Sentinels relocatedHEADmain

3 files changed, 7552 insertions, 8350 deletions

diff --git a/59921-0.txt b/59921-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..7e0a262
--- /dev/null
+++ b/59921-0.txt
@@ -0,0 +1,7550 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 59921 ***
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+                      IDUNS ROMANBIBLIOTEK XLVIII
+
+
+
+
+                           DROTTNING MOI-MÊME
+
+
+                           HISTORISK SILHUETT
+                                   AF
+                    ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER
+
+                    BELÖNAD MED HEDERSOMNÄMNANDE VID
+                      IDUNS ROMANPRISTÄFLING 1908
+
+
+                               STOCKHOLM
+                          Iduns Redaktion 1909
+
+
+                             STOCKHOLM 1909
+                     WILHELMSSONS BOKTRYCKERI A.-B.
+
+
+
+
+                                   I.
+                        Barnet med segerhufvan.
+
+
+Olof drängs röda hår fladdrade i den snåla decemberblåsten, och
+snögloppet hotade idligen att släcka den fladdrande beckfacklan, som han
+höll i vänstra handen, medan han hade den högra parat att genast gripa
+om låsvredet på karossdörren, när de höga fruarna kommo ut ur porten.
+
+Sin lufva hade han lämnat kvar uppe på kuskbocken, ty Gud nåde honom, om
+han behållit den på, när den stränga fru Ebba närmade sig, och en sådan
+omänniska, att han hade tre händer, var han icke.
+
+Länge behöfde emellertid icke Olof vänta, innan trinde Jerker upplät den
+tunga, låga ekdörren i porten för de båda förnäma damerna.
+
+Grefvinnan Ebbas storväxta, kraftiga gestalt skymde nästan bort den
+lilla blyga och tafatta fru Anna Bååt, hvilken sistnämnda, så
+rikskanslerns hustru hon än var, beskedligt makade åt sig och lämnade
+Ebba Leijonhufvud till Hörningsholm företrädet.
+
+Sist kom den lugna, blida Kerstin Horn, insvept i en vid, mörk kappa, så
+att endast den tunna, smala nässpetsen syntes. Hon bar sin härskarinnas,
+fru Ebbas fotpåse, och stod denna ut under kappan på ett sätt, hvilket
+så när lockat Olof dräng till vanvördigt grin.
+
+Skyndsamt stego damerna in i karossen, häftande samman sina veckrika
+kjolar så godt det lät sig göra, och kusken, som visste, att det skulle
+bära af till »Fyrkanten», manade strax på hästarna.
+
+För fru Ebba var det något nytt och rätt agreabelt att befinna sig i
+Stockholm, hvarifrån hon för sex år sedan förvisat både sig själf och
+sin andre man, den snälle, medgörlige Klas Karlsson Horn. Han måste
+något hufvudstupa lämna den silfverglänsande hofmarskalksstafven, då fru
+Ebba icke ville finna sig i att gå efter de högfärdiga grefvinnorna
+Brahe och det nymodens De la Gardieska packet. Medan hon varit Sturens
+hustru, hade hon ansetts som Sveriges första grefvinna, och hon tänkte
+så förblifva till sin död.
+
+Med Axel Oxenstierna och hans hus hade hon emellertid alltid stått på
+vänskaplig fot, och när nu fru Anna skrifvit henne till och bedt henne
+vara henne ett kraftigt stöd under hennes käre herres frånvaro, kunde
+hon detta intet neka utan hade till och med lämnat sina gårdar och
+flyttat till Stockholm öfver vintern, där Sturarne hade hus vid
+Kinstugatan.
+
+Dessutom förestod en viktig tilldragelse uppe i »Fyrkanten». Drottningen
+skulle få en tronarfvinge, och denna gång hade alla tecken tydt på, att
+det skulle bli en son, och vid slik märklig händelse måste högadelns
+fruar samlas omkring drottningen och hålla allt ondt och farligt borta
+med sina böner.
+
+Nu -- klockan var väl sex om kvällen -- hade ett ilbud kommit från
+slottet befallande fruarna dit upp, ty hennes majestäts stund var för
+visso inne. Fru Ebba hade tillbragt dagen hos fru Anna, medan pigor och
+drängar eldade upp hennes egna gemak.
+
+Medan karossen skakade fram på de mörka, gropiga gatorna, samspråkade de
+båda damerna med höjda röster, ty trots snön bullrade de tunga hjulen
+erbarmligt mot kullerstenarna. En tämligen lång och oangenäm omväg måste
+ock tagas då nybyggnaden i Sankt Niklas' brink hindrade all körsel.
+
+Det var anno 1626, och naturligtvis talade man därför om eröfringen af
+Liffland, hvilken gifvit de svenska herrarne så många gods, gårdar och
+dyrbarheter i handom.
+
+Fru Ebba hade denna samma dag anländt från Tullgarn, och liflig som hon
+var, ville hon strax ha reda på händelsernas gång.
+
+»Hans majestät kungen har varit min käre herre mycket nådig,» berättade
+fru Anna blygsamt, liksom rädd att på något sätt förhäfva sig eller fara
+med uppblåst skryt. »Han har skänkt honom både Volmars och Vendens gods
+i Liffland.»
+
+»Ja, fuller torde herr Axel vara förtjänt af slika vedermälen,» inföll
+fru Ebba rappt, »han är kungahuset en tro man.»
+
+»Det är han för visso,» medgaf fru Anna lyckligt, »men,» tillade hon
+suckande, »hårdt är det, att han så tidt skall vara ur landet för de
+många krigens skull. Nu är han i Preussen, och Gud den högste vet, när
+jag ser honom igen.»
+
+»Tocket får man vänja sig vid,» genmälde fru Ebba. »I har ju edra barn
+att fröjdas åt. Jungfru Kristina är allaredan giftasvuxen. Hade jag min
+Annika-lill så långt! Men Herren vete, om jag någonsin får se henne växa
+upp till jungfru, och hon är min enda.»
+
+»Är hon immer lika svag till hälsan?» sporde fru Anna deltagande.
+
+»Ja, intet hjälper. Jag har låtit henne dricka mjöd med rå saffran och
+bomolja. Kryddadt vin och bärnstensolja har jag ock pröfvat, och
+dagligen har jag gifvit henne att tugga på tormentillarot.»
+
+I sin moderliga ängslan glömde fru Ebba för en stund alla andra
+angelägenheter. Lilla Anna var värmen i hennes sinne, blomman från
+ungdomsdrömmarnas Eden.
+
+»Ja, här är fast bedröflig ynkedom, hvart man sig vänder,» inföll fru
+Anna, som alltid hade lätt för det gråtmilda. »Vår nådige konung har ju
+skälfvosot, och hennes majestät lärer det vara så illa med, att hon icke
+annat beställer än gråter och jämrar sig.»
+
+»Hon baxnar törhända för att också detta barnet skall dö; hennes
+lifsfrukt tyckes icke ärft Vasakraft,» sade fru Ebba, och som hon i
+detsamma vid en krängning af karossen stötte hufvudet emot väggen,
+tillade hon retad: »Tag mig fanen, har I icke lika förbåldt eländiga
+vägar här som ute i bygden.»
+
+Jungfru Kerstin var genast tillreds att sticka en liten kudde bakom den
+myndiga grefvinnans hufvud. Denna nickade blidkad och återtog: »Nå, hur
+löper nu Vasaelden och det Brandenburgska tåreslasket samman? Hans
+majestät får väl hålla sin husfru med det syndiga spektakel, som är
+hennes lust, dvärgar och hofnarrar. Tvi för tockna barnsligheter, men
+det tyska sinnelaget trifves bäst med lappri och joller.»
+
+Fru Anna såg så förskräckt upp, som hade hon väntat, att vagnen skulle
+remna vid detta gudlösa tal, men när intet trolltyg förspordes och
+hennes gäst satt där lika säker och karsk som nyss, vågade hon bidraga
+till krönikan och hviskande erkänna, att hon en gång hört Gustaf Adolf
+säga till hennes käre herre: »Jag har visserligen mitt huskors, som
+trycker, men det förhindrar mig från att blifva öfvermodig.»
+
+De hade nu hunnit till sitt mål, och sedan de lämnat karossen bland de
+andra adliga ekipagen på yttre borggården, hvilken vimlade af stallare
+och knektar, gingo de uppför fritrappan och genom trumpetaregången, där
+lifgardet paraderade, stannade en stund och skakade ut klänningarna,
+innan de fortsatte uppför nya trappor, där drabanter stodo högresta och
+stela i alla vinklar, och där pager, pigor och drängar så snabbt lupo
+fram och åter, att ljusen i plåtarna fläktade för luftdraget.
+
+I maket med de planeter utanför drottningens kamrar var hoffruntimret
+samladt. Pfalzgrefvinnan och fru Elisabeth Ribbing voro inne hos
+drottningen, men här funnos förnämliga fruar nog ändå och blomstrande
+unga jungfrur af landets ädlaste släkter.
+
+Jungfru Karin Stenbock, Kajsa-lill, som hon kallades, hade sedan hennes
+farsyster, gamla drottning Karin ändat sina dagar, kommit till det unga
+hofvet, där hon trifdes i allo måtto, änskönt hon sedigt höll sig på
+stort afstånd från drottningens tyska konstmakarefölje. Nu gjorde hon
+all sin flit för att hindra en dvärg, klädd i grön taft och
+karmosinsammet samt med gyllene bjällerringar kring midja och ben, att
+reta Pfalz grefvinnans lilla Murre att skälla och nafsa.
+
+Jungfru Abrahamsdotter Brahe, som stått fördjupad i allvarligt samtal
+med Margareta Klingspor om huruvida det kunde vara gagneligt att
+bestryka sitt ansikte med mjölk, tagen från en kvinna, hvilken födt
+piltebarn, vände sig dock nu mot Kajsa-lill och halp henne att bli
+dvärgen kvitt med ett myndigt: »Gack eder väg, I spratteldocka!»
+
+Men dvärgen hade icke väl kilat undan, förrän ett par narrar med fasliga
+skråpukar stego in och skrämde hoffruntimret. Fru Anna Bååt skrek högt
+och skylde sin lilla person i en fönstersmyg bakom de guldfransade
+gardinerna, men fru Ebba visste bättre råd. Med sin stora, kraftiga hand
+makade hon först den ene, sedan den andre mot dörren och sade kärft:
+
+»Här är intet gyckel före i denna stund, och eder tyska rotvälska
+förlustar oss platt intet. Vi bida en son till huset Vasa, en Sveriges
+blifvande kung.»
+
+I ett hörn af gemaket sutto vid ett bord, på hvilket en stjärnkarta var
+utbredd, den lärde magister Forsius, Tycho Brahes lärjunge Schomerus och
+den berömde unge arkiatern, professorn i Uppsala Johan Franck.
+
+Alla tre betraktade ifrigt ett stort pendelur och mumlade halfhögt sina
+iakttagelser. Efter allt hvad de sett i stjärnorna syntes det dem
+omöjligt, att icke konungen, drottningen eller barnet snarliga skulle
+dö.
+
+Forsius strök öfver sitt släta, tunna hår och jämkade den oglättade
+kragen bättre tillrätta, innan han med siareton yttrade:
+
+»Men får detta barnet lefva i fyra och tjugu timmar, varder däraf något
+stort.»
+
+Franck såg ned på papperet, där han antecknat sig till minnes
+stjärnornas ställning. Ganska riktigt: planeterna Venus, Merkurius och
+Mars voro samlade i närheten af Regulus i Lejonets hjärta. Detta tydde
+på stordåd, på ära och upphöjelse.
+
+I detsamma hördes genom den lyckta dörren till drottningens kammare ett
+starkt skrik. Det blef andlöst tyst i salen. Man väntade i största
+spänning att få höra den grofva barnrösten än en gång, och den enda, som
+brast i undersåtlig andakt, var Murre, hvilken gläfste till, då den sett
+en skymt af sin trätobroder, dvärgen, och greps af lust att pröfva sina
+hvassa tänder.
+
+Barnet -- kungabarnet -- skrek ånyo, och nu brast jublet ut. Man ropade
+högt om hvarandra: »Lefve Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras son!»
+
+Jungfru Margareta Bielke rodnade af glädje och blygsel, när den liflige
+gref' Nils störtade fram och famnade henne i allas åsyn, innan han begaf
+sig vidare med sitt fröjdefulla budskap om den lille Vasaprinsen. Men
+jungfru Margareta hade icke behöft hysa några bekymmer för att hofvet i
+detta ögonblick skulle fästa uppmärksamhet vid henne. Från drottningens
+kammare kommo nya tidender och till dem allenast lyssnade alla, intet
+annat såg man än budbärarna, som öppnade den snidade ekedörren, innanför
+hvilken den nyfödde furstesonen fanns.
+
+»Han är luden och svart, som hade han ramlat ned genom ugnspipan,» skrek
+en hofnarr, hvilken trängt sig in till sin älskade härskarinna, trots
+barnamoderskornas kväfda hotelser om ryggbast på det spräckliga sätet.
+
+Men honom ville ingen tro. Fager och fin måste den lille vara med
+guldgult hår och blå ögon. Annorlunda ville man inte tänka sig honom,
+Gustaf Adolfs son, den store kung Göstas sonsonson.
+
+Nu kom fru Elisabeth Ribbing, Karl Filips änka, ännu klädd i svart dok
+och hvit snibbkrage efter sin make, som dött för fyra år sedan en vinter
+i Riga.
+
+»Barnet har segerhufva ända från halsen ned till knäna,» sade hon
+upprörd, »det är något förunderligt med det. Aldrig har jag skådat en
+slik liten person förr. Månne vaggan rymmer hans nåde.»
+
+Alltjämt steg glädjen som skummande mjöd. Man grät och skrattade, och
+midt i salen stod konungen, som nyss kommit in med sina herrar, bland
+dem grefve Per till Visingsborg, med hvilken han nu i tre dagar fäktat
+för att bli fri från skälfvan.
+
+Kajsa-lill glömde en sekund hela den stora tilldragelsen för att
+förstulet betrakta sin syssling Per Brahe. Han var en ädling efter
+hennes sinne, tänkte hon, och hennes lilla hvita hand frestades svårliga
+att stryka öfver de ljusa lockarna, hvilka föllo ned från hans breda,
+redbara panna. Men hon visste väl, att detta var lättfärdighet. Menade
+Gud så nådeligt med henne, att han skänkte henne honom till make, var
+det en annan sak. DÃ¥ finge hon ock flyga honom om halsen med alla de
+kärliga ord, hon nu gömde i sitt varma hjärta. Som pärlor i den slutna
+musslan bevarades de där.
+
+Med ens tystnade jublet; det tassade förskrämdt i rädda hviskningar bort
+till gemakets mörkaste vrår, efter det ett nytt bud ländt från kammaren.
+Till och med på den stolta fru Ebbas ansikte kunde man afläsa
+bestörtning och häpnad, och på sitt kärnspråk sade hon halfhögt till
+Anna Bååt:
+
+»Fanens koner, dessa barnmoderskor, som löpa stad i ogjordt väder med
+falsk snack. De gifva sig ut för att mycket kunna, och när de så
+pröfvas, taga de en piga för att vara en pilt.»
+
+Fru Anna hade icke riktigt förstått allt tisslet och tasslet, som följt
+på fröjdelåten. Nu sjönk hon ihop med händerna knäppta mellan
+brokadkjolens styfva veck.
+
+»O, är det nådiga barnet en -- en flicka,» flämtade hon.
+
+»Ja, det ser inte bättre ut. Jag undrar storligen, hvem som skall mäla
+det för kungen. Månne en af hennes majestäts tyska pyske skall göra det.
+Nej, men -- sir man på! Där kommer pfalzgrefvinnan med barnet.»
+
+Prinsessan Katarina hade lugnt och saktmodigt tagit den lilla nyfödda på
+sina armar och gått ut ur drottningens yttre kammare, där alla beskärmat
+sig -- in till drottningen vågade hon sig ej -- Maria Eleonora var
+mycket svag och finge ännu intet annat veta, än att hon gifvit lifvet åt
+en son -- utan direkt till sin högt älskade broder, som också genast såg
+upp mot sin kära Kätchen.
+
+Icke ett ord sade hon, visade endast barnet, och hennes milda, blå ögon
+fylldes plötsligt af tårar, ty hon tänkte, att den lilla kanske ej
+skulle bli älskad af sin höge fader, och för allt som kärlekslöst
+stöttes bort ömmade Katarina.
+
+Gustaf Adolf böjde sig öfver det lilla ludna, bruna kräket; det
+blixtrade till i hans lifliga ögon, och törhända töfvade han en sekund,
+innan han tog dottern i sin famn, men eljes förmärktes ingen förundran,
+ingen missräkning hos honom. Han sade genast, och hans röst klang öfver
+salen:
+
+»Tackom Gud, min syster. Jag hoppas, att denna dotter skall vara så god
+som en son, och jag beder Gud, att han bevarar henne, efter han gifvit
+mig henne». Leende tillade han: »Hon blir slug med tiden, ty hon har
+bedragit oss alla.»
+
+Katarina svepte in sin lilla brorsdotter i det lena silkestäcket och tog
+henne ånyo till sig med all den moderliga värme, som låg i hennes
+karaktär. Hon hade dessutom själf fem små där hemma på Stegeborg i den
+goda fru Heldins vårdnad, och för deras skull blefvo alla andra barn
+också i hennes ögon dyrbara klenoder. Hon tänkte på sin lille hurtige
+junker Karl och utbrast plötsligt vid minnet af den lycka hon känt, när
+sonen föddes:
+
+»Min nådige herr broder är ung och äfven dess kärälskliga maka. I fån
+säkerligen glädjen att också hålla en son i edra armar.»
+
+Öfver konungens ansikte flög ett drag af trötthet och otålighet. De år
+han varit gift med Maria Eleonora hade lärt honom, att ingen fred är
+svårare att få till stånd, än den med ett nyckfullt kvinnfolk. Och han
+förmenade, att ingen bäck kunde löpa stridare än kvinnotårar. Han
+svarade hastigt:
+
+»Min syster, jag är nöjd. Gud bevare barnet.»
+
+Katarina hade intet att tillägga. Hon hade så långt hon kunde minnas
+tillbaka haft sin tio år yngre broders förtroende, och hon såg klart in
+i det hjärta, som kunde slå så lidelsefullt under vapenrocken. Hon
+förstod, att vunne han än så många land och riken, sin egen lycka skulle
+han aldrig nå. Som ett irrsken hade den ända från de tidigaste
+barndomsåren lyst och bedragit.
+
+Hon återvände till kammaren med sin börda, men genom den stängda dörren
+hörde hon, hur de sjöngo »O Gud, vi lofva dig» därute i gemaket. Då föll
+hon på knä bredvid den förgyllda vaggan och instämde i bönen, säker att
+allt var styrdt till det bästa.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Drottningen fann sig dock icke lika lätt som konungen i den stora
+missräkningen. Hon ansåg, att ingen moder vore så olycklig som hon, och
+icke ens den kloka, lugna svägerskan kunde denna gång ställa henne till
+freds.
+
+När Katarina lade den lilla dottern intill henne och med öfvertygelse
+sade: »Se, ett så präktigt barn!» vände Maria Eleonora sig bort och
+skylde sig med silkeslakanen för att slippa skåda denna alltför
+besynnerliga varelse, som hon födt. Hon strök förstulet öfver sina egna
+lena kinder och det glänsande mörka håret. Vacker hade hon varit, vacker
+var hon än. Ingen af de hofvet närstående damerna kunde täfla med henne.
+Hvarför skulle just hon få en så anskrämlig lifsfrukt?
+
+Men faster Kätchen gaf sig ej så brådt.
+
+»Hon har sin fars ögon: de stråla redan af skämtan och allvar,» sade hon
+och kysste brordotterns kind.
+
+»Hvems skinn har hon då, och hvems näsa? -- ett kruthorn är den,» ljöd
+det förbittradt ur himmelssängen: »Jag vånne, hon aldrig blifvit till
+lifvet bevarad.»
+
+»Tvi för så hädiska ord,» sade Katarina strängt och blickade ängsligt
+mot den lyckta dörren, bakom hvilken hon anade lyssnare, »fägring är en
+gåfva af Gudi, och han tör icke förmena Vasaättlingen den, men bättre är
+ett ädelt och stort sinne, och det förkväfves i sin linda, om icke
+kärlek stödjer det. Förgät icke, eders nåde, att I är moder. Slik
+förglömmelse kunde vålla eder den sorgen, att edert barn en dag ej
+längre hugsar sig vara dotter.»
+
+Nu frasade det så häftigt mellan dunbolstrarna och de guldbroderade
+täckena, att Katarina fann rådligast sluta. Hon gick ur kammaren med den
+lilla prinsessan, icke aktande på svägerskans vredesutbrott. Hon visste
+fuller, att denna nu bet sina hvita tänder in i kudden och snyftade
+himmelshögt som ett agadt barn, men hon visste ock, att sanningen är som
+flygsanden, den tränger sig fram och fyller de gensträfviga tankarna med
+samvetsömmande oro.
+
+Till sin hofjungfru Margareta Klingspor sade hon:
+
+»Se till, att I finner mäster Zynthius. Drottningen tarfvar hans
+närvaro.»
+
+Aron Zynthius var hofpredikant, en god och upplyst man, som med sin
+fromhet mer än en gång stillat drottningens häftiga lynne. Den
+Brandenburgska prinsessan med de hohenzollerska anorna hade haft mycket
+att kämpa emot i sitt nya fädernesland, och religionen var hennes enda
+tröst. Hur gladeligt hade hon icke för sex år sedan seglat från
+Braunschweig till Kalmar redd, där de förnämsta svenska herrarna och
+kungen, hennes allra käraste hjärta, togo emot henne. Men knappt hade
+hon hunnit känna värmen i hans famn, förrän han ånyo lämnade henne, allt
+för förmälningshögtidligheternas skull. Ack, hon sporde föga efter pomp
+och lustbarheter, allenast hon hade sin allra käraste herre vid sin
+sida. Som ett blad i stormen hade hennes hjärta skälft af längtan efter
+honom, och när han nu ånyo drog sina färde, tycktes det henne, att han
+slet detta lilla ömkliga blad ur hennes bröst.
+
+Väl visste hon, att hennes höge make älskat andra kvinnor före henne men
+han hade huldrikt fägnat henne med ömma försäkringar om att dessa
+svärmerier hört ungdomen till, och hon räddes hvarken fru Ebba Brahes
+ännu beståndande fägring -- änskönt hon var glad, att den blåögda
+grefvinnan var med sin herre, grefve Jakob De la Gardie i Reval -- eller
+den ljufveliga Margareta Cabeliau, hvilkens fader tillåtit sig just
+detta nådens år att köpa hus vid Stortorget, som för att tränga sig upp
+till slottet. Men nu var drottningen härskarinna där, och hon tillstadde
+ingen att närma sig hennes gemål med kärliga tankar.
+
+Hennes hvita armar sträcktes uppåt med en famnande rörelse, och hon log
+varmt på ett sätt, som gjorde hennes fina ansikte obeskrifligt
+intagande.
+
+I detta ögonblick klappade det sakta på dörren. Maria Eleonoras röda
+läppar skötos harmset ut, och trotsigt borrade hon ned det brunlockiga
+hufvudet i dundynorna utan att vilja gifva sig till känna.
+
+Dörren sköts då varligt upp. Hennes majestät hade väntat att få se
+mäster Zynthii kalott och släta ansikte, och hon hade föresatt sig att
+låtsas sofva, men när hon nu hörde klirrandet af sporrar, reste hon sig
+till hälften och blef klart röd på de smala kinderna vid den förnöjliga
+åsynen af kungen själf.
+
+Fast det var skum vinterdager i kammaren, uppfattade hon genast hans
+lysande blick, och blodet sjöng i jublande rytm inom henne. Det var dem
+icke tidt förunnadt att råkas allena, men nu skulle hon få hälsa honom
+med sin ömhets lönligaste namn, ohörd af lyssnande öron.
+
+Han kom raskt fram till sängen och tog hennes båda små utsträckta händer
+i sina som för att värma dem, ty de voro kalla, trots att stockelden
+starkt flammade i den öppna spisen.
+
+Hans tunga, hvita ögonlock sänktes inför drottningens trånande, heta
+blick, och han kysste ceremoniöst hennes höga panna.
+
+»Jag aktade att finna både moder och barn här inne,» sade han med en
+röst, hvilken tycktes värja sig för smekningar.
+
+Maria Eleonora skiftade färg, och hon svarade misslynt:
+
+»Jag har lämnat barnet i Katarinas vårdnad. Jag är trött på den
+skrikande ungen med skråpuksanletet.» Häftigt tillade hon: »Skall hon nu
+äfven skilja mig ett fjät från eder ynnest, vånnar jag -- -- --»
+
+Gustaf Adolfs hand lades som ett sigill öfver hennes läppar, och hans
+ögon blefvo stränga.
+
+Hon vek skamsen undan och mumlade med ett skälfvande, tåradt tonfall:
+
+»Il re d'oro kalla italienarna eder. Jag skulle vilja nämna eder
+stenkonung och pliktkonung, ty om hjärtats hetta har I föga vetskap;
+skulle jag ock förbrännas af min sinneslåga, I sporde ej därefter. I har
+barnet, I har Axel Oxenstierna, pfalzgrefvinnan och många andra. Mig
+förgäter I utan misskund.»
+
+Den röda spetsiga tungan lopp som en flitig skyttel under hennes snabba
+tal, och bröstet häfdes oroligt på ett sätt, som lät konungen förnimma,
+att en känslornas stormgång nalkades. Han hade medel att stilla den, men
+stod dock stel med vänstra handen hvilande mot svärdsfästet, den högra
+instucken i bältet. Emot sin drottning hade han än aldrig brusat ut i
+hetsiga ord och åthäfvor. Ådrorna svällde blåa i den starkt bakåtlutade
+pannan, som blef mörk af inneboende vrede, men intet genmäle kom öfver
+hans slutna läppar.
+
+Allt vildare flammade Maria Eleonoras svartsjuka, och hon kastade sig
+med en desperat rörelse tillbaka mot kuddarna, fäktande i luften med
+händerna, hvilka liknade två liljor i blåst.
+
+»I spörjer hvarken efter min harm eller min sorg,» kved hon, »där står I
+som ett af lejonen på slottsbron. Är jag då alls intet för eder.»
+
+Kungen höjde hufvudet, och hans stämma klang fast och djup:
+
+»I är mitt barns moder! I är drottning för mitt folk. Gud gifve I ock
+hade vilja att vara detta! -- Och, Maria Eleonora, I är den kvinna, jag
+fäst att i tro och huldhet akta och ära till min död. Låt grillerna
+fara! De anstå eder föga. Jag har kommit för att tala med eder om vårt
+barns namn. Eder medikus har mält, att I nu åter, Herren vare tackad,
+befinner eder vid sunda vätskor och kan på sängen mottaga faddrarnas
+lyckönskningar och gåfvor, som I vet är landets sed. Det är därför vår
+önskan, att den lilla dottern måtte snarliga undfå dopet. Vi vilja kalla
+henne Kristina till åminnelse af min moder.»
+
+»Kalla henne, hvad eder täckes. Hon är en bom emellan edert hjärta och
+mitt. Jag kan icke älska henne.»
+
+»Tig med slikt fåvitskt tal,» dundrade konungen med en röst, som kom
+Maria Eleonoras ansikte att hvitna i skräck. Hon låg orörlig med slutna
+ögon en lång stund. Hätskheten blef till bitter smak i hennes mun, och
+läpparna torkade, förmenade de kyssar, hvilka skulle läskat dem som
+ädlaste vin.
+
+Gustaf Adolf hade gått mot dörren. Där stannade han dock tvekande. Han
+ångrade sin öfverilning och vände åter. Mildt som en kvinna strök han
+sin gemål öfver kinden och lutade sig ned till henne.
+
+»I skall icke vara mig gramse,» bad han, »jag vill eder allt väl, och I
+är min hjärtans allra käraste nu som tillförene, det ber jag, att I
+förliter eder uppå.»
+
+Drottningen satte sig ånyo upp. Hennes fingrar begynte en lockande lek
+med konungens spetskrage, och leendet gled fram på hennes ansikte i små
+darrande solglimtar.
+
+I detsamma förnams ett häftigt buller i kammaren bredvid. Man kunde tro,
+att någon med vapenmakt slog in dörren. Gälla rop hveno skrämda om
+hvarandra, och Gustaf Adolf skyndade till, fruktande att någon ond ande
+dref sitt spel i den lilla nyborna prinsessans kammare.
+
+Maria Eleonora lyssnade i andlös spänning, och blicken lämnade ej den
+dörr, genom hvilken hennes afgudade herre försvunnit. Sekunden därpå
+kommo hennes hofjungfrur och fru Elisabeth Ribbing in. Bakom dem ställde
+sig den sträfva, skarpa fru Beata Oxenstierna. Hennes tunna läppar
+trycktes samman till en blodlös strimma.
+
+»Hvad är det, som står på?» sporde drottningen genast.
+
+Fru Elisabeth Ribbings sammetsgrå, sorgsna ögon svarade före hennes
+stillsamma röst. De lugnade och tröstade, dessa varmt blickande ögon,
+och hennes stämma lydde dem.
+
+»Eders majestät må vara storligen tillfreds. Den allra nådigaste lilla
+furstinnan har på ett sällsamt sätt undsluppit ett ondt olyckstillbud.
+En stor bjälke föll nyligen ned tätt invid vaggan och hotade att krossa
+det ädla konungabarnet, men himmelen bevarade henne för slik ofärd. Hon
+är fullkommens oskadd, lofvad vare Gud.»
+
+En rysning genomilade drottningen, men någon strålande glädje förmärktes
+ej i hennes anletsdrag vid detta meddelande om att hennes barn blifvit
+frälsadt. Hon drog en djup suck och stirrade rakt framför sig.
+
+»Har icke detta järtecken på något sätt märkt henne?» sporde hon skyggt.
+
+»Nej, eders nåde.»
+
+Maria Eleonora vinkade åt hoffruntimret, att hon ville ha fred, och
+jungfru Karin Stenbock skyndade till för att draga samman de tjocka,
+guldsydda sparlakanen.
+
+Sedan gingo de alla utom drottningens tyska hofmästarinna och förtrogna.
+Hon hade varit i den brandenburgska prinsessans tjänst under hennes
+durchlauchts hela uppväxttid och visste, när det var klokast att tiga
+eller tala.
+
+En sekund lyddes hon inåt himmelssängen, och när hon förnam ljudet af en
+knuten hand, som i blind vrede slog mot de pösande bolstrarna, mumlade
+hon halfhögt som för sig själf: »Det var näppeligen annat än trolltyg,
+som fällde den bjälken öfver vaggan. Och trollen ha immerfort sin hand
+med i spelet, när det gäller detta barnet. Varulfven tog hennes hjärta
+före födseln. Så aldrig vinner hon någons kärlek, liksom hon inte heller
+mäktar gifva slik gåfva.»
+
+Det rasslade mellan brokadhängena och drottningen stack fram hufvudet.
+Till amsagor lyssnade hon villigt; de hade fyllt hennes barndom med
+syner och drömmar, och när jungfrusinnet knoppades, blefvo sägnerna och
+legenderna framtidens vise spåmän.
+
+»Varulfven! Har I sett varulfven här på slottet?» sporde hon med ett
+halft lystet, halft ångestfullt tonfall.
+
+Den gamla hofmästarinnan nickade. Hon stod vid spisen och lät
+läderpusten blåsa upp de döende flammorna till skenlif.
+
+»Hvar såg I honom?»
+
+»I kungens kammare. Jag kände honom icke strax, ty hans ögonbryn voro ej
+så tätt samväxta som de pläga, och hårtotten mellan skuldrorna kunde jag
+icke skönja, då den doldes af silkesskjortan och adelsrockens broderier,
+men så sent en kväll vid Mickelstid såg jag honom krupen ur sin
+människohamn, luden, med den ena armen omskapt till svans, hoppa på tre
+ben genom Gröna gången öfver slottskyrkan och tillbaka igen. När han
+vände åter, hade han förbytt djurskinnet mot människohud.»
+
+»Är detta sant?»
+
+Drottningen spärrade upp ögonen i skrämsel och fråssande ifver att få
+höra mera. Hon kände en plötslig tillfredsställelse öfver att ej behöfva
+älska denna dotter, som i intet motsvarade hennes förväntningar, och hon
+förstod, hvem hofmästärinnan åsyftade med varulfven; detta gjorde sagan
+så mycket intressantare. Hon ville gärna tro, att denne man, denne
+Oxenstierna, som stod konungen så nära, var ett troll med ledt sinne,
+änskönt han dolde både klor och svans. Och det fanns stunder, då hon
+hatade rikskansleren, därför njöt hon nu som ett oreflekterande barn af
+den klumpiga fabeln.
+
+»Dagsens sanning, eders nåde,» försäkrade tyskan och vände sitt skrumpna
+ansikte emot sin härskarinna, »och därför skall I trösta eder öfver eder
+hjärtas kallsinnighet och ej taga illa vid eder, om sköterskorna fubbla
+och släppa barnet. Hon är ej lätt att hålla, den alltför besynnerliga
+lilla människofågeln.»
+
+»Kungen har henne redan mycket kär, och detta tåler jag minst af allt,»
+brast drottningen ut.
+
+»I skall icke taga detta så hårdt. Snarliga kan I åter följa honom som
+tillförene, och prinsessan stannar i fru Katarinas vårdnad. Eder käre
+herre ser huldt till eder fägring som till edert röda hjärta, och den
+son I åstundar, skall födas eder. Jag såg en stjärna falla Sankta Lucie
+natt; den föll, just som jag stod och önskade för eders nåde, och tocken
+spådom sviker icke.»
+
+»Kom hit!»
+
+Hofmästarinnan lydde och kände två mjuka, varma unga armar med doft af
+rosenvatten och krusmynta lidelsefullt slås om sin hals, medan en mun,
+röd som blodfärgad vallmo, brände hennes kinder och panna med kyssar.
+
+»I är mig huld,» hviskade Maria Eleonora, »aldrig skall jag förgäta
+eder. Låt nu föra in mina dvärgar till spel och dans. Jag trängtar till
+någon förströelse. Här är dödt och tyst som i grafven, när min hjärtans
+allra käraste herre icke förnöjer mig med sin åsyn. Jag vill höra muntra
+pipor och se färger skifta för mina ögon, som blommor prunka i solskenet
+och fjärilar fladdra i vinden. Kalla hit mitt hof!»
+
+
+
+
+                                  II.
+                         Guldkonungens dotter.
+
+
+»Tyst, soldater, drottningen skrifver,» ljöd en klar och liflig gossröst
+befallande till sin tropp, bestående af två små flickor och en jämnårig
+kamrat, fältherren Jakob De la Gardies tioårige son.
+
+En munter fnissning besvarade junker Karl Gustafs order, och den lille
+pfalzgrefven tog sin syster Marie Euphrosyne eller Marigen, som hon mest
+kallades, upptuktande i den höga hofkragen, hvilken den lilla sjuåriga
+fröken måste bära här på slottet. Jungfru Ebba Sparre, den späda
+drottningens käraste vän, gled vigt undan förföljaren och smög sig ur
+ledet fram till ekbordet, där Kristina satt, lutad öfver ett gulgrått
+stort pappersark. Hon doppade alltför flitigt den sprättande gåsfjädern
+och stänkte bläck högt upp på fingrarna.
+
+Då och då gled ena handen förstulet och lönligt ned i kjortelsäcken för
+att upptaga ett stycke vax, hvaraf hon bet en försvarlig munsbit, innan
+hon gömde det igen. De strålande mörkblå ögonen förskönade på ett
+underbart sätt det bleka, kantiga lilla ansiktet med den alltför stora
+näsan och den hårda munnen. Det ljusa håret skakade hon med en tvär
+rörelse gång på gång ur pannan, så att lockarna dansade på ryggen.
+
+»Jag formerar ett bref till min höge fader, så I skall icke störa mig,
+Ebba,» uppmanade Kristina förnumstigt den lilla leksystern och tuggade
+energiskt på vaxet.
+
+»Jag vill endast se till, hur fjädern löper,» sade Ebba bedjande, och
+hennes vackra ansikte blef rödt af ifver. »Det tycks mig så förnöjeligt.
+I skrifver ju lika vackert som de unga junkrarna, och det fast I är
+allenast sex år.»
+
+»En drottning skall kunna och veta mera än alla sina undersåtar,»
+svarade Kristina med eftertryck. »När jag blir stor, vill jag bli
+riksråd som din herr fader och fältherre som Magnus Gabriels, och jag
+vill rida framför hären som kungen, min fader. Jag hugsar granneligen
+den dag, då han förde mig fram för trupperna, som svuro mig huldhetsed.
+Och det dånade från läderbössorna, så att jag hoppade högt af glädje.»
+
+Pfalzgrefvinnan kom in i kammaren till barnen. Hon befriade strax den
+gråtande Marigen från hennes båda angripare, hvilka just skulle kasta
+henne i »slottstornet», sedan gick hon fram till bordet, där Kristina
+ånyo börjat skrifva, under det lilla Ebba höfviskt vek undan i ett hörn.
+
+»I sitter så krum, Kristina,» bannades farsystern vänligt. »Låt icke den
+ena axeln skjuta till väders som en tinne.» Katarina hoppades, att
+brorsdotterns snedhet, hvilken hon fann missprydande, skulle kunna
+bortarbetas genom ständiga påminnelser. Amman hade en gång tappat det
+kungliga barnet i golfvet, och därvid torde olyckan uppstått. Den lilla
+Vasaprinsessan hade under sin korta lefnad varit utsatt för allehanda
+ondt. Hennes lif hade vid upprepade tillfällen sväfvat i fara, och
+sällsamt nog föreföll hennes höga moder taga dessa tillbud som ett verk
+af en ond ande, hvilken förr eller senare helt skulle få makt med sitt
+offer.
+
+»Hvad är det I nu förtär igen,» sporde faster Karin vidare. »Fuller
+tarfvade I ordentlig spis. I har intet förtärt denna dag, endast hängt
+öfver edra böcker. Låt mig se, hvad I smusslar med.»
+
+»Det är min födelsedag i dag, och den må jag väl få fira på mitt sätt,»
+svarade Kristina trotsigt.
+
+»Icke med olydnad, mitt barn,» sade Katarina mildt. »Vet, att den, som
+öfver många skall befalla, måste ha lärt själftuktan. Är det vax igen,
+som lyster eder gom?»
+
+»Ja,» medgaf Kristina kort.
+
+»Gif mig det och far fort med edert bref, så att regeringen, hvilken
+denna dag låter afse post, må få eder lilla skrifvelse i tid.»
+
+Hon vände sig nu till de båda gossarna och befallde dem att gå ut ur
+kammaren, till dess drottningen afslutat sitt värf. Marigen drog Ebba
+med sig till lek med Kristinas dockor, hvilka allesammans voro klädda
+till bålda krigare. De skyndade att förvandla dem till ädla fruar och
+väna jungfrur och hade sin hjärtans lust af att spela hof med de stela
+träfigurerna.
+
+Prinsessan Katarina satt tankfull kvar i kammaren hos brorsdottern. Hon
+och hela den pfalzgrefliga familjen hade, när Gustaf Adolf reste till
+Tyskland, kallats till vistelse i Stockholm. Johan Kasimir skulle sköta
+räknekammaren, och sin syster ville kungen ha på slottet hos den enda
+lilla dottern. Hon tilläts att taga barnen med, och isynnerhet sedan
+Maria Eleonora på våren anno 1631 rest ut till Tyskland, hade dagarna
+förflutit lugnt och stilla. Men sedan någon tid tillbaka kände Katarina
+en dof oro. Hon fruktade, att svenska härens vapenlycka svikit eller att
+något ondt vederfarits konungen, ty hon hade icke haft några tidender
+från hans kärlighet på ett par månader. Också i regeringen rådde stor
+oro för timad olycka. Ingen kurir hade afhörts på länge, och icke ens
+den knappaste underrättelse från kriget hade man fått efter det lysande
+intåget i Naumburg.
+
+Om sitt sammanträffande med Maria Eleonora i Erfurt hade Gustaf Adolf
+själf tillskrifvit henne, och hon hade med glädje förnummit, att hennes
+herr broders ömhet för sin kära gemål då blossat upp i klar låga. Han
+fann sin drottning öfvermåttan dejlig i den ametistfärgade flöjelsroben,
+men de mörka aningar, hvilka följt honom alltsedan hans afresa från
+Sverige, ville icke vika. Han befarade, att han såg henne för sista
+gången. Måtte Gud förbjuda, att slikt varsel blefve sanning!
+
+Katarina var ej obekant med hans stora hemliga, politiska plan. Han hade
+yppat den i förtroligt samspråk med systern, när de sutto på Stegeborg,
+dit han oförhappandes anländt. Det var ett par år efter hans lilla
+dotters födelse, och han kom från en resa i Preussen. Hur väl hon mindes
+denna dag, som skänkt henne hennes hjärtans allra käraste broder. Det
+var vid Larsmässotid och alla apelgårdens träd bågnade under tyngden af
+rodnande äpplen och citrongula päron. Från blomstersängarna doftade
+löfkojor och gyllenlack, och solen hade lyst in i kammaren rakt på
+träsnittet af drottning Margareta Valdemarsdotter, hvilket hängde öfver
+löjbänken från salig kung Göstas dagar.
+
+Konungens blick hade länge hvilat på bilden, där Margareta stod med en
+krona på hufvudet och två på ett hyende framför sig, och han hade lett
+sitt segerfriska leende, när han sagt: »Blå kunde framtrolla en konung
+under sin kappa, törhända skall det, om försynen står mig bi, varda mig
+förunnadt att skänka mitt och allt nordens folk en ny unionsdrottning.»
+
+Katarina hade lyssnat med klappande hjärta. Själf trådde hon ingalunda
+till att få bära krona, men hon var dock en princeps Sueciæ, och den
+stolta tanken, att en dag se norden förenadt till ett rike i en kvinnas
+hand, fyllde henne med ljusa drömmar om ett ädelt välde.
+
+Hans majestät hade förmärkt hennes djupa rörelse och farit fort:
+
+»Hjärtans syster. I eder fostran och åt eder vårdnad vill jag anförtro
+min lilla dotter! Jag är villig att allt edert påtagna omak med
+broderlig kärlek och trohet förskylla. Lär henne främst att i
+riksvapnets tre kronor se symbolen af den största, gärning historien har
+att mäla. Glad skulle jag gå hädan, om jag lämnade i en _vuxen_ kvinnas
+händer icke allenast Sverige» -- han hade sänkt rösten och tillagt: --
+»utan _kejsardömet_ Skandinavien, behärskande östersjölandskapen och
+hägnande den del af tyska riket, som ger lutherdomens Gud äran.»
+
+Katarina såg upp på broderdottern, hvilkens orediga locksvall föll fram
+öfver kinderna och dolde det magra ansiktet. Stora ting kräfdes af detta
+barn. När hennes fader, innan han lämnade landet, lyft henne högt upp på
+sin arm för att visa henne för ständer och folk, hade han måhända hugsat
+sin storhetstanke och känt en minuts öfversvinnlig sällhet, sådan blott
+en härskarnatur erfar. Och för visso hade lilla Kristina kungliga
+egenskaper, om de blott fingo den rätta daningen. Som andra små flickor
+tedde hon sig aldrig. Både hennes skämtan och allvar härrörde från andra
+källor än deras barnsliga lust.
+
+»Nu är brefvet ändadt,» sade Kristina. »Jag åstundade att få det riktigt
+godt och har måst skrifva det om flera gånger.»
+
+»Allenast dess lydelse är sådan, att den förmår fägna hans majestät, är
+allt väl beställdt,» sade faster Karin med sin blida, mjuka stämma.
+
+»I må läsa det.»
+
+Kristinas rörelse var snarare en härskarinnas än ett litet barns, när
+hon räckte pfalzgrefvinnan papperet. Denna tog det med ett sällsamt
+leende och läste:
+
+   »Nådigste hjärtans käre Herr Fader.
+
+   Eders Kongl. Majest. är min hörsamma barnsliga tjänst, med önskan
+   till Gud den allsmäktige om mycken hälsa, mig som dess kära
+   dotter till tröst. Beder, att Eders Majest. ville snart komma
+   tillbaka, också skicka mig något vackert. Jag är Gudi lof frisk
+   och beder flitigt. Vill alltid lära vackert och förblifver
+
+                                             Eders Kongl. Majestäts
+                                                      lydiga dotter
+                                                 _Christina_ P. S.»
+
+Sedan brefvet skyndsamlingen aflämnats till den utanför dörren bidande
+småsvennen, sporde farsystern: »Och hvad skulle I då åstunda för
+vackert?» Medan hon snabbt vek ihop brefvet, hade hon tänkt, att hennes
+sextonåriga Stinicke Madlen, som fått åtfölja drottningen till Tyskland,
+ingalunda förstod att så artigt föra fjädern, när hon skref hem.
+
+Kristina hade lämnat den höga stolen och stod nu på golfvet. Som en
+docka såg hon ut, liten, och späd i den långa, styfva brokadklänningen.
+Ögonens spelande lif förrådde tankarnas gnistregn innanför den höga
+pannan, och hon svarade raskt:
+
+»En häst från Andalusien och en egen räffelbössa.»
+
+Katarina kunde ej afhålla sig från ett hjärtligt skratt. Hon var till
+ytterlighet svag för den lilla broderdottern och fann hennes infall så
+lustiga och sällsamma, att hon understundom antecknade dem.
+
+Barnen kommo i detta ögonblick instormande. Karl Gustaf i spetsen, klädd
+i en pappershatt med brokiga fjädrar och sirad med band i lysande
+färger. I skospännena hade han stuckit in små glimmande minnespengar.
+Vid den lilla daggerten af trä hade han bundit ett slags lansduk af en
+bit blodrödt silkestyg.
+
+Magnus, Ebba och den lilla bleka Marigen, som icke kunnat återhämta sig
+efter de svåra smittkoppor hon som treårig haft, blickade beundrande på
+den framklifvande lille junkern, men Kristina sprang emot honom och
+kastade strax hatten af hans hufvud.
+
+»Tvi,» ropade hon, röd i kinderna af förtret, »du borde blygas för slik
+utklutning. Om du droge till kriget med den rustningen, skulle man taga
+dig för en ömklig narr.»
+
+Karl Gustaf stirrade förbluffad på den lilla fränkan, sedan plockade han
+beskedligt af sig sina grannlåter och räckte henne dem.
+
+»Magnus och jag ha fäktat, och jag segrade. Vi slogos väldeliga, må I
+veta, därför att han påstod, det I lofvat honom att få sitta eder närmst
+i dag vid bordet. Detta är eljes min rätt, och vill jag ej bli den
+förmenad. Det här är mina segertecken, tag dem.»
+
+Den lilla drottningen såg på riksmarskens son, en behaglig, ljuslockig
+gosse, smärt och spenslig med en känslig mun och sjukligt blek panna.
+Han stod där smått förlägen och aktade icke på att Marigen sökte smyga
+sin hand mellan hans fingrar som för att komma honom till hjälp, om så
+skulle tarfvas.
+
+Kristina slängde fjädrar och band ifrån sig och sade, i det hon kastade
+hufvudet tillbaka: »Jag likar icke att ha någon af eder närmst mig i
+dag. I veten ju, att det är min födelsedag, och då komma säkerligen
+rådsherrarna för att äta middag med mig. Det har fru Beata sagt.»
+
+Hennes tonfall var så högmodigt och själfbelåtet, att Katarina missnöjd
+for ut:
+
+»Fru Beata och hela eder omgifning besinna sig icke på, att I allenast
+är ett barn, som har godt af att hållas i kammaren bland sina jämnåriga.
+Finn nu på dans och lekar, och förgäten alldeles hvad som till äfventyrs
+skiljer eder åt. I ären alla små arma barn inför Gud. I, Kristina,
+varder törhända en dag den armaste,» tillade hon tungt, ty ångesten
+ville icke släppa henne. »Jag skall sända in ett par af de unga
+hofjungfrurna att förnöja eder.»
+
+Kristina klappade strax i händerna, och hon ropade öfverljudt:
+
+»Ja, jag vill dansa -- dansa ...»
+
+Ett slag på dörren afbröt henne. Johan Kasimir inträdde. Hans ansikte
+var hvitt som lärft mot det gråsprängda pipskägget, och den yfviga
+hårkransen under sammetskalotten. Hans stämma pep och flämtade, som hade
+han helt hastigt mistat talförmågan, och det töfvade, innan han kunde få
+ett ord öfver de skälfvande läpparna.
+
+»Kungen ...»
+
+Katarina skyndade fram. Hon förstod genast, hvad som händt, och brast i
+våldsam gråt, lutad mot mannens skuldra. »Han är död,» snyftade hon.
+
+»Ja, han har fallit på slagfältet.»
+
+»Som en hjälte!»
+
+Pfalzgrefven drog sin kära gemål med sig ut ur kammaren. Hans lugn
+återkom vid åsynen af hennes hejdlösa sorg, och han ville vara henne det
+kärliga och fasta stöd han sig städse bevist.
+
+Han satte henne på sitt knä och strök mildt öfver hennes kind, medan han
+talade, nu med återvunnen fattning, om också rösten skalf, tyngd af
+ängslande tankars börda.
+
+»Ja, han dog som en hjälte,» upprepade han Katarinas ord. »Adler Salvius
+har själf därom tillskrifvit mig, att Casparus Apotekare, som har
+balsamerat kungens saliga lekamen, funnit, att hans majestät bekommit
+nio sår, fem skott, tre hugg och ett sting.»
+
+»Hvad skall det varda af oss,» hviskade Katarina skyggt. »Vårt öde
+ligger i ett omyndigt barns händer och hvem vet icke det, att ett
+barnahjärta är ett såll, genom hvilket känslorna rinna aldrig stannandes
+för lång tid. Och de höga adelsfruarna, törhända främst Ebba Brahe,
+drottningens besynnerligen goda vän, skola nu äflas om att komma till
+styret. Man står oss emot här i landet, min käre herre, och likväl hafva
+de oss behof i svåra stunder.»
+
+Johan Kasimir nickade stillsamt. Väl var han en myndig och fast envis
+herre på sina gods och gårdar, men i statens tjänst blef han
+förunderligen foglig.
+
+»Hur tog rådsförsamlingen det sorgeliga dödsbudet?» sporde Katarina,
+medan hon oafbrutet torkade bort tårarna.
+
+»Där blef strax gråt och mycken veklagan,» svarade pfalzgrefven. »Unge
+gref Per till Visingsborg var hart när den ende, som höll modet uppe.
+Han står ju ock Oxenstiernorna emot och är väl nu snar att samla ett
+parti om sig. Därom blef dock i dag intet taladt, utan togo alla de
+närvarande rådsherrarna ett fullhugsadt beslut att främja rikets bästa
+och framhärda i högtsalig kungens uppsåt.»
+
+De hörde barnens röster där inifrån ropa om hvarandra i jubel och lek,
+och pfalzgrefvinnan förstod, att Kristina intet uppfattat af den
+öfvermåttan stora förlust, som drabbat henne. Hon mindes, hur det lilla
+barnet gråtit sina ögon fördärfvade, när hennes fader rest ut till det
+krig, hvarifrån han aldrig skulle komma åter. I tre dagar hade hennes
+tårar strömmat oafbrutet. Hur skulle det varda nu?
+
+Hon ville just skynda in till sin broderdotter, men hejdades af snabba
+steg, som ljödo i det yttre gemaket. Det vänliga, gladlynta riksdrotset
+Gabriel Oxenstierna stod strax därpå inför dem. Hans ögonlock voro röda
+af mödosamt hämmade tårar, och det eljes så fridsamt nöjda anletet var
+nu genomplöjdt af smärtans fåror. Han sade genast:
+
+»Jag kommer här för att hämta en drottning åt Sveriges folk. Dannemännen
+vilja se fröken Kristina, förrän de hylla henne. Och ge vi dem tid att
+axla sina kappor, rida de törhända öfver gränsen att kalla en af de
+polska Vasaättlingarna.»
+
+»Men Kristina är ett barn och intet beredd på denna stund,» inföll
+Katarina töfvande.
+
+»Så bered henne I. Väl är hon ett barn, men det är starka viljor, som
+lyfta Gustaf Adolfs dotter upp på tronen, och medan hennes händer äro
+späda, finnas kraftiga fingrar, som villigt låta bruka sig som hyende
+för hennes äpple och spira.»
+
+»I gifver mig ett tungt uppdrag, herr Gabriel, men jag skall fullgöra
+det.» Katarina suckade djupt och begaf sig in i kammaren. Hunnen öfver
+tröskeln stannade hon dock obeslutsam, ty det skar henne i hjärtat att
+rycka den lilla drottningen bort från lekens drömlycka till
+verklighetens hårda ansvar och svarta sorg.
+
+Högst af alla de muntra barnen jublade Kristina. Hon hade lyft upp sin
+långa klädning, hvilkens guldbroderier dock släpade lösrifna efter henne
+och hindrade hennes snabba, lätta steg i figuréen. Håret slängde omkring
+henne i vild oreda, ögonen sköto tindrande blåa glädjeblixtar, och den
+intelligent rörliga munnen skiftade leenden omkring till de fyra
+kamraterna.
+
+»Folket begär att få se sin drottning,» sade Katarina helt sakta. Hon
+visste ej själf, hvarför hon framförde detta budskap först. Långsamt
+tillade hon: »Nu måste dansen upphöra för långliga tider, Kristina.»
+
+Redan när hon sagt de första orden, hade fröken Kerstin, som Kristina
+alltid kallades, lystrat, och hennes lifliga ansikte fick ett drag af
+klokhet vida öfver hennes år. Hon gick bort ur barnflocken och närmade
+sig med små hastiga, fasta steg pfalzgrefvinnan.
+
+»Jag är redo,» sade hon, uteslutande besvarande appellen till hennes
+drottningvärdighet.
+
+Faster Karin tog henne ömt i sina armar och tryckte henne till sitt
+oroligt klappande hjärta, medan hennes brutna stämma sökte finna
+skonsamma, tröstande ordalag, när hon mälde om hennes och hela landets i
+detta ögonblick oersättliga förlust.
+
+Men Kristina tog det ej så öfvergifvet som pfalzgrefvinnan väntat.
+Flickan hade hunnit förgäta det lefvande intrycket af sin höge fader,
+och änskönt hennes lilla anlete blef gråhvitt och allvarligt, fällde hon
+inga tårar. Hon lät farsystern föra sig ut till herr Gabriel, som
+ödmjukt böjde sig ned och kysste den lilla kalla barnhanden.
+
+Lika underdånigt betedde sig pfalzgrefven, och han sade därtill några
+ord om sina förhoppningar, att Sveriges drottning gunstligen ville
+mottaga hans tjänster.
+
+Drottningen betänkte sig litet på svaret. Hågkomster af de historiska
+anekdoter riksrådet Skytte förtalt henne kommo så för henne, och hon
+sade nådigt:
+
+»Jag skall taga eder till min tro man, om I lofvar mig undersåtlig
+vördnad.»
+
+Herr Gabriel kunde ej undertrycka ett bredt leende, hvilket tycktes
+skära af hans korta ansikte i två hälfter, men Katarinas blick skymdes
+af tårar, som hade hon helt plötsligt sett broderdottern iklädd en
+narrkåpa.
+
+»Vågar I följa mig ut till bönderna, fröken Kerstin,» sporde herr
+Gabriel. »Jag har lofvat att bringa eder med, förlitande mig på att I
+ville hälsa edert folk.»
+
+»Det vill jag. Sätt mig på tronen och låt mig få alla tre kronorna på,
+Sveriges först.»
+
+Katarina studsade och blef röd upp mot hårfästet, ty hon visste med sig,
+att hon nyligen förtalt Kristina, att norden i själfva verket vore ett
+rike, att kronorna i riksvapnet voro som blommor på samma stängel, och
+att de en gång samlats som äretecken i en enda kvinnas starka hand.
+
+Herr Gabriel såg på den lilla kungadottern med ett för honom främmande
+allvar.
+
+»På en tron vill jag och med mig alla högtsalig kungens vänner sätta
+eder, men fuller mågen I vara tillfreds med en krona, den, som salig
+kung Gösta lämnat i arf. Föga likar den sig som diadem för kvinnolockar,
+men nu kan det ej vara annorlunda, om vi ej skola få in utländska
+ogräsfrön i svensk säd. Kom, eders nåde! Folket har bidat länge och är
+otåligt.»
+
+Han tog hennes hand mellan sina grofva fingrar och lämnade gemaket.
+Pfalzgrefven följde dem, och hans gång påminde om en stor pudels
+stillsamma lufsande till köttfatet, hvilket ingalunda är utsatt för
+honom ensam, och som därför tilläfventyrs kan hinna bli tömdt af närmare
+kamrater, innan han når fram.
+
+
+
+
+                                  III.
+                            Ett land i sorg.
+
+
+Tre år hade förflutit sedan kungens saliga död, och man skref nu Sankt
+Laurentii dag anno 1635. Någon glädje hade icke blommat i riket på
+långliga tider och stundade törhända ej heller snart. Herrarna voro
+alltfort ute i kriget, och hemkallades de, var det för att bispringa i
+rådsförsamlingen. På sina gods och gårdar hunno de näppeligen tänka. För
+dem fingo fruarna råda, och många gjorde det öfvermåttan gärna, andra
+togo det som ett tungt ok. Rikskanslerens husfru plågades svårliga att
+platt intet bli hulpen af sin käre herres klokhet.
+
+Nu hade hon dock lämnat Tidö åt fogdens hägn och mottagit en inbjudning
+till Visingsborg för att fira gref Pers hemkomst från Polen.
+
+Hon stod utom den osämja, som eljes tidt brusade upp mellan ätterna
+Brahe och Oxenstierna. Hennes milda, fogliga sinnelag hade efter dottern
+Kristinas giftermål och bråda död blifvit än mer kufvadt och saktmodigt.
+Den största fröjd hon förunnades under mannens bortovaro bestod i
+omhuldandet af den lilla dotterdottern Agneta Horn, det enda barn den
+unga fru Kristina lämnade efter sig. Men som hon ej vågade stöta sig med
+sin stränga väninna Ebba Leijonhufvud, den lillas faster, sändes Agneta
+tidtals till Hörningsholm för att få allsköns tukt. Fru Ebba, nu vorden
+änka, hade många järn i elden, men hon brände intet. För nyligen hade
+hon trolofvat sin Annika, den lilla bleka blomman på Sturarnas vårdträd,
+med rikskanslerens son Johan. Denne hade strax därpå dragit ut till
+Tyskland och väntades ej hem förrän till nästa års Sankt Johannis, då
+bröllopet skulle stå. Fru Ebba hade hemgiften att bestyra med, och
+därtill hade hon låtit förmå sig att bli hofmästarinna. Sin Annika hade
+hon lämnat på Visingsborg, där fröken Kristina Brahe, gref Pers dugliga
+och i allt skickliga syster skulle vara henne det bästa sällskap. Fröken
+Kristina hade dessutom en tid hört till hoffruntimret, så hon torde ha
+fast agreabla ämnen att snacka om.
+
+Egentligen var det för en maktfrågas skull som grefvinnan Leijonhufvud
+lämnat sina gods och dragit upp till slottet. Hon ville ej att
+fältherrens maka, salig kungens ungdomskäresta, skulle komma alltför
+högt till väders.
+
+Ebba Brahe hade fattat en så blind tillgifvenhet för hennes majestät
+änkedrottningen, att man fuller förstod hennes åstundan att med hela
+sitt hus stå tronen närmast, och detta kunde den myndiga frun, som
+kallade sig Sveriges första grefvinna, icke tåla.
+
+Denna solblanka stilla augustidag tycktes emellertid splitet vara
+bilagdt, ty de båda grefvinnorna och fru Anna Bååt sutto fredligt
+tillsammans med gref Pers husfru, den forna hofjungfrun Karin Stenbock,
+jämte jungfrurna Kristina Brahe och Anna Sture på altanen utanför det
+stora gemaket i Vätterntornet på Visingsborg.
+
+Gref Pers slup hade just lagt ut från hamnen för att af åtta roddare
+föras midt öfver till Brahe-Grenna, där grefven skulle stiga ombord. Han
+hade ridit från Stockholm, och hästar och folk skulle fraktas öfver till
+ön senare. Grefvinnan Karin hade länge sett efter slupen och med ängslan
+iakttagit att en flik af det blåa, vapenprydda klädet, som täckte
+tofterna, släpade i vattnet. Hon kunde ej ropa drängarna an, och detta
+vållade henne oro, ty kunde hennes käre make väl tänka, att hon förfor
+vårdslöst med hans gods och goda.
+
+Också hon hade nyss återvänd till fäderneslandet; hela vintern och våren
+hade hon varit borta från de små barnen, af hvilka två voro döda och
+lagda i graf, när hon kom igen, men trots sin djupa sorg kunde hon ingen
+ruelse känna öfver att hon följt sin hjärtans käre herre. Han var henne
+så mäkta dyrbar en skatt, att hon dagligen tackade Gud för lyckan att
+äga honom.
+
+Upp och ned för den branta backen, som från sjön ledde till slottet,
+sprungo två små flickor, grefherrskapets enda barn den sexåriga Elsa och
+den jämngamla Agneta Horn. De förlustade sig med att leka sig vara
+instängda af röfvare. Dessa utgjordes i själfva verket af mycket
+fredliga män. Det grefliga gardet stod nämligen uppställdt på ömse sidor
+om den med stor möda anlagda vägen. Deras blå och hvita uniform tog sig
+så vänlig ut mot den omgifvande grönskan, och deras skäggiga, väderbitna
+ansikten logo blidt mot de små jungfrurna, hvilka med låtsad skrämsel
+rusade förbi dem.
+
+Längre ned åt stranden bidade öns båda kaplaner, fogdarna,
+slottsskrifvarna och skolmästaren med sina scolares. En myckenhet af öns
+andra bebyggare hade också samlats för att hälsa gref Per välkommen, och
+ett mera lysande ädlingshof fick man leta efter.
+
+Fru Karin såg nöjd dit ned, och äfven Ebba Brahe, som i sin barndom
+varit med sin fader på ön, tänkte, att allt var synnerligen påbättradt
+och förkofradt. Slottet var en af de präktigaste byggningar hon skådat,
+och det gladde henne storligen att se sin egen herr faders bild inmålad
+i en af riddarsalens fönsternischer.
+
+Både hon och fröken Kristina Brahe buro den af Maria Eleonora instiftade
+orden till minne af salig kungen. För någon orsaks skull hade Ebba
+Leijonhufvud ej fått den, och hon stirrade afvogt på det lysande smycket
+med dess koketta pärlbågar, guldslingor och diamantblommor omkring ett
+guldhjärta med inskriften »Wie länger wie lieber».
+
+Hela förloppet vid anskaffandet af detta »krims-krams» retade fru Ebbas
+nyktra sinne. Prål och prakt låg icke för henne, och henne syntes, att i
+sorgens tid vore slikt gehäng ohöfviskt mot den salige döde.
+Änkedrottningen hade i alla stycken burit sig fåvitskt åt. Hon uttalade
+sin tanke högt till jungfru Brahe.
+
+»Att I gitter bära den klenodien, det turberar mig för sann. Jag trodde
+er vara klokare än att sätta pris på sådant.»
+
+Det blef en kort paus i det samtal, som nyss lifligt nog fladdrat kring
+bordet, där en kanna med mungodt och ett silfverfat med klenäter var
+framsatt, och man undrade, hvad Kristina skulle genmäla, men denna hann
+ej komma till orda, förrän Ebba Brahe häftigt inföll:
+
+»Jag tror, att de flesta fruar i riket med mycket contentement skulle
+mottagit slik gåfva till erinring om Sveriges ädlaste kung. Men hvem
+minner sig ej på fabeln om räfven och rönnbären.»
+
+Husets fru inföll medlande, ryckt ur sina egna tankar:
+
+»Hennes majestät måtte ha älskat den store Gustaf bra högt.» Medan hon
+talade, blickade hon ut öfver Vätterns blåa yta, och hon skälfde af
+förväntansfull längtan att snarligen få ila ned till stranden och
+sträcka armarna vidt ut som en famn full af goda önskningar för den
+hemvändande.
+
+»För visso,» svarade Kristina varmt. »Hon lärer väl aldrig trösta sig
+öfver hans dödliga bortgång.»
+
+»Hå!» Ebba Leijonhufvud ryckte på de starka skuldrorna. »Den kruka, som
+bäres flitigast till brunnen, går först i stycken. Efter hvad det
+förspörjes segla hennes majestäts tankar fridsälla nog till Polen och
+Wladislav, men ryktet har långa öron och föga vett. Ett är dock visst.
+Den kvinna, som vill taga hjärtat ur bröstet på sin aflidne make, har
+större begärelse till köttets lustar än till själens. Och godt var, att
+rikets herrar visste bättre än att låta henne behålla salig kungens
+stoft, som hon var begärandes.»
+
+»I hafver fuller icke älskat,» utbrast Ebba Brahe harmset, »då dömden I
+icke hennes höga nåde så slemt. Hon är af ett högst sensibelt sinnelag;
+det förmärkes ju ock på hennes stora ömhet för lilla drottningen. Det
+ville aldrig taga någon ända på tårar och kyssar, när hon återsåg
+flickan.»
+
+»Men att stänga ett lifligt barn inne i en svart kammare och fördystra
+hennes dagar med klagolåt och jämmer är väl ingen rätt moderskärlek,»
+sade fru Anna Bååt blidt och undfallande. Hennes lilla tunna och liksom
+ofullbordade ansikte stack skrämdt upp ur den yfviga, pipade och hårdt
+stärkta halskragen. Törhända hade hon nu yppat tankar, som hon helst
+borde tegat med.
+
+»Nej, däri sägen I sant,» medgaf fältherrens maka. »Fröken Kerstin har
+lika mycket men af hennes majestäts kärlek som hon tidigare hade af
+hennes köld. Och rådet pönsar väl ock på att låta någon annan taga hand
+om kungabarnets uppfostran.»
+
+»Godt, om det skedde i tid,» mumlade fru Ebba till Hörningsholm. »Det
+barnet har en vilja, som tänder både henne själf och andra i brand, men
+lösgifven vilja är som herrelös hund; den biter ifrån sig och tror alla
+illa, därför att den icke vet sin egen väg. Måtte eder make snarliga
+komma åter, kära Anna,» vände hon sig till Anna Bååt. »Han är rikets och
+allas vårt stöd, och ju längre han töfvar, desto sämre blir det
+beställdt här hemma.»
+
+»Ack ja,» suckade fru Anna, »jag hoppas dagligen, att han skall skrifva
+mig den hugnande underrättelsen till, att jag kan vara honom
+förväntandes, men ännu spörjes intet. Han för drottningens och rikets
+sak där ute i Tyskland och säger sig veta, att det vid statsrodret här
+hemma sitter de ädlaste män. Han nämnde först eder käre herre, fru
+Ebba.»
+
+Ebba Brahe jämkade pärlhufvan till rätta och log belåtet och tänkte, att
+riksmarsken väl vore värd, att goda och stora ord slösades på honom. Men
+länge kunde han dock ej blifva vid ämbetet, ty efter den slemma
+fängelsetiden hade hans syn så försvagats, att både hans medicus och de
+kloka käringar, man rådsport, förespådde blindhet. Ebba hade äfven
+pröfvat allehanda läkemedel, men då intet halp, förstod hon, att Gud
+ville låta detta onda komma öfver dem.
+
+»Det gör mig så ondt om den stackars lilla drottningen,» sade gref Pers
+hustru. »Man har förtalt mig allt hon måste utstå under dessa år. Ej nog
+med att hon förmenats ljus och luft och hållits inne i sorgegemaket, där
+tårarna immerfort flödat. Hon har ju aldrig heller fått leka och
+förlusta sig med jämnårigas sällskap, sedan pfalzgrefvinnan drog dädan
+med sina barn.»
+
+»Ja, det täckes icke längre de höga herrskapen ro i samma båt,» inföll
+fru Ebba till Hörningsholm. »Det var ett svårt slag på den nådiga
+pfalziska baken, när rådet spelade herr grefven det putset att strax
+efter salig kungens död lycka räknekammarens dörr. Nu sitta de på
+Stegeborg som vinterflugor, bidandes den tid, då ock småfän få slicka
+solgodt, men det töfvar kanske.»
+
+Jungfru Annika dristade sig till att sakta rycka sin fru moder i
+kjorteln, hvarefter hon hastade att inflika ett par ord, ehuru hon
+nogsamt visste, att de ej voro breda nog att öfverskyla den barska
+grefvinnans storvulna tal.
+
+»Jungfru Kristina har förtalt mig,» sade hon med sin sjukligt späda och
+tunna röst, »att fröken Kerstin plågas erbarmligen af törst, då hon ej
+fördrager vin och hennes höga moder förmenar henne vatten, sägandes, att
+slik dryck icke anstår en drottning.»
+
+»Ja, det är sant,» medgaf fältherrinnan, »och I anar ej, hur envist det
+kungliga barnet är. Den gode mäster Matthiæ gör all sin flit med henne,
+men änskönt hon visar all expectans om sig, hvad lärdom beträffar, blir
+hennes lynne hårdare för hvar stund, och jag fruktar, hon aldrig
+tillgifver sin höga fru moder den örfil, som denna lät flickan bekomma
+för att hon druckit ur allt rosenvattnet i änkedrottningens tvättkanna.
+Hon blef krithvit i det lilla sparfveanletet och mäktade näppeligen
+styra sin barnsliga vrede. Utkommen i yttre maket sade hon till jungfru
+Malin: 'Jag är i alla fall drottningen'.»
+
+»Nu syns slupen,» utropade i detta ögonblick fru Karin, glömsk af allt
+annat, och hon sprang upp från bänken, röd i kinderna af glädje. De
+blågrå ögonen med den kärleksvarma blicken tändes upp som fönsterrutor i
+sol och de kvinnligt skurna läpparna darrade af ifver. Måtte blott allt
+vara redo! Hon skulle helst velat flyga genom sträckan af höga gemak för
+att se till att hyenden, drättar och himlar af flamskt och turkiskt, af
+taft och gyllentyg voro dammfria, och att hennes herre kunde spegla sig
+i riddarsalens vapen, men slik husgång tillstadde icke tiden. Kanonerna
+dånade redan från de små tornen vid hamnen, och hon hann allenast i
+förbigående kasta en blick upp på slottets rika flaggskrud, när hon
+kommit ned för den breda stentrappan, ty nu mullrade också läderbössorna
+uppifrån vallen, och gardets blåsare läto trumpeterna smattra fram en
+skrällande glädjefanfar, medan pukorna följde med värdigt allvar och
+liksom eftersinnande.
+
+I spetsen för fruar, jungfrur och småtärnor ilade grefvinnan Karin ned
+till hamnen. Längst ute på en af de stora, gråhvita stenarna stod hon,
+och det ljusa håret fladdrade fram under sammetshufvan.
+
+Gref Per hade lämnat sin plats under himlen i blått och gult, som var
+spänd öfver slupens akter, och stigit fram i fören för att fritt få
+blicka emot sin härliga ö.
+
+Ingen af hans många förläningar var honom så kär som denna plats, märkt
+af historiens häfder så långt tillbaka, som dessa gingo, och aldrig var
+han så väl tillfreds, som när honom förunnades att lefva här i lugn och
+ro med sina bönder och tjänare, med hela det hof han älskade att se
+omkring sig.
+
+Liksom sin danske frände, den store astronomen, ville också han adla sin
+ö med bildningens sköldemärke, och när kriget väl vore ändadt, skulle
+han ingen möda spara för att af Visingsö skapa ett paradis både för
+människor och fänad.
+
+Slupen stötte mot land. Minuten därpå hade gref Per i allas åsyn lyft
+sin kärälskliga gemål högt upp på sina starka armar. Sedan vederfors
+lilla Elsa, hans kära »docka», samma gunstiga hälsning, och med barnet
+kvar på armen besvarade han vänligt de underdåniga bugningar och
+nigningar, som mötte honom hvart han såg.
+
+Han måste åhöra en oration på latin, som skolmästaren pluggat i
+djäknarna, innan han kunde få lämna hamnen, och väl hunnen till
+slottsporten, hejdades han också där af herr hofpredikanten, hvilken i
+sirliga latinska verser så att säga nedlade hela ön för den nådige herr
+grefvens nådiga fötter, mälande, att den nya kyrkan snarliga skulle vara
+redo utan och innan, härligt besmyckad i loftet med sköna tänkespråk.
+Sedan han ödmjukligen designerat sig själf och alla sina trogna tjänster
+till sin höge herres ynnest, steg han vördsamt åt sidan för den bukige,
+rödmosige fogden, som med krumbuktande ord öfverantvardade
+slottsnycklarna i sin herres hand.
+
+Alla dessa gamla skick och bruk, vedertagna sedan förfädrens tid,
+behagade grefve Per, och hans öppna, manligt vackra ansikte strålade af
+välvilja och belåtenhet. Under sin vistelse i hufvudstaden hade han
+sannerligen icke haft den minen på. Det degouterade honom på det högsta,
+att Oxenstiernorna fått så fast fot i rådet under hans frånvaro. De hade
+ock makat sig upp på hans stol, som han väntat finna tom.
+
+Äfven uppe på slottet hade han funnit allt vändt med den galna ändan
+uppåt. Den unga drottningen var vorden en liten näsvis och högfärdig
+person, som icke aktade på råd, och som var ovetandes om skickliga
+åthäfvor.
+
+Men Gud visste, att han lika fullt älskade detta barn som vore hon hans
+allerbästa väns dotter, och han ville med gladt mod offra lif och lem
+för henne.
+
+Fåordigt besvarade han fruarnas begäran att få veta hofnyheter. Han hade
+föga att mäla, sade han, utom det att hennes majestät änkedrottningen
+och hennes furstliga nåde Gudi lofvadt befunno sig vid god hälsa.
+
+Vid måltiden, som genast anrättades med många kräsliga rätter och mycket
+vin, berättade grefve Per om kriget. Han lofprisade storligen
+svenskarnas tapperhet, men kunde icke fördölja, att hären gjort svåra
+förluster. Han sade, att änkors och faderlösas tårar nog i dessa tider
+runne landet öfver, ända från kungaborgen till lägsta koja, och det
+skulle väl töfva, innan tåreflödet stillades, ty äran är blodtörstig och
+vapenlyckan är ett hvasst svärd, begifvet på nya hugg.
+
+Han nämnde bland de stupade tappra krigare, som de alla kände, och ännu
+flera af deras fränder och närskylda fingo de veta försmäktade i
+fängelsehålor. Gustaf Horn, rikskanslerens svärson och den lilla Agneta
+Horns fader, hade efter det olyckliga slaget vid Nördlingen kastats i
+fängelse, och gref Per hade inga hugnesamma meddelanden om hans
+befriande.
+
+Den glada stämning, som kastat glans öfver mottagandet, vek så
+småningom, ty väl kunde grefve Per ock förtälja om sina lyckligt
+afslutade förhandlingar med Polen, men han kunde ej säga, att riket vann
+något därpå. Och när han begärde vetskap om Sveriges öden, voro svaren
+dystra.
+
+Fattigdom, missväxt och dyr tid rådde öfverallt. Allmogen förmådde ej
+utgöra utskylderna, och så svultna voro de, att de föllo vid plog och
+harf.
+
+Tystnaden lade sig som ett fröjdens bårtäcke öfver den väldiga salen,
+hvarifrån den tidiga höstskymningen jagades på flykten af små stillsamma
+vaxljuslågor i höga silfverkandelabrar. Ingen dryckesvisa bullrade fram
+med sin oförvägna rytm; orden droppade bort som timglasets sand, och fru
+Karins blonda hufvud sjönk mot hennes hjärtans allerkäraste herres
+skuldra.
+
+Då sporde han med ömt tonfall:
+
+»Trår I till hvila, min käraste?»
+
+Hon svarade helt sakta, men orden föllo som ett doftande blomsterregn
+öfver hans kärfva sinne:
+
+»Ja, i min älskades famn!»
+
+Han ledde henne vid handen upp till sofgemaket, där himmelssängens
+pösande silkesvar glänste emot honom vid skenet af den förgyllda
+armstakens ljus, och han höll henne plötsligt ut ifrån sig som för att
+riktigt få beskåda sitt hjärtas vif.
+
+Men sekunden därpå höll han henne hårdt tryckt i sin famn, och hans
+manliga stämma återfick de veka tonfall, som smekte sig in i hennes öra
+med kärlekens locktoner.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Tyst och släckt och mörkt var allt på Visingsborg, och som lydiga
+vasaller hade också de många små gårdarna och husen, hvilka från öns
+norra och södra uddar tycktes vandra upp till adelsborgen, somnat under
+takmössan af halm eller torf. Men på vallen gick väktaren och tutade ut
+tidens flykt med luren riktad upp mot månens blanka stålskifva.
+
+Slottsuret slog tio. Slagen buros ut i den doftande, ljumma kvällen och
+gungade i stilla tonböljor hän mellan örtagårdens sällsynta träd. I
+parkens fiskedammar speglade stjärnhimlen sin lysande karta, och en
+smärt poppel sträckte sin skugga som en väldig pekpinne snedt öfver
+vattnet.
+
+De många lustiga djuren, som gref Per planterat ut i sin djurgård, hade
+dragit sig undan till sina hålor och reden, endast ett par tornugglor,
+som till äfventyrs flugit ända från den gamla folkungaborgens ruiner på
+öns södra strand, stirrade från en gulnad lind med runda vidöppna ögon
+ut i stillheten, då och då svagt klagande med förunderligt mänskliga
+läten.
+
+Slottet badade i månljusets svala flöde, och nere vid stranden glittrade
+de färgrika vätterstenarna, öfverspunna af ett silfvernät, hvilket
+tycktes ha dragit upp dem ur vågorna i ett enda väldigt notvarp.
+
+De små rutorna i Visingsborgs tornfönster glimrade som hundratals
+längtande ögon ut mot nattens skönhet och stumma frid. Allenast ett stod
+öppet. Det hörde till jungfru Kristina Brahes lilla sofkammare, hvilken
+hon delade med de små flickorna, men dessa sofvo redan sött i den breda,
+snidade sängen. Kerstin däremot förnam en sällsam oro tära sitt sinne,
+och hon, den eljes så kloka och pliktfyllda jungfrun, hade gripit lutan
+för att kväda den visa hennes käre broder Per lärt henne sådan salig
+kungen i ungdomsdagar diktat den. Hennes stämma fick klang af den
+trånad, som bräddade hennes håg och rann öfver i veka, mörka toner. Så
+plägade hon understundom i ensligheten purgera sitt hjärta, för att när
+dagens ljus föll öfver hennes tillvaro åter bli hela släktens trofast
+hjälpande Stina.
+
+Orden gledo öfver hennes läppar som bönerna vid ett radband, och lutans
+strängar blefvo till rosenskransens pärlor, när hon sjöng:
+
+   »Hoppet hafver jag stadigt haft
+   din hårdhet till att öfvervinna
+   med trofasthet, som Gud har skapt
+   uti mitt hjärta och mitt sinne.
+   Hvi vill du då
+   min trogna tjänst således försmå
+   och mig sluta utur ditt minne.» -- --
+
+Dörren upplåts sakta; det var jungfru Kristinas fränka, fru Ebba Brahe,
+som inträdde. Hennes vackra ansikte syntes blekt, och det lätta löje,
+hvilket vanligen trådde fjärilsdans kring hennes mun, hade domnat bort.
+Den praktfulla dräkten var ock utbytt mot en simpel grön sidenrock utan
+broderier eller annat prål. Det sades eljes om fältherrens grefvinna,
+att hon brukade ett af mannens gods till kläder, ett annat till smycken,
+och ingen var flitigare i sina besök hos den aktade köpmannen Erik
+Larsson än hon.
+
+Nu skred hon så tyst in i kammaren som hade hon gått i sömnen, men
+hennes röst ljöd fullt vaken, när hon bad:
+
+»Far fort med sången, Kerstin. I må veta, att jag hört den en
+sommarafton för längesedan. Det var den tiden, då sinnet var böjligt och
+fylldt af vårens saf.»
+
+Kristina villfor hennes önskan, ty den var ock hennes egen. Hon tyckte
+plötsligt, att den gamla evigt unga sagan stigit in i kammaren och räckt
+hennes fränka och henne hvar sin hand, dock höljande anletet, medan den
+stämde in i sången:
+
+   »Fågelen uppe på grönan kviste.
+   djuren uti marken villa,
+   skulle, hvar de min sorg visste,
+   mig hjälpa tårar att förspilla.
+   Eko mitt rop
+   formerar med sitt ljud en stor hop
+   emellan dessa berg och dalar.»
+
+Ebba Brahe hade sänkt hufvudet och lagt händerna till hvila i knät.
+Under det hon lyssnade till de ord, som hennes kunglige älskare
+tillskrifvit henne och lockat toner till från lutan, tänkte hon på sitt
+lif och hans. Lycklig hade hon blifvit. Hennes make var god och ädel,
+och af barnen hade hon all sin glädje. Ungdomskärlekens röda ros hade
+mist sina blad för år tillbaka, men från roten af rosenträdet hade en
+liten telning skjutit upp: ömheten för Gustaf Adolfs maka och barn.
+
+I begynnelsen hade den unga grefvinnan svärmiskt älskat Maria Eleonora
+allenast därför att hennes ungdomsväns blick lyst emot prinsessan. Ebba
+Brahes lätta, öppna sinne räckte villigt famnen åt allt, som med sympati
+omgaf kungen. Hon gjorde hvarje tillgifvenhet, som ägnades honom, till
+en fager minnesblomma i sina egna känslors örtagård, men lifvets fröjder
+glömde hon därför ingalunda.
+
+Nu var det henne dock, som om ett litet blomster hotat att snärjas af
+styggt ogräs, och detta vållade henne stort ve. Kärlekskvädet till
+ungmön, till den stränga drottning Kristinas väna hofjungfru hade mistat
+sin trolska lockelse, men ordens tungsinne minde henne likväl starkt om
+kungen och hans hjärtelag. Dagens tankar mängde sig med de förslitna
+hågkomsterna och samlades omkring den späda människoblomman däruppe på
+slottet. Hon hade under hans majestäts sista år stått hans hjärta
+närmst, och väl månde man ömka sig öfver den vårdnad barnet fick.
+
+Jungfru Kristina vände sig mot sin kusin, icke för att säga något,
+därtill var denna stunden i den skumma lavendel- och salviadoftande
+kammarn henne för mycket värd, men för att få veta, om drömmens spröda
+såpbubbla brustit för fränkan.
+
+Långsamt höjde Ebba hufvudet, och hon sade sorgset:
+
+»Jag tänker på den lilla drottningen, kungens lefvande minnesvård. Det
+synes mig, att svenskarna vansköta den. I första utbrottet af sin sorg
+täckte de den med hyllningens och tacksamhetens blomster, men allaredan
+nu, tre år efter den store Gustafs död, förgäta de hans dotter. Det vore
+herrarnes plikt att tillstädja en svensk fru att taga henne i sin
+tuktan, såsom det tillförene brukats med furstedöttrar. För visso är det
+godt, att hon kan läsa latin och allehanda annat, men en kvinnas fostran
+undfår hon icke, och detta blir henne en dag till evärdelig skada.»
+
+»Hennes höga fru moder bekymrar sig visst föga om dotterns fostran,»
+inföll Kristina. Motvilligt tog hon fatt på ämnet, och hon tänkte, att
+detta samma samtalsfrö grodde i hvar vrå, ty öfverallt snackades det om
+fröken Kerstin och hennes besynnerligheter. Men det märkligaste var, att
+de flesta fruarna af adelns prima classis täflade om äran att få
+kungabarnet i sin vårdnad. Som om hon kunnat se in i sin fränkas lifliga
+sinne och afläsa dess själsrörelser, tillade hon:
+
+»Att icke rådet hugsar edert ömma modershjärta och klara förstånd och
+vänder sig till eder för att lämna den lilla fursteplantan i eder
+värjo.»
+
+Skymningen dolde fru Ebbas starka rodnad, men den flämtande andedräkten
+svepte som hämmad vingflykt öfver kammaren. Hon töfvade med svaret.
+Slutligen genmälde hon:
+
+»Törhända vore min famn för mjuk och mitt ris icke nog kraftigt. Slikt
+förspörjes ju ock från pfalzgrefvinnans handtering, och fuller har
+hennes kel varit fröken Kerstin till förfång, men ville herrarne förlita
+sig uppå mig, så skulle för visso på min sida ingen flit sparas, och
+onda tungors klaffande skulle jag stadigt förakta. Eder käre broder
+lärer väl ha sport, hvilken väg skall tagas, ty på denna, där furstinnan
+nu färdas, bär det hin i våld, och det snarliga.»
+
+Jungfru Kristina drog med en suck lutans blåa band öfver hufvudet och
+hängde upp instrumentet på väggen.
+
+»Jag skall spörja min broder Per åt,» lofvade hon saktmodigt. »Men själf
+hinner han väl näppeligen styra för något, innan han ånyo kallas bort.»
+
+Ebba Brahe gladdes åt sin fränkas snabba förstående och kysste hjärtligt
+båda hennes kinder. Men hon yppade intet mera från sina känslors
+vallfart. Hon sade intet om den stolthet, hvilken likt en frisk bris
+blåste upp inom henne vid föreställningen om att få dana en drottning åt
+sin ungdomsälskades folk.
+
+Still som hon kommit, smög hon ur kammaren, sedan hon önskat jungfru
+Kristina tusende goda nätter, och den unga adelstärnan blef allena med
+sina små skyddslingar. Men nu hade hon intet drömlin att spinna mera,
+verkligheten hade slitit af garnet, och föga anstod det grefve Pers
+syster att ens i fantasien bereda en väfnad med knutig tråd.
+
+
+
+
+                                  IV.
+                                Älskog.
+
+
+Den goda pfalzgrefvinnan Katarina hade sedan länge hvilat i sin graf,
+och hennes många välmenta råd och förmaningar hade flugit för vinden.
+Den unga drottningen tycktes icke alls ha något djupare minne af sin
+uppfostrarinna. Hon röjde helst egna vägar och tog språng öfver hvarje
+hinder. Hoffruntimret befann sig i ständig ängslan för hvarje ny nyck.
+Och under kavaljerernas honungssöta smicker låg den manliga
+ringaktningen på lur. Och i gången utanför drottningens gemak upplöstes
+den inkapslade misstron mot en adertonårig flicka som regent för rike
+och land. Annat hade det varit, om hon brukat silkestömmar att tygla
+sina gunstlingar med.
+
+Men ännu kunde ingen glädja sig åt särskild furstegunst, och man
+lofordade vidt och bredt i rådet den höga myndlingens rättvisa. De eljes
+så stolta rådsherrarnes hufvuden böjdes i underdånighet inför
+drottningen, och deras lifligt beundrande blickar tyckte sig skönja sitt
+eget verk framburet till segertemplet af en ny Nike. Hon hade alltid
+synts dem så klok och vuxen, och den gamle Johan Skytte yttrade
+beundrande om henne:
+
+»Hon hafver ett extra-ordinarie ståtligt ingenium, och så vidt sexus
+femineus det tillåter lärer hon komma att likna sin fader.»
+
+Kristina själf, som under de närmast föregående åren nästan uteslutande
+ägnat sig åt forskning och vetenskaper, och som från sitt femtonde år
+med aldrig svikande intresse följt alla förhandlingar i rådskammaren,
+alla regeringens åtgärder, satt ej längre så stilla och villigt
+lyssnande i den förgyllda karmstolen. Hennes unga, heta röst ljöd
+kraftig och befallande, men tonfallet kunde ofta vara otåligt, som om
+hon längtade bort från politikens labyrint.
+
+Rikskansleren, som med outtröttligt nit ägnat många timmar af dagen åt
+henne och njutit af hennes utomordentliga fattningsgåfvor, fann henne nu
+efter myndighetsförklaringen plötsligt vorden håglös och slapp. Hon
+kunde långa stunder stirra ut genom fönstret, föga aktande på, om han
+talade eller teg.
+
+Det var längesedan Axel Oxenstierna varit ung, åtminstone föreföll det
+honom så. Hans lif hade mer än de flestas varit fylldt af allvar och
+ansvar, och han hade nästan förglömt ungdomens ifver att ila ut i
+världen och tumla om bland ondt och godt.
+
+Med sin långsamma röst förmanade och lärde han. Och hans hvita, något
+giktbrutna händer samlade prydligt beskrifna ark, viktiga akter, som
+drottningen borde taga del af och sätta sitt namn under.
+
+Så skedde äfvenväl i dag, men hennes nåde sköt med en tvär handrörelse
+hela den digra luntan åt sidan, kastade sig med korslagda ben baklänges
+i stolen och skrattade högt:
+
+»I faren alltid så varliga fram, käre herr Axel, att papperen törhända
+ännu ett solhvarf böra bida sin tid. Så förbåldt angeläget är det väl
+icke att i dag granska dem. Det lyster mig mera att rida ut till De la
+Gardies Jakobsdal. Unge gref Magnus lär vara återkommen från sin
+långfärd, och jag vill se på denne min undersåte, sedan han fått
+utländsk fernissa, ty vi tro icke, att det lilla kriget i Skåne, i
+hvilket han hux flux skulle pröfva sin värja, skrapat af honom den
+franska glansen.»
+
+Rikskansleren betraktade henne förundrad, och hans forskande djupa blick
+lodade oroligt de eldiga blå Vasaögonen, hvilka med ens syntes honom
+flamma som mareldar. Hon hade blifvit fast dejlig den lilla drottningen,
+allenast hon velat vårda sitt yttre. Den grå kjorteln och den lösa, vida
+koftan var ingen anständig dräkt för en så ung person; men hvem skulle
+gifva henne en vink därom? Alla krusade och bugade för henne. Till ingen
+såg hon upp med vördnad och kärlek. Hennes majestäts enda kvinnliga vän
+var den blyga, sedesamma lilla Ebba Sparre, och om henne hade Kristina
+själf sagt: »Hon är det dejligaste man kan ha för sin åsyn, därför
+tillstädjer jag henne att närmre än andra lyss till mina ord; själf
+gitter jag sällan höra hennes.»
+
+Kristina hade rest sig upp och fattat ett ridspö, som låg slängdt öfver
+en stol.
+
+»Så bjuder jag eder lef väl,» sade hon hurtigt.
+
+»Eders majestät täcktes besinna sig på, att plikten städse går före
+nöjet. Detta har jag aldrig tillförene behöft hålla fram för eders nåde,
+och jag förhoppas, att I icke heller nu gifver mig en så bedröflig
+occasion.»
+
+»Jag regerar och jag präntar mitt namn när jag för godt finner,» afbröt
+Kristina skarpt, och ridspöet hven plötsligt med ett mejande slag genom
+luften. Men likväl satte hon sig ånyo ned i en oskön och vårdslös
+ställning. Den vänstra handen gräfde hon in i de ljusa lockarna, som
+hängde oredigt kring hennes hufvud. Snabbt gledo hennes blickar öfver de
+tätskrifna sidorna, men hon meddelade icke sina tankar och begärde intet
+råd af rikskansleren.
+
+Hennes penna raspade flitigt signerande det ena aktstycket efter det
+andra. Ögonbrynen voro buttert rynkade, och solen, som glittrade på
+hennes panna, etsade in sig i ett helt snideri af fåror.
+
+Kristinas tankar gingo rastlöst under arbetet. Hon kände sig djupt sårad
+öfver, att hon blifvit behandlad som ett barn, hvilket försökt skolka ur
+skolan. Slikt ville hon icke veta af hädanefter. Vore rikskansleren än
+så perfekt i sina stycken, måste han dock nu lämna makten och väldet i
+hennes händer. Hon delade icke med någon. Sedan sin tidigaste barndom
+hade hon rustat sig för sitt kall, lärt mycket, lyssnat flitigt, icke
+ens unnat sig sömn och hvila, ty dagen räckte understundom icke till för
+fullgörandet af alla plikter. Sorglös och munter hade hon sällan känt
+sig. Man hade ända från det hon låg i vaggan behandlat henne som ett
+litet lejon, hvilket man väl visste ej kunde bitas, men som man fruktade
+skulle rifvas. Hon ville dock ingen illa, allenast man lydde och rättade
+sig efter henne. Hastigt såg hon upp på sin fars trogne rådgifvare.
+
+»Har I läst dessa papper?»
+
+»Ja, ers majestät.»
+
+»Har I granskat dem, menar jag?»
+
+»Ja, ers majestät, och jag har funnit allt i sin ordning.»
+
+Kristina blef röd ända upp mot hårfästet, och pennan skälfde plötsligt i
+hennes hand.
+
+»Hädanefter skall I icke vålla eder slikt omak,» sade hon, och hennes
+eljes ljusa och varma röst blef sträf och hård. »Jag vill själf
+handlägga alla ärenden, och skall jag, när det så ackomoderar mig,
+tacksamt erkänna eder klokhet och förfarenhet.»
+
+Hon lade bort det sista arket och torkade pennan mot klädningen. Med det
+största lugn hade Axel Oxenstierna åhört hennes ord, och hans svar
+förrådde hvarken bitterhet eller vrede.
+
+»Och jag skall alltid stå vid eder sida kallad eller okallad,» sade han
+och gjorde en djup bugning.
+
+Kristina tycktes ej märka hans reverens. Hon drog upp skuldrorna, som
+skuddade hon af sig ett ok, men icke ett ord kom öfver hennes läppar.
+Slutligen frågade hon, ledd af framstormande tankar:
+
+»Hvarför håller I och hela rådet mina fränder pfalzgrefvens så långt
+ifrån mig?»
+
+»Eders majestät har ju båda de unga pfalzgrefvinnorna vid sitt hof.»
+
+»Visserligen, men jag ville också främja min farbroder furstens sak; det
+gör mig bitterligt ondt, att han beständigt trakteras med tomma löften,
+som ingen ärlig följd ha.»
+
+»De, som lofva, göra förvisso mycket ohägn, ty Johan Casimir är till
+platt ingen nytta för Sverige.»
+
+Rikskanslerens rättframma, stillsamt afgifna svar behagade ingalunda
+drottningen. Hon inföll tvärt:
+
+»Tänker I detsamma om hans son, efter I sändt honom så ung ut i kriget?»
+
+»Om den unge fursten är ännu intet att säga. I Torstensons skola lär
+fuller pröfvas, om han tåler en dust. I slaget vid Leipzig fick han sin
+första lärospån. Törhända varder han en tapper krigare.»
+
+Kristina nickade och log gladt.
+
+»Han är eders majestät mycket kär,» sporde rikskansleren, som var
+angelägen att den unga regentinnan snarligen skulle förmäla sig. Det
+gällde att få arfföljden betryggad i tide.
+
+»Ja, han är mig mycket kär,» upprepade hon eftersinnande. »Förnöjliga
+barndomsminnen föra oss samman, och ingen står mig närmare. Men ännu
+länge vill jag äga min frihet. Dock är jag beständigt redobogen att
+försäkra honom om min ynnest.»
+
+Hon hade sprungit upp och begynt gå fram och åter med händerna på
+ryggen. Nere vid dörren stannade hon, och rikskansleren skyndade sig
+fram att öppna för henne. Nådigt böjde fröken Kerstin på hufvudet och
+ilade uppför den smala trappan, genom sin studerkammare och in i gamla
+matsalen, där Ebba Sparre, pfalzgrefvinnan Marie Euphrosyne och den
+lilla tolfåriga Kerstin De la Gardie stodo påpälsade, färdiga för den
+beramade utflykten.
+
+Lilla Kerstin höll troget drottningens mjuka filthatt med den stora,
+vajande plymen, och en kammarpiga bredde ut hennes nådes ryttarkappa.
+
+Kristina spillde icke många ord, medan hon klädde sig. Det
+solskenslynne, hvari hon på morgonen vaknat, hade redan försvunnit,
+tycktes det, och de unga tärnorna följde helt missmodigt sin
+härskarinna, när hon rusade framåt trumpetaregången.
+
+»Vi vilja icke ha mer än en dräng med,» ropade hon utåt borggården, där
+en flock knektar, beridare och svenner samlat sig om drottningens häst.
+En rad med slädar stod redo att mottaga hoffruntimret och några
+kavaljerer kommo ut på trappan för att hjälpa till med inpackningen af
+la belle comtesse Ebba Sparre, den bleka, smäktande Euphrosyne och den
+lilla muntra jungfru De la Gardie.
+
+Drottningen gaf sin häst sporrarna och satte genast af i traf, obekymrad
+om, huruvida det var möjligt för de andra att följa henne. Slädkuskarna,
+som fingo stå på ena meden, kunde ej jaga framåt med alltför svindlande
+fart. Nattens starka yrväder hade drifvat ihop snön på gatorna och
+torgen, hvarhelst en kraftig vindil förmått tränga sig fram. Detta
+försvårade passagen, isynnerhet sedan man lämnat Slottsholmen och kommit
+ut på Norrmalm, där det ännu var oplogadt. Januarisolen glittrade öfver
+de snöhöljda taken och frammanade med tillhjälp af den rakt uppstigande
+röken ur skorstenarna de sällsammaste ljuseffekter. Invid husväggarna åt
+norr sträckte sig likblåa, kalla skuggor varslande om ny frost.
+
+De tvenne småsvenner, som med mössorna i hand flåsande sprungo efter
+hoffruntimrets slädar, längtade storliga att få komma utom stadens hank
+och stör, ty då skulle de tillåtas klifva upp på den andra slädmeden.
+Detta lopp i snön var föga behagligt, änskönt det värmde. I
+drabantkammarn på slottet, »stengolfvet» så kallad, hade rådt en bister
+kyla under natten, och deras lemmar voro ännu stela.
+
+När släden svängde om vid Norreport, kastade Ebba Sparre en blick på det
+nya De la Gardieska palatset Makalös. Hon erinrade sig det lysande
+bröllop, hon där i fjol bivånat, då Maria Sofia gifte sig med Gösta
+Oxenstierna. Då hade det gått mäkta muntert och storståtligt till, och
+den sextonåriga bruden var fager att åse. Nu till julen hade fältherrens
+dragit åstad till Jakobsdal för att stanna där i all enslighet. Gamle
+gref Jakob var svårt angripen af ögonsjukan, och fru Ebba ville fast
+intet annat beställa än vårda honom. Förunderliga hade de ödets vägar
+varit, på hvilka hon färdats fram den stolta Ebba Brahe, tänkte den unga
+hofjungfrun. Mycket hade hon fått erfara i lifvet, och sällan hade
+glädjen bjudit sig som hennes gäst. Hon kände en sekunds ängslan öfver
+att vara namne till den pröfvade grefvinnan. Men allvaret fläktade
+endast helt lätt öfver hennes tinningar. Hon hade intet att frukta.
+Framför henne på den hvita hästen red som ett lyckans förebud hennes
+höga beskyddarinna drottningen, och hon skulle aldrig öfvergifva henne.
+
+Just nu vände Kristina sig om och nickade åt la belle comtesse med
+leende ögon och mun.
+
+Hon hade saktat ridten och var nu så nära, att hon kunde ropa åt sitt
+sällskap:
+
+»Så här skulle jag vilja rida landet rundt och stanna, hvar mig lyste.»
+De blå ögonen strålade, och Marie Euphrosyne såg plötsligt, att hennes
+kusin var vacker, när hennes ansikte som nu fått färg och värme.
+Uttrycket skiftade så snabbt som tankarna föddes, men det trumpna
+allvar, som kunde förfula Kristinas drag, syntes dock i denna stund ej
+skymten af. Hon såg så lycklig och tillfreds ut, som om en extra
+förnöjelig dag väntade henne.
+
+Själf satt Marie Euphrosyne med den smala, af kölden rödblå nästippen
+tryckt mot den ofantliga muffens kant, och gång efter annan sökte hon
+gnida kinderna röda, då hon väl visste, att den grålilakulör de antagit
+var föga klädsam.
+
+Hennes hjärta bultade hårdt under korsetten, och hon plågades af ett
+slags dvalfrusen längtan, som endast en förmådde töa upp. Så långt hon
+kunde minnas tillbaka, hade gref Magnus, hennes käre broder Karl Gustafs
+studerkamrat, varit henne öfvermåttan kär, och hela den tid han nu
+vistats i främmande länder, hade hon genom hans goda syster Maria Sofia
+förskaffat sig tidender och vetskap om barndomsvännen. Fru Ebba hade
+städse visat henne stor huldhet och gärna sett, att hon så flitigt
+plägade umgänge med hennes glada Maja-Fia. Och hon hade förtalt henne
+mycket om den öfver allt älskade sonens vandringar.
+
+I den lilla brefkammaren på Makalös hade fru Ebba fört in henne och ur
+det silfverbeslagna schatullet framtagit de skrifvelser, hvilka för
+Marie Euphrosyne voro underbart fängslande sagor. Hon brukade sitta på
+den låga pallen vid grefvinnans fötter och sluta ögonen, medan denna
+läste om gref Magnus' besök hos den store Mazarin, om hans seger vid
+ringränningen, då änkedrottning Anna själf fäste pärlkransen på hans
+bröst, och ändtligen om hans längtan till hemmet. Detta följde som en
+liten urblekt och hänglömd rad, alltför fattig att tåla jämförelse i
+uttryckens styrka med beskrifningarna på lustbarheter och ärebetygelser.
+
+En enda gång hade Marie Euphrosyne vågat sända en hälsning i Maria
+Sofias bref, och i vakna drömmar hviskade hon sig sedan det så otåligt
+väntade svaret. Sirligt och korrekt skulle de få orden stå på papperet,
+och allenast hon kunde ana, att de som brefdufvorna buro ett kärt
+budskap under den stora, skylande kragen ... Hon hade fått bida
+förgäfves. Hälsningen kom icke.
+
+Nu skulle hon snarligen återse honom. Hugsade han månne sin lilla
+leksyster? Slädarna hade nu hunnit utom tullen, och bjällrorna klingade
+friskare och starkare här ute i skogslugnet än de gjort inne i stadens
+larm. Småsvennerna hoppade belåtet upp på meden, blossande efter
+kroppsrörelsen. De glada gossögonen påminte om starens muntra blick, och
+deras humör liknade också den orädda vårbudbärarens.
+
+Kristina var alltjämt först. Hon hade återtagit sin halsbrytande,
+framsprängande ridt, och hennes uppvaktande förmådde näppeligen följa.
+Själf satt hon helt obesväradt i sadeln och tycktes icke känna någon
+trötthet. Hon såg sig ej mycket omkring. Det hvita, insomnade landskapet
+med de vakande furorna och granarna som hedersvakt, tilltalade henne
+föga. Där en krans af gamla, snöiga granar stodo omkring en liten ung
+och smidig enbuske, hejdade hon sig dock ett ögonblick och skrattade
+högt.
+
+För sann, var det icke rådskammarens spegelbild! Där stodo alla de kloka
+gubbarna i de ärevördiga perukerna och midt i kretsen drottningen --
+enen! De skrofliga furornas välde skulle dock brådt ändas, och snart
+finge man skåda dem knäckta, med årsringarna vända till väders.
+
+Enen var ej god att komma för när. Stickas kunde den, och härdig var
+den, som kunnat sträfva sig fram i slik af de mäktiga träden utsugen
+jordmån.
+
+Hon lät ridspöt hvina, och hästen flög ånyo frustande och med rimfrostig
+fradga omkring munnen framåt vägen. Men denna syntes snart drottningen
+för befaren och slät. Hon satte öfver en gärdesgård, tumlade in på ett
+fält och lämnade hoffruntimret åt sitt öde.
+
+Emellertid hade hon misstagit sig om riktningen, och när hennes löddrige
+trafvare sprängde upp på Jakobsdals gård, voro följets hästar och slädar
+satta i skjul. Men fältherrens hela hofstat var på benen för att mottaga
+den allranådigaste ryttarinnan och nedanför trappan, hvilken ledde upp
+till den af flyglar begränsade borggården, stodo med blottadt hufvud
+husets båda hemmavarande söner.
+
+Kristina nickade vänligt och kamratligt åt den femtonårige gref Jakob,
+hvilken tidigare varit hennes page och deltagit i många muntra jakter
+och äfventyr.
+
+»Väl mött, lille Jakob,» log hon, »vi se med glädje, att fjunet på hakan
+växer till värdig borst. Rätt så. I har vår nåd, lille man, och skall
+icke förgätas den stund vi få i sinnet, att läna regeringen färskt
+virke.»
+
+Med en djärf sats dref hon hästen uppför trappan och skulle antagligen
+ha gjort en svårartad kullerbytta, om icke en fin hand med muskler af
+stål fattat i betslet och ryckt det skrämda, skälfvande djuret upp på
+borggårdens stengolf af svarta och hvita rutor. Samma hand hölls sedan
+redo att stödja drottningens fot, när hon hoppade af och ändtligen
+riktades Kristinas uppmärksamhet på den ödmjuka och tjänstvilliga
+handens ägare.
+
+Ett skimmer af tillfredsställelse smekte bort från hennes ansikte den
+karlavulna sträfhet, som vanställt det under de sista minuterna, då
+hästen retat henne genom sin uppstudsighet. Hennes stora, klara ögon,
+hvilka tycktes dricka in solljuset i sina hvälfda skålar, kastade en
+snabb, lysande blick på den unge ädlingen, som djupt bugande, ridderligt
+förnäm och ståtlig stod framför henne.
+
+»Där är således vandringsmannen,» sade hon glädtigt. »I har icke
+förgätit svenskmannamod i Louvrens salar, märker jag. Välkommen åter,
+gref Magnus, också här skall I finna en drottning väl affektionerad i
+edra intressen.»
+
+»Jag har brunnit af längtan att få lägga mitt lif för eders majestäts
+fötter,» genmälte Magnus Gabriel De la Gardie knäböjande.
+
+»Lif vill jag ej taga, min vän. I må hugsa, att för en kvinna -- vare
+sig på tronen eller i kojan -- har instrumentum Pacis den ljufligaste
+tonen. Dock gifver jag eder till känna, att I från denna stund i krig
+eller fred kan vara förvissad om min besynnerliga ynnest.»
+
+Grefve Magnus reste sig, sedan han upprepade gånger kysst drottningens
+hand och beledsagade henne under stora vördnadsbetygelser till porten,
+där gamle gref Jakob stod och stirrade blindt ut mot den lifliga scenen.
+Han stöddes af sin högväxta, kraftfulla maka. Bakom dem stod en hel
+skara ungdom, bland dessa äfven den smala, stillsamma Marie Euphrosyne.
+Hennes blekröda läppar, skapade utan att guden Amors båge fått stå
+modell, öppnades och slötos som om orden velat pressa sig fram med
+lavinstyrka, men hastigt hållits tillbaka. Hennes vänstra hand fasthöll
+en schal öfver bröstet, den högra nöp sedesamt i den vida kjolen, som
+snarliga skulle lyftas för att underlätta den sirliga hofnigningen.
+
+Hon såg oafvändt på de två, som närmade sig därute på den breda mattan
+af strömmande solflöde. Och med snabb kvinnlig elakhet undrade hon, om
+gref Magnus förmärkte drottningens beklagliga snedhet i den ena
+skuldran. Hade hon allenast velat bruka de franska hälarna, skulle detta
+lyte fuller kunnat fördöljas, men hennes höga nåde ville ej tro, att
+något var vank och brist hos en så alltför fullkomlig person.
+
+Nej, grefven märkte säkerligen intet. Han talade så lifligt, att den
+ljusa, yfviga lockperuken slog honom om öronen, och hans händer
+beskrefvo cirklar i luften.
+
+De gingo helt långsamt, passerande ruta efter ruta med dröjande steg.
+Plymen i Kristinas hatt hängde tung, som besållad af tusen diamanter,
+egentligen var det små isnålar, som fastnat i fjädrarna. Hufvudbonaden
+besvärade henne, hon slet af den och kastade den med en spark upp till
+lilla Kerstin De la Gardie.
+
+När de voro midt för ingången, tog hon grefvens arm och vände honom på
+det sättet om.
+
+»Vi vilja höra mera om Louis och om hela detta vidunderliga Paris. Vet
+I, att min högsta traktan är att förvandla det gamla Sverige till ett
+lika mäktigt kunskapsrike, och vi ha låtit inbjuda lärde män från flera
+länder. En dag skall Sveriges namn bäras på ryktets oblodiga vingar,
+allenast nämndt som ett vetenskapernas och odlingens blomsterland.»
+
+»När dess höga drottning själf är dess gifmilda Fortuna, ur hvilkens
+ymnighetshorn flödar den essentia scientiarum, hvars doft är
+förnöjligare än rosens och salvians, torde detta mål ej vara fjärran.»
+
+»Edert smicker är för bålstort, min bäste grefve. Har Gallien ej skänkt
+eder mera eteriska oljor att droppa i det attiska saltet,» sporde
+Kristina skrattande, men hennes blick var med ett öfvermåttan blidt
+uttryck riktad på den unge ädlingen, hvilken höfviskt höll sig två steg
+ifrån henne.
+
+»Eders majestät täcktes döma mig mildt och ej förundras öfver, att min
+tunga stammar och brukar föga manerliga yttranden i denna stund,»
+svarade han smidigt. »Jag har aldrig tillförene så känt, att kvinna och
+gudinna kunde vara ett, och medan mitt hjärta böjer knä inför den förra,
+sväfvar min själ upp till den senares altare med en ringa undersåtes
+tackoffer.»
+
+»Gif mig eder värja,» bad Kristina hastigt.
+
+Magnus lydde, och drottningen tog denna i ena handen, med den andra
+ledde hon gref Magnus fram till porten, där man huttrande och otåligt
+väntade, att hennes höga nåde skulle behaga begifva sig in i salen till
+den framdukade måltiden.
+
+»På knä,» befallde drottningen.
+
+Åter böjde den vackre grefven knä för sin härskarinna.
+
+Hon slog honom med värjan tre slag öfver skuldran och sade muntert:
+
+»Så sant som det är, att jag i morgon den dag skall förvandla denna
+värja i en ny af purt guld, så sant dubbar jag eder, grefve Magnus, i
+allt detta goda folks åsyn till min egen ädle riddare, hvilken jag
+lofvar att vara välbevågen och huld i alla stycken, och är det min
+kungliga vilja, att I hädanefter uppenbarar alla edra önskningar för
+mig, till fromma för desammas uppfyllande.»
+
+Marie Euphrosyne lyddes till den sällsamt varma klangen i sin höga
+fränkas röst, och tårarna stodo henne plötsligt i ögonen. Hon borde väl
+hafva känt stor glädje öfver all denna nåd, som likt himmelens manna
+föll öfver den hon i enslighet djärfdes kalla sitt allra käraste hjärta,
+men hon mäktade näppeligen taga den rätta minen på, när det nu gällde
+att med fröjd och gamman hylla drottningens gunstling.
+
+Ock grämde det henne, att hon, en boren furstinna, ej fick sin plats vid
+bordets öfre ända utan bland hoffruntimret, och att grefvinnan Ebba
+vänligen talade henne till, skänkte föga tröst. Magnus Gabriel tycktes
+icke förmärka den lilla leksysterns närvaro mera än om hon varit en tom
+och kastad bägare.
+
+Drottningen och han formerade liksom ett bord för sig, och deras ord
+gingo städse till hvarandra. Det mesta af hvad de sade, förstod hon
+icke. De nämnde namn hon aldrig hört, och hade fuller så höga och
+märkliga intressen, att de tycktes löpa från jorden ända upp till
+himmeln.
+
+Efter måltiden ville drottningen dansa. Ingen hade tillförene sett henne
+så lik andra unga tärnor med rosiga kinder och vakna drömmar i ögonen.
+Fru Ebba kunde ej nog förundra sig öfver det behag och den gratie
+drottningen visade. Hon hade alltid funnit Kristina ful och rätt
+obelefvad. Denna dag syntes hon henne som den plantan nicotiana,
+hvilkens hvita blomster dofta både med trånad och glöd, när de sluppit
+ut ur den slemma knoppen.
+
+Blåsarna gjorde all sin flit, och drottningen dansade oförtrutet, mest
+med Magnus Gabriel, som skulle lära henne de danser, hvilka brukades i
+Frankrike.
+
+»Vi vilja inskärpa hos vår dansmästare Beaulieu,» utbrast hon, »att han
+må lära våra svenska björnar lättare pas än de hittills åstadkommit. Vi
+vänta er till slottet i morgon, gref Magnus, för att gifva oss råd
+därutinnan.»
+
+Och ånyo räckte hon honom handen till dans och lekar, som fortforo till
+sena kvällen. Men drottningen aktade föga på sömn och hvila. Hon ägnade
+högst tre eller fyra timmar åt sin nattro, redan klockan fyra om
+morgonen fann man henne i studerkammaren.
+
+När uppbrott ändtligen skedde, följde flera fruntimmer med drottningen
+och hennes fruntimmer. De redo med brinnande facklor i handen. Flammorna
+stego höga och hungriga som girigt slickande tungor upp mot de mörka
+träden, och gnistregnet flög sprakande ut öfver snön för att slockna
+bland de kalla flingorna. I spetsen för kavalkaden redo Kristina och
+hennes nye riddare. Nu voro de långa stunder tysta, och när de talade,
+ljödo deras röster snarare som en strof ur en gammal ballad än som
+kungsväg för all världens ord.
+
+»Har I under de senare åren träffat samman med min frände Karl Gustaf,»
+sporde Kristina oförmodadt, med denna mening återvändande från
+aftonstjärnan, som tindrade öfver deras hufvuden, och hvilken de gästat
+i en astronomisk diskurs.
+
+»Ja, eders majestät, rätt ofta.»
+
+»Och hvad tänker I om honom?»
+
+»Att han är den lyckligaste bland dödliga, om ryktet talar sant, som
+mäler honom stå eders majestäts hjärta närmast,» svarade De la Gardie
+djärft.
+
+»Är det all traktat edra tankar ha med honom?»
+
+»Ja, i denna stund hugsar jag allenast, att han är furste, och att han
+därför alltid skall träda framom mig med sina tjänster till det föremål,
+som synes mig allena värdt att tjäna.»
+
+»I ären vid samma ålder,» sade Kristina eftersinnande. »Månne edert
+hjärta är lika galant som hans?»
+
+»En mans hjärta, eders majestät, är som ett såll, genom hvilket pilarna
+löpa in och ut, till dess en dag en kula från kärlekens högkvarter
+skjuter det platt fördärfvadt.»
+
+»Såå, och hvad vet I, lärde unge herre, om kvinnans hjärta?»
+
+»Det synes mig vara som månstenen, hvilken speglar alla tårar och alla
+löjen, och som brister itu den stund dess kyskhet förgår.»
+
+Drottningens alltid vidtfamnande och vandringslystna tankar drogo redan
+sina färde från hans ord, och i det hon red så nära honom, att deras
+hästar stötte hufvudena ihop, frågade hon:
+
+»Hvad säga de utrikiske om min rikskansler? Akta de alltfort hans makt
+större än min?»
+
+Magnus studsade. Detta spörsmål träffade honom helt oförberedt, ty han
+hade trott, att den största enighet härskade mellan Kristina och Axel
+Oxenstierna. Men hennes framhviskade ord tydde på en själens hetta,
+hvilken icke var af godo. Och gref Magnus, hvilken mera ärft moderns
+afvoghet än faderns vänskapsfulla sinne för den allrådande
+storkansleren, kände sitt hjärta slå hastigt. Mycket kunde varda af ett
+klokt gifvet svar, men detta finge ej töfva. Han genmälde, och tonfallet
+bugade sig vördnadsfullt fram till hennes öron:
+
+»Större är ingens makt än snillets, och Nordens Pallas kan allenast en
+kallas, men man säger, att konsten att välja rådgifvare är för mera än
+att själf råda. Eders majestäts namn omgifves af den högsta ära, äfven
+därför att I värdigas lyssna till ringa undersåtars tal.»
+
+De hade nu hunnit in på de ödsliga och mörka gatorna, hvilka helt
+plötsligt rycktes upp ur sin dvala, när det glada och rätt bullersamma
+sällskapet drog förbi. Vid ett och annat fönster skymtade ett blekt och
+förskrämdt ljus, och nattväktarens hornlykta höjdes, så att skenet
+skulle falla på damernas ansikten.
+
+Vid sankt Petri nycklar, det var ju själfvaste fröken Kerstin, som red i
+spetsen! Och det vid denna tid! Icke kunde väl så hög person vara ute i
+älskogsärende, men Gud bättre såg det icke så ut. Hennes ögon lyste så
+klara som två stjärnor. --
+
+Kristina ville ej genast gå till hvila, men ej heller åstundade hon
+snacka med sina fruntimmer. Vid de tända vaxljusen satt hon länge i sin
+studerkammare, framåtlutad i den stora karmstolen, som stirrade hon in i
+en utbrunnen brasa. På mattan under det tunga ekebordet låg hennes
+favorithund och sof med utsträckta ben.
+
+Tystnaden ekade genom rummet och framkallade de tusen små obeskrifbara
+ljud, hvilka likt osynliga strimmor flyta ut i luften. För Kristinas
+öron sjöng blodet sin starka sång, och hon lyssnade med bultande hjärta.
+Bakom henne låg hennes barndom och ungdom som en ödslig slätt, där intet
+frodades så rikt som längtans tistlar. Hon hade längtat efter frihet,
+efter glädje och först och sist efter kärlek. Som en stor, varm lycka
+mindes hon den gången lille junker Karl Gustaf lämnat i hennes vård
+några hundvalpar. Med dessa hade hon lekt dagen i ända och aldrig
+tröttnat att trycka deras lurfviga, ludna kroppar mot sitt ansikte.
+
+Det var på den tiden hon satt i svarta kammaren och förhärdade sitt
+barnasinne mot tårar och jämmer, så att hon aldrig sedan kunnat gråta
+utan att le åt sig själf med ömkan. Men icke förty hade hon känt sig
+mäkta bedröfvad, när hennes käre unge frände för två år tillbaka
+skickats ut i kriget, och medan hon suttit hos sina sömmande tärnor --
+själf sysslolös -- hade hon begärligt lyssnat till deras tal om
+kärleken. Huru unga de än voro, hade de förnummit denna alltför
+besynnerliga fågels locktoner, och de sjöngo gamla visor med klagande
+ord allt om vännen sin eller förtalde med läpparna rubinröda och
+kinderna i flammor om mötet med den allra käraste. Aldrig nämndes hans
+namn högt, och dock klang det som glada silfvertoner genom gemaket, och
+sömnaden föll i knät som ett rosenfång för små jungfrufingrar att plocka
+på.
+
+Kristina hade erfarit harm öfver, att hon var den enda, som icke
+vaggades bort från dagarnas enahanda af kärliga drömmar, och hon hade
+förtrott sig till den svärmiska Marigen, som virkade i silke alnslånga
+strumpeband åt den unge Magnus De la Gardie, alltid flikande in ett af
+sina hufvudhår för att behålla hans känslor oföränderliga.
+
+Marie Euphrosyne hade strax talat om sin broders stora benägenhet och
+beständiga goda vilja för sin höga fränka, och så småningom gaf Kristina
+sig i denna nya känslas våld, som kallades kärlek. Hon skref de ömmaste
+skrifvelser, men när hon läste dem igenom, kände hon sig skamsen och
+fattig, ty orden voro sällan hennes egna; hon hade lånat dem af sina
+hofjungfrur. Kvidande af ångest öfver den kyla, hon icke mäktade
+förjaga, kunde hon då kasta sig på sitt ensliga läger, och medan hjärtat
+frös, skälfde hennes kropp af brännande hetta.
+
+Hon lade armarne bakom nacken, och hennes bröst höjdes af ett djupt
+andetag. Hvad förnam hon denna natt inom sig? Intet af pinande ängslan,
+intet af blodets stickningar eller sinnets vrede. Lugnt och ljust syntes
+henne plötsligt lifvet, och hjärtats hårda slag frammanades icke af
+tankarnas marridt utan af en sällsam blid lyckokänsla.
+
+Ytterligare förhöjdes hennes goda stämning af vissheten om storkanslerns
+snara afresa till Skåne. Hans hand var ett ledband, hvilket tarfvade att
+slitas. Hon ville själf lägga kopplet på, och väl skulle hon finna
+hörsamma kreatur.
+
+Hon spratt till. Hon förnam ett buller som af en dörr, hvilken sakta
+öppnats för smygvägar, och sekunden därpå hörde hon tvenne röster hviska
+ömma ord ute i gamla matsalen.
+
+En tärna och en sven! Drottningen ställde sig i lyssnande ställning, och
+på hennes lifliga ansikte afspeglades själsrörelserna oförställdt. Men
+intet straffande allvar gled öfver hennes drag; stilla stod hon, och
+leendet värmde hennes läppar och ögon. Färgen växlade snabbt på
+kinderna, och en gång bredde hon ut armarna som till ett famntag.
+
+
+
+
+                                   V.
+                            Ebba Brahes son.
+
+
+Agneta Horn skulle i afton för första gången upp till slottet på bal.
+Hennes faster, grefvinnan Ebba Leijonhufvud, klädde henne, och
+styfmodern, fru Sigrid Bielke, såg beundrande till.
+
+Det var hårda och sträfva fingrar, som redde skön jungfruns strida,
+svarta hår, hvilket måste glättas med kvitt och hvitt vax för att kunna
+få det rätta fallet. Agneta kände stor lust att gråta högt, så ondt
+gjorde det; helst hade hon också blifvit borta från hela festen, men
+slika nycker tuktades strängeligen af fru Ebbas ris, hvilket trots att
+broderdottern nu fyllt sexton år, ej lagts ad acta.
+
+Lilla Agnetas stenkolsögon gömdes under de långa ögonfransarna, så att
+ingen skulle blifva varse tårarna i dem. Men fuller hade hon orsak till
+bedröfvelse midt i sin blomstrande ungdom. Man hade trolofvat henne med
+den faslige herr Erik Sparre, en herre, som förde lam tunga och läspade
+samt till kroppen tedde sig likt en förvuxen sparris utan all styrsel i
+lederna. Att hennes farkär, som både var rådsherre och en tapper
+krigare, ej vågade ställa sig upp till sin endaste dotters försvar, utan
+kröp i säck för kjorteltygets vilja, förtretade henne öfvermåttan, men
+skulle hon så gå till drottningen själf och böna för sin frihet, nog
+finge det ske, hellre än att hon trädde i brudstol med Sparren.
+
+Hon lyddes plötsligt till fru Ebbas trägna tal med hennes styfmoder.
+Farsystern var nu, sedan hennes Annika gift sig och farit ur landet,
+flitigt vid hofvet och visste allsköns nyheter därifrån. Fru Sigrid var
+mycket fägnad af detta dråpliga tillfälle att få veta hvad som timade.
+Själf hade hon inte än kunnat dit komma, ty hon blef alltfort välsignad
+med ny lifsfrukt, väl den sist framfödda späda plantan lagt i kista.
+
+»Du må icke tredskas, Agneta, och sitta i krum,» befallde fru Ebba, »då
+kan jag intet draga remmen till om lockarna. För drottningen finge du
+gärna hafva håret hängande så lösaktigt som taglet på hästrompan, men
+det finnes dock damer och kavaljerer nog på slottet, som älska anständig
+påklädning. Några äro väl rent för fåfänglige, såsom den där slyngeln De
+la Gardie, hvilken pyntar sig på kvinnomaner, men man vet nogsamt,
+hvarifrån han ärft slik lusta, pockers långt har han ej behöft draga. --
+Underligt med det regemente han för på slottet. Innan fanen fått
+morgonskor på, tager drottningen emot sin öfverste och vill då af intet
+blifva störd. Det spörjes allmänt, att hon ärnar taga honom upp i rådet,
+och intet ärende finnes, som hon icke anser honom fullt rustad att föra
+till en lyckosam utgång. Men Gudi lofvadt är det fuller så, att hennes
+majestät regerar med krona, spira och äpple och maktens tecken i alla
+ändar, men storkansleren sitter dock vid rodret, och fast det ej likar
+Gösta Adolfs dotter att ro i hans båt, inser hon väl, att hon intet hopp
+har att nå hamnen, om han slungade sig öfver relingen.»
+
+»I rådet berömmer man henne storligen,» inföll fru Sigrid, »men man vet
+väl, hvad karlar se till, och hon är ju ett täckeligt blomster. Mäkta
+klok lärer hon ock vara. Men intet har jag sport om hennes motvilja för
+storkansleren. Tvärtemot skall hon gifva honom mycken ära för hans nit
+vid fredsunderhandlingarna med Danmark.»
+
+»Hm! När ryggen är långt borta, får riset stå till. Men sanna mina ord,
+det stundar än värre tider än dem vi sörjt oss igenom.»
+
+»Kära svägerska,» inföll fru Sigrid, »I ser för slemt på saken. Aldrig
+har väl Sverige lyst med så bålstor ära, som i dessa dagar.
+Tysklandskriget tör fällan snarliga lida mot sitt slut, och har det
+mycket tagit, har det dock än mera gifvit.»
+
+»Hvem vet, när tocket krig slutar. Där bordet står dukadt, vill svulten
+man in. Se så, Agneta, nu är du redo och så pyntelig som en docka. Fort
+nu, kappan på! Intet söl vid spegeln. Tror du, ditt beläte är något att
+gapa på.»
+
+Agneta genmälte intet, ty hon hade nu annat i sinnet och skulle fuller
+visa fru Ebba, att ock hon hade klor och kunde rifvas. Tackad vare den
+goda farsystern, som upplyst henne om, att grefve Magnus stod så högt i
+drottningens gunst! Honom skulle Agneta välja till förespråkare. Hon
+hade talat vid honom flera gånger, när han besökt farkär, och han såg
+henne så vänligt an med sina sköna ögon, att hon hart när fick
+hjärtevärk.
+
+Han plägade mycket lent och rosande tal om drottningen, och det föll sig
+icke svårt att tyda hans mening, som var den, att ingen i världen var
+för mera än hon, ingen fullkomligare i alla stycken. --
+
+Agneta steg ganska lätt till sinnes uppför trappan till rikssalen.
+Sedesamt höll hon sig bakom den raka, ståtliga fru Ebba, som skred
+framåt med allsköns värdighet, besvarande de underdåniga hälsningar, som
+alla villigt förskyllde Sturens rika änka.
+
+Erik Sparre hastade glädjestrålande mot sin trolofvade, men bakom honom
+hördes ett starkt fnissande, och detta vållade, att jungfru Agneta tog
+emot honom än knappare än sedvanligt. Hennes lifliga ögon hade allaredan
+uppfångat drottningen under den blå sammetshimlen med guldkronorna och
+bredvid henne gref Magnus i sin nya öfversteuniform. De tycktes
+omedvetna om, att det fanns en värld med människor i nedanför det
+trappsteg, som höjde tronstolen från salen.
+
+Drottningen syntes mycket blek, men dock strålade hennes ögon som af
+osäglig lycka. Hennes rika, lockiga hår glänste redt och ordnadt, prydt
+med en stor kvist orangeblommor och blad. Som sedvanligt äfven på de
+största hoffester bar hon inga smycken, men halsen skimrade sällsamt
+hvit och slät som ett skönt silkestyg mot klädningens purpurröda sammet.
+Agneta fann henne så vacker, att hon förglömde alla sina egna
+förtretligheter allenast för att njuta af denna konungsliga
+uppenbarelse.
+
+Drottningen värdigades också räcka henne handen, när fru Ebba förde sin
+rodnande skyddsling fram till hennes majestät. Och hon sade med en röst,
+hvars ljufliga klang Agneta aldrig skulle förgäta:
+
+»Vi äro glada att se er här, lilla jungfru Horn. Eder herr fader har
+varit oss och riket en tro man. Er lyckliga ungdom är som ett skärt
+blomster i våra gemak.»
+
+Men länge fick Agneta icke töfva hos henne. Drottningen riktade ånyo all
+sin uppmärksamhet på De la Gardie, och den unga flickan måste draga sig
+tillbaka till en krets af ungdom, där hennes trolofvade onekligen
+spelade en slät figur. Själf blef hon genast hugnad med många smickrande
+ord, och hon log mot de sirliga kavaljererna med hela sitt lilla
+lifliga, mörkhylta ansikte.
+
+Vid banketten hade grefve Magnus sin plats vid drottningens sida. Han
+minde henne skämtande på en barndomstilldragelse, då furst Carl Gustaf
+och han drabbat samman af afvogt sinne, just för att den unge
+pfalzgrefven menat sig ha rätten att vara henne närmast. Nu hade hon
+sträckt sin nådes vedermälen till en än ringare undersåte.
+
+Slika bevis på att hon stod öfver alla behagade storligen Kristina. Och
+detta De la Gardies smidiga sätt att ställa sig in i hennes ynnest ökade
+hans inflytande, man kunde nästan säga stundligen.
+
+Hon såg på honom med en blick tänd till flamma:
+
+»I dömer eder själf ringa, min vän. För mig är I mera än någon man
+tillförene. När solen uppgår öfver min dag -- ständigt fylld af en
+drottnings plikter -- hvilar jag min tanke hos eder, såsom andra tärnor
+drömma i slutna örtagårdar. Och när dagen ändas, är I festblosset, som
+tändes i röd fröjd öfver korta timmar.»
+
+Hon höjde sin bägare emot hans.
+
+Magnus' vackra hufvud, mejsladt i ädel form, böjdes djupt, och han
+svarade eldigt:
+
+»Såsom Eders majestäts bägare är fylld med klart, rent vatten och min
+med det glödande vinet Alicante, så förhåller det sig ock med Eders
+majestäts känslor jämförda med mina. Men må det vara mig förlåtet, att
+jag tillber den gudom, för hvilken hela jorden villigt skulle bygga
+altaren att få nedlägga offergåfvor på. Kalla det icke förmätet, att jag
+då djärfdes bjuda ett högt brinnande hjärta.»
+
+Drottningen log vemodigt:
+
+»Tror I icke, att vattnet i min bägare skulle vara tillräckligt flöde
+att släcka den branden.»
+
+»Icke hafvet ens förmår släcka den.»
+
+Kristina lade sin hand på hans arm och sade högt:
+
+»Sjung oss en munter bordvisa, grefve! Den gamla om Torstenson ha vi
+kvädit alltför tidt, och kriget vilja vi för resten icke hafva bullrande
+här i våra samkväm.»
+
+Hon ansträngde rösten för att höras vida omkring, och detta gjorde den
+ful och osympatisk, men sekunden efter sänkte hon den och hviskade i sin
+gunstlings öra:
+
+»Man skulle tadla mig, om jag icke lyddes till kreaturens suckan och
+hugnade så får som lamm med ett ord. Har I förstått?»
+
+»Full väl.»
+
+Och gref Magnus stod upp från bordet, lysande i sin guldbroderade dräkt.
+Han höll bägaren på sträckt arm och kastade hufvudet tillbaka, när han
+med själfsvåldig munterhet sjöng:
+
+   "Nu skils jag vid apoteken
+   och vill hålla mig till steken,
+   ett godt kök mig tjänar bäst,
+   bort med salf- och oljefäst!
+
+   Marmelad af unga dufvor
+   och Julep af spanska drufvor,
+   fettet af ett välstekt får,
+   Saften af ett hjortelår. -- -- --
+
+Det var många och fria verser, och Marie Euphrosyne, som fått sin plats
+midt emot grefven, lyssnade med grämelse till detta syndiga språk,
+hvilket så särdeles tycktes behaga drottningen. Den unga pfalzgrefvinnan
+var grå i huden af många genomvakade nätters vånda, och ögonen hade fått
+denna tårbleka färg, som är att förlikna vid gammalt tenn. Hennes enkla
+klädning var hämtad ur hennes salig fru moders kista, men pärlebandet,
+som tyngde hennes smala hals, var oförlikneligt skönt. Det var en gåfva
+af salig kungen, och hon aktade det mycket högt.
+
+Skulle han då aldrig sluta? Skulle banketten aldrig häfvas och dansen
+begynna? Väl hade hon föga hopp att få tråda den med sitt allra käraste
+hjärta, men det syntes henne dock lättare än att sitta här inpressad
+mellan den myndiga fru Ebba till Hörningsholm och den glada, alltid
+förnöjda Ebba Sparre.
+
+Fru Ebbas ögonbryn läto förmärka, att äfven hon fast ogillade dessa
+nymodens hofseder, och hon sade alltför högt, för att icke skvallret
+skulle föra det vidare:
+
+»Är denne man drottningens hofnarr eller skall han varda hennes käre
+herre. För en tro undersåte passar icke slikt puts. Men efter det är
+hennes majestäts öron täckeligt, att höra på den kråksången, fägnar det
+törhända hennes hjärta att leka med hans såsom med en ödets tärning.»
+
+När festen fortskridit ännu ett par timmar och Kristina redan dansat sig
+varm och lycklig vid grefve Magnus' hand, nådde henne tisslet och
+tasslet, som grott upp af grefvinnan Ebbas sådd.
+
+Hon hade blandat sig med de andra i en ringdans, hvilkens kedja föll
+sönder i länkar, sedan den länge yrt omkring i vilda ringar, och nu
+stannade hon för att hämta andan.
+
+I en fönstersmyg hade Agneta Horn och hennes väninna Elsa Brahe
+förstuckit sig och förmärkte icke, att drottningen stod tätt intill,
+endast skilld från dem af damastförhänget.
+
+»Jag har hört sägas här i afton,» mälde Agneta, »att drottningen lärer
+ärna taga gref Magnus till sin gemål, och om hennes kärlek till honom
+kan man då intet tvifla.»
+
+»Du har dock inte sett så mycket däraf som jag,» svarade jungfru Elsa
+stolt af att hon redan länge vistats vid hofvet. »Men jag har alltid
+hållit det för stor vänskap och tänker icke, att hennes majestät är
+menandes annat.»
+
+»Jag säger blott andra efter,» försäkrade Agneta, »och det vet jag, att
+den unge herren har många afundsmän. Dock vill jag bruka honom för att
+lösa bandet mellan Sparren och mig, förlitande mig på hans makt öfver
+hennes höga nåde, och är det så som ryktet förkunnar, blir jag för visso
+hulpen, ty de lyckliga hysa alltid medömkan med de olyckliga.»
+
+Agnetas naiva reflexion afkortades genom ett häftigt rassel i förhängets
+tunga guldfransar. Det föreföll som om en famlande hand sökt stöd och
+åter förlorat det.
+
+De unga flickorna reste sig skrämda och skyndade fram från sitt
+gömställe. Midt i salen stod drottningen, nu förvandlad från en leende,
+ljuf kvinna till en oåtkomlig, hög härskarinna, som utan ett ord till
+förklaring befallde, att hofmarskalken genast skulle låta afblåsa
+festen. Och blåsare som pukslagare slutade ögonblickligen. Under djup,
+förvirrad tystnad skingrades de nyss så förnöjeligt sorlande gästerna.
+Icke ens grefve Magnus fick denna afton ett nådigt afsked. Kristina
+räckte honom visserligen sin hand att kyssa -- han var den ende, som
+vederfors denna ynnest -- men hon bifogade intet vänligt ord, och hennes
+blick förstummade honom. Den var som kallt stål.
+
+Så snart drottningen kommit upp på sin kammare, slet hon själf af sig
+klädningen och satte sig sedan orörlig i sin karmstol, tills morgonen
+grydde, då befallde hon fram sin ridhäst och tillsade om hvilka af
+hofvet hon ville ha till följe. Hon ärnade sig utan uppskof till sin
+moder änkedrottningen i Nyköping.
+
+Hennes medicus vågade invända, att hennes majestäts hälsa ej syntes
+honom kunna uthärda en slik strapats, men drottningen ryckte endast
+otåligt på axlarna och satt upp i sadeln så arla, att ryttmästaren
+knappt hunnit få peruken på. En sådan ridt hade icke heller hvarken han
+eller någon af de andra varit med om. Drottningen unnade sig hvarken
+rast eller ro. Det föreföll, som om hon velat rida den onde ur kroppen
+eller -- törhända ur själen.
+
+Hela tiden satt hon stel på hästryggen med bistert rynkad panna och
+sluten mun. När en fora med bondkärror ej nog fort körde af vägen, röt
+hon dock till dem:
+
+»Vik undan, edra hundar, jag är eder drottning!»
+
+Och bönderna lyfte i vördnad lufvan från det rufsiga håret, under det de
+underdånigt pulsade ned i dikets djupa snö. Kristina märkte det icke.
+Hon dref hästen framåt, så att hofvarna slogo tätt som klubbslag mot
+marken. Hon ville undkomma den känsla, som mil efter mil red i kapp med
+henne och trotsade sig fram öfver muren af högmod, själftillräcklighet
+och hjärteköld. Denna känsla blödde af de sår hon tillfogade den, men
+ännu i döden var den så stark, att hon måste brottas med den ända till
+utmattning, innan den släppte taget. Ingen hade sett hennes majestät se
+så eländigt krank ut, som hon gjorde, när hon hunnit fram till Nyköpings
+slott. Och utanför porten föll hon afsvimmad tillbaka på hästryggen. Hon
+måste bäras upp till Maria Eleonora, som tog emot henne med stor kvidan.
+
+Hela åtta dagar stannade hon hos sin höga moder utan att yppa något om
+anledningen till sin ditkomst. Mest satt hon också för sig själf i
+tornkammarn, där hon läste och skref eller än oftare lät händerna falla
+i skötet som tvenne vingskjutna fåglar.
+
+När hon drog dädan fann man inristadt i muren några tänkeord, hvilka den
+svärmiska änkedrottningen länge grubblade öfver. Hon läste dem gång på
+gång och mumlade för sig själf: »Månne Kristina skulle hafva ett hjärta,
+änskönt hon låtit gräset gro däröfver!»
+
+Orden lydde: »Man kan älska utan att äga, men man kan icke vara fullt
+lycklig i sin kärlek utan att äga föremålet för kärleken.» --
+
+I rådet hade man storligen förundrats öfver drottningens bortovaro, och
+allehanda gissningar och rykten uppstego som bubblorna i en kokande
+kittel, ty många och heta voro de sinnen, hvilka sjödo inom regeringen,
+och det tarfvades storkanslärens hvithåriga lugn för att styra dem. Men
+nu var han, som nämndt, borta och hans bäste ställföreträdare, den
+kloke, ehuru tungsinte grefve Per till Visingsborg äfvensom den
+anspråkslöse, godmodige marsken Jakob De la Gardie, hade orlof.
+
+Däremot hade de yngre ädlingarna allt flitigare begynt att i allehanda
+ärenden glänta på rådskammarens dörr, och utländska residenter svärmade
+som flugor omkring de styrande herrarna.
+
+»Slottet blir snart lika fullt af utländska lycksökare som Roquettes
+handelsbod af utländskt kram,» menade Gustaf Horn vresigt. »Den där
+grefven från Jakobsdal är som en komet med en lång lysande svans af
+lättingar efter sig, och alla vilja de hänga majestätet i kjorteln.» --
+
+Drottningen återkom lika oförutsedt och vid en lika sällsam tid, som när
+hon red bort. Hon hade icke suttit af hästen på hela dagen, och hennes
+följe dignade af trötthet.
+
+Själf tycktes hon icke tänka på hvila. Hon lät kalla sin sekreterare och
+arbetade med dokuments uppsättande till långt efter midnatt.
+
+Den förste, som på morgonen beviljades audiens hos henne, var gref
+Magnus. Hon tog emot honom i sin studerkammare. När han kom in, sköt hon
+pennan bakom örat och räckte honom handen.
+
+Han skyndade fram och böjde knä för sin härskarinna.
+
+»Ändtligen värdigas solen gifva jorden ljus,» sade han med skälfvande
+röst.
+
+Kristina betraktade honom skarpt.
+
+»Har I icke funnit någon ledstjärna i mörkret?» sporde hon.
+
+»Den, som kört med Phoebi fålar, kan icke ledas af så blekt sken som en
+stjärna,» svarade De la Gardie.
+
+»I borde dock baxnat för den resan, min vän, och i tide vändt åter till
+gamla Tellus, eljest tör det hända, att I far vill.»
+
+Hon ville tvinga rösten till sträf höghet, men hur hon än reste ordens
+otympliga peristyl för sitt hjärtas port, förmärktes det dock, att denna
+hvarken ägde lås eller bom, och de blå ögonen strålade i fuktig, varm
+glans. Hon bidade en sekund hans svar, men när detta allenast stod att
+läsa i hans ansiktes skiftande spel, tillade hon fast:
+
+»Det har gjorts mig veterligt, att I med kärliga tankar varit fästad vid
+min fränka, furstinnan Marie Euphrosyne, och ehuruväl hennes börd står
+öfver eder, lyser dock hennes sköldemärke icke ouppnåeligt på
+firmamentet. _Jag_ kan taga ned det åt eder.»
+
+Hon iakttog honom noga, medan hon talade, och den flammande rodnad, som
+spred sin mörka glöd ända upp i hans höga panna, bevisade, att hon
+måttat sin viljas värjstöt rätt. Men hans djupa bugning och de
+framstammade orden tydde på inte annat än ödmjuk tacksamhet.
+
+»Eders majestät täckes läna mig godhet vidt öfver min förskyllan och för
+detta nya nådevedermäle tacka både mina läppar och mitt till all pliktig
+lydnad benägna hjärta.»
+
+Kristina reste sig upp. Så trött som hon var i denna stund hade hon icke
+känt sig tillförene, stoltheten gaf dock hennes lemmar en ytlig
+spänstighet, och det var _drottningen_, som stod inför undersåten. Men
+så nära hans starka famn, hans röda läppar, hvilka lyste som doppade i
+blod, greps hon af svindel och måste fatta i bordets kant för att hålla
+sig uppe. Som fångna fåglar i bur fladdrade känslorna sjukt inom henne,
+och det låg ångest i hennes blick. Hon hade velat säga honom, att hon
+tänkt på honom, med en ny förläning, ett högre ämbete. Hon hade tänkt
+sig honom bugande ånyo, redo att kyssa hennes kjortelfåll, men
+flämtande, stum lade hon nu sin hand på hans arm och makade honom sakta
+ifrån sig.
+
+Först när han hunnit till dörren, sade hon med en röst, hvilken klang
+som en kläpp mot hård metall:
+
+»Vi skola föra eder talan hos furstinnan, herr grefve. I har ock att
+bjuda henne Wenngarns slott till morgongåfva. Redan denna dag kan I
+afhämta gåfvobrefvet. Gör all eder flit att vinna hennes gunst. Så
+dyrbart smycke fäster allenast den, som står tronen nära, och min
+Marigens make skall varda min vän. -- Gå nu!»
+
+Gref Magnus lyckte dörren, men stod dock länge utanför densamma med
+handen på låset. Slutligen föll denna hvita, fina hand med de smala
+fingrarna ned mot rockens smekande sammet, och ett bittert leende gled
+öfver hans ansikte.
+
+Långsamt gick han igenom salar och gemak, och det eljest så högt burna
+hufvudet höll han sänkt, som hade ett trälok lagts mot hans nacke. Som
+en drömmare trädde han fram till det fönster, på hvars ruta hans moder
+en gång i ungdomsdagar skrifvit de minnesrika orden:
+
+   »Jag är förnöjd med lotten min
+   och tackar gud för nåden sin.»
+
+Fuller hade hon sedan af ärligt sinne prisat försynen för så ädel make,
+som blifvit henne beskärd, men den, som det tillstädjes att bygga högt,
+sätter ock på sitt hus torn och tinnar. Så hade hans fru moder gjort, så
+han själf -- för _höga_ torn -- för _djärfva_ tinnar.
+
+Steg ljödo bakom honom och en välkänd liten röst som ett fågelkvitter:
+»Står I här allena!»
+
+Han vände sig om och bugade med handen på hjärtat för den unga
+furstinnan Marie Euphrosyne.
+
+»Ja, ers höghet; jag har stannat, besinnande mig på flydda tiders
+tankar.»
+
+Han pekade på glasrutans sällsamma signeter.
+
+»Vår tid får törhända ock slika eftermälen,» sade Marie Euphrosyne
+hastigt. »Det tisslas och tasslas mycket i frustugan om att de utländska
+makterna ha velat förhjälpa grefve Erik Oxenstierna att vinna
+drottningens hand, men själf lärer hon pönsa på ett annat val.»
+
+Ett fint, listigt leende strök öfver grefvens läppar, och hans ord
+blefvo det limspö, som den pfalziska dufvan skulle fastna på.
+
+»Ja, vår allernådigste fröken Kerstins tankar akta sig åt andra vägar,
+och jag har förnummit, att de draga till en, hvilken icke är eder
+främmande.»
+
+Furstinnans smala kinder hvitnade. Hon hade dessa sista dagar allenast
+hört ett namn på allas tungor, när talet föll på hvem som skulle blifva
+drottningens gemål, och hennes sinnen förvillades plötsligt, när hon
+mötte barndomsvännens segerstolta blick. Skulle då det slemma ryktet
+varda sanning? Kunde Kristina så förgäta sitt högmod, att hon skänkte
+sin kungliga hand åt en svensk grefve?
+
+Med fingrarna kammade hon silkesfransarna på sin klädning och svarade:
+
+»Ja, äfven jag har försport, att drottningen ärnar träda i brudstol med
+-- med en högst agreabel person, som för visso ej är mig obekant.»
+
+»Ryktet har en mun utan tänder; det spyr ut eller sväljer allt otuggadt;
+förlita eder ej på det!»
+
+»På hvad skall jag då förlita mig? För eder vill jag bekänna» -- hon såg
+sig omkring för att vara säker, att ingen lyssnare klädde dörrarna --
+»att jag en gång för ej länge sedan förmedlade en öm handel mellan min
+höga fränka och min hjärtans käre broder, men hela denna vinter har jag
+intet slikt förtroende haft.»
+
+»Och däraf dömer I --?»
+
+»Att hennes hjärta vändt sig.»
+
+»Till hvem?»
+
+Marie Euphrosynes anlete dröp af het rodnad, och öronsnibbarna glödde.
+Då log De la Gardie och sade helt lågt och oändligen fridsamt:
+
+»Jag skall icke nödga eder till svar, men beder eder taga vägen till
+drottningens kammare, ty hennes majestät torde hafva något att mäla, som
+ej tål uppskof. Och -- för eder herr broders lycka kan I vara ganska
+lugn. Hennes majestät är hans nåde mycket huld.»
+
+Stolta, fria, burna af själfmedvetande föllo De la Gardies ord, och
+aldrig hade hans fötter så fast trampat slottets golf som i detta
+ögonblick då han höfviskt ledsagade furstinnan till drottningens dörr.
+
+
+
+
+                                  VI.
+                             Två om makten.
+
+
+Höstregnet smattrade mot rådskammarens små grönskimrande rutor, och
+dropparna krälade ned mot fönsterblecket i långa, dystra rader. På
+golfvet syntes märken af många fötter, hvilka oroliga skrapat omkring,
+och vid dörren strilade en mörk vattenstrimma fram från den plats, där
+kappor och hattar plägade hänga.
+
+Luften var rå och kylig här inne, trots att september ännu ej nått sitt
+slut. Drottningen, som hela sommaren varit sjuklig och plågats af en
+smygande feber, hade befallt en stockvedsbrasa i spiseln, men det
+föreföll icke, som om de klara flammorna skulle värmt henne. Huttrande
+satt hon i karmstolen och stirrade rakt framför sig med trötta, matta
+ögon. Hela denna sista tiden hade hon läst och lärt mycket och aldrig
+förunnat sig hvila.
+
+På sin sedvanliga plats midt emot hennes majestät satt rikskanslären. På
+ett för Sverige synnerligen hedrande sätt hade han förlidet år afslutat
+fredsunderhandlingarna med Danmark, och vid sin återkomst till
+hufvudstaden mottogs han af drottningen med allehanda utmärkelser. Dock
+skönjdes nu granneligen, att intet hjärtligt förhållande rådde emellan
+dessa båda storheter.
+
+Axel Oxenstiernas vanligen blida och godsinta ansiktsuttryck var
+förmörkadt af bister sorg, och i Kristinas rörliga drag lästes, trots
+den tungsinta stämningen ett otåligt ogillande af den gamle statsmannens
+andragande.
+
+Som svar på hvad han senast yttrat svarade hon utan att vända blicken
+emot honom:
+
+»I är dock icke för mig, hvad min franske resident Chanut behagar kalla
+eder: 'Axis, circum quem totses volvitur orbis.' Jag aktar edra
+tjänster, hvilka icke äro ringa. Och högst skattar jag, att I hitintills
+vetat sätta mått för eder ärelystnad. För edert eget bästa anbefaller
+jag eder ock att aldrig varda förgätandes den vördnad, hvilken I är
+skyldig mig, eder lagliga öfverhet.»
+
+Axel Oxenstierna förde handen öfver den rynkade pannan, innan han
+behärskadt genmälde:
+
+»Eders höga nåde torde vara intalad af illviljare mot mig och släkt,
+efter I låter slika ord drabba rikets gamla trotjänare. För sann har jag
+att tacka för många förläningar och gåfvor, men mera har I tagit ifrån
+mig, då I behagat sända mina båda söner och min broder ur landet.»
+
+»Eder son Johan är riksråd och herr Erik guvernör öfver Lifland, hvar
+önskade I dem bättre placerade? Slik beställning plägar hållas högt, men
+törhända syfta de än högre. Herr Johan har ympat in på sitt stamträd en
+sista telning af den ädla Sturesläkten, och torde väl hans högmodslusta
+därmed vara förnöjd, men om herr Erik går ett annat tal, hvilket mina
+öron helst icke skulle velat lyssna till. Dock sprides det alltfort, och
+jag förmenar, att I äfvenledes känner det.»
+
+»Jag har hört allsköns prat under min lefvetid, men aldrig fyllts
+däraf.»
+
+Kristinas knutna hand föll plötsligt tungt ned på bordet, och det
+blixtrade till i hennes blå ögon, när hon utbrast:
+
+»Denna gång är det dock vår kungliga vilja, att I kväser det otidiga och
+förmätna pratet, som snuddar lortande vid min kjortelfåll, eller är I
+törhända ej obenägen för att se mellan fingrarna med herr Eriks djärfhet
+att vilja sticka sig in under min och Sveriges krona?»
+
+»Sådana tankar har min son aldrig hyst,» svarade rikskanslären stolt.
+»Han vet fuller bättre sin plats som eders majestäts lydige undersåte än
+de, som med kunglig utrustning och kungliga later på ett fattigt lands
+hopskrapade dalrar draga till främmande land att hedras som furstar.»
+
+»I syftar på gref Magnus' sändning till Frankrike -- säg det rent ut!»
+Kristinas röst var torr och befallande. »Han står mig närmare än någon
+annan svensk adelsman, ty alltsedan jag gjort honom till min kusins
+trolofvade, ser jag i honom en kär anförvant. Jag har icke förglömt och
+icke förlåtit, att I och edert parti stod mig så hårdt emot, när jag
+ville hafva honom in i rådet, och en dag skall I väl varda märkandes,
+hvem som har makten i handom.»
+
+Trots att hennes stämma blifvit hes och skroflig af sinnesrörelse, for
+hon fort: »Jag har lidit mycket förtret af edra söner. Och vore ej Adler
+Salvius oss en så tro herre, är jag fruktandes, att herr Johan låtit
+fredsplanerna i Osnabrück blifva agnar i stället för säd. Och det talet,
+att herr Erik storliga åstundar att varda min gemål, har ljudit alltför
+tidt, för att det icke skulle göra mig het af ovilja mot slik fräckhet.»
+Hon höll upp en sekund, innan hon återtog: »Nyss, när flera af
+rådsförsamlingen voro härinne, kände jag mig mäkta frestad att säga dem
+min vilja till, hvilken vore att med lagens ord och myndighet sätta bom
+för adelns nidska välde. Må den samlas nedanför tronen, där är den en
+ädel prydnad, men träder den upp på tronens trappsteg, sparkar jag den
+utan misskund dädan.»
+
+»Om den högste domaren hade sitt säte på jorden, skulle han förvisso i
+denna stund anklaga eders majestäts orättvisa,» sade Oxenstierna
+värdigt. »Mitt extremum får nu allenast vara tålamod, och detta plägar
+ock accomodera till tiden. Min son är oskyldig till allt hvad som
+härutinnan lägges honom till last, och eders höga nåde vet bäst själf,
+hvem som dristade sig att stiga högre än undersåtlig vördnad
+tillstädjer.»
+
+Kristina skakade bort lockarna från ansiktet med en häftig, snabb
+rörelse och svarade:
+
+»Jag tåler intet förklenande ord om mina vänner, och jag gör eder
+veterligt, att jag själf visar dem deras plats. Hvad den person
+beträffar, som det lyster eder att utmåla så svart, väntar jag af honom
+stort gagn för riket. Han är ung.»
+
+»Och opröfvad. Detta hafver han bevist, när han ej bättre förstått
+fosterlandets sak än att han för en onyttig och kostsam beskickning
+mottagit hundratusen riksdaler af de franska subsidier, hvilka skulle
+tjänat till underhåll för krigsfolket i Tyskland.»
+
+»Han lydde min befallning.»
+
+»Godt. Då är intet att säga utom det enda, att den, hvilken
+tjänstvilligen och med allt nit velat främja Eders majestäts och rikets
+framgång, nu torde vara öfverflödig, sedan grefve Magnus kommit till
+heders. Och bjuder jag Eders majestät ett underdånigt farväl!»
+
+Han gick mot dörren, och Kristina återkallade honom ej. Harmen brann
+inom henne som en eld af torra stickor. Skulle då aldrig denna gamla
+krycka för ett lemlästadt folk -- som svenskarna väl kunde kallas vid
+hennes faders död -- lära sig, att det var henne, drottningen, han hade
+att ödmjuka sig inför. Hans makt var i hennes våld och missbrukade han
+den, skulle hon nog veta att behörigen visa honom till rätta.
+
+Hade hon icke måst utstå, att de utländska sändebuden vädjade till honom
+som till en sannskyldig öfverhet, medan de för hennes fötter lade gåfvor
+och smicker, som man plockar fram leksaker till ett barn, att det må
+förhålla sig artigt och hörsamt, medan de stora tala förnuft.
+
+På sistone hade hon dock lärt dem, att hennes spira ej allenast var en
+nöjets scepter; nu höll likväl hon stadigt i regeringstömmarna, och allt
+dansade efter hennes pipa. Snarliga skulle väl ock »lille borgmästaren»
+göra det. Så nämnde Kristina på spe hertig Carl Gustaf, sedan han
+undersätsig, väderbiten och rödblossande återvändt från fälttågen. Han
+klagade bitterliga öfver, att hon icke längre hyste någon ömhet för
+barndomsåren utan allenast gycklade med honom, men hans utgjutelser
+lände honom till föga gagn, ty Kristina åhörde dem näppeligen.
+
+Länge satt drottningen kvar på samma plats, försjunken i stelnade
+tankar. Först när en kammarpage klappade på dörren, spratt hon till och
+ropade ett yrvaket: »Kom!»
+
+Han böjde knä för drottningen och framräckte postförsändelserna,
+hvarefter han ånyo lät de hvita silkesstrumporna taga fart ut genom
+dörren, ängslig för att hans härskarinna skulle spörja honom om
+anledningen till refvan på den ljusblå sidenrocken. Aldrig skulle han
+fått mod att bekänna, det Banér och han dragit plitarna mot hvarandra
+för jungfru Kerstin De la Gardies skull.
+
+Han behöfde emellertid intet frukta. Drottningen var upptagen af helt
+andra intressen och skyndade att lösa läderremmen kring brefpacken och
+läsa på de långa utanskrifterna, men hon lät ett efter ett falla, allt
+otåligare ju längre hon sökte förgäfves.
+
+»Där -- där!»
+
+Det var likväl icke till henne utan till Marie Euphrosyne, som ju rätt
+och billigt var, eftersom hon var hans trolofvade, men som svensk
+ambassadör borde han fuller ock haft något att nämna till drottningen.
+Hon vägde det tunga konvolutet på sin magra, feberheta hand, som om hon
+velat med vikter bedöma halten af gref Magnus kärleksord till sin
+blifvande brud.
+
+Hon hade själf knutit detta förbund, och hon skulle visa världen, att
+hon därmed allenast afsett furstinnans lycka -- _icke_ adelns
+upphöjande. De storvulna släkterna skulle böja sina styfva nackar, och
+djärfdes de se henne alltför nära an, finge hon väl göra dem
+underkunnigt, att det än i dag kunde finnas lås för gapande lädersäck.
+
+Som fiendehärar möttes tankarna inom henne och slogo hvarandra blodiga,
+utan att vare sig de onda eller goda segrade. Bittert hugsade hon, hur
+varmt hon åstundade fred både inom och utom sig, men ännu hade hon
+törhända långt igen.
+
+Långsamt lät hon brefvet till pfalzgrefvinnan falla bland de andra.
+Hennes skrifvare blef strax därpå tillsagd att inträda, och hon tvang
+sig nu till timslångt, rastlöst arbete.
+
+Gång efter annan såg hon dock upp mot Axel Oxenstiernas tomma plats. Hon
+hade önskat ett råd af hans erfarenhet, hon hade velat göra ett
+meddelande.
+
+Svettpärlor begynte glida fram på hennes ansikte, och hon kände, att
+hennes händer domnade om statsrodret, men hon ville icke -- ville icke
+hafva någon vid sin sida. Hade man icke sagt henne, att hennes hjärna
+var en mans, hennes snille världens åttonde underverk. Hvarför skulle
+hon då nödgas anlita annat än drängredskap för det stora
+plöjningsarbetet? -- Makten måste vara hennes. Ensam skulle hon råda för
+sitt folk.
+
+Hon dikterade skrifvelser, läste själf igenom dem och fann dem först
+värdiga en drottnings ingenium, men minuten därefter tviflade hon på att
+innebörden fått den lämpligaste formen och ref då bryskt sönder dem i
+små remsor.
+
+Sekreterarna funno denna dags timmar ändlösa, och hennes majestäts
+nyckfulla beteende kastade dem ur den ena svårigheten i den andra.
+Aldrig blef hon tillfreds utan häcklade och ratade, äfven när de
+allenast fullgjort hennes befallningar.
+
+På flera dagar visade sig storkanslären icke i regeringen, och ärendena
+drefvo lamt som skepp i vindlös sjö. Ingen af herrarna försporde lust
+att handla, utan att Axel Oxenstierna deltog i sakerna. Till och med
+hans motparti visade sig tvehågset. Det halp föga, att Kristina sökte
+öfverrösta all tvekan med hastiga och tvära domslut.
+
+Den ärlige Gustaf Horn sade rent ut, att Sveriges ära stode på spel, om
+ej rikskanslären återkallades.
+
+Kristina mötte trotsigt och hårdt alla uttalanden, och midt under det
+sammanträdet pågick, bröt hon upp och åkte hals öfver hufvud ut till
+Jakobsdal, där hon ofta tillbrakte både dagar och nätter.
+
+När den guldsmidda kareten bullrade fram genom gatorna, skyndade folk
+för att få skåda en skymt af hela rikets »fröken Kerstin», och mödrarna
+lyfte högt på sina armar de små barnen för att låta deras tindrande ögon
+sola sig i den kungliga prakten.
+
+Vid Kristinas sida satt den lärde, haltungade Saumaise och lät smickrets
+doftande virak stiga upp till hennes majestäts öron. Hon var för visso
+större än unionens Margareta, ty om henne lärde historien, att hon lät
+sin biktfader taga säte både i hjärna och hjärta, och Elisabeth af
+England besudlade sin kungamantel med grymheter, Maria af Skottland --
+
+»Hon var aldrig majestät,» afbröt Kristina tvärt, och hennes blå ögon
+lyste som två starka lågor, »hon var allenast kvinna.» Föraktet i hennes
+stämma bröts af ett vemod, som hon ej själf varsnade. »Vet I en enda
+handling i hennes lif, som icke färgats af kärlekens röda stänk. Och när
+var hon stort annat än som martyr för sin litenhet?»
+
+Här afbröts plötsligt samtalet, därigenom att gatan var spärrad, och
+kusken måste hålla in hästarna.
+
+Kristina reste sig i kareten och såg ut genom den tjocka glasrutan på
+den skara dannemän, hvilka trängde på under doft, knotande mummel. Bakom
+dem syntes stadens borgare, ej till stor myckenhet, men dock samlade i
+så pass täta led, att det tarfvades mannakraft för att skingra dem.
+
+Kristina blickade undrande på dessa mörka människovågor, hvilka långsamt
+-- likt dyningar efter en storm vältrade sig fram i den trånga passagen.
+
+Förridaren satte sporrarna i hästens sidor och ropade högt:
+
+»Vik undan, godt folk! Gif plats för hennes kunglig majestät
+drottningen!»
+
+»Drottningen! -- Drottningen,» ekade det ur den packade hopen, och några
+kröpo hörsamligen upp mot husväggarna, där de hotades att bli
+plattryckta af framträngande kammarpager, som njöto af att kasta sig i
+detta tumult.
+
+En fet tunnbindarmästare upphof nu rösten och sade morskt:
+
+»Hennes majestät må gärna färdas här förbi, om gatan är bred nog för så
+hög person. Vi vilja icke henne något. Mäns tal lämpar sig dåligt för
+kvinnoöron; de skola besmetas med honung, och vårt anförande liknar mera
+den beska gallan.»
+
+»Tig!» skrek en ung fänrik, »eller du skall bandas hårdare än dina
+tunnor af mina armar.»
+
+»Hocken tror du baxnar för dig, hin håles yngel,» röt tunnbindaren. »Är
+din fader törhända en af de herrar, hvilka hugnats med de gods och
+penningar kronan ryckt ur våra händer, skall din ändalykt bankas blå och
+gul. Det varder en nyttig spegel för de lismare, som kräla i
+slottsgemaken.»
+
+Med ett språng stod Kristina nere på gatan midt emot den uppretade
+mannen.
+
+»I kännen mig,» ropade hon myndigt ut mot folket. »Den af er, som kan
+tala utan anfrätt och bitter tunga, träde fram! Hvad vill denna
+skockning säga?»
+
+Allas hufvuden blottades som på ett gifvet tecken, och en danneman steg
+höfviskt fram. Trohjärtadt räckte han drottningen handen:
+
+»En gång förr har jag sett vår drottning; det var när vår store kung
+Gösta Adolf lyktat sina dagar. Då satte vi, jag, Erik Larsson, på rådets
+uppmaning den aller nådigste lilla fröken Kerstin på tronen och hyllade
+henne, ty hon vardt oss mycket kär för de klara Vasaögonens skull. Sedan
+ha vi bedt för vår fröken morgon och kväll, och vi göra så än,
+förvissade om att alla de skattebördor, hvilka kommit öfver oss, icke är
+drottningens verk. Fröken Kerstin vill oss väl, det tro vi, men adeln
+står oss emot, och vi skola draga upp till storkanslären. Han har fuller
+rikets nycklar och torde ha löst upp Eskils gemak alltför flitigt, när
+någon af hans egna pockat på kronans silfver.»
+
+Kristinas bleka ansikte förmörkades af skamsna tankar. Hon kämpade med
+sig själf, innan hon förmådde uttala de ord, hvilka rättvisan kräfde af
+henne. Toge hon icke nu den man i försvar, som förtjänade hela rikets
+tack för sina villiga uppoffringar, läte hon ej nu sitt pockande folk
+veta, att en af hans närskylda förklarat sig vilja »lämna bort kannan
+från bordet och kappan från axlarna» hellre än att suga ut bönderna,
+måste hon nämna sig själf ovärdig sin faders krona.
+
+Och hennes röst klang stark och fyllig mellan de höga husens eko. Hon
+lyssnade själf som en främling, trögt och ovilligt, till de ord hon
+förkunnade. Kort och kraftigt talade hon:
+
+»Rikskanslären har ingen skuld i edert betryck. Hulpit eder har han med
+råd och dåd, orädd om sin egen rygg, och illa gören I, om I drogen till
+honom med hot och hårda ord, ty vänligare man har icke sedan Engelbrekts
+dagar fört folkets talan. Skingra eder nu och släppen mig fram. Vägen
+till slottet kännen I alla; där blin i hörda.»
+
+Ett jubel uppsteg från hundratals läppar vid dessa sista ord. Och
+springande följde de hänförda undersåtarna sedan efter sin drottnings
+vagn. Alltflera kommo till, och ropet: »Lefve Kristina» ljöd i vild yra.
+De flesta visste knappast, hvarför det just i dag blef ropadt, men när
+de skuffades fram af glada, skrikande människor, fyllde också de sina
+lungor med luft och blefvo väldiga basuner i kungsmusiken.
+
+Saumaise vände sig mot drottningen:
+
+»Eders majestät plägade förvisso hundarna med en läcker doft för deras
+näsor. Slikt är klokare än att kasta själfva köttstycket. Uppätet är det
+snarliga förgätet.»
+
+Kristina tycktes ej höra hans yttrande. Tankfull och tyst satt hon hela
+vägen till tullporten, och där befallde hon helt oförmodadt kusken att
+vända. Hon drefs tillbaka af ett beslut, som ej tålde tidsspillan, och
+hennes röst skälfde af otålighet, när hon ropade, att hon ville komma
+fortare fram, om hon ej skulle förmena sig ha laståsnor i skaklarna.
+
+Vid rikskanslärens hus steg hon af och tillsade, att endast Saumaise och
+fröken Ebba Sparre måtte följa henne. Hon ärnade gå det stenkast väg,
+som skilde henne från slottet, till fots.
+
+Man var van att taga emot höga gäster i rikskanslärens hus, och allt
+folket var väl öfvadt i hofseder, så att drottningen näppeligen hunnit
+många steg innanför porten, förrän fru Anna och dottern Katarina,
+Cruusens änka, kommo ilande för att med underdåniga nigningar hälsa
+hennes majestät välkommen.
+
+Den blida, saktmodiga fru Anna talade om sin oro för sin makes
+hälsotillstånd. Han hade ånyo haft ett anfall af sitt gamla onda och
+kunde inte lämna sin kammare, då båda benen voro slemt uppsvällda af
+brännesoten.
+
+»Jag förhoppas dock, att min gamle rådgifvare kan låta mig in,» sade
+Kristina med ett något högdraget tonfall.
+
+»För visso, Eders majestät! Jag hastar att tillsäga farkär om den nåd,
+som bevisas vårt hus,» sade Katarina.
+
+Fru Anna bjöd drottningen taga plats under himmeln af gyllentyg, som
+stod öfverst i salen, själf stannade hon på höfviskt afstånd, leende och
+mild. Hon föreföll alltid sin omgifning som en klar solnedgång.
+
+Kristina förde ett rätt gunstigt samspråk med den goda frun, men hennes
+tankar tycktes ej dröja vid orden. Plötsligt utbrast hon med en viss
+skärpa:
+
+»Hvar har I gjort af den jungfru Britta Allerts I tidigare hade i
+huset?»
+
+Fru Anna fick heta, röda fläckar på de vissna kinderna och hennes blick
+undvek skyggt Kristinas, när hon stammande svarade:
+
+»Jungfru Britta var af ett fast dåligt sinnelag. Hvarken lämpor eller
+hot halp, och vi måste sända henne bort för hennes lättfärdighets
+skull.»
+
+»Hm! Det är eder för visso bekant, att hon alltjämt dväljes här i
+staden, och att hon hofverar sig storligen öfver att i edert hus lärt
+känna den höge herre, hvilkens frilla hon är?»
+
+Anna Bååts förlägenhet ökades, och hon skulle helst velat sjunka i
+jorden, men nu måste hon svara, och darrande, pipande som små skrämda
+möss kröpo orden ut på läpparna:
+
+»Vi pläga intet vidare umgänge med denna syndiga piga,» genmälde hon,
+»dock ha vi sport, att det går alltför lustigt till i hennes faders gård
+och att både furstar och andra stormän lägrat henne.»
+
+»Nu en tid är hon oskadlig,» anmärkte Kristina kort. »Min kusin härtig
+Karl Gustaf har tagit henne ut till sig på Gripsholm, där hon som det
+säges skall föda honom ett barn. Detta allt låter jag eder förnimma, fru
+Anna, för att I bättre skall passa på edert folk och ej tillstädja
+lösaktighet. Jungfru Britta har djäfvulen i blodet, men I märkte intet.
+Hon har ock djärfts sprida ut bland vidskepliga och dumma människor, att
+fältherrens grefvinna iskänkt åt mig en häxdryck, hvilken vändt mitt
+hjärta från min frände. Har I icke haft kunskap om detta, fru Anna?»
+
+»Nej, vid min eviga salighet, därom vet jag intet, Eders majestät,»
+utbrast fru Anna, och nu var det skrämda tonfallet borta. Drottningen
+måttade henne den skymfen midt i ansiktet, att hon skulle förnedrat sig
+till maskopi med en lättfärdig, illasinnad varelse. Slikt ville hon dock
+icke tåla, och hon rätade upp sin lilla gumgestalt, när hon tillade:
+»Min käre herres hus har intet lönrum för skamliga tankar och låga
+handlingar, och hur man än vill svärta oss, skall ingen finna bevis för
+den spott, man låter oss umgälla.»
+
+Katarina kom i detta ögonblick in och sade, att farkär med underdånig
+glädje bidade den stora ära, som skulle vederfaras honom.
+
+Kristina reste sig genast. Hon ångrade redan sitt bittra och orättvisa
+utfall mot fru Anna -- hon hade ju kommit hit för att bjuda sin hand
+till vänskap -- hvarför kunde hon då inte tukta sitt heta sinne? Inom
+henne var ingalunda förbittringens eld släckt, och där fanns i hennes
+hjärta icke en tumsbredd upplåten för rikskanslären eller någon af hans
+hus, men hon pinades af att nödgas erkänna sin egen småsinthet och
+hatfulla afund. Hon ville ej vara mindre än de lägsta och råaste af sitt
+folk, hvilka ej kunde känna tacksamhet.
+
+De vänliga ord hon nu måste rikta till fru Anna vållade henne likväl
+hård strid, och de gömde intet af den hjärtlighet, som bryter udden af
+tvedräktssvärdet.
+
+Också inne i gref Axels kammare förblef hennes ansikte strängt och
+sträft trots de försonande orden, och hennes räckta hand lade sig kall
+och domnad i hans. Men till det yttre blef all ofrid bilagd, och med en
+rörelse, hvilken han hade svårt att behärska, lofvade rikskanslären att
+ånyo stå henne bi, när så tarfvades.
+
+Så fort dörren slutits efter henne, brast den gamle statsmannen i gråt,
+och han mumlade under snyftningar: »Stackars barn! Stackars förvillade
+barn!»
+
+
+
+
+                                  VII.
+                        Ett högförnämt bröllop.
+
+
+Så närmade sig alltså den dag, då Ebba Brahe skulle få nämna Marie
+Euphrosyne, det ädla hjärtebarnet, dotter. Ståtligare brud torde kanske
+hennes kärälskelige son kunnat bekomma af Guds nåde, men ingen
+förnämligare, och hans hjärta måtte rätt mycket fröjda sig öfver allt
+det brask drottningen gjorde af denna bröllopsfest.
+
+Fru Ebba hade haft all sin fägnad af att bese det unga parets blifvande
+bostad, som var i kungliga slottet i den del invid Gröna gången, hvilken
+utgjorde själfva Fyrkanten.
+
+Sängkammaren var så pyntelig, att hon icke kunde utsäga det. »I må veta
+det, min käre herre,» talade hon vid hemkomsten till sin make, »att
+hennes majestät gjort sig stort omak och mycken kostnad.»
+
+Gamle riksmarsken trakterades med beskrifningen på sängkammarens
+beklädning af rödt schagg. Sängen var ett praktstycke af sidendamast med
+guld- och silfverbrodering, och den ofantliga spegeln hade blå glasram
+med silfversirater. Gyllenlädersskärmen var en skänk af hertig Karl
+Gustaf till hans dygdädla syster. Fältherrens grefvinna hade hört, när
+drottningen nämnde detta för sin kära Ebba Sparre med de orden: »Lille
+borgmästaren visste fuller, att skärmbräden äro förnöjeliga skjul, när
+hjärtat vill vandra åt bakvägar, därför har han brakt denna hem från
+Tyskland.»
+
+Hennes majestät tycktes emellertid ha upphört att gräma sig öfver
+furstens allbekanta snedsprång med den slinkan Britta Allerts. Hon hade
+till och med yttrat till grefve Per på Visingsborg, att hon hade i
+sinnet en förmälning med sin frände. Men rådsherrarna hade näppeligen
+hunnit glädja sig öfver detta huldrika beslut, förrän hon bytte håg och
+sade, att väl kunde det hända, att hon en dag trädde i brudstol, men
+icke blefve det detta år. Hon hade alltför mycket annat att beställa.
+
+Marie Euphrosyne erfor en stilla och blyg lycka öfver att vara vid målet
+för sina äppleblomsdrömmar. Hon tummade tacksamt med smala fingrar,
+hvilka ej så tidt ägt diamanter och pärlor i sitt våld, de rika gåfvor,
+som nu flyddes henne från flera håll. Af drottningen skulle hon --
+förutom allt guld och silfver -- få Höjentorps kungsgård, och
+änkedrottningen var så alltför nådig att förära henne både staden Wollin
+i Pommern och det öfvermåttan täcka Drottningholm.
+
+Af sin hjärtans kära svärmoder hade hon fått en stor rosenstensring och
+af sin ädle herr svärfader de präktigaste smycken. Det var henne en
+mäkta stor lust att smyga sig in i kammaren och betrakta alla de lysande
+gåfvorna, hvilka syntes henne hämtade ur någon österländsk saga. Högst
+skattade hon dock det namnchiffer af taffelstenar och pärlor, Magnus
+skänkt henne. Det skulle hon med drottningens tillåtelse bära på själfva
+bröllopsdagen.
+
+När listan med namnen på de många bröllopsgästerna lades fram för henne,
+häpnade hon, hennes gråblå ögon skälfde som små bleka, irrande stjärnor.
+
+»Är du tillfreds,» sporde Kristina, »eller har min ceremonimästare
+förgätit någon?»
+
+»Nej, jag tackar Eders majestät af ödmjukt hjärta; en ståtligare namnrad
+har jag tillförene aldrig skådat.»
+
+Kristina lät tankfull blicken glida utefter papperet. Hon sköt ut
+underläppen i själfsvåldigt spe, och ögonen logo frostkallt.
+
+»Du tror dem väl alla vara dina vänner,» sporde hon. »För visso drömmer
+du om röda hjärtan under guldbroderierna, och gamla sägner om kärlek
+rinna dig i hågen. Dåraktiga barn! Ingen kan annat än i tomt skryt
+förmena sig äga en annans hjärta. Som en tankebok synes mig dessa
+lysande namn. Jag har hört om deras öden och läst af dem.»
+
+Hon lade listan framför sig på bordet och förde sitt spetsiga pekfinger
+långsamt öfver raderna, som hade det varit en trollstaf, hvilken skulle
+ge det döda ordet lif och gestalt.
+
+Marie Euphrosyne hade helst icke velat lyssna till fränkans irrfärder i
+den underfulla filosofien, af hvilken hon intet annat förstod, än att
+den var fast obegriplig, men hon nödgades höra på drottningens alltför
+besynnerliga tal, om hon ej ville befara att falla i onåd.
+
+Med gäckande stämma återtog Kristina:
+
+»Där ser du min kära moders namn. Intet kvinnohjärta har väl mera liknat
+smält vax, hvilket droppar bort i ömhet, hettande upp föremålet för sin
+kärlek, så att bränneblåsor uppstå. Tror du, hon ägde min högtsalig herr
+faders trofasta håg? Nej, man har sedan förtalt mig, att fru Ebba Brahe
+varit hans allra käraste, men ensam om den store hjältens hjärta var
+icke heller hon. -- Och den äldre kungen! Väl blef han mycket älskad,
+men intet hjärta var dock odeladt hans. Min höga moder förunnade
+allsköns fåfänga och smålig lust plats vid sidan af sin herres bild, så
+ock fru Ebba.»
+
+Hon tystnade; tankarna hade hvirflat fram, och nu var hon trött. Hon
+ville ej orda mera i denna sak; den blef henne med ens oändligen
+likgiltig, men när hon såg tårar i den unga brudens ögon, skrattade hon
+gällt: »Stilla gråten, min docka; tåreflöden ha förr en gång sköljt bort
+fagra blomster. Och du har inte att klaga öfver. Den make, jag beskär
+dig, ger dig för sann god kost alla dagar ur sitt hjärtas fatabur. Begär
+icke mera! Öfvermättnad är dårskap.»
+
+»Kärleken får aldrig nog,» stammade Marie Euphrosyne.
+
+Då slog plötsligt Kristinas stämning om, och hon lade sina armar om
+pfalzgrefvinnans späda hals, där ådrorna syntes som kvistigt grenverk
+under den tunna huden.
+
+»Nej, du har rätt,» sade hon lidelsefullt, »intet ställer kärleken
+tillfreds. Väl må den kallas floden i människosinn, och många stolta
+skepp förgås på dess böljor. Men Gud den högste bevarar ock till tider
+de bräckliga flarnen: människorna.» Hon begynte häftigt gå fram och
+åter, under det hon fortfor att tala -- mest till sig själf -- med låg,
+mörk röst: »Gudi ger jag äran, som bevarat mig, Sveriges drottning, från
+att följa en böjelse så farlig för Hans ära och min lycksalighet; huru
+nära jag varit brädden af en olycka, har Hans mäktiga hand hållit mig
+tillbaka.»
+
+Hon tystnade tvärt och såg skarpt på Marie Euphrosyne som för att
+utforska hennes tankar, men den unga furstinnan vände slugt bort
+ansiktet, öfver hvilket nyss en strimma af svag triumf glidit. Hon hade
+erfarit en förnimmelse af att ändtligen en gång vara den rikare och
+mäktigare; den, som ej allenast behöfde plocka nådesmulor från hennes
+majestäts bord utan som fick sitta i högsätet och taga först för sig.
+
+Kristinas blick hade dock snart borrat sig in i hennes tankar, och hon
+sade halft spotskt, halft välvilligt:
+
+»Fuller kråmar lilla Marigen nu sin tranehals i pur ung lycka! Rätt så,
+men gif mig den heder mig ärligen tillkommer att ha stått dig så i
+moders ställe, som jag vid din saliga fru moders dödliga bortgång
+utlofvade!»
+
+Marie Euphrosynes fromma rättrådighet väcktes genast. Hon hugsade
+granneligen de goda ord den då tolfåriga drottningen yttrat till hennes
+äldsta syster: »Kära fröken Kerstin,» hade hon sagt, »gifven eder till
+freds, fastän eder fru moder är död, så vill jag vara eder en moder.»
+Marigen själf hade fyllt tretton år, men hon visste, att hon intet haft
+af sin kusins mod och styrka, utan för gråt blifvit så illa däran, att
+hon måste ligga till sängs.
+
+»Vi hafva allt vårt goda att med stor tacksamhet förskylla eders
+majestät,» genmälte hon rörd, »och intet vill jag låta, som kan vara min
+höga beskyddarinna till fägnad.»
+
+Kristina gaf henne ett nästan manligt handslag och lämnade på sitt
+vanliga bråda sätt kammaren för att en stund senare med bössan öfver
+axeln och följd af några kavaljerer styra kosan åt Valdemarsholmen.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Bröllopsdagen var inne. Det var vid vårjämningstid och vädret så klart
+och godt, att man förväntade en gyllene äring. Ringränning och tornering
+på slottets borggård samt lysande fester med dans och allsköns lekar
+hade redan pågått i tvenne dagar och inledt högtidligheterna. Näppeligen
+gafs det någon af Stockholms invånare, som var ovetandes om, att något
+märkligt stod på. Men borta på Munkliderna i de små låga husen med
+halmtaken gick ett rykte, att det var drottningen själf, som skulle
+giftas bort, och för de gamla, hvilka hört mycket om kung Gösta Adolfs
+ömma kärlekshandel med den fagra jungfru Ebba, tedde sig detta som en
+fast underlig Guds skickelse, att hennes son nu skulle förunnas lyckan
+att äkta fröken Kerstin. De som bodde på Gråmunkeholmen och Åsön trodde
+sig veta bättre besked. Det var drottningens trolofning med hertig Karl
+Gustaf, som skulle firas, innan den unge herrn begaf sig ut till
+Tyskland för att låta de kejserliga kaxarna drabbas af dråpslaget. Väl
+såg han icke mycket ut, den frodige pfalzaren, men förbåldt granna och
+utstofferade klädningar bar han, och slikt är i fruntimmerstycke.
+
+»Mellan murarna», som stadens kärna vanligast nämndes, log man åt dessa
+rykten och höjde ömkande på axlarna åt de stackare, hvilka visste så
+föga om hvad som passerade på slottet, och redan vid stadsportarna fick
+det inströmmande folket höra, hvad som var dagens sanning, att fröken
+Kerstin allenast höll bröllop för sin fränka, och att man ej i
+mannaminne sett så mycken prakt och hört så muntert glam af de store.
+Och i Casten Hoffs ännu näppeligen färdiga skänkeri vid Norrmalmstorg
+var det från tidigt den ena morgonen intill den nästa en gruflig
+myggdans af unga ädlingar, hvilka ville läska strupen med Hoffens
+claret. Herr Casten hade tidigare varit munskänk hos drottning Kristina,
+och han förtalde gärna om hoflifvet.
+
+På gatorna rullade oafbrutet vapenprydda karosser fram, och slik färdsel
+hade det ej på länge varit genom tullportarna eller på de trånga
+gatorna. Bröllopsgästerna hade, trots att befallningen utgått i tide, ej
+hunnit samlas så mangrant, att ej några efternölare måst taga själfva
+bröllopsdagens morgon med för färden, men nu vimlade också såväl slottet
+som alla de omgifvande palatsen af riksens mäktigaste adel.
+
+På borggården paraderade hela gardet, och den ena gevärssalvan efter den
+andra krutsprängde luften, så att kammartärnorna hvinande af skräck och
+med svärta på sina rosenkinder flydde in i trumpetaregången, där de
+fladdrade som dagsländor mellan de orörliga stånddrabanterna. Dessa
+glimmade som en sann ögonfägnad från topp till tå; guldet drösade af
+deras klädning, och förgyllda bardisaner höllo de i handen.
+
+Fru Anna Bååt och hennes dotter Katarina, hvilka i anledning af den
+karghet drottningen visat dem vid sitt nödtvungna besök hos
+storkansleren soulagerats med utmärkelsen att få biträda drottningen vid
+brudens påklädning, hastade förbi alla de resliga knektarna, följda af
+riksdrotset grefve Per.
+
+Fru Katarina Oxenstierna hade för dagen aflagt all sorg efter salig
+Cruusen, och hennes lifliga ögon spelade åt alla håll.
+
+»Det är stor synd,» sade hon, »att fru Ebba till Hörningsholm skall ha
+fått den svåra bedröfvelsen att mista sin kära Annika, så att hon icke
+mäktar taga del i all denna fröjden. Hon saknas eljes ingalunda på
+fester och slika högtidligheter.»
+
+Fru Anna inföll deltagande: »Ja, vi månde väl alla sörja öfver, att det
+kära barnet lämnat detta jordiska. Fuller får vår älskade son Johan
+vanskligt att finna så ädel maka.»
+
+Fru Katarina fäste strax moderns uppmärksamhet på annat. Ämnet var
+ömtåligt, då hennes käre broder allaredan innan hans unga husfru hunnit
+jordas friade med stor bravad till den fyrtioåriga fru Margareta Brahe,
+Resare-Bengts efterlefverska och grefve Pers syster.
+
+Fru Anna blef ängslig. Hade hon ånyo sagt ett ord för mycket? Ack, hon
+vånne hon aldrig ägt talets gåfva, efter hon så föga förstod att bruka
+den.
+
+Grefve Per hade emellertid intet hört. Han skyndade på uppför trappan,
+och hunnen upp till dess öfversta steg sade han:
+
+»Nu bjuder jag eder lef väl för att i stället skynda till brudgummens
+hus att hämta honom hit.» Lågmält tillade han: »Fager mäkten I fuller
+icke skapa bruden, men gören henne dock så täckelig, att den höga
+brudgifverskans majestät ej helt fördunklar hennes behag.»
+
+Han bugade vördsamt och återvände genom soldaternas dubbla led till
+vagnen, hvilken skulle föra honom till »Makalös», det De la Gardieska
+palatset, där redan en stor mängd af gref Magni släkt och vänner voro
+samlade för att dricka en första välgångsbägare.
+
+Unge Jakob stod röd och ifrig i porten. Hans nya klädning af
+karmosintaft beundrades storligen af alla folkskaror, som proppade
+gatumynningen åt Norrmalmstorg.
+
+I dörren till audienssalen stod brudgummen i magnifik pärlfärgad
+silkesdräkt och med guldvärja vid sidan. Hans ansikte var lika blekt som
+hans broders rödt, och han tycktes föga medveten om den bullrande
+glädje, som rådde i de stora salarna.
+
+Så snart ske kunde, manade han till uppbrott och bjöd sirligt
+pfalzgrefven armen, under det att hertig Karl Gustaf visade riksmarsken
+samma ära.
+
+Åskådarna jublade högt, när detta följe satte sig i gång. Väl hade man
+fått bida öfver all höfvan, innan de förnäma herrarna kunde skilja sig
+från de fyllda tumlarna, men nu lönades tålamodet, och man frågade litet
+efter, om marssmutsen på gatan stänkte högt upp på kinder och panna,
+allenast man kom nära nog att beskåda all denna prakt.
+
+Först ridande kavaljerer med fladdrande, färgrika band på hatt och staf,
+så trumpetare och trumslagare, idligen trakterande sina instrument, och
+sist karosserna; den grannaste afslutade tåget, ty i den satt
+brudgummen. När ryttarna hunnit slottsporten, gafs svensk lösen från
+tornet Tre kronor.
+
+Bruden darrade af stolthet och lycka. Hon stod midt i kammaren, af
+drottningens egna händer iförd hela den tunga, prunkande brudskruden. Ut
+genom det smårutiga fönstret vågade hon ej blicka, ty det varslade ondt,
+om man skådade sin brudgum före vigseln.
+
+Men hvad Marie Euphrosyne vägrade sina känslor, tillstadde Kristina
+sina. Hon lutade sin heta panna mot den kalla rutan och stirrade med
+klara, vidöppna ögon ut mot borggården, där grefve Magnus nu steg ur
+karossen. Hans smärta gestalt hade en furstligt ädel hållning, och
+hufvudet höll han högt, som aflägsnade han stolt hela världen.
+Förgätande det samlade hoffruntimret, hvilket följde hvarje hennes
+rörelse, stod Kristina kvar, alltjämt blickande ned på sin gunstling.
+Hennes läppar slötos så hårdt, som ville hon inom det röda inseglet
+kväfva ett skrik af smärta, och när hon ändtligen vände sig om, var
+hennes ansikte gråhvitt, som om hon skådat en spöksyn.
+
+»Är du redo,» sporde hon Marie Euphrosyne och gaf henne sin högra hand.
+»Mäster Matthiæ väntar oss väl med ifver. Min gamle bisp är van vid
+punktlighet hos sin lärjunge.»
+
+Pfalzgrefvinnans små varma och mjuka fingrar smögo sig likt silkestrådar
+in i Kristinas seniga, kallvåta hand, och så begaf sig brudtåget till
+rikssalen, där änkedrottningen med sitt hof redan tagit plats.
+
+Alla reste sig dock vid drottningens inträde, och grefve Magnus gick
+raskt fram till henne för att kyssa hennes hand.
+
+Kristina hviskade onådigt och snäft, i det hon drog handen till sig:
+
+»Far fort! Denna ändlösa handkyssningsceremoni är otålelig.»
+
+Men ceremonimästaren tillät intet hafs i öfliga bruk, och först sedan
+såväl drottningen som bruden låtit alla de närvarande kyssa deras hand,
+gaf han ett tecken, hvilket strax ordnade etikettens lydiga tjänare och
+tjänarinnor i tvenne brokiga kolonner, mellan hvilka hennes majestät
+skred fram till audiensstolen, där hon tog plats med bruden vid sina
+fötter.
+
+Lilla Agneta Horn, som tackad vare sin modermoder, fru Anna Bååt, ånyo
+befann sig på slottet, hade denna gång en fast förnöjelig min på, och
+hon kände sig lik en ung junker, hvilken i hård dust vunnit sina första
+sporrar. På egen hand och mot både sin styfmoders och sin farsysters
+goda vilja hade han slagit den vedervärdige Sparren ur sadeln och
+befriat både sin kropp och själ från så tungt ett ok. Nu kunde hon
+fuller vara glad. Hennes ögon glittrade besynnerligen varmt mot öfverste
+Lars Cruus fast det fällan icke var släktens mening, att hon skulle äkta
+honom, men Agneta ville se, om någon kunde kufva och betvinga hennes
+sinne.
+
+Törhända var hon den enda, som i afton ömkade drottningen och tyckte sig
+förmärka, att hennes majestät likasom frös till is midt i all denna
+människovärme; lilla Agneta hade ett klart hufvud och ett starkt
+kännande hjärta. Hon skulle gärna velat hugna den goda drottningen med
+alla de lifsmodiga ord, hvilka likt vårens hoppfulla fågelkväden bodde
+inom henne, men purpurmattan nedanför tronen var icke lagd att beträdas
+af hennes fötter. -- Så -- nu skred gamle pfalzgrefven fram, och Agneta
+fick hast att hviska till jungfru Elsa Brahe: »Tror du ej, att den
+högborne herrn borgat det myckna guldet på klädningen?»
+
+»Jo, för sann,» nickade jungfru Elsa, »han lärer icke ha stort i
+skattkammaren på Stegeborg. Svåra arm och grå synes han ock i all denna
+ståt.»
+
+»Sverige är ett underligt land,» genmälde Agneta betänksamt. »Det
+skryter af de sina öfver all höfvan, men förgäter främlingars
+tjänstvillighet, därest dessa icke komma med pomp och rika håfvor. Om
+pfalzgrefven gör det mig bitterligen ondt. Han är som de villa djuren,
+hvilka söka ly i hvar grannes håla. Men tyst nu. Det solenna talet skall
+begynna.»
+
+Johan Casimir hade rätat på sig och närmat sig brudparet, som räckte
+hvarandra handen. Vänd till drottningen talade så den åldrige fursten
+med saktmodig, nästan ödmjuk stämma. Först lindade han en girland af
+smickrets ljufligaste blomster omkring hennes majestät, därpå ordade han
+om sin dotters anor och dygder och sedan än vidlyftigare om den ärofulla
+De la Gardieska familjen. Till sist förmanade han de unga att rätt
+skicka sig i sitt nya stånd, Gud och människor till godt behag.
+
+Drottningen gjorde nu en otålig rörelse med handen, och strax skyndade
+ceremonimästaren fram till det midt i rummet ordnade altaret, där han
+gaf sig något att syssla för att på detta sätt förmå Johan Casimir att
+förkorta sitt vidlyftiga tal.
+
+Hertig Karl Gustaf, en af de mest lysande kavaljererna, tog nu på en
+vink af sin höga fränka brudstafven af silfver, lindad med sidenband i
+De la Gardieska färgerna. Han bar den fram till sin fader, som förvirrad
+tvangs att snubba af sin sista siratliga mening och i stället höja
+stafven öfver »de kära barnens» hufvuden, under det han så högt han
+förmådde förkunnade, hvilken morgongåfva brudgummen förärat sin unga
+brud.
+
+Ej förr hade detta blifvit högtidligen stadfästadt af de tolf vittnena,
+än den liflige Jakob De la Gardie -- »pilten med bockfjunet», som
+Kristina plägade kalla sin muntre f. d. kammarpage -- med en väldig gest
+kastade ut stafven genom fönstret ned på borggården till den församlade
+mängden.
+
+Rungande hurrarop hälsade den, och småsvennerna begynte ofördröjligen
+ett envig om de fladdrande banden, som de sleto i bitar och fäste på
+hattarna bruden till ära.
+
+Drottningens hofskräddare, den värde herr Johan Holm, åsåg från
+drabantrummet hela den bråkiga scenen därute på gården bland hästar,
+karosser och knektar. Han hvälfde himlande med ögonen och log
+öfverlägset åt småfolkets lumpna förlustelser. Själf hade han annan
+fägnad i kikaren. Han vände sig till sin svåger och stadige medtäflare
+om drottningens ynnest, den lille trinde och skallige Polycarpus
+Crombygel och sade föraktligt:
+
+»Slika bandändar bereda ingen klädning. Jag gitter ej huka mig efter de
+grefliga trasorna, som fällan hellre skulle snott sig om hennes
+majestäts tron än om den pfalzgrefliga frökens brudstaf.»
+
+»Hysch,» varnade Polycarpus och satte ett tjockt finger upp i luften.
+»Du skall icke tala ditt hufvud löst, min gubbe.»
+
+»Åhå, har ingen fara! Hennes majestät har bruk för mig bittida och sent.
+En hofskräddare är likasom ett talrör. Man ropar honom i den ena ändan
+och får svaret i den andra. Slikt kan bringa sin man en adelig krona.»
+
+»Du flyger för högt för att vara kråka, hjärtans broder,» sade
+Polycarpus snäsigt, »och du förgäter, att högmod går för fall. För
+resten -- skulle du varda så hedrad, synes det mig, att ock jag borde
+hafva min andel af utmärkelsen. Vi ha samma plats i fröken Kerstins
+tjänst.»
+
+»Puh,» blåste Johan Holm försmädligt. »Din våmm tränger ej genom
+nyckelhål, därför torde du få behålla fadersnamnet.»
+
+»Alltså förmenar du, att hennes höga nåde skulle vara fal för lyssnare?»
+
+»Nej, min broder, men ock de förnämligaste öron tränga till att höra
+sanningens språk, och äfven den ädlaste drottning vet, att musgömmorna i
+slottsväggarna besökas af gnagare, som kunna tåla att näpsas. Godt då,
+att ha någon, som varskor om ofoget och kilar undan, sedan han gillrat
+fällan.»
+
+»Du är mäkta klok,» medgaf Polycarpus beundrande, »men nu skola vi draga
+oss närmare och se på fackeldansen. Strängnäsbispen torde vid detta
+laget läst välsignelsen öfver brudfolket.»
+
+Sprättig och rakryggad, med den azurblå frackens skört klappande hälarne
+och den gula halsdukens ändar vippande under hakan som två
+kanariefågelsvingar begaf sig Johan Holm mot dörren.
+
+Efter honom rullade Polycarpus. Han hade tagit den fulla ölstånkan, som
+stod på bordet, i ena handen, och när han nu var tätt bakom svågern,
+hällde han det fradgande, mörka innehållet öfver dennes väl redda
+lockperuk och splitternya klädning.
+
+»Min våmm, som afstått detta för din räkning, säger dig väl bekomme,»
+utbrast han skrattande och försvann, så snabbt hans korpus tillät
+emellan de stora vagnarna. Drypande, förargad, en driftkuku för den
+gycklande ungdomen stod Johan Holm kvar och torkade med afvigsidan af
+handen bort den strida ölflod, som rann ned öfver näsa och ögon. Detta
+skulle Polycarpus få umgälla! --
+
+Fackeldansen uppe i rikssalen var nära sitt slut, och röken efter de
+hundratals flammorna svepte sig tät och grå kring gästerna, hvilka måste
+famla sig fram till sina platser.
+
+Drottningen hade som alltid varit den outtröttligaste. Först hade hon en
+lång stund dansat med brudgummen, sedan med den åldrige pfalzgrefven och
+slutligen med sin kusin, som också fick den äran att föra henne till
+bordet, då Johan Casimir skulle leda änkedrottningen.
+
+Hertigen visade sin höga fränka allsköns heder, och hans ögon simmade af
+ödmjuklig ömhet, medan han galant talade om sin längtan efter henne
+under krigsåren ute i Tyskland. Sin käcka krigarhållning behöll han
+dock, och man förmärkte tydligt, att han njöt af sin pråliga klädning
+och törhända allra mest af stöflarna med de bjärtröda saffiansuppslagen.
+
+Kristina lyssnade förströdt. Hon hade befallt, att vinet denna dag
+skulle flöda, så att alla månde få sig ett godt rus, men när hon nu från
+sin plats under purpursammetshimmeln såg, huru flitigt välkommor och
+bägare trycktes mot hvarandra som när läppar mötas i dyra kärlekseder,
+ryckte hon föraktligt på skuldrorna och yttrade hånfullt:
+
+»Har I skådat den man, som icke mäktar dränka både längtan och
+besvikenhet i ett dryckeshorn? Svensk är han för visso icke. De sitta
+högt till sätes med skräppande ord, när måltiden begynner. När den
+ändar, tumla de om som spräckta krukor, icke aktandes ord och lofven för
+mera än en osund vätska, som de låta gå ifrån sig.»
+
+»Ers majestät dömer strängt,» genmälde Karl Gustaf fogligt och satte med
+en suck sin halffyllda bägare tillbaka. »Jorden har näppeligen att
+uppvisa ett sedligare och i allo måtto bättre folk än det svenska.»
+
+»Skryt, ers kärlighet! Granna ord i en tom påse! Tror I, att vi skulle
+vara så begifna på utländska vandringar, om vi ej fuller visste, att
+hyfs och ans äro fast okända i Norden. Och bättre? Hvad menar I med det?
+Fintligheten har naturen förmenat svenskarna; de hafva alltfort
+vikingasjälen i bondekroppen, därför töfvar det, innan de kunna rusta
+sig för annan mandat än knytnäfvebragd.»
+
+Karl Gustaf hade velat genmäla något, men nu talade den gamle
+riksmarsken, och de mest höfviska lyssnade, medan dock ett stort flertal
+krigsmän och lärde skreko öfverljudt och dunkade de knutna händerna i
+bordet.
+
+Efter den präktiga måltiden vidtog dansen ånyo, och så mycken skämtan
+och fröjd hade icke på länge försports i de höga gemaken. Drottningen
+var den främsta i ringlekar och fördanser, och som strålande stjärnor
+följde henne hofjungfrurna Ebba Sparre och Katarina Ribbing. Med sin
+frände Karl Gustaf underhöll sig Kristina påfallande träget, men att
+detta icke skedde i någon öm mening förstods granneligen, ty just som
+hon skulle tråda en ny dans med honom, hviskade hon lönligt till jungfru
+Ebba:
+
+»Synes det eder icke, att lille borgmästaren har en artig hanekamm på
+stöfvelskaftet. Fuller bländar den honom själf, så att han djärfves
+drömma om högsta hönset i korgen.»
+
+Men under det hon i långsamma ringar fördes salen rundt, blef hennes
+ansikte allvarligt och åldradt af fårornas nät. Hon slöt sekundvis
+ögonen, som trött på festljusens glans, och ett drag af bitterhet
+vanställde hennes mun. Hon greps af en lätt svindel och tillsade om, att
+hon ville återföras till sin plats. En stund satt hon helt tyst,
+försjunken i tankar. Hufvudet hade fallit ned mot ena axeln, som sökte
+det hägn eller stöd, och armarna hade hon slappt sträckt ifrån sig, som
+om de domnat efter en aldrig skänkt omfamning.
+
+Plötsligt fäste hon sin lysande, starka blick på Karl Gustaf:
+
+»Vet I, hvad jag just nu åtrår?»
+
+»Nej, eders majestät, jag anar det slätt icke, ehuru det för sann skulle
+vara min högsta åstundan att afläsa alla ers kärlighets lönligaste
+tankar.»
+
+»Spara edert klingklang!» Hon kastade med en tvär rörelse benen i kors
+och slog afvärjande med handen. »I skall få besked om mina tankar utan
+att lirka fram dem med ordens honungsdagg. -- Jag skulle vilja kasta min
+kungakrona för de gode herrars och svenske mäns fötter och ropa ut: Den,
+som löper snabbast efter klenodien, skänker jag Sveriges rike.»
+
+Nästan lurande hvilade hennes blick på den rödkindade, gladlynte
+hertigen, men han genmälde skyndsamt:
+
+»Fuller compterar jag mig att vara en ärlig svensk, men föga skulle jag
+spörja efter kronan, om ej med den följde den mångdubbelt dyrbarare
+gåfvan af eders majestäts hjärta.»
+
+Med ett misstroget leende, förbittradt af hån, lyddes Kristina till hans
+storvulna försäkringar, och hon sade skarpt:
+
+»I presenterar mig ett godt stycke roman, en fanfaronad, som väl likar
+eders kärlighets galanta sinne, men som föga lyster mig. I är man, och
+för eder torde kronan vara en nog så vacker flicka.» -- Lägre tillade
+hon: »För mig är den allaredan en börda, och för sann blir jag ej
+tillfreds, förrän jag kan gifva mig själf fri från regeringstvånget. Har
+I förstått mig?»
+
+»Eders majestäts ord äro Gudi klagadt tydliga nog, men jag förhoppas,
+att de ingen rot ha i min ädla fränkas sinne. Hela edert folk älskar att
+se er på Gustavernas tron, och uppfyller I det bud landets lagar
+skrifvit, är allt väl beställdt.»
+
+»Hvilket bud skulle landets lagar skrifvit mig -- drottningen!»
+
+Han såg ovädersmolnet på hennes panna, men han såg ock, att han denna
+korta stund kunde få henne ostördt i tal, då bröllopsgästerna väl
+vaktade sig för att störa de två höga personerna, och han for fort med
+dämpad och fast ljufvelig stämma:
+
+»Lagen bjuder, att eders majestät nådigst förmäler sig.»
+
+Hon skrattade kort och vredgadt.
+
+»Min bäste hertig, därtill kan ingen i världen tvinga mig, om jag ej
+själf fattar slikt beslut.» Hon tystnade, och blicken gled ut öfver de
+brokiga skaror, hvilka fyllde salen. På bänken midt emot henne satt
+brudparet hand i hand. Marie Euphrosyne log huldsaligt mot sin käre
+herre. Kristina lade med en tung åtbörd hufvudet tillbaka mot stolens
+höga, snidade rygg. Halft dvalbundna gledo orden öfver hennes läppar:
+»Gud, som i hela min lefnad styrkt mig uti att älska ära och heder mera
+än alla nöjen, har också bevarat mig ifrån de olyckor, uti hvilka mitt
+stånds frihet och mitt heta blod kunnat störta mig. En drottning tager
+icke en man för annat än att göra honom till en slaf af sin vilja och
+sina nycker.» Fastare och klarare tillade hon: »Att gifta sig för
+fäderneslandets bästa är visserligen ett godt skäl, men då jag funnit
+ett lika godt sätt för att försäkra dess framtid, hvad kan man mera
+begära af mig?»
+
+»Törhända icke riket, men den ödmjuke tjänare, som eders kärlighet
+gunstligen ärat med sin ynnest.»
+
+»Ack, kärleken brinner ej bara för en,» afbröt Kristina kort, »men låt
+oss nu icke fördärfva denna förnöjliga afton med idisslande om känslor.
+Gif mig er hand och för mig ut i dansen!»
+
+Karl Gustaf lydde genast, men hans min förblef länge betänksam, och det
+var icke med sin vanliga hurtighet han deltog i det högljudda glammet,
+som varade ända till dager ljus. Då buro kammartjänare och drabanter ned
+de höga herrarna för slottstrapporna, ty de hade samt och synnerligen
+fått sig ett godt rus och en rundlig förplägnad.
+
+
+
+
+                                 VIII.
+                         Hvad kvinnan vill ...
+
+
+Midsommarens förnöjliga fest var afslutad, och löfmarknadens friska
+grönska förvandlad till torra, vissnade blad, sorgligt minnande om
+alltings förgängelse. Emellertid sporde man detta år, anno 1650, mindre
+än eljes efter, att de muntert flammande Sankt Hanseldarna falnat till
+aska och att dansen kring majstången stannat, ty man väntade snarligen
+en ny fröjdetid, och isynnerhet hufvudstadsborna hade så mycket att orda
+om och rusta sig för, att de näppeligen hade hedrat midsommaren så
+ståtligt som tillförene.
+
+De unga flickorna hade väl ej förgätit att vira blåklintskransar omkring
+de ljusa flätorna, och ungersvennerna hade tappert slagit katten ur
+trumman ute vid den täcka skogslunden på Klara gärde, men något riktigt
+lif hade det ej varit i spelet.
+
+Drottningen hade företagit en resa inåt landet, hon, som eljes sällan
+lämnade sin kära stad, där hon förstått att samla en hel här af
+stjärnor, glänsande meteorer på vetenskapens och konstens himmel, och
+öfver alla dessa in- och utländska upplysningshärolder skakade hon ut
+ynnestbevis och gåfvor af landets gods och goda.
+
+Denna dag, den 27 juni, satt mor Barbara, Johan hofskräddares husfru, i
+kammaren med sin lille son. Hon hade öppnat det enda fönstret, hvilket
+vette åt Stortorget -- Johan Holm hade nämligen fått sin bostad i
+köpmannen Cabeliaus hus -- och inbillade sig förnimma sommarens friska
+fläktar, när ett luftdrag, svagt och strax själfdödt, strök öfver den
+breda fönsterkarmen.
+
+Lille Olof hade krupit upp i den löfvade spiseln, hvilken genom hans
+fantasi förvandlades till en studerkammare. På knät höll han sin tjocka
+Orbis Pictus, den underbara boken, som han till sin och än mer till
+föräldrarnas fägnad bekommit af själfvaste drottningen. Han kunde aldrig
+stirra sig mätt på de sköna träsnitten, och han stafvade flitigt på
+»Cornix cornicatur» utan att stort fråga efter svenskan. Denna föreföll
+honom för simpel. Hofskräddarens pilt hade höga tankar om sin värdighet,
+och han trodde icke, att någon annan än gamle rikskansleren och grefve
+Magnus från Jakobsdal voro för mera än farkär.
+
+»Hvar är far?» sporde han plötsligt modern.
+
+»Uppe på slottet,» svarade denna med en viss stolthet. »Du vet väl, att
+hennes majestät alltid vill hafva din fader hos sig, när hon har något
+viktigt före. Och i morgon skall en ny riksdag begynna. Snart får du se
+det granna tåget, som skall blåsa ut för staden, att den öppnas.»
+
+Olof tog sin bok med sig och kom fram till fönstret.
+
+Han stödde armbågarna mot moderns knän och sporde lillgammalt, med de
+sjukligt allvarliga ögonen fästa på hennes ansikte:
+
+»Skall drottningen i dag bruka alla de vackra klädningar, farkär fört
+hem från Paris?»
+
+»Nej, dem skall hon först bära under kröningshögtidligheterna.»
+
+Barbaras röda, friska mun blef stor och leende vid tanken på all den
+ståt och prakt, hvilken för visso vid den tiden bokstafligen skulle
+regna ned öfver staden. Det missnöje med den nådiga fröken Kerstins
+slöseri, som förspordes från höga och låga, brydde icke henne. Hennes
+make steg beständigt i drottningens ynnest, och den unga, kortsynta,
+lifsglada skräddarhustrun tyckte, att folket klagade onödigtvis.
+Missväxten förra sommaren hade väl vållat både hunger och dyr tid, men
+tänk bara, hvilka skatter landet vunnit efter kriget; de uppvägde säkert
+mångtusen tunnor spannmål! Svenskarna hade skaffat sig dyrbarheter i
+Prag för många miljoners värde, påstods det. Den simplaste soldat hade
+fickorna fulla med guld. Slik säd växte ej eljes på fälten. Men det var
+förunderligt, hvad alla yttrade sitt missnöje med den glada, lifliga
+drottningen. Adeln harmades öfver att hon såg de andra stånden till godo
+och upphöjde borgare till frälse rättigheter. Borgarna trampade
+hvarandra på liktornarna, och skyllde sedan sin fumlighet på hennes
+majestät. Prästerna trätte ock inbördes, och bönderna knotade. Det stod
+illa till i landet, och föga halp det, att hertig Karl Gustaf sökte
+medla mellan parterna. Den herren hade för visso större hjärta än
+hufvud. På hans galanta äfventyr var det ingen ända.
+
+»Morkär!» Lille Olof hade tyst bläddrat i sin bok och funnit ett
+träsnitt, som storligen intresserade honom. »Hvad skall detta
+föreställa?»
+
+Barbara, som verkligen besatt litet boklig kunskap och läste innantill
+redigt nog, tog strax itu med texten. »Den kvinsperson du ser där till
+vänster är 'Måttligheten',» förklarade hon, »och det står, att hon
+föreskrifver måtta i mat och dryck och håller i sikte begärelsen lika så
+som med ett betsel, och alltså styrer hon allting, att icke något för
+mycket sker.»
+
+»Hon är visst lik den goda drottningen,» sade Olof, som oskuldsfullt
+lyssnat till moderns hackiga uppläsning af de för honom fast obegripliga
+orden.
+
+»Ja, i mat och dryck kan då ingen vara sparsammare än vår nådiga fröken
+Kerstin,» genmälde Barbara förnumstigt. »Farkär säger, att hon unnar
+alla utom sig själf det läckert är. Hon ...»
+
+Meningen blef aldrig afslutad, ty det hördes ett högljudt larm och sorl
+nedåt Helvetesgränden till. Människor skreko och ropade i munnen på
+hvarandra, och i skränet blandade sig ljudet af allehanda instrument.
+
+Olofs lilla magra kropp hade redan hängt sig fast vid fönstermuren, och
+han kröp nu upp på karmen, så långt han kunde komma för att riktigt få
+se. Ty det måste ju vara riksdagsutblåsarna, som närmade sig.
+
+Barbara antog detsamma, men hon skrämdes smått af det myckna oväsendet,
+hvilket tydligen var starkast omkring rikskanslerens tomt. Hon hörde
+fidlornas gnisslande brytas mot lärpojkars gälla hvin och grofva
+karlröster mullrade i kapp med pukorna.
+
+Hon visste ej, hvad detta larm betydde, men anade, att det gällde
+rikskansleren, på hvilken man sköt skulden för landets olyckor och inre
+misshälligheter. Han hade i så många år varit den styrande, och
+offentligen blef han ju aldrig afsatt, om ock drottningen mer än en gång
+omildt nog föst honom åt sidan för att få plats för sina gunstlingar.
+
+Skarpa hvisslingar skuro genom den tunna luften och skrämde upp några
+mätta sparfvar, hvilka efter måltiden på Korntorget flugit bortåt
+Nikolai kyrka, där de hvilade på en sträfpelare.
+
+Barbara tyckte, det lät riktigt hemskt, och ryste till. Månne
+trolltyget, som höll till uppe på Brunkeberg vågat sig ut vid ljus dag!
+Hon kände, hur det ilade genom hårrötterna vid den tanken, och hon
+begynte se svarta fläckar, hvilka skymde undan solen alldeles som i
+pesttid.
+
+Men Olof hyste ingen rädsla. Hans blanka, alltför stora ögon stirrade
+oafvändt ned på det soliga torget, där människor började strömma till i
+stora flockar. De belägrade portar och trappor till alla de förnäma
+palatsen, och i grefve Per Brahes pelargång myllrade det af
+helgdagsklädda handtverkare och småborgare.
+
+Kammarsvennerna, som stodo och hängde vid fönstren i bottenvåningen,
+vågade ej köra bort inkräktarna, utan gjorde i stället gemensam sak med
+dessa och skroderade hånfullt på de stores rygg.
+
+En karl, klädd i en ärggrön rock, behängd med slängande räfsvansar, och
+med ansiktet doldt af en skråpuk med snabelnäsa skumpade fram till
+skampålen och började skramla med kedjorna, uppmanande godt folk att
+sätta fast honom där, så att han ej sprunge land och rike omkring med
+allt det grufliga han hade att förtälja.
+
+Men en bartskärare ropade med skroflig bas, att ordet var fritt, och
+detsamma upprepades af minst ett tjugotal hänförda röster.
+
+Barbara såg, att karlen med skråpuksansiktet tog upp ett smutsigt, tätt
+beskrifvet papper ur bakfickan på sin långa rock, och hon hörde, hur han
+började rabbla upp den ena smädelsen efter den andra mot regeringen och
+hofvet. Folket hurrade och tjöt, än kastande ruttna ägg och gatsmuts, än
+blommor i ansiktet på upprorsmakaren, hvilken lät skråpuken taga emot så
+godt som ondt, under det han oförtrutet fortsatte.
+
+Helt plötsligt slog han dock om och läste nu med predikareton -- just
+som Stockholms mäktige och vördade ståthållare Schering Rosenhane och
+rikskanslerens son Erik Oxenstierna kommo ridande öfver torget --
+ofarliga och välmenta råd om höflighet och hörsamhet mot öfverheten.
+
+Rosenhanes skarpa blick flög rofsökande ut bland mängden, och hans hårda
+mun uttalade kort, som om själfva ordet varit ett käpprapp: »Pöbel!» Men
+han gjorde intet försök att ingripa i tumultet, väl vetande, att det om
+ett par minuter skulle upphöra af sig själf, när riksdagshärolden med
+sitt följe drog fram.
+
+Om någon ytterligare vågade kasta glåpord och tillmälen upp mot
+rikskanslerens hus, skulle han fuller veta att näpsa den skyldige, men
+alltför strängt finge man dock icke i dessa jäsningstider fara fram med
+de ofrälse stånden.
+
+Han nämnde något därom till grefve Erik, hvilken emellertid endast
+otåligt ryckte på axlarna och högmodigt genmälde:
+
+»Packet skall tuktas! Det tror sig vara sadelfast nu, när prästerna
+affallit från adeln, och något torde det väl ock ha bidragit till deras
+hofverande, att hennes majestät trugat igenom sin vilja beträffande
+pfalzaren. Smällen af den örfil hon därmed tillfogat sitt eget rikes
+betrodde män har hörts vida omkring och fuller väckt skadeglädje.»
+
+»Drottningen har sitt eget sinne -- svenskhet likar henne icke, så
+Gustaf Adolfs dotter hon ock är. Rundt om henne stå utländska lismare,
+och dem lånar hon städse öra. Var hon icke redo så bittida som klockan
+fem på morgonen, när det gällde lärda diskurser med den där Cartesius,
+som nu fått en salig hädanfärd. Och det är sannerligen icke till rikets
+fromma, som hon så flitigt umgås med den lättfärdige Saumaise, hvilken
+korrumperar hennes höga nåde på allt vis.»
+
+Rosenhane och Oxenstierna fortsatte att samtala i godt samförstånd, icke
+anande, att några famnar ifrån dem kom drottningen ridande -- som
+vanligt i en vid, grå kofta, höga stöflar och bredbrättad hatt.
+
+Strax efter henne och hennes kavaljerer följde smålandsknektar,
+rikspukslagaren och så ändtligen den grant utstyrde härolden, som ropade
+och förkunnade, att riksmötet nästa dag skulle taga sin början, och
+anbefallde hvar och en, som därvid någonting hade att beställa, att vid
+en half riksdalers böter klockan åtta följande morgon infinna sig i
+rådssalen.
+
+Han skred som en jätteflamma genom de täta lederna af åskådare. Hans
+kåpa fladdrade skarlakansröd, häroldsstafven var lindad med bjärtröda
+band och schabraket på hästen lyste brandklart i solskenet.
+
+De andra härolderna kunde icke på långt när mäta sig med denna
+praktfulla uppenbarelse, men de kråmade sig dock rätt ansenligt öfver
+guldgalonerna på den blå rocken och de vajande hvita plymerna i
+hattarna. Trumpeterna skrällde, och fotfolket, som afslutade tåget, lät
+höra sitt taktfasta tramp, tramp som ett outtröttligt ackompanjemang.
+
+Händelsevis kom Kristina att se upp mot det fönster, där Barbara och
+lille Olof stodo. Och hon nickade vänligt. Helt långsamt red hon framåt,
+och de underbara, strålande ögonen glänste varma och milda. Till sitt
+sällskap talade hon icke, men hon hade låtit förkunna, att hon villigt
+skulle lyssna till sitt trogna folk, om det ville sätta sin lit till
+henne. Tydligt nog lät hon förstå, att den gamla högadeln med dess
+ständigt växande anspråk tråkade ut henne. Hon skapade en egen adel, och
+dess hyllning beredde henne den största tillfredsställelse. Åsynen af
+Johan Holms hustru och son hade hos henne framkallat ett minne från
+morgonens audiens. Hon log ännu vid hågkomsten af den gode
+hofskräddarens ödmjukliga anhållan att bli belönad med ett adelsbref för
+att dymedels vara värdigare att förefinnas i hennes höga nådes närhet.
+Hon hade lofvat att tänka på saken, och den föreföll henne långt ifrån
+outförbar. Ett slikt diplom skapade trotjänare och gjorde en regents
+minne älskadt. Dessutom njöt hon af att se rådets förlängda näsor hvarje
+gång hon handlade bakom dess rygg. Hur ofta hade hon inte redan som i
+den gamla barnleken. »Bulleri, bulleri bock, hur många horn står det
+upp», spelat dem spratt, som de aldrig gissat hennes rätta mening med.
+
+En bonde kastade sig i detta ögonblick på knä framför drottningens häst.
+
+»Värdigas lindra vår stora nöd, nådiga drottning.»
+
+Kristina höll genast in tyglarna.
+
+»Hvad vill du, min gode man?»
+
+Den hvitskäggige dannemannen i den slitna vadmalströjan räckte upp ett
+underligt brunsvart bröd och sade med bruten stämma:
+
+»Detta är bakadt af bark, eders nåde, och annat ha vi ej haft att
+förtära på långliga tider.»
+
+»Gif mig det!» Kristina hade fått tårar i ögonen. Gubbens hela hållning
+var så rörande tröstlös, och det knotiga ansiktet föreföll utgräfdt af
+bekymmer och umbäranden. »Var vid godt mod,» sade hon deltagande, »jag
+skall nu själf taga eder sak om hand, och mina rådsherrar skola med lock
+eller pock tvingas att äta allmogens fattiga kaka.»
+
+Bonden tackade henne i stammande och tafatta ordalag och drog sig åt
+sidan för att lämna rum åt andra, hvilka kommo med böner och
+beklaganden, med tårar eller vrede. Drottningens häst gick steg för
+steg, omringad af ett kvidande folk, hvilket aldrig tillförene kommit
+till synes, där hon färdats fram.
+
+Och harmen emot orättvisa och förtryck sjöd inom henne, när hon lyddes
+till allt detta armod, som tystades ned, för att de stora skulle få
+lefva kräseliga.
+
+Hon skulle ha velat beströ sin väg med klingande mynt, men som hon icke
+ägde sådana, gaf hon i stället klingande löften. Hennes stämma ljöd
+malmrik och klar, när hon till höger och vänster utkastade förhoppningar
+så ymnigt, att de ohörda förtrampades af de framrusande glupska
+folkhoparna.
+
+Det ena hugskottet efter det andra afbrändes som ett lysande fyrverkeri
+i hennes hjärna; hon skulle återfordra af sina gunstlingar något af alla
+de rika gåfvor, hon slösat på dem. Och hon skulle själf lyfta af folkets
+tunga skattebördor för att lägga dem på skuldror, hvilka kunde tarfva
+ett ok för att icke skjuta för högt i växten. Ett år eller par ville hon
+uppbjuda alla sina krafter att styra så för sitt folk, att all klagan
+vändes till välsignelse, sedan -- hon drog djupt efter andan -- skulle
+hon lämna sin gyllene krona, sitt frejdade namn i sitt folks minne som i
+en öppen sarkofag.
+
+Hunnen till Söderport, vände hon och red nu i raskt traf genom
+Kungsgatan in på Helgeandsholmen och därifrån till Slottsträdgården, som
+hon eljes sällan besökte.
+
+Nu ville hon dock njuta af den förvildade ensligheten där inne.
+Sommardagen var varm, och hennes sinnesstämning hade ökat hettan i
+blodet. Hon befallde sin svit att återvända till slottet och taga med
+hennes häst. Ingen finge åtfölja henne; det var henne nog, att en
+kammarsven bidade henne vid porten för att, när hon det önskade, ledsaga
+henne tillbaka.
+
+Långsamt, med sänkt hufvud, vandrade hon fram och åter på de
+gräsbevuxna, illa vårdade gångarna, och det brydde henne föga, att hon
+trampade på några liljestånd, som i stället för att stolta resa sig
+sjunkit till marken med bleka, saftlösa blad. Hennes klädning snärjdes i
+törnsnår, och hon slet sig så häftigt lös, att ett helt fång små hvita
+rosor måste släppa lifvet till. I ett lusthus af hyllebuskar, hvilkas
+kraftiga alstringsförmåga motstått vanskötseln, slängde hon sig ned på
+en bänk och stödde armarna mot stenbordet.
+
+På gräsplanen utanför sorlade ett litet beskedligt springvatten i en
+grönslammig bassäng och några små törstiga trädgårdssångare snappade åt
+sig de uppfriskande vattenpärlorna, innan de flögo in mellan den täta
+buxbomshäckens gömslen.
+
+Kristina gaf icke akt på dem. Hon spände sina tankars bågsträng allt
+hårdare vid föreställningen om allt hvad hon ville och kunde. Medan de
+gamla, betänksamma statsmännen ogillande skakat på hufvudet åt hvarje
+hastig frontförändring, hade hon handlat. Den snabba freden var hennes
+verk. Tvärtemot den grånade klokhet, som på alla håll omgaf henne, hade
+hon ryckt i regeringstömmarna och befallt fredsförhandlingarna att löpa
+i traf.
+
+Och hade icke hennes vilja skaffat landet en värdig arffurste? Själf
+hade han icke haft kraft att hålla sig i första ledet. Hon ledde honom
+fram till målet förbi de gapande Oxenstiernorna, som väl trodde sig äga
+makten i handom; förbi den stolte grefve Per, som kallade sig landets
+förste ädling.
+
+En liten grön ödla kilade förskrämd öfver hennes framsträckta fot. Hon
+erfor en stor frestelse att trampa på det hala krypet, som djärfdes
+träda henne så nära, men betvang sin syndiga lust med en gudaktig tanke.
+Mäster Johannes hade lärt henne akta alla skapade ting för den
+nådige skaparens skull, och hon ville än i dag vara den gamle
+Strängnäsbiskopens hörsamma lärjunge. Väl visste hon, att han och den
+lärde Terserus redan i morgon dag skulle turbera henne med allsköns
+klagomål, som de förnummit och ville framlägga inför henne, men Matthiæ
+var hennes vän; hvad han sade kunde icke harma henne. Han hade städs en
+mild tunga och ett ännu mildare hjärta.
+
+Porten gnisslade svagt, och sanden knarrade strax därefter under sirliga
+hofmannasteg, hvilka tycktes sökande skrida framåt.
+
+Kristina rätade upp sig. Hon satt orörlig, och blicken blef plötsligt
+fientlig och kall. Så tidt hade hon hört dessa steg, att hon lärt sig
+känna dem -- äfven tröttna på dem. Föraktligt tänkte hon, att den lilla
+förvetna ödlan varslat fredstörarens ankomst.
+
+»Sök du, min käre grefve Magnus,» mumlade hon trotsigt mellan tänderna,
+»jag vånnar, att jag aldrig låtit dig finna!»
+
+På sista tiden hade De la Gardie begynt synas henne alltför pockande i
+sina anspråk, alltför enträgen i sin hyllning. Han åtrådde att lägga sig
+emellan drottningen och alla andra som en fast oöfverkomlig skans. Att
+hon icke för länge sedan skickat honom bort kom sig däraf, att hon icke
+fördrog, att det smygande rykte skulle få rätt, som mälde, att hon
+hållit honom öfvermåttan kär. Dagligen ville hon ha honom nära sig för
+att visa, att han för henne allenast var undersåten. Hon ville icke
+erkänna ens för sig själf i denna stund, att det klappat ett ungt,
+brännhett hjärta under drottningmanteln.
+
+Magnus De la Gardie hade ändtligen ledt sina steg i rätt riktning och
+stod sekunden därpå djupt bugande under hylleträdets spröda grenar.
+
+»Värdigas tillgifva, eders majestät,» sade han, »men man gaf mig
+tillkänna, att eders nåde var här, och då jag hade angelägna rådsärenden
+att frambära, vågade jag ...»
+
+»Akta eder för alltför djärfva språng. Man knäcker då lätteligen
+halsen,» afbröt Kristina med gäckande munterhet. »Hvad I har att
+frambära torde höra riksmötet till och må läggas ad acta tills i
+morgon.»
+
+»Eders majestät har så tidt hedrat mig med sitt oinskränkta förtroende,
+att jag ...»
+
+Ånyo afbröt Kristina, och tonfallet var nu kärft:
+
+»Det förtroende, jag aktat eder undersåtliga trohet värdig att mottaga,
+har jag af hjärtat gärna skänkt och skall därmed fortfara, men I må icke
+komma med råd eller varningar till mig, Herrans smorda. Hugsar I
+förlidet års riksmöte? Jag satte då min vilja igenom beträffande hertig
+Karl Gustafs rättigheter till kronan efter mitt frånfälle. Nu ärnar jag
+fordra, att ständerna ge hans arfvingar all den rätt en svensk konungs
+barn böra äga. -- Och på samma gång skall jag för alltid täppa dem
+munnen till beträffande mitt giftermål. Aldrig träder jag i en mans
+ledband.»
+
+»För visso skulle den mäktigaste bland furstar skatta sig lycklig att
+bli ledd af eders majestät.»
+
+»Då skulle jag än mera förakta honom! -- Någon annan herre än Gud vill
+jag icke erkänna.»
+
+Grefve Magnus stod alltjämt kvar vid ingången till det lilla svala,
+gröna huset. Han hade icke erhållit någon uppmaning att träda närmare,
+och ehuru blodet steg hett upp mot hans tinningar, drifvet af en pinande
+blygsel, behöll han sin ödmjuka hållning och afvaktade sin härskarinnas
+nästa yttrande.
+
+Detta kom bryskt och snabbt som en kraftig värjstöt.
+
+»I måste borga mig några tusen riksdaler, min vän! Jag gör eder ingen
+orätt med denna gäld. I har fått mer än skäliga vedermälen af min nåd.
+Nu vill jag ock tillgodose de ringare, de förtryckta. Man må icke
+förgäta att klappa det svarta barnet för det hvitas skull. I skall stå
+mig bi, så vidt min tillgifvenhet är eder kär.»
+
+»Jag är villig att offra allt för eders majestät,» svarade Magnus
+hörsamt, men strax därpå tillade han: »Dock undras det mig, hvilken som
+rådt eders nåde i denna sak.»
+
+Kristinas ögon blixtrade af vrede.
+
+»Har I icke hört, att jag är min egen rådgifvare,» sporde hon häftigt.
+»Jag gör eder härmed veterligt, att så länge det lyster mig att sitta på
+mina fäders tron, skall jag ock hålla spiran upprätt i mina båda händer.
+Till ingen lämnar jag den, och ingen, eho det vara må, har nycklarna
+till den skattkammare af tankar Gud behagat förläna mig. Nu är jag
+trött. Jag har sökt ensligheten här och vill icke bli störd ...»
+
+Magnus De la Gardie kände den afskedande sparken och begaf sig efter en
+underdånig bugning bort från drottningen, men hela den långa
+trädgårdsgången utefter ekade för honom hennes ord: »Så länge jag sitter
+på mina fäders tron ...» Var det då sant, hvad residenten Chanut i
+förtroende nämnt, att hon till honom yttrat, det hon ämnade afsäga sig
+kronan? Fanns det då ingen gräns för hennes nycker, hennes egensinne?
+Detta steg finge hon ej taga! Kräfdes det ock tiodubbelt smicker, det
+skulle bjudas för att hålla henne kvar i riket. Ty endast när kronan
+satt på en kvinnas hufvud, kunde den sprida så gyllne glans omkring
+samhällets tinnar som den gjort det dessa sistförflutna år.
+
+När Kristina ånyo insveptes af tystnaden i den hälft igenväxta
+trädgården, slöt hon ögonen i lyckliga drömmar. Hylleblomstren föllo som
+små dalande stjärnor ned i hennes hår och på den fula klädningen; de
+smekte hennes händer och hals, och hon skakade ej bort dem. Som ett
+själsoron stillande arkanum blandade sig deras starka doft med åbroddens
+och fänkålens. Vinden bräddade det undergörande elixiret med den
+sötaktigt lena honungslukten från rosenbuskarna, hvilka sträckte sina
+smala jungfruarmar och små hvassnaglade fingrar långt ut öfver gångarna,
+som ville de rifva bort den där lustvandrande myntan och kamomillen.
+
+Solen stekte det bruna, höga träplanket, hvilket omgärdade denna kung
+Göstas blekeplan och kålgård. Värmen tycktes samla sig här inne och
+stiga uppåt som de lätta, gråvioletta dunsterna från ett rökelsekar.
+Fåglarna kröpo in mellan de gamla almarnas knotiga, vänliga grenar,
+dåsande i stilla middagsro.
+
+Och drottningen drömde.
+
+Hon spände sin vilja som en stark, gyllene bro in i framtiden, och på
+denna gick hennes fantasi under den blåaste, solfyllda rymd. Först
+tänkte hon på sin stundande kröning. Den skulle bli som en underbar
+saga, berättad för hög och låg. Intet finge sparas för att göra denna
+fest så glimmande, att den i allt kunde täfla med galne kungens -- Erik
+den blodiges. Hennes hjärta slog hårdt vid föreställningen om det jubel,
+den beundran, som skulle ägnas henne. Folket skulle förgäta hvad de
+kallade hennes slöseri. Och till dess hade hon fuller ridit ut stormen
+med de knotande undersåtarna. Ack, all klagan framfördes ju af män, och
+det tarfvades allenast en kvinnas smidiga löftesrikedom för att tämja
+deras ondsinne så som ock deras bekymmer.
+
+Men när hennes folk hyllat henne -- när de erkänt, att hon var dem en
+huldrik drottning, större, ädlare än själfva den mäktiga Margareta, då
+-- --
+
+Hon förde händerna upp mot hufvudet, som aftoge hon en tyngande krona.
+
+»Då,» sade hon högt, »vill jag taga min frihet. Jag vill äga mitt lif
+helt -- icke som nu deladt emellan tusen besvär och mödor och några få
+stulna glädjestunder, förbittrade af afunden.»
+
+Hennes ord klungo i stillheten med högtidlig kraft, och de ekade länge
+inom henne som ett ljufligt fridsbud.
+
+Ett fruntimmer passar ej att regera, tänkte hon vidare halft ironiskt,
+och äfven om jag gift mig, skulle jag förmenat mina kvinnliga
+efterkommande arfsrätt till tronen. Fruntimmers okunnighet och deras
+såväl kropps- som själssvaghet gör dem oskickliga att styra ett rike; på
+ett eller annat sätt väcka de löje.
+
+Hon reste sig tvärt som efter ett öfvervägdt och fattadt beslut. Med sin
+vanliga raska gång gick hon öfver den med vildblommor vackert smyckade
+gräsmattan, och hennes klacklösa, klumpiga stöflar trampade obarmhärtigt
+ned, hvad liarna glömt att meja af.
+
+
+
+
+                                  IX.
+                          Medaljens frånsida.
+
+
+Den gamle rikskansleren låg i den breda, snidade sängen, matt och plågad
+af sin envisa åkomma, ros. Det hvita, tunna håret föll oordnadt öfver
+dynans fina lärft, och händerna plockade oroligt på sidentäckets
+broderade kvistar. Vid det stora bordet midt i rummet satt hans dotter,
+fru Kristina. Hon bar djup sorgdräkt efter den året förut aflidna
+modern. Nyckelknippan vid hennes skärp visade, att hon nu styrde och
+ställde i huset, och att detta skedde med nya kvastars nit, kunde man
+lätteligen förstå, när man betraktade hennes skarpt skurna profil och
+hakans hårda linje samt de stickande bruna ögonen.
+
+Stund efter annan blötte hon linneklutar i isopsvatten och lade på
+faderns svullna lemmar. För hans värkande hufvud hade hon lärt ett
+förträffligt medel af den skickliga grefvinnan Ebba Leijonhufvud, men
+hon töfvade med att pröfva det, tills drottningens lifmedikus, arkiater
+Du Riez, först fått låta åder, sedan skulle hon för sann taga en
+lefvande höna, fläka den i tu delar och lägga på herr faders hufvud det
+ännu varma köttet med fjädrarna på.
+
+»Hvilken dag ha vi i dag,» sporde rikskansleren. »Mitt hufvud är så
+tungt. Jag förgäter allt -- allt utom sorgen.»
+
+»Det är den sjuttonde oktober, och det stora festtåget med drottningen
+och kröningsgästerna ankommer fällan just i denna stund från Jakobsdal.»
+
+»Ja visst -- från De la Gardies Jakobsdal! Därifrån har månget festtåg
+utgått. Törhända skulle de icke blifvit så täta och lysande, om icke min
+gamle krigskamrat vore blind, nu ledes han af den maktsjuka fru Ebba.»
+
+Kristina kunde ej hejda det spörsmål, som flöt på hennes läppars rand.
+
+»Tror I, det är sant som säges, att drottningen undfått en trolldryck af
+fru Ebba och att detta förvändt hennes sinne?»
+
+Axel Oxenstierna skakade på hufvudet.
+
+»Nej, barn, slikt aktar jag allenast för förklenligt tal. Drottningen
+har alltfort en mans klara förstånd, om hon ville bruka det, men hon har
+begynt med försåtliga finter för att lätta regeringsbördan. Fuller var
+det ock en olycka, att Sverige skulle se sig så väl till godo i
+tyskarnas skattkammare. Slik vinning alstrar öfverdåd, och väl få
+erfarna män känna som sin skuld att ha uppammat drottningens
+praktlystnad och njutningsbegär.» Han suckade tungt och tillade efter en
+lång paus: »Att taga land är krigarbragd, att roffa åt sig guld och
+silfver tjufvars och skalkars handtverk.»
+
+»Tockna ha vi ock godt om nu till dags,» mumlade fru Kristina. »Galgen
+på Åsön lärer vara proppfull, och senast i natt har en hoper unga karlar
+brutit sig in i grefve Pers hus, hvarför de blifvit satta i kåken. Gud
+bättre, det synes som världens sista tid snarliga stundade. Både nätter
+och dagar ränna fräcka kanaljer värjorna igenom hvarandra, och om
+kvinnofrid skola vi icke längre tala. Borgerskapets käringar äro så
+otuktiga, att det är synd och skam --»
+
+Faderns tunga stönande afbröt hennes rappa tungas fart, och hon skyndade
+till för att jämka på kudden och vända den om, då den blifvit het under
+herr faders hufvud.
+
+»Se de händerna ut, som de skulle kunna bära riksäpplet,» sporde
+kansleren plötsligt och höjde mödosamt sina uppsvällda, blåröda händer.
+
+»I blir säkert frisk igen till kröningen,» tröstade Kristina.
+
+»Eljes finns där fuller män, villiga att taga min plats,» mumlade den
+sjuke. »De trakta efter äran, de unga, och förgäta ansvaret.»
+
+»Till eder skådar dock hela landet upp,» utbrast Kristina med stolthet,
+»och intet sändebud -- i hur stora flockar de än komma -- begär sig
+härifrån utan att betyga eder allsköns vördnad. Drottningen -- --»
+
+Hon afbröts af faderns milda:
+
+»Barn, spara din dom om drottningen. Vi förstå henne icke, lika litet
+som vi förstå vätskorna i vår egen kropp och temperamentens växlingar.
+Låt det bli en längre hunnen eftervärlds verk att genomskåda hennes
+handlingar. För mig är hon Gustaf Adolfs dotter, barnet med den ljusa
+glorian af lockar kring en panna, en skål bräddad af ädla tankar. Hon
+hade ett kungligt sinne och var icke som en kvinnsperson utan behjärtad
+af godt förstånd.»
+
+Han hade talat flämtande, och nu föllo ögonen igen af mattighet. Det
+blef alldeles tyst i det höga gemaket, och den tidiga höstskymningen,
+förökt af det mulna vädret, bäddade sin skuggbädd af grå disbolstrar på
+golfvets bonade yta. Men Kristina tände ännu intet ljus. Faderns ögon
+tålde ej så godt skenet, och dessutom tyckte hon sig gärna kunna spara
+på de dyra vaxljusen, när hon ej kunde företaga något arbete, ty minst
+hvar tionde minut måste hon badda de hettande lemmarna.
+
+Hon steg upp och begynte gå omkring med nästan ljudlösa steg, ordnande
+med sina snabba husmodersfingrar, hvad som möjligen blifvit rubbadt på
+skrifbordet eller i det stora ekskåpet. Hon tänkte på, att här i faderns
+hus näppeligen fanns något, som blifvit taget i Tyskland, också var det
+ej heller på långt när så präktigt som hos Karl Gustaf Wrangel, hvilken
+på Skokloster fyllt gemaken med tyska härligheter. Rikstygmästaren,
+grefve Wittenberg, Torstenson och Wachtmeister likaså hade öfvermåttan
+väl försett sig, men de fingo fällan nu vara beredda på, att bönder och
+löst folk lupo bort med en del af rofvet, ty förbittringen emot de höga
+herrarna kände inga gränser. Ebba Leijonhufvud klagade ock storliga
+öfver sitt folk och ville beständigt, att herr fader skulle bistå henne
+med råd och dåd.
+
+Nu hade hon väl dock förgätit alla sina bryderier för att deltaga i
+kröningshögtidligheterna. Fester försummade aldrig fru Ebba till
+Hörningsholm; hvarken dotterns död eller ålderdomskrämporna förhindrade
+henne därutinnan.
+
+Hon hade med mycken fägnad beskrifvit, hur vinet dessa dagar flödat från
+fyra springbrunnar ute vid Jakobsdal, hvarifrån hon anländt till staden
+redan på morgonen, då det syntes henne, att drottningen icke i tåget
+gifvit henne den plats henne vederborde. Hon skulle ock behörigen anamma
+en af sina pigor, som gått ut på malmen till en madam, gifvit henne en
+sömndryck, där lämnat ett litet foster och smugit sig dädan, innan
+gumman hunnit vakna. Slikt lärde landtpigorna sig nu till dags af
+borgarfolket.
+
+Fru Kristina satte ut underläppen i dygdig harm, och hennes ögon, hvilka
+liknade sniglar, när de som nu gömde sig under de hvälfda ögonlocken,
+stirrade tankspridt rakt fram.
+
+I detsamma skallrade fönsterrutorna af det ena hårda skottet efter det
+andra, och rikskansleren väcktes ur sin dvala utan att dock riktigt
+kunna reda tankarna.
+
+»Så har det då icke hulpit,» klagade han. »Drottningen har ånyo handlat
+mot mitt råd, och nu äro danskarna öfver oss.»
+
+Febern brände i den gamle statsmannens hjärna, och han försökte sätta
+sig upp.
+
+»De ha rättighet att förebrå oss vår förvaltning af Halland,» tillade
+han ångestfullt. »Vi lofvade annorlunda vid Brömsebro. Å, detta måtte
+vara en väldig brasa de värma oss vid -- skott på skott! -- Hvar äro
+mina söner -- min Erik? Är han mig gramse, därför att jag stäckte den
+unga örnens flykt? Erik, mitt barn; du skulle blifvit den ömkligaste
+lydkonung vid din drottnings sida! -- Hör -- hör musiken. Det är
+jublande segertoner! Fienden har kommit öfver stadsmuren! -- Hvar är min
+kung? Jag ser honom icke för krutröken. -- Har han fallit? -- Ve landet
+då!»
+
+Kristina ville afbryta detta långa febertal, men orden strömmade så
+orediga och snabba öfver hans läppar, att hon ej förmådde hejda dem. Nu
+svalkade hon hans panna med rosenolja och fuktade hans läppar med
+afkyldt vin. Sedan hon fått honom stilla, sade hon med sin något torra,
+snusförnuftiga stämma:
+
+»Min herr fader drömmer styggt. Vore I fullt vaken, skulle I veta, att
+det är drottningen, som håller sitt intåg i staden. Det är från de
+fyratio linjeskeppen vid bron det skjutes. Och musiken, som I hör,
+trakteras af hennes majestäts många trumpetare och pukslagare.»
+
+Hon måste tala mycket högt, ty skotten dånade alltfort, och trampet af
+regementena före och efter drottningens vagn samt rullandet af minst ett
+hundratal tunga adelskarosser fyllde maket med ett doft buller.
+
+»Ser drottningen lycklig ut?»
+
+»Jag ser henne icke. Tåget drager icke här förbi. Det tager vägen genom
+Lejonporten.»
+
+»Visst -- icke här förbi,» upprepade kansleren bittert, »hellre en annan
+kosa, så är det ständigt numera.»
+
+»I skall icke möda eder med så tunga tankar,» förmanade Kristina.
+»Pröfva i stället på att få ro, desto förr återvinner eder kärlighet den
+dyrbara hälsan.»
+
+»Ja, jag vill befalla mig i Guds händer. Han är dock alla tider den
+starkaste,» sade rikskansleren fromt. »Läs en bön, min dotter, för
+drottningen, riket och din gamle fader.»
+
+Kristina tände den höga armstakens trenne ljus och satte sig vid bordet
+med postillan framför sig, men hennes tankar följde icke rätt troget de
+hugsvalande orden.
+
+Hon hörde larmet på gatorna som ett oupphörligt stigande och fallande
+vågbrus. Och hon tyckte slutligen, att hon själf var ute i stormen på
+ett gungande skepp. Aldrig lärde hon finna sig till rätta i hufvudstaden
+eller på hofvet. Hon längtade till det vackra Tidö, hvilket hon höll
+kärast af faderns många gods. Men dessa beständiga riksmöten höllo
+hennes käre fader fängslad i Stockholm. Intet annat än sjukdom förmådde
+honom att öfverge sin post, ehuruväl han sällan syntes i drottningens
+närhet. De regerade hvar för sig, kunde man väl säga.
+
+Ett nödrop skar gällt igenom de samlade ljuden af en hel stad i rörelse.
+Kristina ryste. Nu rändes väl någon stackare till döds med plit eller
+värja. Vapnen sutto löst i slidan på alla, sedan duellerna tåldes eller
+blundades för. Den man icke ansåg värdig som motståndare stack man ned.
+Hade icke hennes egen frände i hettan stuckit ihjäl byggmästaren de La
+Vallée på själfva Stortorget?
+
+Vinet sprang väl vid detta laget ur slottsbrunnen och ställde till än
+mera villervalla. Hon läste brådskande och med rösten stockad af ångest.
+
+När nu mörkret kom till och gjorde det nattsvart på gator och i gränder,
+gick ingen säker för sitt lif. Hvem kände ej de öfvermodiga adliga
+junkrarnas plägsed att likasom skära bort mörkret framför sig med sina
+värjor. De frågade föga efter, att folket hatade dem, ty de tänkte sig
+borgare och bönder som sin egendom och förmenade, att de aldrig skulle
+våga resa sig.
+
+Ännu ett skrik kom Kristina att spritta till; denna gång tycktes det
+härleda sig från en öfverfallen kvinna. Naturligtvis var hon värnlös,
+och hennes skymf gifven. Att drottningen, som själf älskade dygden,
+täppte öronen till för alla de klagomål, som trängde upp till henne!
+Förmärkte hon då icke, att hon vadade i uselhet och dy, hvarhelst hon
+trampade på en fotsbredd af sitt rike?
+
+Kristina lade igen boken. Fadern hade somnat. Hon ville kalla på hans
+kammartjänare och sedan själf söka hvilan. Skyggt såg hon mot fönstret
+och upptäckte då ett starkt, blodrödt sken på himmelen. Hårdt tryckte
+hon händerna mot hjärtat, som bultade likt hammarslag. Var det ett
+järtecken, som visade sig, varslande örlig och blodsutgjutelse. Hon
+tyckte sig skönja svärd, som blixtrade, och en gyllene krona, som
+splittrades. Det glimmade och brann i luften. -- Drottningen skulle icke
+ha låtit kröna sig i Stockholm; det måste ske i Uppsala, eljes blefve
+hennes lycka och heder icke långvariga. Man skulle icke förakta gamla
+lärdomar, och minst dem, som af högre väsenden lagts i folkmun.
+
+Hon stirrade i vild skrämsel upp mot det glödande firmamentet och förnam
+nu äfven en stark svafvellukt. Frän och tjock trängde den ända in genom
+fogarna vid fönstret.
+
+Med händerna för ansiktet störtade Kristina på knä och låg så ännu, när
+kanslerens tjänare en god stund senare klappade på dörren. Som han ej
+erhöll något svar, dristade han sig att stiga på, tacksam mot den nådiga
+försynen, hvilken beredt hans herre en god sömn, medan han, Jöns Peter,
+smög sig ut för att betrakta alla lustigheterna. Aldrig hade han skådat
+slikt tillförene, änskönt han länge varit med de höga och sett mycken
+ståt. Skada, att inte Lisa och Stina kunde bli hans beundrande
+åhörarinnor i afton redan! Men det var för sent. De snarkade dygdesamt i
+fållbänken vid sidan af gamla Ulla-Britta, och Gud nåde dem, om de ens
+tänkte på en karl, sedan de hängt kjortlarna på kroken och krupit under
+skinnfällen.
+
+»Å kors, fru Kristina!»
+
+Jöns Peter bugade sig, eldröd ända upp till den ljusa luggen öfver att
+han vågat störa den nådigas aftonandakt och äfven rädd för att han nu
+skulle undfå både ett nyp och ett rapp för sin försumlighet. Den milda
+fru Anna hade han lätt kunnat draga vid näsan med en fager lögn, men
+denna fru Kristina var ett pockers rifvande fruntimmer.
+
+Han tycktes dock icke denna gång få sin fruktan besannad, ty Kristina
+skyndade emot honom med än större skrämsel i sin blick än hvad hans
+illpariga ögon uttryckte och sporde häftigt:
+
+»Hvad är på färde?»
+
+»Hela staden förlustar sig, eders nåde.»
+
+»Och det märkliga skenet på himmelen, hvadan kommer det?»
+
+»Ack, eders nåde,» genmälde Jöns Peter lättad, men i samma hviskande
+ton, som den fru Kristina använde, »det är allenast ett blekt återsken
+af det bålstora fyrverkeriet nedanför slottet. Raketerna hagla ackurat
+som kulor om öronen på en, och den, som ej jämkar sig undan i tide, får
+allt vända hem från kalaset med svedt skinn.»
+
+Kristina makade honom mot dörren ut i den stora, höstkalla audienssalen,
+där han kunde tala mera fritt. Plötsligt hade hon återfått sitt karska
+mod och fann nu, att Jöns Peter borde skrifta ordentligt. Hvarför hade
+han försummat att skjuta fönsterluckorna för, och hvarför hade han ränt
+ute i staden i stället för att passa sin herre?
+
+En örfil brände på Jöns Peters förut nog varma kind, och denna
+kraftyttring åderlät på ett så verksamt sätt fru Kristinas vrede, att
+hennes kvinnliga nyfikenhet tog ut sin rätt. Visserligen var rösten
+grälsjuk och vresig, men den lät i alla fall intresserad, när hon
+sporde:
+
+»Du stod väl och bligade på tåget, ditt fä?»
+
+Jöns Peter, som trots den svidande kinden erfor en öfvermåttan stor lust
+att dela med sig af alla de intryck, hvilka knuffades med hvarandra i
+hans hjärna, var icke sen med svaret:
+
+»Ja, eders nåde, jag ställde mig tätt intill den stora äreporten på
+Norrmalmstorg, och där höll jag tappert ut, fast de klämde mig från alla
+håll. Fasligt mycket styggt tal får en ock höra, när man så blandar sig
+med folket.» Jöns Peter satte upp en bred näsa och log med munnen upp
+mot öronen. »Där var godt om unga glopar, som talade med ohöfvisk
+skämtan om att slå ned hela grannlåten. Men när drottningens vagn kom,
+hurrade dock alla och kunde ej se sig mätta på allt guldet. Den
+präktigast utstyrde i hela följet var allt ändå hertig Karl Gustaf. Han
+sken från hufvudet till fotabjället, så att det gjorde ondt i ögonen. I
+två timmar stod jag där, men det tog aldrig slut på vagnar, så jag måste
+-- med förlof -- gå in och läska mig litet på en vinkällare -- --»
+
+Nu afbröt fru Kristina, tagande sin värdighet i akt:
+
+»Och slikt ofog blygs du inte att tillstå! Gjorde jag rätt, skulle du
+bankas gul och blå för dina lättings- och högfärdsfasoner. Och hur
+understår du dig att stå här och orda om hvad du sett och hört? Tror du,
+ditt tal kan lika mig! Packa dig genast till dina sysslor!»
+
+Jöns Peter lomade slokörad bort, luskande sin ljusa lugg, under det han
+tänkte, att fruntimmer alltid voro fruntimmer, antingen de nu hette
+Stina, Lisa eller något förnämt. Inte annat än han kunnat begripa, hade
+den nådiga frun själf tagit honom ordet ur munnen, fast hon sedan ej
+ville stå för det.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Drottningen hade icke sofvit på flera nätter, och när hon denna morgon,
+den tjugonde oktober, ikläddes den lysande kröningsskruden, svimmade hon
+ett par gånger till stor förskräckelse för sin omgifning.
+
+Ebba Sparres milda blå ögon riktades ångestfullt på den höga väninnan,
+som mot sin vana ej yttrade ett enda gladt eller uppmuntrande ord. Det
+var så tyst i det stora gemaket, som om det stått öde i stället för att
+som nu vara fylldt af hofvets och högadelns damer.
+
+»Om jag vore en man,» utbrast drottningen tvärt, »då skulle denna dag
+vara mig dubbelt kär. Och mitt folk skulle akta mig för mina egna
+handlingars skull, icke som nu för mina kloka rådgifvares.»
+
+De sista orden mumlade hon så lågt, att endast jungfru Ebba kunde
+uppfatta dem, och henne undgick ej heller det ironiska tonfallet.
+Förtrogen som hon var med allt vid hofvet, hade hon också märkt, att
+Magnus De la Gardie tilläts att undantränga alla. En kort tid hade det
+sett ut, som om drottningen tröttnat på honom, men nu tycktes såväl han
+som det nyligen hemkomna riksrådet Johan Adler Salvius ha stigit så i
+hennes gunst, att hon knappast en dag kunde vara dem förutan. Och Ebba
+Sparre trodde sig ej ha bättre att göra än att vända hennes majestäts
+tankar till dessa båda män, hvilka hon så mycket hedrade.
+
+Saktmodigt genmälde hon därför:
+
+»Eders höga nåde har ställt trognare vakter vid sin tron än någon man
+mäktat och kan för visso med stolthet och som en konung i dag hälsa sitt
+tacksamma folk.»
+
+Drottningen rynkade pannan.
+
+»I är ett godt barn, jungfru Ebba, men af regeringssorgerna begriper I
+föga. Jag lider af att inte kunna göra hvar man rätt -- öfver att icke
+se alla Sveriges inbyggare lyckliga och förnöjda. Jag ville räcka famnen
+mot dem alla, men de se allenast mina utsträckta armar, när de digna
+under de rika gåfvor jag har att skänka dem.»
+
+Jungfru Ebbas hvita fingrar skälfde, och heta tårar föllo på de smycken,
+hvarmed hon prydde drottningens klädning. Jungfru Katarina Ribbing och
+hofmästarinnan fru Maria Sophia De la Gardie stirrade häpna och
+ogillande på henne.
+
+Hur djärfdes hon besålla en kröningsmantel med tårar? --
+
+Kristina sjönk trött ned i en karmstol. Hennes bleka ansikte med den
+stora skarpa näsan fick något häxlikt i den skumma dagern, och läpparnas
+hårda, högmodiga linje gjorde dragen frånstötande. Hon var missnöjd med
+sig själf, missnöjd med allt omkring sig, och därtill kände hon sig
+sjuk, plågad af onda vätskor, som medicus Du Riez ej tycktes kunna råda
+bot för. Chanut hade talat med henne om en fransk arkiater, en monsieur
+Bourdelot, som borde åtspörjas. Törhända gjorde hon det en dag, ty dessa
+kroppsliga och själsliga smärtor, som aldrig släppte, förmörkade hennes
+förstånd och gjorde hennes omdöme ogildt.
+
+Passivt lät hon sig klädas på och erfor ingen glädje öfver det sorl af
+beundran, som hördes från de uppvaktande damerna, när hon ändtligen steg
+upp och skred framåt golfvet. När en af hennes hofjungfrur bjöd henne en
+spegel, slog hon så häftigt undan dennas hand, att den unga tärnan
+släppte spegeln, hvilken gick i tusen skärfvor.
+
+Några blefvo bleka, andra röda vid detta olycksbådande omen, men öfver
+Kristinas ansikte flög plötsligt ett leende.
+
+»Nu skyddade jag mig för en synd,» sade hon, »glaset torde mält mig
+smickrande ting om min kungliga prakt, och slika vedermälen göra sinnet
+falt och hjärtat hårdt.» Hon fortsatte sin väg, men stannade vid dörren
+och vände sig om: »Säg mig,» bad hon, »en god och stor handling, som jag
+skulle kunna utföra att därmed välsigna denna dag! Ingen får frambära en
+önskan till eget gagn, då vet jag fuller, att önskningar aldrig tröto. I
+skolen denna gång ömma för eder nästa. Ordet är fritt!»
+
+Men ingen brukade det. Slöa efter de föregående dagarnas omtanke om
+toalett och anordningar för de lysande fester, hvilka beramades så
+talrikt, att man redan nu motsåg dem långt in på nya året, stodo de med
+sänkta blickar och höfviskt halföppen mun. Icke var det nu tid att tänka
+på andra! Och för öfrigt gagnade det föga att försöka tillfredsställa
+folket. Det hade för plägsed att knota.
+
+Drottningen skulle bara veta, hur otacksamt småborgarna behandlat den
+kröningsoxe, hvilken bars ut på torget redan i morgonväkten. De sparkade
+och spydde på den, föregifvandes att den vore skämd och hade en
+vederstygglig lukt. De hade äfven hotat med att stycka aset och kasta de
+ruttna slamsorna på kröningståget. En ny oxe måste skyndsamligen
+anskaffas och stekas af drottningens egen mästerkock, som i folkets åsyn
+lade stora smörklumpar på elden för att det skulle fräsa och stänka fett
+omkring spettet.
+
+En kammarpage med det långa håret slätkammadt öfver skuldrorna lämnade
+knäböjande för drottningen fram en präntad och öfvermåttan sirlig
+skrifvelse. Det var ett ode från Georg Stiernhielm, och Kristinas
+allvarliga blick tändes i glädje, när hon läste dessa rader, hvilka
+högstämdt framburo hennes lof som den största och förträffligaste
+drottning jorden ägt. Hon hade med ens förgätit det spörsmål, som nyss
+varit å bane. Smickrets trollsång, till hvilken hon, visserligen
+tvekande men dock villigt, lyssnade, döfvade för en stund den aggande
+känslan af att vara så otillräcklig som regent.
+
+Hon kräfde väl för mycket af sig. Hon begärde af sin själ, att den
+alltid skulle nå fullkomlighetens tinnar. Hon kunde icke lära sig att
+mäta med strukna mått.
+
+Allt efter som dessa tankar likt en lenande olja gledo igenom hennes
+trötta hjärna, erfor hon växande kraft att ånyo verkligen vara hvad
+hennes trogna folk kallade henne genom sina vittra män: »en furstinna,
+hos hvilken himmelen nedlagt alla sina skatter, solen sin glans,
+århundradet sin ära, jorden sin frid, Gustaf Adolf sina segrar, och som
+af all naturen gjorts till ett mästerverk.»
+
+Ceremonimästaren inträdde bugande och anhöll, att hennes majestät
+nådigast torde af sin godhet behaga stiga ned till den väntande vagnen,
+då det redan begynt ringa i alla kyrkor, bådande, att den högtidliga
+kröningsakten skulle taga sin början.
+
+Kristina nickade vänligt och lät de små sidenklädda pagerna fatta det
+långa släpet, hvarefter hon, åtföljd af hela sin hofstat, begaf sig ned
+till borggården, där den med karmosinröd sammet klädda karossen vaggade
+på sin ofantliga hjulkorg.
+
+Presidenten Chanuts efterlämnade sekreterare S:t Amant piruetterade
+bakom de unga adelsjunkrarna, under det hans smala fingrar behagsjukt
+lekte med en guldkedja, hvilken drottningen förärat honom i anledning af
+kröningsverser, som han underdånigast författat. En pung med ett tusen
+dukater, också en gåfva af drottningen, tyngde angenämt i hans ficka och
+förlänade sin bärare en morsk förnöjsamhet, hvilken, tillika med den
+kanariegula, guldbroderade taftklädningen och det breda, ljusblå
+sidenbantläret väckte svenskarnas misshag.
+
+Särskildt retade det unge Claes Tott, Erik XIV:s dottersonson, känd ända
+från barnåren som en väldig slagskämpe. Hans hand knöts brådare om
+värjfästet än om bägarn, och dock var han en god kund både i dryckjom
+och dobbel. Han skulle allenast under själfva kröningshögtidligheterna
+vistas i Stockholm, och sedan ännu någon tid draga ut på vandring för
+att lära utländskt skick.
+
+Obekymrad om platsen, där han befann sig, hötte han nu med värjan åt
+Amant och sade:
+
+»Fanen anamma ditt sprattel. Det kunde lysta mig se, om inte svenskt
+stål kunde råda bot på den spatten.»
+
+»I förmenar mig väl icke att känna glädje öfver att äga den stora
+Kristinas ynnest,» genmälde Amant högmodigt och stött. »Och hur I
+sticker med eder plit, tör I dock icke kunna sticka Parnassen omkull,
+och där har jag genom mitt blygsamma kväde förunnats en plats.»
+
+»Tag icke skäppan så full, storskrytare,» befallde Tott. »Drottningens
+gunst lärer vara skiftande som himmelens väder, och icke torde solen
+stråla alltför länge öfver en fransysk apa.»
+
+Detta blef Amant för mycket. Änskönt han var betydligt äldre än Totten,
+var han ej stort mindre hetlefrad, och hans värja flög blixtsnabbt ur
+slidan och skulle säkerligen ha stött till hans vedersakare, om ej den
+tjocke Crumbygel mycket emot sin vilja blifvit knuffad som en mjölsäck
+mellan de båda motståndarna, då trängseln just i detta ögonblick blef
+olidlig, ty processionen var ordnad och skulle sätta sig i gång.
+
+Amant och Tott blefvo skilda af en hel människobölja, som vältrades
+tillbaka mot slottsväggen likt svallvågen efter ett jätteskepp. Man
+trampade hvarandra och skrek, men missljuden öfverröstades dock af
+jublet och igenkänningsropen.
+
+Där var riksskattmästaren med rikets stora silfvernyckel, hvilken väl ej
+nu vaktade om så stora skatter i Eskils gemak, där stapplade
+rikskansleren fram, medtagen efter sin sjukdom, men dock trofast bärande
+riksäpplet. Hans min var ej glad. Månne han varslade maskgångar i den
+ädla frukten. Snäll och hyggligen, utan alla braskande later, kom
+fältmarskalken Gustaf Horn med spiran, och den unge Jakob De la Gardie
+bar höfviskt svärdet i sin blinde fars ställe. Den som likväl näst
+rikskansleren tilldrog sig största uppmärksamheten, var grefve Per till
+Visingsborg. Han höjde den guldglimmande kronan högt på det purpurröda
+hyendet och blickade med stolt tillfredsställelse omkring sig, som hade
+han velat visa folket, att makten alltfort hvilade tryggt i adelns
+händer.
+
+Framför drottningens vagn, hvilken förvandlats till en segerchar,
+omgifven som den var af de förnämsta generalerna till häst, bar Magnus
+De la Gardie riksbanéret. Gång efter annan sviktade det i hans händer,
+och han var helt blek af ansträngning. När den lysande processionen
+ändtligen, efter att ha färdats genom de förnämsta gatorna, stannade vid
+kyrkan, drog han en djup suck af lättnad och skyndade att torka de
+klibbiga svettpärlorna ur ansiktet.
+
+När drottningen stigit ur vagnen, mottogs hon vid kyrkdörren af den
+vördnadsvärde, blide ärkebiskopen Lennæus och af sin gamle, rörde
+lärare, mäster Matthæi.
+
+Till denne sin alltid lika käre förtrogne hviskade hon hastigt:
+
+»Stode det i min makt, vände jag nu om och flydde till någon fredlig
+vrå.»
+
+Alltför väl kände Strängnäsbispen hennes vacklande, oroliga lynne;
+hennes tankars ostadighet att förlikna vid pärlors rullande i en ask och
+hennes räddhåga för att icke både vara och synas den första.
+
+Mildt lade han sin hand öfver hennes, och hans ord andades tröst och
+lugn in i hennes öron:
+
+»Eders majestäts vänner tacka försynen för denna dag; och hela folkets
+böner samlas omkring eder i hopp och tro. Svik ej eder store faders
+minne!»
+
+Kristina log, och hennes hvita ansikte bestrålades af detta varma, goda
+leende, hvars värme dock ej kom inifrån, ty omkring hennes hjärta var
+kallt, och hennes vilja räckte ej till att bannlysa den känsla af
+ödslighet, som behärskade henne.
+
+Portarna föllo igen efter de sista kröningsgästerna, och folkmassorna
+utanför stirrade med ögon ännu alltjämt bländade af den oerhörda prakten
+mot sin gamla bykyrka, som de äldsta stockholmarne ännu kallade den,
+fastän den på senare tider fått ett vida förnämligare namn.
+
+Det var dock föga hugnad att betrakta de drakar och troll, som från
+foten upp mot tornspiran tycktes belägra kyrkan, och de tröttnade
+snarliga på detta enformiga tidsfördrif.
+
+Otåligt knot öfver den långa gudstjänsten hördes från flera håll, och de
+djärfvaste försökte klättra upp på muren och titta in genom fönstren.
+När de motades ned af vakten, uppstod gräl och handgemäng. De värsta
+orostiftarna fördes bort att sättas i häkte, men åt dem, som bröto sig
+in i en vinkällare vid Skomakaregatan och öppnade sprunden på alla
+tunnor, gjordes intet. De ville dricka drottningens skål, och ett godt
+rus hörde en ärlig fest till.
+
+Skrålande röster tjöto därnere bland de flödande ankarna de ord, som de
+läst på rådets äreport: »Så mycket skönt genom en enda,» och de förde
+munnarna intill tapphålet, sparkande undan den, hvilken dröjde sig kvar
+för länge.
+
+Med söliga kläder och raglande gång blandade de sig sedan i vimlet.
+Oredan växte, småbarn gräto af trötthet och olust öfver den långa
+väntan, och uppviglare med hättan dragen långt ned öfver hufvudet och
+den gråa kappan slängande om axlarna skymtade som flädermöss, hväsande
+ett eller annat ettrigt ord mot regeringen, adeln och prästerna,
+hvarefter de försvunno som uppslukade af jorden; och väl voro groparna
+mellan de kullriga stenarna så djupa, att man näppeligen behöft förundra
+sig öfver slik åtfärd, men dock syntes de grå knektarna mången som
+hemska gengångare från de förskräckliga Brunkebergsröfvarna.
+
+Ändtligen öppnades portarna till Nikolaikyrkans vapenhus, och det
+glimmade och lyste från de många ljusen därinne under hvalfven som en
+bakgrund mot processionens brokiga färgglädje.
+
+Aldrig hade man i Sverige skådat slikt, och det var godt om gapande
+munnar och ögon, som tycktes vilja falla, ur hufvudet.
+
+Drottningen hälsade nu vänligt och gladt åt alla håll, innan hon steg
+upp i sin förgyllda vagn, förspänd med fyra hvita, eldiga hästar, som
+skrapade sina silfverskor mot gatläggningen, så att det gnistrade.
+
+Men de måste gifva sig till tåls och gå fot för fot, ty framför
+drottningens vagn red en mäktig herre i blått och gult, med kragstöflar
+och hög gammaldags Johan den tredjes hatt. Ur en väldig pung kastade han
+näftals ut kröningspengar bland folket, och alla rusade till, slitande
+hvarandra i håret, rullande i smutsen, kämpande som svultna vilddjur för
+att komma först till förrådet.
+
+Ändtligen höll skattmästaren upp pungen och skrek öfverljudt:
+
+»Den är tom! Den är tom, godt folk!» Och han kramade ihop den i handen.
+
+Ett förtviflans skrik ljöd samstämmigt från en flock kvinnor, hvilka
+kastat sig på knä, släpande sina lumpor efter sig i trasiga flikar. De
+trängde sig så nära, att hästhofvarna hotade deras sänkta hufvuden, men
+de märkte det ej.
+
+Flämtande af ångest, med förvridna anleten lågo de där och tiggde med
+röster, som rosslade af svält:
+
+»Gif oss! Gif oss! Vi och våra barn ha lefvat på skogens bär och rötter
+hela sommaren, men nu stundar det till vintern!»
+
+Man kände igen de fattiga från Södra Malmens utkanter och ville köra
+bort dem, ty de kunde föra både skörbjugg och annat ondt med sig, men de
+jämrade så öfverljudt, att drottningen blef uppmärksam och sporde, hvad
+detta skrän betydde.
+
+General Wittenberg afgaf svaret:
+
+»Det är hyenor från skogstrakten hinsides Sancta Katarina. De skola
+strax jagas bort, eders majestät.»
+
+»Hvad vilja de?»
+
+»De bettla och trilskas, änskönt de höra, att skattmästarens pung är
+tömd.»
+
+»Den måste fyllas.»
+
+Kristinas befallande stämma fordrade som alltid att genast bli åtlydd,
+men det blef ej längre kröningspengar, som utkastades, utan mynt ur de
+höge herrarnas fickor.
+
+»Är folket nu nöjdt,» sporde drottningen efter en stund.
+
+»Ja, eders majestät, nu är _folket_ nöjdt.»
+
+Kristinas blåa ögon blefvo hotfullt svarta.
+
+»I menar, att de goda herrarna af sexton anor ej äro det. Hvad mera?»
+
+Hon kände i detta ögonblick varmt för de ringaste af sitt lands
+inbyggare. Hon mindes de löften om lindrade skattebördor och bättre
+lagskydd, hon under riksmötet gifvit, och hon sade sig, att hon skulle
+infria dem; på hvad sätt det komme att ske ville hon ej nu bestämma,
+allenast ett var henne klart: hon skulle göra sig älskad ock i den
+torftigaste koja. --
+
+Vid den lysande taffeln, hvilken gafs på slottet, och som samlade all
+landets adel i en vidtfamnande krets, presiderade dock drottningen
+huldare än någonsin, och innan gästabudet gick till ända, hade hon
+gifvit bort ett halft dussin nya förläningar, lofvat höga ämbeten och
+större vedergällning åt ett tiotal, samt med Stiernhielm och sin
+dansmästare Beaulieu gjort upp idén till en allegorisk balett, hvilken
+skulle kallas Parnassus triumphans och utföras af ett hundratal
+personer.
+
+Som ett barn gladde hon sig redan på förhand åt denna lysande,
+spirituella lek och började dela ut rollerna med en ifver, som det gällt
+utarbetandet af en viktig regeringsform. Till Stiernhielm sade hon
+leende:
+
+»I har mitt kungliga ord på att få begära hvad eder lyster för en
+passande text» och Beaulieu lofvade hon ett tusen dukater för
+arrangemanget.
+
+Det dansades och dracks på slottet, ständerna trakterades på riks- och
+matsalen ur kök och källare konungsligen och härligen.
+
+Det dansades och dracks ute i staden. Vinet i springbrunnarna sinade,
+och af den dråpliga kröningsoxen fanns allenast några benknotor kvar,
+som skabbiga, herrelösa hundar drogo undan till sina hålor.
+
+I gränderna kring Smedjegatan och nedåt Norreport gick det vildt till.
+Det förtaldes, att bartskäraren hela nästa dag fått bruka all sin flit
+för att förbinda sårade, och det vattenflöde, som från öfversta huset i
+Sanct Laurentii gränd ned till det sista på morgonen sköljde af gatan
+medels ett utslaget ämbare ur hvar port, var så rödt af samladt blod,
+som om ett nytt blodbad anställts under natten. Man räknade ock ett
+tiotal döda, funna i Slottsgrafven och annorstädes.
+
+
+
+
+                                   X.
+                             Junker Arnold.
+
+
+Mäster Christophers i Fors unga dotter, den fagra Märta, stod midt i
+solskenet på förstugubron. Hon hade nyss schasat fjäderfäna från
+blekeplanen, där morkärs hela tvätt var utlagd till torkning, och lutade
+sig nu med de mjälla, runda armarna bakom nacken och ett håglöst
+välbehag i hela sin vidjeslanka kropp.
+
+Prästgården låg icke långt från landsvägen, och Märta hade försport, att
+en hög herre i dag skulle draga förbi med sitt följe. Hon hade också
+redt sitt hår med särlig omsorg, och de tjocka flätorna glittrade som
+sammanspunnet guld och silfver. Kransen af röda rönnbär, som hon lagt om
+hjässan, när hon återvändt från fälten med farkär, hade modern strax
+tagit af och förklarat, att slik fåfänglig pynt hörde den onde till.
+
+Herr Christopher däremot hade lett helt godmodigt och förmenat, att
+värre synder fällan funnes i världen. Men morkär kastade de stackars
+bären i brunnen, där de summo som heta trollögon på den blanka, mörka
+ytan.
+
+Unga Märta fann den ärbara schaletten, hvilken täckte hennes hals och
+barm, alltför varm och knöt upp den, så att den hvita huden fick
+erforderlig svalka. Sedan gick hon långsamt öfver den gräsbevuxna,
+kringbyggda gårdsplanen och ut i yttre porthvalfvet, hvarifrån man hade
+friare utsikt.
+
+Det närmade sig Brittsommar, och dagarna voro korta, men sällspordt
+vackra. Ljuset dallrade uppe i luften som en osjungen men fast ljuflig
+melodi. Öfver björkskogen låg en gråviolett varmdis, som kom de hvita
+stammarna att likna mystiska huldror med fladdrande, gulröda lockar, och
+längre bort, där furuskogen drog sitt breda bälte som en mörk
+sammetsgördel kring en metallblå, alltför stilla insjö, flöto dimmorna
+ihop med luften och formade sig till vågiga bergtoppar.
+
+Märta såg ej stort till den omgifvande fägringen. Hon hade skådat dessa
+milda, blåa sjöar, dessa tysta, gröna skogar, dalarnas djupa frid och
+bergens majestät, ända sedan hon var barn. Hennes längtan hade under den
+flydda sommaren fått vingkraft, och hon trådde efter att snarliga få se
+mera af världen än denna ensliga bygd.
+
+Hon fördjupade sig plötsligt i minnen, allt medan hon blickade utåt
+vägens slingrande linje. Där i kröken hade den tunga karossen vält med
+de höga herrarna, och hertig Adolf Johan, hade skrikit och jämrat
+öfverljudt, änskönt han undsluppit allenast med en skråma i handen, som
+morkär strax läkte samman med fnöske.
+
+Värre stod det till med den unge junker Messenius. Han hade blifvit illa
+klämd och måste bäras till prästgården, där man en tid lång pröfvade
+allehanda för att behålla honom vid lifvet.
+
+Hertigen kunde ej bida tills junkern blef frisk utan begaf sig efter ett
+par dagars rast bort med sitt följe, sägande, att denne kammarsvennen
+hans näppeligen skulle sakna något i så välvårdadt hus. Dock varnade han
+herr Christopher för att släppa denna fjäril ut i sin rosendelund, ty
+han skulle sannolikt då i kärlig yra kyssa den dejligaste rosens kind
+blek.
+
+Märta gned ofrivilligt sina skära kinder och log öfvermodigt. Hertig
+Adolf Johan torde fuller förgätit, att rosen ock har törnen! Och hur
+fagert junker Arnold än lade sina ord till sin unga vårdarinna, ej hade
+hon flytt honom sitt hjärta, men väl sitt öra. Han förtalde i rika
+bilder om hofvet och de lysande fester, hvilka han bevistat. Han beskref
+damernas prunkande klädningar och kavaljerernas sirliga skick, så att
+orden slutligen ringde som lockande silfverbjällror för henne, och hon
+kunde ej sofva om nätterna utan smög sig ut ur kammaren, där hennes
+moder och pigorna njöto ostörd hvila efter dagens enformiga id. Ut på
+svalen hade hon gått och ställt sig, där hon kunde se längst och vidast,
+där inga berg och inga träd skymde utsikten, och så fylldt var hennes
+sinne af inbillningar och syner, att hon tyckte sig skönja den stora
+staden i fjärran. Och rundt om den lågo adelns gårdar, bredda som rika
+smycken på ett mantelbräm. Där gick nu dansen lusteliga i de ljusa
+nätterna, där färdades drottningen med hela sitt lysande följe, och
+hvarje dag lektes en ny lek, tändes ett sagolikt fyrverk, skämtades och
+älskades i bousqueernas dunkel.
+
+På morgonen voro hennes tankar alltfort tunga af vakna drömmar, och hon
+satt stum vid frukostbordet, där gästen, efter att under sex hela veckor
+ej ha kunnat lämna sin kammare, ändtligen också tagit plats.
+
+Farkär och han talades ej stort vid. Men dock förmärktes det grant, att
+deras meningar slöto sig till hvarandra i godt förstånd, och skarpa
+föllo junkerns ord om landets stora nöd och drottningens slöseri. Herr
+Christopher nickade mest med slutna läppar, men han satt likväl med
+vakna ögon och tankar som vaktade han en brasa, hvars värme han ej ville
+undvara. Hotade elden att slockna, kastade han djärft och hastigt in en
+brand.
+
+Stum satt hon ock i väfkammaren, där hon förr plägat muntra dem alla med
+sina glada visor, och Maja väfverska menade, att jungfru Märta gått
+öfver älfvegräns en månskensnatt, och då fått sitt lustiga mod
+borttrolladt.
+
+Men alltfort grodde längtan inom henne; den växte sig högre och starkare
+än rågen och kornet på hennes faders fält, och hon lyddes allt villigare
+till junker Arnold, föga aktande på att hans ögon sökte hennes läppar,
+som biet drages till den söta, honungen.
+
+Aftonen innan han drog bort hade han sökt henne i björkdungen nedanför
+berget, och han hade tiggt henne om kärlek och trohetslöften under
+knäfall och tårar. Han hade synts henne fast ömklig, och helst skulle
+hon afspisat honom med hårda ord, men hon hoppades, att han genom sin
+fader eller sin forne herre, hertig Karl Gustaf skulle kunna förmå
+drottningen att taga henne upp som kammarpiga, och hon lofvade honom med
+strålande ögon och sina läppar frestande nära hans, att komme han åter
+med det hugnesamma budskapet, att drottningen åstundade hennes
+underdåniga tjänster, skulle han en dag få föra henne i brudstol.
+
+Han genmälde bittert, att de storas gunst ej var mycket värd och att
+hofvet vore en stinkande pöl af sinnenas orenhet, fastän det på afstånd
+kunde te sig lysande och präktigt. Hvad han förtalt henne om de
+glänsande festerna hade icke varit ämnadt som loford åt kungahuset och
+adeln, tvärtom hade han velat afskräcka henne från detta Gomorrha. Hans
+fader och hennes fader kände det båda nogsamt, och intet godt hade de
+att mäla om rikets stora. Drottningen själf trädde på blomster så
+giftiga, att hon blifvit sjuk både till själ och kropp af deras fräna
+doft.
+
+Men Märta hade endast skakat på hufvudet och vidhållit sin önskan. Så
+drog han åstad, blek som han kommit och med ett nytt sår -- törhända
+mera svårläkt än det förra.
+
+Allt detta hann Märta tänka utan att låta sig störas af morkärs röst
+från brygghuset, hvilken kallade henne till hjälp med dragning af de
+torra kläderna. Hon makade sig allenast längre in mellan två utskjutande
+bjälkar och hukade sig ned, när en af de utskickade pigorna närmade sig
+hennes gömställe.
+
+I dag på morgonen hade hon genom en gammal gubbe, som plägade gå med bud
+mellan gårdarna, erhållit en liten breflapp, hvars korta innehåll fyllde
+henne med djärfva förhoppningar. Där stod:
+
+»Hertig Adolf Johan drager denna dag förbi på jakt och tillstädjer en
+sin ringa tjänare att töfva en dag hos herr Christopher, icke anande
+annat än att tacksamheten gifver anledning till detta besök, men I
+allena må veta, att jag kommer i ärenden, som förebåda stora ting.»
+
+Märtas tankar gingo ej utom den krets, där hennes eget jag utgjorde
+hufvudpersonen, och därför klappade hennes hjärta hårdt af otålighet och
+glädje att snart få del af den ynnest Messenius säkerligen för henne
+utverkat. Han hade måhända öfvervunnit sin hätskhet mot rikets främste,
+när han nu i hufvudstaden fått träda dem närmare, och dessutom längtade
+han fuller osägligt efter att få henne till Stockholm, där det väl kunde
+gifvas tillfälle för dem att byta ord och blickar.
+
+Mera ärnade hon icke unna honom; sin kyska fägring skulle hon förvisso
+skänka ståtligare kavaljer än junker Arnold, kungasmädarens soneson.
+
+Ett dammoln och genom detta glimmandet af blankt seltyg kom jungfru
+Märta att spritta till. Hon tog ett språng framåt och skuggade med
+handen för ögonen. Dessa vidgades och mörknade, när blodet svallade upp
+mot de jämna tinningarnas fina blåa ådernät.
+
+Nu urskilde hon en hög karet, och i tankarna såg hon äfven det pfalziska
+vapnets små sneda brokiga rutor på vagnens bukiga väggar.
+
+Hästarnas hofvar dånade genom tystnaden. Där var ryttare och tross och
+sist ett väldigt koppel af skällande hundar. Jungfru Märta sträckte sig
+på tå, men hon visste ej af, att hon jublade högt och höjde de hvita
+armarna.
+
+»Flicka är du från vettet! Står du här och åbäkar dig för
+landsvägsriddare!» Märta ryggade skrämd tillbaka.
+
+Det var morkärs barska röst. Hon hade till slut gifvit sig ut att söka
+sin lata dotter, och när hon nu fann henne midt i porten, där en sedesam
+tärna platt intet hade att beställa, blef hennes skarpa ansikte gult af
+förtret, och hon höjde handen till slag.
+
+Men den sänktes ånyo, ty det granna följet var nu ånyo helt nära, och en
+ung junker med grön sammetsjacka och med hvit fjäder i hatten hoppade
+ned från en af vagnarna, trots att denna var i full fart.
+
+Af hela den lysande synen: hästar, vagnar, kavaljerer, syntes snart föga
+mera än ett dammoln, men framför mor Beata och hennes dotter bugade en
+ung man med handen på hjärtat och de stora, svartbruna ögonen oafvändt
+riktade på den fagra Märta.
+
+»Men det är ju junker Arnold, hvadan kommer I,» sporde mor Beata häpen
+och föga välkomnande.
+
+»Jag var med jaktföljet men erhöll orlof för att besöka prästgården,»
+svarade Arnold med snabb, skiftande stämma, hvilken förrådde hans
+känslors heta lopp.
+
+»Guds frid med eder, unge herre! Stig in och vederkvick eder med hvad
+ett prästatjäll i dessa fast bedröfliga tider förmår bjuda,» sade fru
+Beata vänligare, under det hon dock sneglade på dottern som för att få
+veta, om de unga hemligen lofvat sig åt hvarandra.
+
+Men Märta föreföll oberörd. Väl bjöd hon med glad värme junkern sin
+hand, men hon drog den brådt till sig igen och gaf alldeles icke akt på
+hans ömma blickar.
+
+Herr Christopher kom nu äfven till och sporde ifrigt:
+
+»Länder I från Stockholm, unge herre?»
+
+»Ja,» genmälde Arnold kort, och det föreföll, som slöte han läpparna så
+fast för att hindra en hemlighet att glida öfver dem.
+
+»Då medför I väl märkliga tidender från det så hastigt sammankallade
+riksmötet?»
+
+»Ja, för sann, herr Christopher. Har I ej hört därom, torde I finna dem
+mäkta besynnerliga.»
+
+»Jag har intet hört. Ryktet flyger ej så snabbt genom sjumila skogar.
+Träd in i min kammare, junker! Märta ställer nog för oss ett stop af det
+tyska ölet, som mor bryggt efter salig Banérens uppskrift. Han var en
+fältherre af rätta sorten, förstod både att dricka och slåss och
+likafullt vara hederlig karl. Hur är det det står under hans bild på
+Läckö? Jo: 'Tu ne cede malis.' Det är kraftord, herre!»
+
+Arnold Messenius nickade svagt, som hade han ej följt med herr
+Christophers tal. Och när Märta lämnade kammaren, stirrade han efter
+henne som fruktade han, att hon för alltid skulle bli borta ur hans
+Ã¥syn.
+
+Hon återvände dock efter några minuter med det skummande ölet i ett
+renskuradt, enrisdoftande trästop, så hvitt och blankt, att det var en
+lust för ögat.
+
+Sedan herr Christopher nickat ett vänligt tack till dottern, som med
+händerna under förklädet stod kvar vid dörren, tog han andaktsfullt fram
+ur det stora reseschatullet i spiselvrån ett litet bleckskrin. Under
+tystnad, som beginge han en helig handling, öppnade han skrinet och
+plockade upp från dess botten några fula, brungula blad, torra och
+skrynklade. I en kort pipa stoppades den sällsynta rariteten, och
+ändtligen vände han sig till gästen:
+
+»Af denna örten nicotiana ha vi ej ännu odlat stort här i landet. Rätt
+väl skulle den sannolikt icke heller trifvas i vår kyla, men en utsökt
+läckerhet är den försann, och fuller var det ett präktigt fynd, jag som
+fältpredikant kom öfver, när detta skrin föll i mina händer.»
+
+När pipan med Märtas tillhjälp blifvit stoppad och tänd, slog herr
+Christopher sig ned i sin läderklädda karmstol, kredensade ölet och
+makade därpå stopet fram till junkern.
+
+»Drick, unge vän! Det synes mig, att edra läppar torkat samman.»
+
+Arnold tog sig en försvarlig klunk, men när han skulle sätta stopet
+tillbaka på bordet, darrade hans hand så, att ölet skvalpade öfver och
+stänkte mörka droppar rundt omkring.
+
+Märta skrattade högt och försmädligt, men sade intet. Blodet sköt upp
+som en hotande molnvägg på Arnolds bleka ansikte, och han mumlade:
+
+»Skön jungfrun beler min otymplighet att handhafva dryckeskärlet, men
+hon må veta, att jag denna sista tid så flitigt brukat pennan, att mina
+fingrar stelnat.»
+
+»Såå,» genmälde herr Christopher i dotterns ställe. »Träder I i eder
+herr faders fotspår och skrifver oss en ny, märklig Scondia illustrata
+törhända?»
+
+»Hvem vet? Märkligt nog torde mitt verk få kallas, och mina fäders andar
+ha icke öfvergifvit mig. Jag har känt dem lefva upp inom mig ända från
+gamle mjölnaren Johan Tordsson.»
+
+Den unge junkern högg utan att själf märka det sin daggert gång på gång
+så hårdt mot bordskifvan, att långa skåror uppstodo. Ögonen höll han
+sänkta som för att bevaka deras blick, men draget kring den skägglösa
+munnen förrådde en själsupphetsning, hvilken endast med yttersta möda
+lät sig kufvas.
+
+Nästan lurande betraktade Märta honom, men utan att bli klok på hans
+sinnesstämning. Synnerligen glada budskap tycktes han ej ha att mäla.
+Mulen drog hon sig tillbaka och styrde stegen nedåt brygghuset, där hon
+snart gjorde all sin flit för att dymedels blidka morkär.
+
+»Nå,» sade herr Christopher, när de båda männen blifvit allena.
+
+»I menar ...?»
+
+»Jag menar: förtälj nytt! Därför sitta vi här.»
+
+Arnold betänkte sig ett ögonblick; det föreföll, som om han i tankarna
+afskilde, hvad han ej nu ville bruka, innan han svarade:
+
+»I vet väl, att drottningen ärnar nedlägga regeringen!»
+
+»Hvad säger I!» Herr Christopher spratt till.
+
+»Dagsens sanning! Det talet är i hvar mans mun.»
+
+»Och I kan borga för att det icke är löst krut, afskjutet att skrämma
+kråkor med?»
+
+Denna gång tog Arnold oombedd stopet och höll det så länge för munnen,
+att herr Christopher fann rådligast draga det till sig, innan det kom
+med bottnen upp.
+
+»Kärt se, att I gör mig besked, herre, men dock åstundar jag först svar
+på mitt spörsmål: Är det sant, att drottningen denna gång står fast vid
+sitt ord? Eljes plägar hon lofva i öster och bryta i väster.»
+
+»Så är hennes sed, men nu äger hon snart intet annat att förpanta eller
+sälja än skatterna i sitt tafvelgalleri. Rundt omkring henne tassar
+folket som utsvultna vargar, och det töfvar icke länge, förrän hon ej
+heller kan ställa adeln tillfreds, då det nu är hon, som måste be dem om
+stora lån. Att hon sedan förbrukar dessa på lysande fester och till
+slösande gåfvor åt utländska gunstlingar är allom bekant.»
+
+Herr Christopher knackade askan ur piphufvudet.
+
+»Ja, Gud bättre! Hon blir alltfort mer en nyckfull kvinnsperson än en
+pliktkär drottning. Men rådet har säkerligen icke tillstadt henne att
+lämna tronen. För dessa goda herrar är hon Gustaf Adolfs dotter, och de
+förmärka ej, att glorian bleknat omkring hennes hufvud. Och pfalzaren,
+han är för sann alltjämt lika saktmodig och bidande? Man skulle kunna
+tro, att han först ville pröfva halten af kronans värde, innan han satte
+den på sitt hufvud.»
+
+»Hur pösande den pfalziska öfverläppen ter sig, icke sväller den af
+äfventyrslust eller ifver, däri har I rätt,» genmälde junkern, »och det
+spörjes, att han vägrat taga Sveriges tron i besittning, så länge
+Kristina är vid sina fulla krafter. Men begynner den gyllene klenoden
+ofvan kruthornsnäsan vackla, skyndar han dock troligen till för att
+hindra skatten från att falla i smutsen.»
+
+»Möjligt! -- Men mig synes det sannolikare, att drottningens triumfvagn
+ånyo förspännes med ett adelsspann, hvilket drar henne upp till tronen,
+där de stora ha nytta af henne. Gamle rikskansleren skulle törhända ända
+sin bana rätt så afdankad, om icke hennes vilja längre blefve det vapen,
+mot hvilket hans sluga statsmannakonst till egen båtnad fäktade, och
+grefve Magnus måste fällan sänka hufvudet, om han ej ville ha det hugget
+af, så hatad som han mångenstädes gjort sig.»
+
+Herr Christopher teg tvärt, ängslig öfver att ha talat bredvid munnen.
+Utan att vilja det hade han förkunnat alla den stränge herr Terseri
+domar, och slikt tal kunde lända till mycket men, om hans gäst -- som
+han förmodade -- fann orden sötade ackurat efter hans gom. För att
+genast få ett afbrott i samtalet föreslog han junkern, att de skulle se
+sig om i apelgården, där ännu någon frukt hängde kvar på träden att
+solvärmas under dessa förunderligt blida Brittmässedagar.
+
+Arnold följde utan motsägelse, och ej heller tycktes han vara angelägen
+att upptaga det nyss lagda ämnet. Som en drömmare vandrade han fram på
+de gulnade gräsplanerna och lyddes förströdd till herr Christophers
+lofprisande af sina päron- och äppleträd, hvilka han själf satt och
+vårdat.
+
+Med det kraftigt formade ansiktets hårda drag blidkade af vänliga tankar
+stod han där och jämkade kalotten tillrätta. En gren hade nyss djärfts
+lyfta den; men som om grenen varit ett litet kärt, odygdigt barnafinger,
+log herr Christopher åt tilltaget.
+
+»I är mig en tystlåten kamrat,» vände han sig nu till Arnold, »har I
+något på hjärtat, så sjung ut det. Ungdomssorger och fåglar trifvas
+slätt i bur.»
+
+Arnold märkte, att den sträfve kyrkoherdens ton blifvit faderligt
+vänlig, och han besinnade sig på, om han borde yppa för honom sina
+känslor, bedjande om hans förord till Märta. Men orden ville icke öfver
+hans läppar. Han fruktade att blifva tillbakavisad; han, en Messenius,
+hade föga att hoppas i det land, där den store Gustaf Adolf låtit hans
+farfader dö i fängelset och hållit hans far fången som uppviglare i
+fjorton långa år. Själf var han aflad i en fångkammares unkna luft, och
+hans barndom hade fyllts af dystra syner.
+
+Per Brahe hjälpte Messenius ur hans nöd och sände honom med hustru och
+barn till Stockholm, men det onda som konungamakten under tvenne
+släktled föröfvat emot dem, hade slagit rot och växt till en bitter ört
+i deras sinnen. Också hos honom, släktens yngsta telning, grodde den
+kraftig och länade hans tankar ett frätande gift.
+
+LÃ¥ngsamt och trefvande svarade han:
+
+»Haf tack för eder godhet, herr Christopher, men det som tynger mig
+lärer allenast framtiden kunna aflyfta.»
+
+»Och hur tänker I eder den?»
+
+Arnold undvek sin värds forskande blick och mumlade:
+
+»Det har jag näppeligen fullt klart för mig.»
+
+Nu förstod kyrkoherden, att junkern var här på lönlig giljarefärd till
+hans dotter, men däraf skulle bli intet. Så vänt blomster finge ej
+sättas i slik jordmån. Dock ville han ej alltför tvärt visa den unge
+vintervägen, ty han kom till den ensliga prästgården med tidender,
+hvilka eljes så sent förnummos, att de redan tillhörde det förgångna.
+Och hans Märta var klok; hon skulle säkerligen låta varna sig.
+
+När han efter middagsmåltiden ett ögonblick blef allena med dottern,
+lade han händerna på hennes skuldror, såg allvarligt på henne och
+sporde:
+
+»Min dotter, hvad är junker Arnold för dig?»
+
+Märta studsade.
+
+»Har han bedt farkär att spörja mig därom?» frågade hon, och de röda
+läpparna logo spotskt.
+
+»Nej, jag vill veta det.»
+
+Frimodigt blickade Märta upp, och ingen varm rodnad varslade om
+kärlekens feberhetta. Lugnt genmälde hon:
+
+»Jag är rädd, att mitt svar ej likar dig, men sanningen må dock sägas:
+han är -- en trappa, som mina önskningar vandra på och som jag skall
+förglömma, så snart jag hunnit upp.»
+
+Herr Christopher kysste sin dotters hvita panna, men han ville ej med
+ord tillstå, att han gillade henne. --
+
+När månens hvita, kalla ljusflod rann ut öfver prästgårdens svarta tak
+och gråstensmurar, smög sig en smärt gestalt fram mellan örtagårdens
+blomsterbäddar, där de flesta örterna redan gått till ro för den långa
+vintersömnen. Från buskar och träd utbredde sig väldiga skuggor, och där
+lindarna böjde sig samman till ett hvalf, hade månen ännu ej letat sig
+fram, utan lämnade den breda allén, som skilde örtagården och kålgården
+åt, i becksvart mörker.
+
+Men den sena vandrerskan skrämdes hvarken af mörkret eller ufvarnas
+skrän i trädtopparna. Raskt gick hon framåt, och sandens lätta
+knastrande under hennes fötter ljöd som svagt knäpp på kastanjetter.
+Själfva svajet af hennes korta, röda kjortel tycktes förkunna lifsmod.
+
+Hunnen ut ur allén, stannade hon midt på en dallrande månspång. Nu
+skönjdes tydligt hennes fagra anlete och de silfverguldblonda flätorna,
+som virade sig kring hufvudet likt ett diadem.
+
+Från bänken under den stora hängbjörken reste sig junker Arnold snabbt.
+
+»Märta,» hviskade han lidelsefullt, och tog så häftigt ett språng in på
+månspången, att denna brast itu under hans slagskugga.
+
+»Jag har bidat eder så länge,» for han fort. »Mitt hjärta är sjukt af
+längtan. -- Vill I stilla den?»
+
+Hon trädde helt nära honom och sade med sin klara stämma, hvilkens rena
+klockklang ringde alla hans tankar samman till gudstjänst i kärlekens
+tempel:
+
+»I vet, hvilket villkor jag ställt. Kan I uppfylla det? Var det detta I
+ville säga mig, när I kallade mig till hemligt möte?»
+
+»Ja,» svarade han förvirrad, »ja väl. Jag vill blotta mitt inre, mina
+planer och min sträfvan för eder, men gif mig först ett enda fattigt ord
+af ömhet! Släck min brännande törst med en enda droppe ur hoppets
+bägare, låt mig --»
+
+Han ville lägga sin arm omkring henne, och hon såg kysslustan glöda på
+hans stora, alltför röda mun, hvilken liknade ett blödande sår i det
+hvita ansiktet. Hastigt stötte hon honom ifrån sig och utbrast hårdt:
+
+»Tag eder i akt för slik vandel. Jag är icke eder trolofvade och icke
+heller en af dem, som nattetid tillstädjas att till höge herrars
+förlustelse leka frillolek. En ärbar jungfru är jag, kommen hit allenast
+för att höra, om I fört min talan och låtit mina önskningar nå
+drottningens öron.»
+
+»Drottningen,» eftersade Arnold harmset, »med henne och hennes hof torde
+det härefter ej vara mycket bevändt. Hon är armare än en odalbonde, ja
+än den simplaste knekt, och då hon ej äger så mycket penningar, att hon
+kan betala sulorna på sina skor eller brödet på sitt bord, utställer hon
+till hofbagare och skomakare adelsbref för att med detta diplom stoppa
+dem munnen till, när de kräfva betalning för sitt arbete. En slinka är
+hon, som bedrifver ett lättsinnigt och slösande lefverne, och godt hade
+det varit för allt folket, om hon ej, som nu skett, tagit sin
+tronafsägelse tillbaka.»
+
+»Det nämnde I ej för min fader,» sade Märta, som genom herr Christopher
+fått del af samtalet mellan honom och junkern.
+
+»Nej, ty då skulle jag ock gifvit honom nyckeln till min hemligaste
+plan.»
+
+»Och den nyckeln vill I allenast förtro mig,» inföll Märta, smidigt
+lutande sig emot honom.
+
+»Icke heller eder -- skön jungfru. Men så mycket må I veta, att jag
+snarliga skall bli en rik och mäktig man. Jag skall ställa mig så väl
+med hertig Karl Gustaf, att han aldrig förgäter mig. Hans tacksamhet
+skall lysa mig hela min framtidsled som en strålande stjärna --»
+
+»Detta angår ju alls icke mig,» afbröt Märta, »jag vill veta --»
+
+»Det angår eder för visso, hulda jungfru. Som ädel fru skall I en gång
+träda fram i hofvets salar. Min hand skall leda eder, då vorden så
+stark, att I icke mäktar slita eder lös -- törhända icke heller åstundar
+det.»
+
+»Är det sant, att I har medel att vinna hertigens gunst?»
+
+»Jag ger min kärlek i pant för sanningen af mina ord, och så mycket må I
+veta af min hemlighet, att jag grubblat på den med eder ljufliga bild
+beständigt för ögonen. Den har skänkt mig mod och förvissning om att
+lyckas. Säg mig nu blott -- så att jag ej må svikta, när det stora
+steget skall tagas -- får jag kalla eder min den dag jag ånyo står inför
+eder, hedrad af furstlig utmärkelse?»
+
+»Ja,» sade hon kort, »och till dess -- lef väl!»
+
+Hon böjde hufvudet bakåt så tätt intill honom, att det nästan kom att
+hvila mot hans skuldra, och hennes ögon lyste skimrande gröna som
+lurande, tjusande kattögon.
+
+Hon hörde ett vildt utrop af otämdt jubel och kände hans läppar mot sina
+i en kyss, hvilken tycktes suga till sig hela hennes varelse. Sekunden
+därpå hade hennes fasta händer skjutit bort honom.
+
+»Nu har I vigt mig till verket,» flämtade han, »nu rädes jag intet. Lef
+väl, du jordens fagraste mö! Jag bidar icke morgondagen, utan tager
+redan i denna timme en häst ur din faders stall. I morgon kan I hämta
+honom åter vid närmaste skjutshåll.»
+
+Hon nickade stum och reste sig. Han ville än en gång taga henne i sina
+armar, men hon afvärjde det och skyndade upp mot huset.
+
+På svalen stod hon sedan och hörde en häst trafva bort i den tysta
+natten. Hofvarna dånade som jämna, bråda hammarslag genom skogen, och
+Märta blef plötsligt hemsk till mods. Månne junkern varit besatt af den
+onde? Fast underligt var hans tal och hans andedräkt het som eldslågor.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Det var aftonen före Lucia, och i Stockholms borgarekök doftade det af
+färskt hvetebröd, hvilket bakats till s. k. Lussekattor. Husens unga
+döttrar hade ock stor brådska att binda Luciabrudens krona af lingonris
+och att fästa i den långa, smala ljus. Den hvita slöjan bredde de
+försiktigt öfver kammarens stora bord, där den svepte sig som tät
+spindelväf omkring hörnen och hängde ned mot golfvet. Den vida kjorteln
+och skjortan pöste bakom sängens sparlakan, och glada flickögon blickade
+tidt ditin på denna ståt. I morgonväkten skulle den tagas på och med den
+en lång dags festglädje. Luciabruden var ju förebudet till julen. Ända
+från kristendomens äldsta tider hade denna natt högtidlighållits, och
+det gick många sägner och skrock om den, men alla varslade de godt, alla
+talade de om ljusets seger öfver mörkret.
+
+I adelshusen frågade man emellertid föga efter Luciadagen. Där bjödos så
+många fester ändå, och man hann knappast återvända från ett nöje, förrän
+man kallades till ett annat. Det var dock ej drottningen, som gaf detta
+föredöme, änskönt hon med mycken ifver deltog i hvarje tillfälle till
+förströelse från de mer än någonsin tyngande regeringsbördorna.
+Messenius hade sagt sant, när han omtalade, att Kristina velat frånträda
+kronan men tvungits att återtaga sin inför rådet gjorda afsägelse.
+
+Men det fanns ingen handling, hon så bittert ångrade som att hon gifvit
+vika för öfvertalningar, och det föreföll, som hade denna eftergift
+brutit henne både till kropp och själ. Väl höll hon sitt till ständerna
+gifna löfte att själf granska alla handlingar och att i rådskammaren
+mottaga supplikanter och andra som hennes plikt var, men det förmärktes
+granneligen, att de blå ögonens blick var sjuk och trött, och hyn hade
+fått en gul, torr blekhet.
+
+Hennes hälsotillstånd föreföll så oroande, att hennes moder, hvilken
+denna tid vistades mycket i Stockholm, och hela hofvet uppmanade henne
+att söka bot. Den franske läkaren Bourdelot hade också blifvit
+efterskrifven, och på nyåret väntade man honom.
+
+Till sin kära Ebba Sparre sade drottningen en gång:
+
+»Stundom synes jag mig själf vara ett stycke virke, som snidas och
+svarfvas af rådsherrarnas och folkets händer för att ändtligen formas
+till en afgudabild, den de förgylla med sina egna dygder och sätta upp
+på tronen att där tillbedja. Man vill ha mig sådan, att jag svarar ja
+och nej i behaglig tid utan att blotta en egen tanke eller önskan. Detta
+hade de visserligen väntat sig af den vårdnad och tuktan de gifvit mig,
+men så lätt bearbetad är jag dock icke. Jag känner min klokhet; den är
+en gåfva af Gud, och jag skall hålla den högt.»
+
+Aftonen före Lucia hade drottningen, som hon plägade hvarje torsdag,
+samlat sin förtroligaste krets af lärda till angenämt samkväm. Hon
+älskade högligen sina jovialer, som hon kallade dem, och intet
+ankvickade mera hennes nedstämda humör än dessa samtal, så rika på
+snillrika infall och djärfva tankehugskott.
+
+Det var icke ovanligt, att sammankomsterna höllos i drottningens
+sängkammare, där alla dessa utländska lärde hade sin egen vrå likasom
+hennes favorithundar.
+
+Salmasius halflåg på en soffa, lättjefullt blickande omkring sig under
+den svarta, rakklippta luggen.
+
+Stiernhielm stod tyst vid spiseln, då och då makande om bränderna eller
+kastande på ett nytt vedstycke. Medicus Du Riez och Trichet Du Fresne
+sutto vid bordet midt i rummet; Freinsheimius höll sig bakom
+drottningens stol och inlade då och då i det sprittande ordflödet ett
+tungfotadt tyskt ord.
+
+Kristina hade förefallit ovanligt munter denna afton. Hennes höga,
+obehärskade skratt ljöd oupphörligt, och hennes ögon glänste stora och
+mörka. Hela hennes varelse njöt stundens tillfredsställelse så starkt,
+att hennes eldiga liffullhet meddelade sig till och med åt den något
+säflige Stiernhielm.
+
+De fransyska glosorna kastades som fjäderbollar upp i luften, och
+latinets plastiska form nådde sin fulländning hos dessa språkens
+öfvermän.
+
+Kristina gaf dock ej de lärda herrarna efter. Klart och flytande talade
+hon dem till på båda de tungomål, hon älskade högre än sitt eget. Med
+ett stolt och lyckligt leende mottog hon den beundran, som här
+uppriktigt ägnades henne, viss att vara sin tids kunnigaste och af
+försynen rikast begåfvade kvinna.
+
+Hela föregående dag hade hon tillbragt på jakt, och när hon nu förtalde
+om sina äfventyr, syntes hon dem alla en tjusande Diana lika mycket som
+en djupögd Minerva.
+
+»Hyser eders majestät aldrig fruktan för de stora, snöiga skogarna, där
+björnarna lära gå som herrar i eget hus,» sporde Du Fresne, lätt rysande
+efter drottningens lifliga framställning.
+
+Kristina skakade de ljusa lockarna och skrattade bullrande:
+
+»Nej aldrig, monsieur! Björnar i egen päls och på fyra fötter skrämma
+hvarken mig eller min bössa, och dessutom kan I vara säker på att mina
+skogar ha flera harar än björnar. Dessa små kräk lägger jag dock alltid
+ned i språnget, ty det tycks mig vara en fast ömklig syn att se dem
+sitta inringade, darrande för sina arma lif.»
+
+Salmasius inföll:
+
+»Slika harstackare möta vi dagligen ända uppe i slottstrapporna. Det är
+således deras ömkliga min, som vållar, att eders nåde lämnar dem i
+fred.»
+
+»Ack, min vän, låt mig slippa tänka på detta nu! För er alla, som jag
+räknar som mina förtrogna, vill jag tillstå, att den dag snart skall
+stunda, då jag föga spörjer efter, om räfvar eller harar tassa i mina
+fjät. Jag vill bli fri -- och jag _skall_ bli det.»
+
+Hon böjde hufvudet med en triumferande rörelse, lydande en djärf impuls
+att blotta sina innersta tankar. Kammartjänare och småsvenner voro
+bannlysta från dessa samkväm. Stiernhielm hade sagt, att man kunde kläda
+dörrarna med täckeligare målerier, och Kristina förstod vinken. Hon lät
+uppsätta dyrbara gobelänger, som täckte gamle kung Göstas snidade
+ekedörrar.
+
+Nu gled emellertid gobelängen åt sidan, och grefve Magnus De la Gardie
+inträdde oanmäld.
+
+Ännu syntes spår af vägsmuts på hans höga ryttarstöflar, och den korta
+andedräkten angaf, att han sprungit direkt ur sadeln hit upp. Med den
+stora, rikt fjäderprydda hatten släpande mot golfvet trädde han fram och
+gjorde en djup bugning för drottningen. De öfriga tycktes han icke
+märka. Endast en högmodig, missnöjd blick hade han låtit glida öfver den
+illustra samlingen, och hans ord till drottningen angåfvo, att hans
+sedvanliga afund mot alla, som stodo henne nära, äfven nu fått makt med
+honom.
+
+»Eders majestät är törhända alltför nära Olympen, för att värdigas
+lyssna till en ringa dödlig, hvilken af sin ödmjuka vänskap förmåtts att
+träda inför eder med de obehagligheter, hvilka tyvärr höra jorden till.»
+
+Han kysste hennes vänligt framsträckta hand och förblef höfviskt stående
+framför henne, så att han vände ryggen åt de andra.
+
+»I är alltid välkommen,» sade Kristina varmt. »I har töfvat länge på
+Höjentorp denna gång. Familjelifvet börjar bli eder kärt.»
+
+»Aldrig kärare än min drottnings närhet.»
+
+»Och dock har I denna vinter försakat den öfverhöfvan ofta, men på eder
+skall aldrig sannas Salvii ord, att hofvet är som elden, för nära den
+förbrännes man, för långt ifrån den fryser man ihjäl. Det vill med andra
+ord säga, att alltför stor förtrolighet tar snabbt slut och alltför
+långt afstånd alstrar glömska ...
+
+Men sätt eder nu ned, min grefve! Drif bort Castor och Pollux från
+bänken; de -- mina fyrfota favoriter -- få den plats, jag aldrig ärnar
+gifva någon man: den vid mina fötter.»
+
+Hennes hvita tänder lyste innanför de lifliga läpparna, och de kraftiga
+händerna flögo fram och åter som stråkdrag genom luften.
+
+De la Gardie hörsammade ej hennes uppmaning. Han yttrade med mjuk, ehuru
+något upprörd stämma:
+
+»Eders nåde, jag sade eder genast, att jag tyvärr kommer som en
+fridstörare ...»
+
+»Då får I strax afträda,» afbröt Kristina onådigt. »Jag vill i afton
+vara glad med mina vänner, och det skulle varit mig kärt att inbjuda
+eder till vår lilla tankebankett, men ärnar I sjunga klagovisor, må I
+skyndsamligen draga hädan.»
+
+De la Gardie mulnade. Detta var honom för starkt att höra i alla dessa
+herrars närvaro, och hans röst blef den pockande statsmannens, när han
+Ã¥tertog:
+
+»Mitt andragande tåler ej uppskof. Eders majestäts ära är angripen, och
+hade den ej varit mig så öfvermåttan dyrbar, kunde det stått mig fritt
+att sända en kammarsven med detta bref från arffursten.»
+
+»Min ära -- hertigen -- hvad menar I?»
+
+»Jag nödgas anhålla, att eders majestät täcktes aflägsna lyssnare.»
+
+»Väg edra ord, grefve! Mina jovialer äro inga lyssnare; till tråkiga
+statssaker låna de minst af allt sitt öra, men som nu i alla fall min
+glädje är förstörd, bjuder jag eder godnatt, mina herrar. I stannar,
+herr riksmarskalk.»
+
+Så snart De la Gardie blifvit ensam med drottningen, lämnade han fram en
+kort, siratlig skrifvelse från Karl Gustaf, och ännu ett annat konvolut,
+adresseradt till hertigen.
+
+När Kristina tog emot det sistnämnda, sade hon ironiskt: »Detta skulle
+således innehålla attacken mot min ära.»
+
+»Ja, eders majestät. Eder höge frände har gifvit mig sin nådiga
+tillåtelse att genomögna smädeskriftens gemena innehåll, och jag brinner
+af ifver, att få oskadliggöra den skändlige bakdantaren.»
+
+Kristina vek upp det styfva pappersarket, och hennes blick gled
+långsamt, snarare sorgset än vredgadt öfver de första raderna. Med ett
+försök till skämtan sade hon:
+
+»Törhända upptäcka vi här en ny Esopus, ehuru hans fabler ännu synas oss
+ha en väl arm klädnad. Rimmen halta som afdankade dansörer.»
+
+De la Gardie genmälde intet. Han endast iakttog henne, medan hon
+fortsatte läsningen, och han märkte, att hennes ögon begynte blixtra af
+vrede, och att harmen tände röda flammor på hennes kinder. Så småningom
+började hennes händer skälfva, och när hon ändtligen slutat läsningen,
+steg hon upp, kastade papperet på golfvet och ställde sig på det,
+stampande i ursinnig upphetsning.
+
+»Han ljuger -- ljuger,» skrek hon, och rösten blef hes och grof. »Fan
+skall anamma hans syndiga själ och steglet hans eländiga kropp! -- Han
+vågar säga, att jag förslösar all kronans egendom, att jag är en toka,
+som allenast vill roa mig, att --» hon afbröt tvärt, tog ett språng fram
+till De la Gardie och sporde flämtande:
+
+»Hvad förmenar I om detta djäfvulskap?»
+
+»Att det ej nog hårdt kan straffas.»
+
+»Och hvad säger arffursten om det råd, som gifves honom: att eftergöra
+Linköpings blodbad? -- Vänta, hvad var det mera? -- Nej, tag icke upp
+det usla papperet! -- Jag minns nu. Hertigen borde taga sig i akt att
+komma till Stockholm. Fru Ebba på Jakobsdal skulle på min befallning ha
+gift i beredskap att därmed förgifva honom. Och detta vågar man låta mig
+veta! Jag ville se den skurken piskad blodig inför mina ögon --
+rådbråkad, till dess hans lemmar fölle sönder och blefve till åtel för
+fänaden i luften och på marken --»
+
+Utmattad kastade hon sig ned på en stol och vaggade sakta fram och åter
+med öfverkroppen, rof för en själsskakning, som blef henne fullkomligt
+öfvermäktig.
+
+»Vi skola göra all vår flit, att snarligen finna brottslingen,» lugnade
+De la Gardie, som äfven blifvit namngifven i smädeskriften och beskylld
+för stämplingar mot riket och arffursten.
+
+»Ja, se till att I finner honom redan i morgon dag,» utbrast
+drottningen. »Intet vare eder angelägnare än detta!»
+
+»Eders majestät, jag har redan en aning om, hvem som är den skyldige.»
+
+»Så säg fort!»
+
+»Arnold Messenius.»
+
+»Min salig faders gamle fiende?»
+
+»Nej -- sonen.»
+
+»Den unge. Han har ju näppeligen satt sin fot till hofs. Det vore ju
+vanvettigt. Nej, I far vill. Visserligen är skriften en tankarnas och
+formens vidriga surkart, men är det han, måste dock denna frukt ej ha
+fallit långt från trädet. Låt kalla dem båda.»
+
+»Skall ske, eders majestät.»
+
+De la Gardie bugade djupt.
+
+Kristina vinkade åt honom, att han skulle gå, men när han hunnit till
+dörren, hejdade hon honom:
+
+»Säg mig, så sant I är min vän, har jag något af de fel, man beskyller
+mig för i denna skrift?»
+
+Grefve Magnus tvekade icke ett ögonblick om hvilket svar han borde afge.
+Hade han vågat vara fullt ärlig, skulle han ohjälpligt ha störtat sig
+själf. Han sade med värme:
+
+»Nej, eders majestät, som eder sanne vän säger jag eder, att _allt_ i
+smädeskriften är uppdiktad lögn.»
+
+»Mitt slöseri -- har I förmärkt det?»
+
+»Jag har allenast sett eders majestäts konungsliga frikostighet, hvilken
+gjort Sverige hedradt långt öfver dess gränser.»
+
+»Min nöjeslystnad?»
+
+»Eders nåde är en ung, lefnadsglad kvinna, som efter en lång arbetsdag
+stundom tillåter sig en ringa förströelse, mycket till sitt folks
+båtnad, ty det får då skåda sin i hela Europa berömda drottning.»
+
+Kristina log vemodigt.
+
+»Törhända är I för mycket min vän,» sade hon ironiskt, »men haf tack för
+edra ämabla ord och nu -- lef väl.»
+
+När dörren fallit igen efter honom, begynte Kristina häftigt gå af och
+an. Den förhatliga pamfletten hade riksmarskalken tagit med sig, men hon
+tyckte, att den bränt in ett märke på golfvet, där den legat, och hennes
+fötter trampade denna fläck så tidt, som funnes där något att krossa
+till stoftkorn.
+
+Och dock hade vreden nu lämnat henne, allenast ångesten marterade henne.
+Hon hade blifvit dömd! -- Hon hade fel, som en liten junker vågade syna
+i sömmarna! Hon -- Kristina! -- hvilken som fyraårigt barn väckte alla
+ständernas häpnad för sina lysande egenskaper. Som halfvuxen satt hon
+redan på tronen, och i ödmjuk tillbedjan lyddes man till hennes ord.
+Hennes lof hade sjungits dag från dag, så långt hon kunde minnas
+tillbaka -- och hon skulle ha fel? -- Fel, som människor vågade peka
+fingret åt! Inför Gud allenast ville hon stå till svars, han ensam
+skulle vara hennes domare. Ve den af hennes undersåtar, som djärfdes
+höja sig till henne, Herrens smorda! -- Och ändå -- när hon nu tänkte på
+det straff, hon nyss så ifrigt velat nedkalla öfver den olycklige,
+fylldes hennes sinne af ett varmt deltagande och ångerfull åstundan att
+blifva kvitt ansvaret.
+
+När hon var barn, hade hon tidt gråtit öfver Smedjegårdens fångar, och
+helst hade hon velat öfva barmhärtighet emot dessa arma förbrytare, men
+då betydde hennes röst intet. När hon själf kom till makten, förfor hon
+i begynnelsen mildt, men brottslingarnas antal växte och var nu så
+stort, att hon nästan dagligen den sista månaden nödgats underskrifva
+dödsdomar. När skulle detta få ett slut? När skulle hon få mod att rycka
+af den sista länk, som band henne vid detta land, för trångt för hennes
+tankar, för kallt för hennes känslor och dock -- älskadt som arf efter
+hennes höge fader.
+
+Dessa seder och bruk plågade henne -- stora i mat och dryck, begifna på
+kräsliga gästabud, men lata, när det gällde snillelekar, tröga till
+tankar -- snara till knytnäfskamp! -- Och religionen! Hon stannade
+plötsligt framför ett porträtt af Gustaf Adolf. Hennes fader hade stridt
+för den och nämnt den en helig sak. För honom hade den nyktra, torra
+lutherdomen fyllt hjärtats behof att närma sig Gud. Han hade varit man
+och krigare, och hvarje hans dag var rik på planer till nya bragder.
+Bibeln är en god bok för den trötte att lägga sitt hufvud mot, när
+kvällen kommer -- ljus efter segern, lugn efter nederlaget, men dock
+manande till ro. Men för henne -- kvinnan -- på en mans plats -- var den
+ej nog. Hennes frysande själ kräfde annan värme, hennes ensamma hjärta
+begärde hetare böner, och därför --
+
+Hon föll på knä framför porträttet, och hennes händer famlade under den
+vida koftan, tills hon fann ett krucifix, hvilket hon förde till sina
+läppar.
+
+»Fader, kalla det icke svek, om jag vill vinna min salighet på en annan
+tro än din! Se mildt ned till din dotter och minns, att hon var ett
+värnlöst barn, när du drog bort. I min moders famn har jag aldrig känt
+hugnad -- och ingen närskyld har stått vid min sida som förtrogen och
+vän. Bland främlingar har jag fostrats, bland främlingar lefver jag, och
+till ingen utom Gud anförtror jag mina hemliga tankar. Men törhända går
+min väg mot himmelen fjärran från din, store fader. Se icke illa på
+detta! Fuller löpa de samman i evig klarhet en gång, om de ock här på
+jorden te sig olika. Jag längtar efter frid, och jag skall söka den
+efter mitt sinne. Inför din ädla skugga, o fader, tillstår jag oändligen
+villigt, att det spröda redskap du lämnade i ständernas händer, icke
+plöjer fädernas jord som sig bör. Svaga äro mina krafter, för högt spänd
+min båge. Ditt folk förstår mig icke och blir icke lyckligt under min
+spira, den är dem för mycket af scepter för litet af pekpinne i deras
+handlingars abc-bok.»
+
+Med pannan sänkt mot krucifixet låg hon kvar på golfvet, till dess kylan
+genomisade hennes lemmar.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Man hade nu hunnit ända fram till den tjugonde december, och julstöket
+var i det närmaste öfverståndet. Man begynte tänka på julklappar, och en
+och annan af de mest köplystna sneglade ifrigt uppåt Stortorget för att
+se, om ej stånden för julmarknaden snart skulle ställas upp.
+
+De flesta hade dock mindre sinne än eljes för julens firande, ty
+rannsakningen med den gamle och unge Messenius, som sades hafva stämplat
+mot drottningen och regeringen, väckte så allmänt intresse, att till och
+med borgarhustrurna läto ljusstöpning och svinslakt afstanna för att med
+korsade armar sätta sig hos männen och lyssna till hvad de hade att
+förkunna om denna märkliga händelse.
+
+Den unge Messenius hade strax förklarat sig skyldig till författandet af
+en smädeskrift; han hade äfven namngifvit de herrar af adeln och
+prästerskapet, som gifvit klafven till den olycksaliga skriften.
+
+Och i dag -- samma dag som marknadsstånden verkligen begynte rada upp
+sig på Stortorget -- stod både faderns och sonens dom afkunnad för alla
+att läsa på ett plakat invid skampålen.
+
+Det hände icke ofta, att säljarna så i lugn och ro som nu fingo sätta
+upp sina rariteter. Vanligen var snatteriet i full gång så fort varorna
+plockades fram, men till och med karamellerna och pepparkaksgubbarna
+ofredades icke denna dag. Allt folk strömmade fram till kåken för att af
+någon läskunnig få sig meddeladt hvad där stod om missdådarna.
+
+Bland de främsta var jungfru Märta. När herr Christopher kallades inför
+domstolen, namngifven af junker Arnold som hans sagesman beträffande
+riksstyrelsens åtgärder, hade Märta bönfallit att få åtfölja honom, och
+nu stod hon här vid farkärs sida. Man hade intet kunnat företaga mot
+herr Christopher. Under tårar och ödmjukliga bedyranden hade han nekat
+till all gemenskap med den svarte syndaren, hvilken väl gästat hans hus
+men aldrig synts honom värd ens ett godt ord. Och på sin ed blef han
+befriad från tuktan.
+
+Den fagra jungfru Märta hade fallit mycket af på denna korta tid. Hennes
+spotska käckhet var försvunnen, och under ögonen löpte stygga, gråbruna
+skuggor, tydande på hemliga kval. De röda läpparna hade bleknat, och ned
+mot hakan var det första ålderdomsstrecket ristadt skarpt och djupt.
+
+Med händerna hårdt tryckta mot bröstet läste hon junker Arnolds dom, och
+hon brast ut i konvulsivisk gråt, när hon kom till orden: -- »då han
+blifvit beträdd med en upprorisk, grof och ohörlig smädeskrift, hvilken
+han själf uppsatt och skrifvit, hvarigenom mot hennes kongl. majestät,
+hans kongl. höghet samt Sveriges rikes undersåtar tumult och uppror
+kunnat uppstå; alltså kan han icke benådas, androm vanartigom till sky
+och varnagel, straffas såsom en riksens förrädare och först mista högra
+hand sin, sedan halshuggas och kroppen med hufvudet på fem stegel läggas
+och handen sedan naglas vid kåken.» --
+
+»Hvad gråter du för, flicka,» sporde herr Christopher och skyndade att
+draga dottern med sig inåt Kinhästegatan.
+
+Märta svarade så tonlöst, som hade hennes röst vissnat bort:
+
+»Han lider detta för min skull.»
+
+»Snack! Han lider det för sin onda gärnings skull. Du har intet med
+honom att skaffa.»
+
+»Jag frestade honom.»
+
+Märta talade alltjämt med samma döda stämma, och hon gick framåt med
+släpande steg.
+
+Fadern inföll barskt:
+
+»Tag dig i akt för känslopjoller, dotter! Man kunde eljes lätt tro, att
+du fått denne usling kär. Och du har själf sagt mig, att han var ditt
+hjärta främmande.»
+
+»Den tiden hade jag fuller intet hjärta.»
+
+»Så håll det ock nu i styr, att det ej bringar dig till kåken.»
+
+Märta stirrade rakt framför sig.
+
+»Där vore min plats.»
+
+»Är du galen, tös. Har du blifvit förhäxad! Godt, att vi kunna färdas
+hemåt snarliga, där blir du dig väl lik igen.»
+
+Märta hörde honom ej. Hennes ansikte var hvitt som lärft, och huden
+tycktes stelnad öfver kindknotorna.
+
+»Farkär,» bad hon plötsligt, »för mig till slottet.»
+
+»Hvad vill du där?»
+
+»Jag vill tala med drottningen.»
+
+»Hur skulle det gå till?»
+
+»Spörj icke -- uppfyll blott min bön, så som du alltid förr plägat.»
+
+Herr Christopher kände hennes iskalla hand famla efter hans, och han
+hugsade en liten varm och mjuk barnhand, hvilken mäktat leda hans steg
+efter sina barnsliga önskningar. Utan ett ord vände han, och snart stodo
+de vid slottsporten. Vakten steg fram och begärde få veta deras ärende.
+
+»Jag söker drottningen,» svarade Märta genast. »För mig till henne, det
+gäller ett människolif.»
+
+»Intet viktigare, unga jungfru! Slikt akta vi inte stort nu till dags,
+men väl skulle jag släppt eder in för edra svarta ögons glans, om det
+tjänat till något, dock må I veta, att drottningen dragit sina färde för
+att jula på Örebro slott. Och väntas hon ej åter förrän efter Sancte
+Knut.»
+
+Märta stod stum. Aldrig hade vaktknekten skådat ett sådant uttryck i ett
+ansikte. Han ryste och tänkte ömkande: För henne bär det väl af till
+Danviken med ens! Han hade riktigt tyckt sig kunna se, hur förståndet
+slocknade i de stora, vidöppna ögonen.
+
+
+
+
+                                  XI.
+                      Skräddaren i adelsfodralet.
+
+
+Det var en underlig konung, som denna dag gjorde sin rond genom
+Stockholm. Stora, skymfande folkhopar följde honom, hvar han färdades
+fram, och på hans hufvud tyngde en glödgad järnkrona. Framför honom bar
+den rödklädde bödeln hans spira, en stridsklubba med taggar, ett vapen,
+som plägade kallas morgonstjärna. Den arme konungen med de vilda,
+blodsprängda ögonen hade ock en storkansler efter sig, en rödskäggig,
+groft byggd närkesbonde; de voro hufvudmännen för de vidt omkring
+beryktade »morgonstjärnorna».
+
+Massan skränade omkring upprorsmännen, hvilka nu skulle rådbråkas,
+halshuggas och steglas, för att de djärfts visa sig uppstudsiga mot
+regeringen och med klubbor och spjut trängt sig in på adelsgårdarna.
+
+»Hvem har uppviglat det gemena packet?» undrade den förnäme köpmannen
+Doulmet. Han stod utanför sin port och samspråkade nedlåtande med en
+mindre betydande yrkesbroder, hvilken också skaffat sig bod vid
+Västerlånggatan.
+
+»Å, det spörjes, att det lär vara en förryckt piga från Dalarna, en
+prästdotter,» genmälde den andre. »Hon lär ha blifvit galen, när unge
+Messenius miste lifhanken -- kärlek förstås!»
+
+»Skulle det törhända vara herr Christophers karska Märta, som ledt
+upproret? Henne känner jag genom min fruga, som är barnfödd där på
+trakten. Hon hade hett blod, den tösen, lät Maja-Karin förstå.»
+
+»Jo, jo, och när sinnet är sjukt till. Undras mig, om drottningen sitter
+och åser detta gycklet som ett litet divertissement från de lysande
+värdskapen! Aj, aj, den kronan sveder förvisso kungens skinn -- hör, hur
+han vrålar!»
+
+Doulmet vände sig bort och mumlade:
+
+»Det är en fast ömklig syn! Folket sliter ju deras kläder i trasor. Väl
+måste de näpsas, men det är en vidrig plägsed att göra dem till föremål
+för allsköns hån och spe. Näppeligen lärer det vara hennes majestäts
+vilja, att hennes undersåtar skola fara så fram. Hon har alltid visat
+ömhet för de olycklige.»
+
+»Nämner I dem olyckliga, som bedrifver ond gärning mot sitt land och
+dess lagar?»
+
+»De äro allenast redskap i den pockande lågadelns händer,» påstod
+Doulmet torrt. Han räknade bland sina kunder endast de förnämligare och
+föraktade uppkomlingarne -- medan han väntade på adelsbrefvet.
+
+Det långa, skräckinjagande tåget med förbrytarne i spetsen fortsatte
+uppåt Sanct Laurentii gränd i riktning mot Stortorget. Flera af de
+mäktiga adelspalatsen stodo redan öde och tomma, ty man befann sig i
+juni månad, och de, som ej af regeringsärenden tvungos att stanna, hade
+dragit till sina gårdar.
+
+Solskenet tycktes flöda öfver i gränden och söka sig upp mot de branta
+taken ända till de smala skorstenarna. Några hundar dåsade midt i
+gatsmutsen och reste sig med ett vredgadt skall, när folket sparkade
+till dem.
+
+En katt sprang ängsligt jamande in i en mörk portglugg till ett
+igenbommadt hus, olustig för råttfångst som för hvarje annan gagnelig
+sysselsättning på denna glödheta dag.
+
+Hennes majestät hade varit ute på ridtur till Valdemarsön eller, som det
+nu allt oftare nämndes, Djurgården. Vid slottsporten hejdades hon af en
+rasande kvinna ur hopen, som ville spå henne och skrikande trängde sig
+framom kavaljerernas hästar.
+
+»Eders höga nåde, hör mig! Jag känner alla människoöden,» kraxade hon
+med hes och ändå gäll röst. »Gif mig den allra nådigaste hvita handen,
+och I skall få att veta allt I åstundar.»
+
+»Afspisa henne med ett piskrapp,» uppmanade Bourdelot, drottningens
+nykomne franske medicus hennes unge gunstling Claes Tott. Denne skulle
+intet högre önskat, men Corfitz Ulfeldt, den från sitt fädernesland
+utvisade danske gesandten, hvilken Kristina hugnade med besynnerlig
+mildhet, inföll ifrigt:
+
+»Nej, nej, låtom oss lyss till hennes ord. Af barn och dårar läres
+sanningen, och hennes majestät skall törhända finna förnöjelse i hennes
+tal.»
+
+»Näppeligen,» svarade Kristina högdraget, »men låt gå för en gångs
+skull. Offra en riksdaler på upptåget, monsieur Ulfeldt. Min pung
+tillstädjer icke slikt slöseri.»
+
+Kristina räckte leende fram sin hand, som den sinnesförvirrade kvinnan
+snabbt fattade. Med sitt smutsiga finger drog hon linjer kors och tvärs
+i handens innersida och mumlade allehanda kabbalistiska ord. Slutligen
+skrek hon högt: »Lifsens krona får I; den är af glödgadt järn som
+morgonstjärnekungens! Aj, aj, höga drottning, den bränner fuller bort
+den krona I nu bär.»
+
+Kristina ryckte till.
+
+»Tvi för dumt snack,» sade hon häftigt, men hennes kinder blefvo varmt
+röda, och blicken fick något på en gång skyggt och lyckligt.
+
+Claes Tott var nog djärf att infalla:
+
+»Vår Herre och Luther månde vara storligen långmodiga, om de brådt hamra
+den kronan färdig, ty för sann ägnar eders majestät dem föga flit. I går
+i slottskapellet njöt eders nåde af Horatius --»
+
+»Och sistlidne söndag i Storkyrkan af en mäkta god sömn,» afslutade
+Bourdelot skrattande.
+
+Hela sällskapet instämde i munterheten, men kvinnans svada blef allt
+ymnigare, och ur hennes förvridna mun strömmade förutsägelser och
+orakelord i brokigt virrvarr.
+
+Hon hade i sin sjuka hjärna samlat mycket af folkets dom öfver
+drottningen, och hon blottade oförtäckt alla de smygande rykten, som
+tassade omkring kungaborgen.
+
+»I skall akta eder för den svartögde fransosens gift, nådiga drottning,»
+hväste hon, »hans trolldrycker vålla eder stort men, och det må I veta,
+att den riddersman I höljt med guld, är fullare af falskhet än jorden af
+mull, och den där unge narren, I städse språkar an, är eder tro, så
+länge I kör med lyckans spann.»
+
+Hon flaxade upp och ned med armarna och skrattade fånigt öfver att ha
+funnit dessa klumpiga rim, men Tott, som förstod att de sista orden
+gällde honom och den gunst, hvari han stod hos Kristina, röt utom sig:
+
+»Vet hut, käring!»
+
+Också Bourdelot blef uppbragt och befallde med den myndighet, han alltid
+brukade, och som hennes majestät ej syntes taga illa upp, att kvinnan
+skulle föras bort af vakten och sättas i förvar, då hon spred ut hvad
+ondt och farligt var.
+
+Kristina nickade medgifvande och liksom trött. Omedvetet satte hon i
+detsamma händerna för öronen, när ett fasansfullt skri skar genom
+luften. Det kom från Stortorget, där morgonstjärnekungen nu rådbråkades.
+
+Bourdelot tog hastigt drottningens häst vid tygeln och ledde den in på
+borggården. Hela hans smidiga väsen antog i detta ögonblick en vekt
+beskyddande ömhet, mannens emot kvinnan, och Kristina såg upp mot honom
+med ett hängifvet uttryck i de stora, blå ögonen.
+
+Sedan något mer än ett år hade hon begagnat sig af denne mans
+läkarekonst, och hon kände sig redan förunderligt frisk och stark. Hon
+tyckte nu, att hon aldrig skulle kunna förgäta den stund, då han för
+första gången steg fram till hennes sjukläger och lade en sval, mjuk
+hand öfver hennes brännheta panna. Så fort förmådde han tvinga den svåra
+febern att fly, att det nästan tycktes henne, som om hans blotta närvaro
+strök bort plågorna. Och när hon blef friskare, kvickade han henne an
+med gnistrande skämt. Hennes dag hade knappast längre några
+arbetstimmar. Skämtan och lysande fester plånade ut grubblet och de
+ensamma tankarna. Bourdelot tillät aldrig sin höga patient att gripas af
+allvarets fasta hand, hvilken drog henne till ansträngande plikter. Hon
+skulle roas, omgifvas af glada kavaljerer och vackra damer.
+
+Kristina stödde sig lätt mot sin medicus' arm, när hon nu gick uppför
+trappan, bakom sig hade hon Tott och Ulfeldt samt efter dem stallmästare
+von Steinberg. Också han hörde till drottningens unga gunstlingar, sedan
+han vid ett tillfälle lyckats rädda hennes majestät ur sjönöd.
+
+Det var ett stojande och högljudt sällskap, som begaf sig upp i
+slottsrummen, och deras skrattsalfvor hördes ända ned i rådskammaren,
+där Axel Oxenstierna satt lutad öfver räkenskaper, gåfvobref och
+kungliga propositioner. Han skakade bekymrad sitt trötta hufvud, men
+handen släppte icke pennan. Ännu var icke hans värf afslutadt; än
+betydde hans ord något. Drottningen hade till och med begynt närma sig
+honom igen. Hon var tidt led vid regeringsbördan och axlade den af sig
+som en för tung kappa. Ett fast sällsamt kynne hade hon, denna unga
+kvinna, som alltid tycktes benägen att älska, men som dock endast
+stänkte heta droppar omkring sig af den ömhet, hon bort samla på en
+enda.
+
+Hvarje år hade gunstlingarnas antal ökats och ynnestbevisen utdelats
+allt rikligare, och dock föreföll det, som om drottningens hjärta blefve
+allt kallare. Hon drog sig inom ett hårdt, glänsande skal och tycktes ej
+vilja låta någon veta sina innersta tankar. Godt vore, om dessa båda
+lycksökare Bourdelot och Pimentelli, den spanske gesanten, snarliga
+komme ur riket. Ett helt år hade de frestat regeringens och folkets
+tålamod genom att draga drottningen ifrån hvad henne kärt borde vara:
+omsorgen om sitt land; och de rykten, som för deras skull spredos om
+drottningen, voro så nesliga, att de ohjälpligt fläckade landets första
+kvinna.
+
+Axel Oxenstierna ville i dag tala med Kristina. Han ville än en gång
+pröfva, om hon täcktes lyssna till en faderlig varning, men han måste
+bida sin tid. Törhända töfvade hon denna gången dagen öfver i Stockholm.
+Eljes hade hon nu hela våren vistats på Jakobsdal, hvilket grefve Magnus
+skänkt henne. Där mottog hon alla de utländska sändebuden, och där hade
+hon förlidet år afhållit sina långa diskurser med de mystiska
+italienarne Malines och Cassati, hvilka försvunnit lika plötsligt och
+spöklikt som de visat sig.
+
+Ett par surrande och näsvisa flugor störde den gamle kanslerens
+bekymrade tankar; de spelade honom allehanda puts på det oskrifna
+pappersarket, och han måste schasa bort dem.
+
+Ett svagt hopp om att drottningen skulle komma ned på kansliet hade han
+hyst, men förmodligen hade hon anländt till staden allenast för att
+efterhöra Pimentellis hälsotillstånd. Det troddes, att han fått ett
+lindrigt anfall af den pest hela Stockholm hotades med.
+
+Kansleren vände sig till en af skrifvarne, hvilkens raspande penna
+genast afbröt sitt bråda lopp:
+
+»Har hennes majestät låtit tillsäga, att hon ärnar sig ned här i dag?»
+
+»Nej, eders nåde, därom ha vi intet försport.»
+
+»Godt. Faren fort med det arbete, jag förelagt eder!»
+
+Han nickade vänligt. Sedan han ordnat sin svarta, veckrika silkesdräkt
+och slätat spetskragen, begaf han sig upp för den smala vindeltrappan
+till gamla matsalen, på hvars tröskel han stannade med ofrivilligt
+rynkade ögonbryn, ty för hans allvarliga blick tedde sig det upptåg, som
+här förehades midt på blanka förmiddagen, ingalunda amusant.
+
+De lärde herrarne Naudé och Meibom utförde till drottningens och hela
+hofvets förlustelse ett slags forntida dans, sannolikt densamma, hvarom
+de för någon tid sedan skrifvit en lärd afhandling. De togo sig
+öfvermåttan löjliga ut, men tycktes själfva okunniga om, att de gjorde
+sig till narrar med sina apliknande fasoner och sitt konstiga
+krumbuktande.
+
+På ena sidan om drottningen stod Bourdelot, på den andra hennes f. d.
+hofskräddare Holm, nu adlad till Leijoncrona. De skrattade öfverljudt,
+och Kristina gaf dem icke efter. Bourdelot tillät sig slutligen några
+glåpord högt uttalade. Dessa hejdade Meibom i ett djärft hopp, och han
+uppfattade med ens, att medan de blott trott sig illustrera sina
+skrifter, hade de i själfva verket spelat den snöpliga rollen af
+arlekiner.
+
+Utan ett ord rusade den storväxte tysken fram till Bourdelot, som
+föranstaltat uppvisningen, och smällde honom en eftertrycklig örfil på
+högra kinden.
+
+»Vet I icke hut, som drifver gäck med ärlig mans lärdom,» röt han,
+glömsk af drottningens närvaro.
+
+Hon reste sig emellertid blixtsnabbt och utbrast: »Slika uppträden, min
+käre Meibom, undanbedja vi oss för all framtid. De hafva platt intet med
+hofseder att beställa, och helst se vi, att I ofördröjligen drager
+dädan, om I ej skall stå oss röd och blek till svars för eder
+klumpighet.»
+
+Som alltid tände vreden heta flammor på hennes kinder, och ögonen
+mörknade i hot. Hon stampade hårdt i golfvet med den klacklösa stöfveln
+och tillade vänd till Leijoncrona: »Drag försorg om att vi blifva den
+karlen kvitt snarast görligt.»
+
+Bourdelot log själfbelåtet. Detta var väl hans sista värf på svensk
+botten, ty redan instundande natt skulle han lämna det land, där under
+ett decennium Frankrikes söner haft ett säkrare stamhåll och fetare bord
+än fosterjorden bjöd. Det var drottningens vilja, att han skulle draga
+ut ur staden nattetid. Hon fruktade, att hennes vidskepliga undersåtar
+skulle angripa honom. De trodde, att han gifvit henne allsköns
+trolldrycker, och att han dymedels vunnit hennes stora bevågenhet. Väl
+visste hon, hvem som innästlat detta talet i deras hus och sinnen, och
+hon aktade att näpsa honom, hur nära tronen han än stod.
+
+Bourdelot hade en gång sagt: »Grefve Magnus är min vedersakare i allt,
+icke därför att han är eders majestäts vän utan därför att han ser, att
+jag sitter orädd i sätet och han däremot glider nedför på de pund
+försynen placerat i en onämnbar kroppsdel.»
+
+Kristina begynte ock finna, att Magnus Gabriel De la Gardie nu icke
+längre var den spirituelle världsmannen utan en trätlysten och pockande
+hofkavaljer, och hon visade honom stundom ett gäckande förakt, som ökade
+hans hat mot lyckligare medtäflare.
+
+Leijoncrona makade med en föga smidig rörelse Meibom bort till
+kammarpagerna och sade snäsigt:
+
+»Det är bäst, han ger sig i väg. Här vilja vi ej ha honom!» Med högra
+tummen och pekfingret knäppte den viktige räntmästaren, en titel, som
+Holm-Leijoncrona fått snarare för sina försyndelsers än för sina
+förtjänsters skull, bort några dammkorn från den med guldbroderier
+öfversållade rocken och vände sig nu mot rikskansleren med en bugning,
+som var halft drängaktig, halft oförskämd.
+
+»Nej se, grefve Axel,» sade han gemytligt, »träd innanför! Drottningen
+har väl icke sett eder. Vi ha haft så stor gamman af de lärda herrarnas
+piruetter, att eders nådes närvaro undgått oss.»
+
+Axel Oxenstierna betraktade den uppblåste ögontjänaren utan att genmäla
+något, ej heller följde han uppmaningen att träda in i salen. När hennes
+majestät haft ett vredesutbrott som detta, hände det henne tidt, att hon
+blef onådig och förolämpande, hvem som månde komma i hennes väg.
+
+Leijoncrona, som ej förstod den gamle statsmannens ringaktande tystnad,
+trugade honom ånyo:
+
+»Stig mans på, herr grefve! Nu hafva vi aflägsnat de lärda paddorna.
+Bourdelot har rensat slottet för de tallriksslickarna. Men nu lärer han
+själf få respass efter hvad det förljudes. Drottningen har nog af hans
+kurer och afsäger sig Frankrike till Spaniens förmån, he, he, he.»
+
+»Du snackar hufvudet af dig, Holm, och törhända hvad dig än kärare är,
+adelsrocken,» sade nu ändtligen Oxenstierna med djup, tung stämma. Han
+åstundade ifrigare än någonsin att få denne plumpe sälle aflägsnad från
+hofvet, där hans lösmynthet redan gjort mycket ohägn. Hade han icke
+låtit göra veterligt, att Kristina, Gustaf Adolfs dotter, användt honom,
+en simpel lakej, till sin förtrogne, när hon på smygvägar lät föra
+påfvens utskickade till sin sängkammare.
+
+En skälfning gick genom Oxenstiernas leder vid tanken på hvad som
+blifvit honom sagdt om drottningens intresse för den papistiska läran.
+Det syntes honom, att ingen förödmjukelse kunnat drabba landet hårdare
+än den om hon afveke från sin fäderneärfda tro. Alla felsteg, hon
+begått, allt slöseri med kronans medel, lättfärdighet och skrymteri voro
+intet, jämfördt med detta brott mot samvetets och rikets lagar.
+
+Kristina hade fått sikte på honom, nickade kort och sporde:
+
+»Hvad är I begärandes, herr kansler?»
+
+Nu stod Axel Oxenstierna ånyo inför henne, och hans blick hade det
+uttryck, hon erinrade sig sedan sin barndom, när han var missnöjd med
+lilla drottningen. En scen från denna länge sedan flydda tid framträdde
+plötsligt med lefvande färger för henne, och hon log halft svårmodigt,
+halft trotsigt, när hon räckte honom handen.
+
+»Vill eders majestät nådigast skänka mig några ögonblick?»
+
+»Ja -- ehuru jag förmärker, att edert tal är af ondo. Minns I den gången
+I sammankallade riksråden omkring min tioåriga person och höll en
+moralpredikan för mig, utgående från berättelsen om Noaks söner? Så ser
+I ut också i dag, men måhända väljer I en annan biblisk bild. Jag
+förhoppas det. Jag hörer ej gärna om de samma sagorna.»
+
+»Ingen saga skall jag mäla, nådigsta drottning. Jag har kommit att --
+varna eder.»
+
+Kristina rynkade pannan.
+
+»Slikt bedrifver I med alltför stor flit! -- Leijoncrona, om en timme
+skall I ledsaga mig till monsieur Pimentelli. Håll eder beredd!»
+
+Johan Holm-Leijoncrona bugade och höll dörren öppen för hennes majestät,
+som följd af rikskansleren begaf sig in i sängkammaren. När de höga
+personerna försvunnit, rätade den sprättige herrn upp sig och tog några
+långa steg öfver det glatta golfvet, hvilket alltid vållade honom
+förtret. Han gled och halkade beständigt till hofmännens förlustelse. I
+synnerhet kammarpagerna drefvo öppet spe af honom.
+
+Nu ämnade han sig direkt ned till klädkammarn, där han visste, att hans
+stinne svåger, Polycarpus Crombygel, i sin egenskap af husgerådsmästare
+i dag reviderade. Han skulle gifva honom att veta, hur hennes majestät
+utmärkt honom och kallat honom »en hjälp i nödens timma». Hon hade
+nämligen lånat sextiotusen riksdaler af honom. Bourdelot skulle hafva
+trettiotusen vid sin afresa, och resten måste brukas till en balett,
+hvilken drottningen ämnade gifva under sommaren.
+
+I trapporna mötte Leijoncrona en liten kammarpiga och hugnade henne
+ofördröjligen med karesser af det slag, han sett hofmännen bruka, men
+hans händer hade alltför tafatta och dygdesamma grepp, hvarför den unga
+tärnan skrek dubbelt så högt, som när »dulle-Totten» kramade henne.
+
+Grefve Claes Tott hade många kärleksbravader, och det förnöjde
+drottningen storligen att höra om dessa mandater. F. d. hofskräddaren
+drömde om att också kunna uppbygga hennes majestät med berättelsen om
+att han funnit diamantsmycken och guldrullar i sin hatt jämte en viss
+skön dams älsklingsblomma eller band, men ännu hade intet slikt galant
+äfventyr vederfarits honom. Man skrattade åt eller afvärjde hans
+amourer. --
+
+»Tag plats, gref Axel,» uppmanade Kristina och slängde sig själf
+vårdslöst på sängen, gäspande som ett själfsvåldigt barn.
+
+Kansleren lydde stillatigande. Hennes disgraciösa och osköna ställning
+plågade honom, men han hade föresatt sig att taga henne med mildhet, och
+afvaktade hennes nästa ord.
+
+Det kom helt plötsligt:
+
+»Jag är icke vid synnerligen affabelt lynne i dag, min käre kansler; min
+medicus lämnar mig, bortdrifven af mitt folk, som vill behålla allt i
+eget fat.»
+
+»Jag lyckönskar eders majestät och hela landet, som befrias från denna
+osmakliga person, och min högsta åstundan är, att afskedet stode för
+dörren ock för andra lycksökare.»
+
+»Hvilka menar I?»
+
+»Främst Ulfeldt och Pimentelli, eders höga nåde.»
+
+»I förgäter sannolikt, att don Pimentelli kommer från ett land, på hvars
+vänskapstraktat vi sätta högt värde, och hvad Ulfeldt beträffar, har han
+bevist sig vara oss underdånigst tillgifven. Hade han icke öppnat sin
+börs, skulle vi ej mäktat resa till gamle pfalzgrefvens begrafning
+förlidet år. I vet väl, jag hade förgäfves bud om försträckning på tio
+håll; äfven till eder och gref Magnus vände jag mig, begärandes lån, men
+edra guldtunnor hade intet sprund.»
+
+»Eders nåde dömer öfverhöfvan strängt. Vi ha aldrig tvekat att gifva,
+när eders majestät trängt på, men då förmådde vi det icke. Reda
+penningar är en fly vara i Sverige nu till dags.»
+
+»Och I ger mitt 'slöseri' skulden. Fuller är mig detta veterligt. Men en
+fri fågel sätter man icke ostraffadt i bur. Förmenas han att flyga mot
+all världens härligheter, begärer han dem till sig. Så har det gått mig.
+Nu skall jag dock snarliga bjuda eder alla farväl. I vet, att mitt
+beslut denna gång är oryggligt.» Hon satte sig plötsligt upp och utbrast
+passioneradt:
+
+»Jag hatar mina bojor; jag hatar gallren! Och jag förfryser här i denna
+polarvrå, där man bjuder ljumma hjärtan och ljumma eder. Man har
+förebrått mig, att jag icke kan älska. Säg -- hvem vill man bjuda mig,
+som mäktade fatta det sinne, hvilket förbränner sig själf i längtan
+efter hel lycka?»
+
+Axel Oxenstierna stirrade häpen på henne. Hon syntes honom förvandlad,
+som omgifven af eldslågor. Det var en ung kvinna, törstande efter det
+ouppnåeliga, för stolt att duka under för sin svaghet, för sann att
+förneka den.
+
+Hastigt slog hon dock om från det feberheta tonfallet till ett lugnare,
+och i det hon tog plats midt emot Oxenstierna, sade hon:
+
+»Jag väntar edert andragande!»
+
+Kanslerens hvita hufvud böjdes djupt.
+
+»Skall eders majestät värdigas höra mig? Jag har obehagliga saker att
+mäla. Mitt tal blir ej så ljufligt som de unga courtisanernas. Får jag
+nådig tillåtelse att säga fritt, hvad som ligger mig på hjärtat?»
+
+Drottningen nickade. Hon kallade till sig sin älsklingshund Pan och
+begrafde fötterna i hans yfviga päls.
+
+Oxenstierna tvekade en sekund. Han hade så mycket att frambära -- allt
+var af största vikt, men det syntes honom, som skulle det ej båta mera
+än att kasta en sten i djupt vatten. När ringarna efter den utplånats,
+är den glömd.
+
+Han begynte dock, och talade länge och lågmäldt. Till en början lyssnade
+Kristina uppmärksamt, men snart föreföll hon trött på dessa
+föreställningar om tryckande skatter, otjänlig hofhållning och mycket
+annat. Först när kansleren upprörd yttrade, att han äfven förnummit, det
+hon hade i sinnet att falla i jesuiternas lockande snaror, spratt hon
+till och sparkade undan hunden med en förtrytsam rörelse:
+
+»Det undrar mig, att I lyss till falska och hala tungors snack,»
+genmälde hon högmodigt, »och att jag gitter svara eder, kan I betacka
+eder grå hår. Hör mig, min vän, _Sveriges_ drottning sviker icke sin
+faders tro, om hon ock ser dess håligheter. -- Nu till annat: Hvad säger
+I om att bli hertig?»
+
+»Jag förvägrar att mottaga slik ärebevisning.»
+
+»Det gör I allenast därför att I vet, det jag åstundar unge Totts
+upphöjelse i hertigligt stånd.»
+
+»Enligt min syn på tingen är en svensk ädlings börd honom nog. Man måste
+endast beklaga, att så många nu till dags lisma sig fram till ernåendet
+af adelsdiplomet. Eders majestät har nära sin person en narr, som ej
+borde tillstädjas vapensköld.»
+
+»Hans namn?»
+
+»Hofskräddaren Johan Holm.»
+
+»Min Leijoncrona! Hvad har han förbrutit? Icke annat jag vet, är han en
+lika braf man som någon annan.»
+
+»Hans bravur må vara hvilken som helst, han förblir dock en skräddaresax
+i adelsfodral, och jag ber underdånigast eders majestät betänka ...»
+
+Kristina reste sig och tvang honom med en handrörelse att afbryta.
+
+»Låt det nu vara nog,» sade hon retligt. »Jag är behörigen tuktad och
+tränger till hvila, eller nej -- innan jag beger mig till Pimentelli,
+skall jag rida ut ett slag igen. Min häst bär mig bort från alla
+ledsamheter.»
+
+Oxenstierna ärnade invända, att hon alltför flitigt begagnade denna
+förströelse, ty aldrig tillförene hade man väl hört om en drottning, som
+nattetid red allena gata upp och gata ned, så som hon för plägsed hade,
+men han vågade icke ytterligare pröfva hennes långmodighet.
+
+Sedan han djupt bugande kysst hennes hand, aflägsnade han sig.
+
+Han hade icke väl hunnit ut, förrän Johan Holm, högtidlig och med ett
+viktigt smil kring de skägglösa läpparna, stod inför hennes majestät.
+
+»Hvad vill han, min käre mästare af saxen och lejonet,» sporde Kristina
+skrattande.
+
+»Eders majestät, jag för en ädel jungfrus talan.»
+
+»Hon är kärlekskrank, den väna mön, inte sant? Men hvad skall jag göra
+åt det?»
+
+»Hon bönfaller genom mig,» han bröstade sig, »om eders majestäts
+beskydd.»
+
+»Såå -- är I en sådan storman i älskogsdater? Hvad säger mor Barbara
+därom? Hon tör väl icke skåda med blida ögon slika snedsprång.»
+
+Leijoncronas små plirande ögon, hvilka liknade tennknappar i dåligt
+sydda knapphål, glimmade till, och han bekände en smula generad, att han
+allenast var tredje man. Den unga tärnan älskade af varmt hjärta grefve
+Tott, men hennes fader ville gifva henne åt en annan. Endast drottningen
+kunde rädda henne.
+
+»Tott må komma hit,» befallde Kristina; och när hennes befallning nått
+sitt mål och grefven stod inför henne, sporde hon:
+
+»Ärnar I gifta eder?»
+
+»Nej, eders majestät. Jag har ännu icke skådat kvinnan, allenast
+kvinnorna.»
+
+»Klokt taladt. Far fort med sådan syn på genus femineum. -- Men här
+lärer finnas en ung tärna vid mitt hof, som drömmer om eder kärlek.»
+
+»Då är min famn öppen att vagga hennes drömmar, eders majestät. I
+fredstid har en krigare icke annat att beställa än att lustvandra bland
+lefvande blomstersängar. Hvilar en diamant invid blommornas hjärta,
+kyssa vi bort -- det är vårt lefvebröd.»
+
+Drottningen skrattade bevåget åt gunstlingens skämtan, och hon sade:
+
+»Så ger jag eder orlof till kärlekshandeln, grefve Tott! Älskog är den
+friborna lyckans skötebarn, äktenskapet samhällets bête avire. Jag ser
+gärna ungdomsdrömmarnas hvita fjärilar vid mitt hof. De parera mot röda
+rosor, men örtagårdens fänkol och anis äro mig föga kära. Och nu, herr
+grefve, ställ den unga tärnan till freds efter hennes sinne! Jag
+behöfver er ej mera i dag. Vi ses i morgon på Jakobsdal!»
+
+Hon tänkte, när han lämnat henne, att hon hellre skulle velat gifva
+riket i arf åt denne ridderlige ungersven med furstelater än åt sin
+frände Karl Gustaf, som alltjämt syntes henne vara en borgerlig sprätt
+med smått skurna begrepp. All utvärtes estime ville hon likväl framgent
+som hittills bevisa honom, ty han var dock en ättling af det stolta
+Vasahuset, han som Tott, men ett fjät närmare kronan.
+
+
+
+
+                                  XII.
+                                I onåd.
+
+
+Fru Ebba Brahe lyftes af tvenne sina tjänare upp i den kalla karossen,
+hvilkens unkna luft vållade henne en besvärlig hostattack. Hon satte sig
+med en djup suck ned på de hårdt stoppade dynorna och drog sorgedoket
+öfver pannan ned mot de insjunkna, gråbleka kinderna. Salig kungens
+ungdomsälskade hade intet af sin ljufva fägring kvar. Hon var en sjuklig
+och trött gammal kvinna, som efter sin makes död dragit sig tillbaka
+från världen.
+
+Dock hade hon planterat tvenne unga, starka träd på kunglig mark, sina
+båda söner, af hvilka den yngste nyligen gift sig med drottningens enda
+förtrogna, den vackra Ebba Sparre. Hon hade känt sig så lycklig vid all
+den ära, som vederfors hennes barn, att det slag, som denna samma dag
+drabbat henne, hade gjort henne dubbelt ondt. Det vackraste och
+stoltaste trädet hade blåst omkull -- hennes mest älskade son, Magnus
+Gabriel, hade fallit i onåd hos drottningen. Intet kunde mera ha bragt
+henne ur fattningen än detta budskap.
+
+Först kände hon sig förlamad. Det föll en tyngd öfver alla hennes leder,
+och händerna sjönko som bly ned i hennes sköte. Men hennes trots år och
+sorger kraftfulla natur ville ej finna sig i någon slö underkastelse.
+Hon skulle undersöka saken, själf tala med sonen. Han måste väl säga
+henne, att budbäraren öfverdrifvit, att det hela varit en obetydlig och
+lätt kurerad querelle! ... Om Magnus verkligen drefs från hofvet, från
+drottningens närhet, skulle det för sann bli hans död.
+
+Och hvad hade den alltför ledsamma affären rört sig om? Hon vände sig
+mot sin dotter Maria Sophia, hvilken ledsagade henne, och sporde:
+
+»Skulle Magnus gjort sig skyldig till annat än ett bakdantande af en
+simpel adelsman?»
+
+Maria Sophia tvekade. Broderns olycka gick också henne djupt till
+sinnes; hon såg melankoliskt ut på det snöblandade regnet, när hon helt
+sakta genmälde:
+
+»Det torde tyvärr ej vara första gången han sökt höja sig i drottningens
+ynnest genom att förklena andra, och godt hade det varit, om vår
+kärälskelige broder haft tungan sittande fastare i munnen.»
+
+Ebba Brahe svepte mantelkappan tätare omkring sig och sade med en röst,
+i hvilken lidelsen tycktes rostat fast, så hes och skroflig var den:
+
+»Jag är säker på min son. Han har intet ondt begått. Denne Steinberg,
+som han namngifvit som drottningens förtalare, måste ock ha skulden.»
+
+»Steinberg lärer med ed bekräftat, att han intet låtit mäla om hennes
+majestät, och detsamma säger äfven öfverste Schlippenbach, som vår käre
+broder blandat in i händelsen.»
+
+»Tig barn, hellre än att du med ditt tal skall vända dig mot din
+broder,» inföll fru Ebba barskt. »Gud gifve, vi hade denna vägen bakom
+oss och voro i Uppsala, där jag skall få bevisning om min sons oskuld.
+Fuller anar jag, att den ränksmidaren Pimentelli står bakom allt detta
+ominösa snack. En De la Gardie fläckar icke sin heder med någon låg
+handling, och min Magnus är höjd öfver allt illavulet.»
+
+Vagnen skakade fram på den dyiga vägen, och de våldsamma krängningarna
+bröt den gamla moderns ordström, så att dottern hade svårt att uppfånga
+meningen.
+
+Trots den tidiga morgonstunden, rådde kulen decemberskymning, och de två
+kvinnorna inne i den alltför stora, mörka vagnen liknade grå
+spökskepnader af sorgen och grämelsen.
+
+Sömniga och dufna följde tjänarna efter i en karet. De hade hoppats få
+stanna i fred på Axholmen öfver vintern, och att så här plötsligt bryta
+upp likade icke de åldriga lakejerna och de grånade kammarpigorna.
+
+De hviskade skyggt om anledningen till resan, sådan ryktet mält dem den.
+Gref Magnus hade vågat tillvita drottningen hennes synd att hafva en
+utländsk älskare af den hale don Pimentellis kaliber, hvaröfver
+drottningen blifvit så uppbragt, att hon spottat grefven midt i synen.
+Detta hade Gustaf Wrangels tyske kammartjänare på sin rotvälska förtalt,
+och han hade dristat sig göra det tillägget, att hennes majestät fällan
+icke skulle tagit så illa upp, om hon haft någon natt till öfvers för
+herr grefven, men Spanien och Danmark nynnade så fliteligen vaggvisor
+för henne, att hon förgätit Sverige.
+
+Man visste, att detta tal syftade på Pimentelli och Ulfeldt, och
+harmades på drottningen, men många ord byttes ej nu i ämnet.
+Halfsofvande sutto de alla, endast helt flyktigt ankvickade af
+honungsbrödet och brännvinet, som i en fältflaska gick från mun till
+mun.
+
+Backe upp och backe ned gick färden. Snön föll allt ymnigare och gjorde
+de knaggliga vägarna än oländigare. Blåsten tjöt och hven, där den från
+skogen sopade fram öfver de ofantliga gärdena och hvirflade snöflingorna
+omkring som täta, rullande moln, hvilka pressats mot marken.
+
+»Nu skönjs stadsporten, fru moder,» utbrast slutligen Maria Sophia. »I
+ser svåra medtagen ut.»
+
+»Resan har vållat mig mycket men, men Herren vare tack, att den snarliga
+är öfverstånden. I min sons armar skall jag förgäta alla krämpor.»
+
+Hennes stora, mörka ögon fylldes af ljus lycka, och hon satte sig rakare
+på den smala bänken, alltför obekväm för hennes år.
+
+Det röda Vasaslottet lyste nu emot dem som en väldig fyrbåk uppe på
+vallen, och nedanför lågo små fula, halmtäckta hus utkastade som en
+handfull jätteleksaker. Domkyrkans torn förblefvo borta i snödiset, men
+själfva byggnadens massa sträckte sig som ett sofvande mammutdjur på den
+lilla upphöjningens hvita bädd.
+
+Det var lördag, och klockorna ringde till heligmål och slut på veckans
+id, just när de hunnit den gropiga gatan, hvilken snirklade sig upp mot
+slottet.
+
+Grefvinnan Ebbas dräng, Lasse, hade ridit i förväg för att hos
+slottsvakten efterhöra, hvar grefven stode att anträffa. Slokörad och
+med hängande mungipor återvände han till den väntande karossen, hvilken
+tycktes stelnad och infrusen i snön.
+
+Ebba Brahe slog med knuten hand upp dörren:
+
+»Hvilka tidender medför du?»
+
+»Eders nåde! Drottningen har dragit ut på jakt med den engelske och
+spanske gesanten, och gref Magnus --»
+
+»Han är med -- han är alltid med drottningen -- jag vet det!» Hennes
+stämma ljöd nästan hotande, och ögonen brände mot Lasses ansikte, så att
+han knappt vågade säga mera.
+
+Maria Sophia inföll:
+
+»Hvad fick du att veta beträffande min herr broder?»
+
+»Den nådige grefven begaf sig i går morse till Ekholmen.»
+
+»När väntas han åter?» sporde fru Ebba, och nu sjönk rösten, som när ett
+ljus plötsligt slocknande glider ned i pipan.
+
+Lasse skulle åstundat, att hans ljusa hårman i detta ögonblick skylt
+hans ansikte, men blåsten reste den i stället stridslystet.
+
+»Vakten hade förnummit, att alla herr grefvens tillhörigheter redan
+blifvit eftersända; han lärer icke brådt förväntas åter.»
+
+Ebba Brahe ryckte till, och ohörbara ord smulades sönder mellan hennes
+skälfvande läppar. Det blef fru Maria Sophias värf att tillsäga kusken
+att köra till härbärget, men när hon där ville föra sin fru moder till
+sängs, nekade denna. Hon skulle sitta uppe, eljes fruktade hon att ej
+kunna resa sig mera.
+
+»Sängen är en vän för den, som mäktar sofva,» sade hon matt, »men vaka
+hamnar den sig tidt på, förvandlande sig till sjukläger.»
+
+I en hög karmstol föll den gamla grefvinnan samman; hennes ögon stirrade
+ut mot kammarens enkla föremål utan att se dem. Ett vaxljus brann ned
+och ersattes med ett nytt, innan morgonen grydde. Blek och olustig smög
+den sig till sist in och hälsade fru Ebba med en kall smekning öfver
+hennes skrumpna hand, som vissen och blåådrad hvilade bland den svarta
+kjortelns veck.
+
+Klockorna ringde ånyo, denna gång till mässa, och fru Ebba uppmanade
+dottern och allt sitt folk att begifva sig till kyrkan. Själf ville hon
+bida i ensamhet den stund, då gudstjänsten slöt, för att ha kraft att
+oförtöfvadt åka upp till slottet. Drottningen skulle säkerligen icke
+vägra henne audiens änskönt det var söndag. Hon hade ju afskaffat allt
+helighållande af denna dag och plägade själf då ställa till allehanda
+lustbarheter.
+
+Ståtlig tog sig den grefliga karossen med det prunkande vapnet ut, när
+den körde upp mot slottsbacken; före den red Lasse, och på sidorna
+sprungo sex drängar i det De la Gardieska livréet. De höllo alla
+höfviskt sina hufvudbonader i handen.
+
+Inuti vagnen fanns allenast grefve Magnus' moder. Hon hade återfått sin
+tillförsikt, och ögonen strålade ut sin kvarglömda ungdom öfver det
+fårade, tåreplöjda ansiktet. Den tjänare, hon sändt för att efterhöra om
+drottningen ville gifva henne företräde, hade återvändt med ett mycket
+huldrikt svar, och detta kom henne att tro på en lycklig utgång af sitt
+ärende.
+
+Genom den etthundra man starka högvakten skred den lilla svarta skuggan
+i änkedoket fram. Hon var så van vid hofceremoniel, att hon som en
+sömngångerska passerade förrummet, där den guldbroderade stånddrabanten
+stod som uthuggen ur trä. När hon kom in i salen, där hela hofvet syntes
+samladt i hviskande grupper, gled en het, skamsen rodnad öfver kinderna,
+men hon höjde hufvudet och följde kammarherren Claës Banér in i
+drottningens kabinett.
+
+»Väl mött, fru Ebba!»
+
+Det var drottningens klara, något kalla stämma, som ljöd emot henne från
+rummets förgrund. Hon stod där under en himmel af karmosinsammet,
+omgifven af sin uppvaktning. Hvad den gråa klädesdräkten, den svarta
+halsduken och den lilla sobelbrämade sammetsmössan, som hennes majestät
+bar, föreföll henne välbekant. Det enda, som tycktes henne främmande i
+drottningens påklädning, var den juvelprydda amaranterorden i sitt röda
+band. Visserligen hade hon försport mycket om dess tillkomst och äfven
+harmats öfver slikt pjoller, men nu ville hon icke tänka därpå. Hon
+skulle villigt förgäta alla drottningens nycker, allenast hugsande
+hennes stora nåd och godhet mot sonen.
+
+Inför dessa leende, oförstående människor -- de flesta af utländsk börd
+-- kostade det fuller på att ödmjuka sig, men intet var henne mer värdt
+än sonens bästa, och plötsligt kände hon klart, hvad han aldrig i ord
+tillstått men i tusen svartsjuka handlingar bevist, att Magnus med hela
+sitt varma, veka hjärta älskat denna kvinna, som nämndes Sveriges
+drottning.
+
+Hon höjde icke hufvudet, men i tonfallet låg en stolt förebråelse, när
+hon nu yttrade: »Jag har kommit för att träffa min son. Jag kunde icke
+föreställa mig honom annorstädes än där hans höga beskyddarinna fanns.»
+
+Kristinas blå ögon hade en glans af fejadt stål, när hon riktade dem på
+grefvinnan, och hennes svar var föga gunstigt:
+
+»I misstager eder, fru Ebba! Er son har bevist sig ovärdig en plats vid
+mitt hof. Jag har själf tillsagt honom att draga dädan.»
+
+Ebba Brahe stod ännu upprätt, men den blekhet, som bredde sig öfver
+ansiktet, vittnade om, hur smärtan förvittrade hennes kraft. En gång för
+länge, länge sedan hade en drottning med lika järnhård hand kramat om
+hennes hjärta, men det lidande hon då känt hade varit lust jämfördt med
+detta.
+
+En vink af Kristina affärdade den lyssnande uppvaktningen. En stum,
+bugande rad af herrar och damer gled ut genom den låga, djupa dörramen,
+och det stora rummet med de praktfulla Arrastapeterna föreföll henne med
+ens så ödsligt, som om allt lif lämnat det, ty ingen af de båda
+kvinnorna yttrade på länge ett ord. Slutligen bröt drottningen
+tystnaden:
+
+»Vill I icke se eder unga svärdotter, fru grefvinna. Ma belle comtesse
+befinner sig stadigt här på slottet.»
+
+Ebba Brahe förstod, att dessa ord menades endels som tröst och endels
+som punkt på andragandet om sonen, men hon skakade häftigt på hufvudet.
+Ingen ville hon se -- ingen annan än den förorättade sonen rörde henne i
+detta ögonblick. Hon erfor en het impuls att skrika högt som ett
+väckarerop till drottningens sofvande hjärta: »Hugsar du intet af din
+ömhet för honom, hvars namn du i ungdomsåren ständigt bar på läpparna?
+Har du förgätit alla de nätter vi vakat tillsammans, förnöjande oss med
+tal om den, hvilken var oss båda kärast i lifvet?» -- Hon hejdade dock
+tankarnas vallfart och nämnde intet om flydda tider, men med en
+förtviflad snyftning sjönk hon på knä inför dottern till den man,
+hvilken offrat henne själf så många ömma knäfall.
+
+»Eders nåde,» hviskade hon; »våra förfäder -- min makes som mina -- vi
+själfva, våra barn ha alltid left och andats nära tronen, och den
+kungliga nådens sol har städse lyst öfver dem, befruktande deras
+handlingar. Öfvergif oss icke heller nu! Det är för änkans son jag
+beder. Han är mig förunderligen kär, och jag hyser ingen högre önskan än
+att få behålla honom vid min sida, till dess jag lycker mina gamla ögon
+i evig frid.»
+
+Talet hade blifvit långt; som klagande toner från en brusten sträng
+nådde det Kristina, och hon lyssnade till denna bekännelse om en moders
+kärlek som till något sällsamt rörande. Med en blick full af deltagande
+räckte hon den gamla handen:
+
+»Stig upp, fru grefvinna, och var förvissad, att jag intet agg bär till
+er son; må han lefva, så lycklig han det förmår, eder till fromma.»
+
+Fru Ebba tog drottningens hand, men hon reste sig ej. Hennes torra,
+smala läppar kysste Kristinas fingrar, och hon sade:
+
+»Edra ord, nådigste drottning, mäla mig väl, att I återskänker honom
+eder ynnest, annorlunda menade ha de föga värde.»
+
+»Min ynnest torde han själf veta medlen att återförvärfva. Till mitt hof
+kommer han dock ej vidare, men öfverste Schlippenbach bidar sin
+upprättelse, och grefvens heder kräfver, att han gifver den.»
+
+Något så oerhördt som att den förnämste af landets unga högadel skulle
+duellera med en uppkomling, en rotfrukt från någon tysk åker, kunde gref
+Magnus' moder icke föreställa sig, och hon utbrast med en rest af sin
+forna häftighet:
+
+»Slik värjfäktning kan eders majestät bjuda sina kammarpager. Min son,
+riksrådet och riksskattmästaren anstår det ej färga svärdsudden med dy.»
+
+»Så må han hålla svärdet i slidan, om det honom lyster. Feghet och
+lumpenhet låter jag mina drängar kasta utom slottsporten. Detta är mitt
+sista ord i denna sak.»
+
+Ebba Brahes förbittring smalt bort för den bottenlösa grämelse hon kände
+öfver att intet kunna uträtta till sonens bästa. Som en agad hund kröp
+landets första grefvinna fram till drottningens fötter och brast ut i
+hejdlös gråt. Hon fick icke fram några ord. Ögonen förblindades af
+tårar, och hela hennes kropp skakade af ångest.
+
+»Lugna eder,» bad Kristina vänligt. »I har ännu en son, min hurtige
+jaktkamrat och tro man, grefve Jakob. Han skall förvisso hålla eder
+vägen till min gunst öppen, och jag vill eder med allan flit min huldhet
+bevisa.»
+
+Med en stämma, som ljöd dödstrött, svarade hon:
+
+»Jag förmår icke tacka eders majestät, ty mitt hjärta är sönderbråkadt
+af sorg. Hade I känt en moders lust och ve, skulle I förvisso icke farit
+fram så hårdt.»
+
+Hon reste sig och stapplade mot dörren med händerna sträckta som efter
+stöd.
+
+På tröskeln töfvade hon och sade oändligen bedröfvadt:
+
+»Så ha både son och moder fått sota för sitt lifs största kärlek.»
+
+Kristina hade nyss förut gjort en rörelse, som ville hon taga den gamla
+i sina armar och hjälpa henne med dotterligt öm omsorg, men vid dessa
+ord studsade hon, och det drog ett moln af ovilja öfver hennes breda
+panna.
+
+»Ingen må flyga högre än vingarna bära,» sade hon hårdt, »och en sparf
+skall ej söka sig in i örnnästet. -- Lef väl, fru grefvinna och lägg det
+granneligen på minnet, att I alltid är oss en kär och aktad gäst.»
+
+Mycket långsammare än hon gått upp för slottstrapporna gick Ebba Brahe
+ned för dem. Hon visste, att hon aldrig åter skulle beträda dem. Bakom
+henne lågo alla lifvets ljusa och mörka år. En kort, snabbt flyktande
+afton återstod henne. Den hade ingen glädje. Hon tänkte på, hur högt hon
+älskat glädjen, och hur njugg den dock varit emot henne. Tungt steg hon
+ned för de breda trappafsatserna, hvilka föreföllo henne oändliga, och
+när hon ändtligen hunnit porten, sjönk hon utmattad i sina framskyndande
+tjänares armar. --
+
+Kristina hade länge gått af och an, rof för en häftig sinnesrörelse. Det
+skulle varit henne öfvermåttan kärt, om hon kunnat visa mera mildhet,
+men hon förmådde det icke. Hela hennes väsen hade sårats af Magnus De la
+Gardies omanliga, fega uppträdande. Han hade bedragit henne, bedragit
+sig själf och de män, som med redligt uppsåt fyllt sina plikter. Hon
+hatade småsinne och låghet, och här vid lag gjorde det henne mera ondt
+än någonsin; det var hennes närmaste vän, mannen, som hon från
+ungdomstider ställt vid sin sida, hvilken nu svek hennes tillit. Pinad
+af hans förvirring under det förhör, hon genast anställt, hade hon
+afbrutit det tvärt och skickat honom långt ifrån sig. Men redan i dag
+hade han trugat sig på henne med ett bref, som prins Adolf Johan i
+bevekliga ordalag frambar. Ömkligt tilltrasslade och besnärjande fyllde
+orden det stora papperet, men all denna kvidan rörde icke drottningen.
+Han hade med ens sjunkit så djupt i hennes aktning, att hon icke gitte
+höra hans stämmas skälfvande afbön.
+
+Hon hade icke heller ärnat svara honom, men nu -- efter fru Ebbas besök
+-- insåg hon, att hon måste, de skulle eljes icke gifva henne någon
+fred.
+
+Men den skrifvelse hon aflät skulle blifva sådan, att de mäktige baxnade
+för att öka hennes vrede. I många exemplar skulle hon låta skrifva den
+och göra om intet hvarje försök till förlikning.
+
+Hon fortsatte alltjämt att mäta golfvet med häftiga, ojämna steg och
+hufvudet tillbakakastadt i trotsig harm. De yfviga lockarna gungade
+fritt på hennes axlar. Mössan hade hon tagit af, då den tyngde henne. Nu
+slet hon också af den svarta halsduken och andades djupt.
+
+»Om jag icke vore drottning,» mumlade hon, »då skulle jag törhända
+förlåta dig, Magnus -- men icke heller då skulle jag vidare vilja se
+dig.»
+
+Hon stannade vid det med grönt kläde öfverdragna skrifbordet, ryckte
+fram stolen och satte sig. Hennes händer ordnade med feberaktig ifver
+skrifmaterialet. Redan hade hon fattat gåsfjädern, och den gled
+besinningslöst öfver papperet, raspande ned orden som täta dolkstygn.
+Hon föraktade att inleda brefvet med någon sirlig fras utan begynte
+högst uppe på arket de mördande rader, hvilka för beständigt skulle
+aflägsna hennes första och största gunstling från hennes närhet:
+
+   »Emedan I åstunden, att ännu en gång få göra eder uppvaktning hos
+   mig, äfven efter den onåd som träffat eder, så är jag nödsakad
+   säga eder, huru stridig en sådan längtan är med eder egen
+   förnöjelse; och jag skrifver till eder detta brefvet för att
+   påminna eder om de skäl, som hindra mig att låna mina öron åt
+   eder begäran, och som tillika böra öfvertyga eder om att en sådan
+   påhälsning för edert egna sinneslugn skulle vara onyttig. Det
+   tillhör icke mig att föreslå några botemedel för eder olycka,
+   utan det blir eder egen sak att vara omtänkt på medel, huru eder
+   heder skall kunna åter upprättas; ty hvad kunnen I mer vänta af
+   mig, eller hvad kan jag mer göra än beklaga och illa berykta
+   eder? Den vänskap jag haft för eder förbinder mig till både det
+   ena och det andra af dessa; och ehuru mycken benägenhet jag haft
+   för eder, så kan jag dock icke utan att förråda min egen heder
+   förlåta eder det brott, som I hafven begått mot eder själf. Tron
+   intet, att jag på något sätt är förolämpad. Jag bedyrar eder
+   heligt, att jag icke är det; men jag kan hädanefter aldrig hafva
+   andra känslor för eder än medömkan, hvilken dock i intet fall
+   vidare kan gagna eder, sedan I hafven gjort den välvilja onyttig,
+   som jag tillförene haft för eder. I ären ock, enligt eder egen
+   bekännelse, därtill ovärdig, och I hafven själf, i flera
+   hederliga mäns närvaro, förkunnat eder dom att blifva förvist
+   från hofvet. Jag har bekräftat den, efter jag funnit den billig,
+   och jag är icke så färdig att ändra den, som man inbillar eder.
+   Huru kunnen I dessutom våga att visa eder för mig, i afseende
+   till det I gjort och lidit? I kommen mig att blygas, när jag
+   eftersinnar, till hvad nedrigheter I gjort eder skyldig, och huru
+   många gånger I hafven måst förödmjuka eder äfven för dem, mot
+   hvilka I utöfvat så många elaka knep och stämplingar. Uti denna
+   olyckliga ställningen har ingen sinnesstorhet, ingen ädelmodighet
+   visat sig i edert uppförande. Om någon ånger kunde falla på mig,
+   så skulle jag visst förtryta att hafva ingått vänskap med en så
+   svag själ som eder; men en sådan svaghet är mig ovärdig, och jag
+   bör därför icke med svarta färger afmåla det särskilda utseende,
+   som jag själf velat sätta på tidernes omskiften. Jag skulle i
+   hela min lefnad icke omtalt dem, om icke eder oförsiktighet
+   nödgat mig att förklara mig emot eder. Min heder förbinder mig,
+   och rättvisan befaller mig att göra detta uppenbarligen. Jag har
+   redan hela nio åren därutinnan gjort allt för mycket för eder
+   skuld, att jag beständigt tagit eder blindvis i försvar emot alla
+   människor; men när I nu själf försummen edra dyraste fördelar, så
+   är jag befriad ifrån det besväret att vidare därom hafva någon
+   omsorg. Genom det, att I visat eder ovärdig den lycka, för
+   hvilken I haden att tacka mig, hafven I själf gjort en hemlighet
+   allmän, som jag eljes hade beslutit att förtiga, så länge jag
+   skulle lefva. Om I ären nögd med att höra förebråelser, så kunnen
+   I komma hit; jag gifver då med detta villkor mitt samtycke
+   därtill; men gören eder aldrig hopp om, att tårar eller andra
+   undergifvenhetens betygelser någonsin kunna förmå mig till den
+   minsta ytterligare nåd. Den enda jag hädanefter kan hafva för
+   eder öfrig är, att sällan ihågkomma och mindre omtala den jag
+   tillförene för eder hyst, helst som jag fattat det beslut att
+   aldrig för annan orsak omnämna den än för att utskämma eder. Det
+   är därföre som jag bör visa eder, att I efter ett sådant fel, som
+   edert, ären ovärdig min aktning. Däruti består allt det, som jag
+   ännu funnit mig förbunden att göra för eder; men påminnen eder
+   endast, att det är eder själf, som I hafven att tacka för den
+   onåd, i hvilken I kommit, och att jag emot eder är rättvis och
+   billig, äfvensom jag alltid skall vara emot alla människor.
+
+   Upsala den 5 dec. 1653.»
+
+Sedan hon med höga, rediga bokstäfver undertecknat brefvet med sitt
+namn, genomläste hon det så omsorgsfullt, som vore det ett högviktigt
+dokument. Hela tiden erfor hon dock samma plågsamma obehag, som om hon
+bevittnat en afrättning, och då hon slutat, rullade stora tårar ned på
+det gröna klädet. När hon ville utplåna dem med handen, kände hon, hur
+heta de voro, och ett kvaldt leende gled öfver hennes läppar.
+
+Hon lade armarna mot bordskifvan och lät hufvudet falla ned mot de
+knäppta händerna. Hvad hon i denna stund högst åstundade var, att hon
+förmått jaga bort alla hågkomster, men de fyllde hennes själ, och
+tankarna brände henne som droppande, smält vax. Hon ömmade för svedan af
+uppgörelsen med det förflutna.
+
+
+
+
+                                 XIII.
+                         Ett lysande värdskap.
+
+
+Husgerådsmästaren Polycarpus Crombygel steg med förtretad och snopen min
+ut ur hennes majestäts kabinett. Han hade visserligen blifvit ganska
+nådigt mottagen, och drottningen hade med uppmärksamhet åhört hans
+utförliga berättelse om nedpackandet och afsändandet af de till ett
+hundratal uppgående stora packlårarna, som fraktats till Göteborg för
+hennes majestäts räkning, men det vedermäle, han hållit sig så beredd
+på, att han till och med hemma i kammaren öfvat in hofbugningar,
+uteblef.
+
+»Fick I allt med?» hade drottningen sport, så snart han själf hunnit
+till punkt, och när han förklarat, att slottsrummen allenast hade
+murarna kvar, hade hon nickat helt förnöjd, sägande: »I har gjort eder
+sak väl, mäster Crombygel.»
+
+Sedan entledigade hon honom med en snabb gest och vände sig ånyo till
+sin hofmästarinna, hvilken förevisade dräkter till aftonens maskerad.
+
+Crombygel rullade sin feta lekamen ut genom slottets portal och styrde
+stegen till den midt emot domkyrkan belägna Adolphs källare, där han vid
+en remmare eller än hellre ett stop öl hoppades få bort den härskna
+smak, han hade i munnen efter allt packningsdammet. Ett adelsbref skulle
+bäst sköljt bort den, men hennes majestät hade blifvit njuggare med
+slikt, sedan hon offentliggjort sin bestämda föresats att redan detta år
+frånsäga sig regeringen.
+
+En tröst var det dock i nederlaget, att svåger Leijoncrona blifvit
+afdankad. Det hettes, att han fått tjänstledighet, men Crombygel visste
+bättre besked.
+
+På Adolphskällaren voro såväl bänkar som bord väl besatta. I Uppsala
+fanns vid denna tid många utländska herrar med stora och lysande följen
+och dessutom alla hofvets knektar och svenner. Prins Karl Gustaf hade
+äfven några af sitt folk här. Själf höll han sig för det mesta blygsamt
+undan på sina förläningar Öland och Gottland, och ingen kunde säga om
+honom, att han drog regeringstömmarna brådt till sig.
+
+Så många flaskor, krus och stop, som redan när Polycarpus Crombygel kom
+i dörren uppenbarade sig för hans uppspärrade ögon, kunde ej annat än
+göra honom gladare och lättare till sinnes. Han smackade och lät tungan
+vandra öfver läpparna som en förberedande läskning.
+
+»Kommen Sie mal liver, mein dicker Mann,» skrek en tysk hofjägare
+välvilligt och höjde inbjudande en tennbägare med mumma.
+
+Men Polycarpus låtsade sig ej höra. Han tyckte mera om ett samkväm med
+sina landsmän, och när han framme vid det djupa fönstret upptäckte
+klädskrifvaren Samuel Nilsson och ännu ett par andra af kamraterna från
+Stockholm, lotsade han sig fram dit, då och då uppehållen af en bekant,
+ty Crombygel var mycket gemytlig och tillgänglig, hade svårt att säga
+nej och lätt att låta sig locka.
+
+»Guds fred, Crombygel,» hälsade långa Samuel honom. »Kommer du med din
+gamla borgarära eller har kråkan fått de nymodens påfågelsfjädrarna, som
+stå antecknade i vapenbokens tertia classis?»
+
+»Nej,» genmälde Polycarpus kärft, »jag fikar platt intet efter slikt
+prål. I sen mig, sådan jag var tillförene, men är jag mäkta torr i
+strupen efter allt omaket med de fanens skitna målerierna och tapeterna
+jag packat samman på Stockholms slott. Fly mig kannan eller skänk i ett
+stop, men låt det ej mankera på rågan!»
+
+Sedan han druckit i bottnen, begynte hans ansikte antaga sin vanliga
+skinande belåtenhet, och han snackade löst om tidender från
+hufvudstaden.
+
+Långe Samuel vek sig som en fällknif öfver bordet och sporde in i örat
+på Crombygel:
+
+»Nå, hvad säga de goda byborna om att Pimentelli ändtligen på rama
+allvaret skall draga sina färde?»
+
+»Å, man tror icke, det är sant. Den häxmästaren hittar väl endast på det
+för att ånyo kunna roffa åt sig en större summa af de svenska dalrarna.
+Så gjorde han ju i somras. Han berättade visserligen, att skeppet
+förliste. Pyttsan, tro det den, som sett mig flyga! Drottningen bidade
+honom fuller afsiktligt i Vadstena för att med pomp och ståt föra honom
+åter till dufslaget.»
+
+»Hysch!» varnade Niklas Smette, mästerkockens son, som blifvit studiosus
+på Strängnäsbispens förord. »I skall icke föra så hög talan, herr
+Polycarpus,» sade han höfviskt. »Mig har man lärt att bita in allt, jag
+får veta, i munnen och först spy det ut öfver Upplands gärden.»
+
+»Rätt så,» hviskade Samuel. »Gutår för den visdomen! Men eljes torde det
+vara allom bekant, att hennes majestät dessa sistlidna fjorton dagar
+gjort sig krank och icke velat se någon, blott för att så mycket oftare
+kunna stampa upp den spanske kanaljen till sig. Han logerar i kamrarna
+under hennes höga nåde. Den svarte djäfvulen har dock nu haft sin
+afskedsaudiens och skall redan tidigt i morgon bittida draga sina
+färde.»
+
+Crombygel tömde ånyo sitt stop och satt sedan några minuter försjunken i
+välbehaglig njutning. Slutligen sade han:
+
+»Vet man, om drottningen blifvit bevekligare stämd mot den mäktige
+riksskattmästaren?»
+
+Samuel skakade på hufvudet. Han var väl bevandrad i hofkrönikan och lät
+gärna kamraterna få del af sina kunskaper.
+
+»Nej, min broder! Gref Magnus lärer få töfva på sina gods, till dess
+drottningen är ur landet. Han finner en slät ersättning för hoflifvets
+behag i enträget sysslande med gudliga betraktelser. En vet fällan, hur
+det kännes, när man i intet får det, som man vill hafva det. Bönen blir
+därefter.»
+
+»Jo, jo, hvar och en har sina sorger,» medgaf Polycarpus och suckade vid
+tanken på sin förmenta upphöjelse, men när stopet för tredje gången
+fyllts och tömts, sväfvade han i ett saligt rus, hvilket varade allt
+intill aftonen, då han med osäkra steg begaf sig upp till slottet för
+att få se en skymt af det säkerligen öfvermåttan präktiga värdskapet.
+
+Som förr en gång måste han äfven nu tränga sig fram mellan prunkande
+karosser, gnäggande hästar och lysande, uppblåst betjäning, hvilken
+skrattade åt det goda rus, han redan lagt sig om. Fuller hade han icke
+haft så mycket att beställa, efter tiden tillstadde honom så fägna sig.
+
+Han ärnade just genmäla något, då en röst kraxade något på engelska i
+hans öra, och han kände en knuff för bröstet af en hästnos.
+
+NÃ¥gon ropade till honom:
+
+»Upp med korpgluggarna nu, Crombygel, så får du se själfva Whitelocke,
+engelske ambassadören. Han är en mycket ärad man här till hofs, och
+drottningen tar nådigt emot hans artiga presenter: hästar, hundar och
+annat mera.»
+
+Crombygel stirrade vördnadsfullt på den rakryggade engelsmannen, hvilken
+stelt och högtidligt steg ur vagnen och redan vid trappan mottogs af
+prins Adolf Johan, som betygade honom stor höflighet.
+
+Nu blef vimlet af maskeradgäster så stort, att Polycarpus knappt hann
+rikta ögonen på en skön dam, förrän hon bortskymdes af en annan, och han
+blef så sömnig af ansträngningen att uppfatta alla dessa nya ansikten,
+att han öfverljudt gäspande begaf sig till logementet. --
+
+Af alla glada, lysande fester, hvari den förnäma världen på de senare
+åren deltagit, tycktes aftonens värdskap bli gladast och praktfullast.
+Drottningen hade varit frikostigare än någonsin beträffande
+arrangemangerna, och hon hade befallt, att ingen möda skulle sparas för
+att göra det hela till en festernas glanspunkt.
+
+Den stora danssalen var klädd från golf till tak med röd sammet, och
+stora, förgyllda speglar återkastade skenet från vaxljus och facklor. De
+tidiga vårblommor, som man lyckats samla, hade bundits till små
+buketter, och la belle comtesse, förvandlad till italiensk
+blomsterflicka, strödde med skälmskt behag omkring sig blåsippor och
+vårlök.
+
+Drottningens ypperliga musikkapell spelade oafbrutet, och dansen tråddes
+flitigt. Förklädnad gaf skydd åt dristigt galanteri, och många pilar
+afskötos denna kväll vårdslöst nog från gud Amors båge.
+
+En zigenerska med lifliga rörelser och på vänstra handen en blixtrande
+diamantring, värd många tusen, väckte allmän uppmärksamhet. Hennes
+smidiga behag hade något så eggande, att kavaljererna täflade om hennes
+gunst. Ännu mera omringad blef den eldiga sydländskan, när det blef
+bekant, att det var drottningen, som begagnat sig af denna förklädnad.
+Den svarta masken dolde helt och hållet hennes ansikte, till och med
+ögonen skymdes af svarta spetsar. Hon tilltalade såväl damer som herrar
+på flytande fransyska, och så sprudlande var hennes munterhet, att hon
+till och med lockade de gamla rådsherrarna till uppsluppet skämt.
+
+Don Pimentelli höll sig troget som en skugga i hennes närhet, och hans
+blick följde henne med tillbedjande ömhet.
+
+Kristina däremot tycktes till en början knappt gifva akt på honom. Hon
+dansade ifrigare än någonsin och lät till och med de unga kammarpagerna
+vederfaras nåden att föra henne.
+
+Först när festen pågått ett par timmar, vinkade hon till sig den spanske
+ambassadören och sporde leende:
+
+»Är I, höge herre, villig att skänka zigenerskan utan land och hem en
+dans?»
+
+Pimentelli svarade icke genast. Hans flämtande andedräkt förrådde, att
+han var häftigt upprörd, och när han slutligen fått makt öfver stämman,
+genmälde han helt sakta, nästan smekande:
+
+»Lilla zigenerska, mäktade jag det, skänkte jag er hela världen! -- Att
+gifva en dans är både för mycket och för litet.»
+
+Hon räckte honom båda sina händer och sade skämtande:
+
+»Och dock är det _allt_, jag kan gifva eder. Hvad drömmer I mera om,
+Amaranterriddare?»
+
+Han visste, att denna orden stiftats i vänskapens namn, och att den
+bannlyste kärleken. Han visste ock, att Kristina brukat den som en
+hämsko på den passion, hvilken hotat att förblinda hennes förnuft, men
+denna enda sista kväll och natt ödet unnade dem att dela ville han kasta
+den gråa klokheten öfverbord. Aldrig hade hon tillstadt honom något
+närmande; som en vän hade hon tillåtit honom sitta vid sin säng och
+hålla hennes hand, och hon hade tidt nämnt honom den broder, hon
+förgäfves åtrått, men detta var honom icke nog -- och han visste, att
+icke heller hon utan strid iskylt sina känslor. Hans svar klang nu halft
+trotsigt, hälft vemodigt: »Jag drömmer om något verkligt att minnas, när
+jag i ensliga stunder betraktar min ordensstjärna och läser dess devis:
+'Dolce nella memoria'.»
+
+Hon drog honom häftigt ut på golfvet bland de dansande, och med hufvudet
+en sekund hvilande mot hans skuldra, sade hon:
+
+»Jag har städse beklagat den, som blifvit född till undersåte; tvinga
+mig icke att förakta den, som har tronen till fotapall!»
+
+»Jag talar i afton hellre till zigenerskan än till drottningen. Väl
+dyrkar jag Nordens Pallas och skall sprida hennes lof, hvarhelst jag
+drager fram, men kring den fagra zigenerskan slingrar jag ett nät af
+önskningarnas rödaste rosor, röda därför att de druckit in blod från ett
+såradt hjärta, och jag sjunger för henne om doftande skogar och ljusa
+nätter, ljusare än löjet kring hennes läppar.»
+
+»Stanna!»
+
+Kristinas bröst höjdes och sänktes snabbt, och den blick, som under
+spetsslöjan glimmade emot honom, hade mera af glittrande varmt solsken
+än af kunglig nåd.
+
+»Är I redan trött?»
+
+Han undvek alla uppstyltade titlar. Hon var för honom i denna stund
+vildmarkens kärleksjublande kvinna, hvilkens sinneslust var som
+kryddstark honung.
+
+»Ja, jag är trött. För mig till Pans grotta därborta i galleriet!»
+
+Han lydde stillatigande, och hans hållning var ånyo den sirlige
+hofmannens.
+
+Inne i den lilla konstgjorda grottan var tyst och svalt. Mossbänken stod
+så kysk och oberörd i granarnas dunkel. Fiolernas mänskligt vibrerande
+toner trängde endast svagt fram till denna plats, och sorlet af de många
+människorna förvandlades till brusande, monotont vågsvall.
+
+Kristina lade sig på mossbänken med hufvudet stödt mot högra handen.
+Pimentelli föll på knä bredvid henne och tog hennes vänstra hand, som
+han betäckte med kyssar. Hon lät det ske. Stilla låg hon, och de blå
+ögonen lyste varmt och starkt emot honom. Slutligen sade hon vekt:
+
+»Hör upp! Nu vet jag, att mitt hjärta icke är dödt för kärlek. Men I
+skall icke kyssa mig mera, om vi ej skola skiljas i vrede, innan
+afskedstimmen slår. Min känsla drager mig till eder, min plikt, min
+vilja lägga sig däremot. Kalla ord från snölandets drottning, tänker I!
+Ja väl, men I må hugsa, att jag fostrades till konung, aldrig till
+kvinna. Och konungen i mitt sinne vinner alltid seger i envigen med
+kvinnan i mitt hjärta. Drottningen skulle aldrig tillstått för eder, att
+hennes längtan fört henne till en chateau en Espagne, zigenerskan gör
+det ...» Hon ryckte hastigt den dyrbara ringen af sitt finger, satte den
+mellan läpparna och böjde sig ned mot honom. En sekund kände hon hans
+heta andedräkt in mot sin mun, då lät hon ringen falla i hans hand och
+yttrade lågmäldt:
+
+»Göm denna, tills jag begär den åter.»
+
+»Risken är stor, eders majestät, ringen är mycket dyrbar.»
+
+»Och I kunde förlora den?»
+
+»Nej, men dess glans torde komma att förtrolla mig genom att ständigt
+påminna mig om dess höga ägarinna.»
+
+»Icke så; glöm drottningen, när I ser på ringen, och tag den som ett
+minne af zigenerskan, hvilken I aldrig skall återse.»
+
+Hon reste sig hastigt och ilade bort. Länge letade man efter den
+tjusande zigenerskan och allehanda undrande hviskningar förspordes,
+allra helst som man äfven saknade don Pimentelli. Ceremonimästaren hade
+emellertid fått befallning, att dansen icke fick afbrytas förrän klockan
+två på natten, och därför figurerade man och snurrade rundt enligt
+etikettens regler.
+
+En ny gäst inträdde slutligen sedesamt i salen; det var en svensk
+matrona af borgarståndet med ärbart korsad snibbhalsduk och fotsid,
+blommerad kjortel. Hon tog själf en stol, hvilken hon frankt flyttade
+fram till den plats, där engelske ambassadören satt, och med honom
+inledde hon ett artigt samspråk, som han öfvermåttan vördnadsfullt
+upptog.
+
+Åskådarna uppe på läktaren jublade högt. Sådan ville de se sin
+drottning, ty som en blixt hade ryktet spridt sig, att borgarhustrun var
+deras allernådigste fröken Kerstin. De ropade och hurrade, viftade med
+näsdukar och gladdes som barn öfver att hon uppträdde i svensk dräkt.
+
+De gamla mindes henne så väl från den gången högt salig kungen lyft
+henne på sin arm och så att säga skänkt henne som ett dyrbart arf åt
+sitt folk. Det kära, kungliga barnet hade från den stunden blifvit ett
+lefvande intresse, som böner och tankar villigt samlade sig om.
+
+Nu hade man försport, att hon ärnade draga dädan, men kunde väl detta
+vara annat än lågt förtal, beviste hon ej just i afton med denna sin
+förklädnad, så olik allt hofvets utländska prål, att hon hyste svenska
+tänkesätt och kärlek till sitt folk? Hennes åthäfvor voro så stillsamma
+och kyska, alldeles som det höfdes en ung och blyg borgarhustru. Hon
+hade uppfattat sitt folk från dess vackraste sida.
+
+Åter hurrade man, knuffades och omfamnades, allt som trängseln och
+sämjan bjöd.
+
+Men adeln såg icke med blida ögon drottningens tilltag. De stolta
+grefvinnorna och friherrinnorna rynkade aristokratiska näsor och sköto
+sarkastiskt ut svällande underläppar.
+
+De höge herrarna blefvo också betänksamma. Månne hon med en kvinnolist
+ärnade draga dem vid näsan och locka borgare och bönder till sig för att
+med deras hjälp störta adelsväldet. Hon hade så öppet uttalat sitt
+missnöje med rådets förfarande beträffande hennes underhåll efter
+tronafsägelsen, att man kunde vänta sig hvad som helst. Litet hvar af
+det regerande partiet önskade henne ur landet. Hon hade så småningom
+blifvit till en rykande brand, som till äfventyrs, om den ej vaktades,
+kunde komma vådeld åstad.
+
+Kristina hyste emellertid denna afton icke den aflägsnaste tanke på
+några stämplingar. Hon föresatte sig tvärtom att bringa sitt inre till
+ro genom att uppgå i stundens oskyldiga fröjd.
+
+Men hon misstog sig storligen, när hon hoppades kunna förleda protectors
+nitiske ambassadör till skämtan och muntra infall. Hans allvarliga mun
+formade genast allsköns allvarliga ord. Han sade sig ha hört, att hon
+besinnade sig på att afsäga sig regeringen, och när hon bejakade detta,
+yttrade han:
+
+»Jag föreställer mig, att eders majestät behagar skämta med sin
+tjänare.»
+
+Kristina skakade på hufvudet:
+
+»Herre! Saken är denna: Jag har föresatt mig att lämna kronan och
+tillbringa min öfriga tid i stillhet, hvilken jag finner mycket
+angenämare än de regeringen åtföljande besvär och bekymmer. Huru synes
+eder om detta beslut?»
+
+Ambassadörens tjocka, engelska röst antog ett smickradt tonfall, när han
+genmälte:
+
+»Det oroar mig att höra, att eders majestät behagar kalla det ett
+beslut; och är något i världen, som kan surprenera en man, blir det
+visst att höra sådant från en så stor, mäktig och vis drottning. Men jag
+föreställer mig, att eders majestät behagar skämta med sin tjänare.»
+
+Kristina lyfte på masken, då värmen begynte kännas besvärlig, och hon
+dessutom ville tala friare:
+
+»Jag försäkrar eder, att det är min uppriktiga föresats; och hade jag
+redan törhända ställt det i verket, om ej eder hitresa kommit emellan.»
+
+Whitelocke var oförtöfvadt färdig med svaret:
+
+»Jag beder, att eders majestät må ännu länge uppskjuta detta beslut
+eller snarare slå det ur hågen, ty det stämmer ej öfverens med eders
+majestäts höga sinnelag, och med eders majestäts tillstånd måtte jag
+fråga, sedan jag fått befallning att häröfver fälla mitt omdöme, om
+möjligt är, att tillräckliga skäl kunnat finnas, som föranlåta en så
+högt upplyst och vis drottning att taga ett sådant beslut.»
+
+Drottningen höjde hufvudet:
+
+»Jag är öfvermåttan nöjd med eder uppriktighet och önskar, att I
+otvunget må yttra edra tankar i denna sak. De skäl, som härtill kunnat
+föranlåta mig, äro först att jag såsom fruntimmer är oskicklig att
+regera och flera olägenheter underkastad än andra, och sedan att
+regementsbördan och besväret däraf vida öfverväga det nöje man kan hafva
+af makten att befalla, och hvilket nöje på intet sätt kan jämföras med
+det man under en indragen lefnad får smaka.»
+
+»Såsom främling kan jag så mycket frimodigare yttra mina tankar,
+besynnerligen uti detta ärende; såsom den där själf varit van vid ett
+stilla och indraget lefnadssätt, kan jag äfven döma därom, men hvad
+regeringsbördan angår, måste jag lämna allt utlåtande därom till dem,
+som burit henne. Det får jag dock säga, att ju högre man blifvit
+uppsatt, desto mer tillfälle har man fått att tjäna Gud och nästan.»
+
+»Jag önskar, att Guds ära och människors bästa mer må befordras än jag
+som fruntimmer kan göra; och så snart jag för mitt folks bästa och
+förmån fått uträtta en hop saker, tycker jag mig utan någons förargelse
+kunna skilja mig vid dessa bekymmer och smaka stillhetens lugn.»
+
+»Men då eders majestät genom arfsrätt äger sin krona och af sina
+undersåtar har all upptänklig kärlek och undergifvenhet, ser jag
+ingenting, som kan föranlåta eders majestät att skilja sig vid
+regeringen och lämna dem, som så mycket älska såväl eders majestät som
+dess styrelse.»
+
+»Det är kärleken för mitt folk, som föranlåter mig att skaffa dem bättre
+regent än ett svagt fruntimmer kan vara, och kärleken till mig själf,
+som öfvertalar mig att lefva i stillhet.»
+
+»Gud har kallat eders majestät till denna betydande värdighet och makt;
+arbeta därför icke emot det ändamål han påsyftat genom det I sätten eder
+ur stånd att på så utmärkt sätt som nu befordra hans ära; ty såsom
+regerande drottning har eders majestät därtill mer tillfälle än såsom
+privat person.»
+
+»Om den person, som blifver min efterträdare, har mer skicklighet såväl
+i anseende till dess kön som egenskaper att tjäna Gud och fäderneslandet
+än jag, så besvarar mitt öfverlämnande af regementet till honom
+fullkomligen detta inkastet.»
+
+»Jag bekänner det jag ej vet bättre händer att lämna regeringen uti än
+eders majestäts.»
+
+»Min kusin pfalzgrefven har egenskaper, som pryda en krona, och är ej
+mindre vis än hjältemodig, och hafver jag redan så lagat, att han
+blifvit utnämnd till min efterträdare; jag ensam gjorde det. I har
+förmodligen hört hvad honom och mig emellan varit på vägen, men jag har
+beslutit att aldrig gifta mig. Det blifver för mitt folk mycket
+fördelaktigare, att han bär kronan än jag, då ingen därtill är
+skickligare än han.»
+
+»Jag är försäkrad, att hans kungliga höghet äger alla de egenskaper, som
+utgöra en stor regent; men det sker honom ingen oförrätt, om han får
+vänta, fast eders majestät utnämnt honom till sin efterträdare. Däremot
+torde eders majestät en gång ångra, om detta beslutet ställes i verket,
+att den rätt är bortlämnad, som tillhörer eders majestät, så länge Gud
+förlänar lifstiden.»
+
+»Det sker allt af fri vilja; och som han är bättre och skickligare att
+regera än jag, tyckes mig, att ju förr jag öfverlämnar honom kronan
+desto bättre är det.»
+
+»I sanning för prinsen. Men jag vill med eders majestäts tillstånd
+berätta en historia om en gammal engelsman, som hade en rask och ung
+son, hvilken öfvertalade sin fader att lämna egendomen i hans händer,
+efter han med mer förmån kunde drifva densamma. Fadern samtyckte
+därtill, skriftlig öfverenskommelse uppsattes, och grannarna samlades en
+dag för att höra faderns beslut, hvilken endast förbehöll sig någon
+pension. Under det gästerna voro samlade, tog fadern efter vanan sin
+tobakspipa och gick i salen att röka, där han spottade mycket på
+golfvet. Sonen, som tyckte detta vara mindre anständigt, bad därför
+fadern gå i köket och spotta, hvilket han äfven gjorde.
+
+DÃ¥ allt var i ordning, gick sonen och kallade sin fader in att
+underskrifva öfverenskommelsen, men fadern svarade att han ändrat sitt
+beslut. Sonen, som häröfver blef bestört, frågade orsaken därtill, då
+den sluge gubben svarade, att han beslutit spotta i salen, så länge han
+lefde; och så hoppas jag äfven, att ett visst ungt fruntimmer gör.»
+
+Kristina skrattade högt och bullrande.
+
+»Berättelsen är ganska tjänlig, och tillämpningen snart gjord, att jag
+bör behålla kronan, så länge jag lefver; men i mitt tycke svarar det
+snarare emot spotta i salen att blifva henne kvitt än att behålla
+henne.»
+
+Som fruktade hon att yppa ännu mera af sina innersta tankar, tillade hon
+med ett så djärft språng i tankegången, att till och med den gamle
+diplomatens ansikte uttryckte en viss bestörtning:
+
+»Hvad säger I om våra danser? Skulle I ej vilja pröfva en fransysk dans
+med mig? Det vore förvisso ett ofarligt förbund mellan England och
+Sverige.»
+
+Whitelocke bugade djupt.
+
+»Eders majestät väldigas visa mig alltför stor ära. Jag är tyvärr numera
+oförmögen till dans. I min ungdom ansågs jag för en god dansör, men
+hvarje tid har sina förmåner.»
+
+»Jag är säker, att I ännu kan täfla med våra yppersta kavaljerer,
+allenast I täckes räcka en ringa borgarhustru eder hand.»
+
+Whitelocke kunde icke neka. Med klumpiga, gammaldags steg och en
+långsamhet, som hans stela ben tvungo honom till, förde han sig och
+drottningen i dansen.
+
+Ingen såg hennes leende under masken, men när ambassadören strax
+därefter drog sig tillbaka och äfven Kristina med en trängre krets af
+hofvet begaf sig till sina rum, befallde hon dansmästaren Beaulieu att
+komma med.
+
+»Såg I på min dans med excellensen Whitelocke?» sporde hon Beaulieu i
+uppsluppen ton.
+
+»Ja, eders majestät.»
+
+»Godt, gör oss hans dans efter. Jungfru Barbro Banér må vara min
+representant.»
+
+Kristina hade nu aftagit masken och låtit lockarna fritt svalla ut öfver
+axlarna. Hon tycktes förgäta tiden, ty fastän klockan var två på natten,
+vinkade hon åt sin uppvaktning att taga plats och njuta af den kosteliga
+scenen. Med händerna knäppta om knät satt hon, och leendet spelade
+gycklande kring hennes mun. De stora ögonen glittrade som vatten i
+solsken, och när Beaulieu med fransk satir eftergjorde Whitelockes
+klumpiga steg och små löjliga, tafatta hopp, skrattade hon gällt och
+högt.
+
+»Bravo,» ropade hon, »jag ser honom för mig, den gamle björnen. I är
+förnöjligare än andra narrar, Beaulieu. Men nu må det vara nog. Sof väl,
+käre sprattelmakare!»
+
+Ännu en stund språkade hon sitt hoffruntimmer och de mysande
+kavaljererna an, men hennes ord afbrötos allt oftare af långa
+gäspningar, och ögonlocken föllo trötta ned.
+
+Pimentelli befann sig fortfarande ute i danssalen, men när drottningen
+tog godnatt af sina förtrogna, lät hon sända bud efter honom.
+
+Grefvinnan Ebba Sparre, som stod helt nära sin härskarinna och hörde
+befallningen, rodnade så starkt, att Kristina märkte det.
+
+Tvärt vände hon sig mot sin afhållna hofdam och sporde hvasst:
+
+»Hvadan så granna rosor, petite comtesse? Vore I ej så nyss slagen i
+hymens bojor, skulle jag förmoda, det I bidade någon ny amour.»
+
+»Eders majestät,» stammade Ebba Sparre förvirrad, under det hennes ögon
+plötsligt fylldes af tårar, »jag ...»
+
+Kristinas vrede försvann, och hon lade sina händer om den unga
+grefvinnans lena kinder:
+
+»Mitt barn, jag vet, hvarför I rodnar, och jag skattar eder
+tillgifvenhet högt, men än större glädje skulle det vållat mig, om I
+trott på min heder, utan att jag måst försäkra eder, att den ingen vank
+har.»
+
+»_Jag_ tror,» inföll Ebba Sparre lifligt.
+
+»Men mina belackare tvifla! Ack, belle comtesse, de äro för mig en
+handfull stoft. Godnatt, min väninna! Var förvissad om, att äfven eder
+drottning skall somna med lika rent samvete som ni själf.»
+
+Pimentelli töfvade ej många minuter, innan han stod inför drottningen.
+Hans vackra ansikte var gulblekt, och de mörka ögonen glödde.
+
+Kristina mindes honom sådan från deras första sammanträffande på
+Stockholms slottsborggård. Hon hade ridit den fjorton timmar dryga vägen
+från sin moder i Kungsör, utan att hålla upp, och när hennes löddriga
+häst sprängde in på borggården, steg en främling nedför fritrappan.
+
+»Det är den nye spanske gesanten,» sade Claës Banér till henne. »Han har
+säkerligen velat uppvakta eders majestät.»
+
+»Så vill jag gifva honom företräde här,» hade Kristina muntert
+förklarat. »För mans fram honom!»
+
+Och Pimentelli hade kommit, stannat stum inför henne och därpå dragit
+sig tillbaka. Sedan hade han förklarat, att hans beundran öfverväldigade
+honom.
+
+Hon log vid denna hågkomst och räckte honom sin hand.
+
+»Sätt eder, min vän, och låt oss tala förtroligt den timme, som ännu
+beskärs oss! Törhända ses vi dock snarliga åter.»
+
+»Därom vill jag dagligen anropa madonnan,» utbrast Pimentelli
+lidelsefullt. »Till dess skall jag söka min tröst i betraktandet af det
+konterfej eders majestät så nådigt skänkt min konung.»
+
+»Bourdons målning af mig till häst?» Kristina lutade sig emot honom.
+»Hvarför önskade eder herre mig just konterfejad till häst?»
+
+Pimentelli syntes förvirrad. Slutligen tryckte han en kyss mot
+drottningens kjortelfåll och stammade:
+
+»Värdigas tillgifva mig, eders nåde, men jag vågade föreslå honom denna
+situation, hvilken från första stunden jag såg eder blifvit mig ett
+oförgätligt minne.»
+
+Hon makade undan de böljande lockarna från pannan och satte sig upp i
+stolen.
+
+»Ack, min vän, på något oförgätligt under i solen tror jag icke. Från
+tidiga ungdomsdagar hade jag en vän -- I må gärna veta, att jag menar
+Magnus De la Gardie. Han svor mig undersåtlig trohet och lydnad. Icke
+förty har han under de sista åren städse sökt komma obehag åstad. Han
+har trängt sig framom alla sägandes, att så vore min vilja, och när jag
+för hans oförskämdhet att utan skäl vilja störta mina trotjänare
+Steinberg och Schlippenbach genom påstående, att de förtalat mig,
+nödgades skilja honom från hofvet, uppträder han som en fräck och
+svulten tiggare. -- Aldrig anade jag, att slikt skulle spörjas om den,
+jag en gång nämnde landets främste ädling.»
+
+»Tyvärr mäktar jag intet säga till hans försvar. Han har alltid synts
+mig vara en narr.»
+
+Kristina rynkade de tjocka ögonbrynen och såg skarpt på honom.
+
+»I dömer död man, Pimentelli, minns det! För mig och under mitt välde är
+han död. -- Så ändas tidt det, som här i lifvet kallas oförgängligt. Men
+nu vilja vi allenast orda om rikets angelägenheter. Jag har ännu ett par
+spörsmål att göra eder.»
+
+Hennes tonfall hade plötsligt fått en kylig behärskning, och hennes ord
+föllo klara och fasta, som ärnade att upptecknas. Allenast blicken var
+densamma som hos zigenerskan, lysande, full af ömhet.
+
+
+
+
+                                  XIV.
+                         Afskedet från tronen.
+
+
+Den sjätte juni, den dag, som blifvit utsatt till drottningens
+tronafsägelse, hade ingått strålande klar. Solen guldmålade slottets
+östra mur och öste ut skimrande ljusfloder öfver blekeplanen och
+örtagården, där salvia och rosmarin doftade krydda och honung ut öfver
+gångarnas vindlingar.
+
+I sitt öppna sängkammarfönster stod Kristina med de nakna armarna stödda
+mot den breda fönsterposten. Tätt utanför, så nära henne, att hon förnam
+vingsuset som flämtande andedräkt mot sina kinder, flögo ifriga och
+beställsamma fåglar, sjungande under arbetet. De sträckte icke flykten
+långt, boet, maka och ungar bidade dem, och det gällde att sörja för de
+sina.
+
+»Hvad det dock är ondt om vildfåglar,» sade Kristina halfhögt för sig
+själf. »Du store Fader därofvan, så underligt tama och små varelser du
+låtit fortplanta sig i din värld! De våga icke beträda ensliga
+vildmarksstigar.»
+
+Hon mumlade fram dessa tankar, under det hennes blick gled ut öfver
+staden och vägarna omkring den.
+
+Det fordom så mäktiga Aros hade krympt samman till en liten by med låga
+hus. Det enda, som minde om storhetstiden, var kyrkan. Dess klockor
+ringde i den sommarfagra morgonen med ljus och varm klang, hvilken på
+lätta luftböljor sväfvade ut öfver Upplands bördiga åkrar och flacka
+gärden.
+
+Uppsala hade aldrig blifvit för Kristina hvad Stockholm en gång var, och
+hon skildes utan saknad från denna sin tillfälliga uppehållsort, hvilken
+hon valt allenast för att vara friare i sina handlingar. För akademien,
+Sten Stures stora skapelse, hyste hon visserligen ett lefvande intresse,
+men hon skulle säkerligen ej behöfva sakna fäste för sina vetenskapliga
+sträfvanden i utlandet heller.
+
+Drottningens blick vandrade åter håglöst ut mot de i gröna täppor
+inbäddade stugorna, skilda af smala, gropiga gator. -- Öfverallt syntes
+en myckenhet folk, de flesta i mörka och tunga kläder trots
+sommarvärmen.
+
+De skulle ju följa en drottning till grafven, och änskönt de redan samma
+dag skulle se en konung uppstiga på den lediga tronen, var den första
+akten för dem af större betydelse.
+
+De sade sig nu i afskedets stund, att fröken Kerstin fuller varit dem
+till stor hugnad, när de vändt sig till henne med sin nöd. Hvad det
+månde blifva af denne nye konung, som mot deras vilja vardt dem beskärd,
+kunde ännu ingen veta.
+
+Kristina såg ut öfver det folk, hon frivilligt stötte ifrån sig, och
+hjärtat slog tungt, som om en klocka klämtat i hennes bröst. Det vore
+törhända till olycka, att hon drog sina färde, men vore det ej till än
+större men, om hon stannade? Hon kunde dock aldrig i evighet lära sig af
+hjärtat älska detta land, detta folk, så kärft och torftigt och likväl
+så sällsamt själfförnöjdt.
+
+Med en otålig rörelse lade hon armarna bakom nacken, och de blå ögonen
+höjde sig mot den klara rymden som mot en oändlig slätt.
+
+Få -- hart när inga vänner lämnade hon kvar i Sverige. Kretsen omkring
+henne hade glesnat, och töfvade hon längre att bjuda farväl, skulle hon
+törhända få upplefva den stund, då alla vände sig med hätskt och afvogt
+sinne ifrån henne. Domen öfver grefve Magnus kunde de mäktiga icke
+tillgifva henne, och folket knotade i tysthet öfver Messeniernas grymma
+afrättning. Hon visste det; man lät öfverallt besticka sig af uppviglare
+och hetsmakare. Ingenstädes unnades henne ro.
+
+Den hvita silkeskjorteln föll i styfva veck omkring hennes lilla magra
+gestalt. Ansiktet föreföll blekt och smalt efter nattens många
+genomvakade timmar, och öfver pannan låg ett drag af tankedigert allvar.
+Hvad hon kände sig trött, och dock hade hon en hel dags mödosamma
+ceremoniel att uppfylla, innan hon ändtligen för alltid finge blifva
+kvitt de plikter, som likt järnkrampor lådde vid tronen.
+
+En snyftning bakom henne kom henne att vända sig om. Ett varmt, tacksamt
+leende gled öfver hennes läppar:
+
+»Min trogna Ebba!» Hon bredde ut sina armar mot grefve Jakob De la
+Gardies unga maka. »Är det för min skull I gråter?»
+
+La belle comtesse torkade förvirrad ögonen.
+
+»Tillgif, eders majestät, men jag är så bedröfvad, att jag platt intet
+mäktar visa ett gladt ansikte. I tager all min fröjd med eder.»
+
+»Säg icke så, vackra Ebba, ett täckeligt fruntimmers glädje har många
+namn, min allenast ett: Frihet!»
+
+Hon såg på det ur, hvilket hon lagt på ett bord bredvid sig. Den utsökta
+emaljmålning, som prydde det, framställde henne själf som jaktens,
+segerns och hafvets gudinna. Nu ägnade hon dock ingen uppmärksamhet åt
+denna lysande allegori. Visarens gång föreföll henne icke snabb nog.
+
+»Intet sliter på själen så som väntan,» utbrast hon häftigt, »sedan
+klockan fem har jag bidat prinsen och riksråden. Hvarför låter man mig
+ej gå, som man släpper en frigifven fånge. Ingen lärer förmena, att jag
+förskyller tack för min gärning.»
+
+Hon vandrade med korta, snabba steg af och an. Hennes klacklösa skor
+klapprade lätt mot det inlagda golfvet, och hennes klänning prasslade,
+annars var allt tyst.
+
+Slutligen sporde drottningen:
+
+»Hvad är klockan, ma belle?»
+
+»Strax åtta, eders majestät.»
+
+»En lång morgon är sålunda snart liden.» Drottningen stampade med foten.
+»Mina rådsherrar synas mig vara rätt makliga nu, sedan de fått alla
+dokumenter i handom; min tid räkna de för intet. -- Vet I hvad längtan
+är, grefvinna?»
+
+»För mig har den utgjorts af åstundan att tillbringa hvarje stund i
+eders nådes närhet.»
+
+»Eder ljufva mun formerar fast ljufveliga ord,» Kristina log blidt, »men
+jag vill låta eder veta, hurudan min längtan är: den är hafvets brus i
+storm, intet har hitintills mäktat tysta den. Så högt ryter den
+understundom, att jag själf darrar för dess kraft.»
+
+»Och hvart längtar I, nådigaste drottning?»
+
+Ett bittert, vemodigt drag förvred Kristinas anlete, när hon genmälte:
+
+»Jag längtar efter något, jag kunde nämna lycka för min kropp och själ.
+Jag hungrar, grefvinna, men i mina fäders land finns ingen spis, som
+förmår mätta mig.»
+
+Nu anmäldes prinsen och riksråden.
+
+Kristina stod en sekund orörlig, och ögonen mörknade af djupa, inre
+kval, men hon återvann genast sitt lugn och gick med fasta steg in i
+förmaket, där hon vänligt och öfverraskande gladt hälsade de församlade.
+
+När hon blef varse prinsens kolsvarta taftsklädning, ryckte det ironiskt
+kring hennes uttrycksfulla mun, men hon sade intet, räckte honom
+allenast med mycken värdighet handen.
+
+»Väl mött,» sade hon hjärtligt, »nu går en ny dags sol upp för eder,
+käre frände.»
+
+Karl Gustaf svarade sirligt och betänksamt, uppmanande sin höga fränka
+att återtaga afsägelsen, då han och alla rikets andra undersåtar mycket
+traktade efter att få behålla henne.
+
+Kristina skrattade högt.
+
+»Spara på krutet, eders höghet, I offrar för många äresalfvor på den
+löpande haren! Tacka I försynen och mig för att I nu står färdig att
+sätta en krona på. Krigarehatten har I burit länge nog.» Hon vände sig
+till rikskansleren, som grånad och böjd stod främst bland herrarna.
+»Gref Axel, är I beredd att på riddarsalen uppläsa renunciationsbrefvet,
+som eder plikt är?»
+
+»Nej, eders nåde, icke till något pris gör jag detta,» svarade den gamle
+statsmannen. »Eder salig herr fader har ålagt mig att intill min
+dödsstund främja eder regering, och det svärjer jag, att vore min graf
+öppen bredvid mig, stege jag hellre lefvande ned i den än jag sveke ett
+gifvet ord.»
+
+»Våra meningar ha tidt törnat med udden mot hvarandra. Denna gång har I
+brutit min vilja. Herr Schering Rosenhane hyser förvisso ej slika
+betänkligheter.» Kristina nickade åt denne nye rådsherre, men hennes
+blick stannade icke på honom. Oförtöfvadt närmade hon sig riksdrotsen.
+
+»Af eder, gref Per, väntar jag att bli hulpen, när min krona för alltid
+skall tagas af,» sade hon trotsigt, ty hon visste, att han skulle neka
+att bistå henne i denna handling.
+
+Grefven till Visingsborg, mannen med det ridderliga, stolta sinnet och
+de veka, svårmodiga tankarna, steg höfviskt bugande fram till
+drottningen.
+
+»Allernådigste drottning,» sade han allvarligt. »Med förunderligen stor
+glädje satte jag en gång kronan på edert unga hufvud, välsignande den
+dag, som skänkt oss Gustaf Adolfs dotter. Intet kan förmå mig att lyfta
+detta äretecken af eder hjässa, där det rätteligen borde varda den
+skönsta prydnad alla edra lefnadsdagar. Dock -- därom må I själf låta --
+jag har älskat eder med en faders kärlek och en undersåtes vördnad,
+aldrig förgätandes, att I var min kunglige väns och hela Sveriges hopp.»
+
+Kristinas ögon fylldes af heta tårar, men hon tvang dem tillbaka och
+sade sakta med skälfvande djup röst:
+
+»Må vi nu ej spilla flera ord förgäfves. Edert redliga svar aktar jag
+högt, gref Per, och ber eder fara fort med eder vänskap för Kristina af
+Sverige. Vi skola nu inte låta ständerna bida längre.»
+
+Axel Oxenstierna ryckte till, som om en häftig smärta genomilat hans
+leder, och hans gång var vacklande, när han trädde fram till drottningen
+för att gifva henne riksäpplet i den vänstra handen.
+
+Riksamiralen Gabriel Oxenstierna öfverlämnade spiran, under det att
+tårarna oafbrutet rullade ned för hans väderbitna ansikte och samlade
+sig i det korta skägget, hvarifrån de droppade ned på den dyrbara,
+lysande klädningen.
+
+Iförd hela sin kungliga skrud skred drottningen fram, följd af rådet,
+hofvet och adeln. De tre ofrälse stånden mötte i riddarsalen.
+
+Från åskådarläktarna stirrade tusentals ögon ned på den unga
+drottningen, som med rak och säker hållning intog tronstolen.
+
+Fruntimren hviskade med gråtmilda röster, att det var densamma, som
+grefve Magnus De la Gardie låtit förfärdiga af rent silfver och skänkt
+åt hennes majestät vid kröningen. Och nu fick den stackars grefven icke
+ens visa sig.
+
+Trängseln härinne var olidlig. Man knuffades och svor. Damerna icke
+minst. Något så märkligt hade man tillförene aldrig bevistat, och hvar
+och en ville komma i åtnjutande af främsta platsen. Den, som törhända
+föreföll mest oberörd, var drottningen själf. Hennes blå ögon med den
+förunderligt kallt klara blicken strålade ut öfver församlingen
+forskande och djupa. Kring de röda läpparna låg ett flyktigt, sorgset
+och halft ovänligt leende, som tycktes spörja, hvilken som här i salen
+vore hennes vän eller fiende.
+
+Hon lyssnade tydligen förströdd till den skrift, hvilken hon själf
+affattat, och som skilde henne från land och krona.
+
+För henne allena stod det klart, att hon afbördade sig ett folk, hvilket
+aldrig mäktat uppskatta henne. De hade velat i henne se den af
+riksförmyndarna till hörsamhet, dygd och stilla gärningar uppfostrade
+Kristina. När hon blef drottning efter sitt sinne, behagade hon dem icke
+längre.
+
+Trött, oändligen trött var hon på detta barkbrödsrike med sina ödsliga
+skogar, höga berg och fattiga kojor. Hon hade ej förmått förverkliga sin
+barndomsdröm om ett enadt Skandinavien; dess splittrade delar ömkade
+hon. I heta böner hade hon åtrått kärlek till sitt ärfda land, aldrig
+bönhördes hon. I afskedsstunden greps hon likväl af ångest öfver
+tomheten inom sig, men till ingen kunde Gustaf Adolfs stolta dotter
+förtro, att hon led själanöd. Högt skulle hon bära sitt hufvud äfven
+utan krona.
+
+Hon satt så stilla under hela afsägelseakten, att en och annan uppe på
+läktaren förmenade, det drottningen mistat sansen, men så snart prins
+Karl Gustaf, hvilken af Schering Rosenhane mottagit skriften, djupt
+bugande återlämnat densamma till sin fränka, reste hon sig snabbt och
+vinkade åt riksämbetsmännen att mottaga regalierna.
+
+Alla lydde utom grefve Per. Orörlig och stum stod han kvar på sin plats,
+och hans blick riktades med bedjande hundtrofasthet på den unga
+härskarinnan.
+
+Kristinas stränga ansikte blef plötsligt mildt och varmt. Hon lyfte
+själf af kronan och tog ett par steg fram mot riksdrotsen.
+
+»Tack,» hviskade hon, när hon öfverlämnade den gyllene klenoden i hans
+händer, »I har skänkt mig ett ljust minne!»
+
+Sedan axlade hon brådskande af sig den skarlakansröda kröningsmanteln
+och stod så ett ögonblick, som lättad från alla tyngande bördor.
+Långsamt, värdigt, och som beredde hvarje steg henne en njutning, skred
+hon därpå ned för trontrappan. På sista steget stannade hon. Utan lång
+förberedelse och utan tvekan talade hon därifrån med klar, fast stämma
+ut öfver salen, där andlös tystnad rådde.
+
+Men under det hon framförde de väl öfvertänkta orden, begynte man redan
+halft förvåna sig öfver, att denna lilla kvinna i den enkla, hvita
+klädningen verkligen helt nyss hållit spiran i sin hand och regerat höga
+och låga. Hon stod där nu så ensam, så ringa, syntes det, i hela denna
+lysande samling, hvilken innan dagen var liden i jubel skulle utropa den
+nye konungens namn och prisa hans dygder.
+
+                                 SLUT.
+
+
+
+
+                              Noteringar:
+
+
+Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett
+antal uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare fel har
+rättats som följande (innan/efter):
+
+   [s. 25]:
+   ... »I sitter så rum, Kristina,» bannades farsystern ...
+   ... »I sitter så krum, Kristina,» bannades farsystern ...
+
+   [s. 73]:
+   ... »Större är ingens makt är snillets, och Nordens ...
+   ... »Större är ingens makt än snillets, och Nordens ...
+
+   [s. 93]:
+   ... så fast trampat slottets golf som i detta ögon- ...
+   ... så fast trampat slottets golf som i detta ögonblick ...
+
+   [s. 94]:
+   ... Gör edert eget bästa anbefaller jag eder ...
+   ... För edert eget bästa anbefaller jag eder ...
+
+   [s. 194]:
+   ... upp det usla pepperet! -- Jag minns nu. Hertigen ...
+   ... upp det usla papperet! -- Jag minns nu. Hertigen ...
+
+   [s. 249]:
+   ... Kristina lyfte på maskinen, då värmen begynte ...
+   ... Kristina lyfte på masken, då värmen begynte ...
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Drottning Moi-Même, by 
+Elisabeth Kuylenstierna-Wenster
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 59921 ***
diff --git a/59921-8.txt b/59921-8.txt
deleted file mode 100644
index f853215..0000000
--- a/59921-8.txt
+++ /dev/null
@@ -1,7937 +0,0 @@
-Project Gutenberg's Drottning Moi-Même, by Elisabeth Kuylenstierna-Wenster
-
-This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
-most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
-whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms
-of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
-www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll
-have to check the laws of the country where you are located before using
-this ebook.
-
-
-
-Title: Drottning Moi-Même
-       Historisk silhuett
-
-Author: Elisabeth Kuylenstierna-Wenster
-
-Release Date: July 15, 2019 [EBook #59921]
-
-Language: Swedish
-
-Character set encoding: ISO-8859-1
-
-*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DROTTNING MOI-MÊME ***
-
-
-
-
-Produced by Gun-Britt Carlsson, Lars-Håkan Svensson, Jens
-Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at
-http://www.pgdp.net
-
-
-
-
-
-
-                      IDUNS ROMANBIBLIOTEK XLVIII
-
-
-
-
-                           DROTTNING MOI-MÊME
-
-
-                           HISTORISK SILHUETT
-                                   AF
-                    ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER
-
-                    BELÖNAD MED HEDERSOMNÄMNANDE VID
-                      IDUNS ROMANPRISTÄFLING 1908
-
-
-                               STOCKHOLM
-                          Iduns Redaktion 1909
-
-
-                             STOCKHOLM 1909
-                     WILHELMSSONS BOKTRYCKERI A.-B.
-
-
-
-
-                                   I.
-                        Barnet med segerhufvan.
-
-
-Olof drängs röda hår fladdrade i den snåla decemberblåsten, och
-snögloppet hotade idligen att släcka den fladdrande beckfacklan, som han
-höll i vänstra handen, medan han hade den högra parat att genast gripa
-om låsvredet på karossdörren, när de höga fruarna kommo ut ur porten.
-
-Sin lufva hade han lämnat kvar uppe på kuskbocken, ty Gud nåde honom, om
-han behållit den på, när den stränga fru Ebba närmade sig, och en sådan
-omänniska, att han hade tre händer, var han icke.
-
-Länge behöfde emellertid icke Olof vänta, innan trinde Jerker upplät den
-tunga, låga ekdörren i porten för de båda förnäma damerna.
-
-Grefvinnan Ebbas storväxta, kraftiga gestalt skymde nästan bort den
-lilla blyga och tafatta fru Anna Bååt, hvilken sistnämnda, så
-rikskanslerns hustru hon än var, beskedligt makade åt sig och lämnade
-Ebba Leijonhufvud till Hörningsholm företrädet.
-
-Sist kom den lugna, blida Kerstin Horn, insvept i en vid, mörk kappa, så
-att endast den tunna, smala nässpetsen syntes. Hon bar sin härskarinnas,
-fru Ebbas fotpåse, och stod denna ut under kappan på ett sätt, hvilket
-så när lockat Olof dräng till vanvördigt grin.
-
-Skyndsamt stego damerna in i karossen, häftande samman sina veckrika
-kjolar så godt det lät sig göra, och kusken, som visste, att det skulle
-bära af till »Fyrkanten», manade strax på hästarna.
-
-För fru Ebba var det något nytt och rätt agreabelt att befinna sig i
-Stockholm, hvarifrån hon för sex år sedan förvisat både sig själf och
-sin andre man, den snälle, medgörlige Klas Karlsson Horn. Han måste
-något hufvudstupa lämna den silfverglänsande hofmarskalksstafven, då fru
-Ebba icke ville finna sig i att gå efter de högfärdiga grefvinnorna
-Brahe och det nymodens De la Gardieska packet. Medan hon varit Sturens
-hustru, hade hon ansetts som Sveriges första grefvinna, och hon tänkte
-så förblifva till sin död.
-
-Med Axel Oxenstierna och hans hus hade hon emellertid alltid stått på
-vänskaplig fot, och när nu fru Anna skrifvit henne till och bedt henne
-vara henne ett kraftigt stöd under hennes käre herres frånvaro, kunde
-hon detta intet neka utan hade till och med lämnat sina gårdar och
-flyttat till Stockholm öfver vintern, där Sturarne hade hus vid
-Kinstugatan.
-
-Dessutom förestod en viktig tilldragelse uppe i »Fyrkanten». Drottningen
-skulle få en tronarfvinge, och denna gång hade alla tecken tydt på, att
-det skulle bli en son, och vid slik märklig händelse måste högadelns
-fruar samlas omkring drottningen och hålla allt ondt och farligt borta
-med sina böner.
-
-Nu -- klockan var väl sex om kvällen -- hade ett ilbud kommit från
-slottet befallande fruarna dit upp, ty hennes majestäts stund var för
-visso inne. Fru Ebba hade tillbragt dagen hos fru Anna, medan pigor och
-drängar eldade upp hennes egna gemak.
-
-Medan karossen skakade fram på de mörka, gropiga gatorna, samspråkade de
-båda damerna med höjda röster, ty trots snön bullrade de tunga hjulen
-erbarmligt mot kullerstenarna. En tämligen lång och oangenäm omväg måste
-ock tagas då nybyggnaden i Sankt Niklas' brink hindrade all körsel.
-
-Det var anno 1626, och naturligtvis talade man därför om eröfringen af
-Liffland, hvilken gifvit de svenska herrarne så många gods, gårdar och
-dyrbarheter i handom.
-
-Fru Ebba hade denna samma dag anländt från Tullgarn, och liflig som hon
-var, ville hon strax ha reda på händelsernas gång.
-
-»Hans majestät kungen har varit min käre herre mycket nådig,» berättade
-fru Anna blygsamt, liksom rädd att på något sätt förhäfva sig eller fara
-med uppblåst skryt. »Han har skänkt honom både Volmars och Vendens gods
-i Liffland.»
-
-»Ja, fuller torde herr Axel vara förtjänt af slika vedermälen,» inföll
-fru Ebba rappt, »han är kungahuset en tro man.»
-
-»Det är han för visso,» medgaf fru Anna lyckligt, »men,» tillade hon
-suckande, »hårdt är det, att han så tidt skall vara ur landet för de
-många krigens skull. Nu är han i Preussen, och Gud den högste vet, när
-jag ser honom igen.»
-
-»Tocket får man vänja sig vid,» genmälde fru Ebba. »I har ju edra barn
-att fröjdas åt. Jungfru Kristina är allaredan giftasvuxen. Hade jag min
-Annika-lill så långt! Men Herren vete, om jag någonsin får se henne växa
-upp till jungfru, och hon är min enda.»
-
-»Är hon immer lika svag till hälsan?» sporde fru Anna deltagande.
-
-»Ja, intet hjälper. Jag har låtit henne dricka mjöd med rå saffran och
-bomolja. Kryddadt vin och bärnstensolja har jag ock pröfvat, och
-dagligen har jag gifvit henne att tugga på tormentillarot.»
-
-I sin moderliga ängslan glömde fru Ebba för en stund alla andra
-angelägenheter. Lilla Anna var värmen i hennes sinne, blomman från
-ungdomsdrömmarnas Eden.
-
-»Ja, här är fast bedröflig ynkedom, hvart man sig vänder,» inföll fru
-Anna, som alltid hade lätt för det gråtmilda. »Vår nådige konung har ju
-skälfvosot, och hennes majestät lärer det vara så illa med, att hon icke
-annat beställer än gråter och jämrar sig.»
-
-»Hon baxnar törhända för att också detta barnet skall dö; hennes
-lifsfrukt tyckes icke ärft Vasakraft,» sade fru Ebba, och som hon i
-detsamma vid en krängning af karossen stötte hufvudet emot väggen,
-tillade hon retad: »Tag mig fanen, har I icke lika förbåldt eländiga
-vägar här som ute i bygden.»
-
-Jungfru Kerstin var genast tillreds att sticka en liten kudde bakom den
-myndiga grefvinnans hufvud. Denna nickade blidkad och återtog: »Nå, hur
-löper nu Vasaelden och det Brandenburgska tåreslasket samman? Hans
-majestät får väl hålla sin husfru med det syndiga spektakel, som är
-hennes lust, dvärgar och hofnarrar. Tvi för tockna barnsligheter, men
-det tyska sinnelaget trifves bäst med lappri och joller.»
-
-Fru Anna såg så förskräckt upp, som hade hon väntat, att vagnen skulle
-remna vid detta gudlösa tal, men när intet trolltyg förspordes och
-hennes gäst satt där lika säker och karsk som nyss, vågade hon bidraga
-till krönikan och hviskande erkänna, att hon en gång hört Gustaf Adolf
-säga till hennes käre herre: »Jag har visserligen mitt huskors, som
-trycker, men det förhindrar mig från att blifva öfvermodig.»
-
-De hade nu hunnit till sitt mål, och sedan de lämnat karossen bland de
-andra adliga ekipagen på yttre borggården, hvilken vimlade af stallare
-och knektar, gingo de uppför fritrappan och genom trumpetaregången, där
-lifgardet paraderade, stannade en stund och skakade ut klänningarna,
-innan de fortsatte uppför nya trappor, där drabanter stodo högresta och
-stela i alla vinklar, och där pager, pigor och drängar så snabbt lupo
-fram och åter, att ljusen i plåtarna fläktade för luftdraget.
-
-I maket med de planeter utanför drottningens kamrar var hoffruntimret
-samladt. Pfalzgrefvinnan och fru Elisabeth Ribbing voro inne hos
-drottningen, men här funnos förnämliga fruar nog ändå och blomstrande
-unga jungfrur af landets ädlaste släkter.
-
-Jungfru Karin Stenbock, Kajsa-lill, som hon kallades, hade sedan hennes
-farsyster, gamla drottning Karin ändat sina dagar, kommit till det unga
-hofvet, där hon trifdes i allo måtto, änskönt hon sedigt höll sig på
-stort afstånd från drottningens tyska konstmakarefölje. Nu gjorde hon
-all sin flit för att hindra en dvärg, klädd i grön taft och
-karmosinsammet samt med gyllene bjällerringar kring midja och ben, att
-reta Pfalz grefvinnans lilla Murre att skälla och nafsa.
-
-Jungfru Abrahamsdotter Brahe, som stått fördjupad i allvarligt samtal
-med Margareta Klingspor om huruvida det kunde vara gagneligt att
-bestryka sitt ansikte med mjölk, tagen från en kvinna, hvilken födt
-piltebarn, vände sig dock nu mot Kajsa-lill och halp henne att bli
-dvärgen kvitt med ett myndigt: »Gack eder väg, I spratteldocka!»
-
-Men dvärgen hade icke väl kilat undan, förrän ett par narrar med fasliga
-skråpukar stego in och skrämde hoffruntimret. Fru Anna Bååt skrek högt
-och skylde sin lilla person i en fönstersmyg bakom de guldfransade
-gardinerna, men fru Ebba visste bättre råd. Med sin stora, kraftiga hand
-makade hon först den ene, sedan den andre mot dörren och sade kärft:
-
-»Här är intet gyckel före i denna stund, och eder tyska rotvälska
-förlustar oss platt intet. Vi bida en son till huset Vasa, en Sveriges
-blifvande kung.»
-
-I ett hörn af gemaket sutto vid ett bord, på hvilket en stjärnkarta var
-utbredd, den lärde magister Forsius, Tycho Brahes lärjunge Schomerus och
-den berömde unge arkiatern, professorn i Uppsala Johan Franck.
-
-Alla tre betraktade ifrigt ett stort pendelur och mumlade halfhögt sina
-iakttagelser. Efter allt hvad de sett i stjärnorna syntes det dem
-omöjligt, att icke konungen, drottningen eller barnet snarliga skulle
-dö.
-
-Forsius strök öfver sitt släta, tunna hår och jämkade den oglättade
-kragen bättre tillrätta, innan han med siareton yttrade:
-
-»Men får detta barnet lefva i fyra och tjugu timmar, varder däraf något
-stort.»
-
-Franck såg ned på papperet, där han antecknat sig till minnes
-stjärnornas ställning. Ganska riktigt: planeterna Venus, Merkurius och
-Mars voro samlade i närheten af Regulus i Lejonets hjärta. Detta tydde
-på stordåd, på ära och upphöjelse.
-
-I detsamma hördes genom den lyckta dörren till drottningens kammare ett
-starkt skrik. Det blef andlöst tyst i salen. Man väntade i största
-spänning att få höra den grofva barnrösten än en gång, och den enda, som
-brast i undersåtlig andakt, var Murre, hvilken gläfste till, då den sett
-en skymt af sin trätobroder, dvärgen, och greps af lust att pröfva sina
-hvassa tänder.
-
-Barnet -- kungabarnet -- skrek ånyo, och nu brast jublet ut. Man ropade
-högt om hvarandra: »Lefve Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras son!»
-
-Jungfru Margareta Bielke rodnade af glädje och blygsel, när den liflige
-gref' Nils störtade fram och famnade henne i allas åsyn, innan han begaf
-sig vidare med sitt fröjdefulla budskap om den lille Vasaprinsen. Men
-jungfru Margareta hade icke behöft hysa några bekymmer för att hofvet i
-detta ögonblick skulle fästa uppmärksamhet vid henne. Från drottningens
-kammare kommo nya tidender och till dem allenast lyssnade alla, intet
-annat såg man än budbärarna, som öppnade den snidade ekedörren, innanför
-hvilken den nyfödde furstesonen fanns.
-
-»Han är luden och svart, som hade han ramlat ned genom ugnspipan,» skrek
-en hofnarr, hvilken trängt sig in till sin älskade härskarinna, trots
-barnamoderskornas kväfda hotelser om ryggbast på det spräckliga sätet.
-
-Men honom ville ingen tro. Fager och fin måste den lille vara med
-guldgult hår och blå ögon. Annorlunda ville man inte tänka sig honom,
-Gustaf Adolfs son, den store kung Göstas sonsonson.
-
-Nu kom fru Elisabeth Ribbing, Karl Filips änka, ännu klädd i svart dok
-och hvit snibbkrage efter sin make, som dött för fyra år sedan en vinter
-i Riga.
-
-»Barnet har segerhufva ända från halsen ned till knäna,» sade hon
-upprörd, »det är något förunderligt med det. Aldrig har jag skådat en
-slik liten person förr. Månne vaggan rymmer hans nåde.»
-
-Alltjämt steg glädjen som skummande mjöd. Man grät och skrattade, och
-midt i salen stod konungen, som nyss kommit in med sina herrar, bland
-dem grefve Per till Visingsborg, med hvilken han nu i tre dagar fäktat
-för att bli fri från skälfvan.
-
-Kajsa-lill glömde en sekund hela den stora tilldragelsen för att
-förstulet betrakta sin syssling Per Brahe. Han var en ädling efter
-hennes sinne, tänkte hon, och hennes lilla hvita hand frestades svårliga
-att stryka öfver de ljusa lockarna, hvilka föllo ned från hans breda,
-redbara panna. Men hon visste väl, att detta var lättfärdighet. Menade
-Gud så nådeligt med henne, att han skänkte henne honom till make, var
-det en annan sak. Då finge hon ock flyga honom om halsen med alla de
-kärliga ord, hon nu gömde i sitt varma hjärta. Som pärlor i den slutna
-musslan bevarades de där.
-
-Med ens tystnade jublet; det tassade förskrämdt i rädda hviskningar bort
-till gemakets mörkaste vrår, efter det ett nytt bud ländt från kammaren.
-Till och med på den stolta fru Ebbas ansikte kunde man afläsa
-bestörtning och häpnad, och på sitt kärnspråk sade hon halfhögt till
-Anna Bååt:
-
-»Fanens koner, dessa barnmoderskor, som löpa stad i ogjordt väder med
-falsk snack. De gifva sig ut för att mycket kunna, och när de så
-pröfvas, taga de en piga för att vara en pilt.»
-
-Fru Anna hade icke riktigt förstått allt tisslet och tasslet, som följt
-på fröjdelåten. Nu sjönk hon ihop med händerna knäppta mellan
-brokadkjolens styfva veck.
-
-»O, är det nådiga barnet en -- en flicka,» flämtade hon.
-
-»Ja, det ser inte bättre ut. Jag undrar storligen, hvem som skall mäla
-det för kungen. Månne en af hennes majestäts tyska pyske skall göra det.
-Nej, men -- sir man på! Där kommer pfalzgrefvinnan med barnet.»
-
-Prinsessan Katarina hade lugnt och saktmodigt tagit den lilla nyfödda på
-sina armar och gått ut ur drottningens yttre kammare, där alla beskärmat
-sig -- in till drottningen vågade hon sig ej -- Maria Eleonora var
-mycket svag och finge ännu intet annat veta, än att hon gifvit lifvet åt
-en son -- utan direkt till sin högt älskade broder, som också genast såg
-upp mot sin kära Kätchen.
-
-Icke ett ord sade hon, visade endast barnet, och hennes milda, blå ögon
-fylldes plötsligt af tårar, ty hon tänkte, att den lilla kanske ej
-skulle bli älskad af sin höge fader, och för allt som kärlekslöst
-stöttes bort ömmade Katarina.
-
-Gustaf Adolf böjde sig öfver det lilla ludna, bruna kräket; det
-blixtrade till i hans lifliga ögon, och törhända töfvade han en sekund,
-innan han tog dottern i sin famn, men eljes förmärktes ingen förundran,
-ingen missräkning hos honom. Han sade genast, och hans röst klang öfver
-salen:
-
-»Tackom Gud, min syster. Jag hoppas, att denna dotter skall vara så god
-som en son, och jag beder Gud, att han bevarar henne, efter han gifvit
-mig henne». Leende tillade han: »Hon blir slug med tiden, ty hon har
-bedragit oss alla.»
-
-Katarina svepte in sin lilla brorsdotter i det lena silkestäcket och tog
-henne ånyo till sig med all den moderliga värme, som låg i hennes
-karaktär. Hon hade dessutom själf fem små där hemma på Stegeborg i den
-goda fru Heldins vårdnad, och för deras skull blefvo alla andra barn
-också i hennes ögon dyrbara klenoder. Hon tänkte på sin lille hurtige
-junker Karl och utbrast plötsligt vid minnet af den lycka hon känt, när
-sonen föddes:
-
-»Min nådige herr broder är ung och äfven dess kärälskliga maka. I fån
-säkerligen glädjen att också hålla en son i edra armar.»
-
-Öfver konungens ansikte flög ett drag af trötthet och otålighet. De år
-han varit gift med Maria Eleonora hade lärt honom, att ingen fred är
-svårare att få till stånd, än den med ett nyckfullt kvinnfolk. Och han
-förmenade, att ingen bäck kunde löpa stridare än kvinnotårar. Han
-svarade hastigt:
-
-»Min syster, jag är nöjd. Gud bevare barnet.»
-
-Katarina hade intet att tillägga. Hon hade så långt hon kunde minnas
-tillbaka haft sin tio år yngre broders förtroende, och hon såg klart in
-i det hjärta, som kunde slå så lidelsefullt under vapenrocken. Hon
-förstod, att vunne han än så många land och riken, sin egen lycka skulle
-han aldrig nå. Som ett irrsken hade den ända från de tidigaste
-barndomsåren lyst och bedragit.
-
-Hon återvände till kammaren med sin börda, men genom den stängda dörren
-hörde hon, hur de sjöngo »O Gud, vi lofva dig» därute i gemaket. Då föll
-hon på knä bredvid den förgyllda vaggan och instämde i bönen, säker att
-allt var styrdt till det bästa.
-
-                   *       *       *       *       *
-
-Drottningen fann sig dock icke lika lätt som konungen i den stora
-missräkningen. Hon ansåg, att ingen moder vore så olycklig som hon, och
-icke ens den kloka, lugna svägerskan kunde denna gång ställa henne till
-freds.
-
-När Katarina lade den lilla dottern intill henne och med öfvertygelse
-sade: »Se, ett så präktigt barn!» vände Maria Eleonora sig bort och
-skylde sig med silkeslakanen för att slippa skåda denna alltför
-besynnerliga varelse, som hon födt. Hon strök förstulet öfver sina egna
-lena kinder och det glänsande mörka håret. Vacker hade hon varit, vacker
-var hon än. Ingen af de hofvet närstående damerna kunde täfla med henne.
-Hvarför skulle just hon få en så anskrämlig lifsfrukt?
-
-Men faster Kätchen gaf sig ej så brådt.
-
-»Hon har sin fars ögon: de stråla redan af skämtan och allvar,» sade hon
-och kysste brordotterns kind.
-
-»Hvems skinn har hon då, och hvems näsa? -- ett kruthorn är den,» ljöd
-det förbittradt ur himmelssängen: »Jag vånne, hon aldrig blifvit till
-lifvet bevarad.»
-
-»Tvi för så hädiska ord,» sade Katarina strängt och blickade ängsligt
-mot den lyckta dörren, bakom hvilken hon anade lyssnare, »fägring är en
-gåfva af Gudi, och han tör icke förmena Vasaättlingen den, men bättre är
-ett ädelt och stort sinne, och det förkväfves i sin linda, om icke
-kärlek stödjer det. Förgät icke, eders nåde, att I är moder. Slik
-förglömmelse kunde vålla eder den sorgen, att edert barn en dag ej
-längre hugsar sig vara dotter.»
-
-Nu frasade det så häftigt mellan dunbolstrarna och de guldbroderade
-täckena, att Katarina fann rådligast sluta. Hon gick ur kammaren med den
-lilla prinsessan, icke aktande på svägerskans vredesutbrott. Hon visste
-fuller, att denna nu bet sina hvita tänder in i kudden och snyftade
-himmelshögt som ett agadt barn, men hon visste ock, att sanningen är som
-flygsanden, den tränger sig fram och fyller de gensträfviga tankarna med
-samvetsömmande oro.
-
-Till sin hofjungfru Margareta Klingspor sade hon:
-
-»Se till, att I finner mäster Zynthius. Drottningen tarfvar hans
-närvaro.»
-
-Aron Zynthius var hofpredikant, en god och upplyst man, som med sin
-fromhet mer än en gång stillat drottningens häftiga lynne. Den
-Brandenburgska prinsessan med de hohenzollerska anorna hade haft mycket
-att kämpa emot i sitt nya fädernesland, och religionen var hennes enda
-tröst. Hur gladeligt hade hon icke för sex år sedan seglat från
-Braunschweig till Kalmar redd, där de förnämsta svenska herrarna och
-kungen, hennes allra käraste hjärta, togo emot henne. Men knappt hade
-hon hunnit känna värmen i hans famn, förrän han ånyo lämnade henne, allt
-för förmälningshögtidligheternas skull. Ack, hon sporde föga efter pomp
-och lustbarheter, allenast hon hade sin allra käraste herre vid sin
-sida. Som ett blad i stormen hade hennes hjärta skälft af längtan efter
-honom, och när han nu ånyo drog sina färde, tycktes det henne, att han
-slet detta lilla ömkliga blad ur hennes bröst.
-
-Väl visste hon, att hennes höge make älskat andra kvinnor före henne men
-han hade huldrikt fägnat henne med ömma försäkringar om att dessa
-svärmerier hört ungdomen till, och hon räddes hvarken fru Ebba Brahes
-ännu beståndande fägring -- änskönt hon var glad, att den blåögda
-grefvinnan var med sin herre, grefve Jakob De la Gardie i Reval -- eller
-den ljufveliga Margareta Cabeliau, hvilkens fader tillåtit sig just
-detta nådens år att köpa hus vid Stortorget, som för att tränga sig upp
-till slottet. Men nu var drottningen härskarinna där, och hon tillstadde
-ingen att närma sig hennes gemål med kärliga tankar.
-
-Hennes hvita armar sträcktes uppåt med en famnande rörelse, och hon log
-varmt på ett sätt, som gjorde hennes fina ansikte obeskrifligt
-intagande.
-
-I detta ögonblick klappade det sakta på dörren. Maria Eleonoras röda
-läppar skötos harmset ut, och trotsigt borrade hon ned det brunlockiga
-hufvudet i dundynorna utan att vilja gifva sig till känna.
-
-Dörren sköts då varligt upp. Hennes majestät hade väntat att få se
-mäster Zynthii kalott och släta ansikte, och hon hade föresatt sig att
-låtsas sofva, men när hon nu hörde klirrandet af sporrar, reste hon sig
-till hälften och blef klart röd på de smala kinderna vid den förnöjliga
-åsynen af kungen själf.
-
-Fast det var skum vinterdager i kammaren, uppfattade hon genast hans
-lysande blick, och blodet sjöng i jublande rytm inom henne. Det var dem
-icke tidt förunnadt att råkas allena, men nu skulle hon få hälsa honom
-med sin ömhets lönligaste namn, ohörd af lyssnande öron.
-
-Han kom raskt fram till sängen och tog hennes båda små utsträckta händer
-i sina som för att värma dem, ty de voro kalla, trots att stockelden
-starkt flammade i den öppna spisen.
-
-Hans tunga, hvita ögonlock sänktes inför drottningens trånande, heta
-blick, och han kysste ceremoniöst hennes höga panna.
-
-»Jag aktade att finna både moder och barn här inne,» sade han med en
-röst, hvilken tycktes värja sig för smekningar.
-
-Maria Eleonora skiftade färg, och hon svarade misslynt:
-
-»Jag har lämnat barnet i Katarinas vårdnad. Jag är trött på den
-skrikande ungen med skråpuksanletet.» Häftigt tillade hon: »Skall hon nu
-äfven skilja mig ett fjät från eder ynnest, vånnar jag -- -- --»
-
-Gustaf Adolfs hand lades som ett sigill öfver hennes läppar, och hans
-ögon blefvo stränga.
-
-Hon vek skamsen undan och mumlade med ett skälfvande, tåradt tonfall:
-
-»Il re d'oro kalla italienarna eder. Jag skulle vilja nämna eder
-stenkonung och pliktkonung, ty om hjärtats hetta har I föga vetskap;
-skulle jag ock förbrännas af min sinneslåga, I sporde ej därefter. I har
-barnet, I har Axel Oxenstierna, pfalzgrefvinnan och många andra. Mig
-förgäter I utan misskund.»
-
-Den röda spetsiga tungan lopp som en flitig skyttel under hennes snabba
-tal, och bröstet häfdes oroligt på ett sätt, som lät konungen förnimma,
-att en känslornas stormgång nalkades. Han hade medel att stilla den, men
-stod dock stel med vänstra handen hvilande mot svärdsfästet, den högra
-instucken i bältet. Emot sin drottning hade han än aldrig brusat ut i
-hetsiga ord och åthäfvor. Ådrorna svällde blåa i den starkt bakåtlutade
-pannan, som blef mörk af inneboende vrede, men intet genmäle kom öfver
-hans slutna läppar.
-
-Allt vildare flammade Maria Eleonoras svartsjuka, och hon kastade sig
-med en desperat rörelse tillbaka mot kuddarna, fäktande i luften med
-händerna, hvilka liknade två liljor i blåst.
-
-»I spörjer hvarken efter min harm eller min sorg,» kved hon, »där står I
-som ett af lejonen på slottsbron. Är jag då alls intet för eder.»
-
-Kungen höjde hufvudet, och hans stämma klang fast och djup:
-
-»I är mitt barns moder! I är drottning för mitt folk. Gud gifve I ock
-hade vilja att vara detta! -- Och, Maria Eleonora, I är den kvinna, jag
-fäst att i tro och huldhet akta och ära till min död. Låt grillerna
-fara! De anstå eder föga. Jag har kommit för att tala med eder om vårt
-barns namn. Eder medikus har mält, att I nu åter, Herren vare tackad,
-befinner eder vid sunda vätskor och kan på sängen mottaga faddrarnas
-lyckönskningar och gåfvor, som I vet är landets sed. Det är därför vår
-önskan, att den lilla dottern måtte snarliga undfå dopet. Vi vilja kalla
-henne Kristina till åminnelse af min moder.»
-
-»Kalla henne, hvad eder täckes. Hon är en bom emellan edert hjärta och
-mitt. Jag kan icke älska henne.»
-
-»Tig med slikt fåvitskt tal,» dundrade konungen med en röst, som kom
-Maria Eleonoras ansikte att hvitna i skräck. Hon låg orörlig med slutna
-ögon en lång stund. Hätskheten blef till bitter smak i hennes mun, och
-läpparna torkade, förmenade de kyssar, hvilka skulle läskat dem som
-ädlaste vin.
-
-Gustaf Adolf hade gått mot dörren. Där stannade han dock tvekande. Han
-ångrade sin öfverilning och vände åter. Mildt som en kvinna strök han
-sin gemål öfver kinden och lutade sig ned till henne.
-
-»I skall icke vara mig gramse,» bad han, »jag vill eder allt väl, och I
-är min hjärtans allra käraste nu som tillförene, det ber jag, att I
-förliter eder uppå.»
-
-Drottningen satte sig ånyo upp. Hennes fingrar begynte en lockande lek
-med konungens spetskrage, och leendet gled fram på hennes ansikte i små
-darrande solglimtar.
-
-I detsamma förnams ett häftigt buller i kammaren bredvid. Man kunde tro,
-att någon med vapenmakt slog in dörren. Gälla rop hveno skrämda om
-hvarandra, och Gustaf Adolf skyndade till, fruktande att någon ond ande
-dref sitt spel i den lilla nyborna prinsessans kammare.
-
-Maria Eleonora lyssnade i andlös spänning, och blicken lämnade ej den
-dörr, genom hvilken hennes afgudade herre försvunnit. Sekunden därpå
-kommo hennes hofjungfrur och fru Elisabeth Ribbing in. Bakom dem ställde
-sig den sträfva, skarpa fru Beata Oxenstierna. Hennes tunna läppar
-trycktes samman till en blodlös strimma.
-
-»Hvad är det, som står på?» sporde drottningen genast.
-
-Fru Elisabeth Ribbings sammetsgrå, sorgsna ögon svarade före hennes
-stillsamma röst. De lugnade och tröstade, dessa varmt blickande ögon,
-och hennes stämma lydde dem.
-
-»Eders majestät må vara storligen tillfreds. Den allra nådigaste lilla
-furstinnan har på ett sällsamt sätt undsluppit ett ondt olyckstillbud.
-En stor bjälke föll nyligen ned tätt invid vaggan och hotade att krossa
-det ädla konungabarnet, men himmelen bevarade henne för slik ofärd. Hon
-är fullkommens oskadd, lofvad vare Gud.»
-
-En rysning genomilade drottningen, men någon strålande glädje förmärktes
-ej i hennes anletsdrag vid detta meddelande om att hennes barn blifvit
-frälsadt. Hon drog en djup suck och stirrade rakt framför sig.
-
-»Har icke detta järtecken på något sätt märkt henne?» sporde hon skyggt.
-
-»Nej, eders nåde.»
-
-Maria Eleonora vinkade åt hoffruntimret, att hon ville ha fred, och
-jungfru Karin Stenbock skyndade till för att draga samman de tjocka,
-guldsydda sparlakanen.
-
-Sedan gingo de alla utom drottningens tyska hofmästarinna och förtrogna.
-Hon hade varit i den brandenburgska prinsessans tjänst under hennes
-durchlauchts hela uppväxttid och visste, när det var klokast att tiga
-eller tala.
-
-En sekund lyddes hon inåt himmelssängen, och när hon förnam ljudet af en
-knuten hand, som i blind vrede slog mot de pösande bolstrarna, mumlade
-hon halfhögt som för sig själf: »Det var näppeligen annat än trolltyg,
-som fällde den bjälken öfver vaggan. Och trollen ha immerfort sin hand
-med i spelet, när det gäller detta barnet. Varulfven tog hennes hjärta
-före födseln. Så aldrig vinner hon någons kärlek, liksom hon inte heller
-mäktar gifva slik gåfva.»
-
-Det rasslade mellan brokadhängena och drottningen stack fram hufvudet.
-Till amsagor lyssnade hon villigt; de hade fyllt hennes barndom med
-syner och drömmar, och när jungfrusinnet knoppades, blefvo sägnerna och
-legenderna framtidens vise spåmän.
-
-»Varulfven! Har I sett varulfven här på slottet?» sporde hon med ett
-halft lystet, halft ångestfullt tonfall.
-
-Den gamla hofmästarinnan nickade. Hon stod vid spisen och lät
-läderpusten blåsa upp de döende flammorna till skenlif.
-
-»Hvar såg I honom?»
-
-»I kungens kammare. Jag kände honom icke strax, ty hans ögonbryn voro ej
-så tätt samväxta som de pläga, och hårtotten mellan skuldrorna kunde jag
-icke skönja, då den doldes af silkesskjortan och adelsrockens broderier,
-men så sent en kväll vid Mickelstid såg jag honom krupen ur sin
-människohamn, luden, med den ena armen omskapt till svans, hoppa på tre
-ben genom Gröna gången öfver slottskyrkan och tillbaka igen. När han
-vände åter, hade han förbytt djurskinnet mot människohud.»
-
-»Är detta sant?»
-
-Drottningen spärrade upp ögonen i skrämsel och fråssande ifver att få
-höra mera. Hon kände en plötslig tillfredsställelse öfver att ej behöfva
-älska denna dotter, som i intet motsvarade hennes förväntningar, och hon
-förstod, hvem hofmästärinnan åsyftade med varulfven; detta gjorde sagan
-så mycket intressantare. Hon ville gärna tro, att denne man, denne
-Oxenstierna, som stod konungen så nära, var ett troll med ledt sinne,
-änskönt han dolde både klor och svans. Och det fanns stunder, då hon
-hatade rikskansleren, därför njöt hon nu som ett oreflekterande barn af
-den klumpiga fabeln.
-
-»Dagsens sanning, eders nåde,» försäkrade tyskan och vände sitt skrumpna
-ansikte emot sin härskarinna, »och därför skall I trösta eder öfver eder
-hjärtas kallsinnighet och ej taga illa vid eder, om sköterskorna fubbla
-och släppa barnet. Hon är ej lätt att hålla, den alltför besynnerliga
-lilla människofågeln.»
-
-»Kungen har henne redan mycket kär, och detta tåler jag minst af allt,»
-brast drottningen ut.
-
-»I skall icke taga detta så hårdt. Snarliga kan I åter följa honom som
-tillförene, och prinsessan stannar i fru Katarinas vårdnad. Eder käre
-herre ser huldt till eder fägring som till edert röda hjärta, och den
-son I åstundar, skall födas eder. Jag såg en stjärna falla Sankta Lucie
-natt; den föll, just som jag stod och önskade för eders nåde, och tocken
-spådom sviker icke.»
-
-»Kom hit!»
-
-Hofmästarinnan lydde och kände två mjuka, varma unga armar med doft af
-rosenvatten och krusmynta lidelsefullt slås om sin hals, medan en mun,
-röd som blodfärgad vallmo, brände hennes kinder och panna med kyssar.
-
-»I är mig huld,» hviskade Maria Eleonora, »aldrig skall jag förgäta
-eder. Låt nu föra in mina dvärgar till spel och dans. Jag trängtar till
-någon förströelse. Här är dödt och tyst som i grafven, när min hjärtans
-allra käraste herre icke förnöjer mig med sin åsyn. Jag vill höra muntra
-pipor och se färger skifta för mina ögon, som blommor prunka i solskenet
-och fjärilar fladdra i vinden. Kalla hit mitt hof!»
-
-
-
-
-                                  II.
-                         Guldkonungens dotter.
-
-
-»Tyst, soldater, drottningen skrifver,» ljöd en klar och liflig gossröst
-befallande till sin tropp, bestående af två små flickor och en jämnårig
-kamrat, fältherren Jakob De la Gardies tioårige son.
-
-En munter fnissning besvarade junker Karl Gustafs order, och den lille
-pfalzgrefven tog sin syster Marie Euphrosyne eller Marigen, som hon mest
-kallades, upptuktande i den höga hofkragen, hvilken den lilla sjuåriga
-fröken måste bära här på slottet. Jungfru Ebba Sparre, den späda
-drottningens käraste vän, gled vigt undan förföljaren och smög sig ur
-ledet fram till ekbordet, där Kristina satt, lutad öfver ett gulgrått
-stort pappersark. Hon doppade alltför flitigt den sprättande gåsfjädern
-och stänkte bläck högt upp på fingrarna.
-
-Då och då gled ena handen förstulet och lönligt ned i kjortelsäcken för
-att upptaga ett stycke vax, hvaraf hon bet en försvarlig munsbit, innan
-hon gömde det igen. De strålande mörkblå ögonen förskönade på ett
-underbart sätt det bleka, kantiga lilla ansiktet med den alltför stora
-näsan och den hårda munnen. Det ljusa håret skakade hon med en tvär
-rörelse gång på gång ur pannan, så att lockarna dansade på ryggen.
-
-»Jag formerar ett bref till min höge fader, så I skall icke störa mig,
-Ebba,» uppmanade Kristina förnumstigt den lilla leksystern och tuggade
-energiskt på vaxet.
-
-»Jag vill endast se till, hur fjädern löper,» sade Ebba bedjande, och
-hennes vackra ansikte blef rödt af ifver. »Det tycks mig så förnöjeligt.
-I skrifver ju lika vackert som de unga junkrarna, och det fast I är
-allenast sex år.»
-
-»En drottning skall kunna och veta mera än alla sina undersåtar,»
-svarade Kristina med eftertryck. »När jag blir stor, vill jag bli
-riksråd som din herr fader och fältherre som Magnus Gabriels, och jag
-vill rida framför hären som kungen, min fader. Jag hugsar granneligen
-den dag, då han förde mig fram för trupperna, som svuro mig huldhetsed.
-Och det dånade från läderbössorna, så att jag hoppade högt af glädje.»
-
-Pfalzgrefvinnan kom in i kammaren till barnen. Hon befriade strax den
-gråtande Marigen från hennes båda angripare, hvilka just skulle kasta
-henne i »slottstornet», sedan gick hon fram till bordet, där Kristina
-ånyo börjat skrifva, under det lilla Ebba höfviskt vek undan i ett hörn.
-
-»I sitter så krum, Kristina,» bannades farsystern vänligt. »Låt icke den
-ena axeln skjuta till väders som en tinne.» Katarina hoppades, att
-brorsdotterns snedhet, hvilken hon fann missprydande, skulle kunna
-bortarbetas genom ständiga påminnelser. Amman hade en gång tappat det
-kungliga barnet i golfvet, och därvid torde olyckan uppstått. Den lilla
-Vasaprinsessan hade under sin korta lefnad varit utsatt för allehanda
-ondt. Hennes lif hade vid upprepade tillfällen sväfvat i fara, och
-sällsamt nog föreföll hennes höga moder taga dessa tillbud som ett verk
-af en ond ande, hvilken förr eller senare helt skulle få makt med sitt
-offer.
-
-»Hvad är det I nu förtär igen,» sporde faster Karin vidare. »Fuller
-tarfvade I ordentlig spis. I har intet förtärt denna dag, endast hängt
-öfver edra böcker. Låt mig se, hvad I smusslar med.»
-
-»Det är min födelsedag i dag, och den må jag väl få fira på mitt sätt,»
-svarade Kristina trotsigt.
-
-»Icke med olydnad, mitt barn,» sade Katarina mildt. »Vet, att den, som
-öfver många skall befalla, måste ha lärt själftuktan. Är det vax igen,
-som lyster eder gom?»
-
-»Ja,» medgaf Kristina kort.
-
-»Gif mig det och far fort med edert bref, så att regeringen, hvilken
-denna dag låter afse post, må få eder lilla skrifvelse i tid.»
-
-Hon vände sig nu till de båda gossarna och befallde dem att gå ut ur
-kammaren, till dess drottningen afslutat sitt värf. Marigen drog Ebba
-med sig till lek med Kristinas dockor, hvilka allesammans voro klädda
-till bålda krigare. De skyndade att förvandla dem till ädla fruar och
-väna jungfrur och hade sin hjärtans lust af att spela hof med de stela
-träfigurerna.
-
-Prinsessan Katarina satt tankfull kvar i kammaren hos brorsdottern. Hon
-och hela den pfalzgrefliga familjen hade, när Gustaf Adolf reste till
-Tyskland, kallats till vistelse i Stockholm. Johan Kasimir skulle sköta
-räknekammaren, och sin syster ville kungen ha på slottet hos den enda
-lilla dottern. Hon tilläts att taga barnen med, och isynnerhet sedan
-Maria Eleonora på våren anno 1631 rest ut till Tyskland, hade dagarna
-förflutit lugnt och stilla. Men sedan någon tid tillbaka kände Katarina
-en dof oro. Hon fruktade, att svenska härens vapenlycka svikit eller att
-något ondt vederfarits konungen, ty hon hade icke haft några tidender
-från hans kärlighet på ett par månader. Också i regeringen rådde stor
-oro för timad olycka. Ingen kurir hade afhörts på länge, och icke ens
-den knappaste underrättelse från kriget hade man fått efter det lysande
-intåget i Naumburg.
-
-Om sitt sammanträffande med Maria Eleonora i Erfurt hade Gustaf Adolf
-själf tillskrifvit henne, och hon hade med glädje förnummit, att hennes
-herr broders ömhet för sin kära gemål då blossat upp i klar låga. Han
-fann sin drottning öfvermåttan dejlig i den ametistfärgade flöjelsroben,
-men de mörka aningar, hvilka följt honom alltsedan hans afresa från
-Sverige, ville icke vika. Han befarade, att han såg henne för sista
-gången. Måtte Gud förbjuda, att slikt varsel blefve sanning!
-
-Katarina var ej obekant med hans stora hemliga, politiska plan. Han hade
-yppat den i förtroligt samspråk med systern, när de sutto på Stegeborg,
-dit han oförhappandes anländt. Det var ett par år efter hans lilla
-dotters födelse, och han kom från en resa i Preussen. Hur väl hon mindes
-denna dag, som skänkt henne hennes hjärtans allra käraste broder. Det
-var vid Larsmässotid och alla apelgårdens träd bågnade under tyngden af
-rodnande äpplen och citrongula päron. Från blomstersängarna doftade
-löfkojor och gyllenlack, och solen hade lyst in i kammaren rakt på
-träsnittet af drottning Margareta Valdemarsdotter, hvilket hängde öfver
-löjbänken från salig kung Göstas dagar.
-
-Konungens blick hade länge hvilat på bilden, där Margareta stod med en
-krona på hufvudet och två på ett hyende framför sig, och han hade lett
-sitt segerfriska leende, när han sagt: »Blå kunde framtrolla en konung
-under sin kappa, törhända skall det, om försynen står mig bi, varda mig
-förunnadt att skänka mitt och allt nordens folk en ny unionsdrottning.»
-
-Katarina hade lyssnat med klappande hjärta. Själf trådde hon ingalunda
-till att få bära krona, men hon var dock en princeps Sueciæ, och den
-stolta tanken, att en dag se norden förenadt till ett rike i en kvinnas
-hand, fyllde henne med ljusa drömmar om ett ädelt välde.
-
-Hans majestät hade förmärkt hennes djupa rörelse och farit fort:
-
-»Hjärtans syster. I eder fostran och åt eder vårdnad vill jag anförtro
-min lilla dotter! Jag är villig att allt edert påtagna omak med
-broderlig kärlek och trohet förskylla. Lär henne främst att i
-riksvapnets tre kronor se symbolen af den största, gärning historien har
-att mäla. Glad skulle jag gå hädan, om jag lämnade i en _vuxen_ kvinnas
-händer icke allenast Sverige» -- han hade sänkt rösten och tillagt: --
-»utan _kejsardömet_ Skandinavien, behärskande östersjölandskapen och
-hägnande den del af tyska riket, som ger lutherdomens Gud äran.»
-
-Katarina såg upp på broderdottern, hvilkens orediga locksvall föll fram
-öfver kinderna och dolde det magra ansiktet. Stora ting kräfdes af detta
-barn. När hennes fader, innan han lämnade landet, lyft henne högt upp på
-sin arm för att visa henne för ständer och folk, hade han måhända hugsat
-sin storhetstanke och känt en minuts öfversvinnlig sällhet, sådan blott
-en härskarnatur erfar. Och för visso hade lilla Kristina kungliga
-egenskaper, om de blott fingo den rätta daningen. Som andra små flickor
-tedde hon sig aldrig. Både hennes skämtan och allvar härrörde från andra
-källor än deras barnsliga lust.
-
-»Nu är brefvet ändadt,» sade Kristina. »Jag åstundade att få det riktigt
-godt och har måst skrifva det om flera gånger.»
-
-»Allenast dess lydelse är sådan, att den förmår fägna hans majestät, är
-allt väl beställdt,» sade faster Karin med sin blida, mjuka stämma.
-
-»I må läsa det.»
-
-Kristinas rörelse var snarare en härskarinnas än ett litet barns, när
-hon räckte pfalzgrefvinnan papperet. Denna tog det med ett sällsamt
-leende och läste:
-
-   »Nådigste hjärtans käre Herr Fader.
-
-   Eders Kongl. Majest. är min hörsamma barnsliga tjänst, med önskan
-   till Gud den allsmäktige om mycken hälsa, mig som dess kära
-   dotter till tröst. Beder, att Eders Majest. ville snart komma
-   tillbaka, också skicka mig något vackert. Jag är Gudi lof frisk
-   och beder flitigt. Vill alltid lära vackert och förblifver
-
-                                             Eders Kongl. Majestäts
-                                                      lydiga dotter
-                                                 _Christina_ P. S.»
-
-Sedan brefvet skyndsamlingen aflämnats till den utanför dörren bidande
-småsvennen, sporde farsystern: »Och hvad skulle I då åstunda för
-vackert?» Medan hon snabbt vek ihop brefvet, hade hon tänkt, att hennes
-sextonåriga Stinicke Madlen, som fått åtfölja drottningen till Tyskland,
-ingalunda förstod att så artigt föra fjädern, när hon skref hem.
-
-Kristina hade lämnat den höga stolen och stod nu på golfvet. Som en
-docka såg hon ut, liten, och späd i den långa, styfva brokadklänningen.
-Ögonens spelande lif förrådde tankarnas gnistregn innanför den höga
-pannan, och hon svarade raskt:
-
-»En häst från Andalusien och en egen räffelbössa.»
-
-Katarina kunde ej afhålla sig från ett hjärtligt skratt. Hon var till
-ytterlighet svag för den lilla broderdottern och fann hennes infall så
-lustiga och sällsamma, att hon understundom antecknade dem.
-
-Barnen kommo i detta ögonblick instormande. Karl Gustaf i spetsen, klädd
-i en pappershatt med brokiga fjädrar och sirad med band i lysande
-färger. I skospännena hade han stuckit in små glimmande minnespengar.
-Vid den lilla daggerten af trä hade han bundit ett slags lansduk af en
-bit blodrödt silkestyg.
-
-Magnus, Ebba och den lilla bleka Marigen, som icke kunnat återhämta sig
-efter de svåra smittkoppor hon som treårig haft, blickade beundrande på
-den framklifvande lille junkern, men Kristina sprang emot honom och
-kastade strax hatten af hans hufvud.
-
-»Tvi,» ropade hon, röd i kinderna af förtret, »du borde blygas för slik
-utklutning. Om du droge till kriget med den rustningen, skulle man taga
-dig för en ömklig narr.»
-
-Karl Gustaf stirrade förbluffad på den lilla fränkan, sedan plockade han
-beskedligt af sig sina grannlåter och räckte henne dem.
-
-»Magnus och jag ha fäktat, och jag segrade. Vi slogos väldeliga, må I
-veta, därför att han påstod, det I lofvat honom att få sitta eder närmst
-i dag vid bordet. Detta är eljes min rätt, och vill jag ej bli den
-förmenad. Det här är mina segertecken, tag dem.»
-
-Den lilla drottningen såg på riksmarskens son, en behaglig, ljuslockig
-gosse, smärt och spenslig med en känslig mun och sjukligt blek panna.
-Han stod där smått förlägen och aktade icke på att Marigen sökte smyga
-sin hand mellan hans fingrar som för att komma honom till hjälp, om så
-skulle tarfvas.
-
-Kristina slängde fjädrar och band ifrån sig och sade, i det hon kastade
-hufvudet tillbaka: »Jag likar icke att ha någon af eder närmst mig i
-dag. I veten ju, att det är min födelsedag, och då komma säkerligen
-rådsherrarna för att äta middag med mig. Det har fru Beata sagt.»
-
-Hennes tonfall var så högmodigt och själfbelåtet, att Katarina missnöjd
-for ut:
-
-»Fru Beata och hela eder omgifning besinna sig icke på, att I allenast
-är ett barn, som har godt af att hållas i kammaren bland sina jämnåriga.
-Finn nu på dans och lekar, och förgäten alldeles hvad som till äfventyrs
-skiljer eder åt. I ären alla små arma barn inför Gud. I, Kristina,
-varder törhända en dag den armaste,» tillade hon tungt, ty ångesten
-ville icke släppa henne. »Jag skall sända in ett par af de unga
-hofjungfrurna att förnöja eder.»
-
-Kristina klappade strax i händerna, och hon ropade öfverljudt:
-
-»Ja, jag vill dansa -- dansa ...»
-
-Ett slag på dörren afbröt henne. Johan Kasimir inträdde. Hans ansikte
-var hvitt som lärft mot det gråsprängda pipskägget, och den yfviga
-hårkransen under sammetskalotten. Hans stämma pep och flämtade, som hade
-han helt hastigt mistat talförmågan, och det töfvade, innan han kunde få
-ett ord öfver de skälfvande läpparna.
-
-»Kungen ...»
-
-Katarina skyndade fram. Hon förstod genast, hvad som händt, och brast i
-våldsam gråt, lutad mot mannens skuldra. »Han är död,» snyftade hon.
-
-»Ja, han har fallit på slagfältet.»
-
-»Som en hjälte!»
-
-Pfalzgrefven drog sin kära gemål med sig ut ur kammaren. Hans lugn
-återkom vid åsynen af hennes hejdlösa sorg, och han ville vara henne det
-kärliga och fasta stöd han sig städse bevist.
-
-Han satte henne på sitt knä och strök mildt öfver hennes kind, medan han
-talade, nu med återvunnen fattning, om också rösten skalf, tyngd af
-ängslande tankars börda.
-
-»Ja, han dog som en hjälte,» upprepade han Katarinas ord. »Adler Salvius
-har själf därom tillskrifvit mig, att Casparus Apotekare, som har
-balsamerat kungens saliga lekamen, funnit, att hans majestät bekommit
-nio sår, fem skott, tre hugg och ett sting.»
-
-»Hvad skall det varda af oss,» hviskade Katarina skyggt. »Vårt öde
-ligger i ett omyndigt barns händer och hvem vet icke det, att ett
-barnahjärta är ett såll, genom hvilket känslorna rinna aldrig stannandes
-för lång tid. Och de höga adelsfruarna, törhända främst Ebba Brahe,
-drottningens besynnerligen goda vän, skola nu äflas om att komma till
-styret. Man står oss emot här i landet, min käre herre, och likväl hafva
-de oss behof i svåra stunder.»
-
-Johan Kasimir nickade stillsamt. Väl var han en myndig och fast envis
-herre på sina gods och gårdar, men i statens tjänst blef han
-förunderligen foglig.
-
-»Hur tog rådsförsamlingen det sorgeliga dödsbudet?» sporde Katarina,
-medan hon oafbrutet torkade bort tårarna.
-
-»Där blef strax gråt och mycken veklagan,» svarade pfalzgrefven. »Unge
-gref Per till Visingsborg var hart när den ende, som höll modet uppe.
-Han står ju ock Oxenstiernorna emot och är väl nu snar att samla ett
-parti om sig. Därom blef dock i dag intet taladt, utan togo alla de
-närvarande rådsherrarna ett fullhugsadt beslut att främja rikets bästa
-och framhärda i högtsalig kungens uppsåt.»
-
-De hörde barnens röster där inifrån ropa om hvarandra i jubel och lek,
-och pfalzgrefvinnan förstod, att Kristina intet uppfattat af den
-öfvermåttan stora förlust, som drabbat henne. Hon mindes, hur det lilla
-barnet gråtit sina ögon fördärfvade, när hennes fader rest ut till det
-krig, hvarifrån han aldrig skulle komma åter. I tre dagar hade hennes
-tårar strömmat oafbrutet. Hur skulle det varda nu?
-
-Hon ville just skynda in till sin broderdotter, men hejdades af snabba
-steg, som ljödo i det yttre gemaket. Det vänliga, gladlynta riksdrotset
-Gabriel Oxenstierna stod strax därpå inför dem. Hans ögonlock voro röda
-af mödosamt hämmade tårar, och det eljes så fridsamt nöjda anletet var
-nu genomplöjdt af smärtans fåror. Han sade genast:
-
-»Jag kommer här för att hämta en drottning åt Sveriges folk. Dannemännen
-vilja se fröken Kristina, förrän de hylla henne. Och ge vi dem tid att
-axla sina kappor, rida de törhända öfver gränsen att kalla en af de
-polska Vasaättlingarna.»
-
-»Men Kristina är ett barn och intet beredd på denna stund,» inföll
-Katarina töfvande.
-
-»Så bered henne I. Väl är hon ett barn, men det är starka viljor, som
-lyfta Gustaf Adolfs dotter upp på tronen, och medan hennes händer äro
-späda, finnas kraftiga fingrar, som villigt låta bruka sig som hyende
-för hennes äpple och spira.»
-
-»I gifver mig ett tungt uppdrag, herr Gabriel, men jag skall fullgöra
-det.» Katarina suckade djupt och begaf sig in i kammaren. Hunnen öfver
-tröskeln stannade hon dock obeslutsam, ty det skar henne i hjärtat att
-rycka den lilla drottningen bort från lekens drömlycka till
-verklighetens hårda ansvar och svarta sorg.
-
-Högst af alla de muntra barnen jublade Kristina. Hon hade lyft upp sin
-långa klädning, hvilkens guldbroderier dock släpade lösrifna efter henne
-och hindrade hennes snabba, lätta steg i figuréen. Håret slängde omkring
-henne i vild oreda, ögonen sköto tindrande blåa glädjeblixtar, och den
-intelligent rörliga munnen skiftade leenden omkring till de fyra
-kamraterna.
-
-»Folket begär att få se sin drottning,» sade Katarina helt sakta. Hon
-visste ej själf, hvarför hon framförde detta budskap först. Långsamt
-tillade hon: »Nu måste dansen upphöra för långliga tider, Kristina.»
-
-Redan när hon sagt de första orden, hade fröken Kerstin, som Kristina
-alltid kallades, lystrat, och hennes lifliga ansikte fick ett drag af
-klokhet vida öfver hennes år. Hon gick bort ur barnflocken och närmade
-sig med små hastiga, fasta steg pfalzgrefvinnan.
-
-»Jag är redo,» sade hon, uteslutande besvarande appellen till hennes
-drottningvärdighet.
-
-Faster Karin tog henne ömt i sina armar och tryckte henne till sitt
-oroligt klappande hjärta, medan hennes brutna stämma sökte finna
-skonsamma, tröstande ordalag, när hon mälde om hennes och hela landets i
-detta ögonblick oersättliga förlust.
-
-Men Kristina tog det ej så öfvergifvet som pfalzgrefvinnan väntat.
-Flickan hade hunnit förgäta det lefvande intrycket af sin höge fader,
-och änskönt hennes lilla anlete blef gråhvitt och allvarligt, fällde hon
-inga tårar. Hon lät farsystern föra sig ut till herr Gabriel, som
-ödmjukt böjde sig ned och kysste den lilla kalla barnhanden.
-
-Lika underdånigt betedde sig pfalzgrefven, och han sade därtill några
-ord om sina förhoppningar, att Sveriges drottning gunstligen ville
-mottaga hans tjänster.
-
-Drottningen betänkte sig litet på svaret. Hågkomster af de historiska
-anekdoter riksrådet Skytte förtalt henne kommo så för henne, och hon
-sade nådigt:
-
-»Jag skall taga eder till min tro man, om I lofvar mig undersåtlig
-vördnad.»
-
-Herr Gabriel kunde ej undertrycka ett bredt leende, hvilket tycktes
-skära af hans korta ansikte i två hälfter, men Katarinas blick skymdes
-af tårar, som hade hon helt plötsligt sett broderdottern iklädd en
-narrkåpa.
-
-»Vågar I följa mig ut till bönderna, fröken Kerstin,» sporde herr
-Gabriel. »Jag har lofvat att bringa eder med, förlitande mig på att I
-ville hälsa edert folk.»
-
-»Det vill jag. Sätt mig på tronen och låt mig få alla tre kronorna på,
-Sveriges först.»
-
-Katarina studsade och blef röd upp mot hårfästet, ty hon visste med sig,
-att hon nyligen förtalt Kristina, att norden i själfva verket vore ett
-rike, att kronorna i riksvapnet voro som blommor på samma stängel, och
-att de en gång samlats som äretecken i en enda kvinnas starka hand.
-
-Herr Gabriel såg på den lilla kungadottern med ett för honom främmande
-allvar.
-
-»På en tron vill jag och med mig alla högtsalig kungens vänner sätta
-eder, men fuller mågen I vara tillfreds med en krona, den, som salig
-kung Gösta lämnat i arf. Föga likar den sig som diadem för kvinnolockar,
-men nu kan det ej vara annorlunda, om vi ej skola få in utländska
-ogräsfrön i svensk säd. Kom, eders nåde! Folket har bidat länge och är
-otåligt.»
-
-Han tog hennes hand mellan sina grofva fingrar och lämnade gemaket.
-Pfalzgrefven följde dem, och hans gång påminde om en stor pudels
-stillsamma lufsande till köttfatet, hvilket ingalunda är utsatt för
-honom ensam, och som därför tilläfventyrs kan hinna bli tömdt af närmare
-kamrater, innan han når fram.
-
-
-
-
-                                  III.
-                            Ett land i sorg.
-
-
-Tre år hade förflutit sedan kungens saliga död, och man skref nu Sankt
-Laurentii dag anno 1635. Någon glädje hade icke blommat i riket på
-långliga tider och stundade törhända ej heller snart. Herrarna voro
-alltfort ute i kriget, och hemkallades de, var det för att bispringa i
-rådsförsamlingen. På sina gods och gårdar hunno de näppeligen tänka. För
-dem fingo fruarna råda, och många gjorde det öfvermåttan gärna, andra
-togo det som ett tungt ok. Rikskanslerens husfru plågades svårliga att
-platt intet bli hulpen af sin käre herres klokhet.
-
-Nu hade hon dock lämnat Tidö åt fogdens hägn och mottagit en inbjudning
-till Visingsborg för att fira gref Pers hemkomst från Polen.
-
-Hon stod utom den osämja, som eljes tidt brusade upp mellan ätterna
-Brahe och Oxenstierna. Hennes milda, fogliga sinnelag hade efter dottern
-Kristinas giftermål och bråda död blifvit än mer kufvadt och saktmodigt.
-Den största fröjd hon förunnades under mannens bortovaro bestod i
-omhuldandet af den lilla dotterdottern Agneta Horn, det enda barn den
-unga fru Kristina lämnade efter sig. Men som hon ej vågade stöta sig med
-sin stränga väninna Ebba Leijonhufvud, den lillas faster, sändes Agneta
-tidtals till Hörningsholm för att få allsköns tukt. Fru Ebba, nu vorden
-änka, hade många järn i elden, men hon brände intet. För nyligen hade
-hon trolofvat sin Annika, den lilla bleka blomman på Sturarnas vårdträd,
-med rikskanslerens son Johan. Denne hade strax därpå dragit ut till
-Tyskland och väntades ej hem förrän till nästa års Sankt Johannis, då
-bröllopet skulle stå. Fru Ebba hade hemgiften att bestyra med, och
-därtill hade hon låtit förmå sig att bli hofmästarinna. Sin Annika hade
-hon lämnat på Visingsborg, där fröken Kristina Brahe, gref Pers dugliga
-och i allt skickliga syster skulle vara henne det bästa sällskap. Fröken
-Kristina hade dessutom en tid hört till hoffruntimret, så hon torde ha
-fast agreabla ämnen att snacka om.
-
-Egentligen var det för en maktfrågas skull som grefvinnan Leijonhufvud
-lämnat sina gods och dragit upp till slottet. Hon ville ej att
-fältherrens maka, salig kungens ungdomskäresta, skulle komma alltför
-högt till väders.
-
-Ebba Brahe hade fattat en så blind tillgifvenhet för hennes majestät
-änkedrottningen, att man fuller förstod hennes åstundan att med hela
-sitt hus stå tronen närmast, och detta kunde den myndiga frun, som
-kallade sig Sveriges första grefvinna, icke tåla.
-
-Denna solblanka stilla augustidag tycktes emellertid splitet vara
-bilagdt, ty de båda grefvinnorna och fru Anna Bååt sutto fredligt
-tillsammans med gref Pers husfru, den forna hofjungfrun Karin Stenbock,
-jämte jungfrurna Kristina Brahe och Anna Sture på altanen utanför det
-stora gemaket i Vätterntornet på Visingsborg.
-
-Gref Pers slup hade just lagt ut från hamnen för att af åtta roddare
-föras midt öfver till Brahe-Grenna, där grefven skulle stiga ombord. Han
-hade ridit från Stockholm, och hästar och folk skulle fraktas öfver till
-ön senare. Grefvinnan Karin hade länge sett efter slupen och med ängslan
-iakttagit att en flik af det blåa, vapenprydda klädet, som täckte
-tofterna, släpade i vattnet. Hon kunde ej ropa drängarna an, och detta
-vållade henne oro, ty kunde hennes käre make väl tänka, att hon förfor
-vårdslöst med hans gods och goda.
-
-Också hon hade nyss återvänd till fäderneslandet; hela vintern och våren
-hade hon varit borta från de små barnen, af hvilka två voro döda och
-lagda i graf, när hon kom igen, men trots sin djupa sorg kunde hon ingen
-ruelse känna öfver att hon följt sin hjärtans käre herre. Han var henne
-så mäkta dyrbar en skatt, att hon dagligen tackade Gud för lyckan att
-äga honom.
-
-Upp och ned för den branta backen, som från sjön ledde till slottet,
-sprungo två små flickor, grefherrskapets enda barn den sexåriga Elsa och
-den jämngamla Agneta Horn. De förlustade sig med att leka sig vara
-instängda af röfvare. Dessa utgjordes i själfva verket af mycket
-fredliga män. Det grefliga gardet stod nämligen uppställdt på ömse sidor
-om den med stor möda anlagda vägen. Deras blå och hvita uniform tog sig
-så vänlig ut mot den omgifvande grönskan, och deras skäggiga, väderbitna
-ansikten logo blidt mot de små jungfrurna, hvilka med låtsad skrämsel
-rusade förbi dem.
-
-Längre ned åt stranden bidade öns båda kaplaner, fogdarna,
-slottsskrifvarna och skolmästaren med sina scolares. En myckenhet af öns
-andra bebyggare hade också samlats för att hälsa gref Per välkommen, och
-ett mera lysande ädlingshof fick man leta efter.
-
-Fru Karin såg nöjd dit ned, och äfven Ebba Brahe, som i sin barndom
-varit med sin fader på ön, tänkte, att allt var synnerligen påbättradt
-och förkofradt. Slottet var en af de präktigaste byggningar hon skådat,
-och det gladde henne storligen att se sin egen herr faders bild inmålad
-i en af riddarsalens fönsternischer.
-
-Både hon och fröken Kristina Brahe buro den af Maria Eleonora instiftade
-orden till minne af salig kungen. För någon orsaks skull hade Ebba
-Leijonhufvud ej fått den, och hon stirrade afvogt på det lysande smycket
-med dess koketta pärlbågar, guldslingor och diamantblommor omkring ett
-guldhjärta med inskriften »Wie länger wie lieber».
-
-Hela förloppet vid anskaffandet af detta »krims-krams» retade fru Ebbas
-nyktra sinne. Prål och prakt låg icke för henne, och henne syntes, att i
-sorgens tid vore slikt gehäng ohöfviskt mot den salige döde.
-Änkedrottningen hade i alla stycken burit sig fåvitskt åt. Hon uttalade
-sin tanke högt till jungfru Brahe.
-
-»Att I gitter bära den klenodien, det turberar mig för sann. Jag trodde
-er vara klokare än att sätta pris på sådant.»
-
-Det blef en kort paus i det samtal, som nyss lifligt nog fladdrat kring
-bordet, där en kanna med mungodt och ett silfverfat med klenäter var
-framsatt, och man undrade, hvad Kristina skulle genmäla, men denna hann
-ej komma till orda, förrän Ebba Brahe häftigt inföll:
-
-»Jag tror, att de flesta fruar i riket med mycket contentement skulle
-mottagit slik gåfva till erinring om Sveriges ädlaste kung. Men hvem
-minner sig ej på fabeln om räfven och rönnbären.»
-
-Husets fru inföll medlande, ryckt ur sina egna tankar:
-
-»Hennes majestät måtte ha älskat den store Gustaf bra högt.» Medan hon
-talade, blickade hon ut öfver Vätterns blåa yta, och hon skälfde af
-förväntansfull längtan att snarligen få ila ned till stranden och
-sträcka armarna vidt ut som en famn full af goda önskningar för den
-hemvändande.
-
-»För visso,» svarade Kristina varmt. »Hon lärer väl aldrig trösta sig
-öfver hans dödliga bortgång.»
-
-»Hå!» Ebba Leijonhufvud ryckte på de starka skuldrorna. »Den kruka, som
-bäres flitigast till brunnen, går först i stycken. Efter hvad det
-förspörjes segla hennes majestäts tankar fridsälla nog till Polen och
-Wladislav, men ryktet har långa öron och föga vett. Ett är dock visst.
-Den kvinna, som vill taga hjärtat ur bröstet på sin aflidne make, har
-större begärelse till köttets lustar än till själens. Och godt var, att
-rikets herrar visste bättre än att låta henne behålla salig kungens
-stoft, som hon var begärandes.»
-
-»I hafver fuller icke älskat,» utbrast Ebba Brahe harmset, »då dömden I
-icke hennes höga nåde så slemt. Hon är af ett högst sensibelt sinnelag;
-det förmärkes ju ock på hennes stora ömhet för lilla drottningen. Det
-ville aldrig taga någon ända på tårar och kyssar, när hon återsåg
-flickan.»
-
-»Men att stänga ett lifligt barn inne i en svart kammare och fördystra
-hennes dagar med klagolåt och jämmer är väl ingen rätt moderskärlek,»
-sade fru Anna Bååt blidt och undfallande. Hennes lilla tunna och liksom
-ofullbordade ansikte stack skrämdt upp ur den yfviga, pipade och hårdt
-stärkta halskragen. Törhända hade hon nu yppat tankar, som hon helst
-borde tegat med.
-
-»Nej, däri sägen I sant,» medgaf fältherrens maka. »Fröken Kerstin har
-lika mycket men af hennes majestäts kärlek som hon tidigare hade af
-hennes köld. Och rådet pönsar väl ock på att låta någon annan taga hand
-om kungabarnets uppfostran.»
-
-»Godt, om det skedde i tid,» mumlade fru Ebba till Hörningsholm. »Det
-barnet har en vilja, som tänder både henne själf och andra i brand, men
-lösgifven vilja är som herrelös hund; den biter ifrån sig och tror alla
-illa, därför att den icke vet sin egen väg. Måtte eder make snarliga
-komma åter, kära Anna,» vände hon sig till Anna Bååt. »Han är rikets och
-allas vårt stöd, och ju längre han töfvar, desto sämre blir det
-beställdt här hemma.»
-
-»Ack ja,» suckade fru Anna, »jag hoppas dagligen, att han skall skrifva
-mig den hugnande underrättelsen till, att jag kan vara honom
-förväntandes, men ännu spörjes intet. Han för drottningens och rikets
-sak där ute i Tyskland och säger sig veta, att det vid statsrodret här
-hemma sitter de ädlaste män. Han nämnde först eder käre herre, fru
-Ebba.»
-
-Ebba Brahe jämkade pärlhufvan till rätta och log belåtet och tänkte, att
-riksmarsken väl vore värd, att goda och stora ord slösades på honom. Men
-länge kunde han dock ej blifva vid ämbetet, ty efter den slemma
-fängelsetiden hade hans syn så försvagats, att både hans medicus och de
-kloka käringar, man rådsport, förespådde blindhet. Ebba hade äfven
-pröfvat allehanda läkemedel, men då intet halp, förstod hon, att Gud
-ville låta detta onda komma öfver dem.
-
-»Det gör mig så ondt om den stackars lilla drottningen,» sade gref Pers
-hustru. »Man har förtalt mig allt hon måste utstå under dessa år. Ej nog
-med att hon förmenats ljus och luft och hållits inne i sorgegemaket, där
-tårarna immerfort flödat. Hon har ju aldrig heller fått leka och
-förlusta sig med jämnårigas sällskap, sedan pfalzgrefvinnan drog dädan
-med sina barn.»
-
-»Ja, det täckes icke längre de höga herrskapen ro i samma båt,» inföll
-fru Ebba till Hörningsholm. »Det var ett svårt slag på den nådiga
-pfalziska baken, när rådet spelade herr grefven det putset att strax
-efter salig kungens död lycka räknekammarens dörr. Nu sitta de på
-Stegeborg som vinterflugor, bidandes den tid, då ock småfän få slicka
-solgodt, men det töfvar kanske.»
-
-Jungfru Annika dristade sig till att sakta rycka sin fru moder i
-kjorteln, hvarefter hon hastade att inflika ett par ord, ehuru hon
-nogsamt visste, att de ej voro breda nog att öfverskyla den barska
-grefvinnans storvulna tal.
-
-»Jungfru Kristina har förtalt mig,» sade hon med sin sjukligt späda och
-tunna röst, »att fröken Kerstin plågas erbarmligen af törst, då hon ej
-fördrager vin och hennes höga moder förmenar henne vatten, sägandes, att
-slik dryck icke anstår en drottning.»
-
-»Ja, det är sant,» medgaf fältherrinnan, »och I anar ej, hur envist det
-kungliga barnet är. Den gode mäster Matthiæ gör all sin flit med henne,
-men änskönt hon visar all expectans om sig, hvad lärdom beträffar, blir
-hennes lynne hårdare för hvar stund, och jag fruktar, hon aldrig
-tillgifver sin höga fru moder den örfil, som denna lät flickan bekomma
-för att hon druckit ur allt rosenvattnet i änkedrottningens tvättkanna.
-Hon blef krithvit i det lilla sparfveanletet och mäktade näppeligen
-styra sin barnsliga vrede. Utkommen i yttre maket sade hon till jungfru
-Malin: 'Jag är i alla fall drottningen'.»
-
-»Nu syns slupen,» utropade i detta ögonblick fru Karin, glömsk af allt
-annat, och hon sprang upp från bänken, röd i kinderna af glädje. De
-blågrå ögonen med den kärleksvarma blicken tändes upp som fönsterrutor i
-sol och de kvinnligt skurna läpparna darrade af ifver. Måtte blott allt
-vara redo! Hon skulle helst velat flyga genom sträckan af höga gemak för
-att se till att hyenden, drättar och himlar af flamskt och turkiskt, af
-taft och gyllentyg voro dammfria, och att hennes herre kunde spegla sig
-i riddarsalens vapen, men slik husgång tillstadde icke tiden. Kanonerna
-dånade redan från de små tornen vid hamnen, och hon hann allenast i
-förbigående kasta en blick upp på slottets rika flaggskrud, när hon
-kommit ned för den breda stentrappan, ty nu mullrade också läderbössorna
-uppifrån vallen, och gardets blåsare läto trumpeterna smattra fram en
-skrällande glädjefanfar, medan pukorna följde med värdigt allvar och
-liksom eftersinnande.
-
-I spetsen för fruar, jungfrur och småtärnor ilade grefvinnan Karin ned
-till hamnen. Längst ute på en af de stora, gråhvita stenarna stod hon,
-och det ljusa håret fladdrade fram under sammetshufvan.
-
-Gref Per hade lämnat sin plats under himlen i blått och gult, som var
-spänd öfver slupens akter, och stigit fram i fören för att fritt få
-blicka emot sin härliga ö.
-
-Ingen af hans många förläningar var honom så kär som denna plats, märkt
-af historiens häfder så långt tillbaka, som dessa gingo, och aldrig var
-han så väl tillfreds, som när honom förunnades att lefva här i lugn och
-ro med sina bönder och tjänare, med hela det hof han älskade att se
-omkring sig.
-
-Liksom sin danske frände, den store astronomen, ville också han adla sin
-ö med bildningens sköldemärke, och när kriget väl vore ändadt, skulle
-han ingen möda spara för att af Visingsö skapa ett paradis både för
-människor och fänad.
-
-Slupen stötte mot land. Minuten därpå hade gref Per i allas åsyn lyft
-sin kärälskliga gemål högt upp på sina starka armar. Sedan vederfors
-lilla Elsa, hans kära »docka», samma gunstiga hälsning, och med barnet
-kvar på armen besvarade han vänligt de underdåniga bugningar och
-nigningar, som mötte honom hvart han såg.
-
-Han måste åhöra en oration på latin, som skolmästaren pluggat i
-djäknarna, innan han kunde få lämna hamnen, och väl hunnen till
-slottsporten, hejdades han också där af herr hofpredikanten, hvilken i
-sirliga latinska verser så att säga nedlade hela ön för den nådige herr
-grefvens nådiga fötter, mälande, att den nya kyrkan snarliga skulle vara
-redo utan och innan, härligt besmyckad i loftet med sköna tänkespråk.
-Sedan han ödmjukligen designerat sig själf och alla sina trogna tjänster
-till sin höge herres ynnest, steg han vördsamt åt sidan för den bukige,
-rödmosige fogden, som med krumbuktande ord öfverantvardade
-slottsnycklarna i sin herres hand.
-
-Alla dessa gamla skick och bruk, vedertagna sedan förfädrens tid,
-behagade grefve Per, och hans öppna, manligt vackra ansikte strålade af
-välvilja och belåtenhet. Under sin vistelse i hufvudstaden hade han
-sannerligen icke haft den minen på. Det degouterade honom på det högsta,
-att Oxenstiernorna fått så fast fot i rådet under hans frånvaro. De hade
-ock makat sig upp på hans stol, som han väntat finna tom.
-
-Äfven uppe på slottet hade han funnit allt vändt med den galna ändan
-uppåt. Den unga drottningen var vorden en liten näsvis och högfärdig
-person, som icke aktade på råd, och som var ovetandes om skickliga
-åthäfvor.
-
-Men Gud visste, att han lika fullt älskade detta barn som vore hon hans
-allerbästa väns dotter, och han ville med gladt mod offra lif och lem
-för henne.
-
-Fåordigt besvarade han fruarnas begäran att få veta hofnyheter. Han hade
-föga att mäla, sade han, utom det att hennes majestät änkedrottningen
-och hennes furstliga nåde Gudi lofvadt befunno sig vid god hälsa.
-
-Vid måltiden, som genast anrättades med många kräsliga rätter och mycket
-vin, berättade grefve Per om kriget. Han lofprisade storligen
-svenskarnas tapperhet, men kunde icke fördölja, att hären gjort svåra
-förluster. Han sade, att änkors och faderlösas tårar nog i dessa tider
-runne landet öfver, ända från kungaborgen till lägsta koja, och det
-skulle väl töfva, innan tåreflödet stillades, ty äran är blodtörstig och
-vapenlyckan är ett hvasst svärd, begifvet på nya hugg.
-
-Han nämnde bland de stupade tappra krigare, som de alla kände, och ännu
-flera af deras fränder och närskylda fingo de veta försmäktade i
-fängelsehålor. Gustaf Horn, rikskanslerens svärson och den lilla Agneta
-Horns fader, hade efter det olyckliga slaget vid Nördlingen kastats i
-fängelse, och gref Per hade inga hugnesamma meddelanden om hans
-befriande.
-
-Den glada stämning, som kastat glans öfver mottagandet, vek så
-småningom, ty väl kunde grefve Per ock förtälja om sina lyckligt
-afslutade förhandlingar med Polen, men han kunde ej säga, att riket vann
-något därpå. Och när han begärde vetskap om Sveriges öden, voro svaren
-dystra.
-
-Fattigdom, missväxt och dyr tid rådde öfverallt. Allmogen förmådde ej
-utgöra utskylderna, och så svultna voro de, att de föllo vid plog och
-harf.
-
-Tystnaden lade sig som ett fröjdens bårtäcke öfver den väldiga salen,
-hvarifrån den tidiga höstskymningen jagades på flykten af små stillsamma
-vaxljuslågor i höga silfverkandelabrar. Ingen dryckesvisa bullrade fram
-med sin oförvägna rytm; orden droppade bort som timglasets sand, och fru
-Karins blonda hufvud sjönk mot hennes hjärtans allerkäraste herres
-skuldra.
-
-Då sporde han med ömt tonfall:
-
-»Trår I till hvila, min käraste?»
-
-Hon svarade helt sakta, men orden föllo som ett doftande blomsterregn
-öfver hans kärfva sinne:
-
-»Ja, i min älskades famn!»
-
-Han ledde henne vid handen upp till sofgemaket, där himmelssängens
-pösande silkesvar glänste emot honom vid skenet af den förgyllda
-armstakens ljus, och han höll henne plötsligt ut ifrån sig som för att
-riktigt få beskåda sitt hjärtas vif.
-
-Men sekunden därpå höll han henne hårdt tryckt i sin famn, och hans
-manliga stämma återfick de veka tonfall, som smekte sig in i hennes öra
-med kärlekens locktoner.
-
-                   *       *       *       *       *
-
-Tyst och släckt och mörkt var allt på Visingsborg, och som lydiga
-vasaller hade också de många små gårdarna och husen, hvilka från öns
-norra och södra uddar tycktes vandra upp till adelsborgen, somnat under
-takmössan af halm eller torf. Men på vallen gick väktaren och tutade ut
-tidens flykt med luren riktad upp mot månens blanka stålskifva.
-
-Slottsuret slog tio. Slagen buros ut i den doftande, ljumma kvällen och
-gungade i stilla tonböljor hän mellan örtagårdens sällsynta träd. I
-parkens fiskedammar speglade stjärnhimlen sin lysande karta, och en
-smärt poppel sträckte sin skugga som en väldig pekpinne snedt öfver
-vattnet.
-
-De många lustiga djuren, som gref Per planterat ut i sin djurgård, hade
-dragit sig undan till sina hålor och reden, endast ett par tornugglor,
-som till äfventyrs flugit ända från den gamla folkungaborgens ruiner på
-öns södra strand, stirrade från en gulnad lind med runda vidöppna ögon
-ut i stillheten, då och då svagt klagande med förunderligt mänskliga
-läten.
-
-Slottet badade i månljusets svala flöde, och nere vid stranden glittrade
-de färgrika vätterstenarna, öfverspunna af ett silfvernät, hvilket
-tycktes ha dragit upp dem ur vågorna i ett enda väldigt notvarp.
-
-De små rutorna i Visingsborgs tornfönster glimrade som hundratals
-längtande ögon ut mot nattens skönhet och stumma frid. Allenast ett stod
-öppet. Det hörde till jungfru Kristina Brahes lilla sofkammare, hvilken
-hon delade med de små flickorna, men dessa sofvo redan sött i den breda,
-snidade sängen. Kerstin däremot förnam en sällsam oro tära sitt sinne,
-och hon, den eljes så kloka och pliktfyllda jungfrun, hade gripit lutan
-för att kväda den visa hennes käre broder Per lärt henne sådan salig
-kungen i ungdomsdagar diktat den. Hennes stämma fick klang af den
-trånad, som bräddade hennes håg och rann öfver i veka, mörka toner. Så
-plägade hon understundom i ensligheten purgera sitt hjärta, för att när
-dagens ljus föll öfver hennes tillvaro åter bli hela släktens trofast
-hjälpande Stina.
-
-Orden gledo öfver hennes läppar som bönerna vid ett radband, och lutans
-strängar blefvo till rosenskransens pärlor, när hon sjöng:
-
-   »Hoppet hafver jag stadigt haft
-   din hårdhet till att öfvervinna
-   med trofasthet, som Gud har skapt
-   uti mitt hjärta och mitt sinne.
-   Hvi vill du då
-   min trogna tjänst således försmå
-   och mig sluta utur ditt minne.» -- --
-
-Dörren upplåts sakta; det var jungfru Kristinas fränka, fru Ebba Brahe,
-som inträdde. Hennes vackra ansikte syntes blekt, och det lätta löje,
-hvilket vanligen trådde fjärilsdans kring hennes mun, hade domnat bort.
-Den praktfulla dräkten var ock utbytt mot en simpel grön sidenrock utan
-broderier eller annat prål. Det sades eljes om fältherrens grefvinna,
-att hon brukade ett af mannens gods till kläder, ett annat till smycken,
-och ingen var flitigare i sina besök hos den aktade köpmannen Erik
-Larsson än hon.
-
-Nu skred hon så tyst in i kammaren som hade hon gått i sömnen, men
-hennes röst ljöd fullt vaken, när hon bad:
-
-»Far fort med sången, Kerstin. I må veta, att jag hört den en
-sommarafton för längesedan. Det var den tiden, då sinnet var böjligt och
-fylldt af vårens saf.»
-
-Kristina villfor hennes önskan, ty den var ock hennes egen. Hon tyckte
-plötsligt, att den gamla evigt unga sagan stigit in i kammaren och räckt
-hennes fränka och henne hvar sin hand, dock höljande anletet, medan den
-stämde in i sången:
-
-   »Fågelen uppe på grönan kviste.
-   djuren uti marken villa,
-   skulle, hvar de min sorg visste,
-   mig hjälpa tårar att förspilla.
-   Eko mitt rop
-   formerar med sitt ljud en stor hop
-   emellan dessa berg och dalar.»
-
-Ebba Brahe hade sänkt hufvudet och lagt händerna till hvila i knät.
-Under det hon lyssnade till de ord, som hennes kunglige älskare
-tillskrifvit henne och lockat toner till från lutan, tänkte hon på sitt
-lif och hans. Lycklig hade hon blifvit. Hennes make var god och ädel,
-och af barnen hade hon all sin glädje. Ungdomskärlekens röda ros hade
-mist sina blad för år tillbaka, men från roten af rosenträdet hade en
-liten telning skjutit upp: ömheten för Gustaf Adolfs maka och barn.
-
-I begynnelsen hade den unga grefvinnan svärmiskt älskat Maria Eleonora
-allenast därför att hennes ungdomsväns blick lyst emot prinsessan. Ebba
-Brahes lätta, öppna sinne räckte villigt famnen åt allt, som med sympati
-omgaf kungen. Hon gjorde hvarje tillgifvenhet, som ägnades honom, till
-en fager minnesblomma i sina egna känslors örtagård, men lifvets fröjder
-glömde hon därför ingalunda.
-
-Nu var det henne dock, som om ett litet blomster hotat att snärjas af
-styggt ogräs, och detta vållade henne stort ve. Kärlekskvädet till
-ungmön, till den stränga drottning Kristinas väna hofjungfru hade mistat
-sin trolska lockelse, men ordens tungsinne minde henne likväl starkt om
-kungen och hans hjärtelag. Dagens tankar mängde sig med de förslitna
-hågkomsterna och samlades omkring den späda människoblomman däruppe på
-slottet. Hon hade under hans majestäts sista år stått hans hjärta
-närmst, och väl månde man ömka sig öfver den vårdnad barnet fick.
-
-Jungfru Kristina vände sig mot sin kusin, icke för att säga något,
-därtill var denna stunden i den skumma lavendel- och salviadoftande
-kammarn henne för mycket värd, men för att få veta, om drömmens spröda
-såpbubbla brustit för fränkan.
-
-Långsamt höjde Ebba hufvudet, och hon sade sorgset:
-
-»Jag tänker på den lilla drottningen, kungens lefvande minnesvård. Det
-synes mig, att svenskarna vansköta den. I första utbrottet af sin sorg
-täckte de den med hyllningens och tacksamhetens blomster, men allaredan
-nu, tre år efter den store Gustafs död, förgäta de hans dotter. Det vore
-herrarnes plikt att tillstädja en svensk fru att taga henne i sin
-tuktan, såsom det tillförene brukats med furstedöttrar. För visso är det
-godt, att hon kan läsa latin och allehanda annat, men en kvinnas fostran
-undfår hon icke, och detta blir henne en dag till evärdelig skada.»
-
-»Hennes höga fru moder bekymrar sig visst föga om dotterns fostran,»
-inföll Kristina. Motvilligt tog hon fatt på ämnet, och hon tänkte, att
-detta samma samtalsfrö grodde i hvar vrå, ty öfverallt snackades det om
-fröken Kerstin och hennes besynnerligheter. Men det märkligaste var, att
-de flesta fruarna af adelns prima classis täflade om äran att få
-kungabarnet i sin vårdnad. Som om hon kunnat se in i sin fränkas lifliga
-sinne och afläsa dess själsrörelser, tillade hon:
-
-»Att icke rådet hugsar edert ömma modershjärta och klara förstånd och
-vänder sig till eder för att lämna den lilla fursteplantan i eder
-värjo.»
-
-Skymningen dolde fru Ebbas starka rodnad, men den flämtande andedräkten
-svepte som hämmad vingflykt öfver kammaren. Hon töfvade med svaret.
-Slutligen genmälde hon:
-
-»Törhända vore min famn för mjuk och mitt ris icke nog kraftigt. Slikt
-förspörjes ju ock från pfalzgrefvinnans handtering, och fuller har
-hennes kel varit fröken Kerstin till förfång, men ville herrarne förlita
-sig uppå mig, så skulle för visso på min sida ingen flit sparas, och
-onda tungors klaffande skulle jag stadigt förakta. Eder käre broder
-lärer väl ha sport, hvilken väg skall tagas, ty på denna, där furstinnan
-nu färdas, bär det hin i våld, och det snarliga.»
-
-Jungfru Kristina drog med en suck lutans blåa band öfver hufvudet och
-hängde upp instrumentet på väggen.
-
-»Jag skall spörja min broder Per åt,» lofvade hon saktmodigt. »Men själf
-hinner han väl näppeligen styra för något, innan han ånyo kallas bort.»
-
-Ebba Brahe gladdes åt sin fränkas snabba förstående och kysste hjärtligt
-båda hennes kinder. Men hon yppade intet mera från sina känslors
-vallfart. Hon sade intet om den stolthet, hvilken likt en frisk bris
-blåste upp inom henne vid föreställningen om att få dana en drottning åt
-sin ungdomsälskades folk.
-
-Still som hon kommit, smög hon ur kammaren, sedan hon önskat jungfru
-Kristina tusende goda nätter, och den unga adelstärnan blef allena med
-sina små skyddslingar. Men nu hade hon intet drömlin att spinna mera,
-verkligheten hade slitit af garnet, och föga anstod det grefve Pers
-syster att ens i fantasien bereda en väfnad med knutig tråd.
-
-
-
-
-                                  IV.
-                                Älskog.
-
-
-Den goda pfalzgrefvinnan Katarina hade sedan länge hvilat i sin graf,
-och hennes många välmenta råd och förmaningar hade flugit för vinden.
-Den unga drottningen tycktes icke alls ha något djupare minne af sin
-uppfostrarinna. Hon röjde helst egna vägar och tog språng öfver hvarje
-hinder. Hoffruntimret befann sig i ständig ängslan för hvarje ny nyck.
-Och under kavaljerernas honungssöta smicker låg den manliga
-ringaktningen på lur. Och i gången utanför drottningens gemak upplöstes
-den inkapslade misstron mot en adertonårig flicka som regent för rike
-och land. Annat hade det varit, om hon brukat silkestömmar att tygla
-sina gunstlingar med.
-
-Men ännu kunde ingen glädja sig åt särskild furstegunst, och man
-lofordade vidt och bredt i rådet den höga myndlingens rättvisa. De eljes
-så stolta rådsherrarnes hufvuden böjdes i underdånighet inför
-drottningen, och deras lifligt beundrande blickar tyckte sig skönja sitt
-eget verk framburet till segertemplet af en ny Nike. Hon hade alltid
-synts dem så klok och vuxen, och den gamle Johan Skytte yttrade
-beundrande om henne:
-
-»Hon hafver ett extra-ordinarie ståtligt ingenium, och så vidt sexus
-femineus det tillåter lärer hon komma att likna sin fader.»
-
-Kristina själf, som under de närmast föregående åren nästan uteslutande
-ägnat sig åt forskning och vetenskaper, och som från sitt femtonde år
-med aldrig svikande intresse följt alla förhandlingar i rådskammaren,
-alla regeringens åtgärder, satt ej längre så stilla och villigt
-lyssnande i den förgyllda karmstolen. Hennes unga, heta röst ljöd
-kraftig och befallande, men tonfallet kunde ofta vara otåligt, som om
-hon längtade bort från politikens labyrint.
-
-Rikskansleren, som med outtröttligt nit ägnat många timmar af dagen åt
-henne och njutit af hennes utomordentliga fattningsgåfvor, fann henne nu
-efter myndighetsförklaringen plötsligt vorden håglös och slapp. Hon
-kunde långa stunder stirra ut genom fönstret, föga aktande på, om han
-talade eller teg.
-
-Det var längesedan Axel Oxenstierna varit ung, åtminstone föreföll det
-honom så. Hans lif hade mer än de flestas varit fylldt af allvar och
-ansvar, och han hade nästan förglömt ungdomens ifver att ila ut i
-världen och tumla om bland ondt och godt.
-
-Med sin långsamma röst förmanade och lärde han. Och hans hvita, något
-giktbrutna händer samlade prydligt beskrifna ark, viktiga akter, som
-drottningen borde taga del af och sätta sitt namn under.
-
-Så skedde äfvenväl i dag, men hennes nåde sköt med en tvär handrörelse
-hela den digra luntan åt sidan, kastade sig med korslagda ben baklänges
-i stolen och skrattade högt:
-
-»I faren alltid så varliga fram, käre herr Axel, att papperen törhända
-ännu ett solhvarf böra bida sin tid. Så förbåldt angeläget är det väl
-icke att i dag granska dem. Det lyster mig mera att rida ut till De la
-Gardies Jakobsdal. Unge gref Magnus lär vara återkommen från sin
-långfärd, och jag vill se på denne min undersåte, sedan han fått
-utländsk fernissa, ty vi tro icke, att det lilla kriget i Skåne, i
-hvilket han hux flux skulle pröfva sin värja, skrapat af honom den
-franska glansen.»
-
-Rikskansleren betraktade henne förundrad, och hans forskande djupa blick
-lodade oroligt de eldiga blå Vasaögonen, hvilka med ens syntes honom
-flamma som mareldar. Hon hade blifvit fast dejlig den lilla drottningen,
-allenast hon velat vårda sitt yttre. Den grå kjorteln och den lösa, vida
-koftan var ingen anständig dräkt för en så ung person; men hvem skulle
-gifva henne en vink därom? Alla krusade och bugade för henne. Till ingen
-såg hon upp med vördnad och kärlek. Hennes majestäts enda kvinnliga vän
-var den blyga, sedesamma lilla Ebba Sparre, och om henne hade Kristina
-själf sagt: »Hon är det dejligaste man kan ha för sin åsyn, därför
-tillstädjer jag henne att närmre än andra lyss till mina ord; själf
-gitter jag sällan höra hennes.»
-
-Kristina hade rest sig upp och fattat ett ridspö, som låg slängdt öfver
-en stol.
-
-»Så bjuder jag eder lef väl,» sade hon hurtigt.
-
-»Eders majestät täcktes besinna sig på, att plikten städse går före
-nöjet. Detta har jag aldrig tillförene behöft hålla fram för eders nåde,
-och jag förhoppas, att I icke heller nu gifver mig en så bedröflig
-occasion.»
-
-»Jag regerar och jag präntar mitt namn när jag för godt finner,» afbröt
-Kristina skarpt, och ridspöet hven plötsligt med ett mejande slag genom
-luften. Men likväl satte hon sig ånyo ned i en oskön och vårdslös
-ställning. Den vänstra handen gräfde hon in i de ljusa lockarna, som
-hängde oredigt kring hennes hufvud. Snabbt gledo hennes blickar öfver de
-tätskrifna sidorna, men hon meddelade icke sina tankar och begärde intet
-råd af rikskansleren.
-
-Hennes penna raspade flitigt signerande det ena aktstycket efter det
-andra. Ögonbrynen voro buttert rynkade, och solen, som glittrade på
-hennes panna, etsade in sig i ett helt snideri af fåror.
-
-Kristinas tankar gingo rastlöst under arbetet. Hon kände sig djupt sårad
-öfver, att hon blifvit behandlad som ett barn, hvilket försökt skolka ur
-skolan. Slikt ville hon icke veta af hädanefter. Vore rikskansleren än
-så perfekt i sina stycken, måste han dock nu lämna makten och väldet i
-hennes händer. Hon delade icke med någon. Sedan sin tidigaste barndom
-hade hon rustat sig för sitt kall, lärt mycket, lyssnat flitigt, icke
-ens unnat sig sömn och hvila, ty dagen räckte understundom icke till för
-fullgörandet af alla plikter. Sorglös och munter hade hon sällan känt
-sig. Man hade ända från det hon låg i vaggan behandlat henne som ett
-litet lejon, hvilket man väl visste ej kunde bitas, men som man fruktade
-skulle rifvas. Hon ville dock ingen illa, allenast man lydde och rättade
-sig efter henne. Hastigt såg hon upp på sin fars trogne rådgifvare.
-
-»Har I läst dessa papper?»
-
-»Ja, ers majestät.»
-
-»Har I granskat dem, menar jag?»
-
-»Ja, ers majestät, och jag har funnit allt i sin ordning.»
-
-Kristina blef röd ända upp mot hårfästet, och pennan skälfde plötsligt i
-hennes hand.
-
-»Hädanefter skall I icke vålla eder slikt omak,» sade hon, och hennes
-eljes ljusa och varma röst blef sträf och hård. »Jag vill själf
-handlägga alla ärenden, och skall jag, när det så ackomoderar mig,
-tacksamt erkänna eder klokhet och förfarenhet.»
-
-Hon lade bort det sista arket och torkade pennan mot klädningen. Med det
-största lugn hade Axel Oxenstierna åhört hennes ord, och hans svar
-förrådde hvarken bitterhet eller vrede.
-
-»Och jag skall alltid stå vid eder sida kallad eller okallad,» sade han
-och gjorde en djup bugning.
-
-Kristina tycktes ej märka hans reverens. Hon drog upp skuldrorna, som
-skuddade hon af sig ett ok, men icke ett ord kom öfver hennes läppar.
-Slutligen frågade hon, ledd af framstormande tankar:
-
-»Hvarför håller I och hela rådet mina fränder pfalzgrefvens så långt
-ifrån mig?»
-
-»Eders majestät har ju båda de unga pfalzgrefvinnorna vid sitt hof.»
-
-»Visserligen, men jag ville också främja min farbroder furstens sak; det
-gör mig bitterligt ondt, att han beständigt trakteras med tomma löften,
-som ingen ärlig följd ha.»
-
-»De, som lofva, göra förvisso mycket ohägn, ty Johan Casimir är till
-platt ingen nytta för Sverige.»
-
-Rikskanslerens rättframma, stillsamt afgifna svar behagade ingalunda
-drottningen. Hon inföll tvärt:
-
-»Tänker I detsamma om hans son, efter I sändt honom så ung ut i kriget?»
-
-»Om den unge fursten är ännu intet att säga. I Torstensons skola lär
-fuller pröfvas, om han tåler en dust. I slaget vid Leipzig fick han sin
-första lärospån. Törhända varder han en tapper krigare.»
-
-Kristina nickade och log gladt.
-
-»Han är eders majestät mycket kär,» sporde rikskansleren, som var
-angelägen att den unga regentinnan snarligen skulle förmäla sig. Det
-gällde att få arfföljden betryggad i tide.
-
-»Ja, han är mig mycket kär,» upprepade hon eftersinnande. »Förnöjliga
-barndomsminnen föra oss samman, och ingen står mig närmare. Men ännu
-länge vill jag äga min frihet. Dock är jag beständigt redobogen att
-försäkra honom om min ynnest.»
-
-Hon hade sprungit upp och begynt gå fram och åter med händerna på
-ryggen. Nere vid dörren stannade hon, och rikskansleren skyndade sig
-fram att öppna för henne. Nådigt böjde fröken Kerstin på hufvudet och
-ilade uppför den smala trappan, genom sin studerkammare och in i gamla
-matsalen, där Ebba Sparre, pfalzgrefvinnan Marie Euphrosyne och den
-lilla tolfåriga Kerstin De la Gardie stodo påpälsade, färdiga för den
-beramade utflykten.
-
-Lilla Kerstin höll troget drottningens mjuka filthatt med den stora,
-vajande plymen, och en kammarpiga bredde ut hennes nådes ryttarkappa.
-
-Kristina spillde icke många ord, medan hon klädde sig. Det
-solskenslynne, hvari hon på morgonen vaknat, hade redan försvunnit,
-tycktes det, och de unga tärnorna följde helt missmodigt sin
-härskarinna, när hon rusade framåt trumpetaregången.
-
-»Vi vilja icke ha mer än en dräng med,» ropade hon utåt borggården, där
-en flock knektar, beridare och svenner samlat sig om drottningens häst.
-En rad med slädar stod redo att mottaga hoffruntimret och några
-kavaljerer kommo ut på trappan för att hjälpa till med inpackningen af
-la belle comtesse Ebba Sparre, den bleka, smäktande Euphrosyne och den
-lilla muntra jungfru De la Gardie.
-
-Drottningen gaf sin häst sporrarna och satte genast af i traf, obekymrad
-om, huruvida det var möjligt för de andra att följa henne. Slädkuskarna,
-som fingo stå på ena meden, kunde ej jaga framåt med alltför svindlande
-fart. Nattens starka yrväder hade drifvat ihop snön på gatorna och
-torgen, hvarhelst en kraftig vindil förmått tränga sig fram. Detta
-försvårade passagen, isynnerhet sedan man lämnat Slottsholmen och kommit
-ut på Norrmalm, där det ännu var oplogadt. Januarisolen glittrade öfver
-de snöhöljda taken och frammanade med tillhjälp af den rakt uppstigande
-röken ur skorstenarna de sällsammaste ljuseffekter. Invid husväggarna åt
-norr sträckte sig likblåa, kalla skuggor varslande om ny frost.
-
-De tvenne småsvenner, som med mössorna i hand flåsande sprungo efter
-hoffruntimrets slädar, längtade storliga att få komma utom stadens hank
-och stör, ty då skulle de tillåtas klifva upp på den andra slädmeden.
-Detta lopp i snön var föga behagligt, änskönt det värmde. I
-drabantkammarn på slottet, »stengolfvet» så kallad, hade rådt en bister
-kyla under natten, och deras lemmar voro ännu stela.
-
-När släden svängde om vid Norreport, kastade Ebba Sparre en blick på det
-nya De la Gardieska palatset Makalös. Hon erinrade sig det lysande
-bröllop, hon där i fjol bivånat, då Maria Sofia gifte sig med Gösta
-Oxenstierna. Då hade det gått mäkta muntert och storståtligt till, och
-den sextonåriga bruden var fager att åse. Nu till julen hade fältherrens
-dragit åstad till Jakobsdal för att stanna där i all enslighet. Gamle
-gref Jakob var svårt angripen af ögonsjukan, och fru Ebba ville fast
-intet annat beställa än vårda honom. Förunderliga hade de ödets vägar
-varit, på hvilka hon färdats fram den stolta Ebba Brahe, tänkte den unga
-hofjungfrun. Mycket hade hon fått erfara i lifvet, och sällan hade
-glädjen bjudit sig som hennes gäst. Hon kände en sekunds ängslan öfver
-att vara namne till den pröfvade grefvinnan. Men allvaret fläktade
-endast helt lätt öfver hennes tinningar. Hon hade intet att frukta.
-Framför henne på den hvita hästen red som ett lyckans förebud hennes
-höga beskyddarinna drottningen, och hon skulle aldrig öfvergifva henne.
-
-Just nu vände Kristina sig om och nickade åt la belle comtesse med
-leende ögon och mun.
-
-Hon hade saktat ridten och var nu så nära, att hon kunde ropa åt sitt
-sällskap:
-
-»Så här skulle jag vilja rida landet rundt och stanna, hvar mig lyste.»
-De blå ögonen strålade, och Marie Euphrosyne såg plötsligt, att hennes
-kusin var vacker, när hennes ansikte som nu fått färg och värme.
-Uttrycket skiftade så snabbt som tankarna föddes, men det trumpna
-allvar, som kunde förfula Kristinas drag, syntes dock i denna stund ej
-skymten af. Hon såg så lycklig och tillfreds ut, som om en extra
-förnöjelig dag väntade henne.
-
-Själf satt Marie Euphrosyne med den smala, af kölden rödblå nästippen
-tryckt mot den ofantliga muffens kant, och gång efter annan sökte hon
-gnida kinderna röda, då hon väl visste, att den grålilakulör de antagit
-var föga klädsam.
-
-Hennes hjärta bultade hårdt under korsetten, och hon plågades af ett
-slags dvalfrusen längtan, som endast en förmådde töa upp. Så långt hon
-kunde minnas tillbaka, hade gref Magnus, hennes käre broder Karl Gustafs
-studerkamrat, varit henne öfvermåttan kär, och hela den tid han nu
-vistats i främmande länder, hade hon genom hans goda syster Maria Sofia
-förskaffat sig tidender och vetskap om barndomsvännen. Fru Ebba hade
-städse visat henne stor huldhet och gärna sett, att hon så flitigt
-plägade umgänge med hennes glada Maja-Fia. Och hon hade förtalt henne
-mycket om den öfver allt älskade sonens vandringar.
-
-I den lilla brefkammaren på Makalös hade fru Ebba fört in henne och ur
-det silfverbeslagna schatullet framtagit de skrifvelser, hvilka för
-Marie Euphrosyne voro underbart fängslande sagor. Hon brukade sitta på
-den låga pallen vid grefvinnans fötter och sluta ögonen, medan denna
-läste om gref Magnus' besök hos den store Mazarin, om hans seger vid
-ringränningen, då änkedrottning Anna själf fäste pärlkransen på hans
-bröst, och ändtligen om hans längtan till hemmet. Detta följde som en
-liten urblekt och hänglömd rad, alltför fattig att tåla jämförelse i
-uttryckens styrka med beskrifningarna på lustbarheter och ärebetygelser.
-
-En enda gång hade Marie Euphrosyne vågat sända en hälsning i Maria
-Sofias bref, och i vakna drömmar hviskade hon sig sedan det så otåligt
-väntade svaret. Sirligt och korrekt skulle de få orden stå på papperet,
-och allenast hon kunde ana, att de som brefdufvorna buro ett kärt
-budskap under den stora, skylande kragen ... Hon hade fått bida
-förgäfves. Hälsningen kom icke.
-
-Nu skulle hon snarligen återse honom. Hugsade han månne sin lilla
-leksyster? Slädarna hade nu hunnit utom tullen, och bjällrorna klingade
-friskare och starkare här ute i skogslugnet än de gjort inne i stadens
-larm. Småsvennerna hoppade belåtet upp på meden, blossande efter
-kroppsrörelsen. De glada gossögonen påminte om starens muntra blick, och
-deras humör liknade också den orädda vårbudbärarens.
-
-Kristina var alltjämt först. Hon hade återtagit sin halsbrytande,
-framsprängande ridt, och hennes uppvaktande förmådde näppeligen följa.
-Själf satt hon helt obesväradt i sadeln och tycktes icke känna någon
-trötthet. Hon såg sig ej mycket omkring. Det hvita, insomnade landskapet
-med de vakande furorna och granarna som hedersvakt, tilltalade henne
-föga. Där en krans af gamla, snöiga granar stodo omkring en liten ung
-och smidig enbuske, hejdade hon sig dock ett ögonblick och skrattade
-högt.
-
-För sann, var det icke rådskammarens spegelbild! Där stodo alla de kloka
-gubbarna i de ärevördiga perukerna och midt i kretsen drottningen --
-enen! De skrofliga furornas välde skulle dock brådt ändas, och snart
-finge man skåda dem knäckta, med årsringarna vända till väders.
-
-Enen var ej god att komma för när. Stickas kunde den, och härdig var
-den, som kunnat sträfva sig fram i slik af de mäktiga träden utsugen
-jordmån.
-
-Hon lät ridspöt hvina, och hästen flög ånyo frustande och med rimfrostig
-fradga omkring munnen framåt vägen. Men denna syntes snart drottningen
-för befaren och slät. Hon satte öfver en gärdesgård, tumlade in på ett
-fält och lämnade hoffruntimret åt sitt öde.
-
-Emellertid hade hon misstagit sig om riktningen, och när hennes löddrige
-trafvare sprängde upp på Jakobsdals gård, voro följets hästar och slädar
-satta i skjul. Men fältherrens hela hofstat var på benen för att mottaga
-den allranådigaste ryttarinnan och nedanför trappan, hvilken ledde upp
-till den af flyglar begränsade borggården, stodo med blottadt hufvud
-husets båda hemmavarande söner.
-
-Kristina nickade vänligt och kamratligt åt den femtonårige gref Jakob,
-hvilken tidigare varit hennes page och deltagit i många muntra jakter
-och äfventyr.
-
-»Väl mött, lille Jakob,» log hon, »vi se med glädje, att fjunet på hakan
-växer till värdig borst. Rätt så. I har vår nåd, lille man, och skall
-icke förgätas den stund vi få i sinnet, att läna regeringen färskt
-virke.»
-
-Med en djärf sats dref hon hästen uppför trappan och skulle antagligen
-ha gjort en svårartad kullerbytta, om icke en fin hand med muskler af
-stål fattat i betslet och ryckt det skrämda, skälfvande djuret upp på
-borggårdens stengolf af svarta och hvita rutor. Samma hand hölls sedan
-redo att stödja drottningens fot, när hon hoppade af och ändtligen
-riktades Kristinas uppmärksamhet på den ödmjuka och tjänstvilliga
-handens ägare.
-
-Ett skimmer af tillfredsställelse smekte bort från hennes ansikte den
-karlavulna sträfhet, som vanställt det under de sista minuterna, då
-hästen retat henne genom sin uppstudsighet. Hennes stora, klara ögon,
-hvilka tycktes dricka in solljuset i sina hvälfda skålar, kastade en
-snabb, lysande blick på den unge ädlingen, som djupt bugande, ridderligt
-förnäm och ståtlig stod framför henne.
-
-»Där är således vandringsmannen,» sade hon glädtigt. »I har icke
-förgätit svenskmannamod i Louvrens salar, märker jag. Välkommen åter,
-gref Magnus, också här skall I finna en drottning väl affektionerad i
-edra intressen.»
-
-»Jag har brunnit af längtan att få lägga mitt lif för eders majestäts
-fötter,» genmälte Magnus Gabriel De la Gardie knäböjande.
-
-»Lif vill jag ej taga, min vän. I må hugsa, att för en kvinna -- vare
-sig på tronen eller i kojan -- har instrumentum Pacis den ljufligaste
-tonen. Dock gifver jag eder till känna, att I från denna stund i krig
-eller fred kan vara förvissad om min besynnerliga ynnest.»
-
-Grefve Magnus reste sig, sedan han upprepade gånger kysst drottningens
-hand och beledsagade henne under stora vördnadsbetygelser till porten,
-där gamle gref Jakob stod och stirrade blindt ut mot den lifliga scenen.
-Han stöddes af sin högväxta, kraftfulla maka. Bakom dem stod en hel
-skara ungdom, bland dessa äfven den smala, stillsamma Marie Euphrosyne.
-Hennes blekröda läppar, skapade utan att guden Amors båge fått stå
-modell, öppnades och slötos som om orden velat pressa sig fram med
-lavinstyrka, men hastigt hållits tillbaka. Hennes vänstra hand fasthöll
-en schal öfver bröstet, den högra nöp sedesamt i den vida kjolen, som
-snarliga skulle lyftas för att underlätta den sirliga hofnigningen.
-
-Hon såg oafvändt på de två, som närmade sig därute på den breda mattan
-af strömmande solflöde. Och med snabb kvinnlig elakhet undrade hon, om
-gref Magnus förmärkte drottningens beklagliga snedhet i den ena
-skuldran. Hade hon allenast velat bruka de franska hälarna, skulle detta
-lyte fuller kunnat fördöljas, men hennes höga nåde ville ej tro, att
-något var vank och brist hos en så alltför fullkomlig person.
-
-Nej, grefven märkte säkerligen intet. Han talade så lifligt, att den
-ljusa, yfviga lockperuken slog honom om öronen, och hans händer
-beskrefvo cirklar i luften.
-
-De gingo helt långsamt, passerande ruta efter ruta med dröjande steg.
-Plymen i Kristinas hatt hängde tung, som besållad af tusen diamanter,
-egentligen var det små isnålar, som fastnat i fjädrarna. Hufvudbonaden
-besvärade henne, hon slet af den och kastade den med en spark upp till
-lilla Kerstin De la Gardie.
-
-När de voro midt för ingången, tog hon grefvens arm och vände honom på
-det sättet om.
-
-»Vi vilja höra mera om Louis och om hela detta vidunderliga Paris. Vet
-I, att min högsta traktan är att förvandla det gamla Sverige till ett
-lika mäktigt kunskapsrike, och vi ha låtit inbjuda lärde män från flera
-länder. En dag skall Sveriges namn bäras på ryktets oblodiga vingar,
-allenast nämndt som ett vetenskapernas och odlingens blomsterland.»
-
-»När dess höga drottning själf är dess gifmilda Fortuna, ur hvilkens
-ymnighetshorn flödar den essentia scientiarum, hvars doft är
-förnöjligare än rosens och salvians, torde detta mål ej vara fjärran.»
-
-»Edert smicker är för bålstort, min bäste grefve. Har Gallien ej skänkt
-eder mera eteriska oljor att droppa i det attiska saltet,» sporde
-Kristina skrattande, men hennes blick var med ett öfvermåttan blidt
-uttryck riktad på den unge ädlingen, hvilken höfviskt höll sig två steg
-ifrån henne.
-
-»Eders majestät täcktes döma mig mildt och ej förundras öfver, att min
-tunga stammar och brukar föga manerliga yttranden i denna stund,»
-svarade han smidigt. »Jag har aldrig tillförene så känt, att kvinna och
-gudinna kunde vara ett, och medan mitt hjärta böjer knä inför den förra,
-sväfvar min själ upp till den senares altare med en ringa undersåtes
-tackoffer.»
-
-»Gif mig eder värja,» bad Kristina hastigt.
-
-Magnus lydde, och drottningen tog denna i ena handen, med den andra
-ledde hon gref Magnus fram till porten, där man huttrande och otåligt
-väntade, att hennes höga nåde skulle behaga begifva sig in i salen till
-den framdukade måltiden.
-
-»På knä,» befallde drottningen.
-
-Åter böjde den vackre grefven knä för sin härskarinna.
-
-Hon slog honom med värjan tre slag öfver skuldran och sade muntert:
-
-»Så sant som det är, att jag i morgon den dag skall förvandla denna
-värja i en ny af purt guld, så sant dubbar jag eder, grefve Magnus, i
-allt detta goda folks åsyn till min egen ädle riddare, hvilken jag
-lofvar att vara välbevågen och huld i alla stycken, och är det min
-kungliga vilja, att I hädanefter uppenbarar alla edra önskningar för
-mig, till fromma för desammas uppfyllande.»
-
-Marie Euphrosyne lyddes till den sällsamt varma klangen i sin höga
-fränkas röst, och tårarna stodo henne plötsligt i ögonen. Hon borde väl
-hafva känt stor glädje öfver all denna nåd, som likt himmelens manna
-föll öfver den hon i enslighet djärfdes kalla sitt allra käraste hjärta,
-men hon mäktade näppeligen taga den rätta minen på, när det nu gällde
-att med fröjd och gamman hylla drottningens gunstling.
-
-Ock grämde det henne, att hon, en boren furstinna, ej fick sin plats vid
-bordets öfre ända utan bland hoffruntimret, och att grefvinnan Ebba
-vänligen talade henne till, skänkte föga tröst. Magnus Gabriel tycktes
-icke förmärka den lilla leksysterns närvaro mera än om hon varit en tom
-och kastad bägare.
-
-Drottningen och han formerade liksom ett bord för sig, och deras ord
-gingo städse till hvarandra. Det mesta af hvad de sade, förstod hon
-icke. De nämnde namn hon aldrig hört, och hade fuller så höga och
-märkliga intressen, att de tycktes löpa från jorden ända upp till
-himmeln.
-
-Efter måltiden ville drottningen dansa. Ingen hade tillförene sett henne
-så lik andra unga tärnor med rosiga kinder och vakna drömmar i ögonen.
-Fru Ebba kunde ej nog förundra sig öfver det behag och den gratie
-drottningen visade. Hon hade alltid funnit Kristina ful och rätt
-obelefvad. Denna dag syntes hon henne som den plantan nicotiana,
-hvilkens hvita blomster dofta både med trånad och glöd, när de sluppit
-ut ur den slemma knoppen.
-
-Blåsarna gjorde all sin flit, och drottningen dansade oförtrutet, mest
-med Magnus Gabriel, som skulle lära henne de danser, hvilka brukades i
-Frankrike.
-
-»Vi vilja inskärpa hos vår dansmästare Beaulieu,» utbrast hon, »att han
-må lära våra svenska björnar lättare pas än de hittills åstadkommit. Vi
-vänta er till slottet i morgon, gref Magnus, för att gifva oss råd
-därutinnan.»
-
-Och ånyo räckte hon honom handen till dans och lekar, som fortforo till
-sena kvällen. Men drottningen aktade föga på sömn och hvila. Hon ägnade
-högst tre eller fyra timmar åt sin nattro, redan klockan fyra om
-morgonen fann man henne i studerkammaren.
-
-När uppbrott ändtligen skedde, följde flera fruntimmer med drottningen
-och hennes fruntimmer. De redo med brinnande facklor i handen. Flammorna
-stego höga och hungriga som girigt slickande tungor upp mot de mörka
-träden, och gnistregnet flög sprakande ut öfver snön för att slockna
-bland de kalla flingorna. I spetsen för kavalkaden redo Kristina och
-hennes nye riddare. Nu voro de långa stunder tysta, och när de talade,
-ljödo deras röster snarare som en strof ur en gammal ballad än som
-kungsväg för all världens ord.
-
-»Har I under de senare åren träffat samman med min frände Karl Gustaf,»
-sporde Kristina oförmodadt, med denna mening återvändande från
-aftonstjärnan, som tindrade öfver deras hufvuden, och hvilken de gästat
-i en astronomisk diskurs.
-
-»Ja, eders majestät, rätt ofta.»
-
-»Och hvad tänker I om honom?»
-
-»Att han är den lyckligaste bland dödliga, om ryktet talar sant, som
-mäler honom stå eders majestäts hjärta närmast,» svarade De la Gardie
-djärft.
-
-»Är det all traktat edra tankar ha med honom?»
-
-»Ja, i denna stund hugsar jag allenast, att han är furste, och att han
-därför alltid skall träda framom mig med sina tjänster till det föremål,
-som synes mig allena värdt att tjäna.»
-
-»I ären vid samma ålder,» sade Kristina eftersinnande. »Månne edert
-hjärta är lika galant som hans?»
-
-»En mans hjärta, eders majestät, är som ett såll, genom hvilket pilarna
-löpa in och ut, till dess en dag en kula från kärlekens högkvarter
-skjuter det platt fördärfvadt.»
-
-»Såå, och hvad vet I, lärde unge herre, om kvinnans hjärta?»
-
-»Det synes mig vara som månstenen, hvilken speglar alla tårar och alla
-löjen, och som brister itu den stund dess kyskhet förgår.»
-
-Drottningens alltid vidtfamnande och vandringslystna tankar drogo redan
-sina färde från hans ord, och i det hon red så nära honom, att deras
-hästar stötte hufvudena ihop, frågade hon:
-
-»Hvad säga de utrikiske om min rikskansler? Akta de alltfort hans makt
-större än min?»
-
-Magnus studsade. Detta spörsmål träffade honom helt oförberedt, ty han
-hade trott, att den största enighet härskade mellan Kristina och Axel
-Oxenstierna. Men hennes framhviskade ord tydde på en själens hetta,
-hvilken icke var af godo. Och gref Magnus, hvilken mera ärft moderns
-afvoghet än faderns vänskapsfulla sinne för den allrådande
-storkansleren, kände sitt hjärta slå hastigt. Mycket kunde varda af ett
-klokt gifvet svar, men detta finge ej töfva. Han genmälde, och tonfallet
-bugade sig vördnadsfullt fram till hennes öron:
-
-»Större är ingens makt än snillets, och Nordens Pallas kan allenast en
-kallas, men man säger, att konsten att välja rådgifvare är för mera än
-att själf råda. Eders majestäts namn omgifves af den högsta ära, äfven
-därför att I värdigas lyssna till ringa undersåtars tal.»
-
-De hade nu hunnit in på de ödsliga och mörka gatorna, hvilka helt
-plötsligt rycktes upp ur sin dvala, när det glada och rätt bullersamma
-sällskapet drog förbi. Vid ett och annat fönster skymtade ett blekt och
-förskrämdt ljus, och nattväktarens hornlykta höjdes, så att skenet
-skulle falla på damernas ansikten.
-
-Vid sankt Petri nycklar, det var ju själfvaste fröken Kerstin, som red i
-spetsen! Och det vid denna tid! Icke kunde väl så hög person vara ute i
-älskogsärende, men Gud bättre såg det icke så ut. Hennes ögon lyste så
-klara som två stjärnor. --
-
-Kristina ville ej genast gå till hvila, men ej heller åstundade hon
-snacka med sina fruntimmer. Vid de tända vaxljusen satt hon länge i sin
-studerkammare, framåtlutad i den stora karmstolen, som stirrade hon in i
-en utbrunnen brasa. På mattan under det tunga ekebordet låg hennes
-favorithund och sof med utsträckta ben.
-
-Tystnaden ekade genom rummet och framkallade de tusen små obeskrifbara
-ljud, hvilka likt osynliga strimmor flyta ut i luften. För Kristinas
-öron sjöng blodet sin starka sång, och hon lyssnade med bultande hjärta.
-Bakom henne låg hennes barndom och ungdom som en ödslig slätt, där intet
-frodades så rikt som längtans tistlar. Hon hade längtat efter frihet,
-efter glädje och först och sist efter kärlek. Som en stor, varm lycka
-mindes hon den gången lille junker Karl Gustaf lämnat i hennes vård
-några hundvalpar. Med dessa hade hon lekt dagen i ända och aldrig
-tröttnat att trycka deras lurfviga, ludna kroppar mot sitt ansikte.
-
-Det var på den tiden hon satt i svarta kammaren och förhärdade sitt
-barnasinne mot tårar och jämmer, så att hon aldrig sedan kunnat gråta
-utan att le åt sig själf med ömkan. Men icke förty hade hon känt sig
-mäkta bedröfvad, när hennes käre unge frände för två år tillbaka
-skickats ut i kriget, och medan hon suttit hos sina sömmande tärnor --
-själf sysslolös -- hade hon begärligt lyssnat till deras tal om
-kärleken. Huru unga de än voro, hade de förnummit denna alltför
-besynnerliga fågels locktoner, och de sjöngo gamla visor med klagande
-ord allt om vännen sin eller förtalde med läpparna rubinröda och
-kinderna i flammor om mötet med den allra käraste. Aldrig nämndes hans
-namn högt, och dock klang det som glada silfvertoner genom gemaket, och
-sömnaden föll i knät som ett rosenfång för små jungfrufingrar att plocka
-på.
-
-Kristina hade erfarit harm öfver, att hon var den enda, som icke
-vaggades bort från dagarnas enahanda af kärliga drömmar, och hon hade
-förtrott sig till den svärmiska Marigen, som virkade i silke alnslånga
-strumpeband åt den unge Magnus De la Gardie, alltid flikande in ett af
-sina hufvudhår för att behålla hans känslor oföränderliga.
-
-Marie Euphrosyne hade strax talat om sin broders stora benägenhet och
-beständiga goda vilja för sin höga fränka, och så småningom gaf Kristina
-sig i denna nya känslas våld, som kallades kärlek. Hon skref de ömmaste
-skrifvelser, men när hon läste dem igenom, kände hon sig skamsen och
-fattig, ty orden voro sällan hennes egna; hon hade lånat dem af sina
-hofjungfrur. Kvidande af ångest öfver den kyla, hon icke mäktade
-förjaga, kunde hon då kasta sig på sitt ensliga läger, och medan hjärtat
-frös, skälfde hennes kropp af brännande hetta.
-
-Hon lade armarne bakom nacken, och hennes bröst höjdes af ett djupt
-andetag. Hvad förnam hon denna natt inom sig? Intet af pinande ängslan,
-intet af blodets stickningar eller sinnets vrede. Lugnt och ljust syntes
-henne plötsligt lifvet, och hjärtats hårda slag frammanades icke af
-tankarnas marridt utan af en sällsam blid lyckokänsla.
-
-Ytterligare förhöjdes hennes goda stämning af vissheten om storkanslerns
-snara afresa till Skåne. Hans hand var ett ledband, hvilket tarfvade att
-slitas. Hon ville själf lägga kopplet på, och väl skulle hon finna
-hörsamma kreatur.
-
-Hon spratt till. Hon förnam ett buller som af en dörr, hvilken sakta
-öppnats för smygvägar, och sekunden därpå hörde hon tvenne röster hviska
-ömma ord ute i gamla matsalen.
-
-En tärna och en sven! Drottningen ställde sig i lyssnande ställning, och
-på hennes lifliga ansikte afspeglades själsrörelserna oförställdt. Men
-intet straffande allvar gled öfver hennes drag; stilla stod hon, och
-leendet värmde hennes läppar och ögon. Färgen växlade snabbt på
-kinderna, och en gång bredde hon ut armarna som till ett famntag.
-
-
-
-
-                                   V.
-                            Ebba Brahes son.
-
-
-Agneta Horn skulle i afton för första gången upp till slottet på bal.
-Hennes faster, grefvinnan Ebba Leijonhufvud, klädde henne, och
-styfmodern, fru Sigrid Bielke, såg beundrande till.
-
-Det var hårda och sträfva fingrar, som redde skön jungfruns strida,
-svarta hår, hvilket måste glättas med kvitt och hvitt vax för att kunna
-få det rätta fallet. Agneta kände stor lust att gråta högt, så ondt
-gjorde det; helst hade hon också blifvit borta från hela festen, men
-slika nycker tuktades strängeligen af fru Ebbas ris, hvilket trots att
-broderdottern nu fyllt sexton år, ej lagts ad acta.
-
-Lilla Agnetas stenkolsögon gömdes under de långa ögonfransarna, så att
-ingen skulle blifva varse tårarna i dem. Men fuller hade hon orsak till
-bedröfvelse midt i sin blomstrande ungdom. Man hade trolofvat henne med
-den faslige herr Erik Sparre, en herre, som förde lam tunga och läspade
-samt till kroppen tedde sig likt en förvuxen sparris utan all styrsel i
-lederna. Att hennes farkär, som både var rådsherre och en tapper
-krigare, ej vågade ställa sig upp till sin endaste dotters försvar, utan
-kröp i säck för kjorteltygets vilja, förtretade henne öfvermåttan, men
-skulle hon så gå till drottningen själf och böna för sin frihet, nog
-finge det ske, hellre än att hon trädde i brudstol med Sparren.
-
-Hon lyddes plötsligt till fru Ebbas trägna tal med hennes styfmoder.
-Farsystern var nu, sedan hennes Annika gift sig och farit ur landet,
-flitigt vid hofvet och visste allsköns nyheter därifrån. Fru Sigrid var
-mycket fägnad af detta dråpliga tillfälle att få veta hvad som timade.
-Själf hade hon inte än kunnat dit komma, ty hon blef alltfort välsignad
-med ny lifsfrukt, väl den sist framfödda späda plantan lagt i kista.
-
-»Du må icke tredskas, Agneta, och sitta i krum,» befallde fru Ebba, »då
-kan jag intet draga remmen till om lockarna. För drottningen finge du
-gärna hafva håret hängande så lösaktigt som taglet på hästrompan, men
-det finnes dock damer och kavaljerer nog på slottet, som älska anständig
-påklädning. Några äro väl rent för fåfänglige, såsom den där slyngeln De
-la Gardie, hvilken pyntar sig på kvinnomaner, men man vet nogsamt,
-hvarifrån han ärft slik lusta, pockers långt har han ej behöft draga. --
-Underligt med det regemente han för på slottet. Innan fanen fått
-morgonskor på, tager drottningen emot sin öfverste och vill då af intet
-blifva störd. Det spörjes allmänt, att hon ärnar taga honom upp i rådet,
-och intet ärende finnes, som hon icke anser honom fullt rustad att föra
-till en lyckosam utgång. Men Gudi lofvadt är det fuller så, att hennes
-majestät regerar med krona, spira och äpple och maktens tecken i alla
-ändar, men storkansleren sitter dock vid rodret, och fast det ej likar
-Gösta Adolfs dotter att ro i hans båt, inser hon väl, att hon intet hopp
-har att nå hamnen, om han slungade sig öfver relingen.»
-
-»I rådet berömmer man henne storligen,» inföll fru Sigrid, »men man vet
-väl, hvad karlar se till, och hon är ju ett täckeligt blomster. Mäkta
-klok lärer hon ock vara. Men intet har jag sport om hennes motvilja för
-storkansleren. Tvärtemot skall hon gifva honom mycken ära för hans nit
-vid fredsunderhandlingarna med Danmark.»
-
-»Hm! När ryggen är långt borta, får riset stå till. Men sanna mina ord,
-det stundar än värre tider än dem vi sörjt oss igenom.»
-
-»Kära svägerska,» inföll fru Sigrid, »I ser för slemt på saken. Aldrig
-har väl Sverige lyst med så bålstor ära, som i dessa dagar.
-Tysklandskriget tör fällan snarliga lida mot sitt slut, och har det
-mycket tagit, har det dock än mera gifvit.»
-
-»Hvem vet, när tocket krig slutar. Där bordet står dukadt, vill svulten
-man in. Se så, Agneta, nu är du redo och så pyntelig som en docka. Fort
-nu, kappan på! Intet söl vid spegeln. Tror du, ditt beläte är något att
-gapa på.»
-
-Agneta genmälte intet, ty hon hade nu annat i sinnet och skulle fuller
-visa fru Ebba, att ock hon hade klor och kunde rifvas. Tackad vare den
-goda farsystern, som upplyst henne om, att grefve Magnus stod så högt i
-drottningens gunst! Honom skulle Agneta välja till förespråkare. Hon
-hade talat vid honom flera gånger, när han besökt farkär, och han såg
-henne så vänligt an med sina sköna ögon, att hon hart när fick
-hjärtevärk.
-
-Han plägade mycket lent och rosande tal om drottningen, och det föll sig
-icke svårt att tyda hans mening, som var den, att ingen i världen var
-för mera än hon, ingen fullkomligare i alla stycken. --
-
-Agneta steg ganska lätt till sinnes uppför trappan till rikssalen.
-Sedesamt höll hon sig bakom den raka, ståtliga fru Ebba, som skred
-framåt med allsköns värdighet, besvarande de underdåniga hälsningar, som
-alla villigt förskyllde Sturens rika änka.
-
-Erik Sparre hastade glädjestrålande mot sin trolofvade, men bakom honom
-hördes ett starkt fnissande, och detta vållade, att jungfru Agneta tog
-emot honom än knappare än sedvanligt. Hennes lifliga ögon hade allaredan
-uppfångat drottningen under den blå sammetshimlen med guldkronorna och
-bredvid henne gref Magnus i sin nya öfversteuniform. De tycktes
-omedvetna om, att det fanns en värld med människor i nedanför det
-trappsteg, som höjde tronstolen från salen.
-
-Drottningen syntes mycket blek, men dock strålade hennes ögon som af
-osäglig lycka. Hennes rika, lockiga hår glänste redt och ordnadt, prydt
-med en stor kvist orangeblommor och blad. Som sedvanligt äfven på de
-största hoffester bar hon inga smycken, men halsen skimrade sällsamt
-hvit och slät som ett skönt silkestyg mot klädningens purpurröda sammet.
-Agneta fann henne så vacker, att hon förglömde alla sina egna
-förtretligheter allenast för att njuta af denna konungsliga
-uppenbarelse.
-
-Drottningen värdigades också räcka henne handen, när fru Ebba förde sin
-rodnande skyddsling fram till hennes majestät. Och hon sade med en röst,
-hvars ljufliga klang Agneta aldrig skulle förgäta:
-
-»Vi äro glada att se er här, lilla jungfru Horn. Eder herr fader har
-varit oss och riket en tro man. Er lyckliga ungdom är som ett skärt
-blomster i våra gemak.»
-
-Men länge fick Agneta icke töfva hos henne. Drottningen riktade ånyo all
-sin uppmärksamhet på De la Gardie, och den unga flickan måste draga sig
-tillbaka till en krets af ungdom, där hennes trolofvade onekligen
-spelade en slät figur. Själf blef hon genast hugnad med många smickrande
-ord, och hon log mot de sirliga kavaljererna med hela sitt lilla
-lifliga, mörkhylta ansikte.
-
-Vid banketten hade grefve Magnus sin plats vid drottningens sida. Han
-minde henne skämtande på en barndomstilldragelse, då furst Carl Gustaf
-och han drabbat samman af afvogt sinne, just för att den unge
-pfalzgrefven menat sig ha rätten att vara henne närmast. Nu hade hon
-sträckt sin nådes vedermälen till en än ringare undersåte.
-
-Slika bevis på att hon stod öfver alla behagade storligen Kristina. Och
-detta De la Gardies smidiga sätt att ställa sig in i hennes ynnest ökade
-hans inflytande, man kunde nästan säga stundligen.
-
-Hon såg på honom med en blick tänd till flamma:
-
-»I dömer eder själf ringa, min vän. För mig är I mera än någon man
-tillförene. När solen uppgår öfver min dag -- ständigt fylld af en
-drottnings plikter -- hvilar jag min tanke hos eder, såsom andra tärnor
-drömma i slutna örtagårdar. Och när dagen ändas, är I festblosset, som
-tändes i röd fröjd öfver korta timmar.»
-
-Hon höjde sin bägare emot hans.
-
-Magnus' vackra hufvud, mejsladt i ädel form, böjdes djupt, och han
-svarade eldigt:
-
-»Såsom Eders majestäts bägare är fylld med klart, rent vatten och min
-med det glödande vinet Alicante, så förhåller det sig ock med Eders
-majestäts känslor jämförda med mina. Men må det vara mig förlåtet, att
-jag tillber den gudom, för hvilken hela jorden villigt skulle bygga
-altaren att få nedlägga offergåfvor på. Kalla det icke förmätet, att jag
-då djärfdes bjuda ett högt brinnande hjärta.»
-
-Drottningen log vemodigt:
-
-»Tror I icke, att vattnet i min bägare skulle vara tillräckligt flöde
-att släcka den branden.»
-
-»Icke hafvet ens förmår släcka den.»
-
-Kristina lade sin hand på hans arm och sade högt:
-
-»Sjung oss en munter bordvisa, grefve! Den gamla om Torstenson ha vi
-kvädit alltför tidt, och kriget vilja vi för resten icke hafva bullrande
-här i våra samkväm.»
-
-Hon ansträngde rösten för att höras vida omkring, och detta gjorde den
-ful och osympatisk, men sekunden efter sänkte hon den och hviskade i sin
-gunstlings öra:
-
-»Man skulle tadla mig, om jag icke lyddes till kreaturens suckan och
-hugnade så får som lamm med ett ord. Har I förstått?»
-
-»Full väl.»
-
-Och gref Magnus stod upp från bordet, lysande i sin guldbroderade dräkt.
-Han höll bägaren på sträckt arm och kastade hufvudet tillbaka, när han
-med själfsvåldig munterhet sjöng:
-
-   "Nu skils jag vid apoteken
-   och vill hålla mig till steken,
-   ett godt kök mig tjänar bäst,
-   bort med salf- och oljefäst!
-
-   Marmelad af unga dufvor
-   och Julep af spanska drufvor,
-   fettet af ett välstekt får,
-   Saften af ett hjortelår. -- -- --
-
-Det var många och fria verser, och Marie Euphrosyne, som fått sin plats
-midt emot grefven, lyssnade med grämelse till detta syndiga språk,
-hvilket så särdeles tycktes behaga drottningen. Den unga pfalzgrefvinnan
-var grå i huden af många genomvakade nätters vånda, och ögonen hade fått
-denna tårbleka färg, som är att förlikna vid gammalt tenn. Hennes enkla
-klädning var hämtad ur hennes salig fru moders kista, men pärlebandet,
-som tyngde hennes smala hals, var oförlikneligt skönt. Det var en gåfva
-af salig kungen, och hon aktade det mycket högt.
-
-Skulle han då aldrig sluta? Skulle banketten aldrig häfvas och dansen
-begynna? Väl hade hon föga hopp att få tråda den med sitt allra käraste
-hjärta, men det syntes henne dock lättare än att sitta här inpressad
-mellan den myndiga fru Ebba till Hörningsholm och den glada, alltid
-förnöjda Ebba Sparre.
-
-Fru Ebbas ögonbryn läto förmärka, att äfven hon fast ogillade dessa
-nymodens hofseder, och hon sade alltför högt, för att icke skvallret
-skulle föra det vidare:
-
-»Är denne man drottningens hofnarr eller skall han varda hennes käre
-herre. För en tro undersåte passar icke slikt puts. Men efter det är
-hennes majestäts öron täckeligt, att höra på den kråksången, fägnar det
-törhända hennes hjärta att leka med hans såsom med en ödets tärning.»
-
-När festen fortskridit ännu ett par timmar och Kristina redan dansat sig
-varm och lycklig vid grefve Magnus' hand, nådde henne tisslet och
-tasslet, som grott upp af grefvinnan Ebbas sådd.
-
-Hon hade blandat sig med de andra i en ringdans, hvilkens kedja föll
-sönder i länkar, sedan den länge yrt omkring i vilda ringar, och nu
-stannade hon för att hämta andan.
-
-I en fönstersmyg hade Agneta Horn och hennes väninna Elsa Brahe
-förstuckit sig och förmärkte icke, att drottningen stod tätt intill,
-endast skilld från dem af damastförhänget.
-
-»Jag har hört sägas här i afton,» mälde Agneta, »att drottningen lärer
-ärna taga gref Magnus till sin gemål, och om hennes kärlek till honom
-kan man då intet tvifla.»
-
-»Du har dock inte sett så mycket däraf som jag,» svarade jungfru Elsa
-stolt af att hon redan länge vistats vid hofvet. »Men jag har alltid
-hållit det för stor vänskap och tänker icke, att hennes majestät är
-menandes annat.»
-
-»Jag säger blott andra efter,» försäkrade Agneta, »och det vet jag, att
-den unge herren har många afundsmän. Dock vill jag bruka honom för att
-lösa bandet mellan Sparren och mig, förlitande mig på hans makt öfver
-hennes höga nåde, och är det så som ryktet förkunnar, blir jag för visso
-hulpen, ty de lyckliga hysa alltid medömkan med de olyckliga.»
-
-Agnetas naiva reflexion afkortades genom ett häftigt rassel i förhängets
-tunga guldfransar. Det föreföll som om en famlande hand sökt stöd och
-åter förlorat det.
-
-De unga flickorna reste sig skrämda och skyndade fram från sitt
-gömställe. Midt i salen stod drottningen, nu förvandlad från en leende,
-ljuf kvinna till en oåtkomlig, hög härskarinna, som utan ett ord till
-förklaring befallde, att hofmarskalken genast skulle låta afblåsa
-festen. Och blåsare som pukslagare slutade ögonblickligen. Under djup,
-förvirrad tystnad skingrades de nyss så förnöjeligt sorlande gästerna.
-Icke ens grefve Magnus fick denna afton ett nådigt afsked. Kristina
-räckte honom visserligen sin hand att kyssa -- han var den ende, som
-vederfors denna ynnest -- men hon bifogade intet vänligt ord, och hennes
-blick förstummade honom. Den var som kallt stål.
-
-Så snart drottningen kommit upp på sin kammare, slet hon själf af sig
-klädningen och satte sig sedan orörlig i sin karmstol, tills morgonen
-grydde, då befallde hon fram sin ridhäst och tillsade om hvilka af
-hofvet hon ville ha till följe. Hon ärnade sig utan uppskof till sin
-moder änkedrottningen i Nyköping.
-
-Hennes medicus vågade invända, att hennes majestäts hälsa ej syntes
-honom kunna uthärda en slik strapats, men drottningen ryckte endast
-otåligt på axlarna och satt upp i sadeln så arla, att ryttmästaren
-knappt hunnit få peruken på. En sådan ridt hade icke heller hvarken han
-eller någon af de andra varit med om. Drottningen unnade sig hvarken
-rast eller ro. Det föreföll, som om hon velat rida den onde ur kroppen
-eller -- törhända ur själen.
-
-Hela tiden satt hon stel på hästryggen med bistert rynkad panna och
-sluten mun. När en fora med bondkärror ej nog fort körde af vägen, röt
-hon dock till dem:
-
-»Vik undan, edra hundar, jag är eder drottning!»
-
-Och bönderna lyfte i vördnad lufvan från det rufsiga håret, under det de
-underdånigt pulsade ned i dikets djupa snö. Kristina märkte det icke.
-Hon dref hästen framåt, så att hofvarna slogo tätt som klubbslag mot
-marken. Hon ville undkomma den känsla, som mil efter mil red i kapp med
-henne och trotsade sig fram öfver muren af högmod, själftillräcklighet
-och hjärteköld. Denna känsla blödde af de sår hon tillfogade den, men
-ännu i döden var den så stark, att hon måste brottas med den ända till
-utmattning, innan den släppte taget. Ingen hade sett hennes majestät se
-så eländigt krank ut, som hon gjorde, när hon hunnit fram till Nyköpings
-slott. Och utanför porten föll hon afsvimmad tillbaka på hästryggen. Hon
-måste bäras upp till Maria Eleonora, som tog emot henne med stor kvidan.
-
-Hela åtta dagar stannade hon hos sin höga moder utan att yppa något om
-anledningen till sin ditkomst. Mest satt hon också för sig själf i
-tornkammarn, där hon läste och skref eller än oftare lät händerna falla
-i skötet som tvenne vingskjutna fåglar.
-
-När hon drog dädan fann man inristadt i muren några tänkeord, hvilka den
-svärmiska änkedrottningen länge grubblade öfver. Hon läste dem gång på
-gång och mumlade för sig själf: »Månne Kristina skulle hafva ett hjärta,
-änskönt hon låtit gräset gro däröfver!»
-
-Orden lydde: »Man kan älska utan att äga, men man kan icke vara fullt
-lycklig i sin kärlek utan att äga föremålet för kärleken.» --
-
-I rådet hade man storligen förundrats öfver drottningens bortovaro, och
-allehanda gissningar och rykten uppstego som bubblorna i en kokande
-kittel, ty många och heta voro de sinnen, hvilka sjödo inom regeringen,
-och det tarfvades storkanslärens hvithåriga lugn för att styra dem. Men
-nu var han, som nämndt, borta och hans bäste ställföreträdare, den
-kloke, ehuru tungsinte grefve Per till Visingsborg äfvensom den
-anspråkslöse, godmodige marsken Jakob De la Gardie, hade orlof.
-
-Däremot hade de yngre ädlingarna allt flitigare begynt att i allehanda
-ärenden glänta på rådskammarens dörr, och utländska residenter svärmade
-som flugor omkring de styrande herrarna.
-
-»Slottet blir snart lika fullt af utländska lycksökare som Roquettes
-handelsbod af utländskt kram,» menade Gustaf Horn vresigt. »Den där
-grefven från Jakobsdal är som en komet med en lång lysande svans af
-lättingar efter sig, och alla vilja de hänga majestätet i kjorteln.» --
-
-Drottningen återkom lika oförutsedt och vid en lika sällsam tid, som när
-hon red bort. Hon hade icke suttit af hästen på hela dagen, och hennes
-följe dignade af trötthet.
-
-Själf tycktes hon icke tänka på hvila. Hon lät kalla sin sekreterare och
-arbetade med dokuments uppsättande till långt efter midnatt.
-
-Den förste, som på morgonen beviljades audiens hos henne, var gref
-Magnus. Hon tog emot honom i sin studerkammare. När han kom in, sköt hon
-pennan bakom örat och räckte honom handen.
-
-Han skyndade fram och böjde knä för sin härskarinna.
-
-»Ändtligen värdigas solen gifva jorden ljus,» sade han med skälfvande
-röst.
-
-Kristina betraktade honom skarpt.
-
-»Har I icke funnit någon ledstjärna i mörkret?» sporde hon.
-
-»Den, som kört med Phoebi fålar, kan icke ledas af så blekt sken som en
-stjärna,» svarade De la Gardie.
-
-»I borde dock baxnat för den resan, min vän, och i tide vändt åter till
-gamla Tellus, eljest tör det hända, att I far vill.»
-
-Hon ville tvinga rösten till sträf höghet, men hur hon än reste ordens
-otympliga peristyl för sitt hjärtas port, förmärktes det dock, att denna
-hvarken ägde lås eller bom, och de blå ögonen strålade i fuktig, varm
-glans. Hon bidade en sekund hans svar, men när detta allenast stod att
-läsa i hans ansiktes skiftande spel, tillade hon fast:
-
-»Det har gjorts mig veterligt, att I med kärliga tankar varit fästad vid
-min fränka, furstinnan Marie Euphrosyne, och ehuruväl hennes börd står
-öfver eder, lyser dock hennes sköldemärke icke ouppnåeligt på
-firmamentet. _Jag_ kan taga ned det åt eder.»
-
-Hon iakttog honom noga, medan hon talade, och den flammande rodnad, som
-spred sin mörka glöd ända upp i hans höga panna, bevisade, att hon
-måttat sin viljas värjstöt rätt. Men hans djupa bugning och de
-framstammade orden tydde på inte annat än ödmjuk tacksamhet.
-
-»Eders majestät täckes läna mig godhet vidt öfver min förskyllan och för
-detta nya nådevedermäle tacka både mina läppar och mitt till all pliktig
-lydnad benägna hjärta.»
-
-Kristina reste sig upp. Så trött som hon var i denna stund hade hon icke
-känt sig tillförene, stoltheten gaf dock hennes lemmar en ytlig
-spänstighet, och det var _drottningen_, som stod inför undersåten. Men
-så nära hans starka famn, hans röda läppar, hvilka lyste som doppade i
-blod, greps hon af svindel och måste fatta i bordets kant för att hålla
-sig uppe. Som fångna fåglar i bur fladdrade känslorna sjukt inom henne,
-och det låg ångest i hennes blick. Hon hade velat säga honom, att hon
-tänkt på honom, med en ny förläning, ett högre ämbete. Hon hade tänkt
-sig honom bugande ånyo, redo att kyssa hennes kjortelfåll, men
-flämtande, stum lade hon nu sin hand på hans arm och makade honom sakta
-ifrån sig.
-
-Först när han hunnit till dörren, sade hon med en röst, hvilken klang
-som en kläpp mot hård metall:
-
-»Vi skola föra eder talan hos furstinnan, herr grefve. I har ock att
-bjuda henne Wenngarns slott till morgongåfva. Redan denna dag kan I
-afhämta gåfvobrefvet. Gör all eder flit att vinna hennes gunst. Så
-dyrbart smycke fäster allenast den, som står tronen nära, och min
-Marigens make skall varda min vän. -- Gå nu!»
-
-Gref Magnus lyckte dörren, men stod dock länge utanför densamma med
-handen på låset. Slutligen föll denna hvita, fina hand med de smala
-fingrarna ned mot rockens smekande sammet, och ett bittert leende gled
-öfver hans ansikte.
-
-Långsamt gick han igenom salar och gemak, och det eljest så högt burna
-hufvudet höll han sänkt, som hade ett trälok lagts mot hans nacke. Som
-en drömmare trädde han fram till det fönster, på hvars ruta hans moder
-en gång i ungdomsdagar skrifvit de minnesrika orden:
-
-   »Jag är förnöjd med lotten min
-   och tackar gud för nåden sin.»
-
-Fuller hade hon sedan af ärligt sinne prisat försynen för så ädel make,
-som blifvit henne beskärd, men den, som det tillstädjes att bygga högt,
-sätter ock på sitt hus torn och tinnar. Så hade hans fru moder gjort, så
-han själf -- för _höga_ torn -- för _djärfva_ tinnar.
-
-Steg ljödo bakom honom och en välkänd liten röst som ett fågelkvitter:
-»Står I här allena!»
-
-Han vände sig om och bugade med handen på hjärtat för den unga
-furstinnan Marie Euphrosyne.
-
-»Ja, ers höghet; jag har stannat, besinnande mig på flydda tiders
-tankar.»
-
-Han pekade på glasrutans sällsamma signeter.
-
-»Vår tid får törhända ock slika eftermälen,» sade Marie Euphrosyne
-hastigt. »Det tisslas och tasslas mycket i frustugan om att de utländska
-makterna ha velat förhjälpa grefve Erik Oxenstierna att vinna
-drottningens hand, men själf lärer hon pönsa på ett annat val.»
-
-Ett fint, listigt leende strök öfver grefvens läppar, och hans ord
-blefvo det limspö, som den pfalziska dufvan skulle fastna på.
-
-»Ja, vår allernådigste fröken Kerstins tankar akta sig åt andra vägar,
-och jag har förnummit, att de draga till en, hvilken icke är eder
-främmande.»
-
-Furstinnans smala kinder hvitnade. Hon hade dessa sista dagar allenast
-hört ett namn på allas tungor, när talet föll på hvem som skulle blifva
-drottningens gemål, och hennes sinnen förvillades plötsligt, när hon
-mötte barndomsvännens segerstolta blick. Skulle då det slemma ryktet
-varda sanning? Kunde Kristina så förgäta sitt högmod, att hon skänkte
-sin kungliga hand åt en svensk grefve?
-
-Med fingrarna kammade hon silkesfransarna på sin klädning och svarade:
-
-»Ja, äfven jag har försport, att drottningen ärnar träda i brudstol med
--- med en högst agreabel person, som för visso ej är mig obekant.»
-
-»Ryktet har en mun utan tänder; det spyr ut eller sväljer allt otuggadt;
-förlita eder ej på det!»
-
-»På hvad skall jag då förlita mig? För eder vill jag bekänna» -- hon såg
-sig omkring för att vara säker, att ingen lyssnare klädde dörrarna --
-»att jag en gång för ej länge sedan förmedlade en öm handel mellan min
-höga fränka och min hjärtans käre broder, men hela denna vinter har jag
-intet slikt förtroende haft.»
-
-»Och däraf dömer I --?»
-
-»Att hennes hjärta vändt sig.»
-
-»Till hvem?»
-
-Marie Euphrosynes anlete dröp af het rodnad, och öronsnibbarna glödde.
-Då log De la Gardie och sade helt lågt och oändligen fridsamt:
-
-»Jag skall icke nödga eder till svar, men beder eder taga vägen till
-drottningens kammare, ty hennes majestät torde hafva något att mäla, som
-ej tål uppskof. Och -- för eder herr broders lycka kan I vara ganska
-lugn. Hennes majestät är hans nåde mycket huld.»
-
-Stolta, fria, burna af själfmedvetande föllo De la Gardies ord, och
-aldrig hade hans fötter så fast trampat slottets golf som i detta
-ögonblick då han höfviskt ledsagade furstinnan till drottningens dörr.
-
-
-
-
-                                  VI.
-                             Två om makten.
-
-
-Höstregnet smattrade mot rådskammarens små grönskimrande rutor, och
-dropparna krälade ned mot fönsterblecket i långa, dystra rader. På
-golfvet syntes märken af många fötter, hvilka oroliga skrapat omkring,
-och vid dörren strilade en mörk vattenstrimma fram från den plats, där
-kappor och hattar plägade hänga.
-
-Luften var rå och kylig här inne, trots att september ännu ej nått sitt
-slut. Drottningen, som hela sommaren varit sjuklig och plågats af en
-smygande feber, hade befallt en stockvedsbrasa i spiseln, men det
-föreföll icke, som om de klara flammorna skulle värmt henne. Huttrande
-satt hon i karmstolen och stirrade rakt framför sig med trötta, matta
-ögon. Hela denna sista tiden hade hon läst och lärt mycket och aldrig
-förunnat sig hvila.
-
-På sin sedvanliga plats midt emot hennes majestät satt rikskanslären. På
-ett för Sverige synnerligen hedrande sätt hade han förlidet år afslutat
-fredsunderhandlingarna med Danmark, och vid sin återkomst till
-hufvudstaden mottogs han af drottningen med allehanda utmärkelser. Dock
-skönjdes nu granneligen, att intet hjärtligt förhållande rådde emellan
-dessa båda storheter.
-
-Axel Oxenstiernas vanligen blida och godsinta ansiktsuttryck var
-förmörkadt af bister sorg, och i Kristinas rörliga drag lästes, trots
-den tungsinta stämningen ett otåligt ogillande af den gamle statsmannens
-andragande.
-
-Som svar på hvad han senast yttrat svarade hon utan att vända blicken
-emot honom:
-
-»I är dock icke för mig, hvad min franske resident Chanut behagar kalla
-eder: 'Axis, circum quem totses volvitur orbis.' Jag aktar edra
-tjänster, hvilka icke äro ringa. Och högst skattar jag, att I hitintills
-vetat sätta mått för eder ärelystnad. För edert eget bästa anbefaller
-jag eder ock att aldrig varda förgätandes den vördnad, hvilken I är
-skyldig mig, eder lagliga öfverhet.»
-
-Axel Oxenstierna förde handen öfver den rynkade pannan, innan han
-behärskadt genmälde:
-
-»Eders höga nåde torde vara intalad af illviljare mot mig och släkt,
-efter I låter slika ord drabba rikets gamla trotjänare. För sann har jag
-att tacka för många förläningar och gåfvor, men mera har I tagit ifrån
-mig, då I behagat sända mina båda söner och min broder ur landet.»
-
-»Eder son Johan är riksråd och herr Erik guvernör öfver Lifland, hvar
-önskade I dem bättre placerade? Slik beställning plägar hållas högt, men
-törhända syfta de än högre. Herr Johan har ympat in på sitt stamträd en
-sista telning af den ädla Sturesläkten, och torde väl hans högmodslusta
-därmed vara förnöjd, men om herr Erik går ett annat tal, hvilket mina
-öron helst icke skulle velat lyssna till. Dock sprides det alltfort, och
-jag förmenar, att I äfvenledes känner det.»
-
-»Jag har hört allsköns prat under min lefvetid, men aldrig fyllts
-däraf.»
-
-Kristinas knutna hand föll plötsligt tungt ned på bordet, och det
-blixtrade till i hennes blå ögon, när hon utbrast:
-
-»Denna gång är det dock vår kungliga vilja, att I kväser det otidiga och
-förmätna pratet, som snuddar lortande vid min kjortelfåll, eller är I
-törhända ej obenägen för att se mellan fingrarna med herr Eriks djärfhet
-att vilja sticka sig in under min och Sveriges krona?»
-
-»Sådana tankar har min son aldrig hyst,» svarade rikskanslären stolt.
-»Han vet fuller bättre sin plats som eders majestäts lydige undersåte än
-de, som med kunglig utrustning och kungliga later på ett fattigt lands
-hopskrapade dalrar draga till främmande land att hedras som furstar.»
-
-»I syftar på gref Magnus' sändning till Frankrike -- säg det rent ut!»
-Kristinas röst var torr och befallande. »Han står mig närmare än någon
-annan svensk adelsman, ty alltsedan jag gjort honom till min kusins
-trolofvade, ser jag i honom en kär anförvant. Jag har icke förglömt och
-icke förlåtit, att I och edert parti stod mig så hårdt emot, när jag
-ville hafva honom in i rådet, och en dag skall I väl varda märkandes,
-hvem som har makten i handom.»
-
-Trots att hennes stämma blifvit hes och skroflig af sinnesrörelse, for
-hon fort: »Jag har lidit mycket förtret af edra söner. Och vore ej Adler
-Salvius oss en så tro herre, är jag fruktandes, att herr Johan låtit
-fredsplanerna i Osnabrück blifva agnar i stället för säd. Och det talet,
-att herr Erik storliga åstundar att varda min gemål, har ljudit alltför
-tidt, för att det icke skulle göra mig het af ovilja mot slik fräckhet.»
-Hon höll upp en sekund, innan hon återtog: »Nyss, när flera af
-rådsförsamlingen voro härinne, kände jag mig mäkta frestad att säga dem
-min vilja till, hvilken vore att med lagens ord och myndighet sätta bom
-för adelns nidska välde. Må den samlas nedanför tronen, där är den en
-ädel prydnad, men träder den upp på tronens trappsteg, sparkar jag den
-utan misskund dädan.»
-
-»Om den högste domaren hade sitt säte på jorden, skulle han förvisso i
-denna stund anklaga eders majestäts orättvisa,» sade Oxenstierna
-värdigt. »Mitt extremum får nu allenast vara tålamod, och detta plägar
-ock accomodera till tiden. Min son är oskyldig till allt hvad som
-härutinnan lägges honom till last, och eders höga nåde vet bäst själf,
-hvem som dristade sig att stiga högre än undersåtlig vördnad
-tillstädjer.»
-
-Kristina skakade bort lockarna från ansiktet med en häftig, snabb
-rörelse och svarade:
-
-»Jag tåler intet förklenande ord om mina vänner, och jag gör eder
-veterligt, att jag själf visar dem deras plats. Hvad den person
-beträffar, som det lyster eder att utmåla så svart, väntar jag af honom
-stort gagn för riket. Han är ung.»
-
-»Och opröfvad. Detta hafver han bevist, när han ej bättre förstått
-fosterlandets sak än att han för en onyttig och kostsam beskickning
-mottagit hundratusen riksdaler af de franska subsidier, hvilka skulle
-tjänat till underhåll för krigsfolket i Tyskland.»
-
-»Han lydde min befallning.»
-
-»Godt. Då är intet att säga utom det enda, att den, hvilken
-tjänstvilligen och med allt nit velat främja Eders majestäts och rikets
-framgång, nu torde vara öfverflödig, sedan grefve Magnus kommit till
-heders. Och bjuder jag Eders majestät ett underdånigt farväl!»
-
-Han gick mot dörren, och Kristina återkallade honom ej. Harmen brann
-inom henne som en eld af torra stickor. Skulle då aldrig denna gamla
-krycka för ett lemlästadt folk -- som svenskarna väl kunde kallas vid
-hennes faders död -- lära sig, att det var henne, drottningen, han hade
-att ödmjuka sig inför. Hans makt var i hennes våld och missbrukade han
-den, skulle hon nog veta att behörigen visa honom till rätta.
-
-Hade hon icke måst utstå, att de utländska sändebuden vädjade till honom
-som till en sannskyldig öfverhet, medan de för hennes fötter lade gåfvor
-och smicker, som man plockar fram leksaker till ett barn, att det må
-förhålla sig artigt och hörsamt, medan de stora tala förnuft.
-
-På sistone hade hon dock lärt dem, att hennes spira ej allenast var en
-nöjets scepter; nu höll likväl hon stadigt i regeringstömmarna, och allt
-dansade efter hennes pipa. Snarliga skulle väl ock »lille borgmästaren»
-göra det. Så nämnde Kristina på spe hertig Carl Gustaf, sedan han
-undersätsig, väderbiten och rödblossande återvändt från fälttågen. Han
-klagade bitterliga öfver, att hon icke längre hyste någon ömhet för
-barndomsåren utan allenast gycklade med honom, men hans utgjutelser
-lände honom till föga gagn, ty Kristina åhörde dem näppeligen.
-
-Länge satt drottningen kvar på samma plats, försjunken i stelnade
-tankar. Först när en kammarpage klappade på dörren, spratt hon till och
-ropade ett yrvaket: »Kom!»
-
-Han böjde knä för drottningen och framräckte postförsändelserna,
-hvarefter han ånyo lät de hvita silkesstrumporna taga fart ut genom
-dörren, ängslig för att hans härskarinna skulle spörja honom om
-anledningen till refvan på den ljusblå sidenrocken. Aldrig skulle han
-fått mod att bekänna, det Banér och han dragit plitarna mot hvarandra
-för jungfru Kerstin De la Gardies skull.
-
-Han behöfde emellertid intet frukta. Drottningen var upptagen af helt
-andra intressen och skyndade att lösa läderremmen kring brefpacken och
-läsa på de långa utanskrifterna, men hon lät ett efter ett falla, allt
-otåligare ju längre hon sökte förgäfves.
-
-»Där -- där!»
-
-Det var likväl icke till henne utan till Marie Euphrosyne, som ju rätt
-och billigt var, eftersom hon var hans trolofvade, men som svensk
-ambassadör borde han fuller ock haft något att nämna till drottningen.
-Hon vägde det tunga konvolutet på sin magra, feberheta hand, som om hon
-velat med vikter bedöma halten af gref Magnus kärleksord till sin
-blifvande brud.
-
-Hon hade själf knutit detta förbund, och hon skulle visa världen, att
-hon därmed allenast afsett furstinnans lycka -- _icke_ adelns
-upphöjande. De storvulna släkterna skulle böja sina styfva nackar, och
-djärfdes de se henne alltför nära an, finge hon väl göra dem
-underkunnigt, att det än i dag kunde finnas lås för gapande lädersäck.
-
-Som fiendehärar möttes tankarna inom henne och slogo hvarandra blodiga,
-utan att vare sig de onda eller goda segrade. Bittert hugsade hon, hur
-varmt hon åstundade fred både inom och utom sig, men ännu hade hon
-törhända långt igen.
-
-Långsamt lät hon brefvet till pfalzgrefvinnan falla bland de andra.
-Hennes skrifvare blef strax därpå tillsagd att inträda, och hon tvang
-sig nu till timslångt, rastlöst arbete.
-
-Gång efter annan såg hon dock upp mot Axel Oxenstiernas tomma plats. Hon
-hade önskat ett råd af hans erfarenhet, hon hade velat göra ett
-meddelande.
-
-Svettpärlor begynte glida fram på hennes ansikte, och hon kände, att
-hennes händer domnade om statsrodret, men hon ville icke -- ville icke
-hafva någon vid sin sida. Hade man icke sagt henne, att hennes hjärna
-var en mans, hennes snille världens åttonde underverk. Hvarför skulle
-hon då nödgas anlita annat än drängredskap för det stora
-plöjningsarbetet? -- Makten måste vara hennes. Ensam skulle hon råda för
-sitt folk.
-
-Hon dikterade skrifvelser, läste själf igenom dem och fann dem först
-värdiga en drottnings ingenium, men minuten därefter tviflade hon på att
-innebörden fått den lämpligaste formen och ref då bryskt sönder dem i
-små remsor.
-
-Sekreterarna funno denna dags timmar ändlösa, och hennes majestäts
-nyckfulla beteende kastade dem ur den ena svårigheten i den andra.
-Aldrig blef hon tillfreds utan häcklade och ratade, äfven när de
-allenast fullgjort hennes befallningar.
-
-På flera dagar visade sig storkanslären icke i regeringen, och ärendena
-drefvo lamt som skepp i vindlös sjö. Ingen af herrarna försporde lust
-att handla, utan att Axel Oxenstierna deltog i sakerna. Till och med
-hans motparti visade sig tvehågset. Det halp föga, att Kristina sökte
-öfverrösta all tvekan med hastiga och tvära domslut.
-
-Den ärlige Gustaf Horn sade rent ut, att Sveriges ära stode på spel, om
-ej rikskanslären återkallades.
-
-Kristina mötte trotsigt och hårdt alla uttalanden, och midt under det
-sammanträdet pågick, bröt hon upp och åkte hals öfver hufvud ut till
-Jakobsdal, där hon ofta tillbrakte både dagar och nätter.
-
-När den guldsmidda kareten bullrade fram genom gatorna, skyndade folk
-för att få skåda en skymt af hela rikets »fröken Kerstin», och mödrarna
-lyfte högt på sina armar de små barnen för att låta deras tindrande ögon
-sola sig i den kungliga prakten.
-
-Vid Kristinas sida satt den lärde, haltungade Saumaise och lät smickrets
-doftande virak stiga upp till hennes majestäts öron. Hon var för visso
-större än unionens Margareta, ty om henne lärde historien, att hon lät
-sin biktfader taga säte både i hjärna och hjärta, och Elisabeth af
-England besudlade sin kungamantel med grymheter, Maria af Skottland --
-
-»Hon var aldrig majestät,» afbröt Kristina tvärt, och hennes blå ögon
-lyste som två starka lågor, »hon var allenast kvinna.» Föraktet i hennes
-stämma bröts af ett vemod, som hon ej själf varsnade. »Vet I en enda
-handling i hennes lif, som icke färgats af kärlekens röda stänk. Och när
-var hon stort annat än som martyr för sin litenhet?»
-
-Här afbröts plötsligt samtalet, därigenom att gatan var spärrad, och
-kusken måste hålla in hästarna.
-
-Kristina reste sig i kareten och såg ut genom den tjocka glasrutan på
-den skara dannemän, hvilka trängde på under doft, knotande mummel. Bakom
-dem syntes stadens borgare, ej till stor myckenhet, men dock samlade i
-så pass täta led, att det tarfvades mannakraft för att skingra dem.
-
-Kristina blickade undrande på dessa mörka människovågor, hvilka långsamt
--- likt dyningar efter en storm vältrade sig fram i den trånga passagen.
-
-Förridaren satte sporrarna i hästens sidor och ropade högt:
-
-»Vik undan, godt folk! Gif plats för hennes kunglig majestät
-drottningen!»
-
-»Drottningen! -- Drottningen,» ekade det ur den packade hopen, och några
-kröpo hörsamligen upp mot husväggarna, där de hotades att bli
-plattryckta af framträngande kammarpager, som njöto af att kasta sig i
-detta tumult.
-
-En fet tunnbindarmästare upphof nu rösten och sade morskt:
-
-»Hennes majestät må gärna färdas här förbi, om gatan är bred nog för så
-hög person. Vi vilja icke henne något. Mäns tal lämpar sig dåligt för
-kvinnoöron; de skola besmetas med honung, och vårt anförande liknar mera
-den beska gallan.»
-
-»Tig!» skrek en ung fänrik, »eller du skall bandas hårdare än dina
-tunnor af mina armar.»
-
-»Hocken tror du baxnar för dig, hin håles yngel,» röt tunnbindaren. »Är
-din fader törhända en af de herrar, hvilka hugnats med de gods och
-penningar kronan ryckt ur våra händer, skall din ändalykt bankas blå och
-gul. Det varder en nyttig spegel för de lismare, som kräla i
-slottsgemaken.»
-
-Med ett språng stod Kristina nere på gatan midt emot den uppretade
-mannen.
-
-»I kännen mig,» ropade hon myndigt ut mot folket. »Den af er, som kan
-tala utan anfrätt och bitter tunga, träde fram! Hvad vill denna
-skockning säga?»
-
-Allas hufvuden blottades som på ett gifvet tecken, och en danneman steg
-höfviskt fram. Trohjärtadt räckte han drottningen handen:
-
-»En gång förr har jag sett vår drottning; det var när vår store kung
-Gösta Adolf lyktat sina dagar. Då satte vi, jag, Erik Larsson, på rådets
-uppmaning den aller nådigste lilla fröken Kerstin på tronen och hyllade
-henne, ty hon vardt oss mycket kär för de klara Vasaögonens skull. Sedan
-ha vi bedt för vår fröken morgon och kväll, och vi göra så än,
-förvissade om att alla de skattebördor, hvilka kommit öfver oss, icke är
-drottningens verk. Fröken Kerstin vill oss väl, det tro vi, men adeln
-står oss emot, och vi skola draga upp till storkanslären. Han har fuller
-rikets nycklar och torde ha löst upp Eskils gemak alltför flitigt, när
-någon af hans egna pockat på kronans silfver.»
-
-Kristinas bleka ansikte förmörkades af skamsna tankar. Hon kämpade med
-sig själf, innan hon förmådde uttala de ord, hvilka rättvisan kräfde af
-henne. Toge hon icke nu den man i försvar, som förtjänade hela rikets
-tack för sina villiga uppoffringar, läte hon ej nu sitt pockande folk
-veta, att en af hans närskylda förklarat sig vilja »lämna bort kannan
-från bordet och kappan från axlarna» hellre än att suga ut bönderna,
-måste hon nämna sig själf ovärdig sin faders krona.
-
-Och hennes röst klang stark och fyllig mellan de höga husens eko. Hon
-lyssnade själf som en främling, trögt och ovilligt, till de ord hon
-förkunnade. Kort och kraftigt talade hon:
-
-»Rikskanslären har ingen skuld i edert betryck. Hulpit eder har han med
-råd och dåd, orädd om sin egen rygg, och illa gören I, om I drogen till
-honom med hot och hårda ord, ty vänligare man har icke sedan Engelbrekts
-dagar fört folkets talan. Skingra eder nu och släppen mig fram. Vägen
-till slottet kännen I alla; där blin i hörda.»
-
-Ett jubel uppsteg från hundratals läppar vid dessa sista ord. Och
-springande följde de hänförda undersåtarna sedan efter sin drottnings
-vagn. Alltflera kommo till, och ropet: »Lefve Kristina» ljöd i vild yra.
-De flesta visste knappast, hvarför det just i dag blef ropadt, men när
-de skuffades fram af glada, skrikande människor, fyllde också de sina
-lungor med luft och blefvo väldiga basuner i kungsmusiken.
-
-Saumaise vände sig mot drottningen:
-
-»Eders majestät plägade förvisso hundarna med en läcker doft för deras
-näsor. Slikt är klokare än att kasta själfva köttstycket. Uppätet är det
-snarliga förgätet.»
-
-Kristina tycktes ej höra hans yttrande. Tankfull och tyst satt hon hela
-vägen till tullporten, och där befallde hon helt oförmodadt kusken att
-vända. Hon drefs tillbaka af ett beslut, som ej tålde tidsspillan, och
-hennes röst skälfde af otålighet, när hon ropade, att hon ville komma
-fortare fram, om hon ej skulle förmena sig ha laståsnor i skaklarna.
-
-Vid rikskanslärens hus steg hon af och tillsade, att endast Saumaise och
-fröken Ebba Sparre måtte följa henne. Hon ärnade gå det stenkast väg,
-som skilde henne från slottet, till fots.
-
-Man var van att taga emot höga gäster i rikskanslärens hus, och allt
-folket var väl öfvadt i hofseder, så att drottningen näppeligen hunnit
-många steg innanför porten, förrän fru Anna och dottern Katarina,
-Cruusens änka, kommo ilande för att med underdåniga nigningar hälsa
-hennes majestät välkommen.
-
-Den blida, saktmodiga fru Anna talade om sin oro för sin makes
-hälsotillstånd. Han hade ånyo haft ett anfall af sitt gamla onda och
-kunde inte lämna sin kammare, då båda benen voro slemt uppsvällda af
-brännesoten.
-
-»Jag förhoppas dock, att min gamle rådgifvare kan låta mig in,» sade
-Kristina med ett något högdraget tonfall.
-
-»För visso, Eders majestät! Jag hastar att tillsäga farkär om den nåd,
-som bevisas vårt hus,» sade Katarina.
-
-Fru Anna bjöd drottningen taga plats under himmeln af gyllentyg, som
-stod öfverst i salen, själf stannade hon på höfviskt afstånd, leende och
-mild. Hon föreföll alltid sin omgifning som en klar solnedgång.
-
-Kristina förde ett rätt gunstigt samspråk med den goda frun, men hennes
-tankar tycktes ej dröja vid orden. Plötsligt utbrast hon med en viss
-skärpa:
-
-»Hvar har I gjort af den jungfru Britta Allerts I tidigare hade i
-huset?»
-
-Fru Anna fick heta, röda fläckar på de vissna kinderna och hennes blick
-undvek skyggt Kristinas, när hon stammande svarade:
-
-»Jungfru Britta var af ett fast dåligt sinnelag. Hvarken lämpor eller
-hot halp, och vi måste sända henne bort för hennes lättfärdighets
-skull.»
-
-»Hm! Det är eder för visso bekant, att hon alltjämt dväljes här i
-staden, och att hon hofverar sig storligen öfver att i edert hus lärt
-känna den höge herre, hvilkens frilla hon är?»
-
-Anna Bååts förlägenhet ökades, och hon skulle helst velat sjunka i
-jorden, men nu måste hon svara, och darrande, pipande som små skrämda
-möss kröpo orden ut på läpparna:
-
-»Vi pläga intet vidare umgänge med denna syndiga piga,» genmälde hon,
-»dock ha vi sport, att det går alltför lustigt till i hennes faders gård
-och att både furstar och andra stormän lägrat henne.»
-
-»Nu en tid är hon oskadlig,» anmärkte Kristina kort. »Min kusin härtig
-Karl Gustaf har tagit henne ut till sig på Gripsholm, där hon som det
-säges skall föda honom ett barn. Detta allt låter jag eder förnimma, fru
-Anna, för att I bättre skall passa på edert folk och ej tillstädja
-lösaktighet. Jungfru Britta har djäfvulen i blodet, men I märkte intet.
-Hon har ock djärfts sprida ut bland vidskepliga och dumma människor, att
-fältherrens grefvinna iskänkt åt mig en häxdryck, hvilken vändt mitt
-hjärta från min frände. Har I icke haft kunskap om detta, fru Anna?»
-
-»Nej, vid min eviga salighet, därom vet jag intet, Eders majestät,»
-utbrast fru Anna, och nu var det skrämda tonfallet borta. Drottningen
-måttade henne den skymfen midt i ansiktet, att hon skulle förnedrat sig
-till maskopi med en lättfärdig, illasinnad varelse. Slikt ville hon dock
-icke tåla, och hon rätade upp sin lilla gumgestalt, när hon tillade:
-»Min käre herres hus har intet lönrum för skamliga tankar och låga
-handlingar, och hur man än vill svärta oss, skall ingen finna bevis för
-den spott, man låter oss umgälla.»
-
-Katarina kom i detta ögonblick in och sade, att farkär med underdånig
-glädje bidade den stora ära, som skulle vederfaras honom.
-
-Kristina reste sig genast. Hon ångrade redan sitt bittra och orättvisa
-utfall mot fru Anna -- hon hade ju kommit hit för att bjuda sin hand
-till vänskap -- hvarför kunde hon då inte tukta sitt heta sinne? Inom
-henne var ingalunda förbittringens eld släckt, och där fanns i hennes
-hjärta icke en tumsbredd upplåten för rikskanslären eller någon af hans
-hus, men hon pinades af att nödgas erkänna sin egen småsinthet och
-hatfulla afund. Hon ville ej vara mindre än de lägsta och råaste af sitt
-folk, hvilka ej kunde känna tacksamhet.
-
-De vänliga ord hon nu måste rikta till fru Anna vållade henne likväl
-hård strid, och de gömde intet af den hjärtlighet, som bryter udden af
-tvedräktssvärdet.
-
-Också inne i gref Axels kammare förblef hennes ansikte strängt och
-sträft trots de försonande orden, och hennes räckta hand lade sig kall
-och domnad i hans. Men till det yttre blef all ofrid bilagd, och med en
-rörelse, hvilken han hade svårt att behärska, lofvade rikskanslären att
-ånyo stå henne bi, när så tarfvades.
-
-Så fort dörren slutits efter henne, brast den gamle statsmannen i gråt,
-och han mumlade under snyftningar: »Stackars barn! Stackars förvillade
-barn!»
-
-
-
-
-                                  VII.
-                        Ett högförnämt bröllop.
-
-
-Så närmade sig alltså den dag, då Ebba Brahe skulle få nämna Marie
-Euphrosyne, det ädla hjärtebarnet, dotter. Ståtligare brud torde kanske
-hennes kärälskelige son kunnat bekomma af Guds nåde, men ingen
-förnämligare, och hans hjärta måtte rätt mycket fröjda sig öfver allt
-det brask drottningen gjorde af denna bröllopsfest.
-
-Fru Ebba hade haft all sin fägnad af att bese det unga parets blifvande
-bostad, som var i kungliga slottet i den del invid Gröna gången, hvilken
-utgjorde själfva Fyrkanten.
-
-Sängkammaren var så pyntelig, att hon icke kunde utsäga det. »I må veta
-det, min käre herre,» talade hon vid hemkomsten till sin make, »att
-hennes majestät gjort sig stort omak och mycken kostnad.»
-
-Gamle riksmarsken trakterades med beskrifningen på sängkammarens
-beklädning af rödt schagg. Sängen var ett praktstycke af sidendamast med
-guld- och silfverbrodering, och den ofantliga spegeln hade blå glasram
-med silfversirater. Gyllenlädersskärmen var en skänk af hertig Karl
-Gustaf till hans dygdädla syster. Fältherrens grefvinna hade hört, när
-drottningen nämnde detta för sin kära Ebba Sparre med de orden: »Lille
-borgmästaren visste fuller, att skärmbräden äro förnöjeliga skjul, när
-hjärtat vill vandra åt bakvägar, därför har han brakt denna hem från
-Tyskland.»
-
-Hennes majestät tycktes emellertid ha upphört att gräma sig öfver
-furstens allbekanta snedsprång med den slinkan Britta Allerts. Hon hade
-till och med yttrat till grefve Per på Visingsborg, att hon hade i
-sinnet en förmälning med sin frände. Men rådsherrarna hade näppeligen
-hunnit glädja sig öfver detta huldrika beslut, förrän hon bytte håg och
-sade, att väl kunde det hända, att hon en dag trädde i brudstol, men
-icke blefve det detta år. Hon hade alltför mycket annat att beställa.
-
-Marie Euphrosyne erfor en stilla och blyg lycka öfver att vara vid målet
-för sina äppleblomsdrömmar. Hon tummade tacksamt med smala fingrar,
-hvilka ej så tidt ägt diamanter och pärlor i sitt våld, de rika gåfvor,
-som nu flyddes henne från flera håll. Af drottningen skulle hon --
-förutom allt guld och silfver -- få Höjentorps kungsgård, och
-änkedrottningen var så alltför nådig att förära henne både staden Wollin
-i Pommern och det öfvermåttan täcka Drottningholm.
-
-Af sin hjärtans kära svärmoder hade hon fått en stor rosenstensring och
-af sin ädle herr svärfader de präktigaste smycken. Det var henne en
-mäkta stor lust att smyga sig in i kammaren och betrakta alla de lysande
-gåfvorna, hvilka syntes henne hämtade ur någon österländsk saga. Högst
-skattade hon dock det namnchiffer af taffelstenar och pärlor, Magnus
-skänkt henne. Det skulle hon med drottningens tillåtelse bära på själfva
-bröllopsdagen.
-
-När listan med namnen på de många bröllopsgästerna lades fram för henne,
-häpnade hon, hennes gråblå ögon skälfde som små bleka, irrande stjärnor.
-
-»Är du tillfreds,» sporde Kristina, »eller har min ceremonimästare
-förgätit någon?»
-
-»Nej, jag tackar Eders majestät af ödmjukt hjärta; en ståtligare namnrad
-har jag tillförene aldrig skådat.»
-
-Kristina lät tankfull blicken glida utefter papperet. Hon sköt ut
-underläppen i själfsvåldigt spe, och ögonen logo frostkallt.
-
-»Du tror dem väl alla vara dina vänner,» sporde hon. »För visso drömmer
-du om röda hjärtan under guldbroderierna, och gamla sägner om kärlek
-rinna dig i hågen. Dåraktiga barn! Ingen kan annat än i tomt skryt
-förmena sig äga en annans hjärta. Som en tankebok synes mig dessa
-lysande namn. Jag har hört om deras öden och läst af dem.»
-
-Hon lade listan framför sig på bordet och förde sitt spetsiga pekfinger
-långsamt öfver raderna, som hade det varit en trollstaf, hvilken skulle
-ge det döda ordet lif och gestalt.
-
-Marie Euphrosyne hade helst icke velat lyssna till fränkans irrfärder i
-den underfulla filosofien, af hvilken hon intet annat förstod, än att
-den var fast obegriplig, men hon nödgades höra på drottningens alltför
-besynnerliga tal, om hon ej ville befara att falla i onåd.
-
-Med gäckande stämma återtog Kristina:
-
-»Där ser du min kära moders namn. Intet kvinnohjärta har väl mera liknat
-smält vax, hvilket droppar bort i ömhet, hettande upp föremålet för sin
-kärlek, så att bränneblåsor uppstå. Tror du, hon ägde min högtsalig herr
-faders trofasta håg? Nej, man har sedan förtalt mig, att fru Ebba Brahe
-varit hans allra käraste, men ensam om den store hjältens hjärta var
-icke heller hon. -- Och den äldre kungen! Väl blef han mycket älskad,
-men intet hjärta var dock odeladt hans. Min höga moder förunnade
-allsköns fåfänga och smålig lust plats vid sidan af sin herres bild, så
-ock fru Ebba.»
-
-Hon tystnade; tankarna hade hvirflat fram, och nu var hon trött. Hon
-ville ej orda mera i denna sak; den blef henne med ens oändligen
-likgiltig, men när hon såg tårar i den unga brudens ögon, skrattade hon
-gällt: »Stilla gråten, min docka; tåreflöden ha förr en gång sköljt bort
-fagra blomster. Och du har inte att klaga öfver. Den make, jag beskär
-dig, ger dig för sann god kost alla dagar ur sitt hjärtas fatabur. Begär
-icke mera! Öfvermättnad är dårskap.»
-
-»Kärleken får aldrig nog,» stammade Marie Euphrosyne.
-
-Då slog plötsligt Kristinas stämning om, och hon lade sina armar om
-pfalzgrefvinnans späda hals, där ådrorna syntes som kvistigt grenverk
-under den tunna huden.
-
-»Nej, du har rätt,» sade hon lidelsefullt, »intet ställer kärleken
-tillfreds. Väl må den kallas floden i människosinn, och många stolta
-skepp förgås på dess böljor. Men Gud den högste bevarar ock till tider
-de bräckliga flarnen: människorna.» Hon begynte häftigt gå fram och
-åter, under det hon fortfor att tala -- mest till sig själf -- med låg,
-mörk röst: »Gudi ger jag äran, som bevarat mig, Sveriges drottning, från
-att följa en böjelse så farlig för Hans ära och min lycksalighet; huru
-nära jag varit brädden af en olycka, har Hans mäktiga hand hållit mig
-tillbaka.»
-
-Hon tystnade tvärt och såg skarpt på Marie Euphrosyne som för att
-utforska hennes tankar, men den unga furstinnan vände slugt bort
-ansiktet, öfver hvilket nyss en strimma af svag triumf glidit. Hon hade
-erfarit en förnimmelse af att ändtligen en gång vara den rikare och
-mäktigare; den, som ej allenast behöfde plocka nådesmulor från hennes
-majestäts bord utan som fick sitta i högsätet och taga först för sig.
-
-Kristinas blick hade dock snart borrat sig in i hennes tankar, och hon
-sade halft spotskt, halft välvilligt:
-
-»Fuller kråmar lilla Marigen nu sin tranehals i pur ung lycka! Rätt så,
-men gif mig den heder mig ärligen tillkommer att ha stått dig så i
-moders ställe, som jag vid din saliga fru moders dödliga bortgång
-utlofvade!»
-
-Marie Euphrosynes fromma rättrådighet väcktes genast. Hon hugsade
-granneligen de goda ord den då tolfåriga drottningen yttrat till hennes
-äldsta syster: »Kära fröken Kerstin,» hade hon sagt, »gifven eder till
-freds, fastän eder fru moder är död, så vill jag vara eder en moder.»
-Marigen själf hade fyllt tretton år, men hon visste, att hon intet haft
-af sin kusins mod och styrka, utan för gråt blifvit så illa däran, att
-hon måste ligga till sängs.
-
-»Vi hafva allt vårt goda att med stor tacksamhet förskylla eders
-majestät,» genmälte hon rörd, »och intet vill jag låta, som kan vara min
-höga beskyddarinna till fägnad.»
-
-Kristina gaf henne ett nästan manligt handslag och lämnade på sitt
-vanliga bråda sätt kammaren för att en stund senare med bössan öfver
-axeln och följd af några kavaljerer styra kosan åt Valdemarsholmen.
-
-                   *       *       *       *       *
-
-Bröllopsdagen var inne. Det var vid vårjämningstid och vädret så klart
-och godt, att man förväntade en gyllene äring. Ringränning och tornering
-på slottets borggård samt lysande fester med dans och allsköns lekar
-hade redan pågått i tvenne dagar och inledt högtidligheterna. Näppeligen
-gafs det någon af Stockholms invånare, som var ovetandes om, att något
-märkligt stod på. Men borta på Munkliderna i de små låga husen med
-halmtaken gick ett rykte, att det var drottningen själf, som skulle
-giftas bort, och för de gamla, hvilka hört mycket om kung Gösta Adolfs
-ömma kärlekshandel med den fagra jungfru Ebba, tedde sig detta som en
-fast underlig Guds skickelse, att hennes son nu skulle förunnas lyckan
-att äkta fröken Kerstin. De som bodde på Gråmunkeholmen och Åsön trodde
-sig veta bättre besked. Det var drottningens trolofning med hertig Karl
-Gustaf, som skulle firas, innan den unge herrn begaf sig ut till
-Tyskland för att låta de kejserliga kaxarna drabbas af dråpslaget. Väl
-såg han icke mycket ut, den frodige pfalzaren, men förbåldt granna och
-utstofferade klädningar bar han, och slikt är i fruntimmerstycke.
-
-»Mellan murarna», som stadens kärna vanligast nämndes, log man åt dessa
-rykten och höjde ömkande på axlarna åt de stackare, hvilka visste så
-föga om hvad som passerade på slottet, och redan vid stadsportarna fick
-det inströmmande folket höra, hvad som var dagens sanning, att fröken
-Kerstin allenast höll bröllop för sin fränka, och att man ej i
-mannaminne sett så mycken prakt och hört så muntert glam af de store.
-Och i Casten Hoffs ännu näppeligen färdiga skänkeri vid Norrmalmstorg
-var det från tidigt den ena morgonen intill den nästa en gruflig
-myggdans af unga ädlingar, hvilka ville läska strupen med Hoffens
-claret. Herr Casten hade tidigare varit munskänk hos drottning Kristina,
-och han förtalde gärna om hoflifvet.
-
-På gatorna rullade oafbrutet vapenprydda karosser fram, och slik färdsel
-hade det ej på länge varit genom tullportarna eller på de trånga
-gatorna. Bröllopsgästerna hade, trots att befallningen utgått i tide, ej
-hunnit samlas så mangrant, att ej några efternölare måst taga själfva
-bröllopsdagens morgon med för färden, men nu vimlade också såväl slottet
-som alla de omgifvande palatsen af riksens mäktigaste adel.
-
-På borggården paraderade hela gardet, och den ena gevärssalvan efter den
-andra krutsprängde luften, så att kammartärnorna hvinande af skräck och
-med svärta på sina rosenkinder flydde in i trumpetaregången, där de
-fladdrade som dagsländor mellan de orörliga stånddrabanterna. Dessa
-glimmade som en sann ögonfägnad från topp till tå; guldet drösade af
-deras klädning, och förgyllda bardisaner höllo de i handen.
-
-Fru Anna Bååt och hennes dotter Katarina, hvilka i anledning af den
-karghet drottningen visat dem vid sitt nödtvungna besök hos
-storkansleren soulagerats med utmärkelsen att få biträda drottningen vid
-brudens påklädning, hastade förbi alla de resliga knektarna, följda af
-riksdrotset grefve Per.
-
-Fru Katarina Oxenstierna hade för dagen aflagt all sorg efter salig
-Cruusen, och hennes lifliga ögon spelade åt alla håll.
-
-»Det är stor synd,» sade hon, »att fru Ebba till Hörningsholm skall ha
-fått den svåra bedröfvelsen att mista sin kära Annika, så att hon icke
-mäktar taga del i all denna fröjden. Hon saknas eljes ingalunda på
-fester och slika högtidligheter.»
-
-Fru Anna inföll deltagande: »Ja, vi månde väl alla sörja öfver, att det
-kära barnet lämnat detta jordiska. Fuller får vår älskade son Johan
-vanskligt att finna så ädel maka.»
-
-Fru Katarina fäste strax moderns uppmärksamhet på annat. Ämnet var
-ömtåligt, då hennes käre broder allaredan innan hans unga husfru hunnit
-jordas friade med stor bravad till den fyrtioåriga fru Margareta Brahe,
-Resare-Bengts efterlefverska och grefve Pers syster.
-
-Fru Anna blef ängslig. Hade hon ånyo sagt ett ord för mycket? Ack, hon
-vånne hon aldrig ägt talets gåfva, efter hon så föga förstod att bruka
-den.
-
-Grefve Per hade emellertid intet hört. Han skyndade på uppför trappan,
-och hunnen upp till dess öfversta steg sade han:
-
-»Nu bjuder jag eder lef väl för att i stället skynda till brudgummens
-hus att hämta honom hit.» Lågmält tillade han: »Fager mäkten I fuller
-icke skapa bruden, men gören henne dock så täckelig, att den höga
-brudgifverskans majestät ej helt fördunklar hennes behag.»
-
-Han bugade vördsamt och återvände genom soldaternas dubbla led till
-vagnen, hvilken skulle föra honom till »Makalös», det De la Gardieska
-palatset, där redan en stor mängd af gref Magni släkt och vänner voro
-samlade för att dricka en första välgångsbägare.
-
-Unge Jakob stod röd och ifrig i porten. Hans nya klädning af
-karmosintaft beundrades storligen af alla folkskaror, som proppade
-gatumynningen åt Norrmalmstorg.
-
-I dörren till audienssalen stod brudgummen i magnifik pärlfärgad
-silkesdräkt och med guldvärja vid sidan. Hans ansikte var lika blekt som
-hans broders rödt, och han tycktes föga medveten om den bullrande
-glädje, som rådde i de stora salarna.
-
-Så snart ske kunde, manade han till uppbrott och bjöd sirligt
-pfalzgrefven armen, under det att hertig Karl Gustaf visade riksmarsken
-samma ära.
-
-Åskådarna jublade högt, när detta följe satte sig i gång. Väl hade man
-fått bida öfver all höfvan, innan de förnäma herrarna kunde skilja sig
-från de fyllda tumlarna, men nu lönades tålamodet, och man frågade litet
-efter, om marssmutsen på gatan stänkte högt upp på kinder och panna,
-allenast man kom nära nog att beskåda all denna prakt.
-
-Först ridande kavaljerer med fladdrande, färgrika band på hatt och staf,
-så trumpetare och trumslagare, idligen trakterande sina instrument, och
-sist karosserna; den grannaste afslutade tåget, ty i den satt
-brudgummen. När ryttarna hunnit slottsporten, gafs svensk lösen från
-tornet Tre kronor.
-
-Bruden darrade af stolthet och lycka. Hon stod midt i kammaren, af
-drottningens egna händer iförd hela den tunga, prunkande brudskruden. Ut
-genom det smårutiga fönstret vågade hon ej blicka, ty det varslade ondt,
-om man skådade sin brudgum före vigseln.
-
-Men hvad Marie Euphrosyne vägrade sina känslor, tillstadde Kristina
-sina. Hon lutade sin heta panna mot den kalla rutan och stirrade med
-klara, vidöppna ögon ut mot borggården, där grefve Magnus nu steg ur
-karossen. Hans smärta gestalt hade en furstligt ädel hållning, och
-hufvudet höll han högt, som aflägsnade han stolt hela världen.
-Förgätande det samlade hoffruntimret, hvilket följde hvarje hennes
-rörelse, stod Kristina kvar, alltjämt blickande ned på sin gunstling.
-Hennes läppar slötos så hårdt, som ville hon inom det röda inseglet
-kväfva ett skrik af smärta, och när hon ändtligen vände sig om, var
-hennes ansikte gråhvitt, som om hon skådat en spöksyn.
-
-»Är du redo,» sporde hon Marie Euphrosyne och gaf henne sin högra hand.
-»Mäster Matthiæ väntar oss väl med ifver. Min gamle bisp är van vid
-punktlighet hos sin lärjunge.»
-
-Pfalzgrefvinnans små varma och mjuka fingrar smögo sig likt silkestrådar
-in i Kristinas seniga, kallvåta hand, och så begaf sig brudtåget till
-rikssalen, där änkedrottningen med sitt hof redan tagit plats.
-
-Alla reste sig dock vid drottningens inträde, och grefve Magnus gick
-raskt fram till henne för att kyssa hennes hand.
-
-Kristina hviskade onådigt och snäft, i det hon drog handen till sig:
-
-»Far fort! Denna ändlösa handkyssningsceremoni är otålelig.»
-
-Men ceremonimästaren tillät intet hafs i öfliga bruk, och först sedan
-såväl drottningen som bruden låtit alla de närvarande kyssa deras hand,
-gaf han ett tecken, hvilket strax ordnade etikettens lydiga tjänare och
-tjänarinnor i tvenne brokiga kolonner, mellan hvilka hennes majestät
-skred fram till audiensstolen, där hon tog plats med bruden vid sina
-fötter.
-
-Lilla Agneta Horn, som tackad vare sin modermoder, fru Anna Bååt, ånyo
-befann sig på slottet, hade denna gång en fast förnöjelig min på, och
-hon kände sig lik en ung junker, hvilken i hård dust vunnit sina första
-sporrar. På egen hand och mot både sin styfmoders och sin farsysters
-goda vilja hade han slagit den vedervärdige Sparren ur sadeln och
-befriat både sin kropp och själ från så tungt ett ok. Nu kunde hon
-fuller vara glad. Hennes ögon glittrade besynnerligen varmt mot öfverste
-Lars Cruus fast det fällan icke var släktens mening, att hon skulle äkta
-honom, men Agneta ville se, om någon kunde kufva och betvinga hennes
-sinne.
-
-Törhända var hon den enda, som i afton ömkade drottningen och tyckte sig
-förmärka, att hennes majestät likasom frös till is midt i all denna
-människovärme; lilla Agneta hade ett klart hufvud och ett starkt
-kännande hjärta. Hon skulle gärna velat hugna den goda drottningen med
-alla de lifsmodiga ord, hvilka likt vårens hoppfulla fågelkväden bodde
-inom henne, men purpurmattan nedanför tronen var icke lagd att beträdas
-af hennes fötter. -- Så -- nu skred gamle pfalzgrefven fram, och Agneta
-fick hast att hviska till jungfru Elsa Brahe: »Tror du ej, att den
-högborne herrn borgat det myckna guldet på klädningen?»
-
-»Jo, för sann,» nickade jungfru Elsa, »han lärer icke ha stort i
-skattkammaren på Stegeborg. Svåra arm och grå synes han ock i all denna
-ståt.»
-
-»Sverige är ett underligt land,» genmälde Agneta betänksamt. »Det
-skryter af de sina öfver all höfvan, men förgäter främlingars
-tjänstvillighet, därest dessa icke komma med pomp och rika håfvor. Om
-pfalzgrefven gör det mig bitterligen ondt. Han är som de villa djuren,
-hvilka söka ly i hvar grannes håla. Men tyst nu. Det solenna talet skall
-begynna.»
-
-Johan Casimir hade rätat på sig och närmat sig brudparet, som räckte
-hvarandra handen. Vänd till drottningen talade så den åldrige fursten
-med saktmodig, nästan ödmjuk stämma. Först lindade han en girland af
-smickrets ljufligaste blomster omkring hennes majestät, därpå ordade han
-om sin dotters anor och dygder och sedan än vidlyftigare om den ärofulla
-De la Gardieska familjen. Till sist förmanade han de unga att rätt
-skicka sig i sitt nya stånd, Gud och människor till godt behag.
-
-Drottningen gjorde nu en otålig rörelse med handen, och strax skyndade
-ceremonimästaren fram till det midt i rummet ordnade altaret, där han
-gaf sig något att syssla för att på detta sätt förmå Johan Casimir att
-förkorta sitt vidlyftiga tal.
-
-Hertig Karl Gustaf, en af de mest lysande kavaljererna, tog nu på en
-vink af sin höga fränka brudstafven af silfver, lindad med sidenband i
-De la Gardieska färgerna. Han bar den fram till sin fader, som förvirrad
-tvangs att snubba af sin sista siratliga mening och i stället höja
-stafven öfver »de kära barnens» hufvuden, under det han så högt han
-förmådde förkunnade, hvilken morgongåfva brudgummen förärat sin unga
-brud.
-
-Ej förr hade detta blifvit högtidligen stadfästadt af de tolf vittnena,
-än den liflige Jakob De la Gardie -- »pilten med bockfjunet», som
-Kristina plägade kalla sin muntre f. d. kammarpage -- med en väldig gest
-kastade ut stafven genom fönstret ned på borggården till den församlade
-mängden.
-
-Rungande hurrarop hälsade den, och småsvennerna begynte ofördröjligen
-ett envig om de fladdrande banden, som de sleto i bitar och fäste på
-hattarna bruden till ära.
-
-Drottningens hofskräddare, den värde herr Johan Holm, åsåg från
-drabantrummet hela den bråkiga scenen därute på gården bland hästar,
-karosser och knektar. Han hvälfde himlande med ögonen och log
-öfverlägset åt småfolkets lumpna förlustelser. Själf hade han annan
-fägnad i kikaren. Han vände sig till sin svåger och stadige medtäflare
-om drottningens ynnest, den lille trinde och skallige Polycarpus
-Crombygel och sade föraktligt:
-
-»Slika bandändar bereda ingen klädning. Jag gitter ej huka mig efter de
-grefliga trasorna, som fällan hellre skulle snott sig om hennes
-majestäts tron än om den pfalzgrefliga frökens brudstaf.»
-
-»Hysch,» varnade Polycarpus och satte ett tjockt finger upp i luften.
-»Du skall icke tala ditt hufvud löst, min gubbe.»
-
-»Åhå, har ingen fara! Hennes majestät har bruk för mig bittida och sent.
-En hofskräddare är likasom ett talrör. Man ropar honom i den ena ändan
-och får svaret i den andra. Slikt kan bringa sin man en adelig krona.»
-
-»Du flyger för högt för att vara kråka, hjärtans broder,» sade
-Polycarpus snäsigt, »och du förgäter, att högmod går för fall. För
-resten -- skulle du varda så hedrad, synes det mig, att ock jag borde
-hafva min andel af utmärkelsen. Vi ha samma plats i fröken Kerstins
-tjänst.»
-
-»Puh,» blåste Johan Holm försmädligt. »Din våmm tränger ej genom
-nyckelhål, därför torde du få behålla fadersnamnet.»
-
-»Alltså förmenar du, att hennes höga nåde skulle vara fal för lyssnare?»
-
-»Nej, min broder, men ock de förnämligaste öron tränga till att höra
-sanningens språk, och äfven den ädlaste drottning vet, att musgömmorna i
-slottsväggarna besökas af gnagare, som kunna tåla att näpsas. Godt då,
-att ha någon, som varskor om ofoget och kilar undan, sedan han gillrat
-fällan.»
-
-»Du är mäkta klok,» medgaf Polycarpus beundrande, »men nu skola vi draga
-oss närmare och se på fackeldansen. Strängnäsbispen torde vid detta
-laget läst välsignelsen öfver brudfolket.»
-
-Sprättig och rakryggad, med den azurblå frackens skört klappande hälarne
-och den gula halsdukens ändar vippande under hakan som två
-kanariefågelsvingar begaf sig Johan Holm mot dörren.
-
-Efter honom rullade Polycarpus. Han hade tagit den fulla ölstånkan, som
-stod på bordet, i ena handen, och när han nu var tätt bakom svågern,
-hällde han det fradgande, mörka innehållet öfver dennes väl redda
-lockperuk och splitternya klädning.
-
-»Min våmm, som afstått detta för din räkning, säger dig väl bekomme,»
-utbrast han skrattande och försvann, så snabbt hans korpus tillät
-emellan de stora vagnarna. Drypande, förargad, en driftkuku för den
-gycklande ungdomen stod Johan Holm kvar och torkade med afvigsidan af
-handen bort den strida ölflod, som rann ned öfver näsa och ögon. Detta
-skulle Polycarpus få umgälla! --
-
-Fackeldansen uppe i rikssalen var nära sitt slut, och röken efter de
-hundratals flammorna svepte sig tät och grå kring gästerna, hvilka måste
-famla sig fram till sina platser.
-
-Drottningen hade som alltid varit den outtröttligaste. Först hade hon en
-lång stund dansat med brudgummen, sedan med den åldrige pfalzgrefven och
-slutligen med sin kusin, som också fick den äran att föra henne till
-bordet, då Johan Casimir skulle leda änkedrottningen.
-
-Hertigen visade sin höga fränka allsköns heder, och hans ögon simmade af
-ödmjuklig ömhet, medan han galant talade om sin längtan efter henne
-under krigsåren ute i Tyskland. Sin käcka krigarhållning behöll han
-dock, och man förmärkte tydligt, att han njöt af sin pråliga klädning
-och törhända allra mest af stöflarna med de bjärtröda saffiansuppslagen.
-
-Kristina lyssnade förströdt. Hon hade befallt, att vinet denna dag
-skulle flöda, så att alla månde få sig ett godt rus, men när hon nu från
-sin plats under purpursammetshimmeln såg, huru flitigt välkommor och
-bägare trycktes mot hvarandra som när läppar mötas i dyra kärlekseder,
-ryckte hon föraktligt på skuldrorna och yttrade hånfullt:
-
-»Har I skådat den man, som icke mäktar dränka både längtan och
-besvikenhet i ett dryckeshorn? Svensk är han för visso icke. De sitta
-högt till sätes med skräppande ord, när måltiden begynner. När den
-ändar, tumla de om som spräckta krukor, icke aktandes ord och lofven för
-mera än en osund vätska, som de låta gå ifrån sig.»
-
-»Ers majestät dömer strängt,» genmälde Karl Gustaf fogligt och satte med
-en suck sin halffyllda bägare tillbaka. »Jorden har näppeligen att
-uppvisa ett sedligare och i allo måtto bättre folk än det svenska.»
-
-»Skryt, ers kärlighet! Granna ord i en tom påse! Tror I, att vi skulle
-vara så begifna på utländska vandringar, om vi ej fuller visste, att
-hyfs och ans äro fast okända i Norden. Och bättre? Hvad menar I med det?
-Fintligheten har naturen förmenat svenskarna; de hafva alltfort
-vikingasjälen i bondekroppen, därför töfvar det, innan de kunna rusta
-sig för annan mandat än knytnäfvebragd.»
-
-Karl Gustaf hade velat genmäla något, men nu talade den gamle
-riksmarsken, och de mest höfviska lyssnade, medan dock ett stort flertal
-krigsmän och lärde skreko öfverljudt och dunkade de knutna händerna i
-bordet.
-
-Efter den präktiga måltiden vidtog dansen ånyo, och så mycken skämtan
-och fröjd hade icke på länge försports i de höga gemaken. Drottningen
-var den främsta i ringlekar och fördanser, och som strålande stjärnor
-följde henne hofjungfrurna Ebba Sparre och Katarina Ribbing. Med sin
-frände Karl Gustaf underhöll sig Kristina påfallande träget, men att
-detta icke skedde i någon öm mening förstods granneligen, ty just som
-hon skulle tråda en ny dans med honom, hviskade hon lönligt till jungfru
-Ebba:
-
-»Synes det eder icke, att lille borgmästaren har en artig hanekamm på
-stöfvelskaftet. Fuller bländar den honom själf, så att han djärfves
-drömma om högsta hönset i korgen.»
-
-Men under det hon i långsamma ringar fördes salen rundt, blef hennes
-ansikte allvarligt och åldradt af fårornas nät. Hon slöt sekundvis
-ögonen, som trött på festljusens glans, och ett drag af bitterhet
-vanställde hennes mun. Hon greps af en lätt svindel och tillsade om, att
-hon ville återföras till sin plats. En stund satt hon helt tyst,
-försjunken i tankar. Hufvudet hade fallit ned mot ena axeln, som sökte
-det hägn eller stöd, och armarna hade hon slappt sträckt ifrån sig, som
-om de domnat efter en aldrig skänkt omfamning.
-
-Plötsligt fäste hon sin lysande, starka blick på Karl Gustaf:
-
-»Vet I, hvad jag just nu åtrår?»
-
-»Nej, eders majestät, jag anar det slätt icke, ehuru det för sann skulle
-vara min högsta åstundan att afläsa alla ers kärlighets lönligaste
-tankar.»
-
-»Spara edert klingklang!» Hon kastade med en tvär rörelse benen i kors
-och slog afvärjande med handen. »I skall få besked om mina tankar utan
-att lirka fram dem med ordens honungsdagg. -- Jag skulle vilja kasta min
-kungakrona för de gode herrars och svenske mäns fötter och ropa ut: Den,
-som löper snabbast efter klenodien, skänker jag Sveriges rike.»
-
-Nästan lurande hvilade hennes blick på den rödkindade, gladlynte
-hertigen, men han genmälde skyndsamt:
-
-»Fuller compterar jag mig att vara en ärlig svensk, men föga skulle jag
-spörja efter kronan, om ej med den följde den mångdubbelt dyrbarare
-gåfvan af eders majestäts hjärta.»
-
-Med ett misstroget leende, förbittradt af hån, lyddes Kristina till hans
-storvulna försäkringar, och hon sade skarpt:
-
-»I presenterar mig ett godt stycke roman, en fanfaronad, som väl likar
-eders kärlighets galanta sinne, men som föga lyster mig. I är man, och
-för eder torde kronan vara en nog så vacker flicka.» -- Lägre tillade
-hon: »För mig är den allaredan en börda, och för sann blir jag ej
-tillfreds, förrän jag kan gifva mig själf fri från regeringstvånget. Har
-I förstått mig?»
-
-»Eders majestäts ord äro Gudi klagadt tydliga nog, men jag förhoppas,
-att de ingen rot ha i min ädla fränkas sinne. Hela edert folk älskar att
-se er på Gustavernas tron, och uppfyller I det bud landets lagar
-skrifvit, är allt väl beställdt.»
-
-»Hvilket bud skulle landets lagar skrifvit mig -- drottningen!»
-
-Han såg ovädersmolnet på hennes panna, men han såg ock, att han denna
-korta stund kunde få henne ostördt i tal, då bröllopsgästerna väl
-vaktade sig för att störa de två höga personerna, och han for fort med
-dämpad och fast ljufvelig stämma:
-
-»Lagen bjuder, att eders majestät nådigst förmäler sig.»
-
-Hon skrattade kort och vredgadt.
-
-»Min bäste hertig, därtill kan ingen i världen tvinga mig, om jag ej
-själf fattar slikt beslut.» Hon tystnade, och blicken gled ut öfver de
-brokiga skaror, hvilka fyllde salen. På bänken midt emot henne satt
-brudparet hand i hand. Marie Euphrosyne log huldsaligt mot sin käre
-herre. Kristina lade med en tung åtbörd hufvudet tillbaka mot stolens
-höga, snidade rygg. Halft dvalbundna gledo orden öfver hennes läppar:
-»Gud, som i hela min lefnad styrkt mig uti att älska ära och heder mera
-än alla nöjen, har också bevarat mig ifrån de olyckor, uti hvilka mitt
-stånds frihet och mitt heta blod kunnat störta mig. En drottning tager
-icke en man för annat än att göra honom till en slaf af sin vilja och
-sina nycker.» Fastare och klarare tillade hon: »Att gifta sig för
-fäderneslandets bästa är visserligen ett godt skäl, men då jag funnit
-ett lika godt sätt för att försäkra dess framtid, hvad kan man mera
-begära af mig?»
-
-»Törhända icke riket, men den ödmjuke tjänare, som eders kärlighet
-gunstligen ärat med sin ynnest.»
-
-»Ack, kärleken brinner ej bara för en,» afbröt Kristina kort, »men låt
-oss nu icke fördärfva denna förnöjliga afton med idisslande om känslor.
-Gif mig er hand och för mig ut i dansen!»
-
-Karl Gustaf lydde genast, men hans min förblef länge betänksam, och det
-var icke med sin vanliga hurtighet han deltog i det högljudda glammet,
-som varade ända till dager ljus. Då buro kammartjänare och drabanter ned
-de höga herrarna för slottstrapporna, ty de hade samt och synnerligen
-fått sig ett godt rus och en rundlig förplägnad.
-
-
-
-
-                                 VIII.
-                         Hvad kvinnan vill ...
-
-
-Midsommarens förnöjliga fest var afslutad, och löfmarknadens friska
-grönska förvandlad till torra, vissnade blad, sorgligt minnande om
-alltings förgängelse. Emellertid sporde man detta år, anno 1650, mindre
-än eljes efter, att de muntert flammande Sankt Hanseldarna falnat till
-aska och att dansen kring majstången stannat, ty man väntade snarligen
-en ny fröjdetid, och isynnerhet hufvudstadsborna hade så mycket att orda
-om och rusta sig för, att de näppeligen hade hedrat midsommaren så
-ståtligt som tillförene.
-
-De unga flickorna hade väl ej förgätit att vira blåklintskransar omkring
-de ljusa flätorna, och ungersvennerna hade tappert slagit katten ur
-trumman ute vid den täcka skogslunden på Klara gärde, men något riktigt
-lif hade det ej varit i spelet.
-
-Drottningen hade företagit en resa inåt landet, hon, som eljes sällan
-lämnade sin kära stad, där hon förstått att samla en hel här af
-stjärnor, glänsande meteorer på vetenskapens och konstens himmel, och
-öfver alla dessa in- och utländska upplysningshärolder skakade hon ut
-ynnestbevis och gåfvor af landets gods och goda.
-
-Denna dag, den 27 juni, satt mor Barbara, Johan hofskräddares husfru, i
-kammaren med sin lille son. Hon hade öppnat det enda fönstret, hvilket
-vette åt Stortorget -- Johan Holm hade nämligen fått sin bostad i
-köpmannen Cabeliaus hus -- och inbillade sig förnimma sommarens friska
-fläktar, när ett luftdrag, svagt och strax själfdödt, strök öfver den
-breda fönsterkarmen.
-
-Lille Olof hade krupit upp i den löfvade spiseln, hvilken genom hans
-fantasi förvandlades till en studerkammare. På knät höll han sin tjocka
-Orbis Pictus, den underbara boken, som han till sin och än mer till
-föräldrarnas fägnad bekommit af själfvaste drottningen. Han kunde aldrig
-stirra sig mätt på de sköna träsnitten, och han stafvade flitigt på
-»Cornix cornicatur» utan att stort fråga efter svenskan. Denna föreföll
-honom för simpel. Hofskräddarens pilt hade höga tankar om sin värdighet,
-och han trodde icke, att någon annan än gamle rikskansleren och grefve
-Magnus från Jakobsdal voro för mera än farkär.
-
-»Hvar är far?» sporde han plötsligt modern.
-
-»Uppe på slottet,» svarade denna med en viss stolthet. »Du vet väl, att
-hennes majestät alltid vill hafva din fader hos sig, när hon har något
-viktigt före. Och i morgon skall en ny riksdag begynna. Snart får du se
-det granna tåget, som skall blåsa ut för staden, att den öppnas.»
-
-Olof tog sin bok med sig och kom fram till fönstret.
-
-Han stödde armbågarna mot moderns knän och sporde lillgammalt, med de
-sjukligt allvarliga ögonen fästa på hennes ansikte:
-
-»Skall drottningen i dag bruka alla de vackra klädningar, farkär fört
-hem från Paris?»
-
-»Nej, dem skall hon först bära under kröningshögtidligheterna.»
-
-Barbaras röda, friska mun blef stor och leende vid tanken på all den
-ståt och prakt, hvilken för visso vid den tiden bokstafligen skulle
-regna ned öfver staden. Det missnöje med den nådiga fröken Kerstins
-slöseri, som förspordes från höga och låga, brydde icke henne. Hennes
-make steg beständigt i drottningens ynnest, och den unga, kortsynta,
-lifsglada skräddarhustrun tyckte, att folket klagade onödigtvis.
-Missväxten förra sommaren hade väl vållat både hunger och dyr tid, men
-tänk bara, hvilka skatter landet vunnit efter kriget; de uppvägde säkert
-mångtusen tunnor spannmål! Svenskarna hade skaffat sig dyrbarheter i
-Prag för många miljoners värde, påstods det. Den simplaste soldat hade
-fickorna fulla med guld. Slik säd växte ej eljes på fälten. Men det var
-förunderligt, hvad alla yttrade sitt missnöje med den glada, lifliga
-drottningen. Adeln harmades öfver att hon såg de andra stånden till godo
-och upphöjde borgare till frälse rättigheter. Borgarna trampade
-hvarandra på liktornarna, och skyllde sedan sin fumlighet på hennes
-majestät. Prästerna trätte ock inbördes, och bönderna knotade. Det stod
-illa till i landet, och föga halp det, att hertig Karl Gustaf sökte
-medla mellan parterna. Den herren hade för visso större hjärta än
-hufvud. På hans galanta äfventyr var det ingen ända.
-
-»Morkär!» Lille Olof hade tyst bläddrat i sin bok och funnit ett
-träsnitt, som storligen intresserade honom. »Hvad skall detta
-föreställa?»
-
-Barbara, som verkligen besatt litet boklig kunskap och läste innantill
-redigt nog, tog strax itu med texten. »Den kvinsperson du ser där till
-vänster är 'Måttligheten',» förklarade hon, »och det står, att hon
-föreskrifver måtta i mat och dryck och håller i sikte begärelsen lika så
-som med ett betsel, och alltså styrer hon allting, att icke något för
-mycket sker.»
-
-»Hon är visst lik den goda drottningen,» sade Olof, som oskuldsfullt
-lyssnat till moderns hackiga uppläsning af de för honom fast obegripliga
-orden.
-
-»Ja, i mat och dryck kan då ingen vara sparsammare än vår nådiga fröken
-Kerstin,» genmälde Barbara förnumstigt. »Farkär säger, att hon unnar
-alla utom sig själf det läckert är. Hon ...»
-
-Meningen blef aldrig afslutad, ty det hördes ett högljudt larm och sorl
-nedåt Helvetesgränden till. Människor skreko och ropade i munnen på
-hvarandra, och i skränet blandade sig ljudet af allehanda instrument.
-
-Olofs lilla magra kropp hade redan hängt sig fast vid fönstermuren, och
-han kröp nu upp på karmen, så långt han kunde komma för att riktigt få
-se. Ty det måste ju vara riksdagsutblåsarna, som närmade sig.
-
-Barbara antog detsamma, men hon skrämdes smått af det myckna oväsendet,
-hvilket tydligen var starkast omkring rikskanslerens tomt. Hon hörde
-fidlornas gnisslande brytas mot lärpojkars gälla hvin och grofva
-karlröster mullrade i kapp med pukorna.
-
-Hon visste ej, hvad detta larm betydde, men anade, att det gällde
-rikskansleren, på hvilken man sköt skulden för landets olyckor och inre
-misshälligheter. Han hade i så många år varit den styrande, och
-offentligen blef han ju aldrig afsatt, om ock drottningen mer än en gång
-omildt nog föst honom åt sidan för att få plats för sina gunstlingar.
-
-Skarpa hvisslingar skuro genom den tunna luften och skrämde upp några
-mätta sparfvar, hvilka efter måltiden på Korntorget flugit bortåt
-Nikolai kyrka, där de hvilade på en sträfpelare.
-
-Barbara tyckte, det lät riktigt hemskt, och ryste till. Månne
-trolltyget, som höll till uppe på Brunkeberg vågat sig ut vid ljus dag!
-Hon kände, hur det ilade genom hårrötterna vid den tanken, och hon
-begynte se svarta fläckar, hvilka skymde undan solen alldeles som i
-pesttid.
-
-Men Olof hyste ingen rädsla. Hans blanka, alltför stora ögon stirrade
-oafvändt ned på det soliga torget, där människor började strömma till i
-stora flockar. De belägrade portar och trappor till alla de förnäma
-palatsen, och i grefve Per Brahes pelargång myllrade det af
-helgdagsklädda handtverkare och småborgare.
-
-Kammarsvennerna, som stodo och hängde vid fönstren i bottenvåningen,
-vågade ej köra bort inkräktarna, utan gjorde i stället gemensam sak med
-dessa och skroderade hånfullt på de stores rygg.
-
-En karl, klädd i en ärggrön rock, behängd med slängande räfsvansar, och
-med ansiktet doldt af en skråpuk med snabelnäsa skumpade fram till
-skampålen och började skramla med kedjorna, uppmanande godt folk att
-sätta fast honom där, så att han ej sprunge land och rike omkring med
-allt det grufliga han hade att förtälja.
-
-Men en bartskärare ropade med skroflig bas, att ordet var fritt, och
-detsamma upprepades af minst ett tjugotal hänförda röster.
-
-Barbara såg, att karlen med skråpuksansiktet tog upp ett smutsigt, tätt
-beskrifvet papper ur bakfickan på sin långa rock, och hon hörde, hur han
-började rabbla upp den ena smädelsen efter den andra mot regeringen och
-hofvet. Folket hurrade och tjöt, än kastande ruttna ägg och gatsmuts, än
-blommor i ansiktet på upprorsmakaren, hvilken lät skråpuken taga emot så
-godt som ondt, under det han oförtrutet fortsatte.
-
-Helt plötsligt slog han dock om och läste nu med predikareton -- just
-som Stockholms mäktige och vördade ståthållare Schering Rosenhane och
-rikskanslerens son Erik Oxenstierna kommo ridande öfver torget --
-ofarliga och välmenta råd om höflighet och hörsamhet mot öfverheten.
-
-Rosenhanes skarpa blick flög rofsökande ut bland mängden, och hans hårda
-mun uttalade kort, som om själfva ordet varit ett käpprapp: »Pöbel!» Men
-han gjorde intet försök att ingripa i tumultet, väl vetande, att det om
-ett par minuter skulle upphöra af sig själf, när riksdagshärolden med
-sitt följe drog fram.
-
-Om någon ytterligare vågade kasta glåpord och tillmälen upp mot
-rikskanslerens hus, skulle han fuller veta att näpsa den skyldige, men
-alltför strängt finge man dock icke i dessa jäsningstider fara fram med
-de ofrälse stånden.
-
-Han nämnde något därom till grefve Erik, hvilken emellertid endast
-otåligt ryckte på axlarna och högmodigt genmälde:
-
-»Packet skall tuktas! Det tror sig vara sadelfast nu, när prästerna
-affallit från adeln, och något torde det väl ock ha bidragit till deras
-hofverande, att hennes majestät trugat igenom sin vilja beträffande
-pfalzaren. Smällen af den örfil hon därmed tillfogat sitt eget rikes
-betrodde män har hörts vida omkring och fuller väckt skadeglädje.»
-
-»Drottningen har sitt eget sinne -- svenskhet likar henne icke, så
-Gustaf Adolfs dotter hon ock är. Rundt om henne stå utländska lismare,
-och dem lånar hon städse öra. Var hon icke redo så bittida som klockan
-fem på morgonen, när det gällde lärda diskurser med den där Cartesius,
-som nu fått en salig hädanfärd. Och det är sannerligen icke till rikets
-fromma, som hon så flitigt umgås med den lättfärdige Saumaise, hvilken
-korrumperar hennes höga nåde på allt vis.»
-
-Rosenhane och Oxenstierna fortsatte att samtala i godt samförstånd, icke
-anande, att några famnar ifrån dem kom drottningen ridande -- som
-vanligt i en vid, grå kofta, höga stöflar och bredbrättad hatt.
-
-Strax efter henne och hennes kavaljerer följde smålandsknektar,
-rikspukslagaren och så ändtligen den grant utstyrde härolden, som ropade
-och förkunnade, att riksmötet nästa dag skulle taga sin början, och
-anbefallde hvar och en, som därvid någonting hade att beställa, att vid
-en half riksdalers böter klockan åtta följande morgon infinna sig i
-rådssalen.
-
-Han skred som en jätteflamma genom de täta lederna af åskådare. Hans
-kåpa fladdrade skarlakansröd, häroldsstafven var lindad med bjärtröda
-band och schabraket på hästen lyste brandklart i solskenet.
-
-De andra härolderna kunde icke på långt när mäta sig med denna
-praktfulla uppenbarelse, men de kråmade sig dock rätt ansenligt öfver
-guldgalonerna på den blå rocken och de vajande hvita plymerna i
-hattarna. Trumpeterna skrällde, och fotfolket, som afslutade tåget, lät
-höra sitt taktfasta tramp, tramp som ett outtröttligt ackompanjemang.
-
-Händelsevis kom Kristina att se upp mot det fönster, där Barbara och
-lille Olof stodo. Och hon nickade vänligt. Helt långsamt red hon framåt,
-och de underbara, strålande ögonen glänste varma och milda. Till sitt
-sällskap talade hon icke, men hon hade låtit förkunna, att hon villigt
-skulle lyssna till sitt trogna folk, om det ville sätta sin lit till
-henne. Tydligt nog lät hon förstå, att den gamla högadeln med dess
-ständigt växande anspråk tråkade ut henne. Hon skapade en egen adel, och
-dess hyllning beredde henne den största tillfredsställelse. Åsynen af
-Johan Holms hustru och son hade hos henne framkallat ett minne från
-morgonens audiens. Hon log ännu vid hågkomsten af den gode
-hofskräddarens ödmjukliga anhållan att bli belönad med ett adelsbref för
-att dymedels vara värdigare att förefinnas i hennes höga nådes närhet.
-Hon hade lofvat att tänka på saken, och den föreföll henne långt ifrån
-outförbar. Ett slikt diplom skapade trotjänare och gjorde en regents
-minne älskadt. Dessutom njöt hon af att se rådets förlängda näsor hvarje
-gång hon handlade bakom dess rygg. Hur ofta hade hon inte redan som i
-den gamla barnleken. »Bulleri, bulleri bock, hur många horn står det
-upp», spelat dem spratt, som de aldrig gissat hennes rätta mening med.
-
-En bonde kastade sig i detta ögonblick på knä framför drottningens häst.
-
-»Värdigas lindra vår stora nöd, nådiga drottning.»
-
-Kristina höll genast in tyglarna.
-
-»Hvad vill du, min gode man?»
-
-Den hvitskäggige dannemannen i den slitna vadmalströjan räckte upp ett
-underligt brunsvart bröd och sade med bruten stämma:
-
-»Detta är bakadt af bark, eders nåde, och annat ha vi ej haft att
-förtära på långliga tider.»
-
-»Gif mig det!» Kristina hade fått tårar i ögonen. Gubbens hela hållning
-var så rörande tröstlös, och det knotiga ansiktet föreföll utgräfdt af
-bekymmer och umbäranden. »Var vid godt mod,» sade hon deltagande, »jag
-skall nu själf taga eder sak om hand, och mina rådsherrar skola med lock
-eller pock tvingas att äta allmogens fattiga kaka.»
-
-Bonden tackade henne i stammande och tafatta ordalag och drog sig åt
-sidan för att lämna rum åt andra, hvilka kommo med böner och
-beklaganden, med tårar eller vrede. Drottningens häst gick steg för
-steg, omringad af ett kvidande folk, hvilket aldrig tillförene kommit
-till synes, där hon färdats fram.
-
-Och harmen emot orättvisa och förtryck sjöd inom henne, när hon lyddes
-till allt detta armod, som tystades ned, för att de stora skulle få
-lefva kräseliga.
-
-Hon skulle ha velat beströ sin väg med klingande mynt, men som hon icke
-ägde sådana, gaf hon i stället klingande löften. Hennes stämma ljöd
-malmrik och klar, när hon till höger och vänster utkastade förhoppningar
-så ymnigt, att de ohörda förtrampades af de framrusande glupska
-folkhoparna.
-
-Det ena hugskottet efter det andra afbrändes som ett lysande fyrverkeri
-i hennes hjärna; hon skulle återfordra af sina gunstlingar något af alla
-de rika gåfvor, hon slösat på dem. Och hon skulle själf lyfta af folkets
-tunga skattebördor för att lägga dem på skuldror, hvilka kunde tarfva
-ett ok för att icke skjuta för högt i växten. Ett år eller par ville hon
-uppbjuda alla sina krafter att styra så för sitt folk, att all klagan
-vändes till välsignelse, sedan -- hon drog djupt efter andan -- skulle
-hon lämna sin gyllene krona, sitt frejdade namn i sitt folks minne som i
-en öppen sarkofag.
-
-Hunnen till Söderport, vände hon och red nu i raskt traf genom
-Kungsgatan in på Helgeandsholmen och därifrån till Slottsträdgården, som
-hon eljes sällan besökte.
-
-Nu ville hon dock njuta af den förvildade ensligheten där inne.
-Sommardagen var varm, och hennes sinnesstämning hade ökat hettan i
-blodet. Hon befallde sin svit att återvända till slottet och taga med
-hennes häst. Ingen finge åtfölja henne; det var henne nog, att en
-kammarsven bidade henne vid porten för att, när hon det önskade, ledsaga
-henne tillbaka.
-
-Långsamt, med sänkt hufvud, vandrade hon fram och åter på de
-gräsbevuxna, illa vårdade gångarna, och det brydde henne föga, att hon
-trampade på några liljestånd, som i stället för att stolta resa sig
-sjunkit till marken med bleka, saftlösa blad. Hennes klädning snärjdes i
-törnsnår, och hon slet sig så häftigt lös, att ett helt fång små hvita
-rosor måste släppa lifvet till. I ett lusthus af hyllebuskar, hvilkas
-kraftiga alstringsförmåga motstått vanskötseln, slängde hon sig ned på
-en bänk och stödde armarna mot stenbordet.
-
-På gräsplanen utanför sorlade ett litet beskedligt springvatten i en
-grönslammig bassäng och några små törstiga trädgårdssångare snappade åt
-sig de uppfriskande vattenpärlorna, innan de flögo in mellan den täta
-buxbomshäckens gömslen.
-
-Kristina gaf icke akt på dem. Hon spände sina tankars bågsträng allt
-hårdare vid föreställningen om allt hvad hon ville och kunde. Medan de
-gamla, betänksamma statsmännen ogillande skakat på hufvudet åt hvarje
-hastig frontförändring, hade hon handlat. Den snabba freden var hennes
-verk. Tvärtemot den grånade klokhet, som på alla håll omgaf henne, hade
-hon ryckt i regeringstömmarna och befallt fredsförhandlingarna att löpa
-i traf.
-
-Och hade icke hennes vilja skaffat landet en värdig arffurste? Själf
-hade han icke haft kraft att hålla sig i första ledet. Hon ledde honom
-fram till målet förbi de gapande Oxenstiernorna, som väl trodde sig äga
-makten i handom; förbi den stolte grefve Per, som kallade sig landets
-förste ädling.
-
-En liten grön ödla kilade förskrämd öfver hennes framsträckta fot. Hon
-erfor en stor frestelse att trampa på det hala krypet, som djärfdes
-träda henne så nära, men betvang sin syndiga lust med en gudaktig tanke.
-Mäster Johannes hade lärt henne akta alla skapade ting för den
-nådige skaparens skull, och hon ville än i dag vara den gamle
-Strängnäsbiskopens hörsamma lärjunge. Väl visste hon, att han och den
-lärde Terserus redan i morgon dag skulle turbera henne med allsköns
-klagomål, som de förnummit och ville framlägga inför henne, men Matthiæ
-var hennes vän; hvad han sade kunde icke harma henne. Han hade städs en
-mild tunga och ett ännu mildare hjärta.
-
-Porten gnisslade svagt, och sanden knarrade strax därefter under sirliga
-hofmannasteg, hvilka tycktes sökande skrida framåt.
-
-Kristina rätade upp sig. Hon satt orörlig, och blicken blef plötsligt
-fientlig och kall. Så tidt hade hon hört dessa steg, att hon lärt sig
-känna dem -- äfven tröttna på dem. Föraktligt tänkte hon, att den lilla
-förvetna ödlan varslat fredstörarens ankomst.
-
-»Sök du, min käre grefve Magnus,» mumlade hon trotsigt mellan tänderna,
-»jag vånnar, att jag aldrig låtit dig finna!»
-
-På sista tiden hade De la Gardie begynt synas henne alltför pockande i
-sina anspråk, alltför enträgen i sin hyllning. Han åtrådde att lägga sig
-emellan drottningen och alla andra som en fast oöfverkomlig skans. Att
-hon icke för länge sedan skickat honom bort kom sig däraf, att hon icke
-fördrog, att det smygande rykte skulle få rätt, som mälde, att hon
-hållit honom öfvermåttan kär. Dagligen ville hon ha honom nära sig för
-att visa, att han för henne allenast var undersåten. Hon ville icke
-erkänna ens för sig själf i denna stund, att det klappat ett ungt,
-brännhett hjärta under drottningmanteln.
-
-Magnus De la Gardie hade ändtligen ledt sina steg i rätt riktning och
-stod sekunden därpå djupt bugande under hylleträdets spröda grenar.
-
-»Värdigas tillgifva, eders majestät,» sade han, »men man gaf mig
-tillkänna, att eders nåde var här, och då jag hade angelägna rådsärenden
-att frambära, vågade jag ...»
-
-»Akta eder för alltför djärfva språng. Man knäcker då lätteligen
-halsen,» afbröt Kristina med gäckande munterhet. »Hvad I har att
-frambära torde höra riksmötet till och må läggas ad acta tills i
-morgon.»
-
-»Eders majestät har så tidt hedrat mig med sitt oinskränkta förtroende,
-att jag ...»
-
-Ånyo afbröt Kristina, och tonfallet var nu kärft:
-
-»Det förtroende, jag aktat eder undersåtliga trohet värdig att mottaga,
-har jag af hjärtat gärna skänkt och skall därmed fortfara, men I må icke
-komma med råd eller varningar till mig, Herrans smorda. Hugsar I
-förlidet års riksmöte? Jag satte då min vilja igenom beträffande hertig
-Karl Gustafs rättigheter till kronan efter mitt frånfälle. Nu ärnar jag
-fordra, att ständerna ge hans arfvingar all den rätt en svensk konungs
-barn böra äga. -- Och på samma gång skall jag för alltid täppa dem
-munnen till beträffande mitt giftermål. Aldrig träder jag i en mans
-ledband.»
-
-»För visso skulle den mäktigaste bland furstar skatta sig lycklig att
-bli ledd af eders majestät.»
-
-»Då skulle jag än mera förakta honom! -- Någon annan herre än Gud vill
-jag icke erkänna.»
-
-Grefve Magnus stod alltjämt kvar vid ingången till det lilla svala,
-gröna huset. Han hade icke erhållit någon uppmaning att träda närmare,
-och ehuru blodet steg hett upp mot hans tinningar, drifvet af en pinande
-blygsel, behöll han sin ödmjuka hållning och afvaktade sin härskarinnas
-nästa yttrande.
-
-Detta kom bryskt och snabbt som en kraftig värjstöt.
-
-»I måste borga mig några tusen riksdaler, min vän! Jag gör eder ingen
-orätt med denna gäld. I har fått mer än skäliga vedermälen af min nåd.
-Nu vill jag ock tillgodose de ringare, de förtryckta. Man må icke
-förgäta att klappa det svarta barnet för det hvitas skull. I skall stå
-mig bi, så vidt min tillgifvenhet är eder kär.»
-
-»Jag är villig att offra allt för eders majestät,» svarade Magnus
-hörsamt, men strax därpå tillade han: »Dock undras det mig, hvilken som
-rådt eders nåde i denna sak.»
-
-Kristinas ögon blixtrade af vrede.
-
-»Har I icke hört, att jag är min egen rådgifvare,» sporde hon häftigt.
-»Jag gör eder härmed veterligt, att så länge det lyster mig att sitta på
-mina fäders tron, skall jag ock hålla spiran upprätt i mina båda händer.
-Till ingen lämnar jag den, och ingen, eho det vara må, har nycklarna
-till den skattkammare af tankar Gud behagat förläna mig. Nu är jag
-trött. Jag har sökt ensligheten här och vill icke bli störd ...»
-
-Magnus De la Gardie kände den afskedande sparken och begaf sig efter en
-underdånig bugning bort från drottningen, men hela den långa
-trädgårdsgången utefter ekade för honom hennes ord: »Så länge jag sitter
-på mina fäders tron ...» Var det då sant, hvad residenten Chanut i
-förtroende nämnt, att hon till honom yttrat, det hon ämnade afsäga sig
-kronan? Fanns det då ingen gräns för hennes nycker, hennes egensinne?
-Detta steg finge hon ej taga! Kräfdes det ock tiodubbelt smicker, det
-skulle bjudas för att hålla henne kvar i riket. Ty endast när kronan
-satt på en kvinnas hufvud, kunde den sprida så gyllne glans omkring
-samhällets tinnar som den gjort det dessa sistförflutna år.
-
-När Kristina ånyo insveptes af tystnaden i den hälft igenväxta
-trädgården, slöt hon ögonen i lyckliga drömmar. Hylleblomstren föllo som
-små dalande stjärnor ned i hennes hår och på den fula klädningen; de
-smekte hennes händer och hals, och hon skakade ej bort dem. Som ett
-själsoron stillande arkanum blandade sig deras starka doft med åbroddens
-och fänkålens. Vinden bräddade det undergörande elixiret med den
-sötaktigt lena honungslukten från rosenbuskarna, hvilka sträckte sina
-smala jungfruarmar och små hvassnaglade fingrar långt ut öfver gångarna,
-som ville de rifva bort den där lustvandrande myntan och kamomillen.
-
-Solen stekte det bruna, höga träplanket, hvilket omgärdade denna kung
-Göstas blekeplan och kålgård. Värmen tycktes samla sig här inne och
-stiga uppåt som de lätta, gråvioletta dunsterna från ett rökelsekar.
-Fåglarna kröpo in mellan de gamla almarnas knotiga, vänliga grenar,
-dåsande i stilla middagsro.
-
-Och drottningen drömde.
-
-Hon spände sin vilja som en stark, gyllene bro in i framtiden, och på
-denna gick hennes fantasi under den blåaste, solfyllda rymd. Först
-tänkte hon på sin stundande kröning. Den skulle bli som en underbar
-saga, berättad för hög och låg. Intet finge sparas för att göra denna
-fest så glimmande, att den i allt kunde täfla med galne kungens -- Erik
-den blodiges. Hennes hjärta slog hårdt vid föreställningen om det jubel,
-den beundran, som skulle ägnas henne. Folket skulle förgäta hvad de
-kallade hennes slöseri. Och till dess hade hon fuller ridit ut stormen
-med de knotande undersåtarna. Ack, all klagan framfördes ju af män, och
-det tarfvades allenast en kvinnas smidiga löftesrikedom för att tämja
-deras ondsinne så som ock deras bekymmer.
-
-Men när hennes folk hyllat henne -- när de erkänt, att hon var dem en
-huldrik drottning, större, ädlare än själfva den mäktiga Margareta, då
--- --
-
-Hon förde händerna upp mot hufvudet, som aftoge hon en tyngande krona.
-
-»Då,» sade hon högt, »vill jag taga min frihet. Jag vill äga mitt lif
-helt -- icke som nu deladt emellan tusen besvär och mödor och några få
-stulna glädjestunder, förbittrade af afunden.»
-
-Hennes ord klungo i stillheten med högtidlig kraft, och de ekade länge
-inom henne som ett ljufligt fridsbud.
-
-Ett fruntimmer passar ej att regera, tänkte hon vidare halft ironiskt,
-och äfven om jag gift mig, skulle jag förmenat mina kvinnliga
-efterkommande arfsrätt till tronen. Fruntimmers okunnighet och deras
-såväl kropps- som själssvaghet gör dem oskickliga att styra ett rike; på
-ett eller annat sätt väcka de löje.
-
-Hon reste sig tvärt som efter ett öfvervägdt och fattadt beslut. Med sin
-vanliga raska gång gick hon öfver den med vildblommor vackert smyckade
-gräsmattan, och hennes klacklösa, klumpiga stöflar trampade obarmhärtigt
-ned, hvad liarna glömt att meja af.
-
-
-
-
-                                  IX.
-                          Medaljens frånsida.
-
-
-Den gamle rikskansleren låg i den breda, snidade sängen, matt och plågad
-af sin envisa åkomma, ros. Det hvita, tunna håret föll oordnadt öfver
-dynans fina lärft, och händerna plockade oroligt på sidentäckets
-broderade kvistar. Vid det stora bordet midt i rummet satt hans dotter,
-fru Kristina. Hon bar djup sorgdräkt efter den året förut aflidna
-modern. Nyckelknippan vid hennes skärp visade, att hon nu styrde och
-ställde i huset, och att detta skedde med nya kvastars nit, kunde man
-lätteligen förstå, när man betraktade hennes skarpt skurna profil och
-hakans hårda linje samt de stickande bruna ögonen.
-
-Stund efter annan blötte hon linneklutar i isopsvatten och lade på
-faderns svullna lemmar. För hans värkande hufvud hade hon lärt ett
-förträffligt medel af den skickliga grefvinnan Ebba Leijonhufvud, men
-hon töfvade med att pröfva det, tills drottningens lifmedikus, arkiater
-Du Riez, först fått låta åder, sedan skulle hon för sann taga en
-lefvande höna, fläka den i tu delar och lägga på herr faders hufvud det
-ännu varma köttet med fjädrarna på.
-
-»Hvilken dag ha vi i dag,» sporde rikskansleren. »Mitt hufvud är så
-tungt. Jag förgäter allt -- allt utom sorgen.»
-
-»Det är den sjuttonde oktober, och det stora festtåget med drottningen
-och kröningsgästerna ankommer fällan just i denna stund från Jakobsdal.»
-
-»Ja visst -- från De la Gardies Jakobsdal! Därifrån har månget festtåg
-utgått. Törhända skulle de icke blifvit så täta och lysande, om icke min
-gamle krigskamrat vore blind, nu ledes han af den maktsjuka fru Ebba.»
-
-Kristina kunde ej hejda det spörsmål, som flöt på hennes läppars rand.
-
-»Tror I, det är sant som säges, att drottningen undfått en trolldryck af
-fru Ebba och att detta förvändt hennes sinne?»
-
-Axel Oxenstierna skakade på hufvudet.
-
-»Nej, barn, slikt aktar jag allenast för förklenligt tal. Drottningen
-har alltfort en mans klara förstånd, om hon ville bruka det, men hon har
-begynt med försåtliga finter för att lätta regeringsbördan. Fuller var
-det ock en olycka, att Sverige skulle se sig så väl till godo i
-tyskarnas skattkammare. Slik vinning alstrar öfverdåd, och väl få
-erfarna män känna som sin skuld att ha uppammat drottningens
-praktlystnad och njutningsbegär.» Han suckade tungt och tillade efter en
-lång paus: »Att taga land är krigarbragd, att roffa åt sig guld och
-silfver tjufvars och skalkars handtverk.»
-
-»Tockna ha vi ock godt om nu till dags,» mumlade fru Kristina. »Galgen
-på Åsön lärer vara proppfull, och senast i natt har en hoper unga karlar
-brutit sig in i grefve Pers hus, hvarför de blifvit satta i kåken. Gud
-bättre, det synes som världens sista tid snarliga stundade. Både nätter
-och dagar ränna fräcka kanaljer värjorna igenom hvarandra, och om
-kvinnofrid skola vi icke längre tala. Borgerskapets käringar äro så
-otuktiga, att det är synd och skam --»
-
-Faderns tunga stönande afbröt hennes rappa tungas fart, och hon skyndade
-till för att jämka på kudden och vända den om, då den blifvit het under
-herr faders hufvud.
-
-»Se de händerna ut, som de skulle kunna bära riksäpplet,» sporde
-kansleren plötsligt och höjde mödosamt sina uppsvällda, blåröda händer.
-
-»I blir säkert frisk igen till kröningen,» tröstade Kristina.
-
-»Eljes finns där fuller män, villiga att taga min plats,» mumlade den
-sjuke. »De trakta efter äran, de unga, och förgäta ansvaret.»
-
-»Till eder skådar dock hela landet upp,» utbrast Kristina med stolthet,
-»och intet sändebud -- i hur stora flockar de än komma -- begär sig
-härifrån utan att betyga eder allsköns vördnad. Drottningen -- --»
-
-Hon afbröts af faderns milda:
-
-»Barn, spara din dom om drottningen. Vi förstå henne icke, lika litet
-som vi förstå vätskorna i vår egen kropp och temperamentens växlingar.
-Låt det bli en längre hunnen eftervärlds verk att genomskåda hennes
-handlingar. För mig är hon Gustaf Adolfs dotter, barnet med den ljusa
-glorian af lockar kring en panna, en skål bräddad af ädla tankar. Hon
-hade ett kungligt sinne och var icke som en kvinnsperson utan behjärtad
-af godt förstånd.»
-
-Han hade talat flämtande, och nu föllo ögonen igen af mattighet. Det
-blef alldeles tyst i det höga gemaket, och den tidiga höstskymningen,
-förökt af det mulna vädret, bäddade sin skuggbädd af grå disbolstrar på
-golfvets bonade yta. Men Kristina tände ännu intet ljus. Faderns ögon
-tålde ej så godt skenet, och dessutom tyckte hon sig gärna kunna spara
-på de dyra vaxljusen, när hon ej kunde företaga något arbete, ty minst
-hvar tionde minut måste hon badda de hettande lemmarna.
-
-Hon steg upp och begynte gå omkring med nästan ljudlösa steg, ordnande
-med sina snabba husmodersfingrar, hvad som möjligen blifvit rubbadt på
-skrifbordet eller i det stora ekskåpet. Hon tänkte på, att här i faderns
-hus näppeligen fanns något, som blifvit taget i Tyskland, också var det
-ej heller på långt när så präktigt som hos Karl Gustaf Wrangel, hvilken
-på Skokloster fyllt gemaken med tyska härligheter. Rikstygmästaren,
-grefve Wittenberg, Torstenson och Wachtmeister likaså hade öfvermåttan
-väl försett sig, men de fingo fällan nu vara beredda på, att bönder och
-löst folk lupo bort med en del af rofvet, ty förbittringen emot de höga
-herrarna kände inga gränser. Ebba Leijonhufvud klagade ock storliga
-öfver sitt folk och ville beständigt, att herr fader skulle bistå henne
-med råd och dåd.
-
-Nu hade hon väl dock förgätit alla sina bryderier för att deltaga i
-kröningshögtidligheterna. Fester försummade aldrig fru Ebba till
-Hörningsholm; hvarken dotterns död eller ålderdomskrämporna förhindrade
-henne därutinnan.
-
-Hon hade med mycken fägnad beskrifvit, hur vinet dessa dagar flödat från
-fyra springbrunnar ute vid Jakobsdal, hvarifrån hon anländt till staden
-redan på morgonen, då det syntes henne, att drottningen icke i tåget
-gifvit henne den plats henne vederborde. Hon skulle ock behörigen anamma
-en af sina pigor, som gått ut på malmen till en madam, gifvit henne en
-sömndryck, där lämnat ett litet foster och smugit sig dädan, innan
-gumman hunnit vakna. Slikt lärde landtpigorna sig nu till dags af
-borgarfolket.
-
-Fru Kristina satte ut underläppen i dygdig harm, och hennes ögon, hvilka
-liknade sniglar, när de som nu gömde sig under de hvälfda ögonlocken,
-stirrade tankspridt rakt fram.
-
-I detsamma skallrade fönsterrutorna af det ena hårda skottet efter det
-andra, och rikskansleren väcktes ur sin dvala utan att dock riktigt
-kunna reda tankarna.
-
-»Så har det då icke hulpit,» klagade han. »Drottningen har ånyo handlat
-mot mitt råd, och nu äro danskarna öfver oss.»
-
-Febern brände i den gamle statsmannens hjärna, och han försökte sätta
-sig upp.
-
-»De ha rättighet att förebrå oss vår förvaltning af Halland,» tillade
-han ångestfullt. »Vi lofvade annorlunda vid Brömsebro. Å, detta måtte
-vara en väldig brasa de värma oss vid -- skott på skott! -- Hvar äro
-mina söner -- min Erik? Är han mig gramse, därför att jag stäckte den
-unga örnens flykt? Erik, mitt barn; du skulle blifvit den ömkligaste
-lydkonung vid din drottnings sida! -- Hör -- hör musiken. Det är
-jublande segertoner! Fienden har kommit öfver stadsmuren! -- Hvar är min
-kung? Jag ser honom icke för krutröken. -- Har han fallit? -- Ve landet
-då!»
-
-Kristina ville afbryta detta långa febertal, men orden strömmade så
-orediga och snabba öfver hans läppar, att hon ej förmådde hejda dem. Nu
-svalkade hon hans panna med rosenolja och fuktade hans läppar med
-afkyldt vin. Sedan hon fått honom stilla, sade hon med sin något torra,
-snusförnuftiga stämma:
-
-»Min herr fader drömmer styggt. Vore I fullt vaken, skulle I veta, att
-det är drottningen, som håller sitt intåg i staden. Det är från de
-fyratio linjeskeppen vid bron det skjutes. Och musiken, som I hör,
-trakteras af hennes majestäts många trumpetare och pukslagare.»
-
-Hon måste tala mycket högt, ty skotten dånade alltfort, och trampet af
-regementena före och efter drottningens vagn samt rullandet af minst ett
-hundratal tunga adelskarosser fyllde maket med ett doft buller.
-
-»Ser drottningen lycklig ut?»
-
-»Jag ser henne icke. Tåget drager icke här förbi. Det tager vägen genom
-Lejonporten.»
-
-»Visst -- icke här förbi,» upprepade kansleren bittert, »hellre en annan
-kosa, så är det ständigt numera.»
-
-»I skall icke möda eder med så tunga tankar,» förmanade Kristina.
-»Pröfva i stället på att få ro, desto förr återvinner eder kärlighet den
-dyrbara hälsan.»
-
-»Ja, jag vill befalla mig i Guds händer. Han är dock alla tider den
-starkaste,» sade rikskansleren fromt. »Läs en bön, min dotter, för
-drottningen, riket och din gamle fader.»
-
-Kristina tände den höga armstakens trenne ljus och satte sig vid bordet
-med postillan framför sig, men hennes tankar följde icke rätt troget de
-hugsvalande orden.
-
-Hon hörde larmet på gatorna som ett oupphörligt stigande och fallande
-vågbrus. Och hon tyckte slutligen, att hon själf var ute i stormen på
-ett gungande skepp. Aldrig lärde hon finna sig till rätta i hufvudstaden
-eller på hofvet. Hon längtade till det vackra Tidö, hvilket hon höll
-kärast af faderns många gods. Men dessa beständiga riksmöten höllo
-hennes käre fader fängslad i Stockholm. Intet annat än sjukdom förmådde
-honom att öfverge sin post, ehuruväl han sällan syntes i drottningens
-närhet. De regerade hvar för sig, kunde man väl säga.
-
-Ett nödrop skar gällt igenom de samlade ljuden af en hel stad i rörelse.
-Kristina ryste. Nu rändes väl någon stackare till döds med plit eller
-värja. Vapnen sutto löst i slidan på alla, sedan duellerna tåldes eller
-blundades för. Den man icke ansåg värdig som motståndare stack man ned.
-Hade icke hennes egen frände i hettan stuckit ihjäl byggmästaren de La
-Vallée på själfva Stortorget?
-
-Vinet sprang väl vid detta laget ur slottsbrunnen och ställde till än
-mera villervalla. Hon läste brådskande och med rösten stockad af ångest.
-
-När nu mörkret kom till och gjorde det nattsvart på gator och i gränder,
-gick ingen säker för sitt lif. Hvem kände ej de öfvermodiga adliga
-junkrarnas plägsed att likasom skära bort mörkret framför sig med sina
-värjor. De frågade föga efter, att folket hatade dem, ty de tänkte sig
-borgare och bönder som sin egendom och förmenade, att de aldrig skulle
-våga resa sig.
-
-Ännu ett skrik kom Kristina att spritta till; denna gång tycktes det
-härleda sig från en öfverfallen kvinna. Naturligtvis var hon värnlös,
-och hennes skymf gifven. Att drottningen, som själf älskade dygden,
-täppte öronen till för alla de klagomål, som trängde upp till henne!
-Förmärkte hon då icke, att hon vadade i uselhet och dy, hvarhelst hon
-trampade på en fotsbredd af sitt rike?
-
-Kristina lade igen boken. Fadern hade somnat. Hon ville kalla på hans
-kammartjänare och sedan själf söka hvilan. Skyggt såg hon mot fönstret
-och upptäckte då ett starkt, blodrödt sken på himmelen. Hårdt tryckte
-hon händerna mot hjärtat, som bultade likt hammarslag. Var det ett
-järtecken, som visade sig, varslande örlig och blodsutgjutelse. Hon
-tyckte sig skönja svärd, som blixtrade, och en gyllene krona, som
-splittrades. Det glimmade och brann i luften. -- Drottningen skulle icke
-ha låtit kröna sig i Stockholm; det måste ske i Uppsala, eljes blefve
-hennes lycka och heder icke långvariga. Man skulle icke förakta gamla
-lärdomar, och minst dem, som af högre väsenden lagts i folkmun.
-
-Hon stirrade i vild skrämsel upp mot det glödande firmamentet och förnam
-nu äfven en stark svafvellukt. Frän och tjock trängde den ända in genom
-fogarna vid fönstret.
-
-Med händerna för ansiktet störtade Kristina på knä och låg så ännu, när
-kanslerens tjänare en god stund senare klappade på dörren. Som han ej
-erhöll något svar, dristade han sig att stiga på, tacksam mot den nådiga
-försynen, hvilken beredt hans herre en god sömn, medan han, Jöns Peter,
-smög sig ut för att betrakta alla lustigheterna. Aldrig hade han skådat
-slikt tillförene, änskönt han länge varit med de höga och sett mycken
-ståt. Skada, att inte Lisa och Stina kunde bli hans beundrande
-åhörarinnor i afton redan! Men det var för sent. De snarkade dygdesamt i
-fållbänken vid sidan af gamla Ulla-Britta, och Gud nåde dem, om de ens
-tänkte på en karl, sedan de hängt kjortlarna på kroken och krupit under
-skinnfällen.
-
-»Å kors, fru Kristina!»
-
-Jöns Peter bugade sig, eldröd ända upp till den ljusa luggen öfver att
-han vågat störa den nådigas aftonandakt och äfven rädd för att han nu
-skulle undfå både ett nyp och ett rapp för sin försumlighet. Den milda
-fru Anna hade han lätt kunnat draga vid näsan med en fager lögn, men
-denna fru Kristina var ett pockers rifvande fruntimmer.
-
-Han tycktes dock icke denna gång få sin fruktan besannad, ty Kristina
-skyndade emot honom med än större skrämsel i sin blick än hvad hans
-illpariga ögon uttryckte och sporde häftigt:
-
-»Hvad är på färde?»
-
-»Hela staden förlustar sig, eders nåde.»
-
-»Och det märkliga skenet på himmelen, hvadan kommer det?»
-
-»Ack, eders nåde,» genmälde Jöns Peter lättad, men i samma hviskande
-ton, som den fru Kristina använde, »det är allenast ett blekt återsken
-af det bålstora fyrverkeriet nedanför slottet. Raketerna hagla ackurat
-som kulor om öronen på en, och den, som ej jämkar sig undan i tide, får
-allt vända hem från kalaset med svedt skinn.»
-
-Kristina makade honom mot dörren ut i den stora, höstkalla audienssalen,
-där han kunde tala mera fritt. Plötsligt hade hon återfått sitt karska
-mod och fann nu, att Jöns Peter borde skrifta ordentligt. Hvarför hade
-han försummat att skjuta fönsterluckorna för, och hvarför hade han ränt
-ute i staden i stället för att passa sin herre?
-
-En örfil brände på Jöns Peters förut nog varma kind, och denna
-kraftyttring åderlät på ett så verksamt sätt fru Kristinas vrede, att
-hennes kvinnliga nyfikenhet tog ut sin rätt. Visserligen var rösten
-grälsjuk och vresig, men den lät i alla fall intresserad, när hon
-sporde:
-
-»Du stod väl och bligade på tåget, ditt fä?»
-
-Jöns Peter, som trots den svidande kinden erfor en öfvermåttan stor lust
-att dela med sig af alla de intryck, hvilka knuffades med hvarandra i
-hans hjärna, var icke sen med svaret:
-
-»Ja, eders nåde, jag ställde mig tätt intill den stora äreporten på
-Norrmalmstorg, och där höll jag tappert ut, fast de klämde mig från alla
-håll. Fasligt mycket styggt tal får en ock höra, när man så blandar sig
-med folket.» Jöns Peter satte upp en bred näsa och log med munnen upp
-mot öronen. »Där var godt om unga glopar, som talade med ohöfvisk
-skämtan om att slå ned hela grannlåten. Men när drottningens vagn kom,
-hurrade dock alla och kunde ej se sig mätta på allt guldet. Den
-präktigast utstyrde i hela följet var allt ändå hertig Karl Gustaf. Han
-sken från hufvudet till fotabjället, så att det gjorde ondt i ögonen. I
-två timmar stod jag där, men det tog aldrig slut på vagnar, så jag måste
--- med förlof -- gå in och läska mig litet på en vinkällare -- --»
-
-Nu afbröt fru Kristina, tagande sin värdighet i akt:
-
-»Och slikt ofog blygs du inte att tillstå! Gjorde jag rätt, skulle du
-bankas gul och blå för dina lättings- och högfärdsfasoner. Och hur
-understår du dig att stå här och orda om hvad du sett och hört? Tror du,
-ditt tal kan lika mig! Packa dig genast till dina sysslor!»
-
-Jöns Peter lomade slokörad bort, luskande sin ljusa lugg, under det han
-tänkte, att fruntimmer alltid voro fruntimmer, antingen de nu hette
-Stina, Lisa eller något förnämt. Inte annat än han kunnat begripa, hade
-den nådiga frun själf tagit honom ordet ur munnen, fast hon sedan ej
-ville stå för det.
-
-                   *       *       *       *       *
-
-Drottningen hade icke sofvit på flera nätter, och när hon denna morgon,
-den tjugonde oktober, ikläddes den lysande kröningsskruden, svimmade hon
-ett par gånger till stor förskräckelse för sin omgifning.
-
-Ebba Sparres milda blå ögon riktades ångestfullt på den höga väninnan,
-som mot sin vana ej yttrade ett enda gladt eller uppmuntrande ord. Det
-var så tyst i det stora gemaket, som om det stått öde i stället för att
-som nu vara fylldt af hofvets och högadelns damer.
-
-»Om jag vore en man,» utbrast drottningen tvärt, »då skulle denna dag
-vara mig dubbelt kär. Och mitt folk skulle akta mig för mina egna
-handlingars skull, icke som nu för mina kloka rådgifvares.»
-
-De sista orden mumlade hon så lågt, att endast jungfru Ebba kunde
-uppfatta dem, och henne undgick ej heller det ironiska tonfallet.
-Förtrogen som hon var med allt vid hofvet, hade hon också märkt, att
-Magnus De la Gardie tilläts att undantränga alla. En kort tid hade det
-sett ut, som om drottningen tröttnat på honom, men nu tycktes såväl han
-som det nyligen hemkomna riksrådet Johan Adler Salvius ha stigit så i
-hennes gunst, att hon knappast en dag kunde vara dem förutan. Och Ebba
-Sparre trodde sig ej ha bättre att göra än att vända hennes majestäts
-tankar till dessa båda män, hvilka hon så mycket hedrade.
-
-Saktmodigt genmälde hon därför:
-
-»Eders höga nåde har ställt trognare vakter vid sin tron än någon man
-mäktat och kan för visso med stolthet och som en konung i dag hälsa sitt
-tacksamma folk.»
-
-Drottningen rynkade pannan.
-
-»I är ett godt barn, jungfru Ebba, men af regeringssorgerna begriper I
-föga. Jag lider af att inte kunna göra hvar man rätt -- öfver att icke
-se alla Sveriges inbyggare lyckliga och förnöjda. Jag ville räcka famnen
-mot dem alla, men de se allenast mina utsträckta armar, när de digna
-under de rika gåfvor jag har att skänka dem.»
-
-Jungfru Ebbas hvita fingrar skälfde, och heta tårar föllo på de smycken,
-hvarmed hon prydde drottningens klädning. Jungfru Katarina Ribbing och
-hofmästarinnan fru Maria Sophia De la Gardie stirrade häpna och
-ogillande på henne.
-
-Hur djärfdes hon besålla en kröningsmantel med tårar? --
-
-Kristina sjönk trött ned i en karmstol. Hennes bleka ansikte med den
-stora skarpa näsan fick något häxlikt i den skumma dagern, och läpparnas
-hårda, högmodiga linje gjorde dragen frånstötande. Hon var missnöjd med
-sig själf, missnöjd med allt omkring sig, och därtill kände hon sig
-sjuk, plågad af onda vätskor, som medicus Du Riez ej tycktes kunna råda
-bot för. Chanut hade talat med henne om en fransk arkiater, en monsieur
-Bourdelot, som borde åtspörjas. Törhända gjorde hon det en dag, ty dessa
-kroppsliga och själsliga smärtor, som aldrig släppte, förmörkade hennes
-förstånd och gjorde hennes omdöme ogildt.
-
-Passivt lät hon sig klädas på och erfor ingen glädje öfver det sorl af
-beundran, som hördes från de uppvaktande damerna, när hon ändtligen steg
-upp och skred framåt golfvet. När en af hennes hofjungfrur bjöd henne en
-spegel, slog hon så häftigt undan dennas hand, att den unga tärnan
-släppte spegeln, hvilken gick i tusen skärfvor.
-
-Några blefvo bleka, andra röda vid detta olycksbådande omen, men öfver
-Kristinas ansikte flög plötsligt ett leende.
-
-»Nu skyddade jag mig för en synd,» sade hon, »glaset torde mält mig
-smickrande ting om min kungliga prakt, och slika vedermälen göra sinnet
-falt och hjärtat hårdt.» Hon fortsatte sin väg, men stannade vid dörren
-och vände sig om: »Säg mig,» bad hon, »en god och stor handling, som jag
-skulle kunna utföra att därmed välsigna denna dag! Ingen får frambära en
-önskan till eget gagn, då vet jag fuller, att önskningar aldrig tröto. I
-skolen denna gång ömma för eder nästa. Ordet är fritt!»
-
-Men ingen brukade det. Slöa efter de föregående dagarnas omtanke om
-toalett och anordningar för de lysande fester, hvilka beramades så
-talrikt, att man redan nu motsåg dem långt in på nya året, stodo de med
-sänkta blickar och höfviskt halföppen mun. Icke var det nu tid att tänka
-på andra! Och för öfrigt gagnade det föga att försöka tillfredsställa
-folket. Det hade för plägsed att knota.
-
-Drottningen skulle bara veta, hur otacksamt småborgarna behandlat den
-kröningsoxe, hvilken bars ut på torget redan i morgonväkten. De sparkade
-och spydde på den, föregifvandes att den vore skämd och hade en
-vederstygglig lukt. De hade äfven hotat med att stycka aset och kasta de
-ruttna slamsorna på kröningståget. En ny oxe måste skyndsamligen
-anskaffas och stekas af drottningens egen mästerkock, som i folkets åsyn
-lade stora smörklumpar på elden för att det skulle fräsa och stänka fett
-omkring spettet.
-
-En kammarpage med det långa håret slätkammadt öfver skuldrorna lämnade
-knäböjande för drottningen fram en präntad och öfvermåttan sirlig
-skrifvelse. Det var ett ode från Georg Stiernhielm, och Kristinas
-allvarliga blick tändes i glädje, när hon läste dessa rader, hvilka
-högstämdt framburo hennes lof som den största och förträffligaste
-drottning jorden ägt. Hon hade med ens förgätit det spörsmål, som nyss
-varit å bane. Smickrets trollsång, till hvilken hon, visserligen
-tvekande men dock villigt, lyssnade, döfvade för en stund den aggande
-känslan af att vara så otillräcklig som regent.
-
-Hon kräfde väl för mycket af sig. Hon begärde af sin själ, att den
-alltid skulle nå fullkomlighetens tinnar. Hon kunde icke lära sig att
-mäta med strukna mått.
-
-Allt efter som dessa tankar likt en lenande olja gledo igenom hennes
-trötta hjärna, erfor hon växande kraft att ånyo verkligen vara hvad
-hennes trogna folk kallade henne genom sina vittra män: »en furstinna,
-hos hvilken himmelen nedlagt alla sina skatter, solen sin glans,
-århundradet sin ära, jorden sin frid, Gustaf Adolf sina segrar, och som
-af all naturen gjorts till ett mästerverk.»
-
-Ceremonimästaren inträdde bugande och anhöll, att hennes majestät
-nådigast torde af sin godhet behaga stiga ned till den väntande vagnen,
-då det redan begynt ringa i alla kyrkor, bådande, att den högtidliga
-kröningsakten skulle taga sin början.
-
-Kristina nickade vänligt och lät de små sidenklädda pagerna fatta det
-långa släpet, hvarefter hon, åtföljd af hela sin hofstat, begaf sig ned
-till borggården, där den med karmosinröd sammet klädda karossen vaggade
-på sin ofantliga hjulkorg.
-
-Presidenten Chanuts efterlämnade sekreterare S:t Amant piruetterade
-bakom de unga adelsjunkrarna, under det hans smala fingrar behagsjukt
-lekte med en guldkedja, hvilken drottningen förärat honom i anledning af
-kröningsverser, som han underdånigast författat. En pung med ett tusen
-dukater, också en gåfva af drottningen, tyngde angenämt i hans ficka och
-förlänade sin bärare en morsk förnöjsamhet, hvilken, tillika med den
-kanariegula, guldbroderade taftklädningen och det breda, ljusblå
-sidenbantläret väckte svenskarnas misshag.
-
-Särskildt retade det unge Claes Tott, Erik XIV:s dottersonson, känd ända
-från barnåren som en väldig slagskämpe. Hans hand knöts brådare om
-värjfästet än om bägarn, och dock var han en god kund både i dryckjom
-och dobbel. Han skulle allenast under själfva kröningshögtidligheterna
-vistas i Stockholm, och sedan ännu någon tid draga ut på vandring för
-att lära utländskt skick.
-
-Obekymrad om platsen, där han befann sig, hötte han nu med värjan åt
-Amant och sade:
-
-»Fanen anamma ditt sprattel. Det kunde lysta mig se, om inte svenskt
-stål kunde råda bot på den spatten.»
-
-»I förmenar mig väl icke att känna glädje öfver att äga den stora
-Kristinas ynnest,» genmälde Amant högmodigt och stött. »Och hur I
-sticker med eder plit, tör I dock icke kunna sticka Parnassen omkull,
-och där har jag genom mitt blygsamma kväde förunnats en plats.»
-
-»Tag icke skäppan så full, storskrytare,» befallde Tott. »Drottningens
-gunst lärer vara skiftande som himmelens väder, och icke torde solen
-stråla alltför länge öfver en fransysk apa.»
-
-Detta blef Amant för mycket. Änskönt han var betydligt äldre än Totten,
-var han ej stort mindre hetlefrad, och hans värja flög blixtsnabbt ur
-slidan och skulle säkerligen ha stött till hans vedersakare, om ej den
-tjocke Crumbygel mycket emot sin vilja blifvit knuffad som en mjölsäck
-mellan de båda motståndarna, då trängseln just i detta ögonblick blef
-olidlig, ty processionen var ordnad och skulle sätta sig i gång.
-
-Amant och Tott blefvo skilda af en hel människobölja, som vältrades
-tillbaka mot slottsväggen likt svallvågen efter ett jätteskepp. Man
-trampade hvarandra och skrek, men missljuden öfverröstades dock af
-jublet och igenkänningsropen.
-
-Där var riksskattmästaren med rikets stora silfvernyckel, hvilken väl ej
-nu vaktade om så stora skatter i Eskils gemak, där stapplade
-rikskansleren fram, medtagen efter sin sjukdom, men dock trofast bärande
-riksäpplet. Hans min var ej glad. Månne han varslade maskgångar i den
-ädla frukten. Snäll och hyggligen, utan alla braskande later, kom
-fältmarskalken Gustaf Horn med spiran, och den unge Jakob De la Gardie
-bar höfviskt svärdet i sin blinde fars ställe. Den som likväl näst
-rikskansleren tilldrog sig största uppmärksamheten, var grefve Per till
-Visingsborg. Han höjde den guldglimmande kronan högt på det purpurröda
-hyendet och blickade med stolt tillfredsställelse omkring sig, som hade
-han velat visa folket, att makten alltfort hvilade tryggt i adelns
-händer.
-
-Framför drottningens vagn, hvilken förvandlats till en segerchar,
-omgifven som den var af de förnämsta generalerna till häst, bar Magnus
-De la Gardie riksbanéret. Gång efter annan sviktade det i hans händer,
-och han var helt blek af ansträngning. När den lysande processionen
-ändtligen, efter att ha färdats genom de förnämsta gatorna, stannade vid
-kyrkan, drog han en djup suck af lättnad och skyndade att torka de
-klibbiga svettpärlorna ur ansiktet.
-
-När drottningen stigit ur vagnen, mottogs hon vid kyrkdörren af den
-vördnadsvärde, blide ärkebiskopen Lennæus och af sin gamle, rörde
-lärare, mäster Matthæi.
-
-Till denne sin alltid lika käre förtrogne hviskade hon hastigt:
-
-»Stode det i min makt, vände jag nu om och flydde till någon fredlig
-vrå.»
-
-Alltför väl kände Strängnäsbispen hennes vacklande, oroliga lynne;
-hennes tankars ostadighet att förlikna vid pärlors rullande i en ask och
-hennes räddhåga för att icke både vara och synas den första.
-
-Mildt lade han sin hand öfver hennes, och hans ord andades tröst och
-lugn in i hennes öron:
-
-»Eders majestäts vänner tacka försynen för denna dag; och hela folkets
-böner samlas omkring eder i hopp och tro. Svik ej eder store faders
-minne!»
-
-Kristina log, och hennes hvita ansikte bestrålades af detta varma, goda
-leende, hvars värme dock ej kom inifrån, ty omkring hennes hjärta var
-kallt, och hennes vilja räckte ej till att bannlysa den känsla af
-ödslighet, som behärskade henne.
-
-Portarna föllo igen efter de sista kröningsgästerna, och folkmassorna
-utanför stirrade med ögon ännu alltjämt bländade af den oerhörda prakten
-mot sin gamla bykyrka, som de äldsta stockholmarne ännu kallade den,
-fastän den på senare tider fått ett vida förnämligare namn.
-
-Det var dock föga hugnad att betrakta de drakar och troll, som från
-foten upp mot tornspiran tycktes belägra kyrkan, och de tröttnade
-snarliga på detta enformiga tidsfördrif.
-
-Otåligt knot öfver den långa gudstjänsten hördes från flera håll, och de
-djärfvaste försökte klättra upp på muren och titta in genom fönstren.
-När de motades ned af vakten, uppstod gräl och handgemäng. De värsta
-orostiftarna fördes bort att sättas i häkte, men åt dem, som bröto sig
-in i en vinkällare vid Skomakaregatan och öppnade sprunden på alla
-tunnor, gjordes intet. De ville dricka drottningens skål, och ett godt
-rus hörde en ärlig fest till.
-
-Skrålande röster tjöto därnere bland de flödande ankarna de ord, som de
-läst på rådets äreport: »Så mycket skönt genom en enda,» och de förde
-munnarna intill tapphålet, sparkande undan den, hvilken dröjde sig kvar
-för länge.
-
-Med söliga kläder och raglande gång blandade de sig sedan i vimlet.
-Oredan växte, småbarn gräto af trötthet och olust öfver den långa
-väntan, och uppviglare med hättan dragen långt ned öfver hufvudet och
-den gråa kappan slängande om axlarna skymtade som flädermöss, hväsande
-ett eller annat ettrigt ord mot regeringen, adeln och prästerna,
-hvarefter de försvunno som uppslukade af jorden; och väl voro groparna
-mellan de kullriga stenarna så djupa, att man näppeligen behöft förundra
-sig öfver slik åtfärd, men dock syntes de grå knektarna mången som
-hemska gengångare från de förskräckliga Brunkebergsröfvarna.
-
-Ändtligen öppnades portarna till Nikolaikyrkans vapenhus, och det
-glimmade och lyste från de många ljusen därinne under hvalfven som en
-bakgrund mot processionens brokiga färgglädje.
-
-Aldrig hade man i Sverige skådat slikt, och det var godt om gapande
-munnar och ögon, som tycktes vilja falla, ur hufvudet.
-
-Drottningen hälsade nu vänligt och gladt åt alla håll, innan hon steg
-upp i sin förgyllda vagn, förspänd med fyra hvita, eldiga hästar, som
-skrapade sina silfverskor mot gatläggningen, så att det gnistrade.
-
-Men de måste gifva sig till tåls och gå fot för fot, ty framför
-drottningens vagn red en mäktig herre i blått och gult, med kragstöflar
-och hög gammaldags Johan den tredjes hatt. Ur en väldig pung kastade han
-näftals ut kröningspengar bland folket, och alla rusade till, slitande
-hvarandra i håret, rullande i smutsen, kämpande som svultna vilddjur för
-att komma först till förrådet.
-
-Ändtligen höll skattmästaren upp pungen och skrek öfverljudt:
-
-»Den är tom! Den är tom, godt folk!» Och han kramade ihop den i handen.
-
-Ett förtviflans skrik ljöd samstämmigt från en flock kvinnor, hvilka
-kastat sig på knä, släpande sina lumpor efter sig i trasiga flikar. De
-trängde sig så nära, att hästhofvarna hotade deras sänkta hufvuden, men
-de märkte det ej.
-
-Flämtande af ångest, med förvridna anleten lågo de där och tiggde med
-röster, som rosslade af svält:
-
-»Gif oss! Gif oss! Vi och våra barn ha lefvat på skogens bär och rötter
-hela sommaren, men nu stundar det till vintern!»
-
-Man kände igen de fattiga från Södra Malmens utkanter och ville köra
-bort dem, ty de kunde föra både skörbjugg och annat ondt med sig, men de
-jämrade så öfverljudt, att drottningen blef uppmärksam och sporde, hvad
-detta skrän betydde.
-
-General Wittenberg afgaf svaret:
-
-»Det är hyenor från skogstrakten hinsides Sancta Katarina. De skola
-strax jagas bort, eders majestät.»
-
-»Hvad vilja de?»
-
-»De bettla och trilskas, änskönt de höra, att skattmästarens pung är
-tömd.»
-
-»Den måste fyllas.»
-
-Kristinas befallande stämma fordrade som alltid att genast bli åtlydd,
-men det blef ej längre kröningspengar, som utkastades, utan mynt ur de
-höge herrarnas fickor.
-
-»Är folket nu nöjdt,» sporde drottningen efter en stund.
-
-»Ja, eders majestät, nu är _folket_ nöjdt.»
-
-Kristinas blåa ögon blefvo hotfullt svarta.
-
-»I menar, att de goda herrarna af sexton anor ej äro det. Hvad mera?»
-
-Hon kände i detta ögonblick varmt för de ringaste af sitt lands
-inbyggare. Hon mindes de löften om lindrade skattebördor och bättre
-lagskydd, hon under riksmötet gifvit, och hon sade sig, att hon skulle
-infria dem; på hvad sätt det komme att ske ville hon ej nu bestämma,
-allenast ett var henne klart: hon skulle göra sig älskad ock i den
-torftigaste koja. --
-
-Vid den lysande taffeln, hvilken gafs på slottet, och som samlade all
-landets adel i en vidtfamnande krets, presiderade dock drottningen
-huldare än någonsin, och innan gästabudet gick till ända, hade hon
-gifvit bort ett halft dussin nya förläningar, lofvat höga ämbeten och
-större vedergällning åt ett tiotal, samt med Stiernhielm och sin
-dansmästare Beaulieu gjort upp idén till en allegorisk balett, hvilken
-skulle kallas Parnassus triumphans och utföras af ett hundratal
-personer.
-
-Som ett barn gladde hon sig redan på förhand åt denna lysande,
-spirituella lek och började dela ut rollerna med en ifver, som det gällt
-utarbetandet af en viktig regeringsform. Till Stiernhielm sade hon
-leende:
-
-»I har mitt kungliga ord på att få begära hvad eder lyster för en
-passande text» och Beaulieu lofvade hon ett tusen dukater för
-arrangemanget.
-
-Det dansades och dracks på slottet, ständerna trakterades på riks- och
-matsalen ur kök och källare konungsligen och härligen.
-
-Det dansades och dracks ute i staden. Vinet i springbrunnarna sinade,
-och af den dråpliga kröningsoxen fanns allenast några benknotor kvar,
-som skabbiga, herrelösa hundar drogo undan till sina hålor.
-
-I gränderna kring Smedjegatan och nedåt Norreport gick det vildt till.
-Det förtaldes, att bartskäraren hela nästa dag fått bruka all sin flit
-för att förbinda sårade, och det vattenflöde, som från öfversta huset i
-Sanct Laurentii gränd ned till det sista på morgonen sköljde af gatan
-medels ett utslaget ämbare ur hvar port, var så rödt af samladt blod,
-som om ett nytt blodbad anställts under natten. Man räknade ock ett
-tiotal döda, funna i Slottsgrafven och annorstädes.
-
-
-
-
-                                   X.
-                             Junker Arnold.
-
-
-Mäster Christophers i Fors unga dotter, den fagra Märta, stod midt i
-solskenet på förstugubron. Hon hade nyss schasat fjäderfäna från
-blekeplanen, där morkärs hela tvätt var utlagd till torkning, och lutade
-sig nu med de mjälla, runda armarna bakom nacken och ett håglöst
-välbehag i hela sin vidjeslanka kropp.
-
-Prästgården låg icke långt från landsvägen, och Märta hade försport, att
-en hög herre i dag skulle draga förbi med sitt följe. Hon hade också
-redt sitt hår med särlig omsorg, och de tjocka flätorna glittrade som
-sammanspunnet guld och silfver. Kransen af röda rönnbär, som hon lagt om
-hjässan, när hon återvändt från fälten med farkär, hade modern strax
-tagit af och förklarat, att slik fåfänglig pynt hörde den onde till.
-
-Herr Christopher däremot hade lett helt godmodigt och förmenat, att
-värre synder fällan funnes i världen. Men morkär kastade de stackars
-bären i brunnen, där de summo som heta trollögon på den blanka, mörka
-ytan.
-
-Unga Märta fann den ärbara schaletten, hvilken täckte hennes hals och
-barm, alltför varm och knöt upp den, så att den hvita huden fick
-erforderlig svalka. Sedan gick hon långsamt öfver den gräsbevuxna,
-kringbyggda gårdsplanen och ut i yttre porthvalfvet, hvarifrån man hade
-friare utsikt.
-
-Det närmade sig Brittsommar, och dagarna voro korta, men sällspordt
-vackra. Ljuset dallrade uppe i luften som en osjungen men fast ljuflig
-melodi. Öfver björkskogen låg en gråviolett varmdis, som kom de hvita
-stammarna att likna mystiska huldror med fladdrande, gulröda lockar, och
-längre bort, där furuskogen drog sitt breda bälte som en mörk
-sammetsgördel kring en metallblå, alltför stilla insjö, flöto dimmorna
-ihop med luften och formade sig till vågiga bergtoppar.
-
-Märta såg ej stort till den omgifvande fägringen. Hon hade skådat dessa
-milda, blåa sjöar, dessa tysta, gröna skogar, dalarnas djupa frid och
-bergens majestät, ända sedan hon var barn. Hennes längtan hade under den
-flydda sommaren fått vingkraft, och hon trådde efter att snarliga få se
-mera af världen än denna ensliga bygd.
-
-Hon fördjupade sig plötsligt i minnen, allt medan hon blickade utåt
-vägens slingrande linje. Där i kröken hade den tunga karossen vält med
-de höga herrarna, och hertig Adolf Johan, hade skrikit och jämrat
-öfverljudt, änskönt han undsluppit allenast med en skråma i handen, som
-morkär strax läkte samman med fnöske.
-
-Värre stod det till med den unge junker Messenius. Han hade blifvit illa
-klämd och måste bäras till prästgården, där man en tid lång pröfvade
-allehanda för att behålla honom vid lifvet.
-
-Hertigen kunde ej bida tills junkern blef frisk utan begaf sig efter ett
-par dagars rast bort med sitt följe, sägande, att denne kammarsvennen
-hans näppeligen skulle sakna något i så välvårdadt hus. Dock varnade han
-herr Christopher för att släppa denna fjäril ut i sin rosendelund, ty
-han skulle sannolikt då i kärlig yra kyssa den dejligaste rosens kind
-blek.
-
-Märta gned ofrivilligt sina skära kinder och log öfvermodigt. Hertig
-Adolf Johan torde fuller förgätit, att rosen ock har törnen! Och hur
-fagert junker Arnold än lade sina ord till sin unga vårdarinna, ej hade
-hon flytt honom sitt hjärta, men väl sitt öra. Han förtalde i rika
-bilder om hofvet och de lysande fester, hvilka han bevistat. Han beskref
-damernas prunkande klädningar och kavaljerernas sirliga skick, så att
-orden slutligen ringde som lockande silfverbjällror för henne, och hon
-kunde ej sofva om nätterna utan smög sig ut ur kammaren, där hennes
-moder och pigorna njöto ostörd hvila efter dagens enformiga id. Ut på
-svalen hade hon gått och ställt sig, där hon kunde se längst och vidast,
-där inga berg och inga träd skymde utsikten, och så fylldt var hennes
-sinne af inbillningar och syner, att hon tyckte sig skönja den stora
-staden i fjärran. Och rundt om den lågo adelns gårdar, bredda som rika
-smycken på ett mantelbräm. Där gick nu dansen lusteliga i de ljusa
-nätterna, där färdades drottningen med hela sitt lysande följe, och
-hvarje dag lektes en ny lek, tändes ett sagolikt fyrverk, skämtades och
-älskades i bousqueernas dunkel.
-
-På morgonen voro hennes tankar alltfort tunga af vakna drömmar, och hon
-satt stum vid frukostbordet, där gästen, efter att under sex hela veckor
-ej ha kunnat lämna sin kammare, ändtligen också tagit plats.
-
-Farkär och han talades ej stort vid. Men dock förmärktes det grant, att
-deras meningar slöto sig till hvarandra i godt förstånd, och skarpa
-föllo junkerns ord om landets stora nöd och drottningens slöseri. Herr
-Christopher nickade mest med slutna läppar, men han satt likväl med
-vakna ögon och tankar som vaktade han en brasa, hvars värme han ej ville
-undvara. Hotade elden att slockna, kastade han djärft och hastigt in en
-brand.
-
-Stum satt hon ock i väfkammaren, där hon förr plägat muntra dem alla med
-sina glada visor, och Maja väfverska menade, att jungfru Märta gått
-öfver älfvegräns en månskensnatt, och då fått sitt lustiga mod
-borttrolladt.
-
-Men alltfort grodde längtan inom henne; den växte sig högre och starkare
-än rågen och kornet på hennes faders fält, och hon lyddes allt villigare
-till junker Arnold, föga aktande på att hans ögon sökte hennes läppar,
-som biet drages till den söta, honungen.
-
-Aftonen innan han drog bort hade han sökt henne i björkdungen nedanför
-berget, och han hade tiggt henne om kärlek och trohetslöften under
-knäfall och tårar. Han hade synts henne fast ömklig, och helst skulle
-hon afspisat honom med hårda ord, men hon hoppades, att han genom sin
-fader eller sin forne herre, hertig Karl Gustaf skulle kunna förmå
-drottningen att taga henne upp som kammarpiga, och hon lofvade honom med
-strålande ögon och sina läppar frestande nära hans, att komme han åter
-med det hugnesamma budskapet, att drottningen åstundade hennes
-underdåniga tjänster, skulle han en dag få föra henne i brudstol.
-
-Han genmälde bittert, att de storas gunst ej var mycket värd och att
-hofvet vore en stinkande pöl af sinnenas orenhet, fastän det på afstånd
-kunde te sig lysande och präktigt. Hvad han förtalt henne om de
-glänsande festerna hade icke varit ämnadt som loford åt kungahuset och
-adeln, tvärtom hade han velat afskräcka henne från detta Gomorrha. Hans
-fader och hennes fader kände det båda nogsamt, och intet godt hade de
-att mäla om rikets stora. Drottningen själf trädde på blomster så
-giftiga, att hon blifvit sjuk både till själ och kropp af deras fräna
-doft.
-
-Men Märta hade endast skakat på hufvudet och vidhållit sin önskan. Så
-drog han åstad, blek som han kommit och med ett nytt sår -- törhända
-mera svårläkt än det förra.
-
-Allt detta hann Märta tänka utan att låta sig störas af morkärs röst
-från brygghuset, hvilken kallade henne till hjälp med dragning af de
-torra kläderna. Hon makade sig allenast längre in mellan två utskjutande
-bjälkar och hukade sig ned, när en af de utskickade pigorna närmade sig
-hennes gömställe.
-
-I dag på morgonen hade hon genom en gammal gubbe, som plägade gå med bud
-mellan gårdarna, erhållit en liten breflapp, hvars korta innehåll fyllde
-henne med djärfva förhoppningar. Där stod:
-
-»Hertig Adolf Johan drager denna dag förbi på jakt och tillstädjer en
-sin ringa tjänare att töfva en dag hos herr Christopher, icke anande
-annat än att tacksamheten gifver anledning till detta besök, men I
-allena må veta, att jag kommer i ärenden, som förebåda stora ting.»
-
-Märtas tankar gingo ej utom den krets, där hennes eget jag utgjorde
-hufvudpersonen, och därför klappade hennes hjärta hårdt af otålighet och
-glädje att snart få del af den ynnest Messenius säkerligen för henne
-utverkat. Han hade måhända öfvervunnit sin hätskhet mot rikets främste,
-när han nu i hufvudstaden fått träda dem närmare, och dessutom längtade
-han fuller osägligt efter att få henne till Stockholm, där det väl kunde
-gifvas tillfälle för dem att byta ord och blickar.
-
-Mera ärnade hon icke unna honom; sin kyska fägring skulle hon förvisso
-skänka ståtligare kavaljer än junker Arnold, kungasmädarens soneson.
-
-Ett dammoln och genom detta glimmandet af blankt seltyg kom jungfru
-Märta att spritta till. Hon tog ett språng framåt och skuggade med
-handen för ögonen. Dessa vidgades och mörknade, när blodet svallade upp
-mot de jämna tinningarnas fina blåa ådernät.
-
-Nu urskilde hon en hög karet, och i tankarna såg hon äfven det pfalziska
-vapnets små sneda brokiga rutor på vagnens bukiga väggar.
-
-Hästarnas hofvar dånade genom tystnaden. Där var ryttare och tross och
-sist ett väldigt koppel af skällande hundar. Jungfru Märta sträckte sig
-på tå, men hon visste ej af, att hon jublade högt och höjde de hvita
-armarna.
-
-»Flicka är du från vettet! Står du här och åbäkar dig för
-landsvägsriddare!» Märta ryggade skrämd tillbaka.
-
-Det var morkärs barska röst. Hon hade till slut gifvit sig ut att söka
-sin lata dotter, och när hon nu fann henne midt i porten, där en sedesam
-tärna platt intet hade att beställa, blef hennes skarpa ansikte gult af
-förtret, och hon höjde handen till slag.
-
-Men den sänktes ånyo, ty det granna följet var nu ånyo helt nära, och en
-ung junker med grön sammetsjacka och med hvit fjäder i hatten hoppade
-ned från en af vagnarna, trots att denna var i full fart.
-
-Af hela den lysande synen: hästar, vagnar, kavaljerer, syntes snart föga
-mera än ett dammoln, men framför mor Beata och hennes dotter bugade en
-ung man med handen på hjärtat och de stora, svartbruna ögonen oafvändt
-riktade på den fagra Märta.
-
-»Men det är ju junker Arnold, hvadan kommer I,» sporde mor Beata häpen
-och föga välkomnande.
-
-»Jag var med jaktföljet men erhöll orlof för att besöka prästgården,»
-svarade Arnold med snabb, skiftande stämma, hvilken förrådde hans
-känslors heta lopp.
-
-»Guds frid med eder, unge herre! Stig in och vederkvick eder med hvad
-ett prästatjäll i dessa fast bedröfliga tider förmår bjuda,» sade fru
-Beata vänligare, under det hon dock sneglade på dottern som för att få
-veta, om de unga hemligen lofvat sig åt hvarandra.
-
-Men Märta föreföll oberörd. Väl bjöd hon med glad värme junkern sin
-hand, men hon drog den brådt till sig igen och gaf alldeles icke akt på
-hans ömma blickar.
-
-Herr Christopher kom nu äfven till och sporde ifrigt:
-
-»Länder I från Stockholm, unge herre?»
-
-»Ja,» genmälde Arnold kort, och det föreföll, som slöte han läpparna så
-fast för att hindra en hemlighet att glida öfver dem.
-
-»Då medför I väl märkliga tidender från det så hastigt sammankallade
-riksmötet?»
-
-»Ja, för sann, herr Christopher. Har I ej hört därom, torde I finna dem
-mäkta besynnerliga.»
-
-»Jag har intet hört. Ryktet flyger ej så snabbt genom sjumila skogar.
-Träd in i min kammare, junker! Märta ställer nog för oss ett stop af det
-tyska ölet, som mor bryggt efter salig Banérens uppskrift. Han var en
-fältherre af rätta sorten, förstod både att dricka och slåss och
-likafullt vara hederlig karl. Hur är det det står under hans bild på
-Läckö? Jo: 'Tu ne cede malis.' Det är kraftord, herre!»
-
-Arnold Messenius nickade svagt, som hade han ej följt med herr
-Christophers tal. Och när Märta lämnade kammaren, stirrade han efter
-henne som fruktade han, att hon för alltid skulle bli borta ur hans
-åsyn.
-
-Hon återvände dock efter några minuter med det skummande ölet i ett
-renskuradt, enrisdoftande trästop, så hvitt och blankt, att det var en
-lust för ögat.
-
-Sedan herr Christopher nickat ett vänligt tack till dottern, som med
-händerna under förklädet stod kvar vid dörren, tog han andaktsfullt fram
-ur det stora reseschatullet i spiselvrån ett litet bleckskrin. Under
-tystnad, som beginge han en helig handling, öppnade han skrinet och
-plockade upp från dess botten några fula, brungula blad, torra och
-skrynklade. I en kort pipa stoppades den sällsynta rariteten, och
-ändtligen vände han sig till gästen:
-
-»Af denna örten nicotiana ha vi ej ännu odlat stort här i landet. Rätt
-väl skulle den sannolikt icke heller trifvas i vår kyla, men en utsökt
-läckerhet är den försann, och fuller var det ett präktigt fynd, jag som
-fältpredikant kom öfver, när detta skrin föll i mina händer.»
-
-När pipan med Märtas tillhjälp blifvit stoppad och tänd, slog herr
-Christopher sig ned i sin läderklädda karmstol, kredensade ölet och
-makade därpå stopet fram till junkern.
-
-»Drick, unge vän! Det synes mig, att edra läppar torkat samman.»
-
-Arnold tog sig en försvarlig klunk, men när han skulle sätta stopet
-tillbaka på bordet, darrade hans hand så, att ölet skvalpade öfver och
-stänkte mörka droppar rundt omkring.
-
-Märta skrattade högt och försmädligt, men sade intet. Blodet sköt upp
-som en hotande molnvägg på Arnolds bleka ansikte, och han mumlade:
-
-»Skön jungfrun beler min otymplighet att handhafva dryckeskärlet, men
-hon må veta, att jag denna sista tid så flitigt brukat pennan, att mina
-fingrar stelnat.»
-
-»Såå,» genmälde herr Christopher i dotterns ställe. »Träder I i eder
-herr faders fotspår och skrifver oss en ny, märklig Scondia illustrata
-törhända?»
-
-»Hvem vet? Märkligt nog torde mitt verk få kallas, och mina fäders andar
-ha icke öfvergifvit mig. Jag har känt dem lefva upp inom mig ända från
-gamle mjölnaren Johan Tordsson.»
-
-Den unge junkern högg utan att själf märka det sin daggert gång på gång
-så hårdt mot bordskifvan, att långa skåror uppstodo. Ögonen höll han
-sänkta som för att bevaka deras blick, men draget kring den skägglösa
-munnen förrådde en själsupphetsning, hvilken endast med yttersta möda
-lät sig kufvas.
-
-Nästan lurande betraktade Märta honom, men utan att bli klok på hans
-sinnesstämning. Synnerligen glada budskap tycktes han ej ha att mäla.
-Mulen drog hon sig tillbaka och styrde stegen nedåt brygghuset, där hon
-snart gjorde all sin flit för att dymedels blidka morkär.
-
-»Nå,» sade herr Christopher, när de båda männen blifvit allena.
-
-»I menar ...?»
-
-»Jag menar: förtälj nytt! Därför sitta vi här.»
-
-Arnold betänkte sig ett ögonblick; det föreföll, som om han i tankarna
-afskilde, hvad han ej nu ville bruka, innan han svarade:
-
-»I vet väl, att drottningen ärnar nedlägga regeringen!»
-
-»Hvad säger I!» Herr Christopher spratt till.
-
-»Dagsens sanning! Det talet är i hvar mans mun.»
-
-»Och I kan borga för att det icke är löst krut, afskjutet att skrämma
-kråkor med?»
-
-Denna gång tog Arnold oombedd stopet och höll det så länge för munnen,
-att herr Christopher fann rådligast draga det till sig, innan det kom
-med bottnen upp.
-
-»Kärt se, att I gör mig besked, herre, men dock åstundar jag först svar
-på mitt spörsmål: Är det sant, att drottningen denna gång står fast vid
-sitt ord? Eljes plägar hon lofva i öster och bryta i väster.»
-
-»Så är hennes sed, men nu äger hon snart intet annat att förpanta eller
-sälja än skatterna i sitt tafvelgalleri. Rundt omkring henne tassar
-folket som utsvultna vargar, och det töfvar icke länge, förrän hon ej
-heller kan ställa adeln tillfreds, då det nu är hon, som måste be dem om
-stora lån. Att hon sedan förbrukar dessa på lysande fester och till
-slösande gåfvor åt utländska gunstlingar är allom bekant.»
-
-Herr Christopher knackade askan ur piphufvudet.
-
-»Ja, Gud bättre! Hon blir alltfort mer en nyckfull kvinnsperson än en
-pliktkär drottning. Men rådet har säkerligen icke tillstadt henne att
-lämna tronen. För dessa goda herrar är hon Gustaf Adolfs dotter, och de
-förmärka ej, att glorian bleknat omkring hennes hufvud. Och pfalzaren,
-han är för sann alltjämt lika saktmodig och bidande? Man skulle kunna
-tro, att han först ville pröfva halten af kronans värde, innan han satte
-den på sitt hufvud.»
-
-»Hur pösande den pfalziska öfverläppen ter sig, icke sväller den af
-äfventyrslust eller ifver, däri har I rätt,» genmälde junkern, »och det
-spörjes, att han vägrat taga Sveriges tron i besittning, så länge
-Kristina är vid sina fulla krafter. Men begynner den gyllene klenoden
-ofvan kruthornsnäsan vackla, skyndar han dock troligen till för att
-hindra skatten från att falla i smutsen.»
-
-»Möjligt! -- Men mig synes det sannolikare, att drottningens triumfvagn
-ånyo förspännes med ett adelsspann, hvilket drar henne upp till tronen,
-där de stora ha nytta af henne. Gamle rikskansleren skulle törhända ända
-sin bana rätt så afdankad, om icke hennes vilja längre blefve det vapen,
-mot hvilket hans sluga statsmannakonst till egen båtnad fäktade, och
-grefve Magnus måste fällan sänka hufvudet, om han ej ville ha det hugget
-af, så hatad som han mångenstädes gjort sig.»
-
-Herr Christopher teg tvärt, ängslig öfver att ha talat bredvid munnen.
-Utan att vilja det hade han förkunnat alla den stränge herr Terseri
-domar, och slikt tal kunde lända till mycket men, om hans gäst -- som
-han förmodade -- fann orden sötade ackurat efter hans gom. För att
-genast få ett afbrott i samtalet föreslog han junkern, att de skulle se
-sig om i apelgården, där ännu någon frukt hängde kvar på träden att
-solvärmas under dessa förunderligt blida Brittmässedagar.
-
-Arnold följde utan motsägelse, och ej heller tycktes han vara angelägen
-att upptaga det nyss lagda ämnet. Som en drömmare vandrade han fram på
-de gulnade gräsplanerna och lyddes förströdd till herr Christophers
-lofprisande af sina päron- och äppleträd, hvilka han själf satt och
-vårdat.
-
-Med det kraftigt formade ansiktets hårda drag blidkade af vänliga tankar
-stod han där och jämkade kalotten tillrätta. En gren hade nyss djärfts
-lyfta den; men som om grenen varit ett litet kärt, odygdigt barnafinger,
-log herr Christopher åt tilltaget.
-
-»I är mig en tystlåten kamrat,» vände han sig nu till Arnold, »har I
-något på hjärtat, så sjung ut det. Ungdomssorger och fåglar trifvas
-slätt i bur.»
-
-Arnold märkte, att den sträfve kyrkoherdens ton blifvit faderligt
-vänlig, och han besinnade sig på, om han borde yppa för honom sina
-känslor, bedjande om hans förord till Märta. Men orden ville icke öfver
-hans läppar. Han fruktade att blifva tillbakavisad; han, en Messenius,
-hade föga att hoppas i det land, där den store Gustaf Adolf låtit hans
-farfader dö i fängelset och hållit hans far fången som uppviglare i
-fjorton långa år. Själf var han aflad i en fångkammares unkna luft, och
-hans barndom hade fyllts af dystra syner.
-
-Per Brahe hjälpte Messenius ur hans nöd och sände honom med hustru och
-barn till Stockholm, men det onda som konungamakten under tvenne
-släktled föröfvat emot dem, hade slagit rot och växt till en bitter ört
-i deras sinnen. Också hos honom, släktens yngsta telning, grodde den
-kraftig och länade hans tankar ett frätande gift.
-
-Långsamt och trefvande svarade han:
-
-»Haf tack för eder godhet, herr Christopher, men det som tynger mig
-lärer allenast framtiden kunna aflyfta.»
-
-»Och hur tänker I eder den?»
-
-Arnold undvek sin värds forskande blick och mumlade:
-
-»Det har jag näppeligen fullt klart för mig.»
-
-Nu förstod kyrkoherden, att junkern var här på lönlig giljarefärd till
-hans dotter, men däraf skulle bli intet. Så vänt blomster finge ej
-sättas i slik jordmån. Dock ville han ej alltför tvärt visa den unge
-vintervägen, ty han kom till den ensliga prästgården med tidender,
-hvilka eljes så sent förnummos, att de redan tillhörde det förgångna.
-Och hans Märta var klok; hon skulle säkerligen låta varna sig.
-
-När han efter middagsmåltiden ett ögonblick blef allena med dottern,
-lade han händerna på hennes skuldror, såg allvarligt på henne och
-sporde:
-
-»Min dotter, hvad är junker Arnold för dig?»
-
-Märta studsade.
-
-»Har han bedt farkär att spörja mig därom?» frågade hon, och de röda
-läpparna logo spotskt.
-
-»Nej, jag vill veta det.»
-
-Frimodigt blickade Märta upp, och ingen varm rodnad varslade om
-kärlekens feberhetta. Lugnt genmälde hon:
-
-»Jag är rädd, att mitt svar ej likar dig, men sanningen må dock sägas:
-han är -- en trappa, som mina önskningar vandra på och som jag skall
-förglömma, så snart jag hunnit upp.»
-
-Herr Christopher kysste sin dotters hvita panna, men han ville ej med
-ord tillstå, att han gillade henne. --
-
-När månens hvita, kalla ljusflod rann ut öfver prästgårdens svarta tak
-och gråstensmurar, smög sig en smärt gestalt fram mellan örtagårdens
-blomsterbäddar, där de flesta örterna redan gått till ro för den långa
-vintersömnen. Från buskar och träd utbredde sig väldiga skuggor, och där
-lindarna böjde sig samman till ett hvalf, hade månen ännu ej letat sig
-fram, utan lämnade den breda allén, som skilde örtagården och kålgården
-åt, i becksvart mörker.
-
-Men den sena vandrerskan skrämdes hvarken af mörkret eller ufvarnas
-skrän i trädtopparna. Raskt gick hon framåt, och sandens lätta
-knastrande under hennes fötter ljöd som svagt knäpp på kastanjetter.
-Själfva svajet af hennes korta, röda kjortel tycktes förkunna lifsmod.
-
-Hunnen ut ur allén, stannade hon midt på en dallrande månspång. Nu
-skönjdes tydligt hennes fagra anlete och de silfverguldblonda flätorna,
-som virade sig kring hufvudet likt ett diadem.
-
-Från bänken under den stora hängbjörken reste sig junker Arnold snabbt.
-
-»Märta,» hviskade han lidelsefullt, och tog så häftigt ett språng in på
-månspången, att denna brast itu under hans slagskugga.
-
-»Jag har bidat eder så länge,» for han fort. »Mitt hjärta är sjukt af
-längtan. -- Vill I stilla den?»
-
-Hon trädde helt nära honom och sade med sin klara stämma, hvilkens rena
-klockklang ringde alla hans tankar samman till gudstjänst i kärlekens
-tempel:
-
-»I vet, hvilket villkor jag ställt. Kan I uppfylla det? Var det detta I
-ville säga mig, när I kallade mig till hemligt möte?»
-
-»Ja,» svarade han förvirrad, »ja väl. Jag vill blotta mitt inre, mina
-planer och min sträfvan för eder, men gif mig först ett enda fattigt ord
-af ömhet! Släck min brännande törst med en enda droppe ur hoppets
-bägare, låt mig --»
-
-Han ville lägga sin arm omkring henne, och hon såg kysslustan glöda på
-hans stora, alltför röda mun, hvilken liknade ett blödande sår i det
-hvita ansiktet. Hastigt stötte hon honom ifrån sig och utbrast hårdt:
-
-»Tag eder i akt för slik vandel. Jag är icke eder trolofvade och icke
-heller en af dem, som nattetid tillstädjas att till höge herrars
-förlustelse leka frillolek. En ärbar jungfru är jag, kommen hit allenast
-för att höra, om I fört min talan och låtit mina önskningar nå
-drottningens öron.»
-
-»Drottningen,» eftersade Arnold harmset, »med henne och hennes hof torde
-det härefter ej vara mycket bevändt. Hon är armare än en odalbonde, ja
-än den simplaste knekt, och då hon ej äger så mycket penningar, att hon
-kan betala sulorna på sina skor eller brödet på sitt bord, utställer hon
-till hofbagare och skomakare adelsbref för att med detta diplom stoppa
-dem munnen till, när de kräfva betalning för sitt arbete. En slinka är
-hon, som bedrifver ett lättsinnigt och slösande lefverne, och godt hade
-det varit för allt folket, om hon ej, som nu skett, tagit sin
-tronafsägelse tillbaka.»
-
-»Det nämnde I ej för min fader,» sade Märta, som genom herr Christopher
-fått del af samtalet mellan honom och junkern.
-
-»Nej, ty då skulle jag ock gifvit honom nyckeln till min hemligaste
-plan.»
-
-»Och den nyckeln vill I allenast förtro mig,» inföll Märta, smidigt
-lutande sig emot honom.
-
-»Icke heller eder -- skön jungfru. Men så mycket må I veta, att jag
-snarliga skall bli en rik och mäktig man. Jag skall ställa mig så väl
-med hertig Karl Gustaf, att han aldrig förgäter mig. Hans tacksamhet
-skall lysa mig hela min framtidsled som en strålande stjärna --»
-
-»Detta angår ju alls icke mig,» afbröt Märta, »jag vill veta --»
-
-»Det angår eder för visso, hulda jungfru. Som ädel fru skall I en gång
-träda fram i hofvets salar. Min hand skall leda eder, då vorden så
-stark, att I icke mäktar slita eder lös -- törhända icke heller åstundar
-det.»
-
-»Är det sant, att I har medel att vinna hertigens gunst?»
-
-»Jag ger min kärlek i pant för sanningen af mina ord, och så mycket må I
-veta af min hemlighet, att jag grubblat på den med eder ljufliga bild
-beständigt för ögonen. Den har skänkt mig mod och förvissning om att
-lyckas. Säg mig nu blott -- så att jag ej må svikta, när det stora
-steget skall tagas -- får jag kalla eder min den dag jag ånyo står inför
-eder, hedrad af furstlig utmärkelse?»
-
-»Ja,» sade hon kort, »och till dess -- lef väl!»
-
-Hon böjde hufvudet bakåt så tätt intill honom, att det nästan kom att
-hvila mot hans skuldra, och hennes ögon lyste skimrande gröna som
-lurande, tjusande kattögon.
-
-Hon hörde ett vildt utrop af otämdt jubel och kände hans läppar mot sina
-i en kyss, hvilken tycktes suga till sig hela hennes varelse. Sekunden
-därpå hade hennes fasta händer skjutit bort honom.
-
-»Nu har I vigt mig till verket,» flämtade han, »nu rädes jag intet. Lef
-väl, du jordens fagraste mö! Jag bidar icke morgondagen, utan tager
-redan i denna timme en häst ur din faders stall. I morgon kan I hämta
-honom åter vid närmaste skjutshåll.»
-
-Hon nickade stum och reste sig. Han ville än en gång taga henne i sina
-armar, men hon afvärjde det och skyndade upp mot huset.
-
-På svalen stod hon sedan och hörde en häst trafva bort i den tysta
-natten. Hofvarna dånade som jämna, bråda hammarslag genom skogen, och
-Märta blef plötsligt hemsk till mods. Månne junkern varit besatt af den
-onde? Fast underligt var hans tal och hans andedräkt het som eldslågor.
-
-                   *       *       *       *       *
-
-Det var aftonen före Lucia, och i Stockholms borgarekök doftade det af
-färskt hvetebröd, hvilket bakats till s. k. Lussekattor. Husens unga
-döttrar hade ock stor brådska att binda Luciabrudens krona af lingonris
-och att fästa i den långa, smala ljus. Den hvita slöjan bredde de
-försiktigt öfver kammarens stora bord, där den svepte sig som tät
-spindelväf omkring hörnen och hängde ned mot golfvet. Den vida kjorteln
-och skjortan pöste bakom sängens sparlakan, och glada flickögon blickade
-tidt ditin på denna ståt. I morgonväkten skulle den tagas på och med den
-en lång dags festglädje. Luciabruden var ju förebudet till julen. Ända
-från kristendomens äldsta tider hade denna natt högtidlighållits, och
-det gick många sägner och skrock om den, men alla varslade de godt, alla
-talade de om ljusets seger öfver mörkret.
-
-I adelshusen frågade man emellertid föga efter Luciadagen. Där bjödos så
-många fester ändå, och man hann knappast återvända från ett nöje, förrän
-man kallades till ett annat. Det var dock ej drottningen, som gaf detta
-föredöme, änskönt hon med mycken ifver deltog i hvarje tillfälle till
-förströelse från de mer än någonsin tyngande regeringsbördorna.
-Messenius hade sagt sant, när han omtalade, att Kristina velat frånträda
-kronan men tvungits att återtaga sin inför rådet gjorda afsägelse.
-
-Men det fanns ingen handling, hon så bittert ångrade som att hon gifvit
-vika för öfvertalningar, och det föreföll, som hade denna eftergift
-brutit henne både till kropp och själ. Väl höll hon sitt till ständerna
-gifna löfte att själf granska alla handlingar och att i rådskammaren
-mottaga supplikanter och andra som hennes plikt var, men det förmärktes
-granneligen, att de blå ögonens blick var sjuk och trött, och hyn hade
-fått en gul, torr blekhet.
-
-Hennes hälsotillstånd föreföll så oroande, att hennes moder, hvilken
-denna tid vistades mycket i Stockholm, och hela hofvet uppmanade henne
-att söka bot. Den franske läkaren Bourdelot hade också blifvit
-efterskrifven, och på nyåret väntade man honom.
-
-Till sin kära Ebba Sparre sade drottningen en gång:
-
-»Stundom synes jag mig själf vara ett stycke virke, som snidas och
-svarfvas af rådsherrarnas och folkets händer för att ändtligen formas
-till en afgudabild, den de förgylla med sina egna dygder och sätta upp
-på tronen att där tillbedja. Man vill ha mig sådan, att jag svarar ja
-och nej i behaglig tid utan att blotta en egen tanke eller önskan. Detta
-hade de visserligen väntat sig af den vårdnad och tuktan de gifvit mig,
-men så lätt bearbetad är jag dock icke. Jag känner min klokhet; den är
-en gåfva af Gud, och jag skall hålla den högt.»
-
-Aftonen före Lucia hade drottningen, som hon plägade hvarje torsdag,
-samlat sin förtroligaste krets af lärda till angenämt samkväm. Hon
-älskade högligen sina jovialer, som hon kallade dem, och intet
-ankvickade mera hennes nedstämda humör än dessa samtal, så rika på
-snillrika infall och djärfva tankehugskott.
-
-Det var icke ovanligt, att sammankomsterna höllos i drottningens
-sängkammare, där alla dessa utländska lärde hade sin egen vrå likasom
-hennes favorithundar.
-
-Salmasius halflåg på en soffa, lättjefullt blickande omkring sig under
-den svarta, rakklippta luggen.
-
-Stiernhielm stod tyst vid spiseln, då och då makande om bränderna eller
-kastande på ett nytt vedstycke. Medicus Du Riez och Trichet Du Fresne
-sutto vid bordet midt i rummet; Freinsheimius höll sig bakom
-drottningens stol och inlade då och då i det sprittande ordflödet ett
-tungfotadt tyskt ord.
-
-Kristina hade förefallit ovanligt munter denna afton. Hennes höga,
-obehärskade skratt ljöd oupphörligt, och hennes ögon glänste stora och
-mörka. Hela hennes varelse njöt stundens tillfredsställelse så starkt,
-att hennes eldiga liffullhet meddelade sig till och med åt den något
-säflige Stiernhielm.
-
-De fransyska glosorna kastades som fjäderbollar upp i luften, och
-latinets plastiska form nådde sin fulländning hos dessa språkens
-öfvermän.
-
-Kristina gaf dock ej de lärda herrarna efter. Klart och flytande talade
-hon dem till på båda de tungomål, hon älskade högre än sitt eget. Med
-ett stolt och lyckligt leende mottog hon den beundran, som här
-uppriktigt ägnades henne, viss att vara sin tids kunnigaste och af
-försynen rikast begåfvade kvinna.
-
-Hela föregående dag hade hon tillbragt på jakt, och när hon nu förtalde
-om sina äfventyr, syntes hon dem alla en tjusande Diana lika mycket som
-en djupögd Minerva.
-
-»Hyser eders majestät aldrig fruktan för de stora, snöiga skogarna, där
-björnarna lära gå som herrar i eget hus,» sporde Du Fresne, lätt rysande
-efter drottningens lifliga framställning.
-
-Kristina skakade de ljusa lockarna och skrattade bullrande:
-
-»Nej aldrig, monsieur! Björnar i egen päls och på fyra fötter skrämma
-hvarken mig eller min bössa, och dessutom kan I vara säker på att mina
-skogar ha flera harar än björnar. Dessa små kräk lägger jag dock alltid
-ned i språnget, ty det tycks mig vara en fast ömklig syn att se dem
-sitta inringade, darrande för sina arma lif.»
-
-Salmasius inföll:
-
-»Slika harstackare möta vi dagligen ända uppe i slottstrapporna. Det är
-således deras ömkliga min, som vållar, att eders nåde lämnar dem i
-fred.»
-
-»Ack, min vän, låt mig slippa tänka på detta nu! För er alla, som jag
-räknar som mina förtrogna, vill jag tillstå, att den dag snart skall
-stunda, då jag föga spörjer efter, om räfvar eller harar tassa i mina
-fjät. Jag vill bli fri -- och jag _skall_ bli det.»
-
-Hon böjde hufvudet med en triumferande rörelse, lydande en djärf impuls
-att blotta sina innersta tankar. Kammartjänare och småsvenner voro
-bannlysta från dessa samkväm. Stiernhielm hade sagt, att man kunde kläda
-dörrarna med täckeligare målerier, och Kristina förstod vinken. Hon lät
-uppsätta dyrbara gobelänger, som täckte gamle kung Göstas snidade
-ekedörrar.
-
-Nu gled emellertid gobelängen åt sidan, och grefve Magnus De la Gardie
-inträdde oanmäld.
-
-Ännu syntes spår af vägsmuts på hans höga ryttarstöflar, och den korta
-andedräkten angaf, att han sprungit direkt ur sadeln hit upp. Med den
-stora, rikt fjäderprydda hatten släpande mot golfvet trädde han fram och
-gjorde en djup bugning för drottningen. De öfriga tycktes han icke
-märka. Endast en högmodig, missnöjd blick hade han låtit glida öfver den
-illustra samlingen, och hans ord till drottningen angåfvo, att hans
-sedvanliga afund mot alla, som stodo henne nära, äfven nu fått makt med
-honom.
-
-»Eders majestät är törhända alltför nära Olympen, för att värdigas
-lyssna till en ringa dödlig, hvilken af sin ödmjuka vänskap förmåtts att
-träda inför eder med de obehagligheter, hvilka tyvärr höra jorden till.»
-
-Han kysste hennes vänligt framsträckta hand och förblef höfviskt stående
-framför henne, så att han vände ryggen åt de andra.
-
-»I är alltid välkommen,» sade Kristina varmt. »I har töfvat länge på
-Höjentorp denna gång. Familjelifvet börjar bli eder kärt.»
-
-»Aldrig kärare än min drottnings närhet.»
-
-»Och dock har I denna vinter försakat den öfverhöfvan ofta, men på eder
-skall aldrig sannas Salvii ord, att hofvet är som elden, för nära den
-förbrännes man, för långt ifrån den fryser man ihjäl. Det vill med andra
-ord säga, att alltför stor förtrolighet tar snabbt slut och alltför
-långt afstånd alstrar glömska ...
-
-Men sätt eder nu ned, min grefve! Drif bort Castor och Pollux från
-bänken; de -- mina fyrfota favoriter -- få den plats, jag aldrig ärnar
-gifva någon man: den vid mina fötter.»
-
-Hennes hvita tänder lyste innanför de lifliga läpparna, och de kraftiga
-händerna flögo fram och åter som stråkdrag genom luften.
-
-De la Gardie hörsammade ej hennes uppmaning. Han yttrade med mjuk, ehuru
-något upprörd stämma:
-
-»Eders nåde, jag sade eder genast, att jag tyvärr kommer som en
-fridstörare ...»
-
-»Då får I strax afträda,» afbröt Kristina onådigt. »Jag vill i afton
-vara glad med mina vänner, och det skulle varit mig kärt att inbjuda
-eder till vår lilla tankebankett, men ärnar I sjunga klagovisor, må I
-skyndsamligen draga hädan.»
-
-De la Gardie mulnade. Detta var honom för starkt att höra i alla dessa
-herrars närvaro, och hans röst blef den pockande statsmannens, när han
-återtog:
-
-»Mitt andragande tåler ej uppskof. Eders majestäts ära är angripen, och
-hade den ej varit mig så öfvermåttan dyrbar, kunde det stått mig fritt
-att sända en kammarsven med detta bref från arffursten.»
-
-»Min ära -- hertigen -- hvad menar I?»
-
-»Jag nödgas anhålla, att eders majestät täcktes aflägsna lyssnare.»
-
-»Väg edra ord, grefve! Mina jovialer äro inga lyssnare; till tråkiga
-statssaker låna de minst af allt sitt öra, men som nu i alla fall min
-glädje är förstörd, bjuder jag eder godnatt, mina herrar. I stannar,
-herr riksmarskalk.»
-
-Så snart De la Gardie blifvit ensam med drottningen, lämnade han fram en
-kort, siratlig skrifvelse från Karl Gustaf, och ännu ett annat konvolut,
-adresseradt till hertigen.
-
-När Kristina tog emot det sistnämnda, sade hon ironiskt: »Detta skulle
-således innehålla attacken mot min ära.»
-
-»Ja, eders majestät. Eder höge frände har gifvit mig sin nådiga
-tillåtelse att genomögna smädeskriftens gemena innehåll, och jag brinner
-af ifver, att få oskadliggöra den skändlige bakdantaren.»
-
-Kristina vek upp det styfva pappersarket, och hennes blick gled
-långsamt, snarare sorgset än vredgadt öfver de första raderna. Med ett
-försök till skämtan sade hon:
-
-»Törhända upptäcka vi här en ny Esopus, ehuru hans fabler ännu synas oss
-ha en väl arm klädnad. Rimmen halta som afdankade dansörer.»
-
-De la Gardie genmälde intet. Han endast iakttog henne, medan hon
-fortsatte läsningen, och han märkte, att hennes ögon begynte blixtra af
-vrede, och att harmen tände röda flammor på hennes kinder. Så småningom
-började hennes händer skälfva, och när hon ändtligen slutat läsningen,
-steg hon upp, kastade papperet på golfvet och ställde sig på det,
-stampande i ursinnig upphetsning.
-
-»Han ljuger -- ljuger,» skrek hon, och rösten blef hes och grof. »Fan
-skall anamma hans syndiga själ och steglet hans eländiga kropp! -- Han
-vågar säga, att jag förslösar all kronans egendom, att jag är en toka,
-som allenast vill roa mig, att --» hon afbröt tvärt, tog ett språng fram
-till De la Gardie och sporde flämtande:
-
-»Hvad förmenar I om detta djäfvulskap?»
-
-»Att det ej nog hårdt kan straffas.»
-
-»Och hvad säger arffursten om det råd, som gifves honom: att eftergöra
-Linköpings blodbad? -- Vänta, hvad var det mera? -- Nej, tag icke upp
-det usla papperet! -- Jag minns nu. Hertigen borde taga sig i akt att
-komma till Stockholm. Fru Ebba på Jakobsdal skulle på min befallning ha
-gift i beredskap att därmed förgifva honom. Och detta vågar man låta mig
-veta! Jag ville se den skurken piskad blodig inför mina ögon --
-rådbråkad, till dess hans lemmar fölle sönder och blefve till åtel för
-fänaden i luften och på marken --»
-
-Utmattad kastade hon sig ned på en stol och vaggade sakta fram och åter
-med öfverkroppen, rof för en själsskakning, som blef henne fullkomligt
-öfvermäktig.
-
-»Vi skola göra all vår flit, att snarligen finna brottslingen,» lugnade
-De la Gardie, som äfven blifvit namngifven i smädeskriften och beskylld
-för stämplingar mot riket och arffursten.
-
-»Ja, se till att I finner honom redan i morgon dag,» utbrast
-drottningen. »Intet vare eder angelägnare än detta!»
-
-»Eders majestät, jag har redan en aning om, hvem som är den skyldige.»
-
-»Så säg fort!»
-
-»Arnold Messenius.»
-
-»Min salig faders gamle fiende?»
-
-»Nej -- sonen.»
-
-»Den unge. Han har ju näppeligen satt sin fot till hofs. Det vore ju
-vanvettigt. Nej, I far vill. Visserligen är skriften en tankarnas och
-formens vidriga surkart, men är det han, måste dock denna frukt ej ha
-fallit långt från trädet. Låt kalla dem båda.»
-
-»Skall ske, eders majestät.»
-
-De la Gardie bugade djupt.
-
-Kristina vinkade åt honom, att han skulle gå, men när han hunnit till
-dörren, hejdade hon honom:
-
-»Säg mig, så sant I är min vän, har jag något af de fel, man beskyller
-mig för i denna skrift?»
-
-Grefve Magnus tvekade icke ett ögonblick om hvilket svar han borde afge.
-Hade han vågat vara fullt ärlig, skulle han ohjälpligt ha störtat sig
-själf. Han sade med värme:
-
-»Nej, eders majestät, som eder sanne vän säger jag eder, att _allt_ i
-smädeskriften är uppdiktad lögn.»
-
-»Mitt slöseri -- har I förmärkt det?»
-
-»Jag har allenast sett eders majestäts konungsliga frikostighet, hvilken
-gjort Sverige hedradt långt öfver dess gränser.»
-
-»Min nöjeslystnad?»
-
-»Eders nåde är en ung, lefnadsglad kvinna, som efter en lång arbetsdag
-stundom tillåter sig en ringa förströelse, mycket till sitt folks
-båtnad, ty det får då skåda sin i hela Europa berömda drottning.»
-
-Kristina log vemodigt.
-
-»Törhända är I för mycket min vän,» sade hon ironiskt, »men haf tack för
-edra ämabla ord och nu -- lef väl.»
-
-När dörren fallit igen efter honom, begynte Kristina häftigt gå af och
-an. Den förhatliga pamfletten hade riksmarskalken tagit med sig, men hon
-tyckte, att den bränt in ett märke på golfvet, där den legat, och hennes
-fötter trampade denna fläck så tidt, som funnes där något att krossa
-till stoftkorn.
-
-Och dock hade vreden nu lämnat henne, allenast ångesten marterade henne.
-Hon hade blifvit dömd! -- Hon hade fel, som en liten junker vågade syna
-i sömmarna! Hon -- Kristina! -- hvilken som fyraårigt barn väckte alla
-ständernas häpnad för sina lysande egenskaper. Som halfvuxen satt hon
-redan på tronen, och i ödmjuk tillbedjan lyddes man till hennes ord.
-Hennes lof hade sjungits dag från dag, så långt hon kunde minnas
-tillbaka -- och hon skulle ha fel? -- Fel, som människor vågade peka
-fingret åt! Inför Gud allenast ville hon stå till svars, han ensam
-skulle vara hennes domare. Ve den af hennes undersåtar, som djärfdes
-höja sig till henne, Herrens smorda! -- Och ändå -- när hon nu tänkte på
-det straff, hon nyss så ifrigt velat nedkalla öfver den olycklige,
-fylldes hennes sinne af ett varmt deltagande och ångerfull åstundan att
-blifva kvitt ansvaret.
-
-När hon var barn, hade hon tidt gråtit öfver Smedjegårdens fångar, och
-helst hade hon velat öfva barmhärtighet emot dessa arma förbrytare, men
-då betydde hennes röst intet. När hon själf kom till makten, förfor hon
-i begynnelsen mildt, men brottslingarnas antal växte och var nu så
-stort, att hon nästan dagligen den sista månaden nödgats underskrifva
-dödsdomar. När skulle detta få ett slut? När skulle hon få mod att rycka
-af den sista länk, som band henne vid detta land, för trångt för hennes
-tankar, för kallt för hennes känslor och dock -- älskadt som arf efter
-hennes höge fader.
-
-Dessa seder och bruk plågade henne -- stora i mat och dryck, begifna på
-kräsliga gästabud, men lata, när det gällde snillelekar, tröga till
-tankar -- snara till knytnäfskamp! -- Och religionen! Hon stannade
-plötsligt framför ett porträtt af Gustaf Adolf. Hennes fader hade stridt
-för den och nämnt den en helig sak. För honom hade den nyktra, torra
-lutherdomen fyllt hjärtats behof att närma sig Gud. Han hade varit man
-och krigare, och hvarje hans dag var rik på planer till nya bragder.
-Bibeln är en god bok för den trötte att lägga sitt hufvud mot, när
-kvällen kommer -- ljus efter segern, lugn efter nederlaget, men dock
-manande till ro. Men för henne -- kvinnan -- på en mans plats -- var den
-ej nog. Hennes frysande själ kräfde annan värme, hennes ensamma hjärta
-begärde hetare böner, och därför --
-
-Hon föll på knä framför porträttet, och hennes händer famlade under den
-vida koftan, tills hon fann ett krucifix, hvilket hon förde till sina
-läppar.
-
-»Fader, kalla det icke svek, om jag vill vinna min salighet på en annan
-tro än din! Se mildt ned till din dotter och minns, att hon var ett
-värnlöst barn, när du drog bort. I min moders famn har jag aldrig känt
-hugnad -- och ingen närskyld har stått vid min sida som förtrogen och
-vän. Bland främlingar har jag fostrats, bland främlingar lefver jag, och
-till ingen utom Gud anförtror jag mina hemliga tankar. Men törhända går
-min väg mot himmelen fjärran från din, store fader. Se icke illa på
-detta! Fuller löpa de samman i evig klarhet en gång, om de ock här på
-jorden te sig olika. Jag längtar efter frid, och jag skall söka den
-efter mitt sinne. Inför din ädla skugga, o fader, tillstår jag oändligen
-villigt, att det spröda redskap du lämnade i ständernas händer, icke
-plöjer fädernas jord som sig bör. Svaga äro mina krafter, för högt spänd
-min båge. Ditt folk förstår mig icke och blir icke lyckligt under min
-spira, den är dem för mycket af scepter för litet af pekpinne i deras
-handlingars abc-bok.»
-
-Med pannan sänkt mot krucifixet låg hon kvar på golfvet, till dess kylan
-genomisade hennes lemmar.
-
-                   *       *       *       *       *
-
-Man hade nu hunnit ända fram till den tjugonde december, och julstöket
-var i det närmaste öfverståndet. Man begynte tänka på julklappar, och en
-och annan af de mest köplystna sneglade ifrigt uppåt Stortorget för att
-se, om ej stånden för julmarknaden snart skulle ställas upp.
-
-De flesta hade dock mindre sinne än eljes för julens firande, ty
-rannsakningen med den gamle och unge Messenius, som sades hafva stämplat
-mot drottningen och regeringen, väckte så allmänt intresse, att till och
-med borgarhustrurna läto ljusstöpning och svinslakt afstanna för att med
-korsade armar sätta sig hos männen och lyssna till hvad de hade att
-förkunna om denna märkliga händelse.
-
-Den unge Messenius hade strax förklarat sig skyldig till författandet af
-en smädeskrift; han hade äfven namngifvit de herrar af adeln och
-prästerskapet, som gifvit klafven till den olycksaliga skriften.
-
-Och i dag -- samma dag som marknadsstånden verkligen begynte rada upp
-sig på Stortorget -- stod både faderns och sonens dom afkunnad för alla
-att läsa på ett plakat invid skampålen.
-
-Det hände icke ofta, att säljarna så i lugn och ro som nu fingo sätta
-upp sina rariteter. Vanligen var snatteriet i full gång så fort varorna
-plockades fram, men till och med karamellerna och pepparkaksgubbarna
-ofredades icke denna dag. Allt folk strömmade fram till kåken för att af
-någon läskunnig få sig meddeladt hvad där stod om missdådarna.
-
-Bland de främsta var jungfru Märta. När herr Christopher kallades inför
-domstolen, namngifven af junker Arnold som hans sagesman beträffande
-riksstyrelsens åtgärder, hade Märta bönfallit att få åtfölja honom, och
-nu stod hon här vid farkärs sida. Man hade intet kunnat företaga mot
-herr Christopher. Under tårar och ödmjukliga bedyranden hade han nekat
-till all gemenskap med den svarte syndaren, hvilken väl gästat hans hus
-men aldrig synts honom värd ens ett godt ord. Och på sin ed blef han
-befriad från tuktan.
-
-Den fagra jungfru Märta hade fallit mycket af på denna korta tid. Hennes
-spotska käckhet var försvunnen, och under ögonen löpte stygga, gråbruna
-skuggor, tydande på hemliga kval. De röda läpparna hade bleknat, och ned
-mot hakan var det första ålderdomsstrecket ristadt skarpt och djupt.
-
-Med händerna hårdt tryckta mot bröstet läste hon junker Arnolds dom, och
-hon brast ut i konvulsivisk gråt, när hon kom till orden: -- »då han
-blifvit beträdd med en upprorisk, grof och ohörlig smädeskrift, hvilken
-han själf uppsatt och skrifvit, hvarigenom mot hennes kongl. majestät,
-hans kongl. höghet samt Sveriges rikes undersåtar tumult och uppror
-kunnat uppstå; alltså kan han icke benådas, androm vanartigom till sky
-och varnagel, straffas såsom en riksens förrädare och först mista högra
-hand sin, sedan halshuggas och kroppen med hufvudet på fem stegel läggas
-och handen sedan naglas vid kåken.» --
-
-»Hvad gråter du för, flicka,» sporde herr Christopher och skyndade att
-draga dottern med sig inåt Kinhästegatan.
-
-Märta svarade så tonlöst, som hade hennes röst vissnat bort:
-
-»Han lider detta för min skull.»
-
-»Snack! Han lider det för sin onda gärnings skull. Du har intet med
-honom att skaffa.»
-
-»Jag frestade honom.»
-
-Märta talade alltjämt med samma döda stämma, och hon gick framåt med
-släpande steg.
-
-Fadern inföll barskt:
-
-»Tag dig i akt för känslopjoller, dotter! Man kunde eljes lätt tro, att
-du fått denne usling kär. Och du har själf sagt mig, att han var ditt
-hjärta främmande.»
-
-»Den tiden hade jag fuller intet hjärta.»
-
-»Så håll det ock nu i styr, att det ej bringar dig till kåken.»
-
-Märta stirrade rakt framför sig.
-
-»Där vore min plats.»
-
-»Är du galen, tös. Har du blifvit förhäxad! Godt, att vi kunna färdas
-hemåt snarliga, där blir du dig väl lik igen.»
-
-Märta hörde honom ej. Hennes ansikte var hvitt som lärft, och huden
-tycktes stelnad öfver kindknotorna.
-
-»Farkär,» bad hon plötsligt, »för mig till slottet.»
-
-»Hvad vill du där?»
-
-»Jag vill tala med drottningen.»
-
-»Hur skulle det gå till?»
-
-»Spörj icke -- uppfyll blott min bön, så som du alltid förr plägat.»
-
-Herr Christopher kände hennes iskalla hand famla efter hans, och han
-hugsade en liten varm och mjuk barnhand, hvilken mäktat leda hans steg
-efter sina barnsliga önskningar. Utan ett ord vände han, och snart stodo
-de vid slottsporten. Vakten steg fram och begärde få veta deras ärende.
-
-»Jag söker drottningen,» svarade Märta genast. »För mig till henne, det
-gäller ett människolif.»
-
-»Intet viktigare, unga jungfru! Slikt akta vi inte stort nu till dags,
-men väl skulle jag släppt eder in för edra svarta ögons glans, om det
-tjänat till något, dock må I veta, att drottningen dragit sina färde för
-att jula på Örebro slott. Och väntas hon ej åter förrän efter Sancte
-Knut.»
-
-Märta stod stum. Aldrig hade vaktknekten skådat ett sådant uttryck i ett
-ansikte. Han ryste och tänkte ömkande: För henne bär det väl af till
-Danviken med ens! Han hade riktigt tyckt sig kunna se, hur förståndet
-slocknade i de stora, vidöppna ögonen.
-
-
-
-
-                                  XI.
-                      Skräddaren i adelsfodralet.
-
-
-Det var en underlig konung, som denna dag gjorde sin rond genom
-Stockholm. Stora, skymfande folkhopar följde honom, hvar han färdades
-fram, och på hans hufvud tyngde en glödgad järnkrona. Framför honom bar
-den rödklädde bödeln hans spira, en stridsklubba med taggar, ett vapen,
-som plägade kallas morgonstjärna. Den arme konungen med de vilda,
-blodsprängda ögonen hade ock en storkansler efter sig, en rödskäggig,
-groft byggd närkesbonde; de voro hufvudmännen för de vidt omkring
-beryktade »morgonstjärnorna».
-
-Massan skränade omkring upprorsmännen, hvilka nu skulle rådbråkas,
-halshuggas och steglas, för att de djärfts visa sig uppstudsiga mot
-regeringen och med klubbor och spjut trängt sig in på adelsgårdarna.
-
-»Hvem har uppviglat det gemena packet?» undrade den förnäme köpmannen
-Doulmet. Han stod utanför sin port och samspråkade nedlåtande med en
-mindre betydande yrkesbroder, hvilken också skaffat sig bod vid
-Västerlånggatan.
-
-»Å, det spörjes, att det lär vara en förryckt piga från Dalarna, en
-prästdotter,» genmälde den andre. »Hon lär ha blifvit galen, när unge
-Messenius miste lifhanken -- kärlek förstås!»
-
-»Skulle det törhända vara herr Christophers karska Märta, som ledt
-upproret? Henne känner jag genom min fruga, som är barnfödd där på
-trakten. Hon hade hett blod, den tösen, lät Maja-Karin förstå.»
-
-»Jo, jo, och när sinnet är sjukt till. Undras mig, om drottningen sitter
-och åser detta gycklet som ett litet divertissement från de lysande
-värdskapen! Aj, aj, den kronan sveder förvisso kungens skinn -- hör, hur
-han vrålar!»
-
-Doulmet vände sig bort och mumlade:
-
-»Det är en fast ömklig syn! Folket sliter ju deras kläder i trasor. Väl
-måste de näpsas, men det är en vidrig plägsed att göra dem till föremål
-för allsköns hån och spe. Näppeligen lärer det vara hennes majestäts
-vilja, att hennes undersåtar skola fara så fram. Hon har alltid visat
-ömhet för de olycklige.»
-
-»Nämner I dem olyckliga, som bedrifver ond gärning mot sitt land och
-dess lagar?»
-
-»De äro allenast redskap i den pockande lågadelns händer,» påstod
-Doulmet torrt. Han räknade bland sina kunder endast de förnämligare och
-föraktade uppkomlingarne -- medan han väntade på adelsbrefvet.
-
-Det långa, skräckinjagande tåget med förbrytarne i spetsen fortsatte
-uppåt Sanct Laurentii gränd i riktning mot Stortorget. Flera af de
-mäktiga adelspalatsen stodo redan öde och tomma, ty man befann sig i
-juni månad, och de, som ej af regeringsärenden tvungos att stanna, hade
-dragit till sina gårdar.
-
-Solskenet tycktes flöda öfver i gränden och söka sig upp mot de branta
-taken ända till de smala skorstenarna. Några hundar dåsade midt i
-gatsmutsen och reste sig med ett vredgadt skall, när folket sparkade
-till dem.
-
-En katt sprang ängsligt jamande in i en mörk portglugg till ett
-igenbommadt hus, olustig för råttfångst som för hvarje annan gagnelig
-sysselsättning på denna glödheta dag.
-
-Hennes majestät hade varit ute på ridtur till Valdemarsön eller, som det
-nu allt oftare nämndes, Djurgården. Vid slottsporten hejdades hon af en
-rasande kvinna ur hopen, som ville spå henne och skrikande trängde sig
-framom kavaljerernas hästar.
-
-»Eders höga nåde, hör mig! Jag känner alla människoöden,» kraxade hon
-med hes och ändå gäll röst. »Gif mig den allra nådigaste hvita handen,
-och I skall få att veta allt I åstundar.»
-
-»Afspisa henne med ett piskrapp,» uppmanade Bourdelot, drottningens
-nykomne franske medicus hennes unge gunstling Claes Tott. Denne skulle
-intet högre önskat, men Corfitz Ulfeldt, den från sitt fädernesland
-utvisade danske gesandten, hvilken Kristina hugnade med besynnerlig
-mildhet, inföll ifrigt:
-
-»Nej, nej, låtom oss lyss till hennes ord. Af barn och dårar läres
-sanningen, och hennes majestät skall törhända finna förnöjelse i hennes
-tal.»
-
-»Näppeligen,» svarade Kristina högdraget, »men låt gå för en gångs
-skull. Offra en riksdaler på upptåget, monsieur Ulfeldt. Min pung
-tillstädjer icke slikt slöseri.»
-
-Kristina räckte leende fram sin hand, som den sinnesförvirrade kvinnan
-snabbt fattade. Med sitt smutsiga finger drog hon linjer kors och tvärs
-i handens innersida och mumlade allehanda kabbalistiska ord. Slutligen
-skrek hon högt: »Lifsens krona får I; den är af glödgadt järn som
-morgonstjärnekungens! Aj, aj, höga drottning, den bränner fuller bort
-den krona I nu bär.»
-
-Kristina ryckte till.
-
-»Tvi för dumt snack,» sade hon häftigt, men hennes kinder blefvo varmt
-röda, och blicken fick något på en gång skyggt och lyckligt.
-
-Claes Tott var nog djärf att infalla:
-
-»Vår Herre och Luther månde vara storligen långmodiga, om de brådt hamra
-den kronan färdig, ty för sann ägnar eders majestät dem föga flit. I går
-i slottskapellet njöt eders nåde af Horatius --»
-
-»Och sistlidne söndag i Storkyrkan af en mäkta god sömn,» afslutade
-Bourdelot skrattande.
-
-Hela sällskapet instämde i munterheten, men kvinnans svada blef allt
-ymnigare, och ur hennes förvridna mun strömmade förutsägelser och
-orakelord i brokigt virrvarr.
-
-Hon hade i sin sjuka hjärna samlat mycket af folkets dom öfver
-drottningen, och hon blottade oförtäckt alla de smygande rykten, som
-tassade omkring kungaborgen.
-
-»I skall akta eder för den svartögde fransosens gift, nådiga drottning,»
-hväste hon, »hans trolldrycker vålla eder stort men, och det må I veta,
-att den riddersman I höljt med guld, är fullare af falskhet än jorden af
-mull, och den där unge narren, I städse språkar an, är eder tro, så
-länge I kör med lyckans spann.»
-
-Hon flaxade upp och ned med armarna och skrattade fånigt öfver att ha
-funnit dessa klumpiga rim, men Tott, som förstod att de sista orden
-gällde honom och den gunst, hvari han stod hos Kristina, röt utom sig:
-
-»Vet hut, käring!»
-
-Också Bourdelot blef uppbragt och befallde med den myndighet, han alltid
-brukade, och som hennes majestät ej syntes taga illa upp, att kvinnan
-skulle föras bort af vakten och sättas i förvar, då hon spred ut hvad
-ondt och farligt var.
-
-Kristina nickade medgifvande och liksom trött. Omedvetet satte hon i
-detsamma händerna för öronen, när ett fasansfullt skri skar genom
-luften. Det kom från Stortorget, där morgonstjärnekungen nu rådbråkades.
-
-Bourdelot tog hastigt drottningens häst vid tygeln och ledde den in på
-borggården. Hela hans smidiga väsen antog i detta ögonblick en vekt
-beskyddande ömhet, mannens emot kvinnan, och Kristina såg upp mot honom
-med ett hängifvet uttryck i de stora, blå ögonen.
-
-Sedan något mer än ett år hade hon begagnat sig af denne mans
-läkarekonst, och hon kände sig redan förunderligt frisk och stark. Hon
-tyckte nu, att hon aldrig skulle kunna förgäta den stund, då han för
-första gången steg fram till hennes sjukläger och lade en sval, mjuk
-hand öfver hennes brännheta panna. Så fort förmådde han tvinga den svåra
-febern att fly, att det nästan tycktes henne, som om hans blotta närvaro
-strök bort plågorna. Och när hon blef friskare, kvickade han henne an
-med gnistrande skämt. Hennes dag hade knappast längre några
-arbetstimmar. Skämtan och lysande fester plånade ut grubblet och de
-ensamma tankarna. Bourdelot tillät aldrig sin höga patient att gripas af
-allvarets fasta hand, hvilken drog henne till ansträngande plikter. Hon
-skulle roas, omgifvas af glada kavaljerer och vackra damer.
-
-Kristina stödde sig lätt mot sin medicus' arm, när hon nu gick uppför
-trappan, bakom sig hade hon Tott och Ulfeldt samt efter dem stallmästare
-von Steinberg. Också han hörde till drottningens unga gunstlingar, sedan
-han vid ett tillfälle lyckats rädda hennes majestät ur sjönöd.
-
-Det var ett stojande och högljudt sällskap, som begaf sig upp i
-slottsrummen, och deras skrattsalfvor hördes ända ned i rådskammaren,
-där Axel Oxenstierna satt lutad öfver räkenskaper, gåfvobref och
-kungliga propositioner. Han skakade bekymrad sitt trötta hufvud, men
-handen släppte icke pennan. Ännu var icke hans värf afslutadt; än
-betydde hans ord något. Drottningen hade till och med begynt närma sig
-honom igen. Hon var tidt led vid regeringsbördan och axlade den af sig
-som en för tung kappa. Ett fast sällsamt kynne hade hon, denna unga
-kvinna, som alltid tycktes benägen att älska, men som dock endast
-stänkte heta droppar omkring sig af den ömhet, hon bort samla på en
-enda.
-
-Hvarje år hade gunstlingarnas antal ökats och ynnestbevisen utdelats
-allt rikligare, och dock föreföll det, som om drottningens hjärta blefve
-allt kallare. Hon drog sig inom ett hårdt, glänsande skal och tycktes ej
-vilja låta någon veta sina innersta tankar. Godt vore, om dessa båda
-lycksökare Bourdelot och Pimentelli, den spanske gesanten, snarliga
-komme ur riket. Ett helt år hade de frestat regeringens och folkets
-tålamod genom att draga drottningen ifrån hvad henne kärt borde vara:
-omsorgen om sitt land; och de rykten, som för deras skull spredos om
-drottningen, voro så nesliga, att de ohjälpligt fläckade landets första
-kvinna.
-
-Axel Oxenstierna ville i dag tala med Kristina. Han ville än en gång
-pröfva, om hon täcktes lyssna till en faderlig varning, men han måste
-bida sin tid. Törhända töfvade hon denna gången dagen öfver i Stockholm.
-Eljes hade hon nu hela våren vistats på Jakobsdal, hvilket grefve Magnus
-skänkt henne. Där mottog hon alla de utländska sändebuden, och där hade
-hon förlidet år afhållit sina långa diskurser med de mystiska
-italienarne Malines och Cassati, hvilka försvunnit lika plötsligt och
-spöklikt som de visat sig.
-
-Ett par surrande och näsvisa flugor störde den gamle kanslerens
-bekymrade tankar; de spelade honom allehanda puts på det oskrifna
-pappersarket, och han måste schasa bort dem.
-
-Ett svagt hopp om att drottningen skulle komma ned på kansliet hade han
-hyst, men förmodligen hade hon anländt till staden allenast för att
-efterhöra Pimentellis hälsotillstånd. Det troddes, att han fått ett
-lindrigt anfall af den pest hela Stockholm hotades med.
-
-Kansleren vände sig till en af skrifvarne, hvilkens raspande penna
-genast afbröt sitt bråda lopp:
-
-»Har hennes majestät låtit tillsäga, att hon ärnar sig ned här i dag?»
-
-»Nej, eders nåde, därom ha vi intet försport.»
-
-»Godt. Faren fort med det arbete, jag förelagt eder!»
-
-Han nickade vänligt. Sedan han ordnat sin svarta, veckrika silkesdräkt
-och slätat spetskragen, begaf han sig upp för den smala vindeltrappan
-till gamla matsalen, på hvars tröskel han stannade med ofrivilligt
-rynkade ögonbryn, ty för hans allvarliga blick tedde sig det upptåg, som
-här förehades midt på blanka förmiddagen, ingalunda amusant.
-
-De lärde herrarne Naudé och Meibom utförde till drottningens och hela
-hofvets förlustelse ett slags forntida dans, sannolikt densamma, hvarom
-de för någon tid sedan skrifvit en lärd afhandling. De togo sig
-öfvermåttan löjliga ut, men tycktes själfva okunniga om, att de gjorde
-sig till narrar med sina apliknande fasoner och sitt konstiga
-krumbuktande.
-
-På ena sidan om drottningen stod Bourdelot, på den andra hennes f. d.
-hofskräddare Holm, nu adlad till Leijoncrona. De skrattade öfverljudt,
-och Kristina gaf dem icke efter. Bourdelot tillät sig slutligen några
-glåpord högt uttalade. Dessa hejdade Meibom i ett djärft hopp, och han
-uppfattade med ens, att medan de blott trott sig illustrera sina
-skrifter, hade de i själfva verket spelat den snöpliga rollen af
-arlekiner.
-
-Utan ett ord rusade den storväxte tysken fram till Bourdelot, som
-föranstaltat uppvisningen, och smällde honom en eftertrycklig örfil på
-högra kinden.
-
-»Vet I icke hut, som drifver gäck med ärlig mans lärdom,» röt han,
-glömsk af drottningens närvaro.
-
-Hon reste sig emellertid blixtsnabbt och utbrast: »Slika uppträden, min
-käre Meibom, undanbedja vi oss för all framtid. De hafva platt intet med
-hofseder att beställa, och helst se vi, att I ofördröjligen drager
-dädan, om I ej skall stå oss röd och blek till svars för eder
-klumpighet.»
-
-Som alltid tände vreden heta flammor på hennes kinder, och ögonen
-mörknade i hot. Hon stampade hårdt i golfvet med den klacklösa stöfveln
-och tillade vänd till Leijoncrona: »Drag försorg om att vi blifva den
-karlen kvitt snarast görligt.»
-
-Bourdelot log själfbelåtet. Detta var väl hans sista värf på svensk
-botten, ty redan instundande natt skulle han lämna det land, där under
-ett decennium Frankrikes söner haft ett säkrare stamhåll och fetare bord
-än fosterjorden bjöd. Det var drottningens vilja, att han skulle draga
-ut ur staden nattetid. Hon fruktade, att hennes vidskepliga undersåtar
-skulle angripa honom. De trodde, att han gifvit henne allsköns
-trolldrycker, och att han dymedels vunnit hennes stora bevågenhet. Väl
-visste hon, hvem som innästlat detta talet i deras hus och sinnen, och
-hon aktade att näpsa honom, hur nära tronen han än stod.
-
-Bourdelot hade en gång sagt: »Grefve Magnus är min vedersakare i allt,
-icke därför att han är eders majestäts vän utan därför att han ser, att
-jag sitter orädd i sätet och han däremot glider nedför på de pund
-försynen placerat i en onämnbar kroppsdel.»
-
-Kristina begynte ock finna, att Magnus Gabriel De la Gardie nu icke
-längre var den spirituelle världsmannen utan en trätlysten och pockande
-hofkavaljer, och hon visade honom stundom ett gäckande förakt, som ökade
-hans hat mot lyckligare medtäflare.
-
-Leijoncrona makade med en föga smidig rörelse Meibom bort till
-kammarpagerna och sade snäsigt:
-
-»Det är bäst, han ger sig i väg. Här vilja vi ej ha honom!» Med högra
-tummen och pekfingret knäppte den viktige räntmästaren, en titel, som
-Holm-Leijoncrona fått snarare för sina försyndelsers än för sina
-förtjänsters skull, bort några dammkorn från den med guldbroderier
-öfversållade rocken och vände sig nu mot rikskansleren med en bugning,
-som var halft drängaktig, halft oförskämd.
-
-»Nej se, grefve Axel,» sade han gemytligt, »träd innanför! Drottningen
-har väl icke sett eder. Vi ha haft så stor gamman af de lärda herrarnas
-piruetter, att eders nådes närvaro undgått oss.»
-
-Axel Oxenstierna betraktade den uppblåste ögontjänaren utan att genmäla
-något, ej heller följde han uppmaningen att träda in i salen. När hennes
-majestät haft ett vredesutbrott som detta, hände det henne tidt, att hon
-blef onådig och förolämpande, hvem som månde komma i hennes väg.
-
-Leijoncrona, som ej förstod den gamle statsmannens ringaktande tystnad,
-trugade honom ånyo:
-
-»Stig mans på, herr grefve! Nu hafva vi aflägsnat de lärda paddorna.
-Bourdelot har rensat slottet för de tallriksslickarna. Men nu lärer han
-själf få respass efter hvad det förljudes. Drottningen har nog af hans
-kurer och afsäger sig Frankrike till Spaniens förmån, he, he, he.»
-
-»Du snackar hufvudet af dig, Holm, och törhända hvad dig än kärare är,
-adelsrocken,» sade nu ändtligen Oxenstierna med djup, tung stämma. Han
-åstundade ifrigare än någonsin att få denne plumpe sälle aflägsnad från
-hofvet, där hans lösmynthet redan gjort mycket ohägn. Hade han icke
-låtit göra veterligt, att Kristina, Gustaf Adolfs dotter, användt honom,
-en simpel lakej, till sin förtrogne, när hon på smygvägar lät föra
-påfvens utskickade till sin sängkammare.
-
-En skälfning gick genom Oxenstiernas leder vid tanken på hvad som
-blifvit honom sagdt om drottningens intresse för den papistiska läran.
-Det syntes honom, att ingen förödmjukelse kunnat drabba landet hårdare
-än den om hon afveke från sin fäderneärfda tro. Alla felsteg, hon
-begått, allt slöseri med kronans medel, lättfärdighet och skrymteri voro
-intet, jämfördt med detta brott mot samvetets och rikets lagar.
-
-Kristina hade fått sikte på honom, nickade kort och sporde:
-
-»Hvad är I begärandes, herr kansler?»
-
-Nu stod Axel Oxenstierna ånyo inför henne, och hans blick hade det
-uttryck, hon erinrade sig sedan sin barndom, när han var missnöjd med
-lilla drottningen. En scen från denna länge sedan flydda tid framträdde
-plötsligt med lefvande färger för henne, och hon log halft svårmodigt,
-halft trotsigt, när hon räckte honom handen.
-
-»Vill eders majestät nådigast skänka mig några ögonblick?»
-
-»Ja -- ehuru jag förmärker, att edert tal är af ondo. Minns I den gången
-I sammankallade riksråden omkring min tioåriga person och höll en
-moralpredikan för mig, utgående från berättelsen om Noaks söner? Så ser
-I ut också i dag, men måhända väljer I en annan biblisk bild. Jag
-förhoppas det. Jag hörer ej gärna om de samma sagorna.»
-
-»Ingen saga skall jag mäla, nådigsta drottning. Jag har kommit att --
-varna eder.»
-
-Kristina rynkade pannan.
-
-»Slikt bedrifver I med alltför stor flit! -- Leijoncrona, om en timme
-skall I ledsaga mig till monsieur Pimentelli. Håll eder beredd!»
-
-Johan Holm-Leijoncrona bugade och höll dörren öppen för hennes majestät,
-som följd af rikskansleren begaf sig in i sängkammaren. När de höga
-personerna försvunnit, rätade den sprättige herrn upp sig och tog några
-långa steg öfver det glatta golfvet, hvilket alltid vållade honom
-förtret. Han gled och halkade beständigt till hofmännens förlustelse. I
-synnerhet kammarpagerna drefvo öppet spe af honom.
-
-Nu ämnade han sig direkt ned till klädkammarn, där han visste, att hans
-stinne svåger, Polycarpus Crombygel, i sin egenskap af husgerådsmästare
-i dag reviderade. Han skulle gifva honom att veta, hur hennes majestät
-utmärkt honom och kallat honom »en hjälp i nödens timma». Hon hade
-nämligen lånat sextiotusen riksdaler af honom. Bourdelot skulle hafva
-trettiotusen vid sin afresa, och resten måste brukas till en balett,
-hvilken drottningen ämnade gifva under sommaren.
-
-I trapporna mötte Leijoncrona en liten kammarpiga och hugnade henne
-ofördröjligen med karesser af det slag, han sett hofmännen bruka, men
-hans händer hade alltför tafatta och dygdesamma grepp, hvarför den unga
-tärnan skrek dubbelt så högt, som när »dulle-Totten» kramade henne.
-
-Grefve Claes Tott hade många kärleksbravader, och det förnöjde
-drottningen storligen att höra om dessa mandater. F. d. hofskräddaren
-drömde om att också kunna uppbygga hennes majestät med berättelsen om
-att han funnit diamantsmycken och guldrullar i sin hatt jämte en viss
-skön dams älsklingsblomma eller band, men ännu hade intet slikt galant
-äfventyr vederfarits honom. Man skrattade åt eller afvärjde hans
-amourer. --
-
-»Tag plats, gref Axel,» uppmanade Kristina och slängde sig själf
-vårdslöst på sängen, gäspande som ett själfsvåldigt barn.
-
-Kansleren lydde stillatigande. Hennes disgraciösa och osköna ställning
-plågade honom, men han hade föresatt sig att taga henne med mildhet, och
-afvaktade hennes nästa ord.
-
-Det kom helt plötsligt:
-
-»Jag är icke vid synnerligen affabelt lynne i dag, min käre kansler; min
-medicus lämnar mig, bortdrifven af mitt folk, som vill behålla allt i
-eget fat.»
-
-»Jag lyckönskar eders majestät och hela landet, som befrias från denna
-osmakliga person, och min högsta åstundan är, att afskedet stode för
-dörren ock för andra lycksökare.»
-
-»Hvilka menar I?»
-
-»Främst Ulfeldt och Pimentelli, eders höga nåde.»
-
-»I förgäter sannolikt, att don Pimentelli kommer från ett land, på hvars
-vänskapstraktat vi sätta högt värde, och hvad Ulfeldt beträffar, har han
-bevist sig vara oss underdånigst tillgifven. Hade han icke öppnat sin
-börs, skulle vi ej mäktat resa till gamle pfalzgrefvens begrafning
-förlidet år. I vet väl, jag hade förgäfves bud om försträckning på tio
-håll; äfven till eder och gref Magnus vände jag mig, begärandes lån, men
-edra guldtunnor hade intet sprund.»
-
-»Eders nåde dömer öfverhöfvan strängt. Vi ha aldrig tvekat att gifva,
-när eders majestät trängt på, men då förmådde vi det icke. Reda
-penningar är en fly vara i Sverige nu till dags.»
-
-»Och I ger mitt 'slöseri' skulden. Fuller är mig detta veterligt. Men en
-fri fågel sätter man icke ostraffadt i bur. Förmenas han att flyga mot
-all världens härligheter, begärer han dem till sig. Så har det gått mig.
-Nu skall jag dock snarliga bjuda eder alla farväl. I vet, att mitt
-beslut denna gång är oryggligt.» Hon satte sig plötsligt upp och utbrast
-passioneradt:
-
-»Jag hatar mina bojor; jag hatar gallren! Och jag förfryser här i denna
-polarvrå, där man bjuder ljumma hjärtan och ljumma eder. Man har
-förebrått mig, att jag icke kan älska. Säg -- hvem vill man bjuda mig,
-som mäktade fatta det sinne, hvilket förbränner sig själf i längtan
-efter hel lycka?»
-
-Axel Oxenstierna stirrade häpen på henne. Hon syntes honom förvandlad,
-som omgifven af eldslågor. Det var en ung kvinna, törstande efter det
-ouppnåeliga, för stolt att duka under för sin svaghet, för sann att
-förneka den.
-
-Hastigt slog hon dock om från det feberheta tonfallet till ett lugnare,
-och i det hon tog plats midt emot Oxenstierna, sade hon:
-
-»Jag väntar edert andragande!»
-
-Kanslerens hvita hufvud böjdes djupt.
-
-»Skall eders majestät värdigas höra mig? Jag har obehagliga saker att
-mäla. Mitt tal blir ej så ljufligt som de unga courtisanernas. Får jag
-nådig tillåtelse att säga fritt, hvad som ligger mig på hjärtat?»
-
-Drottningen nickade. Hon kallade till sig sin älsklingshund Pan och
-begrafde fötterna i hans yfviga päls.
-
-Oxenstierna tvekade en sekund. Han hade så mycket att frambära -- allt
-var af största vikt, men det syntes honom, som skulle det ej båta mera
-än att kasta en sten i djupt vatten. När ringarna efter den utplånats,
-är den glömd.
-
-Han begynte dock, och talade länge och lågmäldt. Till en början lyssnade
-Kristina uppmärksamt, men snart föreföll hon trött på dessa
-föreställningar om tryckande skatter, otjänlig hofhållning och mycket
-annat. Först när kansleren upprörd yttrade, att han äfven förnummit, det
-hon hade i sinnet att falla i jesuiternas lockande snaror, spratt hon
-till och sparkade undan hunden med en förtrytsam rörelse:
-
-»Det undrar mig, att I lyss till falska och hala tungors snack,»
-genmälde hon högmodigt, »och att jag gitter svara eder, kan I betacka
-eder grå hår. Hör mig, min vän, _Sveriges_ drottning sviker icke sin
-faders tro, om hon ock ser dess håligheter. -- Nu till annat: Hvad säger
-I om att bli hertig?»
-
-»Jag förvägrar att mottaga slik ärebevisning.»
-
-»Det gör I allenast därför att I vet, det jag åstundar unge Totts
-upphöjelse i hertigligt stånd.»
-
-»Enligt min syn på tingen är en svensk ädlings börd honom nog. Man måste
-endast beklaga, att så många nu till dags lisma sig fram till ernåendet
-af adelsdiplomet. Eders majestät har nära sin person en narr, som ej
-borde tillstädjas vapensköld.»
-
-»Hans namn?»
-
-»Hofskräddaren Johan Holm.»
-
-»Min Leijoncrona! Hvad har han förbrutit? Icke annat jag vet, är han en
-lika braf man som någon annan.»
-
-»Hans bravur må vara hvilken som helst, han förblir dock en skräddaresax
-i adelsfodral, och jag ber underdånigast eders majestät betänka ...»
-
-Kristina reste sig och tvang honom med en handrörelse att afbryta.
-
-»Låt det nu vara nog,» sade hon retligt. »Jag är behörigen tuktad och
-tränger till hvila, eller nej -- innan jag beger mig till Pimentelli,
-skall jag rida ut ett slag igen. Min häst bär mig bort från alla
-ledsamheter.»
-
-Oxenstierna ärnade invända, att hon alltför flitigt begagnade denna
-förströelse, ty aldrig tillförene hade man väl hört om en drottning, som
-nattetid red allena gata upp och gata ned, så som hon för plägsed hade,
-men han vågade icke ytterligare pröfva hennes långmodighet.
-
-Sedan han djupt bugande kysst hennes hand, aflägsnade han sig.
-
-Han hade icke väl hunnit ut, förrän Johan Holm, högtidlig och med ett
-viktigt smil kring de skägglösa läpparna, stod inför hennes majestät.
-
-»Hvad vill han, min käre mästare af saxen och lejonet,» sporde Kristina
-skrattande.
-
-»Eders majestät, jag för en ädel jungfrus talan.»
-
-»Hon är kärlekskrank, den väna mön, inte sant? Men hvad skall jag göra
-åt det?»
-
-»Hon bönfaller genom mig,» han bröstade sig, »om eders majestäts
-beskydd.»
-
-»Såå -- är I en sådan storman i älskogsdater? Hvad säger mor Barbara
-därom? Hon tör väl icke skåda med blida ögon slika snedsprång.»
-
-Leijoncronas små plirande ögon, hvilka liknade tennknappar i dåligt
-sydda knapphål, glimmade till, och han bekände en smula generad, att han
-allenast var tredje man. Den unga tärnan älskade af varmt hjärta grefve
-Tott, men hennes fader ville gifva henne åt en annan. Endast drottningen
-kunde rädda henne.
-
-»Tott må komma hit,» befallde Kristina; och när hennes befallning nått
-sitt mål och grefven stod inför henne, sporde hon:
-
-»Ärnar I gifta eder?»
-
-»Nej, eders majestät. Jag har ännu icke skådat kvinnan, allenast
-kvinnorna.»
-
-»Klokt taladt. Far fort med sådan syn på genus femineum. -- Men här
-lärer finnas en ung tärna vid mitt hof, som drömmer om eder kärlek.»
-
-»Då är min famn öppen att vagga hennes drömmar, eders majestät. I
-fredstid har en krigare icke annat att beställa än att lustvandra bland
-lefvande blomstersängar. Hvilar en diamant invid blommornas hjärta,
-kyssa vi bort -- det är vårt lefvebröd.»
-
-Drottningen skrattade bevåget åt gunstlingens skämtan, och hon sade:
-
-»Så ger jag eder orlof till kärlekshandeln, grefve Tott! Älskog är den
-friborna lyckans skötebarn, äktenskapet samhällets bête avire. Jag ser
-gärna ungdomsdrömmarnas hvita fjärilar vid mitt hof. De parera mot röda
-rosor, men örtagårdens fänkol och anis äro mig föga kära. Och nu, herr
-grefve, ställ den unga tärnan till freds efter hennes sinne! Jag
-behöfver er ej mera i dag. Vi ses i morgon på Jakobsdal!»
-
-Hon tänkte, när han lämnat henne, att hon hellre skulle velat gifva
-riket i arf åt denne ridderlige ungersven med furstelater än åt sin
-frände Karl Gustaf, som alltjämt syntes henne vara en borgerlig sprätt
-med smått skurna begrepp. All utvärtes estime ville hon likväl framgent
-som hittills bevisa honom, ty han var dock en ättling af det stolta
-Vasahuset, han som Tott, men ett fjät närmare kronan.
-
-
-
-
-                                  XII.
-                                I onåd.
-
-
-Fru Ebba Brahe lyftes af tvenne sina tjänare upp i den kalla karossen,
-hvilkens unkna luft vållade henne en besvärlig hostattack. Hon satte sig
-med en djup suck ned på de hårdt stoppade dynorna och drog sorgedoket
-öfver pannan ned mot de insjunkna, gråbleka kinderna. Salig kungens
-ungdomsälskade hade intet af sin ljufva fägring kvar. Hon var en sjuklig
-och trött gammal kvinna, som efter sin makes död dragit sig tillbaka
-från världen.
-
-Dock hade hon planterat tvenne unga, starka träd på kunglig mark, sina
-båda söner, af hvilka den yngste nyligen gift sig med drottningens enda
-förtrogna, den vackra Ebba Sparre. Hon hade känt sig så lycklig vid all
-den ära, som vederfors hennes barn, att det slag, som denna samma dag
-drabbat henne, hade gjort henne dubbelt ondt. Det vackraste och
-stoltaste trädet hade blåst omkull -- hennes mest älskade son, Magnus
-Gabriel, hade fallit i onåd hos drottningen. Intet kunde mera ha bragt
-henne ur fattningen än detta budskap.
-
-Först kände hon sig förlamad. Det föll en tyngd öfver alla hennes leder,
-och händerna sjönko som bly ned i hennes sköte. Men hennes trots år och
-sorger kraftfulla natur ville ej finna sig i någon slö underkastelse.
-Hon skulle undersöka saken, själf tala med sonen. Han måste väl säga
-henne, att budbäraren öfverdrifvit, att det hela varit en obetydlig och
-lätt kurerad querelle! ... Om Magnus verkligen drefs från hofvet, från
-drottningens närhet, skulle det för sann bli hans död.
-
-Och hvad hade den alltför ledsamma affären rört sig om? Hon vände sig
-mot sin dotter Maria Sophia, hvilken ledsagade henne, och sporde:
-
-»Skulle Magnus gjort sig skyldig till annat än ett bakdantande af en
-simpel adelsman?»
-
-Maria Sophia tvekade. Broderns olycka gick också henne djupt till
-sinnes; hon såg melankoliskt ut på det snöblandade regnet, när hon helt
-sakta genmälde:
-
-»Det torde tyvärr ej vara första gången han sökt höja sig i drottningens
-ynnest genom att förklena andra, och godt hade det varit, om vår
-kärälskelige broder haft tungan sittande fastare i munnen.»
-
-Ebba Brahe svepte mantelkappan tätare omkring sig och sade med en röst,
-i hvilken lidelsen tycktes rostat fast, så hes och skroflig var den:
-
-»Jag är säker på min son. Han har intet ondt begått. Denne Steinberg,
-som han namngifvit som drottningens förtalare, måste ock ha skulden.»
-
-»Steinberg lärer med ed bekräftat, att han intet låtit mäla om hennes
-majestät, och detsamma säger äfven öfverste Schlippenbach, som vår käre
-broder blandat in i händelsen.»
-
-»Tig barn, hellre än att du med ditt tal skall vända dig mot din
-broder,» inföll fru Ebba barskt. »Gud gifve, vi hade denna vägen bakom
-oss och voro i Uppsala, där jag skall få bevisning om min sons oskuld.
-Fuller anar jag, att den ränksmidaren Pimentelli står bakom allt detta
-ominösa snack. En De la Gardie fläckar icke sin heder med någon låg
-handling, och min Magnus är höjd öfver allt illavulet.»
-
-Vagnen skakade fram på den dyiga vägen, och de våldsamma krängningarna
-bröt den gamla moderns ordström, så att dottern hade svårt att uppfånga
-meningen.
-
-Trots den tidiga morgonstunden, rådde kulen decemberskymning, och de två
-kvinnorna inne i den alltför stora, mörka vagnen liknade grå
-spökskepnader af sorgen och grämelsen.
-
-Sömniga och dufna följde tjänarna efter i en karet. De hade hoppats få
-stanna i fred på Axholmen öfver vintern, och att så här plötsligt bryta
-upp likade icke de åldriga lakejerna och de grånade kammarpigorna.
-
-De hviskade skyggt om anledningen till resan, sådan ryktet mält dem den.
-Gref Magnus hade vågat tillvita drottningen hennes synd att hafva en
-utländsk älskare af den hale don Pimentellis kaliber, hvaröfver
-drottningen blifvit så uppbragt, att hon spottat grefven midt i synen.
-Detta hade Gustaf Wrangels tyske kammartjänare på sin rotvälska förtalt,
-och han hade dristat sig göra det tillägget, att hennes majestät fällan
-icke skulle tagit så illa upp, om hon haft någon natt till öfvers för
-herr grefven, men Spanien och Danmark nynnade så fliteligen vaggvisor
-för henne, att hon förgätit Sverige.
-
-Man visste, att detta tal syftade på Pimentelli och Ulfeldt, och
-harmades på drottningen, men många ord byttes ej nu i ämnet.
-Halfsofvande sutto de alla, endast helt flyktigt ankvickade af
-honungsbrödet och brännvinet, som i en fältflaska gick från mun till
-mun.
-
-Backe upp och backe ned gick färden. Snön föll allt ymnigare och gjorde
-de knaggliga vägarna än oländigare. Blåsten tjöt och hven, där den från
-skogen sopade fram öfver de ofantliga gärdena och hvirflade snöflingorna
-omkring som täta, rullande moln, hvilka pressats mot marken.
-
-»Nu skönjs stadsporten, fru moder,» utbrast slutligen Maria Sophia. »I
-ser svåra medtagen ut.»
-
-»Resan har vållat mig mycket men, men Herren vare tack, att den snarliga
-är öfverstånden. I min sons armar skall jag förgäta alla krämpor.»
-
-Hennes stora, mörka ögon fylldes af ljus lycka, och hon satte sig rakare
-på den smala bänken, alltför obekväm för hennes år.
-
-Det röda Vasaslottet lyste nu emot dem som en väldig fyrbåk uppe på
-vallen, och nedanför lågo små fula, halmtäckta hus utkastade som en
-handfull jätteleksaker. Domkyrkans torn förblefvo borta i snödiset, men
-själfva byggnadens massa sträckte sig som ett sofvande mammutdjur på den
-lilla upphöjningens hvita bädd.
-
-Det var lördag, och klockorna ringde till heligmål och slut på veckans
-id, just när de hunnit den gropiga gatan, hvilken snirklade sig upp mot
-slottet.
-
-Grefvinnan Ebbas dräng, Lasse, hade ridit i förväg för att hos
-slottsvakten efterhöra, hvar grefven stode att anträffa. Slokörad och
-med hängande mungipor återvände han till den väntande karossen, hvilken
-tycktes stelnad och infrusen i snön.
-
-Ebba Brahe slog med knuten hand upp dörren:
-
-»Hvilka tidender medför du?»
-
-»Eders nåde! Drottningen har dragit ut på jakt med den engelske och
-spanske gesanten, och gref Magnus --»
-
-»Han är med -- han är alltid med drottningen -- jag vet det!» Hennes
-stämma ljöd nästan hotande, och ögonen brände mot Lasses ansikte, så att
-han knappt vågade säga mera.
-
-Maria Sophia inföll:
-
-»Hvad fick du att veta beträffande min herr broder?»
-
-»Den nådige grefven begaf sig i går morse till Ekholmen.»
-
-»När väntas han åter?» sporde fru Ebba, och nu sjönk rösten, som när ett
-ljus plötsligt slocknande glider ned i pipan.
-
-Lasse skulle åstundat, att hans ljusa hårman i detta ögonblick skylt
-hans ansikte, men blåsten reste den i stället stridslystet.
-
-»Vakten hade förnummit, att alla herr grefvens tillhörigheter redan
-blifvit eftersända; han lärer icke brådt förväntas åter.»
-
-Ebba Brahe ryckte till, och ohörbara ord smulades sönder mellan hennes
-skälfvande läppar. Det blef fru Maria Sophias värf att tillsäga kusken
-att köra till härbärget, men när hon där ville föra sin fru moder till
-sängs, nekade denna. Hon skulle sitta uppe, eljes fruktade hon att ej
-kunna resa sig mera.
-
-»Sängen är en vän för den, som mäktar sofva,» sade hon matt, »men vaka
-hamnar den sig tidt på, förvandlande sig till sjukläger.»
-
-I en hög karmstol föll den gamla grefvinnan samman; hennes ögon stirrade
-ut mot kammarens enkla föremål utan att se dem. Ett vaxljus brann ned
-och ersattes med ett nytt, innan morgonen grydde. Blek och olustig smög
-den sig till sist in och hälsade fru Ebba med en kall smekning öfver
-hennes skrumpna hand, som vissen och blåådrad hvilade bland den svarta
-kjortelns veck.
-
-Klockorna ringde ånyo, denna gång till mässa, och fru Ebba uppmanade
-dottern och allt sitt folk att begifva sig till kyrkan. Själf ville hon
-bida i ensamhet den stund, då gudstjänsten slöt, för att ha kraft att
-oförtöfvadt åka upp till slottet. Drottningen skulle säkerligen icke
-vägra henne audiens änskönt det var söndag. Hon hade ju afskaffat allt
-helighållande af denna dag och plägade själf då ställa till allehanda
-lustbarheter.
-
-Ståtlig tog sig den grefliga karossen med det prunkande vapnet ut, när
-den körde upp mot slottsbacken; före den red Lasse, och på sidorna
-sprungo sex drängar i det De la Gardieska livréet. De höllo alla
-höfviskt sina hufvudbonader i handen.
-
-Inuti vagnen fanns allenast grefve Magnus' moder. Hon hade återfått sin
-tillförsikt, och ögonen strålade ut sin kvarglömda ungdom öfver det
-fårade, tåreplöjda ansiktet. Den tjänare, hon sändt för att efterhöra om
-drottningen ville gifva henne företräde, hade återvändt med ett mycket
-huldrikt svar, och detta kom henne att tro på en lycklig utgång af sitt
-ärende.
-
-Genom den etthundra man starka högvakten skred den lilla svarta skuggan
-i änkedoket fram. Hon var så van vid hofceremoniel, att hon som en
-sömngångerska passerade förrummet, där den guldbroderade stånddrabanten
-stod som uthuggen ur trä. När hon kom in i salen, där hela hofvet syntes
-samladt i hviskande grupper, gled en het, skamsen rodnad öfver kinderna,
-men hon höjde hufvudet och följde kammarherren Claës Banér in i
-drottningens kabinett.
-
-»Väl mött, fru Ebba!»
-
-Det var drottningens klara, något kalla stämma, som ljöd emot henne från
-rummets förgrund. Hon stod där under en himmel af karmosinsammet,
-omgifven af sin uppvaktning. Hvad den gråa klädesdräkten, den svarta
-halsduken och den lilla sobelbrämade sammetsmössan, som hennes majestät
-bar, föreföll henne välbekant. Det enda, som tycktes henne främmande i
-drottningens påklädning, var den juvelprydda amaranterorden i sitt röda
-band. Visserligen hade hon försport mycket om dess tillkomst och äfven
-harmats öfver slikt pjoller, men nu ville hon icke tänka därpå. Hon
-skulle villigt förgäta alla drottningens nycker, allenast hugsande
-hennes stora nåd och godhet mot sonen.
-
-Inför dessa leende, oförstående människor -- de flesta af utländsk börd
--- kostade det fuller på att ödmjuka sig, men intet var henne mer värdt
-än sonens bästa, och plötsligt kände hon klart, hvad han aldrig i ord
-tillstått men i tusen svartsjuka handlingar bevist, att Magnus med hela
-sitt varma, veka hjärta älskat denna kvinna, som nämndes Sveriges
-drottning.
-
-Hon höjde icke hufvudet, men i tonfallet låg en stolt förebråelse, när
-hon nu yttrade: »Jag har kommit för att träffa min son. Jag kunde icke
-föreställa mig honom annorstädes än där hans höga beskyddarinna fanns.»
-
-Kristinas blå ögon hade en glans af fejadt stål, när hon riktade dem på
-grefvinnan, och hennes svar var föga gunstigt:
-
-»I misstager eder, fru Ebba! Er son har bevist sig ovärdig en plats vid
-mitt hof. Jag har själf tillsagt honom att draga dädan.»
-
-Ebba Brahe stod ännu upprätt, men den blekhet, som bredde sig öfver
-ansiktet, vittnade om, hur smärtan förvittrade hennes kraft. En gång för
-länge, länge sedan hade en drottning med lika järnhård hand kramat om
-hennes hjärta, men det lidande hon då känt hade varit lust jämfördt med
-detta.
-
-En vink af Kristina affärdade den lyssnande uppvaktningen. En stum,
-bugande rad af herrar och damer gled ut genom den låga, djupa dörramen,
-och det stora rummet med de praktfulla Arrastapeterna föreföll henne med
-ens så ödsligt, som om allt lif lämnat det, ty ingen af de båda
-kvinnorna yttrade på länge ett ord. Slutligen bröt drottningen
-tystnaden:
-
-»Vill I icke se eder unga svärdotter, fru grefvinna. Ma belle comtesse
-befinner sig stadigt här på slottet.»
-
-Ebba Brahe förstod, att dessa ord menades endels som tröst och endels
-som punkt på andragandet om sonen, men hon skakade häftigt på hufvudet.
-Ingen ville hon se -- ingen annan än den förorättade sonen rörde henne i
-detta ögonblick. Hon erfor en het impuls att skrika högt som ett
-väckarerop till drottningens sofvande hjärta: »Hugsar du intet af din
-ömhet för honom, hvars namn du i ungdomsåren ständigt bar på läpparna?
-Har du förgätit alla de nätter vi vakat tillsammans, förnöjande oss med
-tal om den, hvilken var oss båda kärast i lifvet?» -- Hon hejdade dock
-tankarnas vallfart och nämnde intet om flydda tider, men med en
-förtviflad snyftning sjönk hon på knä inför dottern till den man,
-hvilken offrat henne själf så många ömma knäfall.
-
-»Eders nåde,» hviskade hon; »våra förfäder -- min makes som mina -- vi
-själfva, våra barn ha alltid left och andats nära tronen, och den
-kungliga nådens sol har städse lyst öfver dem, befruktande deras
-handlingar. Öfvergif oss icke heller nu! Det är för änkans son jag
-beder. Han är mig förunderligen kär, och jag hyser ingen högre önskan än
-att få behålla honom vid min sida, till dess jag lycker mina gamla ögon
-i evig frid.»
-
-Talet hade blifvit långt; som klagande toner från en brusten sträng
-nådde det Kristina, och hon lyssnade till denna bekännelse om en moders
-kärlek som till något sällsamt rörande. Med en blick full af deltagande
-räckte hon den gamla handen:
-
-»Stig upp, fru grefvinna, och var förvissad, att jag intet agg bär till
-er son; må han lefva, så lycklig han det förmår, eder till fromma.»
-
-Fru Ebba tog drottningens hand, men hon reste sig ej. Hennes torra,
-smala läppar kysste Kristinas fingrar, och hon sade:
-
-»Edra ord, nådigste drottning, mäla mig väl, att I återskänker honom
-eder ynnest, annorlunda menade ha de föga värde.»
-
-»Min ynnest torde han själf veta medlen att återförvärfva. Till mitt hof
-kommer han dock ej vidare, men öfverste Schlippenbach bidar sin
-upprättelse, och grefvens heder kräfver, att han gifver den.»
-
-Något så oerhördt som att den förnämste af landets unga högadel skulle
-duellera med en uppkomling, en rotfrukt från någon tysk åker, kunde gref
-Magnus' moder icke föreställa sig, och hon utbrast med en rest af sin
-forna häftighet:
-
-»Slik värjfäktning kan eders majestät bjuda sina kammarpager. Min son,
-riksrådet och riksskattmästaren anstår det ej färga svärdsudden med dy.»
-
-»Så må han hålla svärdet i slidan, om det honom lyster. Feghet och
-lumpenhet låter jag mina drängar kasta utom slottsporten. Detta är mitt
-sista ord i denna sak.»
-
-Ebba Brahes förbittring smalt bort för den bottenlösa grämelse hon kände
-öfver att intet kunna uträtta till sonens bästa. Som en agad hund kröp
-landets första grefvinna fram till drottningens fötter och brast ut i
-hejdlös gråt. Hon fick icke fram några ord. Ögonen förblindades af
-tårar, och hela hennes kropp skakade af ångest.
-
-»Lugna eder,» bad Kristina vänligt. »I har ännu en son, min hurtige
-jaktkamrat och tro man, grefve Jakob. Han skall förvisso hålla eder
-vägen till min gunst öppen, och jag vill eder med allan flit min huldhet
-bevisa.»
-
-Med en stämma, som ljöd dödstrött, svarade hon:
-
-»Jag förmår icke tacka eders majestät, ty mitt hjärta är sönderbråkadt
-af sorg. Hade I känt en moders lust och ve, skulle I förvisso icke farit
-fram så hårdt.»
-
-Hon reste sig och stapplade mot dörren med händerna sträckta som efter
-stöd.
-
-På tröskeln töfvade hon och sade oändligen bedröfvadt:
-
-»Så ha både son och moder fått sota för sitt lifs största kärlek.»
-
-Kristina hade nyss förut gjort en rörelse, som ville hon taga den gamla
-i sina armar och hjälpa henne med dotterligt öm omsorg, men vid dessa
-ord studsade hon, och det drog ett moln af ovilja öfver hennes breda
-panna.
-
-»Ingen må flyga högre än vingarna bära,» sade hon hårdt, »och en sparf
-skall ej söka sig in i örnnästet. -- Lef väl, fru grefvinna och lägg det
-granneligen på minnet, att I alltid är oss en kär och aktad gäst.»
-
-Mycket långsammare än hon gått upp för slottstrapporna gick Ebba Brahe
-ned för dem. Hon visste, att hon aldrig åter skulle beträda dem. Bakom
-henne lågo alla lifvets ljusa och mörka år. En kort, snabbt flyktande
-afton återstod henne. Den hade ingen glädje. Hon tänkte på, hur högt hon
-älskat glädjen, och hur njugg den dock varit emot henne. Tungt steg hon
-ned för de breda trappafsatserna, hvilka föreföllo henne oändliga, och
-när hon ändtligen hunnit porten, sjönk hon utmattad i sina framskyndande
-tjänares armar. --
-
-Kristina hade länge gått af och an, rof för en häftig sinnesrörelse. Det
-skulle varit henne öfvermåttan kärt, om hon kunnat visa mera mildhet,
-men hon förmådde det icke. Hela hennes väsen hade sårats af Magnus De la
-Gardies omanliga, fega uppträdande. Han hade bedragit henne, bedragit
-sig själf och de män, som med redligt uppsåt fyllt sina plikter. Hon
-hatade småsinne och låghet, och här vid lag gjorde det henne mera ondt
-än någonsin; det var hennes närmaste vän, mannen, som hon från
-ungdomstider ställt vid sin sida, hvilken nu svek hennes tillit. Pinad
-af hans förvirring under det förhör, hon genast anställt, hade hon
-afbrutit det tvärt och skickat honom långt ifrån sig. Men redan i dag
-hade han trugat sig på henne med ett bref, som prins Adolf Johan i
-bevekliga ordalag frambar. Ömkligt tilltrasslade och besnärjande fyllde
-orden det stora papperet, men all denna kvidan rörde icke drottningen.
-Han hade med ens sjunkit så djupt i hennes aktning, att hon icke gitte
-höra hans stämmas skälfvande afbön.
-
-Hon hade icke heller ärnat svara honom, men nu -- efter fru Ebbas besök
--- insåg hon, att hon måste, de skulle eljes icke gifva henne någon
-fred.
-
-Men den skrifvelse hon aflät skulle blifva sådan, att de mäktige baxnade
-för att öka hennes vrede. I många exemplar skulle hon låta skrifva den
-och göra om intet hvarje försök till förlikning.
-
-Hon fortsatte alltjämt att mäta golfvet med häftiga, ojämna steg och
-hufvudet tillbakakastadt i trotsig harm. De yfviga lockarna gungade
-fritt på hennes axlar. Mössan hade hon tagit af, då den tyngde henne. Nu
-slet hon också af den svarta halsduken och andades djupt.
-
-»Om jag icke vore drottning,» mumlade hon, »då skulle jag törhända
-förlåta dig, Magnus -- men icke heller då skulle jag vidare vilja se
-dig.»
-
-Hon stannade vid det med grönt kläde öfverdragna skrifbordet, ryckte
-fram stolen och satte sig. Hennes händer ordnade med feberaktig ifver
-skrifmaterialet. Redan hade hon fattat gåsfjädern, och den gled
-besinningslöst öfver papperet, raspande ned orden som täta dolkstygn.
-Hon föraktade att inleda brefvet med någon sirlig fras utan begynte
-högst uppe på arket de mördande rader, hvilka för beständigt skulle
-aflägsna hennes första och största gunstling från hennes närhet:
-
-   »Emedan I åstunden, att ännu en gång få göra eder uppvaktning hos
-   mig, äfven efter den onåd som träffat eder, så är jag nödsakad
-   säga eder, huru stridig en sådan längtan är med eder egen
-   förnöjelse; och jag skrifver till eder detta brefvet för att
-   påminna eder om de skäl, som hindra mig att låna mina öron åt
-   eder begäran, och som tillika böra öfvertyga eder om att en sådan
-   påhälsning för edert egna sinneslugn skulle vara onyttig. Det
-   tillhör icke mig att föreslå några botemedel för eder olycka,
-   utan det blir eder egen sak att vara omtänkt på medel, huru eder
-   heder skall kunna åter upprättas; ty hvad kunnen I mer vänta af
-   mig, eller hvad kan jag mer göra än beklaga och illa berykta
-   eder? Den vänskap jag haft för eder förbinder mig till både det
-   ena och det andra af dessa; och ehuru mycken benägenhet jag haft
-   för eder, så kan jag dock icke utan att förråda min egen heder
-   förlåta eder det brott, som I hafven begått mot eder själf. Tron
-   intet, att jag på något sätt är förolämpad. Jag bedyrar eder
-   heligt, att jag icke är det; men jag kan hädanefter aldrig hafva
-   andra känslor för eder än medömkan, hvilken dock i intet fall
-   vidare kan gagna eder, sedan I hafven gjort den välvilja onyttig,
-   som jag tillförene haft för eder. I ären ock, enligt eder egen
-   bekännelse, därtill ovärdig, och I hafven själf, i flera
-   hederliga mäns närvaro, förkunnat eder dom att blifva förvist
-   från hofvet. Jag har bekräftat den, efter jag funnit den billig,
-   och jag är icke så färdig att ändra den, som man inbillar eder.
-   Huru kunnen I dessutom våga att visa eder för mig, i afseende
-   till det I gjort och lidit? I kommen mig att blygas, när jag
-   eftersinnar, till hvad nedrigheter I gjort eder skyldig, och huru
-   många gånger I hafven måst förödmjuka eder äfven för dem, mot
-   hvilka I utöfvat så många elaka knep och stämplingar. Uti denna
-   olyckliga ställningen har ingen sinnesstorhet, ingen ädelmodighet
-   visat sig i edert uppförande. Om någon ånger kunde falla på mig,
-   så skulle jag visst förtryta att hafva ingått vänskap med en så
-   svag själ som eder; men en sådan svaghet är mig ovärdig, och jag
-   bör därför icke med svarta färger afmåla det särskilda utseende,
-   som jag själf velat sätta på tidernes omskiften. Jag skulle i
-   hela min lefnad icke omtalt dem, om icke eder oförsiktighet
-   nödgat mig att förklara mig emot eder. Min heder förbinder mig,
-   och rättvisan befaller mig att göra detta uppenbarligen. Jag har
-   redan hela nio åren därutinnan gjort allt för mycket för eder
-   skuld, att jag beständigt tagit eder blindvis i försvar emot alla
-   människor; men när I nu själf försummen edra dyraste fördelar, så
-   är jag befriad ifrån det besväret att vidare därom hafva någon
-   omsorg. Genom det, att I visat eder ovärdig den lycka, för
-   hvilken I haden att tacka mig, hafven I själf gjort en hemlighet
-   allmän, som jag eljes hade beslutit att förtiga, så länge jag
-   skulle lefva. Om I ären nögd med att höra förebråelser, så kunnen
-   I komma hit; jag gifver då med detta villkor mitt samtycke
-   därtill; men gören eder aldrig hopp om, att tårar eller andra
-   undergifvenhetens betygelser någonsin kunna förmå mig till den
-   minsta ytterligare nåd. Den enda jag hädanefter kan hafva för
-   eder öfrig är, att sällan ihågkomma och mindre omtala den jag
-   tillförene för eder hyst, helst som jag fattat det beslut att
-   aldrig för annan orsak omnämna den än för att utskämma eder. Det
-   är därföre som jag bör visa eder, att I efter ett sådant fel, som
-   edert, ären ovärdig min aktning. Däruti består allt det, som jag
-   ännu funnit mig förbunden att göra för eder; men påminnen eder
-   endast, att det är eder själf, som I hafven att tacka för den
-   onåd, i hvilken I kommit, och att jag emot eder är rättvis och
-   billig, äfvensom jag alltid skall vara emot alla människor.
-
-   Upsala den 5 dec. 1653.»
-
-Sedan hon med höga, rediga bokstäfver undertecknat brefvet med sitt
-namn, genomläste hon det så omsorgsfullt, som vore det ett högviktigt
-dokument. Hela tiden erfor hon dock samma plågsamma obehag, som om hon
-bevittnat en afrättning, och då hon slutat, rullade stora tårar ned på
-det gröna klädet. När hon ville utplåna dem med handen, kände hon, hur
-heta de voro, och ett kvaldt leende gled öfver hennes läppar.
-
-Hon lade armarna mot bordskifvan och lät hufvudet falla ned mot de
-knäppta händerna. Hvad hon i denna stund högst åstundade var, att hon
-förmått jaga bort alla hågkomster, men de fyllde hennes själ, och
-tankarna brände henne som droppande, smält vax. Hon ömmade för svedan af
-uppgörelsen med det förflutna.
-
-
-
-
-                                 XIII.
-                         Ett lysande värdskap.
-
-
-Husgerådsmästaren Polycarpus Crombygel steg med förtretad och snopen min
-ut ur hennes majestäts kabinett. Han hade visserligen blifvit ganska
-nådigt mottagen, och drottningen hade med uppmärksamhet åhört hans
-utförliga berättelse om nedpackandet och afsändandet af de till ett
-hundratal uppgående stora packlårarna, som fraktats till Göteborg för
-hennes majestäts räkning, men det vedermäle, han hållit sig så beredd
-på, att han till och med hemma i kammaren öfvat in hofbugningar,
-uteblef.
-
-»Fick I allt med?» hade drottningen sport, så snart han själf hunnit
-till punkt, och när han förklarat, att slottsrummen allenast hade
-murarna kvar, hade hon nickat helt förnöjd, sägande: »I har gjort eder
-sak väl, mäster Crombygel.»
-
-Sedan entledigade hon honom med en snabb gest och vände sig ånyo till
-sin hofmästarinna, hvilken förevisade dräkter till aftonens maskerad.
-
-Crombygel rullade sin feta lekamen ut genom slottets portal och styrde
-stegen till den midt emot domkyrkan belägna Adolphs källare, där han vid
-en remmare eller än hellre ett stop öl hoppades få bort den härskna
-smak, han hade i munnen efter allt packningsdammet. Ett adelsbref skulle
-bäst sköljt bort den, men hennes majestät hade blifvit njuggare med
-slikt, sedan hon offentliggjort sin bestämda föresats att redan detta år
-frånsäga sig regeringen.
-
-En tröst var det dock i nederlaget, att svåger Leijoncrona blifvit
-afdankad. Det hettes, att han fått tjänstledighet, men Crombygel visste
-bättre besked.
-
-På Adolphskällaren voro såväl bänkar som bord väl besatta. I Uppsala
-fanns vid denna tid många utländska herrar med stora och lysande följen
-och dessutom alla hofvets knektar och svenner. Prins Karl Gustaf hade
-äfven några af sitt folk här. Själf höll han sig för det mesta blygsamt
-undan på sina förläningar Öland och Gottland, och ingen kunde säga om
-honom, att han drog regeringstömmarna brådt till sig.
-
-Så många flaskor, krus och stop, som redan när Polycarpus Crombygel kom
-i dörren uppenbarade sig för hans uppspärrade ögon, kunde ej annat än
-göra honom gladare och lättare till sinnes. Han smackade och lät tungan
-vandra öfver läpparna som en förberedande läskning.
-
-»Kommen Sie mal liver, mein dicker Mann,» skrek en tysk hofjägare
-välvilligt och höjde inbjudande en tennbägare med mumma.
-
-Men Polycarpus låtsade sig ej höra. Han tyckte mera om ett samkväm med
-sina landsmän, och när han framme vid det djupa fönstret upptäckte
-klädskrifvaren Samuel Nilsson och ännu ett par andra af kamraterna från
-Stockholm, lotsade han sig fram dit, då och då uppehållen af en bekant,
-ty Crombygel var mycket gemytlig och tillgänglig, hade svårt att säga
-nej och lätt att låta sig locka.
-
-»Guds fred, Crombygel,» hälsade långa Samuel honom. »Kommer du med din
-gamla borgarära eller har kråkan fått de nymodens påfågelsfjädrarna, som
-stå antecknade i vapenbokens tertia classis?»
-
-»Nej,» genmälde Polycarpus kärft, »jag fikar platt intet efter slikt
-prål. I sen mig, sådan jag var tillförene, men är jag mäkta torr i
-strupen efter allt omaket med de fanens skitna målerierna och tapeterna
-jag packat samman på Stockholms slott. Fly mig kannan eller skänk i ett
-stop, men låt det ej mankera på rågan!»
-
-Sedan han druckit i bottnen, begynte hans ansikte antaga sin vanliga
-skinande belåtenhet, och han snackade löst om tidender från
-hufvudstaden.
-
-Långe Samuel vek sig som en fällknif öfver bordet och sporde in i örat
-på Crombygel:
-
-»Nå, hvad säga de goda byborna om att Pimentelli ändtligen på rama
-allvaret skall draga sina färde?»
-
-»Å, man tror icke, det är sant. Den häxmästaren hittar väl endast på det
-för att ånyo kunna roffa åt sig en större summa af de svenska dalrarna.
-Så gjorde han ju i somras. Han berättade visserligen, att skeppet
-förliste. Pyttsan, tro det den, som sett mig flyga! Drottningen bidade
-honom fuller afsiktligt i Vadstena för att med pomp och ståt föra honom
-åter till dufslaget.»
-
-»Hysch!» varnade Niklas Smette, mästerkockens son, som blifvit studiosus
-på Strängnäsbispens förord. »I skall icke föra så hög talan, herr
-Polycarpus,» sade han höfviskt. »Mig har man lärt att bita in allt, jag
-får veta, i munnen och först spy det ut öfver Upplands gärden.»
-
-»Rätt så,» hviskade Samuel. »Gutår för den visdomen! Men eljes torde det
-vara allom bekant, att hennes majestät dessa sistlidna fjorton dagar
-gjort sig krank och icke velat se någon, blott för att så mycket oftare
-kunna stampa upp den spanske kanaljen till sig. Han logerar i kamrarna
-under hennes höga nåde. Den svarte djäfvulen har dock nu haft sin
-afskedsaudiens och skall redan tidigt i morgon bittida draga sina
-färde.»
-
-Crombygel tömde ånyo sitt stop och satt sedan några minuter försjunken i
-välbehaglig njutning. Slutligen sade han:
-
-»Vet man, om drottningen blifvit bevekligare stämd mot den mäktige
-riksskattmästaren?»
-
-Samuel skakade på hufvudet. Han var väl bevandrad i hofkrönikan och lät
-gärna kamraterna få del af sina kunskaper.
-
-»Nej, min broder! Gref Magnus lärer få töfva på sina gods, till dess
-drottningen är ur landet. Han finner en slät ersättning för hoflifvets
-behag i enträget sysslande med gudliga betraktelser. En vet fällan, hur
-det kännes, när man i intet får det, som man vill hafva det. Bönen blir
-därefter.»
-
-»Jo, jo, hvar och en har sina sorger,» medgaf Polycarpus och suckade vid
-tanken på sin förmenta upphöjelse, men när stopet för tredje gången
-fyllts och tömts, sväfvade han i ett saligt rus, hvilket varade allt
-intill aftonen, då han med osäkra steg begaf sig upp till slottet för
-att få se en skymt af det säkerligen öfvermåttan präktiga värdskapet.
-
-Som förr en gång måste han äfven nu tränga sig fram mellan prunkande
-karosser, gnäggande hästar och lysande, uppblåst betjäning, hvilken
-skrattade åt det goda rus, han redan lagt sig om. Fuller hade han icke
-haft så mycket att beställa, efter tiden tillstadde honom så fägna sig.
-
-Han ärnade just genmäla något, då en röst kraxade något på engelska i
-hans öra, och han kände en knuff för bröstet af en hästnos.
-
-Någon ropade till honom:
-
-»Upp med korpgluggarna nu, Crombygel, så får du se själfva Whitelocke,
-engelske ambassadören. Han är en mycket ärad man här till hofs, och
-drottningen tar nådigt emot hans artiga presenter: hästar, hundar och
-annat mera.»
-
-Crombygel stirrade vördnadsfullt på den rakryggade engelsmannen, hvilken
-stelt och högtidligt steg ur vagnen och redan vid trappan mottogs af
-prins Adolf Johan, som betygade honom stor höflighet.
-
-Nu blef vimlet af maskeradgäster så stort, att Polycarpus knappt hann
-rikta ögonen på en skön dam, förrän hon bortskymdes af en annan, och han
-blef så sömnig af ansträngningen att uppfatta alla dessa nya ansikten,
-att han öfverljudt gäspande begaf sig till logementet. --
-
-Af alla glada, lysande fester, hvari den förnäma världen på de senare
-åren deltagit, tycktes aftonens värdskap bli gladast och praktfullast.
-Drottningen hade varit frikostigare än någonsin beträffande
-arrangemangerna, och hon hade befallt, att ingen möda skulle sparas för
-att göra det hela till en festernas glanspunkt.
-
-Den stora danssalen var klädd från golf till tak med röd sammet, och
-stora, förgyllda speglar återkastade skenet från vaxljus och facklor. De
-tidiga vårblommor, som man lyckats samla, hade bundits till små
-buketter, och la belle comtesse, förvandlad till italiensk
-blomsterflicka, strödde med skälmskt behag omkring sig blåsippor och
-vårlök.
-
-Drottningens ypperliga musikkapell spelade oafbrutet, och dansen tråddes
-flitigt. Förklädnad gaf skydd åt dristigt galanteri, och många pilar
-afskötos denna kväll vårdslöst nog från gud Amors båge.
-
-En zigenerska med lifliga rörelser och på vänstra handen en blixtrande
-diamantring, värd många tusen, väckte allmän uppmärksamhet. Hennes
-smidiga behag hade något så eggande, att kavaljererna täflade om hennes
-gunst. Ännu mera omringad blef den eldiga sydländskan, när det blef
-bekant, att det var drottningen, som begagnat sig af denna förklädnad.
-Den svarta masken dolde helt och hållet hennes ansikte, till och med
-ögonen skymdes af svarta spetsar. Hon tilltalade såväl damer som herrar
-på flytande fransyska, och så sprudlande var hennes munterhet, att hon
-till och med lockade de gamla rådsherrarna till uppsluppet skämt.
-
-Don Pimentelli höll sig troget som en skugga i hennes närhet, och hans
-blick följde henne med tillbedjande ömhet.
-
-Kristina däremot tycktes till en början knappt gifva akt på honom. Hon
-dansade ifrigare än någonsin och lät till och med de unga kammarpagerna
-vederfaras nåden att föra henne.
-
-Först när festen pågått ett par timmar, vinkade hon till sig den spanske
-ambassadören och sporde leende:
-
-»Är I, höge herre, villig att skänka zigenerskan utan land och hem en
-dans?»
-
-Pimentelli svarade icke genast. Hans flämtande andedräkt förrådde, att
-han var häftigt upprörd, och när han slutligen fått makt öfver stämman,
-genmälde han helt sakta, nästan smekande:
-
-»Lilla zigenerska, mäktade jag det, skänkte jag er hela världen! -- Att
-gifva en dans är både för mycket och för litet.»
-
-Hon räckte honom båda sina händer och sade skämtande:
-
-»Och dock är det _allt_, jag kan gifva eder. Hvad drömmer I mera om,
-Amaranterriddare?»
-
-Han visste, att denna orden stiftats i vänskapens namn, och att den
-bannlyste kärleken. Han visste ock, att Kristina brukat den som en
-hämsko på den passion, hvilken hotat att förblinda hennes förnuft, men
-denna enda sista kväll och natt ödet unnade dem att dela ville han kasta
-den gråa klokheten öfverbord. Aldrig hade hon tillstadt honom något
-närmande; som en vän hade hon tillåtit honom sitta vid sin säng och
-hålla hennes hand, och hon hade tidt nämnt honom den broder, hon
-förgäfves åtrått, men detta var honom icke nog -- och han visste, att
-icke heller hon utan strid iskylt sina känslor. Hans svar klang nu halft
-trotsigt, hälft vemodigt: »Jag drömmer om något verkligt att minnas, när
-jag i ensliga stunder betraktar min ordensstjärna och läser dess devis:
-'Dolce nella memoria'.»
-
-Hon drog honom häftigt ut på golfvet bland de dansande, och med hufvudet
-en sekund hvilande mot hans skuldra, sade hon:
-
-»Jag har städse beklagat den, som blifvit född till undersåte; tvinga
-mig icke att förakta den, som har tronen till fotapall!»
-
-»Jag talar i afton hellre till zigenerskan än till drottningen. Väl
-dyrkar jag Nordens Pallas och skall sprida hennes lof, hvarhelst jag
-drager fram, men kring den fagra zigenerskan slingrar jag ett nät af
-önskningarnas rödaste rosor, röda därför att de druckit in blod från ett
-såradt hjärta, och jag sjunger för henne om doftande skogar och ljusa
-nätter, ljusare än löjet kring hennes läppar.»
-
-»Stanna!»
-
-Kristinas bröst höjdes och sänktes snabbt, och den blick, som under
-spetsslöjan glimmade emot honom, hade mera af glittrande varmt solsken
-än af kunglig nåd.
-
-»Är I redan trött?»
-
-Han undvek alla uppstyltade titlar. Hon var för honom i denna stund
-vildmarkens kärleksjublande kvinna, hvilkens sinneslust var som
-kryddstark honung.
-
-»Ja, jag är trött. För mig till Pans grotta därborta i galleriet!»
-
-Han lydde stillatigande, och hans hållning var ånyo den sirlige
-hofmannens.
-
-Inne i den lilla konstgjorda grottan var tyst och svalt. Mossbänken stod
-så kysk och oberörd i granarnas dunkel. Fiolernas mänskligt vibrerande
-toner trängde endast svagt fram till denna plats, och sorlet af de många
-människorna förvandlades till brusande, monotont vågsvall.
-
-Kristina lade sig på mossbänken med hufvudet stödt mot högra handen.
-Pimentelli föll på knä bredvid henne och tog hennes vänstra hand, som
-han betäckte med kyssar. Hon lät det ske. Stilla låg hon, och de blå
-ögonen lyste varmt och starkt emot honom. Slutligen sade hon vekt:
-
-»Hör upp! Nu vet jag, att mitt hjärta icke är dödt för kärlek. Men I
-skall icke kyssa mig mera, om vi ej skola skiljas i vrede, innan
-afskedstimmen slår. Min känsla drager mig till eder, min plikt, min
-vilja lägga sig däremot. Kalla ord från snölandets drottning, tänker I!
-Ja väl, men I må hugsa, att jag fostrades till konung, aldrig till
-kvinna. Och konungen i mitt sinne vinner alltid seger i envigen med
-kvinnan i mitt hjärta. Drottningen skulle aldrig tillstått för eder, att
-hennes längtan fört henne till en chateau en Espagne, zigenerskan gör
-det ...» Hon ryckte hastigt den dyrbara ringen af sitt finger, satte den
-mellan läpparna och böjde sig ned mot honom. En sekund kände hon hans
-heta andedräkt in mot sin mun, då lät hon ringen falla i hans hand och
-yttrade lågmäldt:
-
-»Göm denna, tills jag begär den åter.»
-
-»Risken är stor, eders majestät, ringen är mycket dyrbar.»
-
-»Och I kunde förlora den?»
-
-»Nej, men dess glans torde komma att förtrolla mig genom att ständigt
-påminna mig om dess höga ägarinna.»
-
-»Icke så; glöm drottningen, när I ser på ringen, och tag den som ett
-minne af zigenerskan, hvilken I aldrig skall återse.»
-
-Hon reste sig hastigt och ilade bort. Länge letade man efter den
-tjusande zigenerskan och allehanda undrande hviskningar förspordes,
-allra helst som man äfven saknade don Pimentelli. Ceremonimästaren hade
-emellertid fått befallning, att dansen icke fick afbrytas förrän klockan
-två på natten, och därför figurerade man och snurrade rundt enligt
-etikettens regler.
-
-En ny gäst inträdde slutligen sedesamt i salen; det var en svensk
-matrona af borgarståndet med ärbart korsad snibbhalsduk och fotsid,
-blommerad kjortel. Hon tog själf en stol, hvilken hon frankt flyttade
-fram till den plats, där engelske ambassadören satt, och med honom
-inledde hon ett artigt samspråk, som han öfvermåttan vördnadsfullt
-upptog.
-
-Åskådarna uppe på läktaren jublade högt. Sådan ville de se sin
-drottning, ty som en blixt hade ryktet spridt sig, att borgarhustrun var
-deras allernådigste fröken Kerstin. De ropade och hurrade, viftade med
-näsdukar och gladdes som barn öfver att hon uppträdde i svensk dräkt.
-
-De gamla mindes henne så väl från den gången högt salig kungen lyft
-henne på sin arm och så att säga skänkt henne som ett dyrbart arf åt
-sitt folk. Det kära, kungliga barnet hade från den stunden blifvit ett
-lefvande intresse, som böner och tankar villigt samlade sig om.
-
-Nu hade man försport, att hon ärnade draga dädan, men kunde väl detta
-vara annat än lågt förtal, beviste hon ej just i afton med denna sin
-förklädnad, så olik allt hofvets utländska prål, att hon hyste svenska
-tänkesätt och kärlek till sitt folk? Hennes åthäfvor voro så stillsamma
-och kyska, alldeles som det höfdes en ung och blyg borgarhustru. Hon
-hade uppfattat sitt folk från dess vackraste sida.
-
-Åter hurrade man, knuffades och omfamnades, allt som trängseln och
-sämjan bjöd.
-
-Men adeln såg icke med blida ögon drottningens tilltag. De stolta
-grefvinnorna och friherrinnorna rynkade aristokratiska näsor och sköto
-sarkastiskt ut svällande underläppar.
-
-De höge herrarna blefvo också betänksamma. Månne hon med en kvinnolist
-ärnade draga dem vid näsan och locka borgare och bönder till sig för att
-med deras hjälp störta adelsväldet. Hon hade så öppet uttalat sitt
-missnöje med rådets förfarande beträffande hennes underhåll efter
-tronafsägelsen, att man kunde vänta sig hvad som helst. Litet hvar af
-det regerande partiet önskade henne ur landet. Hon hade så småningom
-blifvit till en rykande brand, som till äfventyrs, om den ej vaktades,
-kunde komma vådeld åstad.
-
-Kristina hyste emellertid denna afton icke den aflägsnaste tanke på
-några stämplingar. Hon föresatte sig tvärtom att bringa sitt inre till
-ro genom att uppgå i stundens oskyldiga fröjd.
-
-Men hon misstog sig storligen, när hon hoppades kunna förleda protectors
-nitiske ambassadör till skämtan och muntra infall. Hans allvarliga mun
-formade genast allsköns allvarliga ord. Han sade sig ha hört, att hon
-besinnade sig på att afsäga sig regeringen, och när hon bejakade detta,
-yttrade han:
-
-»Jag föreställer mig, att eders majestät behagar skämta med sin
-tjänare.»
-
-Kristina skakade på hufvudet:
-
-»Herre! Saken är denna: Jag har föresatt mig att lämna kronan och
-tillbringa min öfriga tid i stillhet, hvilken jag finner mycket
-angenämare än de regeringen åtföljande besvär och bekymmer. Huru synes
-eder om detta beslut?»
-
-Ambassadörens tjocka, engelska röst antog ett smickradt tonfall, när han
-genmälte:
-
-»Det oroar mig att höra, att eders majestät behagar kalla det ett
-beslut; och är något i världen, som kan surprenera en man, blir det
-visst att höra sådant från en så stor, mäktig och vis drottning. Men jag
-föreställer mig, att eders majestät behagar skämta med sin tjänare.»
-
-Kristina lyfte på masken, då värmen begynte kännas besvärlig, och hon
-dessutom ville tala friare:
-
-»Jag försäkrar eder, att det är min uppriktiga föresats; och hade jag
-redan törhända ställt det i verket, om ej eder hitresa kommit emellan.»
-
-Whitelocke var oförtöfvadt färdig med svaret:
-
-»Jag beder, att eders majestät må ännu länge uppskjuta detta beslut
-eller snarare slå det ur hågen, ty det stämmer ej öfverens med eders
-majestäts höga sinnelag, och med eders majestäts tillstånd måtte jag
-fråga, sedan jag fått befallning att häröfver fälla mitt omdöme, om
-möjligt är, att tillräckliga skäl kunnat finnas, som föranlåta en så
-högt upplyst och vis drottning att taga ett sådant beslut.»
-
-Drottningen höjde hufvudet:
-
-»Jag är öfvermåttan nöjd med eder uppriktighet och önskar, att I
-otvunget må yttra edra tankar i denna sak. De skäl, som härtill kunnat
-föranlåta mig, äro först att jag såsom fruntimmer är oskicklig att
-regera och flera olägenheter underkastad än andra, och sedan att
-regementsbördan och besväret däraf vida öfverväga det nöje man kan hafva
-af makten att befalla, och hvilket nöje på intet sätt kan jämföras med
-det man under en indragen lefnad får smaka.»
-
-»Såsom främling kan jag så mycket frimodigare yttra mina tankar,
-besynnerligen uti detta ärende; såsom den där själf varit van vid ett
-stilla och indraget lefnadssätt, kan jag äfven döma därom, men hvad
-regeringsbördan angår, måste jag lämna allt utlåtande därom till dem,
-som burit henne. Det får jag dock säga, att ju högre man blifvit
-uppsatt, desto mer tillfälle har man fått att tjäna Gud och nästan.»
-
-»Jag önskar, att Guds ära och människors bästa mer må befordras än jag
-som fruntimmer kan göra; och så snart jag för mitt folks bästa och
-förmån fått uträtta en hop saker, tycker jag mig utan någons förargelse
-kunna skilja mig vid dessa bekymmer och smaka stillhetens lugn.»
-
-»Men då eders majestät genom arfsrätt äger sin krona och af sina
-undersåtar har all upptänklig kärlek och undergifvenhet, ser jag
-ingenting, som kan föranlåta eders majestät att skilja sig vid
-regeringen och lämna dem, som så mycket älska såväl eders majestät som
-dess styrelse.»
-
-»Det är kärleken för mitt folk, som föranlåter mig att skaffa dem bättre
-regent än ett svagt fruntimmer kan vara, och kärleken till mig själf,
-som öfvertalar mig att lefva i stillhet.»
-
-»Gud har kallat eders majestät till denna betydande värdighet och makt;
-arbeta därför icke emot det ändamål han påsyftat genom det I sätten eder
-ur stånd att på så utmärkt sätt som nu befordra hans ära; ty såsom
-regerande drottning har eders majestät därtill mer tillfälle än såsom
-privat person.»
-
-»Om den person, som blifver min efterträdare, har mer skicklighet såväl
-i anseende till dess kön som egenskaper att tjäna Gud och fäderneslandet
-än jag, så besvarar mitt öfverlämnande af regementet till honom
-fullkomligen detta inkastet.»
-
-»Jag bekänner det jag ej vet bättre händer att lämna regeringen uti än
-eders majestäts.»
-
-»Min kusin pfalzgrefven har egenskaper, som pryda en krona, och är ej
-mindre vis än hjältemodig, och hafver jag redan så lagat, att han
-blifvit utnämnd till min efterträdare; jag ensam gjorde det. I har
-förmodligen hört hvad honom och mig emellan varit på vägen, men jag har
-beslutit att aldrig gifta mig. Det blifver för mitt folk mycket
-fördelaktigare, att han bär kronan än jag, då ingen därtill är
-skickligare än han.»
-
-»Jag är försäkrad, att hans kungliga höghet äger alla de egenskaper, som
-utgöra en stor regent; men det sker honom ingen oförrätt, om han får
-vänta, fast eders majestät utnämnt honom till sin efterträdare. Däremot
-torde eders majestät en gång ångra, om detta beslutet ställes i verket,
-att den rätt är bortlämnad, som tillhörer eders majestät, så länge Gud
-förlänar lifstiden.»
-
-»Det sker allt af fri vilja; och som han är bättre och skickligare att
-regera än jag, tyckes mig, att ju förr jag öfverlämnar honom kronan
-desto bättre är det.»
-
-»I sanning för prinsen. Men jag vill med eders majestäts tillstånd
-berätta en historia om en gammal engelsman, som hade en rask och ung
-son, hvilken öfvertalade sin fader att lämna egendomen i hans händer,
-efter han med mer förmån kunde drifva densamma. Fadern samtyckte
-därtill, skriftlig öfverenskommelse uppsattes, och grannarna samlades en
-dag för att höra faderns beslut, hvilken endast förbehöll sig någon
-pension. Under det gästerna voro samlade, tog fadern efter vanan sin
-tobakspipa och gick i salen att röka, där han spottade mycket på
-golfvet. Sonen, som tyckte detta vara mindre anständigt, bad därför
-fadern gå i köket och spotta, hvilket han äfven gjorde.
-
-Då allt var i ordning, gick sonen och kallade sin fader in att
-underskrifva öfverenskommelsen, men fadern svarade att han ändrat sitt
-beslut. Sonen, som häröfver blef bestört, frågade orsaken därtill, då
-den sluge gubben svarade, att han beslutit spotta i salen, så länge han
-lefde; och så hoppas jag äfven, att ett visst ungt fruntimmer gör.»
-
-Kristina skrattade högt och bullrande.
-
-»Berättelsen är ganska tjänlig, och tillämpningen snart gjord, att jag
-bör behålla kronan, så länge jag lefver; men i mitt tycke svarar det
-snarare emot spotta i salen att blifva henne kvitt än att behålla
-henne.»
-
-Som fruktade hon att yppa ännu mera af sina innersta tankar, tillade hon
-med ett så djärft språng i tankegången, att till och med den gamle
-diplomatens ansikte uttryckte en viss bestörtning:
-
-»Hvad säger I om våra danser? Skulle I ej vilja pröfva en fransysk dans
-med mig? Det vore förvisso ett ofarligt förbund mellan England och
-Sverige.»
-
-Whitelocke bugade djupt.
-
-»Eders majestät väldigas visa mig alltför stor ära. Jag är tyvärr numera
-oförmögen till dans. I min ungdom ansågs jag för en god dansör, men
-hvarje tid har sina förmåner.»
-
-»Jag är säker, att I ännu kan täfla med våra yppersta kavaljerer,
-allenast I täckes räcka en ringa borgarhustru eder hand.»
-
-Whitelocke kunde icke neka. Med klumpiga, gammaldags steg och en
-långsamhet, som hans stela ben tvungo honom till, förde han sig och
-drottningen i dansen.
-
-Ingen såg hennes leende under masken, men när ambassadören strax
-därefter drog sig tillbaka och äfven Kristina med en trängre krets af
-hofvet begaf sig till sina rum, befallde hon dansmästaren Beaulieu att
-komma med.
-
-»Såg I på min dans med excellensen Whitelocke?» sporde hon Beaulieu i
-uppsluppen ton.
-
-»Ja, eders majestät.»
-
-»Godt, gör oss hans dans efter. Jungfru Barbro Banér må vara min
-representant.»
-
-Kristina hade nu aftagit masken och låtit lockarna fritt svalla ut öfver
-axlarna. Hon tycktes förgäta tiden, ty fastän klockan var två på natten,
-vinkade hon åt sin uppvaktning att taga plats och njuta af den kosteliga
-scenen. Med händerna knäppta om knät satt hon, och leendet spelade
-gycklande kring hennes mun. De stora ögonen glittrade som vatten i
-solsken, och när Beaulieu med fransk satir eftergjorde Whitelockes
-klumpiga steg och små löjliga, tafatta hopp, skrattade hon gällt och
-högt.
-
-»Bravo,» ropade hon, »jag ser honom för mig, den gamle björnen. I är
-förnöjligare än andra narrar, Beaulieu. Men nu må det vara nog. Sof väl,
-käre sprattelmakare!»
-
-Ännu en stund språkade hon sitt hoffruntimmer och de mysande
-kavaljererna an, men hennes ord afbrötos allt oftare af långa
-gäspningar, och ögonlocken föllo trötta ned.
-
-Pimentelli befann sig fortfarande ute i danssalen, men när drottningen
-tog godnatt af sina förtrogna, lät hon sända bud efter honom.
-
-Grefvinnan Ebba Sparre, som stod helt nära sin härskarinna och hörde
-befallningen, rodnade så starkt, att Kristina märkte det.
-
-Tvärt vände hon sig mot sin afhållna hofdam och sporde hvasst:
-
-»Hvadan så granna rosor, petite comtesse? Vore I ej så nyss slagen i
-hymens bojor, skulle jag förmoda, det I bidade någon ny amour.»
-
-»Eders majestät,» stammade Ebba Sparre förvirrad, under det hennes ögon
-plötsligt fylldes af tårar, »jag ...»
-
-Kristinas vrede försvann, och hon lade sina händer om den unga
-grefvinnans lena kinder:
-
-»Mitt barn, jag vet, hvarför I rodnar, och jag skattar eder
-tillgifvenhet högt, men än större glädje skulle det vållat mig, om I
-trott på min heder, utan att jag måst försäkra eder, att den ingen vank
-har.»
-
-»_Jag_ tror,» inföll Ebba Sparre lifligt.
-
-»Men mina belackare tvifla! Ack, belle comtesse, de äro för mig en
-handfull stoft. Godnatt, min väninna! Var förvissad om, att äfven eder
-drottning skall somna med lika rent samvete som ni själf.»
-
-Pimentelli töfvade ej många minuter, innan han stod inför drottningen.
-Hans vackra ansikte var gulblekt, och de mörka ögonen glödde.
-
-Kristina mindes honom sådan från deras första sammanträffande på
-Stockholms slottsborggård. Hon hade ridit den fjorton timmar dryga vägen
-från sin moder i Kungsör, utan att hålla upp, och när hennes löddriga
-häst sprängde in på borggården, steg en främling nedför fritrappan.
-
-»Det är den nye spanske gesanten,» sade Claës Banér till henne. »Han har
-säkerligen velat uppvakta eders majestät.»
-
-»Så vill jag gifva honom företräde här,» hade Kristina muntert
-förklarat. »För mans fram honom!»
-
-Och Pimentelli hade kommit, stannat stum inför henne och därpå dragit
-sig tillbaka. Sedan hade han förklarat, att hans beundran öfverväldigade
-honom.
-
-Hon log vid denna hågkomst och räckte honom sin hand.
-
-»Sätt eder, min vän, och låt oss tala förtroligt den timme, som ännu
-beskärs oss! Törhända ses vi dock snarliga åter.»
-
-»Därom vill jag dagligen anropa madonnan,» utbrast Pimentelli
-lidelsefullt. »Till dess skall jag söka min tröst i betraktandet af det
-konterfej eders majestät så nådigt skänkt min konung.»
-
-»Bourdons målning af mig till häst?» Kristina lutade sig emot honom.
-»Hvarför önskade eder herre mig just konterfejad till häst?»
-
-Pimentelli syntes förvirrad. Slutligen tryckte han en kyss mot
-drottningens kjortelfåll och stammade:
-
-»Värdigas tillgifva mig, eders nåde, men jag vågade föreslå honom denna
-situation, hvilken från första stunden jag såg eder blifvit mig ett
-oförgätligt minne.»
-
-Hon makade undan de böljande lockarna från pannan och satte sig upp i
-stolen.
-
-»Ack, min vän, på något oförgätligt under i solen tror jag icke. Från
-tidiga ungdomsdagar hade jag en vän -- I må gärna veta, att jag menar
-Magnus De la Gardie. Han svor mig undersåtlig trohet och lydnad. Icke
-förty har han under de sista åren städse sökt komma obehag åstad. Han
-har trängt sig framom alla sägandes, att så vore min vilja, och när jag
-för hans oförskämdhet att utan skäl vilja störta mina trotjänare
-Steinberg och Schlippenbach genom påstående, att de förtalat mig,
-nödgades skilja honom från hofvet, uppträder han som en fräck och
-svulten tiggare. -- Aldrig anade jag, att slikt skulle spörjas om den,
-jag en gång nämnde landets främste ädling.»
-
-»Tyvärr mäktar jag intet säga till hans försvar. Han har alltid synts
-mig vara en narr.»
-
-Kristina rynkade de tjocka ögonbrynen och såg skarpt på honom.
-
-»I dömer död man, Pimentelli, minns det! För mig och under mitt välde är
-han död. -- Så ändas tidt det, som här i lifvet kallas oförgängligt. Men
-nu vilja vi allenast orda om rikets angelägenheter. Jag har ännu ett par
-spörsmål att göra eder.»
-
-Hennes tonfall hade plötsligt fått en kylig behärskning, och hennes ord
-föllo klara och fasta, som ärnade att upptecknas. Allenast blicken var
-densamma som hos zigenerskan, lysande, full af ömhet.
-
-
-
-
-                                  XIV.
-                         Afskedet från tronen.
-
-
-Den sjätte juni, den dag, som blifvit utsatt till drottningens
-tronafsägelse, hade ingått strålande klar. Solen guldmålade slottets
-östra mur och öste ut skimrande ljusfloder öfver blekeplanen och
-örtagården, där salvia och rosmarin doftade krydda och honung ut öfver
-gångarnas vindlingar.
-
-I sitt öppna sängkammarfönster stod Kristina med de nakna armarna stödda
-mot den breda fönsterposten. Tätt utanför, så nära henne, att hon förnam
-vingsuset som flämtande andedräkt mot sina kinder, flögo ifriga och
-beställsamma fåglar, sjungande under arbetet. De sträckte icke flykten
-långt, boet, maka och ungar bidade dem, och det gällde att sörja för de
-sina.
-
-»Hvad det dock är ondt om vildfåglar,» sade Kristina halfhögt för sig
-själf. »Du store Fader därofvan, så underligt tama och små varelser du
-låtit fortplanta sig i din värld! De våga icke beträda ensliga
-vildmarksstigar.»
-
-Hon mumlade fram dessa tankar, under det hennes blick gled ut öfver
-staden och vägarna omkring den.
-
-Det fordom så mäktiga Aros hade krympt samman till en liten by med låga
-hus. Det enda, som minde om storhetstiden, var kyrkan. Dess klockor
-ringde i den sommarfagra morgonen med ljus och varm klang, hvilken på
-lätta luftböljor sväfvade ut öfver Upplands bördiga åkrar och flacka
-gärden.
-
-Uppsala hade aldrig blifvit för Kristina hvad Stockholm en gång var, och
-hon skildes utan saknad från denna sin tillfälliga uppehållsort, hvilken
-hon valt allenast för att vara friare i sina handlingar. För akademien,
-Sten Stures stora skapelse, hyste hon visserligen ett lefvande intresse,
-men hon skulle säkerligen ej behöfva sakna fäste för sina vetenskapliga
-sträfvanden i utlandet heller.
-
-Drottningens blick vandrade åter håglöst ut mot de i gröna täppor
-inbäddade stugorna, skilda af smala, gropiga gator. -- Öfverallt syntes
-en myckenhet folk, de flesta i mörka och tunga kläder trots
-sommarvärmen.
-
-De skulle ju följa en drottning till grafven, och änskönt de redan samma
-dag skulle se en konung uppstiga på den lediga tronen, var den första
-akten för dem af större betydelse.
-
-De sade sig nu i afskedets stund, att fröken Kerstin fuller varit dem
-till stor hugnad, när de vändt sig till henne med sin nöd. Hvad det
-månde blifva af denne nye konung, som mot deras vilja vardt dem beskärd,
-kunde ännu ingen veta.
-
-Kristina såg ut öfver det folk, hon frivilligt stötte ifrån sig, och
-hjärtat slog tungt, som om en klocka klämtat i hennes bröst. Det vore
-törhända till olycka, att hon drog sina färde, men vore det ej till än
-större men, om hon stannade? Hon kunde dock aldrig i evighet lära sig af
-hjärtat älska detta land, detta folk, så kärft och torftigt och likväl
-så sällsamt själfförnöjdt.
-
-Med en otålig rörelse lade hon armarna bakom nacken, och de blå ögonen
-höjde sig mot den klara rymden som mot en oändlig slätt.
-
-Få -- hart när inga vänner lämnade hon kvar i Sverige. Kretsen omkring
-henne hade glesnat, och töfvade hon längre att bjuda farväl, skulle hon
-törhända få upplefva den stund, då alla vände sig med hätskt och afvogt
-sinne ifrån henne. Domen öfver grefve Magnus kunde de mäktiga icke
-tillgifva henne, och folket knotade i tysthet öfver Messeniernas grymma
-afrättning. Hon visste det; man lät öfverallt besticka sig af uppviglare
-och hetsmakare. Ingenstädes unnades henne ro.
-
-Den hvita silkeskjorteln föll i styfva veck omkring hennes lilla magra
-gestalt. Ansiktet föreföll blekt och smalt efter nattens många
-genomvakade timmar, och öfver pannan låg ett drag af tankedigert allvar.
-Hvad hon kände sig trött, och dock hade hon en hel dags mödosamma
-ceremoniel att uppfylla, innan hon ändtligen för alltid finge blifva
-kvitt de plikter, som likt järnkrampor lådde vid tronen.
-
-En snyftning bakom henne kom henne att vända sig om. Ett varmt, tacksamt
-leende gled öfver hennes läppar:
-
-»Min trogna Ebba!» Hon bredde ut sina armar mot grefve Jakob De la
-Gardies unga maka. »Är det för min skull I gråter?»
-
-La belle comtesse torkade förvirrad ögonen.
-
-»Tillgif, eders majestät, men jag är så bedröfvad, att jag platt intet
-mäktar visa ett gladt ansikte. I tager all min fröjd med eder.»
-
-»Säg icke så, vackra Ebba, ett täckeligt fruntimmers glädje har många
-namn, min allenast ett: Frihet!»
-
-Hon såg på det ur, hvilket hon lagt på ett bord bredvid sig. Den utsökta
-emaljmålning, som prydde det, framställde henne själf som jaktens,
-segerns och hafvets gudinna. Nu ägnade hon dock ingen uppmärksamhet åt
-denna lysande allegori. Visarens gång föreföll henne icke snabb nog.
-
-»Intet sliter på själen så som väntan,» utbrast hon häftigt, »sedan
-klockan fem har jag bidat prinsen och riksråden. Hvarför låter man mig
-ej gå, som man släpper en frigifven fånge. Ingen lärer förmena, att jag
-förskyller tack för min gärning.»
-
-Hon vandrade med korta, snabba steg af och an. Hennes klacklösa skor
-klapprade lätt mot det inlagda golfvet, och hennes klänning prasslade,
-annars var allt tyst.
-
-Slutligen sporde drottningen:
-
-»Hvad är klockan, ma belle?»
-
-»Strax åtta, eders majestät.»
-
-»En lång morgon är sålunda snart liden.» Drottningen stampade med foten.
-»Mina rådsherrar synas mig vara rätt makliga nu, sedan de fått alla
-dokumenter i handom; min tid räkna de för intet. -- Vet I hvad längtan
-är, grefvinna?»
-
-»För mig har den utgjorts af åstundan att tillbringa hvarje stund i
-eders nådes närhet.»
-
-»Eder ljufva mun formerar fast ljufveliga ord,» Kristina log blidt, »men
-jag vill låta eder veta, hurudan min längtan är: den är hafvets brus i
-storm, intet har hitintills mäktat tysta den. Så högt ryter den
-understundom, att jag själf darrar för dess kraft.»
-
-»Och hvart längtar I, nådigaste drottning?»
-
-Ett bittert, vemodigt drag förvred Kristinas anlete, när hon genmälte:
-
-»Jag längtar efter något, jag kunde nämna lycka för min kropp och själ.
-Jag hungrar, grefvinna, men i mina fäders land finns ingen spis, som
-förmår mätta mig.»
-
-Nu anmäldes prinsen och riksråden.
-
-Kristina stod en sekund orörlig, och ögonen mörknade af djupa, inre
-kval, men hon återvann genast sitt lugn och gick med fasta steg in i
-förmaket, där hon vänligt och öfverraskande gladt hälsade de församlade.
-
-När hon blef varse prinsens kolsvarta taftsklädning, ryckte det ironiskt
-kring hennes uttrycksfulla mun, men hon sade intet, räckte honom
-allenast med mycken värdighet handen.
-
-»Väl mött,» sade hon hjärtligt, »nu går en ny dags sol upp för eder,
-käre frände.»
-
-Karl Gustaf svarade sirligt och betänksamt, uppmanande sin höga fränka
-att återtaga afsägelsen, då han och alla rikets andra undersåtar mycket
-traktade efter att få behålla henne.
-
-Kristina skrattade högt.
-
-»Spara på krutet, eders höghet, I offrar för många äresalfvor på den
-löpande haren! Tacka I försynen och mig för att I nu står färdig att
-sätta en krona på. Krigarehatten har I burit länge nog.» Hon vände sig
-till rikskansleren, som grånad och böjd stod främst bland herrarna.
-»Gref Axel, är I beredd att på riddarsalen uppläsa renunciationsbrefvet,
-som eder plikt är?»
-
-»Nej, eders nåde, icke till något pris gör jag detta,» svarade den gamle
-statsmannen. »Eder salig herr fader har ålagt mig att intill min
-dödsstund främja eder regering, och det svärjer jag, att vore min graf
-öppen bredvid mig, stege jag hellre lefvande ned i den än jag sveke ett
-gifvet ord.»
-
-»Våra meningar ha tidt törnat med udden mot hvarandra. Denna gång har I
-brutit min vilja. Herr Schering Rosenhane hyser förvisso ej slika
-betänkligheter.» Kristina nickade åt denne nye rådsherre, men hennes
-blick stannade icke på honom. Oförtöfvadt närmade hon sig riksdrotsen.
-
-»Af eder, gref Per, väntar jag att bli hulpen, när min krona för alltid
-skall tagas af,» sade hon trotsigt, ty hon visste, att han skulle neka
-att bistå henne i denna handling.
-
-Grefven till Visingsborg, mannen med det ridderliga, stolta sinnet och
-de veka, svårmodiga tankarna, steg höfviskt bugande fram till
-drottningen.
-
-»Allernådigste drottning,» sade han allvarligt. »Med förunderligen stor
-glädje satte jag en gång kronan på edert unga hufvud, välsignande den
-dag, som skänkt oss Gustaf Adolfs dotter. Intet kan förmå mig att lyfta
-detta äretecken af eder hjässa, där det rätteligen borde varda den
-skönsta prydnad alla edra lefnadsdagar. Dock -- därom må I själf låta --
-jag har älskat eder med en faders kärlek och en undersåtes vördnad,
-aldrig förgätandes, att I var min kunglige väns och hela Sveriges hopp.»
-
-Kristinas ögon fylldes af heta tårar, men hon tvang dem tillbaka och
-sade sakta med skälfvande djup röst:
-
-»Må vi nu ej spilla flera ord förgäfves. Edert redliga svar aktar jag
-högt, gref Per, och ber eder fara fort med eder vänskap för Kristina af
-Sverige. Vi skola nu inte låta ständerna bida längre.»
-
-Axel Oxenstierna ryckte till, som om en häftig smärta genomilat hans
-leder, och hans gång var vacklande, när han trädde fram till drottningen
-för att gifva henne riksäpplet i den vänstra handen.
-
-Riksamiralen Gabriel Oxenstierna öfverlämnade spiran, under det att
-tårarna oafbrutet rullade ned för hans väderbitna ansikte och samlade
-sig i det korta skägget, hvarifrån de droppade ned på den dyrbara,
-lysande klädningen.
-
-Iförd hela sin kungliga skrud skred drottningen fram, följd af rådet,
-hofvet och adeln. De tre ofrälse stånden mötte i riddarsalen.
-
-Från åskådarläktarna stirrade tusentals ögon ned på den unga
-drottningen, som med rak och säker hållning intog tronstolen.
-
-Fruntimren hviskade med gråtmilda röster, att det var densamma, som
-grefve Magnus De la Gardie låtit förfärdiga af rent silfver och skänkt
-åt hennes majestät vid kröningen. Och nu fick den stackars grefven icke
-ens visa sig.
-
-Trängseln härinne var olidlig. Man knuffades och svor. Damerna icke
-minst. Något så märkligt hade man tillförene aldrig bevistat, och hvar
-och en ville komma i åtnjutande af främsta platsen. Den, som törhända
-föreföll mest oberörd, var drottningen själf. Hennes blå ögon med den
-förunderligt kallt klara blicken strålade ut öfver församlingen
-forskande och djupa. Kring de röda läpparna låg ett flyktigt, sorgset
-och halft ovänligt leende, som tycktes spörja, hvilken som här i salen
-vore hennes vän eller fiende.
-
-Hon lyssnade tydligen förströdd till den skrift, hvilken hon själf
-affattat, och som skilde henne från land och krona.
-
-För henne allena stod det klart, att hon afbördade sig ett folk, hvilket
-aldrig mäktat uppskatta henne. De hade velat i henne se den af
-riksförmyndarna till hörsamhet, dygd och stilla gärningar uppfostrade
-Kristina. När hon blef drottning efter sitt sinne, behagade hon dem icke
-längre.
-
-Trött, oändligen trött var hon på detta barkbrödsrike med sina ödsliga
-skogar, höga berg och fattiga kojor. Hon hade ej förmått förverkliga sin
-barndomsdröm om ett enadt Skandinavien; dess splittrade delar ömkade
-hon. I heta böner hade hon åtrått kärlek till sitt ärfda land, aldrig
-bönhördes hon. I afskedsstunden greps hon likväl af ångest öfver
-tomheten inom sig, men till ingen kunde Gustaf Adolfs stolta dotter
-förtro, att hon led själanöd. Högt skulle hon bära sitt hufvud äfven
-utan krona.
-
-Hon satt så stilla under hela afsägelseakten, att en och annan uppe på
-läktaren förmenade, det drottningen mistat sansen, men så snart prins
-Karl Gustaf, hvilken af Schering Rosenhane mottagit skriften, djupt
-bugande återlämnat densamma till sin fränka, reste hon sig snabbt och
-vinkade åt riksämbetsmännen att mottaga regalierna.
-
-Alla lydde utom grefve Per. Orörlig och stum stod han kvar på sin plats,
-och hans blick riktades med bedjande hundtrofasthet på den unga
-härskarinnan.
-
-Kristinas stränga ansikte blef plötsligt mildt och varmt. Hon lyfte
-själf af kronan och tog ett par steg fram mot riksdrotsen.
-
-»Tack,» hviskade hon, när hon öfverlämnade den gyllene klenoden i hans
-händer, »I har skänkt mig ett ljust minne!»
-
-Sedan axlade hon brådskande af sig den skarlakansröda kröningsmanteln
-och stod så ett ögonblick, som lättad från alla tyngande bördor.
-Långsamt, värdigt, och som beredde hvarje steg henne en njutning, skred
-hon därpå ned för trontrappan. På sista steget stannade hon. Utan lång
-förberedelse och utan tvekan talade hon därifrån med klar, fast stämma
-ut öfver salen, där andlös tystnad rådde.
-
-Men under det hon framförde de väl öfvertänkta orden, begynte man redan
-halft förvåna sig öfver, att denna lilla kvinna i den enkla, hvita
-klädningen verkligen helt nyss hållit spiran i sin hand och regerat höga
-och låga. Hon stod där nu så ensam, så ringa, syntes det, i hela denna
-lysande samling, hvilken innan dagen var liden i jubel skulle utropa den
-nye konungens namn och prisa hans dygder.
-
-                                 SLUT.
-
-
-
-
-                              Noteringar:
-
-
-Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett
-antal uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare fel har
-rättats som följande (innan/efter):
-
-   [s. 25]:
-   ... »I sitter så rum, Kristina,» bannades farsystern ...
-   ... »I sitter så krum, Kristina,» bannades farsystern ...
-
-   [s. 73]:
-   ... »Större är ingens makt är snillets, och Nordens ...
-   ... »Större är ingens makt än snillets, och Nordens ...
-
-   [s. 93]:
-   ... så fast trampat slottets golf som i detta ögon- ...
-   ... så fast trampat slottets golf som i detta ögonblick ...
-
-   [s. 94]:
-   ... Gör edert eget bästa anbefaller jag eder ...
-   ... För edert eget bästa anbefaller jag eder ...
-
-   [s. 194]:
-   ... upp det usla pepperet! -- Jag minns nu. Hertigen ...
-   ... upp det usla papperet! -- Jag minns nu. Hertigen ...
-
-   [s. 249]:
-   ... Kristina lyfte på maskinen, då värmen begynte ...
-   ... Kristina lyfte på masken, då värmen begynte ...
-
-
-
-
-
-
-End of the Project Gutenberg EBook of Drottning Moi-Même, by 
-Elisabeth Kuylenstierna-Wenster
-
-*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DROTTNING MOI-MÊME ***
-
-***** This file should be named 59921-8.txt or 59921-8.zip *****
-This and all associated files of various formats will be found in:
-        http://www.gutenberg.org/5/9/9/2/59921/
-
-Produced by Gun-Britt Carlsson, Lars-Håkan Svensson, Jens
-Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at
-http://www.pgdp.net
-
-
-Updated editions will replace the previous one--the old editions will
-be renamed.
-
-Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
-law means that no one owns a United States copyright in these works,
-so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
-States without permission and without paying copyright
-royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
-of this license, apply to copying and distributing Project
-Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
-concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
-and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
-specific permission. If you do not charge anything for copies of this
-eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
-for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
-performances and research. They may be modified and printed and given
-away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
-not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
-trademark license, especially commercial redistribution.
-
-START: FULL LICENSE
-
-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
-
-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
-distribution of electronic works, by using or distributing this work
-(or any other work associated in any way with the phrase "Project
-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
-Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
-www.gutenberg.org/license.
-
-Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
-Gutenberg-tm electronic works
-
-1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
-and accept all the terms of this license and intellectual property
-(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
-the terms of this agreement, you must cease using and return or
-destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
-possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
-Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
-by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
-person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
-1.E.8.
-
-1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
-used on or associated in any way with an electronic work by people who
-agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
-even without complying with the full terms of this agreement. See
-paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
-agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
-electronic works. See paragraph 1.E below.
-
-1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
-Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
-of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
-works in the collection are in the public domain in the United
-States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
-United States and you are located in the United States, we do not
-claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
-displaying or creating derivative works based on the work as long as
-all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
-that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
-free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
-works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
-Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
-comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
-same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
-you share it without charge with others.
-
-1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
-what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
-in a constant state of change. If you are outside the United States,
-check the laws of your country in addition to the terms of this
-agreement before downloading, copying, displaying, performing,
-distributing or creating derivative works based on this work or any
-other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
-representations concerning the copyright status of any work in any
-country outside the United States.
-
-1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
-
-1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
-immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
-prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
-on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
-phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
-performed, viewed, copied or distributed:
-
-  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
-  most other parts of the world at no cost and with almost no
-  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
-  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
-  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
-  United States, you'll have to check the laws of the country where you
-  are located before using this ebook.
-
-1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
-derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
-contain a notice indicating that it is posted with permission of the
-copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
-the United States without paying any fees or charges. If you are
-redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
-Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
-either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
-obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
-trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
-with the permission of the copyright holder, your use and distribution
-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
-additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
-will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
-posted with the permission of the copyright holder found at the
-beginning of this work.
-
-1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
-License terms from this work, or any files containing a part of this
-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
-
-1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
-electronic work, or any part of this electronic work, without
-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
-active links or immediate access to the full terms of the Project
-Gutenberg-tm License.
-
-1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
-any word processing or hypertext form. However, if you provide access
-to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
-other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
-version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
-(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
-to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
-of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
-Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
-full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
-
-1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
-provided that
-
-* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
-  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
-  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
-  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
-  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
-  within 60 days following each date on which you prepare (or are
-  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
-  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
-  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
-  Literary Archive Foundation."
-
-* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
-  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
-  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
-  License. You must require such a user to return or destroy all
-  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
-  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
-  works.
-
-* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
-  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
-  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
-  receipt of the work.
-
-* You comply with all other terms of this agreement for free
-  distribution of Project Gutenberg-tm works.
-
-1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
-Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
-are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
-from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
-Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
-trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.
-
-1.F.
-
-1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
-works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
-Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
-electronic works, and the medium on which they may be stored, may
-contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
-or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
-intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
-other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
-cannot be read by your equipment.
-
-1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
-liability to you for damages, costs and expenses, including legal
-fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
-DAMAGE.
-
-1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
-written explanation to the person you received the work from. If you
-received the work on a physical medium, you must return the medium
-with your written explanation. The person or entity that provided you
-with the defective work may elect to provide a replacement copy in
-lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
-or entity providing it to you may choose to give you a second
-opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
-the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
-without further opportunities to fix the problem.
-
-1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
-OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
-LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
-
-1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
-warranties or the exclusion or limitation of certain types of
-damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
-violates the law of the state applicable to this agreement, the
-agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
-limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
-unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
-remaining provisions.
-
-1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
-accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
-production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
-electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
-including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
-the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
-or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
-additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
-Defect you cause.
-
-Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
-
-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
-electronic works in formats readable by the widest variety of
-computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
-exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
-from people in all walks of life.
-
-Volunteers and financial support to provide volunteers with the
-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
-remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
-generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
-Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
-www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
-Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
-number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
-U.S. federal laws and your state's laws.
-
-The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
-mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
-volunteers and employees are scattered throughout numerous
-locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
-Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
-date contact information can be found at the Foundation's web site and
-official page at www.gutenberg.org/contact
-
-For additional contact information:
-
-    Dr. Gregory B. Newby
-    Chief Executive and Director
-    gbnewby@pglaf.org
-
-Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
-spread public support and donations to carry out its mission of
-increasing the number of public domain and licensed works that can be
-freely distributed in machine readable form accessible by the widest
-array of equipment including outdated equipment. Many small donations
-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
-status with the IRS.
-
-The Foundation is committed to complying with the laws regulating
-charities and charitable donations in all 50 states of the United
-States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
-with these requirements. We do not solicit donations in locations
-where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
-DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
-state visit www.gutenberg.org/donate
-
-While we cannot and do not solicit contributions from states where we
-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
-against accepting unsolicited donations from donors in such states who
-approach us with offers to donate.
-
-International donations are gratefully accepted, but we cannot make
-any statements concerning tax treatment of donations received from
-outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
-
-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
-methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
-ways including checks, online payments and credit card donations. To
-donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
-
-Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.
-
-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
-Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
-freely shared with anyone. For forty years, he produced and
-distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
-volunteer support.
-
-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
-editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
-the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
-necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
-edition.
-
-Most people start at our Web site which has the main PG search
-facility: www.gutenberg.org
-
-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
-
diff --git a/59921-h/59921-h.htm b/59921-h/59921-h.htm
index 576e49b..6f20029 100644
--- a/59921-h/59921-h.htm
+++ b/59921-h/59921-h.htm
@@ -96,46 +96,7 @@ div.centerpic { text-align:center; text-indent:0; display:block; }
 <body>
 
 
-<pre>
-
-Project Gutenberg's Drottning Moi-Même, by Elisabeth Kuylenstierna-Wenster
-
-This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
-most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
-whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms
-of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
-www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll
-have to check the laws of the country where you are located before using
-this ebook.
-
-
-
-Title: Drottning Moi-Même
-       Historisk silhuett
-
-Author: Elisabeth Kuylenstierna-Wenster
-
-Release Date: July 15, 2019 [EBook #59921]
-
-Language: Swedish
-
-Character set encoding: ISO-8859-1
-
-*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DROTTNING MOI-MÊME ***
-
-
-
-
-Produced by Gun-Britt Carlsson, Lars-Håkan Svensson, Jens
-Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at
-http://www.pgdp.net
-
-
-
-
-
-
-</pre>
+<div>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 59921 ***</div>
 
 
 <div class="frontmatter chapter">
@@ -13633,379 +13594,7 @@ Ytterligare fel har rättats som följande (innan/efter):
 
 
 
-<pre>
-
-
-
-
-
-End of the Project Gutenberg EBook of Drottning Moi-Même, by 
-Elisabeth Kuylenstierna-Wenster
-
-*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DROTTNING MOI-MÊME ***
-
-***** This file should be named 59921-h.htm or 59921-h.zip *****
-This and all associated files of various formats will be found in:
-        http://www.gutenberg.org/5/9/9/2/59921/
-
-Produced by Gun-Britt Carlsson, Lars-Håkan Svensson, Jens
-Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at
-http://www.pgdp.net
-
-
-Updated editions will replace the previous one--the old editions will
-be renamed.
-
-Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
-law means that no one owns a United States copyright in these works,
-so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
-States without permission and without paying copyright
-royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
-of this license, apply to copying and distributing Project
-Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
-concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
-and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
-specific permission. If you do not charge anything for copies of this
-eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
-for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
-performances and research. They may be modified and printed and given
-away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
-not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
-trademark license, especially commercial redistribution.
-
-START: FULL LICENSE
-
-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
-
-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
-distribution of electronic works, by using or distributing this work
-(or any other work associated in any way with the phrase "Project
-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
-Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
-www.gutenberg.org/license.
-
-Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
-Gutenberg-tm electronic works
-
-1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
-and accept all the terms of this license and intellectual property
-(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
-the terms of this agreement, you must cease using and return or
-destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
-possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
-Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
-by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
-person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
-1.E.8.
-
-1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
-used on or associated in any way with an electronic work by people who
-agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
-even without complying with the full terms of this agreement. See
-paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
-agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
-electronic works. See paragraph 1.E below.
-
-1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
-Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
-of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
-works in the collection are in the public domain in the United
-States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
-United States and you are located in the United States, we do not
-claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
-displaying or creating derivative works based on the work as long as
-all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
-that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
-free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
-works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
-Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
-comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
-same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
-you share it without charge with others.
-
-1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
-what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
-in a constant state of change. If you are outside the United States,
-check the laws of your country in addition to the terms of this
-agreement before downloading, copying, displaying, performing,
-distributing or creating derivative works based on this work or any
-other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
-representations concerning the copyright status of any work in any
-country outside the United States.
-
-1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
-
-1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
-immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
-prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
-on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
-phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
-performed, viewed, copied or distributed:
-
-  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
-  most other parts of the world at no cost and with almost no
-  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
-  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
-  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
-  United States, you'll have to check the laws of the country where you
-  are located before using this ebook.
-
-1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
-derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
-contain a notice indicating that it is posted with permission of the
-copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
-the United States without paying any fees or charges. If you are
-redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
-Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
-either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
-obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
-trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
-with the permission of the copyright holder, your use and distribution
-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
-additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
-will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
-posted with the permission of the copyright holder found at the
-beginning of this work.
-
-1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
-License terms from this work, or any files containing a part of this
-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
-
-1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
-electronic work, or any part of this electronic work, without
-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
-active links or immediate access to the full terms of the Project
-Gutenberg-tm License.
-
-1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
-any word processing or hypertext form. However, if you provide access
-to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
-other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
-version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
-(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
-to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
-of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
-Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
-full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
-
-1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
-provided that
-
-* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
-  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
-  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
-  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
-  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
-  within 60 days following each date on which you prepare (or are
-  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
-  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
-  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
-  Literary Archive Foundation."
-
-* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
-  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
-  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
-  License. You must require such a user to return or destroy all
-  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
-  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
-  works.
-
-* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
-  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
-  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
-  receipt of the work.
-
-* You comply with all other terms of this agreement for free
-  distribution of Project Gutenberg-tm works.
-
-1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
-Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
-are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
-from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
-Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
-trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.
-
-1.F.
-
-1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
-works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
-Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
-electronic works, and the medium on which they may be stored, may
-contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
-or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
-intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
-other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
-cannot be read by your equipment.
-
-1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
-liability to you for damages, costs and expenses, including legal
-fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
-DAMAGE.
-
-1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
-written explanation to the person you received the work from. If you
-received the work on a physical medium, you must return the medium
-with your written explanation. The person or entity that provided you
-with the defective work may elect to provide a replacement copy in
-lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
-or entity providing it to you may choose to give you a second
-opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
-the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
-without further opportunities to fix the problem.
-
-1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
-OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
-LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
-
-1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
-warranties or the exclusion or limitation of certain types of
-damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
-violates the law of the state applicable to this agreement, the
-agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
-limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
-unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
-remaining provisions.
-
-1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
-accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
-production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
-electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
-including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
-the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
-or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
-additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
-Defect you cause.
-
-Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
-
-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
-electronic works in formats readable by the widest variety of
-computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
-exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
-from people in all walks of life.
-
-Volunteers and financial support to provide volunteers with the
-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
-remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
-generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
-Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
-www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
-Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
-number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
-U.S. federal laws and your state's laws.
-
-The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
-mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
-volunteers and employees are scattered throughout numerous
-locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
-Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
-date contact information can be found at the Foundation's web site and
-official page at www.gutenberg.org/contact
-
-For additional contact information:
-
-    Dr. Gregory B. Newby
-    Chief Executive and Director
-    gbnewby@pglaf.org
-
-Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
-spread public support and donations to carry out its mission of
-increasing the number of public domain and licensed works that can be
-freely distributed in machine readable form accessible by the widest
-array of equipment including outdated equipment. Many small donations
-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
-status with the IRS.
-
-The Foundation is committed to complying with the laws regulating
-charities and charitable donations in all 50 states of the United
-States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
-with these requirements. We do not solicit donations in locations
-where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
-DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
-state visit www.gutenberg.org/donate
-
-While we cannot and do not solicit contributions from states where we
-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
-against accepting unsolicited donations from donors in such states who
-approach us with offers to donate.
-
-International donations are gratefully accepted, but we cannot make
-any statements concerning tax treatment of donations received from
-outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
-
-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
-methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
-ways including checks, online payments and credit card donations. To
-donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
-
-Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.
-
-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
-Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
-freely shared with anyone. For forty years, he produced and
-distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
-volunteer support.
-
-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
-editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
-the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
-necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
-edition.
-
-Most people start at our Web site which has the main PG search
-facility: www.gutenberg.org
-
-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
-
-
-
-</pre>
+<div>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 59921 ***</div>
 
 </body>
 </html>