diff options
Diffstat (limited to 'old/65801-0.txt')
| -rw-r--r-- | old/65801-0.txt | 16004 |
1 files changed, 0 insertions, 16004 deletions
diff --git a/old/65801-0.txt b/old/65801-0.txt deleted file mode 100644 index 04d0a02..0000000 --- a/old/65801-0.txt +++ /dev/null @@ -1,16004 +0,0 @@ -The Project Gutenberg eBook of Sonen af söder och nord. Förra delen, by -August Blanche - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and -most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms -of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you -will have to check the laws of the country where you are located before -using this eBook. - -Title: Sonen af söder och nord. Förra delen - Romantisk skildring från revolutionen i Paris 1848 - -Author: August Blanche - -Release Date: July 9, 2021 [eBook #65801] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -Produced by: Eva Eriksson, Robinzoon, Jens Sadowski, and the Online - Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net. This - file was produced from images generously made available by The - Internet Archive. - -*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SONEN AF SÖDER OCH NORD. FÖRRA -DELEN *** - - SAMLADE ARBETEN - AF - AUGUST BLANCHE. - - - ROMANER. - - I. - - SONEN AF SÖDER OCH NORD. - - FÖRRA DELEN. - - - STOCKHOLM. - ALBERT BONNIERS FÖRLAG. - - - - - SONEN AF SÖDER OCH NORD. - - - ROMANTISK SKILDRING - FRÅN REVOLUTIONEN I PARIS 1848 - - AF - AUGUST BLANCHE. - - “Les révolutions qui arrivent dans un - grand état, ne sont pas l’effet du - hasard ni du caprice des peuples.“ - - SULLY. - - ANDRA UPPLAGAN. - - Förra delen. - - - STOCKHOLM. - ALBERT BONNIERS FÖRLAG. - - - STOCKHOLM. - ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1870. - - - - - - - Paris den 20 Januari 1851. - - - Madame Robert och hennes vänner. - -Det är klart, att en resande, som för första gången besöker Paris och -der uppehåller sig några månader, skall komma i erfarenhet af mycket som -han förut icke känt eller kanske ej ens drömt om. Är den resande en -författare, om än aldrig så obetydlig, såsom fallet gudnås är med mig, -så är det också lika klart, att han gerna icke allenast vill uppteckna -hvad han sett, utan äfven meddela det åt dem, som möjligtvis förut -skänkt hans arbeten någon uppmärksamhet. - -I dylika fall samlar man ihop alla sina rön och reflexioner, knyter ihop -dem i en större eller mindre volym, hvilken man döper till namnet: -“Reseintryck“, “Vandringar i utlandet“, “En vinter i Paris“ med mera -sådant, och skickar sedan på vinst och förlust sitt barn ut i verlden. -Blir barnet väl emottaget af en oväldig kritik och en bildad allmänhet, -så känner sig fadern naturligtvis ofantligt lycklig. Har barnet ingen -lagerkrans att bjuda sin far på, utan säger till honom: “Pappa! som du -ser, är min högra hand alldeles tom, och det är inte mitt fel, utan -ditt, min far; men i min venstra ligga, såsom du ser, några fyrkar till -ersättning för en och annan biljett på diligenserna eller jernvägarne, -och det är heller icke mitt fel, utan allmänhetens“; då blir fadern icke -alldeles förtviflad. Men har barnet hvarken det ena eller det andra att -gifva, då — då tröstar sig i alla fall fadern, ty, tack vare naturens -första bud, det finnes ej något barn som icke gjort sin far _någon_ -glädje, åtminstone vid dess första steg på lifvets bana, åtminstone -innan det skickades ut i verlden. - -Men det ligger likväl mycket vanskligt i alla dessa “Reseintryck“, -“Vandringar i utlandet“ o. s. v. Saknar man den fyndighet, som behöfs -för att uppfinna någon ny pikant form, eller är man ej förmögen af -reflexioner lika snillrika eller, rättare sagdt, snillrikare än de som -redan äro utgifna öfver samma ämnen, så blir man en af de tråkigaste -varelser på jorden, ty det gifves knappast något tråkigare än en -resebeskrifning, som icke innehåller någonting annat än hvad andra förut -och kanske lyckligare utfört. Jag känner ganska många förståndiga och -bildade menniskor, som fått fross-skakningar vid första anblicken af ett -“Reseintryck“ eller en “Vandring i utlandet“. - -Det är gifvet att jag, som bestämdt ville utgifva något om min resa utan -att derigenom skada mina landsmäns helsa, skulle stanna i mycken -förlägenhet, ty jag saknar fyndigheten i formen och snillet i -reflexionen samt saknar framför allt lusten att vara tråkig, ty man har -sannerligen ingen rättighet att vara det. Må vara att allmänheten kan -låta bli att läsa hvad jag låtit trycka; men de arme sättarne, de arme -korrekturläsarne, de äro väl menniskor de också, och jag vill icke hafva -en sättares eller en korrekturläsares förbannelse på mitt samvete. - -Jag började derför tänka efter, om det icke skulle gå an att skrifva en -roman med parisiska scener och bland dem försåtligt insmyga åtskilligt -af hvad jag hade att anföra om märkvärdiga ställen, om konst, om -litteratur, om politik och gud vete icke allt som en resebeskrifvare -brukar idisla, sig sjelf, om ej androm, till mycken uppbyggelse och -hugnad. Jag hade icke länge funderat förrän jag fattat mitt beslut, -nämligen att skrifva just en sådan roman, under det jag hvilade mig -efter de långa ströftågen fram och tillbaka genom den ofantliga staden. - -Men ämnet? - -Ack! i Paris kan man icke vara ängslig öfver brist på ämnen. Man -behöfver blott genomläsa dagens tidningar, för att få dussintals sådana -att välja på, ja, man behöfver knappast mer än gapa, för att med luften -få in hela volymer af romaner, helst i en tid som denna, då man, -kafvande i svallvågorna efter en stor revolution, endast söker efter -medel till en ny och kanske ännu större. - -Man behöfver blott en kort tid vistas i Paris, för att icke längre -förvåna sig öfver den ofantliga produktivitet, hvilken kanske i lika hög -grad som det öfverlägsna snillet utmärker en Alexandre Dumas, en Eugène -Sue m. fl. Det enda man här har ondt om, är tid. Men har man den, så har -man också snart sagdt allt annat. - -Det återstod mig således endast att göra mitt val, hvilket, som man vet, -icke är det lättaste, när man har mycket att välja på, då jag en dag -satte mig i en omnibus för att fara till Bicêtre, ett af de största -fattigförsörjningshusen i Paris, för att taga kännedom om huru man i -civilisationens hufvudsäte vårdar det oskyldiga lidandet eller den -fattiga ålderdomen, som är ännu mera oskyldig. - -För sex sous kommer man i en omnibus från och till hvilken trakt i Paris -man önskar. I vagnen midt emot mig satt ett fruntimmer, med hvilket jag -genast kom i det lifligaste samtal. När jag säger: lifligaste, är det -naturligtvis blott min dam som detta epitet tillkommer, ty jag, nyss -anländ till Paris, föredrog visligen örats bruk framför tungans, och om -jag också vore tjugo år i Paris, skulle jag säkert aldrig komma till den -färdighet i franska språket som den min dam uti vagnen i så rikligt mått -innehade. - -För att förekomma den af mina landsmän, som skulle kunna draga på munnen -åt mitt lifliga samtal med ett obekant fruntimmer och en fransyska till -på köpet — ty hemma tänker man alltid illa om sina landsmän — skyndar -jag att berätta, det min fransyska i vagnen var mycket gammal, åttiårig, -såsom jag efteråt fick veta. Hennes namn var Antoniette Robert. Således -madame Robert, enka sedan tjugo år. - -Hennes man, som varit kurir under Napoleons tid, hade haft mycket att -beställa både för dennes och dess marskalkars räkning samt särskildt -gjort en resa till Sverige för Bernadottes. Madame Robert nämnde Sverige -och Bernadotte icke blott derför att jag var svensk — hon hade först -tagit mig för engelsman, en heder som vederfares nästan alla utlänningar -i Paris — utan äfven derför att hon sade sig haft mycken beröring med -familjen Bernadotte. Också hade hon en mängd anekdoter om den store -marskalken, sedermera Sveriges och Norges konung, samt om dennes gemål, -nuvarande enkedrottningen, — anekdoter, som hedrade de begge höga -personernas hjerta, anekdoter, som väl skulle löna mödan att vid något -tillfälle offentliggöra och dem jag gerna ville skänka min vän -Crusenstolpe, emedan ingen så skickligt som han skulle kunna använda -dem, förutsatt likväl han vore vid lynne att företrädesvis teckna dagrar -i stället för skuggor i sina snillrika skildringar. - -Som det var min afsigt att tillbringa flere timmar på Bicêtre, och jag -var fastande, underrättade jag mig af madame Robert, hvar man i -granskapet af berörde inrättning kunde finna något lämpligt -frukostställe. Madame Robert hade artigheten att icke blott säga mig -hvar ett sådant fanns, utan äfven att, sedan vi lemnat vår omnibus, -sjelf föra mig dit; och snart sutto vi tillsammans på hvar sin sida om -en kalfpastej och en butelj vin. Aldrig hade jag förr druckit vin -“tête-à-tête“ med ett åttiårigt fruntimmer, men sällan hade jag druckit -mitt vin med mera smak, ty madame Robert kredensade drufvan med den ena -intressanta historien efter den andra. Hon var alldeles outtömlig, den -goda madame Robert. Men så hade hon också en åttiårig lefnad att hemta -ur. - -Ack! tänkte jag, hvilken samling af roman-ämnen har jag ej redan dessa -skrynkliga läppar att tacka för! — Men som jag ej hade lust att uppföra -pjeser från ett förflutet århundrade, så nöjde jag mig med att dricka en -skål för madame Roberts nära hundraåriga minnen, hvarefter vi åtskildes, -sedan jag likväl dessförinnan emottagit hennes adress. - -Jag dröjde icke att göra mina besök hos henne och blef vid ett af dessa -förestäld för hennes vänner, tvänne andra fruntimmer. Det ena var en -madame Voguet, som hade varit amma åt ingen mindre personlighet än Carl -XIV:s son och efterträdare, Oscar, vår nuvarande allernådigste konung. -Madame Voguet kunde icke nog beprisa sitt höga dibarn, hvilket hon ansåg -för det vackraste och sötaste barn, som någonsin legat vid en qvinnas -bröst. Långt ifrån att betvifla denna hennes försäkran, lyssnade jag med -verkligt nöje till madame Voguets berättelse om huru hon torkat de -första tårarne ur en konungs öga samt huru hon njutit och känt sig -lycklig af att i sin famn hafva burit den, som en dag skulle leda tvänne -rikens öden. - -Som jag likväl aldrig tänkte våga mig på att skrifva en konungs -historia, icke en gång konung Oscars, så kom jag snart att företrädesvis -sysselsätta mig med det andra fruntimret, hvars namn var madame Lambert, -gift med en skräddare i Lyon och endast på ett kortare besök i Paris. -Madame Lambert öfverraskade mig snart med mitt eget fäderneslands språk, -hvilket alltid klingar vackert, men kanske likväl minst, när man hoppar -in på det ifrån franskan eller italienskan. - -Madame Lambert var således svenska. Min nyfikenhet att lära känna, huru -hon kommit till Frankrike och hvilka öden hon der haft, blef på -ögonblicket tillfredsstäld. Hon och en yngre syster, som numera var död, -voro döttrar till en sadelmakaremästare i Göteborg med namn Ahlgren, -hvilken derstädes afled år 1825, till mycken glädje för sina -yrkesbröder, emedan han drifvit den största sadelmakarerörelsen i -Göteborg, men deremot till mycken sorg för sina tvänne efterlemnade -döttrar, och denna så mycket större, som fadern, utom ett kärt minne, -endast, och oaktadt sin stora rörelse i lifstiden, lemnat sina begge -döttrar ett kapital af 2,000 rdr banko, hvilket icke afkastar någon -synnerlig ränta, helst om Justitie-kollegium eller Förmyndare-kammaren -skall förvalta de omyndiges medel. - -Det är mycket svårt för en tjuguårig ungdom med god helsa och åtföljande -matlust att lefva af omkring 40 rdr banko om året; det är icke lätt för -en fattig flicka med någorlunda uppfostran att draga sig fram i Sverige, -emedan hon har svårt att taga pig-tjenst, när hon har ett kapital af -1,000 rdr, har svårt att bli guvernant, när hon icke är språkkunig eller -spelar piano; ännu svårare har hon att bli någorlunda drägligt gift, när -hon endast har 40 rdr i ränta, men allra svårast har hon att lefva -ärbart och hvad man kallar anständigt, när hon med ett så litet kapital -i mynt förenar ett fördelaktigt utseende och en vacker växt. - -Mamsellerna Ahlgren voro ganska vackra, men de voro dertill ganska -förståndiga och beslutsamma. De hade händelsevis kommit öfver ett -“Reseintryck“ af en svensk turist och deruti funnit att unga fruntimmer -i Frankrike, med stort kapital eller intet, med eller utan pedantism i -lefnadssätt för öfrigt, ha det allra lättaste att bli gifta, om ej just -med svenskar, åtminstone med fransmän, hvilka icke heller äro att -förakta. - -Mamsellerna Ahlgren hade funnit ganska rätt i den saken, ty när -svenskan, den fattiga nämligen, nästan med hjertat i halsgropen och -blickarne mot jorden säger: “_Om_ jag en gång blir gift“, så säger -deremot fransyskan med hjertat kanske hvarken i halsgropen eller på -något annat ställe samt med trotsiga blickar: “_När_ jag en gång gifter -mig.“ Och detta gäller förnämligast den fransyska, som är fattig, ty den -som är rik, blir visserligen gift, men det är mamma eller pappa som -gifter bort henne, antingen hon vill eller icke. Visserligen vill hon -det alltid, men icke med Z., som föräldrarne tycka om, utan med A., som -hon älskar. - -Mamsellerna Ahlgren kunde icke annat än värdera ett land, der qvinnans -rätt så till alla delar vårdas, och beslöto derför att resa till Paris. -Först stälde de så till att de blefvo förklarade myndiga och sedan köpte -de sig en fransk parlör, hvilken de träget studerade. Derefter begåfvo -de sig af med sina vexlar och sin parlör, hvaruti de under resan -oupphörligen förhörde hvarandra, och de talte rätt bra franska -sinsemellan. - -Så kommo de slutligen till Paris, som i deras ögon var ett -utomordentligt angenämt samhälle, ty dels funno de en stad, hvilken till -och med var större än Göteborg, och dels sågo de aldrig något fruntimmer -ute på gatan, som ej hade sin kavaljer att hålla under armen. Också -tyckte de att alla flickor sågo mycket gladare och lyckligare ut än -deras systrar i Sverige och enkannerligen i Göteborg, der qvinnor i -allmänhet hafva mycket tråkigt och karlar också. De begge systrarna -fortforo att flitigt tala franska med hvarandra, men som de talade -svenska med fransmän, så dröjde det länge innan någon fransman bjöd dem -armen. - -Mamsellerna Ahlgren fingo emellertid snart kondition. Den äldre, -nuvarande madame Lambert, som af sin salig far, sadelmakaren, lärt sig -att kanta fotsackar och stoppa vagnsdynor, tog sig till att sy västar -och sticka stoppning å frackar, syrtuter m. m. En skräddararbetare hos -samme mästare satte stort värde på hennes blå ögon och ljusa hår, men -ännu större på hennes sätt att föra nålen samt den ovanliga styrkan och -ihärdigheten i hennes fingrar, tack vare faderns fotsackar. Han friade -genast till dessa ovanliga fingrar och fick på köpet både handen och de -ljusa lockarne, för att icke tala om sjelfva ögonen, som endast borde -kunna betraktas såsom ett nödvändigt sybehör, isynnerhet för den som -skulle bidraga till en skräddares trefnad och lycka på jorden. - -Monsieur Lambert, så var skräddarens namn, flyttade med sin hustru, född -Ahlgren, till Lyon, en småstad i Frankrike med ungefär 205,962 -innevånare. Der lefde de ganska lyckligt, ty rörelsen gick förträffligt. -Monsieur Lambert hade nästan ständigt fyrtio arbetare på sin verkstad -och konsumerade ungefär lika många gas-lågor för hvarje afton. Med ett -ord, f. d. mamsell Ahlgren ångrade aldrig att hon lemnat sitt -fädernesland, tänkte sällan på Göteborg och trodde, med en tår i ögat, -att det var många herrans år sedan någon krans lades på den hederlige -sadelmakarens graf. - -Men lifvet är sig likt. Madame Lambert hade äfven haft sina sorger. Hon -hade haft en son, som varit äldre än alla de andre sju, ty madame -Lambert, ehuru naturaliserad fransyska, förblef alltid till sitt -skaplynne en svensk hustru. Denne son, klippt och skuren till faderns -efterträdare, hade hunnit till tjugo års ålder, då 1848 års revolution -hindrade honom från att bli äldre. Han hade i början af detta -märkvärdiga år följt en manlig jemnårig kusin till Paris, för att, till -sin familjs och konstens fromma, inhemta en ny snitt på västar, lämpad -efter tre knapprader, som då började bli på modet. Ynglingen tog reda på -snitten, fick de tre knappraderna i sitt hufvud, men dagen derefter en -kula af bly på samma ställe, ty han stupade på en barrikad vid samma -kusins sida. Lyon gick miste om de tre moderna knappraderna, men fick i -stället republiken, ty de gamla snitten äro ändå alltid de bästa. - -Madame Lambert, modern, begret sin son, men hon förtviflade ej, ty -svenskan hade blifvit fransyska; monsieur Lambert, fadern, skröt vidt -och bredt öfver att han depenserat sin äldste son till förmån för den -goda saken. Hela Lyon strömmade till hans hus för att beundra det -sällsynta fenomenet af en skräddare, som depenserat så mycket för det -allmänna bästa. Ur sonens hjeltegraf uppstego hundratals nya västar, -frackar och paletåer, så att monsieur Lambert måste antaga fyrtio -arbetare till samt konsumerar till dato hvarje qväll åttio gaslågor. Med -ett ord, familjen Lambert befinner sig i de mest lyckliga -omständigheter. - -Men hur gick det väl med madame Lamberts syster, den yngre mamsell -Ahlgren? — Vänta, vi komma snart till henne, ty det är om henne som -madame Lambert börjar tala, under det hon oupphörligen torkar sina -fyrtifemåriga ögon, ännu ganska vackra och rörande, isynnerhet när de -gjuta tårar öfver enda systerns graf. - -Marie Ahlgren, som, efter hvad vi veta, följt sin äldre syster till -Paris, var icke på långt när så skicklig som systern i konsten att kanta -fotsackar och stoppa vagnsdynor. Deremot besatt hon en alldeles -utomordentlig färdighet uti att blankskura och polera metall. -Sadelmakaren Ahlgrens spännen på seldon och knappar på hundsvottar hade -på sin tid gjort ett oerhördt uppseende och skulle bestämdt hafva beredt -honom odödligheten, så framt någon odödlighet funnes för sadelmakare. -Mamsell Marie fortsatte sin konst i Paris och fick inom kort tid ganska -mycket att göra, ty det är mycket metall som behöfves skuras och poleras -äfven i Paris. - -Särskildt vann hon ett synnerligt förtroende på en mekanisk verkstad i -södra delen af staden. På denna verkstad fanns en verkmästare med namnet -Cambon, en ung man af ädel hållning och martialiskt utseende, någonting -som visst icke är ovanligt bland fransmän. Mamsell Marie med sitt varma, -öppna sinne för allt skönt, vare sig i metallväg eller annan väg, kunde -aldrig möta den unge verkmästaren utan att rodna öfver hela ansigtet. -Verkmästaren hade visserligen ingenting emot blå ögon och ljust hår, -hvilka herrligheter i södern äro mycket eftersökta; men han kunde icke -lida en hy, som helt och hållet stötte på pionen, ty han trodde i -början, den gode verkmästaren, att mamsell Marie alltid var så der röd i -skinnet, såsom fallet merendels är med dem, som förtära mycket -spirituosa. Cambon var dock ej så elak, att han tillskref hennes rodnad -en sådan ful källa. På sin höjd trodde han att den stackars flickan vore -född med ett sådant olyckligt skinn och att denna jemnröda hy vore en -nationalegenhet för det kalla björnland, hvarifrån han hört att den -blåögda, men alltför rödletta flickan kommit. - -Huru stor blef icke derför hans öfverraskning, när han en dag upptäckte, -att den unga främlingen äfven hade en hy som den renaste snö. Han hade -nämligen en dag haft något att anmärka mot några messingspjeser, som den -unga flickan polerade. Hans anmärkning hade den verkan, att mamsell -Marie, som hitintills och det till sin stora olycka varit röd i -ansigtet, så ofta verkmästaren sett på henne, nu blef så fasligt blek, -att verkmästaren riktigt förtjustes deraf, emedan han derigenom -upptäckte att rodnaden icke var, såsom han förut trott, oskiljaktigt -införlifvad med skinnet. Men som han, detta oaktadt, icke kunde frångå -sin anmärkning mot sjelfva messingsplåten, så blef mamsell Marie, -erinrande sig sin faders triumfer i Göteborg, alvarsamt ond. - -Hon ryckte messingsplåten ur verkmästarens hand och lade den framför sig -på ett bord. Derefter böjde hon sitt vackra, men af förtrytelse ännu -mycket bleka ansigte öfver den blanka plåten, och började bevisa det -ogrundade i monsieur Cambons anmärkning. Denne såg naturligtvis med -mycken uppmärksamhet på berörde plåt. - -“Men, mademoiselle!“ sade han, “det förhåller sig ju verkligen såsom jag -genast sade: messingen är för mycket hvit ... Men se, men se, den blir -ju allt hvitare ju mera man ser på den ... ack, min gud! nu är den ju -alldeles som silfver ... det är ett stort fel, när messing ser ut som -silfver ... Jag begriper icke hvad mademoiselle begagnat för polityr den -här gången?“ - -Hade Cambon vändt sina ögon från plåten till Maries bleka kinder, så -skulle han nog fått reda på polityren; men i stället höll han sig envist -vid den välsignade plåten, och kom kanske för tillfället ej ihåg att -plåten afspeglade mamsell Ahlgrens bleka ansigte. - -“Men hvad är det!“ återtog han förvånad: “jag tror att jag gjort er -orätt ... nu tycks det verkligen som om messingen vore något rödare ... -nej, men se bara ... nu är den som den bör vara ... besynnerligt ... den -är ju alldeles förträfflig ... bra, bra, bästa mademoiselle! ... Men -hvad vill det nu säga! ... aj! aj! den blir rödare, den blir alldeles -för röd ... den blir som guld ... messing får icke heller se ut som -guld, nådigaste mademoiselle ... Ha! det har jag inte heller märkt förut -... det är ett par blåa fläckar i plåten, liknande små blå emaljerade -ringar ... Ah, jag förstår!“ utropade han derefter och vände ändtligen -sina ögon till mamsell Maries numera blossande ansigte och fick -derigenom fullkomlig upplösning på den verkande gåtfulla polityren, fick -förklaring på silfret, guldet och den blåa emaljen. - -Från detta ögonblick fingo messingsplåtarne sin naturliga egendomliga -glans och äfven mamsell Marie Ahlgrens ansigte sin naturliga jemnare -färg. Men Cambon hade svårt att uttala det barbariska namnet Ahlgren, -men tyckte deremot mycket om namnet Cambon, och som han, till belöning -för en så rik polityr, gerna ville ge den vackra polererskan hvad han -sjelf tyckte om, så gaf han henne sitt namn, och på detta sätt fick -också hon hvad _hon_ tyckte om. Begge blefvo således mycket belåtna, och -madame Cambon, liksom madame Lambert, besvärades aldrig af någon -hemlängtan till fäderneslandet, allra minst till Göteborg, der man -knappast med mikroskop skulle kunna upptäcka en så vacker och hygglig -karl som verkmästaren på den der mekaniska verkstaden i Frankrikes -hufvudstad. - -Men salig sadelmakarens skugga, som fåfängt letat efter den barnsliga -kärlekens kransar på grafven i Göteborg, beslöt kalla till sig ett af -sina barn för att fordra räkenskap, och som Marie alltid varit hans -ögonsten och han följaktligen hade de största anspråken på henne, så -valde han också henne. Efter fem års lyckligt äktenskap afsomnade madame -Marie Cambon i sin makes armar och med sista blicken på en fyraårig son, -hvilken med en kerubs ansigte hoppade kring sängen, utan att kunna -begripa hvarför modern sof så länge, eller hvarför fadern var så -bedröfvad öfver hennes goda sömn. - -Sonen hette Armand. När madame Lambert nämnde detta namn, undergick både -hennes blick och tunga en fullkomlig förändring. Den förra hade icke -mera någon skymmande tår och den sednare ingen dämmande sourdine, såsom -nyss vid berättelsen om enda systerns och äldste sonens dödliga -frånfälle. Hennes blick blixtrade stolthet och hennes tunga svärmade -hänförelsens språk. Armand, ehuru blott hennes systerson, var hennes -hjelte, hennes afgud. - -Jag greps af hennes hänförelse, när hon berättade mig, huru Armand -Cambon under Februari-dagarna 1848 i spetsen för folket försvarat flere -barrikader och slutligen jagat Ludvig Philips tappra och trogna -municipal-garde ur Hôtel de Ville, hvilket han derefter intog och -besatte; jag delade hennes beundran, när hon vidare omförmälde huru -samme Armand i derpå följande Juni icke allenast värnat Hôtel de Ville -emot samma folk han anfört i Februari, utan äfven eröfrat en mängd -barrikader, uppbyggda och försvarade af de tallösa förvillade arbetarne -i S:t-Antoine. Armand var med ett ord en krigsgud, hvar och när han -visade sig. - -Men Armand var äfven en kärleksgud — (härvid spelade ett skälmskt leende -kring mosterns läppar). Armand var den vackraste yngling i Paris, liksom -han var den tappraste; han hade haft så många äfventyr i fruntimmersväg, -hade haft så många “bonnfortyner“ och slutligen hade han — — — - -Men jag glömmer, att Armand Cambon, “Sonen af Söder och Nord“, är -hjelten i min roman och att jag, en klok författare åtminstone i det -hänseendet, icke bör på förhand i en kort inledning uppenbara öden, som -behöfva tvänne hela volymer till tummelplats. Det är således madame -Lambert, född Ahlgren, jag har att tacka för min bekantskap med Armand -Cambon och hans öden, och mina läsare hafva på samma gång henne att -tacka för romanen, i fall nämligen det är något att tacka för. - -Mitt förra beslut trogen, har jag i samma roman inflikat beskrifningar -och reflexioner öfver åtskilliga märkvärdigheter inom den stora staden -samt derjemte sökt teckna den sednaste revolutionen, hvarvid jag icke -allenast begagnat mig af de underrättelser, som man genom personlig -beröring med fransmän af alla opinioner kan inhemta, utan äfven studerat -från trycket utgifna skildringar öfver de märkvärdiga dagarnes -händelser. Företrädesvis har jag följt ett arbete, utgifvet af den -frejdade Alexandre Dumas, mera känd såsom orleanist än såsom republikan, -kalladt: - - “_Le Mois_, - Revue historique et politique - de tous les événements qui se produisent en - France et à l’étranger - depuis février 1848.“ - -Med ett sådant arbete till rättesnöre, bör man icke gerna kunna -beskyllas för att hafva uteslutande studerat 1848 års revolution i -republikanernas papper. Min pensel är för fattig på färger, för att, -såsom sig bör, skildra dessa stora tilldragelser, jag vet det nog, men -hvad som fattas mig af rikedom på färger, skall jag söka ersätta genom -grunddrag af sanning. Hvad sjelfva språket beträffar, har jag kanske -gjort mig skyldig till åtskilliga klandervärda saker — för att icke tala -om dem, som kunna göras mot sjelfva innehållet. Så har jag t. ex. på -svenska återgifvit namnen på sådana ställen, som antingen redan förut -äro bekanta i Sverige eller med lätthet kunnat öfversättas, under det -att de öfriga förblifvit vid sina franska namn. Vidare har jag här och -der i dialogen låtit en och annan fransk fras insmyga sig, men detta var -mig nödvändigt, så framt jag någorlunda troget skulle kunna återgifva -det egendomliga i den franska dialogen. Jag vågar dock anse dessa fel -icke större, än att en öfverseende läsare lätt bör kunna ursäkta dem. - -Hvad för öfrigt angår madame Robert och hennes vänner, till hvilka äfven -jag snart räknades, så har madame Voguet, konung Oscars amma, sin goda -pension samt bor dessutom hyresfritt i h. m. enkedrottningens franska -palats. Men med madame Robert sjelf stod det icke alldeles så lyckligt -till. Förmodligen var det för att vinna något understöd, som hon bad mig -vid min afresa från Paris medtaga ett bref från henne till h. m. -enkedrottningen, hvilket jag naturligtvis lofvade, emedan jag alltid kan -få tag i någon kammarherre, som ordentligt vill frambära brefvet. Men -hon bad mig äfven att inför h. m. enkedrottningen personligen och -muntligen framföra den åttiårigas djupa vördnad, och detta torde bli -något kinkigt för en arm syndare, som tycker att republikaner också äro -folk. - -Deremot föreföll mig ett uppdrag, som madame Lambert anförtrott mig, -ganska lätt, nämligen det att medföra bref och helsningar till en -farbror, som hon trodde sig hafva i Göteborg, en mycket gammal -snickarmästare. Ja, madame Lambert, jag skall, under min hemresa till -Stockholm, enkom för hans skull besöka Göteborg; jag skall, så framt han -lefver, lemna honom både brefvet och helsningarna; jag skall, vid ett -glas punsch och en pipa, upprepa för honom de begge brorsdöttrarnas öden -i främmande land; jag skall klingande vidröra hans glas och tömma en -skål för madame Lambert och hennes familj, samt vid samma tillfälle -framtaga den moderna och dyrbara bruna sammetsväst, som skräddaren i -Lyon skickat sin gamle frände; jag skall röras af att se, hur den -silfverhårige gubben, som, för att ej bli ett spektakel i andra -snickarmästares ögon, icke vågar profva den moderna västen, likväl med -skrynklig hand stryker på dess mjuka duk och mellan dess konstigt -arbetade stenkols-knappar kanske fäller en tår vid tanken derpå, att -ingen slägtings hand skall tillsluta hans slocknade öga, emedan hans -enda fränder antingen andas eller hafva en graf under främmande himmel. - -Slutligen skall jag, för att skingra tåren, berätta honom, som säkert är -för svagsynt att läsa min bok, allt hvad jag vet om hans yngre slägting -Armand Cambon, om denne son af södern, hvilken vid så många tillfällen -äfven visade sig vara en värdig son af norden. - - FÖRFATTAREN. - - - - - FÖRSTA TIDSKIFTET. - - Slutet af år 1847. - - - Första kapitlet. - - Messings-kedjan och femfrancs-stycket. - -På en öppen plats inom det åttonde arrondissementet af Paris, en klar -och blid December-dag år 1847 — Paris kan hafva många klara och blida -December-dagar — stannade en ung man, hvilken blottade sitt hufvud och -stälde hatten på den stenbelagda marken. Den unge mannen var klädd i -blus och pantalonger af mycket fint rödrutigt bomullstyg. Blusen, som i -rika veck föll öfver ett höghvälfdt bröst, sammanhölls intill det smärta -lifvet af ett splitter nytt lackeradt läderskärp, hvars lilla stålspänne -gnistrade mot solen, som ett smycke af briljanter. Ynglingens gestalt, -redan på afstånd sedd, tillkännagaf kraft, poesi och en viss glad -stolthet, egenskaper, som icke sällan förena sig under en blus, nb. när -denna bäres af en fransman. Närmare sedd, hade han ett ansigte med fina -drag, mycket ljuslett hy, eldiga, fastän blå ögon, halföppen mun genom -vanan att ofta tala och ständigt le, samt vackra hvita tänder, all denna -ungdomens och helsans herrlighet infattad i en ram af yppiga svarta -lockar och polisonger, hvilka sednare, kortklippta och väl putsade, -förenade sig under en haka med mörk skäggbotten. Den blonda hyn och det -mörka håret, när de äro förenade, betraktas såsom någonting sällsynt i -södern. - -Den unge mannen omgafs snart af en mängd folk, ty man såg på alla hans -rörelser att han ämnade hålla tal. Fransmannen och fransyskan, begge -lika idoga och visst inga slösare af tid, stanna dock gerna, när frågan -är om att afhöra en talare, utan att derför denne behöfver på förhand -intaga genom ett vackert ansigte eller en fördelaktig växt, såsom fallet -var med den förevarande unge mannen. Vid hörnen af de rymligare gatorna -och isynnerhet på de öppna platserna ser man dagligen och stundligen små -folkhopar, samlade kring hvar sin orator af gatan, hvars tunga är i -oupphörlig rörelse, till fromma antingen för de konster han har att visa -eller för de varor han har att sälja. - -Qvinnorna i den folkhop, som nu samlades, tycktes icke nog kunna beundra -den blifvande talarens ansigte och hållning, otåligt afvaktande orden -från hans läppar, under det att karlarne delade sin uppmärksamhet mellan -honom och hans hatt, hvilken sednare icke företedde någonting annat -märkvärdigt, än att den, i stället för att sitta på hufvudet, stod med -kullen mot gatstenarne, till mer än hälften fyld af små paket, ett sätt -att nyttja hatt, som hattmakaren troligtvis icke drömt om, när han i sin -anletes svett formade den. - -Men medan talaren bereder sig till talet, icke derför att han behöfver -bereda sig dertill, enär fransmannens tunga städse är redo, antingen han -vet eller icke vet hvad han skall tala, utan derför att han väntar sig -ett större auditorium, vilja vi som hastigast betrakta platsen, på -hvilken ynglingen står, ty att platsen är märkvärdig, det ser man genast -på den höga majestätiska kolonnen, som der reser sig. - -Platsen är Bastilj-platsen och kolonnen Juli-kolonnen. - -Bastilj-platsen! Juli-kolonnen! ... Det mörkare förflutna och det -ljusare närvarande! ... fängelset och friheten! ... vålnader af -olycklige, som försmäktat i despotismens bojor! vålnader af lycklige, -som stupat för frihet och fädernesland! ... - -Bastiljen — en bostad först för konungar, bland hvilka Frans den förste -vid sina fester brukade bekläda de tjocka murarna med sidendraperier, -nattetid belysta af mer än 1,200 facklor under fanfarer och jubelrop, -och sedan för statsfångar, lyssnande till vakters fältrop, bojors rassel -och bilors fall — stormades för sista gången af folket den 14 Juli 1789 -och jemnades med jorden. Återstår således deraf blott platsen med dess -namn och minne. Men namnet är renadt och minnet försonadt, ty på samma -plats höjer sig nu Juli-kolonnen, ett ståtligt monument öfver stupade -barrikad-kämpar, upprest af ett tacksamt folk och helgadt af en konung, -som i början kanske var tacksammare än sjelfva folket. - -För dem af våra läsare, som icke haft tillfälle att med egna ögon se och -beundra monumentet, våga vi en kort beskrifning. Kolonnen, hel och -hållen af brons, har en höjd, som, mätt från basen till toppen, utgör -omkring 85 svenska alnar. Piedestalen, i detta mått inbegripen och -likaledes af brons, med friser öfverallt prydda af rikt ciselerade -ornamenter samt med en gallisk tupp i hvardera hörnet, har sina fyra -facer olika dekorerade. På hufvudfacen är ett lejon, stödjande sig mot -zodiaken, hvarigenom på en gång framställes folkets kraft och -Juli-månadens himmelstecken. Deröfver läser man följande i metallen -ingräfda gyllene bokstäfver: - - “A la gloire - des citoyens français - qui s’armèrent et combattirent - pour la défense des libertés publiques, - dans les mémorables journées - des 27, 28 et 29 juillet 1830.“ - - På bak-facen, under staden Paris’ vapen, läser man: - “Loi du 13 décembre 1830 - Art. 15. - Un monument sera consacré à la mémoire - des événements de juillet. - - * * * * * - - Loi du 9 mars 1833 - Art. 2. - Ce monument sera érigé sur la place de la Bastille.“ - -På de begge sidofacerna äro under staden Paris’ vapen upptecknade de -trenne Juli-dagarnes data med guirlander öfver och lagerkransar med -segerpalmer under. Sjelfva det s. k. lifvet af kolonnen är medelst 4 -kransar eller band afdeladt i tre partier. Hvarje parti, 8 alnar högt -och representerande en af de tre dagarne, är i sin ordning fördeladt i 6 -kolumner, hvardera af dessa innehållande 28 namn af dem, som stupade i -Juli-striden. Följaktligen 168 namn mellan hvarje band och i totalbelopp -utgörande 504. Sjelfva banden äro prydda med lejonhufvud, genom hvilkas -öppna gap dagsljuset intränger till kolonnens inre. Emellan dessa -lejonhufvud hänga sköldar med de tre dagarnes gyllene chiffer. -Kapitälet, värdigt en sådan kolonn och troligtvis det största i sitt -slag, väger ensamt 21,000 skålpund och är, i förhållande till det -öfriga, rikt orneradt med löfverk, hvaraf 4 jätteblad bilda vinklarna af -den korg, hvilken höjer sig öfver kapitälet, som dessutom är försedt med -4 lejonhufvud, under hvilka fyra barn uppbära rika guirlander af blommor -och frukt. Det är styrkan som vakar öfver och beskyddar oskulden, det är -oskulden som i sin ordning förskönar och förädlar styrkan. Kapitälet är -derjemte bekransadt af en öppen balustrad, ifrån hvars midt höjer sig en -mindre piedestal, uppbärande den gyllene statyn af frihetens genius, -som, krossande despotismens bojor, förer civilisationens fackla öfver -verlden. - -Kolonnen stödjer sig på tvänne fotstycken af hvit marmor; det första är -cirkelrundt, och det andra eller öfverliggande, som är i qvadratform med -en polerad granit-sockel, prydes på hvardera sidan af fyra -bronsmedaljonger, framställande rättvisans, kartans, styrkans och -frihetens sinnebilder. Kolonnens port gifver tillträde till tvänne -trappgångar. Bestiger man den, som i skruf-form bär uppåt och hvilken, -helt och hållet af metall, har 205 trappsteg, så kommer man efter några -minuters vandring i närheten af frihetens genius och får från den öppna -balustraden en herrlig utsigt öfver den ofantliga staden, dess hvimlande -gator, dess palatser och tempel, förvånande genom sin mängd, hänryckande -genom sin skönhet. Väljer man deremot den andra trappgången, som bär -nedåt, så står man snart inom murarna af de fallne barrikadkämparnes -stad, afdelad i tvänne grafhvalf, hvartdera innehållande en stor -sarkofag; i hvarje sarkofag äro fem och tjugo likkistor nedsatta; i -hvarje likkista hvila tolf kämpar den sista hvilan. Följaktligen är det -utöfver ett antal af 600 döde som Juli-kolonnen reser sig, som frihetens -genius sväfvar. - -Det är en högst egen känsla hvaraf man gripes, när man står dernere i -grafhvalfvet och fäster sina blickar på S:t Martin-kanalens mörka vågor, -som djupt under hjeltegrafven oupphörligen, ehuru med ett liktågs tröga -gång, skrida fram och försvinna. Man tycker sig stå vid stränderna af -floden Styx; man tycker sig höra vålnader hviska till hvarandra öfver -det mörka vattnet. Hvarom hviska de väl? ... - -Fråga de kanske hvarandra, huru många dylika monumenter behöfva resas, -innan frihetens genius blifvit något annat än blott en gyllene bild, -innan sanningen torkat den sista tåren ur sitt öga, innan menskligheten -och civilisationen smält tillsammans i en enda låga med en fridsäll jord -till altarhärd och Guds leende anlete till himmel!!! - -Men lemnom grafvarne och återvändom till lifvet, som leker på takåsen -till de dödes stad, och förenom oss med dem, som samlat sig kring -talaren vid kolonnen och det så talrikt, att denne ändtligen finner sig -kunna börja sitt tal. Bland åhörarne ser man äfven några personer af den -s. k. bättre klassen, herrar och damer af utsökt toalett, ty alla i -Frankrike utan undantag älska talfriheten, och om de maktegande -inskränka den, hvilket visserligen stundom sker, så är det blott derför -att de sjelfve skola få tala desto mera. - -“Mina herrar! mina damer!“ började den unge mannen, under det han visade -de församlade ett af de små paketen, som han nyss upptagit ur hatten: -“mina herrar! mina damer! frihetens värn och frihetens belöning! Kan -ingen af er gissa hvad som finnes inom detta lilla anspråkslösa paket? -Ingen? ... Och likväl hafven I, mine herrar, ögon, hvars blickar kunde -döda Frankrikes fiender, och I, mina damer, blickar, hvars strålar kunde -uppväcka de döde.“ - -“Bravo!“ ljöd det från hela den tacksamma kretsen. I Paris är man lika -litet som annorstädes känslolös för beröm och smicker. - -“Men jag fattar orsaken“, återtog talaren efter några bugningar, “och -jag skyndar att förklara den ... Vi stå på ett heligt ställe ... Era -blickar, mine herrar, söka i denna stund minnet af de tre Juli-dagarne -och hur skulle de då kunna fästa sig vid det obetydliga föremål, som nu -är i fråga! ... Strålen i era ögon, mina damer, afkyles i detta -högtidliga ögonblick af tårar, gjutne vid tanken på så många ynglingars -död, på så mången för tidigt jordad förhoppning om belönande kärlek och -huslig lycka.“ - -“Men hvarför beklaga dem!“ fortfor talaren med åtbörder, som skulle vara -tillräckliga för minst ett dussin svenskar; “de _voro_ arbetare med -knappast en sou till en klase drufvor (hör! hör!) ... de _äro_ hjeltar -med en odödlighet för årtusenden! (Bravo! Bravo!) ... Hvad de voro, äro -vi i denna stund ... hvad de nu äro, kunna vi blifva, om det gäller.“ - -“Ja, ja!“ skreks från alla sidor, under det att Bastilj-platsen genljöd -af handklappningarna. - -“Jag hör med förtjusning att de stora minnena uppröra er och finna -gensvar i era hjertan“, förklarade talaren med en glans och värma i -blick och ord, som icke kunde vara tillgjorda; “men“, tillade han -småleende, “det är icke nog med att prisa de döde, man måste äfven, om -ej just prisa, åtminstone uppmuntra de lefvande, och hvilken af dessa -förtjenar det mer än den fattige arbetaren, som icke har något annat än -sina händers verk att lefva af? ... Den som kan dö för stora idéer, bör -icke få dö af svält.“ - -“Bra! ganska bra!“ gillade de kringstående. - -“Således är det blott för att ge er anledning till denna uppmuntran som -jag öppnar paketet“, yttrade talaren, brytande det och framdragande ur -omslaget en messingskedja, hvilken glimmade rätt vackert mot solen, -under det att talaren höll den så högt att alla kunde se den. - -“Åhå“, utlät sig folket, utan att röja tecken till öfverraskning. - -Vädjandet till Juli-kolonnen och de stupade frihetskämparne var således -blott prologen till en affär med messingskedjor, och det anade nog -åhörarne förut; men det gör fransmannen detsamma för hvilket ändamål man -talar, allenast man anslår de patriotiska strängarne, följden deraf må -sedan blifva hvilken som helst, antingen en nedtrampad krona af guld -eller en uppvisad kedja af messing. - -“Men det är icke tillräckligt med att I beundren varan“, återtog -talaren, “I måsten äfven köpa den ... En kedja, som blott beundras, men -icke köpes, blir, om den också är värd millioner, förr eller sednare -blott ett rep för den arme köpmannens hals, och beundraren, som icke -köper, blir den som tilldrar repet.“ - -“Aha“, yttrade gatans parlamentariska församling. - -“Lyckligtvis står jag midt ibland ett stort och ädelt folk“, fortfor -köpmannen, “ett folk, som möjligtvis skulle kunna hänga den som smider -bojor för frie mäns armar ...“ - -“Ja, ja! ... ganska bra!“ - -“Men icke den, som knyter gyllene kedjor till prydnad för våra qvinnors -halsar.“ - -“Lefve qvinnan!“ ropade några röster. - -“Ja, lefve qvinnan!“ instämde köpmannen; “men hur viljen I att hon skall -kunna lefva, om man ej uppskattar hennes skönhet som sig bör, om man ej -hyllar hennes smak för det prydliga, om man ej ...“ - -“Ger henne kedjor, som äro värda en eller två sous“, inföll en åhörare. - -“En eller två sous?“ upprepade köpmannen: “om denna kedja vore till salu -i någon af stadens större juvelerarebodar, till exempel hos herrar -Tossin och Didiot vid rue Richelieu eller i Palais-Royal, hvad skulle -den då kosta? ... tvåhundra, ja kanske trehundra francs, ty utom -metallen och arbetslönen måsten I betala bodens stora hyra, -fönsterrutornas slipade spegelglas och de tallösa gaslågorna, som -mångdubbla tillverkningarnas glans ... Men jag, som, efter hvad I -finnen, icke har någon annan salubod än hatten der, ingen annan ruta än -den genomskinliga luften, ingen annan belysning än solen, jag kan -möjligtvis sälja den för hundra francs.“ - -“Bara hundra francs? ... O mon dieu! Hvilket ädelmod!“ utropade flere. - -Men oaktadt säljarens ädelmod anmälde sig ingen köpare. - -“I ansen hundra francs för litet, men ingen vill belöna mitt ädelmod“, -sade köpmannen; “arma folk! det är lättare att taga hjertat ur ditt -bröst, än hundra francs ur dina fickor ... Jag begär icke ditt hjerta, -ty det tillhör fäderneslandet (bravo!): jag begär icke heller hundra -francs, ty hvem eger väl hundra francs i dessa tider? (sannt, ganska -sannt! hvem eger hundra sous i dessa tider?) Tron icke, att jag med -förbundna ögon famlar bland ruiner af vårt fordna välstånd? Är väl jag -den ende, som icke ser huru näringarna dag från dag tyna af, huru -krediten sjunker (hör! hör!), huru bodarne stängas af brist på köpare, -medan deremot handelsdomstolen fylles af cessionsansökningar, huru -gatorna hvimla af arbetare utan arbete, utan bröd (hör! hör! hör!), huru -med ett ord samhället rusar till sin undergång, huru ...“ - -“Sannt, sannt! Bravo, bravo!“ afbröt honom folkskaran. - -“Aha! det är icke för sina kedjor han håller tal“, anmärkte en af de -jublande. - -“Kedjorna äro blott en förevändning“, anmärkte en annan. - -“Hvem är han? ... Hvad heter han?“ frågade en tredje. - -“Vare hvem han vill, så är det sanning han talar“, tillade en fjerde. - -“Ja visst, bravo!“ skränade de flesta. - -“Det är dessa bedröfliga omständigheter som föranleda mig att nedpruta -priset till hälften“, började ånyo köpmannen: “således icke en sou öfver -femtio francs för denna vackra kedja ... Hvem vill derför hitta en kedja -för femton francs? ... Mon dieu! sade jag femton? ... men får gå ... En -fransman står alltid vid sitt ord, när han ej bär krona på hufvudet -eller portfölj under armen.“ - -“Bravo!“ - -“I ropen bravo, men I köpen ej“, anmärkte talaren, “men jag förstår ... -I frukten kanhända att denna kedja är af guld.“ - -“Åhå, ha, ha!“ skrattade de kringstående, som nog visste att inga -guldkedjor utbjudas på gatorna. - -“Jag skyndar då att taga er ur denna villfarelse!“ yttrade talaren, “jag -hör er redan göra hvarandra följande frågor: hvad skall en dag följden -blifva af allt det guld man upptäcker i Californien? Skola ej snart nog -Californiens skatter öfversvämma vårt land? Visserligen skola de ej muta -vårt mod, besegra vår tapperhet eller fördunkla vår ära (bravo! bravo!) -... men de skola nedsätta värdet af allt vårt guld till intet ... -Guldmenniskan skall svälta ihjäl på sin bädd af louisd’orer (bravo!), -medan de lägre metallernas anhängare intaga hans orättmätigt inkräktade -tron (ja, ja!): den som bär en kedja af guld skall knäfalla för den som -bär en kedja af messing. Derför, mine herrar! mina damer, den af er som -en dag önskar se hela börsen, Rothschild inbegripen, vid sina fötter -(bravo! bravo!), han köpe denna kedja för femton sous ... Hvem vågar nu -betvifla att min kedja är af messing!“ - -Det fanns ingen som tviflade på det, men också ingen köpare, ingen som -ens ville ge femton sous för en kedja, hvilken, ehuru blott af messing, -likväl var ganska vacker och röjde mycken skicklighet och smak hos -tillverkaren. Men hade ingen af de församlade råd att köpa den, eller -fruktade man att ett köp skulle göra slut på den vackre talarens -föredrag, som så var i de flestes smak? - -“Icke en gång femton sous“, sade efter någon stunds uppehåll köpmannen, -“men betänken då en annan omständighet ... föreställen er, att denna -kedja verkligen vore af guld, och att den, köpt för två till trehundra -francs, en dag borttappades, utan att någonsin kunna återfås, hvilken -stor förlust då för egaren eller egarinnan! ... Men om deremot denna -kedja, som endast kostar femton sous, förlorades, så blefve ju förlusten -endast femton sous, eller hur? ... Nej, icke ens det: långt ifrån att -bli förlust, blefve det snarare en vinst, en vinst lika stor som -skilnaden emellan trehundra francs och femton sous ... Hvem skulle -derför icke gerna vilja ha en kedja, som, när den behålles, endast -kostar femton sous, men, när den förloras, tillskyndar en vinst af -trehundra francs eller just den summa, som en kedja af guld skulle ha -kostat?“ - -Allmänheten fortfor visserligen att beundra den utomordentliga kedjan; -men ingen spekulant anmälde sig, ingen ville förlora femton sous för att -vinna trehundra francs. - -“Men“, återtog den långt ifrån modfälde säljaren, “I hören dagligen så -mycket ordas om den stora vinst Frankrike skördat och isynnerhet nu -skördar af sina förluster (hör! hör!), att jag verkligen icke undrar på -om I misstron mig ... hör man icke dagligen vissa organer inom pressen, -hör man icke ministrarne och deras anhängare inom kamrarne oupphörligen -förklara att den sjunkande krediten, det ramlande välståndet inom landet -(högre!) och det slocknande anseendet utom landet (högre! högre!) i -sjelfva verket och inför den högre vishetens ögon icke äro något annat -än de solklaraste bevis på landets lycka under en vis och fridsäll -styrelse (bravo! bravo!), att affärerna i Spanien (högre! högre!) och -affärerna i Schweiz (högre, högre, högre!) ...“ - -Talaren hejdade sig, ty hans skarpa blick upptäckte några -polissergeanter, som närmade sig folksamlingen. “Men det är ingen -välsignelse i dag på Bastilj-platsen“, började han ånyo i något -förändrad tonart, “och jag måste väl flytta min butik till en annan -trakt af staden ... till Tuilerierna kanhända, för att der finna den -afsättning, som nekas mig af Juli-kolonnen (nej, nej, nej!); men hellre -än jag det gör“, återtog han med stark röst, säljer jag min vara till -underpris (bravo, bravo!) ... “ja, jag säljer kedjan för fem sous, så -sannt jag heter Armand Cambon!“ - -Starka bifallsrop belönade detta stora bevis på patriotism. Något hvar -började föra händerna till sina fickor. Kanske tyckte man sig alltför -länge hafva pröfvat den unge mannens tålamod eller också fann man att -fem sous icke kunde vara för mycket för en så beprisad kedja. -Fransmannen hushållar mindre än någon annan på sitt blod, när det -gäller; men nog ser han på sous-styckena och det kanske mer än någon -annan. Också är det mycket vanligt att i Paris träffa utlänningar, som -erbarmligen skrika öfver fransmännens snålhet, hvilken de endast kunna -jemföra med deras evinnerliga fallenhet för uppror och revolutioner. -Detta hindrar likväl icke, att samme utlänningar länge och väl trifvas i -Paris och att nya oupphörligt ditströmma, för att kasta sina guinéer -eller dukater i gapet på samme fransmän, och hvarför? Antingen finner -man Paris trefligare än alla andra städer i Europa eller också har man -en aning om att menskligheten och bildningen stå i någon skuld hos dessa -snålvargar, hvilka på ett eller annat sätt måste betalas. - -“Jag ger fem sous for kedjan“, ropade en grisett, och det med en ifver, -liksom fruktade hon att någon skulle förekomma henne. - -“Vänta, jag ger fem francs för den“, hördes en annan fruntimmersstämma, -men så melodisk, att den, äfven utan det oförmodade och särdeles -frikostiga anbudet, skulle hafva dragit till sig allas uppmärksamhet. - -Hållande under armen en äldre herre, med hederslegionen i knapphålet, -stod der midt emot den öfverraskade köpmannen en flicka i ungdomens och -behagens första blomma. De under den lätta, af svart silkesflor -förfärdigade hatten framringlande lockarne behöfde icke hafva denna -mörkbruna färg, för att förhöja hyns hvithet, en alabastergrund, i -hvilken morgonrodnaden inbränt sin skönaste färg och sedan qvarglömt -lågan. Första anblicken af de regelbundna anletsdragen kunde hafva -kommit en att tro, det Psyche lemnat sin piedestal i Louvren, för att -från Bastilj-platsen undersöka huruvida frihetens genius på kolonnen -möjligtvis kunde vara hennes förlorade Amor. Psyche gör alltid, i -förbigående sagdt, på alla ett djupare och varaktigare intryck än -sjelfva Venus, ty hon har allt af kärleksgudinnan, utom det alltför -jordiskt sinliga draget vid öfverläppen och det alltför guddomligt -stränga draget mellan ögonen, som konstnären gifvit Cyperns herskarinna, -antingen af skyldig aktning för Olympens goda rygte eller för att lugna -Vulcanus, som visserligen var den mest sotiga, men också den mest -anständiga af Olympens gudar. - -Men, för att återkomma till vår Psyche på Bastilj-platsen, borde man väl -nämna något om hennes ögon; dock, att träffande afbilda en fransyskas -ögon, när de äro stora, högblå och kasta strålar mellan de sexton årens -genomskinliga silkesbefransade ögonlock med de penslade ögonbrynen -deröfver och de lätta skuggorna derunder, dertill höfves en rikare -pensel än vår, ty endast det guddomliga kan träffande likna sig sjelf. - -Den unga damens drägt — en nutidens Psyche kan naturligtvis ej -framställa sig i samma toalett som antikens — bestod i en svart mantilj -af silkessammet med halfalns breda Bryssel-spetsar, nedanom hvilka -draperade sig i rika veck en svart sidensars-klädning, prydd af tre -hvarf tyllvolanger af samma färg. - -Personer, som följt med sin tid, säga att denna svarta drägt var på -modet i slutet af år 1847. Efter revolutionen 1848 blef röda färgen den -herskande och räckte till de bekanta Juni-dagarne, hvarefter halfva -staden gick svartklädd, sörjande slägtingar, stupade i barrikadstriden. -Med Napoleons presidentskap kom den grå färgen på modet och räckte -tilldess förskräckelsen för socialismen någorlunda hade lagt sig. Sedan -började helt småningom Orleanister och Legitimister (de qvinliga -nämligen) lysa i de blå och gröna färgerna, trons och hoppets färger. -Men som tron och hoppet allt mer börjat sjunka i moln, så har man ånyo -gripit till den svarta drägten. - -Den unga damens klädning var icke så lång som dem våra svenska damer -begagna. Fransyskorna hafva för mycken smak och för små fötter, för att -bruka långa klädningar. - -För en beundrare af vackra fötter — och det äro vi nog något hvar — är -det verkligen en njutning att se hur en fransyska förer sina. En -fransyska skulle bestämdt kasta sig i Seinen eller osa ihjäl sig, -hvilket sednare i Paris är mycket “en vogue“, om någon förebrådde henne -att hon ginge snedt på skorna. Hon kan, liksom andra qvinnor, må illa, -behandlas och behandla sig sjelf illa; men gå illa är för henne -omöjligt. Hon kan, liksom andra, nöta ut sina skor, ty cancan och -scottish pröfva nog grisetternas skosulor, men det är blott framsulan -det gäller, och klacken blir alltid densamma, alltid lika ny och -glänsande, aldrig röjande någon beröring med plankan eller stenen. -Derför är också hennes gång en gång på resårer, och när hon stående -hvilar sig, är det fjärilns hvila på blomsterskålen. - -Det är förlåtligt, om man blir något varm om hjertat, när man vill -teckna fransyskan, hvilket är nästan likaså svårt som att beskrifva -vestanvinden, som förtjusar oss när den kommer och bedröfvar oss när den -flyr. Påståendet, att fransyskorna visserligen i allmänhet äro -graciösare än andra qvinnor, men i allmänhet icke så vackra som deras -systrar i norden, är blott en konstgjord blomma, som man af artighet -räcker andra länders döttrar, för att trösta dem. Vi, som med en äkta -turists nyfikenhet genomströfvat Paris och det i många omgångar, ha icke -kunnat underlåta att dervid finna, det den allgode guden varit lika -frikostig mot Paris som mot Stockholm, hvad vackra fruntimmersansigten -beträffar. Vi skulle till och med kunna säga, att han varit något -frikostigare, om vi bara tordes. - -Förmågan att behaga är hvarje qvinna medfödd; men denna förmåga odlas -olika hos olika subjekter eller, kanske rättare sagdt, folkslag. Så t. -ex. räcker svenskans bemödande att behaga vanligtvis icke längre än till -den betydelsefulla kullerstolen och aflägges icke sällan med -brudskruden, då deremot fransyskans räcker ända till grafven, hvarefter -det går i arf till hennes döttrar, som, hvad de än vanvårda, likväl -aldrig vanvårda detta sitt möderne. - - Men troheten! troheten! — - “O trohet! du är stor i norden“, - -då deremot söderns döttrar och främst bland dem fransyskorna ... O -himmel! Bevare oss gud för dessa gracer utan hjerta; för dessa ögon, som -tända eldar för flere än en; för dessa små fötter med deras till flygt -alltid spända vingar; för dessa fina fingrar, som med slängkyssar -uppspäda sjelfva korstecknet, under det ögonen i sjelfva -vigvattensskålen söka älskarens bild! ... det är fasligt! ... - -Men det är verkligen skäl att något afkyla viggen, innan vi slunga den -öfver så vackra hufvud som fransyskornas. Gerna vilja vi förena oss med -dem som uppresa och helga vestaliska tempel åt nordens “ljuslockiga -mör“, men likväl med vilkor att grundpelarne dertill icke samlas på -bekostnad af söderns “svartögda tärnor“. - -Derför några ord om fransyskornas mycket omordade flyktighet. Det är -klart att vår mening ej kan vara att våga någon lansbrytning till förmån -för dessa olyckliga varelser, hvilka innehafva, såsom fransmännen och de -sjelfva kalla det, “une vilaine position“, men hvilkas antal i -förhållande till folknummern visst icke är större i Paris än i andra -hufvudstäder. Man kan egna deras öde en tår, djupt beklagande att den -gode ängeln nödgats lemna så många vackra hyddor till pris åt lågorna af -de lägsta lidelser, hvilka, sedan de rasat ut, lemna efter sig dessa -hemska ruiner, bland hvilka eländet famlar, ett elände utan like, ty det -har samvetsqvalen på hvar sin sida och föraktet efter sig. - -Vi vända oss endast till de samhällsklasser, af hvilka man eger att -fordra sedlighet såsom en gifven följd af bättre vilkor, bättre -uppfostran och föresyn, men som, i den mån de äro förnämare eller -rikare, lemna allt mer och mer otillfredsställande svar. Det sväfvar, så -har man sagt oss, mycken trolöshet, rik på förställning och ränker, -öfver turkiska mattor, mellan gyllene väggspeglar och sammetsdivaner, -belysta af mång-armade kristallkronor. Men man har äfven sagt oss den -egentliga orsaken dertill, och hvarför skulle vi icke tro lika mycket på -det sednare som på det förra? ... Se här hvad man sagt oss: - -Föräldrar af hög börd eller stor rikedom ha naturligtvis icke tid att -sjelfva uppfostra sin dotter. När hon blifvit så stor, att hon, enligt -vedertaget bruk, måste lära sig läsa, rita och “göra musik“, flyttas hon -utur barnkammaren, hvilken, belägen i en öfre våning af palatset, -föräldrarna sällan haft tid att besöka, och sättes i en pension, så till -vida lik ett kloster, som hon deruti icke får se eller tala med någon -annan än pensionsförestånderskan, några underlärarinnor och på sin höjd -en och annan gråhårig lärare i ritning eller pianospelning, hvilka alla -samt och synnerligen blifva föremål för den unga pensionärens och hennes -jemnåriga kamraters mer eller mindre lustiga och oskyldiga upptåg. Mer -än två gånger på året hafva omöjligt föräldrarne tid att personligen -göra sig underrättade om sin dotters framsteg, men hvilket anses så -mycket mer öfverflödigt, som pensionen är en af de mest ansedda i Paris. -Det är riktigt svårt att der få in sina barn, och man får tacka sin gud -om man får in dem för 2,000 francs om året för hvarje pensionär. -Emellertid tillväxer den unga pensionären, om ej just i visdom, så -åtminstone i en mängd konster, de flesta utgående på att spela -nyssberörde lärarepersonal en mängd puts, att knipa en och annan bakelse -ur hofmästarns skafferi samt en och annan persika från trädgårdsmästarns -orangeri, ty pensionen har naturligtvis en mycket vacker trädgård med -höga häckar och ännu högre murar. Dessutom kan hon ungefär lika mycket -engelska språket som våra svenska pensionärer kunna franska. Hon är nu -femton år, går på det sextonde och flyger hvarje ögonblick till fönstret -för att se, om icke föräldrarnes ekipage snart skall infinna sig för att -befria henne från det mångåriga fängelset. Ändtligen kommer ekipaget. -Under tiden hafva de omtänksamme föräldrarne, som redan för dottern -bestämt ett kapital med t. ex. 40 till 50,000 francs årlig ränta, gjort -bekantskap med en ung man, hvilken de finna ganska hygglig, emedan också -han har ett kapital med ungefär lika stor afkastning. Nu kommer dottern -hem och emottages af de hulda föräldrarne, hvilka, sedan de med mycken -ceremoni kysst hennes panna, presentera henne för den väntande -fästmannen, hvars namn hon förut icke ens hört omtalas. Han är kanske -den förste unge karl hon sett och säkert den förste, som räcker henne -den betydelsefulla blomsterbuketten. Det förstås att hon genast måste -tycka om honom. Åtminstone taga föräldrarne det för gifvet, ty de -utsätta bröllopsdagen, som vanligtvis randas tre veckor efter det första -mötet. Under denna väntans tid hålles den unga bruden träget innestängd -emellan hemmets murar och får knappast i föräldrarnes närvaro tala med -brudgummen, som dagligen på bestämd timme uppvaktar med de utsöktaste -blomsterbuketter och de dyrbaraste konfektkorgar. Men de tre veckorna -hafva sin gräns. Bröllopsdagens otåligt väntade sol sjunker, och från -denna stund är den unga damens frihet gränslös. Nu först börjas för -henne visiternas, soiréernas och balernas tid, böjande sig för hennes -minsta nyck. Förr en blomma med hårdt fästad rot, är hon nu en blomma -utan stjelk, fångad och drifven omkring af alla möjliga hvirflar samt -vissnad innan lifvets middagssol tändt sig. Nu gör hon bekantskaper, som -mera motsvara hennes ungdoms-drömmar; nu kommer hon in i förhållanden, -som ... - -Kort sagdt: hela den förnäma och rika verldens husliga missöden ha sin -grund i det oproportionerliga förhållandet, att qvinnans frihet före -äktenskapet är för liten och efter äktenskapet för stor. Men är det väl -hon som bör anklagas derför? Är det väl hon som bildat detta olycksaliga -uppfostringssystem, hvilket hon måste underskrifva med sitt dyraste -hjertblod och besegla med ett helt lifs olycka? ... - -Ända från den tid djufvulen upphörde att i egen hög person gästa jorden, -har han mer än tillräckligt varit representerad af de sedvanor och bruk, -som under namn af “convenance“ och “comme il faut“ nedtryckt -menskligheten och förvridit verlden. - -Men, i guds namn! utropa moralisterne, det är väl inte alla som ha råd -att årligen betala 2,000 francs för sina döttrars uppfostran! det är väl -inte alla, som ha 40 eller 50,000 francs ränta att ge sina barn i -hemgift! Om förbannelsen endast ligger i börden och penningen, så måste -ju helt naturligt välsignelsen ensam falla på majoritetens lott, ty -majoriteten har hvarken börd eller guld! ... - -Vi skulle kunna svara med ett vädjande till den sanningen, att ingenting -smittar så mycket som de högres och rikares föresyn i lära och lefverne, -men nöja oss i stället med att inför de stränge moralisterne presentera -hela denna skara af grisetter, hvilkas snöhvita tyllmössor man ser flyga -inom och utom barriererna af den ofantliga staden. - -Troligtvis finnes det ingen af dem som icke har sin älskare. Få -grisetter förtjena mera än halfannan franc om dagen; men ganska få af -deras älskare förtjena mera än de, och åtskilliga, såsom studenterna, -förtjena intet. Icke desto mindre äro de allt för dem de tillhöra. De -tillreda deras mat, borsta deras kläder, blanka deras skor, städa deras -kammare, springa deras ärenden, afråda dem från tusen dårskaper, som, -utan dem, skulle gifva sig luft. Följaktligen är grisetten för dem på en -gång älskarinna, syster och tjenarinna. - -Och hvad fordrar hon för allt detta? Jo, att älskaren följer henne när -hon vill skratta åt vådeviller eller dansa scottish (grisetterna äro -galna i vådeviller och scottish). Älskaren behöfver icke bli mörk i -fysionomien, ty älskarinnan köper sjelf sin biljett. Grisetten svälter -gerna tre dagar i veckan för att kunna skratta åt vådevillen en gång och -dansa två. Älskaren behöfver icke taga börsen med sig för oförmodade -utgifter, ty älskarinnan betalar sjelf sina kastanier, sitt bröd och -sina drufvor. - -Och hvad vänta de för sin framtid af sina älskare? Hvad väntar t. ex. -grisetten af sin student? Jo, att den blifvande mannen i staten kanske -en gång skall bli skumögd eller närsynt, när han möter den förre -studentens älskarinna. — Men de äro så lätt tröstade, säger man, de äro -så lättsinniga, hafva snart i beredskap en annan, i den förlorades -ställe. Det är alltför möjligt, att fransyskan icke bryr sig om att med -särdeles många tårar försköna spåren af den manliga otacksamheten. Det -är till och med alltför troligt att hon icke gör det. - -Vi veta icke hur många tröstlösa flickor sucka i Stockholm; men det veta -vi att knappast någon nattlig dimma hvilat öfver Seinens vatten, som -icke emottagit den sista sucken ur en qvinnas hjerta, brustet långt -förrän det kallnat. - -Vi bedja våra läsare om förlåtelse för det vi gjort oss skyldige till -ett af de största fel en romanförfattare kan begå, nämligen att genom -afvikning från ämnet hejda handlingens naturliga gång. Men detta är så -vanligt, när man kommer in på kapitlet om det täcka könet. - -Emellertid vilja vi nu söka återtaga tråden till den ovanliga händelsen -på Bastilj-platsen, ty ovanligt är det visserligen att någon bjuder fem -francs för en vara, som man kan fä för fem sous. Dertill kom äfven, att -hon som bjöd syntes tillhöra en klass, som icke brukar göra uppköp för -sin toalett på gatan och för öfrigt icke är känd för att särdeles -intressera sig för det lägre folket. - -Vår hjeltinna — det är så godt att genast erkänna henne såsom sådan — -egde också den allra som hvitaste lilla hand, och det var lätt att se, -ty hon hade, om af en händelse eller af koketteri, afdragit högra -handsken. Ett nytt fem-francsstycke med Ludvig Filips bild — ännu Ludvig -Filips bild — syntes i denna hand. Det smala pekfingret med dess -genomskinliga skära nagel förmådde knappast betäcka bildens reputerliga -kindben. Mot en skönare hand kunde en konungs hufvud icke hvila. - -“Hvilken idé! hvilken galenskap!“ hviskade i hennes öra mannen med -hederslegionen. - -“Jag gaf i går tio francs för en liten blomma af madame Furstenhoff och -för en timme sedan ett fem-francsstycke för en torta hos monsieur Félix -vid Boulevarden“, svarade hon lika sakta. - -Armand Cambon, riddaren af messingskedjorna, närmade sig henne, synbart -öfverraskad. - -“Det är verkligen så att jag köper er kedja för fem francs“, sade hon; -“och hvad underligt finner ni deruti, ni, som sjelf nyss bjöd ut den för -hundra?“ - -“Bravo! bravo!“ jublade skaran, applåderande och skrattande. - -“I himlens namn, blottställ oss icke!“ hviskade återigen riddaren af -hederslegionen, förskräckt öfver den hedersbevisning, som egnades hans -dam. - -“Julia Grisi och Fanny Cerrito skulle kunna afundas mig så mycket -bifall“, svarade leende den unga flickan. - -“Visserligen, sköna dam!“ stammade Cambon, tummande ännu förlägnare på -kedjan, ty han kunde icke dölja för sig att den nyss gifna applåden till -icke oväsendtlig del gifvits på hans bekostnad, “visserligen begärde jag -hundra francs ... men det torde icke vara er bekant att i Paris en -stackars arbetare som jag måste tala mycket för att få sälja litet.“ - -“Men många tala ej så mycket som ni“, förklarade hon; “mången talar icke -fjerdedelen så mycket för guld som ni har talat för messing.“ - -“Det är sannt, det är sannt!“ ropade folket om hvarandra; “Cambon talar -som Ledru Rollin ... Cambon borde bli deputerad!“ - -Riddaren af hederslegionen stod som på nålar och drog oupphörligen i den -unga damens mantilj, till verklig fara för de dyrbara Bryssel-spetsarne. - -“Det är visst sannt att jag begärde hundra francs“, svarade Armand -brydd; “men jag bedyrar att jag lika litet trodde på möjligheten att få -dem som ...“ - -“Som ni nu tror på de fem jag bjudit“, inföll hon. “Var så god och tag -emot pengarna och låt mig få kedjan, så är ju affären uppgjord.“ - -Hon räckte derunder fram handen med silfvermyntet. - -“Jag ber om förlåtelse!“ yttrade Cambon, i det han med en bugning sköt -hennes hand med penningen tillbaka, “denna kedja är redan såld ... såld -för fem sous åt den unga flickan derborta, såsom ni sjelf kanske hörde.“ - -“Rätt! ganska rätt!“ ropade folket, lika känsligt för rättvisa som för -goda infall. - -“Bra, monsieur!“ tillade damen med fem-francsstycket, lifvad af samma -känsla som de öfriga: “uppgör affären först med henne och kom sedan till -mig ... ni har säkert flere kedjor i er hatt derborta ... men var god -och skynda er!“ tillade hon, fruktande för sina Bryssel-spetsar som -hennes otålige kavaljer oupphörligt ryckte uti. - -Armand Cambon var ej sen att uppgöra affären med grisetten, hvilken -rodnande räckte honom kopparslantarne, inlagda i hvitt papper, ty det -nakna kopparmyntet var naturligtvis för fult för att kunna presenteras -en så ung och vacker karl som Armand Cambon, och dessutom var det ju -icke omöjligt att sådant der hvitt och fint papper kunde på afstånd -tagas för silfver. - -Sedan vår köpman lemnat grisetten kedjan och dervid sagt henne några -artigheter så väl för det vackra omslaget, som för de granna svarta -ögonen, hvilket också var i enlighet med verkliga förhållandet, upptog -han sin hatt från gatan och närmade sig ånyo vår Psyche med -fem-francsstycket. - -Grisetten lemnade derunder folk-ringen och ilade sin väg. För allt i -verlden skulle hon icke kunnat förmå sig att stanna qvar för att se på, -huru ett annat fruntimmer gåfve fem francs för en vara, hvilken hon -endast kunnat betala med fem sous. Men under det hon flydde, fästade hon -kedjan kring en hals, som icke heller var att förakta. Dock fordrar -rättvisan det erkännandet att hon under sitt lopp, snarlikt hindens, -icke uteslutande egnade sin uppmärksamhet åt halsen och dess nya -prydnad. Ofta kastade hon om hufvudet, hvarvid de stora svarta ögonen -sökte messingsarbetaren, utan tvifvel tacksamma för det beröm han nyss -gifvit dem. Ack, hvad somliga ögon äro tacksamma! - -Men Armand Cambon, den otacksamme, såg icke de svarta för de blå. Hvem -ser på den i vester flyende natten, när man har himmeln klar i öster? - -“En förståndig säljare handlar så att köparen aldrig får skäl att ångra -köpet“, sade Cambon till himmelen i öster; “när nu en köpare ger mera -för varan än den är värd, så blir naturligtvis öfverskottet antingen en -skänk åt säljaren eller en förlust för köparen ... Jag vill icke -emottaga en skänk och jag vill icke heller att ni skall lida en -förlust.“ - -“Ah, jag förstår“, sade hon något förlägen. - -Fina och känsliga själar hafva alltid lätt för att förstå. - -“De dagar jag får en franc för hvarje kedja“, fortfor arbetaren, “anser -jag mig ha gjort en god affär, och dessa dagar äro visst icke många ... -derför vore också nu en franc fullkomligt nog.“ - -“Men, monsieur,“ inföll hon, “det händer ju lika ofta och kanske oftare -att ni nödgas sälja för underpris, såsom nyss till exempel, och då -tycker jag att ni alltför väl kunde ...“ - -“Om förlåtelse!“ afbröt han, “när jag det gör, så är det mitt eget fel, -men det bör ingen annan betala ... Således en franc för kedjan efter ni -är så god och vill köpa den.“ - -“Men hur vill ni då att jag skall göra?“ frågade den sköna något -misslynt, “jag har icke något mindre mynt hos mig, och något motbjudande -förefaller det mig att få tillbaka på detta fem-francsstycke.“ - -“Nog vet jag“, svarade Cambon, “att ni ej bjöd på kedjan för det ni -ville ha den, utan derför att ni tyckte det vara synd om en säljare, som -ansträngde sina lungor för ingenting ... Derför är det också min -skyldighet att hjelpa er till rätta med saken!“ - -“Jag blir er särskildt förbunden för denna artighet“, försäkrade den -unga damen. - -“Jag tager ert fem-francsstycke och behåller det“, föreslog Cambon, “ni -tager deremot fem stycken kedjor, som ni icke behåller, utan skänker dem -åt hvem ni behagar ... Är jag nog lycklig, att ha gått er önskan till -mötes?“ - -“Jag tackar er hjertligt! ... Men jag behåller en af kedjorna och -öfverlemnar åt er att skänka de öfriga åt hvem ni vill.“ - -Riddaren af hederslegionen pustade och gnuggade händerna, liksom han -hade stått i flere graders köld. - -“Mademoiselle! Ni är oändligt god“, sade Cambon, “men der stå några -flickor, som säkert tycka om mina kedjor och skulle ännu mer värdera -dem, om de finge dem af er egen hand, som är så ... så ...“ - -Han ville säga: fin och vacker, men hejdade sig, ty det föreföll honom -som vore en dylik artighet i hans mun icke på sitt rätta ställe. Det -ridderliga, det granlaga mot fruntimmer är fransmannen medfödt och -urartar aldrig hos honom. Man är säker om att finna det lika väl under -lumpsamlarens lappade rock som under hofmannens stjernbeströdda mantel. - -Den unga damen rodnade, men ingen skugga öfver hennes purpurmun röjde -något förnämt förakt för den halfqvädna visan. Hur skulle man också -kunna förakta en visa, som af blygsamhet icke sjunges ut, men hvars -melodi man så väl känner! - -Ett ögonblicks tystnad följde emellertid, hvarunder fem-francsstycket -utbyttes emot de fem messingskedjorna. Den unga damen hade följt -riktningen af köpmannens finger, när han utvisade de flickor i ringen, -som han ansåg hugade att emottaga kedjorna. Utan att vidare fundera på -saken gick hon fram till de öfverraskade arbetardöttrarna och delade ut -de fyra klenoderna, låtande på samma gång, ehuru omärkligt för alla -andra, ett guldmynt medfölja hvarje kedja; men den femte gömde hon i den -lilla guldbroderade korgen, som hängde vid hennes arm. - -De som fingo kedjorna, blefvo icke litet lyckliga, ty messingskedjor äro -ändå i alla fall en rätt vacker prydnad, helst när dermed följer -tillräckligt guld att förgylla dem med. De fattade den sköna -gifvarinnans bägge händer och kysste dem. En af dem, modigare och -raskare än de andra, ropade: - -“Mademoiselle! unna oss den lyckan att veta ert namn, att vi må kunna -nämna det i våra böner.“ - -“Adelaïde“, svarade utan vidare betänkande den unga damen. - -“Hvilken obetänksamhet!“ utbrast riddaren, som följt henne hack i häl, -“hvilken oförlåtlig dårskap att så der midt på gatan utkasta sitt namn! -... utkasta det åt sådana der!“’ - -Den som i denna stund var obetänksam och oförlåtligt dåraktig, det var -riddaren af hederslegionen. Sådana saker kan man tänka, om man så vill, -men man aktar sig för att säga dem isynnerhet om man är i Frankrike ... -i Paris. - -Följden uteblef också icke. - -“Sådana der!“ upprepade en “gamin“ af det slaget, som, härdadt vid -emöternas chocker och kanonmynningens kartescher, icke fruktar några -barska ord från en hederslegionsriddares mun. - -“Mille tonnerres!“ röt en kolbärare, läggande sina grofva svarta händer -på riddarens skuldror. - -“Vill man öfverfalla mig midt på gatan!“ ropade riddaren, stretande -emot, “finnes det ingen polis? ... hör hit någon! ... släpp mig, släpp -mig, fördömda pack!“ - -“Pack!“ - -Det var kronan på verket, det var luntan vid krutdurken. - -“Ned med aristokraten! ... ned med guldmenniskan!“ vrålade hela -Bastilj-platsen. - -I ett ögonblick var riddaren skild från sin följeslagerska och omgifven -af en mängd vilda figurer, som öfverskreko hvarandra, hårdare och -hårdare omslutande sitt offer. - -Allt detta följde på hvartannat vida hastigare än vi hunnit nedskrifva -det. - -Den unga damen stod blek som den verkliga Psyches bild och lika orörlig, -förstelnad som den. Omkring henne och liksom för att beskydda henne -stodo de fyra flickorna, som nyss rönt så stort bevis af hennes -vänlighet. Men hufvudfiguren i gruppen tänkte i denna stund endast på -den fara, som hotade en annan, och hennes bönfallande blick sökte mannen -med messingskedjorne, liksom hon haft rättighet att vinna hans -deltagande. - -Denna blick sökte ej förgäfves, ty snabb som pilen, som tanken, kastade -sig Armand Cambon in i folkhopen liksom man kastar sig i vågen för att -rädda en drunknande. Snart hade hans starka armar undanvräkt de -våldsammaste; snart stod han öga emot öga framför den olycklige -riddaren, hvilken han ögonblickligen trängde närmare intill och -upplyfte. Derefter närmade han sig jernstaketet kring Juli-kolonnen. -Folkhopen upphörde med sitt anfall och lät Cambon obehindradt passera, i -den fromma öfvertygelsen, att den hederlige Armand Cambon omöjligen -kunde hafva någon annan afsigt än att spetsa den förhatlige aristokraten -på de lansar, hvaraf staketet bildades, ett infall så nytt och, med -afseende å staketets egenskap af hedersvakt kring frihetshjeltarnes -grafvård, så pikant, att det ovilkorligen måste framkalla det mest -enhälliga och stormande bifall. - -Armand Cambon var mera än ordets Ledru Rollin; Armand Cambon var -handlingens Robespierre, och gud vete icke allt hvad den hederlige -Armand Cambon i denna stund var. - -Cambon gjorde så till vida skäl för jemförelsen, som han, i likhet med -Robespierre sköt öfver målet. Det vill säga: i stället för att, såsom -det goda folket väntade, träda riddaren på de uppskjutande -lansspetsarna, lyfte han honom öfver dem och stälde honom derefter inom -staketet, hvilket, sedan dess port ögonblickligen blifvit af den -innanför posterade vaktkarlen tillsluten, sålunda, tvärtemot allas -uträkning, blef ett försvar för den, hvars undergång och död det skulle -blifva. - -Detta var ett streck i räkningen, som naturligtvis måste gifva signalen -till ett lika enhälligt som stormande missnöje från alla dem, som nyss -icke haft nog starka lungor för jubelropen. - -Armand Cambon var en förrädare af folkets heliga sak; Cambon var en -hemlig anhängare af aristokratien, ty man får icke gerna af en förnäm -dam fem francs för en messingskedja och man underlåter icke gerna att -spetsa en förnäm herre, så framt man ej kokar i samma gryta som de. -Cambon var en spion, som eftersträfvade ingenting mindre än en -polissergeants förmånliga syssla, och gud vet icke allt hvad den -stackars Armand Cambon nu var. - -Hotfulla röster, riktade mot vår hjelte, hördes från alla håll och -hotfulla armar höjdes, för att vända ordet till handling. Räddaren var -nära att bestiga den räddades bål. - -Men Armand Cambon höjde sig på tåspetsarna och ropade med en röst, som -genomträngde stormen: - -“Aktning för Juli-kolonnen! aktning för Juli-hjeltarnes graf!“ - -Han vädjade ånyo till Juli-kolonnen, och vi måste medgifva att den -sednare anledningen var mera på sitt ställe än den förra. - -Folkhopen hejdade sig. - -“När jordens mäktige icke längre skydda olyckan“, fortfor Cambon, “när -kyrkorna icke längre äro olyckans fristäder, hvar skall då olyckan finna -sitt skydd, sin fristad! ... hvar, om ej vid Juli-kolonnen!“ - -Folkhopen sänkte sina armar. - -Sätt det franska folkets alla lägre passioner i rörelse och gif dem hur -stort spelrum som helst, och man skall ändå alltid finna någon liten -fjeder blottad, hvarpå man kan trycka och derigenom ögonblickligen -stilla stormen. Hvad hundratusen bajonetter icke skulle kunna uträtta, -förmår ofta ett enda ord. Konsten är blott att finna det rätta ordet. - -“Derför aktning för Juli-kolonnen!“ upprepade Cambon, tilläggande: “och -aktning för olyckan, som anropar kolonnen om skydd!“ - -Några minuters tystnad följde. - -“Men han har kallat oss för pack“, ropade en ur hopen. - -“Ja, ja, han har kallat oss för pack“, upprepade mängden. - -“Ett förfluget ord är en uppblåst boll“, svarade Cambon, “och -återstudsar alltid på den som kastat den.“ - -“Men ordet en gång sagdt, måste straffas.“ - -“Hvem skall straffa honom?“ - -“Vi! ... död åt aristokraten!“ - -“Hvem skall döda honom?“ - -“Vi! ... död åt penningemenniskan!“ - -“Vi?“ upprepade Cambon, “således alla. Tjugo döda en, femtio döda en, -hundra döda en ... men dessa tjugo, dessa femtio, dessa hundra äro icke -Juli-hjeltarnes landsmän.“ - -En ny fjeder var vidrörd. En ny tystnad följde. Tystnaden är icke alltid -stormens förebud. Den är ofta eftertankens början, väckande besinningen -och friden. - -“Men“, anmärkte, efter en stunds paus, en ny röst ur hopen, “men -aristokraten vanhedrar genom sin närvaro Juli-kolonnen.“ - -Det är många röster som komma ur hopen, men alla dessa komma icke alltid -från folket, ty det finnes personer, som, ursprungligen icke tillhörande -hvad man egentligen menar med folket, likväl icke underlåta att för -enskilda intressens främjande uppkitla och uppreta det. Så t. ex. är det -ingen hemlighet att bland ropen: “Ned med Ludvig Filip!“ hvilka under -Februari-dagarne skallade på Paris’ gator, voro legitimisternas de -vildaste, liksom, under Juli-dagarna, orleanisterne hade brorslotten i -ropen: “Ned med Carl X!“ - -“Ja, aristokraten vanhedrar Juli-kolonnen!“ instämde hopen, ty ingen kan -bestrida att ju icke hopen ganska lätt följer med. - -“Nej, alla verldens aristokrater“, svarade Cambon, “om de också vore -förenade på en enda punkt, förmå icke vanhedra Juli-kolonnen ... den -höjer sig öfver alla partier.“ - -“Men Juli-hjeltarnes skuggor kunna icke tåla aristokraten“, invände en -annan. - -“Jo“, svarade Cambon, “det finnes ingen hämnd på andra sidan grafven.“ - -I detsamma hördes en trumhvirfvel, och ett kompani national-garde ryckte -fram ifrån Boulevard Beaumarchais inpå Bastilj-platsen. -Polissergeanterne, som funnit sig för svaga att skingra den allt mer sig -förökande folkmassan, hade dragit försorg om truppens ditbeordrande; men -numera var denna kraftåtgärd obehöflig, ty folket, antingen öfvertygadt -af den unge arbetarens ord eller trött på hela saken, som redan börjat -bli för gammal, skingrade sig sjelfmant, utan ringaste uppmaning från -myndigheternas sida. - - * * * * * - -Några minuter derefter stannade en hyrvagn, anskaffad af Armand Cambon, -nära intill staketet. Upp i vagnen steg, med den artige Cambons -tillhjelp, först riddaren af hederslegionen. Denne glömde att tacka sin -räddare för besväret, hvilken uraktlåtenhet dock troligtvis bör -tillskrifvas riddarens upprörda sinnesstämning, jemte den till följd af -tumultet fullkomligt derangerade garderoben, ty det fordras verkligen -utomordentliga händelser för att fransmannen skall kunna glömma sitt: -“Merci bien!“ - -Men riddarens dam försonade riddarens fel. - -“Aldrig kan jag glömma denna dag“, sade hon halfhögt till Cambon, i det -hon satte den lilla foten på fotsteget och räckte högra handen åt honom, -naturligtvis för att också bli upphjelpt i vagnen, “och aldrig vill jag -glömma den, ty den skall erinra mig om en ädel gerning, erinra mig om -hvad ni gjort för oss ...“ - -“Hvad har jag väl gjort?“ frågade Cambon: “den som kan rädda en -menniskas lif och icke gör det, är ju ungefär detsamma som mördaren -sjelf ... och föröfrigt tror jag ej att det var så farligt som det såg -ut ... Folket är vant att uppbära mycket svårare bördor än några -obetänksamma ord, utan att derför ta lifvet af sina vederdelomän.“ - -“Säg mig hur skola vi kunna visa er vår tacksamhet, utan att träda er -granlagenhet för nära?“ frågade den kanske i mångas ögon alltför -romaneska flickan. Nu för tiden är man alltid romanesk, när man är -naturligt god och hjertlig. - -“Ack, min gud! ... det är ju ingenting ... alldeles ingenting“, stammade -arbetaren. - -“Om ni någon gång skulle behöfva oss“, fortfor hon, “ack, förlåt mig! -... om ni någon gång känner en längtan att se ... att se huru de -personer befinna sig, som ha så stora skäl att tänka på er, så glöm ej -namnet Géronnière ... glöm ej rue d’Anjou-S:t-Honoré, n:o 35 ... och om -...“ - -“Hvad du dröjer länge, Adelaïde“ ... hördes från vagnen riddarens -jemmerliga stämma. - -“Jag kommer“, svarade flickan, i det hon beträdde fotsteget, “och ni -glömmer ej hvad jag bedt er om?“ yttrade hon, vändande sig till -arbetaren. - -“Jag glömmer ej att ni köpt min messingskedja“, svarade Cambon. - -“Denna kedja skall jag gömma“, försäkrade Adelaïde och försvann in i -vagnskorgen. - -“Och jag ... jag har ert fem-francsstycke jag“, hviskade Cambon, -hvarefter han tillstängde vagnsdörren och gaf tecken åt kusken att köra. - -Vagnen satte sig i rörelse. Armand Cambon såg länge efter vagnen; men -när vagnen försvunnit, såg han på fem-francsstycket. - - - Andra kapitlet. - - Rue d’Anjou-S:t-Honoré. - -Denna gata, belägen inom första arrondissementet, är en af de smalare -och minst lifliga i Paris. Ganska få salubodar finnas der, och de till -det mesta låga murar, mellan hvilka man promenerar, röja icke heller så -stort antal innevånare, att köpmännen kunna ana det löna mödan att -derstädes uppslå flere bodar; med ett ord, det yttre ser ganska tarfligt -ut och ger inga synnerligen höga tankar om Paris, i fall denna trakt är -den första man besöker. Men kastar man en blick inom portarne på dessa -låga murar, upptäcker man stora stenplanerade gårdar och deremot -svarande palatser, hvilka, icke synliga från gatan, snart uppenbara att -man är midt i skötet af den s. k. förnäma verlden. - -Den förnäma verlden bor gerna nära barrièrerna och på aflägsna gator, ty -dels är det godt att slippa beröringen med det bullersamma lifvet -närmare medelpunkten och att, när man vill sofva i ro, kunna obehindrat -betäcka gatorna med halm, dels också är det beqvämt att, om det börjar -koka i de stora folkqvarteren, de egentliga revolutions-grytorna, kunna -innestänga sig inom egna, med kolossala ekportar försedda, -fästningsmurar eller, i fall den brännheta imman skulle närma sig, hafva -utvägen till flykt så nära som möjligt. - -Gatan kan ej för oss svenskar vara obekant, ty n:o 76 är Svenska och -Norska Legationens palats, der h. exc. grefve G. Löwenhjelm bor och, -kanske oftare än någon annan utländsk diplomat, ser sina landsmän vid -det gästfriaste bord, som dessutom prydes af den på en gång äldste och -ungdomligaste af värdar. N:o 36 (28 gamla nummern) drager äfven till sig -svenskarnes uppmärksamhet, ty der bodde under kejsardömets tider -Bernadotte, hvilken af Napoleon skall hafva fått detta hus, som förr -tillhörde Moreau. Nu är Carl XIV Johans enkedrottning egarinna dertill. -Palatset, som är ganska beqvämt och vackert samt försedt med en rik -trädgård, uppskattades före sednaste revolutionen till två millioner -francs. Det borde, enligt allas omdöme, afkasta ganska vackra -knappnåls-penningar; men, efter hvad man sagt oss, skall det icke en -gång lemna så mycket som en knappnål i behållning, ja man påstår till -och med att den höga värdinnan får betala nöjet att ha ett hus i Paris -med omkring 100,000 francs årligen. - -Gatan kan icke heller för fransmän vara likgiltig. I huset n:o 11 bodde -Armand Dartois de Bournonville, en af Frankrikes mest produktive -dramatiska författare; i n:o 15 dog den ryktbare Benjamin Constant, och -i n:o 6 slutade år 1834 den 20 Maj Lafayette, hvars hela lif var helgat -friheten, sin händelserika bana. - -Men gatan har äfven sitt stora sorgliga minne. Der reser sig nämligen -ett monument, helgadt Ludvig XVI och Marie Antoinette och kalladt la -Chapelle Expiatoire, en dyster korsbyggnad med tvänne långa gallerier, -föreställande flere förenade grafvar. Platsen, hvarpå la Chapelle -Expiatoire nu står, var den stora grafven, som emottog de många offren -af den första revolutionen, till hvilkas antal, som vi känna, Ludvig XVI -och hans gemål äfven hörde. Ludvig XVIII lät år 1815 undersöka den -ofantliga begrafningsplatsen och trodde sig hafva fått reda på sin brors -och svägerskas ben, dem han sedan lät föra till konungagrafvarne i -S:t-Denis, ehuru det kan vara lika möjligt att Danton eller Robespierre -i stället fått göra resan till detta S:t-Denis, som säkert behagar deras -skuggor lika litet som “la fosse commune“ behagar det olyckliga -konungaparets. Uti kapellet i hemicykeln till höger är en marmorgrupp, -föreställande Ludvig XVI:s apoteos, och hans testamente är i -guldbokstäfver ingraveradt på en sockel af svart marmor; i hemicykeln -till venster är en annan grupp, likaledes af hvit marmor, föreställande -Marie Antoinette och religionen, denna sednare framstäld såsom en -beslöjad qvinna, bärande korset. På den dertill hörande svarta -marmor-sockeln är inristadt Marie Antoinettes sista bref till prinsessan -Elisabeth. Till höger och venster nedgår man på trappor, som leda till -underjordiska likhvalf, der, vid skenet af en ständigt brinnande lampa, -man upptäcker tvänne grafvårdar till konungens och drottningens minne. -Minnesvården är vacker och vördnadsbjudande, värdig ett konungapar och -värdig en konung, ty om någon fått lida för konungarnes fel, är det -otvifvelaktigt Ludvig XVI och hans drottning. - -Rue d’Anjou-S:t-Honoré är dessutom för författaren till denna berättelse -af särskildt intresse, emedan det var i huset n:o 35, eller midt emot -enkedrottningens af Sverige palats, som berättelsens hjeltinna i slutet -af år 1847 bodde. Ifrågavarande byggnad har också sin lägre mur med -inkörsport åt gatan, sin stora gård att promenera öfver, innan man -kommer till det verkliga palatset, samt sin breda, slottslika trappa, -uppför hvilken man naturligtvis måste gå, för att inkomma i den -furstligt möblerade våning, som beboddes af monsieur Géronnière, en af -Frankrikes mest ansedde bankirer, och hans sextonåriga brorsdotter, -samma unga dam som vi sett rikta sin dyrbara toalett med en -messingskedja från la Place Bastille. Monsieur Géronnière ansågs för en -af Pariser-börsens väldigaste pelare, ty dess piedestal var en -kassakista, lika ovanlig till storlek som soliditet. Derom fanns blott -en enda mening. Något annorlunda var det med sjelfva kapitälet, ty då -icke mindre han sjelf än hans beundrare — när har en rik man icke -beundrare? — ansågo det fullkomligt vuxet att jemte börsen äfven kunna -uppbära den tunga bördan af finansportföljen, delades denna goda tanke -hvarken af Ludvig Filip eller andra, till följd hvaraf monsieur -Géronnière, som i allt öfrigt hyllade Juli-konungens visa politik, -verkligen var ledsen öfver att ej i allt kunna draga jemnt med honom. -Visserligen var hederslegionens band ett ganska vackert ornament, men -det räckte tyvärr endast till kapitälet, och något mot dess rika -förgyllning svarande måste hvila deruppå, så framt ej pelaren skulle -svära för mycket mot konstens reglor. Monsieur Géronnière var en stor -vän af symmetrien. Alla taflorna i hans galleri voro lika stora, alla -trymåerna i hans förmak lika till höjd och bredd, alla menniskor älskade -han lika, blott de voro lika rika som han. Han rynkade lika mycket på -näsan åt dem som hade mer eller mindre, och isynnerhet led han djupt, om -någon hyste en annan tanke om honom än han sjelf. - -Monsieur Géronnière hade haft en äldre bror, hvars död han troligtvis -skulle ha begråtit, såvida denne efterlemnat en förmögenhet motsvarande -hans egen. Den olycklige brodern efterlemnade blott ett kapital, som gaf -10,000 francs i ränta, och en dotter, som icke gerna kunde upptagas i -bouppteckningen. - -Adelaïde Géronnière var både fader- och moderlös, ty modern hade dött -tidigare än fadern. Det der var visserligen ganska olyckligt för den -unga flickan, men deremot ganska lyckligt för oss, ty, enligt Molière -och Beaumarchais, blir en ung flicka, hur vacker hon än må vara, aldrig -rätt intressant, om hennes föräldrar icke äro i herranom och hon sjelf i -en svåra rik förmyndares eller onkels hus, isynnerhet om denne är ogift -och barnlös, såsom fallet var med Monsieur Géronnière, derför att han -aldrig kunnat finna en qvinna lika rik och symmetrisk som han sjelf. - -Men i den mån Adelaïde blef äldre, ty hon var blott tolf år när fadern -dog, och vackrare, ty en flicka vid tolf år är sällan vacker, vann hon -alltmer insteg i sin onkels ynnest. Efter det nu så är, tänkte han, att -den sanna förtjensten, äfven understödd af penningen, som annars förmår -allt, icke kan komma fram i verlden genom sig sjelf, så vill jag smycka -dess nakna, men rena granitgrund med ornamenterna af ett par högblå ögon -och en purpurfrisk mun, utom allt det guld, hvarmed jag vill beslå -friserna. Adelaïde är skön som en af mytens guddomligheter och hon blir -rik som Géronnière den yngre ... Hvad är då lättare för mig än att gifta -henne med en man af nog gehör för att öfvertyga höga vederbörande om -nödvändigheten af att ställa statens finanser i bättre skick? Adelaïde -skall göra ett godt parti och derigenom blifva den säkra bron emellan -rue d’Anjou-S:t-Honoré n:o 35 och rue de Rivoli n:o 48, der -finansministern residerar, öfver hvilken bro en Géronnière beqvämligt -går till finanserna och odödligheten. Man skall kanske prata att -Géronnière haft sin brorsdotter att tacka för platsen, liksom ett sådant -besvär verkligen vore något att tacka för, men hvad vinner jag -egentligen? en ministerplats med hela dess svit af klander, ovett och -fördömelser. Hvad ger jag? skönhet och pengar åt min brorsdotters man, -pengar och rang åt brorsdottern. Partiet är sannerligen icke lika. Men -man var medborgare innan man blef affärsman ... jag har blott en skuld -att betala och det är min skuld till fäderneslandet. Lafitte uppoffrade -hela sin förmögenhet för att skapa Juli-monarkien; jag vill uppoffra -något för att stödja den. - -Således blott _något_. Monsieur Géronnière aktade sig för att säga: -_allt_. Monsieur Géronnière gick aldrig från sina grundsatser: Symmetri -i allt, äfven i rikedomens förhållande till äran. - -Det är ungefär en timme efter uppträdet på Bastilj-platsen som vi -återfinna riddaren och hans brorsdotter i hvar sin stora och rikt -förgylda fåtölj framför den dyrbara marmorspiseln i Géronnières -kabinett. En treflig bokveds-brasa flammar i denna spisel, kastande sitt -röda sken på de små marmorkolonner, som uppbära den rikt förgylda -marmorhällen, på hvilken står den kolossala bordstudsaren med dess -tvänne förgylda och af massivt silfver förfärdigade korsriddare, af -hvilka den ene kastat den andre ur sadeln. Hur mången gång har ej -monsieur Géronnière låtit sin blick hvila på denna lika dyrbara som -betydelsefulla grupp? ty hvad äro väl dessa korsriddare? hvad annat än -monsieur Géronnière som stöter monsieur Dumon, den dåvarande -finansministern, ur sadeln? - -Riddaren Géronnière hade hvarken hjelm eller sköld, men hvad hans -ansigte beträffar, så såg det verkligen ut som skulle han nyligen hafva -deltagit i någon dust emot Saracenerna, ty en stor musch satt midt på -hans näsa och en ännu större på hans högra öra, alltsammans färska -minnen af hans äfventyr på Bastilj-platsen. - -“Parbleu!“ mumlade bankiren; “hvilken olidlig smärta! ... det fattas nu -bara att jag får ärr efter de här såren“, tillade han ångestfullt. - -Såsom vi redan känna, var det icke krigsministerportföljen riddaren -eftertraktade. Det kan möjligtvis gå an för en krigsminister att på sitt -ansigte bära krigets insignier; men en finansminister måste vara slät -och hal i ansigtet som is. - -“Och allt det här omaket, den här förargelsen för ditt upptågs skull!“ -fortfor han vresigt. - -“Mitt upptåg?“ upprepade Adelaïde; “hur kan ni säga det, gode onkel?“ - -“Jo, var det icke på din enträgna begäran som jag lät förmå mig att -följa dig för att se Juli-kolonnen?“ sporde bankiren. - -“Jag tackar er för er godhet att en gång hafva visat mig den ... Hvilket -herrligt monument! storhet och smak förenade ... Hvilken hänförande -utsigt från balustraden deruppe! hvilken dyster högtidlighet i grafvarne -derunder!“ - -“Vackert monument!“ hånade onkeln; “en grafvård öfver rebeller ... -vackert efterdöme för framtiden!“ - -“Onkel tycker icke om Juli-kolonnen ... men den är ju ett verk af -konungen sjelf, och konungen är ju sedan gammalt onkels synnerlige -favorit?“ - -“Min synnerlige favorit? ... kan så vara ... förr åtminstone; men nu ... -och för öfrigt skulle jag säga dig, mitt barn, att meningen med den der -Juli-kolonnen endast var att dermed tysta munnen på radikalerne och göra -det goda folket lyckligt och nöjdt och så vidare.“ - -“Ett mycket anspråkslöst folk, som för sin belåtenhet och lycka icke -behöfver något annat än en grafvård öfver sina döde!“ anmärkte den unga -flickan. - -“Jag önskade, att hela det öfriga packet låge derunder!“ genmälde -bankiren. - -“Derifrån undantager ni helt säkert den unge raske mannen, som i dag -räddade ert lif“, invände bankirens brorsdotter. - -“En folkuppviglare, en värdig stallbroder till det der folket, som har -allt att vinna, men ingenting att förlora“, menade riddaren; “det skulle -ej förvåna mig om han i det här ögonblicket sutte inom lås och rigel.“ - -“Då blefve det vår skyldighet att i nästa ögonblick rädda honom“, sade -Adelaïde. - -“Bah!“ - -“Det var mycket obetänksamt af mig att jag icke tog reda på hans bostad -... lyckligtvis kommer jag ihåg hans namn.“ - -“Hvarför är det så lyckligt?“ - -“Jo, ty jag skall höra efter om någon med det namnet är arresterad.“ - -“Och om så är?“ - -“Är han genast fri“, förklarade flickan, “och ni, onkel, skall bli den -förste som förkunnar honom friheten ... ni skall lika litet bli hans -gäldenär som någon annans ... Till en början skall ni sätta honom i -tillfälle att sälja kedjor af guld, i stället för kedjor af messing ... -icke sannt, ni kommer att göra det, goda onkel?“ - -“Det skall jag akta mig för“, svarade bankiren ... “Det var fasligt, jag -tror näsan svullnat?“ - -“Men, onkel, jag vill minnas att ni sjelf med synbart nöje lyssnade till -den unge mannens ord“, yttrade Adelaïde. - -“Jag skulle ha lyssnat med nöje?“ frågade bankiren. - -“Ja, onkel, och mer än en gång läste jag ett bifall i era ögon ... deraf -drog jag genast den slutsatsen att hvad den unge mannen talade, var icke -helt och hållet ogrundadt.“ - -“Beklagansvärdt är det samhälle“, svarade onkeln, “i hvilket en dylik -uppviglare kan uppträda, utan att någon man af bildning och förstånd -vågar påstå att allt hvad han talar är osannt.“ - -“Det är således sannt att ...“ - -“Ja, det är sannt“, inföll bankiren med nedstämd röst “att den allmänna -krediten är alvarsamt hotad ... Den farliga krisen har redan slukat hela -legioner af små kapitalister och närmar sig med stora steg de större, -hvilka, så framt de ej i tid äro på sin vakt, skola vandra samma bana -... Hvem skulle till exempel honorera och döda alla dessa “billets de -complaisance“, som med de egyptiska gräshoppornas mängd öfversvämma vår -stad och skocka sig hotande kring sjelfva banken? ... Nej, utan en ny -finansminister bär det sig alldrig“, tillade han med denna stora -tillförsigt, som alltid är små menniskor så egen. - -Hvad monsieur Géronnière menade med “billets de complaisance“ torde -kanske behöfva förklaras och detta så mycket hellre, som just dessa -“billets de complaisance“, genom den förvirring och osäkerhet de -åstadkommo inom affärslifvet, mycket bidrogo till den fiendtliga -sinnesstämningen mot styrelsen, ehuru icke derför är gifvet att denna -var orsaken till det nu ifrågavarande onda. Förklaringen göres tydligast -medelst exempel: A har köpt varor af B, men som han ej har kontanter att -betala med, bjuder han B sin skuldsedel eller vexel, förfallen till -betalning å bestämd dag efter trenne månader. Denna skuldsedel eller -vexel bär ännu det enkla namnet: “Billet“. Glad att få sälja åt en -köpare, som icke prutar ned priset — ty det är blott med kontanter i -näfven som man har rätt att pruta — emottager B denna “billet“; men som -B sjelf behöfver mynt, så går han med denna “billet“ till en diskontör, -hvilken, fullkomligt obekant med den förste utgifvaren A, likväl känner -B, den han anser för god och följaktligen lemnar pengar på A:s “billet“, -ytterligare garanterad af B. Diskontören räknar sig dock till godo sex -procent på kapitalet och en procent i kommissionsarvode. Men diskontören -har ej tagit dessa pengar ur egen kassakista, utan lyftat dem på banken, -som till sin säkerhet emottagit samma “billet“, ytterligare garanterad -af diskontören, hvilken gifvit banken endast fyra procent på pengarna. -Det är klart att banken, som hvarken känner A eller B, måste anse -diskontörens garanti för den bästa, men har dessutom ej skäl att misstro -hvarken B, som diskontören trott på, eller A, som B trott på. På -förfallodagen skickar banken ifrågavarande “billet“ till dess utgifvare -A, hvilken, om han har pengar, naturligtvis inlöser sin förbindelse. Har -han icke pengar, så håller banken sig diskontören, hvilken i sin ordning -får hålla sig till B, och denne i sin till A. Detta allt tyckes blott -bevisa att man kan köpa varor utan att genast behöfva betala dem, och -deruti ligger icke något ovanligt eller ondt, åtminstone vid första -påseendet, ehuru man visserligen skulle kunna påstå att utan detta -kreditsystem hade A aldrig köpt varorna af B till så högt pris, och icke -heller B gifvit diskontören sex procent i ränta och en i mäklarearvode. -I alla fall finnes dock för denna negociation en verklig grund, nämligen -varan eller varorna. Men det är icke alltid som A behöfver köpa varor af -B. Deremot kan det lätt hända att B behöfver pengar. Han går till A och, -ifall denne är medgörlig eller tacksam, får af honom en ny “billet“, -deruti jemväl en emot summan svarande vara figurerar, utan att likväl i -verkligheten finnas till. Nu heter det ej mera rätt och slätt “billet“ -ty “billet“ har genom denna transaktion blifvit upphöjd till värdighet, -om ej just till heder, af “billet de complaisance“. Marschen och -återmarschen blifva naturligtvis desamma, men, i stället för att, såsom -förr, stå på varans solidare grund, befinner man sig nu på vingleriets -lösa och bedrägliga botten. Detta vingleri hade under de sista tio åren -af Ludvig Filips regering uppdrifvits till en ovanlig höjd, hvartill kom -att, just genom lättheten dels att bekomma varor på kredit, dels att få -låna penningar utan deremot svarande valuta, tillverkningen uppjagats -vida öfver behofvet eller möjligheten af konsumtion. Man talade vidt och -bredt om huru handel och näringar blomstrade i Frankrike, ty man såg -eller ville blott se de tallösa handelsbodarne, fylda från golf till tak -med varor af alla slag. Men mycket, som på afstånd synes stort, blir på -närmare håll ofta reduceradt till intet. På afstånd är till och med den -vattusigtige en koloss, som bjuder respekt; men hvad är han, när man går -honom på lifvet? sjelfva eländet och döden. - -Sådant var det ekonomiska tillståndet uti Paris i slutet af år 1847. -Ruinerade köpmän och handtverkare, som icke förmådde inlösa sina -“billets de complaisance“; diskontörer, som dels rymde, dels hängde sig, -derför att de icke kunde bära ansvaret för dessa “billets de -complaisance“; och slutligen en bank, som, öfverflyglad af öfver fyrtio -millioner francs i bara “billets de complaisance“, dem ingen förmådde -infria, lutade mot bankrutten. Ställ nu detta tillsammans med den stora -politiska förbistringen, och säg sedan att 1848 års revolution endast -var en öfverraskning såsom de blinda och döfva i sin fåvitsko utropat! - -“Således är det kanske äfven sannt att staden hvimlar af sysslolösa -arbetare?“ frågade Adelaïde, “och att alla dessa olycklige sakna bröd?“ - -“Visserligen finns det en mängd sysslolösa arbetare ... det är klart att -när fabrikerna tillslutas, måste arbetaren vara utan arbete ... Men att -de sakna bröd, är öfverdrift, ty staten har nyligen gått i författning -om att de fattige få köpa sitt bröd för det vanliga priset, det vill -säga till hälften af hvad det annars skulle kosta.“ - -Äfven deruti talade bankiren ganska riktigt. Brödet hade från tre sous -skålpundet, som var det vanliga priset, stigit till sex. Staten hade -derför öfverenskommit med bagarne, att de skulle tillhandahålla de -fattige bröd efter tre sous, hvaremot staten förband sig att ersätta -bagarne för återstoden, hvilken ersättningssumma blott för Paris lärer -gått till omkring åtta eller nio millioner francs. Men hvarifrån den -fattige och utan arbete varande arbetaren skulle få dessa tre sous, som -han likväl sjelf måste ega för att köpa ett skålpund bröd, det kunde -staten lika litet som monsieur Géronnière säga och anvisa. - -“Och hvad menade han med affärerna i Spanien?“ fortfor den frågvisa -flickan. - -“Affärerna i Spanien!“ upprepade bankiren, häftigt uppstigande, -“affärerna i Spanien äro bland de olycksaligaste Frankrike någonsin -gjort ... Hertigens af Montpensier giftermål med en spansk prinsessa, en -möjlig arftagerska till spanska kronan, skall i en snart inträffande -framtid kasta Frankrike i ett nytt krig emot England, ett krig, som -måste ruinera all vår handel.“ - -Det är förlåtligt om en börsens notabilitet endast tänker på handeln, ty -han kan möjligtvis förtjena på alla andra olyckor, utom naturligtvis på -handelns ruin. Det var den spanska affären, som ohjelpligt störde -det ditintills goda förhållandet emellan Ludvig Filip och -börs-aristokratien. Det var just den som gjorde, att berörde klass, -hvilken ditintills dragit temligen jemnt med Juli-konungen, om ej just -konspirerade emot honom, åtminstone lemnade honom försvarslös i farans -stund. - -“Och hvarför allt detta?“ fortfor bankiren; “jo, endast för att sätta en -krona på en prins af Orleanska huset ... Det är för mycket dynastiskt -... vid gud, för mycket dynastiskt ... Hvad tänkte den vise Ludvig Filip -på? hvad tänkte den annars så utmärkte Guizot på? ... Der ser man -följden af att icke vid sin sida ha en finansminister med nog klar blick -in i framtiden, för att kunna se hvad som skall hända, och med nog stark -tunga, för att i tid kunna förekomma olyckorna.“ - -Bankiren nästan utskrek de sista orden, liksom ville han derigenom visa -hvad han i dylikt fall skulle ha förmått. - -Emellertid talade bankiren, liksom messingsarbetaren på Bastilj-platsen, -ganska sannt, hvad både den ekonomiska och politiska ställningen -beträffade. Men hvad den blifvande finansministern Géronnière _tänkte_ -göra för att bota det onda, derom talade icke hans namne bankiren. Hvad -messingsarbetaren _tänkte_, det utvisade revolutionen 1848. Frågar man -nu i dag, då vi skrifva 1851, hvad andra fransmän tänka derom, så -erkänna de alla med en mun att revolutionen var nödvändig, ehuru -naturligtvis legitimisterne vilja krypa till sin Henrik V, för att sola -sig i glansen och värman af hans guddomliga gloria, och Orleanisterne -lika naturligt samla sig kring grefven af Paris, för att med berömvärd -kristlig hjelpsamhet dela regerings-bördan och uteslutande tillskansa -sig portföljer och andra embeten, utan att likväl någotdera af dessa -partier kan framvisa ett bättre system än det störtade. När allt kommer -omkring, så är det kanske ändå republiken som räddat alla. - -“Och Schweiz sedan“, fortfor Adelaïde, som riktigt hade slagit sig på -politiken; “han nämnde också något om affärerna i Schweiz, den der -arbetaren, och äfven detta tycktes djupt senteras af det goda folket.“ - -“Allt som är emot regeringen, senteras af packet“, svarade bankiren -tvärt och satte sig. - -“Packet hade således orätt i den saken?“ frågade Adelaïde leende. - -“Det är blott en slump om det någon gång har rätt“, menade onkeln helt -vårdslöst. - -“Men hvaruti består nu det orätta?“ fortfor Adelaïde med nästan -outhärdelig nyfikenhet. - -“Sådana saker begriper du ej, mitt barn!“ förklarade onkeln utan vidare -omsvep. - -“Just derför frågar jag, bäste onkel“, anmärkte brorsdottern. - -“Hade regeringen handlat lika klokt och rättrådigt i allt annat som i -den saken, så vore den verkligen att lyckönska“, menade bankiren, som -ändtligen lät jemka med sig. - -“Hvad är det då som regeringen har gjort?“ återtog den unga flickan. - -“Hvad det är?“ - -“Ja.“ - -“Du vill veta hvad regeringen har gjort i Schweizer-stridigheterna?“ - -“Ja, oändligt gerna, ifall onkel vill hafva godheten att upplysa mig.“ - -“Den har helt enkelt understödt sina trosförvandters sak“, upplyste -Géronnière. - -“Hvilka trosförvandter!“ - -“Katolikerna i Schweiz, kan du väl förstå.“ - -“Men det är ju egentligen jesuiterne i Schweiz som stält till all den -der oredan, efter hvad jag hört och sett.“ - -“Hvar har du hört och sett det?“ - -“I tidningarne, som onkel sjelf studerar för hvarje dag och dem också -jag ibland tittar uti.“ - -“Det går verkligen bra långt, när flickor vid din ålder läsa tidningar.“ - -“Det är mycket möjligt ... men efter nu olyckan en gång är skedd, så -tycker jag att ...“ - -“Att du bör veta, om det är jesuiterne som stält till allt det der?“ - -“Ja visst, gode onkel!“ - -“Nå, om det nu ändtligen skulle vara jesuiterne, hvad vore det mer med -det?“ - -“Åh kors, ingenting annat än att då vore ju också monsieur Guizot, -monsieur Duchâtel och sjelfva konungen ...“ - -“Hvad vore de?“ - -“Jesuiternes trosförvandter“, svarade den oförskräckta flickan. - -Onkeln spratt upp från stolen och såg sig omkring med fruktande blickar. - -“Har du förlorat förståndet!“ ropade han. - -“Men, bästa onkel, det faller ju af sig sjelft att ...“ - -“Tyst! tyst, flicka! ... det der är icke saker att leka med ...“ -förklarade han med ökad oro. - -Hvad kunde vara orsaken till bankirens oro? Var han kanske en af desse -hederlige affärsmän, som fått franska regeringens hemliga uppdrag att -sälja vapen och ammunition åt jesuiterne, för att dermed krossa en -statsförfattning och en samvetsfrihet, som under seklers förlopp -bibehållit sig orubbliga som de skyhöga berg, hvilka skyddande sluta sig -omkring Schweizerlandets leende dalar? Den fullkomligt bestyrkta -tillvaron af en sådan transaktion hade jemväl bidragit till den allmänna -opinionens dom öfver Ludvig Filip och hans ministrar. - -Adelaïde Géronnière ämnade kanske besvära sin onkel med ännu flere -frågor i politiken, men hindrades derifrån af en betjent, som inträdde, -anmälande hertig de Beaudreuil. - -Den anmälde stod på kabinettets matta, innan ännu betjenten utsagt hans -namn. Det var en högväxt trettiårig man med vackert, men mycket blekt -ansigte. Hans hållning var prydlig, men stel, hans blick matt, men -befallande. Han tycktes vara en man med kraft att handla mycket, utan -att derför känna djupt. Det låg något af hafs-örn i hela hans väsende. -Vid hans närmande var det som om man kände den kalla fläkten af tvänne -stora vingar, fuktiga af hafvets skum och dimma. - -Hertigen höll i sin högra hand en utomordentligt vacker blomsterbukett, -hvilken han räckte den unga flickan, hvars ena hand han i detsamma med -en viss förnäm förtrolighet förde till sina läppar. - -Han hade rättighet att gifva henne denna blomsterbukett, han hade -rättighet att så der förtroligt kyssa hennes hand, ty Adelaïde -Géronnière, den svåra rike bankirens och hederslegions-riddarens -brorsdotter samt enda arftagerska, var hertig Rigobert de Beaudreuils -trolofvade brud och skulle om några veckor blifva hans maka. - - - Tredje kapitlet. - - Jardin des Plantes. - -Vi lemnade Armand Cambon på Bastilj-platsen med sitt fem-francsstycke i -handen. Men han kunde icke i evighet stå der och betrakta det, ty folk, -som gick förbi, kunde lätteligen föreställa sig att han stod der enkom -för att skryta med sin rikedom, emedan ett fem-francsstycke (nästan lika -stort som vår svenska specieriksdaler och värdt ungefär 3 rdr 75 öre -rmt) uti en arbetares hand alltid är en rikedom, utan att det derför -just behöft gifvas af en vacker flicka. - -Cambon var gladare än om han sålt hela sin butik, ty han tänkte på den -vackra damen, som talt med honom så länge och slutligen bedt honom vara -välkommen till n:o 35 vid rue d’Anjou-S:t-Honoré. - -Mången skall törhända anse det för oförskämdt af Armand Cambon att våga -tänka på en flicka, som jemte ungdom och skönhet har klädning af -sidensars och mantilj af silkessammet samt dessutom till råga på olyckan -håller under armen en herre med hederslegions-bandet. Men när furstar -drömma om gudinnor, grefvar om prinsessor och borgare om fröknar, så kan -väl också en simpel arbetare få drömma om en mamsell, och för öfrigt -borde det väl icke vara så farligt med ståndsskilnaden i ett land, der -personer utan pantalonger burit prinsessors hufvud på pikar och -halshuggit tusentals adelsmän. Det blir i alla fall ett slags närmande, -hur mycket man än må hafva att anmärka mot sjelfva sättet. - -Cambon styrde kosan mot söder till pont d’Austerlitz, en af de tjugoen -broar, som hvälfva sig öfver Seinen. Pont d’Austerlitz, sammansatt af -fem jernbågar, har sitt namn af den stora batalj, som fransmännen under -Napoleon vunno öfver ryssar och österrikare den 2 December 1805. Utan -att tänka hvarken på Napoleon eller Austerlitz, passerade Cambon bron -och skulle just vika af in på boulevard de l’Hôpital, då han hörde sitt -namn ropas af en röst, snarlik bullret af en kanonvagn öfver en träbro. -Cambon spratt till och vände sig om. Det finnes vissa röster, som man -kan ha hört hundra gånger och hvilka ändå komma en att spritta till vid -den hundraförsta. - -Den figur, hvarpå Cambons öga föll, var värdig en sådan röst. Karlen, -hvars ålder syntes vara omkring fyrtio år, hette Simon, vindragare till -yrket, men äfven kallad Hvita Björnen, på grund dels af hans ovanliga -kroppskrafter, dels ock för hans ständiga bruk af ljusa kläder, hvartill -hörde hvit filthatt med breda border samt osvärtade skor. Han var till -växten ett värdigt motstycke till jättarne i Pariser-mysterierna af -Eugène Sue; men ansigtet var vackert och uttrycksfullt, såsom -fransmännens i allmänhet. Svarta ögon, krokig näsa, stor mun med starka -hvita tänder, svart yfvigt skägg, men tunnt hår på hufvudet, något som -för fyrtioåringen i Frankrike icke heller är ovanligt. Ungefär på detta -sätt finnes Hvita Björnen beskrifven af de författare, som tecknat den -speciellare delen af sednaste revolutionshistorien i Paris, i hvilka han -varit en lika nitisk som fruktad kämpe. Han hade ända från sina -ynglingaår haft stort anseende inom folkqvarteren, ty det är naturligt -att de lägre folkklasserna, till hvilka blott några matta strålar af -tidehvarfvets bildning ännu hunnit tränga, skola högre än andra -uppskatta den kroppsliga styrkan och öfverlägsenheten hos sina kamrater, -hvilket visst icke bör anses underligare, än att en fransk markis ofta -framför mycket sätter den af sina hundar, som har de starkaste tänderna, -eller att en engelsk lord lika ofta framför allt värderar den häst, som -är starkast i att springa. - -“Armand lille!“ ropade jätten till den unge arbetaren; “hvad går åt dig -i dag, efter du hvarken ser eller hör? ... Har någon grisett i -S:t-Antoine förvridit hjernan på dig, eller har hon flugit ifrån dig i -någon vicomtes kabriolet?“ - -Det är visst värdt att tala om S:t-Antoine med den, som endast tänker på -S:t-Honoré! Också teg Armand som ett godt barn. - -“Eller har du ingenting annat än dina läppar att bita i, stackars -gosse?“ frågade Hvita Björnen, framräckande en bred hand, full med -stekta, rykande kastanier. - -Stekta kastanier äro ett af det lägre Pariserfolkets läckrare födoämnen. -Också finnes det knappt något hus inom folkqvarteren, i hvars port man -ej upptäcker en liten flyttbar stekugn, på hvars blecklock kastanier -oupphörligen stekas till de förbigåendes beqvämlighet. - -“Tack, Simon! jag är icke hungrig“, svarade Armand, vänligt skjutande -tillbaka den breda handen. - -“Då är du, som jag nyss nämnde, kär eller bedragen af din käresta, -Armand lille!“ mumlade Hvita Björnen, knaprande på de försmådda -kastanierna, dem han oskalade fört in i sin mun; “i tider som dessa, då -ingen har råd att äta, borde alla menniskor vara kära ... När Madelone -lefde, den stackars Madelone, som, om jag haft råd, nu skulle sofva i -Père-Lachaise under en grafvård lika vacker som Casimir Périer’s, var -det dagar då jag lefde af en sou ... Madelone visste ej hvad bedrägeri -och kabriolet ville säga“, tillade han leende på sitt sätt, “och hon -var, den stackars Madelone, en olycka för alla som nalkades henne ... en -underofficer vid linien vågade en gång lorgnettera henne, och jag slog -in lorgnetten i hans högra öga, så att han måste lära sig sigta med det -venstra, antingen han sköt på män eller qvinnor ... En skrifvare vid -Palais de la Justice vågade en gång trycka hennes hand, och jag krossade -hans fingrar, så att han hvarken kunde skrifva eller ge handtryckningar -mera ... Den stackars Madelone var, som sagdt är, en olycka för alla ... -men hvad gjorde det? hon var en lycka för mig, och det var minsann inte -den minsta lyckan, att jag blott behöfde se och höra henne, för att -glömma mat och dryck.“ - -“Ni höll mycket af Madelone, käre Simon?“ frågade Armand tankspridd. - -“Om jag höll af henne ... det kunna ju både underofficern med lorgnetten -och skrifvaren med fingrarne intyga ... två vittnen äro mycket, men tre -ännu mer.“ - -“Tre?“ - -“Ja tre!“ svarade Hvita Björnen med en stämma, hvilken nästan förlorade -sig i det gnissel, som tvänne hårdt sammanbitna tandrader förorsaka. - -“Två äro kända och den tredje blir det snart“, återtog Simon, hånleende. -“Men hvart tänker du gå, Armand lille?“ - -“Till Bicêtre“, svarade Armand tankspridd. - -“Vill du äta upp dagportionen för din far?“ - -“Jag har sålt hans kedjor och vill derför lemna honom hans pengar.“ - -“Hur mycket har du att ge honom?“ - -“Mellan sex och sju francs.“ - -“Och det för bara en enda dag?“ - -“Ja“. - -“Hin i den gubben! ... han förtjenar mera på en dag än krämarne i Palais -Royal på en hel vecka, och jag gråter lika litet öfver det ena som öfver -det andra.“ - -“Farväl, käre Simon!“ - -“Redan? ... stopp, Armand lille! ... du hinner tids nog till Bicêtre ... -det är långt till skymningen och innan man tänder lyktorna för att -upplysa prakten på ena sidan och eländet på den andra.“ - -“Farväl ... jag har icke sett min far på två dagar och han undrar säkert -hvarför jag ej kommit.“ - -“Ohoj! du måste följa mig“, förklarade Hvita Björnen, fattande Armands -ena arm. - -“Hvart?“ - -“Ser du inte att vi stå midt för Jardin des Plantes?“ - -“Än vidare?“ - -“Jag ämnar mig dit för att bjuda min far elefanten på några kastanier, -nicka åt mina bröder björnarne och se hur min kusin lejonet slukar en -lefvande glada.“ - -“En lefvande glada?“ - -“Jo, jag menar det ... herrskaperna i Jardin des Plantes lefva lika -läckert som herrskaperna i S:t-Germain.“ - -“Smaklig måltid ... men jag måste gå.“ - -“Var inte envis nu, Armand lille ... nog hinner far din få pengarne -innan han somnar i afton ... jag har aldrig förr sett en menniska, som -är så angelägen att bli af med pengar ... eller fruktar du kanske att -jag skall stjäla af dig dina lumpna sex eller sju francs?“ frågade Hvita -Björnen skrattande. - -“Hvad är det för historier, käre Simon?“ - -“Nå så kom då! ... betänk: en lefvande glada!“ - -Antingen det var nyfikenheten att se hur ett lejon bär sig åt, när det -slukar en lefvande glada, eller att han icke hade så brådtom med att -lemna ifrån sig det der kära fem-francsstycket, är svårt att afgöra; nog -af, han följde Hvita Björnen in i Jardin des Plantes. - -Jardin des Plantes är, om ej just den vackraste trädgård i Europa, såsom -fransmännen sjelfva påstå, åtminstone den rikaste, ty den bjuder på -blommor från icke mindre än fyra verldsdelar; den har ett rikt museum -för den, som älskar naturalhistorien, ett stort menageri af de -märkvärdigaste vilda djur och trenne stora alléer af lindar och -kastanier, planterade af den odödlige Buffon, som var intendent öfver -Jardin des Plantes från 1739 ända till 1788, då han derstädes dog. Det -är således äfven en helig jord man beträder. Der har den store mannen -vandrat och ordnat, studerat och funnit, tänkt och skrifvit, och vid -foten af dessa lindar och kastanier, har han kanske hvilat sig efter -sina mödor, hvilkas frukter kommit samma efterverld till godo. - -Jardin des Plantes är dock icke på långt när så besökt af fransmännen -sjelfva som man har skäl att förmoda. Ofta framställer trädgården, -oaktadt all sin prakt, bilden af en stor ödslighet, liksom den sörjde -frånvaron af den, för hvars skull den egentligen smyckat sig så grann, -nämligen menniskan; den tyckes understundom känna ett behof af att -lyssna till mildare röster än vilddjurens och att mätas af blidare -blickar än lejonets och tigerns. Men när var icke menniskan otacksam, -hon må tala franska eller svenska? Liksom den fashionable svensken -hellre utsätter sig för solens strålar på Carl XIII:s torg än svalkar -sig i skuggan af Humlegårdens lindar, så föredrager äfven den -fashionable fransmannen boulevardernas qväfvande hetta framför skuggan -af Buffons lindar. Han vill hellre ses än se, och ser han någon gång, så -ser han förr på köpmanspassagernas moderna spegelglas, än på jordens -gammalmodiga blomstermatta. - -Men det fattigare folket, det försmår icke guds gåfvor. Det glömmer -hvarken Humlegårdens lindar eller lindarne i Jardin des Plantes, fast -det knappast vet att Bellman sjungit under de förra eller att Buffon -planterat de sednare. Det leker och dansar under träden, tacksamt mot en -natur, som likväl gifvit detta folk så litet; men träden, i sin ordning -tacksamma, strö i stället sina kronors bästa blommor öfver de dansandes -hufvud och fläkta helsans doftande fläktar öfver mödans och idoghetens -barn. - -Denna ömsesidiga ömhetsbevisning är dock endast möjlig på folkets -frihetsstunder från arbetet eller bekymret. Den dag, då Armand Cambon -och Hvita Björnen trädde inom jernstaketet kring Jardin des Plantes, var -det, med undantag af dem sjelfve och djurvaktarne, ingen menniska i -trädgården, hvilket väckte Cambons uppmärksamhet, ty vanligtvis plägade -ingen dag gå förbi, utan att åtminstone någon främling eller resande -från provinserna besökte trädgården för att bese de vilda djuren. - -“Det är särdeles tunnsådt i dag“, anmärkte Cambon leende, “och ändå -bjudes man på en lefvande glada.“ - -“Ja, det är märkvärdigt“, svarade Hvita Björnen helt vårdslöst. - -“Har man ej affischerat en så sällsynt händelse?“ sporde Armand; “om man -det gjort, borde halfva staden redan varit här ... har man uraktlåtit -det, så säg mig då hvem som skall betala gladan?“ - -“Klockan är inte mer än tu, och det är först klockan tre som djuren få -mat“, upplyste Simon; “ännu hinner det komma mer folk än hela trädgården -kan rymma ... emellertid, om det roar dig, kunna vi gå in och se hvad -man i dag har att bjuda det öfriga herrskapet på, ty jag förmodar att -inte alla bjudas på fågelstek ... det är blott djurens konung som hugnas -med en slik anrättning ... det är blott konungar som få sluka lefvande.“ - -Under detta samtal hade de närmat sig menageriet, der lejonet, tigern -och andra af de farligare rofdjuren förvarades. Dessa djur hafva -hvartdera två burar, af hvilka den ena vetter åt trädgården, hvarifrån -man kan se, huru de oroligt vanka fram och tillbaka i sina trånga -fängelser, än utstickande nosen och än ramarne genom de starka -jernstängerna. En afplankning utanför denna bur hindrar likväl den -oförsigtige åskådaren från att närma sig gallret. Så är det ej med den -andra buren, hvilken finnes inne i sjelfva byggningen. Der kan man närma -sig ända intill gallret, och detta är ej så farligt, emedan djuren om -dagarne merendels uppehålla sig i den yttre buren. Det är blott om -nätterna och när väderleken om dagarne är för kall samt när de skola äta -som de indrifvas i den inre, ty begge burarna förenas medelst en dörr, -som stänges eller öppnas efter omständigheterna. Medan djuren uppehålla -sig i ena buren, städar man, dukar eller bäddar i den andra. - -Hvart och ett djur har således ett inre rum både att ligga och spisa uti -samt ett yttre kabinett, der det emottager uppvaktningar, utan att -behöfva frukta det något förtroligare närmande å de uppvaktandes sida -skall kompromettera dess majestät. Men liksom man är nyfiken att veta, -huru kungliga personer bära sig åt, när de äta, så vill man äfven gerna -öfvervara den taffel, som hålles för skogarnes majestäter, synnerligen -lejonet, hvilket är för de öfrige skogsfurstarne hvad ryske kejsaren nu -för tiden är för Europas öfrige suveräner. Det är klart att lejonet -skall ha den största glupskheten och följaktligen de största -köttstyckena. Storheten är alltid imponerande och alltid densamma, med -eller utan man, i ragg eller guldgaloner. - -Vaktkarlarne i Jardin des Plantes förtjena visserligen icke så få francs -om dagen derigenom att de följa besökande främlingar och visa dem alla -de märkvärdigheter, som på stället äro att tillgå; men ingen förtjenar -så mycket som djurens kammarherre eller hofmästare, hvilken sistnämnde -befattning följaktligen är nästan lika lönande i menageriet som i -palatset. - -Hvita Björnen och hans följeslagare, inträdande i det stora galleri, der -de inre burarne äro, funno en dylik hofmästare i full sysselsättning med -anrättningarne till djurens taffel. En stor korg, full med färska råa -köttstycken, stod midt på golfvet; men den lefvande gladan kunde Cambon -icke upptäcka. - -“God dag, Mathieu! hur mår ni?“ frågade Hvita Björnen den sysslande -hofmästaren, en man af ungefär Simons ålder, men af vida mindre -menskligt utseende än den tvåfotade Hvita Björnen. - -Finurliga hofmästare efterapa alltid, och såvidt sig göra låter, deras -later och sätt att vara, som de betjena. Det är klart att den, som -dagligen umgås med lejonet, tigern och hyenan, äfven skall antaga något -af deras umgängeston. Också föreföll det Armand, hvilken aldrig -tillförene varit inne i detta galleri, som om den öfver köttkorgen -lutade hofmästaren sjelf höll på med sin egen middagsmåltid. Stelare -anletsdrag i förening med lömskare ögon hade han aldrig sett. - -“Hvita Björnen“, mumlade djurens taffeltäckare, utan att taga ögonen -från korgen, “kommer för att helsa på kamraterna i gropen derute.“ - -“Nej, jag kommer för att tacka er för sist, hederlige Mathieu“, svarade -Simon. - -“Aha, för i morse?“ - -“Riktigt ... ni har då inte heller glömt vårt vad?“ - -“När glömmer man hvad man har att fordra?“ - -“Ni har då redan vunnit?“ - -“Jag är så säker på det, att jag redan köpt snuset till den der lilla -vackra silfver-snusdosan, som ni satt upp mot min stora silfverbeslagna -sjöskumspipa.“ - -De som vakta och sköta djuren, kunna nog röka ur stora sjöskumspipor med -silfverbeslag, ty ingen får tillträde till galleriet utan att visa -biljett, utfärdad af Intendenten; och den som gjort sig besvär med -anskaffandet af en sådan, har nog råd att gifva drickspenningar åt -djurvaktaren för hans beredvillighet att, i det han presenterar djuren, -förklara deras alla möjliga goda eller onda egenskaper. Att Hvita -Björnen och hans vän sluppo in utan biljett härledde sig från den förres -bekantskap med djurvaktaren, en bekantskap, som dessutom, efter hvad vi -finna, lofvade att bli så vinstgifvande för den sistnämnde. - -“Jag har visserligen ännu icke köpt tobaken till pipan,“ yttrade Hvita -Björnen, “men är likväl viss om att få min lilla dosa med mig i grafven, -så framt den ej behöfver säljas till begrafnings-kostnaderna.“ - -Hvita Björnen drog härvid fram en splitter ny snusdosa af silfver, som, -ehuru af minsta slag, likväl var ganska vacker. Armand betraktade dosan -med någon förvåning, ty aldrig förr hade han sett en dylik pjes i Hvita -Björnens ramar, eller ens kunnat föreställa sig att denne skulle lägga -sig till en sådan lyxartikel. Djurens hofmästare värdigades äfven flytta -sina ögon från köttkorgen till ifrågavarande lilla pjes, och Armand -tyckte att dessa ögon dervid fingo en mildare glans. - -Man säger att ordet och tåren förmå mycket här i verlden; men hvad är -väl deras förmåga mot metallens! - -“Nå, när skall saken afgöras?“ frågade djurens hofmästare, återtagande -sitt vanliga skaplynne, ty dosan hade sjunkit ned i Hvita Björnens -ficka. - -“I dag, om ni önskar“, svarade denne. - -“Må ske i dag då“, yttrade den andre med ett leende. - -En djurvaktare bör aldrig le. Detta leende har för mycket tycke med -tigerns glada ifver, när han vädrar sitt rof. Armand vände sina ögon -ovilkorligen från denne till vännen Simon. Äfven dennes läppar öppnade -sig för ett leende; men detta liknade tigerns tillfredsställelse, när -han hunnit rofvet. Den sednare synen var icke vackrare än den förra. - -“När börjar kalaset?“ frågade efter en stunds tystnad Armands -följeslagare. - -“På slaget tre, såsom vanligt“, svarade djurvaktaren. - -“Och köttet lägges icke in i burarne förrän jag kommer?“ - -“Nej, icke före klockan tre, såsom sagdt är.“ - -“Blifva vi de ende som skola beundra storherrskapets goda matlust?“ - -“Vill icke förmoda det ... plär alltid vara någon som intresserar sig -för mina barn.“ - -“Men ingen som intresserar sig för fadern så mycket som jag.“ - -“Det är sannt ... många ha bjudit mig på snus, men ingen på dosa.“ - -“Au revoir!“ - -“Tusenfallt välkommen! ... ursäkta att jag ej följer till dörren!“ - -“Inte sannt: ni skulle önska ha en sådan björn som jag i ert menageri?“ - -“En sådan björn? ... ja visst, med vilkor att han åtminstone en gång i -veckan gjorde så vackra konster som den ni tänker göra i dag.“ - -Hvita Björnen spratt till och fäste på djurvaktarens ansigte sina -genomborrande ögon, liksom ville han tränga ända ned till djupet af -dennes själ. Men som han troligtvis der icke upptäckte något annat än -sin egen silfverdosa, så nickade han gladt åt djurvaktaren, hvarefter -han tog Armand under armen och lemnade i sällskap med denne galleriet -utanför rofdjurens matsalar. - -“Hvad var det för ett vad ni talade om?“ frågade Armand, när de bägge -utkommit i trädgården. - -“Vänta, du får väl se, Armand lille“, svarade Hvita Björnen förnöjsamt -blinkande. - -“Således en öfverraskning?“ - -“Ja visst ... hvad är roligare än öfverraskningar?“ - -“Och den lefvande gladan, som jag ej såg till?“ - -“Men som du kommer att se ... lita på det, Armand lille ... du kommer -att se henne“, försäkrade Hvita Björnen, gnuggande sina ramar emot -hvarandra. - -“Ni väntar er mycket nöje af den lefvande gladan, käre Simon?“ - -“Måtte väl det ... Föreställ dig gladan, också ett rofdjur med klor, -hvilka, liksom lejonets, drypa af blod, när hon spänner dem i dufvan, -den stackars arma oskyldiga vapenlösa dufvan, som ...“ - -Hvita Björnen tystnade tvärt. Armand såg på honom med yttersta -förvåning. När hade han väl förut i denna röst af hälften åska hört så -mjuka, så rörande toner? När hade han förut kring dessa ögon, som alltid -uttryckte det mest brinnande hot, då de ej uttryckte den kallaste -likgiltighet, upptäckt den röda bågen, som hvälfver sig till en väg för -kommande tårar? - -“Jo, du skulle se gladan“, återtog Hvita Björnen i sin vanliga tonart, -“när hon inne i lejonburen fåfängt mödar sina vingar till flygt ... hur -hon flaxar från ena sidan till den andra, hur hon piskar jernstängerna -med sina vingar, så att fjädrarne ryka omkring henne; hur hon, med -lejonets gap alltid under sig och alltid färdigt att sluka henne, höjer -sig, i tanken att hon har den fria himmelen öfver sig, men i stället -stöter nacken mot burens tak; hur hon, döfvad af stöten, sänker sig och -slutligen försvinner, ögonblickligen försvinner, utan att någon kan säga -när det skedde, eller hvart hon tog vägen, och man skulle tro henne -hafva flytt genom någon hemlig öppning i buren, om ej en och annan -blodig fjäder, som flyter fram ur lejonets nästan tillslutna gap, -uppenbarade för oss hennes öde ... Hvad säger du om en sådan syn? ... Är -det inte så att man skratta munnen ur led åt ett sådant spektakel!“ - -Och jätten beledsagade dessa ord med ett gapskratt, så väldigt att de -begge elefanterna, i hvilkas grannskap de begge männen i detsamma -befunno sig, vände sina ofantliga hufvud åt det håll, hvarifrån ljudet -kom. Elefanterna hafva, liksom de öfriga djurslagen i Jardin des -Plantes, sin särskilda lokal; men deras är naturligtvis en vida större -byggnad med ett betydligt högre staket. - -“God dag, far!“ ropade Hvita Björnen till den större elefanten; “jag -tror du växer mellan hvar gång jag ser dig ... Men hvad har du för godt -att säga i dag?“ - -Elefanten utsträckte till svar sin snabel genom pålgallret. - -“Alldeles detsamma som förr“, yttrade Hvita Björnen, “samma evinnerliga -visa: - - Bröd, bröd - Till min död! - -Och bara du får bröd, så ger du dig till tåls ... tål att man spärrar in -dig, tål att man beskrattar dig ... för en bit bröd får man dig att -knäfalla, för att på din rygg emottaga alla dessa dvärgar, som din -blotta andedrägt kunde blåsa omkull; för en bit bröd glömmer du dina -fäders land, glömmer att du en gång varit fri, och denna glömska är den -oförlåtligaste af alla ... Hvad ser du i denna elefant, Armand lille? -... Jo, du ser folket, folket, folket! ... Så knäfall då, knäfall på -alla fyra, ty af mig får du en kastanie, du stolta präktiga folk!“ - -Dervid lade han en kastanie i det trattformiga trynet på elefantens -snabel, hvilken ögonblickligen förde gåfvan till den med half-alns långa -betar försedda munnen. - -“Men försök att lägga en sten i trynet“ sade Armand, “eller en kula af -bly!“ - -“Nå hvad mer?“ frågade Simon; “han blir ond, hans snabel hväser, ja -kanske sprutar oss en stråle vatten i ansigtet ... men bräcker han -pålarne? vräker han omkull palisad-verket för att krossa belackarne -under sina fötter? Vakande eller sofvande visar han sina ofantliga -tänder, men hugger han till med dem? genomborrar han med dem sina -förtryckare? ... Nej! tusen gånger nej! ... och likväl är han så stor -och stark att han skulle krossa mig, som likväl ej är någon dufunge, med -samma lätthet som jag petar ihjäl en geting ... Ja, det är folket, -folket, folket! ... Men tyst! var det inte en vagn som stannade utanför -trädgårdsporten?“ - -Hvita Björnen sträckte hufvudet åt högra sidan och lyssnade. Armand -följde med ögonen alla hans rörelser, för att af dem kunna gissa till -hvad som föregick inom denna alltid besynnerliga varelse, men som likväl -aldrig visat sig så besynnerlig som vid detta tillfälle. - -“Nej, annorlunda är det med lejonet, med tigern, med leoparden“, började -ånyo Hvita Björnen sina betraktelser: “de bita i jernstängerna; de skaka -med sina starka ramar de burar, hvaruti man instängdt dem; de äro, ehuru -fängslade, likväl en förskräckelse för sina bödlar; de mutas icke eller -lockas till knäfall af de smulor man kastar åt dem ... Räck dem -köttstycket och glöm handen qvar, de skola sluka både köttstycket och -handen ... Det är också folket, men icke sådant det är, utan sådant det -borde vara.“ - -“Och hvad hafva de mer för det?“ frågade Armand; “jo, galler af jern, i -stället för af trä, och i stället för bröd tämjer man dem med glödgade -stänger eller med svält, som är värre än stål och eld ... Öppna porten -till elefantgården, öppna lejonets, tigerns och leopardens burar, släpp -alla lösa! ... De skola börja med att sönderslita sina förtryckare och -sluta med att sönderslita hvarandra ... Nej, Simon, folket är inte den -råa fysiska styrkan, hvarken den styrka som mutas af en bit bröd, eller -den som biter i en boja ... Folket är den kraft, som beherskar jorden, -och mot denna kraft båta hvarken bojor eller tyranner ... Det styres, -derför att det vill styras, och om det styres illa, om det förtryckes -och ändå tåligt synes bära sitt ok, så är det endast derför att det -rufvar på något bättre sätt att styras, men som behöfver slå rot och -mogna ... Folket behöfver ej ha brådtom, ty det vet att det aldrig kan -gå förloradt och att dess kraft lika litet som naturens och tidens kan -gå tillbaka ... Skilnaden emellan oss begge, käre Simon, är, att då ni -tror på eviga bojor, tror jag på evig frihet; då ni tror att folket -antingen fegt tål eller fruktlöst rasar, lyckligt när det någon gång kan -sönderslita en fångvaktare, tror jag deremot att folket icke tål, utan -blott väntar, icke söndersliter, utan blott straffar.“ - -Nu hördes tydligt bullret af en vagn, som stannade utanför porten till -Jardin des Plantes. Armand Cambon fästade dervid ingen synnerlig -uppmärksamhet, men desto mera hans följeslagare, hvilken, tagande Armand -under armen och dragande honom med sig, ropade: - -“Nu, Armand lille, är det tid att se på hur djuren spisa middag ... kom, -kom! annars är den lefvande gladan slukad innan vi hunnit fram, och det -vore något som jag skulle sörja öfver i alla mina dar, eller rättare -sagdt, hon kunde undfly lejonets gap, och detta skulle ännu mera gå mig -till sinnes.“ - -Under dessa ord tog Hvita Björnen skutt, som till och med skulle anstått -ett lejon, och den unge mannen, hvilken, om han också velat, icke skulle -förmått lösrycka sig från den jernhand, som omgripit hans arm, måste -följa med samma snabbhet. - -Det dröjde således icke många minuter förrän de hunnit det hus, i -hvilket de nyss varit. Men innan de vidrört dörren till galleriet, -blefvo de varse tvänne fruntimmer, som också styrde kosan till samma -dörr. Hvita Björnen tycktes knappast märka dem, men Armand Cambon kunde -icke underlåta att noga betrakta dem, isynnerhet den ena, hvars både -utseende och toalett ojemförligt öfverträffade icke allenast den andras, -utan äfven de flestas af hennes kön, alltid likväl undantagandes henne, -som gifvit honom fem-francsstycket och bedt honom vara välkommen till -rue d’Anjou-S:t-Honoré. Nu ifrågavarande dam tycktes visserligen icke -vara så ung som denna på Bastilj-platsen; men hon var lika vacker, ja -kanske vackrare, åtminstone i deras tycke, som sätta det vällustigt -yppiga framför det jungfruligt rena. Hennes stora nattsvarta ögon; -hennes mycket krökta näsa; hennes svällande öfverläpp, som lindrigt -öfversköt den andra; hennes mjellfina, kanske något för yppiga kinder, -med hvar sin lilla förföriska grop; hennes något tillbakakastade, men -stolt uppburna hufvud, hvars hår, med lånad färg och glans af korpen, -var uppkammadt och förlorade sig under de hvita med små röda törnrosor -beprydda rikt veckade blonderne, som koketterade emellan hufvudet och -den mörkgröna af en stor hvit plym omsvajade sammetshatten, troligtvis -för att lemna pannan fri, denna panna, som, hvilande på tvänne bågar af -de vackraste svarta ögonbryn, södern någonsin tecknat, icke tycktes -behöfva något annat än sin egen höjd och glans, för att tjusa och kufva; -allt tillkännagaf en drottning inom behagens rike, medvetande af sin -makt, men icke egande tid att minnas sina förra triumfer för de nya -troféer, som dagens eller stundens segrar lade vid hennes fot. Den -svarta hermelinsbrämade kappan af utsöktaste silkessammet (silkessammet -är, som man vet, den förnäma eller rika verldens non plus ultra), -hvilken omslöt den höga gestalten, var ej så vid att den icke med -beqvämlighet kunde hopdragas kring lifvet, när det föll dess egarinna in -— och hon var rik äfven på dylika infall — att låta verlden något mer än -blott ana hvilka herrliga former doldes derunder. - -Hennes följeslagarinna var visserligen både ung och vacker, och hennes -toalett skulle hafva väckt mer än en borgardotters afund, men man såg -snart att hon tillhörde det slags qvinnor, hvars hela lif är ett studium -för att upptäcka och tillfredsställa en herskarinnas nycker, kort sagdt -en tillvaro af hälften förtrolighet och hälften slafveri, svällande upp -till oändlighet vid ett leende på herskarinnans mun och krympande ihop -till ett intet vid ett moln på hennes panna. - -Det var för begge dessa fruntimmer som Cambon och Hvita Björnen veko åt -sidan, när de närmade sig dörren till galleriet. - -“Nu är det vår tur att stiga in“, förklarade Hvita Björnen, sedan de -båda damerna försvunnit; “vi få godt sällskap, som du ser.“ - -“Hvem kan den förnäma vackra damen vara?“ frågade Armand med förlåtlig -nyfikenhet. - -Hvita Björnen kunde ej höra frågan, ty han var redan inne i galleriet, -dit också Armand ögonblickligen följde honom, gripen af en oro, som han -likväl icke kunde förklara. - -“Vi komma väl icke för sent?“ frågade damen med hermelins-kappan -djurvaktaren. - -Denne bugtade sig som en boas-orm, ty han drömde minst om en louisd’or. - -“För att se djuren få sin middag?“ tillade denne; “nej, madame! ... det -fattas ännu en halftimma i tre.“ - -“Så mycket bättre“, yttrade hon; “jag ser att burarne ännu äro tomma.“ - -“Före klockan tre brukar jag icke öppna dörren mellan de begge burarne“, -förklarade han med en sidoblick åt dörren till galleriet, liksom -hoppades han på ännu flere besök, emedan hans dröm om guld icke helt och -hållet kunde qväfva hans känsla för silfver och koppar. - -“Ack, hvad det är för ett stort nöje att se de stolta vackra djuren, när -de rusa in för att få sin mat!“ bedyrade djurvaktaren med möjligaste -ömhet i rösten, ty han visste af gammal erfarenhet, att de förnäma -fruntimmerna alltid äro särdeles tacksamma mot dem, som visa deltagande -och ömhet för de arma djuren; “behagar emellertid madame se hur jag -lägger in maten i burarne?“ - -“Ja.“ - -“Var då så nådig och följ mig!“ - -Djurvaktaren närmade sig dörren till galleriet för att börja med de -burar, som stodo den närmast. Han kunde dock icke underlåta att öppna -denna dörr, för att se om icke några francs- eller sous-stycken vore på -väg till hans galleri; men som några sådana icke kunde förmärkas, -tillslöt han den med en suck och vände hela sin uppmärksamhet mot den -första buren. - -Under tiden hade den granna damens stora ögon, förmodligen i saknad af -djur att se på, sökt de menniskor, som jemte henne och hennes -följeslagarinna voro inne i galleriet. Af dessa menniskor var Armand -Cambon den som stod henne närmast, ty Hvita Björnen stod orörlig framför -lejonets bur, hvilken var mycket längre bort belägen. Det var således -naturligt att Armand skulle blifva enda föremålet för dessa stora ögon, -ty på djurvaktaren hade de troligtvis redan sett sig mätta. - -Armand Cambon, som så djupt hade böjt sig för de milda högblå ögonen på -Bastilj-platsen, uthärdade utan ringaste förlägenhet de stora svarta -ögonens eld, och det ehuru dessa länge och väl spelade på honom. -Emellertid skulle detta helt säkert hafva smickrat honom, så framt han -haft någon rival att täfla med, t. ex. lejonet eller tigern, för att -icke tala om Hvita Björnen, hvilken väl ändå ej kunde vara så farlig. - -Huru länge Rinaldos sköld skulle hafva trotsat lågorna från Armidas -ögon, är likväl svårt att veta, ty djurvaktarens röst höjde sig, -dragande allas uppmärksamhet till sig, allas utom Hvita Björnens, -hvilken syntes så godt som fastnitad vid sin plats. - -Framför hvarje bur låg redan ett stycke kött, större eller mindre allt -efter dens rang och anspråk, som var burens herre. Djurvaktaren, som -före åskådarnes inträde bestyrt denna rättvisa fördelning, behöfde -således nu blott öppna hvarje bur och deruti genast inkasta den portion, -som tillkom en hvar, utan vidare val och beräkning. Han kunde -följaktligen helt obesvärad öfverlemna sig åt sina vanliga föreläsningar -i rofdjurens gastronomi, under det han införde deras portioner. - -Djurvaktaren, icke vanslägtande från sina landsmän, talade mycket. Han -beskref med de lifligaste färger t. ex. lejonets och tigerns fina smak, -huru de väsnades och hotfullt spetsade öronen, om köttet var det minsta -ankommet, hvilket så lätt kunde hända under de varma sommarmånaderna, -men huru de deremot hviftade med svansen af tillfredsställelse, när -köttet var af en ung oxe i stället för af en gammal häst, den de blott i -allra högsta nödfall kunde fördraga. Han beklagade att statens -ekonomiska förhållanden icke medgåfve serveringen af lammkött, -öfvertygad som han var, att de ädla djuren genom mera lättsmälta -födoämnen ovilkorligen skulle förmildras till sederna och småningom -närma sig mensklighetens gräns. - -Detta hvad lejonet, tigern och de ädlare djuren beträffade. Men den lika -opartiske som vältalige djurvaktaren glömde ej heller de öfriga. Sålunda -berömde han schakalen för dess kända blygsamhet att aldrig vilja springa -lejonet, den större förtjenstens representant, i förväg, och för dess -stora hushållsaktighet, som aldrig tillät honom förakta en sak derför -att en annan kastat den åsido, utan städse hade för ögonen det vackra -ordspråket: “Små smulor äro också bröd.“ - -Vidare berömde han hyenan för det hon, långt ifrån att vara en gourmand, -alltid åtnöjde sig med vanlig husmanskost och var lika glad, antingen -man gaf henne finare eller gröfre mat, mycket eller litet. Visserligen -medgaf han att hvarken han sjelf eller någon annan sett henne hvad man -egentligen kallar glad, utan skulle man fast mer kunna säga att hon var -beständigt ond, enär hon oupphörligt grinade och visade tänderna ända -till det blodröda tandköttet; men detta bevisade icke desto mindre det -jemnaste lynne, den mest stadgade och konseqventa karakter, som -onekligen förtjenade beundran i en tid, der rena fasta karakterer hörde -till undantagen. - -Så orerade och bedömde den outtröttlige djurvaktaren. Men en fransman, -som orerar mycket — och det göra de alla — måste äfven orera mycket om -sig sjelf ... och äfven det göra alla. Så förkunnade han, hurusom djuren -visade honom en underdånighet endast jemförlig med den, som de i -paradisets dagar egnade våra första föräldrar; huru han, genom sin -dagliga beröring med lejonet och tigern fått det förras styrka och den -sednares vighet, ehuru han, naturligtvis af aktning för sin nästas lif -och lemmar, hvarken pröfvat det ena eller det andra. Han tillskref sitt -välde öfver dessa annars så oregerliga djur hufvudsakligen den mildhet -och granlagenhet, hvarmed han städse bemötte dem. Aldrig hade han gått -in i deras burar och stört dem, när de varit sömniga och velat njuta -nattro; aldrig hade han, liksom andra jordens mäktige, ryckt brödet, -eller, sannare uttryckt, köttet ur munnen på dem, när de varit hungriga -och velat äta. - -Djurvaktaren slutade sina föreläsningar med en hjertnupen tirad om huru -han, fastän make och familjfader, likväl nödgades försaka familjlifvets -behag, för att helt och hållet kunna egna sig åt sina älsklingar i -Jardin des Plantes, hvarigenom tydligen all omtanke för hans och hans -familjs framtida bergning måste åsidosättas, och att han derför skulle -emotse den mörkaste ålderdom, derest ej ädla menniskor funnes, som med -kärlek för naturalhistorien förenade tillbörlig frikostighet mot den, -som egnat hela sitt lif åt detta vigtiga studium. - -Djurvaktaren slutade nu sin föreläsning, under hvilken han gått från bur -till bur och inlagt i hvardera den bestämda portionen, utom i lejonets, -framför hvilken ännu låg qvar den för det bestämda anrättningen. - -“Madame“, sade djurvaktaren under en ny djup bugning för damen med -hermelins-manteln; “madame undrar säkert hvarför jag ännu icke dukat för -lejonet?“ - -“Jag ser det“, svarade hon; “men hvarför har ni ej gjort det? ... -djurens konung framför allt, tycker jag.“ - -“Visserligen“, medgaf djurvaktaren; “men det är en högst kostlig -historia ... det skall säkert roa madame att se något, som man ej alltid -får se här i galleriet, och jag skattar mig lycklig att ha något nytt -att bjuda på, allra helst i dag, då himlen beskärt mig så förnäma -åskådare eller, rättare sagdt, åskådarinnor.“ - -“Hvad är det då?“ - -“Jo, den der herrn“, upplyste djurvaktaren, pekande dervid på Hvita -Björnen, som nu stod bredvid de samtalande, “den der herrn och jag hafva -hållit ett vad.“ - -“Ett vad?“ - -“Ja, ett vad ... Jag vet ej hur den der herrn, min goda vän för öfrigt, -har studerat naturalhistorien“, sade djurvaktaren med mycken tonvigt på -detta ord och lika mycken öfverlägsenhet i mimiken: “men han påstår, att -om man på samma gång räcker lejonet ett stycke kött och ett stycke bröd, -så skall det försmå köttet och i stället sluka brödet.“ - -Armand såg något förbluffad på Hvita Björnen, ty han hade väntat få höra -något om den lefvande gladan, och fick nu i stället höra talas om ett -stycke bröd. - -“Det låter åtminstone otroligt“, försäkrade damen, “eller hvad tror du, -Denise?“ tillade hon skrattande, i det hon vände sig till sin -följeslagarinna. - -“Madame! jag har aldrig hört att lejonet äter bröd“, svarade Denise. - -“Och ni, min herre, tror?“ vände hon sig nu till Armand Cambon, som -också utgjorde en del af gruppen. - -Antingen det verkligen intresserade den sköna och utan tvifvel förnäma -damen, att veta om lejonet hellre åt bröd än kött, eller om hon blott -ville göra sig underrättad om den unge karlen, den hon mer än en gång -betraktat, toge sig lika bra ut, när han talade som när han teg, kunna -vi icke rätt afgöra. - -Armand gjorde en bugning, som icke en gång skulle ha missklädt en -markis, och svarade: - -“Madame! det torde vara svårt att våga ett omdöme i denna vigtiga sak, -helst i närvaro af en så grundlig naturalhistoriker som monsieur -Mathieu.“ - -Armand egnade dervid monsieur Mathieu en bugning, värdig Bouffé i -Pariserpojken, men hvilken artighetsbetygelse monsieur Mathieu icke -desto mindre tog för god pris, ty hvem kunde väl här sätta hans vitsord -i fråga? - -“Om jag ville säga en öfverflödig artighet“, fortfor Armand, “så skulle -jag påstå, att lejonet endast på ett vilkor skulle välja brödet framför -den vanliga spisen.“ - -“Tala!“ uppmanade den granna damen: “när anser ett fruntimmer artigheten -för en öfverflödsvara?“ - -“Det skulle välja brödet“, sade Armand, “om en hand så fin som eder, -madame, framräckte det.“ - -Armand, under det han sade detta, sneglade åt sidan på Hvita Björnen, -öfver hvars ansigte i detsamma en vild glädje flammade. - -“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, “det tror jag nog ... lejonet -skulle taga brödet för handens skull, men på samma gång också sjelfva -handen ... ha, ha, ha!“ - -“Hu!“ ryste damen till, dragande åt sig sin lilla hand, liksom hon redan -känt vilddjurets tänder omkring den; “men“ tillade hon, snart -återhemtande sig och med blicken på Armand, “men ni skulle väl icke -sträcka er artighet så långt att bedja mig våga försöket?“ - -“Bevare mig himlen derifrån!“ svarade Cambon, hvarefter han tillade med -mer än vanlig tonvigt: “jag skulle till och med på det alvarligaste råda -er, att, när djuren inkommit, icke nalkas burarne på två alnars afstånd, -och, hvad särskildt angår lejonets bur, icke ens en sekund dröja qvar -framför den.“ - -Armand sneglade ånyo och lika oförmärkt åt sidan och fann Hvita Björnen -stående med uppspärrad mun och ursinniga blickar, helt och hållet -egnande hans vän Armand Cambon. Denne kunde då icke längre dölja för sig -sjelf, att Simon hade något förfärligt i sinnet emot damen med -sammetsmantiljen. - -“Och hvarför skall jag mer än någon annan hålla mig på afstånd från -burarne och synnerligast från lejonets?“ frågade hon. - -“Emedan ... emedan det förefaller mig som skulle lejonet i högre grad ha -ett godt öga till er än till någon annan“, svarade Armand. - -“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, glömmande att en så högljudd -protest icke kunde vara annat än en oartighet. - -Hvita Björnen vände bort sitt ansigte, smågnolande på en visa. - -“Du hör, Denise“, sade damen, “sjelfva djurens konung ämnar göra mig sin -kur.“ - -“Hvad vore för underligt deri?“ yttrade Denise med en djup nigning; “hur -mången furste bland menniskorna har ej redan gjort det!“ - -“Men handen ha de likväl icke tagit“, hviskade hon till tjenarinnan icke -utan en viss halfförsmädlig ryckning på den sköna öfverläppen. - -“Och icke heller hjertat“, hviskade den trösterika tjenarinnan. - -“Sådan historia!“ utbröt ändtligen djurvaktaren, mätande Armand med sin -öfverlägsna blick; “har man någonsin hört dylikt? ... lejonet, mitt -äldsta och vackraste barn, skulle således icke ha lika godt öga till -alla? lejonet, min enda ålderdomsglädje, skulle således vara lika de -andra monarkerna, som blott ha smak för några få, men förakta alla -andra?“ - -I slutet af år 1847 började nästan alla luta till oppositionen, från och -med pärerna i Luxembourg ända ned till djurvaktarne i Jardin des -Plantes. - -“Men, sacre-dieu!“ utropade han, “här står jag och pratar och glömmer -att klockan redan slagit tre ... hör på bara ... hyenan börjar tjuta: -hon är säkrare än solvisaren i Palais Royal, ty antingen det är mulet -eller klart väder säger hon hvad klockan är slagen.“ - -Vi hafva redan omtalat att mellan hvarje inre och yttre bur var en hel -vägg med sin derpå befintliga dörr. Denna dörr öppnades, när man drog på -en gröfre tågända, som hängde ned från taket framför hvarje bur i -galleriet. - -Fångvaktaren drog på den ena tågändan efter den andra, derunder -avancerande från bur till bur, hvilket allt gick med mycken hastighet. - -Och det ena djuret efter det andra störtade från den yttre buren in i -den inre och det med en fart och ett ljud, som erinrade om öcknens -sandhvirflar. - -En enda bur stod tom, nämligen lejonets, ty ännu var dess dörr icke -öppnad. - -Under det att nu tre af de innevarande vitnena till djurens goda -matlust, nämligen damen med sammetskappan, hennes kammarjungfru och -Armand Cambon, hvilken följde dem, betraktade hvad som var att betrakta -och gjorde sina anmärkningar deröfver, nalkades djurvaktaren sin vän, -Hvita Björnen, med tvänne jernspett, ett i hvardera handen. - -“Nå, Simon, är ni färdig än?“ frågade han, i det han räckte Hvita -Björnen det ena jernspettet; “ni tar det här spettet och jag det andra -... på spetsen af det, som ni har, sätta vi köttstycket, på spetsen af -mitt brödstycket, så att ni icke kan säga, att jag genom mitt välde -öfver lejonet tagit lofven af er ... När detta väl är gjordt, sticka vi -in spetten på samma gång i buren och öppna genast derpå mellandörren ... -Hugger lejonet först i ert spett med köttstycket på, så snusar jag ur -silfverdosan ... hugger det deremot först i mitt med brödet på, så röker -ni ur sjöskumspipan ... Är det ej honnett deladt, hä?“ - -Hvita Björnen gick tankfull af och an, brummande för sig sjelf som en -verklig björn. Var han kanske icke ännu ense med sig sjelf? - -“Parbleu! ni måtte väl ej ha åtrat er?“ yttrade djurvaktaren med mycken -häftighet, ty han fruktade verkligen för denna olycka, och detta plågade -honom så mycket mer, som han redan länge hade betraktat dosan såsom sin -egen och verkligen tyckte illa vara för det att Simon ännu hade den i -sin ficka. - -“Nej, det är icke möjligt!“ fortfor han; “förr slukar lejonet sig sjelf, -än Hvita Björnen sitt ord ... och dessutom är det ju vitnen på saken, -och dertill var det ju icke jag, utan ni, käre Simon, som föreslog -vadet, och för öfrigt är det icke alldeles så säkert att jag vinner ... -Jag är verkligen sjelf något ångerköpt, som det heter, ty det är alltför -möjligt, ja till och med troligt, att lejonet nappar på en annan krok i -dag ... Man kan minsann ledsna på att i evighet äta kött ... nyhetens -behag är så retande, så oemotståndligt ... Men sak samma ... ni kan -aldrig föreställa er hvad jag är punktlig, när det gäller att hålla ett -gifvet ord ... jag är riktigt ett tjurhufvud i den saken.“ - -“Nå, hvem har sagt er att jag tänker bryta mitt!“ utropade Hvita -Björnen; “handla mer och prata mindre, käre Mathieu ... Hvar har ni er -knif?“ - -“Här“, svarade Mathieu, i det han drog upp en stor fällknif ur sin -ficka. - -“Ni begriper väl, att man inte genom gallret kan införa hela detta stora -stycke.“ - -“Hvem begriper ej det, käre Simon“, svarade Mathieu, i det han skar af -ett stycke så litet, att det med beqvämlighet kunde inskjutas mellan -burens jernstänger. - -“Godt!“ förklarade Hvita Björnen, i det han stötte sitt spett i det -afskurna stycket. - -“Alldeles så ja“, sade djurvaktaren, fattande det andra spettet; “men -hvar har ni nu ert bröd?“ - -Hvita Björnen kände först utanpå ena fickan och sedan på den andra, -hvarefter han med ett uttryck af stor förvåning körde händerna ned i -begge fickorna. - -“Ah, hvad är det!“ yttrade han under dessa manövrer, “hvar kan jag ha -stoppat mitt bröd? ... har jag tappat det?“ - -“Hvad behagas!“ ropade djurvaktaren, lång i synen som en urang-utang. - -“Kan jag ha förlagt det på något ställe? ...“ - -“Monsieur Simon!“ - -“Har någon stulit det ur min ficka?“ - -“Monsieur Simon! ... ni söker undanflykter.“ - -“Jag vet bestämdt, att jag för en halftimme sedan köpte mig ett alldeles -färskt bröd.“ - -“Ni är ingen man af heder, monsieur Simon!“ - -“Jag gaf två sous för det lika säkert som en.“ - -“Två sous lika säkert som en? ... jag förstår, ni gaf icke en sou en -gång.“ - -“Ah, nu vet jag ... jag gaf alltsammans i tankarne åt elefanten ... -Kors, sådant nöt jag var!“ - -“Det bestrider jag ej ... men jag bestrider att ni gaf något åt -elefanten, monsieur Simon!“ - -“Ni tillvitar mig då en osanning, monsieur Mathieu?“ - -“Nej; men ni ljuger, när ni säger att ni hade brödet, pardonnez-moi!“ - -“Ni tror att jag vill lura er, monsieur Mathieu!“ - -“Nej, men ni vill bedraga mig på en silfverpjes, excusez-moi!“ - -“Jag kunde krossa era refben, monsieur Mathieu!“ - -“Hvad! ... i mitt eget hus och i så många vitnens närvaro, monsieur -Simon?“ - -“Och sedan sticka det ena refbenet efter det andra in i lejonets gap, -s’il vous plaît.“ - -Lejonets och tigerns vederlike i styrka och vighet tog ängsligt ett steg -tillbaka. Hvita björnarne äro berygtade för sin styrka, helst när de gå -på två ben och heta Simon. - -“Men jag vill inte att vi skola skiljas som ovänner, monsieur Mathieu“, -sade Hvita Björnen. - -“Det skulle göra äfven mig mycket ondt, monsieur Simon“, förklarade -djurvaktaren, något gladare. - -“Jag skyndar på ögonblicket ut och köper ett nytt bröd“, föreslog Hvita -Björnen. - -“Ha! ni skyndar ut!“ yttrade djurvaktaren, ånyo förlorande sitt glada -lynne. - -“Ni misstror mig ånyo, käre Mathieu.“ - -“Jag misstror er icke, alls icke ... men ni skall aldrig komma tillbaka, -monsieur Simon!“ - -“Ni är oefterrättlig ... Nåväl, jag skall inte röra mig ur fläcken.“ - -“Och brödet?“ - -“Skall ni sjelf köpa och för detta ändamål emottaga dessa trenne sous.“ - -“Omöjligt! ... det är mig förbjudet att gå bort, när folk är inne i -galleriet.“ - -“Ja, då kan jag omöjligt hjelpa det“, förklarade Simon, vändande sin vän -ryggen. - -“Men kunde ej er vän derborta gå i ert ställe?“ föreslog djurvaktaren. - -“Jo, det vore just den rätte att skicka ... han skulle aldrig komma -tillbaka, ty han tycker inte om att jag förlorar min snusdosa, min -vackra silfversnusdosa ... Han menar så väl, den hederlige Cambon.“ - -“Fördömda silfversnusdosa!“ mumlade djurvaktaren, utan att likväl -misskänna dess värde. - -Skulle då äfven han, monsieur Mathieu, åt hvilken man anförtrott de -ädlaste af alla fyrfotade varelser, nödgas offra sin pligt åt det -olycksaliga korruptionssystem, som, till råga på alla olyckor, hvilade -centnertungt öfver landet sedan flere år tillbaka! - -“Fördömde korruptions-ande!“ suckade Mathieu; “men“, tillade han, icke -ensidigt betraktande saken, “är ej korruptionen utgången från och -underhållen af sjelfva styrelsen? Är det ej hvarje offentlig embetsmans -ovilkorliga pligt att handla i styrelsens anda? Hur skulle det väl -annars gå med enigheten och den kompakta styrkan, hvilka äro så -nödvändiga för en styrelse, som vill uträtta något här i verlden? Om det -är nödvändigt för menniskors lycka att gå på sidan om samhällets lagar, -måste det också vara lika nödvändigt för djurens väl, att gå på sidan om -den för djurvaktaren i Jardin des Plantes utfärdade instruktionen?“ - -“Nåväl, jag går då sjelf“, förklarade ministèrens trogne anhängare; “men -... men ...“ - -“Men låser naturligtvis väl igen dörren till galleriet“, inföll Hvita -Björnen skrattande, “för den händelse att den verkliga ångern skulle -falla öfver mig ... Men, det ber jag er, köp det färskaste och mjukaste -bröd som finns.“ - -“Madame!“ sade djurvaktaren till damen med hvita plymen, “värdes ursäkta -att jag på några minuter aflägsnar mig ... det är för det der vadets -skull, som min vän, oaktadt alla mina oegennyttiga bemödanden, ännu -envisas att vidhålla ... men jag är snart tillbaka, och då skall det bli -mig en synnerlig ära, att kunna visa ers nåd ett rön, som utan tvifvel -måste bli af stort inflytande på naturalhistorien, den vigtigaste af -alla vetandets grenar.“ - -Under det att Mathieu så orerade inför herskarinnan, yttrade Simon till -tjenarinnan följande: - -“Mademoiselle! jag är något stött på er ... ni har alldeles förvridit -hufvudet på min vän ... han glömmer mig och följer alla era steg, liksom -jag inte funnes till i verlden ... Jag undrar inte på det, ty ni är ett -af de skönaste fruntimmer han sett, ja, skönare än mången af de -markisinnor och hertiginnor, som redan kastat sina ögon på den vackraste -gosse i hela Paris ... Men ni är lika god som skön: ni skall inte gyckla -med den stackars gossens känslor.“ - -I detsamma lemnade djurvaktaren galleriet, efter att likväl förut hafva -varnat sina kunder för att under hans frånvaro gå burarne för nära. Att -han ganska ordentligen låste igen dörren efter sig och sedan stoppade -nyckeln i sin ficka, härledde sig lika mycket af gammal vana som af -omtanke för den dyrbaraste af hans snusdosor. - -“Hvart gick djurvaktaren?“ frågade Armand sin vän Hvita Björnen. - -“Naturligtvis för att hemta sin lefvande glada“, svarade denne helt -lugnt. - -Mademoiselle Denise, som nästan var mera god än skön, ville visst icke -gyckla med den vackraste gosse i hela Paris, och hvilken dertill på -köpet var så omhuldad af markisinnor och hertiginnor. Det var -förmodligen för att öfvertyga honom derom, som hon nu började med Cambon -ett ganska alvarsamt och från allt koketteri fritt samtal, tagande till -ämne tigern, framför hvars bur de händelsevis befunno sig och hvars goda -matlust de gemensamt beundrade. - -Tigern är icke något oäfvet samtalsämne. Tigern är ett så grymt djur. -Tigerhjertat har blifvit ett ordspråk. Det funnes menniskor som -behandlade sina likar på samma sätt som tigern behandlar sitt rof. Men -tigern är jemväl ett förnämt djur, och företrädesvis var det också -förnämt folk som utöfvade denna grymhet mot alla dem, som de hade att -beherska. Med ett ord, Denise’s tal var icke blott vackert, utan äfven i -fullkomligt republikansk anda, så att den unge mannen icke kunde annat -än på det högsta lifvas deraf, helst läpparne, som rörde sig, hade en så -frisk färg, och tänderna, som ganska ofta syntes mellan dem, lyste af en -så bländande hvithet. - -I allmänhet hafva fransyskorna vackra tänder. Är det derför att de, tack -vare sina förståndiga mödrar, ända från barndomen vänjas från att -förtära varm soppa, eller derför att man ingenstädes i verlden får köpa -så vackra och väl konditionerade löständer som i Paris? Vi hafva icke -varit nog närgångna för att kunna upplysa våra svenska läsarinnor om -hvilken af dessa tvänne orsaker är den egentliga. - -Hvita Björnen, seende sin unga vän så angenämt upptagen, närmade sig -under tiden den förnäma damen, som naturligtvis icke borde bli lottlös, -och sade till henne med mycket låg stämma: - -“Ifall det skulle roa madame att se hur lejonet gör sin entré, så har -jag djurvaktarens tillåtelse att öppna dörren till dess bur.“ - -“Visst skulle det vara roligt“, svarade damen och skyndade efter -monsieur Simon, som icke var sen att bereda henne detta nöje. - -Också såg hon snart, till sin obeskrifliga fägnad, huru den artige -jätten drog i tågändan, huru dörren till den yttre buren dervid öppnades -samt huru derefter lejonet, ett af de största som någonsin med sitt -rytande skakat Numidiens skogar, med ett enda skutt befann sig invid den -inre burens galler, hvilka det vidrörde med sin breda nos. - -Lejonet, alltid storartadt och fruktansvärdt, är dock alltid mest -storartadt och fruktansvärdt i sin vrede. Detta sednare stadium hade nu -inträdt, och hvem kan undra derpå? Lejonet visste att mattimmen var -inne, dess enda glädje efter en förlorad frihet; det hörde huru i -nästgränsande burar de vida underordnade olyckskamraterna hvässte -tänderna mot afgnagda ben; det kände lukten af middagsmåltiden, ja det -såg den till och med ligga utanför buren, utan att likväl kunna nå den. -Detta förbiseende mot skogarnes majestät var för stort för att kunna -förlåtas; det var ett för starkt hån emot en ädel fånge, ett för djerft -skämt med en stor olycka, hvilket allt endast kunde försonas med blod. - -Icke under då att ögonen rullade så vildt, att manen reste sig så -olycksbådande; att framdelen af kroppen sänkte sig mot golfvet, med det -stora hufvudet hvilande på de framskjutna ramarna; att den högburna -svansen, beskrifvande nästan en båge öfver ryggen, piskade luften och -burens sidoväggar med de väldigaste slag, samt att detta dofva rytande -lät höra sig, som är signalen till striden, början till orkanen. - -Lejonets rytande skulle genast hafva väckt Cambons uppmärksamhet, om -icke de öfriga djurens läten och rörelser, synnerligen deras, hvilkas -burar befunno sig närmast honom, hade dragit hans ögon och öron till -sig, ty hvad Denise beträffade, så hade hon endast ögon och öron för -“den vackraste gosse i Paris“. - -Men hvarifrån väl dessa underliga läten och rörelser bland djuren midt i -deras matro? — Jo, när skogarnas konung vredgas, då inträder oron i -djurens verld, då rullar sig hyenan ångestfull på mark, då flyr tigern, -lemnande sitt rof, och blixtsnabbt ringlar sig ormen kring trädets stam, -för att finna skydd i dess lummiga krona. - -“Se, mademoiselle, se!“ ropade Armand till Denise, i det han pekade på -tigerns bur; “hvad kommer åt tigern som glömmer att äta? ... och se på -de andra sedan, äfven de ha lemnat sin spis och löpa oroliga fram och -tillbaka i sina trånga rum ... se! se!“ - -“Ah, det är skönt! rysligt skönt!“ hördes längre ifrån den förnäma -damens stämma. - -Armand vände sina ögon åt detta håll och fann damen med sammetsmantiljen -stående i nära halflutad ställning framför lejonets bur på ett afstånd -af ungefär en aln. Hon slog händerna tillsammans och applåderade, liksom -hade hon framför sig monsieur Fechter i dramen “Les frères Corses“. - -Bakom och öfver henne visade sig Hvita Björnens grofva gestalt, lik en -knölig trädstam öfver en blomma, som, stolt af sin fägring, prunkar vid -dess fot. - -“Hvad ser hon på? Hvad applåderar hon åt?“ frågade Armand sig sjelf; -“buren är ju tom ... men om den är tom, hvad kan det väl då vara för -märkvärdigt derinne?“ - -Cambon kastade ånyo en blick på sin vän Simon, och det föreföll honom då -som om den knöliga stammen, i stället för att bjuda den granna rosen ett -skydd, alltmera började luta, hotande att falla. - -I detsamma hördes ett nytt rytande, vida starkare och förfärligare än -förr. Alla djuren instämde deruti. Det var en hisklig konsert i djurens -galleri. - -Stammen vacklar verkligen, den faller och under fallet vidröra tvänne af -dess grenar, liksom af en händelse, blommans begge sidor, böjande hennes -stjelk och krona framåt — framåt mot lejonets bur, framåt intill -jernstängerna, som redan imma af den andedrägt, som fasansfullt glöder -derinne. - -Åter ett rytande, för hvilket hela byggnaden skälfver, men denna gång -uppblandadt med menniskors ångestrop. Ett hårdt slag och ett ännu -hårdare fall följa derpå. Stammen har fallit, men icke framåt, såsom -dess riktning bebådade, utan åt sidan, till följd af en yttre kraft. - -Den stolta rosen, hvars krona, påtryckt af en oemotståndlig tyngd, redan -fördjupat sina blad mellan burens jernstänger, är ögonblickligen ryckt -derifrån och hvilar vanmäktig i Armand Cambons famn, som ännu om sitt -byte strider med djurens konung. - -Lejonet, hvars skarpa tand kom en sekund för sent för att begrafva sig i -den förnäma damens ansigte, har medelst sin genom gallret utsträckta ram -fattat uti hennes tjocka sidenklädning. - -Nu gäller det att pröfva silkesmaskens och sidenfabrikens förenade verk. - -Väfven brister, tack vare den sednares vinningslystnad, och den nye S:t -Göran faller baklänges mot galleriets stengolf med sin räddade prinsessa -i famnen, under det den nye draken uttömmer sitt raseri på ett afslitet -sidenstycke, som snart var förvandladt i den yppersta silkesvadd. - -I samma ögonblick inrusar djurvaktaren i galleriet. Han har ett bröd af -skålpundsvigt i handen, men hans uppspärrade mun synes så stor, att han -nästan skulle kunna sluka det. Hans ögon, färdiga att klämmas ur sina -gropar, stirra på de olika grupperna. - -Der sitter, längst bort på stengolfvet, Hvita Björnen med handen för ena -tinningen, blödande af det djupa sår, honom vid fallet tillskyndades; -der ligger, något närmare djurvaktaren, Armand Cambon, till hälften -döfvad af den törn, hans nacke gjorde mot samma golf, och ofvanpå honom -samt af hans armar ännu omsluten den granna, men afsvimmade damen; der, -allra närmast djurvaktaren, står Denise, blek och orörlig som -marmorbilden, och der står, nej, der rasar lejonet, trasslande in sina -förfärliga tänder i silkestrådarna. Och allt detta under en chorus från -de många burarne, hvars make ännu ingen hittills hört. - -“Hvad, i alla helgons namn, vill det här säga?“ blef ändtligen -djurvaktarens första fråga. - -“Det vet jag verkligen inte“, svarade Hvita Björnen, i det han reste sig -upp från golfvet, “jag är ofta plågad af fallandesjuka, och den kom på -mig just som lejonet trädde in i buren ... jag bör aldrig gå att se på -vilda djur ... jag tål inte vid det, märker jag.“ - -“Hvem i alla djeflars namn har släppt in lejonet?“ blef den andra -frågan. - -“Det vet jag heller inte“, upplyste Hvita Björnen, “så framt det inte -kommit in af sig sjelft ... ni har säkert glömt att låsa dörren ... det -var mycket oförsigtigt af er, monsieur Mathieu!“ - -“Satanas, hvem har gifvit lejonet silke att äta?“ blef den tredje -frågan. - -Utan att afvakta svar på denna fråga, rusade den förtviflade -djurvaktaren fram till lejonets bur och började med tillhjelp af spettet -införa köttstyckena, under det han utöste förbannelser, såsom det en -verklig djurvaktare egnar och anstår. Derefter, och sedan han medelst de -förra tystat munnen på och någorlunda blidkat djurens konung, vände han -sig om för att med de sednare ytterligare traktera en annan konungs -undersåter. - -Men förbannelsen dog på hans läppar, emedan just de, han ämnade -förbanna, hade försvunnit. I hela det stora galleriet fanns, med -undantag af djurvaktaren och hans djur, ingen lefvande varelse. Hvem -skulle således inför hans maktmyndighet förklara, huru lejonet inkommit -i buren, hvem som trott sig kunna stilla dess hunger med silke och -slutligen hvad alla dessa stående och liggande grupper, han nyss sett, -betydde? Han nöp sig i näsan, han lufvade sig sjelf för att öfvertyga -sig att han var vaken. Han fann att han var vaken, men hur finna lösning -på gåtan? - -Saken var den, att under det monsieur Mathieu matade lejonet och på sitt -sätt välsignade maten, hade Armand Cambon, hvilken snart återfått -sansen, med tillhjelp af Denise, som icke i evighet kunde vara en stod -af marmor, utburit den förnäma damen, hvilken deremot tycktes för -evighet vara afsomnad. De buro den avsvimmade till vagnen och, med -ytterligare tillhjelp af en bestört betjent, uppsatte henne i den, -hvilken derefter, dragen af tvänne äkta fullblodsfålar, snart lemnade -Jardin des Plantes bakom sig. - -Armand Cambon, som ingen bedt göra sällskap, stod naturligtvis qvar; men -när han vände sig om, föll hans blick på Hvita Björnen, hvilken icke -heller å sin sida funnit skäl att längre se på sällsynta djur. - -De begge vännerna betraktade hvarandra en god stund, ehuru med föga -vänliga blickar. - -“Obegripligt!“ bröt ändtligen Simon tystnaden; “jag vet inte hvad det -kom åt mig ... det var som om en svindel gripit mig ... utan dig, min -raske gosse, hade jag säkert blifvit orsaken till en mycket stor -olycka“, tillade han med ett uttryck, som icke var främmande från ironi. - -“Olycklige!“ ropade Armand häftigt, “ni ville begå ett mord! ... ett -mord!“ - -“Tyst! skrik inte så!“ förmanade Hvita Björnen, skådande omkring sig, -“hörde du inte att jag fick en svindel och att ...“ - -“Ni ville mörda en menniska, försåtligt mörda en menniska!“ fortfor -Armand med ökad harm; “en man, som ni, Simon, mörda! ... Och mörda en -qvinna, en svag, värnlös qvinna! ... Det är icke blott rysligt, det är -nesligt! ... det finns ej ord för att beteckna en sådan bragd!“ - -“Du är tokig, Armand lille, med ditt evinnerliga mord och mord ... Hur -kunde väl mord komma i fråga ... hur kan man mörda, när man står i bur -med armstjocka jernstänger framför sig? ... En eller ett par skråmor, se -der allt ... ett öga eller en näsa mindre, se der alltsammans ... Hur -mången har ej fått hjelpa sig fram i verlden utan både öga och näsa och -utan tillgång att köpa sig nya? ... Du är en narr, kära Armand, som ej -vet hvad du säger.“ - -“Och att vilja taga mig till medbrottsling“, fullföljde den harmsne unge -mannen, “ty hvad var väl meningen med att narra in mig i djurgalleriet? -... hvad annat, än att få någon som kunde sysselsätta besvärliga -personer, för att ni desto mera ogeneradt skulle kunna begå ert -nidingsdåd ... Ja, rulla ögonen! ... Det var ett nidingsdåd, olycklige!“ - -“Tacka min vänskap för din gamle far“, sade Hvita Björnen med halfqväfd -stämma, ty hans galla började koka, “tacka denna vänskap för att de ord, -du sist sade, inte blifva de sista du talat i denna verld!“ - -“Jag fruktar er icke!“ svarade Armand lugnt och upplyftade sin högra -arm; “denna arm, som hindrade er från att begå det ena brottet, skall -äfven hindra er från det andra.“ - -“Så tacka då himlen, om du inte vill tacka mig“, yttrade Simon, “för det -du fått tillfälle att rädda ett vackert fruntimmer, och dertill på köpet -en förnäm och rik dam, som skulle kunna betala sin räddare med lika -många kedjor af guld som du sålt kedjor af messing.“ - -Armand vände föraktligt Hvita Björnen ryggen och gick. - -“Armand lille!“ ropade denne efter honom, “helsa gubben far din och -skryt med att du räddat den lefvande gladan!“ - - - Fjerde kapitlet. - - En tableau vivant. - -Armand Cambon hade haft den lyckan att på en enda dag göra tvänne goda -gerningar. Klockan ett hade han på Place de la Bastille räddat en bankir -från att sönderslitas af folket, och klockan tre i Jardin des Plantes -ryckt en förnäm dam ur lejonets klor. Dessa bragder, som nästan på samma -gång skyddat rikedomen och börden, samhälls-platåens tvänne gräddskålar, -att vi så må uttrycka oss, skulle hafva varit mer än tillräckliga för -att, innan aftonen bredt sina stora vingar kring den stora staden, dubba -honom till en hjelte inför verlden, för att icke tala om romanen. Men -för att så skulle ha skett, borde du, käre Armand, i stället för -rödrutig blus af två francs värde, haft promenadfrack, köpt, om ej just -betald, för minst hundra francs. - -Då skulle du icke behöft stå qvar på Bastilj-platsen för att se hur -bankiren for sin väg, utan att dessförinnan bjuda dig hem till middagen; -då skulle du kanhända fått ledsaga hans sköna brorsdotter till bordet, -sitta mellan henne och onkeln, och — hvem vet! — kanske skulle du, -notabene i fall brorsdottern varit fri från andra brölloppsbekymmer och -mycket älskat sin onkel, samt denne likaledes varit fri från -statsbekymmer och mindre älskat sina pengar, möjligtvis äfven kunnat i -kompani med din sköna granne börja en kärleksroman, som slutat med -festligt tåg i vagn till Madeleine-kyrkan. - -Men nu hade du icke den af fru Lenngren besjungna fracken, utan blott -denna blus, som, ehuru besjungen af Béranger, likväl förnämligast är -beqväm att ha på sig i gatustrider, i hvilka du oftast kastar dig för -mycket mindre anledningar, än den att rädda en menniska med -hederslegionen på bröstet och millionerna på fickan; och när nu äfven -detta en gång lyckats dig, bör det icke vara nog för din ärelystnad? -Ungefär så måtte monsieur Géronnière hafva tänkt, enär han hvarken före -eller efter hemkomsten till sitt palats vid rue d’Anjou-S:t-Honoré -nämnde ett enda ord af tacksamhet för den stora tjenst du gjort honom. -Visserligen hade den ljufva och naturligt goda Adelaïde hugnat dig med -de tacksammaste blickar samt till och med bedt dig vara välkommen till -onkelns hus; men är du väl säker på att, om du också toge henne på -orden, ditt besök finge sträcka sig längre än till tamburen, detta non -plus ultra för en man af gatan, för en arbetare från S:t-Antoine? — -Stackars Armand Cambon! derför att du var en blus, ansåg man det kanske -för din ovilkorliga skyldighet att ensam våga striden mot mer än hundra -andra bluser, för att rädda en man med millioners förmögenhet, men utan -en milliondel känsla för ditt och dina kamraters intresse. - -Men om du haft frack, hade du icke varit i Jardin des Plantes i ett -sådant sällskap som Hvita Björnens; du hade icke heller haft den lyckan -att rädda en qvinnas lif eller ett skönt ansigte, som ofta är dyrbarare -än sjelfva lifvet. - -Bar den förra gerningen ingen frukt, så skall den sednare deremot blifva -desto fruktrikare, ty utan dig hade detta glänsande ansigte, i stället -för att nu, såsom troligt är, sola sig med välbehag i en förgyld spegel, -legat begrafvet under tjocka bindlar, för att sedan, när dessa en gång -blifvit borttagna, söka det djupaste mörker, på det att ingen främmande -blick måtte bäfva tillbaka vid åsynen af en hemsk ruin. - -Det kan icke slå fel, att från denna stund hvarje qvinna du möter, skall -med beundran fästa sin blick på dig och önska sig i farans stunder en -riddare som du, en Simsons like. Hvem skulle ej gerna vilja blifva din -Delila, men trognare än hon, klokare än hon, ty hon skulle icke åt en -förhärjande sax lemna detta rika mörka hår, af fruktan att kraften med -detsamma kunde gå förlorad? - -Är du nyfiken att se ditt stundande afundsvärda öde, så följ med din -blick dit vårt trollspö pekar, och stanna med klappande hjerta, men med -tillbakahållen andedrägt, framför denna - - - Tableau vivant. - - (En qvinnas boudoir, praktfullare än en oinvigd ens kan drömma - om. Siden och guld, speglar och kristaller i förbländande - strålbrytningar. En säng, af hvilken blott den gyllene estraden - synes, ty det öfriga förlorar sig i en sky af snöhvita draperier, - mellan hvilka här och der snören och tofsar af guld framglindra. - På det skära sidentäcket en qvinna, hvars minsta blick fördunklar - boudoirens prakt, och hvars minsta rörelse, af speglar från alla - sidor återgifven, kommer åskådarens hjerta att glöda. Framför - sängen en annan qvinna, men knäböjande och uppbärande ett - förgyldt silfverfat, på hvilket man upptäcker rubinglödande - kristallflaskor med proppar af guld och doftande af österlandets - skönaste parfymer. Tystnaden afbrytes endast af knäppningarne - från pendylen, öfverallt omgifven af gracer och amoriner, - föreställande kärleken och vällusten, som med leende blickar söka - döda tiden.) - -Men taflan är icke blott lefvande; den är äfven talande. Derför lyssna: - -HERSKARINNAN: Denise! Jag vill vara allena i afton och emottager således -ingen. - -DENISE: Ingen? - -HERSKARINNAN: Nej! ... Man skulle upptäcka min sinnesrörelse, man skulle -fråga mig om orsaken ... Jag vill icke visa den förra, för att slippa -förklara den sednare. - -DENISE: Madame befinner sig nu mycket bättre. - -HERSKARINNAN: Mycket bättre? ... Jag befinner mig fullkomligt väl ... -Drag gardinen mera åt sidan, det är något för varmt härinne. - -DENISE (åtlydande befallningen): Himlen vare lofvad, att allt slutades -så väl! - -HERSKARINNAN: Hvilket? - -DENISE: Händelsen i Jardin des Plantes naturligtvis ... Blodet stelnar i -mina ådror vid blotta tanken derpå. - -HERSKARINNAN: Hvilken händelse? - -DENISE (betraktande förvånad sin herskarinna): Hm! - -HERSKARINNAN: Ah! du menar lejonet. - -DENISE: Jag menar också den unga, raska karlen som ... - -HERSKARINNAN: Den unga, vackra karlen ville du säga ... Ja, du har smak, -Denise ... Det var en Adonis i blus, som sjelfva kärleksgudinnan icke -skulle förakta ... Du intresserar dig mycket för den unga, vackra -karlen. - -DENISE: Jag skall bedja för hans väl, så länge jag lefver ... Han har -räddat en person, för hvilken jag skulle offra tusen lif, om jag hade. - -HERSKARINNAN: Hvem har han räddat? - -DENISE (ånyo förvånad): Den ... den, som utom honom nu varit lejonets -rof. - -HERSKARINNAN: Sådant prat, kära Denise! ... Är då Jardin des Plantes en -af Afrikas skogar, der lejon och tigrar springa lösa, slukande sitt rof -hvar och när de komma öfver det? - -DENISE: Har man då aldrig hört omtalas olyckor i Jardin des Plantes? ... -Det var icke länge se’n som ... - -HERSKARINNAN: Du öfverdrifver alltid, enfaldiga flicka! - -DENISE: O! att madame hade sett hvad jag såg! - -HERSKARINNAN: Hvad såg du? - -DENISE: En syn, som skall visa sig i mina drömmar och störa min sömn. - -HERSKARINNAN: Dertill fordras ganska mycket, min bästa Denise! ... Nå, -låt höra, hvad såg du? - -DENISE: Ni kunde icke se honom, den der karlen, som stod bakom er ... -det var en ohygglig menniska. - -HERSKARINNAN: Jag erinrar mig, att han ej var bland de älskvärdaste. - -DENISE: Denna menniska hade bestämdt ondt i sinnet mot er. - -HERSKARINNAN: Mot mig? ... Jag hade ju icke den äran att känna honom, -och detsamma skall han kunna säga om mig. - -DENISE: Likväl såg det ut, som om han med flit trängt madame fram till -den förfärliga buren. - -HERSKARINNAN: Med flit? ... du yrar ... Troligtvis var han lika nyfiken -som jag, och jag bedyrar, att det verkligen var något att se ... -ståtliga djur, de der lejonen! - -DENISE: Möjligen något att se, men icke att gå nära ... Emellertid hade -madame sitt ansigte tätt intill jernstängerna ... O min Gud! - -HERSKARINNAN: Det är mycket möjligt, men jag kan ej så noga erinra mig -det. - -DENISE: Ni kan det icke, ty ni hade fallit i vanmakt. - -HERSKARINNAN: Bah! ... Jag qväfdes något af den obehagliga odören ... -det var icke min boudoir, bästa Denise! - -DENISE: Det var då som den unge, oförskräckte karlen ... - -HERSKARINNAN: Den unga, vackra mannen ... Ah! nu kommer det -intressantaste. - -DENISE: Det var då han rusade fram och med ett enda slag fälde jätten -till marken. - -HERSKARINNAN (uppreser sig, skrattande, på armbågen): Jätten! ... Allt -bättre och bättre ... Du målar sagans och chevaleriets tider ... Du -skall då öfvergifva mig, Denise? ... I stället för att somna vid dina -muntliga berättelser om dagens äfventyr, skall jag slumra in vid -läsandet af dina noveller i La Presse eller någon annan tidning ... Ja, -jag förlorar dig, men litteraturen vinner, och detta skall blifva min -tröst. - -DENISE (fortfarande oförskräckt): Och när han slagit jätten, ryckte han, -snabbare än blixten ... - -HERSKARINNAN: Snabbare än blixten ... bra, bra! - -DENISE: Ryckte er från buren just i detsamma lejonet ämnade hugga sin -tand i ert ansigte, i det skönaste ansigte, som ... - -HERSKARINNAN: Förträffligt! ... du skall ej glömma mitt ansigte i dina -romaner. - -DENISE: Men lejonet hade med ramen fattat tag i er klädning ... O, det -var rysligt! - -HERSKARINNAN: Min vackra, nya sidenklädning, madame Barenne’s -mästerstycke ... Men du bör icke sörja deröfver, Denise ... denna -tillökning i din toalett skall nedslå modet på alla dina rivaler på la -Salle Valentine! - -DENISE (kyssande sin herskarinnas hand): Ack, madame! hvad ni är god, -englagod! ... hur skall jag någonsin kunna visa min tacksamhet! ... och -denna vackra, denna dyrbara klädning får jag verkligen? - -HERSKARINNAN: Ja, men gå icke lejonen för nära ... de der herrarne taga -souvenirer på ett sätt, som verkligen derangerar oss ... Men du har -säkert icke slutat din vackra historia ... eller är garneringens -afslitning detsamma som upplösningen af romanen? - -DENISE: När lejonet afslitit garneringen, föll den unga mannen baklänges -på stengolfvet. - -HERSKARINNAN: Och jag med naturligtvis, efter jag ej följde med -garneringen? - -DENISE: Ja, madame! - -HERSKARINNAN: Fy, Denise! jag i armarne på en blus! det der duger alls -icke i romanen ... Hör på, mitt barn! - -DENISE: Hvad befaller madame? - -HERSKARINNAN (med alvar): Af din tacksamhet för den nya klädningen -följer tydligt, att du icke med ett enda ord omnämner denna händelse för -någon, hör du, icke för någon ... Jag vill icke vara hjeltinna i en -sådan roman, jag vill icke spela en roll bland lejon och tigrar och -bland menniskor, som säkert icke äro stort bättre än de ... Lyckligtvis -är jag icke känd af någon bland hjeltarne ... det är endast du som -känner mig ... du känner också att jag håller ord, när jag säger, att -det första jag hör någon misstänka, att det der vackra fruntimret, som -blusens armar ryckte ur lejonets gap, var jag, så är du för alltid skild -både från min person och mina klädningar. - -DENISE: Madame, jag skall vara stummare än muren. - -HERSKARINNAN: Och hvad beträffar sjelfva händelsen, som du med dina -romaneska anlag har öfverdrifvit, så vill jag säga dig för det första, -att ett lejon i bur icke är ett lejon i skogen; och för det andra, att -ett lejon i bur först måste bräcka minst tre tjocka jernstänger, innan -det kan äta upp en menniska; samt för det tredje, att hvilken som helst -kunnat göra sin sak lika bra som din hjelte ... ja, jag är till och med -öfvertygad om att den vedervärdige djurvaktaren gjort det mycket bättre, -ty han hade säkert icke fallit på golfvet och dragit mig med sig, -hvilket var föga skickligt och mycket oartigt. - -DENISE: Men, madame ... - -HERSKARINNAN: Men du måste väl medge, att om den fule djurvaktaren varit -den lycklige, som ryckt mig från buren, så hade du väl aldrig fallit på -den idén, att göra honom till hjelte i din roman. - -DENISE (förlägen): Madame ... - -HERSKARINNAN (med sänkt, förtroligare röst): Hvad deremot angår ... Kom -närmare, Denise! - - (Denise närmar sitt hufvud till herskarinnans.) - -HERSKARINNAN (hviskande och med en viss fuktig glans i blicken): Hvad -deremot angår den unga, den vackra karlen, så ... - -DENISE (sprittande till): Den unga karlen! - - (Ljudet af en ringklocka höres utifrån.) - -HERSKARINNAN (häftigt): Det kommer någon ... skynda Denise! ... du hörde -att jag icke tar emot i afton. - -DENISE: Men om det är hertigen? - -HERSKARINNAN: Lika godt. - -DENISE: Madame har då åkt ut för att promenera? - -HERSKARINNAN: Nej, men jag tar icke emot! - - (Denise skyndar ut.) - -HERSKARINNAN (allena): Denise är icke så dum ... Han var verkligen -förtjusande, den der hjelten i menageriet ... hvilket vackert och -regelbundet ansigte! hvilken kraftfull och ädel hållning! hvilken mild -glans i hans öppna blick! hvilken klang i hans manliga stämma! - - (Hon lutar tyst, men tankfull, hufvudet mot handen.) - -Hvarför denna tankfullhet? Hvad kan väl en så skön och lyckligt lottad -qvinna i denna stund tänka på? - -Tänker hon på den stora fara, hvari hon nyss sväfvat och hvarifrån hon -så lyckligt blifvit frälst? - -Nej, hon har ju helt nyss och med fullkomlig öfvertygelse sökt bevisa, -att det icke var den ringaste fara. - -Tänker hon på något medel att belöna den fattige arbetaren för det han, -troende på farans verklighet, i sin välmening ryckt henne derutur? - -Nej, hon har ju, ehuru i hög grad försonlig mot lejonet, yttrat sin -förtrytelse öfver arbetaren, för det han icke hade den skickligheten och -artigheten, att släppa henne, innan han föll. - -Hvarpå tänker hon då? - -Kanske tänker hon, att mycket duger i verkligheten, som icke anses duga -i romanen. — — - - - Femte kapitlet. - - Bicêtre. - -Det är nu tid på att skynda efter Armand Cambon, hvilken i stället för -att, såsom vi trodde, beskåda vår tableau-vivant, fortsatte vägen till -Bicêtre. Han tänkte — den rättvisan måste vi göra honom — icke det -ringaste på sina tvänne goda och berömliga gerningar; han tänkte hvarken -på de svarta ögonen i Jardin des Plantes eller — oförlåtligt nog — på de -mörkblå å Place de la Bastille. Han höll sig anspråkslöst till det lägre -djurriket, tänkte uteslutande på en björn och en glada, och den ene var -hvit och den andra lefvande, utan att han kunde begripa hvad den ene -hade att skaffa med den andra. - -Hvita Björnen kände han ända från sin barndom. Mer än en gång hade han -som gosse suttit på Hvita Björnens knä; mer än en gång hade denne -trakterat honom med kastanier och drufvor. Hvita Björnen hade lärt honom -slåss med händer och fötter på samma gång — en konst, som man i Paris -får lära sig hos ordentliga mästare för en franc i timmen; han hade lärt -honom hugga på sabel och handtera eldgevär samt att i nödfall bruka -kolfven, ty Hvita Björnen, som debuterat i 1830 års revolution, var -hemma i många andra konster än den att rulla vinfat. Armand var tacksam -för alla dessa välgerningar och visste dessutom att hans far satte stort -värde på Hvita Björnen. Derför gjorde det honom ondt, att i honom finna -en mördare, och den grymmaste mördare bland alla, ty hvilket kan väl -vara grymmare, än att kasta lefvande menniskor för vilda djur? - -Men hvad menade väl Hvita Björnen med den lefvande gladan? Han hade ju -till och med bedt Armand Cambon inför sin far skryta med att han räddat -henne. Damen i hermelins-mantiljen och den lefvande gladan skulle -följaktligen vara en och samma person, hvilket var ännu oförklarligare -för Armand, som knappast sett något så vackert fruntimmer som -ifrågavarande dam, men deremot ganska många glador, hvilka i fulhet och -roflystnad varit så lika hvarandra som den ena kardborren den andra. - -Hans far borde kunna upplösa denna mörka och hemska gåta. Derför -sträckte han ut sina ben så mycket som möjligt, uppnådde snart Barrière -de Fontainebleau, passerade Rue de la Maison Blanche, trädde derefter -utom fästningsvallen samt befann sig ändtligen framför portarne till -Bicêtre. - -_Bicêtre!_ — Det har i Frankrike funnits en tid, då namnet Bicêtre var -det hemskaste ord franska språket egde; då vid dess blotta nämnande -mannen bleknade, hustrun skälfde och det stojande barnet tystnade tvärt; -då den adlige förföraren, hårdt ansatt af föräldrarne till den -borgardotter han förfört, blott behöfde framhviska detta ord, för att -jaga dem på flykten: ty ordet betydde på en gång vansinne och brott, -tårar och blod och sammanfattade allt hvad lifvet har olyckligt, -eländigt, fasansfullt. Uppbygdt af en engelsk biskop under Ludvig den -heliges tid, var Bicêtre först kartusianerkloster. Der munkar äro, der -äro också fångar. Den sista kulan i radbandet löper in i länken af en -fånges kedja. Efter någon tid lemnade munkarne Bicêtre, som derefter -beboddes af furstar. Men fångarne flyttades icke; de fortforo att -befolka de underjordiska cellerna, der vattnet steg upp till midjan. -Hvad Bastiljen var för adeln, var Bicêtre för borgerskapet och pöbeln. -Nittonde seklets filantroper borde icke skryta med att hafva upptäckt -det cellsystem, som de nu så nitiskt fullfölja. Det har funnits och -begagnats långt före deras tid och synnerligast i Bicêtre, der hela -mansåldrar framlefvats i enslighet och tystnad, utan annat sällskap än -samvetet och Gud. - -Men, trots cellsystemet, ökades oupphörligt fångarnes antal och kunde -icke längre rymmas i de öfverfylda källarhålorna. Furstarne, någon gång -beredde att gifva vika för sina undersåter, afflyttade då från Bicêtre, -som derefter till största delen upptogs till fängelser. Återstoden af -lokalen uppläts åt vansinnige. Brottet och vansinnet blefvo grannar. Men -Bicêtre öppnade sina portar ej blott för dem, som ditkommo förpassade af -lagen eller läkarvetenskapen. Godtycket, i form af “ordres du roi“ eller -“lettres de cachet“, skickade snart dit en mängd oskyldige, hvilka -antingen dömdes såsom brottslingar derför att de hade för mycken dygd, -eller förklarades för vansinniga derför att de hade för mycket förstånd. -Bicêtre var, med ett ord, ett fasans hem, och om det någonstädes bör -spöka här i verlden, så vore det synnerligast der. - -Hvad nu angår nutidens Bicêtre, så finnes visserligen der ett hospital -för svagsinta barn; men hela lokalen för öfrigt är upplåten till -försörjnings-anstalt för fattige ålderstigne samt för sådane, som genom -kroppsskador blifvit oförmögne till arbete. De försörjdes antal belöper -sig för närvarande till omkring 4,000, alla tillhörande det manliga -könet. Salpêtrière, en annan fattigförsörjnings-anstalt, innesluter -endast qvinnor, ungefär 5,000. Begge dessa inrättningar hafva en -ypperlig förvaltning, hvars efterföljande vore önskansvärdt i andra -länder, synnerligast i Sverige, der man ännu ej kommit underfund med -centralisationens nytta uti förevarande fall. I Sverige, åtminstone i -Stockholm, tyckas hvarje församlings fattigdirektörer täfla om hvilket -af deras fattighus kostar minst, d. v. s. gifver sina fattiga minst att -äta. I Paris, der man icke känner ett dylikt ihjälsvältnings-system, gör -man sig en ära af att så mycket som möjligt se sina fattige ålderstigne -och krymplingar till godo. En främling från norden befinner sig i -verklig förlägenhet, när fransmän fråga honom, hur det står till med -fattigförsörjningen i hans fädernesland: han stannar alltid i valet -mellan att ljuga eller att blottställa sitt lands möjligen goda anseende -här, ty man träffar nog fransmän, som veta att Sverige icke blott finnes -till i verlden, utan äfven har ganska många vackra blad i historien. -Främlingen kan dock icke underlåta omnämna att hvarje församling inom -Stockholm har sitt fattighus. - -“Deraf följer“, anmärker fransmannen, “att det måtte vara lika många -fattigdirektioner?“ - -“Ja, vi ha alls ingen brist på fattigdirektioner?“ svarar främlingen, -som naturligtvis måste säga B, när han sagt A. - -“Har Stockholm råd att ha så många direktioner?“ frågar fransmannen. - -“De taga ingenting för sitt besvär“, svarar främlingen, förtigande -likväl att deras besvär fullkomligt svarar mot deras löner; “dock“, -tillägger han, “ega vi åtskilliga fattigförsörjnings-anstalter inom -hufvudstaden som hafva sina särskilda kamrerare och kassörer, hvilka -sitta med goda löner.“ - -“Således ändock åtskilliga löntagande“, anmärker fransmannen; “det der -bör i alla fall bli dyrt och är en fullkomligt onödig omkostnad, emedan -den som kan föra räkenskaper för 100 fattighjon, lika lätt kan föra dem -för 1,000, för 2,000 och så vidare ... Men jag tar emellertid för gifvet -att fattige, som hafva så många tillsynesmän, befinna sig särdeles väl?“ - -Främlingen har visserligen sagt A och B, men han har ej mod att säga C. -Derför besvarar han ej den sednare frågan, ty han kan ej skryta hvarken -med fattighusens snygghet eller de svenska fattig-soppornas -förträfflighet; han kan ej omtala, att, derest fattighjonet icke liksom -andra menniskor hade ben, medelst hvilka det kan gå ut i staden för att -tigga antingen ute på gatorna eller i de hus, der det till följd af -gammal bekantskap kan få några smulor, skulle det kanske svälta ihjäl. -Men som han ej helt och hållet kan tiga, så gifver han följande -undvikande svar: - -“Det har många gånger alvarligen varit fråga om att hafva en gemensam -fattigvård för hela Stockholm, men frågan har alltid strandat mot den -omständigheten, att det under tidernas förlopp funnits flere förmögne -och menniskoälskande församlingsbor, som uteslutande till _sin_ -församlings fattigvård gifvit betydliga summor, till följd hvaraf man -icke ansett sig kunna sammanslå alla fattighusen, emedan då äfven -summorna måste sammanslås, hvarigenom helt klarligen de ädle gifvarnes -vilja och mening skulle förbises.“ - -“Men hvad de ädle döde gifvit kommer ju i alla fall, och oaktadt -centralisationen, hvars och ens fattige församlingsbor till godo?“ - -“Visserligen ... men det skulle lätt kunna hända, att några riksdaler af -den summa, som den ädle döde anslagit åt sin församlings fattige, komme -att springa öfver till en annan församlings fattige, och det vore genast -ett streck i räkenskapen för de ädle döde.“ - -“Men är det då icke troligt att de ädle döde i en högre verld skola vara -lika belåtne, om hvad de en gång, obekante med centralisationens -fördelar, skänkt sin församlings fattige, komme hvilken fattig som helst -till godo?“ - -“Visserligen är det troligt, men det är icke bevisadt och i Sverige -fordras minst två vitnen, innan man kan antaga ett faktum för klart och -ostridigt.“ - -“Dessutom är det ju tänkbart att en församling, som har många ädle döde, -kan få mer än den behöfver, då deremot en annan, som kanske har ingen -ädel död, får alls intet. På det sättet skulle de ädle döde, i stället -för välgerningar, hafva gjort sitt samhälle verkliga otjenster?“ - -“Det tyckes visserligen så vid det sista, om ej just vid det första -påseendet ... men“, tillägger främlingen patetiskt, “de ädle dödes vilja -måste aktas och helighållas!“ - -“Nå“, utropar fransmannen ännu mer patetiskt, “hafva då de närvarande -och kommande slägtena intet anspråk på aktning och helgd? ... Är det ej -dessa egentligen som hafva godt eller ondt af det förflutna? ... Är det -något godt, välan, låt dem behålla det då! ... är det något ondt, låt -dem ej oskyldigt lida för det förflutnas brister ... Det tillhör en vis -styrelse att jemna förhållandena.“ - -Som det är mycket svårt att bestrida sanningen af ett sådant påstående, -så fortsätta vi i stället berättelsen om Bicêtre. Man kan besöka detta -ställe, väntad eller oväntad, och alltid der finna samma ordning, -snygghet, beqvämlighet, ja man skulle till och med kunna säga välstånd, -ett förhållande, som, enligt hvad vi nyss låtit påskina, visst icke är -rådande i Sverige, der man nästan anser det för en oartighet, om, vid en -förestående revision, man förut icke skickar bud med underrättelse att -man är i antågande, på det att vederbörande måtte hinna vädra, städa, -skura, lägga på rena lakan och koka bättre soppa. Det är en olycka de -der revisionerna, men det är en lycka i olyckan, att de nästan aldrig -göra sin pligt. - -Besök Bicêtre! genomvandra dess kök, och det skall vattnas dig i munnen -vid åsynen och doftet af dessa kolossala stekar, som vändas af kockar, -fina och städade som om de tillhörde en konungs kök; genomvandra de -stora salarne, der de fattige ligga i hvar sin, med rena sparlakan och -rent linne försedda, säng, utan att, tack vare de välluktande örterna på -sängbottnarne och de ventiler, som i det rikligaste mått äro att tillgå, -den minsta osunda luft stöter din näsa; gå in i deras matsalar, der tio -sitta vid ett bord med sin sunda vällagade föda och sin butelj vin, och -du skall säga att mången handtverkare i Sveriges städer, för att icke -tala om allmogen, skulle tacka sin gud, om han hade en dylik -middagsmåltid för sig och de sina. Glöm ej heller att taga sjukrummen i -ögonsigte. Du har der läkare, sjuksköterskor och läkemedel i öfverflöd; -men du har äfven en sjukmat, som icke en gång skulle tillbakaskickas -från en rik mans sjuksäng, ty den anses för det bästa af alla läkemedel. - -Men det är ju alldeles uppåt väggarne! skall kanske en och annan utropa, -som finner mjuka bäddar högst opassande för fattiga gubbars ömtåliga -kroppar och möra stekar lika olämpliga för fattiga gubbars svaga tand. - -Utan att behöfva beskyllas för en pjunkig filantropi, kunna vi väl -påstå, att den sjukliga ålderdomen i och för sig sjelf är en så -tryckande börda, att den visst icke behöfver någon tillsats af hunger, -köld eller annan vanvård, för att blifva tillräckligt tung, samt att -följaktligen hvar och en, som för dess stödjande gör möjligtvis _för -mycket_, har ett vida vackrare konto hos sitt samvete och Gud än den, -som, beräknande dagportionen efter yttersta möjligheten att uppehålla -ett bräckligt lif, i stället gör _för litet_. - -Må ingen likväl föreställa sig att lätjan hör till dagordningen på -Bicêtre. Hvarje på inrättningen intaget fattighjon har visserligen -rättighet att der njuta fullständig försörjning utan att behöfva arbeta, -men för den, som der vill arbeta, finnes både tillfälle och uppmuntran. -Den person, som vill arbeta, eger att inom inrättningen för femton sous -i månaden hyra sig ett jordområde af tre alnars längd och halfannan alns -bredd, som han ensam eger att oqvaldt besitta, så länge han ordentligt -betalar sin hyra. På denna lokal uppställer han sin verkstad och arbetar -efter bästa förmåga och fallenhet, ty han vet, att hvad han förtjenar -blir hans egen vinst, utan att, såsom bruket är på många andra ställen, -inrättningen delar frukten af hans möda eller deröfver tillvällar sig -något slags förmynderskap. Det är ju så mycket godt man kan få för denna -vinst och hvilket naturligtvis måste smaka bättre derför att man sjelf -beredt sig det. Man vill läsa dagens tidning, ty fast man är gammal och -sjuklig, kan det ändå vara roligt att veta hvad som händer och sker i -verlden; man vill, utom det vanliga traktamentet, ha ett eller två glas -vin och en pipa tobak, för att stödja tankekraften, när man politiserar, -jemförande det gamla med det nya. Med ett ord, det är så många -beqvämligheter, som en styfver bredvid kan bereda en. Hvem skulle derför -icke gerna vilja hyra sin lilla lokal och hafva sin egen lilla verkstad, -hvilken, utom dessa nyss uppräknade herrligheter, skänker förströelse, -bättre helsa och gladare lynne? Den som kan arbeta och icke vill det, -anses också af de andra för en mycket besynnerlig och anmärkningsvärd -varelse, och en stor skam är det att hafva förlorat rättigheten till -egen lokal genom uraktlåtenhet att betala sin hyra. - -Så går det till i Bicêtre, och derför råkar man der en ålderdom, som med -ena foten i grafven likväl har en tacksam leende blick för den sol, som -ännu strålar så skön öfver den åldriges sista vinterdagar. - -Armand Cambon, vederbörligen insläppt, styrde sin kosa öfver den stora -vackra gården rakt fram till den särskilda byggnad, hvaruti befinna sig -dessa små verkstäder, om hvilka vi nyss talat. Han beträdde snart den -smala stig, som delar den lilla fabriksstaden i tvänne långa qvarter. På -begge sidor om honom sutto gubbarne vid sina arbeten, somliga -hopvridande kammar af ståltråd i alla möjliga former; andra raspande -horn, för att användas till knappar; andra åter bultande oxsvansar, för -att, sedan de blifvit så möra och lösa att de kunde häcklas som lin, -sälja dem åt tapetserare till stoppning i madrasser; andra, såsom t. ex. -den blinde skräddargubben der, syende kläder och trädande på synålen med -tillhjelp af tungspetsen. Armand var mycket bekant på stället och -lifliga helsningar vankades också ifrån höger till venster. - -“God afton, Cambon!“ - -“Hur står det till, kära Armand?“ - -“Hur låter det i Paris?“ - -“Tidningen Réforme lägger inte fingrarne emellan.“ - -“Nå, smäller det snart?“ - -Gubbarne på Bicêtre äro ingenting mindre än konservativa. - -Armand Cambon nickade till höger och venster utan att svara, ty han såg -sin far, hvars verkstad var längst bort, resa sig upp från sin stol, i -tydlig afsigt att möta sonen, och detta ville denne förekomma. Den som -såg den äldre Cambon sitta, såg hans friska, vackra hufvud på en jättes -skuldror, skulle ej kunnat begripa huru han kunde vara på Bicêtre. Men -såg man honom stå eller gå, då begrep man det nog, ty den äldre Cambon, -som icke hade en enda rynka på sin panna eller ett enda hvitt hårstrå på -sin femtioåriga hjessa, hade, i stället för de ben, som naturen en gång -gifvit honom, men dem en kanonkula i 1830 års revolution, borttagit, -tvänne af trä och dem han gifvit sig sjelf. - -Dessa ben vitnade om mycken konstfärdighet, men så hade också han, som -gick på dem, före besagde revolution varit verkmästare på en större -mekanisk fabrik. I egenskap af krympling intogs han på Bicêtre, -hvarigenom det också blef honom möjligt att använda den lilla -sparpenning, han genom sitt förra arbete förvärfvat sig, till sin sons -uppfostran. På Bicêtre förfärdigade barrikad-invaliden ringar, -berlocker, urnycklar och kedjor af den renaste messing, han kunde komma -öfver, hade god afsättning och ganska mycken förtjenst, så att det helt -säkert icke skulle hafva dröjt länge förrän han haft en ny sparpenning, -så framt han icke ansett sig böra göra allt för att utveckla och förädla -sin Armands goda själsanlag, under det att Hvita Björnen åtog sig -utvecklingen och stärkandet af kroppskrafterna. - -Armand var ganska läraktig, det förstås. Han skref och räknade, läste -historia och geografi och, efter det bör kunna smickra oss svenskar att -höra det, vilja vi blott nämna, att han visste, hvad icke alla fransmän -veta, nämligen att Sverige icke är detsamma som Schweiz och att -Stockholm, men icke Köpenhamn, är hufvudstaden i Sverige, hvilket land -han för öfrigt omfattade med samma varma intresse som alla andra -fransmän, och om han, såsom vi skulle förmoda, hyste något varmare, så -härledde sig detta hvarken från geografien eller historien. Den äldre -Cambon hade bestämt den yngre för guldsmeds-yrket, men som han ville se -dennes namn en dag lysa vid sidan af Benvenuto Cellini’s, så lät han -honom äfven lära sig rita och det till och med efter lefvande modeller. -Armand gjorde också ovanliga framsteg och var redan ansedd såsom en af -de skickligaste guld- och silfverarbetare i Paris. Han dref i begge -dessa ädla metaller de ypperligaste konststycken och var lifligt -eftersökt af alla affärsmän i den vägen. Det var först mot slutet af -1847 som han, i likhet med så många andra arbetare, saknade arbete, ty -som ingen hade lust eller råd att köpa något, så lönade det icke heller -mödan att tillverka något. Armand hjelpte derför sin fader med -messingskedjorna och sålde dem äfven, såsom vi redan känna, på gatorna -och torgen. Vi hafva hört honom tala för varan med denna svada, som är -fransmannen så egen, men förefaller oss tröga svenskar såsom ett -skråderi. Armand uppblandade sitt prat med många sidohugg åt styrelsen, -hvilket vi jemväl hört, hvaraf man skulle kunna tro, att han talade lika -mycket i den revolutionära propagandans intresse som i faderns. -Framtiden skall utvisa huruvida denna tro är grundad. - -Detta allt kan Armand Cambon, och det är visst icke mycket för hjelten i -en roman. Bättre hade kanske varit, om han kunnat förstöra guld- och -silfverskålar, i stället för att göra dem, såsom fallet vanligtvis är -med många hjeltar. Det enda, och hvarigenom han liknar dem, är att han -för närvarande icke har något att göra, och det bör någorlunda kunna -trösta de mest romantiska af våra läsare. Man kan således vänta af honom -en hel mängd äfventyr, emedan han dertill har den allra bästa tid. Han -har redan haft ett par sådana, såsom vi redan känna, och får han lefva, -skola flere icke saknas. För närvarande är han sysselsatt med att föra -fadern tillbaka till dess stol, ty han vill att fadern skall hushålla -med de benfragmenter, som kanonkulan lemnat qvar. Armand är en värdig -son och han älskar sin far framför allt i verlden. Hittintills har han -icke haft något annat att älska, ty af sin mor har han blott det dunkla -minnet af en qvinna, som ena stunden lufvade honom rätt eftertryckligt -och den andra kysste bort tårarne ur hans ögon, när han för mycket grät. - -Dock, han har af sin mor äfven ett annat minne, en bön, som hon lärt -honom och den han sedan hvarje afton upprepat, ehuru han på många år -icke visste hvad den betydde, ty den var på ett språk, lika främmande -för honom som för alla andra fransmän. Bönen är: - - “Gud, som hafver barnen kär, - Se till mig, som liten är! - Hvart min väg och lycka vänder, - Står dock allt i dina händer.“ - -Såsom nyss nämndes, brukade han hvarje afton, innan han somnade, läsa -denna bön ur sitt minne, ehuru med en brytning, som gjorde, att en -svensk, som hört honom, knappast skulle hafva igenkänt sin första och -derför mest oförgätliga bön från barndomens och oskuldens tid. Men -Armand, som icke förstod det allra minsta deraf, läste den dock med -djupaste andakt, ty han hade funnit, att han allra ljufvast inslumrade -efter den och att han i drömmen vanligen återsåg sin mor, hvilken talade -med honom på samma främmande språk som bönens, men hvilken han då alltid -så väl och innerligt förstod. - -Måtte likväl ingen spefågel tillvita oss den egenkära förmodan, att man -i himmelen hellre talar svenska än franska! - -Armand Cambon var, såsom vi af allt detta finna, fransman till fädernet -och svensk till mödernet, följaktligen en son af södern och norden. - -“Välkommen, mer än vanligt välkommen, min gosse!“ ropade fadern, i det -han ändtligen satte sig; “jag har varit orolig för din skull ... ja, det -är verkligen sannt ... mycket orolig, min käre Armand!“ - -“Hur då, min far?“ frågade Armand ifrigt, ty han tänkte på sina tvänne -äfventyr. - -“Jag har haft en besynnerlig dröm förliden natt ... en ganska -besynnerlig dröm.“ - -“Ingenting annat än en dröm, min far?“ - -“Man bör icke oroa sig för en dröm, vill du säga ... nåväl, jag tror -icke heller mycket på drömmar, ehuru det alltid är orätt att misstro -hvad man icke bestämdt vet.“ - -“Och hvad drömde ni?“ - -“Att jag hoppade öfver Seinen, förbi Pont Neuf och Henrik den fjerdes -stod.“ - -“Hoppade öfver Seinen?“ - -“Ja, du hör nog att det bara var en dröm“, sade fadern, småleende -betraktande sina träben; “men jag tyckte att Seinen var röd som af blod -och att Henrik den fjerdes stod var genomskinlig som en skugga ... Jag -minnes också ganska väl hvarför jag gjorde det vådliga skuttet ... Jag -tyckte nämligen att din mor, min beskedliga blåögda Marie, stod på andra -sidan floden och vinkade mig.“ - -“Och ni talade äfven med min mor?“ - -“Hon tilltalade mig, i det hon pekade på den röda floden: “Akta, att ej -vår lille Armand faller i röda floden, ty den som faller deri, kommer -aldrig till stranden“; så talade hon, och jag hörde det så tydligt som -jag nu hör dig.“ - -“Ja, det var en besynnerlig dröm.“ - -“Men detta är likväl ej hvad som mest förefaller mig besynnerligt.“ - -“Och det är?“ - -“Att jag för många år sedan hade ungefär samma dröm ... det var natten -emellan den 25 och 26 Juli 1830?“ - -“Natten mellan den 25 och 26 Juli 1830? ... natten före -Juli-revolutionen, min far!“ - -“Ja ... äfven då var Seinen röd.“ - -“Och Henrik den fjerdes stod en skugga?“ - -“Det minns jag ej ... men din mor stod äfven den gången på samma sida -och vinkade mig.“ - -“Och hon sade?“ - -“Alldeles detsamma som i natt: “Akta, att icke vår lille Armand faller i -röda floden, ty den som faller deri, kommer aldrig till stranden ...“ -Dagen derefter utbröt revolutionen, som beröfvade mig mina begge ben och -satte Carl den tiondes krona på Ludvig Filips hufvud.“ - -“Och nu tror ni att en ny revolution skall utbryta?“ - -“Jag icke blott tror det, jag är öfvertygad derom“, svarade Cambon den -äldre med låg röst; “men denna öfvertygelse hvilar på helt annat än en -dröm ... jag har haft denna öfvertygelse länge.“ - -“Men, min stackars far!“ sade Armand, klappande honom ömt på axeln; “ni -har nu inga ben att förlora.“ - -“Men så har du i stället ett par, som äro desto bastantare ... Armand, -glöm ej din mors varning!“ - -“Och hvem skall taga Ludvig Filips krona?“ frågade Armand, nästan -hviskande; “en skugga af Henrik den fjerde kanhända? ... ingen skugga -kan bära en krona ... det är slut med konungadömet, min far!“ - -Några minuters tystnad följde derpå, hvarunder far och son tycktes -fördjupade i egna tankar, väl vetande att de hyste samma mening, ehuru -de liksom fruktade att i ord kläda en förhoppning, som utgångens -verklighet kunde komma på skam. - -“Hvem skall anföra er?“ frågade slutligen fadern i fortfarande låg ton; -“hvar hafven I er Lafayette?“ - -“Vi hafva ingen Lafayette som _anför_“, svarade Armand, “men också ingen -Lafayette som _råder_ ... ingen Lafayette, som midt ibland troféerna af -folkets seger omfamnar en prins och ropar: “se här den bästa ibland -republiker!“ ... nej, min far, det hafva vi lyckligtvis ej.“ - -“Tyst! ... Men ett ord med anledning af min dröm ... När var du sist i -Faubourg du Temple?“ - -“I förgår.“ - -“Hvem presiderade?“ - -“Monsieur Albert.“ - -“Godt hufvud ... lätt för att tala ... tänker mycket för andra ... dock -mest för sig sjelf ... Lyssna gerna till hans ord, men låt ej för mycket -hänföra dig af hvad han säger ... Bjuder han dig att taga två steg, så -tag dem, men så försigtigt att du, utan att vackla, kan taga ett -tillbaka ... der ett är nog, äro alltid två för mycket ... Den som med -ett steg kan intaga och fylla en plats, misslyckas om han tager det -andra, emedan det andra för antingen tillbaka eller också bortom målet, -hvilket är lika olyckligt ... Glöm ej att det bästa alltid är fiende -till det goda ... Kasta icke bort det silfverstycke, du har i handen, -derför att du ser ett annat af guld, som du hellre vill komma åt, ty -medan du springer efter det sednare, som du kanske aldrig får, så -förlorar du det förra, som du hade ... Seinen får vara blodröd _en_ dag, -men icke _två_ ... förstår du mig?“ - -“Jag förstår.“ - -“Jag fruktar icke för striden, men väl för segern ... Det är lättare att -så, än skörda ... alls ingen konst att kasta ut kornet, men ganska stor -att väl berga axet ... Medan bonden i sin enfald tröskar för halmen, äta -roffåglarne upp de spilda kornen på åkern.“ - -Armand tryckte sin faders hand. - -“Besöker aldrig Louis Blanc era sammankomster?“ - -“Understundom ... Han vågar ej komma så ofta, ty det skulle väcka -polisens uppmärksamhet.“ - -“Alberts ord äro blott ett eko af Louis Blanc’s röst ... men när rösten -ropar _ett_ ord, ropar ekot två, ja tre ... Derför sätter en förståndig -menniska aldrig sitt hela förtroende till ekot.“ - -“Och Louis Blanc?“ - -“Louis Blanc är i sin ordning ett eko af arbetets röst, underkastadt -samma lager ... Deraf finner du, min käre Armand, hur nödvändigt det är -att aldrig handla på blotta örats kommando ... Granska noga och tänk väl -för dig ... det är ej nog att din sak är rättvis, den måste äfven vara -möjlig att verkställa ... ett enda misstag i den vägen döfvar rättvisan -för århundraden ... Den som i bösspipan lägger mera laddning än den tål, -förlorar både pipan och handen ... Se der i få ord hela historien af vår -första revolution.“ - -“Jag tackar er, min far!“ - -“Ännu ett ord med afseende å samma dröm: hur talrik är den legion, som -står under ditt befäl?“ - -“Jemnt trehundra, min far.“ - -“Och du är fullkomligt säker på alla dessa trehundra?“ - -“Lika säker som på mig sjelf.“ - -“Och de äro alla vid din ålder?“ - -“Jag har strängt följt ert råd, min far ... de äro alla vid min ålder.“ - -“Bra! vid den åldern är man ej förrädare ... Ynglingen och gubben -förråda aldrig, ty den förre har allt att hoppas af lifvet och den -sednare intet ... Medelåldern är farligast, icke blott derför att den -hyser afund till den förre och förakt för den sednare, utan derför att -den funnit att mycket, ja kanske det mesta af hvad den hoppats, icke -mött honom på den raka vägen, till följd hvaraf han tror sig böra söka -det på den krokiga ... Min son! frukta som för pesten allt som kan -drifva dina vänners inbillning öfver den gräns, som förståndet utstakar, -och predika för dem bittida och sent, att jorden icke har något skönare -än ett stadgadt förstånd under en ungdomlig hjessa.“ - -“Jag skall ej glömma det, min far!“ - -“Och upptäcker du någon, som, en gång erinrad om öfverilningens fara, -icke bättrar sig, stryk ur hans namn ur era rullor och stäng er dörr för -hans person.“ - -“Men en utstruken vän är en farlig fiende.“ - -“Du har rätt ... Upplös derför hela legionen och förklara att du helt -och hållet uppgifvit planen ... Låt icke på något vilkor förmå dig att -stanna qvar.“ - -“Men om legionen icke upplöser sig, utan väljer en annan anförare?“ - -“Låt den välja.“ - -“Och jag?“ - -“Du värfvar på nytt och vänder dig dervid företrädesvis till dem af dina -förra kamrater, som mest lyssnat och följt dina råd, men undviker den -eller dem, som icke gjort det ... På detta sätt, Armand, rensar du din -legion från dem, som i annat fall förr eller sednare skulle spränga den -... du rensar den utan att behöfva stöta någon för hufvudet.“ - -“Och de skola följa mig?“ - -“Ja, emedan de finna att du är den förståndigaste och klokaste ... -Ungdomen är i sina handlingar sällan förståndig, men genom sin instinkt -för allt, som är ädelt, drages den till allt, som är förståndigt ... -Hvar hafven I era vapen, er ammunition?“ - -“Hos mig.“ - -“Godt! ... Och allt är väl förvaradt?“ - -“Ja.“ - -“Men om, detta oaktadt, polisen skulle få väder på stället och upptäcka -det farliga förvaringsrummet?“ frågade fadern med en bekymrad blick. - -“Der står en krutfjerding i källaren och en brinnande lykta bredvid“, -svarade Armand. - -“Det vill säga?“ - -“Att trappan ned till källaren är för den oinvigde en trappa ned i -grafven.“ - -“Och du?“ - -“Jag? ... jag står vid krutfjerdingen med lyktan i hand ... det är jag, -min far, som begrafver.“ - -“Och begrafves!“ mumlade Cambon den äldre med dof röst och nedsänkt -hufvud. - -“Hvad tänker ni på, min far?“ frågade ynglingen, skådande med ömhet in i -faderns ögon. - -“Jag tänker på min dröm“, svarade denne; “jag tänker äfven på att ett -hjerta här på Bicêtre skulle brista, och att man ej lika lätt gör sig -ett hjerta som ett par ben.“ - -“Men om en sådan tanke beherskade verlden, hur ginge det väl slutligen -med verlden sjelf? ... tänkte ni, min far, på ett bristande hjerta den -dagen ni förlorade era begge ben?“ - -“Ah! det är helt annat, när stormklockan ljuder från Notre-dame“, sade -barrikad-invaliden med gnistrande ögon, “när trumhvirflarne ringla öfver -gatorna likt ormar med tungor af eld; när kanonkulorna borra sig in i -barikaderna, när Marseljäsen klingar från lefvandes och döendes läppar; -när ...“ - -Cambon den äldre tystnade, ty han såg några af sina kamrater närma sig -hans verkstad. - -“Har du sålt mycket i dag?“ frågade han, ombytande samtalsämne. - -“Ja“, svarade Cambon den yngre, i det han plockade fram sina små paket -och radade upp pengarna, icke heller förglömmande det märkvärdiga -fem-francsstycket, som naturligtvis, ehuru af helt andra skäl, var lika -märkvärdigt i faderns ögon. - -Det är klart, att Armand icke kunde underlåta att dervid omtala sitt -första äfventyr på Bastilj-platsen och det är lika klart att han med mer -än vanlig värma skulle beskrifva den unga flickan med de högblå ögonen. - -“Akta dig, Armand“, svarade fadern, som tyckte att värman blef alltför -brännande; “ingen har i all sin dar gjort så dåliga affärer som -kärleken, och i Frankrike är den visst icke lyckligare än i andra länder -... Oaktadt vår sextioåriga strid emot ståndsfördomarne, oaktadt det -heter, att striden är slutad och traktaten undertecknad till vår fördel, -spelar ännu elden utåt hela linien ... Hur många gånger har du hört, att -en handtverkares son äktat en adelsmans dotter eller att en adelsmans -son gift sig med dottern till någon inom vår klass? ... Du finner det -knappast i romanerna, ty om också någon af dessa framställer såsom -möjligt ett intimt förhållande emellan ungt folk af olika stånd, så -slutar ändå vanligen romanen med att göra borgarsonen eller -borgardottern till ett understucket barn, som igenkännes antingen af ett -litet diamant-kors, som hängt öfver lindebarnets bröst, eller af ett -broderadt vapen på lindan.“ - -Armand, förtretad på sig sjelf för den rodnad, som tidt och ofta under -faderns ord anfäktade hans kinder, var ganska glad att hafva ett nytt -äfventyr, till hvilket han kunde fly. Han skyndade derför att, sedan han -väl i faderns händer öfverantvardat kassan för dagen, omtala, och det -med mycken utförlighet samt under många sidoslängar åt Hvita Björnen, -händelsen i Jardin des Plantes. - -Cambon den äldre lyssnade med mycken uppmärksamhet och lät utan ringaste -afbrott sin son berätta till punkt. - -“Slutligen bad han mig helsa till er, min far“, slutade Armand, “och -äfven säga er att jag räddat den lefvande gladan.“ - -“Den lefvande gladan!“ upprepade Cambon den äldre mycket tankfull. - -“Jag ämnade derför genast fråga er derom“, sade Armand; “men vi kommo -att tala om så mycket annat.“ - -“Simon sade dig ej namnet på detta fruntimmer?“ - -“Nej, han gjorde icke ens min af att känna det ... Men säkert är att hon -icke kände honom.“ - -“Det var, som du säger, en mycket vacker qvinna?“ - -“Ja.“ - -“Högväxt?“ - -“Ja.“ - -“Och af förnämt utseende?“ - -“Ja, hon syntes van att befalla och herska.“ - -“Präktig toalett naturligtvis?“ - -“Som en furstinnas.“ - -“Ja, det måste vara hon“, sade Cambon den äldre med fortfarande -tankfullhet. - -“Hvilken, min far?“ - -“Hör på hvad jag går att berätta dig.“ - -“Jag lyssnar med största nyfikenhet.“ - -“Hvita Björnen har alltid varit en besynnerlig varelse“, började Cambon -den äldre; “i motsats till andra män med jättelika kroppskrafter, har -han alltid varit häftig, grälig och färdig att hugga till för den allra -minsta anledning, och likadan som han var, när jag först lärde känna -honom, är han ännu i dag ... Nu som förr är han förstädernas skräck och -han är den ende, som förstått göra sig respekterad af polissergeanterna -och municipal-gardisterna, som gerna sett mellan fingrarna med hans -öfverdåd och hårdhändta lekar, emedan han alltid står till deras tjenst, -när frågan gäller att spana efter tjufvar och mördare, dem han lättare -än någon annan både vädrar upp och griper ... Likväl skulle ingen kunna -påstå, att han står i polisens tjenst, emedan han för öfrigt gör den -alla möjliga förargelser ... det är blott för att sjelf få göra hvad han -vill som han understundom går polisens vilja eller önskan till mötes ... -För öfrigt är Hvita Björnen en ärlig menniska, och fast man har mycket -att anmärka mot hans knytnäfvar, har man dock aldrig haft något att säga -om hans fingrar. Jag har, som du vet, alltid stått i godt förhållande -till Hvita Björnen och värderar honom, oaktadt hans vilda öfverdåd.“ - -“Jag vet det, min far.“ - -“Hvita Björnen var ungefär vid din ålder, när Juli-revolutionen utbröt“, -fortfor barrikad-invaliden; “och han stred vid min sida. Jag såg honom -ensam kämpa mot sex jättar af Carl den tiondes schweizer-garde och -nedslå dem alla med sin klubba, en af de der hiskliga klubborna, hvarmed -man drifver ihop vinfastager. Jag såg honom blöda ur flere sår och bad -honom draga sig tillbaka för att låta förbinda sig. “Prat!“ svarade han; -“ju mera blod man förlorar, desto svalare blir man, och ju svalare man -är, desto säkrare utdelar man slagen“, och för hvarje ord bekräftade han -sin sats med ett krossadt hufvud eller ett splittradt ben. När jag -stupade, träffad af kanonkulan, var Hvita Björnen vid min sida. Han -reste upp mig och bar mig på venstra armen, under det han fortfor att -med den högra svänga sin förhärjande klubba.“ - -“Ja, han räddade ert lif, min far!“ ropade Armand lifligt, “och derför -skall jag älska honom så länge jag lefver!“ - -“Jag har förut berättat dig, huru han förde mig ur striden till det hus, -der man amputerade mig ... Han höll i mig under operationen, och jag -minnes ganska väl huru han derunder brummade öfver den fördömda -kanonkulan, som borttagit mina ben, förnämligast af det skäl, att den -hindrade honom från att deltaga i striden. Oaktadt plågorna, kunde jag -ej underlåta att skratta åt honom, ty under brummandet kastade han -oupphörligen sina vreda blickar på mig, såsom den egentliga orsaken till -alltsammans ... Men han lemnade mig likväl ej förrän operationen väl var -försiggången.“ - -“Den förträfflige mannen!“ inföll Armand med djup rörelse. - -“Derefter återvände han till striden och dröjde länge borta. När han -återkom, hade han blott skaftet till klubban qvar i sin hand och syntes -mycket misslynt. “Hur är det med dig, Simon?“ frågade jag honom. -“Eländigt, uselt!“ svarade han, slängande ifrån sig skaftet; “men det är -mitt eget fel: hvarför tog jag icke med mig två klubbor! I början gick -det gudskelof ganska bra och lyckligt för mig — jag har aldrig haft så -roligt, som jag kan minnas — men klubban sprack; det är följden af att -inte ha dem af jern, såsom jag alltid påstått: ack, hvarför tog jag inte -två klubbor!“ Emellertid måste Hvita Björnen, hvars hela kropp var ett -ofantligt sår, äfven lägga sig ned och låta förbinda sig. Han svor öfver -ödet, som gifvit menniskan ett skinn, hvilket den minsta knappnål kan -rispa upp, under det att buffeloxen fått en hud, som trotsar -muskötkulor. Slutligen föll han i feber och yrade beständigt om -buffelhud och tvänne klubbor. - -“Ja, det är en kämpe utan like!“ inföll Armand med blossande kinder. - -“Men denne kämpe utan like“, återtåg Cambon den äldre, “denne jätte utan -nåd och barmhertighet, denne man, som icke en gång en klippa skulle -kunna hejda, leddes likväl i band af den svagaste hand och tämdes af det -minsta ord från en ung qvinnas läppar. - -“Af Madelone“, tillade Armand; “Madelone förmådde allt öfver honom.“ - -“Hvad konst hon använde för att dressera denna björn, känner jag ej, men -att ingen björn så dansat efter en menniskas pipa som Hvita Björnen -gjorde efter Madelones, det var jag ofta vitne till. Hur mången gång har -jag ej sett denna koloss stå framför den lilla fina varelsen såsom en -skolpojke framför läraren! Jag har sett honom, när Madelone var mycket -ond, ligga på knä framför henne och kyssa hennes små händer, och det med -en mjukhet och artighet, som skulle ha anstått en hofman i Ludvig den -fjortondes tid. Han vågade icke taga ett steg utan Madelones tillåtelse; -han vågade icke andas, om han fruktade att det skulle störa henne, ty -björnar andas icke som vanliga menniskor. Förstäderna hade bort skänka -Madelone en ärekrona till tacksamhet för de många armar och ben, som hon -räddat från förstörelse, under de fyra år hon lefde tillsammans med -Simon!“ - -“Men att icke Simon gifte sig med Madelone?“ anmärkte Armand. - -“Nog ville Simon gifta sig med Madelone, men Madelone var för klok att -gifta sig med Hvita Björnen. “Det är alldeles nödvändigt“, hörde jag -henne ofta säga, “att jag står på sådan fot med Simon, att jag hvilken -stund som helst kan lemna honom, utan att han å sin sida har någon -rättighet att återfordra mig.“ Madelone hade rätt. Blotta tanken på att -Madelone kunde öfvergifva honom, gjorde Hvita Björnen spak som ett lamm: -han skulle hellre hafva förlorat sina begge ögon, än sin Madelone, och -det ehuru Madelone nästan dagligen grälade på honom samt till och med, -enligt hvad grannarne påstodo, uppfriskade gnabbet med en och annan -örfil af den lilla handen. Ingen må likväl förtänka Madelone dessa -örfilar, ty förmodligen hörde äfven de till dressyren.“ - -“Men, min far, hur komma vi slutligen till den lefvande gladan?“ frågade -Armand något otålig, ty det led på tiden att han borde lemna Bicêtre. - -“Just nu kommer jag till henne“, svarade fadern. “Den vackra Madelone -hade, utom sin färdighet uti att tämja vilda djur, derjemte en -förvånande skicklighet att tvätta spetsar. Man påstod att ingen deruti -kunde öfverträffa henne. Deraf följde naturligtvis att Madelone var -eftersökt af en mängd förnäma och rika damer, som behöfde hennes hjelp -och betalte den derför ganska rikligen. Också förtjente den snälla -Madelone rätt artigt med pengar, så att hennes rum var som ett dockskåp -och hennes garderob den täckaste man kunde se. Hvita Björnen var icke -lite stolt, när han om söndagsförmiddagarne fick promenera i -Champs-Elysées med Madelone, som vanligtvis hade på sig sin lilla -spetskantade svarta sammetsspens och sin vackra kjortel af ljusblått -taft, ty Madelone tyckte mycket om ljusblått taft och om alla slags -tafter för resten ... Gud trösta Hvita Björnen då, om han ej gick såsom -det egnade den lycklige kavaljeren till en sådant fruntimmer, hvilket -dessutom bar en mössa, så kokett och så rik på spetsar att den kunnat -tjena till skylt för Madelones yrke. Det var nästan löjligt att se hur -Hvita Björnen trippade med sina ofantliga fötter bredvid Madelone, hvars -hand alltid hvilade på hans arm, emedan hon icke kunde räcka upp med -hela armen. Madelone trätte aldrig på Hvita Björnen, när de voro ute, -men hon hade ett eget sätt att rynka näsan, denna näsa, hvars skönhet -Hvita Björnen hela dagen om kunde sitta och beprisa. Det är klart att -Hvita Björnen icke gerna ville se rynkor på en sådan näsa.“ - -“Men den lefvande gladan, min gode far?“ påminde Armand, som visste att -fadern alltid blef mycket ordrik, när han talade om sin vän Hvita -Björnen. - -“En dag för omkring två år sedan, under samma tid du vistades i Lyon“, -fullföljde Cambon den äldre med något alvarsammare min, “tog Madelone -sin lilla korg på armen och gick upp i ett mycket förnämt hus: jag -minnes ej gatan. Efter att hafva genomgått en lång rad af de grannaste -rum, kom Madelone in i ett litet kabinett, ännu grannare än de andra -rummen. Midt på golfvet visade sig en ung och mycket vacker dam i -reskläder, vid hvars fötter låg en stor race-hund af utsökt skönhet och -med ovanligt stora tänder. Den förnäma damen var mycket ond, ty hon stod -på resande fot till Italien och skulle hafva rest för en god halftimme -sedan, om hon ej nödgats vänta på hela sitt spetsförråd, som Madelone -emottagit till tvättning. Madelone, som, i likhet med de flesta småväxta -fruntimmer, var mycket kort om hufvudet, förklarade helt oförskräckt att -hon, i stället för missnöje och klander, gjort sig förtjent både af -beröm och särskildt betalning för det hon så tidigt lemnat ifrån sig ett -gods, som hon för blott två dagar sedan emottagit. Den förnäma damen, -hvilken, i likhet med de flesta högväxta fruntimmer, var mycket stolt af -sig, gaf tigande Madelone en föraktlig blick, hvarefter hon började -mycket noga granska spetsarne.“ - -“Och sedan?“ - -“Den förnäma damen kasserade helt och hållet Madelones tvätt och klagade -bittert öfver sina dyrbara spetsar, dem hon ansåg ohjelpligt förstörda, -allt under en mängd uttryck som måste såra den förnämsta -spets-tvätterskan i Paris.“ - -“Och Madelone?“ - -“Madelones ögon blefvo först stora af förvåning och sedan små af -gnistrande vrede. I en mängd häftiga uttryck förklarade hon, att den -förnäma damen icke mera förstod sig på tvätt än hunden som låg der på -mattan. Det vore utan tvifvel en stor oartighet, om man skulle fråga en -förnäm dam, huruvida hon sjelf tvättat t. ex. den lilla spetsnäsduken -hon har i sin hand, en hand, som endast är skapad för harpans sträng, -bågens silke och älskarens läppar. Men att påstå, det hon icke förstår -sig på tvätt, är nästan ännu värre. Hon fattade också den lilla -ringklockan och började häftigt ringa, förmodligen i afsigt att låta -någon domestik kasta ut den oförskämda tvätterskan. Men någon af -domestikerna visade sig ej; kanske voro de alla sysselsatta med -anordningen för resan, så att ingen hörde klockans ljud. Madelone, -genomskådande afsigten, blef utom sig af harm och förklarade att den -förnäma damen icke hade mera vett än hunden, som låg vid hennes fötter. -Förnäma damer sätta visserligen stort värde på sina hundar, icke sällan -anseende dem hafva mera vett än folk i allmänhet; men som de med folk i -allmänhet aldrig mena sig sjelfva, så var det naturligt, att den -högväxta damen i reskläderna skulle bli lika utom sig af harm som den -förolämpade tvätterskan. - -“Och följden? ... Ah, jag anar den.“ - -“Den förnäma damen fortfor att ringa, utan att någon syntes hörsamma -kallelsen, under det att Madelone högljudt skrattar åt hennes vanmäktiga -raseri. Jag nämnde nyss, att en stor race-hund låg vid den förnäma -damens fötter, men glömde att omtala det hunden redan vid första molnet -på herskarinnans panna upprest sig, slungande hotfulla blickar och -visande tänderna åt björnens älskarinna. Men hur kunde väl björnens -älskarinna eller, rättare sagdt, tämjarinna frukta för en hunds blickar -och tänder! ... Den förnäma damen förlorar emellertid allt sitt tålamod, -hela sin besinning och ger ett tecken åt den trogna hunden.“ - -“Store gud!“ - -“Hunden kastar sig med panterns vighet på den stackars Madelone, som -ögonblickligen ligger slagen till golfvet med ansigtet blödande ur flere -sår, ty, för sent ångrande sin grymhet, ger den förnäma damen för sent -kontra-order åt sin hund.“ - -“Ah, nu förstår jag hvad han menade med den lefvande gladan!“ sade -Armand. “Arma Madelone! arme Simon!“ - -“Hvita Björnens raseri kan ej med ord beskrifvas“, återtog Cambon den -äldre; “men hur skulle han hämnas? Den förnäma damen hade rest, efter -att hafva skickat Madelone en sedel på några hundra francs till salfva -på hennes blessyrer. Hvita Björnen kastade sedeln på elden, ty han -tänkte endast på en salfva af blod. Han skulle hafva följt den förnäma -damen till verldens ända, men hur kunde han väl lemna sin olyckliga -Madelone? Hon tillfrisknade likväl den gången; men enögd blef hon för -sitt återstående lif och ett stort djupt ärr vanstälde den vackra näsan. -Ett år derefter insjuknade ånyo Madelone, antingen af förtviflan öfver -sin förlorade skönhet eller af sorg öfver sin björns tröstlösa -belägenhet, ty han kunde aldrig glömma hvarken Madelones olycka eller -den lefvande gladan, såsom han beständigt kallade den förnäma damen. Den -gången tillfrisknade icke Madelone. Hon dog i armarne på sin björn, som -också ensam bar henne till grafven. Han tog hennes likkista under ena -armen och bar den med samma lätthet som en vanlig menniska bär ett barn. -Efter begrafningen kom han hit och höll på att skrämma slag på gubbarne -genom sin högljudda sorg. Han tjöt väl som tio björnar, och fåfängt bjöd -jag till att trösta honom. Han har ej kunnat trösta sig än.“ - -“Ni känner väl den förnäma damens namn?“ frågade Armand. - -“Nej ... Hvita Björnen har aldrig velat säga mig det ... För öfrigt bad -han mig att ej för någon omtala den rätta orsaken till Madelones -olycksöde. Förmodligen hade han sin uträkning med det. Kanske trodde han -sig derigenom kunna insöfva sitt blifvande offer i den tron att allt -redan vore glömdt, på det att hans hämnd desto säkrare skulle nå målet. -Jag är öfvertygad om att det var hon som besökte Jardin des Plantes. Hon -är då återkommen till Paris; men hon må taga sig tillvara för Hvita -Björnen, ty han är ej den som afskräckes af ett misslyckadt försök. Han -skall ej gifva sig någon ro, förrän den förnäma damen blifvit lika -tilltygad som den stackars Madelone var. Något värre vill han henne -säkert icke.“ - -“Det går vackert an, min far! ... det var säkerligen ej hennes mening -att det skulle ta så illa.“ - -“Det tror jag också ... men man låter i alla fall bli att reta arga -hundar på folk, isynnerhet om den, som retar, är rik eller förnäm, och -den, som man retar på, är fattig och obetydlig, ty man skall lätt kunna -komma på den tanken, att brottet härleder sig lika mycket från förakt -som från öfverilning.“ - -“Hvem kan bestrida det, min far? ... Emellertid måste man varna den -hotade damen ... om man blott kände hennes namn och hemvist.“ - -“Jag skall tala med Hvita Björnen“, försäkrade Cambon den äldre; “envis -är han, jag vet det, men jag torde väl träffa på någon sida hos honom, -som är känslig för annat intryck än hämndens ... Men min kära Armand, -det är tid på att du går, innan man stänger ... God natt, min gosse! Gud -välsigne dig och låte dig i morgon komma åter! God natt, mitt barn!“ - -Fadern omfamnade sin son, hvarefter denne ämnade gå. - -“Armand!“ ropade fadern efter honom. - -Cambon den yngre stannade. - -“Det kostade något på dig att lemna det der fem-francsstycket ifrån -dig“, sade fadern småleende; “det undgick icke min uppmärksamhet, lita -på det.“ - -Armand rodnade och såg förlägen ut. - -“Så tag det då, min gosse“, bjöd fadern, i det han räckte silfvermyntet -åt sin son, “tag det och göm det gerna, i fall det kan göra dig något -nöje ... Vid din ålder är det mycket man gömmer som icke ens är värdt en -franc, men som man likväl icke skulle vilja lemna från sig för tusen.“ - -“Ack nej, behåll det, min far!“ bad Armand, skjutande myntet tillbaka; -“det der är ju så barnsligt.“ - -“Det gläder mig att du är förståndig“, yttrade Cambon den äldre, -stoppande fem-francsstycket tillbaka i sin ficka; “men“, tillade han med -blicken på den bortilande ynglingen, “måtte det blott räcka länge!“ - - - Sjette kapitlet. - - Spökhuset vid rue S:t-Etienne-des-Grès. - -Ofvannämnda gata, som har sitt namn af en kyrka, hvilken byggdes dervid -i det nionde seklet, men grusades i det adertonde, blef år 1846 icke -blott föremål för befolkningens i Frankrike nyfikenhet och förvåning, -utan gaf äfven i alla andra länder vatten på deras qvarn, som tro på -öfvernaturliga tilldragelser, ty berättelsen om dessa öfverfördes snart -från de franska bladen till nästan alla utländska tidningar, och -författaren erinrar sig att äfven i Aftonbladet hos oss hafva läst något -derom. - -Besagda år skulle en ny gata öppnas emellan rue S:t-Etienne-des-Grès och -rue Soufflot, till hvilket ändamål arbetsfolk ditskickades, men vid det -första spadtaget i jorden öfverraskades arbetarne af en mängd stenar, -som föllo öfver deras hufvud och äfven sårade några. - -Stenarne kommo från en liten trädgård, i hvilken fanns ett mindre -stenhus, vid den tiden bebodt af en skomakare och hans hustru, ett -mycket fattigt, men fromt och stilla folk. Trädgården och det lilla -huset undersöktes mycket noga, utan att någon upplysning om orsaken till -stenkastningen kunde vinnas. - -Polisen, som snart fick kännedom om förhållandet, infann sig på stället; -men spöket hade lika liten respekt för polisen som för arbetsfolket. -Stenar fortforo att kastas från samma håll. Man stälde vakt både i det -lilla huset och i den lilla trädgården, men ingenting halp. Samma -stenkastning och samma fruktlösa forskningar efter orsaken. De som stodo -utanför planket kring trädgården, sågo tydligt huru stenarne kommo -sättande derifrån högt öfver planket, men de som stodo innanför det, -sågo lika litet till stenar som stenkastare. Hela befolkningen inom -Paris, till hvars kunskap dessa oförklarliga spökerier snart kommo, -strömmade, under loppet af flere veckor, till ifrågavarande gata, och -ingen fanns som icke hade sett någon i luften flygande trollsten; men -hvem eller hvilka som slungat dem, var och förblef en hemlighet, som -ännu ingen lyckats afslöja. - -Ingenting kan länge vara nytt i Paris, icke en gång spökhistorier. De -nyfiknes antal blef allt mindre och mindre, och snart talade man i -staden icke mera om det lilla huset vid rue S:t-Etienne-des-Grès. Men de -som egde hus i granskapet af spökhuset, skreko jemmerligt, ty alla -hyresgäster flyttade sin väg, emedan ingen ville bo i en trakt, der -tunga stenar, helt och hållet förnekande sin natur, flögo i luften som -fåglar. - -Följaktligen stod icke allenast spökhuset med dess trädgård öde, utan -äfven fyra eller fem af de dertill gränsande egendomarne. Detta för -husvärdarne högst beklagansvärda tillstånd räckte till hösten 1847, då -det ändtligen lyckades dem att finna tvänne personer, som med mod att -trotsa spöken, förenade lust att hyresfritt bebo rymliga lokaler. -Husvärdarne skulle till och med gerna hafva betalt den eller dem, som -ville flytta till deras öfvergifna tomter, för att derigenom småningom -locka folket tillbaka. - -Den förste af de två — inga flere anmälde sig — som åtog sig det -menniskoälskande värfvet att lindra husvärdarnes qval, var Armand -Cambon, hvars djerfhet sträckte sig ända derhän att han tog sjelfva det -fruktade spökhuset i besittning. Den andre var en prest af omkring -trettio år, med blekt ansigte och svart skägg. Denne flyttade in i det -hus, som var spökhusets trädgårdsplank närmast. Hvarför han -företrädesvis valde detta hus, som till och med var oansenligare än -sjelfva spökhuset och dertill på köpet närmast detsamma, under det att -de mera aflägsna och mera beqvämliga egendomarne stodo lediga, kunde -ingen begripa. Dock trodde sig mången kunna härleda prestens förkärlek -för det hus, han bebodde, från dess något klosterlika arkitektur. Man -visste att både en kyrka och ett kloster fordom funnits på denna gata, -så att det visst icke vore omöjligt att ifrågavarande hus kunde vara ett -qvarstående fragment af klostret. En prest måste alltid finna sig -hemmastadd i ett kloster, och spöken bör han mindre än någon annan kunna -frukta. Vigvatten och korstecken hafva i alla tider varit ofelbara -medel, om ej mot djefvulen, åtminstone mot spöken och gastar. - -Men hvad som kunde förmå en så ung och vacker gosse som Armand Cambon, -hvilken dessutom icke var prest, att taga in och bebo en så ödslig -lägenhet som spökhuset i trädgården, var vida oförklarligare. Men i -Paris sysselsätter man sig icke länge med hvad andra menniskor hafva för -sig, så att de begge enslingarne snart blefvo helt och hållet -öfverlemnade åt sig sjelfve, hvarmed de också begge tycktes särdeles -belåtna. - -Fönsterna till det rum, Cambon bebodde, vette åt den delen af -trädgården, hvartill utsigt var från fönsterna i prestens våning. Denne -kunde således utan svårighet se när Cambon hade ljus i sin kammare, -liksom Cambon kunde se när det var upplyst hos presten. - -De begge grannarne tycktes icke vara det ringaste bekanta, och icke -gjorde de någon min af att närma sig hvarandra, för att mildra -enslighetens enformighet. Kanske trodde de icke heller så mycket på -hvarandras enslighet. - -Presten, som icke sof alla nätter, borde så lätt kunna se, huru -understundom skuggorna af flere hufvud tecknade sig på gardinerna till -Cambons kammarfönster, liksom Cambon, hvilken lika litet var någon -sjusofvare, icke heller kunde underlåta att någon gång förmärka flere -hufvud bakom prestens rullgardiner. Huruvida den ene grannen funderade -på betydelsen af så många hufvud nattetid i den andres boning, veta vi -icke, men tro dock helst, att någon fundering hvarken från den ena eller -andra sidan kom i fråga, emedan, såsom nyss antyddes, nyfikenheten att -veta sin nästas bestyr icke är en af fransmannens hufvudsynder. Det der -tillhör i allmänhet andra mindre städer och Stockholm isynnerhet. - -Den enda folkklass, som i Paris kan beskyllas för nyfikenhet, är polisen -med dess vare sig uppenbara eller hemliga tjensteandar; men så länge -menniskor finnas att spionera på, skall den säkert låta spöken vara i -fred, och som nu rue S:t-Etienne-des-Grès var spökenas högqvarter, så -besvärades denna gata högst sällan af polissergeanterna, hvilka hade mer -än tillräckligt att syssla med de folkrikare qvarteren i den ofantliga -staden. - -Dock är det mer än troligt, att polisen, derest den, i likhet med oss, -hade lyssnat till Cambons samtal med sin far på Bicêtre, ögonblickligen -skulle hafva hastat till spökenas högqvarter och icke lemnat det, förr -än den fått fullkomlig reda på betydelsen af de många hufvud, som den -andlige grannen sett. Den skulle hafva upptäckt en af de farligaste -klubbar, försedd med lika många armar som vapen, och följaktligen gjort -sig ett af de lyckligaste kap en polis någonsin kan göra. Men polisen -hade icke det minsta väder derom. Den hade visserligen både hört och -sett stenar kastas af osynliga makter, men kunde omöjligt tilltro dem -förmågan att bygga barrikader. - -Huruvida samma slags resultat kunnat vinnas hos den andlige grannen, -veta vi ej; men i allmänhet kan man taga för gifvet, att prester icke -gerna konspirera mot sådana styrelser, som inskränka folkens frihet på -samma gång de gynna och understödja jesuiterne. - - * * * * * - -Det var en afton ungefär åtta dagar efter de händelser, som de -föregående kapitlen innehålla, då Armand Cambon anlände till sitt dystra -hem. Han kom ifrån sin far, ty sällan gick någon dag förbi som han ej -besökte denne. - -Han förde sin nyckel till dörrlåset för att öppna sin kammare, då han -märkte att något satte sig emot det införda axet. Han kände naturligtvis -efter och fick tag uti en helt liten biljett, doftande af dyrbara -parfymer. Inkommen i sin kammare, tände han hastigt sitt ljus och läste -följande af en fruntimmershand på det finaste rosenpapper prydligt -prentade rader: - - “Monsieur Armand Cambon! - - Ett fruntimmer, som mycket intresserar sig för er, önskar se er i - morgon. Ifall ni å er sida samtycker att råka henne, torde ni - underkasta er de vilkor eller försigtighetsmått, hon nödgats - föreskrifva och dem ni, såsom en man af heder, skall respektera. - Klockan åtta i morgon afton väntar er på Place Vendôme, norr om - kolonnen, en vagn med två hästar. En maskerad qvinlig domestik - skall öppna vagnsdörren för er och med er instiga i vagnen. - Derefter och sedan hon förbundit era ögon, hvartill ni jemväl - måste beqväma er, skall hon ledsaga er till det fruntimmer, som, - efter hvad ni bör finna, vågar mycket för att skänka er ett möte, - som mer än en dödlig skulle afundas er. Lydnad, försigtighet och - tysthet!“ - -Biljetten saknade underskrift. - -Man behöfver icke nödvändigt ha tjuguårigt blod i sina ådror för att -blifva mer än vanligt varm af en sådan biljett. Men Armand var -konspiratör innan han blef älskare. En konspiratör måste vara kall som -is, om han också befinner sig midt i remnan af en glödande vulkan. - -“Kan det vara en snara?“ frågade han sig sjelf; “och om det så är, hvad -är meningen dermed? ... Man vill kanske narra mig från min bostad, för -att, under min frånvaro, anställa en undersökning ... Men om man det -verkligen vill, hvartill väl så många omständigheter? ... Jag är ju -borta största delen af dagen, så att, ifall man hade någon aning om att -... Nej! det är ej någon polisens tjensteande som skrifvit denna biljett -... ingen polissergeant skrifver på rosenpapper och har så fina parfymer -... Men hvem är det då? ... Det är ett fruntimmer och ett så kalladt -bättre fruntimmer till på köpet ... Jag vet endast tvänne sådana som -möjligen skulle intressera sig för mig, åtminstone blott tvänne som -kunna ha råd att begagna vagn med två hästar och kammarjungfrur med mask -för ansigtet ... Men hvem af dessa två är det? ... Ljufva högblå ögon -kunna omöjligt skrifva en sådan biljett, men väl de svarta blixtrande, -ty det är så likt svarta ögon det der.“ (Armand hade, såsom vi höra, en -bättre tanke om de blå. Var det derför att de erinrade om hans mor och -hennes ursprung från norden?) ... “Ja, det är min dam i Jardin des -Plantes“, fortfor han, “jag är säker på det. Jag var ej så blind, att -jag icke såg hur hon betraktade mig den der dagen, och nu är hon rörd af -tacksamhet för det jag ryckt henne ur lejonets gap ... Men bör jag gå? -... bör jag blindt kasta mig i ett äfventyr, som kan hafva ganska -betänkliga följder? ... Men den sköna damen har säkert haft mycket -besvär att få reda på min bostad, och detta bevisar hur angelägen hon är -att råka mig och huru gränslös hennes tacksamhet är ... Det vore derför -mycket orätt af mig att icke gå, helst hon i morgon enkom för min skull -ställer en vagn på Place Vendôme. Det der visar mer än vanlig välvilja, -det visar en erkänsla, som ... De milda blå ögonen hafva minsann icke -lagt två strån i kors för att ... Jag börjar verkligen tro att svarta -ögon äro skyltar för mycket känsligare och ömmare hjertan ... Men jag -bör icke vara orättvis mot de blå ... Ett oskyldigt hjerta skulle ej -skicka hästar och vagn för att i skymningen hemta en karl; skulle icke -heller nyttja maskerade kammarjungfrur, som knyta bindlar för ögonen på -en ung man, och skulle, framför allt, icke låta förstå, att den ynnest, -de visa en karl, kunde väcka afund hos mer än en dödlig ... Nej, jag bör -icke infinna mig på Place Vendôme, jag vill icke vara ett blindt redskap -för en förnäm dams nycker, jag har verkligen mycket vigtigare saker att -tänka på än att ... Men var det icke min bestämda föresats att varna den -der damen för det försåt, som Hvita Björnen ytterligare kunde ställa mot -hennes lif eller lemmar? Om någon olycka från det hållet hände henne, -skulle icke jag med skäl förebrå mig att ej i tid ha underrättat henne -om faran? ... Ja, det är nödvändigt att jag inställer mig, det är af -högsta vigt att jag i morgon afton klockan åtta stiger in i vagnen och -låter mina ögon förbindas, ty endast på detta sätt blir det mig möjligt -att rädda den sköna okända från Madelones sorgliga öde.“ - -Så resonerade Cambon för sig sjelf, gående af och an i sin lilla -tarfligt möblerade kammare. Hastigt spratt han till och stannade. En -helt och hållet ny tanke hade fattat honom. Han skyndade till dörren, -den han tillriglade, hvarefter han sprang till fönstret och fälde ned -rullgardinen. Derefter drog han sängen från dess vanliga plats och -stälde den framför dörren. Vidare förde han ett skåp från dess plats vid -ena sidoväggen till fönstret, hvilket snart doldes af samma skåp. - -Sedan dessa försigtighetsmått blifvit vidtagne, tog han ljusstaken och -närmade sig den plats, hvarpå sängen stått. På denna plats knäföll han -och lade ögonen mycket nära till golftiljorna. Han fann snart i en fin -golfspringa en ståltråd, som med flit tycktes vara krökt och vikt öfver -ena tiljan. Varsamt vidrörde han ståltråden och rätade ut den. Derefter -petade han ned samma ståltråd, så att den icke mera syntes. Förmodligen -för att öfvertyga sig att den icke längre fanns i springan, upptog han -ur fickan en nål, hvilken han stack ned i samma hål, som ståltråden nyss -hade fylt. Nålen gick obehindradt både ned och upp. Derefter flyttade -han sina ögon och händer till en annan tilja och fick rätt på en nästan -omärklig rigel af jern. Sedan han vidrört denna rigel, förde han ett -knifsblad ned i en springa och bände på detta sätt upp en lucka, som -fylde en så stor öppning, att en menniska derigenom kunde stiga ned -under golfvet. - -Cambon tog ljuset och nedsteg derefter genom samma öppning. Han befann -sig nu i en källare, så låg att han måste krypa för att kunna röra sig -derinne. Han letade efter något på stengolfvet och fick ånyo tag i samma -ståltråd, som han nyss förut skjutit ned genom golfvet. Med mycken -försigtighet efterseende att han ej med benen vidrörde denna tråd, som -tycktes sträcka sig längst bort till slutet af källaren, kröp han i -samma riktning, hållande ljuset framför sig och alltid med ögonen -fästade vid den besynnerliga ståltråden. - -Ståltråden förlorade sig i en vägg. Denna vägg blef också föremålet för -Cambons synnerliga uppmärksamhet. Vid skenet af ljuset upptäckte han -äfven på denna vägg en liten rigel, som han vidrörde. Derefter sköt han -med handen på muren och det med den verkan, att fyra sammanfogade stenar -af murens tjocklek böjde sig inåt, beredande på detta sätt en öppning så -stor att Cambon derigenom kunde krypa, efter att förut hafva qvarlemnat -ljuset i den låga källaren. - -Cambon hade nu kommit in i en källare, ojemförligt djupare och längre än -den han nyss lemnat, samt svagt upplyst af ett sken, som tycktes komma -från djupet. Cambon, efter att hafva gått utföre tio eller tolf -trappsteg, befann sig snart på en fuktig jordbotten. Han närmade sig det -ställe, hvarifrån ljusskenet kom, och böjde sig snart öfver en öppen -lykta, den han varsamt drog till sig och hvars lilla glaslucka han -tillsköt. Derefter undersökte han handtaget på lyktan, vid hvilket var -fästad en ståltråd, troligtvis densamma, hvarom man nyss talat och -hvilken gick igenom begge källarne. Cambon löste oftanämnde tråd från -lyktans handtag och började derefter se sig omkring i den underjordiska -boningen. - -Nära invid det ställe, der lyktan nyss stått, stod en fjerding. Framför -denna stannade Cambon, upptagande ur sina fickor flere små paket, som -han lade i fjerdingen. Att denna var fyld förut bevisades deraf, att de -paket som Cambon nu ditlagt, snart bildade en råga på hvad som förut -fanns i fjerdingen. Sedan Cambon sålunda tömt sina fickor, upphöjde han -lyktan och skred med samma varsamhet utefter väggarne, vändande lyktans -sken mot dem. Skenet föll på en mängd musköter, pistoler, pikar och -sablar, som dels hängde på väggarne och dels stödde sig mot dem. - -Det var således en fullkomlig rustkammare, hvaruti Armand Cambon befann -sig. Den unge mannen tycktes njuta vid åsynen af alla dessa dödens -verktyg. Än blottade han en sabel och gjorde några hugg i luften åt -venster och åt höger; än spände han hanen på en musköt eller pistol; än -ruskade han på jernet till en pik, för att pröfva dess styrka. Med ett -ord, han tycktes med mycken förkärlek dröja vid denna vapenmönstring. - -Han hade redan undersökt eller profvat tolf vapen af olika egenskap och -skulle just fatta tag i det trettonde, en bössa med dubbla pipor, då han -hastigt och utan att vidröra bössan drog handen tillbaka, vändande sina -blickar mot den mest aflägsna af källarens väggar. - -“Återigen samma buller!“ mumlade han; “det är nu säkert den fjerde -aftonen jag hört det ... Hvad kan det väl vara för ett slags rum -härintill? ... Hvem kan besöka det och hvad kan man der ha för sig?“ - -Cambon stod en lång stund tyst och öfverläggande med sig sjelf. - -Slutligen tog han sitt parti. Han närmade sig den vägg, hvarifrån han -trott sig höra de ljud, som för fjerde gången väckt hans uppmärksamhet -och förvåning, och lade sig ned med örat tätt intill väggen. I denna -ställning förblef han länge. - -“Det låter alldeles som om man hamrade metall“, sade han efter en stund; -“troligtvis är det derinne en källare, liksom denna ... men hur kommer -man ned till den? ... Nedgången dertill är ej från det hus jag bebor ... -Men från hvilket då?“ - -Cambon tänkte efter att af de närmaste husen endast ett för det -närvarande var bebodt, det nämligen som var beläget midt emot hans -trädgårdsplank. En del af den källare, hvari rustkammaren var, låg under -trädgården och det var ganska möjligt att denna källare endast genom en -mur skildes från en annan, hvilken ginge under samma trädgård och på -något sätt vore förenad med den grundval, på hvilken det ifrågavarande -bebodda huset stod. - -I detta hus bodde, som vi redan känna, äfven en annan person, nämligen -en prest, lika litet spökrädd som Armand Cambon. - -Cambon fortfor att lyssna och han stärktes fullkomligen i sin tro, att -ljudet kom från hamrandet af metall. - -Efter en stund upphörde detta ljud, hvarpå följde några minuters -tystnad. - -Cambon bibehöll icke desto mindre sin lyssnande ställning. Efter några -minuters förlopp tyckte sig Cambon höra ett annat ljud, liknande det som -en jerndörr förorsakar, när den upplåses, gnisslar på rostade gångjern -och sedan tillslutes. Derefter blef det tyst. - -Cambon dröjde qvar med örat intill väggen en god qvarts timme, men -tystnaden fortfor att vara oafbruten. - -“Skulle den, som nyss varit der, gått sin väg?“ frågade sig Armand; “var -det ljud, jag sist hörde, verkligen af en jerndörr, som min -hemlighetsfulle granne öppnat och igenlåst efter sig?“ - -Ytterligare en qvart stod Cambon qvar vid muren, men ingenting vidare -hördes derifrån. - -Öfvertygad således att ingen lefvande varelse för närvarande funnes i -hans granskap, tog han sig nu till att noga undersöka sjelfva väggen, -för att se huruvida de begge hvarandra så närbelägna källarne hade någon -gemensam dörr eller lucka. Krypande på händer och fötter letade han -utefter väggen, icke lemnande någon fläck deraf ovidrörd. - -Döm då om hans förvåning, när han på muren tätt invid marken upptäcker -en rigel, alldeles lik den, som fanns på den lucka, genom hvilken han -inkommit i rustkammaren från den lägre källaren derutanför. - -Cambon stiger upp, skyndar till vapensamlingen och väljer sig derutur -ett par små pistoler och en lång dolk. Pistolerna stoppar han på sig, -men dolken begagnar han för att skrapa undan den jord, som hindrar -rigeln att löpa. Snart är hindret undanröjdt, och nu fattar Cambon med -begge händerna i det jernbleck, hvaruti rigeln sitter, ty det är -verkligen en lucka, också af sammanfogade stenar, som han håller uti. - -Luckan ger icke vika, men den följer med Cambons händer, hvarefter han -genom öppningen sticker in den långa dolken, som icke möter något -motstånd. - -Han har således beredt sig ingång till den källare, hvarifrån han hört -bullret. Men det är icke nog med att ha funnit ingången: man måste äfven -undersöka hvad märkvärdigt kan finnas derinne. - -Det är icke blott af nyfikenhet man måste göra det; försigtigheten -fordrar det äfven, ty en källare sådan som Cambons, en källare med -sådant innehåll, kan icke nog betryggas. - -Cambon är långt ifrån att känna sig glad öfver den upptäckt han gjort. -Fast mer bäfvar han för den och han svettas af ångest vid blotta tanken -på ett så farligt granskap. - -Emellertid är ej ett ögonblick att förlora. Han måste passa på, medan -den mystiske grannen är borta, ty att denne är borta, slutar han icke -allenast af tystnaden, utan äfven af mörkret derinne. - -Men om den mystiske grannen skulle komma tillbaka, under det att Cambon -vore der, en säkerligen lika oväntad som ovälkommen gäst, hvad mer? - -Hvad annat, än en strid på lif och död emellan de begge grannarne! - -Cambon ryste, men icke för striden, icke ens för sin egen död. Han ryste -vid den tanken, att kanske nödgas döda en menniska, för att derigenom -bevara en hemlighet, hvars yppande bestämdt skulle medföra icke blott -hans egen, utan äfven trehundra tappra ynglingars undergång, för att -icke tala om sjelfva den sak, för hvilken man väpnat sig och hvilken var -Cambon till och med vida heligare än hans och hans kamraters lif. - -Cambon tvekade icke länge. Han vidgade öppningen och sköt först in -lyktan. - -Derefter kröp han sjelf in. Inkrupen, var han ögonblickligen på benen, -hållande lyktan i venstra handen och dolken i den högra, beredd att -försvara sin plats eller dö. - -Men allt var tyst derinne. Ingen röst störde hans öra och ingen arm -höjde sig mot hans bröst. - -Han var allena. Så mycket bättre tid och lust hade han att undersöka -lokalen. - -Den källare, hvaruti Armand nu befann sig, var lika hög och bred som -rustkammaren, men betydligt längre och sträckte sig, såsom Armand redan -förmodat, under trädgården, och var sålunda blott en betydligare -fortsättning af den förra källaren. - -Armand, som gått rakt fram, stötte mot en jerndörr, hvilken, nu -tillstängd utanföre, utan tvifvel var den genom hvilken den -hemlighetsfulle grannen aflägsnat sig. - -Cambon gaf sig icke tid att fundera på hvart denna dörr ytterligare -kunde leda, utan började i stället att undersöka sidoväggarne. - -Han stötte foten mot något, som reste sig i hans väg, och han höll -lyktan deröfver. - -Hvad han dervid såg, hade han förut under sin lifstid sett många gånger. - -Det var en flyttbar jernugn, omgifven af en mängd deglar, alltsammans -sådant som guld- och silfverarbetare använda till de ädla metallernas -nedsmältning. - -Det lyste i botten på deglarna, och Cambon hade icke svårt för att -igenkänna den ädla metallen. - -Förvånad med skäl öfver denna syn, fortsatte han sin upptäcktsresa. - -Ett rop af öfverraskning undföll hans läppar vid det han närmade sig den -andra sidoväggen, ty tätt invid denna blänkte en verklig hög af guld och -silfver. - -Hade då Cambon upptäckt en skatt? och hade kanske denna skatt under -medeltiden blifvit till förvar nedburen i denna källare, hvilken utan -tvifvel tillhört det kloster eller den kyrka, som då funnits derofvan? - -Cambon fann visserligen att det var en skatt, och en betydlig skatt till -på köpet; men den bar visst icke någon prägel af medeltiden. - -Det var knifvar, gafflar, grädd- och sockerskålar, dosor och fat, -armband och urkedjor m. m., men allt af så nytida form, att Cambon, vid -närmare betraktande af herrligheten, icke kunde vara rätt säker på om ej -flere af dessa dyrbara pjeser genomgått hans egna händer och just af dem -fått den form de hade, ty, såsom vi redan hafva hört, var Armand Cambon -en utmärkt skicklig arbetare i guld och silfver. Säkert är att Cambon -igenkände flere stämplar af de fabrikanter, som på den tiden voro mest -“en vogue“. - -Detta hindrade likväl ej, att åtskilliga af pjeserna tillhörde en äldre -tid, och hvilket blott bevisade att deras egare icke var någon ensidig -beundrare af det gamla eller det nya. - -Hvad som dernäst väckte Cambons uppmärksamhet, var att åtskilliga -pjeser, oaktadt det kostbara arbete som på dem blifvit nedlagdt, voro på -ett högst skonlöst sätt hopklämda eller hopslagna, hvaraf man skulle -kunna sluta till att metallens värde egentligen vore det som låge dess -egare om hjertat. Cambon kunde ej tillbakahålla en suck vid åsynen af -den förstöring, som gått öfver så mycket vackert i uppfinning och så -mycken möda i arbete. - -Men ögonblicket var icke rätt lämpligt för sorgliga betraktelser öfver -sättet att behandla konstarbeten i guld och silfver. - -Det är klart att Cambon först och främst önskade svar på dessa frågor: -hvem är den lycklige egaren till allt detta guld och silfver? och -hvarför har han burit det ned i källaren? samt slutligen, hvarför vill -han smälta ned alltsammans? - -Det är en tjuf, var Cambons första svar, en tjuf som stulit på flere -ställen och sammanfört allt sitt tjufgods hit, för att smälta ned det -samt derefter under hand afyttra det. - -Men, blef hans andra svar, det kan också vara någon eller några, som, af -fruktan för en stundande revolution, gömt sin egendom i källaren, såsom -man i äldre tider brukat göra, och man vill smälta ned den, för att -lättare kunna dölja eller medföra den. - -Begge dessa fall voro lika möjliga. - -Men, i detta sednare fall, hvem var egaren? eller ifall egaren till så -mycket guld och silfver ej sjelf ville synas — hvilket var troligt — -hvem var kommissionären? - -Husen i grannskapet voro ganska anspråkslösa och några af dem, efter -hvad bekant är, så illa berygtade, till följd af den der spökhistorien, -att ingen ens hyresfritt ville bebo dem. Det var således knappast -rimligt, att någon af de olycklige hyresvärdarne kunde för egen räkning -innehafva så mycket guld och silfver. Således var någon af dem blott -kommissionär. - -Men kommissionär kunde endast den vara, som förfogade öfver det hus, -till hvilket källaren hörde, och hvad kunde väl detta vara för ett hus? - -Det fanns ingen närmare egendom än den hvarut presten ensam bodde, -hvartill kom, att källaren, som hvälfde sig under trädgården, hade -riktningen mot samma hus. Det var således presten, som antingen för -någon gynnares eller något skriftebarns räkning till förvaring emottagit -detta dyrbara gods. - -Men var det väl också presten som ditfört smältugnen och deglarna? Var -det äfven han som hamrat ihop dessa vackra dyrbara arbeten? Utan -tvifvel, ty prester kunna allt, tänkte Cambon i sin fromhet, på samma -gång erinrande sig, att han en och annan natt sett skuggorna af -åtskilliga hufvud på paterns rullgardin, hvaraf han redan förut dragit -den slutsats, att den andlige mannen icke var så allena i verlden som -han syntes vara. - -För öfrigt, hvem kunde så noga veta, om ej den andlige mannen sjelf vore -egaren till skatten? De andlige hafva i alla tider icke blott känt flere -vägar till saligheten än andra dödlige; de hafva derjemte känt flere -kanaler till förvärfvandet af äfven det timliga goda, än mången -uteslutande verldsligt sinnad. Med ett ord, ingenting var omöjligt för -mannen af svarta rocken. - -Ett var dock säkert: att egaren till skattkammaren icke kunde vara -mindre rädd om denna än Cambon var om sin rustkammare. - -Men Cambon kunde icke tillbringa hela sin tid i denna skattkammare eller -i evighet reflektera öfver den möjlige egaren dertill. Derför, och sedan -han ånyo kastat en blick öfver dyrbarheterna, kröp han tillbaka in i sin -källare och tillsköt derefter mycket sorgfälligt rigeln till -blindluckan. Icke nog dermed: han stötte ned i jorden framför ingången -tvänne grofva värjklingor och vände deras fästen mot samma lucka, för -att understödja rigeln och försvåra ingången, för den händelse det kunde -falla egaren till skattkammaren in att göra ett motbesök i rustkammaren. - -Sedan detta väl var undanstökadt, fästade Cambon ståltråden vid lyktan, -hvilken med öppen lucka återstäldes på sin plats nära fjerdingen. -Derefter tog han ett af de små paketen, som utgjorde rågan på -fjerdingen, och hälde på jorden, emellan lyktan och denne, något som -liknade krutkorn. Den som närmare betraktat fjerdingen skulle vid dess -botten hafva upptäckt ett litet hål, hvarutur några svarta korn -framtrillade, förenande sig med dem som Cambon utstrött. Cambon, efter -att än en gång öfver denna tillredelse hafva kastat en pröfvande blick, -kröp tillbaka in i den låga källaren och passerade den, såsom förr, på -fyra fötter och alltid med ögonen på den medföljande ståltråden. När han -kommit till den första luckan förde han ståltråden med verkligen -darrhändt försigtighet genom det fina hålet på ifrågavarande lucka samt -vek dess yttersta ända öfver en af luckans tiljor. Derefter höjde han -sig på armarne upp i sin sängkammare. Sedan han på detta sätt väl kommit -upp, tillslöt han luckan efter sig, men så omtänksamt att, om man också -ej haft för ögonen Cambons dervid något bleknande ansigte, man likväl -kunnat märka att någonting högst vigtigt och farligt förknippade sig med -oftanämnde lucka. - -Sedan dennas rigel blifvit tillskjuten, hastade Cambon att ställa sängen -öfver den samt flytta skåpet från fönstret till dess vanliga plats vid -väggen. - -Derefter, och som det var långt lidet på natten, klädde han af sig och -intog sängen. Men innan han somnade, genomläste han åtskilliga gånger -den lilla parfymerade rosenbiljetten, som den okända sköna skickat -honom, ehuru han redan kunde den utantill. - -Ändtligen släckte han ljuset och insomnade. - -Han drömde om högar af guld och silfver, så stora som berg, och om -svarta drakar, som vakade deröfver; han drömde om barrikader, icke -mindre höga, på hvilka han sjelf stod i blod till midjan och af krutmoln -omhvirflad; han tyckte sig se en ängel, sväfvande öfver hans hufvud med -en parfymerad rosenbiljett i venstra handen och en lagerkrans i den -högra. Men ängeln, i stället för korpsvarta lockar, hade det mjukaste -bruna hår och, i stället för nattsvarta ögon, de mildaste högblå. -Slutligen tyckte han, att någon smög sig under hans säng och ryckte upp -blindluckan, utan att först stöta ned den betydelsefulla ståltråden. Han -hörde en förfärlig knall och fann sig sjelf, jemte det hus han bebodde, -uppslungad i rymden högt öfver Notre-Dame. - -Han vaknade och satte sig upp i sängen, torkande ångestsvetten ur sin -panna. - -“Hå! gudskelof, det var bara en dröm!“ hviskade han och lade sig ånyo. - -Han insomnade för andra gången; men om han drömde något mera, känna vi -icke. - - - Sjunde kapitlet. - - Vendôme-platsen. - -Vendôme-platsen, bildande en åttkant, eller, nogare sagdt, en qvadrat -med afskurna hörn, är i och för sig sjelf en af de vackraste i Paris; -men kronan af dess skönhet är naturligtvis Vendôme-kolonnen, en, -åtminstone hvad det yttre beträffar, värdig medbroder till -Juli-kolonnen. Vi säga: till det yttre, ty, då Juli-kolonnen är ett -lysande minne af en ärofull frihetskamp, invigdt af segrande medborgares -blod, så är Vendôme-kolonnen deremot ett ståtligt minne af en ärofull -despotism, invigdt af segrande slafvars blod. Blodet, som invigt begge -dessa olika minnen, ropar också med olika röster från jorden. - -Platsen, som är anlagd på tomten af det fordna Vendôme-hotellet, -uppbygdt af Henrik IV åt dess son, är rik på historiska minnen, och -hvilken plats i Paris är icke det! Den egdes och beboddes år 1720 af -irländaren Law, den på en gång mest snillrike och mest olycklige -vinglare verlden känner, och hvilken, sedan han af furstar köpt och med -ofantliga summor betalt grefskaper och markisater i nästan hela Europa, -dog såsom flykting i Venedig, fattig och förgäten. - -Der störtades, under den första stora revolutionen, från sin piedestal -Ludvig XIV:s kolossala ryttarstod, som stått der sedan år 1699, och det -i samma ögonblick Ludvig XVI såsom fånge fördes öfver platsen för att -insättas i det sorgligt bekanta Tempeltornet. - -Der, år 1815, degraderades och dömdes till deportation general Bonnaire, -den tappre försvararen af la Place de Condé, midt framför -Vendôme-kolonnen, hvars basreliefer framstälde flere af hans egna -krigsbedrifter. - -Der spände sig, samma dag de allierade härarne intågade i Paris, nitiske -rojalister uti de linor, som, fästade kring halsen på Napoleons staty, -skulle nedrycka den från kolonnen, och drogo af alla krafter samt -svettades af hjertans grund för den goda saken, utan att likväl på detta -sätt kunna böja den envisaste af bronshalsar. - -Sjelfva kolonnen är ett verk af Napoleon och invigdes år 1810 för att -föreviga minnet af franska härens bedrifter under 1805 års fälttåg. -Vendôme-kolonnen, i likhet med Juli-kolonnen, helt och hållet af brons, -är likväl högre än denna sednare, eller 107 alnar, piedestalen och -statyn inberäknade. Till gjutgods användes 1,200 af fienden tagna -metallkanoner. Piedestalen, på hvars hörn fyra örnar uppehålla -guirlander af ek och lager, är på alla facerna ornerad med troféer af -alla slags vapen, fanor och militäriska drägter. Öfver ingången till -kolonnen sväfva tvänne segerns genier, uppbärande en tafla, hvars -latinska inskrift erinrar om monumentets uppkomst. - -Sjelfva pelaren är helt och hållet ornerad med basreliefer af ringa -konstvärde, föreställande i kronologisk ordning alla bedrifterna från -början af 1805 års fälttåg ända till fredens afslutande efter slaget vid -Austerlitz. Genom en spiraltrappa, som slingrar sig inuti kolonnen, -uppkommer man till en å kapitälet hvilande balustrad, ifrån hvars midt -höjer sig en ny piedestal, som uppbär Napoleons staty. Denna staty är -likväl ej densamma som restes der 1810. - -Vi nämnde nyss, att man medelst linor sökte neddraga den, men detta -lyckades ej, ehuru rojalisterne togo både hästar och åsnor till hjelp. -Förtviflade öfver så många fruktlösa ansträngningar, beslöto -rojalisterne att underminera kolonnen, för att genom dess fall kunna -åtkomma den förhatliga stoden. Men de segrande utlänningarne, mildare än -Bourbonernas vänner, satte sig emot denna vandalism; men som de visst -icke hade för plan att skona statyn, så hittade de på ett annat medel -att få den ned. Det hade kommit till deras kunskap, att artisten -Delaunay, som upprest bilden, ensam besatt hemligheten för dess -störtande. Delaunay ålades derför, vid dödsstraff, att nedtaga bilden, -hvilket han också gjorde. Den stod, som sålunda störtades, förestälde -Napoleon såsom romersk kejsare; men den, som efter Julirevolutionen -eller år 1831 å nyo uppstäldes, förestälde hjelten med den lilla -trekantiga hatten samt i den drägt, han vanligtvis brukade bära och den -han gjort så ryktbar öfver hela verlden. - -Det är klart, att denna kolonn icke allenast genom sin betydelse, utan -äfven genom sin storlek och sitt lyckliga läge skall göra en förvånande -effekt, man må betrakta den vid dagsljus från Tuilerierna eller från -boulevarden. Men den tager sig icke heller ofördelaktigt ut, när månen -från sin mörka sammetsmjuka himmel strör sitt silfver öfver den lilla -trekantiga hatten och förklarar de kända anletsdragen af verldens -störste krigare. Också underlåter ingen, som gör sin månskenspromenad -öfver Vendôme-platsen, att lyfta sina ögon mot den stolta bronsbilden, -isynnerhet när månen smyckar den med sitt vackraste silfver. - -Men få torde betrakta den med så mycken andakt som Armand Cambon, -hvilken, ehuru klockan ännu ej var mer än sju, likväl redan instält sig -på mötesplatsen. Cambon såg ej blott Napoleon på kolonnen, Napoleon på -höjden af sin ära; han såg äfven Bonaparte på klippan i oceanen, der den -fjettrade kondoren led sitt straff, säkerligen mindre för det han skakat -Europas troner, än för det han, ett trolöst barn, förrådt sin moder, -republiken — för det han, af friheten kastad till äran, bjöd äran att -mörda friheten. Det var utan tvifvel något ditåt som Cambon tänkte, ty -han, som icke kunde gå förbi Juli-kolonnen utan att aftaga sin hatt och -framhviska en bön, kunde icke gerna egna sin hyllning åt en storhet, -hvars fot hvilade på grusade städer och krossade menniskoben, och hvars -hjessa bar en lager, drypande af blod och tårar. Cambons andakt för -tillfället tillhörde uteslutande denna stora, om också förtjenta, -olycka, hvartill oceanen en gång var vitne, utan att besvara den -fjettrade kondorens klagan med annat än rytande vågor och hånande -vindar. - -Cambon vände slutligen sina ögon från kolonnen, ty det är besvärligt att -stå så der länge och titta upp till en höjd af 107 alnar, helst när man, -såsom Cambon, är klädd i hvit stärkt halsduk med mycket styfva kragar. -Det är gifvet, att man icke kan vara barhalsad, när man är bjuden till -ett förnämt fruntimmer, och som det icke heller går an att ha blus på -sig, så är det klart att, ifall man så hafva kan, man tager på sig en -fin vacker svart frack med tillhörande väst och pantalonger. Allt detta -hade också vår hjelte, och det var väl värre än det, han hade ett par -hvita handskar i ena frackfickan, ty hvarför skulle han väl taga dem på -sig, när klockan ej var mer än sju, liksom man ej kunde beundra -Vendôme-kolonnen utan hvita handskar. Och om man också känner sig rörd -af hvad man för tillfället ser eller tänker på, så är det derför icke -nödvändigt att upptaga och nedskrynkla den hvita slätstrukna näsduk man -har i andra frackfickan. Man petar helt enkelt bort tåren med fingret, -ty allting är “comme il faut“ i mörkret. - -Men Armand Cambon hade utomdess något i hvardera byxfickan, som icke är -“comme il faut“, hvarken vid dagsljus eller i mörker. Han hade nämligen -i den ena en hopfälld dolk och i den andra en terzerol med tvänne pipor, -hvardera laddad med sin lilla nätta kula. - -Det der var visst icke nipper att ha på sig, när man går till -fruntimmer; men Armand Cambon var en försigtig general. Den anonyma -biljetten, den väntande vagnen, den maskerade kammarjungfrun och den der -bindeln för ögonen, allt detta var visserligen intressant; men det var -icke rent spel, eller åtminstone röjde det en fruktan å ena sidan, som -följaktligen kunde förutsätta fara å den andra. Tar man sina -försigtighetsmått på ena hållet, så är det klart att man måste göra -detsamma på det andra. Med ett ord, Armand fann det alls icke underligt, -att han försett sig med dessa små vapen, som äro så lätta att dölja i -fredstid, men af hvilka man kan hafva så mycken nytta, när det gäller -att försvara sig, helst mot flere fiender på en gång. - -Det är en gammal sanning, att tiden aldrig går så långsamt som när man -väntar på något angenämt. Ännu var klockan blott en qvart till åtta, och -vår hjelte hade funnit den qvart, han redan tillbragt på -Vendôme-platsen, längre än en vanlig timme, ehuru han fördrifvit tiden -med en repetitionskurs i Napoleons historia. Emellertid marscherade han -af och an på den vackra platsen, som för ingen del hade brist på -promenerande af begge könen. - -I ett af hörnen höll en säljare af gamla manskläder ett efter -vanligheten långt och blomstrande tal för sina trådslitna paltor inför -ett auditorium af omkring tjugo personer. Säljaren hade ett blekt och -magert ansigte, men hans kropp tycktes hafva ovanligt grofva och feta -dimensioner. Vid närmare påseende fann man dock att detta härledde sig -deraf, att säljaren hade hela sitt varulager på sig. I den mån han sålde -och blef af med sina varor, blef han sjelf allt smalare och spensligare. -Slutligen, och hvilket bevisade att han gjort goda affärer, stod han i -bara skjortan och kalsongerna. Så rustad, aflägsnade han sig med begge -händerna fulla af mynt, under allmänhetens gapskratt. - -Armand skrattade med, men kände i detsamma att någon i hopen stötte till -hans ena sida. Han förde handen ögonblickligen dit, der han känt stöten, -och kom just lagom för att gripa om en annan hand, i hvilken han -igenkände sin egen lilla terzerol. - -“Hvad är meningen med detta?“ frågade han den, hvilken handen tillhörde -och som tycktes vara en man tillhörande den s. k. bättre -samhällsklassen. - -“Jag ber om förlåtelse!“ stammade denne, släppande terzerolen på gatan; -“men ... men det föreföll mig besynnerligt, att ni går på gatan med -sådana saker“, tillade han, derefter smygande sig bort. - -“Ni skulle hellre sett, att det varit en börs“, mumlade Cambon, i det -han, sjelf något förlägen, böjde sig ned och upptog terzerolen, den han -hastigt gömde hos sig. - -Han såg nog hvad det var för en figur som han varit ute för; men han -aktade sig att börja process med en ficktjuf, som, i stället för en -börs, finner en laddad pistol i sin nästas ficka. - -Nästan lika glad som ficktjufven öfver att ingen polissergeant varit -vitne till uppträdet, drog sig Cambon till en annan sida af -Vendôme-platsen med föresats att dädanefter bättre vårda sina fickor. -Han slog ånyo några slag fram och tillbaka, finnande tiden något raskare -i sitt lopp allt ifrån den stund han fick en tjuf att fundera på. - -Händelsevis kom hans blick att falla på tvänne manspersoner, hvilka -mötte honom. Som månens sken föll på deras ansigten, blef det mycket -lätt för honom att urskilja anletsdragen. - -Den ene var densamme som nyss, utan att sjelf vara vapensamlare, varit -nära att tillskynda spökhusets rustkammare förlusten af en terzerol med -två pipor. - -Men Cambon tyckte sig äfven igenkänna den som var i ficktjufvens -sällskap. - -Ifrågavarande person hade låg svart hatt med breda border samt en mycket -lång rock, lik den som de franska presterne bruka. - -Cambon stannade, ansträngande sitt minne. - -Hvar hade han väl förut sett det der bleka svartskäggiga ansigtet i -förening med den der svarta långrocken? - -Hastigt, och liksom ett ljus uppgått för honom, utropade han för sig -sjelf: - -“Ah, skulle det vara han? ... nej, det är icke möjligt! ... och likväl -var han så lik presten vid rue S:t-Etienne, min granne, att jag nästan -skulle kunna svära på att det var samme person.“ - -I detsamma hördes ett tornur slå åtta. - -Armand Cambon hastade ögonblickligen åt den sidan af Vendôme-platsen, -som ligger norr om kolonnen. - -Der stod ganska ordentligt en täckt vagn med sina två hästar och en -körsven på kuskbocken. Framför den halföppna vagnsdörren stod en qvinlig -gestalt i kappa och hatt, från hvilken sednare nedföll ett rikt veckadt -flor. - -Cambon närmade sig oförskräckt detta fruntimmer, som, förande floret -något åt sidan, tycktes fixera honom med ena ögat. - -“Monsieur! väntar ni någon?“ frågade den okända med låg stämma. - -“Ja“, svarade Armand, fruktlöst bemödande sig att genom floret upptäcka -ett ansigte, som, utom floret, till mer än hälften var betäckt med en -svart mask. - -“Hvem?“ frågade hon ånyo; “hvem väntar ni?“ - -“En vagn med två hästar, som på slaget åtta skulle stanna norr om -Vendôme-kolonnen“, svarade Cambon; “dessutom ett maskeradt fruntimmer, -som skulle bjuda mig en plats i samma vagn.“ - -“Riktigt“, halfhviskade damen; “ni är den rätte ... Var då god och stig -in!“ - -Dervid slog hon upp vagnsdörren hel och hållen samt gjorde en lika -behaglig som begriplig rörelse med handen åt den unge mannen. - -“Jag tackar“, komplimenterade Armand; “men ni tillåter mig väl att först -hjelpa er upp?“ - -“Ni är mycket artig“, yttrade hon, emottagande hans framräckta hand. - -Den maskerade damen satt nu i vagnen. - -“Med er tillåtelse intager jag nu platsen vid er sida“, sade Cambon, i -det han raskt hoppade in i vagnen och satte sig bredvid den okända. - -“Har ni varit så god och låst till vagnsdörren?“ frågade hon. - -“Ja, men det var öfverflödigt, hör jag, ty man låser just nu igen den -utanför.“ - -“Det är kusken.“ - -“Det var en artig kusk, min nådiga!“ - -“Såå?“ - -“Nu är vagnen i kuskens händer och jag är i edra“, sade Cambon muntert. - -“I mina?“ - -“Ja visst.“ - -“Hm, hm! ... vi få väl se.“ - -I detsamma satte sig vagnen i rörelse. - - - Åttonde kapitlet. - - Den maskerade. - -Vagnshjulen rullade af temligen fort; men vagnskorgen var som en gunga. - -Cambon kunde icke erinra sig att han någonsin förut åkt så beqvämt. Men -som han icke heller förut hade åkt i sällskap med ett maskeradt -fruntimmer, så fann han sin belägenhet högst egen och besynnerlig. Det -är icke nog med att åka beqvämt, man måste äfven, när man så vill, kunna -stanna och gå ur, hvilket Cambon icke ansåg sig kunna göra, sedan han -öfvertygat sig om att vagnsdörren blifvit låst utanför och nyckeln till -låset troligtvis gömd i den artige kuskens ficka. - -Det beqväma och behagliga upphör att vara beqvämt och behagligt, när man -icke, allt efter som det faller en in, kan utbyta det mot det obeqväma -och obehagliga. Högsta lycka är ingenting annat än högsta frihet. - -En suck störde Armand i hans tysta betraktelser. När man kan sucka på -sammetsklädda resårer, då står det icke rätt till. En artig kavaljer -frågar icke gerna sin dam, hvarför hon suckar; men man kan svara på -samma sätt, och det gjorde också vår hjelte. - -Armands suck hade åtminstone den verkan, att den löste den maskerade -damens tungband, som någon stund varit temligen hårdt tilldraget. - -“Min herre, ni har hitintills med mycken beredvillighet underkastat er -de order man gifvit“, sade hon. - -“Med mycken beredvillighet?“ upprepade Cambon; “det tror jag nog ... Man -bjuder mig på en vagn, som en prins skulle kunna åka i; och man bjuder -mig på ett sällskap, som — jag ber er tro på mitt uppriktiga hjerta — -måste vara mycket älskvärdt, att döma af hvad jag redan sett, eller, -rättare sagdt, af hvad jag icke sett ... Det är minsann icke många af -mitt stånd, som hugnats med en sådan lycka.“ - -“Men, min Gud, jag glömmer ju alldeles bort att ...“ - -“Hvad?“ - -“Ni minnes väl en annan af föreskrifterna?“ - -“Den att man skall binda för mina ögon ... hvem kan glömma någonting så -vigtigt?“ - -“Var god och tag denna duk ... Ni skall sjelf binda den för ert -ansigte.“ - -“Ni tror mig då kunna göra det lika ärligt som om ni sjelf gjorde det?“ - -“Ja, jag tror er derom.“ - -“Men på det hela taget vet jag ej hvartill det egentligen skall tjena -... Om meningen är, att jag ej skall se hvart vi åka, så vet ni sjelf, -huruvida jag hitintills en enda gång gjort min af att nedfälla jalusien -... Nyfikenheten är ej en af mina svaghetssynder.“ - -“Jag vet nog att det för närvarande är öfverflödigt ... men efter det är -bestämdt föreskrifvet, så ...“ - -“Så bör man punktligt lyda ... På det ni icke skall få något obehag -genom mig, så tager jag duken och skyndar att fullgöra den vigtiga -föreskriften.“ - -“Här ... tag.“ - -Cambon emottog den allra mjukaste parfymerade silkesduk, hvars doft -ovilkorligen erinrade om rosenbiljetten. - -“Det hade kanske icke gått så lätt för mig att lyda“, sade Cambon, under -det han band för sina ögon, “om ni icke haft den der svarta masken för -ert ansigte.“ - -“Hur då?“ - -“När jag icke får den lyckan att se ert ansigte, så gör det mig alldeles -detsamma, om jag har förbundna ögon eller ej“, svarade Armand med en -fransmans vanliga ledighet. - -“Hvilken stor artighet!“ betygade också den maskerade, beledsagande sina -ord med en ny suck. - -Cambon hade gerna velat fatta handen på den som kunde sucka så vackert. -Men det är icke rätt förståndigt att trycka handen på domestiken, när -man i perspektivet har en möjlig handtryckning af domestikens -herskarinna. Cambon var en mycket förståndig menniska. - -En liten paus följde nu. - -“Jag nämnde nyss att jag icke är nyfiken“, bröt ändtligen Cambon den -tråkiga tystnaden, “och jag tänker icke heller gå emot min natur ... Men -utan att fela för mycket mot mig sjelf eller gå andras granlagenhet för -nära, skulle jag kanske kunna fråga, hur det var möjligt för en obekant -att finna reda på min bostad?“ - -“Ja, ni bor mycket aflägset, min herre.“ - -“Utan tvifvel.“ - -“Och hvad som än värre är, ni bor i en ohygglig trakt af staden.“ - -“Ni menar för de der spökhistoriernas skull?“ - -“Ja, kan det finnas någon hemskare trakt än der spöken husera?“ - -“Jag medger att spöken icke äro ett sällskap som ...“ - -“Och ni ... ni som bor i sjelfva spökhuset och i den der trädgården ... -o min Gud! ... Jag darrar ännu, när jag tänker på att jag ...“ - -“Måste promenera öfver den hemska trädgården“, tillade Cambon, “och -sedan gå in i den icke mindre hemska korridoren, för att träda den -vackraste af biljetter in i låset på den fulaste af dörrar ... Tro mig, -jag ser tydligt hvilken ängslan detta förorsakat er.“ - -“Man hade sökt er tvänne dagar å rad“, försäkrade den maskerade. - -“Jaså, tvänne dagar å rad ... Hur mycket besvär har jag ej redan -förorsakat!“ - -“Men när man aldrig fann er hemma, beslöt man lemna qvar några skrifna -rader.“ - -“De mest förtjusande rader!“ utropade Cambon. - -“Jaså, dessa rader hafva då redan gjort er så lycklig?“ frågade den -maskerade, icke utan en viss sorgbundenhet i uttrycket, den Cambon -ganska lätt märkte, ty när man är beröfvad synen, tilltager hörselns -sinne i styrka. - -“Det förstås“, svarade han, “att när man får en skrifvelse ifrån en dam -...“ - -“Som man icke känner?“ - -“Det är just deruti som det pikanta ligger ... Hvem vet om det skulle -vara lika intressant, ifall man kände henne, ty ...“ - -Armand tystnade tvärt, ty som känseln hos honom var lika högt uppdrifven -som hörseln, så kände han ganska tydligt huru en liten hand tryckte hans -egen. - -Men Cambon aktade sig att besvara handtryckningen. Alltid samma förstånd -— alltid en son af norden. - -“Man befarade emellertid att någon annan än ni skulle upptäcka -biljetten“, tog ånyo den maskerade till ordet, utan att längre qvarhålla -sin hand på ett så otacksamt ställe. - -“Ingen fara med den saken“, svarade Armand; “och det är följden af att -bo tillsammans med spöken ... Ni kan vara säker på att ingen annan -hedrar mig med besök än den, som är tvungen dertill.“ - -“Ni skulle således icke hafva några vänner?“ frågade den maskerade med -deltagande. - -“Det vore mycket otacksamt af mig att påstå sådant ... men hvad betyder -väl vänskapen för de dödlige mot fruktan för de odödlige?“ - -“Ni har då endast spökrädda vänner?“ - -“Jag vet åtminstone en, som icke är spökrädd.“ - -“Och det är?“ - -“Den, som under min bortovaro hade mod att sticka biljetten i låset.“ - -“Ah, ni anser då mig för er vän?“ frågade den maskerade med en viss -liflighet. - -“Det var då verkligen ni?“ - -“Ja, min herre!“ - -“Men ni skulle icke vilja säga mig, huru ni bar er åt för att få reda på -min aflägsna och dystra bostad?“ - -“Ingenting är omöjligt för oss fruntimmer.“ - -I detsamma stannade vagnen. - -“Vi äro vid målet eller hur?“ frågade Armand. - -“Ja, min herre.“ - -“Och hvad bör jag nu göra?“ - -“Stiga ur vagnen, naturligtvis.“ - -“Och sedan?“ - -“Låta mig ledsaga er.“ - -“Och bindeln?“ - -“Låter ni sitta qvar.“ - -“Tilldess?“ - -“Man ber er aftaga den.“ - -Nu hörde Armand vagnsdörren öppnas utifrån. - -“Behagar ni räcka mig er hand?“ frågade den maskerade. - -“Aha, ni har redan stigit ur“, svarade Cambon, räckande fram sin hand, -som ögonblickligen fattades af en annan. - -“Så der ja ... nu är ni på marken.“ - -“Jag tackar er på det förbindligaste ... Den fördömda bindeln, som -nödgar mig att så besvära ett fruntimmer!“ - -“Bekymra er icke om det, utan var god och följ mig.“ - -“Jag följer ... icke ett barn en gång skall vara lättare att leda än jag -... Jag trotsar er att finna en karl, som mera blindt följer era -befallningar.“ - -Armand Cambon, ledd af den lilla handen, skred framåt med den -försigtighet, som anstår en blind. - -“Nu äro vi framför en trappa“, tillkännagaf ledsagerskan. - -“Mycket lång?“ - -“Blott fyra steg ... den leder till en trädgård.“ - -“Vi äro således nu i trädgården?“ frågade Armand, sedan han tagit de -fyra stegen. - -“Ja, och låtom oss gå vidare.“ - -Armand, under det han framskred, hörde en lätt vind leka med trädens -qvistar. - -“Vi komma här till en liten bro“, meddelade hans följeslagarinna. - -“Jaså, en liten bro ... de der små broarna äro för näpna ... Hvart bär -denna?“ - -“Öfver en damm.“ - -“Och i dammen simma svanor ... det här blir allt mer och mer -romantiskt.“ - -“Ni tycker då mycket om svanor?“ - -“Om jag tycker om svanor? ... ack, min Gud! jag är alldeles förtjust i -svanor ... Men hvart bär det nu?“ - -“Vi befinna oss vid en annan trappa.“ - -“Jaså, det är mycket trappor i denna trädgård.“ - -“Men denna bär nedåt.“ - -“Bär den nedåt? ... det är följden af att ha trappor som bära uppåt.“ - -“Stig försigtigt!“ - -“Denna trädgård tycks ej vara anlagd för blinda att promenera uti.“ - -“Troligtvis.“ - -“Det är väl också för första gången som en blind vandrar här?“ - -“Ni tror det?“ frågade ledsagerskan med en röst, som föreföll Cambon -något ironisk. - -“Aha! det skulle således icke vara första gången“, anmärkte denne ... “i -sanning, min nådiga, ni leder den blinde med en skicklighet, som röjer -både öfning och vana.“ - -“Min herre!“ - -“Tusen gånger om förlåtelse! ... Men hvar äro vi nu? ... Vid en ny -trappa, förmodar jag.“ - -“Ni förmodar alldeles riktigt ... Men den leder uppåt och är mycket -lång.“ - -“Vi komma således upp i ett hus?“ - -“Ja, monsieur.“ - -“Det var präktiga trappsteg, breda och refflade, som i ett palats.“ - -“Det är också ett palats.“ - -“Så mycket bättre.“ - -“Hvarför så mycket bättre?“ - -“Emedan förnäma damer vanligtvis bo i palatser.“ - -“Ni längtar då mycket efter förnäma damer?“ frågade ledsagarinnan med -samma sorgbundenhet som i vagnen. - -“Ja, i fall de hysa samma deltagande för fattigt folk i allmänhet som -för mig.“ - -“Deltagande, säger ni?“ - -“Ja visst ... är det ej deltagande att hemta en fattig arbetare i vagn -och att ...“ - -“Binda för hans ögon.“ - -“Det bevisar ett deltagande, som vill vara inkognito, ett deltagande -utan anspråk på tacksamhet eller vedergällning.“ - -“Ha ha!“ - -“Ni finner det lustigt, tror jag!“ - -“Tyst, min herre, tyst!“ - -“Det är då icke nog med att vara blind ... ni begär äfven att jag skall -vara stum.“ - -“Ja ... vi komma till en dörr.“ - -“Och genom dörren in i ett rum ... det der är ju i sin fullkomliga -ordning.“ - -Armand hörde sin ledsagarinna sätta en nyckel i låset och upplåsa det. - -“Följ nu noga efter mig“, bad hon med svag röst. - -“Jag följer“, svarade Armand lika sakta och lät sig föras af samma hand, -som han under promenaden mer än en gång känt darra i sin, utan att han -kunde förklara orsaken. - -Armand, som städse känt mycket deltagande för darrande fruntimmer, kunde -omöjligt underlåta att gifva sin ledsagerska en trösterik handtryckning, -ty han var äfven en son af södern. Hans goda hjerta blef också belönadt, -ty han tyckte att den maskerades ansigte glädjestrålade genom masken. - -Det dröjde icke länge förrän man ånyo stötte på en dörr. - -“Nu äro vi vid målet“, hviskade den maskerade till den blinde. - -“Så mycket bättre“, försäkrade denne; “jag är verkligen mätt på att leka -blind.“ - -“När ni väl inkommit i nästa rum“, sade den maskerade, “är ni god och -stannar på det ställe, der jag lemnar er.“ - -“Ni tänker då lemna mig?“ - -“Ja, min herre“, svarade hon med detta sorgliga uttryck, som redan förut -väckt Cambons uppmärksamhet och som så väl öfverensstämde med den lilla -handens darrning. - -“Och hvad återstår mig sedan?“ frågade Armand. - -“Endast att vänta tilldess man ber er aftaga bindeln“, svarade hon. - -“Och ni är säker på att man skall bedja mig derom?“ - -“Visst skall man bedja er aftaga bindeln.“ - -“Men hvem skall bedja mig?“ - -“Gif er till tåls ... det får ni nog se ... Kom nu, monsieur!“ - -Det der “kom nu, monsieur!“ lät verkligen så jämmerligt, att Armand -verkligen kände sig underlig till mods. - -“Den der damen maskerar icke blott sitt ansigte“, tänkte han, “utan -äfven en känsla, som hon ej är mäktig.“ - -Emellertid fick han icke lång tid på sig att tänka, ty han kände sina -begge fötter gunga på en elastisk matta, under det hans sinnen nästan -rusades af de paradisiska vällukterna omkring honom. - -“Glöm ej att bibehålla bindeln tilldess man befaller er att aftaga den“, -tillsade högt hans följeslagarinna, men denna gång med en röst, som -genom sitt uttryck af kall likgiltighet stack betydligt af emot den -förra tonarten både under åkningen och promenaden. - -Armand hörde henne aflägsna sig, han hörde en dörr öppnas och -tillslutas. Derefter blef det tyst som i en graf. - -Armand stod orörlig på den plats, der han blifvit stäld, stum och med -sin bindel för ögonen. Ännu bad honom ingen aftaga den. Hur länge borde -han förblifva i denna ställning? - - - Nionde kapitlet. - - Från Nord till Söder. - -Det orörliga blinda tillståndet blef emellertid mycket pinsamt för den -unge mannen, helst de starka parfymerna och den qväfvande hettan i -rummet uppdrefvo blodet till hans hufvud. - -Det var derför nära att han vändt sig till ställets okända guddom, för -att begära sina ögon åter, då en röst helt nära honom och klar som ett -klockljud yttrade följande: - -“Ni är en verklig riddare, unge man! ... utan att känna er dam lyder ni -blindt hennes befallningar ... Men ni är pröfvad nog, och jag tillåter -er att aftaga bindeln.“ - -Armand var ej sen att hörsamma denna befallning. Men den förvirring, som -vällukterna, hettan och bindeln nyss tillskyndat honom, var ett intet -emot den berusande öfverraskning, hvilken bemäktigade sig hans hjerna -vid den syn, som nu mötte hans stirrande ögon. - -Han befann sig midt i skötet af den utsöktaste österländska prakt; men -speglar, kronglas, väggens sidentapet och mattans broderier fördunklades -af den tafla, han hade framför sig, och så nära ... så lycksaligt eller -olycksaligt nära. - -Midt framför honom och på icke mera än två alnars afstånd höjde sig en -mycket låg, men mycket bred soffa af purpurschagg med små inväfda -guldblommor, på hvars svällande kuddar i halfhvilande ställning visade -sig den förtrollande gestalten af en ung qvinna i en drägt af svallande -spetsar och hvars hals och halfblottade barm genom sin yppighet och -bländande hvithet kunde förrycka äfven en son af norden. - -Den skönas nacke var omsluten af en fin hvit mössa, hvars rikt veckade -blonder helt och hållet betäckte hårfästet, afundsjukt döljande hvarje -lock, liksom behöfdes ej denna del af de qvinliga behagen för att vinna -segrar. Men det var icke blott håret som hon ansett sig böra betäcka: -äfven ögonen, näsan och öfre halfvan af kindbenen doldes under en -halfmask af svart silkessammet. Således hade den mönstrande blicken -endast pannan, munnen och hakan med deras närmaste omgifningar att njuta -af; men man kunde verkligen vara belåten med hvad man redan såg, emedan -hvart och ett af de synliga partierna kunnat ensamt vara nog för mången -annan qvinnas behagsjuka. - -Hvad som dessutom och i sin mån bidrog att förvirra sonen af södern voro -de små högvristade, i guldbroderade tofflor infattade fötterna, hvilka -lågo i kors öfver hvarandra på en nedanför soffan stående pall, -öfverdragen med hvit atlas och garnerad med silfverfransar, samt de -mjällhvita, glänsande händerna, af hvilka den ena understödde den något -bakåtlutande nacken, under det att den andra hängde ned öfver -soffkanten, liksom den nyss blifvit neddragen af en tillbedjande -älskares läppar, men dröjde qvar derför att den ännu icke blifvit -tillbedd nog. - -Men hvad som framför allt utgjorde, att vi så må uttrycka oss, diademet -på denna qvinnas tjusningsmakt var de tvänne blixtar, som oupphörligen -slungades fram ur sammetsmaskens tvänne ögonhålor. Det var en farlig -allt nedslående eld, farligare kanske derför att den kom från ett -batteri, som var maskeradt. - -Sirenen tycktes njuta af den unge mannens förlägenhet och förvirring. - -“Ack, hvilket vackert barn!“ sade hon för sig sjelf; “han rodnar som en -flicka ... men det klär honom oändligt ... Den qvinna, som i en kyss -fångar upp denna rodnad, måste få läppar af purpur, om de också förut -varit bleka som snö ... och den qvinna, som förut har nog af purpur, -måste få läppar af eld.“ - -“Monsieur!“ yttrade hon högt, “ni kommer från den mörka aftonen och ni -har nyss varit insvept i bindelns natt ... ni inträder hastigt i ett -rikt upplyst rum och låter bindeln falla ... hvad är då naturligare än -att era ögon förbländas och era sinnen förvirras? ... Men tag plats i -fåtöljen bredvid divanen här, så framt ni är för blyg att sätta er på -pallen bredvid mina fötter ... Ni blir på detta sätt fri från -ljuskronans skimmer, som plågar er, och får i stället framför er mitt -ansigte eller, rättare sagdt, min mask, som icke bör kunna vara farlig. -Tag plats här, stackars gosse!“ - -Armand Cambon rörde sig ej ur stället. - -“Nej, madame!“ sade han; “det är ej det tvära ombytet från aftonens -mörker och bindelns natt till era rika kronors ljus, som slagit mig med -förvirring och förvåning ... det är ni sjelf, madame, det är er -oförlikneliga skönhet, som bragt mig från mig sjelf, och likväl ... -likväl ...“ - -“Men hvarför sätter ni er ej, min vän?“ frågade den sköna; “hvarför -afbryter ni den der nätta komplimangen till mig med det der tråkiga: -likväl, likväl?“ - -“Jag tänkte på att jag i afton upplefvat det underligaste äfventyr i -hela mitt lif“, sade Armand. - -“Ni har icke lefvat länge än, unge man! ... men hvad är det då ni finner -så underligt?“ - -“Det är ju en maskerad från början till slut“, svarade sonen af norden, -ändtligen bemannande sig. - -“Aha, ni tycker icke om svarta masker, min herre! ... Men huru kan ni -tala om slutet? Är ni mäktig än att bedöma slutet?“ tillade hon med det -mest förföriska leende, som någonsin beherskat en qvinnas mun. - -“Den som förde mig hit, var maskerad ... den som jag kommer till, är -maskerad“, fortfor Cambon i sin envishet. - -“Vid Gud!“ utbrast damen, resande sig häftigt upp från sin halfliggande -ställning, “jag tror nästan att ni alvarsamt fordrar en förklaring af -mig! ... Men“, tillade hon något saktmodigare, “ni är ett barn, alldeles -obekant med verlden ... jag måste väl lära er, jag ... Men låt mig icke -för fjerde gången be er sitta!“ - -Hon gjorde dervid en rörelse med handen mot stolen. Denna rörelse var -oemotståndlig. Cambon satte sig. - -“O himmel, hvad är det jag ser!“ utbrast masken, stirrande på en af -Cambons fickor. - -Saken var den, att, vid det Armand tog plats i den anvista fåtöljen, kom -af en händelse kolfven till hans dubbel-terzerol att framsticka. - -“Ni har vapen på er! Ni nästan skrämmer mig!“ fortfor hon, fixerande -något misstänksamt sin gäst. - -Stammande och rodnande förklarade Cambon, att i en tid, då partierna -stodo nästan väpnade mot hvarandra, hade han, färdig att öfverlemna sig -åt ett äfventyr, hvars verkliga natur han icke bestämdt kunde känna, -beväpnat sig för att, i händelse af anfall, icke sakna medel till -försvar. - -“Sådan barnslighet!“ inföll den sköna; “gif mig er terzerol!“ - -“Jag bör underrätta er att den är laddad och följaktligen vådlig att -handtera af en ovan hand.“ - -“Så lägg bort den då, lägg den på bordet der! ... Amors koger är ej -gjordt för terzeroler.“ - -Cambon lade vapnet på bordet och återtog derefter sin plats i fåtöljen. - -“Ifrån första stunden jag såg er“, började sirenen, “föreföll det mig -som om ni icke tillhörde den klass er blus tillkännagaf ... Hvem vet så -noga hvad slags notabilitet ni kan vara! ... Antingen är ni en -röfvaranförare, från Gud vete hvilka skogar, eller ock en prins på -sidolinien ... ni vet att vi ha god tillgång på sådana slags prinsar ... -är det ej till exempel allmänt bekant att Emile Girardin kunde kalla -Ludvig Filip för onkel och att redaktören af “La Presse“ skulle kunna -kyssa vår dygdiga prinsessa Adelaïde på hand och ropa: Min mor, min ömma -mor! gif mig ett rike, i stället för en tidning, att styra!“ - -“Ah, ni är legitimist, madame!“ sade Cambon; “jag kom med bindel för -ögonen till en skön dam, hvars namn jag ej har den äran att känna ... -Låt mig också gå härifrån med samma bindel, och jag skall ändå kunna -säga, att jag tillbragt denna afton i S:t-Germain.“ - -“Ni är mindre barn än jag trodde“, anmärkte damen leende; “men hvaraf -sluter ni till att jag är legitimist?“ - -“För några år sedan bar jag, på min principals anmodan, en -silfver-servis till en rik dam, som bodde vid Chaussée d’Antin. Hon -berättade mig, att grefven af Chambord, legitimisternes pretendent, -hvarken var son till hertigen af Berry eller dess gemål, utan helt -enkelt sonen till deras kusk, och att hertiginnan, som sex veckor efter -hertigens mord föregafs vara i välsignadt tillstånd, upptagit detta barn -såsom hennes och hertigens eget, för att derigenom beröfva -republikanerne eller orleanisterne frukten af deras förmenta stämplingar -mot Bourbonska dynastien.“ - -“Hvilken nedrig osanning!“ ropade damen häftigt; “men det är icke första -gången jag hört den.“ - -“Det tror jag också, ty historien är mycket gammal, och man har till och -med skrifvit volymer derom ... Men vet ni hvad jag svarade den rika -damen i Chaussée d’Antin?“ - -“Ni tillrättavisade henne skarpt, icke sant?“ - -“Nej, jag sade till henne blott dessa ord: Ni är orleanist! ... och jag -sade det af samma skäl som jag nyss sade till er: Ni är legitimist!“ - -“Och ni är diplomat, min herre! ... Men till hvilken af de begge -historierna sätter ni det största förtroendet, om jag får fråga?“ - -“Madame, jag är republikan!“ svarade Cambon med värma; “jag bekymrar mig -föga om de skandaler, som den ena kungliga grenen skakar ned öfver den -andra ... I mina ögon äro alla prinsar lika oäkta, när frågan gäller att -leda ett folks öden, när frågan är att styra ett land!“ - -“Ah! ni är verkligen sublim till och med i er villfarelse!“ utlät sig -den sköna, i det hon eldigt tryckte hans hand. - -Sonen af södern kände hela sin varelse brinna under denna handtryckning; -men han drog ej sin hand tillbaka. Det är förvånande hvad man i söder -lätt vänjer sig vid den allra starkaste hetta. - -“Men för all del“, återtog hon, “låtom oss lemna politiken! den är för -qvinnans boudoir hvad nordanvinden är för blomsterrabatten ... Ni -yttrade nyss något missnöje med den maskerad man bjudit er på, och jag -lofvade er en förklaring ... Lyssna med uppmärksamhet, ty jag bedyrar -er, min vän, att det icke är många jag skulle bevärdiga med en -förklaring öfver mitt handlingssätt.“ - -“Jag är mycket tacksam för er godhet“, sade Cambon med sammanpressad -andedrägt, ty den der handen, den der lilla mjuka handen blef allt -varmare och varmare. - -“När ett fruntimmer fäster en mask vid sitt ansigte“, började hon, “är -det antingen derför att hon vill dölja fula anletsdrag, eller också för -inre, ehuru kanske ännu vigtigare skäl ... För att lugna er, ber jag er -vara öfvertygad om att det förra här icke är förhållandet“, tillade hon -med ett leende nog mäktigt att öfvertyga den störste tviflare; “det -beror af er sjelf, huruvida ni i en framtid, hvilken kanske icke är så -långt aflägsen, får se det ansigte, som nu nödgas dölja sig för er.“ - -Hon gaf i detsamma den unge mannen en blick, som satte både hjerta och -hjerna i lågor. - -“Derför till de andra vigtigare skälen“, började hon ånyo; “ni kunde -kanske klandra mig för många saker, men ni skall ej klandra mig för -brist på uppriktighet ... Ni är ett naturens barn ... jag vill också -söka vara naturlig ... Jag råkade en gång händelsevis att möta er, att -se er ...“ - -“Jag vet det“, inföll Armand leende. - -“Ni vet det? ... ni skulle veta det! ... omöjligt!“ ropade damen med -synbar förvåning. - -“Ja, jag vet det, emedan det var vid samma tillfälle som jag första -gången hade äran att se er.“ - -“Ännu en gång, det är omöjligt! ... Vid hvilket tillfälle skulle det ha -varit?“ - -“I Jardin des Plantes ... var det ej så?“ - -“I Jardin des Plantes! ... när?“ - -“För omkring åtta dagar sedan.“ - -“Jag har på fyra år icke varit i Jardin des Plantes.“ - -“Icke på fyra år! ... således icke heller för åtta dagar sedan?“ - -“Nej, monsieur!“ bedyrade damen med ett uttryck af fullkomlig -sannfärdighet. - -Cambon stirrade förbluffad på sammetsmasken. - -Skulle det då icke vara Jardin des Plantes? icke vara S:t-Germain? ... -Vore det kanske i stället Place de la Bastille? vore det kanske -S:t-Honoré? - -Nej, Place de la Bastille har icke så brännande svarta ögon. S:t-Honoré -har icke så yppiga förföriska former. Den stolta Juli-kolonnen är bara -sexton år. Den stolta, om ej stoltare, Vendôme-kolonnen är mycket äldre. - -Men om det hvarken är den ena eller den andra, hvem är då den tredje? - -“I himlens namn, hvem är ni då?“ frågade sonen af norden, i det han -våldsamt lösgjorde sin hand och temligen oartigt steg upp från stolen. - -Armand Cambon, som ditintills trott sig gästa hos damen i Jardin des -Plantes, men nu fann sig vara hos ett fullkomligt obekant fruntimmer, -hvars brinnande blickar, skjutande fram ur de begge hålorna på den -svarta masken, som till mer än hälften betäckte hennes ansigte, gåfvo åt -hela hennes gestalt ett demoniskt uttryck, Armand Cambon, säga vi, kunde -nu icke lösgöra sig från den tanken att han befann sig i närheten af ett -ondt väsende, hvars farliga välde måste bekämpas med helt andra vapen än -dolken och terzerolen. Med ett ord, sonen af norden blef spökrädd för -första gången i sitt lif. - -“Tyst tilldess jag slutat!“ befallde damen med Junos stränghet på Venus’ -mun; “ni rycker undan er hand och ni flyr mig! ... Ni är mindre än ett -barn, ty ni är en dåre ... ni är mindre än en dåre, ty ni är en man utan -mod.“ - -Hade hon då läst i hans tankar? - -Armand sökte samla sin kraft till en trotsigt utmanande blick. Men han -misslyckades. Han stod ännu under inflytande af demonen. Ännu tillhörde -han mera södern än norden. - -“Jag såg er“, återtog sirenen efter en stunds tystnad, “jag tyckte om er -manliga kraftfulla hållning, ert ädla själfulla ansigte ... Er drägt -röjde en arbetare, men det sätt, hvarpå ni bar den, var ej en mans ur -hopen ... Jag ansåg er förtjena ett bättre öde och jag ville öfverhopa -er med hvad jag, med hvad alla andra mena med lycka, ty jag var mätt på -alla dessa betitlade och dekorerade afgudadyrkare, hvilkas hela -företräde ofta endast är ett verk af skräddarens eller perukmakarens -konst ... Med ett ord, jag ville ha en man efter mitt sinne, en man -oförderfvad till själ och kropp, en man som, i utbyte mot den lycka jag -bjudit honom, skänkte mig sin tacksamhet, sin hela tillgifvenhet ... Men -innan jag handlade, ville jag pröfva, ty jag borde icke göra mig skyldig -till ett misstag, som skulle visa mig löjlig i verldens ögon; jag ville -icke, i händelse af någon skrytsam fåfänga å er sida, blottställa mig -för ert och era kamraters grin ... Deraf, min herre, dessa -försigtighetsmått, deraf denna svarta mask, som ni ej kan tåla, emedan -den lemnar er utan vapen emot mig!“ - -Under detta tal hade den vredgade Juno rest sig från sin guldbroderade -char och kastat öfver sina snöhvita skuldror en blå silkesmantel. Hon -gjorde rätt deruti, ty hvarför räcka olympens pokal åt en mun, som -aldrig ännu känt någon törst efter olympens nektar! - -“Vi hafva begge misstagit oss“, återtog hon med detta leende, som den -vid segrar vana aldrig uraktlåter, icke ens i det ögonblick hon -besegras; “ni, då ni ryckte handen från er lycka; jag, när jag spilde -dess droppar på en ofruktbar jord ... Nu har ni förstått mig, och nu kan -ni gå ... Jag har sett ert ansigte, men jag skall tiga ... ni har icke -sett mitt, och ni skall också tiga.“ - -“Och om jag äfven hade sett ert ansigte“, sade sonen af norden med en -obeskrifligt mild stämma, ty den kom från det mildaste hjerta, “skulle -jag ändå ha tegat och dött med min hemlighet.“ - -Han hade mot sin vilja blifvit rörd af hennes öppna oförbehållsamma -bekännelse, kanske också något smickrad deraf, ty hvilken karl i söder -eller i nord känner sig icke smickrad af att höra sitt beröm från så -sköna läppar? - -“Jag tror er, liksom jag tror alla andra“, yttrade demonen med ett löje -hälften bitterhet, hälften hån; “men emellertid har ni er frihet åter -... vagnen, som förde er hit, väntar att föra er tillbaka.“ - -“Ni är mycket god som bjuder mig på att åka“, svarade Armand, som kände -sin egenkärlek något sårad af denna direkta visning på dörren; “men“, -tillade han, kastande sina blickar omkring i rummet, “men ...“ - -“Hvad söker ni?“ frågade den numera föga gästvänliga värdinnan. - -“Bindeln“, svarade sonen af norden ... “Ah, der är den.“ - -“Men, det är sannt, jag har besvärat er för en hel afton“, sade hon, -“jag har kanske ryckt er från ert arbete och derigenom tillskyndat er en -förlust, som jag icke gerna vill ha på mitt samvete. Hvad kan jag göra -för er? ... Säg mig uppriktigt hvad ni önskar.“ - -“Jag önskar att ni är god och låter det fruntimmer, som förde mig in, -äfven ledsaga mig ut, ty det är svårt att med förbundna ögon gå utför -trappor och öfver broar ... Det är klart, att jag måste gå såsom jag -kommit, ty, oaktadt min försäkran att bevara er hemlighet, skulle ni -likväl icke tro mig ... och om ni också trodde mig, så är ändå alltid -vissheten bättre än tron.“ - -“Jag tackar er för denna granlagenhet ... Men ni skall emottaga denna -lilla ring såsom ett minne af den besynnerligaste maskerad i er lefnad.“ - -Dervid drog hon från sitt finger en diamantring af högt värde. - -Armand nalkades den sköna daman; men, i stället för att taga den dyrbara -presenten, sköt han artigt tillbaka den fina handen och sade: - -“Ni skall icke gifva mig denna ring, ty ni kunde i en framtid få -olägenhet deraf ... Om också ingen af dem, jag är i beröring med, vet -att den suttit på ert vackra finger, så skulle man ändå undra hvarifrån -jag bekommit den ... Tiden är verkligen så beskaffad, att den arbetare, -som har mera än sitt tarfliga bröd, nästan betraktas såsom en misstänkt -person ... Men deremot är jag säker på, att ni utan fruktan kan emottaga -något af mig.“ - -“Af er?“ utropade damen högeligen förvånad. - -“Ja, jag till och med tror att ni med största nöje skall emottaga min -gåfva“, sade Cambon leende. - -“Och denna gåfva är?“ - -“Detta lilla vackra papper“, svarade han, räckande henne den bekanta -rosenbiljetten. - -“Ah!“ - -Hennes hand flög till biljetten, omfattande den, men flög icke med samma -hastighet tillbaka, ty hennes lillfinger hade vidrört den unge mannens -hand. - -“Jag tackar er, ja, jag tackar er!“ sade hon halfhviskande, och tillade -derefter för sig sjelf: “Hvilken karakter! hvilket hjerta! ... och -hvilken skada! hvilken förlust!“ - -“Och nu taga mina ögon godnatt af er“, yttrade sonen af norden, -hopvikande sidenduken till formen af en bindel, för att knyta den för -ögonen. - -“Men huru kom det sig“, började ånyo damen med masken, sedan hon -flyktigt genomögnat biljetten, “att ni, på blotta erhållandet af en -biljett utan underskrift och känd stil, likväl instälde er till mötet?“ - -“Jag trodde att biljetten var från damen i Jardin des Plantes“, svarade -Armand. - -Det hade några minuter varit temligen dunkelt i sammetsmaskens -ögonhålor; men nu började det blixtra derifrån med samma liflighet som -förr. - -“Den der damen i Jardin des Plantes sysselsatte er då så mycket? ... hon -var då mycket förtjusande den der damen?“ - -“Visserligen var hon förtjusande, men ...“ - -“Hon var också icke maskerad såsom jag“, inföll den sköna skrattande. - -Det är obegripligt med hvilken lätthet en qvinna kan öfverhoppa det vida -svalget mellan vreden och mildheten, mellan sorgen och glädjen. - -“Det var icke det jag ville säga“, yttrade sonen af norden, “det var -minst på hennes skönhet jag tänkte, när jag, i den öfvertygelsen att hon -skrifvit biljetten, gick för att träffa henne.“ - -“Hvarpå tänkte ni då?“ frågade damen, hejdande sin munterhet, ty -återigen led skönheten ett nederlag. - -“Jag tänkte begagna tillfället för att varna henne ...“ - -“För hvad?“ - -“För en stor fara, som sväfvar öfver hennes hufvud.“ - -“För en fara, säger ni?“ frågade damen, tagande ett steg fram på -golfvet. - -“Ja, för en stor fara, som jag sade.“ - -“Och som skulle hota ...“ - -“Som hotar min dam i Jardin des Plantes.“ - -“Hvem hotar henne? hvarför hotas hon? och hvaruti består denna fara?“ - -Dessa frågor, nästan på en gång gjorda, röjde vida mer än vanlig -nyfikenhet. Också kunde Cambon icke underlåta att ånyo fästa ett par -ifrigt forskande blickar på sin värdinna. - -“Ni vill icke säga hvaruti denna fara består?“ fortfor hon med förökad -häftighet. - -Armand teg, ty han var i denna stund mera öga än öra. - -“Denna fara är då helt ny?“ återtog hon. - -“Nej, den är gammal ... den är redan af två års ålder.“ - -“Två år, säger ni? ... Och hon är likväl i okunnighet derom, efter hvad -ni påstår?“ - -“Ja, det var först för åtta dagar sedan som den började stiga från plan -till verklighet.“ - -“Åtta dagar? ... Och det var i Jardin des Plantes som den först började -bli verklig?“ - -“Ja.“ - -“Men det är er skyldighet, min herre! ... ni måste säga mig allt!“ - -“Ja, jag måste det“, medgaf ändtligen Cambon; “jag måste det, när jag en -gång träffar henne.“ - -“Men om det var, som ni säger, för åtta dagar sedan som faran började, -hvarför har ni icke redan underrättat henne derom?“ - -“Jag känner hvarken hennes namn eller bostad ... Jag bedyrar att ingen -dag sedan dess gått förbi som jag icke varit gripen af den djupaste oro -öfver hennes öde ... Jag har ströfvat omkring öfverallt, jag har besökt -de offentliga promenaderna, har sprungit fram och tillbaka genom -passagerna, men utan resultat ... Döm då om min glädje, när jag fick den -der biljetten, ty jag tog för gifvet att det var hon som skrifvit den.“ - -“Hvarför tog ni det för gifvet?“ - -Detta var en svår fråga att besvara. Han kunde icke påstå att svarta -ögon äro mera benägna för hemliga möten än de blå. Icke heller vågade -han säga, att de voro tacksammare, ty derigenom skulle han ju låta -påskina att han väntade sig någon tacksamhet. Men alltid hittar man på -något. - -“Jag trodde“, svarade ändtligen Cambon, “att damen i Jardin des Plantes -skulle vara nyfiken att veta, hvarför man ställer hämnden till lejonet, -i stället för till himlen.“ - -“Lejonet! ... O min gud, det var då ... Och ni vill icke säga mig det -minsta?“ - -“Jag har redan sagt för mycket.“ - -“För mycket, säger ni?“ - -“Emedan det endast rör det fruntimmer, hvarom frågan är ... emedan det -är hon sjelf som är orsaken till hvad som händt och kanske kommer att -hända.“ - -“Hon sjelf!“ ropade Cambons värdinna oroligt och i synbar strid med sig -sjelf. - -“Emedan det är hon som genom sin grymhet ...“ - -“Grymhet?“ - -“Ja, genom sin egen grymhet uppdrifvit det moln, som tänder blixten -öfver hennes hufvud!“ - -“Och ni yppar ingenting för mig?“ - -“Ingenting för er“, svarade sonen af norden. - -“Menniska, ni gör mig vansinnig!“ mera skrek än talade den maskerade, -som — icke längre var maskerad. - -Den svarta sammetsmasken, ögonblickligen sliten från de gracer den nyss -dolt, kastades längst bort åt sidan af rummet och föll öfver det gyllene -bordets marmorskifva, betäckande nu vid sitt fall en liten grupp af -Sèvres-porslin, föreställande mytens trenne dansande gracer. Huru orätt -derför att påstå, det masken förnämligast är till för att dölja det fula -och att den derför blifvit uppfunnen af någon barmhertig tröstare eller -också af någon köpman, som spekulerat på majoritetens kassa! Snarare -skulle vi tro, att den är en uppfinning i afsigt att med aningens finare -färgstoft förhöja det sköna i verkligheten. Och om så är, då har masken -— icke sin uppfinnare, utan sin uppfinnarinna. - -“Ah! jag anade ändå att det var ni!“ utbrast Armand i högsta glädje, ty -i stället för den fruktade demonen, såg han nu ett bekant ansigte och -dertill, på köpet, hvilket ansigte! - -“Jag har beröfvat mig mitt enda skydd“, sade damen i Jardin des Plantes -med svag och nästan ångerfull stämma; “och från detta ögonblick är det -blott på er heder som mitt rykte hvilar.“ - -“Och det hvilar säkert“, försäkrade sonen af norden, närmande sig soffan -och fattande den skönas hand; “ni kan lita på mig som en syster på sin -bror ... Och ni skall förlåta mig, om de ord jag nyss fälde voro för -hårda, för stränga.“ - -“Ni är en ädel man!“ hviskade damen, lutande sitt hufvud mot Armands -skuldra och läggande sin lediga arm om hans hals, troligtvis derför att -hon, skakad af den häftiga sinnesrörelsen, kände sig behöfva ett stöd -för tillfället, eller kanske också för att visa till hvilken grad en -qvinna kan glömma och förlåta. - -Men man behöfver icke stå, när man har divan och fåtölj. Värdinnan intog -den förra och gästen den sednare. Men ingen artig värdinna sitter sjelf -i soffan och bjuder gästen en stol. Också bad hon genast sin gäst lemna -fåtöljen för att intaga — icke soffan, som visserligen hade varit -artigt, utan den lilla silfverpallen, hvilket var icke blott artigare, -utan äfven förtroligare. Den sköna icke blott bad, utan ock hjelpte sin -gäst att flytta, och denne flyttade gerna, emedan fåtöljen var för mjuk -och varm att sitta uti. - -Men hvad som än värre var, han flyttade på samma gång helt och hållet -från norden till södern. - -“Hertiginnan de Vallière hade en konung vid sina fötter“, började nu den -omaskerade, sedan placeringen blifvit sådan hon önskade; “men jag har en -republikan, jag ... dock skulle jag icke vilja bortbyta republikanen mot -konungen.“ - -Pretendenten, den guddomlige i Wiesbaden, hade bestämdt fått slag, om -han hört dessa gudlösa ord, han som icke har råd att förlora en enda af -sina erkeänglar. - -Sådana ord kunde deremot icke annat än smeka Cambons öra, ty dels är det -ovanligt att en legitimist sätter republikanen framför konungen, dels -också är det möjligt, att en republikan, ehuru han icke tycker om -konungar, likväl finner sig ganska smickrad af att jemföras med dem. -Fåfängan spelar en stor roll här i verlden och ingalunda den minsta i -Frankrike. Hvem vet dessutom om det ej slutligen kunde lyckas den -hederlige republikanen att vända om denna legitimist, som säkert är lika -mäktig som skön, och göra henne till en af yttersta venstern. Hvilken -seger då för den goda saken? - -Också tryckte Armand den tacksammaste kyss på den skönaste hand i -verlden. Men han satt på pallen der, icke allenast för att visa sin -tacksamhet, utan äfven för att berätta, och, ehuru opåmind, började han -ändtligen sin berättelse. - -Först redogjorde han för Hvita Björnens försåt i Jardin des Plantes mot -den stolta damen i hermelinsmanteln. Sedan gick han de tvänne åren -tillbaka. När han kom till uppträdet emellan den förnäma damen, -tvätterskan och hunden, fixerade han skarpt sin dam i soffan. Han -behöfde icke mycket anstränga sina ögon, ty hon, som han fixerade, hade -sitt ansigte nästan invid hans, naturligtvis för att bättre kunna höra -hans berättelse. Han syntes emellertid belåten med sin forskning, ty -ehuru den sköna i början icke erinrade sig den fatala händelsen, emedan -hon uppehållit sig de två åren i Italien, hvarifrån hon nyligen -återkommit, röjde hon likväl, när hon väl kommit till full visshet -derom, ett sådant deltagande och en sådan ånger öfver hvad som händt, -att Armand, som aldrig väntat sig någon välvilja af de förnäma mot de -låga, verkligen rördes djupt deraf. - -Hvad skulle den sköna icke hafva velat gifva, om allt detta varit -ogjordt? Men som det gjorda icke kunde ändras, ville hon åtminstone -gifva en summa pengar till en lysande grafvård öfver den stackars -Madelone, och en ännu större summa till ett ide åt Hvita Björnen, och -gud vete icke allt hvad den nya Magdalena ville gifva! - -“Men om han icke nöjer sig med hvad jag nu vill göra för honom?“ frågade -hon slutligen. - -“Han måste det“, svarade Cambon; “jag skall tala med honom, och min far -skall äfven tala med honom.“ - -“Men om han icke följer era råd ... Ni har ju sjelf, min ädle vän, -beskrifvit honom såsom en af de oförsonligaste menniskor på jorden ... -Det är ju förfärligt att ständigt veta sig vara i fara för ett sådant -vilddjur! ... Men borde man icke angifva saken för polisen?“ - -“Hvad tror ni väl att polisen kunde uträtta i denna sak?“ - -“Den kunde ha ett vaksamt öga på den elaka menniskan.“ - -“Ingen har så lätt för att bedraga polisen som han.“ - -“Då borde man låta arrestera honom ... ingenting skall bli mig lättare -än att få en polis-order utfärdad.“ - -“Men han har ju ännu icke gjort er något ondt?“ invände Cambon, och -denna invändning erinrade något om norden. - -“Ni vill då att jag skall vänta tilldess han verkligen gjort det?“ -anmärkte hon ganska riktigt. - -“Men jag har ju sagt er att jag skall ställa allt till rätta ... Det -ligger mycken makt i den der minnesvården på Madelones graf ... det -skall blidka honom, det är jag säker om.“ - -“Men om han icke låter blidka sig? ... Nej, det säkraste är att genast -låta fängsla honom.“ - -“Men betänk då, att han är min fars gamle vän, att han äfven varit min -allt sedan barndomen.“ - -“Då måste jag resa från Paris ... ni vill då, Armand, att jag skall -öfvergifva Paris?“ - -“Ni skulle lemna Paris för det ... Nej, nej! jag skall nog vaka öfver er -jag, och så länge jag finns ...“ - -“Men ni skall icke alltid vara mig så nära ... Ack jo, ni måste det ... -Ni, som räddat mig från det ena vilddjuret, skall äfven befria mig från -det andra ... Ja, från denna stund ... O min gud!“ - -Den skönaste bland qvinnor var i detta ögonblick äfven den oroligaste, -och hvem kan undra derpå? Det gälde ju hennes lif, ja, än mer, det gälde -hennes skönhet, ty det var egentligen den som Hvita Björnen hotade. Kan -man då undra på att hon i sin ångest, knytande de runda armarne kring -den unge mannens hals, tryckte hans hufvud hårdt intill en barm, af oron -uppjagad i de våldsammaste vågor. - -“Hädanefter får ni ej lemna mig!“ svärmade hon, läggande sin brinnande -kind på Armands förut glödheta hjessa; “och ni kan det icke, ty ni skall -älska mig, liksom jag älskar er! ... det är endast vällust, en salighet -att veta sig vara älskad af dig!“ - -Då, och liksom af en händelse, föll den fina spetsmössan från detta -sköna, oroliga hufvud, och ett svall af rika lockar flödade ned öfver -Armands varma anlete, liksom en natt i södern faller ned öfver dagen i -det ögonblick denne njuter som mest af himmelens glöd, rosornas prakt -och hafvets oroliga vågor. - -Men långt ifrån att fly denna natt, flyr man i stället till den så -gerna; ty i vecken af dess hemlighetsfulla mantel möter man orons -beherskare, hvilans sötma och drömmarnes brokiga verld; man glömmer att -dagen funnits, att dagen kommer; man har nog af tystnaden, stjernorna -och drömmen. - -På silfverpallen sutto nu hvarken sonen af södern eller sonen af norden. -O gudar! skall då pallen, boudoirernas lägsta möbel, alltid vara -öfversta steget till gudinnans char! Och skall denna char, som evigt -glänser af gudinnans skönhet, aldrig få stråla af gudinnans dygd! Och -slutligen, skall det då aldrig finnas någon manlig arm nog mäktig att -hejda det mot solen skenande spannet, innan det blir för sent, innan -ögat blir stunget af solens stråle och hjernan förbränd af dess eld! - -Nej! Josef tillhör gamla testamentets tider. Men en mild guddom, som -icke vill att nya testamentet skall sakna sin, nalkas i hög tid den nya -madame Potifars dörr och ropar derigenom med en qvinnas stämma: - -“Madame! madame!“ - -Kabinettets sköna herskarinna spritter upp lik en yrvaken och, kastande -för andra gängen silkesmanteln kring sammetsskuldran, flyger hon till -dörren. - -“Madame! Hertigen!“ ropar samma röst. - -“Hertigen!“ upprepar damen innanför. - -“Ja, han vill på ögonblicket tala med markisinnan.“ - -“Sade du ej att jag icke tar emot?“ - -“Jag sade till och med att madame åkt ut.“ - -“Men?“ - -“Men han trodde det ej ... hertigen har kommit trädgårdsvägen och sett -vagnen, som håller der.“ - -“Hvem bad honom komma trädgårdsvägen?“ - -“Hertigen säger sig komma för att få muntligt svar på den der biljetten -han skickade markisinnan för två timmar sedan.“ - -“Ah, det var sannt, den der biljetten ... ja, jag vet.“ - -“Det skulle vara mycket angeläget.“ - -“Ja, jag kommer ihåg.“ - -“Hvad skall jag svara hertigen?“ - -“Bed hertigen vänta mig i salongen ... Kom sedan tillbaka ... fort!“ - -Damen med silkesmanteln vände sig derefter från dörren med högra -pekfingret på sin mun, synbart försjunken i djupa tankar. - -Sonen af södern, som, under det ofvananförda korta samtal fördes, stått -bredvid det förgylda bordet och med handen på marmorskifvan, betraktade -oroligt sin värdinna. - -“Ni har ingenting att frukta, min vän!“ sade hon småleende emot honom. - -“Jag är orolig blott för er skull, madame!“ yttrade Armand. - -“Enfaldiga barn!“ svarade hon. - -I detsamma hördes en knackning på samma dörr. - -“Det är jag, madame!“ ljöd utanför samma röst som nyss; “hertigen väntar -i salongen.“ - -Damen närmade sig dörren och vidrörde en rigel, hvarefter dörren -öppnades och ett fruntimmer inträdde, i hvilket Cambon igenkände sin -ledsagerska. - -“Har du haft masken på dig inför hertigen?“ frågade ställets -herskarinna. - -“Nej, jag tog den på, nu när jag gick in, ty jag trodde att ...“ - -“Det är onödigt, Denise; vi äro begge förrådda, som du ser“, sade hon -skrattande. - -Denise demaskerade sig, så att Cambon äfven hade för sina ögon det andra -fruntimret i Jardin des Plantes. - -“Du säger till att man spänner från hästarne!“ - -“Monsieur Armand åker då icke?“ frågade Denise med en röst som föreföll -Armand något sväfvande. - -“Nej, och monsieur Armand går icke heller, ty han superar hos mig.“ - -“Har madame något vidare att befalla?“ frågade Denise knappast hörbart. - -“Nej.“ - -Denise gjorde en djup nigning och aflägsnade sig mycket blek om kinden. - -Derefter närmade sig den förtrollande värdinnan sin gäst, som knappast -hörde eller såg. - -“Och hvad tror ni dens öde blir, som hvarken går eller åker?“ frågade -hon honom. - -Armand svarade icke. Han kunde blott le såsom den lycklige ler. - -“Kom!“ befalde herskarinnan, hvarefter hon, fattande hans hand, förde -honom genom en blinddörr in i ett annat rum, vida grannare och -betydelsefullare än det förra, ty det var samma boudoir, som vi uti en -föregående tableau vivant visat läsaren, medan vår hjelte var på väg -till Bicêtre. - -“Jo, min vän“, afgaf den sköna sjelf till svar, “hans öde blir att -stanna här, medan jag i salongen afskedar en hertig.“ - -“Markisinna!“ stammade Armand, förande hennes begge händer till sina -läppar. - -“Inför verlden är jag markisinnan Eulalie d’Estelle“, svarade hon, “men -endast Eulalie för er, för dig ... Ni skall bli lycklig, älskade barn! -... ni skall få se.“ - -Markisinnan Eulalie d’Estelle kysste guld- och silfverarbetaren Armand -Cambon, hvarefter hon försvann genom blinddörren. - -Denna kyss gifven i Ludvig XV:s dagar, och markisinnan Eulalie d’Estelle -skulle blifvit brännmärkt; samma kyss gifven under skräck-regeringens -tid, och guldarbetaren Armand Cambon skulle blifvit guillotinerad. När -ytterligheterna möta och nöta hvarandra, tager menskligheten ut sin -rätt. Har man icke vunnit annat på den första franska revolutionen, så -har man åtminstone vunnit det, att man kan kyssas utan att först behöfva -rådfråga stamträden. - - - Tionde kapitlet. - - Tillbaka från Söder till Nord. - -Sonen af södern var nu allena. Han sökte draga ett djupt andetag, ty det -var längesedan han ordentligt fått andas ut. Han gned sina ögon med -fingerspetsarne, ty det var längesedan han kunde se klart framför sig. -Men allt förgäfves. Han liknade en drucken, som med skum blick och -darrande hand famlar efter det sista glaset, rädd att stupa, innan -droppen blifvit tömd. - -Allt hvaraf han nu omgafs, var icke heller ämnadt att göra honom nykter. -Boudoiren var visserligen icke på långt när så rikt upplyst som -kabinettet, ty endast ett ljus af rosenfärgad spermaceti brann i midten -af den stora kristallkronan. Men derigenom fick hela rummet ett högst -underligt och hemlighetsfullt utseende, ty från takets medelpunkt, -hvaruti fästade sig den förgylda bronshand, som uppbar sjelfva kronan, -utgingo, liksom radier, de många fina skuggorna af de gyllene band eller -trådar af brons, hvilka med sina påträdda facetterade kristallkulor -uppburo de horisontela kristallbanden af kronans nedre del. Skuggorna -tecknade sig först på taket, hvarefter de, brytande sig i räta vinklar, -vid taklisten och borderna, spredo sig ned utför de ljusblå -sidenväggarne samt öfver de invid dessa stående möbler tilldess de, ånyo -brytande sig nedanför panelen, löpte från alla fyra sidorna öfver -golfvets brokiga matta och slutligen förenade sig i en stor tät krans, -afbildad på mattan midt under kronans gyllene kupa. - -Boudoiren, sålunda af dessa skugg-radier griljerad, liknade en stor, -konstigt arbetad fängelsebur, mellan hvars svarta galler framtindrade -ett brokigt virrvarr af tyllspetsar och sidendamast, af silfver och guld -i alla möjliga brytningar och vidunderliga former. - -Allt röjde vällust, men också bojor; allt påminde om paradiset, men -också om ormens gift; allt bebådade njutningen, men också döden. - -Armand var en ny Ulysses i Kalypsos grotta, med den skilnaden att Armand -saknade styrka att lemna sin; ja, icke ens hågen dertill hade ännu -vaknat hos honom. - -Armand sökte, för att hemta sig, kasta en granskande kännarblick på de -guld- och silfverarbeten, hvarunder toalettbordet dignade; men på -silfverlocket af hvarje ask, vid guldproppen till hvarje kristallflaska -såg han sirenens hvita fina fingrar, som han nyss slutit i sin hand och -bränt med sina läppar till underpant af evigt slafveri. Han närmade sig -den gyllene estraden, hvarpå sängen hvilade, för att öfvertyga sig om -att denna krona bland möbler icke var af underbarare egenskap än alla -andra af samma slag; men det första han drog undan den hvita -silkesbefransade muslinsgardinen, studsade han, ty han tyckte sig i -halfdunklet midt emot möta ett lefvande ansigte, som stirrade emot honom -från sängens inre, och när han förvånad blickade upp mot sänghimmeln -mötte han samma ansigte, samma stirrande blick. - -Öfvertygad likväl att sängens spegelvägg och spegeltak endast återgifvit -hans egen bild, dunkelt framstäld genom skuggallret, tryckte han med -handen på sidenbädden, hvars svällande yta snart gaf efter för den. Han -såg sin hand sjunka; men icke blott handen. Hela hans yttre och inre -menniska följde med, hans planer för framtiden, faderns bild och moderns -minne, hela hans fosterlandskärlek, hela hans ära, allt sjönk ned i den -mjuka silkesgrafven och kunde icke stiga upp igen, ty skuggallret, som -betäckte graföppningen, förvandlade sig småningom till verklighet, -förvandlade sig till galler af jern, dem samvetsqvalen smidt och ingen -ånger förmådde bryta. - -Arme Ulysses! du har ingen Minerva, hvars gudahand sväfvar öfver ditt -hufvud; ingen Penelope, som der borta på Itakas strand fuktar sin -fruktlösa väf med saknadens blodiga tårar. Arme Ulysses! du är evigt -fjettrad vid Kalypsos förtrollande ö! - -Oförmodadt brytas några af trollburens galler, en dörr öppnas nära -sängen och på boudoirens brokiga matta visar sig ett qvinligt väsende. - -Är det Kalypso som söker sin Ulysses, för att med den odödligas -smekningar döfva den dödliges qval? Är det markisinnan Eulalie -d’Estelle, hvilken, sedan hon afskedat en kufvad hertig, kommer att -lägga den gyllene bojan kring den frie arbetarens hals? - -Nej, det är ej Kalypso, det är ej markisinnan Eulalie d’Estelle. - -Det är — o himmel, hvilken prosa! — det är Denise, markisinnans -kammarjungfru. - -“Monsieur Armand, förlåt!“ sade hon med darrande stämma; “förlåt mig!“ - -Armand, som kände igen henne mera på den ängsliga rösten, än på ansigtet -och kroppsställningen, emedan hon befann sig i samma mystiska belysning -som allt annat i boudoiren, kunde omöjligt begripa hvad han hade att -förlåta markisinnans kammarjungfru. - -“Monsieur Armand!“ återtog hon genast, liksom hon ej väntat något svar, -“ni undrar säkert öfver att jag så här inställer mig i markisinnans -boudoir?“ - -Armand, som denna afton sett mycket underligare saker än en -kammarjungfrus inträde i sin matmoders boudoir, syntes icke heller det -ringaste förundrad. - -“Att jag inkommer“, fortfor Denise, “utan att vara kallad af er eller -någon annan.“ - -På mycket hade Armand tänkt, men aldrig hade han tänkt på att inkalla -kammarjungfrun hvarken i sin egen eller andras sängkammare. - -“Ni älskar då markisinnan!“ sade Denise med halfqväfd röst, tagande hans -tystnad för ett tecken till missnöje med hennes inställelse; “ja, ni -älskar henne mycket ... mycket!“ - -Armand spratt våldsamt upp ur sin halfva sömn. De der orden: “älskar -markisinnan“ och “älskar henne mycket“ klingade icke rätt harmoniskt i -hans öron. Äfven han, i likhet med annat ungt folk, hade haft sin -föreställning om kärleken; men som han sjelf var af ett rent och -oförderfvadt sinnelag, åtminstone före resan till söder, så hade han -också om kärleken fattat det mest rena och sublima begrepp. Den sjudande -vulkaniska känsla, hvilken nu bemäktigat sig honom, öfverensstämde föga -med detta rena sublima begrepp, ty den förra förhöll sig till det -sednare ungefär såsom stormklockans slag, kallande till mord och brand i -en upprorisk stad, förhåller sig till den landtliga klockans klämtning -en ingående helgdags-afton. Begge äro gjutne af samma slags metall, men -anden, som sätter dem i rörelse, blir aldrig densamme. Den ena eggar, -berusar och förstör; den andra lugnar, försonar och helgar. Den ena kan -angripas af samma eld, den sjelf tändt, och med lossnad tunga störta ned -såsom en oformlig klump bland ruiner; den andra, bärande på hvarje ton -en bön från jorden till Gud, ljuder klarare ju längre den höjer sin röst -och sjunger samma hugsvalande sång ända in i sin yttersta timme — — -Armand kände nog att det ej var den gode andens röst som ljöd genom hans -själ, men han saknade kraft att för den ondes sluta sitt öra. - -“Det skall då äfven hända er hvad som redan händt så många andra!“ -fullföljde Denise; “men med er är det synd, ty ni är så god, så -oskyldig.“ - -“Hvad är det som har händt så många andra?“ frågade Armand, i det han -tog ett steg närmare den besynnerliga kammarjungfrun. - -“Att älskas och förskjutas, omfamnas och föraktas, njuta och dö!“ -svarade Denise med spåqvinnans hemska ton; “se der hvad som händt så -många andra, och likväl hafva dessa många andra varit både rika och -mäktiga, då deremot ni, monsieur Armand, då deremot ni ...“ - -“Då deremot jag?“ frågade denne, närmande sig ånyo ett steg. - -“Då deremot ni, som hvarken är rik eller mäktig, skall, sedan ni -bortgifvit och krossadt återfått det enda ni egde, nämligen ert redliga -och omisstänksamma hjerta, skall, säger jag, icke hafva någonting annat -öfrigt än er djupa sorg och gränslösa förtviflan.“ - -“Ni tror ni då att markisinnan ...“ - -“Är olik de flesta qvinnor, ty när dessa bjuda en kärlek, som börjar med -jorden och slutas med himmelen, egnar hon en kärlek, som börjar med -himmelen och slutas med jorden ... ja, under jorden.“ - -Den unge mannen kände en kall ilning genom sin själ, ty det var ej utan -att spåqvinnans ord egde ett visst slägttycke med den aning, hvilken -redan, såsom vi veta, hade intagit honom, innan Denise inträdde i den -mystiska kammaren. - -Men hvad betyder väl en sorglig aning hos den, som ända till hakan står -i ett haf af förtjusning! - -“Och ändå är hon så skön!“ utgöt sig derför sonen af södern, “hennes -blick så klar, hennes mun så varm, hennes tal så brinnande ...“ - -“När luften är klar, är också Seinen klar“, svarade Denise, “och man -skådar i dess vatten den blanka solen och den blåa himmelen ... Men -kasta er i Seinen, och ni skall bli både på sol och himmel bedragen!“ - -“Men, mademoiselle, hvad kan förmå er att så bedöma er herskarinna, som -...“ - -“Som öfverhopar mig med tillgifvenhet och förtroende?“ inföll Denise; -“ja, jag begriper nog att det måste väcka er förundran.“ - -“Hvarför har ni ej, med er kännedom om markisinnans karakter, förut -varnat de många andra?“ fortfor Armand, ty en söderns son och, såsom vi -skulle förmoda, äfven en son af norden tvifla hellre än de tro, när -någon illa bedömer den qvinna, som öfverlemnar sig åt dem, isynnerhet om -denna qvinna är skön som markisinnan Eulalie d’Estelle. - -“Ni frågar hvarför jag ej varnat de många andra?“ sporde Denise. - -“Ja, jag frågar det, mademoiselle!“ - -“Ni frågar ... och hvad vill ni att jag skall svara er! ... o min gud!“ - -“Ni skall svara hvad som är förenligt med sanningen ... Ni finner att -ingenting är så nödvändigt som den, allra helst i en sak af denna -ömtåliga beskaffenhet ... Således, hvarför har ni endast varnat mig?“ - -“Ja, monsieur Armand ... Men jag har ju redan sagt er det.“ - -“Hvad har ni sagt?“ - -“Att jag tycker det vara synd om er.“ - -“Hvarför mera om mig än om någon annan ... Bör man icke tycka det vara -lika synd om alla, som bedragas och förrådas?“ - -“Jo, men ...“ - -“Men?“ - -“Men det är derför att jag icke ... Om ni visste hvad er fråga gör mig -förlägen, monsieur Armand!“ - -“Säg ut, mademoiselle! ... ni pröfvar väl mycket mitt tålamod, sedan ni -gjort allt för att väcka och reta min nyfikenhet ... Ni måste säga mig -allt, så framt icke ...“ - -“Så framt icke?“ - -“Så framt jag icke skall anse er för en baktalerska mot er matmor och en -lögnerska inför mig!“ - -Denise studsade förskräckt tillbaka med handen hårdt tryckt mot sitt -bröst, ty Armand hade talat med gnistrande ögon och nästan sammanbitna -läppar. - -“Nåväl“, svarade hon med svag röst och nedfälda ögon, “det är derför att -jag mera ömmar för er än för de många andra.“ - -“Tala tydligare, jag förstår er icke!“ - -“Derför att jag hyser för er en ... en känsla som jag icke egt för många -andra ... icke egt för någon annan ... ja, monsieur Armand“, tillade hon -med mera mod, “icke för någon annan i hela verlden!“ - -Den unge mannen tog ett steg tillbaka. Han erinrade sig nu den -maskerades suckar och handtryckningar i vagnen, vidare den maskerades -handtryckningar och suckar under promenaden genom trädgården. Han kom -äfven i håg samma persons varma tal om tigerhjertat i Jardin des -Plantes. Han lade allt detta tillsammans med detta ömsom bleknande och -ömsom rodnande ansigte vid hennes inträde i kabinettet samt hennes nu -för tillfället nedslagna ögon och stammande tunga, och slöt af alla -dessa förenade omständigheter, att markisinnans kammarjungfru helt -enkelt blifvit förälskad i guld- och silfverarbetaren Armand Cambon, -hvilket numera icke kunde förvåna denne, som, i fall han lik Don Juan i -en framtid finge en katalog på alla sina eröfringar, kunde börja den med -en markisinna, och dertill en markisinna kanske skönare än både Donna -Elvira och Donna Anna. - -Men den sjelf oerfarne Armand Cambon hade hört berättas, att den blonda -kärleken egde en yngre brunett syster, som hette svartsjukan, och att -denna, allt ifrån det ögonblick det fanns mera än _en_ Adam eller _en_ -Eva på jorden, oupphörligen anfäktat sin äldre skönare syster, dervid -hvarken sparande på osanningar eller skandaler. - -Armand insåg att en kammarjungfrus bröst, trots planchetten, icke kunde -vara mera stålsatt och betryggadt mot den lilla svartalfen, än alla -andra menniskors, hvarför han, som var för artig för att kunna säga -kammarjungfrun sitt hjertas mening midt upp i synen, nöjde sig med att -under ett visst förnämt leende, värdigt en markisinnas älskare, egna -markisinnans kammarjungfru följande temligen hvardagliga komplimang: - -“Jag är mycket smickrad af er godhetsfulla uppmärksamhet, men kan icke -inse huru jag gjort mig förtjent deraf.“ - -“Ah! han tror mig icke, han tror mig icke!“ yttrade den förtviflade -Denise, som nog visste hvad en dylik förnäm ton betydde. - -“Men, bästa mademoiselle Denise“, fortfor markisinnans älskare, “ni vill -att jag skall tro så ofantligt mycket, men sjelf vill ni icke bevisa det -ringaste.“ - -“Ni fordrar bevis?“ - -“Ja, det är väl det minsta jag kan fordra af ert förstånd, för att kunna -tro ert hjerta.“ - -“Och om jag skulle kunna bevisa hvad jag sagt?“ - -“Så ginge ni verkligen min önskan till mötes“, svarade Cambon med samma -förnäma lätthet. - -Man antager så hastigt denna förnäma lätthet, när man står som disponent -i en boudoir emellan ett toalettbord, dignande af silfver och guld, och -en imperialsäng med speglar i väggen och taket. - -“Om jag t. ex. sade er att markisinnan är gift?“ frågade Denise, -fixerande skarpt sin extra husbonde. - -“Gift!“ upprepade Cambon, utan att störta till jorden; “jag trodde hon -var enka, jag.“ - -Detsamma tror något hvar om bättre fruntimmer, som taga mot gäster, utan -att föreställa dem för mannen. Vår älskare tycktes icke heller taga -särdeles hett vid sig öfver den omständigheten att markisinnan -fortfarande var gift. Men en son af södern förvånas, tyvärr, sällan -öfver att hans älskarinna är gift, och om han förvånas, så är det öfver -en kammarjungfru, som finner ett sådant förhållande så besynnerligt. Vi -nödgas bekänna, att en eller halfannan timmes vistande under tropiken -icke varit helsosamt för vår hjeltes sedliga grundsatser. Detta gör oss -ondt, ty hvem vill icke gerna uti sin hjelte se ett mönster för alla -dygder! - -“Bor markisinnans man här i huset?“ åtnöjde han sig derför att fråga. - -“Nej!“ - -“Han är då på resor? ... det är märkvärdigt att de, som hafva de -vackraste hustrurna, alltid skola vara de största turisterne.“ - -“Nej, han uppehåller sig för närvarande i Paris.“ - -“Han är i Paris och bor icke hos sin hustru!“ ... yttrade Cambon med -något lugnare samvete; “förhållandet emellan de begge makarne är då icke -det allra bästa?“ - -“Icke det allra bästa?“ - -“Naturligtvis, efter de lefva skilda från hvarann!“ - -“Skilda och likväl oskiljaktiga.“ - -“Hvad behagas?“ - -“Som jag säger ... De bo icke tillsammans och träffas likväl dagligen -... den person, hvilken markisinnan i detta ögonblick talar med i -salongen, är ingen annan än hennes man.“ - -“Hertigen?“ - -“Ja, hertigen är markisinnans man.“ - -“Men hvarför kallar man ej då markisinnan för hertiginna? ... -Legitimisterne äro räddare om titlarne än om själen.“ - -“Emedan ingen vet att de äro gifta, utom presten, som vigt dem, och jag, -som först för en timme sedan fick veta det, ehuru ej af dem sjelfva.“ - -“De äro då hemligt gifta?“ - -“Ja, och det måste ha skett uti Italien, dit de för två år sedan -åtföljdes och der markisinnan vistades två år, men hertigen blott ett.“ - -“Han reser ifrån sin hustru, och det var mycket illa och straffvärdt af -honom ... Hon reser efter honom för att uppfylla sin pligt såsom maka, -och deraf slutar jag att felet icke är å hennes sida.“ - -“Jag sade också icke att förhållandet är det allra sämsta.“ - -“Nå, då inser jag icke heller hvarför ...“ - -“Och ett bevis på att de ganska väl komma öfverens“, yttrade Denise, “är -att hertigen i dessa dagar ämnar gifta sig.“ - -“Offentligt med markisinnan ... Allt det der är ju som det bör vara.“ - -“Nej, icke med markisinnan, utan med ett annat fruntimmer, som -naturligtvis icke vet att hertigen förut är gift.“ - -“Med ett annat fruntimmer!“ utropade Armand med ena foten fastspikad vid -mattan. - -“Och markisinnan icke blott tillåter det, utan äfven råder honom -dertill“, förklarade Denise. - -“Hon tillråder det!“ fortfor Armand, äfven med andra foten fastspikad. - -“Och på sanningen af hvad jag sagt, skulle jag när som helst kunna dö!“ -bedyrade kammarjungfrun. - -Armand ryckte våldsamt upp sina begge fötter från mattan och började i -stället mäta den med stora steg. Slutligen stannade han midt framför -Denise, som icke tycktes förskräckt af hans förändrade sinnesstämning. - -“Men det vore ju en nedrighet“, sade han, “det vore ju det största -skurkstreck emot en tredje oskyldig person, ett groft brott emot -naturens och samhällets lagar! Nej, det är omöjligt! ... Ni ljuger, ja, -ni ljuger, qvinna!“ - -“Jag ljuger icke, när jag talar sanning“, svarade Denise med fast ton; -“och jag skall bevisa det, ty jag vill icke vara lögnerska inför er.“ - -Vid dessa ord tog hon fram ett papper, i form af en biljett, och lemnade -det åt Cambon. - -“Läs“, sade hon, “och öfvertyga er sjelf ... Under det ni var ensam med -markisinnan, hittade jag i salongen denna biljett, hvilken hon, i sin -otålighet att träffa er, glömde att bränna upp liksom hon brukat göra -med alla de skrifvelser hon förr bekommit ... läs, läs! och säg sedan -att jag ljugit!“ - -Armand stod midt under ljuskronan med biljetten i sin hand och ögonen i -biljetten. - -Om Denise varit fysionomist — och det bruka kammarjungfrur vanligtvis -vara — så skulle hon på Armand Cambons marmorbleka ansigte, under det -han läste biljetten, hafva upptäckt den yttersta förskräckelse parad med -den djupaste harm, som någonsin fylt ett dödligt bröst. Denise såg -kanske ej allt detta; men hon såg likväl nog för att förskräckas, och -hennes förskräckelse gaf sig luft i en djup suck, ty hon såg i Armands -ansigte blott en älskares smärta, och detta var bittert nog för henne, -som icke hade den lyckan att vara hans älskarinna. - -“Den lefvande gladan! den lefvande gladan!“ mumlade Armand mellan -tänderna. - -Denise hade för litet studerat fåglarnes och Hvita Björnens historia för -att kunna begripa den unge mannens mening med den lefvande gladan. - -“Ha! de bofvarne!“ uttryckte sig Armand tydligare; “men jag skall -demaskera dem, jag skall krossa dem! ... jag vill ...“ - -Dervid tog han ett steg mot blinddörren, som ledde till kabinettet. - -Denise, som nu började begripa, flög efter honom, fattande hans ena arm, -vid hvilken hon hängde sig fast. - -“Olycklige!“ utropade hon, “vill ni mörda mig! vill ni mörda er sjelf! -... De skola döda mig, som förrådt hemligheten, de skola döda er, som -känner den! ... Jag är icke den första qvinna som hennes förföljelse och -hämnd drabbar, och ni skall icke heller bli den förste man! ... I -himlens namn, lugna er!“ - -Armand hejdade sig, ty han kände medlidande med den fasa, som stod -tecknad i den arma kammarjungfruns ansigte; men han lugnade sig icke. - -“Jag måste ut, jag måste bort från denna röfvarkula!“ ropade sonen af -norden, ty dit var han nu på väg med tankens fart; “men icke för det jag -fruktar röfvarbandet, utan derför att jag vill förekomma det rysliga -brott man har i sinnet ... Jag måste ut!“ - -“Tyst, jag besvär er! tala sakta!“ bad Denise; “hvad ämnar ni göra? ... -gif mig tillbaka biljetten!“ - -Cambon stoppade den i sin bröstficka. - -“Ha! ni vill då förråda mig!“ våndades Denise, vridande händerna. - -“Nej, ingen skall veta, att ni gifvit mig denna skrifvelse“, bedyrade -Armand, “ingen skall veta hvad ni berättat mig ... Lugna er derför, goda -flicka!“ - -“Men hvad tänker ni göra med denna olycksaliga biljett?“ frågade Denise, -något tröstad af hans vänliga ord. - -“Hvad jag än tänker göra dermed, kommer ni aldrig att på något sätt bli -inblandad i saken ... Men är ni då tvungen att längre dväljas i närheten -af detta vidunder?“ - -Det fortfor, såsom vi höra, att bära upp mot norden. - -“Ack, jag är fästad vid henne med de starkaste band“, bekände Denise; -“utan er hade jag kanske blifvit hennes medbrottsling; men min vänskap, -min ömhet för er var starkare än min tillgifvenhet för henne ... Dock -skulle jag kunna trotsa hennes vrede, om jag blott ... om jag visste ... -Ack, monsieur Armand!“ - -“Men hur skall jag komma ut härifrån, utan att möta henne?“ frågade -Armand, som nu började få ett skäl till att lemna huset; “ty jag bör -icke möta henne.“ - -“Nej, nej! ni bör icke möta henne, ni bör icke se henne mera!“ medgaf -Denise ifrigt, liksom fruktade hon att ett nytt möte kunde förändra -allt; “men hon skall bli ursinnig för det jag tillåtit er gå.“ - -“Hur skulle ni kunna hindra mig, om ni också toge alla hennes lakejer -till hjelp! ... jag är karl och dertill beväpnad ... markisinnan vet att -jag är beväpnad ... Säg henne, att jag med terzerolen på ert bröst -tvungit er att öppna dörren.“ - -“Men hvad skall jag hitta på för skäl till ert aflägsnande, monsieur -Armand?“ - -“Säg att jag mådde illa, säg att jag var förargad för det hon lemnat mig -ensam, att jag var ursinnig för det hon satt så länge i salongen med en -annan karl, den bofven, den nidingen! ... säg allt hvad ni vill!“ - -“Så skynda då!“ uppmanade nu Denise, i det hon öppnade samma dörr, genom -hvilken hon kommit; “i denna farstu är en trappa, som bär till -trädgården samma väg ni kom ... Men hur skall ni hitta i ett sådant -mörker? ... Ack, om jag blott vågade följa er, om jag ...“ - -“Nej, Nej!“ nekade Armand; “jag har ögon som en katt, som en tiger ...“ - -“Ack, den der tigern, monsieur Armand!“ suckade Denise med tanken på -menageriet och det första mötet; “den der tigern ...“ - -“Ja, den der tigern“, medgaf Armand; “men släpp mig, bästa Denise, hon -kunde komma!“ - -“Ja, ja, hon kunde komma ... bevare oss gud för det, gode Armand! ... -Men hur kan jag träffa er, för att underrätta er, för att säga er ...“ - -“Det är gifvet att vi skola träffas ... Jaså, det här är farstun, som -...“ - -“Ack, Armand!“ - -“God natt, goda flicka! ... aldrig skall jag glömma ... Ah, der är -första trappsteget.“ - -“Jag ville göra allt för er, Armand!“ - -“Hvad ni är god ... Och det här bär till trädgården, säger ni?“ - -“Och ni skall aldrig glömma mig, gode Armand! ... det är ju så?“ - -“Lita på min tacksamhet ... Här är ledstången, tror jag ... God natt, -god natt!“ - -“Trohet i lif och död!“ utlofvade tvärt den exalterade kammarjungfrun. - -“Skrik, så tror hon att jag ville strypa er!“ tillrådde henne Armand, i -det han störtade utför trappan. - -Det stod numera icke i någon mensklig makt att få nordens son tillbaka -till södern. Han hade redan gjort för många resor fram och tillbaka på -en enda afton, och nu var han helt och hållet fastfrusen vid nordpolen. - -Det djupaste mörker herskade i trädgården. Armand kunde icke finna -vägen; men han hoppade öfver rabatterna och häckarne, utan att skada -något annat än sina kläder, ty hösten hade redan bortplockat både blad -och blommor. Han fick ej reda på broarne, men han hoppade öfver -dammarne. Han kunde ej upptäcka någon port till trädgården, men han -hoppade öfver trädgårdsmuren. Det regnade och stormade i hans svajande -lockar, ty hatten låg qvar i det skönaste af kabinetter, ett måttligt -byte för den skönaste af eröfrarinnor. - -Vår hjelte befann sig, hvad det yttre beträffade, i det jämmerligaste -tillstånd; men en inre röst höll honom skadeslös för alla hans -uppoffringar och gjorde honom nöjd med sig sjelf. Derför långt ifrån att -sörja öfver den snöpliga utgången af ett äfventyr, som börjat så -lysande, gladde han sig deråt i djupet af sitt hjerta, och i sin glädje -välsignade han natten, regnet och stormen. - - - Elfte kapitlet. - - Madelone får sin grafvård. - -Paris, som har allt i så stor skala, har naturligtvis äfven en -nederlagsplats för viner, som öfverensstämmer med allt det öfriga. I -granskapet af Jardin des Plantes finna vi detta nederlag ofvan och under -en mark, som fordom tillhört ett kloster, upptagande ett jordområde af -omkring 200,000 qvadrat-alnar och inom sitt höga, prydliga jernstaket -inneslutande flere utmärkt vackra och ändamålsenliga byggnader, dels -boningshus, dels varuhus, samt försedd med icke mindre än 49 stora -källare, hvilka, efter hvad man påstår, rymma 175,000 vinfastager. Ack -de klostren! hvad de egentligen skulle med källare, som rymma så många -tusen fastager, är svårt att veta. Omöjligen kunde de hafva behöft dem -alla för sitt vinförråd, ehuru de helige fädernes törst, om ej efter -rättfärdigheten åtminstone efter drufvan, är allom bekant. Icke heller -kunde de gerna hafva gjort sig så mycket besvär enkom för fångars -beqvämlighet, emedan de, hellre än att draga på sig ett så stort antal -af dessa att det kunde blifva besvärligt, brukade helt enkelt expediera -dem, t. ex. låta dem svälta ihjäl, för att icke göra sig skyldige till -blodsutgjutelse. Emellertid hafva de helige fädernes verk kommit -efterverlden till nytta. Vi hafva redan visat, hurusom vi hafva dem att -tacka för uppfinningen af cellsystemet samt för den mängd af -underjordiska fängelser, hvilken icke kan undvaras så länge brottet och -förtrycket täfla med hvarandra i konsten att värfva rekryter till -olyckans härar och att befolka eländets mörka, men rymliga nästen. Vi se -nu äfven, att åtskilliga af dessa underjordiska salar upplåtits till -förvarande af vinfastager och att Bacchus, den olympiske juvenalen, med -sina bacchanter icke försmått att välja till residens dessa riken, som -fordom egdes af Pluto med hela hans anhang af infernaliska qval. - -Morgonen efter den natt, som varit vitne till Armand Cambons språng -öfver häckar, dammar och trädgårdsmurar, såg man denne, i sin vanliga -rödrutiga blus, hasta mellan vinfastagerna på ifrågavarande -nederlagsplats, letande och frågande efter Hvita Björnen, ty, såsom -bekant är, tillhörde denne vindragarnes talrika klass. Han hade icke -sprungit många famnar förrän han upptäckte sin f. d. lärare i konsten -att slåss med fötterna, stödd mot ett fastage och med mörk blick -emottagande sin fosterson. - -“God morgon, fader Simon!“ ropade Armand, i det han vidrörde en af de -gröfsta händer i verlden. - -“Hvad står på?“ brummade denne, kramande ynglingens hand nästan för -hårdt för att kunna tillskrifvas ett hjertligt välkommen eller en känsla -af belåtenhet. - -“Parbleu!“ yttrade Cambon, blåsande i sin högra hand; “ni har sofvit -illa i natt, käre Simon!“ - -“Såå“, svarade Hvita Björnen, i det han, vändande sig ifrån sin f. d. -lärjunge, fattade en hisklig spake eller häfstång, medelst hvilken han -började framrulla det fastage, mot hvilket han hvilat sig; “såå, jag har -sofvit illa ... Ditt blåsande på fingerspetsarne röjer dock att den -sömnlösa natten åtminstone icke gjort mig slapphändt.“ - -“Ni är en björn, Simon, utan att ni derför behöfver visa tänderna eller -nyttja ramarne“, förklarade Cambon, något förargad öfver sin gamle väns -plumpa sätt; “gjorde jag rätt, så skulle jag icke berätta er den glada -nyhet, jag har att förtälja och för hvars skull jag egentligen kommit -hit i dag.“ - -“En glad nyhet! ... hå tusan!“ - -“Ja visst, en mycket glad nyhet.“ - -“Är då Guizot hängd eller Louis Philippe guillotinerad?“ frågade Hvita -Björnen, fortfarande att rulla fastaget. - -“Ni begär nog mycket på en gång, käre Simon ... Jag kan icke glädja er -med denna nyhet ... Men jag har en annan som säkert skall fröjda er -mycket mera.“ - -“Och det är?“ - -“Ni kommer väl ihåg att jag för några dagar sedan besökte er och att jag -då talte med er om en viss sak?“ - -“Jaså, den der vissa saken, som din far äfven har pratat vidt och bredt -om ... Hör du, Armand lille, helsa din far och be honom göra sig en -skalle af trä i stället för den, som han snart är på väg att förlora.“ - -“Simon! ni låter bli att smäda min far!“ förklarade Cambon den äldres -son. - -“Ty om jag det gör, så äter hans son upp mig?“ inföll Hvita Björnen -hånskrattande. - -“Det vore en dålig spis, det!“ menade Armand. - -Hvita Björnen, som sjelf nog visste hvartill han dugde, vårdade sig icke -om att besvara detta genmäle utan fortsatte lugnt sitt arbete. - -“Jag har då ingenting att svara den lefvande gladan?“ frågade Armand, i -det äfven han vände sig om, liksom ämnade han aflägsna sig från den -oartige f. d. läraren. - -“Lefvande gladan!“ röt Hvita Björnen, slående knytnäfven mot fastaget, -till verklig fara för dess laggar, hvarefter han ändtligen närmade sig -fostersonen. - -“Hvad var det du sade om den lefvande gladan?“ frågade han med -genomborrande ögonkast. - -“Jag hade mycket att berätta om henne“, svarade Armand; “men ni är -verkligen så obändig och svår att jag knappast vet om jag skall -tillfredsställa er nyfikenhet i den vägen.“ - -“Skulle du händelsevis ha råkat den lefvande gladan?“ fortfor Hvita -Björnen med blickar, som alltmera antogo misstänksamhetens lurande -egenskap. - -“Ja, jag har till och med varit hos henne ... hvad säger ni om det, -fader Simon?“ - -“Du säger att du varit hos henne?“ - -“Ja.“ - -“När?“ - -“I går.“ - -“Och hur kom det till, min gosse? ... hur kom du att besöka henne? ... -hur fick du veta ... Ah!“ utropade Hvita Björnen, i det han slog sig för -pannan, “nu förstår jag, nu förstår jag!“ - -“Hvad är det ni förstår?“ - -“Det var då för att lura mig, som den der räfven till djurvaktare härom -dagen kom till mig och ville veta hvem du var, hvad du hette och hvar du -bodde ... Och jag sade honom allt detta, utan att märka kroken ... ja, -jag är en åsna, som borde gå på fyra ben, i stället för på två ... jag -borde _draga_ vinfastager, i stället för att rulla dem ... Men innan jag -ställer mig sjelf inom skacklarne, skall jag krossa skallen på min vän -djurvaktaren i Jardin des Plantes.“ - -“Det borde ni ha gjort förut, käre Simon“, anmärkte Armand; “men hvad -tjenar det nu till! ... jag har ju den lefvande gladans adress, liksom -hon har min ... Kunde ni väl begära att ni skulle vara den ende som -visste hvar hon bodde!“ - -“Det har du rätt uti, Armand lille!“ medgaf Simon, mera liknande en räf -än en björn; “men ser du ändå att det gick såsom jag förespådde ... hon -skulle bestämdt bli tacksam mot sin välgörare, hon skulle bjuda dig till -sig för att belöna dig för ditt välförhållande ... hur många grabbnäfvar -louis-d’orer gaf hon dig, mitt barn lilla? ... Men, din skälm, du fick -säkert mera än guld ... jaja, se inte så förargad ut, ty ingenting var -billigare än det ... De granna ögonen voro på sätt och vis din -tillhörighet, emedan det var du som räddat dem ... Den lefvande gladan -hackar visst inte ut ögonen på alla: hon kan nog smeka med näbben och -skyla med vingarna, hon med ... Med ett ord, du har allt skäl att vara -glad, Armand lille!“ - -“Ni är en besynnerlig menniska, Simon“, förklarade Armand med stränghet -i sin blick; “ni är i de flesta hänseenden lika godhjertad som tapper, -och likväl ryser ni ej för att stämpla mot en svag qvinna ... Ni anser -den för en stor brottsling, som retar en hund på en svag menniska, under -det att ni sjelf icke tvekar att utsätta en annan lika svag varelse för -ett lejons tänder ... Med ett större brott vill ni straffa ett mindre -... Vid gud, jag känner ej mer igen er, käre Simon!“ - -Hvita Björnen nedslog tigande sina ögon. Kanske kände han sig träffad af -sin f. d. lärjunges ord. - -“Tror ni då icke att det finnes ett annat och vida vackrare medel att -försona den stackars Madelones skugga?“ frågade Cambon. - -Hvita Björnen fortfor att stirra på marken. - -“Om jag nu skulle kunna erbjuda er ett sådant medel?“ fullföljde Armand. - -“Och det vore?“ frågade Simon med svag stämma och något sneglande åt ena -sidan. - -“Om jag hade ett vackert ide åt Hvita Björnen och en ännu vackrare -grafvård åt Madelone?“ - -Hvita Björnen spärrade upp ögonen. - -“Åt Madelone?“ upprepade han nästan hviskande. - -Simons röst blef alltid så mild och behaglig, när han talade om -Madelone, och äfven detta var en frukt af den saliga dödas lärdomar och -förmaningar i lifstiden. - -“Ja“, svarade Armand; “när jag i går talade med markisinnan om saken, -var hon genast beredd att gifva tiotusen francs åt er, käre Simon, samt -dessutom femtusen till grafvård åt er Madelone.“ - -“Hvarför tiotusen åt mig?“ frågade Hvita Björnen; “hvarför icke så gerna -tiotusen åt grafvården, hvarför icke helst alltsammans åt Madelone?“ - -“Det blir naturligtvis er ensak“, förklarade Armand, “ty när ni väl fått -pengarne, så kan ni ju använda dem hur ni sjelf finner för godt ... Är -det icke sannt?“ - -“Visserligen ... det bör kunna bli den ståtligaste grafvård för -femtontusen ... Nå, har du redan fått pengarne, Armand lille? ... dina -fickor se väl tunna ut, tycker jag.“ - -“Icke ännu, men jag har hennes löfte, som ...“ - -“Jaså, bara hennes löfte“, inföll Hvita Björnen, “bara hennes löfte! ... -ha, ha, Armand lille!“ - -“Jag medger att när jag i morse lemnade sängen“, sade Cambon, “trodde -jag icke mycket på det löfte hon gaf mig i går; ja, jag hade till och -med mina stora anledningar att tro det alltsammans skulle stanna vid -blotta löftet ... Men när jag för en timme sedan hemkom från Bicêtre, -dit jag tidigt på morgonen begifvit mig för att träffa min far, satt i -låset till min kammare denna lilla biljett.“ - -Cambon tog dervid upp en liten ny rosenbiljett, som han visade sin vän -Hvita Björnen. - -Denne kastade en begärlig blick på biljetten och förde raskt sin breda -hand till den, liksom ville han sjelf studera dess innehåll. - -“Läs den du, Armand lille!“ bad han, dragande handen tillbaka; “jag har -i dag något svårt för att läsa så der fina stilar ... jag har på någon -tid inte varit rätt bra i ögonen.“ - -Hvita Björnen gjorde sina ögon orätt; men saken var den, att han, som -hade armar för att rulla vinfastager och händer för att bryta jern, -tycktes helt och hållet sakna fingrar tjenliga för pennan. Han hade i -sin ungdom icke fått lära sig skrifva, och att sedan lära sig det hade -aldrig fallit honom in. Deraf följer naturligtvis att han måste vara -lika litet bevandrad i att läsa skrifvet, ehuru han icke var angelägen -om att röja sina svaga sidor för andra. Men Simon var icke den ende, som -deruti blifvit vanlottad. Man träffar bland de lägre klasserna inom -Paris alltför många okunnige i den ädla skrifkonsten. Detsamma träffar -man likväl i alla andra länder, Sverige icke heller undantaget. Tager -man deremot i betraktande konsten att läsa hvad som är tryckt, så torde -i Sverige högst få finnas, äfven inom de allra lägsta klasserna, som -icke kunna läsa sin bibel, katekes och psalmbok, då man deremot i -Frankrike träffar ganska många, som icke ens känna bokstäfverna. -Katolska presten vinnlägger sig mera om att förvärfva jonglörens -skicklighet i konsten att handtera sitt rökelsekar, än att befordra sitt -slägtes upplysning. Dock måste rättvisligen erkännas, att på de sednare -tjugo åren undervisningen blifvit mera allmän. Ju mera det katolska -presterskapet emanciperar sig från påfvestolens omedelbara inflytande, -desto ljusare blir det i samhällets dälder. - -Armand, utan att låta påskina något deltagande för sin gamle väns ögon, -uppläste för honom biljetten, som var af följande innehåll: - - “Monsieur Armand Cambon! - - Ert hastiga aflägsnande i går förorsakade att ingenting då blef - bestämdt, angående er gamle vän, som onekligen förtjenar det - varmaste deltagande, ty hvilken menniska med hjerta skulle ej - ömma för en så stor olycka och ej uppbjuda alla sina krafter för - att, så vidt möjligt vore, mildra den? Man har derför ansett sig - böra förklara att hvad som i går lofvades, skall till alla delar - uppfyllas i dag. Ni kommer väl ihåg att löftet i går grundade sig - på er egen tanke, ert eget råd; och som man bör förmoda, att - ingen bättre än ni kan känna den hederlige, om också något - originelle, mannens anspråk så gör man sig förvissad om att hvad - man nu gör för honom skall af honom emottagas med glädje, och - denna glädje skall då äfven blifva dens, som skrifvit dessa - rader.“ - -“Läs om det der en gång till, Armand lille!“ bad Hvita Björnen med -särdeles förnöjdt utseende. - -Armand uppfylde hans önskan, tilläggande derefter: - -“Medgif, fader Simon, att det icke är många glador som skrifva så -vackert.“ - -“Det har förvånat mig“, medgaf Hvita Björnen; “det finns då heder och -samvete äfven bland denna klass.“ - -“Och när jag dertill lägger den djupa ånger som ...“ - -“Jaså, hon ångrade sig äfven?“ inföll Simon; “hon begret den stackars -Madelones öde?“ - -“Ja ... och till ett bevis derpå hafva vi ju hennes egenhändiga -skrifvelse.“ - -“Står hennes namn under biljetten?“ - -“Nej.“ - -“Det var besynnerligt.“ - -“Hon kan ha många anledningar att ej utsätta sitt namn ... det kan också -vara ett bevis på en anspråkslös välvilja.“ - -“Har du någonsin förr hört ett dylikt fall?“ frågade Hvita Björnen; “har -du någonsin förr sett en förnäm dam uppresa en vård på en fattig -tvätterskas graf?“ - -“Nej, käre Simon.“ - -“Jag tackar dig, min gosse, för det du ryckte henne undan lejonets -tänder“, sade Hvita Björnen, fattande sin unge väns hand och tryckande -den varsammare än nyss; “jag tackar dig för det du slog mig till marken -... Madelone skall äfven en gång tacka dig, ty det var en ädel qvinna du -räddade.“ - -“En ädel qvinna!“ mumlade Armand mellan tänderna, ty han tänkte på en -annan biljett, som han hade i en annan ficka. - -“Madelone har förlåtit henne“, fortfor Hvita Björnen; “ty Madelone får -en grafvård i Père-Lachaise ... det är klart att det skall bli i -Père-Lachaise?“ - -“I Père-Lachaise, ja visst.“ - -“Och grafvården skall bli en bland de stoltaste ... det skall bli ett -ordentligt grafkor med murad graf inunder och så stor ...“ - -“Att också ni en gång får rum deruti, käre Simon“, sade Armand med -rörelse, ty Hvita Björnens ögon skimrade af en fuktig glans. - -“Ja, och sjelfva koret skall vara så rymligt ...“ - -“Att ni om helgdagarne kan sitta deruti, ty hvarje helgdag skall ni gå -dit med era kransar.“ - -“Ja, ja, jag skall gå dit om hvardagarne också ... det skall bli mitt -enda nöje, ty det är ...“ - -Hvita Björnen tystnade och vände sig bort. Mycket starka menniskor äro -vanligtvis mycket rädda för att visa andra den ömmare rörelse, som någon -gång öfverväldigar dem. De blygas för det som tvärtom borde utgöra deras -och mensklighetens ära. - -“Det gläder mig innerligt, och det skall också glädja min far, att ni nu -känner er lyckligare än förr“, sade Cambon. - -“Ja, det bör kunna bli något för femtontusen francs ... bör kunna bli -bättre än de flestes ... bör bli lika vacker som aristokraternes.“ - -Äfven denna sednare omständighet bidrog mycket till Hvita Björnens -fröjd. Han hade, såsom vi redan känna, mycket att fördöma aristokraterne -för, och det icke minsta var den lyx, hvarmed de sökte föreviga sina -döde. Men när det gälde Madelone eller honom sjelf, då var det, såsom vi -finna, alls ingen lyx; det var tvärtom den naturligaste sak i verlden -att hafva till och med den rikaste grafvård i verlden, åtminstone så rik -som de förhatlige aristokraternes. Menniskan är sig lik, och det var -icke Hvita Björnen förbehållet att jäfva den satsen. - -“Men hvad menade hon med det der hastiga aflägsnandet?“ frågade Simon -efter en stunds högtidlig tystnad, helgad minnet af den märkvärdigaste -bland spets-tvätterskor; “det ser ut som skulle du ha aflägsnat dig för -hastigt.“ - -“Ja, så synes det“, svarade Armand något förlägen och tankspridd. - -“Det var besynnerligt ... aflägsna dig innan du fått fullt besked om den -sak, hvarför du besökt henne ... Om jag icke kände dig, skulle jag -kunnat tro, att du varit något liknöjd för hvad som rörde mig och -Madelone så nära.“ - -“Men som ni känner mig, så kan ni heller icke tro det’“ svarade Armand -undvikande; “det säkra är emellertid, att ni har stora skäl till -belåtenhet med hvad jag gjort.“ - -“Ja, du har rätt, min gosse ... Nämn mig derför en tjenst, som du vill -att jag skall bevisa dig, och jag skall göra den, om jag också ensam -måste storma Tuilerierna.“ - -“Den tid kan väl också en gång komma“, svarade Armand leende, “och jag -är öfvertygad om att Hvita Björnen då icke blir den, som gömmer sig i -Madelones grafkor.“ - -“Mille démons, Armand lille!“ utropade Simon, skakande Armands begge -händer; “jag skall äfven ha kransar för en ny Juli-kolonn ... Men hvart -går du?“ - -“Klockan är mycket och jag har åtskilligt att beställa på annan ort.“ - -“Nå farväl då, min gosse ... Men hör på, Armand lille!“ - -“Hvad önskar ni?“ frågade Armand, stannande. - -“Den der lilla biljetten.“ - -“Nåväl?“ - -“Behöfver du den?“ - -“Ni vill ha den?“ - -“Ja, jag har fått en idé, ser du.“ - -“Hvilken?“ - -“Jag vill innesluta den i en liten ask af silfver och lägga den till -grundplåt under Madelones grafkor.“ - -“Det var en vacker tanke, fader Simon! ... ni vill derigenom beteckna, -att grafkoret skjutit upp ur ett ångerfullt hjerta.“ - -“Något ditåt“, svarade Hvita Björnen, vänligt blinkande. - -“Så tag den“, yttrade Armand, lemnande honom den lilla biljetten. - -“När träffar jag dig?“ - -“Jag går till Bicêtre i eftermiddag.“ - -“Jag går också dit.“ - -“Godt! ... då råkas vi der.“ - -“Hur dags?“ - -“Klockan sex, ty vid den tiden bör jag ha uträttat mitt ärende för -dagen.“ - -“Och jag slutat mitt dagsarbete ... Således klockan sex hos din far ... -Han skall råda mig, hvilken artist jag bör anlita för att få ritningen -till monumentet ... jag vill gerna hafva det olikt alla andra.“ - -“Jag vet redan, hvem min far kommer att utse till ritningens -verkställare.“ - -“Och det är?“ - -“Hvad säger ni, Simon, om jag redan hade ritningen i mitt hufvud?“ - -“Du? ... omöjligt, Armand lille!“ - -“Hvarför vore det omöjligt? ... ni vet ju, att jag kan rita och att jag -gjort upp ritningar till flere arbeten både i guld och silfver.“ - -“I guld och silfver? ... det är något helt annat det ... Nej, min gosse, -jag måste vända mig till någon af de större artisterne.“ - -“Hvad? ... ni skulle vända er till dem, som rita åt aristokraterne!“ - -“Hvad gör det? ... hvad har konsten att göra med aristokratien?“ - -“Det är sannt ... Men de stora konstnärernes ritningar kosta pengar, då -deremot jag skulle rita för gammal vänskap.“ - -“Man ser icke på louis-d’orerna, när det är fråga om Madelonens -grafvård“, menade Hvita Björnen, som för hennes skull tycktes hafva -glömt alla sina gamla sympatier för det demokratiska elementet. - -Simon var verkligen på väg att blifva en äkta aristokrat. I Frankrike -lika mycket som annorstädes har fåfängan spelat demokratien mer än ett -spratt. - -“Nå, vi få väl talas vid“, sade Cambon; “hufvudsaken är emellertid att -Madelone får sin grafvård.“ - -Derefter aflägsnade sig Armand och försvann snart ur Hvita Björnens -åsyn. - -Denne stod lutad mot sitt vinfastage och kastade en blick på de öfriga -vinfastagerna; men aldrig förr hade hans öga med sådan andakt hvilat på -dem. - -Kanske trodde han sig stå på Père-Lachaise, en af de prydligaste -begrafningsplatser i verlden, en hel stad af monumenter i marmor och -brons. Kanske såg han sig omgifven af alla dessa ståtliga minnesvårdar, -som hvälfva sig öfver Abelards och Heloises stoft, öfver Racines, -Corneilles, Lafontaines, Massénas, Davousts, Suchets, Casimir Périers -med fleres grafvar. Men icke var det vid dessa minnen af Frankrikes ära -som vindragarens tanke i denna stund knäböjande dröjde. Nej! han satt i -ett grafkor, hvars like i skönhet och storlek ännu ingen dödlig sett; -han band på kransar, hvars blommor ännu ingen jord burit; han talade med -en vålnad, vid hvars fötter skaldernas och hjeltarnes skuggor nedlade -sina lyror, sina svärd. - -De öfriga vindragarne kunde icke begripa hvad det kom åt Hvita Björnen, -som satt så der orörlig och stirrade framför sig; men det begrepo de, -att när en kamrat, sådan som Hvita Björnen, icke gör något annat än -sitter på vinfastagerna, så blir det desto flere vinfastager att rulla -för de öfrige vindragarne, hvilket icke kunde vara förenligt med -rättvisa och billighet. - -Derför nalkades de också från alla sidor sin kamrat, der han satt i sina -drömmar. De frågade först höfligt huru det var möjligt för en så stark -arbetare som Hvita Björnen att blifva trött så tidigt på dagen? Men då -intet svar följde, började de knuffa till den kolossala drömmaren. Som -nu vindragarne icke knuffa såsom vanliga menniskor, så var det klart att -drömmaren skulle störas i sina betraktelser. Också började Hvita Björnen -se sig omkring och förfärligt rulla ögonen, utan att likväl röra sig ur -stället. - -Att rulla ögon är ej detsamma som att rulla vinfastager, hvarför -kamraterne funno för godt att nypa sin vän i armar och ben, naturligtvis -för att sätta lif och rörelse uti dessa för en vindragare så nödvändiga -lemmar. - -“Parbleu!“ röt nu ändtligen Hvita Björnen, rätande ut sig i sin fulla -längd. - -“Ni sitter sönder fastaget, monsieur Simon!“ bedyrade en af kamraterna. - -“Jaja“, svarade Hvita Björnen, “hufvudsaken blir ändå att Madelone får -sin grafvård.“ - -“Blir det hufvudsaken!“ ropade de med skäl förvånade vindragarne. - - - Tolfte kapitlet. - - Hvita Björnen får också sitt ide. - -Klockan var slagen half till åtta på aftonen, när Hvita Björnens grofva -gestalt syntes på Place de l’Ecole. Han gick in i en bagarbod. En fransk -bagarbod ser ej ut som våra svenska. Der finnas bröd ända till två -alnars längd och en alns bredd. Men de ligga ej huller om buller såsom i -en svensk bagarbod. De stå uppradade kring väggarne med det största i -midten och vidare allt efter som de äro stora till. Nedvid hvarje af -dessa större bröd ligga smärre, formande ett slags fotställning, och -ofvanpå de förre ser man några andra smärre, bildande ett slags kapitäl. -Följaktligen är det en rad af kolonner man har för sina ögon, och man -behöfver icke vara hungrig för att finna att bagarboden är ganska -aptitlig. - -“Bröd för en sou!“ sade han, utan att helsa eller ens se på bagaren. - -Bagaren gaf honom ett hvetebröd, mer än tredubbelt så stort som våra -svenska s. k. franska bröd och mer än fyradubbelt så innehållsrikt som -dessa och naturligtvis färskt, ty i Paris hinner ingenting blifva -gammalt. Sedan Hvita Björnen sålunda fått och betalt hvad han begärt, -gick han, utan att taga ett höfligt afsked, hvilket förvånade bagaren, -som hade emottagit och affärdat sin kund med det vanliga: “Bon soir, -monsieur!“ Bagaren kände ganska väl Hvita Björnen, ty denne var på sin -tid känd af alla. Men Hvita Björnen hade aldrig tillförene varit oartig, -ty en fransman kan icke gerna vara det. - -Hvita Björnen gick derefter in i en annan bod nära invid bagarens och -hvaruti funnos viktualievaror. Men smöret är jemväl formadt och -uppstäldt i kolonner på disken, i fönstret och vid väggarne. Hvarje -smörkolonn, så ren och klar att man åtminstone med blotta ögonen icke -kan upptäcka det minsta smolk, har till piedestal en ofantlig ost, denna -i sin ordning omkransad af små ostar, som stå på kant, lutande sig mot -den stora. Men kolonnen har också sitt kapitäl, ty på en å den liggande -blank tennskifva, vidare än sjelfva kolonnen, knyter sig en krans af -ägg, snarlik en balustrad, från hvars midt höjer sig en lanternin af de -läckraste fläskkorfvar, hvars pyramidaliska spets slutar med en liten -krona af rädisor, hvarannan röd och hvarannan hvit. Men det är blott -formen som är antik, ty innehållet, liksom bagarbodens, är kärnfärskt -allt igenom. - -“Smör för en sou!“ sade Hvita Björnen, framräckande sitt bröd, men för -öfrigt lika ohöflig mot viktualiehandlanden som mot bagaren. - -Viktualiehandlanden fattade en knif med blankt blad och tog med den ett -litet stycke ur en redan ituskuren smör-kolonn samt utbredde derefter -samma stycke på brödet, så att smörgåsen blef i behörigt skick. Hvita -Björnen betalte och gick. Viktualiehandlandens: “Bon soir, monsieur!“ -klingade för döfva öron. Vindragaren fortsatte sin väg, ätande på sin -smörgås. - -Men det är ej blott folk af Hvita Björnens klass som i Paris på detta -sätt göra sin måltid. Författaren till denna berättelse har mer än en -gång tagit sin frukost på samma sätt, och han har sett personer mycket -bättre än han göra detsamma, utan att någon af de förbigående parisarne -röjt någon förvåning deröfver. - -Vi skulle icke vilja tillråda en bättre klädd person att försöka -detsamma i Stockholm. Först blefve han förföljd af en svärm gatpojkar, -som, ehuru sjelfva temligen parisiska hvad detta sätt att spisa -beträffar, likväl skulle förlöjliga samma sätt hos “bättre“ folk. Mötte -han sedan en bekant, så skulle denne genast taga till fötterna, flyende -som för pesten en vän, hvilken jemte lorgnett och handskar vore försedd -med någonting så hiskligt som en smörgås. Ginge han slutligen upp i ett -kollegium eller en rätt, t. ex. kongl. Svea hofrätt, så finge han säkert -en skrapa för oskickligt uppförande på gatorna. Han blefve rent af en -förlorad menniska, ty hvilken skräddare skulle lemna kredit åt en -offentlig smörgås-ätare? hvilken procentare låna pengar åt en offentlig -smörgås-ätare? hvilken flicka gifta sig med en offentlig smörgås-ätare? -hvilket statsråd förorda en offentlig smörgås-ätare? Den olycklige! han -kunde icke ens visa sig, utan att verldens misstänksamma blick skulle -haka sig fast vid hans högra hand eller vid hans mun, för att se om han -åt eller nyss hade ätit denna olyckliga smörgås, som stämplat honom -värre än, snart sagdt, den djupaste last. - -Vi erinra oss, och troligtvis mången annan stockholmsbo, den gamle -baronen och f. d. guvernören S., mannen med det ungdomliga ansigtet och -det yfviga hvita håret, som för några år sedan sprang på Stockholms -gator i svart frack och hvita linnebyxor både sommar och vinter. Vi -hörde honom ganska litet klandras för det han i sina yngre dagar -förstört sin betydliga förmögenhet, men deremot ganska mycket för det -han, i saknad af betjent eller städerska, sjelf hemtade sitt -dricksvatten från stadens brunnar. Det förra var ingen fläck på hans -adliga sköld, men det sednare en outplånlig plump i hans stamtafla. - -Vi hemta så mycket från Paris: vi hemta moderna, hemta dårskaperna! Om -vi äfven hemtade något af det naturliga, det förståndiga, så skulle vi -vinna mycket, i stället för att förlora mycket. - -“Bah, hvilken snusförnuftighet!“ svarar man med ett medlidsamt löje; -“liksom låge det så mycket förstånd i en smörgås, som förtäres på -gatan!“ - -Det är likväl mycket förståndigt af en fattig menniska att ute i fria -luften äta en frukost, som inne hos källarmästaren eller konditorn -skulle kosta minst fyra gånger mera; och för öfrigt gäller hvad vi sagt -så ofantligt mycket annat, som vi i Stockholm icke känna eller tro på -derför att det ej står i de mode-journaler vi hemta från Paris. - -Hvad man än må hafva att anmärka emot Paris — och det är, åtminstone i -vårt tycke, ganska litet — men fri är man, fri från många af de -fördomar, som så mycket bidraga till tvång, vantrefnad och krångel -annorstädes. - -Hvita Björnen fortsatte sin vandring tilldess han stannade framför ett -likörställe, mycket bekant i Paris under namnet “Silfverdisken“, och -hvilket en resande icke gerna underlåter att åtminstone en gång besöka. - -Berörde likörställe öppnades för omkring tjugo år sedan, men med en -anspråkslös disk af trä, hvaruppå endast serverades plommonlikörer för -två sous glaset. Efter tvänne års förlopp lemnade nyssomförmälte disk -rum för en af tenn och hvilket slags disk är det vanliga på dylika -ställen. Men det dröjde icke många år förr än tenndisken i sin ordning -måste maka sig undan för en ny af silfver, tack vare tvåsous-likörerna. -Sakkännare uppskatta dess värde till 15,000 francs. Men denna dyrbara -disk, uti hvilken icke blott madame Moreau, egarinnan, kan spegla sina -sköna svarta ögon, utan äfven hvarje kund, som önskar veta hur han ser -ut, när han super plommonlikör, denna disk, säga vi, är icke ett pråligt -lock på en medelmåttig kassakista, ty denna anses äfven af sakkännare -vara värd minst 400,000 francs, prisad vare samma tvåsous-likörer. Må -ingen derför tro, att likörerna äro underhaltiga. När man säger den -vackra madame Moreau att hennes likörer, liksom hennes ögon, äro -oöfverträffliga, så synes hon ingalunda öfverraskad deraf, ty hon känner -de enas värde likaväl som de andras. Det är ej en vanlig artighet, utan -rena sanningen, och som madame Moreau anser det vara hvarje menniskas -pligt att tala sanning, så har hennes vackra mun icke något belönande -småleende för den, som egnar hennes ögon och hennes likörer sin -hyllning. Madame Moreau har såsom barn speglat sig i silfverdisken, ty -det var hennes numera aflidna moder som lät gjuta den; men innan sin död -skulle hon säkert, om hon det ville, kunna spegla sig i en af guld, utan -att behöfva resa till Californien, utan att behöfva göra annat än -utminutera sina tvåsous-likörer. - -Sådan ryktbarhet hafva dessa likörer, och silfverdisken har naturligtvis -mångdubblat den. Dock måste medgifvas, att madame Moreau icke bygger -hela sitt förtroende på silfverdisken. - -“Er silfverdisk är ju den enda i Paris?“ frågade henne en gång -författaren. - -“Ja, monsieur“, svarade madame Moreau. - -“Men om det skulle falla någon in att i granskapet öppna ett dylikt -ställe med en dylik disk — afunden är i stånd till allt?“ - -Madame Moreau svarade endast med en blick ... men med en blick, som ... -Ja, hon hade rätt, den förträffliga madame Moreau. En sådan blick köper -man ej i någon guld- och silfverbod, icke en gång i Paris, och det vill -säga mycket. - -“God afton, monsieur Simon!“ helsade madame Moreau, i det hon slog uti -den frejdade plommonlikören. - -Hvita Björnen var då känd på detta ställe. Han var väl mer än det. Han -var dess alldagliga kund ända från dess första ögonblick för tjugo år -tillbaka. - -“I dag kommer ni fem minuter senare än vanligt“, anmärkte madame Moreau, -utan att synas stött öfver Hvita Björnens uraktlåtenhet att besvara -hennes helsning. - -Hvita Björnen brukade hvarje afton klockan half till åtta visa sig -framför silfverdisken och taga sin likör, och detta oafbrutet i tjugo -års tid. Icke en gång Madelones sjukdom och begrafningsdag hade hindrat -honom derifrån. - -“Men, i himlens namn, monsieur Simon, hur är det med er i dag?“ frågade -madame Moreau, förvånad öfver sin kunds oförklarliga tystlåtenhet. - -“Hur sade ni, madame?“ frågade denne, sedan han sväljt likören. - -Madame Moreau var ej den som frågade tvänne gånger om en och samma sak, -ty hon var ej van vid att vänta på svar: hon hade vanligtvis alltid fått -flere sådana än hon önskade sig. - -“Jag frågade hur det var med er i afton?“ sporde hon likväl, ty med -Hvita Björnen var förhållandet annorlunda. Hon ansåg nämligen sig och -sin mor stå i en viss förbindelse till monsieur Simon. Han hade gifvit -handsölet på trädisken, handsölet på tenndisken, handsölet på -silfverdisken. - -Och handsölet hade haft välsignelse med sig, såsom vi känna. Derför var -hon mer försonlig mot honom, än hon skulle hafva varit mot hvilken annan -som helst. - -Ja, madame Moreau var till och med så tacksam för det förflutna, att hon -upprepade sin fråga för tredje gången. - -“Illa“, svarade ändtligen Hvita Björnen, i det han satte sig på en stol -och såg ned på golfvet. - -“Illa, monsieur Simon?“ frågade madame Moreau med verkligt deltagande. - -“Mycket illa, madame Moreau“, fortfor Simon, synbart besvärad af -frågorna. - -Madame Moreau hade för mycken granlagenhet att fråga vidare, och -dessutom var hon fullt sysselsatt med att lyckliggöra kommande och -gående med blickar och plommonlikörer. - -Men hvarifrån detta _illa_ på en dag, som utlofvat icke mindre än 15,000 -francs till en grafvård åt Madelone? - -Klockan half till sex hade Hvita Björnen infunnit sig på Bicêtre, der -han precist klockan sex skulle möta Cambon den yngre. Medan man väntade -på denne, språkade man oupphörligt om den blifvande grafvården. Cambon -den äldre, som sett mycket i sina dagar, hade många goda råd och -upplysningar att i saken gifva. Med en blyertspenna gjorde han ett -ganska genialiskt utkast, som gillades icke blott af några andra -sakkunnige gubbar, hvilka blifvit kallade till rådslaget, utan äfven af -Hvita Björnen sjelf, som likväl var den kinkigaste bland alla. Han hade -till och med gått in på att Armand skulle få det vigtiga uppdraget om -händer, och det återstod blott att högtidligt meddela denne förtroendet. - -Men klockan slog half sju, utan att någon Armand Cambon syntes till. Hon -slog sju, men ingen Armand Cambon lät sig afhöra. Den unge guld- och -silfverarbetaren var känd af alla för sin punktlighet, så att hans -frånvaro nu gaf anledning till många nedslående gissningar, många mörka -aningar. - -Hvita Björnen, billigtvis oroligare än alla andra, gaf sig ej längre -till tåls, utan lemnade Bicêtre, tagande samma väg, som han visste att -Cambon den yngre brukade gå. Hvita Björnen mönstrade alla han mötte, men -ingen af de mötande liknade den han sökte. På detta sätt kom han förbi -porten till Jardin des Plantes. - -“Aha, se Hvita Björnen!“ ropade en röst från porten. - -Denne stannade och upptäckte en i porten stående mansperson. - -“Hvad är det om?“ brummade han. - -“Snusar ni ännu lika mycket, monsieur Simon?“ frågade samma röst. - -“Hvad behagas?“ - -“Eller, rättare sagdt, ur hvad slags dosa snusar ni, ty jag tar för -gifvet att ni ej, utan mitt lof, snusar ur min silfverdosa?“ fortfor -rösten, i hvilken läsaren troligtvis igenkänner vår gamle bekante, -djurvaktaren i Jardin des Plantes. - -Hvita Björnen, icke bevärdigande monsieur Mathieu med något svar, tog ut -steget för att gå vidare. - -“Har ni träffat monsieur Carlion i dag?“ frågade djurvaktaren. - -“Monsieur Carlion?“ upprepade Hvita Björnen, hejdande sig: “hvarför -skulle jag träffa honom?“ - -“Hvem vet det?“ - -“Nå, hvarför frågar ni mig då?“ - -“Derför att han har frågat efter er.“ - -“När?“ - -“Vid middagstiden.“ - -“Hvad vill han mig?“ - -“Det kommer han nog att säga sjelf“, svarade djurvaktaren med en viss -vigt på orden. - -“Jag har intet otaldt med monsieur Carlion“, förklarade Hvita Björnen. - -“Ingen har något otaldt med monsieur Carlion“, sade djurvaktaren; “men -monsieur Carlion har otaldt med alla.“ - -“Det rör mig inte.“ - -“Inte mig heller, Gud vare lof! ... ha, ha, monsieur Simon!“ - -“Hvad kraxar ni åt, gamle korp?“ - -“Hvad är det egentligen som utgör korpars nöje?“ frågade den -humoristiske djurvaktaren. - -“Ni är ett nöt, monsieur Mathieu!“ förklarade Hvita Björnen, utan att -uppfatta humorn. - -“Men som likväl snusar ur egen dosa, monsieur Simon! ... ha, ha, ha!“ - -“Vänta, så skall ni få er dosa, monsieur Mathieu!“ försäkrade Hvita -Björnen, närmande sig med knuten näfve sin gamle vän. - -Det var ej dosor af sådan metall som monsieur Mathieu vurmade på. Derför -drog han sig hastigt tillbaka inom porten och uppehöll sig ej heller -länge bakom den. När Hvita Björnen tittade in genom porten, upptäckte -han ingen, hvarför han tog sitt parti och fortsatte sin gång med samma -uppmärksamhet på alla han mötte, men med samma fruktlösa resultat. - -Denna omständighet, i förening med hans ordvexling med djurvaktaren, -ökade allt mer och mer hans dystra lynne, så att han med skäl kunde -besvara madame Moreaus vänliga förfrågan med orden: “Illa, mycket illa.“ - -“Det har någon frågat efter er i dag“, tillkännagaf madame Moreau. - -Hvita Björnen såg något förvånad på egarinnan af silfverdisken, ty han -kom ihåg djurvaktarens ord. - -“Och det var helt nyss“, fortfor hon, “för knappa fem minuter sedan, -just på slaget half åtta, då ni alltid brukar komma hit.“ - -“Och han som frågade efter mig, var ...“ - -“Monsieur Carlion.“ - -“Monsieur Carlion! ... han har då äfven sökt mig hos er, madame Moreau?“ - -“Ja, som jag säger.“ - -“Och ni vet icke hvad han kan vilja mig?“ - -“Nej, monsieur Simon; men ... Ah, se der kommer han ... Nu kan ni fråga -honom sjelf.“ - -Hvita Björnen blickade åt dörren och upptäckte snart en person, som i -detsamma inträdde. - -Den ankomne var klädd i lång mörkblå syrtut med försilfrade knappar, i -hvilka man såg ett skepp, staden Paris’ vapen. Dessutom hade han värja -och trekantig hatt. Men den ankomne behöfde knappast denna uniform för -att röja sin värdighet af stads-sergeant, emedan man nästan kunnat se -det på hans sällsynt högväxta gestalt, vackra ansigte och stolta -hållning. - -Fransmännen äro i allmänhet ett småväxt folk; men deras stads-sergeanter -och polis-soldater äro verkliga resar samt dertill utvaldt vackra och -prydliga karlar. - -Den för omkring trettio år sedan aflidne kaptenen för stadsvakten i -Stockholm Nyström hade icke så orätt, när han inför dåvarande -öfverståthållaren, numera likaledes framlidne baron Edelcreutz, -föreslog, såsom den enda möjlighet att höja den föraktade stadsvaktens -och de nästan lika mycket föraktade polis-betjenternes anseende, att -dertill endast borde utses stort, vackert och välfrejdadt folk. - -“Men hur skulle det gå till, min bäste kapten?“ frågade -öfverståthållaren med ett ironiskt leende. - -“Ingenting är lättare“, svarade kapten Nyström; “man uttager ur de begge -gardesregementerna, och förnämligast ur konungens lifgarde till häst, de -längsta, vackraste och bäst vitsordade karlarne samt förflyttar dem på -stadsvakten, ty om så sker, bedyrar jag, att man icke längre skall kalla -mina soldater för korfvar och deras högvakt för korfkittel.“ - -Öfverståthållaren såg på kaptenen, liksom hade han haft en galning -framför sig. - -“Ne-nej men, min bäste kapten!“ utbrast han slutligen; “måttliga korfvar -ä’ bäst.“ - -I trettio år har man i Stockholm haft roligt åt detta svar, som skulle -för efterverlden vitna om en svensk öfverståthållares lekande humor, -under det man skrattat af hjertans grund vid föreställningen af den -underliga figur, den stackars “korfkaptenen“ vid tillfället måtte hafva -gjort. Men i Paris, London, Berlin med flere andra större hufvudstäder -skulle man hafva stämplat detta qvicka svar såsom en ganska stor dumhet, -medan man gillat kaptenens förslag, såsom det på en gång förståndigaste -och nödvändigaste. - -För vida mer än trettio år sedan har man utrikes insett det okloka och -vådliga uti, att de, som böra vidmakthålla allmän ordning och personlig -säkerhet, sökas ur samhällets drägg. - -Efter att sålunda hafva upprättat kapten Nyströms minne, vilja vi blott -som hastigast nämna, att till och med en underofficer af linien skattar -sig särdeles lycklig, när han erhåller plats antingen såsom -stads-sergeant eller såsom simpel nummerkarl vid de tvänne militära -polis-kårerna i Paris, Gendarmerie mobile och Garde républicaine, hvilka -begge kårer hafva det största anseende inom arméen. Också äro både folk -och uniformer de vackraste man kan se. För öfrigt trotsa vi hvilken som -helst att kunna visa oss mera artiga och förekommande menniskor än -polis-sergeanterne och polis-soldaterne i Paris. Detsamma gäller äfven -om konstaplarne i London och Berlin. Stockholm har sent omsider fått en -ny-organiserad polis; men den är ännu för färsk för att om den kunna -gifva ett stadgadt omdöme. Vi hoppas naturligtvis det bästa. Förnämsta -konsten ligger blott deruti att icke vara för njugg på penningen, när -det gäller allmän ordning och personlig säkerhet, som visserligen äro -penningar värda. - -Monsieur Carlion nickade vänligt åt Hvita Björnen, såsom åt en gammal -vän, och gick derefter fram till silfverdisken, der han tog sig en -plommonlikör, han som andra, och betalte den med sina två sous, ty i -Paris behöfva ej polis-betjenterne supa fritt, såsom förr i Stockholm. - -“Ni har frågat efter mig, monsieur Carlion?“ började Hvita Björnen -samtalet. - -“Ja, monsieur Simon“, svarade stads-sergeanten med samma vänlighet, “jag -har verkligen i dag tänkt på er mer än vanligt.“ - -“Högst förbunden! ... Men ni har mer än tänkt på mig, ni har äfven sökt -mig, såsom jag hört.“ - -“Inte just det ... jag har blott i förbigående frågat era bekanta efter -er.“ - -“Ni har då något att säga mig?“ - -“Utan tvifvel.“ - -“Är det mycket angeläget?“ - -“Mindre för mig, än för er sjelf, monsieur Simon.“ - -“En hemlighet?“ - -“Åhnej, vi kunna gerna, om madame Moreau det tillåter, språka här om -saken“, förklarade stads-sergeanten, i det han slog sig ned på en stol -bredvid Hvita Björnens. - -“Nå?“ - -“Ni är nyfiken?“ - -“Klart.“ - -“Ni anar kanske?“ - -“Hvad?“ - -“Har ni träffat er vän Armand Cambon i dag?“ frågade stads-sergeanten. - -“Ja, visst har jag träffat honom“, svarade Hvita Björnen, fixerande -skarpt monsieur Carlion. - -“Då förmodar jag att han redan sagt er att ...“ - -“Att?“ - -“Att ett visst förnämt fruntimmer mycket intresserar sig för er.“ - -Hvita Björnen fick stora ögon. Madame Moreau’s ögon blefvo också större -än vanligt. I detta ögonblick hade hon alltför väl kunnat begära två -francs för plommonlikören, utan att någon skulle ha förvånat sig -deröfver eller prutat deremot. Men hvarken Hvita Björnen eller -stads-sergeanten märkte de granna globernas förstoring, ty den ene -tänkte på Madelones grafvård och den andre på — vänta, vi få väl se. - -“Men det der känner ni ju redan genom er vän Armand Cambon“, återtog -stads-sergeanten. - -“Ja“, svarade Hvita Björnen, darrande af glädje, “ja, han har berättat -mig ...“ - -“Att markisinnan d’Estelle vill göra något för er“, inföll monsieur -Carlion, klippande med ögonen. - -“För mig? ... visserligen ja ... men egentligen var det för ...“ - -“Ja, jag förstår ... jag hör att Armand Cambon redan sagt er allt ... -Nå, hvad säger ni sjelf derom?“ - -“Hvad jag sjelf säger?“ upprepade Hvita Björnen; “ni begriper väl, -monsieur Carlion, att markisinnans godhet på det högsta rört mig ... och -att jag, långt ifrån att känna någon ovilja mot henne ...“ - -“Ja, ni har verkligen hyst den största ovilja mot markisinnan“, tillade -stads-sergeanten; “er ovilja hade till och med kunnat bli farlig för -hennes lif ... det hade kunnat bli ganska vådligt för henne det der -uppträdet i Jardin des Plantes.“ - -“Uppträdet i Jardin des Plantes! ... hvad är det för uppträde?“ frågade -Hvita Björnen, som var för klok att bekänna ett kort, utspeladt af en -stads-sergeant. - -“Ni tror icke att jag känner det“, yttrade denne; “ni har alltid så -underliga idéer för er, monsieur Simon ... Markisinnan har, som ni väl -kan förstå, berättat allt för mig, och äfven den unge Cambon ...“ - -“Hvad har den unge Cambon berättat?“ - -“Detsamma som markisinnan ... det måtte ni väl också kunna begripa.“ - -“Har han berättat ... Armand Cambon skulle för er ha berättat ...“ - -“Att monsieur Simon hyser en stor förkärlek för lejonen i Jardin des -Plantes.“ - -“Ha!“ utropade Simon, slående knytnäfven mot sin breda knäskål, så att -den vackra madame Moreau hoppade upp från sin stol bakom silfverdisken. - -“Men min Gud, hvad ni alltid är häftig“, förebrådde stads-sergeanten med -vänligaste stämma; “ni är ond på den beskedlige gossen, som ni snarare -borde tacka, ty hvad nu markisinnan tänker göra för er, är i alla fall -hans verk.“ - -Hvita Björnen lugnade sig, ty hans tanke återfördes till grafvården. - -“Ni är således nöjd med hvad markisinnan lofvat er?“ frågade -stads-sergeanten. - -“Ja, och jag skall hädanefter egna henne min hela tacksamhet“, -försäkrade Hvita Björnen. - -“Det låter höra sig, det tycker jag om“, försäkrade å sin sida monsieur -Carlion; “jag sade också genast, att ni skulle med största tacksamhet -uppfylla hennes önskan.“ - -“Ack ja! hur skulle markisinnan ens kunna tvifla derpå?“ undrade Simon -med ett verkligen sublimt leende. - -“Och likväl gjorde hon det i början.“ - -“Det är icke möjligt“, förklarade Hvita Björnen, nästan skrattande; “hon -tror då mig vara en verklig björn.“ - -“Det var icke så alldeles utan det“, menade stads-sergeanten; “men när -Cambon, å era vägnar, högtidligt försäkrade, att hon gick ert hjertas -innersta önskan till mötes ...“ - -“Det kunde han verkligen med skäl försäkra“, inföll Simon, med -tilltagande munterhet. - -“Så blef hon slutligen fullkomligt öfvertygad och tviflade icke längre“, -fortfor stads-sergeanten. - -“Men en sak förvånar mig“, anmärkte Hvita Björnen. - -“Och det är?“ - -“Att hon vände sig till er i denna sak.“ - -“Finner ni detta så underligt?“ - -“Ja.“ - -“Markisinnan är, skulle jag tro, berättigad att vända sig till hvem hon -vill.“ - -“Visserligen, men ...“ - -“Och för öfrigt kan det ju göra er detsamma, allenast det blir såsom ni -önskat.“ - -“Nå må göra då ... det är då åt er hon lemnat detta uppdrag.“ - -“Ja, och ni kan vara viss om att jag icke skall underlåta något, som kan -bidraga till den lyckliga utgången.“ - -“Godt! ... jag får väl då rätta mig derefter.“ - -“Det är gifvet, monsieur Simon.“ - -“Det är då åt er hon lemnat pengarna?“ - -“Ja.“ - -“Hela summan?“ - -“Ja.“ - -“Femtontusen francs.“ - -“Var det så mycket?“ frågade stads-sergeanten, synbart förvånad. - -“Ja visst var det femtontusen francs“, försäkrade Hvita Björnen med -ifver. - -“Och hon har lofvat er så mycket?“ - -“Ja ... vänta så skall ni sjelf få se“, yttrade Simon, tagande fram den -lilla rosenbiljetten, som Armand Cambon på förmiddagen lemnat honom; -“det här är markisinnans egenhändiga skrifvelse.“ - -“Och der stå femtontusen francs?“ frågade monsieur Carlion, ånyo -klippande med ögonen. - -“Nej, jag ser att der står ingen uppgifven summa“, svarade Hvita -Björnen. - -“Nå?“ - -“Men Armand Cambon sade, att hennes löfte gick ut på den summa jag -nämnt.“ - -“Och Armand Cambon har sagt femtontusen?“ - -“Ja, monsieur Carlion.“ - -“Det måtte vara missförstånd, ty markisinnan påstod, att den unge mannen -just varit den, som föreslagit hela affären och sjelf uträknat hvad den -skulle kosta.“ - -“Emellertid är det såsom jag sagt.“ - -“Men så mycket kan ju icke behöfvas, käre monsieur Simon.“ - -“Det är visserligen sannt att det låter sig göra för mindre ... Nå, det -är detsamma, bara det blir vackert och värdigt“, medgaf Hvita Björnen, -fogligare än man af honom kunnat vänta. - -“Nå är ni färdig nu då?“ frågade stads-sergeanten. - -“Färdig? ... visst är jag färdig“, svarade Hvita Björnen med återtagen -glädtighet. - -“Genast?“ - -“Ja visst, om det också vore på ögonblicket.“ - -“Jag kunde väl tro det ... Men ... men hvar har ni era saker?“ frågade -stads-sergeanten, skådande sig omkring. - -“Saker? ... Visserligen har jag en ritning på tapeten; men ...“ - -“Ritning? ... Ni har då sjelf gjort upp er marschruta ... Så mycket -bättre ... men hvar har ni er kappsäck?“ - -“Kappsäck! ... Är ni galen, monsieur Carlion!“ ropade Hvita Björnen, -skrattande. - -“Hvem är galen?“ - -“Ni, med all respekt.“ - -“Men vet ni då icke att jernvägståget till Lyon afgår klockan half tio?“ - -“Hvad rör det mig, monsieur Carlion?“ - -“Ni måste ju först resa till Lyon“, upplyste stads-sergeanten. - -“Hvartill det? ... Man får ju arbetet lika godt, ja till och med bättre -i Paris ... Hvad har jag då i Lyon att göra? ... Det är ju ett -spektakel, min bäste monsieur Carlion.“ - -“Hur kan ni säga så, min allra bäste monsieur Simon? ... Från Lyon afgår -man ju till Marseille?“ - -“Marseille!“ - -“Och derifrån med ångbåtsledighet till Alger.“ - -“Alger!“ - -“Ja, jag tror att om fyra dagar någon af ångbåtarne går från Marseille -till Alger.“ - -“Men hvad vill då allt det här säga?“ frågade Hvita Björnen, som nu icke -rätt visste om han borde skratta åt eller förarga sig öfver -stads-sergeantens skämt, ty för ett sådant antog han det naturligtvis. - -Men att skämta med Madelones minne var redan väl starkt i Simons ögon. - -“Men har då icke den hederlige Armand Cambon sagt er att ni skulle resa -i afton klockan half tio?“ frågade stads-sergeanten. - -Hvita Björnen vände tigande sina blickar mot sergeanten. - -“Har han icke sagt er, att markisinnan skulle betala er resa till -Alger?“ fortfor denne. - -Hvita Björnen teg, utan att taga blickarne ifrån monsieur Carlion. - -“Visst har han det“, påstod ihärdigt denne; “ty det är ju från honom som -förslaget egentligen kommer, och ni sade ju nyss sjelf att ni var nöjd -dermed ... Hvad kommer nu åt er, monsieur Simon?“ - -“Och Madelones grafvård?“ frågade ändtligen Hvita Björnen med svag röst. - -“Grafvården åt Madelone?“ fortfor Simon med dof, men tydlig stämma. - -“Hvad är det för slag?“ - -“Den lefvande gladan!“ mumlade Hvita Björnen, i det han reste sig från -stolen och närmade sig silfverdisken. - -Stads-sergeanten reste sig äfven upp och följde vindragaren. - -“En likör till, madame Moreau!“ bad Hvita Björnen, torkande med -rockärmen svetten ur sin panna. - -Madame Moreau fattade likörbuteljen, men glömde att hälla uti glaset, ty -hennes ögon hvilade på Simons bleka ansigte. - -“Men i himlens namn, bäste herr Carlion!“ sade hon, “hvad betyder allt -detta här?“ - -“Min nådigaste! det vore egentligen jag som borde göra denna fråga“, -förklarade monsieur Carlion; “ty föreställ er bara: en förnäm dam, som -alltid omfattat monsieur Simon med mycken ynnest och nåd, får höra att -han, ledsen vid Paris och det mödosamma vindragareyrket, önskar resa -till Alger för att förena sig med de kolonister, som redan vistas der -och befinna sig särdeles väl i detta fruktbara och sköna land, der man -aldrig vet hvad köld är ...“ - -“Men så mycket mer hvad hetta vill säga“, inföll madame Moreau, som -aldrig hört Simon klaga öfver kölden, men deremot nu ganska tydligt såg -att han var blossande varm. - -“Denna förnäma dam“, fortfor stads-sergeanten, “ger mig en summa pengar -för att ombestyra monsieur Simons resa, och jag har redan köpt biljetten -till resan.“ - -“Men det tyckes som vore monsieur Simon alls icke beredd på att resa“, -anmärkte den beskedliga madame Moreau. - -“Ja, är det icke besynnerligt!“ undrade stads-sergeanten; “och likväl -har hans bäste vän, Armand Cambon, som madame säkert känner, icke -allenast beredt honom derpå, utan äfven sjelf meddelat den förnäma -välgörarinnan hans önskan först och samtycke sedan ... Följden är också -den att jag, icke nöjd med att blott skaffa biljetten, äfven hört mig om -och med mycken svårighet lyckats förskaffa honom en säker följeslagare, -på det han ej måtte få för tråkigt under den långa resan ... ja, icke -nog dermed, jag har äfven förskaffat mig polis-prefekten monsieur -Rambuteau’s egenhändiga order.“ - -“Här äro mina två sous för likören“, sade Hvita Björnen, kastande de -tvänne sou-styckena på silfverdisken. - -“Men ni har ju icke tagit någon likör“, underrättade madame Moreau, “och -jag har glömt att hälla i den.“ - -Hvita Björnen tycktes icke hafva hört hvad hon sade, ty han tog ett steg -närmare dörren. - -Men stads-sergeanten tog äfven ett steg, så att han befann sig emellan -Hvita Björnen och samma dörr. - -“Ni vill hindra mig att gå?“ frågade Simon med ett försmädligt leende. - -“Ni hörde då icke, att jag har polis-prefektens egenhändiga order“, -påminde Carlion, i det han tog fram ett papper, som han höll framför -Hvita Björnens ögon. - -“Monsieur Carlion!“ yttrade denne; “ni måste vara god och maka åt er -något, ty annars ...“ - -“Ty annars?“ - -“Går jag tvärs öfver er, och det är icke bra, ty jag har skor med dubbla -bottnar“, tillkännagaf Hvita Björnen. - -“Men ni går väl icke öfver polis-prefektens order, förmodar jag?“ - -“Jag går öfver sjelfva Tuilerierna, om de ligga mig i vägen“, förklarade -Hvita Björnen. - -“Ni är för tung och ovig till saltomortaler, monsieur Simon ... Ni -hoppar icke ens öfver sex man med påskrufvade bajonetter.“ - -Dervid tog stads-sergeanten ett nytt steg baklänges mot dörren. - -Hvita Björnen följde honom icke, ty han hörde vapengny och upptäckte i -den öppnade dörren flere män i municipal-gardets lysande uniform. - -“Ni har gjort er mycket besvär, monsieur Carlion“, anmärkte Hvita -Björnen. - -“Det är visst icke något besvär, monsieur Simon“, svarade -stads-sergeanten med en bugning; “ni är för öfrigt icke den förste -betydande person, som lemnat Paris med eskort.“ - -“Men ni har glömt att jag år 1830 ensam fälde till marken mer än två -dussin af Carl X:s schweizer-garde och hvilka alla voro halfva hufvudet -längre än era gardister“, erinrade Hvita Björnen. - -“Hvem kunde glömma det?“ yttrade monsieur Carlion; “men på den tiden var -ni en oförståndig och hetlefrad yngling, då ni deremot nu är en äldre -och sansad man.“ - -“Det är således med våld man ämnar föra mig från Paris?“ frågade Hvita -Björnen. - -“Med våld? bevare oss Gud derifrån!“ - -“Utan ransakning och dom släpa mig till Alger?“ - -“Hur kan ni tro oss om något sådant?“ - -“Men om jag vägrar att följa er? ... om jag protesterar mot detta -angrepp på den personliga friheten?“ - -“I fall det är ett angrepp mot den personliga friheten, så är det klart -att ni måste protestera.“ - -“Nåväl, jag protesterar.“ - -“Det måste ske skriftligen.“ - -“Godt! jag gör det skriftligen.“ - -“Det är i sin behöriga ordning, men protesten måste dateras Alger.“ - -“Monsieur Carlion!“ röt Hvita Björnen till, antagande en hotfull -ställning. - -“Klockan är redan half nio och ni vet att half tio afgår bantåget.“ - -“Det kommer en gång att utkräfvas en blodig vedergällning för detta -godtyckliga förtryck.“ - -“Det är icke omöjligt, men detta kan icke uppskjuta en så angelägen -resa.“ - -“Ni går att fullända en af de svartaste intriger, som någonsin blifvit -spunnen.“ - -“Hvad är en färd till Alger emot en resa in i lejonets gap?“ - -“Ha, monsieur Carlion!“ - -Hvita Björnens blickar irrade sökande kring rummet och stannade -slutligen på silfverdisken, i hvilken jemväl hans breda händer fattade. -Men om också hans begge armar med all säkerhet kunnat lyfta denna -silfverskifva och begagna den som vapen, i trots af de 15,000 francs som -den kostade, så var den likväl “till förekommande af all säkerhet“ -fastnitad vid sjelfva disken, hvilken jemväl i sin ordning var med -grofva jernskrufvar fästad vid golfvet. Hvita Björnen drog tillbaka sina -händer, ty Simon var ingen Simson. - -Madame Moreau, som med synbar ängslan följt Hvita Björnens blickar och -rörelser, lade sina runda armar öfver silfverdisken, för att beskydda -den, liksom hade hon verkligen fruktat för en ny Simson. - -“Gör er icke olycklig, monsieur Simon“, bad hon; “det är kanske icke så -farligt som ni föreställer er ... men ett fruktlöst motstånd vore både -vansinnigt och olycksbringande för evigt.“ - -“Madelone! Madelone!“ mumlade Hvita Björnen med knutna handen mot -pannan. - -“Är det detta som oroar er, stackars Simon“, yttrade madame Moreau med -det mest deltagande uttryck; “var då lugn, ty så länge jag lefver, skall -ingen vissnad krans ligga på Madelone’s graf.“ - -En blick af tacksamhet från Hvita Björnens ögon belönade madame Moreau -för hennes tröstrika löfte. Derefter vände han sig mot stads-sergeanten -och municipal-gardisterne, hvilkas bajonetter hotande glittrade mot hans -bröst. - -“Jag följer er“, ropade han, “derför att jag _vill_ det ... derför att -jag behöfver denna nya olaglighet, för att få er merit-förteckning full -... Fören mig öfver hafvets vågor ända till yttersta gränsen af Afrikas -öknar! ... Jag skall gräfva mig genom de sednare och klyfva de förra: -jag skall återkomma ... Men ve då, ve er alla! ve, ve!“ - -Efter dessa ord öfverlemnade han sig med högburet hufvud åt vakten och -försvann med den. - -Sålunda fick Hvita Björnen äfven sitt ide. - - - Trettonde kapitlet. - - Queue’n. - -Men hvarför kom icke Armand Cambon, såsom aftaldt var, klockan sex till -Bicêtre? hvarför bröt han sitt till Hvita Björnen gifna högtidliga -löfte? hvarför glömde han någonting så vigtigt som Madelone’s grafvård? - -Armand Cambon kunde icke komma till Bicêtre klockan sex. Han kunde icke -komma sju, icke heller half åtta, ja troligtvis icke ens på hela -aftonen, ty han stod i queue på rue Lepelletier utanför l’Académie -Royale (numera Nationale) de Musique. - -Denna queue, flere timmar gammal, tycktes förlora sig i oändligheten. -Krökande sig i flere bugter, var den ännu orörlig som en mättad orm; men -den var långt ifrån att vara mättad, ty den började vid biljettluckan, -och denna var ännu icke öppnad. Dess orörlighet var en följd af -ordningens vana, denna blott bevakad af en enda stads-sergeant, som icke -ens behöfde öppna munnen, för att hålla lugnet vid makt. - -I Stockholm har man, oss veterligt, endast vid tvänne tillfällen sökt -bilda queue. Det första var då högstsalig konung Carl XIV Johans lik -visades; men då gick det så oregerligt och lifsfarligt till, att en viss -grefve, känd för sina naiva infall, fann sig föranlåten yttra: “Det är -aldrig värdt att bereda stockholmsborne något nöje“. Det andra -tillfället var, när Jenny Lind för några år sedan för första gången -efter en hemkomst till fäderneslandet skulle uppträda såsom “Regementets -Dotter“; men då, ehuru queue’n bildades midt framför en högvakt samt -från början till slut bevakades af polisbetjenter, uppkom en sådan -oordning, att nästan hvarje deruti stående person fick sina kläder -sönderrifna och ganska många blefvo så illa skadade att de sanslöse -måste bäras från platsen. Endast i Stockholm kunde det gå an för ett par -handfasta vindragare eller jernbärare, att, sedan de sjelfve hela natten -sofvit i god ro, om morgonen inställa sig för att bryta queue’n och -intaga första ledet framför de många hundra, som stått der hela natten. -Men det blir väl bättre med tiden. Efter ett halft sekels förlopp kunna -nog våra barnbarn bilda queue lika bra som alla andra, och det vore -åtminstone något. - -Den queue, om hvilken vi nu tala, har, såsom äfven nämndes, stått der -flere timmar, ja långt före den vanliga timmen för middagsmåltiden, som -är klockan fem; men man behöfver derför icke hungra eller törsta. På -begge sidor om queue’n röra sig en mängd minuthandlare af gatan, -serverande all slags kallmat, alla sorters dryckesvaror, jemte snus, -cigarrer och stoppade tobakspipor med sina dertill hörande brinnande -fidibussar, ja till och med sko- och klädesplagg med mera, som tillhör -ordentlig toalett. Man säger att man naken kan inträda inom murarne af -Palais National (f. d. Royal) och inom en qvarts timme gå ut derifrån -“comme il faut“, och detta är visserligen sannt. Men man kan också, en -fallen ängel lik, störta ned från himmelen midt i en parisisk queue och -efter några minuters förlopp träda lika hygglig och snygg som annat folk -in i den granna teatersalongen, för att vid Fanny Cerritos dans eller -Julia Grisis sång drömma om sin förlorade himmel. - -Men utom dessa köpmän af gatan, kringsvärmas man äfven af en tallös -mängd utbjudare af texten eller programmet till det teaterstycke, som -samma afton skall uppföras. - -Armand Cambon, som stod bland de siste och följaktligen ganska långt -ifrån biljettluckan, kände sig nästan lomhörd af följande rop från alla -sidor. - -“La pièce: le violon du diable, un franc! ... le programme de la pièce: -le violon du diable, trois sous ... voici le programme! ... tout le -contenu de la pièce, la pièce entière, un franc! ... voici le -programme!“ - -Cambon såg nästan alla sina grannar köpa antingen texten eller -programmet. - -“Hvad är le violon du diable för en opera?“ frågade han den som stod -bredvid honom. - -“Vet ni inte att det är en ballett?“ afgaf denne till svar med en -medlidsam blick på den okunnige. - -“Nej, monsieur.“ - -“Ni vet då inte att denna ballett i afton gifves för första gången?“ - -“Nej.“ - -“Kanske icke heller att Fanny Cerrito skall uppträda deruti?“ - -“Nej.“ - -“Hm!“ - -Armand Cambon hade således, i stället för att hålla sitt löfte till sin -f. d. lärare, stält sig i queue utan att känna hvilken pjes skulle -uppföras och utan att hafva Fanny Cerrito att skylla på. Vår hjelte var -då en blind teatervurm. - -“Skall vara alldeles utomordentlig, den der italienska dansösen“, -återtog grannen. - -“Jaså“, svarade Armand, temligen liknöjdt. - -“Skall vara till och med bättre än Maria Taglioni och Fanny Elsler.“ - -“Jaså.“ - -“Monsieur tycker inte särdeles om balletter, tror jag?“ yttrade grannen -något förvånad. - -“Så der“, svarade Cambon med ett uttryck, som bevisade att grannen -trodde rätt. - -“Monsieur är kanske mera road af musiken?“ frågade denne; “ni är en stor -beundrare af operan, monsieur?“ - -“Det kan jag just inte säga“, svarade Cambon mycket tankspridd. - -“Hm!“ mumlade grannen, som fann det vara förspild möda att tala med en -sådan barbar. - -Om Armand Cambon hvarken tyckte om operamusiken eller balletten, hvad -hade han då i queue’n utanför operahuset att göra? Hvarför tog han upp -platsen för en annan, som bättre än han förmådde uppskatta dessa -himmelens gåfvor, och detta vid ett tillfälle, då han visste sig vara -väntad och efterlängtad på Bicêtre? - -“Det skulle emellertid lätt kunna hända att vi i afton gå miste om -biljetter“, yttrade grannen. - -“Gå miste om biljetter!“ upprepade Armand häftigt; “ni tror då, -monsieur, att ...“ - -“Att innan vi hinna till biljettluckan, kunna möjligtvis alla -biljetterna vara sålda“, menade grannen. - -“Hur då? ... hur kan ni tro det?“ ropade Cambon med en ifver, som borde -förändra grannens förra tanke om hans kärlek för opera-musiken och -balletten. - -“Jo“, svarade grannen, “för det första hafva vi mera än hundra personer -framför oss i queue’n, hvilka naturligtvis skola köpa biljetter innan vi -hinna fram.“ - -“Än sedan?“ - -“För det andra har det hela förmiddagen varit stark efterfrågan på -biljetter ... det är möjligt att det blott finnes ett mindre antal qvar, -i fall det ens finnes någon ... fem äro alltid mer än fyra.“ - -En biljett till teatrarne i Paris kostar på förmiddagen 25 procent mera -än på eftermiddagen, då man, medföljande queue’n, köper i biljettluckan. -Detta gäller alltid de förnämsta teatrarne. En parterrbiljett till -operan t. ex. kostar före middagen fem francs, men efteråt i queue’n -endast fyra, hvarför det också händer att queue’n icke får biljetter, -isynnerhet när sådana pjeser gifvas, hvilka, såsom det hos oss kallas, -förorsaka “rusning“. Men hvad de mindre eller folk-teatrarne beträffar, -är det vissa rader eller loger, som aldrig få säljas förut, på det att -arbetsklassen, som icke har tillfälle att köpa på förhand, icke -förgäfves må ställa sig i queue. Att stå förgäfves i queue är emellertid -en stor obehaglighet, det kan ej bestridas; men dock händer sådant, ty -fransmannen är för stor hushållare för att på förmiddagen betala en sak -med fem francs, som han på eftermiddagen kan få för fyra. - -“Ni tror således att vi kunna bli utan biljetter?“ frågade Armand nästan -med hjertat i halsgropen. - -“Jag säger att det inte är otroligt ... emellertid ångrar jag att jag ej -köpte på förmiddagen.“ - -Armand Cambon lemnade på ögonblicket sin plats, hvilken genast intogs af -en bland de två, som förut stått bakom honom. Det var nu ändtligen -förståndigt af vår hjelte. Han kan, ehuru i senaste laget, ännu hinna -till Bicêtre innan det stängs. - -Men den unge mannen hastar ej till Bicêtre. Han springer endast förbi -queue’n och stannar vid dess första led. - -Vill han smugla sig in der? Det vore fruktlöst bemödande. Han skulle -tillbakavisas och, om han föröfvade våld, tillbakakastas midt i skötet -på stads-sergeanten, och det är icke fader Abrahams sköte. Icke en gång -en prins skulle våga detta försök. - -Men det finnes ett slags personer, som beständigt stå i queue, utan att -någonsin köpa biljetter. De bilda vanligtvis de första leden och skryta -ganska högljudt med sin lycka. Men när biljettluckan öppnas, smyga de -sig understundom förbi den, utan att, såsom nyss antydt är, begagna sig -af denna sin lycka. Hvarför ställa de sig då i queue? - -Är det för att förarga sin nästa? Ack nej, i Paris gör man sig hvarken -tid eller besvär att förarga sin nästa. Man lemnar denna fullkomligt i -fred. Det är visserligen sannt, att man icke röjer den deltagande ömhet -för sina medmenniskor, som man ofta finner hos mera hjertliga folk; men -så oroar man icke heller sin kristendomsbroder eller -syster med -sqvaller och förtal, hvilket lika ofta är fallet bland de mera hjertliga -folken. - -Ifrågavarande personer äro endast affärsmän och bilda de första leden -för att mot en afgift, lämpad efter nyfikenheten, kunna bevaka platsen -åt hugade spekulanter. Den som vill betala dem hvad de begära, får också -deras plats. Är nyfikenheten för aftonen mindre, så kostar naturligtvis -platsen mindre; är det ingen nyfikenhet, finns det icke heller någon som -bjuder. Det är då en dålig affär, och man smyger sig med bortvändt -ansigte förbi biljettluckan. Men man förlorar icke modet. Man ställer -sig utanför porten till teaterhuset och passar på, när någon pjes eller -akt är slutad. Man läser i de nedkommandes blickar, om pjesen är tråkig, -om trängseln på parterren är outhärdelig; man räknar pannans rynkor -eller svettdropparne, och summan blir att man bjuder några sous, men -allra helst ingenting för kontra-marken, den man sedan, i fall det blir -affär af, säljer åt en annan, med någon vinst naturligtvis. Misslyckas -äfven denna affär, så är det ännu sämre; men man hänger sig icke för -det. Man lägger sig att sofva, antingen man har eller icke har tak öfver -hufvudet, och drömmer om nya queuer och lyckligare teaterportar, om -mycket goda eller mycket dåliga teaterstycken, ty man har fördel af -beggedera. Det är endast medelmåttan man hatar. - -Det var till en af desse affärsmän som Armand Cambon vände sig. - -“Monsieur! tror ni att det finnes några biljetter qvar i luckan?“ -frågade han. - -“På hvilken plats, monsieur!“ - -“På parterren till exempel.“ - -“På parterren? ... det finns, monsieur.“ - -“Många?“ - -“Många? ... pardon, monsieur? hur kan ni säga många, när Fanny Cerrito -dansar! ... Finnes det ett dussin qvar, så må man skatta sig lycklig, -lyckligare än själen, när den lemnar sin skärseld.“ - -“Ni är emellertid säker på att det är ett dussin qvar?“ - -“Säker? ... hur kan man vara säker, när Fanny Cerrito dansar! ... -monsieur, hon dansar för första gången i le violon du diable ... le -violon du diable, monsieur! ... hvilken ballett, monsieur!“ - -“Men huru många är ni då säker på?“ frågade Armand otåligt. - -“Jag vill ej våga mitt lillfinger på att det är ett dussin, men jag -vågar min hals, hela min hals, monsieur, att det åtminstone finnes åtta -qvar ... Ah, hvarför har ni inte i tid passat på, monsieur? ... hvarför -står ni inte i queue från morgonen till qvällen, när Fanny Cerrito -dansar? ... Hvad är Taglioni, monsieur! ... hvad är Elsler, monsieur! -... ja, det kan inte finnas fler än åtta, monsieur.“ - -Affärsmannen, som stod i fjerde ledet, borde således blifva den sjunde -eller åttonde af de åtta utvalde. - -“Jag vill köpa er plats“, förklarade Cambon. - -“Ni vill ... jag undrar alls icke på det ... men jag svarar er såsom jag -nyss svarade den tjugonde, ty ni är den tjuguförste, som vill köpa denna -lyckliga plats ... Men hvad tänkte ni då på, som inte förr ...“ - -“Men hvad svarade ni den tjugonde?“ frågade Armand, stampande fötterna -af otålighet. - -“Att jag sjelf en gång måste se denna ojemförliga talang, som sett -Europa vid sin fot, sett Amerika, monsieur! ... Kanske är det den enda -gången hon uppträder, åtminstone förklarade hon sjelf på repetitionen i -dag, ty jag har en bror som är maskinist, monsieur, hon förklarade att -hon först efter en månad tror sig kunna uppträda för andra gången ... -hon står en qvarts timme på ena tåspetsen, utan att någon håller henne -om lifvet, monsieur, och under det hon står på denna tåspets, spelar hon -viol, monsieur, och det är just le violon du diable, monsieur ... -hvilken sublim ballett! ... Le violon du diable är en ängels tanke, -monsieur! ... Splitter nya dekorationer, målade af den store Desplechin -... hvilka skyar! hvilken himmel, hvilken soluppgång! Soluppgången är af -den store Thierry; man kunde ge fem francs bara för himmelens skull, -monsieur.“ - -“Ett bestämdt ord: vill ni sälja eller vill ni inte sälja?“ frågade -Cambon med tilltagande oro. - -“Ni är en stor beundrare af Fanny Cerrito, och det hedrar er smak, -monsieur!“ komplimenterade affärsmannen; “ni skall applådera henne med -värma och kraft, ty ni är i era bästa år, och jag unnar henne denna -hyllning ... Jag vill ej beröfva henne den och skulle derför kunna afstå -min plats åt er.“ - -“Nå, priset?“ - -“Jag nämnde att jag har en bror, som är maskinist: jag skulle kunna få -se henne ändå, skulle kunna få se henne mellan kulisserna, monsieur.“ - -“Priset, priset!“ - -“Tjugu francs ... mon dieu! nej, tretti francs, monsieur.“ - -“Här är _en_ franc“, bjöd Armand, som af egen erfarenhet kände svalget -emellan begära och bjuda. - -“Men betänk då“, yttrade affärsmannen, lika erfaren och följaktligen -icke stött, “betänk då, att när le violon du diable första gången -uppfördes i Milano, var det sådan trängsel vid ingången till operahuset, -att tjugu menniskor blefvo ihjälklämda ... tjugu menniskor utom qvinnor -och barn, monsieur!“ - -“En franc“, fortfor Cambon. - -“Tio, får gå för tio“, jemkade affärsmannen, seende sig omkring efter -flere spekulanter; “ni vet då icke att Fanny Cerrito ...“ - -“Icke en sou öfver en franc“, förklarade Armand. - -“Så tag den för fem då! ... Men jag glömde nämna, att Fanny Cerritos man -är den, som spelar viol ... en hustru, som dansar efter sin mans viol, -är det icke värdt fem francs det, monsieur?“ - -“Nu ändtligen öppnas biljettluckan“, förklarade en röst i första ledet. - -“Monsieur får icke trängas der! hvad har monsieur der att göra!“ ropade -stads-sergeanten till Cambon; “maka er genast bort, s’il vous plaît!“ - -“Två francs, det är mitt sista bud“, hviskade Armand i affärsmannens öra -och med andan i halsen. - -“Får gå då“, svarade denne, lemnande Armand sin plats; “två francs för -en sådan dansös! ... jag går under, jag dör, men dör för konsten ... Man -skall afundas er, man skall beklaga mig, men martyrens lott är skönare -än lyckans ... Adieu, monsieur!“ - -Martyren aflägsnade sig med handen på hjertat och blicken på -två-francstycket. Armand var glad, liksom hade han gjort den bästa affär -i verlden. Förr än att gå miste om en biljett denna afton skulle han -hafva sålt sin sista blus, och likväl var han ingen beundrare af -balletten och musiken, ingen afgudadyrkare af Fanny Cerritos dans! - - - Fjortonde kapitlet. - - Djefvulens fiol. - -L’Académie Nationale f. d. Royale de Musique, som har sin upprinnelse -från det sextonde seklet, har icke alltid haft sin plats, der den nu är, -ty den första académie de musique, stiftad af Baïf, en italiensk poet, i -förening med en fransk kompositör Courville, erhöll sina privilegier af -Carl IX, och hade då sitt hem vid rue des Fosses-S:t-Victor. Dessa -tvänne män voro de första som i Frankrike förenade poesien med musiken. -År 1672 emottog den bekante Lulli ledningen af bemälde akademi, som då -någon tid stod i högt anseende. Hofvets herrar och fruntimmer tvekade ej -att der uppträda både i sången och dansen. Men anseendet sjönk, när den -store Ludvig XIV fann för godt att begagna sånggudinnornas tempel för -helt andra ändamål än konstens. När han i nåder värdigades undandraga -någon oskyldig flicka hennes föräldrars välde och skydd, inskref -högstdensamme henne helt enkelt såsom medlem af akademien, hvars tröskel -mera än ett modersöga fuktat med vanmäktiga tårar. - -Säg oss något, som icke Frankrikes konungar vanhelgat! Och ändå, à -propos djefvulens fiol, finnas de som förundra sig om man släpar deras -troner i gruset, om man jagar dem sjelfva utom gränserna, om man lägger -deras hufvud på ... Men det är för olyckligt att man så ofta skall halka -in på politiken, att man alltid, när man trampar på republikens jord, -äfven skall tro sig trampa på kullstjelpta troner! Dock, det blir väl -bättre, när man återkommit till sin kalla förståndiga nord, der tronen -ännu står upprätt och der den icke stjelper så lätt, emedan många vackra -minnen omhägna den, emedan den icke alltid hemtat sin purpur ur dygdens -rodnad och oskuldens blod. Det har stått annat än guldsmidda laster vid -dess fot; der har sväfvat annat än folkens förbannelser öfver dess -himmel. - -För att återkomma till vårt ämne, nämna vi att Lulli flyttade bemälde -akademi till Palais Royal, emellan hvilket och Tuilerierna den, till -följd af eldsvådor, ytterligare fördes och återfördes. Slutligen trodde -man sig vid rue Richelieu hafva funnit ett säkert hem för den franska -operan, då följande hemska tilldragelse jagade henne äfven derifrån: - -Natten emellan den 13 och 14 februari år 1820, medan hela Paris -öfverlemnade sig åt en brusande karnaval och opera-salongen skakades af -en glad publiks bifallsyttringar, smög der, djupt insvept i sin kappa, -en man, hvars namn var Louvel, exalterad republikan, hvilken fått i sitt -hufvud att han för framtiden borde försäkra sitt fädernesland om -republiken. Detta enligt orleanisternes utsago, hvaremot både -republikaner och bourboner påstå, att Louvel blott var en stor beundrare -af Orleanska huset, en beundran, som, efter hvad vi alla veta, låter sig -väl förenas med hatet mot den Bourbonska grenen. Det var en djerf tanke, -men den var äfven afskyvärd, ty han trodde sig kunna verkliggöra den -genom ett mord. Hertigen af Berry, Ludvig XVIII:s brorson och Carl X:s -son samt franska kronans ende legitime arftagare, bevistade jemte sin -gemål operan samma afton. Han inträdde i hertigen af Orléans sedermera -Louis Philippe’s loge och smekte dennes barn. Sjelf hade han ännu ingen -son att smeka, och när sonen en dag kom till verlden, låg fadershanden -vissnad under marmorn i S:t-Denis. Hertiginnan, som önskade lemna -teatern före operans slut, åtföljdes till vagnen af sin gemål. -Hertiginnan for, och hertigen skulle återvända till sin loge, då Louvel -störtar fram, fattar uti prinsens venstra skuldra och ända till fästet -stöter sin dolk i hans bröst. Hertigen sjunker död till marken, och -Louvel flyr. Men under flykten springer han på en pastejbagare, som helt -lugn vandrar sin gata, bärande en bricka med bakelser. Brickan kastas -vid sammanstötningen ur pastejbagarens händer och faller på gatan. -Pastejbagaren sätter efter den flyende för att få ersättning för sina -förlorade bakelser, upphinner och hejdar honom. Louvel, som har vida mer -än bakelser på sitt samvete, söker slita sig lös. En brottning uppstår, -under hvilken den vakt, som söker mördaren, anländer. Man kämpar icke så -förtvifladt som Louvel för att slippa betala någonting så obetydligt som -några bakelser. - -“Ah, det är säkert mördaren!“ ropar den skarpsynte polis-sergeanten, -läggande handen på Louvel, som på ögonblicket gripes och bindes af -vakten. - -“Hvem är då mördad?“ frågar den förvånade pastejbagaren. - -“Hertigen af Berry“, svara soldaterne. - -“Hertigen af Berry!“ upprepar pastejbagaren med förskräckelse; “hur -skall det då gå med mina bakelser!“ - -De äro stora egoister, de der fransmännen. - -Midt under den allmänna bestörtningen, sågo äfven de, som borde känna -den djupaste smärta, i attentatet ett medel att främja sitt partis -afsigter. Nya lagar utkommo ögonblickligen, som ytterligare begränsade -den personliga friheten och den periodiska pressen, redan förut -kringskurna af det mest godtyckliga förtryck, hvartill kom en valreform, -som inskränkte landets representanter snart sagdt till en handfull -hofmän. Hofvet tröstade sig således, medan folket som vanligt fick -betala fiolerna. Men, också à propos djefvulens fiol, det blef ej folket -som dansade, utan bourbonen Carl X sjelf år 1830, liksom orleanisten -Ludvig Filip 1848 vid ungefär samma musik. Djefvulens fiol är ett -farligt instrument att spela på. Den, som det gör, får visserligen i -början hela verlden att dansa, men slutar snart med att dansa sjelf, och -att dansen ej bär till himmelen är klart som dagen. Se der ha vi nu -politiken igen! Det är luftens fel ... men komma vi då aldrig in i -opera-salongen? - -De franska sånggudinnorna måste efter hertigens mord lemna rue -Richelieu, förbannad af alla legitimister, och fly till det tempel, som -de nu bebo vid rue Lepelletier och hvilket invigdes den 19 Augusti 1821. -Men de lära ej förlorat på bytet, och den som för första gången träder -inom l’Académie Nationale de Musique öfverraskas ovilkorligen af den -prakt, som, när vi undantaga Théâtre Italien, likaledes i Paris, är den -på en gång rikaste och smakfullaste vi skådat inom någon teater. - -Vår kongl. svenska teater är visserligen ganska vacker; men att, såsom -en svensk tidning för några månader sedan påstod, anse den för “en af de -vackraste i verlden“, är väl något för mycket tilltaget. På sin höjd bör -den kunna jemföras med Opéra-Comique eller Théâtre-Français. L’Académie -Nationale de Musique rymmer nära 2,000 åskådare och bruttoinkomsten för -qvällen, när huset är fullt, belöper sig till 10,000 francs, eller nära -nog fem gånger så mycket som brutton af ett utsåldt spektakel å kongl. -svenska teatern. Af de 25 teatrar, som finnas endast inom barriererna -och hvilka alla stå under enskilda styrelser, är det endast fyra, eller -l’Académie Nationale de Musique, Théâtre Italien, Opéra-Comique och -Théâtre-Français, som hafva årliga anslag af staten; men icke desto -mindre bära sig alla mycket väl, och om det också under republikens -första år gick något klent för åtskilliga af dem, så är det deremot nu -så fördelaktigt, att kännare till och med påstå att tilloppet af -teaterbesökande aldrig under konungadömet varit så stort som under -nuvarande år. Nästan hvarje teater har sin vackra foyer, prydd med -utmärkte författares och kompositörers bröstbilder i gips eller marmor. -Stockholms kongl. teater har visserligen också sin foyer; men allt sedan -Gustaf III:s tid hafva de, som besöka teatern, saknat den. Hvarför -upplåtes aldrig ett enda af de många stora och prydliga rummen till -detta ändamål? Det är sannt, vi hafva inga teaterförfattares och -opera-kompositörers byster att pryda foyer’n med; men det kunde nog vara -angenämt ändå, att, liksom inom teaterhusen i Paris, hafva ett rum, der -åskådarne emellan akterna kunde råkas och språka med hvarandra, i -stället för att nu, såsom fallet åtminstone är med våra stackars -fruntimmer, i hela tre, ja fyra timmar oupphörligen sitta inklämda inom -trånga loger. Och ville man nödvändigt hafva byster derinne, så kunde -man ju, i brist på författare och kompositörer, uppställa utmärkte -skådespelares och skådespelerskors. Lars Hjortsbergs gubbhufvud skulle -taga sig väl ut i gips. Emilie Högqvists byst vore heller icke att -förakta. Det vore något att börja med, skulle vi tro. I en framtid kunde -man möjligtvis få se i gips eller marmor, allt efter råd och lägenhet, -Torslow, Almlöf, Dahlqvist och Jolin i hans dubbla egenskap af dramaturg -och skådespelare, samt fruarna Eriksson, Torslow och Westerdahl; och -hvad sägs om Jenny Lind, den ryktbaraste af alla, och hvilken med sin -sällsynta talang äfven förenar den sällsynta lyckan att såsom sådan -allmänt vara erkänd, fastän hon lefver! Det blefve ju en vacker samling, -eller hur? Man kunde, för att ytterligare illustrera den, uppställa den -tredje Gustafs bild i fonden, med Kellgren på högra sidan och Leopold på -den venstra. Det borde bli en artig syn nog för kommande svenska -konstnärer och konstälskare. Man kunde tro sig förflyttad tillbaka till -det tidehvarf, då konungakronan göt sin uppmuntrande glans öfver -snillets och talangens lager. Dock, vi hade så när glömt, att vår kongl. -teater hyser inom sina murar icke mindre än tre foyer’er, som alltid äro -öppna och tillgängliga, nämligen herrar Pohls och Davidssons konditorier -samt den rymliga Operakällaren med sina buteljer och bålar, i stället -för byster och statyer. Der får man den ärliga lilla supen och den stora -till och med, för att ej tala om lilla saltkötts-smörgåsen och det -redliga ölglaset; men allt detta får man ej i Paris, som endast bjuder -beqvämare platser att sitta på och ljusa rymliga korridorer. - -Här vore kanske tillfälle att försöka någon liten kritik äfven öfver det -immateriella af operan och skådespelet; men som under fortgången af -denna berättelse ännu beqvämare tillfällen dertill torde erbjuda sig, -vilja vi blott i förbigående och på förhand nämna att vi till alla delar -förena oss med dem som påstå, att vår svenska teater haft sina -tidskiften, sina ryck, då både dess lyriska och dramatiska scen fullt ut -kunnat jemföras med, om ej öfverträffa, hvad vi i den vägen sett och -hört så väl i Frankrike som i Tyskland. Men att balletten likväl alltid -utgör ett stort undantag, är hvad vi nu skola visa. - - “_Le violon du diable_, - ballet fantastique en deux actes et six tableaux - de M. Saint-Léon, - musique de M. Pugni, - décorations de - MM. Despléchin et Thierry.“ - -Sådant var det program som Armand Cambon, efter sitt inträde i salongen, -köpte för tre sous af en bland de många text- och program-försäljare, -hvilka med ekorrens vighet hoppa på parterren från ena bänk-karmen till -den andra emellan och öfver åskådarnes hufvud och skuldror, upprepande -med de mest skärande nasal-ljud rubrikerna på hvad de utbjuda. En -främling har svårt att vänja sig vid dessa öfversväfvande figurer, -ständigt befarande att bli trampad på hufvud eller axlar, hvilket likväl -högst sällan lärer inträffa, åtminstone på de bättre teatrarne, dit -ingen dylik köpman gerna släppes, som ej förut öfvat sig på de mindre s. -k. folkteatrarne, der det visserligen kan hända, att en sådan debutant -trampar ned några dussin chevelyrer, innan han hunnit erforderlig -färdighet i konsten. Men dessa chevelyrer tillhöra folk, som icke ens -äro rädda om sjelfva hufvudet, och hvilka för öfrigt hellre underkasta -sig ifrågavarande lilla olägenhet, än de gå miste om programmet för -aftonens spektakel. - -Den franske arbetaren är en stor vän af teatern. Han hindras knappast -derifrån af emöten, som annars anses vara hans hufvudnöje. Han skulle -kunna från sin barrikad, så sönderrifven och blödande som han är, -springa ned i en teaterparterr för att, sedan han några minuter -uppfriskat sig med det hjertligaste skratt, störta ut igen bland farorna -och döden samt emottaga den dödande kulan, ännu i minnet leende åt det -infall han hörde från scenen. - -Armand Cambon, i fullkomlig motsats till andra arbetare, tycktes hafva -köpt berörde program mera af tankspriddhet eller derför att det skulle -så vara, än af nyfikenhet att lära känna namnen på de uti balletten -uppträdande personerna, ty äfven sedan han bekommit det, egnade han -deråt icke den ringaste uppmärksamhet. Tvärtom riktades hans blickar -uteslutande uppåt första raden, liksom väntade han att der finna någon -bekant. - -Men huru kunde väl han, den simple arbetaren, hafva någon bekant på en -plats, som kostade åtta francs? Detta var knappast troligt, och likväl -voro hans blickar på ständig upptäcktsresa, börjande vid ena avantscenen -och, efter att hafva gått hela raden omkring, slutande vid den andra, -hvarefter de åter började och fortsatte samma färd, utan att ännu hafva -fått någon bestämd punkt att hvila på. - -Men detta ströftåg gjordes icke blott en gång eller två: det gjordes sex -gånger och hade just börjat den sjunde, när första anslaget till -introduktionen för balletten gjordes af orkestern. Det var ett -kraftfullt anslag, tack vare pukorna och basunerna. Det förde med -oemotståndlig styrka allas blickar till ridån, allas, utom Cambons, ty -dessa, som nu tycktes hafva funnit hvad de så länge sökt, voro -oskiljaktigt fästade vid några personer, hvilka hade sina platser på -högra sidan af samma rad. - -Dessa personer voro bankiren Géronnière, dennes brorsdotter Adelaïde och -hennes fästman hertig Rigobert de Beaudreuil, med hvilka läsaren redan -vid början af denna berättelse gjort en flyktig bekantskap. - -Ifrågavarande personers toalett var naturligtvis den mest utsökta man -kunde se. Den får också icke vara annorlunda, när man intager en sådan -plats inom l’Académie Nationale de Musique. Första radens galleri är -uppbygdt icke blott derför att man derifrån må kunna se bra, utan äfven -för att man der må kunna ses, begapas och beundras antingen för -skönhetens skull eller för toalettens. Det är en sköldborg, så långt -galleriet räcker, af de grannaste och dyrbaraste solfjädrar, hvilka äro -i beständig fläktande rörelse, antingen det är varmt eller kallt i -salongen. Solfjädrar hafva en helt annan kallelse än den att befordra -svalka, såsom de enfaldige föreställa sig. De skola vara för ansigtet -hvad ögonlocken äro för sjelfva ögat, tillslutande sig emellanåt för att -göra blicken desto mera blixtrande, fängslande och oemotståndlig. -Solfjädern aktar sig för att dölja en vacker mun eller en fint bildad -näsa, ty om den betäcker ett ansigte så att endast ögonen och pannan -synas, då kan man vara säker på, att munnen är för stor eller näsan för -trubbig. Derför kan man vara viss om, att en loge-rad med solfjädrar -endast bjuder på sköna partier. - -Men solfjädrarne äro också telegrafer för kärleken. Dock hvem kan läsa -deras mystiska chiffer! Försökom likväl! Följom dessa glänsande blickar, -som, ilande midt öfver parterren, dröja vid ansigtet på en ung elegant -man, som, egande sin plats inom samma galleri, ehuru på motsatt sida, i -samma stund riktar dubbelkikaren på henne med blickarne. Den unge mannen -stryker med handen hårluggen djupt ned öfver pannan. Att det betyder -förtviflan, det veta vi alla, ty på detta sätt förtviflar monsieur -Fechter på Théâtre Historique och herr Dahlqvist på kongl. svenska -scenen. Men hvarifrån denna förtviflan? Jo, damen med de glänsande -blickarne fläktar med en hopvikt solfjäder. En hopvikt solfjäder måste -således betyda hopplöshet. Hastigt ser man den unge mannen stryka -hårluggen tillbaka till dess förra plats, hvarför? Jo, den sköna har nu -till hälften utvecklat den granna solfjädern. En till hälften utvecklad -solfjäder betyder således hopp. Den unge mannen vidrör ånyo sina lockar, -men stryker dem alla uppåt hjessan så att pannan blir helt och hållet -fri, helt och hållet glänsande som en halfmåne, och hvarför? Jo, -solfjädern, helt och hållet utvecklad, skimrar nu af regnbågens alla -färger, hvilket, som man vet, betyder seger öfver ovädret och stormen, -betyder lycka och leende himmel. Ack, de solfjädrarne! huru hafva de -någonsin kunnat vara ur modet! Hvem, om ej de, har lärt oss bruket och -nyttan af den elektriska telegrafen? - -Men icke är det Armand Cambon som gör dessa anmärkningar, ty det är -blott åt ett enda ställe i den stora lysande salongen han egnar sin -uppmärksamhet; han har blott ögon för den förtjusande Adelaïde, der hon -sitter emellan bankiren och hertigen. Skönheten borde icke gerna kunna -trifvas emellan rikedomen och börden, emedan den förra är för hård och -den sednare för stolt, och begge äro lika ogenomträngliga. När Afrodite -uppstiger, uppstiger hon ur hafvet, emedan hafvet är fritt. Skyggande -för bergens och klippornas skuggor, vill hon endast omgifvas af lätta -moln och blanka vågor, ty de förra kunna genomglödgas af hennes kinders -brand och de sednare återspegla gudablicken. - -Armand tyckte att bankirens arftagerska och hertigens brud riktade sin -kikare ned på parterren och företrädesvis på hans egen obetydliga -person. Borde han röja att han kände igen henne? borde han helsa på den -vackra och rika flickan? Nej, det är brist på takt, om parterren helsar -på första radens galleri. Det är icke “comme il faut“, om en biljett, -som endast kostar fyra francs, helsar på en biljett som kostar åtta. -Adelaïde, hon lika litet som någon annan, visste ej att Armands biljett -kostade till och med tio francs, emedan fyra ströko i biljettluckan, två -för fjerde ledet af queue’n och fyra för hyran af den garderob, hvaruti -arbetaren nu nödgades visa sig, enär en blus icke passar för de -förnämare teatrarnes parterrer. - -Valspråket: “liberté, égalité, fraternité“ hade ännu icke ljudit öfver -landet, stod ännu icke måladt på de offentliga byggnaderna. Det ljöd och -målades år 1848. Då omfamnade också kasimirsrocken blusen, liksom -sidenrocken kysste bomullskoftan. Men Judas-kyssar hafva ingen -välsignelse. Nu står visserligen valspråket qvar på murarne. Men den -förnäme och den rike le deråt; arbetaren och den fattige le också deråt. -Man vet att om också ståndsprivilegierna kunna, såsom äfven skett, falla -för _en_ revolution, så stupa fördomarne kanske icke en gång för tio. De -bita sig fast i sederna som rosten i stålet, hvilken återkommer, hur -mycket det sednare än poleras. I Frankrike har man likväl kommit så -långt, att, liksom valspråket kan sitta på muren, utan att genomtränga -den, så sitter också jemlikheten på ytan af samhällslifvet, utan att -ännu förmå genomglödga det. “Monsieur“ är gemensamt för grefven och -kolbäraren, liksom “mademoiselle“ för prinsessan och grisetten. -Artigheten i Frankrike är för dess fördomar hvad plantan är för klippan. -Ännu är hon blott dess prydnad, men låt henne sitta någon tid, tilldess -hon slagit alvarligt rot, och hon skall en gång spränga den. - -Armand kände mycket väl igen Adelaïde; men kände väl hon igen honom? Han -tyckte väl att ett vänligt leende spelade på hennes vackra läppar, han -trodde sig äfven förmärka, att hon hviskade något till sina begge -grannar, och att dessa derefter riktade sina dubbelkikare ned emot -honom; men han hann ej förvissa sig derom, ty i detsamma uppgick ridån, -hvarvid allas blickar flögo mot scenen, ty nu börjas balletten. - -Det är en liten sal i värdshuset Hvita Hästen man först skådar. En mängd -folk, tillhörande en liten by i Brétagne, är samlad derinne. Man dricker -vin, spelar kort och dansar naturligtvis. Menniskan roar sig ungefär på -samma sätt i söder som i nord. Oförmodadt störes glädjen af ett våldsamt -oväder, åska och regn, det förstås. Allmän oro. - -Men oron blir ännu större, när genom den hastigt uppryckta -värdshusdörren en främmande herre inträder, svart som en munk och blek -som döden. Vi skynda genast att presentera honom, ty det är ingenting -att hålla på. Det är ingen annan än djefvulen sjelf som är ute på resor -i det vackra Brétagne, men att han reser i så ruskigt väder, det är icke -hans fel, utan författarens till balletten, monsieur Saint-Léon’s. - -Monsieur Saint-Léon, Fanny Cerritos afundade make, finner det dramatiska -fordra, att hin onde uppträder så der högtidligt under åska och på detta -sätt kostymerad, ehuru man med skäl bör kunna fråga, huru den kan se ut -som en munk, hvilken alltid visar sig såsom en ljusens ängel, eller huru -den kan vara blek som döden, hvilken sjelf är idel eld och lågor. - -Monsieur Saint-Léon är en renhårig katolik och derför har han gifvit hin -onde ett temligen protestantiskt namn, nämligen Matheus med titel af -doktor, ehuru fan vete hvar han blifvit promoverad. - -Doktor Matheus anhåller, under åtbörder och miner som alla förstå eller, -rättare sagdt, måste förstå, att det goda folket ville ge sig tillfreds, -emedan han för sin del icke finner sig besvärad af deras glada -tidsfördrif. Hvarför skulle han också ha någonting emot dansen, vinet -och korten? Tvärtom, skulle han ha något att anmärka mot våra -läsareprester, så vore det troligtvis för deras predikningar mot bruket -af dans, vin och kort. - -Det enkla anspråkslösa landtfolket, ehuru det aldrig finner sig rätt väl -i förnämt sällskap, fortsätter icke desto mindre sina nöjen ända till -dess doktor Matheus, som ibland har sina underliga infall, tar sig till -att slå omkull vinbägarne och kasta kortlekarne på golfvet. Men hvem hin -kan också med dåligt vin och gamla spelkort! Vinhandlarne och -kortfabrikörerne skola väl också lefva. Doktor Matheus är kanske blott -en profryttare, utskickad i deras intresse. - -Emellertid aflägsnar sig landtfolket med några sorgliga “pas“, hvarefter -doktor Matheus blir ensam med värdshusvärdinnan, som fordrar betalning -för det utslagna vinet och de förkastade korten. Hin är ingen knuslare. -Värdinnan blir nöjd och aflägsnar sig för att ställa ett rum i ordning -åt sin oväntade gäst, ett rum med utsigt både åt gatan och gården. Hin -onde slår sig ned på en stol framför brasan, som naturligtvis är i hans -smak. Han synes tankfull, kanske tänker han på sin mor och sin varma -rymliga våning, som han nu måste försaka. Men hvad gör man icke för den -arma mensklighetens skull? - -Under tiden inkommer en annan resande, men hvilken visst icke gör så -mycket väsen af sig som den förre, ehuru han är följd af betjent, -bärande i ena handen en nattsäck och i den andra ett fiolfodral. Den -nyankomne är en helt ung man, till yrket fiolspelare. Hans namn är -Urbain. Att han är en rygtbar virtuos, det kan man se på det dyrbara -fiolfodralet och på den ståtlige betjenten. Men Urbain, ehuru en ganska -vacker karl, ser ut i synen som om han antingen nyss blifvit uthvisslad -från konsertsalen, eller fått en sticka i venstra handens pekfinger, så -oumbärligt för greppet på fiolen. - -Doktor Matheus, den store menniskokännaren, ser att det står illa till -med den store konstnären, men som han sjelf icke ser det illa, så lemnar -han brasan, och nalkas den unge mannen. Det uppstår snart ett lifligt -samtal emellan de begge resande. Men tunga och läppar hafva ingen del i -denna konversation: den föres uteslutande med grimaceringar, med händer -och fötter. För att förstå hvarandra, måste man antingen vara -ballettmästare eller hexmästare. Lyckligtvis är detta nu fallet, ty -Urbain är ingen annan än monsieur Saint-Léon sjelf, och hvem doktor -Matheus är, det hafva vi redan haft äran nämna. - -Doktor Matheus utsträcker högra armen i flere krumbugter, pekar än på -hufvudet, än på bröstet och än på brasan. Det betyder: “Monsieur! ni är -kär, kär i en ung, skön och rik flicka, som heter Hélène hvilken är -dotter till en grefve som heter de Vardeck.“ - -Urbain studsar tre steg baklänges mot spiseln och slår sig med flata -handen för pannan. Det betyder: “Hur fan vet ni det?“ - -Doktor Matheus slår med begge knutna näfvarne i luften, troligtvis för -att föreställa framfötterna på en springande häst, hvarefter han pekar -på dörren. Det betyder: “Fröken Hélène är ute och åker, men hon kommer -snart hit.“ - -Urbain rusar fram mot doktor Matheus med händerna på hjertat och -blickarne mot taket. Det betyder: “Jag tackar dig, store Gud!“ - -Nu blir det doktor Mathei tur att också studsa tillbaka och slå sig för -pannan. Det betyder: “Otacksamme! ni misskänner mig! hvarför såra mitt -öra med ett så anstötligt namn!“ - -I detsamma öppnas dörren, och fröken Hélène, åtföljd af sin fader, -grefve de Vardeck, och sin fästman, baron de Saint-Ibars, inträder. -Hélène (Fanny Cerrito) är förtjusande, och likväl är sylfiden ännu icke -annorlunda klädd än vanliga fröknar, som komma från regnväder. Hon har -lång gredelin sidenrock och en ganska anspråkslös hatt på hufvudet med -en liten hvit slöja, som hon genast drager från ansigtet. Detta ansigte -är icke bländande skönt, men det har ädla, uttrycksfulla drag, och det -ligger en obeskriflig ljufhet öfver det hela. Man kan, liksom Urbain, -blifva förälskad i henne, utan att, liksom Saint-Léon, behöfva se henne -som sylfid. - -Grefve de Vardeck nickar åt Urbain och utpekar honom för sin dotter med -en åtbörd, som skall säga: “Se der, Hélène, är den unge fiolspelaren, -som häromdagen spelade på hofvet och vann ett sådant bifall. Säg honom -några artiga ord för hans vackra stråke.“ - -Hélène kastar en flyktig blick på artisten, men börjar derefter de allra -ljufvaste hviskningar med baron de Saint-Ibars. Hur kan man också komma -ihåg stråkar och deras dragare, när man hviskar med en fästman, som är -baron? - -Den arme Urbain är förskräcklig att åse. Hans ögon stirra som en fånes -och han vrider sina händer, så att knäppningarne uti dem höras genom -orkestern. Allt det der betyder: “Ve mig! hon föraktar mig för det jag -spelar fiol; men hvarför skulle jag också bli fiolspelare! hvarför blef -jag ej ryttmästare vid dragonerne, såsom min moder önskade! ... Ack, om -jag hade ett adelsdiplom i min ficka, i stället för att släpa med mig en -hel koffert med öfningar för fiol! ... Jag skall slita hvarje hårstrå -från min hjessa och hvart tagel ur min stråke, jag skall binda en sten -både vid min och fiolens hals samt dränka oss begge, bara jag väl kommer -ut och får se tillräckligt med vatten!“ - -Under det Urbain på detta sätt rasar, aflägsnar sig det förnäma -herrskapet, för att intaga sina rum i Hvita Hästen. Men vi glömde nämna -att i sällskap med herrskapet var äfven en andlig man, pater Anselmo, -hvilken, ehuru blott benediktiner-munk, likväl hade så stor respekt med -sig, att doktor Matheus genast vid hans första åsyn försvann genom en -vägg, hvarvid hin onde gynnades af ett ypperligt maskineri. - -Den helige benediktiner-munken, som hyser deltagande för Urbain, -hvilkens hjerta han genomskådat, ger honom en öm, faderlig blick, lägger -händerna i kors öfver sitt bröst och visar derefter sin unge vän dörren. -Detta betyder: “Jag ser hur det är fatt med dig, stackars barn; men när -hörde du att en skön fröken med 100,000 francs i ränta gifte sig med en -olycklig, som spelar fiol? ... Följ derför himmelens råd och res din -väg, medan du har något qvar efter sista konserten ... res hvart du -vill, res par exemple till Stockholm: der kan du möjligtvis få dig en -grosshandlardotter och en liten häst, ty grosshandlarne i Stockholm äro -mycket musikaliska och sätta stort värde på hästar ... Res i himlens -namn och passa på medan dörren är öppen!“ - -Efter detta visa råd går den helige mannen ut för att, liksom alla -andra, få nattqvarter i Hvita Hästen. - -Oaktadt den vises förespeglingar om grosshandlardottern och den lille -hästen, står dock Urbain fast i sitt beslut att dränka sig och skrider -mot dörren med några högtidliga långsamma “pas“, ty man brådskar icke -med sådana saker. Då visar sig ånyo doktor Matheus, som icke vill att -någon menniska skall förgås i vatten, så länge det finnes ett annat, -mindre kyligt element att fly till. - -Genom den mest vältaliga mimik lofvar doktor Matheus att hjelpa den -stackars fiolspelaren, lofvar att skaffa en fiol, bättre än alla -cremonesare och brescianare, med ett ord, ett instrument för hvars -verkligt glödande toner till och med en prinsessa kunde dansa. - -Hvad skulle den stackars Urbain göra? För att vinna en sådan flicka som -Hélène, är det icke nog med att spela som Paganini: man måste spela som -sjelfvaste fan. Han går in på att emottaga fiolen, isynnerhet som doktor -Matheus icke sätter i fråga någon betalning genast. Artister äro färdige -att köpa hela verlden, allenast de få anstånd med betalningen. - -Nu börjar doktor Matheus en hel hoper hexerier, en faslig mängd -omständigheter, som den lede frestaren visst icke behöfver i det -allmänna lifvet, men som taga sig särdeles väl ut från scenen. Han drar -en trollring omkring den arme konstnären, och det blir en scen à la -Friskytten; åtminstone har monsieur Pugni, kompositören till -ballettmusiken, knipit en och annan godbit ur den bekanta -stöpkuls-scenen, uppspädd med några dissonanser ur helvetes-kören i -Robert. Basunen, fagotten, oboen och piccolan ha ett fanders göra, under -det att fiolerna, mensklighetens representanter, iakttaga ett -evinnerligt tremulando, hvilket också är i sin behöriga ordning. - -Skuggor uppstiga ur jorden, förmodligen vålnader af amatörer och -guvernanter, som i lifstiden pinat folk till döds med qvartetter och -romanser. En vålnad bär kärlekens blomma, en annan lagerkransen, en -tredje tjusar-ormen. Dessa trenne ingredienser kastar doktor Matheus i -en kittel eller ångpanna, ty vi förmoda att Belzebub följt med sin tid -och icke varit den ende som förbisett ångkraftens stora företräde. -Slutligen lägger han äfven i pannan Urbains cremonesare, som gjort -sådant uppseende vid hofvet. Allt detta sammanröres, kokas och förvälles -med en påpasslighet och säkerhet, som röja att det icke är den första -soppan doktor Matheus lagar. - -Det fanns, med undantag möjligtvis af Armand Cambon, ingen åskådare i -salongen, som icke med odelad uppmärksamhet följde alla dessa -tillredelser, ja sjelfva damerna glömde att fläkta med sina solfjädrar. -Man har ända från barndomen hört så mycket talas om fan, att man -naturligtvis skall vara nyfiken att se huru han kan ha det hemma hos sig -sjelf och huru han sköter om sitt hus, likväl med vilkor att man sjelf -slipper höra till hushållet. Hvad Armand Cambon beträffade, så hade han -delat sina tankar och blickar mellan scenen och första radens galleri. -Mer än en gång hade han sammanblandat Adelaïde med Hélène, Géronnière -med grefve de Vardeck och sig sjelf med Urbain, ehuru han icke kunde -spela fiol. Men det allra oartigaste var att han i doktor Matheus såg -hertig de Beaudreuil och i denne såg doktor Matheus, hvilket icke är -ovanligt af den som säljer messingskedjor. - -Emellertid har doktor Matheus fått soppan färdig, och ur pannan stiger -nu en liten djefvul till instrumentmakare, som bär en fiol i famnen, -hvilken han lemnar sin mästare, och derefter ögonblickligen försvinner, -utan att man ser hur det går till. - -Vi tycka just hvad myror våra maskinister i Stockholm, herrar Forsberg -och Motander, skulle få i sitt hufvud, ifall en gång ifrågavarande -ballett med sitt rika sceneri komme att der gifvas! - -Urbain, som, under doktor Mathei laborationer, varit ett bestört vitne -till detta satans spektakel, emottager nu ur doktorns händer -instrumentet med tillhörande stråke. Han knäpper på strängarne. Det är -förvånande att instrumentet från afgrunden kan stämma så väl: det är ju -accorder så att man kan smälta dervid. Deremot är det mindre underligt, -om stråken är bättre hartsad än de, som tillverkas på jorden. - -Må ingen tro att, när Urbain stryker på fiolen, någon ledamot af -orkestern står mellan kulisserna och spelar. Monsieur Saint-Léon har en -ballettmästare i sina ben, men i sina fingrar har han en virtuos på -fiol; han kan på samma gång piruettera och drilla. Visserligen är han -ingen Paganini, ingen Ernst; men han har fått Fanny Cerrito att dansa -efter sin fiol, och det är mer än alla konsertsalars applåder. - -Emellertid pröfvar Urbain “le violon du diable“ och hans inspiration ger -sig luft i en mängd kromatiska skalor samt i ett staccato, värdigt vår -Nagel. Verkan uteblifver också ej. - -Hélène, i en tunn retande nattdrägt, denna likväl mycket kortare än -andra fruntimmers, sväfvar in på tåspetsarne. Ännu dansar hon ej, men -hon står på tåspetsen mycket säkrare än en jätte på sin häl. Hélène -synes förtjust, Urbain hänryckt och fan belåten. - -Men den helige Anselmo, ty benediktiner-munkar hafva alltid ett vaksamt -öga på vackra flickor, skyndar in och leder ut den unga grefvinnan, -hvilken, under det hon motsträfvigt aflägsnar sig, låter falla ett -rosenband, som Urbain naturligtvis genast lägger vantarne på. Sedan den -sköna synen försvunnit, går Urbain, med fiolen under armen, för att -lägga sig och drömma de ljufvaste drömmar, efter att likväl förut hafva -tagit ett tacksamt afsked af doktor Matheus med en åtbörd, som betyder: -“God natt, monsieur! jag står hos er i evig förbindelse.“ - -Doktor Matheus kan ej önska sig ett bättre godnatt. Han öppnar munnen -till ett rysligt leende, som betyder: “Det går bra! ändå en strömming!“ - -Teatern förändras till en lysande sal i slottet Poulighein, der grefve -de Vardeck gifver bal till firandet af sin dotters födelsedag. Den -lycklige baron de Saint-Ibars är naturligtvis der, men äfven den ännu -lyckligare Urbain, som af Hélène fått inträdeskort till balen. Hélène -visar sig klädd till bal, men hvilken baldrägt! den blomstersirade -gaskjorteln räcker knappast till knäna. Hvilken annan fröken skulle väl -våga visa sig i en sådan toalett? Men hur många fröknar hafva väl sådana -fötter och ben att skryta med? - -Icke heller nu dansar Fanny Cerrito. Men hon sväfvar omkring, blickar, -rörer armar och hufvud. Hon behöfver ingen tungans tolk. Ehuru tigande, -talar hon ändå ett språk, som är beslägtadt med högre verldars; och -likväl ligger i alla hennes blickar och rörelser något så naturligt, så -menskligt, att det utan svårighet kan fattas och förstås af den mest -okunnige på jorden. Fanny Cerrito skulle kunnat vara född stum och ändå -vara den vältaligaste bland dödliga. Vi skulle icke vilja höra henne -tala, ty det skulle kanske störa vår illusion. - -Alla synas hänförde af henne, alla, utom grefve de Vardeck och baron de -Saint-Ibars, som komma underfund med att det egentligen är med Urbain -hon talar, ehuru denne med sin fiol under armen står på ett anspråkslöst -afstånd. De skaka sina ädla hufvud och slå ihop sina händer. Det -betyder: “Hélène! hvarför tisslar och tasslar du med fiolmenniskan?“ - -Hélène förer handen till sitt bröst och bara blickar. Det betyder, nej -det är: “Fader, jag älskar honom och det är han som skall bli min make!“ - -Allmän fasa, ty alla hafva hört henne. En döf kan höra hvad ett sådant -öga talar. Baron de Saint-Ibars, fästmannen, svänger sig omkring på -venstra benet och sjunker derefter förkrossad i armarne på en figurant, -som uttrycker sitt deltagande genom att upplyfta högra foten. - -Grefve de Vardeck struttar först “trois pas“ fram och “trois pas“ -tillbaka. Derefter vänder han ut och in på ögonen och rifver sig i -håret. Allt det der betyder: “Ve mig! min dotter vurmar på fiol! ... hon -gifter sig med en usling, som lefver af konserter! ... sista ättlingen -af 800 anor skall kanske i en framtid lära barn spela för åtta sous i -timmen! ... en fiolstråke i min stamtafla, o mina fäders gud!“ - -Grefve de Vardeck rätar upp sin sammanfallna gestalt, vinkar åt -betjenterne och pekar på Urbain, som med framsträckt fiol och upplyftad -stråke, lik en riddare med sköld och svärd, är färdig att försvara sin -brud mot både gamla och nya verlden. Betjenterne skynda fram till -Urbain; men i stället för att servera honom med glace och lemonad, fatta -de tag uti fiolspelaren och kasta honom utför trapporna med den satans -fiolen efter. - -Hélène bleknar, ja hon bleknar verkligen; hennes ögon fuktas, ja man ser -perlkransen kring dessa sköna ögon på samma gång återspeglande -förtrytelsens och smärtans trognaste bilder. Hon rör sig, utan att man -kan säga om hon vidrör golfvet, hon försvinner och ridån faller öfver -första akten. Men ännu ser man, huru Hélène tar afsked af den borg, som -sett henne födas, af den far, som vårdat hennes barndom, af det folk, -hvilkas prydnad hon var. Man ser hur hon försvinner, för att följa -hjertats bud, för att uppbygga kärlekens hydda på okänd strand. Så förgå -några minuter innan bifallsstormen bryter löst, och när den börjat, -räcker den längre än några minuter. Fanny Cerrito inropas och -öfverhöljes med blommor. - -Fanny Cerrito borde icke kunna behöfva den beryktade “la claque“, -hvilken, till föga heder för det mest upplysta folk och dess många -utmärkta konstnärer, ännu fortfar att drifva sitt ofog på samtlige -teatrarnes parterrer. Det finnes personer, som genom denna industri -samlat sig mer än vanlig förmögenhet. En kort beskrifning deraf är -kanske på sitt ställe. En teater-direktion utser af många sökande den -till klackör-chef, som jemte nödigt vigilerings-snille besitter förmåga -att beherska och styra andra, med ett ord, göra sig respekterad. Denne -erhåller en betydligare årlig lön, tillförsäkrad af direktionen, och -förfogar derjemte öfver ett visst antal parterr-biljetter för hvarje -spektakel-afton, och dem han får använda huru honom för godt synes. På -operan har klackör-chefen för närvarande omkring fyrtio biljetter, men -det händer understundom att han eger hela parterren så när som på tio -till femton biljetter, hvilka för syns skull säljas i biljettluckan. -Chefen utväljer till sitt biträde tvänne löjtnanter, dem han sjelf -aflönar, samt en kärntrupp af mellan trettio och fyrtio man, tillhörande -det slags menniskor, som icke veta hvar de skola tillbringa sina aftnar -och naturligtvis hylla sig till den, som består dem fri -spektakel-biljett, fria ljus och fri värma för qvällen. Denna kärntrupp, -som alltid måste vara marschfärdig, intager midten af parterren med sin -chef i centern och löjtnanterne på flyglarne. När chefen, som för detta -ändamål tagit order af teater-direktionen eller artisterne, klappar och -ropar bravo, klappar och ropar också kärntruppen. Löjtnanterne se noga -efter att ingen hand är overksam och ingen mun tillsluten. Det händer -mycket ofta, isynnerhet vid representationerna af gamla teaterstycken, -att hela kärntruppen sofver i god ro; men en minut innan applåden skall -gifvas, stöta chefen och löjtnanterne med armbågarne till sina grannar, -hvilka i sin ordning knuffa till sina närmaste, så att, när signalen -gifves, alla äro färdiga till tjenstgöring, hvarefter de obesväradt få -tillsluta sina ögon och nicka åt konsten tilldess nästa armbåge kommer. -Chefen och löjtnanterne, hvilka hafva så betaldt att de kunna sofva om -nätterna, äro naturligtvis alltid vakna och påpassliga. Dessutom finnas -extra klackörer, hvilka, efter skedd anmälan, antagas af chefen vid -utomordentliga tillfällen; men dessa få ej hela sin biljett gratis. De -få t. ex. en parterr-biljett, som annars kostar fyra francs, för två med -skyldighet att klappa och ropa för resten. Desse stå äfven under chefens -och löjtnanternes befäl. Slutligen finnes en tredje klass, kallad “les -solitaires“, sådana som, i stället för att köpa sin biljett i luckan, -direkte vända sig till berörde chef, som skaffar dem biljetter till -hvilken plats som helst i salongen för tjugo till trettio procent -billigare pris. De stå icke under chefens eller löjtnanternes befäl; men -de emottaga med biljetten en vänlig påminnelse om tacksamhetens heliga -känsla, lämpad efter de tjugo till trettio procent, som blifvit -rabatterade. Det är isynnerhet på biljettförsäljningen som chefen -förtjenar, ty han betalar naturligtvis ingenting åt teater-direktionen, -som, i fall pjesen ej på annat sätt kan bereda fullt hus, gerna ser att -raderna äro fulla. Men han förtjenar äfven om pjesen i och för sin egen -förtjenst ger fulla hus, ty då behöfver icke “la claque“ vara så stor -och då kan han för samma pris som i biljettluckan sälja sina lediga -platser. För någon tid sedan begrofs i Paris en klackör-chef, som lemnat -efter sig ett kapital med 80,000 francs i ränta. Han följdes till -grafven af en oräknelig folkskara, äldre och yngre klackörer -naturligtvis, men äfven flere författare och skådespelare, hvilka alla -ansågo sig stå i förbindelse hos den döde. En författare höll det -vackraste tal vid grafven. Åhörarne applåderade, värdiga sitt rykte, -utan att afvakta signalen från likkistan, hvilket frivilliga dévouement -ansågs hedrande för den salige döde. Författaren till denna berättelse -språkade en gång med en ordinarie klackör rätt alvarsamt om saken. -“Monsieur“, sade han, “la claque är nödvändigare för teatern än puffarne -i tidningarne och ekläreringen i salongen. Den stora massan af publiken -är okunnig i den sköna konsten. Hvem är det som visar denna massa det -skönas momenter och ger henne tillfälle att uppskatta och belöna dem, om -ej la claque? För öfrigt kan samma publik vara olika lifvad. Den kan ena -aftonen med köld emottaga samma stycke och samme konstnär som den jublat -åt den föregående qvällen, ehuru stycket är lika godt och utföres lika -väl. Hvem är det då som på den kalla aftonen gör både konsten och -konstnären rättvisa, om ej la claque? Allmänheten är orimlig äfven i -sitt bifall, ty hur ofta afbryter den ej med sina handklappningar en -konstnär midt i hans skönaste prestationer! hvem är det då som nedtystar -publiken, till dess arian eller deklamationen är slutad, om ej la -claque? Menniskan är alltid ett barn, som behöfver ledas och styras, i -skolan såväl som på embetsrummet, i kasernen så väl som i -teater-salongen.“ — Sofisterne äro icke de lättaste att disputera -omkull, helst när de tala franska. Vi glömde omtala, att författare, -kompositörer och artister af alla slag dessutom smörja “la claque“ både -med biljetter och presenter. Victor Hugo och Scribe, Meyerbeer och -Auber, Rubini och Malibran hafva skattat deråt lika ifrigt som många -andra. Fanny Cerrito försakar icke heller “la claque“, men det är hennes -eget fel om klackörerne, sjelfve hänförde, glömde att genast applådera. - -Armand Cambon hade med förargelse sett huru grefvens domestiker kastade -Urbain utför trapporna och med förakt följt denne, som lät sig utkastas. -“En fiolspelare är och blir ändå alltid en fiolspelare“ hade han mumlat -för sig sjelf; “han har valkar på fingerspetsarne, men ingen muskel i -sin arm ... Jag skulle ha spelat en annan fiol, jag, om jag varit i -Urbains ställe.“ - -Men snart var han, liksom alla andra, hänförd af Fanny Cerritos -tjusningskraft och vaknade först vid bifallsstormen. Då höjde han sina -ögon upp till första radens högra galleri, kanske för att be bankirens -brorsdotter göra detsamma för Armand Cambon som grefvens dotter gjort -för en stackare, som låter kasta sig utför trappan. Då blef han varse -att både Adelaïde och hennes begge kavaljerer i detsamma helsade på -någon, som måste hafva sin plats midt emot. Han följde riktningen af -deras blickar, och ehuru han ej helsade liksom de, blef han kanske mera -öfverraskad än någon af dem. - -Han upptäckte nämligen att fyra platser på venstra sidan af första -radens galleri, som förut varit lediga, nu blifvit intagna af tvänne -fruntimmer och tvänne kavaljerer. Af dessa fyra personer kände han blott -en enda, men denna enda, lysande som en prinsessa men säkert skönare än -någon sådan, var markisinnan Eulalie d’Estelle. - -Parterrens ögon, hvilka förut haft sitt mål på första radens högra -galleri, der den vackra Adelaïde satt, vände sig nu åt venster, slukande -den allt förbländande markisinnan. - -Men hvarför kom hon så sent, hvarför vid första aktens slut? Var det, -emedan det, liksom hos oss i Sverige, är “comme il faut“ att först komma -när skådespelet är halfgånget, för att derigenom visa antingen att man -är mycket upptagen eller att man ej är anfäktad af den nyfikenhet, som -man vanligtvis finner hos dem, som brinna af åtrå efter det skönas -produktioner, men hvilken plebejska åtrå så föga bör anstå folk af god -ton? — eller ville markisinnan, med behagsjukans vanliga politik, dröja -så länge med sin uppenbarelse i opera-salongen tilldess den -uppmärksamhet, som möjligtvis före hennes ankomst egnats någon farlig -medtäflarinna, genom en timmes ihärdig dyrkan blifvit något mattad, -hvarefter hennes seger naturligtvis borde blifva desto säkrare och -fullkomligare? Detta sednare var knappast troligt, ty markisinnan -Eulalie d’Estelle visste nog att hon, åtminstone för denna saison, hade -priset. Ville hon kanske fördunkla Fanny Cerrito? Detta vore kanske -något kinkigt för tillfället; men kunde hon väl, hon, legitimisten i -S:t-Germain, täfla om priset med en dansös, om än aldrig så stor? En -dansös är herskarinna så länge hon sväfvar på scenen bakom sin strålande -ram. Men ställ henne på verldsteatern vid skenet af de förnämes eller -rikes kristall-kronor, ställ henne der vid sidan af dem, som till och -med äro mindre sköna än markisinnan, och hvad blir hon? möjligtvis en -märkvärdig personlighet, mer än tillräckligt belönad för den smickrande -uppmärksamhet man genom bjudningen visat henne, men aldrig blir hon en -afundsvärd förtjusarinna, hvars flyktigaste blick är en belöning för -andra. - -Armand hade länge svårt för att taga sina ögon från markisinnan, och det -var icke utan en viss stolthet som han tänkte på att denna förtrollande, -af alla så hyllade varelse aftonen förut tryckt honom till sitt bröst, -kysst hans läppar, öfvergjutit honom med sin brännande, berusande -andedrägt och att hon helt och hållet kunnat vara hans, derest icke — — -Men hon ställer den stora elfenbenskikaren för sina farliga ögon; hon -börjar mönstra hela denna salong, som dyrkar hennes skönhet; hon försmår -icke heller parterren, som nästan vrider halsarne ur led för att kunna -se upp till henne. Ingenting bör föraktas här i verlden. - -Men hvarför dröjer hennes beväpnade ögon så länge vid en viss plats på -denna parterr? hvarför öfvergjutes hennes ansigte dervid af en så högröd -färg? hvarför darrar hennes fina hand kring elfenbenet? - -Armand slog ned sina ögon, likaledes rodnande och försagd, ty han kände -sig träffad af den blixt, hvilken sköt fram ur kikaren, liksom elden ur -en bösspipa. - -“Stackars qvinna!“ sade Armand för sig sjelf; “hon rodnar ... Om det -just icke är af blyghet, är det åtminstone af blygsel ... det var orätt -af mig att betrakta henne så ihärdigt ... hon har ändå varit god mot den -stackars Simon.“ - -Armand kände ännu icke till Hvita Björnens resa till kolonierna i -Algeriet. - -“Jag vill derför med en blick tacka henne å Hvita Björnens vägnar“, -fortfor Armand för sig sjelf, hvarefter han ånyo såg upp till första -radens venstra sida. - -Då såg han henne rikta kikaren midt öfver mot högra galleriet, under det -att hennes läppar krusades af ett löje, så elakt och vidrigt, i trots af -den sköna grunden, att Cambon ovilkorligen vände sig bort och flyttade i -stället sina ögon till högra sidan, för att rena dem i Adelaïdes -jungfruliga blick. - -Men innan hans ögon hunno henne, föllo de på hertigen, hvilken genom sin -kikare likaledes tycktes betrakta markisinnan och äfven med ett löje, -som liknade doktor Mathei, i det ögonblick denne drog trollringen -omkring den stackars Urbain. - -Det föreföll Cambons starkt upphettade inbillning som om eldgnistor -sprakade fram ur de begge mot hvarandra riktade dubbelkikarne och att -gnistorna, mötande hvarann midt öfver parterren, slutligen förenade sig -till en brinnande ring, midt i hvilken han trodde sig igenkänna -Adelaïdes bleknande gestalt. - -Blodet rusade nu till hans hufvud, hans tinningar bultade, hans tänder -sammanbetos. Han reste sig från sin plats, utsträckande armarne åt hvar -sin sida, liksom ville han rycka ned de begge demonerne, demaskera dem -inför verlden och sedan trampa dem till stoft under sina fötter. - -“Pardon, monsieur!“ hördes en röst bakom honom; “var god och sitt ned -... ser ni ej att ridån är uppdragen?“ - -“Sacre-dieu!“ tillade en annan röst vid sidan; “ni stack mig i ögat med -fingret ... ni är antingen galen eller drucken, s’il vous plaît!“ - -“Pardon!“ svarade Cambon och satte sig ned med tvänne förbannelser i -sitt hjerta. - - - Andra akten af Le violon du diable: - -Teatern är i tvänne afdelningar. I den ena, en täck paviljong, ligger -Hélène inslumrad på en soffa. Urbain ligger på knä framför denna, med -läpparne på Hélène’s öfver soffkanten hängande hand. Det torde vara -svårt att afgöra hvilkendera i denna stund har den ljufvaste drömmen, -hon som sofver eller han som vakar. I den andra afdelningen, en större -värdshussal, är en mängd landtfolk sysselsatt med lek och dans. Alltid -framställes det goda landtfolket på scenen lekande och dansande, liksom -det icke hade annat att göra. - -Det är ingen obetydlig sväng, kunna vi försäkra, ty franska operans -ballett, utom solo-dansörer och solo-dansöser, består af öfver 300 -figuranter. Kören är icke heller någon småsak, ty den är ännu talrikare. -Det blir något af, när alla dessa komma tillsammans jemte en bataljon -fotfolk och fyrtio husarer till häst, såsom vi sågo i “Charles six“, en -grann, men hårdsmält opera af Halévy, som visserligen behöfde stödja sig -på “la claque.“ - -Urbain lemnar den älskades hand och går ut i salen, med anhållan att det -goda folket, som icke kan hålla sig tyst när det dansar, täcktes maka -sig ut och dansa i solhettan, hvilken anhållan genast uppfylles, ty det -goda landtfolket är äfven alltid färdigt att lyda. Urbain ämnar derefter -återvända till paviljongen, hvilket är ganska naturligt, då han blir -varse en öppning i golfvet, hvarutur rökhvirflar stiga, som deremot -förefalla mindre naturliga. Men när han i detsamma möter doktor Matheus, -finner han ordspråket besannadt: “Ingen rök utan eld.“ - -Urbain störtar baklänges med händerna för ansigtet. Det betyder: “Nu tar -fan vid mig!“ - -Doktor Matheus slår sig flere hvarf på bröstfickan, lik den som är ute -på vigilans, och pekar på afgrundshålet. Det betyder: “Monsieur! jag -vill ha betaldt för instrumentet ... Var så god stig ned på kontoret och -liqvidera!“ - -Urbain vänder bort ansigtet och slår ifrån sig med afviga handen. Det -betyder: “Monsieur! begär icke att jag skall ha kontanter morgonen efter -det jag enleverat en vacker, men arflös flicka! ... Och dessutom har jag -icke tid, ty jag skall dricka café-au-lait med min älskarinna.“ - -Doktor Matheus är ingen blodigel, hur mycket man än må ha att anmärka -mot hans moralitet och religiositet. Han vill för ingen del ha -kontanter, han begär endast en skuldförbindelse, för händelse af -dödsfall, och skrifven med blod, emedan bläcket i Brétagne är nästan -oläsligt. Urbain vägrar äfven detta, ty han anar en bysättning för -evigheten. De äro sig lika de der artisterne. - -Doktor Matheus blir förtviflad. Men det är hans eget fel. Hvarför tog -han ej förskrifningen genast och innan han lemnade instrumentet? Den -obetydligaste skomakare fordrar allra minst sin räkning accepterad, -innan han lemnar ut stöflorna. Doktor Matheus var för godtrogen, och -likväl, hvem bör känna menniskan bättre än han? - -När nu ingenting annat hjelper, börjar han trolla, ty det är alltid -sista utvägen. Sålunda trollar han fram en figur så lik Hélène’s f. d. -fästman, baron de Saint-Ibars, som det ena bäret det andra. Den förmente -baronen går, till Urbain’s stora förskräckelse, helt enkelt in i -paviljongen för att borttaga den sofvande Hélène. Men som doktor Matheus -nogsamt inser, att han icke har någon makt öfver en flicka, hvars hela -brott består uti att hafva rymt med en menniska, som spelar fiol, så -framtrollar han äfven en annan figur, alldeles lik Hélène. Med fasa ser -således Urbain, huru baron Ibars utkommer ur paviljongen, bärande Hélène -på sina armar samt närmande sig med sin dyrbara börda den dörr, som -leder ut. - -Nu sticker doktor Matheus ett papper under näsan på Urbain och ber honom -skrifva under, utlofvande på heder och samvete att, derest Urbain det -gör, genast skicka baronen till fanders och föra Hélène tillbaka i -Urbain’s armar, hvilket kan komma på ett ut. - -Urbain, bäfvande för Hélène’s öde, men ännu mera för helvetet, ty enhvar -är sig sjelf närmast, vägrar med en ståndaktighet, som kan reta -gallfeber på sjelfva hin. - -Doktor Matheus undgår icke heller symptomerna af denna feber. Han -sprakar och kröker sig som en påtänd näfver, görande dervid en mängd nya -hocus pocus i luften. En demon uppstiger nu och rycker åt sig “le violon -du diable“, som han kastar midt på golfvet, der det förträffliga -instrumentet ögonblickligen försvinner i en låga, under det att doktorn -betraktar den olycklige fiolspelaren med en blick, som säger: -“Qvintilera nu, din erkebedragare! drilla nu till dig fröknar, som hafva -100,000 francs i ränta, din erkeskälm! ... jag skall ge dig, jag, för -att lura teologie doktorer!“ - -Urbain knäpper ihop sina händer och ser upp mot himmelen. Det betyder: -“Jag lemnar mig i Guds hand!“ - -Teologie doktorn, bestört öfver denna enkla förklaring af gudaläran, -sjunker ned genom jorden under åska och blixt, det förstås; han skall -väl gå på samma sätt som han kommit. Den der förklaringen hade Urbain -kunnat göra strax. Men det är så likt menniskan. Det rätta ordet kommer -alltid i senaste laget. - -Urbain, räddad från afgrunden, är likväl ännu långt ifrån att vara -lycklig. Hin har ju tagit både fiol och älskarinna. För att öfvertyga -sig om sin olycka, skyndar han in i paviljongen. - -Hvad ser han? — Hélène, vaknande, reser sig från bädden. Okunnig om att -den stora hofmålaren Lucifer nyss fotografierat henne, skrider hon emot -sin älskare med ett rosenrödt leende på sina läppar. - -Urbain raglar minst tre famnar tillbaka. Den glada öfverraskningen slår -honom för hufvudet så att alla skrufvarne lossna. Hélène begriper icke -hvad det kommer åt karlen. - -Pater Anselmo, det godas skyddsande, hastar in och tycker, liksom -Hélène, att Urbain bär sig tokigt åt. Som den helige mannen tror att -allt detta härleder sig från brist på stråke och fiol, så framtager han -ur sin kåpa en annan fiol, ett instrument som seraferne strängat och -Sankt Petrus profvat vid de många barnbalerna i det “blå gemaket“. Det -är annat det än fiolen från Lucifers fabrik! Men Urbain stirrar lika -kallsinnigt på himla-instrumentet, som om det hade varit salig Nystedts -fiol i Upsala. - -Religionens och kärlekens förenade bemödanden blifva fruktlösa, ty -Urbain står som en målad bock, i hvars mun man fåfängt sticker det -doftande betet. - -Pater Anselmo lägger fiolen på bordet, korsar sig och vinkar till sig -Hélène. Det betyder: “Låtom oss gå i kyrkan, för att bedja ... Hjelper -icke det, så få vi väl skicka honom till Danviken, och der blir han nog -bättre.“ - -Derefter går patern, förande med sig Hélène, som badar i tårar. Endast -en trogen tjenare stannar qvar. Denne tager himlafiolen från bordet, och -hur länge han sticker den under näsan på Urbain, så griper slutligen -denne tag uti instrumentet och drar några stråktag, men, tyvärr, bakom -stallet, hvilket låter fasligt. Följden af dessa stallmästar-volter blir -också att en liten djefvul kommer öfver scenen, ridande på en eldgaffel. -Trotjenaren, förskräckt vid åsynen af den lille korspsvarte ryttaren, -förklarar huru opassande det är för en mästare på fiol att spela så att -det retar hin på hederligt folk. Urbain känner sin egenkärlek sårad, ty -egenkärleken är den enda skruf, som icke lossnar i en artists hjerna. -Förargad kastar han derför stråken öfver till det rätta stället, och nu -blir det annat ljud i fiolen, riktiga gudatoner, såsom åtminstone -monsieur Saint-Léon föreställer sig. Dermed vare nu hur som helst; -följden blir i alla fall guddomlig. - -Demonen rider sin väg, och i dess ställe visar sig en ängel med Hélènes -ansigte och, hvad som än bättre är, med Fanny Cerritos armar och ben. -Men icke heller nu är det Fanny Cerrito som dansar. Det är gracen sådan -hon uppstod ur konstnärens tanke, lefvande, luftig och varm, innan hon, -framstäld i marmorn, blef en visserligen harmoniskt formad, men likväl -kall, hård och orörlig bild, den man alltid skänker en beundrande blick, -men aldrig sluter till ett glödande hjerta. - -Se henne, när hon rör sig kring den arme fånen, skimrande som fjärilen, -då han tröstande sväfvar kring en af stormen nedböjd ros; förmildrande -som silfverskyn, när den ilar förbi en blek i höstqvällen stirrande -måne! Nämn oss den demon, som vågar dröja i hennes närhet! säg oss den -dödlige, som ej i tanken kysser hennes fot! Det är icke dansösen som -anstränger sig för en blomma, för en diamant; hon är blomman sjelf, -diamanten sjelf, som belönande pryder och riktar snillet för dess trogna -uppfattning af konstens eviga guddom, liksom inom samma bröst samvetet -belönar dygden för dess trohet mot Gud. - -Än böjer hon sig ned, en sjunkande aftonrodnad lik, framför den -olycklige fånen, liksom ville hon locka ned det menskliga medvetandet, i -fall det möjligtvis skulle hafva förirrat sig bland stjernorna; än höjer -hon sig på tåspetsen, en ny Aurora, och öfverfar hans hufvud med sina -armar, dem hon böjer till form af guirlander och kransar, liksom trodde -hon sig på detta sätt kunna locka upp samma medvetande, i fall det -skulle dväljas i djupet af den mörka jorden. Illusionen är fullkomlig. -Det är ängeln, af himmelen sänd, som tröstar, hugsvalar och -upprätthåller menniskan i pröfningens bittraste stunder. - -“Gifves det något så skönt som detta?“ hviskade Armand, under det hans -blick sökte högra galleriet, liksom väntade han svaret derifrån. - -Adelaïdes hela uppmärksamhet hade vuxit samman med gruppen på scenen och -en tår perlade fram ur hennes öga. - -“Ja“, svarade Armand, “den som så uppfattar betydelsen af hvad vi nu se, -stoftets lidande och himmelens miskund dermed, den är lika skön, ty den -deltar i det förra och tror på den sednare.“ - -Armands ögon flyttade sig till venstra galleriet. Markisinnan skämtade -och skrattade med en af sina kavaljerer. När voro ej silkessammeten och -kasimiren en amulett mot “sentimentaliteten“! Armand vände med ovilja -sin blick derifrån. Det “sentimentala“ har blifvit ett förlöjligande -ordspråk. Men detta ordspråk har flutit ur ett förderfvadt bröst och det -bygger sin äreport på ihåliga läppar. - -Sjelfva scenen undergår emellertid någon förändring. Ängelen (Fanny -Cerrito) har försvunnit, ty hon har fullbordat sitt verk. Urbain har -återfunnit sitt medvetande, sitt förstånd, och det första beviset derpå -är att han sätter fiolen till hakan, höjer stråken och spelar Mayseders -variationer. Monsieur Saint-Léon spelar dem kanske icke fullt så bra som -vännerna Randel, d’Aubert och Elvers, men han går dessa dock ganska -nära, och det är ganska vackert det. Hufvudsaken är emellertid att han -spelar dem förståndigt. Mången finner hans spel till och med guddomligt, -men detta torde härleda sig antingen från tron på fiolens himmelska -ursprung eller af det välde, som konstnärens goda genius, ehuru för ögat -försvunnen, ännu utöfvar på åhörarnes öfriga sinnen. - -Slutvariationen är knappast under mycket bifall slutad förrän pater -Anselmo och Hélène, denna numera utan vingar, skynda in och instämma -lifligt i bifallet, såsom man väl kan föreställa sig. - -Strax derefter inrusar grefve de Vardeck med andan i halsen och dammet -på stöflarna. Fortfarande äro hans ögon ut- och invända, och han dänger -sig med knytnäfvarne oupphörligen i pannan. Det betyder: “I detta ruckel -bor min dotter och, ve mig, äfven den fördömde birfilaren! ... jag -kommer säkert för sent!“ - -Munken, den helige allvetande, skyndar fram och lyckas medelst en mängd -lättfattliga rörelser i ben och armar att lugna den stackars grefven, -som omfamnar sin dotter, likväl skakande på hufvudet, under det han ser -på pater Anselmo. Det betyder: “Jag har min dotter helbregda åter, -lofvad vare Sainte-Cécile! ... Men begär icke, vördade pater, att jag på -mina knän af 800 anor skall vagga barnbarn, som hoppa öfver fiolfodral -och rida på stråkar ... begär det ej, mon père!“ - -Pater Anselmo tager genast upp ur sin välsignelserika benediktiner-kåpa -ett papper, som liknar ett diplom, och ett band, som liknar -hederslegionens. Det betyder: “Jag kommer nyss från kungen, som är alla -munkars vän och beskyddare ... han har på mitt förord utnämnt Urbain -till adelsman och riddare af hederslegionen ... hvad säger ni om det, -monsieur le comte?“ - -Den hederlige grefvens ansigte ljusnar och han vinkar till sig Urbain, -som öfversäll nalkas, visligen gömmande fiolen bakom ryggen. Grefven -trycker hans hand, men skakar ännu på hufvudet. Det betyder: “Allt vore -så bra, bara inte den fördömda fiolen vore ... om han ändå kunde spela -något annat ... jag ville så gerna dra en spader med min måg!“ - -Munken är genast framme och bedyrar att under hans ledning Urbain skall -tillväxa i alla ridderliga dygder. - -Nu först blir grefven fullkomligt belåten och bjuder hela verlden på -bröllopet. Urbain lofvar i sin förtjusning att på bröllopsdagen dansa en -“pas de deux“ med sin sköna brud, hvilket ännu mera höjer hans aktier i -svärfaderns ögon. Grefven har sjelf varit en passionerad dansare den -tiden han såsom garnisonsofficer beträdde ärans fält. - -Nu går ridån ned, emedan alla måste kläda om sig till bröllopet. - -Armand fann det visserligen vara i sin ordning att Urbain fick Hélène, -men var förargad på den förre, som icke ref sönder adelsdiplomet och -hängde ordensbandet kring näsan på munken. “Hvad det der skall smaka -aristokraterne“, sade han för sig sjelf, “att man icke en gång i en -ballett vågar bortgifta en adelsmans dotter med en man ur folket, utan -att denne först skall göras till adelsman och riddare!“ - -Han såg upp till venstra galleriet, för att se om icke markisinnan nu -med större intresse följde pjesen. Hon fortfor ännu att skämta med samme -kavaljer. Men hvad som ännu mer förvånade Armand var att markisinnans -kavaljer, under det han talade med henne, oupphörligen höll sin kikare -riktad mot högra radens galleri och direkte mot Adelaïde Géronnière, -hvilket så mycket mindre behagade Armand Cambon, som berörde kavaljer, -utom sina många ordnar, hade det ståtligaste ansigte man kunde se och -som visst icke misskläddes af korpsvarta mustascher och pipskägg. -Armands blick kom händelsevis att falla på den herrn, som satt bredvid -riddaren af de många ordnarna. Denne herre hade likaledes flere ordnar, -men icke på långt när så vackert och markeradt ansigte som den förre. -Icke desto mindre dröjde Armands uppmärksamhet länge och väl vid den -sednare riddaren, ty dennes anletsdrag föreföllo honom så bekanta, utan -att han likväl kunde erinra sig hvar han förut sett honom. Emellertid -och som herrn med kikaren envist fortfor att styra kurs på galleriet -midt öfver, fastän han vid sin sida hade salongens förnämsta skönhet, så -fann Armand nödvändigt att, oaktadt sin nyfikenhet hvad den andre herrn -beträffade, följa samma kurs och såg, icke heller till sin synnerliga -tillfredsställelse, bankirens brorsdotter småle emot den hemske bleke -hertigen, som satt bredvid henne. - -“Innan hon somnar i natt“, mumlade Armand, “ler hon så lagom!“ - -Detta sade han eller, rättare sagdt, tänkte med den innerligaste -förnöjelse, och likväl skulle han förr hafva gifvit tusen lif, om han -haft dem, än förorsakat denna intagande flicka ett ögonblicks bekymmer. - -“Förlåt! känner ni den der förnäma damen?“ frågade honom den granne, -hvars ögon så nyligen varit i fara för hans finger. - -“Ja, det är mademoiselle Adelaïde Géronnière“, upplyste Armand, -“brorsdotter till bankiren af samma namn.“ - -“Mademoiselle? ... jag trodde hon var gift jag“, anmärkte grannen, något -förundrad. - -“Hvaraf sluter ni till det?“ sporde Armand, som ansåg Adelaïde ännu för -ung att gifta sig. - -“Af hennes fräckhet“, svarade grannen ogeneradt. - -“Monsieur!“ grymtade Armand, färdig att sticka ut sin grannes begge -ögon. - -“Ja ja, nog vet jag att äfven de ogifta, när de äro rika eller förnäma, -kunna sätta kikarn på dussintals karlar ... men de gifta sätta den på -hela verlden.“ - -“Ni kan omöjligt mena den unga damen, som sitter i högra galleriet“, -förklarade Armand. - -“Nej, det är i venstra ... hon, som har den der baron Saint-Bris i -släptåg.“ - -“Aha, ni menar markisinnan d’Estelle“, sade Cambon fullkomligt lugnad. - -“Jaså, det är en markisinna ... jag kunde väl tro att det var något -ditåt.“ - -“Men hvad är baron S:t-Bris för en?“ frågade Armand i sin ordning. - -“Herrn med mustascherna, pipskägget och de många ordnarna, han som har -sin plats bredvid markisinnan, han bor i Hôtel de Bade vid Boulevard des -Italiens ... han har de vackraste hästar i Paris och louisd’orer, så att -han kunde köpa hela boulevarden ... de strömma hit nu som bäst alla rika -odågor från provinserna ... Men så mycket bättre ... ju flere bär, desto -mer att sylta.“ - -Armand betraktade närmare sin granne, men han hade icke förut sett -honom, hvilket icke förvånade vår hjelte, som alltför väl visste att det -i Paris funnes flere demokratiska sektioner än hans. - -“Då känner ni kanske också den andre riddaren?“ frågade Armand. - -“Hvem?“ - -“Han som sitter bredvid baron S:t-Bris.“ - -“Jaså, den der med trubbiga näsan och aflånga ögonen?“ - -“Ja, just den.“ - -“Den är mig obekant“, svarade grannen, “men han ser föga ridderlig ut.“ - -“Ha!“ ropade Armand, börjande ånyo med mycken uppmärksamhet granska den -ifrågavarande personen, hvilken, efter hvad nyss nämndes, han förut -trodde sig hafva sett. - -Nu kände han igen honom. Herrn med trubbiga näsan och aflånga ögonen var -samme herre som dagen förut på Vendôme-platsen visiterat Cambons fickor. - -“Åhå, nu få vi ändtligen slutet af balletten“, underrättade grannen, -vändande sig mot scenen, liksom alla andra, icke ens Armand Cambon -undantagen, hvilken sålunda icke fick tid att reflektera öfver -ficktjufvens uppträdande bland så förnämt folk. - -Teatern föreställer en sal på grefve de Vardecks slott. Salen är fyld af -festligt prydde bröllopsgäster, som bilda en lysande grupp. Ingen fiol, -hvarken från himmelen eller afgrunden, fördunklar den sköna dagen. Den -ädle grefven förenar Urbains och Hélènes händer. Den förre har redan -hunnit så långt i danskonsten, att han, hållande sin brud om lifvit, -endast står på högra benet, under det att Hélène står på det venstra. - -De tu skola vara ett, heter det, och der tu äro ett, der äro också fyra -ben två för mycket. Sedan de älskande sålunda stått några minuter, -aflägsna de sig, för att omkläda sig till den pas de deux, som skall -sätta kronan på verket, under det att grefven och hans gäster taga -platser på begge sidorna af teatern, lemnande fonden fri. - -Fonden rullas upp och man ser en af de vackraste och rikaste trädgårdar. -Öfverallt, hvart man kastar blicken, möter man en herrlig rosenbuske, -mellan hvars blad och blommor framlyser en flickas ansigte, naturligtvis -den skönaste blomma bland alla. Det är blommornas själar man på detta -sätt vill åskådliggöra. Det är en vacker tanke, som bör bära god frukt. - -Rosenbuskar äro, som man vet, orörliga, ty deras fötter äro fästade i -jorden. En mild försyn, som icke vill att de af stormen skola bortföras, -har så visligen anordnat. Men blommorna hafva också själar, och hvarför -skulle de ej hafva det? Det finns så många fulare och obehagligare väsen -som ha anspråk på att vara själfulla. Men det roar understundom -blommornas själar att slå sig lösa, ty det kan icke alltid vara angenämt -att stå sammanträngda på en trädgårdssäng, liksom flickor i en pension. -Det är derför som det ena sköna ansigtet efter det andra höjer sig ur -hvar sin rosenbuske, derför som den ena hulda varelsen efter den andra -dansar fram ur sitt kroppsliga fängsel. Begagnande sig af den prosaiske -trädgårdsmästarens frånvaro, vilja de genom en ömsesidig förtroligare -beröring glädja hvarandra, liksom de förut gladt en otacksam verld med -sitt doft och sin fägring. Rosensjälarne representeras af mesdames och -mesdemoiselles Plunkett, Taglioni (en systerdotter till Marie Taglioni), -Robert, Emarot, Caroline, Théodore, Marquet, Legrain, Quéniau, Mathilde -och Pierroe, alla solodansöser och tillhörande l’Académie Nationale de -Musique. Alla äro ypperliga, och man ser snart att deras första “pas“ -äro tagna i den bästa skola. Deras dans är briljant. När man ser hvar -och en dansa sitt solo, vet man icke hur det är möjligt för någon annan -att dansa bättre; när de dansa alla på en gång, skimrar det som ett -blomsterregn för våra ögon. En bukett af sådana blommor skulle i -orienten betalas med millioner, och icke heller i norden skulle man se -på styfvern, ty äfven der finnas mäcenater, åtminstone för dylik -blomsterodling. Vackrast blir dock i alla tider törnrosen, och bland -törnrosor är mademoiselle Plunkett den vackraste vi sett. Näst henne -lyser hyacinten (Taglioni). Atterbom låter i sina sköna sånger om -blommorna Hyacinten säga: “Den döende kraftens hjertblod jag är“. -Atterbom skulle se den yngre Taglioni. Denna hyacint är ingen “döende -kraft“, ty hon har ben eller, rättare sagdt, stjelk sådan som endast den -sydliga solen kan frambringa. - -Men trädgårdsmästarens steg på sandgången höras. Rosensjälarne återvända -till sina kroppar. Trädgårdsmästaren (monsieur Saint-Léon) inkommer, -åtföljd af folk, som vill köpa blommor. Trädgårdsmästaren fattar sin -knif och plundrar den ena busken efter den andra; men vid hvarje ros han -afskär, höjer sig ur busken en rund arm till ett tecken att blommans -själ lider. Sedan köparne fått sina buketter och gått sin väg, aflägsnar -sig äfven trädgårdsmästaren, kanske för att i vin förvandla sina -blodspengar, under det han studerar “Le Réforme“ eller någon annan -radikal tidning. Men medan han sjelf studerar och tänker på uppror, anar -han icke att blommorna i hans trädgård göra precist detsamma. - -Väl känner man att bien, åtminstone en gång om året, göra uppror i sina -kupor, svärma förfärligt, döda sina drönare o. s. v. Men att den -revolutionära propagandan äfven trängt sig in i blommornas annars så -tysta och oskyldiga rike, det anar man ej. Men tiden är svår, och det -lider mot 1848. - -Trädgårdsmästaren återkommer något drucken och mycket glad, såsom fallet -merendels är, när man är något drucken. Men han blir spik nykter, när -han ett tu tre finner sig omgifven af sina undersåter, hvilka, i stället -för blomkronorna, nu vända stjelkarne emot honom från alla sidor. -Törnrosen, hvars törniga stjelk, som man känner, icke är att leka med, -ansätter honom värst och tager ordet på sina systrars vägnar. Hon begär -för sig och de öfriga trädgårdsblommornas räkning: - -1:o) personlig frihet, det vill säga, bortrödjandet af alla -trädgårdssängar, hvilkas trånga utrymme hindrat all friare utveckling -och gjort att både blommor och rötter blifvit hoptrasslade med -hvarandra, till stort men för nationaliteten; vidare kullvräkandet af -alla trädgårdsplank, som stängt dem från beröringen med den yttre friare -naturen och derigenom tillskyndat dem förlusten af det doft, hvaraf till -och med den obetydligaste ängsblomma kan skryta; - -2:o) pressfrihet eller frihet från att läggas i press mellan bokblad och -innanfönster, hvartill man företrädesvis begagnat trädgårdsblommor, -såsom varande grannare och större än alla andra; - -3:o) afskaffandet af alla namns- och födelsedagar, som förstört deras -förr så blomstrande välstånd; - -4:o) förbud mot införsel af artificiella blommor, hvilkas nyttjande -kommit menniskan att glömma naturens herrligaste alster, i sammanhang -hvarmed de fordra att madame Furstenhoff måtte varda förpassad till -Sibirien eller något annat ställe, der man ej dansar på rosor; - -5:o) förstörandet af drifhusen och synnerligast krukorna, som alla äro -oförenliga med blommornas af försynen gifna bestämmelse att i omedelbar -beröring med himmelen och ljuset pryda och lyckliggöra jorden; - -6:o) fullkomlig associationsfrihet samt bildandet af nationalgarde, -hvartill de förbehålla sig att framdeles få inkomma med ett på lagliga -grunder hvilande förslag; - -slutligen och för det 7:de), att alla mytologiska bilder af sten eller -trä, såsom alltför mycket erinrande om hedendom och despotism, måtte ur -trädgårdarne borttagas, isynnerhet bilder af gamla trädgårdsmästare, -liknande den, som har sin staty i Carl XIII:s torg, och att i deras -ställe måtte uppresas ett monument åt Linné, den store presidenten i -blommornas fristat. - -Trädgårdsmästaren blir alldeles förtviflad öfver alla dessa påståenden. -Han har såsom fideikommiss emottagit trädgården, om ej just direkte af -Gud, åtminstone af grefve de Vardeck, hvilket i hans tanke kommer på ett -ut, och han måste återlemna allt i samma skick som han det emottagit. -Dock vill han, med afseende å tidens kraf, göra några eftergifter. -Sålunda vill han befalla sitt garde, trädgårdsdrängarne, att draga sig -tillbaka ur trädgården. Vidare lofvar han gifva blommorna en oktrojerad -författning, bygd på allmänna val och tvänne kammare eller drifhus, i -likhet med dem, som det blomstrande Tyskland skulle få. Med ett ord, -allt skall bli så trefligt, bara han får vara qvar såsom välbestäld -trädgårdsmästare, hvilket lönande yrke gått i arf från far till son. - -Men blommorna, klokare än folket år 1848, tro icke på afmarcherande -garden eller på löften om författningar. De gripa sin trädgårdskung, -fängsla och släpa honom med sig ... hvart? — Det får man se i följande -tableau: - -Dekorationsförändring. Natt. En purpurstrimma visar sig i östern, -tändande skogstopparna och fångande i sin brand en och annan stjerna. -Jorden är ännu dyster, men icke ödslig. Man ser vid skenet af lysmaskar -ett brokigt, men matt hvimmel af alla färger öfverhölja marken. -Purpurstrimman blir allt bredare, marken allt klarare. Ah! det brokiga -hvimlet kommer af hundratals sköna flickor, slumrande famn vid famn så -långt ögat når. Flickor? nej! det är blommor, ännu söfda af natten eller -tyngda af daggen. Ack, hvad det är dumt att icke vara tidigt ute om -morgnarne!“ - -Men om man sofve mindre, hur gammal blefve man ej då? Man är enligt -dopsedeln fyrtio år, man är till och med sextio; men egentligen är man -bara tjugo, bara trettio. Det öfriga har man sofvit bort, och det kan -icke räknas. På detta sätt blir man alltid ung, fastän man står med -foten i grafven. Tycker man att ens ögon blifvit något dunklare och ens -lockar något hvitare, så kommer det blott deraf att man är litet -omorgnad och fått litet dun i håret. - -Men nu brinner hela östern och jorden vänder mot den sitt klarnande -anlete. Ett rosenfärgadt, nästan genomskinligt väsen sväfvar öfver -scenen, vidrörande de sofvande blommorna. Det är Aurora, det är -blommornas drottning, det är Fanny Cerrito. - -Mången menniska behöfver middagssolen midt i ögonen för att kunna vakna; -men blomman, som icke tynges hvarken af öfverfyld mage eller -skuldbelastadt bröst, vaknar så lätt och behöfver icke gnugga sig i -ögonen för att igenkänna morgonrodnaden och dagen. Blommorna börja sin -dans och man ser deras små fötter hoppa på tufvorna. Blommornas -drottning dansar ock: ändtligen dansar Fanny Cerrito. Men det är ej -tufvorna hennes fötter vidröra — det är på daggdropparne hon dansar, på -daggperlorna, innan dessa ännu hunnit jorden. - -Den stora skilnaden emellan Fanny Cerritos och andra dansösers dans -ligger blott deruti, att när de sednare mer eller mindre lyckas i sitt -bemödande att komma upp från jorden, synes den förra hafva svårast för -att komma ned på jorden, emedan det är som om de utbredda vingarne -ständigt hotade att återföra henne till den höjd, hvarifrån hon kommit. -De sednares dans är barnets i dess yrande åtrå emot stjernorna och -solen; den förra är geniens i dess glädje att hafva funnit den jord, hon -egnat sin kärlek och lofvat sitt skydd. - -Men dansen afbrytes. De upproriska blommorna ila in med sin fångne -trädgårdsmästare, hvilken de ställa inför tronen, hvarpå blommornas -drottning tagit plats. Han anklagas, han är nära att dömmas, han synes -förlorad. Ingen Crémieux i Paris eller Andreas Möller i Stockholm -uppträder till hans försvar. Lyckligtvis är trädgårdsmästaren äfven en -stor dansmästare. Oförmögen att försvara sig med munnen och armarne, ber -han att få bevisa sin oskuld med benen, ja han vågar till och med -uppbjuda sjelfva blommornas drottning till en pas de deux. Han vädjar -till det täcka könets svagaste sida, till dansen, och han vädjar icke -förgäfves. Dans verkar himmelsvidt mer än konfekt, armband och gula -långshawlar. Blommornas drottning bifaller, nedstiger från sin tron och -börjar med trädgårdsmästaren denna pas de deux, som slutar balletten och -hvilken följaktligen skall utgöra den gyllene kronan på verket. - -Och likväl, hvad är denna gyllene krona mot den krans af enkla blommor, -som smyckar ängelns tinning, när hon sväfvar omkring dåren i en -föregående tableau? Hvad är denna gyllene krona mot rosenslöjan, som -svajar öfver blommornas drottning, när hon i den föregående scenen -väcker sina undersåter och dansar bland dem? - -Fanny Cerrito gör i sin pas de deux med trädgårdsmästaren en mängd svåra -steg och hopp, som komma åskådaren att hissna, att bäfva, ty man fruktar -att denna fina gestalt icke ostraffadt hängifver sig åt dessa -onaturligheter, som ryckt den stora konstnärinnan från den parnass, hon -aldrig bort lemna, ned till den manège, som aldrig borde hedras af -hennes fot. Det är följden af att dansa med trädgårdsmästare, äfven om -de föra sina ben med monsieur Saint-Léons obestridliga styrka och -skicklighet. Men vi förstå nog monsieur Saint-Léons mening. Han vill -göra sylfiden till menniska för att hon må kunna gifta sig med en -trädgårdsmästare, ty balletten slutar med deras förening, firad medelst -en lysande grupp, hvaruti de förrådda blommorna naturligtvis måste -deltaga. - -Vi hafva med förvåning sett trädgårdsmästarfruns halsbrytande -saltomortaler; men aldrig skola vi glömma fiolspelarens goda genius och -blommornas drottning. - -Publiken är, hvad konst beträffar, sig temligen lika öfverallt. Det -stormande bifall, hvarmed Fanny Cerritos prestationer förut blifvit -emottagna, voro ett intet emot dem, som vid ballettens slut öfverhöljde -henne. Armand Cambon, hvilken så djupt senterat dansösens eteriska -skönhet i scenerna med Urbain, stormade nu med händer och fötter som en -galning i förtjusning öfver hennes pas de deux med trädgårdsmästaren, -och han arbetade med tio klackörers kraft äfven sedan Fanny Cerrito -blifvit tvänne gånger framropad och ridån derefter fallit. - -Detta kom han likväl att ångra, ty i sin hänryckning glömde han att se -upp till det der högra galleriet, som under hela pjesens gång varit ett -nästan ständigt föremål för hans uppmärksamhet. När han ändtligen, trött -både i händer och fötter, riktade sina blickar ditupp, voro Adelaïde och -hennes följeslagare försvunna. - -Ett rop af bestörtning undföll hans läppar och han rusade ut från -parterren, knuffande undan alla, som voro i hans väg, och icke kännande -de knuffar, hvarmed han af andra vedergäldes. Det var nära att han råkat -ut för polissergeanternas och municipalgardisternas knogar, som icke -tåla andra knuffar än dem de sjelfva utdela. - -När Armand ändtligen utkommit på gatan, löpte han mellan vagnarne med -fara att bli öfverkörd; men den ena vagnen försvann efter den andra, -utan att den stackars arbetaren funnit den eller dem han tycktes söka. - -Han slog sig för pannan vida känbarare än Urbain hade gjort; han slet -flere hårstrån från sin hjessa än grefve de Vardeck; han såg -bedröfligare ut än sjelfva doktor Matheus i det ögonblick denne med sin -protesterade räkning sjönk ned i afgrunden. Han förbannade “djefvulens -fiol“, och dermed må nu vara huru som helst; men hvad som än värre och -oförlåtligare var, han förbannade sjelfva Fanny Cerrito. Det var -lyckligt att hon icke visste det, emedan hon redan förut var ledsen -öfver att hon ej mer än tre gånger på aftonen blifvit inropad, liksom -hennes käre man monsieur Saint-Léon var förargad för det man icke begärt -dacapo på Mayseders variationer, såsom han bespetsat sig på. Markisinnan -var förargad på Adelaïde, icke för det att denna så förtroligt talat med -hertigen, utan för det att bankirens brorsdotter vid sin barm burit en -grannare och säkert dyrbarare bukett än markisinnan. Bankiren var vid -dåligt lynne, emedan han på spektaklet blifvit varse finansministern -monsieur Dumon, hvilken han ansåg stå i vägen för fäderneslandets sanna -väl och ära. - -Ja, så är det. Sista tonen ur orkestern är knappast förklingad, sista -lågan i kronan slocknad, första steget utom sånggudinnornas tempel -taget, förrän prosan med sitt följe af ledsnad och förargelse griper oss -i lufven och fordrar ersättning för några stunders flyktiga nöje. - - - Femtonde kapitlet. - - Biljetten. - -Följande morgon bultade Armand Cambon på porten till huset n:o 35 vid -rue d’Anjou-S:t-Honoré. Porten sprang upp, men Armand hejdades af -portvaktaren, en i yrket grånad man, som icke hade den blidaste uppsyn -och icke heller det angenämaste godmorgon på sina läppar. - -Fransmännen äro, såsom ofta nämndt är, ett ovanligt artigt och -förekommande folk. Derifrån utgöra dock portvaktarne ett undantag. Det -är säkert en känd sak, att knappast något hus i Frankrikes städer -finnes, som ej har sin portvakt, hvars förnämsta uppdrag är att hålla -porten stängd och endast öppna den, när portklappen slår eller -portklockan ljuder, detta onekligen till mycken nytta och beqvämlighet -både för värd och hyresgäster. Portnyckelsbekymret, så stort i -Stockholm, kännes icke ens till namnet i Paris. Till portvaktarens yrke -hörer jemväl att hålla gata, gård och trappor rena, hvilket icke heller -är en lätt sak i ett samhälle som Paris, der polisen håller den -strängaste uppsigt öfver ordningens och snygghetens vidmakthållande. Men -denna eviga påpasslighet på kommande och gående, icke mindre om natten -än om dagen, detta alldagliga fejande på gårdar och i trappor äro icke -egnade att åstadkomma ett lätt och gladt lynne, ty om också portvaktaren -kan beqväma sig till att gå värdens och hyresgästernas önskningar till -mötes derför att han af den förre har lön och boningsrum samt af de -sednare sportler minst tvänne gånger om året, så är det likväl -förklarligt att han måste se snedt på hvarje obehörig person, för -hvilken han nödgas öppna porten och hvars fjät i trappan han likaledes -måste utplåna, utan särskild ersättning för detta redan i och för sig -sjelf otrefliga besvär. Deraf följaktligen en fransk portvaktares föga -franska sätt att vara. Med ett ord, det fins ingen gammal port så -knarrig som en gammal portvaktare. - -“Hvad är det nu frågan om igen?“ knarrade portvaktaren i huset n:o 35 -vid rue d’Anjou-S:t-Honoré. - -“Är monsieur Géronnière hemma?“ frågade Armand med våldsamt arbetande -bröst, ty han hade gått häftigt. - -“Åhja, det kan ni väl begripa.“ - -“Är mademoiselle Géronnière också hemma?“ fortfor guldarbetaren. - -“Hör på, monsieur“, anmärkte portvaktaren, “tager ni monsieur Géronnière -för en kolbärare och mademoiselle för en grisett, efter ni frågar om de -äro hemma klockan åtta på morgonen?“ - -Cambon blef flat och kom sig icke före med svaret. - -“Ni minnes kanske inte hur många gånger ni var här i går?“ återtog -portvaktaren. - -“Det är alltför möjligt att jag icke lagt det på minnet, monsieur“, -svarade Armand. - -“Men jag har lagt det på minnet, jag“, förklarade portvaktaren, “ty för -er skull öppnade jag porten åtta gånger på förmiddagen och fyra på -eftermiddagen ... summa tolf, det vill säga, allra minst elfva gånger -för mycket.“ - -Dessa ord beledsagade portvaktaren med en åtbörd, som ganska otvetydigt -hänvisade vår hjelte till gatan. - -“Men, bästa monsieur“, yttrade Armand, “hvad rådde jag för att hvarken -monsieur Géronnière eller hans brorsdotter voro hemma i går? ... Ni vet -ju att det var efter dem jag frågade.“ - -“Men hvarför lemnar ni icke ert kort?“ - -“Jag svarar som jag svarade i går, nämligen att jag aldrig brukar lemna -kort.“ - -“Och jag säger också hvad jag sade i går, nämligen att hvarken monsieur -Géronnière eller mademoiselle taga emot folk, som icke ha kort att lemna -... Men förlåt, det är något kallt i portgången.“ - -“Visserligen ... låtom oss då gå in, monsieur, ty jag förmodar att ni -har varmare inne hos er.“ - -“Jag har nyss gjort upp en brasa ... adieu, men icke au revoir, -monsieur!“ - -“Ni har då glömt, att jag har en vigtig hemlighet att meddela monsieur -Géronnière eller hans brorsdotter?“ - -“Och hvaruti består den hemligheten, om ni tillåter?“ frågade -portvaktaren. - -“Ni, som är en så gammal hedersman, vet inte, att den sak, man yppar för -obehörig person, icke längre är någon hemlighet.“ - -“Jaså, obehörig person!“ upprepade portvaktaren, närmande sig sin -kammardörr med ett föraktligt leende. - -Han hade skäl dertill. Det finnes knappast någon katolsk prest, som -förvarar så vigtiga hemligheter som en fransk portvaktare. Men när den -förre vårdar dem af embets-ed, vårdar den sednare dem af vana. -Embets-eden är icke alltid kraftigare än vanan, att döma af -erfarenheten. - -“När ni går, så var god och slå igen porten efter er“, anmodade -portvaktaren, i det han steg in i sin kammare och tillslöt dörren efter -sig. - -Armand hade icke annat att göra än efterkomma portvaktarens anmodan, -hvarefter han tog sig till att nöta de smala trottoarerna, tröstande sig -med vissheten om att de han sökte denna gång icke skulle undfly honom. - -På slaget tio, eller två timmar sednare, bultade Cambon ånyo på samma -port, som genast öppnades, ty icke alla portvaktare äro nog lycklige att -hafva sina fönster åt gatan. Hade portvaktaren i n:o 35 det haft, skulle -otvifvelaktigt vår hjelte fått bulta förgäfves. - -“Parbleu! återigen ni!“ yttrade portvaktaren med om möjligt ännu mulnare -ansigte än förra gången. - -“Monsieur Géronnière är hemma och mademoiselle likaså“, försäkrade -Armand. - -“Ni är säker på det?“ - -“Ja, till lycka för oss begge finns det blott en enda utgång för denna -egendom.“ - -“Än sedan?“ - -“Som klockan är slagen tio, så böra de också vara uppstigna.“ - -“Deraf följer?“ - -“Att jag nu ändtligen får äran uppvakta dem.“ - -“Ni har missräknat er ... Monsieur Géronnière stiger aldrig upp före -klockan tolf.“ - -“Så mycket bättre.“ - -“Hvad sa! ... så mycket bättre?“ - -“Ty mitt ärende gäller egentligen icke honom, när jag rätt tänker på -saken.“ - -Efter dessa ord lemnade Armand portvaktaren och styrde sin kosa midt -öfver gården. Portvaktaren stod en stund förargad och förvånad, icke -rätt vetande hvad han skulle tänka om denne lika enträgne som djerfve -uppvaktare. Slutligen tog han sitt parti och följde efter honom. Men -innan han upphunnit Armand, hade denne bultat på porten till sjelfva -boningshuset och redan blifvit insläppt, så att han nu lyckligen befann -sig utom portvaktarens område och domvärjo. - -“Är det möjligt att få tala med mademoiselle Géronnière?“ frågade Armand -en betjent i rikt livré, som visserligen öppnat porten, men derefter -stält sig i vägen för den inträdande. - -Betjenten mätte arbetaren från topp till tå, utan att brådska med -svaret. Armands tarfliga toalett hade icke heller något uppmuntrande för -en betjents rygg eller tunga. - -Armand upprepade derför sin fråga med en viss pockande otålighet, som -icke gerna kunde undgå ett svar. - -“Det tror jag inte“, svarade betjenten tvärt, i det han gjorde en gest -åt gården, lika betydelsefull som den portvaktaren gjort åt gatan. - -“Var så god och hör efter först“, yttrade Armand, blind för alla dylika -gester. - -“Hvem skulle jag få den äran att anmäla?“ frågade betjenten med en -försmädlig min. - -“Mitt namn är säkert obekant för mademoiselle ... Säg henne derför helt -enkelt, att en person, som har någonting högst angeläget att meddela, -önskar på ögonblicket tala med henne.“ - -“Kom då tillbaka närmare nyåret, ty då är rätta tiden för utdelningar“, -svarade betjenten med detta flin, så eget hos förnämt eller rikt folks -domestiker. - -“Hörde ni ej hvad jag sade!“ ropade Armand blodröd i ansigtet och -trängande betjenten mot väggen; “hörde ni ej att det var något högst -angeläget jag hade att säga er matmor?“ - -“Monsieur! detta våld!“ yttrade betjenten bleknande, ty vreden verkar så -olika på olika slags menniskor. - -“Ni söker genom förolämpning anledning till tvist“, fortfor Armand; “men -jag tvistar aldrig med oförskämda drängar, utan jag tuktar dem, -monsieur! ... jag känner en brinnande lust att slå in ett dussin tänder -på er, pardon!“ - -“Monsieur! ni skulle våga ...“ - -“Drifva er in i muren, för att der låta er stå som bilden i en nisch“, -tillade Armand, “ja, det skulle jag våga ... Ni har väl aldrig drömt er -en sådan ära?“ - -Betjenten hade verkligen aldrig drömt sig en sådan ära, men som han icke -heller eftersträfvat den, så började han skrika af alla krafter, och en -välfödd betjent har naturligtvis en god hals att skrika med. - -“Hvad är det om?“ hördes uppifrån trappan en qvinnas stämma. - -Armand släppte betjenten, den han redan fattat uti och ruskat några -repriser, hvarefter han ilade uppför trappan, på hvars öfversta steg -visade sig en ung qvinna, välklädd och med behagligt ansigte. - -“Ah, är det ni, monsieur“, sade hon; “ni, som var här i går och ...“ - -“Frågade efter mademoiselle“, inföll Armand, “alldeles riktigt, jag är -densamme.“ - -“Ja, jag ser det ... Nå, monsieur?“ - -“Monsieur Géronnière har en rå och plump betjening ... men lyckligtvis -är detta ej fallet med hans brorsdotter ... Jag smickrar mig derför med -att ni redan anmält mina besök hos er herskarinna.“ - -“Förlåt! men jag råkade glömma ert namn.“ - -“Och derför har ni äfven glömt anmäla mina besök ... lyckligtvis är det -ännu icke för sent ... Mitt namn är Armand Cambon, ett namn, som er -herskarinna troligtvis icke erinrar sig ... Det är derför bäst att ni -säger henne det samme person, som hon för fjorton dar se’n köpte -messingskedjor af, ödmjukast anhåller om ett samtal, hvars uppskjutande -kunde medföra den största fara.“ - -“Den största fara ... för hvem?“ - -“För er matmor, mademoiselle Géronnière.“ - -“Och mademoiselle skulle ha köpt messingskedjor?“ förvånade sig -kammarjungfrun. - -“Det tyckes öfverraska er mera än den fara, som hotar er herskarinna.“ - -“Min gud! ni säger det der med en ton, som ...“ - -“Som är sjelfva alvaret ... Jag ber er tro, att det så är ... Men, -förlåt, jag har mycket brådtom.“ - -“Det kan väl icke vara er mening att nu genast få företräde hos -mademoiselle?“ - -“Har jag då uttryckt mig så otydligt? ... Nu genast, nu på ögonblicket -måste jag träffa henne.“ - -“Men hon tar aldrig emot före klockan tolf“, bedyrade kammarjungfrun. - -“I dag måste hon taga emot klockan tio ... Ack, min gud, hon är redan en -qvart till elfva!“ - -“Men mademoiselle har ännu icke gjort sin toalett.“ - -“Då måste hon genast göra den ... för öfrigt behöfves det ingen stor -toalett, för att emottaga en menniska, som säljer messingskedjor.“ - -“Ni är den besynnerligaste karl jag någonsin sett“, anmärkte -kammarjungfrun. - -“Hvarför det?“ - -Kammarjungfrun visste icke hvad hon skulle svara eller hvaruti det -besynnerligaste egentligen låg; men hvad hon säkert visste, det var att -den unge mannen var den vackraste karl hon någonsin sett, hvilken -omständighet också Cambon hade att tacka för det hon så artigt bad honom -dröja i tamburen, medan hon skyndade in för att anmäla honom och, såsom -hon försäkrat, använda hela sitt inflytande för att skaffa honom inträde -hos ett fruntimmer, som icke en gång emottog markiser och hertigar före -klockan tolf. - -Armand Cambon hade tillbragt ungefär en halftimme i tamburen, när -kammarjungfrun, ånyo synlig, bad honom följa sig. Vår hjelte strök med -handen upp håret ur pannan, i det han kastade en melankolisk blick på -sin blus, hvilken han nödgats återtaga, emedan, såsom vi veta, hans enda -helgdagsklädning blifvit förstörd under språnget genom markisinnans -trädgård och hans kassa icke tillåtit honom att två dagar å rad hyra -vackra kläder. Det är märkvärdigt nog att man i blomman af sin ålder, -hvilken är så prydlig och så skön i och för sig sjelf, mera tänker på -sin klädsel, än i ålderdomens dagar, då man kanske bättre kunde behöfva -det. - -Armand följde emellertid sin täcka vägviserska genom flere rikt -möblerade rum, tilldess hon bad honom vänta i ett mindre förmak. -Förmaket kunde äfven betraktas såsom ett slags atelier, ty närmare -fönstret reste sig en målarställning af mahogny med inlagdt perlemo samt -tillhörande palett, färger och penslar, hvilket allt röjde en -herskarinna, som sysselsatte sig med målarkonsten. En hvit broderad duk, -kastad öfver ställningen, dolde sjelfva konststycket. Kammarjungfrun -försvann, och när hon ånyo återkom, följde hon bankirens brorsdotter, -som med ett förtjusande leende inträdde i förmaket, klädd i ljusblå -taftsklädning och med uppstruket hår, såsom modet var på den tiden. -Armand kände sig alls icke förlägen vid hennes uppträdande. Det är -endast brottslingen som blir förlägen i oskuldens närvaro, åtminstone i -början eller tilldess han är säker på att icke vara genomskådad. - -“Det gläder mig rätt mycket att få återse er“, började Adelaïde, i det -hon, sjelf tagande plats i en fåtölj, bjöd honom att sätta sig i den, -som var närmast hennes. - -Kammarjungfrun lemnade, på en vink af sin herskarinna, förmaket. - -“Tillåt mig stå“, bad Armand, som tyckte att den granna fåtöljen icke -passade till blusen, “jag har lättare att tala på det här sättet ... När -jag sjunker ned i en sådan der fåtölj, känner jag mig nära att qväfvas.“ - -Kanske tänkte den unge arbetaren på markisinnans farliga fåtöljer. - -“Som ni vill då“, sade Adelaïde; “jag hörde nyss att ni i går sökt oss -flere gånger.“ - -“Ja, ända från half tolf på förmiddagen till half fem på eftermiddagen“, -svarade Armand; “summa tolf gånger, såsom portvaktaren nyss ganska -riktigt uträknat.“ - -Adelaïde såg något förundrad på en kavaljer, som gjort så många visiter -på en enda dag, och det på ett och samma ställe, utan att en enda gång -ha varit bjuden. - -“Jag hade icke glömt den stora tjenst ni bevisade mig och min onkel på -Bastilj-platsen för omkring fjorton dagar sedan“, försäkrade Adelaïde, -“och jag har derför väntat att ni förr skulle besöka oss, och äfven min -onkel har väntat det.“ - -“Hvarför väntade ni och er onkel att jag skulle besöka er?“ frågade -Armand. - -“För att sätta oss i tillfälle att på något sätt visa er vår erkänsla“, -svarade bankirens brorsdotter. - -“Jaså“, sade Armand icke utan en viss förtrytelse, “man väntade då att -jag skulle inställa mig för att säga ungefär så här: gif mig så och så -många sous eller francs för det jag uppfylt en mensklig pligt! ... Ack, -min gud! skola då lyckans skötebarn aldrig lära sig inse att folket der -nere, i sin kamp emot bekymren, äfven är tillgängligt för andra känslor -än egennytta och falhet!“ - -Den allra klaraste purpur färgade Adelaïdes kinder och hon nedslog sina -ögon. Det var ej för första gången hon kände sitt inre träffadt af den -unge arbetarens klara och alvarliga stämma. Hon hade ej glömt uppträdet -på Bastilj-platsen, hade mer än en gång talat derom med sina vänner och -med mycken förkärlek tecknat den lika modige som vackre blus-riddarens -bild samt troget förvarat messings-kedjan såsom ett minne af det enda -äfventyrliga ögonblick, som upprört hennes hitintills lugna och sorgfria -lif. Hon hade icke heller glömt hans då visade oegennytta och att denna -ännu mer höjt hans värde i hennes ögon. Derför blygdes hon nu öfver sitt -obetänksamma yttrande och ansåg sig fullt förtjena hans förebråelse. - -“Men det är orätt af mig att förebrå er“, återtog Armand, “ty ni är -uppfostrad i denna olyckliga villfarelse om arbetsklassen, liksom alla -de andra ... Men alla de andra äro icke så goda som ni, mademoiselle ... -de äro stolta och högmodiga de, men det är icke ni, det både ser och vet -jag ... De andras orättvisa och förakt väcker hos mig ingen annan känsla -än medlidandets, ty jag vet att den dag en gång varder kommande, då hela -deras väl skall bero af det folks ädelmod, som de nu förakta ... Men -hvad ni tänker och säger gör ett vida djupare intryck på mig, ty jag -skulle så gerna vilja, att ni hyste en bättre tanke om oss, som, oaktadt -vårt tunga arbete och vår ännu tyngre fattigdom, likväl älska vårt -fädernesland och ifra för det redliga och goda kanske mera än de, som -hela sin tid lefvat mellan trymåer och gobelins-tapeter.“ - -Adelaïdes blick, när den ändtligen föll på den unge moral-predikanten, -var i början fuktig och glänsande som af en tår; men vid slutet af hans -predikan blixtrade den som af en lindrig förtrytelse, ty äfven om man är -nog rättänkande för att tåla en rättvis förebråelse, känner man sig -likväl något sårad, när personen, som gör den, alltför mycket varierar -på sitt tema, helst om moral-predikanten tillhör en samhällsklass, den -man är van att anse sig vara öfverlägsen. Det är redan vackert, när en -blifvande hertiginna rodnar af ånger och blygsel vid en obetydlig -arbetares ord. Armand borde hafva varit nöjd med denna seger, för att -icke genom ett skonlöst begagnande deraf gå miste om dess frukter. Det -är icke nog med att af kärlek för rättvisan och dygden bestraffa ett fel -hos andra, man måste äfven, så framt meningen är att förbättra, hvilket -det otvifvelaktigt bör vara, så se till, att slaget icke drabbar en -vidsträcktare yta eller sårar djupare än som höfves, ty då utsätter man -sig verkligen för att sjelf begå ett större ondt än det man söker -bekämpa. För en varelse, sådan som Adelaïde, är en halfqväden visa mer -än nog, och man kan gerna öfverlemna åt dess eget förstånd och hjerta -att göra resten. En klok såningsman lägger icke fröet så djupt i jorden, -att det icke mäktar arbeta sig upp för att blifva, hvartill det ämnadt -är, stängel, blomma och frukt. Mer än en gång har en för full mun ryckt -segerpalmen från det rikaste hjerta. - -“Monsieur!“ sade Adelaïde med ett uttryck i rösten, som Armand icke hade -väntat sig, “hvad var då orsaken till era besök i går och i dag?“ - -Armand, som hitintills med armarne hvilat mot karmen till den fåtölj, -han icke velat intaga, ryckte dem nu derifrån och tog ett steg tillbaka. - -“Orsaken!“ mumlade han knappast hörbart. - -“Ja, det måtte väl vara någon orsak“, yttrade Adelaïde, som hade godt -öra. - -“Ni fortfar således att tänka er samma orsak som den ni nyss behagat -förmoda?“ frågade Cambon med en ton, som alls icke var “comme il faut“. - -“Men hvem ger er då rätt att alltid tänka illa om mig?“ frågade -Adelaïde. - -“Jag skulle tänka illa om er, mademoiselle!“ sade Armand. - -“Ni har ju, alltsedan ni kom in, knappast sagt mig annat än -förebråelser“, anmärkte ganska riktigt den unga damen. - -“Jag skulle icke ha sagt er annat än förebråelser!“ stammade Armand med -en enfald, som icke heller var “comme il faut“. - -“Åtminstone var det inga artigheter“, återtog den unga flickan med en -glädtighet, som röjde att hennes goda hjerta tagit öfverhand. - -“Minsann tror jag icke att ni har fullkomligt rätt, mademoiselle“, -medgaf Armand, som ändtligen började inse sin enfald och dessutom kände -sig hänförd af den unga flickans förändrade sinnesstämning. - -“Nå, det var väl det då“, sade Adelaïde med fortfarande munterhet. “Ni -var här tolf gånger i går, säger ni?“ - -“Ja.“ - -“För att råka min onkel?“ - -“Nej, för att råka er, mademoiselle ... ingen annan än er.“ - -“Jaså endast mig ... Nå, jag hoppas att ni tror mig, när jag bjuder er -ett hjertligt välkommen, ty jag har, såsom jag nyss nämnde, verkligen -väntat er.“ - -“Ni har väntat mig!“ sade Armand med en blick af förtjusning, som kanske -varit på sitt rätta ställe, i fall den kommit ur ögat på en markis eller -millionär. - -“Ja, monsieur Cambon, och vet ni hvarför?“ - -“Nej, mademoiselle.“ - -“Först för att ånyo få tacka för er vackra gerning på Bastilj-platsen, -och jag hoppas att ni, oaktadt er alltför stränga grannlagenhet, icke -försmår ett tacksamt ord, som kommer ur djupet af mitt hjerta.“ - -“Ack nej, detta ord skulle utgöra min största belöning, i fall jag hade -förtjent en sådan“, ropade Armand med en värma, som meddelade sig åt -sjelfva Adelaïdes kinder. - -“Och så var det äfven för en annan orsak“, förklarade Adelaïde något -tvärt, ty hon kunde ej begripa hur det kom till att hennes kinder blefvo -så varma, och man blir ofta så lätt förargad öfver det man ej begriper. - -“Och denna orsak?“ frågade Armand, något nedstämd af den tvära tonen. - -“Jag har lofvat“, svarade hon, “att skaffa mina bekanta likadana kedjor -som dem jag köpte af er.“ - -“Kedjor!“ upprepade Armand, helt och hållet nedstämd; “jaså, ni vill -köpa flere messingskedjor.“ - -“Ja, jag vill skaffa er af med alla, som ni hädanefter har till salu ... -jag vill bli er enda och ständiga kund, och det bör ni kunna vara mera -belåten med än att förstöra er tid med att utbjuda dem på gatorna och -torgen, utan att kanske på hela dagen få en enda såld ... Jag har, och -ni bör tro mig när jag säger det, den största aktning för det folk, -hvarom vi talat och hvars försvar ni anser er böra taga mot mig, som -likväl aldrig, åtminstone med vett och vilja, förolämpat eller sökt -skada någon ... Men, utan att såra er eller detta folk, kan jag väl -säga, att ni bland dem icke synes ha särdeles många kunder ... Jag hörde -ju er i mer än en hel timme tala så vackert för era kedjor, utan att -knappast en enda anmälde sig såsom köpare.“ - -“Ack, de ha ingenting att köpa för“, förklarade Armand. - -“Då var det orätt af er att fresta dem med så många vackra och -förledande fraser“, anmärkte flickan. - -Cambon slog förlägen ned ögonen. - -“Det är för min fars räkning jag säljer kedjorna“, sade han efter en -stunds tystnad; “min far är krympling och såsom sådan intagen på Bicêtre -... jag är egentligen guldarbetare, men som jag sedan en månad varit -utan arbete, använder jag min lediga tid med att sälja hvad han -förfärdigar.“ - -“Och det är mycket vackert af er, det“, berömde honom Adelaïde, med -synbart välbehag betraktande den unge mannen. - -Om bankirens dotter och den blifvande hertiginnan vetat, att Armand -Cambon äfven använde sin lediga tid för revolutionära stämplingar, hade -hon kanske berömt honom så lagom. - -“Huru många kedjor har ni att sälja i dag?“ frågade Adelaïde. - -“Inga, mademoiselle.“ - -“Inga? ... er far har då inga färdiga?“ - -“Jag tror väl ... men ... men det har verkligen fallit sig så, att jag -icke sålt någon enda sedan den der dagen på Bastilj-platsen.“ - -“Emellertid ber jag er vara god och, så fort ni kan, hemta hit allt hvad -er far har färdigt och på samma gång säga honom att jag köper allt hvad -han hädanefter har att sälja.“ - -“Ni är en ängel, mademoiselle.“ - -“En ängel för det jag köper kedjor!“ sade Adelaïde småleende; “ni har -inga öfverdrifna anspråk på änglar, ni, monsieur Cambon ... Men nu till -något som rör er sjelf ... Ni nämnde att ni var guldarbetare ... Säkert -har ni någon gång tänkt på att blifva er egen.“ - -“Någon gång? ... denna tanke är oskiljaktig från hvar och en, som tänker -på sin framtid.“ - -“Jag tror nog det ... Men jag vet att en arbetare med två tomma händer -icke kommer särdeles långt.“ - -“Hur menar ni?“ - -“En skicklig arbetare bör icke kunna ha svårt för att finna en -förlagsman eller hvad det kallas ... Skulle det såra er grannlagenhet, -monsieur Cambon, om jag skaffade er en sådan förlagsman, hvilken icke -skänkte, utan lånade er en så stor summa som ni ansåge er kunna behöfva -för att uppsätta egen verkstad, med hvad dertill hörer?“ - -Armand svarade icke. Icke alltid är den enklaste fråga lättast att -besvara. - -“I allt det der ligger ju ingenting ovanligt“, fortfor hon, “ingenting -som bör kunna skrifvas på räkningen af den tacksamhet, som ni hyser -sådan motvilja för ... Är det ej så?“ - -Icke heller nu afgaf Armand något svar; men med djup rörelse hvilade -hans ögon på den ädla flickan. - -“Och detta goda hjerta skall jag förkrossa!“ sade han inom sig sjelf; -“denna rena välvilliga själ skall jag kanske för evigt öfverlemna åt -sorg och förtviflan! ... O min gud! hur skall jag kunna framföra hvad -jag har att säga henne!“ - -“Det förvånar er kanske“, fullföljde Adelaïde, som icke kunde höra hvad -hans inre talade, “att jag, en oerfaren flicka, framkommer med ett -dylikt förslag ... Kanske tviflar ni också på att ett fruntimmer af min -ålder och mitt beroende alltid kan hålla hvad hon lofvat ... Men jag -vill då säga er, att jag i morgon gifter mig.“ - -“Ja, jag vet att ni tänkt gifta er i morgon!“ sade Armand med dof röst. - -“Huru? ni vet det? ... då vet ni äfven att det är hertig de Beaudreuil -som blir min make?“ - -“Ja, jag har äfven hört det“, svarade Cambon. - -“Min första önskan till min man skall bli att ... Men tror ni då att -hertigen skall afslå min begäran?“ tillade hon leende. - -“Ännu är ej den skapad, som skulle kunna afslå hvad ni begär, -mademoiselle!“ ropade Armand; “en blomma skulle vända sina blad mot er, -när ni talade, och en sten lyssna till er röst ... Men hertig de -Beaudreuil skall icke lyssna till någon bön af er!“ - -“Ni förvånar, ni oroar mig! ... hvad är meningen med allt det här?“ -frågade Adelaïde, stirrande på den unge mannen, hvars anletsdrag -afspeglade den djupaste oro. - -“Ty“, svarade han, “ni skall icke begära någonting af honom, hvarken för -mig eller någon annan!“ - -“Monsieur! hvad säger ni“, frågade den unga damen med detta uttryck, som -röjer aningen af något ondt. - -“Ty ni skall icke blifva hertig de Beaudreuils maka“, svarade Armand, -men denna gång med en stämma så klar, att icke ett ord deraf gick för -Adelaïde förloradt. - -“Ah, hvad är det!“ ropade hon, häftigt resande sig upp ur fåtöljen. - -“Har då icke er kammarjungfru berättat att det var något högst angeläget -jag hade att säga er?“ - -“Nej!“ - -“Har hon icke, då hon anmälde mig, sagt att ni hotades af en stor fara?“ - -“Nej, nej!“ - -“Tror ni att jag eljest hela gårdagen skulle ha postat på denna gata och -så många gånger utsatt mig för portvaktens och betjeningens ohöfliga -bemötande? ... jag dröjde, emedan man hvart ögonblick väntade er och er -onkel hem ... Slutligen fick jag höra att ni skulle bevista operan ... -Jag begaf mig också dit, alltid i den tron att der kunna träffa er.“ - -“Ja, jag minns att jag såg er der ... Men så säg då i himlens namn ...“ - -“Jag ämnade passa på innan ni steg upp i vagnen, men jag kom för sent.“ - -“Men hvarför pinar ni mig med alla dessa omvägar?“ frågade Adelaïde med -tilltagande oro. - -“Jag vet icke hvilken af oss begge i detta ögonblick pinas mest, ni, som -ännu icke känner vidden af den fara som hotar er, eller jag, som vet att -hvad jag har att förkunna skall gifva ert hjerta, ert goda oskyldiga -hjerta, det hårdaste slag ... Sök derför bereda er på det värsta, sök -försona er med tanken på en stor olycka, men som likväl är ett intet mot -den, som skulle ha blifvit er lott, derest ni blifvit gift med -hertigen.“ - -“Gud, hvilken mängd öfverflödiga ord!“ utropade Adelaïde; “hvarför skall -jag icke bli hertigens maka?“ - -“Jo“, svarade ändtligen Armand, “emedan hertigen är en skurk, som icke -en gång förtjenar att en hederlig karl ränner värjan genom hans bröst -... Bekräftelsen på hvad jag sagt, finner ni i denna biljett, som jag -skattar mig lycklig att hafva kommit öfver och att kunna lemna er, innan -det blef för sent.“ - -Dervid räckte han henne samma biljett som han fick af Denise hos -markisinnan. - -Adelaïde stödde sig med ena armen mot fåtölj-karmen, under det hon läste -biljetten. Armand såg huru hennes ansigte oupphörligen skiftade färg. -Slutligen föll biljetten ur hennes hand ned på golfvet, och sjelf -nedsjönk hon i fåtöljen, med begge händerna för sitt ansigte. - -Armand hörde huru hon förgäfves sökte qväfva de konvulsiviska -snyftningarna och såg huru våldsamt hennes bröst arbetade under det -ljusblå taftet. Han närmade sig henne och upptog det fördömda papperet, -som låg vid hennes fot; men att med ord störa denna djupa sorg och hämma -dessa ymniga tårar ansåg han sig hvarken kunna eller böra. - -Oklok är också den tröstare, som söker hämma den lidandes tårar, ty icke -alldeles olycklig är den, som af sin barndom åtminstone har _dem_ qvar. -Tåren är icke annat än en perla ur den krans af oskuld och frid, som -skyddande omgaf vår barndom. Det bor således i hvarje tår en tröstens -och hugsvalelsens ängel, ett kristallklart minne af vårt enda jordiska -eden. Visserligen finnas äfven andra tårar, förtviflans och raseriets; -men dessa återspegla ingen ljusets bild. De bränna den kind, de vidröra, -och falla som blydroppar på det svidande hjertat. Hvarje sådan tår är en -handpenning gifven antingen åt vansinnet eller det eviga eländet. - -Att Adelaïdes tårar voro af det första slaget röjdes deraf att hon snart -reste sig upp, blickande omkring sig med lugn, stolthet och -beslutsamhet. - -“Hur har ni kommit öfver denna biljett?“ frågade hon derför med fast -ton. - -Ingen fråga kunde vara naturligare och borde vara mera väntad än denna, -och likväl rodnade Cambon af förlägenhet, när den nu gjordes. Det -föreföll honom, och det af lätt begripliga skäl, ganska svårt att ärligt -bekänna alla korten i detta spel. Det ångrade honom derför att han icke -i tid förberedt sig på svaret. - -Adelaïde syntes förvånad både öfver hans rodnad och dröjsmål med svaret; -men hennes väntan på det sednare var större än hennes förvåning öfver -den förra. - -“Jag har fått denna skrifvelse hos markisinnan d’Estelle, till hvilken -den också är adresserad“, svarade ändtligen vår hjelte, inom sig rätt -förargad öfver den förrädiska rodnaden. - -“Ja, jag såg att den är adresserad till henne“, yttrade Adelaïde; “ni är -då personligen bekant med markisinnan?“ - -“Ja, mademoiselle.“ - -“Och ni har varit hemma hos henne?“ - -“Ja, men blott en enda gång“, skyndade Armand att svara, liksom fruktade -han, den simple arbetaren, att blifva misstänkt för alltför många besök -hos en markisinna. - -“När var ni sist hos markisinnan?“ frågade Adelaïde med ett allvar och -en ordning, som kunnat anstå en polistjensteman. - -“I förgår“, svarade Cambon. - -“Och det var då ni fick biljetten?“ - -“Ja.“ - -“Men då det icke gerna är tänkbart att ni fått den af markisinnan sjelf, -så är det svårt för mig att begripa, hur den kunnat komma i era händer.“ - -“Jag fick den ej af henne“, var allt hvad den i trångmål bragte -arbetaren för tillfället kunde hitta på. - -“Jag har för god tanke om er för att kunna tro att ni af vanlig -nyfikenhet tagit ett bref, som icke tillhörde er“, menade Adelaïde med -blicken stadigt fästad på den unge mannen. - -Armand rodnade ånyo, ty han trodde sig i denna blick upptäcka en -misstanke, som motsade hennes ord, och det var denna upptäckt som jagade -blodet till hans hufvud. - -Den förhärdade har inom sig ingen förrädare att frukta, ty hos honom är -hvarje bloddroppe förbleknad, förfrusen. Den ännu icke förhärdade vet -ingen anklagare så svår som den, hvilken i purpur-toga uppstiger på hans -egna kinder, kullkastande med ens alla sofismerna af den vältaligaste -tunga. Oskulden, som skyr för minsta misstanke, emedan den skyr allt -orent, purpurfärgar den dygdiges ansigte; men som verlden ofta -sammanblandar denna rodnad med det sjuka samvetets, så har också mer än -en oskyldig ofta nödgats snart sagdt fördöma det skönaste den eger: sin -rodnande kind. - -“Om ni verkligen hyser denna goda tanke om mig“, sade han något -nedstämd, “så gör ni mig ingenting annat än den största rättvisa ... Jag -hoppas att den dag aldrig skall inträffa, då min nyfikenhet -öfverväldigar min hederskänsla.“ - -“Ni har missförstått mig, om ni tror att jag kunnat misskänna den ... Ni -har fått biljetten af någon annan än markisinnan?“ - -“Ja, så förhåller det sig.“ - -“Men ni vill icke säga mig, hvem som gifvit er den.“ - -Den stackars unge mannen kom i ny förlägenhet, ty han hade ju lofvat -Denise, att icke inblanda henne i denna kinkiga sak; och äfven om han -icke lofvat henne det, skulle han likväl aldrig hafva kunnat tillskynda -henne någon olägenhet. - -Dessutom föreföll det honom motbjudande att inför Adelaïde framställa -sig såsom den der stode väl i vantarne hos kammarjungfrun. Han hade ju -till och med nyss fruktat för att Adelaïde kunde anse honom stå i något -förtroligare förhållande till markisinnan. Men Armand kände lyckligtvis -så mycket af strategien, att han visste det offensiven ofta är halft -vunnet, medan defensiven lika ofta är halft förloradt, hvarföre han -beslöt att genast kasta sig in på den förra. - -“Är ej detta bref skrifvet af hertig de Beaudreuil?“ frågade derför -Armand. - -“Jo, det är skrifvet af hertigen ... o min gud!“ svarade Adelaïde med -ett uttryck i blicken och rösten, som röjde hur svår striden var emellan -hennes stolthet och smärta. - -“Och är det ej skrifvet till markisinnan Eulalie d’Estelle?“ fortfor -Armand. - -“Det är skrifvet till markisinnan ... men hvartill dessa frågor?“ - -“Jo, mademoiselle, ty när så förhåller sig, är ju hufvudsaken klar, och -hvilken annan upplysning kan ni väl då begära eller behöfva af mig? ... -Kunde jag gifva mera, skulle ni ej behöft göra mig flere frågor ... -Värdigas förlåta mig, men jag kan ej säga något vidare utan att -blottställa den person, som jag i första rummet har att tacka för att -det varit mig möjligt att afslöja denna nedriga intrig, som man -sammanspunnit mot ert framtida lugn, mot ert lifs hela sällhet.“ - -Adelaïde lutade pannan mot högra handen, öfverläggande inom sig sjelf -och iakttagande derunder en tystnad, som Armand icke trodde sig böra -afbryta. Slutligen närmade hon sig ena väggen och vidrörde en dervid -hängande klocksträng. Ljudet af en klocka hördes, hvarefter Adelaïdes -kammarjungfru visade sig i dörren. - -“Är hertigen kommen än?“ frågade Adelaïde. - -“Ja, mademoiselle, han är inne hos monsieur“, svarade kammarjungfrun. - -“Har hertigen frågat efter mig?“ - -“Ja.“ - -“Hvad svarade du honom?“ - -“Att mademoiselle ännu icke tager emot.“ - -“Vet han att en främmande är inne hos mig?“ - -“Jag tror det inte.“ - -“Är någon annan än hertigen inne hos min onkel?“ - -“Nej, mademoiselle.“ - -“Det är bra ... du kan dröja i salongen, Colette.“ - -Kammarjungfrun aflägsnade sig, efter att likväl förut hafva hugnat -Cambon med en förundrad blick. - -“Monsieur“, sade Adelaïde, vändande sig till den unge mannen, “ni har -brefvet?“ - -“Behagar ni taga det, mademoiselle?“ frågade Cambon, erbjudande henne -ifrågavarande biljett. - -“Jag tackar er“, svarade hon, emottagande den ånyo och genomögnade den -för andra gången. - -“Har ni tillfälle att, ifall jag önskade det, i morgon komma hit?“ -frågade hon. - -“Jag är färdig att när som helst uppfylla alla era befallningar, så vidt -det beror af min förmåga“, förklarade Cambon. - -“Det är ingen befallning, monsieur ... det är blott en önskan, en -lidandes bön, som ...“ - -“Hur dags önskar ni att jag kommer?“ inföll Armand ifrigt. - -“På förmiddagen, om ni vill vara så god ... det är möjligt att jag då -kunde behöfva er.“ - -“Hvilken timme?“ - -“Klockan tolf, om er tid så medgifver ... Men ni bör ej stiga upp hit, -utan först vänta min kammarjungfru, som skall föra er till mig.“ - -“Klockan precist tolf finnes jag på denna gata nära detta hus och lemnar -icke min post, förrän er kammarjungfru kommit.“ - -“Ännu en gång tackar jag er; ja, monsieur, jag tackar er ur djupet af -mitt hjerta.“ - -“Jag har djupt bedröfvat er, mademoiselle!“ - -“Ni har räddat mig, liksom ni räddat min onkel ... Dock, min förbindelse -till er är större än hans, ty honom har ni blott ryckt från döden, då ni -deremot ryckt mig ur ... O! ni har rätt, det var ett förfärligt öde man -ämnade mig! ... Aldrig skall jag glömma hvad ni gjort för mig, aldrig så -länge jag andas! ... Men himlen skall göra hvad icke jag förmår: han -skall belöna er såsom ni förtjenar.“ - -Hon räckte sin hand åt den unge mannen, som slöt den i sin och fästade -sina brinnande blickar på densamma. Det är allt mycket vackert och -betydelsefullt man kan se på en sådan der liten bländhvit hand. Armand -borde hafva åtnöjt sig dermed, i stället för att, såsom nu skedde, -öfverväldigad af en passion, hvars namn och betydelse han ännu knappast -kunde fatta, föra den först till sitt bröst och sedan till sina läppar, -hvilka brände som eld. - -Följden blef också den, att Adelaïde hastigt drog sin hand tillbaka och -stirrade nästan med bestörtning på den unge mannen, hvars själ tycktes -vara i sjunde himlen. - -Men var hans själ i sjunde himlen, så blef också fallet desto hårdare. - -“Förlåt!“ stammade han tillintetgjord och närmade sig dörren. Det -föreföll honom som om han genom sin oförsigtighet icke allenast förstört -allt det värde, som kunnat ligga i den tjenst han bevisat den unga -flickan, utan äfven sjelf lagt en ny sårande förolämpning till råga på -den smärta, hvarunder hennes hjerta redan dignade. - -Huru han kom utför trapporna och från gården ut på gatan, visste han -knappast. Han tänkte på ingenting annat än den olyckliga handkyssningen. -Hade i denna stund en vagn kommit körande på gatan, så skulle han ej -gått ur vägen, utan gerna låtit hjulet öfvergå en arm eller ett ben, -hvilken olycka han skulle ansett såsom ett välförtjent straff för en -begången dumhet eller såsom ett afledningsmedel från den missbelåtenhet, -som nu tärde honom, till någon verklig olyckshändelse, som kunde döfva -den förra. En dum gerning rufvar lika mycket på sinnet som en brottslig, -ja kanske mera, ty tanken på den sednare fördelas kanske något af -fruktan för det hotande straffet. - -Lyckligtvis för vår hjeltes armar och ben fanns för tillfället ingen -vagn på gatan, och om den också funnits, så har man i Paris icke så lätt -för att köra öfver folk som i Stockholm, ehuru gatorna hvimla af folk, -alldenstund en dylik skjuts kostar den skjutsande icke allenast häst och -åkdon, utan äfven ansenligt mera böter, ja till och med ett år vid -galèrerna, ifall vårdslösheten varit för mycket stor. - -Armand fortsatte derför oskadd sin väg med full föresats att hädanefter -hafva förnuftet i behåll, när det gälde att kyssa vackra fruntimmers -händer. Lättare föresatser kan man göra här i verlden, och ändå hafva -svårt för att hålla dem. - -Emellertid kände sig Armand någorlunda lugnad af sin goda föresats; men -om han kunnat ana hela följden af sin oförsigtighet eller dumhet, hade -han icke lugnat sig så lätt. - - - Sextonde kapitlet. - - Vidare om biljetten. - -Under det Armand Cambon samtalade med Adelaïde Géronnière, befann sig -hertig de Beaudreuil i bankirens kabinett, lifligt språkande med denne. - -Monsieur Géronnière var insvept i en morgonrock, som skulle hafva vunnit -priset till och med framför profetens morgonrockar. “Profetens -morgonrockar!“ utropar den förvånade läsaren, som, ehvad höga -föreställningar han än må göra sig om profeterne i allmänhet, säkerligen -icke hyser något öfverdrifvet begrepp om deras garderober. Vanligtvis -har man förestält sig dem lunkande barfota, klädde i säck och med aska -på hufvudet samt följaktligen på intet vis “ajusterade“ för nutidens -salonger. Det blef Eugène Scribe och Giacomo Meyerbeer förbehållet att -gifva oss en bättre tanke om deras toalett. Deras profet, Jean de Leyde, -är en ståtlig karl i sammetsmantel, silfverharnesk och guldkrona och som -derjemte sjunger de grannaste recitativer och arier, verkliga -mästerstycken, enligt s. k. “kännares“ omdömen, men något tråkiga, -enligt vårt och den stora allmänhetens. Alla komma emellertid öfverens -deruti, att utan lyxen i dekorationer och toaletter skulle Meyerbeers -profet för längesedan gått till hvila. Men den, som kanske gjort mest -för att hålla profetens minne vid makt, är en monsieur Fromageau. - -Hvem är då denne monsieur Fromageau som mäktat göra hvad heroerne Scribe -och Meyerbeer icke ens med förenade krafter förmått? Jo, monsieur -Fromageau är skräddare. Men, o himmel, hvilken skräddare! Herr Kæding, -för hvilken vi svenskar hyst så mycken beundran, förhåller sig till -monsieur Fromageau, som en blagarns-tråd till en tråd af guld. Monsieur -Fromageau eller, rättare sagdt, hans hus vid boulevard Poissonnière har -blifvit en af den franska hufvudstadens märkvärdigheter. Detta hus, som -fått sitt namn efter ifrågavarande opera af Meyerbeer, är ett af de -vackraste vid boulevarden och det rikast upplysta i hela Paris. Namnet -profeten strålar på dess façade både i transparent och gaslågor, hvilka -sednare jemväl garnera alla fönsterbågarne i bottenvåningen. De öfriga -tvänne våningarne hafva transparenta fönstergardiner, på hvardera af -hvilka finnes aftecknad en af de i operan uppträdande personerne, alla i -kroppsstorlek. Hela huset, invändigt försedt med speglar från golf till -tak, är upptaget till klädesmagasin, och innanför fönsterna i -bottenvåningen ligga utbredda morgonrockar, hvaribland finnas de som -kosta flere hundra francs. - -Monsieur Géronnières morgonrock, som skulle hafva vunnit priset framför -alla dessa, borde således hafva varit utomordentlig. Också var den af -det tjockaste röda sidendamast, broderad i guld från ofvan till nedan. -Men den hade derjemte en prydnad, som man icke kan upptäcka på profetens -morgonrockar, åtminstone så länge de finnas hos monsieur Fromageau, -nämligen hederslegionens vackra röda band. - -Till deras upplysning, som möjligtvis skulle kunna tro, att ordensbandet -på morgonrocken blott var en egenhet hos monsieur Géronnière, nämna vi -att samma svaghet är ganska vanlig hos många af de fransmän, som hugnas -med ordnar. Förmådde en fransk riddare på en gång nyttja ett dussin -rockar, så kunde man vara viss om att han också på samma gång skulle -bära ett dussin band, alla tillhörande samma orden. Det förefaller -visserligen besynnerligt, att i ett land, der man för längesedan lagt -titlarne å sido, man röjer sådan vurm för dylika utmärkelser; men detta -bör mindre tillskrifvas någon öfverdrifven uppskattning af ordnarnes -värde, än en qvinlig fåfänga uti att vilja “kluta ut sig“ så grann som -möjligt. Republikens president har icke underlåtit att skatta till denna -fåfänga. Af tre bättre klädda herrar man möter på boulevarderna, är man -säker på att en bär röda bandet i knapphålet. Vi tro knappast att kejsar -Nicolaus, ehuru han regerat längre än ett fjerdedels sekel, utdelat så -många ordnar, som franska republikens president, Louis Napoleon, under -blott trenne års regering. För öfrigt är det i Frankrike, liksom i alla -andra länder, längesedan man upphörde att räkna förtjensternas antal -efter ordnarnes. Regenterne hafva gjort allt för att förringa värdet af -sina nådegåfvor, och för detta bör visst ingen demokrat anklaga eller -klandra dem. - -Men låtom oss lyssna till samtalet emellan hertigen och bankiren, der de -sitta bredvid hvarandra framför den lågande marmorspisen. - -“Klockan är redan slagen elfva“, underrättade hertigen; “jag hindrar er -kanske? ... ni måste göra er toalett, ty jag förmodar att ni icke -försummar infinna er i deputerade kammaren, som i dag har sin första -session.“ - -Det faller af sig sjelf att en man med så många millioner som monsieur -Géronnière äfven skulle vara deputerad. - -“Sessionen börjar, som ni vet, först klockan två“, svarade bankiren, -“jag har således god tid på mig.“ - -“Kamrarnes sammanträde denna gången blir utan tvifvel af stort -inflytande på Frankrike, större kanske än mången föreställer sig“, -påstod hertigen. - -“Helt säkert“, medgaf bankiren, “det blir af stort inflytande på -Frankrike.“ - -Det fordrades ingen profetisk blick för att påstå och medgifva något -sådant. Alltifrån den första reform-banketten, som samma år den 9 Juli -hölls i Chateau Rouge och hvilken bevistades af omkring 1,200 valmän och -deputerade, tillhörande alla samhällsklasser, stod nationen slagfärdig -mot styrelsen, endast afvaktande kamrarnes sammanträde, då man visste -att stormen skulle bryta lös, ty det var allmänt bekant både att -oppositionen skulle föranstalta om en ny reform-bankett och att -styrelsen med all makt ville förhindra den. - -“Jag är nyfiken att höra hurudant konungens trontal blir“, sade -bankiren. - -“Ludvig Filips tal“, rättade hertigen. - -Denna rättelse röjde af hvad slags trosbekännelse hertig de Beaudreuil -var. Legitimisterne akta sig för att begagna orden: “konung“ och -“trontal“, när det är frågan om någon annan än pretendenten, någon annan -än deras, men säkert aldrig Frankrikes, Henrik V. - -“Denna gången kommer ni att rösta med minoriteten, monsieur Géronnière“, -förmodade hertigen. - -“Ni tror det, hertig?“ - -“Ja.“ - -“Hvaraf tror ni det?“ - -“Emedan jag tyckt mig förnimma att ni mycket lutar åt den sidan.“ - -“Jag både vill och icke vill“, sade bankiren, något oroligt vrickande på -stolen. - -“Ni vill?“ - -“Derför att jag i många hänseenden ogillar ministèrens politik“, svarade -bankiren. - -“Ni vill icke?“ - -“Derför att jag af själ och hjerta är tillgifven konungen, som alltid -varit en börsens vän, alltid en beskyddare af de stora kapitalerna, -dessa fasta och enda grundpålar för nationernas välstånd och ära.“ - -“En börsens vän, en beskyddare af de stora kapitalerna“, upprepade -hertigen; “har ni då glömt Teste’s öde? ... har ni förgätit den -olycklige Pellapra? ... huru beskyddade han dem?“ - -Läsaren erinrar sig kanske en rättegång, som år 1847 väckte ett oerhördt -uppseende icke blott inom Frankrike, utan äfven öfver hela Europa. En -minister och pär af Frankrike med namn Teste blef lagligen förvunnen att -hafva tagit mutor för att hos styrelsen utverka större omfång i arbetet -af en saltgrufva. Teste var likväl stor kapitalist och ansågs ega tio -millioner francs. I berörde rättegång invecklades general -Cubières, likaledes stor kapitalist och pär af Frankrike, samt -general-räntmästaren Pellapra, den störste kapitalisten af de tre, ty -han egde ända till tjugo millioner francs, var 78 år, men trodde sig -icke hafva fått nog af guld. Dessa pärer och stora kapitalister dömdes -till höga penningeböter, Teste och Pellapra derjemte till fängelse och -ärans förlust. Styrelsen, länge af allmänna opinionen anklagad för det -mutnings-system som inrotat sig öfverallt i landet, fick genom -ifrågavarande rättegång en ny stöt, som visst icke var den lättaste att -parera. - -“Jag medger“, svarade bankiren, “att konungen, med fästadt afseende på -de stora tjenster dessa män gjort fäderneslandet, i tid kunnat nedtysta -saken, i stället för att genom dess beifrande blottställa hela den -förmögnare köpmanna-korpsens anseende, som är så nära införlifvadt med -styrelsens eget ... Men detta var mindre hans fel än hans ministrars ... -dessa trodde sig kunna återvinna sin förlorade popularitet genom att -uppoffra sina bästa vänner.“ - -“Ni fortfar således att vara en blind beundrare af orleanisten?“ frågade -hertigen. - -“Jag förstår att skilja konungen ifrån hans ministrar“, svarade -bankiren. - -“Men ni förstår icke att skilja ministrarne från konungen“, anmärkte de -Beaudreuil. - -“Hans envishet att bibehålla dem är oförklarlig“, medgaf Géronnière. - -“Ni anser ministrarne för odugliga och skadliga för landet ... er skarpa -blick, monsieur Géronnière, har ej kunnat undgå att finna det ... Men -hur vill ni bära er åt för den händelse att Ludvig Filip, döf för sina -bästa vänners råd, bibehåller sin ministère utan ringaste modifikation? -... hur vill ni då göra, bäste monsieur Géronnière?“ - -“Hur jag vill göra?“ upprepade denne med en viss högtidlighet, liksom -berodde det på honom. - -“Ni vill rycka ned denna ministère“, fortfor hertigen, “och deruti -handlar ni otvifvelaktigt såsom det en god patriot egnar och anstår ... -Men under det ni rycker af alla era krafter, märker ni att Ludvig Filip -är med oupplösliga band fästad vid ministèren och att han följaktligen -måste följa med i fallet ... Hvad gör ni då? ... Jo, ni använder nu alla -era krafter för att skjuta ministèren tillbaka upp till den plats, -hvarifrån ni förut velat draga den ... Visserligen har ni derigenom -räddat Ludvig Filip, det är obestridligt, men ni har på samma gång -räddat en ministère, som hela Frankrike afskyr och den ni sjelf hatar.“ - -“Som jag hatar? ... Visserligen ... men ... Må konungen gerna behålla -Guizot, hvilken, om jag undantager spanska affären, likväl är en stor -statsman, som ...“ - -“Men Guizot släpper aldrig Dumon“, anmärkte hertigen, sneglande under -lugg på bankiren, hvars ärelystnad han väl kände; “så länge Guizot bär -utrikesministers-portföljen, skall Dumon bära finans-ministerns, hvilket -är lika säkert som att Guizot skall sköta seglen, så länge Ludvig Filip -sitter vid rodret.“ - -“Han måste tvingas dertill!“ förklarade Géronnière häftigt, ty han var -tagen på sin svaga sida. - -“Hvem måste tvingas?“ sporde hertigen. - -“Konungen“, svarade bankiren. - -“Och till hvad skall han tvingas?“ - -“Att afskeda sin gamla ministère och välja sig en ny.“ - -“Men hvem skall tvinga honom dertill?“ - -“Vi“, svarade Géronnière, i det han reste sig upp, stolt draperande sig -i den granna morgonrocken, “vi, hans vänner, skola tvinga honom -dertill.“ - -“På hvad sätt?“ - -“När konungen ser att hans eget parti, att hans egna vänner förklara sig -emot hans ministrar, skall han icke längre våga skydda dem.“ - -“Ganska sannt ... men sättet? sättet?“ fortfor hertigen, spännande sin -örnblick i bankiren. - -Frågan om sättet tycktes bringa denne i mycken förlägenhet. - -“Jag slår vad“, återtog hertigen, “att den demonstration, ni tänker -göra, är densamma, hvaruti jag och mina vänner skola deltaga, -naturligtvis för samma ändamål som ni.“ - -“Och hvaruti består denna demonstration?“ - -“Ni är en fin diplomat, monsieur Géronnière“, anmärkte de Beaudreuil -leende; “ni låtsar glömma att det är fråga om en ny reform-bankett.“ - -“Aha!“ - -“Nåväl?“ - -“Men reform-banketterna hafva ju till syfte att ändra vallagen“, -anmärkte bankiren, “att utvidga valrätten till förmån för de klasser, -som hitintills varit utestängda derifrån?“ - -“Än sedan?“ - -“Jag och mina vänner skola således uppträda emot våra egna intressen?“ - -“Nå, hvad mer? ... göra icke jag och mina vänner, när vi deltaga i -reform-banketten, detsamma? ... gäller det icke vårt skinn lika mycket -som ert?“ - -“Ja, och derför förvånar det mig att ...“ - -“Nej, det förvånar er icke“, inföll hertigen, “ty ni finner alltför väl -att reform-banketten blott är en demonstration, som börjar med att hota -våra rättigheter, men som endast skall sluta med ministèrens fall ... -Tror ni väl att Thiers och Odillon Barrot, reform-banketternas stiftare, -ha någon annan mening med dem?“ - -Hertig Beaudreuil trodde ganska riktigt. Det faller af sig sjelf att -ingen af orleanisternes anhängare, hvilkas chefer Thiers och Odillon -Barrot voro, kunde hafva för afsigt att stöta Ludvig Filip från tronen. -De måttade dråpslagen blott mot hans ministrar, för att sjelfve få lefva -och regera i de dödas ställe, icke anande att samma slag kunde drabba -konungens person. Innan de sköto bresch på den kungliga muren, hade de -bort kunna föreställa sig, att andra än de sjelfve kunde storma -derigenom. Men det gjorde de icke, och derför kan man väl med skäl -påstå, att de, utan att veta det, gingo både republikanernes och -legitimisternes ärenden. - -“Ni torde hafva rätt“, medgaf bankiren, alvarsamt begrundande. - -“Och som jag har rätt, så skall jag säkerligen hvarken sakna ert eller -edra vänners namn på listan till banketten“, yttrade hertigen. - -“Det kommer att väcka ett oerhördt uppseende“, menade den inbilske -bankiren. - -“Ni är en af grundpelarne för majoriteten inom deputerade kammaren och -såsom sådan en af de mest impopuläre i Frankrike“, sade de Beaudreuil; -“men ifrån det ögonblick ni är deltagare i reform-banketten, är ni en af -de mest populäre.“ - -“Hvad skall konungen säga?“ - -“Hvad han skall säga, det vet jag icke ... men hvad han skall göra, det -vet jag.“ - -“Och hvad skall han göra?“ - -“Han skall till ministrar utse åt sig de mest populäre“, svarade -hertigen med en betydelsefull blinkning åt bankiren. - -Det spred sig ett sken öfver bankirens ansigte och han blinkade lika -betydelsefullt tillbaka. - -“Men han skall anse mig för en otacksam“, invände han; “konungen har -visat mig så mycken uppmärksamhet, öfverhopat mig med så mycken nåd.“ - -“Hvad!“ utropade hertigen, “en man, sådan som ni, skulle känna sig -smickrad af Ludvig Filips nåd!“ - -“Visst icke, för ingen del“, svarade bankiren; “men jag har aktning för -konungens personlighet ... konungen har ett så godt hjerta.“ - -“Ludvig Filip skulle ha godt hjerta! ... bah, monsieur Géronnière!“ - -Monsieur Géronnière såg något förundrad på monsieur de Beaudreuil. - -“När man säger till mig, att Ludvig Filip är en vis regent“, yttrade den -sednare, “så ropar jag: glöm ej Frankrikes politiska och ekonomiska -förbistring! ... När man säger mig att Ludvig Filip har ett godt hjerta, -så ropar jag bland annat: glöm ej prinsen af Condé!“ - -“Prinsen af Condé!“ upprepade Géronnière med stora ögon. - -“Ja, har ni verkligen glömt prinsen af Condé?“ frågade hertigen. - -“Jag förstår er icke.“ - -“Ni skulle ej minnas den historien, som många ännu hafva i färskt minne! -... Jag känner en, som aldrig skall glömma den, icke ens i sin -dödsstund.“ - -“Och det är?“ - -“Han med det goda hjertat, er älskling, Ludvig Filip.“ - -“Men ni måste förklara för mig den der historien“, bad bankiren, som -endast var slängd i handelshistorien. - -Hertigen trummade med fingrarne på stolskarmen, men tycktes icke vara -sinnad att lemna någon förklaring. Förmodligen ansåg han icke bankiren -och orleanisten Géronnière vara rätte mannen för att afhöra en sådan -förklaring. Vi gifva den derför i hans ställe. - -Prinsen af Condé var bourbon. När vid 1830 års revolution Carl X med -familj nödgades lemna Frankrikes tron och landamären, föll det ingen in -att prinsen af Condé borde göra sällskap på resan, ty han var mycket -älskad af folket. Han hade aldrig blandat sig i hof-intriger eller sökt -spela någon politisk roll. Derjemte visste man, att han till det mesta -använde räntan af sin ofantliga förmögenhet för att göra godt. Prinsen -sjelf stannade också gerna qvar i ett land, der han var föremål för så -mångas kärlek och tacksamhet. Såsom fadder åt Ludvig Filips fjerde son, -hertigen af Aumale, hade prinsen testamenterat denne hela sin -förmögenhet. Men när Ludvig Filip uppsteg på tronen, började prinsen af -Condé, som förmodligen tyckte att Ludvig Filip var rik nog, först tänka -på om han ej borde ändra sitt testamente till förmån för Carl X:s -sonson, den oskyldige hertigen af Bordeaux, som naturligtvis måste -deltaga i moderns och farfaderns landsflykt. Rykten att prinsen -verkligen ämnade ändra testamentet spredo sig öfverallt, och en morgon -fann man prinsen af Condé hängande på fönsterkroken i sin sängkammare. -Man sökte väl utsprida såsom sannolikt, att prinsen sjelf afhändt sig -lifvet; men mängden, som förgäfves letade efter skäl för en sådan -sannolikhet, trodde att ett rysligt brott var begånget. Hertigen af -Aumale fick den dödes millioner, ty testamentet hade ännu icke hunnit -blifva ändradt. Den olycklige prinsen hvilar i de kongliga grafvarne i -S:t Denis, der, under loppet af aderton år, en ständigt brinnande lampa, -på Ludvig Filips befallning, spred sitt sken öfver grafven. Huru det -egentligen hänger tillsammans med denna dystra historia, vet man icke. -Det intima förhållande, som rådde emellan Ludvig Filip och madam -Feuchères, den aflidnes sista vårdarinna, gaf anledning till många -hemska rykten, hvilka möjligtvis sakna all grund. Men säkert är, hvad -icke en gång Ludvig Filips egna vänner kunna bestrida, att Juli-konungen -alltid med en viss skygghet nämnde den olycklige prinsens namn. Skulle -den ständigt brinnande lampan i S:t Denis vara ett försoningsoffer, så -måtte icke detta hafva varit tillfyllest, eftersom Gud lät 1848 års sol -lysa öfver en kullstjelpt tron och en flyende konung. - -Samtalet emellan hertigen och bankiren afbröts af Adelaïde, som inträdde -i kabinettet med den olycksbringande biljetten i handen. - -Hertig de Beaudreuil, med en liflighet naturlig hos en brudgum dagen -före brölloppet, skyndade emot sin brud och framräckte sin hand för -fatta hennes. - -Men brudgummen studsade förvånad tillbaka, ty handen, som han sökte, -drog sig hastigt undan, och blicken, som han mötte, vände sig -föraktfullt ifrån honom. - -Adelaïde närmade sig sin onkel, som lika förvånad stirrade än på den -ena, än på den andra. - -“Onkel torde vara god och läsa denna skrifvelse“, bad hon, “och läsa den -högt, ty den rörer hertigen lika nära som oss, ja kanske ännu närmare.“ - -“Mademoiselle!“ utlät sig hertigen, “tillåt mig säga, att detta -bemötande öfverraskar mig.“ - -“Det är omöjligt att er öfverraskning kan öfvergå den, som gripit mig“, -svarade Adelaïde med värdighet. - -“Men hvad vill allt det här säga?“ frågade bankiren, vägande biljetten i -sin hand. - -“Ni har svaret i er hand, gode onkel“, tillkännagaf brorsdottern. - -“Madame la marquise Eulalie d’Estelle“, läste bankiren på utanskriften; -“det är er stil, hertig.“ - -“Min!“ ropade hertigen, i det han hastigt nalkades bankiren. - -Adelaïde skyndade fram, ställande sig emellan denne och hertigen. - -“Hörde ni ej, monsieur, att min onkel skulle läsa den högt?“ frågade -hon. - -“Jag bjuder fåfängt till att lösa denna gåta“, sade hertigen; “hvad som -högt kan uppläsas för mig bör äfven kunna läsas af mig sjelf ... ett -bref, skrifvet af min hand, måste uteslutande vara min egendom, skulle -jag förmoda.“ - -“Ni misstager er, monsieur“, svarade Adelaïde, “detta bref tillhör -markisinnan d’Estelle ... ehuru brefvet af en händelse och utan min egen -förskyllan kommit i mina händer, har det likväl icke upphört att vara -hennes egendom.“ - -Hertigen bet sig i läppen och teg. Hans blickar, liksom Adelaïdes, sökte -bankirens ansigte, medan denne var sysselsatt med att studera biljettens -innehåll, utan att uppläsa den. - -Om det är ett bevis på en statsmans storhet att aldrig hvarken rodna -eller blekna för något här i verlden, så rättfärdigade monsieur -Géronnière för ingen del den goda tanke han i detta hänseende hyste om -sig sjelf. Hvarken hertigen eller Adelaïde hade ditintills kunnat -föreställa sig, att bankirens merendels så betydelselösa ansigte skulle -vara så färgrikt såsom det nu visade sig för dem. Än voro hans kinder -hvita som alabaster, än röda som ordensbandet på morgonrocken, under det -att läpparne voro blå och ringlarne kring ögonen gulgröna. - -“Onkel behagar ej uppläsa hvad som är skrifvet?“ frågade Adelaïde, som -icke syntes öfverraskad af den rika färgskiftningen på onkelns ansigte. - -Med synbart skälfvande knän närmade sig bankiren hertigen och lemnade -honom biljetten utan att säga ett enda ord. - -Hertigen kastade sig öfver biljetten, som örnen öfver sitt rof, men -Adelaïde uppgaf ett ångestrop, när hon såg biljetten i hertigens hand, -liksom fruktade hon att han skulle förstöra den. - -Hertigen kastade en blick på innehållet. Det föreföll både bankiren och -hans brorsdotter som om ett nattsvart moln utbredde sig öfver hertigens -ansigte. Men molnet, blott ett ögonblickets barn, skingade sig snart, -och derefter syntes hertigen så lugn som om ingenting ovanligt -förefallit. - -“Och det är denna skrifvelse som upprört er så mycket?“ frågade han med -ett leende, till hälften medömkan, till hälften förakt. - -Bankiren och brorsdottern sågo tigande på hvarandra. - -“Det är denna biljett som ni, mademoiselle, med en sådan högtidlighet -bedt er onkel uppläsa“, fortfor de Beaudreuil, “men som ni, monsieur -Géronnière, icke vågar läsa upp? ... Nå väl! jag skall läsa upp den jag, -utan att hoppa öfver en enda rad, ett enda ord ... Men ursäkten att jag -ej kan dela er öfverraskning eller smittas af er bestörtning!“ - -Derefter uppläste han med hög klar stämma följande: - - “Eulalie! - - “Svaret från Rom är anländt. Pater Angelini har, såsom jag redan - var öfvertygad om, gått in på allt. Han skall icke blott tiga, - utan äfven utplåna alla de spår, som för verlden kunde röja vårt - hemliga giftermål. Jag skrifver för att underrätta er derom. Jag - skrifver ock för att be er vara hemma i afton kl. 9, då jag ämnar - besöka er. Ni vet huru mycket vi ännu hafva att tala om, och - ingen tid är att förlora. Dagen är utsatt, och den 29 förer jag - Adelaïde Géronnière till altaret. Jag behöfver icke upprepa huru - vigtigt det är för oss begge att denna affär icke längre - uppskjutes. En gång under tak, behöfva vi icke frukta stormen. - Försigtigheten fordrar att ni ögonblickligen förstör denna - biljett. Den 26 December. - - _Rigobert._ - -Sådant var innehållet af denna biljett, som redan och med skäl satt -myror i så mångas hufvud, men hvars verkan helt och hållet syntes -förfelad mot hertigens, som likväl närmast borde hafva gripits deraf. -Beaudreuil hade uppläst alltsammans utan att darra på handen eller -sväfva på målet. - -Bankiren och Adelaïde fortforo att stirra på hvarandra. Hur ville de -förklara detta fenomen? - -“En så djupt kränkande misstanke dagen före brölloppet ger ingen borgen -för framtida lycka“, förklarade hertigen; “också är från detta ögonblick -förbindelsen emellan våra familjer en omöjlighet. Men innan jag för -alltid aflägsnar mig från detta hus, måste jag veta hvem som skrifvit -denna biljett samt huru den kommit i edra händer.“ - -“Ni har då icke skrifvit den?“ frågade Adelaïde, ansträngande sig för -att genomskåda hertigens ansigte, som allt mera antog marmorns köld och -hårdhet. - -Hertigen svarade med ett skratt, klingande af stolthet och förakt. - -“Om ni, mademoiselle“, sade han derefter, vändande sig till Adelaïde, -“tilltror mig förmågan af ett brott, så bevisar det att den goda tanke, -man vid er ålder vanligtvis hyser om menskligheten, icke slagit så djupa -rötter i ert hjerta, som man skulle önska; men det röjer äfven brist på -erfarenhet af lifvet, och derför kunde man kanske ursäkta er ... Men att -ni, monsieur Géronnière“, sade han, vändande sig till bankiren, “med er -erfarenhet af verlden icke ser i denna handling, som är falsk från -början till slut, ett verk antingen af någon rival, som jag ej känner, -eller af någon som för politiska skäl ansett sig böra våga allt för att -bryta förbindelsen emellan våra familjer, det har öfverraskat mig, det -är det enda som förvånat mig.“ - -“Nej, hertig!“ ropade Géronnière, “jag har icke ett ögonblick varit förd -bakom ljuset ... det var blott den förvånande likheten i stilen som -öfverraskade mig ... Jag trodde genast, liksom ni, att någon hemlig -fiende till oss begge efterterapat er stil för att genom offentlig -skandal rubba det goda förhållande, som hitintills varit rådande oss -emellan och hvilket, jag hoppas det, äfven framgent skall fortfara ... -Adelaïde är blott ett barn, och derför måste ni förlåta henne.“ - -“Jag har förlåtit henne“, svarade hertigen, “men hennes misstroende, om -också blott af ett ögonblicks varaktighet, har likväl för evigt slitit -alla ömmare band emellan oss.“ - -“Och våra fiender skola således triumfera!“ ropade bankiren med mycken -häftighet; “aldrig, aldrig!“ - -“Ännu har jag i min hand detta papper“, fortfor hertigen med samma lugn; -“jag skulle kunna förstöra det och derigenom tillintetgöra det enda -beviset på min förmenta brottslighet ... Men jag skall icke förstöra det -... Tag det, monsieur Géronnière ... Ni kan nu när som helst börja sak -mot mig“, tillade han med ett leende, värdigt oskulden. - -Bankiren, som emottagit biljetten, sönderref den och kastade bitarne på -golfvet. - -“Olycklige! hvad gör ni!“ ropade hertigen, plockande upp de på golfvet -kringströdda bitarne, “ni har beröfvat oss det enda medlet att upptäcka, -öfverbevisa och bestraffa den skurk, som förfalskat min stil, mitt namn! -...“ - -“Och ni kunde verkligen tro“, sade bankiren, “att jag skulle gifva -offentlighet åt denna skandal ... Ni inser då ej att våra fiender, det -första denna händelse blefve offentliggjord, skulle kasta sig öfver den -och gifva deråt en tydning förenlig med deras onda afsigter? ... Slagne -vid första anfallet, skulle de hafva hämnats genom ett nytt.“ - -“Ni har ryckt en stor förbrytare undan lagens arm, monsieur Géronnière“, -sade hertigen; “men ni skall ej rycka honom undan min ... Min värja -skall finna honom, om han också dolt sig i afgrunden!“ - -“Ni, hertig de Beaudreuil, fläcka er värja med en uslings blod!“ -väsnades bankiren; “jag skall aldrig tillåta det ... Kom, Adelaïde!“ -fortfor han, tagande sin brorsdotter vid handen, “kom! bed hertigen om -tillgift för ditt oförstånd, och han skall glömma detta obehagliga -uppträde, jag är säker derom! ... Jag ville hellre uppoffra halfva min -förmögenhet, än tillåta denna händelse något inflytande på våra planer -för gemensam lycka ... Ingenting i verlden skall hindra mig från att i -morgon, såsom bestämdt var, följa er begge till mairen och ifrån mairen -till Madelaine-kyrkan.“ - -“Men jag“, sade Adelaïde, dragande sin hand ur farbroderns, “medföljer i -morgon hvarken till mairen eller Madelaine-kyrkan.“ - -“Adelaïde!“ yttrade hertigen med mildhet i rösten och en tår i ögat; “ni -behöfver icke vanställa era läppar med att fälla en sådan dom ... Jag -har ju redan sagt, att er misstanke icke ger någon borgen för framtida -lycka och att derför, just derför all förbindelse oss emellan hädanefter -är en omöjlighet!“ - - - Sjuttonde kapitlet. - - Place de la Concorde. - -Place de la Concorde är den vackraste punkt i Paris och kanske den mest -storartade stadsdel i verlden. Midt på platsen reser sig till en höjd af -åttio fot obelisken från Egypten, hvilken, härstammande från konung -Sesostris’ tidehvarf och efter att mer än 3,000 år hafva värmts af -Afrikas sol, år 1833 fördes till Paris, der den långväga och med -tusentals hieroglyfer försedde monoliten tre år derefter uppstäldes på -sin värdige granit-piedestal af mekanikern Lebas midt emellan tvänne -mästerstycken till fontäner, som omhölja dess fot med skummet af -glittrande strålar. - -Det är Ludvig Filip, Paris har att tacka för detta minnesmärke af den -aflägsnaste forntid. Men det är icke det enda Paris har honom att tacka -för. Många ståtliga byggnader, flere vackra platser öppnade inom de -tätast bebyggda delarne af staden, Seine-flodens prydliga stenkajer m. -m. äro hans verk, för att ej tala om allt hvad han gjort och påkostat -till förskönandet af slotten Versailles och S:t-Cloud. - -Stående vid obelisken, har man i öster Tuileriernas trädgård och slott, -i vester de Elyseiska fälten med triumfbågen i fonden, i söder -Seine-floden, på hvars andra strand, midt öfver Pont de la Concorde, -höjer sig National-församlingens palats, ofvan om hvilket synes -Invalid-hotellets stora kupol, hvälfvande sig öfver Napoleons graf och -4,000 invalider, samt i norr, emellan tvänne herrliga byggnader, -sjöministerns palats och l’hôtel de Crillon, rue Nationale, hvars fond -utgöres af Madelaine-kyrkans façade och kolonner. - -Denna plats, hvilken man dagligen kunde se och likväl aldrig nog -beundra, har icke alltid haft samma utseende och samma namn. Den -kallades först “place Louis XV“, med anledning af denne konungs staty, -som derstädes restes år 1765. Statyn, föreställande konungen till häst, -skall hafva varit ett mästerstycke i sitt slag, och vid de fyra -vinklarne af dess piedestal stodo fyra figurer af brons, föreställande -Styrkan, Visheten, Freden och Rättvisan, hvilka dygder hofkonstnären -ansåg lämplige till följeslagare åt Ludvig XV. Icke ens den tidens -parisare voro af samma tanke. Det präktiga monumentet blef städse ett -föremål för deras bitande infall, bland hvilka utmärker sig följande -lika mycket för sin qvickhet som för sin sanning: - - “O la belle statue! O le beau piédestal! - Les vertus sont à pied, le vice est à cheval!“ - -År 1792 störtades denna stod, i hvars ställe restes en bild af Friheten, -och platsen fick namnet: “Place de la Révolution“. Bredvid denna bild -stäldes en figur, lika litet passande för frihetens bild som de fyra -dygderna för Ludvig XV:s. Denna figur var guillotinen. Men långt ifrån -att iakttaga dygdernas betydelsefulla tystnad, talade den med blodig -tunga dagligen under loppet af mer än tvänne år, och dess hemska stämma -ljöd genom den bestörta verlden, kallande till sig icke blott dem, för -hvilkas hufvud den restes, utan äfven dem, af hvilka den blifvit rest. - -Och det sorgliga tåget af mer än 1,500 offer kom, bland hvilka Ludvig -XVI och Fabre d’Eglantine, Marie Antoinette och Danton, madame Roland -och Filippe Egalité, madame Elisabeth och Barnave, Charlotte Corday och -Robespierre med flere, alla varande eller anseende sig vara martyrer för -den tro, hvartill de bekänt sig, alla också med martyrens oförskräckthet -och lugn skådande upp mot det förfärliga jernet samt döende med -oskuldens leende eller föraktets på sina läppar. - -Efter restaurationen återfick platsen sitt första namn: “place Louis -XV“, hvilket invigdes medelst en försoningsfest, anbefalld af -bourbonerne. Festen var en af de mest lysande i Paris, rik på -underdåniga tal, doftande kransar och brinnande lampor. Fontänerna -kastade strålar af vin. Men ångerns tårar, försoningens skönaste -vittnesbörd, kunde icke förmärkas hos ett folk, som såg i denna fest -blott ett vanmäktigt försök att häda den stora grundsatsen af en -revolution, som likväl brutit dess bojor. - -År 1830, efter bourbonernas aflägsnande, emottog platsen namnet “place -de la Concorde“, hvilket den jemväl burit i Napoleons dagar. La Concorde -är ett betydelsefullt namn, som nog pryder en offentlig plats; men -utöfvar det ingen trollmakt på det folk, som besöker den, så betyder det -litet. Derom hade hvem som helst kunnat öfvertyga sig, som varit -närvarande på place de la Concorde den 28 December 1847, samma dag -kamrarne öppnades. - -Platsen var öfverfyld af folk, militärer och civile. De förre voro -uppstälde på tvenne linier ända från deputerade kammarens palats till -Tuilerierna. Mot dessa linier bröt sig den böljande massan af civile som -floden mot kajerna. Tre fjerdedelar af denna folkmassa bestod af -arbetare, men arbetare utan arbete, utan bröd. Sådant folk ser icke -gerna med belåtenhet på granna åkdon, välgödda betjenter och välfodrade -hästar. Det lider alla Tantali qval, utan att likväl, såsom denne, hafva -försyndat sig mot högre gudar. Deraf låter sig förklaras den bitterhet, -det känner och gifver luft åt vid åsynen af bättre lottade varelser. -Hvar och en, som ätit frukost, det må nu vara menniska eller häst, -betraktas af detta folk som en fiende. - -Ett lysande ekipage framskred långsamt genom folkskaran, styrande mot -deputerade kammaren. Troligtvis åkte deruti någon ledamot af kammarens -majoritet, ty en medlem af _nationens_ majoritet färdas aldrig på det -sättet. - -“Hvem är det som åker der?“ frågade en arbetare, blek och utsvulten. - -“Jag känner det ej“, svarade en annan med lika utprägladt utseende; -“fast vänta, jag känner det ... Det är någon minister som i dag far upp -i deputerade kammaren för att tala och rösta emot förminskningen af -arbetstimmarne och förhöjningen af arbetslönerna. Men i morgon köper han -sig ett palats vid Boulevard Italienne för de pengar, han antingen sjelf -stulit ur statens kassor eller fått i mutor för det han lemnat dem till -plundring åt andra.“ - -“Och vore han på väg till pärs-kammaren, vet ni då hvem jag skulle anse -honom vara?“ - -“Nej.“ - -“Jo, en ny hertig Praslin, som i dag beskärmar sig öfver folkets -sedeslöshet, men i morgon med egen hand sargar till döds sin hustru, -modern till hans åtta barn ... Sedan ger man honom en dosis gift, för -att rädda honom från schavotten, ty den är bara för fattigt folk.“ - -“Och ni tror verkligen att hertig Praslin fick gift?“ anmärkte en -tredje, skrattande. - -“Fick han inte?“ - -“Hur kan den ta in gift, som är van vid tryffel? ... Säg mig någon, som -sett den förnäme mördarens lik.“ - -“Nej, ingen har sett det.“ - -“Ingen fick se det, och ingen kunde det.“ - -“Hur då?“ - -“Af det enkla skäl, att mördaren hemligen skaffades undan ... Jag vill -våga hufvudet på att han i denna stund tröstat sig under annat namn på -främmande jord.“ - -“Den stackars hertigen, som måste bli eremit på gamla dagar!“ - -“Vacker eremit med 50,000 francs i ränta.“ - -“Och sin hustrus vålnad till sällskap.“ - -Den tron är ännu i Frankrike rådande, att Praslin, hertig af Choiseul, -hvilken år 1847 så gräsligt mördade sin hustru, en dotter till general -Sebastiani, icke tog gift, såsom vederbörande påstodo, utan hemligen -skaffades undan till Spanien. - -“Hertig de Choiseul var således lyckligare än grefve de Mortier“, -förklarade en fjerde. - -“Aha! grefve de Mortier ... och likväl tog han inte lifvet af sin -hustru, han.“ - -“Det är sannt; men ändå skar han djupare in i sin hustrus hjerta, än -hertigen i sin.“ - -“Alldeles så ja ... grefven gjorde bara några skåror i sin sexåriga -dotters hals, för att förarga modern ... det var ju bara för att förarga -henne som han ville mörda barnet ... Hvad de förnäma ändå äro -påhittiga!“ - -“Det är följden af en bildad uppfostran.“ - -“Och om han lyckats deruti, tror väl någon att man fått se hans -schavott?“ - -De omkringstående skrattade. - -“Ni tror det inte ... jag bedyrar likväl att den blifvit lika hög som -hertigens.“ - -“Haha!“ - -“Så hög“, fortfor den förre, “att endast han, som bor i höjden, kunnat -se den, men ingen som bor på jorden.“ - -“Ja visst ... ganska sannt.“ - -“Och bara jorden slipper se den, så trösta sig nog både hertigar och -grefvar“, yttrade en sjette; “tänd blott många ljus i kyrkan för de -mördades räkning, och deras skuggor bli snart försonade ... när -skuggorna äro försonade, hvad har då Gud att säga?“ - -Läsaren vet kanske förut, att katolikerne, för att försona sina döde, -bruka tända ljus i kyrkorna. Ju flera ljus, desto säkrare försoning och -desto kortare tid behöfva de aflidne dväljas i skärselden. Man måste -medgifva att det är en försoning för godt köp. - -“Men hvad menade ni med att hertig de Choiseul var lyckligare än grefve -de Mortier?“ frågade en sjunde. - -“Jo“, svarades, “hertigen var så klok att han i tid makade sig undan, då -deremot grefven stannade qvar. Och vet ni hvad följden blef?“ - -“Han häktades, lagfördes och dömdes“, svarades ironiskt. - -“Nej, han ansågs för galen och behandlades som sådan.“ - -“Ja, jag vill minnas det ... man sade att grefve de Mortier var galen.“ - -“Hvem sade det ... läkarne kanhända?“ - -“Nej, efter som jag vill minnas, vågade icke ens grefvens egen läkare -utgifva betyg på att grefven var galen ... men grefvens familj påstod -att så var.“ - -“Grefvens familj! ... ha ha!“ - -“Och jag påstår att grefvens läkare hade orätt och att grefvens familj -hade rätt.“ - -“Ni påstår? ... skälet, skälet?“ - -“Var det icke tokigt af honom att ej i tid maka sig af, såsom hertigen -gjorde?“ - -“Ganska sannt ... haha!“ - -Läsaren erinrar sig troligtvis denna fasaväckande händelse. Påståendet -att grefven var galen bestreds af hans egen läkare. - -“Men om en fattig fan mördade halfva Paris, tror ni väl att man skulle -anse honom för galen?“ frågade en. - -“Nej! ånej!“ svarade flere. - -“Och hvarför skulle man ej göra det?“ - -“Förmodligen derför att man har en så god tanke om den fattiges -förstånd“, svarades. - -“Aha! säg snarare att man har en god tanke om hans armar.“ - -“Hvad menar ni med det?“ - -“Jo, ju starkare armar, dessto starkare rodd på galererna.“ - -“Aha!“ - -“Derför är det ju klart att man icke kan skicka andra än de fattige till -galererna.“ - -“Men man skickar dem också upp på schavotten.“ - -“Naturligt ... den som icke har råd att försona himmelen med vaxljus, -måste försona den med blod ... de fattige ha större tillgång på blod än -på vaxljus.“ - -“Men det är besynnerligt, att himmelen, som har så godt om stjernor, kan -sätta så stort värde på vaxljus“, undrade en. - -“Det är inte besynnerligt“ svarade en annan, “ty himmelen har inga -prester, som välsigna stjernorna, då deremot hvarje kyrka i Frankrike -har minst ett dussin, som välsigna vaxljusen.“ - -“Ganska sannt ... den som hade lika godt om bröd som om prester!“ - -“Sådana som broder Léotade till exempel.“ - -“Aha!“ - -“Hvem är broder Léotade?“ frågade en, som ditintills icke blandat sig i -samtalet. - -“Hvem är ni, som inte känner broder Léotade?“ frågade den som stod -bredvid honom. - -“Han känner inte broder Léotade!“ ropade alla förvånade. - -“Har ni aldrig hört talas om djefvulen?“ frågade en. - -“Åh gubevars, hvem har inte hört talas om honom“, svarade den -tillfrågade. - -“Men inte om pater Léotade?“ - -“Jag har helt nyligen kommit till Paris, och derför ...“ - -“Kunde väl tro det ... Broder Léotade var en stor predikant, som hela -verlden skulle höra ... Men det var inte nog med att höra honom, när han -stod på predikstolen: man ville höra honom äfven i hans enskilda boning -... En afton går en from och skön femtonårig flicka in till broder -Léotade, för att emottaga hans välsignelse ... Hvad som skedde inom -klostermuren vet blott Gud; men hvad verlden vet det är att den stackars -flickan icke kom lefvande ur klostret, utan låg strypt utanför dess -murar, när morgonsolen uppgick.“ - -“Emellertid blef broder Léotade anklagad och dömd för det han kränkt och -mördat det arma barnet“, intygade en af de kringstående. “Om han varit -af hertiglig eller greflig familj, hade man nog lagt fingrarne emellan.“ - -“Broder Léotade hade den mäktigaste af alla familjer“, upplyste en -annan, “han hade hela presterskapet som lade sig ut för honom ... -Presterne sökte dels muta, dels skrämma vitnen och domare.“ - -“Men det lyckades ej?“ - -“Nej, ty alla prester äro legitimister, som hvar man vet, och “päronet“ -(öknamn på Ludvig Filip) har ingenting emot att man skär nacken af -liljorna (bourbonerne)!“ - -“Och sådana skola predika Kristi lära.“ - -“De predika den såsom de uppfattat mästaren?“ - -“Och huru hafva de uppfattat mästaren?“ - -“Ni frågar huru de uppfattat Kristus?“ - -“Ja.“ - -“De hafva uppfattat honom icke såsom de fattiges Gud, utan såsom -jesuiternes och judarnes konung.“ - -“Ganska sannt!“ ropade flere. - -“Men tror någon att Gud länge kan tåla detta?“ frågade en. - -“Nej, nej!“ - -“Och hvad gör den Gud, som icke tål?“ - -“Han straffar!“ - -“Ja, ja!“ - -“Och när straffar han?“ - -“Snart! ... Ned med pärerne! ned med kapitalisterne! ned med presterne!“ - -“Ja ja, ned med dem alla!“ - -“Och framför alla ned med Lou...“ - -“Tyst! ... ser ni icke stads-sergeanterne!“ - -Sådana voro de omdömen som fäldes å place de la Concorde och blefvo allt -mera högljudda och stränga, i den mån någon person antingen af hög börd -eller af andligt stånd visade sig. Tvedrägten och hatet glödde på place -de la Concorde. - -Hertig Praslins dolk, drypande af hans makas hjertblod; grefve de -Mortiers knif, sänkt i hans sexåriga barns strupe; broder Léotades -snara, knuten kring den femtonåriga flickans hals, voro bland dessa -tidens tecken, af hvilka man trodde sig kunna sluta till stundande -allmänna olyckor. När folk, tillhörande samhällets förnämsta klasser, -nedsöla sig i brott, som äro sällsynta till och med inom de lägsta, och -när makten, glömmande att likheten inför lagen är statens starkaste -grundpelare, gör allt sitt till för att vända från dylika förbrytares -hufvud det straff de förtjena, då knakar det i samhällets fogningar, då -remnar grundmuren, då närma sig våldet, striden och fasan. - -“Var det längesedan konungen for upp i deputerade kammaren?“ frågade på -en annan sida af torget en bättre klädd person sin granne. - -“Han for för en timme sedan och bör snart vara tillbaka“, svarade -grannen. - -“Han åkte med vanlig ståt, förmodar jag?“ - -“Ja visst ... Först redo sex karabinierer med spända pistoler.“ - -“Och sedan sex kyrassierer med dragna värjor.“ - -“Vidare tolf lancierer omkring den jernbeslagna vagnskorgen.“ - -“Slutligen en sqvadron kyrassierer, alltid färdige att hugga in.“ - -“Alldeles som vanligt, hör jag.“ - -“Så far den bäste af republiker, såsom Lafayette kallade Juli-konungen.“ - -“Och han åker dessutom genom en haj af fyratusen bajonetter.“ - -“Det bevisar att han har godt om bajonetter.“ - -“Hur kan han ha ondt om bajonetter, som har råd att skicka 30,000 sådana -till jesuiterne i Schweiz!“ - -“Aha! bravo!“ hördes från de närmaste. - -“Jag undrar just hur trontalet låter.“ - -“Håller vad att jag kan det utantill.“ - -“Åhå!“ - -“Nå, hur låter det då?“ - -“Det består af tvänne afdelningar.“ - -“Den första?“ - -“Är en fordran om ökning i civil-listan.“ - -“Aha ... Juli-konungen har då inte nog med sina tolf millioner, utom -dem, som hans prinsar hafva.“ - -“Nå, hvari består den andra afdelningen?“ frågade en annan. - -“I en begäran om anslag för bestyckandet af fästningsverken kring Paris, -naturligtvis med kanonmynningarna vända mot den oroliga, otacksamma -staden.“ - -“Jojo ... Medborgare-konungen, som började med att omgifvas af -republikanska institutioner, slutar med att omgifvas af fästningsverk!“ - -“Bravo, bravo!“ skränade åhörarne. - -“Och val-reformen?“ frågade en. - -“Val-reformen?“ - -“Finns det väl någon förnuftig varelse i Frankrike som tror att konungen -och hans ministrar skola taga initiativet till val-reformen?“ - -“Nej, nej! ingen, ingen!“ - -“Vi skola således ha qvar pärs-kammaren, denna skugga af senat, den -konungen, när han vill, kan beherska blott genom att utnämna nya pärer i -sitt intresse!“ - -“Vi få således behålla deputerade kammaren, som blott består af -embetsmän, dem ministrarne utnämna och afsätta, när det faller dem in!“ - -“Blott 300,000 valmän i ett land med 36 millioner invånare!“ - -“En penning-census beherskar det ärofullaste folk i verlden!“ - -“En parlamentarisk oligarki ... se der frukten af våra revolutioner, -våra tårar, vårt blod!“ - -“Ja, ja! mille démons!“ - -“Ned med Guizot! ned med Lou...“ - -“Tyst! ... akta er för stads-sergeanterne!“ - -“Ah, der kommer ...“ - -“Var god och gif rum.“ - -“Af med hattarne!“ - -Folkhopen öppnade sig för en högväxt, något fetlagd man med vackert, -ehuru något för stolt ansigte. De som trängde närmast denne man, -blottade likväl sina hufvud, till ett tecken af sympati och vördnad. - -Mannen, oaktadt sin stolthet, besvarade helsningarne med en liflighet, -som röjde huru angelägen han var att bibehålla sin popularitet. - -Den populäre stannade vid åsynen af en yngre man i blus, som äfven råkat -komma honom nära. - -“Monsieur Armand, ett ord!“ hviskade den förre i blusens öra. - -“Jag står till er tjenst, monsieur!“ svarade denne med en djup bugning. - -“Följ mig då.“ - -“Jag följer.“ - -Herrn och blusen aflägsnade sig ur folkträngseln och stannade först på -rue Rivoli, der de, hviskande och med uppmärksamma blickar omkring sig, -började följande samtal: - -“Har ni fått biljetten, jag på förmiddagen skickade er?“ frågade mannen. - -“Nej, jag har icke varit hemma sedan tidigt i morse“, svarade Armand. - -“Då har min betjent tagit biljetten hem med sig, ty jag hade förbjudit -honom att lemna den qvar, i fall ni vore borta ... Lyckligt då att jag -nu träffade er sjelf.“ - -“Hvad önskar ni, monsieur?“ - -“I natt skickar man er tvänne nya kistor.“ - -“Jag förstår!“ - -“De komma vid midnattstiden.“ - -“Godt! ... jag skall icke sofva i natt.“ - -“Den ena innehåller några utmärkt goda jagtgevär.“ - -“Godt!“ - -“Den andra är fyld med krut ... Var derför försigtig vid dess -emottagande och nedbärande.“ - -“Ja, monsieur.“ - -“Det var derom biljetten handlade, men den handlade äfven om något -annat.“ - -“Och det var?“ - -“Om ett vigtigt förtroende, som man uppdragit er.“ - -“Och det är?“ - -“Ni måste resa, monsieur Armand.“ - -“Resa!“ upprepade denne icke just med glädje. - -“I morgon eller allra sist i öfvermorgon.“ - -“Så snart?“ - -“Kanske ni icke vill resa?“ - -“Min vilja är alltid underordnad min pligt.“ - -“Bra! ... Förtroendet föll enhälligt på er, ty ni är på en gång den -käckaste och pålitligaste.“ - -“Jag hoppas förblifva värdig denna goda tanke.“ - -“Jag vet det ... Men i fall ni skulle hafva något angeläget, som för -närvarande fäster er vid Paris, så ...“ - -“Visserligen“, inföll Armand, som tänkte på Adelaïde Géronnière; “men -pligten går framför allt.“ - -“Ni kan tänka på saken och gifva mig svar i morgon innan klockan tre.“ - -“Hvart skall jag resa?“ - -“Till Lyon och några andra städer, som stå i beröring med oss ... Men -mera derom i morgon, i fall ni bestämmer er för att resa ... Brännaren -närmar sig svafveltråden, snart springer minan.“ - -“Ni kommer från kammaren, monsieur?“ - -“Ja.“ - -“Ni har hört trontalet?“ - -“Ja.“ - -“Om jag vågade fråga ...“ - -“Om trontalet ... Ni vill veta hur den stridshandske ser ut, som -medborgare-konungen kastat för nationens fötter?“ - -“Det är då en stridshandske?“ - -“Ja“, svarade mannen med illa dold tillfredsställelse, “ja, det är en -stridshandske med en skymf mot Frankrike, i hvarenda maska ... Nationen -skall ej ett ögonblick tveka att emottaga utmaningen ... Det blir storm, -men den sista, vill jag hoppas, och efteråt skall det blifva klart och -rent för alltid.“ - -“Gifve det Gud!“ yttrade Armand. - -“Medborgare-konungen kallar oppositionens ledamöter fiendtliga och -blinda: han stämplar hvarje vän af reformen till en fäderneslandets -förrädare ... det finns således mer än 35 millioner förrädare i detta -land!“ - -“Eller också blott en!“ ropade Armand med gnistrande ögon, “en som bär -krona ... Derför allons enfant, och vive la république!“ - -“Tyst! ... ni glömmer hvar ni är ... Ni kommer i morgon klockan tre.“ - -“Jag kommer.“ - -“Och då får jag ert bestämda svar?“ - -“Ja.“ - -“Au revoir, monsieur Armand!“ - -“Au revoir, monsieur Ledru Rollin!“ - -“Kungen kommer, kungen kommer!“ hördes från place de la Concorde. - -“Lefve konungen! lefve konungen!“ ropade några röster. - -“Lefve reformen! lefve reformen!“ skallade från alla sidor. - -Den kungliga vagnen med sin betäckning skred långsamt emellan -soldaternes leder. Klockan var omkring fyra på eftermiddagen och -December-dagens sol, öfvergjutande med sitt guld Invalid-kupolen, lutade -mot sitt fall. Fontänerna kastade omkring sig kaskader af ljusröda -perlor. - -“Lefve reformen! lefve reformen!“ skreks bakom soldaternes ryggar. - -I fönstret på den kungliga vagnen, tätt omsluten af dragoner, syntes då -och då mellan bajonetterna och kaskarne profilen af ett åldrigt ansigte -med stora hängande kindben och grå polisonger. Uttrycket i detta ansigte -var talande och orden voro: - -“Skränen, I vanmäktige! jag har besegrat alla mina fiender och allt -böjer sig för min vishet, min rikedom.“ - -O! hvarför hviskade ej en god ande i hans öra följande ord: “Konung! -hvad betyda din vishet och din rikedom, när de till grundval hafva -endast kanoner och bajonetter, men icke folket, folket!“ - -Några strimmor af det sken, som förgylt Invalid-kupolen, föllo på Ludvig -Filips ansigte, som deraf för en stund syntes förklaradt. Men följande -ögonblick nedsjönk solen och konungens ansigte förbleknade med dagen, -mörknade med skymningen och blef slutligen svart som natten. - -Innan den kungliga vagnen hunnit inom Tuilerierna, voro alla gaslyktorna -på place de la Concorde tända, för att ej räkna de otaliga lågor, som -förvandlade de Elyseiska fälten till ett haf af ljus. - -Det kungliga tåget liknade ett begrafningståg. - -Och ett begrafningståg var det äfven, ty det var för sista gången Ludvig -Filip for ifrån deputerade kammaren till Tuilerierna, det var för sista -gången han från place de la Concorde tog afsked af den nedgående solen. - -När sju veckor derefter en sjuttiårig gubbe med lutande hufvud och -darrande knän smög sig ut på samma plats från den lilla bakporten i -södra trädgårdsmuren kring samma slott, var denne gubbe icke mera Ludvig -Filip. Det var blott den skälfvande skuggan af en bland verldens -mäktigaste monarker. - - - Adertonde kapitlet. - - Opera-biljetten. - -Armand Cambon, som genast efter samtalet med Ledru Rollin begifvit sig -på hemvägen, varseblef vid hemkomsten till sin ödsliga boning en -hyrvagn, hållande på rue Etienne. - -Det klack i honom, såsom det heter på god svenska, icke för det att han -såg en vagn på gatan — ty hur kan man väl bli ängslig eller förvånad -öfver att se en vagn i Paris, der man nästan räknar lika många åkdon som -innevånare i Stockholm — men derför att vagnen höll utanför porten till -den lilla trädgården, som omgaf det bekanta spökhuset; och som ingen -annan än vår hjelte bebodde detta hus, så var det klart att vagnen måste -gälla honom. - -Det är så många som begagna vagn och bland andra äfven polisens -tjensteandar för mera beqvämlighets skull, och sådana påhelsningar kunna -icke vara angenäma för en menniska, som nattetid emottager kistor med -vapen och ammunition. - -Armand, som säkert icke var främmande för dylika betraktelser, nalkades -vagnen med mycken försigtighet och dessutom gynnad af mörkret, ty som -man icke gerna eklärerar för spöken, så var gatan icke särdeles rik på -lyktor. - -“Monsieur“, sade han till kusken med half röst, “hvem väntar ni på?“ - -Kuskar, de må tillhöra de mest olika nationer, öfverensstämma dock -deruti att de sofva lika ofta som vagnen står. Armand nödgades derefter -något högre upprepa sin fråga, understödjande den med en dragning i den -sofvandes rock. Icke desto mindre fortfor kusken att sofva. Näst -menniskor med godt samvete finnes ingen, som har så god sömn som kuskar -i allmänhet och hyrkuskar i synnerhet. - -“Ah, monsieur Armand!“ ropade inifrån vagnen en qvinnas behagliga -stämma. - -Vår hjelte blef öfverraskad, men lugnad, ty polis-sergeanter äro icke -kända för ljuf röst och behagligt framställningssätt. Han närmade sig -derför vagnsdörren; men innan han hunnit den, uppsköts den inifrån, och, -vid det svaga skenet från en aflägsen lykta, varseblef Armand ett -vackert formadt ben, som letade efter fotsteget. - -Vår hjelte var ej sen att hjelpa det vackra benet till rätta och hade -snart den hugnaden att emottaga och ställa på gatan en smärt och tätt -beslöjad dam, hvilken, icke nöjd med blotta stödet för fötterna, hängde -sig fast med begge armarne vid sin kavaljer. - -“Ack, Armand!“ fortfor damen, kastande slöjan åt sidan, “om ni visste -hur länge jag väntat på er! ... om ni visste hur orolig jag varit! ... -jag fruktade att ni aldrig skulle komma hem ... och nu, fast ni är -hemma, fruktar jag ändå ... Ack, monsieur Armand!“ - -“Så lugna er då, bästa mademoiselle!“ bad Armand, under det artigaste -bemödande att lösgöra sig från de armar, som nästan knutit sig kring -hans hals. - -“O! hvarför säga mademoiselle?“ yttrade damen med ett förebrående -uttryck i rösten; “hvarför inte rätt och slätt Denise? Ni måtte väl -redan ha känt igen mig!“ - -“Utan tvifvel“, svarade Armand, som om han icke hade hört rösten på -markisinnans kammarjungfru, likväl skulle hafva igenkänt henne på -gesterna, “utan tvifvel, Denise ... Men hvad tillskyndar mig den äran -att ...“ - -“Ni anar då inte, Armand, hvad jag har att säga er? ... Är det väl -möjligt att ni ej anar det?“ - -“Hur skulle jag kunna det ... Men så sansa er då och vät inte ned era -fina klädningsärmar på min våta blus ... Ni skall veta att det har -regnat en god stund.“ - -“O, min gud, har det regnat! och jag som icke märkt det.“ - -“Det tror jag nog; ni, som åker kan ej ...“ - -“Stackars gosse, hvad ni är våt! ... låt mig torka er!“ - -Och med en uppoffring, värdig det bästa hjerta, fortfor Denise att blöta -ned sina sidenärmar och sin fina spetsnäsduk, för att befria den -stackars gossen från regndropparne. - -“Ni är mycket god, bästa Denise, men ...“ - -“Men hvarför går ni inte med paraply i ett sådant väder? ... jag har -två, jag.“ - -“Har ni två!“ - -“Ja, älskade, jag har två, begge af siden, men det ena är svart med hvit -krycka.“ - -“Med hvit krycka!“ ropade Armand med half förtviflan: “men så säg då -...“ - -“Jag ville så gerna ge er denna paraply“, förklarade Denise med all den -ömhet, hvaraf en kammarjungfru är mäktig; “hvad den skulle kläda er, -gode Armand, och hvad det skulle glädja mig!“ - -“Oändligt förbunden för så mycken godhet“, svarade Armand något tvärt; -“men det skulle äfven glädja mig om jag finge veta hvarför ni hedrar mig -med ett besök vid den här tiden på dagen.“ - -“Min gud, hvad ni är kall!“ ropade Denise något stött. - -“Är jag kall?“ - -“Kall som sten, som is!“ fortfor kammarjungfrun, något förtretad. - -“Så är det alltid, när det är regnigt väder“, förklarade vår hjelte. - -“Så låt oss då gå in“, föreslog Denise, “ty jag har vigtiga saker att -omtala ... Om det regnar här, så både haglar och blixtrar det derhemma.“ - -“Jag är nyfiken att höra hvad ni kan ha att berätta“, sade Armand, -bjudande armen åt sin dam, som ej var sen att emottaga den. - -“Hu! hvad det är dystert härinne!“ utlät sig Denise efter sitt inträde i -arbetarens kammare, och under det att denne letade efter sina -tändstickor. - -Hvad skulle Denise hafva sagt, om hon vetat att hon befann sig på en -vulkan, som ögonblickligen kunde bryta ut och kasta henne så högt som -Pantheons kupol? - -“Ni har rätt ... det är ingen salong, dit man gerna kan bjuda -fruntimmer“, svarade värden. - -“Åh, hvarför inte?“ frågade Denise, lätt försonad med det dystra; “det -gifves dock ögonblick, då den mörkaste koja kan bli en ljusens boning -... Ack, Armand!“ - -När en koja och ett hjerta börja spöka i en fransk kammarjungfrus -hufvud, då är det långt gånget. - -“Visserligen, men då måste man bestå den en bättre upplysning än den jag -kan åstadkomma“, svarade Armand, i det han tände sin lampa, hvilken, -långt ifrån att förvandla kammaren till en ljusens boning, snarare -gjorde den ännu dystrare, emedan lampan röjde alla bräckligheterna -derinne. - -Vår hjelte hade alls ingen lust att svärma med markisinnans -kammarjungfru. Tvärtom tycktes han riktigt bemöda sig att störa hennes -ljufva drömmar. Men en sanning är det också att knappast någon -förefaller oss så motbjudande som den, hvilken enträget förklarar oss en -kärlek, den vi icke kunna dela. - -“Ni är lycklig ni, som kan skämta!“ anmärkte Denise suckande. - -“Men som likväl kan vara alvarsam, när det gäller att visa sig tacksam“, -sade Armand, som insåg att han borde hugsvala en gäst, som suckar; “ni -har haft mycket besvär för min skull, Denise ... i går tidigt på -morgonen måste ni ånyo fara hit, fast jag äfven då hade den olyckan att -vara borta.“ - -“Ni har således fått markisinnans skrifvelse?“ - -“Ja, tack vare er godhet.“ - -“Förstår ni meningen med denna biljett?“ - -“Skulle den då vara svår att förstå? ... Den handlade helt enkelt om en -person, som markisinnan för längesedan grymt behandlat och den hon nu -lofvat gifva ett slags upprättelse.“ - -“Ja, jag minns ... det var frågan om den der Simon, den der vindragaren -... Ni talar om att markisinnan lofvat upprättelse, och detta är nog -möjligt ... men har hon gifvit den än? och om hon gifvit den, hvari -består den? Och är han, som skulle få den, nöjd dermed?“ - -“Ni påminner mig just att jag icke hört något af Simon sedan i går morse -... tidigt i morgon vill jag besöka honom, för att höra ... Men det -låter på er, bästa Denise, som ni skulle tvifla på markisinnans goda -mening?“ - -“När markisinnan lemnade mig biljetten med befallning att genast föra -den till er, log hon på ett sätt ... ett sätt, som ... nog af, jag tror -att meningen är allt annat utom god ... Säkert är, att på samma gång jag -for till er, for hon till polis-prefekten.“ - -“Hvad skulle hon göra hos honom?“ - -“Hvad vet jag? ... Men det vet jag att man ej för roskull far till -polis-prefekten.“ - -“Hvarför icke? ... polis-prefekter äro väl menniskor de också, och er -sköna herskarinna tycks intressera sig för hela menskligheten ... Men à -propos, hvem är den der baron S:t-Bris, som jag i förgår såg i -markisinnans sällskap på operan?“ - -“Ah! ni var då verkligen på operan i förgår?“ frågade Denise med en -besynnerlig blick på den unge mannen. - -“Ja, hvad vore väl för underligt deruti?“ - -“Det är då sannt att ni var der!“ yttrade kammarjungfrun bleknande. - -“Får jag icke besöka operan, jag som alla andra? ... Men jag såg äfven -en annan herre i markisinnans sällskap, en herre, som, i fall jag ej -misstager mig, satt alldeles för nära hennes juveler ... Men hvad kommer -åt er, bästa Denise? ... hvad tänker ni på?“ - -Denise svarade ej. Djupt försjunken i sina tankar, men med blicken på -sin värd, tycktes hon icke hafva hört hvad han sade. Det är också långt -gånget, när en fransk kammarjungfru försjunker i tankar. - -“Ni var då förut bekant med mademoiselle Adelaïde Géronnière?“ frågade -Denise knappast hörbart, men utan att taga sina ögon ifrån Armand. - -Denne rodnade och syntes något förlägen vid denna fråga. - -“O min gud!“ pustade ånyo kammarjungfrun. - -“Hvarför frågar ni om jag förut var bekant med mademoiselle Géronnière?“ -sporde Armand, ånyo förtretad på sig sjelf för sin ofrivilliga -benägenhet för den röda färgen. - -“Och ni har redan visat henne hertigens skrifvelse till markisinnan?“ -frågade Denise. - -“Ja visst.“ - -“När?“ - -“På förmiddagen ... det var verkligen hög tid, skulle jag tro.“ - -“O! jag är mycket olycklig!“ utbrast Denise med tårar i ögonen. - -“Skulle markisinnan då misstänka att det är er jag har att tacka för -detta vigtiga fynd?“ - -“Om hon misstänkt mig, tror ni väl då att jag nu suttit här? ... tror ni -att jag nu varit bland de lefvandes antal? ... jag har vågat mycket för -er, Armand! ja, ganska mycket.“ - -“Jag tviflar icke på det ... men när hon ej misstänker er, hvarför är ni -då så orolig?“ - -Denise började snyfta, hvilket föranledde Armand, som kände deltagande -för hennes tårar, att fatta hennes hand, hvilket hade den verkan att -Denise började snyfta mindre. - -“Nej, det kan ej vara möjligt, jag kan inte tro det!“ sade Denise, -lutande sig emot sin värd. - -“Hvad är det som ni icke kan tro?“ frågade Armand, mycket besvärad af -detta lutande tillstånd. - -“Att ni hela aftonen hade era ögon på hertigens fästmö“, svarade hon. - -Armand tryckte kammarjungfruns ansigte häftigt till sitt bröst, för att -derigenom hindra hennes ögon att upptäcka de blommor, som ånyo besvärade -hans kinder, och qvarhöll den tacksamma flickan i denna ställning ända -tilldess de förargliga blommorna förbleknat. - -“Men så berätta då, goda Denise, hvad som händt hemma hos er!“ bad -Armand, skjutande lika häftigt kammarjungfruns ansigte ifrån sig; “ni -sade nyss att det både haglade och blixtrade derhemma.“ - -“Middagstiden kom hertigen till markisinnan och talade länge i enrum med -henne“, började Denise något lugnare. - -“Aha, jag förstår ... Nå vidare?“ ropade Armand med otålighet. - -“När hertigen gått sin väg“, fortfor Denise, “ringde markisinnan efter -mig, och jag skyndade naturligtvis in till henne.“ - -“Vidare, vidare!“ - -“Hon frågade mig om jag ännu kom ihåg den unge karlen, som jag för några -aftnar sedan förde till henne ... Om jag kom ihåg er! ... Ack, Armand! -hur skulle jag kunna glömma er!“ - -“Det förstås ... jag är tacksam för så mycken ... Men hvad sade hon -mera?“ - -“Hon berättade att ni ... Men det är ju en galenskap!“ - -“Ja, ja ... men hvad berättade hon?“ - -“Att ni ända till vansinne var förälskad i hertigens fästmö ... kan man -tänka sig något befängdare?“ - -“Nej, nej, det kan man icke“, medgaf Armand, böjande sig ned och -låtsande söka något på golfvet. “Men hvad sade hon mera, bästa Denise?“ - -“Att hon visserligen i förgår hade sett huru ni hela aftonen betraktade -mademoiselle Adelaïde, men att hon likväl icke förrän nu varit -öfvertygad om er galna böjelse ... Är det möjligt, Armand, att ni en hel -afton kunnat sitta och betrakta mademoiselle Géronnière?“ - -“Hur kan ni tro det, bästa Denise? ... hur kan ni tro att man ser någon -annan, när man har Fanny Cerrito framför sig ... Ni kan ej föreställa er -hur väl hon dansar!“ - -“Jaså, hon dansar så väl, gode Armand?“ - -“Guddomligt, goda Denise!“ - -“Hvad jag längtar att se henne! ... Armand, vi skola följas åt för att -se henne.“ - -“Det är gifvet ... jag har just tänkt föreslå det.“ - -“Ack, hvad ni är god! ... i afton då ... hon uppträder i afton, jag har -sett det i tidningarna.“ - -“Omöjligt i afton, men i morgon eller i öfvermorgon, allra säkrast i -öfvermorgon“, föreslog Armand, som kom ihåg att han vid den tiden borde -vara på väg till Lyon. - -“Således i öfvermorgon ... hvad jag längtar till öfvermorgon!“ - -“Än jag då! ... Men, Denise, jag tyckte ni sade att markisinnan numera -trodde sig öfvertygad om min galna böjelse för mademoiselle Géronnière.“ - -“Ja, hon sade till och med att er olyckliga kärlek förledt er till ett -brott.“ - -“Ett brott! hvad säger ni?“ - -“Ja, ett groft brott ... hvilken gemen, hvilken nedrig beskyllning!“ - -“Och hvaruti skulle mitt brott bestå?“ - -“Jo, för att hindra hertigens giftermål med den ni älskade, skulle ni -... Men det hörs ju tydligt, att allt hvad hon sagt är ett påhitt för -att undanrödja all verkan af den der biljetten, som hon naturligtvis -anser er hafva tagit hos henne.“ - -“Hvad skulle jag?“ - -“Jo“, svarade Denise skrattande, “ni skulle ha förfalskat hertigens stil -och ...“ - -“Förfalskat hertigens stil!“ ropade Armand resande sig från stolen. - -“Och skrifvit att han och markisinnan äro hemligen gifta ... Derefter -hade ni visat detta bref, som ni sagt er hafva hittat hemma hos henne, -för mademoiselle Adelaïde, för att derigenom förmå denna att slå upp med -hertigen ... Att allt detta är ett påhitt af hertigen och markisinnan, -för att draga sig sjelfva ur knipan, kan ju ingen bättre känna än jag.“ - -“Det var ett djefvulskt påhitt“, mumlade Armand, gående af och an på -golfvet med ögon sprutande eld likt en tigers, “ett djefvulskt påhitt, -men som lyckligtvis ingen förståndig menniska kan sätta tro till“, -tillade han något lugnare; “och om man också kunde göra det, skall -ingenting bli mig lättare att vederlägga än det.“ - -“Men man skall bjuda till att göra det troligt, och man har redan utlagt -sina nät“, sade Denise. - -“Tala, tala!“ bad Armand, återtagande sin plats på stolen bredvid -Denise. - -“Ja, man har utlagt sina nät för er, stackars Armand“, fortfor den bästa -af kammarjungfrur, återtagande sin lutande ställning, hvilken likväl ej -var den bästa, åtminstone i Armands tycke, “och det starkaste nätet -skulle heta Denise ... Men var lugn, älskade vän! Denise vill kanske -fånga er, elake, men aldrig snärja er, aldrig!“ - -“Jag förstår ej ett ord af hvad ni säger!“ ropade Armand, som -visserligen icke ville begripa det förra, men så mycket mera det -sednare; “förklara då, i himlens namn, förklara hvad ni menar med dessa -nät, som man vill lägga ut för mig.“ - -“Markisinnan lofvade mig en ganska betydlig penningsumma, om jag ville -utföra det uppdrag hon gaf mig.“ - -“Och hvaruti bestod detta uppdrag?“ - -“Jag skulle genast begifva mig till mademoiselle Géronnière och säga -henne ...“ - -“Hvad?“ - -“Att Armand Cambon varit min älskare.“ - -“Hvilken nedrighet!“ utbrast Armand med brusande häftighet. - -Denise stirrade förvånad på den oartigaste af alla kavaljerer. - -“Och att han såsom sådan besökt mig hvarje afton under loppet af ett -helt år“, fortfor emellertid Denise. - -“Det är hiskligt!“ fortfor Armand i sin blinda ifver. - -Denise bleknade. Det vore då så hiskligt af en simpel arbetare, -kantänka, att vara älskare åt en markisinnas kammarjungfru, åt en flicka -sådan som Denise, hvilken, äfven utan biträde af markisinnans garderob -och sminkburkar, skulle hafva väckt uppseende både på Vallentino och -Mabille. - -“Förstå mig rätt, goda Denise!“ skyndade Armand att tillägga, ty han -uppfattade nu hela vidden af sin oartighet; “ni, med ert obefläckade -rykte skulle ljuga på er sjelf att ni hade en älskare, som besökte er -hvarje afton!“ - -Detta förbättrade visst icke saken. En flicka med Denise’s behag skulle -således behöfva ljuga i sitt påstående att hon hade älskare. Det var -redan en stor oartighet att tillvita henne brist derpå. Det är blott de -fula som behöfva dikta kärleksäfventyr och använda hela sin vältalighet -för att derom öfvertyga en misstrogen verld. - -“Hvem skulle icke gerna vilja vara älskad af er!“ yttrade Armand, som -ändtligen fann att han hade mycket att försona. “Men var detta allt hvad -ni skulle säga mademoiselle Géronnière?“ - -“Ack nej“, svarade Denise, någorlunda tröstad af de sista orden; “jag -skulle äfven säga henne att ni på den sednare tiden börjat visa mig -mindre ömhet än förut, ja, att ni till och med visat mig liknöjdhet och -förakt ... Markisinnan är en dålig menniska, icke sannt, Armand?“ - -“Mycket dålig ... men fortfar, bästa Denise! ... hvarför skulle ni säga -så?“ - -“Jo, för det ni vid ett tillfälle fått se mademoiselle Adelaïde och då -blifvit förtjust i henne, förälskad ända till galenskap i henne ... Det -vore ju också en galenskap, gode Armand?“ - -“Visst vore det en galenskap ... än sedan?“ - -“Och sedan att ni, förblindad af er olycksaliga passion, icke tänkt på -annat än att söka bryta hennes förbindelse med hertigen ... Bland annat -hade ni bedt mig visa er en af de biljetter, som hertigen skickat till -markisinnan, ty hertigen, som var markisinnans homme d’affaires, -brefvexlar naturligtvis mycket med henne ... Jag, i min svaghet för er, -hade ej kunnat emotstå er bön, utan gifvit er en sådan biljett, den ni -genast tagit, utan att likväl säga mig hvad bruk ni ämnade göra deraf.“ - -“Och med denna biljett till mönster skulle jag hafva skrifvit den andra, -som jag lemnat mademoiselle Géronnière?“ tillade Armand; “ja, ni har -rätt, Denise, det var ett nät, men ett värs-nät, som jag blott behöfver -blåsa på för att få det att brista.“ - -“Slutligen“, fortfor Denise, “skulle jag, som ännu älskade er, bönfalla -hos mademoiselle Géronnière och hennes onkel om förlåtelse för er, den -de också skulle utlofva så väl af deltagande för mig, som af medömkan -med den olyckligaste af alla passioner.“ - -“Och följden af denna vackra historia borde bli, att den bedragna i -morgon skulle räcka sin hand åt bedragaren“, tillade Armand; “nämn mig -en röfvarkula, som hyser ett par större missdådare än hertigen och er -markisinna.“ - -“De äro förfärliga“, medgaf Denise. - -“Men, Denise, kan ni förklara hvarför markisinnan är så angelägen om att -hertigen blir gift med mademoiselle Géronnière?“ - -“Både hertigen och markisinnan äro skyldiga stora penningsummor, efter -hvad jag tror mig veta, då deremot mademoiselle skall vara den rikaste -flicka i Frankrike.“ - -“Jag begriper ... bankirens brorsdotter skall betala hertigens skulder -och hertigen markisinnans ... Allt detta är mycket lätt att förstå.“ - -“Men vet ni hvad följden blir deraf att jag nu är här, i stället för -att, såsom markisinnan tror, vara vid rue d’Anjou?“ frågade Denise. - -“Ni förlorar den penningsumma, hon erbjudit er, men ert goda samvete -skall gifva er full ersättning, ty ni har uppfylt er pligt både som -menniska och kristen.“ - -“Jag skall aldrig mera våga återvända hem, aldrig mera återse -markisinnan“, svarade Denise. - -“Jag inser äfven det ... hur skulle ni längre kunna tjena ett sådant -odjur!“ - -“Förberedd på hvad som skulle hända, har jag också i vagnen tagit med -mig all min egendom, alla mina dyrbarheter“, försäkrade Denise med en -smägtande blick på sin värd. - -“Ni har tagit med er, säger ni!“ ropade Armand med förskräckelse. - -“Ja, och jag har spart ihop ganska mycket under de år jag varit hos -markisinnan“, bedyrade Denise med en viss tillfredsställelse; “o!“ -tillade hon med fransyskans hela värma, “hvarför har jag inte millioner -att gifva er! ... hvarför är jag ej så rik som Adelaïde Géronnière!“ - -“I himlens namn, sansa er!“ bad Armand allt mer förskräckt; “hvarför -skulle ni ge mig millioner? hvarför skulle ni ge mig något?“ - -“Derför att ni skall älska mig liksom jag älskar er!“ ropade Denise, -knytande sina armar om guldarbetarens hals, “derför att vi aldrig skola -skiljas från hvarandra, derför att vi skola bli de lyckligaste varelser -på jorden! ... ja, min vän, min älskade, vi skola bli lyckliga som -himmelens änglar!“ - -Guldarbetaren använde hela sin styrka för att lösa detta halsband. - -“Ni yrar, bästa Denise!“ ropade han under detta arbete; “ni vet icke -hvad ni säger! ... jag har visserligen för er den största tillgifvenhet, -aktning och vänskap ... jag skulle kunna våga lifvet för er, om det -gälde ... Derför måste jag vara uppriktig mot er, ty det vore ett brott -att bedraga er ... Jag hyser för er en brors ömhet; men att älska er -såsom ni menar, är mig omöjligt ... Sansa er, se icke på mig så der -förfärligt, bästa Denise! ... jag kan icke gifva er min kärlek, jag kan -icke gifta mig med er! ... men så länge jag lefver, så länge jag andas, -vill jag, skall jag ...“ - -Denise gaf till ett anskri, som kunnat jaga alla den beryktade gatans -spöken på flykten, och hon hoppade upp från stolen, liksom hade hon -blifvit stungen af en ödla. - -“Ha! det är då sannt!“ skrek hon; “ni älskar en annan! ni älskar -Adelaïde Géronnière! ja, ni älskar henne, endast henne!“ - -Armand kunde ej dölja sin förlägenhet. Det var olja på den eld, som -tärde kammarjungfrun. - -“Hon hade då rätt, markisinnan!“ fortfor Denise; “ni älskar bankirens -brorsdotter och hertigens brud! ... ni älskar henne ända till vansinne! -... och jag, min dåre, som icke genast såg det! ... ve mig! Men“, -tillade hon med en hemsk beslutsamhet, “ve också henne! ve er! ve oss -alla!“ - -Denise svepte kring sig sidenkappan och tog ett steg mot dörren. - -“Så får ni ej gå, stackars flicka!“ sade Armand med en mildhet i rösten, -som hejdade den olyckliga Denise; “ni får icke lemna mig i detta -tillstånd ... hör mig ännu en gång, Denise ... jag besvär er att höra -mig!“ - -Dervid tog han hennes hand och förde henne tillbaka till stolen, på -hvilken hon nedsjönk under konvulsivisk gråt. Det är obegripligt hvad en -fransk kammarjungfru kan gråta, när hon riktigt sätter sig till. - -“Om ni visste hvad dessa tårar bränna på mitt hjerta, goda flicka“, sade -han, “så skulle ni ej plåga mig såsom ni nu gör ... Låtom oss förnuftigt -talas vid, för att se hvad man kan göra i denna förtviflade sak ... det -måtte väl finnas något råd ... Gud vare lof, nu gråter ni icke mer!“ - -Denise hade verkligen upphört att gråta. Småleendet, hoppets barn, hade -intagit hennes läppar, förföljande med solstrålens fart och styrka de -flyende tårarna. - -“Ack, Armand!“ hviskade hon, lutande sig ånyo fram mot honom, ty han -hade tagit plats midt framför henne. - -“Var då en gång förnuftig“, tillrådde han, lutande sig tillbaka; “gifves -det då ingen medelväg mellan kärleken och hatet!“ tillade han helt -naivt. - -Enfaldige dödlige! det gifves ingen medelväg. Elden vill antingen -upplysa och värma, eller bränna och förstöra. - -“Ni älskar mig då?“ fortfor kammarjungfrun. - -“Jag bad ju er att vara förnuftig“, svarade den unge mannen, som nu hade -så lätt för att vara förnuftig, emedan han ej var kär i henne, som han -ville lära förnuft; “låtom oss blott tänka på er ... Jag inser nog, att -ni ej kan återvända hem till er matmor ... Men hur i en hast finna någon -passande plats för er? ... Säkert har ni någon bekant fru eller flicka, -som ni kunde bo hos, tilldess ni fått något lämpligare ställe, som ej -bör vara svårt för en så städad, god och vacker flicka som ni, Denise -... I morgon vill jag sjelf höra efter ... Var viss om att jag icke -skall ge mig någon ro, förrän jag funnit någon familj, som med nöje vill -taga emot er ... Lugna er då och gif er åtminstone till tåls till i -morgon eller till i öfvermorgon ... Ack, min gud, hvad säger jag! ... i -morgon måste jag ju resa bort, det var sannt det.“ - -“Hvad! ni ämnar resa bort i morgon“, ropade Denise, ånyo hoppande upp -från stolen. - -“Ja, tyvärr ... det var först för några timmar sedan som jag fick ordres -derom.“ - -“Jaså, ni visste till och med förut att ni i morgon skulle resa bort, -visste det förrän jag kom hit?“ - -“Ja, bästa Denise, i ett ärende af högsta vigt och som ej tål det -ringaste uppskof.“ - -“Och hur länge tänkte ni bli borta, monsieur Armand?“ - -“Möjligtvis några veckor, goda flicka ... Men detta skall likväl icke -hindra mig ...“ - -“Jaså ... några veckor! ... Ni ämnade bli borta några veckor?“ frågade -Denise med ett ironiskt löje på de bleka läpparne, ty kammarjungfruns -ansigte hade blifvit jemnblekt. - -“Ja“, svarade Armand, förvånad öfver så många frågor om samma sak. - -“Ni visste att ni skulle resa i morgon för att bli borta några veckor -och bjöd likväl mig på operan till i öfvermorgon!“ yttrade -kammarjungfrun med ett uttryck af harm, som icke kan beskrifvas. - -Att bjuda någon på operan till i öfvermorgon, när man sjelf tänker resa -bort i morgon och icke återkomma på några veckor, är under vanliga -förhållanden i och för sig sjelft en svår sak. Men när den bjudna är -qvinna och dertill på köpet fransyska, hvilken älskar spektaklerna -kanske mera än sitt lif, då är det ett brott. - -Lägger man nu dertill den omständigheten, att den bjudna betraktar den -bjudande såsom sin blifvande kärälskelige man, då är det förfärligt, och -detta så mycket mera som statens lagar, icke förutsättande eller anande -möjligheten af ett slikt brott, icke heller kunnat bestämma det straff, -hvarigenom det möjligtvis kan försonas. - -Armand blef högeligen flat, hvarpå ej var att undra. - -Det sjuka samvetet erinrade honom nu, att han besvarat kammarjungfruns -ifriga önskan att i hans sällskap få beundra Fanny Cerritos dans med en -bjudning icke för morgondagen, då han möjligtvis ännu kunnat vara qvar i -Paris, utan för dagen derpå, då han trodde sig vara rest eller, rättare -sagdt, just derför att han då trodde sig vara rest, emedan han af skäl, -som vi äfven känna, önskade sin efterhängsna beundrarinna så långt vägen -räckte. - -“Och jag, som ville uppoffra mig för en sådan!“ mumlade Denise mellan -tänderna och med en blick på dörren. - -Armand började en stammande förklaring, men hvars slut Denise icke gaf -sig tid att afhöra. Med en panters vighet kastade hon sig på dörren och -försvann. - -Armand, efter några ögonblicks öfverläggning med sig sjelf, hastade -efter henne ut i farstun, genom trädgården och kom just lagom för att se -markisinnans kammarjungfru hoppa in i vagnen och stänga vagnsdörren -efter sig, hvarefter åkdonet rullade af med mer än vanlig hastighet. - -Vår hjelte stod någon stund qvar i porten. Kanske väntade han att Denise -skulle återvända. Fåfäng väntan. - -“Om hon nu far till rue d’Anjou“, sade Armand för sig sjelf; “må hon -fara! ... jag kommer efter i morgon, jag ... och må de akta sig, i fall -de skulle våga sig fram med den der historien om mig! ... det är ej -tänkbart att någon förnuftig varelse kan sätta tro dertill ... -Emellertid var det der löftet om opera-biljetten en stor dumhet.“ - -Efter dessa ord vände han sig om för att gå in i trädgården. - - - Nittonde kapitlet. - - Spökhusets granne. - -Men innan vår hjelte gick in i trädgården, kom händelsevis hans blick -att falla på det lilla huset, hvars fönster vette mot samma trädgård och -hvilket, efter hvad vi förut hört, beboddes af en prest, lika -oförskräckt som guldarbetaren, hvad spöken beträffade. - -Öfver porten till ifrågavarande byggnad dinglade en lykta, hvars -darrande sken knappast räckte till att upplysa façaden af huset; men som -den hängde högre än trädgårdsplanket, föll äfven en stråle af skenet in -i trädgården. - -Armand såg att ett af prestens fönster stod öppet och upptäckte ett -hufvud deruti. - -Denna omständighet kunde icke gerna väcka arbetarens förvåning, ty i -södern är man ej rädd för att ligga i öppet fönster, äfven om vintern är -strängare än den då var. Det är blott i det härdade norden som man -känner konsten att medelst kitt eller klistradt papper utestänga -himmelens friska luft. - -Det är alls icke ovanligt att i Paris midt under den skarpaste kyla se -folk af begge könen sitta och sy vid öppet fönster, utan att synålen går -trögare för det eller att handen är rödare än vanligt. Mången arbetare -eller grisett har icke ens eldstad i sitt rum, och om de också hafva en -sådan, akta de sig nog för att kasta bort sin ringa arbetsförtjenst på -en så dyr öfverflödsvara som ved. - -När nordbon vintertiden kommer till Paris, så, och ehuru han icke -försummar att förse sig med rum med eldstad, som lefver och sprakar från -morgon till qväll, klagar han likväl öfver köld, en klagan, som väcker -mycken munterhet hos parisarne, ty de hafva svårt för att begripa huru -en half-barbar från björnarnes land kan frysa i Paris. - -Vi nämnde att Armand icke förvånades öfver grannens öppnade fönster och -det hufvud, som visade sig deruti. Men hvad som väckte hans -uppmärksamhet var att detta hufvud ofta höjde sig och tycktes rigta sina -blickar mot en viss punkt inom trädgården samt derjemte medelst vissa -rörelser eller tecken röja något hemligt förstånd med ifrågavarande -punkt. - -Armand visste att trädgården eller täppan, för hvilket sednare namn den -kanske mera gjorde skäl, inom sig icke egde någon märkvärdighet, som -kunde vara föremål för nyfikenheten, icke ens vid dagsljus. - -Täppan, hvars små jordbitar på länge icke varit odlade, egde några -fruktträd och mossbetäckta stammar och grenar, röjande samma vanvård, -samt ett par kastanier, någorlunda lummiga sommartiden, men fullkomligt -nakna i December månad. Det fanns ej heller i någonderas kronor ett enda -fågelbo, som kunde draga åt sig uppmärksamheten för den händelse att -hufvudet i fönstret, som, enligt Armands tanke, icke kunde tillhöra -någon annan än hans granne, presten, vore beundrare af fåglarnes -byggnadskonst. - -Vår hjelte, som, skyddad af porten, kunde se, utan att sjelf vara sedd, -sökte föremålet för det der hufvudets blickar och trodde sig slutligen -hafva funnit det. - -Midt på gångstigen emellan trädgårdsporten och ingången till spökhuset -reste sig en grofhuggen piedestal af sten, ganska hög och bred, på -hvilken fordom kanske stått någon bild. - -Armand, som icke mycket sysselsatte sig med fornlemningar, hade icke -särdeles bråkat sitt hufvud med att utgrunda den ursprungliga meningen -med berörde stenparti, som för öfrigt hvarken hade någon inskrift eller -skönhet i formen att bjuda på. - -Emellertid föreföll det Armand som vore just denna piedestal det -egentliga föremålet för grannens ögon och tecken. - -Armand fann sig följaktligen befogad att äfven skänka piedestalen sin -uppmärksamhet. Oaktadt mörkret gick detta någorlunda för sig, emedan det -just var på dennas ena sida som strålen af grannens lykta föll. - -Hvad som då, till att börja med, något öfverraskade vår hjelte, var att -han vid foten af piedestalen trodde sig upptäcka en alltför utstående -och spetsig sockel, hvilken han förut aldrig hade förmärkt. Men hans -öfverraskning blef ännu större, när han såg denna sockel röra sig, draga -sig inåt och försvinna. - -Knappast hade han börjat reflektera öfver detta besynnerliga -förhållande, förrän det tycktes honom att äfven piedestalens fris fått -en ganska oproportionerlig tillökning af ungefär ett qvarters bredd, men -hvilken tillökning lika hastigt försvann som den kommit. - -Men hur hastigt den än försvann, hade dock Armand funnit dess omritning -väl mycket likna ett menniskohufvuds, och denna upptäckt kom honom på -den tanken, att sockeln, som han nyss sett, möjligen kunde hafva varit -en menniskofot. - -Det var således en menniska, som gömde sig bakom piedestalen, ty, såsom -vi kanske minnas, trodde icke Armand mycket på spöken. - -Men en menniska, som på detta sätt gömmer sig, är en misstänkt person, -och misstanken förminskades ej genom det hemliga förstånd, som tycktes -råda emellan stället, der denne dolde sig, och fönstret, hvaruti -prestens hufvud syntes. - -Armand, ehuru han de tvänne sednaste dagarne haft mycket annat att tänka -på, hade likväl icke glömt uppträdet på Vendôme-platsen, der han sett -sin granne i sällskap med en ficktjuf. Han hyste följaktligen icke den -bästa tanke om denne granne, och säkert är att han icke skulle hafva -låtit bigta sig af en sådan prest. - -Vår hjelte, lika litet fruktande menniskor som gastar, tänkte först raka -vägen närma sig ifrågavarande piedestal, för att taga den misstänkte -personen närmare i ögonsigte och sedan handla allt efter -omständigheterna; men som han vid mera eftersinnande fann piedestalen -vara så bred att till och med tre personer kunde dölja sig bakom den, -beslöt han välja en väg, som mindre rakt, men mera säkert ledde till -målet. - -Han lemnade porten, men i stället för att genom den gå in i trädgården, -smög han, tyst och smidigt som en katt, nära utefter planket och kom på -detta sätt till en annan sida af samma trädgård och hvilken sida, -gemensamt med planket kring en annan täppa, bildade ett slags gränd, -mycket smal och nästan otillgänglig i följd af en mängd grus och stenar, -som der blifvit nedvräkta. - -Vid denna sida böjde sig Armand ned och petade åt hvar sin sida några -plankor, hvarvid uppkom ett hål så stort, att en menniska med hans -proportionerliga växt derigenom kunde krypa in i trädgården. - -Det var ej första gången Armand begagnat sig af denna hemliga ingång, ty -genom den brukade han draga in de kistor med vapen och ammunition, -hvilka den revolutionära propagandan tid efter annan skickat att af -honom förvaras. - -Dessutom voro två utgångar nödvändiga för en sådan fästning, och Armand -var en för klok kommendant för att uraktlåta något, som vore förenligt -med den yttersta försigtighet. - -Det dröjde icke många sekunder, förr än Armand befann sig inom -trädgårdsplanket. Derefter, och sedan han lika varsamt skjutit tillbaka -de begge plankorna så att den hemliga ingången doldes, böjde han sig -ånyo ned till marken både på händer och fötter. - -I denna föga menskliga ställning började han med fortfarande -försigtighet skrida utefter en krusbärshäck, som utsträckte sig emellan -planket och den gångstig, på hvilken piedestalen stod. - -Lyckligt anländ till sjelfva spökhuset, aktade han sig dock för att söka -den rätta ingången, utan valde i stället den motsatta sidan deraf. På -denna sida var hans kammarfönster beläget. Fönstret var upplyst af det -ljus, som stod på bordet inne i samma kammare. Att slå sönder en ruta, -sticka in armen och öppna fönstret samt derefter kasta sig sjelf in -rummet, var för Armand ett ögonblicks verk. - -Väl inkommen, släckte han genast ljuset och smög i mörkret på -tåspetsarne först till det ställe, der han hade sina skarpladdade -terzeroler, och sedan till dörren, hvarinvid stod en tung rostad sabel, -hvars handterande alltid utgjort ett angenämt tidsfördrif för Hvita -Björnens lärjunge. - -Försedd med dessa vapen och följaktligen vid bättre lynne, närmade han -sig ånyo fönstret, hvars innanluckor han tillstängde. - -Derefter skred han ånyo till dörren och stannade der lyssnande. - -Ingenting ovanligt hördes utifrån. - -Armand hade likväl väntat sig någon följd af den sönderslagna -fönsterrutan. Men som allt förblef tyst, öppnade han kammardörren, gick -ut i den trånga förstugan, hvars väggar han med spetsen af sin dragna -sabel noga undersökte. - -Ingenting hindrade honom från att komma till sjelfva porten. Stannande -innanför tröskeln dertill, kastade han en spejande blick ut i -trädgården. - -Som han nu befann sig på andra sidan af piedestalen, blef det honom lätt -att upptäcka icke blott en, utan tvänne karlar, som nedhukat sig invid -piedestalen och voro orörlige på sin plats. - -Afståndet emellan dem och honom kunde vara ungefär tio till tolf alnar. - -“Messieurs!“ ropade Armand till dem; “hvem söken I?“ - -Vid första ljudet af hans röst uppreste sig de begge karlarne hastigt -och på en gång, liksom träffade af en elektrisk stöt, och visade sig nu -i sin fulla längd. - -“Jag får förbereda er på“, fortfor Armand, “att jag har en pistol i -hvardera handen och att jag ger eld på den förste, som rör sig ur -stället ... Derför icke ett enda steg hvarken framåt eller åt sidan förr -än jag ger lof dertill ... Vidare får jag tillkännagifva, att mina kulor -träffa säkert inom tjugufem alnar, hvilket är ungefär dubbelt så långt -skotthåll som det jag nu har ... Det der är uppriktigt och rätt fram -taladt, skulle jag tro ... Svaren mig derför lika uppriktigt, hvem söken -I?“ - -De begge karlarne lutade sina hufvud tillsammans, liksom för att -rådgöra. - -“Väderleken tillåter mig ej att vänta längre“, försäkrade Armand, “och -dessutom är det tröttsamt, att stå så här länge och sigta. Derför -hastigt och lustigt fram med svaret!“ - -Intet svar följde, detta oaktadt. - -“I ären mållöse, liksom hade mina kulor redan förseglat era munnar“, -återtog vår hjelte; “om detta varit min afsigt, hade redan hvar och en -af er haft sin kula i hjertat ... Men oroen er icke för det ... jag -sigtar icke på bröstet, utan endast på magen ... Nödgas jag än en gång -vänta på svaret, trycker jag af, och en kula i magen sätter lif i den -stummaste tunga.“ - -“Monsieur!“ svarade ändtligen den ene af de begge karlarne, “vi begripa -ej hur ni kan få det infallet att skjuta på folk, som icke gjort er -något ondt.“ - -“Hvar och en har sitt infall“, svarade Armand; “ert är att lägga sig i -försåt på andras egor för att röfva eller mörda ... mitt är att skjuta -på röfvare och mördare det första jag kommer öfver dem.“ - -“Men hur kan ni falla på den tanken att vi vilja mörda och röfva?“ -frågade den andre karlen. - -“Vi voro något trötta och sömnige och gingo blott in för att sofva“, -tillade den förste. - -“Sofva på våta marken?“ frågade Armand; “det är icke möjligt att så -hyggligt folk som ni behöfver underkasta sig en dylik olägenhet, helst -när I, såsom jag har skäl att förmoda, hafven en vän så nära, han -nämligen som bor i huset här bredvid och den jag nyss såg ligga i -fönstret ... Om jag icke bedrog mig, så gaf han er till och med tecken, -men om det var för att be er komma upp till honom eller ligga qvar här, -kan jag ej så noga bestämma ... Bad han er om det sednare, så var det -oförlåtligt af en kristen och allra mest af en person, som bär den -svarta långrocken.“ - -“Vi förstå ej hvad ni menar med allt detta, monsieur“, försäkrade den -förste karlen. - -“Vi känna hvarken er eller er granne“, bedyrade den andre, “men hvad vi -känna är att ni fullkomligt misstagit er på våra personer och att ni kan -komma att stå till ansvar för det ni hotat oss med vapen i hand.“ - -“Var derför så god och låt oss gå i fred, så framt ni ej vill att vi med -våra rop skola tillkalla folk till vår hjelp“, sade den förste, “ty jag -tror ej ni har rättighet att så behandla oss som ni nu gör.“ - -“Jag håller hundra mot ett att I ej skolen öppna era munnar för att -tillkalla främmande folk“, yttrade Armand; “och jag håller tusen mot -ett, att hvardera af er har på sig en knif nog skarpslipad för att kunna -skära halsen af en arm satan, som sofver i sin säng.“ - -“Ni skall stå till rätta för en sådan grof beskyllning“, sade den ene. - -“Så ropen då, skriken så mycket era halsar förmå!“ uppmanade Armand, “ty -det är min fasta föresats att icke släppa er utom trädgården förrän jag -allra minst pryglat er efter bästa förmåga ... ropen derför och skriken, -medan I ännu hafven tid dertill.“ - -De begge karlarne stodo tysta liksom stenen, mot hvilken de stödde sig. - -“Jag visste nog att ni icke skulle taga ned himmelen med era rop“, sade -Armand. “Nu lyster mig se hurudana vapen sådana hjeltar som ni bruka -bära.“ - -Efter dessa ord marscherade han rakt på de begge karlarne med fasta steg -och uppmärksamma blickar både framför och omkring sig samt med sabeln i -högra handen och en framsträckt terzerol i den venstra. - -Men innan han hunnit halfva vägen, tyckte han sig höra ett prassel från -ena sidan af trädgården, hvilket föranlät honom att stanna lyssnande. - -“Hvad förehafves här? hvad i himlens namn står på?“ frågade en karlröst -från samma sida. - -Armand vände ansigtet åt det håll, hvarifrån rösten kom, hvilket -tillfälle de begge karlarne begagnade för att lemna sin plats och taga -till fötterna. - -Armand ämnade, oaktadt mörkret, förfölja de flyende, men kände sig -hejdad af någon, som fattade honom i högra armen. - -“Hvad är det frågan om? hvarför är ni beväpnad?“ frågade samma röst. - -Armand igenkände i den person, som hejdat honom, sin granne, presten. - -“Hvarför hindrar ni mig från att gripa de begge missdådarne?“ frågade -Armand. - -“Hvilka missdådare?“ frågade presten. - -“De som nyss lågo gömde här och som begagnade er mellankomst för att -springa sin väg.“ - -“Det var då missdådare i er trädgård“, sade presten; “det var en annan -sak ... låtom oss då skynda efter dem.“ - -Dervid släppte han Armands arm. Den unge mannen hastade till -trädgårdsporten, men kunde icke upptäcka dem han sökte. Deremot hörde -han steg af springande, som allt mera aflägsnade sig. - -Armand vände sig om och mötte presten, som hade följt honom. - -“Jag låg i mitt fönster“, sade denne, “då jag oförmodadt hörde en -häftigare ordvexling i er trädgård ... detta föranlät mig att springa -ned ... Hvad var det väl för folk som var här?“ - -“Ni skulle således icke känna dem?“ frågade Armand, närmande sig -grannen. - -“Det är svårt att i mörkret från mitt fönster kunna igenkänna folk, som -uppehåller sig i trädgården, och ännu svårare hade detta varit, ifall -de, med hvilka ni nyss ordvexlade, voro förbrytare, såsom ni påstår.“ - -“Hur då?“ - -“Emedan folk af mitt stånd endast hafva umgänge med sådana slags -brottslingar, som vi uti fängelserna en och annan gång nödgas bereda -till döden.“ - -“Jaså, blott i fängelserna ... icke annorstädes? ... icke på -Vendôme-platsen till exempel?“ frågade Armand. - -“Vendôme-platsen? ... jag förstår icke hvad ni menar.“ - -“Jag menar att jag härom aftonen mötte er på Vendôme-platsen.“ - -“Det är väl möjligt att jag kunnat vara på Vendôme-platsen; men hvad har -det att göra med denna sak?“ - -“Jo, ganska mycket, efter som jag då såg er i sällskap med en person, -som några minuter förut hade sökt stjäla ur min ficka.“ - -“Det var besynnerligt, ehuru visst icke omöjligt ... Jag besöker ofta -Vendôme-platsen, emedan jag har bekanta, som bo dervid ... Det är mycket -möjligt att jag under mina promenader dit eller till andra platser möter -folk, som icke hafva den allra bästa konduit ... men vet ni då ej att en -prest måste komma i beröring med allt slags folk? ... tror ni väl att -det blott är änglar som nalkas hans bigtstol?“ - -“Ficktjufven var då ett af era skriftebarn, värdaste fader?“ - -“Men, min son, om ni verkligen visste att det var en ficktjuf ni såg i -mitt sällskap, hvarför antastade ni ej honom? ... hvarför angaf ni honom -ej för närmaste polissergeant? ... Ni såg mig i ett så farligt sällskap, -utan att varna mig ... Tror ni då att en ficktjuf har mera aktning för -prestens fickor än för andras? ... Om jag vid detta tillfälle blifvit -bestulen, hvem skulle jag i andra rummet haft att tacka för det?“ - -Armand teg något förlägen, ty, såsom läsaren kanske erinrar sig, hade -vår hjelte sina giltiga skäl hvarför han på Vendôme-platsen icke vågade -antasta ficktjufven. - -“Antingen har ni fullkomligt misstagit er på person eller också yrar ni, -min son“, återtog presten, “ty, vid gud, jag annars begriper, hur ni -kunnat falla på den tanken, att jag ligger i samråd med ficktjufvar och -dylika figurer.“ - -“Men hvad betydde dessa tecken jag såg er från ert fönster gifva de -begge skälmarne, hvilka nyss sprungo härifrån?“ frågade Armand. - -“Ni vet icke hvad ni säger, unge man! ... har jag gifvit dem tecken?“ - -“Jag såg det från min port och jag såg det tydligt, ty lyktan var blott -en aln från ert hufvud.“ - -“Ni är från era sinnen ... jag såg visserligen folk i trädgården och -stack ut mitt hufvud för att kunna se om det var desamme som ...“ - -“Hvilka desamme?“ - -“Desamme som jag så många nätter förut sett i er trädgård.“ - -“Hvad! ni har förut sett skälmar i min trädgård!“ - -“Jag vet ej om era vänner förtjena denna fula benämning.“ - -“Mina vänner, säger ni?“ - -“Ja visst, de måtte väl vara era vänner, eftersom jag alltid sett er så -vänligt emottaga dem.“ - -Armand studsade. - -“I början föreföll det mig mycket besynnerligt att de alltid kommo -nattetid“, fortfor presten, “men, tänkte jag sedan, den unge mannen har -göromål ute om dagarne och följaktligen blott tid att om nätterna -emottaga besök. Att de voro era vänner trodde jag så mycket mer, som jag -ofta sett dem föra med sig kistor och koffertar, och dessa, efter hvad -jag på afstånd trodde mig finna, ganska välförsedda och tunga ... -Tjufvar bruka, såsom ni nog hört omtalas, snarare föra från än till hus -... Det kunde följaktligen icke vara dylikt folk.“ - -Armand kände ångestsvetten i sin panna. - -Det var då någon som bespejade honom om nätterna och som misstänkte -honom, ja kanske redan upptäckt hvad ingen oinvigd borde upptäcka. - -“Såsom det anstår en god medborgare och vän af ordningen“, fullföljde -presten, “tänkte jag först yppa dessa nattliga sammankomster för -vederbörande polis-kommissarie, men jag afstod snart från denna tanke, -ty en prest har icke att göra med andra hemligheter än dem man anförtror -honom ... Också lägger jag mig aldrig i andras angelägenheter.“ - -“De personer ni nattetid sett hos mig“, tog ändtligen Armand till ordet, -“äro arbetare utan arbete, liksom jag sjelf ... Vi sammanträda för att -gemensamt öfverlägga om medlen för att afhjelpa våra bekymmer för -framtiden ... De kistor, ni sett dem medföra, innehålla deras verktyg -... Hos mig skulle derför polis-kommissarien hafva gjort en ringa -fångst.“ - -“Derom är jag också öfvertygad“, medgaf presten med mycken saktmodighet. - -“Men jag vet ej om förhållandet blefve detsamma, i fall -polis-kommissarien skulle göra er ett nattligt besök“, yttrade Armand, -som erinrade sig skuggorna af de många hufvud han sett på grannens -fönstergardin. - -“Ni menar att äfven jag har sammanträden hemma hos mig“, svarade -presten; “jag har lika litet skäl som ni att bestrida detta påstående -... Nämn mig den samhällsklass som icke nu för tiden konspirerar ... -Presterskapet har icke heller skördat några gyllene frukter af -Juli-revolutionen ... vi hafva nog våra bekymmer vi också ... Men våra -bekymmer röra icke allenast vår egen framtid, utan hela menniskoslägtets -... Men det är sent, det är tid på att vi gå in hvar och en till sig ... -Det fägnar mig emellertid att hafva gjort er bekantskap, om jag också -icke kan berömma er för öfverdrifven artighet ... Gud vare med er, min -son!“ - -Presten gjorde några korstecken och höjde välsignande sina armar, -hvarefter han med långsamma, men fasta steg aflägsnade sig ur -trädgården. - -Armand följde den bortgående med ögonen så länge han kunde se honom, och -lyssnade till hans steg så länge han kunde höra dem. - -Derefter lemnade han sjelf trädgården och gick in i sin kammare, -hvälfvande i sitt hufvud många oroliga tankar. - -Snart försvann minnet både af Denise och de begge karlarne, lemnande -hela rummet åt tanken på den besynnerlige grannen och den nya fara, som -hotade honom från detta håll. - - - Tjugonde kapitlet. - - Dim-figurer. - -Den följande dagen, som uppgick öfver Paris, var en af dessa om vintern -icke sällsynta dagar, då man tror sig kafva i molnen och då polisen -utställer poster vid kajerna för att hindra folk från att klifva ned i -Seinen. - -En för blicken ogenomtränglig dimma omhöljde den stora staden. Man såg -knappast handen för ögonen, än mindre hvart man gick eller hvar man -stod. Också går ingen ut sådana dagar som ej är rent af tvungen dertill. - -Parisarne frukta icke för krutrök och drufhagel, men desto mera för -dimma och regn. - -Om Ludvig XVI, Carl X och Ludvig Filip lika säkert rådt om Herrans -väder, som de trodde sig rå om Herran sjelf, så hade de utan tvifvel i -godan ro ända till sin död suttit qvar på sina troner. Det är nästan -omöjligt att vara entusiast midt i floder af regn eller att sjunga -marseljäsen, när dimman qväfver andedrägten. - -Det är icke lätt att i en sådan dimma leta sig fram i den parisiska -labyrinten. - -Armand Cambon, som hade stora skäl för sin utevaro denna dag, visste väl -att han befann sig inom Faubourg S:t-Germain, men deremot icke namnet på -den gata, utefter hvars murar han trefvade, ungefär klockan tio på -förmiddagen. - -Uti Faubourg S:t-Germain, belägen söder om Seinen, bo för det mesta -gamla adliga familjer af den allra hvitaste legitimitet. - -De hafva stora vackra palatser med tjocka murar och starka ekportar, som -tillbommas inifrån så ofta vinden medför något hotfullt sorl från den -norra stranden. - -De gamle hertigar och markiser, hertiginnor och markisinnor söka trösta -sig öfver förlusten af sina privilegier genom den blinda dyrkan de egna -sina fördomar. De äro gudfruktige ända derhän att de om helgdagarne -ligga på knä innanför kyrkdörrarne, insamlande kollekter för kyrkornas -räkning. Men väl komne utom kyrkporten, skåda de med blandade känslor af -förakt och harm ned på de lägre folkklasserna, icke glömmande att år -funnits, då “packet“ frossat af “ädla“ fäders blod, men deremot -förgätande att sekler funnits, under hvilka “packet“ offrat de “ädle“ -sin svett, sitt blod, sina tårar. - -De hafva madonnans bild på sina sidentapeter och Henrik V:s porträtt i -de gyllene psalmböckerna. - -De drömma ännu om det förlorade paradis, hvars förbjudna frukter de -ensamt fingo smaka och då ingen bestred dem herraväldet öfver djuren, -hvaruti inbegrepos snart sagdt alla, som icke hade tillträde till hofvet -eller deras salonger. - -Osäkert torde vara om de någonsin gått så långt i ortodoxien, att de, -liksom andra dödlige, härledde sig från Adam och Eva, dessa tvänne -beskedliga landtbor med sina enkla naturseder och sin ännu enklare -toalett. - -Allt sedan Carl X:s flykt och under Ludvig Filips hela styrelse-tid ha -de lefvat skilda från det öfriga samhällslifvet. De strålande -Tuilerierna voro dem en icke mindre styggelse än de mörka gränderna i -S:t-Antoine. - -Juli-konungen var i deras ögon ingenting annat än en tempelrånare, som -störtat deras altaren i gruset, och under sina fötter trampat den afgud -de dyrkat. - -Derför aktade de sig för att med sin närvaro illustrera hans salonger, -hvilka i stället fyldes af den aristokrati, som visst icke är en bit -bättre än den gamla, nämligen penningens. - -Med ett ord, hvad Kina var för den öfriga verlden var S:t-Germain för -Paris. Det var ett slags eremit-lif emellan trymåer och kristaller, ett -slags biblisk sorg med silkessammet i stället för säckväf. - -Den 24 Februari 1848 logo de rätt hjertligt och, såsom det allmänt -påstås, för första gången på aderton långa år. De sågo nämligen i Ludvig -Filips fall den eviga rättvisans straffande hand. - -Visserligen hade de hellre sett om den straffande handen burit den hvita -glacé-handsken à la Henrik V i stället för den trefärgade à la -Lamartine, men de medgifva dock att den röda vanten à la Ledru Rollin -varit vida värre. - -Det ena medgifvandet föder det andra. - -De röstade på Napoleon till president, ty de sågo i hans president-stol -endast en piedestal färdig att emottaga deras afgud från Wiesbaden, och -småningom började de titta fram ur sina ekportar, ty luften, förut -förpestad af Juli-konungens spioner, föreföll dem nu något klarare och -friskare. - -Författaren till denna berättelse har vid många tillfällen haft lyckan -att se flere af dessa gamla familjer än i domstolarnes sessions-rum, der -de flitigt inställa sig hvarje gång Berryer, den store tröstaren för en -stor förlorad sak, försvarar någon klient, och än på soiréerna och -balerna i Elysée Nationale hos republikens president, dem de bevista för -att genom sin närvaro uppmuntra monseigneur till vidare fortgång på den -reaktionära banan. - -De dansa polka och masurka ypperligt, hvilket bevisar, att de ändock i -något hänseende följt med sin tid. Hädanefter liksom förr skola de -utgöra bal-salongernas förnämsta prydnad. - -Under tiden få de intrigera och dyrka i fred, hvilket de icke fingo -under Ludvig Filips regering, emedan republiken är för ädel för att -harmas öfver deras menlösa altaren och för stark för att frukta deras -ännu menlösare afgud. - -Ifrån det ögonblick de upphörde att vara martyrer, hafva de förlorat all -förmåga att vara farliga och skola slutligen, för att icke alldeles -sjunka i glömskans djup, nödgas fly till och hylla republiken, hur -mycket de än hata republikanerne. - -Vi lemnade vår hjelte på en gata, hvars namn han för dimmans skull icke -kunde läsa på husknutarne, och icke heller mötte han någon som kunde -upplysa honom derom. - -Slutligen stötte han näsan mot ett hästhufvud och kände i detsamma någon -trampa honom på foten. - -“Pardon, monsieur!“ ropade en röst, hvilket bevisade att det ej var en -hästfot som trampat honom. - -“Pardon! är det icke monsieur Albert?“ frågade Armand, som kände igen -rösten. - -Albert, som var mekanisk arbetare samt stor beundrare af Ledru Rollin -och Louis Blanc, blef ledamot af provisoriska regeringen efter -Februari-revolutionen och deporterad efter Juni-upproret. - -“Hvem känner mig under denna himmelska slöja?“ frågade rösten. - -“Jag, Armand Cambon“, tillkännagaf denne, hvars näsa i detsamma vidrörde -en annans. - -“Ah, verkligen! ... nu ser jag er ändtligen“, yttrade Albert, tryckande -Armands hand. - -“Var god och säg mig hvar jag är någonstädes“, bad Armand; “jag har gått -vilse och vet ej om det är andra eller tredje gatan från Seinen som jag -nu är på.“ - -“Det är den tredje.“ - -“Således rue de l’Université?“ - -“Ja visst.“ - -“Och ni är säker på det, monsieur?“ - -“Måtte väl det, efter min kusk stannat utanför detta hus, som jag nu -måste upp uti.“ - -“Hvilket nummer har detta hus?“ - -“Åttiotvå.“ - -“Verkligen? ... då har jag icke gått så vilse som jag trodde ... Men är -det ej i åttiotvå som monsieur Lamartine bor?“ - -“Jo, det är just honom jag ämnar besöka.“ - -“Ni hos Lamartine?“ frågade Armand, något förundrad. - -“Nå, än sedan?“ - -“Lamartine är en stor författare och en ädel man; men är han icke -legitimist?“ - -“Bah! Lamartine är icke mera legitimist än ni och jag.“ - -“Men så tros det ändå.“ - -Före Februari 1848 ansågs allmänt Lamartine, hvilkens arbeten och -personlighet alltid varit lika högt värderade, tillhöra det -legitimistiska partiet, i hvars högqvarter han också bodde, och säkert -fanns det ingen som ansåg honom vara republikan. - -“Lamartine är född legitimist och måhända uppfostrad för att bli ett -helgon à la Berryer“, svarade Albert; “men Lamartine är för stort snille -och för mycket fransman för att offra på absolutismens altare ... -Medborgarkronan är vackrare än helgon-glorian, åtminstone på denna sidan -grafven.“ - -“Men ...“ - -“Men ni undrar kanske hvad jag har att göra hos Lamartine?“ - -“Hvarför icke?“ - -“Vi hafva hört, att Lamartine ämnar deltaga i den reform-bankett, som -oppositionen med Odillon Barrot i spetsen skall tillställa i början af -snart instundande år“, upplyste Albert, “och det är för att höra om -detta rykte eger grund som monsieur Ledru Rollin skickat mig till -honom.“ - -“Jag gör då orätt i att uppehålla er längre ... Men det var sannt: ett -ord i förtroende, monsieur Albert!“ - -“Hvad har ni att säga?“ - -“Men låt oss hviska.“ - -“Godt! ... här är mitt öra ... lägg dit hela ert hjerta.“ - -“Det går icke an att skicka mig något mera om nätterna“, hviskade -Armand. - -“Hvarför ej det?“ hviskade Albert. - -“Jag fruktar att man är vår hemlighet på spåren.“ - -“Morbleu!“ - -“Eller, rättare sagdt, att man misstänker oss för något hemligt.“ - -“Hvilket kommer på ett ut ... Men hur vet ni ...“ - -“Jag har nu icke tid att förklara mig närmare ... emellertid är det bäst -att vara försigtig.“ - -“Utan tvifvel ... Men hvad bör man göra?“ - -“Byta om rustkammare.“ - -“Kanhända.“ - -“Träffar ni monsieur Ledru Rollin i dag före mig, så var god och säg -honom det.“ - -“Det förstås ... Men hur var det, skulle ni icke resa?“ - -“Jo, i morgon.“ - -“Och lokalen?“ - -“Står för min räkning.“ - -“Och nycklarne?“ - -“Lemnar jag åt er.“ - -“Godt! ... har ni något vidare att säga mig?“ - -“Nej.“ - -“Så farväl då!“ - -“Er tjenare! ... lycka till, monsieur Albert!“ - -De begge samtalande togo hvar sitt steg tillbaka och försvunno med -detsamma ur hvarandras åsyn. - -Armand fortsatte sin väg, följande södra trottoaren tilldess han hunnit -närmaste hörn, då han vek af åt venster in på en annan gata. På denna -hade han icke tagit många steg förrän han våldsamt stötte mot en annan -dim-figur. Men både han och den han stötte emot glömde att bedja -hvarandra om förlåtelse. - -Den sednare var svart från hufvud till fot, och Armand igenkände i honom -sin granne. - -“God morgon!“ helsade ändtligen denne med ett vänligt grin. - -Armand besvarade helsningen, men icke alldeles så vänligt. - -“Ett hiskligt väder!“ yttrade presten. - -“Och likväl ute?“ yttrade arbetaren. - -“Presten och läkaren äro ute i alla väder, min son.“ - -“Dock äro de ej de ende, som ni ser“, tillade Armand. - -“Jag ser att icke heller ni bäfvar för dimman“, sade presten. - -“Jag försäkrar er att jag icke bäfvar för något.“ - -“Det bevisar godt samvete.“ - -“Icke alltid ... det finns nog onda samveten som icke heller bäfva för -något.“ - -“En dylik tro har religionen icke ingifvit er, min son.“ - -“Icke religionen, men vissa af dess prester.“ - -“Jaså ... farväl, min son!“ - -“Farväl, min far!“ - -Derefter aflägsnade sig Armand, fortsättande sin väg. Men hastigt föll -det honom något in, och han stannade, vändande sig om. - -Då tyckte han sig märka att konturerna af en mörk kropp uppenbarade sig -genom den tjocka, men likväl ljusa dimman och att dessa konturer allt -mera närmade sig, utan att Armand kunde höra några steg. Han tog derför -sitt parti och gick rakt på skuggan. - -Hastigt och med ett rop af öfverraskning stötte han ånyo på sin granne, -hvilken syntes ännu mera öfverraskad af detta nya möte. - -“Ah, ni följer mina steg, vördade fader!“ ropade Armand. - -“Ja, jag glömde tacka er för i natt“, förklarade presten. - -“Hå! ... tack sjelf!“ - -“Jag förmodar att ni njutit en ostörd hvila?“ yttrade den förre. - -“Nej, jag har icke sofvit alls ... jag har haft sammankomst i natt -igen“, erkände Armand. - -“Ni har en lycklig natur, min son ... ni sofver aldrig och blir ändå -aldrig sömnig.“ - -“Aldrig“, svarade Armand: “jag har en beundransvärd förmåga att hålla -mig vaken ... lägg det väl på minnet, i fall ni skulle tvifla på min -vaksamhet.“ - -“Ni är mycket förekommande, min son.“ - -“Men tål icke att någon följer mig i hälarne“, svarade Armand. - -Den andlige bevärdigade denna anmärkning med ett ömkansfullt löje. - -Armand log på sitt sätt, men tog derefter ut stegen och skildes för -andra gången från sin granne. Han stannade ej förrän han kommit framför -porten till ett större hus vid samma gata. Han vidrörde en klocksträng, -hvarefter porten öppnades. - -“Markisinnan d’Estelle bebor ju detta hus?“ frågade han portvaktaren, -hvilken var honom till mötes i den höghvälfda portgången. - -“Ja ... men hvad vill ni för godt?“ var den trumpna fråga, hvarmed -portvaktaren besvarade hans. - -Armand eller, egentligen taladt, hans blus hade otur hos alla förnäma -portvaktare. - -“Och hon bebor naturligtvis första våningen?“ fortfor Armand. - -“Ja ... Men hvad vill ni? hvem är ni? jag känner er inte“, fortfor -portvaktaren. - -Vår hjelte hade visserligen en gång förut varit i detta hus, men då hade -han kommit och gått trädgårdsvägen samt följaktligen icke haft tillfälle -att göra portvaktarens bekantskap. - -“Hvad är det egentligen fråga om?“ envisades husets nitiske tjenare. - -“Ingenting, min vän!“ svarade Armand lakoniskt och hastade uppför den -breda ljusa trappan, som ledde till första våningen. - -Portvaktaren, särskildt förargad öfver att kallas “min vän“ af en -varelse i rödrutig blus, rusade efter den uppspringande, men stannade -midt i trappan, när han såg Armand från öfra sidan knyta näfven emot -honom. Han kände af erfarenhet att bluser, af hvad färg de vara må, lika -ofta tala med knytnäfven som med munnen, och som portvaktarens styrka -förnämligast låg i den sednare, så vände han tillbaka, förmodligen för -att rådgöra med sin hustru om huru man borde behandla en “min vän“, som -knyter näfven mot en markisinnas portvaktare. - -Armand ringde på dörren deruppe, och denna öppnades af en betjent i rikt -livré. - -“Var god och underrätta markisinnan att Armand Cambon anhåller att få -tala med henne“, var det enkla sätt, hvarpå Armand introducerade sig hos -en markisinnas betjent. - -Betjenter hafva tvänne olika mått, hvarmed de mäta olika slags folk. De -sämre mäta de från hjessan till fotabjellet och de bättre från byxfickan -till högra handens fingerspetsar. Det var klart att vår hjelte skulle -mätas med förstnämnda mått, emedan det icke finns någon byxficka på -bluser och följaktligen ingen börs i den. - -“Hvad har ni med mitt hår och mina skor att göra?“ frågade Armand, som -icke tyckte om mått-tagningen; “jag har hvarken bedt er frisera det -förra eller borsta de sednare.“ - -“Hvem är ni?“ frågade betjenten, temligen förbluffad. - -“Hvem jag är? ... jo, jag är den som skall tala med markisinnan“, -svarade Armand, trängande sig in i tamburen. - -Armand Cambon hade ett sätt att umgås med betjenter och portvaktare, så -att man kunde anse honom tillhöra den riktigt fashionabla verlden. - -Också trodde markisinnans betjent, som aldrig drömt om så mycken -djerfhet hos en blus, helt säkert att han hade framför sig någon -förklädd prins, emedan han med den djupaste bugning aflägsnade sig ur -tamburen, för att anmäla den uppvaktande. - -Efter någon stund utkom han, uppslog begge dörrarne till salen, hvilket -borde hafva smickrat vår hjeltes fåfänga, eftersom det blott är för -storfolk man uppslår två dörrar på en gång, och bad monsieur vara så -gunstig och stiga in. - -Armand befann sig i en större salong, prydd med byster af de gamla goda -tidernas regenter, statsmän och krigare. Och hvarför skulle man ej i de -skönas salonger finna bilderna af dem, som kanske tillbragt största -delen af sin tid i de skönas sängkammare? - -Bland figurerna igenkände Armand en, som han visserligen ansåg vara -lefvande, men hvilken var nästan lika orörlig och hvit i ansigtet som -marmorbysterna. Det var Denise, markisinnans kammarjungfru. - -“Jag skall föra in monsieur“, sade hon med darrande röst till betjenten. - -Denne aflägsnade sig, efter att förut hafva gifvit den förklädde prinsen -en lika ödmjuk som ångerfull blick. När han försvunnit, störtade -kammarjungfrun fram till Armand, yttrande med halfqväfd ångestfull -stämma: - -“Himmelens gud! hvarför kommer ni hit?“ - -“Jag vill tala med markisinnan.“ - -“Ni kommer för att förråda mig! ... jo, jo, för att förråda mig!“ - -“Det har jag visst icke tänkt på.“ - -“För att omtala att jag besökte er i går, för att omtala hvad jag i går -berättade er.“ - -“Har ni ingenting annat att frukta för, så kan ni vara lugn, -mademoiselle.“ - -“Och jag kan lita på det? ... och ni skall icke göra mig olycklig?“ - -“Var viss om, att jag icke är så oförsonlig som ni, bästa Denise.“ - -“Men hvad vill ni då hos markisinnan?“ frågade hon ännu tviflande, ty -hon hade säkerligen ännu icke glömt opera-biljetten. - -“Jag har bedt er trygga er vid mitt löfte, emedan jag ännu aldrig brutit -ett sådant“, svarade Armand, som deremot alls icke tycktes hafva -opera-biljetten i minnet. - -“Så kom då: jag vill föra er in till markisinnan“, sade Denise; “men jag -stannar i rummet utanför och lyssnar på ert samtal med henne ... Bryter -ni ert löfte, låter ni henne med ett enda ord förstå att det ringaste -förhållande varit rådande oss emellan, lemnar jag på ögonblicket detta -hus för att kasta mig i Seinen.“ - -“Seinen skall icke hafva mig att tacka för ett så vackert byte“, -förklarade Armand småleende; “men dröj för all del icke att föra mig -till er matmor, den jag, uppriktigt sagdt, gerna unnade Seinen.“ - -Denise gick före Armand genom några prunkande gemak, hvarefter hon -öppnade en dörr och tillslöt den efter Armand, som nu befann sig i samma -rum, der han förut en gång varit. - -Markisinnan, i morgondrägt af ljusgult taft och till hälften liggande på -den lilla soffan, innehade samma retande ställning som vid förra -tillfället. Förmodligen hade detta sätt att presentera sig, när hon gaf -företräde, blifvit en vana hos den sköna qvinnan. Armand syntes dock -lugn, ty vid detta tillfälle bar han ingen bindel hvarken för kroppens -eller själens ögon. - -“Ni har önskat tala med mig“, började markisinnan, utan att likväl denna -gång bedja sin gäst sitta. - -“Ja, madame!“ - -“Hvad önskar ni?“ - -“Veta hvarför ni låtit skicka den stackars Simon till Algeriet.“ - -“Om jag säger er att jag gjort det för att skilja honom från en trakt, -som naturligtvis alltid måste påminna honom den stora förlust han lidit, -så tror ni mig säkert icke“, yttrade markisinnan, lekande med en -hårlock, som ringlat ned på hennes barm. - -“Nej, madame“, svarade Armand kallt och utan att beundra afbrottet -emellan den korpsvarta locken och det snöhvita hyende, hvarpå den -fallit. - -“Men om jag säger, att jag på detta sätt velat befria mig från ett -odjur, som ständigt hotade min personliga säkerhet, så tror ni mig -kanske.“ - -“Visserligen ... men, à propos sättet, hvad betydde den skrifvelse jag -sist hade den äran emottaga från er?“ - -“Det betydde hvad jag då tänkte.“ - -“Och sedan?“ - -“Tänkte jag annorlunda ... Vi fruntimmer äro kända för vår ombytlighet.“ - -“Men hvarför lät man Simon förstå, att det var efter hans egen önskan -och på min tillrådan man skickade honom till Alger? ... Ni hör att jag -noga känner till allt ... jag har också i dag tidigt på morgonen besökt -det ställe, der Simon arresterades.“ - -“Jaså, man har sagt det?“ - -“Ja, och jag tror mig äfven ana den rätta orsaken.“ - -“Så mycket bättre.“ - -“För att utan svårighet kunna hos polis-prefekten utfå ett -tillståndsbref för flyttningen till Alger, fordrade kanske formen, att -Simons egen önskan togs till förevändning.“ - -“Det är möjligt att formen fordrade det!“ - -“Vidare befarade man kanske att den fruktade mannen skulle återkomma, -och Simon är verkligen den som icke länge låter qvarhålla sig på ett och -samma ställe ... Hemkommen skulle han hämnas.“ - -“På mig naturligtvis.“ - -“Nej, på mig, som så förskräckligt hånat honom i hans olycka.“ - -“Derför är det ju bäst för er att han aldrig återkommer“, sade -markisinnan med isande köld. - -“Ni är en förfärlig qvinna, madame!“ - -“Så tycker man icke i allmänhet, monsieur ... Har ni något vidare att -säga?“ - -“Jag säger att ni måste använda ert inflytande för att skaffa den arme -mannen tillbaka.“ - -“Ni anser mig då ha mycket inflytande?“ - -“Ja, tyvärr ... Det står illa till i det land, der det finnes något -annat inflytande än religionens, moralens och lagarnes ... Jag trodde -icke på möjligheten af ett lettre de cachet i dessa tider, men allt -börjar bli möjligt, märker jag ... Men i hvad fall som helst, madame, -måste ni skaffa Simon tillbaka, ty annars ...“ - -“Ty annars börjar ni process emot mig eller sätter mig i tidningarne?“ - -“Väl möjligt ... men innan jag det gör, vänder jag mig till hertig de -Beaudreuil“, förklarade Armand, fästande en genomträngande blick på -markisinnans ansigte; “jag vill åtminstone försöka att vinna honom för -Simons sak.“ - -Armand yttrade detta icke blott för att hota, utan äfven för att komma -på talet om den förra biljetten, emedan han ännu hade kammarjungfruns -historia i färskt minne. - -“Ni tror er då stå mycket väl hos hertigen?“ frågade markisinnan utan -synbar förvirring. - -“Man behöfver icke stå väl hos menniskor för att kunna inverka på dem“, -menade Armand. - -“Men ni står mer än vanligt illa hos honom, och det bör ni väl icke -undra på.“ - -“Aha, vi äro nu inne på kapitlet om den märkvärdiga biljetten, som ...“ - -“Som ni tog med er, när ni härom aftonen passerade min kammarjungfrus -kammare.“ - -“Och som hertigen skrifvit till er“, tillade Armand tvärt, ehuru han -undrade hvarför markisinnan nämnde sin kammarjungfrus kammare. - -Markisinnan föll i ett högljudt skratt. - -“Vill ni med detta skratt låta mig förstå att hertigen icke skrifvit den -der biljetten?“ - -“Fråga min kammarjungfru“, svarade hon med fortfarande munterhet. - -“Er kammarjungfru? ... hvad skulle väl hon kunna upplysa i denna sak?“ - -“Hvarjehanda i fall hon ville det ... Unge man, det var mycket nära att -ni hade satt en ganska vacker flicka på Saint-Lazare[1] ... Men de -republikanerne äro nu i stånd till allt.“ - - [1] Tukthus för qvinnor. - -“Vill ni kanske påstå att er kammarjungfru författat den der besvärande -skrifvelsen?“ - -Markisinnan svarade med en nickning, som kunde betyda hvad som helst. - -“I sådant fall förvånar mig blott en sak.“ - -“Hvilken?“ - -“Att er kammarjungfru, om hon begått ett sådant brott, i stället för att -vara på väg till Saint-Lazare, ännu är qvar i ert hus.“ - -“En qvinna förlåter gerna ett brott, som har kärleken till orsak.“ - -“Kärleken?“ - -“Ja, är det då så otänkbart att en kammarjungfru kan älska en hertig?“ - -“Er kammarjungfru skulle således älska hertig de Beaudreuil! ... och hon -bevisar sin kärlek derigenom att hon förfalskar hans stil?“ - -“Ni vet då ej att den mest brinnande kärlek, när den förrådes, blir det -mest brinnande hat? ... Men jag glömde att ni är ett barn, som ännu icke -känner verlden.“ - -“Det är troligt att ni icke har så orätt deruti ... men ett ber jag er -icke glömma.“ - -“Och hvad skulle det vara?“ - -“Att jag icke har barnets lättrogenhet ... Men icke nog dermed: det är -äfven min fasta föresats att söka upplysa alla andra, hvilka kunde vara -lika lättrogna som ni anser mig vara.“ - -Markisinnans svarta ögon slungade på den unge mannen en blick, flammande -och vild som blixten. - -Armand satte mot blixten ett trotsigt leende. - -“Ni tror mig då ej?“ frågade hon med snart återvunnen köld. - -“Nej“, svarade Armand utan vidare omständigheter. - -Markisinnan tycktes fundera på något. Derefter sträckte hon ut ena armen -mot marmorbordet, fattade en gyllene ringklocka och ringde. - -Denise inträdde blek och darrande. - -“Denise“, sade markisinnan efter att länge hafva betraktat den -förskräckta flickan; “det är nu återigen fråga om den der biljetten, som -redan åstadkommit så mycket oväsende ... Den unge mannen der tror att -det var en skrifvelse från hertigen till mig ... Är det så?“ - -Denise såg ömkelig ut och hennes läppar rörde sig utan att gifva något -ljud. - -“Svara, Denise!“ uppmanade markisinnan; “har hertigen skrifvit denna -biljett?“ - -“Nej, madame!“ svarade ändtligen kammarjungfrun, stirrande på mattan. - -“Är det något mera ni vill att jag skall fråga den stackars flickan?“ -vände sig markisinnan till Armand. - -“Jag skulle naturligtvis gerna vilja veta hvem som skrifvit den“, -svarade denne. - -“Och ni vill att jag skall göra henne denna fråga i en främmandes -närvaro?“ - -“Ja, i fall ni anser er böra öfvertyga mig om sanningen.“ - -“Ni drifver er obarmhertighet bra långt, monsieur“, sade markisinnan med -en medlidsam blick på kammarjungfrun. “Denise! du måste uppriktigt säga -den unge mannen hvem som skrifvit den.“ - -“Jag?“ utropade Denise, skådande än på markisinnan och än på Armand, -under det att hon skälfde i alla leder. - -“Du har ingenting att frukta, mitt barn“, fortfor markisinnan; “du har -min förlåtelse och behöfver ingen annans ... Icke heller tror jag att -monsieur Armand har skäl att vara mera oförsonlig mot dig än jag, ty att -han tagit biljetten och visat den för mademoiselle Géronnière samt -derigenom satt verlden i rörelse, det är icke ditt fel, utan blott hans -... Frukta således ingenting, utan säg inför honom detsamma som du -bekänt inför mig, nämligen att det är du, du sjelf som skrifvit denna -fatala eller, rättare sagdt, enfaldiga biljett.“ - -Denise vred sina händer, så att hon kunnat vrida dem ur led. - -“Skynda dig, flicka!“ uppmanade markisinnan med hög och befallande -stämma: “det är du som skrifvit den.“ - -“Ja!“ stammade Denise nästan tillintetgjord. - -“Ni? ni!“ ropade Armand, betraktande kammarjungfrun med bestörtning. - -“Monsieur!“ sade markisinnan; “jag hoppas att ni icke tilltror er ega -rättighet att göra den arma flickan några förebråelser ... Äfven väntar -jag af er ridderlighet, att ni icke för någon, hvem det vara må, omtalar -denna händelse, som, efter hvad jag nyss låtit förstå, endast är ett -verk af en barnslig svartsjuka.“ - -“Men“, yttrade Armand, “men ...“ - -“Hvad ville ni säga?“ - -“Är mademoiselle Géronnière upplyst härom?“ - -“Det är klart.“ - -“Om rätta förhållandet?“ - -“Om rätta ... det förvånar mig att ni ens kan sätta det i fråga ... -Denise har velat gifta mig med en hertig“, tillade hon skrattande, “och -det var välmenande af henne; men ni, monsieur, tror att en markisinna, -när hon gifter sig med en hertig, behöfver göra det hemligt, och det är -enfaldigt af er ... Hvad er vän, vindragaren, beträffar, så är det -kanske nog med den minnesbeta jag redan gifvit honom ... Jag vill derför -använda mitt inflytande för att få honom tillbaka ... Och nu farväl, -monsieur!“ - -Armand bugade sig, men dröjde, ty han var sysselsatt med att studera den -förtviflade kammarjungfruns anletsdrag. - -“Gå in i sängkammaren, Denise, jag skall göra min toalett“, befalde -markisinnan. - -Denise skred på svigtande ben öfver golfvet och försvann genom dörren -till sängkammaren. - -I detsamma visade sig samme betjent, som insläppt Armand, och anmälde -baron Saint-Bris, hvilken genast derpå inträdde och närmade sig -markisinnan, som förbindligt smålog emot honom. - -Armand igenkände i denne samme kavaljer som han sett i markisinnans loge -på operan. - -“Ledsaga monsieur ut!“ yttrade markisinnan till betjenten, dervid -hugnande vår hjelte med den artigaste afskeds-gest. - -Armand, icke tillfredsstäld af det knapphändiga löfte markisinnan gifvit -honom angående Simon, hade visserligen ett och annat att ytterligare -språka med henne om; men som hennes afskedshelsning var temligen tydlig, -så aflägsnade han sig efter en stel bugning. - -“Nå, baron!“ yttrade markisinnan till den ankomne, men med en mun, som -icke mera log. - -“Ni har låtit kalla mig, madame ... hvad befaller ni?“ frågade baronen, -tagande plats på stolen bredvid divanen. - -“Ni såg den der karlen?“ - -“Ja, jag visste redan att han var här.“ - -“Och denna farliga menniska läto de uslingarne undkomma“, fortfor -markisinnan. - -“Det var fasligt hvad man hade brådtom att underrätta er derom“, yttrade -baronen. - -“Nå, hvad är nu att göra?“ frågade markisinnan högst orolig. - -“Var lugn, madame! ... innan aftonen har han upphört att vara farlig.“ - -“Innan aftonen?“ upprepade markisinnan, utan att synas lugnare. - -“Innan middagen ville jag säga“, rättade baronen; “ja, inom en timme ... -Men hvad ville han hos er?“ - -“Inom en timme, sade ni?“ - -“Inom mindre än en timme“, svarade baronen, tummande sina vackra svarta -mustascher. - -Markisinnan syntes lugnare och log ånyo. - - - Tjuguförsta kapitlet. - - Vidare om dim-figurer. - -Armand följde betjenten, som med vördnadsfull beställsamhet uppslog -dörrarne för den förmente prinsen. - -Betjenten hade ytterligare stärkts i sin tro, att Armand vore vida mer -än han ville synas vara, deraf att denne så kallt besvarat markisinnans -artiga afskedshelsning, hvilket säkerligen ingen annan än en mycket hög -person skulle våga. - -Armand fäste dock ingen uppmärksamhet vid betjentens vördnadsbetygelser, -ty han grubblade på den historia markisinnan nyss berättat honom. Han -hade ingen anledning att anse kammarjungfruns hjerta bättre än -herskarinnans. Det kunde vara möjligt, att hela intrigen vore den förras -verk. - -Visserligen röjde kammarjungfruns sinnesstämning, när hon afgaf -bekännelsen, både oro och fruktan, hvaraf man skulle kunna draga den -slutsatsen, att en annan makt än kärleken för sanningen vid detta -tillfälle beherskade henne; men detta allt kunde äfven vara en följd -deraf, att hon, som dagen förut berättat honom en annan historia till -markisinnans nackdel, kanske fruktade att Armand skulle yppa den för en -matmor, som icke var att leka med. - -Men för att kunna förfalska en annans stil fordras allra minst att sjelf -vara skrifkunnig, och Armand kände icke Denise’s förmåga i den ädla -skrifkonsten, men hade icke mycket förtroende till kammarjungfrurs i -allmänhet, hvad denna kunskap beträffade. - -Dock, hvad betydde det? I Paris är kanske ännu mindre än annorstädes -brist på kopierings-snillen, som arbeta både för egen och andras -räkning, och kammarjungfrur äro ofta mindre rådlösa än annat folk. Det -är icke för roskull Molière och Beaumarchais gifvit dem snille och -talang på deras husbondfolks bekostnad. - -Armand, föga nöjd med kammarjungfruns historia nästlidne gårdag, var det -ännu mindre med markisinnans denna dag. I den förra framstod han -visserligen såsom en simpel förfalskare, men denna beskyllning ansåg han -sig utan svårighet kunna tillbakaslå. Deremot skyldrade han i den -sednare såsom en narr och det i dubbelt hänseende, och denna fläck, -förutsatt likväl att historien vore sann, fann han omöjlig att aftvå. - -Icke under då, om vår hjelte grubblade och tankfull följde betjenten. - -Utkommen i farstun stördes han i sina tankar af denne som med ryggen i -bågform yttrade följande: - -“Monsieur! det var ledsamt att ni icke tog er kappa med er upp, så att -jag fått värma den innan ni tager den på er ... det är en förskräcklig -väderlek i dag.“ - -“Min kappa?“ förvånade sig Armand, som i alla sina dar aldrig nyttjat -ett sådant plagg. - -“Ja visst, monsieur, ty jag tar för gifvet att ni inte gått ut i sådant -väder utan öfverrock, eller har ni verkligen ingenting annat än den der -tunna blusen? ... Jag ber om förlåtelse, men det är något försigtigt och -kunde ha farliga följder.“ - -“Icke för den, som är van, monsieur.“ - -“Ni skulle vara van att gå i blus?“ satte betjenten i fråga och blinkade -dervid såsom en slipad och i hemligheter härdad betjent brukar blinka; -“monseigneur ursäktar väl att jag vågar tvifla på det?“ - -Betjenten ansåg sig böra låta den förmente prinsen förstå att han -genomskådat masken, för den händelse att denne skulle vilja sträcka -anonymiteten ända derhän att gå utan att ge drickspengar. - -“Monsieur, ni måtte väl icke ha fallit på den idén att drifva gyckel med -mig!“ ropade Armand förargad, ty han misstänkte verkligen betjenten för -en sådan djerfhet. - -“Bevare mig gud för det!“ ropade denne, tagande förskräckt ett steg -tillbaka. - -“Nå, hvad pratar ni då om kappa eller hvad det var för slag?“ fortfor -Armand. - -“Herre min gud, jag trodde att betjenten, som väntar er utanför porten, -bar er kappa.“ - -“Betjenten! ... hvilkens betjent?“ - -“Er naturligtvis ... jag tyckte till och med att det var två.“ - -“Två? ... ni säger, att det var två betjenter som väntade på mig?“ - -“På hvem skulle de annars vänta?“ - -“När såg ni dem?“ frågade Armand, som nu började bli uppmärksam. - -“Jag var för en stund sedan nere i porten och öppnade den.“ - -“Och då såg ni?“ - -“Två personer, som stodo utanför och dem jag ej kände.“ - -“Och desse sade att de voro mina betjenter?“ - -“Nej, och icke heller hann jag fråga dem, ty de drogo sig hastigt -tillbaka ... Men jag tog för gifvet att ...“ - -“De drogo sig tillbaka, säger ni?“ - -“Ja, monsieur.“ - -“Och hastigt?“ - -“Ja, och som det var stark dimma, så kunde jag inte se dem mera ... -Monsieur finner således att ...“ - -“Men har icke den herrn, som nyss kom, betjenter?“ - -“Baronen? ... visst har han det ... men inte var det hans, för dem -känner jag nog.“ - -Armand gick till förstugufönstret, som vette åt gatan och tittade -derigenom, men han såg ingenting annat än den tjocka ogenomträngliga -dimman. - -“Bonjour, monsieur!“ sade han efter några ögonblicks öfverläggning med -sig sjelf och gick derefter utför trapporna. - -“Bon“ kom visserligen fram på betjentens läppar, men “jour“ sväljdes, ty -hans högra hand, som enligt gammal vana framräcktes, fick emot vanan -ingenting. - -Han gjorde en grimace som tycktes säga: “Gud bevare oss från sådana -prinsar!“ eller “ges det väl någon onyttigare varelse på jorden än en -snål prins!“ - -Betjenten, hackande tänderna lika mycket af köld som af förargelse, -lemnade snart farstun. - -Dagen hade börjat olyckligt för honom. Först hade han varit höflig för -ingenting och sedan hade han för samma betalning kanske förstört sin -helsa. - -När Armand, i hvars öron det der “bon“ klingat ganska hemskt, kommit ned -i portgången, fann han portvaktaren stående utanför dörren till sin -portkammare, fullt ut om ej mera ödmjuk och bugande än betjenten. - -Dennes förra goda tanke om den förmente prinsen hade således äfven -transpirerat till portgången. - -“Befaller monsieur att jag öppnar porten?“ frågade denne med ett leende -allra minst värdt en franc. - -Armand stod tigande med högra handen om hakan, lik den som söker ett -förnuftigt beslut. Ingen tror kanske hvad det är nyttigt att taga sig om -hakan, isynnerhet för den som icke har snusdosan att rådfråga. - -“Ni har säkert en god syssla, monsieur portvakt?“ frågade ändtligen -Armand, tagande handen från hakan, hvilket bevisar att han fattat sitt -beslut. - -“En förträfflig syssla, monsieur“, svarade portvaktaren, “den bästa man -kan önska sig ... bara förnämt folk som går ut och in, upp och ned ... -deraf följer att det alltid vankas hederligt med drickspenningar åt -portvaktaren ... jag bedyrar, monsieur, att det sällan är någon som ger -mig mindre än en franc för mitt besvär att öppna porten ... Merendels -får jag två, ja till och med fem ... det blir en vacker inkomst det på -året ... Men det behöfs också, monsieur ... man har en talrik och fattig -familj, åtta personers dagligt hushåll, monsieur, och om det icke funnes -personer, hertigar och prinsar, monsieur, som understundom, ja ganska -ofta gifver mig en och annan louisd’or, så skulle det ...“ - -“Och ni bor förmodligen bra också?“ afbröt Armand portvakten, hvilken -hade ett vida mer populärt och lättfattligt framställningssätt än -sjelfva betjenten. - -“Åjo, går väl an“, svarade portvaktaren; “kanske det roar monsieur att -se hur en arm syndare bor“, tillade han, i det han med en djup bugning -öppnade dörren till kammaren; “så får jag kanske den äran, den nåden att -visa er min hustru.“ - -“Det skall bli mig rätt angenämt att få se henne“, ljög Armand, som hela -tiden sett hennes knotiga ansigte genom glasrutan på dörren och var -belåten med hvad han redan sett. - -Armand steg in i rummet och skådade omkring sig derinne. Han begrep icke -huru ett åtta personers hushåll kunde rymmas i denna kammare, så framt -icke portvakterskan finge gälla för sju, hvilket hon nog såg ut för att -göra. - -“Kammaren är just icke mycket lång och inte mycket bred heller“, menade -portvaktaren; “men så är den så mycket högre.“ - -“Och ett stort fönster med hvitt vackert glas uti“, anmärkte Armand, som -företrädesvis riktade sina ögon dit. - -“Näst ett par goda ögon behöfver en portvaktare två goda fönsterrutor“, -förklarade portvaktaren. - -“Naturligtvis ... Förlåt, madame! vore det möjligt att få tända en -cigarr?“ frågade Armand sin husliga värdinna. - -“Tusen, monsieur, om ni behagar“, svarade hon, hastande till en bundt -tändstickor, som stod på spiskanten. - -Armand förde handen först i sin ena ficka och sedan i den andra. - -“Hvad är det!“ skrek han till och drog ut den tomma handen; “sådan -förargelse! ... jag har tappat mitt cigarrfodral.“ - -“Herre min gud! det var kanske ett dyrbart fodral!“ ropade portvaktaren -och hans hustru nästan med en mun. - -“Åja så der ... jag hade icke velat förlora det för femtio francs ... -stommen var af silfver med små guldstift uti.“ - -“Silfver med guldstift!“ ropade det deltagande portvaktarfolket. - -“Om betjenterne fått tag uti det ... tro mig, monsieur, en sådan pjes -lemnar ingen tillbaka“, erkände hustrun fritt och otvunget. - -“Nej, jag kommer ihåg nu“, sade Armand: “innan jag gick in genom er -port, tog jag upp fodralet och lade deruti en halfrökt cigarr ... -derefter stoppade jag fodralet tillbaka i min ficka, såsom jag trodde -åtminstone, ehuru det är mera troligt att jag stoppat galet och släppt -det på gatan.“ - -“På gatan?“ - -“Då är det förloradt, ty sedan monsieur kom in, ha säkert flere personer -gått förbi huset.“ - -“Men det är också möjligt att ingen sett det för den tjocka dimmans -skull“, trodde Armand. - -“Det vore, min själ, inte omöjligt!“ medgaf portvaktaren med ljusnande -ansigte; “man kan knappast se något på en alns afstånd ... Tänk om det -låge qvar!“ - -“Nå hvad står du och tänker efter!“ skrek hustrun till sin man; “ut med -dig och leta! ... har du inte ben, har du inte armar? ... ut med dig! -... himmel! sådan man jag har! ... en man, som bara tänker!“ - -Dervid knuffade hon sin käre man ut i farstun. Det syntes tydligen att -hon var för portvaktaren hvad portklappen är för porten, nämligen på en -gång slående och oskiljaktig. - -“Monsieur!“ ropade Armand efter honom, “jag minnes att jag stoppade ned -fodralet midt framför ert fönster ... leta der mycket noga, ty om jag -tappat det, så måste det bestämdt ligga der.“ - -“Ja, ja!“ skrek portvaktaren, hastande ut på gatan med oförminskad fart, -ty, ehuru fri från hustruns näfvar, förföljdes han ännu af hennes röst, -och en sådan röst kan nog sätta ben under en arm dödlig. - -Armand hastade deremot fram till fönstret och lutade ansigtet mot rutan. - -Portvakterskan följde honom till fönstret, synbarligen föga nöjd med den -plats han tagit. - -“Jag har icke mycket hopp om att ni återfår det“, sade hon, “ty -betjenten var nyss ute på gatan.“ - -“Jaså“, svarade Armand, utan att ändra ställning. - -“Men att monsieur går så der klädd, fast det icke är karnevals-tiden“, -anmärkte portvakterskan leende. - -“Hvarför skulle jag icke det?“ yttrade Armand, ansträngande sina ögon -för att se genom dimman. - -“Åh“, svarade portvakterskan, “vi äro väl inte så blinda heller ... -hvarför skulle vi vara blindare än andra? ... Ni tar väl inte illa upp, -i fall jag hädanefter säger monseigneur, i stället för det simpla -monsieur?“ - -Under det hon sade detta, gjorde hon nigning på nigning och det med -mycket buller, förmodligen för att draga Armands uppmärksamhet från -fönstret. - -“Ah, nu ser jag er man!“ ropade Armand, “nu håller han på att leta -framför fönstret.“ - -“Stackars gubbe! se hur han kryper“, yttrade portvakterskan; “men att -det är förgäfves, det anar jag“, tilläggande derefter för sig sjelf: “om -han nu bara kunde stoppa det hos sig så, att den andre inte märker det.“ - -Såsom vi höra, misströstade icke portvakterskan att hennes käre man -skulle hitta skatten, men hon fruktade blott att dess rätte egare skulle -återfå den. - -Hennes fruktan var emellertid alldeles obehöflig, ty Armands ögon följde -icke den på gatan trefvande portvaktarens rörelser. Deremot följde han -med mycken uppmärksamhet rörelserna af tvänne skuggor, som från olika -håll närmade sig skattsökaren. - -Armand bjöd dock förgäfves till att upptäcka skuggornas ansigten, som -helt och hållet höljdes af dimman. Men det märkte han att samma skuggor, -när de kommit så nära portvakten att de nästan vidrörde denne, vida -hastigare drogo sig undan än de kommit, hvarefter de alldeles försvunno. - -Denna upptäckt tycktes emellertid vara nog för vår hjelte, ty han vände -sitt ansigte från fönstret och denna vändning tillskyndade honom ett -hjertligare leende från portvakterskans läppar. - -Efter en stund återkom portvaktaren med ett bedröfvadt ansigte. - -Portvakterskan fixerade sin man och syntes snart lika bedröfvad som han. -Denna gång var det likväl ingen förställning, ty förtrytelsen förenade -sig med bedröfvelsen. - -“Ja, det är bestämdt den der uslingen betjenten som har fiskat upp det“, -utbrast portvakterskan. - -“Och jag som alldeles förstört mina pantalonger!“ knarrade portvaktaren -med en ömklig blick på vår hjelte, viljande dermed låta förstå att fall -gifvas, då hittelön kan komma i fråga, äfven om ingenting hittas. - -“Mina vänner!“ sade Armand, “låtom oss icke längre tänka på det der -lapprit!“ - -“Lapprit?“ upprepade portvaktaren; “ett par splitter nya pantalonger! -... o min gud!“ - -“Monseigneur tycker nog att det är lappri, han“, inföll portvakterskan; -“men gubben min var så glad öfver sina pantalonger, ty han hade fått dem -af mig på sin femtionde födelsedag ... När var det den firades nu? ... -jo, för fjorton dar se’n ... Herre min gud, hvad tiden går fort!“ - -Vaktmästarens hela kostym såg snarare ut för att hafva varit en gåfva på -det lyckliga parets brölloppsdag. - -“Såg ni inga menniskor ute på gatan?“ frågade Armand sin värd. - -“Åjo, visst var det ett par karlar.“ - -“Kände ni dem?“ - -“Nej, monseigneur ... Gud vet hvad jag skall få på mig om söndag!“ -jämrade sig portvaktaren, som bestämdt föresatt sig att vinna ersättning -för det förlorade cigarrfodralet. - -“Att du icke skäms att så der plåga monseigneur med dina klagovisor“, -bestraffade honom hustrun; “tror du väl att monseigneur vill att du -skall förlora det ringaste? ... ack nej, det vill han visst icke.“ - -Armand, döf både för mannens klagan och qvinnans trösteord, lyssnade -blott till sina tankar, och dessa sade till honom följande: Dessa -karlar, som posterat sig utanför detta hus, vänta på ingen annan än dig, -och om de just icke äro desamma som föregående natt legat i din -trädgård, hafva de åtminstone i sinnet samma anslag mot din person, och -deras anslag måste vara ondt och väderleken är mycket tjenlig för onda -anslag, hvartill kommer att en obeväpnad, om än aldrig så stark och -modig, ovilkorligen måste komma till korta mot tvänne beväpnade och -beslutsamma bofvar, till följd hvaraf det vore högeligen dumdristigt att -ensam och obeväpnad begifva sig ut på denna gata. - -“Kanske icke monseigneur har vexladt?“ frågade den omtänksamme -portvakten, som härledde den unge mannens tankfullhet från förlägenhet i -den vägen. - -“Känner ni någon prest med namnet Bredôt?“ blef Armands oväntade svar på -portvaktarens fråga. - -“Broder Bredôt?“ ropade portvakterskan; “skulle vi icke känna den -gudsmannen!“ - -“Går han ofta hit?“ - -“Jag tror det är bara två gånger han varit här“, svarade portvakterskan. - -“När var han här sednast?“ - -“Sednast? låt mig se nu ... ah, det var sannt, han gick ju kort förrän -ni kom, monseigneur ... ni borde ha mött honom i porten, tycker jag.“ - -“Han gaf mig tre francs“, tillade portvaktaren; “alla äro de så -hederliga och frikostiga emot oss.“ - -Armand, för hvilket det ena ljuset efter det andra uppgick, lemnade sin -plats vid fönstret och började promenera på golfvet; men hans blick på -portvaktarens väggur sade honom att han icke hade lång tid att promenera -på, emedan han lofvat att klockan tolf inställa sig inom en annan och -ganska aflägsen trakt af staden. - -“Såg ni till någon vagn, när ni nyss var ute?“ frågade han sin värd. - -“Någon vagn?“ - -“Som höll i grannskapet af detta hus?“ - -“Nej, det såg jag icke, monseigneur ... ni väntade då er vagn, -monseigneur?“ - -“Ah, den skulle ju vänta mig på rue de l’Université,“ erinrade sig -Armand. - -“Hvarför just der?“ - -“Emedan trädgårdsmuren vetter åt denna gata.“ - -“Ni vet då att man också kommer ut den vägen?“ - -“Skulle jag icke veta det, jag som gått den så många gånger?“ yttrade -Armand med ett leende, som om möjligt ökade portvaktarfolkets goda tanke -om hans person; “jag förmodar att ni har nyckeln till den lilla porten.“ - -“Nej, den har markisinnan alltid uppe hos sig“, svarade portvaktaren; -“befaller ni att jag går upp för att hemta ned den?“ - -“Hur tycker ni att det skulle gå an? ... och för öfrigt behöfs det icke, -efter jag alltid bär en sådan hos mig.“ - -“Och som passar till låset?“ - -“Naturligtvis ... det enda jag får be er om, är att ni följer mig genom -trädgården, ty annars kan jag gå vilse i dimman och dränka mig i någon -af dammarne.“ - -“Jag vill ledsaga er, monseigneur ... hvad jag skattar mig lycklig att -kunna vara er till tjenst!“ - -“Så skynda er då!“ uppmanade Armand och gick ut i farstun. - -“Släpp honom icke förrän du fått allra minst en louis-d’or“, hviskade -portvakterskan i sin mans öra. - -“Var du lugn, min gumma!“ hviskade mannen tillbaka och satte sig i -rörelse. - -Vägledd af den erfarne portvaktaren, kom vår hjelte lyckligt öfver de -små broarne och genom häckarne, men hvilka dimman hindrar oss att -beskrifva. - -“Här hafva vi nu ändtligen den lilla porten“, upplyste vägvisaren. “Och -ni är säker på att ni har er vagn utanför?“ - -“Visst är jag det.“ - -“Ohoj!“ skrek den beställsamme portvaktaren genom porten, “är vagnen -der?“ - -“Tyst, ni skrämmer hästarne att skena!“ förklarade Armand. - -“Det är obegripligt att man icke svarar“, menade portvaktaren. - -“Kan ni begära att man skall höra i en sådan dimma?“ yttrade Armand. - -Portvaktaren såg förvånad på vår hjelte, ty han hade aldrig förut hört -att dimman lägger sig på örhinnorna. - -“Nyckeln passar icke, jag har tagit orätt nyckel“, sade Armand; “men det -gör ingenting ... Var god och lägg er på fyra fötter.“ - -“Hvad!“ ropade portvaktaren, “skall jag lägga mig ...“ - -“På fyra fötter!“ - -“Fyra fötter? ... men, monseigneur ...“ - -“Begriper ni då icke att jag måste stiga på er rygg, för att kunna komma -upp på muren?“ - -“Visserligen är det beqvämare ... men ... men, monseigneur ...“ - -“Se så, låt det gå fort nu bara“, befalde monseigneur, tryckande ned -portvaktaren mot marken. - -“Det skall vara för er skull“, pustade portvaktaren, i det han, liggande -fyrfota, sträckte på armarne och benen så mycket han förmådde, under det -att han höjde ryggen, så att denna liknade ett brohvalf, allt i den -berömvärda afsigten att göra uppstigandet så beqvämt som möjligt. - -Också kom Armand denna gången utan ringaste svårighet upp på muren. - -“Nu har jag förstört rocken också“, underrättade portvaktaren, i det han -återtog sin tvåfotade ställning. - -“Då blir den lika med pantalongerna“, tröstade Armand. - -“Det der skulle jag icke hafva ha gjort för någon annan, om man också -bjudit mig tjugu louisd’orer“, försäkrade portvaktaren, som tog till så -att han kunde låta pruta med sig, ifall han emot förmodan skulle behöfva -det. - -“Hör på, monsieur“, sade Armand, “om ni nu genast går upp till -markisinnan och berättar henne, att ni hjelpt mig öfver trädgårdsmuren, -så ger hon er på ögonblicket mera drickspengar än ni förut fått på hela -året ... Farväl nu, min hedersvän, och helsa er hustru!“ - -Derefter försvann Armand, lemnande portvaktaren allena. - -“Stum som en marmorbild“ såsom det heter om Bartholo i Rossinis opera, -stod portvaktaren med framräckt hand. Men som hoppet är det som sist -lemnar menniskan, äfven när det är som befängdast, så började -ifrågavarande menniska att småningom återhemta sig och med detsamma -införlifva sig med den tanken, att markisinnan, hvars frikostighet han -väl kände, nog skulle gifva honom drickspengar, om just icke så stora -som monseigneur förespeglat, åtminstone något ditåt, och hvilket visst -icke vore att förakta. - -Lugnad återvände han derför genom trädgården och återsåg snart sin kära -portgång. - -Men porten var öppen och en stor täckvagn höll utanför. Portvaktaren -igenkände genast markisinnans vagn, och som han deraf drog den -slutsatsen att hon ämnade åka ut, fick han brådtom och ilade med en -ynglings raskhet uppför trapporna till första våningen. - -När han kom in i salen, såg han att han verkligen kommit i grefvens tid. - -Markisinnan, i en toalett som om hon ärnade fara till Tuilerierna, stod -midt på golfvet bredvid sin kammarjungfru, hvilken just höll på att -hänga hermelins-kappan öfver herskarinnans skuldror. - -Närmare salsdörren stod baron Saint-Bris med hatten i hand och färdig -att taga på sig sin kappa, hvilken en betjent höll utvecklad bakom hans -rygg. - -“Jag får helsa nådig markisinnan så mycket ifrån monseigneur“, började -portvaktaren oförtöfvadt, ty ingen tid var att förlora; “han befalde mig -berätta nådig markisinnan att jag hjelpt honom öfver trädgårdsmuren och -att jag derföre skulle bekomma drickspengar af nådig markisinnan.“ - -Markisinnan och baronen, kammarjungfrun och betjenten stirrade förvånade -på portvaktaren, som nu flåsade förfärligt, ty han hade icke hemtat -andan, sedan han tog första trappsteget. - -“Monseigneur hade glömt nyckeln till trädgårdsporten hemma“, fortfor -portvaktaren, “men jag lade mig på fyra fötter, jag, och allt gick som -en dans, må markisinnan tro ... Men det var sannt, monseigneur har glömt -qvar ett cigarrfodral med silfverstomme och guldstifter“, tillade han -med en misstänksam blick på betjenten. - -“Hvad är det ni säger, menniska?“ ropade markisinnan. - -“Han är drucken“, menade baronen. - -“Och att jag derför skulle få drickspenger af nådig markisinnan“, -fortfor portvaktaren, “allt det der bad monseigneur mig säga.“ - -“Hvilken monseigneur“, frågade markisinnan, “hvem menar ni med -monseigneur?“ - -“Honom som jag hjelpte öfver trädgårdsmuren och som jag låg på fyra -fötter ...“ - -“Har då karlen förlorat förståndet!“ ropade markisinnan. - -“Kan ni då icke säga hvad det är för en monseigneur ni menar?“ frågade -baronen. - -“Samma monseigneur som för en stund sedan var uppe hos markisinnan“, -svarade portvaktaren. - -“Har någon monseigneur sökt mig i dag?“ frågade markisinnan betjenten. - -“Icke det jag vet, madame“, svarade betjenten, “så framt inte ...“ - -“Ja, det var just ni som sade att det var en monseigneur“, inföll -portvaktaren, vändande sig till betjenten; “ni sade det åt min hustru -dernere i portgången ... Hvar hittade ni det der cigarrfodralet med -silfverstommen och guldstifterna?“ - -“Tig!“ befallde markisinnan sin outtröttlige portvaktare, “tala ni, -Gaudin! hvad betyder allt det här? hvem menar han med monseigneur?“ - -“Jag tror nästan att han menar den der unge mannen, som nyss gick -härifrån“, svarade betjenten. - -“Hvad för slag! ... den unge arbetaren! ... Är det honom ni kallar för -monseigneur?“ frågade markisinnan skrattande. - -“Den der rödrutige blusen kallar ni för monseigneur?“ tillade baronen, -likaledes skrattande. - -“Arbetaren ... blusen“, stammade portvaktaren med en förändring i -fysionomien, som är omöjlig att beskrifva: “det var då bara en simpel -arbetare ... o min Gud! ... bara en simpel arbetare?“ - -Det på en gång ömkliga och löjliga kunde icke hafva en trognare -representant än i portvaktaren vid detta tillfälle. Också hvart han -vände sig, såg han endast leende ansigten, men intet hopp om -drickspengar. - -“Och jag som följde honom genom trädgården, jag som lät honom klifva på -min rygg!“ klagade portvaktaren nästan gråtande. - -Denise fortfor att le och betjenten skrattade så att han måste hålla sig -för magen. Men både markisinnan och baronen blefvo i en hast alvarsamma. - -“Trädgården!“ upprepade markisinnan; “hvad ville han i trädgården?“ - -“Han föregaf att han hade sin vagn utanför trädgårdsporten, den -uslingen! ... han sade att han hade nyckeln till porten och att han gått -denna väg många gånger förut, den bofven!“ - -Markisinnan blef gulgrön i ansigtet. - -“Ni följde honom genom trädgården, sade ni“, yttrade baronen med djupa -rynkor i pannan. - -“Ja, jag var en åsna“, erkände portvaktaren; “och när vi kommo till -porten, hvilken var låst, tvang han mig att lägga mig på händerna, och -så steg han upp på min rygg och från min rygg upp på muren, den -nidingen!“ - -“Och sedan?“ frågade på en gång markisinnan och baronen, vexlande dervid -med hvarandra en blick, obegriplig för de öfrige. - -“Sedan sade han att markisinnan skulle ge mig drickspengar, och derefter -hoppade han ned.“ - -“På gatan?“ - -“Ja, och allt det der gjorde han säkert bara för att besvära och förarga -mig ... men vänta, vänta bara!“ - -“Således en annan väg!“ mumlade baronen, sammanbitande tänderna. - -“En annan väg!“ genljöd markisinnans röst ännu dofvare, hvarefter hon -med en blick af gränslöst raseri vände sig mot fönstret, förmodligen för -att dölja sin sinnesrörelse för de andra. - -Hade portvaktaren haft någon blick och känsla för andras qval än för -sitt eget, så skulle han kanske kunnat trösta sig med den hämnd han, -ehuru omedvetet, utkräft på dem som nyss skrattat åt honom. Men han såg -ingenting annat än sina drickspengar, som han förlorat, och sin hustru, -som han tyvärr hade qvar. Hvad var väl löjet i första våningen mot den -storm, som väntade honom i portgången? - -Med ett ord, tillståndet var ganska beklagligt i den sköna markisinnans -hus. - -Den ende som var att lyckönska, var onekligen Armand Cambon. - -Följaktligen är det en fördel att vara en förment prins, ja, kanske -större än att vara en verklig. - - - Tjuguandra kapitlet. - - Madeleine-kyrkan. - -En fjerdedels timme före den bestämda tiden hade Armand Cambon infunnit -sig på rue d’Anjou utanför bankiren Géronnières hus. - -Han hade stått der en halftimma, utan att ännu hafva fått bud ifrån -bankirens brorsdotter. - -Dimman höll visserligen på att skingra sig, men var dock ännu så tät, -att Armand ansåg sig böra fatta posto framför sjelfva porten, på det att -budet, som han väntade, desto lättare skulle blifva honom varse. - -Han brann af otålighet att få träffa den unga flickan, dels för att -erbjuda henne sin tjenst för den händelse hon ånyo kunde behöfva den, -dels för att få fullständig upplysning om hvad medel man begagnat för -att förtaga verkan af den der biljetten, i fall den vore äkta, hvilket -Armand för sin del icke betviflade, dels ock för att meddela henne hvad -som händt honom sjelf, sedan han sist såg henne, emedan han var fullt -öfvertygad att markisinnan hade del i de tvänne särskilda stämplingar, -för hvilka han varit ett mål och dem han jemväl ansåg hafva något slags -gemenskap med sjelfva hufvud-intrigen. - -Dessutom kände han ett innerligt behof att försona det fel han begick, -när han vid afskedet dagen förut tryckt och kysst hennes hand på ett -sätt, som naturligtvis måste såra en sådan flicka som Adelaïde. - -Minnet af den förvåning och förtrytelse, han då trott sig läsa i hennes -ansigte, hade sedan dess följt och icke lemnat honom ens under de -äfventyr, hvaruti han det förflutna dygnet varit invecklad. - -Allt detta skulle han nu försona genom den noggrannaste uppmärksamhet på -sig sjelf och den djupaste vördnad för henne. Med ett ord, allt skulle -bli så bra och godt igen eller, rättare sagdt, lika främmande och -hopplöst som förr. - -Hon skulle alltid förblifva den rika och firade arftagerskan, _han_ -alltid den fattige och föraktade arbetaren. - -Evigt skulle svalget blifva emellan dem; men lika evigt skulle ock den -känsla, han egnat henne, sväfva öfver svalget, ren som svanen, men -tystare än han, tills den dött i det moln, hvari den lefvat. - -Buller af vagnshjul och hästfötter störde Armand i hans romantiska -betraktelser. - -Som han för dimman ännu icke såg hästarne eller åkdonet, så drog han sig -närmare intill porten. Snart började både hästar och åkdon blifva -synliga, och Armand fick tillfälle att betrakta dem på nära håll, ty -vagnen höll just framför bankirens port. - -Väntande att någon skulle stiga utur denna vagn, drog sig Armand några -steg åt sidan. Men ingen steg ur vagnen, och icke heller syntes någon -betjent som kunde öppna vagnsdörren. - -Kusken, en ståtlig monsieur i rikt livré, satt orörlig på sin bock, -småsvärjande öfver dimman. Vår hjelte beundrade de höga och stolta -hästarne samt den ofantliga vagnen, för hvars inköpspris man skulle -kunnat tillhandla sig snart sagdt ett helt qvarter inom Ladugårdslands- -eller Catharina-församling i Stockholm. - -Armands beundran afbröts af ett nytt buller från en annan vagn, hvilken -äfven snart visade sig, stannande efter den första och nästan lika -prydlig som den. Också den sednares vagnsdörr förblef tillsluten. - -En tredje vagn och strax derpå en fjerde kommo, stannade och höllo efter -hvarandra. - -Derefter blef det någon stund tyst på gatan. - -Armand blef orolig och ämnade just fråga någon af kuskarne, hvem eller -hvilka skulle åka i de fyra vagnarne, då porten till bankirens hus -knarrade på sina gånghakar och tvänne betjenter i samma livré som den -förste kusken utträdde på gatan, närmande sig den första vagnen, hvars -dörr de öppnade. - -Vår hjelte smög sig fram för att bättre kunna se, ty allt visade sig för -honom som genom ett hvitt flor. - -Han såg tvänne personer uppstiga i den främsta vagnen. Den ene var en -herre, hvars ansigte han ej kunde urskilja, men han tycktes ej heller -mycket bemöda sig för att se det, emedan hans blickar uteslutande sökte -den andra personen, en qvinna, som bar en hvit slöja nästan lika lång -som hon sjelf. Slöjan var likväl kastad bakåt, så att den föll ned på -ryggen utefter kappan af mårdbrämad svart sammet. - -Armand kunde följaktligen se profilen af damens ansigte, under det hon -uppsteg i vagnen. - -Armand såg, qväfde med möda ett utrop af bestörtning, som ville undfalla -hans mun, och drog sig derefter hastigt tillbaka. - -Från detta ögonblick såg han ingenting af hvad som vidare passerade. Det -var först när den sista vagnen, efter att hafva upptagit dem som deruti -skulle åka, körde från porten, som han någorlunda återkom till sig -sjelf. - -Hans öron följde ljudet af vagnarne och snart följde äfven hans fötter -samma väg som de. - -Efter en kort färd stannade vagnarne framför ett större hus vid samma -gata och icke långt ifrån Saint-Honoré. Armand nalkades den sista -vagnen. - -“Hvarför stannar man?“ frågade han kusken. - -“Man skall ju upp till mairen först“, svarade denne. - -“Hvart faren I sedan?“ sporde Armand. - -“Till Madeleine-kyrkan kan ni väl förstå“, var kuskens något snäsiga -svar; “men akta er för venstra hästen, monsieur“, tillade han, “ty han -slår, och ni kunde råka illa ut för bakbenen.“ - -“Värre kan man råka ut för!“ tänkte Armand, hvarefter han gick förbi -vagnarne, vek af åt venster in på rue Saint-Honoré, följde denna gata -och befann sig snart på Madeleine-platsen. - -Denna plats var i det närmaste fri från dimman, och December-solens -klara, om ej just så varma strålar föllo på den vackra Madeleine-kyrkan, -till sitt yttre en trogen afbild af de tempel, som i en forntid prydde -Hellas’ minnesrika jord. - -Vår hjelte styrde sina steg mot denna kyrka. - -“Monsieur Armand!“ hördes en röst bakom honom. - -Armand vände sig om och mötte för andra gången på denna dag monsieur -Albert. - -“Det var bra att jag träffade er“, återtog denne; “jag gick just och -tänkte på er.“ - -“Hvarmed kan jag vara till tjenst?“ frågade Armand tankspridd. - -“Min gud, hvad ni är blek!“ ropade Albert; “mår ni illa?“ - -“Jag fryser något ... Den obehagliga dimman ...“ - -Det var vigt att skylla på dimman. - -“Men jag tycker att det är ganska klart och vackert nu“, anmärkte Albert -ganska riktigt. - -Albert såg icke den täta och kylande dimma, som hvilade öfver Armands -själ. - -“Hvad önskar ni, monsieur Albert?“ frågade den sednare. - -“Jag har nyss skilts ifrån Ledru Rollin, för hvilken jag berättat hvad -ni sade mig i morse.“ - -“Och han?“ - -“Blef naturligtvis lika orolig som jag ... Men ni kom icke att säga mig -hvem det är som spionerar på oss.“ - -“Jag fruktar för den der presten, som bor i mitt grannskap, den der så -kallade broder Bredôt.“ - -“Den der, som ni förut en gång talat om?“ - -“Densamme.“ - -“Nå?“ - -“Den karlen förefaller mig misstänkt i mer än ett hänseende ... Undrar -just om han är hvad han synes vara.“ - -“Ni tviflar på att han är prest? ... Men efter hvad jag vill minnas, så -har ni beskrifvit honom såsom en figur med vidrigt ansigte och lömsk -uppsyn.“ - -“Beskrifningen är trogen, det kan jag försäkra er.“ - -“Morbleu! hur kan ni då tvifla på att han är prest?“ - -Detta omdöme af Albert förefaller läsaren kanske något för skarpt; men -säkert är att de fulaste karlar, man möter på gatorna i Paris, äro -prester. - -Den svarta, oformligt långa och vida rocken, i förening med den -lågkulliga och bredbårdade hatten bidrager icke heller till figurens -försköning. - -Vi frågade en gång en fransman, hur det kom till att alla prester i -Paris med få undantag äro så fula, emedan det föreföll oss som om man -med flit utvalde de fulaste till detta stånd. - -“Det är för de arma qvinnornas skull“, svarade fransmannen, “ty fan -sjelf kan ej vara farligare än en vacker prest.“ - -“Men“, invände vi, “detta öfverensstämmer föga med den katolska kyrkans -idé, som förnämligast går ut på att imponera på de yttre sinnena och -derför måste sträfva efter möjligaste skönhet i formen.“ - -“Nå, då är det derför att endast fula karlar vilja bli prester“, sade -han, “för att genom den svarta rocken vinna den lycka, som skulle sky -för deras blotta ansigte ... den svarta rocken, som förefaller oss -karlar så obehaglig, har deremot en elektrisk verkan på damerna.“ - -“Enligt er, skulle således hela den katolska kyrkan endast vara till för -qvinnornas skull“, anmärkte vi. - -“Ja visst“, svarade fransmannen; “katolska kyrkan existerar icke blott -_för_ damernas skull, utan äfven _genom_ dem. Utom dem hade vi alla för -längesedan varit hugenotter eller protestanter.“ - -Vi lemna osagdt huruvida fransmannen hade rätt. - -“Jag misstänker emellertid den der brodern för att stå i beröring med -mördare“, yttrade Armand, “och säkert är att jag en gång sett honom i -sällskap med en ficktjuf.“ - -“Jag vill minnas att ni äfven berättat det.“ - -“Då kommer ni också ihåg den der källaren, som jag upptäckt bredvid -vår“, sade Armand, “och hvaruti fanns guld och silfver ... Jag trodde -först att allt det der var deponerad egendom; men nu ...“ - -“Nu?“ - -“Nu vill jag våga min hals på att det är tjufgods och att broder Bredôt -är den drake, som rufvar derpå.“ - -“Minsann det låter otroligt.“ - -“Det vore kanske i sin ordning att meddela en poliskommissarie vår -upptäckt“, föreslog Armand. - -“Är ni galen!“ utbrast Albert. - -Armand såg förundrad på monsieur Albert. - -“Inser ni då icke“, fortfor denne, “att en polis-undersökning, börjad -med tjufkällaren, kunde sluta med vår, som ligger bredvid, eller tror ni -kanske att den helige brodern, när han råkat i polisens klor, skall -lägga fingrarne emellan, hvad oss beträffar? ... Så länge vi tiga, tiger -han, det kan ni vara säker på.“ - -“Men detta hemliga förstånd med en sådan person synes mig afskyvärdt“, -förklarade Armand. - -“Inför moralen möjligtvis, men icke inför politiken“, svarade Albert. - -“Och det stackars folket som förlorar sin egendom, sitt guld och -silfver, som vi kanske skulle kunna rädda?“ frågade Armand, som icke -vågade disputera med Albert i politiken, med Albert, som var Ledru -Rollins och Louis Blancs högra hand. - -“Det folk, som har guld och silfver att förlora“, menade Albert, “är -mindre att beklaga än det folk, som icke har en bit bröd att äta, och -det är just för detta folk som vi arbeta ... Jag skulle till och med -kunna bevisa att det är en ovillkorlig skyldighet för dem, som ega, att -uppoffra något för dem, som ingenting ega.“ - -Monsieur Albert var också, efter hvad kändt är, en stor beundrare af -S:t-Simon och kunde följaktligen bevisa ganska mycket. - -“Det är ett lika stort nöje för mig som för er att se tjufven på -galèrerna“, fortfor Albert; “men om detta icke kan ske på annat vilkor -än att ni och jag måste göra honom sällskap, då afstår jag gerna från -detta nöje.“ - -“Det återstår likväl ett medel att åstadkomma det ena utan att riskera -det andra“, menade Armand, “nämligen att så fort ske kan flytta -vapenförrådet till annan lokal.“ - -“Ett ganska äfventyrligt medel, men som vi skola tänka på, under det ni -är borta, ty det är ju bestämdt att ni reser i morgon?“ - -“Jag reser i dag, helst i dag“, svarade Armand med liflighet. - -“I dag? ... så mycket bättre ... Ni är då verkligen färdig att resa i -dag?“ - -“Ja, jag har numera ingenting här att göra“, yttrade Armand med en -sorglig ton och en lika sorglig blick på Madeleine-kyrkan. - -“Ledru Rollin skall bli glad, när han får höra det.“ - -“Och jag också, när jag väl en gång är härifrån“, suckade Armand. - -“Hvart går ni nu, monsieur Armand?“ - -“In i kyrkan.“ - -“Lycklig ni, som har tid att gå i kyrkan!“ yttrade Albert leende. - -“Mycket lycklig“, medgaf Armand, också leende, ehuru mindre gladt än -Albert. - -De begge konspiratörerne togo afsked af hvarandra, hvarefter Armand -närmade sig den höga trappan, som leder upp till ifrågavarande kyrka, -nedanför hvilken flere lysande ekipager höllo. - -“Det är förmodligen i dag en större messa“, yttrade han till en af -kuskarne. - -“Nej, men ett större bröllopp“, svarade kusken. - -“Och brudparet är redan inne i kyrkan?“ - -“Nej, monsieur, men man väntar det hvart ögonblick.“ - -“Brudgummen är förmodligen någon rik borgare?“ - -“Det är en hertig, monsieur“, svarade kusken med en viss andakt, som -röjde att han hade sitt stall inom Faubourg S:t-Germain. - -Armand borde icke hafva väntat andra svar på sina frågor, hvilka -följaktligen voro öfverflödiga; men han hoppades kanske att den han -frågade, mindre väl underrättad om verkliga förhållandet, skulle -åtminstone för tillfället gifva någon näring åt det bedrägliga hopp, som -aldrig lemnar menniskan. - -Armand intog första steget af trappan och vände sina ögon mot -Madeleine-platsen, ty han ville ej gå in i kyrkan förrän han återsett de -fyra vagnarne. Kanske hoppades han att den, i hvilken hertigen åkte, -skulle köra omkull och dervid knäcka halsen på den förnäme brudgummen, i -fall det lyckades denne att komma helskinnad från mairen. - -För dem, som icke hafva sig bekant huru en kristlig äkta förening knytes -i Frankrike, berätta vi följande: - -Kontrahenterne vända sig till en notarie, som upprättar ett -äktenskaps-kontrakt, innehållande bland annat de vilkor, som å ömse -sidor äro gjorda och antagna. Med berörde kontrakt, vederbörligen -undertecknadt af kontrahenter, giftoman och vitnen, infinner man sig hos -mairen, som på porten till sitt embetshus låter anslå namnen på dem, som -önska gifta sig. - -Detta anslag skall stå minst fjorton dagar, efter hvilken tid, men icke -öfver året, kontrahenterne ega att ånyo inställa sig hos mairen, som, i -fall något jäf mot äktenskapet under anslagstiden icke blifvit anmäldt, -uppläser för de trolofvade några paragrafer ur Code civil rörande -äktenskapet och derefter förenar dem medelst en för tillfället lämplig -lyckönskan, hvarefter giftermålet är vederbörligen ingånget. - -Vill man sedan, hvilket visst icke är nödvändigt, derå vinna kyrkans -sanktion, så far man från mairen till närmaste kyrka. - -Det är till det mesta endast förnämt och rikt eller också presterskapet -mycket hängifvet folk som begagnar den kyrkliga ceremonien, och som -detta slags folk icke utgör majoriteten af nationen, så sakna de flesta -äktenskap den presterliga välsignelsen och följaktligen äfven Guds, -såsom bigtfäderne vilja påstå, men skriftebarnen icke erkänna. - -Det råder mycken otro inom den katolska kyrkan, men rättvisan fordrar -erkänna att denna otro förnämligast gäller presterskapet, hvars lära man -sedan den första stora revolutionen börjat skilja från Guds och hvars -lefverne alltjemnt gifvit stöd åt denna skilnad. - -Armand, hvars blick länge irrat öfver Madeleine-platsen, fäste sig -slutligen vid en prydlig vagn, som stannade nära det jernstaket som -omgifver kyrkan. Ur denna vagn stego en herre och en dam. - -Armand återsåg i den förre baron Saint-Bris och i den sednare -markisinnan d’Estelle. De gingo uppför trappan och snuddade förbi vår -hjelte, som med ovilkorlig rysning mötte deras blickar. Begge sågo icke -eller låtsade icke se honom. - -Armand följde dem med ögonen tilldess de försvunnit genom kyrkporten, -hvarefter hans uppmärksamhet riktades mot den basrelief, som pryder -frontonen på kyrkan. - -Denna basrelief föreställer den botfärdiga Magdalena af hvilken kyrkan -har sitt namn. - -Magdalena ligger på knä vid frälsarens fötter, bedjande honom om -syndernas förlåtelse, hvilken hon också erhåller. På venster om -frälsaren står Hämndens ängel, tillbakadrifvande de sju hufvudsynderna -som följa Magdalena; på höger visar sig Medlidandets ängel, ömt -betraktande den ångerfulla synderskan. Uppdragen att framkalla -Rättvisan, låter han i stället nalkas Oskulden, stödd af Tron och -Hoppet. Kärleken, sysselsatt med vården om tvänne barn, kan ej följa -sina systrar, men han anvisar med en blick den plats, som i de himmelska -boningarne är förvarad åt den segrande dygden, under det att en annan -ängel emottager den frommes själ, uppstigande ur grafven, och visar -denne det eviga lifvet, så ljust och herrligt på andra sidan grafven. - -Huruvida Armand gjorde någon jemförelse emellan den botfärdiga, han såg -på frontonen, och den obotfärdiga, han sett gå in i kyrkan, eller om han -i öfrigt beundrade den yttre arkitekturen af kyrkan, veta vi icke; men -att denna är beundransvärd, det vet hvar och en som en gång sett den. - -År 1764 lades grundstenen till en vanlig korskyrka på ifrågavarande -plats, och derpå arbetades ända till 1789, då arbetet, som redan kostat -två millioner, afbröts. - -Förnuftet, den enda guddom som den första revolutionen erkände, tyckte -att det var nog med de två millionerna, och detta tycke var kanske icke -så oförnuftigt. - -År 1806 beslöt Napoleon att fortsätta byggnaden, för att deraf göra ett -tempel åt Äran, hans guddom, och hvaruti borde inställas statyerna af de -krigare, som offrat flitigast åt den grymmaste och blodigaste af alla -gudinnor. - -För detta ändamål ingåfvos icke mindre än 120 förslag, bland hvilka det -af M. P. Vignon slutligen antogs. Denne började med att nedrifva allt -hvad som redan var färdigt så när som på peristilens åtta kolonner. - -Vignon hade knappast hunnit resa murarne och de flesta af pelarne till -Ärans tempel, när restaurationen, efter att med främmande bajonetter -hafva bortjagat Äran och dess öfversteprest, anbefalde byggnadens -förändring till en kyrka. Vignon fortsatte arbetet till sin död och blef -begrafven under peristilen. - -Verket fulländades dock i likhet med hans plan och framstår nu efter så -vexlande öden såsom en herrlig afbild af den antika byggnadskonsten. - -Monumentet, 150 alnar i längd och 63 i bredd, är omgifvet af 52 -fristående refflade pelare i korintisk stil, och sjelfva peristilen är -formad af dubbla pelar-rader. Man kan knappast se något prydligare än -denna façade. - -I stället för fönster hafva murarne nischer, hvaruti helgon stå; och -dagsljuset inströmmar till kyrkans inre från trenne glas-kupoler. - -Med ett ord, Madeleine-kyrkan är till sitt yttre ett mästerstycke, som i -sitt slag icke lemnar något framför sig. Under peristilen hvilar -arkitekten förbleknad, förmultnad. Hvad betyder det? Från hvarje nisch, -hvarje kolonn, hvarje kapitäl strålar hans minne. - -De fyra vagnarne, kommande från S:t-Honoré, visade sig på platsen; och -Armand skyndade in i kyrkan. - -Inkommen i kyrkan öfverraskas visserligen främlingen af en bländande -prakt, ty hvilken rikedom af marmor och guld, statyer och målningar! Men -den vördnadsbjudande högtidlighet, som famnar oss vid vårt inträde inom -murarne af Notre-dame och de fleste andra kyrkor inom Paris, söker man -fåfängt. - -Allt hvad man der ser bär snarare vitnesbörd om den sköna konstens -blomstring och fruktbarhet inom Frankrikes sköna land, och man tror sig -vara i ett konstgalleri i stället för i en kyrka. - -Skeppet, upplyst af de trenne glas-kupolerna, är visserligen afdeladt -medelst tre stora bågar i jonisk stil, hvilka skola påminna något om det -inre af Fredens tempel i Rom; men de ända till slösaktighet anbragta -förgyllningarne anstå lika litet den antika byggnadskonsten som den -guldbroderade sidenrocken skulle anstå den mediceiska Venus. - -Både sidomurarne och korets halfrund äro belastade med marmorskifvor af -olika färger och hvilka äfven stöta konstsinnet, dels derföre att de -svära emot och genom sin tyngd neddraga konstruktionen af det hela, dels -också för det man ej kan begripa hvad de ha der att göra, enär vi aldrig -kunna föreställa oss att de blifvit fästade vid murarne för att stärka -dem. - -Bland målningar i denna kyrka märka vi en, som, sträckande sig genom -skeppets hela längd, framställer åtskilliga episoder ur Magdalenas lif, -troligtvis mera betydelsefulla i religiöst än i konstnärligt hänseende. - -För öfrigt faller det af sig sjelft att episoderna ur Magdalenas lif -måste vara mera hugneliga för den ångerfulla än för den oskyldiga. Högre -såsom konstverk uppskattas den tafla, som pryder halfrunden, hvari -kyrkans fond slutas. Denna målning, följande perspektivets alla lagar på -konkav grund, framställer på sin mest aflägsna eller flyende punkt -Kristus, sittande på en sky samt omgifven af apostlarne och Magdalena, -denna sistnämda vid frälsarens fötter. Nedanför har konstnären grupperat -de stora personligheter, som haft det största inflytande på kristna -religionen från kyrkans äldsta tider ända till Napoleon, som emottog -kejsarkronan af Pius VII. - -Kort sagdt, Madeleine-kyrkans inre är mera vackert än majestätiskt, mera -öfverensstämmande med de katolska ceremoniernas pomp och ståt, än med -den frommes andakt. - -Det enda vi vid beskrifningen hafva att tillägga är, att före kyrkans -inredning inreddes under peristilen Vignons graf. - -Hvad Armand beträffar, så ser han af hela den inre prakten ingenting -annat än högaltaret, som, ehuru det ännu är full dager, prydes af en -mängd brinnande vaxljus, mellan hvilkas höga gyllene stakar stå hvita -porslinskrukor med uppspirande röda och hvita blommor. - -Gången emellan kyrkdörren och altaret är äfven blomsterbeströdd. - -Hvar och en kan redan deraf sluta till ett bröllopp mellan personer -tillhörande den högre samhällsklassen. - -Lågorna af de många vaxljusen, kämpande med solens strålar som skjuta in -i kyrkan från glas-kupolerna, sprida ett gulaktigt sken öfver -marmor-gruppen på högaltaret, denna äfven föreställande Magdalena, -hänryckt blickande upp mot himmelen, med en ärkeängel på hvar sin sida, -begge i en beundrande ställning. Denna grupp af Marachetti ställa vi -högst bland kyrkans öfriga många konstverk. - -Rundt omkring altarringen prunka förgylda karmstolar med himmelsblå -sidendynor. De fleste af dem äro redan upptagna af personer, som icke -kunna öfverraskas af gyllene karmar och himmelsblått siden. - -Närmast och midt framför altardisken stå på en dyrbar hermelins-brämad -matta tvänne bönstolar likaledes med förgylda karmar och blå sidendynor, -från hvilkas hörn små guldtofsar prydligt nedhänga. Katolska kyrkan har -minsann ett rätt vackert ameublement. - -Framför hvardera af dessa tvänne bönstolar brinner på altardisken ett -tvåtums vaxljus af minst halfannan alns längd. - -På hvar sin sida om högaltaret står en trupp korgossar i hvita kåpor, -hvardera anförd af sin bas. Den ene är Levasseur, förste bassångare vid -franska operan, och den andre Lablache. - -Det kan gå an att sjunga på ett bröllopp, när hvarje ton och troligtvis -äfven hvar paus betalas med en louisd’or. Lablache, höljd i den hvita -kåpan och sjelf bred och hög som ett kor, skymmer bort hela sin -afdelning. - -Utom de förnäma herrskapen, som innehafva de gyllene karmstolarne, -finnes äfven mycket annat folk i den rymliga kyrkan, alla riktande sina -blickar mot det festligt smyckade högaltaret och otåligt afvaktande det -lysande brudparets ankomst. Må man dock icke föreställa sig att kyrkan i -denna stund är helt och hållet upplåten till brölloppshögtidligheten. - -Madeleine-kyrkan har åtta små kapeller, belägna vid sidorna och alla med -hvar sitt lilla vackra altare. - -På sju af dessa brinna, mer och mindre talrikt, smala vaxljus i svarta -bleckpipor, som vårdas af svartklädda qvinnor. Det är likljus, brinnande -för deras själar, som slocknat, när denna dag tändes, och för hvilka man -på detta sätt tror sig bana vägen till Gud. - -Det är glädjen med sorgen på hvar sin sida. Det är det jordiska lifvet. - -Det åttonde af de små altarne bär inga tecken hvarken af glädje eller -sorg, men framför det stå tvänne personer, likaledes väntande, ehuru -mindre på andras lycka än på sin egen, hvilket man ej må förtänka dem. - -Äfven de hafva infunnit sig för att emottaga kyrkans insegel på det -äktenskap, som de samma dag knutit inför mairen. - -Men ingen af den talrika församlingen följer dem med sina blickar, ingen -har för deras skull tändt vaxljus och bestrött altarstigen med blommor, -ingen orgel skall spela, ingen Lablache sjunga för dem. Man har till och -med glömt att för dem framställa de tvänne simpla bönstolar och de -tvänne tarfliga vigsel-ljus, hvartill de likväl hafva rättighet. - -Men bruden bär också en klädning af hvitt kallikå, och en slöja af det -gröfsta gastyg betäcker hennes hufvud. Brudgummens svarta frack röjer -bekantskap med place du Temple, der man köper endast gamla utslitna -plagg, och hans händer dölja med möda sin rodnad och sina valkar under -den hvita bomullsvanten. - -De unga fattiga tu möta hvarandras blickar. Kanske skola de finna lyckan -och sällheten utan att lysas af vaxljus, utan att vandra på rosor. - -En korgosse kommer ändtligen, med trumpen min bärande deras tvänne -vigsel-ljus. Efter honom framskrider den prest, som skall helga deras -äktenskap. Hans blick är dyster, ty han beklagar kanske det öde, som -denna dag hindrat hans tjenstgöring vid högaltaret. - -Brudgummen, icke rådlös, framställer med egen hand bönstolarne för sig -och sin brud. De knäböja. Kanske skola de möta himmelen utan att knäböja -på himmelsblått siden. - -Kyrkans brons-port slås upp. Orgeln ljuder. - -Hvarje knä hvilar mot sin bönstol, under det hvarje hufvud vänder sig -mot ingången för att fånga upp en blick af den annalkande bruden, hvars -skönhet och rikedom man känner eller hört omtalas. Man är kanske äfven -nyfiken att se hur en sextonårig flicka med skönhet och guld tar sig ut -i brudskruden, liksom man ej redan förestält sig det. - -Dock sträcker sig icke, såsom i Sverige, den franska nyfikenheten ända -derhän att man springer för att se brudar, och icke heller vet man af -det slags råhet, som hemma hos oss vid dylika tillfällen stör en ung -oskyldig bruds ljufva blygsamma tankar. - -Armand hade efter sitt inträde i kyrkan, utan att just veta hvarför, -önskat bana sig fram så nära högaltaret som möjligt; men vid grinden -till det träskrank, som ungefär femton steg från den stora kyrkporten är -upprest för att tillbakahålla dem, som förut icke skaffat sig sittplats -derinnanföre, hade han genast blifvit hejdad af de personer, som före -honom inkommit i kyrkan och hvilka fattat posto utanför samma grind. - -Försöket att tränga sig emellan dem hade misslyckats, och han hade så -mycket mindre skäl till ett nytt försök som deras rätt att stå skranket -närmast var obestridlig. - -Han måste således åtnöja sig med den plats han hade, tröstande sig med -hoppet att åtminstone kunna vara en af de förste, som skulle få se -brölloppståget vid dess inträde i kyrkan. - -Men äfven med detta hopp såg det mörkt ut, ty de personer, som omgåfvo -honom, icke nöjda med att hafva afstängt honom från skranket, tycktes -jemväl hafva för afsigt att tränga honom längre åt sidan, hvarigenom all -möjlighet att se kunde blifva honom betagen. - -Armand var dock icke den person, som så lätt kunde trängas från den -plats han beslutit att bibehålla. Ehuru hans våldsamma omgifning -utgjordes af högväxta och axelbreda karlar, dels bättre dels sämre -klädde, vek han icke en hårsmån från sin plats. - -“Monsieur! ni trampade mig på foten!“ sade den ene af dessa, en grof ful -krabat med röda mustascher. - -“Pardon, monsieur!“ ursäktade sig Armand; “men jag trampar er -ögonblickligen på den andra, om ni icke står stilla.“ - -“Monsieur! ni tänker borra in era armbågar i ryggraden på mig“, anmärkte -en annan, som, ehuru svartskäggig, likväl icke var vackrare än den -förre. - -“Monsieur! i fall ni än en gång bjuder till att drifva mig baklänges, -borrar jag in dem ända till refbenen, s’il vous plaît!“ svarade Armand. - -Den svartskäggige böjde sin mun mot den rödskäggiges öra och hviskade -något till denne, som Armand icke kunde höra. De öfrige kringståendes -öron närmade sig samma mun, liksom för att få del af hvad som sades. - -Detta väckte vår hjeltes misstanke, ty det föreföll honom att hvad som -hviskades endast kunde hafva afseende på hans person. - -“Skulle det möjligtvis vara någon ny komplott emot mig?“ frågade han -derför och det så högt att hans tvetydiga omgifning borde kunna höra -det. - -Öronen drogo sig hastigt från den svarta munnen. - -“Tyst derborta och lemna rum för hertigen och hertiginnan!“ ljuder en -kraftfull stämma från kyrkporten. - -Den kraftfulla stämman tillhör den ene af de tvänne reslige schweizarne, -som öppna brölloppståget och hvilkas trekantiga, grannt utsirade hattar -och gyllene stafvar synas högt öfver allas hufvud. - -Katolska kyrkan förskrifver sina kyrkvaktare ända från Schweiz, som -fortfarande är resarnes fädernesland. - -Till föga heder dock för detta den gamla frihetens hjelteland hafva dess -hjeltar sedan långt tillbaka låtit värfva sig icke blott till det -katolska presterskapets tjenare, utan äfven till det absoluta -konungadömets drabanter. - -Det uppstår en förtviflad trängsel, synnerligast vid grinden till -skranket, men icke desto mindre lyckas det Armand att blifva bland dem, -som stå brölloppståget närmast. - -Hertig de Beaudreuil, svartklädd och dekorerad med flere ordnar, leder -sin brud vid handen. Brudskruden är naturligtvis af hvitt siden (moirée -antique, det dyrbaraste af alla sidentyger). Brudslöjan, en enda -brabants-spets, är fästad under den krans af orange-blommor som pryder -den sköna nacken. Söderns brudar nyttja icke kronor af myrten. - -Från midten af hvarje orange-blomma gnistrar en diamant, en daggdroppe, -som, i stället för att sugas upp, suger i sig solstrålarne, för att -sedan skicka dem afkylda, men lika klara till menniskans öga, hvilket på -detta sätt kan tillbedja himmelens ljus, utan att brännas och förblindas -af dess strålar. - -Vi hafva icke sett några fruntimmer hafva så urringade klädningar som de -franska. Men en gång i sitt lif bära de en drägt, som går upp ända till -halsen, och det är när de stå brud. - -Vid Adelaïdes betäckta barm är fästadt ett briljantsmycke, som kunnat -göra hundrade familjers lycka. - -Armand, som icke är någon beundrare af siden och juveler, fäster sin -blick vid brudens ansigte. - -Hon, som till följd af trängseln icke kan undgå att med klädningen -snudda tätt förbi den unge arbetaren, blir honom varse. Den blick, hon -dervid skänker honom, har icke mer än tre sekunders varaktighet, men -uttrycker icke desto mindre trenne på hvarandra följande känslor: -förvåningens, föraktets och sist medömkans. - -Vår hjelte, för hvilken ingen af dessa gått förlorad, tager ett steg för -att följa henne, utan att likväl begripa hvad han ämnade göra, men -känner sig i detsamma fjettrad vid sin plats af flere händer, som med -skrufstädets kraft bakifrån omfattat hans arm. - -Han vänder om hufvudet och slungar en ursinnig blick på dem, som stå -bakom honom; men ingen af dessa synes träffad deraf, under det att hans -armar fortfarande äro fängslade. - -Det är först när brölloppståget hunnit inom skranket och dess grind -blifvit tillstängd som han återfår sin frihet. - -Orgeln fortfar att spela. De nygifta, framkomna till högaltaret, -knäfalla på hvar sin bönstol framför hvar sitt vigselljus. - -En korgosse innanför altarringen framräcker ett mindre silfverfat, på -hvilket brudparet lägger hvar sitt guldmynt. Korgossen tager de begge -guldmynten, korsar öfver dem och niger i tvänne omgångar, hvarefter han -värmer dem i ljuslågan och fäster dem sedan ett i hvardera ljuset, der -de blifva sittande under hela ceremonien. - -I de smala ljusen på det mindre altaret n:o åtta sitta också mynt, men -endast tvänne femsous-stycken. I förhållande till förmögenheten gifver -dock det fattiga brudparet säkerligen mycket mera än det rika. - -Orgeln tystnar. - -Madeleine-kyrkans pastor, Duguerre, träder i sin fulla skrud inom -altarringen. Duguerre, en af Frankrikes förnämste andlige talare, är en -högväxt ståtlig man af femtio år, men han är märkvärdig äfven derför att -han är den ende prest inom katolska kyrkan som är gift. - -I sin ungdom var han militär, gifte sig tidigt och skulle med sin hustru -resa till Westindien. Under resan förliste fartyget, och Duguerre, som -trodde sig hafva förlorat sin hustru i vågorna, sörjde henne så djupt, -att han öfvergaf militär-ståndet och blef prest. - -Många år derefter inkommer ett fruntimmer i Madeleine-kyrkan och finner -en förundransvärd likhet emellan predikanten och hennes man, hvilken hon -äfven trott sig hafva lemnat på hafsbotten. - -Man skrider till närmare förklaring och finner att man å ömse sidor -sörjt förgäfves, och återseendets glädje är lika hjertlig som stor. - -Men en katolsk prest får icke vara gift. Duguerre kan ej öfvergifva en -hustru, som himmelen återgifvit honom: icke heller kan han öfvergifva -Madeleine, som är ett af de största brödstycken inom franska kyrkan. - -Huru allt detta slutligen sammanjemkades, känna vi ej; men Duguerre -skildes icke från sin hustru, och Madeleine, som i Duguerre ännu eger -sin herde, bjuder på lika vackra, men icke fullt så allmänt afhörda -messor som förr, emedan damerna icke tro sig finna samma uppbyggelse i -pater Duguerre’s predikningar som de förr funno, och hvilket torde gifva -ett nytt stöd för nödvändigheten af det katolska presterskapets -ungkarlslif. - -Kyrkoherden börjar bröllopps-messan, i mycket öfverensstämmande med de -lutherska vigselorden. Kanske äro dock mannens herravälde och hustruns -undergifvenhet målade i bjertare färger än hos oss, ty det heter, att, -liksom Christus är kyrkans öfverhufvud, så skall ock mannen vara -hustruns, men att också mannen skall älska sin hustru, liksom Christus -älskar sin kyrka. - -Vidare får hustrun en påminnelse om att hon bör vara älskvärd som -Rachel, vis som Rebecka och trogen som Sara. - -Deremot afhöres ingen dylik påminnelse för mannens räkning, antingen -derför att det icke finnes några tjenliga föredömen att anföra eller -också för det att det icke anses löna mödan. - -Sedan ringarne vexlats, ungefär såsom hos oss, samt Abrahams, Isaks och -Jakobs Gud ytterligare blifvit nedkallad öfver de nygifta, aflägsnar sig -kyrkoherden, hvarefter tvänne andra prester träda inför högaltaret, och -nu börjas den äkta katolska ceremonien, bestående af pinglingar på -klockor, korstecken, svängningar med rökelsekar, altarkyssningar, -bugningar och nigningar, vid hvilken herrlighet ett protestantiskt öga -har svårt att vänja sig. - -Deremot behöfver icke örat vänja sig vid sången, den herrliga sången -från de tvänne körerna, som svara hvarandra. - -Sången är, som vi alla känna, den katolska kyrkans starka sida, och den -hänrycker samma själ som kanske nyss förut med vämjelse vändt sig från -den presterliga pantomimen. - -När monsieur Levasseur uppstämmer sitt: - - “Adoremus in æternum - sanctissimum sacramentum“, - -tror man sig höra ljudet af en bas-basun, fyllande med oförminskad -styrka den mest aflägsna vrå af det stora templet. - -Men när signor Lablache svarar med sitt: - - “Laudate Dominum, omnes gentes! - Laudate eum, omnes populi!“ - -då är det åskan som mullrar öfver våra hufvud och det är som om -marmor-grupperna rörde sig på sina piedestaler. Närmande sig under många -nigningar de nygifta, framräcker presten mot dem den förgylda -silfver-patén, hvilken de kyssa och derigenom besegla oupplösligheten af -sitt förbund. - -Derunder sjunger chören: - - “Gloria Patri, - Gloria Filio, - Gloria Spiritui sancto! - Amen.“ - -Det är slut på högtidligheten. - -De nygifta framför högaltaret lemna sina bönstolar. - -De nygifta framför det andra mindre altaret knäböja ännu på sina, ehuru -kyrkan, hvad dem beträffar, en god stund förut uppfylt allan -rättfärdighet. - -De bedja ännu, antingen derför att fattigdomen alltid är rikare på böner -än rikedomen, eller också bedja de för dem, hvilkas brölloppsfest äfven -gjutit glans öfver deras. - -En dag skulle de för sina barn kunna berätta, att på deras brölloppsdag -hundratals vaxljus brunnit och att Lablache skakat dômen med sin väldiga -stämma. - -De jättelika schweizarne höja sina gyllene stafvar, och brölloppståget -sätter sig i rörelse mot kyrkporten. - -Trängseln utanför skranket börjar ånyo. Armand, som under hela -högtidligheten trott sig finna att hans person mera än brudparet varit -föremål för de närmast ståendes uppmärksamhet, låter sig icke heller nu -tillbakaträngas, oaktadt flere förnyade bemödande. - -Ännu en gång vidröres han af den frasande moirée-klädningen, ännu en -gång möter han brudens öga, som, ungefär med samma uttryck som nyss, -vänder sig ifrån honom. - -Armand står med handen på hjertat och den bittraste sorg i anletsdragen. - -Bruden, efter att hafva skridit förbi honom ett eller två steg, stannar -hastigt och vänder sig om. Kanske ångrar hon den blick af förakt, -hvarmed hon besvarat den unge mannens djupa smärta. - -Armand lyfter sina ögon mot höjden, i det han med handen ger henne ett -varningens tecken. - -Bruden stannar, bleknar och rycker sin hand ur brudgummens. - -Men i detsamma kasta sig de personer, som under hela ceremonien i kyrkan -bevakat alla Armands rörelser, framför denne, så att han icke mera kan -se hvarken bruden eller hennes omgifning. - -Folkmassan tränger på; och medförd i dess hvirfvel, kommer Armand -ändtligen ur kyrkan och det i samma ögonblick som de granna vagnarne -aflägsna sig från platsen. - -Armand qvardröjer några minuter på trappan, ett rof för många -bekymmerfulla tankar. Slutligen går han ned på platsen och försvinner -bland folket. - -Klockan fem eftermiddagen är han på väg till Lyon. - - - Slut på förra delen. - - - - - Noteringar: - - -Originalets grammatik, interpunktion och varierande stavning har -mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare -rättelser är som följande (innan/efter): - - [s. 75]: - ... dessa trenne sou.“ ... - ... dessa trenne sous.“ ... - - [s. 122]: - ... ensam bodde, hvartill kom, att källaren, somhiälfde ... - ... ensam bodde, hvartill kom, att källaren, som hvälfde ... - - [s. 133]: - ... “Jaså, tvänne dagar å råd ... Hur mycket besvär har ... - ... “Jaså, tvänne dagar å rad ... Hur mycket besvär har ... - - [s. 174]: - ... verkställare?“ ... - ... verkställare.“ ... - - [s. 273]: - ... “Och huru hafva de uppfattat mästaren.“ ... - ... “Och huru hafva de uppfattat mästaren?“ ... - - [s. 275]: - ... sina popularitet. ... - ... sin popularitet. ... - - [s. 310]: - ... detta tillfälle har ban ingen bindel hvarken för kroppens - eller ... - ... detta tillfälle bar han ingen bindel hvarken för kroppens - eller ... - - -*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SONEN AF SÖDER OCH NORD. FÖRRA -DELEN *** - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the -United States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for an eBook, except by following -the terms of the trademark license, including paying royalties for use -of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for -copies of this eBook, complying with the trademark license is very -easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation -of derivative works, reports, performances and research. Project -Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away--you may -do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected -by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark -license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country other than the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you will have to check the laws of the country where - you are located before using this eBook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm website -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that: - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of -the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the Foundation as set -forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's business office is located at 809 North 1500 West, -Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up -to date contact information can be found at the Foundation's website -and official page at www.gutenberg.org/contact - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without -widespread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine-readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our website which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This website includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |