diff options
Diffstat (limited to '56421-8.txt')
| -rw-r--r-- | 56421-8.txt | 14775 |
1 files changed, 0 insertions, 14775 deletions
diff --git a/56421-8.txt b/56421-8.txt deleted file mode 100644 index eca672f..0000000 --- a/56421-8.txt +++ /dev/null @@ -1,14775 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Kalevala, by Anonymous - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - - - -Title: Kalevala - -Author: Anonymous - -Translator: Matthias Alexander Castrén - -Release Date: January 24, 2018 [EBook #56421] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KALEVALA *** - - - - -Produced by Jari Koivisto - - - - - - - - -KALEVALA. - -Öfversatt af - -M. A. Castrén. - - - - - -Helsingfors, -J. Simelii Enka, -1841. - - - - - - - Imprimatur: J. M. af Tengström. - - - - - - -Förste Delen. - - - - -FÖRORD. - - -Likasom förtjensten att undan förgängelsen hafva räddat Finlands -historiska minnen nästan uteslutande tillhör Porthan, likaså hafva -nationens mythiska qvarlefvor hufvudsakligast genom D:r Lönnrots -verksamhet blifvit framkallade i ljuset. Alldeles obanad var väl -icke heller den väg, han beträdde; men, hvad man före honom gjort, -är liksom det icke vore till, sedan Kalevala och Kanteletar trädt -i dagen. De få dessförinnan gjorda runo-samlingar hafva numera -betydelse endast i den mon, som de tjenat till att framkalla dessa -åtminstone för Finland evigt dyrbara skatter. Men ur denna synpunkt -betraktade hafva de ett stort, historiskt värde, och vi anse af sådan -anledning för en pligt att omnämna de förnämsta bland dem, som för -D:r Lönnrot banat vägen. -- Den som först fästade uppmärksamheten -vid vår inhemska poesi, var Porthan -- den Finska litteraturens -heros. Man tror, att Porthan det oaktadt icke alltför högt uppskattat -de mythiska sångerna; men han samlade dem icke desto mindre, och -genom hans föresyn väcktes äfven andra, i synnerhet Ganander, att -fortgå på samma bana. Gananders förtjenst består dock icke så mycket -i gjorda runo-samlingar, som i bemödandet att tillvägabringa en -Finsk Mythologi. Väl säger han sig "_i flere år hafva genomgått -alla tillgängliga och i landet möjligen existerande Runor_", men -ur dedicationen i hans arbete framlyser, att de till större delen -blifvit af Porthan honom meddelade. Detsamma torde i ännu högre -grad gälla om Lenqvist, hvars mythologiska arbete för öfrigt vida -öfverträffar Gananders. I allmänhet synes man vid denna tid ännu -icke varit betänkt på utgifvandet af en fullständig runo-samling, -utan ansåg det till en början vara nödvändigare att bearbeta en -mythologi, såsom "clavis poëseos Fennicae" (Gan.). -- Efter Porthans -död stod den Finska litteraturen en lång tid stilla, sörjande blott -den hädangångne. Men med år 1809 vaknade hon åter till nytt lif. Vid -denna tid eller åtminstone kort derefter uppträdde många utmärkta -litteratörer, och under den tidrymd, som sedan tilländalupit, -räknar den Finska litteraturen flere bearbetare, än under hela det -föregående seklet. Ibland dem hafva de flesta i större eller mindre -mon egnat sin uppmärksamhet åt folkpoesien. Mest förtjent är i detta -afseende D:r Topelius, hvilken i fem särskildta häften utgifvit en -samling af äldre och nyare runor. Honom tillhör äfven förtjensten -att hafva angifvit de orter, hvarest de Finska sångerna renast och i -största mängd bibehållit sig. Han säger i företalet till femte häftet -af sin samling: "På få ställen och nästan ingenstädes i Finland -finnas fullständiga och oförderfvade forntida qväden. -- -- -Ett enda ställe på jorden, som äfven är utom Finlands gräns, nemligen -några Socknar i Archangelska Guvernementet samt i synnerhet, -Wuokkiniemi Församling, räddar ännu fordna seder och den fordna -hjelte-ättens minnen i deras rena och oförfalskade drägt. -- -- -Derifrån har äfven jag med icke ringa möda förskaffat mina bästa -sånger." -- År 1820 företog sig Prof. v. Becker i Turun Wiikko-Sanomat -att till enhet bringa en mängd sånger om Wäinämöinen. Detta försök, så -obetydligt det äfven var, förtjenar likväl uppmärksamhet, såsom det -första i sitt slag. Emellertid synes man i början icke fästat någon -uppmärksamhet vid denna vink. Således fortfor Topelius att utgifva -sin samling i fragmentarisk form. Samma, method följdes af D:r -Lönnrot i "Kantele", ehuru, han i företalet till Kalevala säger -sig redan år 1826 vid författandet af sin academiska afhandling om -Wäinämöinen hafva kommit på den tanken, att de förhanden varande -Sångerna om Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen m.ö. sannolikt -voro fragmenter ur längre cykler. Men de runor han samlade under sina -vandringar i Finland åren 1828 och 1831, voro alltför obetydliga för -att gifva anledning till ett combinations-försök. Först sedan han -1832 och följande åren besökt de af Topelius anvista orter utom -Finska gränsen, började han utföra sin storartade plan att till -enhet bringa alla Fornfinska sånger af episkt innehåll. [Ehuru den -ursprungligt Finska folkpoesien är så charakterristisk, att deri -icke en enda rad kan infuskas, utan att hvar och en, som gjort dess -närmare bekantskap, genast urskiljer det äkta och ursprungliga från -all oäkta afvel, så hafva likväl åtskilliga Pseudo-critici i mjugg -sökt insinuera den oskyldiga förmodan, att D:r Lönnrot, för att -få sin idé realiserad, sjelf completterat Kalevala. Skulle dessa -affällingar vilja i nåder skänka sitt fosterland en tusende del af -den kärlek, hvarmed de sannolikt omfatta sina egna, höga personer, -så vore det för dem, om icke lätt, åtminstone möjligt att öfvertyga -sig derom, att icke en enda af D:r Lönnrot sjelf författad vers -förekommer i hela Kalevala. Vare det likväl långt ifrån mig att för -den Finska Litteraturen vilja göra proselyter af dessa petrificater.] -Huru han lyckats i detta företag, må blifva ett problem för kommande -tider, då, såsom vi hoppas, ett ännu större antal af forntida qväden -kommit i dagsljuset. Emellertid vore det önskligt, att D:r Lönnrot -skulle redogöra för sammanhanget i Kalevala och ådagalägga den enhet, -han trott sig finna deri. Af de åsigter, han uttalat i sitt företal -till Kalevala, synes härflyta, att han icke anser detta qväde kunna -göra anspråk på enhet i högre mening. Han säger bland annat: "Enligt -min mening hafva dessa runor uppstått småningom och i samma ordning, -som händelserna tilldragit sig. De skilda sångerna om Wäinämöinen, -Ilmarinen och Lemminkäinen torde icke vara författade af en enda, -utan ett verk af många. Den ena anförtrodde åt minnet en, den andra -en annan tilldragelse och skildrade, hvad han sjelf hade sett eller -hört." Utan att inlåta oss i någon kritik öfver dessa påståenden, -vilja vi allenast anmärka, att, enligt D:r Lönnrots åsigt om runornas -historiska uppkomst, enheten i Kalevala kommer att bero derpå, att de -skilda tilldragelserna ordnas i behörig tidsföljd. Det var sannolikt -äfven denna åsigt, som förmådde honom att i Kalevala införa runorna -28-32, hvilka till sitt innehåll på intet vis sammanhänga med de -öfriga. -- Men huru D:r Lönnrot äfven må hafva uppfattat sammanhanget -i Kalevala, så är i hvarje fall den mening obefogad, som finnes -uttalad i företalet till Runola, att Kalevala endast innehåller en -mängd stympade runo-fragmenter. Hvem medger icke, att mången runa -under tidernas lopp kunnat stympas och förändras, ja till och med -försvinna? Men en hvar, som ej låter förblinda sig af fördomar, bör -finna i Kalevala vida mer än fragmenter. Öfversättaren skall, för -att icke göra sig skyldig till maktspråk af motsatt beskaffenhet, -lemna en kort öfversigt af arbetets innehåll, så att läsaren bättre -kan sammanhålla det hela och lättare inse sammanhanget emellan de -särskildta partierna. -- Det är i fråga om detta sammanhang icke -likgiltigt, hvilken ordning runo-sångarne sjelfva iakttaga. De flesta -följa naturligtvis ingen ordning, utan recitera ett stycke allt -eftersom det faller dem i minnet. Men de flesta bland dem jag under -mina vandringar i Olonetska och Archangelska Guvernementen varit -i tillfälle att höra, sjunga runorna om Sampo i ett sammanhang. -Wäinämöinens, Ilmarinens och Lemminkäinens Pohjola-färder betrakta -de äter såsom skilda cykler. Men då Pohjas fagra mö var målet för -dessa färder, så kunna äfven dessa cykler betraktas såsom ett inom sig -slutet helt. Sålunda erbjuder Kalevala tvenne väsendtliga afdelningar, -hvilka åter hafva ett ganska nära inbördes sammanhang derigenom, att -Pohjolas värdinna hade utfästat sin dotter såsom belöning för den, som -kunde smida Sampo. Detta underbara redskap förfärdigas af Ilmarinen. -Ehuru således flickan hade bordt tillhöra honom, ledsnade han likväl -vid lifvet i Pohjola, förr än det lyckats honom att tillvinna sig -hennes kärlek, och återvände så till sin hembygd. Emellertid sökte -äfven Wäinämöinen och Lemminkäinen att vinna hennes ynnest; men -slutligen segrade dock Ilmarinen -- Genom de runor, som besjunga dessa -trenne hjeltars Pohjola-färder, afsöndrar D:r Lönnrot Sampo-cykeln -i tvenne afdelningar. Han låter frieri-runorna begynna, så snart Sampo -var hopsmidd, och Ilmarinen återvände till hemmet. Denna fördelning kan -ur flere skäl försvaras. Först och främst träda Kalevala och Pohjola -i den sednare afdelningen af Sampo-cykeln i ett så fiendtligt -förhållande till hvarandra, att några frieri-färder ifrån den ena -orten till den ändra derefter ej kunna tänkas äga rum. Vidare är -det ganska naturligt, att fiendtligheterna först då taga sin början, -sedan Ilmarinens hustru blifvit dödad, och Pohja-dottren icke -mera utgjorde ett föreningsband emellan Pohjolas och Kalevalas -folk. Ett vigtigt skäl för ifrågavarande fördelning är äfven det, -att Lemminkäinens öden i den sednare afdelningen af Sampo-cykeln -förutsättas såsom bekanta? - --- Vi inskränka oss nu till dessa anmärkningar och gå att lemna den -utlofvade öfversigten af innehållet i Kalevala samt bifoga dertill -hvarjehanda anmärkningar. Till vinnande af redighet indela vi qväde -i smärre cykler. - - - -1. Pohjola kommer i besittning af Sampo. (R. I-V). - - -Likasom enligt Grekernas Gudalära vishetens Gudinna alldrig -framträder som ett barn, utan kommer till verlden i full rustning, så -var äfven hos Finnarne den "vise" Wäinämöinen redan vid födelsen -en hjelte, och kom sjelfmant i dagen, sedan han i trettio somrar och -trettio vintrar legat i modrens sköte och förgäfves anropat Solen, -Månen och Karlavagnen att låta honom ändtligen få skåda dagens -ljus. Wäinämöinen föds om natten, går i smidjan följande dagen, -smider sig en häst, lätt som ett halmstrå, och rider med den ut på -hafvets vida fjärdar. En vindögd Lappman hyser gammalt agg till -Wäinämöinen och ställer sig i försåt för honom vid "eldforssens -fall, den helga flodens hvirfvel", afskjuter fruktlöst tvenne pilar, -men träffar hästen med den tredje, hvarefter Wäinämöinen drifves -omkring på det vida hafvet -- en kastboll för vind och våg. På dessa -irrfärder skapar han holmar, uddar, vikar, grund, m.m. Plötsligt -kom från Turjaland en örn, bygde sitt bo och lade några ägg på -Wäinämöinens knä. Wäinämöinen känner sina leder värmas; han rör -sig; äggen nedfalla i hafvet. Af dem skapar han sol och måne, jord -och stjernor. -- Derefter fortfar Wäinämöinen allt ännu att irra på -hafvet, bedröfvad och rådvill, hvad han månde företaga sig: "bygga -en stuga i luften, eller timra den på böljan." Sydvest-vinden kastar -honom till grannskapet af det mörka, männer förödande Pohjola. -Här brister han ut i klagan och gråt. Louhi, Pohjolas värdinna, -förnimmer hjeltens klagan, hastar till hans hjelp, för honom i land, -och undfägnar mannen med mat och dryck. Här börjar Wäinämöinen -åter att klaga och jemra sig af längtan till det älskade hemmet. -Pohjolas värdinna lofvar sända honom dit, om han först smider Sampo -och bildar den af ett svan-fjäder, ett ullstrå, ett kornfrö och en -söndrig sländas stycken. Wäinämöinen säger sig icke kunna smida, men -lofvar efter sin hemkomst sända smeden Ilmarinen för att ihopsmida -Sampo. Med detta löfte befriar han sig ifrån Pohjola. -- På sin -hemfärd ser Wäinämöinen Pohjas sköna dotter sitta och sköta sin väf -på fästets båge. Wäinämöinen ber henne stiga ned i hans släde. Hen -jungfrun ålägger honom, att med en uddlös knif klyfva ett tagel och -slå i knut ett ägg utan ätt knuten igenkännes. Sedan Wäinämöinen -lyckligen utfört dessa prof, ålägges han ännu att timra en båt af -sländans stycken, utan att yxan vidrör klippan. Nu styrde Hiisi yxan -först mot klippan och derefter i knät på Wäinämöinen. -- Ur stånd -att bota såret, emedan han förgätit några vigtiga besvärjelse-ord, -uppsöker Wäinämöinen en trollkarl, som besvärjer plågorna och botar -Wäinämöinen, så att han blir friskare än han förr ens varit. -- -Derefter ger han sig åter åstad. Kommen till Wäinöläs lunder qväder -han en gran, i granens topp månen och på dess grenar Karlavagnen. -Derpå möter han smeden Ilmarinen, sin broder, och uppmanar honom att -begifva sig till Pohjola för att smida Sampo och i belöning vinna -Pohjas jungfru. Men då Ilmarinen vägrar att någonsin fara till den -männer förödande orten, lockar Wäinämöinen honom upp i trädet för -att nedtaga månen och karlavagnen. Derefter qväder han en häftig -stormvind, som för smeden till Pohjola. Pohjolas värdinna undfägnar -gästvänligt den komne. Sin dotter befaller hon kläda på sig det bästa -hon äger. Ilmarinen smider om dagarna på Sampo; nätterna hvilar han -vid jungfruns sida. Innan kort var Sampo hopsmidd, men flickans -kärlek kunde smeden icke vinna, utan nödgades återvända hem utan sin -mödas lön. - -Den första runan erbjuder några genast i ögonen fallande -motsägelser. Redan i moderlifvet anropar Wäinämöinen Solen, Månen -och Karlavagnen, derefter rider han i Wäinöläs lunder, på Kalevalas -moar, och först sedan han i många år drifvit kring på hafvets -fjärdar, skapas himmel och jord, sol, måne och stjernor. Vidare -omtalas här en Lapp, som skall hyst ett _långvarigt_ agg till -Wäinämöinen, och runan ger likväl icke anledning till någon annan -uttydning, än att Wäinämöinen kort efter sin födelse råkade ut -för Lappen. Ännu en tredje motsägelse består deri, att Wäinämöinen -i den första runan skapar verlden och i den andra omanligt klagar. --- De tvenne förstnämnda motsägelserna hafva sin grund antingen i -någon förvexling af personer, eller mera sannolikt i en felaktig -combination samt möjligen äfven deri, att enskildta partier i den -första runan på en sednare tid tillkommit. Till den första förmodan -föranleder Gananders Mythologi, hvarest qvädet om Wäinämöinens -födelse är tillämpadt på hans fader, Ukko benämnd. Men då en -"Kave Ukko, Nordens herre" är alldeles fremmande för den Finska -Mythologien, så torde varianten i Kalevala vara att föredraga, -helst den i allmänhet återspeglar Wäinämöinens personlighet. Att -Wäinämöinen här säges smida sig en häst, men för öfrigt, ja redan i -den tredje runan skildras såsom alldeles okunnig i konsten, är en -oegentlighet, sådana man i folk-poësien ofta anträffar och lätt -öfverser. -- Den förmodan, att några partier i den första runan -på en sednare tid uppstått, vinner bekräftelse af sättet, hvarpå -jag ofta hört verldens skapelse berättelsevis utläggas. I tidens -begynnelse skulle endast funnits vatten och en örn, samt Wäinämöinen, -som drefs omkring på hafvet. Örnen flyger i öster och vester, sökande -förgäfves ett ställe för sitt bo, varsnar slutligen Wäinämöinen, -bygger sitt bo på hans knä och lägger några ägg i boet. Af dem skapade -enligt några Wäinämöinen, enligt andra örnen sjelf verldsaltet. -- -Sådan var sannolikt ursprungliga uppränningen till den första -runan. Men man åtnöjde sig icke med denna kunskap, utan ville äfven -veta, huru Wäinämöinen kommit på hafvet, och invecklade sig genom -sättet, hvarpå denna sak utreddes, i uppenbara motsägelser. --- I det föregående upptogo vi en motsägelse, bestående deri, -att Wäinämöinen i den första runan framställes såsom verldens -skapare och i den följande knappt äger vanlig hjelte-kraft. Då denna -motsägelse hufvudsakligast beror derpå, att äfven i den Finska -Mythologien Skapare-kraft vore detsamma som Guda-kraft, så är det -nödigt att vi något undersöka detta ämne. Så mycket är uppenbart, -att enligt Fornfinnarnes föreställningssätt skapandet af enskildta -föremål icke öfverstiger mensklig förmåga. Så skapar uti 13:de -runan ölbryggerskan Osmotar en ekorre, en mård, ett bi. Lemminkäinen -och Pohjolas värd frambringa i 17:de Sången genom trollqväden orrar, -får, oxar, vargar, m.m. I den tredje runan säger en trollkarl -skrytsamt, att han med några ursprungsord tillslutit floder och -träsk, hejdat forssars svall, åtskilt fjärdar och förenat näs. -- -Det är ganska sannolikt, att Wäinämöinen tänktes hafva frambragt -hela verlden genom sin utomordentliga trollvishet. Till denna -förmodan föranleda några i den första runan förekommande uttryck. -Det heter der ibland annat, att Wäinämöinen _läser_, genom läsning -frambringar (lukevi) hafven, och att han säger, medelst ord skapar -(saneli) holmar. Orden _lukia_, och _sanoa_, freqvent _sanella_, -hafva i runorna nästan alltid betydelsen af _besvärja_. Af verbet -_lukia_ härstämmar n.s. _luku_, hvilket ord mig vetterligt i pluralis -(luvut) icke har någon annan betydelse, än den af besvärjelse. -Samma betydelse har äfven ofta sanat af _sanoa_. Således betecknas -med _tulen sanat_ eldens besvärjelse, med _raudan sanat_ jernets -besvärjelse, o.s.v. -- Att man trodde Wäinämöinen genom en magisk -handling hafva frambragt verlden, upplyses äfven af sista verserna -i den första runan, hvilka äga formen af en vanlig besvärjelse. -Denna vår förmodan står för öfrigt i närmaste öfverensstämmelse -med Wäinämöinens hela väsen. Allt hvad sången tilldelar honom, går -ut på att förherrliga hans vishet. Men då våra förfäder skattade -trollvisheten högre, än all annan kunskap, så kunde man naturligtvis -icke undgå att tilldela denna egenskap åt sjelfva vishetens ideal --- den gamle Wäinämöinen. Är han nu i sjelfva verket ingen Gud, ja! -är icke ens hjeltekraft den egenskap, som Skalderna företrädesvis -älskade prisa hos honom, så ljuder den åldriges klagan i sanning icke -oangenämt från hafvets vida fjärdar. - - - -2. Lemminkäinens färd till Pohjola. (R. VI-VIII.) - - -Hu rustar sig Lemminkäinen till en Pohjola-färd. Den sköna -böner öfvertala honom att stadna hemma och icke begifva sig till -Pohjas trollmän, hvilka ofelbart skola bringa honom i förderfvet. -Lemminkäinen aktar ej sin moders böner och varningar, han kastar sin -borste på sparren och yttrar dervid: - - "Då är Lemminkäinens bane, - Arme mannens ofärd kommen, - När ur borsten bloden flyter, - Rinner ned i röda strålar." - -Derefter väpnar han sig, far åstad och kommer efter tre dagars färd -till Pohja-gården. Här qväda trollmän Lappska sånger; Lemminkäinen -börjar äfven att qväda och bringar ofärd öfver samteliga Pohjas -trollmän. Blott en enda -- Ulappalas gamla gubbe -- lemnar han -af förakt ovidrörd. Vredgad öfver denna skymf sprang gubben till -Tuonelas elf, för att der bida Lempi-sonen. -- Nu begär Lemminkäinen -af Pohjolas värdinna hennes dotter till äkta. Gumman förelägger -honom såsom ett vilkor att först fånga en elg bakom Hiisis fält. -Efter flera motgångar lyckas det honom att fasttaga elgen. Derpå -skickas han att fånga Hiisis fradga frustande häst. Äfven detta värf -utför han lyckligt. Sist får han sig förelagdt, att skjuta en svan -i Tuonelas flod. Men när Lemminkäinen kommer till elfven, trollar -Ulappalas gamla gubbe ett tillslutet rör (en orm?) från böljan och -drifver det genom Lemminkäinens hjerta. Derpå kastar han honom i -elfven, och Lemminkäinen bortföres af strömmen till Tuonis (dödens) -boning, hvarest Tuoni-sonen hugger honom i stycken med sin klinga. -- -Emellertid börjar Lemminkäinens moder längta efter sin son, hvilken -hon finner dröja alltför länge på sin friar-färd. Lemminkäinen -egde en redan förut äktad maka. Hon ser alla aftnar och morgnar på -borsten, finner en gång, att bloden rinner derur och yppar detta -för modren. Bedröfvad af det olycksbådande tecknet, flyger modren -med lärkans vingar till Pohjola och frågar af värdinnan, hvart hon -skickat Lemminkäinen. Endast genom hotelser förmås Louhi att bekänna, -hvilka värf hon förelagt honom. Derefter söker modren somrar och -vintrar "sitt gyllne äpple, sin silfver-staf", och får omsider af -solen veta det öde, som drabbat hennes olyckliga son. Sedan låter hon -smida sig en räfsa af jern och flyger med den till Tuoni-elfven. Här -räfsar hon ur flodens botten händer, fötter och andra delar af den -arma Lemminkäinen, fogar alla stycken tillsamman och vaggar så den -illa farne mannen till lifs igen. - -Lemminkäinen är den märkvärdigaste företeelse, som den allvarsamma -Finska Sånggudinnan fostrat. Han är en gladlynt, lättsinnig, -oförvägen man, utan hållning (lieto), klok beräkning, omtanke -och försigtighet. Han kallas ofta Kaukomieli, den till fjerran -längtande, emedan han var böjd för äfventyr och städse vistades på -vikinga-färder. Han skildras vidare såsom en skön, intagande man, -och hans förmåga att vinna qvinno-gunst prisas högt i runorna. -Sjelf sätter han ett icke ringa värde på sitt utseende. Han ansar -med omsorg sina långa lockar, skryter med sina mörka ögonbryn och -sin lediga gång. Han är, med få ord, Wäinämöinens fulla motsats. -Wäinämöinen skildras såsom en gammal, vis och erfaren man, hvilken -icke kastar sig i faror och äfventyr utan stora skäl och vigtiga -ändamål. Hans planer äro vanligen så väl anlagda, att de sällan -misslyckas. Endast i sina frierier är den åldrige vise alltid utsatt -för motgångar. Joukahainens syster blir hellre "sikens syster i -hafvet, än ett stöd för den gamle." Oaktadt sitt åldriga utseende -och styfva skick är Wäinämöinen likväl Runotars älskling. Den i -åtta vadmalsrockar svepta gubben låter hon ur harpans strängar -framlocka toner, till hvilka icke blott Gudar och menniskor, utan -äfven skogens vilddjur, luftens foglar och vattnets fiskar med undran -lyssna. Deremot roar det henne icke sällan att gäckas med den sköna -Lempi-sonen. Utan skonsamhet låter hon hans långa lockar förvandlas -till tranbär på kärret, fötterna till vide-grenar, hufvudet till en -tufva o.s.v. Man skulle harmas öfver hennes gyckel, om hon icke till -försoning begåfvade Lemminkäinen åter med lif och en ännu utmärktare -skönhet. - -Sammanhanget emellan dessa tre runor är ganska naturligt, med -undantag likväl af den 7:de runan, deri D:r Lönnrot hopat tillsamman -så många Skogsmanna-sånger, att enheten till någon del går förlorad. --- Den åttonde runan synes vara en imitation af ett qväde, hvari -Frälsarens död och uppståndelse besjungas. Såsom Lemminkäinens moder -här söker sin son, alldeles på samma sätt föreställes Maria söka -Frälsaren. "Hiisis moar, den onda maktens lågor" äro föreställningar, -lånade ur Christi lidandes historia, likasom idén om Lemminkäinens -pånyttfödelse naturligast kan förklaras genom Christi uppståndelse. -Men en sådan förklaring förutsätter likväl, att den sjunde runan -ursprungligen icke slutats med Lemminkäinens död, så vida han ännu -ofta uppträder i de följande runorna. - - - -3. Wäinämöinens och Ilmarinens friar-färder till Pohjola. (R. IX-XII.) - - -I afsigt att begifva sig till Pohjola, börjar Wäinämöinen timra sig -en båt medelst sång, men råkar dervid i förlägenhet om tre ord. Efter -särskildta misslyckade försök att skaffa sig dem, besluter han att -göra en färd till Tuonela. Anländ till Tuoni-floden ropar han efter -båt. Tuonelas döttrar svara från den motsatta stranden, att båten ej -förr skulle hemtas öfver elfven, än han yppat orsaken, som vållat -hans färd till Tuonela. I början söker Wäinämöinen genom falska -föregifvanden förvilla Tuonelas döttrar; men då det icke lyckas honom -att föra dem bakom ljuset, yppar han slutligen sanningen, och säger -sig hafva kommit till Tuonela för att få de behöfliga orden. Nu -bringas han öfver elfven, kommer till Tuonis boning, undfägnas först -med mat och dryck och föres så att hvila. Under natten spinner man i -Tuonela ett nät af jern, kastar det tvärsöfver och längs efter elfven -för att fånga Wäinämöinen vid återfärden. Under allt detta hade -Wäinämöinen varit vaken, ehuru han låtsat sofva, och gifvit akt på de -stämplingar, som förehades. Han undkommer derigenom, att han såsom -sten rullar sig i floden och sedan i orma-skepnad slingrar sig genom -nätet. -- Hemkommen började han åter tänka på sin farkost och någon -utväg att förskaffa sig nödiga trollord. Han visste väl, att i Antero -Wipunens, den åldrige Kalevas mun skulle finnas ord till tusendetal, -men vägen till honom var mödosam och äfventyrlig. Den gick öfver -flickors nålsuddar, öfver männers svärdsägg och hjeltars stridsyxor. -Icke desto mindre besluter han att anträda färden. Utrustad med skor, -skjorta och handskar af jern samt en jernstång ger han sig åstad och -kommer lyckligt fram till sitt mål. Wipunen hade redan hvilat så -länge i jorden, att en tjock skog växte öfver hans graf. Wäinämöinen -fäller skogen och drifver sin jernstång in i Wipunens mun, som genast -vaknar ur sin sömn och, efter ett misslyckadt försök att afbita -stören, uppslukar Wäinämöinen. I Wipunens mage anordnar Wäinämöinen -af sin skjorta en smidja, gör blåsbälg af skjortans ärmar, nyttjar -sina knän som städ, armbågarna som hamrar och lillfingren som tänger; -smider så med den styrka, att Wipunen råkar i vånda och nöd. Han -söker med en trollsång befria sig från sin obehagliga gäst; men då -Wäinämöinen icke viker, utan tvärtom hotar att för alltid qvarstadna -der han är och der det är honom godt att vara, nödgas Wipunen omsider -öppna sitt ordförråd. Han sjunger dagar och nätter. Sol, Måne och -Karlavagn stadna för att lyssna till hans sång; haf och floder höra -upp att svalla. Rikligen försedd med ord återvänder Wäinämöinen hem -och fulländar sin nya båt. -- Dermed begifver han sig nu till Pohjola -för att fria till den fagra flickan. När han seglade på något afstånd -från den udde, hvarest Ilmarinen hade sin gård, såg dennes syster -Annikki, som stod vid stranden och sköljde byke, något blått skymta -ute på fjärden. Hon eftersinnar, hvad det månde vara, gissar än på -ett, än på ett annat, faller slutligen på den tanken, att det kunde -vara Wäinämöinens farkost, och önskar, att den måtte komma till -stranden. Så skedde äfven. Annikki spörjer Wäinämöinen om anledningen -till hans resa. Wäinämöinen söker i början hålla sina afsigter dolda, -men nödgas slutligen yppa verkliga förhållandet. Straxt afbryter Anni -sitt göromål och hastar att underrätta sin broder om Wäinämöinens -uppsåt att bemäktiga sig den vidt frejdade flickan, för hvars skull -Ilmarinen redan gjort så stora uppoffringar. I en hast gör sig smeden -resfärdig och beger sig landvägen till Pohjola, rikligt försedd med -silfver och guld. Wäinämöinen och Ilmarinen anlända på samma gång -till Pohjola. Då man här ser dem nalkas, och Pohjolas värdinna genast -anar, i hvilken afsigt de komma, söker hon öfvertala sin dotter att, -med åsidosättande af Ilmarinens ungdomliga behag, taga den förmögne -Wäinämöinen till sin make. Men flickan förbehåller sig att, enligt -hvad förut varit bruket i Pohjola, få sjelf bestämma sitt val och -säger sig vara böjd för den, som hopsmidt Sampo. Wäinämöinen -hinner i stugan förrän Ilmarinen, han andrager sitt ärende och får -afslag. -- Derefter träder Ilmarinen in och frågar utan omsvep, om -den mö, till hvilken han så länge hade friat, ännu icke vore beredd -att följa honom. Modren säger henne vara redobogen, men förelägger -honom först trenne värf: att plöja en af ormar uppfylld åker, tygla -vargar och björnar, samt fånga en gädda i Tuonelas elf utan några -fisk-redskap. Ilmarinen utför lyckligt dessa bragder, och får sedan -af Pohjolas värdinna hennes dotter till sin "lifstids maka." Men den -gamle Wäinämöinen återvänder hem med bedröfvadt sinne och ger åt -andra det råd, att alldrig fria i täfling med smeden Ilmarinen. - -Ehuru namnen Antero och Annikki (Anders och Anna) i den 10:de och -11:te runan samt dessutom ett och annat ställe i Wipunens besvärjelse -äro af christligt ursprung, så hafva dessa runor likväl i det hela -en hednisk charakter. Idén om de dödas uppväckande, som i den -10:de runan förekommer, hör i sjelfva verket till de uräldsta, som -menskligheten frambragt, och synes i synnerhet hafva gjort sig -gällande hos nordliga folkslag. I allmänhet synes man hafva trott, -att de döda kunde uppväckas genom besvärjelser. Men detta medel kunde -den trollvise Wäinämöinen icke begagna, emedan han nu var ordfattig -och just hade kommit till Wipunen för att förskaffa sig nya förråder. -Således brokar han endast sin armkraft för att väcka den slumrande, -och det är sannolikt icke blott för att plåga, utan fastmer för att -upplifva Wipunen, som Wäinämöinen börjar smida i hans mage. - -I 11:te och 12:te runan har läsaren för andra gången gjort bekantskap -med Ilmarinen. Han framträder här såsom en oförskräckt hjelte, -redobogen att utföra de fruktansvärda värf, Pohjolas värdinna ålägger -honom. Annars skildras han blott såsom en fyndig smed och hans -förnämsta verk är det underbara Sampo. I runan II: 18-185 och V: -220-224 säges han hafva "smidt på himmel", men detta torde vara ett -af de Orientaliska uttryck, hvaraf den Finska poësien öfverflödar. -Det hör på anförda ställen till saken att upphöja Ilmarinens förmåga -såsom smed. Men när den Finska sångmön vill prisa sitt föremål, så är -hon alldrig karg på beröm, likasom hon ej heller låter tadel tryta, -då sådant är af nöden. I Wäinölä glimmar allt af silfver och guld; -i Pohjola finnas endast vargar, björnar, etter-ormar, nidingar, -afskyvärda trollmän m.m. Dessutom måste man här taga i betraktande, -att i den Finska poësien allt framträder i concret form, i lefvande -gestalt. Att Ilmarinen är en "skicklig smed" (r. II: 181), -- ett -sådant uttryck ljuder i och för sig matt för ett Finskt öra; men när -dertill kommer, att han "smidt på himlalocket, utan att hvarken spår -af hammare eller märken efter tänger äro synliga", då först begriper -man, att hans skicklighet var stor, utan att likväl någon bland -folket tänker härvid, att Ilmarinen deltagit i skapelse-acten. - - - -4. Ilmarinens bröllop. (R. XIII-XVI.) - - -Nu börjar man tillreda bröllop i Pohjola. Först afskaffas en oxe, -så stor, att inom Rysslands, Finlands och Sveriges landamären icke -fanns den man, som hade kunnat fälla oxen. Sedan man öfverallt, ja -till och med i Tuonela sökt men ej funnit dess baneman, uppstiger -slutligen ur hafvet en liten kämpe, som dödar det oerhörda djuret. -Derpå brygger man öl, men vill ej få det att jäsa. En ekorre och en -mård utskickas för att anskaffa jäsningsämne, men ölet börjar ej att -jäsa, förrän _mehiläinen_ flyger ända bortom nio haf och derifrån -hemtar honung. Ölet jäser nu med styrka och hotar sönderbryta -alla kärlets band och utsparka dess botten, om man icke anskaffar -en skicklig sångare. Då sänder värdinnan sin trälinna att bjuda -bröllopsgäster, med befallning, att hon äfven skall bjuda fattiga och -usla, blinda, lytta och lama. Wäinämöinen skulle bjudas till sångare, -men den obändige Lemminkäinen lemnas objuden. -- Pohjolas värdinna -hör ett gny från tåget, hon kastar sin blick åt vester och ser en -stor skara bröllopsgäster vara i antåg. Midt i skaran åker mågen. -Pohjolas värdinna välkomnar honom, för honom i stugan och beundrar -hans vackra, ljusa ögon. Festen börjas och Wäinämöinen sköter sångens -värf. -- När bröllopet nalkas sitt slut, erinrar Pohjolas värdinna -sin dotter om skilsmessan ifrån hemmet och förebrår henne att så -lättsinnigt hafva öfvergifvit sina föräldrars boning. Då stiger tåren -i flickans öga, och hon säger sig icke skiljas med glädje ur det -gyllne hemmet; hennes sinne är "som en dunkel natt om hösten, som en -mulen dag om vintern." Modren söker nu trösta henne med tanken på den -stätliga maken ooh det nya, herrliga hemmet. Derefter påminner hon -sin dotter om alla de pligter, hon i sin nya ställning skall söka -att uppfylla, och varnar jemväl Ilmarinen att med lämpa och klokhet -behandla sin hustru. Slutligen tackar bruden sin moder, som vårdat -hennes barndom, tackar gårdens husfolk och alla barndomsvänner, -sätter sig i Ilmarinens släde och reser bedröfvad bort till sitt nya -hem. -- Ilmarinens moder emottager sin svärdotter med glädje. Ett -gästabud tillreder, hvarvid Wäinämöinen åter fägnar gästerna med sång. - -Då bruket att sjunga vid bröllop blott synes hafva ägt rum i de -östra delarna af landet, så är det troligt, att denna plägsed är ett -lån ifrån Ryssland, hvarest samma bruk ännu i dag skall fortlefva. -Men om sjelfva idén äfven är utifrån lånad, så äro i alla fall de -i Finland gängse sånger rena skapelser af den Finska sångmön. De i -Kalevala intagna bröllops-sånger röja likväl mycket af en sednare -tids bildning, och Pohjola skildras här på ett sätt, som är alldeles -oförenligt med den ursprungliga föreställningen derom. - - - -5. Lemminkäinens bröllopsfärd. (R. XVII-XVIII). - - -Då Lemminkäinen förnam, att man firade bröllop i Pohjola, beslöt -han att objuden fara till gästabudet. Han ber modren framlägga mat, -elda badstugan och gifva honom hans fordna stridsrustning. Modren -söker afråda sin son ifrån denna färd, föreställande honom de många -faror, som möta så väl på vägen, som i sjelfva Pohjola, om han -ändtligen skulle komma fram. Lemminkäinen låter icke afskräcka sig; -han tager sitt goda svärd och sin snabba båge, ger sig å färde, -undslipper lyckligt alla faror och kommer så till Pohjolas stugor. -Här var bröllopet redan firadt. Lemminkäinen yttrar sin förtrytelse -deröfver, att han icke blifvit bjuden till bröllopet, och befaller, -att man skall brygga öl på nytt och slagta en oxe till hans -undfägnande. Louhi skickar sin trälinna att tillreda mat och hemta -öl åt Lemminkäinen. Den onda trälinnan kokar en soppa på fiskhufvun, -rofsträngar m.m.; i ölet lägger hon etter-ormar och ödlor. Föga -nöjd med denna välfägnad, begär Lemminkäinen öl för betalning af -Pohjolas värd. Förgrymmad öfver en sådan skymf, söker denne genom -hexerier förgöra Lempi-sonen; men då detta icke lyckas, utmanar -han honom på envig. I första hugget skar Lemminkäinen hufvudet af -Pohjolas värd och bragte derefter ofärd öfver Pohja-folket, men -Louhi manade fram nya hjeltar att förfölja den flyende Lemminkäinen. --- Hemkommen förtäljer Lemminkäinen för sin moder med bedröfvelse -händelsen i Pohjola och frågar af henne, hvar han kunde finna en -säker tillflyktsort. Sedan modren aftvingat Lemminkäinen den ed, -att alldrig mera färdas i örlig, sänder hon honom till en holme, -der äfven hans fader hållit sig fördold. Lemminkäinen blir med -välvilja emottagen af holmens jungfrur och tillbringar alt sin tid -i deras samqväm. Men då han en morgon skall gå för att helsa på en -af jungfrurna, blir han varse, att på hela holmen icke fanns den -man, som ej slipade sitt svärd till men för hans hufvud. Utan att -ens hinna omfamna sina älskarinnor, hastar Lemminkäinen på flykten. -Kommen till stranden ser han sin båt vara förbränd till aska; han -timrar i hast en ny, sätter sig i båtens bakstam och afseglar från -holmen, bedröfvad öfver skilsmessan ifrån de sköna. Efter tre dagars -segling lägger han i land vid en klippig holme. Här börjar båten -beklaga sig öfver sitt olycksöde att alldrig mera komma ut i örlig. - -Gripen af båtens klagan besluter Lemminkäinen att tvärtemot sin ed -gifva sig på härnadståg. Han tager Tiera till vapenbroder och seglar -ut på Pohjolas haf. Pohjolas värdinna sänder en frost, så häftig, att -båten fryser fast ute på hafvet. Lemminkäinen nödgas lemna båten och -undkommer sjelf med möda. Derpå ger han sig att vandra i skog och -ödemark, hvarest hogkomsten af hemmet, af hans sörjande moder och -ljufva ungdomsdagar lägger sig djupt uppå hans sinne. - -Uti denna episod och särdeles i 17:de runan framträder den Finska -hjelte-kraften i en ovanlig gestalt. Som bekant är, älskade -fornfinnarne hos sina heroer mera andens än armens kraft. Om äfven -den sednare egenskapen ansågs nödvändig hos en frejdad man, så -bestämdes dock alltid hans verkliga storhet efter måttet af hans -andliga förmåga -- hans vishet, och en med andans vapen förvärfvad -seger skattades vida högre än den, som blifvit tillkämpad med -svärdet. Äfven i dessa runor utför Lemminkäinen -- här vanligen -Ahti [Ahti (eller Ahto) är äfven namnet på hafvets gud] benämnd -- -de flesta bragder genom sin trollkonst, och griper icke förr till -svärdet, än han af Pohjolas värd blifvit manad till strids; men hans -hela beteende röjer dock ett mod och en oförskräckthet, som låter -förmoda, att Finnarne redan i forntiden varit mera hemmastadde i -vapenbragder, än man velat medgifva. - - - -6. Ilmarinen förlorar sin hustru. (R. XIX-XX.) - - -Kullervo hette en son af Kaleva, som blott tre nätter gammal söndrade -sin lindas bindlar. Han fördes till Karelen och såldes åt smeden -Ilmarinen för några lumpna redskap. Straxt den första dagen begärde -han arbete af sitt värdsfolk. Man hade honom att vårda ett barn. -Kullervo dödade barnet och uppbrände vaggan. Sänd den andra dagen -att fälla en svedja, förtrollade han marken att ej någonsin blifva -skogbeväxt, ej heller frambringa säd. Hvad helst man honom pålade, -utförde han det alltid tvärtemot befallning. På sjette dagen af sin -tjenstetid skickas han att valla boskap. Värdinnan bakar åt honom -till vägkost ett bröd och gömmer deri en sten. När Kullervo skall -skära brödet, tar hans knif i stenen. Han besluter att hämnas, -förstör Hjorden och återvänder hem med vargar och björnar, hvilka -sarga värdinnan till döds. Derefter beger sig Kullervo till krig; -- -men Ilmarinen begråter nätter och dagar sin förlorade hustru, och -faller slutligen på den tanken att af silfver och guld bilda en ny. -Bruden blir skön att skåda; men Ilmarinen kan icke förläna henne -ordet, och då han tager den guldsmidda mön bredvid sig till natten, -märker han, ätt dess gyllne sida sprider kyla. Han skänker bruden -åt den gamle Wäinämöinen till "evärdelig maka." Men när Wäinämöinen -äfven hvilat en natt vid hennes sida, ger han åt kommande slägter det -råd att alldrig tänka på en brud af silfver och guld; ty, säger han, - - Kyla sprider röda guldet, - Kyla sprider hvita Silfret, - Lagom varm var ena sidan, - Den i ylle-täcket svepta, - Men till is den ville stelna, - Som var vänd åt unga jungfrun. - -Derefter gör Ilmarinen åter en färd till Pohjola för alt fria till -en yngre syster, men nödgas återvända hem med oförrättade ärender. -Wäinämöinen spörjer honom vid återkomsten om tillståndet i Pohjola. -Ilmarinen genmäler: - - Lätt i Pohja är att lefva, - Då i Pohja Sampo finnes; - Der är plöjning, der är såning, - Der är all slags växt och gröda, - Der, just der en evig lycka. - -Öfversättaren har redan tillförene vid något tillfälle anmärkt den -öfverensstämmelse, som äger rum emellan den 20:de runan i Kalevala -och en Esthnisk folksång, som finnes öfversatt bland "Herders -Stimmen der Völker in Liedern", samt tillika angifvit de skäl, -som vållat uppkomsten af en vid första anblicken så ovanlig idé. -Pohjola var nemligen den enda ort, derifrån Kalevalas innevånare -valde sig hustrur. Men då Ilmarinen efter olyckan med sin första maka -förlorat allt hopp att vidare röna någon framgång på detta håll, -faller det sig icke orimligt, att Sampos mästare gör ett försök att -dana en mö af silfver och guld. -- För öfrigt länder ifrågavarande -öfverensstämmelse till bevis på runans ålder, emedan den sannolikt -uppkommit på en tid, då Finnar och Esthar ännu utgjorde ett och samma -folk. - -Arhippa, den största nu lefvande sångare i Ryska Karelen, låter -Ilmarinen efter förlusten af sin första hustru ej mera företaga sig -en ny friar-färd till Pohjola. Han slutar 20:de runan med Wäinämöinens -råd till kommande slägter, och combinerar icke denna runa med den -21:sta, utan förenar, såsom förut är anmärkt, den 5:te och den -21:sta sängen med hvarandra. Skulle man i en framtid anse skäligt -att återförena dessa runor och bringa Sampo-cykeln i ett fortgående -sammanhang, så böra w. 203-224 i 20:de runan substitueras i ställe -för vv. 337-350 i den 5:te; ty endast sålunda sluta sig dessa runor -naturligen till hvarandra. - - - -9. Pohjola förlorar Sampo. Följderna af denna förlust. (R. XXI-XXVII.) - - -Då Wäinämöinen hörde, hurudan välmakt Sampos ägande hade beredt -Pohjolas folk, föreslog han för Ilmarinen, att de skulle fara till -Pohjola och bemäktiga sig detta medel för lycka och välstånd. -Ilmarinen yttrar farhågor i afseende å framgången af ett sådant -företag, alldenstund Sampo var väl förvarad inom Pohjolas -koppar-berg. Men Wäinämöinen låter icke afskräcka sig. Han anmodar -Ilmarinen att smida sig ett svärd, Pohjas söner till skräck. När -klingan var färdig, fann Wäinämöinen, att den i allo anstod en -hjelte. Sedan äfven Ilmarinen klädt sig i stridsrustning, gå bröderna -att söka sig häst, men höra under vägen Wäinös båt jemra och beklaga -sig öfver sitt missöde att alldrig foras ut i örlig. Då föreslår -Wäinämöinen, att Pohjola-färden skall göras sjöledes. Ogerna går -Ilmarinen in på förslaget, emedan han anser en sjöresa vara förenad -med större faror och besvärligheter. Wäinämöinen sjunger båten ut -på böljan, qväder den full med menniskor, unga och gamla, män och -qvinnor, ordnar dem till rodd och sätter sig sjelf vid styret. Under -färden anträffas Lemminkäinen; han sällar sig till de öfriga. -- Man -färdas vidare, men under färden utför "eldforssen" fastnar båten vid -en oerhörd gäddas skuldror. Wäinämöinen dödar gäddan och kommer vid -betraktandet af dess tänder på uppfinningen af kantele. Sedan den var -färdig, låter Wäinämöinen allt folk spela derpå, men ingen förstod -att derur framlocka rätta toner. Slutligen slår Wäinämöinen sjelf på -harpans strängar, och det fanns ej ett lefvande väsen, som icke kom -att lyssna till de underbara ljuden. Wäinämöinen sjelf hänföres af -tonernas makt; tårar, stora som tranbär, rulla utför hans kinder. -- -Vid de tre hjeltarnas ankomst till Pohjola spörjer värdinnan, hvad -nytt de hafva att tälja. Wäinämöinen säger utan omsvep, att de kommit -för att dela Sampo med henne, men Pohjolas värdinna yttrat härvid: - - Hermelinen kan ej delas, - Ekorn är åt tre för ringa. - -Wäinämöinen sprider nu en djup sömn öfver Pohjolas befolkning. -Derefter begifva sig hjeltarna att borttaga Sampo. Genom Wäinämöinens -sång och Ilmarinens konst öppnas den igenrostade porten till borgen, -hvarest Sampo förvarades. Man borttager Sampo, för den i båten och -anträder återfärden. Efter trenne dagars resa ser man redan egna -portar glimma. Då begynner Wäinämöinen att sjunga. En trana i Pohjola -förnimmer sången. Öfverraskad af ljudet ger hon ett anskri, hvaraf -hela Pohjola vaknar. Louhi går att efterse Sampo och finner den vara -bortröfvad. Hon anropar Ukko att uppväcka en storm, som förhindrar -Wäinämöinens färd. Ukko hör hennes bön och sänder en stormvind, -som upprör hafvet och till och med bortför kantele. Medan stormen -fortfar, börjar Ilmarinen yttra klagan deröfver, att han gifvit sig -ut på det osäkra hafvet; men Wäinämöinen säger med lugn: - - Tårar hjelpa ej ur nöden, - Jemmern ej från onda dagar. - -Lemminkäinen yttrar hvarken glädje eller sorg; han blott reder -sqvättbord till båten. Emellertid utrustar Pohjolas värdinna ett -fartyg för att dermed förfölja Wäinämöinen. Då det börjar nalkas, -skapar Wäinämöinen ett stengrund, hvaremot Pohjas båt sönderkrossas. -Louhi förvandlar sig till en örn, tager alla männer under sina vingar -och flyger upp på masten af Wäinämöinens båt, hvilken dervid höll på -att kullstjelpas. Derpå hugger hon tag i Sampo och bemödar sig att -få den ifrån båten. Förgäfves söka Ilmarinen och Lemminkäinen med -svärdet afböja hennes uppsåt. Wäinämöinen drager icke sitt svärd; med -blotta styr-åran utdelar han så väldiga hugg, att männerna dimpa i -hafvet och Louhi sjelf, efter att hafva förlorat alla sina fingrar, -med undantag af ett lill-finger, lik en af pilen träffad fogel -faller i båten. Med det qvarblifna lill-fingret lyckas det henne -likväl att vräka Sampo i hafvet och få den i bitar. En del af Sampos -stycken nedsjönk i hafsbottnen, -- af dem fick Ahti sina skatter; en -ringa del fördes af stormen till hafs-stranden, -- deraf välmakt i -Kalevala; men Pohjolas värdinna fick endast locket, -- - - Derför är i Pohja jemmer - Och ett brödlöst lif i Lappland. - -Wäinämöinen hopsamlar de stycken af Sampo, som stormen drifvit till -stranden, gifver dem åt Sampsa Pellervoinen och ber honom befröda -marken. Sampsa utsår skiljaktiga fröslag, och nu uppväxa alla slags -träd, med undantag af eken, som icke vill frodas. Men då den omsider -fås att skjuta skott, höjer den sin krona ända upp till skyarna, -hindrar dem i deras lopp och undanskymmer sol och måne med sina -grenar. Man besluter att fälla eken; men det fanns ingen kämpe, som -hade förmått nedhugga den. Slutligen uppsteg en qvarters-hög kämpe -från hafvet och nedhögg "Guda-trädet." Derefter fulländas sådden och -allt frodas förträffligt. Men Louhi, afundsjuk öfver den välmakt, -som herrskade i Kalevala, hotar att tillintetgöra Wäinämöinens ädla -verk. -- Hon framföder sjukdomar och sänder dem att plåga Kalevalas -folk; men Wäinämöinen förjagar dem till Kipuvuori. -- Derefter -trollar hon sol och måne in i Pohjolas hälleberg. Wäinämöinen och -Ilmarinen uppstiga på det öfversta himlahvalfvet för att undersöka, -hvad som kunde undamskymma solens och månens ljus. [Det som nu följer, -tyckes, allt intill 27:de runan, ej höra till Kalevala.] Dit komne -företaga de sig att slå upp eld. En jungfru uppe i molnet skall -vagga gnistorna (till låga?), men genom hennes oaktsamhet faller en -gnista på jorden. Bröderna begifva sig att uppsöka den; de träffa på -vägen en qvinna, som säger sig vara den äldsta bland qvinnor. Hon -berättar, att gnistan tillfogat stora olyckor på jorden och omsider -genom förtrollning kommit i Aluejärvi, samt der blifvit uppslukad -af en abborre, abborren af en sik, siken af en lax och laxen af en -gädda. Wäinämöinen låter i hast tillreda en not, och dermed uppfångas -gäddan; men då den blir klufven, kommer elden åter lös, anställer stora -förödelser och skadar sjelfva Ilmarinen, som dock botar sig medelst en -besvärjelse. -- Emellertid fortfara sol och måne att vara osynliga. -Wäinämöinen träder till Ilmarinens smidja och ber honom smida dem af -silfver och guld. Ilmarinen lägger straxt hand vid verket, och då de -äro färdiga, bära bröderna dem upp på fästet; men de sprida ej ljus. -Nu besluter Wäinämöinen att begifva sig till Pohjola, för att få veta, -hvart man bragt solen och månen. Han kommer bland Pohjas beväpnade -hjeltar och frågar trotsigt, hvart sol och måne försvunnit. Man svarar, -att de blifvit inneslutna i ett berg, och i all evighet icke skola -komma derur. Wäinämöinen utmanar Pohjolas män till strid. Klingorna -mätas; Wäinämöinens är en hårsmon längre. Honom tillkom således det -första hugget. "Såsom rofsträngar skalar Wäinämöinen hufvuden af Pohjas -söner." Derpå går han att befria sol och måne ur sitt fängelse, men -slipper icke in i klippe-borgen. Han återvänder hem och her Ilmarinen -smida sig sådana redskap, som bana vägen till berget. Medan Ilmarinen -är sysselsatt dermed, kommer Louhi i skepnaden af en lärka till -smidjan, sätter sig vid gluggen och frågar, hvad Ilmarinen smidde. -"Halsring åt Pohjolas värdinna", var svaret. Bestört flyger Louhi -hem, bringar sol och måne på fästet, flyger så i dufvo-skepnad till -Ilmarinens smidja och ger honom den underrättelse, att sol och måne -åter stigit på fästet. Ilmarinen bringar budskapet till Wäinämöinen, -som välkomnar de länge saknade med följande helsning: - - "Hell dig måne, att du lyser, - Att ditt anlete du visar, - Hell dig gyllne dag, som randas, - Hell dig sol, som åter uppgår! - - Du guldmåne slapp ur stenen, - Sköna sol, du steg ur klippan; - Såsom gyllne gök du uppsteg, - Höjde dig som silfver-dufva. - Så du må hvar morgon stiga - Äfven efter denna dagen, - Och hvar gång, då hit du kommer, - Må du ymnig helsa bringa, - Hopa håfvor uppå håfvor, - Föra lycka till vår metkrok, - Hemta fångst åt våra fingrar. - - Vandra nu din väg med helsa, - Lägg din bana frisk till rygga, - Gör din båge skön och vacker, - Gå om aftonen till hvila." - -Med denna herrliga solsång ändas Kalevala, om man med detta namn -betecknar _samtliga de sånger, som skildra det förhållande, hvari -Kalevala och Pohjola stå till hvarandra._ Detta förhållande är -till det mesta fiendtligt, det är, om man så vill, en ljusets strid -med mörkret. Väl skimrar öfver Pohjolas dunkla himmel ett ljus, -som förherrligar de dystra föremålen i denna vederstyggliga nejd och -stiftar försoning emellan Kalevalas söner och Pohjolas folk; men -sedan detta ljus försvunnit, så är Pohjola ett hem blott för leda -troll, afskyvärda nidingar, m.m. Louhi står i spetsen för detta -vidriga slägte. Hon söker med trolldomens giftiga medel samka förderf -öfver Kalevala. Wäinämöinen behöfver all sin vishet för att afvärja -hennes stämplingar. Striden är länge oviss, men ändas dock slutligen -med Wäinämöinens seger öfver Louhi, Kalevalas öfver Pohjola, ljusets -öfver mörkret. - -Man har varit af stridiga meningar, huru striden emellan Kalevala -och Pohjola vore att betraktas; antingen såsom historisk, grundad -på verkliga tilldragelser, eller såsom mythiskt-ethisk och, i detta -fall, en strid emellan fiendtliga principer, representerade af -Wäinämöinen å ena sidan och Louhi å den andra. -- Den förra åsigten -kan lika litet bevisas som vederläggas, och den sednare är så vida -falsk, som den för mythen antager en ethisk grund. Ifrågavarande -strid, som nästan uteslutande hvälfver sig kring Sampo, afser -påtagligen yttre välstånd. Detta bevisar redan Sampos bildande af -en svanfjäder, ett ullstrå, ett kornfrö och en sländas bitar. Några -sångare tillägga ännu ko-mjölk. Häraf synes, att de ämnen, af hvilka -Sampo bildades, äro tagna ifrån föremål, som för Finnarnes yttre -välstånd voro af vigt och värde. Sedan Sampo var hopsmidd, säges den -i dagens gryning hafva malat en lår att ätas hemma, en annan att -säljas och en tredje att förvaras, och i 20:de runan förtäljes, att -genom Sampos besittning tillvägabragtes plöjning, såning, all slags -växt och en evinnerlig lycka. När Sampo blef söndersplittrad på -Pohjolas haf, så förvandlades de stycken, hvilka nedsjönko i hafvet, -till Ahti-gudens skatter, de åter, som af stormen drefvos till -stranden, åstadkommo der en utomordentlig fruktbarhet. Deremot säges -elände och ett brödlöst lif hafva drabbat Pohjola genom förlusten af -Sampo. Louhi söker hämnas denna förlust, och hennes stämplingar -gå öfverhufvud ut på att beröfva Kalevala dess genom Sampo vunna -välmakt. Med få ord allt hvad runorna förtälja om Sampo, afser endast -det _yttre goda_. - -D:r Lönnrot har framkastat den gissning, att Sampo vore Bjarmernas -Jumala-bild. Pohjola vore då Bjarmaland, och Guda-bildens dervaro -skulle vållat rikedomen i detta sagans land. Denna hypothes har icke -blifvit godkänd af den historiska kritiken, och mythen ger allsingen -anledning till en sådan förmodan. Sampo är, enligt Finnarnes mythiska -föreställning derom, ett magiskt medel -- en talisman, och spelar i -denna egenskap en vigtig role i den Finska Mythologien. Finnarne hade, -allt intill Christendomens införande, i sin religiösa utveckling icke -hunnit vida öfver Magiens ståndpunkt. Väl framskymtar i runorna här och -der en skugglik Guda-gestalt, men Gudarnes makt öfver menniskan är så -ringa erkänd, att de, i ställe för att anropas, vanligen endast -besvärjas och begagnas af menniskan såsom medel för hennes enskilda -önskningar och ändamål. Hon har ännu icke kommit till insigt af sitt -beroende af något högre väsen. Således frambringar hon sjelf medlet för -sin lycka och välgång. Visst ligger uti mythen om Sampo uttryckt, att -menniskan icke omedelbart beherrskar naturen; -- deri visar sig ett -erkännande af något objectivt, men detta är ej uppfattadt såsom ett -öfver menniskan upphöjdt väsen, utan som ett af henne sjelf frambragt -yttre ting. Sampo är således ett foster af magisk cultur, men utgör -tillika ett vigtigt moment i magiens utveckling till Gudalära. -- En -mera utvecklad framställning af ämnet hör icke till detta forum. - -I de fem återstående Sånger skildras olikartade ämnen. I 28:de -runan fångar Wäinämöinen en björn, och i den 29:de bildar han en ny -kantele. Runorna 30-31 hafva till ämne en strid emellan Wäinämöinen -och Joukahainen, som slutas på det sätt, att Joukahainen måste -lofva sin enda syster till hustru åt Wäinämöinen. Men flickan "går -hellre i hafvet" för att der vara "en syster åt siken", än hon blir -den åldriges värn. I 32:dra runan skildras Frälsarens födelse och den -gamle Wäinämöinens hädanfärd. - -Denna runa utgör en del af ett större epos, som besjunger Frälsarens -födelse och seger öfver den Finska Hedendomen. Detta epos förekommer -utförligare, ehuru ej i sin helhet, uti 3:dje delen af Kanteletar. - -Det var Öfversättarens ursprungliga afsigt, att i företalet äfven -lemna en allmän öfversigt af den Finska Gudalärans natur; men emedan -en sådan framställning, om den icke utgör ett torrt register, skulle -leda till alltför stor vidlyftighet, så måste den af sådan anledning -uteblifva. -- Mången läsare hade kanske äfven önskat att här finna -några anmärkningar angående de möjliga historiska förhållanden, som -ligga till grund för Kalevala; men det är min oförgripeliga tanke, att -mythen är en svag och oftast vilseledande stjerna för historien, och -jag älskar för öfrigt icke att i mythen söka någon annan verklighet, -än mythens egen. - -Hvad nu sjelfva öfversättningen [Det torde kanske icke vara -öfverflödigt att omnämna, det början af 1:sta runan, hela 5:te, -11:te, 15:de och 29:de samt en stor del af den 28:de redan -tillförene blifvit af andra öfversatta, och med få förändringar -af mig begagnade.] beträffar, så må den gälla för hvad den kan. -Meningen har varit att på en gång göra den så trogen och så ledig, -som möjligt. Der begge dessa syftemål ej kunnat vinnas, har -ordagrannheten blifvit åsidosatt, så framt ingen särskild vigt -legat i det enskildta uttrycket. Sådana skildringar, som i svensk -drägt hade kunnat såra anständigheten alltför mycket, hafva blifvit -mildrade, och början af 25:te runan, som till sin natur är sådan, att -den icke kan modifieras, är alldeles utjemnad. Af samma anledning -saknas i öfversättningen den i 13:de runan några gånger förekommande -versen: "molempihin reisihihin." Likväl bör anmärkas, att den Finska -sånggudinnan öfverhufvud är ytterst kysk och sedesam. -- Åtskilliga -parallela verser hafva, i brist på synonymer i Svenskan, blifvit -åsidosatta. Någon gång har öfversättaren äfven varit nödsakad -att för andemeningens skull utbyta en föreställning emot en helt -annan. Så t.ex. har ordet gås, der det i originalet begagnas såsom -ett berömmande epithet för flickor, blifvit öfversatt med dufva. -Ytterst sparsamt äro varianter (Varianterna äro i öfvers. utmärkta -med *, och [ ] betecknar sådana verser, som ej stå i sitt rätta -sammanhang.) begagnade, och bland dem finnes blott en enda, som ej -är af D:r Lönnrot angifven. Men att uppräkna de smärre afvikelserna -ifrån originalet, skulle leda till det oändliga. De äro ett malum -necessarium vid hvarje öfversättning, och om de i större mängd skulle -anträffas här, än i åtskilliga andra versioner, så bör det äfven -tagas i betraktande, att Finska och Svenska språken äro himmelsvidt -skilda från hvarandra. Ty för att ej tala om den olikhet, som är en -följd af begge folkslagens ursprungligt olika föreställningssätt, så -har Svenskan redan för mycket utbildat sig inom reflexionens område, -för att ega ett naturspråks musikaliska harmoni. Reflexionen har det -med sig, att den förvandlar språket till ett aggregat af termer och -utmönstrar allt, hvad den ej kan fylla med sin egen injections-massa. -Hvad angår det förståndet, huru vinden susar och lärkan sjunger -och bäcken sorlar? Det är allt oförnuftigt; deri ligger alls ingen -tanke. Men just sådant angår natur-poësien, och hvad mera är: den -låter ur den ringaste småsak, ur en "gärdsgårdsstör", en "vidja", en -"vatten-ruska" ljuda en ton, som för tillfället förherrligar dessa -och dylika hvardagsföremål. Sådant förmå ej våra moderna språk. Äfven -för det musikaliska i alliterationen har vår tid ingen smak, och i -Kalevala finnas likväl otaliga verser, hvilkas skönhet blott beror -på alliterationen. -- Vi hafva härigenom velat antyda, att många -brister i vår öfversättning ligga i sjelfva sakens natur. Ännu flere -äro troligen af öfversättaren sjelf förvållade. Men vi hoppas dock, -att läsaren, af kärlek till den Finska sångmön, gerna öfverser det -bristfälliga i öfversättningen. - -Helsingfors den 9 Junii 1841. - -M. A. Castrén - - - - - - -Första Runan. - - - Nu mig göres lust i hågen, - I mitt hufvud bor en tanke, - Lust jag har att börja runor, - Laga mig till reds att sjunga. - Du min vän, min gode broder, - Ädle språk-kamrat, ej ofta - Händer, att vi här förenas, - Börja samtal med hvarandra, - Har i dessa öde-trakter, - Dessa sorgsna nordanländer. - Lägg då hand i hand och foga - Haka i den andra haken, - För att sjunga goda qväden, - Fram de bästa sånger lägga, - Att de ädle dem må höra, - Sångens vänner dem förnimma - Bland den ungdom, nu här uppgår, - Bland den skara, som här växer -- - Dessa ord som gåfva fångna, - Dessa ljufva sånger, tagna - Från den gamle Wäinös bälte, - Under Ilmarinens ässja, - Ned från Kaukomielis svärdsudd, - Joukahainens båges bane, - Från det innersta af Pohja - Och från Kalevalas moar. - - Dessa sjöng min fader fordom, - Då till yxan skaft han täljde, - Dessa lärde mig min moder, - Qvad för mig min fostrarinna, - Under det hon vred sin slända. - Bringade sin ten i rullning. - - Ännu andra ord det finnes, - Dem jag fångat, dem jag lärt mig, - Plockat upp vid vägens sidor, - Dem jag brutit har från ljungen, - Rifvit lös från skogens ruskor, - Från de späda skotten dragit, - Under det jag gick att valla, - Gick som barn att vakta hjorden, - På de honungsrika tufvor, - Uppå fältets gyllne kullar, - Efter Muurikki den svarta, - Den med fläckar märkta Kimmo. - - Hundra ord jag hemtat dädan, - Tusen ämnen för att sjunga; - Sångerna uti ett nystan, - I en bundt jag sammanhvälfde, - Lade nystanet på kälken, - Bundten i min lilla släde. - Länge har min sång i kölden, - Länge i det dolda varit; - Nu jag sången vill ur kylan, - Visorna ur kölden hemta - Hit till hörnet af vår jernbänk, - Andan af den fasta plankan, - Under dessa sköna sparrar, - Denna vidtberömda takås, - Lossande mitt nystans ända, - Knuten lösande af bundten. - - Så en vacker sång jag sjunger, - Låter väl en herrlig ljuda, - Sen jag rågens kärna njutit - Och med kornet mig förfriskat. - Om ej öl förhanden finnes, - Om ej spisöl mer är öfrigt, - Sjunger jag med torra läppar, - Drillar vid en droppe vatten, - Att den sköna qvällen ända, - Aftonskymningen förjaga, - Kanske nästa morgon möta, - Nästa gryning än förljufva. - - ---- - - Så jag hörde fordom sägas, - Så man sången förr begynte: - En i sender kommer natten, - En i sender ljusnar dagen, - Ensam föddes Wäinämöinen, - Den evärdelige sångarn. - - Kave Ukko, Nordens herre, - Gamle trygge Wäinämöinen - Låg uti sin moders sköte, - Dvaldes der i tretti somrar - Och i vintrar lika många. - Tyckte tiden långsamt skrida. - Kände ledsnad vid sin lefnad, - När han ej fick månen skåda - Och ej solens ljus betrakta. - - Höjde då sin röst och sade, - Talade med dessa orden: - "Lös o Måne, Sol befria, - Och du Karlavagn ledsaga - Mannen från ej kända dörrar, - Genom obekanta leder, - Ifrån dessa trånga gårdar, - Dessa alltför smala gångar. - Hjelpen mig att månen skåda - Och att solens ljus betrakta, - Lära karlavagnen känna, - Glädja mig af fria luften." - - När ej Månen honom löser, - Honom Solen ej befriar, - Sjelf han för sig ledet öppnar - Med det ej benämnda fingret, - Sparkar upp den röda porten - Med en tå på venstra foten, - Går på händerna till tröskeln, - Fram till farstu-dörrn på knäna - Och på fötterna till gården. - Kom så ut att månen skåda - Och att solens ljus betrakta, - Lära karlavagnen känna, - Glädja sig af fria luften. - - Wäinämöinen föds om natten, - Går i smidjan andra dagen. - Smider hamrande med släggan, - Städet klingar under slagen; - Smider sig en halmlik fåle, - Häst, söm liknar ärtens stängel. - - Stryker hästen längsmed ryggen, - Klappar fålen uppå hullet: - "Dugde att på ryggen sitta, - Gunga på det mjuka hullet." - Sjelf han sätter sig på ryggen, - Gränsle sig på hästen kastar, - Rider, så att marken dånar, - Och tillryggalägger vägen - På sin häst, som halmen liknar, - På den ärtskaftlika fålen. - - Red i Wäinö-gårdens lunder, - Uppå Kalevalas moar, - Hästen sprang, det led med färden, - Hemmet blef och vägen aftog. - Red så ut på hafvets yta, - På den vida, öppna fjärden. - Icke vätas hingstens hofvar, - Hästens leder fuktas icke. - - Var en Lapp med skefva ögon, - Som af gammalt ilska hyste, - Närde agg från fordna dagar - Mot den gamle Wäinämöinen. - Fogade en eldsnabb båge, - Bildade ett ståtligt vapen. - Utaf jern han bågen smider - Och dess rygg af koppar gjuter. - Dem med guld han sedan pryder, - Smyckar omsorgsfullt med silfver; - Får så bågen färdig bildad, - Snabba vapnet sammanfogadt. - Skön var bågen till att skåda - Och dess värde icke ringa. - Der en häst stod bak på ryggen, - Längsmed stocken sprang en fåle, - [Kapo hvilade på bågen] - och vid trissan låg en hare. - - Täljer nu en skock af pilar, - Fjädrade på trenne sidor. - Hvarje pil, han färdig täljer, - Blir af sönerna befjädrad - Med små fjädrar utaf svalan - Och med sparfvens lätta vingar. - - Hvarmed härdas dessa pilar, - Hvarmed härdas och bestrykas? - Med en ormslås svarta vätskor, - Skarpa ettern af en huggorm. - - Hvadan fick han fjäder-snören, - Hvadan strängen till sin båge? - Der han fick sig fjäder-snören, - Der han fick en sträng till bågen: - Ifrån hår af Hiisi-hästen, - Ifrån Lempo-fålens klädnad. - - Sedan pilarna man svarfvat - Och med fjädrar dem omgifvit, - Han till fots sin väg beträder, - Vandrar stigande med snabbhet: - Goda bågen under armen, - Kogret pil-uppfyldt på ryggen; - Går till fallet af eld-forssen, - Till den helga flodens hvirfvel. - - Spejar morgon, spejar afton, - Spejar hela middagstiden, - Om ej Wäinämöinen komme, - Om ej vattnets vän anlände. - - När en dag det åter hände, - Fogade sig någon morgon - Att sin blick han hof mot vester, - Vände hufvudet åt solen, - Såg han gamle Wäinämöinen - På det blåa hafvets yta. - - Fattade i eldsnabb båge, - Tog sitt allra skönsta vapen, - Spände så det snabba vapnet, - Drog den starka koppar-bågen - Upp emot det venstra knäet, - Höll i bögeln högra foten. - Grep en pil utur sitt koger, - Fjädrad pil ur djurskinnshölstret; - Tog den rakaste bland pilar, - Valde ut det bästa skaftet. - - Skyndsamt nu han bågen spänner, - Vänder den i sina händer; - För till örat eldig båge, - Vid sin högra hand den ställer - För att döda Wäinämöinen, - Vattnets vän om lifvet bringa. - - - Modren nekar, hustrun nekar, - Tvenne menskor honom neka, - Neka tre naturens döttrar - Att ej Wäinämöinen skjuta: - "Ej du skjute Wäinämöinen, - Son är Wäinö till din faster." - - Sköt ändock, han lydde icke, - Tog till orda sjelf och sade. - "Allt som handen riktar högre, - I den mon må pilen sänkas; - Allt som handen riktar lägre, - I den mon må pilen höjas." - - Sköt så af den första pilen, - Allt för högt den pilen flydde, - öfver hufvudet till himlen; - Himlen hade nära brustit, - Luftens bågar sprungit sönder. - - Sköt så af den andra pilen, - Allt för lågt den pilen flydde, - For i låga moder-jorden; - Den till Manala vill sjunka - Och dess åsar nästan brista. - - Sköt så af den tredje pilen, - Och den tredje pilen träffar - Uti blåa elgens mjälte - Under gamle Wäinämöinen. - Pilen for igenom köttet - Uppå hästens venstra skuldra. - - Nu den gamle Wäinämöinen - Kom med händerna i vattnet, - Föll med fingrarna i böljan - Damp med näfvarna i svallet, - Sjönk ifrån den blåa elgen, - Från den ärtskaftlika hästen. - - Lappen med de skefva ögon - Sjelf till orda tog och sade: - "Ej du gamle Wäinämöinen - Skall uti din lefnad mera, - Ej så länge tiden varar, - Klara månen ännu lyser, - Wäinö-gårdens fält beträda, - Kalevalas moar trampa." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Sen omkring i sex år vräkes, - Hit och dit sju somrar drifves, - Irrar af och an i åtta - Uppå hafvets stora yta, - På den vida, öppna fjärden. - Under honom flyter vattnet, - Ofvan hvälfves blåa himlen. - - Här nu mannen täljer hafven, - Hjelten böljorna begrundar; - Hvar han höjer upp sitt hufvud, - Der med ord han holmar skapar; - Hvar han råkar vända handen, - Der han reder till en udde; - Hvarest foten möter bottnet, - Gräfver han för fisken gropar; - Hvarest land till land sig närmar, - Signar han för notvarp ställen; - Hvar han stadnar uppå fjärden, - Låter han små klippor födas, - Dolda grund i vattnet växa, - Emot hvilka skeppen styras, - Köpmännen sitt lif förlora. - - Kom en örn från Turja-landet. - Fogel sig från Lappland sänkte, - Flyger ömsom, ömsom stadnar; - Flög i öster, flög i vester, - Flög så långt sydvest sig sträcker - Och till nordens sista gränser. - Söker för sitt bo ett ställe, - Plats, hvarest hon vistas kunde. - - Nu den gamle Wäinämöinen - Höjde upp sitt knä ur hafvet, - Att en hörik tufva vara, - Stråbevuxen, vissnad torfve. - - Örnen ifrån Turja-landet - Fann nu plats att bo sig bygga, - Märkte tufvan uti hafvet, - Uppå böljan blåa strimman. - Flyger ömsom, ömsom stadnar, - Sänker sig på knäets ända, - Utaf höet bo sig fogar, - Flätar af det torra gräset; - Lägger så sex ägg i boet, - Gyllne voro de sex äggen, - Men ett sjunde var ett jern-ägg. - - Ligger sedan uppå äggen, - Knäets ända örnen värmer. - Deraf gamle Wäinämöinen - Kände hetta uti knäet, - Röjde att hans leder värmdes. - Plötsligt rörde han på knäna, - Skakade om sina leder, - Äggen rullade i vattnet, - Skramlade emot ett stengrund, - Äggen splittrades i stycken, - Örnen höjde sig i luften. - - Derpå gamle Wäinämöinen - Några ord allenast sade: - "Nedra delen utaf ägget - Till den låga jord må varda, - öfra delen utaf ägget - Må till höga himlen bytas. - Hvad som hvitt i ägget finnes, - Må som sol på fästet lysa, - Men det gula uti ägget - Må som måne mörkret skingra. - Äggets andra smärre stycken - Bytas må till himlens stjernor." - - - - -Andra Runan. - - - Ändock nalkas onda dagar, - Ofärd hotar Wäinämöinen. - Som en stubbe utaf furu, - Längsmed öar, dem han skapat, - Holmar, hvilka sjelf han frambragt - Ruskan är till men i vattnet, - Fattig man för rik i vägen. - - Der nu gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Ve mig arme, olycksfulle, - Af elände undertryckte! - Hurudant är nu mitt läge, - Hvart är jag, en hjelte, kommen? - Att i år och dar kringdrifvas, - Irra under öppna himlen, - Kastas af och an af stormen, - Hit och dit af böljor vrakas - Uppå dessa vida vattnen, - Uppå hafvets breda böljor. - - Icke vet jag, olycksfulle, - Uti dessa onda dagar, - Dessa mödofulla tider, - Invid lifvets gräns, som flyktar, - Om min stuga jag i vinden, - Eller uti vattnet timrar; - Gör min stuga jag i vinden, - Intet stöd i vinden finnes; - Om jag den i vattnet timrar - Vattnet bortför, hvad jag timrat." - - Blåste från sydvest en stormvind, - Böljorna från vester drefvos, - Förde gamle Wäinämöinen - Bort till Pohjola, det mörka, - Till den ort, som männer slukar, - Hjeltar uti vågen dränker. - Der nu gråter Wäinämöinen, - Gråter och sig högljudt jemrar, - Hundra sår han har i sidan, - Tusen hugg af vinden gifna. - Sade gamle Wäinämöinen: - "Ve att ifrån egna nejder - Bort jag samm beklagansvärde - Och kom hit till andra länder. - Onda äro dessa trakter, - Inga vägar af mig kända, - Här mig rifva alla träden, - Alla barrträdsruskor såra, - Alla qvistar slå mig arme, - Mot mig rasar allt det värsta - Uti dessa usla nejder, - Dessa arma nordanländer. - - Icke kan jag finna vägen, - Vet, som främling, ej af kosan - Att till hemmet återvända, - Komma till bekanta nejder. - Vägen leder ut åt skogen, - Onkelvoinen för mig vilse. - Teppo, du om vägen råder, - Kom att kosan åt mig visa, - Att med stakar vägen teckna, - Märken skära uti träden, - Att i skogar mannen hittar, - Hjelten sig ur öknen letar, - När han om till hemmet vänder, - Sig beger till egna nejder." - - Louhi Pohjolas värdinna, - Pohja-gårds tandglesa gumma - Vaknade en morgon tidigt - Och i dagens gryning uppsteg. - Eldar i en hast sin stuga, - Samlar kolen uppå härden - Städar så sin lilla stuga, - Sopar golfvets tiljor rena, - Torkar med sin lilla risqvast - Af löfrika qvistar fogad. - Soporna hon sedan öser - I en ask af koppar gjuten, - Bär dem ut igenom dörren, - För på åkern öfver gården. - Stadnar plötsligt för att lyssna, - För att lyssna, för att höra, - På det längst belägna fältet, - På den mest aflägsna åkern; - Hör ett gråtande på hafvet, - Jern rande tvärsöfver floden: - "Barna-gråt är icke gråten, - Jemmern ej en qvinnas jemmer; - Gråten är en skäggig hjeltes, - Jemmern af Uvantolainen." - - Louhi Pohjolas värdinna, - Pohja-gårds tandglesa gumma - Sköt sin farkost ut på vattnet, - Trebördsbåten uppå böljan. - Ror så hän till Wäinämöinen, - Fram till hjelten, som sig jemrar. - - Der nu gråter Wäinämöinen, - Jemrar sig Uvantolainen, - Munnen röres, skägget darrar, - Men ej vrida sig hans läppar, - Icke skiljas åt hans tänder. - - Louhi Pohjolas värdinna, - Pohja-gårds tandglesa gumma, - Gör på mannens gråt en ände, - Hjelten ifrån jemmern frälsar; - Ställer honom uti styret, - Sjelf vid årorna sig sätter. - Så till Pohjola hon rodde, - Framför Pohja-gårdens portar. - Låter mannen äta, dricka, - Frälsar honom ifrån döden; - Sedan tager hon till orda, - Talar och af hjelten spörjer: - "Hvarför gråter du o Wäinö, - Jemrar dig Uvantolainen?" - - Gamle trygge Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Ledsnaden mig här betager, - Ingen ro den åt mig lemnar, - Då jag främling är i landet, - Okänd man ibland ej kända. - Derför all min tid jag gråter, - Sörjer genom hela lifvet, - Att jag samm från egna länder, - Mig begaf från kända nejder - Hit till obekanta dörrar, - Portar, dem jag icke känner." - - Louhi Pohjolas värdinna - Tog till orda nu och sade: - "Ej du gråte Wäinämöinen, - Jemre dig Uvantolainen. - Här för dig är godt att lefva, - Att ditt hela lif tillbringa, - Uti Pohja-söners gårdar, - På de ljufva boningsställen, - Äta kött, som för dig sättes, - Dricka öl ur fulla stopet." - - Nu den gamle Wäinämöinen - Yttrade ett ord och sade: - "Borta båtar maten ringa, - Om man äfven väl undfägnas. - Mannen i sitt land är bättre, - Högre är hans värde hemma. - O du Skapare förunna, - Att till eget land jag kommer; - Bättre är i egna länder - Dricka vatten ur en rifva, - Än att uti andra länder - Tömma öl ur fulla stopet." - - Louhi Pohjolas värdinna - Yttrade ett ord och sade: - "Nå hvad skulle du mig gifva, - Om jag dig till hemmet bragte, - Bort till egna åkergrenar, - Spånorna på egen backe?" - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Hvad vill du af mig begära, - Om du bringar mig till nejder, - Der min hembygds gökar gala, - Hvarest egen tupp jag hörer, - Der min egen stuga eldas?" - - Sade Pohja-gårds värdinnan: - "O du vise Wäinämöinen!. - Kan åt mig du Sampo smida, - Sira ut det granna locket, - Bilda af en svane-fjäder, - Göra af ett litet ullstrå, - Af ett enda litet kornfrö - Och en söndrig sländas stycken; - Med en mö jag lönar mödan, - Arbetet med fager flicka, - Bringar äfven dig till nejder, - Der din hembygds gökar gala, - Hvarest egen tupp du hörer, - Der din egen stuga eldas." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Yttrade ett ord och sade: - "Sjelf jag ej förstår att smida, - Kan ej sira granna locket, - Men en smed i hemmet finnes, - Hamrare med fyndigt sinne, - Hvilken äfven smidt på himmel, - Som på luftens lock har hamrat; - Hvarken synas spår af hammarn, - Eller märken efter tänger." - - Sade Pohjolas värdinna, - Pohja-gårds tandglesa gumma: - "Den som Sampo åt mig smidde, - Kunde granna locket, sira, - Bilda af en svane-fjäder, - Göra af ett litet ullstrå, - Af ett enda litet kornfrö - Och en söndrig sländas stycken, - Finge jungfrun för sin möda, - För sitt arbet' fagra flickan." - - Nu den gamle Wäinämöinen - Yttrade ett ord och sade: - "Om du mig till hemmet bringar, - Ger jag smeden Ilmarinen, - Som det goda Sampo smider, - Sirar ut det granna locket, - Jungfrurs sinnen äfven blidkar, - Tennbriskprydda flickor eldar." - - Derpå Pohjolas värdinna, - Pohja-gårds tandglesa gumma - Satte hingsten till att springa, - Hvita manen till att röras. - Gamle, trygge Wäinämöinen - Sjelf sig uti släden sätter, - Höjer sig i granna korgen, - Åker bort med gny och buller - Ifrån Pohjola det mörka, - Från det mulna Sariola. - - - - -Tredje Runan. - - - Det var Pohjas mö den sköna, - Landets ära, vattnets prydnad, - Klädde sig i röda strumpor, - Lade granna skor på foten, - Prydde sig med allt det bästa, - Tog det vackraste om halsen, - På sitt bröst det prydligaste, - Det mest lysande om kroppen; - Satte sig på luftens loka, - Strålande på himla-bågen, - I den allra rensta drägten, - I en lysande beklädnad. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Färdas fram med gny och buller - Ifrån Pohjola det mörka, - Från det mulna Sariola; - Kastade sin blick mot himlen, - Båge skön på fästet lyste, - Fager jungfru uppå hågen, - Vid dess rand en vacker flicka. - Der sin väf af guld hon väfde, - Vårdade om silfver-tyget - Med en gyllne väf-skottspole, - Med en väfvar-sked af silfver, - Förde skeden fram och åter, - Skaften lät hon höjas, sänkas. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Yttrade ett ord och sade: - "Kom, o flicka, i min släde, - Sänk dig ned i granna korgen!" - - Flickan svarar honom fyndigt: - "Då jag man dig skulle kalla, - Skulle dig för hjelte hålla, - Om du taglet klyfva kunde - Med en knif, som udd ej äger, - Och i saknad är af spetsen; - Om ett ägg i knut du sloge, - Utan att man knuten märker." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Skar i tvenne delar taglet - Med en knif, som udd ej ägde, - Och i saknad var af spetsen; - Slog jemväl en knut på ägget, - Utan att man knuten märkte. - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Se nu har jag taglet klufvit - Med en knif, som udd ej äger, - Och i saknad är af spetsen; - Har en knut på ägget slagit, - Utan att man knuten märker. - Kom, o flicka, i min släde, - Sänk dig ned i granna korgen!" - - Flickan svarar honom fyndigt, - Yttrande med dessa orden: - "I din släde jag ej kommer, - Förrän liten båt du timrar, - Gör den af min sländas bitar, - Fogar hop af tenens stycken; - Yxen får ej träffa stenen, - Ej dess blad mot klippan klinga." - - Derpå gamle Wäinämöinen - Reser upp sig ifrån släden; - Bitar så af sländan tager, - Samlar tenens sneda stycken, - Börjar timra båt på berget, - Hugga på den hårda hällen. - Hugger en dag, hugger tvenne, - Hugger än på tredje dagen; - Yxen träffar icke stenen, - Ej dess blad mot klippan klingar. - Hände sig den tredje dagen, - Att på knappen Piru rörde, - Lempo ryckte uppå bettet, - Hiisi skakade på skaftet; - Yxen träffade nu stenen, - Bladet klingade mot klippan. - Yxen så från stenen slintar, - Återstudsar ifrån klippan, - Träffar knät på arme mannen, - Tån på gamle Wäinämöinen. - Lempo den vid köttet fogar, - Hiisi styr den till hans ådror, - Yxens egg i köttet biter - Och dess skaft af bloden slukar; - Bettet äter råa köttet, - Skaftet varma bloden slukar. - Nu i strömmar bloden rinner, - Brusar fram i strida forssar. - - Gamle trygge Wäinämöinen, - Den evärdelige vise, - Hvilken alla ord besitter, - Äger icke ord mot sådant. - Sjelf han tar sig för att trolla, - Sjelf han börjar att besvärja; - Läser ursprungsord grundenligt, - Enligt ämnet vishetsrunor. - Några ord han dock ej minnes, - Stora ord, som bloden hämma, - Hvaraf bom han kunnat bilda - Och ett stadigt lås bereda - För de ställen, jernet skurit, - Och den blåa munnen bitit, - Till att dämma blodens flöde, - Hämma den i strida loppet. - - Nu i strömmar bloden rinner, - Brusar fram i strida forssar - Ifrån knät på trygge mannen. - Ifrån tån på Wäinämöinen. - Icke fanns en flod, så ymnig, - Allraminst bland bäckar någon, - Hvilken ej blef öfversvämmad - Af det alltför stora flödet; - Icke fanns en sådan kulle, - Ej en sådan kulles hympel, - Icke af den höjd en bergstopp, - Att den ej blef öfversvämmad - Ifrån knät på helga mannen, - Ifrån tån på Wäinämöinen. - - Svårare nu kännes smärtan, - Börjar blifva mer besvärlig, - Mera plågsam att fördraga, - Gamle trygge Wäinämöinen - Stack sin fåle uti redet, - Bruna trafvaren för släden, - Sjelf i den sig höjde sedan, - Satte sig i granna korgen. - - Slog sin snabba häst med spöet, - Smälde till med perle-snerten. - Hingsten sprang, det led med färden, - Släden skrann och vägen aftog. - - Åker längsmed öppna vägen - Till den nedersta bland gårdar, - Spörjer sedan öfver tröskeln, - Frågar efter kunnig trollkarl: - "Monn' i denna gården finnes - Den som jernets verk beskådar, - Som kan denna flod fördämma, - Hämma blodens strida flöde?" - - Var ett litet barn i stugan, - Satt ett di-barn uppå golfvet. - Barnet svarade ur stugan, - Di-barnet från golfvet talte: - "Icke finns i denna gården, - Den som känner hjeltens plåga, - Hvilken jernets verk beskådar, - Som på trädets spår kan blåsa. - Der i andra gården finnes, - Kör din häst till andra gården." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Slog sin snabba häst med spöet, - Smällde till med perle-snerten, - Körde fram med gny och buller - Längsmed vägen, som var öfverst, - Till den öfversta bland gårdar; - Spörjer sedan öfver tröskeln, - Frågar så inunder gluggen: - "Monn' i denna gården finnes - Den som jernets verk beskådar, - Som kan denna flod fördämma, - Hämma blodens strida flöde?" - - Låg en gumma under täcket, - Pladdrerska vid hällens ända, - Gammal gumma med tre tänder, - Förr värdinna uti gården; - Gumman sig till gluggen närmar, - Yttrar så ett ord ock säger: - "Icke finns i denna gården - Den som känner mannens plåga, - Som förmår hans smärtor stilla, - Hvilken dämmer åder-forssen, - Kan det starka blod-regn hindra, - Hämma blodens strida flöde; - Der i andra gården finnes, - Kör din häst till andra gården." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Slog sin snabba häst med spöet, - Smällde till med perle-snerten, - Körde fram med gny och buller - Längsmed vägen, som var ytterst, - Till den yttersta bland gårdar; - Spörjer sedan öfver tröskeln, - Talar så vid skärmtaks stolpen: - "Monn' i denna gården finnes - Den som jernets verk beskådar, - Som kan denna flod fördämma, - Hämma blodens strida flöde?" - - Uppå ugnen bor en gubbe, - Gråskäggsman inunder åsen, - Gubben ryter ofvan ugnen, - Gråskägget på muren ropar: - "Större floden har man hämmat, - Dämmt i loppet mera strida, - Öfvervunnit större hinder, - Mäktigare ting besegrat - Blott med trenne ord af Skaparn, - Med de helga ursprungsorden; - Floder dämmt och sjöars utlopp, - Strida forssars svall betvingat, - Fjärdar har man skilt från fjärdar - Och med näs man näs förenat." - - - - -Fjerde Runan. - - - Derpå gamle Wäinämöinen - Sjelf ifrån sin släde stiger; - Ohjelpt stiger han ur släden, - Reser sig med egna krafter. - Sedan träder han i stugan, - Under taket sig begifver. - - Här ett silfver-stop man bringar, - Hemtar fram en gyllne kanna. - Kannan är dock alltför ringa, - Rymmer ej den minsta delen - Utaf bloden från den gamle, - Ädle guden Wäinämöinen. - - Gubben ryter ofvan ugnen, - Gråskägget på muren ropar: - "Hvem kan du bland männer vara, - Hvilken utur hjeltars skara, - När af blod sju fulla båtar, - Hela åtta stora såar - Från ditt knä, du arme, flutit - Och på golfvet runnit neder. - Andra ord jag skulle minnas, - Stora ord, som bloden hämma, - Men jag minnes icke början, - Vet ej, hvarest jernet föddes." - - Nu den gamle Wäinämöinen - Yttrade ett ord och sade: - "Sjelf jag känner jernets ursprung - Tror mig veta stålets början; - Äldst bland bröderna är vattnet, - Jernet är den yngsta brodren - Ock i ordning mellerst elden. - - Elden börjar sanslöst rasa - Lågan oförväget fördas, - Upp sig öfvermodigt svingar, - Växer till och blir förfärlig, - Bränner kärr och bränner länder, - Många kärr och många länder, - Det der stora torko-året, - Sommaren, då allt förbrändes - Och ej elden släckas kunde. - Jernet lyckas dock sig gömma, - Gömma sig och finna tillflykt." - - Gubben ryter ofvan ugnen, - Yttrar der ett ord och säger: - "Hvarest gömde sig då jernet, - Gömde sig och fann en tillflykt - På det stora torko-året, - Sommaren då allt förbrändes?" - - Gamle trygge Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Se, der gömde sig då jernet, - Gömde sig och fann en tillflykt; - Vid det långa molnets ända, - I den släta ekens krona, - Uti unga jungfru barmen - Hos en än ej fullväxt flicka. - - Fyra mör i molnet funnos, - Trenne jungfrur, sköna brudar, - Jungfrur tre med bröst, som svällde, - Och med spenar, hvilka värkte. - - Mjölken gjöto de på marken, - Tömde ut de fyllda brösten; - Svart kom mjölken från den ena, - Hvit den flöt ifrån den andra, - Röd den tredjes var som elden. - - Af den svarta jungfru-mjölken - Alstrades det mjuka jernet, - Af den hvita jungfru-mjölken - Har man fött det spröda jernet, - Och utaf eldröda mjölken - Har man åter stålet bildat. - - Derpå jernet sig fördolde, - Dolde sig ett år och tvenne - Uti sanka mossans källa, - I en åder uti gungflyn, - Uppå kärrets längsta sträckning, - På det vilda fjällets hjessa, - Hvarest svanor äggen lägga, - Gässen kläcka sina ungar. - - Vargen spräng längsefter kärret, - Björnen ilade på heden, - Vargen lyftar mull från kärret, - Björnen sparkar jern ur heden. - - Guden råkar gå på vägen, - Märker då det svarta gruset, - Der som vargen lyftat foten, - Björnen sina hälar fästat, - Yttrar så ett ord och säger: - 'Ve dig jern, beklagansvärda, - Hvad du är i uselt läge, - I en låg och ömklig boning, - Under vargens ben på mossan, - Städse under björnens fotspår!' - - Men allt efter denna dagen - Vaskas jernet upp från mossan, - Ifrån jordens smuts befrias, - Ryckes upp ifrån det blöta." - - Gubben ryter ofvan ugnen, - Yttrande med dessa orden: - "Deraf alltså föddes jernet, - Deraf alstrades då stålet." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Deraf än ej jernet föddes, - Nej deraf alldeles icke; - Ej det arma jernet födes - Utan vilda eldens tillhjelp, - Icke heller blir det härdadt, - Utan att i vattnet vätas. - - Bragtes uti smedens smidja, - Ned i Ilmarinens ässja. - Sade smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn: - 'Om jag dig i elden bringar, - Drifver ned uti min ässja, - Alltför öfvermodig blir du, - Växer till och blir förfärlig, - Hugger väl ännu din broder, - Sårar barn af egen moder'. - - Eden svor nu arma jernet, - Jernet svor den svåra eden - Uti ässjan, uppå städet, - Under slagen utaf hammarn: - 'Finns ju träd för mig att äta, - Stenens hjerta till att bita, - Att jag ej min broder hugger, - Sårar barn af egen moder'. - - Derpå smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn - Bringar jernet ned i lågan, - Drifver det uti sin ässja. - Först uppmjukade han jernet, - Härdade det sen i vatten. - Pröfvar vattnet med sin tunga; - Mycket gerna smeden smakar - Vättskorna, der stålet bildas, - Vattnet, hvari jernet härdas. - Sade smeden Ilmarinen; - 'Ej är detta vatten tjenligt, - Att deri jag bildar stålet, - Att jag jernet der bereder. - Mehiläinen, du vår fogel, - Flyg nu hän med lätta vingar - öfver hela nio hafven - Och det tionde till hälften, - Ila öfver fält och mossor, - Flyg på snedden öfver hafven; - Bringa honung med din vinge, - Honung med din tunga hemta, - Tag ifrån sju gräs-stråns spetsar, - Skaffa från sex blomster-toppar - Till det stål, som här beredes, - Jernet, som jag nu tillverkar'. - - Herhiläinen, Hiisis fogel - Lyssnar noga och betraktar, - Under takets list beskådar, - Tittar fram i skygd af näfret, - Medan smeden jern bereder, - Ilmarinen stål tillverkar. - - Bar så ormens skarpa etter, - Bragte maskens svarta vätskor - Och de ting, som ödlan ögnat, - Äfven hemligt gift af grodan, - Till det stål som nu bereddes, - Jernet, som af smeden smiddes. - Dervid smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn - Trodde, att hon bringat honung, - Hemtat af de söta safter, - Yttrar så ett ord och säger: - 'Se det här är godt och tjenligt, - Att deri jag bildar stålet, - Att jag jernet den bereder'. - - Gick en liten tid till ända, - Ganska ringa tid var liden; - Se då vredgas arma jernet, - Jernet vredgas och förargas, - Bryter eden som det svurit, - Äter som en hund sin ära: - Hugger i sin egen broder, - Sårar barn af samma moder. - Jernet studsade i köttet, - Tog i knät på arme mannen, - Fick så bloden till att flyta, - Till att flyta, till att frusta." - - Gubben ryter ofvan ugnen, - Skägget sjunger, hufvet skakas: - "Nu jag jernets ursprung känner, - Känner ock dess värsta öden. - Ve dig jern, beklagansvärda, - Stackars jern, du usla smidslagg! - Monn' till stor du ren hann fostras, - Växte alltför stor och väldig, - När mot din natur du brutit - Och din slägt med munnen fattat. - - Icke var du stor den tiden, - Icke stor och icke liten, - Icke var du alltför vacker - Och ej heller mycket smärtsam, - När du såsom mjölk låg stilla, - När ännu du, flöt som sötmjölk - Uti unga jungfru-bröstet, - Hos en icke fullväxt flicka, - Vid det långa molnets ända, - I den släta ekens krona. - - Icke var du stor den tiden, - Icke stor och icke liten, - När du hvilade som vätska, - Stod ännu som vatten stilla - Uti sanka mossans källa, - I en åder uti gungflyn, - Uppå kärrets längsta sträckning, - På det vilda fjällets hjessa. - - Icke var du stor den tiden, - Icke stor och icke liten, - När du vaskades från mossan. - Rycktes upp ifrån det blöta, - Blef från jordens smuts befriad, - Renad ifrån lerans blandning, - Utan att ens handen vättes, - Utan att en tå blef fuktad. - - Icke var du stor den tiden, - Icke stor och icke liten, - När du såsom smidslagg fräste - Och din ed, du usla, gjorde, - Uti ässjan, uppå städet, - Under slagen utaf hammarn. - - Sedan blef du ond i sinnet, - Blef förderfvad af din plåga, - Bröt den ed, som du besvurit, - Åt som hunden, upp din ära. - - Hvem har bedt till onda verket, - Hvem har rådt till usla bragden? - Monn' din fader, eller moder, - Monn' den äldsta ibland bröder, - Den bland dina systrar yngsta - Eller andra höga fränder? - Ej din fader, ej din moder, - Ej den äldsta ibland bröder, - Ej den yngsta ibland systrar. - Icke andra höga fränder, - Sjelf du gjorde onda verket, - Kalmas bragd du sjelf förrättat. - - Kom att se den bragd, du öfvat, - Att ditt onda verk förbättra, - Förrän jag åt modren säger, - Yppar allt inför den gamla. - Mer får modren då att göra, - Större blir den gamlas möda, - När det onda sonen öfvar, - När sig barnet illa uppför. - - Hvem bland männerna är skicklig, - Hvilken ibland hjeltar vuxen - Att på bloden sluta munnen, - Att dess strida flöde hämma? - - Skulle man i mig ej finnas, - Ej i Ukkos son en hjelte, - Till att detta flöde hejda, - Till att dämma åder-forssen, - Så har Lempo feta händer, - Onde mannen tjocka fingrar - Till att hämma detta flöde, - Hindra bloden från att forssa. - Foga nu det feta fingret, - Tryck din tjocka tummes ända - Till en bom i grymma hålet, - Tili en lapp för stygga porten. - - Stadna blod, hör upp att flyta, - Hejda dig i snabba farten, - Stå orörlig såsom väggen, - Som en gärdsgård, på ditt ställe, - Såsom svärdet står i hafvet - Och på mossig tufva starren, - Hällen uppå åker-renen, - Furu-trädet uti skogen. - - Men om sinnet dig vill bjuda - Att med största snabbhet röras, - Må du röras uti köttet, - Kroppens ben igenomströmma. - Bättre är för dig derinne, - Skönare för dig att löpa - Under hullet, inom senor, - Och att uti benen flyta, - Än att rinna ned på marken, - Der du utaf stoft besudlas. - - In i hjertat är ditt ställe, - Och din källare i lungan; - Drag dig skyndsamt dit tillbaka, - Ila hastigt till din boning. - Hör o dyre! upp att drypa, - Låt o röda blod! dig hämma, - Eller må du sjelfmant stadna; - Sjelfva Tyrjä-fors ju dämdes, - Stadnade ock Jordan-floden, - Torrt blef hafvet, torr blef himlen - Uppå sommaren den torra, - Då ej elden släckas kunde. - - Om ej det tillfyllest vore, - Ännu minns jag annan utväg, - Ropar mig en Hiisis gryta, - Ifrån Helvetet en kittel, - Hvaruti man bloden kokar, - Värmer upp den röda vätskan, - Att den ej på marken rinner, - Får på jorden forssa neder." - - Derpå band han ådror samman, - Knöt tillhopa deras ändar. - Räknar alla åder-strängar, - Och med dessa orden talar: - "O du ådrornas Gudinna, - Suonetar, du vackra qvinna! - Du som spinner ådror skickligt, - Spinner med den nätta tenen, - Med din slända utaf koppar, - Hjulet, som af jern är hopsmidt: - Kom nu hit, då du behöfves, - Vandra hit, när du anropas. - Tag i famn en knippe ådror - Och af hull en bundt på armen, - För att ådror sammanfoga, - Ändorna tillhopaknyta. - - Tuonis son med röda kinder! - Af det röda garnet tvinna, - Tvinna mot det venstra låret - Ned inunder högra handen, - Att dermed jag ådror binder, - Ändorna tillhopaknyter." - - Dermed hop han ådror fogar - Och förenar deras ändar. - Stora ådror och arterer - Fäster han emot hvarandra, - Vid hvarandra smärre ådror. - Sänder så sin son i smedjan, - För att goda salvor göra, - Och tillreda läkemedel - Utaf fröskal ifrån gräsen, - Af de tusen blomster-knoppar, - Som man bragt från andra länder. - Fjerran ifrån byn den kalla. - Icke hört, ej sett man hafver - Gräs-slag alla, som der växa. - - Sonen kommer så ur smedjan, - Der han goda salvor lagat - Och tillverkat läkemedel; - Bragte dem i Gubbens händer. - Denne smorde Wäinämöinen, - Helade den illa farne, - Smorde nedan, smorde ofvan, - Smorde midtuppå tillika; - Höjde då sin röst och sade, - Talade med dessa orden: - "Ifrån Gudar komme bistånd, - Hjelp ifrån grundämnens modrar! - Gode skapare bevara, - Milde Gud du oss beskydda, - Att vi ej i lyten bringas - Och af plågor ej besväras. - Sjelf o Gud, du uppenbare, - Spänn i rede dina fålar. - Dina hästar ställ i ordning; - Kör så med din granna släde - Genom ben och genom leder, - Genom köttet, som är skadadt, - Genom än ej knutna ådror. - Lägg i benens gropar silfver, - Guld, der ådern är förderfvad, - Ben, der köttet är ihopklämdt, - Blod, der ådern blifvit knuten. - Hvarest hullet sönderbrustit, - Der må hull du låta växa: - Hvarest ben har slintat undan, - Må du åter ben insätta; - Der som ådern blifvit vrickad, - Må du nya ådror knyta; - Hvarest bloden har afrunnit, - Dit du låte bloden rinna; - Och der köttet blifvit skadadt, - Dit du åter kött må foga." - - Derpå band han om med silke, - Lindade med sköna tråden - Knäet på den arme mannen, - Tårna uppå Wäinämöinen; - Höjde så sin röst och sade, - Talade med dessa orden: - "Bandet vare Skaparns silke, - Herrens hull må blifva linda, - Kringom detta goda knäet - Dessa tår, som äro fasta." - - När nu smörjelsen var pålagd, - Pålagdt säkra läkemedlet, - När med silke knät var bundet, - Lindadt om med sköna tråden, - Svimnar nästan Wäinämöinen, - Dras tillsamman utaf smärta. - - Gubben manade nu plågor - Och fördref de svåra smärtor - Hän till plågo-backens kulle, - Toppen utaf sjukdoms-berget, - För att bringa stenar smärta, - Hafva hällar till att värka. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Deraf verklig hjelp försporde, - Återstäldes snart till helsan. - Köttet växte och blef vackert, - Blef aldeles heladt nedtill, - Midtuppå från smärta friadt, - Blef på alla sidor felfritt. - Ofvantill fullkomligt botadt, - Mera friskt än tillförene, - Bättre än det förr ens varit. - - Nu en tacksam blick han sänder - Upp emot den höga himmel; - Höjande sin röst han säger, - Och med dessa orden talar: - "Dän ju nåden städse utgår, - Dädan komma kända tecken: - Upp ifrån den höga himmel, - Från den makt, som allt ting skapat. - Nu o Gud, du uppenbare, - Som med ömhet vårdar lifvet, - Har mig hjelp och bistånd gifvit - Uti dessa svåra smärtor, - Dessa jernets onda plågor, - Skador utaf stålet gjorda." - - - - -Femte Runan. - - - Gamle trygge Wäinämöinen - Straxt sin hemfärd nu begynner; - Spände fålen uti redet, - Bruna trafvaren för släden. - Sjelf i den sig satte sedan, - Höjde sig i granna korgen. - Slog sin snabba häst med spöet. - Smällde till med perle-snerten; - Hästen sprang, det led med färden, - Släden skrann och vägen aftog, - Men björkmeden hördes knaka, - Knarra slädens gyllne sittkorg. - Så han åker fram med buller, - Öfver Wäinö-gårdens lundar, - Öfver Kalevalas moar, - Yttrar då ett ord och säger: - "Ulf, du drömmaren må sluka, - Sjukdom, vrånga Lappen döda! - Hvilken sade mig ej hemmet - Mer med dessa ögon skåda, - Sad' att jag i lifvet aldrig, - Aldrig i min lefnads dagar, - Skulle Wäinö-gårdens lundar, - Kalevalas moar hinna." - - Derpå gamle Wäinämöinen - Sjunger och sin vishet öfvar; - Sjöng en gran med blommig krona - Och med sköna gyllne grenar, - Styrde toppen upp mot himlen, - Höjde tvärs igenom molnen, - Spridde grenarna i luften, - Öfver himmelen dem bredde. - - Sjunger och sin vishet öfvar, - Sjöng så månen upp att lysa, - Uti granens gyllne krona, - På dess qvistar karlavagnen. - - Och han far åstad med buller - Vägen fram åt gyllne hemmet, - Sorgsen och med nedsänkt hufvud, - Att han smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn, - Lofvat bort för sig till lösen, - För att eget lif befria, - Bort till Pohjola det mörka, - Till det mulna Sariola. - - Men till möte kommer smeden: - "O du gamle Wäinämöinen, - Hvarför är du så bedröfvad, - Låter snedt din mössa hänga?" - - Härvid gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "O du broder Ilmarinen, - Frände, barn af samma moder! - Far att dig en flicka taga, - Välja mö med sköna lockar - Ifrån Pohjola det mörka, - Från det mulna Sariola; - Vet, i Pohja finns en jungfru, - I den kalla byn en flicka, - Som för svenner icke ömmar, - Ej de bäste män ens aktar; - Halfva Pohjola dock henne - Prisar som sin skönsta tärna; - Genom hullet skimrar benet, - Genom benet lyser märgen. - Om du Sampo smida mäktar, - Kan det granna locket sira, - Får du jungfrun för din möda, - För ditt arbet' sköna flickan." - - Sjelf nu smeden Ilmarinen - Yttrade ett ord och sade: - "Du då lofvat har och offrat - Mig till Pohjola det mörka - För att så ditt lif befria, - Att dig sjelf ur döden frälsa! - Vet dock, jag i lifvet aldrig, - Aldrig i min lefnads dagar - Pohjas stugor vill besöka, - Sariolas knutar nalkas, - Orten se, der männer dräpas, - Hjeltar uti hafvet dränkas." - - Nu den gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade, - "Hör du smed o Ilmarinen! - Gå dock ätt beskåda granen. - Hvilken himmelshögt har stigit, - Höjt sig tvärs igenom molnen, - Grenarna i luften utbredt, - Öfver himmelen sig spridit. - Underting du der skall finna, - Se hur nya månen lyser - Upp i granens gyllne krona, - På dess qvistar karlavagnen." - - Begge så att granen skåda - Sig till Wäinös sved begåfvo, - Ut till Kalevalas skogsmark. - Sade gamle Wäinämöinen: - "Nu du smed, min gode broder, - Klättra upp att hemta månen - Och att karlavagnen taga - Ifrån granens gyllne krona." - - Derpå smeden Ilmarinen - Klättrade i höga trädet, - Upp emot den höga himlen; - Klef att månen hemta neder, - Och att karlavagnen taga - Ifrån granens gyllne krona. - - Nu den gamle Wäinämöinen - Sjunger höjande sin stämma, - Sjunger vinden upp att hvirfla, - Luften att förbittrad rasa. - Derpå tager han till orda, - Brister ut och säger detta: - "Vind, du honom tag i båten, - Vårens flägt uti din farkost, - För att bära skyndsamt hädan - Bort till Pohjola det mörka." - - Honom vinden tog i båten, - Vårens flägt uti sin farkost - För att bära skyndsamt dädan, - Bort till Pohjola det mörka. - - Så nu smeden Ilmarinen - Färdades och kom med snabbhet - Bort till Pohjola det mörka, - Till det mulna Sariola. - Samma väg han for som vinden, - Samma stråt som vårens flägtar, - Ofvan månen, nedom solen, - Utmed karlavagnens skuldror; - Först på Pohjas gård han stadnar, - Uppå Sariolas badväg, - Att ej hundarne ens höra, - Valparne ej honom varsna. - - Louhi Pohjolas värdinna, - Pohja-gårds tandglesa gumma, - Sjelf nu ut på gården träder, - Så tilltalande den komne: - "Hvem kan du bland männer vara, - Hvilken utur hjeltars skara; - Hit du kom på vindens vägar, - På den stråt som vårens flägtar, - Och på dig ej hundar skälla, - Ingen ullsvans mot dig gläffsar." - - Sade smeden Ilmarinen: - "Icke har jag kommit heller, - Att af byens hundar slitas, - Af ullsvansarne förföljas - Vid ej förr besökta dörrar, - Portar, dem jag icke känner." - - Derpå Pohjolas värdinna - Spörjer så den komne gästen: - "Monne du har lärt att känna, - Eller på din väg fått träffa - Den der smeden Ilmarinen, - Honom konsterfarna hamrarn?" - - Det var smeden Ilmarinen, - Yttrade ett ord och sade: - "Jag är smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn." - - Louhi Pohjolas värdinna, - Pohja gårds tandglesa gumma - Skyndsamt in i stugan trädde, - Yttrade ett ord och sade: - "Du min egen yngsta dotter, - Du af mina barn mig kärast, - Kläd uppå dig allt det bästa, - Tag det vackraste om halsen, - På ditt bröst det prydligaste, - Det mest lysande om kroppen; - Nu har smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn, - Kommit hit att Sampo smida, - Sira ut det granna locket." - - Det var Pohjas mö den sköna, - Landets ära, vattnets prydnad, - Gick i boden uppå backen; - Bodar tre på backen stodo, - En tillhörde hennes moder, - Och den boden var den bästa. - Der fanns kista uppå kista, - Ena skrinet vid det andra, - Öppnade den bästa kistan, - Granna locket klang och uppfor, - Fann deri sex gyllne gördlar, - Fann fem yllne kjortlar äfven; - Klädde på sig allt det bästa - Tog det grannaste om halsen, - På sitt bröst det prydligaste, - Det mest lysande om kroppen. - - Derpå Pohjolas värdinna - Förde smeden Ilmarinen - In i Pohjas boningsstuga, - Sariolas bygda timring; - Här med mat hon mannen fägnar, - Fägnar ock med goda drycker, - Tills af dryckerna förplägad - Han sig tung och sömnig kände; - Ledde vandrarn så att sofva - Vid den sköna jungfruns sida. - - Pohjolas värdinna sedan - Sjelf till orda tog och sade: - "Hör du smed, o Ilmarinen, - Du en hamrare evärdlig! - Kan åt mig du Sampo smida - Sira ut det granna locket, - Bilda af en svane-fjäder, - Göra af ett litet ullstrå, - Af ett enda litet kornfrö - Och en söndrig sländas stycken, - Får du jungfrun för din möda, - För ditt arbet' sköna flickan." - - Då tog smeden Ilmarinen - Sjelf till orda så och sade: - "Väl jag kan dig Sampo smida, - Sira ut det granna locket, - Bilda af en svane-fjäder, - Göra af ett litet ullstrå; - Af ett enda litet kornfrö - Och en söndrig sländas stycken; - Smidt jag äfven har på himmel, - Jag på luftens lock har hamrat, - Då ej fanns den minsta början, - Ej ett band var färdiglagadt." - - Derpå smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn; - Sig beger att Sampo foga, - Sira ut det granna locket. - Först han hör dock efter smedja, - Frågar efter smedje-redskap; - Men ej smedja finns i Pohja, - Ej en tång i Pimentola, - Icke smedja, icke blåsbälg, - Ässja ej och städ ej heller, - Icke hammare, ej skaft ens. - - Åter smeden Ilmarinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Qvinnor må deröfver ängslas, - Uslingar må halfgjordt lemna. - Ej en man, om ock en sämre, - Om en svagare det vore." - - Söker ställe för sin ässja - Och en plats för bälgen lämplig, - Uppå Pohja-gårdens backe, - Klippan som af jern är danad, - På det höga fasta stålberg. - Fann också ett litet ställe, - Fann en liten plats till grundlag, - Hvarest nu sin bälg han nedslog, - Der sin smedje-pust han bredde - Och sitt städ i ordning ställde. - - Satte trälar sen att pusta, - Lönta drängar till att trycka; - Trälar pusta oförtrutet, - Raskt de lönta drängar trycka; - Pusta en dag; pusta tvenne, - Pusta än på tredje dagen, - Låg så famnshögt dam på skuldran, - Alnshögt aska uppå hufvet, - Och på kroppens andra delar - Hela spannet tjockt af kolstoft. - - Redan på den tredje dagen - Skådar smeden Ilmarinen - Sjelf uti sin ässjas botten, - Synar långsåt bälgens bräddar: - "Blir ej Sampo redan färdig, - Ej det granna locket lagadt?" - Ännu blir ej Sampo färdig, - Ej det granna locket lagadt. - - Derpå smeden Ilmarinen - Tager vindarne att pusta; - Vindarne de väldigt pusta, - Östan pustar, pustar Vestan, - Sunnan ännu mera pustar, - Nordanvinden mäktigt blåser. - Pusta en dag, pusta tvenne, - Pusta än uppå den tredje; - Men på tredje dagen redan - Skådar smeden Ilmarinen - Sjelf uti sin ässjas botten, - Synar långsåt bälgens bräddar: - Sampo sig ur lågan tränger, - Träder fram ur ässjans botten. - - Derpå smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn - Smider raska tag med släggan, - Hamrar hurtigt uppå städet, - Hamrar i en dörrlös smedja, - I ett rum, som gluggar saknar. - Dagen all han Sampo smider, - Hamrar på det granna locket, - Hvilar natten om hos jungfrun, - För att hennes kärlek vinna. - Fick omsider Sampo färdig, - Granna locket prydligt lagadt; - Vinnas kan dock icke flickan, - Unga jungfrun ej bevekas. - Börjar Sampo så att mala, - Granna locket flitigt svänga, - Mol en lår i dagens gryning, - Mol en lår att ätas hemma, - Mol en annan för att säljas, - Än en tredje att förvaras. - - Detta Pohjas qvinna gläder, - Och hon bringar dit sin Sampo, - In i koppar-bergets gömmor, - Uti Pohja-gårdens stenberg, - Bakom lås och reglar nio. - Der hon ock dess rötter fäster - På ett djup af nio famnar: - Ena roten ned i jorden, - Invid vattnets gräns den andra - Och i hemmets berg den tredje. - - Sjelf nu smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn, - Sorgsen och med nedsänkt hufvud, - Med åt sidan lutad mössa, - Eftertänker och begrundar, - I sitt sinne öfverlägger, - Hur han stode ut att lefva - Uti Pohjola det mörka. - - Sade Pohjolas värdinna: - "Skulle du väl Ilmarinen, - Redan längta i ditt sinne - Att till eget hemland komma?" - - Sade smeden Ilmarinen: - "Dit, ack dit jag längtar endast, - Bort till fordna fosterjorden, - För att dö i egen hembygd." - - Louhi Pohjolas värdinna - Rundligt mannen då förplägar, - Sätter så i båtens bakstam, - Väcker vinden upp att blåsa. - Härmed smeden Ilmarinen - Åter till sitt hemland vände, - Färdades åt gyllne hemmet, - Bort till fordna fosterjorden. - - Frågar gamle Wäinämöinen - Då af smeden Ilmarinen: - "O du broder Ilmarinen, - Frände, barn af samma moder! - Har du nya Sampo fogat, - Sirat ut det granna locket?" - - Sade smeden Ilmarinen - Sjelfva mästarn tog till orda: - "Redan mol der nya Sampo, - Granna locket flitigt svängde, - Mol en lår i dagens gryning, - Mol en lår att ätas hemma, - Mol en annan för att säljas, - Ån en tredje att förvaras." - - - - -Sjette Runan. - - - Sjelf den muntre Lemminkäinen, - Han den vackra Kaukomieli - Rustar ut sig till en resa, - Längtande att kunna komma - Hän till Pohja-söners härdar, - Till de fält, der Lappar lefva. - - Skor sin häst den långa sommarn, - Hela vintern hofjern smider; - Spänner eldig häst för släden - På det fält, som gnistor sprider. - Vattnet droppade ur redet, - Fettma flöt från hästens remtyg. - - Tog till orda Lemminkäinen: - "O min moder, gamla qvinna, - Om du dock min skjorta sköljde - Uti svarta ormens etter, - Och den torkade om sommarn! - Nu jag reser bort att fria - Till en mö i byn den kalla, - Flickan uti Pimentola." - - Modren gör försök att neka, - Gamla qvinnan honom varnar: - "O min son! ej må du resa, - Utan att du vishet äger, - Är med insigter begåfvad, - Hän till Pohja-söners härdar, - Till de fält, der Lappar lefva. - Dig kan Lappen der besvärja, - Dig kan Turjalainen trycka - In med hufvudet i lera - Och med armarna i glödkol, - Näfvarna i heta askan." - - Tog till orda Lemminkäinen: - "Redan förr de sökt mig trolla, - Desse trollmän, etter-ormar; - Trenne Lappska trollmän sökte - Mig en sommar-natt besvärja, - Nakne på en sten i jorden, - Utan bälte, utan kläder. - Mer af mig de icke fingo, - Än från stenen yxen täljer, - Näfvaren från klippan löser, - Välten ifrån hala isen, - Tuoni tar ur toma stugan. - Om med dem jag vill mig mäta, - Ställa mig i bredd med dessa, - Sjelf förmår jag Lappen trolla - Och på Turjalainen foga - Händerna i Kalmas kittel, - Näfvarna i hårda vädret, - Knäna att på sörjan dansa, - Benen till att isen krossa, - Sönderbråka isens skorpa. - Klyfver ock med sång hans skuldror, - Blåser läpparna i bitar - Och i tu hans skjortas krage, - Bröstets pansar uti stycken." - - Modren gör försök att neka, - Gamla qvinnan honom varnar: - "O min gosse, far dock icke - Att till mön i Pohja fria, - Flickan uti Pimentola. - Lika väl dig når förderfvet, - Ofärd drabbar Lemminkäinen, - Dig beklagansvärda gosse. - Ej kan du i sång-förmåga - Mäta dig med Pohjas söner, - Icke kan du Turja-språket, - Kan ej qväda Lappska sånger." - - Nu den muntre Lemminkäinen - Börjar på att håret kamma, - Borsta sina långa lockar, - Att på friarfärder fara, - Sig till Pohjola begifva. - Slängde kammen uppå sparren, - Uppå ugnens stolpe borsten. - Sjelf till orda tog och sade: - "Då är Lemminkäinens bane, - Arme mannens ofärd kommen, - När ur borsten bloden dryper, - Hinner ned i röda strålar." - - For åstad nu Lemminkäinen - Tvertemot sin moders vilja, - Mot sin vårdarinnas varning. - Hvar tar mannen sig till vara? - Något tar han sig till vara - Framför dörren, under sparren, - Invid dörrens post i stugan, - Vid de mest aflägsna leder. - Skydd ej dessa medel skänka; - Hvar tar mannen sig till vara? - Ofvan fallet af eld-forssen, - Vid den helga flodens hvirfvel. - Der tar mannen sig till vara, - Skyddar sig och sig omgjordar, - Kläder sig i jernsmidd skjorta, - Stålsmidt bälte på sig spänner, - Talar sen med dessa orden: - "Mannen är i pansar bättre, - Starkare i jernsmidd skjorta, - Stålomgjordad mera härdig - Uti dessa trollmäns dalar, - I de vise männers bygder -- - Så den svage ej han fruktar, - Aktar icke ens den starke." - - Slog sin snabba häst med spöet, - Smällde till med perle-snerten. - Hingsten sprang, det led med färden, - Släden skrann, och vägen aftog. - Körde en dag, körde tvenne, - Körde än på tredje dagen. - Möter så en by på vägen, - Färdas fram med gny och buller - Uppå vägen, som var nederst, - Till den nedersta bland gårdar. - Spörjer sedan öfver tröskeln, - Talar så bak skärmtaks stolpen: - "Monne här i gården finnes - Den som hästens bröstrem löser, - Fimmelstängerna kan fälla, - Taga lokan ur dess spänning?" - - Svarade ett barn från golfvet, - Gosse så från trappan talte: - "Icke finnes här i gården - Den som hästens bröstrem löser, - Fimmelstängerna kan fälla, - Taga lokan ur dess spänning." - - Ängslig var ej Lemminkäinen, - Slog sin snabba häst med spöet, - Smällde till med perle-snerten, - Körde fram med gny och buller - Uppå vägen, som var medlerst, - Till den medlersta bland gårdar. - Sporde sedan öfver tröskeln, - Talte så bak skärmtaks stolpen: - "Monne här i gården finnes - Den som hästens bröstrem löser, - Fimmelstängerna kan fälla, - Taga lokan ur dess spänning?" - - Ifrån golfvet hörs en gumma, - Sladdrerska från härden svara: - "Nog du får från denna gården - Den som hästens bröstrem löser, - Fimmelstängerna kan fälla, - Taga lokan ur dess spänning. - Karlar får du, fastän tio, - Hundratals, om så du önskar, - Hvilka hädan skjuts dig skaffa, - Gifva dig en häst till åkning, - Till att färdas öfver hafven, - Öfver smärre sjöar halka, - Att du till din husfars qvällsvard, - Till din matmors frukost hinner, - Äter middag med allt husfolk. - Såsom tupp du tåget uppnår - Och som hönans unge gården, - Går med naglarna på tröskeln - Och på tvären uppför trappan, - Sidlängs efter farstu-golfvet." - - Ängslig var ej Lemminkäinen, - Yttrade ett ord och sade: - "Gumman vore värd att skjutas, - Käringen man klubba borde." - - Slog sin snabba häst med spöet, - Smällde till med perle-snerten, - Körde fram med gny och buller - Uppå vägen, som var öfverst. - Till den öfversta bland gårdar. - Kom så ända fram till gården, - Slog på marken med sin piske, - Dam steg upp, der pisken rörde. - Och en unger man i dammet. - Denne löser hästens bröstrem, - Fimmelstängerna han fäller, - Tager lokan ur dess spänning. - - Derpå muntre Lemminkäinen - Stadnar först och lyssnar noga; - Hörde runor ut på gården, - Ord igenom mossig springa, - Hörde qvädas bakom brädet, - Inom stugans väggar spelas. - - Gick från knuten nu i stugan - Bak från hörnet in i pörtet, - Så att hundarne ej hörde, - Gläffsarne ej honom märkte. - Män med långa trutar stugan, - Stolta kämpar bänken fyllde, - Sångare på golfvet stodo, - Siare vid dörrens gafvel, - Invid sido-väggen spelmän, - Längst på bänken suto spåmän, - Onde trollmän framför ugnen. - Desse sjöngo Lappska sånger - Och på Hiisis qväden gnällde. - - Sjelf hon Pohjolas värdinna - Rörde sig vid golfvets fogning, - Uti stugans midt sig svängde, - Talte sen med dessa orden: - "Förr fanns här ock hund i gården, - Racka jernet lik till färgen; - Köttet åt han, frätte benen, - Slukade den råa bloden. - Hvem kan du bland männer vara, - Hvilken utur hjeltars skara, - Då på dig ej hundar skällde, - Gläffsare dig icke märkte?" - - Sade muntre Lemminkäinen: - "Hit jag icke heller kommit, - Utan vett och utan seder, - Utan makt och utan kunskap, - Utan ärfda trolldoms-konsten, - Värnlös lemnad af föräldrar, - Åt Untamo ulfvars munnar, - Åt de bistra männers käftar." - - Derpå muntre Lemminkäinen - Började att sjelf besvärja - Och sin sångar-konst anlita. - Qvad bland sångare de bästa - Att de sämsta runor sjunga, - Handskar qvad af sten i handen, - Bördor utaf sten på ryggen, - Och på hjessan stenig mössa, - Dref i munnen hvassa stenar, - Flata hällar uti halsen - På de bästa ibland skalder, - De bland sångare förnämsta. - - Qvad så de förmätna männer - I en brokig kattas släde, - Katten qvad han hän att ila, - Skyndande till fjerran trakter, - Bort till Nordens sista ända, - Lapplands ödemark den vida, - Der ej hjordens klöfvar trampa, - Hästens fåle icke vandrar. - - Qvad ock de förmätna männer - Han till Lapplands vik den breda, - Fjärden, hvilken männer fräter, - Hjeltar uti vågen dränker, - Hvarur trollmän dricka vatten, - Torra halsar törsten släcka. - - Qvad ock de förmätna männer - Uti strida Rutja-forssen, - Fradgiga och stygga gapet, - Dit brådstupa träden falla, - Tallarna med rötter rulla, - Furur sig med toppar störta. - - Der nu muntre Lemminkäinen - Qvad de unga, qvad de gamla, - Qvad ock medelålders männer, - Blott en enda qvad han icke, - Ulappalas gamla gubbe, - Gubben med de slutna ögon. - - Gubben nu till orda tager: - "O du Lempi-son, den muntre! - Unga qvad du, gamla qvad du, - Qvad ock medelålders männer, - Hvarför då ej mig du qväder?" - - Det var muntre Lemminkäinen, - Yttrade ett ord och sade: - "Derför icke dig jag qväder, - Att i dina yngre dagar - Du besof din egen moder, - Plågade din vårdarinna. - Till och med du hästar bortskämt, - Sprungit efter tagelsvansar - Längs ett kärr, vid jordens nafvel, - Der en slemmig massa pöser." - - Ulappalas gamle gubbe, - Gubben med de slutna ögon, - Vredgades och gick förtörnad - Utur stugan, genom dörren, - Nedför trappan ut på gården. - Sprang så bort till Tuoni-elfven, - Spejade der Kaukomieli, - Bidde länge Lemminkäinen. - - - - -Sjunde Runan. - - - Nu sig yttrar Lemminkäinen: - "Gumma, gif åt mig din dotter. - Fästmö ung du mig förläna; - Illa jag ej henne hölle: - Uti famnen, då jag äter, - Då jag går, i mina armar, - Då jag stilla står, på ryggen, - Vid min sida, när jag hvilar." - - Sade Pohjolas värdinna, - "Då jag gifver dig min dotter, - Unga fästmön dig förlänar, - När med skidor Hiisi-elgen - Bakom Hiisis fält du fångat." - - Derpå muntre Lemminkäinen, - Sjelf den sköne Kaukomieli - Slöjdar skidor under hösten, - Sommarn all dem skinnbekläder, - Klyfver en dag ena stafven, - Dan derpå den andra sirar. - - Får så skidorna i ordning, - Får dem väl och prydligt gjorda. - Derpå muntre Lemminkäinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Djur i skogen tör ej finnas, - Springande på fyra fötter, - Som man upp med dem ej hinner, - Som man icke lätt kan fånga - Med Kaleva-sonens skidor, - De af Lemminkäinen gjorda." - - Detta råkar Hiisi höra, - Guden råkar det förnimma; - Börjar så en elg att bygga, - Att ett ståtligt rendjur dana. - Hufvudet af tufva bildar, - Gör dess fötter utaf vide - Och af gärdsgårds-störar benen, - Ryggen af en gärdsel-tråda, - Utaf näckrosblad dess öron, - Tunna skinnet utaf granbark, - Af en rutten stubbe köttet, - Ögonen af musslans stenar. - - Klappar med sin hand på ryggen, - Sjelf så undervisar elgen, - Som enhvar plär undervisa, - Hvad till verlden sjelf han frambragt: - "Ila skyndsamt, Hiisis elg du, - Rör på benen, stolta skogsdjur, - Spring min qvicka ren med snabbhet - Hän till renars kalfnings-ställen, - Till de fält, der Lappar lefva." - - Ilade så Hiisi-elgen, - Hoppade det stolta djuret, - Sprang med snabbhet qvicka renen - Utmed Pohjas yttre gärden, - Längs de fält, der Lappar lefva. - Sparkade på kåta-dörren, - Stjelpte kittlarna på elden, - Vände upp och ned med koket, - Vräkte köttet uti askan, - Hällde soppan ned på härden, - Ilar sedan längre framåt. - - Lappars barn nu till att gråta, - Lappars hundar till att skälla, - Bya-hustrur till att skratta. - - Kom så den förvägne sällen, - Sade vackra Kaukomieli: - "Hvarför greto här nyss jungfrur, - Hvarför skrattade här hustrur, - Hvarför gläffsade här hundar?" - - "Här förbi lopp Hiisi-elgen, - Hoppade det stolta djuret, - Sprang med snabbhet qvicka renen, - Sparkade på kåta-dörren, - Stjelpte kittlarna på elden, - Vände upp och ned med koket, - Vräkte köttet uti askan, - Hällde soppan ned på härden, - Ilade så längre framåt." - - Sköt nu den förvägne sällen - Ut på snön den venstra skidan, - Hal som smörbestruken skifva, - Bar till hjelp sin högra skida, - Snabb som höken uti flygten. - - Tog så sina tvenne stafvar, - Fästade vid mindre skidan. - Hundra mark var värd den ena, - Bruna räfvens skinn den andra. - - Stöter till den första gången, - Ögat honom icke nådde; - Stöter så den andra gången, - Örat honom icke hörde; - Stöter än den tredje gången, - Upp han Hiisi-elgen hinner. - - Reder så af björk ett ledband. - Gör en hägnad utaf ekar: - "Hiisis elg, der må du stadna, - Der ren-oxe må du hoppa." - - Stryker elgen längsmed ryggen, - Klappar smekande på hullet: - "Roligt vore der att ligga - Med en ung och fager flicka." - - Deraf retas Hiisi-elgen, - Benen började att sparka, - Bandet utaf björk förstörde, - Stjelpte hägnaden af ekar, - Ilade så längre framåt. - - Derpå den förvägne sällen - Ännu en gång fram sig sparkar; - Venstra skidan bröts vid remmen - Och den högra under hälen, - Invid handen ena stafven, - Och den andra invid doppskon. - Sjelf sprang sedan Hiisi-elgen, - Att ej hufvudet ens syntes, - Ej en skymt för ögat skönjdes - Och för örat intet hördes. - - Derpå muntre Lemminkäinen, - Sjelf den sköna Kaukomieli - Visste ännu annan utväg, - Hittade på annat medel. - Höjande sin röst han sade, - Talade med dessa orden: - "Monne jag nu skidar långsamt, - Monne makligt fram jag skrider? - Långsamt går den svage mannen, - Kraftlös man på staf sig stöder. - Mina höskor af jag kastar, - Kläder på mig vinter-skorna, - Strumporna för hösten gjorda, - Att till Metsola nu fördas, - Mig bege till skogens tärnor, - Till de blåa jungfrurs boning, - Inom barrträds-borgens hägnad. - - Mina skidor blifva nötta - Silfver-skidorna förtunnas, - Tager Hiisis lätta skidor - Lempo-gudens alträds skidor. - Uppå Hiisis mark jag skidar, - Sväfvar öfver Lempos länder - Hän mot randen utaf öknen, - Skogen, som i fjerran skymtar, - Dädan skymtar öken-skogen, - Blåa randen dädan skimrar. - Dit mig göres lust i hågen, - Dit mitt sinne städse längtar, - Till de andra männers skogar, - Kämpars vidt aflägsna öknar. - - Tar jag mina trenne hundar, - Valpar fem med yllne svansar, - Hundar sju med ring om halsen. - Manar hundarna till jagten, - Ordnar skyndsamt mina bågar - Och till mina skidor talar. - Skidan är en fotens frände, - Handens bundsförvandt är bågen, - Trä är pilen eller perta. - - Byens ros, du fjerran hörde, - Du min hund, far fram som nystan, - Kräla som en mask, min skida. - Sådan på min hund är svansen, - Som den skönsta gran i skogen; - Ögon har min hund så stora, - Som den största ring i betslet, - Och dess tand jemväl är lika - Med en lie uti Estland. - - Du bland mina hundar skönast, - Ibland mina djur det bäste! - Spring nu hän och skyndsamt ila - På de öppna svedje-länder; - Hasta dit åt andra nejder, - Bort till Metsola det ljufva, - Det vaksamma Tapiola. - - Om ett omildt väder skulle - Piska på min lilla racka, - Jag helt enkelt så blott säger, - Som min fader fordom sade: - 'Tellervo, Tapios jungfru, - Mielikki, skogs-sonens hustru! - Lifva upp min hund att ljuda, - Reta vädraren att skälla - Uti dunkla öde-skogen, - Inuti den gyllne öknen. - Vänd mot bågen vildbråds-lukten, - Kasta ångan mot mitt vapen, - Imman ifrån fjerran skicka, - Sänd på afstånd redan lukten. - Bringa den i hundens näsborr - Både under köld och väta, - Uti storm och regnigt väder, - Att mot rofvet hunden löper, - Springer rätt på villebrådet - Uti Metsola det ljufva, - Det vaksamma Tapiola'. - - Så min fader fordom sade, - Yttrade den gamle mannen, - När hans hund ej sprang åt rofvet, - Misste tog om villebrådet: - Hvem har nu min hund förderfvat, - Hvem har skadat bruna valpen, - Stoppat till på honom nosen, - Hämmat gyllne väderkornet, - När ej hunden skäller säkert, - Valpen tar om rofvet misste? - - Nog jag hundens ursprung känner, - Tror mig veta valpens början. - Valpens känsel är från vinden, - Vårens vind har hunden alstrat. - Blinda skökan uti Pohja, - Ulappalas blinda qvinna - Låg med ryggen vänd åt vinden, - Sidan emot hårda vädret, - Ryggen vette emot vester, - Var åt norr helt litet riktad; - Vinden böjde pelsens fållar - Vårens vind upp kjorteln blåste. - Hafvande hon blef af vinden, - Blef af vårens vind befruktad. - - Hvad är det, hon bär i skötet? - Bär en hund uti sitt sköte, - Liten valp inunder mjälten, - Markens kräk uti sin lefver. - - Hvem bär bindlarna till lindan? - Barrträds-gumman, vilda qvinnan, - Hon bär bindlarna till lindan, - Bär åt barnet grofva lindan, - Vaggar det i linne-dukar, - Gungar uti klädnings-fållar. - - Penitar, du sköna qvinna, - Ulappalas blinda sköka! - Kom att barnet nu befria, - Att din son till rätta hjelpa. - Lås för hundens mun är anbragt - Och en bom för gläffsarns tänder; - Ifrån hundens mun tag låset, - Bommen ifrån gläffsarns tänder. - Bortlag rigeln ifrån munnen, - Ryck ur tungans fäste kafveln, - Att mot rofvet hunden löper, - Springer rätt på villebrådet. - - Ensam jag bland alla hjeltar - Går i skogen ut att jaga. - Blidkens lundar, blidkens öknar, - Var mig blid, du milde Tapio, - Klarna upp, du Herrans väder, - När till skogen nu jag färdas! - Till din man du skog mig tage, - Välj mig Tapio till din hjelte, - Ökenskog att pilar bära. - - Skog på kantele nu spela, - Låt, o öken, göken gala, - Så att guldet skulle lyssna, - Silfret för mig redogöra - Under granens gyllne krona, - Under vackra enens qvistar. - - Egen makt hos mig är ringa, - Ovaraktig är min lycka. - Mina gyllne skidor nötas, - Silfver-skidorna förtunnas. - Ledsnaden mig här betager, - Ingen ro den åt mig gifver, - När ej någon byter guldet, - Ingen finns, som silfret vexlar. - Lång är qvällen utan glädje, - Dagen lång förutan byte. - - Vredgades den store Guden - Blef han ond, som ullen gifver, - När ej tidtals ens han gifver, - Ej ens sällan muntrar sinnet? - Icke må, o Gud, du vredgas, - Jordens herre dig förifra. - Gif dock en gång i min lefnad, - En gång i mitt lif ett byte, - När så vackert jag anropar, - Beder med en gyllne tunga. - - Gifvare, hvi ger du icke? - Hvi ej starke Gud du lofvar? - Ej de andre äro bättre, - Icke heligare skyttar. - Icke hafva andre männer - ögonbrynen mera mörka, - ögonhåret mera vackert, - Fotens svängning mera ledig. - Andra få med list sitt byte, - Taga rofvet bort bedrägligt, - Ej med list jag ville få det, - Toge icke bort bedrägligt, - Förde för min hafda möda, - Toge för mitt eget arbet'. - - O hur allt nu är förändradt - Uti Metsola det ljufva! - Skogens fordna herrskarinna, - Hon var vacker till att skåda. - Hennes bröst, det var behagligt, - Armarna af guldband pryddes, - Fingrarna af gyllne ringar, - Hufvudet af gyllne kransar, - Håret utaf gyllne bindlar, - Öronen af gyllne hängen, - Ögonbrynen utaf perlor. - Skogens nya herrskarinna, - Hon är vidrig till att skåda, - Hennes bröst är vederstyggligt, - Risband armarna omgifva, - Fingrarna af risband prydas, - Hufvudet är risbekransadt, - Ris hon har till hårets bindlar, - Ris till sina öron-hängen, - Ris till perlor uppå halsen. - - Hvar är gifverskan nu bosatt, - Hvar finns goda skogs-värdinnan, - Rörer sig den ädla modren? - Der är gifverskan nu bosatt, - Der finns goda skogs-värdinnan, - Rörer sig den ädla modren: - Invid horn-borgens tinnar, - Borgens kanter uti skogen. - Jag i går gick ut i skogen, - Borgar tre i skogen finnas, - En af trä, af ben den andra. - Utaf sten är tredje borgen, - Denna borgen är värdinnans. - Sex der finnas gyllne fönster - Uppå borgens alla väggar; - Genom dem jag såg i borgen, - Der de bo, som fångsten gifta, - De som skänka villebrådet. - - Mielikki, du skogs-värdinna. - Ädla moder, skön att skåda! - Tag uppå dig lycko-kläder, - Kläd dig uti gåfvo-skjortor; - Öppna honungsfylda kistan, - Rör det nätta honungs-skrinet - Ifrån honungsrika tufvan, - Från den gyllne kullens hympel. - Skogens öl du åt mig bringa, - Gif mig af dess mjöd att dricka, - Mycket öl i skogen finnes, - Sött är mjödet uti skogen. - - Gnid nu dina begge bänder, - Dina finger-spetsar gnugga, - Bringa guldet till att färdas, - Sänd ditt silfver ut att vandra - Gent emot den hvita mannen, - Den med björken ganska lika. - - Du Tapios honungs-jungfru, - Skogens lilla, vackra tärna! - Spela på din honungs-pipa, - Låt nu honungs-hornet fröjda - Gunstiga värdinnans öra. - Ej värdinna må du vara, - Om du ingen piga håller, - Icke lönar hundra pigor, - Tusen andra hjon ej äger, - För att dina hjordar valla, - Flitigt vakta allt ditt vildbråd. - - Mielikki skogs-sonens hustru, - Tuulikki, du Tapios dotter, - Bryt ett spö af veka rönnen, - Tag af enträd dig ett gissel - Ända bortom Tapio-berget, - Från hägg-bergets andra sida, - För att drifva fram ditt vildbråd, - Längre dina hjordar jaga. - Kör dem närmare till randen, - Till mest öppna svedjeländer. - Den som ej är snabb att springa, - Slå med spöet uppå gumpen; - Den som löper bort från vägen, - Smäll mot ögonen med pisken, - Drag från öronen på vägen. - - Kommer så en bäck till möte, - Går en rännil öfver vägen, - Laga dit en bro af silke, - Trappa utaf röda garnet. - - Dunkelskäggig skogens gubbe, - Frejdad konung öfver djuren! - Skogarna med svärd omgjorda, - Sätt i öknens hand en klinga, - Kläd i linne ökenskogar, - Andra skogar pryd med kläde. - Asparna styr ut i vadmal, - Granarna med guld besmycka; - Spänn kring furur koppar-gördlar, - Omkring tallar silfver-bälten, - Björkar pryd med silfver-fransar. - Gör som fordom du ock gjorde. - Under dina gåfvo-tider - Och på mina fångste-dagar. - Ty då jag gick ut i skogen. - Då jag hann till ödemarken - - Och i öken-skogen uppsteg, - Framkom ändtligt upp på backen: - Månlikt lyste granens qvistar, - Furuns grenar såsom silfver, - Tallens toppar sollikt glänste, - Aspens toppar såsom vadmal; - Goda gossen sken som måne, - Såsom sol den sköna flickan. - - Öppna nu ditt stora visthus, - Rigla upp din bodas benlås, - Tag derur en gyllne klubba, - Hammare af koppar gjuten, - Hvarmed du i öknen slamrar, - Väsnar uti öde-skogen, - Uppå vildbråds födslo-ställen, - Der de ludna djuren växa, - Så att villebrådet skyndar, - Skogens hjordar måtte rusa - Emot mannen, som dem söker, - Framför hjelten, som dem tager. - - Bilda utaf guld ett gärde, - Gör en gärdsgård utaf silfver, - Så att hjorden skyndsamt springer, - Far fram med största snabbhet. - Färdas långsmed gyllne tåget, - Springer uppå silfver-vägen. - Men om hjorden skulle rymma, - Villebrådet gå åt sidan, - Så förbättra du ditt gärde. - Skådar hjorden öfver gärdet, - Så gör högre då ditt gärde; - Skådar hjorden under gärdet, - Må du göra gärdet lägre; - Om ej hjorden går åt sidan, - Då må gärdet blifva orördt. - - Liten son af Hiisi-Guden, - Som den goda hästen rider! - Sadla nu din unga fåle, - Laga ridhästen i ordning; - Tag så dina gyllne sporrar - Ifrån silfver-åsens ända, - Från det nätta gyllne skrinet, - Från den blanka koppar-asken. - Kittla med dem fålens länder, - Jaga dem i hästens sidor. - Låt så fålen skyndsamt springa, - Ila fram med största snabbhet - I sitt rede utaf koppar, - Uti sina gyllne kedjor. - Om ett gärde då dig möter, - Sönderrif det närmsta stycket - Gärdsgårdsbanden fem emellan, - Mellan störar sju i gärdet, - Ifrån åtta stubbars ändar. - - Tag ett fem famns spö i handen, - Grip en björk om trenne famnar, - Hvarmed du ditt vildbråd piskar, - Drifver dina hjordar undan. - Finns ej nära djur tillfyllest, - Hemta då från längre afstånd, - Ända bak' Tanika-borgen, - Ifrån Hiisi-borgens fästen, - Åt den hjelte, som här jagar, - Mannen, hvilken vackert beder. - - Mimerkki, du skogs-värdinna, - Qvinna med den ädla växten! - Dunkelskäggig skogens gubbe, - Frejdad konung öfver djuren! - Kom nu hit att byta guldet, - Kom att silfret med mig vexla. - Gammalt är mitt guld som månen, - Silfret åldrigt såsom solen, - Af min far i krig förvärfvadt, - Taget under stridens tummel. - Nu det nötes uti pungen, - Mörknar i min elddons-påse, - När ej finns, den guldet byter, - Den som silfret skulle vexla. - - Kom att guldet af mig taga, - Välja ut mitt bästa silfver. - Klart är guldet, som jag äger, - Och ditt guld är mera ludet. - Utbred dina vackra dukar - Under guldet, som jag gifver, - Att det ej på marken faller, - Att ej silfret strös åt sidan. - Guldet ger jag dig i handen, - Silfret uti dina fingrar." - - Dermed muntre Lemminkäinen - Slutligt Hiisi-elgen fångar - Ända ifrån Hiisis åkrar. - Sjelf han kastade sin snara - Omkring Hiisi-elgens skuldror, - Omkring halsen på kamelen, - Att den ej fick häftigt sparka, - Då han strök den längsmed ryggen. - - Sade dädan återkommen, - När till Pohjola han hunnit: - "Nu jag Hiisi-elgen fångat - Ända ifrån Hiisis åkrar. - Gumma, gif åt mig din dotter, - Unga fästmön mig förläna." - - Sade Pohjolas värdinna: - "Då jag dig min dotter gifver, - Unga fästmön dig förlänar, - När du stora hästen betslar, - Tyglar Hiisis häst, den bruna, - Fålen, hvilken fradga frustar, - Hvilkens hof af fasta jernet, - Utaf hårda stålet bildas, - Och hvars man är eld och låga." - - Nu den muntre Lemminkäinen - Tager sina gyllne tyglar - Och sitt grimskaft utaf silfver. - Går så hän att söka hästen, - Den årsgamle efterleta - Ifrån Hiisi-gudens slätter. - Börjar stiga på med snabbhet, - Vandrar fram med lätta fötter - Hän till gröna ängens slätter, - Till den helga åker-renen. - Der han söker efter hästen, - Skådar kring med spända blickar; - Bär vid gördeln hästens betsel, - Fålens seldon uppå axeln. - Hof sitt öga emot öster, - Vände hufvudet mot solen; - Varsnar hästen uppå heden, - Ibland granar bruna manen. - Från dess hår ses elden spraka, - Röken frusta ifrån manen. - - Yttrade då Lemminkäinen: - "Ukko, du vid himla-midten, - Dunder-molnets nära granne! - Låt nu himla-hvalfvet öppnas, - Fästet uti stycken rifvas, - Luften all förbyt till fönster, - Himlens lock till tvenne delar. - Snö till skidstafs höjd låt falla, - Låt till spjutskafts djup den yra - Ned på goda hästens skuldror, - På den helga bläsens länder; - Låt ock isen alntals frysa - På den helga hingstens panna." - - Snö då låter Ukko falla, - Kastar af den fina yrsnö - Till en höjd af trenne famnar - På den goda hästens skuldror, - Uppå helga bläsens länder; - Låter isen alntals frysa - På den helga hingstens panna. - - Derpå muntre Lemminkäinen - Gick på nära håll att skåda, - Att betrakta Hiisi-hästen, - Tog till orda sjelf och sade: - "Hästens ursprung är från Hiisi, - Ifrån berget sköna fålens. - Hiisis häst, som fradga frustar, - Fåle med den bruna färgen! - Bringa hit den gyllne nosen, - Och ditt silfver-hufvud utsträck - Hit till mina gyllne betsel, - Seldonen af koppar gjorda. - Illa dig man här ej håller, - Icke alltför hårdt man åker." - - Betslar dermed stora hästen, - Sätter rankor på den stolta, - Spänner Hiisis föl i redet - Der på ängens gröna slätter, - På den helga åker-renen. - Stack i gyllne munnen betslet, - Grimman uppå silfver-hufvet. - Sjelf han sätter sig på ryggen. - Gränsle sig på hästen kastar; - Slog sin snabba häst med spöet, - Smällde till med perle-snerten, - Körde fram med gny och buller - Till sin svärmoder den stränga; - Sade, sedan dit han kommit: - "Nu jag betslat stora hästen, - Bragt på stolta djuret rankor, - Spännt i redet Hiisi-fålen - Der på gröna ängens slätter, - På den helga åker-renen. - Äfven Hiisis elg jag fångat - Ända ifrån Hiisis slätter; - Gumma, gif åt mig din dotter, - Unga fästmön mig förläna." - - Sade Pohjolas värdinna: - "Då jag gifver dig min dotter, - Unga fästmön dig förlänar, - När du först en svan har skjutit, - När du väldig fogel fångat - Ifrån svärta Tuoni-elfven, - Från den helga flodens hvirfvel. - Blott en enda gång du skjute, - En gång blott du må försöka - Och från ett och samma ställe." - - Derpå muntre Lemminkäinen - Genast sig beger att skjuta; - Sköna bågen under armen, - Kogret pil-uppfyldt på ryggen. - Bort han går till Tuoni-elfven - Till den helga flodens hvirfvel. - - Ulappalas gamle gubbe, - Gubben med de slutna ögon - Ser omkring sig och bespejar - Vid den svarta Tuoni-elfven, - Vid den helga flodens hvirfvel, - Om ej komme Lemminkäinen. - - Långt i fjerran syns den sköne, - Skönjes bort utöfver vattnen, - Närmande sig mer och mera. - Gubben med de slutna ögon - Qvad en telning fram ur vattnet, - Ett tillslutet rör ur böljan, - Sänder det i mannens hjerta, - In ifrån den venstra sidan, - Drifver tvärt igenom bröstet. - Sade muntre Lemminkäinen: - "Deri jag det värsta gjorde, - Att jag glömde bort att fråga - Af min moder, goda Kave, - Hur att vara, hur att lefva - Uti dessa onda dagar. - Ej jag känner vattnets plågor - Det tillslutna rörets smärtor." - - Ulappalas gamle gubbe, - Gubben med de slutna ögon - För så muntre Lemminkäinen - Under språng i elfven neder, - Kastar i det djupa hafvet, - Vräker honom ibland böljor. - - Nu den muntre Lemminkäinen - Sjelf den sköne Kaukomieli - Far med buller utför forssen, - Ilar, skymtande i strömmen, - Bort till Tuoni-gårdens stugor. - Blodig son af Tuoni-Guden - Slår nu mannen med sin klinga, - Hugger till med hvassa svärdet. - Hugger en gång, att det blixtrar, - Uti stycken fem han smulas, - Splittras uti åtta bitar. - Gör så hufvudet till tufva, - Fötterna till vide-grenar, - Köttet till en murlen stubbe, - Ögonen till kärrets tranbär - Och hans hår till torra grässtrån. - - Det var Lemminkäinens bane, - Oförtrutne friarns ända. - - - - -Åttonde Runan. - - - Började nu modren gråta, - Gamla qvinnan brast i klagan: - "Ve min son, den olycksfulle, - Vidt berömda gyllne äpplet! - Länge dröjer han och friar - Borta uti andra länder." - - Fanns en fordom äktad maka, - Länge sedan köpt värdinna - Uti Lemminkäinens boning, - Sköna Kaukomielis hemgård. - Ser om aftnarna på borsten, - På dess ända alla morgnar, - Ser nu blod ur borsten drypa, - Rinna ned i röda strålar. - - Sade fordom äktad maka, - Länge sedan köpt värdinna: - "Visst är nu din son, den arma, - Vidt berömda gyllne äpplet - Uppå obebodda stigar, - Vägar, dem ej menska känner. - Se ur borsten dryper bloden, - Rinner ned i röda strålar." - - Derpå Lemminkäinens moder - Sjelf sin blick vid borsten fäster, - Brister ut i gråt och klagan, - Yttrar så ett ord och säger: - "Ve för alla dar mig arma, - Ve ock mina barn, jag usla! - Nu förderf nått Lemminkäinen, - Ofärd drabbat olyckssonen, - Ty ur borsten bloden dryper, - Rinner ned i röda strålar." - - Steg på lärkans lätta vingar, - Höjde sig med siskans fjädrar, - Flög till Pohja-gårdens stugor: - "O du Pohjolas värdinna! - Hvart du bringat Lemminkäinen, - Hvart min son, den olycksfulla?" - - Sade Pohjolas värdinna: - "Rikligt matade jag mannen, - Fägnade jemväl med drycker, - Tills han blifvit väl förplägad, - Satte honom så att åka - Med en eldig häst för släden, - Kunde den på isen lemnat, - Dränkt i sörjan stackars mannen?" - - Sade Lemminkäinens moder: - "Osannt du helt visst nu talar, - Hvart du bringat Lemminkäinen, - Hvart min son, den olycksfulla?" - - Sade Pohjolas värdinna: - "Rikligt matade jag mannen, - Fägnade jemväl med drycker, - Tills han blifvit väl förplägad; - Ställde så i båtens bakstam, - Till att styra utför forssar; - Kanske han i strömmen omkom, - Drunknade den oförvägne." - - Sade Lemminkäinens moder: - "Osannt du helt visst nu talar, - Hvart du bringat Lemminkäinen, - Hvart min son, den olycksfulla? - Tala ren och sveklös sanning, - Kom till sist med dina lögner, - Eller når dig nu förderfvet, - Säker död dig genast drabbar." - - Sade Pohjolas värdinna: - "Sände ut att elgar fånga, - Taga fast de stolta renar, - Stora hästar äfven tygla, - Spänna hingstar uti rede; - Sände så att svanen söka, - Att den helga fågeln fånga. - Icke sjelf jag ens kan ana, - Hvilket öde honom drabbat, - Hvilken död må honom träffat, - När ej än han höres komma, - Att en brud åt sig begära, - Att anhålla om en flicka." - - Modren saknar den sig villat, - Söker den, som är försvunnen - Vintrarna med hala skidor, - Somrarna med lätta båtar. - Icke vet den arma modren, - Stackars mor, som honom vårdat, - Hvar nu hennes kött sig rörer, - Hvar nu hennes blod sig rullar, - Far till lands han, eller sjöleds, - Färdas han i stora skogen, - Vandrar han på kotte-backen, - Uppå ljungbevuxna heden, - Eller är på hafvets fjärdar, - På de vida, stora böljor. - - Modren efter sonen söker, - Saknar den, som är försvunnen; - Springer såsom varg i skogen, - Far i vattnet såsom utter, - Såsom ekorre i furun, - Som en hermelin i stenrös, - Böjer träden, delar gräset, - Letar ibland ljungens rötter. - - Vägen henne kom till möte. - Hon sig bugade för vägen: - "O du väg, som Gud har skapat! - Har du icke sett min gosse, - Blifvit gyllne äpplet varse, - Gyllne äpplet, silfver-stafven?" - - Fyndigt henne vägen svarar: - "Icke sett, ej hört jag hafver; - Kanske är din son, den arme, - Vidt berömda, gyllne äpplet, - Uppå Hiisis brända moar, - I den onda maktens lågor, - Ställd med armarna i glödkol, - Näfvarne i heta askan." - - Der hon efter sonen söker, - Söker der sitt gyllne äpple, - Söker der sin staf af silfver, - Böjer träden, delar gräset, - Letar ibland ljungens rötter, - Söker, men hon finner icke. - - Månen henne kom till möte; - Hon sig bugade för månen: - "Måne, du som Gud har skapat! - Har du icke sett min gosse, - Blifvit gyllne äpplet varse, - Gyllne äpplet, silfver-stafven?" - - Fyndigt henne månen svarar: - "Icke sett, ej hört jag hafver, - Kanske är din son, den arme, - Vidt berömda, gyllne äpplet, - Invid Nordens sista ända, - Uti vidt utsträckta Lappland, - * Hoppar der med knän på isen, - * Den med sina ben förkrossar - * Och dess skorpa sönderbråkar - I en liten fisklös insjö, - Der en abborre ej simmar." - - Der hon efter sonen söker, - Söker der sitt gyllne äpple, - Söker der sin staf af silfver, - Böjer träden, delar gräset, - Söker ibland ljungens rötter, - Bland det fina höet letar. - - Solen henne kom till möte, - Hon sig bugade för solen: - "O du sol, som Gud har danat, - Stråle, alstrad utaf Skaparn! - Har du icke sett min gosse, - Blifvit gyllne äpplet varse, - Gyllne äpplet, silfver-stafven?" - - Något vet den sköna dagen, - Milda solen så förtäljer: - "Der är nu din son, den arme, - Vidt berömda gyllne äpplet, - Borta bakom nio hafven, - Och till hälften bakom tio, - I den svarta Tuoni-elfven, - Uti Manala det låga. - Han i forssen for med buller, - Skymtande med strömmen bortflöt; - Tufva är den usles hufvud, - Mannens fötter vide-grenar, - Köttet är en murken stubbe, - Torra grässtrån äro håren, - Och hans ögon kärrets tranbär." - - Derpå Lemminkäinens moder - Gick till hammar-smeders verkstad: - "O du smed, min gode broder! - Smid åt mig af jern en räfsa - Med ett hundra famnars tenar - Och med skaft af dubbel storlek." - - Får nu der en jernsmidd räfsa, - Ger sig så åstad att flyga, - Binder qvastar på till vingar, - Tar till stjert åt sig en spade, - Flyger fladdrande i luften - Öfver hela nio hafven - Och det tionde till hälften. - Blå var marken, träden röda, - Kärleksfärg betäckte lundar. - Flyger bort till Tuoni-elfven, - Hän till Manala, det låga. - Tager sedan sjelf till orda: - "O du sol, som Gud har danat, - Stråle, alstrad utaf Skaparn! - Lys en stund med varma strålar - Och en annan stund med heta, - Hetast lys den tredje stunden; - Sänk i sömn den tvära skaran. - Trötta Manalas befolkning." - - Solen, hvilken Gud har danat, - Som af Skaparen är alstrad, - Flög som dufva utan hufvud, - Hade som vinglös fogel, - Flög så ned på björkens knyla, - Sänkte sig på krökta alen. - Sken en stund med varma strålar - Och en annan stund med heta, - Lyste hetast tredje stunden; - Söfde in den tvära skaran, - Tröttade Manala-folket. - Unga emot svärd sig stödde, - Gamla emot sina stafvar, - Medelålders män mot spjutskaft. - Flög så fladdrande i luften - Till sitt gamla ställe åter. - På den plats, der förr hon varit, - Upp på himmelen, den jemna. - - Sjelf nu Lemminkäinens moder - Tog den jernbesmidda räfsan, - Gick i hafvet intill midjan, - I den öppna sjön till vaden, - Intill gördeln ned i böljan, - Drog så en gång längsmed elfven, - Drog en annan gång deröfver, - Än en tredje gång på snedden. - Men den tredje gången fastnar, - Kommen fram en sädeskärfve, - Vid den jernbesmidda räfsan. - - Var dock ingen sädeskärfve, - Var den muntre Lemminkäinen, - Sjelf den sköne Kaukomieli. - Men han saknar något litet, - Tvenne händer och ett hufvud, - Många andra smärre stycken, - Ännu saknar lif den arme. - - Åter Lemminkäinens moder - Börjar uti floden räfsa, - Först hon räfsar utmed strömmen, - Räfsar sedan uppför strömmen. - Hvad hon får af hand och hufvud, - Hvad af andra smärre stycken, - Deraf hon sin son nu bildar, - Fogar muntre Lemminkäinen. - - Sade fordom äktad maka, - Länge sedan köpt värdinna: - "Ej blir karl af hädangången, - Af en drunknad man ej hjelte, - Mannen dött och köttet ruttnat, - Kasta bort i Tuoni-elfven, - Uti Manala det låga." - - Det är Lemminkäinens moder, - Kastar ej sin son i elfven, - Hon sin vän blott troget vaggar, - Gungar den, hon såg så ofta, - Till det lif, som förr han ägde, - Åter till sin förra skepnad. - Tager sedan sjelf till orda: - "Hvadan läkedom må lända, - Hit en honungsdroppe hemtas, - Hvarmed jag den matta stärker, - Helar illa farna sonen? - - Dädan rinne läkedomen, - Drype honungsdroppen neder: - Ifrån månen och från solen, - Utför Karlavagnens skuldror. - Der är tillförlitlig salva, - Botemedel alltid verksamt, - Ljuflig honungssaft der finnes, - Der finns äfven kraftig vätska, - Den får ock en oförmögen, - Den kan ock en orklös taga. - - Mehiläinen, luftens fogel! - Flyg nu dit och skyndsamt ila - Öfver månen, öfver solen, - Längsmed Karlavagnens skuldror; - Flyg i Skaparns egna källrar, - I den stora fadrens kamrar. - Doppa vingen uti honung, - Vät din klädnad i det söta, - Dina fjädrar strö med ångor. - När du sedan återvänder, - Hemta honung med din vinge, - På din klädnad bär det söta, - Till att bota sjuka ställen, - Skölja bort de svåra plågor." - - Derpå Lemminkäinens moder - Sjelf den matta mannen läkte, - Botade den illa farna. - Smorde honom första gången, - Nedtill var han redan helad; - Smorde honom andra gången, - Midt uppå ej kändes plåga; - Smorde sedan sista gången, - Ofvantill var smärtan svunnen. - Friskare han blef än fordom, - Bättre, än han förr ens varit. - - Kom ett stöd från mossig tufva, - Höjde sig en man ur bottnet. - - - - -Nionde Runan. - - - Gamle trygge Wäinämöinen - Timrar sig en båt med vishet, - Fogar farkost medelst sången; - Botten-träd till båten felar, - Moder-träd till örlogs-skeppet. - - Sig begifver träd att söka, - Leta efter ek i skogen, - Hugger så ett träd med yxen, - Ekens stam med jemna bladet; - Men till honom talar eken, - Så det goda trädet säger: - "Jag till botten-träd ej duger, - Ej till moder-träd i båten, - Ty i går mig arma hände, - Att en mask låg invid roten, - Och på denna dagen redan - Satt en korp uti min krona; - Blodig var dess mun och hufvud, - Halsen all med blod besudlad." - - Derpå gamle Wäinämöinen - Vandrade än längre framåt, - Och han fann en tall på backen, - Fann ett furu-träd på klippan; - Fick deraf så båtens botten, - Moder-träd till örlogs-skeppet. - - Timrar sig en båt med vishet, - Fogar farkost medelst sången, - Sjöng en dag och byggde bottnet, - Sjöng en annan, sidan fäste, - Sjöng ännu på tredje dagen, - Under det han högg på tullar, - Lade sido-träd till båten, - Timrade på roddar-bänkar. - - Trenne ord dock honom brusto, - När han kom till sidans ända, - Hann till akter-bogens fogning - Högst i spetsen utaf båten, - Uti akter-stäfvens resning. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Börjar så att eftertänka. - Hvar han ord sig kunde lära, - Kunde få sig goda trollord. - - Honom möter då en herde, - Denne så till orda tager: - "Dädan hundra ord du finge, - Tusen ämnen för att sjunga: - Ofvan ifrån svalors hjessa, - Ofvan ifrån gässens skuldror, - Ofvan hufvuden af svanor." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Gick nu att sig ord förskaffa. - Mycket svalor han förödde, - Dödade en hop af svanor - Och af gäss en ymnig skara. - Ej ett enda ord han erhöll, - Fick ej halfva ordet en gång. - - Tänker sedan och begrundar: - Hundra ord der skulle finnas, - Tusen ämnen för att sjunga, - Under sommar-renens tunga, - På den hvita ekorns läppar. - - Går att ord åt sig förskaffa, - Söka ämnen för att sjunga. - Strödde åkern full med renar, - Med ekorrar stora sparren. - Ej ett enda ord han erhöll, - Fick ej halfva ordet en gång. - - Tänker åter och begrundar; - Dädan hundra ord jag finge, - Tusen ämnen för att sjunga: - Ifrån Tuoni-Gudens boning, - Ifrån Manala det låga. - - Sig till Tuonela begifver - För att goda trollord hemta; - Stiger fram med lätta fötter, - Stiger en dag, stiger tvenne, - Redan på den tredje dagen - Kommer han till Tuoni-elfven. - - Höjde då sin starka stämma, - Ropade vid Tuoni-elfven: - "Hemta båt, du Tuonis dotter! - Bringa flotta öfver elfven, - Att jag kommer öfver sundet, - Att jag öfver elfven slipper." - - Tuoni-döttrarna, de svara, - Barnen i Manala säga: - "Båt skall härifrån väl hemtas, - När blott orsaken förtäljes, - Som till Manala dig bragte, - Förde hit till Tuonis boning, - Utan att dig sjukdom dödat, - Stort förderf dig bragt om lifvet, - Eller annan ofärd krossat." - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Tuoni fört mig till Manala, - Tuoni bragt mig till sin boning." - - Tuoni-döttrarna, de bannas, - Kalmas jungfrur ifrigt slamra: - * "Lätt en bakslug man jag känner, - * Märker den, som osannt talar. - Bragte Tuoni till Manala, - Tuoni förde, då han kommer, - Manalainen, när han färdas; - Mullen skulle skoflas undan - Och en grop i jorden gräfvas; - Hvad har bragt dig till Manala?" - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Jernet bragt mig till Manala, - Stålet fört till Tuonis boning." - - Tuoni-döttrarna, de bannas, - Kalmas jungfrur ifrigt slamra: - * "Lätt en bakslug man jag känner, - * Märker den, som osannt talar: - Bragte jernet till Manala, - Stålet hit till Tuonis boning, - Blod från kläderna då runne, - Sorlade i röda strålar; - Hvad har bragt dig till Manala?" - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Elden bragt mig till Manala, - Lågan fört till Tuonis honing." - - Tuoni-döttrarna, de bannas, - Kalmas jungfrur ifrigt slamra: - * "Lätt en bakslug man jag känner, - * Marker den, som osannt talar: - Bragte elden till Manala, - Lågorna till Tuonis boning, - Kläderna af eld förbrändes, - Stode uti rök och låga; - Hvad har bragt dig till Manala?" - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Vattnet bragt mig till Manala, - Vattnet fört till Tuonis boning." - - Tuoni-döttrarna, de bannas, - Manas jungfrur ifrigt träta: - * "Lätt en bakslug man jag känner, - * Märker den, som osannt talar: - Bragte vattnet till Manala, - Vattnet utför fållar runne, - Skulle strömma ned i vågor. - Dermed båt man icke hemtar, - För ej farkost öfver elfven; - Tala verklig sveklös sanning, - Kom till sist med dina lögner. - Hvad har bragt dig till Manala, - Fört till Tuoni-Gudens boning, - Då dig icke sjukdom dödat, - Stort förderf ej bragt om lifvet, - Och ej annan ofärd krossat?" - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Också vill jag sanning tala, - Litet gäckades jag endast: - Gjorde mig en båt med vishet, - Fogade med sång en farkost. - Sjöng en dag och byggde bottnet, - Sjöng en annan, sidan fäste, - Sjöng ännu på tredje dagen, - Under det jag högg på tullar, - Lade sido-träd till båten, - Timrade på roddar-bänkar. - Men nu trenne ord mig brusto, - När jag kom till sidans ända, - Hann till akter-bogens fogning - Högst i spetsen utaf båten, - Uti akter-stäfvens resning. - Jag till Tuonela nu kommit, - För att goda trollord lära. - Hemta båt, du Tuonis dotter, - Bringa farkost, barn af Kalma! - Att jag öfver sundet kommer, - Att jag slipper öfver elfven." - - Båt nu hemtar Tuonis dotter, - För så mannen öfver sundet, - Öfver elfven honom hjelper. - - Fägnar så med mat och drycker, - Lägger vandraren att hvila, - Mannen ligger, låtsar sofva. - - Tuonis dotter, sned om hakan, - Sned om hakan, jernbefingrad, - Flicka, hvilken jern-tråd spinner, - Hon som gjuter garn af koppar, - Spann en not af hundra famnar, - Tusen famnar lång den gjorde, - På en enda natt om hösten, - På en enda sten i vattnet. - - Tuonis son med krökta fingrar, - Krökta fingrar, jernbeknotad, - Hvilken nät af jern-tråd binder, - Han som not af koppar knyter, - Band en not af hundra famnar, - Tusen famnar lång den gjorde, - Uppå samma natt om hösten - Och på samma sten i vattnet. - - Ut man sedan nätet kastar, - Kastar öfver Tuoni-elfven - Öfver elfven, längsmed elfven, - - Kastar ännu snedt deröfver, - Att ej Wäinö måtte slippa, - Sig Uvantolainen reda, - Ej så länge tiden varar, - Klara månen ännu lyser, - Ifrån Tuoni-Gudens boning, - Eviga Manala-hemmet. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Såg nu ofärd honom hota, - Nödens dag förhanden vara; - Vågar sig till annat byta, - Dristar att förändra skepnad, - Går i hafvet, svart till färgen, - Rullar sig som sten i vattnet, - Såsom starr-gräs ut i hvassen. - - Dödar hundrade foreller, - Tusen moder-fiskens alster, - Krälar med en jern-orms skepnad, - Slingrar sig som etter-ormen, - Far så öfver Tuoni elfven, - Genom nätet, bragt i floden. - Sade, dädan återkommen, - När från Tuonela han sluppit, - Åt den ungdom, som då växte, - Åt den skara, som sig höjde: - "Icke må du unga slägte, - Icke du, som sedan kommer, - Efter ord till Tuoni fara, - Söka trollord från Manala. - Många hafva sig begifvit, - Men ej många återkommit - Ifrån Tuoni-Gudens boning, - Eviga Manala-hemmet." - - Dädan ej ett ord han erhöll, - Fick ej halfva ordet en gång. - - - - -Tionde Runan. - - - Gamle trygge Wäinämöinen, - När han ord ännu ej erhöll - Ifrån Tuoni-Gudens boning, - Eviga Manala hemmet, - Tänker allt uti sitt sinne, - I sitt hufvud jemt begrundar, - Hvar han ord sig kunde lära, - Kunde få sig goda trollord. - - Yttrade ett ord och sade: - "Hundra ord väl skulle finnas, - Tusen ämnen för att sjunga, - Der hos Antero Wipunen, - Hos den åldrige Kaleva; - Men en väg man dit skall fördas, - Måste längs en gångstig vandra. - Alltför god är ej den vägen: - Först skall jag en sträcka springa - Uppå qvinno-nålars uddar, - Så skall jag en sträcka springa - Öfver männers hvassa klingor, - Än skall jag en sträcka springa - Öfver bett på hjeltars yxor." - - Tiden nalkas nu att fara, - Vandra måste Wäinämöinen, - Liksom annars legohjonet, - Eller ock den lönta trälen. - Gick så uti smedens verkstad, - Yttrade ett ord ock sade: - "Hör nu smed, o Ilmarinen! - Smid af jern mig skor ock handskar, - Hamra mig af jern en skjorta, - Smid också ihop en jern-stång. - Gör en stål-stör mot betalning; - Innantill du stålet foga, - Och på yttre sidan jernet. - Nu jag far att ord mig lära, - Går att hemta sångens ämnen - Ifrån Kaleva den gamla, - Ifrån Antero Wipunen." - - Sade smeden Ilmarinen: - "Länge död Wipunen varit, - Länge Kaleva försvunnen - Med de fällor, dem han utlagt - Och de snaror, dem han gillrat. - Der ej tör ett ord du lära, - Få ej halfva ordet en gång." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Dock begaf sig, lydde icke; - Steg den första dagen varsamt - Öfver qvinno-nålars uddar, - Steg med tårdslös gång den andra - Öfver männers hvassa klingor, - Svängde sig den tredje dagen - Öfver bett på hjeltars yxor. - - Wipunen i sånger kunnig - Länge ren i jorden legat, - Hvilat liflös uti mullen. - Aspen växte på hans skuldror, - Björken steg från tinningarna, - Alen sig från käken höjde, - Vide-busken nedom skägget, - Ifrån pannan ekorr-granen, - Furun barrklädd från hans tänder, - Tallen från hans fötter reslig. - - Kom så gamle Wäinämöinen - Fällde aspen från hans skuldror, - Björken ifrån tinningarna, - Högg från käken stora alen, - Vide-busken nedom skägget, - Furu-trädet från hans tänder, - Stjelpte granen ifrån pannan, - Från hans skuldror stora tallen, - Dref den jernbesmidda stören - In uti det öppna gapet, - Uti käften, hvilken gnisslar. - - Wipunen i sånger kunnig - Genast upp från sömnen vaknar; - Kände stören hårdt sig träffa, - Plågades af häftig smärta. - Bet det öfra, mjuka jernet - Uppå jernbesmidda stören, - Kunde dock ej bita stålet, - Icke äta jernets hjerta. - Öppnade sin mun än mera, - Bredde ut de vida käftar - För att sluka Wäinämöinen. - - Nu den gamle Wäinämöinen - Kom i munnen på den vise, - I den starke mannens mage. - Dröjde länge på hans tunga, - Vräktes af och an i svalget, - Sjönk så slutligt ned i buken. - - Skjortan der till smidja reder, - Gör af skjortans ärmar blåsbälg, - Pelsen till en pust anordnar, - Ordnar byxorna till bälgrör, - Strumporna till rörets mynning. - Knäet såsom städ han brukar, - Såsom hammare sin armbåg' - Och som tång sitt lilla finger. - Smider klappande med hammarn, - Städet klingar under slagen, - I den starke mannens mage, - I den maktförseddes sköte. - - Wipunen i sånger kunnig - Sjelf till orda tog och sade: - "Hvem bland männer kan du vara, - Hvilken utur hjeltars skara? - Hundra männer har jag slukat, - Bragt om lifvet tusen hjeltar, - Aldrig än din like funnit. - Kolen komma mig i munnen, - Bränderna på tungan sveda, - Jernets slagg i halsen stiger. - - Hvadan, Hiisi, är du slungad, - Hvadan har du kommit, stygge, - Hvadan, djefvul, i mig farit, - När så samvetslöst du kommit, - Vandrat utan skam och blygsel - För att bita, för att fräta, - För att äta, för att gnaga? - - Är du en af Skaparn alstrad, - En af Gud tillåten sjukdom, - Eller är för lön du tingad, - Rustad ut emot betalning? - - Är du en af Skaparn alstrad - Och af Gud tillåten sjukdom, - Jag mig anförtror åt Skaparn - Och på Gud mig fast förlitar. - Gud ej öfverger den goda, - Skaparn ej förgör den vackra. - - Men om du för lön är tingad - Rustad ut emot betalning, - Tör jag bringa dig att lönlös, - Penninglös ifrån mig löpa, - Vika hädan guld förutan. - - Nog man dina anor känner, - Vet hur, listige, du uppväxt. - Är du Kalma ifrån grafven, - Djefvul från den helga jorden, - Ifrån mullen, hvilken pöser, - Från den ofta rörda jorden? - Har du stigit upp från vattnet, - Ifrån hafvets fradga runnit? - Är du utaf vinden vaggad, - Är af hafvets svall du drifven? - - Hvadan har du plåga kommit, - Hvadan smitta råkat fastna? - Monn från stenar, monn från stubbar, - Eller ifrån gamla platser, - Ifrån bärbevuxna rösen, - Från de vise männers nejder, - Mössbeklädde karlars vågor, - Längst från trollmäns sanka mossor, - Vreda männers höga backar, - Från de gluppska hundars hemvist, - Ifrån bistra björnars iden, - Från den nejd, der räfvar skrika, - Ifrån harars parnings-ställen? - - Gif dig, under, nu å färde, - Vik ifrån mig, landets plåga, - Förrän jag åt modren säger, - Yppar allt inför den gamla. - När jag upp din moder söker, - Finner ålderstegna qvinnan, - Du i dina plågor sväller, - Spricker än i egna lustar, - Klyfs i tvenne delar, snöde, - Krossas, skälm, i trenne stycken. - - Ej min far i fordna dagar, - Ej den ålderstegne gubben - Efter trollmäns hug sig böjde, - Mutade med skänker Lappen, - Han allt vidrigt fick att vika, - Fick allt ondt att ta till flykten. - - Skulle man i mig ej finnas, - Uti Ukkos son ej hjelte, - Finns det väl uti min broder, - Hvilken skyarna beherrskar, - Råder öfver himlens strömoln. - Dädan jag om hjelp anropar, - Dädan beder jag om bistånd: - Ofvan från den höga himlen, - Ned ifrån den låga jorden. - Mäktigt ropar jag i nöden, - Gifver upp ett skri, som ljuder - Genom jorden, genom marken, - Genom de sex granna locken - Och igenom nio himlar. - - Ukko, du vid himla-midten, - Dunder-molnets nära granne! - Bringa hit en eldig klinga, - Räck åt mig ett svärd som gnistrar, - Så att jag den onda tuktar, - Stillar nidingen för evigt. - - Stig ur vattnet hafs-gudinna, - Höj ur böljan blåa mössan, - Fina fallen upp från källan, - Rena anletet ur gruset; - Kom åt mig till hjelp och räddning, - Till ett stöd och mäktigt bistånd - Uti dessa hårda mödor, - Uti denna svåra plåga! - - Kom, o skog, med dina kämpar, - Öken med ditt hela manskap, - Kom med allt ditt husfolk, djefvul, - Insjö med din barna-skara, - Kommen hundra man med slagsvärd, - Tusen jernbeklädde kämpar, - Att den svaga hjelten skydda, - För att hjelpa klena mannen! - - Om ej det tillfyllest vore, - Hvadan beder jag om bistånd? - Finns det gammalt folk i verlden, - Varelser, som evigt lefvat? - Stig ur jorden, jordens moder, - Ifrån åkern, urhusbonde, - Ifrån marken alla svärdmän, - Alla ryttare från sanden, - För att hafva detta onda, - Denna plåga öfvervinna! - - Kave, du naturens dotter, - O du herrliga, du sköna! - Du som förr från plågor friat, - Som besegrat svåra smärtor, - Kom att häfva dessa plågor, - Dessa svåra smärtor kufva. - - Om ej det tillfyllest vore, - Må hit någon Gud då komma, - Tusental af djeflar hasta, - Att från alla plågor fria, - Kufva alla svåra smärtor, - Allt det onda öfvervinna. - - Vik nu stygge ur mitt sköte, - Ur min lefver landets plåga. - Rum för dig der icke finnes, - Om du äfven rum behöfde; - Slå ditt läger annorstädes, - Flytta längre bort din boning. - Hvart skall jag nu dig besvärja, - Hvart dig mana och förvisa? - Om du är af andra utsänd, - Är en pil af andra skjuten, - Sök då att till hemmet komma, - Hasta bort till görarns nejder, - I dess sköte, som dig hitsändt - Rör dig, såsom snabba hunden, - Ila hän, som eldens gnista; - Såsom tupp du flyg till tåget - Och till gården såsom kyckling, - Störta hästen uti spiltan, - Den behornade vid krubban, - Nacken vrid i krok på öket, - Nedtryck hornen uti smutsen, - Svansen emot fähus-golfvet. - När du sen till stugan kommer, - Gå på händerna i tröskeln - Och i farstu-dörrn på knäna. - Ifrån skuldfritt folk dig bortvänd, - Gå förbi dem, som ej skada, - Rusa mot dem, som dig mana, - Störta mot dem, som dig sända. - Uti vristen dem så fatta, - Hugg dem bakuppå i foten, - Grip i hälen, der den smalnar, - I de minsta tår på foten. - Kasta djeflarna i elden, - Husets värdar längst från hörnet, - Dess värdinnor ifrån dörrvrån - Och från golfvets midt de späda. - Drif i elden mun och hufvud - Ställ mot fältet deras nackar, - Ögonen i hufvet omvänd, - Nackarna i blinken kringvrid, - Knåda blod i deras skuldror, - Rör om tarmarna i magen, - Koka lungorna i bröstet, - Sätt i skakning deras hufvu'n, - Bringa benen uti dallring, - Gör ett slut på deras flåsning. - - Men ej må jag på dig lägga - Alltför fula värf att sköta; - Jag skall endast dig nu mana - Att med värden qvällsvard spisa, - Äta frukost med värdinnan, - Med din husmor äggets smulor, - Middag med allt öfrigt husfolk. - Der har du en far, som gråter, - Ålderstigen far, som klagar, - Broder, hvilken tårar gjuter, - Och en mor, som bittert sörjer. - - Tag dig mössa utaf Hiisi, - Hufvudbonad af den onde, - Till att färdas öfver hafven, - Öfver smärre sjöar halka. - Skaffa dig af Hiisi skidor, - Alträds-skidor utaf Lempo - Och en staf af onde mannen, - Att på Hiisis marker skida, - Sväfva öfver Lempos lunder. - - Men om skjuts du skulle önska, - Bedja om en häst till åkning, - Tag dig då en häst af Hiisi, - Välj en fåle ifrån berget. - Ståtlig häst hos Hiisi finnes, - Häst med eldröd man i fjället, - För en ryttare förträfflig, - För den man, som hårdt vill åka. - Hästens eldman gnistor sprider, - Ifrån munnen frusta lågor, - Utaf jern dess hofvar äro, - Fötterna af fasta stålet. - Hästens fötter halka icke, - Icke snafva hingstens hofvar, - Hvarken uti luftens halka, - Eller uppå Kalmas glanskis. - - Om ej det tillfyllest vore, - Tag af egen slägt dig skidor, - Dina anförvandters hästar - Och din broders röda farkost, - Att till hemmet återvända, - Seglande med båt på vattnet, - Farande med häst på landet - Och med skidor utför backar. - - Är du Kalma ifrån grafven, - Djefvul från den helga jorden, - Dit skall jag då dig besvärja, - Mana dig och dig förvisa, - Uti mullen, hvilken pöser, - I den jord, som ofta röres, - Hvari folket nederfallit, - Dit den starka hopen störtat. - - Har du upp ut vattnet stigit, - Runnit utur hafvets fradga, - Dit jag åter dig besvärjer, - Manar dig och dig förvisar, - Ut på hafvets stora yta, - På den vida öppna fjärden, - Bort till Nordens sista ända, - För att det af vinden vaggas, - Blänka i det lugna vattnet, - Af den dunkla vågen skakas. - - Är du utaf vinden vaggad, - Drifven hit af luftens brusning, - Må du vindens väg beträda, - Samma stråt, som vårens ilar. - Bör dig såsom snabba hunden, - Ila hän som blåa pilen, - Flyg, som eldens gnista flyger. - - Dit jag äfven dig besvärjer, - Till de fält, der elgar fångas, - Bort till harars parnings-ställen, - Till den nejd, der räfvar skrika, - Uti björnars stenrös-grottor, - Kamrar, gjorda utaf hällar, - Bort till låga, sanka dälder, - Till de kärr, som aldrig tina, - In i ständigt öppna källor, - Källor med de mjuka bräddar, - Derifrån ej mer du slipper, - Aldrig någonsin dig reder. - - Dit jag äfven dig besvärjet, - Till de döda menskors hemvist, - I de hädangångnas boning, - Der i svepning liken ligga; - Och till Nordens sista ända, - Lapplands ödemark den vida, - Uti strida Rutja-forssen, - Hvirfveln, som af lågor sjuder, - Dit brådstupa träden falla, - Tallar rulla ned med rötter, - Furar sig med toppar störta, - Krökta furar helt och hållet, - Med sin rot de stora furar, - Tallarna med rika kronor. - - Om du det ännu ej lyder, - Tar jag isbelagda handskar, - Tager mina orma-vantar, - Skaffar mig af örnen näfvar, - Hvassa klor af blod-utsugarn, - Tänger af den gluppska fogeln, - Utaf höken fotens grenar. - Hvarmed jag den onda tuktar, - Stillar nidingen for evigt. - - Nu är tid för dig att vika, - Stunden kommen att mig lemna, - Ögonblicket till att bortgå - Och ett skapadt ting ej skada, - Andligt väsen ej besudla. - - Gif dig, vidrige, å färde, - Drag dig, onde man, på flykten, - Förr än dagen åter randas, - Gudens morgonrodnad uppgår, - Solen uppå fästet stiger; - Fly förr än jag orda börjar, - Sinnet mig att tala bjuder. - - Kunskap må om Gud nu komma, - Herren må sin hjelp förläna. - När man förr om Gud fick kunskap - Och sitt bistånd Herren länte, - Bergen då af smör blott runno, - Fetma flöt från klippors hällar, - Sjöar liksom höfter dröpo. - Höga länder ned sig sänkte, - Låga länder upp sig höjde, - Fälten rördes, bergen skaktes, - Kopparbergen häftigt skälfde, - Tornen störtade till marken. - - Så må äfven du dig röra, - Så du onde från mig vika. - Rör dig, när man om dig rörer, - Skaka på dig, när du skakas." - - Sjelf nu gamle Wäinämöinen - Yttrade ett ord och sade: - "Godt för mig är här att lefva, - Nöjsamt tiden jag fördrifver, - Ljufligt smakar mig din lefver, - God är lungan till att koka, - Flottet kan som mat förtäras. - Icke ger jag mig å färde, - Skiljes aldrig här i verlden, - Om jag ej får ord förnimma, - Goda trollord af dig lära, - Höra ord, så vidt mig lyster, - Tusen ämnen för att sjunga." - - Wipunen i sånger kunnig, - Med en visdom stor i munnen, - Obegränsad makt i bröstet, - Väldig sång-kraft uti magen, - Öppnar orduppfylda kistan, - Låter upp sin sångar-låda, - För att sjunga goda qväden, - Fram de bästa sånger lägga. - - Icke tryta ord till orden, - Sånger genom sång ej minskas, - Förr det tryter sten i klippor, - Uti floder stilla vatten, - Abbor-fiskar uti sjöar - I Aluejärvi böljor. - - Sjöng så dagar utan ända, - Ena natten på den andra, - Ord af honom fordom fångna, - Sångens ämnen, dem han lärt sig, - Medan fällorna han utlagt, - Då han gillrat sina snaror. - - Ursprungsord han sjöng grundenligt, - Enligt ämnet vishets-runor. - Solen stadnade att höra, - Månen att på honom lyssna, - Karlavagnen att sig lära: - Stadnade ock fjärdens böljor, - Vågorna i vikens böjning, - Floder hörde upp att svalla, - Brusade ej Rutja-forssen, - Wuoksen hejdades i loppet, - Jordans böljor stodo stilla. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Får nu ord omsider höra, - Får sig goda trollord lära. - Hundratal af ord han hörde, - Tusen ämnen för att sjunga - Ifrån munnen på Wipunen, - Från den starke mannens sköte, - Från den maktförseddes mage. - - Wipunen i sånger kunnig - Spottar från sin mages fängsel - Ut den gamla Wäinämöinen. - Så den gamle Wäinämöinen - Kom ur munnen på den vise, - Från den starke mannens sköte, - Från den maktförseddes mage. - - Gick derpå i smedens verkstad, - Sade smeden Ilmarinen: - "Fick omsider ord du höra, - Lära dig de goda trollord, - Hvarmed båtens sida redes - Akterbogen sammanfästes, - Bräderna i fören fogas?" - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Ord jag fick omsider höra, - Fick mig goda trollord lära; - Hundratal af ord jag hörde, - Tusen ämnen för att sjunga." - - Derpå till sin båt han träder, - Får sin vackra farkost färdig, - Båten utaf träd i ordning. - Lemnar båten på dess rullar, - Nya skeppet på dess spånor. - - - - -Elfte Runan. - - - Gamle trygge Wäinämöinen - For att fria till en jungfru, - Till en mö med smyckad panna - Uti Pohjola det mörka, - I den by, der männer dräpas - Och i hafvet hjeltar dränkas. - - Sköt han ut sin båt på vattnet, - Nya skeppet uppå böljan, - Ofvan från de glatta rullor, - Från de släta furu-stockar. - Reste mäster på sitt fartyg, - Som uppå en bergshöjd tallar, - Hissade i masten segel, - Såsom granar på en kulle. - Steg så sjelf ombord på skeppet, - Gick uti sitt nya fartyg, - Styrde sedan ut på hafvet, - Klöf den blåa fjärdens böljor - Med det stora vackra skeppet, - Med den nya, röda båten. - - Vinden blåste uti seglet, - Vårens vind hans fartyg framdref. - Redan seglar furu-skeppet, - Hundrabrädigt fartyg flyter - Vid den dimomhöljda udden, - Vid den skogbeväxta holmen. - - Fanns på ön en jungfru Anni, - Smeden Ilmarinens syster. - Råkade sitt byke trampa, - Tvätta kläder invid stranden - På den vackra bryggans ända, - Ytterst på den röda färjan. - - Vände sig och såg omkring sig - Öfverallt i blida rymden; - Kastade sin blick på fjärden, - Vände hufvudet åt söder, - Varseblef en skymt på hafvet, - Såg en strimma blå på böljan. - Yttrade ett ord och sade: - "Hvad kan strimma blå du vara, - Som på hafvets böljor skymtar? - - Om du är af gäss en skara, - Eller ock en prydlig andskock, - Eller annan väldig fogel, - Må du breda dina vingar - Och mot höga himlen flyga. - - Om du är en svärm af fiskar, - Eller ock ett laxrikt sjögrund, - Eller någon större sikart, - Må du simma, neråt sänkas, - Dra dig under vattenbrynet. - - Skulle du ett stengrund vara, - Någon klippa ut' i hafvet, - Eller ock en vatten-ruska, - Må du sköljas då af vatten, - Öfverhöljas af en störtvåg. - - Om du är en båt från hemmet, - Farkost, som min broder timrat, - Må du vända fören hemåt, - Emot egna landnings-ställen, - Aktern emot andra hamnar. - - Om du är en bya-farkost, - Må du åter utåt simma, - Emot andra landnings-ställen, - Vändande din bakstam hitåt. - - Är du Wäinämöinens farkost, - Den evärdelige sångarns, - Närma dig då hit till stranden, - Segla när mig till ett samtal, - Tag ett ord, bär hit ett annat, - Låt i ro ett tredje talas." - - Båten var nu Wäinämöinens, - Den evärdelige sångarns, - Och den nalkades till stranden, - Närmade sig till ett samtal, - Tog ett ord, bar bort ett annat, - Lät i ro ett tredje talas. - - Det var holmens jungfru Anni, - Smeden Ilmarinens syster, - Talte så till vandringsmannen, - Sporde honom om hans resa: - "Hvart, o Wäinämöinen far du, - Styr din kosa, vattnets älskling. - Far så grannklädd, landets prydnad?" - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Har mig ämnat ut på laxfångst, - Ville se, hur fisken leker - Der vid Tuoni-elfvens stränder, - Uti Manala det låga." - - Holmens jungfru Anni åter - Yttrade ett ord och sade: - "Lätt en bakslug man jag känner, - Märker den som osannt talar. - Annorlunda förr min fader, - Annorlunda gamle farfar - Plägade på laxfångst fara, - Lade ut att fånga taimen. - Utaf nät hans farkost fylldes, - Full var båten utaf bragder; - Stötel-stängerna på bottnet, - Ljuster-jernen under bågen, - Gyllne nålarna i fören. - Hvart då far du Wäinämöinen, - Färdas nu Uvantolainen?" - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Ämnade mig ut på gåsjagt, - For till skimmervingars lekort - För att fånga dregelnäbbar - Från de sund, der köpmän fördas, - Från det vida, öppna hafvet" - - Åter sade jungfrun Anni, - Tennbriskprydda flickan talte: - "Så en bakslug man jag känner, - Märker den, som osannt talar; - Annorlunda förr min fader, - Annorlunda gamle farfar - Plägade till gåsjagt färdas, - For till skimmervinge-leken - För att fånga dregelnäbbar. - Dragen var då sköna bågen, - Starka fjäder-stålet tillspändt, - Gråa skallet låg i båten, - Kopplad var den svarta hunden, - Men kring stränderna sprang rackan, - Valpen flög längs strandens stenar. - Hvart då far du Wäinämöinen, - Färdas nu Uvantolainen?" - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Kom, o flicka, ned i båten, - Stig uti min farkost, jungfru! - Då vill sanningen jag säga, - Tala verklig, sveklös sanning." - - Anni fortfor oupphörligt, - Tennbriskprydda flickan talte: - "Stormen i din båt må komma, - Vårens ilar i din farkost. - Upp och ned jag båten vänder, - Låter så af vattnet drifvas, - Om jag ej bestämdt får veta, - Hvart du Wäinämöinen färdas. - Säg då en gång verklig sanning, - Låt mig mer ej lögner höra." - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Också vill jag sanning tala, - Litet gäckades jag endast: - Jag har farit för att fria - Till den hårbeprydda jungfrun - Uti Pohjola det mörka, - I det mulna Sariola, - I den by, der männer dräpas, - Hjeltar dränkas uti hafvet." - - Det var holmens jungfru Anni, - Smeden Ilmarinens syster, - När hon sanningen förnummit, - Hört en verklig, sveklös sanning, - Lemnade sitt byke obykt, - Hann ej kläderna mer skölja. - Samlade sin klädnings-fållar, - Bar dem upp med sina händer, - Sprang så hem förutan dröjsmål, - Ilade åstad på gården, - Gick från gården in i stugan, - Yttrade ett ord och sade: - "Hör mig smed, o Ilmarinen, - Frände, barn af samma moder! - Smid mig nu en liten spole, - Smid mig några granna ringar, - Två par eller tre örhängen, - Fem, sex kedjor till min gördel, - Och jag säger sanna saker, - - Yppar för dig verklig sanning. - Långa sommarn skor du hästen, - Smider hofjern hela vintern, - Ämnar dig på färd att fria, - Tänker fara hän till Pohja; - Men en mera slug nu färdas, - Förekommer dig och bortför - Den med hundra marker lösta, - Den med tusende betalta, - Den du vintrar två har tingat, - Friat till i trenne somrar. - Der nu fördas Wäinämöinen, - Far uppå det blåa hafvet - Uti båtens gyllne bakstam. - Stödd mot rodrets krökta ända, - Bort till Pohjola det mörka, - Till det mulna Sariola." - - Det var smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn, - Släggan slintade ur handen, - Tången föll ifrån hans fingrar - Och han hof sin röst och sade: - "Anni du min lilla syster! - Smida vill jag dig en spole, - Prydliga och nätta ringar, - Två par eller tre örhängen, - Fem, sex kedjor till din gördel; - Men ett bad i hast du tillred, - Så att det ej någon märker, - Skaffa äfven lut en smula, - Laga litet slipprig såpa, - Hvarmed denna bofink tvår sig, - Denna snösparf ren sig tvättar - Från höstgamla smidje-sotet, - Vinterstjocka hammar-slagget." - - Det var holmens jungfru Anni, - Smeden Ilmarinens syster, - Eldade med snabbhet badstu'n, - Utan att det någon märkte; - Värmde den med aspveds klabbar, - Med småklufna, korta spjelkar, - Bar så vatten ifrån källan, - Från den vasslesöta källan, - Bröt en qvast från unga skogen, - Liten kärleks-qvast ur lunden; - Gjorde sedan lut af surmjölk, - Lagade af benmärg såpa, - Såpa, som var lätt att löddras, - Kunde mannens hufvud rentvå. - - Sjelf gick smeden Ilmarinen - Skyndsamt in uti sin smidja, - Smidde snart, hvad jungfrun önskat, - Färdiggjorde gördel-krokar, - Under det man badstu'n värmde, - Medan man om bad besörjde. - Sedan badar han tillräckligt, - Sköljer sig med vatten, renas - Från höstgamla smidje-sotet, - Vinterstjocka hammar-slagget, - Yttrar så ett ord och säger: - "Anni du min lilla syster! - Hemta hit en linne-skjorta - För min kropp från svett befriad, - För det obetäckta hullet; - Hemta sedan snäfva byxor - Uppå mina torra vador, - Mina ben från såpa fria; - Gif mig ock min blåa klädning - Öfver fina linne-skjortan; - Gif kaftanen utaf kläde - Ofvanpå den blåa rocken; - Tag ännu mitt lena bälte - Till att gjorda om kaftanen; - Hemta sist min sammets-mössa, - Hvilken upp i molnen susar, - Som igenom skogen skymtar, - Sök den för mitt torra hufvud." - - Derpå smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn, - Tog af guld hvad mössan rymde, - Tog hattkupan full af silfver; - Stack sin fåle nu i redet, - Eldröd häst emellan stänger. - Sjelf sig så i släden satte, - Höjde sig i granna korgen, - Manade sin häst att springa, - Den hvitmanige att skynda. - Hingsten sprang, det led med färden, - Släden rördes, stranden fräste. - - Åker fram med gny och buller - Längsmed reflarna i hafvet, - Färdas invid Simo-sunden, - På de albevuxna höjder, - Och nu skäller gråa hunden, - Borgens portvakt höres gläffsa. - - Tog då Pohjas värd till orda: - "Gå nu ut och se, min dotter, - Hvarför gråa hunden skäller, - Hvarför borgens portvakt gläffsar." - Dottren svarade och sade: - "Ej jag hinner nu min fader, - Stor är stenen, som jag malar, - Stenen stor, men fint är mjölet, - Sjelf är orklös den, som malar." - - Åter sade Pohja-värden: - "Gå då du att se, min hustru, - Hvarför gråa hunden skäller, - Hvarför borgens portvakt gläffsar." - - Hustrun svarade och sade: - "Gerna skulle jag ej hinna, - Tjockt är brödet, som jag bakar, - Brödet tjockt, men fint är mjölet, - Sjelf är orklös den, som bakar." - - Yttrade nu Pohja-värden: - "Alltid har ju brådt en qvinna - Och en flicka att bestyra, - Om hon ock på sängen låge; - Gå derför att se, du gosse." - - Gossen svarade och sade: - "Gå du sjelf och se, min fader, - Ty jag hinner ändå icke, - Har en trafve stor att hugga, - Trafve stor och fina klabbar, - Sjelf är huggarn svag och orklös." - - Ännu skällde gråa hunden, - Borgens ullsvans gnällde flitigt, - Klaga hördes holmens gårdvard, - Sittande på åker-renen, - Svängande sin svans mot jorden. - - Tog till orda Pohja-värden: - "Fåfängt skäller ej vår grå hund, - Fåfängt borgens vakt ej gläffsar, - Gnäller icke utan orsak, - Morrar ej åt skogens furur." - - Går nu sjelf att se och vandrar - Till den sista åker-renen, - Till det längst belägna fältet - Kastade sin blick åt vester, - Vände hufvudet mot solen; - Ser nu klart och tydligt skälet, - Hvarför gråa hunden skällde, - Markens täckhet hördes klaga - Och den svarta svansen svängdes. - Man med brokig släde åker, - Far om Simo-holmen landvärts, - Och med väldigt fartyg seglar - Sjövärts utom Lempi-viken. - - Derpå värden sjelf i Pohja - Skyndsamt in i stugan stiger, - Träder under takets hvälfning, - Yttrar så ett ord och säger: - "Främmande nu till oss nalkas, - Komma på det blåa hafvet." - - Pohja-dottren, Pohja-hustrun - Skyndsamt ut på gården gingo, - Skådade åt stora fjärden, - Hufvudet åt solen vände, - Sade Pohjolas värdinna: - "Främmande, som der nu komma, - Komma till oss för att fria. - Hvem, min dotter, vill du taga? - Den som der med hästen åker, - Ilar fram i brokig släde, - Far om Simo-holmen landvärts, - Han är smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn; - Medför guld, hvad mössan rymmer, - Har hattkupan full af silfver. - Den som stora båten styrer, - Seglar på det röda skeppet, - Sjövarts utom Lempi-viken, - Är den gamle Wäinämöinen, - Den evärdelige siarn; - Medför penningar på skeppet, - Hemtar skatter med sitt fartyg. - Må du taga den, min dotter, - Som för penningar på skeppet. - Hemtar skatter med sitt fartyg; - Mera rådfull är den gamle, - Om mer rask den unge synes." - - Jungfrun svarade och sade: - "O min moder, som mig fostrat, - Du som vårdat har min barndom! - Ännu ej till denna dagen - Man för penningar oss bortsålt; - Utan penningar vi lemnats - Åt de männer, som begärt oss, - Karlar, hvilka till oss friat. - Den jag ville ta, min moder! - Som det goda Sampo hopsmidt. - Hvilken granna locket hamrat." - - Nu den gamle Wäinämöinen - Hinner förr till Pohja-gården, - Skyndsamt in i stugan stiger, - Träder under takets hvälfning, - Börjar sedan sjelf att orda - Framför dörren, under sparren, - Der man kittlarna betäcker, - Tager mössan af sitt hufvud, - Handskarna från handen löser. - Höjande sin röst han sade, - Talade med dessa orden: - "Finnes här för mig en jungfru, - Flicka till min lifstids maka, - Till en dufva vid min sida, - För att bädden åt mig reda, - Ordna vackert hufvud-kudden?" - - Nu den sköna Pohja-dottren, - Landets ära, vattnets prydnad, - Skyndade sig sjelf att svara: - "Föga prisar jag en sjöman - Och en ålderstegen gubbe; - Hafvets stormar rubba sinnet, - Vårens ilar skada hjernan, - Till förtret man tar en gammal, - Till besvär en åldrig make. - Här ej finnes någon jungfru, - Flicka till din lifstids maka, - Till en dufva vid din sida, - För att åt dig bädden reda, - Ordna vackert hufvud-kudden." - - - - -Tolfte Runan. - - - Sjelf nu smeden Ilmarinen - Skyndsamt in i stugan stiger, - Träder under takets hvälfning, - Yttrar så ett ord och säger: - "Är nu redo mön, för den jag - Vakat har och skulle vaka?" - - Sade Pohjolas värdinna: - "Redo flickan är, för den du - Vakat har och skulle vaka, - När du huggorms-åkern plöjer, - Vänder ormuppfylda fältet. - Samma åker redan ofta - Hiisi börjat på att plöja - Med af koppar smidda billar, - Med den hvassa eldbetts-plogen; - Städse dock min son, den arme - Lemnat åkern plöjd till hälften." - - Nu ej vågar Ilmarinen - Gripa verket an med fingrar, - Arbetet med händer öfva, - Utan jernbesmidda vantar, - Handskar utaf stenar gjorda. - Tager jernbesmidda vantar, - Handskar utaf stenar gjorda; - Sedan smider han sig jernskor, - Gör af stål till benen brynjor, - Kläder sig i koppar-skjorta, - Stålsmidt bälte på sig spänner. - Så han plöjer huggorms-åkern, - Fårar ormuppfylda fältet - Och med plogens billar lyftar - Ormar på de vända tegar. - Säger dädan återkommen: - "Plöjt jag har nu huggorms-åkern, - Fårat ormuppfylda marken. - Fältet vändt det ormbetäckta, - Är nu redo mön, för den jag - Vakat har och skulle vaka?" - - Sade Pohjolas värdinna: - "Redo flickan är, för den du - Vakat har och skulle vaka, - När du skogens vargar betslar, - Tyglar björnarna på fältet - Ständigt mina kor de skingrat, - Dödat stoen för mig arma." - - Straxt nu smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn - Gör af stål åt djuren betsel - Och af jern dem grimmor smider. - Betslade så skogens vargar, - Band med grimma fältets björnar, - Stack i vargars munnar betslen, - Grimmorna kring björnars hufvun, - Sade dädan återkommen: - "Plöjt jag har nu huggorms-åkern, - Fältet vändt det ormbetäckta, - Ormuppfylda marken fårat; - Skogens vargar har jag betslat, - Tyglat björnarna på fältet. - Är nu redo mön, för den jag - Vakat har och skulle vaka?" - - Sade Pohjolas värdinna: - "Redo flickan är, för den du - Vakat har och skulle vaka, - När du fångar först en fjällfisk. - Väldig gädda, snabb att simma, - Ifrån Tuoni-flodens bölja, - Ifrån Manala det låga, - Fångat nät och not förutan, - Utan alla andra redskap; - Hundra männer har den slukat, - Bragt om lifvet tusen hjeltar." - - Ren i trångmål råkar smeden - Finner arbetet besvärligt. - Hamrar sig en eldig hafs-örn, - Fogel stark och hvit till färgen; - Örnens klor af jern han smidde - Bildade af stål dess tänger, - Band sig sedan fast vid vingen, - Der som vingens ben sig slutar. - - Flaxande nu örnen flyger, - Ilar bort till Tuoni-elfven. - Ena vingen klyfver vattnet, - Himlarna den andra vidrör, - Näbben stöter emot klippor - Och till hafvet klorna räcka. - Flög nu hän att fånga gäddan, - Fisken med de grymma tänder. - - Slingrande ses gäddan komma, - Vattnets hund i bugter skrida. - Gäddan är ej af de minsta, - Icke heller af de största; - Tvenne yxskaft lång är tungan, - Tänderna af räfsans storlek, - Gapet är som trenne forssar, - Forssar sju dess ryggrad liknar. - - Örnen flyger, stadnar stundom, - Luftens fogel ned sig svingar. - Örnen är ej af de minsta, - Icke heller af de största. - Hundra famnar vid är munnen - Örnens gap sex forssar liknar, - Af fem yxskafts längd är tungan, - Klorna med fem lior lika. - Ena vingen himlen vidrör - Och den andra vattnets yta. - - Flyger ömsom, ömsom stadnar, - Vänder sig, med ögat spejar, - Varsnar så den stora gäddan, - Rörliga och feta fisken. - Efter den nu örnen spänner, - Rusar på dess rygg med klorna. - - Stora fjällbelagda gäddan, - Rörliga och feta fisken - Trycker örnens starka vingben - Ned inunder klara vattnet. - Örnen stiger upp mot himlen, - Höjer sig i luftens rymder. - Lyftar af det svarta gruset - Ofvan klara vattnets yta. - - Flyger ömsom, ömsom stadnar - Än en annan gång försöker; - Högg af sina klor den ena - Fast i grymma gäddans skuldror, - Uti vatten-hundens refben; - Högg af sina klor den andra - Vid en klippas fasta jernvägg, - In i sidan af ett stålberg. - Men dess klo från stenen slintar, - Återstudsar ifrån klippan; - Gäddan dyker ned i vågen. - Vattnets starka djur sig sliter - Ifrån klorna uppå örnen, - Från den starka fogelns näfvar. - - Örnen med de starka jernklor - Tredje gången än försöker; - Lyckades nu hugga säkert, - Högg med sina klor i fisken. - Fick så gäddan uti klorna - Vatten-banden uti näfven; - Lyftar så den stora gäddan - Drager vattnets djur, det starka, - Ifrån flodens djupa böljor - På det klara vattnets yta. - - Lyftar gäddan högre uppåt, - Höjer ännu derutöfver, - Upp på ollon-ekens grenar, - Uti breda tallens krona. - - För så gäddan högre uppåt, - Lyftar fisken ifrån trädet - Upp till långa molnets ända, - Randen af den långa bågen. - Skyar rördes, himlar hveno, - Luftens lock i lutning bragtes, - Sönder brast för Ukko bågen - Och behornad spets för Månen. - - Fick så smeden Ilmarinen - Stora, fjällbelagda gäddan, - Rörliga och feta fisken - Ifrån Tuoni-flodens böljor, - Ifrån Manala, det låga. - Vattnet liknade ej vatten - För de fjäll, som gäddan lemnat, - Luften såsom luft ej kändes - För de fjädrar, örnen bortfällt. - - Derpå smeden Ilmarinen - Drager fram sin knif ur slidan, - För att gäddans hufvud lösa - Och dess mage sönderklyfva; - Smakar sedan sjelf på fisken - Och dess bröstben skär i stycken. - - Skär så af dess hela hufvud - Och till Pohja-stugan förde - Som en gåfva åt sin svärmor, - Tog till orda då och sade: - "Det för alla tider dugde - Till en stol i Pohja-stugan." - - Derpå smeden Ilmarinen - Yttrade ett ord och sade: - "Plöjt jag har nu huggorms-åkrar, - Ormuppfylda fält jag omvändt, - Betslat vargar uti skogen, - Tyglat björnar uppå fältet. - Stora gäddor har jag fångat, - Rörliga och feta fiskar - Ifrån Tuoni-flodens böljor, - Ifrån Manala, det låga. - Är nu redo mön, för den jag - Vakat har och skulle vaka?" - - Sade Pohjolas värdinna: - "Illa du dig ock betedde, - När du fiskens hufvud afskar, - Gäddans mage sönderklyfde - Och dess bröstben slet i stycken, - Smakade jemväl på köttet." - - Dervid smeden Ilmarinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Utan fel ej bytet fångas - Äfven ifrån bättre ställen, - Mindre än från Tuoni-elfven, - Ifrån Manala det låga. - Är nu redo mön, för den jag - Vakat har och skulle vaka?" - - Sade Pohjolas värdinna: - "Redo flickan är, för den du - Vakat har och skulle vaka. - Sköna jungfrun är nu vunnen, - Såld den hår-beprydda flickan - Bort åt smeden Ilmarinen - Till en dufva invid sidan, - Till en maka för hans lifstid." - - Gaf så bort sin egen dotter - Yttrande med dessa orden: - "Hvaraf visste du min älskling, - Hörde det, mitt gyllne äpple, - Att här föddes denna jungfru, - Att en sådan flicka växte, - När hon är, vår unga jungfru, - Först en späd och liten dufva?" - - Qvad ett barn så ifrån golfvet, - Ifrån härden liten gosse: - "Deraf visste det din älskling, - Hörde det ditt gyllne äpple: - Fadren har ett frejdadt rykte - Ut ifrån det gyllne hafvet, - Der hans båtar ofta seglat, - Lagt till rygga vida fjärdar, - Återvändande till hemmet - Lastade med gods och skatter. - - Deraf visste det din älskling, - Hörde det ditt gyllne äpple: - Modren har ett frejdadt rykte - Från det sköna, gyllne hemmet; - Vänligt fram hon bröd har burit, - Skyndsamt mat åt gäster gifvit. - - Hon gått lutad fram i tågen, - Nedböjd uti ladugårdar. - Goda kon har bölat tidigt, - Ganska tidigt hvarje morgon; - Tidigt bräkt har vårens tacka, - Tidigt lammet, födt om våren, - Längtande att redan komme - Den som fina höet räcker, - Som förbättrar matens smulor. - - Deraf visste det din älskling, - Hörde det ditt gyllne äpple: - Ganska tidigt hvarje morgon - Sotet snörrätt upp sig svingat, - Röken flytt i tjocka lager - Från berömda jungfruns boning; - Spolen farit fram och åter, - Som bland stenar hermelinen; - Så väfskedens tenar surrat, - Som en hackspik invid trädet; - Väfvens bom så hastigt vändt sig, - Som i grenig fura ekorn." - - Derpå Pohjolas värdinna - Sjelf till orda tog och sade: - "Långa hösten jag ju sade, - Yrkade den hela våren: - Låt ett hemligt loft oss timra, - Bygga upp en liten stuga, - Der sin väfnad jungfrun sköter, - Väfver sina hundra alnar. - - Låt ett litet loft oss timra - Litet loft med dolda gluggar, - Hvarest jungfrun vi fördölja, - Fostra upp den hår-beprydda. - Svår en jungfru är att gömma, - Lockig mö att rätt förvara; - Lättare man hästen döljer, - Tagelprydda fålen aktar." - - Gamle trygge Wäinämöinen, - Sorgsen och med nedsänkt hufvud, - Bort till hemmet återvänder, - Yttrar då ett ord och säger: - "Icke må det folk, som födes, - Icke J, dess söners söner, - Er bege på trots att simma, - Kasta er för vad i vattnet - Och till mö i täfling fria - Jemte smeden Ilmarinen!" - - - - -Trettonde Runan. - - - Derpå bröllop man bereder, - Börjar gästabud anordna, - Bröllop uti Pohjas stugor. - Gästabud i Pimentola. - - Hvad har man väl kunnat hemta - Och hvad allt tillvägabringa - Till det goda Pohjas bröllop, - Sariolas dryckesgille, - För att mätta goda folket, - Ge till mat åt ymnig skara? - Hemtad är en frodig oxe, - Väldig tjur man dit har skaffat. - - Oxe växte i Karelen, - Frodades en tjur i Finland, - Oxen var ej af de största, - Icke heller af de minsta, - Tavastland såg svansen flägta, - Hufvudet i Kemi rördes, - En fot i Olonets trampar, - Uppå Turjas fjäll den andra, - Bort vid Wuoksens fors den tredje - Och den fjerde uti Lappland. - Svalan flög en dag på vägen - Oxens båda horn emellan, - Sommar-ekorn lopp en månad - Ifrån svansens ena ända - Utan att den andra hinna, - Måste midt på vägen rasta, - Hvila ut en natt på svansen. - - Efter slagtare man söker, - Söker karl att oxen fälla - Ända från det lugna Ryssland, - Ifrån Karjala det sköna, - Ifrån Suomis vida bygder - Och från Sveas djerfva rike, - Som med detta rike tvistar, - Som förföljer detta välde. - - Ukko sig beger att slagta, - Palvonen att hornen hålla, - Wirokannas till att skära. - Oxen svänger på sitt hufvud - Och de svarta ögon blänger; - Ukko springer upp i granen, - Palvonen i videt hoppar, - Wirokannas flyr på stubben. - - Ukko väsnar ifrån granen, - Palvonen från vide-busken, - Wirokannas ifrån stubben: - "När en annan gång jag kommer - Tör af dig jag få till byte - Kött, som hundra såar fyller, - Blod i båtar sju att tappas - Och af fett sex fulla tunnor." - Men han kom ej mera åter, - Kom ej efter denna resan. - - Efter slagtare man söker, - Söker karl att oxen fälla - Ifrån Tuoni-Gudens boning, - Under jorden i Manala, - Söker, men man finner icke, - Letar, men man blir ej varse. - - Liten man ur hafvet uppsteg, - Hjelte sig från böljan höjde, - Hjelten är ej af de minsta, - Icke heller af de största: - Upprätt tummes längd han äger, - Har en höjd af trenne fingrar, - Ryms att ligga under skålen, - Ryms att stå inunder sållet. - Skägget räcker fram till knäna, - Ned till hälarna når håret, - Bär på hufvet stenig mössa. - Skor af sten på sina fötter, - Har en gyllne knif i handen. - Silfver-slida vid sin gördel. - Der sin bane oxen träffar, - Finner den, som honom fäller. - - Mannen knappt sitt byte märker, - Innan han på nacken rusar, - Trycker tjuren ned på knäna, - Böjer sidan emot marken. - - Fick deraf han ymnigt byte? - Blott ett ringa byte fick han: - Köttet hundra såar fyllde, - Korfvens längd var hundra famnar. - Bloden upp sju båtar fyllde, - Och af fett sex tunnor erhölls - För det goda Pohjas bröllop, - Sariolas dryckesgille. - - Derpå Pohjolas värdinna - Sjelf till orda tog och sade: - "Hvaraf skola öl vi göra, - Hvaraf må vi spisöl brygga - För det bröllop, som skall firas, - För det gästbud, som skall gifvas? - Ej jag vet, hur spisöl brygges, - Känner icke ölets ursprung." - - Humlan susar ifrån trädet, - Vattnet ifrån strömmen sorlar, - Kornet hviskar ifrån åkern: - "När må vi tillsamman komma, - Komma samman och i jäsning?" - - Osmotar, som öl bereder, - Skicklig bryggerska af spisöl - Eftersinnar och begrundar: - "Hvad monn deraf kunde blifva, - Ställde grytan jag på elden, - Hade koket till att sjuda?" - - Gick att plocka korn ur åkern - Tog sex korn från sädes-axet, - Knoppar sju från humlans stängel, - Öste åtta slefvar vatten, - Ställde grytan uppå elden, - Hade så sitt kok att sjuda. - - Stenar hettades en månad, - Vatten kokades en sommar, - Trädrik skog till bränsle öddes -- - All den skog en holme frambragt. - Detta nu allt folk betraktar, - Ser och spritter till af undran: - "Hvadan må den röken stiga, - Svinga sig i höga rymden?" - - Derifrån den röken stiger, - Svingar sig i höga rymden: - Elden brinner uppå holmen, - Lågan flammar uppå udden, - Alltför liten till en vakteld, - Alltför stor till herdens brasa. - - Osmotar, som öl bereder, - Skicklig bryggerska af spisöl - Brygger öl den hela sommarn, - Spisöl vintern om bereder, - Brygger korn-öl och det lägger - I ett käril nyss tillagadt. - - Brygdt hon fick omsider ölet, - Men ej fick hon det att jäsa, - Eftersinnar och begrundar, - Yttrar så ett ord och säger: - "Hvad skall härtill nu man hemta, - Hvad skall hit ännu man skaffa, - För att ölet måtte jäsa - Och i skumning drycken komma?" - - Pohjas mö, den goda flicka, - Flickan med de nätta fingrar, - Som med snabbhet städse röres, - Som är alltid lätt på foten, - Rörde sig vid golfvets fogning, - Uti stugans midt sig svängde, - Ett och annat der bestyrde - Midt emellan tvenne kittlar. - Ser en sticka uppå golfvet, - Tager stickan opp från golfvet. - - Vänder och betraktar stickan: - "Hvad monn deraf kunde blifva - Uti sköna kapos händer, - I den goda jungfruns fingrar?" - För den så i kapos händer, - I den goda jungfruns fingrar. - - Kapo gnuggar sina händer, - Gnuggar sina begge händer, - Föddes så en hvit ekorre. - - Börjar nu att barnet lära, - Undervisa lilla ekorn: - "Ekorre, min lilla fogel, - Du mitt barn, som far ej äger! - Spring nu hädan, dit jag bjuder, - Dit jag bjuder och dig manar, - Bort till Metsola det ljufva, - Det vaksamma Tapiola. - I ett litet träd så klättra, - Uppstig varsamt i dess krona, - Att dig örnen icke griper, - Luftens fogel dig ej spänner. - Bit en kotte under färden, - Hemta kottar två i tassen; - Bringa dem i kapos händer, - Bär till Osmo-dottrens skuldra." - - Ekorn nog förstod att springa, - Färdas kunde markens täckhet, - Sprang i hast den långa vägen, - Ilade de korta hällen, - Sprang längs backar, sprang tvärsöfver, - Sprang ock öfver dem på snedden; - Sprang till Metsola det ljufva, - Det vaksamma Tapiola. - Ökengranar tre der funnos, - Funnos fyra smärre granar, - I ett litet träd han klängde, - Uppsteg varsamt i dess krona, - Utan att af örnen gripas, - Spännas utaf luftens fogel. - Bröt från trädet tvenne kottar, - Skar från qvisten af dess spetsar; - Gömde kottarna i klorna - Slöt dem uti sina tassar; - Förde så i kapos händer, - I den goda flickans fingrar. - Kapo kastar dem i ölet, - Osmo-dottren i sitt spisöl. - Ölet börjar ej att jäsa, - Färska drycken vill ej skummas. - - Eftersinnar och begrundar: - "Hvad skall hit ännu man hemta, - För att ölet måtte jäsa, - Drycken uti skumning komma?" - - Pohjas mö, den goda flicka, - Som är alltid lätt på foten, - Rörde sig vid golfvets fogning, - Uti stugans midt sig svängde, - Ett och annat der bestyrde - Midt emellan tvenne kittlar. - Ser en spån på golfvets tilja, - Tager spånen tipp från golfvet. - - Vänder och betraktar spånen: - "Hvad monn deraf kunde blifva - Uti sköna kapos händer, - I den goda jungfruns fingrar?" - För den så i kapos händer, - I den goda jungfruns fingrar. - - Kapo gnuggar sina händer, - Gnuggar sina begge händer, - Mård med gyllne bröst då födde. - - Börjar nu att mården lära, - Undervisa arma barnet: - "O du mård, min lilla fogel, - Du mitt barn, som far ej äger! - Gå nu hädan dit jag bjuder, - Dit jag bjuder och dig manar, - Spring till björnens stenrös-grotta, - Björnens gård i öde-skogen. - Björnarna der häftigt tagas, - Lefva uti all sin vildhet. - Samla dregel uti näfven, - Fradga låt i handen rinna, - Hemta så i kapos händer, - Bär till Osma-dottrens skuldra." - - Mården nog förstod att springa, - Ila kunde gyllne fogeln, - Sprang i hast den långa vägen, - Ilade de korta hällen, - Sprang längs elfvar, sprang tvärsöfver, - Sprang ock öfver dem på snedden, - Sprang till björnens stenrös-grotta, - Gården utaf hällar formad. - Björnarna der häftigt togos, - Lefde uti all sin vildhet - På en häll af fasta jernet, - På ett berg af hårda stålet; - Ifrån björnars mun rann dregel, - Fradga dröp från deras käftar. - Samlar dregel uti näfven, - Fradga uti handen upptar, - Bär så uti kapos händer - I den goda jungfruns fingrar; - Kapo blandar det i ölet, - Osmo-dottren i sitt spisöl. - Ölet börjar ej att jäsa, - Färska drycken vill ej skummas. - - Eftersinnar och begrundar: - "Hvad skall hit nu mera bringas - För att ölet måtte jäsa, - Drycken uti skumning komma?" - - Pohjas mö, den goda flicka, - Som är alltid lätt på foten, - Rörde sig vid golfvets fogning, - Uti stugans midt sig svängde, - Ett och annat der bestyrde - Midt emellan tvenne kittlar. - Märker så ett löf på golfvet, - Tager löfvet upp från golfvet. - - Vänder och betraktar löfvet, - "Hvad monn deraf kunde blifva - Uti sköna kapos händer, - I den goda jungfruns fingrar?" - För det så i kapos händer, - I den goda jungfruns fingrar. - - Kapo gnuggar sina händer, - Gnuggar sina begge händer - Och ett bi så födas låter. - - Börjar att sin fogel lära, - Undervisa Mehiläinen: - "Mehiläinen, sköna fogel, - Du mitt barn, som far ej äger! - Flyg nu hädan, dit jag bjuder, - Dit jag bjuder och dig manar: - Öfver hela nio hafven - Och till hälften öfver tio. - Hemta honung med din vinge, - Ljuflig saft i din beklädnad, - Ifrån ljusa gräsets ända, - Ifrån gyllne blommans krona, - Hemta hit i kapos händer, - Bär till Osmo-dottrens skuldra." - - Mehiläinen, hon vår fogel, - Färdades med största snabbhet, - Flög i hast den långa vägen, - Ilade de korta hällen, - Flög längs haf, och flög tvärsöfver, - Flög ock öfver dem på snedden. - Flög så öfver hafven nio - Och det tionde till hälften, - Bort till Tuuris nya stuga, - Palvonens ej täckta boning. - Der i sömn en jungfru sjunkit, - Koppargördlad mö inslumrat. - Hade gyllne gräs vid landen - Silfver-blommor vid sin gördel, - Invid sidan ljufva örter, - Honungs-gräs i sina fållar. - - Mehiläinen, hon vår fogel - Väter vingarna i honung, - Fuktar dem med ljufva saften, - Saften i det ljusa gräset, - I de gyllne blommors krona, - För så honung med sin vinge, - Ljuflig saft i sin beklädnad, - Bringar uti kapos fingrar, - I den goda jungfruns fingrar. - Kapo blandar det i ölet, - Osmo-dottren i sitt spisöl; - Ölet började nu jäsa, - Färska drycken kom i skumning - Uti kärlet nyss tillagadt, - Uti sån af björkträd fogad. - Pöste jemnhögt med dess handtag - Fräste öfver kärlets bräddar, - Ville ned på marken strömma, - Forssa uppå golfvets tiljor. - - Lades så det röda ölet, - Sköna drycken lät man rinna, - I en kagg af ekträd fogad, - I en ganska liten tunna, - Inom koppar-tappens stängsel, - Ned i källaren så förde. - - Ölet stötte uti tunnan, - Drycken uti källarn pöste: - "Om ändock man skulle komma - Att mig dricka, mig förtära, - Skulle äfven skickligt sjunga, - Låta goda qväden ljuda." - - Sångare man sedan söker, - Söker sångare förträfflig, - Den som skickligt kunde qväda, - Kunde vackra toner drilla. - - Hemtad är en lax att sjunga, - Gädda till att skickligt qväda. - Laxen duger ej att sjunga, - Dregelkäften kan ej qväda; - Laxens käftar äro sneda, - Glesa äro gäddans tänder. - - Sångare man sedan söker, - Söker sångare förträfflig, - Den som skickligt kunde qväda, - Kunde vackra toner drilla. - - Hemtadt är ett barn att sjunga, - Gosse förd att skickligt qväda. - Barnet duger ej att sjunga, - Dregelmunnen kan ej qväda; - Hesnat rösten har för barnet, - Gossens mål i munnen fastnat. - - Yttrade nu röda ölet, - Färska drycken häftigt utfor - Uti kaggen gjord af ekträd, - Inom koppar-tappens stängsel: - "Om man icke genast hemtar - Hit en sångare förträfflig, - För att sånger skickligt qväda, - För att vackra toner drilla, - Alla band jag söndersparkar, - Väsnar så, att bottnet brister." - - Straxt nu Pohjolas värdinna - Bragte bjudningar i omlopp, - Tog till orda då och sade: - "Hör nu mig, min lilla tärna, - Min beständiga trälinna! - Gå att bjuda folk tillsamman, - Männers hop till dryckeslaget. - Fattiga du bjud och rika, - Bjud hit lytta, bjud ock lama, - Släpa lytta uti slädar - Lama för på hästars ryggar, - Ro de blinda uti båtar. - Bjud den gamle Wäinämöinen - Till en sångare förträfflig. - Bjud dock icke Kaukomieli, - Bjud ej muntre Lemminkäinen, - Ty den muntre Lemminkäinen - Städse är på kif begifven." - - Tog till orda nu trälinnan, - Spörjande af sin värdinna: - "Hvaraf skall jag Ahti känna, - Känna muntre Lemminkäinen? - Ej jag känner Ahtis boning, - Sköna Kaukomielis hemgård." - - Sade Pohjolas värdinna: - "Lätt du känner Kaukomieli; - Ahti bor uppå en holme, - Skalken invid vattnets närhet, - Vid den bugt, sig bredast vidgar - Uti Kauko-uddens krökning. - Vindt är Kaukomielis öga, - Käften lång på Lemminkäinen, - Ahtis mun på sned är vriden, - Skalken har en trubbig näsa." - - Det var Pohjas lilla tärna, - Lejd för pengar att arbeta, - Gick att bjuda folk tillsamman, - Männers hop till dryckeslaget. - Bjuder fattiga och usla, - Bjuder lytta, bjuder lama, - Släpar lytta uti slädar - För på hästars ryggar lama, - Ror de blinda uti båtar. - Bjuder gamle Wäinämöinen, - Den evärdelige sångarn; - Men den sköna Kaukomieli, - Honom hon objuden lemnar. - - - - -Fjortonde Runan. - - - Sjelf hon Pohja-gårds värdinnan - Råkade nu vara ute, - Röra sig vid gårdens grindar, - Hörde så ett gny från tåget, - Slädors rassel ifrån stranden, - Kastade sin blick åt vester, - Vände hufvudet mot solen; - Ser nu folk i antåg vara, - Mågens folk till gården nalkas, - Yttrade ett ord och sade: - "Vinden der jag blåsa trodde, - Trodde någon vedrad ramla, - Vågen brusa emot stranden, - Eller smärre stenar skramla. - Men ej var det vind, som blåste, - Der ej ramlade en vedrad, - Våg ej brusade mot stranden, - Skramlade ej smärre stenar. - Det är mågens folk, som kommer, - Hundratal med honom följa. - - Mågen är ej bland de främsta, - Icke heller bland de sista. - Mågen åker midt i hopen, - Midt i goda bröllops-skaran. - Hvaraf känner jag min svärson? - Deraf känner jag min svärson: - Han med svarta hästen åker, - Hvilken liknar glupska vargen, - - Korpen, som med rofvet flyger, - Lärkan, som med snabbhet ilar. - Gyllne gökar sex der finnas, - Galande på mågens loka, - Blåa foglar sju der sitta, - Sjungande på mågens roma." - - Hördes nu ett gny från tåget, - Slädors rassel ifrån vägen; - Mågen kommer fram till gården, - Kommer med sin hela skara. - Satt ett litet barn i stugan. - Satt en gosse uppå golfvet; - Barnet qväder uti stugan, - Gossen uppå golfvet talar: - "Upp J männer, ut J kämpar, - Längsta karlar ut på gården, - För att hästars remmar lösa, - För att lösa deras romor!" - - Kämparne sig ut begåfvo, - Männerna på gården gingo. - Der nu Pohjolas värdinna - Sjelf till orda tog och sade: - "Byens gossar, unga dufvor! - Spännen mågens hingst ur redet, - Ur sitt rede utaf koppar. - Ur de jernbesmidda romor, - Tagen lös dess vide-loka - Och dess tömmar utaf silke, - Så att hästen får sig vältra - På den mjuka, jemna gården, - Uppå honungsrika lindan, - På den mark, som lefvern liknar, - Utan att ett hårstrå krökes, - Halfva håret ens förkommer. - - Byens gossar, unga dufvor! - Mågens vackra hingst J vattnen - Med den gyllne brunnens vatten, - Vatten ur den söta källan, - Som sig tömmer, fylles åter, - Källan, hvilken sakta sqvalpar - Under granens blomster-krona, - Under tallens rika grenar. - Gen åt mågens häst till foder - Skrädadt bröd och renad kornsäd, - Gifven kokadt sommar-hvete, - Sommar-råg, af stampen krossadt. - - Byens gossar, unga dufvor! - Mågens vackra hingst J bringen - Ytterst uti boskaps-gården, - Till den öfversta bland spiltor, - Ställen den vid koppar-asken, - Framför det förgyllda skrinet. - Mågens vackra hingst J binden - Fast i sköna gyllne ringar, - Vid den jernbesmidda kroken - Uti stolpen gjord af ekträd. - - Ryms väl mågen in i stugan, - Om man dörrens post ej höjer, - Sänker tröskeln lägre neder, - Tager bort den främre väggen, - Flyttar sido-väggen undan - Och den inre sönderrifver? - - Mågen ryms ej in i stugan, - Utan att man posten höjer, - Sänker tröskeln lägre neder, - Tager bort den främre väggen, - Flottar sido-väggen undan - Och den inre sönderrifver. - Mågen är ett hufvud högre, - Skjuter öfver med ett öra. - - Posterna må upp sig höja, - Utan att han mössan lyftar, - Tager hatten af sitt hufvud! - Trösklarna må ned sig sänka - Att ej skorna måtte nötas, - Mantelns fina fållar släpa. - Dörrarna må upp sig låta, - Utan att af händer röras, - Utan att med tummen gripas!" - - Mågen in i stugan stiger, - Träder under takets hvälfning: - "Monne bänkarna man tvättat, - Monne golfven man har sopat, - Har man golfvens bräder städat, - Ställt på tallrickarne skedar? - Visst har bänkarna man tvättat, - Visst har golfven här man sopat, - Golfvens alla bräder städat, - Ställt på tallrickarne skedar. - - Ej jag känner denna stuga, - Af hvad träd den blifvit timrad, - Hvarifrån man huset skaffat; - Hundra famnar lång är stugan, - Tusen famnar bredt är pörtet. - - Sido-väggen är af sil-ben - Och den inre är af ren-ben, - Utaf filfras-ben den främre, - Dörrens öfra post af lam-ben. - - Sparrarne man gjort af apel - Och af hassel ugnens stolpe, - Ugnens bräder utaf näckblad, - Takets hvalf af fjäll från braxen. - - Golfvet är med vatten renadt - Och med guld är bordet siradt, - Utaf jern är långa bänken, - Utaf smått mynt andra bänkar. - - Ugnen är af tegel-stenar, - Härden utaf Tyska hällar, - Ugnens tak af hafvets stenar, - Främre delen pryds af rönnar." - - Derpå smeden Ilmarinen - Sjelf sig tränger fram i stugan: - "Frid, o Gud, ock hit förläna, - Uti detta furu-huset, - Detta pörte utaf tallar, - Under vidt berömda åsen." - - Sade Pohjolas värdinna: - "Hell ock dig, som nu har kommit - Hit till detta ringa boet, - Uti denna låga hydda. - - Byens gossar, unga dufvor! - Bjuden nu vår måg att sitta - Med sin rygg åt blåa väggen - Hufvudet mot röda bordet, - Röda, guldbeprydda bordet, - Bröstet vändt åt christna skaran. - - Byens flickor, unga dufvor! - Eld J hit med näfver bären, - Bringen med en tjärvedsticka, - Att jag såge mågens ögon, - Äro blå de, eller röda, - Eller hvita såsom vadmal. - Eld man hemtade med näfver, - Bragte med en tjärvedsticka; - Elden sprakade ur näfret, - Svart steg röken ifrån stickan. - - Byens flickor, unga dufvor! - Eld J hit med ljus nu bären, - Lysen rummet upp med vax-ljus, - Att jag såge mågens ögon, - Äro blå de, eller röda. - Eller hvita, såsom vadmal. - - Jag nu ser min svärsons ögon, - Blå ej äro de, ej röda, - Icke hvita såsom vadmal, - Men som vattnets fradga ljusa, - Liksom rör i hafvet bruna, - Sköna såsom säf i vattnet. - Vid hans sida passar siken, - Dufvo-bäret i hans armar. - - Hör mig, du min lilla tärna, - Byens bästa tjensteflicka! - Hemta öl med vackra kannan, - Kannan med sitt dubbla handtag, - Åt de bjudna bröllopsgäster, - Att de kära gäster hedra. - Skäl för sig låt stopet göra, - Fembandskärlet flitigt röras, - Låt från sparren ölet rinna, - Mjödet ifrån spikars gömmen - Åt de bjudna bröllopsgäster, - Att de kära gäster hedra. - Länge bryggd har drycken varit, - Goda ölet länge färdigt - Åt de bjudna bröllopsgäster, - Att de kära gäster hedra." - - Det är byens lilla tärna, - Den för pengar lönta flickan, - Hemtar öl med vackra kannan, - Kannan med sitt dubbla handtag, - Åt de bjudna bröllopsgäster, - Att de kära gäster hedra. - Kannan lät hon gå kring skaran, - Fembandskärlet flitigt röras, - Lät från sparren ölet rinna, - Mjödet ifrån spikars gömmen - Åt de bjudna bröllopsgäster, - Att de kära gäster hedra. - - Der fann nu det goda ölet - Dem som drucko, dem som sjöngo, - Sångare det fann der goda, - Män, som kunde herrligt qväda. - Men den gamle Wäinämöinen, - Ett evärdligt stöd för sången, - Var bland sångare de bästa, - Bland de skickligaste skalder. - - Först han öl ur stopet tömmer; - Sedan börjar han att qväda, - Sig till sångens värf förfogar. - Sade gamle Wäinämöinen: - "Värdarna sig här förundra - Och värdinnorna de tänka: - Monne usel dryck jag gjorde, - Monne dåligt öl jag bryggde. - När ej sångare nu sjunga, - Goda skalder icke qväda, - Ljud ej ge gyllne gäster, - Glädje-gökar sig ej fröjda? - - Hvem skall här då sången sköta, - Hvem skall med sin tunga qväda - Uti detta Pohjas gästbud, - Detta lag i Sariola? - Golfven här visst icke sjunga, - Om ej de, som stå på golfven; - Här sig fönstren icke fröjda, - Om ej de, som rå om fönstren; - Borden larma här ej heller - Om ej de, vid borden sitta. - - Om ej andra feta sjunga, - Raskare ej vilja qväda, - Sjunger jag, en mager gosse, - Qväder man med bleka kinder, - Sjunger ur det magra hullet, - Ur de istertoma sidor, - För att denna afton glädja, - Frejdad dag med sånger pryda. - - Finnes väl bland denna ungdom, - Ibland denna sköna ungdom, - Uti detta höga slägte, - Bland den store fadrens söner, - Den som lade hand i handen, - Haka fogade i haken, - För att goda sånger sjunga, - Lägga fram de bästa qväden? - - O du gode Ilmarinen, - Frände, barn utaf min moder! - Sjelf du kom att med mig sjunga, - Låt oss nu tillhopa qväda, - Mun du äger, mun jag äger, - Ljuflig tunga ha vi begge. - Hvad som godt är, talar munnen, - Och till detta lyssnar örat, - Tungan under-ting förtäljer, - Detta minnet sen förvarar. - Dålig man gör dåligt från sig, - Det en bättre man förbättrar." - - Der nu smeden Ilmarinen - Yttrade ett ord och sade: - "Vi af samma moder födde, - Burna utaf samma qvinna. - Utaf samma bofink tvagna, - Vårdade af samma knipa, - Sällan komma vi tillsamman, - Börja samtal med hvarandra - Uti dessa Pohjas gästbud, - Sariolas dryckesgillen. - - Sjunga skulle jag och kunde, - Om jag uti hemmet vore, - Men i byn jag blygs att sjunga, - Bya-flickor kunde skratta, - Bya-tärnor kunde gäcka, - Männerna i byn mig skymfa. - - Du en sångare evärdlig, - Sångens stöd i alla tider, - Sjelf du sånger sammanfoga, - Sjelf du framlägg sköna qväden, - Att de häpna, som dem höra, - De jemväl, som icke höra. - Du kom en natt förr i dagen, - Jag en dag derefter föddes." - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Om ej någon annan kommer - Att med mig tillsamman sjunga, - Ensam börjar jag då qväda. - Att de ädle månde höra, - Sångens vänner det förnimma, - Bland den ungdom, som här uppgår, - Bland den skara, här nu växer. - - Gif, o Gud, ock hädanefter - Unna Skapare, du sanne, - Att på detta vis man lefver, - Att på sådant sätt man larmar - Uti dessa Pohjas gästhud, - Sariolas dryckesgillen. - - Gif, o Gud, ock hädanefter, - Unna Skapare, du sanne, - Att i floder ölet rinner, - Mjödet uti strömmar flyter - Här i Pohja-gårdens stugor, - Uti Sariolas timring, - Under vidt berömda åsen, - Under detta sköna taket, - Medan denna värd än lefver - Och värdinnan är vid lifvet. - - Skaparn gifve vedergällning, - Gud belöningen må ställa - Uti farstun åt värdinnan - Och åt värden fram på bordet, - Uppå pörtets bänk åt sonen - Och åt dottern uti sländan, - Att ej framdeles de ångra, - Efter nattens slut ej häpna - Öfver bröllopet, som firas - Gästabudet, som nu hålles. - - Här jag intet mer förtjenar, - Kan ej heller skickligt sjunga, - Kanske hör jag upp och stadnar, - Slutar nu med mina qväden. - Sången sjöng jag, gjorde qvädet. - Grenar qvistade, fann vägen. - Sångerna uti ett nystan, - I en bundt jag sammanhvälfver, - Ställer den på visthus-skullen, - Inom lås af ben den gömmer, - Att de derifrån ej slippa, - Sig i detta lif ej reda, - Blott ben-låset icke rubbas, - Om ej käken blifver utbredd, - Tänderna i munnen skiljas. - Tungan af och an sig slingrar." - - Derpå gamle Wäinämöinen - Sjunger en dag, sjunger tvenne. - Sjunger än på tredje dagen. - Men uppå den tredje dagen, - Gick för skalden släden sönder, - Brast för sångaren hans mede - Uti detta Pohjas gästbud, - Sariolas dryckesgille. - - Nu den gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Finnes väl bland denna ungdom, - Ibland denna sköna ungdom, - Den som hemtar borr från Tuoni, - Nafvare ifrån Manala, - Att en släde ny jag reder - Och en häst för släden spänner." - - Svarade så väl de unge, - Såsom ock de gamle sade: - "Icke finns bland denna ungdom, - Uti detta höga slägte, - Den som hemtar borr från Tuoni, - Nafvare ifrån Manala, - Att du släde ny dig reder - Och en häst för släden spänner." - - Nu den gamle Wäinämöinen, - Den evärdelige sångarn, - Gick att hemta borr från Tuoni, - Nafvare ifrån Manala. - Men värdinnan sjelf i Pohja - Fägnar väl de bjudna gäster, - Att de kära gäster hedra. - - Deras mun i smör sig rörde, - Näfvarna bland fisk-piroger, - Och framför dem voro satta - Goda skifvor utaf laxen, - Utaf fläsket feta bitar. - Smöret smuladt var i stycken - Och det feta fläsket skiradt. - - Oköpt var det goda ölet, - Mjödet ej betaldt med pengar - Uti detta Pohjas gästbud, - Goda skarans dryckesgille. - Ölet rann från sparrens ända, - Mjödet ifrån spikars gömmen, - Åt de bjudna bröllopsgäster, - Till de kära gästers heder. - - - - -Femtonde Runan. - - - Länge ren man bröllop hållit, - Firat gästabud ren länge, - Haft i Pohjola ett bröllop, - Gästabud i Pimentola. - Sade Pohjolas värdinna - Då till smeden Ilmarinen: - "Hvarför sitter du, min frände, - Vakar du min äldsta broder? - Sitter du för värdens godhet, - Eller för värdinnans huldhet, - Bröllops-skarans fägring, eller - För det nätta pörtets skimmer? - Ej för värdens skull du sitter, - Eller för värdinnans huldhet, - Ej för bröllops-skarans fägring, - För det nätta pörtets skimmer; - Nej för jungfruns skull du sitter, - För den unga flickans huldhet, - För den sköna älsklings skimmer. - För den unga dufvans fägring. - Brudgum, länge ren du väntat, - Vänta än, min gode broder; - Än är ej din älskling färdig, - Ej din lifstids vän i ordning; - Håret är till hälften flätadt, - Hälften återstår att flätas. - Brudgum, länge ren du väntat, - Vänta än, min gode broder; - Än är ej din älskling färdig, - Ej din lifstids vän i ordning; - Nyss är ena ärmen påträdd, - Ännu återstår den andra. - Brudgum, länge ren du väntat. - Vänta än, min gode broder; - Än är ej din älskling färdig, - Ej din lifstids vän i ordning; - Nyss är ena foten påskodd, - Ännu återstår den andra. - Brudgum, länge ren du väntat, - Vänta än, min gode broder; - Än är ej din älskling färdig. - Ej din lifstids vän i ordning; - Nyss är ena handen påklädd, - Ännu återstår den andra. - - Brudgum, du min gode broder, - Nu är ren din älskling färdig, - Är din lifstids vän i ordning. - Gå då nu, du köpta jungfru, - Följ då med, försålda flicka, - Efter penningar du älskat, - Varit snar att räcka handen, - Snabb att ta emot en brudskänk. - Unga flicka, ingalunda - Har du vetat alltför mycket, - Sett åt båda sidor om dig; - Om ett ångradt köp du slutit, - Lifvet ut det blir att gråta, - Året ut det blir att klaga, - Att din faders hus du lemnat, - Flyttat bort från fosterjorden, - Från din moders boningsorter, - Från din fostrarinnas gårdar. - Hvad betog dig då din klokhet, - Kom din fjärhet att ge vika, - Du, den alltför mycket kloka, - Du, i hela byn, den visa, - När du gick ifrån din fader, - Från din egen moders närhet? - Så är dottren hos sin fader, - Som uti sitt slott en konung; - Så svärdottren hos sin make, - Som en fånge uti Ryssland. - För en natt du tänkte vandra, - Ville för en dag bege dig, - Hoppades en månad dröja, - Eller blott en half bli borta. -- - Ej dock för en natt du vandrat, - Kunnat för en dag bege dig, - Eller dröja blott en månad, - Eller blott en half bli borta. - Nej för längre tid du vandrat, - Bortgått för en menskoålder, - Från din faders hem för alltid, - För din lifstid från din moder. - - Fästmö, du min unga syster, - Du min sång, min gröna stängel, - Gråt nu näftals dina tårar, - Göpentals din trånads vatten. - På din faders rena gårdar, - Droppar gråt på fostrarns gårdar, - På din faders stuggolf sjöar! - Gården räcker ett steg längre, - Farstun är ett spann förstorad - Och ett stockhvarf högre tröskeln. - När en gång härnäst du kommer." - - Flickan suckade, den arma, - Drog med suckar efter andan, - Sorg i hennes barm sig lade, - Tåren steg i hennes öga. - Näftals gret hon sina tårar, - Göpentals sin trånads vatten - På sin faders rena gårdar, - Gret på fostrarns gårdar droppar, - På sin faders stuggolf sjöar; - Men i ord hon talte detta: - "Väl jag visste, väl jag trodde, - Väl jag tyckte i min lefnad, - Sade i min blomningsålder: - Icke är du än en jungfru - Under egen moders vårdnad, - Vid din fostrarinnas sköte; - Då först vore du en jungfru, - När en make hem du följde, - Satt din ena fot på tröskeln - Och den andra i hans släde, - Då först sköte du i höjden, - Blefve du ett hufvud högre. - Sådant var mitt hopp i lifvet, - Var mitt mål i blomningsåldern, - Som ett bördigt år förväntadt, - Motsedt som en vacker sommar. - Nu är ren min bortgång nära, - Och mitt hopp är nu besannadt, - Ena foten är på tröskeln, - Andra i min fästmans släde. - Dock ej vandrar jag med glädje, - Eller skiljer mig med jubel - Bort ifrån det gyllne hemmet, - Der jag sutit i min ungdom. - Med bekymmer far jag, späda, - Skiljer mig med saknad hädan, - Går i famnen af en höstnatt, - Färdas på en glansig våris, - Att ett spår ej syns på isen, - Icke fotens steg på halkan, - Ej min klädnings fläkt på drifvan, - Att min mor ej hör min stämma, - Ej min far min gråt förnimmer. - Hurdant tör då andras sinne, - Andra brudars sinne vara? - Sådant är de sällas sinne, - Som en gryning är om våren; - Men mitt sinne, mitt den armas, - Är som hästens, då den säljes, - Stoets, när det går i handel, - Eller hingstens, då den köpes. - Så mitt sinne är, den armas, - Som en dunkel natt om hösten, - Som en mulen dag om vintern." - - Så till dottren sade modren, - Talte till sitt barn den gamla: - "Flicka, var ej alls bekymrad, - Frukt utaf din moder, sörj ej! - Icke till ett kärr du föres, - Icke till en bäck du tages. - Nej, du fick en man, den bästa. - Fick den ypperste af kämpar, - Den i smide högst förfarne, - I sin slöjd förståndigaste -- - Rena kakor äter smeden, - Ännu renare hans hustru -- - Fick en man, som trifs i skogen. - Ströfvar käck i ödemarken. - Ej hans hundar ligga hemma, - Ej på strån hans valpar hvila. - Denna vår ren trenne gånger - Har han vid en stockeld vaknat, - Uppstått från ett granrisläger. - Denna vår ren trenne gånger - Hafva barr hans hufvud kammat. - Torra qvistar borstat honom. - - Flicka, var ej alls bekymrad, - Frukt utaf din moder, sörj ej! - Se din fästman äger hjordar, - Hundrade med horn i pannan, - Tusende med fulla jufver, - Tusende med ull betäckta. - - Flicka, var ej alls bekymrad. - Frukt utaf din moder, sörj ej! - Icke äger denna fästman - Någon åbredd utan kornskörd, - Någon slätt, der hafra saknas, - Någon strand, ej sådd med hvete. - Se han har ju, denna fästman, - Vid hvar bäck en lår med spannmål. - Sädesstackar vid hvart svedland, - Alskog, der sitt bröd han bergar, - Småskog, der hans hvete frodas, - Mynt han får ur hvarje röse, - Och af klapperstenar pengar. - - Flicka, var ej alls bekymrad, - Frukt utaf din moder, sörj ej! - Se han har ju, denna fästman, - Hjerpar, som med buller flyga. - Fladdrande, omkring hans loka, - Gyllne gökar, sex till talet, - Som uppå hans rankor sväfva, - Trastar, som med glädje dröja - Sjungande på okets remmar. - - Ännu råder jag min dotter, - Lär mitt barn, som från mig skiljes: - Fästmö du min unga syster, - Du min sång, min gröna stängel! - Höra må du, hvad jag säger, - Hvad den gamla qvinnan talar: - Till en annan gård du kommer - Der en annan mor befaller, - Kommer i ett okändt hushåll; - Annat är i andras gårdar, - Der en annan mor befaller, - Annat i ett okändt hushåll, - Ej som i den egnas boning, - Egna fostrarinnans vårdnad. - - Aldrig må du i din lefnad, - Under månens gyllne klarhet, - Nalkas gården utan seder, - Utan make mannens boning - Seder efterfrågar gården, - Seder, om den än är dålig, - Lynnet efterkänner mannen, - Lynnet, om han än är duglös. - - Sådant bör du noggrannt väja; - Gubbens käke hvass och benig, - Gubbens tunga, skarp som stenen, - Svågerns kalla ord, och systerns - Spotska kastning med sin nacke. - Om en varg i vrån är gubben, - Gumman som en björn i stugan, - Svågern som en orm på tröskeln, - Systern som en spik i dörren; - Bör dock samma aktning gifvas, - Samma ödmjukhet bevisas, - Som i eget hem tillförne, - I din egen moders vårdnad, - Samma vördnad för den gamle - Och för brödren samma aktning. - - Hör då jungfru hvad jag säger, - Hvad den gamla qvinnan talar: - Lyss med mössets skarpa öra, - Rörs med harens snabba fötter, - Håll den unga barmen smidig, - Böj den rena hvita halsen, - Som sin topp den friska häggen. - Sina qvistar enen böjer. - Rör dig icke utan klädning, - Stöka icke utan linne, - Gå ej utan skor på foten. - - Hör då ännu hvad jag säger, - Hvad den gamla qvinnan talar: - Laga dina ylle-kjortlar - Af en enda tapp af ullen, - Koka ock ett mustigt kornöl, - En till smaken ljuflig maltdryck, - Af ett enda korn i brygden, - Med blott trenne trän till brasa. - Tvätta bänkar qväll och morgon, - Bordet äfven midt på dagen, - Skölj också med vatten golfvet, - Allrasist när veckan slutat. - - Hör då ännu hvad jag säger, - Hvad den gamla qvinnan talar: - Ej har gårdsvärdinnan stunder - Att i pörtet ständigt vistas. - Nedböjd skall hon trampa tågen, - Lutad i sin ladgård syssla, - Dädan sen till stugan skynda, - Der har barnet börjat gråta, - Späda barnet i sitt täcke. - Icke kan det arma tala, - Icke har det ord att säga, - Om det fryser eller hungrar, - Förr än den bekanta kommer, - Moderns röst dess öra hinner. - - Hör då ännu, hvad jag säger, - Hvad den gamla qvinnan talar: - Håll i räkning dina skedar, - Haf på dina käril reda, - Att ej kattor dem må släpa, - Luftens fåglar gömma bort dem. - Helgade må gårdens rönnar, - Qvistarna på dem dig vara, - Ännu heligare bären. - - Brudgum, du min gode broder! - Ej må du vår unga dufva - Föra till en nödbröds mortel, - Ställa för att stampa barkbröd, - Att af agnar baka kakor, - Eller tallens safva krossa. - Nej vår dufva må du föra, - Till en tufva rik på näring, - Till att ösa korn ur lårar - Och i bitar skära rätter; - Nej vår dufva må du ställa, - För att grädda tjocka kakor, - För att baka bröd af hvete, - För att klappa rena degar. - - Brudgum, du min gode broder! - Ej må du vår unga dufva - Visa väg med slafvens piske, - Tvinga med en rem att klaga, - Med en knippa ris att qvida, - Med din töm att yttra jämmer. - Såg du flickan, såg du jungfrun, - Såg du flickans unga sinne! - Visa henne då du hvilar, - Lär vid sluten dörr den unga, - Fortfar så ett år igenom, - Ett år lär med ord allenast, - Blott med ögats blink, det andra, - Trampa foten lätt, det tredje. - - Om hon detta icke aktar, - Icke efterföljer sådant, - Tag dig då ett rör ur hvassen, - Tag ett starrgräs då från fältet, - Stöt med stängelns spetsar henne, - Aga henne med ett skäfte, - Med en piske af ett rörstrå, - Med ett ris af ylle viradt. - - Om hon då ej aktar detta, - Icke efterföljer sådant, - Tag dig då ett ris ur skogen, - Tag ur dälden då en björkqvist, - Bär den under pelsens skörte, - Att en annan gård ej ser den. - Värm med detta hennes skuldror - Och gör ryggen mjuk med detta. - Rigta ej ett slag mot ögat, - Och vid örat rör ej heller; - Dervid kunde svågern fråga, - Dervid ock en svärfar mena: - Monne vargen henne rifvit, - Eller björnen skrapat henne?" - - Flickan suckade, den arma, - Drog med suckar efter andan, - Sorg i hennes barm sig lade, - Tåren steg i hennes öga; - Och hon brast i gråt och talte, - Yttrade ett ord och sade: - "Icke var jag dock tillförne - Mörkare än andra jungfrur, - Blekare än vattnets fiskar; - Mörkare jag blef än andra, - Blekare än vattnets fiskar. - - Hur betalar jag min moders - Mjölk, och hur min faders godhet? - Dig jag säger tack, min fader, - För min hittills funna bergning, - För de bästa bitars gåfva, - För den föda förr jag njutit! - - Dig jag säger tack, min moder, - Som mig vaggat i min barndom, - Burit mig som späd i famnen, - Och din barm mig räckt till näring. - - Er jag tackar, gårdens husfolk, - Goda barndomsvänner alla, - Jemte hvilka här jag lefvat, - Vuxit i min blomningsålder! - - Nu alltså jag måste resa, - Fara från det gyllne hemmet, - Från min faders sal, min moders - Alltid gästfritt öppna boning. - - Blif då qvar i lugn, o pörte, - Pörte, med ditt tak af bräder, - Godt det blir att återkomma, - Kärt att en gång än här vandra. - Blif då qvar i lugn, o farstu, - Farstu, med ditt golf af bräder, - Blif i ostörd ro der ute - Gård, med dina ljufva rönnar. - Er i fridens hägn jag lemnar - Länder, bäruppfyllda skogar, - Träsk, med edra hundra holmar, - Hedar med er ljung bevuxna." - - Derpå smeden Ilmarinen - Slängde flickan i sin släde, - Tog till ordet sjelf och sade: - "Far då väl, du Pohjas boning! - Blifven alla qvar i trefnad, - Alla backens smärre tallar, - Alla höga trän i skogen, - Alla enar uppå fälten, - Bär, som växa uppå marken, - Telningar, som gro i vattnet, - Alens qvistar, björkens näfver, - Granens rötter, furans stubbar!" - - Och med dån han färdas framåt, - Åker öfver Pohjas stränder, - Längsmed Simosalmis bräddar, - Längsmed skuldrorna af åsen. - Med sin ena hand vid tömmen, - Och vid flickans barm den andra, - Ena foten utom slädan, - Och vid flickans knä den andra. - - Flickan suckade, den arma, - Drog med suckar efter andan: - "Kallt mig tyckes under fållen, - Kulet uti släden vara." - - Och han far ett stycke framåt, - Åker blott ett litet stycke; - Jungfrun lyfter opp sitt hufvud, - Talar då och säger detta: - "Hvem har sprungit här tvärsöfver. - Hvilken usling har här vandrat?" - - Sjelf då smeden Ilmarinen - Yttrade ett ord och sade: - "Haren sprungit här tvärsöfver, - Harens son har trampat spåren." - - Jungfrun tog till ordet åter: - "Bättre vore det att vara, - Bättre stod jag ut att vara - I den snabba harens fotspår, - På hans viga fötters stigar, - Än som här i friarns släde." - - Derpå smeden Ilmarinen - Vred sin mun och rörde hufvet, - Skakade det svarta håret, - Och med dån han åker framåt, - Och han far ett stycke framåt, - Åker blott ett litet stycke, - Jungfrun lyfter opp sitt hufvud, - Talar då och säger detta: - "Hvem har sprungit här tvärsöfver, - Hvilken usling har här vandrat?" - - Det är smeden Ilmarinen, - Sjelf han yttrar sig och säger: - "Räfven sprungit här tvärsöfver, - Räfven på sin färd här skridit." - - Jungfrun tog till ordet åter: - "Bättre vore det att vara, - Bättre stod jag ut att vara - I den qvicka räfvens fardon, - I hans kälke under färden, - Än som här i friarns släde." - - Derpå smeden Ilmarinen - Vred sin mun och rörde hufvet, - Skakade det svarta håret, - Och med dån han åker framåt, - Och han far ett stycke framåt, - Åker blott ett litet stycke; - Jungfrun lyfter opp sitt hufvud, - Frågar då och säger detta: - "Hvem har sprungit här tvärsöfver, - Hvilken usling har här vandrat?" - - Sjelf då smeden Ilmarinen - Yttrade ett ord och sade: - "Björnen sprungit här tvärsöfver, - Ohto på sin färd här lunkat" - - Jungfrun tog till ordet åter: - "Bättre vore det att vara, - Bättre stod jag ut att vara, - Uti björnens stenrösgrotta, - I hans kammare af hällar, - Än som här i friarns släde." - - Sjelf då smeden Ilmarinen - Vred sin mun och rörde hufvet, - Skakade det svarta håret, - Yttrade ett ord och sade: - "Var ej sorgsen, arma jungfru, - När du hinner friarns boning, - Kött förutan knif du äter, - Dricker öl förutan skopa." - - Och han åker fram med buller - Öfver Wäinös svedjelunder, - Öfver Kalevalas slätter. - Trafvarn sprang och färden framled, - Släden skrann och vägen aftog, - Buller gaf den hårda meden, - Björken ljöd i fimmelstången, - Häggen knarrade i fjättran. -- - Om en stund är hemmet synligt, - Stiger rök ur egna stugor. - - - - -Sextonde Runan. - - - Nu ett gny från tåget hördes, - Nära piskens smällar ljödo, - Slädens rassel ljöd från stranden, - Stängers brak från gårdens brunnsväg. - - Sjelf nu Ilmarinens moder - Yttrade ett ord och sade: - "Det är sonens vackra släde, - Ren från Pohjola han kommer. - Vackra gökarna de gala - Fram uppå den granna korgen, - Ekorrarna skyndsamt ila - Längsmed stängerna af lönnträd, - Sköna orrarna de kuttra - På hans loka, gjord af almen. - - Byn har bidt på månens skifte, - Solens uppgång folket väntat, - Barnen mark med smultron färgad, - Rullarna en tjärad farkost; - Jag min son allenast väntat, - Sonen och hans unga hustru. - - Nu du må dig hitåt vända, - Komma hit till dessa gårdar. - Stugor af din fader byggda, - Redda af den ålderstegna." - - Sjelf han smeden Ilmarinen - Vänder nu sin kosa hemåt, - Till af fadren byggda gårdar, - Af den ålderstegne redda. - Slädens begge sidor prydas - Utaf nystan blå och röda, - Mellan dem en räf är målad. - - Sade Ilmarinens moder: - "Brudgum, du min gode broder! - Har nu frisk och sund du färdats, - Har du gjort en ljuflig resa? - Fick du jungfrun, vann du borgen, - Krossade du stridens portar? - Fick du hundarna att skälla, - Fick du borgens mör att gråta, - Fick du flickan till att skratta, - Vann du unga jungfruns kärlek, - När din svärmor du besökte, - Då du dröjde hos din svärfar? - - Men jag ser det, hvarför fråga? - Märker det, hvarför då spörja? - Visst är knipan i din väljo, - Dufvan uti dina armar. - - Hvem bar hit det falska budskap, - Att vår fästman tom har kommit, - Att förgäfves hästen sprungit? - Tom ej kom vår fästman åter, - Hästen icke sprang förgäfves. - Något hingsten har att draga, - Den hvitmanige att föra. - - Stig, du sköna, nu ur släden, - Ur dess korg, du goda gåfva; - Res dig, utan att du lyftas, - Höj dig, utan att du höjes, - Om han är for ung, som lyftar, - Och för stolt, som höjer upp dig. - Ställ på meden ena foten - Och den andra uppå tvärträ't, - Gå uppå den dunkla vägen, - På den lefverlika marken, - Som är slätad utaf suggan, - Trampad utaf lilla grisen, - Utaf fårets fötter jemnad - Och af hästars manar gniden. - - Stig med dufvans nätta fötter, - Trippa som en årta trippar, - Uppå dessa rena gårdar, - Gårdar herrliga och sköna, - Hvilka här din svärfar tillredt - Och din svärmor bragt i ordning. - Ofta svågern på dem vandrat, - Svägerskan beträdt dem ständigt. - - Gå nu i den släta farstun. - Farstun utaf andben fogad. - Redan uppå denna sommar, - Sommarn, som så långsamt skridit, - Dörrarna sig städse öppnat, - Väntande på öppnarinna; - Dörrars handtag ofta knarrat - Efter ringprydd slutarinna - Trösklarna sig städse nedböjt - För den stoltas fina fållar. - - Redan uppå denna sommar, - Sommarn, som så långsamt skridit, - Här sig farstun sidlängs flyttat, - Väntande på städarinna; - Stugan vändt sig om af längtan - Efter den, som golfvet sopar. - - Redan uppå denna sommar, - Sommarn, som så långsamt skridit, - Andbens golfvet ofta ljudit - För den, som skall stå på golfvet; - Gyllne taket ofta klingat - För den, som skall gå derunder; - Fönstren öfver den sig fröjdat, - om skall invid fönstren sitta. - - Redan uppå denna sommar, - Sommarn, som så långsamt skridit, - Loften sänkt sig ofta neder - För den, som skall loften öppna; - Boskaps-ställen ofta närmat - Sig till den, som dem skall sköta, - Fähusgårdar vikit undan - För den årta, dem skall trampa. - - Redan uppå denna sommar. - Sommarn, som så långsamt skridit, - Goda kon här tidigt bölat - Mot den, som skall knippen gifva, - Vårens lam har bräkt här tidigt - Mot den, som skall maten öka; - Sommar-tackan ropat efter - Den, som fina hö't skall räcka. - - Hell dig gård med all din fullhet, - Hell er gäster uppå gården, - Hell er yttre gårdens kämpar! - - Hell dig trappa med din fullhet, - Hell er gäster uppå trappan, - Hell dig skara under taket! - - Hell dig stuga med din fullhet, - Hell er gäster uti stugan, - Hell er barn inunder taket! - - Hell dig måne, hell dig konung, - Hell dig unga bröllops-skara! - Icke har förut här varit, - Icke förr, i går ej heller, - Sådan stolt och prydlig skara - Och en folkhop, skön som denna. - - Brudgum, du min gode broder! - Visa fram din köpta maka, - Den med hundra marker lösta, - Den med tusende betalta. - Har du hemtat, den du ärnat? - Dufva ärnade du hemta, - Mjellhvit mö i landet välja, - Bringa med dig fager blomma. - Men jag ser det, hvarför fråga? - Märker det, hvarför då spörja? - Visst har du en dufva hemtat, - Mjellhvit mö i landet utvalt, - Bragt med dig en fager blomma. - - Goda fästmö, sköna fästmö, - Du mjellhvita, fagra fästmö! - Väl du var i hemmet frejdad, - Flicka än i faders huset; - Låt dig alltid väl bli frejdad, - Såsom gift, i mannens boning." - - Derpå Ilmarinens moder - Fägnade med mat och drycker - Alla bjudna bröllopsgäster, - Att de kära gäster hedra. - Deras mun i smör sig rörde, - Näfvarna bland fisk-piroger. - Länge bryggd ren drycken varit, - Goda ölet länge färdigt - Åt de bjudna bröllopsgäster, - Till de kära gästers heder. - Rågade der kärlen voro, - Faten upp till brädden fyllda; - Der fanns ymnigt till att äta, - Till att äta, till att dricka - För de bjudna bröllopsgäster, - Till de kära gästers heder. - - Humlans saft nu munnen sköljde, - Hvitt af ölets skum var skägget, - Ölet rann från sparrens ända, - Mjödet ifrån spikars gömmen - Åt de bjudna bröllopsgäster, - Till de kära gästers heder. - - Hvem blef der väl bedd att sjunga, - Redd att sånger skickligt qväda? - Gamle trygge Wäinämöinen, - Den evärdelige sångarn, - Sjelf han börjar på att qväda, - Sig till sångens värf förfogar. - Höjande sin röst han säger - Och med dessa orden talar: - "Icke har förut här varit, - Tör härnäst ej heller komma - Sådan stor och ståtlig fästman - Och en brud så nätt som denna, - Icke sådan prydlig skara, - Ej en ungdom så behaglig. - - Hvem skall här jag först nu prisa? - Först må jag värdinnan prisa; - Hvem är gunstiga värdinnan? - Det är Ilmaris värdinna. - Hon af korn har bryggt oss ölet, - Gjort af malt den ljufva drycken. - Hennes säd är söt och smaklig, - Smakligt är hos henne maltet; - Ej värdinnans säd är smaklös, - Ej är maltet kärft och unket. - - Hvarken fruktade hon vargar, - Eller andra skogens villdjur, - När hon gick att se på maltet, - Hastade till rökfull stuga. - Ej med krok hon maltet rörde, - Rörde alltid om med händer, - Vände det med sina näfvar, - Jemkade med sina fingrar. - - Sjelf hon bakat stora bröden - Och de tjocka kakor klappat - Till den goda skarans gille, - För att fröjda goda folket; - Skyndsamt har hon maten framlagt, - Gladt och vänligt bröden burit. - - Nu jag har värdinnan prisat, - Skall så värden sjelf ock prisa. - Hvem är hufvudet for skaran, - Det mot solen vända äpplet? - Ilmari den store värden, - Han är hufvudet för skaran, - Det mot solen vända äpplet. - - Han ju hit hat husen skaffat - Och allt virke till dem hemtat. - Släpat väggarna från skogen, - Stockarna från stora backen, - Takets bräder ifrån bärmon, - Näfret från hägghergets höjder, - Sprötena från stenig jordmon, - Mossan från de öppna kärren; - Har af buskar bänken lagat, - Ställt den på ett lämpligt ställe, - På en stadig plats den fästat. - - Så jag värden sjelf har prisat, - Skall nu ock vår talman prisa. - Hvem är här till talman utsedd, - Hvem är väld att vägen visa? - Talman är i byn den bäste, - Byens sällhet vägen visar. - - Denna talman bär på kroppen - Skjorta utaf fina linnet - Och en blå kaftan af vadmal. - På den fina linne-skjortan. - Fållarna i sanden släpa, - På den lefverlika marken. - - Gördel fin har denna talman - Kring den blåa vadmals-rocken -- - Gördel väfd af Månens dotter - Och af Solens dotter spunnen - Utaf fjun från sommar-tackan, - Utaf ull från vinter-föret - På en tid, då eld ej lyste, - Då man ens om eld ej visste. - - Visst har äfven denna talman - Skägget uti gyllne flätor, - Håret uti gyllne lockar, - Gyllne mössa på sitt hufvud, - Uppå sina gyllne lockar. - Mössan upp i molnen susar, - Skymtar fram bland trädens toppar. - - Nu jag har vår talman prisat, - Skall så prisa brudens tärna. - Hvadan fick man brudens tärna, - Hvadan tog man hjelparinnan? - Dädan fick man brudens tärna, - Dädan tog man hjelparinnan: - Bak Tanika-borgens fästen, - Utanför den nya borgen. - Derifrån är hon ej hemtad -- - Ej den minsta grund det äger -- - Hvadan fick man brudens tärna, - Hvadan tog man hjelparinnan? - Dädan fick man brudens tärna, - Dädan tog man hjelparinnan: - Ifrån vattnen ofvan Dvina, - Från de vida, öppna fjärdar. - Ej ens dädan är hon hemtad -- - Ej den minsta grund det äger -- - Hvadan fick man brudens tärna, - Hvadan tog man hjelparinnan? - Fanns ett smultron uppå backen, - Fanns ett lingon-bär på fältet, - Ljusgrönt gräs på åkern växte, - Gyllne blomma uti lunden. - Dädan fick man brudens tärna - Dädan tog man hjelparinnan. - - Munnen är för brudens tärna - Nätt som spolen uti Finland, - Ögonen på henne tindra - Såsom stjernorna på fästet. - Hög är hennes hufvudbonad - Som en upprätt spets af molnet, - Hennes nätta skor, de likna - Gässen på en vatten-ruska. - Brudens tärna har på balsen - Klingande och klara perlor, - Händerna af guldband prydas, - Fingrarna af gyllne ringar, - Öronen af gyllne hängen, - Ögonhåren utaf perlor. - - Nu jag prisat brudens tärna, - Skall så hela skaran prisa. - Icke har förut här varit, - Icke förr, i går ej heller, - Sådan skön och prydlig skara - Och en ungdom så behaglig. - Så är folket klädt i vadmal, - Såsom skogen uti rimfrost -- - Nedantill likt morgonrodnad, - Ofvantill likt dagens gryning. - - Godt förråd på silfver funnits, - Penning-påsar här på fälten - Hos de bjudna bröllopsgäster, - Gästerna till pris och heder. - Mynt på mark och vägar legat, - Halfva rubels mynt för gossar, - Tre kopeks för gamla qvinnor - Och för jungfrur fyra grivners." - - - - - - -Sednare Delen. - - - - -Sjuttonde Runan - - - Ahti bor uppå en holme, - Kauko vid en uddes krökning, - Håller på att plöja åkern, - Draga fåror på sitt plogland - Vid den dimomhöljda udden, - På den skogbeväxta holmen; - Ahti har ett säkert öra, - Hör de allraminsta ljuden. - Hörde bjudna gäster fördas, - Ryttar-hästar hoptals springa, - Fick en tanke i sitt hufvud, - Olyckstanke i sin hjerna: - Pohjola nu firar bröllop, - Håller gästabud i lönndom. - Vred sin mun, sitt hufvud rörde, - Skakade det svarta håret, - Slutade på stund sin plöjning, - Afbröt fåran midt på åkern. - Steg på hästens rygg från marken, - Skyndade sig hem till gården, - Till sin alltid kära moder, - Till den ålderstigna qvinnan. - Kommen hem ett ord han sade, - Talte till sin gamla moder: - "O min moder, gamla qvinna! - Mat i största hast nu framlägg - För den hungrige att äta, - För den lystne till att tugga; - Oförmärkt så badstu'n elda, - Värm den upp med största snabbhet, - Att sig mannen tvätta finge, - Hjeltars prydnad ansa om sig." - - Det var Lemminkäinens moder, - Mat i största hast hon lade - För den hungrige att äta, - För den lystne till att tugga, - Under det man badstu'n värmde, - Medan man om bad besörjde. - - Derpå muntre Lemminkäinen - Gör i största hast sin måltid, - Går så oförmärkt till badstu'n, - Sig beger till värmda badet. - Der nu mannen ren sig tvättar, - Hjeltars prydnad ansar om sig. - Säger dädan återkommen: - "O min moder, gamla qvinna! - Hemta hit min pansar-skjorta, - Bär till mig min stridsbetäckning, - Hvarmed förr i krig jag färdats, - Svängt mig uppå farans bröllopp." - - Modren straxt af honom spörjer: - "Hvart skall nu, min son, du fara? - Monn till skogen, monn på hafvet, - Monne för att elgar fånga, - Eller ut till stora striden, - Hvarest männers hufvu'n jemnas?" - - Sade muntre Lemminkäinen: - "O min mor, min fostrarinna! - Ej till skogen, ej på hafvet, - Icke för att elgar fånga, - Icke ut till stora striden, - Hvarest männers hufvu'n jemnas, - Jag nu far till Pohjas bröllop, - Som i hemlighet man håller. - Hemta hit min pansar-skjorta, - Bär till mig min stridsbetäckning, - Att på bröllopet mig pryda, - Att vid gästabudet bäras." - - Modren varnar nu sin gosse - Och sin make varnar hustrun, - Varnade så tvenne menskor - Och naturens döttrar trenne - Lemminkäinen att ej fara - Till det goda Pohjas gästbud: - "Du ju dit ej blifvit bjuden - Och ej lär man der dig sakna." - - Nu sig yttrar Lemminkäinen: - "Hunden kommer när den kallas, - Utan bjudning går den gode; - Der en evig bjudning finnes, - Der på egget af mitt eldsvärd, - Uppå spetsen af min klinga. - Bringa hit min pansar-skjorta, - Gif mig straxt min stridsbetäckning." - - Derpå Lemminkäinens moder - Fortfar än att honom varna: - "O min son, ej må du fara - Hän till Pohjola det mörka. - Vägen dit är rik på under, - Stora, oerhörda under; - Tre förderf dock svårast äro, - Och de bringa död och ofärd." - - Yttrade nu Lemminkäinen: - "O min mor, min fostrarinna! - Säg det första bland förderfven, - Säg det första, säg det sista." - - Sade Lemminkäinens moder: - "Det förderfvet är det första; - När ett stycke väg du färdas, - Ändar första dagens resa, - Du då kommer till en eldfors, - Eldfull klippa står i forssen, - Eldfull björk på klippan växer, - Eldig örn i björken sitter, - Elden gnistrar ifrån klorna, - Elden frustar ifrån munnen, - Elden flammar utur gapet - Och af eld dess fjädrar höljas. - Natten om den slipar tänder, - Hvässer klor den hela dagen - Emot främlingen, som kommer, - Emot vandraren, som nalkas." - - Sade muntre Lemminkäinen: - "Deremot ett råd jag finner, - Minns en konst, ett medel känner, - Trollar fram en häst af alträd, - Qväder utaf al en hjelte - För att vid min sida vandra, - Dykar sjelf som and i vattnet, - Såsom alla ned i böljan, - Undan vingbroskstarka örnen, - Undan stora fogelns fötter; - Säg det medlersta förderfvet." - - Sade Lemminkäinens moder: - "Det förderfvet är det andra; - När ett stycke väg du färdas, - Ändar andra dagens resa, - Du då kommer till en eldsjö, - Eldfull ö ur sjön sig höjer, - Glödhett badrum finns på eldön - Och en eldgraf under rummet -- - Den är full af heta stenar, - Full af hällar, hvilka glöda. - Männer hundrade dit kommit, - Tusen hästar sjunkit neder." - - Nu den muntre Lemminkäinen - Yttrade ett ord och sade: - "Deremot ett råd jag finner, - Minns en konst, ett medel känner: - Bildar mig en man af alträd, - Gör en kämpe utaf furu, - Att uti den heta badstu'n - Med en qvast af jern sig bada - På den jernbesmidda lafven. - Sjelf jag bad åt honom kastar - Och mig håller under lafven; - Säg det sista bland förderfven." - - Sade Lemminkäinens moder: - "Det förderfvet är det tredje, - När ett stycke väg du vandrat, - Lagt till rygga än en dagsfärd, - Ser du Pohjas portar lysa, - Jernbesmidda dörrar rassla. - Der man gjort af jern ett gärde, - Utaf stål ett stängsel tillredt - Ifrån jorden upp till himlen, - Ifrån himlen ned till jorden, - Stuckit spjut till gärdets störar, - Dem med ormar sammanfogat, - Lindat om med etter-ormar - Och ihop med ödlor bundit. - Stjertarna att hänga lemnats - Uppå gärdets inre sida, - Men uppå dess yttre sida - Hufvuden man ställt att hväsa. - Ännu andra stora ormar - Äro staplade på marken; - Sträcka tungan upp och hväsa, - Svänga nedåt sina stjertar; - Men en orm på marken ligger, - Sträckt på tvären framför porten, - Längre än den längsta fura, - Tjockare än stugans stolpe, - Sträcker tungan upp, med hväsning, - För att döda Lemminkäinen." - - Sade muntre Lemminkäinen: - "Nyss jag huggorms-åkern plöjde, - Fårade ormfulla marken, - Ormbetäckta fältet vände - Med helt obetäckta händer. - Deraf än ej ofärd länder, - Det ej är en hjeltes bane. - - Tar jag mina huggorms-handskar, - Tager mina orma-vantar, - Och med dem de leda krossar, - Klämmer ormarna för evigt. - Tiotal af etter-ormar - Binder jag med klafve, spänner - Ormar hundrade i redet. - Hemta hit min pansar-skjorta, - Bär till mig min strids-betäckning; - Jag nu far till Pohjas gästbud, - Som i hemlighet man firar." - - Derpå Lemminkäinens moder - Fortfar än att honom varna: - "O min son, far ändock icke - Hän till Pohja-gårdens gästbud. - Redan funnos många faror, - Stora underting på vägen, - Många finnas än på stället, - Vid din resas mål de värsta; - Tre bland dem dock svårast äro, - Två förderf de gräsligaste. - - Utmed Pohjas tåg du vandrar, - Går längsefter boskapsgården, - Der en varg i betselringar - Och en björn med jernked bunden - Äro satta framför porten, - [Invid Ahti-gärdets vändning]. - Fram den grymma vargen springer, - Björnen upp till anfall rusar; - Redan hundra män de slukat, - Bragt om lifvet tusen hjeltar, - Äfven dig de kunna sluka - Och min höga ätt förgöra." - - Sade muntre Lemminkäinen: - "Såsom färsk må tackan ätas, - Fåret slitas, då det lefver, - Ej en man, om ock en sämre, - Om en svagare det vore. - Jag på männers vis är gördlad, - Är försedd med männers hakar - Och med hjeltars spännen bunden. - Icke tör så lätt jag komma - Uti Pohja-ulfvars munnar, - I de vilda djurens käftar, - Tämjer vargarna med betsel, - Björnarna med jernked binder, - Kommer så från denna fara." - - Städse honom modren varnar: - "O min son, far ändock icke, - Du i Pohjas stuga kommer, - Inom Sariolas väggar; - Svärdomgjordade der äro - Alla män och stridsbeklädde, - Ruset dem beröfvat sansen, - Onda de af drycker blifvit. - Dig de störta med sitt qväde - Mot din egen skarpa klinga, - Mot det egg, som sjelf du bildat, - Mot det svärd, du bär vid sidan. - Qvädet förr har tappra störtat, - Öfvervunnit stora hjeltar - Och besegrat starka kämpar. - Hvad är du, en sparf, bland dessa, - Du utaf en ringa moder, - Af en kraftlös qvinna vaggad, - Ännu opp från strömmen lyftad, - Utur forssen sammanburen? - - Hundra störar stå på backen, - Tusen stolpar uppå gården, - På hvar stör ett hufvud sitter, - Tom blott är en enda blefven, - Och ditt hufvud tör man ställa - Upp på spetsen utaf denna." - - Nu den muntre Lemminkäinen - Fattade sin egen klinga, - Stötte spetsen emot golfvet; - I hans hand sig svärdet höjde, - Liksom häggens friska krona, - Eller som den unga enen. - Sade muntre Lemminkäinen: - "Ej der finns, den klingor mätte, - Den som svärd beskåda ville, - Uti dessa Pohjas stugor, - Inom Sariolas väggar." - - Tog nu skyndsamt ock sin båge, - Vände den i sina händer, - Höjande sin röst han sade, - Talade med dessa orden: - "Den en man jag skulle kalla, - Skulle för en hjelte hålla, - Som min båge kunde spänna, - Draga upp det böjda stålet, - Uti dessa Pohjas stugor, - Inom Sariolas väggar." - - Ren för muntre Lemminkäinen - Nalkas tiden till att fara. - Handen bjuder, handen nekar - Och hans finger-senor värka. - Nu han får sin pansar-skjorta, - Får sin fordna stridsbetäckning. - - Men sin son förmanar modren, - Så sitt barn den gamla varnar, - Framför dörren, under sparren, - Der man kittlarna betäcker: - "Yngre du af mina söner, - Du mitt barn af mera styrka! - Om till dryckeslag du kommer, - Råkar uti något samqväm, - Töm din kanna blott till hälften, - Men den andra sämre hälften - Må du gifva åt en sämre. - Så kan karl utaf dig blifva - Och du reda dig till kämpe - Uti kämpa-skarors samqväm." - - Ännu varnar hon sin gosse, - Omsorgsfullt sitt barn förmanar - Vid den längst belägna åkern, - Vid de mest aflägsna leder: - "Om i dryckeslag du råkar, - Kommer uti något samqväm, - Intag blott det halfva sätet, - Stig med halfva steget endast, - Men den andra sämre hälften - Må du gifva åt en sämre. - Så kan karl utaf dig blifva - Och du till en kämpe duga - I en skara utaf kämpar, - I en krets af tappra männer." - - Derpå muntre Lemminkäinen - Straxt ur hemmet sig begifver, - Stiger så den första dagen, - Och han kommer till en eldfors, - Eldfull klippa står i forssen, - Eldfull björk på klippan växer, - Eldig örn i björken sitter, - Elden gnistrar ifrån klorna, - Elden trastar ifrån munnen, - Elden flammar utur gapet. - Natten om den slipar tänder, - Hvässer klor den hela dagen - Emot främlingen, som kommer, - Emot vandraren, som nalkas. - - Ängslig var ej Lemminkäinen, - Börjar i sin ficka leta, - Söka i den lilla pungen, - Derifrån orr-fjädrar tager, - Gnuggar fjädrarna och smular - Mellan sina begge händer, - Inom tio fingrars fogning. - Deraf föddes fram en orr-skock, - Den till flygt sig plötsligt höjde, - Orrarna i löf-trän flögo, - Tjäderhonorna i björkar. - - Tog från löf-trän sina orrar, - Tjäderhonorna från björkar, - Slängde dem i örnens käftar, - Uti gapet på den gluppske. - Tog till orda sjelf och sade: - "Du min örn, min sköna fogel! - Vänd åt annat håll ditt hufvud, - Tillslut dina skarpa ögon, - Låt så vandringsmänner färdas, - Framför andra Lemminkäinen." - Dermed slapp han denna fara, - Dermed kom han fram en dagsfärd. - - Färdas än ett litet stycke, - Vandrar fram ett väga-stycke, - Och en eldsjö är på vägen, - Eldfull ö ur sjön sig höjer. - Glödhett badrum finns på eldön - Och en eldgraf under rummet; - Den är full af heta stenar, - Full af hällar, hvilka glöda, - För den främling, hvilken kommer, - För den vandrare, som nalkas. - - Ängslig var ej Lemminkäinen, - Sände upp en bön till Ukko: - "O du Ukko, högst bland Gudar, - O du fader uti himlen! - Höj ifrån sydvest en molnsky, - Sänd en annan ifrån vester, - Låt en tredje gro i öster, - Upp ifrån nordost den lyfta; - Stöt tillhopa molnens kanter, - Mot hvarann de toma ställen, - Sänd en stafs höjd snö från molnen, - Låt till spjutskafts djup den sjuda - Ned uppå de heta stenar, - Uppå hällar, hvilka glöda?" - - Snö då sände Ukko neder, - Sände af den fina yrsnö, - Lät den till en stafs höjd falla, - Lät till spjutskafts djup den sjuda - Ned uppå de heta stenar, - Uppå hällar, hvilka glödde. - - Sjelf den muntre Lemminkäinen - Qvad en jernstör, för att löpa - Öfver elduppfyllda grafven - Och från kant till kant sig sträcka. - Dermed slapp han denna fara, - Dermed kom han fram en dagsfärd. - - Vandrar så ett väga-stycke, - Färdas fram ännu en dagsfärd, - Redan synas Pohjas portar - Och de onda gångjern rassla. - Der man gjort af jern ett gärde - Och af stål ett stängsel tillredt - Ifrån jorden upp till himlen, - Ifrån himlen ned till jorden, - Stuckit spjut till gärdets störar, - Dem med ormar sammanfogat, - Lindat om med etter-ormar - Och ihop med ödlor bundit. - Stjertarna att hänga lemnats - Uppå gärdets inre sida, - Men uppå den yttre sidan - Hufvuden man ställt att hväsa. - Ännu andra stora ormar - Äro staplade på marken. - Sträcka tungan upp och hväsa, - Svänga nedåt sina stjertar; - Men en orm på marken ligger, - Sträckt på tvären framför porten, - Längre än den längsta fura, - Tjockare än stugans stolpe, - Sträcker tungan upp med hväsning, - För att döda Lemminkäinen. - - Ängslig var ej Lemminkäinen, - Tager fram sin knif från sidan, - Grymma jernet ur dess slida, - Hugger dermed uti gärdet, - Uti hägnaden af ormar; - Gärdet föll åt tvenne sidor - Gärdsgårdsbanden fem emellan, - Mellan störar sju i gärdet. - - Nu den muntre Lemminkäinen - På de andra ormar träter: - "Svarta kräk, som jorden tillhör, - Mark, den dödens färg betäcker, - Du som slingrar dig i gräset, - Vid näckblommans rötter vistas, - Krälar ibland trädets rötter, - Uti murkna stubbar gräfver! - Hvem har skickat dig från gräset, - Fram ur trädets rötter manat, - För att slingra dig på vägen, - För att ofvan jorden kräla? - Monn din fader, monn din moder, - Monn den äldsta ibland bröder, - Den bland dina systrar yngsta, - Eller andra höga fränder? - In i torfven är din stuga - Och din gård inunder stubben, - Under gärdet är din bostad - Och din lägerplats i tufvan. - - Slut din mun och hölj ditt hufvud, - Undangöm din lätta tunga, - Mun af ull du har och hufvud, - Har af ull fem dina tänder, - Ullig är din lätta tunga, - Ulligt kräk är sjelf du äfven. - Rör dig som en ylle-flaga, - Färdas fram som bönans skida, - Till en bundt dig sammanrulla, - Vrid ihop dig till en knippe, - Stick ditt hufvud in i torfven, - Stoppa det i tufvan neder. - Om du lyftar upp ditt hufvud, - Så skall Ukko det förkrossa - Med sitt jernbetyngda hagel, - Som ur moln han låter falla." - - Dermed muntre Lemminkäinen - Får ock denna dagsfärd ändad, - Vandrar fram ett väga-stycke, - Kommer så till Pohja-gården. - Der en varg i betsel-ringar - Och en björn med jernked bunden - Äro satta framför porten. - Redan hundra män de slukat, - Bragt om lifvet tusen hjeltar, - Ville sluka Lemminkäinen. - - Nu den muntre Lemminkäinen - Börjar leta uti fickan, - Söka i den lilla pungen, - Tar så litet ull från fickan. - Gnuggar ullen, rullar tappar - Mellan sina begge händer. - Inom tio fingrars fogning - Och en fåra-hjord så uppstod, - Föddes fram en ymnig får-skock, - Alstrades en krusig skara, - Att af Pohjas ulfvar frätas, - Slukas af de bistra djuren. - - Derpå muntre Lemminkäinen - Sjelf sig tränger in i stugan, - Träder under takets hvälfning, - Men han stadnar framför dörren, - Framför dörren, under sparren, - Der man kittlarna betäcker, - Tager mössan af sitt hufvud, - Handskarna från handen löser. - Höjde nu sin röst och sade, - Talade med dessa orden: - "Präktig är den bjudne gästen, - Präktigare den objudne." - - Dervid Pohjolas värdinna - Yttrade ett ord och sade: - "O du son af Lemminkäinen! - Ej ditt gästande mig gläder, - Hit du kom att mig förtrampa, - Kom att trycka ned mitt sinne, - Ölet än som korn förvaras, - Såsom malt den ljufva drycken, - Ej är hvetebrödet bakadt, - Ej är köttet ännu kokadt. - Måtte en natt förr du kommit, - Eller ock en dag härefter." - - Nu den muntre Lemminkäinen - Vred sin mun, sitt hufvud rörde, - Skakade det svarta håret, - Tog till orda sjelf och sade: - "Så är maten här då äten, - Alla dryckerna förtärda, - Öl med ymnigt mått man utdelt, - Bjudit spisöl uti kannor, - Lagt så kannorna tillhopa, - Staplat stopena i högar. - - Bjudningar du låtit kringgå, - Låtit ryttar-hästar springa, - Folk af alla slag du bjudit, - Bjudit blinda, bjudit arma, - Bjudit lama, bjudit lytta, - Mig allenast du ej bjudit. - - Hvarför har mig detta drabbat, - Då här mitt likväl var kornet, - Säden af mig sjelf förärad? - Andra buro säd med slefvar, - Andra läto sparsamt rinna, - Men med stora mått jag mätte, - Gjorde blott med lår mitt tillskott - Af min egen korn-besparing, - Af den säd, som sjelf jag utsått. - Icke tör en gäst jag vara, - Om här icke något tillreds, - Om man ej en gumse slagtar, - För en oxe hit i stugan, - Hemtar in en grofbent oxe, - Och ej öl å nyo brygger, - Att den hungrige får äta, - Den som sprungit, törsten släcka." - - Sade Pohjolas värdinna: - "Du min lilla, nätta tärna, - Min beständiga trälinna! - Ställ nu grytan uppå elden, - Hemta öl också åt gästen." - - Lilla flickan, arma barnet, - Sämst att tvätta kärlen rena, - Sämst att torka sina skedar, - Sämst att skura sina slefvar, - Lade nu ett kok i grytan - Utaf ben och fiskars hufvun, - Utaf gamla, torra rofblad - Och af skal från hårda kakor. - Bar så öl med vackra kannan, - Kannan med sitt dubbla handtag; - Nederst dragg och öfverst vatten, - Etter-ormar uti midten, - Invid kanten kräla ormar, - Ödlor sprattla uti ölet. - - Sade muntre Lemminkäinen: - "O du öl, o dryck, du röda! - Nu i dåligt skick du kommit, - Råkat i ett uselt läge, - Men det dugliga må drickas, - Dräggen ned på marken kastas - Med den venstra handens tumme, - Med det ej benämnda fingret." - - Börjar leta i sin ficka, - Söka i den lilla pungen, - Tager så en krok från pungen, - Tar sitt eldstål ifrån fickan, - Sänker uti ölet neder. - Ormar fastnade i kroken, - Etter-ormar uti jernet; - Upp han drager hundra grodor, - Lyftar tusen svarta ormar, - Dricker sedan öl med fräsning, - Yttrar så ett ord och säger: - "Icke såsom gäst jag äras, - Om man öl mig icke gifver, - Om ej bättre dryck man hemtar, - Och med ymnig hand det skänker - I ett rymligare käril. - Hör mig son af Pohjolainen, - Sjelf du värd i Pohja-gården! - Gif mig öl emot betalning, - Låt mig få för reda pengar." - - Straxt nu värden uti Pohja - Vredgades och qvad förtörnad - Uppå stugans golf en insjö - Att den tappre mannen dränka. - - Men den muntre Lemminkäinen - Qvad en oxe uppå golfvet - Att ur insjön vattnet dricka. - - Värden uti Pohja gården - Qväder så en varg på golfvet - Att om lifvet oxen bringa. - - Lemminkäinen, muntre mannen, - Hare hvit på golfvet qväder - För att slukas upp af vargen. - - Värden uti Pohja-gården - Qvad en hund, om käften krokig, - Ännu till förderf åt haren. - - Lemminkäinen, muntre mannen, - Qvad en ekorre att springa - Uppå sparrens ända, hunden - Qvad han att på ekorn skälla. - - Derpå värden uti Pohja - Yttrade ett ord och sade: - "Gästabudet ej förbättras, - Om ej gästerna förminskas; - Arbetet i gården jagar - Gästen ock från goda gillen." - - Tager så sin egen klinga, - Rycker fram det hvassa eld-egg, - Yttrande med dessa orden: - "Hör mig son af Lemminkäinen! - Må vi mäta våra klingor. - Må vi våra svärd beskåda." - - Sade muntre Lemminkäinen: - "Hvartill duger väl min klinga, - Som mot ben har blifvit bruten, - Krossad emot hufvud-skålar? - Men ändock mitt sinne bjuder, - Om här ej blir bättre gästbud, - Att dem mäta och beskåda. - Den som har en längre klinga, - Har ett svärd, som mer förfärar, - Han må första hugget gifva." - - Sina svärd man börjar mäta, - Börjar klingorna beskåda; - Råkade nu Pohja-värden - Ha en litet längre klinga, - Blott så mycket som ett kornfrö, - Som en smutsrand under nageln. - - Nu den muntre Lemminkäinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Visst har du en längre klinga, - Ditt alltså är första hugget." - - Derpå värden uti Pohja - Börjar på att svärdshugg dela, - Hugger en gång uti sparren, - Slår i stugans öfre dörrpost. - - Sade muntre Lemminkäinen. - "Ledsam är en strid i stugan, - Svår en blodig lek i pörtet, - Nya stugan vi förderfva, - Smutsa golfven uti pörtet, - Söla ned de tvådda bänkar. - Må vi träda ut på gården, - Bättre bloden är der ute, - Vackrare den är på gården - Prydligare uppå drifvan." - - Man så trädde ut på gården, - Råkade en kohud finna, - Bredde den så ut på gården - Och sig ställde uppå huden. - - Tog till orda Lemminkäinen: - "Hör mig, nu du Pohjas kämpe! - Väl du har en längre klinga, - Har ett svärd, som mer förfärar, - Men du lär det ock behöfva, - Förr än härifrån vi skiljas, - Förr än dagen når sin ända, - Hugg då till, du Pohjolainen." - - Och nu hugger Pohja-kämpen, - Hugger en gång, hugger tvenne, - Hugger än den tredje gången, - Men han skadar ej ens köttet, - Ej en blodig rispa gör han, - Tar ej bort det yttre hullet. - - Får så äfven Lemminkäinen, - Den förvägne sällen hugga. - Slår nu muntre Lemminkäinen, - Hugger den förvägne sällen, - Hugger mannen med sin klinga, - Ger ett hurtigt slag med svärdet. - Slår nu en gång, svärdet blixtrar, - Afhögg hufvudet från skuldran, - Skallen från sitt smala ställe, - Högg den af liksom ett rofblad, - Eller såsom fiskens fena. - lår så mannen andra gången, - Högg hans kropp i trenne delar, - Skar som skifvor utaf fläsket. - - Backen var med störar uppfylld, - Full var gården utaf stolpar, - På dem alla fanns ett hufvud, - Tom var blott en enda lemnad, - Ställde arme mannens hufvud - Upp på spetsen utaf denna. - - Derpå muntre Lemminkäinen - Qväder Pohja-gårdens husfolk - Uti klangfullt guld och silfver, - Blott en enda han ej qväder. - Sjelfva Pohjolas värdinna - Lemnar han att pörtet städa, - Sopa golfvets tiljor rena, - Bära öl omkring med kannan - Och försorg om maten hafva. - - Louhi Pohjolas värdinna - Vredgas nu och börjar qväda, - Tjutande hörs Louhi qväda, - Vildt den leda hexan skrika, - Qvad så svärdbeklädde männer, - Hjeltar uti vapenrustning, - Till att döda Lemminkäinen, - Att förgöra Kaukomieli. - - Nu ett buller hörs från tåget, - Hörs ett dån från närmsta gården, - Och det börjar tröttsamt blifva, - Blifva mer och mer besvärligt, - Att i Pohja fira bröllop, - Gästabud i Pimentola. - - - - -Adertonde Runan. - - - Derpå muntre Lemminkäinen - Upp till häst från marken stiger - Och beger sig straxt till hemmet, - Till den mor, som honom fostrat, - Sorgsen och med nedsänkt hufvud, - Med åt sidan lutad mössa. - - Honom kom till möte modren, - Hon sig skyndade att fråga: - "Yngre du af mina söner, - Du mitt barn af mera styrka! - Hvarför är du så bedröfvad, - När från Pohjola du kommer? - Monn med dryckes-stop man kränkt dig? - Om med dryckes-stop man kränkt dig, - Skall ett bättre stop jag gifva, - Som din far i fejden tagit, - Träffat på i kämpa-striden." - - Sade muntre Lemminkäinen: - "O min mor, min fostrarinna! - Om med dryckes-stop jag kränktes, - Skulle värdarna jag kränka, - Skulle kränka hundra kämpar, - Skulle tusen männer trotsa." - - Sade Lemminkäinens moder: - "Hvarför är du så bedröfvad, - När från Pohjola du kommer? - Blef för qvinnors skull du gäckad? - Om för qvinnors skull du gäckats, - Äkta då en bättre qvinna, - Tag en fager mö från Ryssland, - Vacker flicka från Karelen." - - Sade muntre Lemminkäinen: - "O min mor, min fostrarinna! - Om för qvinnors skull jag gäckats, - Värdarna jag gäcka skulle, - Skulle gäcka hundra hustrur, - Tusen andra qvinnor trotsa." - - Sade Lemminkäinens moder: - "Hvarför är du så bedröfvad? - Blef för hästars skull du skymfad? - Om för hästars skull du skymfats, - Må en bättre häst du köpa - Med din fars förvärfda medel, - Med hans samlade förråder." - - Sade muntre Lemminkäinen: - "O min mor, min fostrarinna! - Om för hästars skull jag skymfats, - Värdarna jag skymfa skulle, - Skulle hundra ston förderfva, - Tusen andra hästar trotsa. - - O min mor, min fostrarinna! - Lägg nu vägkost uti påsen, - Fyll med mjöl en liten lärft-säck, - Skär så mycket smör i asken, - Att ett år det för mig räcker, - Skär för andra året svinkött. - - Bort jag flyr för mina nidverk, - Går att dölja mig för missdåd; - Sina klingor männer hvässa, - Sina lansar spetsa hjeltar." - - Modren skyndar sig att fråga, - Ålderstigna qvinnan spörjer: - "Hvarför hvässa de nu klingor, - Hvarför spetsa de nu lansar?" - - Sade muntre Lemminkäinen: - "Der ett sago-verk har timat, - Uti detta Pohjas gästhud, - Sariolas dryckes-gille: - Jag en man, en hjelte slagit, - Sjelfva värden uti Pohja, - Dödat honom med min klinga. - Derför hvässa männer svärden, - Derför lansarna de spetsa. - Ej jag känner något ställe, - Der en niding sig kan dölja, - Der en brottsling tillflykt finner. - O min mor, min fostrarinna! - Säg, hvar kan jag mig fördölja?" - - Modren nu till ordet tager, - Till sitt barn den gamla talar: - "Jag ju sade det, min gosse! - Jag ju varnade dig ifrigt, - Städse bjöd jag till att hindra - Dig från färden bort till Pohja. - Du bordt blifva vid det rätta - Och i modrens stugor stadna, - Under egen moders vårdnad, - I din fostrarinnas gårdar. - - Gå nu bort att dig fördölja, - Gå att stå som tall på backen, - Som ett enträd uppå heden. - Äfven der dig ofärd drabbar; - Ofta tallen uppå backen - Fälls och blir till pärtved huggen, - Ofta enarna på heden - Man till gärdsgårds-störar skalar. - - Eller väx som björk i dälden, - Der jemväl dig ofärd drabbar; - Ofta björken uti dälden - Spjelkes och i trafven radas, - Blir till klabbar sönderhuggen. - - Om du blir ett bär i landen. - Blir ett lingon uppå fältet. - Smultron uti egna nejder, - Blåbär uti andra nejder, - Der jemväl dig ofärd drabbar; - Du af unga jungfrur plockas, - Tages bort af tennbriskprydda. - - Blir en gädda du i hafvet, - Kommer du i lakens lefver, - Blir en stjert åt röda laxen, - Der jemväl dig ofärd drabbar, - Ty en man så mörk, som hafvet, - Är beständigt stadd på mete, - Visstas alltid uppå notdrägt, - Fiskar städse med sin handnot. - - Går du åter att dig dölja - Uti björnens stenrös-grottor, - Gårdar utaf hällar gjorda; - Der jemväl dig ofärd drabbar, - Ty en ung, en sothöljd kämpe - Slipar flitigt der sin yxe - Och sitt spjut med spets belägger, - För att björnen gå till möte, - Fälla björnen uti skogen." - - Derpå muntre Lemminkäinen - Yttrade ett ord och sade: - "Sjelf jag vet de värsta ställen, - Känner sjelf de vidrigaste; - O min mor, min fostrarinna, - Du som vårdat har min barndom! - Hvart mig råder du att undfly. - Hvart mig råder och förmanar, - Der ej illa far mitt hufvud, - Fina håret icke faller, - Der ej luggen går förlorad, - Halsen ej alldeles afhuggs? - Än en dag, en stund skall komma, - Då det mannens hufvud gäller, - Ty nu hvassa männer svärden, - Hjeltar spetsa sina lansar." - - Sade Lemminkäinens moder: - "Väl ett stycke land jag känner, - Vet utaf ett ringa ställe, - Icke betadt, icke slaget, - Ej besökt af männers klingor; - Men med kraftig ed mig lofva, - Att i krig ej mera färdas, - Aldrig uppå tio somrar, - Icke ens af lust till silfver, - Eller om du guld behöfde." - - Der den muntre Lemminkäinen - Med en kraftig ed nu lofvar - Att i krig ej mera färdas, - Aldrig under tio somrar, - Icke ens af lust till silfver, - Eller om han guld behöfde. - - Sade Lemminkäinens moder: - "Far nu hän att dig fördölja - Öfver hela nio hafven - Och till hälften öfver tio, - Till den ej benämnda udden, - Holmen, den ej ord beteckna. - Der din far sig fordom dolde, - Dolde sig och fann en tillflykt - Under krigets långa somrar, - Under svåra fejde-åren. - Idel mjöd der hafven äro, - Öl i alla floder rinner, - Smör från alla höjder dryper, - Svinkött är hvarenda klippa. - Der för dig är godt att vara, - Ljuft din tid du der förnöter." - - Derpå muntre Lemminkäinen - Far åstad och färdas skyndsamt, - Far att fly för sina nidverk, - Dölja sig för sina missdåd. - Skjuter båten ut på vattnet, - Skeppet uppå hafvets böljor, - Ifrån bron af koppar bildad, - Från de jernbesmidda rullar. - Hissar segel upp i masten, - Såsom granar på en kulle, - Sjelf sig sätter ned i aktern, - Ställer sig att båten styra, - Stödd emot den böjda björken, - Lutad mot sitt koppar-roder. - Vinden vaggade hans farkost, - Skeppet utaf vågen framdrefs; - Öfver hela nio hafven - Och till hälften öfver tio, - Till den ej benämnda udden, - Holmen, den ej ord beteckna. - - Der nu muntre Lemminkäinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Monn här rum på holmen finnes, - Plats på holmens fasta botten, - Att mitt skepp jag drar på landet, - Stjelper båten på det torra, - På min fäders fordna rullar, - På den gamles landnings-ställen?" - - Svarade nu holmens tärnor, - Uddens jungfrur hördes säga: - "Nog här finnes rum på holmen, - Plats på holmens fasta botten, - Om du äfven hundra båtar, - Tusen fartyg drar på landet." - - Derpå muntre Lemminkäinen - Drog sin farkost upp på landet, - Stjelpte båten på det torra, - Tog till orda sjelf och sade: - "Monn här rum på holmen finnes, - Plats på holmens fasta botten, - Der en brottsling sig kan dölja, - Der en svag kan finna tillflykt?" - - Svarade nu holmens tärnor, - Uddens jungfrur hördes säga: - "Nog här rum på holmen finnes, - Plats på holmens fasta botten, - Der en brottsling sig kan dölja, - Der en svag kan finna tillflykt." - - Åter muntre Lemminkäinen - Yttrade ett ord och sade: - "Monn här rum på holmen finnes, - Plats på holmens fasta botten, - Icke bredare än ryggen, - Icke större, än ett skäppland, - Så att jag mig kan förlusta, - Att jag dansa kan på fältet, - Uti jungfrurs glada lekar, - Uti flickors ljufva samqväm?" - - Svarade nu holmens tärnor - Uddens jungfrur hördes säga: - "Holmens flickor äro magra, - Feta äro hästars fålar." - - Ängslig var ej Lemminkäinen, - Han från by till by blott vandrar, - Går till jungfrurs glada lekar, - Sköna flickors ljufva samqväm. - Icke fanns den by på holmen, - Der ej funnos tio gårdar, - Icke fanns den gård i byen, - Der ej funnos tio flickor, - Icke fanns en enda flicka, - Ej en enda moders dotter, - Vid hvars sida han ej hvilar - Och hvars arm han icke tröttar. - Tusen brudar han beveker, - Hundra enkors sinnen böjer, - Blidkar hundra gifta qvinnor, - På en enda natt om sommarn, - Under loppet af en höstnatt. - Blott en enda fanns bland tio, - Tvenne högst bland hundra funnos, - Ibland tusen qvinnor trenne, - Som han icke kunde dåra, - Som han ej förleda kunde. - - Så nu muntre Lemminkäinen - Alla uddens jungfrur blidkar, - Alla holmens tärnor fröjdar, - Blott en enda blir ej blidkad. - - Utan tupp han sig försofver, - Vaknar icke utan kyckling, - Men en dag han gör det löfte, - Fattar det beslut en afton, - Att på samma gång som månen, - Att vid solens uppgång stiga. - Steg ren förr än han beslutat, - Tidigare än han ärnat, - Ifrån by till by så vandrar, - Att ock denna tärna blidka. - - Nu den muntre Lemminkäinen - Blef en enda gård, ej varse, - Hvarest stugor tre ej funnos, - Blef ej varse någon stuga, - Hvarest kämpar tre ej funnos, - Blef ej varse någon kämpe, - Som ej hvässade sin klinga, - Som ej slipade sin yxe. - - Dervid muntre Lemminkäinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Nu den ljusa dagen uppgått, - Nu den milda solen stigit - Öfver mig beklagansvärda, - Öfver halsen af mig arma." - - Hinner mer ej jungfrur famna, - Hvila vid de skönas sida, - Hän till skeppet sig begifver. - Går till båten nu den arma, - Men den var förbränd till aska, - Var till stoft alltren förvandlad. - - Märkte ofärd honom hota, - Nödens dag förhanden vara, - Börjar att en båt sig bygga, - Att en farkost ny sig timra, - Men till båten tryter virke, - Till hans farkost saknas bräder. - Får så ganska litet virke, - Får helt obetydligt bräder - Af en gammal sländas bitar, - Af en sönderbruten rockten. - - Timrar båt af sländans bitar, - Bygger utaf tenens stycken - Fogar af dem sido-bräder, - Hugger äfven båtens vränger, - Reder ännu roddar-säten, - Gör till slut af dem ock årar. - Får så båten färdig timrad, - Får sin farkost sammanfogad, - Skjuter båten hän på vattnet, - Nya skeppet ut på böljan, - Från de glatta furu-stockar, - Ifrån hala, jemna rullar. - - For åstad nu Lemminkäinen, - Sorgsen och med nedsänkt hufvud, - Att ej mer få nätter vistas, - Få förnöta sina dagar - Uti jungfrurs glada lekar, - Sköna flickors ljufva samqväm. - Sjelf han sätter sig vid styret, - Yttrar så ett ord och säger: - "Flyt du båt på sjön, som bläddra, - Som ett näckrosblad på böljan." - - Kom en vind, som förde båten, - Kom en våg, som dref hans farkost - Ut på hafvets blåa yta, - På de vida, öppna fjärdar; - Och nu gråta holmens tärnor, - Uddens unga flickor klaga, - När ej masten mera synes, - Roddar-haken icke skymtar. - Ej för mastens skull de gråta, - Sakna icke roddar-haken, - Men den man, som är vid masten, - Och som roddar-haken äger. - - Sjelf gret äfven Lemminkäinen, - Klagade den arme mannen, - När ej holmen mera syntes - Och ej skymtade dess åsar. - Ej för holmens skull han gråter, - Holmens åsar han ej saknar, - Men han saknar holmens tärnor, - Längtar efter uddens jungfrur. - - Derpå muntre Lemminkäinen - Styrde på det blåa hafvet, - Styrde en dag, styrde tvenne, - Men uppå den tredje dagen - Landar han uppå en holme, - Lägger an invid ett stengrund. - Der nu börjar båten gråta, - Roddar-haken sorgfullt klaga: - "Hvarför skulle mig man foga, - Hvarför blef jag usla formad? - Ahti ror ej mer i örlig, - Aldrig uppå tio somrar, - Icke ens af lust till silfver, - Eller om han guld behöfde." - - Detta råkar Ahti höra, - Ifrån nära håll förnimma, - Höjde då sin röst och sade, - Talade med dessa orden: - "Sörj du icke, furu-yta, - Klaga ej du mastförsedda, - Ännu för i krig du segla, - Färdas uti vilda strider." - - Nu till krig sig Ahti rustar - Tvertemot den ed han svurit, - Tog till orda sjelf och sade: - "Hvar må jag nu få en annan, - Annan man med annan klinga, - Till mitt bistånd uti striden?" - - Ahti har om Tiera kunskap, - Hör om Kuuro städse talas, - Får en annan man i honom, - Annan man med annan klinga. - Ifrån by till by han färdas, - Vandrande till Tieras boning, - I behof af annan kämpe - Till sitt bistånd uti striden. - - Fadren sitter invid gluggen - Täljande uppå sitt yx-skaft, - Modren står på bodens tröskel - Och gör väsen med sin kärna, - Bröderna vid ledets mynning - Timra åt sig granna slädar, - Systrarna vid stranden trampa - Byke uppå bryggans ända. - - Sade fadren ifrån gluggen, - Modren ifrån bodens tröskel, - Bröderna från ledets mynning, - Systrarna från bryggans ända: - "Tiera nu i krig ej hinner, - Nyss han äktat har en hustru, - Tagit egen hus-värdinna, - Hennes bröst han än ej vidrört, - Hennes barm han icke nalkats, - Ej när hennes sida kommit." - - Tiera ligger uppå ugnen, - Skor sin ena fot på ugnen - Och den andra uppå golfvet, - Sig vid portarna omgjordad, - Knäpper spännet fast på gården. - Derpå tager Tiera spjutet, - Ej var spjutet bland de största, - Icke heller bland de minsta, - Spjutet var af medelstorlek. - Der en varg stod uppå doppskon, - - Längsmed skaftet sprang en fåle, - Katten gnällde uppå knappen. - Fram sitt spjut så Tiera kastar - Och det slänger midt bland Ahtis. - - For åstad nu Ahtis farkost, - Utan att med armar skjutas; - Bort den seglade från holmen, - Styrde ut åt Pohja-hafvet. - - Härvid Pohjolas värdinna - Skickade den stygga kölden, - Sände ut på Pohja-hafvet - Sjelf hon undervisar sonen, - Som enhvar sitt eget foster: - "Köld, du yngst af mina söner, - Skönast ibland dem, jag fostrat! - Far nu hän, dit jag dig beder, - Dit jag beder dig och manar, - Bort till Rutja-vikens stränder, - Ändelösa hafvets branter; - Kärr belägg med is och länder, - Gör till is det klara vattnet, - Tillslut gapet vid Kurimus, - Hölj med is de stygga hvirflar, - Låt ock den förvägnes farkost, - Lemminkäinens båt du frysa - Uppå hafvets klara yta, - På den stora, öppna fjärden, - Att den derifrån ej löses, - Aldrig någonsin befrias, - Om jag sjelf ej går att lösa, - Att befria Ahtis fartyg." - - Kölden, yngst af hennes söner. - Skönast ibland dem, hon fostrat. - Ger sig så åstad och färdas - Hastigt hän till Pohja-hafvet, - Låter Lemminkäinen frysa, - Sällen fastna uppå hafvet. - Ren uppå den första natten - Ahti fastnade tillfyllest, - Frös med armen fast vid isen, - Ganska hårdt med vreda handen. - - Alstrar en fullkomlig kyla, - Häftig frost tillvägabringar, - På en enda natt om sommarn, - Under loppet af en höstnatt. - Låter isen alntals frysa, - Låter snö till stafs höjd falla. - - Ärnar låta sjelfva guden, - Den förvägne sällen frysa, - Men den muntre Lemminkäinen, - Sjelf den sköne Kaukomieli - Klippte ullen ifrån stenen, - Tapparna från vintersofvarn, - Virkade dem sen till strumpor, - Rullade ihop till handskar, - Höll med händerna i frosten, - Klämde till det hårda vädret, - Dref så frosten uti elden, - I det jernuppfyllda röset. - Höjande sin röst han sade, - Talade med dessa orden: - "Köld blef alstrad ibland viden, - Liten frost bland buskar föddes - Af en far, som mest förderfvar, - Den illparigaste moder. - Köld utaf en orm blef däggad, - Af en mask med mjölk blef vårdad - Ur dess magra, skrumpna vårtor, - Sinade och torra spenar; - Namn så gaf man åt den onde - Och med köld benämnde honom. - - Vräktes sommarn om på gärden, - Gungade i källor vintern, - Mark och mossor isbelades, - Låt i vattnet viden frysa, - Kom åt knölarna på aspar, - Bragte värk i björkars rötter. - - Nu förgrymmades den stygge, - Lade af all skam och blygsel, - Lät på elden kitteln frysa, - Kolen frysa uppå härden, - Flickans hand i degen fastna - Och i hästens mage fålen. - - Gick att frostbelägga marken, - Gick att böljorna betvinga, - Isbetäcker vikar, dammar, - Hafvet likväl ej blef fruset, - Ej bofinken på dess fjärdar. - Icke frysa uppå hafvet - Fötterna för sädesärlan, - Fryser ej dess lilla hufvud. - - Monn till stor du ren hann fostras, - Växte till och blef förfärlig, - När du äfven mig vill plåga, - Öronen till svullnad bringa, - Äfven pröfva mina fötter, - Naglarna på mina fingrar? - - Köld, du son utaf Puhuri, - Du af ovädret bevingad! - Icke må du mig besvära, - Icke åt mitt hufvud komma, - Mina tår ej heller plåga, - Ej vid mina öron röra; - Nog har annat du att taga, - Mycket annat till att skada. - Drag åstad, dit jag dig manar, - Bort till Nordens sista ända. - Öppna kärr ännu der finnas, - Vide-buskar, som ej frusit, - Stenar från all smärta fria, - Fält, som jemnade ej blifvit. - Om ej det tillfyllest vore, - Dit skall jag då dig besvärja, - Midt i Hiisi-gudens lågor, - Uppå Lempos heta hällar; - Ned du sjunker der i elden, - Tränger dig midt in i lågan - För att derifrån ej komma, - Aldrig dig bereda utgång. - Eld jag stoppar i min strumpa, - I min sko jag bränder samlar, - Att ej köld må skada göra, - Ej ovädret öfverfalla." - - Dermed muntre Lemminkäinen - Nu den stygga kölden tjusar, - Lemnar skeppet uti viken, - Nya båten i sitt fängsel, - Sjelf till skogen sig begifver, - Stiger upp till ödemarken, - Går på obebodda vägar, - Stigar, dem han icke känner. - - Dervid muntre Lemminkäinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Ve mig arma, olycksfulla! - I hvad läge har jag råkat? - Att i år och dagar irra, - Vistas under öppna himmeln. - Nu min mor i hemmet gråter, - Nu min fostrarinna klagar: - Der min gosse är, jag arma, - Der mitt barn, jag olycksfulla, - Han besår nu Tuonis tegar, - Kalmas fält han flitigt plöjer. - Icke hindrar, ve mig arma, - Icke hindrar nu min gosse, - Hjerpar att sin högtid fira, - Fåglar små att ymnigt frodas, - Fritt får hermelinen springa, - Ekorren för ostörd hoppa. - - Ja så är det nu, min moder, - Så min hulda fostrarinna! - Upp du födde många dufvor, - Fostrade en svärm af svanar, - Kom så vinden och dem spridde, - Kom den onde, dem förströdde, - Systrars golf han ref i stycken - Och förstörde brödra-båten. - Många voro vi i sanning - Uti fordna bättre tider, - Golfvet var af systrar uppfyldt, - Båten lastad full med bröder; - Men ej finnes nu för tiden, - Ej en enda att tilltala. - Hvarje kämpe gått till striden, - Hvarje man bär svärd vid sidan. - - Alltid minns jag det förflutna, - Kan ej glömma bättre tider; - Jag som blomma gick kring byar, - Skön jag var som fältets blomster, - Mången såg då på min skepnad, - Fäste vid min växt sitt öga; - Nu jag svartnat har af blåbär, - Utaf ringa bär jag mörknat. - - Stället vet jag, der jag föddes, - Hvarje ställe, der jag uppväxt, - Men ej känner jag det ställe, - Der mig döden en gång möter. - Nu jag är lik harens unge, - Som sig sträcker ut på kärret, - Jemrar uppå brända sveden, - Springer längsmed hafvets stränder, - Uppå kiselstenar hoppar. - Sålan under skorna nötes, - Skört på dem blir öfverlädret, - Deras skaft af ålder rötas." - - - - -Nittonde Runan. - - - Kullervo, Kalevas ättling, - När han af sin moder föddes - Och var blott tre nätter gammal, - Slet sin lindas bindlar sönder - Och sig böjde upp på täcket. - God han lofvade att blifva, - Duglighet hos gossen röjdes; - Man till Ryssland honom förde, - Sålde honom i Karelen - Bort åt smeden Ilmarinen. - Hvad gaf smeden väl för honom? - Mycket smeden gaf för honom: - Tvenne sönderbrända kittlar, - Trenne obrukbara grytor, - Fem utslitna, gamla lior, - Sex till spillo gifna gräftor. - - Då Kalevas sköna ättling - Till sitt nya hemvist kommit, - Ren mot första dagens afton - Efter arbete han frågar - Af sin husbonde för qvällen - Och för morgon' af sin matmor: - "Till hvad verk skall nya trälen, - Till hvad arbete den köpta?" - - Han är satt att vagga barnet, - Barnet med de smala fingrar, - Men han stinger ut dess ögon - Och dess föda sjelf förtärer, - Dödar barnet genom sjukdom, - Bränner upp dess lilla vagga. - - Mot den andra dagens afton - Efter arbete han frågar - Af sin husbonde för qvällen - Och för morgon' af sin matmor: - - "Till hvad verk skall nya trälen, - Till hvad arbete den köpta?" - - Får ett svedjeland att rödja, - Sänds att fälla timmer-björkar; - Nedhögg björkar tvenne, trenne, - Slog sin yxe vid en stubbe. - Höjer så sin röst och ropar, - Låter gällt en hvissling ljuda: - "Må den dunkla skogen falla, - Må de stora björkar brytas, - När min stämma höres skalla, - När min gälla hvissling ljuder, - Nya skott må aldrig utslå, - Aldrig spira fram ur stubben - På den svedja, som är nedfälld - Af en man med gyllne spännen. - Herrlig brodd må svedjan skjuta, - Ax der må dock aldrig frodas." - - Mot den tredje dagens afton - Efter arbete han frågar - Af sin husbonde för qvällen - Och för morgon' af sin matmor: - "Till hvad verk skall nya trälen, - Till hvad arbete den köpta?" - - Får ett gärde till att bygga, - Och han bygger der sitt gärde, - Bryter ned de största furar, - Dem till gärdsel-trådor radar, - Tager grofva öken-granar - Och till gärdsgårds-störar ställer, - Sammanfogar dem med ormar, - Lindar om med etter-ormar - Och ihop med ödlor binder, - Tar till ordet sjelf och säger: - "Hvilken ej, som fågeln, flyger, - Hviner fram med tvenne vingar, - Må ej tänka på att komma - Öfver gärdet, som jag upprest." - - Mot den fjerde dagens afton - Efter arbete han frågar - Af sin husbonde för qvällen - Och för morgon' af sin matmor: - "Trälens arbete må nämnas - Må med ord tillkännagifvas." - - - Skickas ut att ro en notbåt. - Nu Kalevas sköna ättling - Ned vid årarna sig sätter, - Yttrar sjelf ett ord och säger: - "Ror jag efter min förmåga - Eller blott, som saken fordrar?" - - Pelonen, som satt i styret, - Hof sin stämma straxt till gensvar, - Yttrade ett ord och sade: - "Ror du efter din förmåga, - Lägger ut din hela manskraft - Ringa är dock trälens styrka." - - Sjelf Kalevas sköna ättling - Ror nu efter sin förmåga, - Lägger ut sin hela manskraft; - Båten utaf asp han söndrar, - Bryter vrängerna af enträd - Och förstör det hela fänget. - - Mot den femte dagens afton - Efter arbete han frågar - Af sin husbonde för qvällen - Och för morgon' af sin matmor: - "Trälens arbete må nämnas, - Må med ord tillkännagifvas." - - Derpå sänds han ut att pulsa, - Och att pulsa nu han börjar, - Yttrar då ett ord och säger: - "Pulsar jag med all min styrka, - Stöter med min hela manskraft, - Eller blott, som saken fordrar?" - - Wenari, som noten drager, - Hof sin stämma straxt till gensvar, - Yttrade ett ord och sade: - "Pulsar du med all din styrka, - Stöter med din hela manskraft, - Ringa är dock trälens styrka." - - Nu Kalevas sköna ättling - Ryckte upp en tall på backen, - Gjorde pulsskaft af en fura - Och en sten i spetsen ställde, - Tog till pulsens knopp en klippa. - Pulsar så med all sin styrka, - Stöter med sin hela manskraft, - Och till blår han noten rifver, - Grumlar vattnet upp till velling, - Fisken till en slem förvandlar. - - Mot den sjette dagens afton - Efter arbete han frågar - Af sin husbonde för qvällen - Och för morgon' af sin matmor: - "Trälens arbete må nämnas, - Må med ord tillkännagifvas." - - Får en boskapsdrift att valla, - Får en hjord af kor att drifva; - Hvad får trälen på sin andel, - Hvad till vägkost ges åt herden? - Smeden Ilmaris värdinna - Bakade en väldig kaka, - Lade hafra under brödet, - Bredde hvetemjöl deröfver - Och en sten i midten gömde, - Gaf så den till trälens andel, - Gaf till vägkost åt sin herde. - Tog till ordet sjelf och sade: - "Detta må ej förr du äta, - Än min hjord till skogen kommit?" - - Derpå Ilmaris värdinna - Sände hjorden ut på bete. - Höjande sin röst hon sade, - Talade med dessa orden: - "Korna sänder jag i löfskog, - De behornade på aspfält; - Suvetar, du sköna qvinna, - Etelä, naturens moder! - Gå att taga vård om hjorden, - Att värdinnans boskap vakta; - Som du under tak den vaktat, - Så den vakta i det fria, - Som du inom hus den vårdat, - Så i furuskog den vårda, - På det driften må förskönas, - Boskapshjorden vackert frodas, - Tills värdinnan går att se den, - Dejan går att den betrakta, -- - Den odugliga värdinnan - Och den alltför stränga dejan. - - Suvetar, du sköna qvinna, - Etelä, naturens moder! - Honungsmat låt hjorden äta, - Låt den äfven honung dricka, - Mata mina kor med gullgräs, - Gif dem silfvergräs till föda - Från den honungsrika lindan, - Fältets honungssöta tufva. - Tag ett vallhorn ifrån fjerran, - Från den häggbevuxna dälden; - Sen må du i hornet blåsa, - Låta luren mäktigt ljuda, - Så att kullar blomsterklädas, - Svedjeländers kanter prydas, - Kärr af idel honung drypa, - Vört vid källors bräddar växer. - För så hit det färska gräset, - Hemta hit de gyllne blomster - Ifrån strida forssars närhet, - Ifrån ljungens blomster-jungfrur, - Från de mör, som gräset vårda, - Mor, som bo vid himla-midten. - Bilda äfven gyllne brunnar - Uppå fältets begge sidor, - Att min hjord ur dem får dricka, - Får med ljufva honungssaften - Sina jufrar ymnigt fylla, - Spenarna till stindhet bringa. - Gör dess spenar du till stinda, - Låt dess jufrar ymnigt svälla, - Sätt dess mjölkrör till att sorla - Och dess jufrar till att sucka. - - Många äro de och onda, - Som till Tuoni mjölken föra, - Kornas gåfva till Manala; - Ringa är de godas antal, - Som från Tuoni hemta mjölken, - Kornas gåfva från Manala. - Jag begär ej mjölk ur byen, - Vill ej ha från andra gårdar, - Nog jag mjölken för från Tuoni, - Kornas gåfva från Manala. - - Suvetar, du sköna qvinna, - Etelä, naturens moder! - Hermikki med mjölk föröka. - Fyll på Tuorikki dess jufrar - Ur den vasslesöta källan, - Från den honungsrika tufvan, - Så att de med mjölkuppfyllda, - Stinda jufrar återkomma - - Ifrån fältets gröna tufvor, - Från den friska betesmarken, - Under denna långa sommar, - Denna Skaparns varma sommar. - - Mielikki, du skogs-värdinna, - Tellervo, Tapios jungfru, - Len om linnet, fin om fållen, - Med de vackra, gyllne lockar! - Det är du, som vaktar hjorden, - Som värdinnans boskap vårdar - Uti Metsola det ljufva, - Det vaksamma Tapiola; - Vårda den med milda händer, - Aga den med lätta fingrar, - Bringa så hvarenda afton - Hjorden hem med fulla spenar, - Spenar svällande och stinda, - Med af mjölk uppfyllda jufrar, - Till värdinnan, som den söker, - Som för hjorden är bekymrad. - - Kuippana, du skogens konung, - Skogens milda, vackra gråskägg! - Bryt ett spö af veka rönnen, - Tag af enträd dig ett gissel, - Ända bortom Tapio-berget, - Ifrån Linna bergets branter, - Drif dermed min hjord till gården, - Intill dess man badstun eldar. - Hem må hemmets hjordar komma, - Skogens hjordar gå till skogen. - - Sköna Ohto, skogens äpple, - Trinda vandrare i skogen! - Låt oss nu en fast förlikning, - Låt en sommarfred oss sluta, - Att bestå vår hela lifstid, - Räcka under all vår lefnad. - Ej jag nekar dig att kringgå, - Att beskåda mina hjordar - Och till boskapsdriften komma, - Men att röra dem med tungan, - Att med tänderna dem kringströ - Och att slita sjelfva köttet. - Du min vän, min goda broder, - O du honungstass, du sköna! - Krossa ej de krökta benen, - Korna, hvilka mjölk mig gifva. - När du skällans ljud förnimmer, - Hör den gälla klockan ljuda, - Rostbetäckta kläppen skrälla, - Hasta bort till ödemarken, - I din boning utaf mossa; - Undvik hjordens betesmarker, - Hemligt smyg förbi dess mjölk-fält, - Sky den nejd, der skällor ljuda. - Vandrar hjorden uppå backen, - Må du vandra under backen, - Vandrar hjorden under backen, - Så må du på backen vandra; - Siken lik förbi du hasta, - Drag dig undan liksom fisken, - Att ej driften måtte stupa, - Bort värdinnans boskap hasta, - Klena hjorden skygga undan, - Fredade låt kärren vara, - Ökenskogarna i fägring, - Låt de böjda hornen färdas, - Krökta benen makligt skrida, - Öfver mark och mossor vandra, - Vandra öfver öken-moar, - Utan att du alls dem vidrör, - Skadar dem det allraminsta. - Om en lust dig skulle gripa, - Tänderna en åtrå känna, - Hugg då uti murkna stubbar, - Gör då anfall på en myrstack. - Uti Metsola ett mjödkar - Håller på att häftigt jäsa - På den gulduppfyllda hympeln, - På den silfverrika kullen, - Under granens blomsterkrona, - Under tallens rika grenar. - Der har ock en glupsk att äta, - Har en fråssare att sluka, - Utan att der maten tryter, - Eller drycken blir förminskad. - Så må vi förlikning ingå - Och en fred för evigt sluta. - Samma mark, men särskild vägkost, - Rum i endrägt ha vi begge. - - Men om du är böjd för fejder, - Om du vill på krigsfot lefva, - Så må vintrarna du kämpa, - Slåss, då snö än finns på marken, - Men då sommarn börjar nalkas, - Mossor tina, källor ljummas, - Kom ej mer till dessa nejder, - Till de fält, min hjord beträder. - - Mark ju finns ock annorstädes, - Boskapsgårdar längre borta, - Der en sysslolös kan vandra. - Om en björn jag skulle vara, - Om en honungstass jag vore, - Ej på detta vis jag lefde, - Städse uti qvinnors fötter; - Du har kotte-fält att vandra, - Stiga på med dina tassar. - Spring med skyndsamhet en sträcka, - Ila fram uppå en gångstig - Hän till skogen i Manala - Eller bort till Kalmas moar. - Der är Kirjos, der är Karjos - Uti jernbesmidda remmar, - Uti tiotal af klafband; - Der bli magra äfven feta, - Frodas de, som ben blott äro. - - Mina kor till sten må bytas, - Må de sköna blifva stubbar, - Vid det Kuusiainen färdas, - Mausiainen är på vandring. - - Om till dessa fält du kommer, - Råkar gå till dessa öknar, - Qvinnor kunniga här finnas, - Finnas åldriga värdinnor, - Hvilka nog din väg förderfva - Och så illa dig behandla, - Att ej någonsin du skadar, - Ej ens i din grymma vildhet, - Tvertemot den högstes vilja, - Utan tillstånd af den sälle. - - - Blidkens skogar, blidkens lunder, - Var mig blid, du dunkla öken, - Fred åt hjordarna förunna, - Lef med mina kor i endrägt, - Under denna långa sommar, - Denna Skaparns varma sommar. - Kuippana, du skogens konung, - Hongatar, du öknens drottning! - Tagen vård om edra hundar, - Edra rackor väl bevaren, - Döljen hundarna i grottan, - Binden fast de onda rackor - Uti guldbesmidda halsband, - Uti sköna silfver-remmar. - Gömmen klorna inom håret, - Betarna i deras tandkött. - Drifven sedan in en gullstång - Genom benuppfyllda käften, - Så att käftens ben ej rubbas, - Tänderna i munnen skiljas. - Binden än ett band af rönnen - Rundt omkring den platta nosen; - Om ej rönnen skulle hålla, - Gjuten då ett band af koppar; - Vore kopparn icke stadig, - Utaf jern då bandet reden; - Om de jernet sönderslita, - Ännu detta band förderfva, - Må då eld i munnen bringas, - Lempos lås för käften sättas, - Att ej deras käftben vidgas, - Att ej tänderna må skiljas." - - Dermed Ilmaris värdinna - Sände korna ut på bete, - De behornade på aspfält, - Hade herden att dem valla. - - Kullervo, Kalevas ättling, - Drifver korna fram längs mossan, - Sjelf på torra heden springer, - Sätter sig på kullens tufva, - På en plats för solen öppen, - Qväder der och säger detta: - "Gå nu ned, du sol, i granskog, - Rulla dig till hvete-landet, - Ibland enrisbuskar hasta, - Herden släpp till hemmet åter." - - Men från hemmet qvad värdinnan, - Yttrade ett ord och sade: - "Det är tid för nya trälen, - För den köpta att sig mätta." - - Nu Kalevas sköna ättling - Tager brödet fram ur barmen, - Drar ifrån sin gördel knifven - För att sönderskära brödet. - Skar så med sin knif i stenen, - Ristade mot hårda klippan, - Vred sin mun, sitt hufvud rörde, - Skakade det svarta håret, - Tog till ordet sjelf och sade: - "Hur skall qvinnans hån jag gälda, - Gälda qvinnans spott och löje, - Min värdinnas usla fägnad? - Så jag gäldar, som jag mäktar: - Korna skingrar jag i skogen, - Kör i kärret krökta benen, - Jagar driften uppå svedjan, - Drifver björnar hem till gården, - Binder vargar fast med klafve." - - Solen sjunker ned i granskog, - Rullar sig till hvete-landet, - Ibland enrisbuskar hastar; - Korna han i granskog skingrar, - Kör i kärret krökta benen, - Jagar driften uppå svedjan, - Drifver björnar så till hemmet, - Jagar vargar uppå gården. - Undervisar sina björnar, - Talar så till sina vargar: - "Sliten låret af värdinnan, - Biten af den halfva vaden." - - Gjorde så en lur af koben, - Utaf oxens horn en pipa, - Herda-flöjt utaf en kalffot. - Och han spelar dermed skickligt, - Låter luren vackert ljuda - Uppå hemmets berg tre gånger, - Gånger sex vid tågets ända. - - Sade Ilmaris värdinna: - "Nu, o Gud, du prisad vare, - Luren ljuder, hjorden kommer, - Men hvar fick väl trälen hornet, - Hvar fick smeden släta luren? - Öronhinnorna den spränger, - Rister tvert igenom hufvet." - - Nu Kalevas sköna ättling - Sjelf till orda tog och sade: - "Trälen tog sin lur från kärret, - Från den häggbevuxna skogen, - Gå värdinna nu att mjölka, - Gå att mätta boskapshjorden." - - Derpå Ilmaris värdinna - Beder gamla mor att mjölka: - "Gå du, gamla mor, att mjölka, - Gå att mätta boskapshjorden." - - Hon till orda tog och sade: - "Städse sjelf en god värdinna - Fordom sina kor ju mjölkat, - Sjelf hon skött om boskapshjorden." - - Derpå Ilmaris värdinna - Sig beger att korna mjölka, - Går att mätta boskapshjorden: - "Ve dock mina kor, de sköna, - Alla varglons hull de hafva, - De med villdjurs hår betäckas, - Bära fjun af skogens tacka. - Stinda äro deras jufrar, - Deras spenar ymnigt svällda." - - Lutade sig ned att mjölka, - Böjde sig för att beskåda, - Björnen hugger uti hälen, - Vargen griper i med munnen, - Rifver låret af värdinnan, - Alla hälens senor sliter. - - Kullervo, Kalevas ättling, - Dermed qvinnans hån nu gäldar, - Gäldar hennes spott och löje, - Onda qvinnans lön betalar, - Sticker piporna i säcken, - Sig med spel till krig begifver, - Vandrar tutande till härnad. - - Derpå Ilmaris värdinna - Sänder upp en bön till Ukko: - "O du Ukko, högst bland Gudar! - Tag Kalevas son af daga, - Sargad utaf jerntungt hagel, - Nålars stålbesmidda spetsar, - Uppå fasansfulla stridsfält. - Vid de svåra härnads-tågen." - - Men Kalevas sköna ättling - Råkade förnimma detta, - Sände då en bön till Ukko: - "O du Ukko, högst bland Gudar! - Döda Ilmaris värdinna, - Sargad utaf jerntungt hagel, - Nålars stålbesmidda spetsar, - Uppå hennes trånga gårdar, - Framför hennes egen stuga." - - Och han drager nu till örlig, - Spelar vid sin färd på kärret, - Tutar uppå svedje-fältet, - Blåser i sin lur på heden. - Kärret skakas, marken dånar, - Genljud skallar ifrån heden. - - Bud man efter honom sände: - "Hemma dog din kära moder, - Skynda dit, att du får skåda, - Hur den döda läggs i grafven." - - Men Kalevas sköna ättling - Svarar straxt och yttrar detta: - "Om hon dog, min kära moder, - Finnes väl ett sto der hemma, - Hvarmed hon till grafven föres, - Sänkes ned i jordens sköte." - - Spelar vid sin färd på kärret, - Blåser i sin lur på heden; - Bud man efter honom sände: - "Hemma dog din kära fader. - Skynda dit, att du får skåda, - Hur den döda förs i jorden." - - Men Kalevas sköna ättling - Svarar straxt och yttrar detta: - "Om han dog, min kära fader, - Finns en vallak väl der hemma, - Hvarmed han i grafven föres, - Sänkes ned i jordens sköte." - - Spelar vid sin färd på kärret, - Tutar vandrande på heden; - Bud man efter honom sände: - "Nu din hustru dött der hemma, - Skynda dit, att du får skåda, - Huru hon i mullen lägges." - - Men Kalevas sköna ättling - Yttrade ett ord och sade: - "Om min hustru dött i hemmet, - Har en häst der hemma funnits, - Hvarmed hon kan fås i jorden, - Sänkas ned i Kalmas boning." - - Och han drar med spel till örlig, - Färdas tutande till härnad, - Spelar uppå svedje-fältet, - Blåser i sin lur på heden. - - - - -Tjugonde Runan. - - - Gret så smeden Ilmarinen, - Gret och sörjde hvarje afton, - Ännu mer han gret om natten, - Suckade till ljusa dagen, - Då hans maka var försvunnen - Och i mullen lagd den sköna. - Icke rördes uti handen - Hammarns skaft, det kopparsmidda, - Icke alls den första dagen, - Ej den första, ej den andra. - Sade smeden Ilmarinen: - "Ve mig arme man! jag vet ej, - Hur att vara, hur att lefva; - Natten ligger jag och vakar, - Ringa är min kraft, min insigt - Svag och mödosamt mitt arbet'." - - Går att plocka guld ur hafvet, - Silfver ifrån djupa böljan, - Samlar träd i stora högar, - Fulla tretti' lass han släpar, - Bränner så till kol dem alla - Och i essjan vräker kolen. - Föser sedan guld i elden, - Silfver ibland brända kolen, - Med ett får om hösten lika, - Lika med en vinter-hare. - - Tar så trälar till att pusta, - Lönta drängar till att trycka. - Trälar pusta oförtrutet, - Raskt de lönta drängar trycka -- - Utan handskar uppå handen, - Utan hattar öfver hjessan, - Under kalla vinter-himmeln. - Sjelf han, smeden Ilmarinen, - Smider sig af guld en hustru, - Vill en brud af silfver bilda. - - Men nu pusta trälar dåligt, - Kraftlöst trycka lönta drängar. - Sjelf han tar sig för att pusta, - Hurtigt pustar Ilmarinen, - Pustar en gång, pustar tvenne, - Redan efter tredje gången - Skådar han i essjans botten, - Synar långsåt bälgens bräddar. - - Spratt ur elden fram en klinga, - Gyllne klinga utur glöden. - Skön är klingan till att skåda, - Men den har dock onda seder: - Dödar en man alla dagar, - Dödar tvenne på de bästa. - Trälarne åt klingan gladdes, - * Men af harm greps smedens sinne. - - Sjelf han, smeden Ilmarinen, - Stack sitt svärd i elden åter, - Gyllne klingan uti glöden, - Bragte mera guld i elden -- - Guld, så mycket mössan rymde - Och hattkupan full af silfver. - Tog så trälar till att pusta, - Lönta drängar till att trycka. - Trälar pusta oförtrutet, - Raskt de lönta drängar trycka -- - Utan handskar uppå handen, - Utan hattar öfver hjessan, - Under kalla vinter-himmeln. - Sjelf han, smeden Ilmarinen, - Smider sig af guld en hustru, - Vill en brud af silfver bilda. - - Men nu pusta trälar dåligt, - Kraftlöst trycka lönta drängar; - Sjelf han tar sig för att pusta, - Hurtigt pustar Ilmarinen, - Pustar en gång, pustar tvenne, - Redan efter tredje gången - Skådar han i essjans botten, - Synar långsåt bälgens bräddar. - - Spratt ur elden fram en fåle, - Hingst med gyllne man ur glöden; - Skön är hingsten till att skåda, - Ilskefullt dock är dess sinne: - Dödar ett sto alla dagar, - Dödar tvenne på de bästa. - Trälarne åt hingsten gladdes, - * Men af harm greps smedens sinne. - - Det var smeden Ilmarinen, - Körde hingsten uti elden, - Den guldmanige i glödet. - Bragte mera guld i elden -- - Guld, så mycket mossan rymde. - Ock hattkupan full af silfver. - Tog så trälar till att pusta, - Lönta drängar till att trycka. - Trälar pusta oförtrutet, - Raskt de lönta drängar trycka -- - Utan handskar uppå handen, - Utan hattar öfver hjessan, - Under kalla vinter-himmeln. - Sjelf han, smeden Ilmarinen, - Smider sig af guld en hustru, - Vill en brud af silfver bilda. - - Trälar pusta oförtrutet, - Pusta dagar, hvila nätter; - Ej blir gyllne bilden färdig, - Silfver-bruden ej fullbordad. - Derpå smeden Ilmarinen - Sjelf sig tager för att pusta. - Pustar dagar, rastar icke, - Pustar nätter, hvilar icke, - Pustar en dag, pustar tvenne, - Men uppå den tredje dagen - - Skådar han i essjans botten, - Synar långsåt bälgens bräddar. - - Spratt ur elden fram en jungfru, - Mö med gyllne hår ur glöden; - Flickan gladde smedens sinne, - Men af harm de andre grepos. - - Vänder henne, skådar henne, - Ser ej mun och ser ej ögon, - Ej de qvinliga behagen; - Smider mun och smider ögon, - Smider qvinliga behagen, - Ordet kan han icke gifva. - - Skön är jungfrun till att skåda, - Hennes seder han ej känner. - Tog så smeden Ilmarinen - Jungfrun på sin bädd till natten; - Kyla sprider röda guldet, - Kyla sprider hvita silfret. - Sade smeden Ilmarinen: - "Åt hvem månde guldmön duga? - Åt den gamle Wäinämöinen - Till en maka för hans lifstid." - - Sjelf den gamle Wäinämöinen - Hvilar straxt den första natten -- - Uppå sköna hufvud-kuddar, - Uppå mjuka fjäder-dynor -- - Vid den unga jungfruns sida, - Hvilken utaf guld var formad, - Som var tecknad utaf silfver. - - Der nu gamle Wäinämöinen - Skyddar sig med ull-betäckning, - Sveper sig i tjocka pelsen, - Täcken breder öfver kroppen -- - Tvenne, trenne björnars hudar, - Dertill fem, sex ylle-täcken. - - Lagom varm var ena sidan. - Den som låg i täcket insvept, - Uti mjuka ylle-klädet. - Den åt jungfrun vända sidan - Så när hade blifvit frusen, - Stelnat till en snöig massa, - Sig till hafvets is förvandlat - Och till stenens hårdhet styfnat. - - Då nu gamle Wäinämöinen - Blott en enda natt sig hvilat - Invid gyllne jungfruns sida, - Bredvid bruden utaf silfver, - Höjde han sin röst och talte, - Yttrade med orden detta: - "Aldrig må du, unga slägte, - Aldrig J, dess söners söner! - Ej så länge tiden varar, - Klara månen ännu lyser, - Utaf guld en qvinna bilda, - Vilja brud af silfver smida. - Kyla sprider röda guldet, - Kyla sprider hvita silfret, - Lagom varm var ena sidan, - Den i gamla täcket svepta, - Men till is den ville stelna, - Som var vänd åt unga jungfrun." - - Sorgsen och med nedsänkt hufvud, - Med åt sidan lutad mössa, - For nu smeden Ilmarinen - Fjerran hän till Pohja-gården, - For med hopp om annan flicka, - Hänförd af en jungfrus fägring. - - Kom så in i Pohja-stugan, - Yttrade ett ord och sade: - "Gumma gif åt mig din dotter, - Gif åt mig en fager fästmö, - Den bland dina döttrar yngre, - Den bland barnen allrabästa." - - Louhi, Pohjolas värdinna, - Tog till orda nu och sade: - "Här är ingen flicka vaggad, - Ingen dotter närd och fostrad - För din släde, o du vräkling, - För din bädd, du glupske blodhund, - Du som fräter kött med benen, - Slukar i dig råa bloden. - Hellre lemnar jag min dotter, - Slungad till Förderfvets munsbit, - Uti gapet på en springvarg, - Uti bistra björnens käftar." - - Dädan fick han ingen flicka, - Ingen ung och fager fästmö. - Vred sin mun, sitt hufvud rörde, - Skakade det svarta håret, - For så bort från Pohja-gården, - Färdades till egna nejder. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Möter honom uppå vägen, - Yttrar så ett ord och säger: - "Hör mig smed, du Ilmarinen, - Frände, barn af samma moder! - Hvarför är du så bedröfvad, - Låter snedt din mössa hänga, - När från Pohjola du kommer? - Säg, hur lefver man i Pohja." - - Sade smeden Ilmarinen: - "Lätt i Pohja är att lefva, - Då der Sampo finns, som maler, - Granna locket, som sig rullar; - Mol på en dag säd att ätas, - På den andra till att säljas, - På den tredje att förvaras. - - Ja, det säger jag i sanning: - Lätt i Pohja är att lefva, - Då i Pohja Sampo finnes; - Der är plöjning, der är såning, - Der är all slags växt och gröda, - Der, just der en evig lycka." - - - - -Tjuguförsta Runan. - - - Gamle trygge Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Hör mig, broder Ilmarinen! - Låt oss nu till Pohja fara - För att taga goda Sampo, - För att skåda granna locket." - - Sade smeden Ilmarinen: - "Svårt det blir att Sampo taga, - Svårt att få det granna locket - Ifrån Pohjola det mörka. - Der är Sampo förd att gömmas, - Granna locket att förvaras, - In i Pohja-gårdens stenberg, - Inom kopparbergets gömmor, - Bakom nio lås och riglar, - Och dess rötter har man fästat - På ett djup af nio famnar; - En är fästad ned i jorden, - Invid vattnets rand den andra - Och i hemmets berg den tredje." - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Kom blott du att Sampo taga, - Hem det granna locket föra - Ifrån Pohja-gårdens stenberg, - Ifrån kopparbergets gömmor, - Från de nio låsens stängsel. - Först dock hamra mig en klinga, - Ett eldeggadt svärd mig bilda, - Hvarmed hundarna jag tuktar, - Jagar Pohja-skaran undan, - När vi gå att taga Sampo, - När till kalla byn vi komma, - Bort till Pohjola det mörka, - Till det mulna Sariola." - - Det var smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn, - Föste skyndsamt jern i elden, - Bragte hastigt kol i essjan, - Tog så trälar till att pusta, - Lönta drängar till att trycka. - Trälar pusta oförtrutet, - Raskt de lönta drängar trycka; - Såsom välling vidgas jernet, - Såsom jernslagg fräser stålet. - - Derpå smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn, - Ned uti sin essja skådar, - Synar långsåt bälgens bräddar. - Spratt nu fram ett svärd ur elden, - Sprang en klinga upp ur glöden. - - Sjelf nu smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn, - Bildade af guld dess fäste, - Gjorde handtag utaf silfver; - Såsom deg sig guldet töjde, - Silfret såsom hafvets fradga, - Uti essjan, uppå städet, - Under slagen utaf hammarn. - - Nu är svärdet färdigbildadt, - Och den gamle Wäinämöinen - Griper i eldeggad klinga, - Fattar tag med högra handen, - Yttrar så ett ord och säger: - "Passar klingan ock för mannen, - Skickar svärdet sig för bärarn?" - - Klingan passade för mannen, - Skickade sig väl för bärarn, - Månen lyste uppå spetsen, - På dess fäste glänste solen, - Hästen gnäggade på bettet, - Katten gnällde uppå knappen - Och i slidan låg en hundvalp. - - Derpå smeden Ilmarinen - Väpnar sig och sig omgjordar, - Kläder sig i jernsmidd skjorta, - Stålsmidt bälte på sig spänner, - Yttrar så ett ord och säger: - "Mannen är i pansar bättre, - Starkare i jernsmidd skjorta, - Fastare i stålsmidt bälte." - - Tiden nalkas nu att fara, - Vandrings-stunden är förhanden. - En var gamle Wäinämöinen, - Ilmarinen var den andre, - Gingo nu att hästen söka, - Söka ett års gamla fålen, - Buro betslet invid gördeln, - Fålens seldon uppå ryggen. - Stigande längsefter vägen, - Kring den dunkla ökenskogen, - Hörde de ett fartyg gråta - Och en båt vid stranden klaga. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Der ett fartyg höres gråta, - Der en båt vid stranden klagar. - Kanske att vi fara sjöleds, - Färdas fram med båt på vattnet, - Eller monn till lands vi resa, - Ridande på hafvets stränder?" - - Sade smeden Ilmarinen: - "Säkrare till lands är färden, - Döden gånge ut på hafvet, - Der oss skulle stormen skaka. - Vädrets ilar våldsamt kasta, - Våra fingrar blefve åror, - Våra flata händer styren." - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Säkrare till lands är färden, - Säkrare, men mer besvärlig, - Ännu vida mera krokig, - Och det är en fröjd för båten, - När den flyter uppå vattnet, - Stryker fram på vida hafvet, - Följer åt de störa fjärdar, - När den vaggas utaf blåsten, - Gungas utaf vestan vinden, - Föres fram af sunnanfläkten." - - Slängde grimman ned på marken, - Hingstens betsel uppå mossan, - Fålens seldon uti lunden. - Vandrar sedan till sin trädbåt, - Båten, som vid stranden gråter, - Talar och af båten spörjer: - "Hvarför gråter du, min trädbåt, - Jemrar dig, du årfästrika? - Smärtar dig, att tung du gjordes, - Att så grof du blifvit timrad?" - - Svarade nu trädstams-skeppet, - Årfästrika båten talte: - "Båtens håg är ut på böljan - Äfven ifrån smorda rullar, - Flickans håg till mannens boning - Äfven ifrån höga hemmet. - För min tyngds skull jag ej gråter, - Ej för det, att grof jag gjordes; - Derför gråter jag, ett trädskepp, - Klagar båt af tallar timrad: - Sades nog, då man mig gjorde, - Att jag till en stridsbåt reddes, - Rustades till örlogsfartyg, - Att med gods och skatter lastad - Jag till hemmet skulle vända; - Men ej kom jag ut till striden, - Fördes ej på hafvets böljor. - Andra båtar, sämsta fartyg, - Färdas städse uti örlig, - Vilda fejders stråt beträda - Och förskaffa mera medel, - Än en konung får på sex år, - På sju somrar smeden vinner. - Jag, som är till farkost bilad, - Redd af gamle Wäinämöinen, - Ruttnar jemt på mina spånor, - Vräkes här på timmer-platsen. - Markens allrasämsta maskar - Bo inunder mina vränger, - De bland luftens foglar värsta - Bygga på mig sina nästen. - Tvåfaldt vackrare det vore, - Vore två- och trefaldt bättre, - Att en tall på backen vara, - Stå på heden som en fura, - På hvars qvistar ekorn springer, - Barrträdsfågeln vingen flaxar." - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Är du Wäinämöinens fartyg, - Må du löpa ifrån stapeln, - Utan att af händer röras, - Utan att med armar skjutas." - - Skickligt svarar trädstams-skeppet, - Årfästrika båten talar: - "Löper ej mitt hela slägte, - Ej de andra brödra-båtar, - Utan att af händer röras, - Utan att med armar skjutas." - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Om jag dig på böljan skjuter, - Monne utan rodd du löper, - Utan årors tillhjelp skrider, - Stryker fram förutan myndning, - Utan vind, som seglet fyller?" - - Skickligt svarar trädstams-skeppet, - Årfästrika båten talar: - "Löper ej mitt hela slägte, - Ej de andra brödra-båtar, - Om man dem med rodd ej drifver, - Bringar fram med årors tillhjelp, - Myndar med de smärre åror, - Och om vind ej seglet fyller." - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Löper du med rodd då drifven, - Om man hjelper till med åror, - Med de smärre åror myndar, - Och om vinden seglet fyller?" - - Skickligt svarar trädstams-skeppet, - Årfästrika båten talar: - "Löper ju mitt hela slägte, - Löpa alla brödra-båtar, - Om med rodd de framåt drifvas, - Om man hjelper till med åror, - Med de smärre åror myndar, - Och om vinden seglet fyller." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Sköt nu båten ut på vattnet, - Qvad sin farkost uppå böljan. - Qvad en sida full med flickor, - Fagra tennbriskprydda flickor, - Unga mör med messingsgördlar, - Ringbeprydda, nätta jungfrur; - Qvad den andra full med fästmän, - Unge män med sträfva lockar, - Sträfva lockar, hårda händer, - Sporrbeprydde, stolte karlar. - - Ännu qväder Wäinämöinen - Tofterna i båten fulla - Med en ålderstigen skara, - Med ett slägte, tärdt af tiden; -- - Ringa rum för det var öfrigt, - Då han först de unga qvädit. - - Sjelf han sätter sig vid rodret. - Ställer sig att styra båten - Uti björkens höjda bakstam, - Stödd emot det krökta styret. - Höjde då sin röst och sade, - Talade med dessa orden: - - "Flyt i trädlös trakt, du fartyg, - Lägg till rygga vida fjärdar, - Flyt på hafvet som en bläddra, - Som ett näckrosblad på böljan." - - Ordnade till rodd de gamle, - Gamle ro och hufvun darra, - Glädjen sämjes ej med glädje. - Rodden sig till rodd ej fogar. - - Ordnade till rodd de unga, - Ställde dem att åror sköta, - Unge ro och fingren knaka, - Glädjen sämjes ej med glädje, - Rodden sig till rodd ej fogar. - - Sjelf nu smeden Ilmarinen - Tog sin plats på roddar-bänken, - Satte sig att åror sköta; - Nu med glädje glädjen sämjes - Och till rodd sig rodden fogar. - Rodde smeden Ilmarinen, - Rodde med de hårda fingrar; - Nu sig svänger trädstams-skeppet, - Furu-båtens bräder böjas, - Tofter skakas, åror knaka, - Årors skaft som hjerpar pipa, - Årors blad som orrar kuttra, - Fören susar liksom svanen, - Aktern skränar till likt korpen, - Såsom gäss rodd-hakar ljuda. - Sjelf den gamle Wäinämöinen - Styr sin farkost genom svallet - Vid den dimomhöljda udden, - Vid den skogbeväxta holmen. - - Ahti bodde uppå holmen, - Kauko uti uddens krökning. - Han sitt usla läge sörjer, - Han sin ringa lott begråter, - Trånga boden honom grämer. - - Kastade sin blick åt vester, - Vände hufvudet åt söder; - Ut åt fjerran ser den sköne, - Kämpen skådar öfver hafvet, - Långe mannen bortom molnen. - Ser en ganska liten molnsky, - Ser i skyn en vattendroppe, - Ser en liten sjö i droppen - Och på sjön en liten ökstock, - Varsnar litet folk i stocken, - Ser i båtens stam en hjelte, - Annan kämpe vid dess åror. - - Sade muntre Lemminkäinen: - "Ej jag känner detta fartyg, - Känner ej den goda båten, - Som med rodd från Suomi kommer, - Drifs med årslag ifrån öster, - Har sitt styre vändt mot vester." - - Nu han höjde upp sin stämma, - Hof ett mäktigt skri vid udden, - Sporde ropande bak kullen: - "Hvems är båten uppå vattnet, - Skeppet, som på böljan flyter?" - - Männerna från båten tala, - Qvinnorna det gensvar gifva: - "Hvem är du, som står bak kullen, - Kämpe der i ödemarken, - Här du Skaparns båt ej känner, - Sjelfva Wäinö-gårdens farkost, - Känner icke båtens styrman, - Har om roddaren ej kunskap?" - - Sade muntre Lemminkäinen: - "Redan styrmannen jag känner, - Känner roddaren i båten: - Gamle trygge Wäinämöinen - Sjelf vid båtens styre sitter, - Roddaren är Ilmarinen. - Hvart, J männer, gäller resan, - Hvart är kosan ställd, J hjeltar?" - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Rakt åt norr är kosan rigtad, - Gent emot de stora vågor, - Mot de skumbeklädda böljor - Fara vi att Sampo taga, - Att det granna locket hemta - Ifrån Pohja-gårdens stenberg, - Ifrån kopparbergets gömmor." - - Sade muntre Lemminkäinen: - "O du gamle Wäinämöinen! - Tag ock mig på dina färder, - Äfven jag en man der vore, - Vore der en tredje hjelte, - När du går att lyfta Sampo, - Att det granna locket bära - Ifrån Pohja-gårdens stenberg, - Ifrån kopparbergets gömmor." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Tog så kämpen med på färden, - Tog i båten raske mannen. - Det är muntre Lemminkäinen, - Vandrar stigande med snabbhet, - Går med lätta steg till stranden, - Hemtar med sig sido-bräder - Uti Wäinämöinens farkost. - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Vore lagom träd i båten, - Sido-bräder i min farkost, - Vore äfven tyngd tillfyllest, - Hvarför bär du ifrån skogen - Ännu mera träd i båten?" - - Sade muntre Lemminkäinen: - "Ej förrådet stjelper båten, - Stacken ej förstörs af stödet, - Ofta ju på Pohja-hafvet - Vinden pröfvar sido-bräder, - Motvind starka sqvättbord fordrar." - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Derför är ock smedens farkost - Redd med jernbeslagna sidor, - Att ej båten drifs af vinden, - Ej af vårens ilar kastas." - - - - -Tjuguandra Runan. - - - Gamle trygge Wäinämöinen - Styrde sedan fram sin farkost - Från den dimomhöljda udden, - Från den skogbeväxta holmen. - Styrde en dag längsmed floder, - Andra dagen längsmed sjöar - Och den tredje utför forssar. - - Nu den gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade - Ofvan fallet af eldforssen, - Vid den helga flodens hvirfvel: - "Jungfru, du forsfallets granne, - Flicka invid strida strömmen! - Drag ditt snöre ut på vattnet, - Drag ditt blåa garn på böljan, - När den röda båten kommer, - Tjärubringan framåt stryker. - Midt i floden står en klippa, - Der som forssen starkast brusar, - Ligger framför röda båten, - Är i vägen för min farkost. - Vrid i klippan hål med borren, - Bryt den sönder med ditt huggjern, - Så att båten fritt kan löpa, - Tjärubringan framåt stryka. - Båtens bog till jern förvandla, - Byt till mossa stenens sida, - Då jag far i forssens brusning, - Färdas fram bland strida böljor. - Samla bränningar med näfven, - Vänd dem om med dina händer, - Vågor välf med famnen undan, - Att mot bröstet de ej fräsa, - Att mot mig de icke brusa. - - O du Ukko, Gud i höjden! - Du som är mitt enda bistånd, - Sträck ditt blanka svärd i böljan, - Styr min farkost med din klinga, - Så att båten fritt kan löpa, - Furu-stocken framåt stryka." - - Der dock stadnar trädstams-båten, - Fastnar Wäinö-gårdens farkost, - Hårdt sig fäster trädstams-skeppet, - Röda båten röres icke. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Börjar tänka och begrunda: - "Hvarvid fäste sig nu båten, - Stadnade den röda stocken? - Monne vid en sten, en ruska, - Eller vid ett koppar-röse?" - - Lutade sig ned att skåda: - "Icke vid en sten, en ruska, - Eller vid ett koppar-röse, - Men på stora gäddans skuldror, - Uppå vattenhundens refben." - - Det var muntre Lemminkäinen, - Stack sitt svärd i flodens bölja, - Stafven ned inunder skeppet, - Båten börjar ej att löpa, - - Svärdet splittrades i stycken, - Fisken var dock frisk och oskadd. - - Derpå smeden Ilmarinen - Stack sitt svärd i flodens bölja, - Stafven ned inunder skeppet, - Båten börjar ej att löpa, - Löses icke ur sitt fängsel. - Svärdet splittrades i stycken, - Frisk och oskadd var dock fisken. - - Nu den gamle Wäinämöinen - Drager svärdet från sin sida, - Grymma jernet utur slidan, - Sticker det i gäddans skuldror, - Uti vattenhundens refben. - - Lyfter fisken ifrån hafvet, - Drager hufvudet i båten, - Stjerten sänkes ned i bottnet. - Vänder fisken, den betraktar, - Yttrar så ett ord och säger: - "Ett och annat finns i floder, - Der finns ruskor, der finns gäddor. - Hvem bland svenner är den äldste? - Han må sönderdela gäddan, - Skära fisken uti stycken." - - Männerna ur båten svara, - Qvinnorna ifrån dess sidor: - "Renast äro fiskarns händer, - Heligast hans egna fingrar." - - Båten började nu löpa, - Skeppet ur sitt fängsel löstes. - Gamle trygge Wäinämöinen - Styrde båten till en holme, - Drog så knifven ur sin slida, - Som på venstra sidan hängde. - Dermed skar han gäddan sönder, - Klyfde den i tvenne delar, - Tog till orda se'n och sade: - - "Hvad ej kunde deraf blifva, - Af den stora gäddans tänder, - Utaf vattenhundens refben, - Om de fördes till en smidja, - Om till skicklig smed de bragtes, - Bragtes till en kunnig konstnär?" - - Sade smeden Ilmarinen: - "Hvad kan utaf skräpet blifva, - Hvad af lumpna tinget göras, - Utaf fiskbens-skrädet bildas, - Om det ock till smidjan föres, - Om till skicklig smed det bringas, - Bringas till en kunnig konstnär?" - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Det ju vore harpans början, - Om till skicklig smed det fördes, - Bragtes till en kunnig konstnär." - - Men der fanns ej kunnig konstnär, - Fanns ej man med sådan insigt, - Att han kunnat harpan foga. - Gamle trygge Wäinämöinen - Tager sjelf sig för att foga, - Börjar sjelf att harpan bilda. - Hvadan fick han ljudfullt botten? - Från den häggbevuxna dalen, - Från den genljudsfulla granen. - Hvadan fick han harpans skrufvar? - Af den stora gäddans tänder, - [Utaf Tuoni-trälens borrar.] - - Ännu felas något litet, - Sköna harpan är i saknad - Af en sträng, af tvenne tagel. - Hvaraf voro harpans strängar? - Utaf hår från Hiisi-hästen, - Utaf Lempo-fålens klädnad. - - Nu var strängaspelet färdigt, - Stora gäddbens instrumentet, - Harpan utaf fiskens fenor. - Gamle trygge Wäinämöinen - Bjöd de gamle till att spela; - Gamle spela, hufvun darra, - Glädjen ej med glädje sämjes, - Spelet sig till spel ej fogar. - Bjöd de unge till att spela, - Unge spela, fingren knaka, - Ej är ljudet rätta ljudet, - Glädjen gäller ej för glädje. - Spelar muntre Lemminkäinen, - Spelar smeden Ilmarinen, - Glädjen ej med glädje sämjes, - Spelet sig till spel ej höjer. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Skickar harpan så till Pohja, - Kantele till Kalevala. - Spelar Pohja-gårds värdinnan, - Spela Pohja-gårdens svenner, - Spela svenner, spela jungfrur, - Spela ock de unga flickor, - Spela de ogifta männer, - Spela äfven gifta männer. - Vända harpan om och vrida, - Hålla den i sina fingrar, - Äga ej den rätta konsten. - Strängarna i oskick bragtes, - När de tvenne skilda folkslag - Spelade med sina fingrar; - Taglen gåfvo skränfullt läte, - Skärande och sträfva toner, - Harpan skrålade förfärligt. - - Gubben vaknade på ugnen, - Spratt ur sömnen upp den gamle, - Höjde då sin röst och sade, - Talade med dessa orden: - "Hören upp omsider, tystnen! - Detta skär mig allt till benen, - Spränger mina örons hinnor, - Ristar tvert igenom hufvet, - Störer sömnen för en vecka. - Om det Finska folkets harpa - Icke bättre åstadkommer, - Ej försänker uti slummer, - Vräken den då ut på vattnet, - Sänken ned i flodens bölja; - Eller bringen den tillbaka, - Fören uti mästarns händer, - Uti konstnärns egna fingrar." - - Plötsligt ifrån harpans strängar - Dessa ord till gensvar ljuda: - "Ej jag bör i floden vräkas, - Icke ut på böljan kastas, - Ännu spelar jag hos mästarn, - Ljuder uti konstnärns händer." - - Nu man harpan varsamt förde, - Bragte kantele försigtigt, - Bar den uti mästarns händer, - Uti konstnärns egna fingrar. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Tvättar sina tummar rena, - Fingrarna i ordning lagar, - Sätter sig på glädje-stenen, - På en klippa invid stranden, - Ned på silfverrika backen, - På den gyllne kullens hympel, - Tar i fingrarna sin harpa, - Lägger böjda trä't på knäna, - Kantele inunder handen. - Höjde nu sin röst och sade, - Talade med dessa orden: - "Ho som förr ej har förnummit - Fröjden af de höga runor, - Ej till harpans toner lyssnat, - Han må komma för att höra." - - Spelar gamle Wäinämöinen, - Spelar på en gång och sjunger, - Fingrarna sig böjligt höjde, - - Rördes af och an på harpan, - Lätt steg tummen ifrån strängen. - Nu med glädje glädjen sämjes - Och till spel sig spelet höjer, - Ymnigt ljud ger gäddbens harpan, - Harpan gjord af fiskens ryggben, - Hingstens tagel mäktigt ljuda, - Hästens tagel toner bilda. - - Ej fanns något djur i skogen, - Springande på fyra fötter, - Ej en varelse i luften, - Som nu icke kom att höra, - Undra öfver ljufva spelet. - Vargen sjelf i kärret vaknar, - Björnen stiger upp från heden, - Ur sitt ide utaf tallar, - Ur sin kula utaf granar. - Hoppar hastigt uppå gärdet, - Kryper derifrån till ledet, - Gärdet faller kull på klippan, - Ledet rullar ned i lunden, - Björnen hoppar upp i granen, - Skyndsamt sig i tallen svänger, - Medan fadren glädje skapar, - Wäinämöinen spelet sköter. - - Dunkelskäggig skogens gubbe, - Frejdad konung öfver djuren - Och den hela Tapio-skaran - Gingo att på spelet höra. - Äfven sjelfva skogs-värdinnan, - Tapiolas trägna qvinna - Klädde sig i blåa strumpor, - Snörde röda band om skorna, - Steg så opp i björkens knyla, - Hvilade i alens krökning, - För att harpans toner höra - och på stränga-spelet lyssna. - - Ej fanns lefvande i skogen, - Resligt djur på fyra fötter, - Ingen varelse i luften, - Hvinande med tvenne vingar, - Ej en fogelskock så präktig, - Att den ej från luften yrde, - Ilande med snabbhet neder, - För att herrlig tonkonst höra, - Undra öfver ljufva spelet. - Örnen flög från höga rymden, - Höken midt igenom molnen, - Allan kom från djupa böljan, - Knipan ifrån kärrets bräddar, - Svanorna från öppna kärren. - Qvittrade ock smärre finkar, - Nära tusende af lärkor - Och af siskor ännu flere - På den gamle mannens skuldror. - - Sjelf den sköna luftens tärna, - Den på fägring rika Solen - Och den vackra, milda Månen - Suto, en på luftens loka, - Lysande på himla-bågen - Och den andra på en molnsky, - Herrligt strålande vid kanten. - Der sin väf af guld de väfde, - Vårdade om silfver-tyget - Med en gyllne väf-skottspole, - Med en sked af silfver bildad; - Förde skeden fram och åter, - Läto skaften höjas, sänkas. - Men då sällsamt ljud de hörde, - Hjeltens ljufva spel förnummo, - For från handen väfvar-skeden, - Flög från deras fingrar spolen, - Väfvens gyllne trådar brusto, - Af dess silfver-trådar sprungo. - - Fanns ej lefvande i vattnet, - Som med fenor sex sig rörer, - Ilar fram med åtta fenor, - Ej af fisk en svärm så herrlig, - Att den icke kom att höra, - Undra öfver ljufva spelet. - Kommo laxar, kommo sikar, - Gäddor sig med snabbhet slängde, - Vattenhundar skyndsamt skredo. - Äfven andra smärre fiskar - Kommo simmande mot gräset, - Sträfvade än längre framåt, - För att höra Wäinös sånger, - Undra öfver ljufva spelet. - - Ahto, konung öfver böljor, - Gräsbeskäggad vattnets gubbe - Drager sig till vattenbrynet, - På ett näckrosblad sig smyger. - Sjelf den sköna vattnets drottning - Vattnets ymniga värdinna - Håller på att kamma håret, - Borsta sina långa lockar - Med den guldbeprydda kammen, - Med sin borste utaf silfver. - Men när sällsamt ljud hon hörde, - Hörde ljufva Suomi-spelet, - Föll ur handen gyllne kammen, - Flög från hennes fingrar borsten. - Bort sig flyttade den arma, - Sökte sig ett annat ställe, - Spratt med bröstet opp från vattnet, - Drog sig så till vattu-stenen, - Lade bröstet emot klippan, - För att lyss uppå de toner, - Tonerna från Wäinös harpa, - Parade med sångens toner, - När så underbart var ljudet - Och så ljufligt harpo-spelet. - - Icke fanns en sådan hjelte, - Ej en man så fast i sinnet, - Ej en man och minst en qvinna, - Som det ej till tårar rörde. - Greto unga, greto gamla, - Greto de ogifta männer, - Greto äfven gifta männer, - Greto medelålders svenner, - Greto svenner, greto jungfrur. - Greto äfven smärre flickor, - När så underbart var ljudet - och så ljufligt Suomi-spelet. - Till och med för Wäinämöinen - Tåre-källan ymnigt svällde, - Vattnet flöt utur hans ögon, - Tårar digrare än tranbär, - Digrare än svalors hufvu'n, - Tårar mer än hjerpägg trinda - Föllo på hans breda kinder, - Rullade från breda kinder - Ned uppå det hvälfda bröstet, - Rullade från hvälfda bröstet - Ned uppå de fasta knäna, - Rullade från fasta knäna - Ned uppå de höga vrister, - Rullade från höga vrister - Under fötterna på marken. - Vattendropparna de runno - Genom fem hans ylle-kjortlar, - Genom sex hans gyllne gördlar, - Blåa skjortor sju igenom, - Genom åtta vallmars jackor. - - Så i floder tårar runno - Hän från gamle Wäinämöinen - Till det blåa hafvets stränder, - Och från blåa hafvets stränder - Ned inunder klara vattnet, - Ofvanpå det svarta gruset. - Der de frodades förträffligt, - Bildades till ädelstenar, - För att kunga-smycken blifva, - Höga männer evigt fröjda. - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Monn bland denna ungdom finnes, - I den sköna ungdoms skaran, - Uti detta höga slägte, - Bland den store fadrens söner, - Den som plockar mina tårar - Under hafvets klara vatten, - Ofvanfrån det svarta gruset?" - - Svarade så väl de unge, - Som de gamle äfven sade: - "Icke finns bland denna ungdom, - I den sköna ungdoms skaran, - Uti detta höga slägte, - Bland den store fadrens söner, - Den som plockar dina tårar - Under hafvets klara vatten, - Ofvanfrån det svarta gruset." - - Kommer så den blåa knipan -- - Ofta ju den blåa knipan - Doppar näbben ned i böljan, - Svalkar sig i kalla vattnet -- - Denna plockar ädelstenar, - Plockar Wäinämöinens tårar - Under hafvets klara vatten, - Ofvanfrån det svarta gruset. - - - - -Tjugrutredje Runan. - - - En var gamle Wäinämöinen, - Ilmarinen var den andre - Och den tredje Lemminkäinen, - De till Pohjas stugor kommo. - - Sade Pohjolas värdinna: - "Hvarom veta männer tälja, - Hvilken nyhet bringa hjeltar?" - - Sjelf den gamle Wäinämöinen - Yttrade ett ord och sade: - "Vi om Sampo ha att tälja, - Orda om det granna locket; - Komma hit att Sampo dela, - Att det granna locket skåda." - - Sade Pohjolas värdinna: - "Hermelinen kan ej delas, - Ekorn ej förslår åt trenne." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Börjar spela på sin harpa, - Locka toner ur dess strängar. - Tröttar det förmätna folket, - Sömnens tyngd deröfver sprider, - Känner efter i sin ficka, - Letar i den lilla pungen, - Derur sömnens nålar tager, - Sofver in det tvära folket, - Sänker hedna-skaran neder - Uti Pohjola det mörka, - I det mulna Sariola. - Går så för att Sampo taga, - Föra bort det granna locket - Ifrån Pohja-gårdens stenberg, - Ifrån kopparbergets gömmor, - Från de nio låsens stängsel. - - Sjelf den gamle Wäinämöinen - Låter sångens toner ljuda, - Och då röras borgens portar, - Borgens fasta gångjern skakas. - Derpå smeden Ilmarinen - Borgens lås med smör bestryker, - Rosten bort med ister tager, - Vrider låsen upp med fingrar, - Stenarna med gräfta rödjar. - - Sade gamle Wäinämöinen: - "O du Lempi-son den muntre, - Du bland mina vänner ypperst! - Gå att goda Sampo taga, - Bära bort det granna locket." - - Det var muntre Lemminkäinen, -- - Alltid redo och benägen - Att ett gifvet värf förrätta -- - Sig beger att Sampo taga, - Bära bort det granna locket. - Fattar med sin famn om Sampo, - Stödjande sitt knä mot marken; - Får ej Sampo till att röras, - Kan ej rubba granna locket. - - Finns en oxe god i Pohja - Ett behornadt djur i gården; - Oxens sidor äro starka, - Fasta kroppens alla lemmar - Och dess senor ganska sega. - - Det är muntre Lemminkäinen, - Tar nu oxen ifrån betet, - Tar en plog från åker-renen, - Plöjer sedan Sampos rötter, - Granna lockets starka fängsel, - Med en hundrahornad oxe, - Med ett tusenhöfdadt villdjur. - Plöjer dem med eldbetts-plogen, - Med dess kopparsmidda billar, - Får så Sampo till att röras, - Får i lutning granna locket. - - En var gamle Wäinämöinen, - Ilmarinen var den andre - Och den tredje Lemminkäinen, - Grepo med sin famn om Sampo, - Vände den i sina armar, - Släpade till vackra båten, - Lade så uti sin farkost. - - Frågar smeden Ilmarinen: - "Hvart skall goda Sampo föras, - Hvart det granna locket forslas - Uti Wäinämöinens farkost?" - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Jag en liten jordfläck känner, - Vet utaf ett ringa ställe -- - Icke betadt, icke slaget, - Ej besökt af männers klingor -- - Vid den dimomhöljda udden, - På den skogbeväxta holmen; - Dit må goda Sampo föras, - Dit det granna locket bringas." - - Derpå gamle Wäinämöinen - Styrde båten genom svallet - På det blåa hafvets yta, - Styrde öfver Pohja-hafvet. - - Sade muntre Lemminkäinen: - "Du ej qväder Wäinämöinen, - Sjunger icke ädelborne, - Fast du goda Sampo vunnit, - Fast du gjort en lycklig resa." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Svarar yttrande med klokhet: - "Än för tidigt är att sjunga, - Bittida att glädje väcka, - Medan Pohjas portar synas - Och de onda gångjern glimma. - Först då är det tid att sjunga, - Då är glädjen på sitt ställe, - När vi egna dörrar skåda, - Egna portars rassel höra, - Borta bakom hundra fjärdar, - Sen i fem da'rs tid vi seglat." - - Derpå gamle Wäinämöinen - Styrde på det blåa hafvet, - Styrde en dag, styrde tvenne, - Styrde än på tredje dagen, - Och nu synas egna dörrar, - Egna portar höras rassla - På den dimomhöljda udden, - På den skogbeväxta holmen. - - Nu den gamle Wäinämöinen - Låter sångens toner ljuda, - Mannen röres, skägget darrar, - Men ej vrida sig hans käkar. - - Tranan satt uppå en stubbe, - Ofvanpå en fuktig tufva, - Uti Pohjola det mörka, - I det mulna Sariola; - Tranan räknar finger-benen, - Räknar talet utaf tårna. - Hörde underbara ljudet, - Hörde Wäinämöinen sjunga, - Öppnade sin vida strupe, - Upphof sen ett gräsligt läte, - Hvaraf hela Pohja vaknar, - Onda väldet väcks ur sömnen. - - Louhi Pohjolas värdinna, - Pohja-gårds tandglesa gumma - Ilar straxt att Sampo finna, - Efterse det granna locket - Uti Pohja-gårdens stenberg, - Inom kopparbergets gömmor. - Sade sedan dit hon kommit: - "Ve nu mina dar, jag arma! - Hvem har här väl låsen söndrat, - Sönderbrutit alla gångjern, - Öppnat alla slottets dörrar, - Alla borgens portar rubbat? - Kunde Sampo vara bortförd, - Granna locket hädan buret? - - Ja, visst är nu Sampo bortförd, - Visst är granna locket buret - Ifrån Pohja-gårdens stenberg, - Ifrån kopparbergets gömmor, - Från de nio låsens stängsel." - - Louhi Pohjolas värdinna, - Pohja-gårds tandglesa gumma, - Sänder upp en bön till Ukko, - Dunder-guden så anropar: - "Ukko, sänd en häftig stormvind, - Väder-ilar oerhörda, - Lyfta upp det svarta gruset - Ofvan hafvets klara bölja, - Att ej Wäinö slipper undan, - Att ej vattnets vän kan färdas." - - Det var Ukko, öfver-guden, - Bjöd nu vindarna att blåsa, - Luftens stränder till att brusa. - Vindarna att blåsa väcktes, - Luftens stränder till att brusa; - Häftigt blåste vestanvinden, - Sydvestvinden for med styrka, - Starkare ännu for sunnan, - Östanvinden hven ohyggligt, - Nordan dånade förfärligt. - Barren blåste de från träden, - Blåste blommorna från ljungen, - Hylsorna kring frö't från gräsen, - Blåste äfven gäddbens harpan, - Harpan gjord af fiskens fenor, - Bort från Wäinämöinens fartyg. - Ahto harpan såg på böljan, - Bergade den snart och förde - Till sin fiskuppfyllda boning. - - Sade smeden Ilmarinen. - "Visst har håret vind fått känna, - Skägget röna onda dagar - Äfven uppå dessa fjärdar; - Sällan lära dock de pröfvat - En så mäktig storm, som denna. - Ve nu mina dar, jag arme, - Som for ut på vida hafvet, - Mig begaf på öppna fjärdar, - Trampade på träd, som rullar, - Stödde mig på qvist, som skälfver. - Vinden är nu mig en tillflykt - Och förbarmaren är böljan." - - Nu den gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Ej att gråta uti båten, - Jemra sig uti en farkost; - Gråten hjelper ej ur nöden, - Jemmern ej från onda dagar." - - Det var muntre Lemminkäinen, - Hvarken gret han, eller gladdes, - Kom i håg sitt förra läge, - Mindes väl sitt fordna trångmål; - Ökade blott sido-bräder, - Redde sqvättbord uti båten - Till en höjd af trenne famnar. - Vinden fick nu skaka båten, - Böljorna den kasta, rycka; - Höjd i båten fanns tillräckligt, - Nog förråd uti dess sqvättbord. - - Sjelf nu Pohjolas värdinna - Rustar Pohjas båt i ordning. - Tacklar upp ett örlogsfartyg, - Radar männer uti skeppet, - Liksom knipan sina ungar, - Årtan sina foster ordnar. - Ställer hundra män att staka, - Tusen till att åror sköta, - Hundra män förutan klingor, - Tusen svärdbeklädde kämpar. - Hissar sedan upp ett segel, - Som ett utsträckt moln att skåda, - Ger sig så åstad och skyndar - Att förfölja Wäinämöinen. - - Gamle trygge Wäinämöinen, - Som på blåa hafvet styrde, - Höjde nu sin röst och sade, - Talade med dessa orden: - "O du Lempi-son, den muntre, - Du bland mina vänner ypperst! - Stig i toppen utaf masten, - Klättra opp på skeppets råstång, - Se åt öster, se åt vester. - Speja vidt kring Pohjas stränder." - - Det är muntre Lemminkäinen -- - Städse redo och benägen - Att ett gifvet värf förrätta -- - Steg i toppen utaf masten, - Klättrade i skeppets råstång. - Ser åt öster, ser åt vester, - Spejar vidt kring Pohjas stränder, - Yttrar så ett ord och säger: - "Asparna af hökar hvimla, - Björkarna af örnar skymmas." - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Monne du ej osannt talar? - Icke må de hökar vara, - Icke fläckbeströdda örnar, - Männer äro de från Pohja, - Speja noga andra gången." - - Spejar noga andra gången, - Yttrar så ett ord och säger: - "Der en sky från norr sig böjer, - Från nordvest en molnkant stiger." - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Monne du ej osannt talar? - Icke lär en sky det vara, - Ej en molnkant, som sig böjer; - Det ett fartyg är i segel, - Speja noga tredje gången." - - Spejade den tredje gången, - Yttrar så ett ord och säger: - "O du gamle Wäinämöinen! - Der nu kommer Pohja-båten, - Hundraroddar-skeppet stampar, - Hundra karlar stå och staka, - Tusen män vid åror sitta; - Hundra karlar sakna klingor, - Tusen bära svärd vid sidan." - - Nu den gamle Wäinämöinen - Rena sanningen försporde, - Hörde obestridlig talan, - Yttrar så ett ord och säger: - "Ro nu på, du Ilmarinen, - Ro du muntre Lemminkäinen, - Ron J alla här i båten!" - - Rodde smeden Ilmarinen, - Rodde muntre Lemminkäinen, - Rodde alla uti båten, - Men ej skrider trädstams-skeppet, - Wäinö-båten går ej framåt. - - Nu den gamle Wäinämöinen - Märker ofärd honom hota, - Nödens dag förhanden vara, - Börjar tänka och begrunda, - Hur att vara, hur att lefva, - Yttrar så ett ord och säger: - "Bot jag finner än mot detta, - Mins en konst, ett medel känner." - - Börjar söka efter fnöske, - Leta uti sina elddon, - Tager så en liten flinta, - Tar en liten bit af fnöske. - Detta slänger han i hafvet - Upp från högra skulderbladet, - Genom venstra armens krökning, - Höjde då sin röst och sade, - Talade med dessa orden: - "Stige der en eld-upphöjning, - Växe upp en hemlig holme, - Ock mot den må Pohja-båten, - Hundraroddar-skeppet klyfvas." - - Skapas så en eld-upphöjning, - Trollas fram en hemlig holme, - Lång som tiden emot öster, - Utan ända emot vester, - Obegränsadt lång åt norden, - Mot den lopp nu Pohja-båten, - Klyfdes hundraroddar-skeppet. - - Louhi, Pohjolas värdinna, - Pohja-gårds tandglesa gumma - Kunde sig till annat byta, - Dristade förändra skepnad, - Svängde årorna till vingar, - Gjorde sig en stjert af styret; - Derpå börjar hon att flyga, - Höjer upp sig liksom örnen. - - Flyger flaxande i luften, - Ofvan hafvets klara yta, - På den vida, öppna fjärden; - Hundra män inunder vingen, - Tusen kämpar uppå stjerten, - Hundra män förutan klingor, - Tusen svärdbeklädde kämpar. - - Flyger ömsom, ömsom stadnar, - Såsom örn hon upp sig svingar, - Sätter sig vid mastens ända, - Slår sig ned på segel-stången - Uti Wäinämöinens farkost. - Båten hade nästan kantrat, - Nästan störtat öfverända. - - Sade gamle Wäinämöinen: - "O du Pohjolas värdinna! - Kommer du att Sampo dela - Till den dimomböljda udden, - Till den skogbeväxta holmen?" - - Sade Pohjolas värdinna: - "Ej jag går att dela Sampo - Jemte dig, du afskyvärde, - I ditt följe, Wäinämöinen." - Sjelf hon söker taga Sampo - Ifrån Wäinämöinens farkost. - - Det var smeden Ilmarinen, - Drog nu med den högra handen - Fram sitt eget svärd ur slidan, - Som på venstra sidan hängde. - Hugger dermed örnens näfvar, - Klorna på den starka fogeln, - Hugger en gång, hugger tvenne, - Hugger än den tredje gången, - Men ej skadar han det minsta, - Sårar ens ej yttre hullet. - - Nu den muntre Lemminkäinen - Drager svärdet från sin sida, - Grymma jernet utur slidan. - Tog till orda Pohja-gumman, - Talande från båtens mast-topp: - "Ve dig Lempi-son, den muntre! - Nu din moder har du svikit, - Har din gamla mor bedragit, - Lofvade i krig ej färdas, - Aldrig under tio somrar, - Om du äfven guld behöfde, - Eller finge lust till silfver." - - Men den gamle Wäinämöinen - Drager ej sitt svärd ur slidan, - Rycker icke fram sitt eldbett, - Höjer endast upp sitt styre, - Lyftar ekens spån från böljan, - Slår dermed på örnens vingar, - Sönderkrossar så dess fötter, - Att af dem ej mera qvarblef - Än ett litet finger endast. - - Männerna i hafvet störta, - Falla ned från örnens vingar, - Hundra männer ifrån vingen, - Tusen karlar ifrån stjerten, - Tio ifrån hvarje fjäder. - Sjelf hon Pohjolas värdinna - Damp från masten ned i båten, - Liksom, träffad utaf pilen, - Tjädern dimper ifrån trädet, - Ekorn ifrån granens qvistar. - - Griper sedan tag i Sampo - Med det ej benämnda fingret, - Vräker Sampo så i hafvet, - Granna locket ut på böljan, - Ut på hafvets klara yta, - På den vida, öppna fjärden. - Gick nu Sampo der i stycken, - Granna locket uti bitar. - Dessa vaggades af vinden, - Drefvos hit och dit af stormen - På det blåa hafvets yta. - Alla stycken, som af Sampo - Sjönko under klara vattnet, - Ofvanpå det svarta gruset, - Byttes der till hafvets rikdom, - Ahti-barnens dolda skatter. - Hafvet rikedom ej saknar, - Skatter tryta ej för Ahti. -- - Endast några smärre stycken - Blefvo förda hän till stranden - Af det isbeströdda hafvet; - Deraf plöjning, deraf såning, - Deraf all slags växt och gröda, - Deraf en evärdlig lycka - På den dimomhöljda udden, - På den skogbeväxta holmen. - - Sjelf hon Pohjolas värdinna - Fick till Pohja endast locket, - Bar till Sariola grepen - Med det ej benämnda fingret, - Men ej fick hon andra stycken. - Derför är i Pohja jemmer, - Är ett brödlöst lif i Lappland. - - - - -Tjugufjerde Runan. - - - Gamle trygge Wäinämöinen - Finner bitar utaf Sampo, - Stycken af det granna locket, - Invid stranden utaf hafvet. - Vid en brokig klippas sida, - Vid en kant af tjocka hällen, - Bär dem så till uddens ända - På den skogbeväxta holmen. - - Derpå gamle Wäinämöinen - Yttrade ett ord och sade - Åt den unga Pellervoinen: - "Sampsa, unga Pellervoinen! - Gif dig att befröda jorden, - Gå att göra fältet fruktbart, - Så sex skilda sädesarter, - Fröslag sju på marken kringsprid, - Så att mina stränder frodas, - Mina ägor ymnigt växa." - - Unge Sampsa Pellervoinen - Tog sex skilda sädesarter, - Tog sju fröslag och dem lade - I ett enda litet mårdskinn, - Uti sommar-ekorns benling, - Gick så att befröda marken, - Gick att göra fältet fruktbart, - Tog till orda sjelf och sade: - "Säd jag sprider kring på marken - Genom Skaparns öppna fingrar, - Genom starka allmakts handen. - Gumma, du som bor i jorden, - Son i åkerns djup förborgad, - Jordens moder, markens herre! - Bringen torfven till att drifva, - Feta marken till att skjuta, - Tusental af ax upplyften, - Breden hundrafalt med grenar - Ur min såning, ur min plöjning, - Ur den möda, som jag nedlagt. - Må en axrik brodd sig höja, - Brodd till färgen lik med stubben, - Ur den mjuka åker-jorden, - Ur den lefverlika marken. - Styrka saknar icke jorden, - Ej så länge tiden varar, - Om det blott af gifvarinnor, - Af naturens döttrar unnas. - - O du Ukko, högst bland Gudar, - Fader i den höga himlen, - Du som skyarna beherrskar, - Råder öfver himlens strömoln! - - Håll en sammankomst i molnen, - Håll ett råd bland solens strålar. - Skicka från sydvest en molnkant, - Sänd en annan ifrån vester, - Låt en tredje gro i öster, - Slunga skyndsamt ifrån söder. - Och om marken väta fordrar, - Stänk då vatten ifrån molnen - Ned på brodden, som sig böjer, - Uppå sådden, hvilken ryker." - - Så nu Sampsa Pellervoinen - Spridde frön omkring på marken, - Täckte kullarna med granskog, - Hedarna med ljung besådde, - Sådde björkar uti dälder, - Sådde tallar uppå höjder, - Häggar uti våta nejder, - Videträn i sanka mossor, - Rönnar uppå helga ställen, - Uppå hårda ställen pilar, - Enar uti stenig jordmon, - Ekar invid floders bräddar. - - Skaffar sig en plog med eldbett, - Plog med kopparsmidda billar, - Tager sen en väldig oxe, - Wäinös tjur med krökta benen. - Oxen hade sega sidor, - Stadigt bygda kroppens lemmar, - Horn utaf den största styrka. - Plöjde så de sådda tegar, - Drog i ödemarken fåror, - Sjelf till orda tog och sade: - "Fåror ristar jag på marken - Med den hvassa eldbettsplogen, - Med de kopparsmidda billar." - - Plöjde alla usla länder, - Vände dem och lösa gjorde, - [Alla kärr med ljung besådde,] - Plöjde dälder, björkar stego, - Plöjde backar, tallar skjöto, - Plöjde kullar, granar växte, - Häggar böjde sig på våta, - Videträn på sanka marker, - Rönnar uppå helga ställen, - Uppå hårda ställen pilar, - Enar uti stenig jordmon. - Eken dock ej börjar växa, - Guda-trädet sig ej rotar. - - Lemnar fri den fula oxen - För att af sin sällhet njuta. - Skredo nätter tvenne, trenne, - Skredo lika många dagar, - Gick så att befrakta trädet: - "Monne eken nu har vuxit, - Har sig Guda-trädet rotat?" - Ännu har ej eken vuxit, - Guda-trädet sig ej rotat. - - [Lemnar fri den fula oxen - För att af sin sällhet njuta;] - Bidde åter trenne nätter, - Bidde lika många dagar, - Gick så att betrakta trädet, - Sedan högst en vecka skridit: - "Monne eken nu har vuxit, - Har sig Guda-trädet rotat?" - - Nu har eken ändtligt vuxit, - Guda-trädet har sig rotat, - Lummiga dess grenar äro, - Ymnigt sprida sig dess qvistar, - Ekens topp till himlen stiger, - Qvistarna i rymden bredas, - Hindra skyarna att skrida, - Hindra molnen att sig röra, - Undanskymma solens strålar, - Månens ljusa sken förtaga. - - Nu den gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Ledsnad menskorna betager, - När ej solen strålar sprider, - Milda månen mer ej lyser. - Monn bland denna ungdom finnes, - I den sköna ungdoms-skaran, - Den som kunde eken falla, - Hugga ned det raka trädet?" - - Ekens bane nu man söker, - Söker den som trädet fällde, - Uti Finland, uti Ryssland, - Mellan hvardera Karelen, - Inom trenne rikens stridsland; - Men ej fanns en sådan hjelte, - Ej en man med sådan styrka, - Att han kunnat eken falla, - Hugga ned det stora trädet. - - Steg en liten man ur hafvet, - Steg en hjelte ifrån böljan, - Föga bättre än en liflös, - Ej mer skön än en försvunnen. - Hjelten var ej af de större, - Var ej heller af de mindre; - Längden var som mannens qvarter, - Eller som ett spann hos qvinnan. - Bar en koppar-hatt på hufvet, - Hade koppar-skor på foten, - Koppar-handskar uppå handen, - Uti handsken koppar-vantar, - Koppar-gördel omkring lifvet - Och vid gördeln koppar-yxe. - Yxens skaft var gjordt af koppar, - Men på knappen blänkte silfver; - Skaftet var en aln i längden, - Yxens blad ett spann i höjden. - - Börjar nu att yxen hvassa, - Slipade det jemna bladet - Med fem stenar ifrån Estland, - Med sex hårda hvätje-stenar. - Med sju mjuka brynstens-ändar. - - Fick så yxen hvässt och slipad, - Fick den uti bästa ordning; - Nu blef hjelte först af hjelten, - Blef en duglig man af mannen. - Foten svänger uppå marken, - Hufvudet till molnen hinner, - Skägget räcker fram till knäna, - Ned till hälarna når håret. - Med en famn hans smalben mätes, - Med halfannan knäets omkrets - Och med famnar tre hans höfter. - - Börjar stiga på med snabbhet, - Vandrar fram med lätta fötter, - Träder med den ena foten - Uppå sandbeströdda fältet, - Träder med den andra foten - Uppå lefverlika marken, - Kommer så med tredje steget - Fram till fasta pilens rötter, - Tätt intill den stora eken. - - Hugger eken med sin yxe, - Hugger med det jemna bladet, - Hugger en gång, hugger tvenne, - Spånor flögo kring från trädet, - Elden flydde ifrån eken, - Gnistor sprakade från yxen. - Redan med det tredje hugget - Mäktade han eken fälla, - Böja ned det goda trädet, - Raka trädet sönderkrossa. - Fällde toppen emot öster, - Emot vester stammen vände. - Den som tog en gren från trädet, - Tog åt sig en evig lycka, - Den som trädets topp fick bryta, - Bröt ett städse lyckligt tecken, - Den som skar ett blad från eken, - Skar åt sig en evig sällhet. - Af de spånor, hvilka spriddes - Uppå hafvets klara yta, - Bildade besvärjarn pilar, - Skytten sina onda redskap, - Pirolainen styngets verktyg. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Genom honom eken fäller, - Hugger ned det gröna trädet, - Raka trädet sönderkrossar, - Får så solen till att lysa, - Månen att sin klarhet sprida. - - Derpå gamle Wäinämöinen - Strödde frön igenom sållen, - Spridde dem omkring på marken. - Hundrafaldt hvart såll föröktes, - Tiofaldt hvar ask, som såddes, - På den dimomböljda udden, - På den skogbeväxta holmen. - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Hit med plöjning, hit med såning, - Hit med all slags växt och gröda, - Till de arma nordanländer, - Suomis vidt utsträckta nejder, - Hit du måne till att lysa, - Hit du sol att värme sprida, - Hit J solens milda strålar." - - Sade Pohjolas värdinna. - "Ännu minnes jag ett medel, - Hittar på ett litet hinder - Mot din plöjning, mot din såning, - Emot alt din växt och gröda. - Sköna månen skall jag bringa - I en sten med brokig sida, - I en häll med fasta väggar, - Och den milda solen sätta - Att i ståluppfyllda berget, - I en jernfast klippa lysa - Och ej dädan mera slippa. - Aldrig utgång sig bereda. - - Låter stränga froster skada, - Kylig väderlek fördröja - All din plöjning, all din såning, - Allt hvad du med möda odlat. - Låter jern från luften regna, - Hagel utaf stål bereder, - Att på dina svedjeländer, - Dina åkrar häftigt störta. - - Trollar björnen ifrån heden, - Ifrån lunden vilda katten, - Krökta tassen ifrån öknen, - Ifrån mon den glesa tanden, - För att rifva dina hästar, - Dina ston om lifvet bringa, - Boskapshjordarna förstöra, - Skingra korna vidt kring fältet, - Eller låter sjukdom döda - Alla dina boskapsdrifter, - Dräper menniskorna sjelfva - Och din stora ätt föröder." - - Nu den gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Mig förmår ej Lappen trolla, - Mig ej Turjalainen skadar. - Sjelf jag himlens staf besitter, - Har hos mig min lyckas nycklar, - Ej i afundsmannens händer, - Olycksstiftarns finger-ändar." - - Åter gamle Wäinämöinen - Yttrade ett ord och sade: - "Store Skapare bevara, - Milde Gud, ditt hägn förläna - Emot männers onda anslag - Och mot stämplingar af qvinnor. - Krossa afundsmän på landet, - Kufva leda troll i vattnet, - Håll med dina egna söner, - Städse dina barn beskärma, - Att till men ej solen lyser, - Att ej månens ljus må skada, - Vinden icke våldsamt blåsa. - Afvänd alla stränga froster, - Låt ovädret icke nalkas. - - Tillred utaf jern ett gärde, - Foga hop en borg af stenar - Omkring alla mina ägor, - Uppå gårdens begge sidor, - Ifrån jorden upp till himlen, - Ifrån himlen ned till jorden, - Nyttja stål till gärdsgårds-störar, - Dem med markens maskar fastbind, - Fäst med ormar dem tillhopa - och med ödlor sammanfoga, - Att ej björnen må för mycket, - Fienden för ymnigt fräta. - Hvad nu trollmän än må trolla, - Må uppå dem sjelfva falla. - - Nu du Pohjolas värdinna - Drif förderfven in i stenen, - Tryck i klippan allt det onda, - Samla plågorna i berget, - Men ej må du månen röra, - Aldraminst åt solen komma. - Låt de stränga froster skada, - Låt ovädret uppehålla - Egna kornbesådda åkrar, - Sådden, hvilken sjelf du odlar. - Låt ock jern från höjden falla, - Hagel strö af fasta stålet - Ned på tågen uti Pohja, - Uppå Pohjas boskapsgårdar. - - Trolla björnen ifrån heden, - Ifrån lunden vilda katten, - Krökta tassen ifrån öknen, - Ifrån mon den glesa tanden - Bort till Pohja-gårdens åkrar, - Hvarest Pohjas hjordar trampa." - - Än den gamle Wäinämöinen - Yttrade ett ord och sade: - "Låt nu Suomi, ljufva, hulda! - Ymnighet på marken herrska - Och i luften mildhet råda, - Att jag kan i dälder sjunga; - Leka uti gröna lunder, - På den jemna marken dansa." - - - - -Tjugufemte Runan. - - - -- -- -- -- -- -- -- -- -- - -- -- -- -- -- -- -- -- -- - Louhiatar gamla qvinnan, - Gamla skökan uti Pohja - Föder sedan söner nio, - Bringar tio barn till verlden, - Under badet en gång gifvet, - Uti badstun, en gång eldad. - Alla på en gång hon föder, - På en enda natt om sommarn. - - Sina söner hon benämner - Och med samma omsorg vårdar, - Som enhvar sitt eget foster. - En till håll och styng hon danar, - Ammar upp till gikt en annan, - Fostrar till kolik en tredje - Och en fjerde gör till tvinsot. - Der hon utslags-sjukdom närer, - Daggar ock den grymma pesten, - Skapar leda troll i vattnet, - Afundsmän på alla ställen, - Trollmän uti sanka dälder. - - Sjelf hon råder sina söner, - Sjelf hon undervisar barnen - Att till annan nejd sig draga, - Till den dimomhöljda udden, - Till den skogbeväxta holmen. - - Så nu Pohjolas värdinna, - Pohja-gårds tandglesa gumma - Sände gräsliga förderfven, - Dref de oerhörda plågor - Till den dimomhöljda udden, - Till den skogbeväxta holmen. - - Wäinö-gårdens söner sjukna, - Luoto-folket börjar täras - Af en icke vanlig sjukdom, - En till namnet okänd smitta. - Nedantill förmultna golfven, - Ofvan ruttna takets bräder. - - Nu den gamle Wäinämöinen, - Den evärdelige siarn - Hör att Luoto-folket sjuknat, - Hör att Wäinös söner täras - Af en icke vanlig sjukdom, - En till namnet okänd smitta. - Värmer badstun upp med snabbhet, - Eldar i en hast sitt pörte, - För en qvast uti sin värjo, - I sitt skygd en honungsvinge, - Värmer honungsrika qvasten, - Mjukar upp dess hundra qvistar, - Torkar bort de helga plågor - Och de helga smärtor döfvar - Med den honungsrika viqgen, - Med den lena honungsqvasten, - Yttrar så ett ord och säger: - "Är af Skaparn plågan alstrad, - Monne Gud förderfvet hitsändt? - Eller är för lön det tingadt, - Rustadt ut emot betalning? - - Sjukdom, stig till himla-rymden, - Plåga, höj dig upp till molnen, - Far i luften varma imma, - För att utaf vinden vaggas, - Drifvas af det hårda vädret - Hän till långt aflägsna Pohja, - Der ej sol, ej måne finnes, - Icke luft, som hullet fägnar. - - Smärtorna jag äfven manar - In i källare af stenar, - In i jernuppfyllda rösen. - Svårt det är att smärtor lida, - Plågsamt att af sjukdom täras. - - Kivutar, du plågors moder, - Du som smärtor sammanföser - I ett litet, brokigt käril, - I en ask af koppar bildad, - Du med handskar utaf plågor, - Du med plågo-skor på foten! - Kom nu hit, då du behöfves, - Vandra hit, då man dig kallar, - Borttag från de svåra smärtor - Deras kraft och deras styrka, - Att den sjuke sig får hvila, - Att den svage lugnt kan sofva, - Den betryckte lindring njuta, - Sjuklingen sin sans behålla. - Samla smärtorna i skrinet, - I den vackra koppar-asken; - Koka så de svåra smärtor - I en ganska liten kittel, - Hvilken trenne fingrar rymmer, - Der blott rum för tummen finnes, - Koka dem på plågo-backen, - Högst på spetsen utaf berget. - - Midt på backen står en klippa - Och ett hål finns midt i klippan, - Hålet är med nafvarn vridet, - Med ett huggjern genomborradt - Nio famnar djupt i berget - Och en aln än derutöfver. - Dit fördrifvas alla plågor, - Alla smärtor dit förjagas; - Stenen qvider ej af smarta, - Klippan ej af plåga klagar, - Om dit äfven skulle bringas - Oberäkneliga smärtor, - Qval, dem man ej tälja mäktar. - - O du Ukko, högst bland Gudar, - O du gamle man i höjden. - Kom nu hit, då du behöfves, - Vandra hit, då man dig kallar, - Kom att helsa åstadkomma, - Frid och ro tillvägabringa. - Blås, o Gud, med helga munnen, - Med den varma andedrägten, - Att ej någon son förloras, - Ej en moders barn försvinner - Från det tal, som Skaparn danat, - Som med omsorg Gud har vårdat." - - Derpå gamle Wäinämöinen - Ställde grytan uppå elden, - Hade så sitt kok att sjuda. - Full var grytan af de örter, - Hvarur saft på marken dryper, - Honungs-droppar rinna neder. - - Fräsande nu grytan sjuder - Uti trenne sommar-dagar - Och i fulla trenne nätter. - Derpå gamle Wäinämöinen - Efterser sitt läkemedel: - "Är min salva tillförlitlig, - Är mitt läkemedel säkert?" - - Ej är salvan tillförlitlig, - Ej hans läkemedel säkert. - Ställde grytan uppå elden, - Hade så sitt kok att sjuda, - Bragte dit än mera örter, - Gräs af många skilda arter. - - Fräsande nu grytan sjuder - Uti fulla trenne nätter - Och i trenne sommar-dagar. - Derpå gamle Wäinämöinen - Lyftar grytan ifrån elden - Och beskådar läkemedlet; - "Ar min salva tillförlitlig, - Är mitt lekemedel säkert?" - - Ej ar salvan tillförlitlig, - Ej hans läkemedel säkert. - Ställde grytan uppå elden, - Hade så sitt kok att sjuda, - Bragte dit än mera örter, - Gräs af många skilda arter, - Som från annan nejd man hemtat, - Tagit ifrån byn den kalla, - Fått af nio vise männer, - Åtta insigtsfulla trollmän. - - Fräsande nu grytan sjuder - Uti fulla trenne nätter - Och i trenne sommar-dagar. - Trenne gossar flitigt vårda - Det som i en panna kokas; - Trädrik skog till bränsle öddes -- - All den skog, en holme frambragt -- - Blott för koket i en panna. - Fastnade så sten vid stenen, - Klippa sig vid klippan fäste. - - Derpå gamle Wäinämöinen - Lyftar grytan ifrån elden - Och beskådar läkemedlet:, - "Är min salva tillförlitlig, - Är mitt läkemedel säkert?" - - Visst är salvan tillförlitlig, - Visst är läkemedlet säkert. - - Smorde så med denna salva, - Med det goda läkemedlet, - Smorde ofvantill och nedan, - Smorde midtuppå tillika, - Höjde då sin röst och sade, - Talade med dessa orden: - "Herren må sin hjelp förläna, - Ifrån Gud må bistånd komma, - Sen jag smort med mina händer, - Sen jag med min mun har talat. - - Hvart ej mina händer komma, - Dit må Skaparns händer komma; - Hvart ej mina fingrar passa, - Dit må Skaparns fingrar passa; - Hvart ej mina ord sig sträcka, - Dit må Skaparns ord sig sträcka. - O du Ukko, högst bland Gudar, - O du gamle man i höjden! - Gör den sjuke frisk om natten, - Lifva honom upp om dagen, - Att ej ofvantill käns plåga, - Att ej smärtan tär det inre, - Att ej värken flyr till bröstet. - Låt ej någon smärta kännas, - Ej den aldraminsta plåga, - Medan tiden ännu varar - Och den klara månen lyser." - - Gamle trygge Wäinämöinen, - Den evärdelige siarn - Trollad sjukdom dermed bortdref - Och en pålagd sjukdom läkte. - - - - -Tjugusjette Runan. - - - Louhi Pohjolas värdinna, - Pohja-gårds tandglesa gumma - Qväder månen, att ej lysa, - I en sten med brokig sida, - Qväder solen, att ej stråla, - In i hårda bergets sköte, - Inom klippans fasta väggar. - - Var nu natt förutan ända, - Oupphörligt mörker rådde - På den dimomhöljda udden, - På den skogbeväxta holmen. - Natten fem år redan varat, - Uti sex år solen saknats, - Månen man ej sett på åtta, - Karlavagnen ej på nio, - Stjernorna på tio årtal. - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Hör mig broder Ilmarinen! - Låt oss gå att se på månen, - Att den sköna solen skåda - Att betrakta Karlavagnen -- - Gå att efterse, hvad under - Sol och måne undanskymmer, - När ej månen mera lyser, - När ej solen sprider strålar - Öfver oss beklagansvärda, - Af elände undertryckta." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Och hans broder Ilmarinen - Gingo så att se på månen, - Att den sköna solen skåda, - Att betrakta karlavagnen. - Stego upp till höga himlen - På det sjette stjernehvalfvet, - * Ofvan åtta himla-fästen. - - Ilmarinen eld nu uppslår, - Wäinämöinen gnistor sprider - Med sin kopparsmidda svärdspets, - Med sin blanka klingas eldbett, - På det sjette stjernehvalfvet, - * Ofvanpå de åtta himlar. - - Satt en mö på långa molnet, - Satt en flicka invid bågen. - Flickan träget vaggar elden, - Gungar flitigt ljusa lågan - I en vacker, gyllne vagga, - Som på silfver-remmar hängde. - Silfver-remmarna de hveno, - Gyllne vaggan klang i luften - Under vaggningen af flamman, - Under gungandet af lågan. - Plötsligt elden föll från vaggan - För den ovarsamma flickan. - Elden ilade med snabbhet, - Hastigt flög den röda gnistan - Genom åtta himla-fästen, - Granna locken sex igenom. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Och hans broder Ilmarinen - Gå att spana efter elden, - Söka upp den flydda gnistan. - - Bygga farkost först på berget, - Timra uti ökenskogen; - Sig en båt med trenne vränger. - Sampsa, son af Pellervoinen, - Gjorde styren utaf granar, - Stänger utaf furu redde. - - Föra båten ut på vattnet, - Ro den makligt fram och färdas - Af och an på Neva-elfven, - Rundt kring Neva-flodens udde. - Kom en qvinna dem till möte, - Talade dem till och sporde: - "Hvadan ären J, o männer?" - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Från den medlersta bland rymder, - Ifrån himlars midt vi äro." - - "Hvart, o männer, gäller resan, - Hvart er färd, beklagansvärde?" - - "Vi begifvit oss att elden, - Att den flydda gnistan söka; - Hvadan är du arma qvinna?" - - "Hvadan är jag arma qvinna? - Jag bland qvinnor är den äldsta. - Är de första menskors moder, - Har fem gånger hustru varit - Och som brud sex gånger fästad. -- - Ni begifvit er att elden, - Att den flydda gnistan söka; - Svårt det blir att elden finna, - Få om flydda gnistan kunskap. - Grymma ting har elden vållat, - Lågan mycken ofärd alstrat. - Elden ilade med snabbhet, - Hastigt flög den röda gnistan - Ofvanfrån den höga himlen, - Från det sjette stjernehvalfvet, - Flög igenom luftens rymder, - Kom så genom sotigt draghål - Till den ljufva kärleksbädden - Uti Tuuris nya stuga, - Palvonens ej täckta boning. - - Modren gaf från bröstet näring - Åt sitt barn i usla vaggan, - Uti Tuuris nya stuga, - Palvonens ej täckta boning. - - Eldens gnista kom i stugan, - Brände knät på späda barnet, - Brände barmen af dess moder, - Skadade för qvinnan bröstet. - Ned till Manala gick barnet, - Gossen for till Tuonis boning, - Ty han var till döden danad, - Var bestämd att falla undan. - Modren visste dock dess mera, - Ej till Manala gick modren. - Hon förstod att tjusa elden, - Att fördrifva ljusa lågan - Ned i vattnets vilda vågor, - I Aluejärvis böljor. - - Nu den vilda insjön brusar - På en sommar-natt tre gånger, - Nio gånger på en höst-natt, - Svallar upp till granens toppar. - Sjuder öfver alla bräddar, - - För den röda eldens plågor, - För den ljusa lågans smärtor. - Drifver fiskarna på landet, - Abbor-skaran på det torra; - Dervid fiskarna besinna, - Abborrarna eftertänka, - Hur att vara, hur att lefva - Uti dessa eldens plågor, - Dessa lågans svåra smärtor. - - Abborn med sin krökta nacke - Kom och satte efter gnistan. - Gnistan fås dock ej af abborn; - Kommer så den blåa siken, - Siken sväljer eldens gnista. - - Lopp en liten tid till ända, - Då af smärta sväljarn gripes, - Slukarn råkar uti vånda, - Uti nöd den alltför mätta. - Samm från udde bort till udde, - Från en holme till en annan, - Hvarje udde hördes råda, - Hvarje holme underrätta: - Hvarken finns i lugna vattnet, - Eller i det vilda, låga, - Den mig arma skulle höra, - Mig eländiga förgöra - Uti dessa eldens plågor, - Dessa lågans svåra smärtor. - - Kommer så den röda laxen, - Slukar upp den blåa siken. - Lopp en liten tid till ända, - Då af plåga sväljarn gripes, - Slukarn råkar uti vånda, - Uti nöd den alltför mätta. - Samm från udde bort till udde, - Från en holme till en annan, - Hvarje udde hördes råda, - Hvarje holme underrätta: - Hvarken finns i lugna vattnet, - Eller i det vilda, låga, - Den mig arma skalle höra, - Mig eländiga förgöra - Uti dessa eldens plågor, - Dessa lågans svåra smärtor. - - Kommer så den gråa gäddan, - Slukar upp den röda laxen. - Lopp en liten tid till ända, - Då af plåga sväljarn gripes, - Slukarn råkar uti vånda, - Uti nöd den alltför mätta. - Samm från udde bort till udde, - Från en holme till en annan; - Hvarje udde hördes råda, - Hvarje holme underrätta: - Hvarken finns i lugna vattnet, - Eller i det vilda, låga, - Den mig arma skulle höra, - Mig eländiga förgöra - Uti dessa eldens plågor, - Dessa lågans svåra smärtor." - - Nu den gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Finnes här den linet sådde, - Sådde linet, plöjde marken, - På en enda natt om sommarn, - Midt emellan tvenne dagar? - Jag ett nät nu ville göra, - Hundraögdad not mig laga, - För att arma fisken döda, - Den eländiga förgöra." - - Sedan brände man ett fartyg, - Man en liten båt förstörde - Invid fallet af eldforssen, - Vid den helga flodens hvirfvel. - Deraf fick man litet aska, - Sådde linet ibland askan, - Sådde linet, plöjde marken. - Der en herrlig växt nu frodas, - Utan måtta linet stiger, - Höjer upp sig utan leder, - Midt emellan tvenne dagar, - På en enda natt om sommarn. - - I en hast man linet rensar, - Plockar i en hast och stryker, - För det i en hast i vattnet, - I en hast ur vattnet lyftar, - Torkar i en hast och bråkar, - Midt emellan tvenne dagar, - På en enda natt om sommarn. - - Systrarna så linet spinna, - Svägerskorna trä' på nålen, - Bröderna tillhopa knyta, - Fäderna vid tåget fästa, - Midt emellan tvenne dagar, - På en enda natt om sommarn. - - Blef så nätet färdiglagadt, - Noten med sin trådtel fogad. - Bröderna sig nu begifva - Ut med noten för att fiska. - Notens ena tel blir kastad - Vid en holme uppå fjärden, - Vid ett land, der träd ej växte, - Notens andra tel blir kastad - Fjerran uti Tuoni-elfven, - Vid den helga flodens hvirfvel, - Notens kil man sedan kastar - Dit på Kalevalas stengrund, - Vid den gamle Wäinös båtplats. - - Noten kastad var i vattnet, - Och nu börjar man att draga; - Afvigt var dock noten kastad, - Illa blir den äfven dragen. - Fisk af alla slag man fångar, - Men den fisken får man icke, - För hvars skull man noten tillredt, - Fogat nätet med sin trådtel. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Än en annan gång försöker. - Notens ena tel blir kastad - Uti Sarjo-sundets mynning, - Tätt invid lax-öars uddar, - Notens andra tel blir kastad - Uti Lapplands vik, den vida, - Nära vid sik-öars stränder, - Notens kil man sedan kastar - Invid Kalevala-näset, - Nära intill ängens udde. - - Noten kastad var i vattnet - Och nu börjar man att draga; - Afvigt var dock noten kastad, - Illa blir den äfven dragen. - Fisk af alla slag man fångar, - Men den fisken får man icke, - För hvars skull man noten tillredt, - Fogat nätet med sin trådtel. - - Nu den gamle Wäinämöinen - Noten ännu mer förstorar, - Skarfvar telarna på nätet, - Dem med famnar fem föröker, - Öker tågets längd med tio, - Yttrar sjelf ett ord och säger: - "Låt oss ro vår not på djupet, - Föra längre ut på fjärden; - Må ännu en gång vi draga, - Med ett tredje varp försöka." - - Noten roddes så på djupet, - Fördes längre ut på böljan; - En gång nu man noten drager, - Med ett tredje varp försöker. - - Hvem är roddaren i båten, - Hvem vid årors tullar sitter? - Sjelfve smeden Ilmarinen, - Han är roddaren i båten, - Han vid årors tullar sitter. - Hvem drar noten upp från vattnet, - Lyfter nätet med sin trådtel? - Gamle trygge Wäinämöinen - Drager noten upp från vattnet, - Lyfter nätet med sin trådtel. - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Wellamo du vattnets drottning, - O du vattnets gamla rörbröst! - Kom nu hit att byta skjorta, - Kom att ömsa andra kläder. - Du en skjorta har af hafsrör, - Bär på dig af skum en mantel; - Jag af lärft en skjorta skänker, - Ger åt dig af lin en mantel, - Som är väfd af Månens jungfru, - Utaf Solens jungfru spunnen. - - Wellamo du vattnets drottning, - O du vattnets gamla rörbröst! - Tag uppå dig lycko-kläder, - Kläd dig uti gåfvo-skjorta, - Under dina gåfvo-tider, - Uppå mina fångste-dagar. - Dina gåfvor mig förläna, - Skyndsamt gif utaf ditt villbråd. - Väck ett sorl af fiskars fenor, - Jaga hit en svärm af fiskar, - Der vi noten skola lyfta, - Draga upp dess hundra flöten - Ned från djupa fjärdars botten, - Ofvanfrån det svarta gruset." - - Derpå Solens son, den starke, - Hoppar plötsligt ned från kullen, - Yttrar så ett ord och säger: - "Monne här behöfves någon, - Som med långa stören pulsar?" - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Här behöfs i sanning någon, - Som med långa stören pulsar." - - Derpå Solens son, den starke, - Ryckte upp en tall på kullen, - Gjorde puls-skaft af en fura, - Men till spets han tog en klippa, - Redde knopp af fasta hällen. - Yttrar så ett ord och säger: - "Pulsar jag med all min styrka, - Stöter med min hela manskraft, - Eller blott som saken fordrar?" - - Sjelf den vise Wäinämöinen - Yttrade ett ord och sade: - "Pulsar du, som saken fordrar, - Mycket har du då att pulsa?" - - Kom så Solens son, den starke, - Uti båten för att pulsa. - Pulsar nu, som saken fordrar, - Allt slags fiskar dit förjagar, - Hvarest noten man skall lyfta, - Draga upp dess hundra flöten. - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Der nu är en svärm af fiskar, - Är ett sorl af fiskars fenor, - Hvarest noten man skall lyfta, - Draga upp dess hundra flöten?" - - Noten drager man och släpar, - Lyfter sedan upp från vattnet, - Gör den ren och tömmer fångsten - Uti Wäinämöinens farkost. - Fångas så den gråa gäddan, - För hvars skull man noten tillredt, - Fogat nätet med sin trådtel. - Men ej vågar Wäinämöinen - Taga den i sina händer - Handskar brokiga förutan, - Utan handskar, jernbesmidda, - Vantar utaf koppar gjorda. - - Derpå Solens son, den starke, - Tager fisken straxt i famnen, - Yttrar så ett ord och säger: - "Må en knif från himlen rulla, - Falla må en knif med guldskaft - Och med hett af silfver bildadt. - Hvarmed gäddan jag kan klyfva, - Skära uti tvenne delar." - - Rullar så en knif från himlen, - Faller ned en knif med guldskaft - Och med hett af silfver bildadt, - Faller vid den gråa gäddan. - - Straxt nu Solens son, den starke, - Griper i dess skaft med handen: - "Blif uti min hand, du knifskaft, - Håll dig, udd, i Skaparns slida?" - - Dermed klyfver han nu gäddan, - Vidgar dermed munnens öppning. - I den gråa gäddans mage - Finner man den röda laxen. - Klyfver så den röda laxen, - In i röda laxens mage - Finner man den blåa siken. - Klyfver så den blåa siken, - I den blåa sikens mage - Finner man det blåa nystan, - In uti den trånga tarmen, - Der den gör sin tredje slingring. - - Öppnade det blåa nystan, - Ifrån nystanet det blåa - Föll ett nystan rödt till färgen. - - Öppnade det röda nystan, - Midt från nystanet det röda - Spratt nu plötsligt fram den gnista, - Som från himlen hade fallit, - Ilat tvert igenom molnen - Ofvanfrån de åtta fästen, - Genom luftens nio rymder. - Lös från Solens son kom gnistan, - Ilade ifrån hans fingrar - Fram ett litet väga-stycke, - Ofvanom Aluejärvi, - Tätt förbi sik-öars stränder, - Mellan sund, der laxar fångas. - Gnistan flyr till enris-skogen, - Bränner enarna på fältet, - Höjer sig så upp i granen, - Bränner straxt den torra granen. - Lågan oerhördt sig breder, - Växer till och blir förfärlig, - Bränner halfva Pohja-landet, - Långa sträckor utaf Savo, - Karjala å ömse sidor. - - Sjelf han smeden Ilmarinen - Satt vid årorna i båten; - Elden brände der hans kindben, - Svedde äfven veka lifvet. - Smeden råkar nu i vånda, - Gripes af en smärtsam plåga. - - Springer så till knät i vattnet - Ut i sjön till strumpebandet, - Intill midjan ned i vågen, - Söker der att släcka elden, - Att den ljusa lågan hämma. - Höjande sin röst han sade, - Talade med dessa orden: - "Sköna eld, som Gud har danat. - Låga utaf Skaparn frambragt! - Göm dig undan i din aska, - Dölj dig inom dina gnistor, - Att du må om dagen brukas, - Men om natten ligga bortgömd - In uti en kolnad stubbe, - Ned i spisen ibland aska. - - Om det ej tillfyllest vore, - Panu son af sköna solen, - Barn utaf den milda dagen! - Lyfta elden upp till himlen, - Ställ den midt i gyllne ringen, - In i koppar-klippans gömma; - Bär den upp, som barnet bäres - Till sin mor, sin vårdarinna. - Ställ den att om dagen lysa - Och att hvila under natten, - Låt den hvarje morgon uppgå, - Hvarje afton sjunka neder. - - Hvarmed skall jag släcka elden, - Hvarmed må jag hämma lågan? - Uti Pohja finns en gosse, - Uti kalla byn en hjelte, - Reslig man i Pimentola, - Hög som granen uti öknen, - Stor som tallen uti kärret. - Med en famn hans smalben mätes, - Med halfannan knäets omkrets. - Och med tvenne famnar höften. - Rimmiga hans handskar äro - Och hans skor med rim betäckas, - Rimmig hatten är på hufvet, - Rimmig gördeln omkring lifvet. - Hemta rimfrost ifrån Pohja, - Bringa is från byn den kalla, - Mycken rimfrost finns i Pohja, - Mycken is och mycken rimfrost, - Rim i floden, is i sjöar, - Glanskis marken der betäcker, - Sjelfva luften är i halka. - - Rimfrostklädda harar springa, - Isomhöljda björnar tumla - Midt på snöbetäckta berget, - Tätt invid snö-borgens tinnar. - Rimfrostklädda hökar flyga, - Isomhöljda änder simma - Midt i snöbetäckta elfven, - Invid fallet af snö-forssen, - - Kom, o gosse, ifrån Pohja, - Ända bortom Pohja-gården. - Släpa rimfrost med din kälke, - Hemta is uti din släde - Från det vilda fjällets hjessa, - Från det fasta bergets kanter, - Genom snöbetäckta borgen, - Slottets isomhöljda portar, - Drag i släden rimmig kittel, - För en isig slef i kitteln. - När du sedan hit har hunnit, - Uppnått målet för din resa, - Kasta af det kalla vattnet, - Ös utaf det våta snöslagg - Uppå de förbrända ställen, - Ställen, hvilka elden skadat. - - Hvarmed skall jag elden släcka, - Hvarmed må jag lågan hämma? - Uti Pohja finns en jungfru, - Uti kalla byn en flicka; - Rimfrosthöljd är hennes mössa, - Skjortan isig uppå kroppen, - Skon är rimmig, strumpan isig, - Frusna hennes klädningsfållar, - Isbetäckt är skjortans krage. - Kom, o flicka, ifrån Pohja, - Från det innersta af Lappland, - Stig från frusna sonens läger, - Isomhöljda barnets sida, - Tag din klädning ifrån kölden, - Tag din kjortel ifrån frosten. - När du sedan hit har kommit, - Uppnått målet för din resa, - Kasta kjorteln ned på knäna, - Till ett täcke åt den sjuke, - För att eldens mun tillsluta, - Trycka Panus hufvud neder. - Linda elden uti vecken, - Uti flikarna lägg lågan, - Göm den uti rena kjorteln, - I din hvita klädebonad. - - Om ej det tillfyllest vore, - O du Ukko, gyllne konung, - Du som skyarna beherrskar, - Råder öfver himlens strömoln! - Låt en molnsky gro i öster, - Sänd en annan ifrån vester, - Stöt med famnen moln tillhopa - Sammanfoga deras kanter - Och förena mellanrummen. - Låt så regna is och rimfrost - Helande och goda salvor, - Uppå de förbrända ställen, - Ställen, hvilka elden skadat. - Gör så elden svag och kraftlös - Tag från lågan bort dess styrka. - Ifrån Panu manna-kraften." - - Dermed smeden Ilmarinen, - Släckte ut den röda elden, - Hämmade den ljusa lågan; - Gjorde elden svag och kraftlös, - Tog från lågan bort dess styrka, - Ifrån Panu manna-kraften. - - - - -Tjugusjunde Runan. - - - Ledsnad herrskade bland menskor, - Ledsnad ock bland foglar rådde, - Svårt det var för vattnets fiskar - Och för skogens hjord besvärligt, - När ej solen mera lyste - Och ej sken den milda månen. - - Gäddan känner gropens botten, - Foglars flygt blir örnen varse, - Vinden vet af gässens dagsfärd. - Men ej vet den arma menskan, - När dock morgonen är inne, - Eller natten börjar nalkas - På den dimomhöljda udden, - På den skogbeväxta holmen. - - Rådslag hålla då de unge, - Medelålders männer tänka. - Hur man utan sol och måne, - Utan karlavagn må lefva. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Vandrar hän till smedens verkstad, - Träder under smidjans dörrpost, - Yttrar så ett ord och säger: - "Upp du smed der invid väggen, - Upp du hamrare bak stenen, - För att nu en måne smida - Och en solring sammanfoga. - Lång är tiden eld förutan, - Ledsam, då ej månen lyser, - Då ej solen strålar sprider." - - Steg så smeden upp vid väggen, - Hamrarn reste sig bak stenen - För att straxt en måne smida - Och en solring sammanfoga. - Utaf guld han smider månen - Och af silfver nya solen; - Får så månen smidd och formad, - Får ock solen färdigbildad. - Nu de lyfta dem med glädje, - Bära vackert och försigtigt - Upp till himmelen den höga, - På det sjette stjernehvalfvet, - * Ofvanpå de åtta fästen. - - Svetten dröp från Skaparns hufvud. - Vattnet rann från Gudens panna - Vid det alltför svåra verket, - Vid den mödosamma lyftning, - Då man forslar nya solen, - Då man bär en ring för månen - Upp till midten utaf himmeln, - Till den nionde bland rymder. - - Månen fingo de så forslad, - Fingo äfven solen fästad - I den nionde bland rymder, - Vid den medlersta bland himlar; - Men som måne sken ej guldet, - Silfret såsom sol ej lyste. - - Nu den gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Om jag far till Pohja-gården, - Mig beger till Pohjas söner, - Visst jag månen får att lysa, - Gyllne solen till att stråla." - - Far åstad och färdas skyndsamt - Hän till Pohjola det mörka; - Stiger en dag, stiger tvenne, - Redan på den tredje dagen - Synas Pohja-gårdens portar, - Pohja-gårdens dörrar rassla - Och de onda gångjern glimma. - - Kommen fram till Pohja-floden - Ropar gamle Wäinämöinen: - "Hemta båt, du son i Pohja, - Att jag slipper öfver elfven." - - Pohja-sonen hördes svara: - "Här är ingen båt nu ledig, - Ro dig fram med dina fingrar, - Styr med dina flata händer - Öfver floden här i Pohja." - - Nu den gamle Wäinämöinen - Sänker fingrarna i vattnet, - Flata händerna i böljan, - Drar sig på en vatten-ruska, - På en tall-stock sig förfogar, - Låter så en hvissling ljuda; - Kom en vind och förde honom - Öfver floden uti Pohja. - - Pohja-folket höres ropa, - Onda skaran häftigt larma: - "Stig nu med den ena foten - Ifrån elfven upp till stranden." - Steg med sina begge fötter - Ifrån elfven upp till stranden. - - Pohja-folket höres ropa, - Onda skaran häftigt larma: - "Träd nu fram till Pohja-gården." - Trädde fram till Pohja-gården. - - Pohja-folket höres ropa, - Onda skaran häftigt larma: - "Kom nu in i Pohja-stugan." - Gick så in i Pohja-stugan. - - Männerna der mjöd förtära, - Mätta sig med ljufva drycken. - Hvarje man bär svärd vid sidan, - Stridsbeklädd är hvarje kämpe, - För att döda Wäinämöinen, - Vattnets vän om lifvet bringa. - Männerna af honom spörja: - "Hvad är usle mannens budskap, - Hvad vet vandrarn att förtälja?" - - Gamle trygge Wäinämöinen - Yttrade ett ord och sade: - "Hvart har solen från oss flyktat, - Hvart har månen tagit vägen?" - - Pohja-folket höres ropa, - Onda skaran häftigt larma; - "Dit från eder solen flyktat, - Dit har månen tagit vägen: - Solen kommit ned i klippan, - In i ståluppfyllda berget, - Sköna månen har försvunnit - I en sten med brokig sida; - Aldrig derifrån de slippa, - Aldrig utgång sig bereda." - - Nu den gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Låt oss mäta våra klingor, - Låt oss våra svärd beskåda. - Skall ej månen fås ur stenen - Solen ifrån klippan frias? - Den som har en längre klinga, - Har ett svärd, mer skönt att skåda, - Må det första hugget gifva." - - Sina svärd nu männer mäta - Och beskåda sina klingor. - Litet längre än de andres - Var den gamle Wäinös klinga, - Blott så mycket som ett kornfrö, - Eller som ett ringa halmstrå. - Månen lyste uppå spetsen, - På dess fäste glänste solen, - Hästen gnäggade på bettet, - Katten gnällde uppå knappen - Och en hundvalp låg i slidan. - - Man så träder ut på gården - Och emot hvarann sig ställer. - Nu den gamle Wäinämöinen - Slog en gång med blanka svärdet, - Slog en gång och slog en annan, - Skalade, som rofvors strängar, - Hufvuden af Pohjas söner. - - Går så att beskåda månen, - Vandrar hän att solen lösa - Och befria karlavagnen - Från den fläckbeströdda stenen, - In ifrån stål-bergets sköte, - Från den jernuppfyllda klippan. - Men der finnas tio dörrar - Och hvarenda ibland dessa - Har med tio lås man fastlåst; - Han ej slipper in i klippan. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Återvänder nu till hemmet, - Träder uti smedens verkstad, - Yttrar så ett ord och säger: - "Hör mig smed, du Ilmarinen, - Frände, barn af samma moder! - Hamra mig tregrenig gräfta, - Smid ett dussin hvassa billar, - Smid en väldig knippe nycklar, - Att jag månen får ur stenen, - Solen lösa kan från klippan." - - Derpå smider Ilmarinen - Allt hvad mannen har af nöden, - Smider en dag, smider tvenne, - Smider än den tredje dagen. - Men uppå den tredje dagen - Stiger Pohjolas värdinna, - Pohja-gårds tandglesa gumma, - Ganska tidigt upp en morgon - Och sig tager för att flyga. - Flyger upp med lärkans fjädrar, - Höjer sig på siskans vingar, - Flög till Ilmarinens smidja, - Satte sig vid gluggen neder. - - Det var smeden Ilmarinen, - Tog till orda nu och sade: - "Hur är, fogel, du vid gluggen - Ren på morgonen så tidigt?" - - Fogeln med sin tunga talar, - Så den lilla siskan qvittrar: - "Hör mig smed, o Ilmarinen, - O du hamrare evärdlig! - Du just är en kunnig konstnär, - Är en hamrare förträfflig." - - Det var smeden Ilmarinen, - Yttrade ett ord och sade: - "Derför är jag kunnig konstnär, - Är en hamrare förträfflig, - Att jag har den store Guden - Länge uti skägget skådat, - Medan förr jag himmel smidde, - Hamrade ett lock för luften." - - Fogeln med sin tunga talar, - Så den lilla lärkan qvittrar: - "Hvad är det, du smed nu hamrar, - O hvad smider du nu, konstnär?" - - Det var smeden Ilmarinen, - Svarade härtill och sade: - "Det en halsring är, jag smider, - Åt den stygga Pohja-gumman." - - Flög nu Pohjolas värdinna, - Flög och ilade med snabbhet - Ifrån Ilmarinens smidja, - Flög som lärka bort till hemmet. - Börjar tänka och begrunda, - I sitt sinne öfverlägga, - Hur sin bals hon, usla qvinna, - Onda hexa, månde värja. - - Märker ofärd henne hota, - Nödens dag förhanden vara. - Steg så upp en morgon tidigt, - Ren i dagens första gryning, - Flög till Ilmarinens smidja, - Kom, som dufva, uppå tröskeln. - - Det var smeden Ilmarinen, - Yttrade ett ord och sade: - "Hur är dufva du på tröskeln - Ren på morgonen så tidigt?" - - Dufvan med sin tunga talar, - Fogeln så till gensvar qvittrar: - "Derför må jag stå på tröskeln, - Att dig detta budskap bringa: - Månen stigit har ur stenen, - Solen ut ur klippan sluppit." - - Derpå smeden Ilmarinen - Går till dörren af sin smidja, - Skådar noga upp mot himlen, - Ser på fästet månen lysa, - Ser den sköna solen stråla. - Gick till gamle Wäinämöinen, - Yttrade ett ord och sade: - "O du gamle Wäinämöinen, - Du en sångare evärdlig! - Kom nu att beskåda månen, - Kom att se på sköna solen, - Då de nu på fästet stigit, - Kommit till sitt förra ställe." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Skyndade sig ut på gården, - Lyfte genast upp sitt hufvud, - Höjde blicken emot himlen: - Månen uppå fästet stigit, - Solen hade himlen funnit. - - Nu den gamle Wäinämöinen - Sjelf sig tager för att tala, - Höjande sin röst han säger - Och med dessa orden talar: - "Hell dig måne, att du lyser, - Att ditt anlete du viser, - Hell dig gyllne dag, som randas, - Hell dig sol, som åter uppgår! - - Du guldmåne slapp ur stenen, - Sköna sol, du steg från klippan, - Såsom gyllne gök du uppsteg, - Höjde dig som silfver-dufva. - Så du må hvar morgon stiga - Äfven efter denna dagen, - Och hvar gång, då hit du kommer, - Må du ymnig helsa bringa, - Hopa håfvor uppå håfvor, - Föra lycka till vår metkrok, - Hemta fångst åt våra fingrar. - Vandra nu din väg med helsa, - Lägg din bana frisk till rygga, - Gör din båge skön och vacker. - Gå om aftonen till glädje." - - - - -Tjuguåttonde Runan. - - - Gamle trygge Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Nu man borde björnen fånga, - Borde fälla gyllne djuret - Uti Metsola det ljufva, - Det vaksamma Tapiola, - Att ej Ohto mina hästar, - Mina ston om lifvet bringar. - Icke dödar mina hjordar, - Och ej korna strör kring marken. - - Också jag i fordna tider - Var så god som mången annan. - Då man gjorde val af männer, - Då man karlarna fördelte, - Mönstrade de bästa kämpar; - Jag då steg till björnens dörrar, - Till den platta nosens gårdar. - Nu en annan tid är inne: - Monne, arme man, jag redan - Kunnat blifva alltför gammal, - Mera tvekande än andra? - Kanske är det så, men sinnet - Lockande mig likväl bjuder - Att till Metsola nu vandra, - För att njuta af dess honung. - - Så jag vandrar hän till skogen, - Går till sysslor utom huset. - Mielikki, du skogsvärdinna, - Tellervo, Tapios dotter! - Lägg nu band på dina hundar, - Ordna vackert dina valpar - I det trybevuxna tåget, - I den lilla ekträdskojan. - Bind för björnens ögon silke, - Vira flätor om hans hufvud, - Stryk uppå hans tänder honung - Och på munnen rena smöret, - Att han icke vädrar mannen, - Icke känner andedrägten, - När jag kommer till hans gårdar, - Till den ädle Ohtos dörrar. - - Vackra Ohto, skogens äpple, - Skogens sköna, runda knotter! - När du hör, att mannen nalkas, - Stolta karlen till dig träder, - Göm då klorna in i tassen, - Tänderna uti ditt tandkött, - Att de aldrig måtte såra, - Ej ens i sin vighet skada. - Så må du dig, Ohto, röra, - Så du, honungstass, dig vända, - Som i boet hjerpen rör sig, - Gåsen liggande sig vänder?" - - Sjelf den gamle Wäinämöinen - Stötte nu på sköna Ohto, - Rubbade så sidenbädden, - Slog omkull den gyllne sängen; - Höjde upp sin röst och sade, - Talade med dessa orden: - "Nu, o Gud, du lofvad vare, - Skapare allena prisad, - När du gaf mig sköna Ohto, - Gaf mig skogens guld till byte. - Träder jag för Ohtos dörrar, - Går till släta tassens gårdar, - Vandrar till plir-ögats koja, - För att der mitt guld betrakta -- - Kort är foten, böjdt är knäet, - Nosen trubbig, som ett nystan. - - Du min enda, vackra Ohto, - O min honungstass, du sköna! - Blif ej ens på skämt förtörnad, - Jag var icke den dig fällde, - Sjelf du halkade på grenen, - Snafvade på barrträdsqvisten, - Sönderslet din granrisklädnad, - Ref i tu din barrbetäckning; - Hösten är så hal och slipprig, - Höstens nätter äro mörka. - - Du min enda, vackra Ohto, - O min honungstass, du sköna! - Än du måste gå en sträcka, - Måste vandra på en sandhed. - Kom berömde, börja färden, - Vandra hän du skogens stolthet, - Skrid blå-strumpa fram med snabbhet, - Stig lättfotade med brådska - Ifrån dessa trånga gårdar, - Dessa alltför smala stigar, - Till en skara utaf kämpar, - Till en talrik karla-samling. - Länge ren der stått ett visthus, - Uppå silfver-fötter timradt, - Bygdt på sköna gyllne stolpar; - Dit vår ädle gäst vi leda. - Föra in vår gyllne främling. - Illa blir han der ej fägnad, - Honung får han till att äta, - Får det färska mjöd att dricka. - - Kom nu, såsom ock du kommer. - Ifrån detta trånga näste, - Lemna dynorna af ruskor, - Öfvergif din bädd af granris, - Lägg dig uppå röda bolster, - Uppå mjuka siden-bädden, - Under åsen den berömda, - Under takets vackra fogning. - Rör dig uppå fältets drifvor, - Som ett näckrosblad på böljan, - Sväfva öfver skogens ruskor, - Som på qvisten ekorn sväfvar." - - Och nu vandrar Wäinämöinen - Under spel i svedjelunder, - Under hornets ljud på fältet, - Vandrar med den ädle Ohto. - Sjelf han spelar skönt och skickligt, - Låter hornet herrligt ljuda, - Blåste gånger fem för porten, - Blåste tre på hemmets kullar. - Ljudet hördes in i stugan, - Skallade inunder åsen. - - Folket talade i stugan, - Så den sköna skaran sade: - "Hören ljudet nu der ute, - Som från jägarhornet skallar, - Hören kotte-fogelns läte, - Hören Tapio-tärnans pipa!" - - Folket hastade ur stugan, - Sköna skaran sprang på gården? - "Gaf ett honungsdjur er skogen, - Gaf ett lodjur skogens herre, - Då med sång J återkommen, - Skriden jublande på skidor?" - - Gamle trygge Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Oss en utter är till talets, - Är till sångens ämne gifven; - Derföre med glam vi komma, - Jublande på skidor nalkas. - Men det är dock ej en utter, - Ej en utter, ej ett lodjur; - Sjelf den frejdade här vandrar, - Skogens dimma hit nu sväfvar. - Skogens fradga hitåt rinner, - Ohto nalkas svept i kläde. - Nu med Gud jag helsar eder - Här på dessa trånga gårdar, - Dessa alltför smala vägar, - Gångar trampade af tärnor, - Jemnade af gårdens qvinnor. - Mindre kär kanske är gästen, - Må man husets dörr då sluta, - Men är gästen efterlängtad, - Så må dörren hållas öppen." - - Folket svarade och sade, - Så den sköna skaran talte: - "Nu, o Gud, du lofvad vare, - Skapare allena prisad, - Då du gaf den sköna Ohto, - Skänkte skogens guld till byte. - Hell dig Ohto, du som kommit, - Hell dig honungstass, som vandrat - Hit till dessa trånga gårdar, - Dessa alltför smala gångar. - All min lifstid har jag längtat, - Väntat all min blomningsålder, - Att dock skogens silfver komme, - Skogens guld sig skulle närma - Hit till dessa trånga gårdar, - Dessa alltför smala gångar, - Att jag hörde Tapio-hornet, - Hörde skogens pipa ljuda. - Detta har jag städse väntat, - Som ett bördigt år man väntar, - Såsom skidan väntar drifvor, - - Längtar efter präktig skara, - Och som flickan väntar fästman, - Den rödkindade en make. - Aftnarna jag satt i fönstret, - Morgnarna på visthus-trappan, - Månaderna invid tåget, - Vintrarna på fähusbacken. - Der jag stod, tills snön förhårdnat, - Tills den hårda snön blef uppsmält, - Marken bar och höljd med sandgrus, - Gruset öfvertäckt med mylla, - Myllan grönskande af nygräs." - - Derpå gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Finns här ingen man, som mottar, - Ingen kämpe, som välkomnar, - När från Metsola jag kommer, - Vänder hem från Tapios boning?" - - Folket svarade och sade, - Så den sköna skaran talte; - "Nog här finnas män, som motta, - Finnas kämpar som välkomna, - När från Metsola du kommer, - Vänder hem från Tapios boning. - Länge brygd har drycken varit, - Ölet redan länge färdigt - För den främling, som nu kommer, - För den gäst, som till oss nalkas." - - Derpå gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Hvart skall främlingen nu föras, - Hvart den gyllne gästen ledas - Ifrån dessa trånga gårdar, - Dessa alltför smala gångar?" - - Folket svarade och sade, - Så den sköna skaran talte: - "Dit må främlingen nu föras, - Dit må gyllne gästen ledas, - Uti stugan, gjord af tallar, - Uti huset, bygdt af furu, - Under åsen, den berömda, - Under takets vackra fogning." - - Derpå gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Du min enda, vackra Ohto, - O min honungstass, du sköna! - Allt ännu du måste vandra, - Måste fördas fram i lunden. - Gif, mitt guld, dig nu på färden. - Tåga fram, mitt vackra silfver, - Vandra genom gyllne tåget, - Gå längsefter silfver-spången, - Träd i stugan, gjord af tallar, - Uti huset, bygdt af furu, - Under åsen, den berömda, - Under takets vackra fogning. - - Sen nu till J stackars qvinnor, - Att ej driften må förskräckas, - Klena hjorden ej förfäras - Ej värdinnans boskap skadas, - När till stugan Ohto kommer, - När det skäggbetäckta trynet, - Platta nosen sticker in sig. - - Gossar, gifven rum i förstun, - Stån ej flickor framför dörren, - När till stugan hjelten träder, - När den stolta mannen kommer. - - Bry dig ej om våra flickor, - Frukta ej för våra qvinnor, - Räds ej för de mössbetäckta, - De om hasen strumpbeklädda. - Allt hvad qvinna är i stugan, - Må nu längst i vrån sig draga, - När i stugan mannen träder, - När den stolta karlen kommer. - - Frid du Gud ock hit förläna, - Hit i denna ringa stuga, - Uti denna låga hydda, - Under åsen den berömda, - Under takets vackra fogning. - Hvart skall nu mitt guld jag föra, - Hvar min lilla fogel ställa?" - - Folket svarade och sade, - Så den sköna skaran talte: - "Hell ock dig, som hit har kommit, - Hell dig honungstass, som stigit - Uti denna ringa stuga, - Uti denna låga hydda, - Under åsen den berömda, - Under takets vackra fogning! - Dit må nu ditt guld du föra, - Ställa der din lilla fogel, - Invid hörnet af vår jernbänk, - Vid den fasta plankans ända. - - Du min enda, vackra Ohto, - O min honungstass, du sköna! - Nu din pels man måste skåda, - Vackra håret undersöka; - Var dock icke alls bekymrad, - Illa skall man dig ej hålla, - Skall ditt ludna skinn ej gifva - Att hos usla männer vräkas, - Att bepryda ringa karlar?" - - Derpå gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Hvart må sen vår gäst vi föra, - Hvart ledsaga vandringsmannen - Från det långa jernbänks hörnet, - Från den fasta plankans ända?" - - Folket svarade och sade, - Så den sköna skaran talte: - "Dit må nu din gäst du föra, - Vandringsmannen dit ledsaga, - Till förgyllda koppar-kärlet, - Grytan med sin koppar-botten. - Länge grytan stält på elden, - Koppar-sidan invid lågan; - Länge ren har vattnet väntat -- - Vattnet hemtades från fjerran, - Togs ur vasslesöta källan, - Den till brädden fyllda brunnen. - Saltet ifrån fjerran söktes, - Från de djupa sund i Tyskland, - Roddes hit igenom saltsund, - Lastades så ut ur skeppet. - Veden har man fällt i skogen, - Huggit längesen i öknen, - Hemtat hit från Tuomivaara, - Släpat ifrån höga kullar. - Elden har från himlen fallit, - Ilat ned från himla-midten, - Ofvan från de åtta himlar, - Från den nionde bland rymder." - - Derpå gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Du min enda, vackra Ohto, - O min honungstass, du sköna! - Allt ännu du måste vandra, - Måste gå ett litet stycke. - Börja frejdade nu färden, - Skrid nu fram du gamle kämpe - Från det långa jernbänks hörnet, - Från den fasta plankans ända, - Till förgyllda koppar-kärlet, - Grytan med sin koppar-botten." - - Fräsande börs grytan koka, - Med det färska köttet uppfylld, - Kokar trenne hela nätter, - Kokar lika många dagar. - - Sen nu köttet blifvit kokadt, - Kittlarna från elden tagna, - Kopparsidorna från lågan, - Gamle trygge Wäinämöinen - Höjde upp sin röst och sade, - Talade med dessa orden: - "Hvart skall nu mitt guld jag föra, - Hvart min lilla fogel bringa - Från förgyllda koppar-kärlet, - Grytan med sin koppar-botten?" - - Folket svarade och sade, - Så den sköna skaran talte: - "Dit må nu ditt guld du föra, - Gyllne fogeln må du bringa - Inuti den gyllne koppen, - Inom koppar-fatets bräddar, - Fram på vackra furu-bordet. - Borden äro här af furu, - Fat af koppar stå på borden - Och vid faten äro satta - Gyllne koppar, silfver-skedar. - Dit må nu ditt guld du föra, - Der din lilla fogel ställa, - Att med mjöd den får sig mätta, - Får af goda ölet dricka." - - Derpå gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Ohto, du min lilla fogel, - O min honungstass, du sköna! - Allt ännu du måste vandra. - Måste gå ett litet stycke, - Kom mitt guld och börja färden, - Skrid nu fram, du gyllne Ohto, - Från förgyllda koppar-kärlet, - Grytan med sin koppar-sida - Inuti den gyllne koppen, - Inom koppar-fatets bräddar, - Fram på bordet utaf furu." - - Rågade nu kärlen stodo, - Faten upp till brädden fyllda. - Derpå gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Skogens honungsrika moder - O du skogens gyllne konung, - Tellervo, du Tapios jungfru, - Skogens lilla, sköna tärna! - Kommen nu till Ohtos bröllop, - Till det långa hårets högtid. - Ymnigt finns här till att äta, - Till att äta, till att dricka, - Att för egen del behålla - Och att dela ut i byen." - - Dervid folket tog till orda, - Så den sköna skaran talte: - "Hvarest föddes sköna Ohto, - Hvarest växte glesa håret, - Hvadan är den trinda hemtad, - Hvar den blåa svansen funnen? - Monne väl på badstu-vägen, - Eller uppå brunnens gångstig?" - - Gamle trygge Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Ohto föds ej uppå halmen, - Ej på båset invid rian, - Der den ädla Ohto föddes, - Der det glesa håret växte, - Nära månen, invid solen, - Uppå karlavagnens axlar, - På den stora björnens skuldra. - Ukko himlens gyllne konung, - Gamle mannen upp i höjden, - Kastar litet ull på vattnet, - Blott ett hårstrå uppå böljan. - Detta vaggades af vinden, - Skakades af vädrets flägtar, - Gungades af vattnets imma, - Fördes så af hafvets bölja - Hän till blomster-holmens stränder, - Till den honungsrika udden. - - Mielikki, den väna skogsfrun, - Tapiolas trägna qvinna - Sprang i hafvet upp till knäna, - Sprang i böljan intill gördeln. - Ryckte håret upp från vattnet, - Fina ullen ifrån böljan, - Vaggade uti sitt sköte, - Rörde om i sina kläder. - Sedan förde hon sin fogel, - Lade ned sin gyllne älskling - I en liten korg af silfver, - I en vacker gyllne vagga. - Fästade så lindans bindlar, - Band det stora barnets vagga - Vid den största qvist af trädet, - Vid den lummigaste grenen. - - Nu sin vän hon troget vaggar, - Gungar omsorgsfullt sin älskling - I den vackra gyllne vaggan, - Som på silfver-remmar hängde, - Under granens blomsterkrona, - Blomsterkrona, gyllne grenar. - Der hon vårdade sin Ohto, - Fostrade det glesa håret - Invid låga granars rötter, - I en liten, nödväxt tallskog, - Ibland honungsrika buskar, - I den dunkla ökenskogen. - - Ännu saknar Ohto tänder, - Ännu fela klor för björnen. - Mielikki den väna skogsfrun, - Tapiolas trägna qvinna, - Sjelf hon går att söka tänder, - Söka klor till björnens tassar. - Letade bland hårda stammar. - Sökte ibland svedda stubbar, - Uppå fältets gröna hymplar, - På de ljungbevuxna hedar. - Växte så en tall på heden, - Reste sig en gran på kullen, - Fanns en silfverqvist i tallen, - Fanns en gyllne gren i granen. - Kave dem med handen ryckte, - Gjorde klor af dem åt Ohto, - Bildade åt björnen tänder. - Byggde så af hägg en stuga, - Fogade af barr en boning, - Bad der björnen bo om vintern, - Hvila sig den värsta tiden - Och ej genomvada kärren, - Icke stryka genom skogen, - Vandra irrande på heden, - Flacka kring de öppna fälten. - Derifrån kom nu vårt silfver, - Hemtades den gyllne gästen." - - Unga skaran tog till orda - Och det gamla folket talte: - "Hur blef skogen dock så nådig, - Öknen denna gång så gifmild, - Hur bevektes skogens herre, - Blidkades den gode Tapio? - Monn med spjutet Ohto fälldes, - Eller dignade för skottet?" - - Gamle trygge Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Skogen var oss ganska nådig, - Ökenskogen ganska gifmild, - Lätt bevektes skogens herre, - Blidkades den gode Tapio. - Mielikki, den väna skogsfrun, - Tellervo, Tapios dotter, - Lemnade sitt hemvist öde, - Öfvergaf sitt boningsställe, - Hastade att visa vägen, - Gick att hugga vägamärken, - Fästa stakar invid vägen, - Att den rätta kosan lära. - Uthögg märken genom skogen, - Ristade i bergen skåror, - Var beredd sitt guld att byta, - Ta vårt silfver, ge sitt eget. - Ohto fälldes ej med spjutet, - Dignade ej ned för skottet; - Sjelf han halkade från grenen, - Snafvade från barrträds-qvisten, - Föll och gyllne kräfvan sprängdes, - Bäruppfyllda buken klyfdes, - Bröstet sönderslets mot ruskor, - Buken refs af barrträds-qvistar." - - "Du min enda, vackra Ohto, - O min honungstass, du sköna! - Nu är benens gny förhanden, - Benens gny och skallens läte, - Häftigt skallra dina tänder. - Näsan tog jag nu af Ohto, - Ingen lukt han mera känner, - Örat tog jag nu af Ohto, - Intet ljud han mer förnimmer, - Sist jag ögat tar af Ohto, - Ögat ser nu aldrig mera." - - Derpå gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Den en karl jag skulle nämna, - Skulle för en hjelte hålla, - Hvilken björnens tänder löste, - Toge bort de fasta betar, - Ryckte ut dem med sin jernhand, - Stödd med knät mot björnens skalle." - - Sjelf han björnens tänder löser, - Tager bort de fasta betar, - Rycker ut dem med sin jernhand, - Stödd med knät mot björnens skalle. - - Tog så tänderna af Ohto, - Yttrade ett ord och sade: - "Vackra Ohto, skogens äpple, - Skogens sköna, runda knotter! - Än du måste gå ett stycke, - Måste vandra uti öknen; - Kom, berömde, börja färden, - Tåga hän, du gyllne Ohto, - Ifrån denna ringa boning, - Ifrån denna låga hydda; - Svårt det blir att bo i stugan, - Ledsamt att i värmen vistas. - - Här vår väg nu tar sin början, - Här begynnas nya stigar, - Som åt skoghevuxna kullen, - Åt det höga berget leda, - Leda till en liten fura, - Till en tall med hundra qvistar; - Godt för dig är der att vistas, - Ljuft du der förnöter tiden. - Karpen jagas dit af vinden, - Abborn förs till dig af vågen, - Vid din sida är en sik-ö, - Tätt invid dig fångas laxen. - Säg när hem du återkommit, - Vändt till Metsola tillbaka: - Illa blef jag der ej fägnad, - Uti denna karla-samling, - Denna skara utaf kämpar; - Honung gaf man mig att äta - Och till dryck blef färska mjödet, - Blef det goda ölet framlagdt." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Nu till hemmet återvände; - Unga folket tog till orda, - Så den sköna skaran sporde: - "Säg, hvart förde du väl fångsten, - Bragte nu din ringa andel? - Lemnade kanske på isen - Dränkte ibland snö och vatten, - Tryckte in i sanka kärret, - Eller gräfde ned i heden." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Yttrade ett ord och sade: - "Om jag uppå isen lemnat, - Dränkt mitt byte uti sörjan, - Skulle det af hundar rubbas, - Utaf luftens foglar sudlas; - Hade jag det sänkt i kärret, - Eller nedgräft uti heden, - Skulle det af maskar skadas, - Täras utaf svarta myror. - Ej jag lemnade på isen, - Dränkte bytet ej i sörjan, - Tryckte icke in i kärret, - Grof ej heller ned i heden. - Dit min fångst jag beledsagat, - Bringat dit min ringa andel, - Högst uppå den gyllne kullen, - Uppå koppar-åsens skuldra, - Uti helga trädets krona, - I en gran med hundra qvistar, - På den största ibland grenar, - På den yfvigaste qvisten. - Tänderna jag ställt åt öster, - ögonen åt vester riktat, - Vändt dem litet emot norden. - Lade ej för högt i toppen, - Skulle der af stormen skadas, - Utaf vårens vind förderfvas." - - Derpå gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Gif, o Gud, ock hädanefter, - Unna Skapare, du sanne, - Att på sådant sätt man lefver, - Att på detta vis man jublar - Vid skogsmannens stora bröllop, - Vid skogsnymfens glada högtid! - - Gif, o Gud, ock hädanefter, - Unna Skapare, du sanne, - Att i skogen vägen stakas, - Märken skäras uti träden - För vårt goda jägarfölje, - För vår stora kämpa-skara! - - Gif, o Gud, ock hädanefter, - Unna Skapare, du sanne, - Att Tapios pipa ljuder, - Att man skogens pipa hörer - Uppå dessa trånga gårdar, - Dessa alltför smala stigar!" - - - - -Tjugunionde Runan - - - Gamle trygge Wäinämöinen - Eftertänker i sitt sinne: - "Skönt det vore nu att spela, - Att ur toner glädje locka - Här på dessa trånga gårdar, - Dessa alltför smala stigar, - Men min harpa har försvunnit, - Glädjen flytt från mig för evigt - Hän till fiskens djupa salar, - Laxarnes ojemna stengrund, - Att af Ahtis gäddor egas, - Af Wellamos ätt besittas. - Sällan ock ifrån sig lemnar - Ahti, hvad han en gång fångat." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Gick så ned till smedens verkstad, - Yttrade ett ord och sade: - "Hör mig smed, o Ilmarinen! - Smid åt mig af jern en räfsa, - Gjut dertill ett skaft af koppar, - Att jag hafven upp må harfva, - Hopa vågorna tillsamman, - För att finna gäddbens harpan, - Kantele af fiskben lagad, - Ifrån fiskens djupa salar, - Laxarnes ojemna stengrund." - - Det var smeden Ilmarinen, - Den evärdelige hamrarn, - Smidde snart af jern en räfsa, - Redde dertill skaft af koppar; - Skaftets längd femhundra famnar - Var, och pinnarnas etthundra. - - Derpå gamle Wäinämöinen - Tog sin jernbesmidda räfsa - Och på öppna sjön begaf sig, - Ut på hafvets vida fjärdar. - Räfsar sedan strandens ruskor, - Räfsar säf och hafsrörs toppar, - Hafvet upp i högar föser, - Lägger vågorna i hopar. - Fann dock icke, såg ej heller - Nånsin mer' sin gäddbens harpa. - Kantele, som gått förlorad, - Glädjen, som för evigt flyktat. - - Derpå gamle Wäinämöinen - Började att hemåt vandra, - Sorgsen och med nedsänkt hufvud, - Med åt sidan lutad mössa. - Stadnar så i svedjelanden, - Ser sig rundtomkring och lyssnar, - Och han hör en björk, som gråter, - Ser, hur masurträdet tåras. - - Men han spörjer och han frågar: - "Hvarför gråter, gröna björk du, - Qvider högljudt löfskottrika, - Klagar du med hvita gördeln? - Icke ut i krig du föres, - Tvingas ej i härnad heller." - - Skickligt honom björken svarar, - Masurträdet höres säga: - "Sådant många om mig säga, - Flere i sitt sinne tänka, - Att i glädje blott jag lefver, - Uti fröjd och jubel endast; - Arme jag, som äfven under - All min sorg och saknad fröjdas, - Klagar blott, då värst jag lider. - - Nu, så arm, mitt hårda öde - Och min tomhet jag begråter, - Att så lottlös helt och hållet - Och så utan skygd jag lemnats - Här på detta svåra ställe, - På det öppna betesfältet. - - Ofta mig beklagansvärda, - Ofta mig så djupt betryckta - Herdarne om sommarn sarga, - Rista i min hvita klädnad, - Sugande all saft ifrån mig. - Ofta jag beklagansvärda, - Ofta jag så djupt betryckta - Blir på detta svåra ställe, - På det öppna betesfältet, - Qvistad och till svedja huggen, - Eller ock till kastved splittrad. - Trenne gånger ren i sommar, - Under denna långa sommar, - I min kronas skygd sig männer - Lägrat, hvässande sin yxa - Mot mitt olycksburna hufvud, - Mot min hals, jag ömkansvärda. - - Derför all min tid jag gråter, - Sörjer nu min hela lefnad, - Att så lottlös helt och hållet - Och så utan skygd jag lemnats - Här för svåra vädret blottställd, - Då den stränga vintern nalkas. - - Hvarje år så tidigt sedan - Sorgen min gestalt förändrar, - Hufvet fylles af bekymmer, - Och mitt hela anlet' bleknar, - Medan på de kulna dagar, - På den onda tid jag tänker. - Plågor så mig stormen bringar, - Kölden för de värsta dagar -- - Stormen, som min pels omskakar, - Alla löf ifrån mig röfvar, - Så att jag alldeles naken - Fryser i det hårda vädret, - Lemnad i den skarpa köldens, - I den vilda stormens händer." - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Gröna björk, ej må du gråta, - Qvida högljudt löfskottrika, - Klaga du med hvita gördeln! - Jag i fröjd din gråt förvandlar, - Byter sorgen mot ett bättre, - Gör till glädje ditt bekymmer." - - Derpå gamle Wäinämöinen - Masurn högg omkull och täljde - Utaf hårda trä't en kupa, - Kantele af sköna björken. - Täljde nu en dag om sommarn, - Formade åt sig en harpa - På den dimomhöljda udden, - På den skogbeväxta holmen. - Häraf fick sin kupa harpan, - Fick sitt grundträd nya glädjen; - Och af hållig björk är kupan, - Grundträ't af den fasta masur. - - Derpå gamle Wäinämöinen - Sjelf till orda tog och sade: - "Harpan nu sin kupa äger, - Nya glädjen har sitt grundträd, - Och af hållig träd är kupan, - Grundträ't af den fasta masur. - Hvadan må nu skrufvar tagas, - Hvadan goda pinnar hemtas?" - - Reste sig en ek på tåget, - Stod vid gårdens ända högrest. - Eken hade jemna qvistar, - På hvar qvist ett äpple syntes, - Uppå äpplet satt ett guldklot - Och en gök på gyllne klotet. - Höjde så sin stämma göken, - Gifvande fem ljud ifrån sig, - Galande det sjette äfven. - Guld då flödade ur munnen, - Silfver rann från gökens läppar - Ned uppå den gyllne kullen, - På den silfverrika backen. - Häraf skrufvarne i harpan, - Finnarne i strängaspelet. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Tog till ordet då och sade: - "Skrufvar kantele nu fått sig, - Strängaspelet goda pinnar - Från den gyllne gökens tunga, - Silfver-fogelns ljufva läten, - Men än saknas här dock litet, - Strängar fem i harpan fela; - Hvadan månde dessa tagas, - Hvadan taglen fås till harpan?" - - Gret en mö i svedjelunden, - Fager jungfru uti dälden. - Mön dock icke gret fullkomligt, - Men fullt glad var hon ej heller; - Sjöng blott att sin qväll fördrifva, - Tills att solen hunne bergas, - Under hopp att få en make, - Få en man i famnen sluta. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Hör den unga flickans klagan, - Täcka barnets sorgsna stämma, - Yttrar så ett ord och säger: - "Unna mig en skänk, o flicka, - Jungfru, gif åt mig en hårlock, - Gif fem strån af sköna håret, - Räck mig dertill än ett sjette, - Att min harpa strängar finge. - Ljud min evigt unga glädje." - - Flickan gaf en skänk åt honom, - Gaf en skänk utaf sin hårlock, - Gaf fem strån af sköna håret, - Dertill än ett sjette räckte. - Häraf strängarne i harpan, - Ljuden i hans unga glädje. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Sjelf nu började att sjunga, - Satte sig att glädje locka - Uppå trappan byggd af stenar, - Uppå sätet gjordt af furu, - På jernbänkens främsta ända. - - Här sitt strängaspel han skötte, - Skötte ock sin sång tillika, - Spelade med fulla toner - Och till sång sin stämma höjde. - Ljufligt ljudade nu masurn, - Jublade skottrika björken, - Klang så äfven gökens guldskänk, - Ljöd i fröjd ungjungfruns hårlock. - - Så nu spelte Wäinämöinen, - Mäktigt klingade hans harpa; - Dalar höjdes, höjder sänktes, - Sänkte sig de höga kullar, - Höjde sig de låga dalar, - Kopparbergen häftigt skälfde, - Alla klippor gåfvo genljud, - Stubbarna i dans sig rörde, - Stenarne på stranden sprucko, - Furarne af fröjd betogos. - - Vida bördes ljufva spelet, - Hördes till sex byar ända, - Hördes ända till sju socknar. - Foglar nu i stora flockar - Flögo tätt till Wäinämöinen, - Att till hjeltesångarn lyssna. - - Örnen, då i höga nästet - Suomis ljufva spel hon hörde, - Glömde ungarne i boet, - Och till obesökta trakter - Flög att kantele få höra, - Få beundra sådan glädje. - - Skogens drott med ludet följe - Dansade på tvenne fötter, - Medan fadren glädje väckte, - Medan Wäinämöinen spelte. - - Gamle trygge Wäinämöinen, - Här nog underbart han spelte, - Anslog alltför sköna toner; - Likså när han hemma spelte, - I sitt hus af furu timradt, - Ljudade de höga taken, - Dallrade af glädje fönstren, - Klang det benbelagda golfvet, - Genljöd husets gyllne takhvalf. - Åter när han gick bland granar, - Vandrade bland höga furar, - Grenarne sig ödmjukt krökte. - Tallarne sig vänligt vände; - Kottarna till marken flögo - Och kring roten barren spriddes. - När han lunderna besökte, - Dessa straxt till glädje väcktes; - När han steg till svedjelunden, - Blommorna af kärlek tjustes; - Telningarna ned sig böjde. - - - - -Trettionde Runan. - - - Gamle trygge Wäinämöinen - Lugnt sin väg tillryggalägger, - Unge mannen Joukahainen - Färdas fram med gny och buller. - - De på vägen sammanstöta, - Sela fäster sig vid sela, - Stängerna tillhopa häfta, - Loka sitter fast vid loka, - Vattnet rinner ifrån lokan, - Ifrån selan flyter istret. - - Der nu stadnar Wäinämöinen, - Tar till ordet sjelf och säger: - "Vik åt sidan Joukahainen, - Ty du är till åren yngre." - - Det var unge Joukahainen, - Yttrade ett ord och sade: - "Här ej båtar mannens ungdom, - Mannens ungdom, mannens ålder; - Den i vishet öfverlägsne - Må nu stadna qvar på vägen, - Den i vishet underlägsne - Vike undan för den andra." - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Då du är mig öfverlägsen, - Käre, säg att jag för höra, - Hvad du mer än jag må veta." - - Sade unge Joukahainen; - "Kanske vet jag ett och annat: - Renen drager plog i norden, - Hästen i det södra landet, - Längst i Lappland elephanten (?). - Sikens åkrar äro släta, - Årtans tak är jemnt och rundadt, - Lätt att lefva är för själen, - Dricker vatten, der han ligger, - Äter laxar rundtomkring sig, - Slukar sikar vid sin sida. - Gäddan leker uti kölden, - Styggmundt fisk i hårda vädret, - Abboren, den skygga våtstjert, - Simmar hösten om på djupet, - Leker sommarn på det grunda, - Mörten far och slänger stjerten, - Laxen konstigt framåt skrider?" - - Nu den gamle Wäinämöinen - Sjelf till ordet tog och sade: - "Och hvad vet du ännu mera, - Anar också derutöfver?" - - Sade unge Joukahainen: - "Sen ock vet jag ännu något, - Anar också derutöfver: - Höga trän har Pisa-backen, - Horna-klippan stora tallar. - Videt är det första trädslag - Och den äldsta jordart torfven, - Ibland fiskar äldst är girsen, - Finken ibland foglars skara, - Kyytöläinen ibland ormar. - Elden alstrades i himmeln, - Vattnet uti klippan föddes, - Ifrån rost är jernets ursprupg." - - Gamle trygge Wäinämöinen - Sjelf till ordet tog och sade: - "Men hvad vet du ännu mera, - Anar också derutöfver? - Tala du blott verklig sanning, - Minnen ifrån fordna tider." - - Sade unge Joukahainen: - "Sen ock vet jag ännu något, - Mins ifrån aflägsna tider, - Mins, när hafvets fåror plöjdes, - Fiske-slägtets gömslen gräfdes, - Grunda ställen gjordes djupa. - Slätterna på marken mättes, - Höjderna med mull betäcktes, - Bergen staplades tillhopa, - Posterna i rymden ställdes, - Himla-fästets bågar restes, - Stjernorna på himlen ströddes." - - Sjelf den gamle Wäinämöinen - Tog till ordet nu och sade: - "Barnets kunskap, barnets minne, - Ej en skäggig hjelte-gubbes. - Det var jag, som plöjde hafven, - Uthögg oceanens hålor, - Gröpte fiske-slägtets gömslen, - Gjorde grunda ställen djupa, - Slätterna på marken mätte, - Höjderna med mull betäckte. - Bergen staplade tillhopa. - Såsom tredje man jag deltog - I att rymdens poster fästa, - i att bära himla-bågen - Och att fästets stjernor utströ." - - Nu den unge Joukahainen - Vred sin mun, sitt hufvud rörde, - Skakade det svarta håret, - Tog till ordet så och sade: - "Sen ock vet jag ännu något, - Vet och inser derutöfver: - Trollar den förmätne mannen - Att som spån på vattnet flyta, - Såsom näckrosblad på böljan." - - Häraf vredgas Wäinämöinen, - Häraf vredgas han och harmas; - Sjelf han tar sig för att qväda, - Sjelf han börjar på att orda. - Qvädet är ej barna-joller, - Barna-joller, qvinno-sladder, - Qvädet är en skäggig hjeltes, - Och ej alla barn det sjunga, - Icke hälften ibland svenner, - Ej en tredjedel af fästmän - - Bland den ungdom, som nu växer, - Bland det slägte, som nu uppgår. - Sjunger gamle Wäinämöinen, - Hafvet svallar, jorden skälfver, - Kopparbergen häftigt skakas, - Klippans fasta hällar dåna. - Starka borgars tinnar skakas, - Ned till marken tornen ramla, - Portarna i Pohja remna, - Fästets bågar brista sönder. - - Unge Joukahainen qvad han - Intill midjan uti kärret, - Intill bröstet uti ängen - Och till armarna i sandmon. - - Qväder sedan uppå hunden - Tassarna i kalla stenen, - Tänderna i vatten-ruskan. - Qväder Joukahainens båge - Till en båge öfver vattnet; - Qväder Joukahainens pilar - Att som snabba hökar ila, - Qväder ock den höga hjelmen - Uppå karlavagnens skuldror, - Qväder än den blåa manteln - Till ett strömoln uppå fästet, - Och det fina ylle-bältet - Uppå himlens rund till stjernor. - - Så stod unge Joukahainen - Nu i kärret intill midjan, - Intill bröstet uti ängen - Och till armarna i sandmon. - Blir deröfver ganska misslynt, - Råkar slutligen i vånda, - Höjde då sin röst och sade, - Talade med dessa orden: - "O du vise Wäinämöinen, - Du en siare evärdlig! - Tag igen de helga orden, - Återkalla dina qväden, - Hjelp mig utur detta trångmål, - Ifrån denna nöd mig fria." - - Nu den vise Wäinämöinen, - Tog till ordet sjelf och sade: - "Nå hvad vill du mig då gifva, - Om jag helga orden löser, - Återkallar mina qväden?" - - Sade unge Joukahainen: - "Tro mig, jag har tvenne bågar, - Säkert skjuter ena bågen, - Flinkt far pilen från den andra; - Du må taga, den dig lyster." - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Bryr jag mig om dina bågar, - Aktar dem det minsta, dåre? - Sjelf jag äger ock en båge, - Tvåfaldt dyrare än dina, - Två- och trefaldt bättre äfven. - - Har ej nå'n att bära båge - Och att återhemta pilar. - Säg; hvad ger du mig i lösen?" - - Sade unge Joukahainen: - "Också har jag tvenne hingstar, - Säkert går den ena hingsten, - Snabb den andra är att stiga; - Du må taga, den dig lyster, - Hjelp mig blott ur detta trångmål, - Ifrån denna nöd mig fria." - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Bryr jag mig om dina hingstar, - Aktar schäckarna det minsta? - Sjelf också en hingst jag äger, - Som är två- och trefaldt bättre, - Fem- och sexfaldt lifligare; - Har en insjö uppå gumpen, - Klara vattnet uppå ryggen, - Äter hö från källans bräddar, - Dricker vatten ifrån molnet. - - Har ej nå'n, som hingsten fasttar. - Som min fåle skulle betsla - Och till åker-tegen leda; - Säg, hvad ger du mig i lösen?" - - Sade unge Joukahainen: - "Jag i hemmet har en syster, - Skön hon är och vackert formad; - Enda systern ger jag åt dig, - Lånar dig min moders dotter - Till en maka för din lifstid, - Till ditt stöd på gamla dagar. - Fråntag nu de helga orden, - Återkalla dina qväden, - Hjelp mig utur detta trångmål, - Ifrån denna nöd mig fria." - - Sjelf den gamle Wäinämöinen - Löser nu de helga orden, - Återkallar sina qväden. - Men den unge Joukahainen - Återvänder så till hemmet, - Sorgsen och med nedsänkt hufvud, - Med åt sidan lutad mössa, - Under gråt och strida tårar. - - Fadren sitter invid fönstret, - Modren står på bodens trappa, - Modren skyndar sig att fråga, - Gamla qvinnan hinner spörja; - "Hvarför gråter du, min gosse, - Sörjer du, mig kostat möda?" - - Sade unge Joukahainen: - "O min moder, som mig burit, - Som mig lyftat har i famnen! - Har jag icke skäl att gråta, - Sorger, hvilka tårar pressa? - Derför all min tid jag gråter, - Sörjer nu min hela lefnad, - Att jag gaf min enda syster, - Lånade min moders dotter - Åt den gamle Wäinämöinen, - Den evärdelige siarn, - Gaf till stöd åt gamle mannen, - Till ett värn åt skröplig gubbe." - - Modren gnuggar sina händer, - Gnäggar sina begge händer, - Yttrar så ett ord och säger: - "O gråt ej min son, du kära, - Här är icke skäl att gråta, - Se det har jag städse önskat, - Längtat under all min lefnad: - Få till frände store mannen, - Ha en måg i Wäinämöinen, - Uti sångaren en svärson?" - - - - -Trettieförsta Runan. - - - Unge Joukahainens syster, - Enda barnet af sin moder, - Gick att bryta qvast ur skogen, - Löf till qvastar ifrån träden. - Bröt så en qvast åt sin fader, - Bröt en annan åt sin moder, - Skulle bryta tredje qvasten - Åt sin allrayngsta broder; - Kom då gamle Wäinämöinen, - Yttrade ett ord och sade: - "Flicka, väx med mig i hågen, - Tänk på andra yngre män ej, - Väx i nätt tillskurna kläder, - Uti yllne kjortlar granna, - Lef af limpans bästa bitar, - Utaf hvetebrödets skifvor." - - Jungfrun ilar hem och gråter, - Kommer snyftande på gården. - Fadren spörjer invid fönstret, - Der han täljer på sitt yxskaft: - "Hvarför gråter du, min flicka, - Stackars flicka, unga jungfru?" - - "Har jag icke skäl att gråta, - Sorger, hvilka tårar pressa? - Derför gråter jag, o fader! - Tappade mitt kors från bröstet, - Fällde spännet ifrån gördeln -- - Silfver-korset ifrån bröstet, - Gyllne spännet ifrån gördeln." - - Spörja bröderna vid ledet, - Der de foga sina slädar: - "Hvarför gråter stackars syster, - Stackars syster, unga jungfru?" - - "Har jag icke skäl att gråta, - Sorger, hvilka tårar pressa? - Derför gråter jag, o bröder! - Tappade min ring från fingret, - Fällde perlorna från halsen -- - Gyllne ringen ifrån fingret, - Silfver-perlorna från halsen." - - Spörja systrarna på golfvet, - Der de väfva gyllne gördlar: - "Hvarför gråter stackars syster, - Stackars syster, unga jungfru?" - - "Har jag icke skäl att gråta, - Sorger, hvilka tårar pressa? - Derför gråter jag, o systrar! - Fällde guldet från mitt änne, - Silfver-smyckena från håret, - Blåa handen ifrån pannan - Och de röda från mitt hufvud." - - Spörjer modren ifrån boden, - På hvars tröskel smör hon kärnar: - "Hvarför gråter du, min flicka, - Stackars flicka, unga jungfru?" - - "Har jag icke skäl att gråta, - Sorger, hvilka tårar pressa? - Derför gråter jag, o moder! - Gick att bryta qvast ur skogen. - Löf till qvastar ifrån träden, - Bröt så en qvast åt min fader, - Bröt en annan åt min moder, - Skulle bryta tredje qvasten - Åt min allräyngsta broder, - Steg då Osmonen från dälden, - Kalevainen ifrån mossan: - Flicka, väx med mig i hågen, - Tänk på andra yngre män ej, - Väx i nätt tillskurna kläder, - Uti yllne kjortlar granna, - Lef af limpans bästa bitar, - Utaf hvetebrödets skifvor." - - "Flicka, var ej alls bekymrad, - Frukt utaf din moder, sörj ej, - Gå i boden uppå backen, - Skynda dig, spring ut på gården. - Bodar tre på backen finnas, - Öppna allrabästa boden; - När dig der ett år af smöret, - Mer än andra blir du frodig; - Lef af kött det andra året, - Mer än andra blir du liflig; - Ät piroger tredje året, - Mer än andra blir du vacker. - Der står kista uppå kista, - Ena skrinet vid det andra, - Öppna allrabästa kistan, - Lyfta upp det granna locket. - Gyllne gördlar sex der finnas, - Finnas sju blå kjortlar äfven. - Kläd uppå dig allt det bästa, - Tag det grannaste om halsen, - På ditt bröst det prydligaste, - Det mest lysande på kroppen." - - Flickan går så bort och gråter, - Kommer snyftande på gården, - Gråter aftnarna i fönstret, - Morgnarna på bodens tröskel, - Hela dagar uppå gården, - Månader vid tågens öppning. - Höjde nu sin röst och sade, - Talade med dessa orden: - "Också jag var icke fordom - Svartare än andra flickor, - Blekare än vattnets fiskar, - Blef nu svartare än andra, - Blekare än vattnets fiskar." - - Modren gick att henne skåda, - Sedan trenne nätter vikit: - "Hvarför gråter du, min flicka, - Klagar tidigt födda dotter?" - - "Har jag icke skäl att gråta, - Sorger, hvilka tårar pressa? - Derför gråter jag, o moder! - Ville ej till gubben komma, - För att den utgamle värna, - För att stöda skröplig gubbe, - Hafva vård om ugnens granne. - Hellre ginge jag i hafvet, - Djupt inunder vida fjärdar, - För att blifva sikens syster, - Fiskens syster uti hafvet. - Godt ju är i hafvet vistas - och att bo inunder böljan, - Att som sikens syster lefva, - Fiskens syster uti vattnet. - Ansigtet der siken tvättar - Och af gäddan kammas håret." - - Går i boden uppå backen, - Kommer gråtande på gården. - Bodar tre på backen finnas, - Öppnar allrabästa boden. - Der fanns kista uppå kista, - Ena skrinet vid det andra, - Hon slog upp den bästa kistan, - Granna locket klang och uppfor; - Fann deri sex gyllne gördlar, - Fann der äfven sju blå kjortlar. - Fäste guld uppå sitt änne - Silfver-prydnader i håret, - Blåa band uppå sin panna, - Röda trådar kring sitt hufvud, - Klädde på sig allt det bästa, - Tog det grannaste om halsen. - På sitt bröst det prydligaste, - Det mest lysande på kroppen. - Derpå ilar hon i hafvet, - Djupt inunder vida fjärdar, - För att blifva sikens syster, - Fiskens syster uti vattnet. - - Kom så modren uti boden, - Sedan trenne nätter vikit: - "O hvart är min flicka svunnen? - Dött har nu min stackars flicka, - Hon har gått i våta hafvet, - Djupt inunder vida fjärdar, - För att blifva sikens syster, - Fiskens syster uti vattnet; - Sikarna sin syster äta - Och sin frände vattnets fiskar." - - Började så modren gråta, - Gjuta ut sin tårekälla, - Göt en tår och göt en annan, - Vattnet rann i strida tårar - Uppå byn, den tårbestänkta, - Uppå anletet, det fagra, - Rann på arma modrens kinder. - - Göt en tår och göt en annan, - Vattnet rann i strida tårar - Öfver arma modrens kinder, - Ned på det beprydda bröstet. - - Göt en tår och göt en annan, - Vattnet rann i strida tårar - Öfver det beprydda bröstet, - Ned på fina klädningsfållar. - - Göt en tår och göt en annan, - Vattnet rann i strida tårar - Öfver fina klädningsfållar, - Ned på strumporna af silke. - - Göt en tår och göt en annan, - Vattnet rann i strida tårar, - Öfver strumporna af silke, - Ned på sirligt sydda kängor. - - Göt en tår och göt en annan, - Vattnet rann i strida tårar, - Öfver sirligt sydda kängor, - Ned inunder hennes fötter. - Rann på marken till dess nytta, - Rann i vattnet, att det öka. - - Bildades så elfvar trenne - Af en enda menskas tårar, - Tårar, dem en qvinna gjutit. - Bildades i alla elfvar - Trenne mäktigt strida forssar; - Höjde sig så trenne klippor - Uti alla forssars brusning; - Växte äfven trenne björkar - Invid kanten af hvar klippa. - Kommo sedan gökar trenne - Att på björkars qvistar gala; - En af dem gol kärlek, kärlek! - Åt den kärlekslösa flickan; - * Glädje, glädje! gol den andra - Åt den glädjelösa modren; - Fästman, fästmän! gol den tredje - Åt den fästmanslösa flickan. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Sig begaf på sjön att meta, - Att med handnot fiskar fånga - Vid den dimomhöljda udden, - Vid den skogbeväxta holmen. - Tog en krok ifrån sin ficka, - Tog ett hullingsjern ur väskan. - Med sin krok han sedan metar, - Fiskar med det krökta jernet, - Dervid darrar koppar-spöet, - Dervid hviner silfver-refven, - Gyllne linan höres klinga. - - Hände så en dag omsider, - Fogade sig någon morgon, - Att en fisk på kroken nappar, - Fastnar på det krökta jernet. - Drager den uti sin farkost, - Bringar ned på båtens botten. - - Vänder och betraktar fisken, - Yttrar så ett ord och säger; - "Hvem har detta under bildat? - Jag den fisken icke känner. - Mera slät den är, än siken, - Mera brokig, än forellen, - Mera gråbesprängd än gäddan, - Är till moderfisk för fenlös, - Är till menniska för sällsynt. - Har som själ ej några fötter, - Har, som jungfru, ingen bindel, - Såsom Wäinös mö ej gördel, - Såsom ko allsinga öron. - Monn till lax den blifvit danad?" - - Wäinö tar sin knif från gördeln, - Silfver-skaftet ifrån slidan, - För att sönderskära laxen, - Fisken uti bitar stycka, - Till en morgon-måltids smulor, - Till en middags-måltids delar, - Till en fastetids förtäring. - Börjar nu att skära laxen, - Fisken upp med knifven rista; - Laxen hoppar då i vattnet, - Vackra fisken hastigt spritter - Upp ifrån den röda båten, - Ifrån bottnet på hans farkost. - Lyfte sedan upp sitt hufvud, - Högra axelbladet höjde, - Sträckte ut de venstra tårna, - De namnlösa fingren framstack - Vid den femte väder-ilen, - Vid den sjette vågens hvälfning. - Lyfte än den högra handen, - Visade den venstra foten - På den sjunde ibland fjärdar, - På den nionde bland böljor. - Yttrar så ett ord och säger: - "O du gubbe i din dårskap! - Du förstod ej att behålla - Wellamos vågsköljda jungfru, - Vattnets allrayngsta dotter - Och det enda Ahti-barnet. - Icke var jag röda laxen, - Jag var Joukahainens syster, - Den dn ständigt sökt att vinna, - All din lifstid efterlängtat. - Icke heller var jag kommen - Att af dig som lax bli klufven, - Att som fisk bli sönderdelad, - Eller uti bitar styckad, - Och till frukost sedan framlagd, - Till en morgon-måltids smulor, - Till en middags-måltids bitar, - Till en fastetids förtäring." - - Sade gamle Wäinämöinen: - "Hvarför kom du då, o jungfru?" - - "Hvarföre, om ej att blifva - På din arm en fager dufva, - Sitta städse vid din sida - Och en maka åt dig vara, - Till ditt stöd jag kom, o gubbe, - Till ditt bistånd, ålderstigne! - Kom att bädden åt dig reda, - Ordna vackert hufvud-kudden, - Att det nätta pörtet städa, - Sopa golfvets tiljor rena, - Hemta eld i mörka stugan, - Tända brasan uti spisen, - Bära kring den fyllda kannan, - Maten fram på hordet lägga." - - Sade gamle Wäinämöinen, - Sorgsen och med nedsänkt hufvud: - "O du Joukahainens syster! - Ack att en gång än du komme?" - - Men hon kom dock icke mera. - Dök i hafvets bölja neder, - Hastigt sjönk inunder vågen, - Flyktande från vattnets yta - I en sten med brokig sida, - I en lefverfärgad klippa. - - Gamle trygge Wäinämöinen - Nu till hemmet återvänder, - Sorgsen och med nedsänkt hufvud, - Med åt sidan lutad mössa. - Yttrar der ett ord och säger: - "O min fånighet, jag dåre, - O min svaghet till förståndet! - Äfven mig förstånd var gifvet, - Tankens kraft var mig förlänad, - Stort och högsindt hjerta medfödt. - Så det var i fordna dagar, - Är ej mer i dessa tider; - Nu är sinnet ren förslöadt, - Tankarna ej mycket värda, - Hågen spridd och driften borta. - Den jag städse sökt att vinna, - All min lifstid efterlängtat, - Kom och nappade på kroken, - Fastnade på krökta jernet. - Men jag visste ej behålla - Wellamos vågsköljda jungfru, - Vattnets allrayngsta dotter - Och det enda Ahti-barnet. - - Untamo, du landets vräkling, - Yppa för mig dina drömmar, - Säg, hvar Ahti-folket dväljes, - Hvar Wellamos jungfrur hvila." - - Untamo, han landets vräkling, - Yppade då sina drömmar: - "Se, der dväljes Ahti-folket, - Der Wellamos jungfrur hvila, - Djupt inunder vida fjärdar, - Under blåa hafvets yta, - I en sten med brokig sida, - I en lefverfärgad klippa. - Se der dväljes Ahti-folket, - Der Wellamos jungfrur hvila, - I ett ganska litet pörte, - I en föga rymlig boning, - Bakom hundra lås, som stängas - Fast med tusental af nycklar." - - - - -Trettieandra Runan. - - - Mariatta, vackra barnet, - Växte i det höga hemmet, - Nötte en stock ned på tröskeln - Med de fina klädningsfållar, - Tvenne stockar ofvan dörren - Med de vackra hufvudbindlar, - Nötte tiljorna på golfvet - Med de nätta kängors klackar. - - Mariatta, vackra barnet, - Som i oskuld alltid lefvat, - Som sin kyskhet städse vårdat, - Skickas nu att mjölka korna. - Mjölkar korna mildt och vänligt, - Alla kor hon troget mjölkar, - Men den lemnar hon omjölkad, - Som ej varit skygg för tjurar. - - Mariatta, vackra harnet, - Som i oskuld alltid lefvat, - Som sin kyskhet städse vårdat, - Skulle sen till kyrkan fara. - Man en hingst i redet spänner, - Fåle röd för släden hemtar, - Hon ej steg i hingstens släde. - Spännes så ett sto i redet, - Mörkbrun häst för släden hemtas, - Steg ej i det stoets släde, - Som med hingstar hade sprungit. - Nu en vallak spänns i redet, - Menlös häst för släden hemtas; - I dess släde hon sig sätter - Och med den till kyrkan åker. - - Mariatta, vackra barnet, - Som i oskuld alltid lefvat, - Som sin kyskhet städse vårdat, - Sänds att valla boskaps-driften, - Springa efter fåra-hjorden. - Svårt det är att boskap valla, - Allravärst dock för en flicka; - Ormen krälar uti gräset, - Ödlor slingra sig på marken. - - Nu en orm dock icke krälar, - Nu ej slingrar sig en ödla. - Fanns ett litet bär på backen, - Fanns ett lingon rödt på heden; - Bäret ropar uppå backen, - Röda lingonet på heden: - "Kom, o jungfru, att mig plocka, - Tennbriskprydda mö, att taga, - Koppargördlade, att välja, - Förr än masken äter upp mig - Och den svarta ormen kysser." - - Mariatta, vackra barnet, - Går nu att beskåda bäret, - Röda lingonbäret plocka, - Fann ett litet bär på backen, - Fann ett lingon uppå heden: - "Formen af ett bär det äger, - Är till sin natur ett lingon, - Men jag når det ej från marken, - Når ej heller ifrån trädet." - - Ryckte upp en stör från fältet, - Dermed lingon-bäret nedtog. - Bäret faller ned på backen, - Stadnar sedan uppå backen. - - "Stig, o bär, på mina fållar!" - Bäret steg på hennes fållar. - - "Stig, o bär, uppå min gördel!" - Bäret steg på hennes gördel. - - "Stig, o bär, nu uppå bröstet!" - Bäret steg så uppå bröstet. - - "Stig, o bär, på mina läppar!" - Bäret steg på bennes läppar, - Steg från läpparna på tungan, - Steg från tungan in i halsen, - Sjönk så ned i bennes mage. - - Mariatta, vackra barnet, - Blef nu hafvande af bäret, - Af ett lingon-bär befruktad, - Och hon börjar så att frodas. - Bar ett foster i sitt sköte, - Bar det med besvär och plåga, - Nio månader till ända - Och den tionde till hälften. - - På den tionde så händer, - Att hon röner qvinnors plåga, - Känner värk uti sitt sköte, - Finner fostret sig besvära. - - Började nu Mariatta - Eftertänka och begrunda, - Hvart hon månde sig begifva, - Hvadan bad åt sig begära. - Yttrade ett ord och sade: - "Piltti, du min lilla tärna! - Gå nu hän till Sariola, - För att bad i byn begära, - Der den svaga finge lättnad, - Den betryckta hjelp och bistånd," - - Piltti, minst bland hennes tärnor, - Den bland tjenstehjonen bästa, - God och villig till att tjena, - Skyndsamt lydig hvar befallning, - Samlade sin klädnings fållar, - Bar dem upp med sina händer, - Sprang så hän med största snabbhet, - Kom till fule Rodes' stuga. - - Der Herodes sjelf, den fule, - Åt och drack i bordets ända, - Klädd i fina linne-skjortan. - Men den fule Rodes' hustru - Rörde sig vid golfvets fogning, - Uti stugans midt sig svängde, - Lefde, som en god det egnar. - Sade Piltti, lilla tärnan: - "Jag har kommit, for att bedja - Om ett bad i Sariola, - Der den svaga finge lättnad, - Den betryckta hjelp och bistånd." - - Men den fule Rodes' hustru - Yttrade ett ord och sade: - "Hvem är det, som bad skall hafva, - Hvem behöfver hjelp och bistånd?" - - Sade Piltti, lilla tärnan: - "Det värdinnan är der hemma." - - Nu den fule Rodes' hustru - Yttrade ett ord och sade: - "Badet är hos oss ej ledigt, - Men på höga Kytö-berget - Finns i furuskog ett badhus, - Hvarest skökor afla söner, - Vindens flottor foster föda." - - Piltti, minst bland bennes tärnor, - Sprang så hän med största snabbhet; - Sade, sen hon hade kommit - Åter hem till sin värdinna: - "Bad ej finns i byn der borta, - Badhus ej i Sariola. - Der Herodes sjelf, den fule, - Åt och drack i bordets ända, - Klädd i fina linne-skjortan, - Men den fule Rodes' hustru - Rörde sig vid golfvets fogning, - Uti stugans midt sig svängde, - Lefde, som en god det egnar. - - Jag till ordet tog och sade: - Hit jag kommit har att bedja - Om ett bad i Sariola, - Der den svaga finge lättnad, - Den betryckta hjelp och bistånd. - Men den fule Rodes' hustru - Yttrade ett ord och sade: - Hvem är det, som bad skall hafva, - Hvem behöfver hjelp och bistånd? - Jag till ordet tog och sade: - Det värdinnan är der hemma. - Nu den fule Rodes' hustru - Yttrade ett ord och sade: - Badet är hos oss ej ledigt, - Men på höga Kytö-berget - Finns i furuskog ett badbus, - Hvarest skökor afla söner, - Vindens flottor foster föda." - - Nu vår goda Mariatta - Sjelf till orda tog och sade: - "Jag åstad mig måste gifva, - Liksom annars lego-hjonet, - Eller ock den lönta trälen." - - Bär en qvast uti sin värjo, - I den honungsljufva famnen, - Vandrar fram med lätta fötter, - Hän till huset, bygdt bland furar, - Stallet på Tapio-berget. - - Höjde nu sin röst och sade, - Talade med dessa orden: - "Må du goda häst nu andas, - Må du starka fåle flåsa - Mot mitt plågofulla sköte. - Pusta ut en ljuflig imma, - Gif åt mig ett bad, som värmer, - Att den svaga finge lättnad, - Den betryckta hjelp och bistånd." - - Andades den goda hästen, - Starka fålen väldigt fläste - På det plågofulla skötet. - Hästens flåsande med munnen - Badet är, som henne gifves, - Helga vattnet, hvilket kastas. - - Der nu fick vår Mariatta - Bad, så mycket hon behöfde, - Ymnig värme för sitt sköte. - Födde så en liten gosse - I den tagelpryddas krubba, - Uppå hö om sommarn slaget. - Nu vår goda Mariatta - Lyfter gossen uppå knäna, - Tager barnet uti famnen, - Fostrar så sin lilla gosse, - Gyllne äpplet, silfver-stafven, - Under sållet, hvarmed siktas, - Under stäfvan, hvarmed bäres, - Under stenen, hvilken maler, - Under meden, hvilken löper. - - Åt vår goda Mariatta - Växte så en vacker gosse, - Men man känner ej hans ursprung; - Kallas Ilmori af fadren, - Efterlängtad son af modren, - Sysslolös af sina bröder, - Krigets hjelte utaf systrar, - Namnlös utaf alla andra. - - Nu man söker den som kristnar, - Den som döper späda barnet. - Kommer så en prest att kristna, - Wirokannas till att döpa, - Palvonen att barnet bära. - Han till orda tog och sade: - "Hvem skall hemtas hit att döma - Öfver detta stackars barnet?" - - Hemtas gamle Wäinämöinen, - Den evärdelige siarn. - Sade gamle Wäinämöinen: - "Gossen må på kärret föras, - Hufvudet på honom krossas, - Sönderbråkas med en klubba." - - Sade nu den späda gossen, - Tvenne veckors gamla barnet: - "O du gubbe ifrån fjerran, - Du en trollkarl från Karelen! - Nu du fällt ett dårligt domslut, - Nu du lagen orätt tolkat." - - Presten kristnade så barnet, - Gjorde gossen uti dopet - Till en konung öfver skogen, - Vårdare af penningholmen - - Nu den gamle Wäinämöinen - Vredgades och greps af blygsel. - Qväder så för sista gången, - Och han qvad en koppar-skuta, - Qvad en båt med jernsmidt botten. - Seglar sedan genom svallet - Med sin skuta utaf koppar, - Seglar bort till högre rymder, - Färdas han till lägre himlar. - - Der han stadnade med båten, - Der han fastnade med skeppet, - Lemnade dock qvar sin harpa - Och de höga runo-sånger - Till en evig fröjd för Finland. - - ------ - - Monn jag nu hör upp att qväda, - Stadnar här med mina sånger, - Eller monn först nu jag börjar? - Hundra ord än skulle finnas, - Tusen ämnen att besjunga, - Hvilka alla barn ej qväda, - Samma männer ej begripa, - Qvinnorna alls icke fatta. - Men ej ens den strida forssen - Låter allt sitt vatten rinna, - Och ej heller goda sångarn - Qväder alla sina sånger. - Många andra sorger finnas, - Sorger för den dag, som stundar; - Hungern hos mig så förtäljer: - "Nöt förutan guld ej munnen, - Slit ej utan lön din tunga, - Het för sångaren blir gommen, - Strupen torr för den som qväder, - Men ej tröttnar hörarns öra." - - Dock har jag en sång nu sjungit, - Har ett qväde sammanfogat, - Qvistat träden, stakat vägen. - Här nu tar en väg sin början, - Här begynnas nya stigar - För de män, som bättre qväda, - För mer insigtsfulla skalder, - Bland den ungdom, som nu växer, - Bland det slägte, som nu uppgår. - - - - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Kalevala, by Anonymous - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KALEVALA *** - -***** This file should be named 56421-8.txt or 56421-8.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/6/4/2/56421/ - -Produced by Jari Koivisto - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - |