ett ljus af rosenfärgad
-spermaceti brann i midten af den stora kristallkronan.
-<a id="page-155" class="pagenum" title="155"></a>
-Men derigenom fick hela rummet ett högst underligt
-och hemlighetsfullt utseende, ty från takets medelpunkt,
-hvaruti fästade sig den förgylda bronshand, som uppbar sjelfva
-kronan, utgingo, liksom radier, de många fina skuggorna af
-de gyllene band eller trådar af brons, hvilka med sina påträdda
-facetterade kristallkulor uppburo de horisontela kristallbanden
-af kronans nedre del. Skuggorna tecknade sig först
-på taket, hvarefter de, brytande sig i räta vinklar, vid taklisten
-och borderna, spredo sig ned utför de ljusblå sidenväggarne
-samt öfver de invid dessa stående möbler tilldess de,
-ånyo brytande sig nedanför panelen, löpte från alla fyra sidorna
-öfver golfvets brokiga matta och slutligen förenade sig
-i en stor tät krans, afbildad på mattan midt under kronans
-gyllene kupa.
-</p>
-
-<p>
-Boudoiren, sålunda af dessa skugg-radier griljerad, liknade
-en stor, konstigt arbetad fängelsebur, mellan hvars svarta
-galler framtindrade ett brokigt virrvarr af tyllspetsar och
-sidendamast, af silfver och guld i alla möjliga brytningar
-och vidunderliga former.
-</p>
-
-<p>
-Allt röjde vällust, men också bojor; allt påminde om
-paradiset, men också om ormens gift; allt bebådade njutningen,
-men också döden.
-</p>
-
-<p>
-Armand var en ny Ulysses i Kalypsos grotta, med den
-skilnaden att Armand saknade styrka att lemna sin; ja, icke
-ens hågen dertill hade ännu vaknat hos honom.
-</p>
-
-<p>
-Armand sökte, för att hemta sig, kasta en granskande
-kännarblick på de guld- och silfverarbeten, hvarunder toalettbordet
-dignade; men på silfverlocket af hvarje ask, vid guldproppen
-till hvarje kristallflaska såg han sirenens hvita fina
-fingrar, som han nyss slutit i sin hand och bränt med sina
-läppar till underpant af evigt slafveri. Han närmade sig den
-gyllene estraden, hvarpå sängen hvilade, för att öfvertyga
-sig om att denna krona bland möbler icke var af underbarare
-egenskap än alla andra af samma slag; men det första
-han drog undan den hvita silkesbefransade muslinsgardinen,
-studsade han, ty han tyckte sig i halfdunklet midt emot
-möta ett lefvande ansigte, som stirrade emot honom från
-sängens inre, och när han förvånad blickade upp mot sänghimmeln
-mötte han samma ansigte, samma stirrande blick.
-</p>
-
-<p>
-Öfvertygad likväl att sängens spegelvägg och spegeltak
-endast återgifvit hans egen bild, dunkelt framstäld genom
-skuggallret, tryckte han med handen på sidenbädden, hvars
-<a id="page-156" class="pagenum" title="156"></a>
-svällande yta snart gaf efter för den. Han såg sin hand
-sjunka; men icke blott handen. Hela hans yttre och inre
-menniska följde med, hans planer för framtiden, faderns bild
-och moderns minne, hela hans fosterlandskärlek, hela hans
-ära, allt sjönk ned i den mjuka silkesgrafven och kunde icke
-stiga upp igen, ty skuggallret, som betäckte graföppningen,
-förvandlade sig småningom till verklighet, förvandlade sig till
-galler af jern, dem samvetsqvalen smidt och ingen ånger förmådde
-bryta.
-</p>
-
-<p>
-Arme Ulysses! du har ingen Minerva, hvars gudahand
-sväfvar öfver ditt hufvud; ingen Penelope, som der borta på
-Itakas strand fuktar sin fruktlösa väf med saknadens blodiga
-tårar. Arme Ulysses! du är evigt fjettrad vid Kalypsos förtrollande
-ö!
-</p>
-
-<p>
-Oförmodadt brytas några af trollburens galler, en dörr
-öppnas nära sängen och på boudoirens brokiga matta visar
-sig ett qvinligt väsende.
-</p>
-
-<p>
-Är det Kalypso som söker sin Ulysses, för att med den
-odödligas smekningar döfva den dödliges qval? Är det markisinnan
-Eulalie d’Estelle, hvilken, sedan hon afskedat en
-kufvad hertig, kommer att lägga den gyllene bojan kring den
-frie arbetarens hals?
-</p>
-
-<p>
-Nej, det är ej Kalypso, det är ej markisinnan Eulalie
-d’Estelle.
-</p>
-
-<p>
-Det är — o himmel, hvilken prosa! — det är Denise,
-markisinnans kammarjungfru.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur Armand, förlåt!“ sade hon med darrande
-stämma; “förlåt mig!“
-</p>
-
-<p>
-Armand, som kände igen henne mera på den ängsliga
-rösten, än på ansigtet och kroppsställningen, emedan hon befann
-sig i samma mystiska belysning som allt annat i boudoiren,
-kunde omöjligt begripa hvad han hade att förlåta
-markisinnans kammarjungfru.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur Armand!“ återtog hon genast, liksom hon ej
-väntat något svar, “ni undrar säkert öfver att jag så här inställer
-mig i markisinnans boudoir?“
-</p>
-
-<p>
-Armand, som denna afton sett mycket underligare saker
-än en kammarjungfrus inträde i sin matmoders boudoir, syntes
-icke heller det ringaste förundrad.
-</p>
-
-<p>
-“Att jag inkommer“, fortfor Denise, “utan att vara kallad
-af er eller någon annan.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-157" class="pagenum" title="157"></a>
-På mycket hade Armand tänkt, men aldrig hade han
-tänkt på att inkalla kammarjungfrun hvarken i sin egen eller
-andras sängkammare.
-</p>
-
-<p>
-“Ni älskar då markisinnan!“ sade Denise med halfqväfd
-röst, tagande hans tystnad för ett tecken till missnöje med
-hennes inställelse; “ja, ni älskar henne mycket ... mycket!“
-</p>
-
-<p>
-Armand spratt våldsamt upp ur sin halfva sömn. De
-der orden: “älskar markisinnan“ och “älskar henne mycket“
-klingade icke rätt harmoniskt i hans öron. Äfven han, i
-likhet med annat ungt folk, hade haft sin föreställning om
-kärleken; men som han sjelf var af ett rent och oförderfvadt
-sinnelag, åtminstone före resan till söder, så hade han också
-om kärleken fattat det mest rena och sublima begrepp. Den
-sjudande vulkaniska känsla, hvilken nu bemäktigat sig honom,
-öfverensstämde föga med detta rena sublima begrepp,
-ty den förra förhöll sig till det sednare ungefär såsom stormklockans
-slag, kallande till mord och brand i en upprorisk
-stad, förhåller sig till den landtliga klockans klämtning en
-ingående helgdags-afton. Begge äro gjutne af samma slags
-metall, men anden, som sätter dem i rörelse, blir aldrig densamme.
-Den ena eggar, berusar och förstör; den andra lugnar,
-försonar och helgar. Den ena kan angripas af samma
-eld, den sjelf tändt, och med lossnad tunga störta ned såsom
-en oformlig klump bland ruiner; den andra, bärande på hvarje
-ton en bön från jorden till Gud, ljuder klarare ju längre
-den höjer sin röst och sjunger samma hugsvalande sång ända
-in i sin yttersta timme — — Armand kände nog att det ej
-var den gode andens röst som ljöd genom hans själ, men
-han saknade kraft att för den ondes sluta sitt öra.
-</p>
-
-<p>
-“Det skall då äfven hända er hvad som redan händt så
-många andra!“ fullföljde Denise; “men med er är det synd,
-ty ni är så god, så oskyldig.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad är det som har händt så många andra?“ frågade
-Armand, i det han tog ett steg närmare den besynnerliga
-kammarjungfrun.
-</p>
-
-<p>
-“Att älskas och förskjutas, omfamnas och föraktas, njuta
-och dö!“ svarade Denise med spåqvinnans hemska ton; “se
-der hvad som händt så många andra, och likväl hafva dessa
-många andra varit både rika och mäktiga, då deremot ni,
-monsieur Armand, då deremot ni ...“
-</p>
-
-<p>
-“Då deremot jag?“ frågade denne, närmande sig ånyo
-ett steg.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-158" class="pagenum" title="158"></a>
-“Då deremot ni, som hvarken är rik eller mäktig, skall,
-sedan ni bortgifvit och krossadt återfått det enda ni egde,
-nämligen ert redliga och omisstänksamma hjerta, skall, säger
-jag, icke hafva någonting annat öfrigt än er djupa sorg och
-gränslösa förtviflan.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni tror ni då att markisinnan ...“
-</p>
-
-<p>
-“Är olik de flesta qvinnor, ty när dessa bjuda en kärlek,
-som börjar med jorden och slutas med himmelen, egnar
-hon en kärlek, som börjar med himmelen och slutas med jorden
-... ja, under jorden.“
-</p>
-
-<p>
-Den unge mannen kände en kall ilning genom sin själ,
-ty det var ej utan att spåqvinnans ord egde ett visst slägttycke
-med den aning, hvilken redan, såsom vi veta, hade
-intagit honom, innan Denise inträdde i den mystiska kammaren.
-</p>
-
-<p>
-Men hvad betyder väl en sorglig aning hos den, som
-ända till hakan står i ett haf af förtjusning!
-</p>
-
-<p>
-“Och ändå är hon så skön!“ utgöt sig derför sonen af
-södern, “hennes blick så klar, hennes mun så varm, hennes
-tal så brinnande ...“
-</p>
-
-<p>
-“När luften är klar, är också Seinen klar“, svarade
-Denise, “och man skådar i dess vatten den blanka solen och
-den blåa himmelen ... Men kasta er i Seinen, och ni skall
-bli både på sol och himmel bedragen!“
-</p>
-
-<p>
-“Men, mademoiselle, hvad kan förmå er att så bedöma
-er herskarinna, som ...“
-</p>
-
-<p>
-“Som öfverhopar mig med tillgifvenhet och förtroende?“
-inföll Denise; “ja, jag begriper nog att det måste väcka er
-förundran.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvarför har ni ej, med er kännedom om markisinnans
-karakter, förut varnat de många andra?“ fortfor Armand,
-ty en söderns son och, såsom vi skulle förmoda, äfven en
-son af norden tvifla hellre än de tro, när någon illa bedömer
-den qvinna, som öfverlemnar sig åt dem, isynnerhet om
-denna qvinna är skön som markisinnan Eulalie d’Estelle.
-</p>
-
-<p>
-“Ni frågar hvarför jag ej varnat de många andra?“
-sporde Denise.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag frågar det, mademoiselle!“
-</p>
-
-<p>
-“Ni frågar ... och hvad vill ni att jag skall svara er!
-... o min gud!“
-</p>
-
-<p>
-“Ni skall svara hvad som är förenligt med sanningen
-... Ni finner att ingenting är så nödvändigt som den, allra
-<a id="page-159" class="pagenum" title="159"></a>
-helst i en sak af denna ömtåliga beskaffenhet ... Således,
-hvarför har ni endast varnat mig?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, monsieur Armand ... Men jag har ju redan sagt
-er det.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad har ni sagt?“
-</p>
-
-<p>
-“Att jag tycker det vara synd om er.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvarför mera om mig än om någon annan ... Bör
-man icke tycka det vara lika synd om alla, som bedragas
-och förrådas?“
-</p>
-
-<p>
-“Jo, men ...“
-</p>
-
-<p>
-“Men?“
-</p>
-
-<p>
-“Men det är derför att jag icke ... Om ni visste hvad er
-fråga gör mig förlägen, monsieur Armand!“
-</p>
-
-<p>
-“Säg ut, mademoiselle! ... ni pröfvar väl mycket mitt
-tålamod, sedan ni gjort allt för att väcka och reta min nyfikenhet ...
-Ni måste säga mig allt, så framt icke ...“
-</p>
-
-<p>
-“Så framt icke?“
-</p>
-
-<p>
-“Så framt jag icke skall anse er för en baktalerska mot
-er matmor och en lögnerska inför mig!“
-</p>
-
-<p>
-Denise studsade förskräckt tillbaka med handen hårdt
-tryckt mot sitt bröst, ty Armand hade talat med gnistrande
-ögon och nästan sammanbitna läppar.
-</p>
-
-<p>
-“Nåväl“, svarade hon med svag röst och nedfälda ögon,
-“det är derför att jag mera ömmar för er än för de många
-andra.“
-</p>
-
-<p>
-“Tala tydligare, jag förstår er icke!“
-</p>
-
-<p>
-“Derför att jag hyser för er en ... en känsla som jag
-icke egt för många andra ... icke egt för någon annan ...
-ja, monsieur Armand“, tillade hon med mera mod, “icke för
-någon annan i hela verlden!“
-</p>
-
-<p>
-Den unge mannen tog ett steg tillbaka. Han erinrade
-sig nu den maskerades suckar och handtryckningar i vagnen,
-vidare den maskerades handtryckningar och suckar under
-promenaden genom trädgården. Han kom äfven i håg samma
-persons varma tal om tigerhjertat i Jardin des Plantes.
-Han lade allt detta tillsammans med detta ömsom bleknande
-och ömsom rodnande ansigte vid hennes inträde i kabinettet
-samt hennes nu för tillfället nedslagna ögon och stammande
-tunga, och slöt af alla dessa förenade omständigheter, att
-markisinnans kammarjungfru helt enkelt blifvit förälskad i
-guld- och silfverarbetaren Armand Cambon, hvilket numera
-icke kunde förvåna denne, som, i fall han lik Don Juan i
-<a id="page-160" class="pagenum" title="160"></a>
-en framtid finge en katalog på alla sina eröfringar, kunde
-börja den med en markisinna, och dertill en markisinna kanske
-skönare än både Donna Elvira och Donna Anna.
-</p>
-
-<p>
-Men den sjelf oerfarne Armand Cambon hade hört berättas,
-att den blonda kärleken egde en yngre brunett syster,
-som hette svartsjukan, och att denna, allt ifrån det
-ögonblick det fanns mera än <em>en</em> Adam eller <em>en</em> Eva på jorden,
-oupphörligen anfäktat sin äldre skönare syster, dervid hvarken
-sparande på osanningar eller skandaler.
-</p>
-
-<p>
-Armand insåg att en kammarjungfrus bröst, trots planchetten,
-icke kunde vara mera stålsatt och betryggadt mot
-den lilla svartalfen, än alla andra menniskors, hvarför han,
-som var för artig för att kunna säga kammarjungfrun sitt
-hjertas mening midt upp i synen, nöjde sig med att under
-ett visst förnämt leende, värdigt en markisinnas älskare, egna
-markisinnans kammarjungfru följande temligen hvardagliga
-komplimang:
-</p>
-
-<p>
-“Jag är mycket smickrad af er godhetsfulla uppmärksamhet,
-men kan icke inse huru jag gjort mig förtjent
-deraf.“
-</p>
-
-<p>
-“Ah! han tror mig icke, han tror mig icke!“ yttrade
-den förtviflade Denise, som nog visste hvad en dylik förnäm
-ton betydde.
-</p>
-
-<p>
-“Men, bästa mademoiselle Denise“, fortfor markisinnans
-älskare, “ni vill att jag skall tro så ofantligt mycket, men
-sjelf vill ni icke bevisa det ringaste.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni fordrar bevis?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, det är väl det minsta jag kan fordra af ert förstånd,
-för att kunna tro ert hjerta.“
-</p>
-
-<p>
-“Och om jag skulle kunna bevisa hvad jag sagt?“
-</p>
-
-<p>
-“Så ginge ni verkligen min önskan till mötes“, svarade
-Cambon med samma förnäma lätthet.
-</p>
-
-<p>
-Man antager så hastigt denna förnäma lätthet, när man
-står som disponent i en boudoir emellan ett toalettbord, dignande
-af silfver och guld, och en imperialsäng med speglar
-i väggen och taket.
-</p>
-
-<p>
-“Om jag t. ex. sade er att markisinnan är gift?“ frågade
-Denise, fixerande skarpt sin extra husbonde.
-</p>
-
-<p>
-“Gift!“ upprepade Cambon, utan att störta till jorden;
-“jag trodde hon var enka, jag.“
-</p>
-
-<p>
-Detsamma tror något hvar om bättre fruntimmer, som
-taga mot gäster, utan att föreställa dem för mannen. Vår
-<a id="page-161" class="pagenum" title="161"></a>
-älskare tycktes icke heller taga särdeles hett vid sig öfver
-den omständigheten att markisinnan fortfarande var gift.
-Men en son af södern förvånas, tyvärr, sällan öfver att hans
-älskarinna är gift, och om han förvånas, så är det öfver en
-kammarjungfru, som finner ett sådant förhållande så besynnerligt.
-Vi nödgas bekänna, att en eller halfannan timmes
-vistande under tropiken icke varit helsosamt för vår hjeltes
-sedliga grundsatser. Detta gör oss ondt, ty hvem vill icke
-gerna uti sin hjelte se ett mönster för alla dygder!
-</p>
-
-<p>
-“Bor markisinnans man här i huset?“ åtnöjde han sig
-derför att fråga.
-</p>
-
-<p>
-“Nej!“
-</p>
-
-<p>
-“Han är då på resor? ... det är märkvärdigt att de, som
-hafva de vackraste hustrurna, alltid skola vara de största
-turisterne.“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, han uppehåller sig för närvarande i Paris.“
-</p>
-
-<p>
-“Han är i Paris och bor icke hos sin hustru!“ ... yttrade
-Cambon med något lugnare samvete; “förhållandet emellan
-de begge makarne är då icke det allra bästa?“
-</p>
-
-<p>
-“Icke det allra bästa?“
-</p>
-
-<p>
-“Naturligtvis, efter de lefva skilda från hvarann!“
-</p>
-
-<p>
-“Skilda och likväl oskiljaktiga.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad behagas?“
-</p>
-
-<p>
-“Som jag säger ... De bo icke tillsammans och träffas
-likväl dagligen ... den person, hvilken markisinnan i detta
-ögonblick talar med i salongen, är ingen annan än hennes man.“
-</p>
-
-<p>
-“Hertigen?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, hertigen är markisinnans man.“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvarför kallar man ej då markisinnan för hertiginna?
-... Legitimisterne äro räddare om titlarne än om själen.“
-</p>
-
-<p>
-“Emedan ingen vet att de äro gifta, utom presten, som
-vigt dem, och jag, som först för en timme sedan fick veta
-det, ehuru ej af dem sjelfva.“
-</p>
-
-<p>
-“De äro då hemligt gifta?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, och det måste ha skett uti Italien, dit de för två
-år sedan åtföljdes och der markisinnan vistades två år,
-men hertigen blott ett.“
-</p>
-
-<p>
-“Han reser ifrån sin hustru, och det var mycket illa
-och straffvärdt af honom ... Hon reser efter honom för att
-uppfylla sin pligt såsom maka, och deraf slutar jag att felet
-icke är å hennes sida.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-162" class="pagenum" title="162"></a>
-“Jag sade också icke att förhållandet är det allra sämsta.“
-</p>
-
-<p>
-“Nå, då inser jag icke heller hvarför ...“
-</p>
-
-<p>
-“Och ett bevis på att de ganska väl komma öfverens“,
-yttrade Denise, “är att hertigen i dessa dagar ämnar
-gifta sig.“
-</p>
-
-<p>
-“Offentligt med markisinnan ... Allt det der är ju som
-det bör vara.“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, icke med markisinnan, utan med ett annat fruntimmer,
-som naturligtvis icke vet att hertigen förut är gift.“
-</p>
-
-<p>
-“Med ett annat fruntimmer!“ utropade Armand med ena
-foten fastspikad vid mattan.
-</p>
-
-<p>
-“Och markisinnan icke blott tillåter det, utan äfven
-råder honom dertill“, förklarade Denise.
-</p>
-
-<p>
-“Hon tillråder det!“ fortfor Armand, äfven med andra
-foten fastspikad.
-</p>
-
-<p>
-“Och på sanningen af hvad jag sagt, skulle jag när som
-helst kunna dö!“ bedyrade kammarjungfrun.
-</p>
-
-<p>
-Armand ryckte våldsamt upp sina begge fötter från
-mattan och började i stället mäta den med stora steg. Slutligen
-stannade han midt framför Denise, som icke tycktes
-förskräckt af hans förändrade sinnesstämning.
-</p>
-
-<p>
-“Men det vore ju en nedrighet“, sade han, “det vore
-ju det största skurkstreck emot en tredje oskyldig person,
-ett groft brott emot naturens och samhällets lagar! Nej, det
-är omöjligt! ... Ni ljuger, ja, ni ljuger, qvinna!“
-</p>
-
-<p>
-“Jag ljuger icke, när jag talar sanning“, svarade Denise
-med fast ton; “och jag skall bevisa det, ty jag vill icke
-vara lögnerska inför er.“
-</p>
-
-<p>
-Vid dessa ord tog hon fram ett papper, i form af en
-biljett, och lemnade det åt Cambon.
-</p>
-
-<p>
-“Läs“, sade hon, “och öfvertyga er sjelf ... Under det
-ni var ensam med markisinnan, hittade jag i salongen denna
-biljett, hvilken hon, i sin otålighet att träffa er, glömde att
-bränna upp liksom hon brukat göra med alla de skrifvelser
-hon förr bekommit ... läs, läs! och säg sedan att jag ljugit!“
-</p>
-
-<p>
-Armand stod midt under ljuskronan med biljetten i sin
-hand och ögonen i biljetten.
-</p>
-
-<p>
-Om Denise varit fysionomist — och det bruka kammarjungfrur
-vanligtvis vara — så skulle hon på Armand
-Cambons marmorbleka ansigte, under det han läste biljetten,
-hafva upptäckt den yttersta förskräckelse parad med den
-<a id="page-163" class="pagenum" title="163"></a>
-djupaste harm, som någonsin fylt ett dödligt bröst. Denise
-såg kanske ej allt detta; men hon såg likväl nog för att
-förskräckas, och hennes förskräckelse gaf sig luft i en djup
-suck, ty hon såg i Armands ansigte blott en älskares smärta,
-och detta var bittert nog för henne, som icke hade den lyckan
-att vara hans älskarinna.
-</p>
-
-<p>
-“Den lefvande gladan! den lefvande gladan!“ mumlade
-Armand mellan tänderna.
-</p>
-
-<p>
-Denise hade för litet studerat fåglarnes och Hvita Björnens
-historia för att kunna begripa den unge mannens mening
-med den lefvande gladan.
-</p>
-
-<p>
-“Ha! de bofvarne!“ uttryckte sig Armand tydligare;
-“men jag skall demaskera dem, jag skall krossa dem! ...
-jag vill ...“
-</p>
-
-<p>
-Dervid tog han ett steg mot blinddörren, som ledde till
-kabinettet.
-</p>
-
-<p>
-Denise, som nu började begripa, flög efter honom, fattande
-hans ena arm, vid hvilken hon hängde sig fast.
-</p>
-
-<p>
-“Olycklige!“ utropade hon, “vill ni mörda mig! vill ni
-mörda er sjelf! ... De skola döda mig, som förrådt hemligheten,
-de skola döda er, som känner den! ... Jag är icke
-den första qvinna som hennes förföljelse och hämnd drabbar,
-och ni skall icke heller bli den förste man! ... I himlens
-namn, lugna er!“
-</p>
-
-<p>
-Armand hejdade sig, ty han kände medlidande med den
-fasa, som stod tecknad i den arma kammarjungfruns ansigte;
-men han lugnade sig icke.
-</p>
-
-<p>
-“Jag måste ut, jag måste bort från denna röfvarkula!“
-ropade sonen af norden, ty dit var han nu på väg med tankens
-fart; “men icke för det jag fruktar röfvarbandet, utan
-derför att jag vill förekomma det rysliga brott man har i
-sinnet ... Jag måste ut!“
-</p>
-
-<p>
-“Tyst, jag besvär er! tala sakta!“ bad Denise; “hvad
-ämnar ni göra? ... gif mig tillbaka biljetten!“
-</p>
-
-<p>
-Cambon stoppade den i sin bröstficka.
-</p>
-
-<p>
-“Ha! ni vill då förråda mig!“ våndades Denise, vridande
-händerna.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, ingen skall veta, att ni gifvit mig denna skrifvelse“,
-bedyrade Armand, “ingen skall veta hvad ni berättat
-mig ... Lugna er derför, goda flicka!“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvad tänker ni göra med denna olycksaliga biljett?“
-frågade Denise, något tröstad af hans vänliga ord.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-164" class="pagenum" title="164"></a>
-“Hvad jag än tänker göra dermed, kommer ni aldrig
-att på något sätt bli inblandad i saken ... Men är ni då tvungen
-att längre dväljas i närheten af detta vidunder?“
-</p>
-
-<p>
-Det fortfor, såsom vi höra, att bära upp mot norden.
-</p>
-
-<p>
-“Ack, jag är fästad vid henne med de starkaste band“,
-bekände Denise; “utan er hade jag kanske blifvit hennes
-medbrottsling; men min vänskap, min ömhet för er var
-starkare än min tillgifvenhet för henne ... Dock skulle jag
-kunna trotsa hennes vrede, om jag blott ... om jag visste
-... Ack, monsieur Armand!“
-</p>
-
-<p>
-“Men hur skall jag komma ut härifrån, utan att möta
-henne?“ frågade Armand, som nu började få ett skäl till
-att lemna huset; “ty jag bör icke möta henne.“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, nej! ni bör icke möta henne, ni bör icke se henne
-mera!“ medgaf Denise ifrigt, liksom fruktade hon att ett
-nytt möte kunde förändra allt; “men hon skall bli ursinnig
-för det jag tillåtit er gå.“
-</p>
-
-<p>
-“Hur skulle ni kunna hindra mig, om ni också toge
-alla hennes lakejer till hjelp! ... jag är karl och dertill beväpnad
-... markisinnan vet att jag är beväpnad ... Säg henne,
-att jag med terzerolen på ert bröst tvungit er att öppna
-dörren.“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvad skall jag hitta på för skäl till ert aflägsnande,
-monsieur Armand?“
-</p>
-
-<p>
-“Säg att jag mådde illa, säg att jag var förargad för
-det hon lemnat mig ensam, att jag var ursinnig för det hon
-satt så länge i salongen med en annan karl, den bofven,
-den nidingen! ... säg allt hvad ni vill!“
-</p>
-
-<p>
-“Så skynda då!“ uppmanade nu Denise, i det hon öppnade
-samma dörr, genom hvilken hon kommit; “i denna
-farstu är en trappa, som bär till trädgården samma väg ni
-kom ... Men hur skall ni hitta i ett sådant mörker? ...
-Ack, om jag blott vågade följa er, om jag ...“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, Nej!“ nekade Armand; “jag har ögon som en
-katt, som en tiger ...“
-</p>
-
-<p>
-“Ack, den der tigern, monsieur Armand!“ suckade Denise
-med tanken på menageriet och det första mötet; “den
-der tigern ...“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, den der tigern“, medgaf Armand; “men släpp mig,
-bästa Denise, hon kunde komma!“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-165" class="pagenum" title="165"></a>
-“Ja, ja, hon kunde komma ... bevare oss gud för det,
-gode Armand! ... Men hur kan jag träffa er, för att underrätta
-er, för att säga er ...“
-</p>
-
-<p>
-“Det är gifvet att vi skola träffas ... Jaså, det här är
-farstun, som ...“
-</p>
-
-<p>
-“Ack, Armand!“
-</p>
-
-<p>
-“God natt, goda flicka! ... aldrig skall jag glömma ...
-Ah, der är första trappsteget.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag ville göra allt för er, Armand!“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad ni är god ... Och det här bär till trädgården,
-säger ni?“
-</p>
-
-<p>
-“Och ni skall aldrig glömma mig, gode Armand! ...
-det är ju så?“
-</p>
-
-<p>
-“Lita på min tacksamhet ... Här är ledstången, tror jag
-... God natt, god natt!“
-</p>
-
-<p>
-“Trohet i lif och död!“ utlofvade tvärt den exalterade
-kammarjungfrun.
-</p>
-
-<p>
-“Skrik, så tror hon att jag ville strypa er!“ tillrådde
-henne Armand, i det han störtade utför trappan.
-</p>
-
-<p>
-Det stod numera icke i någon mensklig makt att få
-nordens son tillbaka till södern. Han hade redan gjort för
-många resor fram och tillbaka på en enda afton, och nu var
-han helt och hållet fastfrusen vid nordpolen.
-</p>
-
-<p>
-Det djupaste mörker herskade i trädgården. Armand
-kunde icke finna vägen; men han hoppade öfver rabatterna
-och häckarne, utan att skada något annat än sina kläder, ty
-hösten hade redan bortplockat både blad och blommor. Han
-fick ej reda på broarne, men han hoppade öfver dammarne.
-Han kunde ej upptäcka någon port till trädgården, men han
-hoppade öfver trädgårdsmuren. Det regnade och stormade
-i hans svajande lockar, ty hatten låg qvar i det skönaste
-af kabinetter, ett måttligt byte för den skönaste af eröfrarinnor.
-</p>
-
-<p>
-Vår hjelte befann sig, hvad det yttre beträffade, i det
-jämmerligaste tillstånd; men en inre röst höll honom skadeslös
-för alla hans uppoffringar och gjorde honom nöjd med
-sig sjelf. Derför långt ifrån att sörja öfver den snöpliga utgången
-af ett äfventyr, som börjat så lysande, gladde han
-sig deråt i djupet af sitt hjerta, och i sin glädje välsignade
-han natten, regnet och stormen.
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-11">
-<a id="page-166" class="pagenum" title="166"></a>
-<span class="firstline">Elfte kapitlet.</span><br />
-Madelone får sin grafvård.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">P</span><span class="postfirstchar">aris,</span> som har allt i så stor skala, har naturligtvis äfven
-en nederlagsplats för viner, som öfverensstämmer med allt
-det öfriga. I granskapet af Jardin des Plantes finna vi detta
-nederlag ofvan och under en mark, som fordom tillhört ett
-kloster, upptagande ett jordområde af omkring 200,000
-qvadrat-alnar och inom sitt höga, prydliga jernstaket inneslutande
-flere utmärkt vackra och ändamålsenliga byggnader,
-dels boningshus, dels varuhus, samt försedd med icke mindre
-än 49 stora källare, hvilka, efter hvad man påstår,
-rymma 175,000 vinfastager. Ack de klostren! hvad de
-egentligen skulle med källare, som rymma så många tusen
-fastager, är svårt att veta. Omöjligen kunde de hafva behöft
-dem alla för sitt vinförråd, ehuru de helige fädernes
-törst, om ej efter rättfärdigheten åtminstone efter drufvan,
-är allom bekant. Icke heller kunde de gerna hafva gjort
-sig så mycket besvär enkom för fångars beqvämlighet, emedan
-de, hellre än att draga på sig ett så stort antal af dessa
-att det kunde blifva besvärligt, brukade helt enkelt expediera
-dem, t. ex. låta dem svälta ihjäl, för att icke göra sig
-skyldige till blodsutgjutelse. Emellertid hafva de helige fädernes
-verk kommit efterverlden till nytta. Vi hafva redan
-visat, hurusom vi hafva dem att tacka för uppfinningen af
-cellsystemet samt för den mängd af underjordiska fängelser,
-hvilken icke kan undvaras så länge brottet och förtrycket
-täfla med hvarandra i konsten att värfva rekryter till olyckans
-härar och att befolka eländets mörka, men rymliga nästen.
-Vi se nu äfven, att åtskilliga af dessa underjordiska
-salar upplåtits till förvarande af vinfastager och att Bacchus,
-den olympiske juvenalen, med sina bacchanter icke försmått
-att välja till residens dessa riken, som fordom egdes af Pluto
-med hela hans anhang af infernaliska qval.
-</p>
-
-<p>
-Morgonen efter den natt, som varit vitne till Armand
-Cambons språng öfver häckar, dammar och trädgårdsmurar,
-såg man denne, i sin vanliga rödrutiga blus, hasta mellan
-vinfastagerna på ifrågavarande nederlagsplats, letande och
-frågande efter Hvita Björnen, ty, såsom bekant är, tillhörde
-<a id="page-167" class="pagenum" title="167"></a>
-denne vindragarnes talrika klass. Han hade icke sprungit
-många famnar förrän han upptäckte sin f. d. lärare i konsten
-att slåss med fötterna, stödd mot ett fastage och med
-mörk blick emottagande sin fosterson.
-</p>
-
-<p>
-“God morgon, fader Simon!“ ropade Armand, i det han
-vidrörde en af de gröfsta händer i verlden.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad står på?“ brummade denne, kramande ynglingens
-hand nästan för hårdt för att kunna tillskrifvas ett hjertligt
-välkommen eller en känsla af belåtenhet.
-</p>
-
-<p>
-“Parbleu!“ yttrade Cambon, blåsande i sin högra hand;
-“ni har sofvit illa i natt, käre Simon!“
-</p>
-
-<p>
-“Såå“, svarade Hvita Björnen, i det han, vändande sig
-ifrån sin f. d. lärjunge, fattade en hisklig spake eller häfstång,
-medelst hvilken han började framrulla det fastage,
-mot hvilket han hvilat sig; “såå, jag har sofvit illa ... Ditt
-blåsande på fingerspetsarne röjer dock att den sömnlösa natten
-åtminstone icke gjort mig slapphändt.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni är en björn, Simon, utan att ni derför behöfver
-visa tänderna eller nyttja ramarne“, förklarade Cambon, något
-förargad öfver sin gamle väns plumpa sätt; “gjorde jag
-rätt, så skulle jag icke berätta er den glada nyhet, jag har
-att förtälja och för hvars skull jag egentligen kommit hit i
-dag.“
-</p>
-
-<p>
-“En glad nyhet! ... hå tusan!“
-</p>
-
-<p>
-“Ja visst, en mycket glad nyhet.“
-</p>
-
-<p>
-“Är då Guizot hängd eller Louis Philippe guillotinerad?“
-frågade Hvita Björnen, fortfarande att rulla fastaget.
-</p>
-
-<p>
-“Ni begär nog mycket på en gång, käre Simon ... Jag
-kan icke glädja er med denna nyhet ... Men jag har en annan
-som säkert skall fröjda er mycket mera.“
-</p>
-
-<p>
-“Och det är?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni kommer väl ihåg att jag för några dagar sedan
-besökte er och att jag då talte med er om en viss sak?“
-</p>
-
-<p>
-“Jaså, den der vissa saken, som din far äfven har pratat
-vidt och bredt om ... Hör du, Armand lille, helsa din
-far och be honom göra sig en skalle af trä i stället för den,
-som han snart är på väg att förlora.“
-</p>
-
-<p>
-“Simon! ni låter bli att smäda min far!“ förklarade
-Cambon den äldres son.
-</p>
-
-<p>
-“Ty om jag det gör, så äter hans son upp mig?“ inföll
-Hvita Björnen hånskrattande.
-</p>
-
-<p>
-“Det vore en dålig spis, det!“ menade Armand.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-168" class="pagenum" title="168"></a>
-Hvita Björnen, som sjelf nog visste hvartill han dugde,
-vårdade sig icke om att besvara detta genmäle utan fortsatte
-lugnt sitt arbete.
-</p>
-
-<p>
-“Jag har då ingenting att svara den lefvande gladan?“
-frågade Armand, i det äfven han vände sig om, liksom ämnade
-han aflägsna sig från den oartige f. d. läraren.
-</p>
-
-<p>
-“Lefvande gladan!“ röt Hvita Björnen, slående knytnäfven
-mot fastaget, till verklig fara för dess laggar, hvarefter
-han ändtligen närmade sig fostersonen.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad var det du sade om den lefvande gladan?“ frågade
-han med genomborrande ögonkast.
-</p>
-
-<p>
-“Jag hade mycket att berätta om henne“, svarade Armand;
-“men ni är verkligen så obändig och svår att jag
-knappast vet om jag skall tillfredsställa er nyfikenhet i den
-vägen.“
-</p>
-
-<p>
-“Skulle du händelsevis ha råkat den lefvande gladan?“
-fortfor Hvita Björnen med blickar, som alltmera antogo misstänksamhetens
-lurande egenskap.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag har till och med varit hos henne ... hvad säger
-ni om det, fader Simon?“
-</p>
-
-<p>
-“Du säger att du varit hos henne?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“När?“
-</p>
-
-<p>
-“I går.“
-</p>
-
-<p>
-“Och hur kom det till, min gosse? ... hur kom du att
-besöka henne? ... hur fick du veta ... Ah!“ utropade Hvita
-Björnen, i det han slog sig för pannan, “nu förstår jag, nu
-förstår jag!“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad är det ni förstår?“
-</p>
-
-<p>
-“Det var då för att lura mig, som den der räfven till
-djurvaktare härom dagen kom till mig och ville veta hvem
-du var, hvad du hette och hvar du bodde ... Och jag sade
-honom allt detta, utan att märka kroken ... ja, jag är en
-åsna, som borde gå på fyra ben, i stället för på två ... jag
-borde <em>draga</em> vinfastager, i stället för att rulla dem ... Men
-innan jag ställer mig sjelf inom skacklarne, skall jag krossa
-skallen på min vän djurvaktaren i Jardin des Plantes.“
-</p>
-
-<p>
-“Det borde ni ha gjort förut, käre Simon“, anmärkte
-Armand; “men hvad tjenar det nu till! ... jag har ju den
-lefvande gladans adress, liksom hon har min ... Kunde ni
-väl begära att ni skulle vara den ende som visste hvar hon
-bodde!“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-169" class="pagenum" title="169"></a>
-“Det har du rätt uti, Armand lille!“ medgaf Simon,
-mera liknande en räf än en björn; “men ser du ändå att
-det gick såsom jag förespådde ... hon skulle bestämdt bli
-tacksam mot sin välgörare, hon skulle bjuda dig till sig för att
-belöna dig för ditt välförhållande ... hur många grabbnäfvar
-louis-d’orer gaf hon dig, mitt barn lilla? ... Men, din skälm,
-du fick säkert mera än guld ... jaja, se inte så förargad ut,
-ty ingenting var billigare än det ... De granna ögonen voro
-på sätt och vis din tillhörighet, emedan det var du som räddat
-dem ... Den lefvande gladan hackar visst inte ut ögonen
-på alla: hon kan nog smeka med näbben och skyla med vingarna,
-hon med ... Med ett ord, du har allt skäl att vara
-glad, Armand lille!“
-</p>
-
-<p>
-“Ni är en besynnerlig menniska, Simon“, förklarade Armand
-med stränghet i sin blick; “ni är i de flesta hänseenden
-lika godhjertad som tapper, och likväl ryser ni ej för
-att stämpla mot en svag qvinna ... Ni anser den för en stor
-brottsling, som retar en hund på en svag menniska, under
-det att ni sjelf icke tvekar att utsätta en annan lika svag
-varelse för ett lejons tänder ... Med ett större brott vill ni
-straffa ett mindre ... Vid gud, jag känner ej mer igen er,
-käre Simon!“
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen nedslog tigande sina ögon. Kanske kände
-han sig träffad af sin f. d. lärjunges ord.
-</p>
-
-<p>
-“Tror ni då icke att det finnes ett annat och vida vackrare
-medel att försona den stackars Madelones skugga?“ frågade
-Cambon.
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen fortfor att stirra på marken.
-</p>
-
-<p>
-“Om jag nu skulle kunna erbjuda er ett sådant medel?“
-fullföljde Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Och det vore?“ frågade Simon med svag stämma och
-något sneglande åt ena sidan.
-</p>
-
-<p>
-“Om jag hade ett vackert ide åt Hvita Björnen och en
-ännu vackrare grafvård åt Madelone?“
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen spärrade upp ögonen.
-</p>
-
-<p>
-“Åt Madelone?“ upprepade han nästan hviskande.
-</p>
-
-<p>
-Simons röst blef alltid så mild och behaglig, när han
-talade om Madelone, och äfven detta var en frukt af den
-saliga dödas lärdomar och förmaningar i lifstiden.
-</p>
-
-<p>
-“Ja“, svarade Armand; “när jag i går talade med markisinnan
-om saken, var hon genast beredd att gifva tiotusen
-<a id="page-170" class="pagenum" title="170"></a>
-francs åt er, käre Simon, samt dessutom femtusen till grafvård
-åt er Madelone.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvarför tiotusen åt mig?“ frågade Hvita Björnen;
-“hvarför icke så gerna tiotusen åt grafvården, hvarför icke
-helst alltsammans åt Madelone?“
-</p>
-
-<p>
-“Det blir naturligtvis er ensak“, förklarade Armand, “ty
-när ni väl fått pengarne, så kan ni ju använda dem hur ni
-sjelf finner för godt ... Är det icke sannt?“
-</p>
-
-<p>
-“Visserligen ... det bör kunna bli den ståtligaste grafvård
-för femtontusen ... Nå, har du redan fått pengarne,
-Armand lille? ... dina fickor se väl tunna ut, tycker jag.“
-</p>
-
-<p>
-“Icke ännu, men jag har hennes löfte, som ...“
-</p>
-
-<p>
-“Jaså, bara hennes löfte“, inföll Hvita Björnen, “bara
-hennes löfte! ... ha, ha, Armand lille!“
-</p>
-
-<p>
-“Jag medger att när jag i morse lemnade sängen“, sade
-Cambon, “trodde jag icke mycket på det löfte hon gaf mig
-i går; ja, jag hade till och med mina stora anledningar att
-tro det alltsammans skulle stanna vid blotta löftet ... Men
-när jag för en timme sedan hemkom från Bicêtre, dit jag
-tidigt på morgonen begifvit mig för att träffa min far, satt
-i låset till min kammare denna lilla biljett.“
-</p>
-
-<p>
-Cambon tog dervid upp en liten ny rosenbiljett, som
-han visade sin vän Hvita Björnen.
-</p>
-
-<p>
-Denne kastade en begärlig blick på biljetten och förde
-raskt sin breda hand till den, liksom ville han sjelf studera
-dess innehåll.
-</p>
-
-<p>
-“Läs den du, Armand lille!“ bad han, dragande handen
-tillbaka; “jag har i dag något svårt för att läsa så der fina
-stilar ... jag har på någon tid inte varit rätt bra i ögonen.“
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen gjorde sina ögon orätt; men saken var
-den, att han, som hade armar för att rulla vinfastager och
-händer för att bryta jern, tycktes helt och hållet sakna
-fingrar tjenliga för pennan. Han hade i sin ungdom icke
-fått lära sig skrifva, och att sedan lära sig det hade aldrig
-fallit honom in. Deraf följer naturligtvis att han måste vara
-lika litet bevandrad i att läsa skrifvet, ehuru han icke var
-angelägen om att röja sina svaga sidor för andra. Men Simon
-var icke den ende, som deruti blifvit vanlottad. Man
-träffar bland de lägre klasserna inom Paris alltför många
-okunnige i den ädla skrifkonsten. Detsamma träffar man
-likväl i alla andra länder, Sverige icke heller undantaget.
-Tager man deremot i betraktande konsten att läsa hvad som
-<a id="page-171" class="pagenum" title="171"></a>
-är tryckt, så torde i Sverige högst få finnas, äfven inom de
-allra lägsta klasserna, som icke kunna läsa sin bibel, katekes
-och psalmbok, då man deremot i Frankrike träffar ganska
-många, som icke ens känna bokstäfverna. Katolska presten
-vinnlägger sig mera om att förvärfva jonglörens skicklighet
-i konsten att handtera sitt rökelsekar, än att befordra
-sitt slägtes upplysning. Dock måste rättvisligen erkännas,
-att på de sednare tjugo åren undervisningen blifvit mera allmän.
-Ju mera det katolska presterskapet emanciperar sig
-från påfvestolens omedelbara inflytande, desto ljusare blir det
-i samhällets dälder.
-</p>
-
-<p>
-Armand, utan att låta påskina något deltagande för sin
-gamle väns ögon, uppläste för honom biljetten, som var af
-följande innehåll:
-</p>
-
-<div class="letter">
-<p class="addr">
-“Monsieur Armand Cambon!
-</p>
-
-<p>
-Ert hastiga aflägsnande i går förorsakade att ingenting
-då blef bestämdt, angående er gamle vän, som onekligen förtjenar
-det varmaste deltagande, ty hvilken menniska med
-hjerta skulle ej ömma för en så stor olycka och ej uppbjuda
-alla sina krafter för att, så vidt möjligt vore, mildra den?
-Man har derför ansett sig böra förklara att hvad som i går
-lofvades, skall till alla delar uppfyllas i dag. Ni kommer
-väl ihåg att löftet i går grundade sig på er egen tanke, ert
-eget råd; och som man bör förmoda, att ingen bättre än ni
-kan känna den hederlige, om också något originelle, mannens
-anspråk så gör man sig förvissad om att hvad man nu gör
-för honom skall af honom emottagas med glädje, och denna
-glädje skall då äfven blifva dens, som skrifvit dessa rader.“
-</p>
-
-</div>
-
-<p>
-“Läs om det der en gång till, Armand lille!“ bad Hvita
-Björnen med särdeles förnöjdt utseende.
-</p>
-
-<p>
-Armand uppfylde hans önskan, tilläggande derefter:
-</p>
-
-<p>
-“Medgif, fader Simon, att det icke är många glador som
-skrifva så vackert.“
-</p>
-
-<p>
-“Det har förvånat mig“, medgaf Hvita Björnen; “det
-finns då heder och samvete äfven bland denna klass.“
-</p>
-
-<p>
-“Och när jag dertill lägger den djupa ånger som ...“
-</p>
-
-<p>
-“Jaså, hon ångrade sig äfven?“ inföll Simon; “hon begret
-den stackars Madelones öde?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja ... och till ett bevis derpå hafva vi ju hennes egenhändiga
-skrifvelse.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-172" class="pagenum" title="172"></a>
-“Står hennes namn under biljetten?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej.“
-</p>
-
-<p>
-“Det var besynnerligt.“
-</p>
-
-<p>
-“Hon kan ha många anledningar att ej utsätta sitt
-namn ... det kan också vara ett bevis på en anspråkslös
-välvilja.“
-</p>
-
-<p>
-“Har du någonsin förr hört ett dylikt fall?“ frågade
-Hvita Björnen; “har du någonsin förr sett en förnäm dam
-uppresa en vård på en fattig tvätterskas graf?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, käre Simon.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag tackar dig, min gosse, för det du ryckte henne
-undan lejonets tänder“, sade Hvita Björnen, fattande sin unge
-väns hand och tryckande den varsammare än nyss; “jag tackar
-dig för det du slog mig till marken ... Madelone skall
-äfven en gång tacka dig, ty det var en ädel qvinna du
-räddade.“
-</p>
-
-<p>
-“En ädel qvinna!“ mumlade Armand mellan tänderna,
-ty han tänkte på en annan biljett, som han hade i en annan
-ficka.
-</p>
-
-<p>
-“Madelone har förlåtit henne“, fortfor Hvita Björnen;
-“ty Madelone får en grafvård i Père-Lachaise ... det är klart
-att det skall bli i Père-Lachaise?“
-</p>
-
-<p>
-“I Père-Lachaise, ja visst.“
-</p>
-
-<p>
-“Och grafvården skall bli en bland de stoltaste ... det
-skall bli ett ordentligt grafkor med murad graf inunder och
-så stor ...“
-</p>
-
-<p>
-“Att också ni en gång får rum deruti, käre Simon“,
-sade Armand med rörelse, ty Hvita Björnens ögon skimrade
-af en fuktig glans.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, och sjelfva koret skall vara så rymligt ...“
-</p>
-
-<p>
-“Att ni om helgdagarne kan sitta deruti, ty hvarje helgdag
-skall ni gå dit med era kransar.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, ja, jag skall gå dit om hvardagarne också ... det
-skall bli mitt enda nöje, ty det är ...“
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen tystnade och vände sig bort. Mycket
-starka menniskor äro vanligtvis mycket rädda för att visa
-andra den ömmare rörelse, som någon gång öfverväldigar
-dem. De blygas för det som tvärtom borde utgöra deras
-och mensklighetens ära.
-</p>
-
-<p>
-“Det gläder mig innerligt, och det skall också glädja
-min far, att ni nu känner er lyckligare än förr“, sade
-Cambon.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-173" class="pagenum" title="173"></a>
-“Ja, det bör kunna bli något för femtontusen francs ...
-bör kunna bli bättre än de flestes ... bör bli lika vacker som
-aristokraternes.“
-</p>
-
-<p>
-Äfven denna sednare omständighet bidrog mycket till
-Hvita Björnens fröjd. Han hade, såsom vi redan känna,
-mycket att fördöma aristokraterne för, och det icke minsta
-var den lyx, hvarmed de sökte föreviga sina döde. Men
-när det gälde Madelone eller honom sjelf, då var det, såsom
-vi finna, alls ingen lyx; det var tvärtom den naturligaste
-sak i verlden att hafva till och med den rikaste grafvård i
-verlden, åtminstone så rik som de förhatlige aristokraternes.
-Menniskan är sig lik, och det var icke Hvita Björnen förbehållet
-att jäfva den satsen.
-</p>
-
-<p>
-“Men hvad menade hon med det der hastiga aflägsnandet?“
-frågade Simon efter en stunds högtidlig tystnad, helgad
-minnet af den märkvärdigaste bland spets-tvätterskor;
-“det ser ut som skulle du ha aflägsnat dig för hastigt.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, så synes det“, svarade Armand något förlägen och
-tankspridd.
-</p>
-
-<p>
-“Det var besynnerligt ... aflägsna dig innan du fått fullt
-besked om den sak, hvarför du besökt henne ... Om jag icke
-kände dig, skulle jag kunnat tro, att du varit något liknöjd
-för hvad som rörde mig och Madelone så nära.“
-</p>
-
-<p>
-“Men som ni känner mig, så kan ni heller icke tro det’“
-svarade Armand undvikande; “det säkra är emellertid, att
-ni har stora skäl till belåtenhet med hvad jag gjort.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, du har rätt, min gosse ... Nämn mig derför en
-tjenst, som du vill att jag skall bevisa dig, och jag skall
-göra den, om jag också ensam måste storma Tuilerierna.“
-</p>
-
-<p>
-“Den tid kan väl också en gång komma“, svarade Armand
-leende, “och jag är öfvertygad om att Hvita Björnen
-då icke blir den, som gömmer sig i Madelones grafkor.“
-</p>
-
-<p>
-“Mille démons, Armand lille!“ utropade Simon, skakande
-Armands begge händer; “jag skall äfven ha kransar för en
-ny Juli-kolonn ... Men hvart går du?“
-</p>
-
-<p>
-“Klockan är mycket och jag har åtskilligt att beställa
-på annan ort.“
-</p>
-
-<p>
-“Nå farväl då, min gosse ... Men hör på, Armand
-lille!“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad önskar ni?“ frågade Armand, stannande.
-</p>
-
-<p>
-“Den der lilla biljetten.“
-</p>
-
-<p>
-“Nåväl?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-174" class="pagenum" title="174"></a>
-“Behöfver du den?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni vill ha den?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag har fått en idé, ser du.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvilken?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag vill innesluta den i en liten ask af silfver och
-lägga den till grundplåt under Madelones grafkor.“
-</p>
-
-<p>
-“Det var en vacker tanke, fader Simon! ... ni vill derigenom
-beteckna, att grafkoret skjutit upp ur ett ångerfullt
-hjerta.“
-</p>
-
-<p>
-“Något ditåt“, svarade Hvita Björnen, vänligt blinkande.
-</p>
-
-<p>
-“Så tag den“, yttrade Armand, lemnande honom den
-lilla biljetten.
-</p>
-
-<p>
-“När träffar jag dig?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag går till Bicêtre i eftermiddag.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag går också dit.“
-</p>
-
-<p>
-“Godt! ... då råkas vi der.“
-</p>
-
-<p>
-“Hur dags?“
-</p>
-
-<p>
-“Klockan sex, ty vid den tiden bör jag ha uträttat
-mitt ärende för dagen.“
-</p>
-
-<p>
-“Och jag slutat mitt dagsarbete ... Således klockan sex
-hos din far ... Han skall råda mig, hvilken artist jag bör
-anlita för att få ritningen till monumentet ... jag vill gerna
-hafva det olikt alla andra.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag vet redan, hvem min far kommer att utse till ritningens
-verkställare<a id="corr-33"></a>.“
-</p>
-
-<p>
-“Och det är?“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad säger ni, Simon, om jag redan hade ritningen i
-mitt hufvud?“
-</p>
-
-<p>
-“Du? ... omöjligt, Armand lille!“
-</p>
-
-<p>
-“Hvarför vore det omöjligt? ... ni vet ju, att jag kan
-rita och att jag gjort upp ritningar till flere arbeten både i
-guld och silfver.“
-</p>
-
-<p>
-“I guld och silfver? ... det är något helt annat det ...
-Nej, min gosse, jag måste vända mig till någon af de större
-artisterne.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad? ... ni skulle vända er till dem, som rita åt aristokraterne!“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad gör det? ... hvad har konsten att göra med aristokratien?“
-</p>
-
-<p>
-“Det är sannt ... Men de stora konstnärernes ritningar
-kosta pengar, då deremot jag skulle rita för gammal vänskap.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-175" class="pagenum" title="175"></a>
-“Man ser icke på louis-d’orerna, när det är fråga om
-Madelonens grafvård“, menade Hvita Björnen, som för hennes
-skull tycktes hafva glömt alla sina gamla sympatier för
-det demokratiska elementet.
-</p>
-
-<p>
-Simon var verkligen på väg att blifva en äkta aristokrat.
-I Frankrike lika mycket som annorstädes har fåfängan
-spelat demokratien mer än ett spratt.
-</p>
-
-<p>
-“Nå, vi få väl talas vid“, sade Cambon; “hufvudsaken
-är emellertid att Madelone får sin grafvård.“
-</p>
-
-<p>
-Derefter aflägsnade sig Armand och försvann snart ur
-Hvita Björnens åsyn.
-</p>
-
-<p>
-Denne stod lutad mot sitt vinfastage och kastade en
-blick på de öfriga vinfastagerna; men aldrig förr hade hans
-öga med sådan andakt hvilat på dem.
-</p>
-
-<p>
-Kanske trodde han sig stå på Père-Lachaise, en af de
-prydligaste begrafningsplatser i verlden, en hel stad af monumenter
-i marmor och brons. Kanske såg han sig omgifven
-af alla dessa ståtliga minnesvårdar, som hvälfva sig öfver
-Abelards och Heloises stoft, öfver Racines, Corneilles,
-Lafontaines, Massénas, Davousts, Suchets, Casimir Périers
-med fleres grafvar. Men icke var det vid dessa minnen af
-Frankrikes ära som vindragarens tanke i denna stund knäböjande
-dröjde. Nej! han satt i ett grafkor, hvars like i
-skönhet och storlek ännu ingen dödlig sett; han band på
-kransar, hvars blommor ännu ingen jord burit; han talade
-med en vålnad, vid hvars fötter skaldernas och hjeltarnes
-skuggor nedlade sina lyror, sina svärd.
-</p>
-
-<p>
-De öfriga vindragarne kunde icke begripa hvad det kom
-åt Hvita Björnen, som satt så der orörlig och stirrade framför
-sig; men det begrepo de, att när en kamrat, sådan som
-Hvita Björnen, icke gör något annat än sitter på vinfastagerna,
-så blir det desto flere vinfastager att rulla för de öfrige
-vindragarne, hvilket icke kunde vara förenligt med rättvisa
-och billighet.
-</p>
-
-<p>
-Derför nalkades de också från alla sidor sin kamrat,
-der han satt i sina drömmar. De frågade först höfligt huru
-det var möjligt för en så stark arbetare som Hvita Björnen
-att blifva trött så tidigt på dagen? Men då intet svar följde,
-började de knuffa till den kolossala drömmaren. Som nu
-vindragarne icke knuffa såsom vanliga menniskor, så var det
-klart att drömmaren skulle störas i sina betraktelser. Också
-<a id="page-176" class="pagenum" title="176"></a>
-började Hvita Björnen se sig omkring och förfärligt rulla
-ögonen, utan att likväl röra sig ur stället.
-</p>
-
-<p>
-Att rulla ögon är ej detsamma som att rulla vinfastager,
-hvarför kamraterne funno för godt att nypa sin vän i armar
-och ben, naturligtvis för att sätta lif och rörelse uti dessa
-för en vindragare så nödvändiga lemmar.
-</p>
-
-<p>
-“Parbleu!“ röt nu ändtligen Hvita Björnen, rätande ut
-sig i sin fulla längd.
-</p>
-
-<p>
-“Ni sitter sönder fastaget, monsieur Simon!“ bedyrade
-en af kamraterna.
-</p>
-
-<p>
-“Jaja“, svarade Hvita Björnen, “hufvudsaken blir ändå
-att Madelone får sin grafvård.“
-</p>
-
-<p>
-“Blir det hufvudsaken!“ ropade de med skäl förvånade
-vindragarne.
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-12">
-<span class="firstline">Tolfte kapitlet.</span><br />
-Hvita Björnen får också sitt ide.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">K</span><span class="postfirstchar">lockan</span> var slagen half till åtta på aftonen, när Hvita Björnens
-grofva gestalt syntes på Place de l’Ecole. Han gick
-in i en bagarbod. En fransk bagarbod ser ej ut som våra
-svenska. Der finnas bröd ända till två alnars längd och en
-alns bredd. Men de ligga ej huller om buller såsom i en
-svensk bagarbod. De stå uppradade kring väggarne med
-det största i midten och vidare allt efter som de äro stora
-till. Nedvid hvarje af dessa större bröd ligga smärre, formande
-ett slags fotställning, och ofvanpå de förre ser man
-några andra smärre, bildande ett slags kapitäl. Följaktligen
-är det en rad af kolonner man har för sina ögon, och man
-behöfver icke vara hungrig för att finna att bagarboden är
-ganska aptitlig.
-</p>
-
-<p>
-“Bröd för en sou!“ sade han, utan att helsa eller ens
-se på bagaren.
-</p>
-
-<p>
-Bagaren gaf honom ett hvetebröd, mer än tredubbelt så
-stort som våra svenska s. k. franska bröd och mer än fyradubbelt
-så innehållsrikt som dessa och naturligtvis färskt,
-<a id="page-177" class="pagenum" title="177"></a>
-ty i Paris hinner ingenting blifva gammalt. Sedan Hvita
-Björnen sålunda fått och betalt hvad han begärt, gick han,
-utan att taga ett höfligt afsked, hvilket förvånade bagaren,
-som hade emottagit och affärdat sin kund med det vanliga:
-“Bon soir, monsieur!“ Bagaren kände ganska väl Hvita
-Björnen, ty denne var på sin tid känd af alla. Men Hvita
-Björnen hade aldrig tillförene varit oartig, ty en fransman
-kan icke gerna vara det.
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen gick derefter in i en annan bod nära
-invid bagarens och hvaruti funnos viktualievaror. Men smöret
-är jemväl formadt och uppstäldt i kolonner på disken, i
-fönstret och vid väggarne. Hvarje smörkolonn, så ren och
-klar att man åtminstone med blotta ögonen icke kan upptäcka
-det minsta smolk, har till piedestal en ofantlig ost,
-denna i sin ordning omkransad af små ostar, som stå på
-kant, lutande sig mot den stora. Men kolonnen har också
-sitt kapitäl, ty på en å den liggande blank tennskifva, vidare
-än sjelfva kolonnen, knyter sig en krans af ägg, snarlik en
-balustrad, från hvars midt höjer sig en lanternin af de läckraste
-fläskkorfvar, hvars pyramidaliska spets slutar med en
-liten krona af rädisor, hvarannan röd och hvarannan hvit.
-Men det är blott formen som är antik, ty innehållet, liksom
-bagarbodens, är kärnfärskt allt igenom.
-</p>
-
-<p>
-“Smör för en sou!“ sade Hvita Björnen, framräckande
-sitt bröd, men för öfrigt lika ohöflig mot viktualiehandlanden
-som mot bagaren.
-</p>
-
-<p>
-Viktualiehandlanden fattade en knif med blankt blad
-och tog med den ett litet stycke ur en redan ituskuren
-smör-kolonn samt utbredde derefter samma stycke på brödet,
-så att smörgåsen blef i behörigt skick. Hvita Björnen betalte
-och gick. Viktualiehandlandens: “Bon soir, monsieur!“
-klingade för döfva öron. Vindragaren fortsatte sin väg,
-ätande på sin smörgås.
-</p>
-
-<p>
-Men det är ej blott folk af Hvita Björnens klass som
-i Paris på detta sätt göra sin måltid. Författaren till denna
-berättelse har mer än en gång tagit sin frukost på samma
-sätt, och han har sett personer mycket bättre än han göra
-detsamma, utan att någon af de förbigående parisarne röjt
-någon förvåning deröfver.
-</p>
-
-<p>
-Vi skulle icke vilja tillråda en bättre klädd person att
-försöka detsamma i Stockholm. Först blefve han förföljd af
-<a id="page-178" class="pagenum" title="178"></a>
-en svärm gatpojkar, som, ehuru sjelfva temligen parisiska
-hvad detta sätt att spisa beträffar, likväl skulle förlöjliga
-samma sätt hos “bättre“ folk. Mötte han sedan en bekant,
-så skulle denne genast taga till fötterna, flyende som för
-pesten en vän, hvilken jemte lorgnett och handskar vore
-försedd med någonting så hiskligt som en smörgås. Ginge
-han slutligen upp i ett kollegium eller en rätt, t. ex. kongl.
-Svea hofrätt, så finge han säkert en skrapa för oskickligt
-uppförande på gatorna. Han blefve rent af en förlorad
-menniska, ty hvilken skräddare skulle lemna kredit åt en
-offentlig smörgås-ätare? hvilken procentare låna pengar åt
-en offentlig smörgås-ätare? hvilken flicka gifta sig med en
-offentlig smörgås-ätare? hvilket statsråd förorda en offentlig
-smörgås-ätare? Den olycklige! han kunde icke ens visa sig,
-utan att verldens misstänksamma blick skulle haka sig fast
-vid hans högra hand eller vid hans mun, för att se om han
-åt eller nyss hade ätit denna olyckliga smörgås, som stämplat
-honom värre än, snart sagdt, den djupaste last.
-</p>
-
-<p>
-Vi erinra oss, och troligtvis mången annan stockholmsbo,
-den gamle baronen och f. d. guvernören S., mannen
-med det ungdomliga ansigtet och det yfviga hvita håret,
-som för några år sedan sprang på Stockholms gator i svart
-frack och hvita linnebyxor både sommar och vinter. Vi
-hörde honom ganska litet klandras för det han i sina yngre
-dagar förstört sin betydliga förmögenhet, men deremot ganska
-mycket för det han, i saknad af betjent eller städerska,
-sjelf hemtade sitt dricksvatten från stadens brunnar. Det
-förra var ingen fläck på hans adliga sköld, men det sednare
-en outplånlig plump i hans stamtafla.
-</p>
-
-<p>
-Vi hemta så mycket från Paris: vi hemta moderna,
-hemta dårskaperna! Om vi äfven hemtade något af det
-naturliga, det förståndiga, så skulle vi vinna mycket, i stället
-för att förlora mycket.
-</p>
-
-<p>
-“Bah, hvilken snusförnuftighet!“ svarar man med ett
-medlidsamt löje; “liksom låge det så mycket förstånd i en
-smörgås, som förtäres på gatan!“
-</p>
-
-<p>
-Det är likväl mycket förståndigt af en fattig menniska
-att ute i fria luften äta en frukost, som inne hos källarmästaren
-eller konditorn skulle kosta minst fyra gånger
-mera; och för öfrigt gäller hvad vi sagt så ofantligt mycket
-annat, som vi i Stockholm icke känna eller tro på derför
-att det ej står i de mode-journaler vi hemta från Paris.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-179" class="pagenum" title="179"></a>
-Hvad man än må hafva att anmärka emot Paris — och
-det är, åtminstone i vårt tycke, ganska litet — men fri
-är man, fri från många af de fördomar, som så mycket bidraga
-till tvång, vantrefnad och krångel annorstädes.
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen fortsatte sin vandring tilldess han stannade
-framför ett likörställe, mycket bekant i Paris under
-namnet “Silfverdisken“, och hvilket en resande icke gerna
-underlåter att åtminstone en gång besöka.
-</p>
-
-<p>
-Berörde likörställe öppnades för omkring tjugo år sedan,
-men med en anspråkslös disk af trä, hvaruppå endast serverades
-plommonlikörer för två sous glaset. Efter tvänne
-års förlopp lemnade nyssomförmälte disk rum för en af tenn
-och hvilket slags disk är det vanliga på dylika ställen. Men
-det dröjde icke många år förr än tenndisken i sin ordning
-måste maka sig undan för en ny af silfver, tack vare tvåsous-likörerna.
-Sakkännare uppskatta dess värde till 15,000
-francs. Men denna dyrbara disk, uti hvilken icke blott
-madame Moreau, egarinnan, kan spegla sina sköna svarta
-ögon, utan äfven hvarje kund, som önskar veta hur han ser
-ut, när han super plommonlikör, denna disk, säga vi, är icke
-ett pråligt lock på en medelmåttig kassakista, ty denna anses
-äfven af sakkännare vara värd minst 400,000 francs, prisad
-vare samma tvåsous-likörer. Må ingen derför tro, att likörerna
-äro underhaltiga. När man säger den vackra madame
-Moreau att hennes likörer, liksom hennes ögon, äro oöfverträffliga,
-så synes hon ingalunda öfverraskad deraf, ty hon
-känner de enas värde likaväl som de andras. Det är ej en
-vanlig artighet, utan rena sanningen, och som madame Moreau
-anser det vara hvarje menniskas pligt att tala sanning, så
-har hennes vackra mun icke något belönande småleende för
-den, som egnar hennes ögon och hennes likörer sin hyllning.
-Madame Moreau har såsom barn speglat sig i silfverdisken,
-ty det var hennes numera aflidna moder som lät gjuta den;
-men innan sin död skulle hon säkert, om hon det ville, kunna
-spegla sig i en af guld, utan att behöfva resa till Californien,
-utan att behöfva göra annat än utminutera sina tvåsous-likörer.
-</p>
-
-<p>
-Sådan ryktbarhet hafva dessa likörer, och silfverdisken
-har naturligtvis mångdubblat den. Dock måste medgifvas,
-att madame Moreau icke bygger hela sitt förtroende på silfverdisken.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-180" class="pagenum" title="180"></a>
-“Er silfverdisk är ju den enda i Paris?“ frågade henne
-en gång författaren.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, monsieur“, svarade madame Moreau.
-</p>
-
-<p>
-“Men om det skulle falla någon in att i granskapet
-öppna ett dylikt ställe med en dylik disk — afunden är i
-stånd till allt?“
-</p>
-
-<p>
-Madame Moreau svarade endast med en blick ... men
-med en blick, som ... Ja, hon hade rätt, den förträffliga
-madame Moreau. En sådan blick köper man ej i någon
-guld- och silfverbod, icke en gång i Paris, och det vill säga
-mycket.
-</p>
-
-<p>
-“God afton, monsieur Simon!“ helsade madame Moreau,
-i det hon slog uti den frejdade plommonlikören.
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen var då känd på detta ställe. Han var
-väl mer än det. Han var dess alldagliga kund ända från
-dess första ögonblick för tjugo år tillbaka.
-</p>
-
-<p>
-“I dag kommer ni fem minuter senare än vanligt“,
-anmärkte madame Moreau, utan att synas stött öfver Hvita
-Björnens uraktlåtenhet att besvara hennes helsning.
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen brukade hvarje afton klockan half till
-åtta visa sig framför silfverdisken och taga sin likör, och
-detta oafbrutet i tjugo års tid. Icke en gång Madelones
-sjukdom och begrafningsdag hade hindrat honom derifrån.
-</p>
-
-<p>
-“Men, i himlens namn, monsieur Simon, hur är det
-med er i dag?“ frågade madame Moreau, förvånad öfver
-sin kunds oförklarliga tystlåtenhet.
-</p>
-
-<p>
-“Hur sade ni, madame?“ frågade denne, sedan han sväljt
-likören.
-</p>
-
-<p>
-Madame Moreau var ej den som frågade tvänne gånger
-om en och samma sak, ty hon var ej van vid att vänta
-på svar: hon hade vanligtvis alltid fått flere sådana än hon
-önskade sig.
-</p>
-
-<p>
-“Jag frågade hur det var med er i afton?“ sporde hon
-likväl, ty med Hvita Björnen var förhållandet annorlunda.
-Hon ansåg nämligen sig och sin mor stå i en viss förbindelse
-till monsieur Simon. Han hade gifvit handsölet på
-trädisken, handsölet på tenndisken, handsölet på silfverdisken.
-</p>
-
-<p>
-Och handsölet hade haft välsignelse med sig, såsom vi
-känna. Derför var hon mer försonlig mot honom, än hon
-skulle hafva varit mot hvilken annan som helst.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-181" class="pagenum" title="181"></a>
-Ja, madame Moreau var till och med så tacksam för
-det förflutna, att hon upprepade sin fråga för tredje gången.
-</p>
-
-<p>
-“Illa“, svarade ändtligen Hvita Björnen, i det han satte
-sig på en stol och såg ned på golfvet.
-</p>
-
-<p>
-“Illa, monsieur Simon?“ frågade madame Moreau med
-verkligt deltagande.
-</p>
-
-<p>
-“Mycket illa, madame Moreau“, fortfor Simon, synbart
-besvärad af frågorna.
-</p>
-
-<p>
-Madame Moreau hade för mycken granlagenhet att fråga
-vidare, och dessutom var hon fullt sysselsatt med att lyckliggöra
-kommande och gående med blickar och plommonlikörer.
-</p>
-
-<p>
-Men hvarifrån detta <em>illa</em> på en dag, som utlofvat icke
-mindre än 15,000 francs till en grafvård åt Madelone?
-</p>
-
-<p>
-Klockan half till sex hade Hvita Björnen infunnit sig
-på Bicêtre, der han precist klockan sex skulle möta Cambon
-den yngre. Medan man väntade på denne, språkade man
-oupphörligt om den blifvande grafvården. Cambon den äldre,
-som sett mycket i sina dagar, hade många goda råd och
-upplysningar att i saken gifva. Med en blyertspenna gjorde
-han ett ganska genialiskt utkast, som gillades icke blott af
-några andra sakkunnige gubbar, hvilka blifvit kallade till
-rådslaget, utan äfven af Hvita Björnen sjelf, som likväl var
-den kinkigaste bland alla. Han hade till och med gått in
-på att Armand skulle få det vigtiga uppdraget om händer,
-och det återstod blott att högtidligt meddela denne förtroendet.
-</p>
-
-<p>
-Men klockan slog half sju, utan att någon Armand
-Cambon syntes till. Hon slog sju, men ingen Armand Cambon
-lät sig afhöra. Den unge guld- och silfverarbetaren
-var känd af alla för sin punktlighet, så att hans frånvaro
-nu gaf anledning till många nedslående gissningar, många
-mörka aningar.
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen, billigtvis oroligare än alla andra, gaf
-sig ej längre till tåls, utan lemnade Bicêtre, tagande samma
-väg, som han visste att Cambon den yngre brukade gå.
-Hvita Björnen mönstrade alla han mötte, men ingen af de
-mötande liknade den han sökte. På detta sätt kom han
-förbi porten till Jardin des Plantes.
-</p>
-
-<p>
-“Aha, se Hvita Björnen!“ ropade en röst från porten.
-</p>
-
-<p>
-Denne stannade och upptäckte en i porten stående
-mansperson.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-182" class="pagenum" title="182"></a>
-“Hvad är det om?“ brummade han.
-</p>
-
-<p>
-“Snusar ni ännu lika mycket, monsieur Simon?“ frågade
-samma röst.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad behagas?“
-</p>
-
-<p>
-“Eller, rättare sagdt, ur hvad slags dosa snusar ni, ty
-jag tar för gifvet att ni ej, utan mitt lof, snusar ur min
-silfverdosa?“ fortfor rösten, i hvilken läsaren troligtvis
-igenkänner vår gamle bekante, djurvaktaren i Jardin des Plantes.
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen, icke bevärdigande monsieur Mathieu
-med något svar, tog ut steget för att gå vidare.
-</p>
-
-<p>
-“Har ni träffat monsieur Carlion i dag?“ frågade djurvaktaren.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur Carlion?“ upprepade Hvita Björnen, hejdande
-sig: “hvarför skulle jag träffa honom?“
-</p>
-
-<p>
-“Hvem vet det?“
-</p>
-
-<p>
-“Nå, hvarför frågar ni mig då?“
-</p>
-
-<p>
-“Derför att han har frågat efter er.“
-</p>
-
-<p>
-“När?“
-</p>
-
-<p>
-“Vid middagstiden.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad vill han mig?“
-</p>
-
-<p>
-“Det kommer han nog att säga sjelf“, svarade djurvaktaren
-med en viss vigt på orden.
-</p>
-
-<p>
-“Jag har intet otaldt med monsieur Carlion“, förklarade
-Hvita Björnen.
-</p>
-
-<p>
-“Ingen har något otaldt med monsieur Carlion“, sade
-djurvaktaren; “men monsieur Carlion har otaldt med alla.“
-</p>
-
-<p>
-“Det rör mig inte.“
-</p>
-
-<p>
-“Inte mig heller, Gud vare lof! ... ha, ha, monsieur
-Simon!“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad kraxar ni åt, gamle korp?“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad är det egentligen som utgör korpars nöje?“ frågade
-den humoristiske djurvaktaren.
-</p>
-
-<p>
-“Ni är ett nöt, monsieur Mathieu!“ förklarade Hvita
-Björnen, utan att uppfatta humorn.
-</p>
-
-<p>
-“Men som likväl snusar ur egen dosa, monsieur Simon!
-... ha, ha, ha!“
-</p>
-
-<p>
-“Vänta, så skall ni få er dosa, monsieur Mathieu!“
-försäkrade Hvita Björnen, närmande sig med knuten näfve
-sin gamle vän.
-</p>
-
-<p>
-Det var ej dosor af sådan metall som monsieur Mathieu
-vurmade på. Derför drog han sig hastigt tillbaka inom
-porten och uppehöll sig ej heller länge bakom den. När
-<a id="page-183" class="pagenum" title="183"></a>
-Hvita Björnen tittade in genom porten, upptäckte han ingen,
-hvarför han tog sitt parti och fortsatte sin gång med samma
-uppmärksamhet på alla han mötte, men med samma fruktlösa
-resultat.
-</p>
-
-<p>
-Denna omständighet, i förening med hans ordvexling
-med djurvaktaren, ökade allt mer och mer hans dystra lynne,
-så att han med skäl kunde besvara madame Moreaus vänliga
-förfrågan med orden: “Illa, mycket illa.“
-</p>
-
-<p>
-“Det har någon frågat efter er i dag“, tillkännagaf
-madame Moreau.
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen såg något förvånad på egarinnan af silfverdisken,
-ty han kom ihåg djurvaktarens ord.
-</p>
-
-<p>
-“Och det var helt nyss“, fortfor hon, “för knappa fem
-minuter sedan, just på slaget half åtta, då ni alltid brukar
-komma hit.“
-</p>
-
-<p>
-“Och han som frågade efter mig, var ...“
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur Carlion.“
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur Carlion! ... han har då äfven sökt mig hos
-er, madame Moreau?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, som jag säger.“
-</p>
-
-<p>
-“Och ni vet icke hvad han kan vilja mig?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, monsieur Simon; men ... Ah, se der kommer han
-... Nu kan ni fråga honom sjelf.“
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen blickade åt dörren och upptäckte snart
-en person, som i detsamma inträdde.
-</p>
-
-<p>
-Den ankomne var klädd i lång mörkblå syrtut med
-försilfrade knappar, i hvilka man såg ett skepp, staden Paris’
-vapen. Dessutom hade han värja och trekantig hatt. Men
-den ankomne behöfde knappast denna uniform för att röja
-sin värdighet af stads-sergeant, emedan man nästan kunnat
-se det på hans sällsynt högväxta gestalt, vackra ansigte och
-stolta hållning.
-</p>
-
-<p>
-Fransmännen äro i allmänhet ett småväxt folk; men
-deras stads-sergeanter och polis-soldater äro verkliga resar samt
-dertill utvaldt vackra och prydliga karlar.
-</p>
-
-<p>
-Den för omkring trettio år sedan aflidne kaptenen för
-stadsvakten i Stockholm Nyström hade icke så orätt, när
-han inför dåvarande öfverståthållaren, numera likaledes framlidne
-baron Edelcreutz, föreslog, såsom den enda möjlighet
-att höja den föraktade stadsvaktens och de nästan lika
-mycket föraktade polis-betjenternes anseende, att dertill endast
-borde utses stort, vackert och välfrejdadt folk.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-184" class="pagenum" title="184"></a>
-“Men hur skulle det gå till, min bäste kapten?“ frågade
-öfverståthållaren med ett ironiskt leende.
-</p>
-
-<p>
-“Ingenting är lättare“, svarade kapten Nyström; “man
-uttager ur de begge gardesregementerna, och förnämligast
-ur konungens lifgarde till häst, de längsta, vackraste och
-bäst vitsordade karlarne samt förflyttar dem på stadsvakten,
-ty om så sker, bedyrar jag, att man icke längre skall kalla
-mina soldater för korfvar och deras högvakt för korfkittel.“
-</p>
-
-<p>
-Öfverståthållaren såg på kaptenen, liksom hade han
-haft en galning framför sig.
-</p>
-
-<p>
-“Ne-nej men, min bäste kapten!“ utbrast han slutligen;
-“måttliga korfvar ä’ bäst.“
-</p>
-
-<p>
-I trettio år har man i Stockholm haft roligt åt detta
-svar, som skulle för efterverlden vitna om en svensk öfverståthållares
-lekande humor, under det man skrattat af hjertans
-grund vid föreställningen af den underliga figur, den
-stackars “korfkaptenen“ vid tillfället måtte hafva gjort. Men
-i Paris, London, Berlin med flere andra större hufvudstäder
-skulle man hafva stämplat detta qvicka svar såsom en ganska
-stor dumhet, medan man gillat kaptenens förslag, såsom
-det på en gång förståndigaste och nödvändigaste.
-</p>
-
-<p>
-För vida mer än trettio år sedan har man utrikes insett
-det okloka och vådliga uti, att de, som böra vidmakthålla
-allmän ordning och personlig säkerhet, sökas ur samhällets
-drägg.
-</p>
-
-<p>
-Efter att sålunda hafva upprättat kapten Nyströms minne,
-vilja vi blott som hastigast nämna, att till och med en
-underofficer af linien skattar sig särdeles lycklig, när han
-erhåller plats antingen såsom stads-sergeant eller såsom simpel
-nummerkarl vid de tvänne militära polis-kårerna i Paris,
-Gendarmerie mobile och Garde républicaine, hvilka begge
-kårer hafva det största anseende inom arméen. Också äro
-både folk och uniformer de vackraste man kan se. För
-öfrigt trotsa vi hvilken som helst att kunna visa oss mera
-artiga och förekommande menniskor än polis-sergeanterne och
-polis-soldaterne i Paris. Detsamma gäller äfven om konstaplarne
-i London och Berlin. Stockholm har sent omsider
-fått en ny-organiserad polis; men den är ännu för färsk för
-att om den kunna gifva ett stadgadt omdöme. Vi hoppas
-naturligtvis det bästa. Förnämsta konsten ligger blott deruti
-att icke vara för njugg på penningen, när det gäller
-<a id="page-185" class="pagenum" title="185"></a>
-allmän ordning och personlig säkerhet, som visserligen äro
-penningar värda.
-</p>
-
-<p>
-Monsieur Carlion nickade vänligt åt Hvita Björnen,
-såsom åt en gammal vän, och gick derefter fram till silfverdisken,
-der han tog sig en plommonlikör, han som andra,
-och betalte den med sina två sous, ty i Paris behöfva ej
-polis-betjenterne supa fritt, såsom förr i Stockholm.
-</p>
-
-<p>
-“Ni har frågat efter mig, monsieur Carlion?“ började
-Hvita Björnen samtalet.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, monsieur Simon“, svarade stads-sergeanten med
-samma vänlighet, “jag har verkligen i dag tänkt på er mer
-än vanligt.“
-</p>
-
-<p>
-“Högst förbunden! ... Men ni har mer än tänkt på mig,
-ni har äfven sökt mig, såsom jag hört.“
-</p>
-
-<p>
-“Inte just det ... jag har blott i förbigående frågat era
-bekanta efter er.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni har då något att säga mig?“
-</p>
-
-<p>
-“Utan tvifvel.“
-</p>
-
-<p>
-“Är det mycket angeläget?“
-</p>
-
-<p>
-“Mindre för mig, än för er sjelf, monsieur Simon.“
-</p>
-
-<p>
-“En hemlighet?“
-</p>
-
-<p>
-“Åhnej, vi kunna gerna, om madame Moreau det tillåter,
-språka här om saken“, förklarade stads-sergeanten, i
-det han slog sig ned på en stol bredvid Hvita Björnens.
-</p>
-
-<p>
-“Nå?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni är nyfiken?“
-</p>
-
-<p>
-“Klart.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni anar kanske?“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad?“
-</p>
-
-<p>
-“Har ni träffat er vän Armand Cambon i dag?“ frågade
-stads-sergeanten.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, visst har jag träffat honom“, svarade Hvita Björnen,
-fixerande skarpt monsieur Carlion.
-</p>
-
-<p>
-“Då förmodar jag att han redan sagt er att ...“
-</p>
-
-<p>
-“Att?“
-</p>
-
-<p>
-“Att ett visst förnämt fruntimmer mycket intresserar
-sig för er.“
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen fick stora ögon. Madame Moreau’s ögon
-blefvo också större än vanligt. I detta ögonblick hade hon
-alltför väl kunnat begära två francs för plommonlikören,
-utan att någon skulle ha förvånat sig deröfver eller prutat
-deremot. Men hvarken Hvita Björnen eller stads-sergeanten
-<a id="page-186" class="pagenum" title="186"></a>
-märkte de granna globernas förstoring, ty den ene tänkte
-på Madelones grafvård och den andre på — vänta, vi få
-väl se.
-</p>
-
-<p>
-“Men det der känner ni ju redan genom er vän Armand
-Cambon“, återtog stads-sergeanten.
-</p>
-
-<p>
-“Ja“, svarade Hvita Björnen, darrande af glädje, “ja,
-han har berättat mig ...“
-</p>
-
-<p>
-“Att markisinnan d’Estelle vill göra något för er“, inföll
-monsieur Carlion, klippande med ögonen.
-</p>
-
-<p>
-“För mig? ... visserligen ja ... men egentligen var det
-för ...“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag förstår ... jag hör att Armand Cambon redan
-sagt er allt ... Nå, hvad säger ni sjelf derom?“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad jag sjelf säger?“ upprepade Hvita Björnen; “ni
-begriper väl, monsieur Carlion, att markisinnans godhet på
-det högsta rört mig ... och att jag, långt ifrån att känna
-någon ovilja mot henne ...“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, ni har verkligen hyst den största ovilja mot markisinnan“,
-tillade stads-sergeanten; “er ovilja hade till och
-med kunnat bli farlig för hennes lif ... det hade kunnat bli
-ganska vådligt för henne det der uppträdet i Jardin des
-Plantes.“
-</p>
-
-<p>
-“Uppträdet i Jardin des Plantes! ... hvad är det för
-uppträde?“ frågade Hvita Björnen, som var för klok att
-bekänna ett kort, utspeladt af en stads-sergeant.
-</p>
-
-<p>
-“Ni tror icke att jag känner det“, yttrade denne; “ni
-har alltid så underliga idéer för er, monsieur Simon ...
-Markisinnan har, som ni väl kan förstå, berättat allt för
-mig, och äfven den unge Cambon ...“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad har den unge Cambon berättat?“
-</p>
-
-<p>
-“Detsamma som markisinnan ... det måtte ni väl också
-kunna begripa.“
-</p>
-
-<p>
-“Har han berättat ... Armand Cambon skulle för er ha
-berättat ...“
-</p>
-
-<p>
-“Att monsieur Simon hyser en stor förkärlek för lejonen
-i Jardin des Plantes.“
-</p>
-
-<p>
-“Ha!“ utropade Simon, slående knytnäfven mot sin
-breda knäskål, så att den vackra madame Moreau hoppade
-upp från sin stol bakom silfverdisken.
-</p>
-
-<p>
-“Men min Gud, hvad ni alltid är häftig“, förebrådde
-stads-sergeanten med vänligaste stämma; “ni är ond på den
-<a id="page-187" class="pagenum" title="187"></a>
-beskedlige gossen, som ni snarare borde tacka, ty hvad nu
-markisinnan tänker göra för er, är i alla fall hans verk.“
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen lugnade sig, ty hans tanke återfördes
-till grafvården.
-</p>
-
-<p>
-“Ni är således nöjd med hvad markisinnan lofvat er?“
-frågade stads-sergeanten.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, och jag skall hädanefter egna henne min hela
-tacksamhet“, försäkrade Hvita Björnen.
-</p>
-
-<p>
-“Det låter höra sig, det tycker jag om“, försäkrade å
-sin sida monsieur Carlion; “jag sade också genast, att ni
-skulle med största tacksamhet uppfylla hennes önskan.“
-</p>
-
-<p>
-“Ack ja! hur skulle markisinnan ens kunna tvifla derpå?“
-undrade Simon med ett verkligen sublimt leende.
-</p>
-
-<p>
-“Och likväl gjorde hon det i början.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är icke möjligt“, förklarade Hvita Björnen, nästan
-skrattande; “hon tror då mig vara en verklig björn.“
-</p>
-
-<p>
-“Det var icke så alldeles utan det“, menade stads-sergeanten;
-“men när Cambon, å era vägnar, högtidligt försäkrade,
-att hon gick ert hjertas innersta önskan till mötes ...“
-</p>
-
-<p>
-“Det kunde han verkligen med skäl försäkra“, inföll
-Simon, med tilltagande munterhet.
-</p>
-
-<p>
-“Så blef hon slutligen fullkomligt öfvertygad och tviflade
-icke längre“, fortfor stads-sergeanten.
-</p>
-
-<p>
-“Men en sak förvånar mig“, anmärkte Hvita Björnen.
-</p>
-
-<p>
-“Och det är?“
-</p>
-
-<p>
-“Att hon vände sig till er i denna sak.“
-</p>
-
-<p>
-“Finner ni detta så underligt?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“Markisinnan är, skulle jag tro, berättigad att vända
-sig till hvem hon vill.“
-</p>
-
-<p>
-“Visserligen, men ...“
-</p>
-
-<p>
-“Och för öfrigt kan det ju göra er detsamma, allenast
-det blir såsom ni önskat.“
-</p>
-
-<p>
-“Nå må göra då ... det är då åt er hon lemnat detta
-uppdrag.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, och ni kan vara viss om att jag icke skall underlåta
-något, som kan bidraga till den lyckliga utgången.“
-</p>
-
-<p>
-“Godt! ... jag får väl då rätta mig derefter.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är gifvet, monsieur Simon.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är då åt er hon lemnat pengarna?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“Hela summan?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-188" class="pagenum" title="188"></a>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“Femtontusen francs.“
-</p>
-
-<p>
-“Var det så mycket?“ frågade stads-sergeanten, synbart
-förvånad.
-</p>
-
-<p>
-“Ja visst var det femtontusen francs“, försäkrade Hvita
-Björnen med ifver.
-</p>
-
-<p>
-“Och hon har lofvat er så mycket?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja ... vänta så skall ni sjelf få se“, yttrade Simon,
-tagande fram den lilla rosenbiljetten, som Armand Cambon
-på förmiddagen lemnat honom; “det här är markisinnans
-egenhändiga skrifvelse.“
-</p>
-
-<p>
-“Och der stå femtontusen francs?“ frågade monsieur
-Carlion, ånyo klippande med ögonen.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, jag ser att der står ingen uppgifven summa“,
-svarade Hvita Björnen.
-</p>
-
-<p>
-“Nå?“
-</p>
-
-<p>
-“Men Armand Cambon sade, att hennes löfte gick ut
-på den summa jag nämnt.“
-</p>
-
-<p>
-“Och Armand Cambon har sagt femtontusen?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, monsieur Carlion.“
-</p>
-
-<p>
-“Det måtte vara missförstånd, ty markisinnan påstod,
-att den unge mannen just varit den, som föreslagit hela
-affären och sjelf uträknat hvad den skulle kosta.“
-</p>
-
-<p>
-“Emellertid är det såsom jag sagt.“
-</p>
-
-<p>
-“Men så mycket kan ju icke behöfvas, käre monsieur
-Simon.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är visserligen sannt att det låter sig göra för
-mindre ... Nå, det är detsamma, bara det blir vackert och
-värdigt“, medgaf Hvita Björnen, fogligare än man af honom
-kunnat vänta.
-</p>
-
-<p>
-“Nå är ni färdig nu då?“ frågade stads-sergeanten.
-</p>
-
-<p>
-“Färdig? ... visst är jag färdig“, svarade Hvita Björnen
-med återtagen glädtighet.
-</p>
-
-<p>
-“Genast?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja visst, om det också vore på ögonblicket.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag kunde väl tro det ... Men ... men hvar har ni
-era saker?“ frågade stads-sergeanten, skådande sig omkring.
-</p>
-
-<p>
-“Saker? ... Visserligen har jag en ritning på tapeten;
-men ...“
-</p>
-
-<p>
-“Ritning? ... Ni har då sjelf gjort upp er marschruta ...
-Så mycket bättre ... men hvar har ni er kappsäck?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-189" class="pagenum" title="189"></a>
-“Kappsäck! ... Är ni galen, monsieur Carlion!“ ropade
-Hvita Björnen, skrattande.
-</p>
-
-<p>
-“Hvem är galen?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni, med all respekt.“
-</p>
-
-<p>
-“Men vet ni då icke att jernvägståget till Lyon afgår
-klockan half tio?“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad rör det mig, monsieur Carlion?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni måste ju först resa till Lyon“, upplyste stads-sergeanten.
-</p>
-
-<p>
-“Hvartill det? ... Man får ju arbetet lika godt, ja till
-och med bättre i Paris ... Hvad har jag då i Lyon att
-göra? ... Det är ju ett spektakel, min bäste monsieur Carlion.“
-</p>
-
-<p>
-“Hur kan ni säga så, min allra bäste monsieur Simon?
-... Från Lyon afgår man ju till Marseille?“
-</p>
-
-<p>
-“Marseille!“
-</p>
-
-<p>
-“Och derifrån med ångbåtsledighet till Alger.“
-</p>
-
-<p>
-“Alger!“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag tror att om fyra dagar någon af ångbåtarne
-går från Marseille till Alger.“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvad vill då allt det här säga?“ frågade Hvita
-Björnen, som nu icke rätt visste om han borde skratta åt
-eller förarga sig öfver stads-sergeantens skämt, ty för ett
-sådant antog han det naturligtvis.
-</p>
-
-<p>
-Men att skämta med Madelones minne var redan väl
-starkt i Simons ögon.
-</p>
-
-<p>
-“Men har då icke den hederlige Armand Cambon sagt
-er att ni skulle resa i afton klockan half tio?“ frågade stads-sergeanten.
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen vände tigande sina blickar mot sergeanten.
-</p>
-
-<p>
-“Har han icke sagt er, att markisinnan skulle betala
-er resa till Alger?“ fortfor denne.
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen teg, utan att taga blickarne ifrån monsieur
-Carlion.
-</p>
-
-<p>
-“Visst har han det“, påstod ihärdigt denne; “ty det
-är ju från honom som förslaget egentligen kommer, och ni
-sade ju nyss sjelf att ni var nöjd dermed ... Hvad kommer
-nu åt er, monsieur Simon?“
-</p>
-
-<p>
-“Och Madelones grafvård?“ frågade ändtligen Hvita
-Björnen med svag röst.
-</p>
-
-<p>
-“Grafvården åt Madelone?“ fortfor Simon med dof, men
-tydlig stämma.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-190" class="pagenum" title="190"></a>
-“Hvad är det för slag?“
-</p>
-
-<p>
-“Den lefvande gladan!“ mumlade Hvita Björnen, i det
-han reste sig från stolen och närmade sig silfverdisken.
-</p>
-
-<p>
-Stads-sergeanten reste sig äfven upp och följde vindragaren.
-</p>
-
-<p>
-“En likör till, madame Moreau!“ bad Hvita Björnen,
-torkande med rockärmen svetten ur sin panna.
-</p>
-
-<p>
-Madame Moreau fattade likörbuteljen, men glömde att
-hälla uti glaset, ty hennes ögon hvilade på Simons bleka
-ansigte.
-</p>
-
-<p>
-“Men i himlens namn, bäste herr Carlion!“ sade hon,
-“hvad betyder allt detta här?“
-</p>
-
-<p>
-“Min nådigaste! det vore egentligen jag som borde göra
-denna fråga“, förklarade monsieur Carlion; “ty föreställ er
-bara: en förnäm dam, som alltid omfattat monsieur Simon
-med mycken ynnest och nåd, får höra att han, ledsen vid
-Paris och det mödosamma vindragareyrket, önskar resa till
-Alger för att förena sig med de kolonister, som redan vistas
-der och befinna sig särdeles väl i detta fruktbara och sköna
-land, der man aldrig vet hvad köld är ...“
-</p>
-
-<p>
-“Men så mycket mer hvad hetta vill säga“, inföll madame
-Moreau, som aldrig hört Simon klaga öfver kölden,
-men deremot nu ganska tydligt såg att han var blossande
-varm.
-</p>
-
-<p>
-“Denna förnäma dam“, fortfor stads-sergeanten, “ger mig
-en summa pengar för att ombestyra monsieur Simons resa,
-och jag har redan köpt biljetten till resan.“
-</p>
-
-<p>
-“Men det tyckes som vore monsieur Simon alls icke
-beredd på att resa“, anmärkte den beskedliga madame
-Moreau.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, är det icke besynnerligt!“ undrade stads-sergeanten;
-“och likväl har hans bäste vän, Armand Cambon, som
-madame säkert känner, icke allenast beredt honom derpå,
-utan äfven sjelf meddelat den förnäma välgörarinnan hans
-önskan först och samtycke sedan ... Följden är också den
-att jag, icke nöjd med att blott skaffa biljetten, äfven hört
-mig om och med mycken svårighet lyckats förskaffa honom
-en säker följeslagare, på det han ej måtte få för tråkigt
-under den långa resan ... ja, icke nog dermed, jag har äfven
-förskaffat mig polis-prefekten monsieur Rambuteau’s egenhändiga
-order.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-191" class="pagenum" title="191"></a>
-“Här äro mina två sous för likören“, sade Hvita Björnen,
-kastande de tvänne sou-styckena på silfverdisken.
-</p>
-
-<p>
-“Men ni har ju icke tagit någon likör“, underrättade
-madame Moreau, “och jag har glömt att hälla i den.“
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen tycktes icke hafva hört hvad hon sade,
-ty han tog ett steg närmare dörren.
-</p>
-
-<p>
-Men stads-sergeanten tog äfven ett steg, så att han befann
-sig emellan Hvita Björnen och samma dörr.
-</p>
-
-<p>
-“Ni vill hindra mig att gå?“ frågade Simon med ett
-försmädligt leende.
-</p>
-
-<p>
-“Ni hörde då icke, att jag har polis-prefektens egenhändiga
-order“, påminde Carlion, i det han tog fram ett
-papper, som han höll framför Hvita Björnens ögon.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur Carlion!“ yttrade denne; “ni måste vara
-god och maka åt er något, ty annars ...“
-</p>
-
-<p>
-“Ty annars?“
-</p>
-
-<p>
-“Går jag tvärs öfver er, och det är icke bra, ty jag
-har skor med dubbla bottnar“, tillkännagaf Hvita Björnen.
-</p>
-
-<p>
-“Men ni går väl icke öfver polis-prefektens order, förmodar
-jag?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag går öfver sjelfva Tuilerierna, om de ligga mig i
-vägen“, förklarade Hvita Björnen.
-</p>
-
-<p>
-“Ni är för tung och ovig till saltomortaler, monsieur
-Simon ... Ni hoppar icke ens öfver sex man med påskrufvade
-bajonetter.“
-</p>
-
-<p>
-Dervid tog stads-sergeanten ett nytt steg baklänges mot
-dörren.
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnen följde honom icke, ty han hörde vapengny
-och upptäckte i den öppnade dörren flere män i municipal-gardets
-lysande uniform.
-</p>
-
-<p>
-“Ni har gjort er mycket besvär, monsieur Carlion“,
-anmärkte Hvita Björnen.
-</p>
-
-<p>
-“Det är visst icke något besvär, monsieur Simon“, svarade
-stads-sergeanten med en bugning; “ni är för öfrigt icke
-den förste betydande person, som lemnat Paris med eskort.“
-</p>
-
-<p>
-“Men ni har glömt att jag år 1830 ensam fälde till
-marken mer än två dussin af Carl X:s schweizer-garde och
-hvilka alla voro halfva hufvudet längre än era gardister“,
-erinrade Hvita Björnen.
-</p>
-
-<p>
-“Hvem kunde glömma det?“ yttrade monsieur Carlion;
-“men på den tiden var ni en oförståndig och hetlefrad yngling,
-då ni deremot nu är en äldre och sansad man.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-192" class="pagenum" title="192"></a>
-“Det är således med våld man ämnar föra mig från
-Paris?“ frågade Hvita Björnen.
-</p>
-
-<p>
-“Med våld? bevare oss Gud derifrån!“
-</p>
-
-<p>
-“Utan ransakning och dom släpa mig till Alger?“
-</p>
-
-<p>
-“Hur kan ni tro oss om något sådant?“
-</p>
-
-<p>
-“Men om jag vägrar att följa er? ... om jag protesterar
-mot detta angrepp på den personliga friheten?“
-</p>
-
-<p>
-“I fall det är ett angrepp mot den personliga friheten,
-så är det klart att ni måste protestera.“
-</p>
-
-<p>
-“Nåväl, jag protesterar.“
-</p>
-
-<p>
-“Det måste ske skriftligen.“
-</p>
-
-<p>
-“Godt! jag gör det skriftligen.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är i sin behöriga ordning, men protesten måste
-dateras Alger.“
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur Carlion!“ röt Hvita Björnen till, antagande
-en hotfull ställning.
-</p>
-
-<p>
-“Klockan är redan half nio och ni vet att half tio
-afgår bantåget.“
-</p>
-
-<p>
-“Det kommer en gång att utkräfvas en blodig vedergällning
-för detta godtyckliga förtryck.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är icke omöjligt, men detta kan icke uppskjuta
-en så angelägen resa.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni går att fullända en af de svartaste intriger, som
-någonsin blifvit spunnen.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad är en färd till Alger emot en resa in i lejonets
-gap?“
-</p>
-
-<p>
-“Ha, monsieur Carlion!“
-</p>
-
-<p>
-Hvita Björnens blickar irrade sökande kring rummet
-och stannade slutligen på silfverdisken, i hvilken jemväl
-hans breda händer fattade. Men om också hans begge armar
-med all säkerhet kunnat lyfta denna silfverskifva och begagna
-den som vapen, i trots af de 15,000 francs som den
-kostade, så var den likväl “till förekommande af all säkerhet“
-fastnitad vid sjelfva disken, hvilken jemväl i sin ordning
-var med grofva jernskrufvar fästad vid golfvet. Hvita
-Björnen drog tillbaka sina händer, ty Simon var ingen
-Simson.
-</p>
-
-<p>
-Madame Moreau, som med synbar ängslan följt Hvita
-Björnens blickar och rörelser, lade sina runda armar öfver
-silfverdisken, för att beskydda den, liksom hade hon verkligen
-fruktat för en ny Simson.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-193" class="pagenum" title="193"></a>
-“Gör er icke olycklig, monsieur Simon“, bad hon; “det
-är kanske icke så farligt som ni föreställer er ... men ett
-fruktlöst motstånd vore både vansinnigt och olycksbringande
-för evigt.“
-</p>
-
-<p>
-“Madelone! Madelone!“ mumlade Hvita Björnen med
-knutna handen mot pannan.
-</p>
-
-<p>
-“Är det detta som oroar er, stackars Simon“, yttrade
-madame Moreau med det mest deltagande uttryck; “var då
-lugn, ty så länge jag lefver, skall ingen vissnad krans ligga
-på Madelone’s graf.“
-</p>
-
-<p>
-En blick af tacksamhet från Hvita Björnens ögon belönade
-madame Moreau för hennes tröstrika löfte. Derefter
-vände han sig mot stads-sergeanten och municipal-gardisterne,
-hvilkas bajonetter hotande glittrade mot hans bröst.
-</p>
-
-<p>
-“Jag följer er“, ropade han, “derför att jag <em>vill</em> det
-... derför att jag behöfver denna nya olaglighet, för att få
-er merit-förteckning full ... Fören mig öfver hafvets vågor
-ända till yttersta gränsen af Afrikas öknar! ... Jag skall
-gräfva mig genom de sednare och klyfva de förra: jag skall
-återkomma ... Men ve då, ve er alla! ve, ve!“
-</p>
-
-<p>
-Efter dessa ord öfverlemnade han sig med högburet
-hufvud åt vakten och försvann med den.
-</p>
-
-<p>
-Sålunda fick Hvita Björnen äfven sitt ide.
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-13">
-<span class="firstline">Trettonde kapitlet.</span><br />
-Queue’n.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">M</span><span class="postfirstchar">en</span> hvarför kom icke Armand Cambon, såsom aftaldt var,
-klockan sex till Bicêtre? hvarför bröt han sitt till Hvita
-Björnen gifna högtidliga löfte? hvarför glömde han någonting
-så vigtigt som Madelone’s grafvård?
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon kunde icke komma till Bicêtre klockan
-sex. Han kunde icke komma sju, icke heller half åtta, ja
-troligtvis icke ens på hela aftonen, ty han stod i queue på
-<a id="page-194" class="pagenum" title="194"></a>
-rue Lepelletier utanför l’Académie Royale (numera Nationale)
-de Musique.
-</p>
-
-<p>
-Denna queue, flere timmar gammal, tycktes förlora sig
-i oändligheten. Krökande sig i flere bugter, var den ännu
-orörlig som en mättad orm; men den var långt ifrån att
-vara mättad, ty den började vid biljettluckan, och denna
-var ännu icke öppnad. Dess orörlighet var en följd af ordningens
-vana, denna blott bevakad af en enda stads-sergeant,
-som icke ens behöfde öppna munnen, för att hålla lugnet
-vid makt.
-</p>
-
-<p>
-I Stockholm har man, oss veterligt, endast vid tvänne
-tillfällen sökt bilda queue. Det första var då högstsalig
-konung Carl XIV Johans lik visades; men då gick det så
-oregerligt och lifsfarligt till, att en viss grefve, känd för
-sina naiva infall, fann sig föranlåten yttra: “Det är aldrig
-värdt att bereda stockholmsborne något nöje“. Det andra
-tillfället var, när Jenny Lind för några år sedan för första
-gången efter en hemkomst till fäderneslandet skulle uppträda
-såsom “Regementets Dotter“; men då, ehuru queue’n bildades
-midt framför en högvakt samt från början till slut
-bevakades af polisbetjenter, uppkom en sådan oordning, att
-nästan hvarje deruti stående person fick sina kläder sönderrifna
-och ganska många blefvo så illa skadade att de sanslöse
-måste bäras från platsen. Endast i Stockholm kunde
-det gå an för ett par handfasta vindragare eller jernbärare,
-att, sedan de sjelfve hela natten sofvit i god ro, om morgonen
-inställa sig för att bryta queue’n och intaga första
-ledet framför de många hundra, som stått der hela natten.
-Men det blir väl bättre med tiden. Efter ett halft sekels
-förlopp kunna nog våra barnbarn bilda queue lika bra som
-alla andra, och det vore åtminstone något.
-</p>
-
-<p>
-Den queue, om hvilken vi nu tala, har, såsom äfven
-nämndes, stått der flere timmar, ja långt före den vanliga
-timmen för middagsmåltiden, som är klockan fem; men man
-behöfver derför icke hungra eller törsta. På begge sidor
-om queue’n röra sig en mängd minuthandlare af gatan, serverande
-all slags kallmat, alla sorters dryckesvaror, jemte
-snus, cigarrer och stoppade tobakspipor med sina dertill hörande
-brinnande fidibussar, ja till och med sko- och klädesplagg
-med mera, som tillhör ordentlig toalett. Man säger
-att man naken kan inträda inom murarne af Palais National
-(f. d. Royal) och inom en qvarts timme gå ut derifrån
-<a id="page-195" class="pagenum" title="195"></a>
-“comme il faut“, och detta är visserligen sannt. Men man
-kan också, en fallen ängel lik, störta ned från himmelen
-midt i en parisisk queue och efter några minuters förlopp
-träda lika hygglig och snygg som annat folk in i den
-granna teatersalongen, för att vid Fanny Cerritos dans eller
-Julia Grisis sång drömma om sin förlorade himmel.
-</p>
-
-<p>
-Men utom dessa köpmän af gatan, kringsvärmas man
-äfven af en tallös mängd utbjudare af texten eller programmet
-till det teaterstycke, som samma afton skall uppföras.
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon, som stod bland de siste och följaktligen
-ganska långt ifrån biljettluckan, kände sig nästan lomhörd
-af följande rop från alla sidor.
-</p>
-
-<p>
-“La pièce: le violon du diable, un franc! ... le programme
-de la pièce: le violon du diable, trois sous ... voici le programme!
-... tout le contenu de la pièce, la pièce entière, un
-franc! ... voici le programme!“
-</p>
-
-<p>
-Cambon såg nästan alla sina grannar köpa antingen
-texten eller programmet.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad är le violon du diable för en opera?“ frågade
-han den som stod bredvid honom.
-</p>
-
-<p>
-“Vet ni inte att det är en ballett?“ afgaf denne till
-svar med en medlidsam blick på den okunnige.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, monsieur.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni vet då inte att denna ballett i afton gifves för
-första gången?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej.“
-</p>
-
-<p>
-“Kanske icke heller att Fanny Cerrito skall uppträda
-deruti?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej.“
-</p>
-
-<p>
-“Hm!“
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon hade således, i stället för att hålla
-sitt löfte till sin f. d. lärare, stält sig i queue utan att
-känna hvilken pjes skulle uppföras och utan att hafva
-Fanny Cerrito att skylla på. Vår hjelte var då en blind
-teatervurm.
-</p>
-
-<p>
-“Skall vara alldeles utomordentlig, den der italienska
-dansösen“, återtog grannen.
-</p>
-
-<p>
-“Jaså“, svarade Armand, temligen liknöjdt.
-</p>
-
-<p>
-“Skall vara till och med bättre än Maria Taglioni och
-Fanny Elsler.“
-</p>
-
-<p>
-“Jaså.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-196" class="pagenum" title="196"></a>
-“Monsieur tycker inte särdeles om balletter, tror jag?“
-yttrade grannen något förvånad.
-</p>
-
-<p>
-“Så der“, svarade Cambon med ett uttryck, som bevisade
-att grannen trodde rätt.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur är kanske mera road af musiken?“ frågade
-denne; “ni är en stor beundrare af operan, monsieur?“
-</p>
-
-<p>
-“Det kan jag just inte säga“, svarade Cambon mycket
-tankspridd.
-</p>
-
-<p>
-“Hm!“ mumlade grannen, som fann det vara förspild
-möda att tala med en sådan barbar.
-</p>
-
-<p>
-Om Armand Cambon hvarken tyckte om operamusiken
-eller balletten, hvad hade han då i queue’n utanför operahuset
-att göra? Hvarför tog han upp platsen för en annan,
-som bättre än han förmådde uppskatta dessa himmelens gåfvor,
-och detta vid ett tillfälle, då han visste sig vara väntad
-och efterlängtad på Bicêtre?
-</p>
-
-<p>
-“Det skulle emellertid lätt kunna hända att vi i afton
-gå miste om biljetter“, yttrade grannen.
-</p>
-
-<p>
-“Gå miste om biljetter!“ upprepade Armand häftigt;
-“ni tror då, monsieur, att ...“
-</p>
-
-<p>
-“Att innan vi hinna till biljettluckan, kunna möjligtvis
-alla biljetterna vara sålda“, menade grannen.
-</p>
-
-<p>
-“Hur då? ... hur kan ni tro det?“ ropade Cambon med
-en ifver, som borde förändra grannens förra tanke om hans
-kärlek för opera-musiken och balletten.
-</p>
-
-<p>
-“Jo“, svarade grannen, “för det första hafva vi mera
-än hundra personer framför oss i queue’n, hvilka naturligtvis
-skola köpa biljetter innan vi hinna fram.“
-</p>
-
-<p>
-“Än sedan?“
-</p>
-
-<p>
-“För det andra har det hela förmiddagen varit stark
-efterfrågan på biljetter ... det är möjligt att det blott finnes
-ett mindre antal qvar, i fall det ens finnes någon ... fem äro
-alltid mer än fyra.“
-</p>
-
-<p>
-En biljett till teatrarne i Paris kostar på förmiddagen
-25 procent mera än på eftermiddagen, då man, medföljande
-queue’n, köper i biljettluckan. Detta gäller alltid de förnämsta
-teatrarne. En parterrbiljett till operan t. ex. kostar
-före middagen fem francs, men efteråt i queue’n endast
-fyra, hvarför det också händer att queue’n icke får biljetter,
-isynnerhet när sådana pjeser gifvas, hvilka, såsom det hos
-oss kallas, förorsaka “rusning“. Men hvad de mindre eller
-folk-teatrarne beträffar, är det vissa rader eller loger, som
-<a id="page-197" class="pagenum" title="197"></a>
-aldrig få säljas förut, på det att arbetsklassen, som icke har
-tillfälle att köpa på förhand, icke förgäfves må ställa sig i
-queue. Att stå förgäfves i queue är emellertid en stor
-obehaglighet, det kan ej bestridas; men dock händer sådant,
-ty fransmannen är för stor hushållare för att på förmiddagen
-betala en sak med fem francs, som han på eftermiddagen
-kan få för fyra.
-</p>
-
-<p>
-“Ni tror således att vi kunna bli utan biljetter?“ frågade
-Armand nästan med hjertat i halsgropen.
-</p>
-
-<p>
-“Jag säger att det inte är otroligt ... emellertid ångrar
-jag att jag ej köpte på förmiddagen.“
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon lemnade på ögonblicket sin plats, hvilken
-genast intogs af en bland de två, som förut stått bakom
-honom. Det var nu ändtligen förståndigt af vår hjelte.
-Han kan, ehuru i senaste laget, ännu hinna till Bicêtre
-innan det stängs.
-</p>
-
-<p>
-Men den unge mannen hastar ej till Bicêtre. Han
-springer endast förbi queue’n och stannar vid dess första led.
-</p>
-
-<p>
-Vill han smugla sig in der? Det vore fruktlöst bemödande.
-Han skulle tillbakavisas och, om han föröfvade våld,
-tillbakakastas midt i skötet på stads-sergeanten, och det är
-icke fader Abrahams sköte. Icke en gång en prins skulle
-våga detta försök.
-</p>
-
-<p>
-Men det finnes ett slags personer, som beständigt stå i
-queue, utan att någonsin köpa biljetter. De bilda vanligtvis
-de första leden och skryta ganska högljudt med sin lycka.
-Men när biljettluckan öppnas, smyga de sig understundom
-förbi den, utan att, såsom nyss antydt är, begagna sig af
-denna sin lycka. Hvarför ställa de sig då i queue?
-</p>
-
-<p>
-Är det för att förarga sin nästa? Ack nej, i Paris
-gör man sig hvarken tid eller besvär att förarga sin nästa.
-Man lemnar denna fullkomligt i fred. Det är visserligen
-sannt, att man icke röjer den deltagande ömhet för sina
-medmenniskor, som man ofta finner hos mera hjertliga folk;
-men så oroar man icke heller sin kristendomsbroder eller
--syster med sqvaller och förtal, hvilket lika ofta är fallet
-bland de mera hjertliga folken.
-</p>
-
-<p>
-Ifrågavarande personer äro endast affärsmän och bilda
-de första leden för att mot en afgift, lämpad efter nyfikenheten,
-kunna bevaka platsen åt hugade spekulanter. Den
-som vill betala dem hvad de begära, får också deras plats.
-Är nyfikenheten för aftonen mindre, så kostar naturligtvis
-<a id="page-198" class="pagenum" title="198"></a>
-platsen mindre; är det ingen nyfikenhet, finns det icke heller
-någon som bjuder. Det är då en dålig affär, och man smyger
-sig med bortvändt ansigte förbi biljettluckan. Men man
-förlorar icke modet. Man ställer sig utanför porten till
-teaterhuset och passar på, när någon pjes eller akt är slutad.
-Man läser i de nedkommandes blickar, om pjesen är tråkig,
-om trängseln på parterren är outhärdelig; man räknar pannans
-rynkor eller svettdropparne, och summan blir att man
-bjuder några sous, men allra helst ingenting för kontra-marken,
-den man sedan, i fall det blir affär af, säljer åt en
-annan, med någon vinst naturligtvis. Misslyckas äfven
-denna affär, så är det ännu sämre; men man hänger sig
-icke för det. Man lägger sig att sofva, antingen man har
-eller icke har tak öfver hufvudet, och drömmer om nya
-queuer och lyckligare teaterportar, om mycket goda eller
-mycket dåliga teaterstycken, ty man har fördel af beggedera.
-Det är endast medelmåttan man hatar.
-</p>
-
-<p>
-Det var till en af desse affärsmän som Armand Cambon
-vände sig.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur! tror ni att det finnes några biljetter qvar
-i luckan?“ frågade han.
-</p>
-
-<p>
-“På hvilken plats, monsieur!“
-</p>
-
-<p>
-“På parterren till exempel.“
-</p>
-
-<p>
-“På parterren? ... det finns, monsieur.“
-</p>
-
-<p>
-“Många?“
-</p>
-
-<p>
-“Många? ... pardon, monsieur? hur kan ni säga många,
-när Fanny Cerrito dansar! ... Finnes det ett dussin qvar,
-så må man skatta sig lycklig, lyckligare än själen, när den
-lemnar sin skärseld.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni är emellertid säker på att det är ett dussin qvar?“
-</p>
-
-<p>
-“Säker? ... hur kan man vara säker, när Fanny Cerrito
-dansar! ... monsieur, hon dansar för första gången i le violon
-du diable ... le violon du diable, monsieur! ... hvilken ballett,
-monsieur!“
-</p>
-
-<p>
-“Men huru många är ni då säker på?“ frågade Armand
-otåligt.
-</p>
-
-<p>
-“Jag vill ej våga mitt lillfinger på att det är ett dussin,
-men jag vågar min hals, hela min hals, monsieur, att det
-åtminstone finnes åtta qvar ... Ah, hvarför har ni inte i
-tid passat på, monsieur? ... hvarför står ni inte i queue
-från morgonen till qvällen, när Fanny Cerrito dansar? ...
-<a id="page-199" class="pagenum" title="199"></a>
-Hvad är Taglioni, monsieur! ... hvad är Elsler, monsieur!
-... ja, det kan inte finnas fler än åtta, monsieur.“
-</p>
-
-<p>
-Affärsmannen, som stod i fjerde ledet, borde således
-blifva den sjunde eller åttonde af de åtta utvalde.
-</p>
-
-<p>
-“Jag vill köpa er plats“, förklarade Cambon.
-</p>
-
-<p>
-“Ni vill ... jag undrar alls icke på det ... men jag svarar
-er såsom jag nyss svarade den tjugonde, ty ni är den
-tjuguförste, som vill köpa denna lyckliga plats ... Men hvad
-tänkte ni då på, som inte förr ...“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvad svarade ni den tjugonde?“ frågade Armand,
-stampande fötterna af otålighet.
-</p>
-
-<p>
-“Att jag sjelf en gång måste se denna ojemförliga talang,
-som sett Europa vid sin fot, sett Amerika, monsieur!
-... Kanske är det den enda gången hon uppträder, åtminstone
-förklarade hon sjelf på repetitionen i dag, ty jag har
-en bror som är maskinist, monsieur, hon förklarade att hon
-först efter en månad tror sig kunna uppträda för andra
-gången ... hon står en qvarts timme på ena tåspetsen, utan
-att någon håller henne om lifvet, monsieur, och under det
-hon står på denna tåspets, spelar hon viol, monsieur, och
-det är just le violon du diable, monsieur ... hvilken sublim
-ballett! ... Le violon du diable är en ängels tanke, monsieur!
-... Splitter nya dekorationer, målade af den store
-Desplechin ... hvilka skyar! hvilken himmel, hvilken soluppgång!
-Soluppgången är af den store Thierry; man kunde
-ge fem francs bara för himmelens skull, monsieur.“
-</p>
-
-<p>
-“Ett bestämdt ord: vill ni sälja eller vill ni inte sälja?“
-frågade Cambon med tilltagande oro.
-</p>
-
-<p>
-“Ni är en stor beundrare af Fanny Cerrito, och det
-hedrar er smak, monsieur!“ komplimenterade affärsmannen;
-“ni skall applådera henne med värma och kraft, ty ni är i
-era bästa år, och jag unnar henne denna hyllning ... Jag
-vill ej beröfva henne den och skulle derför kunna afstå min
-plats åt er.“
-</p>
-
-<p>
-“Nå, priset?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag nämnde att jag har en bror, som är maskinist:
-jag skulle kunna få se henne ändå, skulle kunna få se henne
-mellan kulisserna, monsieur.“
-</p>
-
-<p>
-“Priset, priset!“
-</p>
-
-<p>
-“Tjugu francs ... mon dieu! nej, tretti francs, monsieur.“
-</p>
-
-<p>
-“Här är <em>en</em> franc“, bjöd Armand, som af egen erfarenhet
-kände svalget emellan begära och bjuda.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-200" class="pagenum" title="200"></a>
-“Men betänk då“, yttrade affärsmannen, lika erfaren
-och följaktligen icke stött, “betänk då, att när le violon du
-diable första gången uppfördes i Milano, var det sådan trängsel
-vid ingången till operahuset, att tjugu menniskor blefvo
-ihjälklämda ... tjugu menniskor utom qvinnor och barn,
-monsieur!“
-</p>
-
-<p>
-“En franc“, fortfor Cambon.
-</p>
-
-<p>
-“Tio, får gå för tio“, jemkade affärsmannen, seende sig
-omkring efter flere spekulanter; “ni vet då icke att Fanny
-Cerrito ...“
-</p>
-
-<p>
-“Icke en sou öfver en franc“, förklarade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Så tag den för fem då! ... Men jag glömde nämna,
-att Fanny Cerritos man är den, som spelar viol ... en hustru,
-som dansar efter sin mans viol, är det icke värdt fem
-francs det, monsieur?“
-</p>
-
-<p>
-“Nu ändtligen öppnas biljettluckan“, förklarade en röst
-i första ledet.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur får icke trängas der! hvad har monsieur der
-att göra!“ ropade stads-sergeanten till Cambon; “maka er
-genast bort, s’il vous plaît!“
-</p>
-
-<p>
-“Två francs, det är mitt sista bud“, hviskade Armand i
-affärsmannens öra och med andan i halsen.
-</p>
-
-<p>
-“Får gå då“, svarade denne, lemnande Armand sin
-plats; “två francs för en sådan dansös! ... jag går under,
-jag dör, men dör för konsten ... Man skall afundas er, man
-skall beklaga mig, men martyrens lott är skönare än lyckans
-... Adieu, monsieur!“
-</p>
-
-<p>
-Martyren aflägsnade sig med handen på hjertat och
-blicken på två-francstycket. Armand var glad, liksom hade
-han gjort den bästa affär i verlden. Förr än att gå miste
-om en biljett denna afton skulle han hafva sålt sin sista
-blus, och likväl var han ingen beundrare af balletten och
-musiken, ingen afgudadyrkare af Fanny Cerritos dans!
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-14">
-<a id="page-201" class="pagenum" title="201"></a>
-<span class="firstline">Fjortonde kapitlet.</span><br />
-Djefvulens fiol.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">L</span><span class="postfirstchar">’Académie</span> Nationale f. d. Royale de Musique, som har
-sin upprinnelse från det sextonde seklet, har icke alltid haft
-sin plats, der den nu är, ty den första académie de musique,
-stiftad af Baïf, en italiensk poet, i förening med en fransk
-kompositör Courville, erhöll sina privilegier af Carl IX, och
-hade då sitt hem vid rue des Fosses-S:t-Victor. Dessa tvänne
-män voro de första som i Frankrike förenade poesien med
-musiken. År 1672 emottog den bekante Lulli ledningen af
-bemälde akademi, som då någon tid stod i högt anseende.
-Hofvets herrar och fruntimmer tvekade ej att der uppträda
-både i sången och dansen. Men anseendet sjönk, när den
-store Ludvig XIV fann för godt att begagna sånggudinnornas
-tempel för helt andra ändamål än konstens. När han
-i nåder värdigades undandraga någon oskyldig flicka hennes
-föräldrars välde och skydd, inskref högstdensamme henne
-helt enkelt såsom medlem af akademien, hvars tröskel mera
-än ett modersöga fuktat med vanmäktiga tårar.
-</p>
-
-<p>
-Säg oss något, som icke Frankrikes konungar vanhelgat!
-Och ändå, à propos djefvulens fiol, finnas de som förundra
-sig om man släpar deras troner i gruset, om man jagar dem
-sjelfva utom gränserna, om man lägger deras hufvud på ...
-Men det är för olyckligt att man så ofta skall halka in på
-politiken, att man alltid, när man trampar på republikens
-jord, äfven skall tro sig trampa på kullstjelpta troner! Dock,
-det blir väl bättre, när man återkommit till sin kalla förståndiga
-nord, der tronen ännu står upprätt och der den
-icke stjelper så lätt, emedan många vackra minnen omhägna
-den, emedan den icke alltid hemtat sin purpur ur dygdens
-rodnad och oskuldens blod. Det har stått annat än guldsmidda
-laster vid dess fot; der har sväfvat annat än folkens
-förbannelser öfver dess himmel.
-</p>
-
-<p>
-För att återkomma till vårt ämne, nämna vi att Lulli
-flyttade bemälde akademi till Palais Royal, emellan hvilket
-och Tuilerierna den, till följd af eldsvådor, ytterligare fördes
-och återfördes. Slutligen trodde man sig vid rue Richelieu
-<a id="page-202" class="pagenum" title="202"></a>
-hafva funnit ett säkert hem för den franska operan, då följande
-hemska tilldragelse jagade henne äfven derifrån:
-</p>
-
-<p>
-Natten emellan den 13 och 14 februari år 1820, medan
-hela Paris öfverlemnade sig åt en brusande karnaval och
-opera-salongen skakades af en glad publiks bifallsyttringar,
-smög der, djupt insvept i sin kappa, en man, hvars namn
-var Louvel, exalterad republikan, hvilken fått i sitt hufvud
-att han för framtiden borde försäkra sitt fädernesland om
-republiken. Detta enligt orleanisternes utsago, hvaremot
-både republikaner och bourboner påstå, att Louvel blott var
-en stor beundrare af Orleanska huset, en beundran, som,
-efter hvad vi alla veta, låter sig väl förenas med hatet mot
-den Bourbonska grenen. Det var en djerf tanke, men den
-var äfven afskyvärd, ty han trodde sig kunna verkliggöra
-den genom ett mord. Hertigen af Berry, Ludvig XVIII:s
-brorson och Carl X:s son samt franska kronans ende legitime
-arftagare, bevistade jemte sin gemål operan samma
-afton. Han inträdde i hertigen af Orléans sedermera Louis
-Philippe’s loge och smekte dennes barn. Sjelf hade han
-ännu ingen son att smeka, och när sonen en dag kom till
-verlden, låg fadershanden vissnad under marmorn i S:t-Denis.
-Hertiginnan, som önskade lemna teatern före operans slut,
-åtföljdes till vagnen af sin gemål. Hertiginnan for, och
-hertigen skulle återvända till sin loge, då Louvel störtar
-fram, fattar uti prinsens venstra skuldra och ända till fästet
-stöter sin dolk i hans bröst. Hertigen sjunker död till
-marken, och Louvel flyr. Men under flykten springer han
-på en pastejbagare, som helt lugn vandrar sin gata, bärande
-en bricka med bakelser. Brickan kastas vid sammanstötningen
-ur pastejbagarens händer och faller på gatan. Pastejbagaren
-sätter efter den flyende för att få ersättning för
-sina förlorade bakelser, upphinner och hejdar honom. Louvel,
-som har vida mer än bakelser på sitt samvete, söker slita
-sig lös. En brottning uppstår, under hvilken den vakt, som
-söker mördaren, anländer. Man kämpar icke så förtvifladt
-som Louvel för att slippa betala någonting så obetydligt
-som några bakelser.
-</p>
-
-<p>
-“Ah, det är säkert mördaren!“ ropar den skarpsynte
-polis-sergeanten, läggande handen på Louvel, som på ögonblicket
-gripes och bindes af vakten.
-</p>
-
-<p>
-“Hvem är då mördad?“ frågar den förvånade pastejbagaren.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-203" class="pagenum" title="203"></a>
-“Hertigen af Berry“, svara soldaterne.
-</p>
-
-<p>
-“Hertigen af Berry!“ upprepar pastejbagaren med förskräckelse;
-“hur skall det då gå med mina bakelser!“
-</p>
-
-<p>
-De äro stora egoister, de der fransmännen.
-</p>
-
-<p>
-Midt under den allmänna bestörtningen, sågo äfven de,
-som borde känna den djupaste smärta, i attentatet ett medel
-att främja sitt partis afsigter. Nya lagar utkommo ögonblickligen,
-som ytterligare begränsade den personliga friheten
-och den periodiska pressen, redan förut kringskurna af det
-mest godtyckliga förtryck, hvartill kom en valreform, som
-inskränkte landets representanter snart sagdt till en handfull
-hofmän. Hofvet tröstade sig således, medan folket som vanligt
-fick betala fiolerna. Men, också à propos djefvulens
-fiol, det blef ej folket som dansade, utan bourbonen Carl X
-sjelf år 1830, liksom orleanisten Ludvig Filip 1848 vid
-ungefär samma musik. Djefvulens fiol är ett farligt instrument
-att spela på. Den, som det gör, får visserligen i början
-hela verlden att dansa, men slutar snart med att dansa
-sjelf, och att dansen ej bär till himmelen är klart som dagen.
-Se der ha vi nu politiken igen! Det är luftens fel ... men
-komma vi då aldrig in i opera-salongen?
-</p>
-
-<p>
-De franska sånggudinnorna måste efter hertigens mord
-lemna rue Richelieu, förbannad af alla legitimister, och fly
-till det tempel, som de nu bebo vid rue Lepelletier och
-hvilket invigdes den 19 Augusti 1821. Men de lära ej
-förlorat på bytet, och den som för första gången träder
-inom l’Académie Nationale de Musique öfverraskas ovilkorligen
-af den prakt, som, när vi undantaga Théâtre Italien,
-likaledes i Paris, är den på en gång rikaste och smakfullaste
-vi skådat inom någon teater.
-</p>
-
-<p>
-Vår kongl. svenska teater är visserligen ganska vacker;
-men att, såsom en svensk tidning för några månader sedan
-påstod, anse den för “en af de vackraste i verlden“, är väl
-något för mycket tilltaget. På sin höjd bör den kunna
-jemföras med Opéra-Comique eller Théâtre-Français. L’Académie
-Nationale de Musique rymmer nära 2,000 åskådare
-och bruttoinkomsten för qvällen, när huset är fullt, belöper
-sig till 10,000 francs, eller nära nog fem gånger så mycket
-som brutton af ett utsåldt spektakel å kongl. svenska teatern.
-Af de 25 teatrar, som finnas endast inom barriererna
-och hvilka alla stå under enskilda styrelser, är det endast
-fyra, eller l’Académie Nationale de Musique, Théâtre Italien,
-<a id="page-204" class="pagenum" title="204"></a>
-Opéra-Comique och Théâtre-Français, som hafva årliga anslag
-af staten; men icke desto mindre bära sig alla mycket
-väl, och om det också under republikens första år gick något
-klent för åtskilliga af dem, så är det deremot nu så fördelaktigt,
-att kännare till och med påstå att tilloppet af teaterbesökande
-aldrig under konungadömet varit så stort som
-under nuvarande år. Nästan hvarje teater har sin vackra
-foyer, prydd med utmärkte författares och kompositörers
-bröstbilder i gips eller marmor. Stockholms kongl. teater
-har visserligen också sin foyer; men allt sedan Gustaf III:s
-tid hafva de, som besöka teatern, saknat den. Hvarför
-upplåtes aldrig ett enda af de många stora och prydliga
-rummen till detta ändamål? Det är sannt, vi hafva inga
-teaterförfattares och opera-kompositörers byster att pryda
-foyer’n med; men det kunde nog vara angenämt ändå, att,
-liksom inom teaterhusen i Paris, hafva ett rum, der åskådarne
-emellan akterna kunde råkas och språka med hvarandra,
-i stället för att nu, såsom fallet åtminstone är med
-våra stackars fruntimmer, i hela tre, ja fyra timmar oupphörligen
-sitta inklämda inom trånga loger. Och ville man
-nödvändigt hafva byster derinne, så kunde man ju, i brist
-på författare och kompositörer, uppställa utmärkte skådespelares
-och skådespelerskors. Lars Hjortsbergs gubbhufvud
-skulle taga sig väl ut i gips. Emilie Högqvists byst vore
-heller icke att förakta. Det vore något att börja med,
-skulle vi tro. I en framtid kunde man möjligtvis få se i
-gips eller marmor, allt efter råd och lägenhet, Torslow,
-Almlöf, Dahlqvist och Jolin i hans dubbla egenskap af dramaturg
-och skådespelare, samt fruarna Eriksson, Torslow
-och Westerdahl; och hvad sägs om Jenny Lind, den ryktbaraste
-af alla, och hvilken med sin sällsynta talang äfven
-förenar den sällsynta lyckan att såsom sådan allmänt vara
-erkänd, fastän hon lefver! Det blefve ju en vacker samling,
-eller hur? Man kunde, för att ytterligare illustrera
-den, uppställa den tredje Gustafs bild i fonden, med Kellgren
-på högra sidan och Leopold på den venstra. Det borde bli
-en artig syn nog för kommande svenska konstnärer och
-konstälskare. Man kunde tro sig förflyttad tillbaka till det
-tidehvarf, då konungakronan göt sin uppmuntrande glans
-öfver snillets och talangens lager. Dock, vi hade så när
-glömt, att vår kongl. teater hyser inom sina murar icke
-mindre än tre foyer’er, som alltid äro öppna och tillgängliga,
-<a id="page-205" class="pagenum" title="205"></a>
-nämligen herrar Pohls och Davidssons konditorier samt
-den rymliga Operakällaren med sina buteljer och bålar, i
-stället för byster och statyer. Der får man den ärliga lilla
-supen och den stora till och med, för att ej tala om lilla
-saltkötts-smörgåsen och det redliga ölglaset; men allt detta
-får man ej i Paris, som endast bjuder beqvämare platser att
-sitta på och ljusa rymliga korridorer.
-</p>
-
-<p>
-Här vore kanske tillfälle att försöka någon liten kritik
-äfven öfver det immateriella af operan och skådespelet; men
-som under fortgången af denna berättelse ännu beqvämare
-tillfällen dertill torde erbjuda sig, vilja vi blott i förbigående
-och på förhand nämna att vi till alla delar förena
-oss med dem som påstå, att vår svenska teater haft sina
-tidskiften, sina ryck, då både dess lyriska och dramatiska
-scen fullt ut kunnat jemföras med, om ej öfverträffa, hvad
-vi i den vägen sett och hört så väl i Frankrike som i
-Tyskland. Men att balletten likväl alltid utgör ett stort
-undantag, är hvad vi nu skola visa.
-</p>
-
-<p class="unwrap center">
-“<em>Le violon du diable</em>,<br />
-ballet fantastique en deux actes et six tableaux<br />
-de M. Saint-Léon,<br />
-musique de M. Pugni,<br />
-décorations de<br />
-MM. Despléchin et Thierry.“
-</p>
-
-<p>
-Sådant var det program som Armand Cambon, efter
-sitt inträde i salongen, köpte för tre sous af en bland de
-många text- och program-försäljare, hvilka med ekorrens
-vighet hoppa på parterren från ena bänk-karmen till den
-andra emellan och öfver åskådarnes hufvud och skuldror,
-upprepande med de mest skärande nasal-ljud rubrikerna på
-hvad de utbjuda. En främling har svårt att vänja sig vid
-dessa öfversväfvande figurer, ständigt befarande att bli trampad
-på hufvud eller axlar, hvilket likväl högst sällan lärer
-inträffa, åtminstone på de bättre teatrarne, dit ingen dylik
-köpman gerna släppes, som ej förut öfvat sig på de mindre
-s. k. folkteatrarne, der det visserligen kan hända, att en
-sådan debutant trampar ned några dussin chevelyrer, innan
-han hunnit erforderlig färdighet i konsten. Men dessa chevelyrer
-tillhöra folk, som icke ens äro rädda om sjelfva
-<a id="page-206" class="pagenum" title="206"></a>
-hufvudet, och hvilka för öfrigt hellre underkasta sig ifrågavarande
-lilla olägenhet, än de gå miste om programmet för
-aftonens spektakel.
-</p>
-
-<p>
-Den franske arbetaren är en stor vän af teatern. Han
-hindras knappast derifrån af emöten, som annars anses vara
-hans hufvudnöje. Han skulle kunna från sin barrikad, så
-sönderrifven och blödande som han är, springa ned i en
-teaterparterr för att, sedan han några minuter uppfriskat
-sig med det hjertligaste skratt, störta ut igen bland farorna
-och döden samt emottaga den dödande kulan, ännu i minnet
-leende åt det infall han hörde från scenen.
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon, i fullkomlig motsats till andra arbetare,
-tycktes hafva köpt berörde program mera af tankspriddhet
-eller derför att det skulle så vara, än af nyfikenhet
-att lära känna namnen på de uti balletten uppträdande
-personerna, ty äfven sedan han bekommit det, egnade han
-deråt icke den ringaste uppmärksamhet. Tvärtom riktades
-hans blickar uteslutande uppåt första raden, liksom väntade
-han att der finna någon bekant.
-</p>
-
-<p>
-Men huru kunde väl han, den simple arbetaren, hafva
-någon bekant på en plats, som kostade åtta francs? Detta
-var knappast troligt, och likväl voro hans blickar på ständig
-upptäcktsresa, börjande vid ena avantscenen och, efter
-att hafva gått hela raden omkring, slutande vid den andra,
-hvarefter de åter började och fortsatte samma färd, utan
-att ännu hafva fått någon bestämd punkt att hvila på.
-</p>
-
-<p>
-Men detta ströftåg gjordes icke blott en gång eller två:
-det gjordes sex gånger och hade just börjat den sjunde, när
-första anslaget till introduktionen för balletten gjordes af
-orkestern. Det var ett kraftfullt anslag, tack vare pukorna
-och basunerna. Det förde med oemotståndlig styrka allas
-blickar till ridån, allas, utom Cambons, ty dessa, som nu
-tycktes hafva funnit hvad de så länge sökt, voro oskiljaktigt
-fästade vid några personer, hvilka hade sina platser på högra
-sidan af samma rad.
-</p>
-
-<p>
-Dessa personer voro bankiren Géronnière, dennes brorsdotter
-Adelaïde och hennes fästman hertig Rigobert de
-Beaudreuil, med hvilka läsaren redan vid början af denna
-berättelse gjort en flyktig bekantskap.
-</p>
-
-<p>
-Ifrågavarande personers toalett var naturligtvis den
-mest utsökta man kunde se. Den får också icke vara annorlunda,
-när man intager en sådan plats inom l’Académie
-<a id="page-207" class="pagenum" title="207"></a>
-Nationale de Musique. Första radens galleri är uppbygdt
-icke blott derför att man derifrån må kunna se bra, utan
-äfven för att man der må kunna ses, begapas och beundras
-antingen för skönhetens skull eller för toalettens. Det är
-en sköldborg, så långt galleriet räcker, af de grannaste och
-dyrbaraste solfjädrar, hvilka äro i beständig fläktande rörelse,
-antingen det är varmt eller kallt i salongen. Solfjädrar
-hafva en helt annan kallelse än den att befordra svalka,
-såsom de enfaldige föreställa sig. De skola vara för ansigtet
-hvad ögonlocken äro för sjelfva ögat, tillslutande sig
-emellanåt för att göra blicken desto mera blixtrande, fängslande
-och oemotståndlig. Solfjädern aktar sig för att dölja
-en vacker mun eller en fint bildad näsa, ty om den betäcker
-ett ansigte så att endast ögonen och pannan synas, då kan
-man vara säker på, att munnen är för stor eller näsan för
-trubbig. Derför kan man vara viss om, att en loge-rad med
-solfjädrar endast bjuder på sköna partier.
-</p>
-
-<p>
-Men solfjädrarne äro också telegrafer för kärleken. Dock
-hvem kan läsa deras mystiska chiffer! Försökom likväl!
-Följom dessa glänsande blickar, som, ilande midt öfver parterren,
-dröja vid ansigtet på en ung elegant man, som,
-egande sin plats inom samma galleri, ehuru på motsatt sida,
-i samma stund riktar dubbelkikaren på henne med blickarne.
-Den unge mannen stryker med handen hårluggen djupt ned
-öfver pannan. Att det betyder förtviflan, det veta vi alla,
-ty på detta sätt förtviflar monsieur Fechter på Théâtre
-Historique och herr Dahlqvist på kongl. svenska scenen.
-Men hvarifrån denna förtviflan? Jo, damen med de glänsande
-blickarne fläktar med en hopvikt solfjäder. En hopvikt
-solfjäder måste således betyda hopplöshet. Hastigt ser
-man den unge mannen stryka hårluggen tillbaka till dess
-förra plats, hvarför? Jo, den sköna har nu till hälften utvecklat
-den granna solfjädern. En till hälften utvecklad
-solfjäder betyder således hopp. Den unge mannen vidrör
-ånyo sina lockar, men stryker dem alla uppåt hjessan så
-att pannan blir helt och hållet fri, helt och hållet glänsande
-som en halfmåne, och hvarför? Jo, solfjädern, helt
-och hållet utvecklad, skimrar nu af regnbågens alla färger,
-hvilket, som man vet, betyder seger öfver ovädret och stormen,
-betyder lycka och leende himmel. Ack, de solfjädrarne!
-huru hafva de någonsin kunnat vara ur modet! Hvem,
-<a id="page-208" class="pagenum" title="208"></a>
-om ej de, har lärt oss bruket och nyttan af den elektriska
-telegrafen?
-</p>
-
-<p>
-Men icke är det Armand Cambon som gör dessa anmärkningar,
-ty det är blott åt ett enda ställe i den stora
-lysande salongen han egnar sin uppmärksamhet; han har
-blott ögon för den förtjusande Adelaïde, der hon sitter
-emellan bankiren och hertigen. Skönheten borde icke gerna
-kunna trifvas emellan rikedomen och börden, emedan den
-förra är för hård och den sednare för stolt, och begge äro
-lika ogenomträngliga. När Afrodite uppstiger, uppstiger hon
-ur hafvet, emedan hafvet är fritt. Skyggande för bergens
-och klippornas skuggor, vill hon endast omgifvas af lätta
-moln och blanka vågor, ty de förra kunna genomglödgas af
-hennes kinders brand och de sednare återspegla gudablicken.
-</p>
-
-<p>
-Armand tyckte att bankirens arftagerska och hertigens
-brud riktade sin kikare ned på parterren och företrädesvis
-på hans egen obetydliga person. Borde han röja att han
-kände igen henne? borde han helsa på den vackra och rika
-flickan? Nej, det är brist på takt, om parterren helsar på
-första radens galleri. Det är icke “comme il faut“, om en
-biljett, som endast kostar fyra francs, helsar på en biljett
-som kostar åtta. Adelaïde, hon lika litet som någon annan,
-visste ej att Armands biljett kostade till och med tio francs,
-emedan fyra ströko i biljettluckan, två för fjerde ledet af
-queue’n och fyra för hyran af den garderob, hvaruti arbetaren
-nu nödgades visa sig, enär en blus icke passar för de
-förnämare teatrarnes parterrer.
-</p>
-
-<p>
-Valspråket: “liberté, égalité, fraternité“ hade ännu icke
-ljudit öfver landet, stod ännu icke måladt på de offentliga
-byggnaderna. Det ljöd och målades år 1848. Då omfamnade
-också kasimirsrocken blusen, liksom sidenrocken kysste
-bomullskoftan. Men Judas-kyssar hafva ingen välsignelse.
-Nu står visserligen valspråket qvar på murarne. Men den
-förnäme och den rike le deråt; arbetaren och den fattige
-le också deråt. Man vet att om också ståndsprivilegierna
-kunna, såsom äfven skett, falla för <em>en</em> revolution, så stupa
-fördomarne kanske icke en gång för tio. De bita sig fast i
-sederna som rosten i stålet, hvilken återkommer, hur mycket
-det sednare än poleras. I Frankrike har man likväl kommit
-så långt, att, liksom valspråket kan sitta på muren, utan
-att genomtränga den, så sitter också jemlikheten på ytan
-af samhällslifvet, utan att ännu förmå genomglödga det.
-<a id="page-209" class="pagenum" title="209"></a>
-“Monsieur“ är gemensamt för grefven och kolbäraren, liksom
-“mademoiselle“ för prinsessan och grisetten. Artigheten i
-Frankrike är för dess fördomar hvad plantan är för klippan.
-Ännu är hon blott dess prydnad, men låt henne sitta någon
-tid, tilldess hon slagit alvarligt rot, och hon skall en gång
-spränga den.
-</p>
-
-<p>
-Armand kände mycket väl igen Adelaïde; men kände
-väl hon igen honom? Han tyckte väl att ett vänligt leende
-spelade på hennes vackra läppar, han trodde sig äfven förmärka,
-att hon hviskade något till sina begge grannar, och
-att dessa derefter riktade sina dubbelkikare ned emot honom;
-men han hann ej förvissa sig derom, ty i detsamma uppgick
-ridån, hvarvid allas blickar flögo mot scenen, ty nu börjas
-balletten.
-</p>
-
-<p>
-Det är en liten sal i värdshuset Hvita Hästen man
-först skådar. En mängd folk, tillhörande en liten by i Brétagne,
-är samlad derinne. Man dricker vin, spelar kort och
-dansar naturligtvis. Menniskan roar sig ungefär på samma
-sätt i söder som i nord. Oförmodadt störes glädjen af ett
-våldsamt oväder, åska och regn, det förstås. Allmän oro.
-</p>
-
-<p>
-Men oron blir ännu större, när genom den hastigt uppryckta
-värdshusdörren en främmande herre inträder, svart
-som en munk och blek som döden. Vi skynda genast att
-presentera honom, ty det är ingenting att hålla på. Det är
-ingen annan än djefvulen sjelf som är ute på resor i det vackra
-Brétagne, men att han reser i så ruskigt väder, det är icke
-hans fel, utan författarens till balletten, monsieur Saint-Léon’s.
-</p>
-
-<p>
-Monsieur Saint-Léon, Fanny Cerritos afundade make,
-finner det dramatiska fordra, att hin onde uppträder så der
-högtidligt under åska och på detta sätt kostymerad, ehuru
-man med skäl bör kunna fråga, huru den kan se ut som en
-munk, hvilken alltid visar sig såsom en ljusens ängel, eller
-huru den kan vara blek som döden, hvilken sjelf är idel eld
-och lågor.
-</p>
-
-<p>
-Monsieur Saint-Léon är en renhårig katolik och derför
-har han gifvit hin onde ett temligen protestantiskt namn,
-nämligen Matheus med titel af doktor, ehuru fan vete hvar
-han blifvit promoverad.
-</p>
-
-<p>
-Doktor Matheus anhåller, under åtbörder och miner som
-alla förstå eller, rättare sagdt, måste förstå, att det goda folket
-<a id="page-210" class="pagenum" title="210"></a>
-ville ge sig tillfreds, emedan han för sin del icke finner
-sig besvärad af deras glada tidsfördrif. Hvarför skulle han
-också ha någonting emot dansen, vinet och korten? Tvärtom,
-skulle han ha något att anmärka mot våra läsareprester, så
-vore det troligtvis för deras predikningar mot bruket af dans,
-vin och kort.
-</p>
-
-<p>
-Det enkla anspråkslösa landtfolket, ehuru det aldrig finner
-sig rätt väl i förnämt sällskap, fortsätter icke desto mindre
-sina nöjen ända till dess doktor Matheus, som ibland
-har sina underliga infall, tar sig till att slå omkull vinbägarne
-och kasta kortlekarne på golfvet. Men hvem hin kan
-också med dåligt vin och gamla spelkort! Vinhandlarne och
-kortfabrikörerne skola väl också lefva. Doktor Matheus är
-kanske blott en profryttare, utskickad i deras intresse.
-</p>
-
-<p>
-Emellertid aflägsnar sig landtfolket med några sorgliga
-“pas“, hvarefter doktor Matheus blir ensam med värdshusvärdinnan,
-som fordrar betalning för det utslagna vinet och
-de förkastade korten. Hin är ingen knuslare. Värdinnan
-blir nöjd och aflägsnar sig för att ställa ett rum i ordning
-åt sin oväntade gäst, ett rum med utsigt både åt gatan och
-gården. Hin onde slår sig ned på en stol framför brasan,
-som naturligtvis är i hans smak. Han synes tankfull, kanske
-tänker han på sin mor och sin varma rymliga våning,
-som han nu måste försaka. Men hvad gör man icke för den
-arma mensklighetens skull?
-</p>
-
-<p>
-Under tiden inkommer en annan resande, men hvilken
-visst icke gör så mycket väsen af sig som den förre, ehuru
-han är följd af betjent, bärande i ena handen en nattsäck
-och i den andra ett fiolfodral. Den nyankomne är en helt
-ung man, till yrket fiolspelare. Hans namn är Urbain. Att
-han är en rygtbar virtuos, det kan man se på det dyrbara
-fiolfodralet och på den ståtlige betjenten. Men Urbain, ehuru
-en ganska vacker karl, ser ut i synen som om han antingen
-nyss blifvit uthvisslad från konsertsalen, eller fått en sticka
-i venstra handens pekfinger, så oumbärligt för greppet på
-fiolen.
-</p>
-
-<p>
-Doktor Matheus, den store menniskokännaren, ser att
-det står illa till med den store konstnären, men som han
-sjelf icke ser det illa, så lemnar han brasan, och nalkas den
-unge mannen. Det uppstår snart ett lifligt samtal emellan
-de begge resande. Men tunga och läppar hafva ingen del i
-denna konversation: den föres uteslutande med grimaceringar,
-<a id="page-211" class="pagenum" title="211"></a>
-med händer och fötter. För att förstå hvarandra, måste man
-antingen vara ballettmästare eller hexmästare. Lyckligtvis är
-detta nu fallet, ty Urbain är ingen annan än monsieur Saint-Léon
-sjelf, och hvem doktor Matheus är, det hafva vi redan
-haft äran nämna.
-</p>
-
-<p>
-Doktor Matheus utsträcker högra armen i flere krumbugter,
-pekar än på hufvudet, än på bröstet och än på brasan.
-Det betyder: “Monsieur! ni är kär, kär i en ung,
-skön och rik flicka, som heter Hélène hvilken är dotter till
-en grefve som heter de Vardeck.“
-</p>
-
-<p>
-Urbain studsar tre steg baklänges mot spiseln och slår
-sig med flata handen för pannan. Det betyder: “Hur fan
-vet ni det?“
-</p>
-
-<p>
-Doktor Matheus slår med begge knutna näfvarne i luften,
-troligtvis för att föreställa framfötterna på en springande
-häst, hvarefter han pekar på dörren. Det betyder: “Fröken
-Hélène är ute och åker, men hon kommer snart hit.“
-</p>
-
-<p>
-Urbain rusar fram mot doktor Matheus med händerna
-på hjertat och blickarne mot taket. Det betyder: “Jag
-tackar dig, store Gud!“
-</p>
-
-<p>
-Nu blir det doktor Mathei tur att också studsa tillbaka
-och slå sig för pannan. Det betyder: “Otacksamme! ni misskänner
-mig! hvarför såra mitt öra med ett så anstötligt
-namn!“
-</p>
-
-<p>
-I detsamma öppnas dörren, och fröken Hélène, åtföljd
-af sin fader, grefve de Vardeck, och sin fästman, baron de
-Saint-Ibars, inträder. Hélène (Fanny Cerrito) är förtjusande,
-och likväl är sylfiden ännu icke annorlunda klädd än vanliga
-fröknar, som komma från regnväder. Hon har lång gredelin
-sidenrock och en ganska anspråkslös hatt på hufvudet med
-en liten hvit slöja, som hon genast drager från ansigtet.
-Detta ansigte är icke bländande skönt, men det har ädla, uttrycksfulla
-drag, och det ligger en obeskriflig ljufhet öfver
-det hela. Man kan, liksom Urbain, blifva förälskad i henne,
-utan att, liksom Saint-Léon, behöfva se henne som sylfid.
-</p>
-
-<p>
-Grefve de Vardeck nickar åt Urbain och utpekar honom
-för sin dotter med en åtbörd, som skall säga: “Se der, Hélène,
-är den unge fiolspelaren, som häromdagen spelade på
-hofvet och vann ett sådant bifall. Säg honom några artiga
-ord för hans vackra stråke.“
-</p>
-
-<p>
-Hélène kastar en flyktig blick på artisten, men börjar
-derefter de allra ljufvaste hviskningar med baron de Saint-Ibars.
-<a id="page-212" class="pagenum" title="212"></a>
-Hur kan man också komma ihåg stråkar och deras
-dragare, när man hviskar med en fästman, som är baron?
-</p>
-
-<p>
-Den arme Urbain är förskräcklig att åse. Hans ögon
-stirra som en fånes och han vrider sina händer, så att knäppningarne
-uti dem höras genom orkestern. Allt det der betyder:
-“Ve mig! hon föraktar mig för det jag spelar fiol;
-men hvarför skulle jag också bli fiolspelare! hvarför blef jag
-ej ryttmästare vid dragonerne, såsom min moder önskade!
-... Ack, om jag hade ett adelsdiplom i min ficka, i stället
-för att släpa med mig en hel koffert med öfningar för fiol!
-... Jag skall slita hvarje hårstrå från min hjessa och hvart
-tagel ur min stråke, jag skall binda en sten både vid min
-och fiolens hals samt dränka oss begge, bara jag väl kommer
-ut och får se tillräckligt med vatten!“
-</p>
-
-<p>
-Under det Urbain på detta sätt rasar, aflägsnar sig det
-förnäma herrskapet, för att intaga sina rum i Hvita Hästen.
-Men vi glömde nämna att i sällskap med herrskapet var äfven
-en andlig man, pater Anselmo, hvilken, ehuru blott benediktiner-munk,
-likväl hade så stor respekt med sig, att doktor
-Matheus genast vid hans första åsyn försvann genom en
-vägg, hvarvid hin onde gynnades af ett ypperligt maskineri.
-</p>
-
-<p>
-Den helige benediktiner-munken, som hyser deltagande
-för Urbain, hvilkens hjerta han genomskådat, ger honom en öm,
-faderlig blick, lägger händerna i kors öfver sitt bröst och
-visar derefter sin unge vän dörren. Detta betyder: “Jag ser
-hur det är fatt med dig, stackars barn; men när hörde du
-att en skön fröken med 100,000 francs i ränta gifte sig med
-en olycklig, som spelar fiol? ... Följ derför himmelens råd
-och res din väg, medan du har något qvar efter sista konserten
-... res hvart du vill, res par exemple till Stockholm:
-der kan du möjligtvis få dig en grosshandlardotter och en
-liten häst, ty grosshandlarne i Stockholm äro mycket musikaliska
-och sätta stort värde på hästar ... Res i himlens
-namn och passa på medan dörren är öppen!“
-</p>
-
-<p>
-Efter detta visa råd går den helige mannen ut för att,
-liksom alla andra, få nattqvarter i Hvita Hästen.
-</p>
-
-<p>
-Oaktadt den vises förespeglingar om grosshandlardottern
-och den lille hästen, står dock Urbain fast i sitt beslut att
-dränka sig och skrider mot dörren med några högtidliga
-långsamma “pas“, ty man brådskar icke med sådana saker.
-Då visar sig ånyo doktor Matheus, som icke vill att någon
-<a id="page-213" class="pagenum" title="213"></a>
-menniska skall förgås i vatten, så länge det finnes ett annat,
-mindre kyligt element att fly till.
-</p>
-
-<p>
-Genom den mest vältaliga mimik lofvar doktor Matheus
-att hjelpa den stackars fiolspelaren, lofvar att skaffa en fiol,
-bättre än alla cremonesare och brescianare, med ett ord, ett
-instrument för hvars verkligt glödande toner till och med en
-prinsessa kunde dansa.
-</p>
-
-<p>
-Hvad skulle den stackars Urbain göra? För att vinna
-en sådan flicka som Hélène, är det icke nog med att spela
-som Paganini: man måste spela som sjelfvaste fan. Han
-går in på att emottaga fiolen, isynnerhet som doktor Matheus
-icke sätter i fråga någon betalning genast. Artister äro färdige
-att köpa hela verlden, allenast de få anstånd med betalningen.
-</p>
-
-<p>
-Nu börjar doktor Matheus en hel hoper hexerier, en
-faslig mängd omständigheter, som den lede frestaren visst icke
-behöfver i det allmänna lifvet, men som taga sig särdeles
-väl ut från scenen. Han drar en trollring omkring den arme
-konstnären, och det blir en scen à la Friskytten; åtminstone
-har monsieur Pugni, kompositören till ballettmusiken, knipit
-en och annan godbit ur den bekanta stöpkuls-scenen, uppspädd
-med några dissonanser ur helvetes-kören i Robert.
-Basunen, fagotten, oboen och piccolan ha ett fanders göra,
-under det att fiolerna, mensklighetens representanter, iakttaga
-ett evinnerligt tremulando, hvilket också är i sin behöriga
-ordning.
-</p>
-
-<p>
-Skuggor uppstiga ur jorden, förmodligen vålnader af
-amatörer och guvernanter, som i lifstiden pinat folk till döds
-med qvartetter och romanser. En vålnad bär kärlekens blomma,
-en annan lagerkransen, en tredje tjusar-ormen. Dessa
-trenne ingredienser kastar doktor Matheus i en kittel eller
-ångpanna, ty vi förmoda att Belzebub följt med sin tid och
-icke varit den ende som förbisett ångkraftens stora företräde.
-Slutligen lägger han äfven i pannan Urbains cremonesare,
-som gjort sådant uppseende vid hofvet. Allt detta sammanröres,
-kokas och förvälles med en påpasslighet och säkerhet,
-som röja att det icke är den första soppan doktor Matheus
-lagar.
-</p>
-
-<p>
-Det fanns, med undantag möjligtvis af Armand Cambon,
-ingen åskådare i salongen, som icke med odelad uppmärksamhet
-följde alla dessa tillredelser, ja sjelfva damerna glömde
-att fläkta med sina solfjädrar. Man har ända från barndomen
-<a id="page-214" class="pagenum" title="214"></a>
-hört så mycket talas om fan, att man naturligtvis skall
-vara nyfiken att se huru han kan ha det hemma hos sig sjelf
-och huru han sköter om sitt hus, likväl med vilkor att man
-sjelf slipper höra till hushållet. Hvad Armand Cambon beträffade,
-så hade han delat sina tankar och blickar mellan
-scenen och första radens galleri. Mer än en gång hade han
-sammanblandat Adelaïde med Hélène, Géronnière med grefve
-de Vardeck och sig sjelf med Urbain, ehuru han icke kunde
-spela fiol. Men det allra oartigaste var att han i doktor
-Matheus såg hertig de Beaudreuil och i denne såg doktor
-Matheus, hvilket icke är ovanligt af den som säljer messingskedjor.
-</p>
-
-<p>
-Emellertid har doktor Matheus fått soppan färdig, och
-ur pannan stiger nu en liten djefvul till instrumentmakare,
-som bär en fiol i famnen, hvilken han lemnar sin mästare,
-och derefter ögonblickligen försvinner, utan att man ser hur
-det går till.
-</p>
-
-<p>
-Vi tycka just hvad myror våra maskinister i Stockholm,
-herrar Forsberg och Motander, skulle få i sitt hufvud, ifall
-en gång ifrågavarande ballett med sitt rika sceneri komme
-att der gifvas!
-</p>
-
-<p>
-Urbain, som, under doktor Mathei laborationer, varit
-ett bestört vitne till detta satans spektakel, emottager nu ur
-doktorns händer instrumentet med tillhörande stråke. Han
-knäpper på strängarne. Det är förvånande att instrumentet
-från afgrunden kan stämma så väl: det är ju accorder så att
-man kan smälta dervid. Deremot är det mindre underligt,
-om stråken är bättre hartsad än de, som tillverkas på
-jorden.
-</p>
-
-<p>
-Må ingen tro att, när Urbain stryker på fiolen, någon
-ledamot af orkestern står mellan kulisserna och spelar. Monsieur
-Saint-Léon har en ballettmästare i sina ben, men i sina
-fingrar har han en virtuos på fiol; han kan på samma gång
-piruettera och drilla. Visserligen är han ingen Paganini,
-ingen Ernst; men han har fått Fanny Cerrito att dansa efter
-sin fiol, och det är mer än alla konsertsalars applåder.
-</p>
-
-<p>
-Emellertid pröfvar Urbain “le violon du diable“ och
-hans inspiration ger sig luft i en mängd kromatiska skalor
-samt i ett staccato, värdigt vår Nagel. Verkan uteblifver
-också ej.
-</p>
-
-<p>
-Hélène, i en tunn retande nattdrägt, denna likväl mycket
-kortare än andra fruntimmers, sväfvar in på tåspetsarne.
-<a id="page-215" class="pagenum" title="215"></a>
-Ännu dansar hon ej, men hon står på tåspetsen mycket säkrare
-än en jätte på sin häl. Hélène synes förtjust, Urbain
-hänryckt och fan belåten.
-</p>
-
-<p>
-Men den helige Anselmo, ty benediktiner-munkar hafva
-alltid ett vaksamt öga på vackra flickor, skyndar in och leder
-ut den unga grefvinnan, hvilken, under det hon motsträfvigt
-aflägsnar sig, låter falla ett rosenband, som Urbain
-naturligtvis genast lägger vantarne på. Sedan den sköna
-synen försvunnit, går Urbain, med fiolen under armen, för
-att lägga sig och drömma de ljufvaste drömmar, efter att likväl
-förut hafva tagit ett tacksamt afsked af doktor Matheus
-med en åtbörd, som betyder: “God natt, monsieur! jag står
-hos er i evig förbindelse.“
-</p>
-
-<p>
-Doktor Matheus kan ej önska sig ett bättre godnatt.
-Han öppnar munnen till ett rysligt leende, som betyder: “Det
-går bra! ändå en strömming!“
-</p>
-
-<p>
-Teatern förändras till en lysande sal i slottet Poulighein,
-der grefve de Vardeck gifver bal till firandet af sin
-dotters födelsedag. Den lycklige baron de Saint-Ibars är naturligtvis
-der, men äfven den ännu lyckligare Urbain, som
-af Hélène fått inträdeskort till balen. Hélène visar sig klädd
-till bal, men hvilken baldrägt! den blomstersirade gaskjorteln
-räcker knappast till knäna. Hvilken annan fröken skulle väl
-våga visa sig i en sådan toalett? Men hur många fröknar
-hafva väl sådana fötter och ben att skryta med?
-</p>
-
-<p>
-Icke heller nu dansar Fanny Cerrito. Men hon sväfvar
-omkring, blickar, rörer armar och hufvud. Hon behöfver
-ingen tungans tolk. Ehuru tigande, talar hon ändå ett språk,
-som är beslägtadt med högre verldars; och likväl ligger i
-alla hennes blickar och rörelser något så naturligt, så menskligt,
-att det utan svårighet kan fattas och förstås af den
-mest okunnige på jorden. Fanny Cerrito skulle kunnat vara
-född stum och ändå vara den vältaligaste bland dödliga. Vi
-skulle icke vilja höra henne tala, ty det skulle kanske störa
-vår illusion.
-</p>
-
-<p>
-Alla synas hänförde af henne, alla, utom grefve de
-Vardeck och baron de Saint-Ibars, som komma underfund
-med att det egentligen är med Urbain hon talar, ehuru denne
-med sin fiol under armen står på ett anspråkslöst afstånd.
-De skaka sina ädla hufvud och slå ihop sina händer. Det
-betyder: “Hélène! hvarför tisslar och tasslar du med fiolmenniskan?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-216" class="pagenum" title="216"></a>
-Hélène förer handen till sitt bröst och bara blickar.
-Det betyder, nej det är: “Fader, jag älskar honom och det
-är han som skall bli min make!“
-</p>
-
-<p>
-Allmän fasa, ty alla hafva hört henne. En döf kan
-höra hvad ett sådant öga talar. Baron de Saint-Ibars, fästmannen,
-svänger sig omkring på venstra benet och sjunker
-derefter förkrossad i armarne på en figurant, som uttrycker
-sitt deltagande genom att upplyfta högra foten.
-</p>
-
-<p>
-Grefve de Vardeck struttar först “trois pas“ fram och
-“trois pas“ tillbaka. Derefter vänder han ut och in på ögonen
-och rifver sig i håret. Allt det der betyder: “Ve mig!
-min dotter vurmar på fiol! ... hon gifter sig med en usling,
-som lefver af konserter! ... sista ättlingen af 800 anor skall
-kanske i en framtid lära barn spela för åtta sous i timmen!
-... en fiolstråke i min stamtafla, o mina fäders gud!“
-</p>
-
-<p>
-Grefve de Vardeck rätar upp sin sammanfallna gestalt,
-vinkar åt betjenterne och pekar på Urbain, som med framsträckt
-fiol och upplyftad stråke, lik en riddare med sköld
-och svärd, är färdig att försvara sin brud mot både gamla
-och nya verlden. Betjenterne skynda fram till Urbain; men
-i stället för att servera honom med glace och lemonad, fatta
-de tag uti fiolspelaren och kasta honom utför trapporna med
-den satans fiolen efter.
-</p>
-
-<p>
-Hélène bleknar, ja hon bleknar verkligen; hennes ögon
-fuktas, ja man ser perlkransen kring dessa sköna ögon på
-samma gång återspeglande förtrytelsens och smärtans trognaste
-bilder. Hon rör sig, utan att man kan säga om hon
-vidrör golfvet, hon försvinner och ridån faller öfver första
-akten. Men ännu ser man, huru Hélène tar afsked af den
-borg, som sett henne födas, af den far, som vårdat hennes
-barndom, af det folk, hvilkas prydnad hon var. Man ser
-hur hon försvinner, för att följa hjertats bud, för att uppbygga
-kärlekens hydda på okänd strand. Så förgå några
-minuter innan bifallsstormen bryter löst, och när den börjat,
-räcker den längre än några minuter. Fanny Cerrito inropas
-och öfverhöljes med blommor.
-</p>
-
-<p>
-Fanny Cerrito borde icke kunna behöfva den beryktade
-“la claque“, hvilken, till föga heder för det mest upplysta
-folk och dess många utmärkta konstnärer, ännu fortfar att
-drifva sitt ofog på samtlige teatrarnes parterrer. Det finnes
-personer, som genom denna industri samlat sig mer än vanlig
-förmögenhet. En kort beskrifning deraf är kanske på
-<a id="page-217" class="pagenum" title="217"></a>
-sitt ställe. En teater-direktion utser af många sökande den
-till klackör-chef, som jemte nödigt vigilerings-snille besitter
-förmåga att beherska och styra andra, med ett ord, göra sig
-respekterad. Denne erhåller en betydligare årlig lön, tillförsäkrad
-af direktionen, och förfogar derjemte öfver ett visst
-antal parterr-biljetter för hvarje spektakel-afton, och dem han
-får använda huru honom för godt synes. På operan har
-klackör-chefen för närvarande omkring fyrtio biljetter, men
-det händer understundom att han eger hela parterren så när
-som på tio till femton biljetter, hvilka för syns skull säljas
-i biljettluckan. Chefen utväljer till sitt biträde tvänne löjtnanter,
-dem han sjelf aflönar, samt en kärntrupp af mellan
-trettio och fyrtio man, tillhörande det slags menniskor, som
-icke veta hvar de skola tillbringa sina aftnar och naturligtvis
-hylla sig till den, som består dem fri spektakel-biljett,
-fria ljus och fri värma för qvällen. Denna kärntrupp, som
-alltid måste vara marschfärdig, intager midten af parterren
-med sin chef i centern och löjtnanterne på flyglarne. När
-chefen, som för detta ändamål tagit order af teater-direktionen
-eller artisterne, klappar och ropar bravo, klappar och ropar
-också kärntruppen. Löjtnanterne se noga efter att ingen
-hand är overksam och ingen mun tillsluten. Det händer
-mycket ofta, isynnerhet vid representationerna af gamla teaterstycken,
-att hela kärntruppen sofver i god ro; men en
-minut innan applåden skall gifvas, stöta chefen och löjtnanterne
-med armbågarne till sina grannar, hvilka i sin ordning
-knuffa till sina närmaste, så att, när signalen gifves, alla äro
-färdiga till tjenstgöring, hvarefter de obesväradt få tillsluta
-sina ögon och nicka åt konsten tilldess nästa armbåge kommer.
-Chefen och löjtnanterne, hvilka hafva så betaldt att
-de kunna sofva om nätterna, äro naturligtvis alltid vakna
-och påpassliga. Dessutom finnas extra klackörer, hvilka,
-efter skedd anmälan, antagas af chefen vid utomordentliga
-tillfällen; men dessa få ej hela sin biljett gratis. De få t. ex.
-en parterr-biljett, som annars kostar fyra francs, för två med
-skyldighet att klappa och ropa för resten. Desse stå äfven
-under chefens och löjtnanternes befäl. Slutligen finnes en
-tredje klass, kallad “les solitaires“, sådana som, i stället för
-att köpa sin biljett i luckan, direkte vända sig till berörde
-chef, som skaffar dem biljetter till hvilken plats som helst i
-salongen för tjugo till trettio procent billigare pris. De stå
-icke under chefens eller löjtnanternes befäl; men de emottaga
-<a id="page-218" class="pagenum" title="218"></a>
-med biljetten en vänlig påminnelse om tacksamhetens heliga
-känsla, lämpad efter de tjugo till trettio procent, som blifvit
-rabatterade. Det är isynnerhet på biljettförsäljningen som
-chefen förtjenar, ty han betalar naturligtvis ingenting åt teater-direktionen,
-som, i fall pjesen ej på annat sätt kan bereda
-fullt hus, gerna ser att raderna äro fulla. Men han
-förtjenar äfven om pjesen i och för sin egen förtjenst ger
-fulla hus, ty då behöfver icke “la claque“ vara så stor och
-då kan han för samma pris som i biljettluckan sälja sina lediga
-platser. För någon tid sedan begrofs i Paris en klackör-chef,
-som lemnat efter sig ett kapital med 80,000 francs
-i ränta. Han följdes till grafven af en oräknelig folkskara,
-äldre och yngre klackörer naturligtvis, men äfven flere författare
-och skådespelare, hvilka alla ansågo sig stå i förbindelse
-hos den döde. En författare höll det vackraste tal vid
-grafven. Åhörarne applåderade, värdiga sitt rykte, utan att
-afvakta signalen från likkistan, hvilket frivilliga dévouement
-ansågs hedrande för den salige döde. Författaren till denna
-berättelse språkade en gång med en ordinarie klackör rätt
-alvarsamt om saken. “Monsieur“, sade han, “la claque är
-nödvändigare för teatern än puffarne i tidningarne och ekläreringen
-i salongen. Den stora massan af publiken är okunnig
-i den sköna konsten. Hvem är det som visar denna
-massa det skönas momenter och ger henne tillfälle att uppskatta
-och belöna dem, om ej la claque? För öfrigt kan
-samma publik vara olika lifvad. Den kan ena aftonen med
-köld emottaga samma stycke och samme konstnär som den
-jublat åt den föregående qvällen, ehuru stycket är lika godt
-och utföres lika väl. Hvem är det då som på den kalla aftonen
-gör både konsten och konstnären rättvisa, om ej la
-claque? Allmänheten är orimlig äfven i sitt bifall, ty hur
-ofta afbryter den ej med sina handklappningar en konstnär
-midt i hans skönaste prestationer! hvem är det då som nedtystar
-publiken, till dess arian eller deklamationen är slutad,
-om ej la claque? Menniskan är alltid ett barn, som behöfver
-ledas och styras, i skolan såväl som på embetsrummet,
-i kasernen så väl som i teater-salongen.“ — Sofisterne äro
-icke de lättaste att disputera omkull, helst när de tala franska.
-Vi glömde omtala, att författare, kompositörer och artister
-af alla slag dessutom smörja “la claque“ både med
-biljetter och presenter. Victor Hugo och Scribe, Meyerbeer
-och Auber, Rubini och Malibran hafva skattat deråt lika
-<a id="page-219" class="pagenum" title="219"></a>
-ifrigt som många andra. Fanny Cerrito försakar icke heller
-“la claque“, men det är hennes eget fel om klackörerne,
-sjelfve hänförde, glömde att genast applådera.
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon hade med förargelse sett huru grefvens
-domestiker kastade Urbain utför trapporna och med förakt
-följt denne, som lät sig utkastas. “En fiolspelare är och
-blir ändå alltid en fiolspelare“ hade han mumlat för sig
-sjelf; “han har valkar på fingerspetsarne, men ingen muskel
-i sin arm ... Jag skulle ha spelat en annan fiol, jag, om jag
-varit i Urbains ställe.“
-</p>
-
-<p>
-Men snart var han, liksom alla andra, hänförd af Fanny
-Cerritos tjusningskraft och vaknade först vid bifallsstormen.
-Då höjde han sina ögon upp till första radens högra galleri,
-kanske för att be bankirens brorsdotter göra detsamma för
-Armand Cambon som grefvens dotter gjort för en stackare,
-som låter kasta sig utför trappan. Då blef han varse att
-både Adelaïde och hennes begge kavaljerer i detsamma helsade
-på någon, som måste hafva sin plats midt emot. Han
-följde riktningen af deras blickar, och ehuru han ej helsade
-liksom de, blef han kanske mera öfverraskad än någon af dem.
-</p>
-
-<p>
-Han upptäckte nämligen att fyra platser på venstra sidan
-af första radens galleri, som förut varit lediga, nu blifvit
-intagna af tvänne fruntimmer och tvänne kavaljerer. Af
-dessa fyra personer kände han blott en enda, men denna
-enda, lysande som en prinsessa men säkert skönare än någon
-sådan, var markisinnan Eulalie d’Estelle.
-</p>
-
-<p>
-Parterrens ögon, hvilka förut haft sitt mål på första
-radens högra galleri, der den vackra Adelaïde satt, vände
-sig nu åt venster, slukande den allt förbländande markisinnan.
-</p>
-
-<p>
-Men hvarför kom hon så sent, hvarför vid första aktens
-slut? Var det, emedan det, liksom hos oss i Sverige,
-är “comme il faut“ att först komma när skådespelet är halfgånget,
-för att derigenom visa antingen att man är mycket
-upptagen eller att man ej är anfäktad af den nyfikenhet, som
-man vanligtvis finner hos dem, som brinna af åtrå efter
-det skönas produktioner, men hvilken plebejska åtrå så
-föga bör anstå folk af god ton? — eller ville markisinnan,
-med behagsjukans vanliga politik, dröja så länge med sin
-uppenbarelse i opera-salongen tilldess den uppmärksamhet,
-som möjligtvis före hennes ankomst egnats någon farlig medtäflarinna,
-genom en timmes ihärdig dyrkan blifvit något mattad,
-hvarefter hennes seger naturligtvis borde blifva desto
-<a id="page-220" class="pagenum" title="220"></a>
-säkrare och fullkomligare? Detta sednare var knappast troligt,
-ty markisinnan Eulalie d’Estelle visste nog att hon, åtminstone
-för denna saison, hade priset. Ville hon kanske
-fördunkla Fanny Cerrito? Detta vore kanske något kinkigt
-för tillfället; men kunde hon väl, hon, legitimisten i S:t-Germain,
-täfla om priset med en dansös, om än aldrig så stor?
-En dansös är herskarinna så länge hon sväfvar på scenen
-bakom sin strålande ram. Men ställ henne på verldsteatern
-vid skenet af de förnämes eller rikes kristall-kronor, ställ
-henne der vid sidan af dem, som till och med äro mindre
-sköna än markisinnan, och hvad blir hon? möjligtvis en
-märkvärdig personlighet, mer än tillräckligt belönad för den
-smickrande uppmärksamhet man genom bjudningen visat
-henne, men aldrig blir hon en afundsvärd förtjusarinna, hvars
-flyktigaste blick är en belöning för andra.
-</p>
-
-<p>
-Armand hade länge svårt för att taga sina ögon från
-markisinnan, och det var icke utan en viss stolthet som han
-tänkte på att denna förtrollande, af alla så hyllade varelse
-aftonen förut tryckt honom till sitt bröst, kysst hans läppar,
-öfvergjutit honom med sin brännande, berusande andedrägt
-och att hon helt och hållet kunnat vara hans, derest icke
-— — Men hon ställer den stora elfenbenskikaren för sina
-farliga ögon; hon börjar mönstra hela denna salong, som
-dyrkar hennes skönhet; hon försmår icke heller parterren,
-som nästan vrider halsarne ur led för att kunna se upp till
-henne. Ingenting bör föraktas här i verlden.
-</p>
-
-<p>
-Men hvarför dröjer hennes beväpnade ögon så länge vid
-en viss plats på denna parterr? hvarför öfvergjutes hennes
-ansigte dervid af en så högröd färg? hvarför darrar hennes
-fina hand kring elfenbenet?
-</p>
-
-<p>
-Armand slog ned sina ögon, likaledes rodnande och försagd,
-ty han kände sig träffad af den blixt, hvilken sköt
-fram ur kikaren, liksom elden ur en bösspipa.
-</p>
-
-<p>
-“Stackars qvinna!“ sade Armand för sig sjelf; “hon rodnar
-... Om det just icke är af blyghet, är det åtminstone af
-blygsel ... det var orätt af mig att betrakta henne så ihärdigt
-... hon har ändå varit god mot den stackars Simon.“
-</p>
-
-<p>
-Armand kände ännu icke till Hvita Björnens resa till
-kolonierna i Algeriet.
-</p>
-
-<p>
-“Jag vill derför med en blick tacka henne å Hvita Björnens
-vägnar“, fortfor Armand för sig sjelf, hvarefter han
-ånyo såg upp till första radens venstra sida.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-221" class="pagenum" title="221"></a>
-Då såg han henne rikta kikaren midt öfver mot högra
-galleriet, under det att hennes läppar krusades af ett löje,
-så elakt och vidrigt, i trots af den sköna grunden, att Cambon
-ovilkorligen vände sig bort och flyttade i stället sina
-ögon till högra sidan, för att rena dem i Adelaïdes jungfruliga
-blick.
-</p>
-
-<p>
-Men innan hans ögon hunno henne, föllo de på hertigen,
-hvilken genom sin kikare likaledes tycktes betrakta markisinnan
-och äfven med ett löje, som liknade doktor Mathei,
-i det ögonblick denne drog trollringen omkring den stackars
-Urbain.
-</p>
-
-<p>
-Det föreföll Cambons starkt upphettade inbillning som
-om eldgnistor sprakade fram ur de begge mot hvarandra riktade
-dubbelkikarne och att gnistorna, mötande hvarann midt
-öfver parterren, slutligen förenade sig till en brinnande ring,
-midt i hvilken han trodde sig igenkänna Adelaïdes bleknande
-gestalt.
-</p>
-
-<p>
-Blodet rusade nu till hans hufvud, hans tinningar bultade,
-hans tänder sammanbetos. Han reste sig från sin plats,
-utsträckande armarne åt hvar sin sida, liksom ville han
-rycka ned de begge demonerne, demaskera dem inför verlden
-och sedan trampa dem till stoft under sina fötter.
-</p>
-
-<p>
-“Pardon, monsieur!“ hördes en röst bakom honom;
-“var god och sitt ned ... ser ni ej att ridån är uppdragen?“
-</p>
-
-<p>
-“Sacre-dieu!“ tillade en annan röst vid sidan; “ni stack
-mig i ögat med fingret ... ni är antingen galen eller drucken,
-s’il vous plaît!“
-</p>
-
-<p>
-“Pardon!“ svarade Cambon och satte sig ned med tvänne
-förbannelser i sitt hjerta.
-</p>
-
-<h4 class="section">
-Andra akten af Le violon du diable:
-</h4>
-
-<p class="noindent">
-Teatern är i tvänne afdelningar. I den ena, en täck
-paviljong, ligger Hélène inslumrad på en soffa. Urbain ligger
-på knä framför denna, med läpparne på Hélène’s öfver
-soffkanten hängande hand. Det torde vara svårt att afgöra
-hvilkendera i denna stund har den ljufvaste drömmen, hon
-som sofver eller han som vakar. I den andra afdelningen,
-en större värdshussal, är en mängd landtfolk sysselsatt med
-lek och dans. Alltid framställes det goda landtfolket på scenen
-lekande och dansande, liksom det icke hade annat att
-göra.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-222" class="pagenum" title="222"></a>
-Det är ingen obetydlig sväng, kunna vi försäkra, ty
-franska operans ballett, utom solo-dansörer och solo-dansöser,
-består af öfver 300 figuranter. Kören är icke heller någon
-småsak, ty den är ännu talrikare. Det blir något af, när
-alla dessa komma tillsammans jemte en bataljon fotfolk och
-fyrtio husarer till häst, såsom vi sågo i “Charles six“, en
-grann, men hårdsmält opera af Halévy, som visserligen behöfde
-stödja sig på “la claque.“
-</p>
-
-<p>
-Urbain lemnar den älskades hand och går ut i salen,
-med anhållan att det goda folket, som icke kan hålla sig tyst
-när det dansar, täcktes maka sig ut och dansa i solhettan,
-hvilken anhållan genast uppfylles, ty det goda landtfolket är
-äfven alltid färdigt att lyda. Urbain ämnar derefter återvända
-till paviljongen, hvilket är ganska naturligt, då han
-blir varse en öppning i golfvet, hvarutur rökhvirflar stiga,
-som deremot förefalla mindre naturliga. Men när han i detsamma
-möter doktor Matheus, finner han ordspråket besannadt:
-“Ingen rök utan eld.“
-</p>
-
-<p>
-Urbain störtar baklänges med händerna för ansigtet.
-Det betyder: “Nu tar fan vid mig!“
-</p>
-
-<p>
-Doktor Matheus slår sig flere hvarf på bröstfickan, lik
-den som är ute på vigilans, och pekar på afgrundshålet. Det
-betyder: “Monsieur! jag vill ha betaldt för instrumentet ...
-Var så god stig ned på kontoret och liqvidera!“
-</p>
-
-<p>
-Urbain vänder bort ansigtet och slår ifrån sig med afviga
-handen. Det betyder: “Monsieur! begär icke att jag
-skall ha kontanter morgonen efter det jag enleverat en vacker,
-men arflös flicka! ... Och dessutom har jag icke tid, ty
-jag skall dricka café-au-lait med min älskarinna.“
-</p>
-
-<p>
-Doktor Matheus är ingen blodigel, hur mycket man än
-må ha att anmärka mot hans moralitet och religiositet. Han
-vill för ingen del ha kontanter, han begär endast en skuldförbindelse,
-för händelse af dödsfall, och skrifven med blod,
-emedan bläcket i Brétagne är nästan oläsligt. Urbain vägrar
-äfven detta, ty han anar en bysättning för evigheten. De
-äro sig lika de der artisterne.
-</p>
-
-<p>
-Doktor Matheus blir förtviflad. Men det är hans eget
-fel. Hvarför tog han ej förskrifningen genast och innan han
-lemnade instrumentet? Den obetydligaste skomakare fordrar
-allra minst sin räkning accepterad, innan han lemnar ut stöflorna.
-Doktor Matheus var för godtrogen, och likväl, hvem
-bör känna menniskan bättre än han?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-223" class="pagenum" title="223"></a>
-När nu ingenting annat hjelper, börjar han trolla, ty
-det är alltid sista utvägen. Sålunda trollar han fram en
-figur så lik Hélène’s f. d. fästman, baron de Saint-Ibars, som
-det ena bäret det andra. Den förmente baronen går, till
-Urbain’s stora förskräckelse, helt enkelt in i paviljongen för
-att borttaga den sofvande Hélène. Men som doktor Matheus
-nogsamt inser, att han icke har någon makt öfver en flicka,
-hvars hela brott består uti att hafva rymt med en menniska,
-som spelar fiol, så framtrollar han äfven en annan figur, alldeles
-lik Hélène. Med fasa ser således Urbain, huru
-baron Ibars utkommer ur paviljongen, bärande Hélène på
-sina armar samt närmande sig med sin dyrbara börda den
-dörr, som leder ut.
-</p>
-
-<p>
-Nu sticker doktor Matheus ett papper under näsan på
-Urbain och ber honom skrifva under, utlofvande på heder
-och samvete att, derest Urbain det gör, genast skicka baronen
-till fanders och föra Hélène tillbaka i Urbain’s armar,
-hvilket kan komma på ett ut.
-</p>
-
-<p>
-Urbain, bäfvande för Hélène’s öde, men ännu mera för
-helvetet, ty enhvar är sig sjelf närmast, vägrar med en ståndaktighet,
-som kan reta gallfeber på sjelfva hin.
-</p>
-
-<p>
-Doktor Matheus undgår icke heller symptomerna af denna
-feber. Han sprakar och kröker sig som en påtänd näfver,
-görande dervid en mängd nya hocus pocus i luften. En demon
-uppstiger nu och rycker åt sig “le violon du diable“,
-som han kastar midt på golfvet, der det förträffliga instrumentet
-ögonblickligen försvinner i en låga, under det att doktorn
-betraktar den olycklige fiolspelaren med en blick, som
-säger: “Qvintilera nu, din erkebedragare! drilla nu till dig
-fröknar, som hafva 100,000 francs i ränta, din erkeskälm!
-... jag skall ge dig, jag, för att lura teologie doktorer!“
-</p>
-
-<p>
-Urbain knäpper ihop sina händer och ser upp mot himmelen.
-Det betyder: “Jag lemnar mig i Guds hand!“
-</p>
-
-<p>
-Teologie doktorn, bestört öfver denna enkla förklaring
-af gudaläran, sjunker ned genom jorden under åska och blixt,
-det förstås; han skall väl gå på samma sätt som han kommit.
-Den der förklaringen hade Urbain kunnat göra strax.
-Men det är så likt menniskan. Det rätta ordet kommer alltid
-i senaste laget.
-</p>
-
-<p>
-Urbain, räddad från afgrunden, är likväl ännu långt
-ifrån att vara lycklig. Hin har ju tagit både fiol och älskarinna.
-<a id="page-224" class="pagenum" title="224"></a>
-För att öfvertyga sig om sin olycka, skyndar han
-in i paviljongen.
-</p>
-
-<p>
-Hvad ser han? — Hélène, vaknande, reser sig från bädden.
-Okunnig om att den stora hofmålaren Lucifer nyss
-fotografierat henne, skrider hon emot sin älskare med ett
-rosenrödt leende på sina läppar.
-</p>
-
-<p>
-Urbain raglar minst tre famnar tillbaka. Den glada
-öfverraskningen slår honom för hufvudet så att alla skrufvarne
-lossna. Hélène begriper icke hvad det kommer åt
-karlen.
-</p>
-
-<p>
-Pater Anselmo, det godas skyddsande, hastar in och
-tycker, liksom Hélène, att Urbain bär sig tokigt åt. Som
-den helige mannen tror att allt detta härleder sig från brist
-på stråke och fiol, så framtager han ur sin kåpa en annan
-fiol, ett instrument som seraferne strängat och Sankt Petrus
-profvat vid de många barnbalerna i det “blå gemaket“. Det
-är annat det än fiolen från Lucifers fabrik! Men Urbain stirrar
-lika kallsinnigt på himla-instrumentet, som om det hade varit
-salig Nystedts fiol i Upsala.
-</p>
-
-<p>
-Religionens och kärlekens förenade bemödanden blifva
-fruktlösa, ty Urbain står som en målad bock, i hvars mun
-man fåfängt sticker det doftande betet.
-</p>
-
-<p>
-Pater Anselmo lägger fiolen på bordet, korsar sig och
-vinkar till sig Hélène. Det betyder: “Låtom oss gå i kyrkan,
-för att bedja ... Hjelper icke det, så få vi väl skicka
-honom till Danviken, och der blir han nog bättre.“
-</p>
-
-<p>
-Derefter går patern, förande med sig Hélène, som badar
-i tårar. Endast en trogen tjenare stannar qvar. Denne
-tager himlafiolen från bordet, och hur länge han sticker den
-under näsan på Urbain, så griper slutligen denne tag uti instrumentet
-och drar några stråktag, men, tyvärr, bakom stallet,
-hvilket låter fasligt. Följden af dessa stallmästar-volter
-blir också att en liten djefvul kommer öfver scenen, ridande
-på en eldgaffel. Trotjenaren, förskräckt vid åsynen af den
-lille korspsvarte ryttaren, förklarar huru opassande det är
-för en mästare på fiol att spela så att det retar hin på hederligt
-folk. Urbain känner sin egenkärlek sårad, ty egenkärleken
-är den enda skruf, som icke lossnar i en artists
-hjerna. Förargad kastar han derför stråken öfver till det
-rätta stället, och nu blir det annat ljud i fiolen, riktiga gudatoner,
-såsom åtminstone monsieur Saint-Léon föreställer sig.
-<a id="page-225" class="pagenum" title="225"></a>
-Dermed vare nu hur som helst; följden blir i alla fall guddomlig.
-</p>
-
-<p>
-Demonen rider sin väg, och i dess ställe visar sig en
-ängel med Hélènes ansigte och, hvad som än bättre är, med
-Fanny Cerritos armar och ben. Men icke heller nu är det
-Fanny Cerrito som dansar. Det är gracen sådan hon uppstod
-ur konstnärens tanke, lefvande, luftig och varm, innan
-hon, framstäld i marmorn, blef en visserligen harmoniskt
-formad, men likväl kall, hård och orörlig bild, den man alltid
-skänker en beundrande blick, men aldrig sluter till ett
-glödande hjerta.
-</p>
-
-<p>
-Se henne, när hon rör sig kring den arme fånen, skimrande
-som fjärilen, då han tröstande sväfvar kring en af
-stormen nedböjd ros; förmildrande som silfverskyn, när den
-ilar förbi en blek i höstqvällen stirrande måne! Nämn oss
-den demon, som vågar dröja i hennes närhet! säg oss den
-dödlige, som ej i tanken kysser hennes fot! Det är icke dansösen
-som anstränger sig för en blomma, för en diamant;
-hon är blomman sjelf, diamanten sjelf, som belönande pryder
-och riktar snillet för dess trogna uppfattning af konstens
-eviga guddom, liksom inom samma bröst samvetet belönar
-dygden för dess trohet mot Gud.
-</p>
-
-<p>
-Än böjer hon sig ned, en sjunkande aftonrodnad lik,
-framför den olycklige fånen, liksom ville hon locka ned det
-menskliga medvetandet, i fall det möjligtvis skulle hafva förirrat
-sig bland stjernorna; än höjer hon sig på tåspetsen, en
-ny Aurora, och öfverfar hans hufvud med sina armar, dem
-hon böjer till form af guirlander och kransar, liksom trodde
-hon sig på detta sätt kunna locka upp samma medvetande, i
-fall det skulle dväljas i djupet af den mörka jorden. Illusionen är
-fullkomlig. Det är ängeln, af himmelen sänd, som tröstar, hugsvalar
-och upprätthåller menniskan i pröfningens bittraste
-stunder.
-</p>
-
-<p>
-“Gifves det något så skönt som detta?“ hviskade Armand,
-under det hans blick sökte högra galleriet, liksom väntade
-han svaret derifrån.
-</p>
-
-<p>
-Adelaïdes hela uppmärksamhet hade vuxit samman med
-gruppen på scenen och en tår perlade fram ur hennes öga.
-</p>
-
-<p>
-“Ja“, svarade Armand, “den som så uppfattar betydelsen
-af hvad vi nu se, stoftets lidande och himmelens miskund
-dermed, den är lika skön, ty den deltar i det förra och tror
-på den sednare.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-226" class="pagenum" title="226"></a>
-Armands ögon flyttade sig till venstra galleriet. Markisinnan
-skämtade och skrattade med en af sina kavaljerer.
-När voro ej silkessammeten och kasimiren en amulett mot
-“sentimentaliteten“! Armand vände med ovilja sin blick derifrån.
-Det “sentimentala“ har blifvit ett förlöjligande ordspråk.
-Men detta ordspråk har flutit ur ett förderfvadt bröst
-och det bygger sin äreport på ihåliga läppar.
-</p>
-
-<p>
-Sjelfva scenen undergår emellertid någon förändring.
-Ängelen (Fanny Cerrito) har försvunnit, ty hon har fullbordat
-sitt verk. Urbain har återfunnit sitt medvetande, sitt
-förstånd, och det första beviset derpå är att han sätter fiolen
-till hakan, höjer stråken och spelar Mayseders variationer.
-Monsieur Saint-Léon spelar dem kanske icke fullt så
-bra som vännerna Randel, d’Aubert och Elvers, men han
-går dessa dock ganska nära, och det är ganska vackert det.
-Hufvudsaken är emellertid att han spelar dem förståndigt.
-Mången finner hans spel till och med guddomligt, men detta
-torde härleda sig antingen från tron på fiolens himmelska ursprung
-eller af det välde, som konstnärens goda genius,
-ehuru för ögat försvunnen, ännu utöfvar på åhörarnes öfriga
-sinnen.
-</p>
-
-<p>
-Slutvariationen är knappast under mycket bifall slutad
-förrän pater Anselmo och Hélène, denna numera utan vingar,
-skynda in och instämma lifligt i bifallet, såsom man väl
-kan föreställa sig.
-</p>
-
-<p>
-Strax derefter inrusar grefve de Vardeck med andan i
-halsen och dammet på stöflarna. Fortfarande äro hans ögon
-ut- och invända, och han dänger sig med knytnäfvarne oupphörligen
-i pannan. Det betyder: “I detta ruckel bor min
-dotter och, ve mig, äfven den fördömde birfilaren! ... jag
-kommer säkert för sent!“
-</p>
-
-<p>
-Munken, den helige allvetande, skyndar fram och lyckas
-medelst en mängd lättfattliga rörelser i ben och armar att
-lugna den stackars grefven, som omfamnar sin dotter, likväl
-skakande på hufvudet, under det han ser på pater Anselmo.
-Det betyder: “Jag har min dotter helbregda åter, lofvad vare
-Sainte-Cécile! ... Men begär icke, vördade pater, att jag på
-mina knän af 800 anor skall vagga barnbarn, som hoppa
-öfver fiolfodral och rida på stråkar ... begär det ej, mon
-père!“
-</p>
-
-<p>
-Pater Anselmo tager genast upp ur sin välsignelserika benediktiner-kåpa
-ett papper, som liknar ett diplom, och ett band,
-<a id="page-227" class="pagenum" title="227"></a>
-som liknar hederslegionens. Det betyder: “Jag kommer nyss
-från kungen, som är alla munkars vän och beskyddare ...
-han har på mitt förord utnämnt Urbain till adelsman och
-riddare af hederslegionen ... hvad säger ni om det, monsieur le
-comte?“
-</p>
-
-<p>
-Den hederlige grefvens ansigte ljusnar och han vinkar
-till sig Urbain, som öfversäll nalkas, visligen gömmande fiolen
-bakom ryggen. Grefven trycker hans hand, men skakar
-ännu på hufvudet. Det betyder: “Allt vore så bra, bara
-inte den fördömda fiolen vore ... om han ändå kunde spela
-något annat ... jag ville så gerna dra en spader med min
-måg!“
-</p>
-
-<p>
-Munken är genast framme och bedyrar att under hans
-ledning Urbain skall tillväxa i alla ridderliga dygder.
-</p>
-
-<p>
-Nu först blir grefven fullkomligt belåten och bjuder
-hela verlden på bröllopet. Urbain lofvar i sin förtjusning att
-på bröllopsdagen dansa en “pas de deux“ med sin sköna
-brud, hvilket ännu mera höjer hans aktier i svärfaderns ögon.
-Grefven har sjelf varit en passionerad dansare den tiden han
-såsom garnisonsofficer beträdde ärans fält.
-</p>
-
-<p>
-Nu går ridån ned, emedan alla måste kläda om sig till
-bröllopet.
-</p>
-
-<p>
-Armand fann det visserligen vara i sin ordning att Urbain
-fick Hélène, men var förargad på den förre, som icke
-ref sönder adelsdiplomet och hängde ordensbandet kring näsan
-på munken. “Hvad det der skall smaka aristokraterne“,
-sade han för sig sjelf, “att man icke en gång i en ballett
-vågar bortgifta en adelsmans dotter med en man ur folket,
-utan att denne först skall göras till adelsman och riddare!“
-</p>
-
-<p>
-Han såg upp till venstra galleriet, för att se om icke
-markisinnan nu med större intresse följde pjesen. Hon fortfor
-ännu att skämta med samme kavaljer. Men hvad som
-ännu mer förvånade Armand var att markisinnans kavaljer,
-under det han talade med henne, oupphörligen höll sin kikare
-riktad mot högra radens galleri och direkte mot Adelaïde Géronnière,
-hvilket så mycket mindre behagade Armand Cambon,
-som berörde kavaljer, utom sina många ordnar, hade det
-ståtligaste ansigte man kunde se och som visst icke misskläddes
-af korpsvarta mustascher och pipskägg. Armands blick kom
-händelsevis att falla på den herrn, som satt bredvid riddaren
-af de många ordnarna. Denne herre hade likaledes flere
-ordnar, men icke på långt när så vackert och markeradt ansigte
-<a id="page-228" class="pagenum" title="228"></a>
-som den förre. Icke desto mindre dröjde Armands uppmärksamhet
-länge och väl vid den sednare riddaren, ty dennes
-anletsdrag föreföllo honom så bekanta, utan att han likväl
-kunde erinra sig hvar han förut sett honom. Emellertid
-och som herrn med kikaren envist fortfor att styra kurs på
-galleriet midt öfver, fastän han vid sin sida hade salongens
-förnämsta skönhet, så fann Armand nödvändigt att, oaktadt
-sin nyfikenhet hvad den andre herrn beträffade, följa samma
-kurs och såg, icke heller till sin synnerliga tillfredsställelse,
-bankirens brorsdotter småle emot den hemske bleke hertigen,
-som satt bredvid henne.
-</p>
-
-<p>
-“Innan hon somnar i natt“, mumlade Armand, “ler hon
-så lagom!“
-</p>
-
-<p>
-Detta sade han eller, rättare sagdt, tänkte med den innerligaste
-förnöjelse, och likväl skulle han förr hafva gifvit
-tusen lif, om han haft dem, än förorsakat denna intagande
-flicka ett ögonblicks bekymmer.
-</p>
-
-<p>
-“Förlåt! känner ni den der förnäma damen?“ frågade
-honom den granne, hvars ögon så nyligen varit i fara för
-hans finger.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, det är mademoiselle Adelaïde Géronnière“, upplyste
-Armand, “brorsdotter till bankiren af samma namn.“
-</p>
-
-<p>
-“Mademoiselle? ... jag trodde hon var gift jag“, anmärkte
-grannen, något förundrad.
-</p>
-
-<p>
-“Hvaraf sluter ni till det?“ sporde Armand, som ansåg
-Adelaïde ännu för ung att gifta sig.
-</p>
-
-<p>
-“Af hennes fräckhet“, svarade grannen ogeneradt.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur!“ grymtade Armand, färdig att sticka ut sin
-grannes begge ögon.
-</p>
-
-<p>
-“Ja ja, nog vet jag att äfven de ogifta, när de äro rika
-eller förnäma, kunna sätta kikarn på dussintals karlar ...
-men de gifta sätta den på hela verlden.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni kan omöjligt mena den unga damen, som sitter i
-högra galleriet“, förklarade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, det är i venstra ... hon, som har den der baron
-Saint-Bris i släptåg.“
-</p>
-
-<p>
-“Aha, ni menar markisinnan d’Estelle“, sade Cambon
-fullkomligt lugnad.
-</p>
-
-<p>
-“Jaså, det är en markisinna ... jag kunde väl tro att det
-var något ditåt.“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvad är baron S:t-Bris för en?“ frågade Armand
-i sin ordning.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-229" class="pagenum" title="229"></a>
-“Herrn med mustascherna, pipskägget och de många ordnarna,
-han som har sin plats bredvid markisinnan, han bor
-i Hôtel de Bade vid Boulevard des Italiens ... han har de
-vackraste hästar i Paris och louisd’orer, så att han kunde
-köpa hela boulevarden ... de strömma hit nu som bäst alla
-rika odågor från provinserna ... Men så mycket bättre ... ju
-flere bär, desto mer att sylta.“
-</p>
-
-<p>
-Armand betraktade närmare sin granne, men han hade
-icke förut sett honom, hvilket icke förvånade vår hjelte, som
-alltför väl visste att det i Paris funnes flere demokratiska
-sektioner än hans.
-</p>
-
-<p>
-“Då känner ni kanske också den andre riddaren?“ frågade
-Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Hvem?“
-</p>
-
-<p>
-“Han som sitter bredvid baron S:t-Bris.“
-</p>
-
-<p>
-“Jaså, den der med trubbiga näsan och aflånga ögonen?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, just den.“
-</p>
-
-<p>
-“Den är mig obekant“, svarade grannen, “men han ser
-föga ridderlig ut.“
-</p>
-
-<p>
-“Ha!“ ropade Armand, börjande ånyo med mycken uppmärksamhet
-granska den ifrågavarande personen, hvilken,
-efter hvad nyss nämndes, han förut trodde sig hafva sett.
-</p>
-
-<p>
-Nu kände han igen honom. Herrn med trubbiga näsan
-och aflånga ögonen var samme herre som dagen förut på
-Vendôme-platsen visiterat Cambons fickor.
-</p>
-
-<p>
-“Åhå, nu få vi ändtligen slutet af balletten“, underrättade
-grannen, vändande sig mot scenen, liksom alla andra,
-icke ens Armand Cambon undantagen, hvilken sålunda icke
-fick tid att reflektera öfver ficktjufvens uppträdande bland
-så förnämt folk.
-</p>
-
-<p>
-Teatern föreställer en sal på grefve de Vardecks slott.
-Salen är fyld af festligt prydde bröllopsgäster, som bilda en
-lysande grupp. Ingen fiol, hvarken från himmelen eller afgrunden,
-fördunklar den sköna dagen. Den ädle grefven förenar
-Urbains och Hélènes händer. Den förre har redan hunnit
-så långt i danskonsten, att han, hållande sin brud om
-lifvit, endast står på högra benet, under det att Hélène står
-på det venstra.
-</p>
-
-<p>
-De tu skola vara ett, heter det, och der tu äro ett, der
-äro också fyra ben två för mycket. Sedan de älskande sålunda
-stått några minuter, aflägsna de sig, för att omkläda
-sig till den pas de deux, som skall sätta kronan på verket,
-<a id="page-230" class="pagenum" title="230"></a>
-under det att grefven och hans gäster taga platser på begge
-sidorna af teatern, lemnande fonden fri.
-</p>
-
-<p>
-Fonden rullas upp och man ser en af de vackraste och
-rikaste trädgårdar. Öfverallt, hvart man kastar blicken, möter
-man en herrlig rosenbuske, mellan hvars blad och blommor
-framlyser en flickas ansigte, naturligtvis den skönaste
-blomma bland alla. Det är blommornas själar man på detta
-sätt vill åskådliggöra. Det är en vacker tanke, som bör
-bära god frukt.
-</p>
-
-<p>
-Rosenbuskar äro, som man vet, orörliga, ty deras fötter
-äro fästade i jorden. En mild försyn, som icke vill att de
-af stormen skola bortföras, har så visligen anordnat. Men
-blommorna hafva också själar, och hvarför skulle de ej hafva
-det? Det finns så många fulare och obehagligare väsen som
-ha anspråk på att vara själfulla. Men det roar understundom
-blommornas själar att slå sig lösa, ty det kan icke alltid
-vara angenämt att stå sammanträngda på en trädgårdssäng,
-liksom flickor i en pension. Det är derför som det ena
-sköna ansigtet efter det andra höjer sig ur hvar sin rosenbuske,
-derför som den ena hulda varelsen efter den andra
-dansar fram ur sitt kroppsliga fängsel. Begagnande sig af
-den prosaiske trädgårdsmästarens frånvaro, vilja de genom en
-ömsesidig förtroligare beröring glädja hvarandra, liksom de
-förut gladt en otacksam verld med sitt doft och sin fägring.
-Rosensjälarne representeras af mesdames och mesdemoiselles
-Plunkett, Taglioni (en systerdotter till Marie Taglioni), Robert,
-Emarot, Caroline, Théodore, Marquet, Legrain, Quéniau,
-Mathilde och Pierroe, alla solodansöser och tillhörande l’Académie
-Nationale de Musique. Alla äro ypperliga, och man
-ser snart att deras första “pas“ äro tagna i den bästa skola.
-Deras dans är briljant. När man ser hvar och en dansa
-sitt solo, vet man icke hur det är möjligt för någon annan
-att dansa bättre; när de dansa alla på en gång, skimrar det
-som ett blomsterregn för våra ögon. En bukett af sådana
-blommor skulle i orienten betalas med millioner, och icke
-heller i norden skulle man se på styfvern, ty äfven der finnas
-mäcenater, åtminstone för dylik blomsterodling. Vackrast
-blir dock i alla tider törnrosen, och bland törnrosor är mademoiselle
-Plunkett den vackraste vi sett. Näst henne lyser
-hyacinten (Taglioni). Atterbom låter i sina sköna sånger om
-blommorna Hyacinten säga: “Den döende kraftens hjertblod
-jag är“. Atterbom skulle se den yngre Taglioni. Denna
-<a id="page-231" class="pagenum" title="231"></a>
-hyacint är ingen “döende kraft“, ty hon har ben eller, rättare
-sagdt, stjelk sådan som endast den sydliga solen kan
-frambringa.
-</p>
-
-<p>
-Men trädgårdsmästarens steg på sandgången höras. Rosensjälarne
-återvända till sina kroppar. Trädgårdsmästaren
-(monsieur Saint-Léon) inkommer, åtföljd af folk, som vill
-köpa blommor. Trädgårdsmästaren fattar sin knif och plundrar
-den ena busken efter den andra; men vid hvarje ros
-han afskär, höjer sig ur busken en rund arm till ett tecken
-att blommans själ lider. Sedan köparne fått sina buketter
-och gått sin väg, aflägsnar sig äfven trädgårdsmästaren, kanske
-för att i vin förvandla sina blodspengar, under det
-han studerar “Le Réforme“ eller någon annan radikal tidning.
-Men medan han sjelf studerar och tänker på uppror,
-anar han icke att blommorna i hans trädgård göra precist
-detsamma.
-</p>
-
-<p>
-Väl känner man att bien, åtminstone en gång om året,
-göra uppror i sina kupor, svärma förfärligt, döda sina drönare
-o. s. v. Men att den revolutionära propagandan äfven
-trängt sig in i blommornas annars så tysta och oskyldiga
-rike, det anar man ej. Men tiden är svår, och det lider
-mot 1848.
-</p>
-
-<p>
-Trädgårdsmästaren återkommer något drucken och mycket
-glad, såsom fallet merendels är, när man är något drucken.
-Men han blir spik nykter, när han ett tu tre finner
-sig omgifven af sina undersåter, hvilka, i stället för blomkronorna,
-nu vända stjelkarne emot honom från alla sidor.
-Törnrosen, hvars törniga stjelk, som man känner, icke är att
-leka med, ansätter honom värst och tager ordet på sina
-systrars vägnar. Hon begär för sig och de öfriga trädgårdsblommornas
-räkning:
-</p>
-
-<p>
-1:o) personlig frihet, det vill säga, bortrödjandet af alla
-trädgårdssängar, hvilkas trånga utrymme hindrat all friare
-utveckling och gjort att både blommor och rötter blifvit hoptrasslade
-med hvarandra, till stort men för nationaliteten;
-vidare kullvräkandet af alla trädgårdsplank, som stängt dem
-från beröringen med den yttre friare naturen och derigenom
-tillskyndat dem förlusten af det doft, hvaraf till och med
-den obetydligaste ängsblomma kan skryta;
-</p>
-
-<p>
-2:o) pressfrihet eller frihet från att läggas i press mellan
-bokblad och innanfönster, hvartill man företrädesvis begagnat
-<a id="page-232" class="pagenum" title="232"></a>
-trädgårdsblommor, såsom varande grannare och större
-än alla andra;
-</p>
-
-<p>
-3:o) afskaffandet af alla namns- och födelsedagar, som
-förstört deras förr så blomstrande välstånd;
-</p>
-
-<p>
-4:o) förbud mot införsel af artificiella blommor, hvilkas
-nyttjande kommit menniskan att glömma naturens herrligaste
-alster, i sammanhang hvarmed de fordra att madame Furstenhoff
-måtte varda förpassad till Sibirien eller något annat
-ställe, der man ej dansar på rosor;
-</p>
-
-<p>
-5:o) förstörandet af drifhusen och synnerligast krukorna,
-som alla äro oförenliga med blommornas af försynen gifna
-bestämmelse att i omedelbar beröring med himmelen och ljuset
-pryda och lyckliggöra jorden;
-</p>
-
-<p>
-6:o) fullkomlig associationsfrihet samt bildandet af nationalgarde,
-hvartill de förbehålla sig att framdeles få inkomma
-med ett på lagliga grunder hvilande förslag;
-</p>
-
-<p>
-slutligen och för det 7:de), att alla mytologiska bilder af
-sten eller trä, såsom alltför mycket erinrande om hedendom
-och despotism, måtte ur trädgårdarne borttagas, isynnerhet
-bilder af gamla trädgårdsmästare, liknande den, som har sin
-staty i Carl XIII:s torg, och att i deras ställe måtte uppresas
-ett monument åt Linné, den store presidenten i blommornas
-fristat.
-</p>
-
-<p>
-Trädgårdsmästaren blir alldeles förtviflad öfver alla
-dessa påståenden. Han har såsom fideikommiss emottagit
-trädgården, om ej just direkte af Gud, åtminstone af grefve
-de Vardeck, hvilket i hans tanke kommer på ett ut, och han
-måste återlemna allt i samma skick som han det emottagit.
-Dock vill han, med afseende å tidens kraf, göra några eftergifter.
-Sålunda vill han befalla sitt garde, trädgårdsdrängarne,
-att draga sig tillbaka ur trädgården. Vidare lofvar
-han gifva blommorna en oktrojerad författning, bygd på allmänna
-val och tvänne kammare eller drifhus, i likhet med
-dem, som det blomstrande Tyskland skulle få. Med ett ord,
-allt skall bli så trefligt, bara han får vara qvar såsom välbestäld
-trädgårdsmästare, hvilket lönande yrke gått i arf från
-far till son.
-</p>
-
-<p>
-Men blommorna, klokare än folket år 1848, tro icke på
-afmarcherande garden eller på löften om författningar. De
-gripa sin trädgårdskung, fängsla och släpa honom med sig
-... hvart? — Det får man se i följande tableau:
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-233" class="pagenum" title="233"></a>
-Dekorationsförändring. Natt. En purpurstrimma visar
-sig i östern, tändande skogstopparna och fångande i sin
-brand en och annan stjerna. Jorden är ännu dyster, men
-icke ödslig. Man ser vid skenet af lysmaskar ett brokigt,
-men matt hvimmel af alla färger öfverhölja marken. Purpurstrimman
-blir allt bredare, marken allt klarare. Ah!
-det brokiga hvimlet kommer af hundratals sköna flickor,
-slumrande famn vid famn så långt ögat når. Flickor? nej!
-det är blommor, ännu söfda af natten eller tyngda af daggen.
-Ack, hvad det är dumt att icke vara tidigt ute om morgnarne!“
-</p>
-
-<p>
-Men om man sofve mindre, hur gammal blefve man ej
-då? Man är enligt dopsedeln fyrtio år, man är till och med
-sextio; men egentligen är man bara tjugo, bara trettio. Det
-öfriga har man sofvit bort, och det kan icke räknas. På
-detta sätt blir man alltid ung, fastän man står med foten i
-grafven. Tycker man att ens ögon blifvit något dunklare
-och ens lockar något hvitare, så kommer det blott deraf att
-man är litet omorgnad och fått litet dun i håret.
-</p>
-
-<p>
-Men nu brinner hela östern och jorden vänder mot den
-sitt klarnande anlete. Ett rosenfärgadt, nästan genomskinligt
-väsen sväfvar öfver scenen, vidrörande de sofvande
-blommorna. Det är Aurora, det är blommornas drottning,
-det är Fanny Cerrito.
-</p>
-
-<p>
-Mången menniska behöfver middagssolen midt i ögonen
-för att kunna vakna; men blomman, som icke tynges hvarken
-af öfverfyld mage eller skuldbelastadt bröst, vaknar så
-lätt och behöfver icke gnugga sig i ögonen för att igenkänna
-morgonrodnaden och dagen. Blommorna börja sin dans och
-man ser deras små fötter hoppa på tufvorna. Blommornas
-drottning dansar ock: ändtligen dansar Fanny Cerrito. Men
-det är ej tufvorna hennes fötter vidröra — det är på daggdropparne
-hon dansar, på daggperlorna, innan dessa ännu
-hunnit jorden.
-</p>
-
-<p>
-Den stora skilnaden emellan Fanny Cerritos och andra
-dansösers dans ligger blott deruti, att när de sednare mer
-eller mindre lyckas i sitt bemödande att komma upp från
-jorden, synes den förra hafva svårast för att komma ned
-på jorden, emedan det är som om de utbredda vingarne
-ständigt hotade att återföra henne till den höjd, hvarifrån
-hon kommit. De sednares dans är barnets i dess yrande
-åtrå emot stjernorna och solen; den förra är geniens i dess
-<a id="page-234" class="pagenum" title="234"></a>
-glädje att hafva funnit den jord, hon egnat sin kärlek och
-lofvat sitt skydd.
-</p>
-
-<p>
-Men dansen afbrytes. De upproriska blommorna ila
-in med sin fångne trädgårdsmästare, hvilken de ställa inför
-tronen, hvarpå blommornas drottning tagit plats. Han anklagas,
-han är nära att dömmas, han synes förlorad. Ingen
-Crémieux i Paris eller Andreas Möller i Stockholm uppträder
-till hans försvar. Lyckligtvis är trädgårdsmästaren äfven
-en stor dansmästare. Oförmögen att försvara sig med munnen
-och armarne, ber han att få bevisa sin oskuld med
-benen, ja han vågar till och med uppbjuda sjelfva blommornas
-drottning till en pas de deux. Han vädjar till det
-täcka könets svagaste sida, till dansen, och han vädjar icke
-förgäfves. Dans verkar himmelsvidt mer än konfekt, armband
-och gula långshawlar. Blommornas drottning bifaller,
-nedstiger från sin tron och börjar med trädgårdsmästaren
-denna pas de deux, som slutar balletten och hvilken följaktligen
-skall utgöra den gyllene kronan på verket.
-</p>
-
-<p>
-Och likväl, hvad är denna gyllene krona mot den krans
-af enkla blommor, som smyckar ängelns tinning, när hon
-sväfvar omkring dåren i en föregående tableau? Hvad är
-denna gyllene krona mot rosenslöjan, som svajar öfver blommornas
-drottning, när hon i den föregående scenen väcker
-sina undersåter och dansar bland dem?
-</p>
-
-<p>
-Fanny Cerrito gör i sin pas de deux med trädgårdsmästaren
-en mängd svåra steg och hopp, som komma åskådaren
-att hissna, att bäfva, ty man fruktar att denna fina
-gestalt icke ostraffadt hängifver sig åt dessa onaturligheter,
-som ryckt den stora konstnärinnan från den parnass, hon
-aldrig bort lemna, ned till den manège, som aldrig borde
-hedras af hennes fot. Det är följden af att dansa med
-trädgårdsmästare, äfven om de föra sina ben med monsieur
-Saint-Léons obestridliga styrka och skicklighet. Men vi förstå
-nog monsieur Saint-Léons mening. Han vill göra sylfiden
-till menniska för att hon må kunna gifta sig med en
-trädgårdsmästare, ty balletten slutar med deras förening,
-firad medelst en lysande grupp, hvaruti de förrådda blommorna
-naturligtvis måste deltaga.
-</p>
-
-<p>
-Vi hafva med förvåning sett trädgårdsmästarfruns halsbrytande
-saltomortaler; men aldrig skola vi glömma fiolspelarens
-goda genius och blommornas drottning.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-235" class="pagenum" title="235"></a>
-Publiken är, hvad konst beträffar, sig temligen lika
-öfverallt. Det stormande bifall, hvarmed Fanny Cerritos
-prestationer förut blifvit emottagna, voro ett intet emot dem,
-som vid ballettens slut öfverhöljde henne. Armand Cambon,
-hvilken så djupt senterat dansösens eteriska skönhet i scenerna
-med Urbain, stormade nu med händer och fötter som
-en galning i förtjusning öfver hennes pas de deux med
-trädgårdsmästaren, och han arbetade med tio klackörers
-kraft äfven sedan Fanny Cerrito blifvit tvänne gånger framropad
-och ridån derefter fallit.
-</p>
-
-<p>
-Detta kom han likväl att ångra, ty i sin hänryckning
-glömde han att se upp till det der högra galleriet, som under
-hela pjesens gång varit ett nästan ständigt föremål för hans
-uppmärksamhet. När han ändtligen, trött både i händer
-och fötter, riktade sina blickar ditupp, voro Adelaïde och
-hennes följeslagare försvunna.
-</p>
-
-<p>
-Ett rop af bestörtning undföll hans läppar och han
-rusade ut från parterren, knuffande undan alla, som voro i
-hans väg, och icke kännande de knuffar, hvarmed han af
-andra vedergäldes. Det var nära att han råkat ut för polissergeanternas
-och municipalgardisternas knogar, som icke
-tåla andra knuffar än dem de sjelfva utdela.
-</p>
-
-<p>
-När Armand ändtligen utkommit på gatan, löpte han
-mellan vagnarne med fara att bli öfverkörd; men den ena
-vagnen försvann efter den andra, utan att den stackars arbetaren
-funnit den eller dem han tycktes söka.
-</p>
-
-<p>
-Han slog sig för pannan vida känbarare än Urbain
-hade gjort; han slet flere hårstrån från sin hjessa än grefve
-de Vardeck; han såg bedröfligare ut än sjelfva doktor
-Matheus i det ögonblick denne med sin protesterade räkning sjönk
-ned i afgrunden. Han förbannade “djefvulens fiol“,
-och dermed må nu vara huru som helst; men hvad som än
-värre och oförlåtligare var, han förbannade sjelfva Fanny
-Cerrito. Det var lyckligt att hon icke visste det, emedan
-hon redan förut var ledsen öfver att hon ej mer än tre
-gånger på aftonen blifvit inropad, liksom hennes käre man
-monsieur Saint-Léon var förargad för det man icke begärt
-dacapo på Mayseders variationer, såsom han bespetsat sig
-på. Markisinnan var förargad på Adelaïde, icke för det att
-denna så förtroligt talat med hertigen, utan för det att
-bankirens brorsdotter vid sin barm burit en grannare och
-säkert dyrbarare bukett än markisinnan. Bankiren var vid
-<a id="page-236" class="pagenum" title="236"></a>
-dåligt lynne, emedan han på spektaklet blifvit varse finansministern
-monsieur Dumon, hvilken han ansåg stå i vägen
-för fäderneslandets sanna väl och ära.
-</p>
-
-<p>
-Ja, så är det. Sista tonen ur orkestern är knappast
-förklingad, sista lågan i kronan slocknad, första steget utom
-sånggudinnornas tempel taget, förrän prosan med sitt följe
-af ledsnad och förargelse griper oss i lufven och fordrar
-ersättning för några stunders flyktiga nöje.
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-15">
-<span class="firstline">Femtonde kapitlet.</span><br />
-Biljetten.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">F</span><span class="postfirstchar">öljande</span> morgon bultade Armand Cambon på porten till
-huset n:o 35 vid rue d’Anjou-S:t-Honoré. Porten sprang
-upp, men Armand hejdades af portvaktaren, en i yrket grånad
-man, som icke hade den blidaste uppsyn och icke heller
-det angenämaste godmorgon på sina läppar.
-</p>
-
-<p>
-Fransmännen äro, såsom ofta nämndt är, ett ovanligt
-artigt och förekommande folk. Derifrån utgöra dock portvaktarne
-ett undantag. Det är säkert en känd sak, att
-knappast något hus i Frankrikes städer finnes, som ej har
-sin portvakt, hvars förnämsta uppdrag är att hålla porten
-stängd och endast öppna den, när portklappen slår eller
-portklockan ljuder, detta onekligen till mycken nytta och
-beqvämlighet både för värd och hyresgäster. Portnyckelsbekymret,
-så stort i Stockholm, kännes icke ens till namnet
-i Paris. Till portvaktarens yrke hörer jemväl att hålla
-gata, gård och trappor rena, hvilket icke heller är en lätt
-sak i ett samhälle som Paris, der polisen håller den strängaste
-uppsigt öfver ordningens och snygghetens vidmakthållande.
-Men denna eviga påpasslighet på kommande och
-gående, icke mindre om natten än om dagen, detta alldagliga
-fejande på gårdar och i trappor äro icke egnade att
-åstadkomma ett lätt och gladt lynne, ty om också portvaktaren
-kan beqväma sig till att gå värdens och hyresgästernas
-<a id="page-237" class="pagenum" title="237"></a>
-önskningar till mötes derför att han af den förre har
-lön och boningsrum samt af de sednare sportler minst tvänne
-gånger om året, så är det likväl förklarligt att han måste
-se snedt på hvarje obehörig person, för hvilken han nödgas
-öppna porten och hvars fjät i trappan han likaledes måste
-utplåna, utan särskild ersättning för detta redan i och för
-sig sjelf otrefliga besvär. Deraf följaktligen en fransk portvaktares
-föga franska sätt att vara. Med ett ord, det fins
-ingen gammal port så knarrig som en gammal portvaktare.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad är det nu frågan om igen?“ knarrade portvaktaren
-i huset n:o 35 vid rue d’Anjou-S:t-Honoré.
-</p>
-
-<p>
-“Är monsieur Géronnière hemma?“ frågade Armand
-med våldsamt arbetande bröst, ty han hade gått häftigt.
-</p>
-
-<p>
-“Åhja, det kan ni väl begripa.“
-</p>
-
-<p>
-“Är mademoiselle Géronnière också hemma?“ fortfor
-guldarbetaren.
-</p>
-
-<p>
-“Hör på, monsieur“, anmärkte portvaktaren, “tager ni
-monsieur Géronnière för en kolbärare och mademoiselle för
-en grisett, efter ni frågar om de äro hemma klockan åtta
-på morgonen?“
-</p>
-
-<p>
-Cambon blef flat och kom sig icke före med svaret.
-</p>
-
-<p>
-“Ni minnes kanske inte hur många gånger ni var här
-i går?“ återtog portvaktaren.
-</p>
-
-<p>
-“Det är alltför möjligt att jag icke lagt det på minnet,
-monsieur“, svarade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Men jag har lagt det på minnet, jag“, förklarade portvaktaren,
-“ty för er skull öppnade jag porten åtta gånger
-på förmiddagen och fyra på eftermiddagen ... summa tolf,
-det vill säga, allra minst elfva gånger för mycket.“
-</p>
-
-<p>
-Dessa ord beledsagade portvaktaren med en åtbörd,
-som ganska otvetydigt hänvisade vår hjelte till gatan.
-</p>
-
-<p>
-“Men, bästa monsieur“, yttrade Armand, “hvad rådde
-jag för att hvarken monsieur Géronnière eller hans brorsdotter
-voro hemma i går? ... Ni vet ju att det var efter
-dem jag frågade.“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvarför lemnar ni icke ert kort?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag svarar som jag svarade i går, nämligen att jag
-aldrig brukar lemna kort.“
-</p>
-
-<p>
-“Och jag säger också hvad jag sade i går, nämligen
-att hvarken monsieur Géronnière eller mademoiselle taga
-emot folk, som icke ha kort att lemna ... Men förlåt, det
-är något kallt i portgången.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-238" class="pagenum" title="238"></a>
-“Visserligen ... låtom oss då gå in, monsieur, ty jag
-förmodar att ni har varmare inne hos er.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag har nyss gjort upp en brasa ... adieu, men icke
-au revoir, monsieur!“
-</p>
-
-<p>
-“Ni har då glömt, att jag har en vigtig hemlighet att
-meddela monsieur Géronnière eller hans brorsdotter?“
-</p>
-
-<p>
-“Och hvaruti består den hemligheten, om ni tillåter?“
-frågade portvaktaren.
-</p>
-
-<p>
-“Ni, som är en så gammal hedersman, vet inte, att
-den sak, man yppar för obehörig person, icke längre är
-någon hemlighet.“
-</p>
-
-<p>
-“Jaså, obehörig person!“ upprepade portvaktaren, närmande
-sig sin kammardörr med ett föraktligt leende.
-</p>
-
-<p>
-Han hade skäl dertill. Det finnes knappast någon
-katolsk prest, som förvarar så vigtiga hemligheter som en
-fransk portvaktare. Men när den förre vårdar dem af embets-ed,
-vårdar den sednare dem af vana. Embets-eden är
-icke alltid kraftigare än vanan, att döma af erfarenheten.
-</p>
-
-<p>
-“När ni går, så var god och slå igen porten efter er“,
-anmodade portvaktaren, i det han steg in i sin kammare
-och tillslöt dörren efter sig.
-</p>
-
-<p>
-Armand hade icke annat att göra än efterkomma portvaktarens
-anmodan, hvarefter han tog sig till att nöta de
-smala trottoarerna, tröstande sig med vissheten om att de
-han sökte denna gång icke skulle undfly honom.
-</p>
-
-<p>
-På slaget tio, eller två timmar sednare, bultade Cambon
-ånyo på samma port, som genast öppnades, ty icke alla
-portvaktare äro nog lycklige att hafva sina fönster åt gatan.
-Hade portvaktaren i n:o 35 det haft, skulle otvifvelaktigt
-vår hjelte fått bulta förgäfves.
-</p>
-
-<p>
-“Parbleu! återigen ni!“ yttrade portvaktaren med om
-möjligt ännu mulnare ansigte än förra gången.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur Géronnière är hemma och mademoiselle likaså“,
-försäkrade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Ni är säker på det?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, till lycka för oss begge finns det blott en enda
-utgång för denna egendom.“
-</p>
-
-<p>
-“Än sedan?“
-</p>
-
-<p>
-“Som klockan är slagen tio, så böra de också vara
-uppstigna.“
-</p>
-
-<p>
-“Deraf följer?“
-</p>
-
-<p>
-“Att jag nu ändtligen får äran uppvakta dem.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-239" class="pagenum" title="239"></a>
-“Ni har missräknat er ... Monsieur Géronnière stiger
-aldrig upp före klockan tolf.“
-</p>
-
-<p>
-“Så mycket bättre.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad sa! ... så mycket bättre?“
-</p>
-
-<p>
-“Ty mitt ärende gäller egentligen icke honom, när jag
-rätt tänker på saken.“
-</p>
-
-<p>
-Efter dessa ord lemnade Armand portvaktaren och styrde
-sin kosa midt öfver gården. Portvaktaren stod en stund
-förargad och förvånad, icke rätt vetande hvad han skulle
-tänka om denne lika enträgne som djerfve uppvaktare. Slutligen
-tog han sitt parti och följde efter honom. Men innan
-han upphunnit Armand, hade denne bultat på porten till
-sjelfva boningshuset och redan blifvit insläppt, så att han
-nu lyckligen befann sig utom portvaktarens område och
-domvärjo.
-</p>
-
-<p>
-“Är det möjligt att få tala med mademoiselle Géronnière?“
-frågade Armand en betjent i rikt livré, som visserligen
-öppnat porten, men derefter stält sig i vägen för den
-inträdande.
-</p>
-
-<p>
-Betjenten mätte arbetaren från topp till tå, utan att
-brådska med svaret. Armands tarfliga toalett hade icke
-heller något uppmuntrande för en betjents rygg eller tunga.
-</p>
-
-<p>
-Armand upprepade derför sin fråga med en viss pockande
-otålighet, som icke gerna kunde undgå ett svar.
-</p>
-
-<p>
-“Det tror jag inte“, svarade betjenten tvärt, i det han
-gjorde en gest åt gården, lika betydelsefull som den portvaktaren
-gjort åt gatan.
-</p>
-
-<p>
-“Var så god och hör efter först“, yttrade Armand, blind
-för alla dylika gester.
-</p>
-
-<p>
-“Hvem skulle jag få den äran att anmäla?“ frågade
-betjenten med en försmädlig min.
-</p>
-
-<p>
-“Mitt namn är säkert obekant för mademoiselle ... Säg
-henne derför helt enkelt, att en person, som har någonting
-högst angeläget att meddela, önskar på ögonblicket tala med
-henne.“
-</p>
-
-<p>
-“Kom då tillbaka närmare nyåret, ty då är rätta tiden
-för utdelningar“, svarade betjenten med detta flin, så eget
-hos förnämt eller rikt folks domestiker.
-</p>
-
-<p>
-“Hörde ni ej hvad jag sade!“ ropade Armand blodröd
-i ansigtet och trängande betjenten mot väggen; “hörde ni
-ej att det var något högst angeläget jag hade att säga er
-matmor?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-240" class="pagenum" title="240"></a>
-“Monsieur! detta våld!“ yttrade betjenten bleknande,
-ty vreden verkar så olika på olika slags menniskor.
-</p>
-
-<p>
-“Ni söker genom förolämpning anledning till tvist“,
-fortfor Armand; “men jag tvistar aldrig med oförskämda
-drängar, utan jag tuktar dem, monsieur! ... jag känner en
-brinnande lust att slå in ett dussin tänder på er, pardon!“
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur! ni skulle våga ...“
-</p>
-
-<p>
-“Drifva er in i muren, för att der låta er stå som
-bilden i en nisch“, tillade Armand, “ja, det skulle jag våga
-... Ni har väl aldrig drömt er en sådan ära?“
-</p>
-
-<p>
-Betjenten hade verkligen aldrig drömt sig en sådan ära,
-men som han icke heller eftersträfvat den, så började han
-skrika af alla krafter, och en välfödd betjent har naturligtvis
-en god hals att skrika med.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad är det om?“ hördes uppifrån trappan en qvinnas
-stämma.
-</p>
-
-<p>
-Armand släppte betjenten, den han redan fattat uti
-och ruskat några repriser, hvarefter han ilade uppför trappan,
-på hvars öfversta steg visade sig en ung qvinna, välklädd
-och med behagligt ansigte.
-</p>
-
-<p>
-“Ah, är det ni, monsieur“, sade hon; “ni, som var här
-i går och ...“
-</p>
-
-<p>
-“Frågade efter mademoiselle“, inföll Armand, “alldeles
-riktigt, jag är densamme.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag ser det ... Nå, monsieur?“
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur Géronnière har en rå och plump betjening
-... men lyckligtvis är detta ej fallet med hans brorsdotter
-... Jag smickrar mig derför med att ni redan anmält mina
-besök hos er herskarinna.“
-</p>
-
-<p>
-“Förlåt! men jag råkade glömma ert namn.“
-</p>
-
-<p>
-“Och derför har ni äfven glömt anmäla mina besök ...
-lyckligtvis är det ännu icke för sent ... Mitt namn är Armand
-Cambon, ett namn, som er herskarinna troligtvis icke
-erinrar sig ... Det är derför bäst att ni säger henne det
-samme person, som hon för fjorton dar se’n köpte messingskedjor
-af, ödmjukast anhåller om ett samtal, hvars uppskjutande
-kunde medföra den största fara.“
-</p>
-
-<p>
-“Den största fara ... för hvem?“
-</p>
-
-<p>
-“För er matmor, mademoiselle Géronnière.“
-</p>
-
-<p>
-“Och mademoiselle skulle ha köpt messingskedjor?“ förvånade
-sig kammarjungfrun.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-241" class="pagenum" title="241"></a>
-“Det tyckes öfverraska er mera än den fara, som hotar
-er herskarinna.“
-</p>
-
-<p>
-“Min gud! ni säger det der med en ton, som ...“
-</p>
-
-<p>
-“Som är sjelfva alvaret ... Jag ber er tro, att det så
-är ... Men, förlåt, jag har mycket brådtom.“
-</p>
-
-<p>
-“Det kan väl icke vara er mening att nu genast få
-företräde hos mademoiselle?“
-</p>
-
-<p>
-“Har jag då uttryckt mig så otydligt? ... Nu genast,
-nu på ögonblicket måste jag träffa henne.“
-</p>
-
-<p>
-“Men hon tar aldrig emot före klockan tolf“, bedyrade
-kammarjungfrun.
-</p>
-
-<p>
-“I dag måste hon taga emot klockan tio ... Ack, min
-gud, hon är redan en qvart till elfva!“
-</p>
-
-<p>
-“Men mademoiselle har ännu icke gjort sin toalett.“
-</p>
-
-<p>
-“Då måste hon genast göra den ... för öfrigt behöfves
-det ingen stor toalett, för att emottaga en menniska, som
-säljer messingskedjor.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni är den besynnerligaste karl jag någonsin sett“,
-anmärkte kammarjungfrun.
-</p>
-
-<p>
-“Hvarför det?“
-</p>
-
-<p>
-Kammarjungfrun visste icke hvad hon skulle svara eller
-hvaruti det besynnerligaste egentligen låg; men hvad hon
-säkert visste, det var att den unge mannen var den vackraste
-karl hon någonsin sett, hvilken omständighet också
-Cambon hade att tacka för det hon så artigt bad honom
-dröja i tamburen, medan hon skyndade in för att anmäla
-honom och, såsom hon försäkrat, använda hela sitt inflytande
-för att skaffa honom inträde hos ett fruntimmer, som
-icke en gång emottog markiser och hertigar före klockan tolf.
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon hade tillbragt ungefär en halftimme i
-tamburen, när kammarjungfrun, ånyo synlig, bad honom
-följa sig. Vår hjelte strök med handen upp håret ur pannan,
-i det han kastade en melankolisk blick på sin blus,
-hvilken han nödgats återtaga, emedan, såsom vi veta, hans
-enda helgdagsklädning blifvit förstörd under språnget genom
-markisinnans trädgård och hans kassa icke tillåtit honom att
-två dagar å rad hyra vackra kläder. Det är märkvärdigt
-nog att man i blomman af sin ålder, hvilken är så prydlig
-och så skön i och för sig sjelf, mera tänker på sin klädsel,
-än i ålderdomens dagar, då man kanske bättre kunde behöfva
-det.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-242" class="pagenum" title="242"></a>
-Armand följde emellertid sin täcka vägviserska genom
-flere rikt möblerade rum, tilldess hon bad honom vänta i
-ett mindre förmak. Förmaket kunde äfven betraktas såsom
-ett slags atelier, ty närmare fönstret reste sig en målarställning
-af mahogny med inlagdt perlemo samt tillhörande
-palett, färger och penslar, hvilket allt röjde en herskarinna,
-som sysselsatte sig med målarkonsten. En hvit broderad
-duk, kastad öfver ställningen, dolde sjelfva konststycket.
-Kammarjungfrun försvann, och när hon ånyo återkom, följde
-hon bankirens brorsdotter, som med ett förtjusande leende
-inträdde i förmaket, klädd i ljusblå taftsklädning och med
-uppstruket hår, såsom modet var på den tiden. Armand
-kände sig alls icke förlägen vid hennes uppträdande. Det
-är endast brottslingen som blir förlägen i oskuldens närvaro,
-åtminstone i början eller tilldess han är säker på att icke
-vara genomskådad.
-</p>
-
-<p>
-“Det gläder mig rätt mycket att få återse er“, började
-Adelaïde, i det hon, sjelf tagande plats i en fåtölj, bjöd
-honom att sätta sig i den, som var närmast hennes.
-</p>
-
-<p>
-Kammarjungfrun lemnade, på en vink af sin herskarinna,
-förmaket.
-</p>
-
-<p>
-“Tillåt mig stå“, bad Armand, som tyckte att den
-granna fåtöljen icke passade till blusen, “jag har lättare att
-tala på det här sättet ... När jag sjunker ned i en sådan
-der fåtölj, känner jag mig nära att qväfvas.“
-</p>
-
-<p>
-Kanske tänkte den unge arbetaren på markisinnans
-farliga fåtöljer.
-</p>
-
-<p>
-“Som ni vill då“, sade Adelaïde; “jag hörde nyss att
-ni i går sökt oss flere gånger.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, ända från half tolf på förmiddagen till half fem
-på eftermiddagen“, svarade Armand; “summa tolf gånger,
-såsom portvaktaren nyss ganska riktigt uträknat.“
-</p>
-
-<p>
-Adelaïde såg något förundrad på en kavaljer, som gjort
-så många visiter på en enda dag, och det på ett och samma
-ställe, utan att en enda gång ha varit bjuden.
-</p>
-
-<p>
-“Jag hade icke glömt den stora tjenst ni bevisade mig
-och min onkel på Bastilj-platsen för omkring fjorton dagar
-sedan“, försäkrade Adelaïde, “och jag har derför väntat
-att ni förr skulle besöka oss, och äfven min onkel har
-väntat det.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvarför väntade ni och er onkel att jag skulle besöka
-er?“ frågade Armand.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-243" class="pagenum" title="243"></a>
-“För att sätta oss i tillfälle att på något sätt visa er
-vår erkänsla“, svarade bankirens brorsdotter.
-</p>
-
-<p>
-“Jaså“, sade Armand icke utan en viss förtrytelse,
-“man väntade då att jag skulle inställa mig för att säga
-ungefär så här: gif mig så och så många sous eller francs
-för det jag uppfylt en mensklig pligt! ... Ack, min gud!
-skola då lyckans skötebarn aldrig lära sig inse att folket
-der nere, i sin kamp emot bekymren, äfven är tillgängligt
-för andra känslor än egennytta och falhet!“
-</p>
-
-<p>
-Den allra klaraste purpur färgade Adelaïdes kinder och
-hon nedslog sina ögon. Det var ej för första gången hon
-kände sitt inre träffadt af den unge arbetarens klara och
-alvarliga stämma. Hon hade ej glömt uppträdet på Bastilj-platsen,
-hade mer än en gång talat derom med sina vänner
-och med mycken förkärlek tecknat den lika modige som
-vackre blus-riddarens bild samt troget förvarat messings-kedjan
-såsom ett minne af det enda äfventyrliga ögonblick,
-som upprört hennes hitintills lugna och sorgfria lif. Hon
-hade icke heller glömt hans då visade oegennytta och att
-denna ännu mer höjt hans värde i hennes ögon. Derför
-blygdes hon nu öfver sitt obetänksamma yttrande och ansåg
-sig fullt förtjena hans förebråelse.
-</p>
-
-<p>
-“Men det är orätt af mig att förebrå er“, återtog Armand,
-“ty ni är uppfostrad i denna olyckliga villfarelse om
-arbetsklassen, liksom alla de andra ... Men alla de andra
-äro icke så goda som ni, mademoiselle ... de äro stolta och
-högmodiga de, men det är icke ni, det både ser och vet
-jag ... De andras orättvisa och förakt väcker hos mig ingen
-annan känsla än medlidandets, ty jag vet att den dag en
-gång varder kommande, då hela deras väl skall bero af det
-folks ädelmod, som de nu förakta ... Men hvad ni tänker
-och säger gör ett vida djupare intryck på mig, ty jag skulle
-så gerna vilja, att ni hyste en bättre tanke om oss, som,
-oaktadt vårt tunga arbete och vår ännu tyngre fattigdom,
-likväl älska vårt fädernesland och ifra för det redliga och
-goda kanske mera än de, som hela sin tid lefvat mellan
-trymåer och gobelins-tapeter.“
-</p>
-
-<p>
-Adelaïdes blick, när den ändtligen föll på den unge
-moral-predikanten, var i början fuktig och glänsande som af
-en tår; men vid slutet af hans predikan blixtrade den som
-af en lindrig förtrytelse, ty äfven om man är nog rättänkande
-för att tåla en rättvis förebråelse, känner man sig
-<a id="page-244" class="pagenum" title="244"></a>
-likväl något sårad, när personen, som gör den, alltför mycket
-varierar på sitt tema, helst om moral-predikanten tillhör en
-samhällsklass, den man är van att anse sig vara öfverlägsen.
-Det är redan vackert, när en blifvande hertiginna rodnar af
-ånger och blygsel vid en obetydlig arbetares ord. Armand
-borde hafva varit nöjd med denna seger, för att icke genom
-ett skonlöst begagnande deraf gå miste om dess frukter.
-Det är icke nog med att af kärlek för rättvisan och dygden
-bestraffa ett fel hos andra, man måste äfven, så framt meningen
-är att förbättra, hvilket det otvifvelaktigt bör vara,
-så se till, att slaget icke drabbar en vidsträcktare yta eller
-sårar djupare än som höfves, ty då utsätter man sig verkligen
-för att sjelf begå ett större ondt än det man söker bekämpa.
-För en varelse, sådan som Adelaïde, är en halfqväden visa
-mer än nog, och man kan gerna öfverlemna åt dess eget
-förstånd och hjerta att göra resten. En klok såningsman
-lägger icke fröet så djupt i jorden, att det icke mäktar arbeta
-sig upp för att blifva, hvartill det ämnadt är, stängel,
-blomma och frukt. Mer än en gång har en för full mun
-ryckt segerpalmen från det rikaste hjerta.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur!“ sade Adelaïde med ett uttryck i rösten,
-som Armand icke hade väntat sig, “hvad var då orsaken
-till era besök i går och i dag?“
-</p>
-
-<p>
-Armand, som hitintills med armarne hvilat mot karmen
-till den fåtölj, han icke velat intaga, ryckte dem nu derifrån
-och tog ett steg tillbaka.
-</p>
-
-<p>
-“Orsaken!“ mumlade han knappast hörbart.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, det måtte väl vara någon orsak“, yttrade Adelaïde,
-som hade godt öra.
-</p>
-
-<p>
-“Ni fortfar således att tänka er samma orsak som den
-ni nyss behagat förmoda?“ frågade Cambon med en ton, som
-alls icke var “comme il faut“.
-</p>
-
-<p>
-“Men hvem ger er då rätt att alltid tänka illa om
-mig?“ frågade Adelaïde.
-</p>
-
-<p>
-“Jag skulle tänka illa om er, mademoiselle!“ sade
-Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Ni har ju, alltsedan ni kom in, knappast sagt mig annat
-än förebråelser“, anmärkte ganska riktigt den unga damen.
-</p>
-
-<p>
-“Jag skulle icke ha sagt er annat än förebråelser!“
-stammade Armand med en enfald, som icke heller var
-“comme il faut“.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-245" class="pagenum" title="245"></a>
-“Åtminstone var det inga artigheter“, återtog den unga
-flickan med en glädtighet, som röjde att hennes goda hjerta
-tagit öfverhand.
-</p>
-
-<p>
-“Minsann tror jag icke att ni har fullkomligt rätt,
-mademoiselle“, medgaf Armand, som ändtligen började inse
-sin enfald och dessutom kände sig hänförd af den unga
-flickans förändrade sinnesstämning.
-</p>
-
-<p>
-“Nå, det var väl det då“, sade Adelaïde med fortfarande
-munterhet. “Ni var här tolf gånger i går, säger ni?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“För att råka min onkel?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, för att råka er, mademoiselle ... ingen annan
-än er.“
-</p>
-
-<p>
-“Jaså endast mig ... Nå, jag hoppas att ni tror mig,
-när jag bjuder er ett hjertligt välkommen, ty jag har, såsom
-jag nyss nämnde, verkligen väntat er.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni har väntat mig!“ sade Armand med en blick af
-förtjusning, som kanske varit på sitt rätta ställe, i fall den
-kommit ur ögat på en markis eller millionär.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, monsieur Cambon, och vet ni hvarför?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, mademoiselle.“
-</p>
-
-<p>
-“Först för att ånyo få tacka för er vackra gerning på
-Bastilj-platsen, och jag hoppas att ni, oaktadt er alltför
-stränga grannlagenhet, icke försmår ett tacksamt ord, som
-kommer ur djupet af mitt hjerta.“
-</p>
-
-<p>
-“Ack nej, detta ord skulle utgöra min största belöning,
-i fall jag hade förtjent en sådan“, ropade Armand med en
-värma, som meddelade sig åt sjelfva Adelaïdes kinder.
-</p>
-
-<p>
-“Och så var det äfven för en annan orsak“, förklarade
-Adelaïde något tvärt, ty hon kunde ej begripa hur det kom
-till att hennes kinder blefvo så varma, och man blir ofta
-så lätt förargad öfver det man ej begriper.
-</p>
-
-<p>
-“Och denna orsak?“ frågade Armand, något nedstämd
-af den tvära tonen.
-</p>
-
-<p>
-“Jag har lofvat“, svarade hon, “att skaffa mina bekanta
-likadana kedjor som dem jag köpte af er.“
-</p>
-
-<p>
-“Kedjor!“ upprepade Armand, helt och hållet nedstämd;
-“jaså, ni vill köpa flere messingskedjor.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag vill skaffa er af med alla, som ni hädanefter
-har till salu ... jag vill bli er enda och ständiga kund, och
-det bör ni kunna vara mera belåten med än att förstöra er
-tid med att utbjuda dem på gatorna och torgen, utan att
-<a id="page-246" class="pagenum" title="246"></a>
-kanske på hela dagen få en enda såld ... Jag har, och ni
-bör tro mig när jag säger det, den största aktning för det
-folk, hvarom vi talat och hvars försvar ni anser er böra
-taga mot mig, som likväl aldrig, åtminstone med vett och
-vilja, förolämpat eller sökt skada någon ... Men, utan att
-såra er eller detta folk, kan jag väl säga, att ni bland dem
-icke synes ha särdeles många kunder ... Jag hörde ju er i
-mer än en hel timme tala så vackert för era kedjor, utan
-att knappast en enda anmälde sig såsom köpare.“
-</p>
-
-<p>
-“Ack, de ha ingenting att köpa för“, förklarade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Då var det orätt af er att fresta dem med så många
-vackra och förledande fraser“, anmärkte flickan.
-</p>
-
-<p>
-Cambon slog förlägen ned ögonen.
-</p>
-
-<p>
-“Det är för min fars räkning jag säljer kedjorna“, sade
-han efter en stunds tystnad; “min far är krympling och
-såsom sådan intagen på Bicêtre ... jag är egentligen guldarbetare,
-men som jag sedan en månad varit utan arbete,
-använder jag min lediga tid med att sälja hvad han förfärdigar.“
-</p>
-
-<p>
-“Och det är mycket vackert af er, det“, berömde honom
-Adelaïde, med synbart välbehag betraktande den unge
-mannen.
-</p>
-
-<p>
-Om bankirens dotter och den blifvande hertiginnan
-vetat, att Armand Cambon äfven använde sin lediga tid
-för revolutionära stämplingar, hade hon kanske berömt honom
-så lagom.
-</p>
-
-<p>
-“Huru många kedjor har ni att sälja i dag?“ frågade
-Adelaïde.
-</p>
-
-<p>
-“Inga, mademoiselle.“
-</p>
-
-<p>
-“Inga? ... er far har då inga färdiga?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag tror väl ... men ... men det har verkligen fallit
-sig så, att jag icke sålt någon enda sedan den der dagen på
-Bastilj-platsen.“
-</p>
-
-<p>
-“Emellertid ber jag er vara god och, så fort ni kan,
-hemta hit allt hvad er far har färdigt och på samma gång
-säga honom att jag köper allt hvad han hädanefter har att
-sälja.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni är en ängel, mademoiselle.“
-</p>
-
-<p>
-“En ängel för det jag köper kedjor!“ sade Adelaïde
-småleende; “ni har inga öfverdrifna anspråk på änglar, ni,
-monsieur Cambon ... Men nu till något som rör er sjelf
-<a id="page-247" class="pagenum" title="247"></a>
-... Ni nämnde att ni var guldarbetare ... Säkert har ni någon
-gång tänkt på att blifva er egen.“
-</p>
-
-<p>
-“Någon gång? ... denna tanke är oskiljaktig från hvar
-och en, som tänker på sin framtid.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag tror nog det ... Men jag vet att en arbetare med
-två tomma händer icke kommer särdeles långt.“
-</p>
-
-<p>
-“Hur menar ni?“
-</p>
-
-<p>
-“En skicklig arbetare bör icke kunna ha svårt för att
-finna en förlagsman eller hvad det kallas ... Skulle det såra
-er grannlagenhet, monsieur Cambon, om jag skaffade er en
-sådan förlagsman, hvilken icke skänkte, utan lånade er en
-så stor summa som ni ansåge er kunna behöfva för att
-uppsätta egen verkstad, med hvad dertill hörer?“
-</p>
-
-<p>
-Armand svarade icke. Icke alltid är den enklaste fråga
-lättast att besvara.
-</p>
-
-<p>
-“I allt det der ligger ju ingenting ovanligt“, fortfor
-hon, “ingenting som bör kunna skrifvas på räkningen af
-den tacksamhet, som ni hyser sådan motvilja för ... Är
-det ej så?“
-</p>
-
-<p>
-Icke heller nu afgaf Armand något svar; men med
-djup rörelse hvilade hans ögon på den ädla flickan.
-</p>
-
-<p>
-“Och detta goda hjerta skall jag förkrossa!“ sade han
-inom sig sjelf; “denna rena välvilliga själ skall jag kanske
-för evigt öfverlemna åt sorg och förtviflan! ... O min gud!
-hur skall jag kunna framföra hvad jag har att säga henne!“
-</p>
-
-<p>
-“Det förvånar er kanske“, fullföljde Adelaïde, som icke
-kunde höra hvad hans inre talade, “att jag, en oerfaren
-flicka, framkommer med ett dylikt förslag ... Kanske tviflar
-ni också på att ett fruntimmer af min ålder och mitt beroende
-alltid kan hålla hvad hon lofvat ... Men jag vill då
-säga er, att jag i morgon gifter mig.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag vet att ni tänkt gifta er i morgon!“ sade
-Armand med dof röst.
-</p>
-
-<p>
-“Huru? ni vet det? ... då vet ni äfven att det är hertig
-de Beaudreuil som blir min make?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag har äfven hört det“, svarade Cambon.
-</p>
-
-<p>
-“Min första önskan till min man skall bli att ... Men
-tror ni då att hertigen skall afslå min begäran?“ tillade
-hon leende.
-</p>
-
-<p>
-“Ännu är ej den skapad, som skulle kunna afslå hvad
-ni begär, mademoiselle!“ ropade Armand; “en blomma skulle
-vända sina blad mot er, när ni talade, och en sten lyssna
-<a id="page-248" class="pagenum" title="248"></a>
-till er röst ... Men hertig de Beaudreuil skall icke lyssna
-till någon bön af er!“
-</p>
-
-<p>
-“Ni förvånar, ni oroar mig! ... hvad är meningen med
-allt det här?“ frågade Adelaïde, stirrande på den unge mannen,
-hvars anletsdrag afspeglade den djupaste oro.
-</p>
-
-<p>
-“Ty“, svarade han, “ni skall icke begära någonting af
-honom, hvarken för mig eller någon annan!“
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur! hvad säger ni“, frågade den unga damen
-med detta uttryck, som röjer aningen af något ondt.
-</p>
-
-<p>
-“Ty ni skall icke blifva hertig de Beaudreuils maka“,
-svarade Armand, men denna gång med en stämma så klar,
-att icke ett ord deraf gick för Adelaïde förloradt.
-</p>
-
-<p>
-“Ah, hvad är det!“ ropade hon, häftigt resande sig
-upp ur fåtöljen.
-</p>
-
-<p>
-“Har då icke er kammarjungfru berättat att det var
-något högst angeläget jag hade att säga er?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej!“
-</p>
-
-<p>
-“Har hon icke, då hon anmälde mig, sagt att ni hotades
-af en stor fara?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, nej!“
-</p>
-
-<p>
-“Tror ni att jag eljest hela gårdagen skulle ha postat
-på denna gata och så många gånger utsatt mig för portvaktens
-och betjeningens ohöfliga bemötande? ... jag dröjde,
-emedan man hvart ögonblick väntade er och er onkel hem
-... Slutligen fick jag höra att ni skulle bevista operan ...
-Jag begaf mig också dit, alltid i den tron att der kunna
-träffa er.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag minns att jag såg er der ... Men så säg då i
-himlens namn ...“
-</p>
-
-<p>
-“Jag ämnade passa på innan ni steg upp i vagnen,
-men jag kom för sent.“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvarför pinar ni mig med alla dessa omvägar?“
-frågade Adelaïde med tilltagande oro.
-</p>
-
-<p>
-“Jag vet icke hvilken af oss begge i detta ögonblick
-pinas mest, ni, som ännu icke känner vidden af den fara
-som hotar er, eller jag, som vet att hvad jag har att förkunna
-skall gifva ert hjerta, ert goda oskyldiga hjerta, det
-hårdaste slag ... Sök derför bereda er på det värsta, sök
-försona er med tanken på en stor olycka, men som likväl
-är ett intet mot den, som skulle ha blifvit er lott, derest
-ni blifvit gift med hertigen.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-249" class="pagenum" title="249"></a>
-“Gud, hvilken mängd öfverflödiga ord!“ utropade Adelaïde;
-“hvarför skall jag icke bli hertigens maka?“
-</p>
-
-<p>
-“Jo“, svarade ändtligen Armand, “emedan hertigen är
-en skurk, som icke en gång förtjenar att en hederlig karl
-ränner värjan genom hans bröst ... Bekräftelsen på hvad
-jag sagt, finner ni i denna biljett, som jag skattar mig lycklig
-att hafva kommit öfver och att kunna lemna er, innan
-det blef för sent.“
-</p>
-
-<p>
-Dervid räckte han henne samma biljett som han fick
-af Denise hos markisinnan.
-</p>
-
-<p>
-Adelaïde stödde sig med ena armen mot fåtölj-karmen,
-under det hon läste biljetten. Armand såg huru hennes
-ansigte oupphörligen skiftade färg. Slutligen föll biljetten
-ur hennes hand ned på golfvet, och sjelf nedsjönk hon i
-fåtöljen, med begge händerna för sitt ansigte.
-</p>
-
-<p>
-Armand hörde huru hon förgäfves sökte qväfva de
-konvulsiviska snyftningarna och såg huru våldsamt hennes
-bröst arbetade under det ljusblå taftet. Han närmade sig
-henne och upptog det fördömda papperet, som låg vid hennes
-fot; men att med ord störa denna djupa sorg och hämma
-dessa ymniga tårar ansåg han sig hvarken kunna eller böra.
-</p>
-
-<p>
-Oklok är också den tröstare, som söker hämma den
-lidandes tårar, ty icke alldeles olycklig är den, som af sin
-barndom åtminstone har <em>dem</em> qvar. Tåren är icke annat än
-en perla ur den krans af oskuld och frid, som skyddande
-omgaf vår barndom. Det bor således i hvarje tår en tröstens
-och hugsvalelsens ängel, ett kristallklart minne af vårt
-enda jordiska eden. Visserligen finnas äfven andra tårar,
-förtviflans och raseriets; men dessa återspegla ingen ljusets
-bild. De bränna den kind, de vidröra, och falla som blydroppar
-på det svidande hjertat. Hvarje sådan tår är en
-handpenning gifven antingen åt vansinnet eller det eviga
-eländet.
-</p>
-
-<p>
-Att Adelaïdes tårar voro af det första slaget röjdes
-deraf att hon snart reste sig upp, blickande omkring sig
-med lugn, stolthet och beslutsamhet.
-</p>
-
-<p>
-“Hur har ni kommit öfver denna biljett?“ frågade hon
-derför med fast ton.
-</p>
-
-<p>
-Ingen fråga kunde vara naturligare och borde vara
-mera väntad än denna, och likväl rodnade Cambon af förlägenhet,
-när den nu gjordes. Det föreföll honom, och det
-af lätt begripliga skäl, ganska svårt att ärligt bekänna alla
-<a id="page-250" class="pagenum" title="250"></a>
-korten i detta spel. Det ångrade honom derför att han
-icke i tid förberedt sig på svaret.
-</p>
-
-<p>
-Adelaïde syntes förvånad både öfver hans rodnad och
-dröjsmål med svaret; men hennes väntan på det sednare
-var större än hennes förvåning öfver den förra.
-</p>
-
-<p>
-“Jag har fått denna skrifvelse hos markisinnan d’Estelle,
-till hvilken den också är adresserad“, svarade ändtligen vår
-hjelte, inom sig rätt förargad öfver den förrädiska rodnaden.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag såg att den är adresserad till henne“, yttrade
-Adelaïde; “ni är då personligen bekant med markisinnan?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, mademoiselle.“
-</p>
-
-<p>
-“Och ni har varit hemma hos henne?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, men blott en enda gång“, skyndade Armand att
-svara, liksom fruktade han, den simple arbetaren, att blifva
-misstänkt för alltför många besök hos en markisinna.
-</p>
-
-<p>
-“När var ni sist hos markisinnan?“ frågade Adelaïde
-med ett allvar och en ordning, som kunnat anstå en polistjensteman.
-</p>
-
-<p>
-“I förgår“, svarade Cambon.
-</p>
-
-<p>
-“Och det var då ni fick biljetten?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“Men då det icke gerna är tänkbart att ni fått den af
-markisinnan sjelf, så är det svårt för mig att begripa, hur
-den kunnat komma i era händer.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag fick den ej af henne“, var allt hvad den i trångmål
-bragte arbetaren för tillfället kunde hitta på.
-</p>
-
-<p>
-“Jag har för god tanke om er för att kunna tro att
-ni af vanlig nyfikenhet tagit ett bref, som icke tillhörde
-er“, menade Adelaïde med blicken stadigt fästad på den
-unge mannen.
-</p>
-
-<p>
-Armand rodnade ånyo, ty han trodde sig i denna blick
-upptäcka en misstanke, som motsade hennes ord, och det
-var denna upptäckt som jagade blodet till hans hufvud.
-</p>
-
-<p>
-Den förhärdade har inom sig ingen förrädare att frukta,
-ty hos honom är hvarje bloddroppe förbleknad, förfrusen.
-Den ännu icke förhärdade vet ingen anklagare så svår som
-den, hvilken i purpur-toga uppstiger på hans egna kinder,
-kullkastande med ens alla sofismerna af den vältaligaste
-tunga. Oskulden, som skyr för minsta misstanke, emedan
-den skyr allt orent, purpurfärgar den dygdiges ansigte; men
-som verlden ofta sammanblandar denna rodnad med det sjuka
-samvetets, så har också mer än en oskyldig ofta nödgats
-<a id="page-251" class="pagenum" title="251"></a>
-snart sagdt fördöma det skönaste den eger: sin rodnande
-kind.
-</p>
-
-<p>
-“Om ni verkligen hyser denna goda tanke om mig“,
-sade han något nedstämd, “så gör ni mig ingenting annat
-än den största rättvisa ... Jag hoppas att den dag aldrig
-skall inträffa, då min nyfikenhet öfverväldigar min hederskänsla.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni har missförstått mig, om ni tror att jag kunnat
-misskänna den ... Ni har fått biljetten af någon annan än
-markisinnan?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, så förhåller det sig.“
-</p>
-
-<p>
-“Men ni vill icke säga mig, hvem som gifvit er den.“
-</p>
-
-<p>
-Den stackars unge mannen kom i ny förlägenhet, ty
-han hade ju lofvat Denise, att icke inblanda henne i denna
-kinkiga sak; och äfven om han icke lofvat henne det, skulle
-han likväl aldrig hafva kunnat tillskynda henne någon olägenhet.
-</p>
-
-<p>
-Dessutom föreföll det honom motbjudande att inför
-Adelaïde framställa sig såsom den der stode väl i vantarne
-hos kammarjungfrun. Han hade ju till och med nyss fruktat
-för att Adelaïde kunde anse honom stå i något förtroligare
-förhållande till markisinnan. Men Armand kände
-lyckligtvis så mycket af strategien, att han visste det offensiven
-ofta är halft vunnet, medan defensiven lika ofta är
-halft förloradt, hvarföre han beslöt att genast kasta sig in
-på den förra.
-</p>
-
-<p>
-“Är ej detta bref skrifvet af hertig de Beaudreuil?“
-frågade derför Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Jo, det är skrifvet af hertigen ... o min gud!“ svarade
-Adelaïde med ett uttryck i blicken och rösten, som
-röjde hur svår striden var emellan hennes stolthet och
-smärta.
-</p>
-
-<p>
-“Och är det ej skrifvet till markisinnan Eulalie d’Estelle?“
-fortfor Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Det är skrifvet till markisinnan ... men hvartill dessa
-frågor?“
-</p>
-
-<p>
-“Jo, mademoiselle, ty när så förhåller sig, är ju hufvudsaken
-klar, och hvilken annan upplysning kan ni väl
-då begära eller behöfva af mig? ... Kunde jag gifva mera,
-skulle ni ej behöft göra mig flere frågor ... Värdigas förlåta
-mig, men jag kan ej säga något vidare utan att blottställa
-den person, som jag i första rummet har att tacka för att
-<a id="page-252" class="pagenum" title="252"></a>
-det varit mig möjligt att afslöja denna nedriga intrig, som
-man sammanspunnit mot ert framtida lugn, mot ert lifs
-hela sällhet.“
-</p>
-
-<p>
-Adelaïde lutade pannan mot högra handen, öfverläggande
-inom sig sjelf och iakttagande derunder en tystnad,
-som Armand icke trodde sig böra afbryta. Slutligen närmade
-hon sig ena väggen och vidrörde en dervid hängande
-klocksträng. Ljudet af en klocka hördes, hvarefter Adelaïdes
-kammarjungfru visade sig i dörren.
-</p>
-
-<p>
-“Är hertigen kommen än?“ frågade Adelaïde.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, mademoiselle, han är inne hos monsieur“, svarade
-kammarjungfrun.
-</p>
-
-<p>
-“Har hertigen frågat efter mig?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad svarade du honom?“
-</p>
-
-<p>
-“Att mademoiselle ännu icke tager emot.“
-</p>
-
-<p>
-“Vet han att en främmande är inne hos mig?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag tror det inte.“
-</p>
-
-<p>
-“Är någon annan än hertigen inne hos min onkel?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, mademoiselle.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är bra ... du kan dröja i salongen, Colette.“
-</p>
-
-<p>
-Kammarjungfrun aflägsnade sig, efter att likväl förut
-hafva hugnat Cambon med en förundrad blick.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur“, sade Adelaïde, vändande sig till den unge
-mannen, “ni har brefvet?“
-</p>
-
-<p>
-“Behagar ni taga det, mademoiselle?“ frågade Cambon,
-erbjudande henne ifrågavarande biljett.
-</p>
-
-<p>
-“Jag tackar er“, svarade hon, emottagande den ånyo
-och genomögnade den för andra gången.
-</p>
-
-<p>
-“Har ni tillfälle att, ifall jag önskade det, i morgon
-komma hit?“ frågade hon.
-</p>
-
-<p>
-“Jag är färdig att när som helst uppfylla alla era befallningar,
-så vidt det beror af min förmåga“, förklarade
-Cambon.
-</p>
-
-<p>
-“Det är ingen befallning, monsieur ... det är blott en
-önskan, en lidandes bön, som ...“
-</p>
-
-<p>
-“Hur dags önskar ni att jag kommer?“ inföll Armand
-ifrigt.
-</p>
-
-<p>
-“På förmiddagen, om ni vill vara så god ... det är
-möjligt att jag då kunde behöfva er.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvilken timme?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-253" class="pagenum" title="253"></a>
-“Klockan tolf, om er tid så medgifver ... Men ni bör
-ej stiga upp hit, utan först vänta min kammarjungfru, som
-skall föra er till mig.“
-</p>
-
-<p>
-“Klockan precist tolf finnes jag på denna gata nära
-detta hus och lemnar icke min post, förrän er kammarjungfru
-kommit.“
-</p>
-
-<p>
-“Ännu en gång tackar jag er; ja, monsieur, jag tackar
-er ur djupet af mitt hjerta.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag har djupt bedröfvat er, mademoiselle!“
-</p>
-
-<p>
-“Ni har räddat mig, liksom ni räddat min onkel ...
-Dock, min förbindelse till er är större än hans, ty honom
-har ni blott ryckt från döden, då ni deremot ryckt mig ur
-... O! ni har rätt, det var ett förfärligt öde man ämnade
-mig! ... Aldrig skall jag glömma hvad ni gjort för mig,
-aldrig så länge jag andas! ... Men himlen skall göra hvad
-icke jag förmår: han skall belöna er såsom ni förtjenar.“
-</p>
-
-<p>
-Hon räckte sin hand åt den unge mannen, som slöt
-den i sin och fästade sina brinnande blickar på densamma.
-Det är allt mycket vackert och betydelsefullt man kan se
-på en sådan der liten bländhvit hand. Armand borde hafva
-åtnöjt sig dermed, i stället för att, såsom nu skedde, öfverväldigad
-af en passion, hvars namn och betydelse han ännu
-knappast kunde fatta, föra den först till sitt bröst och sedan
-till sina läppar, hvilka brände som eld.
-</p>
-
-<p>
-Följden blef också den, att Adelaïde hastigt drog sin
-hand tillbaka och stirrade nästan med bestörtning på den
-unge mannen, hvars själ tycktes vara i sjunde himlen.
-</p>
-
-<p>
-Men var hans själ i sjunde himlen, så blef också
-fallet desto hårdare.
-</p>
-
-<p>
-“Förlåt!“ stammade han tillintetgjord och närmade sig
-dörren. Det föreföll honom som om han genom sin oförsigtighet
-icke allenast förstört allt det värde, som kunnat
-ligga i den tjenst han bevisat den unga flickan, utan äfven
-sjelf lagt en ny sårande förolämpning till råga på den smärta,
-hvarunder hennes hjerta redan dignade.
-</p>
-
-<p>
-Huru han kom utför trapporna och från gården ut på
-gatan, visste han knappast. Han tänkte på ingenting annat
-än den olyckliga handkyssningen. Hade i denna stund en
-vagn kommit körande på gatan, så skulle han ej gått ur
-vägen, utan gerna låtit hjulet öfvergå en arm eller ett ben,
-hvilken olycka han skulle ansett såsom ett välförtjent straff
-för en begången dumhet eller såsom ett afledningsmedel från
-<a id="page-254" class="pagenum" title="254"></a>
-den missbelåtenhet, som nu tärde honom, till någon verklig
-olyckshändelse, som kunde döfva den förra. En dum gerning
-rufvar lika mycket på sinnet som en brottslig, ja kanske
-mera, ty tanken på den sednare fördelas kanske något
-af fruktan för det hotande straffet.
-</p>
-
-<p>
-Lyckligtvis för vår hjeltes armar och ben fanns för
-tillfället ingen vagn på gatan, och om den också funnits,
-så har man i Paris icke så lätt för att köra öfver folk som
-i Stockholm, ehuru gatorna hvimla af folk, alldenstund en
-dylik skjuts kostar den skjutsande icke allenast häst och
-åkdon, utan äfven ansenligt mera böter, ja till och med ett
-år vid galèrerna, ifall vårdslösheten varit för mycket stor.
-</p>
-
-<p>
-Armand fortsatte derför oskadd sin väg med full föresats
-att hädanefter hafva förnuftet i behåll, när det gälde
-att kyssa vackra fruntimmers händer. Lättare föresatser
-kan man göra här i verlden, och ändå hafva svårt för att
-hålla dem.
-</p>
-
-<p>
-Emellertid kände sig Armand någorlunda lugnad af sin
-goda föresats; men om han kunnat ana hela följden af sin
-oförsigtighet eller dumhet, hade han icke lugnat sig så lätt.
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-16">
-<span class="firstline">Sextonde kapitlet.</span><br />
-Vidare om biljetten.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">U</span><span class="postfirstchar">nder</span> det Armand Cambon samtalade med Adelaïde Géronnière,
-befann sig hertig de Beaudreuil i bankirens kabinett,
-lifligt språkande med denne.
-</p>
-
-<p>
-Monsieur Géronnière var insvept i en morgonrock, som
-skulle hafva vunnit priset till och med framför profetens
-morgonrockar. “Profetens morgonrockar!“ utropar den förvånade
-läsaren, som, ehvad höga föreställningar han än må
-göra sig om profeterne i allmänhet, säkerligen icke hyser
-något öfverdrifvet begrepp om deras garderober. Vanligtvis
-har man förestält sig dem lunkande barfota, klädde i säck
-och med aska på hufvudet samt följaktligen på intet vis
-<a id="page-255" class="pagenum" title="255"></a>
-“ajusterade“ för nutidens salonger. Det blef Eugène Scribe
-och Giacomo Meyerbeer förbehållet att gifva oss en bättre
-tanke om deras toalett. Deras profet, Jean de Leyde, är
-en ståtlig karl i sammetsmantel, silfverharnesk och guldkrona
-och som derjemte sjunger de grannaste recitativer
-och arier, verkliga mästerstycken, enligt s. k. “kännares“
-omdömen, men något tråkiga, enligt vårt och den stora allmänhetens.
-Alla komma emellertid öfverens deruti, att utan
-lyxen i dekorationer och toaletter skulle Meyerbeers profet
-för längesedan gått till hvila. Men den, som kanske gjort
-mest för att hålla profetens minne vid makt, är en monsieur
-Fromageau.
-</p>
-
-<p>
-Hvem är då denne monsieur Fromageau som mäktat
-göra hvad heroerne Scribe och Meyerbeer icke ens med
-förenade krafter förmått? Jo, monsieur Fromageau är skräddare.
-Men, o himmel, hvilken skräddare! Herr Kæding,
-för hvilken vi svenskar hyst så mycken beundran, förhåller
-sig till monsieur Fromageau, som en blagarns-tråd till en
-tråd af guld. Monsieur Fromageau eller, rättare sagdt,
-hans hus vid boulevard Poissonnière har blifvit en af den
-franska hufvudstadens märkvärdigheter. Detta hus, som
-fått sitt namn efter ifrågavarande opera af Meyerbeer, är
-ett af de vackraste vid boulevarden och det rikast upplysta
-i hela Paris. Namnet profeten strålar på dess façade
-både i transparent och gaslågor, hvilka sednare jemväl garnera
-alla fönsterbågarne i bottenvåningen. De öfriga tvänne
-våningarne hafva transparenta fönstergardiner, på hvardera
-af hvilka finnes aftecknad en af de i operan uppträdande
-personerne, alla i kroppsstorlek. Hela huset, invändigt försedt
-med speglar från golf till tak, är upptaget till klädesmagasin,
-och innanför fönsterna i bottenvåningen ligga utbredda
-morgonrockar, hvaribland finnas de som kosta flere
-hundra francs.
-</p>
-
-<p>
-Monsieur Géronnières morgonrock, som skulle hafva
-vunnit priset framför alla dessa, borde således hafva varit
-utomordentlig. Också var den af det tjockaste röda sidendamast,
-broderad i guld från ofvan till nedan. Men den
-hade derjemte en prydnad, som man icke kan upptäcka på
-profetens morgonrockar, åtminstone så länge de finnas hos
-monsieur Fromageau, nämligen hederslegionens vackra röda
-band.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-256" class="pagenum" title="256"></a>
-Till deras upplysning, som möjligtvis skulle kunna tro,
-att ordensbandet på morgonrocken blott var en egenhet hos
-monsieur Géronnière, nämna vi att samma svaghet är ganska
-vanlig hos många af de fransmän, som hugnas med ordnar.
-Förmådde en fransk riddare på en gång nyttja ett
-dussin rockar, så kunde man vara viss om att han också
-på samma gång skulle bära ett dussin band, alla tillhörande
-samma orden. Det förefaller visserligen besynnerligt, att
-i ett land, der man för längesedan lagt titlarne å sido, man
-röjer sådan vurm för dylika utmärkelser; men detta bör
-mindre tillskrifvas någon öfverdrifven uppskattning af ordnarnes
-värde, än en qvinlig fåfänga uti att vilja “kluta ut
-sig“ så grann som möjligt. Republikens president har icke
-underlåtit att skatta till denna fåfänga. Af tre bättre klädda
-herrar man möter på boulevarderna, är man säker på att
-en bär röda bandet i knapphålet. Vi tro knappast att kejsar
-Nicolaus, ehuru han regerat längre än ett fjerdedels sekel,
-utdelat så många ordnar, som franska republikens president,
-Louis Napoleon, under blott trenne års regering. För öfrigt
-är det i Frankrike, liksom i alla andra länder, längesedan
-man upphörde att räkna förtjensternas antal efter ordnarnes.
-Regenterne hafva gjort allt för att förringa värdet af
-sina nådegåfvor, och för detta bör visst ingen demokrat anklaga
-eller klandra dem.
-</p>
-
-<p>
-Men låtom oss lyssna till samtalet emellan hertigen
-och bankiren, der de sitta bredvid hvarandra framför den
-lågande marmorspisen.
-</p>
-
-<p>
-“Klockan är redan slagen elfva“, underrättade hertigen;
-“jag hindrar er kanske? ... ni måste göra er toalett,
-ty jag förmodar att ni icke försummar infinna er i deputerade
-kammaren, som i dag har sin första session.“
-</p>
-
-<p>
-Det faller af sig sjelf att en man med så många millioner
-som monsieur Géronnière äfven skulle vara deputerad.
-</p>
-
-<p>
-“Sessionen börjar, som ni vet, först klockan två“, svarade
-bankiren, “jag har således god tid på mig.“
-</p>
-
-<p>
-“Kamrarnes sammanträde denna gången blir utan tvifvel
-af stort inflytande på Frankrike, större kanske än mången
-föreställer sig“, påstod hertigen.
-</p>
-
-<p>
-“Helt säkert“, medgaf bankiren, “det blir af stort inflytande
-på Frankrike.“
-</p>
-
-<p>
-Det fordrades ingen profetisk blick för att påstå och
-medgifva något sådant. Alltifrån den första reform-banketten,
-<a id="page-257" class="pagenum" title="257"></a>
-som samma år den 9 Juli hölls i Chateau Rouge och hvilken
-bevistades af omkring 1,200 valmän och deputerade,
-tillhörande alla samhällsklasser, stod nationen slagfärdig mot
-styrelsen, endast afvaktande kamrarnes sammanträde, då man
-visste att stormen skulle bryta lös, ty det var allmänt bekant
-både att oppositionen skulle föranstalta om en ny reform-bankett
-och att styrelsen med all makt ville förhindra
-den.
-</p>
-
-<p>
-“Jag är nyfiken att höra hurudant konungens trontal
-blir“, sade bankiren.
-</p>
-
-<p>
-“Ludvig Filips tal“, rättade hertigen.
-</p>
-
-<p>
-Denna rättelse röjde af hvad slags trosbekännelse hertig
-de Beaudreuil var. Legitimisterne akta sig för att begagna
-orden: “konung“ och “trontal“, när det är frågan om någon
-annan än pretendenten, någon annan än deras, men säkert
-aldrig Frankrikes, Henrik V.
-</p>
-
-<p>
-“Denna gången kommer ni att rösta med minoriteten,
-monsieur Géronnière“, förmodade hertigen.
-</p>
-
-<p>
-“Ni tror det, hertig?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvaraf tror ni det?“
-</p>
-
-<p>
-“Emedan jag tyckt mig förnimma att ni mycket lutar
-åt den sidan.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag både vill och icke vill“, sade bankiren, något oroligt
-vrickande på stolen.
-</p>
-
-<p>
-“Ni vill?“
-</p>
-
-<p>
-“Derför att jag i många hänseenden ogillar ministèrens
-politik“, svarade bankiren.
-</p>
-
-<p>
-“Ni vill icke?“
-</p>
-
-<p>
-“Derför att jag af själ och hjerta är tillgifven konungen,
-som alltid varit en börsens vän, alltid en beskyddare
-af de stora kapitalerna, dessa fasta och enda grundpålar
-för nationernas välstånd och ära.“
-</p>
-
-<p>
-“En börsens vän, en beskyddare af de stora kapitalerna“,
-upprepade hertigen; “har ni då glömt Teste’s öde? ...
-har ni förgätit den olycklige Pellapra? ... huru beskyddade
-han dem?“
-</p>
-
-<p>
-Läsaren erinrar sig kanske en rättegång, som år 1847
-väckte ett oerhördt uppseende icke blott inom Frankrike,
-utan äfven öfver hela Europa. En minister och pär af
-Frankrike med namn Teste blef lagligen förvunnen att hafva
-<a id="page-258" class="pagenum" title="258"></a>
-tagit mutor för att hos styrelsen utverka större omfång i
-arbetet af en saltgrufva. Teste var likväl stor kapitalist
-och ansågs ega tio millioner francs. I berörde rättegång
-invecklades general Cubières, likaledes stor kapitalist och
-pär af Frankrike, samt general-räntmästaren Pellapra, den
-störste kapitalisten af de tre, ty han egde ända till tjugo
-millioner francs, var 78 år, men trodde sig icke hafva fått
-nog af guld. Dessa pärer och stora kapitalister dömdes till
-höga penningeböter, Teste och Pellapra derjemte till fängelse
-och ärans förlust. Styrelsen, länge af allmänna opinionen
-anklagad för det mutnings-system som inrotat sig öfverallt i
-landet, fick genom ifrågavarande rättegång en ny stöt, som
-visst icke var den lättaste att parera.
-</p>
-
-<p>
-“Jag medger“, svarade bankiren, “att konungen, med
-fästadt afseende på de stora tjenster dessa män gjort fäderneslandet,
-i tid kunnat nedtysta saken, i stället för att
-genom dess beifrande blottställa hela den förmögnare köpmanna-korpsens
-anseende, som är så nära införlifvadt med
-styrelsens eget ... Men detta var mindre hans fel än hans
-ministrars ... dessa trodde sig kunna återvinna sin förlorade
-popularitet genom att uppoffra sina bästa vänner.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni fortfar således att vara en blind beundrare af orleanisten?“
-frågade hertigen.
-</p>
-
-<p>
-“Jag förstår att skilja konungen ifrån hans ministrar“,
-svarade bankiren.
-</p>
-
-<p>
-“Men ni förstår icke att skilja ministrarne från konungen“,
-anmärkte de Beaudreuil.
-</p>
-
-<p>
-“Hans envishet att bibehålla dem är oförklarlig“, medgaf
-Géronnière.
-</p>
-
-<p>
-“Ni anser ministrarne för odugliga och skadliga för
-landet ... er skarpa blick, monsieur Géronnière, har ej kunnat
-undgå att finna det ... Men hur vill ni bära er åt för den
-händelse att Ludvig Filip, döf för sina bästa vänners råd,
-bibehåller sin ministère utan ringaste modifikation? ... hur
-vill ni då göra, bäste monsieur Géronnière?“
-</p>
-
-<p>
-“Hur jag vill göra?“ upprepade denne med en viss
-högtidlighet, liksom berodde det på honom.
-</p>
-
-<p>
-“Ni vill rycka ned denna ministère“, fortfor hertigen,
-“och deruti handlar ni otvifvelaktigt såsom det en god patriot
-egnar och anstår ... Men under det ni rycker af alla
-era krafter, märker ni att Ludvig Filip är med oupplösliga
-band fästad vid ministèren och att han följaktligen måste
-<a id="page-259" class="pagenum" title="259"></a>
-följa med i fallet ... Hvad gör ni då? ... Jo, ni använder
-nu alla era krafter för att skjuta ministèren tillbaka upp
-till den plats, hvarifrån ni förut velat draga den ... Visserligen
-har ni derigenom räddat Ludvig Filip, det är obestridligt,
-men ni har på samma gång räddat en ministère, som
-hela Frankrike afskyr och den ni sjelf hatar.“
-</p>
-
-<p>
-“Som jag hatar? ... Visserligen ... men ... Må konungen
-gerna behålla Guizot, hvilken, om jag undantager spanska
-affären, likväl är en stor statsman, som ...“
-</p>
-
-<p>
-“Men Guizot släpper aldrig Dumon“, anmärkte hertigen,
-sneglande under lugg på bankiren, hvars ärelystnad han väl
-kände; “så länge Guizot bär utrikesministers-portföljen, skall
-Dumon bära finans-ministerns, hvilket är lika säkert som att
-Guizot skall sköta seglen, så länge Ludvig Filip sitter vid
-rodret.“
-</p>
-
-<p>
-“Han måste tvingas dertill!“ förklarade Géronnière häftigt,
-ty han var tagen på sin svaga sida.
-</p>
-
-<p>
-“Hvem måste tvingas?“ sporde hertigen.
-</p>
-
-<p>
-“Konungen“, svarade bankiren.
-</p>
-
-<p>
-“Och till hvad skall han tvingas?“
-</p>
-
-<p>
-“Att afskeda sin gamla ministère och välja sig en ny.“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvem skall tvinga honom dertill?“
-</p>
-
-<p>
-“Vi“, svarade Géronnière, i det han reste sig upp,
-stolt draperande sig i den granna morgonrocken, “vi, hans
-vänner, skola tvinga honom dertill.“
-</p>
-
-<p>
-“På hvad sätt?“
-</p>
-
-<p>
-“När konungen ser att hans eget parti, att hans egna
-vänner förklara sig emot hans ministrar, skall han icke längre
-våga skydda dem.“
-</p>
-
-<p>
-“Ganska sannt ... men sättet? sättet?“ fortfor hertigen,
-spännande sin örnblick i bankiren.
-</p>
-
-<p>
-Frågan om sättet tycktes bringa denne i mycken förlägenhet.
-</p>
-
-<p>
-“Jag slår vad“, återtog hertigen, “att den demonstration,
-ni tänker göra, är densamma, hvaruti jag och mina
-vänner skola deltaga, naturligtvis för samma ändamål som ni.“
-</p>
-
-<p>
-“Och hvaruti består denna demonstration?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni är en fin diplomat, monsieur Géronnière“, anmärkte
-de Beaudreuil leende; “ni låtsar glömma att det är fråga
-om en ny reform-bankett.“
-</p>
-
-<p>
-“Aha!“
-</p>
-
-<p>
-“Nåväl?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-260" class="pagenum" title="260"></a>
-“Men reform-banketterna hafva ju till syfte att ändra
-vallagen“, anmärkte bankiren, “att utvidga valrätten till
-förmån för de klasser, som hitintills varit utestängda derifrån?“
-</p>
-
-<p>
-“Än sedan?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag och mina vänner skola således uppträda emot våra
-egna intressen?“
-</p>
-
-<p>
-“Nå, hvad mer? ... göra icke jag och mina vänner,
-när vi deltaga i reform-banketten, detsamma? ... gäller det
-icke vårt skinn lika mycket som ert?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, och derför förvånar det mig att ...“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, det förvånar er icke“, inföll hertigen, “ty ni
-finner alltför väl att reform-banketten blott är en demonstration,
-som börjar med att hota våra rättigheter, men som
-endast skall sluta med ministèrens fall ... Tror ni väl att
-Thiers och Odillon Barrot, reform-banketternas stiftare, ha
-någon annan mening med dem?“
-</p>
-
-<p>
-Hertig Beaudreuil trodde ganska riktigt. Det faller af
-sig sjelf att ingen af orleanisternes anhängare, hvilkas chefer
-Thiers och Odillon Barrot voro, kunde hafva för afsigt att
-stöta Ludvig Filip från tronen. De måttade dråpslagen
-blott mot hans ministrar, för att sjelfve få lefva och regera
-i de dödas ställe, icke anande att samma slag kunde drabba
-konungens person. Innan de sköto bresch på den kungliga
-muren, hade de bort kunna föreställa sig, att andra än de
-sjelfve kunde storma derigenom. Men det gjorde de icke,
-och derför kan man väl med skäl påstå, att de, utan att
-veta det, gingo både republikanernes och legitimisternes
-ärenden.
-</p>
-
-<p>
-“Ni torde hafva rätt“, medgaf bankiren, alvarsamt begrundande.
-</p>
-
-<p>
-“Och som jag har rätt, så skall jag säkerligen hvarken
-sakna ert eller edra vänners namn på listan till banketten“,
-yttrade hertigen.
-</p>
-
-<p>
-“Det kommer att väcka ett oerhördt uppseende“, menade
-den inbilske bankiren.
-</p>
-
-<p>
-“Ni är en af grundpelarne för majoriteten inom deputerade
-kammaren och såsom sådan en af de mest impopuläre
-i Frankrike“, sade de Beaudreuil; “men ifrån det ögonblick
-ni är deltagare i reform-banketten, är ni en af de mest populäre.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad skall konungen säga?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-261" class="pagenum" title="261"></a>
-“Hvad han skall säga, det vet jag icke ... men hvad
-han skall göra, det vet jag.“
-</p>
-
-<p>
-“Och hvad skall han göra?“
-</p>
-
-<p>
-“Han skall till ministrar utse åt sig de mest populäre“,
-svarade hertigen med en betydelsefull blinkning åt bankiren.
-</p>
-
-<p>
-Det spred sig ett sken öfver bankirens ansigte och
-han blinkade lika betydelsefullt tillbaka.
-</p>
-
-<p>
-“Men han skall anse mig för en otacksam“, invände
-han; “konungen har visat mig så mycken uppmärksamhet,
-öfverhopat mig med så mycken nåd.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad!“ utropade hertigen, “en man, sådan som ni,
-skulle känna sig smickrad af Ludvig Filips nåd!“
-</p>
-
-<p>
-“Visst icke, för ingen del“, svarade bankiren; “men
-jag har aktning för konungens personlighet ... konungen
-har ett så godt hjerta.“
-</p>
-
-<p>
-“Ludvig Filip skulle ha godt hjerta! ... bah, monsieur
-Géronnière!“
-</p>
-
-<p>
-Monsieur Géronnière såg något förundrad på monsieur
-de Beaudreuil.
-</p>
-
-<p>
-“När man säger till mig, att Ludvig Filip är en vis
-regent“, yttrade den sednare, “så ropar jag: glöm ej Frankrikes
-politiska och ekonomiska förbistring! ... När man säger
-mig att Ludvig Filip har ett godt hjerta, så ropar jag bland
-annat: glöm ej prinsen af Condé!“
-</p>
-
-<p>
-“Prinsen af Condé!“ upprepade Géronnière med stora
-ögon.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, har ni verkligen glömt prinsen af Condé?“ frågade
-hertigen.
-</p>
-
-<p>
-“Jag förstår er icke.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni skulle ej minnas den historien, som många ännu
-hafva i färskt minne! ... Jag känner en, som aldrig skall
-glömma den, icke ens i sin dödsstund.“
-</p>
-
-<p>
-“Och det är?“
-</p>
-
-<p>
-“Han med det goda hjertat, er älskling, Ludvig Filip.“
-</p>
-
-<p>
-“Men ni måste förklara för mig den der historien“,
-bad bankiren, som endast var slängd i handelshistorien.
-</p>
-
-<p>
-Hertigen trummade med fingrarne på stolskarmen, men
-tycktes icke vara sinnad att lemna någon förklaring. Förmodligen
-ansåg han icke bankiren och orleanisten Géronnière
-vara rätte mannen för att afhöra en sådan förklaring.
-Vi gifva den derför i hans ställe.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-262" class="pagenum" title="262"></a>
-Prinsen af Condé var bourbon. När vid 1830 års revolution
-Carl X med familj nödgades lemna Frankrikes tron
-och landamären, föll det ingen in att prinsen af Condé borde
-göra sällskap på resan, ty han var mycket älskad af folket.
-Han hade aldrig blandat sig i hof-intriger eller sökt spela
-någon politisk roll. Derjemte visste man, att han till det
-mesta använde räntan af sin ofantliga förmögenhet för att
-göra godt. Prinsen sjelf stannade också gerna qvar i ett
-land, der han var föremål för så mångas kärlek och tacksamhet.
-Såsom fadder åt Ludvig Filips fjerde son, hertigen
-af Aumale, hade prinsen testamenterat denne hela sin förmögenhet.
-Men när Ludvig Filip uppsteg på tronen, började
-prinsen af Condé, som förmodligen tyckte att Ludvig
-Filip var rik nog, först tänka på om han ej borde ändra sitt
-testamente till förmån för Carl X:s sonson, den oskyldige
-hertigen af Bordeaux, som naturligtvis måste deltaga i moderns
-och farfaderns landsflykt. Rykten att prinsen verkligen
-ämnade ändra testamentet spredo sig öfverallt, och en
-morgon fann man prinsen af Condé hängande på fönsterkroken
-i sin sängkammare. Man sökte väl utsprida såsom sannolikt,
-att prinsen sjelf afhändt sig lifvet; men mängden, som
-förgäfves letade efter skäl för en sådan sannolikhet, trodde
-att ett rysligt brott var begånget. Hertigen af Aumale fick
-den dödes millioner, ty testamentet hade ännu icke hunnit
-blifva ändradt. Den olycklige prinsen hvilar i de kongliga
-grafvarne i S:t Denis, der, under loppet af aderton år, en
-ständigt brinnande lampa, på Ludvig Filips befallning, spred
-sitt sken öfver grafven. Huru det egentligen hänger tillsammans
-med denna dystra historia, vet man icke. Det intima
-förhållande, som rådde emellan Ludvig Filip och madam
-Feuchères, den aflidnes sista vårdarinna, gaf anledning till
-många hemska rykten, hvilka möjligtvis sakna all grund.
-Men säkert är, hvad icke en gång Ludvig Filips egna vänner
-kunna bestrida, att Juli-konungen alltid med en viss skygghet
-nämnde den olycklige prinsens namn. Skulle den ständigt
-brinnande lampan i S:t Denis vara ett försoningsoffer,
-så måtte icke detta hafva varit tillfyllest, eftersom Gud lät
-1848 års sol lysa öfver en kullstjelpt tron och en flyende
-konung.
-</p>
-
-<p>
-Samtalet emellan hertigen och bankiren afbröts af Adelaïde,
-som inträdde i kabinettet med den olycksbringande
-biljetten i handen.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-263" class="pagenum" title="263"></a>
-Hertig de Beaudreuil, med en liflighet naturlig hos en
-brudgum dagen före brölloppet, skyndade emot sin brud och
-framräckte sin hand för fatta hennes.
-</p>
-
-<p>
-Men brudgummen studsade förvånad tillbaka, ty handen,
-som han sökte, drog sig hastigt undan, och blicken, som han
-mötte, vände sig föraktfullt ifrån honom.
-</p>
-
-<p>
-Adelaïde närmade sig sin onkel, som lika förvånad stirrade
-än på den ena, än på den andra.
-</p>
-
-<p>
-“Onkel torde vara god och läsa denna skrifvelse“, bad
-hon, “och läsa den högt, ty den rörer hertigen lika nära
-som oss, ja kanske ännu närmare.“
-</p>
-
-<p>
-“Mademoiselle!“ utlät sig hertigen, “tillåt mig säga, att
-detta bemötande öfverraskar mig.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är omöjligt att er öfverraskning kan öfvergå den,
-som gripit mig“, svarade Adelaïde med värdighet.
-</p>
-
-<p>
-“Men hvad vill allt det här säga?“ frågade bankiren,
-vägande biljetten i sin hand.
-</p>
-
-<p>
-“Ni har svaret i er hand, gode onkel“, tillkännagaf
-brorsdottern.
-</p>
-
-<p>
-“Madame la marquise Eulalie d’Estelle“, läste bankiren
-på utanskriften; “det är er stil, hertig.“
-</p>
-
-<p>
-“Min!“ ropade hertigen, i det han hastigt nalkades bankiren.
-</p>
-
-<p>
-Adelaïde skyndade fram, ställande sig emellan denne och
-hertigen.
-</p>
-
-<p>
-“Hörde ni ej, monsieur, att min onkel skulle läsa den
-högt?“ frågade hon.
-</p>
-
-<p>
-“Jag bjuder fåfängt till att lösa denna gåta“, sade hertigen;
-“hvad som högt kan uppläsas för mig bör äfven kunna
-läsas af mig sjelf ... ett bref, skrifvet af min hand, måste
-uteslutande vara min egendom, skulle jag förmoda.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni misstager er, monsieur“, svarade Adelaïde, “detta
-bref tillhör markisinnan d’Estelle ... ehuru brefvet af en händelse
-och utan min egen förskyllan kommit i mina händer,
-har det likväl icke upphört att vara hennes egendom.“
-</p>
-
-<p>
-Hertigen bet sig i läppen och teg. Hans blickar, liksom
-Adelaïdes, sökte bankirens ansigte, medan denne var sysselsatt
-med att studera biljettens innehåll, utan att uppläsa
-den.
-</p>
-
-<p>
-Om det är ett bevis på en statsmans storhet att aldrig
-hvarken rodna eller blekna för något här i verlden, så rättfärdigade
-monsieur Géronnière för ingen del den goda tanke
-han i detta hänseende hyste om sig sjelf. Hvarken hertigen
-<a id="page-264" class="pagenum" title="264"></a>
-eller Adelaïde hade ditintills kunnat föreställa sig, att bankirens
-merendels så betydelselösa ansigte skulle vara så färgrikt
-såsom det nu visade sig för dem. Än voro hans kinder
-hvita som alabaster, än röda som ordensbandet på morgonrocken,
-under det att läpparne voro blå och ringlarne
-kring ögonen gulgröna.
-</p>
-
-<p>
-“Onkel behagar ej uppläsa hvad som är skrifvet?“ frågade
-Adelaïde, som icke syntes öfverraskad af den rika färgskiftningen
-på onkelns ansigte.
-</p>
-
-<p>
-Med synbart skälfvande knän närmade sig bankiren hertigen
-och lemnade honom biljetten utan att säga ett enda ord.
-</p>
-
-<p>
-Hertigen kastade sig öfver biljetten, som örnen öfver
-sitt rof, men Adelaïde uppgaf ett ångestrop, när hon såg biljetten
-i hertigens hand, liksom fruktade hon att han skulle
-förstöra den.
-</p>
-
-<p>
-Hertigen kastade en blick på innehållet. Det föreföll
-både bankiren och hans brorsdotter som om ett nattsvart
-moln utbredde sig öfver hertigens ansigte. Men molnet, blott
-ett ögonblickets barn, skingade sig snart, och derefter syntes
-hertigen så lugn som om ingenting ovanligt förefallit.
-</p>
-
-<p>
-“Och det är denna skrifvelse som upprört er så mycket?“
-frågade han med ett leende, till hälften medömkan, till hälften
-förakt.
-</p>
-
-<p>
-Bankiren och brorsdottern sågo tigande på hvarandra.
-</p>
-
-<p>
-“Det är denna biljett som ni, mademoiselle, med en sådan
-högtidlighet bedt er onkel uppläsa“, fortfor de Beaudreuil,
-“men som ni, monsieur Géronnière, icke vågar läsa upp? ...
-Nå väl! jag skall läsa upp den jag, utan att hoppa öfver
-en enda rad, ett enda ord ... Men ursäkten att jag ej kan
-dela er öfverraskning eller smittas af er bestörtning!“
-</p>
-
-<p>
-Derefter uppläste han med hög klar stämma följande:
-</p>
-
-<div class="letter">
-<p class="addr">
-“Eulalie!
-</p>
-
-<p>
-“Svaret från Rom är anländt. Pater Angelini har, såsom
-jag redan var öfvertygad om, gått in på allt. Han
-skall icke blott tiga, utan äfven utplåna alla de spår, som
-för verlden kunde röja vårt hemliga giftermål. Jag skrifver
-för att underrätta er derom. Jag skrifver ock för att be er
-vara hemma i afton kl. 9, då jag ämnar besöka er. Ni vet
-huru mycket vi ännu hafva att tala om, och ingen tid är
-att förlora. Dagen är utsatt, och den 29 förer jag Adelaïde
-<a id="page-265" class="pagenum" title="265"></a>
-Géronnière till altaret. Jag behöfver icke upprepa huru
-vigtigt det är för oss begge att denna affär icke längre uppskjutes.
-En gång under tak, behöfva vi icke frukta stormen.
-Försigtigheten fordrar att ni ögonblickligen förstör denna
-biljett. Den 26 December.
-</p>
-
-<p class="sign">
-<em>Rigobert.</em>
-</p>
-
-</div>
-
-<p>
-Sådant var innehållet af denna biljett, som redan och
-med skäl satt myror i så mångas hufvud, men hvars verkan
-helt och hållet syntes förfelad mot hertigens, som likväl närmast
-borde hafva gripits deraf. Beaudreuil hade uppläst
-alltsammans utan att darra på handen eller sväfva på målet.
-</p>
-
-<p>
-Bankiren och Adelaïde fortforo att stirra på hvarandra.
-Hur ville de förklara detta fenomen?
-</p>
-
-<p>
-“En så djupt kränkande misstanke dagen före brölloppet
-ger ingen borgen för framtida lycka“, förklarade hertigen;
-“också är från detta ögonblick förbindelsen emellan våra familjer
-en omöjlighet. Men innan jag för alltid aflägsnar mig
-från detta hus, måste jag veta hvem som skrifvit denna biljett
-samt huru den kommit i edra händer.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni har då icke skrifvit den?“ frågade Adelaïde, ansträngande
-sig för att genomskåda hertigens ansigte, som allt
-mera antog marmorns köld och hårdhet.
-</p>
-
-<p>
-Hertigen svarade med ett skratt, klingande af stolthet och
-förakt.
-</p>
-
-<p>
-“Om ni, mademoiselle“, sade han derefter, vändande
-sig till Adelaïde, “tilltror mig förmågan af ett brott,
-så bevisar det att den goda tanke, man vid er ålder vanligtvis
-hyser om menskligheten, icke slagit så djupa rötter i
-ert hjerta, som man skulle önska; men det röjer äfven brist
-på erfarenhet af lifvet, och derför kunde man kanske ursäkta
-er ... Men att ni, monsieur Géronnière“, sade han, vändande
-sig till bankiren, “med er erfarenhet af verlden icke
-ser i denna handling, som är falsk från början till slut, ett
-verk antingen af någon rival, som jag ej känner, eller af
-någon som för politiska skäl ansett sig böra våga allt för att
-bryta förbindelsen emellan våra familjer, det har öfverraskat
-mig, det är det enda som förvånat mig.“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, hertig!“ ropade Géronnière, “jag har icke ett
-ögonblick varit förd bakom ljuset ... det var blott den förvånande
-likheten i stilen som öfverraskade mig ... Jag trodde
-genast, liksom ni, att någon hemlig fiende till oss begge efterterapat
-<a id="page-266" class="pagenum" title="266"></a>
-er stil för att genom offentlig skandal rubba det
-goda förhållande, som hitintills varit rådande oss emellan
-och hvilket, jag hoppas det, äfven framgent skall fortfara
-... Adelaïde är blott ett barn, och derför måste ni förlåta
-henne.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag har förlåtit henne“, svarade hertigen, “men hennes
-misstroende, om också blott af ett ögonblicks varaktighet,
-har likväl för evigt slitit alla ömmare band emellan oss.“
-</p>
-
-<p>
-“Och våra fiender skola således triumfera!“ ropade bankiren
-med mycken häftighet; “aldrig, aldrig!“
-</p>
-
-<p>
-“Ännu har jag i min hand detta papper“, fortfor hertigen
-med samma lugn; “jag skulle kunna förstöra det och
-derigenom tillintetgöra det enda beviset på min förmenta
-brottslighet ... Men jag skall icke förstöra det ... Tag det,
-monsieur Géronnière ... Ni kan nu när som helst börja sak
-mot mig“, tillade han med ett leende, värdigt oskulden.
-</p>
-
-<p>
-Bankiren, som emottagit biljetten, sönderref den och
-kastade bitarne på golfvet.
-</p>
-
-<p>
-“Olycklige! hvad gör ni!“ ropade hertigen, plockande
-upp de på golfvet kringströdda bitarne, “ni har beröfvat oss
-det enda medlet att upptäcka, öfverbevisa och bestraffa den
-skurk, som förfalskat min stil, mitt namn! ...“
-</p>
-
-<p>
-“Och ni kunde verkligen tro“, sade bankiren, “att jag
-skulle gifva offentlighet åt denna skandal ... Ni inser då ej
-att våra fiender, det första denna händelse blefve offentliggjord,
-skulle kasta sig öfver den och gifva deråt en tydning
-förenlig med deras onda afsigter? ... Slagne vid första anfallet,
-skulle de hafva hämnats genom ett nytt.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni har ryckt en stor förbrytare undan lagens arm,
-monsieur Géronnière“, sade hertigen; “men ni skall ej rycka
-honom undan min ... Min värja skall finna honom, om han
-också dolt sig i afgrunden!“
-</p>
-
-<p>
-“Ni, hertig de Beaudreuil, fläcka er värja med en uslings
-blod!“ väsnades bankiren; “jag skall aldrig tillåta det
-... Kom, Adelaïde!“ fortfor han, tagande sin brorsdotter vid
-handen, “kom! bed hertigen om tillgift för ditt oförstånd,
-och han skall glömma detta obehagliga uppträde, jag är säker
-derom! ... Jag ville hellre uppoffra halfva min förmögenhet,
-än tillåta denna händelse något inflytande på våra
-planer för gemensam lycka ... Ingenting i verlden skall hindra
-mig från att i morgon, såsom bestämdt var, följa er
-begge till mairen och ifrån mairen till Madelaine-kyrkan.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-267" class="pagenum" title="267"></a>
-“Men jag“, sade Adelaïde, dragande sin hand ur farbroderns,
-“medföljer i morgon hvarken till mairen eller Madelaine-kyrkan.“
-</p>
-
-<p>
-“Adelaïde!“ yttrade hertigen med mildhet i rösten och
-en tår i ögat; “ni behöfver icke vanställa era läppar med
-att fälla en sådan dom ... Jag har ju redan sagt, att er
-misstanke icke ger någon borgen för framtida lycka och att
-derför, just derför all förbindelse oss emellan hädanefter är
-en omöjlighet!“
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-17">
-<span class="firstline">Sjuttonde kapitlet.</span><br />
-Place de la Concorde.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">P</span><span class="postfirstchar">lace</span> de la Concorde är den vackraste punkt i Paris och
-kanske den mest storartade stadsdel i verlden. Midt på platsen
-reser sig till en höjd af åttio fot obelisken från Egypten,
-hvilken, härstammande från konung Sesostris’ tidehvarf
-och efter att mer än 3,000 år hafva värmts af Afrikas sol,
-år 1833 fördes till Paris, der den långväga och med tusentals
-hieroglyfer försedde monoliten tre år derefter uppstäldes
-på sin värdige granit-piedestal af mekanikern Lebas midt
-emellan tvänne mästerstycken till fontäner, som omhölja dess
-fot med skummet af glittrande strålar.
-</p>
-
-<p>
-Det är Ludvig Filip, Paris har att tacka för detta minnesmärke
-af den aflägsnaste forntid. Men det är icke det enda
-Paris har honom att tacka för. Många ståtliga byggnader,
-flere vackra platser öppnade inom de tätast bebyggda delarne
-af staden, Seine-flodens prydliga stenkajer m. m. äro hans
-verk, för att ej tala om allt hvad han gjort och påkostat
-till förskönandet af slotten Versailles och S:t-Cloud.
-</p>
-
-<p>
-Stående vid obelisken, har man i öster Tuileriernas
-trädgård och slott, i vester de Elyseiska fälten med triumfbågen
-i fonden, i söder Seine-floden, på hvars andra strand,
-midt öfver Pont de la Concorde, höjer sig National-församlingens
-palats, ofvan om hvilket synes Invalid-hotellets stora
-kupol, hvälfvande sig öfver Napoleons graf och 4,000 invalider,
-<a id="page-268" class="pagenum" title="268"></a>
-samt i norr, emellan tvänne herrliga byggnader, sjöministerns
-palats och l’hôtel de Crillon, rue Nationale, hvars
-fond utgöres af Madelaine-kyrkans façade och kolonner.
-</p>
-
-<p>
-Denna plats, hvilken man dagligen kunde se och likväl
-aldrig nog beundra, har icke alltid haft samma utseende
-och samma namn. Den kallades först “place Louis XV“,
-med anledning af denne konungs staty, som derstädes restes
-år 1765. Statyn, föreställande konungen till häst, skall
-hafva varit ett mästerstycke i sitt slag, och vid de fyra vinklarne
-af dess piedestal stodo fyra figurer af brons, föreställande
-Styrkan, Visheten, Freden och Rättvisan, hvilka dygder
-hofkonstnären ansåg lämplige till följeslagare åt Ludvig
-XV. Icke ens den tidens parisare voro af samma tanke.
-Det präktiga monumentet blef städse ett föremål för deras
-bitande infall, bland hvilka utmärker sig följande lika mycket
-för sin qvickhet som för sin sanning:
-</p>
-
-<div class="poem-container">
-  <div class="poem">
-    <div class="stanza">
-      <p class="verse">“O la belle statue! O le beau piédestal!</p>
-      <p class="verse">Les vertus sont à pied, le vice est à cheval!“</p>
-    </div>
-  </div>
-</div>
-
-<p class="noindent">
-År 1792 störtades denna stod, i hvars ställe restes en
-bild af Friheten, och platsen fick namnet: “Place de la Révolution“.
-Bredvid denna bild stäldes en figur, lika litet
-passande för frihetens bild som de fyra dygderna för Ludvig
-XV:s. Denna figur var guillotinen. Men långt ifrån
-att iakttaga dygdernas betydelsefulla tystnad, talade den med
-blodig tunga dagligen under loppet af mer än tvänne år, och
-dess hemska stämma ljöd genom den bestörta verlden, kallande
-till sig icke blott dem, för hvilkas hufvud den restes,
-utan äfven dem, af hvilka den blifvit rest.
-</p>
-
-<p>
-Och det sorgliga tåget af mer än 1,500 offer kom, bland
-hvilka Ludvig XVI och Fabre d’Eglantine, Marie Antoinette
-och Danton, madame Roland och Filippe Egalité, madame
-Elisabeth och Barnave, Charlotte Corday och Robespierre
-med flere, alla varande eller anseende sig vara martyrer för
-den tro, hvartill de bekänt sig, alla också med martyrens
-oförskräckthet och lugn skådande upp mot det förfärliga jernet
-samt döende med oskuldens leende eller föraktets på
-sina läppar.
-</p>
-
-<p>
-Efter restaurationen återfick platsen sitt första namn:
-“place Louis XV“, hvilket invigdes medelst en försoningsfest,
-anbefalld af bourbonerne. Festen var en af de mest
-lysande i Paris, rik på underdåniga tal, doftande kransar
-<a id="page-269" class="pagenum" title="269"></a>
-och brinnande lampor. Fontänerna kastade strålar af vin.
-Men ångerns tårar, försoningens skönaste vittnesbörd, kunde
-icke förmärkas hos ett folk, som såg i denna fest blott ett
-vanmäktigt försök att häda den stora grundsatsen af en revolution,
-som likväl brutit dess bojor.
-</p>
-
-<p>
-År 1830, efter bourbonernas aflägsnande, emottog platsen
-namnet “place de la Concorde“, hvilket den jemväl burit
-i Napoleons dagar. La Concorde är ett betydelsefullt
-namn, som nog pryder en offentlig plats; men utöfvar det
-ingen trollmakt på det folk, som besöker den, så betyder
-det litet. Derom hade hvem som helst kunnat öfvertyga
-sig, som varit närvarande på place de la Concorde den 28
-December 1847, samma dag kamrarne öppnades.
-</p>
-
-<p>
-Platsen var öfverfyld af folk, militärer och civile. De
-förre voro uppstälde på tvenne linier ända från deputerade
-kammarens palats till Tuilerierna. Mot dessa linier bröt sig
-den böljande massan af civile som floden mot kajerna. Tre
-fjerdedelar af denna folkmassa bestod af arbetare, men arbetare
-utan arbete, utan bröd. Sådant folk ser icke gerna med belåtenhet
-på granna åkdon, välgödda betjenter och välfodrade
-hästar. Det lider alla Tantali qval, utan att likväl,
-såsom denne, hafva försyndat sig mot högre gudar. Deraf
-låter sig förklaras den bitterhet, det känner och gifver luft
-åt vid åsynen af bättre lottade varelser. Hvar och en, som
-ätit frukost, det må nu vara menniska eller häst, betraktas
-af detta folk som en fiende.
-</p>
-
-<p>
-Ett lysande ekipage framskred långsamt genom folkskaran,
-styrande mot deputerade kammaren. Troligtvis åkte
-deruti någon ledamot af kammarens majoritet, ty en medlem
-af <em>nationens</em> majoritet färdas aldrig på det sättet.
-</p>
-
-<p>
-“Hvem är det som åker der?“ frågade en arbetare, blek
-och utsvulten.
-</p>
-
-<p>
-“Jag känner det ej“, svarade en annan med lika utprägladt
-utseende; “fast vänta, jag känner det ... Det är
-någon minister som i dag far upp i deputerade kammaren
-för att tala och rösta emot förminskningen af arbetstimmarne
-och förhöjningen af arbetslönerna. Men i morgon köper han
-sig ett palats vid Boulevard Italienne för de pengar, han antingen
-sjelf stulit ur statens kassor eller fått i mutor för
-det han lemnat dem till plundring åt andra.“
-</p>
-
-<p>
-“Och vore han på väg till pärs-kammaren, vet ni då
-hvem jag skulle anse honom vara?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-270" class="pagenum" title="270"></a>
-“Nej.“
-</p>
-
-<p>
-“Jo, en ny hertig Praslin, som i dag beskärmar sig öfver
-folkets sedeslöshet, men i morgon med egen hand sargar
-till döds sin hustru, modern till hans åtta barn ... Sedan
-ger man honom en dosis gift, för att rädda honom från schavotten,
-ty den är bara för fattigt folk.“
-</p>
-
-<p>
-“Och ni tror verkligen att hertig Praslin fick gift?“
-anmärkte en tredje, skrattande.
-</p>
-
-<p>
-“Fick han inte?“
-</p>
-
-<p>
-“Hur kan den ta in gift, som är van vid tryffel? ...
-Säg mig någon, som sett den förnäme mördarens lik.“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, ingen har sett det.“
-</p>
-
-<p>
-“Ingen fick se det, och ingen kunde det.“
-</p>
-
-<p>
-“Hur då?“
-</p>
-
-<p>
-“Af det enkla skäl, att mördaren hemligen skaffades undan
-... Jag vill våga hufvudet på att han i denna stund
-tröstat sig under annat namn på främmande jord.“
-</p>
-
-<p>
-“Den stackars hertigen, som måste bli eremit på gamla
-dagar!“
-</p>
-
-<p>
-“Vacker eremit med 50,000 francs i ränta.“
-</p>
-
-<p>
-“Och sin hustrus vålnad till sällskap.“
-</p>
-
-<p>
-Den tron är ännu i Frankrike rådande, att Praslin, hertig
-af Choiseul, hvilken år 1847 så gräsligt mördade sin
-hustru, en dotter till general Sebastiani, icke tog gift, såsom
-vederbörande påstodo, utan hemligen skaffades undan till
-Spanien.
-</p>
-
-<p>
-“Hertig de Choiseul var således lyckligare än grefve de
-Mortier“, förklarade en fjerde.
-</p>
-
-<p>
-“Aha! grefve de Mortier ... och likväl tog han inte
-lifvet af sin hustru, han.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är sannt; men ändå skar han djupare in i sin
-hustrus hjerta, än hertigen i sin.“
-</p>
-
-<p>
-“Alldeles så ja ... grefven gjorde bara några skåror i
-sin sexåriga dotters hals, för att förarga modern ... det var
-ju bara för att förarga henne som han ville mörda barnet
-... Hvad de förnäma ändå äro påhittiga!“
-</p>
-
-<p>
-“Det är följden af en bildad uppfostran.“
-</p>
-
-<p>
-“Och om han lyckats deruti, tror väl någon att man
-fått se hans schavott?“
-</p>
-
-<p>
-De omkringstående skrattade.
-</p>
-
-<p>
-“Ni tror det inte ... jag bedyrar likväl att den blifvit
-lika hög som hertigens.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-271" class="pagenum" title="271"></a>
-“Haha!“
-</p>
-
-<p>
-“Så hög“, fortfor den förre, “att endast han, som bor
-i höjden, kunnat se den, men ingen som bor på jorden.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja visst ... ganska sannt.“
-</p>
-
-<p>
-“Och bara jorden slipper se den, så trösta sig nog både
-hertigar och grefvar“, yttrade en sjette; “tänd blott många
-ljus i kyrkan för de mördades räkning, och deras skuggor
-bli snart försonade ... när skuggorna äro försonade, hvad
-har då Gud att säga?“
-</p>
-
-<p>
-Läsaren vet kanske förut, att katolikerne, för att försona
-sina döde, bruka tända ljus i kyrkorna. Ju flera ljus,
-desto säkrare försoning och desto kortare tid behöfva de
-aflidne dväljas i skärselden. Man måste medgifva att det är
-en försoning för godt köp.
-</p>
-
-<p>
-“Men hvad menade ni med att hertig de Choiseul var
-lyckligare än grefve de Mortier?“ frågade en sjunde.
-</p>
-
-<p>
-“Jo“, svarades, “hertigen var så klok att han i tid makade
-sig undan, då deremot grefven stannade qvar. Och
-vet ni hvad följden blef?“
-</p>
-
-<p>
-“Han häktades, lagfördes och dömdes“, svarades ironiskt.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, han ansågs för galen och behandlades som sådan.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag vill minnas det ... man sade att grefve de Mortier
-var galen.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvem sade det ... läkarne kanhända?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, efter som jag vill minnas, vågade icke ens grefvens
-egen läkare utgifva betyg på att grefven var galen ...
-men grefvens familj påstod att så var.“
-</p>
-
-<p>
-“Grefvens familj! ... ha ha!“
-</p>
-
-<p>
-“Och jag påstår att grefvens läkare hade orätt och att
-grefvens familj hade rätt.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni påstår? ... skälet, skälet?“
-</p>
-
-<p>
-“Var det icke tokigt af honom att ej i tid maka sig af,
-såsom hertigen gjorde?“
-</p>
-
-<p>
-“Ganska sannt ... haha!“
-</p>
-
-<p>
-Läsaren erinrar sig troligtvis denna fasaväckande händelse.
-Påståendet att grefven var galen bestreds af hans
-egen läkare.
-</p>
-
-<p>
-“Men om en fattig fan mördade halfva Paris, tror ni
-väl att man skulle anse honom för galen?“ frågade en.
-</p>
-
-<p>
-“Nej! ånej!“ svarade flere.
-</p>
-
-<p>
-“Och hvarför skulle man ej göra det?“
-</p>
-
-<p>
-“Förmodligen derför att man har en så god tanke om
-den fattiges förstånd“, svarades.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-272" class="pagenum" title="272"></a>
-“Aha! säg snarare att man har en god tanke om hans
-armar.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad menar ni med det?“
-</p>
-
-<p>
-“Jo, ju starkare armar, dessto starkare rodd på galererna.“
-</p>
-
-<p>
-“Aha!“
-</p>
-
-<p>
-“Derför är det ju klart att man icke kan skicka andra
-än de fattige till galererna.“
-</p>
-
-<p>
-“Men man skickar dem också upp på schavotten.“
-</p>
-
-<p>
-“Naturligt ... den som icke har råd att försona himmelen
-med vaxljus, måste försona den med blod ... de fattige
-ha större tillgång på blod än på vaxljus.“
-</p>
-
-<p>
-“Men det är besynnerligt, att himmelen, som har så
-godt om stjernor, kan sätta så stort värde på vaxljus“, undrade
-en.
-</p>
-
-<p>
-“Det är inte besynnerligt“ svarade en annan, “ty himmelen
-har inga prester, som välsigna stjernorna, då deremot
-hvarje kyrka i Frankrike har minst ett dussin, som välsigna
-vaxljusen.“
-</p>
-
-<p>
-“Ganska sannt ... den som hade lika godt om bröd som
-om prester!“
-</p>
-
-<p>
-“Sådana som broder Léotade till exempel.“
-</p>
-
-<p>
-“Aha!“
-</p>
-
-<p>
-“Hvem är broder Léotade?“ frågade en, som ditintills
-icke blandat sig i samtalet.
-</p>
-
-<p>
-“Hvem är ni, som inte känner broder Léotade?“ frågade
-den som stod bredvid honom.
-</p>
-
-<p>
-“Han känner inte broder Léotade!“ ropade alla förvånade.
-</p>
-
-<p>
-“Har ni aldrig hört talas om djefvulen?“ frågade en.
-</p>
-
-<p>
-“Åh gubevars, hvem har inte hört talas om honom“,
-svarade den tillfrågade.
-</p>
-
-<p>
-“Men inte om pater Léotade?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag har helt nyligen kommit till Paris, och derför ...“
-</p>
-
-<p>
-“Kunde väl tro det ... Broder Léotade var en stor predikant,
-som hela verlden skulle höra ... Men det var inte
-nog med att höra honom, när han stod på predikstolen: man
-ville höra honom äfven i hans enskilda boning ... En afton
-går en from och skön femtonårig flicka in till broder Léotade,
-för att emottaga hans välsignelse ... Hvad som skedde
-inom klostermuren vet blott Gud; men hvad verlden vet
-<a id="page-273" class="pagenum" title="273"></a>
-det är att den stackars flickan icke kom lefvande ur klostret,
-utan låg strypt utanför dess murar, när morgonsolen uppgick.“
-</p>
-
-<p>
-“Emellertid blef broder Léotade anklagad och dömd för
-det han kränkt och mördat det arma barnet“, intygade en
-af de kringstående. “Om han varit af hertiglig eller greflig
-familj, hade man nog lagt fingrarne emellan.“
-</p>
-
-<p>
-“Broder Léotade hade den mäktigaste af alla familjer“,
-upplyste en annan, “han hade hela presterskapet som lade
-sig ut för honom ... Presterne sökte dels muta, dels skrämma
-vitnen och domare.“
-</p>
-
-<p>
-“Men det lyckades ej?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, ty alla prester äro legitimister, som hvar man
-vet, och “päronet“ (öknamn på Ludvig Filip) har ingenting
-emot att man skär nacken af liljorna (bourbonerne)!“
-</p>
-
-<p>
-“Och sådana skola predika Kristi lära.“
-</p>
-
-<p>
-“De predika den såsom de uppfattat mästaren?“
-</p>
-
-<p>
-“Och huru hafva de uppfattat mästaren<a id="corr-48"></a>?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni frågar huru de uppfattat Kristus?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“De hafva uppfattat honom icke såsom de fattiges Gud,
-utan såsom jesuiternes och judarnes konung.“
-</p>
-
-<p>
-“Ganska sannt!“ ropade flere.
-</p>
-
-<p>
-“Men tror någon att Gud länge kan tåla detta?“ frågade
-en.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, nej!“
-</p>
-
-<p>
-“Och hvad gör den Gud, som icke tål?“
-</p>
-
-<p>
-“Han straffar!“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, ja!“
-</p>
-
-<p>
-“Och när straffar han?“
-</p>
-
-<p>
-“Snart! ... Ned med pärerne! ned med kapitalisterne!
-ned med presterne!“
-</p>
-
-<p>
-“Ja ja, ned med dem alla!“
-</p>
-
-<p>
-“Och framför alla ned med Lou...“
-</p>
-
-<p>
-“Tyst! ... ser ni icke stads-sergeanterne!“
-</p>
-
-<p>
-Sådana voro de omdömen som fäldes å place de la Concorde
-och blefvo allt mera högljudda och stränga, i den mån
-någon person antingen af hög börd eller af andligt stånd
-visade sig. Tvedrägten och hatet glödde på place de la
-Concorde.
-</p>
-
-<p>
-Hertig Praslins dolk, drypande af hans makas hjertblod;
-grefve de Mortiers knif, sänkt i hans sexåriga barns strupe;
-<a id="page-274" class="pagenum" title="274"></a>
-broder Léotades snara, knuten kring den femtonåriga flickans
-hals, voro bland dessa tidens tecken, af hvilka man trodde
-sig kunna sluta till stundande allmänna olyckor. När folk,
-tillhörande samhällets förnämsta klasser, nedsöla sig i brott,
-som äro sällsynta till och med inom de lägsta, och när makten,
-glömmande att likheten inför lagen är statens starkaste
-grundpelare, gör allt sitt till för att vända från dylika förbrytares
-hufvud det straff de förtjena, då knakar det i samhällets
-fogningar, då remnar grundmuren, då närma sig våldet,
-striden och fasan.
-</p>
-
-<p>
-“Var det längesedan konungen for upp i deputerade
-kammaren?“ frågade på en annan sida af torget en bättre
-klädd person sin granne.
-</p>
-
-<p>
-“Han for för en timme sedan och bör snart vara tillbaka“,
-svarade grannen.
-</p>
-
-<p>
-“Han åkte med vanlig ståt, förmodar jag?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja visst ... Först redo sex karabinierer med spända
-pistoler.“
-</p>
-
-<p>
-“Och sedan sex kyrassierer med dragna värjor.“
-</p>
-
-<p>
-“Vidare tolf lancierer omkring den jernbeslagna vagnskorgen.“
-</p>
-
-<p>
-“Slutligen en sqvadron kyrassierer, alltid färdige att
-hugga in.“
-</p>
-
-<p>
-“Alldeles som vanligt, hör jag.“
-</p>
-
-<p>
-“Så far den bäste af republiker, såsom Lafayette kallade
-Juli-konungen.“
-</p>
-
-<p>
-“Och han åker dessutom genom en haj af fyratusen
-bajonetter.“
-</p>
-
-<p>
-“Det bevisar att han har godt om bajonetter.“
-</p>
-
-<p>
-“Hur kan han ha ondt om bajonetter, som har råd att
-skicka 30,000 sådana till jesuiterne i Schweiz!“
-</p>
-
-<p>
-“Aha! bravo!“ hördes från de närmaste.
-</p>
-
-<p>
-“Jag undrar just hur trontalet låter.“
-</p>
-
-<p>
-“Håller vad att jag kan det utantill.“
-</p>
-
-<p>
-“Åhå!“
-</p>
-
-<p>
-“Nå, hur låter det då?“
-</p>
-
-<p>
-“Det består af tvänne afdelningar.“
-</p>
-
-<p>
-“Den första?“
-</p>
-
-<p>
-“Är en fordran om ökning i civil-listan.“
-</p>
-
-<p>
-“Aha ... Juli-konungen har då inte nog med sina tolf
-millioner, utom dem, som hans prinsar hafva.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-275" class="pagenum" title="275"></a>
-“Nå, hvari består den andra afdelningen?“ frågade en
-annan.
-</p>
-
-<p>
-“I en begäran om anslag för bestyckandet af fästningsverken
-kring Paris, naturligtvis med kanonmynningarna vända
-mot den oroliga, otacksamma staden.“
-</p>
-
-<p>
-“Jojo ... Medborgare-konungen, som började med att
-omgifvas af republikanska institutioner, slutar med att omgifvas
-af fästningsverk!“
-</p>
-
-<p>
-“Bravo, bravo!“ skränade åhörarne.
-</p>
-
-<p>
-“Och val-reformen?“ frågade en.
-</p>
-
-<p>
-“Val-reformen?“
-</p>
-
-<p>
-“Finns det väl någon förnuftig varelse i Frankrike som
-tror att konungen och hans ministrar skola taga initiativet
-till val-reformen?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, nej! ingen, ingen!“
-</p>
-
-<p>
-“Vi skola således ha qvar pärs-kammaren, denna skugga
-af senat, den konungen, när han vill, kan beherska blott
-genom att utnämna nya pärer i sitt intresse!“
-</p>
-
-<p>
-“Vi få således behålla deputerade kammaren, som blott
-består af embetsmän, dem ministrarne utnämna och afsätta,
-när det faller dem in!“
-</p>
-
-<p>
-“Blott 300,000 valmän i ett land med 36 millioner
-invånare!“
-</p>
-
-<p>
-“En penning-census beherskar det ärofullaste folk i
-verlden!“
-</p>
-
-<p>
-“En parlamentarisk oligarki ... se der frukten af våra
-revolutioner, våra tårar, vårt blod!“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, ja! mille démons!“
-</p>
-
-<p>
-“Ned med Guizot! ned med Lou...“
-</p>
-
-<p>
-“Tyst! ... akta er för stads-sergeanterne!“
-</p>
-
-<p>
-“Ah, der kommer ...“
-</p>
-
-<p>
-“Var god och gif rum.“
-</p>
-
-<p>
-“Af med hattarne!“
-</p>
-
-<p>
-Folkhopen öppnade sig för en högväxt, något fetlagd
-man med vackert, ehuru något för stolt ansigte. De som
-trängde närmast denne man, blottade likväl sina hufvud, till
-ett tecken af sympati och vördnad.
-</p>
-
-<p>
-Mannen, oaktadt sin stolthet, besvarade helsningarne
-med en liflighet, som röjde huru angelägen han var att bibehålla
-<a id="corr-49"></a>sin popularitet.
-</p>
-
-<p>
-Den populäre stannade vid åsynen af en yngre man i
-blus, som äfven råkat komma honom nära.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-276" class="pagenum" title="276"></a>
-“Monsieur Armand, ett ord!“ hviskade den förre i blusens
-öra.
-</p>
-
-<p>
-“Jag står till er tjenst, monsieur!“ svarade denne med
-en djup bugning.
-</p>
-
-<p>
-“Följ mig då.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag följer.“
-</p>
-
-<p>
-Herrn och blusen aflägsnade sig ur folkträngseln och
-stannade först på rue Rivoli, der de, hviskande och med
-uppmärksamma blickar omkring sig, började följande samtal:
-</p>
-
-<p>
-“Har ni fått biljetten, jag på förmiddagen skickade er?“
-frågade mannen.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, jag har icke varit hemma sedan tidigt i morse“,
-svarade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Då har min betjent tagit biljetten hem med sig, ty jag
-hade förbjudit honom att lemna den qvar, i fall ni vore
-borta ... Lyckligt då att jag nu träffade er sjelf.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad önskar ni, monsieur?“
-</p>
-
-<p>
-“I natt skickar man er tvänne nya kistor.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag förstår!“
-</p>
-
-<p>
-“De komma vid midnattstiden.“
-</p>
-
-<p>
-“Godt! ... jag skall icke sofva i natt.“
-</p>
-
-<p>
-“Den ena innehåller några utmärkt goda jagtgevär.“
-</p>
-
-<p>
-“Godt!“
-</p>
-
-<p>
-“Den andra är fyld med krut ... Var derför försigtig
-vid dess emottagande och nedbärande.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, monsieur.“
-</p>
-
-<p>
-“Det var derom biljetten handlade, men den handlade
-äfven om något annat.“
-</p>
-
-<p>
-“Och det var?“
-</p>
-
-<p>
-“Om ett vigtigt förtroende, som man uppdragit er.“
-</p>
-
-<p>
-“Och det är?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni måste resa, monsieur Armand.“
-</p>
-
-<p>
-“Resa!“ upprepade denne icke just med glädje.
-</p>
-
-<p>
-“I morgon eller allra sist i öfvermorgon.“
-</p>
-
-<p>
-“Så snart?“
-</p>
-
-<p>
-“Kanske ni icke vill resa?“
-</p>
-
-<p>
-“Min vilja är alltid underordnad min pligt.“
-</p>
-
-<p>
-“Bra! ... Förtroendet föll enhälligt på er, ty ni är på
-en gång den käckaste och pålitligaste.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag hoppas förblifva värdig denna goda tanke.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag vet det ... Men i fall ni skulle hafva något angeläget,
-som för närvarande fäster er vid Paris, så ...“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-277" class="pagenum" title="277"></a>
-“Visserligen“, inföll Armand, som tänkte på Adelaïde
-Géronnière; “men pligten går framför allt.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni kan tänka på saken och gifva mig svar i morgon
-innan klockan tre.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvart skall jag resa?“
-</p>
-
-<p>
-“Till Lyon och några andra städer, som stå i beröring
-med oss ... Men mera derom i morgon, i fall ni bestämmer
-er för att resa ... Brännaren närmar sig svafveltråden, snart
-springer minan.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni kommer från kammaren, monsieur?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni har hört trontalet?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“Om jag vågade fråga ...“
-</p>
-
-<p>
-“Om trontalet ... Ni vill veta hur den stridshandske
-ser ut, som medborgare-konungen kastat för nationens fötter?“
-</p>
-
-<p>
-“Det är då en stridshandske?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja“, svarade mannen med illa dold tillfredsställelse, “ja,
-det är en stridshandske med en skymf mot Frankrike, i
-hvarenda maska ... Nationen skall ej ett ögonblick tveka att
-emottaga utmaningen ... Det blir storm, men den sista, vill
-jag hoppas, och efteråt skall det blifva klart och rent för
-alltid.“
-</p>
-
-<p>
-“Gifve det Gud!“ yttrade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Medborgare-konungen kallar oppositionens ledamöter
-fiendtliga och blinda: han stämplar hvarje vän af reformen
-till en fäderneslandets förrädare ... det finns således mer än
-35 millioner förrädare i detta land!“
-</p>
-
-<p>
-“Eller också blott en!“ ropade Armand med gnistrande
-ögon, “en som bär krona ... Derför allons enfant, och vive
-la république!“
-</p>
-
-<p>
-“Tyst! ... ni glömmer hvar ni är ... Ni kommer i morgon
-klockan tre.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag kommer.“
-</p>
-
-<p>
-“Och då får jag ert bestämda svar?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja.“
-</p>
-
-<p>
-“Au revoir, monsieur Armand!“
-</p>
-
-<p>
-“Au revoir, monsieur Ledru Rollin!“
-</p>
-
-<p>
-“Kungen kommer, kungen kommer!“ hördes från place
-de la Concorde.
-</p>
-
-<p>
-“Lefve konungen! lefve konungen!“ ropade några röster.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-278" class="pagenum" title="278"></a>
-“Lefve reformen! lefve reformen!“ skallade från alla
-sidor.
-</p>
-
-<p>
-Den kungliga vagnen med sin betäckning skred långsamt
-emellan soldaternes leder. Klockan var omkring fyra på eftermiddagen
-och December-dagens sol, öfvergjutande med sitt
-guld Invalid-kupolen, lutade mot sitt fall. Fontänerna kastade
-omkring sig kaskader af ljusröda perlor.
-</p>
-
-<p>
-“Lefve reformen! lefve reformen!“ skreks bakom soldaternes
-ryggar.
-</p>
-
-<p>
-I fönstret på den kungliga vagnen, tätt omsluten af dragoner,
-syntes då och då mellan bajonetterna och kaskarne
-profilen af ett åldrigt ansigte med stora hängande kindben
-och grå polisonger. Uttrycket i detta ansigte var talande
-och orden voro:
-</p>
-
-<p>
-“Skränen, I vanmäktige! jag har besegrat alla mina
-fiender och allt böjer sig för min vishet, min rikedom.“
-</p>
-
-<p>
-O! hvarför hviskade ej en god ande i hans öra följande
-ord: “Konung! hvad betyda din vishet och din rikedom, när
-de till grundval hafva endast kanoner och bajonetter, men
-icke folket, folket!“
-</p>
-
-<p>
-Några strimmor af det sken, som förgylt Invalid-kupolen,
-föllo på Ludvig Filips ansigte, som deraf för en stund syntes
-förklaradt. Men följande ögonblick nedsjönk solen och
-konungens ansigte förbleknade med dagen, mörknade med
-skymningen och blef slutligen svart som natten.
-</p>
-
-<p>
-Innan den kungliga vagnen hunnit inom Tuilerierna,
-voro alla gaslyktorna på place de la Concorde tända, för att
-ej räkna de otaliga lågor, som förvandlade de Elyseiska fälten
-till ett haf af ljus.
-</p>
-
-<p>
-Det kungliga tåget liknade ett begrafningståg.
-</p>
-
-<p>
-Och ett begrafningståg var det äfven, ty det var för
-sista gången Ludvig Filip for ifrån deputerade kammaren
-till Tuilerierna, det var för sista gången han från
-place de la Concorde tog afsked af den nedgående solen.
-</p>
-
-<p>
-När sju veckor derefter en sjuttiårig gubbe med lutande
-hufvud och darrande knän smög sig ut på samma plats från
-den lilla bakporten i södra trädgårdsmuren kring samma slott,
-var denne gubbe icke mera Ludvig Filip. Det var blott den
-skälfvande skuggan af en bland verldens mäktigaste monarker.
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-18">
-<a id="page-279" class="pagenum" title="279"></a>
-<span class="firstline">Adertonde kapitlet.</span><br />
-Opera-biljetten.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">A</span><span class="postfirstchar">rmand</span> Cambon, som genast efter samtalet med Ledru Rollin
-begifvit sig på hemvägen, varseblef vid hemkomsten till
-sin ödsliga boning en hyrvagn, hållande på rue Etienne.
-</p>
-
-<p>
-Det klack i honom, såsom det heter på god svenska,
-icke för det att han såg en vagn på gatan — ty hur kan
-man väl bli ängslig eller förvånad öfver att se en vagn i
-Paris, der man nästan räknar lika många åkdon som innevånare
-i Stockholm — men derför att vagnen höll utanför porten
-till den lilla trädgården, som omgaf det bekanta spökhuset;
-och som ingen annan än vår hjelte bebodde detta hus, så
-var det klart att vagnen måste gälla honom.
-</p>
-
-<p>
-Det är så många som begagna vagn och bland andra
-äfven polisens tjensteandar för mera beqvämlighets skull, och
-sådana påhelsningar kunna icke vara angenäma för en menniska,
-som nattetid emottager kistor med vapen och ammunition.
-</p>
-
-<p>
-Armand, som säkert icke var främmande för dylika betraktelser,
-nalkades vagnen med mycken försigtighet och dessutom
-gynnad af mörkret, ty som man icke gerna eklärerar
-för spöken, så var gatan icke särdeles rik på lyktor.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur“, sade han till kusken med half röst, “hvem
-väntar ni på?“
-</p>
-
-<p>
-Kuskar, de må tillhöra de mest olika nationer, öfverensstämma
-dock deruti att de sofva lika ofta som vagnen
-står. Armand nödgades derefter något högre upprepa sin
-fråga, understödjande den med en dragning i den sofvandes
-rock. Icke desto mindre fortfor kusken att sofva. Näst
-menniskor med godt samvete finnes ingen, som har så god
-sömn som kuskar i allmänhet och hyrkuskar i synnerhet.
-</p>
-
-<p>
-“Ah, monsieur Armand!“ ropade inifrån vagnen en qvinnas
-behagliga stämma.
-</p>
-
-<p>
-Vår hjelte blef öfverraskad, men lugnad, ty polis-sergeanter
-äro icke kända för ljuf röst och behagligt framställningssätt.
-Han närmade sig derför vagnsdörren; men innan han
-hunnit den, uppsköts den inifrån, och, vid det svaga skenet
-<a id="page-280" class="pagenum" title="280"></a>
-från en aflägsen lykta, varseblef Armand ett vackert formadt
-ben, som letade efter fotsteget.
-</p>
-
-<p>
-Vår hjelte var ej sen att hjelpa det vackra benet till
-rätta och hade snart den hugnaden att emottaga och ställa
-på gatan en smärt och tätt beslöjad dam, hvilken, icke nöjd
-med blotta stödet för fötterna, hängde sig fast med begge
-armarne vid sin kavaljer.
-</p>
-
-<p>
-“Ack, Armand!“ fortfor damen, kastande slöjan åt sidan,
-“om ni visste hur länge jag väntat på er! ... om ni visste
-hur orolig jag varit! ... jag fruktade att ni aldrig skulle
-komma hem ... och nu, fast ni är hemma, fruktar jag ändå
-... Ack, monsieur Armand!“
-</p>
-
-<p>
-“Så lugna er då, bästa mademoiselle!“ bad Armand, under
-det artigaste bemödande att lösgöra sig från de armar,
-som nästan knutit sig kring hans hals.
-</p>
-
-<p>
-“O! hvarför säga mademoiselle?“ yttrade damen med
-ett förebrående uttryck i rösten; “hvarför inte rätt och
-slätt Denise? Ni måtte väl redan ha känt igen mig!“
-</p>
-
-<p>
-“Utan tvifvel“, svarade Armand, som om han icke hade
-hört rösten på markisinnans kammarjungfru, likväl skulle
-hafva igenkänt henne på gesterna, “utan tvifvel, Denise ...
-Men hvad tillskyndar mig den äran att ...“
-</p>
-
-<p>
-“Ni anar då inte, Armand, hvad jag har att säga er?
-... Är det väl möjligt att ni ej anar det?“
-</p>
-
-<p>
-“Hur skulle jag kunna det ... Men så sansa er då och
-vät inte ned era fina klädningsärmar på min våta blus ...
-Ni skall veta att det har regnat en god stund.“
-</p>
-
-<p>
-“O, min gud, har det regnat! och jag som icke märkt
-det.“
-</p>
-
-<p>
-“Det tror jag nog; ni, som åker kan ej ...“
-</p>
-
-<p>
-“Stackars gosse, hvad ni är våt! ... låt mig torka er!“
-</p>
-
-<p>
-Och med en uppoffring, värdig det bästa hjerta, fortfor
-Denise att blöta ned sina sidenärmar och sin fina spetsnäsduk,
-för att befria den stackars gossen från regndropparne.
-</p>
-
-<p>
-“Ni är mycket god, bästa Denise, men ...“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvarför går ni inte med paraply i ett sådant väder?
-... jag har två, jag.“
-</p>
-
-<p>
-“Har ni två!“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, älskade, jag har två, begge af siden, men det ena
-är svart med hvit krycka.“
-</p>
-
-<p>
-“Med hvit krycka!“ ropade Armand med half förtviflan:
-“men så säg då ...“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-281" class="pagenum" title="281"></a>
-“Jag ville så gerna ge er denna paraply“, förklarade
-Denise med all den ömhet, hvaraf en kammarjungfru är
-mäktig; “hvad den skulle kläda er, gode Armand, och hvad
-det skulle glädja mig!“
-</p>
-
-<p>
-“Oändligt förbunden för så mycken godhet“, svarade
-Armand något tvärt; “men det skulle äfven glädja mig om
-jag finge veta hvarför ni hedrar mig med ett besök vid den
-här tiden på dagen.“
-</p>
-
-<p>
-“Min gud, hvad ni är kall!“ ropade Denise något stött.
-</p>
-
-<p>
-“Är jag kall?“
-</p>
-
-<p>
-“Kall som sten, som is!“ fortfor kammarjungfrun, något
-förtretad.
-</p>
-
-<p>
-“Så är det alltid, när det är regnigt väder“, förklarade
-vår hjelte.
-</p>
-
-<p>
-“Så låt oss då gå in“, föreslog Denise, “ty jag har
-vigtiga saker att omtala ... Om det regnar här, så både haglar
-och blixtrar det derhemma.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag är nyfiken att höra hvad ni kan ha att berätta“,
-sade Armand, bjudande armen åt sin dam, som ej var sen
-att emottaga den.
-</p>
-
-<p>
-“Hu! hvad det är dystert härinne!“ utlät sig Denise
-efter sitt inträde i arbetarens kammare, och under det att
-denne letade efter sina tändstickor.
-</p>
-
-<p>
-Hvad skulle Denise hafva sagt, om hon vetat att hon
-befann sig på en vulkan, som ögonblickligen kunde bryta
-ut och kasta henne så högt som Pantheons kupol?
-</p>
-
-<p>
-“Ni har rätt ... det är ingen salong, dit man gerna kan
-bjuda fruntimmer“, svarade värden.
-</p>
-
-<p>
-“Åh, hvarför inte?“ frågade Denise, lätt försonad med
-det dystra; “det gifves dock ögonblick, då den mörkaste koja
-kan bli en ljusens boning ... Ack, Armand!“
-</p>
-
-<p>
-När en koja och ett hjerta börja spöka i en fransk
-kammarjungfrus hufvud, då är det långt gånget.
-</p>
-
-<p>
-“Visserligen, men då måste man bestå den en bättre
-upplysning än den jag kan åstadkomma“, svarade Armand, i
-det han tände sin lampa, hvilken, långt ifrån att förvandla
-kammaren till en ljusens boning, snarare gjorde den ännu dystrare,
-emedan lampan röjde alla bräckligheterna derinne.
-</p>
-
-<p>
-Vår hjelte hade alls ingen lust att svärma med markisinnans
-kammarjungfru. Tvärtom tycktes han riktigt bemöda
-sig att störa hennes ljufva drömmar. Men en sanning
-är det också att knappast någon förefaller oss så motbjudande
-<a id="page-282" class="pagenum" title="282"></a>
-som den, hvilken enträget förklarar oss en kärlek, den
-vi icke kunna dela.
-</p>
-
-<p>
-“Ni är lycklig ni, som kan skämta!“ anmärkte Denise
-suckande.
-</p>
-
-<p>
-“Men som likväl kan vara alvarsam, när det gäller att
-visa sig tacksam“, sade Armand, som insåg att han borde hugsvala
-en gäst, som suckar; “ni har haft mycket besvär för
-min skull, Denise ... i går tidigt på morgonen måste ni ånyo
-fara hit, fast jag äfven då hade den olyckan att vara borta.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni har således fått markisinnans skrifvelse?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, tack vare er godhet.“
-</p>
-
-<p>
-“Förstår ni meningen med denna biljett?“
-</p>
-
-<p>
-“Skulle den då vara svår att förstå? ... Den handlade
-helt enkelt om en person, som markisinnan för längesedan
-grymt behandlat och den hon nu lofvat gifva ett slags upprättelse.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag minns ... det var frågan om den der Simon,
-den der vindragaren ... Ni talar om att markisinnan lofvat
-upprättelse, och detta är nog möjligt ... men har hon gifvit
-den än? och om hon gifvit den, hvari består den? Och är
-han, som skulle få den, nöjd dermed?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni påminner mig just att jag icke hört något af Simon
-sedan i går morse ... tidigt i morgon vill jag besöka honom,
-för att höra ... Men det låter på er, bästa Denise, som ni
-skulle tvifla på markisinnans goda mening?“
-</p>
-
-<p>
-“När markisinnan lemnade mig biljetten med befallning
-att genast föra den till er, log hon på ett sätt ... ett sätt,
-som ... nog af, jag tror att meningen är allt annat utom
-god ... Säkert är, att på samma gång jag for till er, for hon
-till polis-prefekten.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad skulle hon göra hos honom?“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad vet jag? ... Men det vet jag att man ej för roskull
-far till polis-prefekten.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvarför icke? ... polis-prefekter äro väl menniskor de
-också, och er sköna herskarinna tycks intressera sig för hela
-menskligheten ... Men à propos, hvem är den der baron S:t-Bris,
-som jag i förgår såg i markisinnans sällskap på
-operan?“
-</p>
-
-<p>
-“Ah! ni var då verkligen på operan i förgår?“ frågade
-Denise med en besynnerlig blick på den unge mannen.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, hvad vore väl för underligt deruti?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-283" class="pagenum" title="283"></a>
-“Det är då sannt att ni var der!“ yttrade kammarjungfrun
-bleknande.
-</p>
-
-<p>
-“Får jag icke besöka operan, jag som alla andra? ...
-Men jag såg äfven en annan herre i markisinnans sällskap,
-en herre, som, i fall jag ej misstager mig, satt alldeles för
-nära hennes juveler ... Men hvad kommer åt er, bästa Denise?
-... hvad tänker ni på?“
-</p>
-
-<p>
-Denise svarade ej. Djupt försjunken i sina tankar, men
-med blicken på sin värd, tycktes hon icke hafva hört hvad
-han sade. Det är också långt gånget, när en fransk kammarjungfru
-försjunker i tankar.
-</p>
-
-<p>
-“Ni var då förut bekant med mademoiselle Adelaïde
-Géronnière?“ frågade Denise knappast hörbart, men utan
-att taga sina ögon ifrån Armand.
-</p>
-
-<p>
-Denne rodnade och syntes något förlägen vid denna
-fråga.
-</p>
-
-<p>
-“O min gud!“ pustade ånyo kammarjungfrun.
-</p>
-
-<p>
-“Hvarför frågar ni om jag förut var bekant med mademoiselle
-Géronnière?“ sporde Armand, ånyo förtretad på
-sig sjelf för sin ofrivilliga benägenhet för den röda färgen.
-</p>
-
-<p>
-“Och ni har redan visat henne hertigens skrifvelse till
-markisinnan?“ frågade Denise.
-</p>
-
-<p>
-“Ja visst.“
-</p>
-
-<p>
-“När?“
-</p>
-
-<p>
-“På förmiddagen ... det var verkligen hög tid, skulle
-jag tro.“
-</p>
-
-<p>
-“O! jag är mycket olycklig!“ utbrast Denise med tårar
-i ögonen.
-</p>
-
-<p>
-“Skulle markisinnan då misstänka att det är er jag har
-att tacka för detta vigtiga fynd?“
-</p>
-
-<p>
-“Om hon misstänkt mig, tror ni väl då att jag nu suttit
-här? ... tror ni att jag nu varit bland de lefvandes antal?
-... jag har vågat mycket för er, Armand! ja, ganska
-mycket.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag tviflar icke på det ... men när hon ej misstänker
-er, hvarför är ni då så orolig?“
-</p>
-
-<p>
-Denise började snyfta, hvilket föranledde Armand, som
-kände deltagande för hennes tårar, att fatta hennes hand,
-hvilket hade den verkan att Denise började snyfta mindre.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, det kan ej vara möjligt, jag kan inte tro det!“
-sade Denise, lutande sig emot sin värd.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-284" class="pagenum" title="284"></a>
-“Hvad är det som ni icke kan tro?“ frågade Armand,
-mycket besvärad af detta lutande tillstånd.
-</p>
-
-<p>
-“Att ni hela aftonen hade era ögon på hertigens fästmö“,
-svarade hon.
-</p>
-
-<p>
-Armand tryckte kammarjungfruns ansigte häftigt till
-sitt bröst, för att derigenom hindra hennes ögon att upptäcka
-de blommor, som ånyo besvärade hans kinder, och
-qvarhöll den tacksamma flickan i denna ställning ända tilldess
-de förargliga blommorna förbleknat.
-</p>
-
-<p>
-“Men så berätta då, goda Denise, hvad som händt
-hemma hos er!“ bad Armand, skjutande lika häftigt kammarjungfruns
-ansigte ifrån sig; “ni sade nyss att det både
-haglade och blixtrade derhemma.“
-</p>
-
-<p>
-“Middagstiden kom hertigen till markisinnan och talade
-länge i enrum med henne“, började Denise något lugnare.
-</p>
-
-<p>
-“Aha, jag förstår ... Nå vidare?“ ropade Armand med
-otålighet.
-</p>
-
-<p>
-“När hertigen gått sin väg“, fortfor Denise, “ringde
-markisinnan efter mig, och jag skyndade naturligtvis in till
-henne.“
-</p>
-
-<p>
-“Vidare, vidare!“
-</p>
-
-<p>
-“Hon frågade mig om jag ännu kom ihåg den unge
-karlen, som jag för några aftnar sedan förde till henne ...
-Om jag kom ihåg er! ... Ack, Armand! hur skulle jag kunna
-glömma er!“
-</p>
-
-<p>
-“Det förstås ... jag är tacksam för så mycken ... Men
-hvad sade hon mera?“
-</p>
-
-<p>
-“Hon berättade att ni ... Men det är ju en galenskap!“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, ja ... men hvad berättade hon?“
-</p>
-
-<p>
-“Att ni ända till vansinne var förälskad i hertigens
-fästmö ... kan man tänka sig något befängdare?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, nej, det kan man icke“, medgaf Armand, böjande
-sig ned och låtsande söka något på golfvet. “Men hvad
-sade hon mera, bästa Denise?“
-</p>
-
-<p>
-“Att hon visserligen i förgår hade sett huru ni hela
-aftonen betraktade mademoiselle Adelaïde, men att hon likväl
-icke förrän nu varit öfvertygad om er galna böjelse ...
-Är det möjligt, Armand, att ni en hel afton kunnat sitta
-och betrakta mademoiselle Géronnière?“
-</p>
-
-<p>
-“Hur kan ni tro det, bästa Denise? ... hur kan ni tro
-att man ser någon annan, när man har Fanny Cerrito framför
-sig ... Ni kan ej föreställa er hur väl hon dansar!“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-285" class="pagenum" title="285"></a>
-“Jaså, hon dansar så väl, gode Armand?“
-</p>
-
-<p>
-“Guddomligt, goda Denise!“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad jag längtar att se henne! ... Armand, vi skola
-följas åt för att se henne.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är gifvet ... jag har just tänkt föreslå det.“
-</p>
-
-<p>
-“Ack, hvad ni är god! ... i afton då ... hon uppträder
-i afton, jag har sett det i tidningarna.“
-</p>
-
-<p>
-“Omöjligt i afton, men i morgon eller i öfvermorgon,
-allra säkrast i öfvermorgon“, föreslog Armand, som kom
-ihåg att han vid den tiden borde vara på väg till Lyon.
-</p>
-
-<p>
-“Således i öfvermorgon ... hvad jag längtar till öfvermorgon!“
-</p>
-
-<p>
-“Än jag då! ... Men, Denise, jag tyckte ni sade att
-markisinnan numera trodde sig öfvertygad om min galna böjelse
-för mademoiselle Géronnière.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, hon sade till och med att er olyckliga kärlek förledt
-er till ett brott.“
-</p>
-
-<p>
-“Ett brott! hvad säger ni?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, ett groft brott ... hvilken gemen, hvilken nedrig
-beskyllning!“
-</p>
-
-<p>
-“Och hvaruti skulle mitt brott bestå?“
-</p>
-
-<p>
-“Jo, för att hindra hertigens giftermål med den ni älskade,
-skulle ni ... Men det hörs ju tydligt, att allt hvad
-hon sagt är ett påhitt för att undanrödja all verkan af den
-der biljetten, som hon naturligtvis anser er hafva tagit hos
-henne.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad skulle jag?“
-</p>
-
-<p>
-“Jo“, svarade Denise skrattande, “ni skulle ha förfalskat
-hertigens stil och ...“
-</p>
-
-<p>
-“Förfalskat hertigens stil!“ ropade Armand resande sig
-från stolen.
-</p>
-
-<p>
-“Och skrifvit att han och markisinnan äro hemligen
-gifta ... Derefter hade ni visat detta bref, som ni sagt er
-hafva hittat hemma hos henne, för mademoiselle Adelaïde,
-för att derigenom förmå denna att slå upp med hertigen ...
-Att allt detta är ett påhitt af hertigen och markisinnan,
-för att draga sig sjelfva ur knipan, kan ju ingen bättre
-känna än jag.“
-</p>
-
-<p>
-“Det var ett djefvulskt påhitt“, mumlade Armand, gående
-af och an på golfvet med ögon sprutande eld likt en
-tigers, “ett djefvulskt påhitt, men som lyckligtvis ingen
-förståndig menniska kan sätta tro till“, tillade han något
-<a id="page-286" class="pagenum" title="286"></a>
-lugnare; “och om man också kunde göra det, skall ingenting
-bli mig lättare att vederlägga än det.“
-</p>
-
-<p>
-“Men man skall bjuda till att göra det troligt, och
-man har redan utlagt sina nät“, sade Denise.
-</p>
-
-<p>
-“Tala, tala!“ bad Armand, återtagande sin plats på
-stolen bredvid Denise.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, man har utlagt sina nät för er, stackars Armand“,
-fortfor den bästa af kammarjungfrur, återtagande sin lutande
-ställning, hvilken likväl ej var den bästa, åtminstone i Armands
-tycke, “och det starkaste nätet skulle heta Denise ...
-Men var lugn, älskade vän! Denise vill kanske fånga er,
-elake, men aldrig snärja er, aldrig!“
-</p>
-
-<p>
-“Jag förstår ej ett ord af hvad ni säger!“ ropade Armand,
-som visserligen icke ville begripa det förra, men så
-mycket mera det sednare; “förklara då, i himlens namn,
-förklara hvad ni menar med dessa nät, som man vill lägga
-ut för mig.“
-</p>
-
-<p>
-“Markisinnan lofvade mig en ganska betydlig penningsumma,
-om jag ville utföra det uppdrag hon gaf mig.“
-</p>
-
-<p>
-“Och hvaruti bestod detta uppdrag?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag skulle genast begifva mig till mademoiselle Géronnière
-och säga henne ...“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad?“
-</p>
-
-<p>
-“Att Armand Cambon varit min älskare.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvilken nedrighet!“ utbrast Armand med brusande
-häftighet.
-</p>
-
-<p>
-Denise stirrade förvånad på den oartigaste af alla kavaljerer.
-</p>
-
-<p>
-“Och att han såsom sådan besökt mig hvarje afton
-under loppet af ett helt år“, fortfor emellertid Denise.
-</p>
-
-<p>
-“Det är hiskligt!“ fortfor Armand i sin blinda ifver.
-</p>
-
-<p>
-Denise bleknade. Det vore då så hiskligt af en simpel
-arbetare, kantänka, att vara älskare åt en markisinnas kammarjungfru,
-åt en flicka sådan som Denise, hvilken, äfven
-utan biträde af markisinnans garderob och sminkburkar,
-skulle hafva väckt uppseende både på Vallentino och Mabille.
-</p>
-
-<p>
-“Förstå mig rätt, goda Denise!“ skyndade Armand att
-tillägga, ty han uppfattade nu hela vidden af sin oartighet;
-“ni, med ert obefläckade rykte skulle ljuga på er sjelf att
-ni hade en älskare, som besökte er hvarje afton!“
-</p>
-
-<p>
-Detta förbättrade visst icke saken. En flicka med
-Denise’s behag skulle således behöfva ljuga i sitt påstående
-<a id="page-287" class="pagenum" title="287"></a>
-att hon hade älskare. Det var redan en stor oartighet att
-tillvita henne brist derpå. Det är blott de fula som behöfva
-dikta kärleksäfventyr och använda hela sin vältalighet
-för att derom öfvertyga en misstrogen verld.
-</p>
-
-<p>
-“Hvem skulle icke gerna vilja vara älskad af er!“
-yttrade Armand, som ändtligen fann att han hade mycket
-att försona. “Men var detta allt hvad ni skulle säga mademoiselle
-Géronnière?“
-</p>
-
-<p>
-“Ack nej“, svarade Denise, någorlunda tröstad af de
-sista orden; “jag skulle äfven säga henne att ni på den
-sednare tiden börjat visa mig mindre ömhet än förut, ja,
-att ni till och med visat mig liknöjdhet och förakt ... Markisinnan
-är en dålig menniska, icke sannt, Armand?“
-</p>
-
-<p>
-“Mycket dålig ... men fortfar, bästa Denise! ... hvarför
-skulle ni säga så?“
-</p>
-
-<p>
-“Jo, för det ni vid ett tillfälle fått se mademoiselle
-Adelaïde och då blifvit förtjust i henne, förälskad ända till
-galenskap i henne ... Det vore ju också en galenskap, gode
-Armand?“
-</p>
-
-<p>
-“Visst vore det en galenskap ... än sedan?“
-</p>
-
-<p>
-“Och sedan att ni, förblindad af er olycksaliga passion,
-icke tänkt på annat än att söka bryta hennes förbindelse
-med hertigen ... Bland annat hade ni bedt mig visa er en
-af de biljetter, som hertigen skickat till markisinnan, ty
-hertigen, som var markisinnans homme d’affaires, brefvexlar
-naturligtvis mycket med henne ... Jag, i min svaghet
-för er, hade ej kunnat emotstå er bön, utan gifvit er en
-sådan biljett, den ni genast tagit, utan att likväl säga mig
-hvad bruk ni ämnade göra deraf.“
-</p>
-
-<p>
-“Och med denna biljett till mönster skulle jag hafva
-skrifvit den andra, som jag lemnat mademoiselle Géronnière?“
-tillade Armand; “ja, ni har rätt, Denise, det var ett nät,
-men ett värs-nät, som jag blott behöfver blåsa på för att
-få det att brista.“
-</p>
-
-<p>
-“Slutligen“, fortfor Denise, “skulle jag, som ännu älskade
-er, bönfalla hos mademoiselle Géronnière och hennes
-onkel om förlåtelse för er, den de också skulle utlofva så
-väl af deltagande för mig, som af medömkan med den olyckligaste
-af alla passioner.“
-</p>
-
-<p>
-“Och följden af denna vackra historia borde bli, att
-den bedragna i morgon skulle räcka sin hand åt bedragaren“,
-<a id="page-288" class="pagenum" title="288"></a>
-tillade Armand; “nämn mig en röfvarkula, som hyser ett
-par större missdådare än hertigen och er markisinna.“
-</p>
-
-<p>
-“De äro förfärliga“, medgaf Denise.
-</p>
-
-<p>
-“Men, Denise, kan ni förklara hvarför markisinnan
-är så angelägen om att hertigen blir gift med mademoiselle
-Géronnière?“
-</p>
-
-<p>
-“Både hertigen och markisinnan äro skyldiga stora penningsummor,
-efter hvad jag tror mig veta, då deremot
-mademoiselle skall vara den rikaste flicka i Frankrike.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag begriper ... bankirens brorsdotter skall betala
-hertigens skulder och hertigen markisinnans ... Allt detta
-är mycket lätt att förstå.“
-</p>
-
-<p>
-“Men vet ni hvad följden blir deraf att jag nu är här,
-i stället för att, såsom markisinnan tror, vara vid rue
-d’Anjou?“ frågade Denise.
-</p>
-
-<p>
-“Ni förlorar den penningsumma, hon erbjudit er, men
-ert goda samvete skall gifva er full ersättning, ty ni har
-uppfylt er pligt både som menniska och kristen.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag skall aldrig mera våga återvända hem, aldrig mera
-återse markisinnan“, svarade Denise.
-</p>
-
-<p>
-“Jag inser äfven det ... hur skulle ni längre kunna
-tjena ett sådant odjur!“
-</p>
-
-<p>
-“Förberedd på hvad som skulle hända, har jag också i
-vagnen tagit med mig all min egendom, alla mina dyrbarheter“,
-försäkrade Denise med en smägtande blick på sin
-värd.
-</p>
-
-<p>
-“Ni har tagit med er, säger ni!“ ropade Armand med
-förskräckelse.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, och jag har spart ihop ganska mycket under de
-år jag varit hos markisinnan“, bedyrade Denise med en viss
-tillfredsställelse; “o!“ tillade hon med fransyskans hela värma,
-“hvarför har jag inte millioner att gifva er! ... hvarför
-är jag ej så rik som Adelaïde Géronnière!“
-</p>
-
-<p>
-“I himlens namn, sansa er!“ bad Armand allt mer förskräckt;
-“hvarför skulle ni ge mig millioner? hvarför skulle
-ni ge mig något?“
-</p>
-
-<p>
-“Derför att ni skall älska mig liksom jag älskar er!“
-ropade Denise, knytande sina armar om guldarbetarens hals,
-“derför att vi aldrig skola skiljas från hvarandra, derför att
-vi skola bli de lyckligaste varelser på jorden! ... ja, min
-vän, min älskade, vi skola bli lyckliga som himmelens
-änglar!“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-289" class="pagenum" title="289"></a>
-Guldarbetaren använde hela sin styrka för att lösa detta
-halsband.
-</p>
-
-<p>
-“Ni yrar, bästa Denise!“ ropade han under detta arbete;
-“ni vet icke hvad ni säger! ... jag har visserligen för
-er den största tillgifvenhet, aktning och vänskap ... jag
-skulle kunna våga lifvet för er, om det gälde ... Derför
-måste jag vara uppriktig mot er, ty det vore ett brott att
-bedraga er ... Jag hyser för er en brors ömhet; men att
-älska er såsom ni menar, är mig omöjligt ... Sansa er, se
-icke på mig så der förfärligt, bästa Denise! ... jag kan icke
-gifva er min kärlek, jag kan icke gifta mig med er! ...
-men så länge jag lefver, så länge jag andas, vill jag, skall
-jag ...“
-</p>
-
-<p>
-Denise gaf till ett anskri, som kunnat jaga alla den
-beryktade gatans spöken på flykten, och hon hoppade upp
-från stolen, liksom hade hon blifvit stungen af en ödla.
-</p>
-
-<p>
-“Ha! det är då sannt!“ skrek hon; “ni älskar en annan!
-ni älskar Adelaïde Géronnière! ja, ni älskar henne, endast
-henne!“
-</p>
-
-<p>
-Armand kunde ej dölja sin förlägenhet. Det var olja
-på den eld, som tärde kammarjungfrun.
-</p>
-
-<p>
-“Hon hade då rätt, markisinnan!“ fortfor Denise; “ni
-älskar bankirens brorsdotter och hertigens brud! ... ni älskar
-henne ända till vansinne! ... och jag, min dåre, som icke
-genast såg det! ... ve mig! Men“, tillade hon med en
-hemsk beslutsamhet, “ve också henne! ve er! ve oss alla!“
-</p>
-
-<p>
-Denise svepte kring sig sidenkappan och tog ett steg
-mot dörren.
-</p>
-
-<p>
-“Så får ni ej gå, stackars flicka!“ sade Armand med
-en mildhet i rösten, som hejdade den olyckliga Denise; “ni
-får icke lemna mig i detta tillstånd ... hör mig ännu en
-gång, Denise ... jag besvär er att höra mig!“
-</p>
-
-<p>
-Dervid tog han hennes hand och förde henne tillbaka
-till stolen, på hvilken hon nedsjönk under konvulsivisk gråt.
-Det är obegripligt hvad en fransk kammarjungfru kan gråta,
-när hon riktigt sätter sig till.
-</p>
-
-<p>
-“Om ni visste hvad dessa tårar bränna på mitt hjerta,
-goda flicka“, sade han, “så skulle ni ej plåga mig såsom ni
-nu gör ... Låtom oss förnuftigt talas vid, för att se hvad
-man kan göra i denna förtviflade sak ... det måtte väl finnas
-något råd ... Gud vare lof, nu gråter ni icke mer!“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-290" class="pagenum" title="290"></a>
-Denise hade verkligen upphört att gråta. Småleendet,
-hoppets barn, hade intagit hennes läppar, förföljande med
-solstrålens fart och styrka de flyende tårarna.
-</p>
-
-<p>
-“Ack, Armand!“ hviskade hon, lutande sig ånyo fram
-mot honom, ty han hade tagit plats midt framför henne.
-</p>
-
-<p>
-“Var då en gång förnuftig“, tillrådde han, lutande sig
-tillbaka; “gifves det då ingen medelväg mellan kärleken och
-hatet!“ tillade han helt naivt.
-</p>
-
-<p>
-Enfaldige dödlige! det gifves ingen medelväg. Elden
-vill antingen upplysa och värma, eller bränna och förstöra.
-</p>
-
-<p>
-“Ni älskar mig då?“ fortfor kammarjungfrun.
-</p>
-
-<p>
-“Jag bad ju er att vara förnuftig“, svarade den unge
-mannen, som nu hade så lätt för att vara förnuftig, emedan
-han ej var kär i henne, som han ville lära förnuft; “låtom
-oss blott tänka på er ... Jag inser nog, att ni ej kan återvända
-hem till er matmor ... Men hur i en hast finna någon
-passande plats för er? ... Säkert har ni någon bekant fru
-eller flicka, som ni kunde bo hos, tilldess ni fått något lämpligare
-ställe, som ej bör vara svårt för en så städad, god
-och vacker flicka som ni, Denise ... I morgon vill jag sjelf
-höra efter ... Var viss om att jag icke skall ge mig någon
-ro, förrän jag funnit någon familj, som med nöje vill taga
-emot er ... Lugna er då och gif er åtminstone till tåls till
-i morgon eller till i öfvermorgon ... Ack, min gud, hvad
-säger jag! ... i morgon måste jag ju resa bort, det var
-sannt det.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad! ni ämnar resa bort i morgon“, ropade Denise,
-ånyo hoppande upp från stolen.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, tyvärr ... det var först för några timmar sedan
-som jag fick ordres derom.“
-</p>
-
-<p>
-“Jaså, ni visste till och med förut att ni i morgon
-skulle resa bort, visste det förrän jag kom hit?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, bästa Denise, i ett ärende af högsta vigt och som
-ej tål det ringaste uppskof.“
-</p>
-
-<p>
-“Och hur länge tänkte ni bli borta, monsieur Armand?“
-</p>
-
-<p>
-“Möjligtvis några veckor, goda flicka ... Men detta skall
-likväl icke hindra mig ...“
-</p>
-
-<p>
-“Jaså ... några veckor! ... Ni ämnade bli borta några
-veckor?“ frågade Denise med ett ironiskt löje på de bleka
-läpparne, ty kammarjungfruns ansigte hade blifvit jemnblekt.
-</p>
-
-<p>
-“Ja“, svarade Armand, förvånad öfver så många frågor
-om samma sak.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-291" class="pagenum" title="291"></a>
-“Ni visste att ni skulle resa i morgon för att bli borta
-några veckor och bjöd likväl mig på operan till i öfvermorgon!“
-yttrade kammarjungfrun med ett uttryck af harm,
-som icke kan beskrifvas.
-</p>
-
-<p>
-Att bjuda någon på operan till i öfvermorgon, när man
-sjelf tänker resa bort i morgon och icke återkomma på
-några veckor, är under vanliga förhållanden i och för sig
-sjelft en svår sak. Men när den bjudna är qvinna och
-dertill på köpet fransyska, hvilken älskar spektaklerna kanske
-mera än sitt lif, då är det ett brott.
-</p>
-
-<p>
-Lägger man nu dertill den omständigheten, att den
-bjudna betraktar den bjudande såsom sin blifvande kärälskelige
-man, då är det förfärligt, och detta så mycket mera
-som statens lagar, icke förutsättande eller anande möjligheten
-af ett slikt brott, icke heller kunnat bestämma det
-straff, hvarigenom det möjligtvis kan försonas.
-</p>
-
-<p>
-Armand blef högeligen flat, hvarpå ej var att undra.
-</p>
-
-<p>
-Det sjuka samvetet erinrade honom nu, att han besvarat
-kammarjungfruns ifriga önskan att i hans sällskap få
-beundra Fanny Cerritos dans med en bjudning icke för
-morgondagen, då han möjligtvis ännu kunnat vara qvar i
-Paris, utan för dagen derpå, då han trodde sig vara rest
-eller, rättare sagdt, just derför att han då trodde sig vara
-rest, emedan han af skäl, som vi äfven känna, önskade sin
-efterhängsna beundrarinna så långt vägen räckte.
-</p>
-
-<p>
-“Och jag, som ville uppoffra mig för en sådan!“ mumlade
-Denise mellan tänderna och med en blick på dörren.
-</p>
-
-<p>
-Armand började en stammande förklaring, men hvars
-slut Denise icke gaf sig tid att afhöra. Med en panters
-vighet kastade hon sig på dörren och försvann.
-</p>
-
-<p>
-Armand, efter några ögonblicks öfverläggning med sig
-sjelf, hastade efter henne ut i farstun, genom trädgården
-och kom just lagom för att se markisinnans kammarjungfru
-hoppa in i vagnen och stänga vagnsdörren efter sig, hvarefter
-åkdonet rullade af med mer än vanlig hastighet.
-</p>
-
-<p>
-Vår hjelte stod någon stund qvar i porten. Kanske
-väntade han att Denise skulle återvända. Fåfäng väntan.
-</p>
-
-<p>
-“Om hon nu far till rue d’Anjou“, sade Armand för
-sig sjelf; “må hon fara! ... jag kommer efter i morgon, jag
-... och må de akta sig, i fall de skulle våga sig fram med
-<a id="page-292" class="pagenum" title="292"></a>
-den der historien om mig! ... det är ej tänkbart att någon
-förnuftig varelse kan sätta tro dertill ... Emellertid var det
-der löftet om opera-biljetten en stor dumhet.“
-</p>
-
-<p>
-Efter dessa ord vände han sig om för att gå in i trädgården.
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-19">
-<span class="firstline">Nittonde kapitlet.</span><br />
-Spökhusets granne.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">M</span><span class="postfirstchar">en</span> innan vår hjelte gick in i trädgården, kom händelsevis
-hans blick att falla på det lilla huset, hvars fönster vette
-mot samma trädgård och hvilket, efter hvad vi förut hört,
-beboddes af en prest, lika oförskräckt som guldarbetaren,
-hvad spöken beträffade.
-</p>
-
-<p>
-Öfver porten till ifrågavarande byggnad dinglade en
-lykta, hvars darrande sken knappast räckte till att upplysa
-façaden af huset; men som den hängde högre än trädgårdsplanket,
-föll äfven en stråle af skenet in i trädgården.
-</p>
-
-<p>
-Armand såg att ett af prestens fönster stod öppet och
-upptäckte ett hufvud deruti.
-</p>
-
-<p>
-Denna omständighet kunde icke gerna väcka arbetarens
-förvåning, ty i södern är man ej rädd för att ligga i öppet
-fönster, äfven om vintern är strängare än den då var. Det
-är blott i det härdade norden som man känner konsten att
-medelst kitt eller klistradt papper utestänga himmelens friska
-luft.
-</p>
-
-<p>
-Det är alls icke ovanligt att i Paris midt under den
-skarpaste kyla se folk af begge könen sitta och sy vid öppet
-fönster, utan att synålen går trögare för det eller att handen
-är rödare än vanligt. Mången arbetare eller grisett
-har icke ens eldstad i sitt rum, och om de också hafva en
-sådan, akta de sig nog för att kasta bort sin ringa arbetsförtjenst
-på en så dyr öfverflödsvara som ved.
-</p>
-
-<p>
-När nordbon vintertiden kommer till Paris, så, och
-ehuru han icke försummar att förse sig med rum med eldstad,
-<a id="page-293" class="pagenum" title="293"></a>
-som lefver och sprakar från morgon till qväll, klagar
-han likväl öfver köld, en klagan, som väcker mycken munterhet
-hos parisarne, ty de hafva svårt för att begripa huru
-en half-barbar från björnarnes land kan frysa i Paris.
-</p>
-
-<p>
-Vi nämnde att Armand icke förvånades öfver grannens
-öppnade fönster och det hufvud, som visade sig deruti. Men
-hvad som väckte hans uppmärksamhet var att detta hufvud
-ofta höjde sig och tycktes rigta sina blickar mot en
-viss punkt inom trädgården samt derjemte medelst vissa rörelser
-eller tecken röja något hemligt förstånd med ifrågavarande
-punkt.
-</p>
-
-<p>
-Armand visste att trädgården eller täppan, för hvilket
-sednare namn den kanske mera gjorde skäl, inom sig icke
-egde någon märkvärdighet, som kunde vara föremål för nyfikenheten,
-icke ens vid dagsljus.
-</p>
-
-<p>
-Täppan, hvars små jordbitar på länge icke varit odlade,
-egde några fruktträd och mossbetäckta stammar och grenar,
-röjande samma vanvård, samt ett par kastanier, någorlunda
-lummiga sommartiden, men fullkomligt nakna i December
-månad. Det fanns ej heller i någonderas kronor ett enda
-fågelbo, som kunde draga åt sig uppmärksamheten för den
-händelse att hufvudet i fönstret, som, enligt Armands tanke,
-icke kunde tillhöra någon annan än hans granne, presten,
-vore beundrare af fåglarnes byggnadskonst.
-</p>
-
-<p>
-Vår hjelte, som, skyddad af porten, kunde se, utan att
-sjelf vara sedd, sökte föremålet för det der hufvudets blickar
-och trodde sig slutligen hafva funnit det.
-</p>
-
-<p>
-Midt på gångstigen emellan trädgårdsporten och ingången
-till spökhuset reste sig en grofhuggen piedestal af
-sten, ganska hög och bred, på hvilken fordom kanske stått
-någon bild.
-</p>
-
-<p>
-Armand, som icke mycket sysselsatte sig med fornlemningar,
-hade icke särdeles bråkat sitt hufvud med att utgrunda
-den ursprungliga meningen med berörde stenparti,
-som för öfrigt hvarken hade någon inskrift eller skönhet i
-formen att bjuda på.
-</p>
-
-<p>
-Emellertid föreföll det Armand som vore just denna
-piedestal det egentliga föremålet för grannens ögon och
-tecken.
-</p>
-
-<p>
-Armand fann sig följaktligen befogad att äfven skänka
-piedestalen sin uppmärksamhet. Oaktadt mörkret gick detta
-<a id="page-294" class="pagenum" title="294"></a>
-någorlunda för sig, emedan det just var på dennas ena sida
-som strålen af grannens lykta föll.
-</p>
-
-<p>
-Hvad som då, till att börja med, något öfverraskade
-vår hjelte, var att han vid foten af piedestalen trodde sig
-upptäcka en alltför utstående och spetsig sockel, hvilken han
-förut aldrig hade förmärkt. Men hans öfverraskning blef
-ännu större, när han såg denna sockel röra sig, draga sig
-inåt och försvinna.
-</p>
-
-<p>
-Knappast hade han börjat reflektera öfver detta besynnerliga
-förhållande, förrän det tycktes honom att äfven
-piedestalens fris fått en ganska oproportionerlig tillökning af
-ungefär ett qvarters bredd, men hvilken tillökning lika hastigt
-försvann som den kommit.
-</p>
-
-<p>
-Men hur hastigt den än försvann, hade dock Armand
-funnit dess omritning väl mycket likna ett menniskohufvuds,
-och denna upptäckt kom honom på den tanken, att sockeln,
-som han nyss sett, möjligen kunde hafva varit en menniskofot.
-</p>
-
-<p>
-Det var således en menniska, som gömde sig bakom
-piedestalen, ty, såsom vi kanske minnas, trodde icke Armand
-mycket på spöken.
-</p>
-
-<p>
-Men en menniska, som på detta sätt gömmer sig, är
-en misstänkt person, och misstanken förminskades ej genom
-det hemliga förstånd, som tycktes råda emellan stället, der
-denne dolde sig, och fönstret, hvaruti prestens hufvud syntes.
-</p>
-
-<p>
-Armand, ehuru han de tvänne sednaste dagarne haft
-mycket annat att tänka på, hade likväl icke glömt uppträdet
-på Vendôme-platsen, der han sett sin granne i sällskap med
-en ficktjuf. Han hyste följaktligen icke den bästa tanke
-om denne granne, och säkert är att han icke skulle hafva
-låtit bigta sig af en sådan prest.
-</p>
-
-<p>
-Vår hjelte, lika litet fruktande menniskor som gastar,
-tänkte först raka vägen närma sig ifrågavarande piedestal, för
-att taga den misstänkte personen närmare i ögonsigte och
-sedan handla allt efter omständigheterna; men som han vid
-mera eftersinnande fann piedestalen vara så bred att till
-och med tre personer kunde dölja sig bakom den, beslöt
-han välja en väg, som mindre rakt, men mera säkert ledde
-till målet.
-</p>
-
-<p>
-Han lemnade porten, men i stället för att genom den
-gå in i trädgården, smög han, tyst och smidigt som en katt,
-nära utefter planket och kom på detta sätt till en annan
-<a id="page-295" class="pagenum" title="295"></a>
-sida af samma trädgård och hvilken sida, gemensamt med
-planket kring en annan täppa, bildade ett slags gränd, mycket
-smal och nästan otillgänglig i följd af en mängd grus och
-stenar, som der blifvit nedvräkta.
-</p>
-
-<p>
-Vid denna sida böjde sig Armand ned och petade åt
-hvar sin sida några plankor, hvarvid uppkom ett hål så
-stort, att en menniska med hans proportionerliga växt derigenom
-kunde krypa in i trädgården.
-</p>
-
-<p>
-Det var ej första gången Armand begagnat sig af denna
-hemliga ingång, ty genom den brukade han draga in de
-kistor med vapen och ammunition, hvilka den revolutionära
-propagandan tid efter annan skickat att af honom förvaras.
-</p>
-
-<p>
-Dessutom voro två utgångar nödvändiga för en sådan
-fästning, och Armand var en för klok kommendant för att
-uraktlåta något, som vore förenligt med den yttersta försigtighet.
-</p>
-
-<p>
-Det dröjde icke många sekunder, förr än Armand befann
-sig inom trädgårdsplanket. Derefter, och sedan han lika
-varsamt skjutit tillbaka de begge plankorna så att den hemliga
-ingången doldes, böjde han sig ånyo ned till marken
-både på händer och fötter.
-</p>
-
-<p>
-I denna föga menskliga ställning började han med fortfarande
-försigtighet skrida utefter en krusbärshäck, som utsträckte
-sig emellan planket och den gångstig, på hvilken
-piedestalen stod.
-</p>
-
-<p>
-Lyckligt anländ till sjelfva spökhuset, aktade han sig
-dock för att söka den rätta ingången, utan valde i stället
-den motsatta sidan deraf. På denna sida var hans kammarfönster
-beläget. Fönstret var upplyst af det ljus, som stod
-på bordet inne i samma kammare. Att slå sönder en ruta,
-sticka in armen och öppna fönstret samt derefter kasta sig
-sjelf in rummet, var för Armand ett ögonblicks verk.
-</p>
-
-<p>
-Väl inkommen, släckte han genast ljuset och smög i
-mörkret på tåspetsarne först till det ställe, der han hade
-sina skarpladdade terzeroler, och sedan till dörren, hvarinvid
-stod en tung rostad sabel, hvars handterande alltid utgjort
-ett angenämt tidsfördrif för Hvita Björnens lärjunge.
-</p>
-
-<p>
-Försedd med dessa vapen och följaktligen vid bättre
-lynne, närmade han sig ånyo fönstret, hvars innanluckor
-han tillstängde.
-</p>
-
-<p>
-Derefter skred han ånyo till dörren och stannade der
-lyssnande.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-296" class="pagenum" title="296"></a>
-Ingenting ovanligt hördes utifrån.
-</p>
-
-<p>
-Armand hade likväl väntat sig någon följd af den sönderslagna
-fönsterrutan. Men som allt förblef tyst, öppnade
-han kammardörren, gick ut i den trånga förstugan, hvars
-väggar han med spetsen af sin dragna sabel noga undersökte.
-</p>
-
-<p>
-Ingenting hindrade honom från att komma till sjelfva
-porten. Stannande innanför tröskeln dertill, kastade han en
-spejande blick ut i trädgården.
-</p>
-
-<p>
-Som han nu befann sig på andra sidan af piedestalen,
-blef det honom lätt att upptäcka icke blott en, utan tvänne
-karlar, som nedhukat sig invid piedestalen och voro orörlige
-på sin plats.
-</p>
-
-<p>
-Afståndet emellan dem och honom kunde vara ungefär
-tio till tolf alnar.
-</p>
-
-<p>
-“Messieurs!“ ropade Armand till dem; “hvem söken I?“
-</p>
-
-<p>
-Vid första ljudet af hans röst uppreste sig de begge
-karlarne hastigt och på en gång, liksom träffade af en elektrisk
-stöt, och visade sig nu i sin fulla längd.
-</p>
-
-<p>
-“Jag får förbereda er på“, fortfor Armand, “att jag
-har en pistol i hvardera handen och att jag ger eld på den
-förste, som rör sig ur stället ... Derför icke ett enda steg
-hvarken framåt eller åt sidan förr än jag ger lof dertill ...
-Vidare får jag tillkännagifva, att mina kulor träffa säkert
-inom tjugufem alnar, hvilket är ungefär dubbelt så långt
-skotthåll som det jag nu har ... Det der är uppriktigt och
-rätt fram taladt, skulle jag tro ... Svaren mig derför lika
-uppriktigt, hvem söken I?“
-</p>
-
-<p>
-De begge karlarne lutade sina hufvud tillsammans, liksom
-för att rådgöra.
-</p>
-
-<p>
-“Väderleken tillåter mig ej att vänta längre“, försäkrade
-Armand, “och dessutom är det tröttsamt, att stå så
-här länge och sigta. Derför hastigt och lustigt fram med
-svaret!“
-</p>
-
-<p>
-Intet svar följde, detta oaktadt.
-</p>
-
-<p>
-“I ären mållöse, liksom hade mina kulor redan förseglat
-era munnar“, återtog vår hjelte; “om detta varit min
-afsigt, hade redan hvar och en af er haft sin kula i hjertat
-... Men oroen er icke för det ... jag sigtar icke på bröstet,
-utan endast på magen ... Nödgas jag än en gång vänta
-på svaret, trycker jag af, och en kula i magen sätter lif i
-den stummaste tunga.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-297" class="pagenum" title="297"></a>
-“Monsieur!“ svarade ändtligen den ene af de begge
-karlarne, “vi begripa ej hur ni kan få det infallet att skjuta
-på folk, som icke gjort er något ondt.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvar och en har sitt infall“, svarade Armand; “ert
-är att lägga sig i försåt på andras egor för att röfva eller
-mörda ... mitt är att skjuta på röfvare och mördare det
-första jag kommer öfver dem.“
-</p>
-
-<p>
-“Men hur kan ni falla på den tanken att vi vilja
-mörda och röfva?“ frågade den andre karlen.
-</p>
-
-<p>
-“Vi voro något trötta och sömnige och gingo blott in
-för att sofva“, tillade den förste.
-</p>
-
-<p>
-“Sofva på våta marken?“ frågade Armand; “det är
-icke möjligt att så hyggligt folk som ni behöfver underkasta
-sig en dylik olägenhet, helst när I, såsom jag har skäl att
-förmoda, hafven en vän så nära, han nämligen som bor i
-huset här bredvid och den jag nyss såg ligga i fönstret ...
-Om jag icke bedrog mig, så gaf han er till och med tecken,
-men om det var för att be er komma upp till honom eller
-ligga qvar här, kan jag ej så noga bestämma ... Bad han
-er om det sednare, så var det oförlåtligt af en kristen och
-allra mest af en person, som bär den svarta långrocken.“
-</p>
-
-<p>
-“Vi förstå ej hvad ni menar med allt detta, monsieur“,
-försäkrade den förste karlen.
-</p>
-
-<p>
-“Vi känna hvarken er eller er granne“, bedyrade den
-andre, “men hvad vi känna är att ni fullkomligt misstagit
-er på våra personer och att ni kan komma att stå till ansvar
-för det ni hotat oss med vapen i hand.“
-</p>
-
-<p>
-“Var derför så god och låt oss gå i fred, så framt ni
-ej vill att vi med våra rop skola tillkalla folk till vår
-hjelp“, sade den förste, “ty jag tror ej ni har rättighet att
-så behandla oss som ni nu gör.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag håller hundra mot ett att I ej skolen öppna era
-munnar för att tillkalla främmande folk“, yttrade Armand;
-“och jag håller tusen mot ett, att hvardera af er har på
-sig en knif nog skarpslipad för att kunna skära halsen af
-en arm satan, som sofver i sin säng.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni skall stå till rätta för en sådan grof beskyllning“,
-sade den ene.
-</p>
-
-<p>
-“Så ropen då, skriken så mycket era halsar förmå!“
-uppmanade Armand, “ty det är min fasta föresats att icke
-släppa er utom trädgården förrän jag allra minst pryglat
-<a id="page-298" class="pagenum" title="298"></a>
-er efter bästa förmåga ... ropen derför och skriken, medan
-I ännu hafven tid dertill.“
-</p>
-
-<p>
-De begge karlarne stodo tysta liksom stenen, mot hvilken
-de stödde sig.
-</p>
-
-<p>
-“Jag visste nog att ni icke skulle taga ned himmelen
-med era rop“, sade Armand. “Nu lyster mig se hurudana
-vapen sådana hjeltar som ni bruka bära.“
-</p>
-
-<p>
-Efter dessa ord marscherade han rakt på de begge
-karlarne med fasta steg och uppmärksamma blickar både
-framför och omkring sig samt med sabeln i högra handen
-och en framsträckt terzerol i den venstra.
-</p>
-
-<p>
-Men innan han hunnit halfva vägen, tyckte han sig
-höra ett prassel från ena sidan af trädgården, hvilket föranlät
-honom att stanna lyssnande.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad förehafves här? hvad i himlens namn står på?“
-frågade en karlröst från samma sida.
-</p>
-
-<p>
-Armand vände ansigtet åt det håll, hvarifrån rösten
-kom, hvilket tillfälle de begge karlarne begagnade för att
-lemna sin plats och taga till fötterna.
-</p>
-
-<p>
-Armand ämnade, oaktadt mörkret, förfölja de flyende,
-men kände sig hejdad af någon, som fattade honom i högra
-armen.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad är det frågan om? hvarför är ni beväpnad?“
-frågade samma röst.
-</p>
-
-<p>
-Armand igenkände i den person, som hejdat honom,
-sin granne, presten.
-</p>
-
-<p>
-“Hvarför hindrar ni mig från att gripa de begge missdådarne?“
-frågade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Hvilka missdådare?“ frågade presten.
-</p>
-
-<p>
-“De som nyss lågo gömde här och som begagnade er
-mellankomst för att springa sin väg.“
-</p>
-
-<p>
-“Det var då missdådare i er trädgård“, sade presten;
-“det var en annan sak ... låtom oss då skynda efter dem.“
-</p>
-
-<p>
-Dervid släppte han Armands arm. Den unge mannen
-hastade till trädgårdsporten, men kunde icke upptäcka dem
-han sökte. Deremot hörde han steg af springande, som allt
-mera aflägsnade sig.
-</p>
-
-<p>
-Armand vände sig om och mötte presten, som hade
-följt honom.
-</p>
-
-<p>
-“Jag låg i mitt fönster“, sade denne, “då jag oförmodadt
-hörde en häftigare ordvexling i er trädgård ... detta
-<a id="page-299" class="pagenum" title="299"></a>
-föranlät mig att springa ned ... Hvad var det väl för folk
-som var här?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni skulle således icke känna dem?“ frågade Armand,
-närmande sig grannen.
-</p>
-
-<p>
-“Det är svårt att i mörkret från mitt fönster kunna
-igenkänna folk, som uppehåller sig i trädgården, och ännu
-svårare hade detta varit, ifall de, med hvilka ni nyss ordvexlade,
-voro förbrytare, såsom ni påstår.“
-</p>
-
-<p>
-“Hur då?“
-</p>
-
-<p>
-“Emedan folk af mitt stånd endast hafva umgänge med
-sådana slags brottslingar, som vi uti fängelserna en och
-annan gång nödgas bereda till döden.“
-</p>
-
-<p>
-“Jaså, blott i fängelserna ... icke annorstädes? ... icke
-på Vendôme-platsen till exempel?“ frågade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Vendôme-platsen? ... jag förstår icke hvad ni menar.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag menar att jag härom aftonen mötte er på Vendôme-platsen.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är väl möjligt att jag kunnat vara på Vendôme-platsen;
-men hvad har det att göra med denna sak?“
-</p>
-
-<p>
-“Jo, ganska mycket, efter som jag då såg er i sällskap
-med en person, som några minuter förut hade sökt stjäla ur
-min ficka.“
-</p>
-
-<p>
-“Det var besynnerligt, ehuru visst icke omöjligt ...
-Jag besöker ofta Vendôme-platsen, emedan jag har bekanta,
-som bo dervid ... Det är mycket möjligt att jag under mina
-promenader dit eller till andra platser möter folk, som icke
-hafva den allra bästa konduit ... men vet ni då ej att en
-prest måste komma i beröring med allt slags folk? ... tror
-ni väl att det blott är änglar som nalkas hans bigtstol?“
-</p>
-
-<p>
-“Ficktjufven var då ett af era skriftebarn, värdaste
-fader?“
-</p>
-
-<p>
-“Men, min son, om ni verkligen visste att det var en
-ficktjuf ni såg i mitt sällskap, hvarför antastade ni ej
-honom? ... hvarför angaf ni honom ej för närmaste polissergeant?
-... Ni såg mig i ett så farligt sällskap, utan att
-varna mig ... Tror ni då att en ficktjuf har mera aktning
-för prestens fickor än för andras? ... Om jag vid detta tillfälle
-blifvit bestulen, hvem skulle jag i andra rummet haft
-att tacka för det?“
-</p>
-
-<p>
-Armand teg något förlägen, ty, såsom läsaren kanske
-erinrar sig, hade vår hjelte sina giltiga skäl hvarför han
-på Vendôme-platsen icke vågade antasta ficktjufven.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-300" class="pagenum" title="300"></a>
-“Antingen har ni fullkomligt misstagit er på person
-eller också yrar ni, min son“, återtog presten, “ty, vid gud,
-jag annars begriper, hur ni kunnat falla på den tanken, att
-jag ligger i samråd med ficktjufvar och dylika figurer.“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvad betydde dessa tecken jag såg er från ert
-fönster gifva de begge skälmarne, hvilka nyss sprungo härifrån?“
-frågade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Ni vet icke hvad ni säger, unge man! ... har jag gifvit
-dem tecken?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag såg det från min port och jag såg det tydligt, ty
-lyktan var blott en aln från ert hufvud.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni är från era sinnen ... jag såg visserligen folk i
-trädgården och stack ut mitt hufvud för att kunna se om
-det var desamme som ...“
-</p>
-
-<p>
-“Hvilka desamme?“
-</p>
-
-<p>
-“Desamme som jag så många nätter förut sett i er
-trädgård.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad! ni har förut sett skälmar i min trädgård!“
-</p>
-
-<p>
-“Jag vet ej om era vänner förtjena denna fula benämning.“
-</p>
-
-<p>
-“Mina vänner, säger ni?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja visst, de måtte väl vara era vänner, eftersom jag
-alltid sett er så vänligt emottaga dem.“
-</p>
-
-<p>
-Armand studsade.
-</p>
-
-<p>
-“I början föreföll det mig mycket besynnerligt att de
-alltid kommo nattetid“, fortfor presten, “men, tänkte jag
-sedan, den unge mannen har göromål ute om dagarne och
-följaktligen blott tid att om nätterna emottaga besök. Att
-de voro era vänner trodde jag så mycket mer, som jag ofta
-sett dem föra med sig kistor och koffertar, och dessa, efter
-hvad jag på afstånd trodde mig finna, ganska välförsedda
-och tunga ... Tjufvar bruka, såsom ni nog hört omtalas,
-snarare föra från än till hus ... Det kunde följaktligen icke
-vara dylikt folk.“
-</p>
-
-<p>
-Armand kände ångestsvetten i sin panna.
-</p>
-
-<p>
-Det var då någon som bespejade honom om nätterna
-och som misstänkte honom, ja kanske redan upptäckt hvad
-ingen oinvigd borde upptäcka.
-</p>
-
-<p>
-“Såsom det anstår en god medborgare och vän af ordningen“,
-fullföljde presten, “tänkte jag först yppa dessa
-nattliga sammankomster för vederbörande polis-kommissarie,
-men jag afstod snart från denna tanke, ty en prest har
-<a id="page-301" class="pagenum" title="301"></a>
-icke att göra med andra hemligheter än dem man anförtror
-honom ... Också lägger jag mig aldrig i andras angelägenheter.“
-</p>
-
-<p>
-“De personer ni nattetid sett hos mig“, tog ändtligen
-Armand till ordet, “äro arbetare utan arbete, liksom jag
-sjelf ... Vi sammanträda för att gemensamt öfverlägga om
-medlen för att afhjelpa våra bekymmer för framtiden ...
-De kistor, ni sett dem medföra, innehålla deras verktyg ...
-Hos mig skulle derför polis-kommissarien hafva gjort en
-ringa fångst.“
-</p>
-
-<p>
-“Derom är jag också öfvertygad“, medgaf presten med
-mycken saktmodighet.
-</p>
-
-<p>
-“Men jag vet ej om förhållandet blefve detsamma, i
-fall polis-kommissarien skulle göra er ett nattligt besök“,
-yttrade Armand, som erinrade sig skuggorna af de många
-hufvud han sett på grannens fönstergardin.
-</p>
-
-<p>
-“Ni menar att äfven jag har sammanträden hemma
-hos mig“, svarade presten; “jag har lika litet skäl som ni
-att bestrida detta påstående ... Nämn mig den samhällsklass
-som icke nu för tiden konspirerar ... Presterskapet har icke
-heller skördat några gyllene frukter af Juli-revolutionen ...
-vi hafva nog våra bekymmer vi också ... Men våra bekymmer
-röra icke allenast vår egen framtid, utan hela menniskoslägtets
-... Men det är sent, det är tid på att vi gå in
-hvar och en till sig ... Det fägnar mig emellertid att hafva
-gjort er bekantskap, om jag också icke kan berömma er för
-öfverdrifven artighet ... Gud vare med er, min son!“
-</p>
-
-<p>
-Presten gjorde några korstecken och höjde välsignande
-sina armar, hvarefter han med långsamma, men fasta steg
-aflägsnade sig ur trädgården.
-</p>
-
-<p>
-Armand följde den bortgående med ögonen så länge
-han kunde se honom, och lyssnade till hans steg så länge
-han kunde höra dem.
-</p>
-
-<p>
-Derefter lemnade han sjelf trädgården och gick in i sin
-kammare, hvälfvande i sitt hufvud många oroliga tankar.
-</p>
-
-<p>
-Snart försvann minnet både af Denise och de begge
-karlarne, lemnande hela rummet åt tanken på den besynnerlige
-grannen och den nya fara, som hotade honom från
-detta håll.
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-20">
-<a id="page-302" class="pagenum" title="302"></a>
-<span class="firstline">Tjugonde kapitlet.</span><br />
-Dim-figurer.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">D</span><span class="postfirstchar">en</span> följande dagen, som uppgick öfver Paris, var en af
-dessa om vintern icke sällsynta dagar, då man tror sig kafva
-i molnen och då polisen utställer poster vid kajerna för att
-hindra folk från att klifva ned i Seinen.
-</p>
-
-<p>
-En för blicken ogenomtränglig dimma omhöljde den stora
-staden. Man såg knappast handen för ögonen, än mindre
-hvart man gick eller hvar man stod. Också går ingen ut
-sådana dagar som ej är rent af tvungen dertill.
-</p>
-
-<p>
-Parisarne frukta icke för krutrök och drufhagel, men
-desto mera för dimma och regn.
-</p>
-
-<p>
-Om Ludvig XVI, Carl X och Ludvig Filip lika säkert
-rådt om Herrans väder, som de trodde sig rå om Herran
-sjelf, så hade de utan tvifvel i godan ro ända till sin död
-suttit qvar på sina troner. Det är nästan omöjligt att vara
-entusiast midt i floder af regn eller att sjunga marseljäsen,
-när dimman qväfver andedrägten.
-</p>
-
-<p>
-Det är icke lätt att i en sådan dimma leta sig fram i
-den parisiska labyrinten.
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon, som hade stora skäl för sin utevaro
-denna dag, visste väl att han befann sig inom Faubourg
-S:t-Germain, men deremot icke namnet på den gata, utefter
-hvars murar han trefvade, ungefär klockan tio på förmiddagen.
-</p>
-
-<p>
-Uti Faubourg S:t-Germain, belägen söder om Seinen,
-bo för det mesta gamla adliga familjer af den allra hvitaste
-legitimitet.
-</p>
-
-<p>
-De hafva stora vackra palatser med tjocka murar och
-starka ekportar, som tillbommas inifrån så ofta vinden medför
-något hotfullt sorl från den norra stranden.
-</p>
-
-<p>
-De gamle hertigar och markiser, hertiginnor och markisinnor
-söka trösta sig öfver förlusten af sina privilegier
-genom den blinda dyrkan de egna sina fördomar. De äro
-gudfruktige ända derhän att de om helgdagarne ligga på
-knä innanför kyrkdörrarne, insamlande kollekter för kyrkornas
-räkning. Men väl komne utom kyrkporten, skåda de
-<a id="page-303" class="pagenum" title="303"></a>
-med blandade känslor af förakt och harm ned på de lägre
-folkklasserna, icke glömmande att år funnits, då “packet“
-frossat af “ädla“ fäders blod, men deremot förgätande att
-sekler funnits, under hvilka “packet“ offrat de “ädle“ sin
-svett, sitt blod, sina tårar.
-</p>
-
-<p>
-De hafva madonnans bild på sina sidentapeter och
-Henrik V:s porträtt i de gyllene psalmböckerna.
-</p>
-
-<p>
-De drömma ännu om det förlorade paradis, hvars förbjudna
-frukter de ensamt fingo smaka och då ingen bestred
-dem herraväldet öfver djuren, hvaruti inbegrepos snart sagdt
-alla, som icke hade tillträde till hofvet eller deras salonger.
-</p>
-
-<p>
-Osäkert torde vara om de någonsin gått så långt i ortodoxien,
-att de, liksom andra dödlige, härledde sig från
-Adam och Eva, dessa tvänne beskedliga landtbor med sina
-enkla naturseder och sin ännu enklare toalett.
-</p>
-
-<p>
-Allt sedan Carl X:s flykt och under Ludvig Filips hela
-styrelse-tid ha de lefvat skilda från det öfriga samhällslifvet.
-De strålande Tuilerierna voro dem en icke mindre styggelse
-än de mörka gränderna i S:t-Antoine.
-</p>
-
-<p>
-Juli-konungen var i deras ögon ingenting annat än en
-tempelrånare, som störtat deras altaren i gruset, och under
-sina fötter trampat den afgud de dyrkat.
-</p>
-
-<p>
-Derför aktade de sig för att med sin närvaro illustrera
-hans salonger, hvilka i stället fyldes af den aristokrati,
-som visst icke är en bit bättre än den gamla, nämligen
-penningens.
-</p>
-
-<p>
-Med ett ord, hvad Kina var för den öfriga verlden
-var S:t-Germain för Paris. Det var ett slags eremit-lif
-emellan trymåer och kristaller, ett slags biblisk sorg med
-silkessammet i stället för säckväf.
-</p>
-
-<p>
-Den 24 Februari 1848 logo de rätt hjertligt och, såsom
-det allmänt påstås, för första gången på aderton långa
-år. De sågo nämligen i Ludvig Filips fall den eviga rättvisans
-straffande hand.
-</p>
-
-<p>
-Visserligen hade de hellre sett om den straffande handen
-burit den hvita glacé-handsken à la Henrik V i stället
-för den trefärgade à la Lamartine, men de medgifva dock
-att den röda vanten à la Ledru Rollin varit vida värre.
-</p>
-
-<p>
-Det ena medgifvandet föder det andra.
-</p>
-
-<p>
-De röstade på Napoleon till president, ty de sågo i
-hans president-stol endast en piedestal färdig att emottaga
-deras afgud från Wiesbaden, och småningom började de
-<a id="page-304" class="pagenum" title="304"></a>
-titta fram ur sina ekportar, ty luften, förut förpestad af
-Juli-konungens spioner, föreföll dem nu något klarare och
-friskare.
-</p>
-
-<p>
-Författaren till denna berättelse har vid många tillfällen
-haft lyckan att se flere af dessa gamla familjer än i
-domstolarnes sessions-rum, der de flitigt inställa sig hvarje
-gång Berryer, den store tröstaren för en stor förlorad sak,
-försvarar någon klient, och än på soiréerna och balerna i
-Elysée Nationale hos republikens president, dem de bevista
-för att genom sin närvaro uppmuntra monseigneur till vidare
-fortgång på den reaktionära banan.
-</p>
-
-<p>
-De dansa polka och masurka ypperligt, hvilket bevisar,
-att de ändock i något hänseende följt med sin tid. Hädanefter
-liksom förr skola de utgöra bal-salongernas förnämsta
-prydnad.
-</p>
-
-<p>
-Under tiden få de intrigera och dyrka i fred, hvilket
-de icke fingo under Ludvig Filips regering, emedan republiken
-är för ädel för att harmas öfver deras menlösa altaren
-och för stark för att frukta deras ännu menlösare afgud.
-</p>
-
-<p>
-Ifrån det ögonblick de upphörde att vara martyrer,
-hafva de förlorat all förmåga att vara farliga och skola
-slutligen, för att icke alldeles sjunka i glömskans djup, nödgas
-fly till och hylla republiken, hur mycket de än hata
-republikanerne.
-</p>
-
-<p>
-Vi lemnade vår hjelte på en gata, hvars namn han
-för dimmans skull icke kunde läsa på husknutarne, och icke
-heller mötte han någon som kunde upplysa honom derom.
-</p>
-
-<p>
-Slutligen stötte han näsan mot ett hästhufvud och kände
-i detsamma någon trampa honom på foten.
-</p>
-
-<p>
-“Pardon, monsieur!“ ropade en röst, hvilket bevisade
-att det ej var en hästfot som trampat honom.
-</p>
-
-<p>
-“Pardon! är det icke monsieur Albert?“ frågade Armand,
-som kände igen rösten.
-</p>
-
-<p>
-Albert, som var mekanisk arbetare samt stor beundrare
-af Ledru Rollin och Louis Blanc, blef ledamot af provisoriska
-regeringen efter Februari-revolutionen och deporterad
-efter Juni-upproret.
-</p>
-
-<p>
-“Hvem känner mig under denna himmelska slöja?“
-frågade rösten.
-</p>
-
-<p>
-“Jag, Armand Cambon“, tillkännagaf denne, hvars näsa
-i detsamma vidrörde en annans.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-305" class="pagenum" title="305"></a>
-“Ah, verkligen! ... nu ser jag er ändtligen“, yttrade
-Albert, tryckande Armands hand.
-</p>
-
-<p>
-“Var god och säg mig hvar jag är någonstädes“, bad
-Armand; “jag har gått vilse och vet ej om det är andra
-eller tredje gatan från Seinen som jag nu är på.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är den tredje.“
-</p>
-
-<p>
-“Således rue de l’Université?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja visst.“
-</p>
-
-<p>
-“Och ni är säker på det, monsieur?“
-</p>
-
-<p>
-“Måtte väl det, efter min kusk stannat utanför detta
-hus, som jag nu måste upp uti.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvilket nummer har detta hus?“
-</p>
-
-<p>
-“Åttiotvå.“
-</p>
-
-<p>
-“Verkligen? ... då har jag icke gått så vilse som jag
-trodde ... Men är det ej i åttiotvå som monsieur Lamartine
-bor?“
-</p>
-
-<p>
-“Jo, det är just honom jag ämnar besöka.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni hos Lamartine?“ frågade Armand, något förundrad.
-</p>
-
-<p>
-“Nå, än sedan?“
-</p>
-
-<p>
-“Lamartine är en stor författare och en ädel man;
-men är han icke legitimist?“
-</p>
-
-<p>
-“Bah! Lamartine är icke mera legitimist än ni och jag.“
-</p>
-
-<p>
-“Men så tros det ändå.“
-</p>
-
-<p>
-Före Februari 1848 ansågs allmänt Lamartine, hvilkens
-arbeten och personlighet alltid varit lika högt värderade,
-tillhöra det legitimistiska partiet, i hvars högqvarter
-han också bodde, och säkert fanns det ingen som ansåg honom
-vara republikan.
-</p>
-
-<p>
-“Lamartine är född legitimist och måhända uppfostrad
-för att bli ett helgon à la Berryer“, svarade Albert; “men
-Lamartine är för stort snille och för mycket fransman för
-att offra på absolutismens altare ... Medborgarkronan är
-vackrare än helgon-glorian, åtminstone på denna sidan grafven.“
-</p>
-
-<p>
-“Men ...“
-</p>
-
-<p>
-“Men ni undrar kanske hvad jag har att göra hos
-Lamartine?“
-</p>
-
-<p>
-“Hvarför icke?“
-</p>
-
-<p>
-“Vi hafva hört, att Lamartine ämnar deltaga i den
-reform-bankett, som oppositionen med Odillon Barrot i spetsen
-skall tillställa i början af snart instundande år“, upplyste
-<a id="page-306" class="pagenum" title="306"></a>
-Albert, “och det är för att höra om detta rykte eger grund
-som monsieur Ledru Rollin skickat mig till honom.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag gör då orätt i att uppehålla er längre ... Men det
-var sannt: ett ord i förtroende, monsieur Albert!“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad har ni att säga?“
-</p>
-
-<p>
-“Men låt oss hviska.“
-</p>
-
-<p>
-“Godt! ... här är mitt öra ... lägg dit hela ert hjerta.“
-</p>
-
-<p>
-“Det går icke an att skicka mig något mera om nätterna“,
-hviskade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Hvarför ej det?“ hviskade Albert.
-</p>
-
-<p>
-“Jag fruktar att man är vår hemlighet på spåren.“
-</p>
-
-<p>
-“Morbleu!“
-</p>
-
-<p>
-“Eller, rättare sagdt, att man misstänker oss för något
-hemligt.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvilket kommer på ett ut ... Men hur vet ni ...“
-</p>
-
-<p>
-“Jag har nu icke tid att förklara mig närmare ...
-emellertid är det bäst att vara försigtig.“
-</p>
-
-<p>
-“Utan tvifvel ... Men hvad bör man göra?“
-</p>
-
-<p>
-“Byta om rustkammare.“
-</p>
-
-<p>
-“Kanhända.“
-</p>
-
-<p>
-“Träffar ni monsieur Ledru Rollin i dag före mig, så
-var god och säg honom det.“
-</p>
-
-<p>
-“Det förstås ... Men hur var det, skulle ni icke resa?“
-</p>
-
-<p>
-“Jo, i morgon.“
-</p>
-
-<p>
-“Och lokalen?“
-</p>
-
-<p>
-“Står för min räkning.“
-</p>
-
-<p>
-“Och nycklarne?“
-</p>
-
-<p>
-“Lemnar jag åt er.“
-</p>
-
-<p>
-“Godt! ... har ni något vidare att säga mig?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej.“
-</p>
-
-<p>
-“Så farväl då!“
-</p>
-
-<p>
-“Er tjenare! ... lycka till, monsieur Albert!“
-</p>
-
-<p>
-De begge samtalande togo hvar sitt steg tillbaka och
-försvunno med detsamma ur hvarandras åsyn.
-</p>
-
-<p>
-Armand fortsatte sin väg, följande södra trottoaren tilldess
-han hunnit närmaste hörn, då han vek af åt venster
-in på en annan gata. På denna hade han icke tagit många
-steg förrän han våldsamt stötte mot en annan dim-figur.
-Men både han och den han stötte emot glömde att bedja
-hvarandra om förlåtelse.
-</p>
-
-<p>
-Den sednare var svart från hufvud till fot, och Armand
-igenkände i honom sin granne.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-307" class="pagenum" title="307"></a>
-“God morgon!“ helsade ändtligen denne med ett vänligt
-grin.
-</p>
-
-<p>
-Armand besvarade helsningen, men icke alldeles så
-vänligt.
-</p>
-
-<p>
-“Ett hiskligt väder!“ yttrade presten.
-</p>
-
-<p>
-“Och likväl ute?“ yttrade arbetaren.
-</p>
-
-<p>
-“Presten och läkaren äro ute i alla väder, min son.“
-</p>
-
-<p>
-“Dock äro de ej de ende, som ni ser“, tillade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Jag ser att icke heller ni bäfvar för dimman“, sade
-presten.
-</p>
-
-<p>
-“Jag försäkrar er att jag icke bäfvar för något.“
-</p>
-
-<p>
-“Det bevisar godt samvete.“
-</p>
-
-<p>
-“Icke alltid ... det finns nog onda samveten som icke
-heller bäfva för något.“
-</p>
-
-<p>
-“En dylik tro har religionen icke ingifvit er, min son.“
-</p>
-
-<p>
-“Icke religionen, men vissa af dess prester.“
-</p>
-
-<p>
-“Jaså ... farväl, min son!“
-</p>
-
-<p>
-“Farväl, min far!“
-</p>
-
-<p>
-Derefter aflägsnade sig Armand, fortsättande sin väg.
-Men hastigt föll det honom något in, och han stannade, vändande
-sig om.
-</p>
-
-<p>
-Då tyckte han sig märka att konturerna af en mörk
-kropp uppenbarade sig genom den tjocka, men likväl ljusa
-dimman och att dessa konturer allt mera närmade sig, utan
-att Armand kunde höra några steg. Han tog derför sitt
-parti och gick rakt på skuggan.
-</p>
-
-<p>
-Hastigt och med ett rop af öfverraskning stötte han
-ånyo på sin granne, hvilken syntes ännu mera öfverraskad
-af detta nya möte.
-</p>
-
-<p>
-“Ah, ni följer mina steg, vördade fader!“ ropade
-Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag glömde tacka er för i natt“, förklarade presten.
-</p>
-
-<p>
-“Hå! ... tack sjelf!“
-</p>
-
-<p>
-“Jag förmodar att ni njutit en ostörd hvila?“ yttrade
-den förre.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, jag har icke sofvit alls ... jag har haft sammankomst
-i natt igen“, erkände Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Ni har en lycklig natur, min son ... ni sofver aldrig
-och blir ändå aldrig sömnig.“
-</p>
-
-<p>
-“Aldrig“, svarade Armand: “jag har en beundransvärd
-förmåga att hålla mig vaken ... lägg det väl på minnet, i
-fall ni skulle tvifla på min vaksamhet.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-308" class="pagenum" title="308"></a>
-“Ni är mycket förekommande, min son.“
-</p>
-
-<p>
-“Men tål icke att någon följer mig i hälarne“, svarade
-Armand.
-</p>
-
-<p>
-Den andlige bevärdigade denna anmärkning med ett
-ömkansfullt löje.
-</p>
-
-<p>
-Armand log på sitt sätt, men tog derefter ut stegen och
-skildes för andra gången från sin granne. Han stannade
-ej förrän han kommit framför porten till ett större hus vid
-samma gata. Han vidrörde en klocksträng, hvarefter porten
-öppnades.
-</p>
-
-<p>
-“Markisinnan d’Estelle bebor ju detta hus?“ frågade
-han portvaktaren, hvilken var honom till mötes i den höghvälfda
-portgången.
-</p>
-
-<p>
-“Ja ... men hvad vill ni för godt?“ var den trumpna
-fråga, hvarmed portvaktaren besvarade hans.
-</p>
-
-<p>
-Armand eller, egentligen taladt, hans blus hade otur
-hos alla förnäma portvaktare.
-</p>
-
-<p>
-“Och hon bebor naturligtvis första våningen?“ fortfor
-Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Ja ... Men hvad vill ni? hvem är ni? jag känner er
-inte“, fortfor portvaktaren.
-</p>
-
-<p>
-Vår hjelte hade visserligen en gång förut varit i detta
-hus, men då hade han kommit och gått trädgårdsvägen samt
-följaktligen icke haft tillfälle att göra portvaktarens bekantskap.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad är det egentligen fråga om?“ envisades husets
-nitiske tjenare.
-</p>
-
-<p>
-“Ingenting, min vän!“ svarade Armand lakoniskt och
-hastade uppför den breda ljusa trappan, som ledde till första
-våningen.
-</p>
-
-<p>
-Portvaktaren, särskildt förargad öfver att kallas “min vän“
-af en varelse i rödrutig blus, rusade efter den uppspringande,
-men stannade midt i trappan, när han såg Armand från öfra
-sidan knyta näfven emot honom. Han kände af erfarenhet
-att bluser, af hvad färg de vara må, lika ofta tala med knytnäfven
-som med munnen, och som portvaktarens styrka förnämligast
-låg i den sednare, så vände han tillbaka, förmodligen
-för att rådgöra med sin hustru om huru man borde
-behandla en “min vän“, som knyter näfven mot en markisinnas
-portvaktare.
-</p>
-
-<p>
-Armand ringde på dörren deruppe, och denna öppnades
-af en betjent i rikt livré.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-309" class="pagenum" title="309"></a>
-“Var god och underrätta markisinnan att Armand Cambon
-anhåller att få tala med henne“, var det enkla sätt,
-hvarpå Armand introducerade sig hos en markisinnas betjent.
-</p>
-
-<p>
-Betjenter hafva tvänne olika mått, hvarmed de mäta
-olika slags folk. De sämre mäta de från hjessan till fotabjellet
-och de bättre från byxfickan till högra handens fingerspetsar.
-Det var klart att vår hjelte skulle mätas med
-förstnämnda mått, emedan det icke finns någon byxficka på
-bluser och följaktligen ingen börs i den.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad har ni med mitt hår och mina skor att göra?“
-frågade Armand, som icke tyckte om mått-tagningen; “jag
-har hvarken bedt er frisera det förra eller borsta de sednare.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvem är ni?“ frågade betjenten, temligen förbluffad.
-</p>
-
-<p>
-“Hvem jag är? ... jo, jag är den som skall tala med
-markisinnan“, svarade Armand, trängande sig in i tamburen.
-</p>
-
-<p>
-Armand Cambon hade ett sätt att umgås med betjenter
-och portvaktare, så att man kunde anse honom tillhöra den
-riktigt fashionabla verlden.
-</p>
-
-<p>
-Också trodde markisinnans betjent, som aldrig drömt om
-så mycken djerfhet hos en blus, helt säkert att han hade
-framför sig någon förklädd prins, emedan han med den djupaste
-bugning aflägsnade sig ur tamburen, för att anmäla
-den uppvaktande.
-</p>
-
-<p>
-Efter någon stund utkom han, uppslog begge dörrarne
-till salen, hvilket borde hafva smickrat vår hjeltes fåfänga,
-eftersom det blott är för storfolk man uppslår två dörrar
-på en gång, och bad monsieur vara så gunstig och stiga in.
-</p>
-
-<p>
-Armand befann sig i en större salong, prydd med byster
-af de gamla goda tidernas regenter, statsmän och krigare.
-Och hvarför skulle man ej i de skönas salonger finna bilderna
-af dem, som kanske tillbragt största delen af sin tid i
-de skönas sängkammare?
-</p>
-
-<p>
-Bland figurerna igenkände Armand en, som han visserligen
-ansåg vara lefvande, men hvilken var nästan lika orörlig
-och hvit i ansigtet som marmorbysterna. Det var Denise,
-markisinnans kammarjungfru.
-</p>
-
-<p>
-“Jag skall föra in monsieur“, sade hon med darrande
-röst till betjenten.
-</p>
-
-<p>
-Denne aflägsnade sig, efter att förut hafva gifvit den
-förklädde prinsen en lika ödmjuk som ångerfull blick. När
-han försvunnit, störtade kammarjungfrun fram till Armand,
-yttrande med halfqväfd ångestfull stämma:
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-310" class="pagenum" title="310"></a>
-“Himmelens gud! hvarför kommer ni hit?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag vill tala med markisinnan.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni kommer för att förråda mig! ... jo, jo, för att förråda
-mig!“
-</p>
-
-<p>
-“Det har jag visst icke tänkt på.“
-</p>
-
-<p>
-“För att omtala att jag besökte er i går, för att omtala
-hvad jag i går berättade er.“
-</p>
-
-<p>
-“Har ni ingenting annat att frukta för, så kan ni vara
-lugn, mademoiselle.“
-</p>
-
-<p>
-“Och jag kan lita på det? ... och ni skall icke göra
-mig olycklig?“
-</p>
-
-<p>
-“Var viss om, att jag icke är så oförsonlig som ni, bästa
-Denise.“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvad vill ni då hos markisinnan?“ frågade hon
-ännu tviflande, ty hon hade säkerligen ännu icke glömt
-opera-biljetten.
-</p>
-
-<p>
-“Jag har bedt er trygga er vid mitt löfte, emedan jag
-ännu aldrig brutit ett sådant“, svarade Armand, som deremot
-alls icke tycktes hafva opera-biljetten i minnet.
-</p>
-
-<p>
-“Så kom då: jag vill föra er in till markisinnan“, sade
-Denise; “men jag stannar i rummet utanför och lyssnar på
-ert samtal med henne ... Bryter ni ert löfte, låter ni henne
-med ett enda ord förstå att det ringaste förhållande varit
-rådande oss emellan, lemnar jag på ögonblicket detta hus för
-att kasta mig i Seinen.“
-</p>
-
-<p>
-“Seinen skall icke hafva mig att tacka för ett så vackert
-byte“, förklarade Armand småleende; “men dröj för all
-del icke att föra mig till er matmor, den jag, uppriktigt
-sagdt, gerna unnade Seinen.“
-</p>
-
-<p>
-Denise gick före Armand genom några prunkande gemak,
-hvarefter hon öppnade en dörr och tillslöt den efter Armand,
-som nu befann sig i samma rum, der han förut en gång
-varit.
-</p>
-
-<p>
-Markisinnan, i morgondrägt af ljusgult taft och till hälften
-liggande på den lilla soffan, innehade samma retande
-ställning som vid förra tillfället. Förmodligen hade detta
-sätt att presentera sig, när hon gaf företräde, blifvit en vana
-hos den sköna qvinnan. Armand syntes dock lugn, ty vid
-detta tillfälle <a id="corr-53"></a>bar han ingen bindel hvarken för kroppens eller
-själens ögon.
-</p>
-
-<p>
-“Ni har önskat tala med mig“, började markisinnan,
-utan att likväl denna gång bedja sin gäst sitta.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-311" class="pagenum" title="311"></a>
-“Ja, madame!“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad önskar ni?“
-</p>
-
-<p>
-“Veta hvarför ni låtit skicka den stackars Simon till
-Algeriet.“
-</p>
-
-<p>
-“Om jag säger er att jag gjort det för att skilja honom
-från en trakt, som naturligtvis alltid måste påminna honom
-den stora förlust han lidit, så tror ni mig säkert icke“, yttrade
-markisinnan, lekande med en hårlock, som ringlat ned
-på hennes barm.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, madame“, svarade Armand kallt och utan att beundra
-afbrottet emellan den korpsvarta locken och det snöhvita
-hyende, hvarpå den fallit.
-</p>
-
-<p>
-“Men om jag säger, att jag på detta sätt velat befria
-mig från ett odjur, som ständigt hotade min personliga säkerhet,
-så tror ni mig kanske.“
-</p>
-
-<p>
-“Visserligen ... men, à propos sättet, hvad betydde den
-skrifvelse jag sist hade den äran emottaga från er?“
-</p>
-
-<p>
-“Det betydde hvad jag då tänkte.“
-</p>
-
-<p>
-“Och sedan?“
-</p>
-
-<p>
-“Tänkte jag annorlunda ... Vi fruntimmer äro kända för
-vår ombytlighet.“
-</p>
-
-<p>
-“Men hvarför lät man Simon förstå, att det var efter
-hans egen önskan och på min tillrådan man skickade honom
-till Alger? ... Ni hör att jag noga känner till allt ... jag
-har också i dag tidigt på morgonen besökt det ställe, der
-Simon arresterades.“
-</p>
-
-<p>
-“Jaså, man har sagt det?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, och jag tror mig äfven ana den rätta orsaken.“
-</p>
-
-<p>
-“Så mycket bättre.“
-</p>
-
-<p>
-“För att utan svårighet kunna hos polis-prefekten utfå
-ett tillståndsbref för flyttningen till Alger, fordrade kanske
-formen, att Simons egen önskan togs till förevändning.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är möjligt att formen fordrade det!“
-</p>
-
-<p>
-“Vidare befarade man kanske att den fruktade mannen
-skulle återkomma, och Simon är verkligen den som icke länge
-låter qvarhålla sig på ett och samma ställe ... Hemkommen
-skulle han hämnas.“
-</p>
-
-<p>
-“På mig naturligtvis.“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, på mig, som så förskräckligt hånat honom i hans
-olycka.“
-</p>
-
-<p>
-“Derför är det ju bäst för er att han aldrig återkommer“,
-sade markisinnan med isande köld.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-312" class="pagenum" title="312"></a>
-“Ni är en förfärlig qvinna, madame!“
-</p>
-
-<p>
-“Så tycker man icke i allmänhet, monsieur ... Har ni
-något vidare att säga?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag säger att ni måste använda ert inflytande för att
-skaffa den arme mannen tillbaka.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni anser mig då ha mycket inflytande?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, tyvärr ... Det står illa till i det land, der det finnes
-något annat inflytande än religionens, moralens och lagarnes
-... Jag trodde icke på möjligheten af ett lettre de
-cachet i dessa tider, men allt börjar bli möjligt, märker jag
-... Men i hvad fall som helst, madame, måste ni skaffa Simon
-tillbaka, ty annars ...“
-</p>
-
-<p>
-“Ty annars börjar ni process emot mig eller sätter mig
-i tidningarne?“
-</p>
-
-<p>
-“Väl möjligt ... men innan jag det gör, vänder jag mig
-till hertig de Beaudreuil“, förklarade Armand, fästande en
-genomträngande blick på markisinnans ansigte; “jag vill åtminstone
-försöka att vinna honom för Simons sak.“
-</p>
-
-<p>
-Armand yttrade detta icke blott för att hota, utan äfven
-för att komma på talet om den förra biljetten, emedan
-han ännu hade kammarjungfruns historia i färskt minne.
-</p>
-
-<p>
-“Ni tror er då stå mycket väl hos hertigen?“ frågade
-markisinnan utan synbar förvirring.
-</p>
-
-<p>
-“Man behöfver icke stå väl hos menniskor för att kunna
-inverka på dem“, menade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Men ni står mer än vanligt illa hos honom, och det
-bör ni väl icke undra på.“
-</p>
-
-<p>
-“Aha, vi äro nu inne på kapitlet om den märkvärdiga
-biljetten, som ...“
-</p>
-
-<p>
-“Som ni tog med er, när ni härom aftonen passerade
-min kammarjungfrus kammare.“
-</p>
-
-<p>
-“Och som hertigen skrifvit till er“, tillade Armand tvärt,
-ehuru han undrade hvarför markisinnan nämnde sin kammarjungfrus
-kammare.
-</p>
-
-<p>
-Markisinnan föll i ett högljudt skratt.
-</p>
-
-<p>
-“Vill ni med detta skratt låta mig förstå att hertigen
-icke skrifvit den der biljetten?“
-</p>
-
-<p>
-“Fråga min kammarjungfru“, svarade hon med fortfarande
-munterhet.
-</p>
-
-<p>
-“Er kammarjungfru? ... hvad skulle väl hon kunna upplysa
-i denna sak?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-313" class="pagenum" title="313"></a>
-“Hvarjehanda i fall hon ville det ... Unge man, det
-var mycket nära att ni hade satt en ganska vacker flicka
-på Saint-Lazare<a class="fnote" href="#footnote-1" id="fnote-1">[1]</a> ... Men de republikanerne äro nu i stånd
-till allt.“
-</p>
-
-<p class="footnote">
-<a class="footnote" href="#fnote-1" id="footnote-1">[1]</a> Tukthus för qvinnor.
-</p>
-
-<p>
-“Vill ni kanske påstå att er kammarjungfru författat
-den der besvärande skrifvelsen?“
-</p>
-
-<p>
-Markisinnan svarade med en nickning, som kunde betyda
-hvad som helst.
-</p>
-
-<p>
-“I sådant fall förvånar mig blott en sak.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvilken?“
-</p>
-
-<p>
-“Att er kammarjungfru, om hon begått ett sådant brott,
-i stället för att vara på väg till Saint-Lazare, ännu är qvar
-i ert hus.“
-</p>
-
-<p>
-“En qvinna förlåter gerna ett brott, som har kärleken
-till orsak.“
-</p>
-
-<p>
-“Kärleken?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, är det då så otänkbart att en kammarjungfru kan
-älska en hertig?“
-</p>
-
-<p>
-“Er kammarjungfru skulle således älska hertig de Beaudreuil!
-... och hon bevisar sin kärlek derigenom att hon förfalskar
-hans stil?“
-</p>
-
-<p>
-“Ni vet då ej att den mest brinnande kärlek, när den
-förrådes, blir det mest brinnande hat? ... Men jag glömde
-att ni är ett barn, som ännu icke känner verlden.“
-</p>
-
-<p>
-“Det är troligt att ni icke har så orätt deruti ... men
-ett ber jag er icke glömma.“
-</p>
-
-<p>
-“Och hvad skulle det vara?“
-</p>
-
-<p>
-“Att jag icke har barnets lättrogenhet ... Men icke nog
-dermed: det är äfven min fasta föresats att söka upplysa
-alla andra, hvilka kunde vara lika lättrogna som ni anser
-mig vara.“
-</p>
-
-<p>
-Markisinnans svarta ögon slungade på den unge mannen
-en blick, flammande och vild som blixten.
-</p>
-
-<p>
-Armand satte mot blixten ett trotsigt leende.
-</p>
-
-<p>
-“Ni tror mig då ej?“ frågade hon med snart återvunnen
-köld.
-</p>
-
-<p>
-“Nej“, svarade Armand utan vidare omständigheter.
-</p>
-
-<p>
-Markisinnan tycktes fundera på något. Derefter sträckte
-hon ut ena armen mot marmorbordet, fattade en gyllene
-ringklocka och ringde.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-314" class="pagenum" title="314"></a>
-Denise inträdde blek och darrande.
-</p>
-
-<p>
-“Denise“, sade markisinnan efter att länge hafva betraktat
-den förskräckta flickan; “det är nu återigen fråga om
-den der biljetten, som redan åstadkommit så mycket oväsende
-... Den unge mannen der tror att det var en skrifvelse från
-hertigen till mig ... Är det så?“
-</p>
-
-<p>
-Denise såg ömkelig ut och hennes läppar rörde sig utan
-att gifva något ljud.
-</p>
-
-<p>
-“Svara, Denise!“ uppmanade markisinnan; “har hertigen
-skrifvit denna biljett?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, madame!“ svarade ändtligen kammarjungfrun, stirrande
-på mattan.
-</p>
-
-<p>
-“Är det något mera ni vill att jag skall fråga den stackars
-flickan?“ vände sig markisinnan till Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Jag skulle naturligtvis gerna vilja veta hvem som skrifvit
-den“, svarade denne.
-</p>
-
-<p>
-“Och ni vill att jag skall göra henne denna fråga i en
-främmandes närvaro?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, i fall ni anser er böra öfvertyga mig om sanningen.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni drifver er obarmhertighet bra långt, monsieur“,
-sade markisinnan med en medlidsam blick på kammarjungfrun.
-“Denise! du måste uppriktigt säga den unge mannen
-hvem som skrifvit den.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag?“ utropade Denise, skådande än på markisinnan
-och än på Armand, under det att hon skälfde i alla leder.
-</p>
-
-<p>
-“Du har ingenting att frukta, mitt barn“, fortfor markisinnan;
-“du har min förlåtelse och behöfver ingen annans
-... Icke heller tror jag att monsieur Armand har skäl att
-vara mera oförsonlig mot dig än jag, ty att han tagit biljetten
-och visat den för mademoiselle Géronnière samt derigenom
-satt verlden i rörelse, det är icke ditt fel, utan blott
-hans ... Frukta således ingenting, utan säg inför honom detsamma
-som du bekänt inför mig, nämligen att det är du, du
-sjelf som skrifvit denna fatala eller, rättare sagdt, enfaldiga
-biljett.“
-</p>
-
-<p>
-Denise vred sina händer, så att hon kunnat vrida dem
-ur led.
-</p>
-
-<p>
-“Skynda dig, flicka!“ uppmanade markisinnan med hög
-och befallande stämma: “det är du som skrifvit den.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja!“ stammade Denise nästan tillintetgjord.
-</p>
-
-<p>
-“Ni? ni!“ ropade Armand, betraktande kammarjungfrun
-med bestörtning.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-315" class="pagenum" title="315"></a>
-“Monsieur!“ sade markisinnan; “jag hoppas att ni icke
-tilltror er ega rättighet att göra den arma flickan några förebråelser
-... Äfven väntar jag af er ridderlighet, att ni icke
-för någon, hvem det vara må, omtalar denna händelse, som,
-efter hvad jag nyss låtit förstå, endast är ett verk af en
-barnslig svartsjuka.“
-</p>
-
-<p>
-“Men“, yttrade Armand, “men ...“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad ville ni säga?“
-</p>
-
-<p>
-“Är mademoiselle Géronnière upplyst härom?“
-</p>
-
-<p>
-“Det är klart.“
-</p>
-
-<p>
-“Om rätta förhållandet?“
-</p>
-
-<p>
-“Om rätta ... det förvånar mig att ni ens kan sätta det
-i fråga ... Denise har velat gifta mig med en hertig“, tillade
-hon skrattande, “och det var välmenande af henne;
-men ni, monsieur, tror att en markisinna, när hon gifter sig
-med en hertig, behöfver göra det hemligt, och det är enfaldigt
-af er ... Hvad er vän, vindragaren, beträffar, så är det
-kanske nog med den minnesbeta jag redan gifvit honom ...
-Jag vill derför använda mitt inflytande för att få honom
-tillbaka ... Och nu farväl, monsieur!“
-</p>
-
-<p>
-Armand bugade sig, men dröjde, ty han var sysselsatt
-med att studera den förtviflade kammarjungfruns anletsdrag.
-</p>
-
-<p>
-“Gå in i sängkammaren, Denise, jag skall göra min toalett“,
-befalde markisinnan.
-</p>
-
-<p>
-Denise skred på svigtande ben öfver golfvet och försvann
-genom dörren till sängkammaren.
-</p>
-
-<p>
-I detsamma visade sig samme betjent, som insläppt Armand,
-och anmälde baron Saint-Bris, hvilken genast derpå
-inträdde och närmade sig markisinnan, som förbindligt smålog
-emot honom.
-</p>
-
-<p>
-Armand igenkände i denne samme kavaljer som han
-sett i markisinnans loge på operan.
-</p>
-
-<p>
-“Ledsaga monsieur ut!“ yttrade markisinnan till betjenten,
-dervid hugnande vår hjelte med den artigaste afskeds-gest.
-</p>
-
-<p>
-Armand, icke tillfredsstäld af det knapphändiga löfte
-markisinnan gifvit honom angående Simon, hade visserligen
-ett och annat att ytterligare språka med henne om; men
-som hennes afskedshelsning var temligen tydlig, så aflägsnade
-han sig efter en stel bugning.
-</p>
-
-<p>
-“Nå, baron!“ yttrade markisinnan till den ankomne, men
-med en mun, som icke mera log.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-316" class="pagenum" title="316"></a>
-“Ni har låtit kalla mig, madame ... hvad befaller ni?“
-frågade baronen, tagande plats på stolen bredvid divanen.
-</p>
-
-<p>
-“Ni såg den der karlen?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag visste redan att han var här.“
-</p>
-
-<p>
-“Och denna farliga menniska läto de uslingarne undkomma“,
-fortfor markisinnan.
-</p>
-
-<p>
-“Det var fasligt hvad man hade brådtom att underrätta
-er derom“, yttrade baronen.
-</p>
-
-<p>
-“Nå, hvad är nu att göra?“ frågade markisinnan högst
-orolig.
-</p>
-
-<p>
-“Var lugn, madame! ... innan aftonen har han upphört
-att vara farlig.“
-</p>
-
-<p>
-“Innan aftonen?“ upprepade markisinnan, utan att synas
-lugnare.
-</p>
-
-<p>
-“Innan middagen ville jag säga“, rättade baronen; “ja,
-inom en timme ... Men hvad ville han hos er?“
-</p>
-
-<p>
-“Inom en timme, sade ni?“
-</p>
-
-<p>
-“Inom mindre än en timme“, svarade baronen, tummande
-sina vackra svarta mustascher.
-</p>
-
-<p>
-Markisinnan syntes lugnare och log ånyo.
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-21">
-<span class="firstline">Tjuguförsta kapitlet.</span><br />
-Vidare om dim-figurer.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">A</span><span class="postfirstchar">rmand</span> följde betjenten, som med vördnadsfull beställsamhet
-uppslog dörrarne för den förmente prinsen.
-</p>
-
-<p>
-Betjenten hade ytterligare stärkts i sin tro, att Armand
-vore vida mer än han ville synas vara, deraf att denne så
-kallt besvarat markisinnans artiga afskedshelsning, hvilket
-säkerligen ingen annan än en mycket hög person skulle våga.
-</p>
-
-<p>
-Armand fäste dock ingen uppmärksamhet vid betjentens
-vördnadsbetygelser, ty han grubblade på den historia markisinnan
-nyss berättat honom. Han hade ingen anledning
-att anse kammarjungfruns hjerta bättre än herskarinnans.
-<a id="page-317" class="pagenum" title="317"></a>
-Det kunde vara möjligt, att hela intrigen vore den förras
-verk.
-</p>
-
-<p>
-Visserligen röjde kammarjungfruns sinnesstämning, när
-hon afgaf bekännelsen, både oro och fruktan, hvaraf man
-skulle kunna draga den slutsatsen, att en annan makt än
-kärleken för sanningen vid detta tillfälle beherskade henne;
-men detta allt kunde äfven vara en följd deraf, att hon, som
-dagen förut berättat honom en annan historia till markisinnans
-nackdel, kanske fruktade att Armand skulle yppa den
-för en matmor, som icke var att leka med.
-</p>
-
-<p>
-Men för att kunna förfalska en annans stil fordras allra
-minst att sjelf vara skrifkunnig, och Armand kände icke
-Denise’s förmåga i den ädla skrifkonsten, men hade icke
-mycket förtroende till kammarjungfrurs i allmänhet, hvad
-denna kunskap beträffade.
-</p>
-
-<p>
-Dock, hvad betydde det? I Paris är kanske ännu mindre
-än annorstädes brist på kopierings-snillen, som arbeta
-både för egen och andras räkning, och kammarjungfrur äro
-ofta mindre rådlösa än annat folk. Det är icke för roskull
-Molière och Beaumarchais gifvit dem snille och talang på
-deras husbondfolks bekostnad.
-</p>
-
-<p>
-Armand, föga nöjd med kammarjungfruns historia nästlidne
-gårdag, var det ännu mindre med markisinnans denna
-dag. I den förra framstod han visserligen såsom en simpel
-förfalskare, men denna beskyllning ansåg han sig utan svårighet
-kunna tillbakaslå. Deremot skyldrade han i den sednare
-såsom en narr och det i dubbelt hänseende, och denna
-fläck, förutsatt likväl att historien vore sann, fann han omöjlig
-att aftvå.
-</p>
-
-<p>
-Icke under då, om vår hjelte grubblade och tankfull
-följde betjenten.
-</p>
-
-<p>
-Utkommen i farstun stördes han i sina tankar af denne
-som med ryggen i bågform yttrade följande:
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur! det var ledsamt att ni icke tog er kappa
-med er upp, så att jag fått värma den innan ni tager den
-på er ... det är en förskräcklig väderlek i dag.“
-</p>
-
-<p>
-“Min kappa?“ förvånade sig Armand, som i alla sina
-dar aldrig nyttjat ett sådant plagg.
-</p>
-
-<p>
-“Ja visst, monsieur, ty jag tar för gifvet att ni inte
-gått ut i sådant väder utan öfverrock, eller har ni verkligen
-ingenting annat än den der tunna blusen? ... Jag ber
-<a id="page-318" class="pagenum" title="318"></a>
-om förlåtelse, men det är något försigtigt och kunde ha
-farliga följder.“
-</p>
-
-<p>
-“Icke för den, som är van, monsieur.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni skulle vara van att gå i blus?“ satte betjenten i
-fråga och blinkade dervid såsom en slipad och i hemligheter
-härdad betjent brukar blinka; “monseigneur ursäktar väl att
-jag vågar tvifla på det?“
-</p>
-
-<p>
-Betjenten ansåg sig böra låta den förmente prinsen förstå
-att han genomskådat masken, för den händelse att denne
-skulle vilja sträcka anonymiteten ända derhän att gå utan
-att ge drickspengar.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur, ni måtte väl icke ha fallit på den idén att
-drifva gyckel med mig!“ ropade Armand förargad, ty han
-misstänkte verkligen betjenten för en sådan djerfhet.
-</p>
-
-<p>
-“Bevare mig gud för det!“ ropade denne, tagande förskräckt
-ett steg tillbaka.
-</p>
-
-<p>
-“Nå, hvad pratar ni då om kappa eller hvad det var
-för slag?“ fortfor Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Herre min gud, jag trodde att betjenten, som väntar
-er utanför porten, bar er kappa.“
-</p>
-
-<p>
-“Betjenten! ... hvilkens betjent?“
-</p>
-
-<p>
-“Er naturligtvis ... jag tyckte till och med att det
-var två.“
-</p>
-
-<p>
-“Två? ... ni säger, att det var två betjenter som väntade
-på mig?“
-</p>
-
-<p>
-“På hvem skulle de annars vänta?“
-</p>
-
-<p>
-“När såg ni dem?“ frågade Armand, som nu började
-bli uppmärksam.
-</p>
-
-<p>
-“Jag var för en stund sedan nere i porten och öppnade
-den.“
-</p>
-
-<p>
-“Och då såg ni?“
-</p>
-
-<p>
-“Två personer, som stodo utanför och dem jag ej kände.“
-</p>
-
-<p>
-“Och desse sade att de voro mina betjenter?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, och icke heller hann jag fråga dem, ty de drogo
-sig hastigt tillbaka ... Men jag tog för gifvet att ...“
-</p>
-
-<p>
-“De drogo sig tillbaka, säger ni?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, monsieur.“
-</p>
-
-<p>
-“Och hastigt?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, och som det var stark dimma, så kunde jag inte
-se dem mera ... Monsieur finner således att ...“
-</p>
-
-<p>
-“Men har icke den herrn, som nyss kom, betjenter?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-319" class="pagenum" title="319"></a>
-“Baronen? ... visst har han det ... men inte var det
-hans, för dem känner jag nog.“
-</p>
-
-<p>
-Armand gick till förstugufönstret, som vette åt gatan
-och tittade derigenom, men han såg ingenting annat än den
-tjocka ogenomträngliga dimman.
-</p>
-
-<p>
-“Bonjour, monsieur!“ sade han efter några ögonblicks
-öfverläggning med sig sjelf och gick derefter utför trapporna.
-</p>
-
-<p>
-“Bon“ kom visserligen fram på betjentens läppar, men
-“jour“ sväljdes, ty hans högra hand, som enligt gammal vana
-framräcktes, fick emot vanan ingenting.
-</p>
-
-<p>
-Han gjorde en grimace som tycktes säga: “Gud bevare
-oss från sådana prinsar!“ eller “ges det väl någon onyttigare
-varelse på jorden än en snål prins!“
-</p>
-
-<p>
-Betjenten, hackande tänderna lika mycket af köld som
-af förargelse, lemnade snart farstun.
-</p>
-
-<p>
-Dagen hade börjat olyckligt för honom. Först hade
-han varit höflig för ingenting och sedan hade han för samma
-betalning kanske förstört sin helsa.
-</p>
-
-<p>
-När Armand, i hvars öron det der “bon“ klingat ganska
-hemskt, kommit ned i portgången, fann han portvaktaren
-stående utanför dörren till sin portkammare, fullt ut om
-ej mera ödmjuk och bugande än betjenten.
-</p>
-
-<p>
-Dennes förra goda tanke om den förmente prinsen hade
-således äfven transpirerat till portgången.
-</p>
-
-<p>
-“Befaller monsieur att jag öppnar porten?“ frågade
-denne med ett leende allra minst värdt en franc.
-</p>
-
-<p>
-Armand stod tigande med högra handen om hakan, lik
-den som söker ett förnuftigt beslut. Ingen tror kanske hvad
-det är nyttigt att taga sig om hakan, isynnerhet för den
-som icke har snusdosan att rådfråga.
-</p>
-
-<p>
-“Ni har säkert en god syssla, monsieur portvakt?“ frågade
-ändtligen Armand, tagande handen från hakan, hvilket
-bevisar att han fattat sitt beslut.
-</p>
-
-<p>
-“En förträfflig syssla, monsieur“, svarade portvaktaren,
-“den bästa man kan önska sig ... bara förnämt folk som går
-ut och in, upp och ned ... deraf följer att det alltid vankas
-hederligt med drickspenningar åt portvaktaren ... jag bedyrar,
-monsieur, att det sällan är någon som ger mig mindre
-än en franc för mitt besvär att öppna porten ... Merendels
-får jag två, ja till och med fem ... det blir en vacker inkomst
-det på året ... Men det behöfs också, monsieur ...
-man har en talrik och fattig familj, åtta personers dagligt
-<a id="page-320" class="pagenum" title="320"></a>
-hushåll, monsieur, och om det icke funnes personer, hertigar
-och prinsar, monsieur, som understundom, ja ganska ofta
-gifver mig en och annan louisd’or, så skulle det ...“
-</p>
-
-<p>
-“Och ni bor förmodligen bra också?“ afbröt Armand
-portvakten, hvilken hade ett vida mer populärt och lättfattligt
-framställningssätt än sjelfva betjenten.
-</p>
-
-<p>
-“Åjo, går väl an“, svarade portvaktaren; “kanske det
-roar monsieur att se hur en arm syndare bor“, tillade han,
-i det han med en djup bugning öppnade dörren till kammaren;
-“så får jag kanske den äran, den nåden att visa er
-min hustru.“
-</p>
-
-<p>
-“Det skall bli mig rätt angenämt att få se henne“, ljög
-Armand, som hela tiden sett hennes knotiga ansigte genom
-glasrutan på dörren och var belåten med hvad han redan
-sett.
-</p>
-
-<p>
-Armand steg in i rummet och skådade omkring sig derinne.
-Han begrep icke huru ett åtta personers hushåll kunde
-rymmas i denna kammare, så framt icke portvakterskan finge
-gälla för sju, hvilket hon nog såg ut för att göra.
-</p>
-
-<p>
-“Kammaren är just icke mycket lång och inte mycket
-bred heller“, menade portvaktaren; “men så är den så mycket
-högre.“
-</p>
-
-<p>
-“Och ett stort fönster med hvitt vackert glas uti“, anmärkte
-Armand, som företrädesvis riktade sina ögon dit.
-</p>
-
-<p>
-“Näst ett par goda ögon behöfver en portvaktare två
-goda fönsterrutor“, förklarade portvaktaren.
-</p>
-
-<p>
-“Naturligtvis ... Förlåt, madame! vore det möjligt att
-få tända en cigarr?“ frågade Armand sin husliga värdinna.
-</p>
-
-<p>
-“Tusen, monsieur, om ni behagar“, svarade hon, hastande
-till en bundt tändstickor, som stod på spiskanten.
-</p>
-
-<p>
-Armand förde handen först i sin ena ficka och sedan i
-den andra.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad är det!“ skrek han till och drog ut den tomma
-handen; “sådan förargelse! ... jag har tappat mitt cigarrfodral.“
-</p>
-
-<p>
-“Herre min gud! det var kanske ett dyrbart fodral!“
-ropade portvaktaren och hans hustru nästan med en mun.
-</p>
-
-<p>
-“Åja så der ... jag hade icke velat förlora det för
-femtio francs ... stommen var af silfver med små guldstift uti.“
-</p>
-
-<p>
-“Silfver med guldstift!“ ropade det deltagande portvaktarfolket.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-321" class="pagenum" title="321"></a>
-“Om betjenterne fått tag uti det ... tro mig, monsieur,
-en sådan pjes lemnar ingen tillbaka“, erkände hustrun fritt
-och otvunget.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, jag kommer ihåg nu“, sade Armand: “innan jag
-gick in genom er port, tog jag upp fodralet och lade deruti
-en halfrökt cigarr ... derefter stoppade jag fodralet tillbaka
-i min ficka, såsom jag trodde åtminstone, ehuru det är mera
-troligt att jag stoppat galet och släppt det på gatan.“
-</p>
-
-<p>
-“På gatan?“
-</p>
-
-<p>
-“Då är det förloradt, ty sedan monsieur kom in, ha säkert
-flere personer gått förbi huset.“
-</p>
-
-<p>
-“Men det är också möjligt att ingen sett det för den
-tjocka dimmans skull“, trodde Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Det vore, min själ, inte omöjligt!“ medgaf portvaktaren
-med ljusnande ansigte; “man kan knappast se något på en alns
-afstånd ... Tänk om det låge qvar!“
-</p>
-
-<p>
-“Nå hvad står du och tänker efter!“ skrek hustrun
-till sin man; “ut med dig och leta! ... har du inte ben, har
-du inte armar? ... ut med dig! ... himmel! sådan man jag
-har! ... en man, som bara tänker!“
-</p>
-
-<p>
-Dervid knuffade hon sin käre man ut i farstun. Det
-syntes tydligen att hon var för portvaktaren hvad portklappen
-är för porten, nämligen på en gång slående och oskiljaktig.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur!“ ropade Armand efter honom, “jag minnes
-att jag stoppade ned fodralet midt framför ert fönster ...
-leta der mycket noga, ty om jag tappat det, så måste det
-bestämdt ligga der.“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, ja!“ skrek portvaktaren, hastande ut på gatan med
-oförminskad fart, ty, ehuru fri från hustruns näfvar, förföljdes
-han ännu af hennes röst, och en sådan röst kan nog
-sätta ben under en arm dödlig.
-</p>
-
-<p>
-Armand hastade deremot fram till fönstret och lutade
-ansigtet mot rutan.
-</p>
-
-<p>
-Portvakterskan följde honom till fönstret, synbarligen
-föga nöjd med den plats han tagit.
-</p>
-
-<p>
-“Jag har icke mycket hopp om att ni återfår det“, sade
-hon, “ty betjenten var nyss ute på gatan.“
-</p>
-
-<p>
-“Jaså“, svarade Armand, utan att ändra ställning.
-</p>
-
-<p>
-“Men att monsieur går så der klädd, fast det icke är
-karnevals-tiden“, anmärkte portvakterskan leende.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-322" class="pagenum" title="322"></a>
-“Hvarför skulle jag icke det?“ yttrade Armand, ansträngande
-sina ögon för att se genom dimman.
-</p>
-
-<p>
-“Åh“, svarade portvakterskan, “vi äro väl inte så blinda
-heller ... hvarför skulle vi vara blindare än andra? ... Ni
-tar väl inte illa upp, i fall jag hädanefter säger monseigneur,
-i stället för det simpla monsieur?“
-</p>
-
-<p>
-Under det hon sade detta, gjorde hon nigning på nigning
-och det med mycket buller, förmodligen för att draga
-Armands uppmärksamhet från fönstret.
-</p>
-
-<p>
-“Ah, nu ser jag er man!“ ropade Armand, “nu håller
-han på att leta framför fönstret.“
-</p>
-
-<p>
-“Stackars gubbe! se hur han kryper“, yttrade portvakterskan;
-“men att det är förgäfves, det anar jag“, tilläggande
-derefter för sig sjelf: “om han nu bara kunde stoppa det hos
-sig så, att den andre inte märker det.“
-</p>
-
-<p>
-Såsom vi höra, misströstade icke portvakterskan att
-hennes käre man skulle hitta skatten, men hon fruktade blott
-att dess rätte egare skulle återfå den.
-</p>
-
-<p>
-Hennes fruktan var emellertid alldeles obehöflig, ty Armands
-ögon följde icke den på gatan trefvande portvaktarens
-rörelser. Deremot följde han med mycken uppmärksamhet
-rörelserna af tvänne skuggor, som från olika håll närmade
-sig skattsökaren.
-</p>
-
-<p>
-Armand bjöd dock förgäfves till att upptäcka skuggornas
-ansigten, som helt och hållet höljdes af dimman. Men det
-märkte han att samma skuggor, när de kommit så nära portvakten
-att de nästan vidrörde denne, vida hastigare drogo
-sig undan än de kommit, hvarefter de alldeles försvunno.
-</p>
-
-<p>
-Denna upptäckt tycktes emellertid vara nog för vår
-hjelte, ty han vände sitt ansigte från fönstret och denna
-vändning tillskyndade honom ett hjertligare leende från portvakterskans
-läppar.
-</p>
-
-<p>
-Efter en stund återkom portvaktaren med ett bedröfvadt
-ansigte.
-</p>
-
-<p>
-Portvakterskan fixerade sin man och syntes snart lika
-bedröfvad som han. Denna gång var det likväl ingen förställning,
-ty förtrytelsen förenade sig med bedröfvelsen.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, det är bestämdt den der uslingen betjenten som
-har fiskat upp det“, utbrast portvakterskan.
-</p>
-
-<p>
-“Och jag som alldeles förstört mina pantalonger!“ knarrade
-portvaktaren med en ömklig blick på vår hjelte, viljande
-<a id="page-323" class="pagenum" title="323"></a>
-dermed låta förstå att fall gifvas, då hittelön kan komma i
-fråga, äfven om ingenting hittas.
-</p>
-
-<p>
-“Mina vänner!“ sade Armand, “låtom oss icke längre
-tänka på det der lapprit!“
-</p>
-
-<p>
-“Lapprit?“ upprepade portvaktaren; “ett par splitter nya
-pantalonger! ... o min gud!“
-</p>
-
-<p>
-“Monseigneur tycker nog att det är lappri, han“, inföll
-portvakterskan; “men gubben min var så glad öfver sina
-pantalonger, ty han hade fått dem af mig på sin femtionde
-födelsedag ... När var det den firades nu? ... jo, för fjorton
-dar se’n ... Herre min gud, hvad tiden går fort!“
-</p>
-
-<p>
-Vaktmästarens hela kostym såg snarare ut för att hafva
-varit en gåfva på det lyckliga parets brölloppsdag.
-</p>
-
-<p>
-“Såg ni inga menniskor ute på gatan?“ frågade Armand
-sin värd.
-</p>
-
-<p>
-“Åjo, visst var det ett par karlar.“
-</p>
-
-<p>
-“Kände ni dem?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, monseigneur ... Gud vet hvad jag skall få på mig
-om söndag!“ jämrade sig portvaktaren, som bestämdt föresatt
-sig att vinna ersättning för det förlorade cigarrfodralet.
-</p>
-
-<p>
-“Att du icke skäms att så der plåga monseigneur med
-dina klagovisor“, bestraffade honom hustrun; “tror du väl att
-monseigneur vill att du skall förlora det ringaste? ... ack nej,
-det vill han visst icke.“
-</p>
-
-<p>
-Armand, döf både för mannens klagan och qvinnans
-trösteord, lyssnade blott till sina tankar, och dessa sade till
-honom följande: Dessa karlar, som posterat sig utanför detta
-hus, vänta på ingen annan än dig, och om de just icke äro
-desamma som föregående natt legat i din trädgård, hafva de
-åtminstone i sinnet samma anslag mot din person, och deras
-anslag måste vara ondt och väderleken är mycket tjenlig för
-onda anslag, hvartill kommer att en obeväpnad, om än aldrig
-så stark och modig, ovilkorligen måste komma till korta
-mot tvänne beväpnade och beslutsamma bofvar, till följd
-hvaraf det vore högeligen dumdristigt att ensam och obeväpnad
-begifva sig ut på denna gata.
-</p>
-
-<p>
-“Kanske icke monseigneur har vexladt?“ frågade den
-omtänksamme portvakten, som härledde den unge mannens
-tankfullhet från förlägenhet i den vägen.
-</p>
-
-<p>
-“Känner ni någon prest med namnet Bredôt?“ blef Armands
-oväntade svar på portvaktarens fråga.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-324" class="pagenum" title="324"></a>
-“Broder Bredôt?“ ropade portvakterskan; “skulle vi icke
-känna den gudsmannen!“
-</p>
-
-<p>
-“Går han ofta hit?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag tror det är bara två gånger han varit här“, svarade
-portvakterskan.
-</p>
-
-<p>
-“När var han här sednast?“
-</p>
-
-<p>
-“Sednast? låt mig se nu ... ah, det var sannt, han gick
-ju kort förrän ni kom, monseigneur ... ni borde ha mött honom
-i porten, tycker jag.“
-</p>
-
-<p>
-“Han gaf mig tre francs“, tillade portvaktaren; “alla
-äro de så hederliga och frikostiga emot oss.“
-</p>
-
-<p>
-Armand, för hvilket det ena ljuset efter det andra uppgick,
-lemnade sin plats vid fönstret och började promenera
-på golfvet; men hans blick på portvaktarens väggur sade
-honom att han icke hade lång tid att promenera på, emedan
-han lofvat att klockan tolf inställa sig inom en annan och
-ganska aflägsen trakt af staden.
-</p>
-
-<p>
-“Såg ni till någon vagn, när ni nyss var ute?“ frågade
-han sin värd.
-</p>
-
-<p>
-“Någon vagn?“
-</p>
-
-<p>
-“Som höll i grannskapet af detta hus?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, det såg jag icke, monseigneur ... ni väntade då er
-vagn, monseigneur?“
-</p>
-
-<p>
-“Ah, den skulle ju vänta mig på rue de l’Université,“
-erinrade sig Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Hvarför just der?“
-</p>
-
-<p>
-“Emedan trädgårdsmuren vetter åt denna gata.“
-</p>
-
-<p>
-“Ni vet då att man också kommer ut den vägen?“
-</p>
-
-<p>
-“Skulle jag icke veta det, jag som gått den så många
-gånger?“ yttrade Armand med ett leende, som om möjligt
-ökade portvaktarfolkets goda tanke om hans person; “jag
-förmodar att ni har nyckeln till den lilla porten.“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, den har markisinnan alltid uppe hos sig“, svarade
-portvaktaren; “befaller ni att jag går upp för att hemta ned
-den?“
-</p>
-
-<p>
-“Hur tycker ni att det skulle gå an? ... och för öfrigt
-behöfs det icke, efter jag alltid bär en sådan hos mig.“
-</p>
-
-<p>
-“Och som passar till låset?“
-</p>
-
-<p>
-“Naturligtvis ... det enda jag får be er om, är att ni
-följer mig genom trädgården, ty annars kan jag gå vilse i
-dimman och dränka mig i någon af dammarne.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-325" class="pagenum" title="325"></a>
-“Jag vill ledsaga er, monseigneur ... hvad jag skattar mig
-lycklig att kunna vara er till tjenst!“
-</p>
-
-<p>
-“Så skynda er då!“ uppmanade Armand och gick ut i
-farstun.
-</p>
-
-<p>
-“Släpp honom icke förrän du fått allra minst en louis-d’or“,
-hviskade portvakterskan i sin mans öra.
-</p>
-
-<p>
-“Var du lugn, min gumma!“ hviskade mannen tillbaka
-och satte sig i rörelse.
-</p>
-
-<p>
-Vägledd af den erfarne portvaktaren, kom vår hjelte
-lyckligt öfver de små broarne och genom häckarne, men
-hvilka dimman hindrar oss att beskrifva.
-</p>
-
-<p>
-“Här hafva vi nu ändtligen den lilla porten“, upplyste
-vägvisaren. “Och ni är säker på att ni har er vagn
-utanför?“
-</p>
-
-<p>
-“Visst är jag det.“
-</p>
-
-<p>
-“Ohoj!“ skrek den beställsamme portvaktaren genom
-porten, “är vagnen der?“
-</p>
-
-<p>
-“Tyst, ni skrämmer hästarne att skena!“ förklarade
-Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Det är obegripligt att man icke svarar“, menade portvaktaren.
-</p>
-
-<p>
-“Kan ni begära att man skall höra i en sådan dimma?“
-yttrade Armand.
-</p>
-
-<p>
-Portvaktaren såg förvånad på vår hjelte, ty han hade
-aldrig förut hört att dimman lägger sig på örhinnorna.
-</p>
-
-<p>
-“Nyckeln passar icke, jag har tagit orätt nyckel“, sade
-Armand; “men det gör ingenting ... Var god och lägg er på
-fyra fötter.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvad!“ ropade portvaktaren, “skall jag lägga mig ...“
-</p>
-
-<p>
-“På fyra fötter!“
-</p>
-
-<p>
-“Fyra fötter? ... men, monseigneur ...“
-</p>
-
-<p>
-“Begriper ni då icke att jag måste stiga på er rygg,
-för att kunna komma upp på muren?“
-</p>
-
-<p>
-“Visserligen är det beqvämare ... men ... men, monseigneur
-...“
-</p>
-
-<p>
-“Se så, låt det gå fort nu bara“, befalde monseigneur,
-tryckande ned portvaktaren mot marken.
-</p>
-
-<p>
-“Det skall vara för er skull“, pustade portvaktaren, i
-det han, liggande fyrfota, sträckte på armarne och benen så
-mycket han förmådde, under det att han höjde ryggen, så
-att denna liknade ett brohvalf, allt i den berömvärda afsigten
-att göra uppstigandet så beqvämt som möjligt.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-326" class="pagenum" title="326"></a>
-Också kom Armand denna gången utan ringaste svårighet
-upp på muren.
-</p>
-
-<p>
-“Nu har jag förstört rocken också“, underrättade portvaktaren,
-i det han återtog sin tvåfotade ställning.
-</p>
-
-<p>
-“Då blir den lika med pantalongerna“, tröstade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Det der skulle jag icke hafva ha gjort för någon annan,
-om man också bjudit mig tjugu louisd’orer“, försäkrade
-portvaktaren, som tog till så att han kunde låta pruta med
-sig, ifall han emot förmodan skulle behöfva det.
-</p>
-
-<p>
-“Hör på, monsieur“, sade Armand, “om ni nu genast
-går upp till markisinnan och berättar henne, att ni hjelpt
-mig öfver trädgårdsmuren, så ger hon er på ögonblicket mera
-drickspengar än ni förut fått på hela året ... Farväl nu,
-min hedersvän, och helsa er hustru!“
-</p>
-
-<p>
-Derefter försvann Armand, lemnande portvaktaren allena.
-</p>
-
-<p>
-“Stum som en marmorbild“ såsom det heter om Bartholo
-i Rossinis opera, stod portvaktaren med framräckt hand. Men
-som hoppet är det som sist lemnar menniskan, äfven när det
-är som befängdast, så började ifrågavarande menniska att
-småningom återhemta sig och med detsamma införlifva sig
-med den tanken, att markisinnan, hvars frikostighet han väl
-kände, nog skulle gifva honom drickspengar, om just icke så
-stora som monseigneur förespeglat, åtminstone något ditåt,
-och hvilket visst icke vore att förakta.
-</p>
-
-<p>
-Lugnad återvände han derför genom trädgården och
-återsåg snart sin kära portgång.
-</p>
-
-<p>
-Men porten var öppen och en stor täckvagn höll utanför.
-Portvaktaren igenkände genast markisinnans vagn, och
-som han deraf drog den slutsatsen att hon ämnade åka ut,
-fick han brådtom och ilade med en ynglings raskhet uppför
-trapporna till första våningen.
-</p>
-
-<p>
-När han kom in i salen, såg han att han verkligen
-kommit i grefvens tid.
-</p>
-
-<p>
-Markisinnan, i en toalett som om hon ärnade fara till
-Tuilerierna, stod midt på golfvet bredvid sin kammarjungfru,
-hvilken just höll på att hänga hermelins-kappan öfver herskarinnans
-skuldror.
-</p>
-
-<p>
-Närmare salsdörren stod baron Saint-Bris med hatten i
-hand och färdig att taga på sig sin kappa, hvilken en betjent
-höll utvecklad bakom hans rygg.
-</p>
-
-<p>
-“Jag får helsa nådig markisinnan så mycket ifrån monseigneur“,
-började portvaktaren oförtöfvadt, ty ingen tid var
-<a id="page-327" class="pagenum" title="327"></a>
-att förlora; “han befalde mig berätta nådig markisinnan
-att jag hjelpt honom öfver trädgårdsmuren och att jag derföre
-skulle bekomma drickspengar af nådig markisinnan.“
-</p>
-
-<p>
-Markisinnan och baronen, kammarjungfrun och betjenten
-stirrade förvånade på portvaktaren, som nu flåsade förfärligt,
-ty han hade icke hemtat andan, sedan han tog första
-trappsteget.
-</p>
-
-<p>
-“Monseigneur hade glömt nyckeln till trädgårdsporten
-hemma“, fortfor portvaktaren, “men jag lade mig på fyra
-fötter, jag, och allt gick som en dans, må markisinnan tro
-... Men det var sannt, monseigneur har glömt qvar ett
-cigarrfodral med silfverstomme och guldstifter“, tillade han
-med en misstänksam blick på betjenten.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad är det ni säger, menniska?“ ropade markisinnan.
-</p>
-
-<p>
-“Han är drucken“, menade baronen.
-</p>
-
-<p>
-“Och att jag derför skulle få drickspenger af nådig
-markisinnan“, fortfor portvaktaren, “allt det der bad monseigneur
-mig säga.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvilken monseigneur“, frågade markisinnan, “hvem
-menar ni med monseigneur?“
-</p>
-
-<p>
-“Honom som jag hjelpte öfver trädgårdsmuren och som
-jag låg på fyra fötter ...“
-</p>
-
-<p>
-“Har då karlen förlorat förståndet!“ ropade markisinnan.
-</p>
-
-<p>
-“Kan ni då icke säga hvad det är för en monseigneur
-ni menar?“ frågade baronen.
-</p>
-
-<p>
-“Samma monseigneur som för en stund sedan var uppe
-hos markisinnan“, svarade portvaktaren.
-</p>
-
-<p>
-“Har någon monseigneur sökt mig i dag?“ frågade
-markisinnan betjenten.
-</p>
-
-<p>
-“Icke det jag vet, madame“, svarade betjenten, “så
-framt inte ...“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, det var just ni som sade att det var en monseigneur“,
-inföll portvaktaren, vändande sig till betjenten; “ni
-sade det åt min hustru dernere i portgången ... Hvar hittade
-ni det der cigarrfodralet med silfverstommen och guldstifterna?“
-</p>
-
-<p>
-“Tig!“ befallde markisinnan sin outtröttlige portvaktare,
-“tala ni, Gaudin! hvad betyder allt det här? hvem menar
-han med monseigneur?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag tror nästan att han menar den der unge mannen,
-som nyss gick härifrån“, svarade betjenten.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-328" class="pagenum" title="328"></a>
-“Hvad för slag! ... den unge arbetaren! ... Är det
-honom ni kallar för monseigneur?“ frågade markisinnan
-skrattande.
-</p>
-
-<p>
-“Den der rödrutige blusen kallar ni för monseigneur?“
-tillade baronen, likaledes skrattande.
-</p>
-
-<p>
-“Arbetaren ... blusen“, stammade portvaktaren med en
-förändring i fysionomien, som är omöjlig att beskrifva: “det
-var då bara en simpel arbetare ... o min Gud! ... bara en
-simpel arbetare?“
-</p>
-
-<p>
-Det på en gång ömkliga och löjliga kunde icke hafva
-en trognare representant än i portvaktaren vid detta tillfälle.
-Också hvart han vände sig, såg han endast leende
-ansigten, men intet hopp om drickspengar.
-</p>
-
-<p>
-“Och jag som följde honom genom trädgården, jag som
-lät honom klifva på min rygg!“ klagade portvaktaren nästan
-gråtande.
-</p>
-
-<p>
-Denise fortfor att le och betjenten skrattade så att han
-måste hålla sig för magen. Men både markisinnan och
-baronen blefvo i en hast alvarsamma.
-</p>
-
-<p>
-“Trädgården!“ upprepade markisinnan; “hvad ville han
-i trädgården?“
-</p>
-
-<p>
-“Han föregaf att han hade sin vagn utanför trädgårdsporten,
-den uslingen! ... han sade att han hade nyckeln till
-porten och att han gått denna väg många gånger förut, den
-bofven!“
-</p>
-
-<p>
-Markisinnan blef gulgrön i ansigtet.
-</p>
-
-<p>
-“Ni följde honom genom trädgården, sade ni“, yttrade
-baronen med djupa rynkor i pannan.
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag var en åsna“, erkände portvaktaren; “och när
-vi kommo till porten, hvilken var låst, tvang han mig att
-lägga mig på händerna, och så steg han upp på min rygg
-och från min rygg upp på muren, den nidingen!“
-</p>
-
-<p>
-“Och sedan?“ frågade på en gång markisinnan och
-baronen, vexlande dervid med hvarandra en blick, obegriplig
-för de öfrige.
-</p>
-
-<p>
-“Sedan sade han att markisinnan skulle ge mig drickspengar,
-och derefter hoppade han ned.“
-</p>
-
-<p>
-“På gatan?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, och allt det der gjorde han säkert bara för att besvära
-och förarga mig ... men vänta, vänta bara!“
-</p>
-
-<p>
-“Således en annan väg!“ mumlade baronen, sammanbitande
-tänderna.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-329" class="pagenum" title="329"></a>
-“En annan väg!“ genljöd markisinnans röst ännu dofvare,
-hvarefter hon med en blick af gränslöst raseri vände
-sig mot fönstret, förmodligen för att dölja sin sinnesrörelse
-för de andra.
-</p>
-
-<p>
-Hade portvaktaren haft någon blick och känsla för
-andras qval än för sitt eget, så skulle han kanske kunnat
-trösta sig med den hämnd han, ehuru omedvetet, utkräft på
-dem som nyss skrattat åt honom. Men han såg ingenting
-annat än sina drickspengar, som han förlorat, och sin hustru,
-som han tyvärr hade qvar. Hvad var väl löjet i första
-våningen mot den storm, som väntade honom i portgången?
-</p>
-
-<p>
-Med ett ord, tillståndet var ganska beklagligt i den
-sköna markisinnans hus.
-</p>
-
-<p>
-Den ende som var att lyckönska, var onekligen Armand
-Cambon.
-</p>
-
-<p>
-Följaktligen är det en fördel att vara en förment prins,
-ja, kanske större än att vara en verklig.
-</p>
-
-<div class="chapter">
-
-<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-22">
-<span class="firstline">Tjuguandra kapitlet.</span><br />
-Madeleine-kyrkan.
-</h3>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">E</span><span class="postfirstchar">n</span> fjerdedels timme före den bestämda tiden hade Armand
-Cambon infunnit sig på rue d’Anjou utanför bankiren Géronnières
-hus.
-</p>
-
-<p>
-Han hade stått der en halftimma, utan att ännu hafva
-fått bud ifrån bankirens brorsdotter.
-</p>
-
-<p>
-Dimman höll visserligen på att skingra sig, men var
-dock ännu så tät, att Armand ansåg sig böra fatta posto
-framför sjelfva porten, på det att budet, som han väntade,
-desto lättare skulle blifva honom varse.
-</p>
-
-<p>
-Han brann af otålighet att få träffa den unga flickan,
-dels för att erbjuda henne sin tjenst för den händelse hon
-ånyo kunde behöfva den, dels för att få fullständig upplysning
-om hvad medel man begagnat för att förtaga verkan
-af den der biljetten, i fall den vore äkta, hvilket
-<a id="page-330" class="pagenum" title="330"></a>
-Armand för sin del icke betviflade, dels ock för att meddela
-henne hvad som händt honom sjelf, sedan han sist såg
-henne, emedan han var fullt öfvertygad att markisinnan
-hade del i de tvänne särskilda stämplingar, för hvilka han
-varit ett mål och dem han jemväl ansåg hafva något slags
-gemenskap med sjelfva hufvud-intrigen.
-</p>
-
-<p>
-Dessutom kände han ett innerligt behof att försona
-det fel han begick, när han vid afskedet dagen förut tryckt
-och kysst hennes hand på ett sätt, som naturligtvis måste
-såra en sådan flicka som Adelaïde.
-</p>
-
-<p>
-Minnet af den förvåning och förtrytelse, han då trott
-sig läsa i hennes ansigte, hade sedan dess följt och icke
-lemnat honom ens under de äfventyr, hvaruti han det förflutna
-dygnet varit invecklad.
-</p>
-
-<p>
-Allt detta skulle han nu försona genom den noggrannaste
-uppmärksamhet på sig sjelf och den djupaste vördnad
-för henne. Med ett ord, allt skulle bli så bra och godt
-igen eller, rättare sagdt, lika främmande och hopplöst som
-förr.
-</p>
-
-<p>
-Hon skulle alltid förblifva den rika och firade arftagerskan,
-<em>han</em> alltid den fattige och föraktade arbetaren.
-</p>
-
-<p>
-Evigt skulle svalget blifva emellan dem; men lika evigt
-skulle ock den känsla, han egnat henne, sväfva öfver svalget,
-ren som svanen, men tystare än han, tills den dött i det
-moln, hvari den lefvat.
-</p>
-
-<p>
-Buller af vagnshjul och hästfötter störde Armand i hans
-romantiska betraktelser.
-</p>
-
-<p>
-Som han för dimman ännu icke såg hästarne eller åkdonet,
-så drog han sig närmare intill porten. Snart började
-både hästar och åkdon blifva synliga, och Armand fick tillfälle
-att betrakta dem på nära håll, ty vagnen höll just
-framför bankirens port.
-</p>
-
-<p>
-Väntande att någon skulle stiga utur denna vagn, drog
-sig Armand några steg åt sidan. Men ingen steg ur vagnen,
-och icke heller syntes någon betjent som kunde öppna
-vagnsdörren.
-</p>
-
-<p>
-Kusken, en ståtlig monsieur i rikt livré, satt orörlig
-på sin bock, småsvärjande öfver dimman. Vår hjelte beundrade
-de höga och stolta hästarne samt den ofantliga
-vagnen, för hvars inköpspris man skulle kunnat tillhandla
-sig snart sagdt ett helt qvarter inom Ladugårdslands- eller
-Catharina-församling i Stockholm.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-331" class="pagenum" title="331"></a>
-Armands beundran afbröts af ett nytt buller från en
-annan vagn, hvilken äfven snart visade sig, stannande efter
-den första och nästan lika prydlig som den. Också den
-sednares vagnsdörr förblef tillsluten.
-</p>
-
-<p>
-En tredje vagn och strax derpå en fjerde kommo,
-stannade och höllo efter hvarandra.
-</p>
-
-<p>
-Derefter blef det någon stund tyst på gatan.
-</p>
-
-<p>
-Armand blef orolig och ämnade just fråga någon af
-kuskarne, hvem eller hvilka skulle åka i de fyra vagnarne,
-då porten till bankirens hus knarrade på sina gånghakar
-och tvänne betjenter i samma livré som den förste kusken
-utträdde på gatan, närmande sig den första vagnen, hvars
-dörr de öppnade.
-</p>
-
-<p>
-Vår hjelte smög sig fram för att bättre kunna se, ty
-allt visade sig för honom som genom ett hvitt flor.
-</p>
-
-<p>
-Han såg tvänne personer uppstiga i den främsta vagnen.
-Den ene var en herre, hvars ansigte han ej kunde
-urskilja, men han tycktes ej heller mycket bemöda sig för
-att se det, emedan hans blickar uteslutande sökte den andra
-personen, en qvinna, som bar en hvit slöja nästan lika lång
-som hon sjelf. Slöjan var likväl kastad bakåt, så att den
-föll ned på ryggen utefter kappan af mårdbrämad svart
-sammet.
-</p>
-
-<p>
-Armand kunde följaktligen se profilen af damens ansigte,
-under det hon uppsteg i vagnen.
-</p>
-
-<p>
-Armand såg, qväfde med möda ett utrop af bestörtning,
-som ville undfalla hans mun, och drog sig derefter hastigt
-tillbaka.
-</p>
-
-<p>
-Från detta ögonblick såg han ingenting af hvad som
-vidare passerade. Det var först när den sista vagnen, efter
-att hafva upptagit dem som deruti skulle åka, körde från
-porten, som han någorlunda återkom till sig sjelf.
-</p>
-
-<p>
-Hans öron följde ljudet af vagnarne och snart följde
-äfven hans fötter samma väg som de.
-</p>
-
-<p>
-Efter en kort färd stannade vagnarne framför ett större
-hus vid samma gata och icke långt ifrån Saint-Honoré.
-Armand nalkades den sista vagnen.
-</p>
-
-<p>
-“Hvarför stannar man?“ frågade han kusken.
-</p>
-
-<p>
-“Man skall ju upp till mairen först“, svarade denne.
-</p>
-
-<p>
-“Hvart faren I sedan?“ sporde Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Till Madeleine-kyrkan kan ni väl förstå“, var kuskens
-något snäsiga svar; “men akta er för venstra hästen, monsieur“,
-<a id="page-332" class="pagenum" title="332"></a>
-tillade han, “ty han slår, och ni kunde råka illa ut
-för bakbenen.“
-</p>
-
-<p>
-“Värre kan man råka ut för!“ tänkte Armand, hvarefter
-han gick förbi vagnarne, vek af åt venster in på rue
-Saint-Honoré, följde denna gata och befann sig snart på
-Madeleine-platsen.
-</p>
-
-<p>
-Denna plats var i det närmaste fri från dimman, och
-December-solens klara, om ej just så varma strålar föllo på
-den vackra Madeleine-kyrkan, till sitt yttre en trogen afbild
-af de tempel, som i en forntid prydde Hellas’ minnesrika
-jord.
-</p>
-
-<p>
-Vår hjelte styrde sina steg mot denna kyrka.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur Armand!“ hördes en röst bakom honom.
-</p>
-
-<p>
-Armand vände sig om och mötte för andra gången på
-denna dag monsieur Albert.
-</p>
-
-<p>
-“Det var bra att jag träffade er“, återtog denne; “jag
-gick just och tänkte på er.“
-</p>
-
-<p>
-“Hvarmed kan jag vara till tjenst?“ frågade Armand
-tankspridd.
-</p>
-
-<p>
-“Min gud, hvad ni är blek!“ ropade Albert; “mår ni
-illa?“
-</p>
-
-<p>
-“Jag fryser något ... Den obehagliga dimman ...“
-</p>
-
-<p>
-Det var vigt att skylla på dimman.
-</p>
-
-<p>
-“Men jag tycker att det är ganska klart och vackert
-nu“, anmärkte Albert ganska riktigt.
-</p>
-
-<p>
-Albert såg icke den täta och kylande dimma, som hvilade
-öfver Armands själ.
-</p>
-
-<p>
-“Hvad önskar ni, monsieur Albert?“ frågade den sednare.
-</p>
-
-<p>
-“Jag har nyss skilts ifrån Ledru Rollin, för hvilken
-jag berättat hvad ni sade mig i morse.“
-</p>
-
-<p>
-“Och han?“
-</p>
-
-<p>
-“Blef naturligtvis lika orolig som jag ... Men ni kom
-icke att säga mig hvem det är som spionerar på oss.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag fruktar för den der presten, som bor i mitt grannskap,
-den der så kallade broder Bredôt.“
-</p>
-
-<p>
-“Den der, som ni förut en gång talat om?“
-</p>
-
-<p>
-“Densamme.“
-</p>
-
-<p>
-“Nå?“
-</p>
-
-<p>
-“Den karlen förefaller mig misstänkt i mer än ett hänseende
-... Undrar just om han är hvad han synes vara.“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-333" class="pagenum" title="333"></a>
-“Ni tviflar på att han är prest? ... Men efter hvad
-jag vill minnas, så har ni beskrifvit honom såsom en figur
-med vidrigt ansigte och lömsk uppsyn.“
-</p>
-
-<p>
-“Beskrifningen är trogen, det kan jag försäkra er.“
-</p>
-
-<p>
-“Morbleu! hur kan ni då tvifla på att han är prest?“
-</p>
-
-<p>
-Detta omdöme af Albert förefaller läsaren kanske något
-för skarpt; men säkert är att de fulaste karlar, man möter
-på gatorna i Paris, äro prester.
-</p>
-
-<p>
-Den svarta, oformligt långa och vida rocken, i förening
-med den lågkulliga och bredbårdade hatten bidrager icke
-heller till figurens försköning.
-</p>
-
-<p>
-Vi frågade en gång en fransman, hur det kom till att
-alla prester i Paris med få undantag äro så fula, emedan
-det föreföll oss som om man med flit utvalde de fulaste till
-detta stånd.
-</p>
-
-<p>
-“Det är för de arma qvinnornas skull“, svarade fransmannen,
-“ty fan sjelf kan ej vara farligare än en vacker
-prest.“
-</p>
-
-<p>
-“Men“, invände vi, “detta öfverensstämmer föga med
-den katolska kyrkans idé, som förnämligast går ut på att
-imponera på de yttre sinnena och derför måste sträfva efter
-möjligaste skönhet i formen.“
-</p>
-
-<p>
-“Nå, då är det derför att endast fula karlar vilja bli
-prester“, sade han, “för att genom den svarta rocken vinna
-den lycka, som skulle sky för deras blotta ansigte ... den
-svarta rocken, som förefaller oss karlar så obehaglig, har
-deremot en elektrisk verkan på damerna.“
-</p>
-
-<p>
-“Enligt er, skulle således hela den katolska kyrkan
-endast vara till för qvinnornas skull“, anmärkte vi.
-</p>
-
-<p>
-“Ja visst“, svarade fransmannen; “katolska kyrkan
-existerar icke blott <em>för</em> damernas skull, utan äfven <em>genom</em>
-dem. Utom dem hade vi alla för längesedan varit hugenotter
-eller protestanter.“
-</p>
-
-<p>
-Vi lemna osagdt huruvida fransmannen hade rätt.
-</p>
-
-<p>
-“Jag misstänker emellertid den der brodern för att stå
-i beröring med mördare“, yttrade Armand, “och säkert är
-att jag en gång sett honom i sällskap med en ficktjuf.“
-</p>
-
-<p>
-“Jag vill minnas att ni äfven berättat det.“
-</p>
-
-<p>
-“Då kommer ni också ihåg den der källaren, som jag
-upptäckt bredvid vår“, sade Armand, “och hvaruti fanns
-guld och silfver ... Jag trodde först att allt det der var
-deponerad egendom; men nu ...“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-334" class="pagenum" title="334"></a>
-“Nu?“
-</p>
-
-<p>
-“Nu vill jag våga min hals på att det är tjufgods och
-att broder Bredôt är den drake, som rufvar derpå.“
-</p>
-
-<p>
-“Minsann det låter otroligt.“
-</p>
-
-<p>
-“Det vore kanske i sin ordning att meddela en poliskommissarie
-vår upptäckt“, föreslog Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Är ni galen!“ utbrast Albert.
-</p>
-
-<p>
-Armand såg förundrad på monsieur Albert.
-</p>
-
-<p>
-“Inser ni då icke“, fortfor denne, “att en polis-undersökning,
-börjad med tjufkällaren, kunde sluta med vår, som
-ligger bredvid, eller tror ni kanske att den helige brodern,
-när han råkat i polisens klor, skall lägga fingrarne emellan,
-hvad oss beträffar? ... Så länge vi tiga, tiger han, det kan
-ni vara säker på.“
-</p>
-
-<p>
-“Men detta hemliga förstånd med en sådan person synes
-mig afskyvärdt“, förklarade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Inför moralen möjligtvis, men icke inför politiken“,
-svarade Albert.
-</p>
-
-<p>
-“Och det stackars folket som förlorar sin egendom,
-sitt guld och silfver, som vi kanske skulle kunna rädda?“
-frågade Armand, som icke vågade disputera med Albert i
-politiken, med Albert, som var Ledru Rollins och Louis
-Blancs högra hand.
-</p>
-
-<p>
-“Det folk, som har guld och silfver att förlora“, menade
-Albert, “är mindre att beklaga än det folk, som icke
-har en bit bröd att äta, och det är just för detta folk som
-vi arbeta ... Jag skulle till och med kunna bevisa att det är
-en ovillkorlig skyldighet för dem, som ega, att uppoffra något
-för dem, som ingenting ega.“
-</p>
-
-<p>
-Monsieur Albert var också, efter hvad kändt är, en
-stor beundrare af S:t-Simon och kunde följaktligen bevisa
-ganska mycket.
-</p>
-
-<p>
-“Det är ett lika stort nöje för mig som för er att se
-tjufven på galèrerna“, fortfor Albert; “men om detta icke kan
-ske på annat vilkor än att ni och jag måste göra honom
-sällskap, då afstår jag gerna från detta nöje.“
-</p>
-
-<p>
-“Det återstår likväl ett medel att åstadkomma det ena
-utan att riskera det andra“, menade Armand, “nämligen att
-så fort ske kan flytta vapenförrådet till annan lokal.“
-</p>
-
-<p>
-“Ett ganska äfventyrligt medel, men som vi skola tänka
-på, under det ni är borta, ty det är ju bestämdt att ni reser
-i morgon?“
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-335" class="pagenum" title="335"></a>
-“Jag reser i dag, helst i dag“, svarade Armand med
-liflighet.
-</p>
-
-<p>
-“I dag? ... så mycket bättre ... Ni är då verkligen färdig
-att resa i dag?“
-</p>
-
-<p>
-“Ja, jag har numera ingenting här att göra“, yttrade
-Armand med en sorglig ton och en lika sorglig blick på
-Madeleine-kyrkan.
-</p>
-
-<p>
-“Ledru Rollin skall bli glad, när han får höra det.“
-</p>
-
-<p>
-“Och jag också, när jag väl en gång är härifrån“,
-suckade Armand.
-</p>
-
-<p>
-“Hvart går ni nu, monsieur Armand?“
-</p>
-
-<p>
-“In i kyrkan.“
-</p>
-
-<p>
-“Lycklig ni, som har tid att gå i kyrkan!“ yttrade
-Albert leende.
-</p>
-
-<p>
-“Mycket lycklig“, medgaf Armand, också leende, ehuru
-mindre gladt än Albert.
-</p>
-
-<p>
-De begge konspiratörerne togo afsked af hvarandra,
-hvarefter Armand närmade sig den höga trappan, som leder
-upp till ifrågavarande kyrka, nedanför hvilken flere lysande
-ekipager höllo.
-</p>
-
-<p>
-“Det är förmodligen i dag en större messa“, yttrade han
-till en af kuskarne.
-</p>
-
-<p>
-“Nej, men ett större bröllopp“, svarade kusken.
-</p>
-
-<p>
-“Och brudparet är redan inne i kyrkan?“
-</p>
-
-<p>
-“Nej, monsieur, men man väntar det hvart ögonblick.“
-</p>
-
-<p>
-“Brudgummen är förmodligen någon rik borgare?“
-</p>
-
-<p>
-“Det är en hertig, monsieur“, svarade kusken med en
-viss andakt, som röjde att han hade sitt stall inom Faubourg
-S:t-Germain.
-</p>
-
-<p>
-Armand borde icke hafva väntat andra svar på sina
-frågor, hvilka följaktligen voro öfverflödiga; men han hoppades
-kanske att den han frågade, mindre väl underrättad
-om verkliga förhållandet, skulle åtminstone för tillfället gifva
-någon näring åt det bedrägliga hopp, som aldrig lemnar
-menniskan.
-</p>
-
-<p>
-Armand intog första steget af trappan och vände sina
-ögon mot Madeleine-platsen, ty han ville ej gå in i kyrkan
-förrän han återsett de fyra vagnarne. Kanske hoppades
-han att den, i hvilken hertigen åkte, skulle köra omkull
-och dervid knäcka halsen på den förnäme brudgummen, i
-fall det lyckades denne att komma helskinnad från mairen.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-336" class="pagenum" title="336"></a>
-För dem, som icke hafva sig bekant huru en kristlig
-äkta förening knytes i Frankrike, berätta vi följande:
-</p>
-
-<p>
-Kontrahenterne vända sig till en notarie, som upprättar
-ett äktenskaps-kontrakt, innehållande bland annat de vilkor,
-som å ömse sidor äro gjorda och antagna. Med berörde
-kontrakt, vederbörligen undertecknadt af kontrahenter, giftoman
-och vitnen, infinner man sig hos mairen, som på porten
-till sitt embetshus låter anslå namnen på dem, som önska
-gifta sig.
-</p>
-
-<p>
-Detta anslag skall stå minst fjorton dagar, efter hvilken
-tid, men icke öfver året, kontrahenterne ega att ånyo inställa
-sig hos mairen, som, i fall något jäf mot äktenskapet
-under anslagstiden icke blifvit anmäldt, uppläser för de trolofvade
-några paragrafer ur Code civil rörande äktenskapet
-och derefter förenar dem medelst en för tillfället lämplig
-lyckönskan, hvarefter giftermålet är vederbörligen ingånget.
-</p>
-
-<p>
-Vill man sedan, hvilket visst icke är nödvändigt, derå
-vinna kyrkans sanktion, så far man från mairen till närmaste
-kyrka.
-</p>
-
-<p>
-Det är till det mesta endast förnämt och rikt eller
-också presterskapet mycket hängifvet folk som begagnar den
-kyrkliga ceremonien, och som detta slags folk icke utgör
-majoriteten af nationen, så sakna de flesta äktenskap den
-presterliga välsignelsen och följaktligen äfven Guds, såsom
-bigtfäderne vilja påstå, men skriftebarnen icke erkänna.
-</p>
-
-<p>
-Det råder mycken otro inom den katolska kyrkan, men
-rättvisan fordrar erkänna att denna otro förnämligast gäller
-presterskapet, hvars lära man sedan den första stora revolutionen
-börjat skilja från Guds och hvars lefverne alltjemnt
-gifvit stöd åt denna skilnad.
-</p>
-
-<p>
-Armand, hvars blick länge irrat öfver Madeleine-platsen,
-fäste sig slutligen vid en prydlig vagn, som stannade nära
-det jernstaket som omgifver kyrkan. Ur denna vagn stego
-en herre och en dam.
-</p>
-
-<p>
-Armand återsåg i den förre baron Saint-Bris och i den
-sednare markisinnan d’Estelle. De gingo uppför trappan
-och snuddade förbi vår hjelte, som med ovilkorlig rysning
-mötte deras blickar. Begge sågo icke eller låtsade icke se
-honom.
-</p>
-
-<p>
-Armand följde dem med ögonen tilldess de försvunnit
-genom kyrkporten, hvarefter hans uppmärksamhet riktades
-mot den basrelief, som pryder frontonen på kyrkan.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-337" class="pagenum" title="337"></a>
-Denna basrelief föreställer den botfärdiga Magdalena
-af hvilken kyrkan har sitt namn.
-</p>
-
-<p>
-Magdalena ligger på knä vid frälsarens fötter, bedjande
-honom om syndernas förlåtelse, hvilken hon också erhåller.
-På venster om frälsaren står Hämndens ängel, tillbakadrifvande
-de sju hufvudsynderna som följa Magdalena; på höger
-visar sig Medlidandets ängel, ömt betraktande den ångerfulla
-synderskan. Uppdragen att framkalla Rättvisan,
-låter han i stället nalkas Oskulden, stödd af Tron och
-Hoppet. Kärleken, sysselsatt med vården om tvänne barn,
-kan ej följa sina systrar, men han anvisar med en blick
-den plats, som i de himmelska boningarne är förvarad åt
-den segrande dygden, under det att en annan ängel emottager
-den frommes själ, uppstigande ur grafven, och visar
-denne det eviga lifvet, så ljust och herrligt på andra sidan
-grafven.
-</p>
-
-<p>
-Huruvida Armand gjorde någon jemförelse emellan den
-botfärdiga, han såg på frontonen, och den obotfärdiga, han
-sett gå in i kyrkan, eller om han i öfrigt beundrade den
-yttre arkitekturen af kyrkan, veta vi icke; men att denna
-är beundransvärd, det vet hvar och en som en gång sett
-den.
-</p>
-
-<p>
-År 1764 lades grundstenen till en vanlig korskyrka på
-ifrågavarande plats, och derpå arbetades ända till 1789, då
-arbetet, som redan kostat två millioner, afbröts.
-</p>
-
-<p>
-Förnuftet, den enda guddom som den första revolutionen
-erkände, tyckte att det var nog med de två millionerna,
-och detta tycke var kanske icke så oförnuftigt.
-</p>
-
-<p>
-År 1806 beslöt Napoleon att fortsätta byggnaden, för
-att deraf göra ett tempel åt Äran, hans guddom, och hvaruti
-borde inställas statyerna af de krigare, som offrat flitigast
-åt den grymmaste och blodigaste af alla gudinnor.
-</p>
-
-<p>
-För detta ändamål ingåfvos icke mindre än 120 förslag,
-bland hvilka det af M. P. Vignon slutligen antogs. Denne
-började med att nedrifva allt hvad som redan var färdigt
-så när som på peristilens åtta kolonner.
-</p>
-
-<p>
-Vignon hade knappast hunnit resa murarne och de
-flesta af pelarne till Ärans tempel, när restaurationen,
-efter att med främmande bajonetter hafva bortjagat Äran
-och dess öfversteprest, anbefalde byggnadens förändring till
-<a id="page-338" class="pagenum" title="338"></a>
-en kyrka. Vignon fortsatte arbetet till sin död och blef
-begrafven under peristilen.
-</p>
-
-<p>
-Verket fulländades dock i likhet med hans plan och
-framstår nu efter så vexlande öden såsom en herrlig afbild
-af den antika byggnadskonsten.
-</p>
-
-<p>
-Monumentet, 150 alnar i längd och 63 i bredd, är
-omgifvet af 52 fristående refflade pelare i korintisk stil,
-och sjelfva peristilen är formad af dubbla pelar-rader. Man
-kan knappast se något prydligare än denna façade.
-</p>
-
-<p>
-I stället för fönster hafva murarne nischer, hvaruti
-helgon stå; och dagsljuset inströmmar till kyrkans inre från
-trenne glas-kupoler.
-</p>
-
-<p>
-Med ett ord, Madeleine-kyrkan är till sitt yttre ett
-mästerstycke, som i sitt slag icke lemnar något framför sig.
-Under peristilen hvilar arkitekten förbleknad, förmultnad.
-Hvad betyder det? Från hvarje nisch, hvarje kolonn, hvarje
-kapitäl strålar hans minne.
-</p>
-
-<p>
-De fyra vagnarne, kommande från S:t-Honoré, visade
-sig på platsen; och Armand skyndade in i kyrkan.
-</p>
-
-<p>
-Inkommen i kyrkan öfverraskas visserligen främlingen
-af en bländande prakt, ty hvilken rikedom af marmor och
-guld, statyer och målningar! Men den vördnadsbjudande
-högtidlighet, som famnar oss vid vårt inträde inom murarne
-af Notre-dame och de fleste andra kyrkor inom Paris, söker
-man fåfängt.
-</p>
-
-<p>
-Allt hvad man der ser bär snarare vitnesbörd om den
-sköna konstens blomstring och fruktbarhet inom Frankrikes
-sköna land, och man tror sig vara i ett konstgalleri i stället
-för i en kyrka.
-</p>
-
-<p>
-Skeppet, upplyst af de trenne glas-kupolerna, är visserligen
-afdeladt medelst tre stora bågar i jonisk stil, hvilka
-skola påminna något om det inre af Fredens tempel i Rom;
-men de ända till slösaktighet anbragta förgyllningarne anstå
-lika litet den antika byggnadskonsten som den guldbroderade
-sidenrocken skulle anstå den mediceiska Venus.
-</p>
-
-<p>
-Både sidomurarne och korets halfrund äro belastade
-med marmorskifvor af olika färger och hvilka äfven stöta
-konstsinnet, dels derföre att de svära emot och genom sin
-tyngd neddraga konstruktionen af det hela, dels också för
-det man ej kan begripa hvad de ha der att göra, enär vi
-aldrig kunna föreställa oss att de blifvit fästade vid murarne
-för att stärka dem.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-339" class="pagenum" title="339"></a>
-Bland målningar i denna kyrka märka vi en, som,
-sträckande sig genom skeppets hela längd, framställer åtskilliga
-episoder ur Magdalenas lif, troligtvis mera betydelsefulla
-i religiöst än i konstnärligt hänseende.
-</p>
-
-<p>
-För öfrigt faller det af sig sjelft att episoderna ur
-Magdalenas lif måste vara mera hugneliga för den ångerfulla
-än för den oskyldiga. Högre såsom konstverk uppskattas
-den tafla, som pryder halfrunden, hvari kyrkans fond slutas.
-Denna målning, följande perspektivets alla lagar på konkav
-grund, framställer på sin mest aflägsna eller flyende punkt
-Kristus, sittande på en sky samt omgifven af apostlarne och
-Magdalena, denna sistnämda vid frälsarens fötter. Nedanför
-har konstnären grupperat de stora personligheter, som haft
-det största inflytande på kristna religionen från kyrkans
-äldsta tider ända till Napoleon, som emottog kejsarkronan af
-Pius VII.
-</p>
-
-<p>
-Kort sagdt, Madeleine-kyrkans inre är mera vackert
-än majestätiskt, mera öfverensstämmande med de katolska
-ceremoniernas pomp och ståt, än med den frommes andakt.
-</p>
-
-<p>
-Det enda vi vid beskrifningen hafva att tillägga är, att
-före kyrkans inredning inreddes under peristilen Vignons graf.
-</p>
-
-<p>
-Hvad Armand beträffar, så ser han af hela den inre
-prakten ingenting annat än högaltaret, som, ehuru det ännu
-är full dager, prydes af en mängd brinnande vaxljus, mellan
-hvilkas höga gyllene stakar stå hvita porslinskrukor med
-uppspirande röda och hvita blommor.
-</p>
-
-<p>
-Gången emellan kyrkdörren och altaret är äfven blomsterbeströdd.
-</p>
-
-<p>
-Hvar och en kan redan deraf sluta till ett bröllopp
-mellan personer tillhörande den högre samhällsklassen.
-</p>
-
-<p>
-Lågorna af de många vaxljusen, kämpande med solens
-strålar som skjuta in i kyrkan från glas-kupolerna, sprida
-ett gulaktigt sken öfver marmor-gruppen på högaltaret, denna
-äfven föreställande Magdalena, hänryckt blickande upp mot
-himmelen, med en ärkeängel på hvar sin sida, begge i en
-beundrande ställning. Denna grupp af Marachetti ställa vi
-högst bland kyrkans öfriga många konstverk.
-</p>
-
-<p>
-Rundt omkring altarringen prunka förgylda karmstolar
-med himmelsblå sidendynor. De fleste af dem äro redan
-upptagna af personer, som icke kunna öfverraskas af gyllene
-karmar och himmelsblått siden.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-340" class="pagenum" title="340"></a>
-Närmast och midt framför altardisken stå på en dyrbar
-hermelins-brämad matta tvänne bönstolar likaledes med förgylda
-karmar och blå sidendynor, från hvilkas hörn små
-guldtofsar prydligt nedhänga. Katolska kyrkan har minsann
-ett rätt vackert ameublement.
-</p>
-
-<p>
-Framför hvardera af dessa tvänne bönstolar brinner på
-altardisken ett tvåtums vaxljus af minst halfannan alns
-längd.
-</p>
-
-<p>
-På hvar sin sida om högaltaret står en trupp korgossar
-i hvita kåpor, hvardera anförd af sin bas. Den ene är
-Levasseur, förste bassångare vid franska operan, och den
-andre Lablache.
-</p>
-
-<p>
-Det kan gå an att sjunga på ett bröllopp, när hvarje
-ton och troligtvis äfven hvar paus betalas med en louisd’or.
-Lablache, höljd i den hvita kåpan och sjelf bred och hög
-som ett kor, skymmer bort hela sin afdelning.
-</p>
-
-<p>
-Utom de förnäma herrskapen, som innehafva de gyllene
-karmstolarne, finnes äfven mycket annat folk i den
-rymliga kyrkan, alla riktande sina blickar mot det festligt
-smyckade högaltaret och otåligt afvaktande det lysande brudparets
-ankomst. Må man dock icke föreställa sig att kyrkan
-i denna stund är helt och hållet upplåten till brölloppshögtidligheten.
-</p>
-
-<p>
-Madeleine-kyrkan har åtta små kapeller, belägna vid
-sidorna och alla med hvar sitt lilla vackra altare.
-</p>
-
-<p>
-På sju af dessa brinna, mer och mindre talrikt, smala
-vaxljus i svarta bleckpipor, som vårdas af svartklädda qvinnor.
-Det är likljus, brinnande för deras själar, som slocknat,
-när denna dag tändes, och för hvilka man på detta
-sätt tror sig bana vägen till Gud.
-</p>
-
-<p>
-Det är glädjen med sorgen på hvar sin sida. Det är
-det jordiska lifvet.
-</p>
-
-<p>
-Det åttonde af de små altarne bär inga tecken hvarken
-af glädje eller sorg, men framför det stå tvänne personer,
-likaledes väntande, ehuru mindre på andras lycka än på sin
-egen, hvilket man ej må förtänka dem.
-</p>
-
-<p>
-Äfven de hafva infunnit sig för att emottaga kyrkans
-insegel på det äktenskap, som de samma dag knutit inför
-mairen.
-</p>
-
-<p>
-Men ingen af den talrika församlingen följer dem med
-sina blickar, ingen har för deras skull tändt vaxljus och
-bestrött altarstigen med blommor, ingen orgel skall spela,
-<a id="page-341" class="pagenum" title="341"></a>
-ingen Lablache sjunga för dem. Man har till och med
-glömt att för dem framställa de tvänne simpla bönstolar
-och de tvänne tarfliga vigsel-ljus, hvartill de likväl hafva
-rättighet.
-</p>
-
-<p>
-Men bruden bär också en klädning af hvitt kallikå,
-och en slöja af det gröfsta gastyg betäcker hennes hufvud.
-Brudgummens svarta frack röjer bekantskap med place du
-Temple, der man köper endast gamla utslitna plagg, och
-hans händer dölja med möda sin rodnad och sina valkar
-under den hvita bomullsvanten.
-</p>
-
-<p>
-De unga fattiga tu möta hvarandras blickar. Kanske
-skola de finna lyckan och sällheten utan att lysas af vaxljus,
-utan att vandra på rosor.
-</p>
-
-<p>
-En korgosse kommer ändtligen, med trumpen min bärande
-deras tvänne vigsel-ljus. Efter honom framskrider
-den prest, som skall helga deras äktenskap. Hans blick är
-dyster, ty han beklagar kanske det öde, som denna dag
-hindrat hans tjenstgöring vid högaltaret.
-</p>
-
-<p>
-Brudgummen, icke rådlös, framställer med egen hand
-bönstolarne för sig och sin brud. De knäböja. Kanske
-skola de möta himmelen utan att knäböja på himmelsblått
-siden.
-</p>
-
-<p>
-Kyrkans brons-port slås upp. Orgeln ljuder.
-</p>
-
-<p>
-Hvarje knä hvilar mot sin bönstol, under det hvarje
-hufvud vänder sig mot ingången för att fånga upp en blick
-af den annalkande bruden, hvars skönhet och rikedom man
-känner eller hört omtalas. Man är kanske äfven nyfiken
-att se hur en sextonårig flicka med skönhet och guld tar
-sig ut i brudskruden, liksom man ej redan förestält sig det.
-</p>
-
-<p>
-Dock sträcker sig icke, såsom i Sverige, den franska
-nyfikenheten ända derhän att man springer för att se brudar,
-och icke heller vet man af det slags råhet, som hemma
-hos oss vid dylika tillfällen stör en ung oskyldig bruds ljufva
-blygsamma tankar.
-</p>
-
-<p>
-Armand hade efter sitt inträde i kyrkan, utan att just
-veta hvarför, önskat bana sig fram så nära högaltaret som
-möjligt; men vid grinden till det träskrank, som ungefär
-femton steg från den stora kyrkporten är upprest för att
-tillbakahålla dem, som förut icke skaffat sig sittplats derinnanföre,
-hade han genast blifvit hejdad af de personer,
-som före honom inkommit i kyrkan och hvilka fattat posto
-utanför samma grind.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-342" class="pagenum" title="342"></a>
-Försöket att tränga sig emellan dem hade misslyckats,
-och han hade så mycket mindre skäl till ett nytt försök
-som deras rätt att stå skranket närmast var obestridlig.
-</p>
-
-<p>
-Han måste således åtnöja sig med den plats han hade,
-tröstande sig med hoppet att åtminstone kunna vara en af
-de förste, som skulle få se brölloppståget vid dess inträde i
-kyrkan.
-</p>
-
-<p>
-Men äfven med detta hopp såg det mörkt ut, ty de
-personer, som omgåfvo honom, icke nöjda med att hafva
-afstängt honom från skranket, tycktes jemväl hafva för afsigt
-att tränga honom längre åt sidan, hvarigenom all möjlighet
-att se kunde blifva honom betagen.
-</p>
-
-<p>
-Armand var dock icke den person, som så lätt kunde
-trängas från den plats han beslutit att bibehålla. Ehuru
-hans våldsamma omgifning utgjordes af högväxta och axelbreda
-karlar, dels bättre dels sämre klädde, vek han icke
-en hårsmån från sin plats.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur! ni trampade mig på foten!“ sade den ene
-af dessa, en grof ful krabat med röda mustascher.
-</p>
-
-<p>
-“Pardon, monsieur!“ ursäktade sig Armand; “men jag
-trampar er ögonblickligen på den andra, om ni icke står
-stilla.“
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur! ni tänker borra in era armbågar i ryggraden
-på mig“, anmärkte en annan, som, ehuru svartskäggig,
-likväl icke var vackrare än den förre.
-</p>
-
-<p>
-“Monsieur! i fall ni än en gång bjuder till att drifva
-mig baklänges, borrar jag in dem ända till refbenen, s’il
-vous plaît!“ svarade Armand.
-</p>
-
-<p>
-Den svartskäggige böjde sin mun mot den rödskäggiges
-öra och hviskade något till denne, som Armand icke kunde
-höra. De öfrige kringståendes öron närmade sig samma
-mun, liksom för att få del af hvad som sades.
-</p>
-
-<p>
-Detta väckte vår hjeltes misstanke, ty det föreföll honom
-att hvad som hviskades endast kunde hafva afseende
-på hans person.
-</p>
-
-<p>
-“Skulle det möjligtvis vara någon ny komplott emot
-mig?“ frågade han derför och det så högt att hans tvetydiga
-omgifning borde kunna höra det.
-</p>
-
-<p>
-Öronen drogo sig hastigt från den svarta munnen.
-</p>
-
-<p>
-“Tyst derborta och lemna rum för hertigen och hertiginnan!“
-ljuder en kraftfull stämma från kyrkporten.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-343" class="pagenum" title="343"></a>
-Den kraftfulla stämman tillhör den ene af de tvänne
-reslige schweizarne, som öppna brölloppståget och hvilkas
-trekantiga, grannt utsirade hattar och gyllene stafvar synas
-högt öfver allas hufvud.
-</p>
-
-<p>
-Katolska kyrkan förskrifver sina kyrkvaktare ända från
-Schweiz, som fortfarande är resarnes fädernesland.
-</p>
-
-<p>
-Till föga heder dock för detta den gamla frihetens
-hjelteland hafva dess hjeltar sedan långt tillbaka låtit värfva
-sig icke blott till det katolska presterskapets tjenare, utan
-äfven till det absoluta konungadömets drabanter.
-</p>
-
-<p>
-Det uppstår en förtviflad trängsel, synnerligast vid grinden
-till skranket, men icke desto mindre lyckas det Armand
-att blifva bland dem, som stå brölloppståget närmast.
-</p>
-
-<p>
-Hertig de Beaudreuil, svartklädd och dekorerad med
-flere ordnar, leder sin brud vid handen. Brudskruden är
-naturligtvis af hvitt siden (moirée antique, det dyrbaraste
-af alla sidentyger). Brudslöjan, en enda brabants-spets, är
-fästad under den krans af orange-blommor som pryder
-den sköna nacken. Söderns brudar nyttja icke kronor af
-myrten.
-</p>
-
-<p>
-Från midten af hvarje orange-blomma gnistrar en diamant,
-en daggdroppe, som, i stället för att sugas upp, suger
-i sig solstrålarne, för att sedan skicka dem afkylda, men
-lika klara till menniskans öga, hvilket på detta sätt kan
-tillbedja himmelens ljus, utan att brännas och förblindas af
-dess strålar.
-</p>
-
-<p>
-Vi hafva icke sett några fruntimmer hafva så urringade
-klädningar som de franska. Men en gång i sitt lif
-bära de en drägt, som går upp ända till halsen, och det är
-när de stå brud.
-</p>
-
-<p>
-Vid Adelaïdes betäckta barm är fästadt ett briljantsmycke,
-som kunnat göra hundrade familjers lycka.
-</p>
-
-<p>
-Armand, som icke är någon beundrare af siden och
-juveler, fäster sin blick vid brudens ansigte.
-</p>
-
-<p>
-Hon, som till följd af trängseln icke kan undgå att med
-klädningen snudda tätt förbi den unge arbetaren, blir honom
-varse. Den blick, hon dervid skänker honom, har icke mer
-än tre sekunders varaktighet, men uttrycker icke desto
-mindre trenne på hvarandra följande känslor: förvåningens,
-föraktets och sist medömkans.
-</p>
-
-<p>
-Vår hjelte, för hvilken ingen af dessa gått förlorad,
-tager ett steg för att följa henne, utan att likväl begripa
-<a id="page-344" class="pagenum" title="344"></a>
-hvad han ämnade göra, men känner sig i detsamma fjettrad
-vid sin plats af flere händer, som med skrufstädets kraft
-bakifrån omfattat hans arm.
-</p>
-
-<p>
-Han vänder om hufvudet och slungar en ursinnig blick
-på dem, som stå bakom honom; men ingen af dessa synes
-träffad deraf, under det att hans armar fortfarande äro
-fängslade.
-</p>
-
-<p>
-Det är först när brölloppståget hunnit inom skranket
-och dess grind blifvit tillstängd som han återfår sin frihet.
-</p>
-
-<p>
-Orgeln fortfar att spela. De nygifta, framkomna till
-högaltaret, knäfalla på hvar sin bönstol framför hvar sitt
-vigselljus.
-</p>
-
-<p>
-En korgosse innanför altarringen framräcker ett mindre
-silfverfat, på hvilket brudparet lägger hvar sitt guldmynt.
-Korgossen tager de begge guldmynten, korsar öfver dem
-och niger i tvänne omgångar, hvarefter han värmer dem i
-ljuslågan och fäster dem sedan ett i hvardera ljuset, der de
-blifva sittande under hela ceremonien.
-</p>
-
-<p>
-I de smala ljusen på det mindre altaret n:o åtta sitta
-också mynt, men endast tvänne femsous-stycken. I förhållande
-till förmögenheten gifver dock det fattiga brudparet
-säkerligen mycket mera än det rika.
-</p>
-
-<p>
-Orgeln tystnar.
-</p>
-
-<p>
-Madeleine-kyrkans pastor, Duguerre, träder i sin fulla
-skrud inom altarringen. Duguerre, en af Frankrikes förnämste
-andlige talare, är en högväxt ståtlig man af femtio
-år, men han är märkvärdig äfven derför att han är den
-ende prest inom katolska kyrkan som är gift.
-</p>
-
-<p>
-I sin ungdom var han militär, gifte sig tidigt och skulle
-med sin hustru resa till Westindien. Under resan förliste
-fartyget, och Duguerre, som trodde sig hafva förlorat sin
-hustru i vågorna, sörjde henne så djupt, att han öfvergaf
-militär-ståndet och blef prest.
-</p>
-
-<p>
-Många år derefter inkommer ett fruntimmer i Madeleine-kyrkan
-och finner en förundransvärd likhet emellan
-predikanten och hennes man, hvilken hon äfven trott sig
-hafva lemnat på hafsbotten.
-</p>
-
-<p>
-Man skrider till närmare förklaring och finner att man
-å ömse sidor sörjt förgäfves, och återseendets glädje är lika
-hjertlig som stor.
-</p>
-
-<p>
-Men en katolsk prest får icke vara gift. Duguerre
-kan ej öfvergifva en hustru, som himmelen återgifvit honom:
-<a id="page-345" class="pagenum" title="345"></a>
-icke heller kan han öfvergifva Madeleine, som är ett af de
-största brödstycken inom franska kyrkan.
-</p>
-
-<p>
-Huru allt detta slutligen sammanjemkades, känna vi ej;
-men Duguerre skildes icke från sin hustru, och Madeleine,
-som i Duguerre ännu eger sin herde, bjuder på lika vackra,
-men icke fullt så allmänt afhörda messor som förr, emedan
-damerna icke tro sig finna samma uppbyggelse i pater Duguerre’s
-predikningar som de förr funno, och hvilket torde
-gifva ett nytt stöd för nödvändigheten af det katolska presterskapets
-ungkarlslif.
-</p>
-
-<p>
-Kyrkoherden börjar bröllopps-messan, i mycket öfverensstämmande
-med de lutherska vigselorden. Kanske äro dock
-mannens herravälde och hustruns undergifvenhet målade i
-bjertare färger än hos oss, ty det heter, att, liksom Christus
-är kyrkans öfverhufvud, så skall ock mannen vara
-hustruns, men att också mannen skall älska sin hustru, liksom
-Christus älskar sin kyrka.
-</p>
-
-<p>
-Vidare får hustrun en påminnelse om att hon bör vara
-älskvärd som Rachel, vis som Rebecka och trogen som Sara.
-</p>
-
-<p>
-Deremot afhöres ingen dylik påminnelse för mannens
-räkning, antingen derför att det icke finnes några tjenliga
-föredömen att anföra eller också för det att det icke anses
-löna mödan.
-</p>
-
-<p>
-Sedan ringarne vexlats, ungefär såsom hos oss, samt
-Abrahams, Isaks och Jakobs Gud ytterligare blifvit nedkallad
-öfver de nygifta, aflägsnar sig kyrkoherden, hvarefter
-tvänne andra prester träda inför högaltaret, och nu börjas
-den äkta katolska ceremonien, bestående af pinglingar på
-klockor, korstecken, svängningar med rökelsekar, altarkyssningar,
-bugningar och nigningar, vid hvilken herrlighet ett
-protestantiskt öga har svårt att vänja sig.
-</p>
-
-<p>
-Deremot behöfver icke örat vänja sig vid sången, den
-herrliga sången från de tvänne körerna, som svara hvarandra.
-</p>
-
-<p>
-Sången är, som vi alla känna, den katolska kyrkans
-starka sida, och den hänrycker samma själ som kanske
-nyss förut med vämjelse vändt sig från den presterliga pantomimen.
-</p>
-
-<p>
-När monsieur Levasseur uppstämmer sitt:
-</p>
-
-<div class="poem-container">
-  <div class="poem">
-    <div class="stanza">
-      <p class="verse">“Adoremus in æternum</p>
-      <p class="verse">sanctissimum sacramentum“,</p>
-    </div>
-  </div>
-</div>
-
-<p class="noindent">
-<a id="page-346" class="pagenum" title="346"></a>
-tror man sig höra ljudet af en bas-basun, fyllande med oförminskad
-styrka den mest aflägsna vrå af det stora templet.
-</p>
-
-<p>
-Men när signor Lablache svarar med sitt:
-</p>
-
-<div class="poem-container">
-  <div class="poem">
-    <div class="stanza">
-      <p class="verse">“Laudate Dominum, omnes gentes!</p>
-      <p class="verse">Laudate eum, omnes populi!“</p>
-    </div>
-  </div>
-</div>
-
-<p class="noindent">
-då är det åskan som mullrar öfver våra hufvud och det
-är som om marmor-grupperna rörde sig på sina piedestaler.
-Närmande sig under många nigningar de nygifta, framräcker
-presten mot dem den förgylda silfver-patén, hvilken de kyssa
-och derigenom besegla oupplösligheten af sitt förbund.
-</p>
-
-<p>
-Derunder sjunger chören:
-</p>
-
-<div class="poem-container">
-  <div class="poem">
-    <div class="stanza">
-      <p class="verse">“Gloria Patri,</p>
-      <p class="verse">Gloria Filio,</p>
-      <p class="verse">Gloria Spiritui sancto!</p>
-        <p class="verse2">Amen.“</p>
-    </div>
-  </div>
-</div>
-
-<p class="noindent">
-Det är slut på högtidligheten.
-</p>
-
-<p>
-De nygifta framför högaltaret lemna sina bönstolar.
-</p>
-
-<p>
-De nygifta framför det andra mindre altaret knäböja
-ännu på sina, ehuru kyrkan, hvad dem beträffar, en god
-stund förut uppfylt allan rättfärdighet.
-</p>
-
-<p>
-De bedja ännu, antingen derför att fattigdomen alltid
-är rikare på böner än rikedomen, eller också bedja de för
-dem, hvilkas brölloppsfest äfven gjutit glans öfver deras.
-</p>
-
-<p>
-En dag skulle de för sina barn kunna berätta, att på
-deras brölloppsdag hundratals vaxljus brunnit och att Lablache
-skakat dômen med sin väldiga stämma.
-</p>
-
-<p>
-De jättelika schweizarne höja sina gyllene stafvar, och
-brölloppståget sätter sig i rörelse mot kyrkporten.
-</p>
-
-<p>
-Trängseln utanför skranket börjar ånyo. Armand, som
-under hela högtidligheten trott sig finna att hans person
-mera än brudparet varit föremål för de närmast ståendes
-uppmärksamhet, låter sig icke heller nu tillbakaträngas, oaktadt
-flere förnyade bemödande.
-</p>
-
-<p>
-Ännu en gång vidröres han af den frasande moirée-klädningen,
-ännu en gång möter han brudens öga, som, ungefär
-med samma uttryck som nyss, vänder sig ifrån honom.
-</p>
-
-<p>
-Armand står med handen på hjertat och den bittraste
-sorg i anletsdragen.
-</p>
-
-<p>
-Bruden, efter att hafva skridit förbi honom ett eller
-två steg, stannar hastigt och vänder sig om. Kanske ångrar
-<a id="page-347" class="pagenum" title="347"></a>
-hon den blick af förakt, hvarmed hon besvarat den unge
-mannens djupa smärta.
-</p>
-
-<p>
-Armand lyfter sina ögon mot höjden, i det han med
-handen ger henne ett varningens tecken.
-</p>
-
-<p>
-Bruden stannar, bleknar och rycker sin hand ur brudgummens.
-</p>
-
-<p>
-Men i detsamma kasta sig de personer, som under hela
-ceremonien i kyrkan bevakat alla Armands rörelser, framför
-denne, så att han icke mera kan se hvarken bruden eller
-hennes omgifning.
-</p>
-
-<p>
-Folkmassan tränger på; och medförd i dess hvirfvel,
-kommer Armand ändtligen ur kyrkan och det i samma ögonblick
-som de granna vagnarne aflägsna sig från platsen.
-</p>
-
-<p>
-Armand qvardröjer några minuter på trappan, ett rof
-för många bekymmerfulla tankar. Slutligen går han ned
-på platsen och försvinner bland folket.
-</p>
-
-<p>
-Klockan fem eftermiddagen är han på väg till Lyon.
-</p>
-
-<p class="end">
-Slut på förra delen.
-</p>
-
-<div class="trnote chapter">
-<p class="transnote">
-Noteringar:
-</p>
-
-<p>
-Originalets grammatik, interpunktion och varierande stavning har mestadels bibehållits.
-Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare rättelser är som följande
-(innan/efter):
-</p>
-
-
-
-<ul>
-
-<li>
-... dessa trenne <span class="underline">sou</span>.“ ...<br />
-... dessa trenne <a href="#corr-10"><span class="underline">sous</span></a>.“ ...<br />
-</li>
-
-<li>
-... ensam bodde, hvartill kom, att källaren, <span class="underline">somhiälfde</span> ...<br />
-... ensam bodde, hvartill kom, att källaren, <a href="#corr-18"><span class="underline">som hvälfde</span></a> ...<br />
-</li>
-
-<li>
-... “Jaså, tvänne dagar å <span class="underline">råd</span> ... Hur mycket besvär har ...<br />
-... “Jaså, tvänne dagar å <a href="#corr-24"><span class="underline">rad</span></a> ... Hur mycket besvär har ...<br />
-</li>
-
-<li>
-... verkställare<span class="underline">?</span>“ ...<br />
-... verkställare<a href="#corr-33"><span class="underline">.</span></a>“ ...<br />
-</li>
-
-<li>
-... “Och huru hafva de uppfattat mästaren<span class="underline">.</span>“ ...<br />
-... “Och huru hafva de uppfattat mästaren<a href="#corr-48"><span class="underline">?</span></a>“ ...<br />
-</li>
-
-<li>
-... <span class="underline">sina</span> popularitet. ...<br />
-... <a href="#corr-49"><span class="underline">sin</span></a> popularitet. ...<br />
-</li>
-
-<li>
-... detta tillfälle <span class="underline">har ban</span> ingen bindel hvarken för kroppens eller ...<br />
-... detta tillfälle <a href="#corr-53"><span class="underline">bar han</span></a> ingen bindel hvarken för kroppens eller ...<br />
-</li>
-</ul>
-</div>
-
-
-<div style='display:block; margin-top:4em'>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SONEN AF SÖDER OCH NORD. FÖRRA DELEN ***</div>
-<div style='text-align:left'>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-Updated editions will replace the previous one&#8212;the old editions will
-be renamed.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
-law means that no one owns a United States copyright in these works,
-so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
-States without permission and without paying copyright
-royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
-of this license, apply to copying and distributing Project
-Gutenberg&#8482; electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG&#8482;
-concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
-and may not be used if you charge for an eBook, except by following
-the terms of the trademark license, including paying royalties for use
-of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
-copies of this eBook, complying with the trademark license is very
-easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
-of derivative works, reports, performances and research. Project
-Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away--you may
-do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
-by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
-license, especially commercial redistribution.
-</div>
-
-<div style='margin:0.83em 0; font-size:1.1em; text-align:center'>START: FULL LICENSE<br />
-<span style='font-size:smaller'>THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE<br />
-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK</span>
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-To protect the Project Gutenberg&#8482; mission of promoting the free
-distribution of electronic works, by using or distributing this work
-(or any other work associated in any way with the phrase &#8220;Project
-Gutenberg&#8221;), you agree to comply with all the terms of the Full
-Project Gutenberg&#8482; License available with this file or online at
-www.gutenberg.org/license.
-</div>
-
-<div style='display:block; font-size:1.1em; margin:1em 0; font-weight:bold'>
-Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg&#8482; electronic works
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg&#8482;
-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
-and accept all the terms of this license and intellectual property
-(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
-the terms of this agreement, you must cease using and return or
-destroy all copies of Project Gutenberg&#8482; electronic works in your
-possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
-Project Gutenberg&#8482; electronic work and you do not agree to be bound
-by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
-or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.B. &#8220;Project Gutenberg&#8221; is a registered trademark. It may only be
-used on or associated in any way with an electronic work by people who
-agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
-things that you can do with most Project Gutenberg&#8482; electronic works
-even without complying with the full terms of this agreement. See
-paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
-Gutenberg&#8482; electronic works if you follow the terms of this
-agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg&#8482;
-electronic works. See paragraph 1.E below.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (&#8220;the
-Foundation&#8221; or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
-of Project Gutenberg&#8482; electronic works. Nearly all the individual
-works in the collection are in the public domain in the United
-States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
-United States and you are located in the United States, we do not
-claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
-displaying or creating derivative works based on the work as long as
-all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
-that you will support the Project Gutenberg&#8482; mission of promoting
-free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg&#8482;
-works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
-Project Gutenberg&#8482; name associated with the work. You can easily
-comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
-same format with its attached full Project Gutenberg&#8482; License when
-you share it without charge with others.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
-what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
-in a constant state of change. If you are outside the United States,
-check the laws of your country in addition to the terms of this
-agreement before downloading, copying, displaying, performing,
-distributing or creating derivative works based on this work or any
-other Project Gutenberg&#8482; work. The Foundation makes no
-representations concerning the copyright status of any work in any
-country other than the United States.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
-immediate access to, the full Project Gutenberg&#8482; License must appear
-prominently whenever any copy of a Project Gutenberg&#8482; work (any work
-on which the phrase &#8220;Project Gutenberg&#8221; appears, or with which the
-phrase &#8220;Project Gutenberg&#8221; is associated) is accessed, displayed,
-performed, viewed, copied or distributed:
-</div>
-
-<blockquote>
-  <div style='display:block; margin:1em 0'>
-    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
-    other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
-    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
-    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
-    at <a href="https://www.gutenberg.org">www.gutenberg.org</a>. If you
-    are not located in the United States, you will have to check the laws
-    of the country where you are located before using this eBook.
-  </div>
-</blockquote>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.E.2. If an individual Project Gutenberg&#8482; electronic work is
-derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
-contain a notice indicating that it is posted with permission of the
-copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
-the United States without paying any fees or charges. If you are
-redistributing or providing access to a work with the phrase &#8220;Project
-Gutenberg&#8221; associated with or appearing on the work, you must comply
-either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
-obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg&#8482;
-trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.E.3. If an individual Project Gutenberg&#8482; electronic work is posted
-with the permission of the copyright holder, your use and distribution
-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
-additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
-will be linked to the Project Gutenberg&#8482; License for all works
-posted with the permission of the copyright holder found at the
-beginning of this work.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg&#8482;
-License terms from this work, or any files containing a part of this
-work or any other work associated with Project Gutenberg&#8482;.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
-electronic work, or any part of this electronic work, without
-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
-active links or immediate access to the full terms of the Project
-Gutenberg&#8482; License.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
-any word processing or hypertext form. However, if you provide access
-to or distribute copies of a Project Gutenberg&#8482; work in a format
-other than &#8220;Plain Vanilla ASCII&#8221; or other format used in the official
-version posted on the official Project Gutenberg&#8482; website
-(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
-to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
-of obtaining a copy upon request, of the work in its original &#8220;Plain
-Vanilla ASCII&#8221; or other form. Any alternate format must include the
-full Project Gutenberg&#8482; License as specified in paragraph 1.E.1.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
-performing, copying or distributing any Project Gutenberg&#8482; works
-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
-access to or distributing Project Gutenberg&#8482; electronic works
-provided that:
-</div>
-
-<div style='margin-left:0.7em;'>
-    <div style='text-indent:-0.7em'>
-        &bull; You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
-        the use of Project Gutenberg&#8482; works calculated using the method
-        you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
-        to the owner of the Project Gutenberg&#8482; trademark, but he has
-        agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
-        Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
-        within 60 days following each date on which you prepare (or are
-        legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
-        payments should be clearly marked as such and sent to the Project
-        Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
-        Section 4, &#8220;Information about donations to the Project Gutenberg
-        Literary Archive Foundation.&#8221;
-    </div>
-
-    <div style='text-indent:-0.7em'>
-        &bull; You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
-        you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
-        does not agree to the terms of the full Project Gutenberg&#8482;
-        License. You must require such a user to return or destroy all
-        copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
-        all use of and all access to other copies of Project Gutenberg&#8482;
-        works.
-    </div>
-
-    <div style='text-indent:-0.7em'>
-        &bull; You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
-        any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
-        electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
-        receipt of the work.
-    </div>
-
-    <div style='text-indent:-0.7em'>
-        &bull; You comply with all other terms of this agreement for free
-        distribution of Project Gutenberg&#8482; works.
-    </div>
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
-Gutenberg&#8482; electronic work or group of works on different terms than
-are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
-from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
-the Project Gutenberg&#8482; trademark. Contact the Foundation as set
-forth in Section 3 below.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.F.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
-works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
-Gutenberg&#8482; collection. Despite these efforts, Project Gutenberg&#8482;
-electronic works, and the medium on which they may be stored, may
-contain &#8220;Defects,&#8221; such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
-or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
-intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
-other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
-cannot be read by your equipment.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the &#8220;Right
-of Replacement or Refund&#8221; described in paragraph 1.F.3, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
-Gutenberg&#8482; trademark, and any other party distributing a Project
-Gutenberg&#8482; electronic work under this agreement, disclaim all
-liability to you for damages, costs and expenses, including legal
-fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
-DAMAGE.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
-written explanation to the person you received the work from. If you
-received the work on a physical medium, you must return the medium
-with your written explanation. The person or entity that provided you
-with the defective work may elect to provide a replacement copy in
-lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
-or entity providing it to you may choose to give you a second
-opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
-the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
-without further opportunities to fix the problem.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you &#8216;AS-IS&#8217;, WITH NO
-OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
-LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
-warranties or the exclusion or limitation of certain types of
-damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
-violates the law of the state applicable to this agreement, the
-agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
-limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
-unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
-remaining provisions.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
-providing copies of Project Gutenberg&#8482; electronic works in
-accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
-production, promotion and distribution of Project Gutenberg&#8482;
-electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
-including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
-the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
-or any Project Gutenberg&#8482; work, (b) alteration, modification, or
-additions or deletions to any Project Gutenberg&#8482; work, and (c) any
-Defect you cause.
-</div>
-
-<div style='display:block; font-size:1.1em; margin:1em 0; font-weight:bold'>
-Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg&#8482;
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-Project Gutenberg&#8482; is synonymous with the free distribution of
-electronic works in formats readable by the widest variety of
-computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
-exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
-from people in all walks of life.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-Volunteers and financial support to provide volunteers with the
-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg&#8482;&#8217;s
-goals and ensuring that the Project Gutenberg&#8482; collection will
-remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
-and permanent future for Project Gutenberg&#8482; and future
-generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
-Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.
-</div>
-
-<div style='display:block; font-size:1.1em; margin:1em 0; font-weight:bold'>
-Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
-Revenue Service. The Foundation&#8217;s EIN or federal tax identification
-number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
-U.S. federal laws and your state&#8217;s laws.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-The Foundation&#8217;s business office is located at 809 North 1500 West,
-Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
-to date contact information can be found at the Foundation&#8217;s website
-and official page at www.gutenberg.org/contact
-</div>
-
-<div style='display:block; font-size:1.1em; margin:1em 0; font-weight:bold'>
-Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-Project Gutenberg&#8482; depends upon and cannot survive without widespread
-public support and donations to carry out its mission of
-increasing the number of public domain and licensed works that can be
-freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
-array of equipment including outdated equipment. Many small donations
-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
-status with the IRS.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-The Foundation is committed to complying with the laws regulating
-charities and charitable donations in all 50 states of the United
-States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
-with these requirements. We do not solicit donations in locations
-where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
-DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
-visit <a href="https://www.gutenberg.org/donate/">www.gutenberg.org/donate</a>.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-While we cannot and do not solicit contributions from states where we
-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
-against accepting unsolicited donations from donors in such states who
-approach us with offers to donate.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-International donations are gratefully accepted, but we cannot make
-any statements concerning tax treatment of donations received from
-outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
-methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
-ways including checks, online payments and credit card donations. To
-donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
-</div>
-
-<div style='display:block; font-size:1.1em; margin:1em 0; font-weight:bold'>
-Section 5. General Information About Project Gutenberg&#8482; electronic works
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
-Gutenberg&#8482; concept of a library of electronic works that could be
-freely shared with anyone. For forty years, he produced and
-distributed Project Gutenberg&#8482; eBooks with only a loose network of
-volunteer support.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-Project Gutenberg&#8482; eBooks are often created from several printed
-editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
-the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
-necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
-edition.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-Most people start at our website which has the main PG search
-facility: <a href="https://www.gutenberg.org">www.gutenberg.org</a>.
-</div>
-
-<div style='display:block; margin:1em 0'>
-This website includes information about Project Gutenberg&#8482;,
-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
-</div>
-
-</div>
-
-</body>
-</html>
diff --git a/old/65801-h/images/cover.jpg b/old/65801-h/images/cover.jpg
deleted file mode 100644
index 78cab20..0000000
--- a/old/65801-h/images/cover.jpg
+++ /dev/null