diff options
Diffstat (limited to 'old/65801-h/65801-h.htm')
| -rw-r--r-- | old/65801-h/65801-h.htm | 26087 |
1 files changed, 0 insertions, 26087 deletions
diff --git a/old/65801-h/65801-h.htm b/old/65801-h/65801-h.htm deleted file mode 100644 index cb62a56..0000000 --- a/old/65801-h/65801-h.htm +++ /dev/null @@ -1,26087 +0,0 @@ -<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN" -"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd"> -<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" lang="sv" xml:lang="sv"> -<head> -<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=utf-8" /> -<title>The Project Gutenberg eBook of Sonen af söder och nord. Förra delen, by August Blanche</title> - <link rel="coverpage" href="images/cover.jpg" /> - <!-- TITLE="Sonen af söder och nord. Förra delen" --> - <!-- AUTHOR="August Blanche" --> - <!-- LANGUAGE="sv" --> - <!-- PUBLISHER="Albert Bonnier, Stockholm" --> - <!-- DATE="1870" --> - <!-- COVER="images/cover.jpg" --> - -<style type='text/css'> - -body { margin-left:15%; margin-right:15%; } - -div.frontmatter { page-break-before:always; } -.ser { text-indent:0; text-align:center; margin-top:1em; margin-bottom:1em; - font-size:1.6em; font-weight:bold; } -.ser .line2{ font-size:0.5em; } -.ser .line3{ font-size:0.625em; } -.sect { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; font-size:1.2em; - font-weight:bold; } -.vol { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; font-size:1em; } -.tit { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; font-size:1em; } -.pp { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; font-size:0.8em; - margin-bottom:3em; } -h1.title { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; } -.subt { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; } -.subt .line2 { font-size:0.8em; } -.aut { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:2em; font-size:1em; } -.aut .line1{ font-size:0.8em; } -div.motto { max-width:18em; margin-left:50%; font-size:0.8em; margin-bottom:1em; } -.attr { text-indent:0; text-align:right; margin-right:1em; } -.run { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; font-size:0.8em; } -.pub { text-indent:0; text-align:center; font-size:0.8em; } -.pub .line1{ font-size:1.25em; } -.printer { text-indent:0; text-align:center; margin-top:8em; margin-bottom:1em; - font-size:0.8em; } -.printer .line1{ font-size:1.25em; } -div.chapter{ page-break-before:always; } -h2 { text-indent:0; text-align:center; margin-top:3em; margin-bottom:1em; - font-size:1.2em; } -h2 .firstline { font-size:1.25em; } -h3 { text-indent:0; text-align:center; margin-top:3em; margin-bottom:1em; - font-size:1em; } -h3 .firstline { font-size:1.2em; } -h3.chapter1{ margin-top:0; } -h4 { text-indent:0; text-align:center; margin-top:2em; margin-bottom:1em; } - -p { margin:0; text-align:justify; text-indent:1em; } -p.first { text-indent:0; } -span.firstchar { font-size:2em; } -p.noindent { text-indent:0; } -p.date { text-indent:0; text-align:right; margin-right:1em; font-style:italic; } -hr.tb { border:0; border-top:1px solid black; width:10%; margin:1em; margin-left:45%; - margin-right:45%; } -div.letter { margin-top:1em; margin-bottom:1em; } -p.addr { text-indent:3em; margin-bottom:1em; } -p.sign { text-indent:0; text-align:right; margin-right:1em; } -p.footnote { text-indent:0; font-size:0.8em; margin:1em; } -p.center { text-indent:0; text-align:center; margin:1em; } -p.end { text-indent:0; text-align:center; font-style:italic; margin-top:1em; } - -/* spans */ -.underline { text-decoration: underline; } -span.sc { font-size:0.8em; } - -/* drama */ -span.character { font-size:0.8em; } -p.dir1 { text-indent:0; margin-bottom:1em; font-size:0.8em; } -p.dir { text-indent:0; text-align:center; } -span.dir { font-style:italic; } - -/* poetry */ -div.poem-container { text-align:center; } -div.poem-container div.poem { display:inline-block; } -div.stanza { text-align:left; text-indent:0; margin-top:1em; margin-bottom:1em; } -.stanza .verse { text-align:left; text-indent:-2em; margin-left:2em; } -.stanza .verse2{ text-align:left; text-indent:-2em; margin-left:3em; } - -a:link { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); } -a:visited { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); } -a:hover { text-decoration: underline; } -a:active { text-decoration: underline; } - -/* Transcriber's note */ -.trnote { font-size:0.8em; line-height:1.2em; background-color: #ccc; - color: #000; border: black 1px dotted; margin: 2em; padding: 1em; - page-break-before:always; margin-top:3em; } -.trnote p { text-indent:0; margin-bottom:1em; } -.trnote ul { margin-left: 0; padding-left: 0; } -.trnote li { text-align: left; margin-bottom: 0.5em; margin-left: 1em; } -.trnote ul li { list-style-type: square; } -.trnote .transnote { text-indent:0; text-align:left; font-weight:bold; } - -/* page numbers */ -a[title].pagenum { position: absolute; right: 1%; } -a[title].pagenum:after { content: attr(title); color: gray; background-color: inherit; - letter-spacing: 0; text-indent: 0; text-align: right; font-style: normal; - font-variant: normal; font-weight: normal; font-size: x-small; - border: 1px solid silver; padding: 1px 4px 1px 4px; - display: inline; } - -body.x-ebookmaker { margin-left:0; margin-right:0; } -.x-ebookmaker div.poem-container div.poem { display:block; margin-left:2em; } -.x-ebookmaker a.pagenum { display:none; } -.x-ebookmaker a.pagenum:after { display:none; } - -</style> -</head> - -<body> - -<div style='text-align:center; font-size:1.2em; font-weight:bold'>The Project Gutenberg eBook of Sonen af söder och nord. Förra delen, by August Blanche</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and -most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms -of the Project Gutenberg License included with this eBook or online -at <a href="https://www.gutenberg.org">www.gutenberg.org</a>. If you -are not located in the United States, you will have to check the laws of the -country where you are located before using this eBook. -</div> - -<p style='display:block; margin-top:1em; margin-bottom:0; margin-left:2em; text-indent:-2em'>Title: Sonen af söder och nord. Förra delen</p> -<p style='display:block; margin-top:0; margin-bottom:1em; margin-left:2em; text-indent:0;'>Romantisk skildring från revolutionen i Paris 1848</p> - -<div style='display:block; margin-top:1em; margin-bottom:1em; margin-left:2em; text-indent:-2em'>Author: August Blanche</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'>Release Date: July 9, 2021 [eBook #65801]</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'>Language: Swedish</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'>Character set encoding: UTF-8</div> - -<div style='display:block; margin-left:2em; text-indent:-2em'>Produced by: Eva Eriksson, Robinzoon, Jens Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net. This file was produced from images generously made available by The Internet Archive.</div> - -<div style='margin-top:2em; margin-bottom:4em'>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SONEN AF SÖDER OCH NORD. FÖRRA DELEN ***</div> - -<div class="frontmatter chapter"> -<p class="ser"> -<span class="line1">SAMLADE ARBETEN</span><br /> -<span class="line2">AF</span><br /> -<span class="line3">AUGUST BLANCHE.</span> -</p> - -<p class="sect"> -ROMANER. -</p> - -<p class="vol"> -I. -</p> - -<p class="tit"> -SONEN AF SÖDER OCH NORD. -</p> - -<p class="pp"> -FÖRRA DELEN. -</p> - -<p class="pub"> -<span class="line1">STOCKHOLM.</span><br /> -<span class="line2">ALBERT BONNIERS FÖRLAG.</span> -</p> - -</div> - -<div class="frontmatter chapter"> -<h1 class="title"> -SONEN AF SÖDER OCH NORD. -</h1> - -<p class="subt"> -<span class="line1">ROMANTISK SKILDRING</span><br /> -<span class="line2">FRÅN REVOLUTIONEN I PARIS 1848</span> -</p> - -<p class="aut"> -<span class="line1">AF</span><br /> -<span class="line2">AUGUST BLANCHE.</span> -</p> - - <div class="motto"> -<p> -“Les révolutions qui arrivent dans un -grand état, ne sont pas l’effet du hasard -ni du caprice des peuples.“ -</p> - -<p class="attr"> -<span class="sc">SULLY.</span> -</p> - - </div> -<p class="run"> -ANDRA UPPLAGAN. -</p> - -<p class="pp"> -Förra delen. -</p> - -<p class="pub"> -<span class="line1">STOCKHOLM.</span><br /> -<span class="line2">ALBERT BONNIERS FÖRLAG.</span> -</p> - -</div> - -<div class="frontmatter chapter"> -<p class="printer"> -<span class="line1">STOCKHOLM.</span><br /> -<span class="line2">ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1870.</span> -</p> - -</div> - -<div class="chapter"> -<a id="page-5" class="pagenum" title="5"></a> -<div class="chapter"> - -<h2 class="part blank" id="chapter-0-1" title="FÖRORD."> -</h2> - -</div> - -<p class="date"> -Paris den 20 Januari 1851. -</p> - -<h3 class="chapter1" id="subchap-0-1-1"> -<span class="firstline">Madame Robert och hennes vänner.</span> -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">D</span><span class="postfirstchar">et</span> är klart, att en resande, som för första gången besöker -Paris och der uppehåller sig några månader, skall -komma i erfarenhet af mycket som han förut icke känt eller -kanske ej ens drömt om. Är den resande en författare, om -än aldrig så obetydlig, såsom fallet gudnås är med mig, så -är det också lika klart, att han gerna icke allenast vill uppteckna -hvad han sett, utan äfven meddela det åt dem, som -möjligtvis förut skänkt hans arbeten någon uppmärksamhet. -</p> - -<p> -I dylika fall samlar man ihop alla sina rön och reflexioner, -knyter ihop dem i en större eller mindre volym, -hvilken man döper till namnet: “Reseintryck“, “Vandringar -i utlandet“, “En vinter i Paris“ med mera sådant, och skickar -sedan på vinst och förlust sitt barn ut i verlden. Blir -barnet väl emottaget af en oväldig kritik och en bildad allmänhet, -så känner sig fadern naturligtvis ofantligt lycklig. -Har barnet ingen lagerkrans att bjuda sin far på, utan säger -till honom: “Pappa! som du ser, är min högra hand -alldeles tom, och det är inte mitt fel, utan ditt, min far; -men i min venstra ligga, såsom du ser, några fyrkar till ersättning -för en och annan biljett på diligenserna eller jernvägarne, -och det är heller icke mitt fel, utan allmänhetens“; -då blir fadern icke alldeles förtviflad. Men har barnet hvarken -det ena eller det andra att gifva, då — då tröstar sig -i alla fall fadern, ty, tack vare naturens första bud, det -finnes ej något barn som icke gjort sin far <em>någon</em> glädje, -åtminstone vid dess första steg på lifvets bana, åtminstone -innan det skickades ut i verlden. -</p> - -<p> -<a id="page-6" class="pagenum" title="6"></a> -Men det ligger likväl mycket vanskligt i alla dessa “Reseintryck“, -“Vandringar i utlandet“ o. s. v. Saknar man -den fyndighet, som behöfs för att uppfinna någon ny pikant -form, eller är man ej förmögen af reflexioner lika snillrika -eller, rättare sagdt, snillrikare än de som redan äro utgifna -öfver samma ämnen, så blir man en af de tråkigaste -varelser på jorden, ty det gifves knappast något tråkigare -än en resebeskrifning, som icke innehåller någonting annat -än hvad andra förut och kanske lyckligare utfört. Jag känner -ganska många förståndiga och bildade menniskor, som -fått fross-skakningar vid första anblicken af ett “Reseintryck“ -eller en “Vandring i utlandet“. -</p> - -<p> -Det är gifvet att jag, som bestämdt ville utgifva något -om min resa utan att derigenom skada mina landsmäns helsa, -skulle stanna i mycken förlägenhet, ty jag saknar fyndigheten -i formen och snillet i reflexionen samt saknar framför -allt lusten att vara tråkig, ty man har sannerligen ingen rättighet -att vara det. Må vara att allmänheten kan låta bli -att läsa hvad jag låtit trycka; men de arme sättarne, de -arme korrekturläsarne, de äro väl menniskor de också, och -jag vill icke hafva en sättares eller en korrekturläsares förbannelse -på mitt samvete. -</p> - -<p> -Jag började derför tänka efter, om det icke skulle gå an -att skrifva en roman med parisiska scener och bland dem -försåtligt insmyga åtskilligt af hvad jag hade att anföra om -märkvärdiga ställen, om konst, om litteratur, om politik och -gud vete icke allt som en resebeskrifvare brukar idisla, sig -sjelf, om ej androm, till mycken uppbyggelse och hugnad. -Jag hade icke länge funderat förrän jag fattat mitt beslut, -nämligen att skrifva just en sådan roman, under det jag -hvilade mig efter de långa ströftågen fram och tillbaka genom -den ofantliga staden. -</p> - -<p> -Men ämnet? -</p> - -<p> -Ack! i Paris kan man icke vara ängslig öfver brist på -ämnen. Man behöfver blott genomläsa dagens tidningar, för -att få dussintals sådana att välja på, ja, man behöfver knappast -mer än gapa, för att med luften få in hela volymer af -romaner, helst i en tid som denna, då man, kafvande i svallvågorna -efter en stor revolution, endast söker efter medel -till en ny och kanske ännu större. -</p> - -<p> -Man behöfver blott en kort tid vistas i Paris, för att -icke längre förvåna sig öfver den ofantliga produktivitet, -<a id="page-7" class="pagenum" title="7"></a> -hvilken kanske i lika hög grad som det öfverlägsna snillet -utmärker en Alexandre Dumas, en Eugène Sue m. fl. Det -enda man här har ondt om, är tid. Men har man den, så -har man också snart sagdt allt annat. -</p> - -<p> -Det återstod mig således endast att göra mitt val, hvilket, -som man vet, icke är det lättaste, när man har mycket -att välja på, då jag en dag satte mig i en omnibus för att -fara till Bicêtre, ett af de största fattigförsörjningshusen i -Paris, för att taga kännedom om huru man i civilisationens -hufvudsäte vårdar det oskyldiga lidandet eller den fattiga -ålderdomen, som är ännu mera oskyldig. -</p> - -<p> -För sex sous kommer man i en omnibus från och till -hvilken trakt i Paris man önskar. I vagnen midt emot mig -satt ett fruntimmer, med hvilket jag genast kom i det lifligaste -samtal. När jag säger: lifligaste, är det naturligtvis -blott min dam som detta epitet tillkommer, ty jag, nyss anländ -till Paris, föredrog visligen örats bruk framför tungans, -och om jag också vore tjugo år i Paris, skulle jag säkert -aldrig komma till den färdighet i franska språket som den -min dam uti vagnen i så rikligt mått innehade. -</p> - -<p> -För att förekomma den af mina landsmän, som skulle -kunna draga på munnen åt mitt lifliga samtal med ett obekant -fruntimmer och en fransyska till på köpet — ty hemma -tänker man alltid illa om sina landsmän — skyndar jag -att berätta, det min fransyska i vagnen var mycket gammal, -åttiårig, såsom jag efteråt fick veta. Hennes namn var -Antoniette Robert. Således madame Robert, enka sedan -tjugo år. -</p> - -<p> -Hennes man, som varit kurir under Napoleons tid, hade -haft mycket att beställa både för dennes och dess marskalkars -räkning samt särskildt gjort en resa till Sverige för -Bernadottes. Madame Robert nämnde Sverige och Bernadotte -icke blott derför att jag var svensk — hon hade först -tagit mig för engelsman, en heder som vederfares nästan -alla utlänningar i Paris — utan äfven derför att hon sade -sig haft mycken beröring med familjen Bernadotte. Också -hade hon en mängd anekdoter om den store marskalken, sedermera -Sveriges och Norges konung, samt om dennes gemål, -nuvarande enkedrottningen, — anekdoter, som hedrade de -begge höga personernas hjerta, anekdoter, som väl skulle -löna mödan att vid något tillfälle offentliggöra och dem jag -gerna ville skänka min vän Crusenstolpe, emedan ingen så -<a id="page-8" class="pagenum" title="8"></a> -skickligt som han skulle kunna använda dem, förutsatt likväl -han vore vid lynne att företrädesvis teckna dagrar i stället -för skuggor i sina snillrika skildringar. -</p> - -<p> -Som det var min afsigt att tillbringa flere timmar på -Bicêtre, och jag var fastande, underrättade jag mig af madame -Robert, hvar man i granskapet af berörde inrättning -kunde finna något lämpligt frukostställe. Madame Robert -hade artigheten att icke blott säga mig hvar ett sådant -fanns, utan äfven att, sedan vi lemnat vår omnibus, sjelf -föra mig dit; och snart sutto vi tillsammans på hvar sin -sida om en kalfpastej och en butelj vin. Aldrig hade jag -förr druckit vin “tête-à-tête“ med ett åttiårigt fruntimmer, men -sällan hade jag druckit mitt vin med mera smak, ty madame -Robert kredensade drufvan med den ena intressanta historien -efter den andra. Hon var alldeles outtömlig, den -goda madame Robert. Men så hade hon också en åttiårig -lefnad att hemta ur. -</p> - -<p> -Ack! tänkte jag, hvilken samling af roman-ämnen har -jag ej redan dessa skrynkliga läppar att tacka för! — Men -som jag ej hade lust att uppföra pjeser från ett förflutet århundrade, -så nöjde jag mig med att dricka en skål för madame -Roberts nära hundraåriga minnen, hvarefter vi åtskildes, -sedan jag likväl dessförinnan emottagit hennes adress. -</p> - -<p> -Jag dröjde icke att göra mina besök hos henne och blef -vid ett af dessa förestäld för hennes vänner, tvänne andra -fruntimmer. Det ena var en madame Voguet, som hade varit -amma åt ingen mindre personlighet än Carl XIV:s son -och efterträdare, Oscar, vår nuvarande allernådigste konung. -Madame Voguet kunde icke nog beprisa sitt höga dibarn, -hvilket hon ansåg för det vackraste och sötaste barn, som -någonsin legat vid en qvinnas bröst. Långt ifrån att betvifla -denna hennes försäkran, lyssnade jag med verkligt nöje till -madame Voguets berättelse om huru hon torkat de första -tårarne ur en konungs öga samt huru hon njutit och känt -sig lycklig af att i sin famn hafva burit den, som en dag -skulle leda tvänne rikens öden. -</p> - -<p> -Som jag likväl aldrig tänkte våga mig på att skrifva -en konungs historia, icke en gång konung Oscars, så kom -jag snart att företrädesvis sysselsätta mig med det andra -fruntimret, hvars namn var madame Lambert, gift med en -skräddare i Lyon och endast på ett kortare besök i Paris. -Madame Lambert öfverraskade mig snart med mitt eget fäderneslands -<a id="page-9" class="pagenum" title="9"></a> -språk, hvilket alltid klingar vackert, men kanske -likväl minst, när man hoppar in på det ifrån franskan eller -italienskan. -</p> - -<p> -Madame Lambert var således svenska. Min nyfikenhet -att lära känna, huru hon kommit till Frankrike och hvilka -öden hon der haft, blef på ögonblicket tillfredsstäld. Hon -och en yngre syster, som numera var död, voro döttrar till -en sadelmakaremästare i Göteborg med namn Ahlgren, hvilken -derstädes afled år 1825, till mycken glädje för sina yrkesbröder, -emedan han drifvit den största sadelmakarerörelsen -i Göteborg, men deremot till mycken sorg för sina tvänne -efterlemnade döttrar, och denna så mycket större, som fadern, -utom ett kärt minne, endast, och oaktadt sin stora rörelse i -lifstiden, lemnat sina begge döttrar ett kapital af 2,000 rdr -banko, hvilket icke afkastar någon synnerlig ränta, helst om -Justitie-kollegium eller Förmyndare-kammaren skall förvalta -de omyndiges medel. -</p> - -<p> -Det är mycket svårt för en tjuguårig ungdom med god -helsa och åtföljande matlust att lefva af omkring 40 rdr -banko om året; det är icke lätt för en fattig flicka med någorlunda -uppfostran att draga sig fram i Sverige, emedan -hon har svårt att taga pig-tjenst, när hon har ett kapital -af 1,000 rdr, har svårt att bli guvernant, när hon icke -är språkkunig eller spelar piano; ännu svårare har hon -att bli någorlunda drägligt gift, när hon endast har 40 rdr -i ränta, men allra svårast har hon att lefva ärbart och -hvad man kallar anständigt, när hon med ett så litet kapital -i mynt förenar ett fördelaktigt utseende och en vacker -växt. -</p> - -<p> -Mamsellerna Ahlgren voro ganska vackra, men de voro -dertill ganska förståndiga och beslutsamma. De hade händelsevis -kommit öfver ett “Reseintryck“ af en svensk turist -och deruti funnit att unga fruntimmer i Frankrike, med stort -kapital eller intet, med eller utan pedantism i lefnadssätt -för öfrigt, ha det allra lättaste att bli gifta, om ej just med -svenskar, åtminstone med fransmän, hvilka icke heller äro -att förakta. -</p> - -<p> -Mamsellerna Ahlgren hade funnit ganska rätt i den -saken, ty när svenskan, den fattiga nämligen, nästan med -hjertat i halsgropen och blickarne mot jorden säger: “<em>Om</em> -jag en gång blir gift“, så säger deremot fransyskan med -hjertat kanske hvarken i halsgropen eller på något annat -<a id="page-10" class="pagenum" title="10"></a> -ställe samt med trotsiga blickar: “<em>När</em> jag en gång gifter -mig.“ Och detta gäller förnämligast den fransyska, som är -fattig, ty den som är rik, blir visserligen gift, men det är -mamma eller pappa som gifter bort henne, antingen hon vill -eller icke. Visserligen vill hon det alltid, men icke med Z., -som föräldrarne tycka om, utan med A., som hon älskar. -</p> - -<p> -Mamsellerna Ahlgren kunde icke annat än värdera ett -land, der qvinnans rätt så till alla delar vårdas, och beslöto -derför att resa till Paris. Först stälde de så till att de -blefvo förklarade myndiga och sedan köpte de sig en fransk -parlör, hvilken de träget studerade. Derefter begåfvo de -sig af med sina vexlar och sin parlör, hvaruti de under resan -oupphörligen förhörde hvarandra, och de talte rätt bra -franska sinsemellan. -</p> - -<p> -Så kommo de slutligen till Paris, som i deras ögon var -ett utomordentligt angenämt samhälle, ty dels funno de en -stad, hvilken till och med var större än Göteborg, och dels -sågo de aldrig något fruntimmer ute på gatan, som ej hade -sin kavaljer att hålla under armen. Också tyckte de att -alla flickor sågo mycket gladare och lyckligare ut än deras -systrar i Sverige och enkannerligen i Göteborg, der qvinnor -i allmänhet hafva mycket tråkigt och karlar också. De -begge systrarna fortforo att flitigt tala franska med hvarandra, -men som de talade svenska med fransmän, så dröjde -det länge innan någon fransman bjöd dem armen. -</p> - -<p> -Mamsellerna Ahlgren fingo emellertid snart kondition. -Den äldre, nuvarande madame Lambert, som af sin salig far, -sadelmakaren, lärt sig att kanta fotsackar och stoppa vagnsdynor, -tog sig till att sy västar och sticka stoppning å frackar, -syrtuter m. m. En skräddararbetare hos samme mästare -satte stort värde på hennes blå ögon och ljusa hår, -men ännu större på hennes sätt att föra nålen samt den -ovanliga styrkan och ihärdigheten i hennes fingrar, tack vare -faderns fotsackar. Han friade genast till dessa ovanliga fingrar -och fick på köpet både handen och de ljusa lockarne, för -att icke tala om sjelfva ögonen, som endast borde kunna -betraktas såsom ett nödvändigt sybehör, isynnerhet för den -som skulle bidraga till en skräddares trefnad och lycka på -jorden. -</p> - -<p> -Monsieur Lambert, så var skräddarens namn, flyttade -med sin hustru, född Ahlgren, till Lyon, en småstad i Frankrike -med ungefär 205,962 innevånare. Der lefde de ganska -<a id="page-11" class="pagenum" title="11"></a> -lyckligt, ty rörelsen gick förträffligt. Monsieur Lambert hade -nästan ständigt fyrtio arbetare på sin verkstad och konsumerade -ungefär lika många gas-lågor för hvarje afton. Med -ett ord, f. d. mamsell Ahlgren ångrade aldrig att hon lemnat -sitt fädernesland, tänkte sällan på Göteborg och trodde, -med en tår i ögat, att det var många herrans år sedan någon -krans lades på den hederlige sadelmakarens graf. -</p> - -<p> -Men lifvet är sig likt. Madame Lambert hade äfven -haft sina sorger. Hon hade haft en son, som varit äldre -än alla de andre sju, ty madame Lambert, ehuru naturaliserad -fransyska, förblef alltid till sitt skaplynne en svensk -hustru. Denne son, klippt och skuren till faderns efterträdare, -hade hunnit till tjugo års ålder, då 1848 års revolution -hindrade honom från att bli äldre. Han hade i början -af detta märkvärdiga år följt en manlig jemnårig kusin till -Paris, för att, till sin familjs och konstens fromma, inhemta -en ny snitt på västar, lämpad efter tre knapprader, som då -började bli på modet. Ynglingen tog reda på snitten, fick -de tre knappraderna i sitt hufvud, men dagen derefter en -kula af bly på samma ställe, ty han stupade på en barrikad -vid samma kusins sida. Lyon gick miste om de tre moderna -knappraderna, men fick i stället republiken, ty de gamla -snitten äro ändå alltid de bästa. -</p> - -<p> -Madame Lambert, modern, begret sin son, men hon förtviflade -ej, ty svenskan hade blifvit fransyska; monsieur -Lambert, fadern, skröt vidt och bredt öfver att han depenserat -sin äldste son till förmån för den goda saken. Hela -Lyon strömmade till hans hus för att beundra det sällsynta -fenomenet af en skräddare, som depenserat så mycket för -det allmänna bästa. Ur sonens hjeltegraf uppstego hundratals -nya västar, frackar och paletåer, så att monsieur Lambert -måste antaga fyrtio arbetare till samt konsumerar till -dato hvarje qväll åttio gaslågor. Med ett ord, familjen Lambert -befinner sig i de mest lyckliga omständigheter. -</p> - -<p> -Men hur gick det väl med madame Lamberts syster, -den yngre mamsell Ahlgren? — Vänta, vi komma snart till -henne, ty det är om henne som madame Lambert börjar -tala, under det hon oupphörligen torkar sina fyrtifemåriga -ögon, ännu ganska vackra och rörande, isynnerhet när de -gjuta tårar öfver enda systerns graf. -</p> - -<p> -Marie Ahlgren, som, efter hvad vi veta, följt sin äldre -syster till Paris, var icke på långt när så skicklig som systern -<a id="page-12" class="pagenum" title="12"></a> -i konsten att kanta fotsackar och stoppa vagnsdynor. -Deremot besatt hon en alldeles utomordentlig färdighet uti -att blankskura och polera metall. Sadelmakaren Ahlgrens -spännen på seldon och knappar på hundsvottar hade på sin -tid gjort ett oerhördt uppseende och skulle bestämdt hafva -beredt honom odödligheten, så framt någon odödlighet funnes -för sadelmakare. Mamsell Marie fortsatte sin konst i Paris -och fick inom kort tid ganska mycket att göra, ty det är -mycket metall som behöfves skuras och poleras äfven i Paris. -</p> - -<p> -Särskildt vann hon ett synnerligt förtroende på en mekanisk -verkstad i södra delen af staden. På denna verkstad -fanns en verkmästare med namnet Cambon, en ung man af -ädel hållning och martialiskt utseende, någonting som visst -icke är ovanligt bland fransmän. Mamsell Marie med sitt -varma, öppna sinne för allt skönt, vare sig i metallväg eller -annan väg, kunde aldrig möta den unge verkmästaren utan -att rodna öfver hela ansigtet. Verkmästaren hade visserligen -ingenting emot blå ögon och ljust hår, hvilka herrligheter i -södern äro mycket eftersökta; men han kunde icke lida en -hy, som helt och hållet stötte på pionen, ty han trodde i -början, den gode verkmästaren, att mamsell Marie alltid var -så der röd i skinnet, såsom fallet merendels är med dem, som -förtära mycket spirituosa. Cambon var dock ej så elak, att -han tillskref hennes rodnad en sådan ful källa. På sin höjd -trodde han att den stackars flickan vore född med ett sådant -olyckligt skinn och att denna jemnröda hy vore en nationalegenhet -för det kalla björnland, hvarifrån han hört att den -blåögda, men alltför rödletta flickan kommit. -</p> - -<p> -Huru stor blef icke derför hans öfverraskning, när han -en dag upptäckte, att den unga främlingen äfven hade en hy -som den renaste snö. Han hade nämligen en dag haft något -att anmärka mot några messingspjeser, som den unga flickan -polerade. Hans anmärkning hade den verkan, att mamsell -Marie, som hitintills och det till sin stora olycka varit röd -i ansigtet, så ofta verkmästaren sett på henne, nu blef så -fasligt blek, att verkmästaren riktigt förtjustes deraf, emedan -han derigenom upptäckte att rodnaden icke var, såsom han -förut trott, oskiljaktigt införlifvad med skinnet. Men som -han, detta oaktadt, icke kunde frångå sin anmärkning mot -sjelfva messingsplåten, så blef mamsell Marie, erinrande sig -sin faders triumfer i Göteborg, alvarsamt ond. -</p> - -<p> -<a id="page-13" class="pagenum" title="13"></a> -Hon ryckte messingsplåten ur verkmästarens hand och -lade den framför sig på ett bord. Derefter böjde hon sitt -vackra, men af förtrytelse ännu mycket bleka ansigte öfver -den blanka plåten, och började bevisa det ogrundade i monsieur -Cambons anmärkning. Denne såg naturligtvis med -mycken uppmärksamhet på berörde plåt. -</p> - -<p> -“Men, mademoiselle!“ sade han, “det förhåller sig ju -verkligen såsom jag genast sade: messingen är för mycket -hvit ... Men se, men se, den blir ju allt hvitare ju mera -man ser på den ... ack, min gud! nu är den ju alldeles som -silfver ... det är ett stort fel, när messing ser ut som silfver -... Jag begriper icke hvad mademoiselle begagnat för -polityr den här gången?“ -</p> - -<p> -Hade Cambon vändt sina ögon från plåten till Maries -bleka kinder, så skulle han nog fått reda på polityren; men -i stället höll han sig envist vid den välsignade plåten, och -kom kanske för tillfället ej ihåg att plåten afspeglade mamsell -Ahlgrens bleka ansigte. -</p> - -<p> -“Men hvad är det!“ återtog han förvånad: “jag tror -att jag gjort er orätt ... nu tycks det verkligen som om -messingen vore något rödare ... nej, men se bara ... nu är -den som den bör vara ... besynnerligt ... den är ju alldeles -förträfflig ... bra, bra, bästa mademoiselle! ... Men hvad -vill det nu säga! ... aj! aj! den blir rödare, den blir alldeles -för röd ... den blir som guld ... messing får icke heller -se ut som guld, nådigaste mademoiselle ... Ha! det har -jag inte heller märkt förut ... det är ett par blåa fläckar i -plåten, liknande små blå emaljerade ringar ... Ah, jag förstår!“ -utropade han derefter och vände ändtligen sina ögon -till mamsell Maries numera blossande ansigte och fick derigenom -fullkomlig upplösning på den verkande gåtfulla polityren, -fick förklaring på silfret, guldet och den blåa emaljen. -</p> - -<p> -Från detta ögonblick fingo messingsplåtarne sin naturliga -egendomliga glans och äfven mamsell Marie Ahlgrens ansigte -sin naturliga jemnare färg. Men Cambon hade svårt att uttala -det barbariska namnet Ahlgren, men tyckte deremot -mycket om namnet Cambon, och som han, till belöning för -en så rik polityr, gerna ville ge den vackra polererskan hvad -han sjelf tyckte om, så gaf han henne sitt namn, och på -detta sätt fick också hon hvad <em>hon</em> tyckte om. Begge blefvo -således mycket belåtna, och madame Cambon, liksom madame -Lambert, besvärades aldrig af någon hemlängtan till fäderneslandet, -<a id="page-14" class="pagenum" title="14"></a> -allra minst till Göteborg, der man knappast med -mikroskop skulle kunna upptäcka en så vacker och hygglig -karl som verkmästaren på den der mekaniska verkstaden i -Frankrikes hufvudstad. -</p> - -<p> -Men salig sadelmakarens skugga, som fåfängt letat efter -den barnsliga kärlekens kransar på grafven i Göteborg, beslöt -kalla till sig ett af sina barn för att fordra räkenskap, -och som Marie alltid varit hans ögonsten och han följaktligen -hade de största anspråken på henne, så valde han också -henne. Efter fem års lyckligt äktenskap afsomnade madame -Marie Cambon i sin makes armar och med sista blicken på -en fyraårig son, hvilken med en kerubs ansigte hoppade -kring sängen, utan att kunna begripa hvarför modern sof så -länge, eller hvarför fadern var så bedröfvad öfver hennes -goda sömn. -</p> - -<p> -Sonen hette Armand. När madame Lambert nämnde -detta namn, undergick både hennes blick och tunga en fullkomlig -förändring. Den förra hade icke mera någon skymmande -tår och den sednare ingen dämmande sourdine, såsom -nyss vid berättelsen om enda systerns och äldste sonens dödliga -frånfälle. Hennes blick blixtrade stolthet och hennes -tunga svärmade hänförelsens språk. Armand, ehuru blott -hennes systerson, var hennes hjelte, hennes afgud. -</p> - -<p> -Jag greps af hennes hänförelse, när hon berättade mig, -huru Armand Cambon under Februari-dagarna 1848 i spetsen -för folket försvarat flere barrikader och slutligen jagat -Ludvig Philips tappra och trogna municipal-garde ur Hôtel -de Ville, hvilket han derefter intog och besatte; jag delade -hennes beundran, när hon vidare omförmälde huru samme -Armand i derpå följande Juni icke allenast värnat Hôtel de -Ville emot samma folk han anfört i Februari, utan äfven -eröfrat en mängd barrikader, uppbyggda och försvarade af de -tallösa förvillade arbetarne i S:t-Antoine. Armand var med -ett ord en krigsgud, hvar och när han visade sig. -</p> - -<p> -Men Armand var äfven en kärleksgud — (härvid spelade -ett skälmskt leende kring mosterns läppar). Armand -var den vackraste yngling i Paris, liksom han var den tappraste; -han hade haft så många äfventyr i fruntimmersväg, -hade haft så många “bonnfortyner“ och slutligen hade -han — — — -</p> - -<p> -Men jag glömmer, att Armand Cambon, “Sonen af Söder -och Nord“, är hjelten i min roman och att jag, en klok -<a id="page-15" class="pagenum" title="15"></a> -författare åtminstone i det hänseendet, icke bör på förhand -i en kort inledning uppenbara öden, som behöfva tvänne -hela volymer till tummelplats. Det är således madame Lambert, -född Ahlgren, jag har att tacka för min bekantskap -med Armand Cambon och hans öden, och mina läsare hafva -på samma gång henne att tacka för romanen, i fall nämligen -det är något att tacka för. -</p> - -<p> -Mitt förra beslut trogen, har jag i samma roman inflikat -beskrifningar och reflexioner öfver åtskilliga märkvärdigheter -inom den stora staden samt derjemte sökt teckna den -sednaste revolutionen, hvarvid jag icke allenast begagnat mig -af de underrättelser, som man genom personlig beröring med -fransmän af alla opinioner kan inhemta, utan äfven studerat -från trycket utgifna skildringar öfver de märkvärdiga dagarnes -händelser. Företrädesvis har jag följt ett arbete, utgifvet -af den frejdade Alexandre Dumas, mera känd såsom orleanist -än såsom republikan, kalladt: -</p> - -<p class="unwrap center"> -“<em>Le Mois</em>,<br /> -Revue historique et politique<br /> -de tous les événements qui se produisent en<br /> -France et à l’étranger<br /> -depuis février 1848.“ -</p> - -<p> -Med ett sådant arbete till rättesnöre, bör man icke gerna -kunna beskyllas för att hafva uteslutande studerat 1848 års -revolution i republikanernas papper. Min pensel är för fattig -på färger, för att, såsom sig bör, skildra dessa stora tilldragelser, -jag vet det nog, men hvad som fattas mig af rikedom -på färger, skall jag söka ersätta genom grunddrag af -sanning. Hvad sjelfva språket beträffar, har jag kanske gjort -mig skyldig till åtskilliga klandervärda saker — för att icke -tala om dem, som kunna göras mot sjelfva innehållet. Så -har jag t. ex. på svenska återgifvit namnen på sådana ställen, -som antingen redan förut äro bekanta i Sverige eller -med lätthet kunnat öfversättas, under det att de öfriga förblifvit -vid sina franska namn. Vidare har jag här och der -i dialogen låtit en och annan fransk fras insmyga sig, men -detta var mig nödvändigt, så framt jag någorlunda troget -skulle kunna återgifva det egendomliga i den franska dialogen. -Jag vågar dock anse dessa fel icke större, än att en -öfverseende läsare lätt bör kunna ursäkta dem. -</p> - -<p> -<a id="page-16" class="pagenum" title="16"></a> -Hvad för öfrigt angår madame Robert och hennes vänner, -till hvilka äfven jag snart räknades, så har madame -Voguet, konung Oscars amma, sin goda pension samt bor -dessutom hyresfritt i h. m. enkedrottningens franska palats. -Men med madame Robert sjelf stod det icke alldeles så lyckligt -till. Förmodligen var det för att vinna något understöd, -som hon bad mig vid min afresa från Paris medtaga ett bref -från henne till h. m. enkedrottningen, hvilket jag naturligtvis -lofvade, emedan jag alltid kan få tag i någon kammarherre, -som ordentligt vill frambära brefvet. Men hon bad -mig äfven att inför h. m. enkedrottningen personligen och -muntligen framföra den åttiårigas djupa vördnad, och detta -torde bli något kinkigt för en arm syndare, som tycker att -republikaner också äro folk. -</p> - -<p> -Deremot föreföll mig ett uppdrag, som madame Lambert -anförtrott mig, ganska lätt, nämligen det att medföra -bref och helsningar till en farbror, som hon trodde sig hafva -i Göteborg, en mycket gammal snickarmästare. Ja, madame -Lambert, jag skall, under min hemresa till Stockholm, enkom -för hans skull besöka Göteborg; jag skall, så framt han lefver, -lemna honom både brefvet och helsningarna; jag skall, -vid ett glas punsch och en pipa, upprepa för honom de -begge brorsdöttrarnas öden i främmande land; jag skall klingande -vidröra hans glas och tömma en skål för madame Lambert -och hennes familj, samt vid samma tillfälle framtaga -den moderna och dyrbara bruna sammetsväst, som skräddaren -i Lyon skickat sin gamle frände; jag skall röras af att -se, hur den silfverhårige gubben, som, för att ej bli ett spektakel -i andra snickarmästares ögon, icke vågar profva den -moderna västen, likväl med skrynklig hand stryker på dess -mjuka duk och mellan dess konstigt arbetade stenkols-knappar -kanske fäller en tår vid tanken derpå, att ingen slägtings -hand skall tillsluta hans slocknade öga, emedan hans enda -fränder antingen andas eller hafva en graf under främmande -himmel. -</p> - -<p> -Slutligen skall jag, för att skingra tåren, berätta honom, -som säkert är för svagsynt att läsa min bok, allt hvad jag -vet om hans yngre slägting Armand Cambon, om denne son -af södern, hvilken vid så många tillfällen äfven visade sig -vara en värdig son af norden. -</p> - -<p class="sign"> -<span class="sc">FÖRFATTAREN.</span> -</p> - -<div class="chapter"> -<a id="page-17" class="pagenum" title="17"></a> -<div class="chapter"> - -<h2 class="part" id="chapter-0-2"> -<span class="firstline">FÖRSTA TIDSKIFTET.</span><br /> -Slutet af år 1847. -</h2> - -</div> - -<h3 class="chapter1" id="subchap-0-2-1"> -<span class="firstline">Första kapitlet.</span><br /> -Messings-kedjan och femfrancs-stycket. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">P</span><span class="postfirstchar">å</span> en öppen plats inom det åttonde arrondissementet af -Paris, en klar och blid December-dag år 1847 — Paris kan -hafva många klara och blida December-dagar — stannade -en ung man, hvilken blottade sitt hufvud och stälde hatten -på den stenbelagda marken. Den unge mannen var klädd i -blus och pantalonger af mycket fint rödrutigt bomullstyg. -Blusen, som i rika veck föll öfver ett höghvälfdt bröst, sammanhölls -intill det smärta lifvet af ett splitter nytt lackeradt -läderskärp, hvars lilla stålspänne gnistrade mot solen, som -ett smycke af briljanter. Ynglingens gestalt, redan på afstånd -sedd, tillkännagaf kraft, poesi och en viss glad stolthet, -egenskaper, som icke sällan förena sig under en blus, nb. -när denna bäres af en fransman. Närmare sedd, hade han -ett ansigte med fina drag, mycket ljuslett hy, eldiga, fastän -blå ögon, halföppen mun genom vanan att ofta tala och ständigt -le, samt vackra hvita tänder, all denna ungdomens och -helsans herrlighet infattad i en ram af yppiga svarta lockar -och polisonger, hvilka sednare, kortklippta och väl putsade, -förenade sig under en haka med mörk skäggbotten. -Den blonda hyn och det mörka håret, när de äro förenade, -betraktas såsom någonting sällsynt i södern. -</p> - -<p> -<a id="page-18" class="pagenum" title="18"></a> -Den unge mannen omgafs snart af en mängd folk, ty -man såg på alla hans rörelser att han ämnade hålla tal. -Fransmannen och fransyskan, begge lika idoga och visst -inga slösare af tid, stanna dock gerna, när frågan är om att -afhöra en talare, utan att derför denne behöfver på förhand -intaga genom ett vackert ansigte eller en fördelaktig växt, -såsom fallet var med den förevarande unge mannen. Vid -hörnen af de rymligare gatorna och isynnerhet på de öppna -platserna ser man dagligen och stundligen små folkhopar, samlade -kring hvar sin orator af gatan, hvars tunga är i oupphörlig -rörelse, till fromma antingen för de konster han har -att visa eller för de varor han har att sälja. -</p> - -<p> -Qvinnorna i den folkhop, som nu samlades, tycktes icke -nog kunna beundra den blifvande talarens ansigte och hållning, -otåligt afvaktande orden från hans läppar, under det -att karlarne delade sin uppmärksamhet mellan honom och -hans hatt, hvilken sednare icke företedde någonting annat -märkvärdigt, än att den, i stället för att sitta på hufvudet, -stod med kullen mot gatstenarne, till mer än hälften fyld -af små paket, ett sätt att nyttja hatt, som hattmakaren -troligtvis icke drömt om, när han i sin anletes svett formade -den. -</p> - -<p> -Men medan talaren bereder sig till talet, icke derför att -han behöfver bereda sig dertill, enär fransmannens tunga -städse är redo, antingen han vet eller icke vet hvad han -skall tala, utan derför att han väntar sig ett större auditorium, -vilja vi som hastigast betrakta platsen, på hvilken -ynglingen står, ty att platsen är märkvärdig, det ser man -genast på den höga majestätiska kolonnen, som der reser sig. -</p> - -<p> -Platsen är Bastilj-platsen och kolonnen Juli-kolonnen. -</p> - -<p> -Bastilj-platsen! Juli-kolonnen! ... Det mörkare förflutna -och det ljusare närvarande! ... fängelset och friheten! ... -vålnader af olycklige, som försmäktat i despotismens bojor! -vålnader af lycklige, som stupat för frihet och fädernesland! ... -</p> - -<p> -Bastiljen — en bostad först för konungar, bland hvilka -Frans den förste vid sina fester brukade bekläda de tjocka -murarna med sidendraperier, nattetid belysta af mer än 1,200 -facklor under fanfarer och jubelrop, och sedan för statsfångar, -lyssnande till vakters fältrop, bojors rassel och bilors -fall — stormades för sista gången af folket den 14 Juli 1789 -och jemnades med jorden. Återstår således deraf blott platsen -med dess namn och minne. Men namnet är renadt och -<a id="page-19" class="pagenum" title="19"></a> -minnet försonadt, ty på samma plats höjer sig nu Juli-kolonnen, -ett ståtligt monument öfver stupade barrikad-kämpar, -upprest af ett tacksamt folk och helgadt af en konung, som -i början kanske var tacksammare än sjelfva folket. -</p> - -<p> -För dem af våra läsare, som icke haft tillfälle att med -egna ögon se och beundra monumentet, våga vi en kort beskrifning. -Kolonnen, hel och hållen af brons, har en höjd, -som, mätt från basen till toppen, utgör omkring 85 svenska -alnar. Piedestalen, i detta mått inbegripen och likaledes af -brons, med friser öfverallt prydda af rikt ciselerade ornamenter -samt med en gallisk tupp i hvardera hörnet, har -sina fyra facer olika dekorerade. På hufvudfacen är ett -lejon, stödjande sig mot zodiaken, hvarigenom på en gång -framställes folkets kraft och Juli-månadens himmelstecken. -Deröfver läser man följande i metallen ingräfda gyllene bokstäfver: -</p> - -<p class="unwrap center"> -“A la gloire<br /> -des citoyens français<br /> -qui s’armèrent et combattirent<br /> -pour la défense des libertés publiques,<br /> -dans les mémorables journées<br /> -des 27, 28 et 29 juillet 1830.“ -</p> - -<p class="unwrap center"> -På bak-facen, under staden Paris’ vapen, läser man:<br /> -“Loi du 13 décembre 1830<br /> -Art. 15.<br /> -Un monument sera consacré à la mémoire<br /> -des événements de juillet. -</p> - -<hr class="tb" /> - -<p class="unwrap center"> -Loi du 9 mars 1833<br /> -Art. 2.<br /> -Ce monument sera érigé sur la place de la Bastille.“ -</p> - -<p> -På de begge sidofacerna äro under staden Paris’ vapen -upptecknade de trenne Juli-dagarnes data med guirlander öfver -och lagerkransar med segerpalmer under. Sjelfva det -s. k. lifvet af kolonnen är medelst 4 kransar eller band afdeladt -<a id="page-20" class="pagenum" title="20"></a> -i tre partier. Hvarje parti, 8 alnar högt och representerande -en af de tre dagarne, är i sin ordning fördeladt i 6 -kolumner, hvardera af dessa innehållande 28 namn af dem, -som stupade i Juli-striden. Följaktligen 168 namn mellan -hvarje band och i totalbelopp utgörande 504. Sjelfva banden -äro prydda med lejonhufvud, genom hvilkas öppna gap -dagsljuset intränger till kolonnens inre. Emellan dessa lejonhufvud -hänga sköldar med de tre dagarnes gyllene chiffer. -Kapitälet, värdigt en sådan kolonn och troligtvis det största -i sitt slag, väger ensamt 21,000 skålpund och är, i förhållande -till det öfriga, rikt orneradt med löfverk, hvaraf 4 jätteblad -bilda vinklarna af den korg, hvilken höjer sig öfver -kapitälet, som dessutom är försedt med 4 lejonhufvud, under -hvilka fyra barn uppbära rika guirlander af blommor och -frukt. Det är styrkan som vakar öfver och beskyddar -oskulden, det är oskulden som i sin ordning förskönar och -förädlar styrkan. Kapitälet är derjemte bekransadt af en -öppen balustrad, ifrån hvars midt höjer sig en mindre piedestal, -uppbärande den gyllene statyn af frihetens genius, som, -krossande despotismens bojor, förer civilisationens fackla öfver -verlden. -</p> - -<p> -Kolonnen stödjer sig på tvänne fotstycken af hvit marmor; -det första är cirkelrundt, och det andra eller öfverliggande, -som är i qvadratform med en polerad granit-sockel, -prydes på hvardera sidan af fyra bronsmedaljonger, framställande -rättvisans, kartans, styrkans och frihetens sinnebilder. -Kolonnens port gifver tillträde till tvänne trappgångar. -Bestiger man den, som i skruf-form bär uppåt och hvilken, -helt och hållet af metall, har 205 trappsteg, så kommer man -efter några minuters vandring i närheten af frihetens genius -och får från den öppna balustraden en herrlig utsigt öfver -den ofantliga staden, dess hvimlande gator, dess palatser och -tempel, förvånande genom sin mängd, hänryckande genom -sin skönhet. Väljer man deremot den andra trappgången, -som bär nedåt, så står man snart inom murarna af de fallne -barrikadkämparnes stad, afdelad i tvänne grafhvalf, hvartdera -innehållande en stor sarkofag; i hvarje sarkofag äro fem och -tjugo likkistor nedsatta; i hvarje likkista hvila tolf kämpar -den sista hvilan. Följaktligen är det utöfver ett antal af -600 döde som Juli-kolonnen reser sig, som frihetens genius -sväfvar. -</p> - -<p> -<a id="page-21" class="pagenum" title="21"></a> -Det är en högst egen känsla hvaraf man gripes, när -man står dernere i grafhvalfvet och fäster sina blickar på -S:t Martin-kanalens mörka vågor, som djupt under hjeltegrafven -oupphörligen, ehuru med ett liktågs tröga gång, -skrida fram och försvinna. Man tycker sig stå vid stränderna -af floden Styx; man tycker sig höra vålnader hviska -till hvarandra öfver det mörka vattnet. Hvarom hviska de -väl? ... -</p> - -<p> -Fråga de kanske hvarandra, huru många dylika monumenter -behöfva resas, innan frihetens genius blifvit något -annat än blott en gyllene bild, innan sanningen torkat den -sista tåren ur sitt öga, innan menskligheten och civilisationen -smält tillsammans i en enda låga med en fridsäll jord -till altarhärd och Guds leende anlete till himmel!!! -</p> - -<p> -Men lemnom grafvarne och återvändom till lifvet, som -leker på takåsen till de dödes stad, och förenom oss med dem, -som samlat sig kring talaren vid kolonnen och det så talrikt, -att denne ändtligen finner sig kunna börja sitt tal. Bland -åhörarne ser man äfven några personer af den s. k. bättre -klassen, herrar och damer af utsökt toalett, ty alla i Frankrike -utan undantag älska talfriheten, och om de maktegande -inskränka den, hvilket visserligen stundom sker, så är det -blott derför att de sjelfve skola få tala desto mera. -</p> - -<p> -“Mina herrar! mina damer!“ började den unge mannen, -under det han visade de församlade ett af de små paketen, -som han nyss upptagit ur hatten: “mina herrar! mina damer! -frihetens värn och frihetens belöning! Kan ingen af er -gissa hvad som finnes inom detta lilla anspråkslösa paket? -Ingen? ... Och likväl hafven I, mine herrar, ögon, hvars -blickar kunde döda Frankrikes fiender, och I, mina damer, -blickar, hvars strålar kunde uppväcka de döde.“ -</p> - -<p> -“Bravo!“ ljöd det från hela den tacksamma kretsen. I -Paris är man lika litet som annorstädes känslolös för beröm -och smicker. -</p> - -<p> -“Men jag fattar orsaken“, återtog talaren efter några -bugningar, “och jag skyndar att förklara den ... Vi stå på -ett heligt ställe ... Era blickar, mine herrar, söka i denna -stund minnet af de tre Juli-dagarne och hur skulle de då -kunna fästa sig vid det obetydliga föremål, som nu är i -fråga! ... Strålen i era ögon, mina damer, afkyles i detta -högtidliga ögonblick af tårar, gjutne vid tanken på så många -<a id="page-22" class="pagenum" title="22"></a> -ynglingars död, på så mången för tidigt jordad förhoppning -om belönande kärlek och huslig lycka.“ -</p> - -<p> -“Men hvarför beklaga dem!“ fortfor talaren med åtbörder, -som skulle vara tillräckliga för minst ett dussin svenskar; -“de <em>voro</em> arbetare med knappast en sou till en klase -drufvor (hör! hör!) ... de <em>äro</em> hjeltar med en odödlighet för -årtusenden! (Bravo! Bravo!) ... Hvad de voro, äro vi i -denna stund ... hvad de nu äro, kunna vi blifva, om det -gäller.“ -</p> - -<p> -“Ja, ja!“ skreks från alla sidor, under det att Bastilj-platsen -genljöd af handklappningarna. -</p> - -<p> -“Jag hör med förtjusning att de stora minnena uppröra -er och finna gensvar i era hjertan“, förklarade talaren med -en glans och värma i blick och ord, som icke kunde vara -tillgjorda; “men“, tillade han småleende, “det är icke nog -med att prisa de döde, man måste äfven, om ej just prisa, -åtminstone uppmuntra de lefvande, och hvilken af dessa förtjenar -det mer än den fattige arbetaren, som icke har något -annat än sina händers verk att lefva af? ... Den som kan -dö för stora idéer, bör icke få dö af svält.“ -</p> - -<p> -“Bra! ganska bra!“ gillade de kringstående. -</p> - -<p> -“Således är det blott för att ge er anledning till denna -uppmuntran som jag öppnar paketet“, yttrade talaren, brytande -det och framdragande ur omslaget en messingskedja, -hvilken glimmade rätt vackert mot solen, under det att talaren -höll den så högt att alla kunde se den. -</p> - -<p> -“Åhå“, utlät sig folket, utan att röja tecken till öfverraskning. -</p> - -<p> -Vädjandet till Juli-kolonnen och de stupade frihetskämparne -var således blott prologen till en affär med messingskedjor, -och det anade nog åhörarne förut; men det gör fransmannen -detsamma för hvilket ändamål man talar, allenast -man anslår de patriotiska strängarne, följden deraf må sedan -blifva hvilken som helst, antingen en nedtrampad krona af -guld eller en uppvisad kedja af messing. -</p> - -<p> -“Men det är icke tillräckligt med att I beundren varan“, -återtog talaren, “I måsten äfven köpa den ... En kedja, som -blott beundras, men icke köpes, blir, om den också är värd -millioner, förr eller sednare blott ett rep för den arme köpmannens -hals, och beundraren, som icke köper, blir den som -tilldrar repet.“ -</p> - -<p> -“Aha“, yttrade gatans parlamentariska församling. -</p> - -<p> -<a id="page-23" class="pagenum" title="23"></a> -“Lyckligtvis står jag midt ibland ett stort och ädelt -folk“, fortfor köpmannen, “ett folk, som möjligtvis skulle -kunna hänga den som smider bojor för frie mäns armar ...“ -</p> - -<p> -“Ja, ja! ... ganska bra!“ -</p> - -<p> -“Men icke den, som knyter gyllene kedjor till prydnad -för våra qvinnors halsar.“ -</p> - -<p> -“Lefve qvinnan!“ ropade några röster. -</p> - -<p> -“Ja, lefve qvinnan!“ instämde köpmannen; “men hur -viljen I att hon skall kunna lefva, om man ej uppskattar -hennes skönhet som sig bör, om man ej hyllar hennes smak -för det prydliga, om man ej ...“ -</p> - -<p> -“Ger henne kedjor, som äro värda en eller två sous“, -inföll en åhörare. -</p> - -<p> -“En eller två sous?“ upprepade köpmannen: “om denna -kedja vore till salu i någon af stadens större juvelerarebodar, -till exempel hos herrar Tossin och Didiot vid rue -Richelieu eller i Palais-Royal, hvad skulle den då kosta? ... -tvåhundra, ja kanske trehundra francs, ty utom metallen och -arbetslönen måsten I betala bodens stora hyra, fönsterrutornas -slipade spegelglas och de tallösa gaslågorna, som mångdubbla -tillverkningarnas glans ... Men jag, som, efter hvad I finnen, -icke har någon annan salubod än hatten der, ingen annan -ruta än den genomskinliga luften, ingen annan belysning än -solen, jag kan möjligtvis sälja den för hundra francs.“ -</p> - -<p> -“Bara hundra francs? ... O mon dieu! Hvilket ädelmod!“ -utropade flere. -</p> - -<p> -Men oaktadt säljarens ädelmod anmälde sig ingen -köpare. -</p> - -<p> -“I ansen hundra francs för litet, men ingen vill belöna -mitt ädelmod“, sade köpmannen; “arma folk! det är lättare -att taga hjertat ur ditt bröst, än hundra francs ur dina fickor -... Jag begär icke ditt hjerta, ty det tillhör fäderneslandet -(bravo!): jag begär icke heller hundra francs, ty hvem -eger väl hundra francs i dessa tider? (sannt, ganska sannt! -hvem eger hundra sous i dessa tider?) Tron icke, att jag -med förbundna ögon famlar bland ruiner af vårt fordna välstånd? -Är väl jag den ende, som icke ser huru näringarna -dag från dag tyna af, huru krediten sjunker (hör! hör!), -huru bodarne stängas af brist på köpare, medan deremot -handelsdomstolen fylles af cessionsansökningar, huru gatorna -hvimla af arbetare utan arbete, utan bröd (hör! hör! -<a id="page-24" class="pagenum" title="24"></a> -hör!), huru med ett ord samhället rusar till sin undergång, -huru ...“ -</p> - -<p> -“Sannt, sannt! Bravo, bravo!“ afbröt honom folkskaran. -</p> - -<p> -“Aha! det är icke för sina kedjor han håller tal“, anmärkte -en af de jublande. -</p> - -<p> -“Kedjorna äro blott en förevändning“, anmärkte en -annan. -</p> - -<p> -“Hvem är han? ... Hvad heter han?“ frågade en tredje. -</p> - -<p> -“Vare hvem han vill, så är det sanning han talar“, -tillade en fjerde. -</p> - -<p> -“Ja visst, bravo!“ skränade de flesta. -</p> - -<p> -“Det är dessa bedröfliga omständigheter som föranleda -mig att nedpruta priset till hälften“, började ånyo köpmannen: -“således icke en sou öfver femtio francs för denna vackra -kedja ... Hvem vill derför hitta en kedja för femton -francs? ... Mon dieu! sade jag femton? ... men får gå ... En -fransman står alltid vid sitt ord, när han ej bär krona på -hufvudet eller portfölj under armen.“ -</p> - -<p> -“Bravo!“ -</p> - -<p> -“I ropen bravo, men I köpen ej“, anmärkte talaren, -“men jag förstår ... I frukten kanhända att denna kedja är -af guld.“ -</p> - -<p> -“Åhå, ha, ha!“ skrattade de kringstående, som nog visste -att inga guldkedjor utbjudas på gatorna. -</p> - -<p> -“Jag skyndar då att taga er ur denna villfarelse!“ yttrade -talaren, “jag hör er redan göra hvarandra följande frågor: -hvad skall en dag följden blifva af allt det guld man -upptäcker i Californien? Skola ej snart nog Californiens skatter -öfversvämma vårt land? Visserligen skola de ej muta -vårt mod, besegra vår tapperhet eller fördunkla vår ära -(bravo! bravo!) ... men de skola nedsätta värdet af allt vårt -guld till intet ... Guldmenniskan skall svälta ihjäl på sin bädd -af louisd’orer (bravo!), medan de lägre metallernas anhängare -intaga hans orättmätigt inkräktade tron (ja, ja!): den som -bär en kedja af guld skall knäfalla för den som bär en kedja -af messing. Derför, mine herrar! mina damer, den af er -som en dag önskar se hela börsen, Rothschild inbegripen, vid -sina fötter (bravo! bravo!), han köpe denna kedja för femton -sous ... Hvem vågar nu betvifla att min kedja är af -messing!“ -</p> - -<p> -Det fanns ingen som tviflade på det, men också ingen -<a id="page-25" class="pagenum" title="25"></a> -köpare, ingen som ens ville ge femton sous för en kedja, -hvilken, ehuru blott af messing, likväl var ganska vacker -och röjde mycken skicklighet och smak hos tillverkaren. Men -hade ingen af de församlade råd att köpa den, eller fruktade -man att ett köp skulle göra slut på den vackre talarens föredrag, -som så var i de flestes smak? -</p> - -<p> -“Icke en gång femton sous“, sade efter någon stunds -uppehåll köpmannen, “men betänken då en annan omständighet -... föreställen er, att denna kedja verkligen vore af -guld, och att den, köpt för två till trehundra francs, en dag -borttappades, utan att någonsin kunna återfås, hvilken stor -förlust då för egaren eller egarinnan! ... Men om deremot -denna kedja, som endast kostar femton sous, förlorades, så -blefve ju förlusten endast femton sous, eller hur? ... Nej, -icke ens det: långt ifrån att bli förlust, blefve det snarare -en vinst, en vinst lika stor som skilnaden emellan trehundra -francs och femton sous ... Hvem skulle derför icke gerna -vilja ha en kedja, som, när den behålles, endast kostar femton -sous, men, när den förloras, tillskyndar en vinst af trehundra -francs eller just den summa, som en kedja af guld -skulle ha kostat?“ -</p> - -<p> -Allmänheten fortfor visserligen att beundra den utomordentliga -kedjan; men ingen spekulant anmälde sig, ingen -ville förlora femton sous för att vinna trehundra francs. -</p> - -<p> -“Men“, återtog den långt ifrån modfälde säljaren, “I -hören dagligen så mycket ordas om den stora vinst Frankrike -skördat och isynnerhet nu skördar af sina förluster -(hör! hör!), att jag verkligen icke undrar på om I misstron -mig ... hör man icke dagligen vissa organer inom pressen, hör -man icke ministrarne och deras anhängare inom kamrarne -oupphörligen förklara att den sjunkande krediten, det ramlande -välståndet inom landet (högre!) och det slocknande anseendet -utom landet (högre! högre!) i sjelfva verket och inför den -högre vishetens ögon icke äro något annat än de solklaraste -bevis på landets lycka under en vis och fridsäll styrelse -(bravo! bravo!), att affärerna i Spanien (högre! högre!) och -affärerna i Schweiz (högre, högre, högre!) ...“ -</p> - -<p> -Talaren hejdade sig, ty hans skarpa blick upptäckte några -polissergeanter, som närmade sig folksamlingen. “Men -det är ingen välsignelse i dag på Bastilj-platsen“, började -han ånyo i något förändrad tonart, “och jag måste väl flytta -min butik till en annan trakt af staden ... till Tuilerierna -<a id="page-26" class="pagenum" title="26"></a> -kanhända, för att der finna den afsättning, som nekas mig -af Juli-kolonnen (nej, nej, nej!); men hellre än jag det gör“, -återtog han med stark röst, säljer jag min vara till underpris -(bravo, bravo!) ... “ja, jag säljer kedjan för fem sous, -så sannt jag heter Armand Cambon!“ -</p> - -<p> -Starka bifallsrop belönade detta stora bevis på patriotism. -Något hvar började föra händerna till sina fickor. -Kanske tyckte man sig alltför länge hafva pröfvat den unge -mannens tålamod eller också fann man att fem sous icke -kunde vara för mycket för en så beprisad kedja. Fransmannen -hushållar mindre än någon annan på sitt blod, när det -gäller; men nog ser han på sous-styckena och det kanske -mer än någon annan. Också är det mycket vanligt att i -Paris träffa utlänningar, som erbarmligen skrika öfver fransmännens -snålhet, hvilken de endast kunna jemföra med deras -evinnerliga fallenhet för uppror och revolutioner. Detta hindrar -likväl icke, att samme utlänningar länge och väl trifvas -i Paris och att nya oupphörligt ditströmma, för att kasta -sina guinéer eller dukater i gapet på samme fransmän, och -hvarför? Antingen finner man Paris trefligare än alla andra -städer i Europa eller också har man en aning om att menskligheten -och bildningen stå i någon skuld hos dessa snålvargar, -hvilka på ett eller annat sätt måste betalas. -</p> - -<p> -“Jag ger fem sous for kedjan“, ropade en grisett, och -det med en ifver, liksom fruktade hon att någon skulle förekomma -henne. -</p> - -<p> -“Vänta, jag ger fem francs för den“, hördes en annan -fruntimmersstämma, men så melodisk, att den, äfven utan -det oförmodade och särdeles frikostiga anbudet, skulle hafva -dragit till sig allas uppmärksamhet. -</p> - -<p> -Hållande under armen en äldre herre, med hederslegionen -i knapphålet, stod der midt emot den öfverraskade köpmannen -en flicka i ungdomens och behagens första blomma. -De under den lätta, af svart silkesflor förfärdigade hatten -framringlande lockarne behöfde icke hafva denna mörkbruna -färg, för att förhöja hyns hvithet, en alabastergrund, i hvilken -morgonrodnaden inbränt sin skönaste färg och sedan -qvarglömt lågan. Första anblicken af de regelbundna anletsdragen -kunde hafva kommit en att tro, det Psyche lemnat -sin piedestal i Louvren, för att från Bastilj-platsen undersöka -huruvida frihetens genius på kolonnen möjligtvis kunde vara -hennes förlorade Amor. Psyche gör alltid, i förbigående -<a id="page-27" class="pagenum" title="27"></a> -sagdt, på alla ett djupare och varaktigare intryck än sjelfva -Venus, ty hon har allt af kärleksgudinnan, utom det alltför -jordiskt sinliga draget vid öfverläppen och det alltför guddomligt -stränga draget mellan ögonen, som konstnären gifvit -Cyperns herskarinna, antingen af skyldig aktning för Olympens -goda rygte eller för att lugna Vulcanus, som visserligen -var den mest sotiga, men också den mest anständiga af -Olympens gudar. -</p> - -<p> -Men, för att återkomma till vår Psyche på Bastilj-platsen, -borde man väl nämna något om hennes ögon; dock, att -träffande afbilda en fransyskas ögon, när de äro stora, högblå -och kasta strålar mellan de sexton årens genomskinliga -silkesbefransade ögonlock med de penslade ögonbrynen deröfver -och de lätta skuggorna derunder, dertill höfves en rikare -pensel än vår, ty endast det guddomliga kan träffande likna -sig sjelf. -</p> - -<p> -Den unga damens drägt — en nutidens Psyche kan naturligtvis -ej framställa sig i samma toalett som antikens — bestod -i en svart mantilj af silkessammet med halfalns breda -Bryssel-spetsar, nedanom hvilka draperade sig i rika veck en -svart sidensars-klädning, prydd af tre hvarf tyllvolanger af -samma färg. -</p> - -<p> -Personer, som följt med sin tid, säga att denna svarta -drägt var på modet i slutet af år 1847. Efter revolutionen -1848 blef röda färgen den herskande och räckte till de bekanta -Juni-dagarne, hvarefter halfva staden gick svartklädd, -sörjande slägtingar, stupade i barrikadstriden. Med Napoleons -presidentskap kom den grå färgen på modet och räckte tilldess -förskräckelsen för socialismen någorlunda hade lagt sig. -Sedan började helt småningom Orleanister och Legitimister -(de qvinliga nämligen) lysa i de blå och gröna färgerna, -trons och hoppets färger. Men som tron och hoppet allt -mer börjat sjunka i moln, så har man ånyo gripit till den -svarta drägten. -</p> - -<p> -Den unga damens klädning var icke så lång som dem -våra svenska damer begagna. Fransyskorna hafva för mycken -smak och för små fötter, för att bruka långa klädningar. -</p> - -<p> -För en beundrare af vackra fötter — och det äro vi -nog något hvar — är det verkligen en njutning att se hur -en fransyska förer sina. En fransyska skulle bestämdt kasta -sig i Seinen eller osa ihjäl sig, hvilket sednare i Paris är -mycket “en vogue“, om någon förebrådde henne att hon -<a id="page-28" class="pagenum" title="28"></a> -ginge snedt på skorna. Hon kan, liksom andra qvinnor, må -illa, behandlas och behandla sig sjelf illa; men gå illa är för -henne omöjligt. Hon kan, liksom andra, nöta ut sina skor, -ty cancan och scottish pröfva nog grisetternas skosulor, men -det är blott framsulan det gäller, och klacken blir alltid densamma, -alltid lika ny och glänsande, aldrig röjande någon beröring -med plankan eller stenen. Derför är också hennes -gång en gång på resårer, och när hon stående hvilar sig, är -det fjärilns hvila på blomsterskålen. -</p> - -<p> -Det är förlåtligt, om man blir något varm om hjertat, -när man vill teckna fransyskan, hvilket är nästan likaså -svårt som att beskrifva vestanvinden, som förtjusar oss när -den kommer och bedröfvar oss när den flyr. Påståendet, att -fransyskorna visserligen i allmänhet äro graciösare än andra -qvinnor, men i allmänhet icke så vackra som deras systrar -i norden, är blott en konstgjord blomma, som man af artighet -räcker andra länders döttrar, för att trösta dem. Vi, -som med en äkta turists nyfikenhet genomströfvat Paris och -det i många omgångar, ha icke kunnat underlåta att dervid -finna, det den allgode guden varit lika frikostig mot Paris -som mot Stockholm, hvad vackra fruntimmersansigten beträffar. -Vi skulle till och med kunna säga, att han varit -något frikostigare, om vi bara tordes. -</p> - -<p> -Förmågan att behaga är hvarje qvinna medfödd; men -denna förmåga odlas olika hos olika subjekter eller, kanske -rättare sagdt, folkslag. Så t. ex. räcker svenskans bemödande -att behaga vanligtvis icke längre än till den betydelsefulla -kullerstolen och aflägges icke sällan med brudskruden, -då deremot fransyskans räcker ända till grafven, hvarefter -det går i arf till hennes döttrar, som, hvad de än vanvårda, -likväl aldrig vanvårda detta sitt möderne. -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">Men troheten! troheten! —</p> - <p class="verse">“O trohet! du är stor i norden“,</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -då deremot söderns döttrar och främst bland dem fransyskorna -... O himmel! Bevare oss gud för dessa gracer -utan hjerta; för dessa ögon, som tända eldar för flere än en; -för dessa små fötter med deras till flygt alltid spända vingar; -för dessa fina fingrar, som med slängkyssar uppspäda -sjelfva korstecknet, under det ögonen i sjelfva vigvattensskålen -söka älskarens bild! ... det är fasligt! ... -</p> - -<p> -Men det är verkligen skäl att något afkyla viggen, innan -vi slunga den öfver så vackra hufvud som fransyskornas. -<a id="page-29" class="pagenum" title="29"></a> -Gerna vilja vi förena oss med dem som uppresa och helga -vestaliska tempel åt nordens “ljuslockiga mör“, men likväl -med vilkor att grundpelarne dertill icke samlas på bekostnad -af söderns “svartögda tärnor“. -</p> - -<p> -Derför några ord om fransyskornas mycket omordade -flyktighet. Det är klart att vår mening ej kan vara att -våga någon lansbrytning till förmån för dessa olyckliga varelser, -hvilka innehafva, såsom fransmännen och de sjelfva -kalla det, “une vilaine position“, men hvilkas antal i förhållande -till folknummern visst icke är större i Paris än i -andra hufvudstäder. Man kan egna deras öde en tår, djupt -beklagande att den gode ängeln nödgats lemna så många -vackra hyddor till pris åt lågorna af de lägsta lidelser, -hvilka, sedan de rasat ut, lemna efter sig dessa hemska -ruiner, bland hvilka eländet famlar, ett elände utan like, -ty det har samvetsqvalen på hvar sin sida och föraktet -efter sig. -</p> - -<p> -Vi vända oss endast till de samhällsklasser, af hvilka -man eger att fordra sedlighet såsom en gifven följd af bättre -vilkor, bättre uppfostran och föresyn, men som, i den mån -de äro förnämare eller rikare, lemna allt mer och mer otillfredsställande -svar. Det sväfvar, så har man sagt oss, mycken -trolöshet, rik på förställning och ränker, öfver turkiska -mattor, mellan gyllene väggspeglar och sammetsdivaner, belysta -af mång-armade kristallkronor. Men man har äfven -sagt oss den egentliga orsaken dertill, och hvarför skulle vi -icke tro lika mycket på det sednare som på det förra? ... -Se här hvad man sagt oss: -</p> - -<p> -Föräldrar af hög börd eller stor rikedom ha naturligtvis -icke tid att sjelfva uppfostra sin dotter. När hon blifvit -så stor, att hon, enligt vedertaget bruk, måste lära sig läsa, -rita och “göra musik“, flyttas hon utur barnkammaren, hvilken, -belägen i en öfre våning af palatset, föräldrarna sällan -haft tid att besöka, och sättes i en pension, så till vida lik -ett kloster, som hon deruti icke får se eller tala med någon -annan än pensionsförestånderskan, några underlärarinnor och -på sin höjd en och annan gråhårig lärare i ritning eller -pianospelning, hvilka alla samt och synnerligen blifva föremål -för den unga pensionärens och hennes jemnåriga kamraters -mer eller mindre lustiga och oskyldiga upptåg. Mer -än två gånger på året hafva omöjligt föräldrarne tid att -personligen göra sig underrättade om sin dotters framsteg, -<a id="page-30" class="pagenum" title="30"></a> -men hvilket anses så mycket mer öfverflödigt, som pensionen -är en af de mest ansedda i Paris. Det är riktigt svårt -att der få in sina barn, och man får tacka sin gud om man -får in dem för 2,000 francs om året för hvarje pensionär. -Emellertid tillväxer den unga pensionären, om ej just i visdom, -så åtminstone i en mängd konster, de flesta utgående -på att spela nyssberörde lärarepersonal en mängd puts, att -knipa en och annan bakelse ur hofmästarns skafferi samt en -och annan persika från trädgårdsmästarns orangeri, ty pensionen -har naturligtvis en mycket vacker trädgård med höga -häckar och ännu högre murar. Dessutom kan hon ungefär -lika mycket engelska språket som våra svenska pensionärer -kunna franska. Hon är nu femton år, går på det sextonde -och flyger hvarje ögonblick till fönstret för att se, om icke -föräldrarnes ekipage snart skall infinna sig för att befria -henne från det mångåriga fängelset. Ändtligen kommer ekipaget. -Under tiden hafva de omtänksamme föräldrarne, som -redan för dottern bestämt ett kapital med t. ex. 40 till 50,000 -francs årlig ränta, gjort bekantskap med en ung man, hvilken -de finna ganska hygglig, emedan också han har ett kapital -med ungefär lika stor afkastning. Nu kommer dottern -hem och emottages af de hulda föräldrarne, hvilka, sedan -de med mycken ceremoni kysst hennes panna, presentera -henne för den väntande fästmannen, hvars namn hon förut -icke ens hört omtalas. Han är kanske den förste unge karl -hon sett och säkert den förste, som räcker henne den betydelsefulla -blomsterbuketten. Det förstås att hon genast måste -tycka om honom. Åtminstone taga föräldrarne det för -gifvet, ty de utsätta bröllopsdagen, som vanligtvis randas -tre veckor efter det första mötet. Under denna väntans tid -hålles den unga bruden träget innestängd emellan hemmets -murar och får knappast i föräldrarnes närvaro tala med -brudgummen, som dagligen på bestämd timme uppvaktar -med de utsöktaste blomsterbuketter och de dyrbaraste konfektkorgar. -Men de tre veckorna hafva sin gräns. Bröllopsdagens -otåligt väntade sol sjunker, och från denna stund -är den unga damens frihet gränslös. Nu först börjas för -henne visiternas, soiréernas och balernas tid, böjande sig för -hennes minsta nyck. Förr en blomma med hårdt fästad rot, -är hon nu en blomma utan stjelk, fångad och drifven omkring -af alla möjliga hvirflar samt vissnad innan lifvets middagssol -tändt sig. Nu gör hon bekantskaper, som mera motsvara -<a id="page-31" class="pagenum" title="31"></a> -hennes ungdoms-drömmar; nu kommer hon in i förhållanden, -som ... -</p> - -<p> -Kort sagdt: hela den förnäma och rika verldens husliga -missöden ha sin grund i det oproportionerliga förhållandet, -att qvinnans frihet före äktenskapet är för liten och efter -äktenskapet för stor. Men är det väl hon som bör anklagas -derför? Är det väl hon som bildat detta olycksaliga uppfostringssystem, -hvilket hon måste underskrifva med sitt dyraste -hjertblod och besegla med ett helt lifs olycka? ... -</p> - -<p> -Ända från den tid djufvulen upphörde att i egen hög -person gästa jorden, har han mer än tillräckligt varit representerad -af de sedvanor och bruk, som under namn af -“convenance“ och “comme il faut“ nedtryckt menskligheten -och förvridit verlden. -</p> - -<p> -Men, i guds namn! utropa moralisterne, det är väl inte -alla som ha råd att årligen betala 2,000 francs för sina -döttrars uppfostran! det är väl inte alla, som ha 40 eller -50,000 francs ränta att ge sina barn i hemgift! Om förbannelsen -endast ligger i börden och penningen, så måste ju -helt naturligt välsignelsen ensam falla på majoritetens lott, -ty majoriteten har hvarken börd eller guld! ... -</p> - -<p> -Vi skulle kunna svara med ett vädjande till den sanningen, -att ingenting smittar så mycket som de högres och -rikares föresyn i lära och lefverne, men nöja oss i stället -med att inför de stränge moralisterne presentera hela denna -skara af grisetter, hvilkas snöhvita tyllmössor man ser flyga -inom och utom barriererna af den ofantliga staden. -</p> - -<p> -Troligtvis finnes det ingen af dem som icke har sin älskare. -Få grisetter förtjena mera än halfannan franc om -dagen; men ganska få af deras älskare förtjena mera än de, -och åtskilliga, såsom studenterna, förtjena intet. Icke desto -mindre äro de allt för dem de tillhöra. De tillreda deras -mat, borsta deras kläder, blanka deras skor, städa deras kammare, -springa deras ärenden, afråda dem från tusen dårskaper, -som, utan dem, skulle gifva sig luft. Följaktligen är -grisetten för dem på en gång älskarinna, syster och tjenarinna. -</p> - -<p> -Och hvad fordrar hon för allt detta? Jo, att älskaren -följer henne när hon vill skratta åt vådeviller eller dansa -scottish (grisetterna äro galna i vådeviller och scottish). Älskaren -behöfver icke bli mörk i fysionomien, ty älskarinnan -köper sjelf sin biljett. Grisetten svälter gerna tre dagar i -<a id="page-32" class="pagenum" title="32"></a> -veckan för att kunna skratta åt vådevillen en gång och dansa -två. Älskaren behöfver icke taga börsen med sig för oförmodade -utgifter, ty älskarinnan betalar sjelf sina kastanier, -sitt bröd och sina drufvor. -</p> - -<p> -Och hvad vänta de för sin framtid af sina älskare? -Hvad väntar t. ex. grisetten af sin student? Jo, att den blifvande -mannen i staten kanske en gång skall bli skumögd -eller närsynt, när han möter den förre studentens älskarinna. -— Men de äro så lätt tröstade, säger man, de äro så lättsinniga, -hafva snart i beredskap en annan, i den förlorades -ställe. Det är alltför möjligt, att fransyskan icke bryr sig -om att med särdeles många tårar försköna spåren af den -manliga otacksamheten. Det är till och med alltför troligt -att hon icke gör det. -</p> - -<p> -Vi veta icke hur många tröstlösa flickor sucka i Stockholm; -men det veta vi att knappast någon nattlig dimma -hvilat öfver Seinens vatten, som icke emottagit den sista -sucken ur en qvinnas hjerta, brustet långt förrän det kallnat. -</p> - -<p> -Vi bedja våra läsare om förlåtelse för det vi gjort oss -skyldige till ett af de största fel en romanförfattare kan begå, -nämligen att genom afvikning från ämnet hejda handlingens -naturliga gång. Men detta är så vanligt, när man kommer -in på kapitlet om det täcka könet. -</p> - -<p> -Emellertid vilja vi nu söka återtaga tråden till den ovanliga -händelsen på Bastilj-platsen, ty ovanligt är det visserligen -att någon bjuder fem francs för en vara, som man kan -fä för fem sous. Dertill kom äfven, att hon som bjöd syntes -tillhöra en klass, som icke brukar göra uppköp för sin toalett -på gatan och för öfrigt icke är känd för att särdeles intressera -sig för det lägre folket. -</p> - -<p> -Vår hjeltinna — det är så godt att genast erkänna -henne såsom sådan — egde också den allra som hvitaste -lilla hand, och det var lätt att se, ty hon hade, om af en -händelse eller af koketteri, afdragit högra handsken. Ett -nytt fem-francsstycke med Ludvig Filips bild — ännu Ludvig -Filips bild — syntes i denna hand. Det smala pekfingret -med dess genomskinliga skära nagel förmådde knappast -betäcka bildens reputerliga kindben. Mot en skönare hand -kunde en konungs hufvud icke hvila. -</p> - -<p> -“Hvilken idé! hvilken galenskap!“ hviskade i hennes -öra mannen med hederslegionen. -</p> - -<p> -<a id="page-33" class="pagenum" title="33"></a> -“Jag gaf i går tio francs för en liten blomma af madame -Furstenhoff och för en timme sedan ett fem-francsstycke -för en torta hos monsieur Félix vid Boulevarden“, svarade -hon lika sakta. -</p> - -<p> -Armand Cambon, riddaren af messingskedjorna, närmade -sig henne, synbart öfverraskad. -</p> - -<p> -“Det är verkligen så att jag köper er kedja för fem -francs“, sade hon; “och hvad underligt finner ni deruti, ni, -som sjelf nyss bjöd ut den för hundra?“ -</p> - -<p> -“Bravo! bravo!“ jublade skaran, applåderande och -skrattande. -</p> - -<p> -“I himlens namn, blottställ oss icke!“ hviskade återigen -riddaren af hederslegionen, förskräckt öfver den hedersbevisning, -som egnades hans dam. -</p> - -<p> -“Julia Grisi och Fanny Cerrito skulle kunna afundas mig -så mycket bifall“, svarade leende den unga flickan. -</p> - -<p> -“Visserligen, sköna dam!“ stammade Cambon, tummande -ännu förlägnare på kedjan, ty han kunde icke dölja för sig -att den nyss gifna applåden till icke oväsendtlig del gifvits -på hans bekostnad, “visserligen begärde jag hundra francs -... men det torde icke vara er bekant att i Paris en stackars -arbetare som jag måste tala mycket för att få sälja litet.“ -</p> - -<p> -“Men många tala ej så mycket som ni“, förklarade hon; -“mången talar icke fjerdedelen så mycket för guld som ni -har talat för messing.“ -</p> - -<p> -“Det är sannt, det är sannt!“ ropade folket om hvarandra; -“Cambon talar som Ledru Rollin ... Cambon borde -bli deputerad!“ -</p> - -<p> -Riddaren af hederslegionen stod som på nålar och drog -oupphörligen i den unga damens mantilj, till verklig fara -för de dyrbara Bryssel-spetsarne. -</p> - -<p> -“Det är visst sannt att jag begärde hundra francs“, -svarade Armand brydd; “men jag bedyrar att jag lika litet -trodde på möjligheten att få dem som ...“ -</p> - -<p> -“Som ni nu tror på de fem jag bjudit“, inföll hon. -“Var så god och tag emot pengarna och låt mig få kedjan, -så är ju affären uppgjord.“ -</p> - -<p> -Hon räckte derunder fram handen med silfvermyntet. -</p> - -<p> -“Jag ber om förlåtelse!“ yttrade Cambon, i det han -med en bugning sköt hennes hand med penningen tillbaka, -<a id="page-34" class="pagenum" title="34"></a> -“denna kedja är redan såld ... såld för fem sous åt den unga -flickan derborta, såsom ni sjelf kanske hörde.“ -</p> - -<p> -“Rätt! ganska rätt!“ ropade folket, lika känsligt för rättvisa -som för goda infall. -</p> - -<p> -“Bra, monsieur!“ tillade damen med fem-francsstycket, -lifvad af samma känsla som de öfriga: “uppgör affären först -med henne och kom sedan till mig ... ni har säkert flere -kedjor i er hatt derborta ... men var god och skynda er!“ -tillade hon, fruktande för sina Bryssel-spetsar som hennes -otålige kavaljer oupphörligt ryckte uti. -</p> - -<p> -Armand Cambon var ej sen att uppgöra affären med -grisetten, hvilken rodnande räckte honom kopparslantarne, -inlagda i hvitt papper, ty det nakna kopparmyntet var naturligtvis -för fult för att kunna presenteras en så ung och -vacker karl som Armand Cambon, och dessutom var det ju -icke omöjligt att sådant der hvitt och fint papper kunde på -afstånd tagas för silfver. -</p> - -<p> -Sedan vår köpman lemnat grisetten kedjan och dervid -sagt henne några artigheter så väl för det vackra omslaget, -som för de granna svarta ögonen, hvilket också var i enlighet -med verkliga förhållandet, upptog han sin hatt från gatan -och närmade sig ånyo vår Psyche med fem-francsstycket. -</p> - -<p> -Grisetten lemnade derunder folk-ringen och ilade sin -väg. För allt i verlden skulle hon icke kunnat förmå sig -att stanna qvar för att se på, huru ett annat fruntimmer -gåfve fem francs för en vara, hvilken hon endast kunnat betala -med fem sous. Men under det hon flydde, fästade hon -kedjan kring en hals, som icke heller var att förakta. Dock -fordrar rättvisan det erkännandet att hon under sitt lopp, -snarlikt hindens, icke uteslutande egnade sin uppmärksamhet -åt halsen och dess nya prydnad. Ofta kastade hon om hufvudet, -hvarvid de stora svarta ögonen sökte messingsarbetaren, -utan tvifvel tacksamma för det beröm han nyss gifvit -dem. Ack, hvad somliga ögon äro tacksamma! -</p> - -<p> -Men Armand Cambon, den otacksamme, såg icke de -svarta för de blå. Hvem ser på den i vester flyende natten, -när man har himmeln klar i öster? -</p> - -<p> -“En förståndig säljare handlar så att köparen aldrig -får skäl att ångra köpet“, sade Cambon till himmelen i öster; -“när nu en köpare ger mera för varan än den är värd, så -blir naturligtvis öfverskottet antingen en skänk åt säljaren -<a id="page-35" class="pagenum" title="35"></a> -eller en förlust för köparen ... Jag vill icke emottaga en -skänk och jag vill icke heller att ni skall lida en förlust.“ -</p> - -<p> -“Ah, jag förstår“, sade hon något förlägen. -</p> - -<p> -Fina och känsliga själar hafva alltid lätt för att förstå. -</p> - -<p> -“De dagar jag får en franc för hvarje kedja“, fortfor -arbetaren, “anser jag mig ha gjort en god affär, och dessa -dagar äro visst icke många ... derför vore också nu en franc -fullkomligt nog.“ -</p> - -<p> -“Men, monsieur,“ inföll hon, “det händer ju lika ofta -och kanske oftare att ni nödgas sälja för underpris, såsom -nyss till exempel, och då tycker jag att ni alltför väl -kunde ...“ -</p> - -<p> -“Om förlåtelse!“ afbröt han, “när jag det gör, så är -det mitt eget fel, men det bör ingen annan betala ... Således -en franc för kedjan efter ni är så god och vill köpa den.“ -</p> - -<p> -“Men hur vill ni då att jag skall göra?“ frågade den -sköna något misslynt, “jag har icke något mindre mynt hos -mig, och något motbjudande förefaller det mig att få tillbaka -på detta fem-francsstycke.“ -</p> - -<p> -“Nog vet jag“, svarade Cambon, “att ni ej bjöd på -kedjan för det ni ville ha den, utan derför att ni tyckte det -vara synd om en säljare, som ansträngde sina lungor för ingenting -... Derför är det också min skyldighet att hjelpa er -till rätta med saken!“ -</p> - -<p> -“Jag blir er särskildt förbunden för denna artighet“, försäkrade -den unga damen. -</p> - -<p> -“Jag tager ert fem-francsstycke och behåller det“, föreslog -Cambon, “ni tager deremot fem stycken kedjor, som ni -icke behåller, utan skänker dem åt hvem ni behagar ... Är -jag nog lycklig, att ha gått er önskan till mötes?“ -</p> - -<p> -“Jag tackar er hjertligt! ... Men jag behåller en af -kedjorna och öfverlemnar åt er att skänka de öfriga åt hvem -ni vill.“ -</p> - -<p> -Riddaren af hederslegionen pustade och gnuggade händerna, -liksom han hade stått i flere graders köld. -</p> - -<p> -“Mademoiselle! Ni är oändligt god“, sade Cambon, “men -der stå några flickor, som säkert tycka om mina kedjor och -skulle ännu mer värdera dem, om de finge dem af er egen -hand, som är så ... så ...“ -</p> - -<p> -Han ville säga: fin och vacker, men hejdade sig, ty det -föreföll honom som vore en dylik artighet i hans mun icke -på sitt rätta ställe. Det ridderliga, det granlaga mot fruntimmer -<a id="page-36" class="pagenum" title="36"></a> -är fransmannen medfödt och urartar aldrig hos honom. -Man är säker om att finna det lika väl under lumpsamlarens -lappade rock som under hofmannens stjernbeströdda -mantel. -</p> - -<p> -Den unga damen rodnade, men ingen skugga öfver hennes -purpurmun röjde något förnämt förakt för den halfqvädna -visan. Hur skulle man också kunna förakta en visa, -som af blygsamhet icke sjunges ut, men hvars melodi man -så väl känner! -</p> - -<p> -Ett ögonblicks tystnad följde emellertid, hvarunder fem-francsstycket -utbyttes emot de fem messingskedjorna. Den -unga damen hade följt riktningen af köpmannens finger, när -han utvisade de flickor i ringen, som han ansåg hugade att emottaga -kedjorna. Utan att vidare fundera på saken gick hon -fram till de öfverraskade arbetardöttrarna och delade ut de -fyra klenoderna, låtande på samma gång, ehuru omärkligt -för alla andra, ett guldmynt medfölja hvarje kedja; men den -femte gömde hon i den lilla guldbroderade korgen, som hängde -vid hennes arm. -</p> - -<p> -De som fingo kedjorna, blefvo icke litet lyckliga, ty messingskedjor -äro ändå i alla fall en rätt vacker prydnad, helst -när dermed följer tillräckligt guld att förgylla dem med. De -fattade den sköna gifvarinnans bägge händer och kysste dem. -En af dem, modigare och raskare än de andra, ropade: -</p> - -<p> -“Mademoiselle! unna oss den lyckan att veta ert namn, -att vi må kunna nämna det i våra böner.“ -</p> - -<p> -“Adelaïde“, svarade utan vidare betänkande den unga -damen. -</p> - -<p> -“Hvilken obetänksamhet!“ utbrast riddaren, som följt -henne hack i häl, “hvilken oförlåtlig dårskap att så der midt -på gatan utkasta sitt namn! ... utkasta det åt sådana der!“’ -</p> - -<p> -Den som i denna stund var obetänksam och oförlåtligt -dåraktig, det var riddaren af hederslegionen. Sådana saker -kan man tänka, om man så vill, men man aktar sig för att -säga dem isynnerhet om man är i Frankrike ... i Paris. -</p> - -<p> -Följden uteblef också icke. -</p> - -<p> -“Sådana der!“ upprepade en “gamin“ af det slaget, -som, härdadt vid emöternas chocker och kanonmynningens kartescher, -icke fruktar några barska ord från en hederslegionsriddares -mun. -</p> - -<p> -“Mille tonnerres!“ röt en kolbärare, läggande sina grofva -svarta händer på riddarens skuldror. -</p> - -<p> -<a id="page-37" class="pagenum" title="37"></a> -“Vill man öfverfalla mig midt på gatan!“ ropade riddaren, -stretande emot, “finnes det ingen polis? ... hör hit någon! -... släpp mig, släpp mig, fördömda pack!“ -</p> - -<p> -“Pack!“ -</p> - -<p> -Det var kronan på verket, det var luntan vid krutdurken. -</p> - -<p> -“Ned med aristokraten! ... ned med guldmenniskan!“ -vrålade hela Bastilj-platsen. -</p> - -<p> -I ett ögonblick var riddaren skild från sin följeslagerska -och omgifven af en mängd vilda figurer, som öfverskreko -hvarandra, hårdare och hårdare omslutande sitt offer. -</p> - -<p> -Allt detta följde på hvartannat vida hastigare än vi -hunnit nedskrifva det. -</p> - -<p> -Den unga damen stod blek som den verkliga Psyches -bild och lika orörlig, förstelnad som den. Omkring henne -och liksom för att beskydda henne stodo de fyra flickorna, -som nyss rönt så stort bevis af hennes vänlighet. Men hufvudfiguren -i gruppen tänkte i denna stund endast på den -fara, som hotade en annan, och hennes bönfallande blick -sökte mannen med messingskedjorne, liksom hon haft rättighet -att vinna hans deltagande. -</p> - -<p> -Denna blick sökte ej förgäfves, ty snabb som pilen, som -tanken, kastade sig Armand Cambon in i folkhopen liksom -man kastar sig i vågen för att rädda en drunknande. Snart -hade hans starka armar undanvräkt de våldsammaste; snart -stod han öga emot öga framför den olycklige riddaren, hvilken -han ögonblickligen trängde närmare intill och upplyfte. -Derefter närmade han sig jernstaketet kring Juli-kolonnen. -Folkhopen upphörde med sitt anfall och lät Cambon obehindradt -passera, i den fromma öfvertygelsen, att den hederlige -Armand Cambon omöjligen kunde hafva någon annan afsigt -än att spetsa den förhatlige aristokraten på de lansar, hvaraf -staketet bildades, ett infall så nytt och, med afseende å staketets -egenskap af hedersvakt kring frihetshjeltarnes grafvård, -så pikant, att det ovilkorligen måste framkalla det -mest enhälliga och stormande bifall. -</p> - -<p> -Armand Cambon var mera än ordets Ledru Rollin; Armand -Cambon var handlingens Robespierre, och gud vete -icke allt hvad den hederlige Armand Cambon i denna stund -var. -</p> - -<p> -Cambon gjorde så till vida skäl för jemförelsen, som -han, i likhet med Robespierre sköt öfver målet. Det vill -<a id="page-38" class="pagenum" title="38"></a> -säga: i stället för att, såsom det goda folket väntade, träda -riddaren på de uppskjutande lansspetsarna, lyfte han honom -öfver dem och stälde honom derefter inom staketet, hvilket, -sedan dess port ögonblickligen blifvit af den innanför posterade -vaktkarlen tillsluten, sålunda, tvärtemot allas uträkning, -blef ett försvar för den, hvars undergång och död det skulle -blifva. -</p> - -<p> -Detta var ett streck i räkningen, som naturligtvis måste -gifva signalen till ett lika enhälligt som stormande missnöje -från alla dem, som nyss icke haft nog starka lungor för -jubelropen. -</p> - -<p> -Armand Cambon var en förrädare af folkets heliga sak; -Cambon var en hemlig anhängare af aristokratien, ty man -får icke gerna af en förnäm dam fem francs för en messingskedja -och man underlåter icke gerna att spetsa en förnäm -herre, så framt man ej kokar i samma gryta som de. Cambon -var en spion, som eftersträfvade ingenting mindre än en -polissergeants förmånliga syssla, och gud vet icke allt hvad -den stackars Armand Cambon nu var. -</p> - -<p> -Hotfulla röster, riktade mot vår hjelte, hördes från alla -håll och hotfulla armar höjdes, för att vända ordet till handling. -Räddaren var nära att bestiga den räddades bål. -</p> - -<p> -Men Armand Cambon höjde sig på tåspetsarna och ropade -med en röst, som genomträngde stormen: -</p> - -<p> -“Aktning för Juli-kolonnen! aktning för Juli-hjeltarnes -graf!“ -</p> - -<p> -Han vädjade ånyo till Juli-kolonnen, och vi måste medgifva -att den sednare anledningen var mera på sitt ställe än -den förra. -</p> - -<p> -Folkhopen hejdade sig. -</p> - -<p> -“När jordens mäktige icke längre skydda olyckan“, fortfor -Cambon, “när kyrkorna icke längre äro olyckans fristäder, -hvar skall då olyckan finna sitt skydd, sin fristad! ... hvar, -om ej vid Juli-kolonnen!“ -</p> - -<p> -Folkhopen sänkte sina armar. -</p> - -<p> -Sätt det franska folkets alla lägre passioner i rörelse -och gif dem hur stort spelrum som helst, och man skall -ändå alltid finna någon liten fjeder blottad, hvarpå man kan -trycka och derigenom ögonblickligen stilla stormen. Hvad -hundratusen bajonetter icke skulle kunna uträtta, förmår ofta -ett enda ord. Konsten är blott att finna det rätta ordet. -</p> - -<p> -<a id="page-39" class="pagenum" title="39"></a> -“Derför aktning för Juli-kolonnen!“ upprepade Cambon, -tilläggande: “och aktning för olyckan, som anropar kolonnen -om skydd!“ -</p> - -<p> -Några minuters tystnad följde. -</p> - -<p> -“Men han har kallat oss för pack“, ropade en ur hopen. -</p> - -<p> -“Ja, ja, han har kallat oss för pack“, upprepade mängden. -</p> - -<p> -“Ett förfluget ord är en uppblåst boll“, svarade Cambon, -“och återstudsar alltid på den som kastat den.“ -</p> - -<p> -“Men ordet en gång sagdt, måste straffas.“ -</p> - -<p> -“Hvem skall straffa honom?“ -</p> - -<p> -“Vi! ... död åt aristokraten!“ -</p> - -<p> -“Hvem skall döda honom?“ -</p> - -<p> -“Vi! ... död åt penningemenniskan!“ -</p> - -<p> -“Vi?“ upprepade Cambon, “således alla. Tjugo döda -en, femtio döda en, hundra döda en ... men dessa tjugo, -dessa femtio, dessa hundra äro icke Juli-hjeltarnes landsmän.“ -</p> - -<p> -En ny fjeder var vidrörd. En ny tystnad följde. Tystnaden -är icke alltid stormens förebud. Den är ofta eftertankens -början, väckande besinningen och friden. -</p> - -<p> -“Men“, anmärkte, efter en stunds paus, en ny röst ur -hopen, “men aristokraten vanhedrar genom sin närvaro Juli-kolonnen.“ -</p> - -<p> -Det är många röster som komma ur hopen, men alla -dessa komma icke alltid från folket, ty det finnes personer, -som, ursprungligen icke tillhörande hvad man egentligen menar -med folket, likväl icke underlåta att för enskilda intressens -främjande uppkitla och uppreta det. Så t. ex. är det -ingen hemlighet att bland ropen: “Ned med Ludvig Filip!“ -hvilka under Februari-dagarne skallade på Paris’ gator, voro -legitimisternas de vildaste, liksom, under Juli-dagarna, orleanisterne -hade brorslotten i ropen: “Ned med Carl X!“ -</p> - -<p> -“Ja, aristokraten vanhedrar Juli-kolonnen!“ instämde -hopen, ty ingen kan bestrida att ju icke hopen ganska lätt -följer med. -</p> - -<p> -“Nej, alla verldens aristokrater“, svarade Cambon, “om -de också vore förenade på en enda punkt, förmå icke vanhedra -Juli-kolonnen ... den höjer sig öfver alla partier.“ -</p> - -<p> -“Men Juli-hjeltarnes skuggor kunna icke tåla aristokraten“, -invände en annan. -</p> - -<p> -“Jo“, svarade Cambon, “det finnes ingen hämnd på andra -sidan grafven.“ -</p> - -<p> -<a id="page-40" class="pagenum" title="40"></a> -I detsamma hördes en trumhvirfvel, och ett kompani -national-garde ryckte fram ifrån Boulevard Beaumarchais inpå -Bastilj-platsen. Polissergeanterne, som funnit sig för svaga -att skingra den allt mer sig förökande folkmassan, hade dragit -försorg om truppens ditbeordrande; men numera var denna -kraftåtgärd obehöflig, ty folket, antingen öfvertygadt af den -unge arbetarens ord eller trött på hela saken, som redan -börjat bli för gammal, skingrade sig sjelfmant, utan ringaste -uppmaning från myndigheternas sida. -</p> - -<hr class="tb" /> - -<p class="noindent"> -Några minuter derefter stannade en hyrvagn, anskaffad -af Armand Cambon, nära intill staketet. Upp i vagnen steg, -med den artige Cambons tillhjelp, först riddaren af hederslegionen. -Denne glömde att tacka sin räddare för besväret, -hvilken uraktlåtenhet dock troligtvis bör tillskrifvas riddarens -upprörda sinnesstämning, jemte den till följd af tumultet fullkomligt -derangerade garderoben, ty det fordras verkligen utomordentliga -händelser för att fransmannen skall kunna glömma -sitt: “Merci bien!“ -</p> - -<p> -Men riddarens dam försonade riddarens fel. -</p> - -<p> -“Aldrig kan jag glömma denna dag“, sade hon halfhögt -till Cambon, i det hon satte den lilla foten på fotsteget och -räckte högra handen åt honom, naturligtvis för att också bli -upphjelpt i vagnen, “och aldrig vill jag glömma den, ty den -skall erinra mig om en ädel gerning, erinra mig om hvad -ni gjort för oss ...“ -</p> - -<p> -“Hvad har jag väl gjort?“ frågade Cambon: “den som -kan rädda en menniskas lif och icke gör det, är ju ungefär -detsamma som mördaren sjelf ... och föröfrigt tror jag ej att det -var så farligt som det såg ut ... Folket är vant att uppbära -mycket svårare bördor än några obetänksamma ord, utan att -derför ta lifvet af sina vederdelomän.“ -</p> - -<p> -“Säg mig hur skola vi kunna visa er vår tacksamhet, -utan att träda er granlagenhet för nära?“ frågade den kanske -i mångas ögon alltför romaneska flickan. Nu för tiden -är man alltid romanesk, när man är naturligt god och hjertlig. -</p> - -<p> -“Ack, min gud! ... det är ju ingenting ... alldeles ingenting“, -stammade arbetaren. -</p> - -<p> -“Om ni någon gång skulle behöfva oss“, fortfor hon, -“ack, förlåt mig! ... om ni någon gång känner en längtan -<a id="page-41" class="pagenum" title="41"></a> -att se ... att se huru de personer befinna sig, som ha så -stora skäl att tänka på er, så glöm ej namnet Géronnière -... glöm ej rue d’Anjou-S:t-Honoré, n:o 35 ... och om ...“ -</p> - -<p> -“Hvad du dröjer länge, Adelaïde“ ... hördes från vagnen -riddarens jemmerliga stämma. -</p> - -<p> -“Jag kommer“, svarade flickan, i det hon beträdde fotsteget, -“och ni glömmer ej hvad jag bedt er om?“ yttrade -hon, vändande sig till arbetaren. -</p> - -<p> -“Jag glömmer ej att ni köpt min messingskedja“, svarade -Cambon. -</p> - -<p> -“Denna kedja skall jag gömma“, försäkrade Adelaïde -och försvann in i vagnskorgen. -</p> - -<p> -“Och jag ... jag har ert fem-francsstycke jag“, hviskade -Cambon, hvarefter han tillstängde vagnsdörren och gaf tecken -åt kusken att köra. -</p> - -<p> -Vagnen satte sig i rörelse. Armand Cambon såg länge -efter vagnen; men när vagnen försvunnit, såg han på fem-francsstycket. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-2"> -<span class="firstline">Andra kapitlet.</span><br /> -Rue d’Anjou-S:t-Honoré. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">D</span><span class="postfirstchar">enna</span> gata, belägen inom första arrondissementet, är en af -de smalare och minst lifliga i Paris. Ganska få salubodar -finnas der, och de till det mesta låga murar, mellan hvilka -man promenerar, röja icke heller så stort antal innevånare, -att köpmännen kunna ana det löna mödan att derstädes uppslå -flere bodar; med ett ord, det yttre ser ganska tarfligt ut -och ger inga synnerligen höga tankar om Paris, i fall denna -trakt är den första man besöker. Men kastar man en blick -inom portarne på dessa låga murar, upptäcker man stora -stenplanerade gårdar och deremot svarande palatser, hvilka, -<a id="page-42" class="pagenum" title="42"></a> -icke synliga från gatan, snart uppenbara att man är midt i -skötet af den s. k. förnäma verlden. -</p> - -<p> -Den förnäma verlden bor gerna nära barrièrerna och på -aflägsna gator, ty dels är det godt att slippa beröringen med -det bullersamma lifvet närmare medelpunkten och att, när -man vill sofva i ro, kunna obehindrat betäcka gatorna med -halm, dels också är det beqvämt att, om det börjar koka i -de stora folkqvarteren, de egentliga revolutions-grytorna, -kunna innestänga sig inom egna, med kolossala ekportar försedda, -fästningsmurar eller, i fall den brännheta imman skulle -närma sig, hafva utvägen till flykt så nära som möjligt. -</p> - -<p> -Gatan kan ej för oss svenskar vara obekant, ty n:o 76 -är Svenska och Norska Legationens palats, der h. exc. grefve -G. Löwenhjelm bor och, kanske oftare än någon annan utländsk -diplomat, ser sina landsmän vid det gästfriaste bord, -som dessutom prydes af den på en gång äldste och ungdomligaste -af värdar. N:o 36 (28 gamla nummern) drager äfven -till sig svenskarnes uppmärksamhet, ty der bodde under -kejsardömets tider Bernadotte, hvilken af Napoleon skall -hafva fått detta hus, som förr tillhörde Moreau. Nu är Carl -XIV Johans enkedrottning egarinna dertill. Palatset, som -är ganska beqvämt och vackert samt försedt med en rik -trädgård, uppskattades före sednaste revolutionen till två millioner -francs. Det borde, enligt allas omdöme, afkasta ganska -vackra knappnåls-penningar; men, efter hvad man sagt oss, -skall det icke en gång lemna så mycket som en knappnål i -behållning, ja man påstår till och med att den höga värdinnan -får betala nöjet att ha ett hus i Paris med omkring -100,000 francs årligen. -</p> - -<p> -Gatan kan icke heller för fransmän vara likgiltig. I -huset n:o 11 bodde Armand Dartois de Bournonville, en af -Frankrikes mest produktive dramatiska författare; i n:o 15 -dog den ryktbare Benjamin Constant, och i n:o 6 slutade år -1834 den 20 Maj Lafayette, hvars hela lif var helgat friheten, -sin händelserika bana. -</p> - -<p> -Men gatan har äfven sitt stora sorgliga minne. Der -reser sig nämligen ett monument, helgadt Ludvig XVI och -Marie Antoinette och kalladt la Chapelle Expiatoire, en dyster -korsbyggnad med tvänne långa gallerier, föreställande -flere förenade grafvar. Platsen, hvarpå la Chapelle Expiatoire -nu står, var den stora grafven, som emottog de många -offren af den första revolutionen, till hvilkas antal, som vi -<a id="page-43" class="pagenum" title="43"></a> -känna, Ludvig XVI och hans gemål äfven hörde. Ludvig -XVIII lät år 1815 undersöka den ofantliga begrafningsplatsen -och trodde sig hafva fått reda på sin brors och svägerskas -ben, dem han sedan lät föra till konungagrafvarne i S:t-Denis, -ehuru det kan vara lika möjligt att Danton eller Robespierre -i stället fått göra resan till detta S:t-Denis, som -säkert behagar deras skuggor lika litet som “la fosse commune“ -behagar det olyckliga konungaparets. Uti kapellet i hemicykeln -till höger är en marmorgrupp, föreställande Ludvig -XVI:s apoteos, och hans testamente är i guldbokstäfver ingraveradt -på en sockel af svart marmor; i hemicykeln till -venster är en annan grupp, likaledes af hvit marmor, föreställande -Marie Antoinette och religionen, denna sednare -framstäld såsom en beslöjad qvinna, bärande korset. På den -dertill hörande svarta marmor-sockeln är inristadt Marie Antoinettes -sista bref till prinsessan Elisabeth. Till höger och -venster nedgår man på trappor, som leda till underjordiska -likhvalf, der, vid skenet af en ständigt brinnande lampa, man -upptäcker tvänne grafvårdar till konungens och drottningens -minne. Minnesvården är vacker och vördnadsbjudande, värdig -ett konungapar och värdig en konung, ty om någon fått -lida för konungarnes fel, är det otvifvelaktigt Ludvig XVI -och hans drottning. -</p> - -<p> -Rue d’Anjou-S:t-Honoré är dessutom för författaren till -denna berättelse af särskildt intresse, emedan det var i huset -n:o 35, eller midt emot enkedrottningens af Sverige palats, -som berättelsens hjeltinna i slutet af år 1847 bodde. Ifrågavarande -byggnad har också sin lägre mur med inkörsport -åt gatan, sin stora gård att promenera öfver, innan man -kommer till det verkliga palatset, samt sin breda, slottslika -trappa, uppför hvilken man naturligtvis måste gå, för att inkomma -i den furstligt möblerade våning, som beboddes af -monsieur Géronnière, en af Frankrikes mest ansedde bankirer, -och hans sextonåriga brorsdotter, samma unga dam som -vi sett rikta sin dyrbara toalett med en messingskedja från -la Place Bastille. Monsieur Géronnière ansågs för en af Pariser-börsens -väldigaste pelare, ty dess piedestal var en kassakista, -lika ovanlig till storlek som soliditet. Derom fanns -blott en enda mening. Något annorlunda var det med sjelfva -kapitälet, ty då icke mindre han sjelf än hans beundrare -— när har en rik man icke beundrare? — ansågo det -fullkomligt vuxet att jemte börsen äfven kunna uppbära den -<a id="page-44" class="pagenum" title="44"></a> -tunga bördan af finansportföljen, delades denna goda tanke -hvarken af Ludvig Filip eller andra, till följd hvaraf monsieur -Géronnière, som i allt öfrigt hyllade Juli-konungens -visa politik, verkligen var ledsen öfver att ej i allt kunna -draga jemnt med honom. Visserligen var hederslegionens -band ett ganska vackert ornament, men det räckte tyvärr -endast till kapitälet, och något mot dess rika förgyllning svarande -måste hvila deruppå, så framt ej pelaren skulle svära -för mycket mot konstens reglor. Monsieur Géronnière var -en stor vän af symmetrien. Alla taflorna i hans galleri -voro lika stora, alla trymåerna i hans förmak lika till höjd -och bredd, alla menniskor älskade han lika, blott de voro -lika rika som han. Han rynkade lika mycket på näsan åt -dem som hade mer eller mindre, och isynnerhet led han -djupt, om någon hyste en annan tanke om honom än han -sjelf. -</p> - -<p> -Monsieur Géronnière hade haft en äldre bror, hvars -död han troligtvis skulle ha begråtit, såvida denne efterlemnat -en förmögenhet motsvarande hans egen. Den olycklige -brodern efterlemnade blott ett kapital, som gaf 10,000 francs -i ränta, och en dotter, som icke gerna kunde upptagas i bouppteckningen. -</p> - -<p> -Adelaïde Géronnière var både fader- och moderlös, ty -modern hade dött tidigare än fadern. Det der var visserligen -ganska olyckligt för den unga flickan, men deremot ganska -lyckligt för oss, ty, enligt Molière och Beaumarchais, blir en -ung flicka, hur vacker hon än må vara, aldrig rätt intressant, -om hennes föräldrar icke äro i herranom och hon sjelf -i en svåra rik förmyndares eller onkels hus, isynnerhet om -denne är ogift och barnlös, såsom fallet var med Monsieur -Géronnière, derför att han aldrig kunnat finna en qvinna -lika rik och symmetrisk som han sjelf. -</p> - -<p> -Men i den mån Adelaïde blef äldre, ty hon var blott -tolf år när fadern dog, och vackrare, ty en flicka vid tolf -år är sällan vacker, vann hon alltmer insteg i sin onkels -ynnest. Efter det nu så är, tänkte han, att den sanna förtjensten, -äfven understödd af penningen, som annars förmår -allt, icke kan komma fram i verlden genom sig sjelf, så vill -jag smycka dess nakna, men rena granitgrund med ornamenterna -af ett par högblå ögon och en purpurfrisk mun, utom -allt det guld, hvarmed jag vill beslå friserna. Adelaïde är -skön som en af mytens guddomligheter och hon blir rik som -<a id="page-45" class="pagenum" title="45"></a> -Géronnière den yngre ... Hvad är då lättare för mig än att -gifta henne med en man af nog gehör för att öfvertyga höga -vederbörande om nödvändigheten af att ställa statens finanser -i bättre skick? Adelaïde skall göra ett godt parti och -derigenom blifva den säkra bron emellan rue d’Anjou-S:t-Honoré -n:o 35 och rue de Rivoli n:o 48, der finansministern -residerar, öfver hvilken bro en Géronnière beqvämligt går -till finanserna och odödligheten. Man skall kanske prata att -Géronnière haft sin brorsdotter att tacka för platsen, liksom -ett sådant besvär verkligen vore något att tacka för, men -hvad vinner jag egentligen? en ministerplats med hela dess -svit af klander, ovett och fördömelser. Hvad ger jag? skönhet -och pengar åt min brorsdotters man, pengar och rang -åt brorsdottern. Partiet är sannerligen icke lika. Men man -var medborgare innan man blef affärsman ... jag har blott -en skuld att betala och det är min skuld till fäderneslandet. -Lafitte uppoffrade hela sin förmögenhet för att skapa -Juli-monarkien; jag vill uppoffra något för att stödja den. -</p> - -<p> -Således blott <em>något</em>. Monsieur Géronnière aktade sig för -att säga: <em>allt</em>. Monsieur Géronnière gick aldrig från sina -grundsatser: Symmetri i allt, äfven i rikedomens förhållande -till äran. -</p> - -<p> -Det är ungefär en timme efter uppträdet på Bastilj-platsen -som vi återfinna riddaren och hans brorsdotter i hvar -sin stora och rikt förgylda fåtölj framför den dyrbara marmorspiseln -i Géronnières kabinett. En treflig bokveds-brasa -flammar i denna spisel, kastande sitt röda sken på de små -marmorkolonner, som uppbära den rikt förgylda marmorhällen, -på hvilken står den kolossala bordstudsaren med dess tvänne -förgylda och af massivt silfver förfärdigade korsriddare, af -hvilka den ene kastat den andre ur sadeln. Hur mången -gång har ej monsieur Géronnière låtit sin blick hvila på -denna lika dyrbara som betydelsefulla grupp? ty hvad äro -väl dessa korsriddare? hvad annat än monsieur Géronnière -som stöter monsieur Dumon, den dåvarande finansministern, -ur sadeln? -</p> - -<p> -Riddaren Géronnière hade hvarken hjelm eller sköld, men -hvad hans ansigte beträffar, så såg det verkligen ut som -skulle han nyligen hafva deltagit i någon dust emot Saracenerna, -ty en stor musch satt midt på hans näsa och en ännu -större på hans högra öra, alltsammans färska minnen af hans -äfventyr på Bastilj-platsen. -</p> - -<p> -<a id="page-46" class="pagenum" title="46"></a> -“Parbleu!“ mumlade bankiren; “hvilken olidlig smärta! -... det fattas nu bara att jag får ärr efter de här såren“, -tillade han ångestfullt. -</p> - -<p> -Såsom vi redan känna, var det icke krigsministerportföljen -riddaren eftertraktade. Det kan möjligtvis gå an för -en krigsminister att på sitt ansigte bära krigets insignier; -men en finansminister måste vara slät och hal i ansigtet -som is. -</p> - -<p> -“Och allt det här omaket, den här förargelsen för ditt -upptågs skull!“ fortfor han vresigt. -</p> - -<p> -“Mitt upptåg?“ upprepade Adelaïde; “hur kan ni säga -det, gode onkel?“ -</p> - -<p> -“Jo, var det icke på din enträgna begäran som jag lät -förmå mig att följa dig för att se Juli-kolonnen?“ sporde -bankiren. -</p> - -<p> -“Jag tackar er för er godhet att en gång hafva visat -mig den ... Hvilket herrligt monument! storhet och smak -förenade ... Hvilken hänförande utsigt från balustraden deruppe! -hvilken dyster högtidlighet i grafvarne derunder!“ -</p> - -<p> -“Vackert monument!“ hånade onkeln; “en grafvård öfver -rebeller ... vackert efterdöme för framtiden!“ -</p> - -<p> -“Onkel tycker icke om Juli-kolonnen ... men den är ju -ett verk af konungen sjelf, och konungen är ju sedan gammalt -onkels synnerlige favorit?“ -</p> - -<p> -“Min synnerlige favorit? ... kan så vara ... förr åtminstone; -men nu ... och för öfrigt skulle jag säga dig, mitt -barn, att meningen med den der Juli-kolonnen endast var -att dermed tysta munnen på radikalerne och göra det goda -folket lyckligt och nöjdt och så vidare.“ -</p> - -<p> -“Ett mycket anspråkslöst folk, som för sin belåtenhet -och lycka icke behöfver något annat än en grafvård öfver -sina döde!“ anmärkte den unga flickan. -</p> - -<p> -“Jag önskade, att hela det öfriga packet låge derunder!“ -genmälde bankiren. -</p> - -<p> -“Derifrån undantager ni helt säkert den unge raske -mannen, som i dag räddade ert lif“, invände bankirens brorsdotter. -</p> - -<p> -“En folkuppviglare, en värdig stallbroder till det der -folket, som har allt att vinna, men ingenting att förlora“, -menade riddaren; “det skulle ej förvåna mig om han i det -här ögonblicket sutte inom lås och rigel.“ -</p> - -<p> -<a id="page-47" class="pagenum" title="47"></a> -“Då blefve det vår skyldighet att i nästa ögonblick -rädda honom“, sade Adelaïde. -</p> - -<p> -“Bah!“ -</p> - -<p> -“Det var mycket obetänksamt af mig att jag icke tog -reda på hans bostad ... lyckligtvis kommer jag ihåg hans -namn.“ -</p> - -<p> -“Hvarför är det så lyckligt?“ -</p> - -<p> -“Jo, ty jag skall höra efter om någon med det namnet -är arresterad.“ -</p> - -<p> -“Och om så är?“ -</p> - -<p> -“Är han genast fri“, förklarade flickan, “och ni, onkel, -skall bli den förste som förkunnar honom friheten ... ni skall -lika litet bli hans gäldenär som någon annans ... Till en början -skall ni sätta honom i tillfälle att sälja kedjor af guld, -i stället för kedjor af messing ... icke sannt, ni kommer att -göra det, goda onkel?“ -</p> - -<p> -“Det skall jag akta mig för“, svarade bankiren ... “Det -var fasligt, jag tror näsan svullnat?“ -</p> - -<p> -“Men, onkel, jag vill minnas att ni sjelf med synbart -nöje lyssnade till den unge mannens ord“, yttrade Adelaïde. -</p> - -<p> -“Jag skulle ha lyssnat med nöje?“ frågade bankiren. -</p> - -<p> -“Ja, onkel, och mer än en gång läste jag ett bifall i -era ögon ... deraf drog jag genast den slutsatsen att hvad -den unge mannen talade, var icke helt och hållet ogrundadt.“ -</p> - -<p> -“Beklagansvärdt är det samhälle“, svarade onkeln, “i -hvilket en dylik uppviglare kan uppträda, utan att någon -man af bildning och förstånd vågar påstå att allt hvad han -talar är osannt.“ -</p> - -<p> -“Det är således sannt att ...“ -</p> - -<p> -“Ja, det är sannt“, inföll bankiren med nedstämd röst -“att den allmänna krediten är alvarsamt hotad ... Den farliga -krisen har redan slukat hela legioner af små kapitalister -och närmar sig med stora steg de större, hvilka, så framt -de ej i tid äro på sin vakt, skola vandra samma bana ... -Hvem skulle till exempel honorera och döda alla dessa “billets -de complaisance“, som med de egyptiska gräshoppornas -mängd öfversvämma vår stad och skocka sig hotande kring -sjelfva banken? ... Nej, utan en ny finansminister bär det -sig alldrig“, tillade han med denna stora tillförsigt, som alltid -är små menniskor så egen. -</p> - -<p> -Hvad monsieur Géronnière menade med “billets de complaisance“ -torde kanske behöfva förklaras och detta så mycket -<a id="page-48" class="pagenum" title="48"></a> -hellre, som just dessa “billets de complaisance“, genom -den förvirring och osäkerhet de åstadkommo inom affärslifvet, -mycket bidrogo till den fiendtliga sinnesstämningen mot styrelsen, -ehuru icke derför är gifvet att denna var orsaken -till det nu ifrågavarande onda. Förklaringen göres tydligast -medelst exempel: A har köpt varor af B, men som han ej -har kontanter att betala med, bjuder han B sin skuldsedel -eller vexel, förfallen till betalning å bestämd dag efter trenne -månader. Denna skuldsedel eller vexel bär ännu det enkla namnet: -“Billet“. Glad att få sälja åt en köpare, som icke prutar -ned priset — ty det är blott med kontanter i näfven som -man har rätt att pruta — emottager B denna “billet“; men som -B sjelf behöfver mynt, så går han med denna “billet“ till en diskontör, -hvilken, fullkomligt obekant med den förste utgifvaren -A, likväl känner B, den han anser för god och följaktligen lemnar -pengar på A:s “billet“, ytterligare garanterad af B. Diskontören -räknar sig dock till godo sex procent på kapitalet och -en procent i kommissionsarvode. Men diskontören har ej tagit -dessa pengar ur egen kassakista, utan lyftat dem på banken, -som till sin säkerhet emottagit samma “billet“, ytterligare -garanterad af diskontören, hvilken gifvit banken endast -fyra procent på pengarna. Det är klart att banken, som -hvarken känner A eller B, måste anse diskontörens garanti -för den bästa, men har dessutom ej skäl att misstro hvarken -B, som diskontören trott på, eller A, som B trott på. På -förfallodagen skickar banken ifrågavarande “billet“ till dess -utgifvare A, hvilken, om han har pengar, naturligtvis inlöser -sin förbindelse. Har han icke pengar, så håller banken -sig diskontören, hvilken i sin ordning får hålla sig till B, -och denne i sin till A. Detta allt tyckes blott bevisa att -man kan köpa varor utan att genast behöfva betala dem, -och deruti ligger icke något ovanligt eller ondt, åtminstone -vid första påseendet, ehuru man visserligen skulle kunna påstå -att utan detta kreditsystem hade A aldrig köpt varorna -af B till så högt pris, och icke heller B gifvit diskontören -sex procent i ränta och en i mäklarearvode. I alla fall finnes -dock för denna negociation en verklig grund, nämligen -varan eller varorna. Men det är icke alltid som A behöfver -köpa varor af B. Deremot kan det lätt hända att B behöfver -pengar. Han går till A och, ifall denne är medgörlig -eller tacksam, får af honom en ny “billet“, deruti jemväl en -emot summan svarande vara figurerar, utan att likväl i verkligheten -<a id="page-49" class="pagenum" title="49"></a> -finnas till. Nu heter det ej mera rätt och slätt “billet“ -ty “billet“ har genom denna transaktion blifvit upphöjd till -värdighet, om ej just till heder, af “billet de complaisance“. -Marschen och återmarschen blifva naturligtvis desamma, men, -i stället för att, såsom förr, stå på varans solidare grund, -befinner man sig nu på vingleriets lösa och bedrägliga botten. -Detta vingleri hade under de sista tio åren af Ludvig -Filips regering uppdrifvits till en ovanlig höjd, hvartill kom -att, just genom lättheten dels att bekomma varor på kredit, -dels att få låna penningar utan deremot svarande valuta, -tillverkningen uppjagats vida öfver behofvet eller möjligheten -af konsumtion. Man talade vidt och bredt om huru handel -och näringar blomstrade i Frankrike, ty man såg eller ville -blott se de tallösa handelsbodarne, fylda från golf till tak -med varor af alla slag. Men mycket, som på afstånd synes -stort, blir på närmare håll ofta reduceradt till intet. På afstånd -är till och med den vattusigtige en koloss, som bjuder -respekt; men hvad är han, när man går honom på lifvet? -sjelfva eländet och döden. -</p> - -<p> -Sådant var det ekonomiska tillståndet uti Paris i slutet -af år 1847. Ruinerade köpmän och handtverkare, som icke -förmådde inlösa sina “billets de complaisance“; diskontörer, -som dels rymde, dels hängde sig, derför att de icke kunde -bära ansvaret för dessa “billets de complaisance“; och slutligen -en bank, som, öfverflyglad af öfver fyrtio millioner -francs i bara “billets de complaisance“, dem ingen förmådde -infria, lutade mot bankrutten. Ställ nu detta tillsammans -med den stora politiska förbistringen, och säg sedan -att 1848 års revolution endast var en öfverraskning såsom -de blinda och döfva i sin fåvitsko utropat! -</p> - -<p> -“Således är det kanske äfven sannt att staden hvimlar -af sysslolösa arbetare?“ frågade Adelaïde, “och att alla dessa -olycklige sakna bröd?“ -</p> - -<p> -“Visserligen finns det en mängd sysslolösa arbetare ... -det är klart att när fabrikerna tillslutas, måste arbetaren -vara utan arbete ... Men att de sakna bröd, är öfverdrift, -ty staten har nyligen gått i författning om att de fattige få -köpa sitt bröd för det vanliga priset, det vill säga till hälften -af hvad det annars skulle kosta.“ -</p> - -<p> -Äfven deruti talade bankiren ganska riktigt. Brödet -hade från tre sous skålpundet, som var det vanliga priset, -<a id="page-50" class="pagenum" title="50"></a> -stigit till sex. Staten hade derför öfverenskommit med bagarne, -att de skulle tillhandahålla de fattige bröd efter tre -sous, hvaremot staten förband sig att ersätta bagarne för -återstoden, hvilken ersättningssumma blott för Paris lärer -gått till omkring åtta eller nio millioner francs. Men hvarifrån -den fattige och utan arbete varande arbetaren skulle -få dessa tre sous, som han likväl sjelf måste ega för att -köpa ett skålpund bröd, det kunde staten lika litet som -monsieur Géronnière säga och anvisa. -</p> - -<p> -“Och hvad menade han med affärerna i Spanien?“ fortfor -den frågvisa flickan. -</p> - -<p> -“Affärerna i Spanien!“ upprepade bankiren, häftigt uppstigande, -“affärerna i Spanien äro bland de olycksaligaste -Frankrike någonsin gjort ... Hertigens af Montpensier giftermål -med en spansk prinsessa, en möjlig arftagerska till spanska -kronan, skall i en snart inträffande framtid kasta Frankrike -i ett nytt krig emot England, ett krig, som måste ruinera -all vår handel.“ -</p> - -<p> -Det är förlåtligt om en börsens notabilitet endast tänker -på handeln, ty han kan möjligtvis förtjena på alla andra -olyckor, utom naturligtvis på handelns ruin. Det var den -spanska affären, som ohjelpligt störde det ditintills goda förhållandet -emellan Ludvig Filip och börs-aristokratien. Det -var just den som gjorde, att berörde klass, hvilken ditintills -dragit temligen jemnt med Juli-konungen, om ej just konspirerade -emot honom, åtminstone lemnade honom försvarslös i -farans stund. -</p> - -<p> -“Och hvarför allt detta?“ fortfor bankiren; “jo, endast -för att sätta en krona på en prins af Orleanska huset ... -Det är för mycket dynastiskt ... vid gud, för mycket dynastiskt -... Hvad tänkte den vise Ludvig Filip på? hvad tänkte -den annars så utmärkte Guizot på? ... Der ser man följden -af att icke vid sin sida ha en finansminister med nog klar -blick in i framtiden, för att kunna se hvad som skall hända, -och med nog stark tunga, för att i tid kunna förekomma -olyckorna.“ -</p> - -<p> -Bankiren nästan utskrek de sista orden, liksom ville -han derigenom visa hvad han i dylikt fall skulle ha förmått. -</p> - -<p> -Emellertid talade bankiren, liksom messingsarbetaren på -Bastilj-platsen, ganska sannt, hvad både den ekonomiska och -politiska ställningen beträffade. Men hvad den blifvande -finansministern Géronnière <em>tänkte</em> göra för att bota det onda, -<a id="page-51" class="pagenum" title="51"></a> -derom talade icke hans namne bankiren. Hvad messingsarbetaren -<em>tänkte</em>, det utvisade revolutionen 1848. Frågar man -nu i dag, då vi skrifva 1851, hvad andra fransmän tänka -derom, så erkänna de alla med en mun att revolutionen var -nödvändig, ehuru naturligtvis legitimisterne vilja krypa till -sin Henrik V, för att sola sig i glansen och värman af hans -guddomliga gloria, och Orleanisterne lika naturligt samla sig -kring grefven af Paris, för att med berömvärd kristlig hjelpsamhet -dela regerings-bördan och uteslutande tillskansa sig -portföljer och andra embeten, utan att likväl någotdera af -dessa partier kan framvisa ett bättre system än det störtade. -När allt kommer omkring, så är det kanske ändå republiken -som räddat alla. -</p> - -<p> -“Och Schweiz sedan“, fortfor Adelaïde, som riktigt hade -slagit sig på politiken; “han nämnde också något om affärerna -i Schweiz, den der arbetaren, och äfven detta tycktes -djupt senteras af det goda folket.“ -</p> - -<p> -“Allt som är emot regeringen, senteras af packet“, svarade -bankiren tvärt och satte sig. -</p> - -<p> -“Packet hade således orätt i den saken?“ frågade Adelaïde -leende. -</p> - -<p> -“Det är blott en slump om det någon gång har rätt“, -menade onkeln helt vårdslöst. -</p> - -<p> -“Men hvaruti består nu det orätta?“ fortfor Adelaïde -med nästan outhärdelig nyfikenhet. -</p> - -<p> -“Sådana saker begriper du ej, mitt barn!“ förklarade -onkeln utan vidare omsvep. -</p> - -<p> -“Just derför frågar jag, bäste onkel“, anmärkte brorsdottern. -</p> - -<p> -“Hade regeringen handlat lika klokt och rättrådigt i -allt annat som i den saken, så vore den verkligen att lyckönska“, -menade bankiren, som ändtligen lät jemka med sig. -</p> - -<p> -“Hvad är det då som regeringen har gjort?“ återtog -den unga flickan. -</p> - -<p> -“Hvad det är?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Du vill veta hvad regeringen har gjort i Schweizer-stridigheterna?“ -</p> - -<p> -“Ja, oändligt gerna, ifall onkel vill hafva godheten att -upplysa mig.“ -</p> - -<p> -“Den har helt enkelt understödt sina trosförvandters -sak“, upplyste Géronnière. -</p> - -<p> -<a id="page-52" class="pagenum" title="52"></a> -“Hvilka trosförvandter!“ -</p> - -<p> -“Katolikerna i Schweiz, kan du väl förstå.“ -</p> - -<p> -“Men det är ju egentligen jesuiterne i Schweiz som -stält till all den der oredan, efter hvad jag hört och sett.“ -</p> - -<p> -“Hvar har du hört och sett det?“ -</p> - -<p> -“I tidningarne, som onkel sjelf studerar för hvarje dag -och dem också jag ibland tittar uti.“ -</p> - -<p> -“Det går verkligen bra långt, när flickor vid din ålder -läsa tidningar.“ -</p> - -<p> -“Det är mycket möjligt ... men efter nu olyckan en -gång är skedd, så tycker jag att ...“ -</p> - -<p> -“Att du bör veta, om det är jesuiterne som stält till -allt det der?“ -</p> - -<p> -“Ja visst, gode onkel!“ -</p> - -<p> -“Nå, om det nu ändtligen skulle vara jesuiterne, hvad -vore det mer med det?“ -</p> - -<p> -“Åh kors, ingenting annat än att då vore ju också -monsieur Guizot, monsieur Duchâtel och sjelfva konungen ...“ -</p> - -<p> -“Hvad vore de?“ -</p> - -<p> -“Jesuiternes trosförvandter“, svarade den oförskräckta -flickan. -</p> - -<p> -Onkeln spratt upp från stolen och såg sig omkring med -fruktande blickar. -</p> - -<p> -“Har du förlorat förståndet!“ ropade han. -</p> - -<p> -“Men, bästa onkel, det faller ju af sig sjelft att ...“ -</p> - -<p> -“Tyst! tyst, flicka! ... det der är icke saker att leka -med ...“ förklarade han med ökad oro. -</p> - -<p> -Hvad kunde vara orsaken till bankirens oro? Var han -kanske en af desse hederlige affärsmän, som fått franska regeringens -hemliga uppdrag att sälja vapen och ammunition -åt jesuiterne, för att dermed krossa en statsförfattning och -en samvetsfrihet, som under seklers förlopp bibehållit sig -orubbliga som de skyhöga berg, hvilka skyddande sluta sig -omkring Schweizerlandets leende dalar? Den fullkomligt bestyrkta -tillvaron af en sådan transaktion hade jemväl bidragit -till den allmänna opinionens dom öfver Ludvig Filip och -hans ministrar. -</p> - -<p> -Adelaïde Géronnière ämnade kanske besvära sin onkel -med ännu flere frågor i politiken, men hindrades derifrån af -en betjent, som inträdde, anmälande hertig de Beaudreuil. -</p> - -<p> -<a id="page-53" class="pagenum" title="53"></a> -Den anmälde stod på kabinettets matta, innan ännu betjenten -utsagt hans namn. Det var en högväxt trettiårig -man med vackert, men mycket blekt ansigte. Hans hållning -var prydlig, men stel, hans blick matt, men befallande. Han -tycktes vara en man med kraft att handla mycket, utan att -derför känna djupt. Det låg något af hafs-örn i hela hans -väsende. Vid hans närmande var det som om man kände -den kalla fläkten af tvänne stora vingar, fuktiga af hafvets -skum och dimma. -</p> - -<p> -Hertigen höll i sin högra hand en utomordentligt vacker -blomsterbukett, hvilken han räckte den unga flickan, hvars -ena hand han i detsamma med en viss förnäm förtrolighet -förde till sina läppar. -</p> - -<p> -Han hade rättighet att gifva henne denna blomsterbukett, -han hade rättighet att så der förtroligt kyssa hennes -hand, ty Adelaïde Géronnière, den svåra rike bankirens och -hederslegions-riddarens brorsdotter samt enda arftagerska, -var hertig Rigobert de Beaudreuils trolofvade brud och skulle -om några veckor blifva hans maka. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-3"> -<span class="firstline">Tredje kapitlet.</span><br /> -Jardin des Plantes. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">V</span><span class="postfirstchar">i</span> lemnade Armand Cambon på Bastilj-platsen med sitt fem-francsstycke -i handen. Men han kunde icke i evighet stå -der och betrakta det, ty folk, som gick förbi, kunde lätteligen -föreställa sig att han stod der enkom för att skryta med -sin rikedom, emedan ett fem-francsstycke (nästan lika stort -som vår svenska specieriksdaler och värdt ungefär 3 rdr -75 öre rmt) uti en arbetares hand alltid är en rikedom, -utan att det derför just behöft gifvas af en vacker flicka. -</p> - -<p> -Cambon var gladare än om han sålt hela sin butik, ty -han tänkte på den vackra damen, som talt med honom så -<a id="page-54" class="pagenum" title="54"></a> -länge och slutligen bedt honom vara välkommen till n:o 35 -vid rue d’Anjou-S:t-Honoré. -</p> - -<p> -Mången skall törhända anse det för oförskämdt af Armand -Cambon att våga tänka på en flicka, som jemte ungdom -och skönhet har klädning af sidensars och mantilj af -silkessammet samt dessutom till råga på olyckan håller under -armen en herre med hederslegions-bandet. Men när furstar -drömma om gudinnor, grefvar om prinsessor och borgare om -fröknar, så kan väl också en simpel arbetare få drömma om -en mamsell, och för öfrigt borde det väl icke vara så farligt -med ståndsskilnaden i ett land, der personer utan pantalonger -burit prinsessors hufvud på pikar och halshuggit tusentals -adelsmän. Det blir i alla fall ett slags närmande, hur -mycket man än må hafva att anmärka mot sjelfva sättet. -</p> - -<p> -Cambon styrde kosan mot söder till pont d’Austerlitz, -en af de tjugoen broar, som hvälfva sig öfver Seinen. Pont -d’Austerlitz, sammansatt af fem jernbågar, har sitt namn af -den stora batalj, som fransmännen under Napoleon vunno -öfver ryssar och österrikare den 2 December 1805. Utan -att tänka hvarken på Napoleon eller Austerlitz, passerade -Cambon bron och skulle just vika af in på boulevard de -l’Hôpital, då han hörde sitt namn ropas af en röst, snarlik -bullret af en kanonvagn öfver en träbro. Cambon spratt till -och vände sig om. Det finnes vissa röster, som man kan ha -hört hundra gånger och hvilka ändå komma en att spritta -till vid den hundraförsta. -</p> - -<p> -Den figur, hvarpå Cambons öga föll, var värdig en sådan -röst. Karlen, hvars ålder syntes vara omkring fyrtio år, -hette Simon, vindragare till yrket, men äfven kallad Hvita -Björnen, på grund dels af hans ovanliga kroppskrafter, dels -ock för hans ständiga bruk af ljusa kläder, hvartill hörde -hvit filthatt med breda border samt osvärtade skor. Han -var till växten ett värdigt motstycke till jättarne i Pariser-mysterierna -af Eugène Sue; men ansigtet var vackert och -uttrycksfullt, såsom fransmännens i allmänhet. Svarta ögon, -krokig näsa, stor mun med starka hvita tänder, svart yfvigt -skägg, men tunnt hår på hufvudet, något som för fyrtioåringen -i Frankrike icke heller är ovanligt. Ungefär på detta -sätt finnes Hvita Björnen beskrifven af de författare, som -tecknat den speciellare delen af sednaste revolutionshistorien -i Paris, i hvilka han varit en lika nitisk som fruktad kämpe. -Han hade ända från sina ynglingaår haft stort anseende -<a id="page-55" class="pagenum" title="55"></a> -inom folkqvarteren, ty det är naturligt att de lägre folkklasserna, -till hvilka blott några matta strålar af tidehvarfvets -bildning ännu hunnit tränga, skola högre än andra uppskatta -den kroppsliga styrkan och öfverlägsenheten hos sina -kamrater, hvilket visst icke bör anses underligare, än att en -fransk markis ofta framför mycket sätter den af sina hundar, -som har de starkaste tänderna, eller att en engelsk lord -lika ofta framför allt värderar den häst, som är starkast i -att springa. -</p> - -<p> -“Armand lille!“ ropade jätten till den unge arbetaren; -“hvad går åt dig i dag, efter du hvarken ser eller hör? ... -Har någon grisett i S:t-Antoine förvridit hjernan på dig, -eller har hon flugit ifrån dig i någon vicomtes kabriolet?“ -</p> - -<p> -Det är visst värdt att tala om S:t-Antoine med den, -som endast tänker på S:t-Honoré! Också teg Armand som -ett godt barn. -</p> - -<p> -“Eller har du ingenting annat än dina läppar att bita -i, stackars gosse?“ frågade Hvita Björnen, framräckande en -bred hand, full med stekta, rykande kastanier. -</p> - -<p> -Stekta kastanier äro ett af det lägre Pariserfolkets läckrare -födoämnen. Också finnes det knappt något hus inom -folkqvarteren, i hvars port man ej upptäcker en liten flyttbar -stekugn, på hvars blecklock kastanier oupphörligen stekas till -de förbigåendes beqvämlighet. -</p> - -<p> -“Tack, Simon! jag är icke hungrig“, svarade Armand, -vänligt skjutande tillbaka den breda handen. -</p> - -<p> -“Då är du, som jag nyss nämnde, kär eller bedragen -af din käresta, Armand lille!“ mumlade Hvita Björnen, knaprande -på de försmådda kastanierna, dem han oskalade fört -in i sin mun; “i tider som dessa, då ingen har råd att äta, -borde alla menniskor vara kära ... När Madelone lefde, den -stackars Madelone, som, om jag haft råd, nu skulle sofva i -Père-Lachaise under en grafvård lika vacker som Casimir -Périer’s, var det dagar då jag lefde af en sou ... Madelone -visste ej hvad bedrägeri och kabriolet ville säga“, tillade han -leende på sitt sätt, “och hon var, den stackars Madelone, en -olycka för alla som nalkades henne ... en underofficer vid linien -vågade en gång lorgnettera henne, och jag slog in lorgnetten -i hans högra öga, så att han måste lära sig sigta -med det venstra, antingen han sköt på män eller qvinnor -... En skrifvare vid Palais de la Justice vågade en gång -trycka hennes hand, och jag krossade hans fingrar, så att -<a id="page-56" class="pagenum" title="56"></a> -han hvarken kunde skrifva eller ge handtryckningar mera ... -Den stackars Madelone var, som sagdt är, en olycka för alla -... men hvad gjorde det? hon var en lycka för mig, och det -var minsann inte den minsta lyckan, att jag blott behöfde -se och höra henne, för att glömma mat och dryck.“ -</p> - -<p> -“Ni höll mycket af Madelone, käre Simon?“ frågade -Armand tankspridd. -</p> - -<p> -“Om jag höll af henne ... det kunna ju både underofficern -med lorgnetten och skrifvaren med fingrarne intyga -... två vittnen äro mycket, men tre ännu mer.“ -</p> - -<p> -“Tre?“ -</p> - -<p> -“Ja tre!“ svarade Hvita Björnen med en stämma, hvilken -nästan förlorade sig i det gnissel, som tvänne hårdt sammanbitna -tandrader förorsaka. -</p> - -<p> -“Två äro kända och den tredje blir det snart“, återtog -Simon, hånleende. “Men hvart tänker du gå, Armand lille?“ -</p> - -<p> -“Till Bicêtre“, svarade Armand tankspridd. -</p> - -<p> -“Vill du äta upp dagportionen för din far?“ -</p> - -<p> -“Jag har sålt hans kedjor och vill derför lemna honom -hans pengar.“ -</p> - -<p> -“Hur mycket har du att ge honom?“ -</p> - -<p> -“Mellan sex och sju francs.“ -</p> - -<p> -“Och det för bara en enda dag?“ -</p> - -<p> -“Ja“. -</p> - -<p> -“Hin i den gubben! ... han förtjenar mera på en dag -än krämarne i Palais Royal på en hel vecka, och jag gråter -lika litet öfver det ena som öfver det andra.“ -</p> - -<p> -“Farväl, käre Simon!“ -</p> - -<p> -“Redan? ... stopp, Armand lille! ... du hinner tids nog -till Bicêtre ... det är långt till skymningen och innan man -tänder lyktorna för att upplysa prakten på ena sidan och -eländet på den andra.“ -</p> - -<p> -“Farväl ... jag har icke sett min far på två dagar och -han undrar säkert hvarför jag ej kommit.“ -</p> - -<p> -“Ohoj! du måste följa mig“, förklarade Hvita Björnen, -fattande Armands ena arm. -</p> - -<p> -“Hvart?“ -</p> - -<p> -“Ser du inte att vi stå midt för Jardin des Plantes?“ -</p> - -<p> -“Än vidare?“ -</p> - -<p> -“Jag ämnar mig dit för att bjuda min far elefanten på -några kastanier, nicka åt mina bröder björnarne och se hur -min kusin lejonet slukar en lefvande glada.“ -</p> - -<p> -<a id="page-57" class="pagenum" title="57"></a> -“En lefvande glada?“ -</p> - -<p> -“Jo, jag menar det ... herrskaperna i Jardin des Plantes -lefva lika läckert som herrskaperna i S:t-Germain.“ -</p> - -<p> -“Smaklig måltid ... men jag måste gå.“ -</p> - -<p> -“Var inte envis nu, Armand lille ... nog hinner far din -få pengarne innan han somnar i afton ... jag har aldrig förr -sett en menniska, som är så angelägen att bli af med pengar -... eller fruktar du kanske att jag skall stjäla af dig -dina lumpna sex eller sju francs?“ frågade Hvita Björnen -skrattande. -</p> - -<p> -“Hvad är det för historier, käre Simon?“ -</p> - -<p> -“Nå så kom då! ... betänk: en lefvande glada!“ -</p> - -<p> -Antingen det var nyfikenheten att se hur ett lejon bär -sig åt, när det slukar en lefvande glada, eller att han icke -hade så brådtom med att lemna ifrån sig det der kära fem-francsstycket, -är svårt att afgöra; nog af, han följde Hvita -Björnen in i Jardin des Plantes. -</p> - -<p> -Jardin des Plantes är, om ej just den vackraste trädgård -i Europa, såsom fransmännen sjelfva påstå, åtminstone -den rikaste, ty den bjuder på blommor från icke mindre än -fyra verldsdelar; den har ett rikt museum för den, som älskar -naturalhistorien, ett stort menageri af de märkvärdigaste -vilda djur och trenne stora alléer af lindar och kastanier, -planterade af den odödlige Buffon, som var intendent öfver -Jardin des Plantes från 1739 ända till 1788, då han derstädes -dog. Det är således äfven en helig jord man beträder. -Der har den store mannen vandrat och ordnat, studerat och -funnit, tänkt och skrifvit, och vid foten af dessa lindar och -kastanier, har han kanske hvilat sig efter sina mödor, hvilkas -frukter kommit samma efterverld till godo. -</p> - -<p> -Jardin des Plantes är dock icke på långt när så besökt -af fransmännen sjelfva som man har skäl att förmoda. Ofta -framställer trädgården, oaktadt all sin prakt, bilden af en -stor ödslighet, liksom den sörjde frånvaron af den, för hvars -skull den egentligen smyckat sig så grann, nämligen menniskan; -den tyckes understundom känna ett behof af att lyssna -till mildare röster än vilddjurens och att mätas af blidare -blickar än lejonets och tigerns. Men när var icke menniskan -otacksam, hon må tala franska eller svenska? Liksom den -fashionable svensken hellre utsätter sig för solens strålar på -Carl XIII:s torg än svalkar sig i skuggan af Humlegårdens -lindar, så föredrager äfven den fashionable fransmannen boulevardernas -<a id="page-58" class="pagenum" title="58"></a> -qväfvande hetta framför skuggan af Buffons lindar. -Han vill hellre ses än se, och ser han någon gång, så -ser han förr på köpmanspassagernas moderna spegelglas, än -på jordens gammalmodiga blomstermatta. -</p> - -<p> -Men det fattigare folket, det försmår icke guds gåfvor. -Det glömmer hvarken Humlegårdens lindar eller lindarne i -Jardin des Plantes, fast det knappast vet att Bellman sjungit -under de förra eller att Buffon planterat de sednare. Det -leker och dansar under träden, tacksamt mot en natur, som -likväl gifvit detta folk så litet; men träden, i sin ordning -tacksamma, strö i stället sina kronors bästa blommor öfver -de dansandes hufvud och fläkta helsans doftande fläktar öfver -mödans och idoghetens barn. -</p> - -<p> -Denna ömsesidiga ömhetsbevisning är dock endast möjlig -på folkets frihetsstunder från arbetet eller bekymret. Den -dag, då Armand Cambon och Hvita Björnen trädde inom -jernstaketet kring Jardin des Plantes, var det, med undantag -af dem sjelfve och djurvaktarne, ingen menniska i trädgården, -hvilket väckte Cambons uppmärksamhet, ty vanligtvis -plägade ingen dag gå förbi, utan att åtminstone någon främling -eller resande från provinserna besökte trädgården för att -bese de vilda djuren. -</p> - -<p> -“Det är särdeles tunnsådt i dag“, anmärkte Cambon leende, -“och ändå bjudes man på en lefvande glada.“ -</p> - -<p> -“Ja, det är märkvärdigt“, svarade Hvita Björnen helt -vårdslöst. -</p> - -<p> -“Har man ej affischerat en så sällsynt händelse?“ sporde -Armand; “om man det gjort, borde halfva staden redan varit -här ... har man uraktlåtit det, så säg mig då hvem som -skall betala gladan?“ -</p> - -<p> -“Klockan är inte mer än tu, och det är först klockan -tre som djuren få mat“, upplyste Simon; “ännu hinner det -komma mer folk än hela trädgården kan rymma ... emellertid, -om det roar dig, kunna vi gå in och se hvad man i dag -har att bjuda det öfriga herrskapet på, ty jag förmodar att -inte alla bjudas på fågelstek ... det är blott djurens konung -som hugnas med en slik anrättning ... det är blott konungar -som få sluka lefvande.“ -</p> - -<p> -Under detta samtal hade de närmat sig menageriet, der -lejonet, tigern och andra af de farligare rofdjuren förvarades. -Dessa djur hafva hvartdera två burar, af hvilka den ena -vetter åt trädgården, hvarifrån man kan se, huru de oroligt -<a id="page-59" class="pagenum" title="59"></a> -vanka fram och tillbaka i sina trånga fängelser, än utstickande -nosen och än ramarne genom de starka jernstängerna. -En afplankning utanför denna bur hindrar likväl den oförsigtige -åskådaren från att närma sig gallret. Så är det ej -med den andra buren, hvilken finnes inne i sjelfva byggningen. -Der kan man närma sig ända intill gallret, och -detta är ej så farligt, emedan djuren om dagarne merendels -uppehålla sig i den yttre buren. Det är blott om nätterna -och när väderleken om dagarne är för kall samt när de skola -äta som de indrifvas i den inre, ty begge burarna förenas -medelst en dörr, som stänges eller öppnas efter omständigheterna. -Medan djuren uppehålla sig i ena buren, städar man, -dukar eller bäddar i den andra. -</p> - -<p> -Hvart och ett djur har således ett inre rum både att -ligga och spisa uti samt ett yttre kabinett, der det emottager -uppvaktningar, utan att behöfva frukta det något förtroligare -närmande å de uppvaktandes sida skall kompromettera -dess majestät. Men liksom man är nyfiken att veta, -huru kungliga personer bära sig åt, när de äta, så vill man -äfven gerna öfvervara den taffel, som hålles för skogarnes -majestäter, synnerligen lejonet, hvilket är för de öfrige skogsfurstarne -hvad ryske kejsaren nu för tiden är för Europas -öfrige suveräner. Det är klart att lejonet skall ha den största -glupskheten och följaktligen de största köttstyckena. Storheten -är alltid imponerande och alltid densamma, med eller -utan man, i ragg eller guldgaloner. -</p> - -<p> -Vaktkarlarne i Jardin des Plantes förtjena visserligen -icke så få francs om dagen derigenom att de följa besökande -främlingar och visa dem alla de märkvärdigheter, som på -stället äro att tillgå; men ingen förtjenar så mycket som -djurens kammarherre eller hofmästare, hvilken sistnämnde -befattning följaktligen är nästan lika lönande i menageriet -som i palatset. -</p> - -<p> -Hvita Björnen och hans följeslagare, inträdande i det -stora galleri, der de inre burarne äro, funno en dylik hofmästare -i full sysselsättning med anrättningarne till djurens -taffel. En stor korg, full med färska råa köttstycken, stod -midt på golfvet; men den lefvande gladan kunde Cambon -icke upptäcka. -</p> - -<p> -“God dag, Mathieu! hur mår ni?“ frågade Hvita Björnen -den sysslande hofmästaren, en man af ungefär Simons -<a id="page-60" class="pagenum" title="60"></a> -ålder, men af vida mindre menskligt utseende än den tvåfotade -Hvita Björnen. -</p> - -<p> -Finurliga hofmästare efterapa alltid, och såvidt sig göra -låter, deras later och sätt att vara, som de betjena. Det -är klart att den, som dagligen umgås med lejonet, tigern och -hyenan, äfven skall antaga något af deras umgängeston. Också -föreföll det Armand, hvilken aldrig tillförene varit inne i -detta galleri, som om den öfver köttkorgen lutade hofmästaren -sjelf höll på med sin egen middagsmåltid. Stelare anletsdrag -i förening med lömskare ögon hade han aldrig sett. -</p> - -<p> -“Hvita Björnen“, mumlade djurens taffeltäckare, utan -att taga ögonen från korgen, “kommer för att helsa på kamraterna -i gropen derute.“ -</p> - -<p> -“Nej, jag kommer för att tacka er för sist, hederlige -Mathieu“, svarade Simon. -</p> - -<p> -“Aha, för i morse?“ -</p> - -<p> -“Riktigt ... ni har då inte heller glömt vårt vad?“ -</p> - -<p> -“När glömmer man hvad man har att fordra?“ -</p> - -<p> -“Ni har då redan vunnit?“ -</p> - -<p> -“Jag är så säker på det, att jag redan köpt snuset till -den der lilla vackra silfver-snusdosan, som ni satt upp mot -min stora silfverbeslagna sjöskumspipa.“ -</p> - -<p> -De som vakta och sköta djuren, kunna nog röka ur -stora sjöskumspipor med silfverbeslag, ty ingen får tillträde -till galleriet utan att visa biljett, utfärdad af Intendenten; -och den som gjort sig besvär med anskaffandet af en sådan, -har nog råd att gifva drickspenningar åt djurvaktaren för -hans beredvillighet att, i det han presenterar djuren, förklara -deras alla möjliga goda eller onda egenskaper. Att Hvita -Björnen och hans vän sluppo in utan biljett härledde sig -från den förres bekantskap med djurvaktaren, en bekantskap, -som dessutom, efter hvad vi finna, lofvade att bli så vinstgifvande -för den sistnämnde. -</p> - -<p> -“Jag har visserligen ännu icke köpt tobaken till pipan,“ -yttrade Hvita Björnen, “men är likväl viss om att få min -lilla dosa med mig i grafven, så framt den ej behöfver säljas -till begrafnings-kostnaderna.“ -</p> - -<p> -Hvita Björnen drog härvid fram en splitter ny snusdosa -af silfver, som, ehuru af minsta slag, likväl var ganska -vacker. Armand betraktade dosan med någon förvåning, ty -aldrig förr hade han sett en dylik pjes i Hvita Björnens ramar, -eller ens kunnat föreställa sig att denne skulle lägga -<a id="page-61" class="pagenum" title="61"></a> -sig till en sådan lyxartikel. Djurens hofmästare värdigades -äfven flytta sina ögon från köttkorgen till ifrågavarande lilla -pjes, och Armand tyckte att dessa ögon dervid fingo en mildare -glans. -</p> - -<p> -Man säger att ordet och tåren förmå mycket här i verlden; -men hvad är väl deras förmåga mot metallens! -</p> - -<p> -“Nå, när skall saken afgöras?“ frågade djurens hofmästare, -återtagande sitt vanliga skaplynne, ty dosan hade sjunkit -ned i Hvita Björnens ficka. -</p> - -<p> -“I dag, om ni önskar“, svarade denne. -</p> - -<p> -“Må ske i dag då“, yttrade den andre med ett leende. -</p> - -<p> -En djurvaktare bör aldrig le. Detta leende har för mycket -tycke med tigerns glada ifver, när han vädrar sitt rof. -Armand vände sina ögon ovilkorligen från denne till vännen -Simon. Äfven dennes läppar öppnade sig för ett leende; -men detta liknade tigerns tillfredsställelse, när han hunnit -rofvet. Den sednare synen var icke vackrare än den förra. -</p> - -<p> -“När börjar kalaset?“ frågade efter en stunds tystnad -Armands följeslagare. -</p> - -<p> -“På slaget tre, såsom vanligt“, svarade djurvaktaren. -</p> - -<p> -“Och köttet lägges icke in i burarne förrän jag kommer?“ -</p> - -<p> -“Nej, icke före klockan tre, såsom sagdt är.“ -</p> - -<p> -“Blifva vi de ende som skola beundra storherrskapets -goda matlust?“ -</p> - -<p> -“Vill icke förmoda det ... plär alltid vara någon som intresserar -sig för mina barn.“ -</p> - -<p> -“Men ingen som intresserar sig för fadern så mycket -som jag.“ -</p> - -<p> -“Det är sannt ... många ha bjudit mig på snus, men -ingen på dosa.“ -</p> - -<p> -“Au revoir!“ -</p> - -<p> -“Tusenfallt välkommen! ... ursäkta att jag ej följer till -dörren!“ -</p> - -<p> -“Inte sannt: ni skulle önska ha en sådan björn som -jag i ert menageri?“ -</p> - -<p> -“En sådan björn? ... ja visst, med vilkor att han åtminstone -en gång i veckan gjorde så vackra konster som den ni -tänker göra i dag.“ -</p> - -<p> -Hvita Björnen spratt till och fäste på djurvaktarens ansigte -sina genomborrande ögon, liksom ville han tränga ända -ned till djupet af dennes själ. Men som han troligtvis der -icke upptäckte något annat än sin egen silfverdosa, så nickade -<a id="page-62" class="pagenum" title="62"></a> -han gladt åt djurvaktaren, hvarefter han tog Armand -under armen och lemnade i sällskap med denne galleriet utanför -rofdjurens matsalar. -</p> - -<p> -“Hvad var det för ett vad ni talade om?“ frågade Armand, -när de bägge utkommit i trädgården. -</p> - -<p> -“Vänta, du får väl se, Armand lille“, svarade Hvita -Björnen förnöjsamt blinkande. -</p> - -<p> -“Således en öfverraskning?“ -</p> - -<p> -“Ja visst ... hvad är roligare än öfverraskningar?“ -</p> - -<p> -“Och den lefvande gladan, som jag ej såg till?“ -</p> - -<p> -“Men som du kommer att se ... lita på det, Armand -lille ... du kommer att se henne“, försäkrade Hvita Björnen, -gnuggande sina ramar emot hvarandra. -</p> - -<p> -“Ni väntar er mycket nöje af den lefvande gladan, käre -Simon?“ -</p> - -<p> -“Måtte väl det ... Föreställ dig gladan, också ett rofdjur -med klor, hvilka, liksom lejonets, drypa af blod, när hon -spänner dem i dufvan, den stackars arma oskyldiga vapenlösa -dufvan, som ...“ -</p> - -<p> -Hvita Björnen tystnade tvärt. Armand såg på honom -med yttersta förvåning. När hade han väl förut i denna -röst af hälften åska hört så mjuka, så rörande toner? När -hade han förut kring dessa ögon, som alltid uttryckte det -mest brinnande hot, då de ej uttryckte den kallaste likgiltighet, -upptäckt den röda bågen, som hvälfver sig till en väg -för kommande tårar? -</p> - -<p> -“Jo, du skulle se gladan“, återtog Hvita Björnen i sin -vanliga tonart, “när hon inne i lejonburen fåfängt mödar sina -vingar till flygt ... hur hon flaxar från ena sidan till den -andra, hur hon piskar jernstängerna med sina vingar, så att -fjädrarne ryka omkring henne; hur hon, med lejonets gap -alltid under sig och alltid färdigt att sluka henne, höjer sig, -i tanken att hon har den fria himmelen öfver sig, men i -stället stöter nacken mot burens tak; hur hon, döfvad af stöten, -sänker sig och slutligen försvinner, ögonblickligen försvinner, -utan att någon kan säga när det skedde, eller hvart -hon tog vägen, och man skulle tro henne hafva flytt genom -någon hemlig öppning i buren, om ej en och annan blodig -fjäder, som flyter fram ur lejonets nästan tillslutna gap, -uppenbarade för oss hennes öde ... Hvad säger du om en -sådan syn? ... Är det inte så att man skratta munnen ur -led åt ett sådant spektakel!“ -</p> - -<p> -<a id="page-63" class="pagenum" title="63"></a> -Och jätten beledsagade dessa ord med ett gapskratt, så -väldigt att de begge elefanterna, i hvilkas grannskap de -begge männen i detsamma befunno sig, vände sina ofantliga -hufvud åt det håll, hvarifrån ljudet kom. Elefanterna hafva, -liksom de öfriga djurslagen i Jardin des Plantes, sin särskilda -lokal; men deras är naturligtvis en vida större byggnad med -ett betydligt högre staket. -</p> - -<p> -“God dag, far!“ ropade Hvita Björnen till den större -elefanten; “jag tror du växer mellan hvar gång jag ser dig -... Men hvad har du för godt att säga i dag?“ -</p> - -<p> -Elefanten utsträckte till svar sin snabel genom pålgallret. -</p> - -<p> -“Alldeles detsamma som förr“, yttrade Hvita Björnen, -“samma evinnerliga visa: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">Bröd, bröd</p> - <p class="verse">Till min död!</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Och bara du får bröd, så ger du dig till tåls ... tål att man -spärrar in dig, tål att man beskrattar dig ... för en bit bröd -får man dig att knäfalla, för att på din rygg emottaga alla -dessa dvärgar, som din blotta andedrägt kunde blåsa omkull; -för en bit bröd glömmer du dina fäders land, glömmer att -du en gång varit fri, och denna glömska är den oförlåtligaste -af alla ... Hvad ser du i denna elefant, Armand lille? -... Jo, du ser folket, folket, folket! ... Så knäfall då, knäfall -på alla fyra, ty af mig får du en kastanie, du stolta präktiga -folk!“ -</p> - -<p> -Dervid lade han en kastanie i det trattformiga trynet -på elefantens snabel, hvilken ögonblickligen förde gåfvan till -den med half-alns långa betar försedda munnen. -</p> - -<p> -“Men försök att lägga en sten i trynet“ sade Armand, -“eller en kula af bly!“ -</p> - -<p> -“Nå hvad mer?“ frågade Simon; “han blir ond, hans -snabel hväser, ja kanske sprutar oss en stråle vatten i ansigtet -... men bräcker han pålarne? vräker han omkull palisad-verket -för att krossa belackarne under sina fötter? Vakande -eller sofvande visar han sina ofantliga tänder, men -hugger han till med dem? genomborrar han med dem sina -förtryckare? ... Nej! tusen gånger nej! ... och likväl är han -så stor och stark att han skulle krossa mig, som likväl ej är -någon dufunge, med samma lätthet som jag petar ihjäl en -<a id="page-64" class="pagenum" title="64"></a> -geting ... Ja, det är folket, folket, folket! ... Men tyst! var -det inte en vagn som stannade utanför trädgårdsporten?“ -</p> - -<p> -Hvita Björnen sträckte hufvudet åt högra sidan och lyssnade. -Armand följde med ögonen alla hans rörelser, för att -af dem kunna gissa till hvad som föregick inom denna alltid -besynnerliga varelse, men som likväl aldrig visat sig så besynnerlig -som vid detta tillfälle. -</p> - -<p> -“Nej, annorlunda är det med lejonet, med tigern, med -leoparden“, började ånyo Hvita Björnen sina betraktelser: “de -bita i jernstängerna; de skaka med sina starka ramar de burar, -hvaruti man instängdt dem; de äro, ehuru fängslade, -likväl en förskräckelse för sina bödlar; de mutas icke eller -lockas till knäfall af de smulor man kastar åt dem ... Räck -dem köttstycket och glöm handen qvar, de skola sluka både -köttstycket och handen ... Det är också folket, men icke sådant -det är, utan sådant det borde vara.“ -</p> - -<p> -“Och hvad hafva de mer för det?“ frågade Armand; -“jo, galler af jern, i stället för af trä, och i stället för bröd -tämjer man dem med glödgade stänger eller med svält, som -är värre än stål och eld ... Öppna porten till elefantgården, -öppna lejonets, tigerns och leopardens burar, släpp alla lösa! -... De skola börja med att sönderslita sina förtryckare och -sluta med att sönderslita hvarandra ... Nej, Simon, folket är -inte den råa fysiska styrkan, hvarken den styrka som mutas -af en bit bröd, eller den som biter i en boja ... Folket är -den kraft, som beherskar jorden, och mot denna kraft båta -hvarken bojor eller tyranner ... Det styres, derför att det -vill styras, och om det styres illa, om det förtryckes och ändå -tåligt synes bära sitt ok, så är det endast derför att det rufvar -på något bättre sätt att styras, men som behöfver slå -rot och mogna ... Folket behöfver ej ha brådtom, ty det vet -att det aldrig kan gå förloradt och att dess kraft lika litet -som naturens och tidens kan gå tillbaka ... Skilnaden emellan -oss begge, käre Simon, är, att då ni tror på eviga bojor, -tror jag på evig frihet; då ni tror att folket antingen fegt -tål eller fruktlöst rasar, lyckligt när det någon gång kan -sönderslita en fångvaktare, tror jag deremot att folket icke -tål, utan blott väntar, icke söndersliter, utan blott straffar.“ -</p> - -<p> -Nu hördes tydligt bullret af en vagn, som stannade utanför -porten till Jardin des Plantes. Armand Cambon fästade -dervid ingen synnerlig uppmärksamhet, men desto mera hans -<a id="page-65" class="pagenum" title="65"></a> -följeslagare, hvilken, tagande Armand under armen och dragande -honom med sig, ropade: -</p> - -<p> -“Nu, Armand lille, är det tid att se på hur djuren spisa -middag ... kom, kom! annars är den lefvande gladan slukad -innan vi hunnit fram, och det vore något som jag skulle -sörja öfver i alla mina dar, eller rättare sagdt, hon kunde -undfly lejonets gap, och detta skulle ännu mera gå mig till -sinnes.“ -</p> - -<p> -Under dessa ord tog Hvita Björnen skutt, som till och -med skulle anstått ett lejon, och den unge mannen, hvilken, -om han också velat, icke skulle förmått lösrycka sig från den -jernhand, som omgripit hans arm, måste följa med samma -snabbhet. -</p> - -<p> -Det dröjde således icke många minuter förrän de hunnit -det hus, i hvilket de nyss varit. Men innan de vidrört dörren -till galleriet, blefvo de varse tvänne fruntimmer, som -också styrde kosan till samma dörr. Hvita Björnen tycktes -knappast märka dem, men Armand Cambon kunde icke underlåta -att noga betrakta dem, isynnerhet den ena, hvars -både utseende och toalett ojemförligt öfverträffade icke allenast -den andras, utan äfven de flestas af hennes kön, alltid -likväl undantagandes henne, som gifvit honom fem-francsstycket -och bedt honom vara välkommen till rue d’Anjou-S:t-Honoré. -Nu ifrågavarande dam tycktes visserligen icke -vara så ung som denna på Bastilj-platsen; men hon var lika -vacker, ja kanske vackrare, åtminstone i deras tycke, som -sätta det vällustigt yppiga framför det jungfruligt rena. Hennes -stora nattsvarta ögon; hennes mycket krökta näsa; hennes -svällande öfverläpp, som lindrigt öfversköt den andra; -hennes mjellfina, kanske något för yppiga kinder, med hvar -sin lilla förföriska grop; hennes något tillbakakastade, men -stolt uppburna hufvud, hvars hår, med lånad färg och glans -af korpen, var uppkammadt och förlorade sig under de hvita -med små röda törnrosor beprydda rikt veckade blonderne, -som koketterade emellan hufvudet och den mörkgröna af en -stor hvit plym omsvajade sammetshatten, troligtvis för att -lemna pannan fri, denna panna, som, hvilande på tvänne bågar -af de vackraste svarta ögonbryn, södern någonsin tecknat, -icke tycktes behöfva något annat än sin egen höjd och glans, -för att tjusa och kufva; allt tillkännagaf en drottning inom -behagens rike, medvetande af sin makt, men icke egande tid -<a id="page-66" class="pagenum" title="66"></a> -att minnas sina förra triumfer för de nya troféer, som dagens -eller stundens segrar lade vid hennes fot. Den svarta -hermelinsbrämade kappan af utsöktaste silkessammet (silkessammet -är, som man vet, den förnäma eller rika verldens -non plus ultra), hvilken omslöt den höga gestalten, var ej -så vid att den icke med beqvämlighet kunde hopdragas kring -lifvet, när det föll dess egarinna in — och hon var rik äfven -på dylika infall — att låta verlden något mer än blott -ana hvilka herrliga former doldes derunder. -</p> - -<p> -Hennes följeslagarinna var visserligen både ung och vacker, -och hennes toalett skulle hafva väckt mer än en borgardotters -afund, men man såg snart att hon tillhörde det slags -qvinnor, hvars hela lif är ett studium för att upptäcka och -tillfredsställa en herskarinnas nycker, kort sagdt en tillvaro -af hälften förtrolighet och hälften slafveri, svällande upp till -oändlighet vid ett leende på herskarinnans mun och krympande -ihop till ett intet vid ett moln på hennes panna. -</p> - -<p> -Det var för begge dessa fruntimmer som Cambon och -Hvita Björnen veko åt sidan, när de närmade sig dörren till -galleriet. -</p> - -<p> -“Nu är det vår tur att stiga in“, förklarade Hvita -Björnen, sedan de båda damerna försvunnit; “vi få godt sällskap, -som du ser.“ -</p> - -<p> -“Hvem kan den förnäma vackra damen vara?“ frågade -Armand med förlåtlig nyfikenhet. -</p> - -<p> -Hvita Björnen kunde ej höra frågan, ty han var redan -inne i galleriet, dit också Armand ögonblickligen följde honom, -gripen af en oro, som han likväl icke kunde förklara. -</p> - -<p> -“Vi komma väl icke för sent?“ frågade damen med hermelins-kappan -djurvaktaren. -</p> - -<p> -Denne bugtade sig som en boas-orm, ty han drömde -minst om en louisd’or. -</p> - -<p> -“För att se djuren få sin middag?“ tillade denne; “nej, -madame! ... det fattas ännu en halftimma i tre.“ -</p> - -<p> -“Så mycket bättre“, yttrade hon; “jag ser att burarne -ännu äro tomma.“ -</p> - -<p> -“Före klockan tre brukar jag icke öppna dörren mellan -de begge burarne“, förklarade han med en sidoblick åt dörren -till galleriet, liksom hoppades han på ännu flere besök, -emedan hans dröm om guld icke helt och hållet kunde qväfva -hans känsla för silfver och koppar. -</p> - -<p> -<a id="page-67" class="pagenum" title="67"></a> -“Ack, hvad det är för ett stort nöje att se de stolta -vackra djuren, när de rusa in för att få sin mat!“ bedyrade -djurvaktaren med möjligaste ömhet i rösten, ty han visste -af gammal erfarenhet, att de förnäma fruntimmerna alltid -äro särdeles tacksamma mot dem, som visa deltagande och -ömhet för de arma djuren; “behagar emellertid madame se -hur jag lägger in maten i burarne?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Var då så nådig och följ mig!“ -</p> - -<p> -Djurvaktaren närmade sig dörren till galleriet för att -börja med de burar, som stodo den närmast. Han kunde -dock icke underlåta att öppna denna dörr, för att se om icke -några francs- eller sous-stycken vore på väg till hans galleri; -men som några sådana icke kunde förmärkas, tillslöt han -den med en suck och vände hela sin uppmärksamhet mot -den första buren. -</p> - -<p> -Under tiden hade den granna damens stora ögon, förmodligen -i saknad af djur att se på, sökt de menniskor, som -jemte henne och hennes följeslagarinna voro inne i galleriet. -Af dessa menniskor var Armand Cambon den som stod henne -närmast, ty Hvita Björnen stod orörlig framför lejonets bur, -hvilken var mycket längre bort belägen. Det var således -naturligt att Armand skulle blifva enda föremålet för dessa -stora ögon, ty på djurvaktaren hade de troligtvis redan sett -sig mätta. -</p> - -<p> -Armand Cambon, som så djupt hade böjt sig för de -milda högblå ögonen på Bastilj-platsen, uthärdade utan ringaste -förlägenhet de stora svarta ögonens eld, och det ehuru -dessa länge och väl spelade på honom. Emellertid skulle -detta helt säkert hafva smickrat honom, så framt han haft -någon rival att täfla med, t. ex. lejonet eller tigern, för att -icke tala om Hvita Björnen, hvilken väl ändå ej kunde vara -så farlig. -</p> - -<p> -Huru länge Rinaldos sköld skulle hafva trotsat lågorna -från Armidas ögon, är likväl svårt att veta, ty djurvaktarens -röst höjde sig, dragande allas uppmärksamhet till sig, allas -utom Hvita Björnens, hvilken syntes så godt som fastnitad -vid sin plats. -</p> - -<p> -Framför hvarje bur låg redan ett stycke kött, större eller -mindre allt efter dens rang och anspråk, som var burens -herre. Djurvaktaren, som före åskådarnes inträde bestyrt -denna rättvisa fördelning, behöfde således nu blott öppna -<a id="page-68" class="pagenum" title="68"></a> -hvarje bur och deruti genast inkasta den portion, som tillkom -en hvar, utan vidare val och beräkning. Han kunde -följaktligen helt obesvärad öfverlemna sig åt sina vanliga föreläsningar -i rofdjurens gastronomi, under det han införde -deras portioner. -</p> - -<p> -Djurvaktaren, icke vanslägtande från sina landsmän, talade -mycket. Han beskref med de lifligaste färger t. ex. -lejonets och tigerns fina smak, huru de väsnades och hotfullt -spetsade öronen, om köttet var det minsta ankommet, hvilket -så lätt kunde hända under de varma sommarmånaderna, -men huru de deremot hviftade med svansen af tillfredsställelse, -när köttet var af en ung oxe i stället för af en gammal -häst, den de blott i allra högsta nödfall kunde fördraga. -Han beklagade att statens ekonomiska förhållanden icke medgåfve -serveringen af lammkött, öfvertygad som han var, att -de ädla djuren genom mera lättsmälta födoämnen ovilkorligen -skulle förmildras till sederna och småningom närma sig mensklighetens -gräns. -</p> - -<p> -Detta hvad lejonet, tigern och de ädlare djuren beträffade. -Men den lika opartiske som vältalige djurvaktaren -glömde ej heller de öfriga. Sålunda berömde han schakalen -för dess kända blygsamhet att aldrig vilja springa lejonet, -den större förtjenstens representant, i förväg, och för dess -stora hushållsaktighet, som aldrig tillät honom förakta en -sak derför att en annan kastat den åsido, utan städse hade -för ögonen det vackra ordspråket: “Små smulor äro också bröd.“ -</p> - -<p> -Vidare berömde han hyenan för det hon, långt ifrån -att vara en gourmand, alltid åtnöjde sig med vanlig husmanskost -och var lika glad, antingen man gaf henne finare eller -gröfre mat, mycket eller litet. Visserligen medgaf han att -hvarken han sjelf eller någon annan sett henne hvad man -egentligen kallar glad, utan skulle man fast mer kunna säga -att hon var beständigt ond, enär hon oupphörligt grinade -och visade tänderna ända till det blodröda tandköttet; men -detta bevisade icke desto mindre det jemnaste lynne, den -mest stadgade och konseqventa karakter, som onekligen förtjenade -beundran i en tid, der rena fasta karakterer hörde -till undantagen. -</p> - -<p> -Så orerade och bedömde den outtröttlige djurvaktaren. -Men en fransman, som orerar mycket — och det göra de -alla — måste äfven orera mycket om sig sjelf ... och äfven -det göra alla. Så förkunnade han, hurusom djuren visade -<a id="page-69" class="pagenum" title="69"></a> -honom en underdånighet endast jemförlig med den, som de i -paradisets dagar egnade våra första föräldrar; huru han, genom -sin dagliga beröring med lejonet och tigern fått det -förras styrka och den sednares vighet, ehuru han, naturligtvis -af aktning för sin nästas lif och lemmar, hvarken pröfvat -det ena eller det andra. Han tillskref sitt välde öfver -dessa annars så oregerliga djur hufvudsakligen den mildhet -och granlagenhet, hvarmed han städse bemötte dem. Aldrig -hade han gått in i deras burar och stört dem, när de varit -sömniga och velat njuta nattro; aldrig hade han, liksom andra -jordens mäktige, ryckt brödet, eller, sannare uttryckt, -köttet ur munnen på dem, när de varit hungriga och velat -äta. -</p> - -<p> -Djurvaktaren slutade sina föreläsningar med en hjertnupen -tirad om huru han, fastän make och familjfader, likväl -nödgades försaka familjlifvets behag, för att helt och hållet -kunna egna sig åt sina älsklingar i Jardin des Plantes, hvarigenom -tydligen all omtanke för hans och hans familjs framtida -bergning måste åsidosättas, och att han derför skulle -emotse den mörkaste ålderdom, derest ej ädla menniskor funnes, -som med kärlek för naturalhistorien förenade tillbörlig -frikostighet mot den, som egnat hela sitt lif åt detta vigtiga -studium. -</p> - -<p> -Djurvaktaren slutade nu sin föreläsning, under hvilken -han gått från bur till bur och inlagt i hvardera den bestämda -portionen, utom i lejonets, framför hvilken ännu låg -qvar den för det bestämda anrättningen. -</p> - -<p> -“Madame“, sade djurvaktaren under en ny djup bugning -för damen med hermelins-manteln; “madame undrar säkert -hvarför jag ännu icke dukat för lejonet?“ -</p> - -<p> -“Jag ser det“, svarade hon; “men hvarför har ni ej -gjort det? ... djurens konung framför allt, tycker jag.“ -</p> - -<p> -“Visserligen“, medgaf djurvaktaren; “men det är en -högst kostlig historia ... det skall säkert roa madame att se -något, som man ej alltid får se här i galleriet, och jag skattar -mig lycklig att ha något nytt att bjuda på, allra helst i -dag, då himlen beskärt mig så förnäma åskådare eller, rättare -sagdt, åskådarinnor.“ -</p> - -<p> -“Hvad är det då?“ -</p> - -<p> -“Jo, den der herrn“, upplyste djurvaktaren, pekande dervid -på Hvita Björnen, som nu stod bredvid de samtalande, -“den der herrn och jag hafva hållit ett vad.“ -</p> - -<p> -<a id="page-70" class="pagenum" title="70"></a> -“Ett vad?“ -</p> - -<p> -“Ja, ett vad ... Jag vet ej hur den der herrn, min -goda vän för öfrigt, har studerat naturalhistorien“, sade djurvaktaren -med mycken tonvigt på detta ord och lika mycken -öfverlägsenhet i mimiken: “men han påstår, att om man på -samma gång räcker lejonet ett stycke kött och ett stycke -bröd, så skall det försmå köttet och i stället sluka brödet.“ -</p> - -<p> -Armand såg något förbluffad på Hvita Björnen, ty han -hade väntat få höra något om den lefvande gladan, och fick -nu i stället höra talas om ett stycke bröd. -</p> - -<p> -“Det låter åtminstone otroligt“, försäkrade damen, “eller -hvad tror du, Denise?“ tillade hon skrattande, i det hon -vände sig till sin följeslagarinna. -</p> - -<p> -“Madame! jag har aldrig hört att lejonet äter bröd“, -svarade Denise. -</p> - -<p> -“Och ni, min herre, tror?“ vände hon sig nu till Armand -Cambon, som också utgjorde en del af gruppen. -</p> - -<p> -Antingen det verkligen intresserade den sköna och utan -tvifvel förnäma damen, att veta om lejonet hellre åt bröd -än kött, eller om hon blott ville göra sig underrättad om -den unge karlen, den hon mer än en gång betraktat, toge -sig lika bra ut, när han talade som när han teg, kunna vi -icke rätt afgöra. -</p> - -<p> -Armand gjorde en bugning, som icke en gång skulle ha -missklädt en markis, och svarade: -</p> - -<p> -“Madame! det torde vara svårt att våga ett omdöme i -denna vigtiga sak, helst i närvaro af en så grundlig naturalhistoriker -som monsieur Mathieu.“ -</p> - -<p> -Armand egnade dervid monsieur Mathieu en bugning, -värdig Bouffé i Pariserpojken, men hvilken artighetsbetygelse -monsieur Mathieu icke desto mindre tog för god pris, ty -hvem kunde väl här sätta hans vitsord i fråga? -</p> - -<p> -“Om jag ville säga en öfverflödig artighet“, fortfor Armand, -“så skulle jag påstå, att lejonet endast på ett vilkor -skulle välja brödet framför den vanliga spisen.“ -</p> - -<p> -“Tala!“ uppmanade den granna damen: “när anser ett -fruntimmer artigheten för en öfverflödsvara?“ -</p> - -<p> -“Det skulle välja brödet“, sade Armand, “om en hand -så fin som eder, madame, framräckte det.“ -</p> - -<p> -Armand, under det han sade detta, sneglade åt sidan -på Hvita Björnen, öfver hvars ansigte i detsamma en vild -glädje flammade. -</p> - -<p> -<a id="page-71" class="pagenum" title="71"></a> -“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, “det tror jag -nog ... lejonet skulle taga brödet för handens skull, men på -samma gång också sjelfva handen ... ha, ha, ha!“ -</p> - -<p> -“Hu!“ ryste damen till, dragande åt sig sin lilla hand, -liksom hon redan känt vilddjurets tänder omkring den; “men“ -tillade hon, snart återhemtande sig och med blicken på Armand, -“men ni skulle väl icke sträcka er artighet så långt -att bedja mig våga försöket?“ -</p> - -<p> -“Bevare mig himlen derifrån!“ svarade Cambon, hvarefter -han tillade med mer än vanlig tonvigt: “jag skulle till -och med på det alvarligaste råda er, att, när djuren inkommit, -icke nalkas burarne på två alnars afstånd, och, hvad -särskildt angår lejonets bur, icke ens en sekund dröja qvar -framför den.“ -</p> - -<p> -Armand sneglade ånyo och lika oförmärkt åt sidan och -fann Hvita Björnen stående med uppspärrad mun och ursinniga -blickar, helt och hållet egnande hans vän Armand -Cambon. Denne kunde då icke längre dölja för sig sjelf, att -Simon hade något förfärligt i sinnet emot damen med sammetsmantiljen. -</p> - -<p> -“Och hvarför skall jag mer än någon annan hålla mig -på afstånd från burarne och synnerligast från lejonets?“ frågade -hon. -</p> - -<p> -“Emedan ... emedan det förefaller mig som skulle lejonet -i högre grad ha ett godt öga till er än till någon annan“, -svarade Armand. -</p> - -<p> -“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, glömmande att -en så högljudd protest icke kunde vara annat än en oartighet. -</p> - -<p> -Hvita Björnen vände bort sitt ansigte, smågnolande på -en visa. -</p> - -<p> -“Du hör, Denise“, sade damen, “sjelfva djurens konung -ämnar göra mig sin kur.“ -</p> - -<p> -“Hvad vore för underligt deri?“ yttrade Denise med en -djup nigning; “hur mången furste bland menniskorna har ej -redan gjort det!“ -</p> - -<p> -“Men handen ha de likväl icke tagit“, hviskade hon till -tjenarinnan icke utan en viss halfförsmädlig ryckning på den -sköna öfverläppen. -</p> - -<p> -“Och icke heller hjertat“, hviskade den trösterika tjenarinnan. -</p> - -<p> -“Sådan historia!“ utbröt ändtligen djurvaktaren, mätande -Armand med sin öfverlägsna blick; “har man någonsin -<a id="page-72" class="pagenum" title="72"></a> -hört dylikt? ... lejonet, mitt äldsta och vackraste barn, skulle -således icke ha lika godt öga till alla? lejonet, min enda -ålderdomsglädje, skulle således vara lika de andra monarkerna, -som blott ha smak för några få, men förakta alla -andra?“ -</p> - -<p> -I slutet af år 1847 började nästan alla luta till oppositionen, -från och med pärerna i Luxembourg ända ned till -djurvaktarne i Jardin des Plantes. -</p> - -<p> -“Men, sacre-dieu!“ utropade han, “här står jag och -pratar och glömmer att klockan redan slagit tre ... hör på -bara ... hyenan börjar tjuta: hon är säkrare än solvisaren -i Palais Royal, ty antingen det är mulet eller klart väder -säger hon hvad klockan är slagen.“ -</p> - -<p> -Vi hafva redan omtalat att mellan hvarje inre och yttre -bur var en hel vägg med sin derpå befintliga dörr. Denna -dörr öppnades, när man drog på en gröfre tågända, som -hängde ned från taket framför hvarje bur i galleriet. -</p> - -<p> -Fångvaktaren drog på den ena tågändan efter den andra, -derunder avancerande från bur till bur, hvilket allt gick -med mycken hastighet. -</p> - -<p> -Och det ena djuret efter det andra störtade från den -yttre buren in i den inre och det med en fart och ett ljud, -som erinrade om öcknens sandhvirflar. -</p> - -<p> -En enda bur stod tom, nämligen lejonets, ty ännu var -dess dörr icke öppnad. -</p> - -<p> -Under det att nu tre af de innevarande vitnena till -djurens goda matlust, nämligen damen med sammetskappan, -hennes kammarjungfru och Armand Cambon, hvilken följde -dem, betraktade hvad som var att betrakta och gjorde sina -anmärkningar deröfver, nalkades djurvaktaren sin vän, Hvita -Björnen, med tvänne jernspett, ett i hvardera handen. -</p> - -<p> -“Nå, Simon, är ni färdig än?“ frågade han, i det han -räckte Hvita Björnen det ena jernspettet; “ni tar det här -spettet och jag det andra ... på spetsen af det, som ni har, -sätta vi köttstycket, på spetsen af mitt brödstycket, så att -ni icke kan säga, att jag genom mitt välde öfver lejonet -tagit lofven af er ... När detta väl är gjordt, sticka vi in -spetten på samma gång i buren och öppna genast derpå -mellandörren ... Hugger lejonet först i ert spett med köttstycket -på, så snusar jag ur silfverdosan ... hugger det -deremot först i mitt med brödet på, så röker ni ur sjöskumspipan -... Är det ej honnett deladt, hä?“ -</p> - -<p> -<a id="page-73" class="pagenum" title="73"></a> -Hvita Björnen gick tankfull af och an, brummande för -sig sjelf som en verklig björn. Var han kanske icke ännu -ense med sig sjelf? -</p> - -<p> -“Parbleu! ni måtte väl ej ha åtrat er?“ yttrade djurvaktaren -med mycken häftighet, ty han fruktade verkligen -för denna olycka, och detta plågade honom så mycket mer, -som han redan länge hade betraktat dosan såsom sin egen -och verkligen tyckte illa vara för det att Simon ännu hade -den i sin ficka. -</p> - -<p> -“Nej, det är icke möjligt!“ fortfor han; “förr slukar -lejonet sig sjelf, än Hvita Björnen sitt ord ... och dessutom -är det ju vitnen på saken, och dertill var det ju icke jag, -utan ni, käre Simon, som föreslog vadet, och för öfrigt är -det icke alldeles så säkert att jag vinner ... Jag är verkligen -sjelf något ångerköpt, som det heter, ty det är alltför -möjligt, ja till och med troligt, att lejonet nappar på en -annan krok i dag ... Man kan minsann ledsna på att i -evighet äta kött ... nyhetens behag är så retande, så oemotståndligt -... Men sak samma ... ni kan aldrig föreställa -er hvad jag är punktlig, när det gäller att hålla ett gifvet -ord ... jag är riktigt ett tjurhufvud i den saken.“ -</p> - -<p> -“Nå, hvem har sagt er att jag tänker bryta mitt!“ -utropade Hvita Björnen; “handla mer och prata mindre, käre -Mathieu ... Hvar har ni er knif?“ -</p> - -<p> -“Här“, svarade Mathieu, i det han drog upp en stor -fällknif ur sin ficka. -</p> - -<p> -“Ni begriper väl, att man inte genom gallret kan införa -hela detta stora stycke.“ -</p> - -<p> -“Hvem begriper ej det, käre Simon“, svarade Mathieu, -i det han skar af ett stycke så litet, att det med beqvämlighet -kunde inskjutas mellan burens jernstänger. -</p> - -<p> -“Godt!“ förklarade Hvita Björnen, i det han stötte sitt -spett i det afskurna stycket. -</p> - -<p> -“Alldeles så ja“, sade djurvaktaren, fattande det andra -spettet; “men hvar har ni nu ert bröd?“ -</p> - -<p> -Hvita Björnen kände först utanpå ena fickan och sedan -på den andra, hvarefter han med ett uttryck af stor förvåning -körde händerna ned i begge fickorna. -</p> - -<p> -“Ah, hvad är det!“ yttrade han under dessa manövrer, -“hvar kan jag ha stoppat mitt bröd? ... har jag tappat det?“ -</p> - -<p> -“Hvad behagas!“ ropade djurvaktaren, lång i synen -som en urang-utang. -</p> - -<p> -<a id="page-74" class="pagenum" title="74"></a> -“Kan jag ha förlagt det på något ställe? ...“ -</p> - -<p> -“Monsieur Simon!“ -</p> - -<p> -“Har någon stulit det ur min ficka?“ -</p> - -<p> -“Monsieur Simon! ... ni söker undanflykter.“ -</p> - -<p> -“Jag vet bestämdt, att jag för en halftimme sedan köpte -mig ett alldeles färskt bröd.“ -</p> - -<p> -“Ni är ingen man af heder, monsieur Simon!“ -</p> - -<p> -“Jag gaf två sous för det lika säkert som en.“ -</p> - -<p> -“Två sous lika säkert som en? ... jag förstår, ni gaf -icke en sou en gång.“ -</p> - -<p> -“Ah, nu vet jag ... jag gaf alltsammans i tankarne åt -elefanten ... Kors, sådant nöt jag var!“ -</p> - -<p> -“Det bestrider jag ej ... men jag bestrider att ni gaf -något åt elefanten, monsieur Simon!“ -</p> - -<p> -“Ni tillvitar mig då en osanning, monsieur Mathieu?“ -</p> - -<p> -“Nej; men ni ljuger, när ni säger att ni hade brödet, -pardonnez-moi!“ -</p> - -<p> -“Ni tror att jag vill lura er, monsieur Mathieu!“ -</p> - -<p> -“Nej, men ni vill bedraga mig på en silfverpjes, excusez-moi!“ -</p> - -<p> -“Jag kunde krossa era refben, monsieur Mathieu!“ -</p> - -<p> -“Hvad! ... i mitt eget hus och i så många vitnens närvaro, -monsieur Simon?“ -</p> - -<p> -“Och sedan sticka det ena refbenet efter det andra in -i lejonets gap, s’il vous plaît.“ -</p> - -<p> -Lejonets och tigerns vederlike i styrka och vighet tog -ängsligt ett steg tillbaka. Hvita björnarne äro berygtade -för sin styrka, helst när de gå på två ben och heta Simon. -</p> - -<p> -“Men jag vill inte att vi skola skiljas som ovänner, -monsieur Mathieu“, sade Hvita Björnen. -</p> - -<p> -“Det skulle göra äfven mig mycket ondt, monsieur -Simon“, förklarade djurvaktaren, något gladare. -</p> - -<p> -“Jag skyndar på ögonblicket ut och köper ett nytt -bröd“, föreslog Hvita Björnen. -</p> - -<p> -“Ha! ni skyndar ut!“ yttrade djurvaktaren, ånyo förlorande -sitt glada lynne. -</p> - -<p> -“Ni misstror mig ånyo, käre Mathieu.“ -</p> - -<p> -“Jag misstror er icke, alls icke ... men ni skall aldrig -komma tillbaka, monsieur Simon!“ -</p> - -<p> -“Ni är oefterrättlig ... Nåväl, jag skall inte röra mig -ur fläcken.“ -</p> - -<p> -“Och brödet?“ -</p> - -<p> -<a id="page-75" class="pagenum" title="75"></a> -“Skall ni sjelf köpa och för detta ändamål emottaga -dessa trenne <a id="corr-10"></a>sous.“ -</p> - -<p> -“Omöjligt! ... det är mig förbjudet att gå bort, när folk -är inne i galleriet.“ -</p> - -<p> -“Ja, då kan jag omöjligt hjelpa det“, förklarade Simon, -vändande sin vän ryggen. -</p> - -<p> -“Men kunde ej er vän derborta gå i ert ställe?“ föreslog -djurvaktaren. -</p> - -<p> -“Jo, det vore just den rätte att skicka ... han skulle -aldrig komma tillbaka, ty han tycker inte om att jag förlorar -min snusdosa, min vackra silfversnusdosa ... Han menar -så väl, den hederlige Cambon.“ -</p> - -<p> -“Fördömda silfversnusdosa!“ mumlade djurvaktaren, utan -att likväl misskänna dess värde. -</p> - -<p> -Skulle då äfven han, monsieur Mathieu, åt hvilken man -anförtrott de ädlaste af alla fyrfotade varelser, nödgas offra -sin pligt åt det olycksaliga korruptionssystem, som, till råga -på alla olyckor, hvilade centnertungt öfver landet sedan flere -år tillbaka! -</p> - -<p> -“Fördömde korruptions-ande!“ suckade Mathieu; “men“, -tillade han, icke ensidigt betraktande saken, “är ej korruptionen -utgången från och underhållen af sjelfva styrelsen? -Är det ej hvarje offentlig embetsmans ovilkorliga pligt att -handla i styrelsens anda? Hur skulle det väl annars gå -med enigheten och den kompakta styrkan, hvilka äro så -nödvändiga för en styrelse, som vill uträtta något här i verlden? -Om det är nödvändigt för menniskors lycka att gå -på sidan om samhällets lagar, måste det också vara lika -nödvändigt för djurens väl, att gå på sidan om den för djurvaktaren -i Jardin des Plantes utfärdade instruktionen?“ -</p> - -<p> -“Nåväl, jag går då sjelf“, förklarade ministèrens trogne -anhängare; “men ... men ...“ -</p> - -<p> -“Men låser naturligtvis väl igen dörren till galleriet“, -inföll Hvita Björnen skrattande, “för den händelse att den -verkliga ångern skulle falla öfver mig ... Men, det ber jag -er, köp det färskaste och mjukaste bröd som finns.“ -</p> - -<p> -“Madame!“ sade djurvaktaren till damen med hvita -plymen, “värdes ursäkta att jag på några minuter aflägsnar -mig ... det är för det der vadets skull, som min vän, oaktadt -alla mina oegennyttiga bemödanden, ännu envisas att -vidhålla ... men jag är snart tillbaka, och då skall det bli -mig en synnerlig ära, att kunna visa ers nåd ett rön, som -<a id="page-76" class="pagenum" title="76"></a> -utan tvifvel måste bli af stort inflytande på naturalhistorien, -den vigtigaste af alla vetandets grenar.“ -</p> - -<p> -Under det att Mathieu så orerade inför herskarinnan, -yttrade Simon till tjenarinnan följande: -</p> - -<p> -“Mademoiselle! jag är något stött på er ... ni har alldeles -förvridit hufvudet på min vän ... han glömmer mig -och följer alla era steg, liksom jag inte funnes till i verlden -... Jag undrar inte på det, ty ni är ett af de skönaste fruntimmer -han sett, ja, skönare än mången af de markisinnor -och hertiginnor, som redan kastat sina ögon på den vackraste -gosse i hela Paris ... Men ni är lika god som skön: -ni skall inte gyckla med den stackars gossens känslor.“ -</p> - -<p> -I detsamma lemnade djurvaktaren galleriet, efter att -likväl förut hafva varnat sina kunder för att under hans -frånvaro gå burarne för nära. Att han ganska ordentligen -låste igen dörren efter sig och sedan stoppade nyckeln i sin -ficka, härledde sig lika mycket af gammal vana som af omtanke -för den dyrbaraste af hans snusdosor. -</p> - -<p> -“Hvart gick djurvaktaren?“ frågade Armand sin vän -Hvita Björnen. -</p> - -<p> -“Naturligtvis för att hemta sin lefvande glada“, svarade -denne helt lugnt. -</p> - -<p> -Mademoiselle Denise, som nästan var mera god än skön, -ville visst icke gyckla med den vackraste gosse i hela Paris, -och hvilken dertill på köpet var så omhuldad af markisinnor -och hertiginnor. Det var förmodligen för att öfvertyga honom -derom, som hon nu började med Cambon ett ganska alvarsamt -och från allt koketteri fritt samtal, tagande till ämne -tigern, framför hvars bur de händelsevis befunno sig och -hvars goda matlust de gemensamt beundrade. -</p> - -<p> -Tigern är icke något oäfvet samtalsämne. Tigern är -ett så grymt djur. Tigerhjertat har blifvit ett ordspråk. -Det funnes menniskor som behandlade sina likar på samma -sätt som tigern behandlar sitt rof. Men tigern är jemväl -ett förnämt djur, och företrädesvis var det också förnämt -folk som utöfvade denna grymhet mot alla dem, som de hade -att beherska. Med ett ord, Denise’s tal var icke blott vackert, -utan äfven i fullkomligt republikansk anda, så att den -unge mannen icke kunde annat än på det högsta lifvas deraf, -helst läpparne, som rörde sig, hade en så frisk färg, och -tänderna, som ganska ofta syntes mellan dem, lyste af en -så bländande hvithet. -</p> - -<p> -<a id="page-77" class="pagenum" title="77"></a> -I allmänhet hafva fransyskorna vackra tänder. Är det -derför att de, tack vare sina förståndiga mödrar, ända från -barndomen vänjas från att förtära varm soppa, eller derför -att man ingenstädes i verlden får köpa så vackra och väl -konditionerade löständer som i Paris? Vi hafva icke varit -nog närgångna för att kunna upplysa våra svenska läsarinnor -om hvilken af dessa tvänne orsaker är den egentliga. -</p> - -<p> -Hvita Björnen, seende sin unga vän så angenämt upptagen, -närmade sig under tiden den förnäma damen, som -naturligtvis icke borde bli lottlös, och sade till henne med -mycket låg stämma: -</p> - -<p> -“Ifall det skulle roa madame att se hur lejonet gör sin -entré, så har jag djurvaktarens tillåtelse att öppna dörren -till dess bur.“ -</p> - -<p> -“Visst skulle det vara roligt“, svarade damen och skyndade -efter monsieur Simon, som icke var sen att bereda -henne detta nöje. -</p> - -<p> -Också såg hon snart, till sin obeskrifliga fägnad, huru -den artige jätten drog i tågändan, huru dörren till den yttre -buren dervid öppnades samt huru derefter lejonet, ett af de -största som någonsin med sitt rytande skakat Numidiens -skogar, med ett enda skutt befann sig invid den inre burens -galler, hvilka det vidrörde med sin breda nos. -</p> - -<p> -Lejonet, alltid storartadt och fruktansvärdt, är dock -alltid mest storartadt och fruktansvärdt i sin vrede. Detta -sednare stadium hade nu inträdt, och hvem kan undra derpå? -Lejonet visste att mattimmen var inne, dess enda glädje -efter en förlorad frihet; det hörde huru i nästgränsande -burar de vida underordnade olyckskamraterna hvässte tänderna -mot afgnagda ben; det kände lukten af middagsmåltiden, -ja det såg den till och med ligga utanför buren, utan -att likväl kunna nå den. Detta förbiseende mot skogarnes -majestät var för stort för att kunna förlåtas; det var ett -för starkt hån emot en ädel fånge, ett för djerft skämt med -en stor olycka, hvilket allt endast kunde försonas med blod. -</p> - -<p> -Icke under då att ögonen rullade så vildt, att manen -reste sig så olycksbådande; att framdelen af kroppen sänkte -sig mot golfvet, med det stora hufvudet hvilande på de framskjutna -ramarna; att den högburna svansen, beskrifvande -nästan en båge öfver ryggen, piskade luften och burens sidoväggar -med de väldigaste slag, samt att detta dofva rytande -lät höra sig, som är signalen till striden, början till orkanen. -</p> - -<p> -<a id="page-78" class="pagenum" title="78"></a> -Lejonets rytande skulle genast hafva väckt Cambons -uppmärksamhet, om icke de öfriga djurens läten och rörelser, -synnerligen deras, hvilkas burar befunno sig närmast honom, -hade dragit hans ögon och öron till sig, ty hvad Denise -beträffade, så hade hon endast ögon och öron för “den vackraste -gosse i Paris“. -</p> - -<p> -Men hvarifrån väl dessa underliga läten och rörelser -bland djuren midt i deras matro? — Jo, när skogarnas -konung vredgas, då inträder oron i djurens verld, då rullar -sig hyenan ångestfull på mark, då flyr tigern, lemnande sitt -rof, och blixtsnabbt ringlar sig ormen kring trädets stam, -för att finna skydd i dess lummiga krona. -</p> - -<p> -“Se, mademoiselle, se!“ ropade Armand till Denise, i -det han pekade på tigerns bur; “hvad kommer åt tigern -som glömmer att äta? ... och se på de andra sedan, äfven -de ha lemnat sin spis och löpa oroliga fram och tillbaka i -sina trånga rum ... se! se!“ -</p> - -<p> -“Ah, det är skönt! rysligt skönt!“ hördes längre ifrån -den förnäma damens stämma. -</p> - -<p> -Armand vände sina ögon åt detta håll och fann damen -med sammetsmantiljen stående i nära halflutad ställning framför -lejonets bur på ett afstånd af ungefär en aln. Hon slog -händerna tillsammans och applåderade, liksom hade hon framför -sig monsieur Fechter i dramen “Les frères Corses“. -</p> - -<p> -Bakom och öfver henne visade sig Hvita Björnens grofva -gestalt, lik en knölig trädstam öfver en blomma, som, stolt -af sin fägring, prunkar vid dess fot. -</p> - -<p> -“Hvad ser hon på? Hvad applåderar hon åt?“ frågade -Armand sig sjelf; “buren är ju tom ... men om den är tom, -hvad kan det väl då vara för märkvärdigt derinne?“ -</p> - -<p> -Cambon kastade ånyo en blick på sin vän Simon, och -det föreföll honom då som om den knöliga stammen, i stället -för att bjuda den granna rosen ett skydd, alltmera började -luta, hotande att falla. -</p> - -<p> -I detsamma hördes ett nytt rytande, vida starkare och -förfärligare än förr. Alla djuren instämde deruti. Det var -en hisklig konsert i djurens galleri. -</p> - -<p> -Stammen vacklar verkligen, den faller och under fallet -vidröra tvänne af dess grenar, liksom af en händelse, blommans -begge sidor, böjande hennes stjelk och krona framåt — framåt -mot lejonets bur, framåt intill jernstängerna, som -redan imma af den andedrägt, som fasansfullt glöder derinne. -</p> - -<p> -<a id="page-79" class="pagenum" title="79"></a> -Åter ett rytande, för hvilket hela byggnaden skälfver, -men denna gång uppblandadt med menniskors ångestrop. -Ett hårdt slag och ett ännu hårdare fall följa derpå. Stammen -har fallit, men icke framåt, såsom dess riktning bebådade, -utan åt sidan, till följd af en yttre kraft. -</p> - -<p> -Den stolta rosen, hvars krona, påtryckt af en oemotståndlig -tyngd, redan fördjupat sina blad mellan burens jernstänger, -är ögonblickligen ryckt derifrån och hvilar vanmäktig -i Armand Cambons famn, som ännu om sitt byte -strider med djurens konung. -</p> - -<p> -Lejonet, hvars skarpa tand kom en sekund för sent för -att begrafva sig i den förnäma damens ansigte, har medelst -sin genom gallret utsträckta ram fattat uti hennes tjocka -sidenklädning. -</p> - -<p> -Nu gäller det att pröfva silkesmaskens och sidenfabrikens -förenade verk. -</p> - -<p> -Väfven brister, tack vare den sednares vinningslystnad, -och den nye S:t Göran faller baklänges mot galleriets stengolf -med sin räddade prinsessa i famnen, under det den nye -draken uttömmer sitt raseri på ett afslitet sidenstycke, som -snart var förvandladt i den yppersta silkesvadd. -</p> - -<p> -I samma ögonblick inrusar djurvaktaren i galleriet. Han -har ett bröd af skålpundsvigt i handen, men hans uppspärrade -mun synes så stor, att han nästan skulle kunna sluka -det. Hans ögon, färdiga att klämmas ur sina gropar, stirra -på de olika grupperna. -</p> - -<p> -Der sitter, längst bort på stengolfvet, Hvita Björnen -med handen för ena tinningen, blödande af det djupa sår, -honom vid fallet tillskyndades; der ligger, något närmare -djurvaktaren, Armand Cambon, till hälften döfvad af den -törn, hans nacke gjorde mot samma golf, och ofvanpå honom -samt af hans armar ännu omsluten den granna, men afsvimmade -damen; der, allra närmast djurvaktaren, står Denise, -blek och orörlig som marmorbilden, och der står, nej, der -rasar lejonet, trasslande in sina förfärliga tänder i silkestrådarna. -Och allt detta under en chorus från de många -burarne, hvars make ännu ingen hittills hört. -</p> - -<p> -“Hvad, i alla helgons namn, vill det här säga?“ blef -ändtligen djurvaktarens första fråga. -</p> - -<p> -“Det vet jag verkligen inte“, svarade Hvita Björnen, -i det han reste sig upp från golfvet, “jag är ofta plågad af -fallandesjuka, och den kom på mig just som lejonet trädde -<a id="page-80" class="pagenum" title="80"></a> -in i buren ... jag bör aldrig gå att se på vilda djur ... jag -tål inte vid det, märker jag.“ -</p> - -<p> -“Hvem i alla djeflars namn har släppt in lejonet?“ blef -den andra frågan. -</p> - -<p> -“Det vet jag heller inte“, upplyste Hvita Björnen, “så -framt det inte kommit in af sig sjelft ... ni har säkert glömt -att låsa dörren ... det var mycket oförsigtigt af er, monsieur -Mathieu!“ -</p> - -<p> -“Satanas, hvem har gifvit lejonet silke att äta?“ blef -den tredje frågan. -</p> - -<p> -Utan att afvakta svar på denna fråga, rusade den förtviflade -djurvaktaren fram till lejonets bur och började med -tillhjelp af spettet införa köttstyckena, under det han utöste -förbannelser, såsom det en verklig djurvaktare egnar -och anstår. Derefter, och sedan han medelst de förra tystat -munnen på och någorlunda blidkat djurens konung, vände -han sig om för att med de sednare ytterligare traktera en -annan konungs undersåter. -</p> - -<p> -Men förbannelsen dog på hans läppar, emedan just de, -han ämnade förbanna, hade försvunnit. I hela det stora -galleriet fanns, med undantag af djurvaktaren och hans djur, -ingen lefvande varelse. Hvem skulle således inför hans -maktmyndighet förklara, huru lejonet inkommit i buren, -hvem som trott sig kunna stilla dess hunger med silke och -slutligen hvad alla dessa stående och liggande grupper, han -nyss sett, betydde? Han nöp sig i näsan, han lufvade sig -sjelf för att öfvertyga sig att han var vaken. Han fann -att han var vaken, men hur finna lösning på gåtan? -</p> - -<p> -Saken var den, att under det monsieur Mathieu matade -lejonet och på sitt sätt välsignade maten, hade Armand -Cambon, hvilken snart återfått sansen, med tillhjelp af Denise, -som icke i evighet kunde vara en stod af marmor, -utburit den förnäma damen, hvilken deremot tycktes för -evighet vara afsomnad. De buro den avsvimmade till vagnen -och, med ytterligare tillhjelp af en bestört betjent, uppsatte -henne i den, hvilken derefter, dragen af tvänne äkta -fullblodsfålar, snart lemnade Jardin des Plantes bakom sig. -</p> - -<p> -Armand Cambon, som ingen bedt göra sällskap, stod -naturligtvis qvar; men när han vände sig om, föll hans -blick på Hvita Björnen, hvilken icke heller å sin sida funnit -skäl att längre se på sällsynta djur. -</p> - -<p> -<a id="page-81" class="pagenum" title="81"></a> -De begge vännerna betraktade hvarandra en god stund, -ehuru med föga vänliga blickar. -</p> - -<p> -“Obegripligt!“ bröt ändtligen Simon tystnaden; “jag -vet inte hvad det kom åt mig ... det var som om en svindel -gripit mig ... utan dig, min raske gosse, hade jag säkert -blifvit orsaken till en mycket stor olycka“, tillade han med -ett uttryck, som icke var främmande från ironi. -</p> - -<p> -“Olycklige!“ ropade Armand häftigt, “ni ville begå ett -mord! ... ett mord!“ -</p> - -<p> -“Tyst! skrik inte så!“ förmanade Hvita Björnen, skådande -omkring sig, “hörde du inte att jag fick en svindel -och att ...“ -</p> - -<p> -“Ni ville mörda en menniska, försåtligt mörda en menniska!“ -fortfor Armand med ökad harm; “en man, som ni, -Simon, mörda! ... Och mörda en qvinna, en svag, värnlös -qvinna! ... Det är icke blott rysligt, det är nesligt! ... det -finns ej ord för att beteckna en sådan bragd!“ -</p> - -<p> -“Du är tokig, Armand lille, med ditt evinnerliga mord -och mord ... Hur kunde väl mord komma i fråga ... hur -kan man mörda, när man står i bur med armstjocka jernstänger -framför sig? ... En eller ett par skråmor, se der allt -... ett öga eller en näsa mindre, se der alltsammans ... Hur -mången har ej fått hjelpa sig fram i verlden utan både öga -och näsa och utan tillgång att köpa sig nya? ... Du är en -narr, kära Armand, som ej vet hvad du säger.“ -</p> - -<p> -“Och att vilja taga mig till medbrottsling“, fullföljde -den harmsne unge mannen, “ty hvad var väl meningen med -att narra in mig i djurgalleriet? ... hvad annat, än att få -någon som kunde sysselsätta besvärliga personer, för att ni -desto mera ogeneradt skulle kunna begå ert nidingsdåd ... -Ja, rulla ögonen! ... Det var ett nidingsdåd, olycklige!“ -</p> - -<p> -“Tacka min vänskap för din gamle far“, sade Hvita -Björnen med halfqväfd stämma, ty hans galla började koka, -“tacka denna vänskap för att de ord, du sist sade, inte blifva -de sista du talat i denna verld!“ -</p> - -<p> -“Jag fruktar er icke!“ svarade Armand lugnt och upplyftade -sin högra arm; “denna arm, som hindrade er från -att begå det ena brottet, skall äfven hindra er från det -andra.“ -</p> - -<p> -“Så tacka då himlen, om du inte vill tacka mig“, yttrade -Simon, “för det du fått tillfälle att rädda ett vackert -<a id="page-82" class="pagenum" title="82"></a> -fruntimmer, och dertill på köpet en förnäm och rik dam, -som skulle kunna betala sin räddare med lika många kedjor -af guld som du sålt kedjor af messing.“ -</p> - -<p> -Armand vände föraktligt Hvita Björnen ryggen och gick. -</p> - -<p> -“Armand lille!“ ropade denne efter honom, “helsa gubben -far din och skryt med att du räddat den lefvande -gladan!“ -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-4"> -<span class="firstline">Fjerde kapitlet.</span><br /> -En tableau vivant. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">A</span><span class="postfirstchar">rmand</span> Cambon hade haft den lyckan att på en enda dag -göra tvänne goda gerningar. Klockan ett hade han på -Place de la Bastille räddat en bankir från att sönderslitas -af folket, och klockan tre i Jardin des Plantes ryckt en förnäm -dam ur lejonets klor. Dessa bragder, som nästan på -samma gång skyddat rikedomen och börden, samhälls-platåens -tvänne gräddskålar, att vi så må uttrycka oss, skulle hafva -varit mer än tillräckliga för att, innan aftonen bredt sina -stora vingar kring den stora staden, dubba honom till en -hjelte inför verlden, för att icke tala om romanen. Men för -att så skulle ha skett, borde du, käre Armand, i stället för -rödrutig blus af två francs värde, haft promenadfrack, köpt, -om ej just betald, för minst hundra francs. -</p> - -<p> -Då skulle du icke behöft stå qvar på Bastilj-platsen -för att se hur bankiren for sin väg, utan att dessförinnan -bjuda dig hem till middagen; då skulle du kanhända fått -ledsaga hans sköna brorsdotter till bordet, sitta mellan henne -och onkeln, och — hvem vet! — kanske skulle du, notabene -i fall brorsdottern varit fri från andra brölloppsbekymmer -och mycket älskat sin onkel, samt denne likaledes varit fri -från statsbekymmer och mindre älskat sina pengar, möjligtvis -äfven kunnat i kompani med din sköna granne börja -en kärleksroman, som slutat med festligt tåg i vagn till -Madeleine-kyrkan. -</p> - -<p> -<a id="page-83" class="pagenum" title="83"></a> -Men nu hade du icke den af fru Lenngren besjungna -fracken, utan blott denna blus, som, ehuru besjungen af -Béranger, likväl förnämligast är beqväm att ha på sig i -gatustrider, i hvilka du oftast kastar dig för mycket mindre -anledningar, än den att rädda en menniska med hederslegionen -på bröstet och millionerna på fickan; och när nu äfven -detta en gång lyckats dig, bör det icke vara nog för din -ärelystnad? Ungefär så måtte monsieur Géronnière hafva -tänkt, enär han hvarken före eller efter hemkomsten till -sitt palats vid rue d’Anjou-S:t-Honoré nämnde ett enda ord -af tacksamhet för den stora tjenst du gjort honom. Visserligen -hade den ljufva och naturligt goda Adelaïde hugnat -dig med de tacksammaste blickar samt till och med bedt dig -vara välkommen till onkelns hus; men är du väl säker på -att, om du också toge henne på orden, ditt besök finge -sträcka sig längre än till tamburen, detta non plus ultra för -en man af gatan, för en arbetare från S:t-Antoine? — -Stackars Armand Cambon! derför att du var en blus, ansåg -man det kanske för din ovilkorliga skyldighet att ensam -våga striden mot mer än hundra andra bluser, för att rädda -en man med millioners förmögenhet, men utan en milliondel -känsla för ditt och dina kamraters intresse. -</p> - -<p> -Men om du haft frack, hade du icke varit i Jardin des -Plantes i ett sådant sällskap som Hvita Björnens; du hade -icke heller haft den lyckan att rädda en qvinnas lif eller -ett skönt ansigte, som ofta är dyrbarare än sjelfva lifvet. -</p> - -<p> -Bar den förra gerningen ingen frukt, så skall den sednare -deremot blifva desto fruktrikare, ty utan dig hade detta -glänsande ansigte, i stället för att nu, såsom troligt är, sola -sig med välbehag i en förgyld spegel, legat begrafvet under -tjocka bindlar, för att sedan, när dessa en gång blifvit borttagna, -söka det djupaste mörker, på det att ingen främmande -blick måtte bäfva tillbaka vid åsynen af en hemsk -ruin. -</p> - -<p> -Det kan icke slå fel, att från denna stund hvarje qvinna -du möter, skall med beundran fästa sin blick på dig och -önska sig i farans stunder en riddare som du, en Simsons -like. Hvem skulle ej gerna vilja blifva din Delila, men -trognare än hon, klokare än hon, ty hon skulle icke åt en -förhärjande sax lemna detta rika mörka hår, af fruktan att -kraften med detsamma kunde gå förlorad? -</p> - -<p> -<a id="page-84" class="pagenum" title="84"></a> -Är du nyfiken att se ditt stundande afundsvärda öde, -så följ med din blick dit vårt trollspö pekar, och stanna -med klappande hjerta, men med tillbakahållen andedrägt, -framför denna -</p> - -<h4 class="section"> -Tableau vivant. -</h4> - -<p class="dir1"> -(<span class="dir">En qvinnas boudoir, praktfullare än en oinvigd ens kan drömma -om. Siden och guld, speglar och kristaller i förbländande strålbrytningar. -En säng, af hvilken blott den gyllene estraden synes, ty det -öfriga förlorar sig i en sky af snöhvita draperier, mellan hvilka här -och der snören och tofsar af guld framglindra. På det skära sidentäcket -en qvinna, hvars minsta blick fördunklar boudoirens prakt, och -hvars minsta rörelse, af speglar från alla sidor återgifven, kommer -åskådarens hjerta att glöda. Framför sängen en annan qvinna, men -knäböjande och uppbärande ett förgyldt silfverfat, på hvilket man upptäcker -rubinglödande kristallflaskor med proppar af guld och doftande -af österlandets skönaste parfymer. Tystnaden afbrytes endast af knäppningarne -från pendylen, öfverallt omgifven af gracer och amoriner, -föreställande kärleken och vällusten, som med leende blickar söka döda -tiden.</span>) -</p> - -<p> -Men taflan är icke blott lefvande; den är äfven talande. -Derför lyssna: -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Denise! Jag vill vara allena i afton -och emottager således ingen. -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Ingen? -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Nej! ... Man skulle upptäcka min sinnesrörelse, -man skulle fråga mig om orsaken ... Jag vill icke -visa den förra, för att slippa förklara den sednare. -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Madame befinner sig nu mycket bättre. -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Mycket bättre? ... Jag befinner mig -fullkomligt väl ... Drag gardinen mera åt sidan, det är något -för varmt härinne. -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span> (<span class="dir">åtlydande befallningen</span>): Himlen vare lofvad, att -allt slutades så väl! -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Hvilket? -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Händelsen i Jardin des Plantes naturligtvis ... -Blodet stelnar i mina ådror vid blotta tanken derpå. -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Hvilken händelse? -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span> (<span class="dir">betraktande förvånad sin herskarinna</span>): Hm! -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Ah! du menar lejonet. -</p> - -<p> -<a id="page-85" class="pagenum" title="85"></a> -<span class="character">DENISE</span>: Jag menar också den unga, raska karlen -som ... -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Den unga, vackra karlen ville du säga -... Ja, du har smak, Denise ... Det var en Adonis i blus, -som sjelfva kärleksgudinnan icke skulle förakta ... Du intresserar -dig mycket för den unga, vackra karlen. -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Jag skall bedja för hans väl, så länge jag -lefver ... Han har räddat en person, för hvilken jag skulle -offra tusen lif, om jag hade. -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Hvem har han räddat? -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span> (<span class="dir">ånyo förvånad</span>): Den ... den, som utom honom -nu varit lejonets rof. -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Sådant prat, kära Denise! ... Är då -Jardin des Plantes en af Afrikas skogar, der lejon och tigrar -springa lösa, slukande sitt rof hvar och när de komma öfver -det? -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Har man då aldrig hört omtalas olyckor i Jardin -des Plantes? ... Det var icke länge se’n som ... -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Du öfverdrifver alltid, enfaldiga flicka! -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: O! att madame hade sett hvad jag såg! -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Hvad såg du? -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: En syn, som skall visa sig i mina drömmar -och störa min sömn. -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Dertill fordras ganska mycket, min bästa -Denise! ... Nå, låt höra, hvad såg du? -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Ni kunde icke se honom, den der karlen, som -stod bakom er ... det var en ohygglig menniska. -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Jag erinrar mig, att han ej var bland -de älskvärdaste. -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Denna menniska hade bestämdt ondt i sinnet -mot er. -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Mot mig? ... Jag hade ju icke den -äran att känna honom, och detsamma skall han kunna säga -om mig. -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Likväl såg det ut, som om han med flit trängt -madame fram till den förfärliga buren. -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Med flit? ... du yrar ... Troligtvis var -han lika nyfiken som jag, och jag bedyrar, att det verkligen -var något att se ... ståtliga djur, de der lejonen! -</p> - -<p> -<a id="page-86" class="pagenum" title="86"></a> -<span class="character">DENISE</span>: Möjligen något att se, men icke att gå nära -... Emellertid hade madame sitt ansigte tätt intill jernstängerna -... O min Gud! -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Det är mycket möjligt, men jag kan -ej så noga erinra mig det. -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Ni kan det icke, ty ni hade fallit i vanmakt. -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Bah! ... Jag qväfdes något af den obehagliga -odören ... det var icke min boudoir, bästa Denise! -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Det var då som den unge, oförskräckte karlen -... -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Den unga, vackra mannen ... Ah! nu -kommer det intressantaste. -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Det var då han rusade fram och med ett -enda slag fälde jätten till marken. -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span> (<span class="dir">uppreser sig, skrattande, på armbågen</span>): -Jätten! ... Allt bättre och bättre ... Du målar sagans och -chevaleriets tider ... Du skall då öfvergifva mig, Denise? ... -I stället för att somna vid dina muntliga berättelser om dagens -äfventyr, skall jag slumra in vid läsandet af dina noveller -i La Presse eller någon annan tidning ... Ja, jag förlorar -dig, men litteraturen vinner, och detta skall blifva -min tröst. -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span> (<span class="dir">fortfarande oförskräckt</span>): Och när han slagit -jätten, ryckte han, snabbare än blixten ... -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Snabbare än blixten ... bra, bra! -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Ryckte er från buren just i detsamma lejonet -ämnade hugga sin tand i ert ansigte, i det skönaste ansigte, -som ... -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Förträffligt! ... du skall ej glömma mitt -ansigte i dina romaner. -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Men lejonet hade med ramen fattat tag i er -klädning ... O, det var rysligt! -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Min vackra, nya sidenklädning, madame -Barenne’s mästerstycke ... Men du bör icke sörja deröfver, -Denise ... denna tillökning i din toalett skall nedslå -modet på alla dina rivaler på la Salle Valentine! -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span> (<span class="dir">kyssande sin herskarinnas hand</span>): Ack, madame! -hvad ni är god, englagod! ... hur skall jag någonsin kunna -<a id="page-87" class="pagenum" title="87"></a> -visa min tacksamhet! ... och denna vackra, denna dyrbara -klädning får jag verkligen? -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Ja, men gå icke lejonen för nära ... -de der herrarne taga souvenirer på ett sätt, som verkligen -derangerar oss ... Men du har säkert icke slutat din vackra -historia ... eller är garneringens afslitning detsamma som -upplösningen af romanen? -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: När lejonet afslitit garneringen, föll den unga -mannen baklänges på stengolfvet. -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Och jag med naturligtvis, efter jag ej -följde med garneringen? -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Ja, madame! -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Fy, Denise! jag i armarne på en blus! -det der duger alls icke i romanen ... Hör på, mitt barn! -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Hvad befaller madame? -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span> (<span class="dir">med alvar</span>): Af din tacksamhet för den -nya klädningen följer tydligt, att du icke med ett enda ord -omnämner denna händelse för någon, hör du, icke för någon -... Jag vill icke vara hjeltinna i en sådan roman, jag vill -icke spela en roll bland lejon och tigrar och bland menniskor, -som säkert icke äro stort bättre än de ... Lyckligtvis är jag -icke känd af någon bland hjeltarne ... det är endast du som -känner mig ... du känner också att jag håller ord, när jag -säger, att det första jag hör någon misstänka, att det der -vackra fruntimret, som blusens armar ryckte ur lejonets gap, -var jag, så är du för alltid skild både från min person och -mina klädningar. -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Madame, jag skall vara stummare än muren. -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Och hvad beträffar sjelfva händelsen, -som du med dina romaneska anlag har öfverdrifvit, så vill -jag säga dig för det första, att ett lejon i bur icke är ett -lejon i skogen; och för det andra, att ett lejon i bur först -måste bräcka minst tre tjocka jernstänger, innan det kan -äta upp en menniska; samt för det tredje, att hvilken som -helst kunnat göra sin sak lika bra som din hjelte ... ja, jag -är till och med öfvertygad om att den vedervärdige djurvaktaren -gjort det mycket bättre, ty han hade säkert icke -fallit på golfvet och dragit mig med sig, hvilket var föga -skickligt och mycket oartigt. -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Men, madame ... -</p> - -<p> -<a id="page-88" class="pagenum" title="88"></a> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Men du måste väl medge, att om den -fule djurvaktaren varit den lycklige, som ryckt mig från -buren, så hade du väl aldrig fallit på den idén, att göra -honom till hjelte i din roman. -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span> (<span class="dir">förlägen</span>): Madame ... -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span> (<span class="dir">med sänkt, förtroligare röst</span>): Hvad deremot -angår ... Kom närmare, Denise! -</p> - -<p class="dir"> -(<span class="dir">Denise närmar sitt hufvud till herskarinnans.</span>) -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span> (<span class="dir">hviskande och med en viss fuktig glans i -blicken</span>): Hvad deremot angår den unga, den vackra karlen, så ... -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span> (<span class="dir">sprittande till</span>): Den unga karlen! -</p> - -<p class="dir"> -(<span class="dir">Ljudet af en ringklocka höres utifrån.</span>) -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span> (<span class="dir">häftigt</span>): Det kommer någon ... skynda -Denise! ... du hörde att jag icke tar emot i afton. -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Men om det är hertigen? -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Lika godt. -</p> - -<p> -<span class="character">DENISE</span>: Madame har då åkt ut för att promenera? -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span>: Nej, men jag tar icke emot! -</p> - -<p class="dir"> -(<span class="dir">Denise skyndar ut.</span>) -</p> - -<p> -<span class="character">HERSKARINNAN</span> (<span class="dir">allena</span>): Denise är icke så dum ... Han -var verkligen förtjusande, den der hjelten i menageriet ... -hvilket vackert och regelbundet ansigte! hvilken kraftfull -och ädel hållning! hvilken mild glans i hans öppna blick! -hvilken klang i hans manliga stämma! -</p> - -<p class="dir"> -(<span class="dir">Hon lutar tyst, men tankfull, hufvudet mot handen.</span>) -</p> - -<p> -Hvarför denna tankfullhet? Hvad kan väl en så skön -och lyckligt lottad qvinna i denna stund tänka på? -</p> - -<p> -Tänker hon på den stora fara, hvari hon nyss sväfvat -och hvarifrån hon så lyckligt blifvit frälst? -</p> - -<p> -Nej, hon har ju helt nyss och med fullkomlig öfvertygelse -sökt bevisa, att det icke var den ringaste fara. -</p> - -<p> -Tänker hon på något medel att belöna den fattige arbetaren -för det han, troende på farans verklighet, i sin välmening -ryckt henne derutur? -</p> - -<p> -Nej, hon har ju, ehuru i hög grad försonlig mot lejonet, -yttrat sin förtrytelse öfver arbetaren, för det han icke -hade den skickligheten och artigheten, att släppa henne, -innan han föll. -</p> - -<p> -Hvarpå tänker hon då? -</p> - -<p> -Kanske tänker hon, att mycket duger i verkligheten, -som icke anses duga i romanen. — — -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-5"> -<a id="page-89" class="pagenum" title="89"></a> -<span class="firstline">Femte kapitlet.</span><br /> -Bicêtre. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">D</span><span class="postfirstchar">et</span> är nu tid på att skynda efter Armand Cambon, hvilken -i stället för att, såsom vi trodde, beskåda vår tableau-vivant, -fortsatte vägen till Bicêtre. Han tänkte — den rättvisan -måste vi göra honom — icke det ringaste på sina tvänne -goda och berömliga gerningar; han tänkte hvarken på de -svarta ögonen i Jardin des Plantes eller — oförlåtligt nog -— på de mörkblå å Place de la Bastille. Han höll sig anspråkslöst -till det lägre djurriket, tänkte uteslutande på en -björn och en glada, och den ene var hvit och den andra -lefvande, utan att han kunde begripa hvad den ene hade -att skaffa med den andra. -</p> - -<p> -Hvita Björnen kände han ända från sin barndom. Mer -än en gång hade han som gosse suttit på Hvita Björnens -knä; mer än en gång hade denne trakterat honom med kastanier -och drufvor. Hvita Björnen hade lärt honom slåss -med händer och fötter på samma gång — en konst, som -man i Paris får lära sig hos ordentliga mästare för en franc -i timmen; han hade lärt honom hugga på sabel och handtera -eldgevär samt att i nödfall bruka kolfven, ty Hvita -Björnen, som debuterat i 1830 års revolution, var hemma i -många andra konster än den att rulla vinfat. Armand var -tacksam för alla dessa välgerningar och visste dessutom att -hans far satte stort värde på Hvita Björnen. Derför gjorde -det honom ondt, att i honom finna en mördare, och den -grymmaste mördare bland alla, ty hvilket kan väl vara -grymmare, än att kasta lefvande menniskor för vilda djur? -</p> - -<p> -Men hvad menade väl Hvita Björnen med den lefvande -gladan? Han hade ju till och med bedt Armand Cambon -inför sin far skryta med att han räddat henne. Damen i -hermelins-mantiljen och den lefvande gladan skulle följaktligen -vara en och samma person, hvilket var ännu oförklarligare -för Armand, som knappast sett något så vackert fruntimmer -som ifrågavarande dam, men deremot ganska många glador, -hvilka i fulhet och roflystnad varit så lika hvarandra som -den ena kardborren den andra. -</p> - -<p> -<a id="page-90" class="pagenum" title="90"></a> -Hans far borde kunna upplösa denna mörka och hemska -gåta. Derför sträckte han ut sina ben så mycket som möjligt, -uppnådde snart Barrière de Fontainebleau, passerade Rue -de la Maison Blanche, trädde derefter utom fästningsvallen -samt befann sig ändtligen framför portarne till Bicêtre. -</p> - -<p> -<em>Bicêtre!</em> — Det har i Frankrike funnits en tid, då namnet -Bicêtre var det hemskaste ord franska språket egde; då -vid dess blotta nämnande mannen bleknade, hustrun skälfde -och det stojande barnet tystnade tvärt; då den adlige förföraren, -hårdt ansatt af föräldrarne till den borgardotter han -förfört, blott behöfde framhviska detta ord, för att jaga dem -på flykten: ty ordet betydde på en gång vansinne och brott, -tårar och blod och sammanfattade allt hvad lifvet har olyckligt, -eländigt, fasansfullt. Uppbygdt af en engelsk biskop under -Ludvig den heliges tid, var Bicêtre först kartusianerkloster. -Der munkar äro, der äro också fångar. Den sista -kulan i radbandet löper in i länken af en fånges kedja. Efter -någon tid lemnade munkarne Bicêtre, som derefter beboddes -af furstar. Men fångarne flyttades icke; de fortforo att -befolka de underjordiska cellerna, der vattnet steg upp till -midjan. Hvad Bastiljen var för adeln, var Bicêtre för borgerskapet -och pöbeln. Nittonde seklets filantroper borde -icke skryta med att hafva upptäckt det cellsystem, som de -nu så nitiskt fullfölja. Det har funnits och begagnats långt -före deras tid och synnerligast i Bicêtre, der hela mansåldrar -framlefvats i enslighet och tystnad, utan annat sällskap -än samvetet och Gud. -</p> - -<p> -Men, trots cellsystemet, ökades oupphörligt fångarnes -antal och kunde icke längre rymmas i de öfverfylda källarhålorna. -Furstarne, någon gång beredde att gifva vika för -sina undersåter, afflyttade då från Bicêtre, som derefter till -största delen upptogs till fängelser. Återstoden af lokalen -uppläts åt vansinnige. Brottet och vansinnet blefvo grannar. -Men Bicêtre öppnade sina portar ej blott för dem, som ditkommo -förpassade af lagen eller läkarvetenskapen. Godtycket, -i form af “ordres du roi“ eller “lettres de cachet“, -skickade snart dit en mängd oskyldige, hvilka antingen dömdes -såsom brottslingar derför att de hade för mycken dygd, -eller förklarades för vansinniga derför att de hade för mycket -förstånd. Bicêtre var, med ett ord, ett fasans hem, och -om det någonstädes bör spöka här i verlden, så vore det -synnerligast der. -</p> - -<p> -<a id="page-91" class="pagenum" title="91"></a> -Hvad nu angår nutidens Bicêtre, så finnes visserligen -der ett hospital för svagsinta barn; men hela lokalen för öfrigt -är upplåten till försörjnings-anstalt för fattige ålderstigne -samt för sådane, som genom kroppsskador blifvit oförmögne -till arbete. De försörjdes antal belöper sig för närvarande -till omkring 4,000, alla tillhörande det manliga könet. Salpêtrière, -en annan fattigförsörjnings-anstalt, innesluter endast -qvinnor, ungefär 5,000. Begge dessa inrättningar hafva en -ypperlig förvaltning, hvars efterföljande vore önskansvärdt i -andra länder, synnerligast i Sverige, der man ännu ej kommit -underfund med centralisationens nytta uti förevarande -fall. I Sverige, åtminstone i Stockholm, tyckas hvarje församlings -fattigdirektörer täfla om hvilket af deras fattighus -kostar minst, d. v. s. gifver sina fattiga minst att äta. I -Paris, der man icke känner ett dylikt ihjälsvältnings-system, -gör man sig en ära af att så mycket som möjligt se sina -fattige ålderstigne och krymplingar till godo. En främling -från norden befinner sig i verklig förlägenhet, när fransmän -fråga honom, hur det står till med fattigförsörjningen i hans -fädernesland: han stannar alltid i valet mellan att ljuga eller -att blottställa sitt lands möjligen goda anseende här, ty man -träffar nog fransmän, som veta att Sverige icke blott finnes -till i verlden, utan äfven har ganska många vackra blad i -historien. Främlingen kan dock icke underlåta omnämna att -hvarje församling inom Stockholm har sitt fattighus. -</p> - -<p> -“Deraf följer“, anmärker fransmannen, “att det måtte -vara lika många fattigdirektioner?“ -</p> - -<p> -“Ja, vi ha alls ingen brist på fattigdirektioner?“ svarar -främlingen, som naturligtvis måste säga B, när han -sagt A. -</p> - -<p> -“Har Stockholm råd att ha så många direktioner?“ frågar -fransmannen. -</p> - -<p> -“De taga ingenting för sitt besvär“, svarar främlingen, -förtigande likväl att deras besvär fullkomligt svarar mot deras -löner; “dock“, tillägger han, “ega vi åtskilliga fattigförsörjnings-anstalter -inom hufvudstaden som hafva sina särskilda -kamrerare och kassörer, hvilka sitta med goda löner.“ -</p> - -<p> -“Således ändock åtskilliga löntagande“, anmärker fransmannen; -“det der bör i alla fall bli dyrt och är en fullkomligt -onödig omkostnad, emedan den som kan föra räkenskaper -för 100 fattighjon, lika lätt kan föra dem för 1,000, för -2,000 och så vidare ... Men jag tar emellertid för gifvet att -<a id="page-92" class="pagenum" title="92"></a> -fattige, som hafva så många tillsynesmän, befinna sig särdeles -väl?“ -</p> - -<p> -Främlingen har visserligen sagt A och B, men han har -ej mod att säga C. Derför besvarar han ej den sednare -frågan, ty han kan ej skryta hvarken med fattighusens snygghet -eller de svenska fattig-soppornas förträfflighet; han kan -ej omtala, att, derest fattighjonet icke liksom andra menniskor -hade ben, medelst hvilka det kan gå ut i staden för -att tigga antingen ute på gatorna eller i de hus, der det till -följd af gammal bekantskap kan få några smulor, skulle det -kanske svälta ihjäl. Men som han ej helt och hållet kan -tiga, så gifver han följande undvikande svar: -</p> - -<p> -“Det har många gånger alvarligen varit fråga om att -hafva en gemensam fattigvård för hela Stockholm, men frågan -har alltid strandat mot den omständigheten, att det under -tidernas förlopp funnits flere förmögne och menniskoälskande -församlingsbor, som uteslutande till <em>sin</em> församlings -fattigvård gifvit betydliga summor, till följd hvaraf man icke -ansett sig kunna sammanslå alla fattighusen, emedan då äfven -summorna måste sammanslås, hvarigenom helt klarligen -de ädle gifvarnes vilja och mening skulle förbises.“ -</p> - -<p> -“Men hvad de ädle döde gifvit kommer ju i alla fall, -och oaktadt centralisationen, hvars och ens fattige församlingsbor -till godo?“ -</p> - -<p> -“Visserligen ... men det skulle lätt kunna hända, att några -riksdaler af den summa, som den ädle döde anslagit åt -sin församlings fattige, komme att springa öfver till en annan -församlings fattige, och det vore genast ett streck i räkenskapen -för de ädle döde.“ -</p> - -<p> -“Men är det då icke troligt att de ädle döde i en högre -verld skola vara lika belåtne, om hvad de en gång, obekante -med centralisationens fördelar, skänkt sin församlings -fattige, komme hvilken fattig som helst till godo?“ -</p> - -<p> -“Visserligen är det troligt, men det är icke bevisadt -och i Sverige fordras minst två vitnen, innan man kan antaga -ett faktum för klart och ostridigt.“ -</p> - -<p> -“Dessutom är det ju tänkbart att en församling, som -har många ädle döde, kan få mer än den behöfver, då deremot -en annan, som kanske har ingen ädel död, får alls -intet. På det sättet skulle de ädle döde, i stället för välgerningar, -hafva gjort sitt samhälle verkliga otjenster?“ -</p> - -<p> -<a id="page-93" class="pagenum" title="93"></a> -“Det tyckes visserligen så vid det sista, om ej just vid -det första påseendet ... men“, tillägger främlingen patetiskt, -“de ädle dödes vilja måste aktas och helighållas!“ -</p> - -<p> -“Nå“, utropar fransmannen ännu mer patetiskt, “hafva -då de närvarande och kommande slägtena intet anspråk på -aktning och helgd? ... Är det ej dessa egentligen som hafva -godt eller ondt af det förflutna? ... Är det något godt, välan, -låt dem behålla det då! ... är det något ondt, låt dem -ej oskyldigt lida för det förflutnas brister ... Det tillhör en -vis styrelse att jemna förhållandena.“ -</p> - -<p> -Som det är mycket svårt att bestrida sanningen af ett -sådant påstående, så fortsätta vi i stället berättelsen om Bicêtre. -Man kan besöka detta ställe, väntad eller oväntad, -och alltid der finna samma ordning, snygghet, beqvämlighet, -ja man skulle till och med kunna säga välstånd, ett förhållande, -som, enligt hvad vi nyss låtit påskina, visst icke är -rådande i Sverige, der man nästan anser det för en oartighet, -om, vid en förestående revision, man förut icke skickar -bud med underrättelse att man är i antågande, på det att vederbörande -måtte hinna vädra, städa, skura, lägga på rena lakan -och koka bättre soppa. Det är en olycka de der revisionerna, -men det är en lycka i olyckan, att de nästan aldrig -göra sin pligt. -</p> - -<p> -Besök Bicêtre! genomvandra dess kök, och det skall vattnas -dig i munnen vid åsynen och doftet af dessa kolossala -stekar, som vändas af kockar, fina och städade som om de -tillhörde en konungs kök; genomvandra de stora salarne, der -de fattige ligga i hvar sin, med rena sparlakan och rent linne -försedda, säng, utan att, tack vare de välluktande örterna på -sängbottnarne och de ventiler, som i det rikligaste mått äro -att tillgå, den minsta osunda luft stöter din näsa; gå in i -deras matsalar, der tio sitta vid ett bord med sin sunda vällagade -föda och sin butelj vin, och du skall säga att mången -handtverkare i Sveriges städer, för att icke tala om allmogen, -skulle tacka sin gud, om han hade en dylik middagsmåltid -för sig och de sina. Glöm ej heller att taga sjukrummen -i ögonsigte. Du har der läkare, sjuksköterskor och -läkemedel i öfverflöd; men du har äfven en sjukmat, som -icke en gång skulle tillbakaskickas från en rik mans sjuksäng, -ty den anses för det bästa af alla läkemedel. -</p> - -<p> -Men det är ju alldeles uppåt väggarne! skall kanske en -och annan utropa, som finner mjuka bäddar högst opassande -<a id="page-94" class="pagenum" title="94"></a> -för fattiga gubbars ömtåliga kroppar och möra stekar lika -olämpliga för fattiga gubbars svaga tand. -</p> - -<p> -Utan att behöfva beskyllas för en pjunkig filantropi, kunna -vi väl påstå, att den sjukliga ålderdomen i och för sig sjelf -är en så tryckande börda, att den visst icke behöfver någon -tillsats af hunger, köld eller annan vanvård, för att blifva -tillräckligt tung, samt att följaktligen hvar och en, som för -dess stödjande gör möjligtvis <em>för mycket</em>, har ett vida vackrare -konto hos sitt samvete och Gud än den, som, beräknande -dagportionen efter yttersta möjligheten att uppehålla ett bräckligt -lif, i stället gör <em>för litet</em>. -</p> - -<p> -Må ingen likväl föreställa sig att lätjan hör till dagordningen -på Bicêtre. Hvarje på inrättningen intaget fattighjon -har visserligen rättighet att der njuta fullständig försörjning -utan att behöfva arbeta, men för den, som der vill arbeta, -finnes både tillfälle och uppmuntran. Den person, som vill -arbeta, eger att inom inrättningen för femton sous i månaden -hyra sig ett jordområde af tre alnars längd och halfannan -alns bredd, som han ensam eger att oqvaldt besitta, så -länge han ordentligt betalar sin hyra. På denna lokal uppställer -han sin verkstad och arbetar efter bästa förmåga och -fallenhet, ty han vet, att hvad han förtjenar blir hans egen -vinst, utan att, såsom bruket är på många andra ställen, inrättningen -delar frukten af hans möda eller deröfver tillvällar -sig något slags förmynderskap. Det är ju så mycket -godt man kan få för denna vinst och hvilket naturligtvis -måste smaka bättre derför att man sjelf beredt sig det. Man -vill läsa dagens tidning, ty fast man är gammal och sjuklig, -kan det ändå vara roligt att veta hvad som händer och sker -i verlden; man vill, utom det vanliga traktamentet, ha ett -eller två glas vin och en pipa tobak, för att stödja tankekraften, -när man politiserar, jemförande det gamla med det -nya. Med ett ord, det är så många beqvämligheter, som en -styfver bredvid kan bereda en. Hvem skulle derför icke -gerna vilja hyra sin lilla lokal och hafva sin egen lilla verkstad, -hvilken, utom dessa nyss uppräknade herrligheter, skänker -förströelse, bättre helsa och gladare lynne? Den som -kan arbeta och icke vill det, anses också af de andra för en -mycket besynnerlig och anmärkningsvärd varelse, och en stor -skam är det att hafva förlorat rättigheten till egen lokal genom -uraktlåtenhet att betala sin hyra. -</p> - -<p> -<a id="page-95" class="pagenum" title="95"></a> -Så går det till i Bicêtre, och derför råkar man der en -ålderdom, som med ena foten i grafven likväl har en tacksam -leende blick för den sol, som ännu strålar så skön öfver -den åldriges sista vinterdagar. -</p> - -<p> -Armand Cambon, vederbörligen insläppt, styrde sin kosa -öfver den stora vackra gården rakt fram till den särskilda -byggnad, hvaruti befinna sig dessa små verkstäder, om hvilka -vi nyss talat. Han beträdde snart den smala stig, som delar -den lilla fabriksstaden i tvänne långa qvarter. På begge -sidor om honom sutto gubbarne vid sina arbeten, somliga hopvridande -kammar af ståltråd i alla möjliga former; andra -raspande horn, för att användas till knappar; andra åter bultande -oxsvansar, för att, sedan de blifvit så möra och lösa att de -kunde häcklas som lin, sälja dem åt tapetserare till stoppning -i madrasser; andra, såsom t. ex. den blinde skräddargubben -der, syende kläder och trädande på synålen med tillhjelp af -tungspetsen. Armand var mycket bekant på stället och lifliga -helsningar vankades också ifrån höger till venster. -</p> - -<p> -“God afton, Cambon!“ -</p> - -<p> -“Hur står det till, kära Armand?“ -</p> - -<p> -“Hur låter det i Paris?“ -</p> - -<p> -“Tidningen Réforme lägger inte fingrarne emellan.“ -</p> - -<p> -“Nå, smäller det snart?“ -</p> - -<p> -Gubbarne på Bicêtre äro ingenting mindre än konservativa. -</p> - -<p> -Armand Cambon nickade till höger och venster utan att -svara, ty han såg sin far, hvars verkstad var längst bort, -resa sig upp från sin stol, i tydlig afsigt att möta sonen, -och detta ville denne förekomma. Den som såg den äldre -Cambon sitta, såg hans friska, vackra hufvud på en jättes -skuldror, skulle ej kunnat begripa huru han kunde vara på -Bicêtre. Men såg man honom stå eller gå, då begrep man -det nog, ty den äldre Cambon, som icke hade en enda rynka -på sin panna eller ett enda hvitt hårstrå på sin femtioåriga -hjessa, hade, i stället för de ben, som naturen en gång gifvit -honom, men dem en kanonkula i 1830 års revolution, -borttagit, tvänne af trä och dem han gifvit sig sjelf. -</p> - -<p> -Dessa ben vitnade om mycken konstfärdighet, men så -hade också han, som gick på dem, före besagde revolution -varit verkmästare på en större mekanisk fabrik. I egenskap -af krympling intogs han på Bicêtre, hvarigenom det också -blef honom möjligt att använda den lilla sparpenning, han -genom sitt förra arbete förvärfvat sig, till sin sons uppfostran. -<a id="page-96" class="pagenum" title="96"></a> -På Bicêtre förfärdigade barrikad-invaliden ringar, berlocker, -urnycklar och kedjor af den renaste messing, han kunde -komma öfver, hade god afsättning och ganska mycken förtjenst, -så att det helt säkert icke skulle hafva dröjt länge -förrän han haft en ny sparpenning, så framt han icke ansett -sig böra göra allt för att utveckla och förädla sin Armands -goda själsanlag, under det att Hvita Björnen åtog sig utvecklingen -och stärkandet af kroppskrafterna. -</p> - -<p> -Armand var ganska läraktig, det förstås. Han skref -och räknade, läste historia och geografi och, efter det bör -kunna smickra oss svenskar att höra det, vilja vi blott nämna, -att han visste, hvad icke alla fransmän veta, nämligen att -Sverige icke är detsamma som Schweiz och att Stockholm, -men icke Köpenhamn, är hufvudstaden i Sverige, hvilket -land han för öfrigt omfattade med samma varma intresse som -alla andra fransmän, och om han, såsom vi skulle förmoda, -hyste något varmare, så härledde sig detta hvarken från geografien -eller historien. Den äldre Cambon hade bestämt den -yngre för guldsmeds-yrket, men som han ville se dennes -namn en dag lysa vid sidan af Benvenuto Cellini’s, så lät han -honom äfven lära sig rita och det till och med efter lefvande -modeller. Armand gjorde också ovanliga framsteg och var -redan ansedd såsom en af de skickligaste guld- och silfverarbetare -i Paris. Han dref i begge dessa ädla metaller de -ypperligaste konststycken och var lifligt eftersökt af alla affärsmän -i den vägen. Det var först mot slutet af 1847 som -han, i likhet med så många andra arbetare, saknade arbete, -ty som ingen hade lust eller råd att köpa något, så lönade -det icke heller mödan att tillverka något. Armand hjelpte derför -sin fader med messingskedjorna och sålde dem äfven, såsom vi -redan känna, på gatorna och torgen. Vi hafva hört honom -tala för varan med denna svada, som är fransmannen så -egen, men förefaller oss tröga svenskar såsom ett skråderi. -Armand uppblandade sitt prat med många sidohugg åt styrelsen, -hvilket vi jemväl hört, hvaraf man skulle kunna tro, -att han talade lika mycket i den revolutionära propagandans -intresse som i faderns. Framtiden skall utvisa huruvida -denna tro är grundad. -</p> - -<p> -Detta allt kan Armand Cambon, och det är visst icke -mycket för hjelten i en roman. Bättre hade kanske varit, -om han kunnat förstöra guld- och silfverskålar, i stället för -<a id="page-97" class="pagenum" title="97"></a> -att göra dem, såsom fallet vanligtvis är med många hjeltar. -Det enda, och hvarigenom han liknar dem, är att han för -närvarande icke har något att göra, och det bör någorlunda -kunna trösta de mest romantiska af våra läsare. Man kan -således vänta af honom en hel mängd äfventyr, emedan han -dertill har den allra bästa tid. Han har redan haft ett par -sådana, såsom vi redan känna, och får han lefva, skola flere -icke saknas. För närvarande är han sysselsatt med att föra -fadern tillbaka till dess stol, ty han vill att fadern skall hushålla -med de benfragmenter, som kanonkulan lemnat qvar. -Armand är en värdig son och han älskar sin far framför -allt i verlden. Hittintills har han icke haft något annat att -älska, ty af sin mor har han blott det dunkla minnet af en -qvinna, som ena stunden lufvade honom rätt eftertryckligt -och den andra kysste bort tårarne ur hans ögon, när han -för mycket grät. -</p> - -<p> -Dock, han har af sin mor äfven ett annat minne, en -bön, som hon lärt honom och den han sedan hvarje afton -upprepat, ehuru han på många år icke visste hvad den betydde, -ty den var på ett språk, lika främmande för honom -som för alla andra fransmän. Bönen är: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Gud, som hafver barnen kär,</p> - <p class="verse">Se till mig, som liten är!</p> - <p class="verse">Hvart min väg och lycka vänder,</p> - <p class="verse">Står dock allt i dina händer.“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Såsom nyss nämndes, brukade han hvarje afton, innan -han somnade, läsa denna bön ur sitt minne, ehuru med en -brytning, som gjorde, att en svensk, som hört honom, knappast -skulle hafva igenkänt sin första och derför mest oförgätliga -bön från barndomens och oskuldens tid. Men Armand, -som icke förstod det allra minsta deraf, läste den dock -med djupaste andakt, ty han hade funnit, att han allra ljufvast -inslumrade efter den och att han i drömmen vanligen -återsåg sin mor, hvilken talade med honom på samma främmande -språk som bönens, men hvilken han då alltid så väl -och innerligt förstod. -</p> - -<p> -Måtte likväl ingen spefågel tillvita oss den egenkära förmodan, -att man i himmelen hellre talar svenska än franska! -</p> - -<p> -Armand Cambon var, såsom vi af allt detta finna, fransman -<a id="page-98" class="pagenum" title="98"></a> -till fädernet och svensk till mödernet, följaktligen en son -af södern och norden. -</p> - -<p> -“Välkommen, mer än vanligt välkommen, min gosse!“ -ropade fadern, i det han ändtligen satte sig; “jag har varit -orolig för din skull ... ja, det är verkligen sannt ... mycket -orolig, min käre Armand!“ -</p> - -<p> -“Hur då, min far?“ frågade Armand ifrigt, ty han -tänkte på sina tvänne äfventyr. -</p> - -<p> -“Jag har haft en besynnerlig dröm förliden natt ... en -ganska besynnerlig dröm.“ -</p> - -<p> -“Ingenting annat än en dröm, min far?“ -</p> - -<p> -“Man bör icke oroa sig för en dröm, vill du säga ... -nåväl, jag tror icke heller mycket på drömmar, ehuru det -alltid är orätt att misstro hvad man icke bestämdt vet.“ -</p> - -<p> -“Och hvad drömde ni?“ -</p> - -<p> -“Att jag hoppade öfver Seinen, förbi Pont Neuf och -Henrik den fjerdes stod.“ -</p> - -<p> -“Hoppade öfver Seinen?“ -</p> - -<p> -“Ja, du hör nog att det bara var en dröm“, sade fadern, -småleende betraktande sina träben; “men jag tyckte att Seinen -var röd som af blod och att Henrik den fjerdes stod -var genomskinlig som en skugga ... Jag minnes också ganska -väl hvarför jag gjorde det vådliga skuttet ... Jag tyckte nämligen -att din mor, min beskedliga blåögda Marie, stod på andra -sidan floden och vinkade mig.“ -</p> - -<p> -“Och ni talade äfven med min mor?“ -</p> - -<p> -“Hon tilltalade mig, i det hon pekade på den röda floden: -“Akta, att ej vår lille Armand faller i röda floden, ty -den som faller deri, kommer aldrig till stranden“; så talade -hon, och jag hörde det så tydligt som jag nu hör dig.“ -</p> - -<p> -“Ja, det var en besynnerlig dröm.“ -</p> - -<p> -“Men detta är likväl ej hvad som mest förefaller mig -besynnerligt.“ -</p> - -<p> -“Och det är?“ -</p> - -<p> -“Att jag för många år sedan hade ungefär samma dröm -... det var natten emellan den 25 och 26 Juli 1830?“ -</p> - -<p> -“Natten mellan den 25 och 26 Juli 1830? ... natten -före Juli-revolutionen, min far!“ -</p> - -<p> -“Ja ... äfven då var Seinen röd.“ -</p> - -<p> -“Och Henrik den fjerdes stod en skugga?“ -</p> - -<p> -“Det minns jag ej ... men din mor stod äfven den gången -på samma sida och vinkade mig.“ -</p> - -<p> -<a id="page-99" class="pagenum" title="99"></a> -“Och hon sade?“ -</p> - -<p> -“Alldeles detsamma som i natt: “Akta, att icke vår lille -Armand faller i röda floden, ty den som faller deri, kommer -aldrig till stranden ...“ Dagen derefter utbröt revolutionen, -som beröfvade mig mina begge ben och satte Carl den tiondes -krona på Ludvig Filips hufvud.“ -</p> - -<p> -“Och nu tror ni att en ny revolution skall utbryta?“ -</p> - -<p> -“Jag icke blott tror det, jag är öfvertygad derom“, svarade -Cambon den äldre med låg röst; “men denna öfvertygelse -hvilar på helt annat än en dröm ... jag har haft denna -öfvertygelse länge.“ -</p> - -<p> -“Men, min stackars far!“ sade Armand, klappande -honom ömt på axeln; “ni har nu inga ben att förlora.“ -</p> - -<p> -“Men så har du i stället ett par, som äro desto bastantare -... Armand, glöm ej din mors varning!“ -</p> - -<p> -“Och hvem skall taga Ludvig Filips krona?“ frågade -Armand, nästan hviskande; “en skugga af Henrik den fjerde -kanhända? ... ingen skugga kan bära en krona ... det är slut -med konungadömet, min far!“ -</p> - -<p> -Några minuters tystnad följde derpå, hvarunder far och son -tycktes fördjupade i egna tankar, väl vetande att de hyste samma -mening, ehuru de liksom fruktade att i ord kläda en förhoppning, -som utgångens verklighet kunde komma på skam. -</p> - -<p> -“Hvem skall anföra er?“ frågade slutligen fadern i fortfarande -låg ton; “hvar hafven I er Lafayette?“ -</p> - -<p> -“Vi hafva ingen Lafayette som <em>anför</em>“, svarade Armand, -“men också ingen Lafayette som <em>råder</em> ... ingen Lafayette, som -midt ibland troféerna af folkets seger omfamnar en prins -och ropar: “se här den bästa ibland republiker!“ ... nej, min -far, det hafva vi lyckligtvis ej.“ -</p> - -<p> -“Tyst! ... Men ett ord med anledning af min dröm ... -När var du sist i Faubourg du Temple?“ -</p> - -<p> -“I förgår.“ -</p> - -<p> -“Hvem presiderade?“ -</p> - -<p> -“Monsieur Albert.“ -</p> - -<p> -“Godt hufvud ... lätt för att tala ... tänker mycket för -andra ... dock mest för sig sjelf ... Lyssna gerna till hans -ord, men låt ej för mycket hänföra dig af hvad han säger -... Bjuder han dig att taga två steg, så tag dem, men så -försigtigt att du, utan att vackla, kan taga ett tillbaka ... -der ett är nog, äro alltid två för mycket ... Den som med -ett steg kan intaga och fylla en plats, misslyckas om han -<a id="page-100" class="pagenum" title="100"></a> -tager det andra, emedan det andra för antingen tillbaka -eller också bortom målet, hvilket är lika olyckligt ... Glöm -ej att det bästa alltid är fiende till det goda ... Kasta icke -bort det silfverstycke, du har i handen, derför att du ser -ett annat af guld, som du hellre vill komma åt, ty medan -du springer efter det sednare, som du kanske aldrig får, så -förlorar du det förra, som du hade ... Seinen får vara blodröd -<em>en</em> dag, men icke <em>två</em> ... förstår du mig?“ -</p> - -<p> -“Jag förstår.“ -</p> - -<p> -“Jag fruktar icke för striden, men väl för segern ... -Det är lättare att så, än skörda ... alls ingen konst att -kasta ut kornet, men ganska stor att väl berga axet ... Medan -bonden i sin enfald tröskar för halmen, äta roffåglarne -upp de spilda kornen på åkern.“ -</p> - -<p> -Armand tryckte sin faders hand. -</p> - -<p> -“Besöker aldrig Louis Blanc era sammankomster?“ -</p> - -<p> -“Understundom ... Han vågar ej komma så ofta, ty det -skulle väcka polisens uppmärksamhet.“ -</p> - -<p> -“Alberts ord äro blott ett eko af Louis Blanc’s röst ... -men när rösten ropar <em>ett</em> ord, ropar ekot två, ja tre ... Derför -sätter en förståndig menniska aldrig sitt hela förtroende -till ekot.“ -</p> - -<p> -“Och Louis Blanc?“ -</p> - -<p> -“Louis Blanc är i sin ordning ett eko af arbetets röst, -underkastadt samma lager ... Deraf finner du, min käre Armand, -hur nödvändigt det är att aldrig handla på blotta -örats kommando ... Granska noga och tänk väl för dig ... -det är ej nog att din sak är rättvis, den måste äfven vara -möjlig att verkställa ... ett enda misstag i den vägen döfvar -rättvisan för århundraden ... Den som i bösspipan lägger -mera laddning än den tål, förlorar både pipan och handen -... Se der i få ord hela historien af vår första revolution.“ -</p> - -<p> -“Jag tackar er, min far!“ -</p> - -<p> -“Ännu ett ord med afseende å samma dröm: hur talrik -är den legion, som står under ditt befäl?“ -</p> - -<p> -“Jemnt trehundra, min far.“ -</p> - -<p> -“Och du är fullkomligt säker på alla dessa trehundra?“ -</p> - -<p> -“Lika säker som på mig sjelf.“ -</p> - -<p> -“Och de äro alla vid din ålder?“ -</p> - -<p> -“Jag har strängt följt ert råd, min far ... de äro alla -vid min ålder.“ -</p> - -<p> -<a id="page-101" class="pagenum" title="101"></a> -“Bra! vid den åldern är man ej förrädare ... Ynglingen -och gubben förråda aldrig, ty den förre har allt att hoppas -af lifvet och den sednare intet ... Medelåldern är farligast, -icke blott derför att den hyser afund till den förre och förakt -för den sednare, utan derför att den funnit att mycket, -ja kanske det mesta af hvad den hoppats, icke mött honom -på den raka vägen, till följd hvaraf han tror sig böra söka -det på den krokiga ... Min son! frukta som för pesten allt som -kan drifva dina vänners inbillning öfver den gräns, som förståndet -utstakar, och predika för dem bittida och sent, att -jorden icke har något skönare än ett stadgadt förstånd under -en ungdomlig hjessa.“ -</p> - -<p> -“Jag skall ej glömma det, min far!“ -</p> - -<p> -“Och upptäcker du någon, som, en gång erinrad om öfverilningens -fara, icke bättrar sig, stryk ur hans namn ur -era rullor och stäng er dörr för hans person.“ -</p> - -<p> -“Men en utstruken vän är en farlig fiende.“ -</p> - -<p> -“Du har rätt ... Upplös derför hela legionen och förklara -att du helt och hållet uppgifvit planen ... Låt icke på något -vilkor förmå dig att stanna qvar.“ -</p> - -<p> -“Men om legionen icke upplöser sig, utan väljer en annan -anförare?“ -</p> - -<p> -“Låt den välja.“ -</p> - -<p> -“Och jag?“ -</p> - -<p> -“Du värfvar på nytt och vänder dig dervid företrädesvis -till dem af dina förra kamrater, som mest lyssnat och -följt dina råd, men undviker den eller dem, som icke gjort -det ... På detta sätt, Armand, rensar du din legion från dem, -som i annat fall förr eller sednare skulle spränga den ... du -rensar den utan att behöfva stöta någon för hufvudet.“ -</p> - -<p> -“Och de skola följa mig?“ -</p> - -<p> -“Ja, emedan de finna att du är den förståndigaste och -klokaste ... Ungdomen är i sina handlingar sällan förståndig, -men genom sin instinkt för allt, som är ädelt, drages den till -allt, som är förståndigt ... Hvar hafven I era vapen, er -ammunition?“ -</p> - -<p> -“Hos mig.“ -</p> - -<p> -“Godt! ... Och allt är väl förvaradt?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Men om, detta oaktadt, polisen skulle få väder på stället -och upptäcka det farliga förvaringsrummet?“ frågade fadern -med en bekymrad blick. -</p> - -<p> -<a id="page-102" class="pagenum" title="102"></a> -“Der står en krutfjerding i källaren och en brinnande -lykta bredvid“, svarade Armand. -</p> - -<p> -“Det vill säga?“ -</p> - -<p> -“Att trappan ned till källaren är för den oinvigde en -trappa ned i grafven.“ -</p> - -<p> -“Och du?“ -</p> - -<p> -“Jag? ... jag står vid krutfjerdingen med lyktan i hand -... det är jag, min far, som begrafver.“ -</p> - -<p> -“Och begrafves!“ mumlade Cambon den äldre med dof -röst och nedsänkt hufvud. -</p> - -<p> -“Hvad tänker ni på, min far?“ frågade ynglingen, skådande -med ömhet in i faderns ögon. -</p> - -<p> -“Jag tänker på min dröm“, svarade denne; “jag tänker -äfven på att ett hjerta här på Bicêtre skulle brista, och att -man ej lika lätt gör sig ett hjerta som ett par ben.“ -</p> - -<p> -“Men om en sådan tanke beherskade verlden, hur ginge -det väl slutligen med verlden sjelf? ... tänkte ni, min far, -på ett bristande hjerta den dagen ni förlorade era begge ben?“ -</p> - -<p> -“Ah! det är helt annat, när stormklockan ljuder från -Notre-dame“, sade barrikad-invaliden med gnistrande ögon, -“när trumhvirflarne ringla öfver gatorna likt ormar med tungor -af eld; när kanonkulorna borra sig in i barikaderna, när -Marseljäsen klingar från lefvandes och döendes läppar; när ...“ -</p> - -<p> -Cambon den äldre tystnade, ty han såg några af sina -kamrater närma sig hans verkstad. -</p> - -<p> -“Har du sålt mycket i dag?“ frågade han, ombytande -samtalsämne. -</p> - -<p> -“Ja“, svarade Cambon den yngre, i det han plockade -fram sina små paket och radade upp pengarna, icke heller -förglömmande det märkvärdiga fem-francsstycket, som naturligtvis, -ehuru af helt andra skäl, var lika märkvärdigt i faderns -ögon. -</p> - -<p> -Det är klart, att Armand icke kunde underlåta att dervid -omtala sitt första äfventyr på Bastilj-platsen och det är -lika klart att han med mer än vanlig värma skulle beskrifva -den unga flickan med de högblå ögonen. -</p> - -<p> -“Akta dig, Armand“, svarade fadern, som tyckte att -värman blef alltför brännande; “ingen har i all sin dar gjort -så dåliga affärer som kärleken, och i Frankrike är den visst -icke lyckligare än i andra länder ... Oaktadt vår sextioåriga -strid emot ståndsfördomarne, oaktadt det heter, att striden -är slutad och traktaten undertecknad till vår fördel, spelar -<a id="page-103" class="pagenum" title="103"></a> -ännu elden utåt hela linien ... Hur många gånger har du -hört, att en handtverkares son äktat en adelsmans dotter eller -att en adelsmans son gift sig med dottern till någon inom -vår klass? ... Du finner det knappast i romanerna, ty om -också någon af dessa framställer såsom möjligt ett intimt förhållande -emellan ungt folk af olika stånd, så slutar ändå vanligen -romanen med att göra borgarsonen eller borgardottern -till ett understucket barn, som igenkännes antingen af ett litet -diamant-kors, som hängt öfver lindebarnets bröst, eller af -ett broderadt vapen på lindan.“ -</p> - -<p> -Armand, förtretad på sig sjelf för den rodnad, som tidt -och ofta under faderns ord anfäktade hans kinder, var ganska -glad att hafva ett nytt äfventyr, till hvilket han kunde fly. -Han skyndade derför att, sedan han väl i faderns händer öfverantvardat -kassan för dagen, omtala, och det med mycken -utförlighet samt under många sidoslängar åt Hvita Björnen, -händelsen i Jardin des Plantes. -</p> - -<p> -Cambon den äldre lyssnade med mycken uppmärksamhet -och lät utan ringaste afbrott sin son berätta till punkt. -</p> - -<p> -“Slutligen bad han mig helsa till er, min far“, slutade -Armand, “och äfven säga er att jag räddat den lefvande -gladan.“ -</p> - -<p> -“Den lefvande gladan!“ upprepade Cambon den äldre -mycket tankfull. -</p> - -<p> -“Jag ämnade derför genast fråga er derom“, sade Armand; -“men vi kommo att tala om så mycket annat.“ -</p> - -<p> -“Simon sade dig ej namnet på detta fruntimmer?“ -</p> - -<p> -“Nej, han gjorde icke ens min af att känna det ... Men -säkert är att hon icke kände honom.“ -</p> - -<p> -“Det var, som du säger, en mycket vacker qvinna?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Högväxt?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Och af förnämt utseende?“ -</p> - -<p> -“Ja, hon syntes van att befalla och herska.“ -</p> - -<p> -“Präktig toalett naturligtvis?“ -</p> - -<p> -“Som en furstinnas.“ -</p> - -<p> -“Ja, det måste vara hon“, sade Cambon den äldre med -fortfarande tankfullhet. -</p> - -<p> -“Hvilken, min far?“ -</p> - -<p> -“Hör på hvad jag går att berätta dig.“ -</p> - -<p> -“Jag lyssnar med största nyfikenhet.“ -</p> - -<p> -<a id="page-104" class="pagenum" title="104"></a> -“Hvita Björnen har alltid varit en besynnerlig varelse“, -började Cambon den äldre; “i motsats till andra män med -jättelika kroppskrafter, har han alltid varit häftig, grälig och -färdig att hugga till för den allra minsta anledning, och likadan -som han var, när jag först lärde känna honom, är han -ännu i dag ... Nu som förr är han förstädernas skräck och -han är den ende, som förstått göra sig respekterad af polissergeanterna -och municipal-gardisterna, som gerna sett mellan -fingrarna med hans öfverdåd och hårdhändta lekar, emedan -han alltid står till deras tjenst, när frågan gäller att -spana efter tjufvar och mördare, dem han lättare än någon -annan både vädrar upp och griper ... Likväl skulle ingen -kunna påstå, att han står i polisens tjenst, emedan han för -öfrigt gör den alla möjliga förargelser ... det är blott för att -sjelf få göra hvad han vill som han understundom går polisens -vilja eller önskan till mötes ... För öfrigt är Hvita Björnen -en ärlig menniska, och fast man har mycket att anmärka -mot hans knytnäfvar, har man dock aldrig haft något att -säga om hans fingrar. Jag har, som du vet, alltid stått i godt -förhållande till Hvita Björnen och värderar honom, oaktadt -hans vilda öfverdåd.“ -</p> - -<p> -“Jag vet det, min far.“ -</p> - -<p> -“Hvita Björnen var ungefär vid din ålder, när Juli-revolutionen -utbröt“, fortfor barrikad-invaliden; “och han stred -vid min sida. Jag såg honom ensam kämpa mot sex jättar -af Carl den tiondes schweizer-garde och nedslå dem alla med -sin klubba, en af de der hiskliga klubborna, hvarmed man -drifver ihop vinfastager. Jag såg honom blöda ur flere sår -och bad honom draga sig tillbaka för att låta förbinda sig. -“Prat!“ svarade han; “ju mera blod man förlorar, desto svalare -blir man, och ju svalare man är, desto säkrare utdelar -man slagen“, och för hvarje ord bekräftade han sin sats med -ett krossadt hufvud eller ett splittradt ben. När jag stupade, -träffad af kanonkulan, var Hvita Björnen vid min sida. -Han reste upp mig och bar mig på venstra armen, under -det han fortfor att med den högra svänga sin förhärjande -klubba.“ -</p> - -<p> -“Ja, han räddade ert lif, min far!“ ropade Armand -lifligt, “och derför skall jag älska honom så länge jag lefver!“ -</p> - -<p> -“Jag har förut berättat dig, huru han förde mig ur -striden till det hus, der man amputerade mig ... Han höll i -mig under operationen, och jag minnes ganska väl huru han -<a id="page-105" class="pagenum" title="105"></a> -derunder brummade öfver den fördömda kanonkulan, som -borttagit mina ben, förnämligast af det skäl, att den hindrade -honom från att deltaga i striden. Oaktadt plågorna, kunde -jag ej underlåta att skratta åt honom, ty under brummandet -kastade han oupphörligen sina vreda blickar på mig, såsom -den egentliga orsaken till alltsammans ... Men han lemnade -mig likväl ej förrän operationen väl var försiggången.“ -</p> - -<p> -“Den förträfflige mannen!“ inföll Armand med djup -rörelse. -</p> - -<p> -“Derefter återvände han till striden och dröjde länge -borta. När han återkom, hade han blott skaftet till klubban -qvar i sin hand och syntes mycket misslynt. “Hur är det -med dig, Simon?“ frågade jag honom. “Eländigt, uselt!“ -svarade han, slängande ifrån sig skaftet; “men det är mitt -eget fel: hvarför tog jag icke med mig två klubbor! I början -gick det gudskelof ganska bra och lyckligt för mig — -jag har aldrig haft så roligt, som jag kan minnas — men -klubban sprack; det är följden af att inte ha dem af jern, -såsom jag alltid påstått: ack, hvarför tog jag inte två klubbor!“ -Emellertid måste Hvita Björnen, hvars hela kropp var -ett ofantligt sår, äfven lägga sig ned och låta förbinda sig. -Han svor öfver ödet, som gifvit menniskan ett skinn, hvilket -den minsta knappnål kan rispa upp, under det att buffeloxen -fått en hud, som trotsar muskötkulor. Slutligen föll -han i feber och yrade beständigt om buffelhud och tvänne -klubbor. -</p> - -<p> -“Ja, det är en kämpe utan like!“ inföll Armand med -blossande kinder. -</p> - -<p> -“Men denne kämpe utan like“, återtåg Cambon den äldre, -“denne jätte utan nåd och barmhertighet, denne man, -som icke en gång en klippa skulle kunna hejda, leddes likväl -i band af den svagaste hand och tämdes af det minsta -ord från en ung qvinnas läppar. -</p> - -<p> -“Af Madelone“, tillade Armand; “Madelone förmådde -allt öfver honom.“ -</p> - -<p> -“Hvad konst hon använde för att dressera denna björn, -känner jag ej, men att ingen björn så dansat efter en menniskas -pipa som Hvita Björnen gjorde efter Madelones, det -var jag ofta vitne till. Hur mången gång har jag ej sett -denna koloss stå framför den lilla fina varelsen såsom en -skolpojke framför läraren! Jag har sett honom, när Madelone -var mycket ond, ligga på knä framför henne och kyssa hennes -<a id="page-106" class="pagenum" title="106"></a> -små händer, och det med en mjukhet och artighet, som -skulle ha anstått en hofman i Ludvig den fjortondes tid. -Han vågade icke taga ett steg utan Madelones tillåtelse; han -vågade icke andas, om han fruktade att det skulle störa henne, -ty björnar andas icke som vanliga menniskor. Förstäderna -hade bort skänka Madelone en ärekrona till tacksamhet för -de många armar och ben, som hon räddat från förstörelse, -under de fyra år hon lefde tillsammans med Simon!“ -</p> - -<p> -“Men att icke Simon gifte sig med Madelone?“ anmärkte -Armand. -</p> - -<p> -“Nog ville Simon gifta sig med Madelone, men Madelone -var för klok att gifta sig med Hvita Björnen. “Det är alldeles -nödvändigt“, hörde jag henne ofta säga, “att jag står -på sådan fot med Simon, att jag hvilken stund som helst -kan lemna honom, utan att han å sin sida har någon rättighet -att återfordra mig.“ Madelone hade rätt. Blotta tanken -på att Madelone kunde öfvergifva honom, gjorde Hvita Björnen -spak som ett lamm: han skulle hellre hafva förlorat sina -begge ögon, än sin Madelone, och det ehuru Madelone nästan -dagligen grälade på honom samt till och med, enligt hvad -grannarne påstodo, uppfriskade gnabbet med en och annan -örfil af den lilla handen. Ingen må likväl förtänka Madelone -dessa örfilar, ty förmodligen hörde äfven de till dressyren.“ -</p> - -<p> -“Men, min far, hur komma vi slutligen till den lefvande -gladan?“ frågade Armand något otålig, ty det led på tiden -att han borde lemna Bicêtre. -</p> - -<p> -“Just nu kommer jag till henne“, svarade fadern. “Den -vackra Madelone hade, utom sin färdighet uti att tämja vilda -djur, derjemte en förvånande skicklighet att tvätta spetsar. -Man påstod att ingen deruti kunde öfverträffa henne. Deraf -följde naturligtvis att Madelone var eftersökt af en mängd -förnäma och rika damer, som behöfde hennes hjelp och betalte -den derför ganska rikligen. Också förtjente den snälla -Madelone rätt artigt med pengar, så att hennes rum var som -ett dockskåp och hennes garderob den täckaste man kunde -se. Hvita Björnen var icke lite stolt, när han om söndagsförmiddagarne -fick promenera i Champs-Elysées med Madelone, -som vanligtvis hade på sig sin lilla spetskantade svarta -sammetsspens och sin vackra kjortel af ljusblått taft, ty Madelone -tyckte mycket om ljusblått taft och om alla slags tafter -för resten ... Gud trösta Hvita Björnen då, om han ej gick -såsom det egnade den lycklige kavaljeren till en sådant fruntimmer, -<a id="page-107" class="pagenum" title="107"></a> -hvilket dessutom bar en mössa, så kokett och så rik -på spetsar att den kunnat tjena till skylt för Madelones yrke. -Det var nästan löjligt att se hur Hvita Björnen trippade -med sina ofantliga fötter bredvid Madelone, hvars hand alltid -hvilade på hans arm, emedan hon icke kunde räcka upp med -hela armen. Madelone trätte aldrig på Hvita Björnen, när -de voro ute, men hon hade ett eget sätt att rynka näsan, -denna näsa, hvars skönhet Hvita Björnen hela dagen om kunde -sitta och beprisa. Det är klart att Hvita Björnen icke gerna -ville se rynkor på en sådan näsa.“ -</p> - -<p> -“Men den lefvande gladan, min gode far?“ påminde Armand, -som visste att fadern alltid blef mycket ordrik, när -han talade om sin vän Hvita Björnen. -</p> - -<p> -“En dag för omkring två år sedan, under samma tid du -vistades i Lyon“, fullföljde Cambon den äldre med något alvarsammare -min, “tog Madelone sin lilla korg på armen och -gick upp i ett mycket förnämt hus: jag minnes ej gatan. -Efter att hafva genomgått en lång rad af de grannaste rum, -kom Madelone in i ett litet kabinett, ännu grannare än de -andra rummen. Midt på golfvet visade sig en ung och mycket -vacker dam i reskläder, vid hvars fötter låg en stor -race-hund af utsökt skönhet och med ovanligt stora tänder. -Den förnäma damen var mycket ond, ty hon stod på resande -fot till Italien och skulle hafva rest för en god halftimme sedan, -om hon ej nödgats vänta på hela sitt spetsförråd, som -Madelone emottagit till tvättning. Madelone, som, i likhet -med de flesta småväxta fruntimmer, var mycket kort om hufvudet, -förklarade helt oförskräckt att hon, i stället för missnöje -och klander, gjort sig förtjent både af beröm och särskildt -betalning för det hon så tidigt lemnat ifrån sig ett -gods, som hon för blott två dagar sedan emottagit. Den -förnäma damen, hvilken, i likhet med de flesta högväxta fruntimmer, -var mycket stolt af sig, gaf tigande Madelone en föraktlig -blick, hvarefter hon började mycket noga granska spetsarne.“ -</p> - -<p> -“Och sedan?“ -</p> - -<p> -“Den förnäma damen kasserade helt och hållet Madelones -tvätt och klagade bittert öfver sina dyrbara spetsar, dem -hon ansåg ohjelpligt förstörda, allt under en mängd uttryck -som måste såra den förnämsta spets-tvätterskan i Paris.“ -</p> - -<p> -“Och Madelone?“ -</p> - -<p> -“Madelones ögon blefvo först stora af förvåning och sedan -små af gnistrande vrede. I en mängd häftiga uttryck -<a id="page-108" class="pagenum" title="108"></a> -förklarade hon, att den förnäma damen icke mera förstod sig -på tvätt än hunden som låg der på mattan. Det vore utan -tvifvel en stor oartighet, om man skulle fråga en förnäm dam, -huruvida hon sjelf tvättat t. ex. den lilla spetsnäsduken hon har -i sin hand, en hand, som endast är skapad för harpans sträng, -bågens silke och älskarens läppar. Men att påstå, det hon -icke förstår sig på tvätt, är nästan ännu värre. Hon fattade -också den lilla ringklockan och började häftigt ringa, förmodligen -i afsigt att låta någon domestik kasta ut den oförskämda -tvätterskan. Men någon af domestikerna visade sig ej; kanske -voro de alla sysselsatta med anordningen för resan, så -att ingen hörde klockans ljud. Madelone, genomskådande afsigten, -blef utom sig af harm och förklarade att den förnäma -damen icke hade mera vett än hunden, som låg vid hennes -fötter. Förnäma damer sätta visserligen stort värde på -sina hundar, icke sällan anseende dem hafva mera vett än -folk i allmänhet; men som de med folk i allmänhet aldrig -mena sig sjelfva, så var det naturligt, att den högväxta damen -i reskläderna skulle bli lika utom sig af harm som den -förolämpade tvätterskan. -</p> - -<p> -“Och följden? ... Ah, jag anar den.“ -</p> - -<p> -“Den förnäma damen fortfor att ringa, utan att någon -syntes hörsamma kallelsen, under det att Madelone högljudt -skrattar åt hennes vanmäktiga raseri. Jag nämnde nyss, att -en stor race-hund låg vid den förnäma damens fötter, men -glömde att omtala det hunden redan vid första molnet på -herskarinnans panna upprest sig, slungande hotfulla blickar -och visande tänderna åt björnens älskarinna. Men hur kunde -väl björnens älskarinna eller, rättare sagdt, tämjarinna frukta -för en hunds blickar och tänder! ... Den förnäma damen förlorar -emellertid allt sitt tålamod, hela sin besinning och ger -ett tecken åt den trogna hunden.“ -</p> - -<p> -“Store gud!“ -</p> - -<p> -“Hunden kastar sig med panterns vighet på den stackars -Madelone, som ögonblickligen ligger slagen till golfvet med ansigtet -blödande ur flere sår, ty, för sent ångrande sin grymhet, -ger den förnäma damen för sent kontra-order åt sin hund.“ -</p> - -<p> -“Ah, nu förstår jag hvad han menade med den lefvande -gladan!“ sade Armand. “Arma Madelone! arme Simon!“ -</p> - -<p> -“Hvita Björnens raseri kan ej med ord beskrifvas“, återtog -Cambon den äldre; “men hur skulle han hämnas? Den -förnäma damen hade rest, efter att hafva skickat Madelone -<a id="page-109" class="pagenum" title="109"></a> -en sedel på några hundra francs till salfva på hennes blessyrer. -Hvita Björnen kastade sedeln på elden, ty han tänkte -endast på en salfva af blod. Han skulle hafva följt den förnäma -damen till verldens ända, men hur kunde han väl lemna -sin olyckliga Madelone? Hon tillfrisknade likväl den gången; -men enögd blef hon för sitt återstående lif och ett stort -djupt ärr vanstälde den vackra näsan. Ett år derefter insjuknade -ånyo Madelone, antingen af förtviflan öfver sin förlorade -skönhet eller af sorg öfver sin björns tröstlösa belägenhet, -ty han kunde aldrig glömma hvarken Madelones olycka -eller den lefvande gladan, såsom han beständigt kallade den -förnäma damen. Den gången tillfrisknade icke Madelone. -Hon dog i armarne på sin björn, som också ensam bar henne -till grafven. Han tog hennes likkista under ena armen och -bar den med samma lätthet som en vanlig menniska bär ett -barn. Efter begrafningen kom han hit och höll på att skrämma -slag på gubbarne genom sin högljudda sorg. Han tjöt -väl som tio björnar, och fåfängt bjöd jag till att trösta honom. -Han har ej kunnat trösta sig än.“ -</p> - -<p> -“Ni känner väl den förnäma damens namn?“ frågade -Armand. -</p> - -<p> -“Nej ... Hvita Björnen har aldrig velat säga mig det ... -För öfrigt bad han mig att ej för någon omtala den rätta -orsaken till Madelones olycksöde. Förmodligen hade han sin -uträkning med det. Kanske trodde han sig derigenom kunna -insöfva sitt blifvande offer i den tron att allt redan vore -glömdt, på det att hans hämnd desto säkrare skulle nå målet. -Jag är öfvertygad om att det var hon som besökte Jardin -des Plantes. Hon är då återkommen till Paris; men hon -må taga sig tillvara för Hvita Björnen, ty han är ej den som -afskräckes af ett misslyckadt försök. Han skall ej gifva sig -någon ro, förrän den förnäma damen blifvit lika tilltygad som -den stackars Madelone var. Något värre vill han henne säkert -icke.“ -</p> - -<p> -“Det går vackert an, min far! ... det var säkerligen ej -hennes mening att det skulle ta så illa.“ -</p> - -<p> -“Det tror jag också ... men man låter i alla fall bli att -reta arga hundar på folk, isynnerhet om den, som retar, är -rik eller förnäm, och den, som man retar på, är fattig och -obetydlig, ty man skall lätt kunna komma på den tanken, -att brottet härleder sig lika mycket från förakt som från -öfverilning.“ -</p> - -<p> -<a id="page-110" class="pagenum" title="110"></a> -“Hvem kan bestrida det, min far? ... Emellertid måste -man varna den hotade damen ... om man blott kände hennes -namn och hemvist.“ -</p> - -<p> -“Jag skall tala med Hvita Björnen“, försäkrade Cambon -den äldre; “envis är han, jag vet det, men jag torde väl -träffa på någon sida hos honom, som är känslig för annat -intryck än hämndens ... Men min kära Armand, det är tid -på att du går, innan man stänger ... God natt, min gosse! -Gud välsigne dig och låte dig i morgon komma åter! God -natt, mitt barn!“ -</p> - -<p> -Fadern omfamnade sin son, hvarefter denne ämnade gå. -</p> - -<p> -“Armand!“ ropade fadern efter honom. -</p> - -<p> -Cambon den yngre stannade. -</p> - -<p> -“Det kostade något på dig att lemna det der fem-francsstycket -ifrån dig“, sade fadern småleende; “det undgick icke -min uppmärksamhet, lita på det.“ -</p> - -<p> -Armand rodnade och såg förlägen ut. -</p> - -<p> -“Så tag det då, min gosse“, bjöd fadern, i det han -räckte silfvermyntet åt sin son, “tag det och göm det gerna, -i fall det kan göra dig något nöje ... Vid din ålder är det -mycket man gömmer som icke ens är värdt en franc, men -som man likväl icke skulle vilja lemna från sig för tusen.“ -</p> - -<p> -“Ack nej, behåll det, min far!“ bad Armand, skjutande -myntet tillbaka; “det der är ju så barnsligt.“ -</p> - -<p> -“Det gläder mig att du är förståndig“, yttrade Cambon -den äldre, stoppande fem-francsstycket tillbaka i sin ficka; -“men“, tillade han med blicken på den bortilande ynglingen, -“måtte det blott räcka länge!“ -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-6"> -<span class="firstline">Sjette kapitlet.</span><br /> -Spökhuset vid rue S:t-Etienne-des-Grès. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">O</span><span class="postfirstchar">fvannämnda</span> gata, som har sitt namn af en kyrka, hvilken -byggdes dervid i det nionde seklet, men grusades i det adertonde, -blef år 1846 icke blott föremål för befolkningens i -Frankrike nyfikenhet och förvåning, utan gaf äfven i alla -<a id="page-111" class="pagenum" title="111"></a> -andra länder vatten på deras qvarn, som tro på öfvernaturliga -tilldragelser, ty berättelsen om dessa öfverfördes snart -från de franska bladen till nästan alla utländska tidningar, -och författaren erinrar sig att äfven i Aftonbladet hos oss -hafva läst något derom. -</p> - -<p> -Besagda år skulle en ny gata öppnas emellan rue S:t-Etienne-des-Grès -och rue Soufflot, till hvilket ändamål arbetsfolk -ditskickades, men vid det första spadtaget i jorden -öfverraskades arbetarne af en mängd stenar, som föllo öfver -deras hufvud och äfven sårade några. -</p> - -<p> -Stenarne kommo från en liten trädgård, i hvilken fanns -ett mindre stenhus, vid den tiden bebodt af en skomakare -och hans hustru, ett mycket fattigt, men fromt och stilla -folk. Trädgården och det lilla huset undersöktes mycket -noga, utan att någon upplysning om orsaken till stenkastningen -kunde vinnas. -</p> - -<p> -Polisen, som snart fick kännedom om förhållandet, infann -sig på stället; men spöket hade lika liten respekt för -polisen som för arbetsfolket. Stenar fortforo att kastas från -samma håll. Man stälde vakt både i det lilla huset och i -den lilla trädgården, men ingenting halp. Samma stenkastning -och samma fruktlösa forskningar efter orsaken. De -som stodo utanför planket kring trädgården, sågo tydligt -huru stenarne kommo sättande derifrån högt öfver planket, -men de som stodo innanför det, sågo lika litet till stenar -som stenkastare. Hela befolkningen inom Paris, till hvars -kunskap dessa oförklarliga spökerier snart kommo, strömmade, -under loppet af flere veckor, till ifrågavarande gata, -och ingen fanns som icke hade sett någon i luften flygande -trollsten; men hvem eller hvilka som slungat dem, var och -förblef en hemlighet, som ännu ingen lyckats afslöja. -</p> - -<p> -Ingenting kan länge vara nytt i Paris, icke en gång -spökhistorier. De nyfiknes antal blef allt mindre och mindre, -och snart talade man i staden icke mera om det lilla huset -vid rue S:t-Etienne-des-Grès. Men de som egde hus i granskapet -af spökhuset, skreko jemmerligt, ty alla hyresgäster -flyttade sin väg, emedan ingen ville bo i en trakt, der tunga -stenar, helt och hållet förnekande sin natur, flögo i luften -som fåglar. -</p> - -<p> -Följaktligen stod icke allenast spökhuset med dess trädgård -öde, utan äfven fyra eller fem af de dertill gränsande -egendomarne. Detta för husvärdarne högst beklagansvärda -<a id="page-112" class="pagenum" title="112"></a> -tillstånd räckte till hösten 1847, då det ändtligen lyckades -dem att finna tvänne personer, som med mod att trotsa -spöken, förenade lust att hyresfritt bebo rymliga lokaler. -Husvärdarne skulle till och med gerna hafva betalt den eller -dem, som ville flytta till deras öfvergifna tomter, för att -derigenom småningom locka folket tillbaka. -</p> - -<p> -Den förste af de två — inga flere anmälde sig — som -åtog sig det menniskoälskande värfvet att lindra husvärdarnes -qval, var Armand Cambon, hvars djerfhet sträckte sig -ända derhän att han tog sjelfva det fruktade spökhuset i -besittning. Den andre var en prest af omkring trettio år, -med blekt ansigte och svart skägg. Denne flyttade in i det -hus, som var spökhusets trädgårdsplank närmast. Hvarför -han företrädesvis valde detta hus, som till och med var -oansenligare än sjelfva spökhuset och dertill på köpet närmast -detsamma, under det att de mera aflägsna och mera -beqvämliga egendomarne stodo lediga, kunde ingen begripa. -Dock trodde sig mången kunna härleda prestens förkärlek -för det hus, han bebodde, från dess något klosterlika arkitektur. -Man visste att både en kyrka och ett kloster fordom -funnits på denna gata, så att det visst icke vore omöjligt -att ifrågavarande hus kunde vara ett qvarstående fragment -af klostret. En prest måste alltid finna sig hemmastadd -i ett kloster, och spöken bör han mindre än någon annan -kunna frukta. Vigvatten och korstecken hafva i alla tider -varit ofelbara medel, om ej mot djefvulen, åtminstone mot -spöken och gastar. -</p> - -<p> -Men hvad som kunde förmå en så ung och vacker gosse -som Armand Cambon, hvilken dessutom icke var prest, att -taga in och bebo en så ödslig lägenhet som spökhuset i trädgården, -var vida oförklarligare. Men i Paris sysselsätter -man sig icke länge med hvad andra menniskor hafva för -sig, så att de begge enslingarne snart blefvo helt och hållet -öfverlemnade åt sig sjelfve, hvarmed de också begge tycktes -särdeles belåtna. -</p> - -<p> -Fönsterna till det rum, Cambon bebodde, vette åt den -delen af trädgården, hvartill utsigt var från fönsterna i prestens -våning. Denne kunde således utan svårighet se när -Cambon hade ljus i sin kammare, liksom Cambon kunde se -när det var upplyst hos presten. -</p> - -<p> -De begge grannarne tycktes icke vara det ringaste bekanta, -och icke gjorde de någon min af att närma sig hvarandra, -<a id="page-113" class="pagenum" title="113"></a> -för att mildra enslighetens enformighet. Kanske trodde -de icke heller så mycket på hvarandras enslighet. -</p> - -<p> -Presten, som icke sof alla nätter, borde så lätt kunna -se, huru understundom skuggorna af flere hufvud tecknade -sig på gardinerna till Cambons kammarfönster, liksom Cambon, -hvilken lika litet var någon sjusofvare, icke heller -kunde underlåta att någon gång förmärka flere hufvud bakom -prestens rullgardiner. Huruvida den ene grannen funderade -på betydelsen af så många hufvud nattetid i den andres -boning, veta vi icke, men tro dock helst, att någon fundering -hvarken från den ena eller andra sidan kom i fråga, emedan, -såsom nyss antyddes, nyfikenheten att veta sin nästas bestyr -icke är en af fransmannens hufvudsynder. Det der tillhör -i allmänhet andra mindre städer och Stockholm isynnerhet. -</p> - -<p> -Den enda folkklass, som i Paris kan beskyllas för nyfikenhet, -är polisen med dess vare sig uppenbara eller hemliga -tjensteandar; men så länge menniskor finnas att spionera -på, skall den säkert låta spöken vara i fred, och som nu -rue S:t-Etienne-des-Grès var spökenas högqvarter, så besvärades -denna gata högst sällan af polissergeanterna, hvilka -hade mer än tillräckligt att syssla med de folkrikare qvarteren -i den ofantliga staden. -</p> - -<p> -Dock är det mer än troligt, att polisen, derest den, i -likhet med oss, hade lyssnat till Cambons samtal med sin -far på Bicêtre, ögonblickligen skulle hafva hastat till spökenas -högqvarter och icke lemnat det, förr än den fått fullkomlig -reda på betydelsen af de många hufvud, som den -andlige grannen sett. Den skulle hafva upptäckt en af de -farligaste klubbar, försedd med lika många armar som vapen, -och följaktligen gjort sig ett af de lyckligaste kap en polis -någonsin kan göra. Men polisen hade icke det minsta väder -derom. Den hade visserligen både hört och sett stenar -kastas af osynliga makter, men kunde omöjligt tilltro dem -förmågan att bygga barrikader. -</p> - -<p> -Huruvida samma slags resultat kunnat vinnas hos den -andlige grannen, veta vi ej; men i allmänhet kan man taga -för gifvet, att prester icke gerna konspirera mot sådana -styrelser, som inskränka folkens frihet på samma gång de -gynna och understödja jesuiterne. -</p> - -<hr class="tb" /> - -<p class="noindent"> -<a id="page-114" class="pagenum" title="114"></a> -Det var en afton ungefär åtta dagar efter de händelser, -som de föregående kapitlen innehålla, då Armand Cambon anlände -till sitt dystra hem. Han kom ifrån sin far, ty sällan -gick någon dag förbi som han ej besökte denne. -</p> - -<p> -Han förde sin nyckel till dörrlåset för att öppna sin -kammare, då han märkte att något satte sig emot det införda -axet. Han kände naturligtvis efter och fick tag uti en helt -liten biljett, doftande af dyrbara parfymer. Inkommen i sin -kammare, tände han hastigt sitt ljus och läste följande af -en fruntimmershand på det finaste rosenpapper prydligt prentade -rader: -</p> - -<div class="letter"> -<p class="addr"> -“Monsieur Armand Cambon! -</p> - -<p> -Ett fruntimmer, som mycket intresserar sig för er, önskar -se er i morgon. Ifall ni å er sida samtycker att råka -henne, torde ni underkasta er de vilkor eller försigtighetsmått, -hon nödgats föreskrifva och dem ni, såsom en man af -heder, skall respektera. Klockan åtta i morgon afton väntar -er på Place Vendôme, norr om kolonnen, en vagn med två -hästar. En maskerad qvinlig domestik skall öppna vagnsdörren -för er och med er instiga i vagnen. Derefter och -sedan hon förbundit era ögon, hvartill ni jemväl måste beqväma -er, skall hon ledsaga er till det fruntimmer, som, -efter hvad ni bör finna, vågar mycket för att skänka er ett -möte, som mer än en dödlig skulle afundas er. Lydnad, -försigtighet och tysthet!“ -</p> - -</div> - -<p> -Biljetten saknade underskrift. -</p> - -<p> -Man behöfver icke nödvändigt ha tjuguårigt blod i sina -ådror för att blifva mer än vanligt varm af en sådan biljett. -Men Armand var konspiratör innan han blef älskare. En -konspiratör måste vara kall som is, om han också befinner -sig midt i remnan af en glödande vulkan. -</p> - -<p> -“Kan det vara en snara?“ frågade han sig sjelf; “och -om det så är, hvad är meningen dermed? ... Man vill kanske -narra mig från min bostad, för att, under min frånvaro, -anställa en undersökning ... Men om man det verkligen vill, -hvartill väl så många omständigheter? ... Jag är ju borta -största delen af dagen, så att, ifall man hade någon aning -om att ... Nej! det är ej någon polisens tjensteande som -skrifvit denna biljett ... ingen polissergeant skrifver på rosenpapper -och har så fina parfymer ... Men hvem är det då? -... Det är ett fruntimmer och ett så kalladt bättre fruntimmer -<a id="page-115" class="pagenum" title="115"></a> -till på köpet ... Jag vet endast tvänne sådana som -möjligen skulle intressera sig för mig, åtminstone blott tvänne -som kunna ha råd att begagna vagn med två hästar och -kammarjungfrur med mask för ansigtet ... Men hvem af dessa -två är det? ... Ljufva högblå ögon kunna omöjligt skrifva -en sådan biljett, men väl de svarta blixtrande, ty det är så -likt svarta ögon det der.“ (Armand hade, såsom vi höra, -en bättre tanke om de blå. Var det derför att de erinrade -om hans mor och hennes ursprung från norden?) ... “Ja, -det är min dam i Jardin des Plantes“, fortfor han, “jag är -säker på det. Jag var ej så blind, att jag icke såg hur hon -betraktade mig den der dagen, och nu är hon rörd af tacksamhet -för det jag ryckt henne ur lejonets gap ... Men bör -jag gå? ... bör jag blindt kasta mig i ett äfventyr, som kan -hafva ganska betänkliga följder? ... Men den sköna damen -har säkert haft mycket besvär att få reda på min bostad, -och detta bevisar hur angelägen hon är att råka mig och -huru gränslös hennes tacksamhet är ... Det vore derför -mycket orätt af mig att icke gå, helst hon i morgon enkom -för min skull ställer en vagn på Place Vendôme. Det der -visar mer än vanlig välvilja, det visar en erkänsla, som ... -De milda blå ögonen hafva minsann icke lagt två strån i -kors för att ... Jag börjar verkligen tro att svarta ögon äro -skyltar för mycket känsligare och ömmare hjertan ... Men -jag bör icke vara orättvis mot de blå ... Ett oskyldigt hjerta -skulle ej skicka hästar och vagn för att i skymningen hemta -en karl; skulle icke heller nyttja maskerade kammarjungfrur, -som knyta bindlar för ögonen på en ung man, och skulle, -framför allt, icke låta förstå, att den ynnest, de visa en karl, -kunde väcka afund hos mer än en dödlig ... Nej, jag bör -icke infinna mig på Place Vendôme, jag vill icke vara ett -blindt redskap för en förnäm dams nycker, jag har verkligen -mycket vigtigare saker att tänka på än att ... Men -var det icke min bestämda föresats att varna den der damen -för det försåt, som Hvita Björnen ytterligare kunde ställa -mot hennes lif eller lemmar? Om någon olycka från det -hållet hände henne, skulle icke jag med skäl förebrå mig -att ej i tid ha underrättat henne om faran? ... Ja, det är -nödvändigt att jag inställer mig, det är af högsta vigt att -jag i morgon afton klockan åtta stiger in i vagnen och låter -mina ögon förbindas, ty endast på detta sätt blir det mig -<a id="page-116" class="pagenum" title="116"></a> -möjligt att rädda den sköna okända från Madelones sorgliga -öde.“ -</p> - -<p> -Så resonerade Cambon för sig sjelf, gående af och an -i sin lilla tarfligt möblerade kammare. Hastigt spratt han -till och stannade. En helt och hållet ny tanke hade fattat -honom. Han skyndade till dörren, den han tillriglade, hvarefter -han sprang till fönstret och fälde ned rullgardinen. -Derefter drog han sängen från dess vanliga plats och stälde -den framför dörren. Vidare förde han ett skåp från dess -plats vid ena sidoväggen till fönstret, hvilket snart doldes -af samma skåp. -</p> - -<p> -Sedan dessa försigtighetsmått blifvit vidtagne, tog han -ljusstaken och närmade sig den plats, hvarpå sängen stått. -På denna plats knäföll han och lade ögonen mycket nära -till golftiljorna. Han fann snart i en fin golfspringa en -ståltråd, som med flit tycktes vara krökt och vikt öfver ena -tiljan. Varsamt vidrörde han ståltråden och rätade ut den. -Derefter petade han ned samma ståltråd, så att den icke -mera syntes. Förmodligen för att öfvertyga sig att den icke -längre fanns i springan, upptog han ur fickan en nål, hvilken -han stack ned i samma hål, som ståltråden nyss hade -fylt. Nålen gick obehindradt både ned och upp. Derefter -flyttade han sina ögon och händer till en annan tilja och -fick rätt på en nästan omärklig rigel af jern. Sedan han -vidrört denna rigel, förde han ett knifsblad ned i en springa -och bände på detta sätt upp en lucka, som fylde en så stor -öppning, att en menniska derigenom kunde stiga ned under -golfvet. -</p> - -<p> -Cambon tog ljuset och nedsteg derefter genom samma -öppning. Han befann sig nu i en källare, så låg att han -måste krypa för att kunna röra sig derinne. Han letade -efter något på stengolfvet och fick ånyo tag i samma ståltråd, -som han nyss förut skjutit ned genom golfvet. Med -mycken försigtighet efterseende att han ej med benen vidrörde -denna tråd, som tycktes sträcka sig längst bort till -slutet af källaren, kröp han i samma riktning, hållande ljuset -framför sig och alltid med ögonen fästade vid den besynnerliga -ståltråden. -</p> - -<p> -Ståltråden förlorade sig i en vägg. Denna vägg blef -också föremålet för Cambons synnerliga uppmärksamhet. Vid -skenet af ljuset upptäckte han äfven på denna vägg en liten -<a id="page-117" class="pagenum" title="117"></a> -rigel, som han vidrörde. Derefter sköt han med handen på -muren och det med den verkan, att fyra sammanfogade stenar -af murens tjocklek böjde sig inåt, beredande på detta -sätt en öppning så stor att Cambon derigenom kunde krypa, -efter att förut hafva qvarlemnat ljuset i den låga källaren. -</p> - -<p> -Cambon hade nu kommit in i en källare, ojemförligt -djupare och längre än den han nyss lemnat, samt svagt upplyst -af ett sken, som tycktes komma från djupet. Cambon, -efter att hafva gått utföre tio eller tolf trappsteg, befann -sig snart på en fuktig jordbotten. Han närmade sig det -ställe, hvarifrån ljusskenet kom, och böjde sig snart öfver -en öppen lykta, den han varsamt drog till sig och hvars -lilla glaslucka han tillsköt. Derefter undersökte han handtaget -på lyktan, vid hvilket var fästad en ståltråd, troligtvis -densamma, hvarom man nyss talat och hvilken gick -igenom begge källarne. Cambon löste oftanämnde tråd från -lyktans handtag och började derefter se sig omkring i den -underjordiska boningen. -</p> - -<p> -Nära invid det ställe, der lyktan nyss stått, stod en -fjerding. Framför denna stannade Cambon, upptagande ur -sina fickor flere små paket, som han lade i fjerdingen. Att -denna var fyld förut bevisades deraf, att de paket som Cambon -nu ditlagt, snart bildade en råga på hvad som förut -fanns i fjerdingen. Sedan Cambon sålunda tömt sina fickor, -upphöjde han lyktan och skred med samma varsamhet utefter -väggarne, vändande lyktans sken mot dem. Skenet föll -på en mängd musköter, pistoler, pikar och sablar, som dels -hängde på väggarne och dels stödde sig mot dem. -</p> - -<p> -Det var således en fullkomlig rustkammare, hvaruti -Armand Cambon befann sig. Den unge mannen tycktes -njuta vid åsynen af alla dessa dödens verktyg. Än blottade -han en sabel och gjorde några hugg i luften åt venster och -åt höger; än spände han hanen på en musköt eller pistol; -än ruskade han på jernet till en pik, för att pröfva dess -styrka. Med ett ord, han tycktes med mycken förkärlek -dröja vid denna vapenmönstring. -</p> - -<p> -Han hade redan undersökt eller profvat tolf vapen af -olika egenskap och skulle just fatta tag i det trettonde, en -bössa med dubbla pipor, då han hastigt och utan att vidröra -bössan drog handen tillbaka, vändande sina blickar mot den -mest aflägsna af källarens väggar. -</p> - -<p> -<a id="page-118" class="pagenum" title="118"></a> -“Återigen samma buller!“ mumlade han; “det är nu -säkert den fjerde aftonen jag hört det ... Hvad kan det väl -vara för ett slags rum härintill? ... Hvem kan besöka det -och hvad kan man der ha för sig?“ -</p> - -<p> -Cambon stod en lång stund tyst och öfverläggande med -sig sjelf. -</p> - -<p> -Slutligen tog han sitt parti. Han närmade sig den -vägg, hvarifrån han trott sig höra de ljud, som för fjerde -gången väckt hans uppmärksamhet och förvåning, och lade -sig ned med örat tätt intill väggen. I denna ställning förblef -han länge. -</p> - -<p> -“Det låter alldeles som om man hamrade metall“, sade -han efter en stund; “troligtvis är det derinne en källare, -liksom denna ... men hur kommer man ned till den? ... -Nedgången dertill är ej från det hus jag bebor ... Men från -hvilket då?“ -</p> - -<p> -Cambon tänkte efter att af de närmaste husen endast -ett för det närvarande var bebodt, det nämligen som var -beläget midt emot hans trädgårdsplank. En del af den -källare, hvari rustkammaren var, låg under trädgården och -det var ganska möjligt att denna källare endast genom en -mur skildes från en annan, hvilken ginge under samma trädgård -och på något sätt vore förenad med den grundval, på -hvilken det ifrågavarande bebodda huset stod. -</p> - -<p> -I detta hus bodde, som vi redan känna, äfven en annan -person, nämligen en prest, lika litet spökrädd som Armand -Cambon. -</p> - -<p> -Cambon fortfor att lyssna och han stärktes fullkomligen -i sin tro, att ljudet kom från hamrandet af metall. -</p> - -<p> -Efter en stund upphörde detta ljud, hvarpå följde några -minuters tystnad. -</p> - -<p> -Cambon bibehöll icke desto mindre sin lyssnande ställning. -Efter några minuters förlopp tyckte sig Cambon höra -ett annat ljud, liknande det som en jerndörr förorsakar, när -den upplåses, gnisslar på rostade gångjern och sedan tillslutes. -Derefter blef det tyst. -</p> - -<p> -Cambon dröjde qvar med örat intill väggen en god -qvarts timme, men tystnaden fortfor att vara oafbruten. -</p> - -<p> -“Skulle den, som nyss varit der, gått sin väg?“ frågade -sig Armand; “var det ljud, jag sist hörde, verkligen af en -jerndörr, som min hemlighetsfulle granne öppnat och igenlåst -efter sig?“ -</p> - -<p> -<a id="page-119" class="pagenum" title="119"></a> -Ytterligare en qvart stod Cambon qvar vid muren, men -ingenting vidare hördes derifrån. -</p> - -<p> -Öfvertygad således att ingen lefvande varelse för närvarande -funnes i hans granskap, tog han sig nu till att noga -undersöka sjelfva väggen, för att se huruvida de begge hvarandra -så närbelägna källarne hade någon gemensam dörr -eller lucka. Krypande på händer och fötter letade han utefter -väggen, icke lemnande någon fläck deraf ovidrörd. -</p> - -<p> -Döm då om hans förvåning, när han på muren tätt -invid marken upptäcker en rigel, alldeles lik den, som fanns -på den lucka, genom hvilken han inkommit i rustkammaren -från den lägre källaren derutanför. -</p> - -<p> -Cambon stiger upp, skyndar till vapensamlingen och väljer -sig derutur ett par små pistoler och en lång dolk. Pistolerna -stoppar han på sig, men dolken begagnar han för att -skrapa undan den jord, som hindrar rigeln att löpa. Snart -är hindret undanröjdt, och nu fattar Cambon med begge -händerna i det jernbleck, hvaruti rigeln sitter, ty det är -verkligen en lucka, också af sammanfogade stenar, som han -håller uti. -</p> - -<p> -Luckan ger icke vika, men den följer med Cambons -händer, hvarefter han genom öppningen sticker in den långa -dolken, som icke möter något motstånd. -</p> - -<p> -Han har således beredt sig ingång till den källare, -hvarifrån han hört bullret. Men det är icke nog med att -ha funnit ingången: man måste äfven undersöka hvad märkvärdigt -kan finnas derinne. -</p> - -<p> -Det är icke blott af nyfikenhet man måste göra det; -försigtigheten fordrar det äfven, ty en källare sådan som -Cambons, en källare med sådant innehåll, kan icke nog betryggas. -</p> - -<p> -Cambon är långt ifrån att känna sig glad öfver den -upptäckt han gjort. Fast mer bäfvar han för den och han -svettas af ångest vid blotta tanken på ett så farligt granskap. -</p> - -<p> -Emellertid är ej ett ögonblick att förlora. Han måste -passa på, medan den mystiske grannen är borta, ty att denne -är borta, slutar han icke allenast af tystnaden, utan äfven -af mörkret derinne. -</p> - -<p> -Men om den mystiske grannen skulle komma tillbaka, -under det att Cambon vore der, en säkerligen lika oväntad -som ovälkommen gäst, hvad mer? -</p> - -<p> -<a id="page-120" class="pagenum" title="120"></a> -Hvad annat, än en strid på lif och död emellan de -begge grannarne! -</p> - -<p> -Cambon ryste, men icke för striden, icke ens för sin -egen död. Han ryste vid den tanken, att kanske nödgas -döda en menniska, för att derigenom bevara en hemlighet, -hvars yppande bestämdt skulle medföra icke blott hans egen, -utan äfven trehundra tappra ynglingars undergång, för att -icke tala om sjelfva den sak, för hvilken man väpnat sig -och hvilken var Cambon till och med vida heligare än hans -och hans kamraters lif. -</p> - -<p> -Cambon tvekade icke länge. Han vidgade öppningen -och sköt först in lyktan. -</p> - -<p> -Derefter kröp han sjelf in. Inkrupen, var han ögonblickligen -på benen, hållande lyktan i venstra handen och -dolken i den högra, beredd att försvara sin plats eller dö. -</p> - -<p> -Men allt var tyst derinne. Ingen röst störde hans öra -och ingen arm höjde sig mot hans bröst. -</p> - -<p> -Han var allena. Så mycket bättre tid och lust hade -han att undersöka lokalen. -</p> - -<p> -Den källare, hvaruti Armand nu befann sig, var lika -hög och bred som rustkammaren, men betydligt längre och -sträckte sig, såsom Armand redan förmodat, under trädgården, -och var sålunda blott en betydligare fortsättning af den -förra källaren. -</p> - -<p> -Armand, som gått rakt fram, stötte mot en jerndörr, -hvilken, nu tillstängd utanföre, utan tvifvel var den genom -hvilken den hemlighetsfulle grannen aflägsnat sig. -</p> - -<p> -Cambon gaf sig icke tid att fundera på hvart denna -dörr ytterligare kunde leda, utan började i stället att undersöka -sidoväggarne. -</p> - -<p> -Han stötte foten mot något, som reste sig i hans väg, -och han höll lyktan deröfver. -</p> - -<p> -Hvad han dervid såg, hade han förut under sin lifstid -sett många gånger. -</p> - -<p> -Det var en flyttbar jernugn, omgifven af en mängd -deglar, alltsammans sådant som guld- och silfverarbetare använda -till de ädla metallernas nedsmältning. -</p> - -<p> -Det lyste i botten på deglarna, och Cambon hade icke -svårt för att igenkänna den ädla metallen. -</p> - -<p> -Förvånad med skäl öfver denna syn, fortsatte han sin -upptäcktsresa. -</p> - -<p> -<a id="page-121" class="pagenum" title="121"></a> -Ett rop af öfverraskning undföll hans läppar vid det -han närmade sig den andra sidoväggen, ty tätt invid denna -blänkte en verklig hög af guld och silfver. -</p> - -<p> -Hade då Cambon upptäckt en skatt? och hade kanske -denna skatt under medeltiden blifvit till förvar nedburen i -denna källare, hvilken utan tvifvel tillhört det kloster eller -den kyrka, som då funnits derofvan? -</p> - -<p> -Cambon fann visserligen att det var en skatt, och en -betydlig skatt till på köpet; men den bar visst icke någon -prägel af medeltiden. -</p> - -<p> -Det var knifvar, gafflar, grädd- och sockerskålar, dosor -och fat, armband och urkedjor m. m., men allt af så nytida -form, att Cambon, vid närmare betraktande af herrligheten, -icke kunde vara rätt säker på om ej flere af dessa -dyrbara pjeser genomgått hans egna händer och just af dem -fått den form de hade, ty, såsom vi redan hafva hört, var -Armand Cambon en utmärkt skicklig arbetare i guld och -silfver. Säkert är att Cambon igenkände flere stämplar af -de fabrikanter, som på den tiden voro mest “en vogue“. -</p> - -<p> -Detta hindrade likväl ej, att åtskilliga af pjeserna tillhörde -en äldre tid, och hvilket blott bevisade att deras egare -icke var någon ensidig beundrare af det gamla eller det nya. -</p> - -<p> -Hvad som dernäst väckte Cambons uppmärksamhet, var -att åtskilliga pjeser, oaktadt det kostbara arbete som på dem -blifvit nedlagdt, voro på ett högst skonlöst sätt hopklämda -eller hopslagna, hvaraf man skulle kunna sluta till att metallens -värde egentligen vore det som låge dess egare om -hjertat. Cambon kunde ej tillbakahålla en suck vid åsynen -af den förstöring, som gått öfver så mycket vackert i uppfinning -och så mycken möda i arbete. -</p> - -<p> -Men ögonblicket var icke rätt lämpligt för sorgliga -betraktelser öfver sättet att behandla konstarbeten i guld -och silfver. -</p> - -<p> -Det är klart att Cambon först och främst önskade svar -på dessa frågor: hvem är den lycklige egaren till allt detta -guld och silfver? och hvarför har han burit det ned i källaren? -samt slutligen, hvarför vill han smälta ned alltsammans? -</p> - -<p> -Det är en tjuf, var Cambons första svar, en tjuf som -stulit på flere ställen och sammanfört allt sitt tjufgods hit, -för att smälta ned det samt derefter under hand afyttra det. -</p> - -<p> -<a id="page-122" class="pagenum" title="122"></a> -Men, blef hans andra svar, det kan också vara någon -eller några, som, af fruktan för en stundande revolution, -gömt sin egendom i källaren, såsom man i äldre tider brukat -göra, och man vill smälta ned den, för att lättare kunna -dölja eller medföra den. -</p> - -<p> -Begge dessa fall voro lika möjliga. -</p> - -<p> -Men, i detta sednare fall, hvem var egaren? eller ifall -egaren till så mycket guld och silfver ej sjelf ville synas -— hvilket var troligt — hvem var kommissionären? -</p> - -<p> -Husen i grannskapet voro ganska anspråkslösa och några -af dem, efter hvad bekant är, så illa berygtade, till följd af -den der spökhistorien, att ingen ens hyresfritt ville bebo -dem. Det var således knappast rimligt, att någon af de -olycklige hyresvärdarne kunde för egen räkning innehafva -så mycket guld och silfver. Således var någon af dem blott -kommissionär. -</p> - -<p> -Men kommissionär kunde endast den vara, som förfogade -öfver det hus, till hvilket källaren hörde, och hvad kunde -väl detta vara för ett hus? -</p> - -<p> -Det fanns ingen närmare egendom än den hvarut presten -ensam bodde, hvartill kom, att källaren, <a id="corr-18"></a>som hvälfde -sig under trädgården, hade riktningen mot samma hus. Det -var således presten, som antingen för någon gynnares eller -något skriftebarns räkning till förvaring emottagit detta dyrbara -gods. -</p> - -<p> -Men var det väl också presten som ditfört smältugnen -och deglarna? Var det äfven han som hamrat ihop dessa -vackra dyrbara arbeten? Utan tvifvel, ty prester kunna -allt, tänkte Cambon i sin fromhet, på samma gång erinrande -sig, att han en och annan natt sett skuggorna af åtskilliga -hufvud på paterns rullgardin, hvaraf han redan förut dragit -den slutsats, att den andlige mannen icke var så allena i -verlden som han syntes vara. -</p> - -<p> -För öfrigt, hvem kunde så noga veta, om ej den andlige -mannen sjelf vore egaren till skatten? De andlige hafva -i alla tider icke blott känt flere vägar till saligheten än -andra dödlige; de hafva derjemte känt flere kanaler till förvärfvandet -af äfven det timliga goda, än mången uteslutande -verldsligt sinnad. Med ett ord, ingenting var omöjligt för -mannen af svarta rocken. -</p> - -<p> -<a id="page-123" class="pagenum" title="123"></a> -Ett var dock säkert: att egaren till skattkammaren icke -kunde vara mindre rädd om denna än Cambon var om sin -rustkammare. -</p> - -<p> -Men Cambon kunde icke tillbringa hela sin tid i denna -skattkammare eller i evighet reflektera öfver den möjlige -egaren dertill. Derför, och sedan han ånyo kastat en blick -öfver dyrbarheterna, kröp han tillbaka in i sin källare och -tillsköt derefter mycket sorgfälligt rigeln till blindluckan. Icke -nog dermed: han stötte ned i jorden framför ingången tvänne -grofva värjklingor och vände deras fästen mot samma lucka, -för att understödja rigeln och försvåra ingången, för den -händelse det kunde falla egaren till skattkammaren in att -göra ett motbesök i rustkammaren. -</p> - -<p> -Sedan detta väl var undanstökadt, fästade Cambon ståltråden -vid lyktan, hvilken med öppen lucka återstäldes på -sin plats nära fjerdingen. Derefter tog han ett af de små -paketen, som utgjorde rågan på fjerdingen, och hälde på -jorden, emellan lyktan och denne, något som liknade krutkorn. -Den som närmare betraktat fjerdingen skulle vid dess -botten hafva upptäckt ett litet hål, hvarutur några svarta -korn framtrillade, förenande sig med dem som Cambon utstrött. -Cambon, efter att än en gång öfver denna tillredelse -hafva kastat en pröfvande blick, kröp tillbaka in i den låga -källaren och passerade den, såsom förr, på fyra fötter och -alltid med ögonen på den medföljande ståltråden. När han -kommit till den första luckan förde han ståltråden med verkligen -darrhändt försigtighet genom det fina hålet på ifrågavarande -lucka samt vek dess yttersta ända öfver en af luckans -tiljor. Derefter höjde han sig på armarne upp i sin -sängkammare. Sedan han på detta sätt väl kommit upp, -tillslöt han luckan efter sig, men så omtänksamt att, om -man också ej haft för ögonen Cambons dervid något bleknande -ansigte, man likväl kunnat märka att någonting högst -vigtigt och farligt förknippade sig med oftanämnde lucka. -</p> - -<p> -Sedan dennas rigel blifvit tillskjuten, hastade Cambon -att ställa sängen öfver den samt flytta skåpet från fönstret -till dess vanliga plats vid väggen. -</p> - -<p> -Derefter, och som det var långt lidet på natten, klädde -han af sig och intog sängen. Men innan han somnade, genomläste -han åtskilliga gånger den lilla parfymerade rosenbiljetten, -som den okända sköna skickat honom, ehuru han -redan kunde den utantill. -</p> - -<p> -<a id="page-124" class="pagenum" title="124"></a> -Ändtligen släckte han ljuset och insomnade. -</p> - -<p> -Han drömde om högar af guld och silfver, så stora -som berg, och om svarta drakar, som vakade deröfver; han -drömde om barrikader, icke mindre höga, på hvilka han sjelf -stod i blod till midjan och af krutmoln omhvirflad; han -tyckte sig se en ängel, sväfvande öfver hans hufvud med -en parfymerad rosenbiljett i venstra handen och en lagerkrans -i den högra. Men ängeln, i stället för korpsvarta -lockar, hade det mjukaste bruna hår och, i stället för -nattsvarta ögon, de mildaste högblå. Slutligen tyckte han, -att någon smög sig under hans säng och ryckte upp -blindluckan, utan att först stöta ned den betydelsefulla ståltråden. -Han hörde en förfärlig knall och fann sig sjelf, -jemte det hus han bebodde, uppslungad i rymden högt öfver -Notre-Dame. -</p> - -<p> -Han vaknade och satte sig upp i sängen, torkande ångestsvetten -ur sin panna. -</p> - -<p> -“Hå! gudskelof, det var bara en dröm!“ hviskade han -och lade sig ånyo. -</p> - -<p> -Han insomnade för andra gången; men om han drömde -något mera, känna vi icke. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-7"> -<span class="firstline">Sjunde kapitlet.</span><br /> -Vendôme-platsen. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">V</span><span class="postfirstchar">endôme-platsen,</span> bildande en åttkant, eller, nogare sagdt, en -qvadrat med afskurna hörn, är i och för sig sjelf en af de -vackraste i Paris; men kronan af dess skönhet är naturligtvis -Vendôme-kolonnen, en, åtminstone hvad det yttre beträffar, -värdig medbroder till Juli-kolonnen. Vi säga: till det -yttre, ty, då Juli-kolonnen är ett lysande minne af en ärofull -frihetskamp, invigdt af segrande medborgares blod, så -är Vendôme-kolonnen deremot ett ståtligt minne af en ärofull -despotism, invigdt af segrande slafvars blod. Blodet, -<a id="page-125" class="pagenum" title="125"></a> -som invigt begge dessa olika minnen, ropar också med olika -röster från jorden. -</p> - -<p> -Platsen, som är anlagd på tomten af det fordna Vendôme-hotellet, -uppbygdt af Henrik IV åt dess son, är rik på -historiska minnen, och hvilken plats i Paris är icke det! -Den egdes och beboddes år 1720 af irländaren Law, den -på en gång mest snillrike och mest olycklige vinglare verlden -känner, och hvilken, sedan han af furstar köpt och med -ofantliga summor betalt grefskaper och markisater i nästan -hela Europa, dog såsom flykting i Venedig, fattig och förgäten. -</p> - -<p> -Der störtades, under den första stora revolutionen, från -sin piedestal Ludvig XIV:s kolossala ryttarstod, som stått -der sedan år 1699, och det i samma ögonblick Ludvig XVI -såsom fånge fördes öfver platsen för att insättas i det sorgligt -bekanta Tempeltornet. -</p> - -<p> -Der, år 1815, degraderades och dömdes till deportation -general Bonnaire, den tappre försvararen af la Place de -Condé, midt framför Vendôme-kolonnen, hvars basreliefer -framstälde flere af hans egna krigsbedrifter. -</p> - -<p> -Der spände sig, samma dag de allierade härarne intågade -i Paris, nitiske rojalister uti de linor, som, fästade kring -halsen på Napoleons staty, skulle nedrycka den från kolonnen, -och drogo af alla krafter samt svettades af hjertans -grund för den goda saken, utan att likväl på detta sätt -kunna böja den envisaste af bronshalsar. -</p> - -<p> -Sjelfva kolonnen är ett verk af Napoleon och invigdes -år 1810 för att föreviga minnet af franska härens bedrifter -under 1805 års fälttåg. Vendôme-kolonnen, i likhet med -Juli-kolonnen, helt och hållet af brons, är likväl högre än -denna sednare, eller 107 alnar, piedestalen och statyn inberäknade. -Till gjutgods användes 1,200 af fienden tagna metallkanoner. -Piedestalen, på hvars hörn fyra örnar uppehålla -guirlander af ek och lager, är på alla facerna ornerad -med troféer af alla slags vapen, fanor och militäriska drägter. -Öfver ingången till kolonnen sväfva tvänne segerns genier, -uppbärande en tafla, hvars latinska inskrift erinrar om monumentets -uppkomst. -</p> - -<p> -Sjelfva pelaren är helt och hållet ornerad med basreliefer -af ringa konstvärde, föreställande i kronologisk ordning -alla bedrifterna från början af 1805 års fälttåg ända till -fredens afslutande efter slaget vid Austerlitz. Genom en -<a id="page-126" class="pagenum" title="126"></a> -spiraltrappa, som slingrar sig inuti kolonnen, uppkommer -man till en å kapitälet hvilande balustrad, ifrån hvars midt -höjer sig en ny piedestal, som uppbär Napoleons staty. Denna -staty är likväl ej densamma som restes der 1810. -</p> - -<p> -Vi nämnde nyss, att man medelst linor sökte neddraga -den, men detta lyckades ej, ehuru rojalisterne togo både -hästar och åsnor till hjelp. Förtviflade öfver så många fruktlösa -ansträngningar, beslöto rojalisterne att underminera kolonnen, -för att genom dess fall kunna åtkomma den förhatliga -stoden. Men de segrande utlänningarne, mildare än -Bourbonernas vänner, satte sig emot denna vandalism; men -som de visst icke hade för plan att skona statyn, så hittade -de på ett annat medel att få den ned. Det hade kommit -till deras kunskap, att artisten Delaunay, som upprest bilden, -ensam besatt hemligheten för dess störtande. Delaunay ålades -derför, vid dödsstraff, att nedtaga bilden, hvilket han -också gjorde. Den stod, som sålunda störtades, förestälde -Napoleon såsom romersk kejsare; men den, som efter Julirevolutionen -eller år 1831 å nyo uppstäldes, förestälde hjelten -med den lilla trekantiga hatten samt i den drägt, han -vanligtvis brukade bära och den han gjort så ryktbar öfver -hela verlden. -</p> - -<p> -Det är klart, att denna kolonn icke allenast genom sin -betydelse, utan äfven genom sin storlek och sitt lyckliga läge -skall göra en förvånande effekt, man må betrakta den vid -dagsljus från Tuilerierna eller från boulevarden. Men den -tager sig icke heller ofördelaktigt ut, när månen från sin -mörka sammetsmjuka himmel strör sitt silfver öfver den lilla -trekantiga hatten och förklarar de kända anletsdragen af -verldens störste krigare. Också underlåter ingen, som gör -sin månskenspromenad öfver Vendôme-platsen, att lyfta sina -ögon mot den stolta bronsbilden, isynnerhet när månen smyckar -den med sitt vackraste silfver. -</p> - -<p> -Men få torde betrakta den med så mycken andakt som -Armand Cambon, hvilken, ehuru klockan ännu ej var mer -än sju, likväl redan instält sig på mötesplatsen. Cambon -såg ej blott Napoleon på kolonnen, Napoleon på höjden af -sin ära; han såg äfven Bonaparte på klippan i oceanen, der -den fjettrade kondoren led sitt straff, säkerligen mindre för -det han skakat Europas troner, än för det han, ett trolöst -barn, förrådt sin moder, republiken — för det han, af friheten -kastad till äran, bjöd äran att mörda friheten. Det -<a id="page-127" class="pagenum" title="127"></a> -var utan tvifvel något ditåt som Cambon tänkte, ty han, -som icke kunde gå förbi Juli-kolonnen utan att aftaga sin -hatt och framhviska en bön, kunde icke gerna egna sin -hyllning åt en storhet, hvars fot hvilade på grusade städer -och krossade menniskoben, och hvars hjessa bar en lager, -drypande af blod och tårar. Cambons andakt för tillfället -tillhörde uteslutande denna stora, om också förtjenta, olycka, -hvartill oceanen en gång var vitne, utan att besvara den -fjettrade kondorens klagan med annat än rytande vågor och -hånande vindar. -</p> - -<p> -Cambon vände slutligen sina ögon från kolonnen, ty det -är besvärligt att stå så der länge och titta upp till en höjd -af 107 alnar, helst när man, såsom Cambon, är klädd i hvit -stärkt halsduk med mycket styfva kragar. Det är gifvet, -att man icke kan vara barhalsad, när man är bjuden till -ett förnämt fruntimmer, och som det icke heller går an att -ha blus på sig, så är det klart att, ifall man så hafva kan, -man tager på sig en fin vacker svart frack med tillhörande -väst och pantalonger. Allt detta hade också vår hjelte, och -det var väl värre än det, han hade ett par hvita handskar -i ena frackfickan, ty hvarför skulle han väl taga dem på -sig, när klockan ej var mer än sju, liksom man ej kunde -beundra Vendôme-kolonnen utan hvita handskar. Och om -man också känner sig rörd af hvad man för tillfället ser -eller tänker på, så är det derför icke nödvändigt att upptaga -och nedskrynkla den hvita slätstrukna näsduk man har i -andra frackfickan. Man petar helt enkelt bort tåren med -fingret, ty allting är “comme il faut“ i mörkret. -</p> - -<p> -Men Armand Cambon hade utomdess något i hvardera -byxfickan, som icke är “comme il faut“, hvarken vid dagsljus -eller i mörker. Han hade nämligen i den ena en hopfälld -dolk och i den andra en terzerol med tvänne pipor, -hvardera laddad med sin lilla nätta kula. -</p> - -<p> -Det der var visst icke nipper att ha på sig, när man -går till fruntimmer; men Armand Cambon var en försigtig -general. Den anonyma biljetten, den väntande vagnen, den -maskerade kammarjungfrun och den der bindeln för ögonen, -allt detta var visserligen intressant; men det var icke rent -spel, eller åtminstone röjde det en fruktan å ena sidan, som -följaktligen kunde förutsätta fara å den andra. Tar man -sina försigtighetsmått på ena hållet, så är det klart att man -måste göra detsamma på det andra. Med ett ord, Armand -<a id="page-128" class="pagenum" title="128"></a> -fann det alls icke underligt, att han försett sig med dessa -små vapen, som äro så lätta att dölja i fredstid, men af -hvilka man kan hafva så mycken nytta, när det gäller att -försvara sig, helst mot flere fiender på en gång. -</p> - -<p> -Det är en gammal sanning, att tiden aldrig går så -långsamt som när man väntar på något angenämt. Ännu -var klockan blott en qvart till åtta, och vår hjelte hade -funnit den qvart, han redan tillbragt på Vendôme-platsen, -längre än en vanlig timme, ehuru han fördrifvit tiden med -en repetitionskurs i Napoleons historia. Emellertid marscherade -han af och an på den vackra platsen, som för ingen -del hade brist på promenerande af begge könen. -</p> - -<p> -I ett af hörnen höll en säljare af gamla manskläder ett -efter vanligheten långt och blomstrande tal för sina trådslitna -paltor inför ett auditorium af omkring tjugo personer. -Säljaren hade ett blekt och magert ansigte, men hans kropp -tycktes hafva ovanligt grofva och feta dimensioner. Vid -närmare påseende fann man dock att detta härledde sig -deraf, att säljaren hade hela sitt varulager på sig. I den -mån han sålde och blef af med sina varor, blef han sjelf -allt smalare och spensligare. Slutligen, och hvilket bevisade -att han gjort goda affärer, stod han i bara skjortan och -kalsongerna. Så rustad, aflägsnade han sig med begge händerna -fulla af mynt, under allmänhetens gapskratt. -</p> - -<p> -Armand skrattade med, men kände i detsamma att någon -i hopen stötte till hans ena sida. Han förde handen ögonblickligen -dit, der han känt stöten, och kom just lagom för -att gripa om en annan hand, i hvilken han igenkände sin -egen lilla terzerol. -</p> - -<p> -“Hvad är meningen med detta?“ frågade han den, hvilken -handen tillhörde och som tycktes vara en man tillhörande -den s. k. bättre samhällsklassen. -</p> - -<p> -“Jag ber om förlåtelse!“ stammade denne, släppande -terzerolen på gatan; “men ... men det föreföll mig besynnerligt, -att ni går på gatan med sådana saker“, tillade han, -derefter smygande sig bort. -</p> - -<p> -“Ni skulle hellre sett, att det varit en börs“, mumlade -Cambon, i det han, sjelf något förlägen, böjde sig ned och -upptog terzerolen, den han hastigt gömde hos sig. -</p> - -<p> -Han såg nog hvad det var för en figur som han varit -ute för; men han aktade sig att börja process med en ficktjuf, -<a id="page-129" class="pagenum" title="129"></a> -som, i stället för en börs, finner en laddad pistol i sin -nästas ficka. -</p> - -<p> -Nästan lika glad som ficktjufven öfver att ingen polissergeant -varit vitne till uppträdet, drog sig Cambon till en -annan sida af Vendôme-platsen med föresats att dädanefter -bättre vårda sina fickor. Han slog ånyo några slag fram -och tillbaka, finnande tiden något raskare i sitt lopp allt -ifrån den stund han fick en tjuf att fundera på. -</p> - -<p> -Händelsevis kom hans blick att falla på tvänne manspersoner, -hvilka mötte honom. Som månens sken föll på -deras ansigten, blef det mycket lätt för honom att urskilja -anletsdragen. -</p> - -<p> -Den ene var densamme som nyss, utan att sjelf vara -vapensamlare, varit nära att tillskynda spökhusets rustkammare -förlusten af en terzerol med två pipor. -</p> - -<p> -Men Cambon tyckte sig äfven igenkänna den som var -i ficktjufvens sällskap. -</p> - -<p> -Ifrågavarande person hade låg svart hatt med breda -border samt en mycket lång rock, lik den som de franska -presterne bruka. -</p> - -<p> -Cambon stannade, ansträngande sitt minne. -</p> - -<p> -Hvar hade han väl förut sett det der bleka svartskäggiga -ansigtet i förening med den der svarta långrocken? -</p> - -<p> -Hastigt, och liksom ett ljus uppgått för honom, utropade -han för sig sjelf: -</p> - -<p> -“Ah, skulle det vara han? ... nej, det är icke möjligt! -... och likväl var han så lik presten vid rue S:t-Etienne, -min granne, att jag nästan skulle kunna svära på att det -var samme person.“ -</p> - -<p> -I detsamma hördes ett tornur slå åtta. -</p> - -<p> -Armand Cambon hastade ögonblickligen åt den sidan -af Vendôme-platsen, som ligger norr om kolonnen. -</p> - -<p> -Der stod ganska ordentligt en täckt vagn med sina -två hästar och en körsven på kuskbocken. Framför den halföppna -vagnsdörren stod en qvinlig gestalt i kappa och hatt, -från hvilken sednare nedföll ett rikt veckadt flor. -</p> - -<p> -Cambon närmade sig oförskräckt detta fruntimmer, som, -förande floret något åt sidan, tycktes fixera honom med -ena ögat. -</p> - -<p> -“Monsieur! väntar ni någon?“ frågade den okända med -låg stämma. -</p> - -<p> -<a id="page-130" class="pagenum" title="130"></a> -“Ja“, svarade Armand, fruktlöst bemödande sig att genom -floret upptäcka ett ansigte, som, utom floret, till mer -än hälften var betäckt med en svart mask. -</p> - -<p> -“Hvem?“ frågade hon ånyo; “hvem väntar ni?“ -</p> - -<p> -“En vagn med två hästar, som på slaget åtta skulle -stanna norr om Vendôme-kolonnen“, svarade Cambon; “dessutom -ett maskeradt fruntimmer, som skulle bjuda mig en -plats i samma vagn.“ -</p> - -<p> -“Riktigt“, halfhviskade damen; “ni är den rätte ... -Var då god och stig in!“ -</p> - -<p> -Dervid slog hon upp vagnsdörren hel och hållen samt -gjorde en lika behaglig som begriplig rörelse med handen -åt den unge mannen. -</p> - -<p> -“Jag tackar“, komplimenterade Armand; “men ni tillåter -mig väl att först hjelpa er upp?“ -</p> - -<p> -“Ni är mycket artig“, yttrade hon, emottagande hans -framräckta hand. -</p> - -<p> -Den maskerade damen satt nu i vagnen. -</p> - -<p> -“Med er tillåtelse intager jag nu platsen vid er sida“, -sade Cambon, i det han raskt hoppade in i vagnen och satte -sig bredvid den okända. -</p> - -<p> -“Har ni varit så god och låst till vagnsdörren?“ frågade -hon. -</p> - -<p> -“Ja, men det var öfverflödigt, hör jag, ty man låser -just nu igen den utanför.“ -</p> - -<p> -“Det är kusken.“ -</p> - -<p> -“Det var en artig kusk, min nådiga!“ -</p> - -<p> -“Såå?“ -</p> - -<p> -“Nu är vagnen i kuskens händer och jag är i edra“, -sade Cambon muntert. -</p> - -<p> -“I mina?“ -</p> - -<p> -“Ja visst.“ -</p> - -<p> -“Hm, hm! ... vi få väl se.“ -</p> - -<p> -I detsamma satte sig vagnen i rörelse. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-8"> -<a id="page-131" class="pagenum" title="131"></a> -<span class="firstline">Åttonde kapitlet.</span><br /> -Den maskerade. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">V</span><span class="postfirstchar">agnshjulen</span> rullade af temligen fort; men vagnskorgen var -som en gunga. -</p> - -<p> -Cambon kunde icke erinra sig att han någonsin förut -åkt så beqvämt. Men som han icke heller förut hade åkt -i sällskap med ett maskeradt fruntimmer, så fann han sin -belägenhet högst egen och besynnerlig. Det är icke nog -med att åka beqvämt, man måste äfven, när man så vill, -kunna stanna och gå ur, hvilket Cambon icke ansåg sig -kunna göra, sedan han öfvertygat sig om att vagnsdörren -blifvit låst utanför och nyckeln till låset troligtvis gömd i -den artige kuskens ficka. -</p> - -<p> -Det beqväma och behagliga upphör att vara beqvämt -och behagligt, när man icke, allt efter som det faller en in, -kan utbyta det mot det obeqväma och obehagliga. Högsta -lycka är ingenting annat än högsta frihet. -</p> - -<p> -En suck störde Armand i hans tysta betraktelser. När -man kan sucka på sammetsklädda resårer, då står det -icke rätt till. En artig kavaljer frågar icke gerna sin dam, -hvarför hon suckar; men man kan svara på samma sätt, -och det gjorde också vår hjelte. -</p> - -<p> -Armands suck hade åtminstone den verkan, att den -löste den maskerade damens tungband, som någon stund varit -temligen hårdt tilldraget. -</p> - -<p> -“Min herre, ni har hitintills med mycken beredvillighet -underkastat er de order man gifvit“, sade hon. -</p> - -<p> -“Med mycken beredvillighet?“ upprepade Cambon; “det -tror jag nog ... Man bjuder mig på en vagn, som en prins -skulle kunna åka i; och man bjuder mig på ett sällskap, -som — jag ber er tro på mitt uppriktiga hjerta — måste -vara mycket älskvärdt, att döma af hvad jag redan sett, -eller, rättare sagdt, af hvad jag icke sett ... Det är minsann -icke många af mitt stånd, som hugnats med en sådan lycka.“ -</p> - -<p> -“Men, min Gud, jag glömmer ju alldeles bort att ...“ -</p> - -<p> -“Hvad?“ -</p> - -<p> -“Ni minnes väl en annan af föreskrifterna?“ -</p> - -<p> -<a id="page-132" class="pagenum" title="132"></a> -“Den att man skall binda för mina ögon ... hvem kan -glömma någonting så vigtigt?“ -</p> - -<p> -“Var god och tag denna duk ... Ni skall sjelf binda -den för ert ansigte.“ -</p> - -<p> -“Ni tror mig då kunna göra det lika ärligt som om ni -sjelf gjorde det?“ -</p> - -<p> -“Ja, jag tror er derom.“ -</p> - -<p> -“Men på det hela taget vet jag ej hvartill det egentligen -skall tjena ... Om meningen är, att jag ej skall se -hvart vi åka, så vet ni sjelf, huruvida jag hitintills en enda -gång gjort min af att nedfälla jalusien ... Nyfikenheten är -ej en af mina svaghetssynder.“ -</p> - -<p> -“Jag vet nog att det för närvarande är öfverflödigt ... -men efter det är bestämdt föreskrifvet, så ...“ -</p> - -<p> -“Så bör man punktligt lyda ... På det ni icke skall få -något obehag genom mig, så tager jag duken och skyndar -att fullgöra den vigtiga föreskriften.“ -</p> - -<p> -“Här ... tag.“ -</p> - -<p> -Cambon emottog den allra mjukaste parfymerade silkesduk, -hvars doft ovilkorligen erinrade om rosenbiljetten. -</p> - -<p> -“Det hade kanske icke gått så lätt för mig att lyda“, -sade Cambon, under det han band för sina ögon, “om ni -icke haft den der svarta masken för ert ansigte.“ -</p> - -<p> -“Hur då?“ -</p> - -<p> -“När jag icke får den lyckan att se ert ansigte, så gör -det mig alldeles detsamma, om jag har förbundna ögon eller -ej“, svarade Armand med en fransmans vanliga ledighet. -</p> - -<p> -“Hvilken stor artighet!“ betygade också den maskerade, -beledsagande sina ord med en ny suck. -</p> - -<p> -Cambon hade gerna velat fatta handen på den som -kunde sucka så vackert. Men det är icke rätt förståndigt -att trycka handen på domestiken, när man i perspektivet -har en möjlig handtryckning af domestikens herskarinna. -Cambon var en mycket förståndig menniska. -</p> - -<p> -En liten paus följde nu. -</p> - -<p> -“Jag nämnde nyss att jag icke är nyfiken“, bröt ändtligen -Cambon den tråkiga tystnaden, “och jag tänker icke -heller gå emot min natur ... Men utan att fela för mycket -mot mig sjelf eller gå andras granlagenhet för nära, skulle -jag kanske kunna fråga, hur det var möjligt för en obekant -att finna reda på min bostad?“ -</p> - -<p> -<a id="page-133" class="pagenum" title="133"></a> -“Ja, ni bor mycket aflägset, min herre.“ -</p> - -<p> -“Utan tvifvel.“ -</p> - -<p> -“Och hvad som än värre är, ni bor i en ohygglig trakt -af staden.“ -</p> - -<p> -“Ni menar för de der spökhistoriernas skull?“ -</p> - -<p> -“Ja, kan det finnas någon hemskare trakt än der spöken -husera?“ -</p> - -<p> -“Jag medger att spöken icke äro ett sällskap som ...“ -</p> - -<p> -“Och ni ... ni som bor i sjelfva spökhuset och i den -der trädgården ... o min Gud! ... Jag darrar ännu, när jag -tänker på att jag ...“ -</p> - -<p> -“Måste promenera öfver den hemska trädgården“, tillade -Cambon, “och sedan gå in i den icke mindre hemska korridoren, -för att träda den vackraste af biljetter in i låset på -den fulaste af dörrar ... Tro mig, jag ser tydligt hvilken -ängslan detta förorsakat er.“ -</p> - -<p> -“Man hade sökt er tvänne dagar å rad“, försäkrade den -maskerade. -</p> - -<p> -“Jaså, tvänne dagar å <a id="corr-24"></a>rad ... Hur mycket besvär har -jag ej redan förorsakat!“ -</p> - -<p> -“Men när man aldrig fann er hemma, beslöt man lemna -qvar några skrifna rader.“ -</p> - -<p> -“De mest förtjusande rader!“ utropade Cambon. -</p> - -<p> -“Jaså, dessa rader hafva då redan gjort er så lycklig?“ -frågade den maskerade, icke utan en viss sorgbundenhet i -uttrycket, den Cambon ganska lätt märkte, ty när man är -beröfvad synen, tilltager hörselns sinne i styrka. -</p> - -<p> -“Det förstås“, svarade han, “att när man får en skrifvelse -ifrån en dam ...“ -</p> - -<p> -“Som man icke känner?“ -</p> - -<p> -“Det är just deruti som det pikanta ligger ... Hvem -vet om det skulle vara lika intressant, ifall man kände -henne, ty ...“ -</p> - -<p> -Armand tystnade tvärt, ty som känseln hos honom var -lika högt uppdrifven som hörseln, så kände han ganska tydligt -huru en liten hand tryckte hans egen. -</p> - -<p> -Men Cambon aktade sig att besvara handtryckningen. -Alltid samma förstånd — alltid en son af norden. -</p> - -<p> -“Man befarade emellertid att någon annan än ni skulle -upptäcka biljetten“, tog ånyo den maskerade till ordet, utan -att längre qvarhålla sin hand på ett så otacksamt ställe. -</p> - -<p> -<a id="page-134" class="pagenum" title="134"></a> -“Ingen fara med den saken“, svarade Armand; “och -det är följden af att bo tillsammans med spöken ... Ni kan -vara säker på att ingen annan hedrar mig med besök än -den, som är tvungen dertill.“ -</p> - -<p> -“Ni skulle således icke hafva några vänner?“ frågade -den maskerade med deltagande. -</p> - -<p> -“Det vore mycket otacksamt af mig att påstå sådant -... men hvad betyder väl vänskapen för de dödlige mot -fruktan för de odödlige?“ -</p> - -<p> -“Ni har då endast spökrädda vänner?“ -</p> - -<p> -“Jag vet åtminstone en, som icke är spökrädd.“ -</p> - -<p> -“Och det är?“ -</p> - -<p> -“Den, som under min bortovaro hade mod att sticka -biljetten i låset.“ -</p> - -<p> -“Ah, ni anser då mig för er vän?“ frågade den maskerade -med en viss liflighet. -</p> - -<p> -“Det var då verkligen ni?“ -</p> - -<p> -“Ja, min herre!“ -</p> - -<p> -“Men ni skulle icke vilja säga mig, huru ni bar er åt -för att få reda på min aflägsna och dystra bostad?“ -</p> - -<p> -“Ingenting är omöjligt för oss fruntimmer.“ -</p> - -<p> -I detsamma stannade vagnen. -</p> - -<p> -“Vi äro vid målet eller hur?“ frågade Armand. -</p> - -<p> -“Ja, min herre.“ -</p> - -<p> -“Och hvad bör jag nu göra?“ -</p> - -<p> -“Stiga ur vagnen, naturligtvis.“ -</p> - -<p> -“Och sedan?“ -</p> - -<p> -“Låta mig ledsaga er.“ -</p> - -<p> -“Och bindeln?“ -</p> - -<p> -“Låter ni sitta qvar.“ -</p> - -<p> -“Tilldess?“ -</p> - -<p> -“Man ber er aftaga den.“ -</p> - -<p> -Nu hörde Armand vagnsdörren öppnas utifrån. -</p> - -<p> -“Behagar ni räcka mig er hand?“ frågade den maskerade. -</p> - -<p> -“Aha, ni har redan stigit ur“, svarade Cambon, räckande -fram sin hand, som ögonblickligen fattades af en annan. -</p> - -<p> -“Så der ja ... nu är ni på marken.“ -</p> - -<p> -“Jag tackar er på det förbindligaste ... Den fördömda -bindeln, som nödgar mig att så besvära ett fruntimmer!“ -</p> - -<p> -“Bekymra er icke om det, utan var god och följ mig.“ -</p> - -<p> -<a id="page-135" class="pagenum" title="135"></a> -“Jag följer ... icke ett barn en gång skall vara lättare -att leda än jag ... Jag trotsar er att finna en karl, som mera -blindt följer era befallningar.“ -</p> - -<p> -Armand Cambon, ledd af den lilla handen, skred framåt -med den försigtighet, som anstår en blind. -</p> - -<p> -“Nu äro vi framför en trappa“, tillkännagaf ledsagerskan. -</p> - -<p> -“Mycket lång?“ -</p> - -<p> -“Blott fyra steg ... den leder till en trädgård.“ -</p> - -<p> -“Vi äro således nu i trädgården?“ frågade Armand, -sedan han tagit de fyra stegen. -</p> - -<p> -“Ja, och låtom oss gå vidare.“ -</p> - -<p> -Armand, under det han framskred, hörde en lätt vind -leka med trädens qvistar. -</p> - -<p> -“Vi komma här till en liten bro“, meddelade hans följeslagarinna. -</p> - -<p> -“Jaså, en liten bro ... de der små broarna äro för näpna -... Hvart bär denna?“ -</p> - -<p> -“Öfver en damm.“ -</p> - -<p> -“Och i dammen simma svanor ... det här blir allt mer -och mer romantiskt.“ -</p> - -<p> -“Ni tycker då mycket om svanor?“ -</p> - -<p> -“Om jag tycker om svanor? ... ack, min Gud! jag är -alldeles förtjust i svanor ... Men hvart bär det nu?“ -</p> - -<p> -“Vi befinna oss vid en annan trappa.“ -</p> - -<p> -“Jaså, det är mycket trappor i denna trädgård.“ -</p> - -<p> -“Men denna bär nedåt.“ -</p> - -<p> -“Bär den nedåt? ... det är följden af att ha trappor -som bära uppåt.“ -</p> - -<p> -“Stig försigtigt!“ -</p> - -<p> -“Denna trädgård tycks ej vara anlagd för blinda att -promenera uti.“ -</p> - -<p> -“Troligtvis.“ -</p> - -<p> -“Det är väl också för första gången som en blind vandrar -här?“ -</p> - -<p> -“Ni tror det?“ frågade ledsagerskan med en röst, som -föreföll Cambon något ironisk. -</p> - -<p> -“Aha! det skulle således icke vara första gången“, anmärkte -denne ... “i sanning, min nådiga, ni leder den blinde -med en skicklighet, som röjer både öfning och vana.“ -</p> - -<p> -“Min herre!“ -</p> - -<p> -<a id="page-136" class="pagenum" title="136"></a> -“Tusen gånger om förlåtelse! ... Men hvar äro vi nu? -... Vid en ny trappa, förmodar jag.“ -</p> - -<p> -“Ni förmodar alldeles riktigt ... Men den leder uppåt -och är mycket lång.“ -</p> - -<p> -“Vi komma således upp i ett hus?“ -</p> - -<p> -“Ja, monsieur.“ -</p> - -<p> -“Det var präktiga trappsteg, breda och refflade, som i -ett palats.“ -</p> - -<p> -“Det är också ett palats.“ -</p> - -<p> -“Så mycket bättre.“ -</p> - -<p> -“Hvarför så mycket bättre?“ -</p> - -<p> -“Emedan förnäma damer vanligtvis bo i palatser.“ -</p> - -<p> -“Ni längtar då mycket efter förnäma damer?“ frågade -ledsagarinnan med samma sorgbundenhet som i vagnen. -</p> - -<p> -“Ja, i fall de hysa samma deltagande för fattigt folk i -allmänhet som för mig.“ -</p> - -<p> -“Deltagande, säger ni?“ -</p> - -<p> -“Ja visst ... är det ej deltagande att hemta en fattig -arbetare i vagn och att ...“ -</p> - -<p> -“Binda för hans ögon.“ -</p> - -<p> -“Det bevisar ett deltagande, som vill vara inkognito, -ett deltagande utan anspråk på tacksamhet eller vedergällning.“ -</p> - -<p> -“Ha ha!“ -</p> - -<p> -“Ni finner det lustigt, tror jag!“ -</p> - -<p> -“Tyst, min herre, tyst!“ -</p> - -<p> -“Det är då icke nog med att vara blind ... ni begär -äfven att jag skall vara stum.“ -</p> - -<p> -“Ja ... vi komma till en dörr.“ -</p> - -<p> -“Och genom dörren in i ett rum ... det der är ju i sin -fullkomliga ordning.“ -</p> - -<p> -Armand hörde sin ledsagarinna sätta en nyckel i låset -och upplåsa det. -</p> - -<p> -“Följ nu noga efter mig“, bad hon med svag röst. -</p> - -<p> -“Jag följer“, svarade Armand lika sakta och lät sig -föras af samma hand, som han under promenaden mer än -en gång känt darra i sin, utan att han kunde förklara -orsaken. -</p> - -<p> -Armand, som städse känt mycket deltagande för darrande -fruntimmer, kunde omöjligt underlåta att gifva sin -ledsagerska en trösterik handtryckning, ty han var äfven -en son af södern. Hans goda hjerta blef också belönadt, -<a id="page-137" class="pagenum" title="137"></a> -ty han tyckte att den maskerades ansigte glädjestrålade genom -masken. -</p> - -<p> -Det dröjde icke länge förrän man ånyo stötte på en dörr. -</p> - -<p> -“Nu äro vi vid målet“, hviskade den maskerade till -den blinde. -</p> - -<p> -“Så mycket bättre“, försäkrade denne; “jag är verkligen -mätt på att leka blind.“ -</p> - -<p> -“När ni väl inkommit i nästa rum“, sade den maskerade, -“är ni god och stannar på det ställe, der jag lemnar -er.“ -</p> - -<p> -“Ni tänker då lemna mig?“ -</p> - -<p> -“Ja, min herre“, svarade hon med detta sorgliga uttryck, -som redan förut väckt Cambons uppmärksamhet och -som så väl öfverensstämde med den lilla handens darrning. -</p> - -<p> -“Och hvad återstår mig sedan?“ frågade Armand. -</p> - -<p> -“Endast att vänta tilldess man ber er aftaga bindeln“, -svarade hon. -</p> - -<p> -“Och ni är säker på att man skall bedja mig derom?“ -</p> - -<p> -“Visst skall man bedja er aftaga bindeln.“ -</p> - -<p> -“Men hvem skall bedja mig?“ -</p> - -<p> -“Gif er till tåls ... det får ni nog se ... Kom nu, -monsieur!“ -</p> - -<p> -Det der “kom nu, monsieur!“ lät verkligen så jämmerligt, -att Armand verkligen kände sig underlig till mods. -</p> - -<p> -“Den der damen maskerar icke blott sitt ansigte“, tänkte -han, “utan äfven en känsla, som hon ej är mäktig.“ -</p> - -<p> -Emellertid fick han icke lång tid på sig att tänka, ty -han kände sina begge fötter gunga på en elastisk matta, under -det hans sinnen nästan rusades af de paradisiska vällukterna -omkring honom. -</p> - -<p> -“Glöm ej att bibehålla bindeln tilldess man befaller er -att aftaga den“, tillsade högt hans följeslagarinna, men denna -gång med en röst, som genom sitt uttryck af kall likgiltighet -stack betydligt af emot den förra tonarten både under -åkningen och promenaden. -</p> - -<p> -Armand hörde henne aflägsna sig, han hörde en dörr -öppnas och tillslutas. Derefter blef det tyst som i en graf. -</p> - -<p> -Armand stod orörlig på den plats, der han blifvit stäld, -stum och med sin bindel för ögonen. Ännu bad honom -ingen aftaga den. Hur länge borde han förblifva i denna -ställning? -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-9"> -<a id="page-138" class="pagenum" title="138"></a> -<span class="firstline">Nionde kapitlet.</span><br /> -Från Nord till Söder. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">D</span><span class="postfirstchar">et</span> orörliga blinda tillståndet blef emellertid mycket pinsamt -för den unge mannen, helst de starka parfymerna och -den qväfvande hettan i rummet uppdrefvo blodet till hans -hufvud. -</p> - -<p> -Det var derför nära att han vändt sig till ställets -okända guddom, för att begära sina ögon åter, då en röst -helt nära honom och klar som ett klockljud yttrade följande: -</p> - -<p> -“Ni är en verklig riddare, unge man! ... utan att känna -er dam lyder ni blindt hennes befallningar ... Men ni är -pröfvad nog, och jag tillåter er att aftaga bindeln.“ -</p> - -<p> -Armand var ej sen att hörsamma denna befallning. -Men den förvirring, som vällukterna, hettan och bindeln -nyss tillskyndat honom, var ett intet emot den berusande -öfverraskning, hvilken bemäktigade sig hans hjerna vid den -syn, som nu mötte hans stirrande ögon. -</p> - -<p> -Han befann sig midt i skötet af den utsöktaste österländska -prakt; men speglar, kronglas, väggens sidentapet och -mattans broderier fördunklades af den tafla, han hade framför -sig, och så nära ... så lycksaligt eller olycksaligt nära. -</p> - -<p> -Midt framför honom och på icke mera än två alnars -afstånd höjde sig en mycket låg, men mycket bred soffa af -purpurschagg med små inväfda guldblommor, på hvars svällande -kuddar i halfhvilande ställning visade sig den förtrollande -gestalten af en ung qvinna i en drägt af svallande -spetsar och hvars hals och halfblottade barm genom sin -yppighet och bländande hvithet kunde förrycka äfven en son -af norden. -</p> - -<p> -Den skönas nacke var omsluten af en fin hvit mössa, -hvars rikt veckade blonder helt och hållet betäckte hårfästet, -afundsjukt döljande hvarje lock, liksom behöfdes ej -denna del af de qvinliga behagen för att vinna segrar. Men -det var icke blott håret som hon ansett sig böra betäcka: -äfven ögonen, näsan och öfre halfvan af kindbenen doldes -under en halfmask af svart silkessammet. Således hade den -mönstrande blicken endast pannan, munnen och hakan med -<a id="page-139" class="pagenum" title="139"></a> -deras närmaste omgifningar att njuta af; men man kunde -verkligen vara belåten med hvad man redan såg, emedan -hvart och ett af de synliga partierna kunnat ensamt vara -nog för mången annan qvinnas behagsjuka. -</p> - -<p> -Hvad som dessutom och i sin mån bidrog att förvirra -sonen af södern voro de små högvristade, i guldbroderade -tofflor infattade fötterna, hvilka lågo i kors öfver hvarandra -på en nedanför soffan stående pall, öfverdragen med hvit -atlas och garnerad med silfverfransar, samt de mjällhvita, -glänsande händerna, af hvilka den ena understödde den något -bakåtlutande nacken, under det att den andra hängde ned -öfver soffkanten, liksom den nyss blifvit neddragen af en -tillbedjande älskares läppar, men dröjde qvar derför att den -ännu icke blifvit tillbedd nog. -</p> - -<p> -Men hvad som framför allt utgjorde, att vi så må uttrycka -oss, diademet på denna qvinnas tjusningsmakt var de -tvänne blixtar, som oupphörligen slungades fram ur sammetsmaskens -tvänne ögonhålor. Det var en farlig allt nedslående -eld, farligare kanske derför att den kom från ett batteri, -som var maskeradt. -</p> - -<p> -Sirenen tycktes njuta af den unge mannens förlägenhet -och förvirring. -</p> - -<p> -“Ack, hvilket vackert barn!“ sade hon för sig sjelf; -“han rodnar som en flicka ... men det klär honom oändligt -... Den qvinna, som i en kyss fångar upp denna rodnad, -måste få läppar af purpur, om de också förut varit bleka -som snö ... och den qvinna, som förut har nog af purpur, -måste få läppar af eld.“ -</p> - -<p> -“Monsieur!“ yttrade hon högt, “ni kommer från den -mörka aftonen och ni har nyss varit insvept i bindelns natt -... ni inträder hastigt i ett rikt upplyst rum och låter bindeln -falla ... hvad är då naturligare än att era ögon förbländas -och era sinnen förvirras? ... Men tag plats i fåtöljen -bredvid divanen här, så framt ni är för blyg att sätta er -på pallen bredvid mina fötter ... Ni blir på detta sätt fri -från ljuskronans skimmer, som plågar er, och får i stället -framför er mitt ansigte eller, rättare sagdt, min mask, som -icke bör kunna vara farlig. Tag plats här, stackars gosse!“ -</p> - -<p> -Armand Cambon rörde sig ej ur stället. -</p> - -<p> -“Nej, madame!“ sade han; “det är ej det tvära ombytet -från aftonens mörker och bindelns natt till era rika -kronors ljus, som slagit mig med förvirring och förvåning -<a id="page-140" class="pagenum" title="140"></a> -... det är ni sjelf, madame, det är er oförlikneliga skönhet, -som bragt mig från mig sjelf, och likväl ... likväl ...“ -</p> - -<p> -“Men hvarför sätter ni er ej, min vän?“ frågade den -sköna; “hvarför afbryter ni den der nätta komplimangen till -mig med det der tråkiga: likväl, likväl?“ -</p> - -<p> -“Jag tänkte på att jag i afton upplefvat det underligaste -äfventyr i hela mitt lif“, sade Armand. -</p> - -<p> -“Ni har icke lefvat länge än, unge man! ... men hvad -är det då ni finner så underligt?“ -</p> - -<p> -“Det är ju en maskerad från början till slut“, svarade -sonen af norden, ändtligen bemannande sig. -</p> - -<p> -“Aha, ni tycker icke om svarta masker, min herre! ... -Men huru kan ni tala om slutet? Är ni mäktig än att -bedöma slutet?“ tillade hon med det mest förföriska leende, -som någonsin beherskat en qvinnas mun. -</p> - -<p> -“Den som förde mig hit, var maskerad ... den som jag -kommer till, är maskerad“, fortfor Cambon i sin envishet. -</p> - -<p> -“Vid Gud!“ utbrast damen, resande sig häftigt upp från -sin halfliggande ställning, “jag tror nästan att ni alvarsamt -fordrar en förklaring af mig! ... Men“, tillade hon något -saktmodigare, “ni är ett barn, alldeles obekant med verlden -... jag måste väl lära er, jag ... Men låt mig icke för fjerde -gången be er sitta!“ -</p> - -<p> -Hon gjorde dervid en rörelse med handen mot stolen. -Denna rörelse var oemotståndlig. Cambon satte sig. -</p> - -<p> -“O himmel, hvad är det jag ser!“ utbrast masken, stirrande -på en af Cambons fickor. -</p> - -<p> -Saken var den, att, vid det Armand tog plats i den -anvista fåtöljen, kom af en händelse kolfven till hans dubbel-terzerol -att framsticka. -</p> - -<p> -“Ni har vapen på er! Ni nästan skrämmer mig!“ fortfor -hon, fixerande något misstänksamt sin gäst. -</p> - -<p> -Stammande och rodnande förklarade Cambon, att i en -tid, då partierna stodo nästan väpnade mot hvarandra, hade -han, färdig att öfverlemna sig åt ett äfventyr, hvars verkliga -natur han icke bestämdt kunde känna, beväpnat sig för -att, i händelse af anfall, icke sakna medel till försvar. -</p> - -<p> -“Sådan barnslighet!“ inföll den sköna; “gif mig er -terzerol!“ -</p> - -<p> -“Jag bör underrätta er att den är laddad och följaktligen -vådlig att handtera af en ovan hand.“ -</p> - -<p> -<a id="page-141" class="pagenum" title="141"></a> -“Så lägg bort den då, lägg den på bordet der! ... -Amors koger är ej gjordt för terzeroler.“ -</p> - -<p> -Cambon lade vapnet på bordet och återtog derefter sin -plats i fåtöljen. -</p> - -<p> -“Ifrån första stunden jag såg er“, började sirenen, “föreföll -det mig som om ni icke tillhörde den klass er blus tillkännagaf ... -Hvem vet så noga hvad slags notabilitet ni kan -vara! ... Antingen är ni en röfvaranförare, från Gud vete -hvilka skogar, eller ock en prins på sidolinien ... ni vet att -vi ha god tillgång på sådana slags prinsar ... är det ej till -exempel allmänt bekant att Emile Girardin kunde kalla Ludvig -Filip för onkel och att redaktören af “La Presse“ skulle -kunna kyssa vår dygdiga prinsessa Adelaïde på hand och -ropa: Min mor, min ömma mor! gif mig ett rike, i stället -för en tidning, att styra!“ -</p> - -<p> -“Ah, ni är legitimist, madame!“ sade Cambon; “jag -kom med bindel för ögonen till en skön dam, hvars namn -jag ej har den äran att känna ... Låt mig också gå härifrån -med samma bindel, och jag skall ändå kunna säga, att jag -tillbragt denna afton i S:t-Germain.“ -</p> - -<p> -“Ni är mindre barn än jag trodde“, anmärkte damen -leende; “men hvaraf sluter ni till att jag är legitimist?“ -</p> - -<p> -“För några år sedan bar jag, på min principals anmodan, -en silfver-servis till en rik dam, som bodde vid Chaussée -d’Antin. Hon berättade mig, att grefven af Chambord, legitimisternes -pretendent, hvarken var son till hertigen af -Berry eller dess gemål, utan helt enkelt sonen till deras -kusk, och att hertiginnan, som sex veckor efter hertigens -mord föregafs vara i välsignadt tillstånd, upptagit detta barn -såsom hennes och hertigens eget, för att derigenom beröfva -republikanerne eller orleanisterne frukten af deras förmenta -stämplingar mot Bourbonska dynastien.“ -</p> - -<p> -“Hvilken nedrig osanning!“ ropade damen häftigt; -“men det är icke första gången jag hört den.“ -</p> - -<p> -“Det tror jag också, ty historien är mycket gammal, -och man har till och med skrifvit volymer derom ... Men vet -ni hvad jag svarade den rika damen i Chaussée d’Antin?“ -</p> - -<p> -“Ni tillrättavisade henne skarpt, icke sant?“ -</p> - -<p> -“Nej, jag sade till henne blott dessa ord: Ni är orleanist! -... och jag sade det af samma skäl som jag nyss sade -till er: Ni är legitimist!“ -</p> - -<p> -<a id="page-142" class="pagenum" title="142"></a> -“Och ni är diplomat, min herre! ... Men till hvilken -af de begge historierna sätter ni det största förtroendet, om -jag får fråga?“ -</p> - -<p> -“Madame, jag är republikan!“ svarade Cambon med -värma; “jag bekymrar mig föga om de skandaler, som den -ena kungliga grenen skakar ned öfver den andra ... I mina -ögon äro alla prinsar lika oäkta, när frågan gäller att leda -ett folks öden, när frågan är att styra ett land!“ -</p> - -<p> -“Ah! ni är verkligen sublim till och med i er villfarelse!“ -utlät sig den sköna, i det hon eldigt tryckte hans -hand. -</p> - -<p> -Sonen af södern kände hela sin varelse brinna under -denna handtryckning; men han drog ej sin hand tillbaka. -Det är förvånande hvad man i söder lätt vänjer sig vid den -allra starkaste hetta. -</p> - -<p> -“Men för all del“, återtog hon, “låtom oss lemna politiken! -den är för qvinnans boudoir hvad nordanvinden är -för blomsterrabatten ... Ni yttrade nyss något missnöje med -den maskerad man bjudit er på, och jag lofvade er en förklaring -... Lyssna med uppmärksamhet, ty jag bedyrar er, -min vän, att det icke är många jag skulle bevärdiga med -en förklaring öfver mitt handlingssätt.“ -</p> - -<p> -“Jag är mycket tacksam för er godhet“, sade Cambon -med sammanpressad andedrägt, ty den der handen, den der -lilla mjuka handen blef allt varmare och varmare. -</p> - -<p> -“När ett fruntimmer fäster en mask vid sitt ansigte“, -började hon, “är det antingen derför att hon vill dölja fula -anletsdrag, eller också för inre, ehuru kanske ännu vigtigare -skäl ... För att lugna er, ber jag er vara öfvertygad om att -det förra här icke är förhållandet“, tillade hon med ett -leende nog mäktigt att öfvertyga den störste tviflare; “det -beror af er sjelf, huruvida ni i en framtid, hvilken kanske -icke är så långt aflägsen, får se det ansigte, som nu nödgas -dölja sig för er.“ -</p> - -<p> -Hon gaf i detsamma den unge mannen en blick, som -satte både hjerta och hjerna i lågor. -</p> - -<p> -“Derför till de andra vigtigare skälen“, började hon -ånyo; “ni kunde kanske klandra mig för många saker, men -ni skall ej klandra mig för brist på uppriktighet ... Ni är -ett naturens barn ... jag vill också söka vara naturlig ... -Jag råkade en gång händelsevis att möta er, att se er ...“ -</p> - -<p> -“Jag vet det“, inföll Armand leende. -</p> - -<p> -<a id="page-143" class="pagenum" title="143"></a> -“Ni vet det? ... ni skulle veta det! ... omöjligt!“ ropade -damen med synbar förvåning. -</p> - -<p> -“Ja, jag vet det, emedan det var vid samma tillfälle -som jag första gången hade äran att se er.“ -</p> - -<p> -“Ännu en gång, det är omöjligt! ... Vid hvilket tillfälle -skulle det ha varit?“ -</p> - -<p> -“I Jardin des Plantes ... var det ej så?“ -</p> - -<p> -“I Jardin des Plantes! ... när?“ -</p> - -<p> -“För omkring åtta dagar sedan.“ -</p> - -<p> -“Jag har på fyra år icke varit i Jardin des Plantes.“ -</p> - -<p> -“Icke på fyra år! ... således icke heller för åtta dagar -sedan?“ -</p> - -<p> -“Nej, monsieur!“ bedyrade damen med ett uttryck af -fullkomlig sannfärdighet. -</p> - -<p> -Cambon stirrade förbluffad på sammetsmasken. -</p> - -<p> -Skulle det då icke vara Jardin des Plantes? icke vara -S:t-Germain? ... Vore det kanske i stället Place de la Bastille? -vore det kanske S:t-Honoré? -</p> - -<p> -Nej, Place de la Bastille har icke så brännande svarta -ögon. S:t-Honoré har icke så yppiga förföriska former. Den -stolta Juli-kolonnen är bara sexton år. Den stolta, om ej -stoltare, Vendôme-kolonnen är mycket äldre. -</p> - -<p> -Men om det hvarken är den ena eller den andra, hvem -är då den tredje? -</p> - -<p> -“I himlens namn, hvem är ni då?“ frågade sonen af -norden, i det han våldsamt lösgjorde sin hand och temligen -oartigt steg upp från stolen. -</p> - -<p> -Armand Cambon, som ditintills trott sig gästa hos damen -i Jardin des Plantes, men nu fann sig vara hos ett -fullkomligt obekant fruntimmer, hvars brinnande blickar, -skjutande fram ur de begge hålorna på den svarta masken, -som till mer än hälften betäckte hennes ansigte, gåfvo åt -hela hennes gestalt ett demoniskt uttryck, Armand Cambon, -säga vi, kunde nu icke lösgöra sig från den tanken att han -befann sig i närheten af ett ondt väsende, hvars farliga välde -måste bekämpas med helt andra vapen än dolken och terzerolen. -Med ett ord, sonen af norden blef spökrädd för första -gången i sitt lif. -</p> - -<p> -“Tyst tilldess jag slutat!“ befallde damen med Junos -stränghet på Venus’ mun; “ni rycker undan er hand och -ni flyr mig! ... Ni är mindre än ett barn, ty ni är en dåre -... ni är mindre än en dåre, ty ni är en man utan mod.“ -</p> - -<p> -<a id="page-144" class="pagenum" title="144"></a> -Hade hon då läst i hans tankar? -</p> - -<p> -Armand sökte samla sin kraft till en trotsigt utmanande -blick. Men han misslyckades. Han stod ännu under inflytande -af demonen. Ännu tillhörde han mera södern än -norden. -</p> - -<p> -“Jag såg er“, återtog sirenen efter en stunds tystnad, -“jag tyckte om er manliga kraftfulla hållning, ert ädla själfulla -ansigte ... Er drägt röjde en arbetare, men det sätt, -hvarpå ni bar den, var ej en mans ur hopen ... Jag ansåg -er förtjena ett bättre öde och jag ville öfverhopa er med -hvad jag, med hvad alla andra mena med lycka, ty jag var -mätt på alla dessa betitlade och dekorerade afgudadyrkare, -hvilkas hela företräde ofta endast är ett verk af skräddarens -eller perukmakarens konst ... Med ett ord, jag ville ha en -man efter mitt sinne, en man oförderfvad till själ och kropp, -en man som, i utbyte mot den lycka jag bjudit honom, -skänkte mig sin tacksamhet, sin hela tillgifvenhet ... Men -innan jag handlade, ville jag pröfva, ty jag borde icke göra -mig skyldig till ett misstag, som skulle visa mig löjlig i -verldens ögon; jag ville icke, i händelse af någon skrytsam -fåfänga å er sida, blottställa mig för ert och era kamraters -grin ... Deraf, min herre, dessa försigtighetsmått, deraf denna -svarta mask, som ni ej kan tåla, emedan den lemnar er utan -vapen emot mig!“ -</p> - -<p> -Under detta tal hade den vredgade Juno rest sig från -sin guldbroderade char och kastat öfver sina snöhvita skuldror -en blå silkesmantel. Hon gjorde rätt deruti, ty hvarför -räcka olympens pokal åt en mun, som aldrig ännu känt någon -törst efter olympens nektar! -</p> - -<p> -“Vi hafva begge misstagit oss“, återtog hon med detta -leende, som den vid segrar vana aldrig uraktlåter, icke ens -i det ögonblick hon besegras; “ni, då ni ryckte handen från -er lycka; jag, när jag spilde dess droppar på en ofruktbar -jord ... Nu har ni förstått mig, och nu kan ni gå ... Jag -har sett ert ansigte, men jag skall tiga ... ni har icke sett -mitt, och ni skall också tiga.“ -</p> - -<p> -“Och om jag äfven hade sett ert ansigte“, sade sonen -af norden med en obeskrifligt mild stämma, ty den kom -från det mildaste hjerta, “skulle jag ändå ha tegat och dött -med min hemlighet.“ -</p> - -<p> -Han hade mot sin vilja blifvit rörd af hennes öppna -oförbehållsamma bekännelse, kanske också något smickrad -<a id="page-145" class="pagenum" title="145"></a> -deraf, ty hvilken karl i söder eller i nord känner sig icke -smickrad af att höra sitt beröm från så sköna läppar? -</p> - -<p> -“Jag tror er, liksom jag tror alla andra“, yttrade demonen -med ett löje hälften bitterhet, hälften hån; “men -emellertid har ni er frihet åter ... vagnen, som förde er hit, -väntar att föra er tillbaka.“ -</p> - -<p> -“Ni är mycket god som bjuder mig på att åka“, svarade -Armand, som kände sin egenkärlek något sårad af denna -direkta visning på dörren; “men“, tillade han, kastande sina -blickar omkring i rummet, “men ...“ -</p> - -<p> -“Hvad söker ni?“ frågade den numera föga gästvänliga -värdinnan. -</p> - -<p> -“Bindeln“, svarade sonen af norden ... “Ah, der är -den.“ -</p> - -<p> -“Men, det är sannt, jag har besvärat er för en hel afton“, -sade hon, “jag har kanske ryckt er från ert arbete -och derigenom tillskyndat er en förlust, som jag icke gerna -vill ha på mitt samvete. Hvad kan jag göra för er? ... -Säg mig uppriktigt hvad ni önskar.“ -</p> - -<p> -“Jag önskar att ni är god och låter det fruntimmer, -som förde mig in, äfven ledsaga mig ut, ty det är svårt att -med förbundna ögon gå utför trappor och öfver broar ... -Det är klart, att jag måste gå såsom jag kommit, ty, oaktadt -min försäkran att bevara er hemlighet, skulle ni likväl icke -tro mig ... och om ni också trodde mig, så är ändå alltid -vissheten bättre än tron.“ -</p> - -<p> -“Jag tackar er för denna granlagenhet ... Men ni skall -emottaga denna lilla ring såsom ett minne af den besynnerligaste -maskerad i er lefnad.“ -</p> - -<p> -Dervid drog hon från sitt finger en diamantring af högt -värde. -</p> - -<p> -Armand nalkades den sköna daman; men, i stället för -att taga den dyrbara presenten, sköt han artigt tillbaka den -fina handen och sade: -</p> - -<p> -“Ni skall icke gifva mig denna ring, ty ni kunde i en -framtid få olägenhet deraf ... Om också ingen af dem, jag är -i beröring med, vet att den suttit på ert vackra finger, så -skulle man ändå undra hvarifrån jag bekommit den ... Tiden -är verkligen så beskaffad, att den arbetare, som har mera -än sitt tarfliga bröd, nästan betraktas såsom en misstänkt -<a id="page-146" class="pagenum" title="146"></a> -person ... Men deremot är jag säker på, att ni utan fruktan -kan emottaga något af mig.“ -</p> - -<p> -“Af er?“ utropade damen högeligen förvånad. -</p> - -<p> -“Ja, jag till och med tror att ni med största nöje skall -emottaga min gåfva“, sade Cambon leende. -</p> - -<p> -“Och denna gåfva är?“ -</p> - -<p> -“Detta lilla vackra papper“, svarade han, räckande henne -den bekanta rosenbiljetten. -</p> - -<p> -“Ah!“ -</p> - -<p> -Hennes hand flög till biljetten, omfattande den, men -flög icke med samma hastighet tillbaka, ty hennes lillfinger -hade vidrört den unge mannens hand. -</p> - -<p> -“Jag tackar er, ja, jag tackar er!“ sade hon halfhviskande, -och tillade derefter för sig sjelf: “Hvilken karakter! -hvilket hjerta! ... och hvilken skada! hvilken förlust!“ -</p> - -<p> -“Och nu taga mina ögon godnatt af er“, yttrade sonen -af norden, hopvikande sidenduken till formen af en bindel, -för att knyta den för ögonen. -</p> - -<p> -“Men huru kom det sig“, började ånyo damen med masken, -sedan hon flyktigt genomögnat biljetten, “att ni, på -blotta erhållandet af en biljett utan underskrift och känd stil, -likväl instälde er till mötet?“ -</p> - -<p> -“Jag trodde att biljetten var från damen i Jardin des -Plantes“, svarade Armand. -</p> - -<p> -Det hade några minuter varit temligen dunkelt i sammetsmaskens -ögonhålor; men nu började det blixtra derifrån -med samma liflighet som förr. -</p> - -<p> -“Den der damen i Jardin des Plantes sysselsatte er -då så mycket? ... hon var då mycket förtjusande den der -damen?“ -</p> - -<p> -“Visserligen var hon förtjusande, men ...“ -</p> - -<p> -“Hon var också icke maskerad såsom jag“, inföll den -sköna skrattande. -</p> - -<p> -Det är obegripligt med hvilken lätthet en qvinna kan -öfverhoppa det vida svalget mellan vreden och mildheten, -mellan sorgen och glädjen. -</p> - -<p> -“Det var icke det jag ville säga“, yttrade sonen af norden, -“det var minst på hennes skönhet jag tänkte, när jag, -i den öfvertygelsen att hon skrifvit biljetten, gick för att -träffa henne.“ -</p> - -<p> -“Hvarpå tänkte ni då?“ frågade damen, hejdande sin -munterhet, ty återigen led skönheten ett nederlag. -</p> - -<p> -<a id="page-147" class="pagenum" title="147"></a> -“Jag tänkte begagna tillfället för att varna henne ...“ -</p> - -<p> -“För hvad?“ -</p> - -<p> -“För en stor fara, som sväfvar öfver hennes hufvud.“ -</p> - -<p> -“För en fara, säger ni?“ frågade damen, tagande ett -steg fram på golfvet. -</p> - -<p> -“Ja, för en stor fara, som jag sade.“ -</p> - -<p> -“Och som skulle hota ...“ -</p> - -<p> -“Som hotar min dam i Jardin des Plantes.“ -</p> - -<p> -“Hvem hotar henne? hvarför hotas hon? och hvaruti -består denna fara?“ -</p> - -<p> -Dessa frågor, nästan på en gång gjorda, röjde vida mer -än vanlig nyfikenhet. Också kunde Cambon icke underlåta -att ånyo fästa ett par ifrigt forskande blickar på sin värdinna. -</p> - -<p> -“Ni vill icke säga hvaruti denna fara består?“ fortfor -hon med förökad häftighet. -</p> - -<p> -Armand teg, ty han var i denna stund mera öga -än öra. -</p> - -<p> -“Denna fara är då helt ny?“ återtog hon. -</p> - -<p> -“Nej, den är gammal ... den är redan af två års ålder.“ -</p> - -<p> -“Två år, säger ni? ... Och hon är likväl i okunnighet -derom, efter hvad ni påstår?“ -</p> - -<p> -“Ja, det var först för åtta dagar sedan som den började -stiga från plan till verklighet.“ -</p> - -<p> -“Åtta dagar? ... Och det var i Jardin des Plantes som -den först började bli verklig?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Men det är er skyldighet, min herre! ... ni måste säga -mig allt!“ -</p> - -<p> -“Ja, jag måste det“, medgaf ändtligen Cambon; “jag -måste det, när jag en gång träffar henne.“ -</p> - -<p> -“Men om det var, som ni säger, för åtta dagar sedan -som faran började, hvarför har ni icke redan underrättat -henne derom?“ -</p> - -<p> -“Jag känner hvarken hennes namn eller bostad ... Jag -bedyrar att ingen dag sedan dess gått förbi som jag icke -varit gripen af den djupaste oro öfver hennes öde ... Jag -har ströfvat omkring öfverallt, jag har besökt de offentliga -promenaderna, har sprungit fram och tillbaka genom passagerna, -men utan resultat ... Döm då om min glädje, när jag -fick den der biljetten, ty jag tog för gifvet att det var hon -som skrifvit den.“ -</p> - -<p> -“Hvarför tog ni det för gifvet?“ -</p> - -<p> -<a id="page-148" class="pagenum" title="148"></a> -Detta var en svår fråga att besvara. Han kunde icke -påstå att svarta ögon äro mera benägna för hemliga möten -än de blå. Icke heller vågade han säga, att de voro tacksammare, -ty derigenom skulle han ju låta påskina att han -väntade sig någon tacksamhet. Men alltid hittar man på -något. -</p> - -<p> -“Jag trodde“, svarade ändtligen Cambon, “att damen i -Jardin des Plantes skulle vara nyfiken att veta, hvarför man -ställer hämnden till lejonet, i stället för till himlen.“ -</p> - -<p> -“Lejonet! ... O min gud, det var då ... Och ni vill icke -säga mig det minsta?“ -</p> - -<p> -“Jag har redan sagt för mycket.“ -</p> - -<p> -“För mycket, säger ni?“ -</p> - -<p> -“Emedan det endast rör det fruntimmer, hvarom frågan -är ... emedan det är hon sjelf som är orsaken till hvad som -händt och kanske kommer att hända.“ -</p> - -<p> -“Hon sjelf!“ ropade Cambons värdinna oroligt och i synbar -strid med sig sjelf. -</p> - -<p> -“Emedan det är hon som genom sin grymhet ...“ -</p> - -<p> -“Grymhet?“ -</p> - -<p> -“Ja, genom sin egen grymhet uppdrifvit det moln, som -tänder blixten öfver hennes hufvud!“ -</p> - -<p> -“Och ni yppar ingenting för mig?“ -</p> - -<p> -“Ingenting för er“, svarade sonen af norden. -</p> - -<p> -“Menniska, ni gör mig vansinnig!“ mera skrek än talade -den maskerade, som — icke längre var maskerad. -</p> - -<p> -Den svarta sammetsmasken, ögonblickligen sliten från -de gracer den nyss dolt, kastades längst bort åt sidan af rummet -och föll öfver det gyllene bordets marmorskifva, betäckande -nu vid sitt fall en liten grupp af Sèvres-porslin, föreställande -mytens trenne dansande gracer. Huru orätt derför -att påstå, det masken förnämligast är till för att dölja det -fula och att den derför blifvit uppfunnen af någon barmhertig -tröstare eller också af någon köpman, som spekulerat -på majoritetens kassa! Snarare skulle vi tro, att den är en -uppfinning i afsigt att med aningens finare färgstoft förhöja -det sköna i verkligheten. Och om så är, då har masken -— icke sin uppfinnare, utan sin uppfinnarinna. -</p> - -<p> -“Ah! jag anade ändå att det var ni!“ utbrast Armand -i högsta glädje, ty i stället för den fruktade demonen, såg -han nu ett bekant ansigte och dertill, på köpet, hvilket -ansigte! -</p> - -<p> -<a id="page-149" class="pagenum" title="149"></a> -“Jag har beröfvat mig mitt enda skydd“, sade damen i -Jardin des Plantes med svag och nästan ångerfull stämma; -“och från detta ögonblick är det blott på er heder som mitt -rykte hvilar.“ -</p> - -<p> -“Och det hvilar säkert“, försäkrade sonen af norden, -närmande sig soffan och fattande den skönas hand; “ni kan -lita på mig som en syster på sin bror ... Och ni skall förlåta -mig, om de ord jag nyss fälde voro för hårda, för -stränga.“ -</p> - -<p> -“Ni är en ädel man!“ hviskade damen, lutande sitt -hufvud mot Armands skuldra och läggande sin lediga arm -om hans hals, troligtvis derför att hon, skakad af den häftiga -sinnesrörelsen, kände sig behöfva ett stöd för tillfället, -eller kanske också för att visa till hvilken grad en qvinna -kan glömma och förlåta. -</p> - -<p> -Men man behöfver icke stå, när man har divan och -fåtölj. Värdinnan intog den förra och gästen den sednare. -Men ingen artig värdinna sitter sjelf i soffan och bjuder -gästen en stol. Också bad hon genast sin gäst lemna fåtöljen -för att intaga — icke soffan, som visserligen hade varit -artigt, utan den lilla silfverpallen, hvilket var icke blott artigare, -utan äfven förtroligare. Den sköna icke blott bad, -utan ock hjelpte sin gäst att flytta, och denne flyttade gerna, -emedan fåtöljen var för mjuk och varm att sitta uti. -</p> - -<p> -Men hvad som än värre var, han flyttade på samma -gång helt och hållet från norden till södern. -</p> - -<p> -“Hertiginnan de Vallière hade en konung vid sina fötter“, -började nu den omaskerade, sedan placeringen blifvit sådan -hon önskade; “men jag har en republikan, jag ... dock skulle -jag icke vilja bortbyta republikanen mot konungen.“ -</p> - -<p> -Pretendenten, den guddomlige i Wiesbaden, hade bestämdt -fått slag, om han hört dessa gudlösa ord, han som icke har -råd att förlora en enda af sina erkeänglar. -</p> - -<p> -Sådana ord kunde deremot icke annat än smeka Cambons -öra, ty dels är det ovanligt att en legitimist sätter republikanen -framför konungen, dels också är det möjligt, att -en republikan, ehuru han icke tycker om konungar, likväl -finner sig ganska smickrad af att jemföras med dem. Fåfängan -spelar en stor roll här i verlden och ingalunda den -minsta i Frankrike. Hvem vet dessutom om det ej slutligen -kunde lyckas den hederlige republikanen att vända om denna -legitimist, som säkert är lika mäktig som skön, och göra -<a id="page-150" class="pagenum" title="150"></a> -henne till en af yttersta venstern. Hvilken seger då för den -goda saken? -</p> - -<p> -Också tryckte Armand den tacksammaste kyss på den -skönaste hand i verlden. Men han satt på pallen der, icke -allenast för att visa sin tacksamhet, utan äfven för att -berätta, och, ehuru opåmind, började han ändtligen sin berättelse. -</p> - -<p> -Först redogjorde han för Hvita Björnens försåt i Jardin -des Plantes mot den stolta damen i hermelinsmanteln. Sedan -gick han de tvänne åren tillbaka. När han kom till -uppträdet emellan den förnäma damen, tvätterskan och hunden, -fixerade han skarpt sin dam i soffan. Han behöfde -icke mycket anstränga sina ögon, ty hon, som han fixerade, -hade sitt ansigte nästan invid hans, naturligtvis för att bättre -kunna höra hans berättelse. Han syntes emellertid belåten -med sin forskning, ty ehuru den sköna i början icke erinrade -sig den fatala händelsen, emedan hon uppehållit sig de två -åren i Italien, hvarifrån hon nyligen återkommit, röjde hon -likväl, när hon väl kommit till full visshet derom, ett sådant -deltagande och en sådan ånger öfver hvad som händt, att -Armand, som aldrig väntat sig någon välvilja af de förnäma -mot de låga, verkligen rördes djupt deraf. -</p> - -<p> -Hvad skulle den sköna icke hafva velat gifva, om allt -detta varit ogjordt? Men som det gjorda icke kunde ändras, -ville hon åtminstone gifva en summa pengar till en lysande -grafvård öfver den stackars Madelone, och en ännu större -summa till ett ide åt Hvita Björnen, och gud vete icke allt -hvad den nya Magdalena ville gifva! -</p> - -<p> -“Men om han icke nöjer sig med hvad jag nu vill göra -för honom?“ frågade hon slutligen. -</p> - -<p> -“Han måste det“, svarade Cambon; “jag skall tala med -honom, och min far skall äfven tala med honom.“ -</p> - -<p> -“Men om han icke följer era råd ... Ni har ju sjelf, -min ädle vän, beskrifvit honom såsom en af de oförsonligaste -menniskor på jorden ... Det är ju förfärligt att ständigt veta -sig vara i fara för ett sådant vilddjur! ... Men borde man -icke angifva saken för polisen?“ -</p> - -<p> -“Hvad tror ni väl att polisen kunde uträtta i denna -sak?“ -</p> - -<p> -“Den kunde ha ett vaksamt öga på den elaka menniskan.“ -</p> - -<p> -“Ingen har så lätt för att bedraga polisen som han.“ -</p> - -<p> -<a id="page-151" class="pagenum" title="151"></a> -“Då borde man låta arrestera honom ... ingenting skall -bli mig lättare än att få en polis-order utfärdad.“ -</p> - -<p> -“Men han har ju ännu icke gjort er något ondt?“ invände -Cambon, och denna invändning erinrade något om -norden. -</p> - -<p> -“Ni vill då att jag skall vänta tilldess han verkligen -gjort det?“ anmärkte hon ganska riktigt. -</p> - -<p> -“Men jag har ju sagt er att jag skall ställa allt till rätta -... Det ligger mycken makt i den der minnesvården på Madelones -graf ... det skall blidka honom, det är jag säker om.“ -</p> - -<p> -“Men om han icke låter blidka sig? ... Nej, det säkraste -är att genast låta fängsla honom.“ -</p> - -<p> -“Men betänk då, att han är min fars gamle vän, att -han äfven varit min allt sedan barndomen.“ -</p> - -<p> -“Då måste jag resa från Paris ... ni vill då, Armand, -att jag skall öfvergifva Paris?“ -</p> - -<p> -“Ni skulle lemna Paris för det ... Nej, nej! jag skall -nog vaka öfver er jag, och så länge jag finns ...“ -</p> - -<p> -“Men ni skall icke alltid vara mig så nära ... Ack jo, -ni måste det ... Ni, som räddat mig från det ena vilddjuret, -skall äfven befria mig från det andra ... Ja, från denna -stund ... O min gud!“ -</p> - -<p> -Den skönaste bland qvinnor var i detta ögonblick äfven -den oroligaste, och hvem kan undra derpå? Det gälde ju -hennes lif, ja, än mer, det gälde hennes skönhet, ty det var -egentligen den som Hvita Björnen hotade. Kan man då undra -på att hon i sin ångest, knytande de runda armarne -kring den unge mannens hals, tryckte hans hufvud hårdt -intill en barm, af oron uppjagad i de våldsammaste vågor. -</p> - -<p> -“Hädanefter får ni ej lemna mig!“ svärmade hon, läggande -sin brinnande kind på Armands förut glödheta hjessa; -“och ni kan det icke, ty ni skall älska mig, liksom jag älskar -er! ... det är endast vällust, en salighet att veta sig -vara älskad af dig!“ -</p> - -<p> -Då, och liksom af en händelse, föll den fina spetsmössan -från detta sköna, oroliga hufvud, och ett svall af rika -lockar flödade ned öfver Armands varma anlete, liksom en -natt i södern faller ned öfver dagen i det ögonblick denne -njuter som mest af himmelens glöd, rosornas prakt och hafvets -oroliga vågor. -</p> - -<p> -Men långt ifrån att fly denna natt, flyr man i stället -till den så gerna; ty i vecken af dess hemlighetsfulla mantel -<a id="page-152" class="pagenum" title="152"></a> -möter man orons beherskare, hvilans sötma och drömmarnes -brokiga verld; man glömmer att dagen funnits, att -dagen kommer; man har nog af tystnaden, stjernorna och -drömmen. -</p> - -<p> -På silfverpallen sutto nu hvarken sonen af södern eller -sonen af norden. O gudar! skall då pallen, boudoirernas -lägsta möbel, alltid vara öfversta steget till gudinnans char! -Och skall denna char, som evigt glänser af gudinnans skönhet, -aldrig få stråla af gudinnans dygd! Och slutligen, skall -det då aldrig finnas någon manlig arm nog mäktig att hejda -det mot solen skenande spannet, innan det blir för sent, -innan ögat blir stunget af solens stråle och hjernan förbränd -af dess eld! -</p> - -<p> -Nej! Josef tillhör gamla testamentets tider. Men en -mild guddom, som icke vill att nya testamentet skall sakna -sin, nalkas i hög tid den nya madame Potifars dörr och ropar -derigenom med en qvinnas stämma: -</p> - -<p> -“Madame! madame!“ -</p> - -<p> -Kabinettets sköna herskarinna spritter upp lik en yrvaken -och, kastande för andra gängen silkesmanteln kring sammetsskuldran, -flyger hon till dörren. -</p> - -<p> -“Madame! Hertigen!“ ropar samma röst. -</p> - -<p> -“Hertigen!“ upprepar damen innanför. -</p> - -<p> -“Ja, han vill på ögonblicket tala med markisinnan.“ -</p> - -<p> -“Sade du ej att jag icke tar emot?“ -</p> - -<p> -“Jag sade till och med att madame åkt ut.“ -</p> - -<p> -“Men?“ -</p> - -<p> -“Men han trodde det ej ... hertigen har kommit trädgårdsvägen -och sett vagnen, som håller der.“ -</p> - -<p> -“Hvem bad honom komma trädgårdsvägen?“ -</p> - -<p> -“Hertigen säger sig komma för att få muntligt svar på -den der biljetten han skickade markisinnan för två timmar -sedan.“ -</p> - -<p> -“Ah, det var sannt, den der biljetten ... ja, jag vet.“ -</p> - -<p> -“Det skulle vara mycket angeläget.“ -</p> - -<p> -“Ja, jag kommer ihåg.“ -</p> - -<p> -“Hvad skall jag svara hertigen?“ -</p> - -<p> -“Bed hertigen vänta mig i salongen ... Kom sedan tillbaka -... fort!“ -</p> - -<p> -Damen med silkesmanteln vände sig derefter från dörren -med högra pekfingret på sin mun, synbart försjunken i -djupa tankar. -</p> - -<p> -<a id="page-153" class="pagenum" title="153"></a> -Sonen af södern, som, under det ofvananförda korta -samtal fördes, stått bredvid det förgylda bordet och med handen -på marmorskifvan, betraktade oroligt sin värdinna. -</p> - -<p> -“Ni har ingenting att frukta, min vän!“ sade hon småleende -emot honom. -</p> - -<p> -“Jag är orolig blott för er skull, madame!“ yttrade -Armand. -</p> - -<p> -“Enfaldiga barn!“ svarade hon. -</p> - -<p> -I detsamma hördes en knackning på samma dörr. -</p> - -<p> -“Det är jag, madame!“ ljöd utanför samma röst som -nyss; “hertigen väntar i salongen.“ -</p> - -<p> -Damen närmade sig dörren och vidrörde en rigel, hvarefter -dörren öppnades och ett fruntimmer inträdde, i hvilket -Cambon igenkände sin ledsagerska. -</p> - -<p> -“Har du haft masken på dig inför hertigen?“ frågade -ställets herskarinna. -</p> - -<p> -“Nej, jag tog den på, nu när jag gick in, ty jag trodde -att ...“ -</p> - -<p> -“Det är onödigt, Denise; vi äro begge förrådda, som du -ser“, sade hon skrattande. -</p> - -<p> -Denise demaskerade sig, så att Cambon äfven hade för -sina ögon det andra fruntimret i Jardin des Plantes. -</p> - -<p> -“Du säger till att man spänner från hästarne!“ -</p> - -<p> -“Monsieur Armand åker då icke?“ frågade Denise med -en röst som föreföll Armand något sväfvande. -</p> - -<p> -“Nej, och monsieur Armand går icke heller, ty han -superar hos mig.“ -</p> - -<p> -“Har madame något vidare att befalla?“ frågade Denise -knappast hörbart. -</p> - -<p> -“Nej.“ -</p> - -<p> -Denise gjorde en djup nigning och aflägsnade sig mycket -blek om kinden. -</p> - -<p> -Derefter närmade sig den förtrollande värdinnan sin gäst, -som knappast hörde eller såg. -</p> - -<p> -“Och hvad tror ni dens öde blir, som hvarken går eller -åker?“ frågade hon honom. -</p> - -<p> -Armand svarade icke. Han kunde blott le såsom den -lycklige ler. -</p> - -<p> -“Kom!“ befalde herskarinnan, hvarefter hon, fattande -hans hand, förde honom genom en blinddörr in i ett annat -rum, vida grannare och betydelsefullare än det förra, ty det -<a id="page-154" class="pagenum" title="154"></a> -var samma boudoir, som vi uti en föregående tableau vivant -visat läsaren, medan vår hjelte var på väg till Bicêtre. -</p> - -<p> -“Jo, min vän“, afgaf den sköna sjelf till svar, “hans -öde blir att stanna här, medan jag i salongen afskedar en -hertig.“ -</p> - -<p> -“Markisinna!“ stammade Armand, förande hennes begge -händer till sina läppar. -</p> - -<p> -“Inför verlden är jag markisinnan Eulalie d’Estelle“, -svarade hon, “men endast Eulalie för er, för dig ... Ni skall -bli lycklig, älskade barn! ... ni skall få se.“ -</p> - -<p> -Markisinnan Eulalie d’Estelle kysste guld- och silfverarbetaren -Armand Cambon, hvarefter hon försvann genom -blinddörren. -</p> - -<p> -Denna kyss gifven i Ludvig XV:s dagar, och markisinnan -Eulalie d’Estelle skulle blifvit brännmärkt; samma kyss -gifven under skräck-regeringens tid, och guldarbetaren Armand -Cambon skulle blifvit guillotinerad. När ytterligheterna -möta och nöta hvarandra, tager menskligheten ut sin rätt. -Har man icke vunnit annat på den första franska revolutionen, -så har man åtminstone vunnit det, att man kan kyssas -utan att först behöfva rådfråga stamträden. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-10"> -<span class="firstline">Tionde kapitlet.</span><br /> -Tillbaka från Söder till Nord. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">S</span><span class="postfirstchar">onen</span> af södern var nu allena. Han sökte draga ett djupt -andetag, ty det var längesedan han ordentligt fått andas ut. -Han gned sina ögon med fingerspetsarne, ty det var längesedan -han kunde se klart framför sig. Men allt förgäfves. -Han liknade en drucken, som med skum blick och darrande -hand famlar efter det sista glaset, rädd att stupa, innan -droppen blifvit tömd. -</p> - -<p> -Allt hvaraf han nu omgafs, var icke heller ämnadt att -göra honom nykter. Boudoiren var visserligen icke på långt -när så rikt upplyst som kabinettet, ty endast ett ljus af rosenfärgad -spermaceti brann i midten af den stora kristallkronan. -<a id="page-155" class="pagenum" title="155"></a> -Men derigenom fick hela rummet ett högst underligt -och hemlighetsfullt utseende, ty från takets medelpunkt, -hvaruti fästade sig den förgylda bronshand, som uppbar sjelfva -kronan, utgingo, liksom radier, de många fina skuggorna af -de gyllene band eller trådar af brons, hvilka med sina påträdda -facetterade kristallkulor uppburo de horisontela kristallbanden -af kronans nedre del. Skuggorna tecknade sig först -på taket, hvarefter de, brytande sig i räta vinklar, vid taklisten -och borderna, spredo sig ned utför de ljusblå sidenväggarne -samt öfver de invid dessa stående möbler tilldess de, -ånyo brytande sig nedanför panelen, löpte från alla fyra sidorna -öfver golfvets brokiga matta och slutligen förenade sig -i en stor tät krans, afbildad på mattan midt under kronans -gyllene kupa. -</p> - -<p> -Boudoiren, sålunda af dessa skugg-radier griljerad, liknade -en stor, konstigt arbetad fängelsebur, mellan hvars svarta -galler framtindrade ett brokigt virrvarr af tyllspetsar och -sidendamast, af silfver och guld i alla möjliga brytningar -och vidunderliga former. -</p> - -<p> -Allt röjde vällust, men också bojor; allt påminde om -paradiset, men också om ormens gift; allt bebådade njutningen, -men också döden. -</p> - -<p> -Armand var en ny Ulysses i Kalypsos grotta, med den -skilnaden att Armand saknade styrka att lemna sin; ja, icke -ens hågen dertill hade ännu vaknat hos honom. -</p> - -<p> -Armand sökte, för att hemta sig, kasta en granskande -kännarblick på de guld- och silfverarbeten, hvarunder toalettbordet -dignade; men på silfverlocket af hvarje ask, vid guldproppen -till hvarje kristallflaska såg han sirenens hvita fina -fingrar, som han nyss slutit i sin hand och bränt med sina -läppar till underpant af evigt slafveri. Han närmade sig den -gyllene estraden, hvarpå sängen hvilade, för att öfvertyga -sig om att denna krona bland möbler icke var af underbarare -egenskap än alla andra af samma slag; men det första -han drog undan den hvita silkesbefransade muslinsgardinen, -studsade han, ty han tyckte sig i halfdunklet midt emot -möta ett lefvande ansigte, som stirrade emot honom från -sängens inre, och när han förvånad blickade upp mot sänghimmeln -mötte han samma ansigte, samma stirrande blick. -</p> - -<p> -Öfvertygad likväl att sängens spegelvägg och spegeltak -endast återgifvit hans egen bild, dunkelt framstäld genom -skuggallret, tryckte han med handen på sidenbädden, hvars -<a id="page-156" class="pagenum" title="156"></a> -svällande yta snart gaf efter för den. Han såg sin hand -sjunka; men icke blott handen. Hela hans yttre och inre -menniska följde med, hans planer för framtiden, faderns bild -och moderns minne, hela hans fosterlandskärlek, hela hans -ära, allt sjönk ned i den mjuka silkesgrafven och kunde icke -stiga upp igen, ty skuggallret, som betäckte graföppningen, -förvandlade sig småningom till verklighet, förvandlade sig till -galler af jern, dem samvetsqvalen smidt och ingen ånger förmådde -bryta. -</p> - -<p> -Arme Ulysses! du har ingen Minerva, hvars gudahand -sväfvar öfver ditt hufvud; ingen Penelope, som der borta på -Itakas strand fuktar sin fruktlösa väf med saknadens blodiga -tårar. Arme Ulysses! du är evigt fjettrad vid Kalypsos förtrollande -ö! -</p> - -<p> -Oförmodadt brytas några af trollburens galler, en dörr -öppnas nära sängen och på boudoirens brokiga matta visar -sig ett qvinligt väsende. -</p> - -<p> -Är det Kalypso som söker sin Ulysses, för att med den -odödligas smekningar döfva den dödliges qval? Är det markisinnan -Eulalie d’Estelle, hvilken, sedan hon afskedat en -kufvad hertig, kommer att lägga den gyllene bojan kring den -frie arbetarens hals? -</p> - -<p> -Nej, det är ej Kalypso, det är ej markisinnan Eulalie -d’Estelle. -</p> - -<p> -Det är — o himmel, hvilken prosa! — det är Denise, -markisinnans kammarjungfru. -</p> - -<p> -“Monsieur Armand, förlåt!“ sade hon med darrande -stämma; “förlåt mig!“ -</p> - -<p> -Armand, som kände igen henne mera på den ängsliga -rösten, än på ansigtet och kroppsställningen, emedan hon befann -sig i samma mystiska belysning som allt annat i boudoiren, -kunde omöjligt begripa hvad han hade att förlåta -markisinnans kammarjungfru. -</p> - -<p> -“Monsieur Armand!“ återtog hon genast, liksom hon ej -väntat något svar, “ni undrar säkert öfver att jag så här inställer -mig i markisinnans boudoir?“ -</p> - -<p> -Armand, som denna afton sett mycket underligare saker -än en kammarjungfrus inträde i sin matmoders boudoir, syntes -icke heller det ringaste förundrad. -</p> - -<p> -“Att jag inkommer“, fortfor Denise, “utan att vara kallad -af er eller någon annan.“ -</p> - -<p> -<a id="page-157" class="pagenum" title="157"></a> -På mycket hade Armand tänkt, men aldrig hade han -tänkt på att inkalla kammarjungfrun hvarken i sin egen eller -andras sängkammare. -</p> - -<p> -“Ni älskar då markisinnan!“ sade Denise med halfqväfd -röst, tagande hans tystnad för ett tecken till missnöje med -hennes inställelse; “ja, ni älskar henne mycket ... mycket!“ -</p> - -<p> -Armand spratt våldsamt upp ur sin halfva sömn. De -der orden: “älskar markisinnan“ och “älskar henne mycket“ -klingade icke rätt harmoniskt i hans öron. Äfven han, i -likhet med annat ungt folk, hade haft sin föreställning om -kärleken; men som han sjelf var af ett rent och oförderfvadt -sinnelag, åtminstone före resan till söder, så hade han också -om kärleken fattat det mest rena och sublima begrepp. Den -sjudande vulkaniska känsla, hvilken nu bemäktigat sig honom, -öfverensstämde föga med detta rena sublima begrepp, -ty den förra förhöll sig till det sednare ungefär såsom stormklockans -slag, kallande till mord och brand i en upprorisk -stad, förhåller sig till den landtliga klockans klämtning en -ingående helgdags-afton. Begge äro gjutne af samma slags -metall, men anden, som sätter dem i rörelse, blir aldrig densamme. -Den ena eggar, berusar och förstör; den andra lugnar, -försonar och helgar. Den ena kan angripas af samma -eld, den sjelf tändt, och med lossnad tunga störta ned såsom -en oformlig klump bland ruiner; den andra, bärande på hvarje -ton en bön från jorden till Gud, ljuder klarare ju längre -den höjer sin röst och sjunger samma hugsvalande sång ända -in i sin yttersta timme — — Armand kände nog att det ej -var den gode andens röst som ljöd genom hans själ, men -han saknade kraft att för den ondes sluta sitt öra. -</p> - -<p> -“Det skall då äfven hända er hvad som redan händt så -många andra!“ fullföljde Denise; “men med er är det synd, -ty ni är så god, så oskyldig.“ -</p> - -<p> -“Hvad är det som har händt så många andra?“ frågade -Armand, i det han tog ett steg närmare den besynnerliga -kammarjungfrun. -</p> - -<p> -“Att älskas och förskjutas, omfamnas och föraktas, njuta -och dö!“ svarade Denise med spåqvinnans hemska ton; “se -der hvad som händt så många andra, och likväl hafva dessa -många andra varit både rika och mäktiga, då deremot ni, -monsieur Armand, då deremot ni ...“ -</p> - -<p> -“Då deremot jag?“ frågade denne, närmande sig ånyo -ett steg. -</p> - -<p> -<a id="page-158" class="pagenum" title="158"></a> -“Då deremot ni, som hvarken är rik eller mäktig, skall, -sedan ni bortgifvit och krossadt återfått det enda ni egde, -nämligen ert redliga och omisstänksamma hjerta, skall, säger -jag, icke hafva någonting annat öfrigt än er djupa sorg och -gränslösa förtviflan.“ -</p> - -<p> -“Ni tror ni då att markisinnan ...“ -</p> - -<p> -“Är olik de flesta qvinnor, ty när dessa bjuda en kärlek, -som börjar med jorden och slutas med himmelen, egnar -hon en kärlek, som börjar med himmelen och slutas med jorden -... ja, under jorden.“ -</p> - -<p> -Den unge mannen kände en kall ilning genom sin själ, -ty det var ej utan att spåqvinnans ord egde ett visst slägttycke -med den aning, hvilken redan, såsom vi veta, hade -intagit honom, innan Denise inträdde i den mystiska kammaren. -</p> - -<p> -Men hvad betyder väl en sorglig aning hos den, som -ända till hakan står i ett haf af förtjusning! -</p> - -<p> -“Och ändå är hon så skön!“ utgöt sig derför sonen af -södern, “hennes blick så klar, hennes mun så varm, hennes -tal så brinnande ...“ -</p> - -<p> -“När luften är klar, är också Seinen klar“, svarade -Denise, “och man skådar i dess vatten den blanka solen och -den blåa himmelen ... Men kasta er i Seinen, och ni skall -bli både på sol och himmel bedragen!“ -</p> - -<p> -“Men, mademoiselle, hvad kan förmå er att så bedöma -er herskarinna, som ...“ -</p> - -<p> -“Som öfverhopar mig med tillgifvenhet och förtroende?“ -inföll Denise; “ja, jag begriper nog att det måste väcka er -förundran.“ -</p> - -<p> -“Hvarför har ni ej, med er kännedom om markisinnans -karakter, förut varnat de många andra?“ fortfor Armand, -ty en söderns son och, såsom vi skulle förmoda, äfven en -son af norden tvifla hellre än de tro, när någon illa bedömer -den qvinna, som öfverlemnar sig åt dem, isynnerhet om -denna qvinna är skön som markisinnan Eulalie d’Estelle. -</p> - -<p> -“Ni frågar hvarför jag ej varnat de många andra?“ -sporde Denise. -</p> - -<p> -“Ja, jag frågar det, mademoiselle!“ -</p> - -<p> -“Ni frågar ... och hvad vill ni att jag skall svara er! -... o min gud!“ -</p> - -<p> -“Ni skall svara hvad som är förenligt med sanningen -... Ni finner att ingenting är så nödvändigt som den, allra -<a id="page-159" class="pagenum" title="159"></a> -helst i en sak af denna ömtåliga beskaffenhet ... Således, -hvarför har ni endast varnat mig?“ -</p> - -<p> -“Ja, monsieur Armand ... Men jag har ju redan sagt -er det.“ -</p> - -<p> -“Hvad har ni sagt?“ -</p> - -<p> -“Att jag tycker det vara synd om er.“ -</p> - -<p> -“Hvarför mera om mig än om någon annan ... Bör -man icke tycka det vara lika synd om alla, som bedragas -och förrådas?“ -</p> - -<p> -“Jo, men ...“ -</p> - -<p> -“Men?“ -</p> - -<p> -“Men det är derför att jag icke ... Om ni visste hvad er -fråga gör mig förlägen, monsieur Armand!“ -</p> - -<p> -“Säg ut, mademoiselle! ... ni pröfvar väl mycket mitt -tålamod, sedan ni gjort allt för att väcka och reta min nyfikenhet ... -Ni måste säga mig allt, så framt icke ...“ -</p> - -<p> -“Så framt icke?“ -</p> - -<p> -“Så framt jag icke skall anse er för en baktalerska mot -er matmor och en lögnerska inför mig!“ -</p> - -<p> -Denise studsade förskräckt tillbaka med handen hårdt -tryckt mot sitt bröst, ty Armand hade talat med gnistrande -ögon och nästan sammanbitna läppar. -</p> - -<p> -“Nåväl“, svarade hon med svag röst och nedfälda ögon, -“det är derför att jag mera ömmar för er än för de många -andra.“ -</p> - -<p> -“Tala tydligare, jag förstår er icke!“ -</p> - -<p> -“Derför att jag hyser för er en ... en känsla som jag -icke egt för många andra ... icke egt för någon annan ... -ja, monsieur Armand“, tillade hon med mera mod, “icke för -någon annan i hela verlden!“ -</p> - -<p> -Den unge mannen tog ett steg tillbaka. Han erinrade -sig nu den maskerades suckar och handtryckningar i vagnen, -vidare den maskerades handtryckningar och suckar under -promenaden genom trädgården. Han kom äfven i håg samma -persons varma tal om tigerhjertat i Jardin des Plantes. -Han lade allt detta tillsammans med detta ömsom bleknande -och ömsom rodnande ansigte vid hennes inträde i kabinettet -samt hennes nu för tillfället nedslagna ögon och stammande -tunga, och slöt af alla dessa förenade omständigheter, att -markisinnans kammarjungfru helt enkelt blifvit förälskad i -guld- och silfverarbetaren Armand Cambon, hvilket numera -icke kunde förvåna denne, som, i fall han lik Don Juan i -<a id="page-160" class="pagenum" title="160"></a> -en framtid finge en katalog på alla sina eröfringar, kunde -börja den med en markisinna, och dertill en markisinna kanske -skönare än både Donna Elvira och Donna Anna. -</p> - -<p> -Men den sjelf oerfarne Armand Cambon hade hört berättas, -att den blonda kärleken egde en yngre brunett syster, -som hette svartsjukan, och att denna, allt ifrån det -ögonblick det fanns mera än <em>en</em> Adam eller <em>en</em> Eva på jorden, -oupphörligen anfäktat sin äldre skönare syster, dervid hvarken -sparande på osanningar eller skandaler. -</p> - -<p> -Armand insåg att en kammarjungfrus bröst, trots planchetten, -icke kunde vara mera stålsatt och betryggadt mot -den lilla svartalfen, än alla andra menniskors, hvarför han, -som var för artig för att kunna säga kammarjungfrun sitt -hjertas mening midt upp i synen, nöjde sig med att under -ett visst förnämt leende, värdigt en markisinnas älskare, egna -markisinnans kammarjungfru följande temligen hvardagliga -komplimang: -</p> - -<p> -“Jag är mycket smickrad af er godhetsfulla uppmärksamhet, -men kan icke inse huru jag gjort mig förtjent -deraf.“ -</p> - -<p> -“Ah! han tror mig icke, han tror mig icke!“ yttrade -den förtviflade Denise, som nog visste hvad en dylik förnäm -ton betydde. -</p> - -<p> -“Men, bästa mademoiselle Denise“, fortfor markisinnans -älskare, “ni vill att jag skall tro så ofantligt mycket, men -sjelf vill ni icke bevisa det ringaste.“ -</p> - -<p> -“Ni fordrar bevis?“ -</p> - -<p> -“Ja, det är väl det minsta jag kan fordra af ert förstånd, -för att kunna tro ert hjerta.“ -</p> - -<p> -“Och om jag skulle kunna bevisa hvad jag sagt?“ -</p> - -<p> -“Så ginge ni verkligen min önskan till mötes“, svarade -Cambon med samma förnäma lätthet. -</p> - -<p> -Man antager så hastigt denna förnäma lätthet, när man -står som disponent i en boudoir emellan ett toalettbord, dignande -af silfver och guld, och en imperialsäng med speglar -i väggen och taket. -</p> - -<p> -“Om jag t. ex. sade er att markisinnan är gift?“ frågade -Denise, fixerande skarpt sin extra husbonde. -</p> - -<p> -“Gift!“ upprepade Cambon, utan att störta till jorden; -“jag trodde hon var enka, jag.“ -</p> - -<p> -Detsamma tror något hvar om bättre fruntimmer, som -taga mot gäster, utan att föreställa dem för mannen. Vår -<a id="page-161" class="pagenum" title="161"></a> -älskare tycktes icke heller taga särdeles hett vid sig öfver -den omständigheten att markisinnan fortfarande var gift. -Men en son af södern förvånas, tyvärr, sällan öfver att hans -älskarinna är gift, och om han förvånas, så är det öfver en -kammarjungfru, som finner ett sådant förhållande så besynnerligt. -Vi nödgas bekänna, att en eller halfannan timmes -vistande under tropiken icke varit helsosamt för vår hjeltes -sedliga grundsatser. Detta gör oss ondt, ty hvem vill icke -gerna uti sin hjelte se ett mönster för alla dygder! -</p> - -<p> -“Bor markisinnans man här i huset?“ åtnöjde han sig -derför att fråga. -</p> - -<p> -“Nej!“ -</p> - -<p> -“Han är då på resor? ... det är märkvärdigt att de, som -hafva de vackraste hustrurna, alltid skola vara de största -turisterne.“ -</p> - -<p> -“Nej, han uppehåller sig för närvarande i Paris.“ -</p> - -<p> -“Han är i Paris och bor icke hos sin hustru!“ ... yttrade -Cambon med något lugnare samvete; “förhållandet emellan -de begge makarne är då icke det allra bästa?“ -</p> - -<p> -“Icke det allra bästa?“ -</p> - -<p> -“Naturligtvis, efter de lefva skilda från hvarann!“ -</p> - -<p> -“Skilda och likväl oskiljaktiga.“ -</p> - -<p> -“Hvad behagas?“ -</p> - -<p> -“Som jag säger ... De bo icke tillsammans och träffas -likväl dagligen ... den person, hvilken markisinnan i detta -ögonblick talar med i salongen, är ingen annan än hennes man.“ -</p> - -<p> -“Hertigen?“ -</p> - -<p> -“Ja, hertigen är markisinnans man.“ -</p> - -<p> -“Men hvarför kallar man ej då markisinnan för hertiginna? -... Legitimisterne äro räddare om titlarne än om själen.“ -</p> - -<p> -“Emedan ingen vet att de äro gifta, utom presten, som -vigt dem, och jag, som först för en timme sedan fick veta -det, ehuru ej af dem sjelfva.“ -</p> - -<p> -“De äro då hemligt gifta?“ -</p> - -<p> -“Ja, och det måste ha skett uti Italien, dit de för två -år sedan åtföljdes och der markisinnan vistades två år, -men hertigen blott ett.“ -</p> - -<p> -“Han reser ifrån sin hustru, och det var mycket illa -och straffvärdt af honom ... Hon reser efter honom för att -uppfylla sin pligt såsom maka, och deraf slutar jag att felet -icke är å hennes sida.“ -</p> - -<p> -<a id="page-162" class="pagenum" title="162"></a> -“Jag sade också icke att förhållandet är det allra sämsta.“ -</p> - -<p> -“Nå, då inser jag icke heller hvarför ...“ -</p> - -<p> -“Och ett bevis på att de ganska väl komma öfverens“, -yttrade Denise, “är att hertigen i dessa dagar ämnar -gifta sig.“ -</p> - -<p> -“Offentligt med markisinnan ... Allt det der är ju som -det bör vara.“ -</p> - -<p> -“Nej, icke med markisinnan, utan med ett annat fruntimmer, -som naturligtvis icke vet att hertigen förut är gift.“ -</p> - -<p> -“Med ett annat fruntimmer!“ utropade Armand med ena -foten fastspikad vid mattan. -</p> - -<p> -“Och markisinnan icke blott tillåter det, utan äfven -råder honom dertill“, förklarade Denise. -</p> - -<p> -“Hon tillråder det!“ fortfor Armand, äfven med andra -foten fastspikad. -</p> - -<p> -“Och på sanningen af hvad jag sagt, skulle jag när som -helst kunna dö!“ bedyrade kammarjungfrun. -</p> - -<p> -Armand ryckte våldsamt upp sina begge fötter från -mattan och började i stället mäta den med stora steg. Slutligen -stannade han midt framför Denise, som icke tycktes -förskräckt af hans förändrade sinnesstämning. -</p> - -<p> -“Men det vore ju en nedrighet“, sade han, “det vore -ju det största skurkstreck emot en tredje oskyldig person, -ett groft brott emot naturens och samhällets lagar! Nej, det -är omöjligt! ... Ni ljuger, ja, ni ljuger, qvinna!“ -</p> - -<p> -“Jag ljuger icke, när jag talar sanning“, svarade Denise -med fast ton; “och jag skall bevisa det, ty jag vill icke -vara lögnerska inför er.“ -</p> - -<p> -Vid dessa ord tog hon fram ett papper, i form af en -biljett, och lemnade det åt Cambon. -</p> - -<p> -“Läs“, sade hon, “och öfvertyga er sjelf ... Under det -ni var ensam med markisinnan, hittade jag i salongen denna -biljett, hvilken hon, i sin otålighet att träffa er, glömde att -bränna upp liksom hon brukat göra med alla de skrifvelser -hon förr bekommit ... läs, läs! och säg sedan att jag ljugit!“ -</p> - -<p> -Armand stod midt under ljuskronan med biljetten i sin -hand och ögonen i biljetten. -</p> - -<p> -Om Denise varit fysionomist — och det bruka kammarjungfrur -vanligtvis vara — så skulle hon på Armand -Cambons marmorbleka ansigte, under det han läste biljetten, -hafva upptäckt den yttersta förskräckelse parad med den -<a id="page-163" class="pagenum" title="163"></a> -djupaste harm, som någonsin fylt ett dödligt bröst. Denise -såg kanske ej allt detta; men hon såg likväl nog för att -förskräckas, och hennes förskräckelse gaf sig luft i en djup -suck, ty hon såg i Armands ansigte blott en älskares smärta, -och detta var bittert nog för henne, som icke hade den lyckan -att vara hans älskarinna. -</p> - -<p> -“Den lefvande gladan! den lefvande gladan!“ mumlade -Armand mellan tänderna. -</p> - -<p> -Denise hade för litet studerat fåglarnes och Hvita Björnens -historia för att kunna begripa den unge mannens mening -med den lefvande gladan. -</p> - -<p> -“Ha! de bofvarne!“ uttryckte sig Armand tydligare; -“men jag skall demaskera dem, jag skall krossa dem! ... -jag vill ...“ -</p> - -<p> -Dervid tog han ett steg mot blinddörren, som ledde till -kabinettet. -</p> - -<p> -Denise, som nu började begripa, flög efter honom, fattande -hans ena arm, vid hvilken hon hängde sig fast. -</p> - -<p> -“Olycklige!“ utropade hon, “vill ni mörda mig! vill ni -mörda er sjelf! ... De skola döda mig, som förrådt hemligheten, -de skola döda er, som känner den! ... Jag är icke -den första qvinna som hennes förföljelse och hämnd drabbar, -och ni skall icke heller bli den förste man! ... I himlens -namn, lugna er!“ -</p> - -<p> -Armand hejdade sig, ty han kände medlidande med den -fasa, som stod tecknad i den arma kammarjungfruns ansigte; -men han lugnade sig icke. -</p> - -<p> -“Jag måste ut, jag måste bort från denna röfvarkula!“ -ropade sonen af norden, ty dit var han nu på väg med tankens -fart; “men icke för det jag fruktar röfvarbandet, utan -derför att jag vill förekomma det rysliga brott man har i -sinnet ... Jag måste ut!“ -</p> - -<p> -“Tyst, jag besvär er! tala sakta!“ bad Denise; “hvad -ämnar ni göra? ... gif mig tillbaka biljetten!“ -</p> - -<p> -Cambon stoppade den i sin bröstficka. -</p> - -<p> -“Ha! ni vill då förråda mig!“ våndades Denise, vridande -händerna. -</p> - -<p> -“Nej, ingen skall veta, att ni gifvit mig denna skrifvelse“, -bedyrade Armand, “ingen skall veta hvad ni berättat -mig ... Lugna er derför, goda flicka!“ -</p> - -<p> -“Men hvad tänker ni göra med denna olycksaliga biljett?“ -frågade Denise, något tröstad af hans vänliga ord. -</p> - -<p> -<a id="page-164" class="pagenum" title="164"></a> -“Hvad jag än tänker göra dermed, kommer ni aldrig -att på något sätt bli inblandad i saken ... Men är ni då tvungen -att längre dväljas i närheten af detta vidunder?“ -</p> - -<p> -Det fortfor, såsom vi höra, att bära upp mot norden. -</p> - -<p> -“Ack, jag är fästad vid henne med de starkaste band“, -bekände Denise; “utan er hade jag kanske blifvit hennes -medbrottsling; men min vänskap, min ömhet för er var -starkare än min tillgifvenhet för henne ... Dock skulle jag -kunna trotsa hennes vrede, om jag blott ... om jag visste -... Ack, monsieur Armand!“ -</p> - -<p> -“Men hur skall jag komma ut härifrån, utan att möta -henne?“ frågade Armand, som nu började få ett skäl till -att lemna huset; “ty jag bör icke möta henne.“ -</p> - -<p> -“Nej, nej! ni bör icke möta henne, ni bör icke se henne -mera!“ medgaf Denise ifrigt, liksom fruktade hon att ett -nytt möte kunde förändra allt; “men hon skall bli ursinnig -för det jag tillåtit er gå.“ -</p> - -<p> -“Hur skulle ni kunna hindra mig, om ni också toge -alla hennes lakejer till hjelp! ... jag är karl och dertill beväpnad -... markisinnan vet att jag är beväpnad ... Säg henne, -att jag med terzerolen på ert bröst tvungit er att öppna -dörren.“ -</p> - -<p> -“Men hvad skall jag hitta på för skäl till ert aflägsnande, -monsieur Armand?“ -</p> - -<p> -“Säg att jag mådde illa, säg att jag var förargad för -det hon lemnat mig ensam, att jag var ursinnig för det hon -satt så länge i salongen med en annan karl, den bofven, -den nidingen! ... säg allt hvad ni vill!“ -</p> - -<p> -“Så skynda då!“ uppmanade nu Denise, i det hon öppnade -samma dörr, genom hvilken hon kommit; “i denna -farstu är en trappa, som bär till trädgården samma väg ni -kom ... Men hur skall ni hitta i ett sådant mörker? ... -Ack, om jag blott vågade följa er, om jag ...“ -</p> - -<p> -“Nej, Nej!“ nekade Armand; “jag har ögon som en -katt, som en tiger ...“ -</p> - -<p> -“Ack, den der tigern, monsieur Armand!“ suckade Denise -med tanken på menageriet och det första mötet; “den -der tigern ...“ -</p> - -<p> -“Ja, den der tigern“, medgaf Armand; “men släpp mig, -bästa Denise, hon kunde komma!“ -</p> - -<p> -<a id="page-165" class="pagenum" title="165"></a> -“Ja, ja, hon kunde komma ... bevare oss gud för det, -gode Armand! ... Men hur kan jag träffa er, för att underrätta -er, för att säga er ...“ -</p> - -<p> -“Det är gifvet att vi skola träffas ... Jaså, det här är -farstun, som ...“ -</p> - -<p> -“Ack, Armand!“ -</p> - -<p> -“God natt, goda flicka! ... aldrig skall jag glömma ... -Ah, der är första trappsteget.“ -</p> - -<p> -“Jag ville göra allt för er, Armand!“ -</p> - -<p> -“Hvad ni är god ... Och det här bär till trädgården, -säger ni?“ -</p> - -<p> -“Och ni skall aldrig glömma mig, gode Armand! ... -det är ju så?“ -</p> - -<p> -“Lita på min tacksamhet ... Här är ledstången, tror jag -... God natt, god natt!“ -</p> - -<p> -“Trohet i lif och död!“ utlofvade tvärt den exalterade -kammarjungfrun. -</p> - -<p> -“Skrik, så tror hon att jag ville strypa er!“ tillrådde -henne Armand, i det han störtade utför trappan. -</p> - -<p> -Det stod numera icke i någon mensklig makt att få -nordens son tillbaka till södern. Han hade redan gjort för -många resor fram och tillbaka på en enda afton, och nu var -han helt och hållet fastfrusen vid nordpolen. -</p> - -<p> -Det djupaste mörker herskade i trädgården. Armand -kunde icke finna vägen; men han hoppade öfver rabatterna -och häckarne, utan att skada något annat än sina kläder, ty -hösten hade redan bortplockat både blad och blommor. Han -fick ej reda på broarne, men han hoppade öfver dammarne. -Han kunde ej upptäcka någon port till trädgården, men han -hoppade öfver trädgårdsmuren. Det regnade och stormade -i hans svajande lockar, ty hatten låg qvar i det skönaste -af kabinetter, ett måttligt byte för den skönaste af eröfrarinnor. -</p> - -<p> -Vår hjelte befann sig, hvad det yttre beträffade, i det -jämmerligaste tillstånd; men en inre röst höll honom skadeslös -för alla hans uppoffringar och gjorde honom nöjd med -sig sjelf. Derför långt ifrån att sörja öfver den snöpliga utgången -af ett äfventyr, som börjat så lysande, gladde han -sig deråt i djupet af sitt hjerta, och i sin glädje välsignade -han natten, regnet och stormen. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-11"> -<a id="page-166" class="pagenum" title="166"></a> -<span class="firstline">Elfte kapitlet.</span><br /> -Madelone får sin grafvård. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">P</span><span class="postfirstchar">aris,</span> som har allt i så stor skala, har naturligtvis äfven -en nederlagsplats för viner, som öfverensstämmer med allt -det öfriga. I granskapet af Jardin des Plantes finna vi detta -nederlag ofvan och under en mark, som fordom tillhört ett -kloster, upptagande ett jordområde af omkring 200,000 -qvadrat-alnar och inom sitt höga, prydliga jernstaket inneslutande -flere utmärkt vackra och ändamålsenliga byggnader, -dels boningshus, dels varuhus, samt försedd med icke mindre -än 49 stora källare, hvilka, efter hvad man påstår, -rymma 175,000 vinfastager. Ack de klostren! hvad de -egentligen skulle med källare, som rymma så många tusen -fastager, är svårt att veta. Omöjligen kunde de hafva behöft -dem alla för sitt vinförråd, ehuru de helige fädernes -törst, om ej efter rättfärdigheten åtminstone efter drufvan, -är allom bekant. Icke heller kunde de gerna hafva gjort -sig så mycket besvär enkom för fångars beqvämlighet, emedan -de, hellre än att draga på sig ett så stort antal af dessa -att det kunde blifva besvärligt, brukade helt enkelt expediera -dem, t. ex. låta dem svälta ihjäl, för att icke göra sig -skyldige till blodsutgjutelse. Emellertid hafva de helige fädernes -verk kommit efterverlden till nytta. Vi hafva redan -visat, hurusom vi hafva dem att tacka för uppfinningen af -cellsystemet samt för den mängd af underjordiska fängelser, -hvilken icke kan undvaras så länge brottet och förtrycket -täfla med hvarandra i konsten att värfva rekryter till olyckans -härar och att befolka eländets mörka, men rymliga nästen. -Vi se nu äfven, att åtskilliga af dessa underjordiska -salar upplåtits till förvarande af vinfastager och att Bacchus, -den olympiske juvenalen, med sina bacchanter icke försmått -att välja till residens dessa riken, som fordom egdes af Pluto -med hela hans anhang af infernaliska qval. -</p> - -<p> -Morgonen efter den natt, som varit vitne till Armand -Cambons språng öfver häckar, dammar och trädgårdsmurar, -såg man denne, i sin vanliga rödrutiga blus, hasta mellan -vinfastagerna på ifrågavarande nederlagsplats, letande och -frågande efter Hvita Björnen, ty, såsom bekant är, tillhörde -<a id="page-167" class="pagenum" title="167"></a> -denne vindragarnes talrika klass. Han hade icke sprungit -många famnar förrän han upptäckte sin f. d. lärare i konsten -att slåss med fötterna, stödd mot ett fastage och med -mörk blick emottagande sin fosterson. -</p> - -<p> -“God morgon, fader Simon!“ ropade Armand, i det han -vidrörde en af de gröfsta händer i verlden. -</p> - -<p> -“Hvad står på?“ brummade denne, kramande ynglingens -hand nästan för hårdt för att kunna tillskrifvas ett hjertligt -välkommen eller en känsla af belåtenhet. -</p> - -<p> -“Parbleu!“ yttrade Cambon, blåsande i sin högra hand; -“ni har sofvit illa i natt, käre Simon!“ -</p> - -<p> -“Såå“, svarade Hvita Björnen, i det han, vändande sig -ifrån sin f. d. lärjunge, fattade en hisklig spake eller häfstång, -medelst hvilken han började framrulla det fastage, -mot hvilket han hvilat sig; “såå, jag har sofvit illa ... Ditt -blåsande på fingerspetsarne röjer dock att den sömnlösa natten -åtminstone icke gjort mig slapphändt.“ -</p> - -<p> -“Ni är en björn, Simon, utan att ni derför behöfver -visa tänderna eller nyttja ramarne“, förklarade Cambon, något -förargad öfver sin gamle väns plumpa sätt; “gjorde jag -rätt, så skulle jag icke berätta er den glada nyhet, jag har -att förtälja och för hvars skull jag egentligen kommit hit i -dag.“ -</p> - -<p> -“En glad nyhet! ... hå tusan!“ -</p> - -<p> -“Ja visst, en mycket glad nyhet.“ -</p> - -<p> -“Är då Guizot hängd eller Louis Philippe guillotinerad?“ -frågade Hvita Björnen, fortfarande att rulla fastaget. -</p> - -<p> -“Ni begär nog mycket på en gång, käre Simon ... Jag -kan icke glädja er med denna nyhet ... Men jag har en annan -som säkert skall fröjda er mycket mera.“ -</p> - -<p> -“Och det är?“ -</p> - -<p> -“Ni kommer väl ihåg att jag för några dagar sedan -besökte er och att jag då talte med er om en viss sak?“ -</p> - -<p> -“Jaså, den der vissa saken, som din far äfven har pratat -vidt och bredt om ... Hör du, Armand lille, helsa din -far och be honom göra sig en skalle af trä i stället för den, -som han snart är på väg att förlora.“ -</p> - -<p> -“Simon! ni låter bli att smäda min far!“ förklarade -Cambon den äldres son. -</p> - -<p> -“Ty om jag det gör, så äter hans son upp mig?“ inföll -Hvita Björnen hånskrattande. -</p> - -<p> -“Det vore en dålig spis, det!“ menade Armand. -</p> - -<p> -<a id="page-168" class="pagenum" title="168"></a> -Hvita Björnen, som sjelf nog visste hvartill han dugde, -vårdade sig icke om att besvara detta genmäle utan fortsatte -lugnt sitt arbete. -</p> - -<p> -“Jag har då ingenting att svara den lefvande gladan?“ -frågade Armand, i det äfven han vände sig om, liksom ämnade -han aflägsna sig från den oartige f. d. läraren. -</p> - -<p> -“Lefvande gladan!“ röt Hvita Björnen, slående knytnäfven -mot fastaget, till verklig fara för dess laggar, hvarefter -han ändtligen närmade sig fostersonen. -</p> - -<p> -“Hvad var det du sade om den lefvande gladan?“ frågade -han med genomborrande ögonkast. -</p> - -<p> -“Jag hade mycket att berätta om henne“, svarade Armand; -“men ni är verkligen så obändig och svår att jag -knappast vet om jag skall tillfredsställa er nyfikenhet i den -vägen.“ -</p> - -<p> -“Skulle du händelsevis ha råkat den lefvande gladan?“ -fortfor Hvita Björnen med blickar, som alltmera antogo misstänksamhetens -lurande egenskap. -</p> - -<p> -“Ja, jag har till och med varit hos henne ... hvad säger -ni om det, fader Simon?“ -</p> - -<p> -“Du säger att du varit hos henne?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“När?“ -</p> - -<p> -“I går.“ -</p> - -<p> -“Och hur kom det till, min gosse? ... hur kom du att -besöka henne? ... hur fick du veta ... Ah!“ utropade Hvita -Björnen, i det han slog sig för pannan, “nu förstår jag, nu -förstår jag!“ -</p> - -<p> -“Hvad är det ni förstår?“ -</p> - -<p> -“Det var då för att lura mig, som den der räfven till -djurvaktare härom dagen kom till mig och ville veta hvem -du var, hvad du hette och hvar du bodde ... Och jag sade -honom allt detta, utan att märka kroken ... ja, jag är en -åsna, som borde gå på fyra ben, i stället för på två ... jag -borde <em>draga</em> vinfastager, i stället för att rulla dem ... Men -innan jag ställer mig sjelf inom skacklarne, skall jag krossa -skallen på min vän djurvaktaren i Jardin des Plantes.“ -</p> - -<p> -“Det borde ni ha gjort förut, käre Simon“, anmärkte -Armand; “men hvad tjenar det nu till! ... jag har ju den -lefvande gladans adress, liksom hon har min ... Kunde ni -väl begära att ni skulle vara den ende som visste hvar hon -bodde!“ -</p> - -<p> -<a id="page-169" class="pagenum" title="169"></a> -“Det har du rätt uti, Armand lille!“ medgaf Simon, -mera liknande en räf än en björn; “men ser du ändå att -det gick såsom jag förespådde ... hon skulle bestämdt bli -tacksam mot sin välgörare, hon skulle bjuda dig till sig för att -belöna dig för ditt välförhållande ... hur många grabbnäfvar -louis-d’orer gaf hon dig, mitt barn lilla? ... Men, din skälm, -du fick säkert mera än guld ... jaja, se inte så förargad ut, -ty ingenting var billigare än det ... De granna ögonen voro -på sätt och vis din tillhörighet, emedan det var du som räddat -dem ... Den lefvande gladan hackar visst inte ut ögonen -på alla: hon kan nog smeka med näbben och skyla med vingarna, -hon med ... Med ett ord, du har allt skäl att vara -glad, Armand lille!“ -</p> - -<p> -“Ni är en besynnerlig menniska, Simon“, förklarade Armand -med stränghet i sin blick; “ni är i de flesta hänseenden -lika godhjertad som tapper, och likväl ryser ni ej för -att stämpla mot en svag qvinna ... Ni anser den för en stor -brottsling, som retar en hund på en svag menniska, under -det att ni sjelf icke tvekar att utsätta en annan lika svag -varelse för ett lejons tänder ... Med ett större brott vill ni -straffa ett mindre ... Vid gud, jag känner ej mer igen er, -käre Simon!“ -</p> - -<p> -Hvita Björnen nedslog tigande sina ögon. Kanske kände -han sig träffad af sin f. d. lärjunges ord. -</p> - -<p> -“Tror ni då icke att det finnes ett annat och vida vackrare -medel att försona den stackars Madelones skugga?“ frågade -Cambon. -</p> - -<p> -Hvita Björnen fortfor att stirra på marken. -</p> - -<p> -“Om jag nu skulle kunna erbjuda er ett sådant medel?“ -fullföljde Armand. -</p> - -<p> -“Och det vore?“ frågade Simon med svag stämma och -något sneglande åt ena sidan. -</p> - -<p> -“Om jag hade ett vackert ide åt Hvita Björnen och en -ännu vackrare grafvård åt Madelone?“ -</p> - -<p> -Hvita Björnen spärrade upp ögonen. -</p> - -<p> -“Åt Madelone?“ upprepade han nästan hviskande. -</p> - -<p> -Simons röst blef alltid så mild och behaglig, när han -talade om Madelone, och äfven detta var en frukt af den -saliga dödas lärdomar och förmaningar i lifstiden. -</p> - -<p> -“Ja“, svarade Armand; “när jag i går talade med markisinnan -om saken, var hon genast beredd att gifva tiotusen -<a id="page-170" class="pagenum" title="170"></a> -francs åt er, käre Simon, samt dessutom femtusen till grafvård -åt er Madelone.“ -</p> - -<p> -“Hvarför tiotusen åt mig?“ frågade Hvita Björnen; -“hvarför icke så gerna tiotusen åt grafvården, hvarför icke -helst alltsammans åt Madelone?“ -</p> - -<p> -“Det blir naturligtvis er ensak“, förklarade Armand, “ty -när ni väl fått pengarne, så kan ni ju använda dem hur ni -sjelf finner för godt ... Är det icke sannt?“ -</p> - -<p> -“Visserligen ... det bör kunna bli den ståtligaste grafvård -för femtontusen ... Nå, har du redan fått pengarne, -Armand lille? ... dina fickor se väl tunna ut, tycker jag.“ -</p> - -<p> -“Icke ännu, men jag har hennes löfte, som ...“ -</p> - -<p> -“Jaså, bara hennes löfte“, inföll Hvita Björnen, “bara -hennes löfte! ... ha, ha, Armand lille!“ -</p> - -<p> -“Jag medger att när jag i morse lemnade sängen“, sade -Cambon, “trodde jag icke mycket på det löfte hon gaf mig -i går; ja, jag hade till och med mina stora anledningar att -tro det alltsammans skulle stanna vid blotta löftet ... Men -när jag för en timme sedan hemkom från Bicêtre, dit jag -tidigt på morgonen begifvit mig för att träffa min far, satt -i låset till min kammare denna lilla biljett.“ -</p> - -<p> -Cambon tog dervid upp en liten ny rosenbiljett, som -han visade sin vän Hvita Björnen. -</p> - -<p> -Denne kastade en begärlig blick på biljetten och förde -raskt sin breda hand till den, liksom ville han sjelf studera -dess innehåll. -</p> - -<p> -“Läs den du, Armand lille!“ bad han, dragande handen -tillbaka; “jag har i dag något svårt för att läsa så der fina -stilar ... jag har på någon tid inte varit rätt bra i ögonen.“ -</p> - -<p> -Hvita Björnen gjorde sina ögon orätt; men saken var -den, att han, som hade armar för att rulla vinfastager och -händer för att bryta jern, tycktes helt och hållet sakna -fingrar tjenliga för pennan. Han hade i sin ungdom icke -fått lära sig skrifva, och att sedan lära sig det hade aldrig -fallit honom in. Deraf följer naturligtvis att han måste vara -lika litet bevandrad i att läsa skrifvet, ehuru han icke var -angelägen om att röja sina svaga sidor för andra. Men Simon -var icke den ende, som deruti blifvit vanlottad. Man -träffar bland de lägre klasserna inom Paris alltför många -okunnige i den ädla skrifkonsten. Detsamma träffar man -likväl i alla andra länder, Sverige icke heller undantaget. -Tager man deremot i betraktande konsten att läsa hvad som -<a id="page-171" class="pagenum" title="171"></a> -är tryckt, så torde i Sverige högst få finnas, äfven inom de -allra lägsta klasserna, som icke kunna läsa sin bibel, katekes -och psalmbok, då man deremot i Frankrike träffar ganska -många, som icke ens känna bokstäfverna. Katolska presten -vinnlägger sig mera om att förvärfva jonglörens skicklighet -i konsten att handtera sitt rökelsekar, än att befordra -sitt slägtes upplysning. Dock måste rättvisligen erkännas, -att på de sednare tjugo åren undervisningen blifvit mera allmän. -Ju mera det katolska presterskapet emanciperar sig -från påfvestolens omedelbara inflytande, desto ljusare blir det -i samhällets dälder. -</p> - -<p> -Armand, utan att låta påskina något deltagande för sin -gamle väns ögon, uppläste för honom biljetten, som var af -följande innehåll: -</p> - -<div class="letter"> -<p class="addr"> -“Monsieur Armand Cambon! -</p> - -<p> -Ert hastiga aflägsnande i går förorsakade att ingenting -då blef bestämdt, angående er gamle vän, som onekligen förtjenar -det varmaste deltagande, ty hvilken menniska med -hjerta skulle ej ömma för en så stor olycka och ej uppbjuda -alla sina krafter för att, så vidt möjligt vore, mildra den? -Man har derför ansett sig böra förklara att hvad som i går -lofvades, skall till alla delar uppfyllas i dag. Ni kommer -väl ihåg att löftet i går grundade sig på er egen tanke, ert -eget råd; och som man bör förmoda, att ingen bättre än ni -kan känna den hederlige, om också något originelle, mannens -anspråk så gör man sig förvissad om att hvad man nu gör -för honom skall af honom emottagas med glädje, och denna -glädje skall då äfven blifva dens, som skrifvit dessa rader.“ -</p> - -</div> - -<p> -“Läs om det der en gång till, Armand lille!“ bad Hvita -Björnen med särdeles förnöjdt utseende. -</p> - -<p> -Armand uppfylde hans önskan, tilläggande derefter: -</p> - -<p> -“Medgif, fader Simon, att det icke är många glador som -skrifva så vackert.“ -</p> - -<p> -“Det har förvånat mig“, medgaf Hvita Björnen; “det -finns då heder och samvete äfven bland denna klass.“ -</p> - -<p> -“Och när jag dertill lägger den djupa ånger som ...“ -</p> - -<p> -“Jaså, hon ångrade sig äfven?“ inföll Simon; “hon begret -den stackars Madelones öde?“ -</p> - -<p> -“Ja ... och till ett bevis derpå hafva vi ju hennes egenhändiga -skrifvelse.“ -</p> - -<p> -<a id="page-172" class="pagenum" title="172"></a> -“Står hennes namn under biljetten?“ -</p> - -<p> -“Nej.“ -</p> - -<p> -“Det var besynnerligt.“ -</p> - -<p> -“Hon kan ha många anledningar att ej utsätta sitt -namn ... det kan också vara ett bevis på en anspråkslös -välvilja.“ -</p> - -<p> -“Har du någonsin förr hört ett dylikt fall?“ frågade -Hvita Björnen; “har du någonsin förr sett en förnäm dam -uppresa en vård på en fattig tvätterskas graf?“ -</p> - -<p> -“Nej, käre Simon.“ -</p> - -<p> -“Jag tackar dig, min gosse, för det du ryckte henne -undan lejonets tänder“, sade Hvita Björnen, fattande sin unge -väns hand och tryckande den varsammare än nyss; “jag tackar -dig för det du slog mig till marken ... Madelone skall -äfven en gång tacka dig, ty det var en ädel qvinna du -räddade.“ -</p> - -<p> -“En ädel qvinna!“ mumlade Armand mellan tänderna, -ty han tänkte på en annan biljett, som han hade i en annan -ficka. -</p> - -<p> -“Madelone har förlåtit henne“, fortfor Hvita Björnen; -“ty Madelone får en grafvård i Père-Lachaise ... det är klart -att det skall bli i Père-Lachaise?“ -</p> - -<p> -“I Père-Lachaise, ja visst.“ -</p> - -<p> -“Och grafvården skall bli en bland de stoltaste ... det -skall bli ett ordentligt grafkor med murad graf inunder och -så stor ...“ -</p> - -<p> -“Att också ni en gång får rum deruti, käre Simon“, -sade Armand med rörelse, ty Hvita Björnens ögon skimrade -af en fuktig glans. -</p> - -<p> -“Ja, och sjelfva koret skall vara så rymligt ...“ -</p> - -<p> -“Att ni om helgdagarne kan sitta deruti, ty hvarje helgdag -skall ni gå dit med era kransar.“ -</p> - -<p> -“Ja, ja, jag skall gå dit om hvardagarne också ... det -skall bli mitt enda nöje, ty det är ...“ -</p> - -<p> -Hvita Björnen tystnade och vände sig bort. Mycket -starka menniskor äro vanligtvis mycket rädda för att visa -andra den ömmare rörelse, som någon gång öfverväldigar -dem. De blygas för det som tvärtom borde utgöra deras -och mensklighetens ära. -</p> - -<p> -“Det gläder mig innerligt, och det skall också glädja -min far, att ni nu känner er lyckligare än förr“, sade -Cambon. -</p> - -<p> -<a id="page-173" class="pagenum" title="173"></a> -“Ja, det bör kunna bli något för femtontusen francs ... -bör kunna bli bättre än de flestes ... bör bli lika vacker som -aristokraternes.“ -</p> - -<p> -Äfven denna sednare omständighet bidrog mycket till -Hvita Björnens fröjd. Han hade, såsom vi redan känna, -mycket att fördöma aristokraterne för, och det icke minsta -var den lyx, hvarmed de sökte föreviga sina döde. Men -när det gälde Madelone eller honom sjelf, då var det, såsom -vi finna, alls ingen lyx; det var tvärtom den naturligaste -sak i verlden att hafva till och med den rikaste grafvård i -verlden, åtminstone så rik som de förhatlige aristokraternes. -Menniskan är sig lik, och det var icke Hvita Björnen förbehållet -att jäfva den satsen. -</p> - -<p> -“Men hvad menade hon med det der hastiga aflägsnandet?“ -frågade Simon efter en stunds högtidlig tystnad, helgad -minnet af den märkvärdigaste bland spets-tvätterskor; -“det ser ut som skulle du ha aflägsnat dig för hastigt.“ -</p> - -<p> -“Ja, så synes det“, svarade Armand något förlägen och -tankspridd. -</p> - -<p> -“Det var besynnerligt ... aflägsna dig innan du fått fullt -besked om den sak, hvarför du besökt henne ... Om jag icke -kände dig, skulle jag kunnat tro, att du varit något liknöjd -för hvad som rörde mig och Madelone så nära.“ -</p> - -<p> -“Men som ni känner mig, så kan ni heller icke tro det’“ -svarade Armand undvikande; “det säkra är emellertid, att -ni har stora skäl till belåtenhet med hvad jag gjort.“ -</p> - -<p> -“Ja, du har rätt, min gosse ... Nämn mig derför en -tjenst, som du vill att jag skall bevisa dig, och jag skall -göra den, om jag också ensam måste storma Tuilerierna.“ -</p> - -<p> -“Den tid kan väl också en gång komma“, svarade Armand -leende, “och jag är öfvertygad om att Hvita Björnen -då icke blir den, som gömmer sig i Madelones grafkor.“ -</p> - -<p> -“Mille démons, Armand lille!“ utropade Simon, skakande -Armands begge händer; “jag skall äfven ha kransar för en -ny Juli-kolonn ... Men hvart går du?“ -</p> - -<p> -“Klockan är mycket och jag har åtskilligt att beställa -på annan ort.“ -</p> - -<p> -“Nå farväl då, min gosse ... Men hör på, Armand -lille!“ -</p> - -<p> -“Hvad önskar ni?“ frågade Armand, stannande. -</p> - -<p> -“Den der lilla biljetten.“ -</p> - -<p> -“Nåväl?“ -</p> - -<p> -<a id="page-174" class="pagenum" title="174"></a> -“Behöfver du den?“ -</p> - -<p> -“Ni vill ha den?“ -</p> - -<p> -“Ja, jag har fått en idé, ser du.“ -</p> - -<p> -“Hvilken?“ -</p> - -<p> -“Jag vill innesluta den i en liten ask af silfver och -lägga den till grundplåt under Madelones grafkor.“ -</p> - -<p> -“Det var en vacker tanke, fader Simon! ... ni vill derigenom -beteckna, att grafkoret skjutit upp ur ett ångerfullt -hjerta.“ -</p> - -<p> -“Något ditåt“, svarade Hvita Björnen, vänligt blinkande. -</p> - -<p> -“Så tag den“, yttrade Armand, lemnande honom den -lilla biljetten. -</p> - -<p> -“När träffar jag dig?“ -</p> - -<p> -“Jag går till Bicêtre i eftermiddag.“ -</p> - -<p> -“Jag går också dit.“ -</p> - -<p> -“Godt! ... då råkas vi der.“ -</p> - -<p> -“Hur dags?“ -</p> - -<p> -“Klockan sex, ty vid den tiden bör jag ha uträttat -mitt ärende för dagen.“ -</p> - -<p> -“Och jag slutat mitt dagsarbete ... Således klockan sex -hos din far ... Han skall råda mig, hvilken artist jag bör -anlita för att få ritningen till monumentet ... jag vill gerna -hafva det olikt alla andra.“ -</p> - -<p> -“Jag vet redan, hvem min far kommer att utse till ritningens -verkställare<a id="corr-33"></a>.“ -</p> - -<p> -“Och det är?“ -</p> - -<p> -“Hvad säger ni, Simon, om jag redan hade ritningen i -mitt hufvud?“ -</p> - -<p> -“Du? ... omöjligt, Armand lille!“ -</p> - -<p> -“Hvarför vore det omöjligt? ... ni vet ju, att jag kan -rita och att jag gjort upp ritningar till flere arbeten både i -guld och silfver.“ -</p> - -<p> -“I guld och silfver? ... det är något helt annat det ... -Nej, min gosse, jag måste vända mig till någon af de större -artisterne.“ -</p> - -<p> -“Hvad? ... ni skulle vända er till dem, som rita åt aristokraterne!“ -</p> - -<p> -“Hvad gör det? ... hvad har konsten att göra med aristokratien?“ -</p> - -<p> -“Det är sannt ... Men de stora konstnärernes ritningar -kosta pengar, då deremot jag skulle rita för gammal vänskap.“ -</p> - -<p> -<a id="page-175" class="pagenum" title="175"></a> -“Man ser icke på louis-d’orerna, när det är fråga om -Madelonens grafvård“, menade Hvita Björnen, som för hennes -skull tycktes hafva glömt alla sina gamla sympatier för -det demokratiska elementet. -</p> - -<p> -Simon var verkligen på väg att blifva en äkta aristokrat. -I Frankrike lika mycket som annorstädes har fåfängan -spelat demokratien mer än ett spratt. -</p> - -<p> -“Nå, vi få väl talas vid“, sade Cambon; “hufvudsaken -är emellertid att Madelone får sin grafvård.“ -</p> - -<p> -Derefter aflägsnade sig Armand och försvann snart ur -Hvita Björnens åsyn. -</p> - -<p> -Denne stod lutad mot sitt vinfastage och kastade en -blick på de öfriga vinfastagerna; men aldrig förr hade hans -öga med sådan andakt hvilat på dem. -</p> - -<p> -Kanske trodde han sig stå på Père-Lachaise, en af de -prydligaste begrafningsplatser i verlden, en hel stad af monumenter -i marmor och brons. Kanske såg han sig omgifven -af alla dessa ståtliga minnesvårdar, som hvälfva sig öfver -Abelards och Heloises stoft, öfver Racines, Corneilles, -Lafontaines, Massénas, Davousts, Suchets, Casimir Périers -med fleres grafvar. Men icke var det vid dessa minnen af -Frankrikes ära som vindragarens tanke i denna stund knäböjande -dröjde. Nej! han satt i ett grafkor, hvars like i -skönhet och storlek ännu ingen dödlig sett; han band på -kransar, hvars blommor ännu ingen jord burit; han talade -med en vålnad, vid hvars fötter skaldernas och hjeltarnes -skuggor nedlade sina lyror, sina svärd. -</p> - -<p> -De öfriga vindragarne kunde icke begripa hvad det kom -åt Hvita Björnen, som satt så der orörlig och stirrade framför -sig; men det begrepo de, att när en kamrat, sådan som -Hvita Björnen, icke gör något annat än sitter på vinfastagerna, -så blir det desto flere vinfastager att rulla för de öfrige -vindragarne, hvilket icke kunde vara förenligt med rättvisa -och billighet. -</p> - -<p> -Derför nalkades de också från alla sidor sin kamrat, -der han satt i sina drömmar. De frågade först höfligt huru -det var möjligt för en så stark arbetare som Hvita Björnen -att blifva trött så tidigt på dagen? Men då intet svar följde, -började de knuffa till den kolossala drömmaren. Som nu -vindragarne icke knuffa såsom vanliga menniskor, så var det -klart att drömmaren skulle störas i sina betraktelser. Också -<a id="page-176" class="pagenum" title="176"></a> -började Hvita Björnen se sig omkring och förfärligt rulla -ögonen, utan att likväl röra sig ur stället. -</p> - -<p> -Att rulla ögon är ej detsamma som att rulla vinfastager, -hvarför kamraterne funno för godt att nypa sin vän i armar -och ben, naturligtvis för att sätta lif och rörelse uti dessa -för en vindragare så nödvändiga lemmar. -</p> - -<p> -“Parbleu!“ röt nu ändtligen Hvita Björnen, rätande ut -sig i sin fulla längd. -</p> - -<p> -“Ni sitter sönder fastaget, monsieur Simon!“ bedyrade -en af kamraterna. -</p> - -<p> -“Jaja“, svarade Hvita Björnen, “hufvudsaken blir ändå -att Madelone får sin grafvård.“ -</p> - -<p> -“Blir det hufvudsaken!“ ropade de med skäl förvånade -vindragarne. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-12"> -<span class="firstline">Tolfte kapitlet.</span><br /> -Hvita Björnen får också sitt ide. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">K</span><span class="postfirstchar">lockan</span> var slagen half till åtta på aftonen, när Hvita Björnens -grofva gestalt syntes på Place de l’Ecole. Han gick -in i en bagarbod. En fransk bagarbod ser ej ut som våra -svenska. Der finnas bröd ända till två alnars längd och en -alns bredd. Men de ligga ej huller om buller såsom i en -svensk bagarbod. De stå uppradade kring väggarne med -det största i midten och vidare allt efter som de äro stora -till. Nedvid hvarje af dessa större bröd ligga smärre, formande -ett slags fotställning, och ofvanpå de förre ser man -några andra smärre, bildande ett slags kapitäl. Följaktligen -är det en rad af kolonner man har för sina ögon, och man -behöfver icke vara hungrig för att finna att bagarboden är -ganska aptitlig. -</p> - -<p> -“Bröd för en sou!“ sade han, utan att helsa eller ens -se på bagaren. -</p> - -<p> -Bagaren gaf honom ett hvetebröd, mer än tredubbelt så -stort som våra svenska s. k. franska bröd och mer än fyradubbelt -så innehållsrikt som dessa och naturligtvis färskt, -<a id="page-177" class="pagenum" title="177"></a> -ty i Paris hinner ingenting blifva gammalt. Sedan Hvita -Björnen sålunda fått och betalt hvad han begärt, gick han, -utan att taga ett höfligt afsked, hvilket förvånade bagaren, -som hade emottagit och affärdat sin kund med det vanliga: -“Bon soir, monsieur!“ Bagaren kände ganska väl Hvita -Björnen, ty denne var på sin tid känd af alla. Men Hvita -Björnen hade aldrig tillförene varit oartig, ty en fransman -kan icke gerna vara det. -</p> - -<p> -Hvita Björnen gick derefter in i en annan bod nära -invid bagarens och hvaruti funnos viktualievaror. Men smöret -är jemväl formadt och uppstäldt i kolonner på disken, i -fönstret och vid väggarne. Hvarje smörkolonn, så ren och -klar att man åtminstone med blotta ögonen icke kan upptäcka -det minsta smolk, har till piedestal en ofantlig ost, -denna i sin ordning omkransad af små ostar, som stå på -kant, lutande sig mot den stora. Men kolonnen har också -sitt kapitäl, ty på en å den liggande blank tennskifva, vidare -än sjelfva kolonnen, knyter sig en krans af ägg, snarlik en -balustrad, från hvars midt höjer sig en lanternin af de läckraste -fläskkorfvar, hvars pyramidaliska spets slutar med en -liten krona af rädisor, hvarannan röd och hvarannan hvit. -Men det är blott formen som är antik, ty innehållet, liksom -bagarbodens, är kärnfärskt allt igenom. -</p> - -<p> -“Smör för en sou!“ sade Hvita Björnen, framräckande -sitt bröd, men för öfrigt lika ohöflig mot viktualiehandlanden -som mot bagaren. -</p> - -<p> -Viktualiehandlanden fattade en knif med blankt blad -och tog med den ett litet stycke ur en redan ituskuren -smör-kolonn samt utbredde derefter samma stycke på brödet, -så att smörgåsen blef i behörigt skick. Hvita Björnen betalte -och gick. Viktualiehandlandens: “Bon soir, monsieur!“ -klingade för döfva öron. Vindragaren fortsatte sin väg, -ätande på sin smörgås. -</p> - -<p> -Men det är ej blott folk af Hvita Björnens klass som -i Paris på detta sätt göra sin måltid. Författaren till denna -berättelse har mer än en gång tagit sin frukost på samma -sätt, och han har sett personer mycket bättre än han göra -detsamma, utan att någon af de förbigående parisarne röjt -någon förvåning deröfver. -</p> - -<p> -Vi skulle icke vilja tillråda en bättre klädd person att -försöka detsamma i Stockholm. Först blefve han förföljd af -<a id="page-178" class="pagenum" title="178"></a> -en svärm gatpojkar, som, ehuru sjelfva temligen parisiska -hvad detta sätt att spisa beträffar, likväl skulle förlöjliga -samma sätt hos “bättre“ folk. Mötte han sedan en bekant, -så skulle denne genast taga till fötterna, flyende som för -pesten en vän, hvilken jemte lorgnett och handskar vore -försedd med någonting så hiskligt som en smörgås. Ginge -han slutligen upp i ett kollegium eller en rätt, t. ex. kongl. -Svea hofrätt, så finge han säkert en skrapa för oskickligt -uppförande på gatorna. Han blefve rent af en förlorad -menniska, ty hvilken skräddare skulle lemna kredit åt en -offentlig smörgås-ätare? hvilken procentare låna pengar åt -en offentlig smörgås-ätare? hvilken flicka gifta sig med en -offentlig smörgås-ätare? hvilket statsråd förorda en offentlig -smörgås-ätare? Den olycklige! han kunde icke ens visa sig, -utan att verldens misstänksamma blick skulle haka sig fast -vid hans högra hand eller vid hans mun, för att se om han -åt eller nyss hade ätit denna olyckliga smörgås, som stämplat -honom värre än, snart sagdt, den djupaste last. -</p> - -<p> -Vi erinra oss, och troligtvis mången annan stockholmsbo, -den gamle baronen och f. d. guvernören S., mannen -med det ungdomliga ansigtet och det yfviga hvita håret, -som för några år sedan sprang på Stockholms gator i svart -frack och hvita linnebyxor både sommar och vinter. Vi -hörde honom ganska litet klandras för det han i sina yngre -dagar förstört sin betydliga förmögenhet, men deremot ganska -mycket för det han, i saknad af betjent eller städerska, -sjelf hemtade sitt dricksvatten från stadens brunnar. Det -förra var ingen fläck på hans adliga sköld, men det sednare -en outplånlig plump i hans stamtafla. -</p> - -<p> -Vi hemta så mycket från Paris: vi hemta moderna, -hemta dårskaperna! Om vi äfven hemtade något af det -naturliga, det förståndiga, så skulle vi vinna mycket, i stället -för att förlora mycket. -</p> - -<p> -“Bah, hvilken snusförnuftighet!“ svarar man med ett -medlidsamt löje; “liksom låge det så mycket förstånd i en -smörgås, som förtäres på gatan!“ -</p> - -<p> -Det är likväl mycket förståndigt af en fattig menniska -att ute i fria luften äta en frukost, som inne hos källarmästaren -eller konditorn skulle kosta minst fyra gånger -mera; och för öfrigt gäller hvad vi sagt så ofantligt mycket -annat, som vi i Stockholm icke känna eller tro på derför -att det ej står i de mode-journaler vi hemta från Paris. -</p> - -<p> -<a id="page-179" class="pagenum" title="179"></a> -Hvad man än må hafva att anmärka emot Paris — och -det är, åtminstone i vårt tycke, ganska litet — men fri -är man, fri från många af de fördomar, som så mycket bidraga -till tvång, vantrefnad och krångel annorstädes. -</p> - -<p> -Hvita Björnen fortsatte sin vandring tilldess han stannade -framför ett likörställe, mycket bekant i Paris under -namnet “Silfverdisken“, och hvilket en resande icke gerna -underlåter att åtminstone en gång besöka. -</p> - -<p> -Berörde likörställe öppnades för omkring tjugo år sedan, -men med en anspråkslös disk af trä, hvaruppå endast serverades -plommonlikörer för två sous glaset. Efter tvänne -års förlopp lemnade nyssomförmälte disk rum för en af tenn -och hvilket slags disk är det vanliga på dylika ställen. Men -det dröjde icke många år förr än tenndisken i sin ordning -måste maka sig undan för en ny af silfver, tack vare tvåsous-likörerna. -Sakkännare uppskatta dess värde till 15,000 -francs. Men denna dyrbara disk, uti hvilken icke blott -madame Moreau, egarinnan, kan spegla sina sköna svarta -ögon, utan äfven hvarje kund, som önskar veta hur han ser -ut, när han super plommonlikör, denna disk, säga vi, är icke -ett pråligt lock på en medelmåttig kassakista, ty denna anses -äfven af sakkännare vara värd minst 400,000 francs, prisad -vare samma tvåsous-likörer. Må ingen derför tro, att likörerna -äro underhaltiga. När man säger den vackra madame -Moreau att hennes likörer, liksom hennes ögon, äro oöfverträffliga, -så synes hon ingalunda öfverraskad deraf, ty hon -känner de enas värde likaväl som de andras. Det är ej en -vanlig artighet, utan rena sanningen, och som madame Moreau -anser det vara hvarje menniskas pligt att tala sanning, så -har hennes vackra mun icke något belönande småleende för -den, som egnar hennes ögon och hennes likörer sin hyllning. -Madame Moreau har såsom barn speglat sig i silfverdisken, -ty det var hennes numera aflidna moder som lät gjuta den; -men innan sin död skulle hon säkert, om hon det ville, kunna -spegla sig i en af guld, utan att behöfva resa till Californien, -utan att behöfva göra annat än utminutera sina tvåsous-likörer. -</p> - -<p> -Sådan ryktbarhet hafva dessa likörer, och silfverdisken -har naturligtvis mångdubblat den. Dock måste medgifvas, -att madame Moreau icke bygger hela sitt förtroende på silfverdisken. -</p> - -<p> -<a id="page-180" class="pagenum" title="180"></a> -“Er silfverdisk är ju den enda i Paris?“ frågade henne -en gång författaren. -</p> - -<p> -“Ja, monsieur“, svarade madame Moreau. -</p> - -<p> -“Men om det skulle falla någon in att i granskapet -öppna ett dylikt ställe med en dylik disk — afunden är i -stånd till allt?“ -</p> - -<p> -Madame Moreau svarade endast med en blick ... men -med en blick, som ... Ja, hon hade rätt, den förträffliga -madame Moreau. En sådan blick köper man ej i någon -guld- och silfverbod, icke en gång i Paris, och det vill säga -mycket. -</p> - -<p> -“God afton, monsieur Simon!“ helsade madame Moreau, -i det hon slog uti den frejdade plommonlikören. -</p> - -<p> -Hvita Björnen var då känd på detta ställe. Han var -väl mer än det. Han var dess alldagliga kund ända från -dess första ögonblick för tjugo år tillbaka. -</p> - -<p> -“I dag kommer ni fem minuter senare än vanligt“, -anmärkte madame Moreau, utan att synas stött öfver Hvita -Björnens uraktlåtenhet att besvara hennes helsning. -</p> - -<p> -Hvita Björnen brukade hvarje afton klockan half till -åtta visa sig framför silfverdisken och taga sin likör, och -detta oafbrutet i tjugo års tid. Icke en gång Madelones -sjukdom och begrafningsdag hade hindrat honom derifrån. -</p> - -<p> -“Men, i himlens namn, monsieur Simon, hur är det -med er i dag?“ frågade madame Moreau, förvånad öfver -sin kunds oförklarliga tystlåtenhet. -</p> - -<p> -“Hur sade ni, madame?“ frågade denne, sedan han sväljt -likören. -</p> - -<p> -Madame Moreau var ej den som frågade tvänne gånger -om en och samma sak, ty hon var ej van vid att vänta -på svar: hon hade vanligtvis alltid fått flere sådana än hon -önskade sig. -</p> - -<p> -“Jag frågade hur det var med er i afton?“ sporde hon -likväl, ty med Hvita Björnen var förhållandet annorlunda. -Hon ansåg nämligen sig och sin mor stå i en viss förbindelse -till monsieur Simon. Han hade gifvit handsölet på -trädisken, handsölet på tenndisken, handsölet på silfverdisken. -</p> - -<p> -Och handsölet hade haft välsignelse med sig, såsom vi -känna. Derför var hon mer försonlig mot honom, än hon -skulle hafva varit mot hvilken annan som helst. -</p> - -<p> -<a id="page-181" class="pagenum" title="181"></a> -Ja, madame Moreau var till och med så tacksam för -det förflutna, att hon upprepade sin fråga för tredje gången. -</p> - -<p> -“Illa“, svarade ändtligen Hvita Björnen, i det han satte -sig på en stol och såg ned på golfvet. -</p> - -<p> -“Illa, monsieur Simon?“ frågade madame Moreau med -verkligt deltagande. -</p> - -<p> -“Mycket illa, madame Moreau“, fortfor Simon, synbart -besvärad af frågorna. -</p> - -<p> -Madame Moreau hade för mycken granlagenhet att fråga -vidare, och dessutom var hon fullt sysselsatt med att lyckliggöra -kommande och gående med blickar och plommonlikörer. -</p> - -<p> -Men hvarifrån detta <em>illa</em> på en dag, som utlofvat icke -mindre än 15,000 francs till en grafvård åt Madelone? -</p> - -<p> -Klockan half till sex hade Hvita Björnen infunnit sig -på Bicêtre, der han precist klockan sex skulle möta Cambon -den yngre. Medan man väntade på denne, språkade man -oupphörligt om den blifvande grafvården. Cambon den äldre, -som sett mycket i sina dagar, hade många goda råd och -upplysningar att i saken gifva. Med en blyertspenna gjorde -han ett ganska genialiskt utkast, som gillades icke blott af -några andra sakkunnige gubbar, hvilka blifvit kallade till -rådslaget, utan äfven af Hvita Björnen sjelf, som likväl var -den kinkigaste bland alla. Han hade till och med gått in -på att Armand skulle få det vigtiga uppdraget om händer, -och det återstod blott att högtidligt meddela denne förtroendet. -</p> - -<p> -Men klockan slog half sju, utan att någon Armand -Cambon syntes till. Hon slog sju, men ingen Armand Cambon -lät sig afhöra. Den unge guld- och silfverarbetaren -var känd af alla för sin punktlighet, så att hans frånvaro -nu gaf anledning till många nedslående gissningar, många -mörka aningar. -</p> - -<p> -Hvita Björnen, billigtvis oroligare än alla andra, gaf -sig ej längre till tåls, utan lemnade Bicêtre, tagande samma -väg, som han visste att Cambon den yngre brukade gå. -Hvita Björnen mönstrade alla han mötte, men ingen af de -mötande liknade den han sökte. På detta sätt kom han -förbi porten till Jardin des Plantes. -</p> - -<p> -“Aha, se Hvita Björnen!“ ropade en röst från porten. -</p> - -<p> -Denne stannade och upptäckte en i porten stående -mansperson. -</p> - -<p> -<a id="page-182" class="pagenum" title="182"></a> -“Hvad är det om?“ brummade han. -</p> - -<p> -“Snusar ni ännu lika mycket, monsieur Simon?“ frågade -samma röst. -</p> - -<p> -“Hvad behagas?“ -</p> - -<p> -“Eller, rättare sagdt, ur hvad slags dosa snusar ni, ty -jag tar för gifvet att ni ej, utan mitt lof, snusar ur min -silfverdosa?“ fortfor rösten, i hvilken läsaren troligtvis -igenkänner vår gamle bekante, djurvaktaren i Jardin des Plantes. -</p> - -<p> -Hvita Björnen, icke bevärdigande monsieur Mathieu -med något svar, tog ut steget för att gå vidare. -</p> - -<p> -“Har ni träffat monsieur Carlion i dag?“ frågade djurvaktaren. -</p> - -<p> -“Monsieur Carlion?“ upprepade Hvita Björnen, hejdande -sig: “hvarför skulle jag träffa honom?“ -</p> - -<p> -“Hvem vet det?“ -</p> - -<p> -“Nå, hvarför frågar ni mig då?“ -</p> - -<p> -“Derför att han har frågat efter er.“ -</p> - -<p> -“När?“ -</p> - -<p> -“Vid middagstiden.“ -</p> - -<p> -“Hvad vill han mig?“ -</p> - -<p> -“Det kommer han nog att säga sjelf“, svarade djurvaktaren -med en viss vigt på orden. -</p> - -<p> -“Jag har intet otaldt med monsieur Carlion“, förklarade -Hvita Björnen. -</p> - -<p> -“Ingen har något otaldt med monsieur Carlion“, sade -djurvaktaren; “men monsieur Carlion har otaldt med alla.“ -</p> - -<p> -“Det rör mig inte.“ -</p> - -<p> -“Inte mig heller, Gud vare lof! ... ha, ha, monsieur -Simon!“ -</p> - -<p> -“Hvad kraxar ni åt, gamle korp?“ -</p> - -<p> -“Hvad är det egentligen som utgör korpars nöje?“ frågade -den humoristiske djurvaktaren. -</p> - -<p> -“Ni är ett nöt, monsieur Mathieu!“ förklarade Hvita -Björnen, utan att uppfatta humorn. -</p> - -<p> -“Men som likväl snusar ur egen dosa, monsieur Simon! -... ha, ha, ha!“ -</p> - -<p> -“Vänta, så skall ni få er dosa, monsieur Mathieu!“ -försäkrade Hvita Björnen, närmande sig med knuten näfve -sin gamle vän. -</p> - -<p> -Det var ej dosor af sådan metall som monsieur Mathieu -vurmade på. Derför drog han sig hastigt tillbaka inom -porten och uppehöll sig ej heller länge bakom den. När -<a id="page-183" class="pagenum" title="183"></a> -Hvita Björnen tittade in genom porten, upptäckte han ingen, -hvarför han tog sitt parti och fortsatte sin gång med samma -uppmärksamhet på alla han mötte, men med samma fruktlösa -resultat. -</p> - -<p> -Denna omständighet, i förening med hans ordvexling -med djurvaktaren, ökade allt mer och mer hans dystra lynne, -så att han med skäl kunde besvara madame Moreaus vänliga -förfrågan med orden: “Illa, mycket illa.“ -</p> - -<p> -“Det har någon frågat efter er i dag“, tillkännagaf -madame Moreau. -</p> - -<p> -Hvita Björnen såg något förvånad på egarinnan af silfverdisken, -ty han kom ihåg djurvaktarens ord. -</p> - -<p> -“Och det var helt nyss“, fortfor hon, “för knappa fem -minuter sedan, just på slaget half åtta, då ni alltid brukar -komma hit.“ -</p> - -<p> -“Och han som frågade efter mig, var ...“ -</p> - -<p> -“Monsieur Carlion.“ -</p> - -<p> -“Monsieur Carlion! ... han har då äfven sökt mig hos -er, madame Moreau?“ -</p> - -<p> -“Ja, som jag säger.“ -</p> - -<p> -“Och ni vet icke hvad han kan vilja mig?“ -</p> - -<p> -“Nej, monsieur Simon; men ... Ah, se der kommer han -... Nu kan ni fråga honom sjelf.“ -</p> - -<p> -Hvita Björnen blickade åt dörren och upptäckte snart -en person, som i detsamma inträdde. -</p> - -<p> -Den ankomne var klädd i lång mörkblå syrtut med -försilfrade knappar, i hvilka man såg ett skepp, staden Paris’ -vapen. Dessutom hade han värja och trekantig hatt. Men -den ankomne behöfde knappast denna uniform för att röja -sin värdighet af stads-sergeant, emedan man nästan kunnat -se det på hans sällsynt högväxta gestalt, vackra ansigte och -stolta hållning. -</p> - -<p> -Fransmännen äro i allmänhet ett småväxt folk; men -deras stads-sergeanter och polis-soldater äro verkliga resar samt -dertill utvaldt vackra och prydliga karlar. -</p> - -<p> -Den för omkring trettio år sedan aflidne kaptenen för -stadsvakten i Stockholm Nyström hade icke så orätt, när -han inför dåvarande öfverståthållaren, numera likaledes framlidne -baron Edelcreutz, föreslog, såsom den enda möjlighet -att höja den föraktade stadsvaktens och de nästan lika -mycket föraktade polis-betjenternes anseende, att dertill endast -borde utses stort, vackert och välfrejdadt folk. -</p> - -<p> -<a id="page-184" class="pagenum" title="184"></a> -“Men hur skulle det gå till, min bäste kapten?“ frågade -öfverståthållaren med ett ironiskt leende. -</p> - -<p> -“Ingenting är lättare“, svarade kapten Nyström; “man -uttager ur de begge gardesregementerna, och förnämligast -ur konungens lifgarde till häst, de längsta, vackraste och -bäst vitsordade karlarne samt förflyttar dem på stadsvakten, -ty om så sker, bedyrar jag, att man icke längre skall kalla -mina soldater för korfvar och deras högvakt för korfkittel.“ -</p> - -<p> -Öfverståthållaren såg på kaptenen, liksom hade han -haft en galning framför sig. -</p> - -<p> -“Ne-nej men, min bäste kapten!“ utbrast han slutligen; -“måttliga korfvar ä’ bäst.“ -</p> - -<p> -I trettio år har man i Stockholm haft roligt åt detta -svar, som skulle för efterverlden vitna om en svensk öfverståthållares -lekande humor, under det man skrattat af hjertans -grund vid föreställningen af den underliga figur, den -stackars “korfkaptenen“ vid tillfället måtte hafva gjort. Men -i Paris, London, Berlin med flere andra större hufvudstäder -skulle man hafva stämplat detta qvicka svar såsom en ganska -stor dumhet, medan man gillat kaptenens förslag, såsom -det på en gång förståndigaste och nödvändigaste. -</p> - -<p> -För vida mer än trettio år sedan har man utrikes insett -det okloka och vådliga uti, att de, som böra vidmakthålla -allmän ordning och personlig säkerhet, sökas ur samhällets -drägg. -</p> - -<p> -Efter att sålunda hafva upprättat kapten Nyströms minne, -vilja vi blott som hastigast nämna, att till och med en -underofficer af linien skattar sig särdeles lycklig, när han -erhåller plats antingen såsom stads-sergeant eller såsom simpel -nummerkarl vid de tvänne militära polis-kårerna i Paris, -Gendarmerie mobile och Garde républicaine, hvilka begge -kårer hafva det största anseende inom arméen. Också äro -både folk och uniformer de vackraste man kan se. För -öfrigt trotsa vi hvilken som helst att kunna visa oss mera -artiga och förekommande menniskor än polis-sergeanterne och -polis-soldaterne i Paris. Detsamma gäller äfven om konstaplarne -i London och Berlin. Stockholm har sent omsider -fått en ny-organiserad polis; men den är ännu för färsk för -att om den kunna gifva ett stadgadt omdöme. Vi hoppas -naturligtvis det bästa. Förnämsta konsten ligger blott deruti -att icke vara för njugg på penningen, när det gäller -<a id="page-185" class="pagenum" title="185"></a> -allmän ordning och personlig säkerhet, som visserligen äro -penningar värda. -</p> - -<p> -Monsieur Carlion nickade vänligt åt Hvita Björnen, -såsom åt en gammal vän, och gick derefter fram till silfverdisken, -der han tog sig en plommonlikör, han som andra, -och betalte den med sina två sous, ty i Paris behöfva ej -polis-betjenterne supa fritt, såsom förr i Stockholm. -</p> - -<p> -“Ni har frågat efter mig, monsieur Carlion?“ började -Hvita Björnen samtalet. -</p> - -<p> -“Ja, monsieur Simon“, svarade stads-sergeanten med -samma vänlighet, “jag har verkligen i dag tänkt på er mer -än vanligt.“ -</p> - -<p> -“Högst förbunden! ... Men ni har mer än tänkt på mig, -ni har äfven sökt mig, såsom jag hört.“ -</p> - -<p> -“Inte just det ... jag har blott i förbigående frågat era -bekanta efter er.“ -</p> - -<p> -“Ni har då något att säga mig?“ -</p> - -<p> -“Utan tvifvel.“ -</p> - -<p> -“Är det mycket angeläget?“ -</p> - -<p> -“Mindre för mig, än för er sjelf, monsieur Simon.“ -</p> - -<p> -“En hemlighet?“ -</p> - -<p> -“Åhnej, vi kunna gerna, om madame Moreau det tillåter, -språka här om saken“, förklarade stads-sergeanten, i -det han slog sig ned på en stol bredvid Hvita Björnens. -</p> - -<p> -“Nå?“ -</p> - -<p> -“Ni är nyfiken?“ -</p> - -<p> -“Klart.“ -</p> - -<p> -“Ni anar kanske?“ -</p> - -<p> -“Hvad?“ -</p> - -<p> -“Har ni träffat er vän Armand Cambon i dag?“ frågade -stads-sergeanten. -</p> - -<p> -“Ja, visst har jag träffat honom“, svarade Hvita Björnen, -fixerande skarpt monsieur Carlion. -</p> - -<p> -“Då förmodar jag att han redan sagt er att ...“ -</p> - -<p> -“Att?“ -</p> - -<p> -“Att ett visst förnämt fruntimmer mycket intresserar -sig för er.“ -</p> - -<p> -Hvita Björnen fick stora ögon. Madame Moreau’s ögon -blefvo också större än vanligt. I detta ögonblick hade hon -alltför väl kunnat begära två francs för plommonlikören, -utan att någon skulle ha förvånat sig deröfver eller prutat -deremot. Men hvarken Hvita Björnen eller stads-sergeanten -<a id="page-186" class="pagenum" title="186"></a> -märkte de granna globernas förstoring, ty den ene tänkte -på Madelones grafvård och den andre på — vänta, vi få -väl se. -</p> - -<p> -“Men det der känner ni ju redan genom er vän Armand -Cambon“, återtog stads-sergeanten. -</p> - -<p> -“Ja“, svarade Hvita Björnen, darrande af glädje, “ja, -han har berättat mig ...“ -</p> - -<p> -“Att markisinnan d’Estelle vill göra något för er“, inföll -monsieur Carlion, klippande med ögonen. -</p> - -<p> -“För mig? ... visserligen ja ... men egentligen var det -för ...“ -</p> - -<p> -“Ja, jag förstår ... jag hör att Armand Cambon redan -sagt er allt ... Nå, hvad säger ni sjelf derom?“ -</p> - -<p> -“Hvad jag sjelf säger?“ upprepade Hvita Björnen; “ni -begriper väl, monsieur Carlion, att markisinnans godhet på -det högsta rört mig ... och att jag, långt ifrån att känna -någon ovilja mot henne ...“ -</p> - -<p> -“Ja, ni har verkligen hyst den största ovilja mot markisinnan“, -tillade stads-sergeanten; “er ovilja hade till och -med kunnat bli farlig för hennes lif ... det hade kunnat bli -ganska vådligt för henne det der uppträdet i Jardin des -Plantes.“ -</p> - -<p> -“Uppträdet i Jardin des Plantes! ... hvad är det för -uppträde?“ frågade Hvita Björnen, som var för klok att -bekänna ett kort, utspeladt af en stads-sergeant. -</p> - -<p> -“Ni tror icke att jag känner det“, yttrade denne; “ni -har alltid så underliga idéer för er, monsieur Simon ... -Markisinnan har, som ni väl kan förstå, berättat allt för -mig, och äfven den unge Cambon ...“ -</p> - -<p> -“Hvad har den unge Cambon berättat?“ -</p> - -<p> -“Detsamma som markisinnan ... det måtte ni väl också -kunna begripa.“ -</p> - -<p> -“Har han berättat ... Armand Cambon skulle för er ha -berättat ...“ -</p> - -<p> -“Att monsieur Simon hyser en stor förkärlek för lejonen -i Jardin des Plantes.“ -</p> - -<p> -“Ha!“ utropade Simon, slående knytnäfven mot sin -breda knäskål, så att den vackra madame Moreau hoppade -upp från sin stol bakom silfverdisken. -</p> - -<p> -“Men min Gud, hvad ni alltid är häftig“, förebrådde -stads-sergeanten med vänligaste stämma; “ni är ond på den -<a id="page-187" class="pagenum" title="187"></a> -beskedlige gossen, som ni snarare borde tacka, ty hvad nu -markisinnan tänker göra för er, är i alla fall hans verk.“ -</p> - -<p> -Hvita Björnen lugnade sig, ty hans tanke återfördes -till grafvården. -</p> - -<p> -“Ni är således nöjd med hvad markisinnan lofvat er?“ -frågade stads-sergeanten. -</p> - -<p> -“Ja, och jag skall hädanefter egna henne min hela -tacksamhet“, försäkrade Hvita Björnen. -</p> - -<p> -“Det låter höra sig, det tycker jag om“, försäkrade å -sin sida monsieur Carlion; “jag sade också genast, att ni -skulle med största tacksamhet uppfylla hennes önskan.“ -</p> - -<p> -“Ack ja! hur skulle markisinnan ens kunna tvifla derpå?“ -undrade Simon med ett verkligen sublimt leende. -</p> - -<p> -“Och likväl gjorde hon det i början.“ -</p> - -<p> -“Det är icke möjligt“, förklarade Hvita Björnen, nästan -skrattande; “hon tror då mig vara en verklig björn.“ -</p> - -<p> -“Det var icke så alldeles utan det“, menade stads-sergeanten; -“men när Cambon, å era vägnar, högtidligt försäkrade, -att hon gick ert hjertas innersta önskan till mötes ...“ -</p> - -<p> -“Det kunde han verkligen med skäl försäkra“, inföll -Simon, med tilltagande munterhet. -</p> - -<p> -“Så blef hon slutligen fullkomligt öfvertygad och tviflade -icke längre“, fortfor stads-sergeanten. -</p> - -<p> -“Men en sak förvånar mig“, anmärkte Hvita Björnen. -</p> - -<p> -“Och det är?“ -</p> - -<p> -“Att hon vände sig till er i denna sak.“ -</p> - -<p> -“Finner ni detta så underligt?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Markisinnan är, skulle jag tro, berättigad att vända -sig till hvem hon vill.“ -</p> - -<p> -“Visserligen, men ...“ -</p> - -<p> -“Och för öfrigt kan det ju göra er detsamma, allenast -det blir såsom ni önskat.“ -</p> - -<p> -“Nå må göra då ... det är då åt er hon lemnat detta -uppdrag.“ -</p> - -<p> -“Ja, och ni kan vara viss om att jag icke skall underlåta -något, som kan bidraga till den lyckliga utgången.“ -</p> - -<p> -“Godt! ... jag får väl då rätta mig derefter.“ -</p> - -<p> -“Det är gifvet, monsieur Simon.“ -</p> - -<p> -“Det är då åt er hon lemnat pengarna?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Hela summan?“ -</p> - -<p> -<a id="page-188" class="pagenum" title="188"></a> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Femtontusen francs.“ -</p> - -<p> -“Var det så mycket?“ frågade stads-sergeanten, synbart -förvånad. -</p> - -<p> -“Ja visst var det femtontusen francs“, försäkrade Hvita -Björnen med ifver. -</p> - -<p> -“Och hon har lofvat er så mycket?“ -</p> - -<p> -“Ja ... vänta så skall ni sjelf få se“, yttrade Simon, -tagande fram den lilla rosenbiljetten, som Armand Cambon -på förmiddagen lemnat honom; “det här är markisinnans -egenhändiga skrifvelse.“ -</p> - -<p> -“Och der stå femtontusen francs?“ frågade monsieur -Carlion, ånyo klippande med ögonen. -</p> - -<p> -“Nej, jag ser att der står ingen uppgifven summa“, -svarade Hvita Björnen. -</p> - -<p> -“Nå?“ -</p> - -<p> -“Men Armand Cambon sade, att hennes löfte gick ut -på den summa jag nämnt.“ -</p> - -<p> -“Och Armand Cambon har sagt femtontusen?“ -</p> - -<p> -“Ja, monsieur Carlion.“ -</p> - -<p> -“Det måtte vara missförstånd, ty markisinnan påstod, -att den unge mannen just varit den, som föreslagit hela -affären och sjelf uträknat hvad den skulle kosta.“ -</p> - -<p> -“Emellertid är det såsom jag sagt.“ -</p> - -<p> -“Men så mycket kan ju icke behöfvas, käre monsieur -Simon.“ -</p> - -<p> -“Det är visserligen sannt att det låter sig göra för -mindre ... Nå, det är detsamma, bara det blir vackert och -värdigt“, medgaf Hvita Björnen, fogligare än man af honom -kunnat vänta. -</p> - -<p> -“Nå är ni färdig nu då?“ frågade stads-sergeanten. -</p> - -<p> -“Färdig? ... visst är jag färdig“, svarade Hvita Björnen -med återtagen glädtighet. -</p> - -<p> -“Genast?“ -</p> - -<p> -“Ja visst, om det också vore på ögonblicket.“ -</p> - -<p> -“Jag kunde väl tro det ... Men ... men hvar har ni -era saker?“ frågade stads-sergeanten, skådande sig omkring. -</p> - -<p> -“Saker? ... Visserligen har jag en ritning på tapeten; -men ...“ -</p> - -<p> -“Ritning? ... Ni har då sjelf gjort upp er marschruta ... -Så mycket bättre ... men hvar har ni er kappsäck?“ -</p> - -<p> -<a id="page-189" class="pagenum" title="189"></a> -“Kappsäck! ... Är ni galen, monsieur Carlion!“ ropade -Hvita Björnen, skrattande. -</p> - -<p> -“Hvem är galen?“ -</p> - -<p> -“Ni, med all respekt.“ -</p> - -<p> -“Men vet ni då icke att jernvägståget till Lyon afgår -klockan half tio?“ -</p> - -<p> -“Hvad rör det mig, monsieur Carlion?“ -</p> - -<p> -“Ni måste ju först resa till Lyon“, upplyste stads-sergeanten. -</p> - -<p> -“Hvartill det? ... Man får ju arbetet lika godt, ja till -och med bättre i Paris ... Hvad har jag då i Lyon att -göra? ... Det är ju ett spektakel, min bäste monsieur Carlion.“ -</p> - -<p> -“Hur kan ni säga så, min allra bäste monsieur Simon? -... Från Lyon afgår man ju till Marseille?“ -</p> - -<p> -“Marseille!“ -</p> - -<p> -“Och derifrån med ångbåtsledighet till Alger.“ -</p> - -<p> -“Alger!“ -</p> - -<p> -“Ja, jag tror att om fyra dagar någon af ångbåtarne -går från Marseille till Alger.“ -</p> - -<p> -“Men hvad vill då allt det här säga?“ frågade Hvita -Björnen, som nu icke rätt visste om han borde skratta åt -eller förarga sig öfver stads-sergeantens skämt, ty för ett -sådant antog han det naturligtvis. -</p> - -<p> -Men att skämta med Madelones minne var redan väl -starkt i Simons ögon. -</p> - -<p> -“Men har då icke den hederlige Armand Cambon sagt -er att ni skulle resa i afton klockan half tio?“ frågade stads-sergeanten. -</p> - -<p> -Hvita Björnen vände tigande sina blickar mot sergeanten. -</p> - -<p> -“Har han icke sagt er, att markisinnan skulle betala -er resa till Alger?“ fortfor denne. -</p> - -<p> -Hvita Björnen teg, utan att taga blickarne ifrån monsieur -Carlion. -</p> - -<p> -“Visst har han det“, påstod ihärdigt denne; “ty det -är ju från honom som förslaget egentligen kommer, och ni -sade ju nyss sjelf att ni var nöjd dermed ... Hvad kommer -nu åt er, monsieur Simon?“ -</p> - -<p> -“Och Madelones grafvård?“ frågade ändtligen Hvita -Björnen med svag röst. -</p> - -<p> -“Grafvården åt Madelone?“ fortfor Simon med dof, men -tydlig stämma. -</p> - -<p> -<a id="page-190" class="pagenum" title="190"></a> -“Hvad är det för slag?“ -</p> - -<p> -“Den lefvande gladan!“ mumlade Hvita Björnen, i det -han reste sig från stolen och närmade sig silfverdisken. -</p> - -<p> -Stads-sergeanten reste sig äfven upp och följde vindragaren. -</p> - -<p> -“En likör till, madame Moreau!“ bad Hvita Björnen, -torkande med rockärmen svetten ur sin panna. -</p> - -<p> -Madame Moreau fattade likörbuteljen, men glömde att -hälla uti glaset, ty hennes ögon hvilade på Simons bleka -ansigte. -</p> - -<p> -“Men i himlens namn, bäste herr Carlion!“ sade hon, -“hvad betyder allt detta här?“ -</p> - -<p> -“Min nådigaste! det vore egentligen jag som borde göra -denna fråga“, förklarade monsieur Carlion; “ty föreställ er -bara: en förnäm dam, som alltid omfattat monsieur Simon -med mycken ynnest och nåd, får höra att han, ledsen vid -Paris och det mödosamma vindragareyrket, önskar resa till -Alger för att förena sig med de kolonister, som redan vistas -der och befinna sig särdeles väl i detta fruktbara och sköna -land, der man aldrig vet hvad köld är ...“ -</p> - -<p> -“Men så mycket mer hvad hetta vill säga“, inföll madame -Moreau, som aldrig hört Simon klaga öfver kölden, -men deremot nu ganska tydligt såg att han var blossande -varm. -</p> - -<p> -“Denna förnäma dam“, fortfor stads-sergeanten, “ger mig -en summa pengar för att ombestyra monsieur Simons resa, -och jag har redan köpt biljetten till resan.“ -</p> - -<p> -“Men det tyckes som vore monsieur Simon alls icke -beredd på att resa“, anmärkte den beskedliga madame -Moreau. -</p> - -<p> -“Ja, är det icke besynnerligt!“ undrade stads-sergeanten; -“och likväl har hans bäste vän, Armand Cambon, som -madame säkert känner, icke allenast beredt honom derpå, -utan äfven sjelf meddelat den förnäma välgörarinnan hans -önskan först och samtycke sedan ... Följden är också den -att jag, icke nöjd med att blott skaffa biljetten, äfven hört -mig om och med mycken svårighet lyckats förskaffa honom -en säker följeslagare, på det han ej måtte få för tråkigt -under den långa resan ... ja, icke nog dermed, jag har äfven -förskaffat mig polis-prefekten monsieur Rambuteau’s egenhändiga -order.“ -</p> - -<p> -<a id="page-191" class="pagenum" title="191"></a> -“Här äro mina två sous för likören“, sade Hvita Björnen, -kastande de tvänne sou-styckena på silfverdisken. -</p> - -<p> -“Men ni har ju icke tagit någon likör“, underrättade -madame Moreau, “och jag har glömt att hälla i den.“ -</p> - -<p> -Hvita Björnen tycktes icke hafva hört hvad hon sade, -ty han tog ett steg närmare dörren. -</p> - -<p> -Men stads-sergeanten tog äfven ett steg, så att han befann -sig emellan Hvita Björnen och samma dörr. -</p> - -<p> -“Ni vill hindra mig att gå?“ frågade Simon med ett -försmädligt leende. -</p> - -<p> -“Ni hörde då icke, att jag har polis-prefektens egenhändiga -order“, påminde Carlion, i det han tog fram ett -papper, som han höll framför Hvita Björnens ögon. -</p> - -<p> -“Monsieur Carlion!“ yttrade denne; “ni måste vara -god och maka åt er något, ty annars ...“ -</p> - -<p> -“Ty annars?“ -</p> - -<p> -“Går jag tvärs öfver er, och det är icke bra, ty jag -har skor med dubbla bottnar“, tillkännagaf Hvita Björnen. -</p> - -<p> -“Men ni går väl icke öfver polis-prefektens order, förmodar -jag?“ -</p> - -<p> -“Jag går öfver sjelfva Tuilerierna, om de ligga mig i -vägen“, förklarade Hvita Björnen. -</p> - -<p> -“Ni är för tung och ovig till saltomortaler, monsieur -Simon ... Ni hoppar icke ens öfver sex man med påskrufvade -bajonetter.“ -</p> - -<p> -Dervid tog stads-sergeanten ett nytt steg baklänges mot -dörren. -</p> - -<p> -Hvita Björnen följde honom icke, ty han hörde vapengny -och upptäckte i den öppnade dörren flere män i municipal-gardets -lysande uniform. -</p> - -<p> -“Ni har gjort er mycket besvär, monsieur Carlion“, -anmärkte Hvita Björnen. -</p> - -<p> -“Det är visst icke något besvär, monsieur Simon“, svarade -stads-sergeanten med en bugning; “ni är för öfrigt icke -den förste betydande person, som lemnat Paris med eskort.“ -</p> - -<p> -“Men ni har glömt att jag år 1830 ensam fälde till -marken mer än två dussin af Carl X:s schweizer-garde och -hvilka alla voro halfva hufvudet längre än era gardister“, -erinrade Hvita Björnen. -</p> - -<p> -“Hvem kunde glömma det?“ yttrade monsieur Carlion; -“men på den tiden var ni en oförståndig och hetlefrad yngling, -då ni deremot nu är en äldre och sansad man.“ -</p> - -<p> -<a id="page-192" class="pagenum" title="192"></a> -“Det är således med våld man ämnar föra mig från -Paris?“ frågade Hvita Björnen. -</p> - -<p> -“Med våld? bevare oss Gud derifrån!“ -</p> - -<p> -“Utan ransakning och dom släpa mig till Alger?“ -</p> - -<p> -“Hur kan ni tro oss om något sådant?“ -</p> - -<p> -“Men om jag vägrar att följa er? ... om jag protesterar -mot detta angrepp på den personliga friheten?“ -</p> - -<p> -“I fall det är ett angrepp mot den personliga friheten, -så är det klart att ni måste protestera.“ -</p> - -<p> -“Nåväl, jag protesterar.“ -</p> - -<p> -“Det måste ske skriftligen.“ -</p> - -<p> -“Godt! jag gör det skriftligen.“ -</p> - -<p> -“Det är i sin behöriga ordning, men protesten måste -dateras Alger.“ -</p> - -<p> -“Monsieur Carlion!“ röt Hvita Björnen till, antagande -en hotfull ställning. -</p> - -<p> -“Klockan är redan half nio och ni vet att half tio -afgår bantåget.“ -</p> - -<p> -“Det kommer en gång att utkräfvas en blodig vedergällning -för detta godtyckliga förtryck.“ -</p> - -<p> -“Det är icke omöjligt, men detta kan icke uppskjuta -en så angelägen resa.“ -</p> - -<p> -“Ni går att fullända en af de svartaste intriger, som -någonsin blifvit spunnen.“ -</p> - -<p> -“Hvad är en färd till Alger emot en resa in i lejonets -gap?“ -</p> - -<p> -“Ha, monsieur Carlion!“ -</p> - -<p> -Hvita Björnens blickar irrade sökande kring rummet -och stannade slutligen på silfverdisken, i hvilken jemväl -hans breda händer fattade. Men om också hans begge armar -med all säkerhet kunnat lyfta denna silfverskifva och begagna -den som vapen, i trots af de 15,000 francs som den -kostade, så var den likväl “till förekommande af all säkerhet“ -fastnitad vid sjelfva disken, hvilken jemväl i sin ordning -var med grofva jernskrufvar fästad vid golfvet. Hvita -Björnen drog tillbaka sina händer, ty Simon var ingen -Simson. -</p> - -<p> -Madame Moreau, som med synbar ängslan följt Hvita -Björnens blickar och rörelser, lade sina runda armar öfver -silfverdisken, för att beskydda den, liksom hade hon verkligen -fruktat för en ny Simson. -</p> - -<p> -<a id="page-193" class="pagenum" title="193"></a> -“Gör er icke olycklig, monsieur Simon“, bad hon; “det -är kanske icke så farligt som ni föreställer er ... men ett -fruktlöst motstånd vore både vansinnigt och olycksbringande -för evigt.“ -</p> - -<p> -“Madelone! Madelone!“ mumlade Hvita Björnen med -knutna handen mot pannan. -</p> - -<p> -“Är det detta som oroar er, stackars Simon“, yttrade -madame Moreau med det mest deltagande uttryck; “var då -lugn, ty så länge jag lefver, skall ingen vissnad krans ligga -på Madelone’s graf.“ -</p> - -<p> -En blick af tacksamhet från Hvita Björnens ögon belönade -madame Moreau för hennes tröstrika löfte. Derefter -vände han sig mot stads-sergeanten och municipal-gardisterne, -hvilkas bajonetter hotande glittrade mot hans bröst. -</p> - -<p> -“Jag följer er“, ropade han, “derför att jag <em>vill</em> det -... derför att jag behöfver denna nya olaglighet, för att få -er merit-förteckning full ... Fören mig öfver hafvets vågor -ända till yttersta gränsen af Afrikas öknar! ... Jag skall -gräfva mig genom de sednare och klyfva de förra: jag skall -återkomma ... Men ve då, ve er alla! ve, ve!“ -</p> - -<p> -Efter dessa ord öfverlemnade han sig med högburet -hufvud åt vakten och försvann med den. -</p> - -<p> -Sålunda fick Hvita Björnen äfven sitt ide. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-13"> -<span class="firstline">Trettonde kapitlet.</span><br /> -Queue’n. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">M</span><span class="postfirstchar">en</span> hvarför kom icke Armand Cambon, såsom aftaldt var, -klockan sex till Bicêtre? hvarför bröt han sitt till Hvita -Björnen gifna högtidliga löfte? hvarför glömde han någonting -så vigtigt som Madelone’s grafvård? -</p> - -<p> -Armand Cambon kunde icke komma till Bicêtre klockan -sex. Han kunde icke komma sju, icke heller half åtta, ja -troligtvis icke ens på hela aftonen, ty han stod i queue på -<a id="page-194" class="pagenum" title="194"></a> -rue Lepelletier utanför l’Académie Royale (numera Nationale) -de Musique. -</p> - -<p> -Denna queue, flere timmar gammal, tycktes förlora sig -i oändligheten. Krökande sig i flere bugter, var den ännu -orörlig som en mättad orm; men den var långt ifrån att -vara mättad, ty den började vid biljettluckan, och denna -var ännu icke öppnad. Dess orörlighet var en följd af ordningens -vana, denna blott bevakad af en enda stads-sergeant, -som icke ens behöfde öppna munnen, för att hålla lugnet -vid makt. -</p> - -<p> -I Stockholm har man, oss veterligt, endast vid tvänne -tillfällen sökt bilda queue. Det första var då högstsalig -konung Carl XIV Johans lik visades; men då gick det så -oregerligt och lifsfarligt till, att en viss grefve, känd för -sina naiva infall, fann sig föranlåten yttra: “Det är aldrig -värdt att bereda stockholmsborne något nöje“. Det andra -tillfället var, när Jenny Lind för några år sedan för första -gången efter en hemkomst till fäderneslandet skulle uppträda -såsom “Regementets Dotter“; men då, ehuru queue’n bildades -midt framför en högvakt samt från början till slut -bevakades af polisbetjenter, uppkom en sådan oordning, att -nästan hvarje deruti stående person fick sina kläder sönderrifna -och ganska många blefvo så illa skadade att de sanslöse -måste bäras från platsen. Endast i Stockholm kunde -det gå an för ett par handfasta vindragare eller jernbärare, -att, sedan de sjelfve hela natten sofvit i god ro, om morgonen -inställa sig för att bryta queue’n och intaga första -ledet framför de många hundra, som stått der hela natten. -Men det blir väl bättre med tiden. Efter ett halft sekels -förlopp kunna nog våra barnbarn bilda queue lika bra som -alla andra, och det vore åtminstone något. -</p> - -<p> -Den queue, om hvilken vi nu tala, har, såsom äfven -nämndes, stått der flere timmar, ja långt före den vanliga -timmen för middagsmåltiden, som är klockan fem; men man -behöfver derför icke hungra eller törsta. På begge sidor -om queue’n röra sig en mängd minuthandlare af gatan, serverande -all slags kallmat, alla sorters dryckesvaror, jemte -snus, cigarrer och stoppade tobakspipor med sina dertill hörande -brinnande fidibussar, ja till och med sko- och klädesplagg -med mera, som tillhör ordentlig toalett. Man säger -att man naken kan inträda inom murarne af Palais National -(f. d. Royal) och inom en qvarts timme gå ut derifrån -<a id="page-195" class="pagenum" title="195"></a> -“comme il faut“, och detta är visserligen sannt. Men man -kan också, en fallen ängel lik, störta ned från himmelen -midt i en parisisk queue och efter några minuters förlopp -träda lika hygglig och snygg som annat folk in i den -granna teatersalongen, för att vid Fanny Cerritos dans eller -Julia Grisis sång drömma om sin förlorade himmel. -</p> - -<p> -Men utom dessa köpmän af gatan, kringsvärmas man -äfven af en tallös mängd utbjudare af texten eller programmet -till det teaterstycke, som samma afton skall uppföras. -</p> - -<p> -Armand Cambon, som stod bland de siste och följaktligen -ganska långt ifrån biljettluckan, kände sig nästan lomhörd -af följande rop från alla sidor. -</p> - -<p> -“La pièce: le violon du diable, un franc! ... le programme -de la pièce: le violon du diable, trois sous ... voici le programme! -... tout le contenu de la pièce, la pièce entière, un -franc! ... voici le programme!“ -</p> - -<p> -Cambon såg nästan alla sina grannar köpa antingen -texten eller programmet. -</p> - -<p> -“Hvad är le violon du diable för en opera?“ frågade -han den som stod bredvid honom. -</p> - -<p> -“Vet ni inte att det är en ballett?“ afgaf denne till -svar med en medlidsam blick på den okunnige. -</p> - -<p> -“Nej, monsieur.“ -</p> - -<p> -“Ni vet då inte att denna ballett i afton gifves för -första gången?“ -</p> - -<p> -“Nej.“ -</p> - -<p> -“Kanske icke heller att Fanny Cerrito skall uppträda -deruti?“ -</p> - -<p> -“Nej.“ -</p> - -<p> -“Hm!“ -</p> - -<p> -Armand Cambon hade således, i stället för att hålla -sitt löfte till sin f. d. lärare, stält sig i queue utan att -känna hvilken pjes skulle uppföras och utan att hafva -Fanny Cerrito att skylla på. Vår hjelte var då en blind -teatervurm. -</p> - -<p> -“Skall vara alldeles utomordentlig, den der italienska -dansösen“, återtog grannen. -</p> - -<p> -“Jaså“, svarade Armand, temligen liknöjdt. -</p> - -<p> -“Skall vara till och med bättre än Maria Taglioni och -Fanny Elsler.“ -</p> - -<p> -“Jaså.“ -</p> - -<p> -<a id="page-196" class="pagenum" title="196"></a> -“Monsieur tycker inte särdeles om balletter, tror jag?“ -yttrade grannen något förvånad. -</p> - -<p> -“Så der“, svarade Cambon med ett uttryck, som bevisade -att grannen trodde rätt. -</p> - -<p> -“Monsieur är kanske mera road af musiken?“ frågade -denne; “ni är en stor beundrare af operan, monsieur?“ -</p> - -<p> -“Det kan jag just inte säga“, svarade Cambon mycket -tankspridd. -</p> - -<p> -“Hm!“ mumlade grannen, som fann det vara förspild -möda att tala med en sådan barbar. -</p> - -<p> -Om Armand Cambon hvarken tyckte om operamusiken -eller balletten, hvad hade han då i queue’n utanför operahuset -att göra? Hvarför tog han upp platsen för en annan, -som bättre än han förmådde uppskatta dessa himmelens gåfvor, -och detta vid ett tillfälle, då han visste sig vara väntad -och efterlängtad på Bicêtre? -</p> - -<p> -“Det skulle emellertid lätt kunna hända att vi i afton -gå miste om biljetter“, yttrade grannen. -</p> - -<p> -“Gå miste om biljetter!“ upprepade Armand häftigt; -“ni tror då, monsieur, att ...“ -</p> - -<p> -“Att innan vi hinna till biljettluckan, kunna möjligtvis -alla biljetterna vara sålda“, menade grannen. -</p> - -<p> -“Hur då? ... hur kan ni tro det?“ ropade Cambon med -en ifver, som borde förändra grannens förra tanke om hans -kärlek för opera-musiken och balletten. -</p> - -<p> -“Jo“, svarade grannen, “för det första hafva vi mera -än hundra personer framför oss i queue’n, hvilka naturligtvis -skola köpa biljetter innan vi hinna fram.“ -</p> - -<p> -“Än sedan?“ -</p> - -<p> -“För det andra har det hela förmiddagen varit stark -efterfrågan på biljetter ... det är möjligt att det blott finnes -ett mindre antal qvar, i fall det ens finnes någon ... fem äro -alltid mer än fyra.“ -</p> - -<p> -En biljett till teatrarne i Paris kostar på förmiddagen -25 procent mera än på eftermiddagen, då man, medföljande -queue’n, köper i biljettluckan. Detta gäller alltid de förnämsta -teatrarne. En parterrbiljett till operan t. ex. kostar -före middagen fem francs, men efteråt i queue’n endast -fyra, hvarför det också händer att queue’n icke får biljetter, -isynnerhet när sådana pjeser gifvas, hvilka, såsom det hos -oss kallas, förorsaka “rusning“. Men hvad de mindre eller -folk-teatrarne beträffar, är det vissa rader eller loger, som -<a id="page-197" class="pagenum" title="197"></a> -aldrig få säljas förut, på det att arbetsklassen, som icke har -tillfälle att köpa på förhand, icke förgäfves må ställa sig i -queue. Att stå förgäfves i queue är emellertid en stor -obehaglighet, det kan ej bestridas; men dock händer sådant, -ty fransmannen är för stor hushållare för att på förmiddagen -betala en sak med fem francs, som han på eftermiddagen -kan få för fyra. -</p> - -<p> -“Ni tror således att vi kunna bli utan biljetter?“ frågade -Armand nästan med hjertat i halsgropen. -</p> - -<p> -“Jag säger att det inte är otroligt ... emellertid ångrar -jag att jag ej köpte på förmiddagen.“ -</p> - -<p> -Armand Cambon lemnade på ögonblicket sin plats, hvilken -genast intogs af en bland de två, som förut stått bakom -honom. Det var nu ändtligen förståndigt af vår hjelte. -Han kan, ehuru i senaste laget, ännu hinna till Bicêtre -innan det stängs. -</p> - -<p> -Men den unge mannen hastar ej till Bicêtre. Han -springer endast förbi queue’n och stannar vid dess första led. -</p> - -<p> -Vill han smugla sig in der? Det vore fruktlöst bemödande. -Han skulle tillbakavisas och, om han föröfvade våld, -tillbakakastas midt i skötet på stads-sergeanten, och det är -icke fader Abrahams sköte. Icke en gång en prins skulle -våga detta försök. -</p> - -<p> -Men det finnes ett slags personer, som beständigt stå i -queue, utan att någonsin köpa biljetter. De bilda vanligtvis -de första leden och skryta ganska högljudt med sin lycka. -Men när biljettluckan öppnas, smyga de sig understundom -förbi den, utan att, såsom nyss antydt är, begagna sig af -denna sin lycka. Hvarför ställa de sig då i queue? -</p> - -<p> -Är det för att förarga sin nästa? Ack nej, i Paris -gör man sig hvarken tid eller besvär att förarga sin nästa. -Man lemnar denna fullkomligt i fred. Det är visserligen -sannt, att man icke röjer den deltagande ömhet för sina -medmenniskor, som man ofta finner hos mera hjertliga folk; -men så oroar man icke heller sin kristendomsbroder eller --syster med sqvaller och förtal, hvilket lika ofta är fallet -bland de mera hjertliga folken. -</p> - -<p> -Ifrågavarande personer äro endast affärsmän och bilda -de första leden för att mot en afgift, lämpad efter nyfikenheten, -kunna bevaka platsen åt hugade spekulanter. Den -som vill betala dem hvad de begära, får också deras plats. -Är nyfikenheten för aftonen mindre, så kostar naturligtvis -<a id="page-198" class="pagenum" title="198"></a> -platsen mindre; är det ingen nyfikenhet, finns det icke heller -någon som bjuder. Det är då en dålig affär, och man smyger -sig med bortvändt ansigte förbi biljettluckan. Men man -förlorar icke modet. Man ställer sig utanför porten till -teaterhuset och passar på, när någon pjes eller akt är slutad. -Man läser i de nedkommandes blickar, om pjesen är tråkig, -om trängseln på parterren är outhärdelig; man räknar pannans -rynkor eller svettdropparne, och summan blir att man -bjuder några sous, men allra helst ingenting för kontra-marken, -den man sedan, i fall det blir affär af, säljer åt en -annan, med någon vinst naturligtvis. Misslyckas äfven -denna affär, så är det ännu sämre; men man hänger sig -icke för det. Man lägger sig att sofva, antingen man har -eller icke har tak öfver hufvudet, och drömmer om nya -queuer och lyckligare teaterportar, om mycket goda eller -mycket dåliga teaterstycken, ty man har fördel af beggedera. -Det är endast medelmåttan man hatar. -</p> - -<p> -Det var till en af desse affärsmän som Armand Cambon -vände sig. -</p> - -<p> -“Monsieur! tror ni att det finnes några biljetter qvar -i luckan?“ frågade han. -</p> - -<p> -“På hvilken plats, monsieur!“ -</p> - -<p> -“På parterren till exempel.“ -</p> - -<p> -“På parterren? ... det finns, monsieur.“ -</p> - -<p> -“Många?“ -</p> - -<p> -“Många? ... pardon, monsieur? hur kan ni säga många, -när Fanny Cerrito dansar! ... Finnes det ett dussin qvar, -så må man skatta sig lycklig, lyckligare än själen, när den -lemnar sin skärseld.“ -</p> - -<p> -“Ni är emellertid säker på att det är ett dussin qvar?“ -</p> - -<p> -“Säker? ... hur kan man vara säker, när Fanny Cerrito -dansar! ... monsieur, hon dansar för första gången i le violon -du diable ... le violon du diable, monsieur! ... hvilken ballett, -monsieur!“ -</p> - -<p> -“Men huru många är ni då säker på?“ frågade Armand -otåligt. -</p> - -<p> -“Jag vill ej våga mitt lillfinger på att det är ett dussin, -men jag vågar min hals, hela min hals, monsieur, att det -åtminstone finnes åtta qvar ... Ah, hvarför har ni inte i -tid passat på, monsieur? ... hvarför står ni inte i queue -från morgonen till qvällen, när Fanny Cerrito dansar? ... -<a id="page-199" class="pagenum" title="199"></a> -Hvad är Taglioni, monsieur! ... hvad är Elsler, monsieur! -... ja, det kan inte finnas fler än åtta, monsieur.“ -</p> - -<p> -Affärsmannen, som stod i fjerde ledet, borde således -blifva den sjunde eller åttonde af de åtta utvalde. -</p> - -<p> -“Jag vill köpa er plats“, förklarade Cambon. -</p> - -<p> -“Ni vill ... jag undrar alls icke på det ... men jag svarar -er såsom jag nyss svarade den tjugonde, ty ni är den -tjuguförste, som vill köpa denna lyckliga plats ... Men hvad -tänkte ni då på, som inte förr ...“ -</p> - -<p> -“Men hvad svarade ni den tjugonde?“ frågade Armand, -stampande fötterna af otålighet. -</p> - -<p> -“Att jag sjelf en gång måste se denna ojemförliga talang, -som sett Europa vid sin fot, sett Amerika, monsieur! -... Kanske är det den enda gången hon uppträder, åtminstone -förklarade hon sjelf på repetitionen i dag, ty jag har -en bror som är maskinist, monsieur, hon förklarade att hon -först efter en månad tror sig kunna uppträda för andra -gången ... hon står en qvarts timme på ena tåspetsen, utan -att någon håller henne om lifvet, monsieur, och under det -hon står på denna tåspets, spelar hon viol, monsieur, och -det är just le violon du diable, monsieur ... hvilken sublim -ballett! ... Le violon du diable är en ängels tanke, monsieur! -... Splitter nya dekorationer, målade af den store -Desplechin ... hvilka skyar! hvilken himmel, hvilken soluppgång! -Soluppgången är af den store Thierry; man kunde -ge fem francs bara för himmelens skull, monsieur.“ -</p> - -<p> -“Ett bestämdt ord: vill ni sälja eller vill ni inte sälja?“ -frågade Cambon med tilltagande oro. -</p> - -<p> -“Ni är en stor beundrare af Fanny Cerrito, och det -hedrar er smak, monsieur!“ komplimenterade affärsmannen; -“ni skall applådera henne med värma och kraft, ty ni är i -era bästa år, och jag unnar henne denna hyllning ... Jag -vill ej beröfva henne den och skulle derför kunna afstå min -plats åt er.“ -</p> - -<p> -“Nå, priset?“ -</p> - -<p> -“Jag nämnde att jag har en bror, som är maskinist: -jag skulle kunna få se henne ändå, skulle kunna få se henne -mellan kulisserna, monsieur.“ -</p> - -<p> -“Priset, priset!“ -</p> - -<p> -“Tjugu francs ... mon dieu! nej, tretti francs, monsieur.“ -</p> - -<p> -“Här är <em>en</em> franc“, bjöd Armand, som af egen erfarenhet -kände svalget emellan begära och bjuda. -</p> - -<p> -<a id="page-200" class="pagenum" title="200"></a> -“Men betänk då“, yttrade affärsmannen, lika erfaren -och följaktligen icke stött, “betänk då, att när le violon du -diable första gången uppfördes i Milano, var det sådan trängsel -vid ingången till operahuset, att tjugu menniskor blefvo -ihjälklämda ... tjugu menniskor utom qvinnor och barn, -monsieur!“ -</p> - -<p> -“En franc“, fortfor Cambon. -</p> - -<p> -“Tio, får gå för tio“, jemkade affärsmannen, seende sig -omkring efter flere spekulanter; “ni vet då icke att Fanny -Cerrito ...“ -</p> - -<p> -“Icke en sou öfver en franc“, förklarade Armand. -</p> - -<p> -“Så tag den för fem då! ... Men jag glömde nämna, -att Fanny Cerritos man är den, som spelar viol ... en hustru, -som dansar efter sin mans viol, är det icke värdt fem -francs det, monsieur?“ -</p> - -<p> -“Nu ändtligen öppnas biljettluckan“, förklarade en röst -i första ledet. -</p> - -<p> -“Monsieur får icke trängas der! hvad har monsieur der -att göra!“ ropade stads-sergeanten till Cambon; “maka er -genast bort, s’il vous plaît!“ -</p> - -<p> -“Två francs, det är mitt sista bud“, hviskade Armand i -affärsmannens öra och med andan i halsen. -</p> - -<p> -“Får gå då“, svarade denne, lemnande Armand sin -plats; “två francs för en sådan dansös! ... jag går under, -jag dör, men dör för konsten ... Man skall afundas er, man -skall beklaga mig, men martyrens lott är skönare än lyckans -... Adieu, monsieur!“ -</p> - -<p> -Martyren aflägsnade sig med handen på hjertat och -blicken på två-francstycket. Armand var glad, liksom hade -han gjort den bästa affär i verlden. Förr än att gå miste -om en biljett denna afton skulle han hafva sålt sin sista -blus, och likväl var han ingen beundrare af balletten och -musiken, ingen afgudadyrkare af Fanny Cerritos dans! -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-14"> -<a id="page-201" class="pagenum" title="201"></a> -<span class="firstline">Fjortonde kapitlet.</span><br /> -Djefvulens fiol. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">L</span><span class="postfirstchar">’Académie</span> Nationale f. d. Royale de Musique, som har -sin upprinnelse från det sextonde seklet, har icke alltid haft -sin plats, der den nu är, ty den första académie de musique, -stiftad af Baïf, en italiensk poet, i förening med en fransk -kompositör Courville, erhöll sina privilegier af Carl IX, och -hade då sitt hem vid rue des Fosses-S:t-Victor. Dessa tvänne -män voro de första som i Frankrike förenade poesien med -musiken. År 1672 emottog den bekante Lulli ledningen af -bemälde akademi, som då någon tid stod i högt anseende. -Hofvets herrar och fruntimmer tvekade ej att der uppträda -både i sången och dansen. Men anseendet sjönk, när den -store Ludvig XIV fann för godt att begagna sånggudinnornas -tempel för helt andra ändamål än konstens. När han -i nåder värdigades undandraga någon oskyldig flicka hennes -föräldrars välde och skydd, inskref högstdensamme henne -helt enkelt såsom medlem af akademien, hvars tröskel mera -än ett modersöga fuktat med vanmäktiga tårar. -</p> - -<p> -Säg oss något, som icke Frankrikes konungar vanhelgat! -Och ändå, à propos djefvulens fiol, finnas de som förundra -sig om man släpar deras troner i gruset, om man jagar dem -sjelfva utom gränserna, om man lägger deras hufvud på ... -Men det är för olyckligt att man så ofta skall halka in på -politiken, att man alltid, när man trampar på republikens -jord, äfven skall tro sig trampa på kullstjelpta troner! Dock, -det blir väl bättre, när man återkommit till sin kalla förståndiga -nord, der tronen ännu står upprätt och der den -icke stjelper så lätt, emedan många vackra minnen omhägna -den, emedan den icke alltid hemtat sin purpur ur dygdens -rodnad och oskuldens blod. Det har stått annat än guldsmidda -laster vid dess fot; der har sväfvat annat än folkens -förbannelser öfver dess himmel. -</p> - -<p> -För att återkomma till vårt ämne, nämna vi att Lulli -flyttade bemälde akademi till Palais Royal, emellan hvilket -och Tuilerierna den, till följd af eldsvådor, ytterligare fördes -och återfördes. Slutligen trodde man sig vid rue Richelieu -<a id="page-202" class="pagenum" title="202"></a> -hafva funnit ett säkert hem för den franska operan, då följande -hemska tilldragelse jagade henne äfven derifrån: -</p> - -<p> -Natten emellan den 13 och 14 februari år 1820, medan -hela Paris öfverlemnade sig åt en brusande karnaval och -opera-salongen skakades af en glad publiks bifallsyttringar, -smög der, djupt insvept i sin kappa, en man, hvars namn -var Louvel, exalterad republikan, hvilken fått i sitt hufvud -att han för framtiden borde försäkra sitt fädernesland om -republiken. Detta enligt orleanisternes utsago, hvaremot -både republikaner och bourboner påstå, att Louvel blott var -en stor beundrare af Orleanska huset, en beundran, som, -efter hvad vi alla veta, låter sig väl förenas med hatet mot -den Bourbonska grenen. Det var en djerf tanke, men den -var äfven afskyvärd, ty han trodde sig kunna verkliggöra -den genom ett mord. Hertigen af Berry, Ludvig XVIII:s -brorson och Carl X:s son samt franska kronans ende legitime -arftagare, bevistade jemte sin gemål operan samma -afton. Han inträdde i hertigen af Orléans sedermera Louis -Philippe’s loge och smekte dennes barn. Sjelf hade han -ännu ingen son att smeka, och när sonen en dag kom till -verlden, låg fadershanden vissnad under marmorn i S:t-Denis. -Hertiginnan, som önskade lemna teatern före operans slut, -åtföljdes till vagnen af sin gemål. Hertiginnan for, och -hertigen skulle återvända till sin loge, då Louvel störtar -fram, fattar uti prinsens venstra skuldra och ända till fästet -stöter sin dolk i hans bröst. Hertigen sjunker död till -marken, och Louvel flyr. Men under flykten springer han -på en pastejbagare, som helt lugn vandrar sin gata, bärande -en bricka med bakelser. Brickan kastas vid sammanstötningen -ur pastejbagarens händer och faller på gatan. Pastejbagaren -sätter efter den flyende för att få ersättning för -sina förlorade bakelser, upphinner och hejdar honom. Louvel, -som har vida mer än bakelser på sitt samvete, söker slita -sig lös. En brottning uppstår, under hvilken den vakt, som -söker mördaren, anländer. Man kämpar icke så förtvifladt -som Louvel för att slippa betala någonting så obetydligt -som några bakelser. -</p> - -<p> -“Ah, det är säkert mördaren!“ ropar den skarpsynte -polis-sergeanten, läggande handen på Louvel, som på ögonblicket -gripes och bindes af vakten. -</p> - -<p> -“Hvem är då mördad?“ frågar den förvånade pastejbagaren. -</p> - -<p> -<a id="page-203" class="pagenum" title="203"></a> -“Hertigen af Berry“, svara soldaterne. -</p> - -<p> -“Hertigen af Berry!“ upprepar pastejbagaren med förskräckelse; -“hur skall det då gå med mina bakelser!“ -</p> - -<p> -De äro stora egoister, de der fransmännen. -</p> - -<p> -Midt under den allmänna bestörtningen, sågo äfven de, -som borde känna den djupaste smärta, i attentatet ett medel -att främja sitt partis afsigter. Nya lagar utkommo ögonblickligen, -som ytterligare begränsade den personliga friheten -och den periodiska pressen, redan förut kringskurna af det -mest godtyckliga förtryck, hvartill kom en valreform, som -inskränkte landets representanter snart sagdt till en handfull -hofmän. Hofvet tröstade sig således, medan folket som vanligt -fick betala fiolerna. Men, också à propos djefvulens -fiol, det blef ej folket som dansade, utan bourbonen Carl X -sjelf år 1830, liksom orleanisten Ludvig Filip 1848 vid -ungefär samma musik. Djefvulens fiol är ett farligt instrument -att spela på. Den, som det gör, får visserligen i början -hela verlden att dansa, men slutar snart med att dansa -sjelf, och att dansen ej bär till himmelen är klart som dagen. -Se der ha vi nu politiken igen! Det är luftens fel ... men -komma vi då aldrig in i opera-salongen? -</p> - -<p> -De franska sånggudinnorna måste efter hertigens mord -lemna rue Richelieu, förbannad af alla legitimister, och fly -till det tempel, som de nu bebo vid rue Lepelletier och -hvilket invigdes den 19 Augusti 1821. Men de lära ej -förlorat på bytet, och den som för första gången träder -inom l’Académie Nationale de Musique öfverraskas ovilkorligen -af den prakt, som, när vi undantaga Théâtre Italien, -likaledes i Paris, är den på en gång rikaste och smakfullaste -vi skådat inom någon teater. -</p> - -<p> -Vår kongl. svenska teater är visserligen ganska vacker; -men att, såsom en svensk tidning för några månader sedan -påstod, anse den för “en af de vackraste i verlden“, är väl -något för mycket tilltaget. På sin höjd bör den kunna -jemföras med Opéra-Comique eller Théâtre-Français. L’Académie -Nationale de Musique rymmer nära 2,000 åskådare -och bruttoinkomsten för qvällen, när huset är fullt, belöper -sig till 10,000 francs, eller nära nog fem gånger så mycket -som brutton af ett utsåldt spektakel å kongl. svenska teatern. -Af de 25 teatrar, som finnas endast inom barriererna -och hvilka alla stå under enskilda styrelser, är det endast -fyra, eller l’Académie Nationale de Musique, Théâtre Italien, -<a id="page-204" class="pagenum" title="204"></a> -Opéra-Comique och Théâtre-Français, som hafva årliga anslag -af staten; men icke desto mindre bära sig alla mycket -väl, och om det också under republikens första år gick något -klent för åtskilliga af dem, så är det deremot nu så fördelaktigt, -att kännare till och med påstå att tilloppet af teaterbesökande -aldrig under konungadömet varit så stort som -under nuvarande år. Nästan hvarje teater har sin vackra -foyer, prydd med utmärkte författares och kompositörers -bröstbilder i gips eller marmor. Stockholms kongl. teater -har visserligen också sin foyer; men allt sedan Gustaf III:s -tid hafva de, som besöka teatern, saknat den. Hvarför -upplåtes aldrig ett enda af de många stora och prydliga -rummen till detta ändamål? Det är sannt, vi hafva inga -teaterförfattares och opera-kompositörers byster att pryda -foyer’n med; men det kunde nog vara angenämt ändå, att, -liksom inom teaterhusen i Paris, hafva ett rum, der åskådarne -emellan akterna kunde råkas och språka med hvarandra, -i stället för att nu, såsom fallet åtminstone är med -våra stackars fruntimmer, i hela tre, ja fyra timmar oupphörligen -sitta inklämda inom trånga loger. Och ville man -nödvändigt hafva byster derinne, så kunde man ju, i brist -på författare och kompositörer, uppställa utmärkte skådespelares -och skådespelerskors. Lars Hjortsbergs gubbhufvud -skulle taga sig väl ut i gips. Emilie Högqvists byst vore -heller icke att förakta. Det vore något att börja med, -skulle vi tro. I en framtid kunde man möjligtvis få se i -gips eller marmor, allt efter råd och lägenhet, Torslow, -Almlöf, Dahlqvist och Jolin i hans dubbla egenskap af dramaturg -och skådespelare, samt fruarna Eriksson, Torslow -och Westerdahl; och hvad sägs om Jenny Lind, den ryktbaraste -af alla, och hvilken med sin sällsynta talang äfven -förenar den sällsynta lyckan att såsom sådan allmänt vara -erkänd, fastän hon lefver! Det blefve ju en vacker samling, -eller hur? Man kunde, för att ytterligare illustrera -den, uppställa den tredje Gustafs bild i fonden, med Kellgren -på högra sidan och Leopold på den venstra. Det borde bli -en artig syn nog för kommande svenska konstnärer och -konstälskare. Man kunde tro sig förflyttad tillbaka till det -tidehvarf, då konungakronan göt sin uppmuntrande glans -öfver snillets och talangens lager. Dock, vi hade så när -glömt, att vår kongl. teater hyser inom sina murar icke -mindre än tre foyer’er, som alltid äro öppna och tillgängliga, -<a id="page-205" class="pagenum" title="205"></a> -nämligen herrar Pohls och Davidssons konditorier samt -den rymliga Operakällaren med sina buteljer och bålar, i -stället för byster och statyer. Der får man den ärliga lilla -supen och den stora till och med, för att ej tala om lilla -saltkötts-smörgåsen och det redliga ölglaset; men allt detta -får man ej i Paris, som endast bjuder beqvämare platser att -sitta på och ljusa rymliga korridorer. -</p> - -<p> -Här vore kanske tillfälle att försöka någon liten kritik -äfven öfver det immateriella af operan och skådespelet; men -som under fortgången af denna berättelse ännu beqvämare -tillfällen dertill torde erbjuda sig, vilja vi blott i förbigående -och på förhand nämna att vi till alla delar förena -oss med dem som påstå, att vår svenska teater haft sina -tidskiften, sina ryck, då både dess lyriska och dramatiska -scen fullt ut kunnat jemföras med, om ej öfverträffa, hvad -vi i den vägen sett och hört så väl i Frankrike som i -Tyskland. Men att balletten likväl alltid utgör ett stort -undantag, är hvad vi nu skola visa. -</p> - -<p class="unwrap center"> -“<em>Le violon du diable</em>,<br /> -ballet fantastique en deux actes et six tableaux<br /> -de M. Saint-Léon,<br /> -musique de M. Pugni,<br /> -décorations de<br /> -MM. Despléchin et Thierry.“ -</p> - -<p> -Sådant var det program som Armand Cambon, efter -sitt inträde i salongen, köpte för tre sous af en bland de -många text- och program-försäljare, hvilka med ekorrens -vighet hoppa på parterren från ena bänk-karmen till den -andra emellan och öfver åskådarnes hufvud och skuldror, -upprepande med de mest skärande nasal-ljud rubrikerna på -hvad de utbjuda. En främling har svårt att vänja sig vid -dessa öfversväfvande figurer, ständigt befarande att bli trampad -på hufvud eller axlar, hvilket likväl högst sällan lärer -inträffa, åtminstone på de bättre teatrarne, dit ingen dylik -köpman gerna släppes, som ej förut öfvat sig på de mindre -s. k. folkteatrarne, der det visserligen kan hända, att en -sådan debutant trampar ned några dussin chevelyrer, innan -han hunnit erforderlig färdighet i konsten. Men dessa chevelyrer -tillhöra folk, som icke ens äro rädda om sjelfva -<a id="page-206" class="pagenum" title="206"></a> -hufvudet, och hvilka för öfrigt hellre underkasta sig ifrågavarande -lilla olägenhet, än de gå miste om programmet för -aftonens spektakel. -</p> - -<p> -Den franske arbetaren är en stor vän af teatern. Han -hindras knappast derifrån af emöten, som annars anses vara -hans hufvudnöje. Han skulle kunna från sin barrikad, så -sönderrifven och blödande som han är, springa ned i en -teaterparterr för att, sedan han några minuter uppfriskat -sig med det hjertligaste skratt, störta ut igen bland farorna -och döden samt emottaga den dödande kulan, ännu i minnet -leende åt det infall han hörde från scenen. -</p> - -<p> -Armand Cambon, i fullkomlig motsats till andra arbetare, -tycktes hafva köpt berörde program mera af tankspriddhet -eller derför att det skulle så vara, än af nyfikenhet -att lära känna namnen på de uti balletten uppträdande -personerna, ty äfven sedan han bekommit det, egnade han -deråt icke den ringaste uppmärksamhet. Tvärtom riktades -hans blickar uteslutande uppåt första raden, liksom väntade -han att der finna någon bekant. -</p> - -<p> -Men huru kunde väl han, den simple arbetaren, hafva -någon bekant på en plats, som kostade åtta francs? Detta -var knappast troligt, och likväl voro hans blickar på ständig -upptäcktsresa, börjande vid ena avantscenen och, efter -att hafva gått hela raden omkring, slutande vid den andra, -hvarefter de åter började och fortsatte samma färd, utan -att ännu hafva fått någon bestämd punkt att hvila på. -</p> - -<p> -Men detta ströftåg gjordes icke blott en gång eller två: -det gjordes sex gånger och hade just börjat den sjunde, när -första anslaget till introduktionen för balletten gjordes af -orkestern. Det var ett kraftfullt anslag, tack vare pukorna -och basunerna. Det förde med oemotståndlig styrka allas -blickar till ridån, allas, utom Cambons, ty dessa, som nu -tycktes hafva funnit hvad de så länge sökt, voro oskiljaktigt -fästade vid några personer, hvilka hade sina platser på högra -sidan af samma rad. -</p> - -<p> -Dessa personer voro bankiren Géronnière, dennes brorsdotter -Adelaïde och hennes fästman hertig Rigobert de -Beaudreuil, med hvilka läsaren redan vid början af denna -berättelse gjort en flyktig bekantskap. -</p> - -<p> -Ifrågavarande personers toalett var naturligtvis den -mest utsökta man kunde se. Den får också icke vara annorlunda, -när man intager en sådan plats inom l’Académie -<a id="page-207" class="pagenum" title="207"></a> -Nationale de Musique. Första radens galleri är uppbygdt -icke blott derför att man derifrån må kunna se bra, utan -äfven för att man der må kunna ses, begapas och beundras -antingen för skönhetens skull eller för toalettens. Det är -en sköldborg, så långt galleriet räcker, af de grannaste och -dyrbaraste solfjädrar, hvilka äro i beständig fläktande rörelse, -antingen det är varmt eller kallt i salongen. Solfjädrar -hafva en helt annan kallelse än den att befordra svalka, -såsom de enfaldige föreställa sig. De skola vara för ansigtet -hvad ögonlocken äro för sjelfva ögat, tillslutande sig -emellanåt för att göra blicken desto mera blixtrande, fängslande -och oemotståndlig. Solfjädern aktar sig för att dölja -en vacker mun eller en fint bildad näsa, ty om den betäcker -ett ansigte så att endast ögonen och pannan synas, då kan -man vara säker på, att munnen är för stor eller näsan för -trubbig. Derför kan man vara viss om, att en loge-rad med -solfjädrar endast bjuder på sköna partier. -</p> - -<p> -Men solfjädrarne äro också telegrafer för kärleken. Dock -hvem kan läsa deras mystiska chiffer! Försökom likväl! -Följom dessa glänsande blickar, som, ilande midt öfver parterren, -dröja vid ansigtet på en ung elegant man, som, -egande sin plats inom samma galleri, ehuru på motsatt sida, -i samma stund riktar dubbelkikaren på henne med blickarne. -Den unge mannen stryker med handen hårluggen djupt ned -öfver pannan. Att det betyder förtviflan, det veta vi alla, -ty på detta sätt förtviflar monsieur Fechter på Théâtre -Historique och herr Dahlqvist på kongl. svenska scenen. -Men hvarifrån denna förtviflan? Jo, damen med de glänsande -blickarne fläktar med en hopvikt solfjäder. En hopvikt -solfjäder måste således betyda hopplöshet. Hastigt ser -man den unge mannen stryka hårluggen tillbaka till dess -förra plats, hvarför? Jo, den sköna har nu till hälften utvecklat -den granna solfjädern. En till hälften utvecklad -solfjäder betyder således hopp. Den unge mannen vidrör -ånyo sina lockar, men stryker dem alla uppåt hjessan så -att pannan blir helt och hållet fri, helt och hållet glänsande -som en halfmåne, och hvarför? Jo, solfjädern, helt -och hållet utvecklad, skimrar nu af regnbågens alla färger, -hvilket, som man vet, betyder seger öfver ovädret och stormen, -betyder lycka och leende himmel. Ack, de solfjädrarne! -huru hafva de någonsin kunnat vara ur modet! Hvem, -<a id="page-208" class="pagenum" title="208"></a> -om ej de, har lärt oss bruket och nyttan af den elektriska -telegrafen? -</p> - -<p> -Men icke är det Armand Cambon som gör dessa anmärkningar, -ty det är blott åt ett enda ställe i den stora -lysande salongen han egnar sin uppmärksamhet; han har -blott ögon för den förtjusande Adelaïde, der hon sitter -emellan bankiren och hertigen. Skönheten borde icke gerna -kunna trifvas emellan rikedomen och börden, emedan den -förra är för hård och den sednare för stolt, och begge äro -lika ogenomträngliga. När Afrodite uppstiger, uppstiger hon -ur hafvet, emedan hafvet är fritt. Skyggande för bergens -och klippornas skuggor, vill hon endast omgifvas af lätta -moln och blanka vågor, ty de förra kunna genomglödgas af -hennes kinders brand och de sednare återspegla gudablicken. -</p> - -<p> -Armand tyckte att bankirens arftagerska och hertigens -brud riktade sin kikare ned på parterren och företrädesvis -på hans egen obetydliga person. Borde han röja att han -kände igen henne? borde han helsa på den vackra och rika -flickan? Nej, det är brist på takt, om parterren helsar på -första radens galleri. Det är icke “comme il faut“, om en -biljett, som endast kostar fyra francs, helsar på en biljett -som kostar åtta. Adelaïde, hon lika litet som någon annan, -visste ej att Armands biljett kostade till och med tio francs, -emedan fyra ströko i biljettluckan, två för fjerde ledet af -queue’n och fyra för hyran af den garderob, hvaruti arbetaren -nu nödgades visa sig, enär en blus icke passar för de -förnämare teatrarnes parterrer. -</p> - -<p> -Valspråket: “liberté, égalité, fraternité“ hade ännu icke -ljudit öfver landet, stod ännu icke måladt på de offentliga -byggnaderna. Det ljöd och målades år 1848. Då omfamnade -också kasimirsrocken blusen, liksom sidenrocken kysste -bomullskoftan. Men Judas-kyssar hafva ingen välsignelse. -Nu står visserligen valspråket qvar på murarne. Men den -förnäme och den rike le deråt; arbetaren och den fattige -le också deråt. Man vet att om också ståndsprivilegierna -kunna, såsom äfven skett, falla för <em>en</em> revolution, så stupa -fördomarne kanske icke en gång för tio. De bita sig fast i -sederna som rosten i stålet, hvilken återkommer, hur mycket -det sednare än poleras. I Frankrike har man likväl kommit -så långt, att, liksom valspråket kan sitta på muren, utan -att genomtränga den, så sitter också jemlikheten på ytan -af samhällslifvet, utan att ännu förmå genomglödga det. -<a id="page-209" class="pagenum" title="209"></a> -“Monsieur“ är gemensamt för grefven och kolbäraren, liksom -“mademoiselle“ för prinsessan och grisetten. Artigheten i -Frankrike är för dess fördomar hvad plantan är för klippan. -Ännu är hon blott dess prydnad, men låt henne sitta någon -tid, tilldess hon slagit alvarligt rot, och hon skall en gång -spränga den. -</p> - -<p> -Armand kände mycket väl igen Adelaïde; men kände -väl hon igen honom? Han tyckte väl att ett vänligt leende -spelade på hennes vackra läppar, han trodde sig äfven förmärka, -att hon hviskade något till sina begge grannar, och -att dessa derefter riktade sina dubbelkikare ned emot honom; -men han hann ej förvissa sig derom, ty i detsamma uppgick -ridån, hvarvid allas blickar flögo mot scenen, ty nu börjas -balletten. -</p> - -<p> -Det är en liten sal i värdshuset Hvita Hästen man -först skådar. En mängd folk, tillhörande en liten by i Brétagne, -är samlad derinne. Man dricker vin, spelar kort och -dansar naturligtvis. Menniskan roar sig ungefär på samma -sätt i söder som i nord. Oförmodadt störes glädjen af ett -våldsamt oväder, åska och regn, det förstås. Allmän oro. -</p> - -<p> -Men oron blir ännu större, när genom den hastigt uppryckta -värdshusdörren en främmande herre inträder, svart -som en munk och blek som döden. Vi skynda genast att -presentera honom, ty det är ingenting att hålla på. Det är -ingen annan än djefvulen sjelf som är ute på resor i det vackra -Brétagne, men att han reser i så ruskigt väder, det är icke -hans fel, utan författarens till balletten, monsieur Saint-Léon’s. -</p> - -<p> -Monsieur Saint-Léon, Fanny Cerritos afundade make, -finner det dramatiska fordra, att hin onde uppträder så der -högtidligt under åska och på detta sätt kostymerad, ehuru -man med skäl bör kunna fråga, huru den kan se ut som en -munk, hvilken alltid visar sig såsom en ljusens ängel, eller -huru den kan vara blek som döden, hvilken sjelf är idel eld -och lågor. -</p> - -<p> -Monsieur Saint-Léon är en renhårig katolik och derför -har han gifvit hin onde ett temligen protestantiskt namn, -nämligen Matheus med titel af doktor, ehuru fan vete hvar -han blifvit promoverad. -</p> - -<p> -Doktor Matheus anhåller, under åtbörder och miner som -alla förstå eller, rättare sagdt, måste förstå, att det goda folket -<a id="page-210" class="pagenum" title="210"></a> -ville ge sig tillfreds, emedan han för sin del icke finner -sig besvärad af deras glada tidsfördrif. Hvarför skulle han -också ha någonting emot dansen, vinet och korten? Tvärtom, -skulle han ha något att anmärka mot våra läsareprester, så -vore det troligtvis för deras predikningar mot bruket af dans, -vin och kort. -</p> - -<p> -Det enkla anspråkslösa landtfolket, ehuru det aldrig finner -sig rätt väl i förnämt sällskap, fortsätter icke desto mindre -sina nöjen ända till dess doktor Matheus, som ibland -har sina underliga infall, tar sig till att slå omkull vinbägarne -och kasta kortlekarne på golfvet. Men hvem hin kan -också med dåligt vin och gamla spelkort! Vinhandlarne och -kortfabrikörerne skola väl också lefva. Doktor Matheus är -kanske blott en profryttare, utskickad i deras intresse. -</p> - -<p> -Emellertid aflägsnar sig landtfolket med några sorgliga -“pas“, hvarefter doktor Matheus blir ensam med värdshusvärdinnan, -som fordrar betalning för det utslagna vinet och -de förkastade korten. Hin är ingen knuslare. Värdinnan -blir nöjd och aflägsnar sig för att ställa ett rum i ordning -åt sin oväntade gäst, ett rum med utsigt både åt gatan och -gården. Hin onde slår sig ned på en stol framför brasan, -som naturligtvis är i hans smak. Han synes tankfull, kanske -tänker han på sin mor och sin varma rymliga våning, -som han nu måste försaka. Men hvad gör man icke för den -arma mensklighetens skull? -</p> - -<p> -Under tiden inkommer en annan resande, men hvilken -visst icke gör så mycket väsen af sig som den förre, ehuru -han är följd af betjent, bärande i ena handen en nattsäck -och i den andra ett fiolfodral. Den nyankomne är en helt -ung man, till yrket fiolspelare. Hans namn är Urbain. Att -han är en rygtbar virtuos, det kan man se på det dyrbara -fiolfodralet och på den ståtlige betjenten. Men Urbain, ehuru -en ganska vacker karl, ser ut i synen som om han antingen -nyss blifvit uthvisslad från konsertsalen, eller fått en sticka -i venstra handens pekfinger, så oumbärligt för greppet på -fiolen. -</p> - -<p> -Doktor Matheus, den store menniskokännaren, ser att -det står illa till med den store konstnären, men som han -sjelf icke ser det illa, så lemnar han brasan, och nalkas den -unge mannen. Det uppstår snart ett lifligt samtal emellan -de begge resande. Men tunga och läppar hafva ingen del i -denna konversation: den föres uteslutande med grimaceringar, -<a id="page-211" class="pagenum" title="211"></a> -med händer och fötter. För att förstå hvarandra, måste man -antingen vara ballettmästare eller hexmästare. Lyckligtvis är -detta nu fallet, ty Urbain är ingen annan än monsieur Saint-Léon -sjelf, och hvem doktor Matheus är, det hafva vi redan -haft äran nämna. -</p> - -<p> -Doktor Matheus utsträcker högra armen i flere krumbugter, -pekar än på hufvudet, än på bröstet och än på brasan. -Det betyder: “Monsieur! ni är kär, kär i en ung, -skön och rik flicka, som heter Hélène hvilken är dotter till -en grefve som heter de Vardeck.“ -</p> - -<p> -Urbain studsar tre steg baklänges mot spiseln och slår -sig med flata handen för pannan. Det betyder: “Hur fan -vet ni det?“ -</p> - -<p> -Doktor Matheus slår med begge knutna näfvarne i luften, -troligtvis för att föreställa framfötterna på en springande -häst, hvarefter han pekar på dörren. Det betyder: “Fröken -Hélène är ute och åker, men hon kommer snart hit.“ -</p> - -<p> -Urbain rusar fram mot doktor Matheus med händerna -på hjertat och blickarne mot taket. Det betyder: “Jag -tackar dig, store Gud!“ -</p> - -<p> -Nu blir det doktor Mathei tur att också studsa tillbaka -och slå sig för pannan. Det betyder: “Otacksamme! ni misskänner -mig! hvarför såra mitt öra med ett så anstötligt -namn!“ -</p> - -<p> -I detsamma öppnas dörren, och fröken Hélène, åtföljd -af sin fader, grefve de Vardeck, och sin fästman, baron de -Saint-Ibars, inträder. Hélène (Fanny Cerrito) är förtjusande, -och likväl är sylfiden ännu icke annorlunda klädd än vanliga -fröknar, som komma från regnväder. Hon har lång gredelin -sidenrock och en ganska anspråkslös hatt på hufvudet med -en liten hvit slöja, som hon genast drager från ansigtet. -Detta ansigte är icke bländande skönt, men det har ädla, uttrycksfulla -drag, och det ligger en obeskriflig ljufhet öfver -det hela. Man kan, liksom Urbain, blifva förälskad i henne, -utan att, liksom Saint-Léon, behöfva se henne som sylfid. -</p> - -<p> -Grefve de Vardeck nickar åt Urbain och utpekar honom -för sin dotter med en åtbörd, som skall säga: “Se der, Hélène, -är den unge fiolspelaren, som häromdagen spelade på -hofvet och vann ett sådant bifall. Säg honom några artiga -ord för hans vackra stråke.“ -</p> - -<p> -Hélène kastar en flyktig blick på artisten, men börjar -derefter de allra ljufvaste hviskningar med baron de Saint-Ibars. -<a id="page-212" class="pagenum" title="212"></a> -Hur kan man också komma ihåg stråkar och deras -dragare, när man hviskar med en fästman, som är baron? -</p> - -<p> -Den arme Urbain är förskräcklig att åse. Hans ögon -stirra som en fånes och han vrider sina händer, så att knäppningarne -uti dem höras genom orkestern. Allt det der betyder: -“Ve mig! hon föraktar mig för det jag spelar fiol; -men hvarför skulle jag också bli fiolspelare! hvarför blef jag -ej ryttmästare vid dragonerne, såsom min moder önskade! -... Ack, om jag hade ett adelsdiplom i min ficka, i stället -för att släpa med mig en hel koffert med öfningar för fiol! -... Jag skall slita hvarje hårstrå från min hjessa och hvart -tagel ur min stråke, jag skall binda en sten både vid min -och fiolens hals samt dränka oss begge, bara jag väl kommer -ut och får se tillräckligt med vatten!“ -</p> - -<p> -Under det Urbain på detta sätt rasar, aflägsnar sig det -förnäma herrskapet, för att intaga sina rum i Hvita Hästen. -Men vi glömde nämna att i sällskap med herrskapet var äfven -en andlig man, pater Anselmo, hvilken, ehuru blott benediktiner-munk, -likväl hade så stor respekt med sig, att doktor -Matheus genast vid hans första åsyn försvann genom en -vägg, hvarvid hin onde gynnades af ett ypperligt maskineri. -</p> - -<p> -Den helige benediktiner-munken, som hyser deltagande -för Urbain, hvilkens hjerta han genomskådat, ger honom en öm, -faderlig blick, lägger händerna i kors öfver sitt bröst och -visar derefter sin unge vän dörren. Detta betyder: “Jag ser -hur det är fatt med dig, stackars barn; men när hörde du -att en skön fröken med 100,000 francs i ränta gifte sig med -en olycklig, som spelar fiol? ... Följ derför himmelens råd -och res din väg, medan du har något qvar efter sista konserten -... res hvart du vill, res par exemple till Stockholm: -der kan du möjligtvis få dig en grosshandlardotter och en -liten häst, ty grosshandlarne i Stockholm äro mycket musikaliska -och sätta stort värde på hästar ... Res i himlens -namn och passa på medan dörren är öppen!“ -</p> - -<p> -Efter detta visa råd går den helige mannen ut för att, -liksom alla andra, få nattqvarter i Hvita Hästen. -</p> - -<p> -Oaktadt den vises förespeglingar om grosshandlardottern -och den lille hästen, står dock Urbain fast i sitt beslut att -dränka sig och skrider mot dörren med några högtidliga -långsamma “pas“, ty man brådskar icke med sådana saker. -Då visar sig ånyo doktor Matheus, som icke vill att någon -<a id="page-213" class="pagenum" title="213"></a> -menniska skall förgås i vatten, så länge det finnes ett annat, -mindre kyligt element att fly till. -</p> - -<p> -Genom den mest vältaliga mimik lofvar doktor Matheus -att hjelpa den stackars fiolspelaren, lofvar att skaffa en fiol, -bättre än alla cremonesare och brescianare, med ett ord, ett -instrument för hvars verkligt glödande toner till och med en -prinsessa kunde dansa. -</p> - -<p> -Hvad skulle den stackars Urbain göra? För att vinna -en sådan flicka som Hélène, är det icke nog med att spela -som Paganini: man måste spela som sjelfvaste fan. Han -går in på att emottaga fiolen, isynnerhet som doktor Matheus -icke sätter i fråga någon betalning genast. Artister äro färdige -att köpa hela verlden, allenast de få anstånd med betalningen. -</p> - -<p> -Nu börjar doktor Matheus en hel hoper hexerier, en -faslig mängd omständigheter, som den lede frestaren visst icke -behöfver i det allmänna lifvet, men som taga sig särdeles -väl ut från scenen. Han drar en trollring omkring den arme -konstnären, och det blir en scen à la Friskytten; åtminstone -har monsieur Pugni, kompositören till ballettmusiken, knipit -en och annan godbit ur den bekanta stöpkuls-scenen, uppspädd -med några dissonanser ur helvetes-kören i Robert. -Basunen, fagotten, oboen och piccolan ha ett fanders göra, -under det att fiolerna, mensklighetens representanter, iakttaga -ett evinnerligt tremulando, hvilket också är i sin behöriga -ordning. -</p> - -<p> -Skuggor uppstiga ur jorden, förmodligen vålnader af -amatörer och guvernanter, som i lifstiden pinat folk till döds -med qvartetter och romanser. En vålnad bär kärlekens blomma, -en annan lagerkransen, en tredje tjusar-ormen. Dessa -trenne ingredienser kastar doktor Matheus i en kittel eller -ångpanna, ty vi förmoda att Belzebub följt med sin tid och -icke varit den ende som förbisett ångkraftens stora företräde. -Slutligen lägger han äfven i pannan Urbains cremonesare, -som gjort sådant uppseende vid hofvet. Allt detta sammanröres, -kokas och förvälles med en påpasslighet och säkerhet, -som röja att det icke är den första soppan doktor Matheus -lagar. -</p> - -<p> -Det fanns, med undantag möjligtvis af Armand Cambon, -ingen åskådare i salongen, som icke med odelad uppmärksamhet -följde alla dessa tillredelser, ja sjelfva damerna glömde -att fläkta med sina solfjädrar. Man har ända från barndomen -<a id="page-214" class="pagenum" title="214"></a> -hört så mycket talas om fan, att man naturligtvis skall -vara nyfiken att se huru han kan ha det hemma hos sig sjelf -och huru han sköter om sitt hus, likväl med vilkor att man -sjelf slipper höra till hushållet. Hvad Armand Cambon beträffade, -så hade han delat sina tankar och blickar mellan -scenen och första radens galleri. Mer än en gång hade han -sammanblandat Adelaïde med Hélène, Géronnière med grefve -de Vardeck och sig sjelf med Urbain, ehuru han icke kunde -spela fiol. Men det allra oartigaste var att han i doktor -Matheus såg hertig de Beaudreuil och i denne såg doktor -Matheus, hvilket icke är ovanligt af den som säljer messingskedjor. -</p> - -<p> -Emellertid har doktor Matheus fått soppan färdig, och -ur pannan stiger nu en liten djefvul till instrumentmakare, -som bär en fiol i famnen, hvilken han lemnar sin mästare, -och derefter ögonblickligen försvinner, utan att man ser hur -det går till. -</p> - -<p> -Vi tycka just hvad myror våra maskinister i Stockholm, -herrar Forsberg och Motander, skulle få i sitt hufvud, ifall -en gång ifrågavarande ballett med sitt rika sceneri komme -att der gifvas! -</p> - -<p> -Urbain, som, under doktor Mathei laborationer, varit -ett bestört vitne till detta satans spektakel, emottager nu ur -doktorns händer instrumentet med tillhörande stråke. Han -knäpper på strängarne. Det är förvånande att instrumentet -från afgrunden kan stämma så väl: det är ju accorder så att -man kan smälta dervid. Deremot är det mindre underligt, -om stråken är bättre hartsad än de, som tillverkas på -jorden. -</p> - -<p> -Må ingen tro att, när Urbain stryker på fiolen, någon -ledamot af orkestern står mellan kulisserna och spelar. Monsieur -Saint-Léon har en ballettmästare i sina ben, men i sina -fingrar har han en virtuos på fiol; han kan på samma gång -piruettera och drilla. Visserligen är han ingen Paganini, -ingen Ernst; men han har fått Fanny Cerrito att dansa efter -sin fiol, och det är mer än alla konsertsalars applåder. -</p> - -<p> -Emellertid pröfvar Urbain “le violon du diable“ och -hans inspiration ger sig luft i en mängd kromatiska skalor -samt i ett staccato, värdigt vår Nagel. Verkan uteblifver -också ej. -</p> - -<p> -Hélène, i en tunn retande nattdrägt, denna likväl mycket -kortare än andra fruntimmers, sväfvar in på tåspetsarne. -<a id="page-215" class="pagenum" title="215"></a> -Ännu dansar hon ej, men hon står på tåspetsen mycket säkrare -än en jätte på sin häl. Hélène synes förtjust, Urbain -hänryckt och fan belåten. -</p> - -<p> -Men den helige Anselmo, ty benediktiner-munkar hafva -alltid ett vaksamt öga på vackra flickor, skyndar in och leder -ut den unga grefvinnan, hvilken, under det hon motsträfvigt -aflägsnar sig, låter falla ett rosenband, som Urbain -naturligtvis genast lägger vantarne på. Sedan den sköna -synen försvunnit, går Urbain, med fiolen under armen, för -att lägga sig och drömma de ljufvaste drömmar, efter att likväl -förut hafva tagit ett tacksamt afsked af doktor Matheus -med en åtbörd, som betyder: “God natt, monsieur! jag står -hos er i evig förbindelse.“ -</p> - -<p> -Doktor Matheus kan ej önska sig ett bättre godnatt. -Han öppnar munnen till ett rysligt leende, som betyder: “Det -går bra! ändå en strömming!“ -</p> - -<p> -Teatern förändras till en lysande sal i slottet Poulighein, -der grefve de Vardeck gifver bal till firandet af sin -dotters födelsedag. Den lycklige baron de Saint-Ibars är naturligtvis -der, men äfven den ännu lyckligare Urbain, som -af Hélène fått inträdeskort till balen. Hélène visar sig klädd -till bal, men hvilken baldrägt! den blomstersirade gaskjorteln -räcker knappast till knäna. Hvilken annan fröken skulle väl -våga visa sig i en sådan toalett? Men hur många fröknar -hafva väl sådana fötter och ben att skryta med? -</p> - -<p> -Icke heller nu dansar Fanny Cerrito. Men hon sväfvar -omkring, blickar, rörer armar och hufvud. Hon behöfver -ingen tungans tolk. Ehuru tigande, talar hon ändå ett språk, -som är beslägtadt med högre verldars; och likväl ligger i -alla hennes blickar och rörelser något så naturligt, så menskligt, -att det utan svårighet kan fattas och förstås af den -mest okunnige på jorden. Fanny Cerrito skulle kunnat vara -född stum och ändå vara den vältaligaste bland dödliga. Vi -skulle icke vilja höra henne tala, ty det skulle kanske störa -vår illusion. -</p> - -<p> -Alla synas hänförde af henne, alla, utom grefve de -Vardeck och baron de Saint-Ibars, som komma underfund -med att det egentligen är med Urbain hon talar, ehuru denne -med sin fiol under armen står på ett anspråkslöst afstånd. -De skaka sina ädla hufvud och slå ihop sina händer. Det -betyder: “Hélène! hvarför tisslar och tasslar du med fiolmenniskan?“ -</p> - -<p> -<a id="page-216" class="pagenum" title="216"></a> -Hélène förer handen till sitt bröst och bara blickar. -Det betyder, nej det är: “Fader, jag älskar honom och det -är han som skall bli min make!“ -</p> - -<p> -Allmän fasa, ty alla hafva hört henne. En döf kan -höra hvad ett sådant öga talar. Baron de Saint-Ibars, fästmannen, -svänger sig omkring på venstra benet och sjunker -derefter förkrossad i armarne på en figurant, som uttrycker -sitt deltagande genom att upplyfta högra foten. -</p> - -<p> -Grefve de Vardeck struttar först “trois pas“ fram och -“trois pas“ tillbaka. Derefter vänder han ut och in på ögonen -och rifver sig i håret. Allt det der betyder: “Ve mig! -min dotter vurmar på fiol! ... hon gifter sig med en usling, -som lefver af konserter! ... sista ättlingen af 800 anor skall -kanske i en framtid lära barn spela för åtta sous i timmen! -... en fiolstråke i min stamtafla, o mina fäders gud!“ -</p> - -<p> -Grefve de Vardeck rätar upp sin sammanfallna gestalt, -vinkar åt betjenterne och pekar på Urbain, som med framsträckt -fiol och upplyftad stråke, lik en riddare med sköld -och svärd, är färdig att försvara sin brud mot både gamla -och nya verlden. Betjenterne skynda fram till Urbain; men -i stället för att servera honom med glace och lemonad, fatta -de tag uti fiolspelaren och kasta honom utför trapporna med -den satans fiolen efter. -</p> - -<p> -Hélène bleknar, ja hon bleknar verkligen; hennes ögon -fuktas, ja man ser perlkransen kring dessa sköna ögon på -samma gång återspeglande förtrytelsens och smärtans trognaste -bilder. Hon rör sig, utan att man kan säga om hon -vidrör golfvet, hon försvinner och ridån faller öfver första -akten. Men ännu ser man, huru Hélène tar afsked af den -borg, som sett henne födas, af den far, som vårdat hennes -barndom, af det folk, hvilkas prydnad hon var. Man ser -hur hon försvinner, för att följa hjertats bud, för att uppbygga -kärlekens hydda på okänd strand. Så förgå några -minuter innan bifallsstormen bryter löst, och när den börjat, -räcker den längre än några minuter. Fanny Cerrito inropas -och öfverhöljes med blommor. -</p> - -<p> -Fanny Cerrito borde icke kunna behöfva den beryktade -“la claque“, hvilken, till föga heder för det mest upplysta -folk och dess många utmärkta konstnärer, ännu fortfar att -drifva sitt ofog på samtlige teatrarnes parterrer. Det finnes -personer, som genom denna industri samlat sig mer än vanlig -förmögenhet. En kort beskrifning deraf är kanske på -<a id="page-217" class="pagenum" title="217"></a> -sitt ställe. En teater-direktion utser af många sökande den -till klackör-chef, som jemte nödigt vigilerings-snille besitter -förmåga att beherska och styra andra, med ett ord, göra sig -respekterad. Denne erhåller en betydligare årlig lön, tillförsäkrad -af direktionen, och förfogar derjemte öfver ett visst -antal parterr-biljetter för hvarje spektakel-afton, och dem han -får använda huru honom för godt synes. På operan har -klackör-chefen för närvarande omkring fyrtio biljetter, men -det händer understundom att han eger hela parterren så när -som på tio till femton biljetter, hvilka för syns skull säljas -i biljettluckan. Chefen utväljer till sitt biträde tvänne löjtnanter, -dem han sjelf aflönar, samt en kärntrupp af mellan -trettio och fyrtio man, tillhörande det slags menniskor, som -icke veta hvar de skola tillbringa sina aftnar och naturligtvis -hylla sig till den, som består dem fri spektakel-biljett, -fria ljus och fri värma för qvällen. Denna kärntrupp, som -alltid måste vara marschfärdig, intager midten af parterren -med sin chef i centern och löjtnanterne på flyglarne. När -chefen, som för detta ändamål tagit order af teater-direktionen -eller artisterne, klappar och ropar bravo, klappar och ropar -också kärntruppen. Löjtnanterne se noga efter att ingen -hand är overksam och ingen mun tillsluten. Det händer -mycket ofta, isynnerhet vid representationerna af gamla teaterstycken, -att hela kärntruppen sofver i god ro; men en -minut innan applåden skall gifvas, stöta chefen och löjtnanterne -med armbågarne till sina grannar, hvilka i sin ordning -knuffa till sina närmaste, så att, när signalen gifves, alla äro -färdiga till tjenstgöring, hvarefter de obesväradt få tillsluta -sina ögon och nicka åt konsten tilldess nästa armbåge kommer. -Chefen och löjtnanterne, hvilka hafva så betaldt att -de kunna sofva om nätterna, äro naturligtvis alltid vakna -och påpassliga. Dessutom finnas extra klackörer, hvilka, -efter skedd anmälan, antagas af chefen vid utomordentliga -tillfällen; men dessa få ej hela sin biljett gratis. De få t. ex. -en parterr-biljett, som annars kostar fyra francs, för två med -skyldighet att klappa och ropa för resten. Desse stå äfven -under chefens och löjtnanternes befäl. Slutligen finnes en -tredje klass, kallad “les solitaires“, sådana som, i stället för -att köpa sin biljett i luckan, direkte vända sig till berörde -chef, som skaffar dem biljetter till hvilken plats som helst i -salongen för tjugo till trettio procent billigare pris. De stå -icke under chefens eller löjtnanternes befäl; men de emottaga -<a id="page-218" class="pagenum" title="218"></a> -med biljetten en vänlig påminnelse om tacksamhetens heliga -känsla, lämpad efter de tjugo till trettio procent, som blifvit -rabatterade. Det är isynnerhet på biljettförsäljningen som -chefen förtjenar, ty han betalar naturligtvis ingenting åt teater-direktionen, -som, i fall pjesen ej på annat sätt kan bereda -fullt hus, gerna ser att raderna äro fulla. Men han -förtjenar äfven om pjesen i och för sin egen förtjenst ger -fulla hus, ty då behöfver icke “la claque“ vara så stor och -då kan han för samma pris som i biljettluckan sälja sina lediga -platser. För någon tid sedan begrofs i Paris en klackör-chef, -som lemnat efter sig ett kapital med 80,000 francs -i ränta. Han följdes till grafven af en oräknelig folkskara, -äldre och yngre klackörer naturligtvis, men äfven flere författare -och skådespelare, hvilka alla ansågo sig stå i förbindelse -hos den döde. En författare höll det vackraste tal vid -grafven. Åhörarne applåderade, värdiga sitt rykte, utan att -afvakta signalen från likkistan, hvilket frivilliga dévouement -ansågs hedrande för den salige döde. Författaren till denna -berättelse språkade en gång med en ordinarie klackör rätt -alvarsamt om saken. “Monsieur“, sade han, “la claque är -nödvändigare för teatern än puffarne i tidningarne och ekläreringen -i salongen. Den stora massan af publiken är okunnig -i den sköna konsten. Hvem är det som visar denna -massa det skönas momenter och ger henne tillfälle att uppskatta -och belöna dem, om ej la claque? För öfrigt kan -samma publik vara olika lifvad. Den kan ena aftonen med -köld emottaga samma stycke och samme konstnär som den -jublat åt den föregående qvällen, ehuru stycket är lika godt -och utföres lika väl. Hvem är det då som på den kalla aftonen -gör både konsten och konstnären rättvisa, om ej la -claque? Allmänheten är orimlig äfven i sitt bifall, ty hur -ofta afbryter den ej med sina handklappningar en konstnär -midt i hans skönaste prestationer! hvem är det då som nedtystar -publiken, till dess arian eller deklamationen är slutad, -om ej la claque? Menniskan är alltid ett barn, som behöfver -ledas och styras, i skolan såväl som på embetsrummet, -i kasernen så väl som i teater-salongen.“ — Sofisterne äro -icke de lättaste att disputera omkull, helst när de tala franska. -Vi glömde omtala, att författare, kompositörer och artister -af alla slag dessutom smörja “la claque“ både med -biljetter och presenter. Victor Hugo och Scribe, Meyerbeer -och Auber, Rubini och Malibran hafva skattat deråt lika -<a id="page-219" class="pagenum" title="219"></a> -ifrigt som många andra. Fanny Cerrito försakar icke heller -“la claque“, men det är hennes eget fel om klackörerne, -sjelfve hänförde, glömde att genast applådera. -</p> - -<p> -Armand Cambon hade med förargelse sett huru grefvens -domestiker kastade Urbain utför trapporna och med förakt -följt denne, som lät sig utkastas. “En fiolspelare är och -blir ändå alltid en fiolspelare“ hade han mumlat för sig -sjelf; “han har valkar på fingerspetsarne, men ingen muskel -i sin arm ... Jag skulle ha spelat en annan fiol, jag, om jag -varit i Urbains ställe.“ -</p> - -<p> -Men snart var han, liksom alla andra, hänförd af Fanny -Cerritos tjusningskraft och vaknade först vid bifallsstormen. -Då höjde han sina ögon upp till första radens högra galleri, -kanske för att be bankirens brorsdotter göra detsamma för -Armand Cambon som grefvens dotter gjort för en stackare, -som låter kasta sig utför trappan. Då blef han varse att -både Adelaïde och hennes begge kavaljerer i detsamma helsade -på någon, som måste hafva sin plats midt emot. Han -följde riktningen af deras blickar, och ehuru han ej helsade -liksom de, blef han kanske mera öfverraskad än någon af dem. -</p> - -<p> -Han upptäckte nämligen att fyra platser på venstra sidan -af första radens galleri, som förut varit lediga, nu blifvit -intagna af tvänne fruntimmer och tvänne kavaljerer. Af -dessa fyra personer kände han blott en enda, men denna -enda, lysande som en prinsessa men säkert skönare än någon -sådan, var markisinnan Eulalie d’Estelle. -</p> - -<p> -Parterrens ögon, hvilka förut haft sitt mål på första -radens högra galleri, der den vackra Adelaïde satt, vände -sig nu åt venster, slukande den allt förbländande markisinnan. -</p> - -<p> -Men hvarför kom hon så sent, hvarför vid första aktens -slut? Var det, emedan det, liksom hos oss i Sverige, -är “comme il faut“ att först komma när skådespelet är halfgånget, -för att derigenom visa antingen att man är mycket -upptagen eller att man ej är anfäktad af den nyfikenhet, som -man vanligtvis finner hos dem, som brinna af åtrå efter -det skönas produktioner, men hvilken plebejska åtrå så -föga bör anstå folk af god ton? — eller ville markisinnan, -med behagsjukans vanliga politik, dröja så länge med sin -uppenbarelse i opera-salongen tilldess den uppmärksamhet, -som möjligtvis före hennes ankomst egnats någon farlig medtäflarinna, -genom en timmes ihärdig dyrkan blifvit något mattad, -hvarefter hennes seger naturligtvis borde blifva desto -<a id="page-220" class="pagenum" title="220"></a> -säkrare och fullkomligare? Detta sednare var knappast troligt, -ty markisinnan Eulalie d’Estelle visste nog att hon, åtminstone -för denna saison, hade priset. Ville hon kanske -fördunkla Fanny Cerrito? Detta vore kanske något kinkigt -för tillfället; men kunde hon väl, hon, legitimisten i S:t-Germain, -täfla om priset med en dansös, om än aldrig så stor? -En dansös är herskarinna så länge hon sväfvar på scenen -bakom sin strålande ram. Men ställ henne på verldsteatern -vid skenet af de förnämes eller rikes kristall-kronor, ställ -henne der vid sidan af dem, som till och med äro mindre -sköna än markisinnan, och hvad blir hon? möjligtvis en -märkvärdig personlighet, mer än tillräckligt belönad för den -smickrande uppmärksamhet man genom bjudningen visat -henne, men aldrig blir hon en afundsvärd förtjusarinna, hvars -flyktigaste blick är en belöning för andra. -</p> - -<p> -Armand hade länge svårt för att taga sina ögon från -markisinnan, och det var icke utan en viss stolthet som han -tänkte på att denna förtrollande, af alla så hyllade varelse -aftonen förut tryckt honom till sitt bröst, kysst hans läppar, -öfvergjutit honom med sin brännande, berusande andedrägt -och att hon helt och hållet kunnat vara hans, derest icke -— — Men hon ställer den stora elfenbenskikaren för sina -farliga ögon; hon börjar mönstra hela denna salong, som -dyrkar hennes skönhet; hon försmår icke heller parterren, -som nästan vrider halsarne ur led för att kunna se upp till -henne. Ingenting bör föraktas här i verlden. -</p> - -<p> -Men hvarför dröjer hennes beväpnade ögon så länge vid -en viss plats på denna parterr? hvarför öfvergjutes hennes -ansigte dervid af en så högröd färg? hvarför darrar hennes -fina hand kring elfenbenet? -</p> - -<p> -Armand slog ned sina ögon, likaledes rodnande och försagd, -ty han kände sig träffad af den blixt, hvilken sköt -fram ur kikaren, liksom elden ur en bösspipa. -</p> - -<p> -“Stackars qvinna!“ sade Armand för sig sjelf; “hon rodnar -... Om det just icke är af blyghet, är det åtminstone af -blygsel ... det var orätt af mig att betrakta henne så ihärdigt -... hon har ändå varit god mot den stackars Simon.“ -</p> - -<p> -Armand kände ännu icke till Hvita Björnens resa till -kolonierna i Algeriet. -</p> - -<p> -“Jag vill derför med en blick tacka henne å Hvita Björnens -vägnar“, fortfor Armand för sig sjelf, hvarefter han -ånyo såg upp till första radens venstra sida. -</p> - -<p> -<a id="page-221" class="pagenum" title="221"></a> -Då såg han henne rikta kikaren midt öfver mot högra -galleriet, under det att hennes läppar krusades af ett löje, -så elakt och vidrigt, i trots af den sköna grunden, att Cambon -ovilkorligen vände sig bort och flyttade i stället sina -ögon till högra sidan, för att rena dem i Adelaïdes jungfruliga -blick. -</p> - -<p> -Men innan hans ögon hunno henne, föllo de på hertigen, -hvilken genom sin kikare likaledes tycktes betrakta markisinnan -och äfven med ett löje, som liknade doktor Mathei, -i det ögonblick denne drog trollringen omkring den stackars -Urbain. -</p> - -<p> -Det föreföll Cambons starkt upphettade inbillning som -om eldgnistor sprakade fram ur de begge mot hvarandra riktade -dubbelkikarne och att gnistorna, mötande hvarann midt -öfver parterren, slutligen förenade sig till en brinnande ring, -midt i hvilken han trodde sig igenkänna Adelaïdes bleknande -gestalt. -</p> - -<p> -Blodet rusade nu till hans hufvud, hans tinningar bultade, -hans tänder sammanbetos. Han reste sig från sin plats, -utsträckande armarne åt hvar sin sida, liksom ville han -rycka ned de begge demonerne, demaskera dem inför verlden -och sedan trampa dem till stoft under sina fötter. -</p> - -<p> -“Pardon, monsieur!“ hördes en röst bakom honom; -“var god och sitt ned ... ser ni ej att ridån är uppdragen?“ -</p> - -<p> -“Sacre-dieu!“ tillade en annan röst vid sidan; “ni stack -mig i ögat med fingret ... ni är antingen galen eller drucken, -s’il vous plaît!“ -</p> - -<p> -“Pardon!“ svarade Cambon och satte sig ned med tvänne -förbannelser i sitt hjerta. -</p> - -<h4 class="section"> -Andra akten af Le violon du diable: -</h4> - -<p class="noindent"> -Teatern är i tvänne afdelningar. I den ena, en täck -paviljong, ligger Hélène inslumrad på en soffa. Urbain ligger -på knä framför denna, med läpparne på Hélène’s öfver -soffkanten hängande hand. Det torde vara svårt att afgöra -hvilkendera i denna stund har den ljufvaste drömmen, hon -som sofver eller han som vakar. I den andra afdelningen, -en större värdshussal, är en mängd landtfolk sysselsatt med -lek och dans. Alltid framställes det goda landtfolket på scenen -lekande och dansande, liksom det icke hade annat att -göra. -</p> - -<p> -<a id="page-222" class="pagenum" title="222"></a> -Det är ingen obetydlig sväng, kunna vi försäkra, ty -franska operans ballett, utom solo-dansörer och solo-dansöser, -består af öfver 300 figuranter. Kören är icke heller någon -småsak, ty den är ännu talrikare. Det blir något af, när -alla dessa komma tillsammans jemte en bataljon fotfolk och -fyrtio husarer till häst, såsom vi sågo i “Charles six“, en -grann, men hårdsmält opera af Halévy, som visserligen behöfde -stödja sig på “la claque.“ -</p> - -<p> -Urbain lemnar den älskades hand och går ut i salen, -med anhållan att det goda folket, som icke kan hålla sig tyst -när det dansar, täcktes maka sig ut och dansa i solhettan, -hvilken anhållan genast uppfylles, ty det goda landtfolket är -äfven alltid färdigt att lyda. Urbain ämnar derefter återvända -till paviljongen, hvilket är ganska naturligt, då han -blir varse en öppning i golfvet, hvarutur rökhvirflar stiga, -som deremot förefalla mindre naturliga. Men när han i detsamma -möter doktor Matheus, finner han ordspråket besannadt: -“Ingen rök utan eld.“ -</p> - -<p> -Urbain störtar baklänges med händerna för ansigtet. -Det betyder: “Nu tar fan vid mig!“ -</p> - -<p> -Doktor Matheus slår sig flere hvarf på bröstfickan, lik -den som är ute på vigilans, och pekar på afgrundshålet. Det -betyder: “Monsieur! jag vill ha betaldt för instrumentet ... -Var så god stig ned på kontoret och liqvidera!“ -</p> - -<p> -Urbain vänder bort ansigtet och slår ifrån sig med afviga -handen. Det betyder: “Monsieur! begär icke att jag -skall ha kontanter morgonen efter det jag enleverat en vacker, -men arflös flicka! ... Och dessutom har jag icke tid, ty -jag skall dricka café-au-lait med min älskarinna.“ -</p> - -<p> -Doktor Matheus är ingen blodigel, hur mycket man än -må ha att anmärka mot hans moralitet och religiositet. Han -vill för ingen del ha kontanter, han begär endast en skuldförbindelse, -för händelse af dödsfall, och skrifven med blod, -emedan bläcket i Brétagne är nästan oläsligt. Urbain vägrar -äfven detta, ty han anar en bysättning för evigheten. De -äro sig lika de der artisterne. -</p> - -<p> -Doktor Matheus blir förtviflad. Men det är hans eget -fel. Hvarför tog han ej förskrifningen genast och innan han -lemnade instrumentet? Den obetydligaste skomakare fordrar -allra minst sin räkning accepterad, innan han lemnar ut stöflorna. -Doktor Matheus var för godtrogen, och likväl, hvem -bör känna menniskan bättre än han? -</p> - -<p> -<a id="page-223" class="pagenum" title="223"></a> -När nu ingenting annat hjelper, börjar han trolla, ty -det är alltid sista utvägen. Sålunda trollar han fram en -figur så lik Hélène’s f. d. fästman, baron de Saint-Ibars, som -det ena bäret det andra. Den förmente baronen går, till -Urbain’s stora förskräckelse, helt enkelt in i paviljongen för -att borttaga den sofvande Hélène. Men som doktor Matheus -nogsamt inser, att han icke har någon makt öfver en flicka, -hvars hela brott består uti att hafva rymt med en menniska, -som spelar fiol, så framtrollar han äfven en annan figur, alldeles -lik Hélène. Med fasa ser således Urbain, huru -baron Ibars utkommer ur paviljongen, bärande Hélène på -sina armar samt närmande sig med sin dyrbara börda den -dörr, som leder ut. -</p> - -<p> -Nu sticker doktor Matheus ett papper under näsan på -Urbain och ber honom skrifva under, utlofvande på heder -och samvete att, derest Urbain det gör, genast skicka baronen -till fanders och föra Hélène tillbaka i Urbain’s armar, -hvilket kan komma på ett ut. -</p> - -<p> -Urbain, bäfvande för Hélène’s öde, men ännu mera för -helvetet, ty enhvar är sig sjelf närmast, vägrar med en ståndaktighet, -som kan reta gallfeber på sjelfva hin. -</p> - -<p> -Doktor Matheus undgår icke heller symptomerna af denna -feber. Han sprakar och kröker sig som en påtänd näfver, -görande dervid en mängd nya hocus pocus i luften. En demon -uppstiger nu och rycker åt sig “le violon du diable“, -som han kastar midt på golfvet, der det förträffliga instrumentet -ögonblickligen försvinner i en låga, under det att doktorn -betraktar den olycklige fiolspelaren med en blick, som -säger: “Qvintilera nu, din erkebedragare! drilla nu till dig -fröknar, som hafva 100,000 francs i ränta, din erkeskälm! -... jag skall ge dig, jag, för att lura teologie doktorer!“ -</p> - -<p> -Urbain knäpper ihop sina händer och ser upp mot himmelen. -Det betyder: “Jag lemnar mig i Guds hand!“ -</p> - -<p> -Teologie doktorn, bestört öfver denna enkla förklaring -af gudaläran, sjunker ned genom jorden under åska och blixt, -det förstås; han skall väl gå på samma sätt som han kommit. -Den der förklaringen hade Urbain kunnat göra strax. -Men det är så likt menniskan. Det rätta ordet kommer alltid -i senaste laget. -</p> - -<p> -Urbain, räddad från afgrunden, är likväl ännu långt -ifrån att vara lycklig. Hin har ju tagit både fiol och älskarinna. -<a id="page-224" class="pagenum" title="224"></a> -För att öfvertyga sig om sin olycka, skyndar han -in i paviljongen. -</p> - -<p> -Hvad ser han? — Hélène, vaknande, reser sig från bädden. -Okunnig om att den stora hofmålaren Lucifer nyss -fotografierat henne, skrider hon emot sin älskare med ett -rosenrödt leende på sina läppar. -</p> - -<p> -Urbain raglar minst tre famnar tillbaka. Den glada -öfverraskningen slår honom för hufvudet så att alla skrufvarne -lossna. Hélène begriper icke hvad det kommer åt -karlen. -</p> - -<p> -Pater Anselmo, det godas skyddsande, hastar in och -tycker, liksom Hélène, att Urbain bär sig tokigt åt. Som -den helige mannen tror att allt detta härleder sig från brist -på stråke och fiol, så framtager han ur sin kåpa en annan -fiol, ett instrument som seraferne strängat och Sankt Petrus -profvat vid de många barnbalerna i det “blå gemaket“. Det -är annat det än fiolen från Lucifers fabrik! Men Urbain stirrar -lika kallsinnigt på himla-instrumentet, som om det hade varit -salig Nystedts fiol i Upsala. -</p> - -<p> -Religionens och kärlekens förenade bemödanden blifva -fruktlösa, ty Urbain står som en målad bock, i hvars mun -man fåfängt sticker det doftande betet. -</p> - -<p> -Pater Anselmo lägger fiolen på bordet, korsar sig och -vinkar till sig Hélène. Det betyder: “Låtom oss gå i kyrkan, -för att bedja ... Hjelper icke det, så få vi väl skicka -honom till Danviken, och der blir han nog bättre.“ -</p> - -<p> -Derefter går patern, förande med sig Hélène, som badar -i tårar. Endast en trogen tjenare stannar qvar. Denne -tager himlafiolen från bordet, och hur länge han sticker den -under näsan på Urbain, så griper slutligen denne tag uti instrumentet -och drar några stråktag, men, tyvärr, bakom stallet, -hvilket låter fasligt. Följden af dessa stallmästar-volter -blir också att en liten djefvul kommer öfver scenen, ridande -på en eldgaffel. Trotjenaren, förskräckt vid åsynen af den -lille korspsvarte ryttaren, förklarar huru opassande det är -för en mästare på fiol att spela så att det retar hin på hederligt -folk. Urbain känner sin egenkärlek sårad, ty egenkärleken -är den enda skruf, som icke lossnar i en artists -hjerna. Förargad kastar han derför stråken öfver till det -rätta stället, och nu blir det annat ljud i fiolen, riktiga gudatoner, -såsom åtminstone monsieur Saint-Léon föreställer sig. -<a id="page-225" class="pagenum" title="225"></a> -Dermed vare nu hur som helst; följden blir i alla fall guddomlig. -</p> - -<p> -Demonen rider sin väg, och i dess ställe visar sig en -ängel med Hélènes ansigte och, hvad som än bättre är, med -Fanny Cerritos armar och ben. Men icke heller nu är det -Fanny Cerrito som dansar. Det är gracen sådan hon uppstod -ur konstnärens tanke, lefvande, luftig och varm, innan -hon, framstäld i marmorn, blef en visserligen harmoniskt -formad, men likväl kall, hård och orörlig bild, den man alltid -skänker en beundrande blick, men aldrig sluter till ett -glödande hjerta. -</p> - -<p> -Se henne, när hon rör sig kring den arme fånen, skimrande -som fjärilen, då han tröstande sväfvar kring en af -stormen nedböjd ros; förmildrande som silfverskyn, när den -ilar förbi en blek i höstqvällen stirrande måne! Nämn oss -den demon, som vågar dröja i hennes närhet! säg oss den -dödlige, som ej i tanken kysser hennes fot! Det är icke dansösen -som anstränger sig för en blomma, för en diamant; -hon är blomman sjelf, diamanten sjelf, som belönande pryder -och riktar snillet för dess trogna uppfattning af konstens -eviga guddom, liksom inom samma bröst samvetet belönar -dygden för dess trohet mot Gud. -</p> - -<p> -Än böjer hon sig ned, en sjunkande aftonrodnad lik, -framför den olycklige fånen, liksom ville hon locka ned det -menskliga medvetandet, i fall det möjligtvis skulle hafva förirrat -sig bland stjernorna; än höjer hon sig på tåspetsen, en -ny Aurora, och öfverfar hans hufvud med sina armar, dem -hon böjer till form af guirlander och kransar, liksom trodde -hon sig på detta sätt kunna locka upp samma medvetande, i -fall det skulle dväljas i djupet af den mörka jorden. Illusionen är -fullkomlig. Det är ängeln, af himmelen sänd, som tröstar, hugsvalar -och upprätthåller menniskan i pröfningens bittraste -stunder. -</p> - -<p> -“Gifves det något så skönt som detta?“ hviskade Armand, -under det hans blick sökte högra galleriet, liksom väntade -han svaret derifrån. -</p> - -<p> -Adelaïdes hela uppmärksamhet hade vuxit samman med -gruppen på scenen och en tår perlade fram ur hennes öga. -</p> - -<p> -“Ja“, svarade Armand, “den som så uppfattar betydelsen -af hvad vi nu se, stoftets lidande och himmelens miskund -dermed, den är lika skön, ty den deltar i det förra och tror -på den sednare.“ -</p> - -<p> -<a id="page-226" class="pagenum" title="226"></a> -Armands ögon flyttade sig till venstra galleriet. Markisinnan -skämtade och skrattade med en af sina kavaljerer. -När voro ej silkessammeten och kasimiren en amulett mot -“sentimentaliteten“! Armand vände med ovilja sin blick derifrån. -Det “sentimentala“ har blifvit ett förlöjligande ordspråk. -Men detta ordspråk har flutit ur ett förderfvadt bröst -och det bygger sin äreport på ihåliga läppar. -</p> - -<p> -Sjelfva scenen undergår emellertid någon förändring. -Ängelen (Fanny Cerrito) har försvunnit, ty hon har fullbordat -sitt verk. Urbain har återfunnit sitt medvetande, sitt -förstånd, och det första beviset derpå är att han sätter fiolen -till hakan, höjer stråken och spelar Mayseders variationer. -Monsieur Saint-Léon spelar dem kanske icke fullt så -bra som vännerna Randel, d’Aubert och Elvers, men han -går dessa dock ganska nära, och det är ganska vackert det. -Hufvudsaken är emellertid att han spelar dem förståndigt. -Mången finner hans spel till och med guddomligt, men detta -torde härleda sig antingen från tron på fiolens himmelska ursprung -eller af det välde, som konstnärens goda genius, -ehuru för ögat försvunnen, ännu utöfvar på åhörarnes öfriga -sinnen. -</p> - -<p> -Slutvariationen är knappast under mycket bifall slutad -förrän pater Anselmo och Hélène, denna numera utan vingar, -skynda in och instämma lifligt i bifallet, såsom man väl -kan föreställa sig. -</p> - -<p> -Strax derefter inrusar grefve de Vardeck med andan i -halsen och dammet på stöflarna. Fortfarande äro hans ögon -ut- och invända, och han dänger sig med knytnäfvarne oupphörligen -i pannan. Det betyder: “I detta ruckel bor min -dotter och, ve mig, äfven den fördömde birfilaren! ... jag -kommer säkert för sent!“ -</p> - -<p> -Munken, den helige allvetande, skyndar fram och lyckas -medelst en mängd lättfattliga rörelser i ben och armar att -lugna den stackars grefven, som omfamnar sin dotter, likväl -skakande på hufvudet, under det han ser på pater Anselmo. -Det betyder: “Jag har min dotter helbregda åter, lofvad vare -Sainte-Cécile! ... Men begär icke, vördade pater, att jag på -mina knän af 800 anor skall vagga barnbarn, som hoppa -öfver fiolfodral och rida på stråkar ... begär det ej, mon -père!“ -</p> - -<p> -Pater Anselmo tager genast upp ur sin välsignelserika benediktiner-kåpa -ett papper, som liknar ett diplom, och ett band, -<a id="page-227" class="pagenum" title="227"></a> -som liknar hederslegionens. Det betyder: “Jag kommer nyss -från kungen, som är alla munkars vän och beskyddare ... -han har på mitt förord utnämnt Urbain till adelsman och -riddare af hederslegionen ... hvad säger ni om det, monsieur le -comte?“ -</p> - -<p> -Den hederlige grefvens ansigte ljusnar och han vinkar -till sig Urbain, som öfversäll nalkas, visligen gömmande fiolen -bakom ryggen. Grefven trycker hans hand, men skakar -ännu på hufvudet. Det betyder: “Allt vore så bra, bara -inte den fördömda fiolen vore ... om han ändå kunde spela -något annat ... jag ville så gerna dra en spader med min -måg!“ -</p> - -<p> -Munken är genast framme och bedyrar att under hans -ledning Urbain skall tillväxa i alla ridderliga dygder. -</p> - -<p> -Nu först blir grefven fullkomligt belåten och bjuder -hela verlden på bröllopet. Urbain lofvar i sin förtjusning att -på bröllopsdagen dansa en “pas de deux“ med sin sköna -brud, hvilket ännu mera höjer hans aktier i svärfaderns ögon. -Grefven har sjelf varit en passionerad dansare den tiden han -såsom garnisonsofficer beträdde ärans fält. -</p> - -<p> -Nu går ridån ned, emedan alla måste kläda om sig till -bröllopet. -</p> - -<p> -Armand fann det visserligen vara i sin ordning att Urbain -fick Hélène, men var förargad på den förre, som icke -ref sönder adelsdiplomet och hängde ordensbandet kring näsan -på munken. “Hvad det der skall smaka aristokraterne“, -sade han för sig sjelf, “att man icke en gång i en ballett -vågar bortgifta en adelsmans dotter med en man ur folket, -utan att denne först skall göras till adelsman och riddare!“ -</p> - -<p> -Han såg upp till venstra galleriet, för att se om icke -markisinnan nu med större intresse följde pjesen. Hon fortfor -ännu att skämta med samme kavaljer. Men hvad som -ännu mer förvånade Armand var att markisinnans kavaljer, -under det han talade med henne, oupphörligen höll sin kikare -riktad mot högra radens galleri och direkte mot Adelaïde Géronnière, -hvilket så mycket mindre behagade Armand Cambon, -som berörde kavaljer, utom sina många ordnar, hade det -ståtligaste ansigte man kunde se och som visst icke misskläddes -af korpsvarta mustascher och pipskägg. Armands blick kom -händelsevis att falla på den herrn, som satt bredvid riddaren -af de många ordnarna. Denne herre hade likaledes flere -ordnar, men icke på långt när så vackert och markeradt ansigte -<a id="page-228" class="pagenum" title="228"></a> -som den förre. Icke desto mindre dröjde Armands uppmärksamhet -länge och väl vid den sednare riddaren, ty dennes -anletsdrag föreföllo honom så bekanta, utan att han likväl -kunde erinra sig hvar han förut sett honom. Emellertid -och som herrn med kikaren envist fortfor att styra kurs på -galleriet midt öfver, fastän han vid sin sida hade salongens -förnämsta skönhet, så fann Armand nödvändigt att, oaktadt -sin nyfikenhet hvad den andre herrn beträffade, följa samma -kurs och såg, icke heller till sin synnerliga tillfredsställelse, -bankirens brorsdotter småle emot den hemske bleke hertigen, -som satt bredvid henne. -</p> - -<p> -“Innan hon somnar i natt“, mumlade Armand, “ler hon -så lagom!“ -</p> - -<p> -Detta sade han eller, rättare sagdt, tänkte med den innerligaste -förnöjelse, och likväl skulle han förr hafva gifvit -tusen lif, om han haft dem, än förorsakat denna intagande -flicka ett ögonblicks bekymmer. -</p> - -<p> -“Förlåt! känner ni den der förnäma damen?“ frågade -honom den granne, hvars ögon så nyligen varit i fara för -hans finger. -</p> - -<p> -“Ja, det är mademoiselle Adelaïde Géronnière“, upplyste -Armand, “brorsdotter till bankiren af samma namn.“ -</p> - -<p> -“Mademoiselle? ... jag trodde hon var gift jag“, anmärkte -grannen, något förundrad. -</p> - -<p> -“Hvaraf sluter ni till det?“ sporde Armand, som ansåg -Adelaïde ännu för ung att gifta sig. -</p> - -<p> -“Af hennes fräckhet“, svarade grannen ogeneradt. -</p> - -<p> -“Monsieur!“ grymtade Armand, färdig att sticka ut sin -grannes begge ögon. -</p> - -<p> -“Ja ja, nog vet jag att äfven de ogifta, när de äro rika -eller förnäma, kunna sätta kikarn på dussintals karlar ... -men de gifta sätta den på hela verlden.“ -</p> - -<p> -“Ni kan omöjligt mena den unga damen, som sitter i -högra galleriet“, förklarade Armand. -</p> - -<p> -“Nej, det är i venstra ... hon, som har den der baron -Saint-Bris i släptåg.“ -</p> - -<p> -“Aha, ni menar markisinnan d’Estelle“, sade Cambon -fullkomligt lugnad. -</p> - -<p> -“Jaså, det är en markisinna ... jag kunde väl tro att det -var något ditåt.“ -</p> - -<p> -“Men hvad är baron S:t-Bris för en?“ frågade Armand -i sin ordning. -</p> - -<p> -<a id="page-229" class="pagenum" title="229"></a> -“Herrn med mustascherna, pipskägget och de många ordnarna, -han som har sin plats bredvid markisinnan, han bor -i Hôtel de Bade vid Boulevard des Italiens ... han har de -vackraste hästar i Paris och louisd’orer, så att han kunde -köpa hela boulevarden ... de strömma hit nu som bäst alla -rika odågor från provinserna ... Men så mycket bättre ... ju -flere bär, desto mer att sylta.“ -</p> - -<p> -Armand betraktade närmare sin granne, men han hade -icke förut sett honom, hvilket icke förvånade vår hjelte, som -alltför väl visste att det i Paris funnes flere demokratiska -sektioner än hans. -</p> - -<p> -“Då känner ni kanske också den andre riddaren?“ frågade -Armand. -</p> - -<p> -“Hvem?“ -</p> - -<p> -“Han som sitter bredvid baron S:t-Bris.“ -</p> - -<p> -“Jaså, den der med trubbiga näsan och aflånga ögonen?“ -</p> - -<p> -“Ja, just den.“ -</p> - -<p> -“Den är mig obekant“, svarade grannen, “men han ser -föga ridderlig ut.“ -</p> - -<p> -“Ha!“ ropade Armand, börjande ånyo med mycken uppmärksamhet -granska den ifrågavarande personen, hvilken, -efter hvad nyss nämndes, han förut trodde sig hafva sett. -</p> - -<p> -Nu kände han igen honom. Herrn med trubbiga näsan -och aflånga ögonen var samme herre som dagen förut på -Vendôme-platsen visiterat Cambons fickor. -</p> - -<p> -“Åhå, nu få vi ändtligen slutet af balletten“, underrättade -grannen, vändande sig mot scenen, liksom alla andra, -icke ens Armand Cambon undantagen, hvilken sålunda icke -fick tid att reflektera öfver ficktjufvens uppträdande bland -så förnämt folk. -</p> - -<p> -Teatern föreställer en sal på grefve de Vardecks slott. -Salen är fyld af festligt prydde bröllopsgäster, som bilda en -lysande grupp. Ingen fiol, hvarken från himmelen eller afgrunden, -fördunklar den sköna dagen. Den ädle grefven förenar -Urbains och Hélènes händer. Den förre har redan hunnit -så långt i danskonsten, att han, hållande sin brud om -lifvit, endast står på högra benet, under det att Hélène står -på det venstra. -</p> - -<p> -De tu skola vara ett, heter det, och der tu äro ett, der -äro också fyra ben två för mycket. Sedan de älskande sålunda -stått några minuter, aflägsna de sig, för att omkläda -sig till den pas de deux, som skall sätta kronan på verket, -<a id="page-230" class="pagenum" title="230"></a> -under det att grefven och hans gäster taga platser på begge -sidorna af teatern, lemnande fonden fri. -</p> - -<p> -Fonden rullas upp och man ser en af de vackraste och -rikaste trädgårdar. Öfverallt, hvart man kastar blicken, möter -man en herrlig rosenbuske, mellan hvars blad och blommor -framlyser en flickas ansigte, naturligtvis den skönaste -blomma bland alla. Det är blommornas själar man på detta -sätt vill åskådliggöra. Det är en vacker tanke, som bör -bära god frukt. -</p> - -<p> -Rosenbuskar äro, som man vet, orörliga, ty deras fötter -äro fästade i jorden. En mild försyn, som icke vill att de -af stormen skola bortföras, har så visligen anordnat. Men -blommorna hafva också själar, och hvarför skulle de ej hafva -det? Det finns så många fulare och obehagligare väsen som -ha anspråk på att vara själfulla. Men det roar understundom -blommornas själar att slå sig lösa, ty det kan icke alltid -vara angenämt att stå sammanträngda på en trädgårdssäng, -liksom flickor i en pension. Det är derför som det ena -sköna ansigtet efter det andra höjer sig ur hvar sin rosenbuske, -derför som den ena hulda varelsen efter den andra -dansar fram ur sitt kroppsliga fängsel. Begagnande sig af -den prosaiske trädgårdsmästarens frånvaro, vilja de genom en -ömsesidig förtroligare beröring glädja hvarandra, liksom de -förut gladt en otacksam verld med sitt doft och sin fägring. -Rosensjälarne representeras af mesdames och mesdemoiselles -Plunkett, Taglioni (en systerdotter till Marie Taglioni), Robert, -Emarot, Caroline, Théodore, Marquet, Legrain, Quéniau, -Mathilde och Pierroe, alla solodansöser och tillhörande l’Académie -Nationale de Musique. Alla äro ypperliga, och man -ser snart att deras första “pas“ äro tagna i den bästa skola. -Deras dans är briljant. När man ser hvar och en dansa -sitt solo, vet man icke hur det är möjligt för någon annan -att dansa bättre; när de dansa alla på en gång, skimrar det -som ett blomsterregn för våra ögon. En bukett af sådana -blommor skulle i orienten betalas med millioner, och icke -heller i norden skulle man se på styfvern, ty äfven der finnas -mäcenater, åtminstone för dylik blomsterodling. Vackrast -blir dock i alla tider törnrosen, och bland törnrosor är mademoiselle -Plunkett den vackraste vi sett. Näst henne lyser -hyacinten (Taglioni). Atterbom låter i sina sköna sånger om -blommorna Hyacinten säga: “Den döende kraftens hjertblod -jag är“. Atterbom skulle se den yngre Taglioni. Denna -<a id="page-231" class="pagenum" title="231"></a> -hyacint är ingen “döende kraft“, ty hon har ben eller, rättare -sagdt, stjelk sådan som endast den sydliga solen kan -frambringa. -</p> - -<p> -Men trädgårdsmästarens steg på sandgången höras. Rosensjälarne -återvända till sina kroppar. Trädgårdsmästaren -(monsieur Saint-Léon) inkommer, åtföljd af folk, som vill -köpa blommor. Trädgårdsmästaren fattar sin knif och plundrar -den ena busken efter den andra; men vid hvarje ros -han afskär, höjer sig ur busken en rund arm till ett tecken -att blommans själ lider. Sedan köparne fått sina buketter -och gått sin väg, aflägsnar sig äfven trädgårdsmästaren, kanske -för att i vin förvandla sina blodspengar, under det -han studerar “Le Réforme“ eller någon annan radikal tidning. -Men medan han sjelf studerar och tänker på uppror, -anar han icke att blommorna i hans trädgård göra precist -detsamma. -</p> - -<p> -Väl känner man att bien, åtminstone en gång om året, -göra uppror i sina kupor, svärma förfärligt, döda sina drönare -o. s. v. Men att den revolutionära propagandan äfven -trängt sig in i blommornas annars så tysta och oskyldiga -rike, det anar man ej. Men tiden är svår, och det lider -mot 1848. -</p> - -<p> -Trädgårdsmästaren återkommer något drucken och mycket -glad, såsom fallet merendels är, när man är något drucken. -Men han blir spik nykter, när han ett tu tre finner -sig omgifven af sina undersåter, hvilka, i stället för blomkronorna, -nu vända stjelkarne emot honom från alla sidor. -Törnrosen, hvars törniga stjelk, som man känner, icke är att -leka med, ansätter honom värst och tager ordet på sina -systrars vägnar. Hon begär för sig och de öfriga trädgårdsblommornas -räkning: -</p> - -<p> -1:o) personlig frihet, det vill säga, bortrödjandet af alla -trädgårdssängar, hvilkas trånga utrymme hindrat all friare -utveckling och gjort att både blommor och rötter blifvit hoptrasslade -med hvarandra, till stort men för nationaliteten; -vidare kullvräkandet af alla trädgårdsplank, som stängt dem -från beröringen med den yttre friare naturen och derigenom -tillskyndat dem förlusten af det doft, hvaraf till och med -den obetydligaste ängsblomma kan skryta; -</p> - -<p> -2:o) pressfrihet eller frihet från att läggas i press mellan -bokblad och innanfönster, hvartill man företrädesvis begagnat -<a id="page-232" class="pagenum" title="232"></a> -trädgårdsblommor, såsom varande grannare och större -än alla andra; -</p> - -<p> -3:o) afskaffandet af alla namns- och födelsedagar, som -förstört deras förr så blomstrande välstånd; -</p> - -<p> -4:o) förbud mot införsel af artificiella blommor, hvilkas -nyttjande kommit menniskan att glömma naturens herrligaste -alster, i sammanhang hvarmed de fordra att madame Furstenhoff -måtte varda förpassad till Sibirien eller något annat -ställe, der man ej dansar på rosor; -</p> - -<p> -5:o) förstörandet af drifhusen och synnerligast krukorna, -som alla äro oförenliga med blommornas af försynen gifna -bestämmelse att i omedelbar beröring med himmelen och ljuset -pryda och lyckliggöra jorden; -</p> - -<p> -6:o) fullkomlig associationsfrihet samt bildandet af nationalgarde, -hvartill de förbehålla sig att framdeles få inkomma -med ett på lagliga grunder hvilande förslag; -</p> - -<p> -slutligen och för det 7:de), att alla mytologiska bilder af -sten eller trä, såsom alltför mycket erinrande om hedendom -och despotism, måtte ur trädgårdarne borttagas, isynnerhet -bilder af gamla trädgårdsmästare, liknande den, som har sin -staty i Carl XIII:s torg, och att i deras ställe måtte uppresas -ett monument åt Linné, den store presidenten i blommornas -fristat. -</p> - -<p> -Trädgårdsmästaren blir alldeles förtviflad öfver alla -dessa påståenden. Han har såsom fideikommiss emottagit -trädgården, om ej just direkte af Gud, åtminstone af grefve -de Vardeck, hvilket i hans tanke kommer på ett ut, och han -måste återlemna allt i samma skick som han det emottagit. -Dock vill han, med afseende å tidens kraf, göra några eftergifter. -Sålunda vill han befalla sitt garde, trädgårdsdrängarne, -att draga sig tillbaka ur trädgården. Vidare lofvar -han gifva blommorna en oktrojerad författning, bygd på allmänna -val och tvänne kammare eller drifhus, i likhet med -dem, som det blomstrande Tyskland skulle få. Med ett ord, -allt skall bli så trefligt, bara han får vara qvar såsom välbestäld -trädgårdsmästare, hvilket lönande yrke gått i arf från -far till son. -</p> - -<p> -Men blommorna, klokare än folket år 1848, tro icke på -afmarcherande garden eller på löften om författningar. De -gripa sin trädgårdskung, fängsla och släpa honom med sig -... hvart? — Det får man se i följande tableau: -</p> - -<p> -<a id="page-233" class="pagenum" title="233"></a> -Dekorationsförändring. Natt. En purpurstrimma visar -sig i östern, tändande skogstopparna och fångande i sin -brand en och annan stjerna. Jorden är ännu dyster, men -icke ödslig. Man ser vid skenet af lysmaskar ett brokigt, -men matt hvimmel af alla färger öfverhölja marken. Purpurstrimman -blir allt bredare, marken allt klarare. Ah! -det brokiga hvimlet kommer af hundratals sköna flickor, -slumrande famn vid famn så långt ögat når. Flickor? nej! -det är blommor, ännu söfda af natten eller tyngda af daggen. -Ack, hvad det är dumt att icke vara tidigt ute om morgnarne!“ -</p> - -<p> -Men om man sofve mindre, hur gammal blefve man ej -då? Man är enligt dopsedeln fyrtio år, man är till och med -sextio; men egentligen är man bara tjugo, bara trettio. Det -öfriga har man sofvit bort, och det kan icke räknas. På -detta sätt blir man alltid ung, fastän man står med foten i -grafven. Tycker man att ens ögon blifvit något dunklare -och ens lockar något hvitare, så kommer det blott deraf att -man är litet omorgnad och fått litet dun i håret. -</p> - -<p> -Men nu brinner hela östern och jorden vänder mot den -sitt klarnande anlete. Ett rosenfärgadt, nästan genomskinligt -väsen sväfvar öfver scenen, vidrörande de sofvande -blommorna. Det är Aurora, det är blommornas drottning, -det är Fanny Cerrito. -</p> - -<p> -Mången menniska behöfver middagssolen midt i ögonen -för att kunna vakna; men blomman, som icke tynges hvarken -af öfverfyld mage eller skuldbelastadt bröst, vaknar så -lätt och behöfver icke gnugga sig i ögonen för att igenkänna -morgonrodnaden och dagen. Blommorna börja sin dans och -man ser deras små fötter hoppa på tufvorna. Blommornas -drottning dansar ock: ändtligen dansar Fanny Cerrito. Men -det är ej tufvorna hennes fötter vidröra — det är på daggdropparne -hon dansar, på daggperlorna, innan dessa ännu -hunnit jorden. -</p> - -<p> -Den stora skilnaden emellan Fanny Cerritos och andra -dansösers dans ligger blott deruti, att när de sednare mer -eller mindre lyckas i sitt bemödande att komma upp från -jorden, synes den förra hafva svårast för att komma ned -på jorden, emedan det är som om de utbredda vingarne -ständigt hotade att återföra henne till den höjd, hvarifrån -hon kommit. De sednares dans är barnets i dess yrande -åtrå emot stjernorna och solen; den förra är geniens i dess -<a id="page-234" class="pagenum" title="234"></a> -glädje att hafva funnit den jord, hon egnat sin kärlek och -lofvat sitt skydd. -</p> - -<p> -Men dansen afbrytes. De upproriska blommorna ila -in med sin fångne trädgårdsmästare, hvilken de ställa inför -tronen, hvarpå blommornas drottning tagit plats. Han anklagas, -han är nära att dömmas, han synes förlorad. Ingen -Crémieux i Paris eller Andreas Möller i Stockholm uppträder -till hans försvar. Lyckligtvis är trädgårdsmästaren äfven -en stor dansmästare. Oförmögen att försvara sig med munnen -och armarne, ber han att få bevisa sin oskuld med -benen, ja han vågar till och med uppbjuda sjelfva blommornas -drottning till en pas de deux. Han vädjar till det -täcka könets svagaste sida, till dansen, och han vädjar icke -förgäfves. Dans verkar himmelsvidt mer än konfekt, armband -och gula långshawlar. Blommornas drottning bifaller, -nedstiger från sin tron och börjar med trädgårdsmästaren -denna pas de deux, som slutar balletten och hvilken följaktligen -skall utgöra den gyllene kronan på verket. -</p> - -<p> -Och likväl, hvad är denna gyllene krona mot den krans -af enkla blommor, som smyckar ängelns tinning, när hon -sväfvar omkring dåren i en föregående tableau? Hvad är -denna gyllene krona mot rosenslöjan, som svajar öfver blommornas -drottning, när hon i den föregående scenen väcker -sina undersåter och dansar bland dem? -</p> - -<p> -Fanny Cerrito gör i sin pas de deux med trädgårdsmästaren -en mängd svåra steg och hopp, som komma åskådaren -att hissna, att bäfva, ty man fruktar att denna fina -gestalt icke ostraffadt hängifver sig åt dessa onaturligheter, -som ryckt den stora konstnärinnan från den parnass, hon -aldrig bort lemna, ned till den manège, som aldrig borde -hedras af hennes fot. Det är följden af att dansa med -trädgårdsmästare, äfven om de föra sina ben med monsieur -Saint-Léons obestridliga styrka och skicklighet. Men vi förstå -nog monsieur Saint-Léons mening. Han vill göra sylfiden -till menniska för att hon må kunna gifta sig med en -trädgårdsmästare, ty balletten slutar med deras förening, -firad medelst en lysande grupp, hvaruti de förrådda blommorna -naturligtvis måste deltaga. -</p> - -<p> -Vi hafva med förvåning sett trädgårdsmästarfruns halsbrytande -saltomortaler; men aldrig skola vi glömma fiolspelarens -goda genius och blommornas drottning. -</p> - -<p> -<a id="page-235" class="pagenum" title="235"></a> -Publiken är, hvad konst beträffar, sig temligen lika -öfverallt. Det stormande bifall, hvarmed Fanny Cerritos -prestationer förut blifvit emottagna, voro ett intet emot dem, -som vid ballettens slut öfverhöljde henne. Armand Cambon, -hvilken så djupt senterat dansösens eteriska skönhet i scenerna -med Urbain, stormade nu med händer och fötter som -en galning i förtjusning öfver hennes pas de deux med -trädgårdsmästaren, och han arbetade med tio klackörers -kraft äfven sedan Fanny Cerrito blifvit tvänne gånger framropad -och ridån derefter fallit. -</p> - -<p> -Detta kom han likväl att ångra, ty i sin hänryckning -glömde han att se upp till det der högra galleriet, som under -hela pjesens gång varit ett nästan ständigt föremål för hans -uppmärksamhet. När han ändtligen, trött både i händer -och fötter, riktade sina blickar ditupp, voro Adelaïde och -hennes följeslagare försvunna. -</p> - -<p> -Ett rop af bestörtning undföll hans läppar och han -rusade ut från parterren, knuffande undan alla, som voro i -hans väg, och icke kännande de knuffar, hvarmed han af -andra vedergäldes. Det var nära att han råkat ut för polissergeanternas -och municipalgardisternas knogar, som icke -tåla andra knuffar än dem de sjelfva utdela. -</p> - -<p> -När Armand ändtligen utkommit på gatan, löpte han -mellan vagnarne med fara att bli öfverkörd; men den ena -vagnen försvann efter den andra, utan att den stackars arbetaren -funnit den eller dem han tycktes söka. -</p> - -<p> -Han slog sig för pannan vida känbarare än Urbain -hade gjort; han slet flere hårstrån från sin hjessa än grefve -de Vardeck; han såg bedröfligare ut än sjelfva doktor -Matheus i det ögonblick denne med sin protesterade räkning sjönk -ned i afgrunden. Han förbannade “djefvulens fiol“, -och dermed må nu vara huru som helst; men hvad som än -värre och oförlåtligare var, han förbannade sjelfva Fanny -Cerrito. Det var lyckligt att hon icke visste det, emedan -hon redan förut var ledsen öfver att hon ej mer än tre -gånger på aftonen blifvit inropad, liksom hennes käre man -monsieur Saint-Léon var förargad för det man icke begärt -dacapo på Mayseders variationer, såsom han bespetsat sig -på. Markisinnan var förargad på Adelaïde, icke för det att -denna så förtroligt talat med hertigen, utan för det att -bankirens brorsdotter vid sin barm burit en grannare och -säkert dyrbarare bukett än markisinnan. Bankiren var vid -<a id="page-236" class="pagenum" title="236"></a> -dåligt lynne, emedan han på spektaklet blifvit varse finansministern -monsieur Dumon, hvilken han ansåg stå i vägen -för fäderneslandets sanna väl och ära. -</p> - -<p> -Ja, så är det. Sista tonen ur orkestern är knappast -förklingad, sista lågan i kronan slocknad, första steget utom -sånggudinnornas tempel taget, förrän prosan med sitt följe -af ledsnad och förargelse griper oss i lufven och fordrar -ersättning för några stunders flyktiga nöje. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-15"> -<span class="firstline">Femtonde kapitlet.</span><br /> -Biljetten. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">F</span><span class="postfirstchar">öljande</span> morgon bultade Armand Cambon på porten till -huset n:o 35 vid rue d’Anjou-S:t-Honoré. Porten sprang -upp, men Armand hejdades af portvaktaren, en i yrket grånad -man, som icke hade den blidaste uppsyn och icke heller -det angenämaste godmorgon på sina läppar. -</p> - -<p> -Fransmännen äro, såsom ofta nämndt är, ett ovanligt -artigt och förekommande folk. Derifrån utgöra dock portvaktarne -ett undantag. Det är säkert en känd sak, att -knappast något hus i Frankrikes städer finnes, som ej har -sin portvakt, hvars förnämsta uppdrag är att hålla porten -stängd och endast öppna den, när portklappen slår eller -portklockan ljuder, detta onekligen till mycken nytta och -beqvämlighet både för värd och hyresgäster. Portnyckelsbekymret, -så stort i Stockholm, kännes icke ens till namnet -i Paris. Till portvaktarens yrke hörer jemväl att hålla -gata, gård och trappor rena, hvilket icke heller är en lätt -sak i ett samhälle som Paris, der polisen håller den strängaste -uppsigt öfver ordningens och snygghetens vidmakthållande. -Men denna eviga påpasslighet på kommande och -gående, icke mindre om natten än om dagen, detta alldagliga -fejande på gårdar och i trappor äro icke egnade att -åstadkomma ett lätt och gladt lynne, ty om också portvaktaren -kan beqväma sig till att gå värdens och hyresgästernas -<a id="page-237" class="pagenum" title="237"></a> -önskningar till mötes derför att han af den förre har -lön och boningsrum samt af de sednare sportler minst tvänne -gånger om året, så är det likväl förklarligt att han måste -se snedt på hvarje obehörig person, för hvilken han nödgas -öppna porten och hvars fjät i trappan han likaledes måste -utplåna, utan särskild ersättning för detta redan i och för -sig sjelf otrefliga besvär. Deraf följaktligen en fransk portvaktares -föga franska sätt att vara. Med ett ord, det fins -ingen gammal port så knarrig som en gammal portvaktare. -</p> - -<p> -“Hvad är det nu frågan om igen?“ knarrade portvaktaren -i huset n:o 35 vid rue d’Anjou-S:t-Honoré. -</p> - -<p> -“Är monsieur Géronnière hemma?“ frågade Armand -med våldsamt arbetande bröst, ty han hade gått häftigt. -</p> - -<p> -“Åhja, det kan ni väl begripa.“ -</p> - -<p> -“Är mademoiselle Géronnière också hemma?“ fortfor -guldarbetaren. -</p> - -<p> -“Hör på, monsieur“, anmärkte portvaktaren, “tager ni -monsieur Géronnière för en kolbärare och mademoiselle för -en grisett, efter ni frågar om de äro hemma klockan åtta -på morgonen?“ -</p> - -<p> -Cambon blef flat och kom sig icke före med svaret. -</p> - -<p> -“Ni minnes kanske inte hur många gånger ni var här -i går?“ återtog portvaktaren. -</p> - -<p> -“Det är alltför möjligt att jag icke lagt det på minnet, -monsieur“, svarade Armand. -</p> - -<p> -“Men jag har lagt det på minnet, jag“, förklarade portvaktaren, -“ty för er skull öppnade jag porten åtta gånger -på förmiddagen och fyra på eftermiddagen ... summa tolf, -det vill säga, allra minst elfva gånger för mycket.“ -</p> - -<p> -Dessa ord beledsagade portvaktaren med en åtbörd, -som ganska otvetydigt hänvisade vår hjelte till gatan. -</p> - -<p> -“Men, bästa monsieur“, yttrade Armand, “hvad rådde -jag för att hvarken monsieur Géronnière eller hans brorsdotter -voro hemma i går? ... Ni vet ju att det var efter -dem jag frågade.“ -</p> - -<p> -“Men hvarför lemnar ni icke ert kort?“ -</p> - -<p> -“Jag svarar som jag svarade i går, nämligen att jag -aldrig brukar lemna kort.“ -</p> - -<p> -“Och jag säger också hvad jag sade i går, nämligen -att hvarken monsieur Géronnière eller mademoiselle taga -emot folk, som icke ha kort att lemna ... Men förlåt, det -är något kallt i portgången.“ -</p> - -<p> -<a id="page-238" class="pagenum" title="238"></a> -“Visserligen ... låtom oss då gå in, monsieur, ty jag -förmodar att ni har varmare inne hos er.“ -</p> - -<p> -“Jag har nyss gjort upp en brasa ... adieu, men icke -au revoir, monsieur!“ -</p> - -<p> -“Ni har då glömt, att jag har en vigtig hemlighet att -meddela monsieur Géronnière eller hans brorsdotter?“ -</p> - -<p> -“Och hvaruti består den hemligheten, om ni tillåter?“ -frågade portvaktaren. -</p> - -<p> -“Ni, som är en så gammal hedersman, vet inte, att -den sak, man yppar för obehörig person, icke längre är -någon hemlighet.“ -</p> - -<p> -“Jaså, obehörig person!“ upprepade portvaktaren, närmande -sig sin kammardörr med ett föraktligt leende. -</p> - -<p> -Han hade skäl dertill. Det finnes knappast någon -katolsk prest, som förvarar så vigtiga hemligheter som en -fransk portvaktare. Men när den förre vårdar dem af embets-ed, -vårdar den sednare dem af vana. Embets-eden är -icke alltid kraftigare än vanan, att döma af erfarenheten. -</p> - -<p> -“När ni går, så var god och slå igen porten efter er“, -anmodade portvaktaren, i det han steg in i sin kammare -och tillslöt dörren efter sig. -</p> - -<p> -Armand hade icke annat att göra än efterkomma portvaktarens -anmodan, hvarefter han tog sig till att nöta de -smala trottoarerna, tröstande sig med vissheten om att de -han sökte denna gång icke skulle undfly honom. -</p> - -<p> -På slaget tio, eller två timmar sednare, bultade Cambon -ånyo på samma port, som genast öppnades, ty icke alla -portvaktare äro nog lycklige att hafva sina fönster åt gatan. -Hade portvaktaren i n:o 35 det haft, skulle otvifvelaktigt -vår hjelte fått bulta förgäfves. -</p> - -<p> -“Parbleu! återigen ni!“ yttrade portvaktaren med om -möjligt ännu mulnare ansigte än förra gången. -</p> - -<p> -“Monsieur Géronnière är hemma och mademoiselle likaså“, -försäkrade Armand. -</p> - -<p> -“Ni är säker på det?“ -</p> - -<p> -“Ja, till lycka för oss begge finns det blott en enda -utgång för denna egendom.“ -</p> - -<p> -“Än sedan?“ -</p> - -<p> -“Som klockan är slagen tio, så böra de också vara -uppstigna.“ -</p> - -<p> -“Deraf följer?“ -</p> - -<p> -“Att jag nu ändtligen får äran uppvakta dem.“ -</p> - -<p> -<a id="page-239" class="pagenum" title="239"></a> -“Ni har missräknat er ... Monsieur Géronnière stiger -aldrig upp före klockan tolf.“ -</p> - -<p> -“Så mycket bättre.“ -</p> - -<p> -“Hvad sa! ... så mycket bättre?“ -</p> - -<p> -“Ty mitt ärende gäller egentligen icke honom, när jag -rätt tänker på saken.“ -</p> - -<p> -Efter dessa ord lemnade Armand portvaktaren och styrde -sin kosa midt öfver gården. Portvaktaren stod en stund -förargad och förvånad, icke rätt vetande hvad han skulle -tänka om denne lika enträgne som djerfve uppvaktare. Slutligen -tog han sitt parti och följde efter honom. Men innan -han upphunnit Armand, hade denne bultat på porten till -sjelfva boningshuset och redan blifvit insläppt, så att han -nu lyckligen befann sig utom portvaktarens område och -domvärjo. -</p> - -<p> -“Är det möjligt att få tala med mademoiselle Géronnière?“ -frågade Armand en betjent i rikt livré, som visserligen -öppnat porten, men derefter stält sig i vägen för den -inträdande. -</p> - -<p> -Betjenten mätte arbetaren från topp till tå, utan att -brådska med svaret. Armands tarfliga toalett hade icke -heller något uppmuntrande för en betjents rygg eller tunga. -</p> - -<p> -Armand upprepade derför sin fråga med en viss pockande -otålighet, som icke gerna kunde undgå ett svar. -</p> - -<p> -“Det tror jag inte“, svarade betjenten tvärt, i det han -gjorde en gest åt gården, lika betydelsefull som den portvaktaren -gjort åt gatan. -</p> - -<p> -“Var så god och hör efter först“, yttrade Armand, blind -för alla dylika gester. -</p> - -<p> -“Hvem skulle jag få den äran att anmäla?“ frågade -betjenten med en försmädlig min. -</p> - -<p> -“Mitt namn är säkert obekant för mademoiselle ... Säg -henne derför helt enkelt, att en person, som har någonting -högst angeläget att meddela, önskar på ögonblicket tala med -henne.“ -</p> - -<p> -“Kom då tillbaka närmare nyåret, ty då är rätta tiden -för utdelningar“, svarade betjenten med detta flin, så eget -hos förnämt eller rikt folks domestiker. -</p> - -<p> -“Hörde ni ej hvad jag sade!“ ropade Armand blodröd -i ansigtet och trängande betjenten mot väggen; “hörde ni -ej att det var något högst angeläget jag hade att säga er -matmor?“ -</p> - -<p> -<a id="page-240" class="pagenum" title="240"></a> -“Monsieur! detta våld!“ yttrade betjenten bleknande, -ty vreden verkar så olika på olika slags menniskor. -</p> - -<p> -“Ni söker genom förolämpning anledning till tvist“, -fortfor Armand; “men jag tvistar aldrig med oförskämda -drängar, utan jag tuktar dem, monsieur! ... jag känner en -brinnande lust att slå in ett dussin tänder på er, pardon!“ -</p> - -<p> -“Monsieur! ni skulle våga ...“ -</p> - -<p> -“Drifva er in i muren, för att der låta er stå som -bilden i en nisch“, tillade Armand, “ja, det skulle jag våga -... Ni har väl aldrig drömt er en sådan ära?“ -</p> - -<p> -Betjenten hade verkligen aldrig drömt sig en sådan ära, -men som han icke heller eftersträfvat den, så började han -skrika af alla krafter, och en välfödd betjent har naturligtvis -en god hals att skrika med. -</p> - -<p> -“Hvad är det om?“ hördes uppifrån trappan en qvinnas -stämma. -</p> - -<p> -Armand släppte betjenten, den han redan fattat uti -och ruskat några repriser, hvarefter han ilade uppför trappan, -på hvars öfversta steg visade sig en ung qvinna, välklädd -och med behagligt ansigte. -</p> - -<p> -“Ah, är det ni, monsieur“, sade hon; “ni, som var här -i går och ...“ -</p> - -<p> -“Frågade efter mademoiselle“, inföll Armand, “alldeles -riktigt, jag är densamme.“ -</p> - -<p> -“Ja, jag ser det ... Nå, monsieur?“ -</p> - -<p> -“Monsieur Géronnière har en rå och plump betjening -... men lyckligtvis är detta ej fallet med hans brorsdotter -... Jag smickrar mig derför med att ni redan anmält mina -besök hos er herskarinna.“ -</p> - -<p> -“Förlåt! men jag råkade glömma ert namn.“ -</p> - -<p> -“Och derför har ni äfven glömt anmäla mina besök ... -lyckligtvis är det ännu icke för sent ... Mitt namn är Armand -Cambon, ett namn, som er herskarinna troligtvis icke -erinrar sig ... Det är derför bäst att ni säger henne det -samme person, som hon för fjorton dar se’n köpte messingskedjor -af, ödmjukast anhåller om ett samtal, hvars uppskjutande -kunde medföra den största fara.“ -</p> - -<p> -“Den största fara ... för hvem?“ -</p> - -<p> -“För er matmor, mademoiselle Géronnière.“ -</p> - -<p> -“Och mademoiselle skulle ha köpt messingskedjor?“ förvånade -sig kammarjungfrun. -</p> - -<p> -<a id="page-241" class="pagenum" title="241"></a> -“Det tyckes öfverraska er mera än den fara, som hotar -er herskarinna.“ -</p> - -<p> -“Min gud! ni säger det der med en ton, som ...“ -</p> - -<p> -“Som är sjelfva alvaret ... Jag ber er tro, att det så -är ... Men, förlåt, jag har mycket brådtom.“ -</p> - -<p> -“Det kan väl icke vara er mening att nu genast få -företräde hos mademoiselle?“ -</p> - -<p> -“Har jag då uttryckt mig så otydligt? ... Nu genast, -nu på ögonblicket måste jag träffa henne.“ -</p> - -<p> -“Men hon tar aldrig emot före klockan tolf“, bedyrade -kammarjungfrun. -</p> - -<p> -“I dag måste hon taga emot klockan tio ... Ack, min -gud, hon är redan en qvart till elfva!“ -</p> - -<p> -“Men mademoiselle har ännu icke gjort sin toalett.“ -</p> - -<p> -“Då måste hon genast göra den ... för öfrigt behöfves -det ingen stor toalett, för att emottaga en menniska, som -säljer messingskedjor.“ -</p> - -<p> -“Ni är den besynnerligaste karl jag någonsin sett“, -anmärkte kammarjungfrun. -</p> - -<p> -“Hvarför det?“ -</p> - -<p> -Kammarjungfrun visste icke hvad hon skulle svara eller -hvaruti det besynnerligaste egentligen låg; men hvad hon -säkert visste, det var att den unge mannen var den vackraste -karl hon någonsin sett, hvilken omständighet också -Cambon hade att tacka för det hon så artigt bad honom -dröja i tamburen, medan hon skyndade in för att anmäla -honom och, såsom hon försäkrat, använda hela sitt inflytande -för att skaffa honom inträde hos ett fruntimmer, som -icke en gång emottog markiser och hertigar före klockan tolf. -</p> - -<p> -Armand Cambon hade tillbragt ungefär en halftimme i -tamburen, när kammarjungfrun, ånyo synlig, bad honom -följa sig. Vår hjelte strök med handen upp håret ur pannan, -i det han kastade en melankolisk blick på sin blus, -hvilken han nödgats återtaga, emedan, såsom vi veta, hans -enda helgdagsklädning blifvit förstörd under språnget genom -markisinnans trädgård och hans kassa icke tillåtit honom att -två dagar å rad hyra vackra kläder. Det är märkvärdigt -nog att man i blomman af sin ålder, hvilken är så prydlig -och så skön i och för sig sjelf, mera tänker på sin klädsel, -än i ålderdomens dagar, då man kanske bättre kunde behöfva -det. -</p> - -<p> -<a id="page-242" class="pagenum" title="242"></a> -Armand följde emellertid sin täcka vägviserska genom -flere rikt möblerade rum, tilldess hon bad honom vänta i -ett mindre förmak. Förmaket kunde äfven betraktas såsom -ett slags atelier, ty närmare fönstret reste sig en målarställning -af mahogny med inlagdt perlemo samt tillhörande -palett, färger och penslar, hvilket allt röjde en herskarinna, -som sysselsatte sig med målarkonsten. En hvit broderad -duk, kastad öfver ställningen, dolde sjelfva konststycket. -Kammarjungfrun försvann, och när hon ånyo återkom, följde -hon bankirens brorsdotter, som med ett förtjusande leende -inträdde i förmaket, klädd i ljusblå taftsklädning och med -uppstruket hår, såsom modet var på den tiden. Armand -kände sig alls icke förlägen vid hennes uppträdande. Det -är endast brottslingen som blir förlägen i oskuldens närvaro, -åtminstone i början eller tilldess han är säker på att icke -vara genomskådad. -</p> - -<p> -“Det gläder mig rätt mycket att få återse er“, började -Adelaïde, i det hon, sjelf tagande plats i en fåtölj, bjöd -honom att sätta sig i den, som var närmast hennes. -</p> - -<p> -Kammarjungfrun lemnade, på en vink af sin herskarinna, -förmaket. -</p> - -<p> -“Tillåt mig stå“, bad Armand, som tyckte att den -granna fåtöljen icke passade till blusen, “jag har lättare att -tala på det här sättet ... När jag sjunker ned i en sådan -der fåtölj, känner jag mig nära att qväfvas.“ -</p> - -<p> -Kanske tänkte den unge arbetaren på markisinnans -farliga fåtöljer. -</p> - -<p> -“Som ni vill då“, sade Adelaïde; “jag hörde nyss att -ni i går sökt oss flere gånger.“ -</p> - -<p> -“Ja, ända från half tolf på förmiddagen till half fem -på eftermiddagen“, svarade Armand; “summa tolf gånger, -såsom portvaktaren nyss ganska riktigt uträknat.“ -</p> - -<p> -Adelaïde såg något förundrad på en kavaljer, som gjort -så många visiter på en enda dag, och det på ett och samma -ställe, utan att en enda gång ha varit bjuden. -</p> - -<p> -“Jag hade icke glömt den stora tjenst ni bevisade mig -och min onkel på Bastilj-platsen för omkring fjorton dagar -sedan“, försäkrade Adelaïde, “och jag har derför väntat -att ni förr skulle besöka oss, och äfven min onkel har -väntat det.“ -</p> - -<p> -“Hvarför väntade ni och er onkel att jag skulle besöka -er?“ frågade Armand. -</p> - -<p> -<a id="page-243" class="pagenum" title="243"></a> -“För att sätta oss i tillfälle att på något sätt visa er -vår erkänsla“, svarade bankirens brorsdotter. -</p> - -<p> -“Jaså“, sade Armand icke utan en viss förtrytelse, -“man väntade då att jag skulle inställa mig för att säga -ungefär så här: gif mig så och så många sous eller francs -för det jag uppfylt en mensklig pligt! ... Ack, min gud! -skola då lyckans skötebarn aldrig lära sig inse att folket -der nere, i sin kamp emot bekymren, äfven är tillgängligt -för andra känslor än egennytta och falhet!“ -</p> - -<p> -Den allra klaraste purpur färgade Adelaïdes kinder och -hon nedslog sina ögon. Det var ej för första gången hon -kände sitt inre träffadt af den unge arbetarens klara och -alvarliga stämma. Hon hade ej glömt uppträdet på Bastilj-platsen, -hade mer än en gång talat derom med sina vänner -och med mycken förkärlek tecknat den lika modige som -vackre blus-riddarens bild samt troget förvarat messings-kedjan -såsom ett minne af det enda äfventyrliga ögonblick, -som upprört hennes hitintills lugna och sorgfria lif. Hon -hade icke heller glömt hans då visade oegennytta och att -denna ännu mer höjt hans värde i hennes ögon. Derför -blygdes hon nu öfver sitt obetänksamma yttrande och ansåg -sig fullt förtjena hans förebråelse. -</p> - -<p> -“Men det är orätt af mig att förebrå er“, återtog Armand, -“ty ni är uppfostrad i denna olyckliga villfarelse om -arbetsklassen, liksom alla de andra ... Men alla de andra -äro icke så goda som ni, mademoiselle ... de äro stolta och -högmodiga de, men det är icke ni, det både ser och vet -jag ... De andras orättvisa och förakt väcker hos mig ingen -annan känsla än medlidandets, ty jag vet att den dag en -gång varder kommande, då hela deras väl skall bero af det -folks ädelmod, som de nu förakta ... Men hvad ni tänker -och säger gör ett vida djupare intryck på mig, ty jag skulle -så gerna vilja, att ni hyste en bättre tanke om oss, som, -oaktadt vårt tunga arbete och vår ännu tyngre fattigdom, -likväl älska vårt fädernesland och ifra för det redliga och -goda kanske mera än de, som hela sin tid lefvat mellan -trymåer och gobelins-tapeter.“ -</p> - -<p> -Adelaïdes blick, när den ändtligen föll på den unge -moral-predikanten, var i början fuktig och glänsande som af -en tår; men vid slutet af hans predikan blixtrade den som -af en lindrig förtrytelse, ty äfven om man är nog rättänkande -för att tåla en rättvis förebråelse, känner man sig -<a id="page-244" class="pagenum" title="244"></a> -likväl något sårad, när personen, som gör den, alltför mycket -varierar på sitt tema, helst om moral-predikanten tillhör en -samhällsklass, den man är van att anse sig vara öfverlägsen. -Det är redan vackert, när en blifvande hertiginna rodnar af -ånger och blygsel vid en obetydlig arbetares ord. Armand -borde hafva varit nöjd med denna seger, för att icke genom -ett skonlöst begagnande deraf gå miste om dess frukter. -Det är icke nog med att af kärlek för rättvisan och dygden -bestraffa ett fel hos andra, man måste äfven, så framt meningen -är att förbättra, hvilket det otvifvelaktigt bör vara, -så se till, att slaget icke drabbar en vidsträcktare yta eller -sårar djupare än som höfves, ty då utsätter man sig verkligen -för att sjelf begå ett större ondt än det man söker bekämpa. -För en varelse, sådan som Adelaïde, är en halfqväden visa -mer än nog, och man kan gerna öfverlemna åt dess eget -förstånd och hjerta att göra resten. En klok såningsman -lägger icke fröet så djupt i jorden, att det icke mäktar arbeta -sig upp för att blifva, hvartill det ämnadt är, stängel, -blomma och frukt. Mer än en gång har en för full mun -ryckt segerpalmen från det rikaste hjerta. -</p> - -<p> -“Monsieur!“ sade Adelaïde med ett uttryck i rösten, -som Armand icke hade väntat sig, “hvad var då orsaken -till era besök i går och i dag?“ -</p> - -<p> -Armand, som hitintills med armarne hvilat mot karmen -till den fåtölj, han icke velat intaga, ryckte dem nu derifrån -och tog ett steg tillbaka. -</p> - -<p> -“Orsaken!“ mumlade han knappast hörbart. -</p> - -<p> -“Ja, det måtte väl vara någon orsak“, yttrade Adelaïde, -som hade godt öra. -</p> - -<p> -“Ni fortfar således att tänka er samma orsak som den -ni nyss behagat förmoda?“ frågade Cambon med en ton, som -alls icke var “comme il faut“. -</p> - -<p> -“Men hvem ger er då rätt att alltid tänka illa om -mig?“ frågade Adelaïde. -</p> - -<p> -“Jag skulle tänka illa om er, mademoiselle!“ sade -Armand. -</p> - -<p> -“Ni har ju, alltsedan ni kom in, knappast sagt mig annat -än förebråelser“, anmärkte ganska riktigt den unga damen. -</p> - -<p> -“Jag skulle icke ha sagt er annat än förebråelser!“ -stammade Armand med en enfald, som icke heller var -“comme il faut“. -</p> - -<p> -<a id="page-245" class="pagenum" title="245"></a> -“Åtminstone var det inga artigheter“, återtog den unga -flickan med en glädtighet, som röjde att hennes goda hjerta -tagit öfverhand. -</p> - -<p> -“Minsann tror jag icke att ni har fullkomligt rätt, -mademoiselle“, medgaf Armand, som ändtligen började inse -sin enfald och dessutom kände sig hänförd af den unga -flickans förändrade sinnesstämning. -</p> - -<p> -“Nå, det var väl det då“, sade Adelaïde med fortfarande -munterhet. “Ni var här tolf gånger i går, säger ni?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“För att råka min onkel?“ -</p> - -<p> -“Nej, för att råka er, mademoiselle ... ingen annan -än er.“ -</p> - -<p> -“Jaså endast mig ... Nå, jag hoppas att ni tror mig, -när jag bjuder er ett hjertligt välkommen, ty jag har, såsom -jag nyss nämnde, verkligen väntat er.“ -</p> - -<p> -“Ni har väntat mig!“ sade Armand med en blick af -förtjusning, som kanske varit på sitt rätta ställe, i fall den -kommit ur ögat på en markis eller millionär. -</p> - -<p> -“Ja, monsieur Cambon, och vet ni hvarför?“ -</p> - -<p> -“Nej, mademoiselle.“ -</p> - -<p> -“Först för att ånyo få tacka för er vackra gerning på -Bastilj-platsen, och jag hoppas att ni, oaktadt er alltför -stränga grannlagenhet, icke försmår ett tacksamt ord, som -kommer ur djupet af mitt hjerta.“ -</p> - -<p> -“Ack nej, detta ord skulle utgöra min största belöning, -i fall jag hade förtjent en sådan“, ropade Armand med en -värma, som meddelade sig åt sjelfva Adelaïdes kinder. -</p> - -<p> -“Och så var det äfven för en annan orsak“, förklarade -Adelaïde något tvärt, ty hon kunde ej begripa hur det kom -till att hennes kinder blefvo så varma, och man blir ofta -så lätt förargad öfver det man ej begriper. -</p> - -<p> -“Och denna orsak?“ frågade Armand, något nedstämd -af den tvära tonen. -</p> - -<p> -“Jag har lofvat“, svarade hon, “att skaffa mina bekanta -likadana kedjor som dem jag köpte af er.“ -</p> - -<p> -“Kedjor!“ upprepade Armand, helt och hållet nedstämd; -“jaså, ni vill köpa flere messingskedjor.“ -</p> - -<p> -“Ja, jag vill skaffa er af med alla, som ni hädanefter -har till salu ... jag vill bli er enda och ständiga kund, och -det bör ni kunna vara mera belåten med än att förstöra er -tid med att utbjuda dem på gatorna och torgen, utan att -<a id="page-246" class="pagenum" title="246"></a> -kanske på hela dagen få en enda såld ... Jag har, och ni -bör tro mig när jag säger det, den största aktning för det -folk, hvarom vi talat och hvars försvar ni anser er böra -taga mot mig, som likväl aldrig, åtminstone med vett och -vilja, förolämpat eller sökt skada någon ... Men, utan att -såra er eller detta folk, kan jag väl säga, att ni bland dem -icke synes ha särdeles många kunder ... Jag hörde ju er i -mer än en hel timme tala så vackert för era kedjor, utan -att knappast en enda anmälde sig såsom köpare.“ -</p> - -<p> -“Ack, de ha ingenting att köpa för“, förklarade Armand. -</p> - -<p> -“Då var det orätt af er att fresta dem med så många -vackra och förledande fraser“, anmärkte flickan. -</p> - -<p> -Cambon slog förlägen ned ögonen. -</p> - -<p> -“Det är för min fars räkning jag säljer kedjorna“, sade -han efter en stunds tystnad; “min far är krympling och -såsom sådan intagen på Bicêtre ... jag är egentligen guldarbetare, -men som jag sedan en månad varit utan arbete, -använder jag min lediga tid med att sälja hvad han förfärdigar.“ -</p> - -<p> -“Och det är mycket vackert af er, det“, berömde honom -Adelaïde, med synbart välbehag betraktande den unge -mannen. -</p> - -<p> -Om bankirens dotter och den blifvande hertiginnan -vetat, att Armand Cambon äfven använde sin lediga tid -för revolutionära stämplingar, hade hon kanske berömt honom -så lagom. -</p> - -<p> -“Huru många kedjor har ni att sälja i dag?“ frågade -Adelaïde. -</p> - -<p> -“Inga, mademoiselle.“ -</p> - -<p> -“Inga? ... er far har då inga färdiga?“ -</p> - -<p> -“Jag tror väl ... men ... men det har verkligen fallit -sig så, att jag icke sålt någon enda sedan den der dagen på -Bastilj-platsen.“ -</p> - -<p> -“Emellertid ber jag er vara god och, så fort ni kan, -hemta hit allt hvad er far har färdigt och på samma gång -säga honom att jag köper allt hvad han hädanefter har att -sälja.“ -</p> - -<p> -“Ni är en ängel, mademoiselle.“ -</p> - -<p> -“En ängel för det jag köper kedjor!“ sade Adelaïde -småleende; “ni har inga öfverdrifna anspråk på änglar, ni, -monsieur Cambon ... Men nu till något som rör er sjelf -<a id="page-247" class="pagenum" title="247"></a> -... Ni nämnde att ni var guldarbetare ... Säkert har ni någon -gång tänkt på att blifva er egen.“ -</p> - -<p> -“Någon gång? ... denna tanke är oskiljaktig från hvar -och en, som tänker på sin framtid.“ -</p> - -<p> -“Jag tror nog det ... Men jag vet att en arbetare med -två tomma händer icke kommer särdeles långt.“ -</p> - -<p> -“Hur menar ni?“ -</p> - -<p> -“En skicklig arbetare bör icke kunna ha svårt för att -finna en förlagsman eller hvad det kallas ... Skulle det såra -er grannlagenhet, monsieur Cambon, om jag skaffade er en -sådan förlagsman, hvilken icke skänkte, utan lånade er en -så stor summa som ni ansåge er kunna behöfva för att -uppsätta egen verkstad, med hvad dertill hörer?“ -</p> - -<p> -Armand svarade icke. Icke alltid är den enklaste fråga -lättast att besvara. -</p> - -<p> -“I allt det der ligger ju ingenting ovanligt“, fortfor -hon, “ingenting som bör kunna skrifvas på räkningen af -den tacksamhet, som ni hyser sådan motvilja för ... Är -det ej så?“ -</p> - -<p> -Icke heller nu afgaf Armand något svar; men med -djup rörelse hvilade hans ögon på den ädla flickan. -</p> - -<p> -“Och detta goda hjerta skall jag förkrossa!“ sade han -inom sig sjelf; “denna rena välvilliga själ skall jag kanske -för evigt öfverlemna åt sorg och förtviflan! ... O min gud! -hur skall jag kunna framföra hvad jag har att säga henne!“ -</p> - -<p> -“Det förvånar er kanske“, fullföljde Adelaïde, som icke -kunde höra hvad hans inre talade, “att jag, en oerfaren -flicka, framkommer med ett dylikt förslag ... Kanske tviflar -ni också på att ett fruntimmer af min ålder och mitt beroende -alltid kan hålla hvad hon lofvat ... Men jag vill då -säga er, att jag i morgon gifter mig.“ -</p> - -<p> -“Ja, jag vet att ni tänkt gifta er i morgon!“ sade -Armand med dof röst. -</p> - -<p> -“Huru? ni vet det? ... då vet ni äfven att det är hertig -de Beaudreuil som blir min make?“ -</p> - -<p> -“Ja, jag har äfven hört det“, svarade Cambon. -</p> - -<p> -“Min första önskan till min man skall bli att ... Men -tror ni då att hertigen skall afslå min begäran?“ tillade -hon leende. -</p> - -<p> -“Ännu är ej den skapad, som skulle kunna afslå hvad -ni begär, mademoiselle!“ ropade Armand; “en blomma skulle -vända sina blad mot er, när ni talade, och en sten lyssna -<a id="page-248" class="pagenum" title="248"></a> -till er röst ... Men hertig de Beaudreuil skall icke lyssna -till någon bön af er!“ -</p> - -<p> -“Ni förvånar, ni oroar mig! ... hvad är meningen med -allt det här?“ frågade Adelaïde, stirrande på den unge mannen, -hvars anletsdrag afspeglade den djupaste oro. -</p> - -<p> -“Ty“, svarade han, “ni skall icke begära någonting af -honom, hvarken för mig eller någon annan!“ -</p> - -<p> -“Monsieur! hvad säger ni“, frågade den unga damen -med detta uttryck, som röjer aningen af något ondt. -</p> - -<p> -“Ty ni skall icke blifva hertig de Beaudreuils maka“, -svarade Armand, men denna gång med en stämma så klar, -att icke ett ord deraf gick för Adelaïde förloradt. -</p> - -<p> -“Ah, hvad är det!“ ropade hon, häftigt resande sig -upp ur fåtöljen. -</p> - -<p> -“Har då icke er kammarjungfru berättat att det var -något högst angeläget jag hade att säga er?“ -</p> - -<p> -“Nej!“ -</p> - -<p> -“Har hon icke, då hon anmälde mig, sagt att ni hotades -af en stor fara?“ -</p> - -<p> -“Nej, nej!“ -</p> - -<p> -“Tror ni att jag eljest hela gårdagen skulle ha postat -på denna gata och så många gånger utsatt mig för portvaktens -och betjeningens ohöfliga bemötande? ... jag dröjde, -emedan man hvart ögonblick väntade er och er onkel hem -... Slutligen fick jag höra att ni skulle bevista operan ... -Jag begaf mig också dit, alltid i den tron att der kunna -träffa er.“ -</p> - -<p> -“Ja, jag minns att jag såg er der ... Men så säg då i -himlens namn ...“ -</p> - -<p> -“Jag ämnade passa på innan ni steg upp i vagnen, -men jag kom för sent.“ -</p> - -<p> -“Men hvarför pinar ni mig med alla dessa omvägar?“ -frågade Adelaïde med tilltagande oro. -</p> - -<p> -“Jag vet icke hvilken af oss begge i detta ögonblick -pinas mest, ni, som ännu icke känner vidden af den fara -som hotar er, eller jag, som vet att hvad jag har att förkunna -skall gifva ert hjerta, ert goda oskyldiga hjerta, det -hårdaste slag ... Sök derför bereda er på det värsta, sök -försona er med tanken på en stor olycka, men som likväl -är ett intet mot den, som skulle ha blifvit er lott, derest -ni blifvit gift med hertigen.“ -</p> - -<p> -<a id="page-249" class="pagenum" title="249"></a> -“Gud, hvilken mängd öfverflödiga ord!“ utropade Adelaïde; -“hvarför skall jag icke bli hertigens maka?“ -</p> - -<p> -“Jo“, svarade ändtligen Armand, “emedan hertigen är -en skurk, som icke en gång förtjenar att en hederlig karl -ränner värjan genom hans bröst ... Bekräftelsen på hvad -jag sagt, finner ni i denna biljett, som jag skattar mig lycklig -att hafva kommit öfver och att kunna lemna er, innan -det blef för sent.“ -</p> - -<p> -Dervid räckte han henne samma biljett som han fick -af Denise hos markisinnan. -</p> - -<p> -Adelaïde stödde sig med ena armen mot fåtölj-karmen, -under det hon läste biljetten. Armand såg huru hennes -ansigte oupphörligen skiftade färg. Slutligen föll biljetten -ur hennes hand ned på golfvet, och sjelf nedsjönk hon i -fåtöljen, med begge händerna för sitt ansigte. -</p> - -<p> -Armand hörde huru hon förgäfves sökte qväfva de -konvulsiviska snyftningarna och såg huru våldsamt hennes -bröst arbetade under det ljusblå taftet. Han närmade sig -henne och upptog det fördömda papperet, som låg vid hennes -fot; men att med ord störa denna djupa sorg och hämma -dessa ymniga tårar ansåg han sig hvarken kunna eller böra. -</p> - -<p> -Oklok är också den tröstare, som söker hämma den -lidandes tårar, ty icke alldeles olycklig är den, som af sin -barndom åtminstone har <em>dem</em> qvar. Tåren är icke annat än -en perla ur den krans af oskuld och frid, som skyddande -omgaf vår barndom. Det bor således i hvarje tår en tröstens -och hugsvalelsens ängel, ett kristallklart minne af vårt -enda jordiska eden. Visserligen finnas äfven andra tårar, -förtviflans och raseriets; men dessa återspegla ingen ljusets -bild. De bränna den kind, de vidröra, och falla som blydroppar -på det svidande hjertat. Hvarje sådan tår är en -handpenning gifven antingen åt vansinnet eller det eviga -eländet. -</p> - -<p> -Att Adelaïdes tårar voro af det första slaget röjdes -deraf att hon snart reste sig upp, blickande omkring sig -med lugn, stolthet och beslutsamhet. -</p> - -<p> -“Hur har ni kommit öfver denna biljett?“ frågade hon -derför med fast ton. -</p> - -<p> -Ingen fråga kunde vara naturligare och borde vara -mera väntad än denna, och likväl rodnade Cambon af förlägenhet, -när den nu gjordes. Det föreföll honom, och det -af lätt begripliga skäl, ganska svårt att ärligt bekänna alla -<a id="page-250" class="pagenum" title="250"></a> -korten i detta spel. Det ångrade honom derför att han -icke i tid förberedt sig på svaret. -</p> - -<p> -Adelaïde syntes förvånad både öfver hans rodnad och -dröjsmål med svaret; men hennes väntan på det sednare -var större än hennes förvåning öfver den förra. -</p> - -<p> -“Jag har fått denna skrifvelse hos markisinnan d’Estelle, -till hvilken den också är adresserad“, svarade ändtligen vår -hjelte, inom sig rätt förargad öfver den förrädiska rodnaden. -</p> - -<p> -“Ja, jag såg att den är adresserad till henne“, yttrade -Adelaïde; “ni är då personligen bekant med markisinnan?“ -</p> - -<p> -“Ja, mademoiselle.“ -</p> - -<p> -“Och ni har varit hemma hos henne?“ -</p> - -<p> -“Ja, men blott en enda gång“, skyndade Armand att -svara, liksom fruktade han, den simple arbetaren, att blifva -misstänkt för alltför många besök hos en markisinna. -</p> - -<p> -“När var ni sist hos markisinnan?“ frågade Adelaïde -med ett allvar och en ordning, som kunnat anstå en polistjensteman. -</p> - -<p> -“I förgår“, svarade Cambon. -</p> - -<p> -“Och det var då ni fick biljetten?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Men då det icke gerna är tänkbart att ni fått den af -markisinnan sjelf, så är det svårt för mig att begripa, hur -den kunnat komma i era händer.“ -</p> - -<p> -“Jag fick den ej af henne“, var allt hvad den i trångmål -bragte arbetaren för tillfället kunde hitta på. -</p> - -<p> -“Jag har för god tanke om er för att kunna tro att -ni af vanlig nyfikenhet tagit ett bref, som icke tillhörde -er“, menade Adelaïde med blicken stadigt fästad på den -unge mannen. -</p> - -<p> -Armand rodnade ånyo, ty han trodde sig i denna blick -upptäcka en misstanke, som motsade hennes ord, och det -var denna upptäckt som jagade blodet till hans hufvud. -</p> - -<p> -Den förhärdade har inom sig ingen förrädare att frukta, -ty hos honom är hvarje bloddroppe förbleknad, förfrusen. -Den ännu icke förhärdade vet ingen anklagare så svår som -den, hvilken i purpur-toga uppstiger på hans egna kinder, -kullkastande med ens alla sofismerna af den vältaligaste -tunga. Oskulden, som skyr för minsta misstanke, emedan -den skyr allt orent, purpurfärgar den dygdiges ansigte; men -som verlden ofta sammanblandar denna rodnad med det sjuka -samvetets, så har också mer än en oskyldig ofta nödgats -<a id="page-251" class="pagenum" title="251"></a> -snart sagdt fördöma det skönaste den eger: sin rodnande -kind. -</p> - -<p> -“Om ni verkligen hyser denna goda tanke om mig“, -sade han något nedstämd, “så gör ni mig ingenting annat -än den största rättvisa ... Jag hoppas att den dag aldrig -skall inträffa, då min nyfikenhet öfverväldigar min hederskänsla.“ -</p> - -<p> -“Ni har missförstått mig, om ni tror att jag kunnat -misskänna den ... Ni har fått biljetten af någon annan än -markisinnan?“ -</p> - -<p> -“Ja, så förhåller det sig.“ -</p> - -<p> -“Men ni vill icke säga mig, hvem som gifvit er den.“ -</p> - -<p> -Den stackars unge mannen kom i ny förlägenhet, ty -han hade ju lofvat Denise, att icke inblanda henne i denna -kinkiga sak; och äfven om han icke lofvat henne det, skulle -han likväl aldrig hafva kunnat tillskynda henne någon olägenhet. -</p> - -<p> -Dessutom föreföll det honom motbjudande att inför -Adelaïde framställa sig såsom den der stode väl i vantarne -hos kammarjungfrun. Han hade ju till och med nyss fruktat -för att Adelaïde kunde anse honom stå i något förtroligare -förhållande till markisinnan. Men Armand kände -lyckligtvis så mycket af strategien, att han visste det offensiven -ofta är halft vunnet, medan defensiven lika ofta är -halft förloradt, hvarföre han beslöt att genast kasta sig in -på den förra. -</p> - -<p> -“Är ej detta bref skrifvet af hertig de Beaudreuil?“ -frågade derför Armand. -</p> - -<p> -“Jo, det är skrifvet af hertigen ... o min gud!“ svarade -Adelaïde med ett uttryck i blicken och rösten, som -röjde hur svår striden var emellan hennes stolthet och -smärta. -</p> - -<p> -“Och är det ej skrifvet till markisinnan Eulalie d’Estelle?“ -fortfor Armand. -</p> - -<p> -“Det är skrifvet till markisinnan ... men hvartill dessa -frågor?“ -</p> - -<p> -“Jo, mademoiselle, ty när så förhåller sig, är ju hufvudsaken -klar, och hvilken annan upplysning kan ni väl -då begära eller behöfva af mig? ... Kunde jag gifva mera, -skulle ni ej behöft göra mig flere frågor ... Värdigas förlåta -mig, men jag kan ej säga något vidare utan att blottställa -den person, som jag i första rummet har att tacka för att -<a id="page-252" class="pagenum" title="252"></a> -det varit mig möjligt att afslöja denna nedriga intrig, som -man sammanspunnit mot ert framtida lugn, mot ert lifs -hela sällhet.“ -</p> - -<p> -Adelaïde lutade pannan mot högra handen, öfverläggande -inom sig sjelf och iakttagande derunder en tystnad, -som Armand icke trodde sig böra afbryta. Slutligen närmade -hon sig ena väggen och vidrörde en dervid hängande -klocksträng. Ljudet af en klocka hördes, hvarefter Adelaïdes -kammarjungfru visade sig i dörren. -</p> - -<p> -“Är hertigen kommen än?“ frågade Adelaïde. -</p> - -<p> -“Ja, mademoiselle, han är inne hos monsieur“, svarade -kammarjungfrun. -</p> - -<p> -“Har hertigen frågat efter mig?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Hvad svarade du honom?“ -</p> - -<p> -“Att mademoiselle ännu icke tager emot.“ -</p> - -<p> -“Vet han att en främmande är inne hos mig?“ -</p> - -<p> -“Jag tror det inte.“ -</p> - -<p> -“Är någon annan än hertigen inne hos min onkel?“ -</p> - -<p> -“Nej, mademoiselle.“ -</p> - -<p> -“Det är bra ... du kan dröja i salongen, Colette.“ -</p> - -<p> -Kammarjungfrun aflägsnade sig, efter att likväl förut -hafva hugnat Cambon med en förundrad blick. -</p> - -<p> -“Monsieur“, sade Adelaïde, vändande sig till den unge -mannen, “ni har brefvet?“ -</p> - -<p> -“Behagar ni taga det, mademoiselle?“ frågade Cambon, -erbjudande henne ifrågavarande biljett. -</p> - -<p> -“Jag tackar er“, svarade hon, emottagande den ånyo -och genomögnade den för andra gången. -</p> - -<p> -“Har ni tillfälle att, ifall jag önskade det, i morgon -komma hit?“ frågade hon. -</p> - -<p> -“Jag är färdig att när som helst uppfylla alla era befallningar, -så vidt det beror af min förmåga“, förklarade -Cambon. -</p> - -<p> -“Det är ingen befallning, monsieur ... det är blott en -önskan, en lidandes bön, som ...“ -</p> - -<p> -“Hur dags önskar ni att jag kommer?“ inföll Armand -ifrigt. -</p> - -<p> -“På förmiddagen, om ni vill vara så god ... det är -möjligt att jag då kunde behöfva er.“ -</p> - -<p> -“Hvilken timme?“ -</p> - -<p> -<a id="page-253" class="pagenum" title="253"></a> -“Klockan tolf, om er tid så medgifver ... Men ni bör -ej stiga upp hit, utan först vänta min kammarjungfru, som -skall föra er till mig.“ -</p> - -<p> -“Klockan precist tolf finnes jag på denna gata nära -detta hus och lemnar icke min post, förrän er kammarjungfru -kommit.“ -</p> - -<p> -“Ännu en gång tackar jag er; ja, monsieur, jag tackar -er ur djupet af mitt hjerta.“ -</p> - -<p> -“Jag har djupt bedröfvat er, mademoiselle!“ -</p> - -<p> -“Ni har räddat mig, liksom ni räddat min onkel ... -Dock, min förbindelse till er är större än hans, ty honom -har ni blott ryckt från döden, då ni deremot ryckt mig ur -... O! ni har rätt, det var ett förfärligt öde man ämnade -mig! ... Aldrig skall jag glömma hvad ni gjort för mig, -aldrig så länge jag andas! ... Men himlen skall göra hvad -icke jag förmår: han skall belöna er såsom ni förtjenar.“ -</p> - -<p> -Hon räckte sin hand åt den unge mannen, som slöt -den i sin och fästade sina brinnande blickar på densamma. -Det är allt mycket vackert och betydelsefullt man kan se -på en sådan der liten bländhvit hand. Armand borde hafva -åtnöjt sig dermed, i stället för att, såsom nu skedde, öfverväldigad -af en passion, hvars namn och betydelse han ännu -knappast kunde fatta, föra den först till sitt bröst och sedan -till sina läppar, hvilka brände som eld. -</p> - -<p> -Följden blef också den, att Adelaïde hastigt drog sin -hand tillbaka och stirrade nästan med bestörtning på den -unge mannen, hvars själ tycktes vara i sjunde himlen. -</p> - -<p> -Men var hans själ i sjunde himlen, så blef också -fallet desto hårdare. -</p> - -<p> -“Förlåt!“ stammade han tillintetgjord och närmade sig -dörren. Det föreföll honom som om han genom sin oförsigtighet -icke allenast förstört allt det värde, som kunnat -ligga i den tjenst han bevisat den unga flickan, utan äfven -sjelf lagt en ny sårande förolämpning till råga på den smärta, -hvarunder hennes hjerta redan dignade. -</p> - -<p> -Huru han kom utför trapporna och från gården ut på -gatan, visste han knappast. Han tänkte på ingenting annat -än den olyckliga handkyssningen. Hade i denna stund en -vagn kommit körande på gatan, så skulle han ej gått ur -vägen, utan gerna låtit hjulet öfvergå en arm eller ett ben, -hvilken olycka han skulle ansett såsom ett välförtjent straff -för en begången dumhet eller såsom ett afledningsmedel från -<a id="page-254" class="pagenum" title="254"></a> -den missbelåtenhet, som nu tärde honom, till någon verklig -olyckshändelse, som kunde döfva den förra. En dum gerning -rufvar lika mycket på sinnet som en brottslig, ja kanske -mera, ty tanken på den sednare fördelas kanske något -af fruktan för det hotande straffet. -</p> - -<p> -Lyckligtvis för vår hjeltes armar och ben fanns för -tillfället ingen vagn på gatan, och om den också funnits, -så har man i Paris icke så lätt för att köra öfver folk som -i Stockholm, ehuru gatorna hvimla af folk, alldenstund en -dylik skjuts kostar den skjutsande icke allenast häst och -åkdon, utan äfven ansenligt mera böter, ja till och med ett -år vid galèrerna, ifall vårdslösheten varit för mycket stor. -</p> - -<p> -Armand fortsatte derför oskadd sin väg med full föresats -att hädanefter hafva förnuftet i behåll, när det gälde -att kyssa vackra fruntimmers händer. Lättare föresatser -kan man göra här i verlden, och ändå hafva svårt för att -hålla dem. -</p> - -<p> -Emellertid kände sig Armand någorlunda lugnad af sin -goda föresats; men om han kunnat ana hela följden af sin -oförsigtighet eller dumhet, hade han icke lugnat sig så lätt. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-16"> -<span class="firstline">Sextonde kapitlet.</span><br /> -Vidare om biljetten. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">U</span><span class="postfirstchar">nder</span> det Armand Cambon samtalade med Adelaïde Géronnière, -befann sig hertig de Beaudreuil i bankirens kabinett, -lifligt språkande med denne. -</p> - -<p> -Monsieur Géronnière var insvept i en morgonrock, som -skulle hafva vunnit priset till och med framför profetens -morgonrockar. “Profetens morgonrockar!“ utropar den förvånade -läsaren, som, ehvad höga föreställningar han än må -göra sig om profeterne i allmänhet, säkerligen icke hyser -något öfverdrifvet begrepp om deras garderober. Vanligtvis -har man förestält sig dem lunkande barfota, klädde i säck -och med aska på hufvudet samt följaktligen på intet vis -<a id="page-255" class="pagenum" title="255"></a> -“ajusterade“ för nutidens salonger. Det blef Eugène Scribe -och Giacomo Meyerbeer förbehållet att gifva oss en bättre -tanke om deras toalett. Deras profet, Jean de Leyde, är -en ståtlig karl i sammetsmantel, silfverharnesk och guldkrona -och som derjemte sjunger de grannaste recitativer -och arier, verkliga mästerstycken, enligt s. k. “kännares“ -omdömen, men något tråkiga, enligt vårt och den stora allmänhetens. -Alla komma emellertid öfverens deruti, att utan -lyxen i dekorationer och toaletter skulle Meyerbeers profet -för längesedan gått till hvila. Men den, som kanske gjort -mest för att hålla profetens minne vid makt, är en monsieur -Fromageau. -</p> - -<p> -Hvem är då denne monsieur Fromageau som mäktat -göra hvad heroerne Scribe och Meyerbeer icke ens med -förenade krafter förmått? Jo, monsieur Fromageau är skräddare. -Men, o himmel, hvilken skräddare! Herr Kæding, -för hvilken vi svenskar hyst så mycken beundran, förhåller -sig till monsieur Fromageau, som en blagarns-tråd till en -tråd af guld. Monsieur Fromageau eller, rättare sagdt, -hans hus vid boulevard Poissonnière har blifvit en af den -franska hufvudstadens märkvärdigheter. Detta hus, som -fått sitt namn efter ifrågavarande opera af Meyerbeer, är -ett af de vackraste vid boulevarden och det rikast upplysta -i hela Paris. Namnet profeten strålar på dess façade -både i transparent och gaslågor, hvilka sednare jemväl garnera -alla fönsterbågarne i bottenvåningen. De öfriga tvänne -våningarne hafva transparenta fönstergardiner, på hvardera -af hvilka finnes aftecknad en af de i operan uppträdande -personerne, alla i kroppsstorlek. Hela huset, invändigt försedt -med speglar från golf till tak, är upptaget till klädesmagasin, -och innanför fönsterna i bottenvåningen ligga utbredda -morgonrockar, hvaribland finnas de som kosta flere -hundra francs. -</p> - -<p> -Monsieur Géronnières morgonrock, som skulle hafva -vunnit priset framför alla dessa, borde således hafva varit -utomordentlig. Också var den af det tjockaste röda sidendamast, -broderad i guld från ofvan till nedan. Men den -hade derjemte en prydnad, som man icke kan upptäcka på -profetens morgonrockar, åtminstone så länge de finnas hos -monsieur Fromageau, nämligen hederslegionens vackra röda -band. -</p> - -<p> -<a id="page-256" class="pagenum" title="256"></a> -Till deras upplysning, som möjligtvis skulle kunna tro, -att ordensbandet på morgonrocken blott var en egenhet hos -monsieur Géronnière, nämna vi att samma svaghet är ganska -vanlig hos många af de fransmän, som hugnas med ordnar. -Förmådde en fransk riddare på en gång nyttja ett -dussin rockar, så kunde man vara viss om att han också -på samma gång skulle bära ett dussin band, alla tillhörande -samma orden. Det förefaller visserligen besynnerligt, att -i ett land, der man för längesedan lagt titlarne å sido, man -röjer sådan vurm för dylika utmärkelser; men detta bör -mindre tillskrifvas någon öfverdrifven uppskattning af ordnarnes -värde, än en qvinlig fåfänga uti att vilja “kluta ut -sig“ så grann som möjligt. Republikens president har icke -underlåtit att skatta till denna fåfänga. Af tre bättre klädda -herrar man möter på boulevarderna, är man säker på att -en bär röda bandet i knapphålet. Vi tro knappast att kejsar -Nicolaus, ehuru han regerat längre än ett fjerdedels sekel, -utdelat så många ordnar, som franska republikens president, -Louis Napoleon, under blott trenne års regering. För öfrigt -är det i Frankrike, liksom i alla andra länder, längesedan -man upphörde att räkna förtjensternas antal efter ordnarnes. -Regenterne hafva gjort allt för att förringa värdet af -sina nådegåfvor, och för detta bör visst ingen demokrat anklaga -eller klandra dem. -</p> - -<p> -Men låtom oss lyssna till samtalet emellan hertigen -och bankiren, der de sitta bredvid hvarandra framför den -lågande marmorspisen. -</p> - -<p> -“Klockan är redan slagen elfva“, underrättade hertigen; -“jag hindrar er kanske? ... ni måste göra er toalett, -ty jag förmodar att ni icke försummar infinna er i deputerade -kammaren, som i dag har sin första session.“ -</p> - -<p> -Det faller af sig sjelf att en man med så många millioner -som monsieur Géronnière äfven skulle vara deputerad. -</p> - -<p> -“Sessionen börjar, som ni vet, först klockan två“, svarade -bankiren, “jag har således god tid på mig.“ -</p> - -<p> -“Kamrarnes sammanträde denna gången blir utan tvifvel -af stort inflytande på Frankrike, större kanske än mången -föreställer sig“, påstod hertigen. -</p> - -<p> -“Helt säkert“, medgaf bankiren, “det blir af stort inflytande -på Frankrike.“ -</p> - -<p> -Det fordrades ingen profetisk blick för att påstå och -medgifva något sådant. Alltifrån den första reform-banketten, -<a id="page-257" class="pagenum" title="257"></a> -som samma år den 9 Juli hölls i Chateau Rouge och hvilken -bevistades af omkring 1,200 valmän och deputerade, -tillhörande alla samhällsklasser, stod nationen slagfärdig mot -styrelsen, endast afvaktande kamrarnes sammanträde, då man -visste att stormen skulle bryta lös, ty det var allmänt bekant -både att oppositionen skulle föranstalta om en ny reform-bankett -och att styrelsen med all makt ville förhindra -den. -</p> - -<p> -“Jag är nyfiken att höra hurudant konungens trontal -blir“, sade bankiren. -</p> - -<p> -“Ludvig Filips tal“, rättade hertigen. -</p> - -<p> -Denna rättelse röjde af hvad slags trosbekännelse hertig -de Beaudreuil var. Legitimisterne akta sig för att begagna -orden: “konung“ och “trontal“, när det är frågan om någon -annan än pretendenten, någon annan än deras, men säkert -aldrig Frankrikes, Henrik V. -</p> - -<p> -“Denna gången kommer ni att rösta med minoriteten, -monsieur Géronnière“, förmodade hertigen. -</p> - -<p> -“Ni tror det, hertig?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Hvaraf tror ni det?“ -</p> - -<p> -“Emedan jag tyckt mig förnimma att ni mycket lutar -åt den sidan.“ -</p> - -<p> -“Jag både vill och icke vill“, sade bankiren, något oroligt -vrickande på stolen. -</p> - -<p> -“Ni vill?“ -</p> - -<p> -“Derför att jag i många hänseenden ogillar ministèrens -politik“, svarade bankiren. -</p> - -<p> -“Ni vill icke?“ -</p> - -<p> -“Derför att jag af själ och hjerta är tillgifven konungen, -som alltid varit en börsens vän, alltid en beskyddare -af de stora kapitalerna, dessa fasta och enda grundpålar -för nationernas välstånd och ära.“ -</p> - -<p> -“En börsens vän, en beskyddare af de stora kapitalerna“, -upprepade hertigen; “har ni då glömt Teste’s öde? ... -har ni förgätit den olycklige Pellapra? ... huru beskyddade -han dem?“ -</p> - -<p> -Läsaren erinrar sig kanske en rättegång, som år 1847 -väckte ett oerhördt uppseende icke blott inom Frankrike, -utan äfven öfver hela Europa. En minister och pär af -Frankrike med namn Teste blef lagligen förvunnen att hafva -<a id="page-258" class="pagenum" title="258"></a> -tagit mutor för att hos styrelsen utverka större omfång i -arbetet af en saltgrufva. Teste var likväl stor kapitalist -och ansågs ega tio millioner francs. I berörde rättegång -invecklades general Cubières, likaledes stor kapitalist och -pär af Frankrike, samt general-räntmästaren Pellapra, den -störste kapitalisten af de tre, ty han egde ända till tjugo -millioner francs, var 78 år, men trodde sig icke hafva fått -nog af guld. Dessa pärer och stora kapitalister dömdes till -höga penningeböter, Teste och Pellapra derjemte till fängelse -och ärans förlust. Styrelsen, länge af allmänna opinionen -anklagad för det mutnings-system som inrotat sig öfverallt i -landet, fick genom ifrågavarande rättegång en ny stöt, som -visst icke var den lättaste att parera. -</p> - -<p> -“Jag medger“, svarade bankiren, “att konungen, med -fästadt afseende på de stora tjenster dessa män gjort fäderneslandet, -i tid kunnat nedtysta saken, i stället för att -genom dess beifrande blottställa hela den förmögnare köpmanna-korpsens -anseende, som är så nära införlifvadt med -styrelsens eget ... Men detta var mindre hans fel än hans -ministrars ... dessa trodde sig kunna återvinna sin förlorade -popularitet genom att uppoffra sina bästa vänner.“ -</p> - -<p> -“Ni fortfar således att vara en blind beundrare af orleanisten?“ -frågade hertigen. -</p> - -<p> -“Jag förstår att skilja konungen ifrån hans ministrar“, -svarade bankiren. -</p> - -<p> -“Men ni förstår icke att skilja ministrarne från konungen“, -anmärkte de Beaudreuil. -</p> - -<p> -“Hans envishet att bibehålla dem är oförklarlig“, medgaf -Géronnière. -</p> - -<p> -“Ni anser ministrarne för odugliga och skadliga för -landet ... er skarpa blick, monsieur Géronnière, har ej kunnat -undgå att finna det ... Men hur vill ni bära er åt för den -händelse att Ludvig Filip, döf för sina bästa vänners råd, -bibehåller sin ministère utan ringaste modifikation? ... hur -vill ni då göra, bäste monsieur Géronnière?“ -</p> - -<p> -“Hur jag vill göra?“ upprepade denne med en viss -högtidlighet, liksom berodde det på honom. -</p> - -<p> -“Ni vill rycka ned denna ministère“, fortfor hertigen, -“och deruti handlar ni otvifvelaktigt såsom det en god patriot -egnar och anstår ... Men under det ni rycker af alla -era krafter, märker ni att Ludvig Filip är med oupplösliga -band fästad vid ministèren och att han följaktligen måste -<a id="page-259" class="pagenum" title="259"></a> -följa med i fallet ... Hvad gör ni då? ... Jo, ni använder -nu alla era krafter för att skjuta ministèren tillbaka upp -till den plats, hvarifrån ni förut velat draga den ... Visserligen -har ni derigenom räddat Ludvig Filip, det är obestridligt, -men ni har på samma gång räddat en ministère, som -hela Frankrike afskyr och den ni sjelf hatar.“ -</p> - -<p> -“Som jag hatar? ... Visserligen ... men ... Må konungen -gerna behålla Guizot, hvilken, om jag undantager spanska -affären, likväl är en stor statsman, som ...“ -</p> - -<p> -“Men Guizot släpper aldrig Dumon“, anmärkte hertigen, -sneglande under lugg på bankiren, hvars ärelystnad han väl -kände; “så länge Guizot bär utrikesministers-portföljen, skall -Dumon bära finans-ministerns, hvilket är lika säkert som att -Guizot skall sköta seglen, så länge Ludvig Filip sitter vid -rodret.“ -</p> - -<p> -“Han måste tvingas dertill!“ förklarade Géronnière häftigt, -ty han var tagen på sin svaga sida. -</p> - -<p> -“Hvem måste tvingas?“ sporde hertigen. -</p> - -<p> -“Konungen“, svarade bankiren. -</p> - -<p> -“Och till hvad skall han tvingas?“ -</p> - -<p> -“Att afskeda sin gamla ministère och välja sig en ny.“ -</p> - -<p> -“Men hvem skall tvinga honom dertill?“ -</p> - -<p> -“Vi“, svarade Géronnière, i det han reste sig upp, -stolt draperande sig i den granna morgonrocken, “vi, hans -vänner, skola tvinga honom dertill.“ -</p> - -<p> -“På hvad sätt?“ -</p> - -<p> -“När konungen ser att hans eget parti, att hans egna -vänner förklara sig emot hans ministrar, skall han icke längre -våga skydda dem.“ -</p> - -<p> -“Ganska sannt ... men sättet? sättet?“ fortfor hertigen, -spännande sin örnblick i bankiren. -</p> - -<p> -Frågan om sättet tycktes bringa denne i mycken förlägenhet. -</p> - -<p> -“Jag slår vad“, återtog hertigen, “att den demonstration, -ni tänker göra, är densamma, hvaruti jag och mina -vänner skola deltaga, naturligtvis för samma ändamål som ni.“ -</p> - -<p> -“Och hvaruti består denna demonstration?“ -</p> - -<p> -“Ni är en fin diplomat, monsieur Géronnière“, anmärkte -de Beaudreuil leende; “ni låtsar glömma att det är fråga -om en ny reform-bankett.“ -</p> - -<p> -“Aha!“ -</p> - -<p> -“Nåväl?“ -</p> - -<p> -<a id="page-260" class="pagenum" title="260"></a> -“Men reform-banketterna hafva ju till syfte att ändra -vallagen“, anmärkte bankiren, “att utvidga valrätten till -förmån för de klasser, som hitintills varit utestängda derifrån?“ -</p> - -<p> -“Än sedan?“ -</p> - -<p> -“Jag och mina vänner skola således uppträda emot våra -egna intressen?“ -</p> - -<p> -“Nå, hvad mer? ... göra icke jag och mina vänner, -när vi deltaga i reform-banketten, detsamma? ... gäller det -icke vårt skinn lika mycket som ert?“ -</p> - -<p> -“Ja, och derför förvånar det mig att ...“ -</p> - -<p> -“Nej, det förvånar er icke“, inföll hertigen, “ty ni -finner alltför väl att reform-banketten blott är en demonstration, -som börjar med att hota våra rättigheter, men som -endast skall sluta med ministèrens fall ... Tror ni väl att -Thiers och Odillon Barrot, reform-banketternas stiftare, ha -någon annan mening med dem?“ -</p> - -<p> -Hertig Beaudreuil trodde ganska riktigt. Det faller af -sig sjelf att ingen af orleanisternes anhängare, hvilkas chefer -Thiers och Odillon Barrot voro, kunde hafva för afsigt att -stöta Ludvig Filip från tronen. De måttade dråpslagen -blott mot hans ministrar, för att sjelfve få lefva och regera -i de dödas ställe, icke anande att samma slag kunde drabba -konungens person. Innan de sköto bresch på den kungliga -muren, hade de bort kunna föreställa sig, att andra än de -sjelfve kunde storma derigenom. Men det gjorde de icke, -och derför kan man väl med skäl påstå, att de, utan att -veta det, gingo både republikanernes och legitimisternes -ärenden. -</p> - -<p> -“Ni torde hafva rätt“, medgaf bankiren, alvarsamt begrundande. -</p> - -<p> -“Och som jag har rätt, så skall jag säkerligen hvarken -sakna ert eller edra vänners namn på listan till banketten“, -yttrade hertigen. -</p> - -<p> -“Det kommer att väcka ett oerhördt uppseende“, menade -den inbilske bankiren. -</p> - -<p> -“Ni är en af grundpelarne för majoriteten inom deputerade -kammaren och såsom sådan en af de mest impopuläre -i Frankrike“, sade de Beaudreuil; “men ifrån det ögonblick -ni är deltagare i reform-banketten, är ni en af de mest populäre.“ -</p> - -<p> -“Hvad skall konungen säga?“ -</p> - -<p> -<a id="page-261" class="pagenum" title="261"></a> -“Hvad han skall säga, det vet jag icke ... men hvad -han skall göra, det vet jag.“ -</p> - -<p> -“Och hvad skall han göra?“ -</p> - -<p> -“Han skall till ministrar utse åt sig de mest populäre“, -svarade hertigen med en betydelsefull blinkning åt bankiren. -</p> - -<p> -Det spred sig ett sken öfver bankirens ansigte och -han blinkade lika betydelsefullt tillbaka. -</p> - -<p> -“Men han skall anse mig för en otacksam“, invände -han; “konungen har visat mig så mycken uppmärksamhet, -öfverhopat mig med så mycken nåd.“ -</p> - -<p> -“Hvad!“ utropade hertigen, “en man, sådan som ni, -skulle känna sig smickrad af Ludvig Filips nåd!“ -</p> - -<p> -“Visst icke, för ingen del“, svarade bankiren; “men -jag har aktning för konungens personlighet ... konungen -har ett så godt hjerta.“ -</p> - -<p> -“Ludvig Filip skulle ha godt hjerta! ... bah, monsieur -Géronnière!“ -</p> - -<p> -Monsieur Géronnière såg något förundrad på monsieur -de Beaudreuil. -</p> - -<p> -“När man säger till mig, att Ludvig Filip är en vis -regent“, yttrade den sednare, “så ropar jag: glöm ej Frankrikes -politiska och ekonomiska förbistring! ... När man säger -mig att Ludvig Filip har ett godt hjerta, så ropar jag bland -annat: glöm ej prinsen af Condé!“ -</p> - -<p> -“Prinsen af Condé!“ upprepade Géronnière med stora -ögon. -</p> - -<p> -“Ja, har ni verkligen glömt prinsen af Condé?“ frågade -hertigen. -</p> - -<p> -“Jag förstår er icke.“ -</p> - -<p> -“Ni skulle ej minnas den historien, som många ännu -hafva i färskt minne! ... Jag känner en, som aldrig skall -glömma den, icke ens i sin dödsstund.“ -</p> - -<p> -“Och det är?“ -</p> - -<p> -“Han med det goda hjertat, er älskling, Ludvig Filip.“ -</p> - -<p> -“Men ni måste förklara för mig den der historien“, -bad bankiren, som endast var slängd i handelshistorien. -</p> - -<p> -Hertigen trummade med fingrarne på stolskarmen, men -tycktes icke vara sinnad att lemna någon förklaring. Förmodligen -ansåg han icke bankiren och orleanisten Géronnière -vara rätte mannen för att afhöra en sådan förklaring. -Vi gifva den derför i hans ställe. -</p> - -<p> -<a id="page-262" class="pagenum" title="262"></a> -Prinsen af Condé var bourbon. När vid 1830 års revolution -Carl X med familj nödgades lemna Frankrikes tron -och landamären, föll det ingen in att prinsen af Condé borde -göra sällskap på resan, ty han var mycket älskad af folket. -Han hade aldrig blandat sig i hof-intriger eller sökt spela -någon politisk roll. Derjemte visste man, att han till det -mesta använde räntan af sin ofantliga förmögenhet för att -göra godt. Prinsen sjelf stannade också gerna qvar i ett -land, der han var föremål för så mångas kärlek och tacksamhet. -Såsom fadder åt Ludvig Filips fjerde son, hertigen -af Aumale, hade prinsen testamenterat denne hela sin förmögenhet. -Men när Ludvig Filip uppsteg på tronen, började -prinsen af Condé, som förmodligen tyckte att Ludvig -Filip var rik nog, först tänka på om han ej borde ändra sitt -testamente till förmån för Carl X:s sonson, den oskyldige -hertigen af Bordeaux, som naturligtvis måste deltaga i moderns -och farfaderns landsflykt. Rykten att prinsen verkligen -ämnade ändra testamentet spredo sig öfverallt, och en -morgon fann man prinsen af Condé hängande på fönsterkroken -i sin sängkammare. Man sökte väl utsprida såsom sannolikt, -att prinsen sjelf afhändt sig lifvet; men mängden, som -förgäfves letade efter skäl för en sådan sannolikhet, trodde -att ett rysligt brott var begånget. Hertigen af Aumale fick -den dödes millioner, ty testamentet hade ännu icke hunnit -blifva ändradt. Den olycklige prinsen hvilar i de kongliga -grafvarne i S:t Denis, der, under loppet af aderton år, en -ständigt brinnande lampa, på Ludvig Filips befallning, spred -sitt sken öfver grafven. Huru det egentligen hänger tillsammans -med denna dystra historia, vet man icke. Det intima -förhållande, som rådde emellan Ludvig Filip och madam -Feuchères, den aflidnes sista vårdarinna, gaf anledning till -många hemska rykten, hvilka möjligtvis sakna all grund. -Men säkert är, hvad icke en gång Ludvig Filips egna vänner -kunna bestrida, att Juli-konungen alltid med en viss skygghet -nämnde den olycklige prinsens namn. Skulle den ständigt -brinnande lampan i S:t Denis vara ett försoningsoffer, -så måtte icke detta hafva varit tillfyllest, eftersom Gud lät -1848 års sol lysa öfver en kullstjelpt tron och en flyende -konung. -</p> - -<p> -Samtalet emellan hertigen och bankiren afbröts af Adelaïde, -som inträdde i kabinettet med den olycksbringande -biljetten i handen. -</p> - -<p> -<a id="page-263" class="pagenum" title="263"></a> -Hertig de Beaudreuil, med en liflighet naturlig hos en -brudgum dagen före brölloppet, skyndade emot sin brud och -framräckte sin hand för fatta hennes. -</p> - -<p> -Men brudgummen studsade förvånad tillbaka, ty handen, -som han sökte, drog sig hastigt undan, och blicken, som han -mötte, vände sig föraktfullt ifrån honom. -</p> - -<p> -Adelaïde närmade sig sin onkel, som lika förvånad stirrade -än på den ena, än på den andra. -</p> - -<p> -“Onkel torde vara god och läsa denna skrifvelse“, bad -hon, “och läsa den högt, ty den rörer hertigen lika nära -som oss, ja kanske ännu närmare.“ -</p> - -<p> -“Mademoiselle!“ utlät sig hertigen, “tillåt mig säga, att -detta bemötande öfverraskar mig.“ -</p> - -<p> -“Det är omöjligt att er öfverraskning kan öfvergå den, -som gripit mig“, svarade Adelaïde med värdighet. -</p> - -<p> -“Men hvad vill allt det här säga?“ frågade bankiren, -vägande biljetten i sin hand. -</p> - -<p> -“Ni har svaret i er hand, gode onkel“, tillkännagaf -brorsdottern. -</p> - -<p> -“Madame la marquise Eulalie d’Estelle“, läste bankiren -på utanskriften; “det är er stil, hertig.“ -</p> - -<p> -“Min!“ ropade hertigen, i det han hastigt nalkades bankiren. -</p> - -<p> -Adelaïde skyndade fram, ställande sig emellan denne och -hertigen. -</p> - -<p> -“Hörde ni ej, monsieur, att min onkel skulle läsa den -högt?“ frågade hon. -</p> - -<p> -“Jag bjuder fåfängt till att lösa denna gåta“, sade hertigen; -“hvad som högt kan uppläsas för mig bör äfven kunna -läsas af mig sjelf ... ett bref, skrifvet af min hand, måste -uteslutande vara min egendom, skulle jag förmoda.“ -</p> - -<p> -“Ni misstager er, monsieur“, svarade Adelaïde, “detta -bref tillhör markisinnan d’Estelle ... ehuru brefvet af en händelse -och utan min egen förskyllan kommit i mina händer, -har det likväl icke upphört att vara hennes egendom.“ -</p> - -<p> -Hertigen bet sig i läppen och teg. Hans blickar, liksom -Adelaïdes, sökte bankirens ansigte, medan denne var sysselsatt -med att studera biljettens innehåll, utan att uppläsa -den. -</p> - -<p> -Om det är ett bevis på en statsmans storhet att aldrig -hvarken rodna eller blekna för något här i verlden, så rättfärdigade -monsieur Géronnière för ingen del den goda tanke -han i detta hänseende hyste om sig sjelf. Hvarken hertigen -<a id="page-264" class="pagenum" title="264"></a> -eller Adelaïde hade ditintills kunnat föreställa sig, att bankirens -merendels så betydelselösa ansigte skulle vara så färgrikt -såsom det nu visade sig för dem. Än voro hans kinder -hvita som alabaster, än röda som ordensbandet på morgonrocken, -under det att läpparne voro blå och ringlarne -kring ögonen gulgröna. -</p> - -<p> -“Onkel behagar ej uppläsa hvad som är skrifvet?“ frågade -Adelaïde, som icke syntes öfverraskad af den rika färgskiftningen -på onkelns ansigte. -</p> - -<p> -Med synbart skälfvande knän närmade sig bankiren hertigen -och lemnade honom biljetten utan att säga ett enda ord. -</p> - -<p> -Hertigen kastade sig öfver biljetten, som örnen öfver -sitt rof, men Adelaïde uppgaf ett ångestrop, när hon såg biljetten -i hertigens hand, liksom fruktade hon att han skulle -förstöra den. -</p> - -<p> -Hertigen kastade en blick på innehållet. Det föreföll -både bankiren och hans brorsdotter som om ett nattsvart -moln utbredde sig öfver hertigens ansigte. Men molnet, blott -ett ögonblickets barn, skingade sig snart, och derefter syntes -hertigen så lugn som om ingenting ovanligt förefallit. -</p> - -<p> -“Och det är denna skrifvelse som upprört er så mycket?“ -frågade han med ett leende, till hälften medömkan, till hälften -förakt. -</p> - -<p> -Bankiren och brorsdottern sågo tigande på hvarandra. -</p> - -<p> -“Det är denna biljett som ni, mademoiselle, med en sådan -högtidlighet bedt er onkel uppläsa“, fortfor de Beaudreuil, -“men som ni, monsieur Géronnière, icke vågar läsa upp? ... -Nå väl! jag skall läsa upp den jag, utan att hoppa öfver -en enda rad, ett enda ord ... Men ursäkten att jag ej kan -dela er öfverraskning eller smittas af er bestörtning!“ -</p> - -<p> -Derefter uppläste han med hög klar stämma följande: -</p> - -<div class="letter"> -<p class="addr"> -“Eulalie! -</p> - -<p> -“Svaret från Rom är anländt. Pater Angelini har, såsom -jag redan var öfvertygad om, gått in på allt. Han -skall icke blott tiga, utan äfven utplåna alla de spår, som -för verlden kunde röja vårt hemliga giftermål. Jag skrifver -för att underrätta er derom. Jag skrifver ock för att be er -vara hemma i afton kl. 9, då jag ämnar besöka er. Ni vet -huru mycket vi ännu hafva att tala om, och ingen tid är -att förlora. Dagen är utsatt, och den 29 förer jag Adelaïde -<a id="page-265" class="pagenum" title="265"></a> -Géronnière till altaret. Jag behöfver icke upprepa huru -vigtigt det är för oss begge att denna affär icke längre uppskjutes. -En gång under tak, behöfva vi icke frukta stormen. -Försigtigheten fordrar att ni ögonblickligen förstör denna -biljett. Den 26 December. -</p> - -<p class="sign"> -<em>Rigobert.</em> -</p> - -</div> - -<p> -Sådant var innehållet af denna biljett, som redan och -med skäl satt myror i så mångas hufvud, men hvars verkan -helt och hållet syntes förfelad mot hertigens, som likväl närmast -borde hafva gripits deraf. Beaudreuil hade uppläst -alltsammans utan att darra på handen eller sväfva på målet. -</p> - -<p> -Bankiren och Adelaïde fortforo att stirra på hvarandra. -Hur ville de förklara detta fenomen? -</p> - -<p> -“En så djupt kränkande misstanke dagen före brölloppet -ger ingen borgen för framtida lycka“, förklarade hertigen; -“också är från detta ögonblick förbindelsen emellan våra familjer -en omöjlighet. Men innan jag för alltid aflägsnar mig -från detta hus, måste jag veta hvem som skrifvit denna biljett -samt huru den kommit i edra händer.“ -</p> - -<p> -“Ni har då icke skrifvit den?“ frågade Adelaïde, ansträngande -sig för att genomskåda hertigens ansigte, som allt -mera antog marmorns köld och hårdhet. -</p> - -<p> -Hertigen svarade med ett skratt, klingande af stolthet och -förakt. -</p> - -<p> -“Om ni, mademoiselle“, sade han derefter, vändande -sig till Adelaïde, “tilltror mig förmågan af ett brott, -så bevisar det att den goda tanke, man vid er ålder vanligtvis -hyser om menskligheten, icke slagit så djupa rötter i -ert hjerta, som man skulle önska; men det röjer äfven brist -på erfarenhet af lifvet, och derför kunde man kanske ursäkta -er ... Men att ni, monsieur Géronnière“, sade han, vändande -sig till bankiren, “med er erfarenhet af verlden icke -ser i denna handling, som är falsk från början till slut, ett -verk antingen af någon rival, som jag ej känner, eller af -någon som för politiska skäl ansett sig böra våga allt för att -bryta förbindelsen emellan våra familjer, det har öfverraskat -mig, det är det enda som förvånat mig.“ -</p> - -<p> -“Nej, hertig!“ ropade Géronnière, “jag har icke ett -ögonblick varit förd bakom ljuset ... det var blott den förvånande -likheten i stilen som öfverraskade mig ... Jag trodde -genast, liksom ni, att någon hemlig fiende till oss begge efterterapat -<a id="page-266" class="pagenum" title="266"></a> -er stil för att genom offentlig skandal rubba det -goda förhållande, som hitintills varit rådande oss emellan -och hvilket, jag hoppas det, äfven framgent skall fortfara -... Adelaïde är blott ett barn, och derför måste ni förlåta -henne.“ -</p> - -<p> -“Jag har förlåtit henne“, svarade hertigen, “men hennes -misstroende, om också blott af ett ögonblicks varaktighet, -har likväl för evigt slitit alla ömmare band emellan oss.“ -</p> - -<p> -“Och våra fiender skola således triumfera!“ ropade bankiren -med mycken häftighet; “aldrig, aldrig!“ -</p> - -<p> -“Ännu har jag i min hand detta papper“, fortfor hertigen -med samma lugn; “jag skulle kunna förstöra det och -derigenom tillintetgöra det enda beviset på min förmenta -brottslighet ... Men jag skall icke förstöra det ... Tag det, -monsieur Géronnière ... Ni kan nu när som helst börja sak -mot mig“, tillade han med ett leende, värdigt oskulden. -</p> - -<p> -Bankiren, som emottagit biljetten, sönderref den och -kastade bitarne på golfvet. -</p> - -<p> -“Olycklige! hvad gör ni!“ ropade hertigen, plockande -upp de på golfvet kringströdda bitarne, “ni har beröfvat oss -det enda medlet att upptäcka, öfverbevisa och bestraffa den -skurk, som förfalskat min stil, mitt namn! ...“ -</p> - -<p> -“Och ni kunde verkligen tro“, sade bankiren, “att jag -skulle gifva offentlighet åt denna skandal ... Ni inser då ej -att våra fiender, det första denna händelse blefve offentliggjord, -skulle kasta sig öfver den och gifva deråt en tydning -förenlig med deras onda afsigter? ... Slagne vid första anfallet, -skulle de hafva hämnats genom ett nytt.“ -</p> - -<p> -“Ni har ryckt en stor förbrytare undan lagens arm, -monsieur Géronnière“, sade hertigen; “men ni skall ej rycka -honom undan min ... Min värja skall finna honom, om han -också dolt sig i afgrunden!“ -</p> - -<p> -“Ni, hertig de Beaudreuil, fläcka er värja med en uslings -blod!“ väsnades bankiren; “jag skall aldrig tillåta det -... Kom, Adelaïde!“ fortfor han, tagande sin brorsdotter vid -handen, “kom! bed hertigen om tillgift för ditt oförstånd, -och han skall glömma detta obehagliga uppträde, jag är säker -derom! ... Jag ville hellre uppoffra halfva min förmögenhet, -än tillåta denna händelse något inflytande på våra -planer för gemensam lycka ... Ingenting i verlden skall hindra -mig från att i morgon, såsom bestämdt var, följa er -begge till mairen och ifrån mairen till Madelaine-kyrkan.“ -</p> - -<p> -<a id="page-267" class="pagenum" title="267"></a> -“Men jag“, sade Adelaïde, dragande sin hand ur farbroderns, -“medföljer i morgon hvarken till mairen eller Madelaine-kyrkan.“ -</p> - -<p> -“Adelaïde!“ yttrade hertigen med mildhet i rösten och -en tår i ögat; “ni behöfver icke vanställa era läppar med -att fälla en sådan dom ... Jag har ju redan sagt, att er -misstanke icke ger någon borgen för framtida lycka och att -derför, just derför all förbindelse oss emellan hädanefter är -en omöjlighet!“ -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-17"> -<span class="firstline">Sjuttonde kapitlet.</span><br /> -Place de la Concorde. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">P</span><span class="postfirstchar">lace</span> de la Concorde är den vackraste punkt i Paris och -kanske den mest storartade stadsdel i verlden. Midt på platsen -reser sig till en höjd af åttio fot obelisken från Egypten, -hvilken, härstammande från konung Sesostris’ tidehvarf -och efter att mer än 3,000 år hafva värmts af Afrikas sol, -år 1833 fördes till Paris, der den långväga och med tusentals -hieroglyfer försedde monoliten tre år derefter uppstäldes -på sin värdige granit-piedestal af mekanikern Lebas midt -emellan tvänne mästerstycken till fontäner, som omhölja dess -fot med skummet af glittrande strålar. -</p> - -<p> -Det är Ludvig Filip, Paris har att tacka för detta minnesmärke -af den aflägsnaste forntid. Men det är icke det enda -Paris har honom att tacka för. Många ståtliga byggnader, -flere vackra platser öppnade inom de tätast bebyggda delarne -af staden, Seine-flodens prydliga stenkajer m. m. äro hans -verk, för att ej tala om allt hvad han gjort och påkostat -till förskönandet af slotten Versailles och S:t-Cloud. -</p> - -<p> -Stående vid obelisken, har man i öster Tuileriernas -trädgård och slott, i vester de Elyseiska fälten med triumfbågen -i fonden, i söder Seine-floden, på hvars andra strand, -midt öfver Pont de la Concorde, höjer sig National-församlingens -palats, ofvan om hvilket synes Invalid-hotellets stora -kupol, hvälfvande sig öfver Napoleons graf och 4,000 invalider, -<a id="page-268" class="pagenum" title="268"></a> -samt i norr, emellan tvänne herrliga byggnader, sjöministerns -palats och l’hôtel de Crillon, rue Nationale, hvars -fond utgöres af Madelaine-kyrkans façade och kolonner. -</p> - -<p> -Denna plats, hvilken man dagligen kunde se och likväl -aldrig nog beundra, har icke alltid haft samma utseende -och samma namn. Den kallades först “place Louis XV“, -med anledning af denne konungs staty, som derstädes restes -år 1765. Statyn, föreställande konungen till häst, skall -hafva varit ett mästerstycke i sitt slag, och vid de fyra vinklarne -af dess piedestal stodo fyra figurer af brons, föreställande -Styrkan, Visheten, Freden och Rättvisan, hvilka dygder -hofkonstnären ansåg lämplige till följeslagare åt Ludvig -XV. Icke ens den tidens parisare voro af samma tanke. -Det präktiga monumentet blef städse ett föremål för deras -bitande infall, bland hvilka utmärker sig följande lika mycket -för sin qvickhet som för sin sanning: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“O la belle statue! O le beau piédestal!</p> - <p class="verse">Les vertus sont à pied, le vice est à cheval!“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -År 1792 störtades denna stod, i hvars ställe restes en -bild af Friheten, och platsen fick namnet: “Place de la Révolution“. -Bredvid denna bild stäldes en figur, lika litet -passande för frihetens bild som de fyra dygderna för Ludvig -XV:s. Denna figur var guillotinen. Men långt ifrån -att iakttaga dygdernas betydelsefulla tystnad, talade den med -blodig tunga dagligen under loppet af mer än tvänne år, och -dess hemska stämma ljöd genom den bestörta verlden, kallande -till sig icke blott dem, för hvilkas hufvud den restes, -utan äfven dem, af hvilka den blifvit rest. -</p> - -<p> -Och det sorgliga tåget af mer än 1,500 offer kom, bland -hvilka Ludvig XVI och Fabre d’Eglantine, Marie Antoinette -och Danton, madame Roland och Filippe Egalité, madame -Elisabeth och Barnave, Charlotte Corday och Robespierre -med flere, alla varande eller anseende sig vara martyrer för -den tro, hvartill de bekänt sig, alla också med martyrens -oförskräckthet och lugn skådande upp mot det förfärliga jernet -samt döende med oskuldens leende eller föraktets på -sina läppar. -</p> - -<p> -Efter restaurationen återfick platsen sitt första namn: -“place Louis XV“, hvilket invigdes medelst en försoningsfest, -anbefalld af bourbonerne. Festen var en af de mest -lysande i Paris, rik på underdåniga tal, doftande kransar -<a id="page-269" class="pagenum" title="269"></a> -och brinnande lampor. Fontänerna kastade strålar af vin. -Men ångerns tårar, försoningens skönaste vittnesbörd, kunde -icke förmärkas hos ett folk, som såg i denna fest blott ett -vanmäktigt försök att häda den stora grundsatsen af en revolution, -som likväl brutit dess bojor. -</p> - -<p> -År 1830, efter bourbonernas aflägsnande, emottog platsen -namnet “place de la Concorde“, hvilket den jemväl burit -i Napoleons dagar. La Concorde är ett betydelsefullt -namn, som nog pryder en offentlig plats; men utöfvar det -ingen trollmakt på det folk, som besöker den, så betyder -det litet. Derom hade hvem som helst kunnat öfvertyga -sig, som varit närvarande på place de la Concorde den 28 -December 1847, samma dag kamrarne öppnades. -</p> - -<p> -Platsen var öfverfyld af folk, militärer och civile. De -förre voro uppstälde på tvenne linier ända från deputerade -kammarens palats till Tuilerierna. Mot dessa linier bröt sig -den böljande massan af civile som floden mot kajerna. Tre -fjerdedelar af denna folkmassa bestod af arbetare, men arbetare -utan arbete, utan bröd. Sådant folk ser icke gerna med belåtenhet -på granna åkdon, välgödda betjenter och välfodrade -hästar. Det lider alla Tantali qval, utan att likväl, -såsom denne, hafva försyndat sig mot högre gudar. Deraf -låter sig förklaras den bitterhet, det känner och gifver luft -åt vid åsynen af bättre lottade varelser. Hvar och en, som -ätit frukost, det må nu vara menniska eller häst, betraktas -af detta folk som en fiende. -</p> - -<p> -Ett lysande ekipage framskred långsamt genom folkskaran, -styrande mot deputerade kammaren. Troligtvis åkte -deruti någon ledamot af kammarens majoritet, ty en medlem -af <em>nationens</em> majoritet färdas aldrig på det sättet. -</p> - -<p> -“Hvem är det som åker der?“ frågade en arbetare, blek -och utsvulten. -</p> - -<p> -“Jag känner det ej“, svarade en annan med lika utprägladt -utseende; “fast vänta, jag känner det ... Det är -någon minister som i dag far upp i deputerade kammaren -för att tala och rösta emot förminskningen af arbetstimmarne -och förhöjningen af arbetslönerna. Men i morgon köper han -sig ett palats vid Boulevard Italienne för de pengar, han antingen -sjelf stulit ur statens kassor eller fått i mutor för -det han lemnat dem till plundring åt andra.“ -</p> - -<p> -“Och vore han på väg till pärs-kammaren, vet ni då -hvem jag skulle anse honom vara?“ -</p> - -<p> -<a id="page-270" class="pagenum" title="270"></a> -“Nej.“ -</p> - -<p> -“Jo, en ny hertig Praslin, som i dag beskärmar sig öfver -folkets sedeslöshet, men i morgon med egen hand sargar -till döds sin hustru, modern till hans åtta barn ... Sedan -ger man honom en dosis gift, för att rädda honom från schavotten, -ty den är bara för fattigt folk.“ -</p> - -<p> -“Och ni tror verkligen att hertig Praslin fick gift?“ -anmärkte en tredje, skrattande. -</p> - -<p> -“Fick han inte?“ -</p> - -<p> -“Hur kan den ta in gift, som är van vid tryffel? ... -Säg mig någon, som sett den förnäme mördarens lik.“ -</p> - -<p> -“Nej, ingen har sett det.“ -</p> - -<p> -“Ingen fick se det, och ingen kunde det.“ -</p> - -<p> -“Hur då?“ -</p> - -<p> -“Af det enkla skäl, att mördaren hemligen skaffades undan -... Jag vill våga hufvudet på att han i denna stund -tröstat sig under annat namn på främmande jord.“ -</p> - -<p> -“Den stackars hertigen, som måste bli eremit på gamla -dagar!“ -</p> - -<p> -“Vacker eremit med 50,000 francs i ränta.“ -</p> - -<p> -“Och sin hustrus vålnad till sällskap.“ -</p> - -<p> -Den tron är ännu i Frankrike rådande, att Praslin, hertig -af Choiseul, hvilken år 1847 så gräsligt mördade sin -hustru, en dotter till general Sebastiani, icke tog gift, såsom -vederbörande påstodo, utan hemligen skaffades undan till -Spanien. -</p> - -<p> -“Hertig de Choiseul var således lyckligare än grefve de -Mortier“, förklarade en fjerde. -</p> - -<p> -“Aha! grefve de Mortier ... och likväl tog han inte -lifvet af sin hustru, han.“ -</p> - -<p> -“Det är sannt; men ändå skar han djupare in i sin -hustrus hjerta, än hertigen i sin.“ -</p> - -<p> -“Alldeles så ja ... grefven gjorde bara några skåror i -sin sexåriga dotters hals, för att förarga modern ... det var -ju bara för att förarga henne som han ville mörda barnet -... Hvad de förnäma ändå äro påhittiga!“ -</p> - -<p> -“Det är följden af en bildad uppfostran.“ -</p> - -<p> -“Och om han lyckats deruti, tror väl någon att man -fått se hans schavott?“ -</p> - -<p> -De omkringstående skrattade. -</p> - -<p> -“Ni tror det inte ... jag bedyrar likväl att den blifvit -lika hög som hertigens.“ -</p> - -<p> -<a id="page-271" class="pagenum" title="271"></a> -“Haha!“ -</p> - -<p> -“Så hög“, fortfor den förre, “att endast han, som bor -i höjden, kunnat se den, men ingen som bor på jorden.“ -</p> - -<p> -“Ja visst ... ganska sannt.“ -</p> - -<p> -“Och bara jorden slipper se den, så trösta sig nog både -hertigar och grefvar“, yttrade en sjette; “tänd blott många -ljus i kyrkan för de mördades räkning, och deras skuggor -bli snart försonade ... när skuggorna äro försonade, hvad -har då Gud att säga?“ -</p> - -<p> -Läsaren vet kanske förut, att katolikerne, för att försona -sina döde, bruka tända ljus i kyrkorna. Ju flera ljus, -desto säkrare försoning och desto kortare tid behöfva de -aflidne dväljas i skärselden. Man måste medgifva att det är -en försoning för godt köp. -</p> - -<p> -“Men hvad menade ni med att hertig de Choiseul var -lyckligare än grefve de Mortier?“ frågade en sjunde. -</p> - -<p> -“Jo“, svarades, “hertigen var så klok att han i tid makade -sig undan, då deremot grefven stannade qvar. Och -vet ni hvad följden blef?“ -</p> - -<p> -“Han häktades, lagfördes och dömdes“, svarades ironiskt. -</p> - -<p> -“Nej, han ansågs för galen och behandlades som sådan.“ -</p> - -<p> -“Ja, jag vill minnas det ... man sade att grefve de Mortier -var galen.“ -</p> - -<p> -“Hvem sade det ... läkarne kanhända?“ -</p> - -<p> -“Nej, efter som jag vill minnas, vågade icke ens grefvens -egen läkare utgifva betyg på att grefven var galen ... -men grefvens familj påstod att så var.“ -</p> - -<p> -“Grefvens familj! ... ha ha!“ -</p> - -<p> -“Och jag påstår att grefvens läkare hade orätt och att -grefvens familj hade rätt.“ -</p> - -<p> -“Ni påstår? ... skälet, skälet?“ -</p> - -<p> -“Var det icke tokigt af honom att ej i tid maka sig af, -såsom hertigen gjorde?“ -</p> - -<p> -“Ganska sannt ... haha!“ -</p> - -<p> -Läsaren erinrar sig troligtvis denna fasaväckande händelse. -Påståendet att grefven var galen bestreds af hans -egen läkare. -</p> - -<p> -“Men om en fattig fan mördade halfva Paris, tror ni -väl att man skulle anse honom för galen?“ frågade en. -</p> - -<p> -“Nej! ånej!“ svarade flere. -</p> - -<p> -“Och hvarför skulle man ej göra det?“ -</p> - -<p> -“Förmodligen derför att man har en så god tanke om -den fattiges förstånd“, svarades. -</p> - -<p> -<a id="page-272" class="pagenum" title="272"></a> -“Aha! säg snarare att man har en god tanke om hans -armar.“ -</p> - -<p> -“Hvad menar ni med det?“ -</p> - -<p> -“Jo, ju starkare armar, dessto starkare rodd på galererna.“ -</p> - -<p> -“Aha!“ -</p> - -<p> -“Derför är det ju klart att man icke kan skicka andra -än de fattige till galererna.“ -</p> - -<p> -“Men man skickar dem också upp på schavotten.“ -</p> - -<p> -“Naturligt ... den som icke har råd att försona himmelen -med vaxljus, måste försona den med blod ... de fattige -ha större tillgång på blod än på vaxljus.“ -</p> - -<p> -“Men det är besynnerligt, att himmelen, som har så -godt om stjernor, kan sätta så stort värde på vaxljus“, undrade -en. -</p> - -<p> -“Det är inte besynnerligt“ svarade en annan, “ty himmelen -har inga prester, som välsigna stjernorna, då deremot -hvarje kyrka i Frankrike har minst ett dussin, som välsigna -vaxljusen.“ -</p> - -<p> -“Ganska sannt ... den som hade lika godt om bröd som -om prester!“ -</p> - -<p> -“Sådana som broder Léotade till exempel.“ -</p> - -<p> -“Aha!“ -</p> - -<p> -“Hvem är broder Léotade?“ frågade en, som ditintills -icke blandat sig i samtalet. -</p> - -<p> -“Hvem är ni, som inte känner broder Léotade?“ frågade -den som stod bredvid honom. -</p> - -<p> -“Han känner inte broder Léotade!“ ropade alla förvånade. -</p> - -<p> -“Har ni aldrig hört talas om djefvulen?“ frågade en. -</p> - -<p> -“Åh gubevars, hvem har inte hört talas om honom“, -svarade den tillfrågade. -</p> - -<p> -“Men inte om pater Léotade?“ -</p> - -<p> -“Jag har helt nyligen kommit till Paris, och derför ...“ -</p> - -<p> -“Kunde väl tro det ... Broder Léotade var en stor predikant, -som hela verlden skulle höra ... Men det var inte -nog med att höra honom, när han stod på predikstolen: man -ville höra honom äfven i hans enskilda boning ... En afton -går en from och skön femtonårig flicka in till broder Léotade, -för att emottaga hans välsignelse ... Hvad som skedde -inom klostermuren vet blott Gud; men hvad verlden vet -<a id="page-273" class="pagenum" title="273"></a> -det är att den stackars flickan icke kom lefvande ur klostret, -utan låg strypt utanför dess murar, när morgonsolen uppgick.“ -</p> - -<p> -“Emellertid blef broder Léotade anklagad och dömd för -det han kränkt och mördat det arma barnet“, intygade en -af de kringstående. “Om han varit af hertiglig eller greflig -familj, hade man nog lagt fingrarne emellan.“ -</p> - -<p> -“Broder Léotade hade den mäktigaste af alla familjer“, -upplyste en annan, “han hade hela presterskapet som lade -sig ut för honom ... Presterne sökte dels muta, dels skrämma -vitnen och domare.“ -</p> - -<p> -“Men det lyckades ej?“ -</p> - -<p> -“Nej, ty alla prester äro legitimister, som hvar man -vet, och “päronet“ (öknamn på Ludvig Filip) har ingenting -emot att man skär nacken af liljorna (bourbonerne)!“ -</p> - -<p> -“Och sådana skola predika Kristi lära.“ -</p> - -<p> -“De predika den såsom de uppfattat mästaren?“ -</p> - -<p> -“Och huru hafva de uppfattat mästaren<a id="corr-48"></a>?“ -</p> - -<p> -“Ni frågar huru de uppfattat Kristus?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“De hafva uppfattat honom icke såsom de fattiges Gud, -utan såsom jesuiternes och judarnes konung.“ -</p> - -<p> -“Ganska sannt!“ ropade flere. -</p> - -<p> -“Men tror någon att Gud länge kan tåla detta?“ frågade -en. -</p> - -<p> -“Nej, nej!“ -</p> - -<p> -“Och hvad gör den Gud, som icke tål?“ -</p> - -<p> -“Han straffar!“ -</p> - -<p> -“Ja, ja!“ -</p> - -<p> -“Och när straffar han?“ -</p> - -<p> -“Snart! ... Ned med pärerne! ned med kapitalisterne! -ned med presterne!“ -</p> - -<p> -“Ja ja, ned med dem alla!“ -</p> - -<p> -“Och framför alla ned med Lou...“ -</p> - -<p> -“Tyst! ... ser ni icke stads-sergeanterne!“ -</p> - -<p> -Sådana voro de omdömen som fäldes å place de la Concorde -och blefvo allt mera högljudda och stränga, i den mån -någon person antingen af hög börd eller af andligt stånd -visade sig. Tvedrägten och hatet glödde på place de la -Concorde. -</p> - -<p> -Hertig Praslins dolk, drypande af hans makas hjertblod; -grefve de Mortiers knif, sänkt i hans sexåriga barns strupe; -<a id="page-274" class="pagenum" title="274"></a> -broder Léotades snara, knuten kring den femtonåriga flickans -hals, voro bland dessa tidens tecken, af hvilka man trodde -sig kunna sluta till stundande allmänna olyckor. När folk, -tillhörande samhällets förnämsta klasser, nedsöla sig i brott, -som äro sällsynta till och med inom de lägsta, och när makten, -glömmande att likheten inför lagen är statens starkaste -grundpelare, gör allt sitt till för att vända från dylika förbrytares -hufvud det straff de förtjena, då knakar det i samhällets -fogningar, då remnar grundmuren, då närma sig våldet, -striden och fasan. -</p> - -<p> -“Var det längesedan konungen for upp i deputerade -kammaren?“ frågade på en annan sida af torget en bättre -klädd person sin granne. -</p> - -<p> -“Han for för en timme sedan och bör snart vara tillbaka“, -svarade grannen. -</p> - -<p> -“Han åkte med vanlig ståt, förmodar jag?“ -</p> - -<p> -“Ja visst ... Först redo sex karabinierer med spända -pistoler.“ -</p> - -<p> -“Och sedan sex kyrassierer med dragna värjor.“ -</p> - -<p> -“Vidare tolf lancierer omkring den jernbeslagna vagnskorgen.“ -</p> - -<p> -“Slutligen en sqvadron kyrassierer, alltid färdige att -hugga in.“ -</p> - -<p> -“Alldeles som vanligt, hör jag.“ -</p> - -<p> -“Så far den bäste af republiker, såsom Lafayette kallade -Juli-konungen.“ -</p> - -<p> -“Och han åker dessutom genom en haj af fyratusen -bajonetter.“ -</p> - -<p> -“Det bevisar att han har godt om bajonetter.“ -</p> - -<p> -“Hur kan han ha ondt om bajonetter, som har råd att -skicka 30,000 sådana till jesuiterne i Schweiz!“ -</p> - -<p> -“Aha! bravo!“ hördes från de närmaste. -</p> - -<p> -“Jag undrar just hur trontalet låter.“ -</p> - -<p> -“Håller vad att jag kan det utantill.“ -</p> - -<p> -“Åhå!“ -</p> - -<p> -“Nå, hur låter det då?“ -</p> - -<p> -“Det består af tvänne afdelningar.“ -</p> - -<p> -“Den första?“ -</p> - -<p> -“Är en fordran om ökning i civil-listan.“ -</p> - -<p> -“Aha ... Juli-konungen har då inte nog med sina tolf -millioner, utom dem, som hans prinsar hafva.“ -</p> - -<p> -<a id="page-275" class="pagenum" title="275"></a> -“Nå, hvari består den andra afdelningen?“ frågade en -annan. -</p> - -<p> -“I en begäran om anslag för bestyckandet af fästningsverken -kring Paris, naturligtvis med kanonmynningarna vända -mot den oroliga, otacksamma staden.“ -</p> - -<p> -“Jojo ... Medborgare-konungen, som började med att -omgifvas af republikanska institutioner, slutar med att omgifvas -af fästningsverk!“ -</p> - -<p> -“Bravo, bravo!“ skränade åhörarne. -</p> - -<p> -“Och val-reformen?“ frågade en. -</p> - -<p> -“Val-reformen?“ -</p> - -<p> -“Finns det väl någon förnuftig varelse i Frankrike som -tror att konungen och hans ministrar skola taga initiativet -till val-reformen?“ -</p> - -<p> -“Nej, nej! ingen, ingen!“ -</p> - -<p> -“Vi skola således ha qvar pärs-kammaren, denna skugga -af senat, den konungen, när han vill, kan beherska blott -genom att utnämna nya pärer i sitt intresse!“ -</p> - -<p> -“Vi få således behålla deputerade kammaren, som blott -består af embetsmän, dem ministrarne utnämna och afsätta, -när det faller dem in!“ -</p> - -<p> -“Blott 300,000 valmän i ett land med 36 millioner -invånare!“ -</p> - -<p> -“En penning-census beherskar det ärofullaste folk i -verlden!“ -</p> - -<p> -“En parlamentarisk oligarki ... se der frukten af våra -revolutioner, våra tårar, vårt blod!“ -</p> - -<p> -“Ja, ja! mille démons!“ -</p> - -<p> -“Ned med Guizot! ned med Lou...“ -</p> - -<p> -“Tyst! ... akta er för stads-sergeanterne!“ -</p> - -<p> -“Ah, der kommer ...“ -</p> - -<p> -“Var god och gif rum.“ -</p> - -<p> -“Af med hattarne!“ -</p> - -<p> -Folkhopen öppnade sig för en högväxt, något fetlagd -man med vackert, ehuru något för stolt ansigte. De som -trängde närmast denne man, blottade likväl sina hufvud, till -ett tecken af sympati och vördnad. -</p> - -<p> -Mannen, oaktadt sin stolthet, besvarade helsningarne -med en liflighet, som röjde huru angelägen han var att bibehålla -<a id="corr-49"></a>sin popularitet. -</p> - -<p> -Den populäre stannade vid åsynen af en yngre man i -blus, som äfven råkat komma honom nära. -</p> - -<p> -<a id="page-276" class="pagenum" title="276"></a> -“Monsieur Armand, ett ord!“ hviskade den förre i blusens -öra. -</p> - -<p> -“Jag står till er tjenst, monsieur!“ svarade denne med -en djup bugning. -</p> - -<p> -“Följ mig då.“ -</p> - -<p> -“Jag följer.“ -</p> - -<p> -Herrn och blusen aflägsnade sig ur folkträngseln och -stannade först på rue Rivoli, der de, hviskande och med -uppmärksamma blickar omkring sig, började följande samtal: -</p> - -<p> -“Har ni fått biljetten, jag på förmiddagen skickade er?“ -frågade mannen. -</p> - -<p> -“Nej, jag har icke varit hemma sedan tidigt i morse“, -svarade Armand. -</p> - -<p> -“Då har min betjent tagit biljetten hem med sig, ty jag -hade förbjudit honom att lemna den qvar, i fall ni vore -borta ... Lyckligt då att jag nu träffade er sjelf.“ -</p> - -<p> -“Hvad önskar ni, monsieur?“ -</p> - -<p> -“I natt skickar man er tvänne nya kistor.“ -</p> - -<p> -“Jag förstår!“ -</p> - -<p> -“De komma vid midnattstiden.“ -</p> - -<p> -“Godt! ... jag skall icke sofva i natt.“ -</p> - -<p> -“Den ena innehåller några utmärkt goda jagtgevär.“ -</p> - -<p> -“Godt!“ -</p> - -<p> -“Den andra är fyld med krut ... Var derför försigtig -vid dess emottagande och nedbärande.“ -</p> - -<p> -“Ja, monsieur.“ -</p> - -<p> -“Det var derom biljetten handlade, men den handlade -äfven om något annat.“ -</p> - -<p> -“Och det var?“ -</p> - -<p> -“Om ett vigtigt förtroende, som man uppdragit er.“ -</p> - -<p> -“Och det är?“ -</p> - -<p> -“Ni måste resa, monsieur Armand.“ -</p> - -<p> -“Resa!“ upprepade denne icke just med glädje. -</p> - -<p> -“I morgon eller allra sist i öfvermorgon.“ -</p> - -<p> -“Så snart?“ -</p> - -<p> -“Kanske ni icke vill resa?“ -</p> - -<p> -“Min vilja är alltid underordnad min pligt.“ -</p> - -<p> -“Bra! ... Förtroendet föll enhälligt på er, ty ni är på -en gång den käckaste och pålitligaste.“ -</p> - -<p> -“Jag hoppas förblifva värdig denna goda tanke.“ -</p> - -<p> -“Jag vet det ... Men i fall ni skulle hafva något angeläget, -som för närvarande fäster er vid Paris, så ...“ -</p> - -<p> -<a id="page-277" class="pagenum" title="277"></a> -“Visserligen“, inföll Armand, som tänkte på Adelaïde -Géronnière; “men pligten går framför allt.“ -</p> - -<p> -“Ni kan tänka på saken och gifva mig svar i morgon -innan klockan tre.“ -</p> - -<p> -“Hvart skall jag resa?“ -</p> - -<p> -“Till Lyon och några andra städer, som stå i beröring -med oss ... Men mera derom i morgon, i fall ni bestämmer -er för att resa ... Brännaren närmar sig svafveltråden, snart -springer minan.“ -</p> - -<p> -“Ni kommer från kammaren, monsieur?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Ni har hört trontalet?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Om jag vågade fråga ...“ -</p> - -<p> -“Om trontalet ... Ni vill veta hur den stridshandske -ser ut, som medborgare-konungen kastat för nationens fötter?“ -</p> - -<p> -“Det är då en stridshandske?“ -</p> - -<p> -“Ja“, svarade mannen med illa dold tillfredsställelse, “ja, -det är en stridshandske med en skymf mot Frankrike, i -hvarenda maska ... Nationen skall ej ett ögonblick tveka att -emottaga utmaningen ... Det blir storm, men den sista, vill -jag hoppas, och efteråt skall det blifva klart och rent för -alltid.“ -</p> - -<p> -“Gifve det Gud!“ yttrade Armand. -</p> - -<p> -“Medborgare-konungen kallar oppositionens ledamöter -fiendtliga och blinda: han stämplar hvarje vän af reformen -till en fäderneslandets förrädare ... det finns således mer än -35 millioner förrädare i detta land!“ -</p> - -<p> -“Eller också blott en!“ ropade Armand med gnistrande -ögon, “en som bär krona ... Derför allons enfant, och vive -la république!“ -</p> - -<p> -“Tyst! ... ni glömmer hvar ni är ... Ni kommer i morgon -klockan tre.“ -</p> - -<p> -“Jag kommer.“ -</p> - -<p> -“Och då får jag ert bestämda svar?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Au revoir, monsieur Armand!“ -</p> - -<p> -“Au revoir, monsieur Ledru Rollin!“ -</p> - -<p> -“Kungen kommer, kungen kommer!“ hördes från place -de la Concorde. -</p> - -<p> -“Lefve konungen! lefve konungen!“ ropade några röster. -</p> - -<p> -<a id="page-278" class="pagenum" title="278"></a> -“Lefve reformen! lefve reformen!“ skallade från alla -sidor. -</p> - -<p> -Den kungliga vagnen med sin betäckning skred långsamt -emellan soldaternes leder. Klockan var omkring fyra på eftermiddagen -och December-dagens sol, öfvergjutande med sitt -guld Invalid-kupolen, lutade mot sitt fall. Fontänerna kastade -omkring sig kaskader af ljusröda perlor. -</p> - -<p> -“Lefve reformen! lefve reformen!“ skreks bakom soldaternes -ryggar. -</p> - -<p> -I fönstret på den kungliga vagnen, tätt omsluten af dragoner, -syntes då och då mellan bajonetterna och kaskarne -profilen af ett åldrigt ansigte med stora hängande kindben -och grå polisonger. Uttrycket i detta ansigte var talande -och orden voro: -</p> - -<p> -“Skränen, I vanmäktige! jag har besegrat alla mina -fiender och allt böjer sig för min vishet, min rikedom.“ -</p> - -<p> -O! hvarför hviskade ej en god ande i hans öra följande -ord: “Konung! hvad betyda din vishet och din rikedom, när -de till grundval hafva endast kanoner och bajonetter, men -icke folket, folket!“ -</p> - -<p> -Några strimmor af det sken, som förgylt Invalid-kupolen, -föllo på Ludvig Filips ansigte, som deraf för en stund syntes -förklaradt. Men följande ögonblick nedsjönk solen och -konungens ansigte förbleknade med dagen, mörknade med -skymningen och blef slutligen svart som natten. -</p> - -<p> -Innan den kungliga vagnen hunnit inom Tuilerierna, -voro alla gaslyktorna på place de la Concorde tända, för att -ej räkna de otaliga lågor, som förvandlade de Elyseiska fälten -till ett haf af ljus. -</p> - -<p> -Det kungliga tåget liknade ett begrafningståg. -</p> - -<p> -Och ett begrafningståg var det äfven, ty det var för -sista gången Ludvig Filip for ifrån deputerade kammaren -till Tuilerierna, det var för sista gången han från -place de la Concorde tog afsked af den nedgående solen. -</p> - -<p> -När sju veckor derefter en sjuttiårig gubbe med lutande -hufvud och darrande knän smög sig ut på samma plats från -den lilla bakporten i södra trädgårdsmuren kring samma slott, -var denne gubbe icke mera Ludvig Filip. Det var blott den -skälfvande skuggan af en bland verldens mäktigaste monarker. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-18"> -<a id="page-279" class="pagenum" title="279"></a> -<span class="firstline">Adertonde kapitlet.</span><br /> -Opera-biljetten. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">A</span><span class="postfirstchar">rmand</span> Cambon, som genast efter samtalet med Ledru Rollin -begifvit sig på hemvägen, varseblef vid hemkomsten till -sin ödsliga boning en hyrvagn, hållande på rue Etienne. -</p> - -<p> -Det klack i honom, såsom det heter på god svenska, -icke för det att han såg en vagn på gatan — ty hur kan -man väl bli ängslig eller förvånad öfver att se en vagn i -Paris, der man nästan räknar lika många åkdon som innevånare -i Stockholm — men derför att vagnen höll utanför porten -till den lilla trädgården, som omgaf det bekanta spökhuset; -och som ingen annan än vår hjelte bebodde detta hus, så -var det klart att vagnen måste gälla honom. -</p> - -<p> -Det är så många som begagna vagn och bland andra -äfven polisens tjensteandar för mera beqvämlighets skull, och -sådana påhelsningar kunna icke vara angenäma för en menniska, -som nattetid emottager kistor med vapen och ammunition. -</p> - -<p> -Armand, som säkert icke var främmande för dylika betraktelser, -nalkades vagnen med mycken försigtighet och dessutom -gynnad af mörkret, ty som man icke gerna eklärerar -för spöken, så var gatan icke särdeles rik på lyktor. -</p> - -<p> -“Monsieur“, sade han till kusken med half röst, “hvem -väntar ni på?“ -</p> - -<p> -Kuskar, de må tillhöra de mest olika nationer, öfverensstämma -dock deruti att de sofva lika ofta som vagnen -står. Armand nödgades derefter något högre upprepa sin -fråga, understödjande den med en dragning i den sofvandes -rock. Icke desto mindre fortfor kusken att sofva. Näst -menniskor med godt samvete finnes ingen, som har så god -sömn som kuskar i allmänhet och hyrkuskar i synnerhet. -</p> - -<p> -“Ah, monsieur Armand!“ ropade inifrån vagnen en qvinnas -behagliga stämma. -</p> - -<p> -Vår hjelte blef öfverraskad, men lugnad, ty polis-sergeanter -äro icke kända för ljuf röst och behagligt framställningssätt. -Han närmade sig derför vagnsdörren; men innan han -hunnit den, uppsköts den inifrån, och, vid det svaga skenet -<a id="page-280" class="pagenum" title="280"></a> -från en aflägsen lykta, varseblef Armand ett vackert formadt -ben, som letade efter fotsteget. -</p> - -<p> -Vår hjelte var ej sen att hjelpa det vackra benet till -rätta och hade snart den hugnaden att emottaga och ställa -på gatan en smärt och tätt beslöjad dam, hvilken, icke nöjd -med blotta stödet för fötterna, hängde sig fast med begge -armarne vid sin kavaljer. -</p> - -<p> -“Ack, Armand!“ fortfor damen, kastande slöjan åt sidan, -“om ni visste hur länge jag väntat på er! ... om ni visste -hur orolig jag varit! ... jag fruktade att ni aldrig skulle -komma hem ... och nu, fast ni är hemma, fruktar jag ändå -... Ack, monsieur Armand!“ -</p> - -<p> -“Så lugna er då, bästa mademoiselle!“ bad Armand, under -det artigaste bemödande att lösgöra sig från de armar, -som nästan knutit sig kring hans hals. -</p> - -<p> -“O! hvarför säga mademoiselle?“ yttrade damen med -ett förebrående uttryck i rösten; “hvarför inte rätt och -slätt Denise? Ni måtte väl redan ha känt igen mig!“ -</p> - -<p> -“Utan tvifvel“, svarade Armand, som om han icke hade -hört rösten på markisinnans kammarjungfru, likväl skulle -hafva igenkänt henne på gesterna, “utan tvifvel, Denise ... -Men hvad tillskyndar mig den äran att ...“ -</p> - -<p> -“Ni anar då inte, Armand, hvad jag har att säga er? -... Är det väl möjligt att ni ej anar det?“ -</p> - -<p> -“Hur skulle jag kunna det ... Men så sansa er då och -vät inte ned era fina klädningsärmar på min våta blus ... -Ni skall veta att det har regnat en god stund.“ -</p> - -<p> -“O, min gud, har det regnat! och jag som icke märkt -det.“ -</p> - -<p> -“Det tror jag nog; ni, som åker kan ej ...“ -</p> - -<p> -“Stackars gosse, hvad ni är våt! ... låt mig torka er!“ -</p> - -<p> -Och med en uppoffring, värdig det bästa hjerta, fortfor -Denise att blöta ned sina sidenärmar och sin fina spetsnäsduk, -för att befria den stackars gossen från regndropparne. -</p> - -<p> -“Ni är mycket god, bästa Denise, men ...“ -</p> - -<p> -“Men hvarför går ni inte med paraply i ett sådant väder? -... jag har två, jag.“ -</p> - -<p> -“Har ni två!“ -</p> - -<p> -“Ja, älskade, jag har två, begge af siden, men det ena -är svart med hvit krycka.“ -</p> - -<p> -“Med hvit krycka!“ ropade Armand med half förtviflan: -“men så säg då ...“ -</p> - -<p> -<a id="page-281" class="pagenum" title="281"></a> -“Jag ville så gerna ge er denna paraply“, förklarade -Denise med all den ömhet, hvaraf en kammarjungfru är -mäktig; “hvad den skulle kläda er, gode Armand, och hvad -det skulle glädja mig!“ -</p> - -<p> -“Oändligt förbunden för så mycken godhet“, svarade -Armand något tvärt; “men det skulle äfven glädja mig om -jag finge veta hvarför ni hedrar mig med ett besök vid den -här tiden på dagen.“ -</p> - -<p> -“Min gud, hvad ni är kall!“ ropade Denise något stött. -</p> - -<p> -“Är jag kall?“ -</p> - -<p> -“Kall som sten, som is!“ fortfor kammarjungfrun, något -förtretad. -</p> - -<p> -“Så är det alltid, när det är regnigt väder“, förklarade -vår hjelte. -</p> - -<p> -“Så låt oss då gå in“, föreslog Denise, “ty jag har -vigtiga saker att omtala ... Om det regnar här, så både haglar -och blixtrar det derhemma.“ -</p> - -<p> -“Jag är nyfiken att höra hvad ni kan ha att berätta“, -sade Armand, bjudande armen åt sin dam, som ej var sen -att emottaga den. -</p> - -<p> -“Hu! hvad det är dystert härinne!“ utlät sig Denise -efter sitt inträde i arbetarens kammare, och under det att -denne letade efter sina tändstickor. -</p> - -<p> -Hvad skulle Denise hafva sagt, om hon vetat att hon -befann sig på en vulkan, som ögonblickligen kunde bryta -ut och kasta henne så högt som Pantheons kupol? -</p> - -<p> -“Ni har rätt ... det är ingen salong, dit man gerna kan -bjuda fruntimmer“, svarade värden. -</p> - -<p> -“Åh, hvarför inte?“ frågade Denise, lätt försonad med -det dystra; “det gifves dock ögonblick, då den mörkaste koja -kan bli en ljusens boning ... Ack, Armand!“ -</p> - -<p> -När en koja och ett hjerta börja spöka i en fransk -kammarjungfrus hufvud, då är det långt gånget. -</p> - -<p> -“Visserligen, men då måste man bestå den en bättre -upplysning än den jag kan åstadkomma“, svarade Armand, i -det han tände sin lampa, hvilken, långt ifrån att förvandla -kammaren till en ljusens boning, snarare gjorde den ännu dystrare, -emedan lampan röjde alla bräckligheterna derinne. -</p> - -<p> -Vår hjelte hade alls ingen lust att svärma med markisinnans -kammarjungfru. Tvärtom tycktes han riktigt bemöda -sig att störa hennes ljufva drömmar. Men en sanning -är det också att knappast någon förefaller oss så motbjudande -<a id="page-282" class="pagenum" title="282"></a> -som den, hvilken enträget förklarar oss en kärlek, den -vi icke kunna dela. -</p> - -<p> -“Ni är lycklig ni, som kan skämta!“ anmärkte Denise -suckande. -</p> - -<p> -“Men som likväl kan vara alvarsam, när det gäller att -visa sig tacksam“, sade Armand, som insåg att han borde hugsvala -en gäst, som suckar; “ni har haft mycket besvär för -min skull, Denise ... i går tidigt på morgonen måste ni ånyo -fara hit, fast jag äfven då hade den olyckan att vara borta.“ -</p> - -<p> -“Ni har således fått markisinnans skrifvelse?“ -</p> - -<p> -“Ja, tack vare er godhet.“ -</p> - -<p> -“Förstår ni meningen med denna biljett?“ -</p> - -<p> -“Skulle den då vara svår att förstå? ... Den handlade -helt enkelt om en person, som markisinnan för längesedan -grymt behandlat och den hon nu lofvat gifva ett slags upprättelse.“ -</p> - -<p> -“Ja, jag minns ... det var frågan om den der Simon, -den der vindragaren ... Ni talar om att markisinnan lofvat -upprättelse, och detta är nog möjligt ... men har hon gifvit -den än? och om hon gifvit den, hvari består den? Och är -han, som skulle få den, nöjd dermed?“ -</p> - -<p> -“Ni påminner mig just att jag icke hört något af Simon -sedan i går morse ... tidigt i morgon vill jag besöka honom, -för att höra ... Men det låter på er, bästa Denise, som ni -skulle tvifla på markisinnans goda mening?“ -</p> - -<p> -“När markisinnan lemnade mig biljetten med befallning -att genast föra den till er, log hon på ett sätt ... ett sätt, -som ... nog af, jag tror att meningen är allt annat utom -god ... Säkert är, att på samma gång jag for till er, for hon -till polis-prefekten.“ -</p> - -<p> -“Hvad skulle hon göra hos honom?“ -</p> - -<p> -“Hvad vet jag? ... Men det vet jag att man ej för roskull -far till polis-prefekten.“ -</p> - -<p> -“Hvarför icke? ... polis-prefekter äro väl menniskor de -också, och er sköna herskarinna tycks intressera sig för hela -menskligheten ... Men à propos, hvem är den der baron S:t-Bris, -som jag i förgår såg i markisinnans sällskap på -operan?“ -</p> - -<p> -“Ah! ni var då verkligen på operan i förgår?“ frågade -Denise med en besynnerlig blick på den unge mannen. -</p> - -<p> -“Ja, hvad vore väl för underligt deruti?“ -</p> - -<p> -<a id="page-283" class="pagenum" title="283"></a> -“Det är då sannt att ni var der!“ yttrade kammarjungfrun -bleknande. -</p> - -<p> -“Får jag icke besöka operan, jag som alla andra? ... -Men jag såg äfven en annan herre i markisinnans sällskap, -en herre, som, i fall jag ej misstager mig, satt alldeles för -nära hennes juveler ... Men hvad kommer åt er, bästa Denise? -... hvad tänker ni på?“ -</p> - -<p> -Denise svarade ej. Djupt försjunken i sina tankar, men -med blicken på sin värd, tycktes hon icke hafva hört hvad -han sade. Det är också långt gånget, när en fransk kammarjungfru -försjunker i tankar. -</p> - -<p> -“Ni var då förut bekant med mademoiselle Adelaïde -Géronnière?“ frågade Denise knappast hörbart, men utan -att taga sina ögon ifrån Armand. -</p> - -<p> -Denne rodnade och syntes något förlägen vid denna -fråga. -</p> - -<p> -“O min gud!“ pustade ånyo kammarjungfrun. -</p> - -<p> -“Hvarför frågar ni om jag förut var bekant med mademoiselle -Géronnière?“ sporde Armand, ånyo förtretad på -sig sjelf för sin ofrivilliga benägenhet för den röda färgen. -</p> - -<p> -“Och ni har redan visat henne hertigens skrifvelse till -markisinnan?“ frågade Denise. -</p> - -<p> -“Ja visst.“ -</p> - -<p> -“När?“ -</p> - -<p> -“På förmiddagen ... det var verkligen hög tid, skulle -jag tro.“ -</p> - -<p> -“O! jag är mycket olycklig!“ utbrast Denise med tårar -i ögonen. -</p> - -<p> -“Skulle markisinnan då misstänka att det är er jag har -att tacka för detta vigtiga fynd?“ -</p> - -<p> -“Om hon misstänkt mig, tror ni väl då att jag nu suttit -här? ... tror ni att jag nu varit bland de lefvandes antal? -... jag har vågat mycket för er, Armand! ja, ganska -mycket.“ -</p> - -<p> -“Jag tviflar icke på det ... men när hon ej misstänker -er, hvarför är ni då så orolig?“ -</p> - -<p> -Denise började snyfta, hvilket föranledde Armand, som -kände deltagande för hennes tårar, att fatta hennes hand, -hvilket hade den verkan att Denise började snyfta mindre. -</p> - -<p> -“Nej, det kan ej vara möjligt, jag kan inte tro det!“ -sade Denise, lutande sig emot sin värd. -</p> - -<p> -<a id="page-284" class="pagenum" title="284"></a> -“Hvad är det som ni icke kan tro?“ frågade Armand, -mycket besvärad af detta lutande tillstånd. -</p> - -<p> -“Att ni hela aftonen hade era ögon på hertigens fästmö“, -svarade hon. -</p> - -<p> -Armand tryckte kammarjungfruns ansigte häftigt till -sitt bröst, för att derigenom hindra hennes ögon att upptäcka -de blommor, som ånyo besvärade hans kinder, och -qvarhöll den tacksamma flickan i denna ställning ända tilldess -de förargliga blommorna förbleknat. -</p> - -<p> -“Men så berätta då, goda Denise, hvad som händt -hemma hos er!“ bad Armand, skjutande lika häftigt kammarjungfruns -ansigte ifrån sig; “ni sade nyss att det både -haglade och blixtrade derhemma.“ -</p> - -<p> -“Middagstiden kom hertigen till markisinnan och talade -länge i enrum med henne“, började Denise något lugnare. -</p> - -<p> -“Aha, jag förstår ... Nå vidare?“ ropade Armand med -otålighet. -</p> - -<p> -“När hertigen gått sin väg“, fortfor Denise, “ringde -markisinnan efter mig, och jag skyndade naturligtvis in till -henne.“ -</p> - -<p> -“Vidare, vidare!“ -</p> - -<p> -“Hon frågade mig om jag ännu kom ihåg den unge -karlen, som jag för några aftnar sedan förde till henne ... -Om jag kom ihåg er! ... Ack, Armand! hur skulle jag kunna -glömma er!“ -</p> - -<p> -“Det förstås ... jag är tacksam för så mycken ... Men -hvad sade hon mera?“ -</p> - -<p> -“Hon berättade att ni ... Men det är ju en galenskap!“ -</p> - -<p> -“Ja, ja ... men hvad berättade hon?“ -</p> - -<p> -“Att ni ända till vansinne var förälskad i hertigens -fästmö ... kan man tänka sig något befängdare?“ -</p> - -<p> -“Nej, nej, det kan man icke“, medgaf Armand, böjande -sig ned och låtsande söka något på golfvet. “Men hvad -sade hon mera, bästa Denise?“ -</p> - -<p> -“Att hon visserligen i förgår hade sett huru ni hela -aftonen betraktade mademoiselle Adelaïde, men att hon likväl -icke förrän nu varit öfvertygad om er galna böjelse ... -Är det möjligt, Armand, att ni en hel afton kunnat sitta -och betrakta mademoiselle Géronnière?“ -</p> - -<p> -“Hur kan ni tro det, bästa Denise? ... hur kan ni tro -att man ser någon annan, när man har Fanny Cerrito framför -sig ... Ni kan ej föreställa er hur väl hon dansar!“ -</p> - -<p> -<a id="page-285" class="pagenum" title="285"></a> -“Jaså, hon dansar så väl, gode Armand?“ -</p> - -<p> -“Guddomligt, goda Denise!“ -</p> - -<p> -“Hvad jag längtar att se henne! ... Armand, vi skola -följas åt för att se henne.“ -</p> - -<p> -“Det är gifvet ... jag har just tänkt föreslå det.“ -</p> - -<p> -“Ack, hvad ni är god! ... i afton då ... hon uppträder -i afton, jag har sett det i tidningarna.“ -</p> - -<p> -“Omöjligt i afton, men i morgon eller i öfvermorgon, -allra säkrast i öfvermorgon“, föreslog Armand, som kom -ihåg att han vid den tiden borde vara på väg till Lyon. -</p> - -<p> -“Således i öfvermorgon ... hvad jag längtar till öfvermorgon!“ -</p> - -<p> -“Än jag då! ... Men, Denise, jag tyckte ni sade att -markisinnan numera trodde sig öfvertygad om min galna böjelse -för mademoiselle Géronnière.“ -</p> - -<p> -“Ja, hon sade till och med att er olyckliga kärlek förledt -er till ett brott.“ -</p> - -<p> -“Ett brott! hvad säger ni?“ -</p> - -<p> -“Ja, ett groft brott ... hvilken gemen, hvilken nedrig -beskyllning!“ -</p> - -<p> -“Och hvaruti skulle mitt brott bestå?“ -</p> - -<p> -“Jo, för att hindra hertigens giftermål med den ni älskade, -skulle ni ... Men det hörs ju tydligt, att allt hvad -hon sagt är ett påhitt för att undanrödja all verkan af den -der biljetten, som hon naturligtvis anser er hafva tagit hos -henne.“ -</p> - -<p> -“Hvad skulle jag?“ -</p> - -<p> -“Jo“, svarade Denise skrattande, “ni skulle ha förfalskat -hertigens stil och ...“ -</p> - -<p> -“Förfalskat hertigens stil!“ ropade Armand resande sig -från stolen. -</p> - -<p> -“Och skrifvit att han och markisinnan äro hemligen -gifta ... Derefter hade ni visat detta bref, som ni sagt er -hafva hittat hemma hos henne, för mademoiselle Adelaïde, -för att derigenom förmå denna att slå upp med hertigen ... -Att allt detta är ett påhitt af hertigen och markisinnan, -för att draga sig sjelfva ur knipan, kan ju ingen bättre -känna än jag.“ -</p> - -<p> -“Det var ett djefvulskt påhitt“, mumlade Armand, gående -af och an på golfvet med ögon sprutande eld likt en -tigers, “ett djefvulskt påhitt, men som lyckligtvis ingen -förståndig menniska kan sätta tro till“, tillade han något -<a id="page-286" class="pagenum" title="286"></a> -lugnare; “och om man också kunde göra det, skall ingenting -bli mig lättare att vederlägga än det.“ -</p> - -<p> -“Men man skall bjuda till att göra det troligt, och -man har redan utlagt sina nät“, sade Denise. -</p> - -<p> -“Tala, tala!“ bad Armand, återtagande sin plats på -stolen bredvid Denise. -</p> - -<p> -“Ja, man har utlagt sina nät för er, stackars Armand“, -fortfor den bästa af kammarjungfrur, återtagande sin lutande -ställning, hvilken likväl ej var den bästa, åtminstone i Armands -tycke, “och det starkaste nätet skulle heta Denise ... -Men var lugn, älskade vän! Denise vill kanske fånga er, -elake, men aldrig snärja er, aldrig!“ -</p> - -<p> -“Jag förstår ej ett ord af hvad ni säger!“ ropade Armand, -som visserligen icke ville begripa det förra, men så -mycket mera det sednare; “förklara då, i himlens namn, -förklara hvad ni menar med dessa nät, som man vill lägga -ut för mig.“ -</p> - -<p> -“Markisinnan lofvade mig en ganska betydlig penningsumma, -om jag ville utföra det uppdrag hon gaf mig.“ -</p> - -<p> -“Och hvaruti bestod detta uppdrag?“ -</p> - -<p> -“Jag skulle genast begifva mig till mademoiselle Géronnière -och säga henne ...“ -</p> - -<p> -“Hvad?“ -</p> - -<p> -“Att Armand Cambon varit min älskare.“ -</p> - -<p> -“Hvilken nedrighet!“ utbrast Armand med brusande -häftighet. -</p> - -<p> -Denise stirrade förvånad på den oartigaste af alla kavaljerer. -</p> - -<p> -“Och att han såsom sådan besökt mig hvarje afton -under loppet af ett helt år“, fortfor emellertid Denise. -</p> - -<p> -“Det är hiskligt!“ fortfor Armand i sin blinda ifver. -</p> - -<p> -Denise bleknade. Det vore då så hiskligt af en simpel -arbetare, kantänka, att vara älskare åt en markisinnas kammarjungfru, -åt en flicka sådan som Denise, hvilken, äfven -utan biträde af markisinnans garderob och sminkburkar, -skulle hafva väckt uppseende både på Vallentino och Mabille. -</p> - -<p> -“Förstå mig rätt, goda Denise!“ skyndade Armand att -tillägga, ty han uppfattade nu hela vidden af sin oartighet; -“ni, med ert obefläckade rykte skulle ljuga på er sjelf att -ni hade en älskare, som besökte er hvarje afton!“ -</p> - -<p> -Detta förbättrade visst icke saken. En flicka med -Denise’s behag skulle således behöfva ljuga i sitt påstående -<a id="page-287" class="pagenum" title="287"></a> -att hon hade älskare. Det var redan en stor oartighet att -tillvita henne brist derpå. Det är blott de fula som behöfva -dikta kärleksäfventyr och använda hela sin vältalighet -för att derom öfvertyga en misstrogen verld. -</p> - -<p> -“Hvem skulle icke gerna vilja vara älskad af er!“ -yttrade Armand, som ändtligen fann att han hade mycket -att försona. “Men var detta allt hvad ni skulle säga mademoiselle -Géronnière?“ -</p> - -<p> -“Ack nej“, svarade Denise, någorlunda tröstad af de -sista orden; “jag skulle äfven säga henne att ni på den -sednare tiden börjat visa mig mindre ömhet än förut, ja, -att ni till och med visat mig liknöjdhet och förakt ... Markisinnan -är en dålig menniska, icke sannt, Armand?“ -</p> - -<p> -“Mycket dålig ... men fortfar, bästa Denise! ... hvarför -skulle ni säga så?“ -</p> - -<p> -“Jo, för det ni vid ett tillfälle fått se mademoiselle -Adelaïde och då blifvit förtjust i henne, förälskad ända till -galenskap i henne ... Det vore ju också en galenskap, gode -Armand?“ -</p> - -<p> -“Visst vore det en galenskap ... än sedan?“ -</p> - -<p> -“Och sedan att ni, förblindad af er olycksaliga passion, -icke tänkt på annat än att söka bryta hennes förbindelse -med hertigen ... Bland annat hade ni bedt mig visa er en -af de biljetter, som hertigen skickat till markisinnan, ty -hertigen, som var markisinnans homme d’affaires, brefvexlar -naturligtvis mycket med henne ... Jag, i min svaghet -för er, hade ej kunnat emotstå er bön, utan gifvit er en -sådan biljett, den ni genast tagit, utan att likväl säga mig -hvad bruk ni ämnade göra deraf.“ -</p> - -<p> -“Och med denna biljett till mönster skulle jag hafva -skrifvit den andra, som jag lemnat mademoiselle Géronnière?“ -tillade Armand; “ja, ni har rätt, Denise, det var ett nät, -men ett värs-nät, som jag blott behöfver blåsa på för att -få det att brista.“ -</p> - -<p> -“Slutligen“, fortfor Denise, “skulle jag, som ännu älskade -er, bönfalla hos mademoiselle Géronnière och hennes -onkel om förlåtelse för er, den de också skulle utlofva så -väl af deltagande för mig, som af medömkan med den olyckligaste -af alla passioner.“ -</p> - -<p> -“Och följden af denna vackra historia borde bli, att -den bedragna i morgon skulle räcka sin hand åt bedragaren“, -<a id="page-288" class="pagenum" title="288"></a> -tillade Armand; “nämn mig en röfvarkula, som hyser ett -par större missdådare än hertigen och er markisinna.“ -</p> - -<p> -“De äro förfärliga“, medgaf Denise. -</p> - -<p> -“Men, Denise, kan ni förklara hvarför markisinnan -är så angelägen om att hertigen blir gift med mademoiselle -Géronnière?“ -</p> - -<p> -“Både hertigen och markisinnan äro skyldiga stora penningsummor, -efter hvad jag tror mig veta, då deremot -mademoiselle skall vara den rikaste flicka i Frankrike.“ -</p> - -<p> -“Jag begriper ... bankirens brorsdotter skall betala -hertigens skulder och hertigen markisinnans ... Allt detta -är mycket lätt att förstå.“ -</p> - -<p> -“Men vet ni hvad följden blir deraf att jag nu är här, -i stället för att, såsom markisinnan tror, vara vid rue -d’Anjou?“ frågade Denise. -</p> - -<p> -“Ni förlorar den penningsumma, hon erbjudit er, men -ert goda samvete skall gifva er full ersättning, ty ni har -uppfylt er pligt både som menniska och kristen.“ -</p> - -<p> -“Jag skall aldrig mera våga återvända hem, aldrig mera -återse markisinnan“, svarade Denise. -</p> - -<p> -“Jag inser äfven det ... hur skulle ni längre kunna -tjena ett sådant odjur!“ -</p> - -<p> -“Förberedd på hvad som skulle hända, har jag också i -vagnen tagit med mig all min egendom, alla mina dyrbarheter“, -försäkrade Denise med en smägtande blick på sin -värd. -</p> - -<p> -“Ni har tagit med er, säger ni!“ ropade Armand med -förskräckelse. -</p> - -<p> -“Ja, och jag har spart ihop ganska mycket under de -år jag varit hos markisinnan“, bedyrade Denise med en viss -tillfredsställelse; “o!“ tillade hon med fransyskans hela värma, -“hvarför har jag inte millioner att gifva er! ... hvarför -är jag ej så rik som Adelaïde Géronnière!“ -</p> - -<p> -“I himlens namn, sansa er!“ bad Armand allt mer förskräckt; -“hvarför skulle ni ge mig millioner? hvarför skulle -ni ge mig något?“ -</p> - -<p> -“Derför att ni skall älska mig liksom jag älskar er!“ -ropade Denise, knytande sina armar om guldarbetarens hals, -“derför att vi aldrig skola skiljas från hvarandra, derför att -vi skola bli de lyckligaste varelser på jorden! ... ja, min -vän, min älskade, vi skola bli lyckliga som himmelens -änglar!“ -</p> - -<p> -<a id="page-289" class="pagenum" title="289"></a> -Guldarbetaren använde hela sin styrka för att lösa detta -halsband. -</p> - -<p> -“Ni yrar, bästa Denise!“ ropade han under detta arbete; -“ni vet icke hvad ni säger! ... jag har visserligen för -er den största tillgifvenhet, aktning och vänskap ... jag -skulle kunna våga lifvet för er, om det gälde ... Derför -måste jag vara uppriktig mot er, ty det vore ett brott att -bedraga er ... Jag hyser för er en brors ömhet; men att -älska er såsom ni menar, är mig omöjligt ... Sansa er, se -icke på mig så der förfärligt, bästa Denise! ... jag kan icke -gifva er min kärlek, jag kan icke gifta mig med er! ... -men så länge jag lefver, så länge jag andas, vill jag, skall -jag ...“ -</p> - -<p> -Denise gaf till ett anskri, som kunnat jaga alla den -beryktade gatans spöken på flykten, och hon hoppade upp -från stolen, liksom hade hon blifvit stungen af en ödla. -</p> - -<p> -“Ha! det är då sannt!“ skrek hon; “ni älskar en annan! -ni älskar Adelaïde Géronnière! ja, ni älskar henne, endast -henne!“ -</p> - -<p> -Armand kunde ej dölja sin förlägenhet. Det var olja -på den eld, som tärde kammarjungfrun. -</p> - -<p> -“Hon hade då rätt, markisinnan!“ fortfor Denise; “ni -älskar bankirens brorsdotter och hertigens brud! ... ni älskar -henne ända till vansinne! ... och jag, min dåre, som icke -genast såg det! ... ve mig! Men“, tillade hon med en -hemsk beslutsamhet, “ve också henne! ve er! ve oss alla!“ -</p> - -<p> -Denise svepte kring sig sidenkappan och tog ett steg -mot dörren. -</p> - -<p> -“Så får ni ej gå, stackars flicka!“ sade Armand med -en mildhet i rösten, som hejdade den olyckliga Denise; “ni -får icke lemna mig i detta tillstånd ... hör mig ännu en -gång, Denise ... jag besvär er att höra mig!“ -</p> - -<p> -Dervid tog han hennes hand och förde henne tillbaka -till stolen, på hvilken hon nedsjönk under konvulsivisk gråt. -Det är obegripligt hvad en fransk kammarjungfru kan gråta, -när hon riktigt sätter sig till. -</p> - -<p> -“Om ni visste hvad dessa tårar bränna på mitt hjerta, -goda flicka“, sade han, “så skulle ni ej plåga mig såsom ni -nu gör ... Låtom oss förnuftigt talas vid, för att se hvad -man kan göra i denna förtviflade sak ... det måtte väl finnas -något råd ... Gud vare lof, nu gråter ni icke mer!“ -</p> - -<p> -<a id="page-290" class="pagenum" title="290"></a> -Denise hade verkligen upphört att gråta. Småleendet, -hoppets barn, hade intagit hennes läppar, förföljande med -solstrålens fart och styrka de flyende tårarna. -</p> - -<p> -“Ack, Armand!“ hviskade hon, lutande sig ånyo fram -mot honom, ty han hade tagit plats midt framför henne. -</p> - -<p> -“Var då en gång förnuftig“, tillrådde han, lutande sig -tillbaka; “gifves det då ingen medelväg mellan kärleken och -hatet!“ tillade han helt naivt. -</p> - -<p> -Enfaldige dödlige! det gifves ingen medelväg. Elden -vill antingen upplysa och värma, eller bränna och förstöra. -</p> - -<p> -“Ni älskar mig då?“ fortfor kammarjungfrun. -</p> - -<p> -“Jag bad ju er att vara förnuftig“, svarade den unge -mannen, som nu hade så lätt för att vara förnuftig, emedan -han ej var kär i henne, som han ville lära förnuft; “låtom -oss blott tänka på er ... Jag inser nog, att ni ej kan återvända -hem till er matmor ... Men hur i en hast finna någon -passande plats för er? ... Säkert har ni någon bekant fru -eller flicka, som ni kunde bo hos, tilldess ni fått något lämpligare -ställe, som ej bör vara svårt för en så städad, god -och vacker flicka som ni, Denise ... I morgon vill jag sjelf -höra efter ... Var viss om att jag icke skall ge mig någon -ro, förrän jag funnit någon familj, som med nöje vill taga -emot er ... Lugna er då och gif er åtminstone till tåls till -i morgon eller till i öfvermorgon ... Ack, min gud, hvad -säger jag! ... i morgon måste jag ju resa bort, det var -sannt det.“ -</p> - -<p> -“Hvad! ni ämnar resa bort i morgon“, ropade Denise, -ånyo hoppande upp från stolen. -</p> - -<p> -“Ja, tyvärr ... det var först för några timmar sedan -som jag fick ordres derom.“ -</p> - -<p> -“Jaså, ni visste till och med förut att ni i morgon -skulle resa bort, visste det förrän jag kom hit?“ -</p> - -<p> -“Ja, bästa Denise, i ett ärende af högsta vigt och som -ej tål det ringaste uppskof.“ -</p> - -<p> -“Och hur länge tänkte ni bli borta, monsieur Armand?“ -</p> - -<p> -“Möjligtvis några veckor, goda flicka ... Men detta skall -likväl icke hindra mig ...“ -</p> - -<p> -“Jaså ... några veckor! ... Ni ämnade bli borta några -veckor?“ frågade Denise med ett ironiskt löje på de bleka -läpparne, ty kammarjungfruns ansigte hade blifvit jemnblekt. -</p> - -<p> -“Ja“, svarade Armand, förvånad öfver så många frågor -om samma sak. -</p> - -<p> -<a id="page-291" class="pagenum" title="291"></a> -“Ni visste att ni skulle resa i morgon för att bli borta -några veckor och bjöd likväl mig på operan till i öfvermorgon!“ -yttrade kammarjungfrun med ett uttryck af harm, -som icke kan beskrifvas. -</p> - -<p> -Att bjuda någon på operan till i öfvermorgon, när man -sjelf tänker resa bort i morgon och icke återkomma på -några veckor, är under vanliga förhållanden i och för sig -sjelft en svår sak. Men när den bjudna är qvinna och -dertill på köpet fransyska, hvilken älskar spektaklerna kanske -mera än sitt lif, då är det ett brott. -</p> - -<p> -Lägger man nu dertill den omständigheten, att den -bjudna betraktar den bjudande såsom sin blifvande kärälskelige -man, då är det förfärligt, och detta så mycket mera -som statens lagar, icke förutsättande eller anande möjligheten -af ett slikt brott, icke heller kunnat bestämma det -straff, hvarigenom det möjligtvis kan försonas. -</p> - -<p> -Armand blef högeligen flat, hvarpå ej var att undra. -</p> - -<p> -Det sjuka samvetet erinrade honom nu, att han besvarat -kammarjungfruns ifriga önskan att i hans sällskap få -beundra Fanny Cerritos dans med en bjudning icke för -morgondagen, då han möjligtvis ännu kunnat vara qvar i -Paris, utan för dagen derpå, då han trodde sig vara rest -eller, rättare sagdt, just derför att han då trodde sig vara -rest, emedan han af skäl, som vi äfven känna, önskade sin -efterhängsna beundrarinna så långt vägen räckte. -</p> - -<p> -“Och jag, som ville uppoffra mig för en sådan!“ mumlade -Denise mellan tänderna och med en blick på dörren. -</p> - -<p> -Armand började en stammande förklaring, men hvars -slut Denise icke gaf sig tid att afhöra. Med en panters -vighet kastade hon sig på dörren och försvann. -</p> - -<p> -Armand, efter några ögonblicks öfverläggning med sig -sjelf, hastade efter henne ut i farstun, genom trädgården -och kom just lagom för att se markisinnans kammarjungfru -hoppa in i vagnen och stänga vagnsdörren efter sig, hvarefter -åkdonet rullade af med mer än vanlig hastighet. -</p> - -<p> -Vår hjelte stod någon stund qvar i porten. Kanske -väntade han att Denise skulle återvända. Fåfäng väntan. -</p> - -<p> -“Om hon nu far till rue d’Anjou“, sade Armand för -sig sjelf; “må hon fara! ... jag kommer efter i morgon, jag -... och må de akta sig, i fall de skulle våga sig fram med -<a id="page-292" class="pagenum" title="292"></a> -den der historien om mig! ... det är ej tänkbart att någon -förnuftig varelse kan sätta tro dertill ... Emellertid var det -der löftet om opera-biljetten en stor dumhet.“ -</p> - -<p> -Efter dessa ord vände han sig om för att gå in i trädgården. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-19"> -<span class="firstline">Nittonde kapitlet.</span><br /> -Spökhusets granne. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">M</span><span class="postfirstchar">en</span> innan vår hjelte gick in i trädgården, kom händelsevis -hans blick att falla på det lilla huset, hvars fönster vette -mot samma trädgård och hvilket, efter hvad vi förut hört, -beboddes af en prest, lika oförskräckt som guldarbetaren, -hvad spöken beträffade. -</p> - -<p> -Öfver porten till ifrågavarande byggnad dinglade en -lykta, hvars darrande sken knappast räckte till att upplysa -façaden af huset; men som den hängde högre än trädgårdsplanket, -föll äfven en stråle af skenet in i trädgården. -</p> - -<p> -Armand såg att ett af prestens fönster stod öppet och -upptäckte ett hufvud deruti. -</p> - -<p> -Denna omständighet kunde icke gerna väcka arbetarens -förvåning, ty i södern är man ej rädd för att ligga i öppet -fönster, äfven om vintern är strängare än den då var. Det -är blott i det härdade norden som man känner konsten att -medelst kitt eller klistradt papper utestänga himmelens friska -luft. -</p> - -<p> -Det är alls icke ovanligt att i Paris midt under den -skarpaste kyla se folk af begge könen sitta och sy vid öppet -fönster, utan att synålen går trögare för det eller att handen -är rödare än vanligt. Mången arbetare eller grisett -har icke ens eldstad i sitt rum, och om de också hafva en -sådan, akta de sig nog för att kasta bort sin ringa arbetsförtjenst -på en så dyr öfverflödsvara som ved. -</p> - -<p> -När nordbon vintertiden kommer till Paris, så, och -ehuru han icke försummar att förse sig med rum med eldstad, -<a id="page-293" class="pagenum" title="293"></a> -som lefver och sprakar från morgon till qväll, klagar -han likväl öfver köld, en klagan, som väcker mycken munterhet -hos parisarne, ty de hafva svårt för att begripa huru -en half-barbar från björnarnes land kan frysa i Paris. -</p> - -<p> -Vi nämnde att Armand icke förvånades öfver grannens -öppnade fönster och det hufvud, som visade sig deruti. Men -hvad som väckte hans uppmärksamhet var att detta hufvud -ofta höjde sig och tycktes rigta sina blickar mot en -viss punkt inom trädgården samt derjemte medelst vissa rörelser -eller tecken röja något hemligt förstånd med ifrågavarande -punkt. -</p> - -<p> -Armand visste att trädgården eller täppan, för hvilket -sednare namn den kanske mera gjorde skäl, inom sig icke -egde någon märkvärdighet, som kunde vara föremål för nyfikenheten, -icke ens vid dagsljus. -</p> - -<p> -Täppan, hvars små jordbitar på länge icke varit odlade, -egde några fruktträd och mossbetäckta stammar och grenar, -röjande samma vanvård, samt ett par kastanier, någorlunda -lummiga sommartiden, men fullkomligt nakna i December -månad. Det fanns ej heller i någonderas kronor ett enda -fågelbo, som kunde draga åt sig uppmärksamheten för den -händelse att hufvudet i fönstret, som, enligt Armands tanke, -icke kunde tillhöra någon annan än hans granne, presten, -vore beundrare af fåglarnes byggnadskonst. -</p> - -<p> -Vår hjelte, som, skyddad af porten, kunde se, utan att -sjelf vara sedd, sökte föremålet för det der hufvudets blickar -och trodde sig slutligen hafva funnit det. -</p> - -<p> -Midt på gångstigen emellan trädgårdsporten och ingången -till spökhuset reste sig en grofhuggen piedestal af -sten, ganska hög och bred, på hvilken fordom kanske stått -någon bild. -</p> - -<p> -Armand, som icke mycket sysselsatte sig med fornlemningar, -hade icke särdeles bråkat sitt hufvud med att utgrunda -den ursprungliga meningen med berörde stenparti, -som för öfrigt hvarken hade någon inskrift eller skönhet i -formen att bjuda på. -</p> - -<p> -Emellertid föreföll det Armand som vore just denna -piedestal det egentliga föremålet för grannens ögon och -tecken. -</p> - -<p> -Armand fann sig följaktligen befogad att äfven skänka -piedestalen sin uppmärksamhet. Oaktadt mörkret gick detta -<a id="page-294" class="pagenum" title="294"></a> -någorlunda för sig, emedan det just var på dennas ena sida -som strålen af grannens lykta föll. -</p> - -<p> -Hvad som då, till att börja med, något öfverraskade -vår hjelte, var att han vid foten af piedestalen trodde sig -upptäcka en alltför utstående och spetsig sockel, hvilken han -förut aldrig hade förmärkt. Men hans öfverraskning blef -ännu större, när han såg denna sockel röra sig, draga sig -inåt och försvinna. -</p> - -<p> -Knappast hade han börjat reflektera öfver detta besynnerliga -förhållande, förrän det tycktes honom att äfven -piedestalens fris fått en ganska oproportionerlig tillökning af -ungefär ett qvarters bredd, men hvilken tillökning lika hastigt -försvann som den kommit. -</p> - -<p> -Men hur hastigt den än försvann, hade dock Armand -funnit dess omritning väl mycket likna ett menniskohufvuds, -och denna upptäckt kom honom på den tanken, att sockeln, -som han nyss sett, möjligen kunde hafva varit en menniskofot. -</p> - -<p> -Det var således en menniska, som gömde sig bakom -piedestalen, ty, såsom vi kanske minnas, trodde icke Armand -mycket på spöken. -</p> - -<p> -Men en menniska, som på detta sätt gömmer sig, är -en misstänkt person, och misstanken förminskades ej genom -det hemliga förstånd, som tycktes råda emellan stället, der -denne dolde sig, och fönstret, hvaruti prestens hufvud syntes. -</p> - -<p> -Armand, ehuru han de tvänne sednaste dagarne haft -mycket annat att tänka på, hade likväl icke glömt uppträdet -på Vendôme-platsen, der han sett sin granne i sällskap med -en ficktjuf. Han hyste följaktligen icke den bästa tanke -om denne granne, och säkert är att han icke skulle hafva -låtit bigta sig af en sådan prest. -</p> - -<p> -Vår hjelte, lika litet fruktande menniskor som gastar, -tänkte först raka vägen närma sig ifrågavarande piedestal, för -att taga den misstänkte personen närmare i ögonsigte och -sedan handla allt efter omständigheterna; men som han vid -mera eftersinnande fann piedestalen vara så bred att till -och med tre personer kunde dölja sig bakom den, beslöt -han välja en väg, som mindre rakt, men mera säkert ledde -till målet. -</p> - -<p> -Han lemnade porten, men i stället för att genom den -gå in i trädgården, smög han, tyst och smidigt som en katt, -nära utefter planket och kom på detta sätt till en annan -<a id="page-295" class="pagenum" title="295"></a> -sida af samma trädgård och hvilken sida, gemensamt med -planket kring en annan täppa, bildade ett slags gränd, mycket -smal och nästan otillgänglig i följd af en mängd grus och -stenar, som der blifvit nedvräkta. -</p> - -<p> -Vid denna sida böjde sig Armand ned och petade åt -hvar sin sida några plankor, hvarvid uppkom ett hål så -stort, att en menniska med hans proportionerliga växt derigenom -kunde krypa in i trädgården. -</p> - -<p> -Det var ej första gången Armand begagnat sig af denna -hemliga ingång, ty genom den brukade han draga in de -kistor med vapen och ammunition, hvilka den revolutionära -propagandan tid efter annan skickat att af honom förvaras. -</p> - -<p> -Dessutom voro två utgångar nödvändiga för en sådan -fästning, och Armand var en för klok kommendant för att -uraktlåta något, som vore förenligt med den yttersta försigtighet. -</p> - -<p> -Det dröjde icke många sekunder, förr än Armand befann -sig inom trädgårdsplanket. Derefter, och sedan han lika -varsamt skjutit tillbaka de begge plankorna så att den hemliga -ingången doldes, böjde han sig ånyo ned till marken -både på händer och fötter. -</p> - -<p> -I denna föga menskliga ställning började han med fortfarande -försigtighet skrida utefter en krusbärshäck, som utsträckte -sig emellan planket och den gångstig, på hvilken -piedestalen stod. -</p> - -<p> -Lyckligt anländ till sjelfva spökhuset, aktade han sig -dock för att söka den rätta ingången, utan valde i stället -den motsatta sidan deraf. På denna sida var hans kammarfönster -beläget. Fönstret var upplyst af det ljus, som stod -på bordet inne i samma kammare. Att slå sönder en ruta, -sticka in armen och öppna fönstret samt derefter kasta sig -sjelf in rummet, var för Armand ett ögonblicks verk. -</p> - -<p> -Väl inkommen, släckte han genast ljuset och smög i -mörkret på tåspetsarne först till det ställe, der han hade -sina skarpladdade terzeroler, och sedan till dörren, hvarinvid -stod en tung rostad sabel, hvars handterande alltid utgjort -ett angenämt tidsfördrif för Hvita Björnens lärjunge. -</p> - -<p> -Försedd med dessa vapen och följaktligen vid bättre -lynne, närmade han sig ånyo fönstret, hvars innanluckor -han tillstängde. -</p> - -<p> -Derefter skred han ånyo till dörren och stannade der -lyssnande. -</p> - -<p> -<a id="page-296" class="pagenum" title="296"></a> -Ingenting ovanligt hördes utifrån. -</p> - -<p> -Armand hade likväl väntat sig någon följd af den sönderslagna -fönsterrutan. Men som allt förblef tyst, öppnade -han kammardörren, gick ut i den trånga förstugan, hvars -väggar han med spetsen af sin dragna sabel noga undersökte. -</p> - -<p> -Ingenting hindrade honom från att komma till sjelfva -porten. Stannande innanför tröskeln dertill, kastade han en -spejande blick ut i trädgården. -</p> - -<p> -Som han nu befann sig på andra sidan af piedestalen, -blef det honom lätt att upptäcka icke blott en, utan tvänne -karlar, som nedhukat sig invid piedestalen och voro orörlige -på sin plats. -</p> - -<p> -Afståndet emellan dem och honom kunde vara ungefär -tio till tolf alnar. -</p> - -<p> -“Messieurs!“ ropade Armand till dem; “hvem söken I?“ -</p> - -<p> -Vid första ljudet af hans röst uppreste sig de begge -karlarne hastigt och på en gång, liksom träffade af en elektrisk -stöt, och visade sig nu i sin fulla längd. -</p> - -<p> -“Jag får förbereda er på“, fortfor Armand, “att jag -har en pistol i hvardera handen och att jag ger eld på den -förste, som rör sig ur stället ... Derför icke ett enda steg -hvarken framåt eller åt sidan förr än jag ger lof dertill ... -Vidare får jag tillkännagifva, att mina kulor träffa säkert -inom tjugufem alnar, hvilket är ungefär dubbelt så långt -skotthåll som det jag nu har ... Det der är uppriktigt och -rätt fram taladt, skulle jag tro ... Svaren mig derför lika -uppriktigt, hvem söken I?“ -</p> - -<p> -De begge karlarne lutade sina hufvud tillsammans, liksom -för att rådgöra. -</p> - -<p> -“Väderleken tillåter mig ej att vänta längre“, försäkrade -Armand, “och dessutom är det tröttsamt, att stå så -här länge och sigta. Derför hastigt och lustigt fram med -svaret!“ -</p> - -<p> -Intet svar följde, detta oaktadt. -</p> - -<p> -“I ären mållöse, liksom hade mina kulor redan förseglat -era munnar“, återtog vår hjelte; “om detta varit min -afsigt, hade redan hvar och en af er haft sin kula i hjertat -... Men oroen er icke för det ... jag sigtar icke på bröstet, -utan endast på magen ... Nödgas jag än en gång vänta -på svaret, trycker jag af, och en kula i magen sätter lif i -den stummaste tunga.“ -</p> - -<p> -<a id="page-297" class="pagenum" title="297"></a> -“Monsieur!“ svarade ändtligen den ene af de begge -karlarne, “vi begripa ej hur ni kan få det infallet att skjuta -på folk, som icke gjort er något ondt.“ -</p> - -<p> -“Hvar och en har sitt infall“, svarade Armand; “ert -är att lägga sig i försåt på andras egor för att röfva eller -mörda ... mitt är att skjuta på röfvare och mördare det -första jag kommer öfver dem.“ -</p> - -<p> -“Men hur kan ni falla på den tanken att vi vilja -mörda och röfva?“ frågade den andre karlen. -</p> - -<p> -“Vi voro något trötta och sömnige och gingo blott in -för att sofva“, tillade den förste. -</p> - -<p> -“Sofva på våta marken?“ frågade Armand; “det är -icke möjligt att så hyggligt folk som ni behöfver underkasta -sig en dylik olägenhet, helst när I, såsom jag har skäl att -förmoda, hafven en vän så nära, han nämligen som bor i -huset här bredvid och den jag nyss såg ligga i fönstret ... -Om jag icke bedrog mig, så gaf han er till och med tecken, -men om det var för att be er komma upp till honom eller -ligga qvar här, kan jag ej så noga bestämma ... Bad han -er om det sednare, så var det oförlåtligt af en kristen och -allra mest af en person, som bär den svarta långrocken.“ -</p> - -<p> -“Vi förstå ej hvad ni menar med allt detta, monsieur“, -försäkrade den förste karlen. -</p> - -<p> -“Vi känna hvarken er eller er granne“, bedyrade den -andre, “men hvad vi känna är att ni fullkomligt misstagit -er på våra personer och att ni kan komma att stå till ansvar -för det ni hotat oss med vapen i hand.“ -</p> - -<p> -“Var derför så god och låt oss gå i fred, så framt ni -ej vill att vi med våra rop skola tillkalla folk till vår -hjelp“, sade den förste, “ty jag tror ej ni har rättighet att -så behandla oss som ni nu gör.“ -</p> - -<p> -“Jag håller hundra mot ett att I ej skolen öppna era -munnar för att tillkalla främmande folk“, yttrade Armand; -“och jag håller tusen mot ett, att hvardera af er har på -sig en knif nog skarpslipad för att kunna skära halsen af -en arm satan, som sofver i sin säng.“ -</p> - -<p> -“Ni skall stå till rätta för en sådan grof beskyllning“, -sade den ene. -</p> - -<p> -“Så ropen då, skriken så mycket era halsar förmå!“ -uppmanade Armand, “ty det är min fasta föresats att icke -släppa er utom trädgården förrän jag allra minst pryglat -<a id="page-298" class="pagenum" title="298"></a> -er efter bästa förmåga ... ropen derför och skriken, medan -I ännu hafven tid dertill.“ -</p> - -<p> -De begge karlarne stodo tysta liksom stenen, mot hvilken -de stödde sig. -</p> - -<p> -“Jag visste nog att ni icke skulle taga ned himmelen -med era rop“, sade Armand. “Nu lyster mig se hurudana -vapen sådana hjeltar som ni bruka bära.“ -</p> - -<p> -Efter dessa ord marscherade han rakt på de begge -karlarne med fasta steg och uppmärksamma blickar både -framför och omkring sig samt med sabeln i högra handen -och en framsträckt terzerol i den venstra. -</p> - -<p> -Men innan han hunnit halfva vägen, tyckte han sig -höra ett prassel från ena sidan af trädgården, hvilket föranlät -honom att stanna lyssnande. -</p> - -<p> -“Hvad förehafves här? hvad i himlens namn står på?“ -frågade en karlröst från samma sida. -</p> - -<p> -Armand vände ansigtet åt det håll, hvarifrån rösten -kom, hvilket tillfälle de begge karlarne begagnade för att -lemna sin plats och taga till fötterna. -</p> - -<p> -Armand ämnade, oaktadt mörkret, förfölja de flyende, -men kände sig hejdad af någon, som fattade honom i högra -armen. -</p> - -<p> -“Hvad är det frågan om? hvarför är ni beväpnad?“ -frågade samma röst. -</p> - -<p> -Armand igenkände i den person, som hejdat honom, -sin granne, presten. -</p> - -<p> -“Hvarför hindrar ni mig från att gripa de begge missdådarne?“ -frågade Armand. -</p> - -<p> -“Hvilka missdådare?“ frågade presten. -</p> - -<p> -“De som nyss lågo gömde här och som begagnade er -mellankomst för att springa sin väg.“ -</p> - -<p> -“Det var då missdådare i er trädgård“, sade presten; -“det var en annan sak ... låtom oss då skynda efter dem.“ -</p> - -<p> -Dervid släppte han Armands arm. Den unge mannen -hastade till trädgårdsporten, men kunde icke upptäcka dem -han sökte. Deremot hörde han steg af springande, som allt -mera aflägsnade sig. -</p> - -<p> -Armand vände sig om och mötte presten, som hade -följt honom. -</p> - -<p> -“Jag låg i mitt fönster“, sade denne, “då jag oförmodadt -hörde en häftigare ordvexling i er trädgård ... detta -<a id="page-299" class="pagenum" title="299"></a> -föranlät mig att springa ned ... Hvad var det väl för folk -som var här?“ -</p> - -<p> -“Ni skulle således icke känna dem?“ frågade Armand, -närmande sig grannen. -</p> - -<p> -“Det är svårt att i mörkret från mitt fönster kunna -igenkänna folk, som uppehåller sig i trädgården, och ännu -svårare hade detta varit, ifall de, med hvilka ni nyss ordvexlade, -voro förbrytare, såsom ni påstår.“ -</p> - -<p> -“Hur då?“ -</p> - -<p> -“Emedan folk af mitt stånd endast hafva umgänge med -sådana slags brottslingar, som vi uti fängelserna en och -annan gång nödgas bereda till döden.“ -</p> - -<p> -“Jaså, blott i fängelserna ... icke annorstädes? ... icke -på Vendôme-platsen till exempel?“ frågade Armand. -</p> - -<p> -“Vendôme-platsen? ... jag förstår icke hvad ni menar.“ -</p> - -<p> -“Jag menar att jag härom aftonen mötte er på Vendôme-platsen.“ -</p> - -<p> -“Det är väl möjligt att jag kunnat vara på Vendôme-platsen; -men hvad har det att göra med denna sak?“ -</p> - -<p> -“Jo, ganska mycket, efter som jag då såg er i sällskap -med en person, som några minuter förut hade sökt stjäla ur -min ficka.“ -</p> - -<p> -“Det var besynnerligt, ehuru visst icke omöjligt ... -Jag besöker ofta Vendôme-platsen, emedan jag har bekanta, -som bo dervid ... Det är mycket möjligt att jag under mina -promenader dit eller till andra platser möter folk, som icke -hafva den allra bästa konduit ... men vet ni då ej att en -prest måste komma i beröring med allt slags folk? ... tror -ni väl att det blott är änglar som nalkas hans bigtstol?“ -</p> - -<p> -“Ficktjufven var då ett af era skriftebarn, värdaste -fader?“ -</p> - -<p> -“Men, min son, om ni verkligen visste att det var en -ficktjuf ni såg i mitt sällskap, hvarför antastade ni ej -honom? ... hvarför angaf ni honom ej för närmaste polissergeant? -... Ni såg mig i ett så farligt sällskap, utan att -varna mig ... Tror ni då att en ficktjuf har mera aktning -för prestens fickor än för andras? ... Om jag vid detta tillfälle -blifvit bestulen, hvem skulle jag i andra rummet haft -att tacka för det?“ -</p> - -<p> -Armand teg något förlägen, ty, såsom läsaren kanske -erinrar sig, hade vår hjelte sina giltiga skäl hvarför han -på Vendôme-platsen icke vågade antasta ficktjufven. -</p> - -<p> -<a id="page-300" class="pagenum" title="300"></a> -“Antingen har ni fullkomligt misstagit er på person -eller också yrar ni, min son“, återtog presten, “ty, vid gud, -jag annars begriper, hur ni kunnat falla på den tanken, att -jag ligger i samråd med ficktjufvar och dylika figurer.“ -</p> - -<p> -“Men hvad betydde dessa tecken jag såg er från ert -fönster gifva de begge skälmarne, hvilka nyss sprungo härifrån?“ -frågade Armand. -</p> - -<p> -“Ni vet icke hvad ni säger, unge man! ... har jag gifvit -dem tecken?“ -</p> - -<p> -“Jag såg det från min port och jag såg det tydligt, ty -lyktan var blott en aln från ert hufvud.“ -</p> - -<p> -“Ni är från era sinnen ... jag såg visserligen folk i -trädgården och stack ut mitt hufvud för att kunna se om -det var desamme som ...“ -</p> - -<p> -“Hvilka desamme?“ -</p> - -<p> -“Desamme som jag så många nätter förut sett i er -trädgård.“ -</p> - -<p> -“Hvad! ni har förut sett skälmar i min trädgård!“ -</p> - -<p> -“Jag vet ej om era vänner förtjena denna fula benämning.“ -</p> - -<p> -“Mina vänner, säger ni?“ -</p> - -<p> -“Ja visst, de måtte väl vara era vänner, eftersom jag -alltid sett er så vänligt emottaga dem.“ -</p> - -<p> -Armand studsade. -</p> - -<p> -“I början föreföll det mig mycket besynnerligt att de -alltid kommo nattetid“, fortfor presten, “men, tänkte jag -sedan, den unge mannen har göromål ute om dagarne och -följaktligen blott tid att om nätterna emottaga besök. Att -de voro era vänner trodde jag så mycket mer, som jag ofta -sett dem föra med sig kistor och koffertar, och dessa, efter -hvad jag på afstånd trodde mig finna, ganska välförsedda -och tunga ... Tjufvar bruka, såsom ni nog hört omtalas, -snarare föra från än till hus ... Det kunde följaktligen icke -vara dylikt folk.“ -</p> - -<p> -Armand kände ångestsvetten i sin panna. -</p> - -<p> -Det var då någon som bespejade honom om nätterna -och som misstänkte honom, ja kanske redan upptäckt hvad -ingen oinvigd borde upptäcka. -</p> - -<p> -“Såsom det anstår en god medborgare och vän af ordningen“, -fullföljde presten, “tänkte jag först yppa dessa -nattliga sammankomster för vederbörande polis-kommissarie, -men jag afstod snart från denna tanke, ty en prest har -<a id="page-301" class="pagenum" title="301"></a> -icke att göra med andra hemligheter än dem man anförtror -honom ... Också lägger jag mig aldrig i andras angelägenheter.“ -</p> - -<p> -“De personer ni nattetid sett hos mig“, tog ändtligen -Armand till ordet, “äro arbetare utan arbete, liksom jag -sjelf ... Vi sammanträda för att gemensamt öfverlägga om -medlen för att afhjelpa våra bekymmer för framtiden ... -De kistor, ni sett dem medföra, innehålla deras verktyg ... -Hos mig skulle derför polis-kommissarien hafva gjort en -ringa fångst.“ -</p> - -<p> -“Derom är jag också öfvertygad“, medgaf presten med -mycken saktmodighet. -</p> - -<p> -“Men jag vet ej om förhållandet blefve detsamma, i -fall polis-kommissarien skulle göra er ett nattligt besök“, -yttrade Armand, som erinrade sig skuggorna af de många -hufvud han sett på grannens fönstergardin. -</p> - -<p> -“Ni menar att äfven jag har sammanträden hemma -hos mig“, svarade presten; “jag har lika litet skäl som ni -att bestrida detta påstående ... Nämn mig den samhällsklass -som icke nu för tiden konspirerar ... Presterskapet har icke -heller skördat några gyllene frukter af Juli-revolutionen ... -vi hafva nog våra bekymmer vi också ... Men våra bekymmer -röra icke allenast vår egen framtid, utan hela menniskoslägtets -... Men det är sent, det är tid på att vi gå in -hvar och en till sig ... Det fägnar mig emellertid att hafva -gjort er bekantskap, om jag också icke kan berömma er för -öfverdrifven artighet ... Gud vare med er, min son!“ -</p> - -<p> -Presten gjorde några korstecken och höjde välsignande -sina armar, hvarefter han med långsamma, men fasta steg -aflägsnade sig ur trädgården. -</p> - -<p> -Armand följde den bortgående med ögonen så länge -han kunde se honom, och lyssnade till hans steg så länge -han kunde höra dem. -</p> - -<p> -Derefter lemnade han sjelf trädgården och gick in i sin -kammare, hvälfvande i sitt hufvud många oroliga tankar. -</p> - -<p> -Snart försvann minnet både af Denise och de begge -karlarne, lemnande hela rummet åt tanken på den besynnerlige -grannen och den nya fara, som hotade honom från -detta håll. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-20"> -<a id="page-302" class="pagenum" title="302"></a> -<span class="firstline">Tjugonde kapitlet.</span><br /> -Dim-figurer. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">D</span><span class="postfirstchar">en</span> följande dagen, som uppgick öfver Paris, var en af -dessa om vintern icke sällsynta dagar, då man tror sig kafva -i molnen och då polisen utställer poster vid kajerna för att -hindra folk från att klifva ned i Seinen. -</p> - -<p> -En för blicken ogenomtränglig dimma omhöljde den stora -staden. Man såg knappast handen för ögonen, än mindre -hvart man gick eller hvar man stod. Också går ingen ut -sådana dagar som ej är rent af tvungen dertill. -</p> - -<p> -Parisarne frukta icke för krutrök och drufhagel, men -desto mera för dimma och regn. -</p> - -<p> -Om Ludvig XVI, Carl X och Ludvig Filip lika säkert -rådt om Herrans väder, som de trodde sig rå om Herran -sjelf, så hade de utan tvifvel i godan ro ända till sin död -suttit qvar på sina troner. Det är nästan omöjligt att vara -entusiast midt i floder af regn eller att sjunga marseljäsen, -när dimman qväfver andedrägten. -</p> - -<p> -Det är icke lätt att i en sådan dimma leta sig fram i -den parisiska labyrinten. -</p> - -<p> -Armand Cambon, som hade stora skäl för sin utevaro -denna dag, visste väl att han befann sig inom Faubourg -S:t-Germain, men deremot icke namnet på den gata, utefter -hvars murar han trefvade, ungefär klockan tio på förmiddagen. -</p> - -<p> -Uti Faubourg S:t-Germain, belägen söder om Seinen, -bo för det mesta gamla adliga familjer af den allra hvitaste -legitimitet. -</p> - -<p> -De hafva stora vackra palatser med tjocka murar och -starka ekportar, som tillbommas inifrån så ofta vinden medför -något hotfullt sorl från den norra stranden. -</p> - -<p> -De gamle hertigar och markiser, hertiginnor och markisinnor -söka trösta sig öfver förlusten af sina privilegier -genom den blinda dyrkan de egna sina fördomar. De äro -gudfruktige ända derhän att de om helgdagarne ligga på -knä innanför kyrkdörrarne, insamlande kollekter för kyrkornas -räkning. Men väl komne utom kyrkporten, skåda de -<a id="page-303" class="pagenum" title="303"></a> -med blandade känslor af förakt och harm ned på de lägre -folkklasserna, icke glömmande att år funnits, då “packet“ -frossat af “ädla“ fäders blod, men deremot förgätande att -sekler funnits, under hvilka “packet“ offrat de “ädle“ sin -svett, sitt blod, sina tårar. -</p> - -<p> -De hafva madonnans bild på sina sidentapeter och -Henrik V:s porträtt i de gyllene psalmböckerna. -</p> - -<p> -De drömma ännu om det förlorade paradis, hvars förbjudna -frukter de ensamt fingo smaka och då ingen bestred -dem herraväldet öfver djuren, hvaruti inbegrepos snart sagdt -alla, som icke hade tillträde till hofvet eller deras salonger. -</p> - -<p> -Osäkert torde vara om de någonsin gått så långt i ortodoxien, -att de, liksom andra dödlige, härledde sig från -Adam och Eva, dessa tvänne beskedliga landtbor med sina -enkla naturseder och sin ännu enklare toalett. -</p> - -<p> -Allt sedan Carl X:s flykt och under Ludvig Filips hela -styrelse-tid ha de lefvat skilda från det öfriga samhällslifvet. -De strålande Tuilerierna voro dem en icke mindre styggelse -än de mörka gränderna i S:t-Antoine. -</p> - -<p> -Juli-konungen var i deras ögon ingenting annat än en -tempelrånare, som störtat deras altaren i gruset, och under -sina fötter trampat den afgud de dyrkat. -</p> - -<p> -Derför aktade de sig för att med sin närvaro illustrera -hans salonger, hvilka i stället fyldes af den aristokrati, -som visst icke är en bit bättre än den gamla, nämligen -penningens. -</p> - -<p> -Med ett ord, hvad Kina var för den öfriga verlden -var S:t-Germain för Paris. Det var ett slags eremit-lif -emellan trymåer och kristaller, ett slags biblisk sorg med -silkessammet i stället för säckväf. -</p> - -<p> -Den 24 Februari 1848 logo de rätt hjertligt och, såsom -det allmänt påstås, för första gången på aderton långa -år. De sågo nämligen i Ludvig Filips fall den eviga rättvisans -straffande hand. -</p> - -<p> -Visserligen hade de hellre sett om den straffande handen -burit den hvita glacé-handsken à la Henrik V i stället -för den trefärgade à la Lamartine, men de medgifva dock -att den röda vanten à la Ledru Rollin varit vida värre. -</p> - -<p> -Det ena medgifvandet föder det andra. -</p> - -<p> -De röstade på Napoleon till president, ty de sågo i -hans president-stol endast en piedestal färdig att emottaga -deras afgud från Wiesbaden, och småningom började de -<a id="page-304" class="pagenum" title="304"></a> -titta fram ur sina ekportar, ty luften, förut förpestad af -Juli-konungens spioner, föreföll dem nu något klarare och -friskare. -</p> - -<p> -Författaren till denna berättelse har vid många tillfällen -haft lyckan att se flere af dessa gamla familjer än i -domstolarnes sessions-rum, der de flitigt inställa sig hvarje -gång Berryer, den store tröstaren för en stor förlorad sak, -försvarar någon klient, och än på soiréerna och balerna i -Elysée Nationale hos republikens president, dem de bevista -för att genom sin närvaro uppmuntra monseigneur till vidare -fortgång på den reaktionära banan. -</p> - -<p> -De dansa polka och masurka ypperligt, hvilket bevisar, -att de ändock i något hänseende följt med sin tid. Hädanefter -liksom förr skola de utgöra bal-salongernas förnämsta -prydnad. -</p> - -<p> -Under tiden få de intrigera och dyrka i fred, hvilket -de icke fingo under Ludvig Filips regering, emedan republiken -är för ädel för att harmas öfver deras menlösa altaren -och för stark för att frukta deras ännu menlösare afgud. -</p> - -<p> -Ifrån det ögonblick de upphörde att vara martyrer, -hafva de förlorat all förmåga att vara farliga och skola -slutligen, för att icke alldeles sjunka i glömskans djup, nödgas -fly till och hylla republiken, hur mycket de än hata -republikanerne. -</p> - -<p> -Vi lemnade vår hjelte på en gata, hvars namn han -för dimmans skull icke kunde läsa på husknutarne, och icke -heller mötte han någon som kunde upplysa honom derom. -</p> - -<p> -Slutligen stötte han näsan mot ett hästhufvud och kände -i detsamma någon trampa honom på foten. -</p> - -<p> -“Pardon, monsieur!“ ropade en röst, hvilket bevisade -att det ej var en hästfot som trampat honom. -</p> - -<p> -“Pardon! är det icke monsieur Albert?“ frågade Armand, -som kände igen rösten. -</p> - -<p> -Albert, som var mekanisk arbetare samt stor beundrare -af Ledru Rollin och Louis Blanc, blef ledamot af provisoriska -regeringen efter Februari-revolutionen och deporterad -efter Juni-upproret. -</p> - -<p> -“Hvem känner mig under denna himmelska slöja?“ -frågade rösten. -</p> - -<p> -“Jag, Armand Cambon“, tillkännagaf denne, hvars näsa -i detsamma vidrörde en annans. -</p> - -<p> -<a id="page-305" class="pagenum" title="305"></a> -“Ah, verkligen! ... nu ser jag er ändtligen“, yttrade -Albert, tryckande Armands hand. -</p> - -<p> -“Var god och säg mig hvar jag är någonstädes“, bad -Armand; “jag har gått vilse och vet ej om det är andra -eller tredje gatan från Seinen som jag nu är på.“ -</p> - -<p> -“Det är den tredje.“ -</p> - -<p> -“Således rue de l’Université?“ -</p> - -<p> -“Ja visst.“ -</p> - -<p> -“Och ni är säker på det, monsieur?“ -</p> - -<p> -“Måtte väl det, efter min kusk stannat utanför detta -hus, som jag nu måste upp uti.“ -</p> - -<p> -“Hvilket nummer har detta hus?“ -</p> - -<p> -“Åttiotvå.“ -</p> - -<p> -“Verkligen? ... då har jag icke gått så vilse som jag -trodde ... Men är det ej i åttiotvå som monsieur Lamartine -bor?“ -</p> - -<p> -“Jo, det är just honom jag ämnar besöka.“ -</p> - -<p> -“Ni hos Lamartine?“ frågade Armand, något förundrad. -</p> - -<p> -“Nå, än sedan?“ -</p> - -<p> -“Lamartine är en stor författare och en ädel man; -men är han icke legitimist?“ -</p> - -<p> -“Bah! Lamartine är icke mera legitimist än ni och jag.“ -</p> - -<p> -“Men så tros det ändå.“ -</p> - -<p> -Före Februari 1848 ansågs allmänt Lamartine, hvilkens -arbeten och personlighet alltid varit lika högt värderade, -tillhöra det legitimistiska partiet, i hvars högqvarter -han också bodde, och säkert fanns det ingen som ansåg honom -vara republikan. -</p> - -<p> -“Lamartine är född legitimist och måhända uppfostrad -för att bli ett helgon à la Berryer“, svarade Albert; “men -Lamartine är för stort snille och för mycket fransman för -att offra på absolutismens altare ... Medborgarkronan är -vackrare än helgon-glorian, åtminstone på denna sidan grafven.“ -</p> - -<p> -“Men ...“ -</p> - -<p> -“Men ni undrar kanske hvad jag har att göra hos -Lamartine?“ -</p> - -<p> -“Hvarför icke?“ -</p> - -<p> -“Vi hafva hört, att Lamartine ämnar deltaga i den -reform-bankett, som oppositionen med Odillon Barrot i spetsen -skall tillställa i början af snart instundande år“, upplyste -<a id="page-306" class="pagenum" title="306"></a> -Albert, “och det är för att höra om detta rykte eger grund -som monsieur Ledru Rollin skickat mig till honom.“ -</p> - -<p> -“Jag gör då orätt i att uppehålla er längre ... Men det -var sannt: ett ord i förtroende, monsieur Albert!“ -</p> - -<p> -“Hvad har ni att säga?“ -</p> - -<p> -“Men låt oss hviska.“ -</p> - -<p> -“Godt! ... här är mitt öra ... lägg dit hela ert hjerta.“ -</p> - -<p> -“Det går icke an att skicka mig något mera om nätterna“, -hviskade Armand. -</p> - -<p> -“Hvarför ej det?“ hviskade Albert. -</p> - -<p> -“Jag fruktar att man är vår hemlighet på spåren.“ -</p> - -<p> -“Morbleu!“ -</p> - -<p> -“Eller, rättare sagdt, att man misstänker oss för något -hemligt.“ -</p> - -<p> -“Hvilket kommer på ett ut ... Men hur vet ni ...“ -</p> - -<p> -“Jag har nu icke tid att förklara mig närmare ... -emellertid är det bäst att vara försigtig.“ -</p> - -<p> -“Utan tvifvel ... Men hvad bör man göra?“ -</p> - -<p> -“Byta om rustkammare.“ -</p> - -<p> -“Kanhända.“ -</p> - -<p> -“Träffar ni monsieur Ledru Rollin i dag före mig, så -var god och säg honom det.“ -</p> - -<p> -“Det förstås ... Men hur var det, skulle ni icke resa?“ -</p> - -<p> -“Jo, i morgon.“ -</p> - -<p> -“Och lokalen?“ -</p> - -<p> -“Står för min räkning.“ -</p> - -<p> -“Och nycklarne?“ -</p> - -<p> -“Lemnar jag åt er.“ -</p> - -<p> -“Godt! ... har ni något vidare att säga mig?“ -</p> - -<p> -“Nej.“ -</p> - -<p> -“Så farväl då!“ -</p> - -<p> -“Er tjenare! ... lycka till, monsieur Albert!“ -</p> - -<p> -De begge samtalande togo hvar sitt steg tillbaka och -försvunno med detsamma ur hvarandras åsyn. -</p> - -<p> -Armand fortsatte sin väg, följande södra trottoaren tilldess -han hunnit närmaste hörn, då han vek af åt venster -in på en annan gata. På denna hade han icke tagit många -steg förrän han våldsamt stötte mot en annan dim-figur. -Men både han och den han stötte emot glömde att bedja -hvarandra om förlåtelse. -</p> - -<p> -Den sednare var svart från hufvud till fot, och Armand -igenkände i honom sin granne. -</p> - -<p> -<a id="page-307" class="pagenum" title="307"></a> -“God morgon!“ helsade ändtligen denne med ett vänligt -grin. -</p> - -<p> -Armand besvarade helsningen, men icke alldeles så -vänligt. -</p> - -<p> -“Ett hiskligt väder!“ yttrade presten. -</p> - -<p> -“Och likväl ute?“ yttrade arbetaren. -</p> - -<p> -“Presten och läkaren äro ute i alla väder, min son.“ -</p> - -<p> -“Dock äro de ej de ende, som ni ser“, tillade Armand. -</p> - -<p> -“Jag ser att icke heller ni bäfvar för dimman“, sade -presten. -</p> - -<p> -“Jag försäkrar er att jag icke bäfvar för något.“ -</p> - -<p> -“Det bevisar godt samvete.“ -</p> - -<p> -“Icke alltid ... det finns nog onda samveten som icke -heller bäfva för något.“ -</p> - -<p> -“En dylik tro har religionen icke ingifvit er, min son.“ -</p> - -<p> -“Icke religionen, men vissa af dess prester.“ -</p> - -<p> -“Jaså ... farväl, min son!“ -</p> - -<p> -“Farväl, min far!“ -</p> - -<p> -Derefter aflägsnade sig Armand, fortsättande sin väg. -Men hastigt föll det honom något in, och han stannade, vändande -sig om. -</p> - -<p> -Då tyckte han sig märka att konturerna af en mörk -kropp uppenbarade sig genom den tjocka, men likväl ljusa -dimman och att dessa konturer allt mera närmade sig, utan -att Armand kunde höra några steg. Han tog derför sitt -parti och gick rakt på skuggan. -</p> - -<p> -Hastigt och med ett rop af öfverraskning stötte han -ånyo på sin granne, hvilken syntes ännu mera öfverraskad -af detta nya möte. -</p> - -<p> -“Ah, ni följer mina steg, vördade fader!“ ropade -Armand. -</p> - -<p> -“Ja, jag glömde tacka er för i natt“, förklarade presten. -</p> - -<p> -“Hå! ... tack sjelf!“ -</p> - -<p> -“Jag förmodar att ni njutit en ostörd hvila?“ yttrade -den förre. -</p> - -<p> -“Nej, jag har icke sofvit alls ... jag har haft sammankomst -i natt igen“, erkände Armand. -</p> - -<p> -“Ni har en lycklig natur, min son ... ni sofver aldrig -och blir ändå aldrig sömnig.“ -</p> - -<p> -“Aldrig“, svarade Armand: “jag har en beundransvärd -förmåga att hålla mig vaken ... lägg det väl på minnet, i -fall ni skulle tvifla på min vaksamhet.“ -</p> - -<p> -<a id="page-308" class="pagenum" title="308"></a> -“Ni är mycket förekommande, min son.“ -</p> - -<p> -“Men tål icke att någon följer mig i hälarne“, svarade -Armand. -</p> - -<p> -Den andlige bevärdigade denna anmärkning med ett -ömkansfullt löje. -</p> - -<p> -Armand log på sitt sätt, men tog derefter ut stegen och -skildes för andra gången från sin granne. Han stannade -ej förrän han kommit framför porten till ett större hus vid -samma gata. Han vidrörde en klocksträng, hvarefter porten -öppnades. -</p> - -<p> -“Markisinnan d’Estelle bebor ju detta hus?“ frågade -han portvaktaren, hvilken var honom till mötes i den höghvälfda -portgången. -</p> - -<p> -“Ja ... men hvad vill ni för godt?“ var den trumpna -fråga, hvarmed portvaktaren besvarade hans. -</p> - -<p> -Armand eller, egentligen taladt, hans blus hade otur -hos alla förnäma portvaktare. -</p> - -<p> -“Och hon bebor naturligtvis första våningen?“ fortfor -Armand. -</p> - -<p> -“Ja ... Men hvad vill ni? hvem är ni? jag känner er -inte“, fortfor portvaktaren. -</p> - -<p> -Vår hjelte hade visserligen en gång förut varit i detta -hus, men då hade han kommit och gått trädgårdsvägen samt -följaktligen icke haft tillfälle att göra portvaktarens bekantskap. -</p> - -<p> -“Hvad är det egentligen fråga om?“ envisades husets -nitiske tjenare. -</p> - -<p> -“Ingenting, min vän!“ svarade Armand lakoniskt och -hastade uppför den breda ljusa trappan, som ledde till första -våningen. -</p> - -<p> -Portvaktaren, särskildt förargad öfver att kallas “min vän“ -af en varelse i rödrutig blus, rusade efter den uppspringande, -men stannade midt i trappan, när han såg Armand från öfra -sidan knyta näfven emot honom. Han kände af erfarenhet -att bluser, af hvad färg de vara må, lika ofta tala med knytnäfven -som med munnen, och som portvaktarens styrka förnämligast -låg i den sednare, så vände han tillbaka, förmodligen -för att rådgöra med sin hustru om huru man borde -behandla en “min vän“, som knyter näfven mot en markisinnas -portvaktare. -</p> - -<p> -Armand ringde på dörren deruppe, och denna öppnades -af en betjent i rikt livré. -</p> - -<p> -<a id="page-309" class="pagenum" title="309"></a> -“Var god och underrätta markisinnan att Armand Cambon -anhåller att få tala med henne“, var det enkla sätt, -hvarpå Armand introducerade sig hos en markisinnas betjent. -</p> - -<p> -Betjenter hafva tvänne olika mått, hvarmed de mäta -olika slags folk. De sämre mäta de från hjessan till fotabjellet -och de bättre från byxfickan till högra handens fingerspetsar. -Det var klart att vår hjelte skulle mätas med -förstnämnda mått, emedan det icke finns någon byxficka på -bluser och följaktligen ingen börs i den. -</p> - -<p> -“Hvad har ni med mitt hår och mina skor att göra?“ -frågade Armand, som icke tyckte om mått-tagningen; “jag -har hvarken bedt er frisera det förra eller borsta de sednare.“ -</p> - -<p> -“Hvem är ni?“ frågade betjenten, temligen förbluffad. -</p> - -<p> -“Hvem jag är? ... jo, jag är den som skall tala med -markisinnan“, svarade Armand, trängande sig in i tamburen. -</p> - -<p> -Armand Cambon hade ett sätt att umgås med betjenter -och portvaktare, så att man kunde anse honom tillhöra den -riktigt fashionabla verlden. -</p> - -<p> -Också trodde markisinnans betjent, som aldrig drömt om -så mycken djerfhet hos en blus, helt säkert att han hade -framför sig någon förklädd prins, emedan han med den djupaste -bugning aflägsnade sig ur tamburen, för att anmäla -den uppvaktande. -</p> - -<p> -Efter någon stund utkom han, uppslog begge dörrarne -till salen, hvilket borde hafva smickrat vår hjeltes fåfänga, -eftersom det blott är för storfolk man uppslår två dörrar -på en gång, och bad monsieur vara så gunstig och stiga in. -</p> - -<p> -Armand befann sig i en större salong, prydd med byster -af de gamla goda tidernas regenter, statsmän och krigare. -Och hvarför skulle man ej i de skönas salonger finna bilderna -af dem, som kanske tillbragt största delen af sin tid i -de skönas sängkammare? -</p> - -<p> -Bland figurerna igenkände Armand en, som han visserligen -ansåg vara lefvande, men hvilken var nästan lika orörlig -och hvit i ansigtet som marmorbysterna. Det var Denise, -markisinnans kammarjungfru. -</p> - -<p> -“Jag skall föra in monsieur“, sade hon med darrande -röst till betjenten. -</p> - -<p> -Denne aflägsnade sig, efter att förut hafva gifvit den -förklädde prinsen en lika ödmjuk som ångerfull blick. När -han försvunnit, störtade kammarjungfrun fram till Armand, -yttrande med halfqväfd ångestfull stämma: -</p> - -<p> -<a id="page-310" class="pagenum" title="310"></a> -“Himmelens gud! hvarför kommer ni hit?“ -</p> - -<p> -“Jag vill tala med markisinnan.“ -</p> - -<p> -“Ni kommer för att förråda mig! ... jo, jo, för att förråda -mig!“ -</p> - -<p> -“Det har jag visst icke tänkt på.“ -</p> - -<p> -“För att omtala att jag besökte er i går, för att omtala -hvad jag i går berättade er.“ -</p> - -<p> -“Har ni ingenting annat att frukta för, så kan ni vara -lugn, mademoiselle.“ -</p> - -<p> -“Och jag kan lita på det? ... och ni skall icke göra -mig olycklig?“ -</p> - -<p> -“Var viss om, att jag icke är så oförsonlig som ni, bästa -Denise.“ -</p> - -<p> -“Men hvad vill ni då hos markisinnan?“ frågade hon -ännu tviflande, ty hon hade säkerligen ännu icke glömt -opera-biljetten. -</p> - -<p> -“Jag har bedt er trygga er vid mitt löfte, emedan jag -ännu aldrig brutit ett sådant“, svarade Armand, som deremot -alls icke tycktes hafva opera-biljetten i minnet. -</p> - -<p> -“Så kom då: jag vill föra er in till markisinnan“, sade -Denise; “men jag stannar i rummet utanför och lyssnar på -ert samtal med henne ... Bryter ni ert löfte, låter ni henne -med ett enda ord förstå att det ringaste förhållande varit -rådande oss emellan, lemnar jag på ögonblicket detta hus för -att kasta mig i Seinen.“ -</p> - -<p> -“Seinen skall icke hafva mig att tacka för ett så vackert -byte“, förklarade Armand småleende; “men dröj för all -del icke att föra mig till er matmor, den jag, uppriktigt -sagdt, gerna unnade Seinen.“ -</p> - -<p> -Denise gick före Armand genom några prunkande gemak, -hvarefter hon öppnade en dörr och tillslöt den efter Armand, -som nu befann sig i samma rum, der han förut en gång -varit. -</p> - -<p> -Markisinnan, i morgondrägt af ljusgult taft och till hälften -liggande på den lilla soffan, innehade samma retande -ställning som vid förra tillfället. Förmodligen hade detta -sätt att presentera sig, när hon gaf företräde, blifvit en vana -hos den sköna qvinnan. Armand syntes dock lugn, ty vid -detta tillfälle <a id="corr-53"></a>bar han ingen bindel hvarken för kroppens eller -själens ögon. -</p> - -<p> -“Ni har önskat tala med mig“, började markisinnan, -utan att likväl denna gång bedja sin gäst sitta. -</p> - -<p> -<a id="page-311" class="pagenum" title="311"></a> -“Ja, madame!“ -</p> - -<p> -“Hvad önskar ni?“ -</p> - -<p> -“Veta hvarför ni låtit skicka den stackars Simon till -Algeriet.“ -</p> - -<p> -“Om jag säger er att jag gjort det för att skilja honom -från en trakt, som naturligtvis alltid måste påminna honom -den stora förlust han lidit, så tror ni mig säkert icke“, yttrade -markisinnan, lekande med en hårlock, som ringlat ned -på hennes barm. -</p> - -<p> -“Nej, madame“, svarade Armand kallt och utan att beundra -afbrottet emellan den korpsvarta locken och det snöhvita -hyende, hvarpå den fallit. -</p> - -<p> -“Men om jag säger, att jag på detta sätt velat befria -mig från ett odjur, som ständigt hotade min personliga säkerhet, -så tror ni mig kanske.“ -</p> - -<p> -“Visserligen ... men, à propos sättet, hvad betydde den -skrifvelse jag sist hade den äran emottaga från er?“ -</p> - -<p> -“Det betydde hvad jag då tänkte.“ -</p> - -<p> -“Och sedan?“ -</p> - -<p> -“Tänkte jag annorlunda ... Vi fruntimmer äro kända för -vår ombytlighet.“ -</p> - -<p> -“Men hvarför lät man Simon förstå, att det var efter -hans egen önskan och på min tillrådan man skickade honom -till Alger? ... Ni hör att jag noga känner till allt ... jag -har också i dag tidigt på morgonen besökt det ställe, der -Simon arresterades.“ -</p> - -<p> -“Jaså, man har sagt det?“ -</p> - -<p> -“Ja, och jag tror mig äfven ana den rätta orsaken.“ -</p> - -<p> -“Så mycket bättre.“ -</p> - -<p> -“För att utan svårighet kunna hos polis-prefekten utfå -ett tillståndsbref för flyttningen till Alger, fordrade kanske -formen, att Simons egen önskan togs till förevändning.“ -</p> - -<p> -“Det är möjligt att formen fordrade det!“ -</p> - -<p> -“Vidare befarade man kanske att den fruktade mannen -skulle återkomma, och Simon är verkligen den som icke länge -låter qvarhålla sig på ett och samma ställe ... Hemkommen -skulle han hämnas.“ -</p> - -<p> -“På mig naturligtvis.“ -</p> - -<p> -“Nej, på mig, som så förskräckligt hånat honom i hans -olycka.“ -</p> - -<p> -“Derför är det ju bäst för er att han aldrig återkommer“, -sade markisinnan med isande köld. -</p> - -<p> -<a id="page-312" class="pagenum" title="312"></a> -“Ni är en förfärlig qvinna, madame!“ -</p> - -<p> -“Så tycker man icke i allmänhet, monsieur ... Har ni -något vidare att säga?“ -</p> - -<p> -“Jag säger att ni måste använda ert inflytande för att -skaffa den arme mannen tillbaka.“ -</p> - -<p> -“Ni anser mig då ha mycket inflytande?“ -</p> - -<p> -“Ja, tyvärr ... Det står illa till i det land, der det finnes -något annat inflytande än religionens, moralens och lagarnes -... Jag trodde icke på möjligheten af ett lettre de -cachet i dessa tider, men allt börjar bli möjligt, märker jag -... Men i hvad fall som helst, madame, måste ni skaffa Simon -tillbaka, ty annars ...“ -</p> - -<p> -“Ty annars börjar ni process emot mig eller sätter mig -i tidningarne?“ -</p> - -<p> -“Väl möjligt ... men innan jag det gör, vänder jag mig -till hertig de Beaudreuil“, förklarade Armand, fästande en -genomträngande blick på markisinnans ansigte; “jag vill åtminstone -försöka att vinna honom för Simons sak.“ -</p> - -<p> -Armand yttrade detta icke blott för att hota, utan äfven -för att komma på talet om den förra biljetten, emedan -han ännu hade kammarjungfruns historia i färskt minne. -</p> - -<p> -“Ni tror er då stå mycket väl hos hertigen?“ frågade -markisinnan utan synbar förvirring. -</p> - -<p> -“Man behöfver icke stå väl hos menniskor för att kunna -inverka på dem“, menade Armand. -</p> - -<p> -“Men ni står mer än vanligt illa hos honom, och det -bör ni väl icke undra på.“ -</p> - -<p> -“Aha, vi äro nu inne på kapitlet om den märkvärdiga -biljetten, som ...“ -</p> - -<p> -“Som ni tog med er, när ni härom aftonen passerade -min kammarjungfrus kammare.“ -</p> - -<p> -“Och som hertigen skrifvit till er“, tillade Armand tvärt, -ehuru han undrade hvarför markisinnan nämnde sin kammarjungfrus -kammare. -</p> - -<p> -Markisinnan föll i ett högljudt skratt. -</p> - -<p> -“Vill ni med detta skratt låta mig förstå att hertigen -icke skrifvit den der biljetten?“ -</p> - -<p> -“Fråga min kammarjungfru“, svarade hon med fortfarande -munterhet. -</p> - -<p> -“Er kammarjungfru? ... hvad skulle väl hon kunna upplysa -i denna sak?“ -</p> - -<p> -<a id="page-313" class="pagenum" title="313"></a> -“Hvarjehanda i fall hon ville det ... Unge man, det -var mycket nära att ni hade satt en ganska vacker flicka -på Saint-Lazare<a class="fnote" href="#footnote-1" id="fnote-1">[1]</a> ... Men de republikanerne äro nu i stånd -till allt.“ -</p> - -<p class="footnote"> -<a class="footnote" href="#fnote-1" id="footnote-1">[1]</a> Tukthus för qvinnor. -</p> - -<p> -“Vill ni kanske påstå att er kammarjungfru författat -den der besvärande skrifvelsen?“ -</p> - -<p> -Markisinnan svarade med en nickning, som kunde betyda -hvad som helst. -</p> - -<p> -“I sådant fall förvånar mig blott en sak.“ -</p> - -<p> -“Hvilken?“ -</p> - -<p> -“Att er kammarjungfru, om hon begått ett sådant brott, -i stället för att vara på väg till Saint-Lazare, ännu är qvar -i ert hus.“ -</p> - -<p> -“En qvinna förlåter gerna ett brott, som har kärleken -till orsak.“ -</p> - -<p> -“Kärleken?“ -</p> - -<p> -“Ja, är det då så otänkbart att en kammarjungfru kan -älska en hertig?“ -</p> - -<p> -“Er kammarjungfru skulle således älska hertig de Beaudreuil! -... och hon bevisar sin kärlek derigenom att hon förfalskar -hans stil?“ -</p> - -<p> -“Ni vet då ej att den mest brinnande kärlek, när den -förrådes, blir det mest brinnande hat? ... Men jag glömde -att ni är ett barn, som ännu icke känner verlden.“ -</p> - -<p> -“Det är troligt att ni icke har så orätt deruti ... men -ett ber jag er icke glömma.“ -</p> - -<p> -“Och hvad skulle det vara?“ -</p> - -<p> -“Att jag icke har barnets lättrogenhet ... Men icke nog -dermed: det är äfven min fasta föresats att söka upplysa -alla andra, hvilka kunde vara lika lättrogna som ni anser -mig vara.“ -</p> - -<p> -Markisinnans svarta ögon slungade på den unge mannen -en blick, flammande och vild som blixten. -</p> - -<p> -Armand satte mot blixten ett trotsigt leende. -</p> - -<p> -“Ni tror mig då ej?“ frågade hon med snart återvunnen -köld. -</p> - -<p> -“Nej“, svarade Armand utan vidare omständigheter. -</p> - -<p> -Markisinnan tycktes fundera på något. Derefter sträckte -hon ut ena armen mot marmorbordet, fattade en gyllene -ringklocka och ringde. -</p> - -<p> -<a id="page-314" class="pagenum" title="314"></a> -Denise inträdde blek och darrande. -</p> - -<p> -“Denise“, sade markisinnan efter att länge hafva betraktat -den förskräckta flickan; “det är nu återigen fråga om -den der biljetten, som redan åstadkommit så mycket oväsende -... Den unge mannen der tror att det var en skrifvelse från -hertigen till mig ... Är det så?“ -</p> - -<p> -Denise såg ömkelig ut och hennes läppar rörde sig utan -att gifva något ljud. -</p> - -<p> -“Svara, Denise!“ uppmanade markisinnan; “har hertigen -skrifvit denna biljett?“ -</p> - -<p> -“Nej, madame!“ svarade ändtligen kammarjungfrun, stirrande -på mattan. -</p> - -<p> -“Är det något mera ni vill att jag skall fråga den stackars -flickan?“ vände sig markisinnan till Armand. -</p> - -<p> -“Jag skulle naturligtvis gerna vilja veta hvem som skrifvit -den“, svarade denne. -</p> - -<p> -“Och ni vill att jag skall göra henne denna fråga i en -främmandes närvaro?“ -</p> - -<p> -“Ja, i fall ni anser er böra öfvertyga mig om sanningen.“ -</p> - -<p> -“Ni drifver er obarmhertighet bra långt, monsieur“, -sade markisinnan med en medlidsam blick på kammarjungfrun. -“Denise! du måste uppriktigt säga den unge mannen -hvem som skrifvit den.“ -</p> - -<p> -“Jag?“ utropade Denise, skådande än på markisinnan -och än på Armand, under det att hon skälfde i alla leder. -</p> - -<p> -“Du har ingenting att frukta, mitt barn“, fortfor markisinnan; -“du har min förlåtelse och behöfver ingen annans -... Icke heller tror jag att monsieur Armand har skäl att -vara mera oförsonlig mot dig än jag, ty att han tagit biljetten -och visat den för mademoiselle Géronnière samt derigenom -satt verlden i rörelse, det är icke ditt fel, utan blott -hans ... Frukta således ingenting, utan säg inför honom detsamma -som du bekänt inför mig, nämligen att det är du, du -sjelf som skrifvit denna fatala eller, rättare sagdt, enfaldiga -biljett.“ -</p> - -<p> -Denise vred sina händer, så att hon kunnat vrida dem -ur led. -</p> - -<p> -“Skynda dig, flicka!“ uppmanade markisinnan med hög -och befallande stämma: “det är du som skrifvit den.“ -</p> - -<p> -“Ja!“ stammade Denise nästan tillintetgjord. -</p> - -<p> -“Ni? ni!“ ropade Armand, betraktande kammarjungfrun -med bestörtning. -</p> - -<p> -<a id="page-315" class="pagenum" title="315"></a> -“Monsieur!“ sade markisinnan; “jag hoppas att ni icke -tilltror er ega rättighet att göra den arma flickan några förebråelser -... Äfven väntar jag af er ridderlighet, att ni icke -för någon, hvem det vara må, omtalar denna händelse, som, -efter hvad jag nyss låtit förstå, endast är ett verk af en -barnslig svartsjuka.“ -</p> - -<p> -“Men“, yttrade Armand, “men ...“ -</p> - -<p> -“Hvad ville ni säga?“ -</p> - -<p> -“Är mademoiselle Géronnière upplyst härom?“ -</p> - -<p> -“Det är klart.“ -</p> - -<p> -“Om rätta förhållandet?“ -</p> - -<p> -“Om rätta ... det förvånar mig att ni ens kan sätta det -i fråga ... Denise har velat gifta mig med en hertig“, tillade -hon skrattande, “och det var välmenande af henne; -men ni, monsieur, tror att en markisinna, när hon gifter sig -med en hertig, behöfver göra det hemligt, och det är enfaldigt -af er ... Hvad er vän, vindragaren, beträffar, så är det -kanske nog med den minnesbeta jag redan gifvit honom ... -Jag vill derför använda mitt inflytande för att få honom -tillbaka ... Och nu farväl, monsieur!“ -</p> - -<p> -Armand bugade sig, men dröjde, ty han var sysselsatt -med att studera den förtviflade kammarjungfruns anletsdrag. -</p> - -<p> -“Gå in i sängkammaren, Denise, jag skall göra min toalett“, -befalde markisinnan. -</p> - -<p> -Denise skred på svigtande ben öfver golfvet och försvann -genom dörren till sängkammaren. -</p> - -<p> -I detsamma visade sig samme betjent, som insläppt Armand, -och anmälde baron Saint-Bris, hvilken genast derpå -inträdde och närmade sig markisinnan, som förbindligt smålog -emot honom. -</p> - -<p> -Armand igenkände i denne samme kavaljer som han -sett i markisinnans loge på operan. -</p> - -<p> -“Ledsaga monsieur ut!“ yttrade markisinnan till betjenten, -dervid hugnande vår hjelte med den artigaste afskeds-gest. -</p> - -<p> -Armand, icke tillfredsstäld af det knapphändiga löfte -markisinnan gifvit honom angående Simon, hade visserligen -ett och annat att ytterligare språka med henne om; men -som hennes afskedshelsning var temligen tydlig, så aflägsnade -han sig efter en stel bugning. -</p> - -<p> -“Nå, baron!“ yttrade markisinnan till den ankomne, men -med en mun, som icke mera log. -</p> - -<p> -<a id="page-316" class="pagenum" title="316"></a> -“Ni har låtit kalla mig, madame ... hvad befaller ni?“ -frågade baronen, tagande plats på stolen bredvid divanen. -</p> - -<p> -“Ni såg den der karlen?“ -</p> - -<p> -“Ja, jag visste redan att han var här.“ -</p> - -<p> -“Och denna farliga menniska läto de uslingarne undkomma“, -fortfor markisinnan. -</p> - -<p> -“Det var fasligt hvad man hade brådtom att underrätta -er derom“, yttrade baronen. -</p> - -<p> -“Nå, hvad är nu att göra?“ frågade markisinnan högst -orolig. -</p> - -<p> -“Var lugn, madame! ... innan aftonen har han upphört -att vara farlig.“ -</p> - -<p> -“Innan aftonen?“ upprepade markisinnan, utan att synas -lugnare. -</p> - -<p> -“Innan middagen ville jag säga“, rättade baronen; “ja, -inom en timme ... Men hvad ville han hos er?“ -</p> - -<p> -“Inom en timme, sade ni?“ -</p> - -<p> -“Inom mindre än en timme“, svarade baronen, tummande -sina vackra svarta mustascher. -</p> - -<p> -Markisinnan syntes lugnare och log ånyo. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-21"> -<span class="firstline">Tjuguförsta kapitlet.</span><br /> -Vidare om dim-figurer. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">A</span><span class="postfirstchar">rmand</span> följde betjenten, som med vördnadsfull beställsamhet -uppslog dörrarne för den förmente prinsen. -</p> - -<p> -Betjenten hade ytterligare stärkts i sin tro, att Armand -vore vida mer än han ville synas vara, deraf att denne så -kallt besvarat markisinnans artiga afskedshelsning, hvilket -säkerligen ingen annan än en mycket hög person skulle våga. -</p> - -<p> -Armand fäste dock ingen uppmärksamhet vid betjentens -vördnadsbetygelser, ty han grubblade på den historia markisinnan -nyss berättat honom. Han hade ingen anledning -att anse kammarjungfruns hjerta bättre än herskarinnans. -<a id="page-317" class="pagenum" title="317"></a> -Det kunde vara möjligt, att hela intrigen vore den förras -verk. -</p> - -<p> -Visserligen röjde kammarjungfruns sinnesstämning, när -hon afgaf bekännelsen, både oro och fruktan, hvaraf man -skulle kunna draga den slutsatsen, att en annan makt än -kärleken för sanningen vid detta tillfälle beherskade henne; -men detta allt kunde äfven vara en följd deraf, att hon, som -dagen förut berättat honom en annan historia till markisinnans -nackdel, kanske fruktade att Armand skulle yppa den -för en matmor, som icke var att leka med. -</p> - -<p> -Men för att kunna förfalska en annans stil fordras allra -minst att sjelf vara skrifkunnig, och Armand kände icke -Denise’s förmåga i den ädla skrifkonsten, men hade icke -mycket förtroende till kammarjungfrurs i allmänhet, hvad -denna kunskap beträffade. -</p> - -<p> -Dock, hvad betydde det? I Paris är kanske ännu mindre -än annorstädes brist på kopierings-snillen, som arbeta -både för egen och andras räkning, och kammarjungfrur äro -ofta mindre rådlösa än annat folk. Det är icke för roskull -Molière och Beaumarchais gifvit dem snille och talang på -deras husbondfolks bekostnad. -</p> - -<p> -Armand, föga nöjd med kammarjungfruns historia nästlidne -gårdag, var det ännu mindre med markisinnans denna -dag. I den förra framstod han visserligen såsom en simpel -förfalskare, men denna beskyllning ansåg han sig utan svårighet -kunna tillbakaslå. Deremot skyldrade han i den sednare -såsom en narr och det i dubbelt hänseende, och denna -fläck, förutsatt likväl att historien vore sann, fann han omöjlig -att aftvå. -</p> - -<p> -Icke under då, om vår hjelte grubblade och tankfull -följde betjenten. -</p> - -<p> -Utkommen i farstun stördes han i sina tankar af denne -som med ryggen i bågform yttrade följande: -</p> - -<p> -“Monsieur! det var ledsamt att ni icke tog er kappa -med er upp, så att jag fått värma den innan ni tager den -på er ... det är en förskräcklig väderlek i dag.“ -</p> - -<p> -“Min kappa?“ förvånade sig Armand, som i alla sina -dar aldrig nyttjat ett sådant plagg. -</p> - -<p> -“Ja visst, monsieur, ty jag tar för gifvet att ni inte -gått ut i sådant väder utan öfverrock, eller har ni verkligen -ingenting annat än den der tunna blusen? ... Jag ber -<a id="page-318" class="pagenum" title="318"></a> -om förlåtelse, men det är något försigtigt och kunde ha -farliga följder.“ -</p> - -<p> -“Icke för den, som är van, monsieur.“ -</p> - -<p> -“Ni skulle vara van att gå i blus?“ satte betjenten i -fråga och blinkade dervid såsom en slipad och i hemligheter -härdad betjent brukar blinka; “monseigneur ursäktar väl att -jag vågar tvifla på det?“ -</p> - -<p> -Betjenten ansåg sig böra låta den förmente prinsen förstå -att han genomskådat masken, för den händelse att denne -skulle vilja sträcka anonymiteten ända derhän att gå utan -att ge drickspengar. -</p> - -<p> -“Monsieur, ni måtte väl icke ha fallit på den idén att -drifva gyckel med mig!“ ropade Armand förargad, ty han -misstänkte verkligen betjenten för en sådan djerfhet. -</p> - -<p> -“Bevare mig gud för det!“ ropade denne, tagande förskräckt -ett steg tillbaka. -</p> - -<p> -“Nå, hvad pratar ni då om kappa eller hvad det var -för slag?“ fortfor Armand. -</p> - -<p> -“Herre min gud, jag trodde att betjenten, som väntar -er utanför porten, bar er kappa.“ -</p> - -<p> -“Betjenten! ... hvilkens betjent?“ -</p> - -<p> -“Er naturligtvis ... jag tyckte till och med att det -var två.“ -</p> - -<p> -“Två? ... ni säger, att det var två betjenter som väntade -på mig?“ -</p> - -<p> -“På hvem skulle de annars vänta?“ -</p> - -<p> -“När såg ni dem?“ frågade Armand, som nu började -bli uppmärksam. -</p> - -<p> -“Jag var för en stund sedan nere i porten och öppnade -den.“ -</p> - -<p> -“Och då såg ni?“ -</p> - -<p> -“Två personer, som stodo utanför och dem jag ej kände.“ -</p> - -<p> -“Och desse sade att de voro mina betjenter?“ -</p> - -<p> -“Nej, och icke heller hann jag fråga dem, ty de drogo -sig hastigt tillbaka ... Men jag tog för gifvet att ...“ -</p> - -<p> -“De drogo sig tillbaka, säger ni?“ -</p> - -<p> -“Ja, monsieur.“ -</p> - -<p> -“Och hastigt?“ -</p> - -<p> -“Ja, och som det var stark dimma, så kunde jag inte -se dem mera ... Monsieur finner således att ...“ -</p> - -<p> -“Men har icke den herrn, som nyss kom, betjenter?“ -</p> - -<p> -<a id="page-319" class="pagenum" title="319"></a> -“Baronen? ... visst har han det ... men inte var det -hans, för dem känner jag nog.“ -</p> - -<p> -Armand gick till förstugufönstret, som vette åt gatan -och tittade derigenom, men han såg ingenting annat än den -tjocka ogenomträngliga dimman. -</p> - -<p> -“Bonjour, monsieur!“ sade han efter några ögonblicks -öfverläggning med sig sjelf och gick derefter utför trapporna. -</p> - -<p> -“Bon“ kom visserligen fram på betjentens läppar, men -“jour“ sväljdes, ty hans högra hand, som enligt gammal vana -framräcktes, fick emot vanan ingenting. -</p> - -<p> -Han gjorde en grimace som tycktes säga: “Gud bevare -oss från sådana prinsar!“ eller “ges det väl någon onyttigare -varelse på jorden än en snål prins!“ -</p> - -<p> -Betjenten, hackande tänderna lika mycket af köld som -af förargelse, lemnade snart farstun. -</p> - -<p> -Dagen hade börjat olyckligt för honom. Först hade -han varit höflig för ingenting och sedan hade han för samma -betalning kanske förstört sin helsa. -</p> - -<p> -När Armand, i hvars öron det der “bon“ klingat ganska -hemskt, kommit ned i portgången, fann han portvaktaren -stående utanför dörren till sin portkammare, fullt ut om -ej mera ödmjuk och bugande än betjenten. -</p> - -<p> -Dennes förra goda tanke om den förmente prinsen hade -således äfven transpirerat till portgången. -</p> - -<p> -“Befaller monsieur att jag öppnar porten?“ frågade -denne med ett leende allra minst värdt en franc. -</p> - -<p> -Armand stod tigande med högra handen om hakan, lik -den som söker ett förnuftigt beslut. Ingen tror kanske hvad -det är nyttigt att taga sig om hakan, isynnerhet för den -som icke har snusdosan att rådfråga. -</p> - -<p> -“Ni har säkert en god syssla, monsieur portvakt?“ frågade -ändtligen Armand, tagande handen från hakan, hvilket -bevisar att han fattat sitt beslut. -</p> - -<p> -“En förträfflig syssla, monsieur“, svarade portvaktaren, -“den bästa man kan önska sig ... bara förnämt folk som går -ut och in, upp och ned ... deraf följer att det alltid vankas -hederligt med drickspenningar åt portvaktaren ... jag bedyrar, -monsieur, att det sällan är någon som ger mig mindre -än en franc för mitt besvär att öppna porten ... Merendels -får jag två, ja till och med fem ... det blir en vacker inkomst -det på året ... Men det behöfs också, monsieur ... -man har en talrik och fattig familj, åtta personers dagligt -<a id="page-320" class="pagenum" title="320"></a> -hushåll, monsieur, och om det icke funnes personer, hertigar -och prinsar, monsieur, som understundom, ja ganska ofta -gifver mig en och annan louisd’or, så skulle det ...“ -</p> - -<p> -“Och ni bor förmodligen bra också?“ afbröt Armand -portvakten, hvilken hade ett vida mer populärt och lättfattligt -framställningssätt än sjelfva betjenten. -</p> - -<p> -“Åjo, går väl an“, svarade portvaktaren; “kanske det -roar monsieur att se hur en arm syndare bor“, tillade han, -i det han med en djup bugning öppnade dörren till kammaren; -“så får jag kanske den äran, den nåden att visa er -min hustru.“ -</p> - -<p> -“Det skall bli mig rätt angenämt att få se henne“, ljög -Armand, som hela tiden sett hennes knotiga ansigte genom -glasrutan på dörren och var belåten med hvad han redan -sett. -</p> - -<p> -Armand steg in i rummet och skådade omkring sig derinne. -Han begrep icke huru ett åtta personers hushåll kunde -rymmas i denna kammare, så framt icke portvakterskan finge -gälla för sju, hvilket hon nog såg ut för att göra. -</p> - -<p> -“Kammaren är just icke mycket lång och inte mycket -bred heller“, menade portvaktaren; “men så är den så mycket -högre.“ -</p> - -<p> -“Och ett stort fönster med hvitt vackert glas uti“, anmärkte -Armand, som företrädesvis riktade sina ögon dit. -</p> - -<p> -“Näst ett par goda ögon behöfver en portvaktare två -goda fönsterrutor“, förklarade portvaktaren. -</p> - -<p> -“Naturligtvis ... Förlåt, madame! vore det möjligt att -få tända en cigarr?“ frågade Armand sin husliga värdinna. -</p> - -<p> -“Tusen, monsieur, om ni behagar“, svarade hon, hastande -till en bundt tändstickor, som stod på spiskanten. -</p> - -<p> -Armand förde handen först i sin ena ficka och sedan i -den andra. -</p> - -<p> -“Hvad är det!“ skrek han till och drog ut den tomma -handen; “sådan förargelse! ... jag har tappat mitt cigarrfodral.“ -</p> - -<p> -“Herre min gud! det var kanske ett dyrbart fodral!“ -ropade portvaktaren och hans hustru nästan med en mun. -</p> - -<p> -“Åja så der ... jag hade icke velat förlora det för -femtio francs ... stommen var af silfver med små guldstift uti.“ -</p> - -<p> -“Silfver med guldstift!“ ropade det deltagande portvaktarfolket. -</p> - -<p> -<a id="page-321" class="pagenum" title="321"></a> -“Om betjenterne fått tag uti det ... tro mig, monsieur, -en sådan pjes lemnar ingen tillbaka“, erkände hustrun fritt -och otvunget. -</p> - -<p> -“Nej, jag kommer ihåg nu“, sade Armand: “innan jag -gick in genom er port, tog jag upp fodralet och lade deruti -en halfrökt cigarr ... derefter stoppade jag fodralet tillbaka -i min ficka, såsom jag trodde åtminstone, ehuru det är mera -troligt att jag stoppat galet och släppt det på gatan.“ -</p> - -<p> -“På gatan?“ -</p> - -<p> -“Då är det förloradt, ty sedan monsieur kom in, ha säkert -flere personer gått förbi huset.“ -</p> - -<p> -“Men det är också möjligt att ingen sett det för den -tjocka dimmans skull“, trodde Armand. -</p> - -<p> -“Det vore, min själ, inte omöjligt!“ medgaf portvaktaren -med ljusnande ansigte; “man kan knappast se något på en alns -afstånd ... Tänk om det låge qvar!“ -</p> - -<p> -“Nå hvad står du och tänker efter!“ skrek hustrun -till sin man; “ut med dig och leta! ... har du inte ben, har -du inte armar? ... ut med dig! ... himmel! sådan man jag -har! ... en man, som bara tänker!“ -</p> - -<p> -Dervid knuffade hon sin käre man ut i farstun. Det -syntes tydligen att hon var för portvaktaren hvad portklappen -är för porten, nämligen på en gång slående och oskiljaktig. -</p> - -<p> -“Monsieur!“ ropade Armand efter honom, “jag minnes -att jag stoppade ned fodralet midt framför ert fönster ... -leta der mycket noga, ty om jag tappat det, så måste det -bestämdt ligga der.“ -</p> - -<p> -“Ja, ja!“ skrek portvaktaren, hastande ut på gatan med -oförminskad fart, ty, ehuru fri från hustruns näfvar, förföljdes -han ännu af hennes röst, och en sådan röst kan nog -sätta ben under en arm dödlig. -</p> - -<p> -Armand hastade deremot fram till fönstret och lutade -ansigtet mot rutan. -</p> - -<p> -Portvakterskan följde honom till fönstret, synbarligen -föga nöjd med den plats han tagit. -</p> - -<p> -“Jag har icke mycket hopp om att ni återfår det“, sade -hon, “ty betjenten var nyss ute på gatan.“ -</p> - -<p> -“Jaså“, svarade Armand, utan att ändra ställning. -</p> - -<p> -“Men att monsieur går så der klädd, fast det icke är -karnevals-tiden“, anmärkte portvakterskan leende. -</p> - -<p> -<a id="page-322" class="pagenum" title="322"></a> -“Hvarför skulle jag icke det?“ yttrade Armand, ansträngande -sina ögon för att se genom dimman. -</p> - -<p> -“Åh“, svarade portvakterskan, “vi äro väl inte så blinda -heller ... hvarför skulle vi vara blindare än andra? ... Ni -tar väl inte illa upp, i fall jag hädanefter säger monseigneur, -i stället för det simpla monsieur?“ -</p> - -<p> -Under det hon sade detta, gjorde hon nigning på nigning -och det med mycket buller, förmodligen för att draga -Armands uppmärksamhet från fönstret. -</p> - -<p> -“Ah, nu ser jag er man!“ ropade Armand, “nu håller -han på att leta framför fönstret.“ -</p> - -<p> -“Stackars gubbe! se hur han kryper“, yttrade portvakterskan; -“men att det är förgäfves, det anar jag“, tilläggande -derefter för sig sjelf: “om han nu bara kunde stoppa det hos -sig så, att den andre inte märker det.“ -</p> - -<p> -Såsom vi höra, misströstade icke portvakterskan att -hennes käre man skulle hitta skatten, men hon fruktade blott -att dess rätte egare skulle återfå den. -</p> - -<p> -Hennes fruktan var emellertid alldeles obehöflig, ty Armands -ögon följde icke den på gatan trefvande portvaktarens -rörelser. Deremot följde han med mycken uppmärksamhet -rörelserna af tvänne skuggor, som från olika håll närmade -sig skattsökaren. -</p> - -<p> -Armand bjöd dock förgäfves till att upptäcka skuggornas -ansigten, som helt och hållet höljdes af dimman. Men det -märkte han att samma skuggor, när de kommit så nära portvakten -att de nästan vidrörde denne, vida hastigare drogo -sig undan än de kommit, hvarefter de alldeles försvunno. -</p> - -<p> -Denna upptäckt tycktes emellertid vara nog för vår -hjelte, ty han vände sitt ansigte från fönstret och denna -vändning tillskyndade honom ett hjertligare leende från portvakterskans -läppar. -</p> - -<p> -Efter en stund återkom portvaktaren med ett bedröfvadt -ansigte. -</p> - -<p> -Portvakterskan fixerade sin man och syntes snart lika -bedröfvad som han. Denna gång var det likväl ingen förställning, -ty förtrytelsen förenade sig med bedröfvelsen. -</p> - -<p> -“Ja, det är bestämdt den der uslingen betjenten som -har fiskat upp det“, utbrast portvakterskan. -</p> - -<p> -“Och jag som alldeles förstört mina pantalonger!“ knarrade -portvaktaren med en ömklig blick på vår hjelte, viljande -<a id="page-323" class="pagenum" title="323"></a> -dermed låta förstå att fall gifvas, då hittelön kan komma i -fråga, äfven om ingenting hittas. -</p> - -<p> -“Mina vänner!“ sade Armand, “låtom oss icke längre -tänka på det der lapprit!“ -</p> - -<p> -“Lapprit?“ upprepade portvaktaren; “ett par splitter nya -pantalonger! ... o min gud!“ -</p> - -<p> -“Monseigneur tycker nog att det är lappri, han“, inföll -portvakterskan; “men gubben min var så glad öfver sina -pantalonger, ty han hade fått dem af mig på sin femtionde -födelsedag ... När var det den firades nu? ... jo, för fjorton -dar se’n ... Herre min gud, hvad tiden går fort!“ -</p> - -<p> -Vaktmästarens hela kostym såg snarare ut för att hafva -varit en gåfva på det lyckliga parets brölloppsdag. -</p> - -<p> -“Såg ni inga menniskor ute på gatan?“ frågade Armand -sin värd. -</p> - -<p> -“Åjo, visst var det ett par karlar.“ -</p> - -<p> -“Kände ni dem?“ -</p> - -<p> -“Nej, monseigneur ... Gud vet hvad jag skall få på mig -om söndag!“ jämrade sig portvaktaren, som bestämdt föresatt -sig att vinna ersättning för det förlorade cigarrfodralet. -</p> - -<p> -“Att du icke skäms att så der plåga monseigneur med -dina klagovisor“, bestraffade honom hustrun; “tror du väl att -monseigneur vill att du skall förlora det ringaste? ... ack nej, -det vill han visst icke.“ -</p> - -<p> -Armand, döf både för mannens klagan och qvinnans -trösteord, lyssnade blott till sina tankar, och dessa sade till -honom följande: Dessa karlar, som posterat sig utanför detta -hus, vänta på ingen annan än dig, och om de just icke äro -desamma som föregående natt legat i din trädgård, hafva de -åtminstone i sinnet samma anslag mot din person, och deras -anslag måste vara ondt och väderleken är mycket tjenlig för -onda anslag, hvartill kommer att en obeväpnad, om än aldrig -så stark och modig, ovilkorligen måste komma till korta -mot tvänne beväpnade och beslutsamma bofvar, till följd -hvaraf det vore högeligen dumdristigt att ensam och obeväpnad -begifva sig ut på denna gata. -</p> - -<p> -“Kanske icke monseigneur har vexladt?“ frågade den -omtänksamme portvakten, som härledde den unge mannens -tankfullhet från förlägenhet i den vägen. -</p> - -<p> -“Känner ni någon prest med namnet Bredôt?“ blef Armands -oväntade svar på portvaktarens fråga. -</p> - -<p> -<a id="page-324" class="pagenum" title="324"></a> -“Broder Bredôt?“ ropade portvakterskan; “skulle vi icke -känna den gudsmannen!“ -</p> - -<p> -“Går han ofta hit?“ -</p> - -<p> -“Jag tror det är bara två gånger han varit här“, svarade -portvakterskan. -</p> - -<p> -“När var han här sednast?“ -</p> - -<p> -“Sednast? låt mig se nu ... ah, det var sannt, han gick -ju kort förrän ni kom, monseigneur ... ni borde ha mött honom -i porten, tycker jag.“ -</p> - -<p> -“Han gaf mig tre francs“, tillade portvaktaren; “alla -äro de så hederliga och frikostiga emot oss.“ -</p> - -<p> -Armand, för hvilket det ena ljuset efter det andra uppgick, -lemnade sin plats vid fönstret och började promenera -på golfvet; men hans blick på portvaktarens väggur sade -honom att han icke hade lång tid att promenera på, emedan -han lofvat att klockan tolf inställa sig inom en annan och -ganska aflägsen trakt af staden. -</p> - -<p> -“Såg ni till någon vagn, när ni nyss var ute?“ frågade -han sin värd. -</p> - -<p> -“Någon vagn?“ -</p> - -<p> -“Som höll i grannskapet af detta hus?“ -</p> - -<p> -“Nej, det såg jag icke, monseigneur ... ni väntade då er -vagn, monseigneur?“ -</p> - -<p> -“Ah, den skulle ju vänta mig på rue de l’Université,“ -erinrade sig Armand. -</p> - -<p> -“Hvarför just der?“ -</p> - -<p> -“Emedan trädgårdsmuren vetter åt denna gata.“ -</p> - -<p> -“Ni vet då att man också kommer ut den vägen?“ -</p> - -<p> -“Skulle jag icke veta det, jag som gått den så många -gånger?“ yttrade Armand med ett leende, som om möjligt -ökade portvaktarfolkets goda tanke om hans person; “jag -förmodar att ni har nyckeln till den lilla porten.“ -</p> - -<p> -“Nej, den har markisinnan alltid uppe hos sig“, svarade -portvaktaren; “befaller ni att jag går upp för att hemta ned -den?“ -</p> - -<p> -“Hur tycker ni att det skulle gå an? ... och för öfrigt -behöfs det icke, efter jag alltid bär en sådan hos mig.“ -</p> - -<p> -“Och som passar till låset?“ -</p> - -<p> -“Naturligtvis ... det enda jag får be er om, är att ni -följer mig genom trädgården, ty annars kan jag gå vilse i -dimman och dränka mig i någon af dammarne.“ -</p> - -<p> -<a id="page-325" class="pagenum" title="325"></a> -“Jag vill ledsaga er, monseigneur ... hvad jag skattar mig -lycklig att kunna vara er till tjenst!“ -</p> - -<p> -“Så skynda er då!“ uppmanade Armand och gick ut i -farstun. -</p> - -<p> -“Släpp honom icke förrän du fått allra minst en louis-d’or“, -hviskade portvakterskan i sin mans öra. -</p> - -<p> -“Var du lugn, min gumma!“ hviskade mannen tillbaka -och satte sig i rörelse. -</p> - -<p> -Vägledd af den erfarne portvaktaren, kom vår hjelte -lyckligt öfver de små broarne och genom häckarne, men -hvilka dimman hindrar oss att beskrifva. -</p> - -<p> -“Här hafva vi nu ändtligen den lilla porten“, upplyste -vägvisaren. “Och ni är säker på att ni har er vagn -utanför?“ -</p> - -<p> -“Visst är jag det.“ -</p> - -<p> -“Ohoj!“ skrek den beställsamme portvaktaren genom -porten, “är vagnen der?“ -</p> - -<p> -“Tyst, ni skrämmer hästarne att skena!“ förklarade -Armand. -</p> - -<p> -“Det är obegripligt att man icke svarar“, menade portvaktaren. -</p> - -<p> -“Kan ni begära att man skall höra i en sådan dimma?“ -yttrade Armand. -</p> - -<p> -Portvaktaren såg förvånad på vår hjelte, ty han hade -aldrig förut hört att dimman lägger sig på örhinnorna. -</p> - -<p> -“Nyckeln passar icke, jag har tagit orätt nyckel“, sade -Armand; “men det gör ingenting ... Var god och lägg er på -fyra fötter.“ -</p> - -<p> -“Hvad!“ ropade portvaktaren, “skall jag lägga mig ...“ -</p> - -<p> -“På fyra fötter!“ -</p> - -<p> -“Fyra fötter? ... men, monseigneur ...“ -</p> - -<p> -“Begriper ni då icke att jag måste stiga på er rygg, -för att kunna komma upp på muren?“ -</p> - -<p> -“Visserligen är det beqvämare ... men ... men, monseigneur -...“ -</p> - -<p> -“Se så, låt det gå fort nu bara“, befalde monseigneur, -tryckande ned portvaktaren mot marken. -</p> - -<p> -“Det skall vara för er skull“, pustade portvaktaren, i -det han, liggande fyrfota, sträckte på armarne och benen så -mycket han förmådde, under det att han höjde ryggen, så -att denna liknade ett brohvalf, allt i den berömvärda afsigten -att göra uppstigandet så beqvämt som möjligt. -</p> - -<p> -<a id="page-326" class="pagenum" title="326"></a> -Också kom Armand denna gången utan ringaste svårighet -upp på muren. -</p> - -<p> -“Nu har jag förstört rocken också“, underrättade portvaktaren, -i det han återtog sin tvåfotade ställning. -</p> - -<p> -“Då blir den lika med pantalongerna“, tröstade Armand. -</p> - -<p> -“Det der skulle jag icke hafva ha gjort för någon annan, -om man också bjudit mig tjugu louisd’orer“, försäkrade -portvaktaren, som tog till så att han kunde låta pruta med -sig, ifall han emot förmodan skulle behöfva det. -</p> - -<p> -“Hör på, monsieur“, sade Armand, “om ni nu genast -går upp till markisinnan och berättar henne, att ni hjelpt -mig öfver trädgårdsmuren, så ger hon er på ögonblicket mera -drickspengar än ni förut fått på hela året ... Farväl nu, -min hedersvän, och helsa er hustru!“ -</p> - -<p> -Derefter försvann Armand, lemnande portvaktaren allena. -</p> - -<p> -“Stum som en marmorbild“ såsom det heter om Bartholo -i Rossinis opera, stod portvaktaren med framräckt hand. Men -som hoppet är det som sist lemnar menniskan, äfven när det -är som befängdast, så började ifrågavarande menniska att -småningom återhemta sig och med detsamma införlifva sig -med den tanken, att markisinnan, hvars frikostighet han väl -kände, nog skulle gifva honom drickspengar, om just icke så -stora som monseigneur förespeglat, åtminstone något ditåt, -och hvilket visst icke vore att förakta. -</p> - -<p> -Lugnad återvände han derför genom trädgården och -återsåg snart sin kära portgång. -</p> - -<p> -Men porten var öppen och en stor täckvagn höll utanför. -Portvaktaren igenkände genast markisinnans vagn, och -som han deraf drog den slutsatsen att hon ämnade åka ut, -fick han brådtom och ilade med en ynglings raskhet uppför -trapporna till första våningen. -</p> - -<p> -När han kom in i salen, såg han att han verkligen -kommit i grefvens tid. -</p> - -<p> -Markisinnan, i en toalett som om hon ärnade fara till -Tuilerierna, stod midt på golfvet bredvid sin kammarjungfru, -hvilken just höll på att hänga hermelins-kappan öfver herskarinnans -skuldror. -</p> - -<p> -Närmare salsdörren stod baron Saint-Bris med hatten i -hand och färdig att taga på sig sin kappa, hvilken en betjent -höll utvecklad bakom hans rygg. -</p> - -<p> -“Jag får helsa nådig markisinnan så mycket ifrån monseigneur“, -började portvaktaren oförtöfvadt, ty ingen tid var -<a id="page-327" class="pagenum" title="327"></a> -att förlora; “han befalde mig berätta nådig markisinnan -att jag hjelpt honom öfver trädgårdsmuren och att jag derföre -skulle bekomma drickspengar af nådig markisinnan.“ -</p> - -<p> -Markisinnan och baronen, kammarjungfrun och betjenten -stirrade förvånade på portvaktaren, som nu flåsade förfärligt, -ty han hade icke hemtat andan, sedan han tog första -trappsteget. -</p> - -<p> -“Monseigneur hade glömt nyckeln till trädgårdsporten -hemma“, fortfor portvaktaren, “men jag lade mig på fyra -fötter, jag, och allt gick som en dans, må markisinnan tro -... Men det var sannt, monseigneur har glömt qvar ett -cigarrfodral med silfverstomme och guldstifter“, tillade han -med en misstänksam blick på betjenten. -</p> - -<p> -“Hvad är det ni säger, menniska?“ ropade markisinnan. -</p> - -<p> -“Han är drucken“, menade baronen. -</p> - -<p> -“Och att jag derför skulle få drickspenger af nådig -markisinnan“, fortfor portvaktaren, “allt det der bad monseigneur -mig säga.“ -</p> - -<p> -“Hvilken monseigneur“, frågade markisinnan, “hvem -menar ni med monseigneur?“ -</p> - -<p> -“Honom som jag hjelpte öfver trädgårdsmuren och som -jag låg på fyra fötter ...“ -</p> - -<p> -“Har då karlen förlorat förståndet!“ ropade markisinnan. -</p> - -<p> -“Kan ni då icke säga hvad det är för en monseigneur -ni menar?“ frågade baronen. -</p> - -<p> -“Samma monseigneur som för en stund sedan var uppe -hos markisinnan“, svarade portvaktaren. -</p> - -<p> -“Har någon monseigneur sökt mig i dag?“ frågade -markisinnan betjenten. -</p> - -<p> -“Icke det jag vet, madame“, svarade betjenten, “så -framt inte ...“ -</p> - -<p> -“Ja, det var just ni som sade att det var en monseigneur“, -inföll portvaktaren, vändande sig till betjenten; “ni -sade det åt min hustru dernere i portgången ... Hvar hittade -ni det der cigarrfodralet med silfverstommen och guldstifterna?“ -</p> - -<p> -“Tig!“ befallde markisinnan sin outtröttlige portvaktare, -“tala ni, Gaudin! hvad betyder allt det här? hvem menar -han med monseigneur?“ -</p> - -<p> -“Jag tror nästan att han menar den der unge mannen, -som nyss gick härifrån“, svarade betjenten. -</p> - -<p> -<a id="page-328" class="pagenum" title="328"></a> -“Hvad för slag! ... den unge arbetaren! ... Är det -honom ni kallar för monseigneur?“ frågade markisinnan -skrattande. -</p> - -<p> -“Den der rödrutige blusen kallar ni för monseigneur?“ -tillade baronen, likaledes skrattande. -</p> - -<p> -“Arbetaren ... blusen“, stammade portvaktaren med en -förändring i fysionomien, som är omöjlig att beskrifva: “det -var då bara en simpel arbetare ... o min Gud! ... bara en -simpel arbetare?“ -</p> - -<p> -Det på en gång ömkliga och löjliga kunde icke hafva -en trognare representant än i portvaktaren vid detta tillfälle. -Också hvart han vände sig, såg han endast leende -ansigten, men intet hopp om drickspengar. -</p> - -<p> -“Och jag som följde honom genom trädgården, jag som -lät honom klifva på min rygg!“ klagade portvaktaren nästan -gråtande. -</p> - -<p> -Denise fortfor att le och betjenten skrattade så att han -måste hålla sig för magen. Men både markisinnan och -baronen blefvo i en hast alvarsamma. -</p> - -<p> -“Trädgården!“ upprepade markisinnan; “hvad ville han -i trädgården?“ -</p> - -<p> -“Han föregaf att han hade sin vagn utanför trädgårdsporten, -den uslingen! ... han sade att han hade nyckeln till -porten och att han gått denna väg många gånger förut, den -bofven!“ -</p> - -<p> -Markisinnan blef gulgrön i ansigtet. -</p> - -<p> -“Ni följde honom genom trädgården, sade ni“, yttrade -baronen med djupa rynkor i pannan. -</p> - -<p> -“Ja, jag var en åsna“, erkände portvaktaren; “och när -vi kommo till porten, hvilken var låst, tvang han mig att -lägga mig på händerna, och så steg han upp på min rygg -och från min rygg upp på muren, den nidingen!“ -</p> - -<p> -“Och sedan?“ frågade på en gång markisinnan och -baronen, vexlande dervid med hvarandra en blick, obegriplig -för de öfrige. -</p> - -<p> -“Sedan sade han att markisinnan skulle ge mig drickspengar, -och derefter hoppade han ned.“ -</p> - -<p> -“På gatan?“ -</p> - -<p> -“Ja, och allt det der gjorde han säkert bara för att besvära -och förarga mig ... men vänta, vänta bara!“ -</p> - -<p> -“Således en annan väg!“ mumlade baronen, sammanbitande -tänderna. -</p> - -<p> -<a id="page-329" class="pagenum" title="329"></a> -“En annan väg!“ genljöd markisinnans röst ännu dofvare, -hvarefter hon med en blick af gränslöst raseri vände -sig mot fönstret, förmodligen för att dölja sin sinnesrörelse -för de andra. -</p> - -<p> -Hade portvaktaren haft någon blick och känsla för -andras qval än för sitt eget, så skulle han kanske kunnat -trösta sig med den hämnd han, ehuru omedvetet, utkräft på -dem som nyss skrattat åt honom. Men han såg ingenting -annat än sina drickspengar, som han förlorat, och sin hustru, -som han tyvärr hade qvar. Hvad var väl löjet i första -våningen mot den storm, som väntade honom i portgången? -</p> - -<p> -Med ett ord, tillståndet var ganska beklagligt i den -sköna markisinnans hus. -</p> - -<p> -Den ende som var att lyckönska, var onekligen Armand -Cambon. -</p> - -<p> -Följaktligen är det en fördel att vara en förment prins, -ja, kanske större än att vara en verklig. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-22"> -<span class="firstline">Tjuguandra kapitlet.</span><br /> -Madeleine-kyrkan. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">E</span><span class="postfirstchar">n</span> fjerdedels timme före den bestämda tiden hade Armand -Cambon infunnit sig på rue d’Anjou utanför bankiren Géronnières -hus. -</p> - -<p> -Han hade stått der en halftimma, utan att ännu hafva -fått bud ifrån bankirens brorsdotter. -</p> - -<p> -Dimman höll visserligen på att skingra sig, men var -dock ännu så tät, att Armand ansåg sig böra fatta posto -framför sjelfva porten, på det att budet, som han väntade, -desto lättare skulle blifva honom varse. -</p> - -<p> -Han brann af otålighet att få träffa den unga flickan, -dels för att erbjuda henne sin tjenst för den händelse hon -ånyo kunde behöfva den, dels för att få fullständig upplysning -om hvad medel man begagnat för att förtaga verkan -af den der biljetten, i fall den vore äkta, hvilket -<a id="page-330" class="pagenum" title="330"></a> -Armand för sin del icke betviflade, dels ock för att meddela -henne hvad som händt honom sjelf, sedan han sist såg -henne, emedan han var fullt öfvertygad att markisinnan -hade del i de tvänne särskilda stämplingar, för hvilka han -varit ett mål och dem han jemväl ansåg hafva något slags -gemenskap med sjelfva hufvud-intrigen. -</p> - -<p> -Dessutom kände han ett innerligt behof att försona -det fel han begick, när han vid afskedet dagen förut tryckt -och kysst hennes hand på ett sätt, som naturligtvis måste -såra en sådan flicka som Adelaïde. -</p> - -<p> -Minnet af den förvåning och förtrytelse, han då trott -sig läsa i hennes ansigte, hade sedan dess följt och icke -lemnat honom ens under de äfventyr, hvaruti han det förflutna -dygnet varit invecklad. -</p> - -<p> -Allt detta skulle han nu försona genom den noggrannaste -uppmärksamhet på sig sjelf och den djupaste vördnad -för henne. Med ett ord, allt skulle bli så bra och godt -igen eller, rättare sagdt, lika främmande och hopplöst som -förr. -</p> - -<p> -Hon skulle alltid förblifva den rika och firade arftagerskan, -<em>han</em> alltid den fattige och föraktade arbetaren. -</p> - -<p> -Evigt skulle svalget blifva emellan dem; men lika evigt -skulle ock den känsla, han egnat henne, sväfva öfver svalget, -ren som svanen, men tystare än han, tills den dött i det -moln, hvari den lefvat. -</p> - -<p> -Buller af vagnshjul och hästfötter störde Armand i hans -romantiska betraktelser. -</p> - -<p> -Som han för dimman ännu icke såg hästarne eller åkdonet, -så drog han sig närmare intill porten. Snart började -både hästar och åkdon blifva synliga, och Armand fick tillfälle -att betrakta dem på nära håll, ty vagnen höll just -framför bankirens port. -</p> - -<p> -Väntande att någon skulle stiga utur denna vagn, drog -sig Armand några steg åt sidan. Men ingen steg ur vagnen, -och icke heller syntes någon betjent som kunde öppna -vagnsdörren. -</p> - -<p> -Kusken, en ståtlig monsieur i rikt livré, satt orörlig -på sin bock, småsvärjande öfver dimman. Vår hjelte beundrade -de höga och stolta hästarne samt den ofantliga -vagnen, för hvars inköpspris man skulle kunnat tillhandla -sig snart sagdt ett helt qvarter inom Ladugårdslands- eller -Catharina-församling i Stockholm. -</p> - -<p> -<a id="page-331" class="pagenum" title="331"></a> -Armands beundran afbröts af ett nytt buller från en -annan vagn, hvilken äfven snart visade sig, stannande efter -den första och nästan lika prydlig som den. Också den -sednares vagnsdörr förblef tillsluten. -</p> - -<p> -En tredje vagn och strax derpå en fjerde kommo, -stannade och höllo efter hvarandra. -</p> - -<p> -Derefter blef det någon stund tyst på gatan. -</p> - -<p> -Armand blef orolig och ämnade just fråga någon af -kuskarne, hvem eller hvilka skulle åka i de fyra vagnarne, -då porten till bankirens hus knarrade på sina gånghakar -och tvänne betjenter i samma livré som den förste kusken -utträdde på gatan, närmande sig den första vagnen, hvars -dörr de öppnade. -</p> - -<p> -Vår hjelte smög sig fram för att bättre kunna se, ty -allt visade sig för honom som genom ett hvitt flor. -</p> - -<p> -Han såg tvänne personer uppstiga i den främsta vagnen. -Den ene var en herre, hvars ansigte han ej kunde -urskilja, men han tycktes ej heller mycket bemöda sig för -att se det, emedan hans blickar uteslutande sökte den andra -personen, en qvinna, som bar en hvit slöja nästan lika lång -som hon sjelf. Slöjan var likväl kastad bakåt, så att den -föll ned på ryggen utefter kappan af mårdbrämad svart -sammet. -</p> - -<p> -Armand kunde följaktligen se profilen af damens ansigte, -under det hon uppsteg i vagnen. -</p> - -<p> -Armand såg, qväfde med möda ett utrop af bestörtning, -som ville undfalla hans mun, och drog sig derefter hastigt -tillbaka. -</p> - -<p> -Från detta ögonblick såg han ingenting af hvad som -vidare passerade. Det var först när den sista vagnen, efter -att hafva upptagit dem som deruti skulle åka, körde från -porten, som han någorlunda återkom till sig sjelf. -</p> - -<p> -Hans öron följde ljudet af vagnarne och snart följde -äfven hans fötter samma väg som de. -</p> - -<p> -Efter en kort färd stannade vagnarne framför ett större -hus vid samma gata och icke långt ifrån Saint-Honoré. -Armand nalkades den sista vagnen. -</p> - -<p> -“Hvarför stannar man?“ frågade han kusken. -</p> - -<p> -“Man skall ju upp till mairen först“, svarade denne. -</p> - -<p> -“Hvart faren I sedan?“ sporde Armand. -</p> - -<p> -“Till Madeleine-kyrkan kan ni väl förstå“, var kuskens -något snäsiga svar; “men akta er för venstra hästen, monsieur“, -<a id="page-332" class="pagenum" title="332"></a> -tillade han, “ty han slår, och ni kunde råka illa ut -för bakbenen.“ -</p> - -<p> -“Värre kan man råka ut för!“ tänkte Armand, hvarefter -han gick förbi vagnarne, vek af åt venster in på rue -Saint-Honoré, följde denna gata och befann sig snart på -Madeleine-platsen. -</p> - -<p> -Denna plats var i det närmaste fri från dimman, och -December-solens klara, om ej just så varma strålar föllo på -den vackra Madeleine-kyrkan, till sitt yttre en trogen afbild -af de tempel, som i en forntid prydde Hellas’ minnesrika -jord. -</p> - -<p> -Vår hjelte styrde sina steg mot denna kyrka. -</p> - -<p> -“Monsieur Armand!“ hördes en röst bakom honom. -</p> - -<p> -Armand vände sig om och mötte för andra gången på -denna dag monsieur Albert. -</p> - -<p> -“Det var bra att jag träffade er“, återtog denne; “jag -gick just och tänkte på er.“ -</p> - -<p> -“Hvarmed kan jag vara till tjenst?“ frågade Armand -tankspridd. -</p> - -<p> -“Min gud, hvad ni är blek!“ ropade Albert; “mår ni -illa?“ -</p> - -<p> -“Jag fryser något ... Den obehagliga dimman ...“ -</p> - -<p> -Det var vigt att skylla på dimman. -</p> - -<p> -“Men jag tycker att det är ganska klart och vackert -nu“, anmärkte Albert ganska riktigt. -</p> - -<p> -Albert såg icke den täta och kylande dimma, som hvilade -öfver Armands själ. -</p> - -<p> -“Hvad önskar ni, monsieur Albert?“ frågade den sednare. -</p> - -<p> -“Jag har nyss skilts ifrån Ledru Rollin, för hvilken -jag berättat hvad ni sade mig i morse.“ -</p> - -<p> -“Och han?“ -</p> - -<p> -“Blef naturligtvis lika orolig som jag ... Men ni kom -icke att säga mig hvem det är som spionerar på oss.“ -</p> - -<p> -“Jag fruktar för den der presten, som bor i mitt grannskap, -den der så kallade broder Bredôt.“ -</p> - -<p> -“Den der, som ni förut en gång talat om?“ -</p> - -<p> -“Densamme.“ -</p> - -<p> -“Nå?“ -</p> - -<p> -“Den karlen förefaller mig misstänkt i mer än ett hänseende -... Undrar just om han är hvad han synes vara.“ -</p> - -<p> -<a id="page-333" class="pagenum" title="333"></a> -“Ni tviflar på att han är prest? ... Men efter hvad -jag vill minnas, så har ni beskrifvit honom såsom en figur -med vidrigt ansigte och lömsk uppsyn.“ -</p> - -<p> -“Beskrifningen är trogen, det kan jag försäkra er.“ -</p> - -<p> -“Morbleu! hur kan ni då tvifla på att han är prest?“ -</p> - -<p> -Detta omdöme af Albert förefaller läsaren kanske något -för skarpt; men säkert är att de fulaste karlar, man möter -på gatorna i Paris, äro prester. -</p> - -<p> -Den svarta, oformligt långa och vida rocken, i förening -med den lågkulliga och bredbårdade hatten bidrager icke -heller till figurens försköning. -</p> - -<p> -Vi frågade en gång en fransman, hur det kom till att -alla prester i Paris med få undantag äro så fula, emedan -det föreföll oss som om man med flit utvalde de fulaste till -detta stånd. -</p> - -<p> -“Det är för de arma qvinnornas skull“, svarade fransmannen, -“ty fan sjelf kan ej vara farligare än en vacker -prest.“ -</p> - -<p> -“Men“, invände vi, “detta öfverensstämmer föga med -den katolska kyrkans idé, som förnämligast går ut på att -imponera på de yttre sinnena och derför måste sträfva efter -möjligaste skönhet i formen.“ -</p> - -<p> -“Nå, då är det derför att endast fula karlar vilja bli -prester“, sade han, “för att genom den svarta rocken vinna -den lycka, som skulle sky för deras blotta ansigte ... den -svarta rocken, som förefaller oss karlar så obehaglig, har -deremot en elektrisk verkan på damerna.“ -</p> - -<p> -“Enligt er, skulle således hela den katolska kyrkan -endast vara till för qvinnornas skull“, anmärkte vi. -</p> - -<p> -“Ja visst“, svarade fransmannen; “katolska kyrkan -existerar icke blott <em>för</em> damernas skull, utan äfven <em>genom</em> -dem. Utom dem hade vi alla för längesedan varit hugenotter -eller protestanter.“ -</p> - -<p> -Vi lemna osagdt huruvida fransmannen hade rätt. -</p> - -<p> -“Jag misstänker emellertid den der brodern för att stå -i beröring med mördare“, yttrade Armand, “och säkert är -att jag en gång sett honom i sällskap med en ficktjuf.“ -</p> - -<p> -“Jag vill minnas att ni äfven berättat det.“ -</p> - -<p> -“Då kommer ni också ihåg den der källaren, som jag -upptäckt bredvid vår“, sade Armand, “och hvaruti fanns -guld och silfver ... Jag trodde först att allt det der var -deponerad egendom; men nu ...“ -</p> - -<p> -<a id="page-334" class="pagenum" title="334"></a> -“Nu?“ -</p> - -<p> -“Nu vill jag våga min hals på att det är tjufgods och -att broder Bredôt är den drake, som rufvar derpå.“ -</p> - -<p> -“Minsann det låter otroligt.“ -</p> - -<p> -“Det vore kanske i sin ordning att meddela en poliskommissarie -vår upptäckt“, föreslog Armand. -</p> - -<p> -“Är ni galen!“ utbrast Albert. -</p> - -<p> -Armand såg förundrad på monsieur Albert. -</p> - -<p> -“Inser ni då icke“, fortfor denne, “att en polis-undersökning, -börjad med tjufkällaren, kunde sluta med vår, som -ligger bredvid, eller tror ni kanske att den helige brodern, -när han råkat i polisens klor, skall lägga fingrarne emellan, -hvad oss beträffar? ... Så länge vi tiga, tiger han, det kan -ni vara säker på.“ -</p> - -<p> -“Men detta hemliga förstånd med en sådan person synes -mig afskyvärdt“, förklarade Armand. -</p> - -<p> -“Inför moralen möjligtvis, men icke inför politiken“, -svarade Albert. -</p> - -<p> -“Och det stackars folket som förlorar sin egendom, -sitt guld och silfver, som vi kanske skulle kunna rädda?“ -frågade Armand, som icke vågade disputera med Albert i -politiken, med Albert, som var Ledru Rollins och Louis -Blancs högra hand. -</p> - -<p> -“Det folk, som har guld och silfver att förlora“, menade -Albert, “är mindre att beklaga än det folk, som icke -har en bit bröd att äta, och det är just för detta folk som -vi arbeta ... Jag skulle till och med kunna bevisa att det är -en ovillkorlig skyldighet för dem, som ega, att uppoffra något -för dem, som ingenting ega.“ -</p> - -<p> -Monsieur Albert var också, efter hvad kändt är, en -stor beundrare af S:t-Simon och kunde följaktligen bevisa -ganska mycket. -</p> - -<p> -“Det är ett lika stort nöje för mig som för er att se -tjufven på galèrerna“, fortfor Albert; “men om detta icke kan -ske på annat vilkor än att ni och jag måste göra honom -sällskap, då afstår jag gerna från detta nöje.“ -</p> - -<p> -“Det återstår likväl ett medel att åstadkomma det ena -utan att riskera det andra“, menade Armand, “nämligen att -så fort ske kan flytta vapenförrådet till annan lokal.“ -</p> - -<p> -“Ett ganska äfventyrligt medel, men som vi skola tänka -på, under det ni är borta, ty det är ju bestämdt att ni reser -i morgon?“ -</p> - -<p> -<a id="page-335" class="pagenum" title="335"></a> -“Jag reser i dag, helst i dag“, svarade Armand med -liflighet. -</p> - -<p> -“I dag? ... så mycket bättre ... Ni är då verkligen färdig -att resa i dag?“ -</p> - -<p> -“Ja, jag har numera ingenting här att göra“, yttrade -Armand med en sorglig ton och en lika sorglig blick på -Madeleine-kyrkan. -</p> - -<p> -“Ledru Rollin skall bli glad, när han får höra det.“ -</p> - -<p> -“Och jag också, när jag väl en gång är härifrån“, -suckade Armand. -</p> - -<p> -“Hvart går ni nu, monsieur Armand?“ -</p> - -<p> -“In i kyrkan.“ -</p> - -<p> -“Lycklig ni, som har tid att gå i kyrkan!“ yttrade -Albert leende. -</p> - -<p> -“Mycket lycklig“, medgaf Armand, också leende, ehuru -mindre gladt än Albert. -</p> - -<p> -De begge konspiratörerne togo afsked af hvarandra, -hvarefter Armand närmade sig den höga trappan, som leder -upp till ifrågavarande kyrka, nedanför hvilken flere lysande -ekipager höllo. -</p> - -<p> -“Det är förmodligen i dag en större messa“, yttrade han -till en af kuskarne. -</p> - -<p> -“Nej, men ett större bröllopp“, svarade kusken. -</p> - -<p> -“Och brudparet är redan inne i kyrkan?“ -</p> - -<p> -“Nej, monsieur, men man väntar det hvart ögonblick.“ -</p> - -<p> -“Brudgummen är förmodligen någon rik borgare?“ -</p> - -<p> -“Det är en hertig, monsieur“, svarade kusken med en -viss andakt, som röjde att han hade sitt stall inom Faubourg -S:t-Germain. -</p> - -<p> -Armand borde icke hafva väntat andra svar på sina -frågor, hvilka följaktligen voro öfverflödiga; men han hoppades -kanske att den han frågade, mindre väl underrättad -om verkliga förhållandet, skulle åtminstone för tillfället gifva -någon näring åt det bedrägliga hopp, som aldrig lemnar -menniskan. -</p> - -<p> -Armand intog första steget af trappan och vände sina -ögon mot Madeleine-platsen, ty han ville ej gå in i kyrkan -förrän han återsett de fyra vagnarne. Kanske hoppades -han att den, i hvilken hertigen åkte, skulle köra omkull -och dervid knäcka halsen på den förnäme brudgummen, i -fall det lyckades denne att komma helskinnad från mairen. -</p> - -<p> -<a id="page-336" class="pagenum" title="336"></a> -För dem, som icke hafva sig bekant huru en kristlig -äkta förening knytes i Frankrike, berätta vi följande: -</p> - -<p> -Kontrahenterne vända sig till en notarie, som upprättar -ett äktenskaps-kontrakt, innehållande bland annat de vilkor, -som å ömse sidor äro gjorda och antagna. Med berörde -kontrakt, vederbörligen undertecknadt af kontrahenter, giftoman -och vitnen, infinner man sig hos mairen, som på porten -till sitt embetshus låter anslå namnen på dem, som önska -gifta sig. -</p> - -<p> -Detta anslag skall stå minst fjorton dagar, efter hvilken -tid, men icke öfver året, kontrahenterne ega att ånyo inställa -sig hos mairen, som, i fall något jäf mot äktenskapet -under anslagstiden icke blifvit anmäldt, uppläser för de trolofvade -några paragrafer ur Code civil rörande äktenskapet -och derefter förenar dem medelst en för tillfället lämplig -lyckönskan, hvarefter giftermålet är vederbörligen ingånget. -</p> - -<p> -Vill man sedan, hvilket visst icke är nödvändigt, derå -vinna kyrkans sanktion, så far man från mairen till närmaste -kyrka. -</p> - -<p> -Det är till det mesta endast förnämt och rikt eller -också presterskapet mycket hängifvet folk som begagnar den -kyrkliga ceremonien, och som detta slags folk icke utgör -majoriteten af nationen, så sakna de flesta äktenskap den -presterliga välsignelsen och följaktligen äfven Guds, såsom -bigtfäderne vilja påstå, men skriftebarnen icke erkänna. -</p> - -<p> -Det råder mycken otro inom den katolska kyrkan, men -rättvisan fordrar erkänna att denna otro förnämligast gäller -presterskapet, hvars lära man sedan den första stora revolutionen -börjat skilja från Guds och hvars lefverne alltjemnt -gifvit stöd åt denna skilnad. -</p> - -<p> -Armand, hvars blick länge irrat öfver Madeleine-platsen, -fäste sig slutligen vid en prydlig vagn, som stannade nära -det jernstaket som omgifver kyrkan. Ur denna vagn stego -en herre och en dam. -</p> - -<p> -Armand återsåg i den förre baron Saint-Bris och i den -sednare markisinnan d’Estelle. De gingo uppför trappan -och snuddade förbi vår hjelte, som med ovilkorlig rysning -mötte deras blickar. Begge sågo icke eller låtsade icke se -honom. -</p> - -<p> -Armand följde dem med ögonen tilldess de försvunnit -genom kyrkporten, hvarefter hans uppmärksamhet riktades -mot den basrelief, som pryder frontonen på kyrkan. -</p> - -<p> -<a id="page-337" class="pagenum" title="337"></a> -Denna basrelief föreställer den botfärdiga Magdalena -af hvilken kyrkan har sitt namn. -</p> - -<p> -Magdalena ligger på knä vid frälsarens fötter, bedjande -honom om syndernas förlåtelse, hvilken hon också erhåller. -På venster om frälsaren står Hämndens ängel, tillbakadrifvande -de sju hufvudsynderna som följa Magdalena; på höger -visar sig Medlidandets ängel, ömt betraktande den ångerfulla -synderskan. Uppdragen att framkalla Rättvisan, -låter han i stället nalkas Oskulden, stödd af Tron och -Hoppet. Kärleken, sysselsatt med vården om tvänne barn, -kan ej följa sina systrar, men han anvisar med en blick -den plats, som i de himmelska boningarne är förvarad åt -den segrande dygden, under det att en annan ängel emottager -den frommes själ, uppstigande ur grafven, och visar -denne det eviga lifvet, så ljust och herrligt på andra sidan -grafven. -</p> - -<p> -Huruvida Armand gjorde någon jemförelse emellan den -botfärdiga, han såg på frontonen, och den obotfärdiga, han -sett gå in i kyrkan, eller om han i öfrigt beundrade den -yttre arkitekturen af kyrkan, veta vi icke; men att denna -är beundransvärd, det vet hvar och en som en gång sett -den. -</p> - -<p> -År 1764 lades grundstenen till en vanlig korskyrka på -ifrågavarande plats, och derpå arbetades ända till 1789, då -arbetet, som redan kostat två millioner, afbröts. -</p> - -<p> -Förnuftet, den enda guddom som den första revolutionen -erkände, tyckte att det var nog med de två millionerna, -och detta tycke var kanske icke så oförnuftigt. -</p> - -<p> -År 1806 beslöt Napoleon att fortsätta byggnaden, för -att deraf göra ett tempel åt Äran, hans guddom, och hvaruti -borde inställas statyerna af de krigare, som offrat flitigast -åt den grymmaste och blodigaste af alla gudinnor. -</p> - -<p> -För detta ändamål ingåfvos icke mindre än 120 förslag, -bland hvilka det af M. P. Vignon slutligen antogs. Denne -började med att nedrifva allt hvad som redan var färdigt -så när som på peristilens åtta kolonner. -</p> - -<p> -Vignon hade knappast hunnit resa murarne och de -flesta af pelarne till Ärans tempel, när restaurationen, -efter att med främmande bajonetter hafva bortjagat Äran -och dess öfversteprest, anbefalde byggnadens förändring till -<a id="page-338" class="pagenum" title="338"></a> -en kyrka. Vignon fortsatte arbetet till sin död och blef -begrafven under peristilen. -</p> - -<p> -Verket fulländades dock i likhet med hans plan och -framstår nu efter så vexlande öden såsom en herrlig afbild -af den antika byggnadskonsten. -</p> - -<p> -Monumentet, 150 alnar i längd och 63 i bredd, är -omgifvet af 52 fristående refflade pelare i korintisk stil, -och sjelfva peristilen är formad af dubbla pelar-rader. Man -kan knappast se något prydligare än denna façade. -</p> - -<p> -I stället för fönster hafva murarne nischer, hvaruti -helgon stå; och dagsljuset inströmmar till kyrkans inre från -trenne glas-kupoler. -</p> - -<p> -Med ett ord, Madeleine-kyrkan är till sitt yttre ett -mästerstycke, som i sitt slag icke lemnar något framför sig. -Under peristilen hvilar arkitekten förbleknad, förmultnad. -Hvad betyder det? Från hvarje nisch, hvarje kolonn, hvarje -kapitäl strålar hans minne. -</p> - -<p> -De fyra vagnarne, kommande från S:t-Honoré, visade -sig på platsen; och Armand skyndade in i kyrkan. -</p> - -<p> -Inkommen i kyrkan öfverraskas visserligen främlingen -af en bländande prakt, ty hvilken rikedom af marmor och -guld, statyer och målningar! Men den vördnadsbjudande -högtidlighet, som famnar oss vid vårt inträde inom murarne -af Notre-dame och de fleste andra kyrkor inom Paris, söker -man fåfängt. -</p> - -<p> -Allt hvad man der ser bär snarare vitnesbörd om den -sköna konstens blomstring och fruktbarhet inom Frankrikes -sköna land, och man tror sig vara i ett konstgalleri i stället -för i en kyrka. -</p> - -<p> -Skeppet, upplyst af de trenne glas-kupolerna, är visserligen -afdeladt medelst tre stora bågar i jonisk stil, hvilka -skola påminna något om det inre af Fredens tempel i Rom; -men de ända till slösaktighet anbragta förgyllningarne anstå -lika litet den antika byggnadskonsten som den guldbroderade -sidenrocken skulle anstå den mediceiska Venus. -</p> - -<p> -Både sidomurarne och korets halfrund äro belastade -med marmorskifvor af olika färger och hvilka äfven stöta -konstsinnet, dels derföre att de svära emot och genom sin -tyngd neddraga konstruktionen af det hela, dels också för -det man ej kan begripa hvad de ha der att göra, enär vi -aldrig kunna föreställa oss att de blifvit fästade vid murarne -för att stärka dem. -</p> - -<p> -<a id="page-339" class="pagenum" title="339"></a> -Bland målningar i denna kyrka märka vi en, som, -sträckande sig genom skeppets hela längd, framställer åtskilliga -episoder ur Magdalenas lif, troligtvis mera betydelsefulla -i religiöst än i konstnärligt hänseende. -</p> - -<p> -För öfrigt faller det af sig sjelft att episoderna ur -Magdalenas lif måste vara mera hugneliga för den ångerfulla -än för den oskyldiga. Högre såsom konstverk uppskattas -den tafla, som pryder halfrunden, hvari kyrkans fond slutas. -Denna målning, följande perspektivets alla lagar på konkav -grund, framställer på sin mest aflägsna eller flyende punkt -Kristus, sittande på en sky samt omgifven af apostlarne och -Magdalena, denna sistnämda vid frälsarens fötter. Nedanför -har konstnären grupperat de stora personligheter, som haft -det största inflytande på kristna religionen från kyrkans -äldsta tider ända till Napoleon, som emottog kejsarkronan af -Pius VII. -</p> - -<p> -Kort sagdt, Madeleine-kyrkans inre är mera vackert -än majestätiskt, mera öfverensstämmande med de katolska -ceremoniernas pomp och ståt, än med den frommes andakt. -</p> - -<p> -Det enda vi vid beskrifningen hafva att tillägga är, att -före kyrkans inredning inreddes under peristilen Vignons graf. -</p> - -<p> -Hvad Armand beträffar, så ser han af hela den inre -prakten ingenting annat än högaltaret, som, ehuru det ännu -är full dager, prydes af en mängd brinnande vaxljus, mellan -hvilkas höga gyllene stakar stå hvita porslinskrukor med -uppspirande röda och hvita blommor. -</p> - -<p> -Gången emellan kyrkdörren och altaret är äfven blomsterbeströdd. -</p> - -<p> -Hvar och en kan redan deraf sluta till ett bröllopp -mellan personer tillhörande den högre samhällsklassen. -</p> - -<p> -Lågorna af de många vaxljusen, kämpande med solens -strålar som skjuta in i kyrkan från glas-kupolerna, sprida -ett gulaktigt sken öfver marmor-gruppen på högaltaret, denna -äfven föreställande Magdalena, hänryckt blickande upp mot -himmelen, med en ärkeängel på hvar sin sida, begge i en -beundrande ställning. Denna grupp af Marachetti ställa vi -högst bland kyrkans öfriga många konstverk. -</p> - -<p> -Rundt omkring altarringen prunka förgylda karmstolar -med himmelsblå sidendynor. De fleste af dem äro redan -upptagna af personer, som icke kunna öfverraskas af gyllene -karmar och himmelsblått siden. -</p> - -<p> -<a id="page-340" class="pagenum" title="340"></a> -Närmast och midt framför altardisken stå på en dyrbar -hermelins-brämad matta tvänne bönstolar likaledes med förgylda -karmar och blå sidendynor, från hvilkas hörn små -guldtofsar prydligt nedhänga. Katolska kyrkan har minsann -ett rätt vackert ameublement. -</p> - -<p> -Framför hvardera af dessa tvänne bönstolar brinner på -altardisken ett tvåtums vaxljus af minst halfannan alns -längd. -</p> - -<p> -På hvar sin sida om högaltaret står en trupp korgossar -i hvita kåpor, hvardera anförd af sin bas. Den ene är -Levasseur, förste bassångare vid franska operan, och den -andre Lablache. -</p> - -<p> -Det kan gå an att sjunga på ett bröllopp, när hvarje -ton och troligtvis äfven hvar paus betalas med en louisd’or. -Lablache, höljd i den hvita kåpan och sjelf bred och hög -som ett kor, skymmer bort hela sin afdelning. -</p> - -<p> -Utom de förnäma herrskapen, som innehafva de gyllene -karmstolarne, finnes äfven mycket annat folk i den -rymliga kyrkan, alla riktande sina blickar mot det festligt -smyckade högaltaret och otåligt afvaktande det lysande brudparets -ankomst. Må man dock icke föreställa sig att kyrkan -i denna stund är helt och hållet upplåten till brölloppshögtidligheten. -</p> - -<p> -Madeleine-kyrkan har åtta små kapeller, belägna vid -sidorna och alla med hvar sitt lilla vackra altare. -</p> - -<p> -På sju af dessa brinna, mer och mindre talrikt, smala -vaxljus i svarta bleckpipor, som vårdas af svartklädda qvinnor. -Det är likljus, brinnande för deras själar, som slocknat, -när denna dag tändes, och för hvilka man på detta -sätt tror sig bana vägen till Gud. -</p> - -<p> -Det är glädjen med sorgen på hvar sin sida. Det är -det jordiska lifvet. -</p> - -<p> -Det åttonde af de små altarne bär inga tecken hvarken -af glädje eller sorg, men framför det stå tvänne personer, -likaledes väntande, ehuru mindre på andras lycka än på sin -egen, hvilket man ej må förtänka dem. -</p> - -<p> -Äfven de hafva infunnit sig för att emottaga kyrkans -insegel på det äktenskap, som de samma dag knutit inför -mairen. -</p> - -<p> -Men ingen af den talrika församlingen följer dem med -sina blickar, ingen har för deras skull tändt vaxljus och -bestrött altarstigen med blommor, ingen orgel skall spela, -<a id="page-341" class="pagenum" title="341"></a> -ingen Lablache sjunga för dem. Man har till och med -glömt att för dem framställa de tvänne simpla bönstolar -och de tvänne tarfliga vigsel-ljus, hvartill de likväl hafva -rättighet. -</p> - -<p> -Men bruden bär också en klädning af hvitt kallikå, -och en slöja af det gröfsta gastyg betäcker hennes hufvud. -Brudgummens svarta frack röjer bekantskap med place du -Temple, der man köper endast gamla utslitna plagg, och -hans händer dölja med möda sin rodnad och sina valkar -under den hvita bomullsvanten. -</p> - -<p> -De unga fattiga tu möta hvarandras blickar. Kanske -skola de finna lyckan och sällheten utan att lysas af vaxljus, -utan att vandra på rosor. -</p> - -<p> -En korgosse kommer ändtligen, med trumpen min bärande -deras tvänne vigsel-ljus. Efter honom framskrider -den prest, som skall helga deras äktenskap. Hans blick är -dyster, ty han beklagar kanske det öde, som denna dag -hindrat hans tjenstgöring vid högaltaret. -</p> - -<p> -Brudgummen, icke rådlös, framställer med egen hand -bönstolarne för sig och sin brud. De knäböja. Kanske -skola de möta himmelen utan att knäböja på himmelsblått -siden. -</p> - -<p> -Kyrkans brons-port slås upp. Orgeln ljuder. -</p> - -<p> -Hvarje knä hvilar mot sin bönstol, under det hvarje -hufvud vänder sig mot ingången för att fånga upp en blick -af den annalkande bruden, hvars skönhet och rikedom man -känner eller hört omtalas. Man är kanske äfven nyfiken -att se hur en sextonårig flicka med skönhet och guld tar -sig ut i brudskruden, liksom man ej redan förestält sig det. -</p> - -<p> -Dock sträcker sig icke, såsom i Sverige, den franska -nyfikenheten ända derhän att man springer för att se brudar, -och icke heller vet man af det slags råhet, som hemma -hos oss vid dylika tillfällen stör en ung oskyldig bruds ljufva -blygsamma tankar. -</p> - -<p> -Armand hade efter sitt inträde i kyrkan, utan att just -veta hvarför, önskat bana sig fram så nära högaltaret som -möjligt; men vid grinden till det träskrank, som ungefär -femton steg från den stora kyrkporten är upprest för att -tillbakahålla dem, som förut icke skaffat sig sittplats derinnanföre, -hade han genast blifvit hejdad af de personer, -som före honom inkommit i kyrkan och hvilka fattat posto -utanför samma grind. -</p> - -<p> -<a id="page-342" class="pagenum" title="342"></a> -Försöket att tränga sig emellan dem hade misslyckats, -och han hade så mycket mindre skäl till ett nytt försök -som deras rätt att stå skranket närmast var obestridlig. -</p> - -<p> -Han måste således åtnöja sig med den plats han hade, -tröstande sig med hoppet att åtminstone kunna vara en af -de förste, som skulle få se brölloppståget vid dess inträde i -kyrkan. -</p> - -<p> -Men äfven med detta hopp såg det mörkt ut, ty de -personer, som omgåfvo honom, icke nöjda med att hafva -afstängt honom från skranket, tycktes jemväl hafva för afsigt -att tränga honom längre åt sidan, hvarigenom all möjlighet -att se kunde blifva honom betagen. -</p> - -<p> -Armand var dock icke den person, som så lätt kunde -trängas från den plats han beslutit att bibehålla. Ehuru -hans våldsamma omgifning utgjordes af högväxta och axelbreda -karlar, dels bättre dels sämre klädde, vek han icke -en hårsmån från sin plats. -</p> - -<p> -“Monsieur! ni trampade mig på foten!“ sade den ene -af dessa, en grof ful krabat med röda mustascher. -</p> - -<p> -“Pardon, monsieur!“ ursäktade sig Armand; “men jag -trampar er ögonblickligen på den andra, om ni icke står -stilla.“ -</p> - -<p> -“Monsieur! ni tänker borra in era armbågar i ryggraden -på mig“, anmärkte en annan, som, ehuru svartskäggig, -likväl icke var vackrare än den förre. -</p> - -<p> -“Monsieur! i fall ni än en gång bjuder till att drifva -mig baklänges, borrar jag in dem ända till refbenen, s’il -vous plaît!“ svarade Armand. -</p> - -<p> -Den svartskäggige böjde sin mun mot den rödskäggiges -öra och hviskade något till denne, som Armand icke kunde -höra. De öfrige kringståendes öron närmade sig samma -mun, liksom för att få del af hvad som sades. -</p> - -<p> -Detta väckte vår hjeltes misstanke, ty det föreföll honom -att hvad som hviskades endast kunde hafva afseende -på hans person. -</p> - -<p> -“Skulle det möjligtvis vara någon ny komplott emot -mig?“ frågade han derför och det så högt att hans tvetydiga -omgifning borde kunna höra det. -</p> - -<p> -Öronen drogo sig hastigt från den svarta munnen. -</p> - -<p> -“Tyst derborta och lemna rum för hertigen och hertiginnan!“ -ljuder en kraftfull stämma från kyrkporten. -</p> - -<p> -<a id="page-343" class="pagenum" title="343"></a> -Den kraftfulla stämman tillhör den ene af de tvänne -reslige schweizarne, som öppna brölloppståget och hvilkas -trekantiga, grannt utsirade hattar och gyllene stafvar synas -högt öfver allas hufvud. -</p> - -<p> -Katolska kyrkan förskrifver sina kyrkvaktare ända från -Schweiz, som fortfarande är resarnes fädernesland. -</p> - -<p> -Till föga heder dock för detta den gamla frihetens -hjelteland hafva dess hjeltar sedan långt tillbaka låtit värfva -sig icke blott till det katolska presterskapets tjenare, utan -äfven till det absoluta konungadömets drabanter. -</p> - -<p> -Det uppstår en förtviflad trängsel, synnerligast vid grinden -till skranket, men icke desto mindre lyckas det Armand -att blifva bland dem, som stå brölloppståget närmast. -</p> - -<p> -Hertig de Beaudreuil, svartklädd och dekorerad med -flere ordnar, leder sin brud vid handen. Brudskruden är -naturligtvis af hvitt siden (moirée antique, det dyrbaraste -af alla sidentyger). Brudslöjan, en enda brabants-spets, är -fästad under den krans af orange-blommor som pryder -den sköna nacken. Söderns brudar nyttja icke kronor af -myrten. -</p> - -<p> -Från midten af hvarje orange-blomma gnistrar en diamant, -en daggdroppe, som, i stället för att sugas upp, suger -i sig solstrålarne, för att sedan skicka dem afkylda, men -lika klara till menniskans öga, hvilket på detta sätt kan -tillbedja himmelens ljus, utan att brännas och förblindas af -dess strålar. -</p> - -<p> -Vi hafva icke sett några fruntimmer hafva så urringade -klädningar som de franska. Men en gång i sitt lif -bära de en drägt, som går upp ända till halsen, och det är -när de stå brud. -</p> - -<p> -Vid Adelaïdes betäckta barm är fästadt ett briljantsmycke, -som kunnat göra hundrade familjers lycka. -</p> - -<p> -Armand, som icke är någon beundrare af siden och -juveler, fäster sin blick vid brudens ansigte. -</p> - -<p> -Hon, som till följd af trängseln icke kan undgå att med -klädningen snudda tätt förbi den unge arbetaren, blir honom -varse. Den blick, hon dervid skänker honom, har icke mer -än tre sekunders varaktighet, men uttrycker icke desto -mindre trenne på hvarandra följande känslor: förvåningens, -föraktets och sist medömkans. -</p> - -<p> -Vår hjelte, för hvilken ingen af dessa gått förlorad, -tager ett steg för att följa henne, utan att likväl begripa -<a id="page-344" class="pagenum" title="344"></a> -hvad han ämnade göra, men känner sig i detsamma fjettrad -vid sin plats af flere händer, som med skrufstädets kraft -bakifrån omfattat hans arm. -</p> - -<p> -Han vänder om hufvudet och slungar en ursinnig blick -på dem, som stå bakom honom; men ingen af dessa synes -träffad deraf, under det att hans armar fortfarande äro -fängslade. -</p> - -<p> -Det är först när brölloppståget hunnit inom skranket -och dess grind blifvit tillstängd som han återfår sin frihet. -</p> - -<p> -Orgeln fortfar att spela. De nygifta, framkomna till -högaltaret, knäfalla på hvar sin bönstol framför hvar sitt -vigselljus. -</p> - -<p> -En korgosse innanför altarringen framräcker ett mindre -silfverfat, på hvilket brudparet lägger hvar sitt guldmynt. -Korgossen tager de begge guldmynten, korsar öfver dem -och niger i tvänne omgångar, hvarefter han värmer dem i -ljuslågan och fäster dem sedan ett i hvardera ljuset, der de -blifva sittande under hela ceremonien. -</p> - -<p> -I de smala ljusen på det mindre altaret n:o åtta sitta -också mynt, men endast tvänne femsous-stycken. I förhållande -till förmögenheten gifver dock det fattiga brudparet -säkerligen mycket mera än det rika. -</p> - -<p> -Orgeln tystnar. -</p> - -<p> -Madeleine-kyrkans pastor, Duguerre, träder i sin fulla -skrud inom altarringen. Duguerre, en af Frankrikes förnämste -andlige talare, är en högväxt ståtlig man af femtio -år, men han är märkvärdig äfven derför att han är den -ende prest inom katolska kyrkan som är gift. -</p> - -<p> -I sin ungdom var han militär, gifte sig tidigt och skulle -med sin hustru resa till Westindien. Under resan förliste -fartyget, och Duguerre, som trodde sig hafva förlorat sin -hustru i vågorna, sörjde henne så djupt, att han öfvergaf -militär-ståndet och blef prest. -</p> - -<p> -Många år derefter inkommer ett fruntimmer i Madeleine-kyrkan -och finner en förundransvärd likhet emellan -predikanten och hennes man, hvilken hon äfven trott sig -hafva lemnat på hafsbotten. -</p> - -<p> -Man skrider till närmare förklaring och finner att man -å ömse sidor sörjt förgäfves, och återseendets glädje är lika -hjertlig som stor. -</p> - -<p> -Men en katolsk prest får icke vara gift. Duguerre -kan ej öfvergifva en hustru, som himmelen återgifvit honom: -<a id="page-345" class="pagenum" title="345"></a> -icke heller kan han öfvergifva Madeleine, som är ett af de -största brödstycken inom franska kyrkan. -</p> - -<p> -Huru allt detta slutligen sammanjemkades, känna vi ej; -men Duguerre skildes icke från sin hustru, och Madeleine, -som i Duguerre ännu eger sin herde, bjuder på lika vackra, -men icke fullt så allmänt afhörda messor som förr, emedan -damerna icke tro sig finna samma uppbyggelse i pater Duguerre’s -predikningar som de förr funno, och hvilket torde -gifva ett nytt stöd för nödvändigheten af det katolska presterskapets -ungkarlslif. -</p> - -<p> -Kyrkoherden börjar bröllopps-messan, i mycket öfverensstämmande -med de lutherska vigselorden. Kanske äro dock -mannens herravälde och hustruns undergifvenhet målade i -bjertare färger än hos oss, ty det heter, att, liksom Christus -är kyrkans öfverhufvud, så skall ock mannen vara -hustruns, men att också mannen skall älska sin hustru, liksom -Christus älskar sin kyrka. -</p> - -<p> -Vidare får hustrun en påminnelse om att hon bör vara -älskvärd som Rachel, vis som Rebecka och trogen som Sara. -</p> - -<p> -Deremot afhöres ingen dylik påminnelse för mannens -räkning, antingen derför att det icke finnes några tjenliga -föredömen att anföra eller också för det att det icke anses -löna mödan. -</p> - -<p> -Sedan ringarne vexlats, ungefär såsom hos oss, samt -Abrahams, Isaks och Jakobs Gud ytterligare blifvit nedkallad -öfver de nygifta, aflägsnar sig kyrkoherden, hvarefter -tvänne andra prester träda inför högaltaret, och nu börjas -den äkta katolska ceremonien, bestående af pinglingar på -klockor, korstecken, svängningar med rökelsekar, altarkyssningar, -bugningar och nigningar, vid hvilken herrlighet ett -protestantiskt öga har svårt att vänja sig. -</p> - -<p> -Deremot behöfver icke örat vänja sig vid sången, den -herrliga sången från de tvänne körerna, som svara hvarandra. -</p> - -<p> -Sången är, som vi alla känna, den katolska kyrkans -starka sida, och den hänrycker samma själ som kanske -nyss förut med vämjelse vändt sig från den presterliga pantomimen. -</p> - -<p> -När monsieur Levasseur uppstämmer sitt: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Adoremus in æternum</p> - <p class="verse">sanctissimum sacramentum“,</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -<a id="page-346" class="pagenum" title="346"></a> -tror man sig höra ljudet af en bas-basun, fyllande med oförminskad -styrka den mest aflägsna vrå af det stora templet. -</p> - -<p> -Men när signor Lablache svarar med sitt: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Laudate Dominum, omnes gentes!</p> - <p class="verse">Laudate eum, omnes populi!“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -då är det åskan som mullrar öfver våra hufvud och det -är som om marmor-grupperna rörde sig på sina piedestaler. -Närmande sig under många nigningar de nygifta, framräcker -presten mot dem den förgylda silfver-patén, hvilken de kyssa -och derigenom besegla oupplösligheten af sitt förbund. -</p> - -<p> -Derunder sjunger chören: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Gloria Patri,</p> - <p class="verse">Gloria Filio,</p> - <p class="verse">Gloria Spiritui sancto!</p> - <p class="verse2">Amen.“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Det är slut på högtidligheten. -</p> - -<p> -De nygifta framför högaltaret lemna sina bönstolar. -</p> - -<p> -De nygifta framför det andra mindre altaret knäböja -ännu på sina, ehuru kyrkan, hvad dem beträffar, en god -stund förut uppfylt allan rättfärdighet. -</p> - -<p> -De bedja ännu, antingen derför att fattigdomen alltid -är rikare på böner än rikedomen, eller också bedja de för -dem, hvilkas brölloppsfest äfven gjutit glans öfver deras. -</p> - -<p> -En dag skulle de för sina barn kunna berätta, att på -deras brölloppsdag hundratals vaxljus brunnit och att Lablache -skakat dômen med sin väldiga stämma. -</p> - -<p> -De jättelika schweizarne höja sina gyllene stafvar, och -brölloppståget sätter sig i rörelse mot kyrkporten. -</p> - -<p> -Trängseln utanför skranket börjar ånyo. Armand, som -under hela högtidligheten trott sig finna att hans person -mera än brudparet varit föremål för de närmast ståendes -uppmärksamhet, låter sig icke heller nu tillbakaträngas, oaktadt -flere förnyade bemödande. -</p> - -<p> -Ännu en gång vidröres han af den frasande moirée-klädningen, -ännu en gång möter han brudens öga, som, ungefär -med samma uttryck som nyss, vänder sig ifrån honom. -</p> - -<p> -Armand står med handen på hjertat och den bittraste -sorg i anletsdragen. -</p> - -<p> -Bruden, efter att hafva skridit förbi honom ett eller -två steg, stannar hastigt och vänder sig om. Kanske ångrar -<a id="page-347" class="pagenum" title="347"></a> -hon den blick af förakt, hvarmed hon besvarat den unge -mannens djupa smärta. -</p> - -<p> -Armand lyfter sina ögon mot höjden, i det han med -handen ger henne ett varningens tecken. -</p> - -<p> -Bruden stannar, bleknar och rycker sin hand ur brudgummens. -</p> - -<p> -Men i detsamma kasta sig de personer, som under hela -ceremonien i kyrkan bevakat alla Armands rörelser, framför -denne, så att han icke mera kan se hvarken bruden eller -hennes omgifning. -</p> - -<p> -Folkmassan tränger på; och medförd i dess hvirfvel, -kommer Armand ändtligen ur kyrkan och det i samma ögonblick -som de granna vagnarne aflägsna sig från platsen. -</p> - -<p> -Armand qvardröjer några minuter på trappan, ett rof -för många bekymmerfulla tankar. Slutligen går han ned -på platsen och försvinner bland folket. -</p> - -<p> -Klockan fem eftermiddagen är han på väg till Lyon. -</p> - -<p class="end"> -Slut på förra delen. -</p> - -<div class="trnote chapter"> -<p class="transnote"> -Noteringar: -</p> - -<p> -Originalets grammatik, interpunktion och varierande stavning har mestadels bibehållits. -Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare rättelser är som följande -(innan/efter): -</p> - - - -<ul> - -<li> -... dessa trenne <span class="underline">sou</span>.“ ...<br /> -... dessa trenne <a href="#corr-10"><span class="underline">sous</span></a>.“ ...<br /> -</li> - -<li> -... ensam bodde, hvartill kom, att källaren, <span class="underline">somhiälfde</span> ...<br /> -... ensam bodde, hvartill kom, att källaren, <a href="#corr-18"><span class="underline">som hvälfde</span></a> ...<br /> -</li> - -<li> -... “Jaså, tvänne dagar å <span class="underline">råd</span> ... Hur mycket besvär har ...<br /> -... “Jaså, tvänne dagar å <a href="#corr-24"><span class="underline">rad</span></a> ... Hur mycket besvär har ...<br /> -</li> - -<li> -... verkställare<span class="underline">?</span>“ ...<br /> -... verkställare<a href="#corr-33"><span class="underline">.</span></a>“ ...<br /> -</li> - -<li> -... “Och huru hafva de uppfattat mästaren<span class="underline">.</span>“ ...<br /> -... “Och huru hafva de uppfattat mästaren<a href="#corr-48"><span class="underline">?</span></a>“ ...<br /> -</li> - -<li> -... <span class="underline">sina</span> popularitet. ...<br /> -... <a href="#corr-49"><span class="underline">sin</span></a> popularitet. ...<br /> -</li> - -<li> -... detta tillfälle <span class="underline">har ban</span> ingen bindel hvarken för kroppens eller ...<br /> -... detta tillfälle <a href="#corr-53"><span class="underline">bar han</span></a> ingen bindel hvarken för kroppens eller ...<br /> -</li> -</ul> -</div> - - -<div style='display:block; margin-top:4em'>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SONEN AF SÖDER OCH NORD. FÖRRA DELEN ***</div> -<div style='text-align:left'> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Updated editions will replace the previous one—the old editions will -be renamed. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for an eBook, except by following -the terms of the trademark license, including paying royalties for use -of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for -copies of this eBook, complying with the trademark license is very -easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation -of derivative works, reports, performances and research. Project -Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away--you may -do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected -by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark -license, especially commercial redistribution. -</div> - -<div style='margin:0.83em 0; font-size:1.1em; text-align:center'>START: FULL LICENSE<br /> -<span style='font-size:smaller'>THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE<br /> -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK</span> -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase “Project -Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg™ License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. -</div> - -<div style='display:block; font-size:1.1em; margin:1em 0; font-weight:bold'> -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person -or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ -electronic works. See paragraph 1.E below. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the -Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg™ License when -you share it without charge with others. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country other than the United States. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work -on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the -phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: -</div> - -<blockquote> - <div style='display:block; margin:1em 0'> - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most - other parts of the world at no cost and with almost no restrictions - whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms - of the Project Gutenberg License included with this eBook or online - at <a href="https://www.gutenberg.org">www.gutenberg.org</a>. If you - are not located in the United States, you will have to check the laws - of the country where you are located before using this eBook. - </div> -</blockquote> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase “Project -Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg™. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg™ License. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format -other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg™ website -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain -Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works -provided that: -</div> - -<div style='margin-left:0.7em;'> - <div style='text-indent:-0.7em'> - • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation.” - </div> - - <div style='text-indent:-0.7em'> - • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ - works. - </div> - - <div style='text-indent:-0.7em'> - • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - </div> - - <div style='text-indent:-0.7em'> - • You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg™ works. - </div> -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of -the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set -forth in Section 3 below. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.F. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right -of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any -Defect you cause. -</div> - -<div style='display:block; font-size:1.1em; margin:1em 0; font-weight:bold'> -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™ -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s -goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg™ and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org. -</div> - -<div style='display:block; font-size:1.1em; margin:1em 0; font-weight:bold'> -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state’s laws. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, -Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up -to date contact information can be found at the Foundation’s website -and official page at www.gutenberg.org/contact -</div> - -<div style='display:block; font-size:1.1em; margin:1em 0; font-weight:bold'> -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread -public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine-readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state -visit <a href="https://www.gutenberg.org/donate/">www.gutenberg.org/donate</a>. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Please check the Project Gutenberg web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate -</div> - -<div style='display:block; font-size:1.1em; margin:1em 0; font-weight:bold'> -Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of -volunteer support. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Most people start at our website which has the main PG search -facility: <a href="https://www.gutenberg.org">www.gutenberg.org</a>. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -This website includes information about Project Gutenberg™, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. -</div> - -</div> - -</body> -</html> |