diff options
Diffstat (limited to '59921-0.txt')
| -rw-r--r-- | 59921-0.txt | 7550 |
1 files changed, 7550 insertions, 0 deletions
diff --git a/59921-0.txt b/59921-0.txt new file mode 100644 index 0000000..7e0a262 --- /dev/null +++ b/59921-0.txt @@ -0,0 +1,7550 @@ +*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 59921 *** + + + + + + + + + + IDUNS ROMANBIBLIOTEK XLVIII + + + + + DROTTNING MOI-MÊME + + + HISTORISK SILHUETT + AF + ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER + + BELÖNAD MED HEDERSOMNÄMNANDE VID + IDUNS ROMANPRISTÄFLING 1908 + + + STOCKHOLM + Iduns Redaktion 1909 + + + STOCKHOLM 1909 + WILHELMSSONS BOKTRYCKERI A.-B. + + + + + I. + Barnet med segerhufvan. + + +Olof drängs röda hår fladdrade i den snåla decemberblåsten, och +snögloppet hotade idligen att släcka den fladdrande beckfacklan, som han +höll i vänstra handen, medan han hade den högra parat att genast gripa +om låsvredet på karossdörren, när de höga fruarna kommo ut ur porten. + +Sin lufva hade han lämnat kvar uppe på kuskbocken, ty Gud nåde honom, om +han behållit den på, när den stränga fru Ebba närmade sig, och en sådan +omänniska, att han hade tre händer, var han icke. + +Länge behöfde emellertid icke Olof vänta, innan trinde Jerker upplät den +tunga, låga ekdörren i porten för de båda förnäma damerna. + +Grefvinnan Ebbas storväxta, kraftiga gestalt skymde nästan bort den +lilla blyga och tafatta fru Anna Bååt, hvilken sistnämnda, så +rikskanslerns hustru hon än var, beskedligt makade åt sig och lämnade +Ebba Leijonhufvud till Hörningsholm företrädet. + +Sist kom den lugna, blida Kerstin Horn, insvept i en vid, mörk kappa, så +att endast den tunna, smala nässpetsen syntes. Hon bar sin härskarinnas, +fru Ebbas fotpåse, och stod denna ut under kappan på ett sätt, hvilket +så när lockat Olof dräng till vanvördigt grin. + +Skyndsamt stego damerna in i karossen, häftande samman sina veckrika +kjolar så godt det lät sig göra, och kusken, som visste, att det skulle +bära af till »Fyrkanten», manade strax på hästarna. + +För fru Ebba var det något nytt och rätt agreabelt att befinna sig i +Stockholm, hvarifrån hon för sex år sedan förvisat både sig själf och +sin andre man, den snälle, medgörlige Klas Karlsson Horn. Han måste +något hufvudstupa lämna den silfverglänsande hofmarskalksstafven, då fru +Ebba icke ville finna sig i att gå efter de högfärdiga grefvinnorna +Brahe och det nymodens De la Gardieska packet. Medan hon varit Sturens +hustru, hade hon ansetts som Sveriges första grefvinna, och hon tänkte +så förblifva till sin död. + +Med Axel Oxenstierna och hans hus hade hon emellertid alltid stått på +vänskaplig fot, och när nu fru Anna skrifvit henne till och bedt henne +vara henne ett kraftigt stöd under hennes käre herres frånvaro, kunde +hon detta intet neka utan hade till och med lämnat sina gårdar och +flyttat till Stockholm öfver vintern, där Sturarne hade hus vid +Kinstugatan. + +Dessutom förestod en viktig tilldragelse uppe i »Fyrkanten». Drottningen +skulle få en tronarfvinge, och denna gång hade alla tecken tydt på, att +det skulle bli en son, och vid slik märklig händelse måste högadelns +fruar samlas omkring drottningen och hålla allt ondt och farligt borta +med sina böner. + +Nu -- klockan var väl sex om kvällen -- hade ett ilbud kommit från +slottet befallande fruarna dit upp, ty hennes majestäts stund var för +visso inne. Fru Ebba hade tillbragt dagen hos fru Anna, medan pigor och +drängar eldade upp hennes egna gemak. + +Medan karossen skakade fram på de mörka, gropiga gatorna, samspråkade de +båda damerna med höjda röster, ty trots snön bullrade de tunga hjulen +erbarmligt mot kullerstenarna. En tämligen lång och oangenäm omväg måste +ock tagas då nybyggnaden i Sankt Niklas' brink hindrade all körsel. + +Det var anno 1626, och naturligtvis talade man därför om eröfringen af +Liffland, hvilken gifvit de svenska herrarne så många gods, gårdar och +dyrbarheter i handom. + +Fru Ebba hade denna samma dag anländt från Tullgarn, och liflig som hon +var, ville hon strax ha reda på händelsernas gång. + +»Hans majestät kungen har varit min käre herre mycket nådig,» berättade +fru Anna blygsamt, liksom rädd att på något sätt förhäfva sig eller fara +med uppblåst skryt. »Han har skänkt honom både Volmars och Vendens gods +i Liffland.» + +»Ja, fuller torde herr Axel vara förtjänt af slika vedermälen,» inföll +fru Ebba rappt, »han är kungahuset en tro man.» + +»Det är han för visso,» medgaf fru Anna lyckligt, »men,» tillade hon +suckande, »hårdt är det, att han så tidt skall vara ur landet för de +många krigens skull. Nu är han i Preussen, och Gud den högste vet, när +jag ser honom igen.» + +»Tocket får man vänja sig vid,» genmälde fru Ebba. »I har ju edra barn +att fröjdas åt. Jungfru Kristina är allaredan giftasvuxen. Hade jag min +Annika-lill så långt! Men Herren vete, om jag någonsin får se henne växa +upp till jungfru, och hon är min enda.» + +»Är hon immer lika svag till hälsan?» sporde fru Anna deltagande. + +»Ja, intet hjälper. Jag har låtit henne dricka mjöd med rå saffran och +bomolja. Kryddadt vin och bärnstensolja har jag ock pröfvat, och +dagligen har jag gifvit henne att tugga på tormentillarot.» + +I sin moderliga ängslan glömde fru Ebba för en stund alla andra +angelägenheter. Lilla Anna var värmen i hennes sinne, blomman från +ungdomsdrömmarnas Eden. + +»Ja, här är fast bedröflig ynkedom, hvart man sig vänder,» inföll fru +Anna, som alltid hade lätt för det gråtmilda. »Vår nådige konung har ju +skälfvosot, och hennes majestät lärer det vara så illa med, att hon icke +annat beställer än gråter och jämrar sig.» + +»Hon baxnar törhända för att också detta barnet skall dö; hennes +lifsfrukt tyckes icke ärft Vasakraft,» sade fru Ebba, och som hon i +detsamma vid en krängning af karossen stötte hufvudet emot väggen, +tillade hon retad: »Tag mig fanen, har I icke lika förbåldt eländiga +vägar här som ute i bygden.» + +Jungfru Kerstin var genast tillreds att sticka en liten kudde bakom den +myndiga grefvinnans hufvud. Denna nickade blidkad och återtog: »Nå, hur +löper nu Vasaelden och det Brandenburgska tåreslasket samman? Hans +majestät får väl hålla sin husfru med det syndiga spektakel, som är +hennes lust, dvärgar och hofnarrar. Tvi för tockna barnsligheter, men +det tyska sinnelaget trifves bäst med lappri och joller.» + +Fru Anna såg så förskräckt upp, som hade hon väntat, att vagnen skulle +remna vid detta gudlösa tal, men när intet trolltyg förspordes och +hennes gäst satt där lika säker och karsk som nyss, vågade hon bidraga +till krönikan och hviskande erkänna, att hon en gång hört Gustaf Adolf +säga till hennes käre herre: »Jag har visserligen mitt huskors, som +trycker, men det förhindrar mig från att blifva öfvermodig.» + +De hade nu hunnit till sitt mål, och sedan de lämnat karossen bland de +andra adliga ekipagen på yttre borggården, hvilken vimlade af stallare +och knektar, gingo de uppför fritrappan och genom trumpetaregången, där +lifgardet paraderade, stannade en stund och skakade ut klänningarna, +innan de fortsatte uppför nya trappor, där drabanter stodo högresta och +stela i alla vinklar, och där pager, pigor och drängar så snabbt lupo +fram och åter, att ljusen i plåtarna fläktade för luftdraget. + +I maket med de planeter utanför drottningens kamrar var hoffruntimret +samladt. Pfalzgrefvinnan och fru Elisabeth Ribbing voro inne hos +drottningen, men här funnos förnämliga fruar nog ändå och blomstrande +unga jungfrur af landets ädlaste släkter. + +Jungfru Karin Stenbock, Kajsa-lill, som hon kallades, hade sedan hennes +farsyster, gamla drottning Karin ändat sina dagar, kommit till det unga +hofvet, där hon trifdes i allo måtto, änskönt hon sedigt höll sig på +stort afstånd från drottningens tyska konstmakarefölje. Nu gjorde hon +all sin flit för att hindra en dvärg, klädd i grön taft och +karmosinsammet samt med gyllene bjällerringar kring midja och ben, att +reta Pfalz grefvinnans lilla Murre att skälla och nafsa. + +Jungfru Abrahamsdotter Brahe, som stått fördjupad i allvarligt samtal +med Margareta Klingspor om huruvida det kunde vara gagneligt att +bestryka sitt ansikte med mjölk, tagen från en kvinna, hvilken födt +piltebarn, vände sig dock nu mot Kajsa-lill och halp henne att bli +dvärgen kvitt med ett myndigt: »Gack eder väg, I spratteldocka!» + +Men dvärgen hade icke väl kilat undan, förrän ett par narrar med fasliga +skråpukar stego in och skrämde hoffruntimret. Fru Anna Bååt skrek högt +och skylde sin lilla person i en fönstersmyg bakom de guldfransade +gardinerna, men fru Ebba visste bättre råd. Med sin stora, kraftiga hand +makade hon först den ene, sedan den andre mot dörren och sade kärft: + +»Här är intet gyckel före i denna stund, och eder tyska rotvälska +förlustar oss platt intet. Vi bida en son till huset Vasa, en Sveriges +blifvande kung.» + +I ett hörn af gemaket sutto vid ett bord, på hvilket en stjärnkarta var +utbredd, den lärde magister Forsius, Tycho Brahes lärjunge Schomerus och +den berömde unge arkiatern, professorn i Uppsala Johan Franck. + +Alla tre betraktade ifrigt ett stort pendelur och mumlade halfhögt sina +iakttagelser. Efter allt hvad de sett i stjärnorna syntes det dem +omöjligt, att icke konungen, drottningen eller barnet snarliga skulle +dö. + +Forsius strök öfver sitt släta, tunna hår och jämkade den oglättade +kragen bättre tillrätta, innan han med siareton yttrade: + +»Men får detta barnet lefva i fyra och tjugu timmar, varder däraf något +stort.» + +Franck såg ned på papperet, där han antecknat sig till minnes +stjärnornas ställning. Ganska riktigt: planeterna Venus, Merkurius och +Mars voro samlade i närheten af Regulus i Lejonets hjärta. Detta tydde +på stordåd, på ära och upphöjelse. + +I detsamma hördes genom den lyckta dörren till drottningens kammare ett +starkt skrik. Det blef andlöst tyst i salen. Man väntade i största +spänning att få höra den grofva barnrösten än en gång, och den enda, som +brast i undersåtlig andakt, var Murre, hvilken gläfste till, då den sett +en skymt af sin trätobroder, dvärgen, och greps af lust att pröfva sina +hvassa tänder. + +Barnet -- kungabarnet -- skrek ånyo, och nu brast jublet ut. Man ropade +högt om hvarandra: »Lefve Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras son!» + +Jungfru Margareta Bielke rodnade af glädje och blygsel, när den liflige +gref' Nils störtade fram och famnade henne i allas åsyn, innan han begaf +sig vidare med sitt fröjdefulla budskap om den lille Vasaprinsen. Men +jungfru Margareta hade icke behöft hysa några bekymmer för att hofvet i +detta ögonblick skulle fästa uppmärksamhet vid henne. Från drottningens +kammare kommo nya tidender och till dem allenast lyssnade alla, intet +annat såg man än budbärarna, som öppnade den snidade ekedörren, innanför +hvilken den nyfödde furstesonen fanns. + +»Han är luden och svart, som hade han ramlat ned genom ugnspipan,» skrek +en hofnarr, hvilken trängt sig in till sin älskade härskarinna, trots +barnamoderskornas kväfda hotelser om ryggbast på det spräckliga sätet. + +Men honom ville ingen tro. Fager och fin måste den lille vara med +guldgult hår och blå ögon. Annorlunda ville man inte tänka sig honom, +Gustaf Adolfs son, den store kung Göstas sonsonson. + +Nu kom fru Elisabeth Ribbing, Karl Filips änka, ännu klädd i svart dok +och hvit snibbkrage efter sin make, som dött för fyra år sedan en vinter +i Riga. + +»Barnet har segerhufva ända från halsen ned till knäna,» sade hon +upprörd, »det är något förunderligt med det. Aldrig har jag skådat en +slik liten person förr. Månne vaggan rymmer hans nåde.» + +Alltjämt steg glädjen som skummande mjöd. Man grät och skrattade, och +midt i salen stod konungen, som nyss kommit in med sina herrar, bland +dem grefve Per till Visingsborg, med hvilken han nu i tre dagar fäktat +för att bli fri från skälfvan. + +Kajsa-lill glömde en sekund hela den stora tilldragelsen för att +förstulet betrakta sin syssling Per Brahe. Han var en ädling efter +hennes sinne, tänkte hon, och hennes lilla hvita hand frestades svårliga +att stryka öfver de ljusa lockarna, hvilka föllo ned från hans breda, +redbara panna. Men hon visste väl, att detta var lättfärdighet. Menade +Gud så nådeligt med henne, att han skänkte henne honom till make, var +det en annan sak. Då finge hon ock flyga honom om halsen med alla de +kärliga ord, hon nu gömde i sitt varma hjärta. Som pärlor i den slutna +musslan bevarades de där. + +Med ens tystnade jublet; det tassade förskrämdt i rädda hviskningar bort +till gemakets mörkaste vrår, efter det ett nytt bud ländt från kammaren. +Till och med på den stolta fru Ebbas ansikte kunde man afläsa +bestörtning och häpnad, och på sitt kärnspråk sade hon halfhögt till +Anna Bååt: + +»Fanens koner, dessa barnmoderskor, som löpa stad i ogjordt väder med +falsk snack. De gifva sig ut för att mycket kunna, och när de så +pröfvas, taga de en piga för att vara en pilt.» + +Fru Anna hade icke riktigt förstått allt tisslet och tasslet, som följt +på fröjdelåten. Nu sjönk hon ihop med händerna knäppta mellan +brokadkjolens styfva veck. + +»O, är det nådiga barnet en -- en flicka,» flämtade hon. + +»Ja, det ser inte bättre ut. Jag undrar storligen, hvem som skall mäla +det för kungen. Månne en af hennes majestäts tyska pyske skall göra det. +Nej, men -- sir man på! Där kommer pfalzgrefvinnan med barnet.» + +Prinsessan Katarina hade lugnt och saktmodigt tagit den lilla nyfödda på +sina armar och gått ut ur drottningens yttre kammare, där alla beskärmat +sig -- in till drottningen vågade hon sig ej -- Maria Eleonora var +mycket svag och finge ännu intet annat veta, än att hon gifvit lifvet åt +en son -- utan direkt till sin högt älskade broder, som också genast såg +upp mot sin kära Kätchen. + +Icke ett ord sade hon, visade endast barnet, och hennes milda, blå ögon +fylldes plötsligt af tårar, ty hon tänkte, att den lilla kanske ej +skulle bli älskad af sin höge fader, och för allt som kärlekslöst +stöttes bort ömmade Katarina. + +Gustaf Adolf böjde sig öfver det lilla ludna, bruna kräket; det +blixtrade till i hans lifliga ögon, och törhända töfvade han en sekund, +innan han tog dottern i sin famn, men eljes förmärktes ingen förundran, +ingen missräkning hos honom. Han sade genast, och hans röst klang öfver +salen: + +»Tackom Gud, min syster. Jag hoppas, att denna dotter skall vara så god +som en son, och jag beder Gud, att han bevarar henne, efter han gifvit +mig henne». Leende tillade han: »Hon blir slug med tiden, ty hon har +bedragit oss alla.» + +Katarina svepte in sin lilla brorsdotter i det lena silkestäcket och tog +henne ånyo till sig med all den moderliga värme, som låg i hennes +karaktär. Hon hade dessutom själf fem små där hemma på Stegeborg i den +goda fru Heldins vårdnad, och för deras skull blefvo alla andra barn +också i hennes ögon dyrbara klenoder. Hon tänkte på sin lille hurtige +junker Karl och utbrast plötsligt vid minnet af den lycka hon känt, när +sonen föddes: + +»Min nådige herr broder är ung och äfven dess kärälskliga maka. I fån +säkerligen glädjen att också hålla en son i edra armar.» + +Öfver konungens ansikte flög ett drag af trötthet och otålighet. De år +han varit gift med Maria Eleonora hade lärt honom, att ingen fred är +svårare att få till stånd, än den med ett nyckfullt kvinnfolk. Och han +förmenade, att ingen bäck kunde löpa stridare än kvinnotårar. Han +svarade hastigt: + +»Min syster, jag är nöjd. Gud bevare barnet.» + +Katarina hade intet att tillägga. Hon hade så långt hon kunde minnas +tillbaka haft sin tio år yngre broders förtroende, och hon såg klart in +i det hjärta, som kunde slå så lidelsefullt under vapenrocken. Hon +förstod, att vunne han än så många land och riken, sin egen lycka skulle +han aldrig nå. Som ett irrsken hade den ända från de tidigaste +barndomsåren lyst och bedragit. + +Hon återvände till kammaren med sin börda, men genom den stängda dörren +hörde hon, hur de sjöngo »O Gud, vi lofva dig» därute i gemaket. Då föll +hon på knä bredvid den förgyllda vaggan och instämde i bönen, säker att +allt var styrdt till det bästa. + + * * * * * + +Drottningen fann sig dock icke lika lätt som konungen i den stora +missräkningen. Hon ansåg, att ingen moder vore så olycklig som hon, och +icke ens den kloka, lugna svägerskan kunde denna gång ställa henne till +freds. + +När Katarina lade den lilla dottern intill henne och med öfvertygelse +sade: »Se, ett så präktigt barn!» vände Maria Eleonora sig bort och +skylde sig med silkeslakanen för att slippa skåda denna alltför +besynnerliga varelse, som hon födt. Hon strök förstulet öfver sina egna +lena kinder och det glänsande mörka håret. Vacker hade hon varit, vacker +var hon än. Ingen af de hofvet närstående damerna kunde täfla med henne. +Hvarför skulle just hon få en så anskrämlig lifsfrukt? + +Men faster Kätchen gaf sig ej så brådt. + +»Hon har sin fars ögon: de stråla redan af skämtan och allvar,» sade hon +och kysste brordotterns kind. + +»Hvems skinn har hon då, och hvems näsa? -- ett kruthorn är den,» ljöd +det förbittradt ur himmelssängen: »Jag vånne, hon aldrig blifvit till +lifvet bevarad.» + +»Tvi för så hädiska ord,» sade Katarina strängt och blickade ängsligt +mot den lyckta dörren, bakom hvilken hon anade lyssnare, »fägring är en +gåfva af Gudi, och han tör icke förmena Vasaättlingen den, men bättre är +ett ädelt och stort sinne, och det förkväfves i sin linda, om icke +kärlek stödjer det. Förgät icke, eders nåde, att I är moder. Slik +förglömmelse kunde vålla eder den sorgen, att edert barn en dag ej +längre hugsar sig vara dotter.» + +Nu frasade det så häftigt mellan dunbolstrarna och de guldbroderade +täckena, att Katarina fann rådligast sluta. Hon gick ur kammaren med den +lilla prinsessan, icke aktande på svägerskans vredesutbrott. Hon visste +fuller, att denna nu bet sina hvita tänder in i kudden och snyftade +himmelshögt som ett agadt barn, men hon visste ock, att sanningen är som +flygsanden, den tränger sig fram och fyller de gensträfviga tankarna med +samvetsömmande oro. + +Till sin hofjungfru Margareta Klingspor sade hon: + +»Se till, att I finner mäster Zynthius. Drottningen tarfvar hans +närvaro.» + +Aron Zynthius var hofpredikant, en god och upplyst man, som med sin +fromhet mer än en gång stillat drottningens häftiga lynne. Den +Brandenburgska prinsessan med de hohenzollerska anorna hade haft mycket +att kämpa emot i sitt nya fädernesland, och religionen var hennes enda +tröst. Hur gladeligt hade hon icke för sex år sedan seglat från +Braunschweig till Kalmar redd, där de förnämsta svenska herrarna och +kungen, hennes allra käraste hjärta, togo emot henne. Men knappt hade +hon hunnit känna värmen i hans famn, förrän han ånyo lämnade henne, allt +för förmälningshögtidligheternas skull. Ack, hon sporde föga efter pomp +och lustbarheter, allenast hon hade sin allra käraste herre vid sin +sida. Som ett blad i stormen hade hennes hjärta skälft af längtan efter +honom, och när han nu ånyo drog sina färde, tycktes det henne, att han +slet detta lilla ömkliga blad ur hennes bröst. + +Väl visste hon, att hennes höge make älskat andra kvinnor före henne men +han hade huldrikt fägnat henne med ömma försäkringar om att dessa +svärmerier hört ungdomen till, och hon räddes hvarken fru Ebba Brahes +ännu beståndande fägring -- änskönt hon var glad, att den blåögda +grefvinnan var med sin herre, grefve Jakob De la Gardie i Reval -- eller +den ljufveliga Margareta Cabeliau, hvilkens fader tillåtit sig just +detta nådens år att köpa hus vid Stortorget, som för att tränga sig upp +till slottet. Men nu var drottningen härskarinna där, och hon tillstadde +ingen att närma sig hennes gemål med kärliga tankar. + +Hennes hvita armar sträcktes uppåt med en famnande rörelse, och hon log +varmt på ett sätt, som gjorde hennes fina ansikte obeskrifligt +intagande. + +I detta ögonblick klappade det sakta på dörren. Maria Eleonoras röda +läppar skötos harmset ut, och trotsigt borrade hon ned det brunlockiga +hufvudet i dundynorna utan att vilja gifva sig till känna. + +Dörren sköts då varligt upp. Hennes majestät hade väntat att få se +mäster Zynthii kalott och släta ansikte, och hon hade föresatt sig att +låtsas sofva, men när hon nu hörde klirrandet af sporrar, reste hon sig +till hälften och blef klart röd på de smala kinderna vid den förnöjliga +åsynen af kungen själf. + +Fast det var skum vinterdager i kammaren, uppfattade hon genast hans +lysande blick, och blodet sjöng i jublande rytm inom henne. Det var dem +icke tidt förunnadt att råkas allena, men nu skulle hon få hälsa honom +med sin ömhets lönligaste namn, ohörd af lyssnande öron. + +Han kom raskt fram till sängen och tog hennes båda små utsträckta händer +i sina som för att värma dem, ty de voro kalla, trots att stockelden +starkt flammade i den öppna spisen. + +Hans tunga, hvita ögonlock sänktes inför drottningens trånande, heta +blick, och han kysste ceremoniöst hennes höga panna. + +»Jag aktade att finna både moder och barn här inne,» sade han med en +röst, hvilken tycktes värja sig för smekningar. + +Maria Eleonora skiftade färg, och hon svarade misslynt: + +»Jag har lämnat barnet i Katarinas vårdnad. Jag är trött på den +skrikande ungen med skråpuksanletet.» Häftigt tillade hon: »Skall hon nu +äfven skilja mig ett fjät från eder ynnest, vånnar jag -- -- --» + +Gustaf Adolfs hand lades som ett sigill öfver hennes läppar, och hans +ögon blefvo stränga. + +Hon vek skamsen undan och mumlade med ett skälfvande, tåradt tonfall: + +»Il re d'oro kalla italienarna eder. Jag skulle vilja nämna eder +stenkonung och pliktkonung, ty om hjärtats hetta har I föga vetskap; +skulle jag ock förbrännas af min sinneslåga, I sporde ej därefter. I har +barnet, I har Axel Oxenstierna, pfalzgrefvinnan och många andra. Mig +förgäter I utan misskund.» + +Den röda spetsiga tungan lopp som en flitig skyttel under hennes snabba +tal, och bröstet häfdes oroligt på ett sätt, som lät konungen förnimma, +att en känslornas stormgång nalkades. Han hade medel att stilla den, men +stod dock stel med vänstra handen hvilande mot svärdsfästet, den högra +instucken i bältet. Emot sin drottning hade han än aldrig brusat ut i +hetsiga ord och åthäfvor. Ådrorna svällde blåa i den starkt bakåtlutade +pannan, som blef mörk af inneboende vrede, men intet genmäle kom öfver +hans slutna läppar. + +Allt vildare flammade Maria Eleonoras svartsjuka, och hon kastade sig +med en desperat rörelse tillbaka mot kuddarna, fäktande i luften med +händerna, hvilka liknade två liljor i blåst. + +»I spörjer hvarken efter min harm eller min sorg,» kved hon, »där står I +som ett af lejonen på slottsbron. Är jag då alls intet för eder.» + +Kungen höjde hufvudet, och hans stämma klang fast och djup: + +»I är mitt barns moder! I är drottning för mitt folk. Gud gifve I ock +hade vilja att vara detta! -- Och, Maria Eleonora, I är den kvinna, jag +fäst att i tro och huldhet akta och ära till min död. Låt grillerna +fara! De anstå eder föga. Jag har kommit för att tala med eder om vårt +barns namn. Eder medikus har mält, att I nu åter, Herren vare tackad, +befinner eder vid sunda vätskor och kan på sängen mottaga faddrarnas +lyckönskningar och gåfvor, som I vet är landets sed. Det är därför vår +önskan, att den lilla dottern måtte snarliga undfå dopet. Vi vilja kalla +henne Kristina till åminnelse af min moder.» + +»Kalla henne, hvad eder täckes. Hon är en bom emellan edert hjärta och +mitt. Jag kan icke älska henne.» + +»Tig med slikt fåvitskt tal,» dundrade konungen med en röst, som kom +Maria Eleonoras ansikte att hvitna i skräck. Hon låg orörlig med slutna +ögon en lång stund. Hätskheten blef till bitter smak i hennes mun, och +läpparna torkade, förmenade de kyssar, hvilka skulle läskat dem som +ädlaste vin. + +Gustaf Adolf hade gått mot dörren. Där stannade han dock tvekande. Han +ångrade sin öfverilning och vände åter. Mildt som en kvinna strök han +sin gemål öfver kinden och lutade sig ned till henne. + +»I skall icke vara mig gramse,» bad han, »jag vill eder allt väl, och I +är min hjärtans allra käraste nu som tillförene, det ber jag, att I +förliter eder uppå.» + +Drottningen satte sig ånyo upp. Hennes fingrar begynte en lockande lek +med konungens spetskrage, och leendet gled fram på hennes ansikte i små +darrande solglimtar. + +I detsamma förnams ett häftigt buller i kammaren bredvid. Man kunde tro, +att någon med vapenmakt slog in dörren. Gälla rop hveno skrämda om +hvarandra, och Gustaf Adolf skyndade till, fruktande att någon ond ande +dref sitt spel i den lilla nyborna prinsessans kammare. + +Maria Eleonora lyssnade i andlös spänning, och blicken lämnade ej den +dörr, genom hvilken hennes afgudade herre försvunnit. Sekunden därpå +kommo hennes hofjungfrur och fru Elisabeth Ribbing in. Bakom dem ställde +sig den sträfva, skarpa fru Beata Oxenstierna. Hennes tunna läppar +trycktes samman till en blodlös strimma. + +»Hvad är det, som står på?» sporde drottningen genast. + +Fru Elisabeth Ribbings sammetsgrå, sorgsna ögon svarade före hennes +stillsamma röst. De lugnade och tröstade, dessa varmt blickande ögon, +och hennes stämma lydde dem. + +»Eders majestät må vara storligen tillfreds. Den allra nådigaste lilla +furstinnan har på ett sällsamt sätt undsluppit ett ondt olyckstillbud. +En stor bjälke föll nyligen ned tätt invid vaggan och hotade att krossa +det ädla konungabarnet, men himmelen bevarade henne för slik ofärd. Hon +är fullkommens oskadd, lofvad vare Gud.» + +En rysning genomilade drottningen, men någon strålande glädje förmärktes +ej i hennes anletsdrag vid detta meddelande om att hennes barn blifvit +frälsadt. Hon drog en djup suck och stirrade rakt framför sig. + +»Har icke detta järtecken på något sätt märkt henne?» sporde hon skyggt. + +»Nej, eders nåde.» + +Maria Eleonora vinkade åt hoffruntimret, att hon ville ha fred, och +jungfru Karin Stenbock skyndade till för att draga samman de tjocka, +guldsydda sparlakanen. + +Sedan gingo de alla utom drottningens tyska hofmästarinna och förtrogna. +Hon hade varit i den brandenburgska prinsessans tjänst under hennes +durchlauchts hela uppväxttid och visste, när det var klokast att tiga +eller tala. + +En sekund lyddes hon inåt himmelssängen, och när hon förnam ljudet af en +knuten hand, som i blind vrede slog mot de pösande bolstrarna, mumlade +hon halfhögt som för sig själf: »Det var näppeligen annat än trolltyg, +som fällde den bjälken öfver vaggan. Och trollen ha immerfort sin hand +med i spelet, när det gäller detta barnet. Varulfven tog hennes hjärta +före födseln. Så aldrig vinner hon någons kärlek, liksom hon inte heller +mäktar gifva slik gåfva.» + +Det rasslade mellan brokadhängena och drottningen stack fram hufvudet. +Till amsagor lyssnade hon villigt; de hade fyllt hennes barndom med +syner och drömmar, och när jungfrusinnet knoppades, blefvo sägnerna och +legenderna framtidens vise spåmän. + +»Varulfven! Har I sett varulfven här på slottet?» sporde hon med ett +halft lystet, halft ångestfullt tonfall. + +Den gamla hofmästarinnan nickade. Hon stod vid spisen och lät +läderpusten blåsa upp de döende flammorna till skenlif. + +»Hvar såg I honom?» + +»I kungens kammare. Jag kände honom icke strax, ty hans ögonbryn voro ej +så tätt samväxta som de pläga, och hårtotten mellan skuldrorna kunde jag +icke skönja, då den doldes af silkesskjortan och adelsrockens broderier, +men så sent en kväll vid Mickelstid såg jag honom krupen ur sin +människohamn, luden, med den ena armen omskapt till svans, hoppa på tre +ben genom Gröna gången öfver slottskyrkan och tillbaka igen. När han +vände åter, hade han förbytt djurskinnet mot människohud.» + +»Är detta sant?» + +Drottningen spärrade upp ögonen i skrämsel och fråssande ifver att få +höra mera. Hon kände en plötslig tillfredsställelse öfver att ej behöfva +älska denna dotter, som i intet motsvarade hennes förväntningar, och hon +förstod, hvem hofmästärinnan åsyftade med varulfven; detta gjorde sagan +så mycket intressantare. Hon ville gärna tro, att denne man, denne +Oxenstierna, som stod konungen så nära, var ett troll med ledt sinne, +änskönt han dolde både klor och svans. Och det fanns stunder, då hon +hatade rikskansleren, därför njöt hon nu som ett oreflekterande barn af +den klumpiga fabeln. + +»Dagsens sanning, eders nåde,» försäkrade tyskan och vände sitt skrumpna +ansikte emot sin härskarinna, »och därför skall I trösta eder öfver eder +hjärtas kallsinnighet och ej taga illa vid eder, om sköterskorna fubbla +och släppa barnet. Hon är ej lätt att hålla, den alltför besynnerliga +lilla människofågeln.» + +»Kungen har henne redan mycket kär, och detta tåler jag minst af allt,» +brast drottningen ut. + +»I skall icke taga detta så hårdt. Snarliga kan I åter följa honom som +tillförene, och prinsessan stannar i fru Katarinas vårdnad. Eder käre +herre ser huldt till eder fägring som till edert röda hjärta, och den +son I åstundar, skall födas eder. Jag såg en stjärna falla Sankta Lucie +natt; den föll, just som jag stod och önskade för eders nåde, och tocken +spådom sviker icke.» + +»Kom hit!» + +Hofmästarinnan lydde och kände två mjuka, varma unga armar med doft af +rosenvatten och krusmynta lidelsefullt slås om sin hals, medan en mun, +röd som blodfärgad vallmo, brände hennes kinder och panna med kyssar. + +»I är mig huld,» hviskade Maria Eleonora, »aldrig skall jag förgäta +eder. Låt nu föra in mina dvärgar till spel och dans. Jag trängtar till +någon förströelse. Här är dödt och tyst som i grafven, när min hjärtans +allra käraste herre icke förnöjer mig med sin åsyn. Jag vill höra muntra +pipor och se färger skifta för mina ögon, som blommor prunka i solskenet +och fjärilar fladdra i vinden. Kalla hit mitt hof!» + + + + + II. + Guldkonungens dotter. + + +»Tyst, soldater, drottningen skrifver,» ljöd en klar och liflig gossröst +befallande till sin tropp, bestående af två små flickor och en jämnårig +kamrat, fältherren Jakob De la Gardies tioårige son. + +En munter fnissning besvarade junker Karl Gustafs order, och den lille +pfalzgrefven tog sin syster Marie Euphrosyne eller Marigen, som hon mest +kallades, upptuktande i den höga hofkragen, hvilken den lilla sjuåriga +fröken måste bära här på slottet. Jungfru Ebba Sparre, den späda +drottningens käraste vän, gled vigt undan förföljaren och smög sig ur +ledet fram till ekbordet, där Kristina satt, lutad öfver ett gulgrått +stort pappersark. Hon doppade alltför flitigt den sprättande gåsfjädern +och stänkte bläck högt upp på fingrarna. + +Då och då gled ena handen förstulet och lönligt ned i kjortelsäcken för +att upptaga ett stycke vax, hvaraf hon bet en försvarlig munsbit, innan +hon gömde det igen. De strålande mörkblå ögonen förskönade på ett +underbart sätt det bleka, kantiga lilla ansiktet med den alltför stora +näsan och den hårda munnen. Det ljusa håret skakade hon med en tvär +rörelse gång på gång ur pannan, så att lockarna dansade på ryggen. + +»Jag formerar ett bref till min höge fader, så I skall icke störa mig, +Ebba,» uppmanade Kristina förnumstigt den lilla leksystern och tuggade +energiskt på vaxet. + +»Jag vill endast se till, hur fjädern löper,» sade Ebba bedjande, och +hennes vackra ansikte blef rödt af ifver. »Det tycks mig så förnöjeligt. +I skrifver ju lika vackert som de unga junkrarna, och det fast I är +allenast sex år.» + +»En drottning skall kunna och veta mera än alla sina undersåtar,» +svarade Kristina med eftertryck. »När jag blir stor, vill jag bli +riksråd som din herr fader och fältherre som Magnus Gabriels, och jag +vill rida framför hären som kungen, min fader. Jag hugsar granneligen +den dag, då han förde mig fram för trupperna, som svuro mig huldhetsed. +Och det dånade från läderbössorna, så att jag hoppade högt af glädje.» + +Pfalzgrefvinnan kom in i kammaren till barnen. Hon befriade strax den +gråtande Marigen från hennes båda angripare, hvilka just skulle kasta +henne i »slottstornet», sedan gick hon fram till bordet, där Kristina +ånyo börjat skrifva, under det lilla Ebba höfviskt vek undan i ett hörn. + +»I sitter så krum, Kristina,» bannades farsystern vänligt. »Låt icke den +ena axeln skjuta till väders som en tinne.» Katarina hoppades, att +brorsdotterns snedhet, hvilken hon fann missprydande, skulle kunna +bortarbetas genom ständiga påminnelser. Amman hade en gång tappat det +kungliga barnet i golfvet, och därvid torde olyckan uppstått. Den lilla +Vasaprinsessan hade under sin korta lefnad varit utsatt för allehanda +ondt. Hennes lif hade vid upprepade tillfällen sväfvat i fara, och +sällsamt nog föreföll hennes höga moder taga dessa tillbud som ett verk +af en ond ande, hvilken förr eller senare helt skulle få makt med sitt +offer. + +»Hvad är det I nu förtär igen,» sporde faster Karin vidare. »Fuller +tarfvade I ordentlig spis. I har intet förtärt denna dag, endast hängt +öfver edra böcker. Låt mig se, hvad I smusslar med.» + +»Det är min födelsedag i dag, och den må jag väl få fira på mitt sätt,» +svarade Kristina trotsigt. + +»Icke med olydnad, mitt barn,» sade Katarina mildt. »Vet, att den, som +öfver många skall befalla, måste ha lärt själftuktan. Är det vax igen, +som lyster eder gom?» + +»Ja,» medgaf Kristina kort. + +»Gif mig det och far fort med edert bref, så att regeringen, hvilken +denna dag låter afse post, må få eder lilla skrifvelse i tid.» + +Hon vände sig nu till de båda gossarna och befallde dem att gå ut ur +kammaren, till dess drottningen afslutat sitt värf. Marigen drog Ebba +med sig till lek med Kristinas dockor, hvilka allesammans voro klädda +till bålda krigare. De skyndade att förvandla dem till ädla fruar och +väna jungfrur och hade sin hjärtans lust af att spela hof med de stela +träfigurerna. + +Prinsessan Katarina satt tankfull kvar i kammaren hos brorsdottern. Hon +och hela den pfalzgrefliga familjen hade, när Gustaf Adolf reste till +Tyskland, kallats till vistelse i Stockholm. Johan Kasimir skulle sköta +räknekammaren, och sin syster ville kungen ha på slottet hos den enda +lilla dottern. Hon tilläts att taga barnen med, och isynnerhet sedan +Maria Eleonora på våren anno 1631 rest ut till Tyskland, hade dagarna +förflutit lugnt och stilla. Men sedan någon tid tillbaka kände Katarina +en dof oro. Hon fruktade, att svenska härens vapenlycka svikit eller att +något ondt vederfarits konungen, ty hon hade icke haft några tidender +från hans kärlighet på ett par månader. Också i regeringen rådde stor +oro för timad olycka. Ingen kurir hade afhörts på länge, och icke ens +den knappaste underrättelse från kriget hade man fått efter det lysande +intåget i Naumburg. + +Om sitt sammanträffande med Maria Eleonora i Erfurt hade Gustaf Adolf +själf tillskrifvit henne, och hon hade med glädje förnummit, att hennes +herr broders ömhet för sin kära gemål då blossat upp i klar låga. Han +fann sin drottning öfvermåttan dejlig i den ametistfärgade flöjelsroben, +men de mörka aningar, hvilka följt honom alltsedan hans afresa från +Sverige, ville icke vika. Han befarade, att han såg henne för sista +gången. Måtte Gud förbjuda, att slikt varsel blefve sanning! + +Katarina var ej obekant med hans stora hemliga, politiska plan. Han hade +yppat den i förtroligt samspråk med systern, när de sutto på Stegeborg, +dit han oförhappandes anländt. Det var ett par år efter hans lilla +dotters födelse, och han kom från en resa i Preussen. Hur väl hon mindes +denna dag, som skänkt henne hennes hjärtans allra käraste broder. Det +var vid Larsmässotid och alla apelgårdens träd bågnade under tyngden af +rodnande äpplen och citrongula päron. Från blomstersängarna doftade +löfkojor och gyllenlack, och solen hade lyst in i kammaren rakt på +träsnittet af drottning Margareta Valdemarsdotter, hvilket hängde öfver +löjbänken från salig kung Göstas dagar. + +Konungens blick hade länge hvilat på bilden, där Margareta stod med en +krona på hufvudet och två på ett hyende framför sig, och han hade lett +sitt segerfriska leende, när han sagt: »Blå kunde framtrolla en konung +under sin kappa, törhända skall det, om försynen står mig bi, varda mig +förunnadt att skänka mitt och allt nordens folk en ny unionsdrottning.» + +Katarina hade lyssnat med klappande hjärta. Själf trådde hon ingalunda +till att få bära krona, men hon var dock en princeps Sueciæ, och den +stolta tanken, att en dag se norden förenadt till ett rike i en kvinnas +hand, fyllde henne med ljusa drömmar om ett ädelt välde. + +Hans majestät hade förmärkt hennes djupa rörelse och farit fort: + +»Hjärtans syster. I eder fostran och åt eder vårdnad vill jag anförtro +min lilla dotter! Jag är villig att allt edert påtagna omak med +broderlig kärlek och trohet förskylla. Lär henne främst att i +riksvapnets tre kronor se symbolen af den största, gärning historien har +att mäla. Glad skulle jag gå hädan, om jag lämnade i en _vuxen_ kvinnas +händer icke allenast Sverige» -- han hade sänkt rösten och tillagt: -- +»utan _kejsardömet_ Skandinavien, behärskande östersjölandskapen och +hägnande den del af tyska riket, som ger lutherdomens Gud äran.» + +Katarina såg upp på broderdottern, hvilkens orediga locksvall föll fram +öfver kinderna och dolde det magra ansiktet. Stora ting kräfdes af detta +barn. När hennes fader, innan han lämnade landet, lyft henne högt upp på +sin arm för att visa henne för ständer och folk, hade han måhända hugsat +sin storhetstanke och känt en minuts öfversvinnlig sällhet, sådan blott +en härskarnatur erfar. Och för visso hade lilla Kristina kungliga +egenskaper, om de blott fingo den rätta daningen. Som andra små flickor +tedde hon sig aldrig. Både hennes skämtan och allvar härrörde från andra +källor än deras barnsliga lust. + +»Nu är brefvet ändadt,» sade Kristina. »Jag åstundade att få det riktigt +godt och har måst skrifva det om flera gånger.» + +»Allenast dess lydelse är sådan, att den förmår fägna hans majestät, är +allt väl beställdt,» sade faster Karin med sin blida, mjuka stämma. + +»I må läsa det.» + +Kristinas rörelse var snarare en härskarinnas än ett litet barns, när +hon räckte pfalzgrefvinnan papperet. Denna tog det med ett sällsamt +leende och läste: + + »Nådigste hjärtans käre Herr Fader. + + Eders Kongl. Majest. är min hörsamma barnsliga tjänst, med önskan + till Gud den allsmäktige om mycken hälsa, mig som dess kära + dotter till tröst. Beder, att Eders Majest. ville snart komma + tillbaka, också skicka mig något vackert. Jag är Gudi lof frisk + och beder flitigt. Vill alltid lära vackert och förblifver + + Eders Kongl. Majestäts + lydiga dotter + _Christina_ P. S.» + +Sedan brefvet skyndsamlingen aflämnats till den utanför dörren bidande +småsvennen, sporde farsystern: »Och hvad skulle I då åstunda för +vackert?» Medan hon snabbt vek ihop brefvet, hade hon tänkt, att hennes +sextonåriga Stinicke Madlen, som fått åtfölja drottningen till Tyskland, +ingalunda förstod att så artigt föra fjädern, när hon skref hem. + +Kristina hade lämnat den höga stolen och stod nu på golfvet. Som en +docka såg hon ut, liten, och späd i den långa, styfva brokadklänningen. +Ögonens spelande lif förrådde tankarnas gnistregn innanför den höga +pannan, och hon svarade raskt: + +»En häst från Andalusien och en egen räffelbössa.» + +Katarina kunde ej afhålla sig från ett hjärtligt skratt. Hon var till +ytterlighet svag för den lilla broderdottern och fann hennes infall så +lustiga och sällsamma, att hon understundom antecknade dem. + +Barnen kommo i detta ögonblick instormande. Karl Gustaf i spetsen, klädd +i en pappershatt med brokiga fjädrar och sirad med band i lysande +färger. I skospännena hade han stuckit in små glimmande minnespengar. +Vid den lilla daggerten af trä hade han bundit ett slags lansduk af en +bit blodrödt silkestyg. + +Magnus, Ebba och den lilla bleka Marigen, som icke kunnat återhämta sig +efter de svåra smittkoppor hon som treårig haft, blickade beundrande på +den framklifvande lille junkern, men Kristina sprang emot honom och +kastade strax hatten af hans hufvud. + +»Tvi,» ropade hon, röd i kinderna af förtret, »du borde blygas för slik +utklutning. Om du droge till kriget med den rustningen, skulle man taga +dig för en ömklig narr.» + +Karl Gustaf stirrade förbluffad på den lilla fränkan, sedan plockade han +beskedligt af sig sina grannlåter och räckte henne dem. + +»Magnus och jag ha fäktat, och jag segrade. Vi slogos väldeliga, må I +veta, därför att han påstod, det I lofvat honom att få sitta eder närmst +i dag vid bordet. Detta är eljes min rätt, och vill jag ej bli den +förmenad. Det här är mina segertecken, tag dem.» + +Den lilla drottningen såg på riksmarskens son, en behaglig, ljuslockig +gosse, smärt och spenslig med en känslig mun och sjukligt blek panna. +Han stod där smått förlägen och aktade icke på att Marigen sökte smyga +sin hand mellan hans fingrar som för att komma honom till hjälp, om så +skulle tarfvas. + +Kristina slängde fjädrar och band ifrån sig och sade, i det hon kastade +hufvudet tillbaka: »Jag likar icke att ha någon af eder närmst mig i +dag. I veten ju, att det är min födelsedag, och då komma säkerligen +rådsherrarna för att äta middag med mig. Det har fru Beata sagt.» + +Hennes tonfall var så högmodigt och själfbelåtet, att Katarina missnöjd +for ut: + +»Fru Beata och hela eder omgifning besinna sig icke på, att I allenast +är ett barn, som har godt af att hållas i kammaren bland sina jämnåriga. +Finn nu på dans och lekar, och förgäten alldeles hvad som till äfventyrs +skiljer eder åt. I ären alla små arma barn inför Gud. I, Kristina, +varder törhända en dag den armaste,» tillade hon tungt, ty ångesten +ville icke släppa henne. »Jag skall sända in ett par af de unga +hofjungfrurna att förnöja eder.» + +Kristina klappade strax i händerna, och hon ropade öfverljudt: + +»Ja, jag vill dansa -- dansa ...» + +Ett slag på dörren afbröt henne. Johan Kasimir inträdde. Hans ansikte +var hvitt som lärft mot det gråsprängda pipskägget, och den yfviga +hårkransen under sammetskalotten. Hans stämma pep och flämtade, som hade +han helt hastigt mistat talförmågan, och det töfvade, innan han kunde få +ett ord öfver de skälfvande läpparna. + +»Kungen ...» + +Katarina skyndade fram. Hon förstod genast, hvad som händt, och brast i +våldsam gråt, lutad mot mannens skuldra. »Han är död,» snyftade hon. + +»Ja, han har fallit på slagfältet.» + +»Som en hjälte!» + +Pfalzgrefven drog sin kära gemål med sig ut ur kammaren. Hans lugn +återkom vid åsynen af hennes hejdlösa sorg, och han ville vara henne det +kärliga och fasta stöd han sig städse bevist. + +Han satte henne på sitt knä och strök mildt öfver hennes kind, medan han +talade, nu med återvunnen fattning, om också rösten skalf, tyngd af +ängslande tankars börda. + +»Ja, han dog som en hjälte,» upprepade han Katarinas ord. »Adler Salvius +har själf därom tillskrifvit mig, att Casparus Apotekare, som har +balsamerat kungens saliga lekamen, funnit, att hans majestät bekommit +nio sår, fem skott, tre hugg och ett sting.» + +»Hvad skall det varda af oss,» hviskade Katarina skyggt. »Vårt öde +ligger i ett omyndigt barns händer och hvem vet icke det, att ett +barnahjärta är ett såll, genom hvilket känslorna rinna aldrig stannandes +för lång tid. Och de höga adelsfruarna, törhända främst Ebba Brahe, +drottningens besynnerligen goda vän, skola nu äflas om att komma till +styret. Man står oss emot här i landet, min käre herre, och likväl hafva +de oss behof i svåra stunder.» + +Johan Kasimir nickade stillsamt. Väl var han en myndig och fast envis +herre på sina gods och gårdar, men i statens tjänst blef han +förunderligen foglig. + +»Hur tog rådsförsamlingen det sorgeliga dödsbudet?» sporde Katarina, +medan hon oafbrutet torkade bort tårarna. + +»Där blef strax gråt och mycken veklagan,» svarade pfalzgrefven. »Unge +gref Per till Visingsborg var hart när den ende, som höll modet uppe. +Han står ju ock Oxenstiernorna emot och är väl nu snar att samla ett +parti om sig. Därom blef dock i dag intet taladt, utan togo alla de +närvarande rådsherrarna ett fullhugsadt beslut att främja rikets bästa +och framhärda i högtsalig kungens uppsåt.» + +De hörde barnens röster där inifrån ropa om hvarandra i jubel och lek, +och pfalzgrefvinnan förstod, att Kristina intet uppfattat af den +öfvermåttan stora förlust, som drabbat henne. Hon mindes, hur det lilla +barnet gråtit sina ögon fördärfvade, när hennes fader rest ut till det +krig, hvarifrån han aldrig skulle komma åter. I tre dagar hade hennes +tårar strömmat oafbrutet. Hur skulle det varda nu? + +Hon ville just skynda in till sin broderdotter, men hejdades af snabba +steg, som ljödo i det yttre gemaket. Det vänliga, gladlynta riksdrotset +Gabriel Oxenstierna stod strax därpå inför dem. Hans ögonlock voro röda +af mödosamt hämmade tårar, och det eljes så fridsamt nöjda anletet var +nu genomplöjdt af smärtans fåror. Han sade genast: + +»Jag kommer här för att hämta en drottning åt Sveriges folk. Dannemännen +vilja se fröken Kristina, förrän de hylla henne. Och ge vi dem tid att +axla sina kappor, rida de törhända öfver gränsen att kalla en af de +polska Vasaättlingarna.» + +»Men Kristina är ett barn och intet beredd på denna stund,» inföll +Katarina töfvande. + +»Så bered henne I. Väl är hon ett barn, men det är starka viljor, som +lyfta Gustaf Adolfs dotter upp på tronen, och medan hennes händer äro +späda, finnas kraftiga fingrar, som villigt låta bruka sig som hyende +för hennes äpple och spira.» + +»I gifver mig ett tungt uppdrag, herr Gabriel, men jag skall fullgöra +det.» Katarina suckade djupt och begaf sig in i kammaren. Hunnen öfver +tröskeln stannade hon dock obeslutsam, ty det skar henne i hjärtat att +rycka den lilla drottningen bort från lekens drömlycka till +verklighetens hårda ansvar och svarta sorg. + +Högst af alla de muntra barnen jublade Kristina. Hon hade lyft upp sin +långa klädning, hvilkens guldbroderier dock släpade lösrifna efter henne +och hindrade hennes snabba, lätta steg i figuréen. Håret slängde omkring +henne i vild oreda, ögonen sköto tindrande blåa glädjeblixtar, och den +intelligent rörliga munnen skiftade leenden omkring till de fyra +kamraterna. + +»Folket begär att få se sin drottning,» sade Katarina helt sakta. Hon +visste ej själf, hvarför hon framförde detta budskap först. Långsamt +tillade hon: »Nu måste dansen upphöra för långliga tider, Kristina.» + +Redan när hon sagt de första orden, hade fröken Kerstin, som Kristina +alltid kallades, lystrat, och hennes lifliga ansikte fick ett drag af +klokhet vida öfver hennes år. Hon gick bort ur barnflocken och närmade +sig med små hastiga, fasta steg pfalzgrefvinnan. + +»Jag är redo,» sade hon, uteslutande besvarande appellen till hennes +drottningvärdighet. + +Faster Karin tog henne ömt i sina armar och tryckte henne till sitt +oroligt klappande hjärta, medan hennes brutna stämma sökte finna +skonsamma, tröstande ordalag, när hon mälde om hennes och hela landets i +detta ögonblick oersättliga förlust. + +Men Kristina tog det ej så öfvergifvet som pfalzgrefvinnan väntat. +Flickan hade hunnit förgäta det lefvande intrycket af sin höge fader, +och änskönt hennes lilla anlete blef gråhvitt och allvarligt, fällde hon +inga tårar. Hon lät farsystern föra sig ut till herr Gabriel, som +ödmjukt böjde sig ned och kysste den lilla kalla barnhanden. + +Lika underdånigt betedde sig pfalzgrefven, och han sade därtill några +ord om sina förhoppningar, att Sveriges drottning gunstligen ville +mottaga hans tjänster. + +Drottningen betänkte sig litet på svaret. Hågkomster af de historiska +anekdoter riksrådet Skytte förtalt henne kommo så för henne, och hon +sade nådigt: + +»Jag skall taga eder till min tro man, om I lofvar mig undersåtlig +vördnad.» + +Herr Gabriel kunde ej undertrycka ett bredt leende, hvilket tycktes +skära af hans korta ansikte i två hälfter, men Katarinas blick skymdes +af tårar, som hade hon helt plötsligt sett broderdottern iklädd en +narrkåpa. + +»Vågar I följa mig ut till bönderna, fröken Kerstin,» sporde herr +Gabriel. »Jag har lofvat att bringa eder med, förlitande mig på att I +ville hälsa edert folk.» + +»Det vill jag. Sätt mig på tronen och låt mig få alla tre kronorna på, +Sveriges först.» + +Katarina studsade och blef röd upp mot hårfästet, ty hon visste med sig, +att hon nyligen förtalt Kristina, att norden i själfva verket vore ett +rike, att kronorna i riksvapnet voro som blommor på samma stängel, och +att de en gång samlats som äretecken i en enda kvinnas starka hand. + +Herr Gabriel såg på den lilla kungadottern med ett för honom främmande +allvar. + +»På en tron vill jag och med mig alla högtsalig kungens vänner sätta +eder, men fuller mågen I vara tillfreds med en krona, den, som salig +kung Gösta lämnat i arf. Föga likar den sig som diadem för kvinnolockar, +men nu kan det ej vara annorlunda, om vi ej skola få in utländska +ogräsfrön i svensk säd. Kom, eders nåde! Folket har bidat länge och är +otåligt.» + +Han tog hennes hand mellan sina grofva fingrar och lämnade gemaket. +Pfalzgrefven följde dem, och hans gång påminde om en stor pudels +stillsamma lufsande till köttfatet, hvilket ingalunda är utsatt för +honom ensam, och som därför tilläfventyrs kan hinna bli tömdt af närmare +kamrater, innan han når fram. + + + + + III. + Ett land i sorg. + + +Tre år hade förflutit sedan kungens saliga död, och man skref nu Sankt +Laurentii dag anno 1635. Någon glädje hade icke blommat i riket på +långliga tider och stundade törhända ej heller snart. Herrarna voro +alltfort ute i kriget, och hemkallades de, var det för att bispringa i +rådsförsamlingen. På sina gods och gårdar hunno de näppeligen tänka. För +dem fingo fruarna råda, och många gjorde det öfvermåttan gärna, andra +togo det som ett tungt ok. Rikskanslerens husfru plågades svårliga att +platt intet bli hulpen af sin käre herres klokhet. + +Nu hade hon dock lämnat Tidö åt fogdens hägn och mottagit en inbjudning +till Visingsborg för att fira gref Pers hemkomst från Polen. + +Hon stod utom den osämja, som eljes tidt brusade upp mellan ätterna +Brahe och Oxenstierna. Hennes milda, fogliga sinnelag hade efter dottern +Kristinas giftermål och bråda död blifvit än mer kufvadt och saktmodigt. +Den största fröjd hon förunnades under mannens bortovaro bestod i +omhuldandet af den lilla dotterdottern Agneta Horn, det enda barn den +unga fru Kristina lämnade efter sig. Men som hon ej vågade stöta sig med +sin stränga väninna Ebba Leijonhufvud, den lillas faster, sändes Agneta +tidtals till Hörningsholm för att få allsköns tukt. Fru Ebba, nu vorden +änka, hade många järn i elden, men hon brände intet. För nyligen hade +hon trolofvat sin Annika, den lilla bleka blomman på Sturarnas vårdträd, +med rikskanslerens son Johan. Denne hade strax därpå dragit ut till +Tyskland och väntades ej hem förrän till nästa års Sankt Johannis, då +bröllopet skulle stå. Fru Ebba hade hemgiften att bestyra med, och +därtill hade hon låtit förmå sig att bli hofmästarinna. Sin Annika hade +hon lämnat på Visingsborg, där fröken Kristina Brahe, gref Pers dugliga +och i allt skickliga syster skulle vara henne det bästa sällskap. Fröken +Kristina hade dessutom en tid hört till hoffruntimret, så hon torde ha +fast agreabla ämnen att snacka om. + +Egentligen var det för en maktfrågas skull som grefvinnan Leijonhufvud +lämnat sina gods och dragit upp till slottet. Hon ville ej att +fältherrens maka, salig kungens ungdomskäresta, skulle komma alltför +högt till väders. + +Ebba Brahe hade fattat en så blind tillgifvenhet för hennes majestät +änkedrottningen, att man fuller förstod hennes åstundan att med hela +sitt hus stå tronen närmast, och detta kunde den myndiga frun, som +kallade sig Sveriges första grefvinna, icke tåla. + +Denna solblanka stilla augustidag tycktes emellertid splitet vara +bilagdt, ty de båda grefvinnorna och fru Anna Bååt sutto fredligt +tillsammans med gref Pers husfru, den forna hofjungfrun Karin Stenbock, +jämte jungfrurna Kristina Brahe och Anna Sture på altanen utanför det +stora gemaket i Vätterntornet på Visingsborg. + +Gref Pers slup hade just lagt ut från hamnen för att af åtta roddare +föras midt öfver till Brahe-Grenna, där grefven skulle stiga ombord. Han +hade ridit från Stockholm, och hästar och folk skulle fraktas öfver till +ön senare. Grefvinnan Karin hade länge sett efter slupen och med ängslan +iakttagit att en flik af det blåa, vapenprydda klädet, som täckte +tofterna, släpade i vattnet. Hon kunde ej ropa drängarna an, och detta +vållade henne oro, ty kunde hennes käre make väl tänka, att hon förfor +vårdslöst med hans gods och goda. + +Också hon hade nyss återvänd till fäderneslandet; hela vintern och våren +hade hon varit borta från de små barnen, af hvilka två voro döda och +lagda i graf, när hon kom igen, men trots sin djupa sorg kunde hon ingen +ruelse känna öfver att hon följt sin hjärtans käre herre. Han var henne +så mäkta dyrbar en skatt, att hon dagligen tackade Gud för lyckan att +äga honom. + +Upp och ned för den branta backen, som från sjön ledde till slottet, +sprungo två små flickor, grefherrskapets enda barn den sexåriga Elsa och +den jämngamla Agneta Horn. De förlustade sig med att leka sig vara +instängda af röfvare. Dessa utgjordes i själfva verket af mycket +fredliga män. Det grefliga gardet stod nämligen uppställdt på ömse sidor +om den med stor möda anlagda vägen. Deras blå och hvita uniform tog sig +så vänlig ut mot den omgifvande grönskan, och deras skäggiga, väderbitna +ansikten logo blidt mot de små jungfrurna, hvilka med låtsad skrämsel +rusade förbi dem. + +Längre ned åt stranden bidade öns båda kaplaner, fogdarna, +slottsskrifvarna och skolmästaren med sina scolares. En myckenhet af öns +andra bebyggare hade också samlats för att hälsa gref Per välkommen, och +ett mera lysande ädlingshof fick man leta efter. + +Fru Karin såg nöjd dit ned, och äfven Ebba Brahe, som i sin barndom +varit med sin fader på ön, tänkte, att allt var synnerligen påbättradt +och förkofradt. Slottet var en af de präktigaste byggningar hon skådat, +och det gladde henne storligen att se sin egen herr faders bild inmålad +i en af riddarsalens fönsternischer. + +Både hon och fröken Kristina Brahe buro den af Maria Eleonora instiftade +orden till minne af salig kungen. För någon orsaks skull hade Ebba +Leijonhufvud ej fått den, och hon stirrade afvogt på det lysande smycket +med dess koketta pärlbågar, guldslingor och diamantblommor omkring ett +guldhjärta med inskriften »Wie länger wie lieber». + +Hela förloppet vid anskaffandet af detta »krims-krams» retade fru Ebbas +nyktra sinne. Prål och prakt låg icke för henne, och henne syntes, att i +sorgens tid vore slikt gehäng ohöfviskt mot den salige döde. +Änkedrottningen hade i alla stycken burit sig fåvitskt åt. Hon uttalade +sin tanke högt till jungfru Brahe. + +»Att I gitter bära den klenodien, det turberar mig för sann. Jag trodde +er vara klokare än att sätta pris på sådant.» + +Det blef en kort paus i det samtal, som nyss lifligt nog fladdrat kring +bordet, där en kanna med mungodt och ett silfverfat med klenäter var +framsatt, och man undrade, hvad Kristina skulle genmäla, men denna hann +ej komma till orda, förrän Ebba Brahe häftigt inföll: + +»Jag tror, att de flesta fruar i riket med mycket contentement skulle +mottagit slik gåfva till erinring om Sveriges ädlaste kung. Men hvem +minner sig ej på fabeln om räfven och rönnbären.» + +Husets fru inföll medlande, ryckt ur sina egna tankar: + +»Hennes majestät måtte ha älskat den store Gustaf bra högt.» Medan hon +talade, blickade hon ut öfver Vätterns blåa yta, och hon skälfde af +förväntansfull längtan att snarligen få ila ned till stranden och +sträcka armarna vidt ut som en famn full af goda önskningar för den +hemvändande. + +»För visso,» svarade Kristina varmt. »Hon lärer väl aldrig trösta sig +öfver hans dödliga bortgång.» + +»Hå!» Ebba Leijonhufvud ryckte på de starka skuldrorna. »Den kruka, som +bäres flitigast till brunnen, går först i stycken. Efter hvad det +förspörjes segla hennes majestäts tankar fridsälla nog till Polen och +Wladislav, men ryktet har långa öron och föga vett. Ett är dock visst. +Den kvinna, som vill taga hjärtat ur bröstet på sin aflidne make, har +större begärelse till köttets lustar än till själens. Och godt var, att +rikets herrar visste bättre än att låta henne behålla salig kungens +stoft, som hon var begärandes.» + +»I hafver fuller icke älskat,» utbrast Ebba Brahe harmset, »då dömden I +icke hennes höga nåde så slemt. Hon är af ett högst sensibelt sinnelag; +det förmärkes ju ock på hennes stora ömhet för lilla drottningen. Det +ville aldrig taga någon ända på tårar och kyssar, när hon återsåg +flickan.» + +»Men att stänga ett lifligt barn inne i en svart kammare och fördystra +hennes dagar med klagolåt och jämmer är väl ingen rätt moderskärlek,» +sade fru Anna Bååt blidt och undfallande. Hennes lilla tunna och liksom +ofullbordade ansikte stack skrämdt upp ur den yfviga, pipade och hårdt +stärkta halskragen. Törhända hade hon nu yppat tankar, som hon helst +borde tegat med. + +»Nej, däri sägen I sant,» medgaf fältherrens maka. »Fröken Kerstin har +lika mycket men af hennes majestäts kärlek som hon tidigare hade af +hennes köld. Och rådet pönsar väl ock på att låta någon annan taga hand +om kungabarnets uppfostran.» + +»Godt, om det skedde i tid,» mumlade fru Ebba till Hörningsholm. »Det +barnet har en vilja, som tänder både henne själf och andra i brand, men +lösgifven vilja är som herrelös hund; den biter ifrån sig och tror alla +illa, därför att den icke vet sin egen väg. Måtte eder make snarliga +komma åter, kära Anna,» vände hon sig till Anna Bååt. »Han är rikets och +allas vårt stöd, och ju längre han töfvar, desto sämre blir det +beställdt här hemma.» + +»Ack ja,» suckade fru Anna, »jag hoppas dagligen, att han skall skrifva +mig den hugnande underrättelsen till, att jag kan vara honom +förväntandes, men ännu spörjes intet. Han för drottningens och rikets +sak där ute i Tyskland och säger sig veta, att det vid statsrodret här +hemma sitter de ädlaste män. Han nämnde först eder käre herre, fru +Ebba.» + +Ebba Brahe jämkade pärlhufvan till rätta och log belåtet och tänkte, att +riksmarsken väl vore värd, att goda och stora ord slösades på honom. Men +länge kunde han dock ej blifva vid ämbetet, ty efter den slemma +fängelsetiden hade hans syn så försvagats, att både hans medicus och de +kloka käringar, man rådsport, förespådde blindhet. Ebba hade äfven +pröfvat allehanda läkemedel, men då intet halp, förstod hon, att Gud +ville låta detta onda komma öfver dem. + +»Det gör mig så ondt om den stackars lilla drottningen,» sade gref Pers +hustru. »Man har förtalt mig allt hon måste utstå under dessa år. Ej nog +med att hon förmenats ljus och luft och hållits inne i sorgegemaket, där +tårarna immerfort flödat. Hon har ju aldrig heller fått leka och +förlusta sig med jämnårigas sällskap, sedan pfalzgrefvinnan drog dädan +med sina barn.» + +»Ja, det täckes icke längre de höga herrskapen ro i samma båt,» inföll +fru Ebba till Hörningsholm. »Det var ett svårt slag på den nådiga +pfalziska baken, när rådet spelade herr grefven det putset att strax +efter salig kungens död lycka räknekammarens dörr. Nu sitta de på +Stegeborg som vinterflugor, bidandes den tid, då ock småfän få slicka +solgodt, men det töfvar kanske.» + +Jungfru Annika dristade sig till att sakta rycka sin fru moder i +kjorteln, hvarefter hon hastade att inflika ett par ord, ehuru hon +nogsamt visste, att de ej voro breda nog att öfverskyla den barska +grefvinnans storvulna tal. + +»Jungfru Kristina har förtalt mig,» sade hon med sin sjukligt späda och +tunna röst, »att fröken Kerstin plågas erbarmligen af törst, då hon ej +fördrager vin och hennes höga moder förmenar henne vatten, sägandes, att +slik dryck icke anstår en drottning.» + +»Ja, det är sant,» medgaf fältherrinnan, »och I anar ej, hur envist det +kungliga barnet är. Den gode mäster Matthiæ gör all sin flit med henne, +men änskönt hon visar all expectans om sig, hvad lärdom beträffar, blir +hennes lynne hårdare för hvar stund, och jag fruktar, hon aldrig +tillgifver sin höga fru moder den örfil, som denna lät flickan bekomma +för att hon druckit ur allt rosenvattnet i änkedrottningens tvättkanna. +Hon blef krithvit i det lilla sparfveanletet och mäktade näppeligen +styra sin barnsliga vrede. Utkommen i yttre maket sade hon till jungfru +Malin: 'Jag är i alla fall drottningen'.» + +»Nu syns slupen,» utropade i detta ögonblick fru Karin, glömsk af allt +annat, och hon sprang upp från bänken, röd i kinderna af glädje. De +blågrå ögonen med den kärleksvarma blicken tändes upp som fönsterrutor i +sol och de kvinnligt skurna läpparna darrade af ifver. Måtte blott allt +vara redo! Hon skulle helst velat flyga genom sträckan af höga gemak för +att se till att hyenden, drättar och himlar af flamskt och turkiskt, af +taft och gyllentyg voro dammfria, och att hennes herre kunde spegla sig +i riddarsalens vapen, men slik husgång tillstadde icke tiden. Kanonerna +dånade redan från de små tornen vid hamnen, och hon hann allenast i +förbigående kasta en blick upp på slottets rika flaggskrud, när hon +kommit ned för den breda stentrappan, ty nu mullrade också läderbössorna +uppifrån vallen, och gardets blåsare läto trumpeterna smattra fram en +skrällande glädjefanfar, medan pukorna följde med värdigt allvar och +liksom eftersinnande. + +I spetsen för fruar, jungfrur och småtärnor ilade grefvinnan Karin ned +till hamnen. Längst ute på en af de stora, gråhvita stenarna stod hon, +och det ljusa håret fladdrade fram under sammetshufvan. + +Gref Per hade lämnat sin plats under himlen i blått och gult, som var +spänd öfver slupens akter, och stigit fram i fören för att fritt få +blicka emot sin härliga ö. + +Ingen af hans många förläningar var honom så kär som denna plats, märkt +af historiens häfder så långt tillbaka, som dessa gingo, och aldrig var +han så väl tillfreds, som när honom förunnades att lefva här i lugn och +ro med sina bönder och tjänare, med hela det hof han älskade att se +omkring sig. + +Liksom sin danske frände, den store astronomen, ville också han adla sin +ö med bildningens sköldemärke, och när kriget väl vore ändadt, skulle +han ingen möda spara för att af Visingsö skapa ett paradis både för +människor och fänad. + +Slupen stötte mot land. Minuten därpå hade gref Per i allas åsyn lyft +sin kärälskliga gemål högt upp på sina starka armar. Sedan vederfors +lilla Elsa, hans kära »docka», samma gunstiga hälsning, och med barnet +kvar på armen besvarade han vänligt de underdåniga bugningar och +nigningar, som mötte honom hvart han såg. + +Han måste åhöra en oration på latin, som skolmästaren pluggat i +djäknarna, innan han kunde få lämna hamnen, och väl hunnen till +slottsporten, hejdades han också där af herr hofpredikanten, hvilken i +sirliga latinska verser så att säga nedlade hela ön för den nådige herr +grefvens nådiga fötter, mälande, att den nya kyrkan snarliga skulle vara +redo utan och innan, härligt besmyckad i loftet med sköna tänkespråk. +Sedan han ödmjukligen designerat sig själf och alla sina trogna tjänster +till sin höge herres ynnest, steg han vördsamt åt sidan för den bukige, +rödmosige fogden, som med krumbuktande ord öfverantvardade +slottsnycklarna i sin herres hand. + +Alla dessa gamla skick och bruk, vedertagna sedan förfädrens tid, +behagade grefve Per, och hans öppna, manligt vackra ansikte strålade af +välvilja och belåtenhet. Under sin vistelse i hufvudstaden hade han +sannerligen icke haft den minen på. Det degouterade honom på det högsta, +att Oxenstiernorna fått så fast fot i rådet under hans frånvaro. De hade +ock makat sig upp på hans stol, som han väntat finna tom. + +Äfven uppe på slottet hade han funnit allt vändt med den galna ändan +uppåt. Den unga drottningen var vorden en liten näsvis och högfärdig +person, som icke aktade på råd, och som var ovetandes om skickliga +åthäfvor. + +Men Gud visste, att han lika fullt älskade detta barn som vore hon hans +allerbästa väns dotter, och han ville med gladt mod offra lif och lem +för henne. + +Fåordigt besvarade han fruarnas begäran att få veta hofnyheter. Han hade +föga att mäla, sade han, utom det att hennes majestät änkedrottningen +och hennes furstliga nåde Gudi lofvadt befunno sig vid god hälsa. + +Vid måltiden, som genast anrättades med många kräsliga rätter och mycket +vin, berättade grefve Per om kriget. Han lofprisade storligen +svenskarnas tapperhet, men kunde icke fördölja, att hären gjort svåra +förluster. Han sade, att änkors och faderlösas tårar nog i dessa tider +runne landet öfver, ända från kungaborgen till lägsta koja, och det +skulle väl töfva, innan tåreflödet stillades, ty äran är blodtörstig och +vapenlyckan är ett hvasst svärd, begifvet på nya hugg. + +Han nämnde bland de stupade tappra krigare, som de alla kände, och ännu +flera af deras fränder och närskylda fingo de veta försmäktade i +fängelsehålor. Gustaf Horn, rikskanslerens svärson och den lilla Agneta +Horns fader, hade efter det olyckliga slaget vid Nördlingen kastats i +fängelse, och gref Per hade inga hugnesamma meddelanden om hans +befriande. + +Den glada stämning, som kastat glans öfver mottagandet, vek så +småningom, ty väl kunde grefve Per ock förtälja om sina lyckligt +afslutade förhandlingar med Polen, men han kunde ej säga, att riket vann +något därpå. Och när han begärde vetskap om Sveriges öden, voro svaren +dystra. + +Fattigdom, missväxt och dyr tid rådde öfverallt. Allmogen förmådde ej +utgöra utskylderna, och så svultna voro de, att de föllo vid plog och +harf. + +Tystnaden lade sig som ett fröjdens bårtäcke öfver den väldiga salen, +hvarifrån den tidiga höstskymningen jagades på flykten af små stillsamma +vaxljuslågor i höga silfverkandelabrar. Ingen dryckesvisa bullrade fram +med sin oförvägna rytm; orden droppade bort som timglasets sand, och fru +Karins blonda hufvud sjönk mot hennes hjärtans allerkäraste herres +skuldra. + +Då sporde han med ömt tonfall: + +»Trår I till hvila, min käraste?» + +Hon svarade helt sakta, men orden föllo som ett doftande blomsterregn +öfver hans kärfva sinne: + +»Ja, i min älskades famn!» + +Han ledde henne vid handen upp till sofgemaket, där himmelssängens +pösande silkesvar glänste emot honom vid skenet af den förgyllda +armstakens ljus, och han höll henne plötsligt ut ifrån sig som för att +riktigt få beskåda sitt hjärtas vif. + +Men sekunden därpå höll han henne hårdt tryckt i sin famn, och hans +manliga stämma återfick de veka tonfall, som smekte sig in i hennes öra +med kärlekens locktoner. + + * * * * * + +Tyst och släckt och mörkt var allt på Visingsborg, och som lydiga +vasaller hade också de många små gårdarna och husen, hvilka från öns +norra och södra uddar tycktes vandra upp till adelsborgen, somnat under +takmössan af halm eller torf. Men på vallen gick väktaren och tutade ut +tidens flykt med luren riktad upp mot månens blanka stålskifva. + +Slottsuret slog tio. Slagen buros ut i den doftande, ljumma kvällen och +gungade i stilla tonböljor hän mellan örtagårdens sällsynta träd. I +parkens fiskedammar speglade stjärnhimlen sin lysande karta, och en +smärt poppel sträckte sin skugga som en väldig pekpinne snedt öfver +vattnet. + +De många lustiga djuren, som gref Per planterat ut i sin djurgård, hade +dragit sig undan till sina hålor och reden, endast ett par tornugglor, +som till äfventyrs flugit ända från den gamla folkungaborgens ruiner på +öns södra strand, stirrade från en gulnad lind med runda vidöppna ögon +ut i stillheten, då och då svagt klagande med förunderligt mänskliga +läten. + +Slottet badade i månljusets svala flöde, och nere vid stranden glittrade +de färgrika vätterstenarna, öfverspunna af ett silfvernät, hvilket +tycktes ha dragit upp dem ur vågorna i ett enda väldigt notvarp. + +De små rutorna i Visingsborgs tornfönster glimrade som hundratals +längtande ögon ut mot nattens skönhet och stumma frid. Allenast ett stod +öppet. Det hörde till jungfru Kristina Brahes lilla sofkammare, hvilken +hon delade med de små flickorna, men dessa sofvo redan sött i den breda, +snidade sängen. Kerstin däremot förnam en sällsam oro tära sitt sinne, +och hon, den eljes så kloka och pliktfyllda jungfrun, hade gripit lutan +för att kväda den visa hennes käre broder Per lärt henne sådan salig +kungen i ungdomsdagar diktat den. Hennes stämma fick klang af den +trånad, som bräddade hennes håg och rann öfver i veka, mörka toner. Så +plägade hon understundom i ensligheten purgera sitt hjärta, för att när +dagens ljus föll öfver hennes tillvaro åter bli hela släktens trofast +hjälpande Stina. + +Orden gledo öfver hennes läppar som bönerna vid ett radband, och lutans +strängar blefvo till rosenskransens pärlor, när hon sjöng: + + »Hoppet hafver jag stadigt haft + din hårdhet till att öfvervinna + med trofasthet, som Gud har skapt + uti mitt hjärta och mitt sinne. + Hvi vill du då + min trogna tjänst således försmå + och mig sluta utur ditt minne.» -- -- + +Dörren upplåts sakta; det var jungfru Kristinas fränka, fru Ebba Brahe, +som inträdde. Hennes vackra ansikte syntes blekt, och det lätta löje, +hvilket vanligen trådde fjärilsdans kring hennes mun, hade domnat bort. +Den praktfulla dräkten var ock utbytt mot en simpel grön sidenrock utan +broderier eller annat prål. Det sades eljes om fältherrens grefvinna, +att hon brukade ett af mannens gods till kläder, ett annat till smycken, +och ingen var flitigare i sina besök hos den aktade köpmannen Erik +Larsson än hon. + +Nu skred hon så tyst in i kammaren som hade hon gått i sömnen, men +hennes röst ljöd fullt vaken, när hon bad: + +»Far fort med sången, Kerstin. I må veta, att jag hört den en +sommarafton för längesedan. Det var den tiden, då sinnet var böjligt och +fylldt af vårens saf.» + +Kristina villfor hennes önskan, ty den var ock hennes egen. Hon tyckte +plötsligt, att den gamla evigt unga sagan stigit in i kammaren och räckt +hennes fränka och henne hvar sin hand, dock höljande anletet, medan den +stämde in i sången: + + »Fågelen uppe på grönan kviste. + djuren uti marken villa, + skulle, hvar de min sorg visste, + mig hjälpa tårar att förspilla. + Eko mitt rop + formerar med sitt ljud en stor hop + emellan dessa berg och dalar.» + +Ebba Brahe hade sänkt hufvudet och lagt händerna till hvila i knät. +Under det hon lyssnade till de ord, som hennes kunglige älskare +tillskrifvit henne och lockat toner till från lutan, tänkte hon på sitt +lif och hans. Lycklig hade hon blifvit. Hennes make var god och ädel, +och af barnen hade hon all sin glädje. Ungdomskärlekens röda ros hade +mist sina blad för år tillbaka, men från roten af rosenträdet hade en +liten telning skjutit upp: ömheten för Gustaf Adolfs maka och barn. + +I begynnelsen hade den unga grefvinnan svärmiskt älskat Maria Eleonora +allenast därför att hennes ungdomsväns blick lyst emot prinsessan. Ebba +Brahes lätta, öppna sinne räckte villigt famnen åt allt, som med sympati +omgaf kungen. Hon gjorde hvarje tillgifvenhet, som ägnades honom, till +en fager minnesblomma i sina egna känslors örtagård, men lifvets fröjder +glömde hon därför ingalunda. + +Nu var det henne dock, som om ett litet blomster hotat att snärjas af +styggt ogräs, och detta vållade henne stort ve. Kärlekskvädet till +ungmön, till den stränga drottning Kristinas väna hofjungfru hade mistat +sin trolska lockelse, men ordens tungsinne minde henne likväl starkt om +kungen och hans hjärtelag. Dagens tankar mängde sig med de förslitna +hågkomsterna och samlades omkring den späda människoblomman däruppe på +slottet. Hon hade under hans majestäts sista år stått hans hjärta +närmst, och väl månde man ömka sig öfver den vårdnad barnet fick. + +Jungfru Kristina vände sig mot sin kusin, icke för att säga något, +därtill var denna stunden i den skumma lavendel- och salviadoftande +kammarn henne för mycket värd, men för att få veta, om drömmens spröda +såpbubbla brustit för fränkan. + +Långsamt höjde Ebba hufvudet, och hon sade sorgset: + +»Jag tänker på den lilla drottningen, kungens lefvande minnesvård. Det +synes mig, att svenskarna vansköta den. I första utbrottet af sin sorg +täckte de den med hyllningens och tacksamhetens blomster, men allaredan +nu, tre år efter den store Gustafs död, förgäta de hans dotter. Det vore +herrarnes plikt att tillstädja en svensk fru att taga henne i sin +tuktan, såsom det tillförene brukats med furstedöttrar. För visso är det +godt, att hon kan läsa latin och allehanda annat, men en kvinnas fostran +undfår hon icke, och detta blir henne en dag till evärdelig skada.» + +»Hennes höga fru moder bekymrar sig visst föga om dotterns fostran,» +inföll Kristina. Motvilligt tog hon fatt på ämnet, och hon tänkte, att +detta samma samtalsfrö grodde i hvar vrå, ty öfverallt snackades det om +fröken Kerstin och hennes besynnerligheter. Men det märkligaste var, att +de flesta fruarna af adelns prima classis täflade om äran att få +kungabarnet i sin vårdnad. Som om hon kunnat se in i sin fränkas lifliga +sinne och afläsa dess själsrörelser, tillade hon: + +»Att icke rådet hugsar edert ömma modershjärta och klara förstånd och +vänder sig till eder för att lämna den lilla fursteplantan i eder +värjo.» + +Skymningen dolde fru Ebbas starka rodnad, men den flämtande andedräkten +svepte som hämmad vingflykt öfver kammaren. Hon töfvade med svaret. +Slutligen genmälde hon: + +»Törhända vore min famn för mjuk och mitt ris icke nog kraftigt. Slikt +förspörjes ju ock från pfalzgrefvinnans handtering, och fuller har +hennes kel varit fröken Kerstin till förfång, men ville herrarne förlita +sig uppå mig, så skulle för visso på min sida ingen flit sparas, och +onda tungors klaffande skulle jag stadigt förakta. Eder käre broder +lärer väl ha sport, hvilken väg skall tagas, ty på denna, där furstinnan +nu färdas, bär det hin i våld, och det snarliga.» + +Jungfru Kristina drog med en suck lutans blåa band öfver hufvudet och +hängde upp instrumentet på väggen. + +»Jag skall spörja min broder Per åt,» lofvade hon saktmodigt. »Men själf +hinner han väl näppeligen styra för något, innan han ånyo kallas bort.» + +Ebba Brahe gladdes åt sin fränkas snabba förstående och kysste hjärtligt +båda hennes kinder. Men hon yppade intet mera från sina känslors +vallfart. Hon sade intet om den stolthet, hvilken likt en frisk bris +blåste upp inom henne vid föreställningen om att få dana en drottning åt +sin ungdomsälskades folk. + +Still som hon kommit, smög hon ur kammaren, sedan hon önskat jungfru +Kristina tusende goda nätter, och den unga adelstärnan blef allena med +sina små skyddslingar. Men nu hade hon intet drömlin att spinna mera, +verkligheten hade slitit af garnet, och föga anstod det grefve Pers +syster att ens i fantasien bereda en väfnad med knutig tråd. + + + + + IV. + Älskog. + + +Den goda pfalzgrefvinnan Katarina hade sedan länge hvilat i sin graf, +och hennes många välmenta råd och förmaningar hade flugit för vinden. +Den unga drottningen tycktes icke alls ha något djupare minne af sin +uppfostrarinna. Hon röjde helst egna vägar och tog språng öfver hvarje +hinder. Hoffruntimret befann sig i ständig ängslan för hvarje ny nyck. +Och under kavaljerernas honungssöta smicker låg den manliga +ringaktningen på lur. Och i gången utanför drottningens gemak upplöstes +den inkapslade misstron mot en adertonårig flicka som regent för rike +och land. Annat hade det varit, om hon brukat silkestömmar att tygla +sina gunstlingar med. + +Men ännu kunde ingen glädja sig åt särskild furstegunst, och man +lofordade vidt och bredt i rådet den höga myndlingens rättvisa. De eljes +så stolta rådsherrarnes hufvuden böjdes i underdånighet inför +drottningen, och deras lifligt beundrande blickar tyckte sig skönja sitt +eget verk framburet till segertemplet af en ny Nike. Hon hade alltid +synts dem så klok och vuxen, och den gamle Johan Skytte yttrade +beundrande om henne: + +»Hon hafver ett extra-ordinarie ståtligt ingenium, och så vidt sexus +femineus det tillåter lärer hon komma att likna sin fader.» + +Kristina själf, som under de närmast föregående åren nästan uteslutande +ägnat sig åt forskning och vetenskaper, och som från sitt femtonde år +med aldrig svikande intresse följt alla förhandlingar i rådskammaren, +alla regeringens åtgärder, satt ej längre så stilla och villigt +lyssnande i den förgyllda karmstolen. Hennes unga, heta röst ljöd +kraftig och befallande, men tonfallet kunde ofta vara otåligt, som om +hon längtade bort från politikens labyrint. + +Rikskansleren, som med outtröttligt nit ägnat många timmar af dagen åt +henne och njutit af hennes utomordentliga fattningsgåfvor, fann henne nu +efter myndighetsförklaringen plötsligt vorden håglös och slapp. Hon +kunde långa stunder stirra ut genom fönstret, föga aktande på, om han +talade eller teg. + +Det var längesedan Axel Oxenstierna varit ung, åtminstone föreföll det +honom så. Hans lif hade mer än de flestas varit fylldt af allvar och +ansvar, och han hade nästan förglömt ungdomens ifver att ila ut i +världen och tumla om bland ondt och godt. + +Med sin långsamma röst förmanade och lärde han. Och hans hvita, något +giktbrutna händer samlade prydligt beskrifna ark, viktiga akter, som +drottningen borde taga del af och sätta sitt namn under. + +Så skedde äfvenväl i dag, men hennes nåde sköt med en tvär handrörelse +hela den digra luntan åt sidan, kastade sig med korslagda ben baklänges +i stolen och skrattade högt: + +»I faren alltid så varliga fram, käre herr Axel, att papperen törhända +ännu ett solhvarf böra bida sin tid. Så förbåldt angeläget är det väl +icke att i dag granska dem. Det lyster mig mera att rida ut till De la +Gardies Jakobsdal. Unge gref Magnus lär vara återkommen från sin +långfärd, och jag vill se på denne min undersåte, sedan han fått +utländsk fernissa, ty vi tro icke, att det lilla kriget i Skåne, i +hvilket han hux flux skulle pröfva sin värja, skrapat af honom den +franska glansen.» + +Rikskansleren betraktade henne förundrad, och hans forskande djupa blick +lodade oroligt de eldiga blå Vasaögonen, hvilka med ens syntes honom +flamma som mareldar. Hon hade blifvit fast dejlig den lilla drottningen, +allenast hon velat vårda sitt yttre. Den grå kjorteln och den lösa, vida +koftan var ingen anständig dräkt för en så ung person; men hvem skulle +gifva henne en vink därom? Alla krusade och bugade för henne. Till ingen +såg hon upp med vördnad och kärlek. Hennes majestäts enda kvinnliga vän +var den blyga, sedesamma lilla Ebba Sparre, och om henne hade Kristina +själf sagt: »Hon är det dejligaste man kan ha för sin åsyn, därför +tillstädjer jag henne att närmre än andra lyss till mina ord; själf +gitter jag sällan höra hennes.» + +Kristina hade rest sig upp och fattat ett ridspö, som låg slängdt öfver +en stol. + +»Så bjuder jag eder lef väl,» sade hon hurtigt. + +»Eders majestät täcktes besinna sig på, att plikten städse går före +nöjet. Detta har jag aldrig tillförene behöft hålla fram för eders nåde, +och jag förhoppas, att I icke heller nu gifver mig en så bedröflig +occasion.» + +»Jag regerar och jag präntar mitt namn när jag för godt finner,» afbröt +Kristina skarpt, och ridspöet hven plötsligt med ett mejande slag genom +luften. Men likväl satte hon sig ånyo ned i en oskön och vårdslös +ställning. Den vänstra handen gräfde hon in i de ljusa lockarna, som +hängde oredigt kring hennes hufvud. Snabbt gledo hennes blickar öfver de +tätskrifna sidorna, men hon meddelade icke sina tankar och begärde intet +råd af rikskansleren. + +Hennes penna raspade flitigt signerande det ena aktstycket efter det +andra. Ögonbrynen voro buttert rynkade, och solen, som glittrade på +hennes panna, etsade in sig i ett helt snideri af fåror. + +Kristinas tankar gingo rastlöst under arbetet. Hon kände sig djupt sårad +öfver, att hon blifvit behandlad som ett barn, hvilket försökt skolka ur +skolan. Slikt ville hon icke veta af hädanefter. Vore rikskansleren än +så perfekt i sina stycken, måste han dock nu lämna makten och väldet i +hennes händer. Hon delade icke med någon. Sedan sin tidigaste barndom +hade hon rustat sig för sitt kall, lärt mycket, lyssnat flitigt, icke +ens unnat sig sömn och hvila, ty dagen räckte understundom icke till för +fullgörandet af alla plikter. Sorglös och munter hade hon sällan känt +sig. Man hade ända från det hon låg i vaggan behandlat henne som ett +litet lejon, hvilket man väl visste ej kunde bitas, men som man fruktade +skulle rifvas. Hon ville dock ingen illa, allenast man lydde och rättade +sig efter henne. Hastigt såg hon upp på sin fars trogne rådgifvare. + +»Har I läst dessa papper?» + +»Ja, ers majestät.» + +»Har I granskat dem, menar jag?» + +»Ja, ers majestät, och jag har funnit allt i sin ordning.» + +Kristina blef röd ända upp mot hårfästet, och pennan skälfde plötsligt i +hennes hand. + +»Hädanefter skall I icke vålla eder slikt omak,» sade hon, och hennes +eljes ljusa och varma röst blef sträf och hård. »Jag vill själf +handlägga alla ärenden, och skall jag, när det så ackomoderar mig, +tacksamt erkänna eder klokhet och förfarenhet.» + +Hon lade bort det sista arket och torkade pennan mot klädningen. Med det +största lugn hade Axel Oxenstierna åhört hennes ord, och hans svar +förrådde hvarken bitterhet eller vrede. + +»Och jag skall alltid stå vid eder sida kallad eller okallad,» sade han +och gjorde en djup bugning. + +Kristina tycktes ej märka hans reverens. Hon drog upp skuldrorna, som +skuddade hon af sig ett ok, men icke ett ord kom öfver hennes läppar. +Slutligen frågade hon, ledd af framstormande tankar: + +»Hvarför håller I och hela rådet mina fränder pfalzgrefvens så långt +ifrån mig?» + +»Eders majestät har ju båda de unga pfalzgrefvinnorna vid sitt hof.» + +»Visserligen, men jag ville också främja min farbroder furstens sak; det +gör mig bitterligt ondt, att han beständigt trakteras med tomma löften, +som ingen ärlig följd ha.» + +»De, som lofva, göra förvisso mycket ohägn, ty Johan Casimir är till +platt ingen nytta för Sverige.» + +Rikskanslerens rättframma, stillsamt afgifna svar behagade ingalunda +drottningen. Hon inföll tvärt: + +»Tänker I detsamma om hans son, efter I sändt honom så ung ut i kriget?» + +»Om den unge fursten är ännu intet att säga. I Torstensons skola lär +fuller pröfvas, om han tåler en dust. I slaget vid Leipzig fick han sin +första lärospån. Törhända varder han en tapper krigare.» + +Kristina nickade och log gladt. + +»Han är eders majestät mycket kär,» sporde rikskansleren, som var +angelägen att den unga regentinnan snarligen skulle förmäla sig. Det +gällde att få arfföljden betryggad i tide. + +»Ja, han är mig mycket kär,» upprepade hon eftersinnande. »Förnöjliga +barndomsminnen föra oss samman, och ingen står mig närmare. Men ännu +länge vill jag äga min frihet. Dock är jag beständigt redobogen att +försäkra honom om min ynnest.» + +Hon hade sprungit upp och begynt gå fram och åter med händerna på +ryggen. Nere vid dörren stannade hon, och rikskansleren skyndade sig +fram att öppna för henne. Nådigt böjde fröken Kerstin på hufvudet och +ilade uppför den smala trappan, genom sin studerkammare och in i gamla +matsalen, där Ebba Sparre, pfalzgrefvinnan Marie Euphrosyne och den +lilla tolfåriga Kerstin De la Gardie stodo påpälsade, färdiga för den +beramade utflykten. + +Lilla Kerstin höll troget drottningens mjuka filthatt med den stora, +vajande plymen, och en kammarpiga bredde ut hennes nådes ryttarkappa. + +Kristina spillde icke många ord, medan hon klädde sig. Det +solskenslynne, hvari hon på morgonen vaknat, hade redan försvunnit, +tycktes det, och de unga tärnorna följde helt missmodigt sin +härskarinna, när hon rusade framåt trumpetaregången. + +»Vi vilja icke ha mer än en dräng med,» ropade hon utåt borggården, där +en flock knektar, beridare och svenner samlat sig om drottningens häst. +En rad med slädar stod redo att mottaga hoffruntimret och några +kavaljerer kommo ut på trappan för att hjälpa till med inpackningen af +la belle comtesse Ebba Sparre, den bleka, smäktande Euphrosyne och den +lilla muntra jungfru De la Gardie. + +Drottningen gaf sin häst sporrarna och satte genast af i traf, obekymrad +om, huruvida det var möjligt för de andra att följa henne. Slädkuskarna, +som fingo stå på ena meden, kunde ej jaga framåt med alltför svindlande +fart. Nattens starka yrväder hade drifvat ihop snön på gatorna och +torgen, hvarhelst en kraftig vindil förmått tränga sig fram. Detta +försvårade passagen, isynnerhet sedan man lämnat Slottsholmen och kommit +ut på Norrmalm, där det ännu var oplogadt. Januarisolen glittrade öfver +de snöhöljda taken och frammanade med tillhjälp af den rakt uppstigande +röken ur skorstenarna de sällsammaste ljuseffekter. Invid husväggarna åt +norr sträckte sig likblåa, kalla skuggor varslande om ny frost. + +De tvenne småsvenner, som med mössorna i hand flåsande sprungo efter +hoffruntimrets slädar, längtade storliga att få komma utom stadens hank +och stör, ty då skulle de tillåtas klifva upp på den andra slädmeden. +Detta lopp i snön var föga behagligt, änskönt det värmde. I +drabantkammarn på slottet, »stengolfvet» så kallad, hade rådt en bister +kyla under natten, och deras lemmar voro ännu stela. + +När släden svängde om vid Norreport, kastade Ebba Sparre en blick på det +nya De la Gardieska palatset Makalös. Hon erinrade sig det lysande +bröllop, hon där i fjol bivånat, då Maria Sofia gifte sig med Gösta +Oxenstierna. Då hade det gått mäkta muntert och storståtligt till, och +den sextonåriga bruden var fager att åse. Nu till julen hade fältherrens +dragit åstad till Jakobsdal för att stanna där i all enslighet. Gamle +gref Jakob var svårt angripen af ögonsjukan, och fru Ebba ville fast +intet annat beställa än vårda honom. Förunderliga hade de ödets vägar +varit, på hvilka hon färdats fram den stolta Ebba Brahe, tänkte den unga +hofjungfrun. Mycket hade hon fått erfara i lifvet, och sällan hade +glädjen bjudit sig som hennes gäst. Hon kände en sekunds ängslan öfver +att vara namne till den pröfvade grefvinnan. Men allvaret fläktade +endast helt lätt öfver hennes tinningar. Hon hade intet att frukta. +Framför henne på den hvita hästen red som ett lyckans förebud hennes +höga beskyddarinna drottningen, och hon skulle aldrig öfvergifva henne. + +Just nu vände Kristina sig om och nickade åt la belle comtesse med +leende ögon och mun. + +Hon hade saktat ridten och var nu så nära, att hon kunde ropa åt sitt +sällskap: + +»Så här skulle jag vilja rida landet rundt och stanna, hvar mig lyste.» +De blå ögonen strålade, och Marie Euphrosyne såg plötsligt, att hennes +kusin var vacker, när hennes ansikte som nu fått färg och värme. +Uttrycket skiftade så snabbt som tankarna föddes, men det trumpna +allvar, som kunde förfula Kristinas drag, syntes dock i denna stund ej +skymten af. Hon såg så lycklig och tillfreds ut, som om en extra +förnöjelig dag väntade henne. + +Själf satt Marie Euphrosyne med den smala, af kölden rödblå nästippen +tryckt mot den ofantliga muffens kant, och gång efter annan sökte hon +gnida kinderna röda, då hon väl visste, att den grålilakulör de antagit +var föga klädsam. + +Hennes hjärta bultade hårdt under korsetten, och hon plågades af ett +slags dvalfrusen längtan, som endast en förmådde töa upp. Så långt hon +kunde minnas tillbaka, hade gref Magnus, hennes käre broder Karl Gustafs +studerkamrat, varit henne öfvermåttan kär, och hela den tid han nu +vistats i främmande länder, hade hon genom hans goda syster Maria Sofia +förskaffat sig tidender och vetskap om barndomsvännen. Fru Ebba hade +städse visat henne stor huldhet och gärna sett, att hon så flitigt +plägade umgänge med hennes glada Maja-Fia. Och hon hade förtalt henne +mycket om den öfver allt älskade sonens vandringar. + +I den lilla brefkammaren på Makalös hade fru Ebba fört in henne och ur +det silfverbeslagna schatullet framtagit de skrifvelser, hvilka för +Marie Euphrosyne voro underbart fängslande sagor. Hon brukade sitta på +den låga pallen vid grefvinnans fötter och sluta ögonen, medan denna +läste om gref Magnus' besök hos den store Mazarin, om hans seger vid +ringränningen, då änkedrottning Anna själf fäste pärlkransen på hans +bröst, och ändtligen om hans längtan till hemmet. Detta följde som en +liten urblekt och hänglömd rad, alltför fattig att tåla jämförelse i +uttryckens styrka med beskrifningarna på lustbarheter och ärebetygelser. + +En enda gång hade Marie Euphrosyne vågat sända en hälsning i Maria +Sofias bref, och i vakna drömmar hviskade hon sig sedan det så otåligt +väntade svaret. Sirligt och korrekt skulle de få orden stå på papperet, +och allenast hon kunde ana, att de som brefdufvorna buro ett kärt +budskap under den stora, skylande kragen ... Hon hade fått bida +förgäfves. Hälsningen kom icke. + +Nu skulle hon snarligen återse honom. Hugsade han månne sin lilla +leksyster? Slädarna hade nu hunnit utom tullen, och bjällrorna klingade +friskare och starkare här ute i skogslugnet än de gjort inne i stadens +larm. Småsvennerna hoppade belåtet upp på meden, blossande efter +kroppsrörelsen. De glada gossögonen påminte om starens muntra blick, och +deras humör liknade också den orädda vårbudbärarens. + +Kristina var alltjämt först. Hon hade återtagit sin halsbrytande, +framsprängande ridt, och hennes uppvaktande förmådde näppeligen följa. +Själf satt hon helt obesväradt i sadeln och tycktes icke känna någon +trötthet. Hon såg sig ej mycket omkring. Det hvita, insomnade landskapet +med de vakande furorna och granarna som hedersvakt, tilltalade henne +föga. Där en krans af gamla, snöiga granar stodo omkring en liten ung +och smidig enbuske, hejdade hon sig dock ett ögonblick och skrattade +högt. + +För sann, var det icke rådskammarens spegelbild! Där stodo alla de kloka +gubbarna i de ärevördiga perukerna och midt i kretsen drottningen -- +enen! De skrofliga furornas välde skulle dock brådt ändas, och snart +finge man skåda dem knäckta, med årsringarna vända till väders. + +Enen var ej god att komma för när. Stickas kunde den, och härdig var +den, som kunnat sträfva sig fram i slik af de mäktiga träden utsugen +jordmån. + +Hon lät ridspöt hvina, och hästen flög ånyo frustande och med rimfrostig +fradga omkring munnen framåt vägen. Men denna syntes snart drottningen +för befaren och slät. Hon satte öfver en gärdesgård, tumlade in på ett +fält och lämnade hoffruntimret åt sitt öde. + +Emellertid hade hon misstagit sig om riktningen, och när hennes löddrige +trafvare sprängde upp på Jakobsdals gård, voro följets hästar och slädar +satta i skjul. Men fältherrens hela hofstat var på benen för att mottaga +den allranådigaste ryttarinnan och nedanför trappan, hvilken ledde upp +till den af flyglar begränsade borggården, stodo med blottadt hufvud +husets båda hemmavarande söner. + +Kristina nickade vänligt och kamratligt åt den femtonårige gref Jakob, +hvilken tidigare varit hennes page och deltagit i många muntra jakter +och äfventyr. + +»Väl mött, lille Jakob,» log hon, »vi se med glädje, att fjunet på hakan +växer till värdig borst. Rätt så. I har vår nåd, lille man, och skall +icke förgätas den stund vi få i sinnet, att läna regeringen färskt +virke.» + +Med en djärf sats dref hon hästen uppför trappan och skulle antagligen +ha gjort en svårartad kullerbytta, om icke en fin hand med muskler af +stål fattat i betslet och ryckt det skrämda, skälfvande djuret upp på +borggårdens stengolf af svarta och hvita rutor. Samma hand hölls sedan +redo att stödja drottningens fot, när hon hoppade af och ändtligen +riktades Kristinas uppmärksamhet på den ödmjuka och tjänstvilliga +handens ägare. + +Ett skimmer af tillfredsställelse smekte bort från hennes ansikte den +karlavulna sträfhet, som vanställt det under de sista minuterna, då +hästen retat henne genom sin uppstudsighet. Hennes stora, klara ögon, +hvilka tycktes dricka in solljuset i sina hvälfda skålar, kastade en +snabb, lysande blick på den unge ädlingen, som djupt bugande, ridderligt +förnäm och ståtlig stod framför henne. + +»Där är således vandringsmannen,» sade hon glädtigt. »I har icke +förgätit svenskmannamod i Louvrens salar, märker jag. Välkommen åter, +gref Magnus, också här skall I finna en drottning väl affektionerad i +edra intressen.» + +»Jag har brunnit af längtan att få lägga mitt lif för eders majestäts +fötter,» genmälte Magnus Gabriel De la Gardie knäböjande. + +»Lif vill jag ej taga, min vän. I må hugsa, att för en kvinna -- vare +sig på tronen eller i kojan -- har instrumentum Pacis den ljufligaste +tonen. Dock gifver jag eder till känna, att I från denna stund i krig +eller fred kan vara förvissad om min besynnerliga ynnest.» + +Grefve Magnus reste sig, sedan han upprepade gånger kysst drottningens +hand och beledsagade henne under stora vördnadsbetygelser till porten, +där gamle gref Jakob stod och stirrade blindt ut mot den lifliga scenen. +Han stöddes af sin högväxta, kraftfulla maka. Bakom dem stod en hel +skara ungdom, bland dessa äfven den smala, stillsamma Marie Euphrosyne. +Hennes blekröda läppar, skapade utan att guden Amors båge fått stå +modell, öppnades och slötos som om orden velat pressa sig fram med +lavinstyrka, men hastigt hållits tillbaka. Hennes vänstra hand fasthöll +en schal öfver bröstet, den högra nöp sedesamt i den vida kjolen, som +snarliga skulle lyftas för att underlätta den sirliga hofnigningen. + +Hon såg oafvändt på de två, som närmade sig därute på den breda mattan +af strömmande solflöde. Och med snabb kvinnlig elakhet undrade hon, om +gref Magnus förmärkte drottningens beklagliga snedhet i den ena +skuldran. Hade hon allenast velat bruka de franska hälarna, skulle detta +lyte fuller kunnat fördöljas, men hennes höga nåde ville ej tro, att +något var vank och brist hos en så alltför fullkomlig person. + +Nej, grefven märkte säkerligen intet. Han talade så lifligt, att den +ljusa, yfviga lockperuken slog honom om öronen, och hans händer +beskrefvo cirklar i luften. + +De gingo helt långsamt, passerande ruta efter ruta med dröjande steg. +Plymen i Kristinas hatt hängde tung, som besållad af tusen diamanter, +egentligen var det små isnålar, som fastnat i fjädrarna. Hufvudbonaden +besvärade henne, hon slet af den och kastade den med en spark upp till +lilla Kerstin De la Gardie. + +När de voro midt för ingången, tog hon grefvens arm och vände honom på +det sättet om. + +»Vi vilja höra mera om Louis och om hela detta vidunderliga Paris. Vet +I, att min högsta traktan är att förvandla det gamla Sverige till ett +lika mäktigt kunskapsrike, och vi ha låtit inbjuda lärde män från flera +länder. En dag skall Sveriges namn bäras på ryktets oblodiga vingar, +allenast nämndt som ett vetenskapernas och odlingens blomsterland.» + +»När dess höga drottning själf är dess gifmilda Fortuna, ur hvilkens +ymnighetshorn flödar den essentia scientiarum, hvars doft är +förnöjligare än rosens och salvians, torde detta mål ej vara fjärran.» + +»Edert smicker är för bålstort, min bäste grefve. Har Gallien ej skänkt +eder mera eteriska oljor att droppa i det attiska saltet,» sporde +Kristina skrattande, men hennes blick var med ett öfvermåttan blidt +uttryck riktad på den unge ädlingen, hvilken höfviskt höll sig två steg +ifrån henne. + +»Eders majestät täcktes döma mig mildt och ej förundras öfver, att min +tunga stammar och brukar föga manerliga yttranden i denna stund,» +svarade han smidigt. »Jag har aldrig tillförene så känt, att kvinna och +gudinna kunde vara ett, och medan mitt hjärta böjer knä inför den förra, +sväfvar min själ upp till den senares altare med en ringa undersåtes +tackoffer.» + +»Gif mig eder värja,» bad Kristina hastigt. + +Magnus lydde, och drottningen tog denna i ena handen, med den andra +ledde hon gref Magnus fram till porten, där man huttrande och otåligt +väntade, att hennes höga nåde skulle behaga begifva sig in i salen till +den framdukade måltiden. + +»På knä,» befallde drottningen. + +Åter böjde den vackre grefven knä för sin härskarinna. + +Hon slog honom med värjan tre slag öfver skuldran och sade muntert: + +»Så sant som det är, att jag i morgon den dag skall förvandla denna +värja i en ny af purt guld, så sant dubbar jag eder, grefve Magnus, i +allt detta goda folks åsyn till min egen ädle riddare, hvilken jag +lofvar att vara välbevågen och huld i alla stycken, och är det min +kungliga vilja, att I hädanefter uppenbarar alla edra önskningar för +mig, till fromma för desammas uppfyllande.» + +Marie Euphrosyne lyddes till den sällsamt varma klangen i sin höga +fränkas röst, och tårarna stodo henne plötsligt i ögonen. Hon borde väl +hafva känt stor glädje öfver all denna nåd, som likt himmelens manna +föll öfver den hon i enslighet djärfdes kalla sitt allra käraste hjärta, +men hon mäktade näppeligen taga den rätta minen på, när det nu gällde +att med fröjd och gamman hylla drottningens gunstling. + +Ock grämde det henne, att hon, en boren furstinna, ej fick sin plats vid +bordets öfre ända utan bland hoffruntimret, och att grefvinnan Ebba +vänligen talade henne till, skänkte föga tröst. Magnus Gabriel tycktes +icke förmärka den lilla leksysterns närvaro mera än om hon varit en tom +och kastad bägare. + +Drottningen och han formerade liksom ett bord för sig, och deras ord +gingo städse till hvarandra. Det mesta af hvad de sade, förstod hon +icke. De nämnde namn hon aldrig hört, och hade fuller så höga och +märkliga intressen, att de tycktes löpa från jorden ända upp till +himmeln. + +Efter måltiden ville drottningen dansa. Ingen hade tillförene sett henne +så lik andra unga tärnor med rosiga kinder och vakna drömmar i ögonen. +Fru Ebba kunde ej nog förundra sig öfver det behag och den gratie +drottningen visade. Hon hade alltid funnit Kristina ful och rätt +obelefvad. Denna dag syntes hon henne som den plantan nicotiana, +hvilkens hvita blomster dofta både med trånad och glöd, när de sluppit +ut ur den slemma knoppen. + +Blåsarna gjorde all sin flit, och drottningen dansade oförtrutet, mest +med Magnus Gabriel, som skulle lära henne de danser, hvilka brukades i +Frankrike. + +»Vi vilja inskärpa hos vår dansmästare Beaulieu,» utbrast hon, »att han +må lära våra svenska björnar lättare pas än de hittills åstadkommit. Vi +vänta er till slottet i morgon, gref Magnus, för att gifva oss råd +därutinnan.» + +Och ånyo räckte hon honom handen till dans och lekar, som fortforo till +sena kvällen. Men drottningen aktade föga på sömn och hvila. Hon ägnade +högst tre eller fyra timmar åt sin nattro, redan klockan fyra om +morgonen fann man henne i studerkammaren. + +När uppbrott ändtligen skedde, följde flera fruntimmer med drottningen +och hennes fruntimmer. De redo med brinnande facklor i handen. Flammorna +stego höga och hungriga som girigt slickande tungor upp mot de mörka +träden, och gnistregnet flög sprakande ut öfver snön för att slockna +bland de kalla flingorna. I spetsen för kavalkaden redo Kristina och +hennes nye riddare. Nu voro de långa stunder tysta, och när de talade, +ljödo deras röster snarare som en strof ur en gammal ballad än som +kungsväg för all världens ord. + +»Har I under de senare åren träffat samman med min frände Karl Gustaf,» +sporde Kristina oförmodadt, med denna mening återvändande från +aftonstjärnan, som tindrade öfver deras hufvuden, och hvilken de gästat +i en astronomisk diskurs. + +»Ja, eders majestät, rätt ofta.» + +»Och hvad tänker I om honom?» + +»Att han är den lyckligaste bland dödliga, om ryktet talar sant, som +mäler honom stå eders majestäts hjärta närmast,» svarade De la Gardie +djärft. + +»Är det all traktat edra tankar ha med honom?» + +»Ja, i denna stund hugsar jag allenast, att han är furste, och att han +därför alltid skall träda framom mig med sina tjänster till det föremål, +som synes mig allena värdt att tjäna.» + +»I ären vid samma ålder,» sade Kristina eftersinnande. »Månne edert +hjärta är lika galant som hans?» + +»En mans hjärta, eders majestät, är som ett såll, genom hvilket pilarna +löpa in och ut, till dess en dag en kula från kärlekens högkvarter +skjuter det platt fördärfvadt.» + +»Såå, och hvad vet I, lärde unge herre, om kvinnans hjärta?» + +»Det synes mig vara som månstenen, hvilken speglar alla tårar och alla +löjen, och som brister itu den stund dess kyskhet förgår.» + +Drottningens alltid vidtfamnande och vandringslystna tankar drogo redan +sina färde från hans ord, och i det hon red så nära honom, att deras +hästar stötte hufvudena ihop, frågade hon: + +»Hvad säga de utrikiske om min rikskansler? Akta de alltfort hans makt +större än min?» + +Magnus studsade. Detta spörsmål träffade honom helt oförberedt, ty han +hade trott, att den största enighet härskade mellan Kristina och Axel +Oxenstierna. Men hennes framhviskade ord tydde på en själens hetta, +hvilken icke var af godo. Och gref Magnus, hvilken mera ärft moderns +afvoghet än faderns vänskapsfulla sinne för den allrådande +storkansleren, kände sitt hjärta slå hastigt. Mycket kunde varda af ett +klokt gifvet svar, men detta finge ej töfva. Han genmälde, och tonfallet +bugade sig vördnadsfullt fram till hennes öron: + +»Större är ingens makt än snillets, och Nordens Pallas kan allenast en +kallas, men man säger, att konsten att välja rådgifvare är för mera än +att själf råda. Eders majestäts namn omgifves af den högsta ära, äfven +därför att I värdigas lyssna till ringa undersåtars tal.» + +De hade nu hunnit in på de ödsliga och mörka gatorna, hvilka helt +plötsligt rycktes upp ur sin dvala, när det glada och rätt bullersamma +sällskapet drog förbi. Vid ett och annat fönster skymtade ett blekt och +förskrämdt ljus, och nattväktarens hornlykta höjdes, så att skenet +skulle falla på damernas ansikten. + +Vid sankt Petri nycklar, det var ju själfvaste fröken Kerstin, som red i +spetsen! Och det vid denna tid! Icke kunde väl så hög person vara ute i +älskogsärende, men Gud bättre såg det icke så ut. Hennes ögon lyste så +klara som två stjärnor. -- + +Kristina ville ej genast gå till hvila, men ej heller åstundade hon +snacka med sina fruntimmer. Vid de tända vaxljusen satt hon länge i sin +studerkammare, framåtlutad i den stora karmstolen, som stirrade hon in i +en utbrunnen brasa. På mattan under det tunga ekebordet låg hennes +favorithund och sof med utsträckta ben. + +Tystnaden ekade genom rummet och framkallade de tusen små obeskrifbara +ljud, hvilka likt osynliga strimmor flyta ut i luften. För Kristinas +öron sjöng blodet sin starka sång, och hon lyssnade med bultande hjärta. +Bakom henne låg hennes barndom och ungdom som en ödslig slätt, där intet +frodades så rikt som längtans tistlar. Hon hade längtat efter frihet, +efter glädje och först och sist efter kärlek. Som en stor, varm lycka +mindes hon den gången lille junker Karl Gustaf lämnat i hennes vård +några hundvalpar. Med dessa hade hon lekt dagen i ända och aldrig +tröttnat att trycka deras lurfviga, ludna kroppar mot sitt ansikte. + +Det var på den tiden hon satt i svarta kammaren och förhärdade sitt +barnasinne mot tårar och jämmer, så att hon aldrig sedan kunnat gråta +utan att le åt sig själf med ömkan. Men icke förty hade hon känt sig +mäkta bedröfvad, när hennes käre unge frände för två år tillbaka +skickats ut i kriget, och medan hon suttit hos sina sömmande tärnor -- +själf sysslolös -- hade hon begärligt lyssnat till deras tal om +kärleken. Huru unga de än voro, hade de förnummit denna alltför +besynnerliga fågels locktoner, och de sjöngo gamla visor med klagande +ord allt om vännen sin eller förtalde med läpparna rubinröda och +kinderna i flammor om mötet med den allra käraste. Aldrig nämndes hans +namn högt, och dock klang det som glada silfvertoner genom gemaket, och +sömnaden föll i knät som ett rosenfång för små jungfrufingrar att plocka +på. + +Kristina hade erfarit harm öfver, att hon var den enda, som icke +vaggades bort från dagarnas enahanda af kärliga drömmar, och hon hade +förtrott sig till den svärmiska Marigen, som virkade i silke alnslånga +strumpeband åt den unge Magnus De la Gardie, alltid flikande in ett af +sina hufvudhår för att behålla hans känslor oföränderliga. + +Marie Euphrosyne hade strax talat om sin broders stora benägenhet och +beständiga goda vilja för sin höga fränka, och så småningom gaf Kristina +sig i denna nya känslas våld, som kallades kärlek. Hon skref de ömmaste +skrifvelser, men när hon läste dem igenom, kände hon sig skamsen och +fattig, ty orden voro sällan hennes egna; hon hade lånat dem af sina +hofjungfrur. Kvidande af ångest öfver den kyla, hon icke mäktade +förjaga, kunde hon då kasta sig på sitt ensliga läger, och medan hjärtat +frös, skälfde hennes kropp af brännande hetta. + +Hon lade armarne bakom nacken, och hennes bröst höjdes af ett djupt +andetag. Hvad förnam hon denna natt inom sig? Intet af pinande ängslan, +intet af blodets stickningar eller sinnets vrede. Lugnt och ljust syntes +henne plötsligt lifvet, och hjärtats hårda slag frammanades icke af +tankarnas marridt utan af en sällsam blid lyckokänsla. + +Ytterligare förhöjdes hennes goda stämning af vissheten om storkanslerns +snara afresa till Skåne. Hans hand var ett ledband, hvilket tarfvade att +slitas. Hon ville själf lägga kopplet på, och väl skulle hon finna +hörsamma kreatur. + +Hon spratt till. Hon förnam ett buller som af en dörr, hvilken sakta +öppnats för smygvägar, och sekunden därpå hörde hon tvenne röster hviska +ömma ord ute i gamla matsalen. + +En tärna och en sven! Drottningen ställde sig i lyssnande ställning, och +på hennes lifliga ansikte afspeglades själsrörelserna oförställdt. Men +intet straffande allvar gled öfver hennes drag; stilla stod hon, och +leendet värmde hennes läppar och ögon. Färgen växlade snabbt på +kinderna, och en gång bredde hon ut armarna som till ett famntag. + + + + + V. + Ebba Brahes son. + + +Agneta Horn skulle i afton för första gången upp till slottet på bal. +Hennes faster, grefvinnan Ebba Leijonhufvud, klädde henne, och +styfmodern, fru Sigrid Bielke, såg beundrande till. + +Det var hårda och sträfva fingrar, som redde skön jungfruns strida, +svarta hår, hvilket måste glättas med kvitt och hvitt vax för att kunna +få det rätta fallet. Agneta kände stor lust att gråta högt, så ondt +gjorde det; helst hade hon också blifvit borta från hela festen, men +slika nycker tuktades strängeligen af fru Ebbas ris, hvilket trots att +broderdottern nu fyllt sexton år, ej lagts ad acta. + +Lilla Agnetas stenkolsögon gömdes under de långa ögonfransarna, så att +ingen skulle blifva varse tårarna i dem. Men fuller hade hon orsak till +bedröfvelse midt i sin blomstrande ungdom. Man hade trolofvat henne med +den faslige herr Erik Sparre, en herre, som förde lam tunga och läspade +samt till kroppen tedde sig likt en förvuxen sparris utan all styrsel i +lederna. Att hennes farkär, som både var rådsherre och en tapper +krigare, ej vågade ställa sig upp till sin endaste dotters försvar, utan +kröp i säck för kjorteltygets vilja, förtretade henne öfvermåttan, men +skulle hon så gå till drottningen själf och böna för sin frihet, nog +finge det ske, hellre än att hon trädde i brudstol med Sparren. + +Hon lyddes plötsligt till fru Ebbas trägna tal med hennes styfmoder. +Farsystern var nu, sedan hennes Annika gift sig och farit ur landet, +flitigt vid hofvet och visste allsköns nyheter därifrån. Fru Sigrid var +mycket fägnad af detta dråpliga tillfälle att få veta hvad som timade. +Själf hade hon inte än kunnat dit komma, ty hon blef alltfort välsignad +med ny lifsfrukt, väl den sist framfödda späda plantan lagt i kista. + +»Du må icke tredskas, Agneta, och sitta i krum,» befallde fru Ebba, »då +kan jag intet draga remmen till om lockarna. För drottningen finge du +gärna hafva håret hängande så lösaktigt som taglet på hästrompan, men +det finnes dock damer och kavaljerer nog på slottet, som älska anständig +påklädning. Några äro väl rent för fåfänglige, såsom den där slyngeln De +la Gardie, hvilken pyntar sig på kvinnomaner, men man vet nogsamt, +hvarifrån han ärft slik lusta, pockers långt har han ej behöft draga. -- +Underligt med det regemente han för på slottet. Innan fanen fått +morgonskor på, tager drottningen emot sin öfverste och vill då af intet +blifva störd. Det spörjes allmänt, att hon ärnar taga honom upp i rådet, +och intet ärende finnes, som hon icke anser honom fullt rustad att föra +till en lyckosam utgång. Men Gudi lofvadt är det fuller så, att hennes +majestät regerar med krona, spira och äpple och maktens tecken i alla +ändar, men storkansleren sitter dock vid rodret, och fast det ej likar +Gösta Adolfs dotter att ro i hans båt, inser hon väl, att hon intet hopp +har att nå hamnen, om han slungade sig öfver relingen.» + +»I rådet berömmer man henne storligen,» inföll fru Sigrid, »men man vet +väl, hvad karlar se till, och hon är ju ett täckeligt blomster. Mäkta +klok lärer hon ock vara. Men intet har jag sport om hennes motvilja för +storkansleren. Tvärtemot skall hon gifva honom mycken ära för hans nit +vid fredsunderhandlingarna med Danmark.» + +»Hm! När ryggen är långt borta, får riset stå till. Men sanna mina ord, +det stundar än värre tider än dem vi sörjt oss igenom.» + +»Kära svägerska,» inföll fru Sigrid, »I ser för slemt på saken. Aldrig +har väl Sverige lyst med så bålstor ära, som i dessa dagar. +Tysklandskriget tör fällan snarliga lida mot sitt slut, och har det +mycket tagit, har det dock än mera gifvit.» + +»Hvem vet, när tocket krig slutar. Där bordet står dukadt, vill svulten +man in. Se så, Agneta, nu är du redo och så pyntelig som en docka. Fort +nu, kappan på! Intet söl vid spegeln. Tror du, ditt beläte är något att +gapa på.» + +Agneta genmälte intet, ty hon hade nu annat i sinnet och skulle fuller +visa fru Ebba, att ock hon hade klor och kunde rifvas. Tackad vare den +goda farsystern, som upplyst henne om, att grefve Magnus stod så högt i +drottningens gunst! Honom skulle Agneta välja till förespråkare. Hon +hade talat vid honom flera gånger, när han besökt farkär, och han såg +henne så vänligt an med sina sköna ögon, att hon hart när fick +hjärtevärk. + +Han plägade mycket lent och rosande tal om drottningen, och det föll sig +icke svårt att tyda hans mening, som var den, att ingen i världen var +för mera än hon, ingen fullkomligare i alla stycken. -- + +Agneta steg ganska lätt till sinnes uppför trappan till rikssalen. +Sedesamt höll hon sig bakom den raka, ståtliga fru Ebba, som skred +framåt med allsköns värdighet, besvarande de underdåniga hälsningar, som +alla villigt förskyllde Sturens rika änka. + +Erik Sparre hastade glädjestrålande mot sin trolofvade, men bakom honom +hördes ett starkt fnissande, och detta vållade, att jungfru Agneta tog +emot honom än knappare än sedvanligt. Hennes lifliga ögon hade allaredan +uppfångat drottningen under den blå sammetshimlen med guldkronorna och +bredvid henne gref Magnus i sin nya öfversteuniform. De tycktes +omedvetna om, att det fanns en värld med människor i nedanför det +trappsteg, som höjde tronstolen från salen. + +Drottningen syntes mycket blek, men dock strålade hennes ögon som af +osäglig lycka. Hennes rika, lockiga hår glänste redt och ordnadt, prydt +med en stor kvist orangeblommor och blad. Som sedvanligt äfven på de +största hoffester bar hon inga smycken, men halsen skimrade sällsamt +hvit och slät som ett skönt silkestyg mot klädningens purpurröda sammet. +Agneta fann henne så vacker, att hon förglömde alla sina egna +förtretligheter allenast för att njuta af denna konungsliga +uppenbarelse. + +Drottningen värdigades också räcka henne handen, när fru Ebba förde sin +rodnande skyddsling fram till hennes majestät. Och hon sade med en röst, +hvars ljufliga klang Agneta aldrig skulle förgäta: + +»Vi äro glada att se er här, lilla jungfru Horn. Eder herr fader har +varit oss och riket en tro man. Er lyckliga ungdom är som ett skärt +blomster i våra gemak.» + +Men länge fick Agneta icke töfva hos henne. Drottningen riktade ånyo all +sin uppmärksamhet på De la Gardie, och den unga flickan måste draga sig +tillbaka till en krets af ungdom, där hennes trolofvade onekligen +spelade en slät figur. Själf blef hon genast hugnad med många smickrande +ord, och hon log mot de sirliga kavaljererna med hela sitt lilla +lifliga, mörkhylta ansikte. + +Vid banketten hade grefve Magnus sin plats vid drottningens sida. Han +minde henne skämtande på en barndomstilldragelse, då furst Carl Gustaf +och han drabbat samman af afvogt sinne, just för att den unge +pfalzgrefven menat sig ha rätten att vara henne närmast. Nu hade hon +sträckt sin nådes vedermälen till en än ringare undersåte. + +Slika bevis på att hon stod öfver alla behagade storligen Kristina. Och +detta De la Gardies smidiga sätt att ställa sig in i hennes ynnest ökade +hans inflytande, man kunde nästan säga stundligen. + +Hon såg på honom med en blick tänd till flamma: + +»I dömer eder själf ringa, min vän. För mig är I mera än någon man +tillförene. När solen uppgår öfver min dag -- ständigt fylld af en +drottnings plikter -- hvilar jag min tanke hos eder, såsom andra tärnor +drömma i slutna örtagårdar. Och när dagen ändas, är I festblosset, som +tändes i röd fröjd öfver korta timmar.» + +Hon höjde sin bägare emot hans. + +Magnus' vackra hufvud, mejsladt i ädel form, böjdes djupt, och han +svarade eldigt: + +»Såsom Eders majestäts bägare är fylld med klart, rent vatten och min +med det glödande vinet Alicante, så förhåller det sig ock med Eders +majestäts känslor jämförda med mina. Men må det vara mig förlåtet, att +jag tillber den gudom, för hvilken hela jorden villigt skulle bygga +altaren att få nedlägga offergåfvor på. Kalla det icke förmätet, att jag +då djärfdes bjuda ett högt brinnande hjärta.» + +Drottningen log vemodigt: + +»Tror I icke, att vattnet i min bägare skulle vara tillräckligt flöde +att släcka den branden.» + +»Icke hafvet ens förmår släcka den.» + +Kristina lade sin hand på hans arm och sade högt: + +»Sjung oss en munter bordvisa, grefve! Den gamla om Torstenson ha vi +kvädit alltför tidt, och kriget vilja vi för resten icke hafva bullrande +här i våra samkväm.» + +Hon ansträngde rösten för att höras vida omkring, och detta gjorde den +ful och osympatisk, men sekunden efter sänkte hon den och hviskade i sin +gunstlings öra: + +»Man skulle tadla mig, om jag icke lyddes till kreaturens suckan och +hugnade så får som lamm med ett ord. Har I förstått?» + +»Full väl.» + +Och gref Magnus stod upp från bordet, lysande i sin guldbroderade dräkt. +Han höll bägaren på sträckt arm och kastade hufvudet tillbaka, när han +med själfsvåldig munterhet sjöng: + + "Nu skils jag vid apoteken + och vill hålla mig till steken, + ett godt kök mig tjänar bäst, + bort med salf- och oljefäst! + + Marmelad af unga dufvor + och Julep af spanska drufvor, + fettet af ett välstekt får, + Saften af ett hjortelår. -- -- -- + +Det var många och fria verser, och Marie Euphrosyne, som fått sin plats +midt emot grefven, lyssnade med grämelse till detta syndiga språk, +hvilket så särdeles tycktes behaga drottningen. Den unga pfalzgrefvinnan +var grå i huden af många genomvakade nätters vånda, och ögonen hade fått +denna tårbleka färg, som är att förlikna vid gammalt tenn. Hennes enkla +klädning var hämtad ur hennes salig fru moders kista, men pärlebandet, +som tyngde hennes smala hals, var oförlikneligt skönt. Det var en gåfva +af salig kungen, och hon aktade det mycket högt. + +Skulle han då aldrig sluta? Skulle banketten aldrig häfvas och dansen +begynna? Väl hade hon föga hopp att få tråda den med sitt allra käraste +hjärta, men det syntes henne dock lättare än att sitta här inpressad +mellan den myndiga fru Ebba till Hörningsholm och den glada, alltid +förnöjda Ebba Sparre. + +Fru Ebbas ögonbryn läto förmärka, att äfven hon fast ogillade dessa +nymodens hofseder, och hon sade alltför högt, för att icke skvallret +skulle föra det vidare: + +»Är denne man drottningens hofnarr eller skall han varda hennes käre +herre. För en tro undersåte passar icke slikt puts. Men efter det är +hennes majestäts öron täckeligt, att höra på den kråksången, fägnar det +törhända hennes hjärta att leka med hans såsom med en ödets tärning.» + +När festen fortskridit ännu ett par timmar och Kristina redan dansat sig +varm och lycklig vid grefve Magnus' hand, nådde henne tisslet och +tasslet, som grott upp af grefvinnan Ebbas sådd. + +Hon hade blandat sig med de andra i en ringdans, hvilkens kedja föll +sönder i länkar, sedan den länge yrt omkring i vilda ringar, och nu +stannade hon för att hämta andan. + +I en fönstersmyg hade Agneta Horn och hennes väninna Elsa Brahe +förstuckit sig och förmärkte icke, att drottningen stod tätt intill, +endast skilld från dem af damastförhänget. + +»Jag har hört sägas här i afton,» mälde Agneta, »att drottningen lärer +ärna taga gref Magnus till sin gemål, och om hennes kärlek till honom +kan man då intet tvifla.» + +»Du har dock inte sett så mycket däraf som jag,» svarade jungfru Elsa +stolt af att hon redan länge vistats vid hofvet. »Men jag har alltid +hållit det för stor vänskap och tänker icke, att hennes majestät är +menandes annat.» + +»Jag säger blott andra efter,» försäkrade Agneta, »och det vet jag, att +den unge herren har många afundsmän. Dock vill jag bruka honom för att +lösa bandet mellan Sparren och mig, förlitande mig på hans makt öfver +hennes höga nåde, och är det så som ryktet förkunnar, blir jag för visso +hulpen, ty de lyckliga hysa alltid medömkan med de olyckliga.» + +Agnetas naiva reflexion afkortades genom ett häftigt rassel i förhängets +tunga guldfransar. Det föreföll som om en famlande hand sökt stöd och +åter förlorat det. + +De unga flickorna reste sig skrämda och skyndade fram från sitt +gömställe. Midt i salen stod drottningen, nu förvandlad från en leende, +ljuf kvinna till en oåtkomlig, hög härskarinna, som utan ett ord till +förklaring befallde, att hofmarskalken genast skulle låta afblåsa +festen. Och blåsare som pukslagare slutade ögonblickligen. Under djup, +förvirrad tystnad skingrades de nyss så förnöjeligt sorlande gästerna. +Icke ens grefve Magnus fick denna afton ett nådigt afsked. Kristina +räckte honom visserligen sin hand att kyssa -- han var den ende, som +vederfors denna ynnest -- men hon bifogade intet vänligt ord, och hennes +blick förstummade honom. Den var som kallt stål. + +Så snart drottningen kommit upp på sin kammare, slet hon själf af sig +klädningen och satte sig sedan orörlig i sin karmstol, tills morgonen +grydde, då befallde hon fram sin ridhäst och tillsade om hvilka af +hofvet hon ville ha till följe. Hon ärnade sig utan uppskof till sin +moder änkedrottningen i Nyköping. + +Hennes medicus vågade invända, att hennes majestäts hälsa ej syntes +honom kunna uthärda en slik strapats, men drottningen ryckte endast +otåligt på axlarna och satt upp i sadeln så arla, att ryttmästaren +knappt hunnit få peruken på. En sådan ridt hade icke heller hvarken han +eller någon af de andra varit med om. Drottningen unnade sig hvarken +rast eller ro. Det föreföll, som om hon velat rida den onde ur kroppen +eller -- törhända ur själen. + +Hela tiden satt hon stel på hästryggen med bistert rynkad panna och +sluten mun. När en fora med bondkärror ej nog fort körde af vägen, röt +hon dock till dem: + +»Vik undan, edra hundar, jag är eder drottning!» + +Och bönderna lyfte i vördnad lufvan från det rufsiga håret, under det de +underdånigt pulsade ned i dikets djupa snö. Kristina märkte det icke. +Hon dref hästen framåt, så att hofvarna slogo tätt som klubbslag mot +marken. Hon ville undkomma den känsla, som mil efter mil red i kapp med +henne och trotsade sig fram öfver muren af högmod, själftillräcklighet +och hjärteköld. Denna känsla blödde af de sår hon tillfogade den, men +ännu i döden var den så stark, att hon måste brottas med den ända till +utmattning, innan den släppte taget. Ingen hade sett hennes majestät se +så eländigt krank ut, som hon gjorde, när hon hunnit fram till Nyköpings +slott. Och utanför porten föll hon afsvimmad tillbaka på hästryggen. Hon +måste bäras upp till Maria Eleonora, som tog emot henne med stor kvidan. + +Hela åtta dagar stannade hon hos sin höga moder utan att yppa något om +anledningen till sin ditkomst. Mest satt hon också för sig själf i +tornkammarn, där hon läste och skref eller än oftare lät händerna falla +i skötet som tvenne vingskjutna fåglar. + +När hon drog dädan fann man inristadt i muren några tänkeord, hvilka den +svärmiska änkedrottningen länge grubblade öfver. Hon läste dem gång på +gång och mumlade för sig själf: »Månne Kristina skulle hafva ett hjärta, +änskönt hon låtit gräset gro däröfver!» + +Orden lydde: »Man kan älska utan att äga, men man kan icke vara fullt +lycklig i sin kärlek utan att äga föremålet för kärleken.» -- + +I rådet hade man storligen förundrats öfver drottningens bortovaro, och +allehanda gissningar och rykten uppstego som bubblorna i en kokande +kittel, ty många och heta voro de sinnen, hvilka sjödo inom regeringen, +och det tarfvades storkanslärens hvithåriga lugn för att styra dem. Men +nu var han, som nämndt, borta och hans bäste ställföreträdare, den +kloke, ehuru tungsinte grefve Per till Visingsborg äfvensom den +anspråkslöse, godmodige marsken Jakob De la Gardie, hade orlof. + +Däremot hade de yngre ädlingarna allt flitigare begynt att i allehanda +ärenden glänta på rådskammarens dörr, och utländska residenter svärmade +som flugor omkring de styrande herrarna. + +»Slottet blir snart lika fullt af utländska lycksökare som Roquettes +handelsbod af utländskt kram,» menade Gustaf Horn vresigt. »Den där +grefven från Jakobsdal är som en komet med en lång lysande svans af +lättingar efter sig, och alla vilja de hänga majestätet i kjorteln.» -- + +Drottningen återkom lika oförutsedt och vid en lika sällsam tid, som när +hon red bort. Hon hade icke suttit af hästen på hela dagen, och hennes +följe dignade af trötthet. + +Själf tycktes hon icke tänka på hvila. Hon lät kalla sin sekreterare och +arbetade med dokuments uppsättande till långt efter midnatt. + +Den förste, som på morgonen beviljades audiens hos henne, var gref +Magnus. Hon tog emot honom i sin studerkammare. När han kom in, sköt hon +pennan bakom örat och räckte honom handen. + +Han skyndade fram och böjde knä för sin härskarinna. + +»Ändtligen värdigas solen gifva jorden ljus,» sade han med skälfvande +röst. + +Kristina betraktade honom skarpt. + +»Har I icke funnit någon ledstjärna i mörkret?» sporde hon. + +»Den, som kört med Phoebi fålar, kan icke ledas af så blekt sken som en +stjärna,» svarade De la Gardie. + +»I borde dock baxnat för den resan, min vän, och i tide vändt åter till +gamla Tellus, eljest tör det hända, att I far vill.» + +Hon ville tvinga rösten till sträf höghet, men hur hon än reste ordens +otympliga peristyl för sitt hjärtas port, förmärktes det dock, att denna +hvarken ägde lås eller bom, och de blå ögonen strålade i fuktig, varm +glans. Hon bidade en sekund hans svar, men när detta allenast stod att +läsa i hans ansiktes skiftande spel, tillade hon fast: + +»Det har gjorts mig veterligt, att I med kärliga tankar varit fästad vid +min fränka, furstinnan Marie Euphrosyne, och ehuruväl hennes börd står +öfver eder, lyser dock hennes sköldemärke icke ouppnåeligt på +firmamentet. _Jag_ kan taga ned det åt eder.» + +Hon iakttog honom noga, medan hon talade, och den flammande rodnad, som +spred sin mörka glöd ända upp i hans höga panna, bevisade, att hon +måttat sin viljas värjstöt rätt. Men hans djupa bugning och de +framstammade orden tydde på inte annat än ödmjuk tacksamhet. + +»Eders majestät täckes läna mig godhet vidt öfver min förskyllan och för +detta nya nådevedermäle tacka både mina läppar och mitt till all pliktig +lydnad benägna hjärta.» + +Kristina reste sig upp. Så trött som hon var i denna stund hade hon icke +känt sig tillförene, stoltheten gaf dock hennes lemmar en ytlig +spänstighet, och det var _drottningen_, som stod inför undersåten. Men +så nära hans starka famn, hans röda läppar, hvilka lyste som doppade i +blod, greps hon af svindel och måste fatta i bordets kant för att hålla +sig uppe. Som fångna fåglar i bur fladdrade känslorna sjukt inom henne, +och det låg ångest i hennes blick. Hon hade velat säga honom, att hon +tänkt på honom, med en ny förläning, ett högre ämbete. Hon hade tänkt +sig honom bugande ånyo, redo att kyssa hennes kjortelfåll, men +flämtande, stum lade hon nu sin hand på hans arm och makade honom sakta +ifrån sig. + +Först när han hunnit till dörren, sade hon med en röst, hvilken klang +som en kläpp mot hård metall: + +»Vi skola föra eder talan hos furstinnan, herr grefve. I har ock att +bjuda henne Wenngarns slott till morgongåfva. Redan denna dag kan I +afhämta gåfvobrefvet. Gör all eder flit att vinna hennes gunst. Så +dyrbart smycke fäster allenast den, som står tronen nära, och min +Marigens make skall varda min vän. -- Gå nu!» + +Gref Magnus lyckte dörren, men stod dock länge utanför densamma med +handen på låset. Slutligen föll denna hvita, fina hand med de smala +fingrarna ned mot rockens smekande sammet, och ett bittert leende gled +öfver hans ansikte. + +Långsamt gick han igenom salar och gemak, och det eljest så högt burna +hufvudet höll han sänkt, som hade ett trälok lagts mot hans nacke. Som +en drömmare trädde han fram till det fönster, på hvars ruta hans moder +en gång i ungdomsdagar skrifvit de minnesrika orden: + + »Jag är förnöjd med lotten min + och tackar gud för nåden sin.» + +Fuller hade hon sedan af ärligt sinne prisat försynen för så ädel make, +som blifvit henne beskärd, men den, som det tillstädjes att bygga högt, +sätter ock på sitt hus torn och tinnar. Så hade hans fru moder gjort, så +han själf -- för _höga_ torn -- för _djärfva_ tinnar. + +Steg ljödo bakom honom och en välkänd liten röst som ett fågelkvitter: +»Står I här allena!» + +Han vände sig om och bugade med handen på hjärtat för den unga +furstinnan Marie Euphrosyne. + +»Ja, ers höghet; jag har stannat, besinnande mig på flydda tiders +tankar.» + +Han pekade på glasrutans sällsamma signeter. + +»Vår tid får törhända ock slika eftermälen,» sade Marie Euphrosyne +hastigt. »Det tisslas och tasslas mycket i frustugan om att de utländska +makterna ha velat förhjälpa grefve Erik Oxenstierna att vinna +drottningens hand, men själf lärer hon pönsa på ett annat val.» + +Ett fint, listigt leende strök öfver grefvens läppar, och hans ord +blefvo det limspö, som den pfalziska dufvan skulle fastna på. + +»Ja, vår allernådigste fröken Kerstins tankar akta sig åt andra vägar, +och jag har förnummit, att de draga till en, hvilken icke är eder +främmande.» + +Furstinnans smala kinder hvitnade. Hon hade dessa sista dagar allenast +hört ett namn på allas tungor, när talet föll på hvem som skulle blifva +drottningens gemål, och hennes sinnen förvillades plötsligt, när hon +mötte barndomsvännens segerstolta blick. Skulle då det slemma ryktet +varda sanning? Kunde Kristina så förgäta sitt högmod, att hon skänkte +sin kungliga hand åt en svensk grefve? + +Med fingrarna kammade hon silkesfransarna på sin klädning och svarade: + +»Ja, äfven jag har försport, att drottningen ärnar träda i brudstol med +-- med en högst agreabel person, som för visso ej är mig obekant.» + +»Ryktet har en mun utan tänder; det spyr ut eller sväljer allt otuggadt; +förlita eder ej på det!» + +»På hvad skall jag då förlita mig? För eder vill jag bekänna» -- hon såg +sig omkring för att vara säker, att ingen lyssnare klädde dörrarna -- +»att jag en gång för ej länge sedan förmedlade en öm handel mellan min +höga fränka och min hjärtans käre broder, men hela denna vinter har jag +intet slikt förtroende haft.» + +»Och däraf dömer I --?» + +»Att hennes hjärta vändt sig.» + +»Till hvem?» + +Marie Euphrosynes anlete dröp af het rodnad, och öronsnibbarna glödde. +Då log De la Gardie och sade helt lågt och oändligen fridsamt: + +»Jag skall icke nödga eder till svar, men beder eder taga vägen till +drottningens kammare, ty hennes majestät torde hafva något att mäla, som +ej tål uppskof. Och -- för eder herr broders lycka kan I vara ganska +lugn. Hennes majestät är hans nåde mycket huld.» + +Stolta, fria, burna af själfmedvetande föllo De la Gardies ord, och +aldrig hade hans fötter så fast trampat slottets golf som i detta +ögonblick då han höfviskt ledsagade furstinnan till drottningens dörr. + + + + + VI. + Två om makten. + + +Höstregnet smattrade mot rådskammarens små grönskimrande rutor, och +dropparna krälade ned mot fönsterblecket i långa, dystra rader. På +golfvet syntes märken af många fötter, hvilka oroliga skrapat omkring, +och vid dörren strilade en mörk vattenstrimma fram från den plats, där +kappor och hattar plägade hänga. + +Luften var rå och kylig här inne, trots att september ännu ej nått sitt +slut. Drottningen, som hela sommaren varit sjuklig och plågats af en +smygande feber, hade befallt en stockvedsbrasa i spiseln, men det +föreföll icke, som om de klara flammorna skulle värmt henne. Huttrande +satt hon i karmstolen och stirrade rakt framför sig med trötta, matta +ögon. Hela denna sista tiden hade hon läst och lärt mycket och aldrig +förunnat sig hvila. + +På sin sedvanliga plats midt emot hennes majestät satt rikskanslären. På +ett för Sverige synnerligen hedrande sätt hade han förlidet år afslutat +fredsunderhandlingarna med Danmark, och vid sin återkomst till +hufvudstaden mottogs han af drottningen med allehanda utmärkelser. Dock +skönjdes nu granneligen, att intet hjärtligt förhållande rådde emellan +dessa båda storheter. + +Axel Oxenstiernas vanligen blida och godsinta ansiktsuttryck var +förmörkadt af bister sorg, och i Kristinas rörliga drag lästes, trots +den tungsinta stämningen ett otåligt ogillande af den gamle statsmannens +andragande. + +Som svar på hvad han senast yttrat svarade hon utan att vända blicken +emot honom: + +»I är dock icke för mig, hvad min franske resident Chanut behagar kalla +eder: 'Axis, circum quem totses volvitur orbis.' Jag aktar edra +tjänster, hvilka icke äro ringa. Och högst skattar jag, att I hitintills +vetat sätta mått för eder ärelystnad. För edert eget bästa anbefaller +jag eder ock att aldrig varda förgätandes den vördnad, hvilken I är +skyldig mig, eder lagliga öfverhet.» + +Axel Oxenstierna förde handen öfver den rynkade pannan, innan han +behärskadt genmälde: + +»Eders höga nåde torde vara intalad af illviljare mot mig och släkt, +efter I låter slika ord drabba rikets gamla trotjänare. För sann har jag +att tacka för många förläningar och gåfvor, men mera har I tagit ifrån +mig, då I behagat sända mina båda söner och min broder ur landet.» + +»Eder son Johan är riksråd och herr Erik guvernör öfver Lifland, hvar +önskade I dem bättre placerade? Slik beställning plägar hållas högt, men +törhända syfta de än högre. Herr Johan har ympat in på sitt stamträd en +sista telning af den ädla Sturesläkten, och torde väl hans högmodslusta +därmed vara förnöjd, men om herr Erik går ett annat tal, hvilket mina +öron helst icke skulle velat lyssna till. Dock sprides det alltfort, och +jag förmenar, att I äfvenledes känner det.» + +»Jag har hört allsköns prat under min lefvetid, men aldrig fyllts +däraf.» + +Kristinas knutna hand föll plötsligt tungt ned på bordet, och det +blixtrade till i hennes blå ögon, när hon utbrast: + +»Denna gång är det dock vår kungliga vilja, att I kväser det otidiga och +förmätna pratet, som snuddar lortande vid min kjortelfåll, eller är I +törhända ej obenägen för att se mellan fingrarna med herr Eriks djärfhet +att vilja sticka sig in under min och Sveriges krona?» + +»Sådana tankar har min son aldrig hyst,» svarade rikskanslären stolt. +»Han vet fuller bättre sin plats som eders majestäts lydige undersåte än +de, som med kunglig utrustning och kungliga later på ett fattigt lands +hopskrapade dalrar draga till främmande land att hedras som furstar.» + +»I syftar på gref Magnus' sändning till Frankrike -- säg det rent ut!» +Kristinas röst var torr och befallande. »Han står mig närmare än någon +annan svensk adelsman, ty alltsedan jag gjort honom till min kusins +trolofvade, ser jag i honom en kär anförvant. Jag har icke förglömt och +icke förlåtit, att I och edert parti stod mig så hårdt emot, när jag +ville hafva honom in i rådet, och en dag skall I väl varda märkandes, +hvem som har makten i handom.» + +Trots att hennes stämma blifvit hes och skroflig af sinnesrörelse, for +hon fort: »Jag har lidit mycket förtret af edra söner. Och vore ej Adler +Salvius oss en så tro herre, är jag fruktandes, att herr Johan låtit +fredsplanerna i Osnabrück blifva agnar i stället för säd. Och det talet, +att herr Erik storliga åstundar att varda min gemål, har ljudit alltför +tidt, för att det icke skulle göra mig het af ovilja mot slik fräckhet.» +Hon höll upp en sekund, innan hon återtog: »Nyss, när flera af +rådsförsamlingen voro härinne, kände jag mig mäkta frestad att säga dem +min vilja till, hvilken vore att med lagens ord och myndighet sätta bom +för adelns nidska välde. Må den samlas nedanför tronen, där är den en +ädel prydnad, men träder den upp på tronens trappsteg, sparkar jag den +utan misskund dädan.» + +»Om den högste domaren hade sitt säte på jorden, skulle han förvisso i +denna stund anklaga eders majestäts orättvisa,» sade Oxenstierna +värdigt. »Mitt extremum får nu allenast vara tålamod, och detta plägar +ock accomodera till tiden. Min son är oskyldig till allt hvad som +härutinnan lägges honom till last, och eders höga nåde vet bäst själf, +hvem som dristade sig att stiga högre än undersåtlig vördnad +tillstädjer.» + +Kristina skakade bort lockarna från ansiktet med en häftig, snabb +rörelse och svarade: + +»Jag tåler intet förklenande ord om mina vänner, och jag gör eder +veterligt, att jag själf visar dem deras plats. Hvad den person +beträffar, som det lyster eder att utmåla så svart, väntar jag af honom +stort gagn för riket. Han är ung.» + +»Och opröfvad. Detta hafver han bevist, när han ej bättre förstått +fosterlandets sak än att han för en onyttig och kostsam beskickning +mottagit hundratusen riksdaler af de franska subsidier, hvilka skulle +tjänat till underhåll för krigsfolket i Tyskland.» + +»Han lydde min befallning.» + +»Godt. Då är intet att säga utom det enda, att den, hvilken +tjänstvilligen och med allt nit velat främja Eders majestäts och rikets +framgång, nu torde vara öfverflödig, sedan grefve Magnus kommit till +heders. Och bjuder jag Eders majestät ett underdånigt farväl!» + +Han gick mot dörren, och Kristina återkallade honom ej. Harmen brann +inom henne som en eld af torra stickor. Skulle då aldrig denna gamla +krycka för ett lemlästadt folk -- som svenskarna väl kunde kallas vid +hennes faders död -- lära sig, att det var henne, drottningen, han hade +att ödmjuka sig inför. Hans makt var i hennes våld och missbrukade han +den, skulle hon nog veta att behörigen visa honom till rätta. + +Hade hon icke måst utstå, att de utländska sändebuden vädjade till honom +som till en sannskyldig öfverhet, medan de för hennes fötter lade gåfvor +och smicker, som man plockar fram leksaker till ett barn, att det må +förhålla sig artigt och hörsamt, medan de stora tala förnuft. + +På sistone hade hon dock lärt dem, att hennes spira ej allenast var en +nöjets scepter; nu höll likväl hon stadigt i regeringstömmarna, och allt +dansade efter hennes pipa. Snarliga skulle väl ock »lille borgmästaren» +göra det. Så nämnde Kristina på spe hertig Carl Gustaf, sedan han +undersätsig, väderbiten och rödblossande återvändt från fälttågen. Han +klagade bitterliga öfver, att hon icke längre hyste någon ömhet för +barndomsåren utan allenast gycklade med honom, men hans utgjutelser +lände honom till föga gagn, ty Kristina åhörde dem näppeligen. + +Länge satt drottningen kvar på samma plats, försjunken i stelnade +tankar. Först när en kammarpage klappade på dörren, spratt hon till och +ropade ett yrvaket: »Kom!» + +Han böjde knä för drottningen och framräckte postförsändelserna, +hvarefter han ånyo lät de hvita silkesstrumporna taga fart ut genom +dörren, ängslig för att hans härskarinna skulle spörja honom om +anledningen till refvan på den ljusblå sidenrocken. Aldrig skulle han +fått mod att bekänna, det Banér och han dragit plitarna mot hvarandra +för jungfru Kerstin De la Gardies skull. + +Han behöfde emellertid intet frukta. Drottningen var upptagen af helt +andra intressen och skyndade att lösa läderremmen kring brefpacken och +läsa på de långa utanskrifterna, men hon lät ett efter ett falla, allt +otåligare ju längre hon sökte förgäfves. + +»Där -- där!» + +Det var likväl icke till henne utan till Marie Euphrosyne, som ju rätt +och billigt var, eftersom hon var hans trolofvade, men som svensk +ambassadör borde han fuller ock haft något att nämna till drottningen. +Hon vägde det tunga konvolutet på sin magra, feberheta hand, som om hon +velat med vikter bedöma halten af gref Magnus kärleksord till sin +blifvande brud. + +Hon hade själf knutit detta förbund, och hon skulle visa världen, att +hon därmed allenast afsett furstinnans lycka -- _icke_ adelns +upphöjande. De storvulna släkterna skulle böja sina styfva nackar, och +djärfdes de se henne alltför nära an, finge hon väl göra dem +underkunnigt, att det än i dag kunde finnas lås för gapande lädersäck. + +Som fiendehärar möttes tankarna inom henne och slogo hvarandra blodiga, +utan att vare sig de onda eller goda segrade. Bittert hugsade hon, hur +varmt hon åstundade fred både inom och utom sig, men ännu hade hon +törhända långt igen. + +Långsamt lät hon brefvet till pfalzgrefvinnan falla bland de andra. +Hennes skrifvare blef strax därpå tillsagd att inträda, och hon tvang +sig nu till timslångt, rastlöst arbete. + +Gång efter annan såg hon dock upp mot Axel Oxenstiernas tomma plats. Hon +hade önskat ett råd af hans erfarenhet, hon hade velat göra ett +meddelande. + +Svettpärlor begynte glida fram på hennes ansikte, och hon kände, att +hennes händer domnade om statsrodret, men hon ville icke -- ville icke +hafva någon vid sin sida. Hade man icke sagt henne, att hennes hjärna +var en mans, hennes snille världens åttonde underverk. Hvarför skulle +hon då nödgas anlita annat än drängredskap för det stora +plöjningsarbetet? -- Makten måste vara hennes. Ensam skulle hon råda för +sitt folk. + +Hon dikterade skrifvelser, läste själf igenom dem och fann dem först +värdiga en drottnings ingenium, men minuten därefter tviflade hon på att +innebörden fått den lämpligaste formen och ref då bryskt sönder dem i +små remsor. + +Sekreterarna funno denna dags timmar ändlösa, och hennes majestäts +nyckfulla beteende kastade dem ur den ena svårigheten i den andra. +Aldrig blef hon tillfreds utan häcklade och ratade, äfven när de +allenast fullgjort hennes befallningar. + +På flera dagar visade sig storkanslären icke i regeringen, och ärendena +drefvo lamt som skepp i vindlös sjö. Ingen af herrarna försporde lust +att handla, utan att Axel Oxenstierna deltog i sakerna. Till och med +hans motparti visade sig tvehågset. Det halp föga, att Kristina sökte +öfverrösta all tvekan med hastiga och tvära domslut. + +Den ärlige Gustaf Horn sade rent ut, att Sveriges ära stode på spel, om +ej rikskanslären återkallades. + +Kristina mötte trotsigt och hårdt alla uttalanden, och midt under det +sammanträdet pågick, bröt hon upp och åkte hals öfver hufvud ut till +Jakobsdal, där hon ofta tillbrakte både dagar och nätter. + +När den guldsmidda kareten bullrade fram genom gatorna, skyndade folk +för att få skåda en skymt af hela rikets »fröken Kerstin», och mödrarna +lyfte högt på sina armar de små barnen för att låta deras tindrande ögon +sola sig i den kungliga prakten. + +Vid Kristinas sida satt den lärde, haltungade Saumaise och lät smickrets +doftande virak stiga upp till hennes majestäts öron. Hon var för visso +större än unionens Margareta, ty om henne lärde historien, att hon lät +sin biktfader taga säte både i hjärna och hjärta, och Elisabeth af +England besudlade sin kungamantel med grymheter, Maria af Skottland -- + +»Hon var aldrig majestät,» afbröt Kristina tvärt, och hennes blå ögon +lyste som två starka lågor, »hon var allenast kvinna.» Föraktet i hennes +stämma bröts af ett vemod, som hon ej själf varsnade. »Vet I en enda +handling i hennes lif, som icke färgats af kärlekens röda stänk. Och när +var hon stort annat än som martyr för sin litenhet?» + +Här afbröts plötsligt samtalet, därigenom att gatan var spärrad, och +kusken måste hålla in hästarna. + +Kristina reste sig i kareten och såg ut genom den tjocka glasrutan på +den skara dannemän, hvilka trängde på under doft, knotande mummel. Bakom +dem syntes stadens borgare, ej till stor myckenhet, men dock samlade i +så pass täta led, att det tarfvades mannakraft för att skingra dem. + +Kristina blickade undrande på dessa mörka människovågor, hvilka långsamt +-- likt dyningar efter en storm vältrade sig fram i den trånga passagen. + +Förridaren satte sporrarna i hästens sidor och ropade högt: + +»Vik undan, godt folk! Gif plats för hennes kunglig majestät +drottningen!» + +»Drottningen! -- Drottningen,» ekade det ur den packade hopen, och några +kröpo hörsamligen upp mot husväggarna, där de hotades att bli +plattryckta af framträngande kammarpager, som njöto af att kasta sig i +detta tumult. + +En fet tunnbindarmästare upphof nu rösten och sade morskt: + +»Hennes majestät må gärna färdas här förbi, om gatan är bred nog för så +hög person. Vi vilja icke henne något. Mäns tal lämpar sig dåligt för +kvinnoöron; de skola besmetas med honung, och vårt anförande liknar mera +den beska gallan.» + +»Tig!» skrek en ung fänrik, »eller du skall bandas hårdare än dina +tunnor af mina armar.» + +»Hocken tror du baxnar för dig, hin håles yngel,» röt tunnbindaren. »Är +din fader törhända en af de herrar, hvilka hugnats med de gods och +penningar kronan ryckt ur våra händer, skall din ändalykt bankas blå och +gul. Det varder en nyttig spegel för de lismare, som kräla i +slottsgemaken.» + +Med ett språng stod Kristina nere på gatan midt emot den uppretade +mannen. + +»I kännen mig,» ropade hon myndigt ut mot folket. »Den af er, som kan +tala utan anfrätt och bitter tunga, träde fram! Hvad vill denna +skockning säga?» + +Allas hufvuden blottades som på ett gifvet tecken, och en danneman steg +höfviskt fram. Trohjärtadt räckte han drottningen handen: + +»En gång förr har jag sett vår drottning; det var när vår store kung +Gösta Adolf lyktat sina dagar. Då satte vi, jag, Erik Larsson, på rådets +uppmaning den aller nådigste lilla fröken Kerstin på tronen och hyllade +henne, ty hon vardt oss mycket kär för de klara Vasaögonens skull. Sedan +ha vi bedt för vår fröken morgon och kväll, och vi göra så än, +förvissade om att alla de skattebördor, hvilka kommit öfver oss, icke är +drottningens verk. Fröken Kerstin vill oss väl, det tro vi, men adeln +står oss emot, och vi skola draga upp till storkanslären. Han har fuller +rikets nycklar och torde ha löst upp Eskils gemak alltför flitigt, när +någon af hans egna pockat på kronans silfver.» + +Kristinas bleka ansikte förmörkades af skamsna tankar. Hon kämpade med +sig själf, innan hon förmådde uttala de ord, hvilka rättvisan kräfde af +henne. Toge hon icke nu den man i försvar, som förtjänade hela rikets +tack för sina villiga uppoffringar, läte hon ej nu sitt pockande folk +veta, att en af hans närskylda förklarat sig vilja »lämna bort kannan +från bordet och kappan från axlarna» hellre än att suga ut bönderna, +måste hon nämna sig själf ovärdig sin faders krona. + +Och hennes röst klang stark och fyllig mellan de höga husens eko. Hon +lyssnade själf som en främling, trögt och ovilligt, till de ord hon +förkunnade. Kort och kraftigt talade hon: + +»Rikskanslären har ingen skuld i edert betryck. Hulpit eder har han med +råd och dåd, orädd om sin egen rygg, och illa gören I, om I drogen till +honom med hot och hårda ord, ty vänligare man har icke sedan Engelbrekts +dagar fört folkets talan. Skingra eder nu och släppen mig fram. Vägen +till slottet kännen I alla; där blin i hörda.» + +Ett jubel uppsteg från hundratals läppar vid dessa sista ord. Och +springande följde de hänförda undersåtarna sedan efter sin drottnings +vagn. Alltflera kommo till, och ropet: »Lefve Kristina» ljöd i vild yra. +De flesta visste knappast, hvarför det just i dag blef ropadt, men när +de skuffades fram af glada, skrikande människor, fyllde också de sina +lungor med luft och blefvo väldiga basuner i kungsmusiken. + +Saumaise vände sig mot drottningen: + +»Eders majestät plägade förvisso hundarna med en läcker doft för deras +näsor. Slikt är klokare än att kasta själfva köttstycket. Uppätet är det +snarliga förgätet.» + +Kristina tycktes ej höra hans yttrande. Tankfull och tyst satt hon hela +vägen till tullporten, och där befallde hon helt oförmodadt kusken att +vända. Hon drefs tillbaka af ett beslut, som ej tålde tidsspillan, och +hennes röst skälfde af otålighet, när hon ropade, att hon ville komma +fortare fram, om hon ej skulle förmena sig ha laståsnor i skaklarna. + +Vid rikskanslärens hus steg hon af och tillsade, att endast Saumaise och +fröken Ebba Sparre måtte följa henne. Hon ärnade gå det stenkast väg, +som skilde henne från slottet, till fots. + +Man var van att taga emot höga gäster i rikskanslärens hus, och allt +folket var väl öfvadt i hofseder, så att drottningen näppeligen hunnit +många steg innanför porten, förrän fru Anna och dottern Katarina, +Cruusens änka, kommo ilande för att med underdåniga nigningar hälsa +hennes majestät välkommen. + +Den blida, saktmodiga fru Anna talade om sin oro för sin makes +hälsotillstånd. Han hade ånyo haft ett anfall af sitt gamla onda och +kunde inte lämna sin kammare, då båda benen voro slemt uppsvällda af +brännesoten. + +»Jag förhoppas dock, att min gamle rådgifvare kan låta mig in,» sade +Kristina med ett något högdraget tonfall. + +»För visso, Eders majestät! Jag hastar att tillsäga farkär om den nåd, +som bevisas vårt hus,» sade Katarina. + +Fru Anna bjöd drottningen taga plats under himmeln af gyllentyg, som +stod öfverst i salen, själf stannade hon på höfviskt afstånd, leende och +mild. Hon föreföll alltid sin omgifning som en klar solnedgång. + +Kristina förde ett rätt gunstigt samspråk med den goda frun, men hennes +tankar tycktes ej dröja vid orden. Plötsligt utbrast hon med en viss +skärpa: + +»Hvar har I gjort af den jungfru Britta Allerts I tidigare hade i +huset?» + +Fru Anna fick heta, röda fläckar på de vissna kinderna och hennes blick +undvek skyggt Kristinas, när hon stammande svarade: + +»Jungfru Britta var af ett fast dåligt sinnelag. Hvarken lämpor eller +hot halp, och vi måste sända henne bort för hennes lättfärdighets +skull.» + +»Hm! Det är eder för visso bekant, att hon alltjämt dväljes här i +staden, och att hon hofverar sig storligen öfver att i edert hus lärt +känna den höge herre, hvilkens frilla hon är?» + +Anna Bååts förlägenhet ökades, och hon skulle helst velat sjunka i +jorden, men nu måste hon svara, och darrande, pipande som små skrämda +möss kröpo orden ut på läpparna: + +»Vi pläga intet vidare umgänge med denna syndiga piga,» genmälde hon, +»dock ha vi sport, att det går alltför lustigt till i hennes faders gård +och att både furstar och andra stormän lägrat henne.» + +»Nu en tid är hon oskadlig,» anmärkte Kristina kort. »Min kusin härtig +Karl Gustaf har tagit henne ut till sig på Gripsholm, där hon som det +säges skall föda honom ett barn. Detta allt låter jag eder förnimma, fru +Anna, för att I bättre skall passa på edert folk och ej tillstädja +lösaktighet. Jungfru Britta har djäfvulen i blodet, men I märkte intet. +Hon har ock djärfts sprida ut bland vidskepliga och dumma människor, att +fältherrens grefvinna iskänkt åt mig en häxdryck, hvilken vändt mitt +hjärta från min frände. Har I icke haft kunskap om detta, fru Anna?» + +»Nej, vid min eviga salighet, därom vet jag intet, Eders majestät,» +utbrast fru Anna, och nu var det skrämda tonfallet borta. Drottningen +måttade henne den skymfen midt i ansiktet, att hon skulle förnedrat sig +till maskopi med en lättfärdig, illasinnad varelse. Slikt ville hon dock +icke tåla, och hon rätade upp sin lilla gumgestalt, när hon tillade: +»Min käre herres hus har intet lönrum för skamliga tankar och låga +handlingar, och hur man än vill svärta oss, skall ingen finna bevis för +den spott, man låter oss umgälla.» + +Katarina kom i detta ögonblick in och sade, att farkär med underdånig +glädje bidade den stora ära, som skulle vederfaras honom. + +Kristina reste sig genast. Hon ångrade redan sitt bittra och orättvisa +utfall mot fru Anna -- hon hade ju kommit hit för att bjuda sin hand +till vänskap -- hvarför kunde hon då inte tukta sitt heta sinne? Inom +henne var ingalunda förbittringens eld släckt, och där fanns i hennes +hjärta icke en tumsbredd upplåten för rikskanslären eller någon af hans +hus, men hon pinades af att nödgas erkänna sin egen småsinthet och +hatfulla afund. Hon ville ej vara mindre än de lägsta och råaste af sitt +folk, hvilka ej kunde känna tacksamhet. + +De vänliga ord hon nu måste rikta till fru Anna vållade henne likväl +hård strid, och de gömde intet af den hjärtlighet, som bryter udden af +tvedräktssvärdet. + +Också inne i gref Axels kammare förblef hennes ansikte strängt och +sträft trots de försonande orden, och hennes räckta hand lade sig kall +och domnad i hans. Men till det yttre blef all ofrid bilagd, och med en +rörelse, hvilken han hade svårt att behärska, lofvade rikskanslären att +ånyo stå henne bi, när så tarfvades. + +Så fort dörren slutits efter henne, brast den gamle statsmannen i gråt, +och han mumlade under snyftningar: »Stackars barn! Stackars förvillade +barn!» + + + + + VII. + Ett högförnämt bröllop. + + +Så närmade sig alltså den dag, då Ebba Brahe skulle få nämna Marie +Euphrosyne, det ädla hjärtebarnet, dotter. Ståtligare brud torde kanske +hennes kärälskelige son kunnat bekomma af Guds nåde, men ingen +förnämligare, och hans hjärta måtte rätt mycket fröjda sig öfver allt +det brask drottningen gjorde af denna bröllopsfest. + +Fru Ebba hade haft all sin fägnad af att bese det unga parets blifvande +bostad, som var i kungliga slottet i den del invid Gröna gången, hvilken +utgjorde själfva Fyrkanten. + +Sängkammaren var så pyntelig, att hon icke kunde utsäga det. »I må veta +det, min käre herre,» talade hon vid hemkomsten till sin make, »att +hennes majestät gjort sig stort omak och mycken kostnad.» + +Gamle riksmarsken trakterades med beskrifningen på sängkammarens +beklädning af rödt schagg. Sängen var ett praktstycke af sidendamast med +guld- och silfverbrodering, och den ofantliga spegeln hade blå glasram +med silfversirater. Gyllenlädersskärmen var en skänk af hertig Karl +Gustaf till hans dygdädla syster. Fältherrens grefvinna hade hört, när +drottningen nämnde detta för sin kära Ebba Sparre med de orden: »Lille +borgmästaren visste fuller, att skärmbräden äro förnöjeliga skjul, när +hjärtat vill vandra åt bakvägar, därför har han brakt denna hem från +Tyskland.» + +Hennes majestät tycktes emellertid ha upphört att gräma sig öfver +furstens allbekanta snedsprång med den slinkan Britta Allerts. Hon hade +till och med yttrat till grefve Per på Visingsborg, att hon hade i +sinnet en förmälning med sin frände. Men rådsherrarna hade näppeligen +hunnit glädja sig öfver detta huldrika beslut, förrän hon bytte håg och +sade, att väl kunde det hända, att hon en dag trädde i brudstol, men +icke blefve det detta år. Hon hade alltför mycket annat att beställa. + +Marie Euphrosyne erfor en stilla och blyg lycka öfver att vara vid målet +för sina äppleblomsdrömmar. Hon tummade tacksamt med smala fingrar, +hvilka ej så tidt ägt diamanter och pärlor i sitt våld, de rika gåfvor, +som nu flyddes henne från flera håll. Af drottningen skulle hon -- +förutom allt guld och silfver -- få Höjentorps kungsgård, och +änkedrottningen var så alltför nådig att förära henne både staden Wollin +i Pommern och det öfvermåttan täcka Drottningholm. + +Af sin hjärtans kära svärmoder hade hon fått en stor rosenstensring och +af sin ädle herr svärfader de präktigaste smycken. Det var henne en +mäkta stor lust att smyga sig in i kammaren och betrakta alla de lysande +gåfvorna, hvilka syntes henne hämtade ur någon österländsk saga. Högst +skattade hon dock det namnchiffer af taffelstenar och pärlor, Magnus +skänkt henne. Det skulle hon med drottningens tillåtelse bära på själfva +bröllopsdagen. + +När listan med namnen på de många bröllopsgästerna lades fram för henne, +häpnade hon, hennes gråblå ögon skälfde som små bleka, irrande stjärnor. + +»Är du tillfreds,» sporde Kristina, »eller har min ceremonimästare +förgätit någon?» + +»Nej, jag tackar Eders majestät af ödmjukt hjärta; en ståtligare namnrad +har jag tillförene aldrig skådat.» + +Kristina lät tankfull blicken glida utefter papperet. Hon sköt ut +underläppen i själfsvåldigt spe, och ögonen logo frostkallt. + +»Du tror dem väl alla vara dina vänner,» sporde hon. »För visso drömmer +du om röda hjärtan under guldbroderierna, och gamla sägner om kärlek +rinna dig i hågen. Dåraktiga barn! Ingen kan annat än i tomt skryt +förmena sig äga en annans hjärta. Som en tankebok synes mig dessa +lysande namn. Jag har hört om deras öden och läst af dem.» + +Hon lade listan framför sig på bordet och förde sitt spetsiga pekfinger +långsamt öfver raderna, som hade det varit en trollstaf, hvilken skulle +ge det döda ordet lif och gestalt. + +Marie Euphrosyne hade helst icke velat lyssna till fränkans irrfärder i +den underfulla filosofien, af hvilken hon intet annat förstod, än att +den var fast obegriplig, men hon nödgades höra på drottningens alltför +besynnerliga tal, om hon ej ville befara att falla i onåd. + +Med gäckande stämma återtog Kristina: + +»Där ser du min kära moders namn. Intet kvinnohjärta har väl mera liknat +smält vax, hvilket droppar bort i ömhet, hettande upp föremålet för sin +kärlek, så att bränneblåsor uppstå. Tror du, hon ägde min högtsalig herr +faders trofasta håg? Nej, man har sedan förtalt mig, att fru Ebba Brahe +varit hans allra käraste, men ensam om den store hjältens hjärta var +icke heller hon. -- Och den äldre kungen! Väl blef han mycket älskad, +men intet hjärta var dock odeladt hans. Min höga moder förunnade +allsköns fåfänga och smålig lust plats vid sidan af sin herres bild, så +ock fru Ebba.» + +Hon tystnade; tankarna hade hvirflat fram, och nu var hon trött. Hon +ville ej orda mera i denna sak; den blef henne med ens oändligen +likgiltig, men när hon såg tårar i den unga brudens ögon, skrattade hon +gällt: »Stilla gråten, min docka; tåreflöden ha förr en gång sköljt bort +fagra blomster. Och du har inte att klaga öfver. Den make, jag beskär +dig, ger dig för sann god kost alla dagar ur sitt hjärtas fatabur. Begär +icke mera! Öfvermättnad är dårskap.» + +»Kärleken får aldrig nog,» stammade Marie Euphrosyne. + +Då slog plötsligt Kristinas stämning om, och hon lade sina armar om +pfalzgrefvinnans späda hals, där ådrorna syntes som kvistigt grenverk +under den tunna huden. + +»Nej, du har rätt,» sade hon lidelsefullt, »intet ställer kärleken +tillfreds. Väl må den kallas floden i människosinn, och många stolta +skepp förgås på dess böljor. Men Gud den högste bevarar ock till tider +de bräckliga flarnen: människorna.» Hon begynte häftigt gå fram och +åter, under det hon fortfor att tala -- mest till sig själf -- med låg, +mörk röst: »Gudi ger jag äran, som bevarat mig, Sveriges drottning, från +att följa en böjelse så farlig för Hans ära och min lycksalighet; huru +nära jag varit brädden af en olycka, har Hans mäktiga hand hållit mig +tillbaka.» + +Hon tystnade tvärt och såg skarpt på Marie Euphrosyne som för att +utforska hennes tankar, men den unga furstinnan vände slugt bort +ansiktet, öfver hvilket nyss en strimma af svag triumf glidit. Hon hade +erfarit en förnimmelse af att ändtligen en gång vara den rikare och +mäktigare; den, som ej allenast behöfde plocka nådesmulor från hennes +majestäts bord utan som fick sitta i högsätet och taga först för sig. + +Kristinas blick hade dock snart borrat sig in i hennes tankar, och hon +sade halft spotskt, halft välvilligt: + +»Fuller kråmar lilla Marigen nu sin tranehals i pur ung lycka! Rätt så, +men gif mig den heder mig ärligen tillkommer att ha stått dig så i +moders ställe, som jag vid din saliga fru moders dödliga bortgång +utlofvade!» + +Marie Euphrosynes fromma rättrådighet väcktes genast. Hon hugsade +granneligen de goda ord den då tolfåriga drottningen yttrat till hennes +äldsta syster: »Kära fröken Kerstin,» hade hon sagt, »gifven eder till +freds, fastän eder fru moder är död, så vill jag vara eder en moder.» +Marigen själf hade fyllt tretton år, men hon visste, att hon intet haft +af sin kusins mod och styrka, utan för gråt blifvit så illa däran, att +hon måste ligga till sängs. + +»Vi hafva allt vårt goda att med stor tacksamhet förskylla eders +majestät,» genmälte hon rörd, »och intet vill jag låta, som kan vara min +höga beskyddarinna till fägnad.» + +Kristina gaf henne ett nästan manligt handslag och lämnade på sitt +vanliga bråda sätt kammaren för att en stund senare med bössan öfver +axeln och följd af några kavaljerer styra kosan åt Valdemarsholmen. + + * * * * * + +Bröllopsdagen var inne. Det var vid vårjämningstid och vädret så klart +och godt, att man förväntade en gyllene äring. Ringränning och tornering +på slottets borggård samt lysande fester med dans och allsköns lekar +hade redan pågått i tvenne dagar och inledt högtidligheterna. Näppeligen +gafs det någon af Stockholms invånare, som var ovetandes om, att något +märkligt stod på. Men borta på Munkliderna i de små låga husen med +halmtaken gick ett rykte, att det var drottningen själf, som skulle +giftas bort, och för de gamla, hvilka hört mycket om kung Gösta Adolfs +ömma kärlekshandel med den fagra jungfru Ebba, tedde sig detta som en +fast underlig Guds skickelse, att hennes son nu skulle förunnas lyckan +att äkta fröken Kerstin. De som bodde på Gråmunkeholmen och Åsön trodde +sig veta bättre besked. Det var drottningens trolofning med hertig Karl +Gustaf, som skulle firas, innan den unge herrn begaf sig ut till +Tyskland för att låta de kejserliga kaxarna drabbas af dråpslaget. Väl +såg han icke mycket ut, den frodige pfalzaren, men förbåldt granna och +utstofferade klädningar bar han, och slikt är i fruntimmerstycke. + +»Mellan murarna», som stadens kärna vanligast nämndes, log man åt dessa +rykten och höjde ömkande på axlarna åt de stackare, hvilka visste så +föga om hvad som passerade på slottet, och redan vid stadsportarna fick +det inströmmande folket höra, hvad som var dagens sanning, att fröken +Kerstin allenast höll bröllop för sin fränka, och att man ej i +mannaminne sett så mycken prakt och hört så muntert glam af de store. +Och i Casten Hoffs ännu näppeligen färdiga skänkeri vid Norrmalmstorg +var det från tidigt den ena morgonen intill den nästa en gruflig +myggdans af unga ädlingar, hvilka ville läska strupen med Hoffens +claret. Herr Casten hade tidigare varit munskänk hos drottning Kristina, +och han förtalde gärna om hoflifvet. + +På gatorna rullade oafbrutet vapenprydda karosser fram, och slik färdsel +hade det ej på länge varit genom tullportarna eller på de trånga +gatorna. Bröllopsgästerna hade, trots att befallningen utgått i tide, ej +hunnit samlas så mangrant, att ej några efternölare måst taga själfva +bröllopsdagens morgon med för färden, men nu vimlade också såväl slottet +som alla de omgifvande palatsen af riksens mäktigaste adel. + +På borggården paraderade hela gardet, och den ena gevärssalvan efter den +andra krutsprängde luften, så att kammartärnorna hvinande af skräck och +med svärta på sina rosenkinder flydde in i trumpetaregången, där de +fladdrade som dagsländor mellan de orörliga stånddrabanterna. Dessa +glimmade som en sann ögonfägnad från topp till tå; guldet drösade af +deras klädning, och förgyllda bardisaner höllo de i handen. + +Fru Anna Bååt och hennes dotter Katarina, hvilka i anledning af den +karghet drottningen visat dem vid sitt nödtvungna besök hos +storkansleren soulagerats med utmärkelsen att få biträda drottningen vid +brudens påklädning, hastade förbi alla de resliga knektarna, följda af +riksdrotset grefve Per. + +Fru Katarina Oxenstierna hade för dagen aflagt all sorg efter salig +Cruusen, och hennes lifliga ögon spelade åt alla håll. + +»Det är stor synd,» sade hon, »att fru Ebba till Hörningsholm skall ha +fått den svåra bedröfvelsen att mista sin kära Annika, så att hon icke +mäktar taga del i all denna fröjden. Hon saknas eljes ingalunda på +fester och slika högtidligheter.» + +Fru Anna inföll deltagande: »Ja, vi månde väl alla sörja öfver, att det +kära barnet lämnat detta jordiska. Fuller får vår älskade son Johan +vanskligt att finna så ädel maka.» + +Fru Katarina fäste strax moderns uppmärksamhet på annat. Ämnet var +ömtåligt, då hennes käre broder allaredan innan hans unga husfru hunnit +jordas friade med stor bravad till den fyrtioåriga fru Margareta Brahe, +Resare-Bengts efterlefverska och grefve Pers syster. + +Fru Anna blef ängslig. Hade hon ånyo sagt ett ord för mycket? Ack, hon +vånne hon aldrig ägt talets gåfva, efter hon så föga förstod att bruka +den. + +Grefve Per hade emellertid intet hört. Han skyndade på uppför trappan, +och hunnen upp till dess öfversta steg sade han: + +»Nu bjuder jag eder lef väl för att i stället skynda till brudgummens +hus att hämta honom hit.» Lågmält tillade han: »Fager mäkten I fuller +icke skapa bruden, men gören henne dock så täckelig, att den höga +brudgifverskans majestät ej helt fördunklar hennes behag.» + +Han bugade vördsamt och återvände genom soldaternas dubbla led till +vagnen, hvilken skulle föra honom till »Makalös», det De la Gardieska +palatset, där redan en stor mängd af gref Magni släkt och vänner voro +samlade för att dricka en första välgångsbägare. + +Unge Jakob stod röd och ifrig i porten. Hans nya klädning af +karmosintaft beundrades storligen af alla folkskaror, som proppade +gatumynningen åt Norrmalmstorg. + +I dörren till audienssalen stod brudgummen i magnifik pärlfärgad +silkesdräkt och med guldvärja vid sidan. Hans ansikte var lika blekt som +hans broders rödt, och han tycktes föga medveten om den bullrande +glädje, som rådde i de stora salarna. + +Så snart ske kunde, manade han till uppbrott och bjöd sirligt +pfalzgrefven armen, under det att hertig Karl Gustaf visade riksmarsken +samma ära. + +Åskådarna jublade högt, när detta följe satte sig i gång. Väl hade man +fått bida öfver all höfvan, innan de förnäma herrarna kunde skilja sig +från de fyllda tumlarna, men nu lönades tålamodet, och man frågade litet +efter, om marssmutsen på gatan stänkte högt upp på kinder och panna, +allenast man kom nära nog att beskåda all denna prakt. + +Först ridande kavaljerer med fladdrande, färgrika band på hatt och staf, +så trumpetare och trumslagare, idligen trakterande sina instrument, och +sist karosserna; den grannaste afslutade tåget, ty i den satt +brudgummen. När ryttarna hunnit slottsporten, gafs svensk lösen från +tornet Tre kronor. + +Bruden darrade af stolthet och lycka. Hon stod midt i kammaren, af +drottningens egna händer iförd hela den tunga, prunkande brudskruden. Ut +genom det smårutiga fönstret vågade hon ej blicka, ty det varslade ondt, +om man skådade sin brudgum före vigseln. + +Men hvad Marie Euphrosyne vägrade sina känslor, tillstadde Kristina +sina. Hon lutade sin heta panna mot den kalla rutan och stirrade med +klara, vidöppna ögon ut mot borggården, där grefve Magnus nu steg ur +karossen. Hans smärta gestalt hade en furstligt ädel hållning, och +hufvudet höll han högt, som aflägsnade han stolt hela världen. +Förgätande det samlade hoffruntimret, hvilket följde hvarje hennes +rörelse, stod Kristina kvar, alltjämt blickande ned på sin gunstling. +Hennes läppar slötos så hårdt, som ville hon inom det röda inseglet +kväfva ett skrik af smärta, och när hon ändtligen vände sig om, var +hennes ansikte gråhvitt, som om hon skådat en spöksyn. + +»Är du redo,» sporde hon Marie Euphrosyne och gaf henne sin högra hand. +»Mäster Matthiæ väntar oss väl med ifver. Min gamle bisp är van vid +punktlighet hos sin lärjunge.» + +Pfalzgrefvinnans små varma och mjuka fingrar smögo sig likt silkestrådar +in i Kristinas seniga, kallvåta hand, och så begaf sig brudtåget till +rikssalen, där änkedrottningen med sitt hof redan tagit plats. + +Alla reste sig dock vid drottningens inträde, och grefve Magnus gick +raskt fram till henne för att kyssa hennes hand. + +Kristina hviskade onådigt och snäft, i det hon drog handen till sig: + +»Far fort! Denna ändlösa handkyssningsceremoni är otålelig.» + +Men ceremonimästaren tillät intet hafs i öfliga bruk, och först sedan +såväl drottningen som bruden låtit alla de närvarande kyssa deras hand, +gaf han ett tecken, hvilket strax ordnade etikettens lydiga tjänare och +tjänarinnor i tvenne brokiga kolonner, mellan hvilka hennes majestät +skred fram till audiensstolen, där hon tog plats med bruden vid sina +fötter. + +Lilla Agneta Horn, som tackad vare sin modermoder, fru Anna Bååt, ånyo +befann sig på slottet, hade denna gång en fast förnöjelig min på, och +hon kände sig lik en ung junker, hvilken i hård dust vunnit sina första +sporrar. På egen hand och mot både sin styfmoders och sin farsysters +goda vilja hade han slagit den vedervärdige Sparren ur sadeln och +befriat både sin kropp och själ från så tungt ett ok. Nu kunde hon +fuller vara glad. Hennes ögon glittrade besynnerligen varmt mot öfverste +Lars Cruus fast det fällan icke var släktens mening, att hon skulle äkta +honom, men Agneta ville se, om någon kunde kufva och betvinga hennes +sinne. + +Törhända var hon den enda, som i afton ömkade drottningen och tyckte sig +förmärka, att hennes majestät likasom frös till is midt i all denna +människovärme; lilla Agneta hade ett klart hufvud och ett starkt +kännande hjärta. Hon skulle gärna velat hugna den goda drottningen med +alla de lifsmodiga ord, hvilka likt vårens hoppfulla fågelkväden bodde +inom henne, men purpurmattan nedanför tronen var icke lagd att beträdas +af hennes fötter. -- Så -- nu skred gamle pfalzgrefven fram, och Agneta +fick hast att hviska till jungfru Elsa Brahe: »Tror du ej, att den +högborne herrn borgat det myckna guldet på klädningen?» + +»Jo, för sann,» nickade jungfru Elsa, »han lärer icke ha stort i +skattkammaren på Stegeborg. Svåra arm och grå synes han ock i all denna +ståt.» + +»Sverige är ett underligt land,» genmälde Agneta betänksamt. »Det +skryter af de sina öfver all höfvan, men förgäter främlingars +tjänstvillighet, därest dessa icke komma med pomp och rika håfvor. Om +pfalzgrefven gör det mig bitterligen ondt. Han är som de villa djuren, +hvilka söka ly i hvar grannes håla. Men tyst nu. Det solenna talet skall +begynna.» + +Johan Casimir hade rätat på sig och närmat sig brudparet, som räckte +hvarandra handen. Vänd till drottningen talade så den åldrige fursten +med saktmodig, nästan ödmjuk stämma. Först lindade han en girland af +smickrets ljufligaste blomster omkring hennes majestät, därpå ordade han +om sin dotters anor och dygder och sedan än vidlyftigare om den ärofulla +De la Gardieska familjen. Till sist förmanade han de unga att rätt +skicka sig i sitt nya stånd, Gud och människor till godt behag. + +Drottningen gjorde nu en otålig rörelse med handen, och strax skyndade +ceremonimästaren fram till det midt i rummet ordnade altaret, där han +gaf sig något att syssla för att på detta sätt förmå Johan Casimir att +förkorta sitt vidlyftiga tal. + +Hertig Karl Gustaf, en af de mest lysande kavaljererna, tog nu på en +vink af sin höga fränka brudstafven af silfver, lindad med sidenband i +De la Gardieska färgerna. Han bar den fram till sin fader, som förvirrad +tvangs att snubba af sin sista siratliga mening och i stället höja +stafven öfver »de kära barnens» hufvuden, under det han så högt han +förmådde förkunnade, hvilken morgongåfva brudgummen förärat sin unga +brud. + +Ej förr hade detta blifvit högtidligen stadfästadt af de tolf vittnena, +än den liflige Jakob De la Gardie -- »pilten med bockfjunet», som +Kristina plägade kalla sin muntre f. d. kammarpage -- med en väldig gest +kastade ut stafven genom fönstret ned på borggården till den församlade +mängden. + +Rungande hurrarop hälsade den, och småsvennerna begynte ofördröjligen +ett envig om de fladdrande banden, som de sleto i bitar och fäste på +hattarna bruden till ära. + +Drottningens hofskräddare, den värde herr Johan Holm, åsåg från +drabantrummet hela den bråkiga scenen därute på gården bland hästar, +karosser och knektar. Han hvälfde himlande med ögonen och log +öfverlägset åt småfolkets lumpna förlustelser. Själf hade han annan +fägnad i kikaren. Han vände sig till sin svåger och stadige medtäflare +om drottningens ynnest, den lille trinde och skallige Polycarpus +Crombygel och sade föraktligt: + +»Slika bandändar bereda ingen klädning. Jag gitter ej huka mig efter de +grefliga trasorna, som fällan hellre skulle snott sig om hennes +majestäts tron än om den pfalzgrefliga frökens brudstaf.» + +»Hysch,» varnade Polycarpus och satte ett tjockt finger upp i luften. +»Du skall icke tala ditt hufvud löst, min gubbe.» + +»Åhå, har ingen fara! Hennes majestät har bruk för mig bittida och sent. +En hofskräddare är likasom ett talrör. Man ropar honom i den ena ändan +och får svaret i den andra. Slikt kan bringa sin man en adelig krona.» + +»Du flyger för högt för att vara kråka, hjärtans broder,» sade +Polycarpus snäsigt, »och du förgäter, att högmod går för fall. För +resten -- skulle du varda så hedrad, synes det mig, att ock jag borde +hafva min andel af utmärkelsen. Vi ha samma plats i fröken Kerstins +tjänst.» + +»Puh,» blåste Johan Holm försmädligt. »Din våmm tränger ej genom +nyckelhål, därför torde du få behålla fadersnamnet.» + +»Alltså förmenar du, att hennes höga nåde skulle vara fal för lyssnare?» + +»Nej, min broder, men ock de förnämligaste öron tränga till att höra +sanningens språk, och äfven den ädlaste drottning vet, att musgömmorna i +slottsväggarna besökas af gnagare, som kunna tåla att näpsas. Godt då, +att ha någon, som varskor om ofoget och kilar undan, sedan han gillrat +fällan.» + +»Du är mäkta klok,» medgaf Polycarpus beundrande, »men nu skola vi draga +oss närmare och se på fackeldansen. Strängnäsbispen torde vid detta +laget läst välsignelsen öfver brudfolket.» + +Sprättig och rakryggad, med den azurblå frackens skört klappande hälarne +och den gula halsdukens ändar vippande under hakan som två +kanariefågelsvingar begaf sig Johan Holm mot dörren. + +Efter honom rullade Polycarpus. Han hade tagit den fulla ölstånkan, som +stod på bordet, i ena handen, och när han nu var tätt bakom svågern, +hällde han det fradgande, mörka innehållet öfver dennes väl redda +lockperuk och splitternya klädning. + +»Min våmm, som afstått detta för din räkning, säger dig väl bekomme,» +utbrast han skrattande och försvann, så snabbt hans korpus tillät +emellan de stora vagnarna. Drypande, förargad, en driftkuku för den +gycklande ungdomen stod Johan Holm kvar och torkade med afvigsidan af +handen bort den strida ölflod, som rann ned öfver näsa och ögon. Detta +skulle Polycarpus få umgälla! -- + +Fackeldansen uppe i rikssalen var nära sitt slut, och röken efter de +hundratals flammorna svepte sig tät och grå kring gästerna, hvilka måste +famla sig fram till sina platser. + +Drottningen hade som alltid varit den outtröttligaste. Först hade hon en +lång stund dansat med brudgummen, sedan med den åldrige pfalzgrefven och +slutligen med sin kusin, som också fick den äran att föra henne till +bordet, då Johan Casimir skulle leda änkedrottningen. + +Hertigen visade sin höga fränka allsköns heder, och hans ögon simmade af +ödmjuklig ömhet, medan han galant talade om sin längtan efter henne +under krigsåren ute i Tyskland. Sin käcka krigarhållning behöll han +dock, och man förmärkte tydligt, att han njöt af sin pråliga klädning +och törhända allra mest af stöflarna med de bjärtröda saffiansuppslagen. + +Kristina lyssnade förströdt. Hon hade befallt, att vinet denna dag +skulle flöda, så att alla månde få sig ett godt rus, men när hon nu från +sin plats under purpursammetshimmeln såg, huru flitigt välkommor och +bägare trycktes mot hvarandra som när läppar mötas i dyra kärlekseder, +ryckte hon föraktligt på skuldrorna och yttrade hånfullt: + +»Har I skådat den man, som icke mäktar dränka både längtan och +besvikenhet i ett dryckeshorn? Svensk är han för visso icke. De sitta +högt till sätes med skräppande ord, när måltiden begynner. När den +ändar, tumla de om som spräckta krukor, icke aktandes ord och lofven för +mera än en osund vätska, som de låta gå ifrån sig.» + +»Ers majestät dömer strängt,» genmälde Karl Gustaf fogligt och satte med +en suck sin halffyllda bägare tillbaka. »Jorden har näppeligen att +uppvisa ett sedligare och i allo måtto bättre folk än det svenska.» + +»Skryt, ers kärlighet! Granna ord i en tom påse! Tror I, att vi skulle +vara så begifna på utländska vandringar, om vi ej fuller visste, att +hyfs och ans äro fast okända i Norden. Och bättre? Hvad menar I med det? +Fintligheten har naturen förmenat svenskarna; de hafva alltfort +vikingasjälen i bondekroppen, därför töfvar det, innan de kunna rusta +sig för annan mandat än knytnäfvebragd.» + +Karl Gustaf hade velat genmäla något, men nu talade den gamle +riksmarsken, och de mest höfviska lyssnade, medan dock ett stort flertal +krigsmän och lärde skreko öfverljudt och dunkade de knutna händerna i +bordet. + +Efter den präktiga måltiden vidtog dansen ånyo, och så mycken skämtan +och fröjd hade icke på länge försports i de höga gemaken. Drottningen +var den främsta i ringlekar och fördanser, och som strålande stjärnor +följde henne hofjungfrurna Ebba Sparre och Katarina Ribbing. Med sin +frände Karl Gustaf underhöll sig Kristina påfallande träget, men att +detta icke skedde i någon öm mening förstods granneligen, ty just som +hon skulle tråda en ny dans med honom, hviskade hon lönligt till jungfru +Ebba: + +»Synes det eder icke, att lille borgmästaren har en artig hanekamm på +stöfvelskaftet. Fuller bländar den honom själf, så att han djärfves +drömma om högsta hönset i korgen.» + +Men under det hon i långsamma ringar fördes salen rundt, blef hennes +ansikte allvarligt och åldradt af fårornas nät. Hon slöt sekundvis +ögonen, som trött på festljusens glans, och ett drag af bitterhet +vanställde hennes mun. Hon greps af en lätt svindel och tillsade om, att +hon ville återföras till sin plats. En stund satt hon helt tyst, +försjunken i tankar. Hufvudet hade fallit ned mot ena axeln, som sökte +det hägn eller stöd, och armarna hade hon slappt sträckt ifrån sig, som +om de domnat efter en aldrig skänkt omfamning. + +Plötsligt fäste hon sin lysande, starka blick på Karl Gustaf: + +»Vet I, hvad jag just nu åtrår?» + +»Nej, eders majestät, jag anar det slätt icke, ehuru det för sann skulle +vara min högsta åstundan att afläsa alla ers kärlighets lönligaste +tankar.» + +»Spara edert klingklang!» Hon kastade med en tvär rörelse benen i kors +och slog afvärjande med handen. »I skall få besked om mina tankar utan +att lirka fram dem med ordens honungsdagg. -- Jag skulle vilja kasta min +kungakrona för de gode herrars och svenske mäns fötter och ropa ut: Den, +som löper snabbast efter klenodien, skänker jag Sveriges rike.» + +Nästan lurande hvilade hennes blick på den rödkindade, gladlynte +hertigen, men han genmälde skyndsamt: + +»Fuller compterar jag mig att vara en ärlig svensk, men föga skulle jag +spörja efter kronan, om ej med den följde den mångdubbelt dyrbarare +gåfvan af eders majestäts hjärta.» + +Med ett misstroget leende, förbittradt af hån, lyddes Kristina till hans +storvulna försäkringar, och hon sade skarpt: + +»I presenterar mig ett godt stycke roman, en fanfaronad, som väl likar +eders kärlighets galanta sinne, men som föga lyster mig. I är man, och +för eder torde kronan vara en nog så vacker flicka.» -- Lägre tillade +hon: »För mig är den allaredan en börda, och för sann blir jag ej +tillfreds, förrän jag kan gifva mig själf fri från regeringstvånget. Har +I förstått mig?» + +»Eders majestäts ord äro Gudi klagadt tydliga nog, men jag förhoppas, +att de ingen rot ha i min ädla fränkas sinne. Hela edert folk älskar att +se er på Gustavernas tron, och uppfyller I det bud landets lagar +skrifvit, är allt väl beställdt.» + +»Hvilket bud skulle landets lagar skrifvit mig -- drottningen!» + +Han såg ovädersmolnet på hennes panna, men han såg ock, att han denna +korta stund kunde få henne ostördt i tal, då bröllopsgästerna väl +vaktade sig för att störa de två höga personerna, och han for fort med +dämpad och fast ljufvelig stämma: + +»Lagen bjuder, att eders majestät nådigst förmäler sig.» + +Hon skrattade kort och vredgadt. + +»Min bäste hertig, därtill kan ingen i världen tvinga mig, om jag ej +själf fattar slikt beslut.» Hon tystnade, och blicken gled ut öfver de +brokiga skaror, hvilka fyllde salen. På bänken midt emot henne satt +brudparet hand i hand. Marie Euphrosyne log huldsaligt mot sin käre +herre. Kristina lade med en tung åtbörd hufvudet tillbaka mot stolens +höga, snidade rygg. Halft dvalbundna gledo orden öfver hennes läppar: +»Gud, som i hela min lefnad styrkt mig uti att älska ära och heder mera +än alla nöjen, har också bevarat mig ifrån de olyckor, uti hvilka mitt +stånds frihet och mitt heta blod kunnat störta mig. En drottning tager +icke en man för annat än att göra honom till en slaf af sin vilja och +sina nycker.» Fastare och klarare tillade hon: »Att gifta sig för +fäderneslandets bästa är visserligen ett godt skäl, men då jag funnit +ett lika godt sätt för att försäkra dess framtid, hvad kan man mera +begära af mig?» + +»Törhända icke riket, men den ödmjuke tjänare, som eders kärlighet +gunstligen ärat med sin ynnest.» + +»Ack, kärleken brinner ej bara för en,» afbröt Kristina kort, »men låt +oss nu icke fördärfva denna förnöjliga afton med idisslande om känslor. +Gif mig er hand och för mig ut i dansen!» + +Karl Gustaf lydde genast, men hans min förblef länge betänksam, och det +var icke med sin vanliga hurtighet han deltog i det högljudda glammet, +som varade ända till dager ljus. Då buro kammartjänare och drabanter ned +de höga herrarna för slottstrapporna, ty de hade samt och synnerligen +fått sig ett godt rus och en rundlig förplägnad. + + + + + VIII. + Hvad kvinnan vill ... + + +Midsommarens förnöjliga fest var afslutad, och löfmarknadens friska +grönska förvandlad till torra, vissnade blad, sorgligt minnande om +alltings förgängelse. Emellertid sporde man detta år, anno 1650, mindre +än eljes efter, att de muntert flammande Sankt Hanseldarna falnat till +aska och att dansen kring majstången stannat, ty man väntade snarligen +en ny fröjdetid, och isynnerhet hufvudstadsborna hade så mycket att orda +om och rusta sig för, att de näppeligen hade hedrat midsommaren så +ståtligt som tillförene. + +De unga flickorna hade väl ej förgätit att vira blåklintskransar omkring +de ljusa flätorna, och ungersvennerna hade tappert slagit katten ur +trumman ute vid den täcka skogslunden på Klara gärde, men något riktigt +lif hade det ej varit i spelet. + +Drottningen hade företagit en resa inåt landet, hon, som eljes sällan +lämnade sin kära stad, där hon förstått att samla en hel här af +stjärnor, glänsande meteorer på vetenskapens och konstens himmel, och +öfver alla dessa in- och utländska upplysningshärolder skakade hon ut +ynnestbevis och gåfvor af landets gods och goda. + +Denna dag, den 27 juni, satt mor Barbara, Johan hofskräddares husfru, i +kammaren med sin lille son. Hon hade öppnat det enda fönstret, hvilket +vette åt Stortorget -- Johan Holm hade nämligen fått sin bostad i +köpmannen Cabeliaus hus -- och inbillade sig förnimma sommarens friska +fläktar, när ett luftdrag, svagt och strax själfdödt, strök öfver den +breda fönsterkarmen. + +Lille Olof hade krupit upp i den löfvade spiseln, hvilken genom hans +fantasi förvandlades till en studerkammare. På knät höll han sin tjocka +Orbis Pictus, den underbara boken, som han till sin och än mer till +föräldrarnas fägnad bekommit af själfvaste drottningen. Han kunde aldrig +stirra sig mätt på de sköna träsnitten, och han stafvade flitigt på +»Cornix cornicatur» utan att stort fråga efter svenskan. Denna föreföll +honom för simpel. Hofskräddarens pilt hade höga tankar om sin värdighet, +och han trodde icke, att någon annan än gamle rikskansleren och grefve +Magnus från Jakobsdal voro för mera än farkär. + +»Hvar är far?» sporde han plötsligt modern. + +»Uppe på slottet,» svarade denna med en viss stolthet. »Du vet väl, att +hennes majestät alltid vill hafva din fader hos sig, när hon har något +viktigt före. Och i morgon skall en ny riksdag begynna. Snart får du se +det granna tåget, som skall blåsa ut för staden, att den öppnas.» + +Olof tog sin bok med sig och kom fram till fönstret. + +Han stödde armbågarna mot moderns knän och sporde lillgammalt, med de +sjukligt allvarliga ögonen fästa på hennes ansikte: + +»Skall drottningen i dag bruka alla de vackra klädningar, farkär fört +hem från Paris?» + +»Nej, dem skall hon först bära under kröningshögtidligheterna.» + +Barbaras röda, friska mun blef stor och leende vid tanken på all den +ståt och prakt, hvilken för visso vid den tiden bokstafligen skulle +regna ned öfver staden. Det missnöje med den nådiga fröken Kerstins +slöseri, som förspordes från höga och låga, brydde icke henne. Hennes +make steg beständigt i drottningens ynnest, och den unga, kortsynta, +lifsglada skräddarhustrun tyckte, att folket klagade onödigtvis. +Missväxten förra sommaren hade väl vållat både hunger och dyr tid, men +tänk bara, hvilka skatter landet vunnit efter kriget; de uppvägde säkert +mångtusen tunnor spannmål! Svenskarna hade skaffat sig dyrbarheter i +Prag för många miljoners värde, påstods det. Den simplaste soldat hade +fickorna fulla med guld. Slik säd växte ej eljes på fälten. Men det var +förunderligt, hvad alla yttrade sitt missnöje med den glada, lifliga +drottningen. Adeln harmades öfver att hon såg de andra stånden till godo +och upphöjde borgare till frälse rättigheter. Borgarna trampade +hvarandra på liktornarna, och skyllde sedan sin fumlighet på hennes +majestät. Prästerna trätte ock inbördes, och bönderna knotade. Det stod +illa till i landet, och föga halp det, att hertig Karl Gustaf sökte +medla mellan parterna. Den herren hade för visso större hjärta än +hufvud. På hans galanta äfventyr var det ingen ända. + +»Morkär!» Lille Olof hade tyst bläddrat i sin bok och funnit ett +träsnitt, som storligen intresserade honom. »Hvad skall detta +föreställa?» + +Barbara, som verkligen besatt litet boklig kunskap och läste innantill +redigt nog, tog strax itu med texten. »Den kvinsperson du ser där till +vänster är 'Måttligheten',» förklarade hon, »och det står, att hon +föreskrifver måtta i mat och dryck och håller i sikte begärelsen lika så +som med ett betsel, och alltså styrer hon allting, att icke något för +mycket sker.» + +»Hon är visst lik den goda drottningen,» sade Olof, som oskuldsfullt +lyssnat till moderns hackiga uppläsning af de för honom fast obegripliga +orden. + +»Ja, i mat och dryck kan då ingen vara sparsammare än vår nådiga fröken +Kerstin,» genmälde Barbara förnumstigt. »Farkär säger, att hon unnar +alla utom sig själf det läckert är. Hon ...» + +Meningen blef aldrig afslutad, ty det hördes ett högljudt larm och sorl +nedåt Helvetesgränden till. Människor skreko och ropade i munnen på +hvarandra, och i skränet blandade sig ljudet af allehanda instrument. + +Olofs lilla magra kropp hade redan hängt sig fast vid fönstermuren, och +han kröp nu upp på karmen, så långt han kunde komma för att riktigt få +se. Ty det måste ju vara riksdagsutblåsarna, som närmade sig. + +Barbara antog detsamma, men hon skrämdes smått af det myckna oväsendet, +hvilket tydligen var starkast omkring rikskanslerens tomt. Hon hörde +fidlornas gnisslande brytas mot lärpojkars gälla hvin och grofva +karlröster mullrade i kapp med pukorna. + +Hon visste ej, hvad detta larm betydde, men anade, att det gällde +rikskansleren, på hvilken man sköt skulden för landets olyckor och inre +misshälligheter. Han hade i så många år varit den styrande, och +offentligen blef han ju aldrig afsatt, om ock drottningen mer än en gång +omildt nog föst honom åt sidan för att få plats för sina gunstlingar. + +Skarpa hvisslingar skuro genom den tunna luften och skrämde upp några +mätta sparfvar, hvilka efter måltiden på Korntorget flugit bortåt +Nikolai kyrka, där de hvilade på en sträfpelare. + +Barbara tyckte, det lät riktigt hemskt, och ryste till. Månne +trolltyget, som höll till uppe på Brunkeberg vågat sig ut vid ljus dag! +Hon kände, hur det ilade genom hårrötterna vid den tanken, och hon +begynte se svarta fläckar, hvilka skymde undan solen alldeles som i +pesttid. + +Men Olof hyste ingen rädsla. Hans blanka, alltför stora ögon stirrade +oafvändt ned på det soliga torget, där människor började strömma till i +stora flockar. De belägrade portar och trappor till alla de förnäma +palatsen, och i grefve Per Brahes pelargång myllrade det af +helgdagsklädda handtverkare och småborgare. + +Kammarsvennerna, som stodo och hängde vid fönstren i bottenvåningen, +vågade ej köra bort inkräktarna, utan gjorde i stället gemensam sak med +dessa och skroderade hånfullt på de stores rygg. + +En karl, klädd i en ärggrön rock, behängd med slängande räfsvansar, och +med ansiktet doldt af en skråpuk med snabelnäsa skumpade fram till +skampålen och började skramla med kedjorna, uppmanande godt folk att +sätta fast honom där, så att han ej sprunge land och rike omkring med +allt det grufliga han hade att förtälja. + +Men en bartskärare ropade med skroflig bas, att ordet var fritt, och +detsamma upprepades af minst ett tjugotal hänförda röster. + +Barbara såg, att karlen med skråpuksansiktet tog upp ett smutsigt, tätt +beskrifvet papper ur bakfickan på sin långa rock, och hon hörde, hur han +började rabbla upp den ena smädelsen efter den andra mot regeringen och +hofvet. Folket hurrade och tjöt, än kastande ruttna ägg och gatsmuts, än +blommor i ansiktet på upprorsmakaren, hvilken lät skråpuken taga emot så +godt som ondt, under det han oförtrutet fortsatte. + +Helt plötsligt slog han dock om och läste nu med predikareton -- just +som Stockholms mäktige och vördade ståthållare Schering Rosenhane och +rikskanslerens son Erik Oxenstierna kommo ridande öfver torget -- +ofarliga och välmenta råd om höflighet och hörsamhet mot öfverheten. + +Rosenhanes skarpa blick flög rofsökande ut bland mängden, och hans hårda +mun uttalade kort, som om själfva ordet varit ett käpprapp: »Pöbel!» Men +han gjorde intet försök att ingripa i tumultet, väl vetande, att det om +ett par minuter skulle upphöra af sig själf, när riksdagshärolden med +sitt följe drog fram. + +Om någon ytterligare vågade kasta glåpord och tillmälen upp mot +rikskanslerens hus, skulle han fuller veta att näpsa den skyldige, men +alltför strängt finge man dock icke i dessa jäsningstider fara fram med +de ofrälse stånden. + +Han nämnde något därom till grefve Erik, hvilken emellertid endast +otåligt ryckte på axlarna och högmodigt genmälde: + +»Packet skall tuktas! Det tror sig vara sadelfast nu, när prästerna +affallit från adeln, och något torde det väl ock ha bidragit till deras +hofverande, att hennes majestät trugat igenom sin vilja beträffande +pfalzaren. Smällen af den örfil hon därmed tillfogat sitt eget rikes +betrodde män har hörts vida omkring och fuller väckt skadeglädje.» + +»Drottningen har sitt eget sinne -- svenskhet likar henne icke, så +Gustaf Adolfs dotter hon ock är. Rundt om henne stå utländska lismare, +och dem lånar hon städse öra. Var hon icke redo så bittida som klockan +fem på morgonen, när det gällde lärda diskurser med den där Cartesius, +som nu fått en salig hädanfärd. Och det är sannerligen icke till rikets +fromma, som hon så flitigt umgås med den lättfärdige Saumaise, hvilken +korrumperar hennes höga nåde på allt vis.» + +Rosenhane och Oxenstierna fortsatte att samtala i godt samförstånd, icke +anande, att några famnar ifrån dem kom drottningen ridande -- som +vanligt i en vid, grå kofta, höga stöflar och bredbrättad hatt. + +Strax efter henne och hennes kavaljerer följde smålandsknektar, +rikspukslagaren och så ändtligen den grant utstyrde härolden, som ropade +och förkunnade, att riksmötet nästa dag skulle taga sin början, och +anbefallde hvar och en, som därvid någonting hade att beställa, att vid +en half riksdalers böter klockan åtta följande morgon infinna sig i +rådssalen. + +Han skred som en jätteflamma genom de täta lederna af åskådare. Hans +kåpa fladdrade skarlakansröd, häroldsstafven var lindad med bjärtröda +band och schabraket på hästen lyste brandklart i solskenet. + +De andra härolderna kunde icke på långt när mäta sig med denna +praktfulla uppenbarelse, men de kråmade sig dock rätt ansenligt öfver +guldgalonerna på den blå rocken och de vajande hvita plymerna i +hattarna. Trumpeterna skrällde, och fotfolket, som afslutade tåget, lät +höra sitt taktfasta tramp, tramp som ett outtröttligt ackompanjemang. + +Händelsevis kom Kristina att se upp mot det fönster, där Barbara och +lille Olof stodo. Och hon nickade vänligt. Helt långsamt red hon framåt, +och de underbara, strålande ögonen glänste varma och milda. Till sitt +sällskap talade hon icke, men hon hade låtit förkunna, att hon villigt +skulle lyssna till sitt trogna folk, om det ville sätta sin lit till +henne. Tydligt nog lät hon förstå, att den gamla högadeln med dess +ständigt växande anspråk tråkade ut henne. Hon skapade en egen adel, och +dess hyllning beredde henne den största tillfredsställelse. Åsynen af +Johan Holms hustru och son hade hos henne framkallat ett minne från +morgonens audiens. Hon log ännu vid hågkomsten af den gode +hofskräddarens ödmjukliga anhållan att bli belönad med ett adelsbref för +att dymedels vara värdigare att förefinnas i hennes höga nådes närhet. +Hon hade lofvat att tänka på saken, och den föreföll henne långt ifrån +outförbar. Ett slikt diplom skapade trotjänare och gjorde en regents +minne älskadt. Dessutom njöt hon af att se rådets förlängda näsor hvarje +gång hon handlade bakom dess rygg. Hur ofta hade hon inte redan som i +den gamla barnleken. »Bulleri, bulleri bock, hur många horn står det +upp», spelat dem spratt, som de aldrig gissat hennes rätta mening med. + +En bonde kastade sig i detta ögonblick på knä framför drottningens häst. + +»Värdigas lindra vår stora nöd, nådiga drottning.» + +Kristina höll genast in tyglarna. + +»Hvad vill du, min gode man?» + +Den hvitskäggige dannemannen i den slitna vadmalströjan räckte upp ett +underligt brunsvart bröd och sade med bruten stämma: + +»Detta är bakadt af bark, eders nåde, och annat ha vi ej haft att +förtära på långliga tider.» + +»Gif mig det!» Kristina hade fått tårar i ögonen. Gubbens hela hållning +var så rörande tröstlös, och det knotiga ansiktet föreföll utgräfdt af +bekymmer och umbäranden. »Var vid godt mod,» sade hon deltagande, »jag +skall nu själf taga eder sak om hand, och mina rådsherrar skola med lock +eller pock tvingas att äta allmogens fattiga kaka.» + +Bonden tackade henne i stammande och tafatta ordalag och drog sig åt +sidan för att lämna rum åt andra, hvilka kommo med böner och +beklaganden, med tårar eller vrede. Drottningens häst gick steg för +steg, omringad af ett kvidande folk, hvilket aldrig tillförene kommit +till synes, där hon färdats fram. + +Och harmen emot orättvisa och förtryck sjöd inom henne, när hon lyddes +till allt detta armod, som tystades ned, för att de stora skulle få +lefva kräseliga. + +Hon skulle ha velat beströ sin väg med klingande mynt, men som hon icke +ägde sådana, gaf hon i stället klingande löften. Hennes stämma ljöd +malmrik och klar, när hon till höger och vänster utkastade förhoppningar +så ymnigt, att de ohörda förtrampades af de framrusande glupska +folkhoparna. + +Det ena hugskottet efter det andra afbrändes som ett lysande fyrverkeri +i hennes hjärna; hon skulle återfordra af sina gunstlingar något af alla +de rika gåfvor, hon slösat på dem. Och hon skulle själf lyfta af folkets +tunga skattebördor för att lägga dem på skuldror, hvilka kunde tarfva +ett ok för att icke skjuta för högt i växten. Ett år eller par ville hon +uppbjuda alla sina krafter att styra så för sitt folk, att all klagan +vändes till välsignelse, sedan -- hon drog djupt efter andan -- skulle +hon lämna sin gyllene krona, sitt frejdade namn i sitt folks minne som i +en öppen sarkofag. + +Hunnen till Söderport, vände hon och red nu i raskt traf genom +Kungsgatan in på Helgeandsholmen och därifrån till Slottsträdgården, som +hon eljes sällan besökte. + +Nu ville hon dock njuta af den förvildade ensligheten där inne. +Sommardagen var varm, och hennes sinnesstämning hade ökat hettan i +blodet. Hon befallde sin svit att återvända till slottet och taga med +hennes häst. Ingen finge åtfölja henne; det var henne nog, att en +kammarsven bidade henne vid porten för att, när hon det önskade, ledsaga +henne tillbaka. + +Långsamt, med sänkt hufvud, vandrade hon fram och åter på de +gräsbevuxna, illa vårdade gångarna, och det brydde henne föga, att hon +trampade på några liljestånd, som i stället för att stolta resa sig +sjunkit till marken med bleka, saftlösa blad. Hennes klädning snärjdes i +törnsnår, och hon slet sig så häftigt lös, att ett helt fång små hvita +rosor måste släppa lifvet till. I ett lusthus af hyllebuskar, hvilkas +kraftiga alstringsförmåga motstått vanskötseln, slängde hon sig ned på +en bänk och stödde armarna mot stenbordet. + +På gräsplanen utanför sorlade ett litet beskedligt springvatten i en +grönslammig bassäng och några små törstiga trädgårdssångare snappade åt +sig de uppfriskande vattenpärlorna, innan de flögo in mellan den täta +buxbomshäckens gömslen. + +Kristina gaf icke akt på dem. Hon spände sina tankars bågsträng allt +hårdare vid föreställningen om allt hvad hon ville och kunde. Medan de +gamla, betänksamma statsmännen ogillande skakat på hufvudet åt hvarje +hastig frontförändring, hade hon handlat. Den snabba freden var hennes +verk. Tvärtemot den grånade klokhet, som på alla håll omgaf henne, hade +hon ryckt i regeringstömmarna och befallt fredsförhandlingarna att löpa +i traf. + +Och hade icke hennes vilja skaffat landet en värdig arffurste? Själf +hade han icke haft kraft att hålla sig i första ledet. Hon ledde honom +fram till målet förbi de gapande Oxenstiernorna, som väl trodde sig äga +makten i handom; förbi den stolte grefve Per, som kallade sig landets +förste ädling. + +En liten grön ödla kilade förskrämd öfver hennes framsträckta fot. Hon +erfor en stor frestelse att trampa på det hala krypet, som djärfdes +träda henne så nära, men betvang sin syndiga lust med en gudaktig tanke. +Mäster Johannes hade lärt henne akta alla skapade ting för den +nådige skaparens skull, och hon ville än i dag vara den gamle +Strängnäsbiskopens hörsamma lärjunge. Väl visste hon, att han och den +lärde Terserus redan i morgon dag skulle turbera henne med allsköns +klagomål, som de förnummit och ville framlägga inför henne, men Matthiæ +var hennes vän; hvad han sade kunde icke harma henne. Han hade städs en +mild tunga och ett ännu mildare hjärta. + +Porten gnisslade svagt, och sanden knarrade strax därefter under sirliga +hofmannasteg, hvilka tycktes sökande skrida framåt. + +Kristina rätade upp sig. Hon satt orörlig, och blicken blef plötsligt +fientlig och kall. Så tidt hade hon hört dessa steg, att hon lärt sig +känna dem -- äfven tröttna på dem. Föraktligt tänkte hon, att den lilla +förvetna ödlan varslat fredstörarens ankomst. + +»Sök du, min käre grefve Magnus,» mumlade hon trotsigt mellan tänderna, +»jag vånnar, att jag aldrig låtit dig finna!» + +På sista tiden hade De la Gardie begynt synas henne alltför pockande i +sina anspråk, alltför enträgen i sin hyllning. Han åtrådde att lägga sig +emellan drottningen och alla andra som en fast oöfverkomlig skans. Att +hon icke för länge sedan skickat honom bort kom sig däraf, att hon icke +fördrog, att det smygande rykte skulle få rätt, som mälde, att hon +hållit honom öfvermåttan kär. Dagligen ville hon ha honom nära sig för +att visa, att han för henne allenast var undersåten. Hon ville icke +erkänna ens för sig själf i denna stund, att det klappat ett ungt, +brännhett hjärta under drottningmanteln. + +Magnus De la Gardie hade ändtligen ledt sina steg i rätt riktning och +stod sekunden därpå djupt bugande under hylleträdets spröda grenar. + +»Värdigas tillgifva, eders majestät,» sade han, »men man gaf mig +tillkänna, att eders nåde var här, och då jag hade angelägna rådsärenden +att frambära, vågade jag ...» + +»Akta eder för alltför djärfva språng. Man knäcker då lätteligen +halsen,» afbröt Kristina med gäckande munterhet. »Hvad I har att +frambära torde höra riksmötet till och må läggas ad acta tills i +morgon.» + +»Eders majestät har så tidt hedrat mig med sitt oinskränkta förtroende, +att jag ...» + +Ånyo afbröt Kristina, och tonfallet var nu kärft: + +»Det förtroende, jag aktat eder undersåtliga trohet värdig att mottaga, +har jag af hjärtat gärna skänkt och skall därmed fortfara, men I må icke +komma med råd eller varningar till mig, Herrans smorda. Hugsar I +förlidet års riksmöte? Jag satte då min vilja igenom beträffande hertig +Karl Gustafs rättigheter till kronan efter mitt frånfälle. Nu ärnar jag +fordra, att ständerna ge hans arfvingar all den rätt en svensk konungs +barn böra äga. -- Och på samma gång skall jag för alltid täppa dem +munnen till beträffande mitt giftermål. Aldrig träder jag i en mans +ledband.» + +»För visso skulle den mäktigaste bland furstar skatta sig lycklig att +bli ledd af eders majestät.» + +»Då skulle jag än mera förakta honom! -- Någon annan herre än Gud vill +jag icke erkänna.» + +Grefve Magnus stod alltjämt kvar vid ingången till det lilla svala, +gröna huset. Han hade icke erhållit någon uppmaning att träda närmare, +och ehuru blodet steg hett upp mot hans tinningar, drifvet af en pinande +blygsel, behöll han sin ödmjuka hållning och afvaktade sin härskarinnas +nästa yttrande. + +Detta kom bryskt och snabbt som en kraftig värjstöt. + +»I måste borga mig några tusen riksdaler, min vän! Jag gör eder ingen +orätt med denna gäld. I har fått mer än skäliga vedermälen af min nåd. +Nu vill jag ock tillgodose de ringare, de förtryckta. Man må icke +förgäta att klappa det svarta barnet för det hvitas skull. I skall stå +mig bi, så vidt min tillgifvenhet är eder kär.» + +»Jag är villig att offra allt för eders majestät,» svarade Magnus +hörsamt, men strax därpå tillade han: »Dock undras det mig, hvilken som +rådt eders nåde i denna sak.» + +Kristinas ögon blixtrade af vrede. + +»Har I icke hört, att jag är min egen rådgifvare,» sporde hon häftigt. +»Jag gör eder härmed veterligt, att så länge det lyster mig att sitta på +mina fäders tron, skall jag ock hålla spiran upprätt i mina båda händer. +Till ingen lämnar jag den, och ingen, eho det vara må, har nycklarna +till den skattkammare af tankar Gud behagat förläna mig. Nu är jag +trött. Jag har sökt ensligheten här och vill icke bli störd ...» + +Magnus De la Gardie kände den afskedande sparken och begaf sig efter en +underdånig bugning bort från drottningen, men hela den långa +trädgårdsgången utefter ekade för honom hennes ord: »Så länge jag sitter +på mina fäders tron ...» Var det då sant, hvad residenten Chanut i +förtroende nämnt, att hon till honom yttrat, det hon ämnade afsäga sig +kronan? Fanns det då ingen gräns för hennes nycker, hennes egensinne? +Detta steg finge hon ej taga! Kräfdes det ock tiodubbelt smicker, det +skulle bjudas för att hålla henne kvar i riket. Ty endast när kronan +satt på en kvinnas hufvud, kunde den sprida så gyllne glans omkring +samhällets tinnar som den gjort det dessa sistförflutna år. + +När Kristina ånyo insveptes af tystnaden i den hälft igenväxta +trädgården, slöt hon ögonen i lyckliga drömmar. Hylleblomstren föllo som +små dalande stjärnor ned i hennes hår och på den fula klädningen; de +smekte hennes händer och hals, och hon skakade ej bort dem. Som ett +själsoron stillande arkanum blandade sig deras starka doft med åbroddens +och fänkålens. Vinden bräddade det undergörande elixiret med den +sötaktigt lena honungslukten från rosenbuskarna, hvilka sträckte sina +smala jungfruarmar och små hvassnaglade fingrar långt ut öfver gångarna, +som ville de rifva bort den där lustvandrande myntan och kamomillen. + +Solen stekte det bruna, höga träplanket, hvilket omgärdade denna kung +Göstas blekeplan och kålgård. Värmen tycktes samla sig här inne och +stiga uppåt som de lätta, gråvioletta dunsterna från ett rökelsekar. +Fåglarna kröpo in mellan de gamla almarnas knotiga, vänliga grenar, +dåsande i stilla middagsro. + +Och drottningen drömde. + +Hon spände sin vilja som en stark, gyllene bro in i framtiden, och på +denna gick hennes fantasi under den blåaste, solfyllda rymd. Först +tänkte hon på sin stundande kröning. Den skulle bli som en underbar +saga, berättad för hög och låg. Intet finge sparas för att göra denna +fest så glimmande, att den i allt kunde täfla med galne kungens -- Erik +den blodiges. Hennes hjärta slog hårdt vid föreställningen om det jubel, +den beundran, som skulle ägnas henne. Folket skulle förgäta hvad de +kallade hennes slöseri. Och till dess hade hon fuller ridit ut stormen +med de knotande undersåtarna. Ack, all klagan framfördes ju af män, och +det tarfvades allenast en kvinnas smidiga löftesrikedom för att tämja +deras ondsinne så som ock deras bekymmer. + +Men när hennes folk hyllat henne -- när de erkänt, att hon var dem en +huldrik drottning, större, ädlare än själfva den mäktiga Margareta, då +-- -- + +Hon förde händerna upp mot hufvudet, som aftoge hon en tyngande krona. + +»Då,» sade hon högt, »vill jag taga min frihet. Jag vill äga mitt lif +helt -- icke som nu deladt emellan tusen besvär och mödor och några få +stulna glädjestunder, förbittrade af afunden.» + +Hennes ord klungo i stillheten med högtidlig kraft, och de ekade länge +inom henne som ett ljufligt fridsbud. + +Ett fruntimmer passar ej att regera, tänkte hon vidare halft ironiskt, +och äfven om jag gift mig, skulle jag förmenat mina kvinnliga +efterkommande arfsrätt till tronen. Fruntimmers okunnighet och deras +såväl kropps- som själssvaghet gör dem oskickliga att styra ett rike; på +ett eller annat sätt väcka de löje. + +Hon reste sig tvärt som efter ett öfvervägdt och fattadt beslut. Med sin +vanliga raska gång gick hon öfver den med vildblommor vackert smyckade +gräsmattan, och hennes klacklösa, klumpiga stöflar trampade obarmhärtigt +ned, hvad liarna glömt att meja af. + + + + + IX. + Medaljens frånsida. + + +Den gamle rikskansleren låg i den breda, snidade sängen, matt och plågad +af sin envisa åkomma, ros. Det hvita, tunna håret föll oordnadt öfver +dynans fina lärft, och händerna plockade oroligt på sidentäckets +broderade kvistar. Vid det stora bordet midt i rummet satt hans dotter, +fru Kristina. Hon bar djup sorgdräkt efter den året förut aflidna +modern. Nyckelknippan vid hennes skärp visade, att hon nu styrde och +ställde i huset, och att detta skedde med nya kvastars nit, kunde man +lätteligen förstå, när man betraktade hennes skarpt skurna profil och +hakans hårda linje samt de stickande bruna ögonen. + +Stund efter annan blötte hon linneklutar i isopsvatten och lade på +faderns svullna lemmar. För hans värkande hufvud hade hon lärt ett +förträffligt medel af den skickliga grefvinnan Ebba Leijonhufvud, men +hon töfvade med att pröfva det, tills drottningens lifmedikus, arkiater +Du Riez, först fått låta åder, sedan skulle hon för sann taga en +lefvande höna, fläka den i tu delar och lägga på herr faders hufvud det +ännu varma köttet med fjädrarna på. + +»Hvilken dag ha vi i dag,» sporde rikskansleren. »Mitt hufvud är så +tungt. Jag förgäter allt -- allt utom sorgen.» + +»Det är den sjuttonde oktober, och det stora festtåget med drottningen +och kröningsgästerna ankommer fällan just i denna stund från Jakobsdal.» + +»Ja visst -- från De la Gardies Jakobsdal! Därifrån har månget festtåg +utgått. Törhända skulle de icke blifvit så täta och lysande, om icke min +gamle krigskamrat vore blind, nu ledes han af den maktsjuka fru Ebba.» + +Kristina kunde ej hejda det spörsmål, som flöt på hennes läppars rand. + +»Tror I, det är sant som säges, att drottningen undfått en trolldryck af +fru Ebba och att detta förvändt hennes sinne?» + +Axel Oxenstierna skakade på hufvudet. + +»Nej, barn, slikt aktar jag allenast för förklenligt tal. Drottningen +har alltfort en mans klara förstånd, om hon ville bruka det, men hon har +begynt med försåtliga finter för att lätta regeringsbördan. Fuller var +det ock en olycka, att Sverige skulle se sig så väl till godo i +tyskarnas skattkammare. Slik vinning alstrar öfverdåd, och väl få +erfarna män känna som sin skuld att ha uppammat drottningens +praktlystnad och njutningsbegär.» Han suckade tungt och tillade efter en +lång paus: »Att taga land är krigarbragd, att roffa åt sig guld och +silfver tjufvars och skalkars handtverk.» + +»Tockna ha vi ock godt om nu till dags,» mumlade fru Kristina. »Galgen +på Åsön lärer vara proppfull, och senast i natt har en hoper unga karlar +brutit sig in i grefve Pers hus, hvarför de blifvit satta i kåken. Gud +bättre, det synes som världens sista tid snarliga stundade. Både nätter +och dagar ränna fräcka kanaljer värjorna igenom hvarandra, och om +kvinnofrid skola vi icke längre tala. Borgerskapets käringar äro så +otuktiga, att det är synd och skam --» + +Faderns tunga stönande afbröt hennes rappa tungas fart, och hon skyndade +till för att jämka på kudden och vända den om, då den blifvit het under +herr faders hufvud. + +»Se de händerna ut, som de skulle kunna bära riksäpplet,» sporde +kansleren plötsligt och höjde mödosamt sina uppsvällda, blåröda händer. + +»I blir säkert frisk igen till kröningen,» tröstade Kristina. + +»Eljes finns där fuller män, villiga att taga min plats,» mumlade den +sjuke. »De trakta efter äran, de unga, och förgäta ansvaret.» + +»Till eder skådar dock hela landet upp,» utbrast Kristina med stolthet, +»och intet sändebud -- i hur stora flockar de än komma -- begär sig +härifrån utan att betyga eder allsköns vördnad. Drottningen -- --» + +Hon afbröts af faderns milda: + +»Barn, spara din dom om drottningen. Vi förstå henne icke, lika litet +som vi förstå vätskorna i vår egen kropp och temperamentens växlingar. +Låt det bli en längre hunnen eftervärlds verk att genomskåda hennes +handlingar. För mig är hon Gustaf Adolfs dotter, barnet med den ljusa +glorian af lockar kring en panna, en skål bräddad af ädla tankar. Hon +hade ett kungligt sinne och var icke som en kvinnsperson utan behjärtad +af godt förstånd.» + +Han hade talat flämtande, och nu föllo ögonen igen af mattighet. Det +blef alldeles tyst i det höga gemaket, och den tidiga höstskymningen, +förökt af det mulna vädret, bäddade sin skuggbädd af grå disbolstrar på +golfvets bonade yta. Men Kristina tände ännu intet ljus. Faderns ögon +tålde ej så godt skenet, och dessutom tyckte hon sig gärna kunna spara +på de dyra vaxljusen, när hon ej kunde företaga något arbete, ty minst +hvar tionde minut måste hon badda de hettande lemmarna. + +Hon steg upp och begynte gå omkring med nästan ljudlösa steg, ordnande +med sina snabba husmodersfingrar, hvad som möjligen blifvit rubbadt på +skrifbordet eller i det stora ekskåpet. Hon tänkte på, att här i faderns +hus näppeligen fanns något, som blifvit taget i Tyskland, också var det +ej heller på långt när så präktigt som hos Karl Gustaf Wrangel, hvilken +på Skokloster fyllt gemaken med tyska härligheter. Rikstygmästaren, +grefve Wittenberg, Torstenson och Wachtmeister likaså hade öfvermåttan +väl försett sig, men de fingo fällan nu vara beredda på, att bönder och +löst folk lupo bort med en del af rofvet, ty förbittringen emot de höga +herrarna kände inga gränser. Ebba Leijonhufvud klagade ock storliga +öfver sitt folk och ville beständigt, att herr fader skulle bistå henne +med råd och dåd. + +Nu hade hon väl dock förgätit alla sina bryderier för att deltaga i +kröningshögtidligheterna. Fester försummade aldrig fru Ebba till +Hörningsholm; hvarken dotterns död eller ålderdomskrämporna förhindrade +henne därutinnan. + +Hon hade med mycken fägnad beskrifvit, hur vinet dessa dagar flödat från +fyra springbrunnar ute vid Jakobsdal, hvarifrån hon anländt till staden +redan på morgonen, då det syntes henne, att drottningen icke i tåget +gifvit henne den plats henne vederborde. Hon skulle ock behörigen anamma +en af sina pigor, som gått ut på malmen till en madam, gifvit henne en +sömndryck, där lämnat ett litet foster och smugit sig dädan, innan +gumman hunnit vakna. Slikt lärde landtpigorna sig nu till dags af +borgarfolket. + +Fru Kristina satte ut underläppen i dygdig harm, och hennes ögon, hvilka +liknade sniglar, när de som nu gömde sig under de hvälfda ögonlocken, +stirrade tankspridt rakt fram. + +I detsamma skallrade fönsterrutorna af det ena hårda skottet efter det +andra, och rikskansleren väcktes ur sin dvala utan att dock riktigt +kunna reda tankarna. + +»Så har det då icke hulpit,» klagade han. »Drottningen har ånyo handlat +mot mitt råd, och nu äro danskarna öfver oss.» + +Febern brände i den gamle statsmannens hjärna, och han försökte sätta +sig upp. + +»De ha rättighet att förebrå oss vår förvaltning af Halland,» tillade +han ångestfullt. »Vi lofvade annorlunda vid Brömsebro. Å, detta måtte +vara en väldig brasa de värma oss vid -- skott på skott! -- Hvar äro +mina söner -- min Erik? Är han mig gramse, därför att jag stäckte den +unga örnens flykt? Erik, mitt barn; du skulle blifvit den ömkligaste +lydkonung vid din drottnings sida! -- Hör -- hör musiken. Det är +jublande segertoner! Fienden har kommit öfver stadsmuren! -- Hvar är min +kung? Jag ser honom icke för krutröken. -- Har han fallit? -- Ve landet +då!» + +Kristina ville afbryta detta långa febertal, men orden strömmade så +orediga och snabba öfver hans läppar, att hon ej förmådde hejda dem. Nu +svalkade hon hans panna med rosenolja och fuktade hans läppar med +afkyldt vin. Sedan hon fått honom stilla, sade hon med sin något torra, +snusförnuftiga stämma: + +»Min herr fader drömmer styggt. Vore I fullt vaken, skulle I veta, att +det är drottningen, som håller sitt intåg i staden. Det är från de +fyratio linjeskeppen vid bron det skjutes. Och musiken, som I hör, +trakteras af hennes majestäts många trumpetare och pukslagare.» + +Hon måste tala mycket högt, ty skotten dånade alltfort, och trampet af +regementena före och efter drottningens vagn samt rullandet af minst ett +hundratal tunga adelskarosser fyllde maket med ett doft buller. + +»Ser drottningen lycklig ut?» + +»Jag ser henne icke. Tåget drager icke här förbi. Det tager vägen genom +Lejonporten.» + +»Visst -- icke här förbi,» upprepade kansleren bittert, »hellre en annan +kosa, så är det ständigt numera.» + +»I skall icke möda eder med så tunga tankar,» förmanade Kristina. +»Pröfva i stället på att få ro, desto förr återvinner eder kärlighet den +dyrbara hälsan.» + +»Ja, jag vill befalla mig i Guds händer. Han är dock alla tider den +starkaste,» sade rikskansleren fromt. »Läs en bön, min dotter, för +drottningen, riket och din gamle fader.» + +Kristina tände den höga armstakens trenne ljus och satte sig vid bordet +med postillan framför sig, men hennes tankar följde icke rätt troget de +hugsvalande orden. + +Hon hörde larmet på gatorna som ett oupphörligt stigande och fallande +vågbrus. Och hon tyckte slutligen, att hon själf var ute i stormen på +ett gungande skepp. Aldrig lärde hon finna sig till rätta i hufvudstaden +eller på hofvet. Hon längtade till det vackra Tidö, hvilket hon höll +kärast af faderns många gods. Men dessa beständiga riksmöten höllo +hennes käre fader fängslad i Stockholm. Intet annat än sjukdom förmådde +honom att öfverge sin post, ehuruväl han sällan syntes i drottningens +närhet. De regerade hvar för sig, kunde man väl säga. + +Ett nödrop skar gällt igenom de samlade ljuden af en hel stad i rörelse. +Kristina ryste. Nu rändes väl någon stackare till döds med plit eller +värja. Vapnen sutto löst i slidan på alla, sedan duellerna tåldes eller +blundades för. Den man icke ansåg värdig som motståndare stack man ned. +Hade icke hennes egen frände i hettan stuckit ihjäl byggmästaren de La +Vallée på själfva Stortorget? + +Vinet sprang väl vid detta laget ur slottsbrunnen och ställde till än +mera villervalla. Hon läste brådskande och med rösten stockad af ångest. + +När nu mörkret kom till och gjorde det nattsvart på gator och i gränder, +gick ingen säker för sitt lif. Hvem kände ej de öfvermodiga adliga +junkrarnas plägsed att likasom skära bort mörkret framför sig med sina +värjor. De frågade föga efter, att folket hatade dem, ty de tänkte sig +borgare och bönder som sin egendom och förmenade, att de aldrig skulle +våga resa sig. + +Ännu ett skrik kom Kristina att spritta till; denna gång tycktes det +härleda sig från en öfverfallen kvinna. Naturligtvis var hon värnlös, +och hennes skymf gifven. Att drottningen, som själf älskade dygden, +täppte öronen till för alla de klagomål, som trängde upp till henne! +Förmärkte hon då icke, att hon vadade i uselhet och dy, hvarhelst hon +trampade på en fotsbredd af sitt rike? + +Kristina lade igen boken. Fadern hade somnat. Hon ville kalla på hans +kammartjänare och sedan själf söka hvilan. Skyggt såg hon mot fönstret +och upptäckte då ett starkt, blodrödt sken på himmelen. Hårdt tryckte +hon händerna mot hjärtat, som bultade likt hammarslag. Var det ett +järtecken, som visade sig, varslande örlig och blodsutgjutelse. Hon +tyckte sig skönja svärd, som blixtrade, och en gyllene krona, som +splittrades. Det glimmade och brann i luften. -- Drottningen skulle icke +ha låtit kröna sig i Stockholm; det måste ske i Uppsala, eljes blefve +hennes lycka och heder icke långvariga. Man skulle icke förakta gamla +lärdomar, och minst dem, som af högre väsenden lagts i folkmun. + +Hon stirrade i vild skrämsel upp mot det glödande firmamentet och förnam +nu äfven en stark svafvellukt. Frän och tjock trängde den ända in genom +fogarna vid fönstret. + +Med händerna för ansiktet störtade Kristina på knä och låg så ännu, när +kanslerens tjänare en god stund senare klappade på dörren. Som han ej +erhöll något svar, dristade han sig att stiga på, tacksam mot den nådiga +försynen, hvilken beredt hans herre en god sömn, medan han, Jöns Peter, +smög sig ut för att betrakta alla lustigheterna. Aldrig hade han skådat +slikt tillförene, änskönt han länge varit med de höga och sett mycken +ståt. Skada, att inte Lisa och Stina kunde bli hans beundrande +åhörarinnor i afton redan! Men det var för sent. De snarkade dygdesamt i +fållbänken vid sidan af gamla Ulla-Britta, och Gud nåde dem, om de ens +tänkte på en karl, sedan de hängt kjortlarna på kroken och krupit under +skinnfällen. + +»Å kors, fru Kristina!» + +Jöns Peter bugade sig, eldröd ända upp till den ljusa luggen öfver att +han vågat störa den nådigas aftonandakt och äfven rädd för att han nu +skulle undfå både ett nyp och ett rapp för sin försumlighet. Den milda +fru Anna hade han lätt kunnat draga vid näsan med en fager lögn, men +denna fru Kristina var ett pockers rifvande fruntimmer. + +Han tycktes dock icke denna gång få sin fruktan besannad, ty Kristina +skyndade emot honom med än större skrämsel i sin blick än hvad hans +illpariga ögon uttryckte och sporde häftigt: + +»Hvad är på färde?» + +»Hela staden förlustar sig, eders nåde.» + +»Och det märkliga skenet på himmelen, hvadan kommer det?» + +»Ack, eders nåde,» genmälde Jöns Peter lättad, men i samma hviskande +ton, som den fru Kristina använde, »det är allenast ett blekt återsken +af det bålstora fyrverkeriet nedanför slottet. Raketerna hagla ackurat +som kulor om öronen på en, och den, som ej jämkar sig undan i tide, får +allt vända hem från kalaset med svedt skinn.» + +Kristina makade honom mot dörren ut i den stora, höstkalla audienssalen, +där han kunde tala mera fritt. Plötsligt hade hon återfått sitt karska +mod och fann nu, att Jöns Peter borde skrifta ordentligt. Hvarför hade +han försummat att skjuta fönsterluckorna för, och hvarför hade han ränt +ute i staden i stället för att passa sin herre? + +En örfil brände på Jöns Peters förut nog varma kind, och denna +kraftyttring åderlät på ett så verksamt sätt fru Kristinas vrede, att +hennes kvinnliga nyfikenhet tog ut sin rätt. Visserligen var rösten +grälsjuk och vresig, men den lät i alla fall intresserad, när hon +sporde: + +»Du stod väl och bligade på tåget, ditt fä?» + +Jöns Peter, som trots den svidande kinden erfor en öfvermåttan stor lust +att dela med sig af alla de intryck, hvilka knuffades med hvarandra i +hans hjärna, var icke sen med svaret: + +»Ja, eders nåde, jag ställde mig tätt intill den stora äreporten på +Norrmalmstorg, och där höll jag tappert ut, fast de klämde mig från alla +håll. Fasligt mycket styggt tal får en ock höra, när man så blandar sig +med folket.» Jöns Peter satte upp en bred näsa och log med munnen upp +mot öronen. »Där var godt om unga glopar, som talade med ohöfvisk +skämtan om att slå ned hela grannlåten. Men när drottningens vagn kom, +hurrade dock alla och kunde ej se sig mätta på allt guldet. Den +präktigast utstyrde i hela följet var allt ändå hertig Karl Gustaf. Han +sken från hufvudet till fotabjället, så att det gjorde ondt i ögonen. I +två timmar stod jag där, men det tog aldrig slut på vagnar, så jag måste +-- med förlof -- gå in och läska mig litet på en vinkällare -- --» + +Nu afbröt fru Kristina, tagande sin värdighet i akt: + +»Och slikt ofog blygs du inte att tillstå! Gjorde jag rätt, skulle du +bankas gul och blå för dina lättings- och högfärdsfasoner. Och hur +understår du dig att stå här och orda om hvad du sett och hört? Tror du, +ditt tal kan lika mig! Packa dig genast till dina sysslor!» + +Jöns Peter lomade slokörad bort, luskande sin ljusa lugg, under det han +tänkte, att fruntimmer alltid voro fruntimmer, antingen de nu hette +Stina, Lisa eller något förnämt. Inte annat än han kunnat begripa, hade +den nådiga frun själf tagit honom ordet ur munnen, fast hon sedan ej +ville stå för det. + + * * * * * + +Drottningen hade icke sofvit på flera nätter, och när hon denna morgon, +den tjugonde oktober, ikläddes den lysande kröningsskruden, svimmade hon +ett par gånger till stor förskräckelse för sin omgifning. + +Ebba Sparres milda blå ögon riktades ångestfullt på den höga väninnan, +som mot sin vana ej yttrade ett enda gladt eller uppmuntrande ord. Det +var så tyst i det stora gemaket, som om det stått öde i stället för att +som nu vara fylldt af hofvets och högadelns damer. + +»Om jag vore en man,» utbrast drottningen tvärt, »då skulle denna dag +vara mig dubbelt kär. Och mitt folk skulle akta mig för mina egna +handlingars skull, icke som nu för mina kloka rådgifvares.» + +De sista orden mumlade hon så lågt, att endast jungfru Ebba kunde +uppfatta dem, och henne undgick ej heller det ironiska tonfallet. +Förtrogen som hon var med allt vid hofvet, hade hon också märkt, att +Magnus De la Gardie tilläts att undantränga alla. En kort tid hade det +sett ut, som om drottningen tröttnat på honom, men nu tycktes såväl han +som det nyligen hemkomna riksrådet Johan Adler Salvius ha stigit så i +hennes gunst, att hon knappast en dag kunde vara dem förutan. Och Ebba +Sparre trodde sig ej ha bättre att göra än att vända hennes majestäts +tankar till dessa båda män, hvilka hon så mycket hedrade. + +Saktmodigt genmälde hon därför: + +»Eders höga nåde har ställt trognare vakter vid sin tron än någon man +mäktat och kan för visso med stolthet och som en konung i dag hälsa sitt +tacksamma folk.» + +Drottningen rynkade pannan. + +»I är ett godt barn, jungfru Ebba, men af regeringssorgerna begriper I +föga. Jag lider af att inte kunna göra hvar man rätt -- öfver att icke +se alla Sveriges inbyggare lyckliga och förnöjda. Jag ville räcka famnen +mot dem alla, men de se allenast mina utsträckta armar, när de digna +under de rika gåfvor jag har att skänka dem.» + +Jungfru Ebbas hvita fingrar skälfde, och heta tårar föllo på de smycken, +hvarmed hon prydde drottningens klädning. Jungfru Katarina Ribbing och +hofmästarinnan fru Maria Sophia De la Gardie stirrade häpna och +ogillande på henne. + +Hur djärfdes hon besålla en kröningsmantel med tårar? -- + +Kristina sjönk trött ned i en karmstol. Hennes bleka ansikte med den +stora skarpa näsan fick något häxlikt i den skumma dagern, och läpparnas +hårda, högmodiga linje gjorde dragen frånstötande. Hon var missnöjd med +sig själf, missnöjd med allt omkring sig, och därtill kände hon sig +sjuk, plågad af onda vätskor, som medicus Du Riez ej tycktes kunna råda +bot för. Chanut hade talat med henne om en fransk arkiater, en monsieur +Bourdelot, som borde åtspörjas. Törhända gjorde hon det en dag, ty dessa +kroppsliga och själsliga smärtor, som aldrig släppte, förmörkade hennes +förstånd och gjorde hennes omdöme ogildt. + +Passivt lät hon sig klädas på och erfor ingen glädje öfver det sorl af +beundran, som hördes från de uppvaktande damerna, när hon ändtligen steg +upp och skred framåt golfvet. När en af hennes hofjungfrur bjöd henne en +spegel, slog hon så häftigt undan dennas hand, att den unga tärnan +släppte spegeln, hvilken gick i tusen skärfvor. + +Några blefvo bleka, andra röda vid detta olycksbådande omen, men öfver +Kristinas ansikte flög plötsligt ett leende. + +»Nu skyddade jag mig för en synd,» sade hon, »glaset torde mält mig +smickrande ting om min kungliga prakt, och slika vedermälen göra sinnet +falt och hjärtat hårdt.» Hon fortsatte sin väg, men stannade vid dörren +och vände sig om: »Säg mig,» bad hon, »en god och stor handling, som jag +skulle kunna utföra att därmed välsigna denna dag! Ingen får frambära en +önskan till eget gagn, då vet jag fuller, att önskningar aldrig tröto. I +skolen denna gång ömma för eder nästa. Ordet är fritt!» + +Men ingen brukade det. Slöa efter de föregående dagarnas omtanke om +toalett och anordningar för de lysande fester, hvilka beramades så +talrikt, att man redan nu motsåg dem långt in på nya året, stodo de med +sänkta blickar och höfviskt halföppen mun. Icke var det nu tid att tänka +på andra! Och för öfrigt gagnade det föga att försöka tillfredsställa +folket. Det hade för plägsed att knota. + +Drottningen skulle bara veta, hur otacksamt småborgarna behandlat den +kröningsoxe, hvilken bars ut på torget redan i morgonväkten. De sparkade +och spydde på den, föregifvandes att den vore skämd och hade en +vederstygglig lukt. De hade äfven hotat med att stycka aset och kasta de +ruttna slamsorna på kröningståget. En ny oxe måste skyndsamligen +anskaffas och stekas af drottningens egen mästerkock, som i folkets åsyn +lade stora smörklumpar på elden för att det skulle fräsa och stänka fett +omkring spettet. + +En kammarpage med det långa håret slätkammadt öfver skuldrorna lämnade +knäböjande för drottningen fram en präntad och öfvermåttan sirlig +skrifvelse. Det var ett ode från Georg Stiernhielm, och Kristinas +allvarliga blick tändes i glädje, när hon läste dessa rader, hvilka +högstämdt framburo hennes lof som den största och förträffligaste +drottning jorden ägt. Hon hade med ens förgätit det spörsmål, som nyss +varit å bane. Smickrets trollsång, till hvilken hon, visserligen +tvekande men dock villigt, lyssnade, döfvade för en stund den aggande +känslan af att vara så otillräcklig som regent. + +Hon kräfde väl för mycket af sig. Hon begärde af sin själ, att den +alltid skulle nå fullkomlighetens tinnar. Hon kunde icke lära sig att +mäta med strukna mått. + +Allt efter som dessa tankar likt en lenande olja gledo igenom hennes +trötta hjärna, erfor hon växande kraft att ånyo verkligen vara hvad +hennes trogna folk kallade henne genom sina vittra män: »en furstinna, +hos hvilken himmelen nedlagt alla sina skatter, solen sin glans, +århundradet sin ära, jorden sin frid, Gustaf Adolf sina segrar, och som +af all naturen gjorts till ett mästerverk.» + +Ceremonimästaren inträdde bugande och anhöll, att hennes majestät +nådigast torde af sin godhet behaga stiga ned till den väntande vagnen, +då det redan begynt ringa i alla kyrkor, bådande, att den högtidliga +kröningsakten skulle taga sin början. + +Kristina nickade vänligt och lät de små sidenklädda pagerna fatta det +långa släpet, hvarefter hon, åtföljd af hela sin hofstat, begaf sig ned +till borggården, där den med karmosinröd sammet klädda karossen vaggade +på sin ofantliga hjulkorg. + +Presidenten Chanuts efterlämnade sekreterare S:t Amant piruetterade +bakom de unga adelsjunkrarna, under det hans smala fingrar behagsjukt +lekte med en guldkedja, hvilken drottningen förärat honom i anledning af +kröningsverser, som han underdånigast författat. En pung med ett tusen +dukater, också en gåfva af drottningen, tyngde angenämt i hans ficka och +förlänade sin bärare en morsk förnöjsamhet, hvilken, tillika med den +kanariegula, guldbroderade taftklädningen och det breda, ljusblå +sidenbantläret väckte svenskarnas misshag. + +Särskildt retade det unge Claes Tott, Erik XIV:s dottersonson, känd ända +från barnåren som en väldig slagskämpe. Hans hand knöts brådare om +värjfästet än om bägarn, och dock var han en god kund både i dryckjom +och dobbel. Han skulle allenast under själfva kröningshögtidligheterna +vistas i Stockholm, och sedan ännu någon tid draga ut på vandring för +att lära utländskt skick. + +Obekymrad om platsen, där han befann sig, hötte han nu med värjan åt +Amant och sade: + +»Fanen anamma ditt sprattel. Det kunde lysta mig se, om inte svenskt +stål kunde råda bot på den spatten.» + +»I förmenar mig väl icke att känna glädje öfver att äga den stora +Kristinas ynnest,» genmälde Amant högmodigt och stött. »Och hur I +sticker med eder plit, tör I dock icke kunna sticka Parnassen omkull, +och där har jag genom mitt blygsamma kväde förunnats en plats.» + +»Tag icke skäppan så full, storskrytare,» befallde Tott. »Drottningens +gunst lärer vara skiftande som himmelens väder, och icke torde solen +stråla alltför länge öfver en fransysk apa.» + +Detta blef Amant för mycket. Änskönt han var betydligt äldre än Totten, +var han ej stort mindre hetlefrad, och hans värja flög blixtsnabbt ur +slidan och skulle säkerligen ha stött till hans vedersakare, om ej den +tjocke Crumbygel mycket emot sin vilja blifvit knuffad som en mjölsäck +mellan de båda motståndarna, då trängseln just i detta ögonblick blef +olidlig, ty processionen var ordnad och skulle sätta sig i gång. + +Amant och Tott blefvo skilda af en hel människobölja, som vältrades +tillbaka mot slottsväggen likt svallvågen efter ett jätteskepp. Man +trampade hvarandra och skrek, men missljuden öfverröstades dock af +jublet och igenkänningsropen. + +Där var riksskattmästaren med rikets stora silfvernyckel, hvilken väl ej +nu vaktade om så stora skatter i Eskils gemak, där stapplade +rikskansleren fram, medtagen efter sin sjukdom, men dock trofast bärande +riksäpplet. Hans min var ej glad. Månne han varslade maskgångar i den +ädla frukten. Snäll och hyggligen, utan alla braskande later, kom +fältmarskalken Gustaf Horn med spiran, och den unge Jakob De la Gardie +bar höfviskt svärdet i sin blinde fars ställe. Den som likväl näst +rikskansleren tilldrog sig största uppmärksamheten, var grefve Per till +Visingsborg. Han höjde den guldglimmande kronan högt på det purpurröda +hyendet och blickade med stolt tillfredsställelse omkring sig, som hade +han velat visa folket, att makten alltfort hvilade tryggt i adelns +händer. + +Framför drottningens vagn, hvilken förvandlats till en segerchar, +omgifven som den var af de förnämsta generalerna till häst, bar Magnus +De la Gardie riksbanéret. Gång efter annan sviktade det i hans händer, +och han var helt blek af ansträngning. När den lysande processionen +ändtligen, efter att ha färdats genom de förnämsta gatorna, stannade vid +kyrkan, drog han en djup suck af lättnad och skyndade att torka de +klibbiga svettpärlorna ur ansiktet. + +När drottningen stigit ur vagnen, mottogs hon vid kyrkdörren af den +vördnadsvärde, blide ärkebiskopen Lennæus och af sin gamle, rörde +lärare, mäster Matthæi. + +Till denne sin alltid lika käre förtrogne hviskade hon hastigt: + +»Stode det i min makt, vände jag nu om och flydde till någon fredlig +vrå.» + +Alltför väl kände Strängnäsbispen hennes vacklande, oroliga lynne; +hennes tankars ostadighet att förlikna vid pärlors rullande i en ask och +hennes räddhåga för att icke både vara och synas den första. + +Mildt lade han sin hand öfver hennes, och hans ord andades tröst och +lugn in i hennes öron: + +»Eders majestäts vänner tacka försynen för denna dag; och hela folkets +böner samlas omkring eder i hopp och tro. Svik ej eder store faders +minne!» + +Kristina log, och hennes hvita ansikte bestrålades af detta varma, goda +leende, hvars värme dock ej kom inifrån, ty omkring hennes hjärta var +kallt, och hennes vilja räckte ej till att bannlysa den känsla af +ödslighet, som behärskade henne. + +Portarna föllo igen efter de sista kröningsgästerna, och folkmassorna +utanför stirrade med ögon ännu alltjämt bländade af den oerhörda prakten +mot sin gamla bykyrka, som de äldsta stockholmarne ännu kallade den, +fastän den på senare tider fått ett vida förnämligare namn. + +Det var dock föga hugnad att betrakta de drakar och troll, som från +foten upp mot tornspiran tycktes belägra kyrkan, och de tröttnade +snarliga på detta enformiga tidsfördrif. + +Otåligt knot öfver den långa gudstjänsten hördes från flera håll, och de +djärfvaste försökte klättra upp på muren och titta in genom fönstren. +När de motades ned af vakten, uppstod gräl och handgemäng. De värsta +orostiftarna fördes bort att sättas i häkte, men åt dem, som bröto sig +in i en vinkällare vid Skomakaregatan och öppnade sprunden på alla +tunnor, gjordes intet. De ville dricka drottningens skål, och ett godt +rus hörde en ärlig fest till. + +Skrålande röster tjöto därnere bland de flödande ankarna de ord, som de +läst på rådets äreport: »Så mycket skönt genom en enda,» och de förde +munnarna intill tapphålet, sparkande undan den, hvilken dröjde sig kvar +för länge. + +Med söliga kläder och raglande gång blandade de sig sedan i vimlet. +Oredan växte, småbarn gräto af trötthet och olust öfver den långa +väntan, och uppviglare med hättan dragen långt ned öfver hufvudet och +den gråa kappan slängande om axlarna skymtade som flädermöss, hväsande +ett eller annat ettrigt ord mot regeringen, adeln och prästerna, +hvarefter de försvunno som uppslukade af jorden; och väl voro groparna +mellan de kullriga stenarna så djupa, att man näppeligen behöft förundra +sig öfver slik åtfärd, men dock syntes de grå knektarna mången som +hemska gengångare från de förskräckliga Brunkebergsröfvarna. + +Ändtligen öppnades portarna till Nikolaikyrkans vapenhus, och det +glimmade och lyste från de många ljusen därinne under hvalfven som en +bakgrund mot processionens brokiga färgglädje. + +Aldrig hade man i Sverige skådat slikt, och det var godt om gapande +munnar och ögon, som tycktes vilja falla, ur hufvudet. + +Drottningen hälsade nu vänligt och gladt åt alla håll, innan hon steg +upp i sin förgyllda vagn, förspänd med fyra hvita, eldiga hästar, som +skrapade sina silfverskor mot gatläggningen, så att det gnistrade. + +Men de måste gifva sig till tåls och gå fot för fot, ty framför +drottningens vagn red en mäktig herre i blått och gult, med kragstöflar +och hög gammaldags Johan den tredjes hatt. Ur en väldig pung kastade han +näftals ut kröningspengar bland folket, och alla rusade till, slitande +hvarandra i håret, rullande i smutsen, kämpande som svultna vilddjur för +att komma först till förrådet. + +Ändtligen höll skattmästaren upp pungen och skrek öfverljudt: + +»Den är tom! Den är tom, godt folk!» Och han kramade ihop den i handen. + +Ett förtviflans skrik ljöd samstämmigt från en flock kvinnor, hvilka +kastat sig på knä, släpande sina lumpor efter sig i trasiga flikar. De +trängde sig så nära, att hästhofvarna hotade deras sänkta hufvuden, men +de märkte det ej. + +Flämtande af ångest, med förvridna anleten lågo de där och tiggde med +röster, som rosslade af svält: + +»Gif oss! Gif oss! Vi och våra barn ha lefvat på skogens bär och rötter +hela sommaren, men nu stundar det till vintern!» + +Man kände igen de fattiga från Södra Malmens utkanter och ville köra +bort dem, ty de kunde föra både skörbjugg och annat ondt med sig, men de +jämrade så öfverljudt, att drottningen blef uppmärksam och sporde, hvad +detta skrän betydde. + +General Wittenberg afgaf svaret: + +»Det är hyenor från skogstrakten hinsides Sancta Katarina. De skola +strax jagas bort, eders majestät.» + +»Hvad vilja de?» + +»De bettla och trilskas, änskönt de höra, att skattmästarens pung är +tömd.» + +»Den måste fyllas.» + +Kristinas befallande stämma fordrade som alltid att genast bli åtlydd, +men det blef ej längre kröningspengar, som utkastades, utan mynt ur de +höge herrarnas fickor. + +»Är folket nu nöjdt,» sporde drottningen efter en stund. + +»Ja, eders majestät, nu är _folket_ nöjdt.» + +Kristinas blåa ögon blefvo hotfullt svarta. + +»I menar, att de goda herrarna af sexton anor ej äro det. Hvad mera?» + +Hon kände i detta ögonblick varmt för de ringaste af sitt lands +inbyggare. Hon mindes de löften om lindrade skattebördor och bättre +lagskydd, hon under riksmötet gifvit, och hon sade sig, att hon skulle +infria dem; på hvad sätt det komme att ske ville hon ej nu bestämma, +allenast ett var henne klart: hon skulle göra sig älskad ock i den +torftigaste koja. -- + +Vid den lysande taffeln, hvilken gafs på slottet, och som samlade all +landets adel i en vidtfamnande krets, presiderade dock drottningen +huldare än någonsin, och innan gästabudet gick till ända, hade hon +gifvit bort ett halft dussin nya förläningar, lofvat höga ämbeten och +större vedergällning åt ett tiotal, samt med Stiernhielm och sin +dansmästare Beaulieu gjort upp idén till en allegorisk balett, hvilken +skulle kallas Parnassus triumphans och utföras af ett hundratal +personer. + +Som ett barn gladde hon sig redan på förhand åt denna lysande, +spirituella lek och började dela ut rollerna med en ifver, som det gällt +utarbetandet af en viktig regeringsform. Till Stiernhielm sade hon +leende: + +»I har mitt kungliga ord på att få begära hvad eder lyster för en +passande text» och Beaulieu lofvade hon ett tusen dukater för +arrangemanget. + +Det dansades och dracks på slottet, ständerna trakterades på riks- och +matsalen ur kök och källare konungsligen och härligen. + +Det dansades och dracks ute i staden. Vinet i springbrunnarna sinade, +och af den dråpliga kröningsoxen fanns allenast några benknotor kvar, +som skabbiga, herrelösa hundar drogo undan till sina hålor. + +I gränderna kring Smedjegatan och nedåt Norreport gick det vildt till. +Det förtaldes, att bartskäraren hela nästa dag fått bruka all sin flit +för att förbinda sårade, och det vattenflöde, som från öfversta huset i +Sanct Laurentii gränd ned till det sista på morgonen sköljde af gatan +medels ett utslaget ämbare ur hvar port, var så rödt af samladt blod, +som om ett nytt blodbad anställts under natten. Man räknade ock ett +tiotal döda, funna i Slottsgrafven och annorstädes. + + + + + X. + Junker Arnold. + + +Mäster Christophers i Fors unga dotter, den fagra Märta, stod midt i +solskenet på förstugubron. Hon hade nyss schasat fjäderfäna från +blekeplanen, där morkärs hela tvätt var utlagd till torkning, och lutade +sig nu med de mjälla, runda armarna bakom nacken och ett håglöst +välbehag i hela sin vidjeslanka kropp. + +Prästgården låg icke långt från landsvägen, och Märta hade försport, att +en hög herre i dag skulle draga förbi med sitt följe. Hon hade också +redt sitt hår med särlig omsorg, och de tjocka flätorna glittrade som +sammanspunnet guld och silfver. Kransen af röda rönnbär, som hon lagt om +hjässan, när hon återvändt från fälten med farkär, hade modern strax +tagit af och förklarat, att slik fåfänglig pynt hörde den onde till. + +Herr Christopher däremot hade lett helt godmodigt och förmenat, att +värre synder fällan funnes i världen. Men morkär kastade de stackars +bären i brunnen, där de summo som heta trollögon på den blanka, mörka +ytan. + +Unga Märta fann den ärbara schaletten, hvilken täckte hennes hals och +barm, alltför varm och knöt upp den, så att den hvita huden fick +erforderlig svalka. Sedan gick hon långsamt öfver den gräsbevuxna, +kringbyggda gårdsplanen och ut i yttre porthvalfvet, hvarifrån man hade +friare utsikt. + +Det närmade sig Brittsommar, och dagarna voro korta, men sällspordt +vackra. Ljuset dallrade uppe i luften som en osjungen men fast ljuflig +melodi. Öfver björkskogen låg en gråviolett varmdis, som kom de hvita +stammarna att likna mystiska huldror med fladdrande, gulröda lockar, och +längre bort, där furuskogen drog sitt breda bälte som en mörk +sammetsgördel kring en metallblå, alltför stilla insjö, flöto dimmorna +ihop med luften och formade sig till vågiga bergtoppar. + +Märta såg ej stort till den omgifvande fägringen. Hon hade skådat dessa +milda, blåa sjöar, dessa tysta, gröna skogar, dalarnas djupa frid och +bergens majestät, ända sedan hon var barn. Hennes längtan hade under den +flydda sommaren fått vingkraft, och hon trådde efter att snarliga få se +mera af världen än denna ensliga bygd. + +Hon fördjupade sig plötsligt i minnen, allt medan hon blickade utåt +vägens slingrande linje. Där i kröken hade den tunga karossen vält med +de höga herrarna, och hertig Adolf Johan, hade skrikit och jämrat +öfverljudt, änskönt han undsluppit allenast med en skråma i handen, som +morkär strax läkte samman med fnöske. + +Värre stod det till med den unge junker Messenius. Han hade blifvit illa +klämd och måste bäras till prästgården, där man en tid lång pröfvade +allehanda för att behålla honom vid lifvet. + +Hertigen kunde ej bida tills junkern blef frisk utan begaf sig efter ett +par dagars rast bort med sitt följe, sägande, att denne kammarsvennen +hans näppeligen skulle sakna något i så välvårdadt hus. Dock varnade han +herr Christopher för att släppa denna fjäril ut i sin rosendelund, ty +han skulle sannolikt då i kärlig yra kyssa den dejligaste rosens kind +blek. + +Märta gned ofrivilligt sina skära kinder och log öfvermodigt. Hertig +Adolf Johan torde fuller förgätit, att rosen ock har törnen! Och hur +fagert junker Arnold än lade sina ord till sin unga vårdarinna, ej hade +hon flytt honom sitt hjärta, men väl sitt öra. Han förtalde i rika +bilder om hofvet och de lysande fester, hvilka han bevistat. Han beskref +damernas prunkande klädningar och kavaljerernas sirliga skick, så att +orden slutligen ringde som lockande silfverbjällror för henne, och hon +kunde ej sofva om nätterna utan smög sig ut ur kammaren, där hennes +moder och pigorna njöto ostörd hvila efter dagens enformiga id. Ut på +svalen hade hon gått och ställt sig, där hon kunde se längst och vidast, +där inga berg och inga träd skymde utsikten, och så fylldt var hennes +sinne af inbillningar och syner, att hon tyckte sig skönja den stora +staden i fjärran. Och rundt om den lågo adelns gårdar, bredda som rika +smycken på ett mantelbräm. Där gick nu dansen lusteliga i de ljusa +nätterna, där färdades drottningen med hela sitt lysande följe, och +hvarje dag lektes en ny lek, tändes ett sagolikt fyrverk, skämtades och +älskades i bousqueernas dunkel. + +På morgonen voro hennes tankar alltfort tunga af vakna drömmar, och hon +satt stum vid frukostbordet, där gästen, efter att under sex hela veckor +ej ha kunnat lämna sin kammare, ändtligen också tagit plats. + +Farkär och han talades ej stort vid. Men dock förmärktes det grant, att +deras meningar slöto sig till hvarandra i godt förstånd, och skarpa +föllo junkerns ord om landets stora nöd och drottningens slöseri. Herr +Christopher nickade mest med slutna läppar, men han satt likväl med +vakna ögon och tankar som vaktade han en brasa, hvars värme han ej ville +undvara. Hotade elden att slockna, kastade han djärft och hastigt in en +brand. + +Stum satt hon ock i väfkammaren, där hon förr plägat muntra dem alla med +sina glada visor, och Maja väfverska menade, att jungfru Märta gått +öfver älfvegräns en månskensnatt, och då fått sitt lustiga mod +borttrolladt. + +Men alltfort grodde längtan inom henne; den växte sig högre och starkare +än rågen och kornet på hennes faders fält, och hon lyddes allt villigare +till junker Arnold, föga aktande på att hans ögon sökte hennes läppar, +som biet drages till den söta, honungen. + +Aftonen innan han drog bort hade han sökt henne i björkdungen nedanför +berget, och han hade tiggt henne om kärlek och trohetslöften under +knäfall och tårar. Han hade synts henne fast ömklig, och helst skulle +hon afspisat honom med hårda ord, men hon hoppades, att han genom sin +fader eller sin forne herre, hertig Karl Gustaf skulle kunna förmå +drottningen att taga henne upp som kammarpiga, och hon lofvade honom med +strålande ögon och sina läppar frestande nära hans, att komme han åter +med det hugnesamma budskapet, att drottningen åstundade hennes +underdåniga tjänster, skulle han en dag få föra henne i brudstol. + +Han genmälde bittert, att de storas gunst ej var mycket värd och att +hofvet vore en stinkande pöl af sinnenas orenhet, fastän det på afstånd +kunde te sig lysande och präktigt. Hvad han förtalt henne om de +glänsande festerna hade icke varit ämnadt som loford åt kungahuset och +adeln, tvärtom hade han velat afskräcka henne från detta Gomorrha. Hans +fader och hennes fader kände det båda nogsamt, och intet godt hade de +att mäla om rikets stora. Drottningen själf trädde på blomster så +giftiga, att hon blifvit sjuk både till själ och kropp af deras fräna +doft. + +Men Märta hade endast skakat på hufvudet och vidhållit sin önskan. Så +drog han åstad, blek som han kommit och med ett nytt sår -- törhända +mera svårläkt än det förra. + +Allt detta hann Märta tänka utan att låta sig störas af morkärs röst +från brygghuset, hvilken kallade henne till hjälp med dragning af de +torra kläderna. Hon makade sig allenast längre in mellan två utskjutande +bjälkar och hukade sig ned, när en af de utskickade pigorna närmade sig +hennes gömställe. + +I dag på morgonen hade hon genom en gammal gubbe, som plägade gå med bud +mellan gårdarna, erhållit en liten breflapp, hvars korta innehåll fyllde +henne med djärfva förhoppningar. Där stod: + +»Hertig Adolf Johan drager denna dag förbi på jakt och tillstädjer en +sin ringa tjänare att töfva en dag hos herr Christopher, icke anande +annat än att tacksamheten gifver anledning till detta besök, men I +allena må veta, att jag kommer i ärenden, som förebåda stora ting.» + +Märtas tankar gingo ej utom den krets, där hennes eget jag utgjorde +hufvudpersonen, och därför klappade hennes hjärta hårdt af otålighet och +glädje att snart få del af den ynnest Messenius säkerligen för henne +utverkat. Han hade måhända öfvervunnit sin hätskhet mot rikets främste, +när han nu i hufvudstaden fått träda dem närmare, och dessutom längtade +han fuller osägligt efter att få henne till Stockholm, där det väl kunde +gifvas tillfälle för dem att byta ord och blickar. + +Mera ärnade hon icke unna honom; sin kyska fägring skulle hon förvisso +skänka ståtligare kavaljer än junker Arnold, kungasmädarens soneson. + +Ett dammoln och genom detta glimmandet af blankt seltyg kom jungfru +Märta att spritta till. Hon tog ett språng framåt och skuggade med +handen för ögonen. Dessa vidgades och mörknade, när blodet svallade upp +mot de jämna tinningarnas fina blåa ådernät. + +Nu urskilde hon en hög karet, och i tankarna såg hon äfven det pfalziska +vapnets små sneda brokiga rutor på vagnens bukiga väggar. + +Hästarnas hofvar dånade genom tystnaden. Där var ryttare och tross och +sist ett väldigt koppel af skällande hundar. Jungfru Märta sträckte sig +på tå, men hon visste ej af, att hon jublade högt och höjde de hvita +armarna. + +»Flicka är du från vettet! Står du här och åbäkar dig för +landsvägsriddare!» Märta ryggade skrämd tillbaka. + +Det var morkärs barska röst. Hon hade till slut gifvit sig ut att söka +sin lata dotter, och när hon nu fann henne midt i porten, där en sedesam +tärna platt intet hade att beställa, blef hennes skarpa ansikte gult af +förtret, och hon höjde handen till slag. + +Men den sänktes ånyo, ty det granna följet var nu ånyo helt nära, och en +ung junker med grön sammetsjacka och med hvit fjäder i hatten hoppade +ned från en af vagnarna, trots att denna var i full fart. + +Af hela den lysande synen: hästar, vagnar, kavaljerer, syntes snart föga +mera än ett dammoln, men framför mor Beata och hennes dotter bugade en +ung man med handen på hjärtat och de stora, svartbruna ögonen oafvändt +riktade på den fagra Märta. + +»Men det är ju junker Arnold, hvadan kommer I,» sporde mor Beata häpen +och föga välkomnande. + +»Jag var med jaktföljet men erhöll orlof för att besöka prästgården,» +svarade Arnold med snabb, skiftande stämma, hvilken förrådde hans +känslors heta lopp. + +»Guds frid med eder, unge herre! Stig in och vederkvick eder med hvad +ett prästatjäll i dessa fast bedröfliga tider förmår bjuda,» sade fru +Beata vänligare, under det hon dock sneglade på dottern som för att få +veta, om de unga hemligen lofvat sig åt hvarandra. + +Men Märta föreföll oberörd. Väl bjöd hon med glad värme junkern sin +hand, men hon drog den brådt till sig igen och gaf alldeles icke akt på +hans ömma blickar. + +Herr Christopher kom nu äfven till och sporde ifrigt: + +»Länder I från Stockholm, unge herre?» + +»Ja,» genmälde Arnold kort, och det föreföll, som slöte han läpparna så +fast för att hindra en hemlighet att glida öfver dem. + +»Då medför I väl märkliga tidender från det så hastigt sammankallade +riksmötet?» + +»Ja, för sann, herr Christopher. Har I ej hört därom, torde I finna dem +mäkta besynnerliga.» + +»Jag har intet hört. Ryktet flyger ej så snabbt genom sjumila skogar. +Träd in i min kammare, junker! Märta ställer nog för oss ett stop af det +tyska ölet, som mor bryggt efter salig Banérens uppskrift. Han var en +fältherre af rätta sorten, förstod både att dricka och slåss och +likafullt vara hederlig karl. Hur är det det står under hans bild på +Läckö? Jo: 'Tu ne cede malis.' Det är kraftord, herre!» + +Arnold Messenius nickade svagt, som hade han ej följt med herr +Christophers tal. Och när Märta lämnade kammaren, stirrade han efter +henne som fruktade han, att hon för alltid skulle bli borta ur hans +åsyn. + +Hon återvände dock efter några minuter med det skummande ölet i ett +renskuradt, enrisdoftande trästop, så hvitt och blankt, att det var en +lust för ögat. + +Sedan herr Christopher nickat ett vänligt tack till dottern, som med +händerna under förklädet stod kvar vid dörren, tog han andaktsfullt fram +ur det stora reseschatullet i spiselvrån ett litet bleckskrin. Under +tystnad, som beginge han en helig handling, öppnade han skrinet och +plockade upp från dess botten några fula, brungula blad, torra och +skrynklade. I en kort pipa stoppades den sällsynta rariteten, och +ändtligen vände han sig till gästen: + +»Af denna örten nicotiana ha vi ej ännu odlat stort här i landet. Rätt +väl skulle den sannolikt icke heller trifvas i vår kyla, men en utsökt +läckerhet är den försann, och fuller var det ett präktigt fynd, jag som +fältpredikant kom öfver, när detta skrin föll i mina händer.» + +När pipan med Märtas tillhjälp blifvit stoppad och tänd, slog herr +Christopher sig ned i sin läderklädda karmstol, kredensade ölet och +makade därpå stopet fram till junkern. + +»Drick, unge vän! Det synes mig, att edra läppar torkat samman.» + +Arnold tog sig en försvarlig klunk, men när han skulle sätta stopet +tillbaka på bordet, darrade hans hand så, att ölet skvalpade öfver och +stänkte mörka droppar rundt omkring. + +Märta skrattade högt och försmädligt, men sade intet. Blodet sköt upp +som en hotande molnvägg på Arnolds bleka ansikte, och han mumlade: + +»Skön jungfrun beler min otymplighet att handhafva dryckeskärlet, men +hon må veta, att jag denna sista tid så flitigt brukat pennan, att mina +fingrar stelnat.» + +»Såå,» genmälde herr Christopher i dotterns ställe. »Träder I i eder +herr faders fotspår och skrifver oss en ny, märklig Scondia illustrata +törhända?» + +»Hvem vet? Märkligt nog torde mitt verk få kallas, och mina fäders andar +ha icke öfvergifvit mig. Jag har känt dem lefva upp inom mig ända från +gamle mjölnaren Johan Tordsson.» + +Den unge junkern högg utan att själf märka det sin daggert gång på gång +så hårdt mot bordskifvan, att långa skåror uppstodo. Ögonen höll han +sänkta som för att bevaka deras blick, men draget kring den skägglösa +munnen förrådde en själsupphetsning, hvilken endast med yttersta möda +lät sig kufvas. + +Nästan lurande betraktade Märta honom, men utan att bli klok på hans +sinnesstämning. Synnerligen glada budskap tycktes han ej ha att mäla. +Mulen drog hon sig tillbaka och styrde stegen nedåt brygghuset, där hon +snart gjorde all sin flit för att dymedels blidka morkär. + +»Nå,» sade herr Christopher, när de båda männen blifvit allena. + +»I menar ...?» + +»Jag menar: förtälj nytt! Därför sitta vi här.» + +Arnold betänkte sig ett ögonblick; det föreföll, som om han i tankarna +afskilde, hvad han ej nu ville bruka, innan han svarade: + +»I vet väl, att drottningen ärnar nedlägga regeringen!» + +»Hvad säger I!» Herr Christopher spratt till. + +»Dagsens sanning! Det talet är i hvar mans mun.» + +»Och I kan borga för att det icke är löst krut, afskjutet att skrämma +kråkor med?» + +Denna gång tog Arnold oombedd stopet och höll det så länge för munnen, +att herr Christopher fann rådligast draga det till sig, innan det kom +med bottnen upp. + +»Kärt se, att I gör mig besked, herre, men dock åstundar jag först svar +på mitt spörsmål: Är det sant, att drottningen denna gång står fast vid +sitt ord? Eljes plägar hon lofva i öster och bryta i väster.» + +»Så är hennes sed, men nu äger hon snart intet annat att förpanta eller +sälja än skatterna i sitt tafvelgalleri. Rundt omkring henne tassar +folket som utsvultna vargar, och det töfvar icke länge, förrän hon ej +heller kan ställa adeln tillfreds, då det nu är hon, som måste be dem om +stora lån. Att hon sedan förbrukar dessa på lysande fester och till +slösande gåfvor åt utländska gunstlingar är allom bekant.» + +Herr Christopher knackade askan ur piphufvudet. + +»Ja, Gud bättre! Hon blir alltfort mer en nyckfull kvinnsperson än en +pliktkär drottning. Men rådet har säkerligen icke tillstadt henne att +lämna tronen. För dessa goda herrar är hon Gustaf Adolfs dotter, och de +förmärka ej, att glorian bleknat omkring hennes hufvud. Och pfalzaren, +han är för sann alltjämt lika saktmodig och bidande? Man skulle kunna +tro, att han först ville pröfva halten af kronans värde, innan han satte +den på sitt hufvud.» + +»Hur pösande den pfalziska öfverläppen ter sig, icke sväller den af +äfventyrslust eller ifver, däri har I rätt,» genmälde junkern, »och det +spörjes, att han vägrat taga Sveriges tron i besittning, så länge +Kristina är vid sina fulla krafter. Men begynner den gyllene klenoden +ofvan kruthornsnäsan vackla, skyndar han dock troligen till för att +hindra skatten från att falla i smutsen.» + +»Möjligt! -- Men mig synes det sannolikare, att drottningens triumfvagn +ånyo förspännes med ett adelsspann, hvilket drar henne upp till tronen, +där de stora ha nytta af henne. Gamle rikskansleren skulle törhända ända +sin bana rätt så afdankad, om icke hennes vilja längre blefve det vapen, +mot hvilket hans sluga statsmannakonst till egen båtnad fäktade, och +grefve Magnus måste fällan sänka hufvudet, om han ej ville ha det hugget +af, så hatad som han mångenstädes gjort sig.» + +Herr Christopher teg tvärt, ängslig öfver att ha talat bredvid munnen. +Utan att vilja det hade han förkunnat alla den stränge herr Terseri +domar, och slikt tal kunde lända till mycket men, om hans gäst -- som +han förmodade -- fann orden sötade ackurat efter hans gom. För att +genast få ett afbrott i samtalet föreslog han junkern, att de skulle se +sig om i apelgården, där ännu någon frukt hängde kvar på träden att +solvärmas under dessa förunderligt blida Brittmässedagar. + +Arnold följde utan motsägelse, och ej heller tycktes han vara angelägen +att upptaga det nyss lagda ämnet. Som en drömmare vandrade han fram på +de gulnade gräsplanerna och lyddes förströdd till herr Christophers +lofprisande af sina päron- och äppleträd, hvilka han själf satt och +vårdat. + +Med det kraftigt formade ansiktets hårda drag blidkade af vänliga tankar +stod han där och jämkade kalotten tillrätta. En gren hade nyss djärfts +lyfta den; men som om grenen varit ett litet kärt, odygdigt barnafinger, +log herr Christopher åt tilltaget. + +»I är mig en tystlåten kamrat,» vände han sig nu till Arnold, »har I +något på hjärtat, så sjung ut det. Ungdomssorger och fåglar trifvas +slätt i bur.» + +Arnold märkte, att den sträfve kyrkoherdens ton blifvit faderligt +vänlig, och han besinnade sig på, om han borde yppa för honom sina +känslor, bedjande om hans förord till Märta. Men orden ville icke öfver +hans läppar. Han fruktade att blifva tillbakavisad; han, en Messenius, +hade föga att hoppas i det land, där den store Gustaf Adolf låtit hans +farfader dö i fängelset och hållit hans far fången som uppviglare i +fjorton långa år. Själf var han aflad i en fångkammares unkna luft, och +hans barndom hade fyllts af dystra syner. + +Per Brahe hjälpte Messenius ur hans nöd och sände honom med hustru och +barn till Stockholm, men det onda som konungamakten under tvenne +släktled föröfvat emot dem, hade slagit rot och växt till en bitter ört +i deras sinnen. Också hos honom, släktens yngsta telning, grodde den +kraftig och länade hans tankar ett frätande gift. + +Långsamt och trefvande svarade han: + +»Haf tack för eder godhet, herr Christopher, men det som tynger mig +lärer allenast framtiden kunna aflyfta.» + +»Och hur tänker I eder den?» + +Arnold undvek sin värds forskande blick och mumlade: + +»Det har jag näppeligen fullt klart för mig.» + +Nu förstod kyrkoherden, att junkern var här på lönlig giljarefärd till +hans dotter, men däraf skulle bli intet. Så vänt blomster finge ej +sättas i slik jordmån. Dock ville han ej alltför tvärt visa den unge +vintervägen, ty han kom till den ensliga prästgården med tidender, +hvilka eljes så sent förnummos, att de redan tillhörde det förgångna. +Och hans Märta var klok; hon skulle säkerligen låta varna sig. + +När han efter middagsmåltiden ett ögonblick blef allena med dottern, +lade han händerna på hennes skuldror, såg allvarligt på henne och +sporde: + +»Min dotter, hvad är junker Arnold för dig?» + +Märta studsade. + +»Har han bedt farkär att spörja mig därom?» frågade hon, och de röda +läpparna logo spotskt. + +»Nej, jag vill veta det.» + +Frimodigt blickade Märta upp, och ingen varm rodnad varslade om +kärlekens feberhetta. Lugnt genmälde hon: + +»Jag är rädd, att mitt svar ej likar dig, men sanningen må dock sägas: +han är -- en trappa, som mina önskningar vandra på och som jag skall +förglömma, så snart jag hunnit upp.» + +Herr Christopher kysste sin dotters hvita panna, men han ville ej med +ord tillstå, att han gillade henne. -- + +När månens hvita, kalla ljusflod rann ut öfver prästgårdens svarta tak +och gråstensmurar, smög sig en smärt gestalt fram mellan örtagårdens +blomsterbäddar, där de flesta örterna redan gått till ro för den långa +vintersömnen. Från buskar och träd utbredde sig väldiga skuggor, och där +lindarna böjde sig samman till ett hvalf, hade månen ännu ej letat sig +fram, utan lämnade den breda allén, som skilde örtagården och kålgården +åt, i becksvart mörker. + +Men den sena vandrerskan skrämdes hvarken af mörkret eller ufvarnas +skrän i trädtopparna. Raskt gick hon framåt, och sandens lätta +knastrande under hennes fötter ljöd som svagt knäpp på kastanjetter. +Själfva svajet af hennes korta, röda kjortel tycktes förkunna lifsmod. + +Hunnen ut ur allén, stannade hon midt på en dallrande månspång. Nu +skönjdes tydligt hennes fagra anlete och de silfverguldblonda flätorna, +som virade sig kring hufvudet likt ett diadem. + +Från bänken under den stora hängbjörken reste sig junker Arnold snabbt. + +»Märta,» hviskade han lidelsefullt, och tog så häftigt ett språng in på +månspången, att denna brast itu under hans slagskugga. + +»Jag har bidat eder så länge,» for han fort. »Mitt hjärta är sjukt af +längtan. -- Vill I stilla den?» + +Hon trädde helt nära honom och sade med sin klara stämma, hvilkens rena +klockklang ringde alla hans tankar samman till gudstjänst i kärlekens +tempel: + +»I vet, hvilket villkor jag ställt. Kan I uppfylla det? Var det detta I +ville säga mig, när I kallade mig till hemligt möte?» + +»Ja,» svarade han förvirrad, »ja väl. Jag vill blotta mitt inre, mina +planer och min sträfvan för eder, men gif mig först ett enda fattigt ord +af ömhet! Släck min brännande törst med en enda droppe ur hoppets +bägare, låt mig --» + +Han ville lägga sin arm omkring henne, och hon såg kysslustan glöda på +hans stora, alltför röda mun, hvilken liknade ett blödande sår i det +hvita ansiktet. Hastigt stötte hon honom ifrån sig och utbrast hårdt: + +»Tag eder i akt för slik vandel. Jag är icke eder trolofvade och icke +heller en af dem, som nattetid tillstädjas att till höge herrars +förlustelse leka frillolek. En ärbar jungfru är jag, kommen hit allenast +för att höra, om I fört min talan och låtit mina önskningar nå +drottningens öron.» + +»Drottningen,» eftersade Arnold harmset, »med henne och hennes hof torde +det härefter ej vara mycket bevändt. Hon är armare än en odalbonde, ja +än den simplaste knekt, och då hon ej äger så mycket penningar, att hon +kan betala sulorna på sina skor eller brödet på sitt bord, utställer hon +till hofbagare och skomakare adelsbref för att med detta diplom stoppa +dem munnen till, när de kräfva betalning för sitt arbete. En slinka är +hon, som bedrifver ett lättsinnigt och slösande lefverne, och godt hade +det varit för allt folket, om hon ej, som nu skett, tagit sin +tronafsägelse tillbaka.» + +»Det nämnde I ej för min fader,» sade Märta, som genom herr Christopher +fått del af samtalet mellan honom och junkern. + +»Nej, ty då skulle jag ock gifvit honom nyckeln till min hemligaste +plan.» + +»Och den nyckeln vill I allenast förtro mig,» inföll Märta, smidigt +lutande sig emot honom. + +»Icke heller eder -- skön jungfru. Men så mycket må I veta, att jag +snarliga skall bli en rik och mäktig man. Jag skall ställa mig så väl +med hertig Karl Gustaf, att han aldrig förgäter mig. Hans tacksamhet +skall lysa mig hela min framtidsled som en strålande stjärna --» + +»Detta angår ju alls icke mig,» afbröt Märta, »jag vill veta --» + +»Det angår eder för visso, hulda jungfru. Som ädel fru skall I en gång +träda fram i hofvets salar. Min hand skall leda eder, då vorden så +stark, att I icke mäktar slita eder lös -- törhända icke heller åstundar +det.» + +»Är det sant, att I har medel att vinna hertigens gunst?» + +»Jag ger min kärlek i pant för sanningen af mina ord, och så mycket må I +veta af min hemlighet, att jag grubblat på den med eder ljufliga bild +beständigt för ögonen. Den har skänkt mig mod och förvissning om att +lyckas. Säg mig nu blott -- så att jag ej må svikta, när det stora +steget skall tagas -- får jag kalla eder min den dag jag ånyo står inför +eder, hedrad af furstlig utmärkelse?» + +»Ja,» sade hon kort, »och till dess -- lef väl!» + +Hon böjde hufvudet bakåt så tätt intill honom, att det nästan kom att +hvila mot hans skuldra, och hennes ögon lyste skimrande gröna som +lurande, tjusande kattögon. + +Hon hörde ett vildt utrop af otämdt jubel och kände hans läppar mot sina +i en kyss, hvilken tycktes suga till sig hela hennes varelse. Sekunden +därpå hade hennes fasta händer skjutit bort honom. + +»Nu har I vigt mig till verket,» flämtade han, »nu rädes jag intet. Lef +väl, du jordens fagraste mö! Jag bidar icke morgondagen, utan tager +redan i denna timme en häst ur din faders stall. I morgon kan I hämta +honom åter vid närmaste skjutshåll.» + +Hon nickade stum och reste sig. Han ville än en gång taga henne i sina +armar, men hon afvärjde det och skyndade upp mot huset. + +På svalen stod hon sedan och hörde en häst trafva bort i den tysta +natten. Hofvarna dånade som jämna, bråda hammarslag genom skogen, och +Märta blef plötsligt hemsk till mods. Månne junkern varit besatt af den +onde? Fast underligt var hans tal och hans andedräkt het som eldslågor. + + * * * * * + +Det var aftonen före Lucia, och i Stockholms borgarekök doftade det af +färskt hvetebröd, hvilket bakats till s. k. Lussekattor. Husens unga +döttrar hade ock stor brådska att binda Luciabrudens krona af lingonris +och att fästa i den långa, smala ljus. Den hvita slöjan bredde de +försiktigt öfver kammarens stora bord, där den svepte sig som tät +spindelväf omkring hörnen och hängde ned mot golfvet. Den vida kjorteln +och skjortan pöste bakom sängens sparlakan, och glada flickögon blickade +tidt ditin på denna ståt. I morgonväkten skulle den tagas på och med den +en lång dags festglädje. Luciabruden var ju förebudet till julen. Ända +från kristendomens äldsta tider hade denna natt högtidlighållits, och +det gick många sägner och skrock om den, men alla varslade de godt, alla +talade de om ljusets seger öfver mörkret. + +I adelshusen frågade man emellertid föga efter Luciadagen. Där bjödos så +många fester ändå, och man hann knappast återvända från ett nöje, förrän +man kallades till ett annat. Det var dock ej drottningen, som gaf detta +föredöme, änskönt hon med mycken ifver deltog i hvarje tillfälle till +förströelse från de mer än någonsin tyngande regeringsbördorna. +Messenius hade sagt sant, när han omtalade, att Kristina velat frånträda +kronan men tvungits att återtaga sin inför rådet gjorda afsägelse. + +Men det fanns ingen handling, hon så bittert ångrade som att hon gifvit +vika för öfvertalningar, och det föreföll, som hade denna eftergift +brutit henne både till kropp och själ. Väl höll hon sitt till ständerna +gifna löfte att själf granska alla handlingar och att i rådskammaren +mottaga supplikanter och andra som hennes plikt var, men det förmärktes +granneligen, att de blå ögonens blick var sjuk och trött, och hyn hade +fått en gul, torr blekhet. + +Hennes hälsotillstånd föreföll så oroande, att hennes moder, hvilken +denna tid vistades mycket i Stockholm, och hela hofvet uppmanade henne +att söka bot. Den franske läkaren Bourdelot hade också blifvit +efterskrifven, och på nyåret väntade man honom. + +Till sin kära Ebba Sparre sade drottningen en gång: + +»Stundom synes jag mig själf vara ett stycke virke, som snidas och +svarfvas af rådsherrarnas och folkets händer för att ändtligen formas +till en afgudabild, den de förgylla med sina egna dygder och sätta upp +på tronen att där tillbedja. Man vill ha mig sådan, att jag svarar ja +och nej i behaglig tid utan att blotta en egen tanke eller önskan. Detta +hade de visserligen väntat sig af den vårdnad och tuktan de gifvit mig, +men så lätt bearbetad är jag dock icke. Jag känner min klokhet; den är +en gåfva af Gud, och jag skall hålla den högt.» + +Aftonen före Lucia hade drottningen, som hon plägade hvarje torsdag, +samlat sin förtroligaste krets af lärda till angenämt samkväm. Hon +älskade högligen sina jovialer, som hon kallade dem, och intet +ankvickade mera hennes nedstämda humör än dessa samtal, så rika på +snillrika infall och djärfva tankehugskott. + +Det var icke ovanligt, att sammankomsterna höllos i drottningens +sängkammare, där alla dessa utländska lärde hade sin egen vrå likasom +hennes favorithundar. + +Salmasius halflåg på en soffa, lättjefullt blickande omkring sig under +den svarta, rakklippta luggen. + +Stiernhielm stod tyst vid spiseln, då och då makande om bränderna eller +kastande på ett nytt vedstycke. Medicus Du Riez och Trichet Du Fresne +sutto vid bordet midt i rummet; Freinsheimius höll sig bakom +drottningens stol och inlade då och då i det sprittande ordflödet ett +tungfotadt tyskt ord. + +Kristina hade förefallit ovanligt munter denna afton. Hennes höga, +obehärskade skratt ljöd oupphörligt, och hennes ögon glänste stora och +mörka. Hela hennes varelse njöt stundens tillfredsställelse så starkt, +att hennes eldiga liffullhet meddelade sig till och med åt den något +säflige Stiernhielm. + +De fransyska glosorna kastades som fjäderbollar upp i luften, och +latinets plastiska form nådde sin fulländning hos dessa språkens +öfvermän. + +Kristina gaf dock ej de lärda herrarna efter. Klart och flytande talade +hon dem till på båda de tungomål, hon älskade högre än sitt eget. Med +ett stolt och lyckligt leende mottog hon den beundran, som här +uppriktigt ägnades henne, viss att vara sin tids kunnigaste och af +försynen rikast begåfvade kvinna. + +Hela föregående dag hade hon tillbragt på jakt, och när hon nu förtalde +om sina äfventyr, syntes hon dem alla en tjusande Diana lika mycket som +en djupögd Minerva. + +»Hyser eders majestät aldrig fruktan för de stora, snöiga skogarna, där +björnarna lära gå som herrar i eget hus,» sporde Du Fresne, lätt rysande +efter drottningens lifliga framställning. + +Kristina skakade de ljusa lockarna och skrattade bullrande: + +»Nej aldrig, monsieur! Björnar i egen päls och på fyra fötter skrämma +hvarken mig eller min bössa, och dessutom kan I vara säker på att mina +skogar ha flera harar än björnar. Dessa små kräk lägger jag dock alltid +ned i språnget, ty det tycks mig vara en fast ömklig syn att se dem +sitta inringade, darrande för sina arma lif.» + +Salmasius inföll: + +»Slika harstackare möta vi dagligen ända uppe i slottstrapporna. Det är +således deras ömkliga min, som vållar, att eders nåde lämnar dem i +fred.» + +»Ack, min vän, låt mig slippa tänka på detta nu! För er alla, som jag +räknar som mina förtrogna, vill jag tillstå, att den dag snart skall +stunda, då jag föga spörjer efter, om räfvar eller harar tassa i mina +fjät. Jag vill bli fri -- och jag _skall_ bli det.» + +Hon böjde hufvudet med en triumferande rörelse, lydande en djärf impuls +att blotta sina innersta tankar. Kammartjänare och småsvenner voro +bannlysta från dessa samkväm. Stiernhielm hade sagt, att man kunde kläda +dörrarna med täckeligare målerier, och Kristina förstod vinken. Hon lät +uppsätta dyrbara gobelänger, som täckte gamle kung Göstas snidade +ekedörrar. + +Nu gled emellertid gobelängen åt sidan, och grefve Magnus De la Gardie +inträdde oanmäld. + +Ännu syntes spår af vägsmuts på hans höga ryttarstöflar, och den korta +andedräkten angaf, att han sprungit direkt ur sadeln hit upp. Med den +stora, rikt fjäderprydda hatten släpande mot golfvet trädde han fram och +gjorde en djup bugning för drottningen. De öfriga tycktes han icke +märka. Endast en högmodig, missnöjd blick hade han låtit glida öfver den +illustra samlingen, och hans ord till drottningen angåfvo, att hans +sedvanliga afund mot alla, som stodo henne nära, äfven nu fått makt med +honom. + +»Eders majestät är törhända alltför nära Olympen, för att värdigas +lyssna till en ringa dödlig, hvilken af sin ödmjuka vänskap förmåtts att +träda inför eder med de obehagligheter, hvilka tyvärr höra jorden till.» + +Han kysste hennes vänligt framsträckta hand och förblef höfviskt stående +framför henne, så att han vände ryggen åt de andra. + +»I är alltid välkommen,» sade Kristina varmt. »I har töfvat länge på +Höjentorp denna gång. Familjelifvet börjar bli eder kärt.» + +»Aldrig kärare än min drottnings närhet.» + +»Och dock har I denna vinter försakat den öfverhöfvan ofta, men på eder +skall aldrig sannas Salvii ord, att hofvet är som elden, för nära den +förbrännes man, för långt ifrån den fryser man ihjäl. Det vill med andra +ord säga, att alltför stor förtrolighet tar snabbt slut och alltför +långt afstånd alstrar glömska ... + +Men sätt eder nu ned, min grefve! Drif bort Castor och Pollux från +bänken; de -- mina fyrfota favoriter -- få den plats, jag aldrig ärnar +gifva någon man: den vid mina fötter.» + +Hennes hvita tänder lyste innanför de lifliga läpparna, och de kraftiga +händerna flögo fram och åter som stråkdrag genom luften. + +De la Gardie hörsammade ej hennes uppmaning. Han yttrade med mjuk, ehuru +något upprörd stämma: + +»Eders nåde, jag sade eder genast, att jag tyvärr kommer som en +fridstörare ...» + +»Då får I strax afträda,» afbröt Kristina onådigt. »Jag vill i afton +vara glad med mina vänner, och det skulle varit mig kärt att inbjuda +eder till vår lilla tankebankett, men ärnar I sjunga klagovisor, må I +skyndsamligen draga hädan.» + +De la Gardie mulnade. Detta var honom för starkt att höra i alla dessa +herrars närvaro, och hans röst blef den pockande statsmannens, när han +återtog: + +»Mitt andragande tåler ej uppskof. Eders majestäts ära är angripen, och +hade den ej varit mig så öfvermåttan dyrbar, kunde det stått mig fritt +att sända en kammarsven med detta bref från arffursten.» + +»Min ära -- hertigen -- hvad menar I?» + +»Jag nödgas anhålla, att eders majestät täcktes aflägsna lyssnare.» + +»Väg edra ord, grefve! Mina jovialer äro inga lyssnare; till tråkiga +statssaker låna de minst af allt sitt öra, men som nu i alla fall min +glädje är förstörd, bjuder jag eder godnatt, mina herrar. I stannar, +herr riksmarskalk.» + +Så snart De la Gardie blifvit ensam med drottningen, lämnade han fram en +kort, siratlig skrifvelse från Karl Gustaf, och ännu ett annat konvolut, +adresseradt till hertigen. + +När Kristina tog emot det sistnämnda, sade hon ironiskt: »Detta skulle +således innehålla attacken mot min ära.» + +»Ja, eders majestät. Eder höge frände har gifvit mig sin nådiga +tillåtelse att genomögna smädeskriftens gemena innehåll, och jag brinner +af ifver, att få oskadliggöra den skändlige bakdantaren.» + +Kristina vek upp det styfva pappersarket, och hennes blick gled +långsamt, snarare sorgset än vredgadt öfver de första raderna. Med ett +försök till skämtan sade hon: + +»Törhända upptäcka vi här en ny Esopus, ehuru hans fabler ännu synas oss +ha en väl arm klädnad. Rimmen halta som afdankade dansörer.» + +De la Gardie genmälde intet. Han endast iakttog henne, medan hon +fortsatte läsningen, och han märkte, att hennes ögon begynte blixtra af +vrede, och att harmen tände röda flammor på hennes kinder. Så småningom +började hennes händer skälfva, och när hon ändtligen slutat läsningen, +steg hon upp, kastade papperet på golfvet och ställde sig på det, +stampande i ursinnig upphetsning. + +»Han ljuger -- ljuger,» skrek hon, och rösten blef hes och grof. »Fan +skall anamma hans syndiga själ och steglet hans eländiga kropp! -- Han +vågar säga, att jag förslösar all kronans egendom, att jag är en toka, +som allenast vill roa mig, att --» hon afbröt tvärt, tog ett språng fram +till De la Gardie och sporde flämtande: + +»Hvad förmenar I om detta djäfvulskap?» + +»Att det ej nog hårdt kan straffas.» + +»Och hvad säger arffursten om det råd, som gifves honom: att eftergöra +Linköpings blodbad? -- Vänta, hvad var det mera? -- Nej, tag icke upp +det usla papperet! -- Jag minns nu. Hertigen borde taga sig i akt att +komma till Stockholm. Fru Ebba på Jakobsdal skulle på min befallning ha +gift i beredskap att därmed förgifva honom. Och detta vågar man låta mig +veta! Jag ville se den skurken piskad blodig inför mina ögon -- +rådbråkad, till dess hans lemmar fölle sönder och blefve till åtel för +fänaden i luften och på marken --» + +Utmattad kastade hon sig ned på en stol och vaggade sakta fram och åter +med öfverkroppen, rof för en själsskakning, som blef henne fullkomligt +öfvermäktig. + +»Vi skola göra all vår flit, att snarligen finna brottslingen,» lugnade +De la Gardie, som äfven blifvit namngifven i smädeskriften och beskylld +för stämplingar mot riket och arffursten. + +»Ja, se till att I finner honom redan i morgon dag,» utbrast +drottningen. »Intet vare eder angelägnare än detta!» + +»Eders majestät, jag har redan en aning om, hvem som är den skyldige.» + +»Så säg fort!» + +»Arnold Messenius.» + +»Min salig faders gamle fiende?» + +»Nej -- sonen.» + +»Den unge. Han har ju näppeligen satt sin fot till hofs. Det vore ju +vanvettigt. Nej, I far vill. Visserligen är skriften en tankarnas och +formens vidriga surkart, men är det han, måste dock denna frukt ej ha +fallit långt från trädet. Låt kalla dem båda.» + +»Skall ske, eders majestät.» + +De la Gardie bugade djupt. + +Kristina vinkade åt honom, att han skulle gå, men när han hunnit till +dörren, hejdade hon honom: + +»Säg mig, så sant I är min vän, har jag något af de fel, man beskyller +mig för i denna skrift?» + +Grefve Magnus tvekade icke ett ögonblick om hvilket svar han borde afge. +Hade han vågat vara fullt ärlig, skulle han ohjälpligt ha störtat sig +själf. Han sade med värme: + +»Nej, eders majestät, som eder sanne vän säger jag eder, att _allt_ i +smädeskriften är uppdiktad lögn.» + +»Mitt slöseri -- har I förmärkt det?» + +»Jag har allenast sett eders majestäts konungsliga frikostighet, hvilken +gjort Sverige hedradt långt öfver dess gränser.» + +»Min nöjeslystnad?» + +»Eders nåde är en ung, lefnadsglad kvinna, som efter en lång arbetsdag +stundom tillåter sig en ringa förströelse, mycket till sitt folks +båtnad, ty det får då skåda sin i hela Europa berömda drottning.» + +Kristina log vemodigt. + +»Törhända är I för mycket min vän,» sade hon ironiskt, »men haf tack för +edra ämabla ord och nu -- lef väl.» + +När dörren fallit igen efter honom, begynte Kristina häftigt gå af och +an. Den förhatliga pamfletten hade riksmarskalken tagit med sig, men hon +tyckte, att den bränt in ett märke på golfvet, där den legat, och hennes +fötter trampade denna fläck så tidt, som funnes där något att krossa +till stoftkorn. + +Och dock hade vreden nu lämnat henne, allenast ångesten marterade henne. +Hon hade blifvit dömd! -- Hon hade fel, som en liten junker vågade syna +i sömmarna! Hon -- Kristina! -- hvilken som fyraårigt barn väckte alla +ständernas häpnad för sina lysande egenskaper. Som halfvuxen satt hon +redan på tronen, och i ödmjuk tillbedjan lyddes man till hennes ord. +Hennes lof hade sjungits dag från dag, så långt hon kunde minnas +tillbaka -- och hon skulle ha fel? -- Fel, som människor vågade peka +fingret åt! Inför Gud allenast ville hon stå till svars, han ensam +skulle vara hennes domare. Ve den af hennes undersåtar, som djärfdes +höja sig till henne, Herrens smorda! -- Och ändå -- när hon nu tänkte på +det straff, hon nyss så ifrigt velat nedkalla öfver den olycklige, +fylldes hennes sinne af ett varmt deltagande och ångerfull åstundan att +blifva kvitt ansvaret. + +När hon var barn, hade hon tidt gråtit öfver Smedjegårdens fångar, och +helst hade hon velat öfva barmhärtighet emot dessa arma förbrytare, men +då betydde hennes röst intet. När hon själf kom till makten, förfor hon +i begynnelsen mildt, men brottslingarnas antal växte och var nu så +stort, att hon nästan dagligen den sista månaden nödgats underskrifva +dödsdomar. När skulle detta få ett slut? När skulle hon få mod att rycka +af den sista länk, som band henne vid detta land, för trångt för hennes +tankar, för kallt för hennes känslor och dock -- älskadt som arf efter +hennes höge fader. + +Dessa seder och bruk plågade henne -- stora i mat och dryck, begifna på +kräsliga gästabud, men lata, när det gällde snillelekar, tröga till +tankar -- snara till knytnäfskamp! -- Och religionen! Hon stannade +plötsligt framför ett porträtt af Gustaf Adolf. Hennes fader hade stridt +för den och nämnt den en helig sak. För honom hade den nyktra, torra +lutherdomen fyllt hjärtats behof att närma sig Gud. Han hade varit man +och krigare, och hvarje hans dag var rik på planer till nya bragder. +Bibeln är en god bok för den trötte att lägga sitt hufvud mot, när +kvällen kommer -- ljus efter segern, lugn efter nederlaget, men dock +manande till ro. Men för henne -- kvinnan -- på en mans plats -- var den +ej nog. Hennes frysande själ kräfde annan värme, hennes ensamma hjärta +begärde hetare böner, och därför -- + +Hon föll på knä framför porträttet, och hennes händer famlade under den +vida koftan, tills hon fann ett krucifix, hvilket hon förde till sina +läppar. + +»Fader, kalla det icke svek, om jag vill vinna min salighet på en annan +tro än din! Se mildt ned till din dotter och minns, att hon var ett +värnlöst barn, när du drog bort. I min moders famn har jag aldrig känt +hugnad -- och ingen närskyld har stått vid min sida som förtrogen och +vän. Bland främlingar har jag fostrats, bland främlingar lefver jag, och +till ingen utom Gud anförtror jag mina hemliga tankar. Men törhända går +min väg mot himmelen fjärran från din, store fader. Se icke illa på +detta! Fuller löpa de samman i evig klarhet en gång, om de ock här på +jorden te sig olika. Jag längtar efter frid, och jag skall söka den +efter mitt sinne. Inför din ädla skugga, o fader, tillstår jag oändligen +villigt, att det spröda redskap du lämnade i ständernas händer, icke +plöjer fädernas jord som sig bör. Svaga äro mina krafter, för högt spänd +min båge. Ditt folk förstår mig icke och blir icke lyckligt under min +spira, den är dem för mycket af scepter för litet af pekpinne i deras +handlingars abc-bok.» + +Med pannan sänkt mot krucifixet låg hon kvar på golfvet, till dess kylan +genomisade hennes lemmar. + + * * * * * + +Man hade nu hunnit ända fram till den tjugonde december, och julstöket +var i det närmaste öfverståndet. Man begynte tänka på julklappar, och en +och annan af de mest köplystna sneglade ifrigt uppåt Stortorget för att +se, om ej stånden för julmarknaden snart skulle ställas upp. + +De flesta hade dock mindre sinne än eljes för julens firande, ty +rannsakningen med den gamle och unge Messenius, som sades hafva stämplat +mot drottningen och regeringen, väckte så allmänt intresse, att till och +med borgarhustrurna läto ljusstöpning och svinslakt afstanna för att med +korsade armar sätta sig hos männen och lyssna till hvad de hade att +förkunna om denna märkliga händelse. + +Den unge Messenius hade strax förklarat sig skyldig till författandet af +en smädeskrift; han hade äfven namngifvit de herrar af adeln och +prästerskapet, som gifvit klafven till den olycksaliga skriften. + +Och i dag -- samma dag som marknadsstånden verkligen begynte rada upp +sig på Stortorget -- stod både faderns och sonens dom afkunnad för alla +att läsa på ett plakat invid skampålen. + +Det hände icke ofta, att säljarna så i lugn och ro som nu fingo sätta +upp sina rariteter. Vanligen var snatteriet i full gång så fort varorna +plockades fram, men till och med karamellerna och pepparkaksgubbarna +ofredades icke denna dag. Allt folk strömmade fram till kåken för att af +någon läskunnig få sig meddeladt hvad där stod om missdådarna. + +Bland de främsta var jungfru Märta. När herr Christopher kallades inför +domstolen, namngifven af junker Arnold som hans sagesman beträffande +riksstyrelsens åtgärder, hade Märta bönfallit att få åtfölja honom, och +nu stod hon här vid farkärs sida. Man hade intet kunnat företaga mot +herr Christopher. Under tårar och ödmjukliga bedyranden hade han nekat +till all gemenskap med den svarte syndaren, hvilken väl gästat hans hus +men aldrig synts honom värd ens ett godt ord. Och på sin ed blef han +befriad från tuktan. + +Den fagra jungfru Märta hade fallit mycket af på denna korta tid. Hennes +spotska käckhet var försvunnen, och under ögonen löpte stygga, gråbruna +skuggor, tydande på hemliga kval. De röda läpparna hade bleknat, och ned +mot hakan var det första ålderdomsstrecket ristadt skarpt och djupt. + +Med händerna hårdt tryckta mot bröstet läste hon junker Arnolds dom, och +hon brast ut i konvulsivisk gråt, när hon kom till orden: -- »då han +blifvit beträdd med en upprorisk, grof och ohörlig smädeskrift, hvilken +han själf uppsatt och skrifvit, hvarigenom mot hennes kongl. majestät, +hans kongl. höghet samt Sveriges rikes undersåtar tumult och uppror +kunnat uppstå; alltså kan han icke benådas, androm vanartigom till sky +och varnagel, straffas såsom en riksens förrädare och först mista högra +hand sin, sedan halshuggas och kroppen med hufvudet på fem stegel läggas +och handen sedan naglas vid kåken.» -- + +»Hvad gråter du för, flicka,» sporde herr Christopher och skyndade att +draga dottern med sig inåt Kinhästegatan. + +Märta svarade så tonlöst, som hade hennes röst vissnat bort: + +»Han lider detta för min skull.» + +»Snack! Han lider det för sin onda gärnings skull. Du har intet med +honom att skaffa.» + +»Jag frestade honom.» + +Märta talade alltjämt med samma döda stämma, och hon gick framåt med +släpande steg. + +Fadern inföll barskt: + +»Tag dig i akt för känslopjoller, dotter! Man kunde eljes lätt tro, att +du fått denne usling kär. Och du har själf sagt mig, att han var ditt +hjärta främmande.» + +»Den tiden hade jag fuller intet hjärta.» + +»Så håll det ock nu i styr, att det ej bringar dig till kåken.» + +Märta stirrade rakt framför sig. + +»Där vore min plats.» + +»Är du galen, tös. Har du blifvit förhäxad! Godt, att vi kunna färdas +hemåt snarliga, där blir du dig väl lik igen.» + +Märta hörde honom ej. Hennes ansikte var hvitt som lärft, och huden +tycktes stelnad öfver kindknotorna. + +»Farkär,» bad hon plötsligt, »för mig till slottet.» + +»Hvad vill du där?» + +»Jag vill tala med drottningen.» + +»Hur skulle det gå till?» + +»Spörj icke -- uppfyll blott min bön, så som du alltid förr plägat.» + +Herr Christopher kände hennes iskalla hand famla efter hans, och han +hugsade en liten varm och mjuk barnhand, hvilken mäktat leda hans steg +efter sina barnsliga önskningar. Utan ett ord vände han, och snart stodo +de vid slottsporten. Vakten steg fram och begärde få veta deras ärende. + +»Jag söker drottningen,» svarade Märta genast. »För mig till henne, det +gäller ett människolif.» + +»Intet viktigare, unga jungfru! Slikt akta vi inte stort nu till dags, +men väl skulle jag släppt eder in för edra svarta ögons glans, om det +tjänat till något, dock må I veta, att drottningen dragit sina färde för +att jula på Örebro slott. Och väntas hon ej åter förrän efter Sancte +Knut.» + +Märta stod stum. Aldrig hade vaktknekten skådat ett sådant uttryck i ett +ansikte. Han ryste och tänkte ömkande: För henne bär det väl af till +Danviken med ens! Han hade riktigt tyckt sig kunna se, hur förståndet +slocknade i de stora, vidöppna ögonen. + + + + + XI. + Skräddaren i adelsfodralet. + + +Det var en underlig konung, som denna dag gjorde sin rond genom +Stockholm. Stora, skymfande folkhopar följde honom, hvar han färdades +fram, och på hans hufvud tyngde en glödgad järnkrona. Framför honom bar +den rödklädde bödeln hans spira, en stridsklubba med taggar, ett vapen, +som plägade kallas morgonstjärna. Den arme konungen med de vilda, +blodsprängda ögonen hade ock en storkansler efter sig, en rödskäggig, +groft byggd närkesbonde; de voro hufvudmännen för de vidt omkring +beryktade »morgonstjärnorna». + +Massan skränade omkring upprorsmännen, hvilka nu skulle rådbråkas, +halshuggas och steglas, för att de djärfts visa sig uppstudsiga mot +regeringen och med klubbor och spjut trängt sig in på adelsgårdarna. + +»Hvem har uppviglat det gemena packet?» undrade den förnäme köpmannen +Doulmet. Han stod utanför sin port och samspråkade nedlåtande med en +mindre betydande yrkesbroder, hvilken också skaffat sig bod vid +Västerlånggatan. + +»Å, det spörjes, att det lär vara en förryckt piga från Dalarna, en +prästdotter,» genmälde den andre. »Hon lär ha blifvit galen, när unge +Messenius miste lifhanken -- kärlek förstås!» + +»Skulle det törhända vara herr Christophers karska Märta, som ledt +upproret? Henne känner jag genom min fruga, som är barnfödd där på +trakten. Hon hade hett blod, den tösen, lät Maja-Karin förstå.» + +»Jo, jo, och när sinnet är sjukt till. Undras mig, om drottningen sitter +och åser detta gycklet som ett litet divertissement från de lysande +värdskapen! Aj, aj, den kronan sveder förvisso kungens skinn -- hör, hur +han vrålar!» + +Doulmet vände sig bort och mumlade: + +»Det är en fast ömklig syn! Folket sliter ju deras kläder i trasor. Väl +måste de näpsas, men det är en vidrig plägsed att göra dem till föremål +för allsköns hån och spe. Näppeligen lärer det vara hennes majestäts +vilja, att hennes undersåtar skola fara så fram. Hon har alltid visat +ömhet för de olycklige.» + +»Nämner I dem olyckliga, som bedrifver ond gärning mot sitt land och +dess lagar?» + +»De äro allenast redskap i den pockande lågadelns händer,» påstod +Doulmet torrt. Han räknade bland sina kunder endast de förnämligare och +föraktade uppkomlingarne -- medan han väntade på adelsbrefvet. + +Det långa, skräckinjagande tåget med förbrytarne i spetsen fortsatte +uppåt Sanct Laurentii gränd i riktning mot Stortorget. Flera af de +mäktiga adelspalatsen stodo redan öde och tomma, ty man befann sig i +juni månad, och de, som ej af regeringsärenden tvungos att stanna, hade +dragit till sina gårdar. + +Solskenet tycktes flöda öfver i gränden och söka sig upp mot de branta +taken ända till de smala skorstenarna. Några hundar dåsade midt i +gatsmutsen och reste sig med ett vredgadt skall, när folket sparkade +till dem. + +En katt sprang ängsligt jamande in i en mörk portglugg till ett +igenbommadt hus, olustig för råttfångst som för hvarje annan gagnelig +sysselsättning på denna glödheta dag. + +Hennes majestät hade varit ute på ridtur till Valdemarsön eller, som det +nu allt oftare nämndes, Djurgården. Vid slottsporten hejdades hon af en +rasande kvinna ur hopen, som ville spå henne och skrikande trängde sig +framom kavaljerernas hästar. + +»Eders höga nåde, hör mig! Jag känner alla människoöden,» kraxade hon +med hes och ändå gäll röst. »Gif mig den allra nådigaste hvita handen, +och I skall få att veta allt I åstundar.» + +»Afspisa henne med ett piskrapp,» uppmanade Bourdelot, drottningens +nykomne franske medicus hennes unge gunstling Claes Tott. Denne skulle +intet högre önskat, men Corfitz Ulfeldt, den från sitt fädernesland +utvisade danske gesandten, hvilken Kristina hugnade med besynnerlig +mildhet, inföll ifrigt: + +»Nej, nej, låtom oss lyss till hennes ord. Af barn och dårar läres +sanningen, och hennes majestät skall törhända finna förnöjelse i hennes +tal.» + +»Näppeligen,» svarade Kristina högdraget, »men låt gå för en gångs +skull. Offra en riksdaler på upptåget, monsieur Ulfeldt. Min pung +tillstädjer icke slikt slöseri.» + +Kristina räckte leende fram sin hand, som den sinnesförvirrade kvinnan +snabbt fattade. Med sitt smutsiga finger drog hon linjer kors och tvärs +i handens innersida och mumlade allehanda kabbalistiska ord. Slutligen +skrek hon högt: »Lifsens krona får I; den är af glödgadt järn som +morgonstjärnekungens! Aj, aj, höga drottning, den bränner fuller bort +den krona I nu bär.» + +Kristina ryckte till. + +»Tvi för dumt snack,» sade hon häftigt, men hennes kinder blefvo varmt +röda, och blicken fick något på en gång skyggt och lyckligt. + +Claes Tott var nog djärf att infalla: + +»Vår Herre och Luther månde vara storligen långmodiga, om de brådt hamra +den kronan färdig, ty för sann ägnar eders majestät dem föga flit. I går +i slottskapellet njöt eders nåde af Horatius --» + +»Och sistlidne söndag i Storkyrkan af en mäkta god sömn,» afslutade +Bourdelot skrattande. + +Hela sällskapet instämde i munterheten, men kvinnans svada blef allt +ymnigare, och ur hennes förvridna mun strömmade förutsägelser och +orakelord i brokigt virrvarr. + +Hon hade i sin sjuka hjärna samlat mycket af folkets dom öfver +drottningen, och hon blottade oförtäckt alla de smygande rykten, som +tassade omkring kungaborgen. + +»I skall akta eder för den svartögde fransosens gift, nådiga drottning,» +hväste hon, »hans trolldrycker vålla eder stort men, och det må I veta, +att den riddersman I höljt med guld, är fullare af falskhet än jorden af +mull, och den där unge narren, I städse språkar an, är eder tro, så +länge I kör med lyckans spann.» + +Hon flaxade upp och ned med armarna och skrattade fånigt öfver att ha +funnit dessa klumpiga rim, men Tott, som förstod att de sista orden +gällde honom och den gunst, hvari han stod hos Kristina, röt utom sig: + +»Vet hut, käring!» + +Också Bourdelot blef uppbragt och befallde med den myndighet, han alltid +brukade, och som hennes majestät ej syntes taga illa upp, att kvinnan +skulle föras bort af vakten och sättas i förvar, då hon spred ut hvad +ondt och farligt var. + +Kristina nickade medgifvande och liksom trött. Omedvetet satte hon i +detsamma händerna för öronen, när ett fasansfullt skri skar genom +luften. Det kom från Stortorget, där morgonstjärnekungen nu rådbråkades. + +Bourdelot tog hastigt drottningens häst vid tygeln och ledde den in på +borggården. Hela hans smidiga väsen antog i detta ögonblick en vekt +beskyddande ömhet, mannens emot kvinnan, och Kristina såg upp mot honom +med ett hängifvet uttryck i de stora, blå ögonen. + +Sedan något mer än ett år hade hon begagnat sig af denne mans +läkarekonst, och hon kände sig redan förunderligt frisk och stark. Hon +tyckte nu, att hon aldrig skulle kunna förgäta den stund, då han för +första gången steg fram till hennes sjukläger och lade en sval, mjuk +hand öfver hennes brännheta panna. Så fort förmådde han tvinga den svåra +febern att fly, att det nästan tycktes henne, som om hans blotta närvaro +strök bort plågorna. Och när hon blef friskare, kvickade han henne an +med gnistrande skämt. Hennes dag hade knappast längre några +arbetstimmar. Skämtan och lysande fester plånade ut grubblet och de +ensamma tankarna. Bourdelot tillät aldrig sin höga patient att gripas af +allvarets fasta hand, hvilken drog henne till ansträngande plikter. Hon +skulle roas, omgifvas af glada kavaljerer och vackra damer. + +Kristina stödde sig lätt mot sin medicus' arm, när hon nu gick uppför +trappan, bakom sig hade hon Tott och Ulfeldt samt efter dem stallmästare +von Steinberg. Också han hörde till drottningens unga gunstlingar, sedan +han vid ett tillfälle lyckats rädda hennes majestät ur sjönöd. + +Det var ett stojande och högljudt sällskap, som begaf sig upp i +slottsrummen, och deras skrattsalfvor hördes ända ned i rådskammaren, +där Axel Oxenstierna satt lutad öfver räkenskaper, gåfvobref och +kungliga propositioner. Han skakade bekymrad sitt trötta hufvud, men +handen släppte icke pennan. Ännu var icke hans värf afslutadt; än +betydde hans ord något. Drottningen hade till och med begynt närma sig +honom igen. Hon var tidt led vid regeringsbördan och axlade den af sig +som en för tung kappa. Ett fast sällsamt kynne hade hon, denna unga +kvinna, som alltid tycktes benägen att älska, men som dock endast +stänkte heta droppar omkring sig af den ömhet, hon bort samla på en +enda. + +Hvarje år hade gunstlingarnas antal ökats och ynnestbevisen utdelats +allt rikligare, och dock föreföll det, som om drottningens hjärta blefve +allt kallare. Hon drog sig inom ett hårdt, glänsande skal och tycktes ej +vilja låta någon veta sina innersta tankar. Godt vore, om dessa båda +lycksökare Bourdelot och Pimentelli, den spanske gesanten, snarliga +komme ur riket. Ett helt år hade de frestat regeringens och folkets +tålamod genom att draga drottningen ifrån hvad henne kärt borde vara: +omsorgen om sitt land; och de rykten, som för deras skull spredos om +drottningen, voro så nesliga, att de ohjälpligt fläckade landets första +kvinna. + +Axel Oxenstierna ville i dag tala med Kristina. Han ville än en gång +pröfva, om hon täcktes lyssna till en faderlig varning, men han måste +bida sin tid. Törhända töfvade hon denna gången dagen öfver i Stockholm. +Eljes hade hon nu hela våren vistats på Jakobsdal, hvilket grefve Magnus +skänkt henne. Där mottog hon alla de utländska sändebuden, och där hade +hon förlidet år afhållit sina långa diskurser med de mystiska +italienarne Malines och Cassati, hvilka försvunnit lika plötsligt och +spöklikt som de visat sig. + +Ett par surrande och näsvisa flugor störde den gamle kanslerens +bekymrade tankar; de spelade honom allehanda puts på det oskrifna +pappersarket, och han måste schasa bort dem. + +Ett svagt hopp om att drottningen skulle komma ned på kansliet hade han +hyst, men förmodligen hade hon anländt till staden allenast för att +efterhöra Pimentellis hälsotillstånd. Det troddes, att han fått ett +lindrigt anfall af den pest hela Stockholm hotades med. + +Kansleren vände sig till en af skrifvarne, hvilkens raspande penna +genast afbröt sitt bråda lopp: + +»Har hennes majestät låtit tillsäga, att hon ärnar sig ned här i dag?» + +»Nej, eders nåde, därom ha vi intet försport.» + +»Godt. Faren fort med det arbete, jag förelagt eder!» + +Han nickade vänligt. Sedan han ordnat sin svarta, veckrika silkesdräkt +och slätat spetskragen, begaf han sig upp för den smala vindeltrappan +till gamla matsalen, på hvars tröskel han stannade med ofrivilligt +rynkade ögonbryn, ty för hans allvarliga blick tedde sig det upptåg, som +här förehades midt på blanka förmiddagen, ingalunda amusant. + +De lärde herrarne Naudé och Meibom utförde till drottningens och hela +hofvets förlustelse ett slags forntida dans, sannolikt densamma, hvarom +de för någon tid sedan skrifvit en lärd afhandling. De togo sig +öfvermåttan löjliga ut, men tycktes själfva okunniga om, att de gjorde +sig till narrar med sina apliknande fasoner och sitt konstiga +krumbuktande. + +På ena sidan om drottningen stod Bourdelot, på den andra hennes f. d. +hofskräddare Holm, nu adlad till Leijoncrona. De skrattade öfverljudt, +och Kristina gaf dem icke efter. Bourdelot tillät sig slutligen några +glåpord högt uttalade. Dessa hejdade Meibom i ett djärft hopp, och han +uppfattade med ens, att medan de blott trott sig illustrera sina +skrifter, hade de i själfva verket spelat den snöpliga rollen af +arlekiner. + +Utan ett ord rusade den storväxte tysken fram till Bourdelot, som +föranstaltat uppvisningen, och smällde honom en eftertrycklig örfil på +högra kinden. + +»Vet I icke hut, som drifver gäck med ärlig mans lärdom,» röt han, +glömsk af drottningens närvaro. + +Hon reste sig emellertid blixtsnabbt och utbrast: »Slika uppträden, min +käre Meibom, undanbedja vi oss för all framtid. De hafva platt intet med +hofseder att beställa, och helst se vi, att I ofördröjligen drager +dädan, om I ej skall stå oss röd och blek till svars för eder +klumpighet.» + +Som alltid tände vreden heta flammor på hennes kinder, och ögonen +mörknade i hot. Hon stampade hårdt i golfvet med den klacklösa stöfveln +och tillade vänd till Leijoncrona: »Drag försorg om att vi blifva den +karlen kvitt snarast görligt.» + +Bourdelot log själfbelåtet. Detta var väl hans sista värf på svensk +botten, ty redan instundande natt skulle han lämna det land, där under +ett decennium Frankrikes söner haft ett säkrare stamhåll och fetare bord +än fosterjorden bjöd. Det var drottningens vilja, att han skulle draga +ut ur staden nattetid. Hon fruktade, att hennes vidskepliga undersåtar +skulle angripa honom. De trodde, att han gifvit henne allsköns +trolldrycker, och att han dymedels vunnit hennes stora bevågenhet. Väl +visste hon, hvem som innästlat detta talet i deras hus och sinnen, och +hon aktade att näpsa honom, hur nära tronen han än stod. + +Bourdelot hade en gång sagt: »Grefve Magnus är min vedersakare i allt, +icke därför att han är eders majestäts vän utan därför att han ser, att +jag sitter orädd i sätet och han däremot glider nedför på de pund +försynen placerat i en onämnbar kroppsdel.» + +Kristina begynte ock finna, att Magnus Gabriel De la Gardie nu icke +längre var den spirituelle världsmannen utan en trätlysten och pockande +hofkavaljer, och hon visade honom stundom ett gäckande förakt, som ökade +hans hat mot lyckligare medtäflare. + +Leijoncrona makade med en föga smidig rörelse Meibom bort till +kammarpagerna och sade snäsigt: + +»Det är bäst, han ger sig i väg. Här vilja vi ej ha honom!» Med högra +tummen och pekfingret knäppte den viktige räntmästaren, en titel, som +Holm-Leijoncrona fått snarare för sina försyndelsers än för sina +förtjänsters skull, bort några dammkorn från den med guldbroderier +öfversållade rocken och vände sig nu mot rikskansleren med en bugning, +som var halft drängaktig, halft oförskämd. + +»Nej se, grefve Axel,» sade han gemytligt, »träd innanför! Drottningen +har väl icke sett eder. Vi ha haft så stor gamman af de lärda herrarnas +piruetter, att eders nådes närvaro undgått oss.» + +Axel Oxenstierna betraktade den uppblåste ögontjänaren utan att genmäla +något, ej heller följde han uppmaningen att träda in i salen. När hennes +majestät haft ett vredesutbrott som detta, hände det henne tidt, att hon +blef onådig och förolämpande, hvem som månde komma i hennes väg. + +Leijoncrona, som ej förstod den gamle statsmannens ringaktande tystnad, +trugade honom ånyo: + +»Stig mans på, herr grefve! Nu hafva vi aflägsnat de lärda paddorna. +Bourdelot har rensat slottet för de tallriksslickarna. Men nu lärer han +själf få respass efter hvad det förljudes. Drottningen har nog af hans +kurer och afsäger sig Frankrike till Spaniens förmån, he, he, he.» + +»Du snackar hufvudet af dig, Holm, och törhända hvad dig än kärare är, +adelsrocken,» sade nu ändtligen Oxenstierna med djup, tung stämma. Han +åstundade ifrigare än någonsin att få denne plumpe sälle aflägsnad från +hofvet, där hans lösmynthet redan gjort mycket ohägn. Hade han icke +låtit göra veterligt, att Kristina, Gustaf Adolfs dotter, användt honom, +en simpel lakej, till sin förtrogne, när hon på smygvägar lät föra +påfvens utskickade till sin sängkammare. + +En skälfning gick genom Oxenstiernas leder vid tanken på hvad som +blifvit honom sagdt om drottningens intresse för den papistiska läran. +Det syntes honom, att ingen förödmjukelse kunnat drabba landet hårdare +än den om hon afveke från sin fäderneärfda tro. Alla felsteg, hon +begått, allt slöseri med kronans medel, lättfärdighet och skrymteri voro +intet, jämfördt med detta brott mot samvetets och rikets lagar. + +Kristina hade fått sikte på honom, nickade kort och sporde: + +»Hvad är I begärandes, herr kansler?» + +Nu stod Axel Oxenstierna ånyo inför henne, och hans blick hade det +uttryck, hon erinrade sig sedan sin barndom, när han var missnöjd med +lilla drottningen. En scen från denna länge sedan flydda tid framträdde +plötsligt med lefvande färger för henne, och hon log halft svårmodigt, +halft trotsigt, när hon räckte honom handen. + +»Vill eders majestät nådigast skänka mig några ögonblick?» + +»Ja -- ehuru jag förmärker, att edert tal är af ondo. Minns I den gången +I sammankallade riksråden omkring min tioåriga person och höll en +moralpredikan för mig, utgående från berättelsen om Noaks söner? Så ser +I ut också i dag, men måhända väljer I en annan biblisk bild. Jag +förhoppas det. Jag hörer ej gärna om de samma sagorna.» + +»Ingen saga skall jag mäla, nådigsta drottning. Jag har kommit att -- +varna eder.» + +Kristina rynkade pannan. + +»Slikt bedrifver I med alltför stor flit! -- Leijoncrona, om en timme +skall I ledsaga mig till monsieur Pimentelli. Håll eder beredd!» + +Johan Holm-Leijoncrona bugade och höll dörren öppen för hennes majestät, +som följd af rikskansleren begaf sig in i sängkammaren. När de höga +personerna försvunnit, rätade den sprättige herrn upp sig och tog några +långa steg öfver det glatta golfvet, hvilket alltid vållade honom +förtret. Han gled och halkade beständigt till hofmännens förlustelse. I +synnerhet kammarpagerna drefvo öppet spe af honom. + +Nu ämnade han sig direkt ned till klädkammarn, där han visste, att hans +stinne svåger, Polycarpus Crombygel, i sin egenskap af husgerådsmästare +i dag reviderade. Han skulle gifva honom att veta, hur hennes majestät +utmärkt honom och kallat honom »en hjälp i nödens timma». Hon hade +nämligen lånat sextiotusen riksdaler af honom. Bourdelot skulle hafva +trettiotusen vid sin afresa, och resten måste brukas till en balett, +hvilken drottningen ämnade gifva under sommaren. + +I trapporna mötte Leijoncrona en liten kammarpiga och hugnade henne +ofördröjligen med karesser af det slag, han sett hofmännen bruka, men +hans händer hade alltför tafatta och dygdesamma grepp, hvarför den unga +tärnan skrek dubbelt så högt, som när »dulle-Totten» kramade henne. + +Grefve Claes Tott hade många kärleksbravader, och det förnöjde +drottningen storligen att höra om dessa mandater. F. d. hofskräddaren +drömde om att också kunna uppbygga hennes majestät med berättelsen om +att han funnit diamantsmycken och guldrullar i sin hatt jämte en viss +skön dams älsklingsblomma eller band, men ännu hade intet slikt galant +äfventyr vederfarits honom. Man skrattade åt eller afvärjde hans +amourer. -- + +»Tag plats, gref Axel,» uppmanade Kristina och slängde sig själf +vårdslöst på sängen, gäspande som ett själfsvåldigt barn. + +Kansleren lydde stillatigande. Hennes disgraciösa och osköna ställning +plågade honom, men han hade föresatt sig att taga henne med mildhet, och +afvaktade hennes nästa ord. + +Det kom helt plötsligt: + +»Jag är icke vid synnerligen affabelt lynne i dag, min käre kansler; min +medicus lämnar mig, bortdrifven af mitt folk, som vill behålla allt i +eget fat.» + +»Jag lyckönskar eders majestät och hela landet, som befrias från denna +osmakliga person, och min högsta åstundan är, att afskedet stode för +dörren ock för andra lycksökare.» + +»Hvilka menar I?» + +»Främst Ulfeldt och Pimentelli, eders höga nåde.» + +»I förgäter sannolikt, att don Pimentelli kommer från ett land, på hvars +vänskapstraktat vi sätta högt värde, och hvad Ulfeldt beträffar, har han +bevist sig vara oss underdånigst tillgifven. Hade han icke öppnat sin +börs, skulle vi ej mäktat resa till gamle pfalzgrefvens begrafning +förlidet år. I vet väl, jag hade förgäfves bud om försträckning på tio +håll; äfven till eder och gref Magnus vände jag mig, begärandes lån, men +edra guldtunnor hade intet sprund.» + +»Eders nåde dömer öfverhöfvan strängt. Vi ha aldrig tvekat att gifva, +när eders majestät trängt på, men då förmådde vi det icke. Reda +penningar är en fly vara i Sverige nu till dags.» + +»Och I ger mitt 'slöseri' skulden. Fuller är mig detta veterligt. Men en +fri fågel sätter man icke ostraffadt i bur. Förmenas han att flyga mot +all världens härligheter, begärer han dem till sig. Så har det gått mig. +Nu skall jag dock snarliga bjuda eder alla farväl. I vet, att mitt +beslut denna gång är oryggligt.» Hon satte sig plötsligt upp och utbrast +passioneradt: + +»Jag hatar mina bojor; jag hatar gallren! Och jag förfryser här i denna +polarvrå, där man bjuder ljumma hjärtan och ljumma eder. Man har +förebrått mig, att jag icke kan älska. Säg -- hvem vill man bjuda mig, +som mäktade fatta det sinne, hvilket förbränner sig själf i längtan +efter hel lycka?» + +Axel Oxenstierna stirrade häpen på henne. Hon syntes honom förvandlad, +som omgifven af eldslågor. Det var en ung kvinna, törstande efter det +ouppnåeliga, för stolt att duka under för sin svaghet, för sann att +förneka den. + +Hastigt slog hon dock om från det feberheta tonfallet till ett lugnare, +och i det hon tog plats midt emot Oxenstierna, sade hon: + +»Jag väntar edert andragande!» + +Kanslerens hvita hufvud böjdes djupt. + +»Skall eders majestät värdigas höra mig? Jag har obehagliga saker att +mäla. Mitt tal blir ej så ljufligt som de unga courtisanernas. Får jag +nådig tillåtelse att säga fritt, hvad som ligger mig på hjärtat?» + +Drottningen nickade. Hon kallade till sig sin älsklingshund Pan och +begrafde fötterna i hans yfviga päls. + +Oxenstierna tvekade en sekund. Han hade så mycket att frambära -- allt +var af största vikt, men det syntes honom, som skulle det ej båta mera +än att kasta en sten i djupt vatten. När ringarna efter den utplånats, +är den glömd. + +Han begynte dock, och talade länge och lågmäldt. Till en början lyssnade +Kristina uppmärksamt, men snart föreföll hon trött på dessa +föreställningar om tryckande skatter, otjänlig hofhållning och mycket +annat. Först när kansleren upprörd yttrade, att han äfven förnummit, det +hon hade i sinnet att falla i jesuiternas lockande snaror, spratt hon +till och sparkade undan hunden med en förtrytsam rörelse: + +»Det undrar mig, att I lyss till falska och hala tungors snack,» +genmälde hon högmodigt, »och att jag gitter svara eder, kan I betacka +eder grå hår. Hör mig, min vän, _Sveriges_ drottning sviker icke sin +faders tro, om hon ock ser dess håligheter. -- Nu till annat: Hvad säger +I om att bli hertig?» + +»Jag förvägrar att mottaga slik ärebevisning.» + +»Det gör I allenast därför att I vet, det jag åstundar unge Totts +upphöjelse i hertigligt stånd.» + +»Enligt min syn på tingen är en svensk ädlings börd honom nog. Man måste +endast beklaga, att så många nu till dags lisma sig fram till ernåendet +af adelsdiplomet. Eders majestät har nära sin person en narr, som ej +borde tillstädjas vapensköld.» + +»Hans namn?» + +»Hofskräddaren Johan Holm.» + +»Min Leijoncrona! Hvad har han förbrutit? Icke annat jag vet, är han en +lika braf man som någon annan.» + +»Hans bravur må vara hvilken som helst, han förblir dock en skräddaresax +i adelsfodral, och jag ber underdånigast eders majestät betänka ...» + +Kristina reste sig och tvang honom med en handrörelse att afbryta. + +»Låt det nu vara nog,» sade hon retligt. »Jag är behörigen tuktad och +tränger till hvila, eller nej -- innan jag beger mig till Pimentelli, +skall jag rida ut ett slag igen. Min häst bär mig bort från alla +ledsamheter.» + +Oxenstierna ärnade invända, att hon alltför flitigt begagnade denna +förströelse, ty aldrig tillförene hade man väl hört om en drottning, som +nattetid red allena gata upp och gata ned, så som hon för plägsed hade, +men han vågade icke ytterligare pröfva hennes långmodighet. + +Sedan han djupt bugande kysst hennes hand, aflägsnade han sig. + +Han hade icke väl hunnit ut, förrän Johan Holm, högtidlig och med ett +viktigt smil kring de skägglösa läpparna, stod inför hennes majestät. + +»Hvad vill han, min käre mästare af saxen och lejonet,» sporde Kristina +skrattande. + +»Eders majestät, jag för en ädel jungfrus talan.» + +»Hon är kärlekskrank, den väna mön, inte sant? Men hvad skall jag göra +åt det?» + +»Hon bönfaller genom mig,» han bröstade sig, »om eders majestäts +beskydd.» + +»Såå -- är I en sådan storman i älskogsdater? Hvad säger mor Barbara +därom? Hon tör väl icke skåda med blida ögon slika snedsprång.» + +Leijoncronas små plirande ögon, hvilka liknade tennknappar i dåligt +sydda knapphål, glimmade till, och han bekände en smula generad, att han +allenast var tredje man. Den unga tärnan älskade af varmt hjärta grefve +Tott, men hennes fader ville gifva henne åt en annan. Endast drottningen +kunde rädda henne. + +»Tott må komma hit,» befallde Kristina; och när hennes befallning nått +sitt mål och grefven stod inför henne, sporde hon: + +»Ärnar I gifta eder?» + +»Nej, eders majestät. Jag har ännu icke skådat kvinnan, allenast +kvinnorna.» + +»Klokt taladt. Far fort med sådan syn på genus femineum. -- Men här +lärer finnas en ung tärna vid mitt hof, som drömmer om eder kärlek.» + +»Då är min famn öppen att vagga hennes drömmar, eders majestät. I +fredstid har en krigare icke annat att beställa än att lustvandra bland +lefvande blomstersängar. Hvilar en diamant invid blommornas hjärta, +kyssa vi bort -- det är vårt lefvebröd.» + +Drottningen skrattade bevåget åt gunstlingens skämtan, och hon sade: + +»Så ger jag eder orlof till kärlekshandeln, grefve Tott! Älskog är den +friborna lyckans skötebarn, äktenskapet samhällets bête avire. Jag ser +gärna ungdomsdrömmarnas hvita fjärilar vid mitt hof. De parera mot röda +rosor, men örtagårdens fänkol och anis äro mig föga kära. Och nu, herr +grefve, ställ den unga tärnan till freds efter hennes sinne! Jag +behöfver er ej mera i dag. Vi ses i morgon på Jakobsdal!» + +Hon tänkte, när han lämnat henne, att hon hellre skulle velat gifva +riket i arf åt denne ridderlige ungersven med furstelater än åt sin +frände Karl Gustaf, som alltjämt syntes henne vara en borgerlig sprätt +med smått skurna begrepp. All utvärtes estime ville hon likväl framgent +som hittills bevisa honom, ty han var dock en ättling af det stolta +Vasahuset, han som Tott, men ett fjät närmare kronan. + + + + + XII. + I onåd. + + +Fru Ebba Brahe lyftes af tvenne sina tjänare upp i den kalla karossen, +hvilkens unkna luft vållade henne en besvärlig hostattack. Hon satte sig +med en djup suck ned på de hårdt stoppade dynorna och drog sorgedoket +öfver pannan ned mot de insjunkna, gråbleka kinderna. Salig kungens +ungdomsälskade hade intet af sin ljufva fägring kvar. Hon var en sjuklig +och trött gammal kvinna, som efter sin makes död dragit sig tillbaka +från världen. + +Dock hade hon planterat tvenne unga, starka träd på kunglig mark, sina +båda söner, af hvilka den yngste nyligen gift sig med drottningens enda +förtrogna, den vackra Ebba Sparre. Hon hade känt sig så lycklig vid all +den ära, som vederfors hennes barn, att det slag, som denna samma dag +drabbat henne, hade gjort henne dubbelt ondt. Det vackraste och +stoltaste trädet hade blåst omkull -- hennes mest älskade son, Magnus +Gabriel, hade fallit i onåd hos drottningen. Intet kunde mera ha bragt +henne ur fattningen än detta budskap. + +Först kände hon sig förlamad. Det föll en tyngd öfver alla hennes leder, +och händerna sjönko som bly ned i hennes sköte. Men hennes trots år och +sorger kraftfulla natur ville ej finna sig i någon slö underkastelse. +Hon skulle undersöka saken, själf tala med sonen. Han måste väl säga +henne, att budbäraren öfverdrifvit, att det hela varit en obetydlig och +lätt kurerad querelle! ... Om Magnus verkligen drefs från hofvet, från +drottningens närhet, skulle det för sann bli hans död. + +Och hvad hade den alltför ledsamma affären rört sig om? Hon vände sig +mot sin dotter Maria Sophia, hvilken ledsagade henne, och sporde: + +»Skulle Magnus gjort sig skyldig till annat än ett bakdantande af en +simpel adelsman?» + +Maria Sophia tvekade. Broderns olycka gick också henne djupt till +sinnes; hon såg melankoliskt ut på det snöblandade regnet, när hon helt +sakta genmälde: + +»Det torde tyvärr ej vara första gången han sökt höja sig i drottningens +ynnest genom att förklena andra, och godt hade det varit, om vår +kärälskelige broder haft tungan sittande fastare i munnen.» + +Ebba Brahe svepte mantelkappan tätare omkring sig och sade med en röst, +i hvilken lidelsen tycktes rostat fast, så hes och skroflig var den: + +»Jag är säker på min son. Han har intet ondt begått. Denne Steinberg, +som han namngifvit som drottningens förtalare, måste ock ha skulden.» + +»Steinberg lärer med ed bekräftat, att han intet låtit mäla om hennes +majestät, och detsamma säger äfven öfverste Schlippenbach, som vår käre +broder blandat in i händelsen.» + +»Tig barn, hellre än att du med ditt tal skall vända dig mot din +broder,» inföll fru Ebba barskt. »Gud gifve, vi hade denna vägen bakom +oss och voro i Uppsala, där jag skall få bevisning om min sons oskuld. +Fuller anar jag, att den ränksmidaren Pimentelli står bakom allt detta +ominösa snack. En De la Gardie fläckar icke sin heder med någon låg +handling, och min Magnus är höjd öfver allt illavulet.» + +Vagnen skakade fram på den dyiga vägen, och de våldsamma krängningarna +bröt den gamla moderns ordström, så att dottern hade svårt att uppfånga +meningen. + +Trots den tidiga morgonstunden, rådde kulen decemberskymning, och de två +kvinnorna inne i den alltför stora, mörka vagnen liknade grå +spökskepnader af sorgen och grämelsen. + +Sömniga och dufna följde tjänarna efter i en karet. De hade hoppats få +stanna i fred på Axholmen öfver vintern, och att så här plötsligt bryta +upp likade icke de åldriga lakejerna och de grånade kammarpigorna. + +De hviskade skyggt om anledningen till resan, sådan ryktet mält dem den. +Gref Magnus hade vågat tillvita drottningen hennes synd att hafva en +utländsk älskare af den hale don Pimentellis kaliber, hvaröfver +drottningen blifvit så uppbragt, att hon spottat grefven midt i synen. +Detta hade Gustaf Wrangels tyske kammartjänare på sin rotvälska förtalt, +och han hade dristat sig göra det tillägget, att hennes majestät fällan +icke skulle tagit så illa upp, om hon haft någon natt till öfvers för +herr grefven, men Spanien och Danmark nynnade så fliteligen vaggvisor +för henne, att hon förgätit Sverige. + +Man visste, att detta tal syftade på Pimentelli och Ulfeldt, och +harmades på drottningen, men många ord byttes ej nu i ämnet. +Halfsofvande sutto de alla, endast helt flyktigt ankvickade af +honungsbrödet och brännvinet, som i en fältflaska gick från mun till +mun. + +Backe upp och backe ned gick färden. Snön föll allt ymnigare och gjorde +de knaggliga vägarna än oländigare. Blåsten tjöt och hven, där den från +skogen sopade fram öfver de ofantliga gärdena och hvirflade snöflingorna +omkring som täta, rullande moln, hvilka pressats mot marken. + +»Nu skönjs stadsporten, fru moder,» utbrast slutligen Maria Sophia. »I +ser svåra medtagen ut.» + +»Resan har vållat mig mycket men, men Herren vare tack, att den snarliga +är öfverstånden. I min sons armar skall jag förgäta alla krämpor.» + +Hennes stora, mörka ögon fylldes af ljus lycka, och hon satte sig rakare +på den smala bänken, alltför obekväm för hennes år. + +Det röda Vasaslottet lyste nu emot dem som en väldig fyrbåk uppe på +vallen, och nedanför lågo små fula, halmtäckta hus utkastade som en +handfull jätteleksaker. Domkyrkans torn förblefvo borta i snödiset, men +själfva byggnadens massa sträckte sig som ett sofvande mammutdjur på den +lilla upphöjningens hvita bädd. + +Det var lördag, och klockorna ringde till heligmål och slut på veckans +id, just när de hunnit den gropiga gatan, hvilken snirklade sig upp mot +slottet. + +Grefvinnan Ebbas dräng, Lasse, hade ridit i förväg för att hos +slottsvakten efterhöra, hvar grefven stode att anträffa. Slokörad och +med hängande mungipor återvände han till den väntande karossen, hvilken +tycktes stelnad och infrusen i snön. + +Ebba Brahe slog med knuten hand upp dörren: + +»Hvilka tidender medför du?» + +»Eders nåde! Drottningen har dragit ut på jakt med den engelske och +spanske gesanten, och gref Magnus --» + +»Han är med -- han är alltid med drottningen -- jag vet det!» Hennes +stämma ljöd nästan hotande, och ögonen brände mot Lasses ansikte, så att +han knappt vågade säga mera. + +Maria Sophia inföll: + +»Hvad fick du att veta beträffande min herr broder?» + +»Den nådige grefven begaf sig i går morse till Ekholmen.» + +»När väntas han åter?» sporde fru Ebba, och nu sjönk rösten, som när ett +ljus plötsligt slocknande glider ned i pipan. + +Lasse skulle åstundat, att hans ljusa hårman i detta ögonblick skylt +hans ansikte, men blåsten reste den i stället stridslystet. + +»Vakten hade förnummit, att alla herr grefvens tillhörigheter redan +blifvit eftersända; han lärer icke brådt förväntas åter.» + +Ebba Brahe ryckte till, och ohörbara ord smulades sönder mellan hennes +skälfvande läppar. Det blef fru Maria Sophias värf att tillsäga kusken +att köra till härbärget, men när hon där ville föra sin fru moder till +sängs, nekade denna. Hon skulle sitta uppe, eljes fruktade hon att ej +kunna resa sig mera. + +»Sängen är en vän för den, som mäktar sofva,» sade hon matt, »men vaka +hamnar den sig tidt på, förvandlande sig till sjukläger.» + +I en hög karmstol föll den gamla grefvinnan samman; hennes ögon stirrade +ut mot kammarens enkla föremål utan att se dem. Ett vaxljus brann ned +och ersattes med ett nytt, innan morgonen grydde. Blek och olustig smög +den sig till sist in och hälsade fru Ebba med en kall smekning öfver +hennes skrumpna hand, som vissen och blåådrad hvilade bland den svarta +kjortelns veck. + +Klockorna ringde ånyo, denna gång till mässa, och fru Ebba uppmanade +dottern och allt sitt folk att begifva sig till kyrkan. Själf ville hon +bida i ensamhet den stund, då gudstjänsten slöt, för att ha kraft att +oförtöfvadt åka upp till slottet. Drottningen skulle säkerligen icke +vägra henne audiens änskönt det var söndag. Hon hade ju afskaffat allt +helighållande af denna dag och plägade själf då ställa till allehanda +lustbarheter. + +Ståtlig tog sig den grefliga karossen med det prunkande vapnet ut, när +den körde upp mot slottsbacken; före den red Lasse, och på sidorna +sprungo sex drängar i det De la Gardieska livréet. De höllo alla +höfviskt sina hufvudbonader i handen. + +Inuti vagnen fanns allenast grefve Magnus' moder. Hon hade återfått sin +tillförsikt, och ögonen strålade ut sin kvarglömda ungdom öfver det +fårade, tåreplöjda ansiktet. Den tjänare, hon sändt för att efterhöra om +drottningen ville gifva henne företräde, hade återvändt med ett mycket +huldrikt svar, och detta kom henne att tro på en lycklig utgång af sitt +ärende. + +Genom den etthundra man starka högvakten skred den lilla svarta skuggan +i änkedoket fram. Hon var så van vid hofceremoniel, att hon som en +sömngångerska passerade förrummet, där den guldbroderade stånddrabanten +stod som uthuggen ur trä. När hon kom in i salen, där hela hofvet syntes +samladt i hviskande grupper, gled en het, skamsen rodnad öfver kinderna, +men hon höjde hufvudet och följde kammarherren Claës Banér in i +drottningens kabinett. + +»Väl mött, fru Ebba!» + +Det var drottningens klara, något kalla stämma, som ljöd emot henne från +rummets förgrund. Hon stod där under en himmel af karmosinsammet, +omgifven af sin uppvaktning. Hvad den gråa klädesdräkten, den svarta +halsduken och den lilla sobelbrämade sammetsmössan, som hennes majestät +bar, föreföll henne välbekant. Det enda, som tycktes henne främmande i +drottningens påklädning, var den juvelprydda amaranterorden i sitt röda +band. Visserligen hade hon försport mycket om dess tillkomst och äfven +harmats öfver slikt pjoller, men nu ville hon icke tänka därpå. Hon +skulle villigt förgäta alla drottningens nycker, allenast hugsande +hennes stora nåd och godhet mot sonen. + +Inför dessa leende, oförstående människor -- de flesta af utländsk börd +-- kostade det fuller på att ödmjuka sig, men intet var henne mer värdt +än sonens bästa, och plötsligt kände hon klart, hvad han aldrig i ord +tillstått men i tusen svartsjuka handlingar bevist, att Magnus med hela +sitt varma, veka hjärta älskat denna kvinna, som nämndes Sveriges +drottning. + +Hon höjde icke hufvudet, men i tonfallet låg en stolt förebråelse, när +hon nu yttrade: »Jag har kommit för att träffa min son. Jag kunde icke +föreställa mig honom annorstädes än där hans höga beskyddarinna fanns.» + +Kristinas blå ögon hade en glans af fejadt stål, när hon riktade dem på +grefvinnan, och hennes svar var föga gunstigt: + +»I misstager eder, fru Ebba! Er son har bevist sig ovärdig en plats vid +mitt hof. Jag har själf tillsagt honom att draga dädan.» + +Ebba Brahe stod ännu upprätt, men den blekhet, som bredde sig öfver +ansiktet, vittnade om, hur smärtan förvittrade hennes kraft. En gång för +länge, länge sedan hade en drottning med lika järnhård hand kramat om +hennes hjärta, men det lidande hon då känt hade varit lust jämfördt med +detta. + +En vink af Kristina affärdade den lyssnande uppvaktningen. En stum, +bugande rad af herrar och damer gled ut genom den låga, djupa dörramen, +och det stora rummet med de praktfulla Arrastapeterna föreföll henne med +ens så ödsligt, som om allt lif lämnat det, ty ingen af de båda +kvinnorna yttrade på länge ett ord. Slutligen bröt drottningen +tystnaden: + +»Vill I icke se eder unga svärdotter, fru grefvinna. Ma belle comtesse +befinner sig stadigt här på slottet.» + +Ebba Brahe förstod, att dessa ord menades endels som tröst och endels +som punkt på andragandet om sonen, men hon skakade häftigt på hufvudet. +Ingen ville hon se -- ingen annan än den förorättade sonen rörde henne i +detta ögonblick. Hon erfor en het impuls att skrika högt som ett +väckarerop till drottningens sofvande hjärta: »Hugsar du intet af din +ömhet för honom, hvars namn du i ungdomsåren ständigt bar på läpparna? +Har du förgätit alla de nätter vi vakat tillsammans, förnöjande oss med +tal om den, hvilken var oss båda kärast i lifvet?» -- Hon hejdade dock +tankarnas vallfart och nämnde intet om flydda tider, men med en +förtviflad snyftning sjönk hon på knä inför dottern till den man, +hvilken offrat henne själf så många ömma knäfall. + +»Eders nåde,» hviskade hon; »våra förfäder -- min makes som mina -- vi +själfva, våra barn ha alltid left och andats nära tronen, och den +kungliga nådens sol har städse lyst öfver dem, befruktande deras +handlingar. Öfvergif oss icke heller nu! Det är för änkans son jag +beder. Han är mig förunderligen kär, och jag hyser ingen högre önskan än +att få behålla honom vid min sida, till dess jag lycker mina gamla ögon +i evig frid.» + +Talet hade blifvit långt; som klagande toner från en brusten sträng +nådde det Kristina, och hon lyssnade till denna bekännelse om en moders +kärlek som till något sällsamt rörande. Med en blick full af deltagande +räckte hon den gamla handen: + +»Stig upp, fru grefvinna, och var förvissad, att jag intet agg bär till +er son; må han lefva, så lycklig han det förmår, eder till fromma.» + +Fru Ebba tog drottningens hand, men hon reste sig ej. Hennes torra, +smala läppar kysste Kristinas fingrar, och hon sade: + +»Edra ord, nådigste drottning, mäla mig väl, att I återskänker honom +eder ynnest, annorlunda menade ha de föga värde.» + +»Min ynnest torde han själf veta medlen att återförvärfva. Till mitt hof +kommer han dock ej vidare, men öfverste Schlippenbach bidar sin +upprättelse, och grefvens heder kräfver, att han gifver den.» + +Något så oerhördt som att den förnämste af landets unga högadel skulle +duellera med en uppkomling, en rotfrukt från någon tysk åker, kunde gref +Magnus' moder icke föreställa sig, och hon utbrast med en rest af sin +forna häftighet: + +»Slik värjfäktning kan eders majestät bjuda sina kammarpager. Min son, +riksrådet och riksskattmästaren anstår det ej färga svärdsudden med dy.» + +»Så må han hålla svärdet i slidan, om det honom lyster. Feghet och +lumpenhet låter jag mina drängar kasta utom slottsporten. Detta är mitt +sista ord i denna sak.» + +Ebba Brahes förbittring smalt bort för den bottenlösa grämelse hon kände +öfver att intet kunna uträtta till sonens bästa. Som en agad hund kröp +landets första grefvinna fram till drottningens fötter och brast ut i +hejdlös gråt. Hon fick icke fram några ord. Ögonen förblindades af +tårar, och hela hennes kropp skakade af ångest. + +»Lugna eder,» bad Kristina vänligt. »I har ännu en son, min hurtige +jaktkamrat och tro man, grefve Jakob. Han skall förvisso hålla eder +vägen till min gunst öppen, och jag vill eder med allan flit min huldhet +bevisa.» + +Med en stämma, som ljöd dödstrött, svarade hon: + +»Jag förmår icke tacka eders majestät, ty mitt hjärta är sönderbråkadt +af sorg. Hade I känt en moders lust och ve, skulle I förvisso icke farit +fram så hårdt.» + +Hon reste sig och stapplade mot dörren med händerna sträckta som efter +stöd. + +På tröskeln töfvade hon och sade oändligen bedröfvadt: + +»Så ha både son och moder fått sota för sitt lifs största kärlek.» + +Kristina hade nyss förut gjort en rörelse, som ville hon taga den gamla +i sina armar och hjälpa henne med dotterligt öm omsorg, men vid dessa +ord studsade hon, och det drog ett moln af ovilja öfver hennes breda +panna. + +»Ingen må flyga högre än vingarna bära,» sade hon hårdt, »och en sparf +skall ej söka sig in i örnnästet. -- Lef väl, fru grefvinna och lägg det +granneligen på minnet, att I alltid är oss en kär och aktad gäst.» + +Mycket långsammare än hon gått upp för slottstrapporna gick Ebba Brahe +ned för dem. Hon visste, att hon aldrig åter skulle beträda dem. Bakom +henne lågo alla lifvets ljusa och mörka år. En kort, snabbt flyktande +afton återstod henne. Den hade ingen glädje. Hon tänkte på, hur högt hon +älskat glädjen, och hur njugg den dock varit emot henne. Tungt steg hon +ned för de breda trappafsatserna, hvilka föreföllo henne oändliga, och +när hon ändtligen hunnit porten, sjönk hon utmattad i sina framskyndande +tjänares armar. -- + +Kristina hade länge gått af och an, rof för en häftig sinnesrörelse. Det +skulle varit henne öfvermåttan kärt, om hon kunnat visa mera mildhet, +men hon förmådde det icke. Hela hennes väsen hade sårats af Magnus De la +Gardies omanliga, fega uppträdande. Han hade bedragit henne, bedragit +sig själf och de män, som med redligt uppsåt fyllt sina plikter. Hon +hatade småsinne och låghet, och här vid lag gjorde det henne mera ondt +än någonsin; det var hennes närmaste vän, mannen, som hon från +ungdomstider ställt vid sin sida, hvilken nu svek hennes tillit. Pinad +af hans förvirring under det förhör, hon genast anställt, hade hon +afbrutit det tvärt och skickat honom långt ifrån sig. Men redan i dag +hade han trugat sig på henne med ett bref, som prins Adolf Johan i +bevekliga ordalag frambar. Ömkligt tilltrasslade och besnärjande fyllde +orden det stora papperet, men all denna kvidan rörde icke drottningen. +Han hade med ens sjunkit så djupt i hennes aktning, att hon icke gitte +höra hans stämmas skälfvande afbön. + +Hon hade icke heller ärnat svara honom, men nu -- efter fru Ebbas besök +-- insåg hon, att hon måste, de skulle eljes icke gifva henne någon +fred. + +Men den skrifvelse hon aflät skulle blifva sådan, att de mäktige baxnade +för att öka hennes vrede. I många exemplar skulle hon låta skrifva den +och göra om intet hvarje försök till förlikning. + +Hon fortsatte alltjämt att mäta golfvet med häftiga, ojämna steg och +hufvudet tillbakakastadt i trotsig harm. De yfviga lockarna gungade +fritt på hennes axlar. Mössan hade hon tagit af, då den tyngde henne. Nu +slet hon också af den svarta halsduken och andades djupt. + +»Om jag icke vore drottning,» mumlade hon, »då skulle jag törhända +förlåta dig, Magnus -- men icke heller då skulle jag vidare vilja se +dig.» + +Hon stannade vid det med grönt kläde öfverdragna skrifbordet, ryckte +fram stolen och satte sig. Hennes händer ordnade med feberaktig ifver +skrifmaterialet. Redan hade hon fattat gåsfjädern, och den gled +besinningslöst öfver papperet, raspande ned orden som täta dolkstygn. +Hon föraktade att inleda brefvet med någon sirlig fras utan begynte +högst uppe på arket de mördande rader, hvilka för beständigt skulle +aflägsna hennes första och största gunstling från hennes närhet: + + »Emedan I åstunden, att ännu en gång få göra eder uppvaktning hos + mig, äfven efter den onåd som träffat eder, så är jag nödsakad + säga eder, huru stridig en sådan längtan är med eder egen + förnöjelse; och jag skrifver till eder detta brefvet för att + påminna eder om de skäl, som hindra mig att låna mina öron åt + eder begäran, och som tillika böra öfvertyga eder om att en sådan + påhälsning för edert egna sinneslugn skulle vara onyttig. Det + tillhör icke mig att föreslå några botemedel för eder olycka, + utan det blir eder egen sak att vara omtänkt på medel, huru eder + heder skall kunna åter upprättas; ty hvad kunnen I mer vänta af + mig, eller hvad kan jag mer göra än beklaga och illa berykta + eder? Den vänskap jag haft för eder förbinder mig till både det + ena och det andra af dessa; och ehuru mycken benägenhet jag haft + för eder, så kan jag dock icke utan att förråda min egen heder + förlåta eder det brott, som I hafven begått mot eder själf. Tron + intet, att jag på något sätt är förolämpad. Jag bedyrar eder + heligt, att jag icke är det; men jag kan hädanefter aldrig hafva + andra känslor för eder än medömkan, hvilken dock i intet fall + vidare kan gagna eder, sedan I hafven gjort den välvilja onyttig, + som jag tillförene haft för eder. I ären ock, enligt eder egen + bekännelse, därtill ovärdig, och I hafven själf, i flera + hederliga mäns närvaro, förkunnat eder dom att blifva förvist + från hofvet. Jag har bekräftat den, efter jag funnit den billig, + och jag är icke så färdig att ändra den, som man inbillar eder. + Huru kunnen I dessutom våga att visa eder för mig, i afseende + till det I gjort och lidit? I kommen mig att blygas, när jag + eftersinnar, till hvad nedrigheter I gjort eder skyldig, och huru + många gånger I hafven måst förödmjuka eder äfven för dem, mot + hvilka I utöfvat så många elaka knep och stämplingar. Uti denna + olyckliga ställningen har ingen sinnesstorhet, ingen ädelmodighet + visat sig i edert uppförande. Om någon ånger kunde falla på mig, + så skulle jag visst förtryta att hafva ingått vänskap med en så + svag själ som eder; men en sådan svaghet är mig ovärdig, och jag + bör därför icke med svarta färger afmåla det särskilda utseende, + som jag själf velat sätta på tidernes omskiften. Jag skulle i + hela min lefnad icke omtalt dem, om icke eder oförsiktighet + nödgat mig att förklara mig emot eder. Min heder förbinder mig, + och rättvisan befaller mig att göra detta uppenbarligen. Jag har + redan hela nio åren därutinnan gjort allt för mycket för eder + skuld, att jag beständigt tagit eder blindvis i försvar emot alla + människor; men när I nu själf försummen edra dyraste fördelar, så + är jag befriad ifrån det besväret att vidare därom hafva någon + omsorg. Genom det, att I visat eder ovärdig den lycka, för + hvilken I haden att tacka mig, hafven I själf gjort en hemlighet + allmän, som jag eljes hade beslutit att förtiga, så länge jag + skulle lefva. Om I ären nögd med att höra förebråelser, så kunnen + I komma hit; jag gifver då med detta villkor mitt samtycke + därtill; men gören eder aldrig hopp om, att tårar eller andra + undergifvenhetens betygelser någonsin kunna förmå mig till den + minsta ytterligare nåd. Den enda jag hädanefter kan hafva för + eder öfrig är, att sällan ihågkomma och mindre omtala den jag + tillförene för eder hyst, helst som jag fattat det beslut att + aldrig för annan orsak omnämna den än för att utskämma eder. Det + är därföre som jag bör visa eder, att I efter ett sådant fel, som + edert, ären ovärdig min aktning. Däruti består allt det, som jag + ännu funnit mig förbunden att göra för eder; men påminnen eder + endast, att det är eder själf, som I hafven att tacka för den + onåd, i hvilken I kommit, och att jag emot eder är rättvis och + billig, äfvensom jag alltid skall vara emot alla människor. + + Upsala den 5 dec. 1653.» + +Sedan hon med höga, rediga bokstäfver undertecknat brefvet med sitt +namn, genomläste hon det så omsorgsfullt, som vore det ett högviktigt +dokument. Hela tiden erfor hon dock samma plågsamma obehag, som om hon +bevittnat en afrättning, och då hon slutat, rullade stora tårar ned på +det gröna klädet. När hon ville utplåna dem med handen, kände hon, hur +heta de voro, och ett kvaldt leende gled öfver hennes läppar. + +Hon lade armarna mot bordskifvan och lät hufvudet falla ned mot de +knäppta händerna. Hvad hon i denna stund högst åstundade var, att hon +förmått jaga bort alla hågkomster, men de fyllde hennes själ, och +tankarna brände henne som droppande, smält vax. Hon ömmade för svedan af +uppgörelsen med det förflutna. + + + + + XIII. + Ett lysande värdskap. + + +Husgerådsmästaren Polycarpus Crombygel steg med förtretad och snopen min +ut ur hennes majestäts kabinett. Han hade visserligen blifvit ganska +nådigt mottagen, och drottningen hade med uppmärksamhet åhört hans +utförliga berättelse om nedpackandet och afsändandet af de till ett +hundratal uppgående stora packlårarna, som fraktats till Göteborg för +hennes majestäts räkning, men det vedermäle, han hållit sig så beredd +på, att han till och med hemma i kammaren öfvat in hofbugningar, +uteblef. + +»Fick I allt med?» hade drottningen sport, så snart han själf hunnit +till punkt, och när han förklarat, att slottsrummen allenast hade +murarna kvar, hade hon nickat helt förnöjd, sägande: »I har gjort eder +sak väl, mäster Crombygel.» + +Sedan entledigade hon honom med en snabb gest och vände sig ånyo till +sin hofmästarinna, hvilken förevisade dräkter till aftonens maskerad. + +Crombygel rullade sin feta lekamen ut genom slottets portal och styrde +stegen till den midt emot domkyrkan belägna Adolphs källare, där han vid +en remmare eller än hellre ett stop öl hoppades få bort den härskna +smak, han hade i munnen efter allt packningsdammet. Ett adelsbref skulle +bäst sköljt bort den, men hennes majestät hade blifvit njuggare med +slikt, sedan hon offentliggjort sin bestämda föresats att redan detta år +frånsäga sig regeringen. + +En tröst var det dock i nederlaget, att svåger Leijoncrona blifvit +afdankad. Det hettes, att han fått tjänstledighet, men Crombygel visste +bättre besked. + +På Adolphskällaren voro såväl bänkar som bord väl besatta. I Uppsala +fanns vid denna tid många utländska herrar med stora och lysande följen +och dessutom alla hofvets knektar och svenner. Prins Karl Gustaf hade +äfven några af sitt folk här. Själf höll han sig för det mesta blygsamt +undan på sina förläningar Öland och Gottland, och ingen kunde säga om +honom, att han drog regeringstömmarna brådt till sig. + +Så många flaskor, krus och stop, som redan när Polycarpus Crombygel kom +i dörren uppenbarade sig för hans uppspärrade ögon, kunde ej annat än +göra honom gladare och lättare till sinnes. Han smackade och lät tungan +vandra öfver läpparna som en förberedande läskning. + +»Kommen Sie mal liver, mein dicker Mann,» skrek en tysk hofjägare +välvilligt och höjde inbjudande en tennbägare med mumma. + +Men Polycarpus låtsade sig ej höra. Han tyckte mera om ett samkväm med +sina landsmän, och när han framme vid det djupa fönstret upptäckte +klädskrifvaren Samuel Nilsson och ännu ett par andra af kamraterna från +Stockholm, lotsade han sig fram dit, då och då uppehållen af en bekant, +ty Crombygel var mycket gemytlig och tillgänglig, hade svårt att säga +nej och lätt att låta sig locka. + +»Guds fred, Crombygel,» hälsade långa Samuel honom. »Kommer du med din +gamla borgarära eller har kråkan fått de nymodens påfågelsfjädrarna, som +stå antecknade i vapenbokens tertia classis?» + +»Nej,» genmälde Polycarpus kärft, »jag fikar platt intet efter slikt +prål. I sen mig, sådan jag var tillförene, men är jag mäkta torr i +strupen efter allt omaket med de fanens skitna målerierna och tapeterna +jag packat samman på Stockholms slott. Fly mig kannan eller skänk i ett +stop, men låt det ej mankera på rågan!» + +Sedan han druckit i bottnen, begynte hans ansikte antaga sin vanliga +skinande belåtenhet, och han snackade löst om tidender från +hufvudstaden. + +Långe Samuel vek sig som en fällknif öfver bordet och sporde in i örat +på Crombygel: + +»Nå, hvad säga de goda byborna om att Pimentelli ändtligen på rama +allvaret skall draga sina färde?» + +»Å, man tror icke, det är sant. Den häxmästaren hittar väl endast på det +för att ånyo kunna roffa åt sig en större summa af de svenska dalrarna. +Så gjorde han ju i somras. Han berättade visserligen, att skeppet +förliste. Pyttsan, tro det den, som sett mig flyga! Drottningen bidade +honom fuller afsiktligt i Vadstena för att med pomp och ståt föra honom +åter till dufslaget.» + +»Hysch!» varnade Niklas Smette, mästerkockens son, som blifvit studiosus +på Strängnäsbispens förord. »I skall icke föra så hög talan, herr +Polycarpus,» sade han höfviskt. »Mig har man lärt att bita in allt, jag +får veta, i munnen och först spy det ut öfver Upplands gärden.» + +»Rätt så,» hviskade Samuel. »Gutår för den visdomen! Men eljes torde det +vara allom bekant, att hennes majestät dessa sistlidna fjorton dagar +gjort sig krank och icke velat se någon, blott för att så mycket oftare +kunna stampa upp den spanske kanaljen till sig. Han logerar i kamrarna +under hennes höga nåde. Den svarte djäfvulen har dock nu haft sin +afskedsaudiens och skall redan tidigt i morgon bittida draga sina +färde.» + +Crombygel tömde ånyo sitt stop och satt sedan några minuter försjunken i +välbehaglig njutning. Slutligen sade han: + +»Vet man, om drottningen blifvit bevekligare stämd mot den mäktige +riksskattmästaren?» + +Samuel skakade på hufvudet. Han var väl bevandrad i hofkrönikan och lät +gärna kamraterna få del af sina kunskaper. + +»Nej, min broder! Gref Magnus lärer få töfva på sina gods, till dess +drottningen är ur landet. Han finner en slät ersättning för hoflifvets +behag i enträget sysslande med gudliga betraktelser. En vet fällan, hur +det kännes, när man i intet får det, som man vill hafva det. Bönen blir +därefter.» + +»Jo, jo, hvar och en har sina sorger,» medgaf Polycarpus och suckade vid +tanken på sin förmenta upphöjelse, men när stopet för tredje gången +fyllts och tömts, sväfvade han i ett saligt rus, hvilket varade allt +intill aftonen, då han med osäkra steg begaf sig upp till slottet för +att få se en skymt af det säkerligen öfvermåttan präktiga värdskapet. + +Som förr en gång måste han äfven nu tränga sig fram mellan prunkande +karosser, gnäggande hästar och lysande, uppblåst betjäning, hvilken +skrattade åt det goda rus, han redan lagt sig om. Fuller hade han icke +haft så mycket att beställa, efter tiden tillstadde honom så fägna sig. + +Han ärnade just genmäla något, då en röst kraxade något på engelska i +hans öra, och han kände en knuff för bröstet af en hästnos. + +Någon ropade till honom: + +»Upp med korpgluggarna nu, Crombygel, så får du se själfva Whitelocke, +engelske ambassadören. Han är en mycket ärad man här till hofs, och +drottningen tar nådigt emot hans artiga presenter: hästar, hundar och +annat mera.» + +Crombygel stirrade vördnadsfullt på den rakryggade engelsmannen, hvilken +stelt och högtidligt steg ur vagnen och redan vid trappan mottogs af +prins Adolf Johan, som betygade honom stor höflighet. + +Nu blef vimlet af maskeradgäster så stort, att Polycarpus knappt hann +rikta ögonen på en skön dam, förrän hon bortskymdes af en annan, och han +blef så sömnig af ansträngningen att uppfatta alla dessa nya ansikten, +att han öfverljudt gäspande begaf sig till logementet. -- + +Af alla glada, lysande fester, hvari den förnäma världen på de senare +åren deltagit, tycktes aftonens värdskap bli gladast och praktfullast. +Drottningen hade varit frikostigare än någonsin beträffande +arrangemangerna, och hon hade befallt, att ingen möda skulle sparas för +att göra det hela till en festernas glanspunkt. + +Den stora danssalen var klädd från golf till tak med röd sammet, och +stora, förgyllda speglar återkastade skenet från vaxljus och facklor. De +tidiga vårblommor, som man lyckats samla, hade bundits till små +buketter, och la belle comtesse, förvandlad till italiensk +blomsterflicka, strödde med skälmskt behag omkring sig blåsippor och +vårlök. + +Drottningens ypperliga musikkapell spelade oafbrutet, och dansen tråddes +flitigt. Förklädnad gaf skydd åt dristigt galanteri, och många pilar +afskötos denna kväll vårdslöst nog från gud Amors båge. + +En zigenerska med lifliga rörelser och på vänstra handen en blixtrande +diamantring, värd många tusen, väckte allmän uppmärksamhet. Hennes +smidiga behag hade något så eggande, att kavaljererna täflade om hennes +gunst. Ännu mera omringad blef den eldiga sydländskan, när det blef +bekant, att det var drottningen, som begagnat sig af denna förklädnad. +Den svarta masken dolde helt och hållet hennes ansikte, till och med +ögonen skymdes af svarta spetsar. Hon tilltalade såväl damer som herrar +på flytande fransyska, och så sprudlande var hennes munterhet, att hon +till och med lockade de gamla rådsherrarna till uppsluppet skämt. + +Don Pimentelli höll sig troget som en skugga i hennes närhet, och hans +blick följde henne med tillbedjande ömhet. + +Kristina däremot tycktes till en början knappt gifva akt på honom. Hon +dansade ifrigare än någonsin och lät till och med de unga kammarpagerna +vederfaras nåden att föra henne. + +Först när festen pågått ett par timmar, vinkade hon till sig den spanske +ambassadören och sporde leende: + +»Är I, höge herre, villig att skänka zigenerskan utan land och hem en +dans?» + +Pimentelli svarade icke genast. Hans flämtande andedräkt förrådde, att +han var häftigt upprörd, och när han slutligen fått makt öfver stämman, +genmälde han helt sakta, nästan smekande: + +»Lilla zigenerska, mäktade jag det, skänkte jag er hela världen! -- Att +gifva en dans är både för mycket och för litet.» + +Hon räckte honom båda sina händer och sade skämtande: + +»Och dock är det _allt_, jag kan gifva eder. Hvad drömmer I mera om, +Amaranterriddare?» + +Han visste, att denna orden stiftats i vänskapens namn, och att den +bannlyste kärleken. Han visste ock, att Kristina brukat den som en +hämsko på den passion, hvilken hotat att förblinda hennes förnuft, men +denna enda sista kväll och natt ödet unnade dem att dela ville han kasta +den gråa klokheten öfverbord. Aldrig hade hon tillstadt honom något +närmande; som en vän hade hon tillåtit honom sitta vid sin säng och +hålla hennes hand, och hon hade tidt nämnt honom den broder, hon +förgäfves åtrått, men detta var honom icke nog -- och han visste, att +icke heller hon utan strid iskylt sina känslor. Hans svar klang nu halft +trotsigt, hälft vemodigt: »Jag drömmer om något verkligt att minnas, när +jag i ensliga stunder betraktar min ordensstjärna och läser dess devis: +'Dolce nella memoria'.» + +Hon drog honom häftigt ut på golfvet bland de dansande, och med hufvudet +en sekund hvilande mot hans skuldra, sade hon: + +»Jag har städse beklagat den, som blifvit född till undersåte; tvinga +mig icke att förakta den, som har tronen till fotapall!» + +»Jag talar i afton hellre till zigenerskan än till drottningen. Väl +dyrkar jag Nordens Pallas och skall sprida hennes lof, hvarhelst jag +drager fram, men kring den fagra zigenerskan slingrar jag ett nät af +önskningarnas rödaste rosor, röda därför att de druckit in blod från ett +såradt hjärta, och jag sjunger för henne om doftande skogar och ljusa +nätter, ljusare än löjet kring hennes läppar.» + +»Stanna!» + +Kristinas bröst höjdes och sänktes snabbt, och den blick, som under +spetsslöjan glimmade emot honom, hade mera af glittrande varmt solsken +än af kunglig nåd. + +»Är I redan trött?» + +Han undvek alla uppstyltade titlar. Hon var för honom i denna stund +vildmarkens kärleksjublande kvinna, hvilkens sinneslust var som +kryddstark honung. + +»Ja, jag är trött. För mig till Pans grotta därborta i galleriet!» + +Han lydde stillatigande, och hans hållning var ånyo den sirlige +hofmannens. + +Inne i den lilla konstgjorda grottan var tyst och svalt. Mossbänken stod +så kysk och oberörd i granarnas dunkel. Fiolernas mänskligt vibrerande +toner trängde endast svagt fram till denna plats, och sorlet af de många +människorna förvandlades till brusande, monotont vågsvall. + +Kristina lade sig på mossbänken med hufvudet stödt mot högra handen. +Pimentelli föll på knä bredvid henne och tog hennes vänstra hand, som +han betäckte med kyssar. Hon lät det ske. Stilla låg hon, och de blå +ögonen lyste varmt och starkt emot honom. Slutligen sade hon vekt: + +»Hör upp! Nu vet jag, att mitt hjärta icke är dödt för kärlek. Men I +skall icke kyssa mig mera, om vi ej skola skiljas i vrede, innan +afskedstimmen slår. Min känsla drager mig till eder, min plikt, min +vilja lägga sig däremot. Kalla ord från snölandets drottning, tänker I! +Ja väl, men I må hugsa, att jag fostrades till konung, aldrig till +kvinna. Och konungen i mitt sinne vinner alltid seger i envigen med +kvinnan i mitt hjärta. Drottningen skulle aldrig tillstått för eder, att +hennes längtan fört henne till en chateau en Espagne, zigenerskan gör +det ...» Hon ryckte hastigt den dyrbara ringen af sitt finger, satte den +mellan läpparna och böjde sig ned mot honom. En sekund kände hon hans +heta andedräkt in mot sin mun, då lät hon ringen falla i hans hand och +yttrade lågmäldt: + +»Göm denna, tills jag begär den åter.» + +»Risken är stor, eders majestät, ringen är mycket dyrbar.» + +»Och I kunde förlora den?» + +»Nej, men dess glans torde komma att förtrolla mig genom att ständigt +påminna mig om dess höga ägarinna.» + +»Icke så; glöm drottningen, när I ser på ringen, och tag den som ett +minne af zigenerskan, hvilken I aldrig skall återse.» + +Hon reste sig hastigt och ilade bort. Länge letade man efter den +tjusande zigenerskan och allehanda undrande hviskningar förspordes, +allra helst som man äfven saknade don Pimentelli. Ceremonimästaren hade +emellertid fått befallning, att dansen icke fick afbrytas förrän klockan +två på natten, och därför figurerade man och snurrade rundt enligt +etikettens regler. + +En ny gäst inträdde slutligen sedesamt i salen; det var en svensk +matrona af borgarståndet med ärbart korsad snibbhalsduk och fotsid, +blommerad kjortel. Hon tog själf en stol, hvilken hon frankt flyttade +fram till den plats, där engelske ambassadören satt, och med honom +inledde hon ett artigt samspråk, som han öfvermåttan vördnadsfullt +upptog. + +Åskådarna uppe på läktaren jublade högt. Sådan ville de se sin +drottning, ty som en blixt hade ryktet spridt sig, att borgarhustrun var +deras allernådigste fröken Kerstin. De ropade och hurrade, viftade med +näsdukar och gladdes som barn öfver att hon uppträdde i svensk dräkt. + +De gamla mindes henne så väl från den gången högt salig kungen lyft +henne på sin arm och så att säga skänkt henne som ett dyrbart arf åt +sitt folk. Det kära, kungliga barnet hade från den stunden blifvit ett +lefvande intresse, som böner och tankar villigt samlade sig om. + +Nu hade man försport, att hon ärnade draga dädan, men kunde väl detta +vara annat än lågt förtal, beviste hon ej just i afton med denna sin +förklädnad, så olik allt hofvets utländska prål, att hon hyste svenska +tänkesätt och kärlek till sitt folk? Hennes åthäfvor voro så stillsamma +och kyska, alldeles som det höfdes en ung och blyg borgarhustru. Hon +hade uppfattat sitt folk från dess vackraste sida. + +Åter hurrade man, knuffades och omfamnades, allt som trängseln och +sämjan bjöd. + +Men adeln såg icke med blida ögon drottningens tilltag. De stolta +grefvinnorna och friherrinnorna rynkade aristokratiska näsor och sköto +sarkastiskt ut svällande underläppar. + +De höge herrarna blefvo också betänksamma. Månne hon med en kvinnolist +ärnade draga dem vid näsan och locka borgare och bönder till sig för att +med deras hjälp störta adelsväldet. Hon hade så öppet uttalat sitt +missnöje med rådets förfarande beträffande hennes underhåll efter +tronafsägelsen, att man kunde vänta sig hvad som helst. Litet hvar af +det regerande partiet önskade henne ur landet. Hon hade så småningom +blifvit till en rykande brand, som till äfventyrs, om den ej vaktades, +kunde komma vådeld åstad. + +Kristina hyste emellertid denna afton icke den aflägsnaste tanke på +några stämplingar. Hon föresatte sig tvärtom att bringa sitt inre till +ro genom att uppgå i stundens oskyldiga fröjd. + +Men hon misstog sig storligen, när hon hoppades kunna förleda protectors +nitiske ambassadör till skämtan och muntra infall. Hans allvarliga mun +formade genast allsköns allvarliga ord. Han sade sig ha hört, att hon +besinnade sig på att afsäga sig regeringen, och när hon bejakade detta, +yttrade han: + +»Jag föreställer mig, att eders majestät behagar skämta med sin +tjänare.» + +Kristina skakade på hufvudet: + +»Herre! Saken är denna: Jag har föresatt mig att lämna kronan och +tillbringa min öfriga tid i stillhet, hvilken jag finner mycket +angenämare än de regeringen åtföljande besvär och bekymmer. Huru synes +eder om detta beslut?» + +Ambassadörens tjocka, engelska röst antog ett smickradt tonfall, när han +genmälte: + +»Det oroar mig att höra, att eders majestät behagar kalla det ett +beslut; och är något i världen, som kan surprenera en man, blir det +visst att höra sådant från en så stor, mäktig och vis drottning. Men jag +föreställer mig, att eders majestät behagar skämta med sin tjänare.» + +Kristina lyfte på masken, då värmen begynte kännas besvärlig, och hon +dessutom ville tala friare: + +»Jag försäkrar eder, att det är min uppriktiga föresats; och hade jag +redan törhända ställt det i verket, om ej eder hitresa kommit emellan.» + +Whitelocke var oförtöfvadt färdig med svaret: + +»Jag beder, att eders majestät må ännu länge uppskjuta detta beslut +eller snarare slå det ur hågen, ty det stämmer ej öfverens med eders +majestäts höga sinnelag, och med eders majestäts tillstånd måtte jag +fråga, sedan jag fått befallning att häröfver fälla mitt omdöme, om +möjligt är, att tillräckliga skäl kunnat finnas, som föranlåta en så +högt upplyst och vis drottning att taga ett sådant beslut.» + +Drottningen höjde hufvudet: + +»Jag är öfvermåttan nöjd med eder uppriktighet och önskar, att I +otvunget må yttra edra tankar i denna sak. De skäl, som härtill kunnat +föranlåta mig, äro först att jag såsom fruntimmer är oskicklig att +regera och flera olägenheter underkastad än andra, och sedan att +regementsbördan och besväret däraf vida öfverväga det nöje man kan hafva +af makten att befalla, och hvilket nöje på intet sätt kan jämföras med +det man under en indragen lefnad får smaka.» + +»Såsom främling kan jag så mycket frimodigare yttra mina tankar, +besynnerligen uti detta ärende; såsom den där själf varit van vid ett +stilla och indraget lefnadssätt, kan jag äfven döma därom, men hvad +regeringsbördan angår, måste jag lämna allt utlåtande därom till dem, +som burit henne. Det får jag dock säga, att ju högre man blifvit +uppsatt, desto mer tillfälle har man fått att tjäna Gud och nästan.» + +»Jag önskar, att Guds ära och människors bästa mer må befordras än jag +som fruntimmer kan göra; och så snart jag för mitt folks bästa och +förmån fått uträtta en hop saker, tycker jag mig utan någons förargelse +kunna skilja mig vid dessa bekymmer och smaka stillhetens lugn.» + +»Men då eders majestät genom arfsrätt äger sin krona och af sina +undersåtar har all upptänklig kärlek och undergifvenhet, ser jag +ingenting, som kan föranlåta eders majestät att skilja sig vid +regeringen och lämna dem, som så mycket älska såväl eders majestät som +dess styrelse.» + +»Det är kärleken för mitt folk, som föranlåter mig att skaffa dem bättre +regent än ett svagt fruntimmer kan vara, och kärleken till mig själf, +som öfvertalar mig att lefva i stillhet.» + +»Gud har kallat eders majestät till denna betydande värdighet och makt; +arbeta därför icke emot det ändamål han påsyftat genom det I sätten eder +ur stånd att på så utmärkt sätt som nu befordra hans ära; ty såsom +regerande drottning har eders majestät därtill mer tillfälle än såsom +privat person.» + +»Om den person, som blifver min efterträdare, har mer skicklighet såväl +i anseende till dess kön som egenskaper att tjäna Gud och fäderneslandet +än jag, så besvarar mitt öfverlämnande af regementet till honom +fullkomligen detta inkastet.» + +»Jag bekänner det jag ej vet bättre händer att lämna regeringen uti än +eders majestäts.» + +»Min kusin pfalzgrefven har egenskaper, som pryda en krona, och är ej +mindre vis än hjältemodig, och hafver jag redan så lagat, att han +blifvit utnämnd till min efterträdare; jag ensam gjorde det. I har +förmodligen hört hvad honom och mig emellan varit på vägen, men jag har +beslutit att aldrig gifta mig. Det blifver för mitt folk mycket +fördelaktigare, att han bär kronan än jag, då ingen därtill är +skickligare än han.» + +»Jag är försäkrad, att hans kungliga höghet äger alla de egenskaper, som +utgöra en stor regent; men det sker honom ingen oförrätt, om han får +vänta, fast eders majestät utnämnt honom till sin efterträdare. Däremot +torde eders majestät en gång ångra, om detta beslutet ställes i verket, +att den rätt är bortlämnad, som tillhörer eders majestät, så länge Gud +förlänar lifstiden.» + +»Det sker allt af fri vilja; och som han är bättre och skickligare att +regera än jag, tyckes mig, att ju förr jag öfverlämnar honom kronan +desto bättre är det.» + +»I sanning för prinsen. Men jag vill med eders majestäts tillstånd +berätta en historia om en gammal engelsman, som hade en rask och ung +son, hvilken öfvertalade sin fader att lämna egendomen i hans händer, +efter han med mer förmån kunde drifva densamma. Fadern samtyckte +därtill, skriftlig öfverenskommelse uppsattes, och grannarna samlades en +dag för att höra faderns beslut, hvilken endast förbehöll sig någon +pension. Under det gästerna voro samlade, tog fadern efter vanan sin +tobakspipa och gick i salen att röka, där han spottade mycket på +golfvet. Sonen, som tyckte detta vara mindre anständigt, bad därför +fadern gå i köket och spotta, hvilket han äfven gjorde. + +Då allt var i ordning, gick sonen och kallade sin fader in att +underskrifva öfverenskommelsen, men fadern svarade att han ändrat sitt +beslut. Sonen, som häröfver blef bestört, frågade orsaken därtill, då +den sluge gubben svarade, att han beslutit spotta i salen, så länge han +lefde; och så hoppas jag äfven, att ett visst ungt fruntimmer gör.» + +Kristina skrattade högt och bullrande. + +»Berättelsen är ganska tjänlig, och tillämpningen snart gjord, att jag +bör behålla kronan, så länge jag lefver; men i mitt tycke svarar det +snarare emot spotta i salen att blifva henne kvitt än att behålla +henne.» + +Som fruktade hon att yppa ännu mera af sina innersta tankar, tillade hon +med ett så djärft språng i tankegången, att till och med den gamle +diplomatens ansikte uttryckte en viss bestörtning: + +»Hvad säger I om våra danser? Skulle I ej vilja pröfva en fransysk dans +med mig? Det vore förvisso ett ofarligt förbund mellan England och +Sverige.» + +Whitelocke bugade djupt. + +»Eders majestät väldigas visa mig alltför stor ära. Jag är tyvärr numera +oförmögen till dans. I min ungdom ansågs jag för en god dansör, men +hvarje tid har sina förmåner.» + +»Jag är säker, att I ännu kan täfla med våra yppersta kavaljerer, +allenast I täckes räcka en ringa borgarhustru eder hand.» + +Whitelocke kunde icke neka. Med klumpiga, gammaldags steg och en +långsamhet, som hans stela ben tvungo honom till, förde han sig och +drottningen i dansen. + +Ingen såg hennes leende under masken, men när ambassadören strax +därefter drog sig tillbaka och äfven Kristina med en trängre krets af +hofvet begaf sig till sina rum, befallde hon dansmästaren Beaulieu att +komma med. + +»Såg I på min dans med excellensen Whitelocke?» sporde hon Beaulieu i +uppsluppen ton. + +»Ja, eders majestät.» + +»Godt, gör oss hans dans efter. Jungfru Barbro Banér må vara min +representant.» + +Kristina hade nu aftagit masken och låtit lockarna fritt svalla ut öfver +axlarna. Hon tycktes förgäta tiden, ty fastän klockan var två på natten, +vinkade hon åt sin uppvaktning att taga plats och njuta af den kosteliga +scenen. Med händerna knäppta om knät satt hon, och leendet spelade +gycklande kring hennes mun. De stora ögonen glittrade som vatten i +solsken, och när Beaulieu med fransk satir eftergjorde Whitelockes +klumpiga steg och små löjliga, tafatta hopp, skrattade hon gällt och +högt. + +»Bravo,» ropade hon, »jag ser honom för mig, den gamle björnen. I är +förnöjligare än andra narrar, Beaulieu. Men nu må det vara nog. Sof väl, +käre sprattelmakare!» + +Ännu en stund språkade hon sitt hoffruntimmer och de mysande +kavaljererna an, men hennes ord afbrötos allt oftare af långa +gäspningar, och ögonlocken föllo trötta ned. + +Pimentelli befann sig fortfarande ute i danssalen, men när drottningen +tog godnatt af sina förtrogna, lät hon sända bud efter honom. + +Grefvinnan Ebba Sparre, som stod helt nära sin härskarinna och hörde +befallningen, rodnade så starkt, att Kristina märkte det. + +Tvärt vände hon sig mot sin afhållna hofdam och sporde hvasst: + +»Hvadan så granna rosor, petite comtesse? Vore I ej så nyss slagen i +hymens bojor, skulle jag förmoda, det I bidade någon ny amour.» + +»Eders majestät,» stammade Ebba Sparre förvirrad, under det hennes ögon +plötsligt fylldes af tårar, »jag ...» + +Kristinas vrede försvann, och hon lade sina händer om den unga +grefvinnans lena kinder: + +»Mitt barn, jag vet, hvarför I rodnar, och jag skattar eder +tillgifvenhet högt, men än större glädje skulle det vållat mig, om I +trott på min heder, utan att jag måst försäkra eder, att den ingen vank +har.» + +»_Jag_ tror,» inföll Ebba Sparre lifligt. + +»Men mina belackare tvifla! Ack, belle comtesse, de äro för mig en +handfull stoft. Godnatt, min väninna! Var förvissad om, att äfven eder +drottning skall somna med lika rent samvete som ni själf.» + +Pimentelli töfvade ej många minuter, innan han stod inför drottningen. +Hans vackra ansikte var gulblekt, och de mörka ögonen glödde. + +Kristina mindes honom sådan från deras första sammanträffande på +Stockholms slottsborggård. Hon hade ridit den fjorton timmar dryga vägen +från sin moder i Kungsör, utan att hålla upp, och när hennes löddriga +häst sprängde in på borggården, steg en främling nedför fritrappan. + +»Det är den nye spanske gesanten,» sade Claës Banér till henne. »Han har +säkerligen velat uppvakta eders majestät.» + +»Så vill jag gifva honom företräde här,» hade Kristina muntert +förklarat. »För mans fram honom!» + +Och Pimentelli hade kommit, stannat stum inför henne och därpå dragit +sig tillbaka. Sedan hade han förklarat, att hans beundran öfverväldigade +honom. + +Hon log vid denna hågkomst och räckte honom sin hand. + +»Sätt eder, min vän, och låt oss tala förtroligt den timme, som ännu +beskärs oss! Törhända ses vi dock snarliga åter.» + +»Därom vill jag dagligen anropa madonnan,» utbrast Pimentelli +lidelsefullt. »Till dess skall jag söka min tröst i betraktandet af det +konterfej eders majestät så nådigt skänkt min konung.» + +»Bourdons målning af mig till häst?» Kristina lutade sig emot honom. +»Hvarför önskade eder herre mig just konterfejad till häst?» + +Pimentelli syntes förvirrad. Slutligen tryckte han en kyss mot +drottningens kjortelfåll och stammade: + +»Värdigas tillgifva mig, eders nåde, men jag vågade föreslå honom denna +situation, hvilken från första stunden jag såg eder blifvit mig ett +oförgätligt minne.» + +Hon makade undan de böljande lockarna från pannan och satte sig upp i +stolen. + +»Ack, min vän, på något oförgätligt under i solen tror jag icke. Från +tidiga ungdomsdagar hade jag en vän -- I må gärna veta, att jag menar +Magnus De la Gardie. Han svor mig undersåtlig trohet och lydnad. Icke +förty har han under de sista åren städse sökt komma obehag åstad. Han +har trängt sig framom alla sägandes, att så vore min vilja, och när jag +för hans oförskämdhet att utan skäl vilja störta mina trotjänare +Steinberg och Schlippenbach genom påstående, att de förtalat mig, +nödgades skilja honom från hofvet, uppträder han som en fräck och +svulten tiggare. -- Aldrig anade jag, att slikt skulle spörjas om den, +jag en gång nämnde landets främste ädling.» + +»Tyvärr mäktar jag intet säga till hans försvar. Han har alltid synts +mig vara en narr.» + +Kristina rynkade de tjocka ögonbrynen och såg skarpt på honom. + +»I dömer död man, Pimentelli, minns det! För mig och under mitt välde är +han död. -- Så ändas tidt det, som här i lifvet kallas oförgängligt. Men +nu vilja vi allenast orda om rikets angelägenheter. Jag har ännu ett par +spörsmål att göra eder.» + +Hennes tonfall hade plötsligt fått en kylig behärskning, och hennes ord +föllo klara och fasta, som ärnade att upptecknas. Allenast blicken var +densamma som hos zigenerskan, lysande, full af ömhet. + + + + + XIV. + Afskedet från tronen. + + +Den sjätte juni, den dag, som blifvit utsatt till drottningens +tronafsägelse, hade ingått strålande klar. Solen guldmålade slottets +östra mur och öste ut skimrande ljusfloder öfver blekeplanen och +örtagården, där salvia och rosmarin doftade krydda och honung ut öfver +gångarnas vindlingar. + +I sitt öppna sängkammarfönster stod Kristina med de nakna armarna stödda +mot den breda fönsterposten. Tätt utanför, så nära henne, att hon förnam +vingsuset som flämtande andedräkt mot sina kinder, flögo ifriga och +beställsamma fåglar, sjungande under arbetet. De sträckte icke flykten +långt, boet, maka och ungar bidade dem, och det gällde att sörja för de +sina. + +»Hvad det dock är ondt om vildfåglar,» sade Kristina halfhögt för sig +själf. »Du store Fader därofvan, så underligt tama och små varelser du +låtit fortplanta sig i din värld! De våga icke beträda ensliga +vildmarksstigar.» + +Hon mumlade fram dessa tankar, under det hennes blick gled ut öfver +staden och vägarna omkring den. + +Det fordom så mäktiga Aros hade krympt samman till en liten by med låga +hus. Det enda, som minde om storhetstiden, var kyrkan. Dess klockor +ringde i den sommarfagra morgonen med ljus och varm klang, hvilken på +lätta luftböljor sväfvade ut öfver Upplands bördiga åkrar och flacka +gärden. + +Uppsala hade aldrig blifvit för Kristina hvad Stockholm en gång var, och +hon skildes utan saknad från denna sin tillfälliga uppehållsort, hvilken +hon valt allenast för att vara friare i sina handlingar. För akademien, +Sten Stures stora skapelse, hyste hon visserligen ett lefvande intresse, +men hon skulle säkerligen ej behöfva sakna fäste för sina vetenskapliga +sträfvanden i utlandet heller. + +Drottningens blick vandrade åter håglöst ut mot de i gröna täppor +inbäddade stugorna, skilda af smala, gropiga gator. -- Öfverallt syntes +en myckenhet folk, de flesta i mörka och tunga kläder trots +sommarvärmen. + +De skulle ju följa en drottning till grafven, och änskönt de redan samma +dag skulle se en konung uppstiga på den lediga tronen, var den första +akten för dem af större betydelse. + +De sade sig nu i afskedets stund, att fröken Kerstin fuller varit dem +till stor hugnad, när de vändt sig till henne med sin nöd. Hvad det +månde blifva af denne nye konung, som mot deras vilja vardt dem beskärd, +kunde ännu ingen veta. + +Kristina såg ut öfver det folk, hon frivilligt stötte ifrån sig, och +hjärtat slog tungt, som om en klocka klämtat i hennes bröst. Det vore +törhända till olycka, att hon drog sina färde, men vore det ej till än +större men, om hon stannade? Hon kunde dock aldrig i evighet lära sig af +hjärtat älska detta land, detta folk, så kärft och torftigt och likväl +så sällsamt själfförnöjdt. + +Med en otålig rörelse lade hon armarna bakom nacken, och de blå ögonen +höjde sig mot den klara rymden som mot en oändlig slätt. + +Få -- hart när inga vänner lämnade hon kvar i Sverige. Kretsen omkring +henne hade glesnat, och töfvade hon längre att bjuda farväl, skulle hon +törhända få upplefva den stund, då alla vände sig med hätskt och afvogt +sinne ifrån henne. Domen öfver grefve Magnus kunde de mäktiga icke +tillgifva henne, och folket knotade i tysthet öfver Messeniernas grymma +afrättning. Hon visste det; man lät öfverallt besticka sig af uppviglare +och hetsmakare. Ingenstädes unnades henne ro. + +Den hvita silkeskjorteln föll i styfva veck omkring hennes lilla magra +gestalt. Ansiktet föreföll blekt och smalt efter nattens många +genomvakade timmar, och öfver pannan låg ett drag af tankedigert allvar. +Hvad hon kände sig trött, och dock hade hon en hel dags mödosamma +ceremoniel att uppfylla, innan hon ändtligen för alltid finge blifva +kvitt de plikter, som likt järnkrampor lådde vid tronen. + +En snyftning bakom henne kom henne att vända sig om. Ett varmt, tacksamt +leende gled öfver hennes läppar: + +»Min trogna Ebba!» Hon bredde ut sina armar mot grefve Jakob De la +Gardies unga maka. »Är det för min skull I gråter?» + +La belle comtesse torkade förvirrad ögonen. + +»Tillgif, eders majestät, men jag är så bedröfvad, att jag platt intet +mäktar visa ett gladt ansikte. I tager all min fröjd med eder.» + +»Säg icke så, vackra Ebba, ett täckeligt fruntimmers glädje har många +namn, min allenast ett: Frihet!» + +Hon såg på det ur, hvilket hon lagt på ett bord bredvid sig. Den utsökta +emaljmålning, som prydde det, framställde henne själf som jaktens, +segerns och hafvets gudinna. Nu ägnade hon dock ingen uppmärksamhet åt +denna lysande allegori. Visarens gång föreföll henne icke snabb nog. + +»Intet sliter på själen så som väntan,» utbrast hon häftigt, »sedan +klockan fem har jag bidat prinsen och riksråden. Hvarför låter man mig +ej gå, som man släpper en frigifven fånge. Ingen lärer förmena, att jag +förskyller tack för min gärning.» + +Hon vandrade med korta, snabba steg af och an. Hennes klacklösa skor +klapprade lätt mot det inlagda golfvet, och hennes klänning prasslade, +annars var allt tyst. + +Slutligen sporde drottningen: + +»Hvad är klockan, ma belle?» + +»Strax åtta, eders majestät.» + +»En lång morgon är sålunda snart liden.» Drottningen stampade med foten. +»Mina rådsherrar synas mig vara rätt makliga nu, sedan de fått alla +dokumenter i handom; min tid räkna de för intet. -- Vet I hvad längtan +är, grefvinna?» + +»För mig har den utgjorts af åstundan att tillbringa hvarje stund i +eders nådes närhet.» + +»Eder ljufva mun formerar fast ljufveliga ord,» Kristina log blidt, »men +jag vill låta eder veta, hurudan min längtan är: den är hafvets brus i +storm, intet har hitintills mäktat tysta den. Så högt ryter den +understundom, att jag själf darrar för dess kraft.» + +»Och hvart längtar I, nådigaste drottning?» + +Ett bittert, vemodigt drag förvred Kristinas anlete, när hon genmälte: + +»Jag längtar efter något, jag kunde nämna lycka för min kropp och själ. +Jag hungrar, grefvinna, men i mina fäders land finns ingen spis, som +förmår mätta mig.» + +Nu anmäldes prinsen och riksråden. + +Kristina stod en sekund orörlig, och ögonen mörknade af djupa, inre +kval, men hon återvann genast sitt lugn och gick med fasta steg in i +förmaket, där hon vänligt och öfverraskande gladt hälsade de församlade. + +När hon blef varse prinsens kolsvarta taftsklädning, ryckte det ironiskt +kring hennes uttrycksfulla mun, men hon sade intet, räckte honom +allenast med mycken värdighet handen. + +»Väl mött,» sade hon hjärtligt, »nu går en ny dags sol upp för eder, +käre frände.» + +Karl Gustaf svarade sirligt och betänksamt, uppmanande sin höga fränka +att återtaga afsägelsen, då han och alla rikets andra undersåtar mycket +traktade efter att få behålla henne. + +Kristina skrattade högt. + +»Spara på krutet, eders höghet, I offrar för många äresalfvor på den +löpande haren! Tacka I försynen och mig för att I nu står färdig att +sätta en krona på. Krigarehatten har I burit länge nog.» Hon vände sig +till rikskansleren, som grånad och böjd stod främst bland herrarna. +»Gref Axel, är I beredd att på riddarsalen uppläsa renunciationsbrefvet, +som eder plikt är?» + +»Nej, eders nåde, icke till något pris gör jag detta,» svarade den gamle +statsmannen. »Eder salig herr fader har ålagt mig att intill min +dödsstund främja eder regering, och det svärjer jag, att vore min graf +öppen bredvid mig, stege jag hellre lefvande ned i den än jag sveke ett +gifvet ord.» + +»Våra meningar ha tidt törnat med udden mot hvarandra. Denna gång har I +brutit min vilja. Herr Schering Rosenhane hyser förvisso ej slika +betänkligheter.» Kristina nickade åt denne nye rådsherre, men hennes +blick stannade icke på honom. Oförtöfvadt närmade hon sig riksdrotsen. + +»Af eder, gref Per, väntar jag att bli hulpen, när min krona för alltid +skall tagas af,» sade hon trotsigt, ty hon visste, att han skulle neka +att bistå henne i denna handling. + +Grefven till Visingsborg, mannen med det ridderliga, stolta sinnet och +de veka, svårmodiga tankarna, steg höfviskt bugande fram till +drottningen. + +»Allernådigste drottning,» sade han allvarligt. »Med förunderligen stor +glädje satte jag en gång kronan på edert unga hufvud, välsignande den +dag, som skänkt oss Gustaf Adolfs dotter. Intet kan förmå mig att lyfta +detta äretecken af eder hjässa, där det rätteligen borde varda den +skönsta prydnad alla edra lefnadsdagar. Dock -- därom må I själf låta -- +jag har älskat eder med en faders kärlek och en undersåtes vördnad, +aldrig förgätandes, att I var min kunglige väns och hela Sveriges hopp.» + +Kristinas ögon fylldes af heta tårar, men hon tvang dem tillbaka och +sade sakta med skälfvande djup röst: + +»Må vi nu ej spilla flera ord förgäfves. Edert redliga svar aktar jag +högt, gref Per, och ber eder fara fort med eder vänskap för Kristina af +Sverige. Vi skola nu inte låta ständerna bida längre.» + +Axel Oxenstierna ryckte till, som om en häftig smärta genomilat hans +leder, och hans gång var vacklande, när han trädde fram till drottningen +för att gifva henne riksäpplet i den vänstra handen. + +Riksamiralen Gabriel Oxenstierna öfverlämnade spiran, under det att +tårarna oafbrutet rullade ned för hans väderbitna ansikte och samlade +sig i det korta skägget, hvarifrån de droppade ned på den dyrbara, +lysande klädningen. + +Iförd hela sin kungliga skrud skred drottningen fram, följd af rådet, +hofvet och adeln. De tre ofrälse stånden mötte i riddarsalen. + +Från åskådarläktarna stirrade tusentals ögon ned på den unga +drottningen, som med rak och säker hållning intog tronstolen. + +Fruntimren hviskade med gråtmilda röster, att det var densamma, som +grefve Magnus De la Gardie låtit förfärdiga af rent silfver och skänkt +åt hennes majestät vid kröningen. Och nu fick den stackars grefven icke +ens visa sig. + +Trängseln härinne var olidlig. Man knuffades och svor. Damerna icke +minst. Något så märkligt hade man tillförene aldrig bevistat, och hvar +och en ville komma i åtnjutande af främsta platsen. Den, som törhända +föreföll mest oberörd, var drottningen själf. Hennes blå ögon med den +förunderligt kallt klara blicken strålade ut öfver församlingen +forskande och djupa. Kring de röda läpparna låg ett flyktigt, sorgset +och halft ovänligt leende, som tycktes spörja, hvilken som här i salen +vore hennes vän eller fiende. + +Hon lyssnade tydligen förströdd till den skrift, hvilken hon själf +affattat, och som skilde henne från land och krona. + +För henne allena stod det klart, att hon afbördade sig ett folk, hvilket +aldrig mäktat uppskatta henne. De hade velat i henne se den af +riksförmyndarna till hörsamhet, dygd och stilla gärningar uppfostrade +Kristina. När hon blef drottning efter sitt sinne, behagade hon dem icke +längre. + +Trött, oändligen trött var hon på detta barkbrödsrike med sina ödsliga +skogar, höga berg och fattiga kojor. Hon hade ej förmått förverkliga sin +barndomsdröm om ett enadt Skandinavien; dess splittrade delar ömkade +hon. I heta böner hade hon åtrått kärlek till sitt ärfda land, aldrig +bönhördes hon. I afskedsstunden greps hon likväl af ångest öfver +tomheten inom sig, men till ingen kunde Gustaf Adolfs stolta dotter +förtro, att hon led själanöd. Högt skulle hon bära sitt hufvud äfven +utan krona. + +Hon satt så stilla under hela afsägelseakten, att en och annan uppe på +läktaren förmenade, det drottningen mistat sansen, men så snart prins +Karl Gustaf, hvilken af Schering Rosenhane mottagit skriften, djupt +bugande återlämnat densamma till sin fränka, reste hon sig snabbt och +vinkade åt riksämbetsmännen att mottaga regalierna. + +Alla lydde utom grefve Per. Orörlig och stum stod han kvar på sin plats, +och hans blick riktades med bedjande hundtrofasthet på den unga +härskarinnan. + +Kristinas stränga ansikte blef plötsligt mildt och varmt. Hon lyfte +själf af kronan och tog ett par steg fram mot riksdrotsen. + +»Tack,» hviskade hon, när hon öfverlämnade den gyllene klenoden i hans +händer, »I har skänkt mig ett ljust minne!» + +Sedan axlade hon brådskande af sig den skarlakansröda kröningsmanteln +och stod så ett ögonblick, som lättad från alla tyngande bördor. +Långsamt, värdigt, och som beredde hvarje steg henne en njutning, skred +hon därpå ned för trontrappan. På sista steget stannade hon. Utan lång +förberedelse och utan tvekan talade hon därifrån med klar, fast stämma +ut öfver salen, där andlös tystnad rådde. + +Men under det hon framförde de väl öfvertänkta orden, begynte man redan +halft förvåna sig öfver, att denna lilla kvinna i den enkla, hvita +klädningen verkligen helt nyss hållit spiran i sin hand och regerat höga +och låga. Hon stod där nu så ensam, så ringa, syntes det, i hela denna +lysande samling, hvilken innan dagen var liden i jubel skulle utropa den +nye konungens namn och prisa hans dygder. + + SLUT. + + + + + Noteringar: + + +Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett +antal uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare fel har +rättats som följande (innan/efter): + + [s. 25]: + ... »I sitter så rum, Kristina,» bannades farsystern ... + ... »I sitter så krum, Kristina,» bannades farsystern ... + + [s. 73]: + ... »Större är ingens makt är snillets, och Nordens ... + ... »Större är ingens makt än snillets, och Nordens ... + + [s. 93]: + ... så fast trampat slottets golf som i detta ögon- ... + ... så fast trampat slottets golf som i detta ögonblick ... + + [s. 94]: + ... Gör edert eget bästa anbefaller jag eder ... + ... För edert eget bästa anbefaller jag eder ... + + [s. 194]: + ... upp det usla pepperet! -- Jag minns nu. Hertigen ... + ... upp det usla papperet! -- Jag minns nu. Hertigen ... + + [s. 249]: + ... Kristina lyfte på maskinen, då värmen begynte ... + ... Kristina lyfte på masken, då värmen begynte ... + + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Drottning Moi-Même, by +Elisabeth Kuylenstierna-Wenster + +*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 59921 *** |