Sentinels relocatedHEADmain

1 files changed, 14393 insertions, 0 deletions

diff --git a/56421-0.txt b/56421-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..e590b9e
--- /dev/null
+++ b/56421-0.txt
@@ -0,0 +1,14393 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 56421 ***
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+KALEVALA.
+
+Öfversatt af
+
+M. A. Castrén.
+
+
+
+
+
+Helsingfors,
+J. Simelii Enka,
+1841.
+
+
+
+
+
+
+        Imprimatur: J. M. af Tengström.
+
+
+
+
+
+
+Förste Delen.
+
+
+
+
+FÖRORD.
+
+
+Likasom förtjensten att undan förgängelsen hafva räddat Finlands
+historiska minnen nästan uteslutande tillhör Porthan, likaså hafva
+nationens mythiska qvarlefvor hufvudsakligast genom D:r Lönnrots
+verksamhet blifvit framkallade i ljuset. Alldeles obanad var väl
+icke heller den väg, han beträdde; men, hvad man före honom gjort,
+är liksom det icke vore till, sedan Kalevala och Kanteletar trädt
+i dagen. De få dessförinnan gjorda runo-samlingar hafva numera
+betydelse endast i den mon, som de tjenat till att framkalla dessa
+åtminstone för Finland evigt dyrbara skatter. Men ur denna synpunkt
+betraktade hafva de ett stort, historiskt värde, och vi anse af sådan
+anledning för en pligt att omnämna de förnämsta bland dem, som för
+D:r Lönnrot banat vägen. -- Den som först fästade uppmärksamheten
+vid vår inhemska poesi, var Porthan -- den Finska litteraturens
+heros. Man tror, att Porthan det oaktadt icke alltför högt uppskattat
+de mythiska sångerna; men han samlade dem icke desto mindre, och
+genom hans föresyn väcktes äfven andra, i synnerhet Ganander, att
+fortgå på samma bana. Gananders förtjenst består dock icke så mycket
+i gjorda runo-samlingar, som i bemödandet att tillvägabringa en
+Finsk Mythologi. Väl säger han sig "_i flere år hafva genomgått
+alla tillgängliga och i landet möjligen existerande Runor_", men
+ur dedicationen i hans arbete framlyser, att de till större delen
+blifvit af Porthan honom meddelade. Detsamma torde i ännu högre
+grad gälla om Lenqvist, hvars mythologiska arbete för öfrigt vida
+öfverträffar Gananders. I allmänhet synes man vid denna tid ännu
+icke varit betänkt på utgifvandet af en fullständig runo-samling,
+utan ansåg det till en början vara nödvändigare att bearbeta en
+mythologi, såsom "clavis poëseos Fennicae" (Gan.). -- Efter Porthans
+död stod den Finska litteraturen en lång tid stilla, sörjande blott
+den hädangångne. Men med år 1809 vaknade hon åter till nytt lif. Vid
+denna tid eller åtminstone kort derefter uppträdde många utmärkta
+litteratörer, och under den tidrymd, som sedan tilländalupit,
+räknar den Finska litteraturen flere bearbetare, än under hela det
+föregående seklet. Ibland dem hafva de flesta i större eller mindre
+mon egnat sin uppmärksamhet åt folkpoesien. Mest förtjent är i detta
+afseende D:r Topelius, hvilken i fem särskildta häften utgifvit en
+samling af äldre och nyare runor. Honom tillhör äfven förtjensten
+att hafva angifvit de orter, hvarest de Finska sångerna renast och i
+största mängd bibehållit sig. Han säger i företalet till femte häftet
+af sin samling: "På få ställen och nästan ingenstädes i Finland
+finnas fullständiga och oförderfvade forntida qväden. -- --
+Ett enda ställe på jorden, som äfven är utom Finlands gräns, nemligen
+några Socknar i Archangelska Guvernementet samt i synnerhet,
+Wuokkiniemi Församling, räddar ännu fordna seder och den fordna
+hjelte-ättens minnen i deras rena och oförfalskade drägt. -- --
+Derifrån har äfven jag med icke ringa möda förskaffat mina bästa
+sånger." -- År 1820 företog sig Prof. v. Becker i Turun Wiikko-Sanomat
+att till enhet bringa en mängd sånger om Wäinämöinen. Detta försök, så
+obetydligt det äfven var, förtjenar likväl uppmärksamhet, såsom det
+första i sitt slag. Emellertid synes man i början icke fästat någon
+uppmärksamhet vid denna vink. Således fortfor Topelius att utgifva
+sin samling i fragmentarisk form. Samma, method följdes af D:r
+Lönnrot i "Kantele", ehuru, han i företalet till Kalevala säger
+sig redan år 1826 vid författandet af sin academiska afhandling om
+Wäinämöinen hafva kommit på den tanken, att de förhanden varande
+Sångerna om Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen m.ö. sannolikt
+voro fragmenter ur längre cykler. Men de runor han samlade under sina
+vandringar i Finland åren 1828 och 1831, voro alltför obetydliga för
+att gifva anledning till ett combinations-försök. Först sedan han
+1832 och följande åren besökt de af Topelius anvista orter utom
+Finska gränsen, började han utföra sin storartade plan att till
+enhet bringa alla Fornfinska sånger af episkt innehåll. [Ehuru den
+ursprungligt Finska folkpoesien är så charakterristisk, att deri
+icke en enda rad kan infuskas, utan att hvar och en, som gjort dess
+närmare bekantskap, genast urskiljer det äkta och ursprungliga från
+all oäkta afvel, så hafva likväl åtskilliga Pseudo-critici i mjugg
+sökt insinuera den oskyldiga förmodan, att D:r Lönnrot, för att
+få sin idé realiserad, sjelf completterat Kalevala. Skulle dessa
+affällingar vilja i nåder skänka sitt fosterland en tusende del af
+den kärlek, hvarmed de sannolikt omfatta sina egna, höga personer,
+så vore det för dem, om icke lätt, åtminstone möjligt att öfvertyga
+sig derom, att icke en enda af D:r Lönnrot sjelf författad vers
+förekommer i hela Kalevala. Vare det likväl långt ifrån mig att för
+den Finska Litteraturen vilja göra proselyter af dessa petrificater.]
+Huru han lyckats i detta företag, må blifva ett problem för kommande
+tider, då, såsom vi hoppas, ett ännu större antal af forntida qväden
+kommit i dagsljuset. Emellertid vore det önskligt, att D:r Lönnrot
+skulle redogöra för sammanhanget i Kalevala och ådagalägga den enhet,
+han trott sig finna deri. Af de åsigter, han uttalat i sitt företal
+till Kalevala, synes härflyta, att han icke anser detta qväde kunna
+göra anspråk på enhet i högre mening. Han säger bland annat: "Enligt
+min mening hafva dessa runor uppstått småningom och i samma ordning,
+som händelserna tilldragit sig. De skilda sångerna om Wäinämöinen,
+Ilmarinen och Lemminkäinen torde icke vara författade af en enda,
+utan ett verk af många. Den ena anförtrodde åt minnet en, den andra
+en annan tilldragelse och skildrade, hvad han sjelf hade sett eller
+hört." Utan att inlåta oss i någon kritik öfver dessa påståenden,
+vilja vi allenast anmärka, att, enligt D:r Lönnrots åsigt om runornas
+historiska uppkomst, enheten i Kalevala kommer att bero derpå, att de
+skilda tilldragelserna ordnas i behörig tidsföljd. Det var sannolikt
+äfven denna åsigt, som förmådde honom att i Kalevala införa runorna
+28-32, hvilka till sitt innehåll på intet vis sammanhänga med de
+öfriga. -- Men huru D:r Lönnrot äfven må hafva uppfattat sammanhanget
+i Kalevala, så är i hvarje fall den mening obefogad, som finnes
+uttalad i företalet till Runola, att Kalevala endast innehåller en
+mängd stympade runo-fragmenter. Hvem medger icke, att mången runa
+under tidernas lopp kunnat stympas och förändras, ja till och med
+försvinna? Men en hvar, som ej låter förblinda sig af fördomar, bör
+finna i Kalevala vida mer än fragmenter. Öfversättaren skall, för
+att icke göra sig skyldig till maktspråk af motsatt beskaffenhet,
+lemna en kort öfversigt af arbetets innehåll, så att läsaren bättre
+kan sammanhålla det hela och lättare inse sammanhanget emellan de
+särskildta partierna. -- Det är i fråga om detta sammanhang icke
+likgiltigt, hvilken ordning runo-sångarne sjelfva iakttaga. De flesta
+följa naturligtvis ingen ordning, utan recitera ett stycke allt
+eftersom det faller dem i minnet. Men de flesta bland dem jag under
+mina vandringar i Olonetska och Archangelska Guvernementen varit
+i tillfälle att höra, sjunga runorna om Sampo i ett sammanhang.
+Wäinämöinens, Ilmarinens och Lemminkäinens Pohjola-färder betrakta
+de äter såsom skilda cykler. Men då Pohjas fagra mö var målet för
+dessa färder, så kunna äfven dessa cykler betraktas såsom ett inom sig
+slutet helt. Sålunda erbjuder Kalevala tvenne väsendtliga afdelningar,
+hvilka åter hafva ett ganska nära inbördes sammanhang derigenom, att
+Pohjolas värdinna hade utfästat sin dotter såsom belöning för den, som
+kunde smida Sampo. Detta underbara redskap förfärdigas af Ilmarinen.
+Ehuru således flickan hade bordt tillhöra honom, ledsnade han likväl
+vid lifvet i Pohjola, förr än det lyckats honom att tillvinna sig
+hennes kärlek, och återvände så till sin hembygd. Emellertid sökte
+äfven Wäinämöinen och Lemminkäinen att vinna hennes ynnest; men
+slutligen segrade dock Ilmarinen -- Genom de runor, som besjunga dessa
+trenne hjeltars Pohjola-färder, afsöndrar D:r Lönnrot Sampo-cykeln
+i tvenne afdelningar. Han låter frieri-runorna begynna, så snart Sampo
+var hopsmidd, och Ilmarinen återvände till hemmet. Denna fördelning kan
+ur flere skäl försvaras. Först och främst träda Kalevala och Pohjola
+i den sednare afdelningen af Sampo-cykeln i ett så fiendtligt
+förhållande till hvarandra, att några frieri-färder ifrån den ena
+orten till den ändra derefter ej kunna tänkas äga rum. Vidare är
+det ganska naturligt, att fiendtligheterna först då taga sin början,
+sedan Ilmarinens hustru blifvit dödad, och Pohja-dottren icke
+mera utgjorde ett föreningsband emellan Pohjolas och Kalevalas
+folk. Ett vigtigt skäl för ifrågavarande fördelning är äfven det,
+att Lemminkäinens öden i den sednare afdelningen af Sampo-cykeln
+förutsättas såsom bekanta?
+
+-- Vi inskränka oss nu till dessa anmärkningar och gå att lemna den
+utlofvade öfversigten af innehållet i Kalevala samt bifoga dertill
+hvarjehanda anmärkningar. Till vinnande af redighet indela vi qväde
+i smärre cykler.
+
+
+
+1. Pohjola kommer i besittning af Sampo. (R. I-V).
+
+
+Likasom enligt Grekernas Gudalära vishetens Gudinna alldrig
+framträder som ett barn, utan kommer till verlden i full rustning, så
+var äfven hos Finnarne den "vise" Wäinämöinen redan vid födelsen
+en hjelte, och kom sjelfmant i dagen, sedan han i trettio somrar och
+trettio vintrar legat i modrens sköte och förgäfves anropat Solen,
+Månen och Karlavagnen att låta honom ändtligen få skåda dagens
+ljus. Wäinämöinen föds om natten, går i smidjan följande dagen,
+smider sig en häst, lätt som ett halmstrå, och rider med den ut på
+hafvets vida fjärdar. En vindögd Lappman hyser gammalt agg till
+Wäinämöinen och ställer sig i försåt för honom vid "eldforssens
+fall, den helga flodens hvirfvel", afskjuter fruktlöst tvenne pilar,
+men träffar hästen med den tredje, hvarefter Wäinämöinen drifves
+omkring på det vida hafvet -- en kastboll för vind och våg. På dessa
+irrfärder skapar han holmar, uddar, vikar, grund, m.m. Plötsligt
+kom från Turjaland en örn, bygde sitt bo och lade några ägg på
+Wäinämöinens knä. Wäinämöinen känner sina leder värmas; han rör
+sig; äggen nedfalla i hafvet. Af dem skapar han sol och måne, jord
+och stjernor. -- Derefter fortfar Wäinämöinen allt ännu att irra på
+hafvet, bedröfvad och rådvill, hvad han månde företaga sig: "bygga
+en stuga i luften, eller timra den på böljan." Sydvest-vinden kastar
+honom till grannskapet af det mörka, männer förödande Pohjola.
+Här brister han ut i klagan och gråt. Louhi, Pohjolas värdinna,
+förnimmer hjeltens klagan, hastar till hans hjelp, för honom i land,
+och undfägnar mannen med mat och dryck. Här börjar Wäinämöinen
+åter att klaga och jemra sig af längtan till det älskade hemmet.
+Pohjolas värdinna lofvar sända honom dit, om han först smider Sampo
+och bildar den af ett svan-fjäder, ett ullstrå, ett kornfrö och en
+söndrig sländas stycken. Wäinämöinen säger sig icke kunna smida, men
+lofvar efter sin hemkomst sända smeden Ilmarinen för att ihopsmida
+Sampo. Med detta löfte befriar han sig ifrån Pohjola. -- På sin
+hemfärd ser Wäinämöinen Pohjas sköna dotter sitta och sköta sin väf
+på fästets båge. Wäinämöinen ber henne stiga ned i hans släde. Hen
+jungfrun ålägger honom, att med en uddlös knif klyfva ett tagel och
+slå i knut ett ägg utan ätt knuten igenkännes. Sedan Wäinämöinen
+lyckligen utfört dessa prof, ålägges han ännu att timra en båt af
+sländans stycken, utan att yxan vidrör klippan. Nu styrde Hiisi yxan
+först mot klippan och derefter i knät på Wäinämöinen. -- Ur stånd
+att bota såret, emedan han förgätit några vigtiga besvärjelse-ord,
+uppsöker Wäinämöinen en trollkarl, som besvärjer plågorna och botar
+Wäinämöinen, så att han blir friskare än han förr ens varit. --
+Derefter ger han sig åter åstad. Kommen till Wäinöläs lunder qväder
+han en gran, i granens topp månen och på dess grenar Karlavagnen.
+Derpå möter han smeden Ilmarinen, sin broder, och uppmanar honom att
+begifva sig till Pohjola för att smida Sampo och i belöning vinna
+Pohjas jungfru. Men då Ilmarinen vägrar att någonsin fara till den
+männer förödande orten, lockar Wäinämöinen honom upp i trädet för
+att nedtaga månen och karlavagnen. Derefter qväder han en häftig
+stormvind, som för smeden till Pohjola. Pohjolas värdinna undfägnar
+gästvänligt den komne. Sin dotter befaller hon kläda på sig det bästa
+hon äger. Ilmarinen smider om dagarna på Sampo; nätterna hvilar han
+vid jungfruns sida. Innan kort var Sampo hopsmidd, men flickans
+kärlek kunde smeden icke vinna, utan nödgades återvända hem utan sin
+mödas lön.
+
+Den första runan erbjuder några genast i ögonen fallande
+motsägelser. Redan i moderlifvet anropar Wäinämöinen Solen, Månen
+och Karlavagnen, derefter rider han i Wäinöläs lunder, på Kalevalas
+moar, och först sedan han i många år drifvit kring på hafvets
+fjärdar, skapas himmel och jord, sol, måne och stjernor. Vidare
+omtalas här en Lapp, som skall hyst ett _långvarigt_ agg till
+Wäinämöinen, och runan ger likväl icke anledning till någon annan
+uttydning, än att Wäinämöinen kort efter sin födelse råkade ut
+för Lappen. Ännu en tredje motsägelse består deri, att Wäinämöinen
+i den första runan skapar verlden och i den andra omanligt klagar.
+-- De tvenne förstnämnda motsägelserna hafva sin grund antingen i
+någon förvexling af personer, eller mera sannolikt i en felaktig
+combination samt möjligen äfven deri, att enskildta partier i den
+första runan på en sednare tid tillkommit. Till den första förmodan
+föranleder Gananders Mythologi, hvarest qvädet om Wäinämöinens
+födelse är tillämpadt på hans fader, Ukko benämnd. Men då en
+"Kave Ukko, Nordens herre" är alldeles fremmande för den Finska
+Mythologien, så torde varianten i Kalevala vara att föredraga,
+helst den i allmänhet återspeglar Wäinämöinens personlighet. Att
+Wäinämöinen här säges smida sig en häst, men för öfrigt, ja redan i
+den tredje runan skildras såsom alldeles okunnig i konsten, är en
+oegentlighet, sådana man i folk-poësien ofta anträffar och lätt
+öfverser. -- Den förmodan, att några partier i den första runan
+på en sednare tid uppstått, vinner bekräftelse af sättet, hvarpå
+jag ofta hört verldens skapelse berättelsevis utläggas. I tidens
+begynnelse skulle endast funnits vatten och en örn, samt Wäinämöinen,
+som drefs omkring på hafvet. Örnen flyger i öster och vester, sökande
+förgäfves ett ställe för sitt bo, varsnar slutligen Wäinämöinen,
+bygger sitt bo på hans knä och lägger några ägg i boet. Af dem skapade
+enligt några Wäinämöinen, enligt andra örnen sjelf verldsaltet. --
+Sådan var sannolikt ursprungliga uppränningen till den första
+runan. Men man åtnöjde sig icke med denna kunskap, utan ville äfven
+veta, huru Wäinämöinen kommit på hafvet, och invecklade sig genom
+sättet, hvarpå denna sak utreddes, i uppenbara motsägelser.
+-- I det föregående upptogo vi en motsägelse, bestående deri,
+att Wäinämöinen i den första runan framställes såsom verldens
+skapare och i den följande knappt äger vanlig hjelte-kraft. Då denna
+motsägelse hufvudsakligast beror derpå, att äfven i den Finska
+Mythologien Skapare-kraft vore detsamma som Guda-kraft, så är det
+nödigt att vi något undersöka detta ämne. Så mycket är uppenbart,
+att enligt Fornfinnarnes föreställningssätt skapandet af enskildta
+föremål icke öfverstiger mensklig förmåga. Så skapar uti 13:de
+runan ölbryggerskan Osmotar en ekorre, en mård, ett bi. Lemminkäinen
+och Pohjolas värd frambringa i 17:de Sången genom trollqväden orrar,
+får, oxar, vargar, m.m. I den tredje runan säger en trollkarl
+skrytsamt, att han med några ursprungsord tillslutit floder och
+träsk, hejdat forssars svall, åtskilt fjärdar och förenat näs. --
+Det är ganska sannolikt, att Wäinämöinen tänktes hafva frambragt
+hela verlden genom sin utomordentliga trollvishet. Till denna
+förmodan föranleda några i den första runan förekommande uttryck.
+Det heter der ibland annat, att Wäinämöinen _läser_, genom läsning
+frambringar (lukevi) hafven, och att han säger, medelst ord skapar
+(saneli) holmar. Orden _lukia_, och _sanoa_, freqvent _sanella_,
+hafva i runorna nästan alltid betydelsen af _besvärja_. Af verbet
+_lukia_ härstämmar n.s. _luku_, hvilket ord mig vetterligt i pluralis
+(luvut) icke har någon annan betydelse, än den af besvärjelse.
+Samma betydelse har äfven ofta sanat af _sanoa_. Således betecknas
+med _tulen sanat_ eldens besvärjelse, med _raudan sanat_ jernets
+besvärjelse, o.s.v. -- Att man trodde Wäinämöinen genom en magisk
+handling hafva frambragt verlden, upplyses äfven af sista verserna
+i den första runan, hvilka äga formen af en vanlig besvärjelse.
+Denna vår förmodan står för öfrigt i närmaste öfverensstämmelse
+med Wäinämöinens hela väsen. Allt hvad sången tilldelar honom, går
+ut på att förherrliga hans vishet. Men då våra förfäder skattade
+trollvisheten högre, än all annan kunskap, så kunde man naturligtvis
+icke undgå att tilldela denna egenskap åt sjelfva vishetens ideal
+-- den gamle Wäinämöinen. Är han nu i sjelfva verket ingen Gud, ja!
+är icke ens hjeltekraft den egenskap, som Skalderna företrädesvis
+älskade prisa hos honom, så ljuder den åldriges klagan i sanning icke
+oangenämt från hafvets vida fjärdar.
+
+
+
+2. Lemminkäinens färd till Pohjola. (R. VI-VIII.)
+
+
+Hu rustar sig Lemminkäinen till en Pohjola-färd. Den sköna
+böner öfvertala honom att stadna hemma och icke begifva sig till
+Pohjas trollmän, hvilka ofelbart skola bringa honom i förderfvet.
+Lemminkäinen aktar ej sin moders böner och varningar, han kastar sin
+borste på sparren och yttrar dervid:
+
+    "Då är Lemminkäinens bane,
+    Arme mannens ofärd kommen,
+    När ur borsten bloden flyter,
+    Rinner ned i röda strålar."
+
+Derefter väpnar han sig, far åstad och kommer efter tre dagars färd
+till Pohja-gården. Här qväda trollmän Lappska sånger; Lemminkäinen
+börjar äfven att qväda och bringar ofärd öfver samteliga Pohjas
+trollmän. Blott en enda -- Ulappalas gamla gubbe -- lemnar han
+af förakt ovidrörd. Vredgad öfver denna skymf sprang gubben till
+Tuonelas elf, för att der bida Lempi-sonen. -- Nu begär Lemminkäinen
+af Pohjolas värdinna hennes dotter till äkta. Gumman förelägger
+honom såsom ett vilkor att först fånga en elg bakom Hiisis fält.
+Efter flera motgångar lyckas det honom att fasttaga elgen. Derpå
+skickas han att fånga Hiisis fradga frustande häst. Äfven detta värf
+utför han lyckligt. Sist får han sig förelagdt, att skjuta en svan
+i Tuonelas flod. Men när Lemminkäinen kommer till elfven, trollar
+Ulappalas gamla gubbe ett tillslutet rör (en orm?) från böljan och
+drifver det genom Lemminkäinens hjerta. Derpå kastar han honom i
+elfven, och Lemminkäinen bortföres af strömmen till Tuonis (dödens)
+boning, hvarest Tuoni-sonen hugger honom i stycken med sin klinga. --
+Emellertid börjar Lemminkäinens moder längta efter sin son, hvilken
+hon finner dröja alltför länge på sin friar-färd. Lemminkäinen
+egde en redan förut äktad maka. Hon ser alla aftnar och morgnar på
+borsten, finner en gång, att bloden rinner derur och yppar detta
+för modren. Bedröfvad af det olycksbådande tecknet, flyger modren
+med lärkans vingar till Pohjola och frågar af värdinnan, hvart hon
+skickat Lemminkäinen. Endast genom hotelser förmås Louhi att bekänna,
+hvilka värf hon förelagt honom. Derefter söker modren somrar och
+vintrar "sitt gyllne äpple, sin silfver-staf", och får omsider af
+solen veta det öde, som drabbat hennes olyckliga son. Sedan låter hon
+smida sig en räfsa af jern och flyger med den till Tuoni-elfven. Här
+räfsar hon ur flodens botten händer, fötter och andra delar af den
+arma Lemminkäinen, fogar alla stycken tillsamman och vaggar så den
+illa farne mannen till lifs igen.
+
+Lemminkäinen är den märkvärdigaste företeelse, som den allvarsamma
+Finska Sånggudinnan fostrat. Han är en gladlynt, lättsinnig,
+oförvägen man, utan hållning (lieto), klok beräkning, omtanke
+och försigtighet. Han kallas ofta Kaukomieli, den till fjerran
+längtande, emedan han var böjd för äfventyr och städse vistades på
+vikinga-färder. Han skildras vidare såsom en skön, intagande man,
+och hans förmåga att vinna qvinno-gunst prisas högt i runorna.
+Sjelf sätter han ett icke ringa värde på sitt utseende. Han ansar
+med omsorg sina långa lockar, skryter med sina mörka ögonbryn och
+sin lediga gång. Han är, med få ord, Wäinämöinens fulla motsats.
+Wäinämöinen skildras såsom en gammal, vis och erfaren man, hvilken
+icke kastar sig i faror och äfventyr utan stora skäl och vigtiga
+ändamål. Hans planer äro vanligen så väl anlagda, att de sällan
+misslyckas. Endast i sina frierier är den åldrige vise alltid utsatt
+för motgångar. Joukahainens syster blir hellre "sikens syster i
+hafvet, än ett stöd för den gamle." Oaktadt sitt åldriga utseende
+och styfva skick är Wäinämöinen likväl Runotars älskling. Den i
+åtta vadmalsrockar svepta gubben låter hon ur harpans strängar
+framlocka toner, till hvilka icke blott Gudar och menniskor, utan
+äfven skogens vilddjur, luftens foglar och vattnets fiskar med undran
+lyssna. Deremot roar det henne icke sällan att gäckas med den sköna
+Lempi-sonen. Utan skonsamhet låter hon hans långa lockar förvandlas
+till tranbär på kärret, fötterna till vide-grenar, hufvudet till en
+tufva o.s.v. Man skulle harmas öfver hennes gyckel, om hon icke till
+försoning begåfvade Lemminkäinen åter med lif och en ännu utmärktare
+skönhet.
+
+Sammanhanget emellan dessa tre runor är ganska naturligt, med
+undantag likväl af den 7:de runan, deri D:r Lönnrot hopat tillsamman
+så många Skogsmanna-sånger, att enheten till någon del går förlorad.
+-- Den åttonde runan synes vara en imitation af ett qväde, hvari
+Frälsarens död och uppståndelse besjungas. Såsom Lemminkäinens moder
+här söker sin son, alldeles på samma sätt föreställes Maria söka
+Frälsaren. "Hiisis moar, den onda maktens lågor" äro föreställningar,
+lånade ur Christi lidandes historia, likasom idén om Lemminkäinens
+pånyttfödelse naturligast kan förklaras genom Christi uppståndelse.
+Men en sådan förklaring förutsätter likväl, att den sjunde runan
+ursprungligen icke slutats med Lemminkäinens död, så vida han ännu
+ofta uppträder i de följande runorna.
+
+
+
+3. Wäinämöinens och Ilmarinens friar-färder till Pohjola. (R. IX-XII.)
+
+
+I afsigt att begifva sig till Pohjola, börjar Wäinämöinen timra sig
+en båt medelst sång, men råkar dervid i förlägenhet om tre ord. Efter
+särskildta misslyckade försök att skaffa sig dem, besluter han att
+göra en färd till Tuonela. Anländ till Tuoni-floden ropar han efter
+båt. Tuonelas döttrar svara från den motsatta stranden, att båten ej
+förr skulle hemtas öfver elfven, än han yppat orsaken, som vållat
+hans färd till Tuonela. I början söker Wäinämöinen genom falska
+föregifvanden förvilla Tuonelas döttrar; men då det icke lyckas honom
+att föra dem bakom ljuset, yppar han slutligen sanningen, och säger
+sig hafva kommit till Tuonela för att få de behöfliga orden. Nu
+bringas han öfver elfven, kommer till Tuonis boning, undfägnas först
+med mat och dryck och föres så att hvila. Under natten spinner man i
+Tuonela ett nät af jern, kastar det tvärsöfver och längs efter elfven
+för att fånga Wäinämöinen vid återfärden. Under allt detta hade
+Wäinämöinen varit vaken, ehuru han låtsat sofva, och gifvit akt på de
+stämplingar, som förehades. Han undkommer derigenom, att han såsom
+sten rullar sig i floden och sedan i orma-skepnad slingrar sig genom
+nätet. -- Hemkommen började han åter tänka på sin farkost och någon
+utväg att förskaffa sig nödiga trollord. Han visste väl, att i Antero
+Wipunens, den åldrige Kalevas mun skulle finnas ord till tusendetal,
+men vägen till honom var mödosam och äfventyrlig. Den gick öfver
+flickors nålsuddar, öfver männers svärdsägg och hjeltars stridsyxor.
+Icke desto mindre besluter han att anträda färden. Utrustad med skor,
+skjorta och handskar af jern samt en jernstång ger han sig åstad och
+kommer lyckligt fram till sitt mål. Wipunen hade redan hvilat så
+länge i jorden, att en tjock skog växte öfver hans graf. Wäinämöinen
+fäller skogen och drifver sin jernstång in i Wipunens mun, som genast
+vaknar ur sin sömn och, efter ett misslyckadt försök att afbita
+stören, uppslukar Wäinämöinen. I Wipunens mage anordnar Wäinämöinen
+af sin skjorta en smidja, gör blåsbälg af skjortans ärmar, nyttjar
+sina knän som städ, armbågarna som hamrar och lillfingren som tänger;
+smider så med den styrka, att Wipunen råkar i vånda och nöd. Han
+söker med en trollsång befria sig från sin obehagliga gäst; men då
+Wäinämöinen icke viker, utan tvärtom hotar att för alltid qvarstadna
+der han är och der det är honom godt att vara, nödgas Wipunen omsider
+öppna sitt ordförråd. Han sjunger dagar och nätter. Sol, Måne och
+Karlavagn stadna för att lyssna till hans sång; haf och floder höra
+upp att svalla. Rikligen försedd med ord återvänder Wäinämöinen hem
+och fulländar sin nya båt. -- Dermed begifver han sig nu till Pohjola
+för att fria till den fagra flickan. När han seglade på något afstånd
+från den udde, hvarest Ilmarinen hade sin gård, såg dennes syster
+Annikki, som stod vid stranden och sköljde byke, något blått skymta
+ute på fjärden. Hon eftersinnar, hvad det månde vara, gissar än på
+ett, än på ett annat, faller slutligen på den tanken, att det kunde
+vara Wäinämöinens farkost, och önskar, att den måtte komma till
+stranden. Så skedde äfven. Annikki spörjer Wäinämöinen om anledningen
+till hans resa. Wäinämöinen söker i början hålla sina afsigter dolda,
+men nödgas slutligen yppa verkliga förhållandet. Straxt afbryter Anni
+sitt göromål och hastar att underrätta sin broder om Wäinämöinens
+uppsåt att bemäktiga sig den vidt frejdade flickan, för hvars skull
+Ilmarinen redan gjort så stora uppoffringar. I en hast gör sig smeden
+resfärdig och beger sig landvägen till Pohjola, rikligt försedd med
+silfver och guld. Wäinämöinen och Ilmarinen anlända på samma gång
+till Pohjola. Då man här ser dem nalkas, och Pohjolas värdinna genast
+anar, i hvilken afsigt de komma, söker hon öfvertala sin dotter att,
+med åsidosättande af Ilmarinens ungdomliga behag, taga den förmögne
+Wäinämöinen till sin make. Men flickan förbehåller sig att, enligt
+hvad förut varit bruket i Pohjola, få sjelf bestämma sitt val och
+säger sig vara böjd för den, som hopsmidt Sampo. Wäinämöinen
+hinner i stugan förrän Ilmarinen, han andrager sitt ärende och får
+afslag. -- Derefter träder Ilmarinen in och frågar utan omsvep, om
+den mö, till hvilken han så länge hade friat, ännu icke vore beredd
+att följa honom. Modren säger henne vara redobogen, men förelägger
+honom först trenne värf: att plöja en af ormar uppfylld åker, tygla
+vargar och björnar, samt fånga en gädda i Tuonelas elf utan några
+fisk-redskap. Ilmarinen utför lyckligt dessa bragder, och får sedan
+af Pohjolas värdinna hennes dotter till sin "lifstids maka." Men den
+gamle Wäinämöinen återvänder hem med bedröfvadt sinne och ger åt
+andra det råd, att alldrig fria i täfling med smeden Ilmarinen.
+
+Ehuru namnen Antero och Annikki (Anders och Anna) i den 10:de och
+11:te runan samt dessutom ett och annat ställe i Wipunens besvärjelse
+äro af christligt ursprung, så hafva dessa runor likväl i det hela
+en hednisk charakter. Idén om de dödas uppväckande, som i den
+10:de runan förekommer, hör i sjelfva verket till de uräldsta, som
+menskligheten frambragt, och synes i synnerhet hafva gjort sig
+gällande hos nordliga folkslag. I allmänhet synes man hafva trott,
+att de döda kunde uppväckas genom besvärjelser. Men detta medel kunde
+den trollvise Wäinämöinen icke begagna, emedan han nu var ordfattig
+och just hade kommit till Wipunen för att förskaffa sig nya förråder.
+Således brokar han endast sin armkraft för att väcka den slumrande,
+och det är sannolikt icke blott för att plåga, utan fastmer för att
+upplifva Wipunen, som Wäinämöinen börjar smida i hans mage.
+
+I 11:te och 12:te runan har läsaren för andra gången gjort bekantskap
+med Ilmarinen. Han framträder här såsom en oförskräckt hjelte,
+redobogen att utföra de fruktansvärda värf, Pohjolas värdinna ålägger
+honom. Annars skildras han blott såsom en fyndig smed och hans
+förnämsta verk är det underbara Sampo. I runan II: 18-185 och V:
+220-224 säges han hafva "smidt på himmel", men detta torde vara ett
+af de Orientaliska uttryck, hvaraf den Finska poësien öfverflödar.
+Det hör på anförda ställen till saken att upphöja Ilmarinens förmåga
+såsom smed. Men när den Finska sångmön vill prisa sitt föremål, så är
+hon alldrig karg på beröm, likasom hon ej heller låter tadel tryta,
+då sådant är af nöden. I Wäinölä glimmar allt af silfver och guld;
+i Pohjola finnas endast vargar, björnar, etter-ormar, nidingar,
+afskyvärda trollmän m.m. Dessutom måste man här taga i betraktande,
+att i den Finska poësien allt framträder i concret form, i lefvande
+gestalt. Att Ilmarinen är en "skicklig smed" (r. II: 181), -- ett
+sådant uttryck ljuder i och för sig matt för ett Finskt öra; men när
+dertill kommer, att han "smidt på himlalocket, utan att hvarken spår
+af hammare eller märken efter tänger äro synliga", då först begriper
+man, att hans skicklighet var stor, utan att likväl någon bland
+folket tänker härvid, att Ilmarinen deltagit i skapelse-acten.
+
+
+
+4. Ilmarinens bröllop. (R. XIII-XVI.)
+
+
+Nu börjar man tillreda bröllop i Pohjola. Först afskaffas en oxe,
+så stor, att inom Rysslands, Finlands och Sveriges landamären icke
+fanns den man, som hade kunnat fälla oxen. Sedan man öfverallt, ja
+till och med i Tuonela sökt men ej funnit dess baneman, uppstiger
+slutligen ur hafvet en liten kämpe, som dödar det oerhörda djuret.
+Derpå brygger man öl, men vill ej få det att jäsa. En ekorre och en
+mård utskickas för att anskaffa jäsningsämne, men ölet börjar ej att
+jäsa, förrän _mehiläinen_ flyger ända bortom nio haf och derifrån
+hemtar honung. Ölet jäser nu med styrka och hotar sönderbryta
+alla kärlets band och utsparka dess botten, om man icke anskaffar
+en skicklig sångare. Då sänder värdinnan sin trälinna att bjuda
+bröllopsgäster, med befallning, att hon äfven skall bjuda fattiga och
+usla, blinda, lytta och lama. Wäinämöinen skulle bjudas till sångare,
+men den obändige Lemminkäinen lemnas objuden. -- Pohjolas värdinna
+hör ett gny från tåget, hon kastar sin blick åt vester och ser en
+stor skara bröllopsgäster vara i antåg. Midt i skaran åker mågen.
+Pohjolas värdinna välkomnar honom, för honom i stugan och beundrar
+hans vackra, ljusa ögon. Festen börjas och Wäinämöinen sköter sångens
+värf. -- När bröllopet nalkas sitt slut, erinrar Pohjolas värdinna
+sin dotter om skilsmessan ifrån hemmet och förebrår henne att så
+lättsinnigt hafva öfvergifvit sina föräldrars boning. Då stiger tåren
+i flickans öga, och hon säger sig icke skiljas med glädje ur det
+gyllne hemmet; hennes sinne är "som en dunkel natt om hösten, som en
+mulen dag om vintern." Modren söker nu trösta henne med tanken på den
+stätliga maken ooh det nya, herrliga hemmet. Derefter påminner hon
+sin dotter om alla de pligter, hon i sin nya ställning skall söka
+att uppfylla, och varnar jemväl Ilmarinen att med lämpa och klokhet
+behandla sin hustru. Slutligen tackar bruden sin moder, som vårdat
+hennes barndom, tackar gårdens husfolk och alla barndomsvänner,
+sätter sig i Ilmarinens släde och reser bedröfvad bort till sitt nya
+hem. -- Ilmarinens moder emottager sin svärdotter med glädje. Ett
+gästabud tillreder, hvarvid Wäinämöinen åter fägnar gästerna med sång.
+
+Då bruket att sjunga vid bröllop blott synes hafva ägt rum i de
+östra delarna af landet, så är det troligt, att denna plägsed är ett
+lån ifrån Ryssland, hvarest samma bruk ännu i dag skall fortlefva.
+Men om sjelfva idén äfven är utifrån lånad, så äro i alla fall de
+i Finland gängse sånger rena skapelser af den Finska sångmön. De i
+Kalevala intagna bröllops-sånger röja likväl mycket af en sednare
+tids bildning, och Pohjola skildras här på ett sätt, som är alldeles
+oförenligt med den ursprungliga föreställningen derom.
+
+
+
+5. Lemminkäinens bröllopsfärd. (R. XVII-XVIII).
+
+
+Då Lemminkäinen förnam, att man firade bröllop i Pohjola, beslöt
+han att objuden fara till gästabudet. Han ber modren framlägga mat,
+elda badstugan och gifva honom hans fordna stridsrustning. Modren
+söker afråda sin son ifrån denna färd, föreställande honom de många
+faror, som möta så väl på vägen, som i sjelfva Pohjola, om han
+ändtligen skulle komma fram. Lemminkäinen låter icke afskräcka sig;
+han tager sitt goda svärd och sin snabba båge, ger sig å färde,
+undslipper lyckligt alla faror och kommer så till Pohjolas stugor.
+Här var bröllopet redan firadt. Lemminkäinen yttrar sin förtrytelse
+deröfver, att han icke blifvit bjuden till bröllopet, och befaller,
+att man skall brygga öl på nytt och slagta en oxe till hans
+undfägnande. Louhi skickar sin trälinna att tillreda mat och hemta
+öl åt Lemminkäinen. Den onda trälinnan kokar en soppa på fiskhufvun,
+rofsträngar m.m.; i ölet lägger hon etter-ormar och ödlor. Föga
+nöjd med denna välfägnad, begär Lemminkäinen öl för betalning af
+Pohjolas värd. Förgrymmad öfver en sådan skymf, söker denne genom
+hexerier förgöra Lempi-sonen; men då detta icke lyckas, utmanar
+han honom på envig. I första hugget skar Lemminkäinen hufvudet af
+Pohjolas värd och bragte derefter ofärd öfver Pohja-folket, men
+Louhi manade fram nya hjeltar att förfölja den flyende Lemminkäinen.
+-- Hemkommen förtäljer Lemminkäinen för sin moder med bedröfvelse
+händelsen i Pohjola och frågar af henne, hvar han kunde finna en
+säker tillflyktsort. Sedan modren aftvingat Lemminkäinen den ed,
+att alldrig mera färdas i örlig, sänder hon honom till en holme,
+der äfven hans fader hållit sig fördold. Lemminkäinen blir med
+välvilja emottagen af holmens jungfrur och tillbringar alt sin tid
+i deras samqväm. Men då han en morgon skall gå för att helsa på en
+af jungfrurna, blir han varse, att på hela holmen icke fanns den
+man, som ej slipade sitt svärd till men för hans hufvud. Utan att
+ens hinna omfamna sina älskarinnor, hastar Lemminkäinen på flykten.
+Kommen till stranden ser han sin båt vara förbränd till aska; han
+timrar i hast en ny, sätter sig i båtens bakstam och afseglar från
+holmen, bedröfvad öfver skilsmessan ifrån de sköna. Efter tre dagars
+segling lägger han i land vid en klippig holme. Här börjar båten
+beklaga sig öfver sitt olycksöde att alldrig mera komma ut i örlig.
+
+Gripen af båtens klagan besluter Lemminkäinen att tvärtemot sin ed
+gifva sig på härnadståg. Han tager Tiera till vapenbroder och seglar
+ut på Pohjolas haf. Pohjolas värdinna sänder en frost, så häftig, att
+båten fryser fast ute på hafvet. Lemminkäinen nödgas lemna båten och
+undkommer sjelf med möda. Derpå ger han sig att vandra i skog och
+ödemark, hvarest hogkomsten af hemmet, af hans sörjande moder och
+ljufva ungdomsdagar lägger sig djupt uppå hans sinne.
+
+Uti denna episod och särdeles i 17:de runan framträder den Finska
+hjelte-kraften i en ovanlig gestalt. Som bekant är, älskade
+fornfinnarne hos sina heroer mera andens än armens kraft. Om äfven
+den sednare egenskapen ansågs nödvändig hos en frejdad man, så
+bestämdes dock alltid hans verkliga storhet efter måttet af hans
+andliga förmåga -- hans vishet, och en med andans vapen förvärfvad
+seger skattades vida högre än den, som blifvit tillkämpad med
+svärdet. Äfven i dessa runor utför Lemminkäinen -- här vanligen
+Ahti [Ahti (eller Ahto) är äfven namnet på hafvets gud] benämnd --
+de flesta bragder genom sin trollkonst, och griper icke förr till
+svärdet, än han af Pohjolas värd blifvit manad till strids; men hans
+hela beteende röjer dock ett mod och en oförskräckthet, som låter
+förmoda, att Finnarne redan i forntiden varit mera hemmastadde i
+vapenbragder, än man velat medgifva.
+
+
+
+6. Ilmarinen förlorar sin hustru. (R. XIX-XX.)
+
+
+Kullervo hette en son af Kaleva, som blott tre nätter gammal söndrade
+sin lindas bindlar. Han fördes till Karelen och såldes åt smeden
+Ilmarinen för några lumpna redskap. Straxt den första dagen begärde
+han arbete af sitt värdsfolk. Man hade honom att vårda ett barn.
+Kullervo dödade barnet och uppbrände vaggan. Sänd den andra dagen
+att fälla en svedja, förtrollade han marken att ej någonsin blifva
+skogbeväxt, ej heller frambringa säd. Hvad helst man honom pålade,
+utförde han det alltid tvärtemot befallning. På sjette dagen af sin
+tjenstetid skickas han att valla boskap. Värdinnan bakar åt honom
+till vägkost ett bröd och gömmer deri en sten. När Kullervo skall
+skära brödet, tar hans knif i stenen. Han besluter att hämnas,
+förstör Hjorden och återvänder hem med vargar och björnar, hvilka
+sarga värdinnan till döds. Derefter beger sig Kullervo till krig; --
+men Ilmarinen begråter nätter och dagar sin förlorade hustru, och
+faller slutligen på den tanken att af silfver och guld bilda en ny.
+Bruden blir skön att skåda; men Ilmarinen kan icke förläna henne
+ordet, och då han tager den guldsmidda mön bredvid sig till natten,
+märker han, ätt dess gyllne sida sprider kyla. Han skänker bruden
+åt den gamle Wäinämöinen till "evärdelig maka." Men när Wäinämöinen
+äfven hvilat en natt vid hennes sida, ger han åt kommande slägter det
+råd att alldrig tänka på en brud af silfver och guld; ty, säger han,
+
+    Kyla sprider röda guldet,
+    Kyla sprider hvita Silfret,
+    Lagom varm var ena sidan,
+    Den i ylle-täcket svepta,
+    Men till is den ville stelna,
+    Som var vänd åt unga jungfrun.
+
+Derefter gör Ilmarinen åter en färd till Pohjola för alt fria till
+en yngre syster, men nödgas återvända hem med oförrättade ärender.
+Wäinämöinen spörjer honom vid återkomsten om tillståndet i Pohjola.
+Ilmarinen genmäler:
+
+    Lätt i Pohja är att lefva,
+    Då i Pohja Sampo finnes;
+    Der är plöjning, der är såning,
+    Der är all slags växt och gröda,
+    Der, just der en evig lycka.
+
+Öfversättaren har redan tillförene vid något tillfälle anmärkt den
+öfverensstämmelse, som äger rum emellan den 20:de runan i Kalevala
+och en Esthnisk folksång, som finnes öfversatt bland "Herders
+Stimmen der Völker in Liedern", samt tillika angifvit de skäl,
+som vållat uppkomsten af en vid första anblicken så ovanlig idé.
+Pohjola var nemligen den enda ort, derifrån Kalevalas innevånare
+valde sig hustrur. Men då Ilmarinen efter olyckan med sin första maka
+förlorat allt hopp att vidare röna någon framgång på detta håll,
+faller det sig icke orimligt, att Sampos mästare gör ett försök att
+dana en mö af silfver och guld. -- För öfrigt länder ifrågavarande
+öfverensstämmelse till bevis på runans ålder, emedan den sannolikt
+uppkommit på en tid, då Finnar och Esthar ännu utgjorde ett och samma
+folk.
+
+Arhippa, den största nu lefvande sångare i Ryska Karelen, låter
+Ilmarinen efter förlusten af sin första hustru ej mera företaga sig
+en ny friar-färd till Pohjola. Han slutar 20:de runan med Wäinämöinens
+råd till kommande slägter, och combinerar icke denna runa med den
+21:sta, utan förenar, såsom förut är anmärkt, den 5:te och den
+21:sta sängen med hvarandra. Skulle man i en framtid anse skäligt
+att återförena dessa runor och bringa Sampo-cykeln i ett fortgående
+sammanhang, så böra w. 203-224 i 20:de runan substitueras i ställe
+för vv. 337-350 i den 5:te; ty endast sålunda sluta sig dessa runor
+naturligen till hvarandra.
+
+
+
+9. Pohjola förlorar Sampo. Följderna af denna förlust. (R. XXI-XXVII.)
+
+
+Då Wäinämöinen hörde, hurudan välmakt Sampos ägande hade beredt
+Pohjolas folk, föreslog han för Ilmarinen, att de skulle fara till
+Pohjola och bemäktiga sig detta medel för lycka och välstånd.
+Ilmarinen yttrar farhågor i afseende å framgången af ett sådant
+företag, alldenstund Sampo var väl förvarad inom Pohjolas
+koppar-berg. Men Wäinämöinen låter icke afskräcka sig. Han anmodar
+Ilmarinen att smida sig ett svärd, Pohjas söner till skräck. När
+klingan var färdig, fann Wäinämöinen, att den i allo anstod en
+hjelte. Sedan äfven Ilmarinen klädt sig i stridsrustning, gå bröderna
+att söka sig häst, men höra under vägen Wäinös båt jemra och beklaga
+sig öfver sitt missöde att alldrig foras ut i örlig. Då föreslår
+Wäinämöinen, att Pohjola-färden skall göras sjöledes. Ogerna går
+Ilmarinen in på förslaget, emedan han anser en sjöresa vara förenad
+med större faror och besvärligheter. Wäinämöinen sjunger båten ut
+på böljan, qväder den full med menniskor, unga och gamla, män och
+qvinnor, ordnar dem till rodd och sätter sig sjelf vid styret. Under
+färden anträffas Lemminkäinen; han sällar sig till de öfriga. -- Man
+färdas vidare, men under färden utför "eldforssen" fastnar båten vid
+en oerhörd gäddas skuldror. Wäinämöinen dödar gäddan och kommer vid
+betraktandet af dess tänder på uppfinningen af kantele. Sedan den var
+färdig, låter Wäinämöinen allt folk spela derpå, men ingen förstod
+att derur framlocka rätta toner. Slutligen slår Wäinämöinen sjelf på
+harpans strängar, och det fanns ej ett lefvande väsen, som icke kom
+att lyssna till de underbara ljuden. Wäinämöinen sjelf hänföres af
+tonernas makt; tårar, stora som tranbär, rulla utför hans kinder. --
+Vid de tre hjeltarnas ankomst till Pohjola spörjer värdinnan, hvad
+nytt de hafva att tälja. Wäinämöinen säger utan omsvep, att de kommit
+för att dela Sampo med henne, men Pohjolas värdinna yttrat härvid:
+
+    Hermelinen kan ej delas,
+    Ekorn är åt tre för ringa.
+
+Wäinämöinen sprider nu en djup sömn öfver Pohjolas befolkning.
+Derefter begifva sig hjeltarna att borttaga Sampo. Genom Wäinämöinens
+sång och Ilmarinens konst öppnas den igenrostade porten till borgen,
+hvarest Sampo förvarades. Man borttager Sampo, för den i båten och
+anträder återfärden. Efter trenne dagars resa ser man redan egna
+portar glimma. Då begynner Wäinämöinen att sjunga. En trana i Pohjola
+förnimmer sången. Öfverraskad af ljudet ger hon ett anskri, hvaraf
+hela Pohjola vaknar. Louhi går att efterse Sampo och finner den vara
+bortröfvad. Hon anropar Ukko att uppväcka en storm, som förhindrar
+Wäinämöinens färd. Ukko hör hennes bön och sänder en stormvind,
+som upprör hafvet och till och med bortför kantele. Medan stormen
+fortfar, börjar Ilmarinen yttra klagan deröfver, att han gifvit sig
+ut på det osäkra hafvet; men Wäinämöinen säger med lugn:
+
+    Tårar hjelpa ej ur nöden,
+    Jemmern ej från onda dagar.
+
+Lemminkäinen yttrar hvarken glädje eller sorg; han blott reder
+sqvättbord till båten. Emellertid utrustar Pohjolas värdinna ett
+fartyg för att dermed förfölja Wäinämöinen. Då det börjar nalkas,
+skapar Wäinämöinen ett stengrund, hvaremot Pohjas båt sönderkrossas.
+Louhi förvandlar sig till en örn, tager alla männer under sina vingar
+och flyger upp på masten af Wäinämöinens båt, hvilken dervid höll på
+att kullstjelpas. Derpå hugger hon tag i Sampo och bemödar sig att
+få den ifrån båten. Förgäfves söka Ilmarinen och Lemminkäinen med
+svärdet afböja hennes uppsåt. Wäinämöinen drager icke sitt svärd; med
+blotta styr-åran utdelar han så väldiga hugg, att männerna dimpa i
+hafvet och Louhi sjelf, efter att hafva förlorat alla sina fingrar,
+med undantag af ett lill-finger, lik en af pilen träffad fogel
+faller i båten. Med det qvarblifna lill-fingret lyckas det henne
+likväl att vräka Sampo i hafvet och få den i bitar. En del af Sampos
+stycken nedsjönk i hafsbottnen, -- af dem fick Ahti sina skatter; en
+ringa del fördes af stormen till hafs-stranden, -- deraf välmakt i
+Kalevala; men Pohjolas värdinna fick endast locket, --
+
+    Derför är i Pohja jemmer
+    Och ett brödlöst lif i Lappland.
+
+Wäinämöinen hopsamlar de stycken af Sampo, som stormen drifvit till
+stranden, gifver dem åt Sampsa Pellervoinen och ber honom befröda
+marken. Sampsa utsår skiljaktiga fröslag, och nu uppväxa alla slags
+träd, med undantag af eken, som icke vill frodas. Men då den omsider
+fås att skjuta skott, höjer den sin krona ända upp till skyarna,
+hindrar dem i deras lopp och undanskymmer sol och måne med sina
+grenar. Man besluter att fälla eken; men det fanns ingen kämpe, som
+hade förmått nedhugga den. Slutligen uppsteg en qvarters-hög kämpe
+från hafvet och nedhögg "Guda-trädet." Derefter fulländas sådden och
+allt frodas förträffligt. Men Louhi, afundsjuk öfver den välmakt,
+som herrskade i Kalevala, hotar att tillintetgöra Wäinämöinens ädla
+verk. -- Hon framföder sjukdomar och sänder dem att plåga Kalevalas
+folk; men Wäinämöinen förjagar dem till Kipuvuori. -- Derefter
+trollar hon sol och måne in i Pohjolas hälleberg. Wäinämöinen och
+Ilmarinen uppstiga på det öfversta himlahvalfvet för att undersöka,
+hvad som kunde undamskymma solens och månens ljus. [Det som nu följer,
+tyckes, allt intill 27:de runan, ej höra till Kalevala.] Dit komne
+företaga de sig att slå upp eld. En jungfru uppe i molnet skall
+vagga gnistorna (till låga?), men genom hennes oaktsamhet faller en
+gnista på jorden. Bröderna begifva sig att uppsöka den; de träffa på
+vägen en qvinna, som säger sig vara den äldsta bland qvinnor. Hon
+berättar, att gnistan tillfogat stora olyckor på jorden och omsider
+genom förtrollning kommit i Aluejärvi, samt der blifvit uppslukad
+af en abborre, abborren af en sik, siken af en lax och laxen af en
+gädda. Wäinämöinen låter i hast tillreda en not, och dermed uppfångas
+gäddan; men då den blir klufven, kommer elden åter lös, anställer stora
+förödelser och skadar sjelfva Ilmarinen, som dock botar sig medelst en
+besvärjelse. -- Emellertid fortfara sol och måne att vara osynliga.
+Wäinämöinen träder till Ilmarinens smidja och ber honom smida dem af
+silfver och guld. Ilmarinen lägger straxt hand vid verket, och då de
+äro färdiga, bära bröderna dem upp på fästet; men de sprida ej ljus.
+Nu besluter Wäinämöinen att begifva sig till Pohjola, för att få veta,
+hvart man bragt solen och månen. Han kommer bland Pohjas beväpnade
+hjeltar och frågar trotsigt, hvart sol och måne försvunnit. Man svarar,
+att de blifvit inneslutna i ett berg, och i all evighet icke skola
+komma derur. Wäinämöinen utmanar Pohjolas män till strid. Klingorna
+mätas; Wäinämöinens är en hårsmon längre. Honom tillkom således det
+första hugget. "Såsom rofsträngar skalar Wäinämöinen hufvuden af Pohjas
+söner." Derpå går han att befria sol och måne ur sitt fängelse, men
+slipper icke in i klippe-borgen. Han återvänder hem och her Ilmarinen
+smida sig sådana redskap, som bana vägen till berget. Medan Ilmarinen
+är sysselsatt dermed, kommer Louhi i skepnaden af en lärka till
+smidjan, sätter sig vid gluggen och frågar, hvad Ilmarinen smidde.
+"Halsring åt Pohjolas värdinna", var svaret. Bestört flyger Louhi
+hem, bringar sol och måne på fästet, flyger så i dufvo-skepnad till
+Ilmarinens smidja och ger honom den underrättelse, att sol och måne
+åter stigit på fästet. Ilmarinen bringar budskapet till Wäinämöinen,
+som välkomnar de länge saknade med följande helsning:
+
+    "Hell dig måne, att du lyser,
+    Att ditt anlete du visar,
+    Hell dig gyllne dag, som randas,
+    Hell dig sol, som åter uppgår!
+
+    Du guldmåne slapp ur stenen,
+    Sköna sol, du steg ur klippan;
+    Såsom gyllne gök du uppsteg,
+    Höjde dig som silfver-dufva.
+    Så du må hvar morgon stiga
+    Äfven efter denna dagen,
+    Och hvar gång, då hit du kommer,
+    Må du ymnig helsa bringa,
+    Hopa håfvor uppå håfvor,
+    Föra lycka till vår metkrok,
+    Hemta fångst åt våra fingrar.
+
+    Vandra nu din väg med helsa,
+    Lägg din bana frisk till rygga,
+    Gör din båge skön och vacker,
+    Gå om aftonen till hvila."
+
+Med denna herrliga solsång ändas Kalevala, om man med detta namn
+betecknar _samtliga de sånger, som skildra det förhållande, hvari
+Kalevala och Pohjola stå till hvarandra._ Detta förhållande är
+till det mesta fiendtligt, det är, om man så vill, en ljusets strid
+med mörkret. Väl skimrar öfver Pohjolas dunkla himmel ett ljus,
+som förherrligar de dystra föremålen i denna vederstyggliga nejd och
+stiftar försoning emellan Kalevalas söner och Pohjolas folk; men
+sedan detta ljus försvunnit, så är Pohjola ett hem blott för leda
+troll, afskyvärda nidingar, m.m. Louhi står i spetsen för detta
+vidriga slägte. Hon söker med trolldomens giftiga medel samka förderf
+öfver Kalevala. Wäinämöinen behöfver all sin vishet för att afvärja
+hennes stämplingar. Striden är länge oviss, men ändas dock slutligen
+med Wäinämöinens seger öfver Louhi, Kalevalas öfver Pohjola, ljusets
+öfver mörkret.
+
+Man har varit af stridiga meningar, huru striden emellan Kalevala
+och Pohjola vore att betraktas; antingen såsom historisk, grundad
+på verkliga tilldragelser, eller såsom mythiskt-ethisk och, i detta
+fall, en strid emellan fiendtliga principer, representerade af
+Wäinämöinen å ena sidan och Louhi å den andra. -- Den förra åsigten
+kan lika litet bevisas som vederläggas, och den sednare är så vida
+falsk, som den för mythen antager en ethisk grund. Ifrågavarande
+strid, som nästan uteslutande hvälfver sig kring Sampo, afser
+påtagligen yttre välstånd. Detta bevisar redan Sampos bildande af
+en svanfjäder, ett ullstrå, ett kornfrö och en sländas bitar. Några
+sångare tillägga ännu ko-mjölk. Häraf synes, att de ämnen, af hvilka
+Sampo bildades, äro tagna ifrån föremål, som för Finnarnes yttre
+välstånd voro af vigt och värde. Sedan Sampo var hopsmidd, säges den
+i dagens gryning hafva malat en lår att ätas hemma, en annan att
+säljas och en tredje att förvaras, och i 20:de runan förtäljes, att
+genom Sampos besittning tillvägabragtes plöjning, såning, all slags
+växt och en evinnerlig lycka. När Sampo blef söndersplittrad på
+Pohjolas haf, så förvandlades de stycken, hvilka nedsjönko i hafvet,
+till Ahti-gudens skatter, de åter, som af stormen drefvos till
+stranden, åstadkommo der en utomordentlig fruktbarhet. Deremot säges
+elände och ett brödlöst lif hafva drabbat Pohjola genom förlusten af
+Sampo. Louhi söker hämnas denna förlust, och hennes stämplingar
+gå öfverhufvud ut på att beröfva Kalevala dess genom Sampo vunna
+välmakt. Med få ord allt hvad runorna förtälja om Sampo, afser endast
+det _yttre goda_.
+
+D:r Lönnrot har framkastat den gissning, att Sampo vore Bjarmernas
+Jumala-bild. Pohjola vore då Bjarmaland, och Guda-bildens dervaro
+skulle vållat rikedomen i detta sagans land. Denna hypothes har icke
+blifvit godkänd af den historiska kritiken, och mythen ger allsingen
+anledning till en sådan förmodan. Sampo är, enligt Finnarnes mythiska
+föreställning derom, ett magiskt medel -- en talisman, och spelar i
+denna egenskap en vigtig role i den Finska Mythologien. Finnarne hade,
+allt intill Christendomens införande, i sin religiösa utveckling icke
+hunnit vida öfver Magiens ståndpunkt. Väl framskymtar i runorna här och
+der en skugglik Guda-gestalt, men Gudarnes makt öfver menniskan är så
+ringa erkänd, att de, i ställe för att anropas, vanligen endast
+besvärjas och begagnas af menniskan såsom medel för hennes enskilda
+önskningar och ändamål. Hon har ännu icke kommit till insigt af sitt
+beroende af något högre väsen. Således frambringar hon sjelf medlet för
+sin lycka och välgång. Visst ligger uti mythen om Sampo uttryckt, att
+menniskan icke omedelbart beherrskar naturen; -- deri visar sig ett
+erkännande af något objectivt, men detta är ej uppfattadt såsom ett
+öfver menniskan upphöjdt väsen, utan som ett af henne sjelf frambragt
+yttre ting. Sampo är således ett foster af magisk cultur, men utgör
+tillika ett vigtigt moment i magiens utveckling till Gudalära. -- En
+mera utvecklad framställning af ämnet hör icke till detta forum.
+
+I de fem återstående Sånger skildras olikartade ämnen. I 28:de
+runan fångar Wäinämöinen en björn, och i den 29:de bildar han en ny
+kantele. Runorna 30-31 hafva till ämne en strid emellan Wäinämöinen
+och Joukahainen, som slutas på det sätt, att Joukahainen måste
+lofva sin enda syster till hustru åt Wäinämöinen. Men flickan "går
+hellre i hafvet" för att der vara "en syster åt siken", än hon blir
+den åldriges värn. I 32:dra runan skildras Frälsarens födelse och den
+gamle Wäinämöinens hädanfärd.
+
+Denna runa utgör en del af ett större epos, som besjunger Frälsarens
+födelse och seger öfver den Finska Hedendomen. Detta epos förekommer
+utförligare, ehuru ej i sin helhet, uti 3:dje delen af Kanteletar.
+
+Det var Öfversättarens ursprungliga afsigt, att i företalet äfven
+lemna en allmän öfversigt af den Finska Gudalärans natur; men emedan
+en sådan framställning, om den icke utgör ett torrt register, skulle
+leda till alltför stor vidlyftighet, så måste den af sådan anledning
+uteblifva. -- Mången läsare hade kanske äfven önskat att här finna
+några anmärkningar angående de möjliga historiska förhållanden, som
+ligga till grund för Kalevala; men det är min oförgripeliga tanke, att
+mythen är en svag och oftast vilseledande stjerna för historien, och
+jag älskar för öfrigt icke att i mythen söka någon annan verklighet,
+än mythens egen.
+
+Hvad nu sjelfva öfversättningen [Det torde kanske icke vara
+öfverflödigt att omnämna, det början af 1:sta runan, hela 5:te,
+11:te, 15:de och 29:de samt en stor del af den 28:de redan
+tillförene blifvit af andra öfversatta, och med få förändringar
+af mig begagnade.] beträffar, så må den gälla för hvad den kan.
+Meningen har varit att på en gång göra den så trogen och så ledig,
+som möjligt. Der begge dessa syftemål ej kunnat vinnas, har
+ordagrannheten blifvit åsidosatt, så framt ingen särskild vigt
+legat i det enskildta uttrycket. Sådana skildringar, som i svensk
+drägt hade kunnat såra anständigheten alltför mycket, hafva blifvit
+mildrade, och början af 25:te runan, som till sin natur är sådan, att
+den icke kan modifieras, är alldeles utjemnad. Af samma anledning
+saknas i öfversättningen den i 13:de runan några gånger förekommande
+versen: "molempihin reisihihin." Likväl bör anmärkas, att den Finska
+sånggudinnan öfverhufvud är ytterst kysk och sedesam. -- Åtskilliga
+parallela verser hafva, i brist på synonymer i Svenskan, blifvit
+åsidosatta. Någon gång har öfversättaren äfven varit nödsakad
+att för andemeningens skull utbyta en föreställning emot en helt
+annan. Så t.ex. har ordet gås, der det i originalet begagnas såsom
+ett berömmande epithet för flickor, blifvit öfversatt med dufva.
+Ytterst sparsamt äro varianter (Varianterna äro i öfvers. utmärkta
+med *, och [ ] betecknar sådana verser, som ej stå i sitt rätta
+sammanhang.) begagnade, och bland dem finnes blott en enda, som ej
+är af D:r Lönnrot angifven. Men att uppräkna de smärre afvikelserna
+ifrån originalet, skulle leda till det oändliga. De äro ett malum
+necessarium vid hvarje öfversättning, och om de i större mängd skulle
+anträffas här, än i åtskilliga andra versioner, så bör det äfven
+tagas i betraktande, att Finska och Svenska språken äro himmelsvidt
+skilda från hvarandra. Ty för att ej tala om den olikhet, som är en
+följd af begge folkslagens ursprungligt olika föreställningssätt, så
+har Svenskan redan för mycket utbildat sig inom reflexionens område,
+för att ega ett naturspråks musikaliska harmoni. Reflexionen har det
+med sig, att den förvandlar språket till ett aggregat af termer och
+utmönstrar allt, hvad den ej kan fylla med sin egen injections-massa.
+Hvad angår det förståndet, huru vinden susar och lärkan sjunger
+och bäcken sorlar? Det är allt oförnuftigt; deri ligger alls ingen
+tanke. Men just sådant angår natur-poësien, och hvad mera är: den
+låter ur den ringaste småsak, ur en "gärdsgårdsstör", en "vidja", en
+"vatten-ruska" ljuda en ton, som för tillfället förherrligar dessa
+och dylika hvardagsföremål. Sådant förmå ej våra moderna språk. Äfven
+för det musikaliska i alliterationen har vår tid ingen smak, och i
+Kalevala finnas likväl otaliga verser, hvilkas skönhet blott beror
+på alliterationen. -- Vi hafva härigenom velat antyda, att många
+brister i vår öfversättning ligga i sjelfva sakens natur. Ännu flere
+äro troligen af öfversättaren sjelf förvållade. Men vi hoppas dock,
+att läsaren, af kärlek till den Finska sångmön, gerna öfverser det
+bristfälliga i öfversättningen.
+
+Helsingfors den 9 Junii 1841.
+
+M. A. Castrén
+
+
+
+
+
+
+Första Runan.
+
+
+    Nu mig göres lust i hågen,
+    I mitt hufvud bor en tanke,
+    Lust jag har att börja runor,
+    Laga mig till reds att sjunga.
+    Du min vän, min gode broder,
+    Ädle språk-kamrat, ej ofta
+    Händer, att vi här förenas,
+    Börja samtal med hvarandra,
+    Har i dessa öde-trakter,
+    Dessa sorgsna nordanländer.
+    Lägg då hand i hand och foga
+    Haka i den andra haken,
+    För att sjunga goda qväden,
+    Fram de bästa sånger lägga,
+    Att de ädle dem må höra,
+    Sångens vänner dem förnimma
+    Bland den ungdom, nu här uppgår,
+    Bland den skara, som här växer --
+    Dessa ord som gåfva fångna,
+    Dessa ljufva sånger, tagna
+    Från den gamle Wäinös bälte,
+    Under Ilmarinens ässja,
+    Ned från Kaukomielis svärdsudd,
+    Joukahainens båges bane,
+    Från det innersta af Pohja
+    Och från Kalevalas moar.
+
+    Dessa sjöng min fader fordom,
+    Då till yxan skaft han täljde,
+    Dessa lärde mig min moder,
+    Qvad för mig min fostrarinna,
+    Under det hon vred sin slända.
+    Bringade sin ten i rullning.
+
+    Ännu andra ord det finnes,
+    Dem jag fångat, dem jag lärt mig,
+    Plockat upp vid vägens sidor,
+    Dem jag brutit har från ljungen,
+    Rifvit lös från skogens ruskor,
+    Från de späda skotten dragit,
+    Under det jag gick att valla,
+    Gick som barn att vakta hjorden,
+    På de honungsrika tufvor,
+    Uppå fältets gyllne kullar,
+    Efter Muurikki den svarta,
+    Den med fläckar märkta Kimmo.
+
+    Hundra ord jag hemtat dädan,
+    Tusen ämnen för att sjunga;
+    Sångerna uti ett nystan,
+    I en bundt jag sammanhvälfde,
+    Lade nystanet på kälken,
+    Bundten i min lilla släde.
+    Länge har min sång i kölden,
+    Länge i det dolda varit;
+    Nu jag sången vill ur kylan,
+    Visorna ur kölden hemta
+    Hit till hörnet af vår jernbänk,
+    Andan af den fasta plankan,
+    Under dessa sköna sparrar,
+    Denna vidtberömda takås,
+    Lossande mitt nystans ända,
+    Knuten lösande af bundten.
+
+    Så en vacker sång jag sjunger,
+    Låter väl en herrlig ljuda,
+    Sen jag rågens kärna njutit
+    Och med kornet mig förfriskat.
+    Om ej öl förhanden finnes,
+    Om ej spisöl mer är öfrigt,
+    Sjunger jag med torra läppar,
+    Drillar vid en droppe vatten,
+    Att den sköna qvällen ända,
+    Aftonskymningen förjaga,
+    Kanske nästa morgon möta,
+    Nästa gryning än förljufva.
+
+              ----
+
+    Så jag hörde fordom sägas,
+    Så man sången förr begynte:
+    En i sender kommer natten,
+    En i sender ljusnar dagen,
+    Ensam föddes Wäinämöinen,
+    Den evärdelige sångarn.
+
+    Kave Ukko, Nordens herre,
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Låg uti sin moders sköte,
+    Dvaldes der i tretti somrar
+    Och i vintrar lika många.
+    Tyckte tiden långsamt skrida.
+    Kände ledsnad vid sin lefnad,
+    När han ej fick månen skåda
+    Och ej solens ljus betrakta.
+
+    Höjde då sin röst och sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Lös o Måne, Sol befria,
+    Och du Karlavagn ledsaga
+    Mannen från ej kända dörrar,
+    Genom obekanta leder,
+    Ifrån dessa trånga gårdar,
+    Dessa alltför smala gångar.
+    Hjelpen mig att månen skåda
+    Och att solens ljus betrakta,
+    Lära karlavagnen känna,
+    Glädja mig af fria luften."
+
+    När ej Månen honom löser,
+    Honom Solen ej befriar,
+    Sjelf han för sig ledet öppnar
+    Med det ej benämnda fingret,
+    Sparkar upp den röda porten
+    Med en tå på venstra foten,
+    Går på händerna till tröskeln,
+    Fram till farstu-dörrn på knäna
+    Och på fötterna till gården.
+    Kom så ut att månen skåda
+    Och att solens ljus betrakta,
+    Lära karlavagnen känna,
+    Glädja sig af fria luften.
+
+    Wäinämöinen föds om natten,
+    Går i smidjan andra dagen.
+    Smider hamrande med släggan,
+    Städet klingar under slagen;
+    Smider sig en halmlik fåle,
+    Häst, söm liknar ärtens stängel.
+
+    Stryker hästen längsmed ryggen,
+    Klappar fålen uppå hullet:
+    "Dugde att på ryggen sitta,
+    Gunga på det mjuka hullet."
+    Sjelf han sätter sig på ryggen,
+    Gränsle sig på hästen kastar,
+    Rider, så att marken dånar,
+    Och tillryggalägger vägen
+    På sin häst, som halmen liknar,
+    På den ärtskaftlika fålen.
+
+    Red i Wäinö-gårdens lunder,
+    Uppå Kalevalas moar,
+    Hästen sprang, det led med färden,
+    Hemmet blef och vägen aftog.
+    Red så ut på hafvets yta,
+    På den vida, öppna fjärden.
+    Icke vätas hingstens hofvar,
+    Hästens leder fuktas icke.
+
+    Var en Lapp med skefva ögon,
+    Som af gammalt ilska hyste,
+    Närde agg från fordna dagar
+    Mot den gamle Wäinämöinen.
+    Fogade en eldsnabb båge,
+    Bildade ett ståtligt vapen.
+    Utaf jern han bågen smider
+    Och dess rygg af koppar gjuter.
+    Dem med guld han sedan pryder,
+    Smyckar omsorgsfullt med silfver;
+    Får så bågen färdig bildad,
+    Snabba vapnet sammanfogadt.
+    Skön var bågen till att skåda
+    Och dess värde icke ringa.
+    Der en häst stod bak på ryggen,
+    Längsmed stocken sprang en fåle,
+    [Kapo hvilade på bågen]
+    och vid trissan låg en hare.
+
+    Täljer nu en skock af pilar,
+    Fjädrade på trenne sidor.
+    Hvarje pil, han färdig täljer,
+    Blir af sönerna befjädrad
+    Med små fjädrar utaf svalan
+    Och med sparfvens lätta vingar.
+
+    Hvarmed härdas dessa pilar,
+    Hvarmed härdas och bestrykas?
+    Med en ormslås svarta vätskor,
+    Skarpa ettern af en huggorm.
+
+    Hvadan fick han fjäder-snören,
+    Hvadan strängen till sin båge?
+    Der han fick sig fjäder-snören,
+    Der han fick en sträng till bågen:
+    Ifrån hår af Hiisi-hästen,
+    Ifrån Lempo-fålens klädnad.
+
+    Sedan pilarna man svarfvat
+    Och med fjädrar dem omgifvit,
+    Han till fots sin väg beträder,
+    Vandrar stigande med snabbhet:
+    Goda bågen under armen,
+    Kogret pil-uppfyldt på ryggen;
+    Går till fallet af eld-forssen,
+    Till den helga flodens hvirfvel.
+
+    Spejar morgon, spejar afton,
+    Spejar hela middagstiden,
+    Om ej Wäinämöinen komme,
+    Om ej vattnets vän anlände.
+
+    När en dag det åter hände,
+    Fogade sig någon morgon
+    Att sin blick han hof mot vester,
+    Vände hufvudet åt solen,
+    Såg han gamle Wäinämöinen
+    På det blåa hafvets yta.
+
+    Fattade i eldsnabb båge,
+    Tog sitt allra skönsta vapen,
+    Spände så det snabba vapnet,
+    Drog den starka koppar-bågen
+    Upp emot det venstra knäet,
+    Höll i bögeln högra foten.
+    Grep en pil utur sitt koger,
+    Fjädrad pil ur djurskinnshölstret;
+    Tog den rakaste bland pilar,
+    Valde ut det bästa skaftet.
+
+    Skyndsamt nu han bågen spänner,
+    Vänder den i sina händer;
+    För till örat eldig båge,
+    Vid sin högra hand den ställer
+    För att döda Wäinämöinen,
+    Vattnets vän om lifvet bringa.
+
+
+    Modren nekar, hustrun nekar,
+    Tvenne menskor honom neka,
+    Neka tre naturens döttrar
+    Att ej Wäinämöinen skjuta:
+    "Ej du skjute Wäinämöinen,
+    Son är Wäinö till din faster."
+
+    Sköt ändock, han lydde icke,
+    Tog till orda sjelf och sade.
+    "Allt som handen riktar högre,
+    I den mon må pilen sänkas;
+    Allt som handen riktar lägre,
+    I den mon må pilen höjas."
+
+    Sköt så af den första pilen,
+    Allt för högt den pilen flydde,
+    öfver hufvudet till himlen;
+    Himlen hade nära brustit,
+    Luftens bågar sprungit sönder.
+
+    Sköt så af den andra pilen,
+    Allt för lågt den pilen flydde,
+    For i låga moder-jorden;
+    Den till Manala vill sjunka
+    Och dess åsar nästan brista.
+
+    Sköt så af den tredje pilen,
+    Och den tredje pilen träffar
+    Uti blåa elgens mjälte
+    Under gamle Wäinämöinen.
+    Pilen for igenom köttet
+    Uppå hästens venstra skuldra.
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Kom med händerna i vattnet,
+    Föll med fingrarna i böljan
+    Damp med näfvarna i svallet,
+    Sjönk ifrån den blåa elgen,
+    Från den ärtskaftlika hästen.
+
+    Lappen med de skefva ögon
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Ej du gamle Wäinämöinen
+    Skall uti din lefnad mera,
+    Ej så länge tiden varar,
+    Klara månen ännu lyser,
+    Wäinö-gårdens fält beträda,
+    Kalevalas moar trampa."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Sen omkring i sex år vräkes,
+    Hit och dit sju somrar drifves,
+    Irrar af och an i åtta
+    Uppå hafvets stora yta,
+    På den vida, öppna fjärden.
+    Under honom flyter vattnet,
+    Ofvan hvälfves blåa himlen.
+
+    Här nu mannen täljer hafven,
+    Hjelten böljorna begrundar;
+    Hvar han höjer upp sitt hufvud,
+    Der med ord han holmar skapar;
+    Hvar han råkar vända handen,
+    Der han reder till en udde;
+    Hvarest foten möter bottnet,
+    Gräfver han för fisken gropar;
+    Hvarest land till land sig närmar,
+    Signar han för notvarp ställen;
+    Hvar han stadnar uppå fjärden,
+    Låter han små klippor födas,
+    Dolda grund i vattnet växa,
+    Emot hvilka skeppen styras,
+    Köpmännen sitt lif förlora.
+
+    Kom en örn från Turja-landet.
+    Fogel sig från Lappland sänkte,
+    Flyger ömsom, ömsom stadnar;
+    Flög i öster, flög i vester,
+    Flög så långt sydvest sig sträcker
+    Och till nordens sista gränser.
+    Söker för sitt bo ett ställe,
+    Plats, hvarest hon vistas kunde.
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Höjde upp sitt knä ur hafvet,
+    Att en hörik tufva vara,
+    Stråbevuxen, vissnad torfve.
+
+    Örnen ifrån Turja-landet
+    Fann nu plats att bo sig bygga,
+    Märkte tufvan uti hafvet,
+    Uppå böljan blåa strimman.
+    Flyger ömsom, ömsom stadnar,
+    Sänker sig på knäets ända,
+    Utaf höet bo sig fogar,
+    Flätar af det torra gräset;
+    Lägger så sex ägg i boet,
+    Gyllne voro de sex äggen,
+    Men ett sjunde var ett jern-ägg.
+
+    Ligger sedan uppå äggen,
+    Knäets ända örnen värmer.
+    Deraf gamle Wäinämöinen
+    Kände hetta uti knäet,
+    Röjde att hans leder värmdes.
+    Plötsligt rörde han på knäna,
+    Skakade om sina leder,
+    Äggen rullade i vattnet,
+    Skramlade emot ett stengrund,
+    Äggen splittrades i stycken,
+    Örnen höjde sig i luften.
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Några ord allenast sade:
+    "Nedra delen utaf ägget
+    Till den låga jord må varda,
+    öfra delen utaf ägget
+    Må till höga himlen bytas.
+    Hvad som hvitt i ägget finnes,
+    Må som sol på fästet lysa,
+    Men det gula uti ägget
+    Må som måne mörkret skingra.
+    Äggets andra smärre stycken
+    Bytas må till himlens stjernor."
+
+
+
+
+Andra Runan.
+
+
+    Ändock nalkas onda dagar,
+    Ofärd hotar Wäinämöinen.
+    Som en stubbe utaf furu,
+    Längsmed öar, dem han skapat,
+    Holmar, hvilka sjelf han frambragt
+    Ruskan är till men i vattnet,
+    Fattig man för rik i vägen.
+
+    Der nu gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Ve mig arme, olycksfulle,
+    Af elände undertryckte!
+    Hurudant är nu mitt läge,
+    Hvart är jag, en hjelte, kommen?
+    Att i år och dar kringdrifvas,
+    Irra under öppna himlen,
+    Kastas af och an af stormen,
+    Hit och dit af böljor vrakas
+    Uppå dessa vida vattnen,
+    Uppå hafvets breda böljor.
+
+    Icke vet jag, olycksfulle,
+    Uti dessa onda dagar,
+    Dessa mödofulla tider,
+    Invid lifvets gräns, som flyktar,
+    Om min stuga jag i vinden,
+    Eller uti vattnet timrar;
+    Gör min stuga jag i vinden,
+    Intet stöd i vinden finnes;
+    Om jag den i vattnet timrar
+    Vattnet bortför, hvad jag timrat."
+
+    Blåste från sydvest en stormvind,
+    Böljorna från vester drefvos,
+    Förde gamle Wäinämöinen
+    Bort till Pohjola, det mörka,
+    Till den ort, som männer slukar,
+    Hjeltar uti vågen dränker.
+    Der nu gråter Wäinämöinen,
+    Gråter och sig högljudt jemrar,
+    Hundra sår han har i sidan,
+    Tusen hugg af vinden gifna.
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Ve att ifrån egna nejder
+    Bort jag samm beklagansvärde
+    Och kom hit till andra länder.
+    Onda äro dessa trakter,
+    Inga vägar af mig kända,
+    Här mig rifva alla träden,
+    Alla barrträdsruskor såra,
+    Alla qvistar slå mig arme,
+    Mot mig rasar allt det värsta
+    Uti dessa usla nejder,
+    Dessa arma nordanländer.
+
+    Icke kan jag finna vägen,
+    Vet, som främling, ej af kosan
+    Att till hemmet återvända,
+    Komma till bekanta nejder.
+    Vägen leder ut åt skogen,
+    Onkelvoinen för mig vilse.
+    Teppo, du om vägen råder,
+    Kom att kosan åt mig visa,
+    Att med stakar vägen teckna,
+    Märken skära uti träden,
+    Att i skogar mannen hittar,
+    Hjelten sig ur öknen letar,
+    När han om till hemmet vänder,
+    Sig beger till egna nejder."
+
+    Louhi Pohjolas värdinna,
+    Pohja-gårds tandglesa gumma
+    Vaknade en morgon tidigt
+    Och i dagens gryning uppsteg.
+    Eldar i en hast sin stuga,
+    Samlar kolen uppå härden
+    Städar så sin lilla stuga,
+    Sopar golfvets tiljor rena,
+    Torkar med sin lilla risqvast
+    Af löfrika qvistar fogad.
+    Soporna hon sedan öser
+    I en ask af koppar gjuten,
+    Bär dem ut igenom dörren,
+    För på åkern öfver gården.
+    Stadnar plötsligt för att lyssna,
+    För att lyssna, för att höra,
+    På det längst belägna fältet,
+    På den mest aflägsna åkern;
+    Hör ett gråtande på hafvet,
+    Jern rande tvärsöfver floden:
+    "Barna-gråt är icke gråten,
+    Jemmern ej en qvinnas jemmer;
+    Gråten är en skäggig hjeltes,
+    Jemmern af Uvantolainen."
+
+    Louhi Pohjolas värdinna,
+    Pohja-gårds tandglesa gumma
+    Sköt sin farkost ut på vattnet,
+    Trebördsbåten uppå böljan.
+    Ror så hän till Wäinämöinen,
+    Fram till hjelten, som sig jemrar.
+
+    Der nu gråter Wäinämöinen,
+    Jemrar sig Uvantolainen,
+    Munnen röres, skägget darrar,
+    Men ej vrida sig hans läppar,
+    Icke skiljas åt hans tänder.
+
+    Louhi Pohjolas värdinna,
+    Pohja-gårds tandglesa gumma,
+    Gör på mannens gråt en ände,
+    Hjelten ifrån jemmern frälsar;
+    Ställer honom uti styret,
+    Sjelf vid årorna sig sätter.
+    Så till Pohjola hon rodde,
+    Framför Pohja-gårdens portar.
+    Låter mannen äta, dricka,
+    Frälsar honom ifrån döden;
+    Sedan tager hon till orda,
+    Talar och af hjelten spörjer:
+    "Hvarför gråter du o Wäinö,
+    Jemrar dig Uvantolainen?"
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Ledsnaden mig här betager,
+    Ingen ro den åt mig lemnar,
+    Då jag främling är i landet,
+    Okänd man ibland ej kända.
+    Derför all min tid jag gråter,
+    Sörjer genom hela lifvet,
+    Att jag samm från egna länder,
+    Mig begaf från kända nejder
+    Hit till obekanta dörrar,
+    Portar, dem jag icke känner."
+
+    Louhi Pohjolas värdinna
+    Tog till orda nu och sade:
+    "Ej du gråte Wäinämöinen,
+    Jemre dig Uvantolainen.
+    Här för dig är godt att lefva,
+    Att ditt hela lif tillbringa,
+    Uti Pohja-söners gårdar,
+    På de ljufva boningsställen,
+    Äta kött, som för dig sättes,
+    Dricka öl ur fulla stopet."
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Borta båtar maten ringa,
+    Om man äfven väl undfägnas.
+    Mannen i sitt land är bättre,
+    Högre är hans värde hemma.
+    O du Skapare förunna,
+    Att till eget land jag kommer;
+    Bättre är i egna länder
+    Dricka vatten ur en rifva,
+    Än att uti andra länder
+    Tömma öl ur fulla stopet."
+
+    Louhi Pohjolas värdinna
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Nå hvad skulle du mig gifva,
+    Om jag dig till hemmet bragte,
+    Bort till egna åkergrenar,
+    Spånorna på egen backe?"
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Hvad vill du af mig begära,
+    Om du bringar mig till nejder,
+    Der min hembygds gökar gala,
+    Hvarest egen tupp jag hörer,
+    Der min egen stuga eldas?"
+
+    Sade Pohja-gårds värdinnan:
+    "O du vise Wäinämöinen!.
+    Kan åt mig du Sampo smida,
+    Sira ut det granna locket,
+    Bilda af en svane-fjäder,
+    Göra af ett litet ullstrå,
+    Af ett enda litet kornfrö
+    Och en söndrig sländas stycken;
+    Med en mö jag lönar mödan,
+    Arbetet med fager flicka,
+    Bringar äfven dig till nejder,
+    Der din hembygds gökar gala,
+    Hvarest egen tupp du hörer,
+    Der din egen stuga eldas."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Sjelf jag ej förstår att smida,
+    Kan ej sira granna locket,
+    Men en smed i hemmet finnes,
+    Hamrare med fyndigt sinne,
+    Hvilken äfven smidt på himmel,
+    Som på luftens lock har hamrat;
+    Hvarken synas spår af hammarn,
+    Eller märken efter tänger."
+
+    Sade Pohjolas värdinna,
+    Pohja-gårds tandglesa gumma:
+    "Den som Sampo åt mig smidde,
+    Kunde granna locket, sira,
+    Bilda af en svane-fjäder,
+    Göra af ett litet ullstrå,
+    Af ett enda litet kornfrö
+    Och en söndrig sländas stycken,
+    Finge jungfrun för sin möda,
+    För sitt arbet' fagra flickan."
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Om du mig till hemmet bringar,
+    Ger jag smeden Ilmarinen,
+    Som det goda Sampo smider,
+    Sirar ut det granna locket,
+    Jungfrurs sinnen äfven blidkar,
+    Tennbriskprydda flickor eldar."
+
+    Derpå Pohjolas värdinna,
+    Pohja-gårds tandglesa gumma
+    Satte hingsten till att springa,
+    Hvita manen till att röras.
+    Gamle, trygge Wäinämöinen
+    Sjelf sig uti släden sätter,
+    Höjer sig i granna korgen,
+    Åker bort med gny och buller
+    Ifrån Pohjola det mörka,
+    Från det mulna Sariola.
+
+
+
+
+Tredje Runan.
+
+
+    Det var Pohjas mö den sköna,
+    Landets ära, vattnets prydnad,
+    Klädde sig i röda strumpor,
+    Lade granna skor på foten,
+    Prydde sig med allt det bästa,
+    Tog det vackraste om halsen,
+    På sitt bröst det prydligaste,
+    Det mest lysande om kroppen;
+    Satte sig på luftens loka,
+    Strålande på himla-bågen,
+    I den allra rensta drägten,
+    I en lysande beklädnad.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Färdas fram med gny och buller
+    Ifrån Pohjola det mörka,
+    Från det mulna Sariola;
+    Kastade sin blick mot himlen,
+    Båge skön på fästet lyste,
+    Fager jungfru uppå hågen,
+    Vid dess rand en vacker flicka.
+    Der sin väf af guld hon väfde,
+    Vårdade om silfver-tyget
+    Med en gyllne väf-skottspole,
+    Med en väfvar-sked af silfver,
+    Förde skeden fram och åter,
+    Skaften lät hon höjas, sänkas.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Kom, o flicka, i min släde,
+    Sänk dig ned i granna korgen!"
+
+    Flickan svarar honom fyndigt:
+    "Då jag man dig skulle kalla,
+    Skulle dig för hjelte hålla,
+    Om du taglet klyfva kunde
+    Med en knif, som udd ej äger,
+    Och i saknad är af spetsen;
+    Om ett ägg i knut du sloge,
+    Utan att man knuten märker."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Skar i tvenne delar taglet
+    Med en knif, som udd ej ägde,
+    Och i saknad var af spetsen;
+    Slog jemväl en knut på ägget,
+    Utan att man knuten märkte.
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Se nu har jag taglet klufvit
+    Med en knif, som udd ej äger,
+    Och i saknad är af spetsen;
+    Har en knut på ägget slagit,
+    Utan att man knuten märker.
+    Kom, o flicka, i min släde,
+    Sänk dig ned i granna korgen!"
+
+    Flickan svarar honom fyndigt,
+    Yttrande med dessa orden:
+    "I din släde jag ej kommer,
+    Förrän liten båt du timrar,
+    Gör den af min sländas bitar,
+    Fogar hop af tenens stycken;
+    Yxen får ej träffa stenen,
+    Ej dess blad mot klippan klinga."
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Reser upp sig ifrån släden;
+    Bitar så af sländan tager,
+    Samlar tenens sneda stycken,
+    Börjar timra båt på berget,
+    Hugga på den hårda hällen.
+    Hugger en dag, hugger tvenne,
+    Hugger än på tredje dagen;
+    Yxen träffar icke stenen,
+    Ej dess blad mot klippan klingar.
+    Hände sig den tredje dagen,
+    Att på knappen Piru rörde,
+    Lempo ryckte uppå bettet,
+    Hiisi skakade på skaftet;
+    Yxen träffade nu stenen,
+    Bladet klingade mot klippan.
+    Yxen så från stenen slintar,
+    Återstudsar ifrån klippan,
+    Träffar knät på arme mannen,
+    Tån på gamle Wäinämöinen.
+    Lempo den vid köttet fogar,
+    Hiisi styr den till hans ådror,
+    Yxens egg i köttet biter
+    Och dess skaft af bloden slukar;
+    Bettet äter råa köttet,
+    Skaftet varma bloden slukar.
+    Nu i strömmar bloden rinner,
+    Brusar fram i strida forssar.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen,
+    Den evärdelige vise,
+    Hvilken alla ord besitter,
+    Äger icke ord mot sådant.
+    Sjelf han tar sig för att trolla,
+    Sjelf han börjar att besvärja;
+    Läser ursprungsord grundenligt,
+    Enligt ämnet vishetsrunor.
+    Några ord han dock ej minnes,
+    Stora ord, som bloden hämma,
+    Hvaraf bom han kunnat bilda
+    Och ett stadigt lås bereda
+    För de ställen, jernet skurit,
+    Och den blåa munnen bitit,
+    Till att dämma blodens flöde,
+    Hämma den i strida loppet.
+
+    Nu i strömmar bloden rinner,
+    Brusar fram i strida forssar
+    Ifrån knät på trygge mannen.
+    Ifrån tån på Wäinämöinen.
+    Icke fanns en flod, så ymnig,
+    Allraminst bland bäckar någon,
+    Hvilken ej blef öfversvämmad
+    Af det alltför stora flödet;
+    Icke fanns en sådan kulle,
+    Ej en sådan kulles hympel,
+    Icke af den höjd en bergstopp,
+    Att den ej blef öfversvämmad
+    Ifrån knät på helga mannen,
+    Ifrån tån på Wäinämöinen.
+
+    Svårare nu kännes smärtan,
+    Börjar blifva mer besvärlig,
+    Mera plågsam att fördraga,
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Stack sin fåle uti redet,
+    Bruna trafvaren för släden,
+    Sjelf i den sig höjde sedan,
+    Satte sig i granna korgen.
+
+    Slog sin snabba häst med spöet,
+    Smälde till med perle-snerten.
+    Hingsten sprang, det led med färden,
+    Släden skrann och vägen aftog.
+
+    Åker längsmed öppna vägen
+    Till den nedersta bland gårdar,
+    Spörjer sedan öfver tröskeln,
+    Frågar efter kunnig trollkarl:
+    "Monn' i denna gården finnes
+    Den som jernets verk beskådar,
+    Som kan denna flod fördämma,
+    Hämma blodens strida flöde?"
+
+    Var ett litet barn i stugan,
+    Satt ett di-barn uppå golfvet.
+    Barnet svarade ur stugan,
+    Di-barnet från golfvet talte:
+    "Icke finns i denna gården,
+    Den som känner hjeltens plåga,
+    Hvilken jernets verk beskådar,
+    Som på trädets spår kan blåsa.
+    Der i andra gården finnes,
+    Kör din häst till andra gården."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Slog sin snabba häst med spöet,
+    Smällde till med perle-snerten,
+    Körde fram med gny och buller
+    Längsmed vägen, som var öfverst,
+    Till den öfversta bland gårdar;
+    Spörjer sedan öfver tröskeln,
+    Frågar så inunder gluggen:
+    "Monn' i denna gården finnes
+    Den som jernets verk beskådar,
+    Som kan denna flod fördämma,
+    Hämma blodens strida flöde?"
+
+    Låg en gumma under täcket,
+    Pladdrerska vid hällens ända,
+    Gammal gumma med tre tänder,
+    Förr värdinna uti gården;
+    Gumman sig till gluggen närmar,
+    Yttrar så ett ord ock säger:
+    "Icke finns i denna gården
+    Den som känner mannens plåga,
+    Som förmår hans smärtor stilla,
+    Hvilken dämmer åder-forssen,
+    Kan det starka blod-regn hindra,
+    Hämma blodens strida flöde;
+    Der i andra gården finnes,
+    Kör din häst till andra gården."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Slog sin snabba häst med spöet,
+    Smällde till med perle-snerten,
+    Körde fram med gny och buller
+    Längsmed vägen, som var ytterst,
+    Till den yttersta bland gårdar;
+    Spörjer sedan öfver tröskeln,
+    Talar så vid skärmtaks stolpen:
+    "Monn' i denna gården finnes
+    Den som jernets verk beskådar,
+    Som kan denna flod fördämma,
+    Hämma blodens strida flöde?"
+
+    Uppå ugnen bor en gubbe,
+    Gråskäggsman inunder åsen,
+    Gubben ryter ofvan ugnen,
+    Gråskägget på muren ropar:
+    "Större floden har man hämmat,
+    Dämmt i loppet mera strida,
+    Öfvervunnit större hinder,
+    Mäktigare ting besegrat
+    Blott med trenne ord af Skaparn,
+    Med de helga ursprungsorden;
+    Floder dämmt och sjöars utlopp,
+    Strida forssars svall betvingat,
+    Fjärdar har man skilt från fjärdar
+    Och med näs man näs förenat."
+
+
+
+
+Fjerde Runan.
+
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Sjelf ifrån sin släde stiger;
+    Ohjelpt stiger han ur släden,
+    Reser sig med egna krafter.
+    Sedan träder han i stugan,
+    Under taket sig begifver.
+
+    Här ett silfver-stop man bringar,
+    Hemtar fram en gyllne kanna.
+    Kannan är dock alltför ringa,
+    Rymmer ej den minsta delen
+    Utaf bloden från den gamle,
+    Ädle guden Wäinämöinen.
+
+    Gubben ryter ofvan ugnen,
+    Gråskägget på muren ropar:
+    "Hvem kan du bland männer vara,
+    Hvilken utur hjeltars skara,
+    När af blod sju fulla båtar,
+    Hela åtta stora såar
+    Från ditt knä, du arme, flutit
+    Och på golfvet runnit neder.
+    Andra ord jag skulle minnas,
+    Stora ord, som bloden hämma,
+    Men jag minnes icke början,
+    Vet ej, hvarest jernet föddes."
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Sjelf jag känner jernets ursprung
+    Tror mig veta stålets början;
+    Äldst bland bröderna är vattnet,
+    Jernet är den yngsta brodren
+    Ock i ordning mellerst elden.
+
+    Elden börjar sanslöst rasa
+    Lågan oförväget fördas,
+    Upp sig öfvermodigt svingar,
+    Växer till och blir förfärlig,
+    Bränner kärr och bränner länder,
+    Många kärr och många länder,
+    Det der stora torko-året,
+    Sommaren, då allt förbrändes
+    Och ej elden släckas kunde.
+    Jernet lyckas dock sig gömma,
+    Gömma sig och finna tillflykt."
+
+    Gubben ryter ofvan ugnen,
+    Yttrar der ett ord och säger:
+    "Hvarest gömde sig då jernet,
+    Gömde sig och fann en tillflykt
+    På det stora torko-året,
+    Sommaren då allt förbrändes?"
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Se, der gömde sig då jernet,
+    Gömde sig och fann en tillflykt;
+    Vid det långa molnets ända,
+    I den släta ekens krona,
+    Uti unga jungfru barmen
+    Hos en än ej fullväxt flicka.
+
+    Fyra mör i molnet funnos,
+    Trenne jungfrur, sköna brudar,
+    Jungfrur tre med bröst, som svällde,
+    Och med spenar, hvilka värkte.
+
+    Mjölken gjöto de på marken,
+    Tömde ut de fyllda brösten;
+    Svart kom mjölken från den ena,
+    Hvit den flöt ifrån den andra,
+    Röd den tredjes var som elden.
+
+    Af den svarta jungfru-mjölken
+    Alstrades det mjuka jernet,
+    Af den hvita jungfru-mjölken
+    Har man fött det spröda jernet,
+    Och utaf eldröda mjölken
+    Har man åter stålet bildat.
+
+    Derpå jernet sig fördolde,
+    Dolde sig ett år och tvenne
+    Uti sanka mossans källa,
+    I en åder uti gungflyn,
+    Uppå kärrets längsta sträckning,
+    På det vilda fjällets hjessa,
+    Hvarest svanor äggen lägga,
+    Gässen kläcka sina ungar.
+
+    Vargen spräng längsefter kärret,
+    Björnen ilade på heden,
+    Vargen lyftar mull från kärret,
+    Björnen sparkar jern ur heden.
+
+    Guden råkar gå på vägen,
+    Märker då det svarta gruset,
+    Der som vargen lyftat foten,
+    Björnen sina hälar fästat,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    'Ve dig jern, beklagansvärda,
+    Hvad du är i uselt läge,
+    I en låg och ömklig boning,
+    Under vargens ben på mossan,
+    Städse under björnens fotspår!'
+
+    Men allt efter denna dagen
+    Vaskas jernet upp från mossan,
+    Ifrån jordens smuts befrias,
+    Ryckes upp ifrån det blöta."
+
+    Gubben ryter ofvan ugnen,
+    Yttrande med dessa orden:
+    "Deraf alltså föddes jernet,
+    Deraf alstrades då stålet."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Deraf än ej jernet föddes,
+    Nej deraf alldeles icke;
+    Ej det arma jernet födes
+    Utan vilda eldens tillhjelp,
+    Icke heller blir det härdadt,
+    Utan att i vattnet vätas.
+
+    Bragtes uti smedens smidja,
+    Ned i Ilmarinens ässja.
+    Sade smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn:
+    'Om jag dig i elden bringar,
+    Drifver ned uti min ässja,
+    Alltför öfvermodig blir du,
+    Växer till och blir förfärlig,
+    Hugger väl ännu din broder,
+    Sårar barn af egen moder'.
+
+    Eden svor nu arma jernet,
+    Jernet svor den svåra eden
+    Uti ässjan, uppå städet,
+    Under slagen utaf hammarn:
+    'Finns ju träd för mig att äta,
+    Stenens hjerta till att bita,
+    Att jag ej min broder hugger,
+    Sårar barn af egen moder'.
+
+    Derpå smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn
+    Bringar jernet ned i lågan,
+    Drifver det uti sin ässja.
+    Först uppmjukade han jernet,
+    Härdade det sen i vatten.
+    Pröfvar vattnet med sin tunga;
+    Mycket gerna smeden smakar
+    Vättskorna, der stålet bildas,
+    Vattnet, hvari jernet härdas.
+    Sade smeden Ilmarinen;
+    'Ej är detta vatten tjenligt,
+    Att deri jag bildar stålet,
+    Att jag jernet der bereder.
+    Mehiläinen, du vår fogel,
+    Flyg nu hän med lätta vingar
+    öfver hela nio hafven
+    Och det tionde till hälften,
+    Ila öfver fält och mossor,
+    Flyg på snedden öfver hafven;
+    Bringa honung med din vinge,
+    Honung med din tunga hemta,
+    Tag ifrån sju gräs-stråns spetsar,
+    Skaffa från sex blomster-toppar
+    Till det stål, som här beredes,
+    Jernet, som jag nu tillverkar'.
+
+    Herhiläinen, Hiisis fogel
+    Lyssnar noga och betraktar,
+    Under takets list beskådar,
+    Tittar fram i skygd af näfret,
+    Medan smeden jern bereder,
+    Ilmarinen stål tillverkar.
+
+    Bar så ormens skarpa etter,
+    Bragte maskens svarta vätskor
+    Och de ting, som ödlan ögnat,
+    Äfven hemligt gift af grodan,
+    Till det stål som nu bereddes,
+    Jernet, som af smeden smiddes.
+    Dervid smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn
+    Trodde, att hon bringat honung,
+    Hemtat af de söta safter,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    'Se det här är godt och tjenligt,
+    Att deri jag bildar stålet,
+    Att jag jernet den bereder'.
+
+    Gick en liten tid till ända,
+    Ganska ringa tid var liden;
+    Se då vredgas arma jernet,
+    Jernet vredgas och förargas,
+    Bryter eden som det svurit,
+    Äter som en hund sin ära:
+    Hugger i sin egen broder,
+    Sårar barn af samma moder.
+    Jernet studsade i köttet,
+    Tog i knät på arme mannen,
+    Fick så bloden till att flyta,
+    Till att flyta, till att frusta."
+
+    Gubben ryter ofvan ugnen,
+    Skägget sjunger, hufvet skakas:
+    "Nu jag jernets ursprung känner,
+    Känner ock dess värsta öden.
+    Ve dig jern, beklagansvärda,
+    Stackars jern, du usla smidslagg!
+    Monn' till stor du ren hann fostras,
+    Växte alltför stor och väldig,
+    När mot din natur du brutit
+    Och din slägt med munnen fattat.
+
+    Icke var du stor den tiden,
+    Icke stor och icke liten,
+    Icke var du alltför vacker
+    Och ej heller mycket smärtsam,
+    När du såsom mjölk låg stilla,
+    När ännu du, flöt som sötmjölk
+    Uti unga jungfru-bröstet,
+    Hos en icke fullväxt flicka,
+    Vid det långa molnets ända,
+    I den släta ekens krona.
+
+    Icke var du stor den tiden,
+    Icke stor och icke liten,
+    När du hvilade som vätska,
+    Stod ännu som vatten stilla
+    Uti sanka mossans källa,
+    I en åder uti gungflyn,
+    Uppå kärrets längsta sträckning,
+    På det vilda fjällets hjessa.
+
+    Icke var du stor den tiden,
+    Icke stor och icke liten,
+    När du vaskades från mossan.
+    Rycktes upp ifrån det blöta,
+    Blef från jordens smuts befriad,
+    Renad ifrån lerans blandning,
+    Utan att ens handen vättes,
+    Utan att en tå blef fuktad.
+
+    Icke var du stor den tiden,
+    Icke stor och icke liten,
+    När du såsom smidslagg fräste
+    Och din ed, du usla, gjorde,
+    Uti ässjan, uppå städet,
+    Under slagen utaf hammarn.
+
+    Sedan blef du ond i sinnet,
+    Blef förderfvad af din plåga,
+    Bröt den ed, som du besvurit,
+    Åt som hunden, upp din ära.
+
+    Hvem har bedt till onda verket,
+    Hvem har rådt till usla bragden?
+    Monn' din fader, eller moder,
+    Monn' den äldsta ibland bröder,
+    Den bland dina systrar yngsta
+    Eller andra höga fränder?
+    Ej din fader, ej din moder,
+    Ej den äldsta ibland bröder,
+    Ej den yngsta ibland systrar.
+    Icke andra höga fränder,
+    Sjelf du gjorde onda verket,
+    Kalmas bragd du sjelf förrättat.
+
+    Kom att se den bragd, du öfvat,
+    Att ditt onda verk förbättra,
+    Förrän jag åt modren säger,
+    Yppar allt inför den gamla.
+    Mer får modren då att göra,
+    Större blir den gamlas möda,
+    När det onda sonen öfvar,
+    När sig barnet illa uppför.
+
+    Hvem bland männerna är skicklig,
+    Hvilken ibland hjeltar vuxen
+    Att på bloden sluta munnen,
+    Att dess strida flöde hämma?
+
+    Skulle man i mig ej finnas,
+    Ej i Ukkos son en hjelte,
+    Till att detta flöde hejda,
+    Till att dämma åder-forssen,
+    Så har Lempo feta händer,
+    Onde mannen tjocka fingrar
+    Till att hämma detta flöde,
+    Hindra bloden från att forssa.
+    Foga nu det feta fingret,
+    Tryck din tjocka tummes ända
+    Till en bom i grymma hålet,
+    Tili en lapp för stygga porten.
+
+    Stadna blod, hör upp att flyta,
+    Hejda dig i snabba farten,
+    Stå orörlig såsom väggen,
+    Som en gärdsgård, på ditt ställe,
+    Såsom svärdet står i hafvet
+    Och på mossig tufva starren,
+    Hällen uppå åker-renen,
+    Furu-trädet uti skogen.
+
+    Men om sinnet dig vill bjuda
+    Att med största snabbhet röras,
+    Må du röras uti köttet,
+    Kroppens ben igenomströmma.
+    Bättre är för dig derinne,
+    Skönare för dig att löpa
+    Under hullet, inom senor,
+    Och att uti benen flyta,
+    Än att rinna ned på marken,
+    Der du utaf stoft besudlas.
+
+    In i hjertat är ditt ställe,
+    Och din källare i lungan;
+    Drag dig skyndsamt dit tillbaka,
+    Ila hastigt till din boning.
+    Hör o dyre! upp att drypa,
+    Låt o röda blod! dig hämma,
+    Eller må du sjelfmant stadna;
+    Sjelfva Tyrjä-fors ju dämdes,
+    Stadnade ock Jordan-floden,
+    Torrt blef hafvet, torr blef himlen
+    Uppå sommaren den torra,
+    Då ej elden släckas kunde.
+
+    Om ej det tillfyllest vore,
+    Ännu minns jag annan utväg,
+    Ropar mig en Hiisis gryta,
+    Ifrån Helvetet en kittel,
+    Hvaruti man bloden kokar,
+    Värmer upp den röda vätskan,
+    Att den ej på marken rinner,
+    Får på jorden forssa neder."
+
+    Derpå band han ådror samman,
+    Knöt tillhopa deras ändar.
+    Räknar alla åder-strängar,
+    Och med dessa orden talar:
+    "O du ådrornas Gudinna,
+    Suonetar, du vackra qvinna!
+    Du som spinner ådror skickligt,
+    Spinner med den nätta tenen,
+    Med din slända utaf koppar,
+    Hjulet, som af jern är hopsmidt:
+    Kom nu hit, då du behöfves,
+    Vandra hit, när du anropas.
+    Tag i famn en knippe ådror
+    Och af hull en bundt på armen,
+    För att ådror sammanfoga,
+    Ändorna tillhopaknyta.
+
+    Tuonis son med röda kinder!
+    Af det röda garnet tvinna,
+    Tvinna mot det venstra låret
+    Ned inunder högra handen,
+    Att dermed jag ådror binder,
+    Ändorna tillhopaknyter."
+
+    Dermed hop han ådror fogar
+    Och förenar deras ändar.
+    Stora ådror och arterer
+    Fäster han emot hvarandra,
+    Vid hvarandra smärre ådror.
+    Sänder så sin son i smedjan,
+    För att goda salvor göra,
+    Och tillreda läkemedel
+    Utaf fröskal ifrån gräsen,
+    Af de tusen blomster-knoppar,
+    Som man bragt från andra länder.
+    Fjerran ifrån byn den kalla.
+    Icke hört, ej sett man hafver
+    Gräs-slag alla, som der växa.
+
+    Sonen kommer så ur smedjan,
+    Der han goda salvor lagat
+    Och tillverkat läkemedel;
+    Bragte dem i Gubbens händer.
+    Denne smorde Wäinämöinen,
+    Helade den illa farne,
+    Smorde nedan, smorde ofvan,
+    Smorde midtuppå tillika;
+    Höjde då sin röst och sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Ifrån Gudar komme bistånd,
+    Hjelp ifrån grundämnens modrar!
+    Gode skapare bevara,
+    Milde Gud du oss beskydda,
+    Att vi ej i lyten bringas
+    Och af plågor ej besväras.
+    Sjelf o Gud, du uppenbare,
+    Spänn i rede dina fålar.
+    Dina hästar ställ i ordning;
+    Kör så med din granna släde
+    Genom ben och genom leder,
+    Genom köttet, som är skadadt,
+    Genom än ej knutna ådror.
+    Lägg i benens gropar silfver,
+    Guld, der ådern är förderfvad,
+    Ben, der köttet är ihopklämdt,
+    Blod, der ådern blifvit knuten.
+    Hvarest hullet sönderbrustit,
+    Der må hull du låta växa:
+    Hvarest ben har slintat undan,
+    Må du åter ben insätta;
+    Der som ådern blifvit vrickad,
+    Må du nya ådror knyta;
+    Hvarest bloden har afrunnit,
+    Dit du låte bloden rinna;
+    Och der köttet blifvit skadadt,
+    Dit du åter kött må foga."
+
+    Derpå band han om med silke,
+    Lindade med sköna tråden
+    Knäet på den arme mannen,
+    Tårna uppå Wäinämöinen;
+    Höjde så sin röst och sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Bandet vare Skaparns silke,
+    Herrens hull må blifva linda,
+    Kringom detta goda knäet
+    Dessa tår, som äro fasta."
+
+    När nu smörjelsen var pålagd,
+    Pålagdt säkra läkemedlet,
+    När med silke knät var bundet,
+    Lindadt om med sköna tråden,
+    Svimnar nästan Wäinämöinen,
+    Dras tillsamman utaf smärta.
+
+    Gubben manade nu plågor
+    Och fördref de svåra smärtor
+    Hän till plågo-backens kulle,
+    Toppen utaf sjukdoms-berget,
+    För att bringa stenar smärta,
+    Hafva hällar till att värka.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Deraf verklig hjelp försporde,
+    Återstäldes snart till helsan.
+    Köttet växte och blef vackert,
+    Blef aldeles heladt nedtill,
+    Midtuppå från smärta friadt,
+    Blef på alla sidor felfritt.
+    Ofvantill fullkomligt botadt,
+    Mera friskt än tillförene,
+    Bättre än det förr ens varit.
+
+    Nu en tacksam blick han sänder
+    Upp emot den höga himmel;
+    Höjande sin röst han säger,
+    Och med dessa orden talar:
+    "Dän ju nåden städse utgår,
+    Dädan komma kända tecken:
+    Upp ifrån den höga himmel,
+    Från den makt, som allt ting skapat.
+    Nu o Gud, du uppenbare,
+    Som med ömhet vårdar lifvet,
+    Har mig hjelp och bistånd gifvit
+    Uti dessa svåra smärtor,
+    Dessa jernets onda plågor,
+    Skador utaf stålet gjorda."
+
+
+
+
+Femte Runan.
+
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Straxt sin hemfärd nu begynner;
+    Spände fålen uti redet,
+    Bruna trafvaren för släden.
+    Sjelf i den sig satte sedan,
+    Höjde sig i granna korgen.
+    Slog sin snabba häst med spöet.
+    Smällde till med perle-snerten;
+    Hästen sprang, det led med färden,
+    Släden skrann och vägen aftog,
+    Men björkmeden hördes knaka,
+    Knarra slädens gyllne sittkorg.
+    Så han åker fram med buller,
+    Öfver Wäinö-gårdens lundar,
+    Öfver Kalevalas moar,
+    Yttrar då ett ord och säger:
+    "Ulf, du drömmaren må sluka,
+    Sjukdom, vrånga Lappen döda!
+    Hvilken sade mig ej hemmet
+    Mer med dessa ögon skåda,
+    Sad' att jag i lifvet aldrig,
+    Aldrig i min lefnads dagar,
+    Skulle Wäinö-gårdens lundar,
+    Kalevalas moar hinna."
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Sjunger och sin vishet öfvar;
+    Sjöng en gran med blommig krona
+    Och med sköna gyllne grenar,
+    Styrde toppen upp mot himlen,
+    Höjde tvärs igenom molnen,
+    Spridde grenarna i luften,
+    Öfver himmelen dem bredde.
+
+    Sjunger och sin vishet öfvar,
+    Sjöng så månen upp att lysa,
+    Uti granens gyllne krona,
+    På dess qvistar karlavagnen.
+
+    Och han far åstad med buller
+    Vägen fram åt gyllne hemmet,
+    Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
+    Att han smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn,
+    Lofvat bort för sig till lösen,
+    För att eget lif befria,
+    Bort till Pohjola det mörka,
+    Till det mulna Sariola.
+
+    Men till möte kommer smeden:
+    "O du gamle Wäinämöinen,
+    Hvarför är du så bedröfvad,
+    Låter snedt din mössa hänga?"
+
+    Härvid gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "O du broder Ilmarinen,
+    Frände, barn af samma moder!
+    Far att dig en flicka taga,
+    Välja mö med sköna lockar
+    Ifrån Pohjola det mörka,
+    Från det mulna Sariola;
+    Vet, i Pohja finns en jungfru,
+    I den kalla byn en flicka,
+    Som för svenner icke ömmar,
+    Ej de bäste män ens aktar;
+    Halfva Pohjola dock henne
+    Prisar som sin skönsta tärna;
+    Genom hullet skimrar benet,
+    Genom benet lyser märgen.
+    Om du Sampo smida mäktar,
+    Kan det granna locket sira,
+    Får du jungfrun för din möda,
+    För ditt arbet' sköna flickan."
+
+    Sjelf nu smeden Ilmarinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Du då lofvat har och offrat
+    Mig till Pohjola det mörka
+    För att så ditt lif befria,
+    Att dig sjelf ur döden frälsa!
+    Vet dock, jag i lifvet aldrig,
+    Aldrig i min lefnads dagar
+    Pohjas stugor vill besöka,
+    Sariolas knutar nalkas,
+    Orten se, der männer dräpas,
+    Hjeltar uti hafvet dränkas."
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade,
+    "Hör du smed o Ilmarinen!
+    Gå dock ätt beskåda granen.
+    Hvilken himmelshögt har stigit,
+    Höjt sig tvärs igenom molnen,
+    Grenarna i luften utbredt,
+    Öfver himmelen sig spridit.
+    Underting du der skall finna,
+    Se hur nya månen lyser
+    Upp i granens gyllne krona,
+    På dess qvistar karlavagnen."
+
+    Begge så att granen skåda
+    Sig till Wäinös sved begåfvo,
+    Ut till Kalevalas skogsmark.
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Nu du smed, min gode broder,
+    Klättra upp att hemta månen
+    Och att karlavagnen taga
+    Ifrån granens gyllne krona."
+
+    Derpå smeden Ilmarinen
+    Klättrade i höga trädet,
+    Upp emot den höga himlen;
+    Klef att månen hemta neder,
+    Och att karlavagnen taga
+    Ifrån granens gyllne krona.
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Sjunger höjande sin stämma,
+    Sjunger vinden upp att hvirfla,
+    Luften att förbittrad rasa.
+    Derpå tager han till orda,
+    Brister ut och säger detta:
+    "Vind, du honom tag i båten,
+    Vårens flägt uti din farkost,
+    För att bära skyndsamt hädan
+    Bort till Pohjola det mörka."
+
+    Honom vinden tog i båten,
+    Vårens flägt uti sin farkost
+    För att bära skyndsamt dädan,
+    Bort till Pohjola det mörka.
+
+    Så nu smeden Ilmarinen
+    Färdades och kom med snabbhet
+    Bort till Pohjola det mörka,
+    Till det mulna Sariola.
+    Samma väg han for som vinden,
+    Samma stråt som vårens flägtar,
+    Ofvan månen, nedom solen,
+    Utmed karlavagnens skuldror;
+    Först på Pohjas gård han stadnar,
+    Uppå Sariolas badväg,
+    Att ej hundarne ens höra,
+    Valparne ej honom varsna.
+
+    Louhi Pohjolas värdinna,
+    Pohja-gårds tandglesa gumma,
+    Sjelf nu ut på gården träder,
+    Så tilltalande den komne:
+    "Hvem kan du bland männer vara,
+    Hvilken utur hjeltars skara;
+    Hit du kom på vindens vägar,
+    På den stråt som vårens flägtar,
+    Och på dig ej hundar skälla,
+    Ingen ullsvans mot dig gläffsar."
+
+    Sade smeden Ilmarinen:
+    "Icke har jag kommit heller,
+    Att af byens hundar slitas,
+    Af ullsvansarne förföljas
+    Vid ej förr besökta dörrar,
+    Portar, dem jag icke känner."
+
+    Derpå Pohjolas värdinna
+    Spörjer så den komne gästen:
+    "Monne du har lärt att känna,
+    Eller på din väg fått träffa
+    Den der smeden Ilmarinen,
+    Honom konsterfarna hamrarn?"
+
+    Det var smeden Ilmarinen,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Jag är smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn."
+
+    Louhi Pohjolas värdinna,
+    Pohja gårds tandglesa gumma
+    Skyndsamt in i stugan trädde,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Du min egen yngsta dotter,
+    Du af mina barn mig kärast,
+    Kläd uppå dig allt det bästa,
+    Tag det vackraste om halsen,
+    På ditt bröst det prydligaste,
+    Det mest lysande om kroppen;
+    Nu har smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn,
+    Kommit hit att Sampo smida,
+    Sira ut det granna locket."
+
+    Det var Pohjas mö den sköna,
+    Landets ära, vattnets prydnad,
+    Gick i boden uppå backen;
+    Bodar tre på backen stodo,
+    En tillhörde hennes moder,
+    Och den boden var den bästa.
+    Der fanns kista uppå kista,
+    Ena skrinet vid det andra,
+    Öppnade den bästa kistan,
+    Granna locket klang och uppfor,
+    Fann deri sex gyllne gördlar,
+    Fann fem yllne kjortlar äfven;
+    Klädde på sig allt det bästa
+    Tog det grannaste om halsen,
+    På sitt bröst det prydligaste,
+    Det mest lysande om kroppen.
+
+    Derpå Pohjolas värdinna
+    Förde smeden Ilmarinen
+    In i Pohjas boningsstuga,
+    Sariolas bygda timring;
+    Här med mat hon mannen fägnar,
+    Fägnar ock med goda drycker,
+    Tills af dryckerna förplägad
+    Han sig tung och sömnig kände;
+    Ledde vandrarn så att sofva
+    Vid den sköna jungfruns sida.
+
+    Pohjolas värdinna sedan
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Hör du smed, o Ilmarinen,
+    Du en hamrare evärdlig!
+    Kan åt mig du Sampo smida
+    Sira ut det granna locket,
+    Bilda af en svane-fjäder,
+    Göra af ett litet ullstrå,
+    Af ett enda litet kornfrö
+    Och en söndrig sländas stycken,
+    Får du jungfrun för din möda,
+    För ditt arbet' sköna flickan."
+
+    Då tog smeden Ilmarinen
+    Sjelf till orda så och sade:
+    "Väl jag kan dig Sampo smida,
+    Sira ut det granna locket,
+    Bilda af en svane-fjäder,
+    Göra af ett litet ullstrå;
+    Af ett enda litet kornfrö
+    Och en söndrig sländas stycken;
+    Smidt jag äfven har på himmel,
+    Jag på luftens lock har hamrat,
+    Då ej fanns den minsta början,
+    Ej ett band var färdiglagadt."
+
+    Derpå smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn;
+    Sig beger att Sampo foga,
+    Sira ut det granna locket.
+    Först han hör dock efter smedja,
+    Frågar efter smedje-redskap;
+    Men ej smedja finns i Pohja,
+    Ej en tång i Pimentola,
+    Icke smedja, icke blåsbälg,
+    Ässja ej och städ ej heller,
+    Icke hammare, ej skaft ens.
+
+    Åter smeden Ilmarinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Qvinnor må deröfver ängslas,
+    Uslingar må halfgjordt lemna.
+    Ej en man, om ock en sämre,
+    Om en svagare det vore."
+
+    Söker ställe för sin ässja
+    Och en plats för bälgen lämplig,
+    Uppå Pohja-gårdens backe,
+    Klippan som af jern är danad,
+    På det höga fasta stålberg.
+    Fann också ett litet ställe,
+    Fann en liten plats till grundlag,
+    Hvarest nu sin bälg han nedslog,
+    Der sin smedje-pust han bredde
+    Och sitt städ i ordning ställde.
+
+    Satte trälar sen att pusta,
+    Lönta drängar till att trycka;
+    Trälar pusta oförtrutet,
+    Raskt de lönta drängar trycka;
+    Pusta en dag; pusta tvenne,
+    Pusta än på tredje dagen,
+    Låg så famnshögt dam på skuldran,
+    Alnshögt aska uppå hufvet,
+    Och på kroppens andra delar
+    Hela spannet tjockt af kolstoft.
+
+    Redan på den tredje dagen
+    Skådar smeden Ilmarinen
+    Sjelf uti sin ässjas botten,
+    Synar långsåt bälgens bräddar:
+    "Blir ej Sampo redan färdig,
+    Ej det granna locket lagadt?"
+    Ännu blir ej Sampo färdig,
+    Ej det granna locket lagadt.
+
+    Derpå smeden Ilmarinen
+    Tager vindarne att pusta;
+    Vindarne de väldigt pusta,
+    Östan pustar, pustar Vestan,
+    Sunnan ännu mera pustar,
+    Nordanvinden mäktigt blåser.
+    Pusta en dag, pusta tvenne,
+    Pusta än uppå den tredje;
+    Men på tredje dagen redan
+    Skådar smeden Ilmarinen
+    Sjelf uti sin ässjas botten,
+    Synar långsåt bälgens bräddar:
+    Sampo sig ur lågan tränger,
+    Träder fram ur ässjans botten.
+
+    Derpå smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn
+    Smider raska tag med släggan,
+    Hamrar hurtigt uppå städet,
+    Hamrar i en dörrlös smedja,
+    I ett rum, som gluggar saknar.
+    Dagen all han Sampo smider,
+    Hamrar på det granna locket,
+    Hvilar natten om hos jungfrun,
+    För att hennes kärlek vinna.
+    Fick omsider Sampo färdig,
+    Granna locket prydligt lagadt;
+    Vinnas kan dock icke flickan,
+    Unga jungfrun ej bevekas.
+    Börjar Sampo så att mala,
+    Granna locket flitigt svänga,
+    Mol en lår i dagens gryning,
+    Mol en lår att ätas hemma,
+    Mol en annan för att säljas,
+    Än en tredje att förvaras.
+
+    Detta Pohjas qvinna gläder,
+    Och hon bringar dit sin Sampo,
+    In i koppar-bergets gömmor,
+    Uti Pohja-gårdens stenberg,
+    Bakom lås och reglar nio.
+    Der hon ock dess rötter fäster
+    På ett djup af nio famnar:
+    Ena roten ned i jorden,
+    Invid vattnets gräns den andra
+    Och i hemmets berg den tredje.
+
+    Sjelf nu smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn,
+    Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
+    Med åt sidan lutad mössa,
+    Eftertänker och begrundar,
+    I sitt sinne öfverlägger,
+    Hur han stode ut att lefva
+    Uti Pohjola det mörka.
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Skulle du väl Ilmarinen,
+    Redan längta i ditt sinne
+    Att till eget hemland komma?"
+
+    Sade smeden Ilmarinen:
+    "Dit, ack dit jag längtar endast,
+    Bort till fordna fosterjorden,
+    För att dö i egen hembygd."
+
+    Louhi Pohjolas värdinna
+    Rundligt mannen då förplägar,
+    Sätter så i båtens bakstam,
+    Väcker vinden upp att blåsa.
+    Härmed smeden Ilmarinen
+    Åter till sitt hemland vände,
+    Färdades åt gyllne hemmet,
+    Bort till fordna fosterjorden.
+
+    Frågar gamle Wäinämöinen
+    Då af smeden Ilmarinen:
+    "O du broder Ilmarinen,
+    Frände, barn af samma moder!
+    Har du nya Sampo fogat,
+    Sirat ut det granna locket?"
+
+    Sade smeden Ilmarinen
+    Sjelfva mästarn tog till orda:
+    "Redan mol der nya Sampo,
+    Granna locket flitigt svängde,
+    Mol en lår i dagens gryning,
+    Mol en lår att ätas hemma,
+    Mol en annan för att säljas,
+    Ån en tredje att förvaras."
+
+
+
+
+Sjette Runan.
+
+
+    Sjelf den muntre Lemminkäinen,
+    Han den vackra Kaukomieli
+    Rustar ut sig till en resa,
+    Längtande att kunna komma
+    Hän till Pohja-söners härdar,
+    Till de fält, der Lappar lefva.
+
+    Skor sin häst den långa sommarn,
+    Hela vintern hofjern smider;
+    Spänner eldig häst för släden
+    På det fält, som gnistor sprider.
+    Vattnet droppade ur redet,
+    Fettma flöt från hästens remtyg.
+
+    Tog till orda Lemminkäinen:
+    "O min moder, gamla qvinna,
+    Om du dock min skjorta sköljde
+    Uti svarta ormens etter,
+    Och den torkade om sommarn!
+    Nu jag reser bort att fria
+    Till en mö i byn den kalla,
+    Flickan uti Pimentola."
+
+    Modren gör försök att neka,
+    Gamla qvinnan honom varnar:
+    "O min son! ej må du resa,
+    Utan att du vishet äger,
+    Är med insigter begåfvad,
+    Hän till Pohja-söners härdar,
+    Till de fält, der Lappar lefva.
+    Dig kan Lappen der besvärja,
+    Dig kan Turjalainen trycka
+    In med hufvudet i lera
+    Och med armarna i glödkol,
+    Näfvarna i heta askan."
+
+    Tog till orda Lemminkäinen:
+    "Redan förr de sökt mig trolla,
+    Desse trollmän, etter-ormar;
+    Trenne Lappska trollmän sökte
+    Mig en sommar-natt besvärja,
+    Nakne på en sten i jorden,
+    Utan bälte, utan kläder.
+    Mer af mig de icke fingo,
+    Än från stenen yxen täljer,
+    Näfvaren från klippan löser,
+    Välten ifrån hala isen,
+    Tuoni tar ur toma stugan.
+    Om med dem jag vill mig mäta,
+    Ställa mig i bredd med dessa,
+    Sjelf förmår jag Lappen trolla
+    Och på Turjalainen foga
+    Händerna i Kalmas kittel,
+    Näfvarna i hårda vädret,
+    Knäna att på sörjan dansa,
+    Benen till att isen krossa,
+    Sönderbråka isens skorpa.
+    Klyfver ock med sång hans skuldror,
+    Blåser läpparna i bitar
+    Och i tu hans skjortas krage,
+    Bröstets pansar uti stycken."
+
+    Modren gör försök att neka,
+    Gamla qvinnan honom varnar:
+    "O min gosse, far dock icke
+    Att till mön i Pohja fria,
+    Flickan uti Pimentola.
+    Lika väl dig når förderfvet,
+    Ofärd drabbar Lemminkäinen,
+    Dig beklagansvärda gosse.
+    Ej kan du i sång-förmåga
+    Mäta dig med Pohjas söner,
+    Icke kan du Turja-språket,
+    Kan ej qväda Lappska sånger."
+
+    Nu den muntre Lemminkäinen
+    Börjar på att håret kamma,
+    Borsta sina långa lockar,
+    Att på friarfärder fara,
+    Sig till Pohjola begifva.
+    Slängde kammen uppå sparren,
+    Uppå ugnens stolpe borsten.
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Då är Lemminkäinens bane,
+    Arme mannens ofärd kommen,
+    När ur borsten bloden dryper,
+    Hinner ned i röda strålar."
+
+    For åstad nu Lemminkäinen
+    Tvertemot sin moders vilja,
+    Mot sin vårdarinnas varning.
+    Hvar tar mannen sig till vara?
+    Något tar han sig till vara
+    Framför dörren, under sparren,
+    Invid dörrens post i stugan,
+    Vid de mest aflägsna leder.
+    Skydd ej dessa medel skänka;
+    Hvar tar mannen sig till vara?
+    Ofvan fallet af eld-forssen,
+    Vid den helga flodens hvirfvel.
+    Der tar mannen sig till vara,
+    Skyddar sig och sig omgjordar,
+    Kläder sig i jernsmidd skjorta,
+    Stålsmidt bälte på sig spänner,
+    Talar sen med dessa orden:
+    "Mannen är i pansar bättre,
+    Starkare i jernsmidd skjorta,
+    Stålomgjordad mera härdig
+    Uti dessa trollmäns dalar,
+    I de vise männers bygder --
+    Så den svage ej han fruktar,
+    Aktar icke ens den starke."
+
+    Slog sin snabba häst med spöet,
+    Smällde till med perle-snerten.
+    Hingsten sprang, det led med färden,
+    Släden skrann, och vägen aftog.
+    Körde en dag, körde tvenne,
+    Körde än på tredje dagen.
+    Möter så en by på vägen,
+    Färdas fram med gny och buller
+    Uppå vägen, som var nederst,
+    Till den nedersta bland gårdar.
+    Spörjer sedan öfver tröskeln,
+    Talar så bak skärmtaks stolpen:
+    "Monne här i gården finnes
+    Den som hästens bröstrem löser,
+    Fimmelstängerna kan fälla,
+    Taga lokan ur dess spänning?"
+
+    Svarade ett barn från golfvet,
+    Gosse så från trappan talte:
+    "Icke finnes här i gården
+    Den som hästens bröstrem löser,
+    Fimmelstängerna kan fälla,
+    Taga lokan ur dess spänning."
+
+    Ängslig var ej Lemminkäinen,
+    Slog sin snabba häst med spöet,
+    Smällde till med perle-snerten,
+    Körde fram med gny och buller
+    Uppå vägen, som var medlerst,
+    Till den medlersta bland gårdar.
+    Sporde sedan öfver tröskeln,
+    Talte så bak skärmtaks stolpen:
+    "Monne här i gården finnes
+    Den som hästens bröstrem löser,
+    Fimmelstängerna kan fälla,
+    Taga lokan ur dess spänning?"
+
+    Ifrån golfvet hörs en gumma,
+    Sladdrerska från härden svara:
+    "Nog du får från denna gården
+    Den som hästens bröstrem löser,
+    Fimmelstängerna kan fälla,
+    Taga lokan ur dess spänning.
+    Karlar får du, fastän tio,
+    Hundratals, om så du önskar,
+    Hvilka hädan skjuts dig skaffa,
+    Gifva dig en häst till åkning,
+    Till att färdas öfver hafven,
+    Öfver smärre sjöar halka,
+    Att du till din husfars qvällsvard,
+    Till din matmors frukost hinner,
+    Äter middag med allt husfolk.
+    Såsom tupp du tåget uppnår
+    Och som hönans unge gården,
+    Går med naglarna på tröskeln
+    Och på tvären uppför trappan,
+    Sidlängs efter farstu-golfvet."
+
+    Ängslig var ej Lemminkäinen,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Gumman vore värd att skjutas,
+    Käringen man klubba borde."
+
+    Slog sin snabba häst med spöet,
+    Smällde till med perle-snerten,
+    Körde fram med gny och buller
+    Uppå vägen, som var öfverst.
+    Till den öfversta bland gårdar.
+    Kom så ända fram till gården,
+    Slog på marken med sin piske,
+    Dam steg upp, der pisken rörde.
+    Och en unger man i dammet.
+    Denne löser hästens bröstrem,
+    Fimmelstängerna han fäller,
+    Tager lokan ur dess spänning.
+
+    Derpå muntre Lemminkäinen
+    Stadnar först och lyssnar noga;
+    Hörde runor ut på gården,
+    Ord igenom mossig springa,
+    Hörde qvädas bakom brädet,
+    Inom stugans väggar spelas.
+
+    Gick från knuten nu i stugan
+    Bak från hörnet in i pörtet,
+    Så att hundarne ej hörde,
+    Gläffsarne ej honom märkte.
+    Män med långa trutar stugan,
+    Stolta kämpar bänken fyllde,
+    Sångare på golfvet stodo,
+    Siare vid dörrens gafvel,
+    Invid sido-väggen spelmän,
+    Längst på bänken suto spåmän,
+    Onde trollmän framför ugnen.
+    Desse sjöngo Lappska sånger
+    Och på Hiisis qväden gnällde.
+
+    Sjelf hon Pohjolas värdinna
+    Rörde sig vid golfvets fogning,
+    Uti stugans midt sig svängde,
+    Talte sen med dessa orden:
+    "Förr fanns här ock hund i gården,
+    Racka jernet lik till färgen;
+    Köttet åt han, frätte benen,
+    Slukade den råa bloden.
+    Hvem kan du bland männer vara,
+    Hvilken utur hjeltars skara,
+    Då på dig ej hundar skällde,
+    Gläffsare dig icke märkte?"
+
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "Hit jag icke heller kommit,
+    Utan vett och utan seder,
+    Utan makt och utan kunskap,
+    Utan ärfda trolldoms-konsten,
+    Värnlös lemnad af föräldrar,
+    Åt Untamo ulfvars munnar,
+    Åt de bistra männers käftar."
+
+    Derpå muntre Lemminkäinen
+    Började att sjelf besvärja
+    Och sin sångar-konst anlita.
+    Qvad bland sångare de bästa
+    Att de sämsta runor sjunga,
+    Handskar qvad af sten i handen,
+    Bördor utaf sten på ryggen,
+    Och på hjessan stenig mössa,
+    Dref i munnen hvassa stenar,
+    Flata hällar uti halsen
+    På de bästa ibland skalder,
+    De bland sångare förnämsta.
+
+    Qvad så de förmätna männer
+    I en brokig kattas släde,
+    Katten qvad han hän att ila,
+    Skyndande till fjerran trakter,
+    Bort till Nordens sista ända,
+    Lapplands ödemark den vida,
+    Der ej hjordens klöfvar trampa,
+    Hästens fåle icke vandrar.
+
+    Qvad ock de förmätna männer
+    Han till Lapplands vik den breda,
+    Fjärden, hvilken männer fräter,
+    Hjeltar uti vågen dränker,
+    Hvarur trollmän dricka vatten,
+    Torra halsar törsten släcka.
+
+    Qvad ock de förmätna männer
+    Uti strida Rutja-forssen,
+    Fradgiga och stygga gapet,
+    Dit brådstupa träden falla,
+    Tallarna med rötter rulla,
+    Furur sig med toppar störta.
+
+    Der nu muntre Lemminkäinen
+    Qvad de unga, qvad de gamla,
+    Qvad ock medelålders männer,
+    Blott en enda qvad han icke,
+    Ulappalas gamla gubbe,
+    Gubben med de slutna ögon.
+
+    Gubben nu till orda tager:
+    "O du Lempi-son, den muntre!
+    Unga qvad du, gamla qvad du,
+    Qvad ock medelålders männer,
+    Hvarför då ej mig du qväder?"
+
+    Det var muntre Lemminkäinen,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Derför icke dig jag qväder,
+    Att i dina yngre dagar
+    Du besof din egen moder,
+    Plågade din vårdarinna.
+    Till och med du hästar bortskämt,
+    Sprungit efter tagelsvansar
+    Längs ett kärr, vid jordens nafvel,
+    Der en slemmig massa pöser."
+
+    Ulappalas gamle gubbe,
+    Gubben med de slutna ögon,
+    Vredgades och gick förtörnad
+    Utur stugan, genom dörren,
+    Nedför trappan ut på gården.
+    Sprang så bort till Tuoni-elfven,
+    Spejade der Kaukomieli,
+    Bidde länge Lemminkäinen.
+
+
+
+
+Sjunde Runan.
+
+
+    Nu sig yttrar Lemminkäinen:
+    "Gumma, gif åt mig din dotter.
+    Fästmö ung du mig förläna;
+    Illa jag ej henne hölle:
+    Uti famnen, då jag äter,
+    Då jag går, i mina armar,
+    Då jag stilla står, på ryggen,
+    Vid min sida, när jag hvilar."
+
+    Sade Pohjolas värdinna,
+    "Då jag gifver dig min dotter,
+    Unga fästmön dig förlänar,
+    När med skidor Hiisi-elgen
+    Bakom Hiisis fält du fångat."
+
+    Derpå muntre Lemminkäinen,
+    Sjelf den sköne Kaukomieli
+    Slöjdar skidor under hösten,
+    Sommarn all dem skinnbekläder,
+    Klyfver en dag ena stafven,
+    Dan derpå den andra sirar.
+
+    Får så skidorna i ordning,
+    Får dem väl och prydligt gjorda.
+    Derpå muntre Lemminkäinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Djur i skogen tör ej finnas,
+    Springande på fyra fötter,
+    Som man upp med dem ej hinner,
+    Som man icke lätt kan fånga
+    Med Kaleva-sonens skidor,
+    De af Lemminkäinen gjorda."
+
+    Detta råkar Hiisi höra,
+    Guden råkar det förnimma;
+    Börjar så en elg att bygga,
+    Att ett ståtligt rendjur dana.
+    Hufvudet af tufva bildar,
+    Gör dess fötter utaf vide
+    Och af gärdsgårds-störar benen,
+    Ryggen af en gärdsel-tråda,
+    Utaf näckrosblad dess öron,
+    Tunna skinnet utaf granbark,
+    Af en rutten stubbe köttet,
+    Ögonen af musslans stenar.
+
+    Klappar med sin hand på ryggen,
+    Sjelf så undervisar elgen,
+    Som enhvar plär undervisa,
+    Hvad till verlden sjelf han frambragt:
+    "Ila skyndsamt, Hiisis elg du,
+    Rör på benen, stolta skogsdjur,
+    Spring min qvicka ren med snabbhet
+    Hän till renars kalfnings-ställen,
+    Till de fält, der Lappar lefva."
+
+    Ilade så Hiisi-elgen,
+    Hoppade det stolta djuret,
+    Sprang med snabbhet qvicka renen
+    Utmed Pohjas yttre gärden,
+    Längs de fält, der Lappar lefva.
+    Sparkade på kåta-dörren,
+    Stjelpte kittlarna på elden,
+    Vände upp och ned med koket,
+    Vräkte köttet uti askan,
+    Hällde soppan ned på härden,
+    Ilar sedan längre framåt.
+
+    Lappars barn nu till att gråta,
+    Lappars hundar till att skälla,
+    Bya-hustrur till att skratta.
+
+    Kom så den förvägne sällen,
+    Sade vackra Kaukomieli:
+    "Hvarför greto här nyss jungfrur,
+    Hvarför skrattade här hustrur,
+    Hvarför gläffsade här hundar?"
+
+    "Här förbi lopp Hiisi-elgen,
+    Hoppade det stolta djuret,
+    Sprang med snabbhet qvicka renen,
+    Sparkade på kåta-dörren,
+    Stjelpte kittlarna på elden,
+    Vände upp och ned med koket,
+    Vräkte köttet uti askan,
+    Hällde soppan ned på härden,
+    Ilade så längre framåt."
+
+    Sköt nu den förvägne sällen
+    Ut på snön den venstra skidan,
+    Hal som smörbestruken skifva,
+    Bar till hjelp sin högra skida,
+    Snabb som höken uti flygten.
+
+    Tog så sina tvenne stafvar,
+    Fästade vid mindre skidan.
+    Hundra mark var värd den ena,
+    Bruna räfvens skinn den andra.
+
+    Stöter till den första gången,
+    Ögat honom icke nådde;
+    Stöter så den andra gången,
+    Örat honom icke hörde;
+    Stöter än den tredje gången,
+    Upp han Hiisi-elgen hinner.
+
+    Reder så af björk ett ledband.
+    Gör en hägnad utaf ekar:
+    "Hiisis elg, der må du stadna,
+    Der ren-oxe må du hoppa."
+
+    Stryker elgen längsmed ryggen,
+    Klappar smekande på hullet:
+    "Roligt vore der att ligga
+    Med en ung och fager flicka."
+
+    Deraf retas Hiisi-elgen,
+    Benen började att sparka,
+    Bandet utaf björk förstörde,
+    Stjelpte hägnaden af ekar,
+    Ilade så längre framåt.
+
+    Derpå den förvägne sällen
+    Ännu en gång fram sig sparkar;
+    Venstra skidan bröts vid remmen
+    Och den högra under hälen,
+    Invid handen ena stafven,
+    Och den andra invid doppskon.
+    Sjelf sprang sedan Hiisi-elgen,
+    Att ej hufvudet ens syntes,
+    Ej en skymt för ögat skönjdes
+    Och för örat intet hördes.
+
+    Derpå muntre Lemminkäinen,
+    Sjelf den sköna Kaukomieli
+    Visste ännu annan utväg,
+    Hittade på annat medel.
+    Höjande sin röst han sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Monne jag nu skidar långsamt,
+    Monne makligt fram jag skrider?
+    Långsamt går den svage mannen,
+    Kraftlös man på staf sig stöder.
+    Mina höskor af jag kastar,
+    Kläder på mig vinter-skorna,
+    Strumporna för hösten gjorda,
+    Att till Metsola nu fördas,
+    Mig bege till skogens tärnor,
+    Till de blåa jungfrurs boning,
+    Inom barrträds-borgens hägnad.
+
+    Mina skidor blifva nötta
+    Silfver-skidorna förtunnas,
+    Tager Hiisis lätta skidor
+    Lempo-gudens alträds skidor.
+    Uppå Hiisis mark jag skidar,
+    Sväfvar öfver Lempos länder
+    Hän mot randen utaf öknen,
+    Skogen, som i fjerran skymtar,
+    Dädan skymtar öken-skogen,
+    Blåa randen dädan skimrar.
+    Dit mig göres lust i hågen,
+    Dit mitt sinne städse längtar,
+    Till de andra männers skogar,
+    Kämpars vidt aflägsna öknar.
+
+    Tar jag mina trenne hundar,
+    Valpar fem med yllne svansar,
+    Hundar sju med ring om halsen.
+    Manar hundarna till jagten,
+    Ordnar skyndsamt mina bågar
+    Och till mina skidor talar.
+    Skidan är en fotens frände,
+    Handens bundsförvandt är bågen,
+    Trä är pilen eller perta.
+
+    Byens ros, du fjerran hörde,
+    Du min hund, far fram som nystan,
+    Kräla som en mask, min skida.
+    Sådan på min hund är svansen,
+    Som den skönsta gran i skogen;
+    Ögon har min hund så stora,
+    Som den största ring i betslet,
+    Och dess tand jemväl är lika
+    Med en lie uti Estland.
+
+    Du bland mina hundar skönast,
+    Ibland mina djur det bäste!
+    Spring nu hän och skyndsamt ila
+    På de öppna svedje-länder;
+    Hasta dit åt andra nejder,
+    Bort till Metsola det ljufva,
+    Det vaksamma Tapiola.
+
+    Om ett omildt väder skulle
+    Piska på min lilla racka,
+    Jag helt enkelt så blott säger,
+    Som min fader fordom sade:
+    'Tellervo, Tapios jungfru,
+    Mielikki, skogs-sonens hustru!
+    Lifva upp min hund att ljuda,
+    Reta vädraren att skälla
+    Uti dunkla öde-skogen,
+    Inuti den gyllne öknen.
+    Vänd mot bågen vildbråds-lukten,
+    Kasta ångan mot mitt vapen,
+    Imman ifrån fjerran skicka,
+    Sänd på afstånd redan lukten.
+    Bringa den i hundens näsborr
+    Både under köld och väta,
+    Uti storm och regnigt väder,
+    Att mot rofvet hunden löper,
+    Springer rätt på villebrådet
+    Uti Metsola det ljufva,
+    Det vaksamma Tapiola'.
+
+    Så min fader fordom sade,
+    Yttrade den gamle mannen,
+    När hans hund ej sprang åt rofvet,
+    Misste tog om villebrådet:
+    Hvem har nu min hund förderfvat,
+    Hvem har skadat bruna valpen,
+    Stoppat till på honom nosen,
+    Hämmat gyllne väderkornet,
+    När ej hunden skäller säkert,
+    Valpen tar om rofvet misste?
+
+    Nog jag hundens ursprung känner,
+    Tror mig veta valpens början.
+    Valpens känsel är från vinden,
+    Vårens vind har hunden alstrat.
+    Blinda skökan uti Pohja,
+    Ulappalas blinda qvinna
+    Låg med ryggen vänd åt vinden,
+    Sidan emot hårda vädret,
+    Ryggen vette emot vester,
+    Var åt norr helt litet riktad;
+    Vinden böjde pelsens fållar
+    Vårens vind upp kjorteln blåste.
+    Hafvande hon blef af vinden,
+    Blef af vårens vind befruktad.
+
+    Hvad är det, hon bär i skötet?
+    Bär en hund uti sitt sköte,
+    Liten valp inunder mjälten,
+    Markens kräk uti sin lefver.
+
+    Hvem bär bindlarna till lindan?
+    Barrträds-gumman, vilda qvinnan,
+    Hon bär bindlarna till lindan,
+    Bär åt barnet grofva lindan,
+    Vaggar det i linne-dukar,
+    Gungar uti klädnings-fållar.
+
+    Penitar, du sköna qvinna,
+    Ulappalas blinda sköka!
+    Kom att barnet nu befria,
+    Att din son till rätta hjelpa.
+    Lås för hundens mun är anbragt
+    Och en bom för gläffsarns tänder;
+    Ifrån hundens mun tag låset,
+    Bommen ifrån gläffsarns tänder.
+    Bortlag rigeln ifrån munnen,
+    Ryck ur tungans fäste kafveln,
+    Att mot rofvet hunden löper,
+    Springer rätt på villebrådet.
+
+    Ensam jag bland alla hjeltar
+    Går i skogen ut att jaga.
+    Blidkens lundar, blidkens öknar,
+    Var mig blid, du milde Tapio,
+    Klarna upp, du Herrans väder,
+    När till skogen nu jag färdas!
+    Till din man du skog mig tage,
+    Välj mig Tapio till din hjelte,
+    Ökenskog att pilar bära.
+
+    Skog på kantele nu spela,
+    Låt, o öken, göken gala,
+    Så att guldet skulle lyssna,
+    Silfret för mig redogöra
+    Under granens gyllne krona,
+    Under vackra enens qvistar.
+
+    Egen makt hos mig är ringa,
+    Ovaraktig är min lycka.
+    Mina gyllne skidor nötas,
+    Silfver-skidorna förtunnas.
+    Ledsnaden mig här betager,
+    Ingen ro den åt mig gifver,
+    När ej någon byter guldet,
+    Ingen finns, som silfret vexlar.
+    Lång är qvällen utan glädje,
+    Dagen lång förutan byte.
+
+    Vredgades den store Guden
+    Blef han ond, som ullen gifver,
+    När ej tidtals ens han gifver,
+    Ej ens sällan muntrar sinnet?
+    Icke må, o Gud, du vredgas,
+    Jordens herre dig förifra.
+    Gif dock en gång i min lefnad,
+    En gång i mitt lif ett byte,
+    När så vackert jag anropar,
+    Beder med en gyllne tunga.
+
+    Gifvare, hvi ger du icke?
+    Hvi ej starke Gud du lofvar?
+    Ej de andre äro bättre,
+    Icke heligare skyttar.
+    Icke hafva andre männer
+    ögonbrynen mera mörka,
+    ögonhåret mera vackert,
+    Fotens svängning mera ledig.
+    Andra få med list sitt byte,
+    Taga rofvet bort bedrägligt,
+    Ej med list jag ville få det,
+    Toge icke bort bedrägligt,
+    Förde för min hafda möda,
+    Toge för mitt eget arbet'.
+
+    O hur allt nu är förändradt
+    Uti Metsola det ljufva!
+    Skogens fordna herrskarinna,
+    Hon var vacker till att skåda.
+    Hennes bröst, det var behagligt,
+    Armarna af guldband pryddes,
+    Fingrarna af gyllne ringar,
+    Hufvudet af gyllne kransar,
+    Håret utaf gyllne bindlar,
+    Öronen af gyllne hängen,
+    Ögonbrynen utaf perlor.
+    Skogens nya herrskarinna,
+    Hon är vidrig till att skåda,
+    Hennes bröst är vederstyggligt,
+    Risband armarna omgifva,
+    Fingrarna af risband prydas,
+    Hufvudet är risbekransadt,
+    Ris hon har till hårets bindlar,
+    Ris till sina öron-hängen,
+    Ris till perlor uppå halsen.
+
+    Hvar är gifverskan nu bosatt,
+    Hvar finns goda skogs-värdinnan,
+    Rörer sig den ädla modren?
+    Der är gifverskan nu bosatt,
+    Der finns goda skogs-värdinnan,
+    Rörer sig den ädla modren:
+    Invid horn-borgens tinnar,
+    Borgens kanter uti skogen.
+    Jag i går gick ut i skogen,
+    Borgar tre i skogen finnas,
+    En af trä, af ben den andra.
+    Utaf sten är tredje borgen,
+    Denna borgen är värdinnans.
+    Sex der finnas gyllne fönster
+    Uppå borgens alla väggar;
+    Genom dem jag såg i borgen,
+    Der de bo, som fångsten gifta,
+    De som skänka villebrådet.
+
+    Mielikki, du skogs-värdinna.
+    Ädla moder, skön att skåda!
+    Tag uppå dig lycko-kläder,
+    Kläd dig uti gåfvo-skjortor;
+    Öppna honungsfylda kistan,
+    Rör det nätta honungs-skrinet
+    Ifrån honungsrika tufvan,
+    Från den gyllne kullens hympel.
+    Skogens öl du åt mig bringa,
+    Gif mig af dess mjöd att dricka,
+    Mycket öl i skogen finnes,
+    Sött är mjödet uti skogen.
+
+    Gnid nu dina begge bänder,
+    Dina finger-spetsar gnugga,
+    Bringa guldet till att färdas,
+    Sänd ditt silfver ut att vandra
+    Gent emot den hvita mannen,
+    Den med björken ganska lika.
+
+    Du Tapios honungs-jungfru,
+    Skogens lilla, vackra tärna!
+    Spela på din honungs-pipa,
+    Låt nu honungs-hornet fröjda
+    Gunstiga värdinnans öra.
+    Ej värdinna må du vara,
+    Om du ingen piga håller,
+    Icke lönar hundra pigor,
+    Tusen andra hjon ej äger,
+    För att dina hjordar valla,
+    Flitigt vakta allt ditt vildbråd.
+
+    Mielikki skogs-sonens hustru,
+    Tuulikki, du Tapios dotter,
+    Bryt ett spö af veka rönnen,
+    Tag af enträd dig ett gissel
+    Ända bortom Tapio-berget,
+    Från hägg-bergets andra sida,
+    För att drifva fram ditt vildbråd,
+    Längre dina hjordar jaga.
+    Kör dem närmare till randen,
+    Till mest öppna svedjeländer.
+    Den som ej är snabb att springa,
+    Slå med spöet uppå gumpen;
+    Den som löper bort från vägen,
+    Smäll mot ögonen med pisken,
+    Drag från öronen på vägen.
+
+    Kommer så en bäck till möte,
+    Går en rännil öfver vägen,
+    Laga dit en bro af silke,
+    Trappa utaf röda garnet.
+
+    Dunkelskäggig skogens gubbe,
+    Frejdad konung öfver djuren!
+    Skogarna med svärd omgjorda,
+    Sätt i öknens hand en klinga,
+    Kläd i linne ökenskogar,
+    Andra skogar pryd med kläde.
+    Asparna styr ut i vadmal,
+    Granarna med guld besmycka;
+    Spänn kring furur koppar-gördlar,
+    Omkring tallar silfver-bälten,
+    Björkar pryd med silfver-fransar.
+    Gör som fordom du ock gjorde.
+    Under dina gåfvo-tider
+    Och på mina fångste-dagar.
+    Ty då jag gick ut i skogen.
+    Då jag hann till ödemarken
+
+    Och i öken-skogen uppsteg,
+    Framkom ändtligt upp på backen:
+    Månlikt lyste granens qvistar,
+    Furuns grenar såsom silfver,
+    Tallens toppar sollikt glänste,
+    Aspens toppar såsom vadmal;
+    Goda gossen sken som måne,
+    Såsom sol den sköna flickan.
+
+    Öppna nu ditt stora visthus,
+    Rigla upp din bodas benlås,
+    Tag derur en gyllne klubba,
+    Hammare af koppar gjuten,
+    Hvarmed du i öknen slamrar,
+    Väsnar uti öde-skogen,
+    Uppå vildbråds födslo-ställen,
+    Der de ludna djuren växa,
+    Så att villebrådet skyndar,
+    Skogens hjordar måtte rusa
+    Emot mannen, som dem söker,
+    Framför hjelten, som dem tager.
+
+    Bilda utaf guld ett gärde,
+    Gör en gärdsgård utaf silfver,
+    Så att hjorden skyndsamt springer,
+    Far fram med största snabbhet.
+    Färdas långsmed gyllne tåget,
+    Springer uppå silfver-vägen.
+    Men om hjorden skulle rymma,
+    Villebrådet gå åt sidan,
+    Så förbättra du ditt gärde.
+    Skådar hjorden öfver gärdet,
+    Så gör högre då ditt gärde;
+    Skådar hjorden under gärdet,
+    Må du göra gärdet lägre;
+    Om ej hjorden går åt sidan,
+    Då må gärdet blifva orördt.
+
+    Liten son af Hiisi-Guden,
+    Som den goda hästen rider!
+    Sadla nu din unga fåle,
+    Laga ridhästen i ordning;
+    Tag så dina gyllne sporrar
+    Ifrån silfver-åsens ända,
+    Från det nätta gyllne skrinet,
+    Från den blanka koppar-asken.
+    Kittla med dem fålens länder,
+    Jaga dem i hästens sidor.
+    Låt så fålen skyndsamt springa,
+    Ila fram med största snabbhet
+    I sitt rede utaf koppar,
+    Uti sina gyllne kedjor.
+    Om ett gärde då dig möter,
+    Sönderrif det närmsta stycket
+    Gärdsgårdsbanden fem emellan,
+    Mellan störar sju i gärdet,
+    Ifrån åtta stubbars ändar.
+
+    Tag ett fem famns spö i handen,
+    Grip en björk om trenne famnar,
+    Hvarmed du ditt vildbråd piskar,
+    Drifver dina hjordar undan.
+    Finns ej nära djur tillfyllest,
+    Hemta då från längre afstånd,
+    Ända bak' Tanika-borgen,
+    Ifrån Hiisi-borgens fästen,
+    Åt den hjelte, som här jagar,
+    Mannen, hvilken vackert beder.
+
+    Mimerkki, du skogs-värdinna,
+    Qvinna med den ädla växten!
+    Dunkelskäggig skogens gubbe,
+    Frejdad konung öfver djuren!
+    Kom nu hit att byta guldet,
+    Kom att silfret med mig vexla.
+    Gammalt är mitt guld som månen,
+    Silfret åldrigt såsom solen,
+    Af min far i krig förvärfvadt,
+    Taget under stridens tummel.
+    Nu det nötes uti pungen,
+    Mörknar i min elddons-påse,
+    När ej finns, den guldet byter,
+    Den som silfret skulle vexla.
+
+    Kom att guldet af mig taga,
+    Välja ut mitt bästa silfver.
+    Klart är guldet, som jag äger,
+    Och ditt guld är mera ludet.
+    Utbred dina vackra dukar
+    Under guldet, som jag gifver,
+    Att det ej på marken faller,
+    Att ej silfret strös åt sidan.
+    Guldet ger jag dig i handen,
+    Silfret uti dina fingrar."
+
+    Dermed muntre Lemminkäinen
+    Slutligt Hiisi-elgen fångar
+    Ända ifrån Hiisis åkrar.
+    Sjelf han kastade sin snara
+    Omkring Hiisi-elgens skuldror,
+    Omkring halsen på kamelen,
+    Att den ej fick häftigt sparka,
+    Då han strök den längsmed ryggen.
+
+    Sade dädan återkommen,
+    När till Pohjola han hunnit:
+    "Nu jag Hiisi-elgen fångat
+    Ända ifrån Hiisis åkrar.
+    Gumma, gif åt mig din dotter,
+    Unga fästmön mig förläna."
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Då jag dig min dotter gifver,
+    Unga fästmön dig förlänar,
+    När du stora hästen betslar,
+    Tyglar Hiisis häst, den bruna,
+    Fålen, hvilken fradga frustar,
+    Hvilkens hof af fasta jernet,
+    Utaf hårda stålet bildas,
+    Och hvars man är eld och låga."
+
+    Nu den muntre Lemminkäinen
+    Tager sina gyllne tyglar
+    Och sitt grimskaft utaf silfver.
+    Går så hän att söka hästen,
+    Den årsgamle efterleta
+    Ifrån Hiisi-gudens slätter.
+    Börjar stiga på med snabbhet,
+    Vandrar fram med lätta fötter
+    Hän till gröna ängens slätter,
+    Till den helga åker-renen.
+    Der han söker efter hästen,
+    Skådar kring med spända blickar;
+    Bär vid gördeln hästens betsel,
+    Fålens seldon uppå axeln.
+    Hof sitt öga emot öster,
+    Vände hufvudet mot solen;
+    Varsnar hästen uppå heden,
+    Ibland granar bruna manen.
+    Från dess hår ses elden spraka,
+    Röken frusta ifrån manen.
+
+    Yttrade då Lemminkäinen:
+    "Ukko, du vid himla-midten,
+    Dunder-molnets nära granne!
+    Låt nu himla-hvalfvet öppnas,
+    Fästet uti stycken rifvas,
+    Luften all förbyt till fönster,
+    Himlens lock till tvenne delar.
+    Snö till skidstafs höjd låt falla,
+    Låt till spjutskafts djup den yra
+    Ned på goda hästens skuldror,
+    På den helga bläsens länder;
+    Låt ock isen alntals frysa
+    På den helga hingstens panna."
+
+    Snö då låter Ukko falla,
+    Kastar af den fina yrsnö
+    Till en höjd af trenne famnar
+    På den goda hästens skuldror,
+    Uppå helga bläsens länder;
+    Låter isen alntals frysa
+    På den helga hingstens panna.
+
+    Derpå muntre Lemminkäinen
+    Gick på nära håll att skåda,
+    Att betrakta Hiisi-hästen,
+    Tog till orda sjelf och sade:
+    "Hästens ursprung är från Hiisi,
+    Ifrån berget sköna fålens.
+    Hiisis häst, som fradga frustar,
+    Fåle med den bruna färgen!
+    Bringa hit den gyllne nosen,
+    Och ditt silfver-hufvud utsträck
+    Hit till mina gyllne betsel,
+    Seldonen af koppar gjorda.
+    Illa dig man här ej håller,
+    Icke alltför hårdt man åker."
+
+    Betslar dermed stora hästen,
+    Sätter rankor på den stolta,
+    Spänner Hiisis föl i redet
+    Der på ängens gröna slätter,
+    På den helga åker-renen.
+    Stack i gyllne munnen betslet,
+    Grimman uppå silfver-hufvet.
+    Sjelf han sätter sig på ryggen.
+    Gränsle sig på hästen kastar;
+    Slog sin snabba häst med spöet,
+    Smällde till med perle-snerten,
+    Körde fram med gny och buller
+    Till sin svärmoder den stränga;
+    Sade, sedan dit han kommit:
+    "Nu jag betslat stora hästen,
+    Bragt på stolta djuret rankor,
+    Spännt i redet Hiisi-fålen
+    Der på gröna ängens slätter,
+    På den helga åker-renen.
+    Äfven Hiisis elg jag fångat
+    Ända ifrån Hiisis slätter;
+    Gumma, gif åt mig din dotter,
+    Unga fästmön mig förläna."
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Då jag gifver dig min dotter,
+    Unga fästmön dig förlänar,
+    När du först en svan har skjutit,
+    När du väldig fogel fångat
+    Ifrån svärta Tuoni-elfven,
+    Från den helga flodens hvirfvel.
+    Blott en enda gång du skjute,
+    En gång blott du må försöka
+    Och från ett och samma ställe."
+
+    Derpå muntre Lemminkäinen
+    Genast sig beger att skjuta;
+    Sköna bågen under armen,
+    Kogret pil-uppfyldt på ryggen.
+    Bort han går till Tuoni-elfven
+    Till den helga flodens hvirfvel.
+
+    Ulappalas gamle gubbe,
+    Gubben med de slutna ögon
+    Ser omkring sig och bespejar
+    Vid den svarta Tuoni-elfven,
+    Vid den helga flodens hvirfvel,
+    Om ej komme Lemminkäinen.
+
+    Långt i fjerran syns den sköne,
+    Skönjes bort utöfver vattnen,
+    Närmande sig mer och mera.
+    Gubben med de slutna ögon
+    Qvad en telning fram ur vattnet,
+    Ett tillslutet rör ur böljan,
+    Sänder det i mannens hjerta,
+    In ifrån den venstra sidan,
+    Drifver tvärt igenom bröstet.
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "Deri jag det värsta gjorde,
+    Att jag glömde bort att fråga
+    Af min moder, goda Kave,
+    Hur att vara, hur att lefva
+    Uti dessa onda dagar.
+    Ej jag känner vattnets plågor
+    Det tillslutna rörets smärtor."
+
+    Ulappalas gamle gubbe,
+    Gubben med de slutna ögon
+    För så muntre Lemminkäinen
+    Under språng i elfven neder,
+    Kastar i det djupa hafvet,
+    Vräker honom ibland böljor.
+
+    Nu den muntre Lemminkäinen
+    Sjelf den sköne Kaukomieli
+    Far med buller utför forssen,
+    Ilar, skymtande i strömmen,
+    Bort till Tuoni-gårdens stugor.
+    Blodig son af Tuoni-Guden
+    Slår nu mannen med sin klinga,
+    Hugger till med hvassa svärdet.
+    Hugger en gång, att det blixtrar,
+    Uti stycken fem han smulas,
+    Splittras uti åtta bitar.
+    Gör så hufvudet till tufva,
+    Fötterna till vide-grenar,
+    Köttet till en murlen stubbe,
+    Ögonen till kärrets tranbär
+    Och hans hår till torra grässtrån.
+
+    Det var Lemminkäinens bane,
+    Oförtrutne friarns ända.
+
+
+
+
+Åttonde Runan.
+
+
+    Började nu modren gråta,
+    Gamla qvinnan brast i klagan:
+    "Ve min son, den olycksfulle,
+    Vidt berömda gyllne äpplet!
+    Länge dröjer han och friar
+    Borta uti andra länder."
+
+    Fanns en fordom äktad maka,
+    Länge sedan köpt värdinna
+    Uti Lemminkäinens boning,
+    Sköna Kaukomielis hemgård.
+    Ser om aftnarna på borsten,
+    På dess ända alla morgnar,
+    Ser nu blod ur borsten drypa,
+    Rinna ned i röda strålar.
+
+    Sade fordom äktad maka,
+    Länge sedan köpt värdinna:
+    "Visst är nu din son, den arma,
+    Vidt berömda gyllne äpplet
+    Uppå obebodda stigar,
+    Vägar, dem ej menska känner.
+    Se ur borsten dryper bloden,
+    Rinner ned i röda strålar."
+
+    Derpå Lemminkäinens moder
+    Sjelf sin blick vid borsten fäster,
+    Brister ut i gråt och klagan,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Ve för alla dar mig arma,
+    Ve ock mina barn, jag usla!
+    Nu förderf nått Lemminkäinen,
+    Ofärd drabbat olyckssonen,
+    Ty ur borsten bloden dryper,
+    Rinner ned i röda strålar."
+
+    Steg på lärkans lätta vingar,
+    Höjde sig med siskans fjädrar,
+    Flög till Pohja-gårdens stugor:
+    "O du Pohjolas värdinna!
+    Hvart du bringat Lemminkäinen,
+    Hvart min son, den olycksfulla?"
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Rikligt matade jag mannen,
+    Fägnade jemväl med drycker,
+    Tills han blifvit väl förplägad,
+    Satte honom så att åka
+    Med en eldig häst för släden,
+    Kunde den på isen lemnat,
+    Dränkt i sörjan stackars mannen?"
+
+    Sade Lemminkäinens moder:
+    "Osannt du helt visst nu talar,
+    Hvart du bringat Lemminkäinen,
+    Hvart min son, den olycksfulla?"
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Rikligt matade jag mannen,
+    Fägnade jemväl med drycker,
+    Tills han blifvit väl förplägad;
+    Ställde så i båtens bakstam,
+    Till att styra utför forssar;
+    Kanske han i strömmen omkom,
+    Drunknade den oförvägne."
+
+    Sade Lemminkäinens moder:
+    "Osannt du helt visst nu talar,
+    Hvart du bringat Lemminkäinen,
+    Hvart min son, den olycksfulla?
+    Tala ren och sveklös sanning,
+    Kom till sist med dina lögner,
+    Eller når dig nu förderfvet,
+    Säker död dig genast drabbar."
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Sände ut att elgar fånga,
+    Taga fast de stolta renar,
+    Stora hästar äfven tygla,
+    Spänna hingstar uti rede;
+    Sände så att svanen söka,
+    Att den helga fågeln fånga.
+    Icke sjelf jag ens kan ana,
+    Hvilket öde honom drabbat,
+    Hvilken död må honom träffat,
+    När ej än han höres komma,
+    Att en brud åt sig begära,
+    Att anhålla om en flicka."
+
+    Modren saknar den sig villat,
+    Söker den, som är försvunnen
+    Vintrarna med hala skidor,
+    Somrarna med lätta båtar.
+    Icke vet den arma modren,
+    Stackars mor, som honom vårdat,
+    Hvar nu hennes kött sig rörer,
+    Hvar nu hennes blod sig rullar,
+    Far till lands han, eller sjöleds,
+    Färdas han i stora skogen,
+    Vandrar han på kotte-backen,
+    Uppå ljungbevuxna heden,
+    Eller är på hafvets fjärdar,
+    På de vida, stora böljor.
+
+    Modren efter sonen söker,
+    Saknar den, som är försvunnen;
+    Springer såsom varg i skogen,
+    Far i vattnet såsom utter,
+    Såsom ekorre i furun,
+    Som en hermelin i stenrös,
+    Böjer träden, delar gräset,
+    Letar ibland ljungens rötter.
+
+    Vägen henne kom till möte.
+    Hon sig bugade för vägen:
+    "O du väg, som Gud har skapat!
+    Har du icke sett min gosse,
+    Blifvit gyllne äpplet varse,
+    Gyllne äpplet, silfver-stafven?"
+
+    Fyndigt henne vägen svarar:
+    "Icke sett, ej hört jag hafver;
+    Kanske är din son, den arme,
+    Vidt berömda, gyllne äpplet,
+    Uppå Hiisis brända moar,
+    I den onda maktens lågor,
+    Ställd med armarna i glödkol,
+    Näfvarne i heta askan."
+
+    Der hon efter sonen söker,
+    Söker der sitt gyllne äpple,
+    Söker der sin staf af silfver,
+    Böjer träden, delar gräset,
+    Letar ibland ljungens rötter,
+    Söker, men hon finner icke.
+
+    Månen henne kom till möte;
+    Hon sig bugade för månen:
+    "Måne, du som Gud har skapat!
+    Har du icke sett min gosse,
+    Blifvit gyllne äpplet varse,
+    Gyllne äpplet, silfver-stafven?"
+
+    Fyndigt henne månen svarar:
+    "Icke sett, ej hört jag hafver,
+    Kanske är din son, den arme,
+    Vidt berömda, gyllne äpplet,
+    Invid Nordens sista ända,
+    Uti vidt utsträckta Lappland,
+    * Hoppar der med knän på isen,
+    * Den med sina ben förkrossar
+    * Och dess skorpa sönderbråkar
+    I en liten fisklös insjö,
+    Der en abborre ej simmar."
+
+    Der hon efter sonen söker,
+    Söker der sitt gyllne äpple,
+    Söker der sin staf af silfver,
+    Böjer träden, delar gräset,
+    Söker ibland ljungens rötter,
+    Bland det fina höet letar.
+
+    Solen henne kom till möte,
+    Hon sig bugade för solen:
+    "O du sol, som Gud har danat,
+    Stråle, alstrad utaf Skaparn!
+    Har du icke sett min gosse,
+    Blifvit gyllne äpplet varse,
+    Gyllne äpplet, silfver-stafven?"
+
+    Något vet den sköna dagen,
+    Milda solen så förtäljer:
+    "Der är nu din son, den arme,
+    Vidt berömda gyllne äpplet,
+    Borta bakom nio hafven,
+    Och till hälften bakom tio,
+    I den svarta Tuoni-elfven,
+    Uti Manala det låga.
+    Han i forssen for med buller,
+    Skymtande med strömmen bortflöt;
+    Tufva är den usles hufvud,
+    Mannens fötter vide-grenar,
+    Köttet är en murken stubbe,
+    Torra grässtrån äro håren,
+    Och hans ögon kärrets tranbär."
+
+    Derpå Lemminkäinens moder
+    Gick till hammar-smeders verkstad:
+    "O du smed, min gode broder!
+    Smid åt mig af jern en räfsa
+    Med ett hundra famnars tenar
+    Och med skaft af dubbel storlek."
+
+    Får nu der en jernsmidd räfsa,
+    Ger sig så åstad att flyga,
+    Binder qvastar på till vingar,
+    Tar till stjert åt sig en spade,
+    Flyger fladdrande i luften
+    Öfver hela nio hafven
+    Och det tionde till hälften.
+    Blå var marken, träden röda,
+    Kärleksfärg betäckte lundar.
+    Flyger bort till Tuoni-elfven,
+    Hän till Manala, det låga.
+    Tager sedan sjelf till orda:
+    "O du sol, som Gud har danat,
+    Stråle, alstrad utaf Skaparn!
+    Lys en stund med varma strålar
+    Och en annan stund med heta,
+    Hetast lys den tredje stunden;
+    Sänk i sömn den tvära skaran.
+    Trötta Manalas befolkning."
+
+    Solen, hvilken Gud har danat,
+    Som af Skaparen är alstrad,
+    Flög som dufva utan hufvud,
+    Hade som vinglös fogel,
+    Flög så ned på björkens knyla,
+    Sänkte sig på krökta alen.
+    Sken en stund med varma strålar
+    Och en annan stund med heta,
+    Lyste hetast tredje stunden;
+    Söfde in den tvära skaran,
+    Tröttade Manala-folket.
+    Unga emot svärd sig stödde,
+    Gamla emot sina stafvar,
+    Medelålders män mot spjutskaft.
+    Flög så fladdrande i luften
+    Till sitt gamla ställe åter.
+    På den plats, der förr hon varit,
+    Upp på himmelen, den jemna.
+
+    Sjelf nu Lemminkäinens moder
+    Tog den jernbesmidda räfsan,
+    Gick i hafvet intill midjan,
+    I den öppna sjön till vaden,
+    Intill gördeln ned i böljan,
+    Drog så en gång längsmed elfven,
+    Drog en annan gång deröfver,
+    Än en tredje gång på snedden.
+    Men den tredje gången fastnar,
+    Kommen fram en sädeskärfve,
+    Vid den jernbesmidda räfsan.
+
+    Var dock ingen sädeskärfve,
+    Var den muntre Lemminkäinen,
+    Sjelf den sköne Kaukomieli.
+    Men han saknar något litet,
+    Tvenne händer och ett hufvud,
+    Många andra smärre stycken,
+    Ännu saknar lif den arme.
+
+    Åter Lemminkäinens moder
+    Börjar uti floden räfsa,
+    Först hon räfsar utmed strömmen,
+    Räfsar sedan uppför strömmen.
+    Hvad hon får af hand och hufvud,
+    Hvad af andra smärre stycken,
+    Deraf hon sin son nu bildar,
+    Fogar muntre Lemminkäinen.
+
+    Sade fordom äktad maka,
+    Länge sedan köpt värdinna:
+    "Ej blir karl af hädangången,
+    Af en drunknad man ej hjelte,
+    Mannen dött och köttet ruttnat,
+    Kasta bort i Tuoni-elfven,
+    Uti Manala det låga."
+
+    Det är Lemminkäinens moder,
+    Kastar ej sin son i elfven,
+    Hon sin vän blott troget vaggar,
+    Gungar den, hon såg så ofta,
+    Till det lif, som förr han ägde,
+    Åter till sin förra skepnad.
+    Tager sedan sjelf till orda:
+    "Hvadan läkedom må lända,
+    Hit en honungsdroppe hemtas,
+    Hvarmed jag den matta stärker,
+    Helar illa farna sonen?
+
+    Dädan rinne läkedomen,
+    Drype honungsdroppen neder:
+    Ifrån månen och från solen,
+    Utför Karlavagnens skuldror.
+    Der är tillförlitlig salva,
+    Botemedel alltid verksamt,
+    Ljuflig honungssaft der finnes,
+    Der finns äfven kraftig vätska,
+    Den får ock en oförmögen,
+    Den kan ock en orklös taga.
+
+    Mehiläinen, luftens fogel!
+    Flyg nu dit och skyndsamt ila
+    Öfver månen, öfver solen,
+    Längsmed Karlavagnens skuldror;
+    Flyg i Skaparns egna källrar,
+    I den stora fadrens kamrar.
+    Doppa vingen uti honung,
+    Vät din klädnad i det söta,
+    Dina fjädrar strö med ångor.
+    När du sedan återvänder,
+    Hemta honung med din vinge,
+    På din klädnad bär det söta,
+    Till att bota sjuka ställen,
+    Skölja bort de svåra plågor."
+
+    Derpå Lemminkäinens moder
+    Sjelf den matta mannen läkte,
+    Botade den illa farna.
+    Smorde honom första gången,
+    Nedtill var han redan helad;
+    Smorde honom andra gången,
+    Midt uppå ej kändes plåga;
+    Smorde sedan sista gången,
+    Ofvantill var smärtan svunnen.
+    Friskare han blef än fordom,
+    Bättre, än han förr ens varit.
+
+    Kom ett stöd från mossig tufva,
+    Höjde sig en man ur bottnet.
+
+
+
+
+Nionde Runan.
+
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Timrar sig en båt med vishet,
+    Fogar farkost medelst sången;
+    Botten-träd till båten felar,
+    Moder-träd till örlogs-skeppet.
+
+    Sig begifver träd att söka,
+    Leta efter ek i skogen,
+    Hugger så ett träd med yxen,
+    Ekens stam med jemna bladet;
+    Men till honom talar eken,
+    Så det goda trädet säger:
+    "Jag till botten-träd ej duger,
+    Ej till moder-träd i båten,
+    Ty i går mig arma hände,
+    Att en mask låg invid roten,
+    Och på denna dagen redan
+    Satt en korp uti min krona;
+    Blodig var dess mun och hufvud,
+    Halsen all med blod besudlad."
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Vandrade än längre framåt,
+    Och han fann en tall på backen,
+    Fann ett furu-träd på klippan;
+    Fick deraf så båtens botten,
+    Moder-träd till örlogs-skeppet.
+
+    Timrar sig en båt med vishet,
+    Fogar farkost medelst sången,
+    Sjöng en dag och byggde bottnet,
+    Sjöng en annan, sidan fäste,
+    Sjöng ännu på tredje dagen,
+    Under det han högg på tullar,
+    Lade sido-träd till båten,
+    Timrade på roddar-bänkar.
+
+    Trenne ord dock honom brusto,
+    När han kom till sidans ända,
+    Hann till akter-bogens fogning
+    Högst i spetsen utaf båten,
+    Uti akter-stäfvens resning.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Börjar så att eftertänka.
+    Hvar han ord sig kunde lära,
+    Kunde få sig goda trollord.
+
+    Honom möter då en herde,
+    Denne så till orda tager:
+    "Dädan hundra ord du finge,
+    Tusen ämnen för att sjunga:
+    Ofvan ifrån svalors hjessa,
+    Ofvan ifrån gässens skuldror,
+    Ofvan hufvuden af svanor."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Gick nu att sig ord förskaffa.
+    Mycket svalor han förödde,
+    Dödade en hop af svanor
+    Och af gäss en ymnig skara.
+    Ej ett enda ord han erhöll,
+    Fick ej halfva ordet en gång.
+
+    Tänker sedan och begrundar:
+    Hundra ord der skulle finnas,
+    Tusen ämnen för att sjunga,
+    Under sommar-renens tunga,
+    På den hvita ekorns läppar.
+
+    Går att ord åt sig förskaffa,
+    Söka ämnen för att sjunga.
+    Strödde åkern full med renar,
+    Med ekorrar stora sparren.
+    Ej ett enda ord han erhöll,
+    Fick ej halfva ordet en gång.
+
+    Tänker åter och begrundar;
+    Dädan hundra ord jag finge,
+    Tusen ämnen för att sjunga:
+    Ifrån Tuoni-Gudens boning,
+    Ifrån Manala det låga.
+
+    Sig till Tuonela begifver
+    För att goda trollord hemta;
+    Stiger fram med lätta fötter,
+    Stiger en dag, stiger tvenne,
+    Redan på den tredje dagen
+    Kommer han till Tuoni-elfven.
+
+    Höjde då sin starka stämma,
+    Ropade vid Tuoni-elfven:
+    "Hemta båt, du Tuonis dotter!
+    Bringa flotta öfver elfven,
+    Att jag kommer öfver sundet,
+    Att jag öfver elfven slipper."
+
+    Tuoni-döttrarna, de svara,
+    Barnen i Manala säga:
+    "Båt skall härifrån väl hemtas,
+    När blott orsaken förtäljes,
+    Som till Manala dig bragte,
+    Förde hit till Tuonis boning,
+    Utan att dig sjukdom dödat,
+    Stort förderf dig bragt om lifvet,
+    Eller annan ofärd krossat."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Tuoni fört mig till Manala,
+    Tuoni bragt mig till sin boning."
+
+    Tuoni-döttrarna, de bannas,
+    Kalmas jungfrur ifrigt slamra:
+    * "Lätt en bakslug man jag känner,
+    * Märker den, som osannt talar.
+    Bragte Tuoni till Manala,
+    Tuoni förde, då han kommer,
+    Manalainen, när han färdas;
+    Mullen skulle skoflas undan
+    Och en grop i jorden gräfvas;
+    Hvad har bragt dig till Manala?"
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Jernet bragt mig till Manala,
+    Stålet fört till Tuonis boning."
+
+    Tuoni-döttrarna, de bannas,
+    Kalmas jungfrur ifrigt slamra:
+    * "Lätt en bakslug man jag känner,
+    * Märker den, som osannt talar:
+    Bragte jernet till Manala,
+    Stålet hit till Tuonis boning,
+    Blod från kläderna då runne,
+    Sorlade i röda strålar;
+    Hvad har bragt dig till Manala?"
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Elden bragt mig till Manala,
+    Lågan fört till Tuonis honing."
+
+    Tuoni-döttrarna, de bannas,
+    Kalmas jungfrur ifrigt slamra:
+    * "Lätt en bakslug man jag känner,
+    * Marker den, som osannt talar:
+    Bragte elden till Manala,
+    Lågorna till Tuonis boning,
+    Kläderna af eld förbrändes,
+    Stode uti rök och låga;
+    Hvad har bragt dig till Manala?"
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Vattnet bragt mig till Manala,
+    Vattnet fört till Tuonis boning."
+
+    Tuoni-döttrarna, de bannas,
+    Manas jungfrur ifrigt träta:
+    * "Lätt en bakslug man jag känner,
+    * Märker den, som osannt talar:
+    Bragte vattnet till Manala,
+    Vattnet utför fållar runne,
+    Skulle strömma ned i vågor.
+    Dermed båt man icke hemtar,
+    För ej farkost öfver elfven;
+    Tala verklig sveklös sanning,
+    Kom till sist med dina lögner.
+    Hvad har bragt dig till Manala,
+    Fört till Tuoni-Gudens boning,
+    Då dig icke sjukdom dödat,
+    Stort förderf ej bragt om lifvet,
+    Och ej annan ofärd krossat?"
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Också vill jag sanning tala,
+    Litet gäckades jag endast:
+    Gjorde mig en båt med vishet,
+    Fogade med sång en farkost.
+    Sjöng en dag och byggde bottnet,
+    Sjöng en annan, sidan fäste,
+    Sjöng ännu på tredje dagen,
+    Under det jag högg på tullar,
+    Lade sido-träd till båten,
+    Timrade på roddar-bänkar.
+    Men nu trenne ord mig brusto,
+    När jag kom till sidans ända,
+    Hann till akter-bogens fogning
+    Högst i spetsen utaf båten,
+    Uti akter-stäfvens resning.
+    Jag till Tuonela nu kommit,
+    För att goda trollord lära.
+    Hemta båt, du Tuonis dotter,
+    Bringa farkost, barn af Kalma!
+    Att jag öfver sundet kommer,
+    Att jag slipper öfver elfven."
+
+    Båt nu hemtar Tuonis dotter,
+    För så mannen öfver sundet,
+    Öfver elfven honom hjelper.
+
+    Fägnar så med mat och drycker,
+    Lägger vandraren att hvila,
+    Mannen ligger, låtsar sofva.
+
+    Tuonis dotter, sned om hakan,
+    Sned om hakan, jernbefingrad,
+    Flicka, hvilken jern-tråd spinner,
+    Hon som gjuter garn af koppar,
+    Spann en not af hundra famnar,
+    Tusen famnar lång den gjorde,
+    På en enda natt om hösten,
+    På en enda sten i vattnet.
+
+    Tuonis son med krökta fingrar,
+    Krökta fingrar, jernbeknotad,
+    Hvilken nät af jern-tråd binder,
+    Han som not af koppar knyter,
+    Band en not af hundra famnar,
+    Tusen famnar lång den gjorde,
+    Uppå samma natt om hösten
+    Och på samma sten i vattnet.
+
+    Ut man sedan nätet kastar,
+    Kastar öfver Tuoni-elfven
+    Öfver elfven, längsmed elfven,
+
+    Kastar ännu snedt deröfver,
+    Att ej Wäinö måtte slippa,
+    Sig Uvantolainen reda,
+    Ej så länge tiden varar,
+    Klara månen ännu lyser,
+    Ifrån Tuoni-Gudens boning,
+    Eviga Manala-hemmet.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Såg nu ofärd honom hota,
+    Nödens dag förhanden vara;
+    Vågar sig till annat byta,
+    Dristar att förändra skepnad,
+    Går i hafvet, svart till färgen,
+    Rullar sig som sten i vattnet,
+    Såsom starr-gräs ut i hvassen.
+
+    Dödar hundrade foreller,
+    Tusen moder-fiskens alster,
+    Krälar med en jern-orms skepnad,
+    Slingrar sig som etter-ormen,
+    Far så öfver Tuoni elfven,
+    Genom nätet, bragt i floden.
+    Sade, dädan återkommen,
+    När från Tuonela han sluppit,
+    Åt den ungdom, som då växte,
+    Åt den skara, som sig höjde:
+    "Icke må du unga slägte,
+    Icke du, som sedan kommer,
+    Efter ord till Tuoni fara,
+    Söka trollord från Manala.
+    Många hafva sig begifvit,
+    Men ej många återkommit
+    Ifrån Tuoni-Gudens boning,
+    Eviga Manala-hemmet."
+
+    Dädan ej ett ord han erhöll,
+    Fick ej halfva ordet en gång.
+
+
+
+
+Tionde Runan.
+
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen,
+    När han ord ännu ej erhöll
+    Ifrån Tuoni-Gudens boning,
+    Eviga Manala hemmet,
+    Tänker allt uti sitt sinne,
+    I sitt hufvud jemt begrundar,
+    Hvar han ord sig kunde lära,
+    Kunde få sig goda trollord.
+
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Hundra ord väl skulle finnas,
+    Tusen ämnen för att sjunga,
+    Der hos Antero Wipunen,
+    Hos den åldrige Kaleva;
+    Men en väg man dit skall fördas,
+    Måste längs en gångstig vandra.
+    Alltför god är ej den vägen:
+    Först skall jag en sträcka springa
+    Uppå qvinno-nålars uddar,
+    Så skall jag en sträcka springa
+    Öfver männers hvassa klingor,
+    Än skall jag en sträcka springa
+    Öfver bett på hjeltars yxor."
+
+    Tiden nalkas nu att fara,
+    Vandra måste Wäinämöinen,
+    Liksom annars legohjonet,
+    Eller ock den lönta trälen.
+    Gick så uti smedens verkstad,
+    Yttrade ett ord ock sade:
+    "Hör nu smed, o Ilmarinen!
+    Smid af jern mig skor ock handskar,
+    Hamra mig af jern en skjorta,
+    Smid också ihop en jern-stång.
+    Gör en stål-stör mot betalning;
+    Innantill du stålet foga,
+    Och på yttre sidan jernet.
+    Nu jag far att ord mig lära,
+    Går att hemta sångens ämnen
+    Ifrån Kaleva den gamla,
+    Ifrån Antero Wipunen."
+
+    Sade smeden Ilmarinen:
+    "Länge död Wipunen varit,
+    Länge Kaleva försvunnen
+    Med de fällor, dem han utlagt
+    Och de snaror, dem han gillrat.
+    Der ej tör ett ord du lära,
+    Få ej halfva ordet en gång."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Dock begaf sig, lydde icke;
+    Steg den första dagen varsamt
+    Öfver qvinno-nålars uddar,
+    Steg med tårdslös gång den andra
+    Öfver männers hvassa klingor,
+    Svängde sig den tredje dagen
+    Öfver bett på hjeltars yxor.
+
+    Wipunen i sånger kunnig
+    Länge ren i jorden legat,
+    Hvilat liflös uti mullen.
+    Aspen växte på hans skuldror,
+    Björken steg från tinningarna,
+    Alen sig från käken höjde,
+    Vide-busken nedom skägget,
+    Ifrån pannan ekorr-granen,
+    Furun barrklädd från hans tänder,
+    Tallen från hans fötter reslig.
+
+    Kom så gamle Wäinämöinen
+    Fällde aspen från hans skuldror,
+    Björken ifrån tinningarna,
+    Högg från käken stora alen,
+    Vide-busken nedom skägget,
+    Furu-trädet från hans tänder,
+    Stjelpte granen ifrån pannan,
+    Från hans skuldror stora tallen,
+    Dref den jernbesmidda stören
+    In uti det öppna gapet,
+    Uti käften, hvilken gnisslar.
+
+    Wipunen i sånger kunnig
+    Genast upp från sömnen vaknar;
+    Kände stören hårdt sig träffa,
+    Plågades af häftig smärta.
+    Bet det öfra, mjuka jernet
+    Uppå jernbesmidda stören,
+    Kunde dock ej bita stålet,
+    Icke äta jernets hjerta.
+    Öppnade sin mun än mera,
+    Bredde ut de vida käftar
+    För att sluka Wäinämöinen.
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Kom i munnen på den vise,
+    I den starke mannens mage.
+    Dröjde länge på hans tunga,
+    Vräktes af och an i svalget,
+    Sjönk så slutligt ned i buken.
+
+    Skjortan der till smidja reder,
+    Gör af skjortans ärmar blåsbälg,
+    Pelsen till en pust anordnar,
+    Ordnar byxorna till bälgrör,
+    Strumporna till rörets mynning.
+    Knäet såsom städ han brukar,
+    Såsom hammare sin armbåg'
+    Och som tång sitt lilla finger.
+    Smider klappande med hammarn,
+    Städet klingar under slagen,
+    I den starke mannens mage,
+    I den maktförseddes sköte.
+
+    Wipunen i sånger kunnig
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Hvem bland männer kan du vara,
+    Hvilken utur hjeltars skara?
+    Hundra männer har jag slukat,
+    Bragt om lifvet tusen hjeltar,
+    Aldrig än din like funnit.
+    Kolen komma mig i munnen,
+    Bränderna på tungan sveda,
+    Jernets slagg i halsen stiger.
+
+    Hvadan, Hiisi, är du slungad,
+    Hvadan har du kommit, stygge,
+    Hvadan, djefvul, i mig farit,
+    När så samvetslöst du kommit,
+    Vandrat utan skam och blygsel
+    För att bita, för att fräta,
+    För att äta, för att gnaga?
+
+    Är du en af Skaparn alstrad,
+    En af Gud tillåten sjukdom,
+    Eller är för lön du tingad,
+    Rustad ut emot betalning?
+
+    Är du en af Skaparn alstrad
+    Och af Gud tillåten sjukdom,
+    Jag mig anförtror åt Skaparn
+    Och på Gud mig fast förlitar.
+    Gud ej öfverger den goda,
+    Skaparn ej förgör den vackra.
+
+    Men om du för lön är tingad
+    Rustad ut emot betalning,
+    Tör jag bringa dig att lönlös,
+    Penninglös ifrån mig löpa,
+    Vika hädan guld förutan.
+
+    Nog man dina anor känner,
+    Vet hur, listige, du uppväxt.
+    Är du Kalma ifrån grafven,
+    Djefvul från den helga jorden,
+    Ifrån mullen, hvilken pöser,
+    Från den ofta rörda jorden?
+    Har du stigit upp från vattnet,
+    Ifrån hafvets fradga runnit?
+    Är du utaf vinden vaggad,
+    Är af hafvets svall du drifven?
+
+    Hvadan har du plåga kommit,
+    Hvadan smitta råkat fastna?
+    Monn från stenar, monn från stubbar,
+    Eller ifrån gamla platser,
+    Ifrån bärbevuxna rösen,
+    Från de vise männers nejder,
+    Mössbeklädde karlars vågor,
+    Längst från trollmäns sanka mossor,
+    Vreda männers höga backar,
+    Från de gluppska hundars hemvist,
+    Ifrån bistra björnars iden,
+    Från den nejd, der räfvar skrika,
+    Ifrån harars parnings-ställen?
+
+    Gif dig, under, nu å färde,
+    Vik ifrån mig, landets plåga,
+    Förrän jag åt modren säger,
+    Yppar allt inför den gamla.
+    När jag upp din moder söker,
+    Finner ålderstegna qvinnan,
+    Du i dina plågor sväller,
+    Spricker än i egna lustar,
+    Klyfs i tvenne delar, snöde,
+    Krossas, skälm, i trenne stycken.
+
+    Ej min far i fordna dagar,
+    Ej den ålderstegne gubben
+    Efter trollmäns hug sig böjde,
+    Mutade med skänker Lappen,
+    Han allt vidrigt fick att vika,
+    Fick allt ondt att ta till flykten.
+
+    Skulle man i mig ej finnas,
+    Uti Ukkos son ej hjelte,
+    Finns det väl uti min broder,
+    Hvilken skyarna beherrskar,
+    Råder öfver himlens strömoln.
+    Dädan jag om hjelp anropar,
+    Dädan beder jag om bistånd:
+    Ofvan från den höga himlen,
+    Ned ifrån den låga jorden.
+    Mäktigt ropar jag i nöden,
+    Gifver upp ett skri, som ljuder
+    Genom jorden, genom marken,
+    Genom de sex granna locken
+    Och igenom nio himlar.
+
+    Ukko, du vid himla-midten,
+    Dunder-molnets nära granne!
+    Bringa hit en eldig klinga,
+    Räck åt mig ett svärd som gnistrar,
+    Så att jag den onda tuktar,
+    Stillar nidingen för evigt.
+
+    Stig ur vattnet hafs-gudinna,
+    Höj ur böljan blåa mössan,
+    Fina fallen upp från källan,
+    Rena anletet ur gruset;
+    Kom åt mig till hjelp och räddning,
+    Till ett stöd och mäktigt bistånd
+    Uti dessa hårda mödor,
+    Uti denna svåra plåga!
+
+    Kom, o skog, med dina kämpar,
+    Öken med ditt hela manskap,
+    Kom med allt ditt husfolk, djefvul,
+    Insjö med din barna-skara,
+    Kommen hundra man med slagsvärd,
+    Tusen jernbeklädde kämpar,
+    Att den svaga hjelten skydda,
+    För att hjelpa klena mannen!
+
+    Om ej det tillfyllest vore,
+    Hvadan beder jag om bistånd?
+    Finns det gammalt folk i verlden,
+    Varelser, som evigt lefvat?
+    Stig ur jorden, jordens moder,
+    Ifrån åkern, urhusbonde,
+    Ifrån marken alla svärdmän,
+    Alla ryttare från sanden,
+    För att hafva detta onda,
+    Denna plåga öfvervinna!
+
+    Kave, du naturens dotter,
+    O du herrliga, du sköna!
+    Du som förr från plågor friat,
+    Som besegrat svåra smärtor,
+    Kom att häfva dessa plågor,
+    Dessa svåra smärtor kufva.
+
+    Om ej det tillfyllest vore,
+    Må hit någon Gud då komma,
+    Tusental af djeflar hasta,
+    Att från alla plågor fria,
+    Kufva alla svåra smärtor,
+    Allt det onda öfvervinna.
+
+    Vik nu stygge ur mitt sköte,
+    Ur min lefver landets plåga.
+    Rum för dig der icke finnes,
+    Om du äfven rum behöfde;
+    Slå ditt läger annorstädes,
+    Flytta längre bort din boning.
+    Hvart skall jag nu dig besvärja,
+    Hvart dig mana och förvisa?
+    Om du är af andra utsänd,
+    Är en pil af andra skjuten,
+    Sök då att till hemmet komma,
+    Hasta bort till görarns nejder,
+    I dess sköte, som dig hitsändt
+    Rör dig, såsom snabba hunden,
+    Ila hän, som eldens gnista;
+    Såsom tupp du flyg till tåget
+    Och till gården såsom kyckling,
+    Störta hästen uti spiltan,
+    Den behornade vid krubban,
+    Nacken vrid i krok på öket,
+    Nedtryck hornen uti smutsen,
+    Svansen emot fähus-golfvet.
+    När du sen till stugan kommer,
+    Gå på händerna i tröskeln
+    Och i farstu-dörrn på knäna.
+    Ifrån skuldfritt folk dig bortvänd,
+    Gå förbi dem, som ej skada,
+    Rusa mot dem, som dig mana,
+    Störta mot dem, som dig sända.
+    Uti vristen dem så fatta,
+    Hugg dem bakuppå i foten,
+    Grip i hälen, der den smalnar,
+    I de minsta tår på foten.
+    Kasta djeflarna i elden,
+    Husets värdar längst från hörnet,
+    Dess värdinnor ifrån dörrvrån
+    Och från golfvets midt de späda.
+    Drif i elden mun och hufvud
+    Ställ mot fältet deras nackar,
+    Ögonen i hufvet omvänd,
+    Nackarna i blinken kringvrid,
+    Knåda blod i deras skuldror,
+    Rör om tarmarna i magen,
+    Koka lungorna i bröstet,
+    Sätt i skakning deras hufvu'n,
+    Bringa benen uti dallring,
+    Gör ett slut på deras flåsning.
+
+    Men ej må jag på dig lägga
+    Alltför fula värf att sköta;
+    Jag skall endast dig nu mana
+    Att med värden qvällsvard spisa,
+    Äta frukost med värdinnan,
+    Med din husmor äggets smulor,
+    Middag med allt öfrigt husfolk.
+    Der har du en far, som gråter,
+    Ålderstigen far, som klagar,
+    Broder, hvilken tårar gjuter,
+    Och en mor, som bittert sörjer.
+
+    Tag dig mössa utaf Hiisi,
+    Hufvudbonad af den onde,
+    Till att färdas öfver hafven,
+    Öfver smärre sjöar halka.
+    Skaffa dig af Hiisi skidor,
+    Alträds-skidor utaf Lempo
+    Och en staf af onde mannen,
+    Att på Hiisis marker skida,
+    Sväfva öfver Lempos lunder.
+
+    Men om skjuts du skulle önska,
+    Bedja om en häst till åkning,
+    Tag dig då en häst af Hiisi,
+    Välj en fåle ifrån berget.
+    Ståtlig häst hos Hiisi finnes,
+    Häst med eldröd man i fjället,
+    För en ryttare förträfflig,
+    För den man, som hårdt vill åka.
+    Hästens eldman gnistor sprider,
+    Ifrån munnen frusta lågor,
+    Utaf jern dess hofvar äro,
+    Fötterna af fasta stålet.
+    Hästens fötter halka icke,
+    Icke snafva hingstens hofvar,
+    Hvarken uti luftens halka,
+    Eller uppå Kalmas glanskis.
+
+    Om ej det tillfyllest vore,
+    Tag af egen slägt dig skidor,
+    Dina anförvandters hästar
+    Och din broders röda farkost,
+    Att till hemmet återvända,
+    Seglande med båt på vattnet,
+    Farande med häst på landet
+    Och med skidor utför backar.
+
+    Är du Kalma ifrån grafven,
+    Djefvul från den helga jorden,
+    Dit skall jag då dig besvärja,
+    Mana dig och dig förvisa,
+    Uti mullen, hvilken pöser,
+    I den jord, som ofta röres,
+    Hvari folket nederfallit,
+    Dit den starka hopen störtat.
+
+    Har du upp ut vattnet stigit,
+    Runnit utur hafvets fradga,
+    Dit jag åter dig besvärjer,
+    Manar dig och dig förvisar,
+    Ut på hafvets stora yta,
+    På den vida öppna fjärden,
+    Bort till Nordens sista ända,
+    För att det af vinden vaggas,
+    Blänka i det lugna vattnet,
+    Af den dunkla vågen skakas.
+
+    Är du utaf vinden vaggad,
+    Drifven hit af luftens brusning,
+    Må du vindens väg beträda,
+    Samma stråt, som vårens ilar.
+    Bör dig såsom snabba hunden,
+    Ila hän som blåa pilen,
+    Flyg, som eldens gnista flyger.
+
+    Dit jag äfven dig besvärjer,
+    Till de fält, der elgar fångas,
+    Bort till harars parnings-ställen,
+    Till den nejd, der räfvar skrika,
+    Uti björnars stenrös-grottor,
+    Kamrar, gjorda utaf hällar,
+    Bort till låga, sanka dälder,
+    Till de kärr, som aldrig tina,
+    In i ständigt öppna källor,
+    Källor med de mjuka bräddar,
+    Derifrån ej mer du slipper,
+    Aldrig någonsin dig reder.
+
+    Dit jag äfven dig besvärjet,
+    Till de döda menskors hemvist,
+    I de hädangångnas boning,
+    Der i svepning liken ligga;
+    Och till Nordens sista ända,
+    Lapplands ödemark den vida,
+    Uti strida Rutja-forssen,
+    Hvirfveln, som af lågor sjuder,
+    Dit brådstupa träden falla,
+    Tallar rulla ned med rötter,
+    Furar sig med toppar störta,
+    Krökta furar helt och hållet,
+    Med sin rot de stora furar,
+    Tallarna med rika kronor.
+
+    Om du det ännu ej lyder,
+    Tar jag isbelagda handskar,
+    Tager mina orma-vantar,
+    Skaffar mig af örnen näfvar,
+    Hvassa klor af blod-utsugarn,
+    Tänger af den gluppska fogeln,
+    Utaf höken fotens grenar.
+    Hvarmed jag den onda tuktar,
+    Stillar nidingen for evigt.
+
+    Nu är tid för dig att vika,
+    Stunden kommen att mig lemna,
+    Ögonblicket till att bortgå
+    Och ett skapadt ting ej skada,
+    Andligt väsen ej besudla.
+
+    Gif dig, vidrige, å färde,
+    Drag dig, onde man, på flykten,
+    Förr än dagen åter randas,
+    Gudens morgonrodnad uppgår,
+    Solen uppå fästet stiger;
+    Fly förr än jag orda börjar,
+    Sinnet mig att tala bjuder.
+
+    Kunskap må om Gud nu komma,
+    Herren må sin hjelp förläna.
+    När man förr om Gud fick kunskap
+    Och sitt bistånd Herren länte,
+    Bergen då af smör blott runno,
+    Fetma flöt från klippors hällar,
+    Sjöar liksom höfter dröpo.
+    Höga länder ned sig sänkte,
+    Låga länder upp sig höjde,
+    Fälten rördes, bergen skaktes,
+    Kopparbergen häftigt skälfde,
+    Tornen störtade till marken.
+
+    Så må äfven du dig röra,
+    Så du onde från mig vika.
+    Rör dig, när man om dig rörer,
+    Skaka på dig, när du skakas."
+
+    Sjelf nu gamle Wäinämöinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Godt för mig är här att lefva,
+    Nöjsamt tiden jag fördrifver,
+    Ljufligt smakar mig din lefver,
+    God är lungan till att koka,
+    Flottet kan som mat förtäras.
+    Icke ger jag mig å färde,
+    Skiljes aldrig här i verlden,
+    Om jag ej får ord förnimma,
+    Goda trollord af dig lära,
+    Höra ord, så vidt mig lyster,
+    Tusen ämnen för att sjunga."
+
+    Wipunen i sånger kunnig,
+    Med en visdom stor i munnen,
+    Obegränsad makt i bröstet,
+    Väldig sång-kraft uti magen,
+    Öppnar orduppfylda kistan,
+    Låter upp sin sångar-låda,
+    För att sjunga goda qväden,
+    Fram de bästa sånger lägga.
+
+    Icke tryta ord till orden,
+    Sånger genom sång ej minskas,
+    Förr det tryter sten i klippor,
+    Uti floder stilla vatten,
+    Abbor-fiskar uti sjöar
+    I Aluejärvi böljor.
+
+    Sjöng så dagar utan ända,
+    Ena natten på den andra,
+    Ord af honom fordom fångna,
+    Sångens ämnen, dem han lärt sig,
+    Medan fällorna han utlagt,
+    Då han gillrat sina snaror.
+
+    Ursprungsord han sjöng grundenligt,
+    Enligt ämnet vishets-runor.
+    Solen stadnade att höra,
+    Månen att på honom lyssna,
+    Karlavagnen att sig lära:
+    Stadnade ock fjärdens böljor,
+    Vågorna i vikens böjning,
+    Floder hörde upp att svalla,
+    Brusade ej Rutja-forssen,
+    Wuoksen hejdades i loppet,
+    Jordans böljor stodo stilla.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Får nu ord omsider höra,
+    Får sig goda trollord lära.
+    Hundratal af ord han hörde,
+    Tusen ämnen för att sjunga
+    Ifrån munnen på Wipunen,
+    Från den starke mannens sköte,
+    Från den maktförseddes mage.
+
+    Wipunen i sånger kunnig
+    Spottar från sin mages fängsel
+    Ut den gamla Wäinämöinen.
+    Så den gamle Wäinämöinen
+    Kom ur munnen på den vise,
+    Från den starke mannens sköte,
+    Från den maktförseddes mage.
+
+    Gick derpå i smedens verkstad,
+    Sade smeden Ilmarinen:
+    "Fick omsider ord du höra,
+    Lära dig de goda trollord,
+    Hvarmed båtens sida redes
+    Akterbogen sammanfästes,
+    Bräderna i fören fogas?"
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Ord jag fick omsider höra,
+    Fick mig goda trollord lära;
+    Hundratal af ord jag hörde,
+    Tusen ämnen för att sjunga."
+
+    Derpå till sin båt han träder,
+    Får sin vackra farkost färdig,
+    Båten utaf träd i ordning.
+    Lemnar båten på dess rullar,
+    Nya skeppet på dess spånor.
+
+
+
+
+Elfte Runan.
+
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    For att fria till en jungfru,
+    Till en mö med smyckad panna
+    Uti Pohjola det mörka,
+    I den by, der männer dräpas
+    Och i hafvet hjeltar dränkas.
+
+    Sköt han ut sin båt på vattnet,
+    Nya skeppet uppå böljan,
+    Ofvan från de glatta rullor,
+    Från de släta furu-stockar.
+    Reste mäster på sitt fartyg,
+    Som uppå en bergshöjd tallar,
+    Hissade i masten segel,
+    Såsom granar på en kulle.
+    Steg så sjelf ombord på skeppet,
+    Gick uti sitt nya fartyg,
+    Styrde sedan ut på hafvet,
+    Klöf den blåa fjärdens böljor
+    Med det stora vackra skeppet,
+    Med den nya, röda båten.
+
+    Vinden blåste uti seglet,
+    Vårens vind hans fartyg framdref.
+    Redan seglar furu-skeppet,
+    Hundrabrädigt fartyg flyter
+    Vid den dimomhöljda udden,
+    Vid den skogbeväxta holmen.
+
+    Fanns på ön en jungfru Anni,
+    Smeden Ilmarinens syster.
+    Råkade sitt byke trampa,
+    Tvätta kläder invid stranden
+    På den vackra bryggans ända,
+    Ytterst på den röda färjan.
+
+    Vände sig och såg omkring sig
+    Öfverallt i blida rymden;
+    Kastade sin blick på fjärden,
+    Vände hufvudet åt söder,
+    Varseblef en skymt på hafvet,
+    Såg en strimma blå på böljan.
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Hvad kan strimma blå du vara,
+    Som på hafvets böljor skymtar?
+
+    Om du är af gäss en skara,
+    Eller ock en prydlig andskock,
+    Eller annan väldig fogel,
+    Må du breda dina vingar
+    Och mot höga himlen flyga.
+
+    Om du är en svärm af fiskar,
+    Eller ock ett laxrikt sjögrund,
+    Eller någon större sikart,
+    Må du simma, neråt sänkas,
+    Dra dig under vattenbrynet.
+
+    Skulle du ett stengrund vara,
+    Någon klippa ut' i hafvet,
+    Eller ock en vatten-ruska,
+    Må du sköljas då af vatten,
+    Öfverhöljas af en störtvåg.
+
+    Om du är en båt från hemmet,
+    Farkost, som min broder timrat,
+    Må du vända fören hemåt,
+    Emot egna landnings-ställen,
+    Aktern emot andra hamnar.
+
+    Om du är en bya-farkost,
+    Må du åter utåt simma,
+    Emot andra landnings-ställen,
+    Vändande din bakstam hitåt.
+
+    Är du Wäinämöinens farkost,
+    Den evärdelige sångarns,
+    Närma dig då hit till stranden,
+    Segla när mig till ett samtal,
+    Tag ett ord, bär hit ett annat,
+    Låt i ro ett tredje talas."
+
+    Båten var nu Wäinämöinens,
+    Den evärdelige sångarns,
+    Och den nalkades till stranden,
+    Närmade sig till ett samtal,
+    Tog ett ord, bar bort ett annat,
+    Lät i ro ett tredje talas.
+
+    Det var holmens jungfru Anni,
+    Smeden Ilmarinens syster,
+    Talte så till vandringsmannen,
+    Sporde honom om hans resa:
+    "Hvart, o Wäinämöinen far du,
+    Styr din kosa, vattnets älskling.
+    Far så grannklädd, landets prydnad?"
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Har mig ämnat ut på laxfångst,
+    Ville se, hur fisken leker
+    Der vid Tuoni-elfvens stränder,
+    Uti Manala det låga."
+
+    Holmens jungfru Anni åter
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Lätt en bakslug man jag känner,
+    Märker den som osannt talar.
+    Annorlunda förr min fader,
+    Annorlunda gamle farfar
+    Plägade på laxfångst fara,
+    Lade ut att fånga taimen.
+    Utaf nät hans farkost fylldes,
+    Full var båten utaf bragder;
+    Stötel-stängerna på bottnet,
+    Ljuster-jernen under bågen,
+    Gyllne nålarna i fören.
+    Hvart då far du Wäinämöinen,
+    Färdas nu Uvantolainen?"
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Ämnade mig ut på gåsjagt,
+    For till skimmervingars lekort
+    För att fånga dregelnäbbar
+    Från de sund, der köpmän fördas,
+    Från det vida, öppna hafvet"
+
+    Åter sade jungfrun Anni,
+    Tennbriskprydda flickan talte:
+    "Så en bakslug man jag känner,
+    Märker den, som osannt talar;
+    Annorlunda förr min fader,
+    Annorlunda gamle farfar
+    Plägade till gåsjagt färdas,
+    For till skimmervinge-leken
+    För att fånga dregelnäbbar.
+    Dragen var då sköna bågen,
+    Starka fjäder-stålet tillspändt,
+    Gråa skallet låg i båten,
+    Kopplad var den svarta hunden,
+    Men kring stränderna sprang rackan,
+    Valpen flög längs strandens stenar.
+    Hvart då far du Wäinämöinen,
+    Färdas nu Uvantolainen?"
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Kom, o flicka, ned i båten,
+    Stig uti min farkost, jungfru!
+    Då vill sanningen jag säga,
+    Tala verklig, sveklös sanning."
+
+    Anni fortfor oupphörligt,
+    Tennbriskprydda flickan talte:
+    "Stormen i din båt må komma,
+    Vårens ilar i din farkost.
+    Upp och ned jag båten vänder,
+    Låter så af vattnet drifvas,
+    Om jag ej bestämdt får veta,
+    Hvart du Wäinämöinen färdas.
+    Säg då en gång verklig sanning,
+    Låt mig mer ej lögner höra."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Också vill jag sanning tala,
+    Litet gäckades jag endast:
+    Jag har farit för att fria
+    Till den hårbeprydda jungfrun
+    Uti Pohjola det mörka,
+    I det mulna Sariola,
+    I den by, der männer dräpas,
+    Hjeltar dränkas uti hafvet."
+
+    Det var holmens jungfru Anni,
+    Smeden Ilmarinens syster,
+    När hon sanningen förnummit,
+    Hört en verklig, sveklös sanning,
+    Lemnade sitt byke obykt,
+    Hann ej kläderna mer skölja.
+    Samlade sin klädnings-fållar,
+    Bar dem upp med sina händer,
+    Sprang så hem förutan dröjsmål,
+    Ilade åstad på gården,
+    Gick från gården in i stugan,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Hör mig smed, o Ilmarinen,
+    Frände, barn af samma moder!
+    Smid mig nu en liten spole,
+    Smid mig några granna ringar,
+    Två par eller tre örhängen,
+    Fem, sex kedjor till min gördel,
+    Och jag säger sanna saker,
+
+    Yppar för dig verklig sanning.
+    Långa sommarn skor du hästen,
+    Smider hofjern hela vintern,
+    Ämnar dig på färd att fria,
+    Tänker fara hän till Pohja;
+    Men en mera slug nu färdas,
+    Förekommer dig och bortför
+    Den med hundra marker lösta,
+    Den med tusende betalta,
+    Den du vintrar två har tingat,
+    Friat till i trenne somrar.
+    Der nu fördas Wäinämöinen,
+    Far uppå det blåa hafvet
+    Uti båtens gyllne bakstam.
+    Stödd mot rodrets krökta ända,
+    Bort till Pohjola det mörka,
+    Till det mulna Sariola."
+
+    Det var smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn,
+    Släggan slintade ur handen,
+    Tången föll ifrån hans fingrar
+    Och han hof sin röst och sade:
+    "Anni du min lilla syster!
+    Smida vill jag dig en spole,
+    Prydliga och nätta ringar,
+    Två par eller tre örhängen,
+    Fem, sex kedjor till din gördel;
+    Men ett bad i hast du tillred,
+    Så att det ej någon märker,
+    Skaffa äfven lut en smula,
+    Laga litet slipprig såpa,
+    Hvarmed denna bofink tvår sig,
+    Denna snösparf ren sig tvättar
+    Från höstgamla smidje-sotet,
+    Vinterstjocka hammar-slagget."
+
+    Det var holmens jungfru Anni,
+    Smeden Ilmarinens syster,
+    Eldade med snabbhet badstu'n,
+    Utan att det någon märkte;
+    Värmde den med aspveds klabbar,
+    Med småklufna, korta spjelkar,
+    Bar så vatten ifrån källan,
+    Från den vasslesöta källan,
+    Bröt en qvast från unga skogen,
+    Liten kärleks-qvast ur lunden;
+    Gjorde sedan lut af surmjölk,
+    Lagade af benmärg såpa,
+    Såpa, som var lätt att löddras,
+    Kunde mannens hufvud rentvå.
+
+    Sjelf gick smeden Ilmarinen
+    Skyndsamt in uti sin smidja,
+    Smidde snart, hvad jungfrun önskat,
+    Färdiggjorde gördel-krokar,
+    Under det man badstu'n värmde,
+    Medan man om bad besörjde.
+    Sedan badar han tillräckligt,
+    Sköljer sig med vatten, renas
+    Från höstgamla smidje-sotet,
+    Vinterstjocka hammar-slagget,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Anni du min lilla syster!
+    Hemta hit en linne-skjorta
+    För min kropp från svett befriad,
+    För det obetäckta hullet;
+    Hemta sedan snäfva byxor
+    Uppå mina torra vador,
+    Mina ben från såpa fria;
+    Gif mig ock min blåa klädning
+    Öfver fina linne-skjortan;
+    Gif kaftanen utaf kläde
+    Ofvanpå den blåa rocken;
+    Tag ännu mitt lena bälte
+    Till att gjorda om kaftanen;
+    Hemta sist min sammets-mössa,
+    Hvilken upp i molnen susar,
+    Som igenom skogen skymtar,
+    Sök den för mitt torra hufvud."
+
+    Derpå smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn,
+    Tog af guld hvad mössan rymde,
+    Tog hattkupan full af silfver;
+    Stack sin fåle nu i redet,
+    Eldröd häst emellan stänger.
+    Sjelf sig så i släden satte,
+    Höjde sig i granna korgen,
+    Manade sin häst att springa,
+    Den hvitmanige att skynda.
+    Hingsten sprang, det led med färden,
+    Släden rördes, stranden fräste.
+
+    Åker fram med gny och buller
+    Längsmed reflarna i hafvet,
+    Färdas invid Simo-sunden,
+    På de albevuxna höjder,
+    Och nu skäller gråa hunden,
+    Borgens portvakt höres gläffsa.
+
+    Tog då Pohjas värd till orda:
+    "Gå nu ut och se, min dotter,
+    Hvarför gråa hunden skäller,
+    Hvarför borgens portvakt gläffsar."
+    Dottren svarade och sade:
+    "Ej jag hinner nu min fader,
+    Stor är stenen, som jag malar,
+    Stenen stor, men fint är mjölet,
+    Sjelf är orklös den, som malar."
+
+    Åter sade Pohja-värden:
+    "Gå då du att se, min hustru,
+    Hvarför gråa hunden skäller,
+    Hvarför borgens portvakt gläffsar."
+
+    Hustrun svarade och sade:
+    "Gerna skulle jag ej hinna,
+    Tjockt är brödet, som jag bakar,
+    Brödet tjockt, men fint är mjölet,
+    Sjelf är orklös den, som bakar."
+
+    Yttrade nu Pohja-värden:
+    "Alltid har ju brådt en qvinna
+    Och en flicka att bestyra,
+    Om hon ock på sängen låge;
+    Gå derför att se, du gosse."
+
+    Gossen svarade och sade:
+    "Gå du sjelf och se, min fader,
+    Ty jag hinner ändå icke,
+    Har en trafve stor att hugga,
+    Trafve stor och fina klabbar,
+    Sjelf är huggarn svag och orklös."
+
+    Ännu skällde gråa hunden,
+    Borgens ullsvans gnällde flitigt,
+    Klaga hördes holmens gårdvard,
+    Sittande på åker-renen,
+    Svängande sin svans mot jorden.
+
+    Tog till orda Pohja-värden:
+    "Fåfängt skäller ej vår grå hund,
+    Fåfängt borgens vakt ej gläffsar,
+    Gnäller icke utan orsak,
+    Morrar ej åt skogens furur."
+
+    Går nu sjelf att se och vandrar
+    Till den sista åker-renen,
+    Till det längst belägna fältet
+    Kastade sin blick åt vester,
+    Vände hufvudet mot solen;
+    Ser nu klart och tydligt skälet,
+    Hvarför gråa hunden skällde,
+    Markens täckhet hördes klaga
+    Och den svarta svansen svängdes.
+    Man med brokig släde åker,
+    Far om Simo-holmen landvärts,
+    Och med väldigt fartyg seglar
+    Sjövärts utom Lempi-viken.
+
+    Derpå värden sjelf i Pohja
+    Skyndsamt in i stugan stiger,
+    Träder under takets hvälfning,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Främmande nu till oss nalkas,
+    Komma på det blåa hafvet."
+
+    Pohja-dottren, Pohja-hustrun
+    Skyndsamt ut på gården gingo,
+    Skådade åt stora fjärden,
+    Hufvudet åt solen vände,
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Främmande, som der nu komma,
+    Komma till oss för att fria.
+    Hvem, min dotter, vill du taga?
+    Den som der med hästen åker,
+    Ilar fram i brokig släde,
+    Far om Simo-holmen landvärts,
+    Han är smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn;
+    Medför guld, hvad mössan rymmer,
+    Har hattkupan full af silfver.
+    Den som stora båten styrer,
+    Seglar på det röda skeppet,
+    Sjövarts utom Lempi-viken,
+    Är den gamle Wäinämöinen,
+    Den evärdelige siarn;
+    Medför penningar på skeppet,
+    Hemtar skatter med sitt fartyg.
+    Må du taga den, min dotter,
+    Som för penningar på skeppet.
+    Hemtar skatter med sitt fartyg;
+    Mera rådfull är den gamle,
+    Om mer rask den unge synes."
+
+    Jungfrun svarade och sade:
+    "O min moder, som mig fostrat,
+    Du som vårdat har min barndom!
+    Ännu ej till denna dagen
+    Man för penningar oss bortsålt;
+    Utan penningar vi lemnats
+    Åt de männer, som begärt oss,
+    Karlar, hvilka till oss friat.
+    Den jag ville ta, min moder!
+    Som det goda Sampo hopsmidt.
+    Hvilken granna locket hamrat."
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Hinner förr till Pohja-gården,
+    Skyndsamt in i stugan stiger,
+    Träder under takets hvälfning,
+    Börjar sedan sjelf att orda
+    Framför dörren, under sparren,
+    Der man kittlarna betäcker,
+    Tager mössan af sitt hufvud,
+    Handskarna från handen löser.
+    Höjande sin röst han sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Finnes här för mig en jungfru,
+    Flicka till min lifstids maka,
+    Till en dufva vid min sida,
+    För att bädden åt mig reda,
+    Ordna vackert hufvud-kudden?"
+
+    Nu den sköna Pohja-dottren,
+    Landets ära, vattnets prydnad,
+    Skyndade sig sjelf att svara:
+    "Föga prisar jag en sjöman
+    Och en ålderstegen gubbe;
+    Hafvets stormar rubba sinnet,
+    Vårens ilar skada hjernan,
+    Till förtret man tar en gammal,
+    Till besvär en åldrig make.
+    Här ej finnes någon jungfru,
+    Flicka till din lifstids maka,
+    Till en dufva vid din sida,
+    För att åt dig bädden reda,
+    Ordna vackert hufvud-kudden."
+
+
+
+
+Tolfte Runan.
+
+
+    Sjelf nu smeden Ilmarinen
+    Skyndsamt in i stugan stiger,
+    Träder under takets hvälfning,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Är nu redo mön, för den jag
+    Vakat har och skulle vaka?"
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Redo flickan är, för den du
+    Vakat har och skulle vaka,
+    När du huggorms-åkern plöjer,
+    Vänder ormuppfylda fältet.
+    Samma åker redan ofta
+    Hiisi börjat på att plöja
+    Med af koppar smidda billar,
+    Med den hvassa eldbetts-plogen;
+    Städse dock min son, den arme
+    Lemnat åkern plöjd till hälften."
+
+    Nu ej vågar Ilmarinen
+    Gripa verket an med fingrar,
+    Arbetet med händer öfva,
+    Utan jernbesmidda vantar,
+    Handskar utaf stenar gjorda.
+    Tager jernbesmidda vantar,
+    Handskar utaf stenar gjorda;
+    Sedan smider han sig jernskor,
+    Gör af stål till benen brynjor,
+    Kläder sig i koppar-skjorta,
+    Stålsmidt bälte på sig spänner.
+    Så han plöjer huggorms-åkern,
+    Fårar ormuppfylda fältet
+    Och med plogens billar lyftar
+    Ormar på de vända tegar.
+    Säger dädan återkommen:
+    "Plöjt jag har nu huggorms-åkern,
+    Fårat ormuppfylda marken.
+    Fältet vändt det ormbetäckta,
+    Är nu redo mön, för den jag
+    Vakat har och skulle vaka?"
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Redo flickan är, för den du
+    Vakat har och skulle vaka,
+    När du skogens vargar betslar,
+    Tyglar björnarna på fältet
+    Ständigt mina kor de skingrat,
+    Dödat stoen för mig arma."
+
+    Straxt nu smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn
+    Gör af stål åt djuren betsel
+    Och af jern dem grimmor smider.
+    Betslade så skogens vargar,
+    Band med grimma fältets björnar,
+    Stack i vargars munnar betslen,
+    Grimmorna kring björnars hufvun,
+    Sade dädan återkommen:
+    "Plöjt jag har nu huggorms-åkern,
+    Fältet vändt det ormbetäckta,
+    Ormuppfylda marken fårat;
+    Skogens vargar har jag betslat,
+    Tyglat björnarna på fältet.
+    Är nu redo mön, för den jag
+    Vakat har och skulle vaka?"
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Redo flickan är, för den du
+    Vakat har och skulle vaka,
+    När du fångar först en fjällfisk.
+    Väldig gädda, snabb att simma,
+    Ifrån Tuoni-flodens bölja,
+    Ifrån Manala det låga,
+    Fångat nät och not förutan,
+    Utan alla andra redskap;
+    Hundra männer har den slukat,
+    Bragt om lifvet tusen hjeltar."
+
+    Ren i trångmål råkar smeden
+    Finner arbetet besvärligt.
+    Hamrar sig en eldig hafs-örn,
+    Fogel stark och hvit till färgen;
+    Örnens klor af jern han smidde
+    Bildade af stål dess tänger,
+    Band sig sedan fast vid vingen,
+    Der som vingens ben sig slutar.
+
+    Flaxande nu örnen flyger,
+    Ilar bort till Tuoni-elfven.
+    Ena vingen klyfver vattnet,
+    Himlarna den andra vidrör,
+    Näbben stöter emot klippor
+    Och till hafvet klorna räcka.
+    Flög nu hän att fånga gäddan,
+    Fisken med de grymma tänder.
+
+    Slingrande ses gäddan komma,
+    Vattnets hund i bugter skrida.
+    Gäddan är ej af de minsta,
+    Icke heller af de största;
+    Tvenne yxskaft lång är tungan,
+    Tänderna af räfsans storlek,
+    Gapet är som trenne forssar,
+    Forssar sju dess ryggrad liknar.
+
+    Örnen flyger, stadnar stundom,
+    Luftens fogel ned sig svingar.
+    Örnen är ej af de minsta,
+    Icke heller af de största.
+    Hundra famnar vid är munnen
+    Örnens gap sex forssar liknar,
+    Af fem yxskafts längd är tungan,
+    Klorna med fem lior lika.
+    Ena vingen himlen vidrör
+    Och den andra vattnets yta.
+
+    Flyger ömsom, ömsom stadnar,
+    Vänder sig, med ögat spejar,
+    Varsnar så den stora gäddan,
+    Rörliga och feta fisken.
+    Efter den nu örnen spänner,
+    Rusar på dess rygg med klorna.
+
+    Stora fjällbelagda gäddan,
+    Rörliga och feta fisken
+    Trycker örnens starka vingben
+    Ned inunder klara vattnet.
+    Örnen stiger upp mot himlen,
+    Höjer sig i luftens rymder.
+    Lyftar af det svarta gruset
+    Ofvan klara vattnets yta.
+
+    Flyger ömsom, ömsom stadnar
+    Än en annan gång försöker;
+    Högg af sina klor den ena
+    Fast i grymma gäddans skuldror,
+    Uti vatten-hundens refben;
+    Högg af sina klor den andra
+    Vid en klippas fasta jernvägg,
+    In i sidan af ett stålberg.
+    Men dess klo från stenen slintar,
+    Återstudsar ifrån klippan;
+    Gäddan dyker ned i vågen.
+    Vattnets starka djur sig sliter
+    Ifrån klorna uppå örnen,
+    Från den starka fogelns näfvar.
+
+    Örnen med de starka jernklor
+    Tredje gången än försöker;
+    Lyckades nu hugga säkert,
+    Högg med sina klor i fisken.
+    Fick så gäddan uti klorna
+    Vatten-banden uti näfven;
+    Lyftar så den stora gäddan
+    Drager vattnets djur, det starka,
+    Ifrån flodens djupa böljor
+    På det klara vattnets yta.
+
+    Lyftar gäddan högre uppåt,
+    Höjer ännu derutöfver,
+    Upp på ollon-ekens grenar,
+    Uti breda tallens krona.
+
+    För så gäddan högre uppåt,
+    Lyftar fisken ifrån trädet
+    Upp till långa molnets ända,
+    Randen af den långa bågen.
+    Skyar rördes, himlar hveno,
+    Luftens lock i lutning bragtes,
+    Sönder brast för Ukko bågen
+    Och behornad spets för Månen.
+
+    Fick så smeden Ilmarinen
+    Stora, fjällbelagda gäddan,
+    Rörliga och feta fisken
+    Ifrån Tuoni-flodens böljor,
+    Ifrån Manala, det låga.
+    Vattnet liknade ej vatten
+    För de fjäll, som gäddan lemnat,
+    Luften såsom luft ej kändes
+    För de fjädrar, örnen bortfällt.
+
+    Derpå smeden Ilmarinen
+    Drager fram sin knif ur slidan,
+    För att gäddans hufvud lösa
+    Och dess mage sönderklyfva;
+    Smakar sedan sjelf på fisken
+    Och dess bröstben skär i stycken.
+
+    Skär så af dess hela hufvud
+    Och till Pohja-stugan förde
+    Som en gåfva åt sin svärmor,
+    Tog till orda då och sade:
+    "Det för alla tider dugde
+    Till en stol i Pohja-stugan."
+
+    Derpå smeden Ilmarinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Plöjt jag har nu huggorms-åkrar,
+    Ormuppfylda fält jag omvändt,
+    Betslat vargar uti skogen,
+    Tyglat björnar uppå fältet.
+    Stora gäddor har jag fångat,
+    Rörliga och feta fiskar
+    Ifrån Tuoni-flodens böljor,
+    Ifrån Manala, det låga.
+    Är nu redo mön, för den jag
+    Vakat har och skulle vaka?"
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Illa du dig ock betedde,
+    När du fiskens hufvud afskar,
+    Gäddans mage sönderklyfde
+    Och dess bröstben slet i stycken,
+    Smakade jemväl på köttet."
+
+    Dervid smeden Ilmarinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Utan fel ej bytet fångas
+    Äfven ifrån bättre ställen,
+    Mindre än från Tuoni-elfven,
+    Ifrån Manala det låga.
+    Är nu redo mön, för den jag
+    Vakat har och skulle vaka?"
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Redo flickan är, för den du
+    Vakat har och skulle vaka.
+    Sköna jungfrun är nu vunnen,
+    Såld den hår-beprydda flickan
+    Bort åt smeden Ilmarinen
+    Till en dufva invid sidan,
+    Till en maka för hans lifstid."
+
+    Gaf så bort sin egen dotter
+    Yttrande med dessa orden:
+    "Hvaraf visste du min älskling,
+    Hörde det, mitt gyllne äpple,
+    Att här föddes denna jungfru,
+    Att en sådan flicka växte,
+    När hon är, vår unga jungfru,
+    Först en späd och liten dufva?"
+
+    Qvad ett barn så ifrån golfvet,
+    Ifrån härden liten gosse:
+    "Deraf visste det din älskling,
+    Hörde det ditt gyllne äpple:
+    Fadren har ett frejdadt rykte
+    Ut ifrån det gyllne hafvet,
+    Der hans båtar ofta seglat,
+    Lagt till rygga vida fjärdar,
+    Återvändande till hemmet
+    Lastade med gods och skatter.
+
+    Deraf visste det din älskling,
+    Hörde det ditt gyllne äpple:
+    Modren har ett frejdadt rykte
+    Från det sköna, gyllne hemmet;
+    Vänligt fram hon bröd har burit,
+    Skyndsamt mat åt gäster gifvit.
+
+    Hon gått lutad fram i tågen,
+    Nedböjd uti ladugårdar.
+    Goda kon har bölat tidigt,
+    Ganska tidigt hvarje morgon;
+    Tidigt bräkt har vårens tacka,
+    Tidigt lammet, födt om våren,
+    Längtande att redan komme
+    Den som fina höet räcker,
+    Som förbättrar matens smulor.
+
+    Deraf visste det din älskling,
+    Hörde det ditt gyllne äpple:
+    Ganska tidigt hvarje morgon
+    Sotet snörrätt upp sig svingat,
+    Röken flytt i tjocka lager
+    Från berömda jungfruns boning;
+    Spolen farit fram och åter,
+    Som bland stenar hermelinen;
+    Så väfskedens tenar surrat,
+    Som en hackspik invid trädet;
+    Väfvens bom så hastigt vändt sig,
+    Som i grenig fura ekorn."
+
+    Derpå Pohjolas värdinna
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Långa hösten jag ju sade,
+    Yrkade den hela våren:
+    Låt ett hemligt loft oss timra,
+    Bygga upp en liten stuga,
+    Der sin väfnad jungfrun sköter,
+    Väfver sina hundra alnar.
+
+    Låt ett litet loft oss timra
+    Litet loft med dolda gluggar,
+    Hvarest jungfrun vi fördölja,
+    Fostra upp den hår-beprydda.
+    Svår en jungfru är att gömma,
+    Lockig mö att rätt förvara;
+    Lättare man hästen döljer,
+    Tagelprydda fålen aktar."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen,
+    Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
+    Bort till hemmet återvänder,
+    Yttrar då ett ord och säger:
+    "Icke må det folk, som födes,
+    Icke J, dess söners söner,
+    Er bege på trots att simma,
+    Kasta er för vad i vattnet
+    Och till mö i täfling fria
+    Jemte smeden Ilmarinen!"
+
+
+
+
+Trettonde Runan.
+
+
+    Derpå bröllop man bereder,
+    Börjar gästabud anordna,
+    Bröllop uti Pohjas stugor.
+    Gästabud i Pimentola.
+
+    Hvad har man väl kunnat hemta
+    Och hvad allt tillvägabringa
+    Till det goda Pohjas bröllop,
+    Sariolas dryckesgille,
+    För att mätta goda folket,
+    Ge till mat åt ymnig skara?
+    Hemtad är en frodig oxe,
+    Väldig tjur man dit har skaffat.
+
+    Oxe växte i Karelen,
+    Frodades en tjur i Finland,
+    Oxen var ej af de största,
+    Icke heller af de minsta,
+    Tavastland såg svansen flägta,
+    Hufvudet i Kemi rördes,
+    En fot i Olonets trampar,
+    Uppå Turjas fjäll den andra,
+    Bort vid Wuoksens fors den tredje
+    Och den fjerde uti Lappland.
+    Svalan flög en dag på vägen
+    Oxens båda horn emellan,
+    Sommar-ekorn lopp en månad
+    Ifrån svansens ena ända
+    Utan att den andra hinna,
+    Måste midt på vägen rasta,
+    Hvila ut en natt på svansen.
+
+    Efter slagtare man söker,
+    Söker karl att oxen fälla
+    Ända från det lugna Ryssland,
+    Ifrån Karjala det sköna,
+    Ifrån Suomis vida bygder
+    Och från Sveas djerfva rike,
+    Som med detta rike tvistar,
+    Som förföljer detta välde.
+
+    Ukko sig beger att slagta,
+    Palvonen att hornen hålla,
+    Wirokannas till att skära.
+    Oxen svänger på sitt hufvud
+    Och de svarta ögon blänger;
+    Ukko springer upp i granen,
+    Palvonen i videt hoppar,
+    Wirokannas flyr på stubben.
+
+    Ukko väsnar ifrån granen,
+    Palvonen från vide-busken,
+    Wirokannas ifrån stubben:
+    "När en annan gång jag kommer
+    Tör af dig jag få till byte
+    Kött, som hundra såar fyller,
+    Blod i båtar sju att tappas
+    Och af fett sex fulla tunnor."
+    Men han kom ej mera åter,
+    Kom ej efter denna resan.
+
+    Efter slagtare man söker,
+    Söker karl att oxen fälla
+    Ifrån Tuoni-Gudens boning,
+    Under jorden i Manala,
+    Söker, men man finner icke,
+    Letar, men man blir ej varse.
+
+    Liten man ur hafvet uppsteg,
+    Hjelte sig från böljan höjde,
+    Hjelten är ej af de minsta,
+    Icke heller af de största:
+    Upprätt tummes längd han äger,
+    Har en höjd af trenne fingrar,
+    Ryms att ligga under skålen,
+    Ryms att stå inunder sållet.
+    Skägget räcker fram till knäna,
+    Ned till hälarna når håret,
+    Bär på hufvet stenig mössa.
+    Skor af sten på sina fötter,
+    Har en gyllne knif i handen.
+    Silfver-slida vid sin gördel.
+    Der sin bane oxen träffar,
+    Finner den, som honom fäller.
+
+    Mannen knappt sitt byte märker,
+    Innan han på nacken rusar,
+    Trycker tjuren ned på knäna,
+    Böjer sidan emot marken.
+
+    Fick deraf han ymnigt byte?
+    Blott ett ringa byte fick han:
+    Köttet hundra såar fyllde,
+    Korfvens längd var hundra famnar.
+    Bloden upp sju båtar fyllde,
+    Och af fett sex tunnor erhölls
+    För det goda Pohjas bröllop,
+    Sariolas dryckesgille.
+
+    Derpå Pohjolas värdinna
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Hvaraf skola öl vi göra,
+    Hvaraf må vi spisöl brygga
+    För det bröllop, som skall firas,
+    För det gästbud, som skall gifvas?
+    Ej jag vet, hur spisöl brygges,
+    Känner icke ölets ursprung."
+
+    Humlan susar ifrån trädet,
+    Vattnet ifrån strömmen sorlar,
+    Kornet hviskar ifrån åkern:
+    "När må vi tillsamman komma,
+    Komma samman och i jäsning?"
+
+    Osmotar, som öl bereder,
+    Skicklig bryggerska af spisöl
+    Eftersinnar och begrundar:
+    "Hvad monn deraf kunde blifva,
+    Ställde grytan jag på elden,
+    Hade koket till att sjuda?"
+
+    Gick att plocka korn ur åkern
+    Tog sex korn från sädes-axet,
+    Knoppar sju från humlans stängel,
+    Öste åtta slefvar vatten,
+    Ställde grytan uppå elden,
+    Hade så sitt kok att sjuda.
+
+    Stenar hettades en månad,
+    Vatten kokades en sommar,
+    Trädrik skog till bränsle öddes --
+    All den skog en holme frambragt.
+    Detta nu allt folk betraktar,
+    Ser och spritter till af undran:
+    "Hvadan må den röken stiga,
+    Svinga sig i höga rymden?"
+
+    Derifrån den röken stiger,
+    Svingar sig i höga rymden:
+    Elden brinner uppå holmen,
+    Lågan flammar uppå udden,
+    Alltför liten till en vakteld,
+    Alltför stor till herdens brasa.
+
+    Osmotar, som öl bereder,
+    Skicklig bryggerska af spisöl
+    Brygger öl den hela sommarn,
+    Spisöl vintern om bereder,
+    Brygger korn-öl och det lägger
+    I ett käril nyss tillagadt.
+
+    Brygdt hon fick omsider ölet,
+    Men ej fick hon det att jäsa,
+    Eftersinnar och begrundar,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Hvad skall härtill nu man hemta,
+    Hvad skall hit ännu man skaffa,
+    För att ölet måtte jäsa
+    Och i skumning drycken komma?"
+
+    Pohjas mö, den goda flicka,
+    Flickan med de nätta fingrar,
+    Som med snabbhet städse röres,
+    Som är alltid lätt på foten,
+    Rörde sig vid golfvets fogning,
+    Uti stugans midt sig svängde,
+    Ett och annat der bestyrde
+    Midt emellan tvenne kittlar.
+    Ser en sticka uppå golfvet,
+    Tager stickan opp från golfvet.
+
+    Vänder och betraktar stickan:
+    "Hvad monn deraf kunde blifva
+    Uti sköna kapos händer,
+    I den goda jungfruns fingrar?"
+    För den så i kapos händer,
+    I den goda jungfruns fingrar.
+
+    Kapo gnuggar sina händer,
+    Gnuggar sina begge händer,
+    Föddes så en hvit ekorre.
+
+    Börjar nu att barnet lära,
+    Undervisa lilla ekorn:
+    "Ekorre, min lilla fogel,
+    Du mitt barn, som far ej äger!
+    Spring nu hädan, dit jag bjuder,
+    Dit jag bjuder och dig manar,
+    Bort till Metsola det ljufva,
+    Det vaksamma Tapiola.
+    I ett litet träd så klättra,
+    Uppstig varsamt i dess krona,
+    Att dig örnen icke griper,
+    Luftens fogel dig ej spänner.
+    Bit en kotte under färden,
+    Hemta kottar två i tassen;
+    Bringa dem i kapos händer,
+    Bär till Osmo-dottrens skuldra."
+
+    Ekorn nog förstod att springa,
+    Färdas kunde markens täckhet,
+    Sprang i hast den långa vägen,
+    Ilade de korta hällen,
+    Sprang längs backar, sprang tvärsöfver,
+    Sprang ock öfver dem på snedden;
+    Sprang till Metsola det ljufva,
+    Det vaksamma Tapiola.
+    Ökengranar tre der funnos,
+    Funnos fyra smärre granar,
+    I ett litet träd han klängde,
+    Uppsteg varsamt i dess krona,
+    Utan att af örnen gripas,
+    Spännas utaf luftens fogel.
+    Bröt från trädet tvenne kottar,
+    Skar från qvisten af dess spetsar;
+    Gömde kottarna i klorna
+    Slöt dem uti sina tassar;
+    Förde så i kapos händer,
+    I den goda flickans fingrar.
+    Kapo kastar dem i ölet,
+    Osmo-dottren i sitt spisöl.
+    Ölet börjar ej att jäsa,
+    Färska drycken vill ej skummas.
+
+    Eftersinnar och begrundar:
+    "Hvad skall hit ännu man hemta,
+    För att ölet måtte jäsa,
+    Drycken uti skumning komma?"
+
+    Pohjas mö, den goda flicka,
+    Som är alltid lätt på foten,
+    Rörde sig vid golfvets fogning,
+    Uti stugans midt sig svängde,
+    Ett och annat der bestyrde
+    Midt emellan tvenne kittlar.
+    Ser en spån på golfvets tilja,
+    Tager spånen tipp från golfvet.
+
+    Vänder och betraktar spånen:
+    "Hvad monn deraf kunde blifva
+    Uti sköna kapos händer,
+    I den goda jungfruns fingrar?"
+    För den så i kapos händer,
+    I den goda jungfruns fingrar.
+
+    Kapo gnuggar sina händer,
+    Gnuggar sina begge händer,
+    Mård med gyllne bröst då födde.
+
+    Börjar nu att mården lära,
+    Undervisa arma barnet:
+    "O du mård, min lilla fogel,
+    Du mitt barn, som far ej äger!
+    Gå nu hädan dit jag bjuder,
+    Dit jag bjuder och dig manar,
+    Spring till björnens stenrös-grotta,
+    Björnens gård i öde-skogen.
+    Björnarna der häftigt tagas,
+    Lefva uti all sin vildhet.
+    Samla dregel uti näfven,
+    Fradga låt i handen rinna,
+    Hemta så i kapos händer,
+    Bär till Osma-dottrens skuldra."
+
+    Mården nog förstod att springa,
+    Ila kunde gyllne fogeln,
+    Sprang i hast den långa vägen,
+    Ilade de korta hällen,
+    Sprang längs elfvar, sprang tvärsöfver,
+    Sprang ock öfver dem på snedden,
+    Sprang till björnens stenrös-grotta,
+    Gården utaf hällar formad.
+    Björnarna der häftigt togos,
+    Lefde uti all sin vildhet
+    På en häll af fasta jernet,
+    På ett berg af hårda stålet;
+    Ifrån björnars mun rann dregel,
+    Fradga dröp från deras käftar.
+    Samlar dregel uti näfven,
+    Fradga uti handen upptar,
+    Bär så uti kapos händer
+    I den goda jungfruns fingrar;
+    Kapo blandar det i ölet,
+    Osmo-dottren i sitt spisöl.
+    Ölet börjar ej att jäsa,
+    Färska drycken vill ej skummas.
+
+    Eftersinnar och begrundar:
+    "Hvad skall hit nu mera bringas
+    För att ölet måtte jäsa,
+    Drycken uti skumning komma?"
+
+    Pohjas mö, den goda flicka,
+    Som är alltid lätt på foten,
+    Rörde sig vid golfvets fogning,
+    Uti stugans midt sig svängde,
+    Ett och annat der bestyrde
+    Midt emellan tvenne kittlar.
+    Märker så ett löf på golfvet,
+    Tager löfvet upp från golfvet.
+
+    Vänder och betraktar löfvet,
+    "Hvad monn deraf kunde blifva
+    Uti sköna kapos händer,
+    I den goda jungfruns fingrar?"
+    För det så i kapos händer,
+    I den goda jungfruns fingrar.
+
+    Kapo gnuggar sina händer,
+    Gnuggar sina begge händer
+    Och ett bi så födas låter.
+
+    Börjar att sin fogel lära,
+    Undervisa Mehiläinen:
+    "Mehiläinen, sköna fogel,
+    Du mitt barn, som far ej äger!
+    Flyg nu hädan, dit jag bjuder,
+    Dit jag bjuder och dig manar:
+    Öfver hela nio hafven
+    Och till hälften öfver tio.
+    Hemta honung med din vinge,
+    Ljuflig saft i din beklädnad,
+    Ifrån ljusa gräsets ända,
+    Ifrån gyllne blommans krona,
+    Hemta hit i kapos händer,
+    Bär till Osmo-dottrens skuldra."
+
+    Mehiläinen, hon vår fogel,
+    Färdades med största snabbhet,
+    Flög i hast den långa vägen,
+    Ilade de korta hällen,
+    Flög längs haf, och flög tvärsöfver,
+    Flög ock öfver dem på snedden.
+    Flög så öfver hafven nio
+    Och det tionde till hälften,
+    Bort till Tuuris nya stuga,
+    Palvonens ej täckta boning.
+    Der i sömn en jungfru sjunkit,
+    Koppargördlad mö inslumrat.
+    Hade gyllne gräs vid landen
+    Silfver-blommor vid sin gördel,
+    Invid sidan ljufva örter,
+    Honungs-gräs i sina fållar.
+
+    Mehiläinen, hon vår fogel
+    Väter vingarna i honung,
+    Fuktar dem med ljufva saften,
+    Saften i det ljusa gräset,
+    I de gyllne blommors krona,
+    För så honung med sin vinge,
+    Ljuflig saft i sin beklädnad,
+    Bringar uti kapos fingrar,
+    I den goda jungfruns fingrar.
+    Kapo blandar det i ölet,
+    Osmo-dottren i sitt spisöl;
+    Ölet började nu jäsa,
+    Färska drycken kom i skumning
+    Uti kärlet nyss tillagadt,
+    Uti sån af björkträd fogad.
+    Pöste jemnhögt med dess handtag
+    Fräste öfver kärlets bräddar,
+    Ville ned på marken strömma,
+    Forssa uppå golfvets tiljor.
+
+    Lades så det röda ölet,
+    Sköna drycken lät man rinna,
+    I en kagg af ekträd fogad,
+    I en ganska liten tunna,
+    Inom koppar-tappens stängsel,
+    Ned i källaren så förde.
+
+    Ölet stötte uti tunnan,
+    Drycken uti källarn pöste:
+    "Om ändock man skulle komma
+    Att mig dricka, mig förtära,
+    Skulle äfven skickligt sjunga,
+    Låta goda qväden ljuda."
+
+    Sångare man sedan söker,
+    Söker sångare förträfflig,
+    Den som skickligt kunde qväda,
+    Kunde vackra toner drilla.
+
+    Hemtad är en lax att sjunga,
+    Gädda till att skickligt qväda.
+    Laxen duger ej att sjunga,
+    Dregelkäften kan ej qväda;
+    Laxens käftar äro sneda,
+    Glesa äro gäddans tänder.
+
+    Sångare man sedan söker,
+    Söker sångare förträfflig,
+    Den som skickligt kunde qväda,
+    Kunde vackra toner drilla.
+
+    Hemtadt är ett barn att sjunga,
+    Gosse förd att skickligt qväda.
+    Barnet duger ej att sjunga,
+    Dregelmunnen kan ej qväda;
+    Hesnat rösten har för barnet,
+    Gossens mål i munnen fastnat.
+
+    Yttrade nu röda ölet,
+    Färska drycken häftigt utfor
+    Uti kaggen gjord af ekträd,
+    Inom koppar-tappens stängsel:
+    "Om man icke genast hemtar
+    Hit en sångare förträfflig,
+    För att sånger skickligt qväda,
+    För att vackra toner drilla,
+    Alla band jag söndersparkar,
+    Väsnar så, att bottnet brister."
+
+    Straxt nu Pohjolas värdinna
+    Bragte bjudningar i omlopp,
+    Tog till orda då och sade:
+    "Hör nu mig, min lilla tärna,
+    Min beständiga trälinna!
+    Gå att bjuda folk tillsamman,
+    Männers hop till dryckeslaget.
+    Fattiga du bjud och rika,
+    Bjud hit lytta, bjud ock lama,
+    Släpa lytta uti slädar
+    Lama för på hästars ryggar,
+    Ro de blinda uti båtar.
+    Bjud den gamle Wäinämöinen
+    Till en sångare förträfflig.
+    Bjud dock icke Kaukomieli,
+    Bjud ej muntre Lemminkäinen,
+    Ty den muntre Lemminkäinen
+    Städse är på kif begifven."
+
+    Tog till orda nu trälinnan,
+    Spörjande af sin värdinna:
+    "Hvaraf skall jag Ahti känna,
+    Känna muntre Lemminkäinen?
+    Ej jag känner Ahtis boning,
+    Sköna Kaukomielis hemgård."
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Lätt du känner Kaukomieli;
+    Ahti bor uppå en holme,
+    Skalken invid vattnets närhet,
+    Vid den bugt, sig bredast vidgar
+    Uti Kauko-uddens krökning.
+    Vindt är Kaukomielis öga,
+    Käften lång på Lemminkäinen,
+    Ahtis mun på sned är vriden,
+    Skalken har en trubbig näsa."
+
+    Det var Pohjas lilla tärna,
+    Lejd för pengar att arbeta,
+    Gick att bjuda folk tillsamman,
+    Männers hop till dryckeslaget.
+    Bjuder fattiga och usla,
+    Bjuder lytta, bjuder lama,
+    Släpar lytta uti slädar
+    För på hästars ryggar lama,
+    Ror de blinda uti båtar.
+    Bjuder gamle Wäinämöinen,
+    Den evärdelige sångarn;
+    Men den sköna Kaukomieli,
+    Honom hon objuden lemnar.
+
+
+
+
+Fjortonde Runan.
+
+
+    Sjelf hon Pohja-gårds värdinnan
+    Råkade nu vara ute,
+    Röra sig vid gårdens grindar,
+    Hörde så ett gny från tåget,
+    Slädors rassel ifrån stranden,
+    Kastade sin blick åt vester,
+    Vände hufvudet mot solen;
+    Ser nu folk i antåg vara,
+    Mågens folk till gården nalkas,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Vinden der jag blåsa trodde,
+    Trodde någon vedrad ramla,
+    Vågen brusa emot stranden,
+    Eller smärre stenar skramla.
+    Men ej var det vind, som blåste,
+    Der ej ramlade en vedrad,
+    Våg ej brusade mot stranden,
+    Skramlade ej smärre stenar.
+    Det är mågens folk, som kommer,
+    Hundratal med honom följa.
+
+    Mågen är ej bland de främsta,
+    Icke heller bland de sista.
+    Mågen åker midt i hopen,
+    Midt i goda bröllops-skaran.
+    Hvaraf känner jag min svärson?
+    Deraf känner jag min svärson:
+    Han med svarta hästen åker,
+    Hvilken liknar glupska vargen,
+
+    Korpen, som med rofvet flyger,
+    Lärkan, som med snabbhet ilar.
+    Gyllne gökar sex der finnas,
+    Galande på mågens loka,
+    Blåa foglar sju der sitta,
+    Sjungande på mågens roma."
+
+    Hördes nu ett gny från tåget,
+    Slädors rassel ifrån vägen;
+    Mågen kommer fram till gården,
+    Kommer med sin hela skara.
+    Satt ett litet barn i stugan.
+    Satt en gosse uppå golfvet;
+    Barnet qväder uti stugan,
+    Gossen uppå golfvet talar:
+    "Upp J männer, ut J kämpar,
+    Längsta karlar ut på gården,
+    För att hästars remmar lösa,
+    För att lösa deras romor!"
+
+    Kämparne sig ut begåfvo,
+    Männerna på gården gingo.
+    Der nu Pohjolas värdinna
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Byens gossar, unga dufvor!
+    Spännen mågens hingst ur redet,
+    Ur sitt rede utaf koppar.
+    Ur de jernbesmidda romor,
+    Tagen lös dess vide-loka
+    Och dess tömmar utaf silke,
+    Så att hästen får sig vältra
+    På den mjuka, jemna gården,
+    Uppå honungsrika lindan,
+    På den mark, som lefvern liknar,
+    Utan att ett hårstrå krökes,
+    Halfva håret ens förkommer.
+
+    Byens gossar, unga dufvor!
+    Mågens vackra hingst J vattnen
+    Med den gyllne brunnens vatten,
+    Vatten ur den söta källan,
+    Som sig tömmer, fylles åter,
+    Källan, hvilken sakta sqvalpar
+    Under granens blomster-krona,
+    Under tallens rika grenar.
+    Gen åt mågens häst till foder
+    Skrädadt bröd och renad kornsäd,
+    Gifven kokadt sommar-hvete,
+    Sommar-råg, af stampen krossadt.
+
+    Byens gossar, unga dufvor!
+    Mågens vackra hingst J bringen
+    Ytterst uti boskaps-gården,
+    Till den öfversta bland spiltor,
+    Ställen den vid koppar-asken,
+    Framför det förgyllda skrinet.
+    Mågens vackra hingst J binden
+    Fast i sköna gyllne ringar,
+    Vid den jernbesmidda kroken
+    Uti stolpen gjord af ekträd.
+
+    Ryms väl mågen in i stugan,
+    Om man dörrens post ej höjer,
+    Sänker tröskeln lägre neder,
+    Tager bort den främre väggen,
+    Flyttar sido-väggen undan
+    Och den inre sönderrifver?
+
+    Mågen ryms ej in i stugan,
+    Utan att man posten höjer,
+    Sänker tröskeln lägre neder,
+    Tager bort den främre väggen,
+    Flottar sido-väggen undan
+    Och den inre sönderrifver.
+    Mågen är ett hufvud högre,
+    Skjuter öfver med ett öra.
+
+    Posterna må upp sig höja,
+    Utan att han mössan lyftar,
+    Tager hatten af sitt hufvud!
+    Trösklarna må ned sig sänka
+    Att ej skorna måtte nötas,
+    Mantelns fina fållar släpa.
+    Dörrarna må upp sig låta,
+    Utan att af händer röras,
+    Utan att med tummen gripas!"
+
+    Mågen in i stugan stiger,
+    Träder under takets hvälfning:
+    "Monne bänkarna man tvättat,
+    Monne golfven man har sopat,
+    Har man golfvens bräder städat,
+    Ställt på tallrickarne skedar?
+    Visst har bänkarna man tvättat,
+    Visst har golfven här man sopat,
+    Golfvens alla bräder städat,
+    Ställt på tallrickarne skedar.
+
+    Ej jag känner denna stuga,
+    Af hvad träd den blifvit timrad,
+    Hvarifrån man huset skaffat;
+    Hundra famnar lång är stugan,
+    Tusen famnar bredt är pörtet.
+
+    Sido-väggen är af sil-ben
+    Och den inre är af ren-ben,
+    Utaf filfras-ben den främre,
+    Dörrens öfra post af lam-ben.
+
+    Sparrarne man gjort af apel
+    Och af hassel ugnens stolpe,
+    Ugnens bräder utaf näckblad,
+    Takets hvalf af fjäll från braxen.
+
+    Golfvet är med vatten renadt
+    Och med guld är bordet siradt,
+    Utaf jern är långa bänken,
+    Utaf smått mynt andra bänkar.
+
+    Ugnen är af tegel-stenar,
+    Härden utaf Tyska hällar,
+    Ugnens tak af hafvets stenar,
+    Främre delen pryds af rönnar."
+
+    Derpå smeden Ilmarinen
+    Sjelf sig tränger fram i stugan:
+    "Frid, o Gud, ock hit förläna,
+    Uti detta furu-huset,
+    Detta pörte utaf tallar,
+    Under vidt berömda åsen."
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Hell ock dig, som nu har kommit
+    Hit till detta ringa boet,
+    Uti denna låga hydda.
+
+    Byens gossar, unga dufvor!
+    Bjuden nu vår måg att sitta
+    Med sin rygg åt blåa väggen
+    Hufvudet mot röda bordet,
+    Röda, guldbeprydda bordet,
+    Bröstet vändt åt christna skaran.
+
+    Byens flickor, unga dufvor!
+    Eld J hit med näfver bären,
+    Bringen med en tjärvedsticka,
+    Att jag såge mågens ögon,
+    Äro blå de, eller röda,
+    Eller hvita såsom vadmal.
+    Eld man hemtade med näfver,
+    Bragte med en tjärvedsticka;
+    Elden sprakade ur näfret,
+    Svart steg röken ifrån stickan.
+
+    Byens flickor, unga dufvor!
+    Eld J hit med ljus nu bären,
+    Lysen rummet upp med vax-ljus,
+    Att jag såge mågens ögon,
+    Äro blå de, eller röda.
+    Eller hvita, såsom vadmal.
+
+    Jag nu ser min svärsons ögon,
+    Blå ej äro de, ej röda,
+    Icke hvita såsom vadmal,
+    Men som vattnets fradga ljusa,
+    Liksom rör i hafvet bruna,
+    Sköna såsom säf i vattnet.
+    Vid hans sida passar siken,
+    Dufvo-bäret i hans armar.
+
+    Hör mig, du min lilla tärna,
+    Byens bästa tjensteflicka!
+    Hemta öl med vackra kannan,
+    Kannan med sitt dubbla handtag,
+    Åt de bjudna bröllopsgäster,
+    Att de kära gäster hedra.
+    Skäl för sig låt stopet göra,
+    Fembandskärlet flitigt röras,
+    Låt från sparren ölet rinna,
+    Mjödet ifrån spikars gömmen
+    Åt de bjudna bröllopsgäster,
+    Att de kära gäster hedra.
+    Länge bryggd har drycken varit,
+    Goda ölet länge färdigt
+    Åt de bjudna bröllopsgäster,
+    Att de kära gäster hedra."
+
+    Det är byens lilla tärna,
+    Den för pengar lönta flickan,
+    Hemtar öl med vackra kannan,
+    Kannan med sitt dubbla handtag,
+    Åt de bjudna bröllopsgäster,
+    Att de kära gäster hedra.
+    Kannan lät hon gå kring skaran,
+    Fembandskärlet flitigt röras,
+    Lät från sparren ölet rinna,
+    Mjödet ifrån spikars gömmen
+    Åt de bjudna bröllopsgäster,
+    Att de kära gäster hedra.
+
+    Der fann nu det goda ölet
+    Dem som drucko, dem som sjöngo,
+    Sångare det fann der goda,
+    Män, som kunde herrligt qväda.
+    Men den gamle Wäinämöinen,
+    Ett evärdligt stöd för sången,
+    Var bland sångare de bästa,
+    Bland de skickligaste skalder.
+
+    Först han öl ur stopet tömmer;
+    Sedan börjar han att qväda,
+    Sig till sångens värf förfogar.
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Värdarna sig här förundra
+    Och värdinnorna de tänka:
+    Monne usel dryck jag gjorde,
+    Monne dåligt öl jag bryggde.
+    När ej sångare nu sjunga,
+    Goda skalder icke qväda,
+    Ljud ej ge gyllne gäster,
+    Glädje-gökar sig ej fröjda?
+
+    Hvem skall här då sången sköta,
+    Hvem skall med sin tunga qväda
+    Uti detta Pohjas gästbud,
+    Detta lag i Sariola?
+    Golfven här visst icke sjunga,
+    Om ej de, som stå på golfven;
+    Här sig fönstren icke fröjda,
+    Om ej de, som rå om fönstren;
+    Borden larma här ej heller
+    Om ej de, vid borden sitta.
+
+    Om ej andra feta sjunga,
+    Raskare ej vilja qväda,
+    Sjunger jag, en mager gosse,
+    Qväder man med bleka kinder,
+    Sjunger ur det magra hullet,
+    Ur de istertoma sidor,
+    För att denna afton glädja,
+    Frejdad dag med sånger pryda.
+
+    Finnes väl bland denna ungdom,
+    Ibland denna sköna ungdom,
+    Uti detta höga slägte,
+    Bland den store fadrens söner,
+    Den som lade hand i handen,
+    Haka fogade i haken,
+    För att goda sånger sjunga,
+    Lägga fram de bästa qväden?
+
+    O du gode Ilmarinen,
+    Frände, barn utaf min moder!
+    Sjelf du kom att med mig sjunga,
+    Låt oss nu tillhopa qväda,
+    Mun du äger, mun jag äger,
+    Ljuflig tunga ha vi begge.
+    Hvad som godt är, talar munnen,
+    Och till detta lyssnar örat,
+    Tungan under-ting förtäljer,
+    Detta minnet sen förvarar.
+    Dålig man gör dåligt från sig,
+    Det en bättre man förbättrar."
+
+    Der nu smeden Ilmarinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Vi af samma moder födde,
+    Burna utaf samma qvinna.
+    Utaf samma bofink tvagna,
+    Vårdade af samma knipa,
+    Sällan komma vi tillsamman,
+    Börja samtal med hvarandra
+    Uti dessa Pohjas gästbud,
+    Sariolas dryckesgillen.
+
+    Sjunga skulle jag och kunde,
+    Om jag uti hemmet vore,
+    Men i byn jag blygs att sjunga,
+    Bya-flickor kunde skratta,
+    Bya-tärnor kunde gäcka,
+    Männerna i byn mig skymfa.
+
+    Du en sångare evärdlig,
+    Sångens stöd i alla tider,
+    Sjelf du sånger sammanfoga,
+    Sjelf du framlägg sköna qväden,
+    Att de häpna, som dem höra,
+    De jemväl, som icke höra.
+    Du kom en natt förr i dagen,
+    Jag en dag derefter föddes."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Om ej någon annan kommer
+    Att med mig tillsamman sjunga,
+    Ensam börjar jag då qväda.
+    Att de ädle månde höra,
+    Sångens vänner det förnimma,
+    Bland den ungdom, som här uppgår,
+    Bland den skara, här nu växer.
+
+    Gif, o Gud, ock hädanefter
+    Unna Skapare, du sanne,
+    Att på detta vis man lefver,
+    Att på sådant sätt man larmar
+    Uti dessa Pohjas gästhud,
+    Sariolas dryckesgillen.
+
+    Gif, o Gud, ock hädanefter,
+    Unna Skapare, du sanne,
+    Att i floder ölet rinner,
+    Mjödet uti strömmar flyter
+    Här i Pohja-gårdens stugor,
+    Uti Sariolas timring,
+    Under vidt berömda åsen,
+    Under detta sköna taket,
+    Medan denna värd än lefver
+    Och värdinnan är vid lifvet.
+
+    Skaparn gifve vedergällning,
+    Gud belöningen må ställa
+    Uti farstun åt värdinnan
+    Och åt värden fram på bordet,
+    Uppå pörtets bänk åt sonen
+    Och åt dottern uti sländan,
+    Att ej framdeles de ångra,
+    Efter nattens slut ej häpna
+    Öfver bröllopet, som firas
+    Gästabudet, som nu hålles.
+
+    Här jag intet mer förtjenar,
+    Kan ej heller skickligt sjunga,
+    Kanske hör jag upp och stadnar,
+    Slutar nu med mina qväden.
+    Sången sjöng jag, gjorde qvädet.
+    Grenar qvistade, fann vägen.
+    Sångerna uti ett nystan,
+    I en bundt jag sammanhvälfver,
+    Ställer den på visthus-skullen,
+    Inom lås af ben den gömmer,
+    Att de derifrån ej slippa,
+    Sig i detta lif ej reda,
+    Blott ben-låset icke rubbas,
+    Om ej käken blifver utbredd,
+    Tänderna i munnen skiljas.
+    Tungan af och an sig slingrar."
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Sjunger en dag, sjunger tvenne.
+    Sjunger än på tredje dagen.
+    Men uppå den tredje dagen,
+    Gick för skalden släden sönder,
+    Brast för sångaren hans mede
+    Uti detta Pohjas gästbud,
+    Sariolas dryckesgille.
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Finnes väl bland denna ungdom,
+    Ibland denna sköna ungdom,
+    Den som hemtar borr från Tuoni,
+    Nafvare ifrån Manala,
+    Att en släde ny jag reder
+    Och en häst för släden spänner."
+
+    Svarade så väl de unge,
+    Såsom ock de gamle sade:
+    "Icke finns bland denna ungdom,
+    Uti detta höga slägte,
+    Den som hemtar borr från Tuoni,
+    Nafvare ifrån Manala,
+    Att du släde ny dig reder
+    Och en häst för släden spänner."
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen,
+    Den evärdelige sångarn,
+    Gick att hemta borr från Tuoni,
+    Nafvare ifrån Manala.
+    Men värdinnan sjelf i Pohja
+    Fägnar väl de bjudna gäster,
+    Att de kära gäster hedra.
+
+    Deras mun i smör sig rörde,
+    Näfvarna bland fisk-piroger,
+    Och framför dem voro satta
+    Goda skifvor utaf laxen,
+    Utaf fläsket feta bitar.
+    Smöret smuladt var i stycken
+    Och det feta fläsket skiradt.
+
+    Oköpt var det goda ölet,
+    Mjödet ej betaldt med pengar
+    Uti detta Pohjas gästbud,
+    Goda skarans dryckesgille.
+    Ölet rann från sparrens ända,
+    Mjödet ifrån spikars gömmen,
+    Åt de bjudna bröllopsgäster,
+    Till de kära gästers heder.
+
+
+
+
+Femtonde Runan.
+
+
+    Länge ren man bröllop hållit,
+    Firat gästabud ren länge,
+    Haft i Pohjola ett bröllop,
+    Gästabud i Pimentola.
+    Sade Pohjolas värdinna
+    Då till smeden Ilmarinen:
+    "Hvarför sitter du, min frände,
+    Vakar du min äldsta broder?
+    Sitter du för värdens godhet,
+    Eller för värdinnans huldhet,
+    Bröllops-skarans fägring, eller
+    För det nätta pörtets skimmer?
+    Ej för värdens skull du sitter,
+    Eller för värdinnans huldhet,
+    Ej för bröllops-skarans fägring,
+    För det nätta pörtets skimmer;
+    Nej för jungfruns skull du sitter,
+    För den unga flickans huldhet,
+    För den sköna älsklings skimmer.
+    För den unga dufvans fägring.
+    Brudgum, länge ren du väntat,
+    Vänta än, min gode broder;
+    Än är ej din älskling färdig,
+    Ej din lifstids vän i ordning;
+    Håret är till hälften flätadt,
+    Hälften återstår att flätas.
+    Brudgum, länge ren du väntat,
+    Vänta än, min gode broder;
+    Än är ej din älskling färdig,
+    Ej din lifstids vän i ordning;
+    Nyss är ena ärmen påträdd,
+    Ännu återstår den andra.
+    Brudgum, länge ren du väntat.
+    Vänta än, min gode broder;
+    Än är ej din älskling färdig,
+    Ej din lifstids vän i ordning;
+    Nyss är ena foten påskodd,
+    Ännu återstår den andra.
+    Brudgum, länge ren du väntat,
+    Vänta än, min gode broder;
+    Än är ej din älskling färdig.
+    Ej din lifstids vän i ordning;
+    Nyss är ena handen påklädd,
+    Ännu återstår den andra.
+
+    Brudgum, du min gode broder,
+    Nu är ren din älskling färdig,
+    Är din lifstids vän i ordning.
+    Gå då nu, du köpta jungfru,
+    Följ då med, försålda flicka,
+    Efter penningar du älskat,
+    Varit snar att räcka handen,
+    Snabb att ta emot en brudskänk.
+    Unga flicka, ingalunda
+    Har du vetat alltför mycket,
+    Sett åt båda sidor om dig;
+    Om ett ångradt köp du slutit,
+    Lifvet ut det blir att gråta,
+    Året ut det blir att klaga,
+    Att din faders hus du lemnat,
+    Flyttat bort från fosterjorden,
+    Från din moders boningsorter,
+    Från din fostrarinnas gårdar.
+    Hvad betog dig då din klokhet,
+    Kom din fjärhet att ge vika,
+    Du, den alltför mycket kloka,
+    Du, i hela byn, den visa,
+    När du gick ifrån din fader,
+    Från din egen moders närhet?
+    Så är dottren hos sin fader,
+    Som uti sitt slott en konung;
+    Så svärdottren hos sin make,
+    Som en fånge uti Ryssland.
+    För en natt du tänkte vandra,
+    Ville för en dag bege dig,
+    Hoppades en månad dröja,
+    Eller blott en half bli borta. --
+    Ej dock för en natt du vandrat,
+    Kunnat för en dag bege dig,
+    Eller dröja blott en månad,
+    Eller blott en half bli borta.
+    Nej för längre tid du vandrat,
+    Bortgått för en menskoålder,
+    Från din faders hem för alltid,
+    För din lifstid från din moder.
+
+    Fästmö, du min unga syster,
+    Du min sång, min gröna stängel,
+    Gråt nu näftals dina tårar,
+    Göpentals din trånads vatten.
+    På din faders rena gårdar,
+    Droppar gråt på fostrarns gårdar,
+    På din faders stuggolf sjöar!
+    Gården räcker ett steg längre,
+    Farstun är ett spann förstorad
+    Och ett stockhvarf högre tröskeln.
+    När en gång härnäst du kommer."
+
+    Flickan suckade, den arma,
+    Drog med suckar efter andan,
+    Sorg i hennes barm sig lade,
+    Tåren steg i hennes öga.
+    Näftals gret hon sina tårar,
+    Göpentals sin trånads vatten
+    På sin faders rena gårdar,
+    Gret på fostrarns gårdar droppar,
+    På sin faders stuggolf sjöar;
+    Men i ord hon talte detta:
+    "Väl jag visste, väl jag trodde,
+    Väl jag tyckte i min lefnad,
+    Sade i min blomningsålder:
+    Icke är du än en jungfru
+    Under egen moders vårdnad,
+    Vid din fostrarinnas sköte;
+    Då först vore du en jungfru,
+    När en make hem du följde,
+    Satt din ena fot på tröskeln
+    Och den andra i hans släde,
+    Då först sköte du i höjden,
+    Blefve du ett hufvud högre.
+    Sådant var mitt hopp i lifvet,
+    Var mitt mål i blomningsåldern,
+    Som ett bördigt år förväntadt,
+    Motsedt som en vacker sommar.
+    Nu är ren min bortgång nära,
+    Och mitt hopp är nu besannadt,
+    Ena foten är på tröskeln,
+    Andra i min fästmans släde.
+    Dock ej vandrar jag med glädje,
+    Eller skiljer mig med jubel
+    Bort ifrån det gyllne hemmet,
+    Der jag sutit i min ungdom.
+    Med bekymmer far jag, späda,
+    Skiljer mig med saknad hädan,
+    Går i famnen af en höstnatt,
+    Färdas på en glansig våris,
+    Att ett spår ej syns på isen,
+    Icke fotens steg på halkan,
+    Ej min klädnings fläkt på drifvan,
+    Att min mor ej hör min stämma,
+    Ej min far min gråt förnimmer.
+    Hurdant tör då andras sinne,
+    Andra brudars sinne vara?
+    Sådant är de sällas sinne,
+    Som en gryning är om våren;
+    Men mitt sinne, mitt den armas,
+    Är som hästens, då den säljes,
+    Stoets, när det går i handel,
+    Eller hingstens, då den köpes.
+    Så mitt sinne är, den armas,
+    Som en dunkel natt om hösten,
+    Som en mulen dag om vintern."
+
+    Så till dottren sade modren,
+    Talte till sitt barn den gamla:
+    "Flicka, var ej alls bekymrad,
+    Frukt utaf din moder, sörj ej!
+    Icke till ett kärr du föres,
+    Icke till en bäck du tages.
+    Nej, du fick en man, den bästa.
+    Fick den ypperste af kämpar,
+    Den i smide högst förfarne,
+    I sin slöjd förståndigaste --
+    Rena kakor äter smeden,
+    Ännu renare hans hustru --
+    Fick en man, som trifs i skogen.
+    Ströfvar käck i ödemarken.
+    Ej hans hundar ligga hemma,
+    Ej på strån hans valpar hvila.
+    Denna vår ren trenne gånger
+    Har han vid en stockeld vaknat,
+    Uppstått från ett granrisläger.
+    Denna vår ren trenne gånger
+    Hafva barr hans hufvud kammat.
+    Torra qvistar borstat honom.
+
+    Flicka, var ej alls bekymrad,
+    Frukt utaf din moder, sörj ej!
+    Se din fästman äger hjordar,
+    Hundrade med horn i pannan,
+    Tusende med fulla jufver,
+    Tusende med ull betäckta.
+
+    Flicka, var ej alls bekymrad.
+    Frukt utaf din moder, sörj ej!
+    Icke äger denna fästman
+    Någon åbredd utan kornskörd,
+    Någon slätt, der hafra saknas,
+    Någon strand, ej sådd med hvete.
+    Se han har ju, denna fästman,
+    Vid hvar bäck en lår med spannmål.
+    Sädesstackar vid hvart svedland,
+    Alskog, der sitt bröd han bergar,
+    Småskog, der hans hvete frodas,
+    Mynt han får ur hvarje röse,
+    Och af klapperstenar pengar.
+
+    Flicka, var ej alls bekymrad,
+    Frukt utaf din moder, sörj ej!
+    Se han har ju, denna fästman,
+    Hjerpar, som med buller flyga.
+    Fladdrande, omkring hans loka,
+    Gyllne gökar, sex till talet,
+    Som uppå hans rankor sväfva,
+    Trastar, som med glädje dröja
+    Sjungande på okets remmar.
+
+    Ännu råder jag min dotter,
+    Lär mitt barn, som från mig skiljes:
+    Fästmö du min unga syster,
+    Du min sång, min gröna stängel!
+    Höra må du, hvad jag säger,
+    Hvad den gamla qvinnan talar:
+    Till en annan gård du kommer
+    Der en annan mor befaller,
+    Kommer i ett okändt hushåll;
+    Annat är i andras gårdar,
+    Der en annan mor befaller,
+    Annat i ett okändt hushåll,
+    Ej som i den egnas boning,
+    Egna fostrarinnans vårdnad.
+
+    Aldrig må du i din lefnad,
+    Under månens gyllne klarhet,
+    Nalkas gården utan seder,
+    Utan make mannens boning
+    Seder efterfrågar gården,
+    Seder, om den än är dålig,
+    Lynnet efterkänner mannen,
+    Lynnet, om han än är duglös.
+
+    Sådant bör du noggrannt väja;
+    Gubbens käke hvass och benig,
+    Gubbens tunga, skarp som stenen,
+    Svågerns kalla ord, och systerns
+    Spotska kastning med sin nacke.
+    Om en varg i vrån är gubben,
+    Gumman som en björn i stugan,
+    Svågern som en orm på tröskeln,
+    Systern som en spik i dörren;
+    Bör dock samma aktning gifvas,
+    Samma ödmjukhet bevisas,
+    Som i eget hem tillförne,
+    I din egen moders vårdnad,
+    Samma vördnad för den gamle
+    Och för brödren samma aktning.
+
+    Hör då jungfru hvad jag säger,
+    Hvad den gamla qvinnan talar:
+    Lyss med mössets skarpa öra,
+    Rörs med harens snabba fötter,
+    Håll den unga barmen smidig,
+    Böj den rena hvita halsen,
+    Som sin topp den friska häggen.
+    Sina qvistar enen böjer.
+    Rör dig icke utan klädning,
+    Stöka icke utan linne,
+    Gå ej utan skor på foten.
+
+    Hör då ännu hvad jag säger,
+    Hvad den gamla qvinnan talar:
+    Laga dina ylle-kjortlar
+    Af en enda tapp af ullen,
+    Koka ock ett mustigt kornöl,
+    En till smaken ljuflig maltdryck,
+    Af ett enda korn i brygden,
+    Med blott trenne trän till brasa.
+    Tvätta bänkar qväll och morgon,
+    Bordet äfven midt på dagen,
+    Skölj också med vatten golfvet,
+    Allrasist när veckan slutat.
+
+    Hör då ännu hvad jag säger,
+    Hvad den gamla qvinnan talar:
+    Ej har gårdsvärdinnan stunder
+    Att i pörtet ständigt vistas.
+    Nedböjd skall hon trampa tågen,
+    Lutad i sin ladgård syssla,
+    Dädan sen till stugan skynda,
+    Der har barnet börjat gråta,
+    Späda barnet i sitt täcke.
+    Icke kan det arma tala,
+    Icke har det ord att säga,
+    Om det fryser eller hungrar,
+    Förr än den bekanta kommer,
+    Moderns röst dess öra hinner.
+
+    Hör då ännu, hvad jag säger,
+    Hvad den gamla qvinnan talar:
+    Håll i räkning dina skedar,
+    Haf på dina käril reda,
+    Att ej kattor dem må släpa,
+    Luftens fåglar gömma bort dem.
+    Helgade må gårdens rönnar,
+    Qvistarna på dem dig vara,
+    Ännu heligare bären.
+
+    Brudgum, du min gode broder!
+    Ej må du vår unga dufva
+    Föra till en nödbröds mortel,
+    Ställa för att stampa barkbröd,
+    Att af agnar baka kakor,
+    Eller tallens safva krossa.
+    Nej vår dufva må du föra,
+    Till en tufva rik på näring,
+    Till att ösa korn ur lårar
+    Och i bitar skära rätter;
+    Nej vår dufva må du ställa,
+    För att grädda tjocka kakor,
+    För att baka bröd af hvete,
+    För att klappa rena degar.
+
+    Brudgum, du min gode broder!
+    Ej må du vår unga dufva
+    Visa väg med slafvens piske,
+    Tvinga med en rem att klaga,
+    Med en knippa ris att qvida,
+    Med din töm att yttra jämmer.
+    Såg du flickan, såg du jungfrun,
+    Såg du flickans unga sinne!
+    Visa henne då du hvilar,
+    Lär vid sluten dörr den unga,
+    Fortfar så ett år igenom,
+    Ett år lär med ord allenast,
+    Blott med ögats blink, det andra,
+    Trampa foten lätt, det tredje.
+
+    Om hon detta icke aktar,
+    Icke efterföljer sådant,
+    Tag dig då ett rör ur hvassen,
+    Tag ett starrgräs då från fältet,
+    Stöt med stängelns spetsar henne,
+    Aga henne med ett skäfte,
+    Med en piske af ett rörstrå,
+    Med ett ris af ylle viradt.
+
+    Om hon då ej aktar detta,
+    Icke efterföljer sådant,
+    Tag dig då ett ris ur skogen,
+    Tag ur dälden då en björkqvist,
+    Bär den under pelsens skörte,
+    Att en annan gård ej ser den.
+    Värm med detta hennes skuldror
+    Och gör ryggen mjuk med detta.
+    Rigta ej ett slag mot ögat,
+    Och vid örat rör ej heller;
+    Dervid kunde svågern fråga,
+    Dervid ock en svärfar mena:
+    Monne vargen henne rifvit,
+    Eller björnen skrapat henne?"
+
+    Flickan suckade, den arma,
+    Drog med suckar efter andan,
+    Sorg i hennes barm sig lade,
+    Tåren steg i hennes öga;
+    Och hon brast i gråt och talte,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Icke var jag dock tillförne
+    Mörkare än andra jungfrur,
+    Blekare än vattnets fiskar;
+    Mörkare jag blef än andra,
+    Blekare än vattnets fiskar.
+
+    Hur betalar jag min moders
+    Mjölk, och hur min faders godhet?
+    Dig jag säger tack, min fader,
+    För min hittills funna bergning,
+    För de bästa bitars gåfva,
+    För den föda förr jag njutit!
+
+    Dig jag säger tack, min moder,
+    Som mig vaggat i min barndom,
+    Burit mig som späd i famnen,
+    Och din barm mig räckt till näring.
+
+    Er jag tackar, gårdens husfolk,
+    Goda barndomsvänner alla,
+    Jemte hvilka här jag lefvat,
+    Vuxit i min blomningsålder!
+
+    Nu alltså jag måste resa,
+    Fara från det gyllne hemmet,
+    Från min faders sal, min moders
+    Alltid gästfritt öppna boning.
+
+    Blif då qvar i lugn, o pörte,
+    Pörte, med ditt tak af bräder,
+    Godt det blir att återkomma,
+    Kärt att en gång än här vandra.
+    Blif då qvar i lugn, o farstu,
+    Farstu, med ditt golf af bräder,
+    Blif i ostörd ro der ute
+    Gård, med dina ljufva rönnar.
+    Er i fridens hägn jag lemnar
+    Länder, bäruppfyllda skogar,
+    Träsk, med edra hundra holmar,
+    Hedar med er ljung bevuxna."
+
+    Derpå smeden Ilmarinen
+    Slängde flickan i sin släde,
+    Tog till ordet sjelf och sade:
+    "Far då väl, du Pohjas boning!
+    Blifven alla qvar i trefnad,
+    Alla backens smärre tallar,
+    Alla höga trän i skogen,
+    Alla enar uppå fälten,
+    Bär, som växa uppå marken,
+    Telningar, som gro i vattnet,
+    Alens qvistar, björkens näfver,
+    Granens rötter, furans stubbar!"
+
+    Och med dån han färdas framåt,
+    Åker öfver Pohjas stränder,
+    Längsmed Simosalmis bräddar,
+    Längsmed skuldrorna af åsen.
+    Med sin ena hand vid tömmen,
+    Och vid flickans barm den andra,
+    Ena foten utom slädan,
+    Och vid flickans knä den andra.
+
+    Flickan suckade, den arma,
+    Drog med suckar efter andan:
+    "Kallt mig tyckes under fållen,
+    Kulet uti släden vara."
+
+    Och han far ett stycke framåt,
+    Åker blott ett litet stycke;
+    Jungfrun lyfter opp sitt hufvud,
+    Talar då och säger detta:
+    "Hvem har sprungit här tvärsöfver.
+    Hvilken usling har här vandrat?"
+
+    Sjelf då smeden Ilmarinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Haren sprungit här tvärsöfver,
+    Harens son har trampat spåren."
+
+    Jungfrun tog till ordet åter:
+    "Bättre vore det att vara,
+    Bättre stod jag ut att vara
+    I den snabba harens fotspår,
+    På hans viga fötters stigar,
+    Än som här i friarns släde."
+
+    Derpå smeden Ilmarinen
+    Vred sin mun och rörde hufvet,
+    Skakade det svarta håret,
+    Och med dån han åker framåt,
+    Och han far ett stycke framåt,
+    Åker blott ett litet stycke,
+    Jungfrun lyfter opp sitt hufvud,
+    Talar då och säger detta:
+    "Hvem har sprungit här tvärsöfver,
+    Hvilken usling har här vandrat?"
+
+    Det är smeden Ilmarinen,
+    Sjelf han yttrar sig och säger:
+    "Räfven sprungit här tvärsöfver,
+    Räfven på sin färd här skridit."
+
+    Jungfrun tog till ordet åter:
+    "Bättre vore det att vara,
+    Bättre stod jag ut att vara
+    I den qvicka räfvens fardon,
+    I hans kälke under färden,
+    Än som här i friarns släde."
+
+    Derpå smeden Ilmarinen
+    Vred sin mun och rörde hufvet,
+    Skakade det svarta håret,
+    Och med dån han åker framåt,
+    Och han far ett stycke framåt,
+    Åker blott ett litet stycke;
+    Jungfrun lyfter opp sitt hufvud,
+    Frågar då och säger detta:
+    "Hvem har sprungit här tvärsöfver,
+    Hvilken usling har här vandrat?"
+
+    Sjelf då smeden Ilmarinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Björnen sprungit här tvärsöfver,
+    Ohto på sin färd här lunkat"
+
+    Jungfrun tog till ordet åter:
+    "Bättre vore det att vara,
+    Bättre stod jag ut att vara,
+    Uti björnens stenrösgrotta,
+    I hans kammare af hällar,
+    Än som här i friarns släde."
+
+    Sjelf då smeden Ilmarinen
+    Vred sin mun och rörde hufvet,
+    Skakade det svarta håret,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Var ej sorgsen, arma jungfru,
+    När du hinner friarns boning,
+    Kött förutan knif du äter,
+    Dricker öl förutan skopa."
+
+    Och han åker fram med buller
+    Öfver Wäinös svedjelunder,
+    Öfver Kalevalas slätter.
+    Trafvarn sprang och färden framled,
+    Släden skrann och vägen aftog,
+    Buller gaf den hårda meden,
+    Björken ljöd i fimmelstången,
+    Häggen knarrade i fjättran. --
+    Om en stund är hemmet synligt,
+    Stiger rök ur egna stugor.
+
+
+
+
+Sextonde Runan.
+
+
+    Nu ett gny från tåget hördes,
+    Nära piskens smällar ljödo,
+    Slädens rassel ljöd från stranden,
+    Stängers brak från gårdens brunnsväg.
+
+    Sjelf nu Ilmarinens moder
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Det är sonens vackra släde,
+    Ren från Pohjola han kommer.
+    Vackra gökarna de gala
+    Fram uppå den granna korgen,
+    Ekorrarna skyndsamt ila
+    Längsmed stängerna af lönnträd,
+    Sköna orrarna de kuttra
+    På hans loka, gjord af almen.
+
+    Byn har bidt på månens skifte,
+    Solens uppgång folket väntat,
+    Barnen mark med smultron färgad,
+    Rullarna en tjärad farkost;
+    Jag min son allenast väntat,
+    Sonen och hans unga hustru.
+
+    Nu du må dig hitåt vända,
+    Komma hit till dessa gårdar.
+    Stugor af din fader byggda,
+    Redda af den ålderstegna."
+
+    Sjelf han smeden Ilmarinen
+    Vänder nu sin kosa hemåt,
+    Till af fadren byggda gårdar,
+    Af den ålderstegne redda.
+    Slädens begge sidor prydas
+    Utaf nystan blå och röda,
+    Mellan dem en räf är målad.
+
+    Sade Ilmarinens moder:
+    "Brudgum, du min gode broder!
+    Har nu frisk och sund du färdats,
+    Har du gjort en ljuflig resa?
+    Fick du jungfrun, vann du borgen,
+    Krossade du stridens portar?
+    Fick du hundarna att skälla,
+    Fick du borgens mör att gråta,
+    Fick du flickan till att skratta,
+    Vann du unga jungfruns kärlek,
+    När din svärmor du besökte,
+    Då du dröjde hos din svärfar?
+
+    Men jag ser det, hvarför fråga?
+    Märker det, hvarför då spörja?
+    Visst är knipan i din väljo,
+    Dufvan uti dina armar.
+
+    Hvem bar hit det falska budskap,
+    Att vår fästman tom har kommit,
+    Att förgäfves hästen sprungit?
+    Tom ej kom vår fästman åter,
+    Hästen icke sprang förgäfves.
+    Något hingsten har att draga,
+    Den hvitmanige att föra.
+
+    Stig, du sköna, nu ur släden,
+    Ur dess korg, du goda gåfva;
+    Res dig, utan att du lyftas,
+    Höj dig, utan att du höjes,
+    Om han är for ung, som lyftar,
+    Och för stolt, som höjer upp dig.
+    Ställ på meden ena foten
+    Och den andra uppå tvärträ't,
+    Gå uppå den dunkla vägen,
+    På den lefverlika marken,
+    Som är slätad utaf suggan,
+    Trampad utaf lilla grisen,
+    Utaf fårets fötter jemnad
+    Och af hästars manar gniden.
+
+    Stig med dufvans nätta fötter,
+    Trippa som en årta trippar,
+    Uppå dessa rena gårdar,
+    Gårdar herrliga och sköna,
+    Hvilka här din svärfar tillredt
+    Och din svärmor bragt i ordning.
+    Ofta svågern på dem vandrat,
+    Svägerskan beträdt dem ständigt.
+
+    Gå nu i den släta farstun.
+    Farstun utaf andben fogad.
+    Redan uppå denna sommar,
+    Sommarn, som så långsamt skridit,
+    Dörrarna sig städse öppnat,
+    Väntande på öppnarinna;
+    Dörrars handtag ofta knarrat
+    Efter ringprydd slutarinna
+    Trösklarna sig städse nedböjt
+    För den stoltas fina fållar.
+
+    Redan uppå denna sommar,
+    Sommarn, som så långsamt skridit,
+    Här sig farstun sidlängs flyttat,
+    Väntande på städarinna;
+    Stugan vändt sig om af längtan
+    Efter den, som golfvet sopar.
+
+    Redan uppå denna sommar,
+    Sommarn, som så långsamt skridit,
+    Andbens golfvet ofta ljudit
+    För den, som skall stå på golfvet;
+    Gyllne taket ofta klingat
+    För den, som skall gå derunder;
+    Fönstren öfver den sig fröjdat,
+    om skall invid fönstren sitta.
+
+    Redan uppå denna sommar,
+    Sommarn, som så långsamt skridit,
+    Loften sänkt sig ofta neder
+    För den, som skall loften öppna;
+    Boskaps-ställen ofta närmat
+    Sig till den, som dem skall sköta,
+    Fähusgårdar vikit undan
+    För den årta, dem skall trampa.
+
+    Redan uppå denna sommar.
+    Sommarn, som så långsamt skridit,
+    Goda kon här tidigt bölat
+    Mot den, som skall knippen gifva,
+    Vårens lam har bräkt här tidigt
+    Mot den, som skall maten öka;
+    Sommar-tackan ropat efter
+    Den, som fina hö't skall räcka.
+
+    Hell dig gård med all din fullhet,
+    Hell er gäster uppå gården,
+    Hell er yttre gårdens kämpar!
+
+    Hell dig trappa med din fullhet,
+    Hell er gäster uppå trappan,
+    Hell dig skara under taket!
+
+    Hell dig stuga med din fullhet,
+    Hell er gäster uti stugan,
+    Hell er barn inunder taket!
+
+    Hell dig måne, hell dig konung,
+    Hell dig unga bröllops-skara!
+    Icke har förut här varit,
+    Icke förr, i går ej heller,
+    Sådan stolt och prydlig skara
+    Och en folkhop, skön som denna.
+
+    Brudgum, du min gode broder!
+    Visa fram din köpta maka,
+    Den med hundra marker lösta,
+    Den med tusende betalta.
+    Har du hemtat, den du ärnat?
+    Dufva ärnade du hemta,
+    Mjellhvit mö i landet välja,
+    Bringa med dig fager blomma.
+    Men jag ser det, hvarför fråga?
+    Märker det, hvarför då spörja?
+    Visst har du en dufva hemtat,
+    Mjellhvit mö i landet utvalt,
+    Bragt med dig en fager blomma.
+
+    Goda fästmö, sköna fästmö,
+    Du mjellhvita, fagra fästmö!
+    Väl du var i hemmet frejdad,
+    Flicka än i faders huset;
+    Låt dig alltid väl bli frejdad,
+    Såsom gift, i mannens boning."
+
+    Derpå Ilmarinens moder
+    Fägnade med mat och drycker
+    Alla bjudna bröllopsgäster,
+    Att de kära gäster hedra.
+    Deras mun i smör sig rörde,
+    Näfvarna bland fisk-piroger.
+    Länge bryggd ren drycken varit,
+    Goda ölet länge färdigt
+    Åt de bjudna bröllopsgäster,
+    Till de kära gästers heder.
+    Rågade der kärlen voro,
+    Faten upp till brädden fyllda;
+    Der fanns ymnigt till att äta,
+    Till att äta, till att dricka
+    För de bjudna bröllopsgäster,
+    Till de kära gästers heder.
+
+    Humlans saft nu munnen sköljde,
+    Hvitt af ölets skum var skägget,
+    Ölet rann från sparrens ända,
+    Mjödet ifrån spikars gömmen
+    Åt de bjudna bröllopsgäster,
+    Till de kära gästers heder.
+
+    Hvem blef der väl bedd att sjunga,
+    Redd att sånger skickligt qväda?
+    Gamle trygge Wäinämöinen,
+    Den evärdelige sångarn,
+    Sjelf han börjar på att qväda,
+    Sig till sångens värf förfogar.
+    Höjande sin röst han säger
+    Och med dessa orden talar:
+    "Icke har förut här varit,
+    Tör härnäst ej heller komma
+    Sådan stor och ståtlig fästman
+    Och en brud så nätt som denna,
+    Icke sådan prydlig skara,
+    Ej en ungdom så behaglig.
+
+    Hvem skall här jag först nu prisa?
+    Först må jag värdinnan prisa;
+    Hvem är gunstiga värdinnan?
+    Det är Ilmaris värdinna.
+    Hon af korn har bryggt oss ölet,
+    Gjort af malt den ljufva drycken.
+    Hennes säd är söt och smaklig,
+    Smakligt är hos henne maltet;
+    Ej värdinnans säd är smaklös,
+    Ej är maltet kärft och unket.
+
+    Hvarken fruktade hon vargar,
+    Eller andra skogens villdjur,
+    När hon gick att se på maltet,
+    Hastade till rökfull stuga.
+    Ej med krok hon maltet rörde,
+    Rörde alltid om med händer,
+    Vände det med sina näfvar,
+    Jemkade med sina fingrar.
+
+    Sjelf hon bakat stora bröden
+    Och de tjocka kakor klappat
+    Till den goda skarans gille,
+    För att fröjda goda folket;
+    Skyndsamt har hon maten framlagt,
+    Gladt och vänligt bröden burit.
+
+    Nu jag har värdinnan prisat,
+    Skall så värden sjelf ock prisa.
+    Hvem är hufvudet for skaran,
+    Det mot solen vända äpplet?
+    Ilmari den store värden,
+    Han är hufvudet för skaran,
+    Det mot solen vända äpplet.
+
+    Han ju hit hat husen skaffat
+    Och allt virke till dem hemtat.
+    Släpat väggarna från skogen,
+    Stockarna från stora backen,
+    Takets bräder ifrån bärmon,
+    Näfret från hägghergets höjder,
+    Sprötena från stenig jordmon,
+    Mossan från de öppna kärren;
+    Har af buskar bänken lagat,
+    Ställt den på ett lämpligt ställe,
+    På en stadig plats den fästat.
+
+    Så jag värden sjelf har prisat,
+    Skall nu ock vår talman prisa.
+    Hvem är här till talman utsedd,
+    Hvem är väld att vägen visa?
+    Talman är i byn den bäste,
+    Byens sällhet vägen visar.
+
+    Denna talman bär på kroppen
+    Skjorta utaf fina linnet
+    Och en blå kaftan af vadmal.
+    På den fina linne-skjortan.
+    Fållarna i sanden släpa,
+    På den lefverlika marken.
+
+    Gördel fin har denna talman
+    Kring den blåa vadmals-rocken --
+    Gördel väfd af Månens dotter
+    Och af Solens dotter spunnen
+    Utaf fjun från sommar-tackan,
+    Utaf ull från vinter-föret
+    På en tid, då eld ej lyste,
+    Då man ens om eld ej visste.
+
+    Visst har äfven denna talman
+    Skägget uti gyllne flätor,
+    Håret uti gyllne lockar,
+    Gyllne mössa på sitt hufvud,
+    Uppå sina gyllne lockar.
+    Mössan upp i molnen susar,
+    Skymtar fram bland trädens toppar.
+
+    Nu jag har vår talman prisat,
+    Skall så prisa brudens tärna.
+    Hvadan fick man brudens tärna,
+    Hvadan tog man hjelparinnan?
+    Dädan fick man brudens tärna,
+    Dädan tog man hjelparinnan:
+    Bak Tanika-borgens fästen,
+    Utanför den nya borgen.
+    Derifrån är hon ej hemtad --
+    Ej den minsta grund det äger --
+    Hvadan fick man brudens tärna,
+    Hvadan tog man hjelparinnan?
+    Dädan fick man brudens tärna,
+    Dädan tog man hjelparinnan:
+    Ifrån vattnen ofvan Dvina,
+    Från de vida, öppna fjärdar.
+    Ej ens dädan är hon hemtad --
+    Ej den minsta grund det äger --
+    Hvadan fick man brudens tärna,
+    Hvadan tog man hjelparinnan?
+    Fanns ett smultron uppå backen,
+    Fanns ett lingon-bär på fältet,
+    Ljusgrönt gräs på åkern växte,
+    Gyllne blomma uti lunden.
+    Dädan fick man brudens tärna
+    Dädan tog man hjelparinnan.
+
+    Munnen är för brudens tärna
+    Nätt som spolen uti Finland,
+    Ögonen på henne tindra
+    Såsom stjernorna på fästet.
+    Hög är hennes hufvudbonad
+    Som en upprätt spets af molnet,
+    Hennes nätta skor, de likna
+    Gässen på en vatten-ruska.
+    Brudens tärna har på balsen
+    Klingande och klara perlor,
+    Händerna af guldband prydas,
+    Fingrarna af gyllne ringar,
+    Öronen af gyllne hängen,
+    Ögonhåren utaf perlor.
+
+    Nu jag prisat brudens tärna,
+    Skall så hela skaran prisa.
+    Icke har förut här varit,
+    Icke förr, i går ej heller,
+    Sådan skön och prydlig skara
+    Och en ungdom så behaglig.
+    Så är folket klädt i vadmal,
+    Såsom skogen uti rimfrost --
+    Nedantill likt morgonrodnad,
+    Ofvantill likt dagens gryning.
+
+    Godt förråd på silfver funnits,
+    Penning-påsar här på fälten
+    Hos de bjudna bröllopsgäster,
+    Gästerna till pris och heder.
+    Mynt på mark och vägar legat,
+    Halfva rubels mynt för gossar,
+    Tre kopeks för gamla qvinnor
+    Och för jungfrur fyra grivners."
+
+
+
+
+
+
+Sednare Delen.
+
+
+
+
+Sjuttonde Runan
+
+
+    Ahti bor uppå en holme,
+    Kauko vid en uddes krökning,
+    Håller på att plöja åkern,
+    Draga fåror på sitt plogland
+    Vid den dimomhöljda udden,
+    På den skogbeväxta holmen;
+    Ahti har ett säkert öra,
+    Hör de allraminsta ljuden.
+    Hörde bjudna gäster fördas,
+    Ryttar-hästar hoptals springa,
+    Fick en tanke i sitt hufvud,
+    Olyckstanke i sin hjerna:
+    Pohjola nu firar bröllop,
+    Håller gästabud i lönndom.
+    Vred sin mun, sitt hufvud rörde,
+    Skakade det svarta håret,
+    Slutade på stund sin plöjning,
+    Afbröt fåran midt på åkern.
+    Steg på hästens rygg från marken,
+    Skyndade sig hem till gården,
+    Till sin alltid kära moder,
+    Till den ålderstigna qvinnan.
+    Kommen hem ett ord han sade,
+    Talte till sin gamla moder:
+    "O min moder, gamla qvinna!
+    Mat i största hast nu framlägg
+    För den hungrige att äta,
+    För den lystne till att tugga;
+    Oförmärkt så badstu'n elda,
+    Värm den upp med största snabbhet,
+    Att sig mannen tvätta finge,
+    Hjeltars prydnad ansa om sig."
+
+    Det var Lemminkäinens moder,
+    Mat i största hast hon lade
+    För den hungrige att äta,
+    För den lystne till att tugga,
+    Under det man badstu'n värmde,
+    Medan man om bad besörjde.
+
+    Derpå muntre Lemminkäinen
+    Gör i största hast sin måltid,
+    Går så oförmärkt till badstu'n,
+    Sig beger till värmda badet.
+    Der nu mannen ren sig tvättar,
+    Hjeltars prydnad ansar om sig.
+    Säger dädan återkommen:
+    "O min moder, gamla qvinna!
+    Hemta hit min pansar-skjorta,
+    Bär till mig min stridsbetäckning,
+    Hvarmed förr i krig jag färdats,
+    Svängt mig uppå farans bröllopp."
+
+    Modren straxt af honom spörjer:
+    "Hvart skall nu, min son, du fara?
+    Monn till skogen, monn på hafvet,
+    Monne för att elgar fånga,
+    Eller ut till stora striden,
+    Hvarest männers hufvu'n jemnas?"
+
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "O min mor, min fostrarinna!
+    Ej till skogen, ej på hafvet,
+    Icke för att elgar fånga,
+    Icke ut till stora striden,
+    Hvarest männers hufvu'n jemnas,
+    Jag nu far till Pohjas bröllop,
+    Som i hemlighet man håller.
+    Hemta hit min pansar-skjorta,
+    Bär till mig min stridsbetäckning,
+    Att på bröllopet mig pryda,
+    Att vid gästabudet bäras."
+
+    Modren varnar nu sin gosse
+    Och sin make varnar hustrun,
+    Varnade så tvenne menskor
+    Och naturens döttrar trenne
+    Lemminkäinen att ej fara
+    Till det goda Pohjas gästbud:
+    "Du ju dit ej blifvit bjuden
+    Och ej lär man der dig sakna."
+
+    Nu sig yttrar Lemminkäinen:
+    "Hunden kommer när den kallas,
+    Utan bjudning går den gode;
+    Der en evig bjudning finnes,
+    Der på egget af mitt eldsvärd,
+    Uppå spetsen af min klinga.
+    Bringa hit min pansar-skjorta,
+    Gif mig straxt min stridsbetäckning."
+
+    Derpå Lemminkäinens moder
+    Fortfar än att honom varna:
+    "O min son, ej må du fara
+    Hän till Pohjola det mörka.
+    Vägen dit är rik på under,
+    Stora, oerhörda under;
+    Tre förderf dock svårast äro,
+    Och de bringa död och ofärd."
+
+    Yttrade nu Lemminkäinen:
+    "O min mor, min fostrarinna!
+    Säg det första bland förderfven,
+    Säg det första, säg det sista."
+
+    Sade Lemminkäinens moder:
+    "Det förderfvet är det första;
+    När ett stycke väg du färdas,
+    Ändar första dagens resa,
+    Du då kommer till en eldfors,
+    Eldfull klippa står i forssen,
+    Eldfull björk på klippan växer,
+    Eldig örn i björken sitter,
+    Elden gnistrar ifrån klorna,
+    Elden frustar ifrån munnen,
+    Elden flammar utur gapet
+    Och af eld dess fjädrar höljas.
+    Natten om den slipar tänder,
+    Hvässer klor den hela dagen
+    Emot främlingen, som kommer,
+    Emot vandraren, som nalkas."
+
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "Deremot ett råd jag finner,
+    Minns en konst, ett medel känner,
+    Trollar fram en häst af alträd,
+    Qväder utaf al en hjelte
+    För att vid min sida vandra,
+    Dykar sjelf som and i vattnet,
+    Såsom alla ned i böljan,
+    Undan vingbroskstarka örnen,
+    Undan stora fogelns fötter;
+    Säg det medlersta förderfvet."
+
+    Sade Lemminkäinens moder:
+    "Det förderfvet är det andra;
+    När ett stycke väg du färdas,
+    Ändar andra dagens resa,
+    Du då kommer till en eldsjö,
+    Eldfull ö ur sjön sig höjer,
+    Glödhett badrum finns på eldön
+    Och en eldgraf under rummet --
+    Den är full af heta stenar,
+    Full af hällar, hvilka glöda.
+    Männer hundrade dit kommit,
+    Tusen hästar sjunkit neder."
+
+    Nu den muntre Lemminkäinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Deremot ett råd jag finner,
+    Minns en konst, ett medel känner:
+    Bildar mig en man af alträd,
+    Gör en kämpe utaf furu,
+    Att uti den heta badstu'n
+    Med en qvast af jern sig bada
+    På den jernbesmidda lafven.
+    Sjelf jag bad åt honom kastar
+    Och mig håller under lafven;
+    Säg det sista bland förderfven."
+
+    Sade Lemminkäinens moder:
+    "Det förderfvet är det tredje,
+    När ett stycke väg du vandrat,
+    Lagt till rygga än en dagsfärd,
+    Ser du Pohjas portar lysa,
+    Jernbesmidda dörrar rassla.
+    Der man gjort af jern ett gärde,
+    Utaf stål ett stängsel tillredt
+    Ifrån jorden upp till himlen,
+    Ifrån himlen ned till jorden,
+    Stuckit spjut till gärdets störar,
+    Dem med ormar sammanfogat,
+    Lindat om med etter-ormar
+    Och ihop med ödlor bundit.
+    Stjertarna att hänga lemnats
+    Uppå gärdets inre sida,
+    Men uppå dess yttre sida
+    Hufvuden man ställt att hväsa.
+    Ännu andra stora ormar
+    Äro staplade på marken;
+    Sträcka tungan upp och hväsa,
+    Svänga nedåt sina stjertar;
+    Men en orm på marken ligger,
+    Sträckt på tvären framför porten,
+    Längre än den längsta fura,
+    Tjockare än stugans stolpe,
+    Sträcker tungan upp, med hväsning,
+    För att döda Lemminkäinen."
+
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "Nyss jag huggorms-åkern plöjde,
+    Fårade ormfulla marken,
+    Ormbetäckta fältet vände
+    Med helt obetäckta händer.
+    Deraf än ej ofärd länder,
+    Det ej är en hjeltes bane.
+
+    Tar jag mina huggorms-handskar,
+    Tager mina orma-vantar,
+    Och med dem de leda krossar,
+    Klämmer ormarna för evigt.
+    Tiotal af etter-ormar
+    Binder jag med klafve, spänner
+    Ormar hundrade i redet.
+    Hemta hit min pansar-skjorta,
+    Bär till mig min strids-betäckning;
+    Jag nu far till Pohjas gästbud,
+    Som i hemlighet man firar."
+
+    Derpå Lemminkäinens moder
+    Fortfar än att honom varna:
+    "O min son, far ändock icke
+    Hän till Pohja-gårdens gästbud.
+    Redan funnos många faror,
+    Stora underting på vägen,
+    Många finnas än på stället,
+    Vid din resas mål de värsta;
+    Tre bland dem dock svårast äro,
+    Två förderf de gräsligaste.
+
+    Utmed Pohjas tåg du vandrar,
+    Går längsefter boskapsgården,
+    Der en varg i betselringar
+    Och en björn med jernked bunden
+    Äro satta framför porten,
+    [Invid Ahti-gärdets vändning].
+    Fram den grymma vargen springer,
+    Björnen upp till anfall rusar;
+    Redan hundra män de slukat,
+    Bragt om lifvet tusen hjeltar,
+    Äfven dig de kunna sluka
+    Och min höga ätt förgöra."
+
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "Såsom färsk må tackan ätas,
+    Fåret slitas, då det lefver,
+    Ej en man, om ock en sämre,
+    Om en svagare det vore.
+    Jag på männers vis är gördlad,
+    Är försedd med männers hakar
+    Och med hjeltars spännen bunden.
+    Icke tör så lätt jag komma
+    Uti Pohja-ulfvars munnar,
+    I de vilda djurens käftar,
+    Tämjer vargarna med betsel,
+    Björnarna med jernked binder,
+    Kommer så från denna fara."
+
+    Städse honom modren varnar:
+    "O min son, far ändock icke,
+    Du i Pohjas stuga kommer,
+    Inom Sariolas väggar;
+    Svärdomgjordade der äro
+    Alla män och stridsbeklädde,
+    Ruset dem beröfvat sansen,
+    Onda de af drycker blifvit.
+    Dig de störta med sitt qväde
+    Mot din egen skarpa klinga,
+    Mot det egg, som sjelf du bildat,
+    Mot det svärd, du bär vid sidan.
+    Qvädet förr har tappra störtat,
+    Öfvervunnit stora hjeltar
+    Och besegrat starka kämpar.
+    Hvad är du, en sparf, bland dessa,
+    Du utaf en ringa moder,
+    Af en kraftlös qvinna vaggad,
+    Ännu opp från strömmen lyftad,
+    Utur forssen sammanburen?
+
+    Hundra störar stå på backen,
+    Tusen stolpar uppå gården,
+    På hvar stör ett hufvud sitter,
+    Tom blott är en enda blefven,
+    Och ditt hufvud tör man ställa
+    Upp på spetsen utaf denna."
+
+    Nu den muntre Lemminkäinen
+    Fattade sin egen klinga,
+    Stötte spetsen emot golfvet;
+    I hans hand sig svärdet höjde,
+    Liksom häggens friska krona,
+    Eller som den unga enen.
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "Ej der finns, den klingor mätte,
+    Den som svärd beskåda ville,
+    Uti dessa Pohjas stugor,
+    Inom Sariolas väggar."
+
+    Tog nu skyndsamt ock sin båge,
+    Vände den i sina händer,
+    Höjande sin röst han sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Den en man jag skulle kalla,
+    Skulle för en hjelte hålla,
+    Som min båge kunde spänna,
+    Draga upp det böjda stålet,
+    Uti dessa Pohjas stugor,
+    Inom Sariolas väggar."
+
+    Ren för muntre Lemminkäinen
+    Nalkas tiden till att fara.
+    Handen bjuder, handen nekar
+    Och hans finger-senor värka.
+    Nu han får sin pansar-skjorta,
+    Får sin fordna stridsbetäckning.
+
+    Men sin son förmanar modren,
+    Så sitt barn den gamla varnar,
+    Framför dörren, under sparren,
+    Der man kittlarna betäcker:
+    "Yngre du af mina söner,
+    Du mitt barn af mera styrka!
+    Om till dryckeslag du kommer,
+    Råkar uti något samqväm,
+    Töm din kanna blott till hälften,
+    Men den andra sämre hälften
+    Må du gifva åt en sämre.
+    Så kan karl utaf dig blifva
+    Och du reda dig till kämpe
+    Uti kämpa-skarors samqväm."
+
+    Ännu varnar hon sin gosse,
+    Omsorgsfullt sitt barn förmanar
+    Vid den längst belägna åkern,
+    Vid de mest aflägsna leder:
+    "Om i dryckeslag du råkar,
+    Kommer uti något samqväm,
+    Intag blott det halfva sätet,
+    Stig med halfva steget endast,
+    Men den andra sämre hälften
+    Må du gifva åt en sämre.
+    Så kan karl utaf dig blifva
+    Och du till en kämpe duga
+    I en skara utaf kämpar,
+    I en krets af tappra männer."
+
+    Derpå muntre Lemminkäinen
+    Straxt ur hemmet sig begifver,
+    Stiger så den första dagen,
+    Och han kommer till en eldfors,
+    Eldfull klippa står i forssen,
+    Eldfull björk på klippan växer,
+    Eldig örn i björken sitter,
+    Elden gnistrar ifrån klorna,
+    Elden trastar ifrån munnen,
+    Elden flammar utur gapet.
+    Natten om den slipar tänder,
+    Hvässer klor den hela dagen
+    Emot främlingen, som kommer,
+    Emot vandraren, som nalkas.
+
+    Ängslig var ej Lemminkäinen,
+    Börjar i sin ficka leta,
+    Söka i den lilla pungen,
+    Derifrån orr-fjädrar tager,
+    Gnuggar fjädrarna och smular
+    Mellan sina begge händer,
+    Inom tio fingrars fogning.
+    Deraf föddes fram en orr-skock,
+    Den till flygt sig plötsligt höjde,
+    Orrarna i löf-trän flögo,
+    Tjäderhonorna i björkar.
+
+    Tog från löf-trän sina orrar,
+    Tjäderhonorna från björkar,
+    Slängde dem i örnens käftar,
+    Uti gapet på den gluppske.
+    Tog till orda sjelf och sade:
+    "Du min örn, min sköna fogel!
+    Vänd åt annat håll ditt hufvud,
+    Tillslut dina skarpa ögon,
+    Låt så vandringsmänner färdas,
+    Framför andra Lemminkäinen."
+    Dermed slapp han denna fara,
+    Dermed kom han fram en dagsfärd.
+
+    Färdas än ett litet stycke,
+    Vandrar fram ett väga-stycke,
+    Och en eldsjö är på vägen,
+    Eldfull ö ur sjön sig höjer.
+    Glödhett badrum finns på eldön
+    Och en eldgraf under rummet;
+    Den är full af heta stenar,
+    Full af hällar, hvilka glöda,
+    För den främling, hvilken kommer,
+    För den vandrare, som nalkas.
+
+    Ängslig var ej Lemminkäinen,
+    Sände upp en bön till Ukko:
+    "O du Ukko, högst bland Gudar,
+    O du fader uti himlen!
+    Höj ifrån sydvest en molnsky,
+    Sänd en annan ifrån vester,
+    Låt en tredje gro i öster,
+    Upp ifrån nordost den lyfta;
+    Stöt tillhopa molnens kanter,
+    Mot hvarann de toma ställen,
+    Sänd en stafs höjd snö från molnen,
+    Låt till spjutskafts djup den sjuda
+    Ned uppå de heta stenar,
+    Uppå hällar, hvilka glöda?"
+
+    Snö då sände Ukko neder,
+    Sände af den fina yrsnö,
+    Lät den till en stafs höjd falla,
+    Lät till spjutskafts djup den sjuda
+    Ned uppå de heta stenar,
+    Uppå hällar, hvilka glödde.
+
+    Sjelf den muntre Lemminkäinen
+    Qvad en jernstör, för att löpa
+    Öfver elduppfyllda grafven
+    Och från kant till kant sig sträcka.
+    Dermed slapp han denna fara,
+    Dermed kom han fram en dagsfärd.
+
+    Vandrar så ett väga-stycke,
+    Färdas fram ännu en dagsfärd,
+    Redan synas Pohjas portar
+    Och de onda gångjern rassla.
+    Der man gjort af jern ett gärde
+    Och af stål ett stängsel tillredt
+    Ifrån jorden upp till himlen,
+    Ifrån himlen ned till jorden,
+    Stuckit spjut till gärdets störar,
+    Dem med ormar sammanfogat,
+    Lindat om med etter-ormar
+    Och ihop med ödlor bundit.
+    Stjertarna att hänga lemnats
+    Uppå gärdets inre sida,
+    Men uppå den yttre sidan
+    Hufvuden man ställt att hväsa.
+    Ännu andra stora ormar
+    Äro staplade på marken.
+    Sträcka tungan upp och hväsa,
+    Svänga nedåt sina stjertar;
+    Men en orm på marken ligger,
+    Sträckt på tvären framför porten,
+    Längre än den längsta fura,
+    Tjockare än stugans stolpe,
+    Sträcker tungan upp med hväsning,
+    För att döda Lemminkäinen.
+
+    Ängslig var ej Lemminkäinen,
+    Tager fram sin knif från sidan,
+    Grymma jernet ur dess slida,
+    Hugger dermed uti gärdet,
+    Uti hägnaden af ormar;
+    Gärdet föll åt tvenne sidor
+    Gärdsgårdsbanden fem emellan,
+    Mellan störar sju i gärdet.
+
+    Nu den muntre Lemminkäinen
+    På de andra ormar träter:
+    "Svarta kräk, som jorden tillhör,
+    Mark, den dödens färg betäcker,
+    Du som slingrar dig i gräset,
+    Vid näckblommans rötter vistas,
+    Krälar ibland trädets rötter,
+    Uti murkna stubbar gräfver!
+    Hvem har skickat dig från gräset,
+    Fram ur trädets rötter manat,
+    För att slingra dig på vägen,
+    För att ofvan jorden kräla?
+    Monn din fader, monn din moder,
+    Monn den äldsta ibland bröder,
+    Den bland dina systrar yngsta,
+    Eller andra höga fränder?
+    In i torfven är din stuga
+    Och din gård inunder stubben,
+    Under gärdet är din bostad
+    Och din lägerplats i tufvan.
+
+    Slut din mun och hölj ditt hufvud,
+    Undangöm din lätta tunga,
+    Mun af ull du har och hufvud,
+    Har af ull fem dina tänder,
+    Ullig är din lätta tunga,
+    Ulligt kräk är sjelf du äfven.
+    Rör dig som en ylle-flaga,
+    Färdas fram som bönans skida,
+    Till en bundt dig sammanrulla,
+    Vrid ihop dig till en knippe,
+    Stick ditt hufvud in i torfven,
+    Stoppa det i tufvan neder.
+    Om du lyftar upp ditt hufvud,
+    Så skall Ukko det förkrossa
+    Med sitt jernbetyngda hagel,
+    Som ur moln han låter falla."
+
+    Dermed muntre Lemminkäinen
+    Får ock denna dagsfärd ändad,
+    Vandrar fram ett väga-stycke,
+    Kommer så till Pohja-gården.
+    Der en varg i betsel-ringar
+    Och en björn med jernked bunden
+    Äro satta framför porten.
+    Redan hundra män de slukat,
+    Bragt om lifvet tusen hjeltar,
+    Ville sluka Lemminkäinen.
+
+    Nu den muntre Lemminkäinen
+    Börjar leta uti fickan,
+    Söka i den lilla pungen,
+    Tar så litet ull från fickan.
+    Gnuggar ullen, rullar tappar
+    Mellan sina begge händer.
+    Inom tio fingrars fogning
+    Och en fåra-hjord så uppstod,
+    Föddes fram en ymnig får-skock,
+    Alstrades en krusig skara,
+    Att af Pohjas ulfvar frätas,
+    Slukas af de bistra djuren.
+
+    Derpå muntre Lemminkäinen
+    Sjelf sig tränger in i stugan,
+    Träder under takets hvälfning,
+    Men han stadnar framför dörren,
+    Framför dörren, under sparren,
+    Der man kittlarna betäcker,
+    Tager mössan af sitt hufvud,
+    Handskarna från handen löser.
+    Höjde nu sin röst och sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Präktig är den bjudne gästen,
+    Präktigare den objudne."
+
+    Dervid Pohjolas värdinna
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "O du son af Lemminkäinen!
+    Ej ditt gästande mig gläder,
+    Hit du kom att mig förtrampa,
+    Kom att trycka ned mitt sinne,
+    Ölet än som korn förvaras,
+    Såsom malt den ljufva drycken,
+    Ej är hvetebrödet bakadt,
+    Ej är köttet ännu kokadt.
+    Måtte en natt förr du kommit,
+    Eller ock en dag härefter."
+
+    Nu den muntre Lemminkäinen
+    Vred sin mun, sitt hufvud rörde,
+    Skakade det svarta håret,
+    Tog till orda sjelf och sade:
+    "Så är maten här då äten,
+    Alla dryckerna förtärda,
+    Öl med ymnigt mått man utdelt,
+    Bjudit spisöl uti kannor,
+    Lagt så kannorna tillhopa,
+    Staplat stopena i högar.
+
+    Bjudningar du låtit kringgå,
+    Låtit ryttar-hästar springa,
+    Folk af alla slag du bjudit,
+    Bjudit blinda, bjudit arma,
+    Bjudit lama, bjudit lytta,
+    Mig allenast du ej bjudit.
+
+    Hvarför har mig detta drabbat,
+    Då här mitt likväl var kornet,
+    Säden af mig sjelf förärad?
+    Andra buro säd med slefvar,
+    Andra läto sparsamt rinna,
+    Men med stora mått jag mätte,
+    Gjorde blott med lår mitt tillskott
+    Af min egen korn-besparing,
+    Af den säd, som sjelf jag utsått.
+    Icke tör en gäst jag vara,
+    Om här icke något tillreds,
+    Om man ej en gumse slagtar,
+    För en oxe hit i stugan,
+    Hemtar in en grofbent oxe,
+    Och ej öl å nyo brygger,
+    Att den hungrige får äta,
+    Den som sprungit, törsten släcka."
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Du min lilla, nätta tärna,
+    Min beständiga trälinna!
+    Ställ nu grytan uppå elden,
+    Hemta öl också åt gästen."
+
+    Lilla flickan, arma barnet,
+    Sämst att tvätta kärlen rena,
+    Sämst att torka sina skedar,
+    Sämst att skura sina slefvar,
+    Lade nu ett kok i grytan
+    Utaf ben och fiskars hufvun,
+    Utaf gamla, torra rofblad
+    Och af skal från hårda kakor.
+    Bar så öl med vackra kannan,
+    Kannan med sitt dubbla handtag;
+    Nederst dragg och öfverst vatten,
+    Etter-ormar uti midten,
+    Invid kanten kräla ormar,
+    Ödlor sprattla uti ölet.
+
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "O du öl, o dryck, du röda!
+    Nu i dåligt skick du kommit,
+    Råkat i ett uselt läge,
+    Men det dugliga må drickas,
+    Dräggen ned på marken kastas
+    Med den venstra handens tumme,
+    Med det ej benämnda fingret."
+
+    Börjar leta i sin ficka,
+    Söka i den lilla pungen,
+    Tager så en krok från pungen,
+    Tar sitt eldstål ifrån fickan,
+    Sänker uti ölet neder.
+    Ormar fastnade i kroken,
+    Etter-ormar uti jernet;
+    Upp han drager hundra grodor,
+    Lyftar tusen svarta ormar,
+    Dricker sedan öl med fräsning,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Icke såsom gäst jag äras,
+    Om man öl mig icke gifver,
+    Om ej bättre dryck man hemtar,
+    Och med ymnig hand det skänker
+    I ett rymligare käril.
+    Hör mig son af Pohjolainen,
+    Sjelf du värd i Pohja-gården!
+    Gif mig öl emot betalning,
+    Låt mig få för reda pengar."
+
+    Straxt nu värden uti Pohja
+    Vredgades och qvad förtörnad
+    Uppå stugans golf en insjö
+    Att den tappre mannen dränka.
+
+    Men den muntre Lemminkäinen
+    Qvad en oxe uppå golfvet
+    Att ur insjön vattnet dricka.
+
+    Värden uti Pohja gården
+    Qväder så en varg på golfvet
+    Att om lifvet oxen bringa.
+
+    Lemminkäinen, muntre mannen,
+    Hare hvit på golfvet qväder
+    För att slukas upp af vargen.
+
+    Värden uti Pohja-gården
+    Qvad en hund, om käften krokig,
+    Ännu till förderf åt haren.
+
+    Lemminkäinen, muntre mannen,
+    Qvad en ekorre att springa
+    Uppå sparrens ända, hunden
+    Qvad han att på ekorn skälla.
+
+    Derpå värden uti Pohja
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Gästabudet ej förbättras,
+    Om ej gästerna förminskas;
+    Arbetet i gården jagar
+    Gästen ock från goda gillen."
+
+    Tager så sin egen klinga,
+    Rycker fram det hvassa eld-egg,
+    Yttrande med dessa orden:
+    "Hör mig son af Lemminkäinen!
+    Må vi mäta våra klingor.
+    Må vi våra svärd beskåda."
+
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "Hvartill duger väl min klinga,
+    Som mot ben har blifvit bruten,
+    Krossad emot hufvud-skålar?
+    Men ändock mitt sinne bjuder,
+    Om här ej blir bättre gästbud,
+    Att dem mäta och beskåda.
+    Den som har en längre klinga,
+    Har ett svärd, som mer förfärar,
+    Han må första hugget gifva."
+
+    Sina svärd man börjar mäta,
+    Börjar klingorna beskåda;
+    Råkade nu Pohja-värden
+    Ha en litet längre klinga,
+    Blott så mycket som ett kornfrö,
+    Som en smutsrand under nageln.
+
+    Nu den muntre Lemminkäinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Visst har du en längre klinga,
+    Ditt alltså är första hugget."
+
+    Derpå värden uti Pohja
+    Börjar på att svärdshugg dela,
+    Hugger en gång uti sparren,
+    Slår i stugans öfre dörrpost.
+
+    Sade muntre Lemminkäinen.
+    "Ledsam är en strid i stugan,
+    Svår en blodig lek i pörtet,
+    Nya stugan vi förderfva,
+    Smutsa golfven uti pörtet,
+    Söla ned de tvådda bänkar.
+    Må vi träda ut på gården,
+    Bättre bloden är der ute,
+    Vackrare den är på gården
+    Prydligare uppå drifvan."
+
+    Man så trädde ut på gården,
+    Råkade en kohud finna,
+    Bredde den så ut på gården
+    Och sig ställde uppå huden.
+
+    Tog till orda Lemminkäinen:
+    "Hör mig, nu du Pohjas kämpe!
+    Väl du har en längre klinga,
+    Har ett svärd, som mer förfärar,
+    Men du lär det ock behöfva,
+    Förr än härifrån vi skiljas,
+    Förr än dagen når sin ända,
+    Hugg då till, du Pohjolainen."
+
+    Och nu hugger Pohja-kämpen,
+    Hugger en gång, hugger tvenne,
+    Hugger än den tredje gången,
+    Men han skadar ej ens köttet,
+    Ej en blodig rispa gör han,
+    Tar ej bort det yttre hullet.
+
+    Får så äfven Lemminkäinen,
+    Den förvägne sällen hugga.
+    Slår nu muntre Lemminkäinen,
+    Hugger den förvägne sällen,
+    Hugger mannen med sin klinga,
+    Ger ett hurtigt slag med svärdet.
+    Slår nu en gång, svärdet blixtrar,
+    Afhögg hufvudet från skuldran,
+    Skallen från sitt smala ställe,
+    Högg den af liksom ett rofblad,
+    Eller såsom fiskens fena.
+    lår så mannen andra gången,
+    Högg hans kropp i trenne delar,
+    Skar som skifvor utaf fläsket.
+
+    Backen var med störar uppfylld,
+    Full var gården utaf stolpar,
+    På dem alla fanns ett hufvud,
+    Tom var blott en enda lemnad,
+    Ställde arme mannens hufvud
+    Upp på spetsen utaf denna.
+
+    Derpå muntre Lemminkäinen
+    Qväder Pohja-gårdens husfolk
+    Uti klangfullt guld och silfver,
+    Blott en enda han ej qväder.
+    Sjelfva Pohjolas värdinna
+    Lemnar han att pörtet städa,
+    Sopa golfvets tiljor rena,
+    Bära öl omkring med kannan
+    Och försorg om maten hafva.
+
+    Louhi Pohjolas värdinna
+    Vredgas nu och börjar qväda,
+    Tjutande hörs Louhi qväda,
+    Vildt den leda hexan skrika,
+    Qvad så svärdbeklädde männer,
+    Hjeltar uti vapenrustning,
+    Till att döda Lemminkäinen,
+    Att förgöra Kaukomieli.
+
+    Nu ett buller hörs från tåget,
+    Hörs ett dån från närmsta gården,
+    Och det börjar tröttsamt blifva,
+    Blifva mer och mer besvärligt,
+    Att i Pohja fira bröllop,
+    Gästabud i Pimentola.
+
+
+
+
+Adertonde Runan.
+
+
+    Derpå muntre Lemminkäinen
+    Upp till häst från marken stiger
+    Och beger sig straxt till hemmet,
+    Till den mor, som honom fostrat,
+    Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
+    Med åt sidan lutad mössa.
+
+    Honom kom till möte modren,
+    Hon sig skyndade att fråga:
+    "Yngre du af mina söner,
+    Du mitt barn af mera styrka!
+    Hvarför är du så bedröfvad,
+    När från Pohjola du kommer?
+    Monn med dryckes-stop man kränkt dig?
+    Om med dryckes-stop man kränkt dig,
+    Skall ett bättre stop jag gifva,
+    Som din far i fejden tagit,
+    Träffat på i kämpa-striden."
+
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "O min mor, min fostrarinna!
+    Om med dryckes-stop jag kränktes,
+    Skulle värdarna jag kränka,
+    Skulle kränka hundra kämpar,
+    Skulle tusen männer trotsa."
+
+    Sade Lemminkäinens moder:
+    "Hvarför är du så bedröfvad,
+    När från Pohjola du kommer?
+    Blef för qvinnors skull du gäckad?
+    Om för qvinnors skull du gäckats,
+    Äkta då en bättre qvinna,
+    Tag en fager mö från Ryssland,
+    Vacker flicka från Karelen."
+
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "O min mor, min fostrarinna!
+    Om för qvinnors skull jag gäckats,
+    Värdarna jag gäcka skulle,
+    Skulle gäcka hundra hustrur,
+    Tusen andra qvinnor trotsa."
+
+    Sade Lemminkäinens moder:
+    "Hvarför är du så bedröfvad?
+    Blef för hästars skull du skymfad?
+    Om för hästars skull du skymfats,
+    Må en bättre häst du köpa
+    Med din fars förvärfda medel,
+    Med hans samlade förråder."
+
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "O min mor, min fostrarinna!
+    Om för hästars skull jag skymfats,
+    Värdarna jag skymfa skulle,
+    Skulle hundra ston förderfva,
+    Tusen andra hästar trotsa.
+
+    O min mor, min fostrarinna!
+    Lägg nu vägkost uti påsen,
+    Fyll med mjöl en liten lärft-säck,
+    Skär så mycket smör i asken,
+    Att ett år det för mig räcker,
+    Skär för andra året svinkött.
+
+    Bort jag flyr för mina nidverk,
+    Går att dölja mig för missdåd;
+    Sina klingor männer hvässa,
+    Sina lansar spetsa hjeltar."
+
+    Modren skyndar sig att fråga,
+    Ålderstigna qvinnan spörjer:
+    "Hvarför hvässa de nu klingor,
+    Hvarför spetsa de nu lansar?"
+
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "Der ett sago-verk har timat,
+    Uti detta Pohjas gästhud,
+    Sariolas dryckes-gille:
+    Jag en man, en hjelte slagit,
+    Sjelfva värden uti Pohja,
+    Dödat honom med min klinga.
+    Derför hvässa männer svärden,
+    Derför lansarna de spetsa.
+    Ej jag känner något ställe,
+    Der en niding sig kan dölja,
+    Der en brottsling tillflykt finner.
+    O min mor, min fostrarinna!
+    Säg, hvar kan jag mig fördölja?"
+
+    Modren nu till ordet tager,
+    Till sitt barn den gamla talar:
+    "Jag ju sade det, min gosse!
+    Jag ju varnade dig ifrigt,
+    Städse bjöd jag till att hindra
+    Dig från färden bort till Pohja.
+    Du bordt blifva vid det rätta
+    Och i modrens stugor stadna,
+    Under egen moders vårdnad,
+    I din fostrarinnas gårdar.
+
+    Gå nu bort att dig fördölja,
+    Gå att stå som tall på backen,
+    Som ett enträd uppå heden.
+    Äfven der dig ofärd drabbar;
+    Ofta tallen uppå backen
+    Fälls och blir till pärtved huggen,
+    Ofta enarna på heden
+    Man till gärdsgårds-störar skalar.
+
+    Eller väx som björk i dälden,
+    Der jemväl dig ofärd drabbar;
+    Ofta björken uti dälden
+    Spjelkes och i trafven radas,
+    Blir till klabbar sönderhuggen.
+
+    Om du blir ett bär i landen.
+    Blir ett lingon uppå fältet.
+    Smultron uti egna nejder,
+    Blåbär uti andra nejder,
+    Der jemväl dig ofärd drabbar;
+    Du af unga jungfrur plockas,
+    Tages bort af tennbriskprydda.
+
+    Blir en gädda du i hafvet,
+    Kommer du i lakens lefver,
+    Blir en stjert åt röda laxen,
+    Der jemväl dig ofärd drabbar,
+    Ty en man så mörk, som hafvet,
+    Är beständigt stadd på mete,
+    Visstas alltid uppå notdrägt,
+    Fiskar städse med sin handnot.
+
+    Går du åter att dig dölja
+    Uti björnens stenrös-grottor,
+    Gårdar utaf hällar gjorda;
+    Der jemväl dig ofärd drabbar,
+    Ty en ung, en sothöljd kämpe
+    Slipar flitigt der sin yxe
+    Och sitt spjut med spets belägger,
+    För att björnen gå till möte,
+    Fälla björnen uti skogen."
+
+    Derpå muntre Lemminkäinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Sjelf jag vet de värsta ställen,
+    Känner sjelf de vidrigaste;
+    O min mor, min fostrarinna,
+    Du som vårdat har min barndom!
+    Hvart mig råder du att undfly.
+    Hvart mig råder och förmanar,
+    Der ej illa far mitt hufvud,
+    Fina håret icke faller,
+    Der ej luggen går förlorad,
+    Halsen ej alldeles afhuggs?
+    Än en dag, en stund skall komma,
+    Då det mannens hufvud gäller,
+    Ty nu hvassa männer svärden,
+    Hjeltar spetsa sina lansar."
+
+    Sade Lemminkäinens moder:
+    "Väl ett stycke land jag känner,
+    Vet utaf ett ringa ställe,
+    Icke betadt, icke slaget,
+    Ej besökt af männers klingor;
+    Men med kraftig ed mig lofva,
+    Att i krig ej mera färdas,
+    Aldrig uppå tio somrar,
+    Icke ens af lust till silfver,
+    Eller om du guld behöfde."
+
+    Der den muntre Lemminkäinen
+    Med en kraftig ed nu lofvar
+    Att i krig ej mera färdas,
+    Aldrig under tio somrar,
+    Icke ens af lust till silfver,
+    Eller om han guld behöfde.
+
+    Sade Lemminkäinens moder:
+    "Far nu hän att dig fördölja
+    Öfver hela nio hafven
+    Och till hälften öfver tio,
+    Till den ej benämnda udden,
+    Holmen, den ej ord beteckna.
+    Der din far sig fordom dolde,
+    Dolde sig och fann en tillflykt
+    Under krigets långa somrar,
+    Under svåra fejde-åren.
+    Idel mjöd der hafven äro,
+    Öl i alla floder rinner,
+    Smör från alla höjder dryper,
+    Svinkött är hvarenda klippa.
+    Der för dig är godt att vara,
+    Ljuft din tid du der förnöter."
+
+    Derpå muntre Lemminkäinen
+    Far åstad och färdas skyndsamt,
+    Far att fly för sina nidverk,
+    Dölja sig för sina missdåd.
+    Skjuter båten ut på vattnet,
+    Skeppet uppå hafvets böljor,
+    Ifrån bron af koppar bildad,
+    Från de jernbesmidda rullar.
+    Hissar segel upp i masten,
+    Såsom granar på en kulle,
+    Sjelf sig sätter ned i aktern,
+    Ställer sig att båten styra,
+    Stödd emot den böjda björken,
+    Lutad mot sitt koppar-roder.
+    Vinden vaggade hans farkost,
+    Skeppet utaf vågen framdrefs;
+    Öfver hela nio hafven
+    Och till hälften öfver tio,
+    Till den ej benämnda udden,
+    Holmen, den ej ord beteckna.
+
+    Der nu muntre Lemminkäinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Monn här rum på holmen finnes,
+    Plats på holmens fasta botten,
+    Att mitt skepp jag drar på landet,
+    Stjelper båten på det torra,
+    På min fäders fordna rullar,
+    På den gamles landnings-ställen?"
+
+    Svarade nu holmens tärnor,
+    Uddens jungfrur hördes säga:
+    "Nog här finnes rum på holmen,
+    Plats på holmens fasta botten,
+    Om du äfven hundra båtar,
+    Tusen fartyg drar på landet."
+
+    Derpå muntre Lemminkäinen
+    Drog sin farkost upp på landet,
+    Stjelpte båten på det torra,
+    Tog till orda sjelf och sade:
+    "Monn här rum på holmen finnes,
+    Plats på holmens fasta botten,
+    Der en brottsling sig kan dölja,
+    Der en svag kan finna tillflykt?"
+
+    Svarade nu holmens tärnor,
+    Uddens jungfrur hördes säga:
+    "Nog här rum på holmen finnes,
+    Plats på holmens fasta botten,
+    Der en brottsling sig kan dölja,
+    Der en svag kan finna tillflykt."
+
+    Åter muntre Lemminkäinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Monn här rum på holmen finnes,
+    Plats på holmens fasta botten,
+    Icke bredare än ryggen,
+    Icke större, än ett skäppland,
+    Så att jag mig kan förlusta,
+    Att jag dansa kan på fältet,
+    Uti jungfrurs glada lekar,
+    Uti flickors ljufva samqväm?"
+
+    Svarade nu holmens tärnor
+    Uddens jungfrur hördes säga:
+    "Holmens flickor äro magra,
+    Feta äro hästars fålar."
+
+    Ängslig var ej Lemminkäinen,
+    Han från by till by blott vandrar,
+    Går till jungfrurs glada lekar,
+    Sköna flickors ljufva samqväm.
+    Icke fanns den by på holmen,
+    Der ej funnos tio gårdar,
+    Icke fanns den gård i byen,
+    Der ej funnos tio flickor,
+    Icke fanns en enda flicka,
+    Ej en enda moders dotter,
+    Vid hvars sida han ej hvilar
+    Och hvars arm han icke tröttar.
+    Tusen brudar han beveker,
+    Hundra enkors sinnen böjer,
+    Blidkar hundra gifta qvinnor,
+    På en enda natt om sommarn,
+    Under loppet af en höstnatt.
+    Blott en enda fanns bland tio,
+    Tvenne högst bland hundra funnos,
+    Ibland tusen qvinnor trenne,
+    Som han icke kunde dåra,
+    Som han ej förleda kunde.
+
+    Så nu muntre Lemminkäinen
+    Alla uddens jungfrur blidkar,
+    Alla holmens tärnor fröjdar,
+    Blott en enda blir ej blidkad.
+
+    Utan tupp han sig försofver,
+    Vaknar icke utan kyckling,
+    Men en dag han gör det löfte,
+    Fattar det beslut en afton,
+    Att på samma gång som månen,
+    Att vid solens uppgång stiga.
+    Steg ren förr än han beslutat,
+    Tidigare än han ärnat,
+    Ifrån by till by så vandrar,
+    Att ock denna tärna blidka.
+
+    Nu den muntre Lemminkäinen
+    Blef en enda gård, ej varse,
+    Hvarest stugor tre ej funnos,
+    Blef ej varse någon stuga,
+    Hvarest kämpar tre ej funnos,
+    Blef ej varse någon kämpe,
+    Som ej hvässade sin klinga,
+    Som ej slipade sin yxe.
+
+    Dervid muntre Lemminkäinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Nu den ljusa dagen uppgått,
+    Nu den milda solen stigit
+    Öfver mig beklagansvärda,
+    Öfver halsen af mig arma."
+
+    Hinner mer ej jungfrur famna,
+    Hvila vid de skönas sida,
+    Hän till skeppet sig begifver.
+    Går till båten nu den arma,
+    Men den var förbränd till aska,
+    Var till stoft alltren förvandlad.
+
+    Märkte ofärd honom hota,
+    Nödens dag förhanden vara,
+    Börjar att en båt sig bygga,
+    Att en farkost ny sig timra,
+    Men till båten tryter virke,
+    Till hans farkost saknas bräder.
+    Får så ganska litet virke,
+    Får helt obetydligt bräder
+    Af en gammal sländas bitar,
+    Af en sönderbruten rockten.
+
+    Timrar båt af sländans bitar,
+    Bygger utaf tenens stycken
+    Fogar af dem sido-bräder,
+    Hugger äfven båtens vränger,
+    Reder ännu roddar-säten,
+    Gör till slut af dem ock årar.
+    Får så båten färdig timrad,
+    Får sin farkost sammanfogad,
+    Skjuter båten hän på vattnet,
+    Nya skeppet ut på böljan,
+    Från de glatta furu-stockar,
+    Ifrån hala, jemna rullar.
+
+    For åstad nu Lemminkäinen,
+    Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
+    Att ej mer få nätter vistas,
+    Få förnöta sina dagar
+    Uti jungfrurs glada lekar,
+    Sköna flickors ljufva samqväm.
+    Sjelf han sätter sig vid styret,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Flyt du båt på sjön, som bläddra,
+    Som ett näckrosblad på böljan."
+
+    Kom en vind, som förde båten,
+    Kom en våg, som dref hans farkost
+    Ut på hafvets blåa yta,
+    På de vida, öppna fjärdar;
+    Och nu gråta holmens tärnor,
+    Uddens unga flickor klaga,
+    När ej masten mera synes,
+    Roddar-haken icke skymtar.
+    Ej för mastens skull de gråta,
+    Sakna icke roddar-haken,
+    Men den man, som är vid masten,
+    Och som roddar-haken äger.
+
+    Sjelf gret äfven Lemminkäinen,
+    Klagade den arme mannen,
+    När ej holmen mera syntes
+    Och ej skymtade dess åsar.
+    Ej för holmens skull han gråter,
+    Holmens åsar han ej saknar,
+    Men han saknar holmens tärnor,
+    Längtar efter uddens jungfrur.
+
+    Derpå muntre Lemminkäinen
+    Styrde på det blåa hafvet,
+    Styrde en dag, styrde tvenne,
+    Men uppå den tredje dagen
+    Landar han uppå en holme,
+    Lägger an invid ett stengrund.
+    Der nu börjar båten gråta,
+    Roddar-haken sorgfullt klaga:
+    "Hvarför skulle mig man foga,
+    Hvarför blef jag usla formad?
+    Ahti ror ej mer i örlig,
+    Aldrig uppå tio somrar,
+    Icke ens af lust till silfver,
+    Eller om han guld behöfde."
+
+    Detta råkar Ahti höra,
+    Ifrån nära håll förnimma,
+    Höjde då sin röst och sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Sörj du icke, furu-yta,
+    Klaga ej du mastförsedda,
+    Ännu för i krig du segla,
+    Färdas uti vilda strider."
+
+    Nu till krig sig Ahti rustar
+    Tvertemot den ed han svurit,
+    Tog till orda sjelf och sade:
+    "Hvar må jag nu få en annan,
+    Annan man med annan klinga,
+    Till mitt bistånd uti striden?"
+
+    Ahti har om Tiera kunskap,
+    Hör om Kuuro städse talas,
+    Får en annan man i honom,
+    Annan man med annan klinga.
+    Ifrån by till by han färdas,
+    Vandrande till Tieras boning,
+    I behof af annan kämpe
+    Till sitt bistånd uti striden.
+
+    Fadren sitter invid gluggen
+    Täljande uppå sitt yx-skaft,
+    Modren står på bodens tröskel
+    Och gör väsen med sin kärna,
+    Bröderna vid ledets mynning
+    Timra åt sig granna slädar,
+    Systrarna vid stranden trampa
+    Byke uppå bryggans ända.
+
+    Sade fadren ifrån gluggen,
+    Modren ifrån bodens tröskel,
+    Bröderna från ledets mynning,
+    Systrarna från bryggans ända:
+    "Tiera nu i krig ej hinner,
+    Nyss han äktat har en hustru,
+    Tagit egen hus-värdinna,
+    Hennes bröst han än ej vidrört,
+    Hennes barm han icke nalkats,
+    Ej när hennes sida kommit."
+
+    Tiera ligger uppå ugnen,
+    Skor sin ena fot på ugnen
+    Och den andra uppå golfvet,
+    Sig vid portarna omgjordad,
+    Knäpper spännet fast på gården.
+    Derpå tager Tiera spjutet,
+    Ej var spjutet bland de största,
+    Icke heller bland de minsta,
+    Spjutet var af medelstorlek.
+    Der en varg stod uppå doppskon,
+
+    Längsmed skaftet sprang en fåle,
+    Katten gnällde uppå knappen.
+    Fram sitt spjut så Tiera kastar
+    Och det slänger midt bland Ahtis.
+
+    For åstad nu Ahtis farkost,
+    Utan att med armar skjutas;
+    Bort den seglade från holmen,
+    Styrde ut åt Pohja-hafvet.
+
+    Härvid Pohjolas värdinna
+    Skickade den stygga kölden,
+    Sände ut på Pohja-hafvet
+    Sjelf hon undervisar sonen,
+    Som enhvar sitt eget foster:
+    "Köld, du yngst af mina söner,
+    Skönast ibland dem, jag fostrat!
+    Far nu hän, dit jag dig beder,
+    Dit jag beder dig och manar,
+    Bort till Rutja-vikens stränder,
+    Ändelösa hafvets branter;
+    Kärr belägg med is och länder,
+    Gör till is det klara vattnet,
+    Tillslut gapet vid Kurimus,
+    Hölj med is de stygga hvirflar,
+    Låt ock den förvägnes farkost,
+    Lemminkäinens båt du frysa
+    Uppå hafvets klara yta,
+    På den stora, öppna fjärden,
+    Att den derifrån ej löses,
+    Aldrig någonsin befrias,
+    Om jag sjelf ej går att lösa,
+    Att befria Ahtis fartyg."
+
+    Kölden, yngst af hennes söner.
+    Skönast ibland dem, hon fostrat.
+    Ger sig så åstad och färdas
+    Hastigt hän till Pohja-hafvet,
+    Låter Lemminkäinen frysa,
+    Sällen fastna uppå hafvet.
+    Ren uppå den första natten
+    Ahti fastnade tillfyllest,
+    Frös med armen fast vid isen,
+    Ganska hårdt med vreda handen.
+
+    Alstrar en fullkomlig kyla,
+    Häftig frost tillvägabringar,
+    På en enda natt om sommarn,
+    Under loppet af en höstnatt.
+    Låter isen alntals frysa,
+    Låter snö till stafs höjd falla.
+
+    Ärnar låta sjelfva guden,
+    Den förvägne sällen frysa,
+    Men den muntre Lemminkäinen,
+    Sjelf den sköne Kaukomieli
+    Klippte ullen ifrån stenen,
+    Tapparna från vintersofvarn,
+    Virkade dem sen till strumpor,
+    Rullade ihop till handskar,
+    Höll med händerna i frosten,
+    Klämde till det hårda vädret,
+    Dref så frosten uti elden,
+    I det jernuppfyllda röset.
+    Höjande sin röst han sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Köld blef alstrad ibland viden,
+    Liten frost bland buskar föddes
+    Af en far, som mest förderfvar,
+    Den illparigaste moder.
+    Köld utaf en orm blef däggad,
+    Af en mask med mjölk blef vårdad
+    Ur dess magra, skrumpna vårtor,
+    Sinade och torra spenar;
+    Namn så gaf man åt den onde
+    Och med köld benämnde honom.
+
+    Vräktes sommarn om på gärden,
+    Gungade i källor vintern,
+    Mark och mossor isbelades,
+    Låt i vattnet viden frysa,
+    Kom åt knölarna på aspar,
+    Bragte värk i björkars rötter.
+
+    Nu förgrymmades den stygge,
+    Lade af all skam och blygsel,
+    Lät på elden kitteln frysa,
+    Kolen frysa uppå härden,
+    Flickans hand i degen fastna
+    Och i hästens mage fålen.
+
+    Gick att frostbelägga marken,
+    Gick att böljorna betvinga,
+    Isbetäcker vikar, dammar,
+    Hafvet likväl ej blef fruset,
+    Ej bofinken på dess fjärdar.
+    Icke frysa uppå hafvet
+    Fötterna för sädesärlan,
+    Fryser ej dess lilla hufvud.
+
+    Monn till stor du ren hann fostras,
+    Växte till och blef förfärlig,
+    När du äfven mig vill plåga,
+    Öronen till svullnad bringa,
+    Äfven pröfva mina fötter,
+    Naglarna på mina fingrar?
+
+    Köld, du son utaf Puhuri,
+    Du af ovädret bevingad!
+    Icke må du mig besvära,
+    Icke åt mitt hufvud komma,
+    Mina tår ej heller plåga,
+    Ej vid mina öron röra;
+    Nog har annat du att taga,
+    Mycket annat till att skada.
+    Drag åstad, dit jag dig manar,
+    Bort till Nordens sista ända.
+    Öppna kärr ännu der finnas,
+    Vide-buskar, som ej frusit,
+    Stenar från all smärta fria,
+    Fält, som jemnade ej blifvit.
+    Om ej det tillfyllest vore,
+    Dit skall jag då dig besvärja,
+    Midt i Hiisi-gudens lågor,
+    Uppå Lempos heta hällar;
+    Ned du sjunker der i elden,
+    Tränger dig midt in i lågan
+    För att derifrån ej komma,
+    Aldrig dig bereda utgång.
+    Eld jag stoppar i min strumpa,
+    I min sko jag bränder samlar,
+    Att ej köld må skada göra,
+    Ej ovädret öfverfalla."
+
+    Dermed muntre Lemminkäinen
+    Nu den stygga kölden tjusar,
+    Lemnar skeppet uti viken,
+    Nya båten i sitt fängsel,
+    Sjelf till skogen sig begifver,
+    Stiger upp till ödemarken,
+    Går på obebodda vägar,
+    Stigar, dem han icke känner.
+
+    Dervid muntre Lemminkäinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Ve mig arma, olycksfulla!
+    I hvad läge har jag råkat?
+    Att i år och dagar irra,
+    Vistas under öppna himmeln.
+    Nu min mor i hemmet gråter,
+    Nu min fostrarinna klagar:
+    Der min gosse är, jag arma,
+    Der mitt barn, jag olycksfulla,
+    Han besår nu Tuonis tegar,
+    Kalmas fält han flitigt plöjer.
+    Icke hindrar, ve mig arma,
+    Icke hindrar nu min gosse,
+    Hjerpar att sin högtid fira,
+    Fåglar små att ymnigt frodas,
+    Fritt får hermelinen springa,
+    Ekorren för ostörd hoppa.
+
+    Ja så är det nu, min moder,
+    Så min hulda fostrarinna!
+    Upp du födde många dufvor,
+    Fostrade en svärm af svanar,
+    Kom så vinden och dem spridde,
+    Kom den onde, dem förströdde,
+    Systrars golf han ref i stycken
+    Och förstörde brödra-båten.
+    Många voro vi i sanning
+    Uti fordna bättre tider,
+    Golfvet var af systrar uppfyldt,
+    Båten lastad full med bröder;
+    Men ej finnes nu för tiden,
+    Ej en enda att tilltala.
+    Hvarje kämpe gått till striden,
+    Hvarje man bär svärd vid sidan.
+
+    Alltid minns jag det förflutna,
+    Kan ej glömma bättre tider;
+    Jag som blomma gick kring byar,
+    Skön jag var som fältets blomster,
+    Mången såg då på min skepnad,
+    Fäste vid min växt sitt öga;
+    Nu jag svartnat har af blåbär,
+    Utaf ringa bär jag mörknat.
+
+    Stället vet jag, der jag föddes,
+    Hvarje ställe, der jag uppväxt,
+    Men ej känner jag det ställe,
+    Der mig döden en gång möter.
+    Nu jag är lik harens unge,
+    Som sig sträcker ut på kärret,
+    Jemrar uppå brända sveden,
+    Springer längsmed hafvets stränder,
+    Uppå kiselstenar hoppar.
+    Sålan under skorna nötes,
+    Skört på dem blir öfverlädret,
+    Deras skaft af ålder rötas."
+
+
+
+
+Nittonde Runan.
+
+
+    Kullervo, Kalevas ättling,
+    När han af sin moder föddes
+    Och var blott tre nätter gammal,
+    Slet sin lindas bindlar sönder
+    Och sig böjde upp på täcket.
+    God han lofvade att blifva,
+    Duglighet hos gossen röjdes;
+    Man till Ryssland honom förde,
+    Sålde honom i Karelen
+    Bort åt smeden Ilmarinen.
+    Hvad gaf smeden väl för honom?
+    Mycket smeden gaf för honom:
+    Tvenne sönderbrända kittlar,
+    Trenne obrukbara grytor,
+    Fem utslitna, gamla lior,
+    Sex till spillo gifna gräftor.
+
+    Då Kalevas sköna ättling
+    Till sitt nya hemvist kommit,
+    Ren mot första dagens afton
+    Efter arbete han frågar
+    Af sin husbonde för qvällen
+    Och för morgon' af sin matmor:
+    "Till hvad verk skall nya trälen,
+    Till hvad arbete den köpta?"
+
+    Han är satt att vagga barnet,
+    Barnet med de smala fingrar,
+    Men han stinger ut dess ögon
+    Och dess föda sjelf förtärer,
+    Dödar barnet genom sjukdom,
+    Bränner upp dess lilla vagga.
+
+    Mot den andra dagens afton
+    Efter arbete han frågar
+    Af sin husbonde för qvällen
+    Och för morgon' af sin matmor:
+
+    "Till hvad verk skall nya trälen,
+    Till hvad arbete den köpta?"
+
+    Får ett svedjeland att rödja,
+    Sänds att fälla timmer-björkar;
+    Nedhögg björkar tvenne, trenne,
+    Slog sin yxe vid en stubbe.
+    Höjer så sin röst och ropar,
+    Låter gällt en hvissling ljuda:
+    "Må den dunkla skogen falla,
+    Må de stora björkar brytas,
+    När min stämma höres skalla,
+    När min gälla hvissling ljuder,
+    Nya skott må aldrig utslå,
+    Aldrig spira fram ur stubben
+    På den svedja, som är nedfälld
+    Af en man med gyllne spännen.
+    Herrlig brodd må svedjan skjuta,
+    Ax der må dock aldrig frodas."
+
+    Mot den tredje dagens afton
+    Efter arbete han frågar
+    Af sin husbonde för qvällen
+    Och för morgon' af sin matmor:
+    "Till hvad verk skall nya trälen,
+    Till hvad arbete den köpta?"
+
+    Får ett gärde till att bygga,
+    Och han bygger der sitt gärde,
+    Bryter ned de största furar,
+    Dem till gärdsel-trådor radar,
+    Tager grofva öken-granar
+    Och till gärdsgårds-störar ställer,
+    Sammanfogar dem med ormar,
+    Lindar om med etter-ormar
+    Och ihop med ödlor binder,
+    Tar till ordet sjelf och säger:
+    "Hvilken ej, som fågeln, flyger,
+    Hviner fram med tvenne vingar,
+    Må ej tänka på att komma
+    Öfver gärdet, som jag upprest."
+
+    Mot den fjerde dagens afton
+    Efter arbete han frågar
+    Af sin husbonde för qvällen
+    Och för morgon' af sin matmor:
+    "Trälens arbete må nämnas
+    Må med ord tillkännagifvas."
+
+
+    Skickas ut att ro en notbåt.
+    Nu Kalevas sköna ättling
+    Ned vid årarna sig sätter,
+    Yttrar sjelf ett ord och säger:
+    "Ror jag efter min förmåga
+    Eller blott, som saken fordrar?"
+
+    Pelonen, som satt i styret,
+    Hof sin stämma straxt till gensvar,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Ror du efter din förmåga,
+    Lägger ut din hela manskraft
+    Ringa är dock trälens styrka."
+
+    Sjelf Kalevas sköna ättling
+    Ror nu efter sin förmåga,
+    Lägger ut sin hela manskraft;
+    Båten utaf asp han söndrar,
+    Bryter vrängerna af enträd
+    Och förstör det hela fänget.
+
+    Mot den femte dagens afton
+    Efter arbete han frågar
+    Af sin husbonde för qvällen
+    Och för morgon' af sin matmor:
+    "Trälens arbete må nämnas,
+    Må med ord tillkännagifvas."
+
+    Derpå sänds han ut att pulsa,
+    Och att pulsa nu han börjar,
+    Yttrar då ett ord och säger:
+    "Pulsar jag med all min styrka,
+    Stöter med min hela manskraft,
+    Eller blott, som saken fordrar?"
+
+    Wenari, som noten drager,
+    Hof sin stämma straxt till gensvar,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Pulsar du med all din styrka,
+    Stöter med din hela manskraft,
+    Ringa är dock trälens styrka."
+
+    Nu Kalevas sköna ättling
+    Ryckte upp en tall på backen,
+    Gjorde pulsskaft af en fura
+    Och en sten i spetsen ställde,
+    Tog till pulsens knopp en klippa.
+    Pulsar så med all sin styrka,
+    Stöter med sin hela manskraft,
+    Och till blår han noten rifver,
+    Grumlar vattnet upp till velling,
+    Fisken till en slem förvandlar.
+
+    Mot den sjette dagens afton
+    Efter arbete han frågar
+    Af sin husbonde för qvällen
+    Och för morgon' af sin matmor:
+    "Trälens arbete må nämnas,
+    Må med ord tillkännagifvas."
+
+    Får en boskapsdrift att valla,
+    Får en hjord af kor att drifva;
+    Hvad får trälen på sin andel,
+    Hvad till vägkost ges åt herden?
+    Smeden Ilmaris värdinna
+    Bakade en väldig kaka,
+    Lade hafra under brödet,
+    Bredde hvetemjöl deröfver
+    Och en sten i midten gömde,
+    Gaf så den till trälens andel,
+    Gaf till vägkost åt sin herde.
+    Tog till ordet sjelf och sade:
+    "Detta må ej förr du äta,
+    Än min hjord till skogen kommit?"
+
+    Derpå Ilmaris värdinna
+    Sände hjorden ut på bete.
+    Höjande sin röst hon sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Korna sänder jag i löfskog,
+    De behornade på aspfält;
+    Suvetar, du sköna qvinna,
+    Etelä, naturens moder!
+    Gå att taga vård om hjorden,
+    Att värdinnans boskap vakta;
+    Som du under tak den vaktat,
+    Så den vakta i det fria,
+    Som du inom hus den vårdat,
+    Så i furuskog den vårda,
+    På det driften må förskönas,
+    Boskapshjorden vackert frodas,
+    Tills värdinnan går att se den,
+    Dejan går att den betrakta, --
+    Den odugliga värdinnan
+    Och den alltför stränga dejan.
+
+    Suvetar, du sköna qvinna,
+    Etelä, naturens moder!
+    Honungsmat låt hjorden äta,
+    Låt den äfven honung dricka,
+    Mata mina kor med gullgräs,
+    Gif dem silfvergräs till föda
+    Från den honungsrika lindan,
+    Fältets honungssöta tufva.
+    Tag ett vallhorn ifrån fjerran,
+    Från den häggbevuxna dälden;
+    Sen må du i hornet blåsa,
+    Låta luren mäktigt ljuda,
+    Så att kullar blomsterklädas,
+    Svedjeländers kanter prydas,
+    Kärr af idel honung drypa,
+    Vört vid källors bräddar växer.
+    För så hit det färska gräset,
+    Hemta hit de gyllne blomster
+    Ifrån strida forssars närhet,
+    Ifrån ljungens blomster-jungfrur,
+    Från de mör, som gräset vårda,
+    Mor, som bo vid himla-midten.
+    Bilda äfven gyllne brunnar
+    Uppå fältets begge sidor,
+    Att min hjord ur dem får dricka,
+    Får med ljufva honungssaften
+    Sina jufrar ymnigt fylla,
+    Spenarna till stindhet bringa.
+    Gör dess spenar du till stinda,
+    Låt dess jufrar ymnigt svälla,
+    Sätt dess mjölkrör till att sorla
+    Och dess jufrar till att sucka.
+
+    Många äro de och onda,
+    Som till Tuoni mjölken föra,
+    Kornas gåfva till Manala;
+    Ringa är de godas antal,
+    Som från Tuoni hemta mjölken,
+    Kornas gåfva från Manala.
+    Jag begär ej mjölk ur byen,
+    Vill ej ha från andra gårdar,
+    Nog jag mjölken för från Tuoni,
+    Kornas gåfva från Manala.
+
+    Suvetar, du sköna qvinna,
+    Etelä, naturens moder!
+    Hermikki med mjölk föröka.
+    Fyll på Tuorikki dess jufrar
+    Ur den vasslesöta källan,
+    Från den honungsrika tufvan,
+    Så att de med mjölkuppfyllda,
+    Stinda jufrar återkomma
+
+    Ifrån fältets gröna tufvor,
+    Från den friska betesmarken,
+    Under denna långa sommar,
+    Denna Skaparns varma sommar.
+
+    Mielikki, du skogs-värdinna,
+    Tellervo, Tapios jungfru,
+    Len om linnet, fin om fållen,
+    Med de vackra, gyllne lockar!
+    Det är du, som vaktar hjorden,
+    Som värdinnans boskap vårdar
+    Uti Metsola det ljufva,
+    Det vaksamma Tapiola;
+    Vårda den med milda händer,
+    Aga den med lätta fingrar,
+    Bringa så hvarenda afton
+    Hjorden hem med fulla spenar,
+    Spenar svällande och stinda,
+    Med af mjölk uppfyllda jufrar,
+    Till värdinnan, som den söker,
+    Som för hjorden är bekymrad.
+
+    Kuippana, du skogens konung,
+    Skogens milda, vackra gråskägg!
+    Bryt ett spö af veka rönnen,
+    Tag af enträd dig ett gissel,
+    Ända bortom Tapio-berget,
+    Ifrån Linna bergets branter,
+    Drif dermed min hjord till gården,
+    Intill dess man badstun eldar.
+    Hem må hemmets hjordar komma,
+    Skogens hjordar gå till skogen.
+
+    Sköna Ohto, skogens äpple,
+    Trinda vandrare i skogen!
+    Låt oss nu en fast förlikning,
+    Låt en sommarfred oss sluta,
+    Att bestå vår hela lifstid,
+    Räcka under all vår lefnad.
+    Ej jag nekar dig att kringgå,
+    Att beskåda mina hjordar
+    Och till boskapsdriften komma,
+    Men att röra dem med tungan,
+    Att med tänderna dem kringströ
+    Och att slita sjelfva köttet.
+    Du min vän, min goda broder,
+    O du honungstass, du sköna!
+    Krossa ej de krökta benen,
+    Korna, hvilka mjölk mig gifva.
+    När du skällans ljud förnimmer,
+    Hör den gälla klockan ljuda,
+    Rostbetäckta kläppen skrälla,
+    Hasta bort till ödemarken,
+    I din boning utaf mossa;
+    Undvik hjordens betesmarker,
+    Hemligt smyg förbi dess mjölk-fält,
+    Sky den nejd, der skällor ljuda.
+    Vandrar hjorden uppå backen,
+    Må du vandra under backen,
+    Vandrar hjorden under backen,
+    Så må du på backen vandra;
+    Siken lik förbi du hasta,
+    Drag dig undan liksom fisken,
+    Att ej driften måtte stupa,
+    Bort värdinnans boskap hasta,
+    Klena hjorden skygga undan,
+    Fredade låt kärren vara,
+    Ökenskogarna i fägring,
+    Låt de böjda hornen färdas,
+    Krökta benen makligt skrida,
+    Öfver mark och mossor vandra,
+    Vandra öfver öken-moar,
+    Utan att du alls dem vidrör,
+    Skadar dem det allraminsta.
+    Om en lust dig skulle gripa,
+    Tänderna en åtrå känna,
+    Hugg då uti murkna stubbar,
+    Gör då anfall på en myrstack.
+    Uti Metsola ett mjödkar
+    Håller på att häftigt jäsa
+    På den gulduppfyllda hympeln,
+    På den silfverrika kullen,
+    Under granens blomsterkrona,
+    Under tallens rika grenar.
+    Der har ock en glupsk att äta,
+    Har en fråssare att sluka,
+    Utan att der maten tryter,
+    Eller drycken blir förminskad.
+    Så må vi förlikning ingå
+    Och en fred för evigt sluta.
+    Samma mark, men särskild vägkost,
+    Rum i endrägt ha vi begge.
+
+    Men om du är böjd för fejder,
+    Om du vill på krigsfot lefva,
+    Så må vintrarna du kämpa,
+    Slåss, då snö än finns på marken,
+    Men då sommarn börjar nalkas,
+    Mossor tina, källor ljummas,
+    Kom ej mer till dessa nejder,
+    Till de fält, min hjord beträder.
+
+    Mark ju finns ock annorstädes,
+    Boskapsgårdar längre borta,
+    Der en sysslolös kan vandra.
+    Om en björn jag skulle vara,
+    Om en honungstass jag vore,
+    Ej på detta vis jag lefde,
+    Städse uti qvinnors fötter;
+    Du har kotte-fält att vandra,
+    Stiga på med dina tassar.
+    Spring med skyndsamhet en sträcka,
+    Ila fram uppå en gångstig
+    Hän till skogen i Manala
+    Eller bort till Kalmas moar.
+    Der är Kirjos, der är Karjos
+    Uti jernbesmidda remmar,
+    Uti tiotal af klafband;
+    Der bli magra äfven feta,
+    Frodas de, som ben blott äro.
+
+    Mina kor till sten må bytas,
+    Må de sköna blifva stubbar,
+    Vid det Kuusiainen färdas,
+    Mausiainen är på vandring.
+
+    Om till dessa fält du kommer,
+    Råkar gå till dessa öknar,
+    Qvinnor kunniga här finnas,
+    Finnas åldriga värdinnor,
+    Hvilka nog din väg förderfva
+    Och så illa dig behandla,
+    Att ej någonsin du skadar,
+    Ej ens i din grymma vildhet,
+    Tvertemot den högstes vilja,
+    Utan tillstånd af den sälle.
+
+
+    Blidkens skogar, blidkens lunder,
+    Var mig blid, du dunkla öken,
+    Fred åt hjordarna förunna,
+    Lef med mina kor i endrägt,
+    Under denna långa sommar,
+    Denna Skaparns varma sommar.
+    Kuippana, du skogens konung,
+    Hongatar, du öknens drottning!
+    Tagen vård om edra hundar,
+    Edra rackor väl bevaren,
+    Döljen hundarna i grottan,
+    Binden fast de onda rackor
+    Uti guldbesmidda halsband,
+    Uti sköna silfver-remmar.
+    Gömmen klorna inom håret,
+    Betarna i deras tandkött.
+    Drifven sedan in en gullstång
+    Genom benuppfyllda käften,
+    Så att käftens ben ej rubbas,
+    Tänderna i munnen skiljas.
+    Binden än ett band af rönnen
+    Rundt omkring den platta nosen;
+    Om ej rönnen skulle hålla,
+    Gjuten då ett band af koppar;
+    Vore kopparn icke stadig,
+    Utaf jern då bandet reden;
+    Om de jernet sönderslita,
+    Ännu detta band förderfva,
+    Må då eld i munnen bringas,
+    Lempos lås för käften sättas,
+    Att ej deras käftben vidgas,
+    Att ej tänderna må skiljas."
+
+    Dermed Ilmaris värdinna
+    Sände korna ut på bete,
+    De behornade på aspfält,
+    Hade herden att dem valla.
+
+    Kullervo, Kalevas ättling,
+    Drifver korna fram längs mossan,
+    Sjelf på torra heden springer,
+    Sätter sig på kullens tufva,
+    På en plats för solen öppen,
+    Qväder der och säger detta:
+    "Gå nu ned, du sol, i granskog,
+    Rulla dig till hvete-landet,
+    Ibland enrisbuskar hasta,
+    Herden släpp till hemmet åter."
+
+    Men från hemmet qvad värdinnan,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Det är tid för nya trälen,
+    För den köpta att sig mätta."
+
+    Nu Kalevas sköna ättling
+    Tager brödet fram ur barmen,
+    Drar ifrån sin gördel knifven
+    För att sönderskära brödet.
+    Skar så med sin knif i stenen,
+    Ristade mot hårda klippan,
+    Vred sin mun, sitt hufvud rörde,
+    Skakade det svarta håret,
+    Tog till ordet sjelf och sade:
+    "Hur skall qvinnans hån jag gälda,
+    Gälda qvinnans spott och löje,
+    Min värdinnas usla fägnad?
+    Så jag gäldar, som jag mäktar:
+    Korna skingrar jag i skogen,
+    Kör i kärret krökta benen,
+    Jagar driften uppå svedjan,
+    Drifver björnar hem till gården,
+    Binder vargar fast med klafve."
+
+    Solen sjunker ned i granskog,
+    Rullar sig till hvete-landet,
+    Ibland enrisbuskar hastar;
+    Korna han i granskog skingrar,
+    Kör i kärret krökta benen,
+    Jagar driften uppå svedjan,
+    Drifver björnar så till hemmet,
+    Jagar vargar uppå gården.
+    Undervisar sina björnar,
+    Talar så till sina vargar:
+    "Sliten låret af värdinnan,
+    Biten af den halfva vaden."
+
+    Gjorde så en lur af koben,
+    Utaf oxens horn en pipa,
+    Herda-flöjt utaf en kalffot.
+    Och han spelar dermed skickligt,
+    Låter luren vackert ljuda
+    Uppå hemmets berg tre gånger,
+    Gånger sex vid tågets ända.
+
+    Sade Ilmaris värdinna:
+    "Nu, o Gud, du prisad vare,
+    Luren ljuder, hjorden kommer,
+    Men hvar fick väl trälen hornet,
+    Hvar fick smeden släta luren?
+    Öronhinnorna den spränger,
+    Rister tvert igenom hufvet."
+
+    Nu Kalevas sköna ättling
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Trälen tog sin lur från kärret,
+    Från den häggbevuxna skogen,
+    Gå värdinna nu att mjölka,
+    Gå att mätta boskapshjorden."
+
+    Derpå Ilmaris värdinna
+    Beder gamla mor att mjölka:
+    "Gå du, gamla mor, att mjölka,
+    Gå att mätta boskapshjorden."
+
+    Hon till orda tog och sade:
+    "Städse sjelf en god värdinna
+    Fordom sina kor ju mjölkat,
+    Sjelf hon skött om boskapshjorden."
+
+    Derpå Ilmaris värdinna
+    Sig beger att korna mjölka,
+    Går att mätta boskapshjorden:
+    "Ve dock mina kor, de sköna,
+    Alla varglons hull de hafva,
+    De med villdjurs hår betäckas,
+    Bära fjun af skogens tacka.
+    Stinda äro deras jufrar,
+    Deras spenar ymnigt svällda."
+
+    Lutade sig ned att mjölka,
+    Böjde sig för att beskåda,
+    Björnen hugger uti hälen,
+    Vargen griper i med munnen,
+    Rifver låret af värdinnan,
+    Alla hälens senor sliter.
+
+    Kullervo, Kalevas ättling,
+    Dermed qvinnans hån nu gäldar,
+    Gäldar hennes spott och löje,
+    Onda qvinnans lön betalar,
+    Sticker piporna i säcken,
+    Sig med spel till krig begifver,
+    Vandrar tutande till härnad.
+
+    Derpå Ilmaris värdinna
+    Sänder upp en bön till Ukko:
+    "O du Ukko, högst bland Gudar!
+    Tag Kalevas son af daga,
+    Sargad utaf jerntungt hagel,
+    Nålars stålbesmidda spetsar,
+    Uppå fasansfulla stridsfält.
+    Vid de svåra härnads-tågen."
+
+    Men Kalevas sköna ättling
+    Råkade förnimma detta,
+    Sände då en bön till Ukko:
+    "O du Ukko, högst bland Gudar!
+    Döda Ilmaris värdinna,
+    Sargad utaf jerntungt hagel,
+    Nålars stålbesmidda spetsar,
+    Uppå hennes trånga gårdar,
+    Framför hennes egen stuga."
+
+    Och han drager nu till örlig,
+    Spelar vid sin färd på kärret,
+    Tutar uppå svedje-fältet,
+    Blåser i sin lur på heden.
+    Kärret skakas, marken dånar,
+    Genljud skallar ifrån heden.
+
+    Bud man efter honom sände:
+    "Hemma dog din kära moder,
+    Skynda dit, att du får skåda,
+    Hur den döda läggs i grafven."
+
+    Men Kalevas sköna ättling
+    Svarar straxt och yttrar detta:
+    "Om hon dog, min kära moder,
+    Finnes väl ett sto der hemma,
+    Hvarmed hon till grafven föres,
+    Sänkes ned i jordens sköte."
+
+    Spelar vid sin färd på kärret,
+    Blåser i sin lur på heden;
+    Bud man efter honom sände:
+    "Hemma dog din kära fader.
+    Skynda dit, att du får skåda,
+    Hur den döda förs i jorden."
+
+    Men Kalevas sköna ättling
+    Svarar straxt och yttrar detta:
+    "Om han dog, min kära fader,
+    Finns en vallak väl der hemma,
+    Hvarmed han i grafven föres,
+    Sänkes ned i jordens sköte."
+
+    Spelar vid sin färd på kärret,
+    Tutar vandrande på heden;
+    Bud man efter honom sände:
+    "Nu din hustru dött der hemma,
+    Skynda dit, att du får skåda,
+    Huru hon i mullen lägges."
+
+    Men Kalevas sköna ättling
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Om min hustru dött i hemmet,
+    Har en häst der hemma funnits,
+    Hvarmed hon kan fås i jorden,
+    Sänkas ned i Kalmas boning."
+
+    Och han drar med spel till örlig,
+    Färdas tutande till härnad,
+    Spelar uppå svedje-fältet,
+    Blåser i sin lur på heden.
+
+
+
+
+Tjugonde Runan.
+
+
+    Gret så smeden Ilmarinen,
+    Gret och sörjde hvarje afton,
+    Ännu mer han gret om natten,
+    Suckade till ljusa dagen,
+    Då hans maka var försvunnen
+    Och i mullen lagd den sköna.
+    Icke rördes uti handen
+    Hammarns skaft, det kopparsmidda,
+    Icke alls den första dagen,
+    Ej den första, ej den andra.
+    Sade smeden Ilmarinen:
+    "Ve mig arme man! jag vet ej,
+    Hur att vara, hur att lefva;
+    Natten ligger jag och vakar,
+    Ringa är min kraft, min insigt
+    Svag och mödosamt mitt arbet'."
+
+    Går att plocka guld ur hafvet,
+    Silfver ifrån djupa böljan,
+    Samlar träd i stora högar,
+    Fulla tretti' lass han släpar,
+    Bränner så till kol dem alla
+    Och i essjan vräker kolen.
+    Föser sedan guld i elden,
+    Silfver ibland brända kolen,
+    Med ett får om hösten lika,
+    Lika med en vinter-hare.
+
+    Tar så trälar till att pusta,
+    Lönta drängar till att trycka.
+    Trälar pusta oförtrutet,
+    Raskt de lönta drängar trycka --
+    Utan handskar uppå handen,
+    Utan hattar öfver hjessan,
+    Under kalla vinter-himmeln.
+    Sjelf han, smeden Ilmarinen,
+    Smider sig af guld en hustru,
+    Vill en brud af silfver bilda.
+
+    Men nu pusta trälar dåligt,
+    Kraftlöst trycka lönta drängar.
+    Sjelf han tar sig för att pusta,
+    Hurtigt pustar Ilmarinen,
+    Pustar en gång, pustar tvenne,
+    Redan efter tredje gången
+    Skådar han i essjans botten,
+    Synar långsåt bälgens bräddar.
+
+    Spratt ur elden fram en klinga,
+    Gyllne klinga utur glöden.
+    Skön är klingan till att skåda,
+    Men den har dock onda seder:
+    Dödar en man alla dagar,
+    Dödar tvenne på de bästa.
+    Trälarne åt klingan gladdes,
+    * Men af harm greps smedens sinne.
+
+    Sjelf han, smeden Ilmarinen,
+    Stack sitt svärd i elden åter,
+    Gyllne klingan uti glöden,
+    Bragte mera guld i elden --
+    Guld, så mycket mössan rymde
+    Och hattkupan full af silfver.
+    Tog så trälar till att pusta,
+    Lönta drängar till att trycka.
+    Trälar pusta oförtrutet,
+    Raskt de lönta drängar trycka --
+    Utan handskar uppå handen,
+    Utan hattar öfver hjessan,
+    Under kalla vinter-himmeln.
+    Sjelf han, smeden Ilmarinen,
+    Smider sig af guld en hustru,
+    Vill en brud af silfver bilda.
+
+    Men nu pusta trälar dåligt,
+    Kraftlöst trycka lönta drängar;
+    Sjelf han tar sig för att pusta,
+    Hurtigt pustar Ilmarinen,
+    Pustar en gång, pustar tvenne,
+    Redan efter tredje gången
+    Skådar han i essjans botten,
+    Synar långsåt bälgens bräddar.
+
+    Spratt ur elden fram en fåle,
+    Hingst med gyllne man ur glöden;
+    Skön är hingsten till att skåda,
+    Ilskefullt dock är dess sinne:
+    Dödar ett sto alla dagar,
+    Dödar tvenne på de bästa.
+    Trälarne åt hingsten gladdes,
+    * Men af harm greps smedens sinne.
+
+    Det var smeden Ilmarinen,
+    Körde hingsten uti elden,
+    Den guldmanige i glödet.
+    Bragte mera guld i elden --
+    Guld, så mycket mossan rymde.
+    Ock hattkupan full af silfver.
+    Tog så trälar till att pusta,
+    Lönta drängar till att trycka.
+    Trälar pusta oförtrutet,
+    Raskt de lönta drängar trycka --
+    Utan handskar uppå handen,
+    Utan hattar öfver hjessan,
+    Under kalla vinter-himmeln.
+    Sjelf han, smeden Ilmarinen,
+    Smider sig af guld en hustru,
+    Vill en brud af silfver bilda.
+
+    Trälar pusta oförtrutet,
+    Pusta dagar, hvila nätter;
+    Ej blir gyllne bilden färdig,
+    Silfver-bruden ej fullbordad.
+    Derpå smeden Ilmarinen
+    Sjelf sig tager för att pusta.
+    Pustar dagar, rastar icke,
+    Pustar nätter, hvilar icke,
+    Pustar en dag, pustar tvenne,
+    Men uppå den tredje dagen
+
+    Skådar han i essjans botten,
+    Synar långsåt bälgens bräddar.
+
+    Spratt ur elden fram en jungfru,
+    Mö med gyllne hår ur glöden;
+    Flickan gladde smedens sinne,
+    Men af harm de andre grepos.
+
+    Vänder henne, skådar henne,
+    Ser ej mun och ser ej ögon,
+    Ej de qvinliga behagen;
+    Smider mun och smider ögon,
+    Smider qvinliga behagen,
+    Ordet kan han icke gifva.
+
+    Skön är jungfrun till att skåda,
+    Hennes seder han ej känner.
+    Tog så smeden Ilmarinen
+    Jungfrun på sin bädd till natten;
+    Kyla sprider röda guldet,
+    Kyla sprider hvita silfret.
+    Sade smeden Ilmarinen:
+    "Åt hvem månde guldmön duga?
+    Åt den gamle Wäinämöinen
+    Till en maka för hans lifstid."
+
+    Sjelf den gamle Wäinämöinen
+    Hvilar straxt den första natten --
+    Uppå sköna hufvud-kuddar,
+    Uppå mjuka fjäder-dynor --
+    Vid den unga jungfruns sida,
+    Hvilken utaf guld var formad,
+    Som var tecknad utaf silfver.
+
+    Der nu gamle Wäinämöinen
+    Skyddar sig med ull-betäckning,
+    Sveper sig i tjocka pelsen,
+    Täcken breder öfver kroppen --
+    Tvenne, trenne björnars hudar,
+    Dertill fem, sex ylle-täcken.
+
+    Lagom varm var ena sidan.
+    Den som låg i täcket insvept,
+    Uti mjuka ylle-klädet.
+    Den åt jungfrun vända sidan
+    Så när hade blifvit frusen,
+    Stelnat till en snöig massa,
+    Sig till hafvets is förvandlat
+    Och till stenens hårdhet styfnat.
+
+    Då nu gamle Wäinämöinen
+    Blott en enda natt sig hvilat
+    Invid gyllne jungfruns sida,
+    Bredvid bruden utaf silfver,
+    Höjde han sin röst och talte,
+    Yttrade med orden detta:
+    "Aldrig må du, unga slägte,
+    Aldrig J, dess söners söner!
+    Ej så länge tiden varar,
+    Klara månen ännu lyser,
+    Utaf guld en qvinna bilda,
+    Vilja brud af silfver smida.
+    Kyla sprider röda guldet,
+    Kyla sprider hvita silfret,
+    Lagom varm var ena sidan,
+    Den i gamla täcket svepta,
+    Men till is den ville stelna,
+    Som var vänd åt unga jungfrun."
+
+    Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
+    Med åt sidan lutad mössa,
+    For nu smeden Ilmarinen
+    Fjerran hän till Pohja-gården,
+    For med hopp om annan flicka,
+    Hänförd af en jungfrus fägring.
+
+    Kom så in i Pohja-stugan,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Gumma gif åt mig din dotter,
+    Gif åt mig en fager fästmö,
+    Den bland dina döttrar yngre,
+    Den bland barnen allrabästa."
+
+    Louhi, Pohjolas värdinna,
+    Tog till orda nu och sade:
+    "Här är ingen flicka vaggad,
+    Ingen dotter närd och fostrad
+    För din släde, o du vräkling,
+    För din bädd, du glupske blodhund,
+    Du som fräter kött med benen,
+    Slukar i dig råa bloden.
+    Hellre lemnar jag min dotter,
+    Slungad till Förderfvets munsbit,
+    Uti gapet på en springvarg,
+    Uti bistra björnens käftar."
+
+    Dädan fick han ingen flicka,
+    Ingen ung och fager fästmö.
+    Vred sin mun, sitt hufvud rörde,
+    Skakade det svarta håret,
+    For så bort från Pohja-gården,
+    Färdades till egna nejder.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Möter honom uppå vägen,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Hör mig smed, du Ilmarinen,
+    Frände, barn af samma moder!
+    Hvarför är du så bedröfvad,
+    Låter snedt din mössa hänga,
+    När från Pohjola du kommer?
+    Säg, hur lefver man i Pohja."
+
+    Sade smeden Ilmarinen:
+    "Lätt i Pohja är att lefva,
+    Då der Sampo finns, som maler,
+    Granna locket, som sig rullar;
+    Mol på en dag säd att ätas,
+    På den andra till att säljas,
+    På den tredje att förvaras.
+
+    Ja, det säger jag i sanning:
+    Lätt i Pohja är att lefva,
+    Då i Pohja Sampo finnes;
+    Der är plöjning, der är såning,
+    Der är all slags växt och gröda,
+    Der, just der en evig lycka."
+
+
+
+
+Tjuguförsta Runan.
+
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Hör mig, broder Ilmarinen!
+    Låt oss nu till Pohja fara
+    För att taga goda Sampo,
+    För att skåda granna locket."
+
+    Sade smeden Ilmarinen:
+    "Svårt det blir att Sampo taga,
+    Svårt att få det granna locket
+    Ifrån Pohjola det mörka.
+    Der är Sampo förd att gömmas,
+    Granna locket att förvaras,
+    In i Pohja-gårdens stenberg,
+    Inom kopparbergets gömmor,
+    Bakom nio lås och riglar,
+    Och dess rötter har man fästat
+    På ett djup af nio famnar;
+    En är fästad ned i jorden,
+    Invid vattnets rand den andra
+    Och i hemmets berg den tredje."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Kom blott du att Sampo taga,
+    Hem det granna locket föra
+    Ifrån Pohja-gårdens stenberg,
+    Ifrån kopparbergets gömmor,
+    Från de nio låsens stängsel.
+    Först dock hamra mig en klinga,
+    Ett eldeggadt svärd mig bilda,
+    Hvarmed hundarna jag tuktar,
+    Jagar Pohja-skaran undan,
+    När vi gå att taga Sampo,
+    När till kalla byn vi komma,
+    Bort till Pohjola det mörka,
+    Till det mulna Sariola."
+
+    Det var smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn,
+    Föste skyndsamt jern i elden,
+    Bragte hastigt kol i essjan,
+    Tog så trälar till att pusta,
+    Lönta drängar till att trycka.
+    Trälar pusta oförtrutet,
+    Raskt de lönta drängar trycka;
+    Såsom välling vidgas jernet,
+    Såsom jernslagg fräser stålet.
+
+    Derpå smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn,
+    Ned uti sin essja skådar,
+    Synar långsåt bälgens bräddar.
+    Spratt nu fram ett svärd ur elden,
+    Sprang en klinga upp ur glöden.
+
+    Sjelf nu smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn,
+    Bildade af guld dess fäste,
+    Gjorde handtag utaf silfver;
+    Såsom deg sig guldet töjde,
+    Silfret såsom hafvets fradga,
+    Uti essjan, uppå städet,
+    Under slagen utaf hammarn.
+
+    Nu är svärdet färdigbildadt,
+    Och den gamle Wäinämöinen
+    Griper i eldeggad klinga,
+    Fattar tag med högra handen,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Passar klingan ock för mannen,
+    Skickar svärdet sig för bärarn?"
+
+    Klingan passade för mannen,
+    Skickade sig väl för bärarn,
+    Månen lyste uppå spetsen,
+    På dess fäste glänste solen,
+    Hästen gnäggade på bettet,
+    Katten gnällde uppå knappen
+    Och i slidan låg en hundvalp.
+
+    Derpå smeden Ilmarinen
+    Väpnar sig och sig omgjordar,
+    Kläder sig i jernsmidd skjorta,
+    Stålsmidt bälte på sig spänner,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Mannen är i pansar bättre,
+    Starkare i jernsmidd skjorta,
+    Fastare i stålsmidt bälte."
+
+    Tiden nalkas nu att fara,
+    Vandrings-stunden är förhanden.
+    En var gamle Wäinämöinen,
+    Ilmarinen var den andre,
+    Gingo nu att hästen söka,
+    Söka ett års gamla fålen,
+    Buro betslet invid gördeln,
+    Fålens seldon uppå ryggen.
+    Stigande längsefter vägen,
+    Kring den dunkla ökenskogen,
+    Hörde de ett fartyg gråta
+    Och en båt vid stranden klaga.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Der ett fartyg höres gråta,
+    Der en båt vid stranden klagar.
+    Kanske att vi fara sjöleds,
+    Färdas fram med båt på vattnet,
+    Eller monn till lands vi resa,
+    Ridande på hafvets stränder?"
+
+    Sade smeden Ilmarinen:
+    "Säkrare till lands är färden,
+    Döden gånge ut på hafvet,
+    Der oss skulle stormen skaka.
+    Vädrets ilar våldsamt kasta,
+    Våra fingrar blefve åror,
+    Våra flata händer styren."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Säkrare till lands är färden,
+    Säkrare, men mer besvärlig,
+    Ännu vida mera krokig,
+    Och det är en fröjd för båten,
+    När den flyter uppå vattnet,
+    Stryker fram på vida hafvet,
+    Följer åt de störa fjärdar,
+    När den vaggas utaf blåsten,
+    Gungas utaf vestan vinden,
+    Föres fram af sunnanfläkten."
+
+    Slängde grimman ned på marken,
+    Hingstens betsel uppå mossan,
+    Fålens seldon uti lunden.
+    Vandrar sedan till sin trädbåt,
+    Båten, som vid stranden gråter,
+    Talar och af båten spörjer:
+    "Hvarför gråter du, min trädbåt,
+    Jemrar dig, du årfästrika?
+    Smärtar dig, att tung du gjordes,
+    Att så grof du blifvit timrad?"
+
+    Svarade nu trädstams-skeppet,
+    Årfästrika båten talte:
+    "Båtens håg är ut på böljan
+    Äfven ifrån smorda rullar,
+    Flickans håg till mannens boning
+    Äfven ifrån höga hemmet.
+    För min tyngds skull jag ej gråter,
+    Ej för det, att grof jag gjordes;
+    Derför gråter jag, ett trädskepp,
+    Klagar båt af tallar timrad:
+    Sades nog, då man mig gjorde,
+    Att jag till en stridsbåt reddes,
+    Rustades till örlogsfartyg,
+    Att med gods och skatter lastad
+    Jag till hemmet skulle vända;
+    Men ej kom jag ut till striden,
+    Fördes ej på hafvets böljor.
+    Andra båtar, sämsta fartyg,
+    Färdas städse uti örlig,
+    Vilda fejders stråt beträda
+    Och förskaffa mera medel,
+    Än en konung får på sex år,
+    På sju somrar smeden vinner.
+    Jag, som är till farkost bilad,
+    Redd af gamle Wäinämöinen,
+    Ruttnar jemt på mina spånor,
+    Vräkes här på timmer-platsen.
+    Markens allrasämsta maskar
+    Bo inunder mina vränger,
+    De bland luftens foglar värsta
+    Bygga på mig sina nästen.
+    Tvåfaldt vackrare det vore,
+    Vore två- och trefaldt bättre,
+    Att en tall på backen vara,
+    Stå på heden som en fura,
+    På hvars qvistar ekorn springer,
+    Barrträdsfågeln vingen flaxar."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Är du Wäinämöinens fartyg,
+    Må du löpa ifrån stapeln,
+    Utan att af händer röras,
+    Utan att med armar skjutas."
+
+    Skickligt svarar trädstams-skeppet,
+    Årfästrika båten talar:
+    "Löper ej mitt hela slägte,
+    Ej de andra brödra-båtar,
+    Utan att af händer röras,
+    Utan att med armar skjutas."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Om jag dig på böljan skjuter,
+    Monne utan rodd du löper,
+    Utan årors tillhjelp skrider,
+    Stryker fram förutan myndning,
+    Utan vind, som seglet fyller?"
+
+    Skickligt svarar trädstams-skeppet,
+    Årfästrika båten talar:
+    "Löper ej mitt hela slägte,
+    Ej de andra brödra-båtar,
+    Om man dem med rodd ej drifver,
+    Bringar fram med årors tillhjelp,
+    Myndar med de smärre åror,
+    Och om vind ej seglet fyller."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Löper du med rodd då drifven,
+    Om man hjelper till med åror,
+    Med de smärre åror myndar,
+    Och om vinden seglet fyller?"
+
+    Skickligt svarar trädstams-skeppet,
+    Årfästrika båten talar:
+    "Löper ju mitt hela slägte,
+    Löpa alla brödra-båtar,
+    Om med rodd de framåt drifvas,
+    Om man hjelper till med åror,
+    Med de smärre åror myndar,
+    Och om vinden seglet fyller."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Sköt nu båten ut på vattnet,
+    Qvad sin farkost uppå böljan.
+    Qvad en sida full med flickor,
+    Fagra tennbriskprydda flickor,
+    Unga mör med messingsgördlar,
+    Ringbeprydda, nätta jungfrur;
+    Qvad den andra full med fästmän,
+    Unge män med sträfva lockar,
+    Sträfva lockar, hårda händer,
+    Sporrbeprydde, stolte karlar.
+
+    Ännu qväder Wäinämöinen
+    Tofterna i båten fulla
+    Med en ålderstigen skara,
+    Med ett slägte, tärdt af tiden; --
+    Ringa rum för det var öfrigt,
+    Då han först de unga qvädit.
+
+    Sjelf han sätter sig vid rodret.
+    Ställer sig att styra båten
+    Uti björkens höjda bakstam,
+    Stödd emot det krökta styret.
+    Höjde då sin röst och sade,
+    Talade med dessa orden:
+
+    "Flyt i trädlös trakt, du fartyg,
+    Lägg till rygga vida fjärdar,
+    Flyt på hafvet som en bläddra,
+    Som ett näckrosblad på böljan."
+
+    Ordnade till rodd de gamle,
+    Gamle ro och hufvun darra,
+    Glädjen sämjes ej med glädje.
+    Rodden sig till rodd ej fogar.
+
+    Ordnade till rodd de unga,
+    Ställde dem att åror sköta,
+    Unge ro och fingren knaka,
+    Glädjen sämjes ej med glädje,
+    Rodden sig till rodd ej fogar.
+
+    Sjelf nu smeden Ilmarinen
+    Tog sin plats på roddar-bänken,
+    Satte sig att åror sköta;
+    Nu med glädje glädjen sämjes
+    Och till rodd sig rodden fogar.
+    Rodde smeden Ilmarinen,
+    Rodde med de hårda fingrar;
+    Nu sig svänger trädstams-skeppet,
+    Furu-båtens bräder böjas,
+    Tofter skakas, åror knaka,
+    Årors skaft som hjerpar pipa,
+    Årors blad som orrar kuttra,
+    Fören susar liksom svanen,
+    Aktern skränar till likt korpen,
+    Såsom gäss rodd-hakar ljuda.
+    Sjelf den gamle Wäinämöinen
+    Styr sin farkost genom svallet
+    Vid den dimomhöljda udden,
+    Vid den skogbeväxta holmen.
+
+    Ahti bodde uppå holmen,
+    Kauko uti uddens krökning.
+    Han sitt usla läge sörjer,
+    Han sin ringa lott begråter,
+    Trånga boden honom grämer.
+
+    Kastade sin blick åt vester,
+    Vände hufvudet åt söder;
+    Ut åt fjerran ser den sköne,
+    Kämpen skådar öfver hafvet,
+    Långe mannen bortom molnen.
+    Ser en ganska liten molnsky,
+    Ser i skyn en vattendroppe,
+    Ser en liten sjö i droppen
+    Och på sjön en liten ökstock,
+    Varsnar litet folk i stocken,
+    Ser i båtens stam en hjelte,
+    Annan kämpe vid dess åror.
+
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "Ej jag känner detta fartyg,
+    Känner ej den goda båten,
+    Som med rodd från Suomi kommer,
+    Drifs med årslag ifrån öster,
+    Har sitt styre vändt mot vester."
+
+    Nu han höjde upp sin stämma,
+    Hof ett mäktigt skri vid udden,
+    Sporde ropande bak kullen:
+    "Hvems är båten uppå vattnet,
+    Skeppet, som på böljan flyter?"
+
+    Männerna från båten tala,
+    Qvinnorna det gensvar gifva:
+    "Hvem är du, som står bak kullen,
+    Kämpe der i ödemarken,
+    Här du Skaparns båt ej känner,
+    Sjelfva Wäinö-gårdens farkost,
+    Känner icke båtens styrman,
+    Har om roddaren ej kunskap?"
+
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "Redan styrmannen jag känner,
+    Känner roddaren i båten:
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Sjelf vid båtens styre sitter,
+    Roddaren är Ilmarinen.
+    Hvart, J männer, gäller resan,
+    Hvart är kosan ställd, J hjeltar?"
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Rakt åt norr är kosan rigtad,
+    Gent emot de stora vågor,
+    Mot de skumbeklädda böljor
+    Fara vi att Sampo taga,
+    Att det granna locket hemta
+    Ifrån Pohja-gårdens stenberg,
+    Ifrån kopparbergets gömmor."
+
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "O du gamle Wäinämöinen!
+    Tag ock mig på dina färder,
+    Äfven jag en man der vore,
+    Vore der en tredje hjelte,
+    När du går att lyfta Sampo,
+    Att det granna locket bära
+    Ifrån Pohja-gårdens stenberg,
+    Ifrån kopparbergets gömmor."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Tog så kämpen med på färden,
+    Tog i båten raske mannen.
+    Det är muntre Lemminkäinen,
+    Vandrar stigande med snabbhet,
+    Går med lätta steg till stranden,
+    Hemtar med sig sido-bräder
+    Uti Wäinämöinens farkost.
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Vore lagom träd i båten,
+    Sido-bräder i min farkost,
+    Vore äfven tyngd tillfyllest,
+    Hvarför bär du ifrån skogen
+    Ännu mera träd i båten?"
+
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "Ej förrådet stjelper båten,
+    Stacken ej förstörs af stödet,
+    Ofta ju på Pohja-hafvet
+    Vinden pröfvar sido-bräder,
+    Motvind starka sqvättbord fordrar."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Derför är ock smedens farkost
+    Redd med jernbeslagna sidor,
+    Att ej båten drifs af vinden,
+    Ej af vårens ilar kastas."
+
+
+
+
+Tjuguandra Runan.
+
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Styrde sedan fram sin farkost
+    Från den dimomhöljda udden,
+    Från den skogbeväxta holmen.
+    Styrde en dag längsmed floder,
+    Andra dagen längsmed sjöar
+    Och den tredje utför forssar.
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade
+    Ofvan fallet af eldforssen,
+    Vid den helga flodens hvirfvel:
+    "Jungfru, du forsfallets granne,
+    Flicka invid strida strömmen!
+    Drag ditt snöre ut på vattnet,
+    Drag ditt blåa garn på böljan,
+    När den röda båten kommer,
+    Tjärubringan framåt stryker.
+    Midt i floden står en klippa,
+    Der som forssen starkast brusar,
+    Ligger framför röda båten,
+    Är i vägen för min farkost.
+    Vrid i klippan hål med borren,
+    Bryt den sönder med ditt huggjern,
+    Så att båten fritt kan löpa,
+    Tjärubringan framåt stryka.
+    Båtens bog till jern förvandla,
+    Byt till mossa stenens sida,
+    Då jag far i forssens brusning,
+    Färdas fram bland strida böljor.
+    Samla bränningar med näfven,
+    Vänd dem om med dina händer,
+    Vågor välf med famnen undan,
+    Att mot bröstet de ej fräsa,
+    Att mot mig de icke brusa.
+
+    O du Ukko, Gud i höjden!
+    Du som är mitt enda bistånd,
+    Sträck ditt blanka svärd i böljan,
+    Styr min farkost med din klinga,
+    Så att båten fritt kan löpa,
+    Furu-stocken framåt stryka."
+
+    Der dock stadnar trädstams-båten,
+    Fastnar Wäinö-gårdens farkost,
+    Hårdt sig fäster trädstams-skeppet,
+    Röda båten röres icke.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Börjar tänka och begrunda:
+    "Hvarvid fäste sig nu båten,
+    Stadnade den röda stocken?
+    Monne vid en sten, en ruska,
+    Eller vid ett koppar-röse?"
+
+    Lutade sig ned att skåda:
+    "Icke vid en sten, en ruska,
+    Eller vid ett koppar-röse,
+    Men på stora gäddans skuldror,
+    Uppå vattenhundens refben."
+
+    Det var muntre Lemminkäinen,
+    Stack sitt svärd i flodens bölja,
+    Stafven ned inunder skeppet,
+    Båten börjar ej att löpa,
+
+    Svärdet splittrades i stycken,
+    Fisken var dock frisk och oskadd.
+
+    Derpå smeden Ilmarinen
+    Stack sitt svärd i flodens bölja,
+    Stafven ned inunder skeppet,
+    Båten börjar ej att löpa,
+    Löses icke ur sitt fängsel.
+    Svärdet splittrades i stycken,
+    Frisk och oskadd var dock fisken.
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Drager svärdet från sin sida,
+    Grymma jernet utur slidan,
+    Sticker det i gäddans skuldror,
+    Uti vattenhundens refben.
+
+    Lyfter fisken ifrån hafvet,
+    Drager hufvudet i båten,
+    Stjerten sänkes ned i bottnet.
+    Vänder fisken, den betraktar,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Ett och annat finns i floder,
+    Der finns ruskor, der finns gäddor.
+    Hvem bland svenner är den äldste?
+    Han må sönderdela gäddan,
+    Skära fisken uti stycken."
+
+    Männerna ur båten svara,
+    Qvinnorna ifrån dess sidor:
+    "Renast äro fiskarns händer,
+    Heligast hans egna fingrar."
+
+    Båten började nu löpa,
+    Skeppet ur sitt fängsel löstes.
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Styrde båten till en holme,
+    Drog så knifven ur sin slida,
+    Som på venstra sidan hängde.
+    Dermed skar han gäddan sönder,
+    Klyfde den i tvenne delar,
+    Tog till orda se'n och sade:
+
+    "Hvad ej kunde deraf blifva,
+    Af den stora gäddans tänder,
+    Utaf vattenhundens refben,
+    Om de fördes till en smidja,
+    Om till skicklig smed de bragtes,
+    Bragtes till en kunnig konstnär?"
+
+    Sade smeden Ilmarinen:
+    "Hvad kan utaf skräpet blifva,
+    Hvad af lumpna tinget göras,
+    Utaf fiskbens-skrädet bildas,
+    Om det ock till smidjan föres,
+    Om till skicklig smed det bringas,
+    Bringas till en kunnig konstnär?"
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Det ju vore harpans början,
+    Om till skicklig smed det fördes,
+    Bragtes till en kunnig konstnär."
+
+    Men der fanns ej kunnig konstnär,
+    Fanns ej man med sådan insigt,
+    Att han kunnat harpan foga.
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Tager sjelf sig för att foga,
+    Börjar sjelf att harpan bilda.
+    Hvadan fick han ljudfullt botten?
+    Från den häggbevuxna dalen,
+    Från den genljudsfulla granen.
+    Hvadan fick han harpans skrufvar?
+    Af den stora gäddans tänder,
+    [Utaf Tuoni-trälens borrar.]
+
+    Ännu felas något litet,
+    Sköna harpan är i saknad
+    Af en sträng, af tvenne tagel.
+    Hvaraf voro harpans strängar?
+    Utaf hår från Hiisi-hästen,
+    Utaf Lempo-fålens klädnad.
+
+    Nu var strängaspelet färdigt,
+    Stora gäddbens instrumentet,
+    Harpan utaf fiskens fenor.
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Bjöd de gamle till att spela;
+    Gamle spela, hufvun darra,
+    Glädjen ej med glädje sämjes,
+    Spelet sig till spel ej fogar.
+    Bjöd de unge till att spela,
+    Unge spela, fingren knaka,
+    Ej är ljudet rätta ljudet,
+    Glädjen gäller ej för glädje.
+    Spelar muntre Lemminkäinen,
+    Spelar smeden Ilmarinen,
+    Glädjen ej med glädje sämjes,
+    Spelet sig till spel ej höjer.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Skickar harpan så till Pohja,
+    Kantele till Kalevala.
+    Spelar Pohja-gårds värdinnan,
+    Spela Pohja-gårdens svenner,
+    Spela svenner, spela jungfrur,
+    Spela ock de unga flickor,
+    Spela de ogifta männer,
+    Spela äfven gifta männer.
+    Vända harpan om och vrida,
+    Hålla den i sina fingrar,
+    Äga ej den rätta konsten.
+    Strängarna i oskick bragtes,
+    När de tvenne skilda folkslag
+    Spelade med sina fingrar;
+    Taglen gåfvo skränfullt läte,
+    Skärande och sträfva toner,
+    Harpan skrålade förfärligt.
+
+    Gubben vaknade på ugnen,
+    Spratt ur sömnen upp den gamle,
+    Höjde då sin röst och sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Hören upp omsider, tystnen!
+    Detta skär mig allt till benen,
+    Spränger mina örons hinnor,
+    Ristar tvert igenom hufvet,
+    Störer sömnen för en vecka.
+    Om det Finska folkets harpa
+    Icke bättre åstadkommer,
+    Ej försänker uti slummer,
+    Vräken den då ut på vattnet,
+    Sänken ned i flodens bölja;
+    Eller bringen den tillbaka,
+    Fören uti mästarns händer,
+    Uti konstnärns egna fingrar."
+
+    Plötsligt ifrån harpans strängar
+    Dessa ord till gensvar ljuda:
+    "Ej jag bör i floden vräkas,
+    Icke ut på böljan kastas,
+    Ännu spelar jag hos mästarn,
+    Ljuder uti konstnärns händer."
+
+    Nu man harpan varsamt förde,
+    Bragte kantele försigtigt,
+    Bar den uti mästarns händer,
+    Uti konstnärns egna fingrar.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Tvättar sina tummar rena,
+    Fingrarna i ordning lagar,
+    Sätter sig på glädje-stenen,
+    På en klippa invid stranden,
+    Ned på silfverrika backen,
+    På den gyllne kullens hympel,
+    Tar i fingrarna sin harpa,
+    Lägger böjda trä't på knäna,
+    Kantele inunder handen.
+    Höjde nu sin röst och sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Ho som förr ej har förnummit
+    Fröjden af de höga runor,
+    Ej till harpans toner lyssnat,
+    Han må komma för att höra."
+
+    Spelar gamle Wäinämöinen,
+    Spelar på en gång och sjunger,
+    Fingrarna sig böjligt höjde,
+
+    Rördes af och an på harpan,
+    Lätt steg tummen ifrån strängen.
+    Nu med glädje glädjen sämjes
+    Och till spel sig spelet höjer,
+    Ymnigt ljud ger gäddbens harpan,
+    Harpan gjord af fiskens ryggben,
+    Hingstens tagel mäktigt ljuda,
+    Hästens tagel toner bilda.
+
+    Ej fanns något djur i skogen,
+    Springande på fyra fötter,
+    Ej en varelse i luften,
+    Som nu icke kom att höra,
+    Undra öfver ljufva spelet.
+    Vargen sjelf i kärret vaknar,
+    Björnen stiger upp från heden,
+    Ur sitt ide utaf tallar,
+    Ur sin kula utaf granar.
+    Hoppar hastigt uppå gärdet,
+    Kryper derifrån till ledet,
+    Gärdet faller kull på klippan,
+    Ledet rullar ned i lunden,
+    Björnen hoppar upp i granen,
+    Skyndsamt sig i tallen svänger,
+    Medan fadren glädje skapar,
+    Wäinämöinen spelet sköter.
+
+    Dunkelskäggig skogens gubbe,
+    Frejdad konung öfver djuren
+    Och den hela Tapio-skaran
+    Gingo att på spelet höra.
+    Äfven sjelfva skogs-värdinnan,
+    Tapiolas trägna qvinna
+    Klädde sig i blåa strumpor,
+    Snörde röda band om skorna,
+    Steg så opp i björkens knyla,
+    Hvilade i alens krökning,
+    För att harpans toner höra
+    och på stränga-spelet lyssna.
+
+    Ej fanns lefvande i skogen,
+    Resligt djur på fyra fötter,
+    Ingen varelse i luften,
+    Hvinande med tvenne vingar,
+    Ej en fogelskock så präktig,
+    Att den ej från luften yrde,
+    Ilande med snabbhet neder,
+    För att herrlig tonkonst höra,
+    Undra öfver ljufva spelet.
+    Örnen flög från höga rymden,
+    Höken midt igenom molnen,
+    Allan kom från djupa böljan,
+    Knipan ifrån kärrets bräddar,
+    Svanorna från öppna kärren.
+    Qvittrade ock smärre finkar,
+    Nära tusende af lärkor
+    Och af siskor ännu flere
+    På den gamle mannens skuldror.
+
+    Sjelf den sköna luftens tärna,
+    Den på fägring rika Solen
+    Och den vackra, milda Månen
+    Suto, en på luftens loka,
+    Lysande på himla-bågen
+    Och den andra på en molnsky,
+    Herrligt strålande vid kanten.
+    Der sin väf af guld de väfde,
+    Vårdade om silfver-tyget
+    Med en gyllne väf-skottspole,
+    Med en sked af silfver bildad;
+    Förde skeden fram och åter,
+    Läto skaften höjas, sänkas.
+    Men då sällsamt ljud de hörde,
+    Hjeltens ljufva spel förnummo,
+    For från handen väfvar-skeden,
+    Flög från deras fingrar spolen,
+    Väfvens gyllne trådar brusto,
+    Af dess silfver-trådar sprungo.
+
+    Fanns ej lefvande i vattnet,
+    Som med fenor sex sig rörer,
+    Ilar fram med åtta fenor,
+    Ej af fisk en svärm så herrlig,
+    Att den icke kom att höra,
+    Undra öfver ljufva spelet.
+    Kommo laxar, kommo sikar,
+    Gäddor sig med snabbhet slängde,
+    Vattenhundar skyndsamt skredo.
+    Äfven andra smärre fiskar
+    Kommo simmande mot gräset,
+    Sträfvade än längre framåt,
+    För att höra Wäinös sånger,
+    Undra öfver ljufva spelet.
+
+    Ahto, konung öfver böljor,
+    Gräsbeskäggad vattnets gubbe
+    Drager sig till vattenbrynet,
+    På ett näckrosblad sig smyger.
+    Sjelf den sköna vattnets drottning
+    Vattnets ymniga värdinna
+    Håller på att kamma håret,
+    Borsta sina långa lockar
+    Med den guldbeprydda kammen,
+    Med sin borste utaf silfver.
+    Men när sällsamt ljud hon hörde,
+    Hörde ljufva Suomi-spelet,
+    Föll ur handen gyllne kammen,
+    Flög från hennes fingrar borsten.
+    Bort sig flyttade den arma,
+    Sökte sig ett annat ställe,
+    Spratt med bröstet opp från vattnet,
+    Drog sig så till vattu-stenen,
+    Lade bröstet emot klippan,
+    För att lyss uppå de toner,
+    Tonerna från Wäinös harpa,
+    Parade med sångens toner,
+    När så underbart var ljudet
+    Och så ljufligt harpo-spelet.
+
+    Icke fanns en sådan hjelte,
+    Ej en man så fast i sinnet,
+    Ej en man och minst en qvinna,
+    Som det ej till tårar rörde.
+    Greto unga, greto gamla,
+    Greto de ogifta männer,
+    Greto äfven gifta männer,
+    Greto medelålders svenner,
+    Greto svenner, greto jungfrur.
+    Greto äfven smärre flickor,
+    När så underbart var ljudet
+    och så ljufligt Suomi-spelet.
+    Till och med för Wäinämöinen
+    Tåre-källan ymnigt svällde,
+    Vattnet flöt utur hans ögon,
+    Tårar digrare än tranbär,
+    Digrare än svalors hufvu'n,
+    Tårar mer än hjerpägg trinda
+    Föllo på hans breda kinder,
+    Rullade från breda kinder
+    Ned uppå det hvälfda bröstet,
+    Rullade från hvälfda bröstet
+    Ned uppå de fasta knäna,
+    Rullade från fasta knäna
+    Ned uppå de höga vrister,
+    Rullade från höga vrister
+    Under fötterna på marken.
+    Vattendropparna de runno
+    Genom fem hans ylle-kjortlar,
+    Genom sex hans gyllne gördlar,
+    Blåa skjortor sju igenom,
+    Genom åtta vallmars jackor.
+
+    Så i floder tårar runno
+    Hän från gamle Wäinämöinen
+    Till det blåa hafvets stränder,
+    Och från blåa hafvets stränder
+    Ned inunder klara vattnet,
+    Ofvanpå det svarta gruset.
+    Der de frodades förträffligt,
+    Bildades till ädelstenar,
+    För att kunga-smycken blifva,
+    Höga männer evigt fröjda.
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Monn bland denna ungdom finnes,
+    I den sköna ungdoms skaran,
+    Uti detta höga slägte,
+    Bland den store fadrens söner,
+    Den som plockar mina tårar
+    Under hafvets klara vatten,
+    Ofvanfrån det svarta gruset?"
+
+    Svarade så väl de unge,
+    Som de gamle äfven sade:
+    "Icke finns bland denna ungdom,
+    I den sköna ungdoms skaran,
+    Uti detta höga slägte,
+    Bland den store fadrens söner,
+    Den som plockar dina tårar
+    Under hafvets klara vatten,
+    Ofvanfrån det svarta gruset."
+
+    Kommer så den blåa knipan --
+    Ofta ju den blåa knipan
+    Doppar näbben ned i böljan,
+    Svalkar sig i kalla vattnet --
+    Denna plockar ädelstenar,
+    Plockar Wäinämöinens tårar
+    Under hafvets klara vatten,
+    Ofvanfrån det svarta gruset.
+
+
+
+
+Tjugrutredje Runan.
+
+
+    En var gamle Wäinämöinen,
+    Ilmarinen var den andre
+    Och den tredje Lemminkäinen,
+    De till Pohjas stugor kommo.
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Hvarom veta männer tälja,
+    Hvilken nyhet bringa hjeltar?"
+
+    Sjelf den gamle Wäinämöinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Vi om Sampo ha att tälja,
+    Orda om det granna locket;
+    Komma hit att Sampo dela,
+    Att det granna locket skåda."
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Hermelinen kan ej delas,
+    Ekorn ej förslår åt trenne."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Börjar spela på sin harpa,
+    Locka toner ur dess strängar.
+    Tröttar det förmätna folket,
+    Sömnens tyngd deröfver sprider,
+    Känner efter i sin ficka,
+    Letar i den lilla pungen,
+    Derur sömnens nålar tager,
+    Sofver in det tvära folket,
+    Sänker hedna-skaran neder
+    Uti Pohjola det mörka,
+    I det mulna Sariola.
+    Går så för att Sampo taga,
+    Föra bort det granna locket
+    Ifrån Pohja-gårdens stenberg,
+    Ifrån kopparbergets gömmor,
+    Från de nio låsens stängsel.
+
+    Sjelf den gamle Wäinämöinen
+    Låter sångens toner ljuda,
+    Och då röras borgens portar,
+    Borgens fasta gångjern skakas.
+    Derpå smeden Ilmarinen
+    Borgens lås med smör bestryker,
+    Rosten bort med ister tager,
+    Vrider låsen upp med fingrar,
+    Stenarna med gräfta rödjar.
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "O du Lempi-son den muntre,
+    Du bland mina vänner ypperst!
+    Gå att goda Sampo taga,
+    Bära bort det granna locket."
+
+    Det var muntre Lemminkäinen, --
+    Alltid redo och benägen
+    Att ett gifvet värf förrätta --
+    Sig beger att Sampo taga,
+    Bära bort det granna locket.
+    Fattar med sin famn om Sampo,
+    Stödjande sitt knä mot marken;
+    Får ej Sampo till att röras,
+    Kan ej rubba granna locket.
+
+    Finns en oxe god i Pohja
+    Ett behornadt djur i gården;
+    Oxens sidor äro starka,
+    Fasta kroppens alla lemmar
+    Och dess senor ganska sega.
+
+    Det är muntre Lemminkäinen,
+    Tar nu oxen ifrån betet,
+    Tar en plog från åker-renen,
+    Plöjer sedan Sampos rötter,
+    Granna lockets starka fängsel,
+    Med en hundrahornad oxe,
+    Med ett tusenhöfdadt villdjur.
+    Plöjer dem med eldbetts-plogen,
+    Med dess kopparsmidda billar,
+    Får så Sampo till att röras,
+    Får i lutning granna locket.
+
+    En var gamle Wäinämöinen,
+    Ilmarinen var den andre
+    Och den tredje Lemminkäinen,
+    Grepo med sin famn om Sampo,
+    Vände den i sina armar,
+    Släpade till vackra båten,
+    Lade så uti sin farkost.
+
+    Frågar smeden Ilmarinen:
+    "Hvart skall goda Sampo föras,
+    Hvart det granna locket forslas
+    Uti Wäinämöinens farkost?"
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Jag en liten jordfläck känner,
+    Vet utaf ett ringa ställe --
+    Icke betadt, icke slaget,
+    Ej besökt af männers klingor --
+    Vid den dimomhöljda udden,
+    På den skogbeväxta holmen;
+    Dit må goda Sampo föras,
+    Dit det granna locket bringas."
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Styrde båten genom svallet
+    På det blåa hafvets yta,
+    Styrde öfver Pohja-hafvet.
+
+    Sade muntre Lemminkäinen:
+    "Du ej qväder Wäinämöinen,
+    Sjunger icke ädelborne,
+    Fast du goda Sampo vunnit,
+    Fast du gjort en lycklig resa."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Svarar yttrande med klokhet:
+    "Än för tidigt är att sjunga,
+    Bittida att glädje väcka,
+    Medan Pohjas portar synas
+    Och de onda gångjern glimma.
+    Först då är det tid att sjunga,
+    Då är glädjen på sitt ställe,
+    När vi egna dörrar skåda,
+    Egna portars rassel höra,
+    Borta bakom hundra fjärdar,
+    Sen i fem da'rs tid vi seglat."
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Styrde på det blåa hafvet,
+    Styrde en dag, styrde tvenne,
+    Styrde än på tredje dagen,
+    Och nu synas egna dörrar,
+    Egna portar höras rassla
+    På den dimomhöljda udden,
+    På den skogbeväxta holmen.
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Låter sångens toner ljuda,
+    Mannen röres, skägget darrar,
+    Men ej vrida sig hans käkar.
+
+    Tranan satt uppå en stubbe,
+    Ofvanpå en fuktig tufva,
+    Uti Pohjola det mörka,
+    I det mulna Sariola;
+    Tranan räknar finger-benen,
+    Räknar talet utaf tårna.
+    Hörde underbara ljudet,
+    Hörde Wäinämöinen sjunga,
+    Öppnade sin vida strupe,
+    Upphof sen ett gräsligt läte,
+    Hvaraf hela Pohja vaknar,
+    Onda väldet väcks ur sömnen.
+
+    Louhi Pohjolas värdinna,
+    Pohja-gårds tandglesa gumma
+    Ilar straxt att Sampo finna,
+    Efterse det granna locket
+    Uti Pohja-gårdens stenberg,
+    Inom kopparbergets gömmor.
+    Sade sedan dit hon kommit:
+    "Ve nu mina dar, jag arma!
+    Hvem har här väl låsen söndrat,
+    Sönderbrutit alla gångjern,
+    Öppnat alla slottets dörrar,
+    Alla borgens portar rubbat?
+    Kunde Sampo vara bortförd,
+    Granna locket hädan buret?
+
+    Ja, visst är nu Sampo bortförd,
+    Visst är granna locket buret
+    Ifrån Pohja-gårdens stenberg,
+    Ifrån kopparbergets gömmor,
+    Från de nio låsens stängsel."
+
+    Louhi Pohjolas värdinna,
+    Pohja-gårds tandglesa gumma,
+    Sänder upp en bön till Ukko,
+    Dunder-guden så anropar:
+    "Ukko, sänd en häftig stormvind,
+    Väder-ilar oerhörda,
+    Lyfta upp det svarta gruset
+    Ofvan hafvets klara bölja,
+    Att ej Wäinö slipper undan,
+    Att ej vattnets vän kan färdas."
+
+    Det var Ukko, öfver-guden,
+    Bjöd nu vindarna att blåsa,
+    Luftens stränder till att brusa.
+    Vindarna att blåsa väcktes,
+    Luftens stränder till att brusa;
+    Häftigt blåste vestanvinden,
+    Sydvestvinden for med styrka,
+    Starkare ännu for sunnan,
+    Östanvinden hven ohyggligt,
+    Nordan dånade förfärligt.
+    Barren blåste de från träden,
+    Blåste blommorna från ljungen,
+    Hylsorna kring frö't från gräsen,
+    Blåste äfven gäddbens harpan,
+    Harpan gjord af fiskens fenor,
+    Bort från Wäinämöinens fartyg.
+    Ahto harpan såg på böljan,
+    Bergade den snart och förde
+    Till sin fiskuppfyllda boning.
+
+    Sade smeden Ilmarinen.
+    "Visst har håret vind fått känna,
+    Skägget röna onda dagar
+    Äfven uppå dessa fjärdar;
+    Sällan lära dock de pröfvat
+    En så mäktig storm, som denna.
+    Ve nu mina dar, jag arme,
+    Som for ut på vida hafvet,
+    Mig begaf på öppna fjärdar,
+    Trampade på träd, som rullar,
+    Stödde mig på qvist, som skälfver.
+    Vinden är nu mig en tillflykt
+    Och förbarmaren är böljan."
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Ej att gråta uti båten,
+    Jemra sig uti en farkost;
+    Gråten hjelper ej ur nöden,
+    Jemmern ej från onda dagar."
+
+    Det var muntre Lemminkäinen,
+    Hvarken gret han, eller gladdes,
+    Kom i håg sitt förra läge,
+    Mindes väl sitt fordna trångmål;
+    Ökade blott sido-bräder,
+    Redde sqvättbord uti båten
+    Till en höjd af trenne famnar.
+    Vinden fick nu skaka båten,
+    Böljorna den kasta, rycka;
+    Höjd i båten fanns tillräckligt,
+    Nog förråd uti dess sqvättbord.
+
+    Sjelf nu Pohjolas värdinna
+    Rustar Pohjas båt i ordning.
+    Tacklar upp ett örlogsfartyg,
+    Radar männer uti skeppet,
+    Liksom knipan sina ungar,
+    Årtan sina foster ordnar.
+    Ställer hundra män att staka,
+    Tusen till att åror sköta,
+    Hundra män förutan klingor,
+    Tusen svärdbeklädde kämpar.
+    Hissar sedan upp ett segel,
+    Som ett utsträckt moln att skåda,
+    Ger sig så åstad och skyndar
+    Att förfölja Wäinämöinen.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen,
+    Som på blåa hafvet styrde,
+    Höjde nu sin röst och sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "O du Lempi-son, den muntre,
+    Du bland mina vänner ypperst!
+    Stig i toppen utaf masten,
+    Klättra opp på skeppets råstång,
+    Se åt öster, se åt vester.
+    Speja vidt kring Pohjas stränder."
+
+    Det är muntre Lemminkäinen --
+    Städse redo och benägen
+    Att ett gifvet värf förrätta --
+    Steg i toppen utaf masten,
+    Klättrade i skeppets råstång.
+    Ser åt öster, ser åt vester,
+    Spejar vidt kring Pohjas stränder,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Asparna af hökar hvimla,
+    Björkarna af örnar skymmas."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Monne du ej osannt talar?
+    Icke må de hökar vara,
+    Icke fläckbeströdda örnar,
+    Männer äro de från Pohja,
+    Speja noga andra gången."
+
+    Spejar noga andra gången,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Der en sky från norr sig böjer,
+    Från nordvest en molnkant stiger."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Monne du ej osannt talar?
+    Icke lär en sky det vara,
+    Ej en molnkant, som sig böjer;
+    Det ett fartyg är i segel,
+    Speja noga tredje gången."
+
+    Spejade den tredje gången,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "O du gamle Wäinämöinen!
+    Der nu kommer Pohja-båten,
+    Hundraroddar-skeppet stampar,
+    Hundra karlar stå och staka,
+    Tusen män vid åror sitta;
+    Hundra karlar sakna klingor,
+    Tusen bära svärd vid sidan."
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Rena sanningen försporde,
+    Hörde obestridlig talan,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Ro nu på, du Ilmarinen,
+    Ro du muntre Lemminkäinen,
+    Ron J alla här i båten!"
+
+    Rodde smeden Ilmarinen,
+    Rodde muntre Lemminkäinen,
+    Rodde alla uti båten,
+    Men ej skrider trädstams-skeppet,
+    Wäinö-båten går ej framåt.
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Märker ofärd honom hota,
+    Nödens dag förhanden vara,
+    Börjar tänka och begrunda,
+    Hur att vara, hur att lefva,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Bot jag finner än mot detta,
+    Mins en konst, ett medel känner."
+
+    Börjar söka efter fnöske,
+    Leta uti sina elddon,
+    Tager så en liten flinta,
+    Tar en liten bit af fnöske.
+    Detta slänger han i hafvet
+    Upp från högra skulderbladet,
+    Genom venstra armens krökning,
+    Höjde då sin röst och sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Stige der en eld-upphöjning,
+    Växe upp en hemlig holme,
+    Ock mot den må Pohja-båten,
+    Hundraroddar-skeppet klyfvas."
+
+    Skapas så en eld-upphöjning,
+    Trollas fram en hemlig holme,
+    Lång som tiden emot öster,
+    Utan ända emot vester,
+    Obegränsadt lång åt norden,
+    Mot den lopp nu Pohja-båten,
+    Klyfdes hundraroddar-skeppet.
+
+    Louhi, Pohjolas värdinna,
+    Pohja-gårds tandglesa gumma
+    Kunde sig till annat byta,
+    Dristade förändra skepnad,
+    Svängde årorna till vingar,
+    Gjorde sig en stjert af styret;
+    Derpå börjar hon att flyga,
+    Höjer upp sig liksom örnen.
+
+    Flyger flaxande i luften,
+    Ofvan hafvets klara yta,
+    På den vida, öppna fjärden;
+    Hundra män inunder vingen,
+    Tusen kämpar uppå stjerten,
+    Hundra män förutan klingor,
+    Tusen svärdbeklädde kämpar.
+
+    Flyger ömsom, ömsom stadnar,
+    Såsom örn hon upp sig svingar,
+    Sätter sig vid mastens ända,
+    Slår sig ned på segel-stången
+    Uti Wäinämöinens farkost.
+    Båten hade nästan kantrat,
+    Nästan störtat öfverända.
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "O du Pohjolas värdinna!
+    Kommer du att Sampo dela
+    Till den dimomböljda udden,
+    Till den skogbeväxta holmen?"
+
+    Sade Pohjolas värdinna:
+    "Ej jag går att dela Sampo
+    Jemte dig, du afskyvärde,
+    I ditt följe, Wäinämöinen."
+    Sjelf hon söker taga Sampo
+    Ifrån Wäinämöinens farkost.
+
+    Det var smeden Ilmarinen,
+    Drog nu med den högra handen
+    Fram sitt eget svärd ur slidan,
+    Som på venstra sidan hängde.
+    Hugger dermed örnens näfvar,
+    Klorna på den starka fogeln,
+    Hugger en gång, hugger tvenne,
+    Hugger än den tredje gången,
+    Men ej skadar han det minsta,
+    Sårar ens ej yttre hullet.
+
+    Nu den muntre Lemminkäinen
+    Drager svärdet från sin sida,
+    Grymma jernet utur slidan.
+    Tog till orda Pohja-gumman,
+    Talande från båtens mast-topp:
+    "Ve dig Lempi-son, den muntre!
+    Nu din moder har du svikit,
+    Har din gamla mor bedragit,
+    Lofvade i krig ej färdas,
+    Aldrig under tio somrar,
+    Om du äfven guld behöfde,
+    Eller finge lust till silfver."
+
+    Men den gamle Wäinämöinen
+    Drager ej sitt svärd ur slidan,
+    Rycker icke fram sitt eldbett,
+    Höjer endast upp sitt styre,
+    Lyftar ekens spån från böljan,
+    Slår dermed på örnens vingar,
+    Sönderkrossar så dess fötter,
+    Att af dem ej mera qvarblef
+    Än ett litet finger endast.
+
+    Männerna i hafvet störta,
+    Falla ned från örnens vingar,
+    Hundra männer ifrån vingen,
+    Tusen karlar ifrån stjerten,
+    Tio ifrån hvarje fjäder.
+    Sjelf hon Pohjolas värdinna
+    Damp från masten ned i båten,
+    Liksom, träffad utaf pilen,
+    Tjädern dimper ifrån trädet,
+    Ekorn ifrån granens qvistar.
+
+    Griper sedan tag i Sampo
+    Med det ej benämnda fingret,
+    Vräker Sampo så i hafvet,
+    Granna locket ut på böljan,
+    Ut på hafvets klara yta,
+    På den vida, öppna fjärden.
+    Gick nu Sampo der i stycken,
+    Granna locket uti bitar.
+    Dessa vaggades af vinden,
+    Drefvos hit och dit af stormen
+    På det blåa hafvets yta.
+    Alla stycken, som af Sampo
+    Sjönko under klara vattnet,
+    Ofvanpå det svarta gruset,
+    Byttes der till hafvets rikdom,
+    Ahti-barnens dolda skatter.
+    Hafvet rikedom ej saknar,
+    Skatter tryta ej för Ahti. --
+    Endast några smärre stycken
+    Blefvo förda hän till stranden
+    Af det isbeströdda hafvet;
+    Deraf plöjning, deraf såning,
+    Deraf all slags växt och gröda,
+    Deraf en evärdlig lycka
+    På den dimomhöljda udden,
+    På den skogbeväxta holmen.
+
+    Sjelf hon Pohjolas värdinna
+    Fick till Pohja endast locket,
+    Bar till Sariola grepen
+    Med det ej benämnda fingret,
+    Men ej fick hon andra stycken.
+    Derför är i Pohja jemmer,
+    Är ett brödlöst lif i Lappland.
+
+
+
+
+Tjugufjerde Runan.
+
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Finner bitar utaf Sampo,
+    Stycken af det granna locket,
+    Invid stranden utaf hafvet.
+    Vid en brokig klippas sida,
+    Vid en kant af tjocka hällen,
+    Bär dem så till uddens ända
+    På den skogbeväxta holmen.
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Yttrade ett ord och sade
+    Åt den unga Pellervoinen:
+    "Sampsa, unga Pellervoinen!
+    Gif dig att befröda jorden,
+    Gå att göra fältet fruktbart,
+    Så sex skilda sädesarter,
+    Fröslag sju på marken kringsprid,
+    Så att mina stränder frodas,
+    Mina ägor ymnigt växa."
+
+    Unge Sampsa Pellervoinen
+    Tog sex skilda sädesarter,
+    Tog sju fröslag och dem lade
+    I ett enda litet mårdskinn,
+    Uti sommar-ekorns benling,
+    Gick så att befröda marken,
+    Gick att göra fältet fruktbart,
+    Tog till orda sjelf och sade:
+    "Säd jag sprider kring på marken
+    Genom Skaparns öppna fingrar,
+    Genom starka allmakts handen.
+    Gumma, du som bor i jorden,
+    Son i åkerns djup förborgad,
+    Jordens moder, markens herre!
+    Bringen torfven till att drifva,
+    Feta marken till att skjuta,
+    Tusental af ax upplyften,
+    Breden hundrafalt med grenar
+    Ur min såning, ur min plöjning,
+    Ur den möda, som jag nedlagt.
+    Må en axrik brodd sig höja,
+    Brodd till färgen lik med stubben,
+    Ur den mjuka åker-jorden,
+    Ur den lefverlika marken.
+    Styrka saknar icke jorden,
+    Ej så länge tiden varar,
+    Om det blott af gifvarinnor,
+    Af naturens döttrar unnas.
+
+    O du Ukko, högst bland Gudar,
+    Fader i den höga himlen,
+    Du som skyarna beherrskar,
+    Råder öfver himlens strömoln!
+
+    Håll en sammankomst i molnen,
+    Håll ett råd bland solens strålar.
+    Skicka från sydvest en molnkant,
+    Sänd en annan ifrån vester,
+    Låt en tredje gro i öster,
+    Slunga skyndsamt ifrån söder.
+    Och om marken väta fordrar,
+    Stänk då vatten ifrån molnen
+    Ned på brodden, som sig böjer,
+    Uppå sådden, hvilken ryker."
+
+    Så nu Sampsa Pellervoinen
+    Spridde frön omkring på marken,
+    Täckte kullarna med granskog,
+    Hedarna med ljung besådde,
+    Sådde björkar uti dälder,
+    Sådde tallar uppå höjder,
+    Häggar uti våta nejder,
+    Videträn i sanka mossor,
+    Rönnar uppå helga ställen,
+    Uppå hårda ställen pilar,
+    Enar uti stenig jordmon,
+    Ekar invid floders bräddar.
+
+    Skaffar sig en plog med eldbett,
+    Plog med kopparsmidda billar,
+    Tager sen en väldig oxe,
+    Wäinös tjur med krökta benen.
+    Oxen hade sega sidor,
+    Stadigt bygda kroppens lemmar,
+    Horn utaf den största styrka.
+    Plöjde så de sådda tegar,
+    Drog i ödemarken fåror,
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Fåror ristar jag på marken
+    Med den hvassa eldbettsplogen,
+    Med de kopparsmidda billar."
+
+    Plöjde alla usla länder,
+    Vände dem och lösa gjorde,
+    [Alla kärr med ljung besådde,]
+    Plöjde dälder, björkar stego,
+    Plöjde backar, tallar skjöto,
+    Plöjde kullar, granar växte,
+    Häggar böjde sig på våta,
+    Videträn på sanka marker,
+    Rönnar uppå helga ställen,
+    Uppå hårda ställen pilar,
+    Enar uti stenig jordmon.
+    Eken dock ej börjar växa,
+    Guda-trädet sig ej rotar.
+
+    Lemnar fri den fula oxen
+    För att af sin sällhet njuta.
+    Skredo nätter tvenne, trenne,
+    Skredo lika många dagar,
+    Gick så att befrakta trädet:
+    "Monne eken nu har vuxit,
+    Har sig Guda-trädet rotat?"
+    Ännu har ej eken vuxit,
+    Guda-trädet sig ej rotat.
+
+    [Lemnar fri den fula oxen
+    För att af sin sällhet njuta;]
+    Bidde åter trenne nätter,
+    Bidde lika många dagar,
+    Gick så att betrakta trädet,
+    Sedan högst en vecka skridit:
+    "Monne eken nu har vuxit,
+    Har sig Guda-trädet rotat?"
+
+    Nu har eken ändtligt vuxit,
+    Guda-trädet har sig rotat,
+    Lummiga dess grenar äro,
+    Ymnigt sprida sig dess qvistar,
+    Ekens topp till himlen stiger,
+    Qvistarna i rymden bredas,
+    Hindra skyarna att skrida,
+    Hindra molnen att sig röra,
+    Undanskymma solens strålar,
+    Månens ljusa sken förtaga.
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Ledsnad menskorna betager,
+    När ej solen strålar sprider,
+    Milda månen mer ej lyser.
+    Monn bland denna ungdom finnes,
+    I den sköna ungdoms-skaran,
+    Den som kunde eken falla,
+    Hugga ned det raka trädet?"
+
+    Ekens bane nu man söker,
+    Söker den som trädet fällde,
+    Uti Finland, uti Ryssland,
+    Mellan hvardera Karelen,
+    Inom trenne rikens stridsland;
+    Men ej fanns en sådan hjelte,
+    Ej en man med sådan styrka,
+    Att han kunnat eken falla,
+    Hugga ned det stora trädet.
+
+    Steg en liten man ur hafvet,
+    Steg en hjelte ifrån böljan,
+    Föga bättre än en liflös,
+    Ej mer skön än en försvunnen.
+    Hjelten var ej af de större,
+    Var ej heller af de mindre;
+    Längden var som mannens qvarter,
+    Eller som ett spann hos qvinnan.
+    Bar en koppar-hatt på hufvet,
+    Hade koppar-skor på foten,
+    Koppar-handskar uppå handen,
+    Uti handsken koppar-vantar,
+    Koppar-gördel omkring lifvet
+    Och vid gördeln koppar-yxe.
+    Yxens skaft var gjordt af koppar,
+    Men på knappen blänkte silfver;
+    Skaftet var en aln i längden,
+    Yxens blad ett spann i höjden.
+
+    Börjar nu att yxen hvassa,
+    Slipade det jemna bladet
+    Med fem stenar ifrån Estland,
+    Med sex hårda hvätje-stenar.
+    Med sju mjuka brynstens-ändar.
+
+    Fick så yxen hvässt och slipad,
+    Fick den uti bästa ordning;
+    Nu blef hjelte först af hjelten,
+    Blef en duglig man af mannen.
+    Foten svänger uppå marken,
+    Hufvudet till molnen hinner,
+    Skägget räcker fram till knäna,
+    Ned till hälarna når håret.
+    Med en famn hans smalben mätes,
+    Med halfannan knäets omkrets
+    Och med famnar tre hans höfter.
+
+    Börjar stiga på med snabbhet,
+    Vandrar fram med lätta fötter,
+    Träder med den ena foten
+    Uppå sandbeströdda fältet,
+    Träder med den andra foten
+    Uppå lefverlika marken,
+    Kommer så med tredje steget
+    Fram till fasta pilens rötter,
+    Tätt intill den stora eken.
+
+    Hugger eken med sin yxe,
+    Hugger med det jemna bladet,
+    Hugger en gång, hugger tvenne,
+    Spånor flögo kring från trädet,
+    Elden flydde ifrån eken,
+    Gnistor sprakade från yxen.
+    Redan med det tredje hugget
+    Mäktade han eken fälla,
+    Böja ned det goda trädet,
+    Raka trädet sönderkrossa.
+    Fällde toppen emot öster,
+    Emot vester stammen vände.
+    Den som tog en gren från trädet,
+    Tog åt sig en evig lycka,
+    Den som trädets topp fick bryta,
+    Bröt ett städse lyckligt tecken,
+    Den som skar ett blad från eken,
+    Skar åt sig en evig sällhet.
+    Af de spånor, hvilka spriddes
+    Uppå hafvets klara yta,
+    Bildade besvärjarn pilar,
+    Skytten sina onda redskap,
+    Pirolainen styngets verktyg.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Genom honom eken fäller,
+    Hugger ned det gröna trädet,
+    Raka trädet sönderkrossar,
+    Får så solen till att lysa,
+    Månen att sin klarhet sprida.
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Strödde frön igenom sållen,
+    Spridde dem omkring på marken.
+    Hundrafaldt hvart såll föröktes,
+    Tiofaldt hvar ask, som såddes,
+    På den dimomböljda udden,
+    På den skogbeväxta holmen.
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Hit med plöjning, hit med såning,
+    Hit med all slags växt och gröda,
+    Till de arma nordanländer,
+    Suomis vidt utsträckta nejder,
+    Hit du måne till att lysa,
+    Hit du sol att värme sprida,
+    Hit J solens milda strålar."
+
+    Sade Pohjolas värdinna.
+    "Ännu minnes jag ett medel,
+    Hittar på ett litet hinder
+    Mot din plöjning, mot din såning,
+    Emot alt din växt och gröda.
+    Sköna månen skall jag bringa
+    I en sten med brokig sida,
+    I en häll med fasta väggar,
+    Och den milda solen sätta
+    Att i ståluppfyllda berget,
+    I en jernfast klippa lysa
+    Och ej dädan mera slippa.
+    Aldrig utgång sig bereda.
+
+    Låter stränga froster skada,
+    Kylig väderlek fördröja
+    All din plöjning, all din såning,
+    Allt hvad du med möda odlat.
+    Låter jern från luften regna,
+    Hagel utaf stål bereder,
+    Att på dina svedjeländer,
+    Dina åkrar häftigt störta.
+
+    Trollar björnen ifrån heden,
+    Ifrån lunden vilda katten,
+    Krökta tassen ifrån öknen,
+    Ifrån mon den glesa tanden,
+    För att rifva dina hästar,
+    Dina ston om lifvet bringa,
+    Boskapshjordarna förstöra,
+    Skingra korna vidt kring fältet,
+    Eller låter sjukdom döda
+    Alla dina boskapsdrifter,
+    Dräper menniskorna sjelfva
+    Och din stora ätt föröder."
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Mig förmår ej Lappen trolla,
+    Mig ej Turjalainen skadar.
+    Sjelf jag himlens staf besitter,
+    Har hos mig min lyckas nycklar,
+    Ej i afundsmannens händer,
+    Olycksstiftarns finger-ändar."
+
+    Åter gamle Wäinämöinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Store Skapare bevara,
+    Milde Gud, ditt hägn förläna
+    Emot männers onda anslag
+    Och mot stämplingar af qvinnor.
+    Krossa afundsmän på landet,
+    Kufva leda troll i vattnet,
+    Håll med dina egna söner,
+    Städse dina barn beskärma,
+    Att till men ej solen lyser,
+    Att ej månens ljus må skada,
+    Vinden icke våldsamt blåsa.
+    Afvänd alla stränga froster,
+    Låt ovädret icke nalkas.
+
+    Tillred utaf jern ett gärde,
+    Foga hop en borg af stenar
+    Omkring alla mina ägor,
+    Uppå gårdens begge sidor,
+    Ifrån jorden upp till himlen,
+    Ifrån himlen ned till jorden,
+    Nyttja stål till gärdsgårds-störar,
+    Dem med markens maskar fastbind,
+    Fäst med ormar dem tillhopa
+    och med ödlor sammanfoga,
+    Att ej björnen må för mycket,
+    Fienden för ymnigt fräta.
+    Hvad nu trollmän än må trolla,
+    Må uppå dem sjelfva falla.
+
+    Nu du Pohjolas värdinna
+    Drif förderfven in i stenen,
+    Tryck i klippan allt det onda,
+    Samla plågorna i berget,
+    Men ej må du månen röra,
+    Aldraminst åt solen komma.
+    Låt de stränga froster skada,
+    Låt ovädret uppehålla
+    Egna kornbesådda åkrar,
+    Sådden, hvilken sjelf du odlar.
+    Låt ock jern från höjden falla,
+    Hagel strö af fasta stålet
+    Ned på tågen uti Pohja,
+    Uppå Pohjas boskapsgårdar.
+
+    Trolla björnen ifrån heden,
+    Ifrån lunden vilda katten,
+    Krökta tassen ifrån öknen,
+    Ifrån mon den glesa tanden
+    Bort till Pohja-gårdens åkrar,
+    Hvarest Pohjas hjordar trampa."
+
+    Än den gamle Wäinämöinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Låt nu Suomi, ljufva, hulda!
+    Ymnighet på marken herrska
+    Och i luften mildhet råda,
+    Att jag kan i dälder sjunga;
+    Leka uti gröna lunder,
+    På den jemna marken dansa."
+
+
+
+
+Tjugufemte Runan.
+
+
+    -- -- -- -- -- -- -- -- --
+    -- -- -- -- -- -- -- -- --
+    Louhiatar gamla qvinnan,
+    Gamla skökan uti Pohja
+    Föder sedan söner nio,
+    Bringar tio barn till verlden,
+    Under badet en gång gifvet,
+    Uti badstun, en gång eldad.
+    Alla på en gång hon föder,
+    På en enda natt om sommarn.
+
+    Sina söner hon benämner
+    Och med samma omsorg vårdar,
+    Som enhvar sitt eget foster.
+    En till håll och styng hon danar,
+    Ammar upp till gikt en annan,
+    Fostrar till kolik en tredje
+    Och en fjerde gör till tvinsot.
+    Der hon utslags-sjukdom närer,
+    Daggar ock den grymma pesten,
+    Skapar leda troll i vattnet,
+    Afundsmän på alla ställen,
+    Trollmän uti sanka dälder.
+
+    Sjelf hon råder sina söner,
+    Sjelf hon undervisar barnen
+    Att till annan nejd sig draga,
+    Till den dimomhöljda udden,
+    Till den skogbeväxta holmen.
+
+    Så nu Pohjolas värdinna,
+    Pohja-gårds tandglesa gumma
+    Sände gräsliga förderfven,
+    Dref de oerhörda plågor
+    Till den dimomhöljda udden,
+    Till den skogbeväxta holmen.
+
+    Wäinö-gårdens söner sjukna,
+    Luoto-folket börjar täras
+    Af en icke vanlig sjukdom,
+    En till namnet okänd smitta.
+    Nedantill förmultna golfven,
+    Ofvan ruttna takets bräder.
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen,
+    Den evärdelige siarn
+    Hör att Luoto-folket sjuknat,
+    Hör att Wäinös söner täras
+    Af en icke vanlig sjukdom,
+    En till namnet okänd smitta.
+    Värmer badstun upp med snabbhet,
+    Eldar i en hast sitt pörte,
+    För en qvast uti sin värjo,
+    I sitt skygd en honungsvinge,
+    Värmer honungsrika qvasten,
+    Mjukar upp dess hundra qvistar,
+    Torkar bort de helga plågor
+    Och de helga smärtor döfvar
+    Med den honungsrika viqgen,
+    Med den lena honungsqvasten,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Är af Skaparn plågan alstrad,
+    Monne Gud förderfvet hitsändt?
+    Eller är för lön det tingadt,
+    Rustadt ut emot betalning?
+
+    Sjukdom, stig till himla-rymden,
+    Plåga, höj dig upp till molnen,
+    Far i luften varma imma,
+    För att utaf vinden vaggas,
+    Drifvas af det hårda vädret
+    Hän till långt aflägsna Pohja,
+    Der ej sol, ej måne finnes,
+    Icke luft, som hullet fägnar.
+
+    Smärtorna jag äfven manar
+    In i källare af stenar,
+    In i jernuppfyllda rösen.
+    Svårt det är att smärtor lida,
+    Plågsamt att af sjukdom täras.
+
+    Kivutar, du plågors moder,
+    Du som smärtor sammanföser
+    I ett litet, brokigt käril,
+    I en ask af koppar bildad,
+    Du med handskar utaf plågor,
+    Du med plågo-skor på foten!
+    Kom nu hit, då du behöfves,
+    Vandra hit, då man dig kallar,
+    Borttag från de svåra smärtor
+    Deras kraft och deras styrka,
+    Att den sjuke sig får hvila,
+    Att den svage lugnt kan sofva,
+    Den betryckte lindring njuta,
+    Sjuklingen sin sans behålla.
+    Samla smärtorna i skrinet,
+    I den vackra koppar-asken;
+    Koka så de svåra smärtor
+    I en ganska liten kittel,
+    Hvilken trenne fingrar rymmer,
+    Der blott rum för tummen finnes,
+    Koka dem på plågo-backen,
+    Högst på spetsen utaf berget.
+
+    Midt på backen står en klippa
+    Och ett hål finns midt i klippan,
+    Hålet är med nafvarn vridet,
+    Med ett huggjern genomborradt
+    Nio famnar djupt i berget
+    Och en aln än derutöfver.
+    Dit fördrifvas alla plågor,
+    Alla smärtor dit förjagas;
+    Stenen qvider ej af smarta,
+    Klippan ej af plåga klagar,
+    Om dit äfven skulle bringas
+    Oberäkneliga smärtor,
+    Qval, dem man ej tälja mäktar.
+
+    O du Ukko, högst bland Gudar,
+    O du gamle man i höjden.
+    Kom nu hit, då du behöfves,
+    Vandra hit, då man dig kallar,
+    Kom att helsa åstadkomma,
+    Frid och ro tillvägabringa.
+    Blås, o Gud, med helga munnen,
+    Med den varma andedrägten,
+    Att ej någon son förloras,
+    Ej en moders barn försvinner
+    Från det tal, som Skaparn danat,
+    Som med omsorg Gud har vårdat."
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Ställde grytan uppå elden,
+    Hade så sitt kok att sjuda.
+    Full var grytan af de örter,
+    Hvarur saft på marken dryper,
+    Honungs-droppar rinna neder.
+
+    Fräsande nu grytan sjuder
+    Uti trenne sommar-dagar
+    Och i fulla trenne nätter.
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Efterser sitt läkemedel:
+    "Är min salva tillförlitlig,
+    Är mitt läkemedel säkert?"
+
+    Ej är salvan tillförlitlig,
+    Ej hans läkemedel säkert.
+    Ställde grytan uppå elden,
+    Hade så sitt kok att sjuda,
+    Bragte dit än mera örter,
+    Gräs af många skilda arter.
+
+    Fräsande nu grytan sjuder
+    Uti fulla trenne nätter
+    Och i trenne sommar-dagar.
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Lyftar grytan ifrån elden
+    Och beskådar läkemedlet;
+    "Ar min salva tillförlitlig,
+    Är mitt lekemedel säkert?"
+
+    Ej ar salvan tillförlitlig,
+    Ej hans läkemedel säkert.
+    Ställde grytan uppå elden,
+    Hade så sitt kok att sjuda,
+    Bragte dit än mera örter,
+    Gräs af många skilda arter,
+    Som från annan nejd man hemtat,
+    Tagit ifrån byn den kalla,
+    Fått af nio vise männer,
+    Åtta insigtsfulla trollmän.
+
+    Fräsande nu grytan sjuder
+    Uti fulla trenne nätter
+    Och i trenne sommar-dagar.
+    Trenne gossar flitigt vårda
+    Det som i en panna kokas;
+    Trädrik skog till bränsle öddes --
+    All den skog, en holme frambragt --
+    Blott för koket i en panna.
+    Fastnade så sten vid stenen,
+    Klippa sig vid klippan fäste.
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Lyftar grytan ifrån elden
+    Och beskådar läkemedlet:,
+    "Är min salva tillförlitlig,
+    Är mitt läkemedel säkert?"
+
+    Visst är salvan tillförlitlig,
+    Visst är läkemedlet säkert.
+
+    Smorde så med denna salva,
+    Med det goda läkemedlet,
+    Smorde ofvantill och nedan,
+    Smorde midtuppå tillika,
+    Höjde då sin röst och sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Herren må sin hjelp förläna,
+    Ifrån Gud må bistånd komma,
+    Sen jag smort med mina händer,
+    Sen jag med min mun har talat.
+
+    Hvart ej mina händer komma,
+    Dit må Skaparns händer komma;
+    Hvart ej mina fingrar passa,
+    Dit må Skaparns fingrar passa;
+    Hvart ej mina ord sig sträcka,
+    Dit må Skaparns ord sig sträcka.
+    O du Ukko, högst bland Gudar,
+    O du gamle man i höjden!
+    Gör den sjuke frisk om natten,
+    Lifva honom upp om dagen,
+    Att ej ofvantill käns plåga,
+    Att ej smärtan tär det inre,
+    Att ej värken flyr till bröstet.
+    Låt ej någon smärta kännas,
+    Ej den aldraminsta plåga,
+    Medan tiden ännu varar
+    Och den klara månen lyser."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen,
+    Den evärdelige siarn
+    Trollad sjukdom dermed bortdref
+    Och en pålagd sjukdom läkte.
+
+
+
+
+Tjugusjette Runan.
+
+
+    Louhi Pohjolas värdinna,
+    Pohja-gårds tandglesa gumma
+    Qväder månen, att ej lysa,
+    I en sten med brokig sida,
+    Qväder solen, att ej stråla,
+    In i hårda bergets sköte,
+    Inom klippans fasta väggar.
+
+    Var nu natt förutan ända,
+    Oupphörligt mörker rådde
+    På den dimomhöljda udden,
+    På den skogbeväxta holmen.
+    Natten fem år redan varat,
+    Uti sex år solen saknats,
+    Månen man ej sett på åtta,
+    Karlavagnen ej på nio,
+    Stjernorna på tio årtal.
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Hör mig broder Ilmarinen!
+    Låt oss gå att se på månen,
+    Att den sköna solen skåda
+    Att betrakta Karlavagnen --
+    Gå att efterse, hvad under
+    Sol och måne undanskymmer,
+    När ej månen mera lyser,
+    När ej solen sprider strålar
+    Öfver oss beklagansvärda,
+    Af elände undertryckta."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Och hans broder Ilmarinen
+    Gingo så att se på månen,
+    Att den sköna solen skåda,
+    Att betrakta karlavagnen.
+    Stego upp till höga himlen
+    På det sjette stjernehvalfvet,
+    * Ofvan åtta himla-fästen.
+
+    Ilmarinen eld nu uppslår,
+    Wäinämöinen gnistor sprider
+    Med sin kopparsmidda svärdspets,
+    Med sin blanka klingas eldbett,
+    På det sjette stjernehvalfvet,
+    * Ofvanpå de åtta himlar.
+
+    Satt en mö på långa molnet,
+    Satt en flicka invid bågen.
+    Flickan träget vaggar elden,
+    Gungar flitigt ljusa lågan
+    I en vacker, gyllne vagga,
+    Som på silfver-remmar hängde.
+    Silfver-remmarna de hveno,
+    Gyllne vaggan klang i luften
+    Under vaggningen af flamman,
+    Under gungandet af lågan.
+    Plötsligt elden föll från vaggan
+    För den ovarsamma flickan.
+    Elden ilade med snabbhet,
+    Hastigt flög den röda gnistan
+    Genom åtta himla-fästen,
+    Granna locken sex igenom.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Och hans broder Ilmarinen
+    Gå att spana efter elden,
+    Söka upp den flydda gnistan.
+
+    Bygga farkost först på berget,
+    Timra uti ökenskogen;
+    Sig en båt med trenne vränger.
+    Sampsa, son af Pellervoinen,
+    Gjorde styren utaf granar,
+    Stänger utaf furu redde.
+
+    Föra båten ut på vattnet,
+    Ro den makligt fram och färdas
+    Af och an på Neva-elfven,
+    Rundt kring Neva-flodens udde.
+    Kom en qvinna dem till möte,
+    Talade dem till och sporde:
+    "Hvadan ären J, o männer?"
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Från den medlersta bland rymder,
+    Ifrån himlars midt vi äro."
+
+    "Hvart, o männer, gäller resan,
+    Hvart er färd, beklagansvärde?"
+
+    "Vi begifvit oss att elden,
+    Att den flydda gnistan söka;
+    Hvadan är du arma qvinna?"
+
+    "Hvadan är jag arma qvinna?
+    Jag bland qvinnor är den äldsta.
+    Är de första menskors moder,
+    Har fem gånger hustru varit
+    Och som brud sex gånger fästad. --
+    Ni begifvit er att elden,
+    Att den flydda gnistan söka;
+    Svårt det blir att elden finna,
+    Få om flydda gnistan kunskap.
+    Grymma ting har elden vållat,
+    Lågan mycken ofärd alstrat.
+    Elden ilade med snabbhet,
+    Hastigt flög den röda gnistan
+    Ofvanfrån den höga himlen,
+    Från det sjette stjernehvalfvet,
+    Flög igenom luftens rymder,
+    Kom så genom sotigt draghål
+    Till den ljufva kärleksbädden
+    Uti Tuuris nya stuga,
+    Palvonens ej täckta boning.
+
+    Modren gaf från bröstet näring
+    Åt sitt barn i usla vaggan,
+    Uti Tuuris nya stuga,
+    Palvonens ej täckta boning.
+
+    Eldens gnista kom i stugan,
+    Brände knät på späda barnet,
+    Brände barmen af dess moder,
+    Skadade för qvinnan bröstet.
+    Ned till Manala gick barnet,
+    Gossen for till Tuonis boning,
+    Ty han var till döden danad,
+    Var bestämd att falla undan.
+    Modren visste dock dess mera,
+    Ej till Manala gick modren.
+    Hon förstod att tjusa elden,
+    Att fördrifva ljusa lågan
+    Ned i vattnets vilda vågor,
+    I Aluejärvis böljor.
+
+    Nu den vilda insjön brusar
+    På en sommar-natt tre gånger,
+    Nio gånger på en höst-natt,
+    Svallar upp till granens toppar.
+    Sjuder öfver alla bräddar,
+
+    För den röda eldens plågor,
+    För den ljusa lågans smärtor.
+    Drifver fiskarna på landet,
+    Abbor-skaran på det torra;
+    Dervid fiskarna besinna,
+    Abborrarna eftertänka,
+    Hur att vara, hur att lefva
+    Uti dessa eldens plågor,
+    Dessa lågans svåra smärtor.
+
+    Abborn med sin krökta nacke
+    Kom och satte efter gnistan.
+    Gnistan fås dock ej af abborn;
+    Kommer så den blåa siken,
+    Siken sväljer eldens gnista.
+
+    Lopp en liten tid till ända,
+    Då af smärta sväljarn gripes,
+    Slukarn råkar uti vånda,
+    Uti nöd den alltför mätta.
+    Samm från udde bort till udde,
+    Från en holme till en annan,
+    Hvarje udde hördes råda,
+    Hvarje holme underrätta:
+    Hvarken finns i lugna vattnet,
+    Eller i det vilda, låga,
+    Den mig arma skulle höra,
+    Mig eländiga förgöra
+    Uti dessa eldens plågor,
+    Dessa lågans svåra smärtor.
+
+    Kommer så den röda laxen,
+    Slukar upp den blåa siken.
+    Lopp en liten tid till ända,
+    Då af plåga sväljarn gripes,
+    Slukarn råkar uti vånda,
+    Uti nöd den alltför mätta.
+    Samm från udde bort till udde,
+    Från en holme till en annan,
+    Hvarje udde hördes råda,
+    Hvarje holme underrätta:
+    Hvarken finns i lugna vattnet,
+    Eller i det vilda, låga,
+    Den mig arma skalle höra,
+    Mig eländiga förgöra
+    Uti dessa eldens plågor,
+    Dessa lågans svåra smärtor.
+
+    Kommer så den gråa gäddan,
+    Slukar upp den röda laxen.
+    Lopp en liten tid till ända,
+    Då af plåga sväljarn gripes,
+    Slukarn råkar uti vånda,
+    Uti nöd den alltför mätta.
+    Samm från udde bort till udde,
+    Från en holme till en annan;
+    Hvarje udde hördes råda,
+    Hvarje holme underrätta:
+    Hvarken finns i lugna vattnet,
+    Eller i det vilda, låga,
+    Den mig arma skulle höra,
+    Mig eländiga förgöra
+    Uti dessa eldens plågor,
+    Dessa lågans svåra smärtor."
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Finnes här den linet sådde,
+    Sådde linet, plöjde marken,
+    På en enda natt om sommarn,
+    Midt emellan tvenne dagar?
+    Jag ett nät nu ville göra,
+    Hundraögdad not mig laga,
+    För att arma fisken döda,
+    Den eländiga förgöra."
+
+    Sedan brände man ett fartyg,
+    Man en liten båt förstörde
+    Invid fallet af eldforssen,
+    Vid den helga flodens hvirfvel.
+    Deraf fick man litet aska,
+    Sådde linet ibland askan,
+    Sådde linet, plöjde marken.
+    Der en herrlig växt nu frodas,
+    Utan måtta linet stiger,
+    Höjer upp sig utan leder,
+    Midt emellan tvenne dagar,
+    På en enda natt om sommarn.
+
+    I en hast man linet rensar,
+    Plockar i en hast och stryker,
+    För det i en hast i vattnet,
+    I en hast ur vattnet lyftar,
+    Torkar i en hast och bråkar,
+    Midt emellan tvenne dagar,
+    På en enda natt om sommarn.
+
+    Systrarna så linet spinna,
+    Svägerskorna trä' på nålen,
+    Bröderna tillhopa knyta,
+    Fäderna vid tåget fästa,
+    Midt emellan tvenne dagar,
+    På en enda natt om sommarn.
+
+    Blef så nätet färdiglagadt,
+    Noten med sin trådtel fogad.
+    Bröderna sig nu begifva
+    Ut med noten för att fiska.
+    Notens ena tel blir kastad
+    Vid en holme uppå fjärden,
+    Vid ett land, der träd ej växte,
+    Notens andra tel blir kastad
+    Fjerran uti Tuoni-elfven,
+    Vid den helga flodens hvirfvel,
+    Notens kil man sedan kastar
+    Dit på Kalevalas stengrund,
+    Vid den gamle Wäinös båtplats.
+
+    Noten kastad var i vattnet,
+    Och nu börjar man att draga;
+    Afvigt var dock noten kastad,
+    Illa blir den äfven dragen.
+    Fisk af alla slag man fångar,
+    Men den fisken får man icke,
+    För hvars skull man noten tillredt,
+    Fogat nätet med sin trådtel.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Än en annan gång försöker.
+    Notens ena tel blir kastad
+    Uti Sarjo-sundets mynning,
+    Tätt invid lax-öars uddar,
+    Notens andra tel blir kastad
+    Uti Lapplands vik, den vida,
+    Nära vid sik-öars stränder,
+    Notens kil man sedan kastar
+    Invid Kalevala-näset,
+    Nära intill ängens udde.
+
+    Noten kastad var i vattnet
+    Och nu börjar man att draga;
+    Afvigt var dock noten kastad,
+    Illa blir den äfven dragen.
+    Fisk af alla slag man fångar,
+    Men den fisken får man icke,
+    För hvars skull man noten tillredt,
+    Fogat nätet med sin trådtel.
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Noten ännu mer förstorar,
+    Skarfvar telarna på nätet,
+    Dem med famnar fem föröker,
+    Öker tågets längd med tio,
+    Yttrar sjelf ett ord och säger:
+    "Låt oss ro vår not på djupet,
+    Föra längre ut på fjärden;
+    Må ännu en gång vi draga,
+    Med ett tredje varp försöka."
+
+    Noten roddes så på djupet,
+    Fördes längre ut på böljan;
+    En gång nu man noten drager,
+    Med ett tredje varp försöker.
+
+    Hvem är roddaren i båten,
+    Hvem vid årors tullar sitter?
+    Sjelfve smeden Ilmarinen,
+    Han är roddaren i båten,
+    Han vid årors tullar sitter.
+    Hvem drar noten upp från vattnet,
+    Lyfter nätet med sin trådtel?
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Drager noten upp från vattnet,
+    Lyfter nätet med sin trådtel.
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Wellamo du vattnets drottning,
+    O du vattnets gamla rörbröst!
+    Kom nu hit att byta skjorta,
+    Kom att ömsa andra kläder.
+    Du en skjorta har af hafsrör,
+    Bär på dig af skum en mantel;
+    Jag af lärft en skjorta skänker,
+    Ger åt dig af lin en mantel,
+    Som är väfd af Månens jungfru,
+    Utaf Solens jungfru spunnen.
+
+    Wellamo du vattnets drottning,
+    O du vattnets gamla rörbröst!
+    Tag uppå dig lycko-kläder,
+    Kläd dig uti gåfvo-skjorta,
+    Under dina gåfvo-tider,
+    Uppå mina fångste-dagar.
+    Dina gåfvor mig förläna,
+    Skyndsamt gif utaf ditt villbråd.
+    Väck ett sorl af fiskars fenor,
+    Jaga hit en svärm af fiskar,
+    Der vi noten skola lyfta,
+    Draga upp dess hundra flöten
+    Ned från djupa fjärdars botten,
+    Ofvanfrån det svarta gruset."
+
+    Derpå Solens son, den starke,
+    Hoppar plötsligt ned från kullen,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Monne här behöfves någon,
+    Som med långa stören pulsar?"
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Här behöfs i sanning någon,
+    Som med långa stören pulsar."
+
+    Derpå Solens son, den starke,
+    Ryckte upp en tall på kullen,
+    Gjorde puls-skaft af en fura,
+    Men till spets han tog en klippa,
+    Redde knopp af fasta hällen.
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Pulsar jag med all min styrka,
+    Stöter med min hela manskraft,
+    Eller blott som saken fordrar?"
+
+    Sjelf den vise Wäinämöinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Pulsar du, som saken fordrar,
+    Mycket har du då att pulsa?"
+
+    Kom så Solens son, den starke,
+    Uti båten för att pulsa.
+    Pulsar nu, som saken fordrar,
+    Allt slags fiskar dit förjagar,
+    Hvarest noten man skall lyfta,
+    Draga upp dess hundra flöten.
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Der nu är en svärm af fiskar,
+    Är ett sorl af fiskars fenor,
+    Hvarest noten man skall lyfta,
+    Draga upp dess hundra flöten?"
+
+    Noten drager man och släpar,
+    Lyfter sedan upp från vattnet,
+    Gör den ren och tömmer fångsten
+    Uti Wäinämöinens farkost.
+    Fångas så den gråa gäddan,
+    För hvars skull man noten tillredt,
+    Fogat nätet med sin trådtel.
+    Men ej vågar Wäinämöinen
+    Taga den i sina händer
+    Handskar brokiga förutan,
+    Utan handskar, jernbesmidda,
+    Vantar utaf koppar gjorda.
+
+    Derpå Solens son, den starke,
+    Tager fisken straxt i famnen,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Må en knif från himlen rulla,
+    Falla må en knif med guldskaft
+    Och med hett af silfver bildadt.
+    Hvarmed gäddan jag kan klyfva,
+    Skära uti tvenne delar."
+
+    Rullar så en knif från himlen,
+    Faller ned en knif med guldskaft
+    Och med hett af silfver bildadt,
+    Faller vid den gråa gäddan.
+
+    Straxt nu Solens son, den starke,
+    Griper i dess skaft med handen:
+    "Blif uti min hand, du knifskaft,
+    Håll dig, udd, i Skaparns slida?"
+
+    Dermed klyfver han nu gäddan,
+    Vidgar dermed munnens öppning.
+    I den gråa gäddans mage
+    Finner man den röda laxen.
+    Klyfver så den röda laxen,
+    In i röda laxens mage
+    Finner man den blåa siken.
+    Klyfver så den blåa siken,
+    I den blåa sikens mage
+    Finner man det blåa nystan,
+    In uti den trånga tarmen,
+    Der den gör sin tredje slingring.
+
+    Öppnade det blåa nystan,
+    Ifrån nystanet det blåa
+    Föll ett nystan rödt till färgen.
+
+    Öppnade det röda nystan,
+    Midt från nystanet det röda
+    Spratt nu plötsligt fram den gnista,
+    Som från himlen hade fallit,
+    Ilat tvert igenom molnen
+    Ofvanfrån de åtta fästen,
+    Genom luftens nio rymder.
+    Lös från Solens son kom gnistan,
+    Ilade ifrån hans fingrar
+    Fram ett litet väga-stycke,
+    Ofvanom Aluejärvi,
+    Tätt förbi sik-öars stränder,
+    Mellan sund, der laxar fångas.
+    Gnistan flyr till enris-skogen,
+    Bränner enarna på fältet,
+    Höjer sig så upp i granen,
+    Bränner straxt den torra granen.
+    Lågan oerhördt sig breder,
+    Växer till och blir förfärlig,
+    Bränner halfva Pohja-landet,
+    Långa sträckor utaf Savo,
+    Karjala å ömse sidor.
+
+    Sjelf han smeden Ilmarinen
+    Satt vid årorna i båten;
+    Elden brände der hans kindben,
+    Svedde äfven veka lifvet.
+    Smeden råkar nu i vånda,
+    Gripes af en smärtsam plåga.
+
+    Springer så till knät i vattnet
+    Ut i sjön till strumpebandet,
+    Intill midjan ned i vågen,
+    Söker der att släcka elden,
+    Att den ljusa lågan hämma.
+    Höjande sin röst han sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Sköna eld, som Gud har danat.
+    Låga utaf Skaparn frambragt!
+    Göm dig undan i din aska,
+    Dölj dig inom dina gnistor,
+    Att du må om dagen brukas,
+    Men om natten ligga bortgömd
+    In uti en kolnad stubbe,
+    Ned i spisen ibland aska.
+
+    Om det ej tillfyllest vore,
+    Panu son af sköna solen,
+    Barn utaf den milda dagen!
+    Lyfta elden upp till himlen,
+    Ställ den midt i gyllne ringen,
+    In i koppar-klippans gömma;
+    Bär den upp, som barnet bäres
+    Till sin mor, sin vårdarinna.
+    Ställ den att om dagen lysa
+    Och att hvila under natten,
+    Låt den hvarje morgon uppgå,
+    Hvarje afton sjunka neder.
+
+    Hvarmed skall jag släcka elden,
+    Hvarmed må jag hämma lågan?
+    Uti Pohja finns en gosse,
+    Uti kalla byn en hjelte,
+    Reslig man i Pimentola,
+    Hög som granen uti öknen,
+    Stor som tallen uti kärret.
+    Med en famn hans smalben mätes,
+    Med halfannan knäets omkrets.
+    Och med tvenne famnar höften.
+    Rimmiga hans handskar äro
+    Och hans skor med rim betäckas,
+    Rimmig hatten är på hufvet,
+    Rimmig gördeln omkring lifvet.
+    Hemta rimfrost ifrån Pohja,
+    Bringa is från byn den kalla,
+    Mycken rimfrost finns i Pohja,
+    Mycken is och mycken rimfrost,
+    Rim i floden, is i sjöar,
+    Glanskis marken der betäcker,
+    Sjelfva luften är i halka.
+
+    Rimfrostklädda harar springa,
+    Isomhöljda björnar tumla
+    Midt på snöbetäckta berget,
+    Tätt invid snö-borgens tinnar.
+    Rimfrostklädda hökar flyga,
+    Isomhöljda änder simma
+    Midt i snöbetäckta elfven,
+    Invid fallet af snö-forssen,
+
+    Kom, o gosse, ifrån Pohja,
+    Ända bortom Pohja-gården.
+    Släpa rimfrost med din kälke,
+    Hemta is uti din släde
+    Från det vilda fjällets hjessa,
+    Från det fasta bergets kanter,
+    Genom snöbetäckta borgen,
+    Slottets isomhöljda portar,
+    Drag i släden rimmig kittel,
+    För en isig slef i kitteln.
+    När du sedan hit har hunnit,
+    Uppnått målet för din resa,
+    Kasta af det kalla vattnet,
+    Ös utaf det våta snöslagg
+    Uppå de förbrända ställen,
+    Ställen, hvilka elden skadat.
+
+    Hvarmed skall jag elden släcka,
+    Hvarmed må jag lågan hämma?
+    Uti Pohja finns en jungfru,
+    Uti kalla byn en flicka;
+    Rimfrosthöljd är hennes mössa,
+    Skjortan isig uppå kroppen,
+    Skon är rimmig, strumpan isig,
+    Frusna hennes klädningsfållar,
+    Isbetäckt är skjortans krage.
+    Kom, o flicka, ifrån Pohja,
+    Från det innersta af Lappland,
+    Stig från frusna sonens läger,
+    Isomhöljda barnets sida,
+    Tag din klädning ifrån kölden,
+    Tag din kjortel ifrån frosten.
+    När du sedan hit har kommit,
+    Uppnått målet för din resa,
+    Kasta kjorteln ned på knäna,
+    Till ett täcke åt den sjuke,
+    För att eldens mun tillsluta,
+    Trycka Panus hufvud neder.
+    Linda elden uti vecken,
+    Uti flikarna lägg lågan,
+    Göm den uti rena kjorteln,
+    I din hvita klädebonad.
+
+    Om ej det tillfyllest vore,
+    O du Ukko, gyllne konung,
+    Du som skyarna beherrskar,
+    Råder öfver himlens strömoln!
+    Låt en molnsky gro i öster,
+    Sänd en annan ifrån vester,
+    Stöt med famnen moln tillhopa
+    Sammanfoga deras kanter
+    Och förena mellanrummen.
+    Låt så regna is och rimfrost
+    Helande och goda salvor,
+    Uppå de förbrända ställen,
+    Ställen, hvilka elden skadat.
+    Gör så elden svag och kraftlös
+    Tag från lågan bort dess styrka.
+    Ifrån Panu manna-kraften."
+
+    Dermed smeden Ilmarinen,
+    Släckte ut den röda elden,
+    Hämmade den ljusa lågan;
+    Gjorde elden svag och kraftlös,
+    Tog från lågan bort dess styrka,
+    Ifrån Panu manna-kraften.
+
+
+
+
+Tjugusjunde Runan.
+
+
+    Ledsnad herrskade bland menskor,
+    Ledsnad ock bland foglar rådde,
+    Svårt det var för vattnets fiskar
+    Och för skogens hjord besvärligt,
+    När ej solen mera lyste
+    Och ej sken den milda månen.
+
+    Gäddan känner gropens botten,
+    Foglars flygt blir örnen varse,
+    Vinden vet af gässens dagsfärd.
+    Men ej vet den arma menskan,
+    När dock morgonen är inne,
+    Eller natten börjar nalkas
+    På den dimomhöljda udden,
+    På den skogbeväxta holmen.
+
+    Rådslag hålla då de unge,
+    Medelålders männer tänka.
+    Hur man utan sol och måne,
+    Utan karlavagn må lefva.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Vandrar hän till smedens verkstad,
+    Träder under smidjans dörrpost,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Upp du smed der invid väggen,
+    Upp du hamrare bak stenen,
+    För att nu en måne smida
+    Och en solring sammanfoga.
+    Lång är tiden eld förutan,
+    Ledsam, då ej månen lyser,
+    Då ej solen strålar sprider."
+
+    Steg så smeden upp vid väggen,
+    Hamrarn reste sig bak stenen
+    För att straxt en måne smida
+    Och en solring sammanfoga.
+    Utaf guld han smider månen
+    Och af silfver nya solen;
+    Får så månen smidd och formad,
+    Får ock solen färdigbildad.
+    Nu de lyfta dem med glädje,
+    Bära vackert och försigtigt
+    Upp till himmelen den höga,
+    På det sjette stjernehvalfvet,
+    * Ofvanpå de åtta fästen.
+
+    Svetten dröp från Skaparns hufvud.
+    Vattnet rann från Gudens panna
+    Vid det alltför svåra verket,
+    Vid den mödosamma lyftning,
+    Då man forslar nya solen,
+    Då man bär en ring för månen
+    Upp till midten utaf himmeln,
+    Till den nionde bland rymder.
+
+    Månen fingo de så forslad,
+    Fingo äfven solen fästad
+    I den nionde bland rymder,
+    Vid den medlersta bland himlar;
+    Men som måne sken ej guldet,
+    Silfret såsom sol ej lyste.
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Om jag far till Pohja-gården,
+    Mig beger till Pohjas söner,
+    Visst jag månen får att lysa,
+    Gyllne solen till att stråla."
+
+    Far åstad och färdas skyndsamt
+    Hän till Pohjola det mörka;
+    Stiger en dag, stiger tvenne,
+    Redan på den tredje dagen
+    Synas Pohja-gårdens portar,
+    Pohja-gårdens dörrar rassla
+    Och de onda gångjern glimma.
+
+    Kommen fram till Pohja-floden
+    Ropar gamle Wäinämöinen:
+    "Hemta båt, du son i Pohja,
+    Att jag slipper öfver elfven."
+
+    Pohja-sonen hördes svara:
+    "Här är ingen båt nu ledig,
+    Ro dig fram med dina fingrar,
+    Styr med dina flata händer
+    Öfver floden här i Pohja."
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Sänker fingrarna i vattnet,
+    Flata händerna i böljan,
+    Drar sig på en vatten-ruska,
+    På en tall-stock sig förfogar,
+    Låter så en hvissling ljuda;
+    Kom en vind och förde honom
+    Öfver floden uti Pohja.
+
+    Pohja-folket höres ropa,
+    Onda skaran häftigt larma:
+    "Stig nu med den ena foten
+    Ifrån elfven upp till stranden."
+    Steg med sina begge fötter
+    Ifrån elfven upp till stranden.
+
+    Pohja-folket höres ropa,
+    Onda skaran häftigt larma:
+    "Träd nu fram till Pohja-gården."
+    Trädde fram till Pohja-gården.
+
+    Pohja-folket höres ropa,
+    Onda skaran häftigt larma:
+    "Kom nu in i Pohja-stugan."
+    Gick så in i Pohja-stugan.
+
+    Männerna der mjöd förtära,
+    Mätta sig med ljufva drycken.
+    Hvarje man bär svärd vid sidan,
+    Stridsbeklädd är hvarje kämpe,
+    För att döda Wäinämöinen,
+    Vattnets vän om lifvet bringa.
+    Männerna af honom spörja:
+    "Hvad är usle mannens budskap,
+    Hvad vet vandrarn att förtälja?"
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Hvart har solen från oss flyktat,
+    Hvart har månen tagit vägen?"
+
+    Pohja-folket höres ropa,
+    Onda skaran häftigt larma;
+    "Dit från eder solen flyktat,
+    Dit har månen tagit vägen:
+    Solen kommit ned i klippan,
+    In i ståluppfyllda berget,
+    Sköna månen har försvunnit
+    I en sten med brokig sida;
+    Aldrig derifrån de slippa,
+    Aldrig utgång sig bereda."
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Låt oss mäta våra klingor,
+    Låt oss våra svärd beskåda.
+    Skall ej månen fås ur stenen
+    Solen ifrån klippan frias?
+    Den som har en längre klinga,
+    Har ett svärd, mer skönt att skåda,
+    Må det första hugget gifva."
+
+    Sina svärd nu männer mäta
+    Och beskåda sina klingor.
+    Litet längre än de andres
+    Var den gamle Wäinös klinga,
+    Blott så mycket som ett kornfrö,
+    Eller som ett ringa halmstrå.
+    Månen lyste uppå spetsen,
+    På dess fäste glänste solen,
+    Hästen gnäggade på bettet,
+    Katten gnällde uppå knappen
+    Och en hundvalp låg i slidan.
+
+    Man så träder ut på gården
+    Och emot hvarann sig ställer.
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Slog en gång med blanka svärdet,
+    Slog en gång och slog en annan,
+    Skalade, som rofvors strängar,
+    Hufvuden af Pohjas söner.
+
+    Går så att beskåda månen,
+    Vandrar hän att solen lösa
+    Och befria karlavagnen
+    Från den fläckbeströdda stenen,
+    In ifrån stål-bergets sköte,
+    Från den jernuppfyllda klippan.
+    Men der finnas tio dörrar
+    Och hvarenda ibland dessa
+    Har med tio lås man fastlåst;
+    Han ej slipper in i klippan.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Återvänder nu till hemmet,
+    Träder uti smedens verkstad,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Hör mig smed, du Ilmarinen,
+    Frände, barn af samma moder!
+    Hamra mig tregrenig gräfta,
+    Smid ett dussin hvassa billar,
+    Smid en väldig knippe nycklar,
+    Att jag månen får ur stenen,
+    Solen lösa kan från klippan."
+
+    Derpå smider Ilmarinen
+    Allt hvad mannen har af nöden,
+    Smider en dag, smider tvenne,
+    Smider än den tredje dagen.
+    Men uppå den tredje dagen
+    Stiger Pohjolas värdinna,
+    Pohja-gårds tandglesa gumma,
+    Ganska tidigt upp en morgon
+    Och sig tager för att flyga.
+    Flyger upp med lärkans fjädrar,
+    Höjer sig på siskans vingar,
+    Flög till Ilmarinens smidja,
+    Satte sig vid gluggen neder.
+
+    Det var smeden Ilmarinen,
+    Tog till orda nu och sade:
+    "Hur är, fogel, du vid gluggen
+    Ren på morgonen så tidigt?"
+
+    Fogeln med sin tunga talar,
+    Så den lilla siskan qvittrar:
+    "Hör mig smed, o Ilmarinen,
+    O du hamrare evärdlig!
+    Du just är en kunnig konstnär,
+    Är en hamrare förträfflig."
+
+    Det var smeden Ilmarinen,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Derför är jag kunnig konstnär,
+    Är en hamrare förträfflig,
+    Att jag har den store Guden
+    Länge uti skägget skådat,
+    Medan förr jag himmel smidde,
+    Hamrade ett lock för luften."
+
+    Fogeln med sin tunga talar,
+    Så den lilla lärkan qvittrar:
+    "Hvad är det, du smed nu hamrar,
+    O hvad smider du nu, konstnär?"
+
+    Det var smeden Ilmarinen,
+    Svarade härtill och sade:
+    "Det en halsring är, jag smider,
+    Åt den stygga Pohja-gumman."
+
+    Flög nu Pohjolas värdinna,
+    Flög och ilade med snabbhet
+    Ifrån Ilmarinens smidja,
+    Flög som lärka bort till hemmet.
+    Börjar tänka och begrunda,
+    I sitt sinne öfverlägga,
+    Hur sin bals hon, usla qvinna,
+    Onda hexa, månde värja.
+
+    Märker ofärd henne hota,
+    Nödens dag förhanden vara.
+    Steg så upp en morgon tidigt,
+    Ren i dagens första gryning,
+    Flög till Ilmarinens smidja,
+    Kom, som dufva, uppå tröskeln.
+
+    Det var smeden Ilmarinen,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Hur är dufva du på tröskeln
+    Ren på morgonen så tidigt?"
+
+    Dufvan med sin tunga talar,
+    Fogeln så till gensvar qvittrar:
+    "Derför må jag stå på tröskeln,
+    Att dig detta budskap bringa:
+    Månen stigit har ur stenen,
+    Solen ut ur klippan sluppit."
+
+    Derpå smeden Ilmarinen
+    Går till dörren af sin smidja,
+    Skådar noga upp mot himlen,
+    Ser på fästet månen lysa,
+    Ser den sköna solen stråla.
+    Gick till gamle Wäinämöinen,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "O du gamle Wäinämöinen,
+    Du en sångare evärdlig!
+    Kom nu att beskåda månen,
+    Kom att se på sköna solen,
+    Då de nu på fästet stigit,
+    Kommit till sitt förra ställe."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Skyndade sig ut på gården,
+    Lyfte genast upp sitt hufvud,
+    Höjde blicken emot himlen:
+    Månen uppå fästet stigit,
+    Solen hade himlen funnit.
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Sjelf sig tager för att tala,
+    Höjande sin röst han säger
+    Och med dessa orden talar:
+    "Hell dig måne, att du lyser,
+    Att ditt anlete du viser,
+    Hell dig gyllne dag, som randas,
+    Hell dig sol, som åter uppgår!
+
+    Du guldmåne slapp ur stenen,
+    Sköna sol, du steg från klippan,
+    Såsom gyllne gök du uppsteg,
+    Höjde dig som silfver-dufva.
+    Så du må hvar morgon stiga
+    Äfven efter denna dagen,
+    Och hvar gång, då hit du kommer,
+    Må du ymnig helsa bringa,
+    Hopa håfvor uppå håfvor,
+    Föra lycka till vår metkrok,
+    Hemta fångst åt våra fingrar.
+    Vandra nu din väg med helsa,
+    Lägg din bana frisk till rygga,
+    Gör din båge skön och vacker.
+    Gå om aftonen till glädje."
+
+
+
+
+Tjuguåttonde Runan.
+
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Nu man borde björnen fånga,
+    Borde fälla gyllne djuret
+    Uti Metsola det ljufva,
+    Det vaksamma Tapiola,
+    Att ej Ohto mina hästar,
+    Mina ston om lifvet bringar.
+    Icke dödar mina hjordar,
+    Och ej korna strör kring marken.
+
+    Också jag i fordna tider
+    Var så god som mången annan.
+    Då man gjorde val af männer,
+    Då man karlarna fördelte,
+    Mönstrade de bästa kämpar;
+    Jag då steg till björnens dörrar,
+    Till den platta nosens gårdar.
+    Nu en annan tid är inne:
+    Monne, arme man, jag redan
+    Kunnat blifva alltför gammal,
+    Mera tvekande än andra?
+    Kanske är det så, men sinnet
+    Lockande mig likväl bjuder
+    Att till Metsola nu vandra,
+    För att njuta af dess honung.
+
+    Så jag vandrar hän till skogen,
+    Går till sysslor utom huset.
+    Mielikki, du skogsvärdinna,
+    Tellervo, Tapios dotter!
+    Lägg nu band på dina hundar,
+    Ordna vackert dina valpar
+    I det trybevuxna tåget,
+    I den lilla ekträdskojan.
+    Bind för björnens ögon silke,
+    Vira flätor om hans hufvud,
+    Stryk uppå hans tänder honung
+    Och på munnen rena smöret,
+    Att han icke vädrar mannen,
+    Icke känner andedrägten,
+    När jag kommer till hans gårdar,
+    Till den ädle Ohtos dörrar.
+
+    Vackra Ohto, skogens äpple,
+    Skogens sköna, runda knotter!
+    När du hör, att mannen nalkas,
+    Stolta karlen till dig träder,
+    Göm då klorna in i tassen,
+    Tänderna uti ditt tandkött,
+    Att de aldrig måtte såra,
+    Ej ens i sin vighet skada.
+    Så må du dig, Ohto, röra,
+    Så du, honungstass, dig vända,
+    Som i boet hjerpen rör sig,
+    Gåsen liggande sig vänder?"
+
+    Sjelf den gamle Wäinämöinen
+    Stötte nu på sköna Ohto,
+    Rubbade så sidenbädden,
+    Slog omkull den gyllne sängen;
+    Höjde upp sin röst och sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Nu, o Gud, du lofvad vare,
+    Skapare allena prisad,
+    När du gaf mig sköna Ohto,
+    Gaf mig skogens guld till byte.
+    Träder jag för Ohtos dörrar,
+    Går till släta tassens gårdar,
+    Vandrar till plir-ögats koja,
+    För att der mitt guld betrakta --
+    Kort är foten, böjdt är knäet,
+    Nosen trubbig, som ett nystan.
+
+    Du min enda, vackra Ohto,
+    O min honungstass, du sköna!
+    Blif ej ens på skämt förtörnad,
+    Jag var icke den dig fällde,
+    Sjelf du halkade på grenen,
+    Snafvade på barrträdsqvisten,
+    Sönderslet din granrisklädnad,
+    Ref i tu din barrbetäckning;
+    Hösten är så hal och slipprig,
+    Höstens nätter äro mörka.
+
+    Du min enda, vackra Ohto,
+    O min honungstass, du sköna!
+    Än du måste gå en sträcka,
+    Måste vandra på en sandhed.
+    Kom berömde, börja färden,
+    Vandra hän du skogens stolthet,
+    Skrid blå-strumpa fram med snabbhet,
+    Stig lättfotade med brådska
+    Ifrån dessa trånga gårdar,
+    Dessa alltför smala stigar,
+    Till en skara utaf kämpar,
+    Till en talrik karla-samling.
+    Länge ren der stått ett visthus,
+    Uppå silfver-fötter timradt,
+    Bygdt på sköna gyllne stolpar;
+    Dit vår ädle gäst vi leda.
+    Föra in vår gyllne främling.
+    Illa blir han der ej fägnad,
+    Honung får han till att äta,
+    Får det färska mjöd att dricka.
+
+    Kom nu, såsom ock du kommer.
+    Ifrån detta trånga näste,
+    Lemna dynorna af ruskor,
+    Öfvergif din bädd af granris,
+    Lägg dig uppå röda bolster,
+    Uppå mjuka siden-bädden,
+    Under åsen den berömda,
+    Under takets vackra fogning.
+    Rör dig uppå fältets drifvor,
+    Som ett näckrosblad på böljan,
+    Sväfva öfver skogens ruskor,
+    Som på qvisten ekorn sväfvar."
+
+    Och nu vandrar Wäinämöinen
+    Under spel i svedjelunder,
+    Under hornets ljud på fältet,
+    Vandrar med den ädle Ohto.
+    Sjelf han spelar skönt och skickligt,
+    Låter hornet herrligt ljuda,
+    Blåste gånger fem för porten,
+    Blåste tre på hemmets kullar.
+    Ljudet hördes in i stugan,
+    Skallade inunder åsen.
+
+    Folket talade i stugan,
+    Så den sköna skaran sade:
+    "Hören ljudet nu der ute,
+    Som från jägarhornet skallar,
+    Hören kotte-fogelns läte,
+    Hören Tapio-tärnans pipa!"
+
+    Folket hastade ur stugan,
+    Sköna skaran sprang på gården?
+    "Gaf ett honungsdjur er skogen,
+    Gaf ett lodjur skogens herre,
+    Då med sång J återkommen,
+    Skriden jublande på skidor?"
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Oss en utter är till talets,
+    Är till sångens ämne gifven;
+    Derföre med glam vi komma,
+    Jublande på skidor nalkas.
+    Men det är dock ej en utter,
+    Ej en utter, ej ett lodjur;
+    Sjelf den frejdade här vandrar,
+    Skogens dimma hit nu sväfvar.
+    Skogens fradga hitåt rinner,
+    Ohto nalkas svept i kläde.
+    Nu med Gud jag helsar eder
+    Här på dessa trånga gårdar,
+    Dessa alltför smala vägar,
+    Gångar trampade af tärnor,
+    Jemnade af gårdens qvinnor.
+    Mindre kär kanske är gästen,
+    Må man husets dörr då sluta,
+    Men är gästen efterlängtad,
+    Så må dörren hållas öppen."
+
+    Folket svarade och sade,
+    Så den sköna skaran talte:
+    "Nu, o Gud, du lofvad vare,
+    Skapare allena prisad,
+    Då du gaf den sköna Ohto,
+    Skänkte skogens guld till byte.
+    Hell dig Ohto, du som kommit,
+    Hell dig honungstass, som vandrat
+    Hit till dessa trånga gårdar,
+    Dessa alltför smala gångar.
+    All min lifstid har jag längtat,
+    Väntat all min blomningsålder,
+    Att dock skogens silfver komme,
+    Skogens guld sig skulle närma
+    Hit till dessa trånga gårdar,
+    Dessa alltför smala gångar,
+    Att jag hörde Tapio-hornet,
+    Hörde skogens pipa ljuda.
+    Detta har jag städse väntat,
+    Som ett bördigt år man väntar,
+    Såsom skidan väntar drifvor,
+
+    Längtar efter präktig skara,
+    Och som flickan väntar fästman,
+    Den rödkindade en make.
+    Aftnarna jag satt i fönstret,
+    Morgnarna på visthus-trappan,
+    Månaderna invid tåget,
+    Vintrarna på fähusbacken.
+    Der jag stod, tills snön förhårdnat,
+    Tills den hårda snön blef uppsmält,
+    Marken bar och höljd med sandgrus,
+    Gruset öfvertäckt med mylla,
+    Myllan grönskande af nygräs."
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Finns här ingen man, som mottar,
+    Ingen kämpe, som välkomnar,
+    När från Metsola jag kommer,
+    Vänder hem från Tapios boning?"
+
+    Folket svarade och sade,
+    Så den sköna skaran talte;
+    "Nog här finnas män, som motta,
+    Finnas kämpar som välkomna,
+    När från Metsola du kommer,
+    Vänder hem från Tapios boning.
+    Länge brygd har drycken varit,
+    Ölet redan länge färdigt
+    För den främling, som nu kommer,
+    För den gäst, som till oss nalkas."
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Hvart skall främlingen nu föras,
+    Hvart den gyllne gästen ledas
+    Ifrån dessa trånga gårdar,
+    Dessa alltför smala gångar?"
+
+    Folket svarade och sade,
+    Så den sköna skaran talte:
+    "Dit må främlingen nu föras,
+    Dit må gyllne gästen ledas,
+    Uti stugan, gjord af tallar,
+    Uti huset, bygdt af furu,
+    Under åsen, den berömda,
+    Under takets vackra fogning."
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Du min enda, vackra Ohto,
+    O min honungstass, du sköna!
+    Allt ännu du måste vandra,
+    Måste fördas fram i lunden.
+    Gif, mitt guld, dig nu på färden.
+    Tåga fram, mitt vackra silfver,
+    Vandra genom gyllne tåget,
+    Gå längsefter silfver-spången,
+    Träd i stugan, gjord af tallar,
+    Uti huset, bygdt af furu,
+    Under åsen, den berömda,
+    Under takets vackra fogning.
+
+    Sen nu till J stackars qvinnor,
+    Att ej driften må förskräckas,
+    Klena hjorden ej förfäras
+    Ej värdinnans boskap skadas,
+    När till stugan Ohto kommer,
+    När det skäggbetäckta trynet,
+    Platta nosen sticker in sig.
+
+    Gossar, gifven rum i förstun,
+    Stån ej flickor framför dörren,
+    När till stugan hjelten träder,
+    När den stolta mannen kommer.
+
+    Bry dig ej om våra flickor,
+    Frukta ej för våra qvinnor,
+    Räds ej för de mössbetäckta,
+    De om hasen strumpbeklädda.
+    Allt hvad qvinna är i stugan,
+    Må nu längst i vrån sig draga,
+    När i stugan mannen träder,
+    När den stolta karlen kommer.
+
+    Frid du Gud ock hit förläna,
+    Hit i denna ringa stuga,
+    Uti denna låga hydda,
+    Under åsen den berömda,
+    Under takets vackra fogning.
+    Hvart skall nu mitt guld jag föra,
+    Hvar min lilla fogel ställa?"
+
+    Folket svarade och sade,
+    Så den sköna skaran talte:
+    "Hell ock dig, som hit har kommit,
+    Hell dig honungstass, som stigit
+    Uti denna ringa stuga,
+    Uti denna låga hydda,
+    Under åsen den berömda,
+    Under takets vackra fogning!
+    Dit må nu ditt guld du föra,
+    Ställa der din lilla fogel,
+    Invid hörnet af vår jernbänk,
+    Vid den fasta plankans ända.
+
+    Du min enda, vackra Ohto,
+    O min honungstass, du sköna!
+    Nu din pels man måste skåda,
+    Vackra håret undersöka;
+    Var dock icke alls bekymrad,
+    Illa skall man dig ej hålla,
+    Skall ditt ludna skinn ej gifva
+    Att hos usla männer vräkas,
+    Att bepryda ringa karlar?"
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Hvart må sen vår gäst vi föra,
+    Hvart ledsaga vandringsmannen
+    Från det långa jernbänks hörnet,
+    Från den fasta plankans ända?"
+
+    Folket svarade och sade,
+    Så den sköna skaran talte:
+    "Dit må nu din gäst du föra,
+    Vandringsmannen dit ledsaga,
+    Till förgyllda koppar-kärlet,
+    Grytan med sin koppar-botten.
+    Länge grytan stält på elden,
+    Koppar-sidan invid lågan;
+    Länge ren har vattnet väntat --
+    Vattnet hemtades från fjerran,
+    Togs ur vasslesöta källan,
+    Den till brädden fyllda brunnen.
+    Saltet ifrån fjerran söktes,
+    Från de djupa sund i Tyskland,
+    Roddes hit igenom saltsund,
+    Lastades så ut ur skeppet.
+    Veden har man fällt i skogen,
+    Huggit längesen i öknen,
+    Hemtat hit från Tuomivaara,
+    Släpat ifrån höga kullar.
+    Elden har från himlen fallit,
+    Ilat ned från himla-midten,
+    Ofvan från de åtta himlar,
+    Från den nionde bland rymder."
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Du min enda, vackra Ohto,
+    O min honungstass, du sköna!
+    Allt ännu du måste vandra,
+    Måste gå ett litet stycke.
+    Börja frejdade nu färden,
+    Skrid nu fram du gamle kämpe
+    Från det långa jernbänks hörnet,
+    Från den fasta plankans ända,
+    Till förgyllda koppar-kärlet,
+    Grytan med sin koppar-botten."
+
+    Fräsande börs grytan koka,
+    Med det färska köttet uppfylld,
+    Kokar trenne hela nätter,
+    Kokar lika många dagar.
+
+    Sen nu köttet blifvit kokadt,
+    Kittlarna från elden tagna,
+    Kopparsidorna från lågan,
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Höjde upp sin röst och sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Hvart skall nu mitt guld jag föra,
+    Hvart min lilla fogel bringa
+    Från förgyllda koppar-kärlet,
+    Grytan med sin koppar-botten?"
+
+    Folket svarade och sade,
+    Så den sköna skaran talte:
+    "Dit må nu ditt guld du föra,
+    Gyllne fogeln må du bringa
+    Inuti den gyllne koppen,
+    Inom koppar-fatets bräddar,
+    Fram på vackra furu-bordet.
+    Borden äro här af furu,
+    Fat af koppar stå på borden
+    Och vid faten äro satta
+    Gyllne koppar, silfver-skedar.
+    Dit må nu ditt guld du föra,
+    Der din lilla fogel ställa,
+    Att med mjöd den får sig mätta,
+    Får af goda ölet dricka."
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Ohto, du min lilla fogel,
+    O min honungstass, du sköna!
+    Allt ännu du måste vandra.
+    Måste gå ett litet stycke,
+    Kom mitt guld och börja färden,
+    Skrid nu fram, du gyllne Ohto,
+    Från förgyllda koppar-kärlet,
+    Grytan med sin koppar-sida
+    Inuti den gyllne koppen,
+    Inom koppar-fatets bräddar,
+    Fram på bordet utaf furu."
+
+    Rågade nu kärlen stodo,
+    Faten upp till brädden fyllda.
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Skogens honungsrika moder
+    O du skogens gyllne konung,
+    Tellervo, du Tapios jungfru,
+    Skogens lilla, sköna tärna!
+    Kommen nu till Ohtos bröllop,
+    Till det långa hårets högtid.
+    Ymnigt finns här till att äta,
+    Till att äta, till att dricka,
+    Att för egen del behålla
+    Och att dela ut i byen."
+
+    Dervid folket tog till orda,
+    Så den sköna skaran talte:
+    "Hvarest föddes sköna Ohto,
+    Hvarest växte glesa håret,
+    Hvadan är den trinda hemtad,
+    Hvar den blåa svansen funnen?
+    Monne väl på badstu-vägen,
+    Eller uppå brunnens gångstig?"
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Ohto föds ej uppå halmen,
+    Ej på båset invid rian,
+    Der den ädla Ohto föddes,
+    Der det glesa håret växte,
+    Nära månen, invid solen,
+    Uppå karlavagnens axlar,
+    På den stora björnens skuldra.
+    Ukko himlens gyllne konung,
+    Gamle mannen upp i höjden,
+    Kastar litet ull på vattnet,
+    Blott ett hårstrå uppå böljan.
+    Detta vaggades af vinden,
+    Skakades af vädrets flägtar,
+    Gungades af vattnets imma,
+    Fördes så af hafvets bölja
+    Hän till blomster-holmens stränder,
+    Till den honungsrika udden.
+
+    Mielikki, den väna skogsfrun,
+    Tapiolas trägna qvinna
+    Sprang i hafvet upp till knäna,
+    Sprang i böljan intill gördeln.
+    Ryckte håret upp från vattnet,
+    Fina ullen ifrån böljan,
+    Vaggade uti sitt sköte,
+    Rörde om i sina kläder.
+    Sedan förde hon sin fogel,
+    Lade ned sin gyllne älskling
+    I en liten korg af silfver,
+    I en vacker gyllne vagga.
+    Fästade så lindans bindlar,
+    Band det stora barnets vagga
+    Vid den största qvist af trädet,
+    Vid den lummigaste grenen.
+
+    Nu sin vän hon troget vaggar,
+    Gungar omsorgsfullt sin älskling
+    I den vackra gyllne vaggan,
+    Som på silfver-remmar hängde,
+    Under granens blomsterkrona,
+    Blomsterkrona, gyllne grenar.
+    Der hon vårdade sin Ohto,
+    Fostrade det glesa håret
+    Invid låga granars rötter,
+    I en liten, nödväxt tallskog,
+    Ibland honungsrika buskar,
+    I den dunkla ökenskogen.
+
+    Ännu saknar Ohto tänder,
+    Ännu fela klor för björnen.
+    Mielikki den väna skogsfrun,
+    Tapiolas trägna qvinna,
+    Sjelf hon går att söka tänder,
+    Söka klor till björnens tassar.
+    Letade bland hårda stammar.
+    Sökte ibland svedda stubbar,
+    Uppå fältets gröna hymplar,
+    På de ljungbevuxna hedar.
+    Växte så en tall på heden,
+    Reste sig en gran på kullen,
+    Fanns en silfverqvist i tallen,
+    Fanns en gyllne gren i granen.
+    Kave dem med handen ryckte,
+    Gjorde klor af dem åt Ohto,
+    Bildade åt björnen tänder.
+    Byggde så af hägg en stuga,
+    Fogade af barr en boning,
+    Bad der björnen bo om vintern,
+    Hvila sig den värsta tiden
+    Och ej genomvada kärren,
+    Icke stryka genom skogen,
+    Vandra irrande på heden,
+    Flacka kring de öppna fälten.
+    Derifrån kom nu vårt silfver,
+    Hemtades den gyllne gästen."
+
+    Unga skaran tog till orda
+    Och det gamla folket talte:
+    "Hur blef skogen dock så nådig,
+    Öknen denna gång så gifmild,
+    Hur bevektes skogens herre,
+    Blidkades den gode Tapio?
+    Monn med spjutet Ohto fälldes,
+    Eller dignade för skottet?"
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Skogen var oss ganska nådig,
+    Ökenskogen ganska gifmild,
+    Lätt bevektes skogens herre,
+    Blidkades den gode Tapio.
+    Mielikki, den väna skogsfrun,
+    Tellervo, Tapios dotter,
+    Lemnade sitt hemvist öde,
+    Öfvergaf sitt boningsställe,
+    Hastade att visa vägen,
+    Gick att hugga vägamärken,
+    Fästa stakar invid vägen,
+    Att den rätta kosan lära.
+    Uthögg märken genom skogen,
+    Ristade i bergen skåror,
+    Var beredd sitt guld att byta,
+    Ta vårt silfver, ge sitt eget.
+    Ohto fälldes ej med spjutet,
+    Dignade ej ned för skottet;
+    Sjelf han halkade från grenen,
+    Snafvade från barrträds-qvisten,
+    Föll och gyllne kräfvan sprängdes,
+    Bäruppfyllda buken klyfdes,
+    Bröstet sönderslets mot ruskor,
+    Buken refs af barrträds-qvistar."
+
+    "Du min enda, vackra Ohto,
+    O min honungstass, du sköna!
+    Nu är benens gny förhanden,
+    Benens gny och skallens läte,
+    Häftigt skallra dina tänder.
+    Näsan tog jag nu af Ohto,
+    Ingen lukt han mera känner,
+    Örat tog jag nu af Ohto,
+    Intet ljud han mer förnimmer,
+    Sist jag ögat tar af Ohto,
+    Ögat ser nu aldrig mera."
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Den en karl jag skulle nämna,
+    Skulle för en hjelte hålla,
+    Hvilken björnens tänder löste,
+    Toge bort de fasta betar,
+    Ryckte ut dem med sin jernhand,
+    Stödd med knät mot björnens skalle."
+
+    Sjelf han björnens tänder löser,
+    Tager bort de fasta betar,
+    Rycker ut dem med sin jernhand,
+    Stödd med knät mot björnens skalle.
+
+    Tog så tänderna af Ohto,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Vackra Ohto, skogens äpple,
+    Skogens sköna, runda knotter!
+    Än du måste gå ett stycke,
+    Måste vandra uti öknen;
+    Kom, berömde, börja färden,
+    Tåga hän, du gyllne Ohto,
+    Ifrån denna ringa boning,
+    Ifrån denna låga hydda;
+    Svårt det blir att bo i stugan,
+    Ledsamt att i värmen vistas.
+
+    Här vår väg nu tar sin början,
+    Här begynnas nya stigar,
+    Som åt skoghevuxna kullen,
+    Åt det höga berget leda,
+    Leda till en liten fura,
+    Till en tall med hundra qvistar;
+    Godt för dig är der att vistas,
+    Ljuft du der förnöter tiden.
+    Karpen jagas dit af vinden,
+    Abborn förs till dig af vågen,
+    Vid din sida är en sik-ö,
+    Tätt invid dig fångas laxen.
+    Säg när hem du återkommit,
+    Vändt till Metsola tillbaka:
+    Illa blef jag der ej fägnad,
+    Uti denna karla-samling,
+    Denna skara utaf kämpar;
+    Honung gaf man mig att äta
+    Och till dryck blef färska mjödet,
+    Blef det goda ölet framlagdt."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Nu till hemmet återvände;
+    Unga folket tog till orda,
+    Så den sköna skaran sporde:
+    "Säg, hvart förde du väl fångsten,
+    Bragte nu din ringa andel?
+    Lemnade kanske på isen
+    Dränkte ibland snö och vatten,
+    Tryckte in i sanka kärret,
+    Eller gräfde ned i heden."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Om jag uppå isen lemnat,
+    Dränkt mitt byte uti sörjan,
+    Skulle det af hundar rubbas,
+    Utaf luftens foglar sudlas;
+    Hade jag det sänkt i kärret,
+    Eller nedgräft uti heden,
+    Skulle det af maskar skadas,
+    Täras utaf svarta myror.
+    Ej jag lemnade på isen,
+    Dränkte bytet ej i sörjan,
+    Tryckte icke in i kärret,
+    Grof ej heller ned i heden.
+    Dit min fångst jag beledsagat,
+    Bringat dit min ringa andel,
+    Högst uppå den gyllne kullen,
+    Uppå koppar-åsens skuldra,
+    Uti helga trädets krona,
+    I en gran med hundra qvistar,
+    På den största ibland grenar,
+    På den yfvigaste qvisten.
+    Tänderna jag ställt åt öster,
+    ögonen åt vester riktat,
+    Vändt dem litet emot norden.
+    Lade ej för högt i toppen,
+    Skulle der af stormen skadas,
+    Utaf vårens vind förderfvas."
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Gif, o Gud, ock hädanefter,
+    Unna Skapare, du sanne,
+    Att på sådant sätt man lefver,
+    Att på detta vis man jublar
+    Vid skogsmannens stora bröllop,
+    Vid skogsnymfens glada högtid!
+
+    Gif, o Gud, ock hädanefter,
+    Unna Skapare, du sanne,
+    Att i skogen vägen stakas,
+    Märken skäras uti träden
+    För vårt goda jägarfölje,
+    För vår stora kämpa-skara!
+
+    Gif, o Gud, ock hädanefter,
+    Unna Skapare, du sanne,
+    Att Tapios pipa ljuder,
+    Att man skogens pipa hörer
+    Uppå dessa trånga gårdar,
+    Dessa alltför smala stigar!"
+
+
+
+
+Tjugunionde Runan
+
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Eftertänker i sitt sinne:
+    "Skönt det vore nu att spela,
+    Att ur toner glädje locka
+    Här på dessa trånga gårdar,
+    Dessa alltför smala stigar,
+    Men min harpa har försvunnit,
+    Glädjen flytt från mig för evigt
+    Hän till fiskens djupa salar,
+    Laxarnes ojemna stengrund,
+    Att af Ahtis gäddor egas,
+    Af Wellamos ätt besittas.
+    Sällan ock ifrån sig lemnar
+    Ahti, hvad han en gång fångat."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Gick så ned till smedens verkstad,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Hör mig smed, o Ilmarinen!
+    Smid åt mig af jern en räfsa,
+    Gjut dertill ett skaft af koppar,
+    Att jag hafven upp må harfva,
+    Hopa vågorna tillsamman,
+    För att finna gäddbens harpan,
+    Kantele af fiskben lagad,
+    Ifrån fiskens djupa salar,
+    Laxarnes ojemna stengrund."
+
+    Det var smeden Ilmarinen,
+    Den evärdelige hamrarn,
+    Smidde snart af jern en räfsa,
+    Redde dertill skaft af koppar;
+    Skaftets längd femhundra famnar
+    Var, och pinnarnas etthundra.
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Tog sin jernbesmidda räfsa
+    Och på öppna sjön begaf sig,
+    Ut på hafvets vida fjärdar.
+    Räfsar sedan strandens ruskor,
+    Räfsar säf och hafsrörs toppar,
+    Hafvet upp i högar föser,
+    Lägger vågorna i hopar.
+    Fann dock icke, såg ej heller
+    Nånsin mer' sin gäddbens harpa.
+    Kantele, som gått förlorad,
+    Glädjen, som för evigt flyktat.
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Började att hemåt vandra,
+    Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
+    Med åt sidan lutad mössa.
+    Stadnar så i svedjelanden,
+    Ser sig rundtomkring och lyssnar,
+    Och han hör en björk, som gråter,
+    Ser, hur masurträdet tåras.
+
+    Men han spörjer och han frågar:
+    "Hvarför gråter, gröna björk du,
+    Qvider högljudt löfskottrika,
+    Klagar du med hvita gördeln?
+    Icke ut i krig du föres,
+    Tvingas ej i härnad heller."
+
+    Skickligt honom björken svarar,
+    Masurträdet höres säga:
+    "Sådant många om mig säga,
+    Flere i sitt sinne tänka,
+    Att i glädje blott jag lefver,
+    Uti fröjd och jubel endast;
+    Arme jag, som äfven under
+    All min sorg och saknad fröjdas,
+    Klagar blott, då värst jag lider.
+
+    Nu, så arm, mitt hårda öde
+    Och min tomhet jag begråter,
+    Att så lottlös helt och hållet
+    Och så utan skygd jag lemnats
+    Här på detta svåra ställe,
+    På det öppna betesfältet.
+
+    Ofta mig beklagansvärda,
+    Ofta mig så djupt betryckta
+    Herdarne om sommarn sarga,
+    Rista i min hvita klädnad,
+    Sugande all saft ifrån mig.
+    Ofta jag beklagansvärda,
+    Ofta jag så djupt betryckta
+    Blir på detta svåra ställe,
+    På det öppna betesfältet,
+    Qvistad och till svedja huggen,
+    Eller ock till kastved splittrad.
+    Trenne gånger ren i sommar,
+    Under denna långa sommar,
+    I min kronas skygd sig männer
+    Lägrat, hvässande sin yxa
+    Mot mitt olycksburna hufvud,
+    Mot min hals, jag ömkansvärda.
+
+    Derför all min tid jag gråter,
+    Sörjer nu min hela lefnad,
+    Att så lottlös helt och hållet
+    Och så utan skygd jag lemnats
+    Här för svåra vädret blottställd,
+    Då den stränga vintern nalkas.
+
+    Hvarje år så tidigt sedan
+    Sorgen min gestalt förändrar,
+    Hufvet fylles af bekymmer,
+    Och mitt hela anlet' bleknar,
+    Medan på de kulna dagar,
+    På den onda tid jag tänker.
+    Plågor så mig stormen bringar,
+    Kölden för de värsta dagar --
+    Stormen, som min pels omskakar,
+    Alla löf ifrån mig röfvar,
+    Så att jag alldeles naken
+    Fryser i det hårda vädret,
+    Lemnad i den skarpa köldens,
+    I den vilda stormens händer."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Gröna björk, ej må du gråta,
+    Qvida högljudt löfskottrika,
+    Klaga du med hvita gördeln!
+    Jag i fröjd din gråt förvandlar,
+    Byter sorgen mot ett bättre,
+    Gör till glädje ditt bekymmer."
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Masurn högg omkull och täljde
+    Utaf hårda trä't en kupa,
+    Kantele af sköna björken.
+    Täljde nu en dag om sommarn,
+    Formade åt sig en harpa
+    På den dimomhöljda udden,
+    På den skogbeväxta holmen.
+    Häraf fick sin kupa harpan,
+    Fick sitt grundträd nya glädjen;
+    Och af hållig björk är kupan,
+    Grundträ't af den fasta masur.
+
+    Derpå gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Harpan nu sin kupa äger,
+    Nya glädjen har sitt grundträd,
+    Och af hållig träd är kupan,
+    Grundträ't af den fasta masur.
+    Hvadan må nu skrufvar tagas,
+    Hvadan goda pinnar hemtas?"
+
+    Reste sig en ek på tåget,
+    Stod vid gårdens ända högrest.
+    Eken hade jemna qvistar,
+    På hvar qvist ett äpple syntes,
+    Uppå äpplet satt ett guldklot
+    Och en gök på gyllne klotet.
+    Höjde så sin stämma göken,
+    Gifvande fem ljud ifrån sig,
+    Galande det sjette äfven.
+    Guld då flödade ur munnen,
+    Silfver rann från gökens läppar
+    Ned uppå den gyllne kullen,
+    På den silfverrika backen.
+    Häraf skrufvarne i harpan,
+    Finnarne i strängaspelet.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Tog till ordet då och sade:
+    "Skrufvar kantele nu fått sig,
+    Strängaspelet goda pinnar
+    Från den gyllne gökens tunga,
+    Silfver-fogelns ljufva läten,
+    Men än saknas här dock litet,
+    Strängar fem i harpan fela;
+    Hvadan månde dessa tagas,
+    Hvadan taglen fås till harpan?"
+
+    Gret en mö i svedjelunden,
+    Fager jungfru uti dälden.
+    Mön dock icke gret fullkomligt,
+    Men fullt glad var hon ej heller;
+    Sjöng blott att sin qväll fördrifva,
+    Tills att solen hunne bergas,
+    Under hopp att få en make,
+    Få en man i famnen sluta.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Hör den unga flickans klagan,
+    Täcka barnets sorgsna stämma,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "Unna mig en skänk, o flicka,
+    Jungfru, gif åt mig en hårlock,
+    Gif fem strån af sköna håret,
+    Räck mig dertill än ett sjette,
+    Att min harpa strängar finge.
+    Ljud min evigt unga glädje."
+
+    Flickan gaf en skänk åt honom,
+    Gaf en skänk utaf sin hårlock,
+    Gaf fem strån af sköna håret,
+    Dertill än ett sjette räckte.
+    Häraf strängarne i harpan,
+    Ljuden i hans unga glädje.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Sjelf nu började att sjunga,
+    Satte sig att glädje locka
+    Uppå trappan byggd af stenar,
+    Uppå sätet gjordt af furu,
+    På jernbänkens främsta ända.
+
+    Här sitt strängaspel han skötte,
+    Skötte ock sin sång tillika,
+    Spelade med fulla toner
+    Och till sång sin stämma höjde.
+    Ljufligt ljudade nu masurn,
+    Jublade skottrika björken,
+    Klang så äfven gökens guldskänk,
+    Ljöd i fröjd ungjungfruns hårlock.
+
+    Så nu spelte Wäinämöinen,
+    Mäktigt klingade hans harpa;
+    Dalar höjdes, höjder sänktes,
+    Sänkte sig de höga kullar,
+    Höjde sig de låga dalar,
+    Kopparbergen häftigt skälfde,
+    Alla klippor gåfvo genljud,
+    Stubbarna i dans sig rörde,
+    Stenarne på stranden sprucko,
+    Furarne af fröjd betogos.
+
+    Vida bördes ljufva spelet,
+    Hördes till sex byar ända,
+    Hördes ända till sju socknar.
+    Foglar nu i stora flockar
+    Flögo tätt till Wäinämöinen,
+    Att till hjeltesångarn lyssna.
+
+    Örnen, då i höga nästet
+    Suomis ljufva spel hon hörde,
+    Glömde ungarne i boet,
+    Och till obesökta trakter
+    Flög att kantele få höra,
+    Få beundra sådan glädje.
+
+    Skogens drott med ludet följe
+    Dansade på tvenne fötter,
+    Medan fadren glädje väckte,
+    Medan Wäinämöinen spelte.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen,
+    Här nog underbart han spelte,
+    Anslog alltför sköna toner;
+    Likså när han hemma spelte,
+    I sitt hus af furu timradt,
+    Ljudade de höga taken,
+    Dallrade af glädje fönstren,
+    Klang det benbelagda golfvet,
+    Genljöd husets gyllne takhvalf.
+    Åter när han gick bland granar,
+    Vandrade bland höga furar,
+    Grenarne sig ödmjukt krökte.
+    Tallarne sig vänligt vände;
+    Kottarna till marken flögo
+    Och kring roten barren spriddes.
+    När han lunderna besökte,
+    Dessa straxt till glädje väcktes;
+    När han steg till svedjelunden,
+    Blommorna af kärlek tjustes;
+    Telningarna ned sig böjde.
+
+
+
+
+Trettionde Runan.
+
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Lugnt sin väg tillryggalägger,
+    Unge mannen Joukahainen
+    Färdas fram med gny och buller.
+
+    De på vägen sammanstöta,
+    Sela fäster sig vid sela,
+    Stängerna tillhopa häfta,
+    Loka sitter fast vid loka,
+    Vattnet rinner ifrån lokan,
+    Ifrån selan flyter istret.
+
+    Der nu stadnar Wäinämöinen,
+    Tar till ordet sjelf och säger:
+    "Vik åt sidan Joukahainen,
+    Ty du är till åren yngre."
+
+    Det var unge Joukahainen,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Här ej båtar mannens ungdom,
+    Mannens ungdom, mannens ålder;
+    Den i vishet öfverlägsne
+    Må nu stadna qvar på vägen,
+    Den i vishet underlägsne
+    Vike undan för den andra."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Då du är mig öfverlägsen,
+    Käre, säg att jag för höra,
+    Hvad du mer än jag må veta."
+
+    Sade unge Joukahainen;
+    "Kanske vet jag ett och annat:
+    Renen drager plog i norden,
+    Hästen i det södra landet,
+    Längst i Lappland elephanten (?).
+    Sikens åkrar äro släta,
+    Årtans tak är jemnt och rundadt,
+    Lätt att lefva är för själen,
+    Dricker vatten, der han ligger,
+    Äter laxar rundtomkring sig,
+    Slukar sikar vid sin sida.
+    Gäddan leker uti kölden,
+    Styggmundt fisk i hårda vädret,
+    Abboren, den skygga våtstjert,
+    Simmar hösten om på djupet,
+    Leker sommarn på det grunda,
+    Mörten far och slänger stjerten,
+    Laxen konstigt framåt skrider?"
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Sjelf till ordet tog och sade:
+    "Och hvad vet du ännu mera,
+    Anar också derutöfver?"
+
+    Sade unge Joukahainen:
+    "Sen ock vet jag ännu något,
+    Anar också derutöfver:
+    Höga trän har Pisa-backen,
+    Horna-klippan stora tallar.
+    Videt är det första trädslag
+    Och den äldsta jordart torfven,
+    Ibland fiskar äldst är girsen,
+    Finken ibland foglars skara,
+    Kyytöläinen ibland ormar.
+    Elden alstrades i himmeln,
+    Vattnet uti klippan föddes,
+    Ifrån rost är jernets ursprupg."
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Sjelf till ordet tog och sade:
+    "Men hvad vet du ännu mera,
+    Anar också derutöfver?
+    Tala du blott verklig sanning,
+    Minnen ifrån fordna tider."
+
+    Sade unge Joukahainen:
+    "Sen ock vet jag ännu något,
+    Mins ifrån aflägsna tider,
+    Mins, när hafvets fåror plöjdes,
+    Fiske-slägtets gömslen gräfdes,
+    Grunda ställen gjordes djupa.
+    Slätterna på marken mättes,
+    Höjderna med mull betäcktes,
+    Bergen staplades tillhopa,
+    Posterna i rymden ställdes,
+    Himla-fästets bågar restes,
+    Stjernorna på himlen ströddes."
+
+    Sjelf den gamle Wäinämöinen
+    Tog till ordet nu och sade:
+    "Barnets kunskap, barnets minne,
+    Ej en skäggig hjelte-gubbes.
+    Det var jag, som plöjde hafven,
+    Uthögg oceanens hålor,
+    Gröpte fiske-slägtets gömslen,
+    Gjorde grunda ställen djupa,
+    Slätterna på marken mätte,
+    Höjderna med mull betäckte.
+    Bergen staplade tillhopa.
+    Såsom tredje man jag deltog
+    I att rymdens poster fästa,
+    i att bära himla-bågen
+    Och att fästets stjernor utströ."
+
+    Nu den unge Joukahainen
+    Vred sin mun, sitt hufvud rörde,
+    Skakade det svarta håret,
+    Tog till ordet så och sade:
+    "Sen ock vet jag ännu något,
+    Vet och inser derutöfver:
+    Trollar den förmätne mannen
+    Att som spån på vattnet flyta,
+    Såsom näckrosblad på böljan."
+
+    Häraf vredgas Wäinämöinen,
+    Häraf vredgas han och harmas;
+    Sjelf han tar sig för att qväda,
+    Sjelf han börjar på att orda.
+    Qvädet är ej barna-joller,
+    Barna-joller, qvinno-sladder,
+    Qvädet är en skäggig hjeltes,
+    Och ej alla barn det sjunga,
+    Icke hälften ibland svenner,
+    Ej en tredjedel af fästmän
+
+    Bland den ungdom, som nu växer,
+    Bland det slägte, som nu uppgår.
+    Sjunger gamle Wäinämöinen,
+    Hafvet svallar, jorden skälfver,
+    Kopparbergen häftigt skakas,
+    Klippans fasta hällar dåna.
+    Starka borgars tinnar skakas,
+    Ned till marken tornen ramla,
+    Portarna i Pohja remna,
+    Fästets bågar brista sönder.
+
+    Unge Joukahainen qvad han
+    Intill midjan uti kärret,
+    Intill bröstet uti ängen
+    Och till armarna i sandmon.
+
+    Qväder sedan uppå hunden
+    Tassarna i kalla stenen,
+    Tänderna i vatten-ruskan.
+    Qväder Joukahainens båge
+    Till en båge öfver vattnet;
+    Qväder Joukahainens pilar
+    Att som snabba hökar ila,
+    Qväder ock den höga hjelmen
+    Uppå karlavagnens skuldror,
+    Qväder än den blåa manteln
+    Till ett strömoln uppå fästet,
+    Och det fina ylle-bältet
+    Uppå himlens rund till stjernor.
+
+    Så stod unge Joukahainen
+    Nu i kärret intill midjan,
+    Intill bröstet uti ängen
+    Och till armarna i sandmon.
+    Blir deröfver ganska misslynt,
+    Råkar slutligen i vånda,
+    Höjde då sin röst och sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "O du vise Wäinämöinen,
+    Du en siare evärdlig!
+    Tag igen de helga orden,
+    Återkalla dina qväden,
+    Hjelp mig utur detta trångmål,
+    Ifrån denna nöd mig fria."
+
+    Nu den vise Wäinämöinen,
+    Tog till ordet sjelf och sade:
+    "Nå hvad vill du mig då gifva,
+    Om jag helga orden löser,
+    Återkallar mina qväden?"
+
+    Sade unge Joukahainen:
+    "Tro mig, jag har tvenne bågar,
+    Säkert skjuter ena bågen,
+    Flinkt far pilen från den andra;
+    Du må taga, den dig lyster."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Bryr jag mig om dina bågar,
+    Aktar dem det minsta, dåre?
+    Sjelf jag äger ock en båge,
+    Tvåfaldt dyrare än dina,
+    Två- och trefaldt bättre äfven.
+
+    Har ej nå'n att bära båge
+    Och att återhemta pilar.
+    Säg; hvad ger du mig i lösen?"
+
+    Sade unge Joukahainen:
+    "Också har jag tvenne hingstar,
+    Säkert går den ena hingsten,
+    Snabb den andra är att stiga;
+    Du må taga, den dig lyster,
+    Hjelp mig blott ur detta trångmål,
+    Ifrån denna nöd mig fria."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Bryr jag mig om dina hingstar,
+    Aktar schäckarna det minsta?
+    Sjelf också en hingst jag äger,
+    Som är två- och trefaldt bättre,
+    Fem- och sexfaldt lifligare;
+    Har en insjö uppå gumpen,
+    Klara vattnet uppå ryggen,
+    Äter hö från källans bräddar,
+    Dricker vatten ifrån molnet.
+
+    Har ej nå'n, som hingsten fasttar.
+    Som min fåle skulle betsla
+    Och till åker-tegen leda;
+    Säg, hvad ger du mig i lösen?"
+
+    Sade unge Joukahainen:
+    "Jag i hemmet har en syster,
+    Skön hon är och vackert formad;
+    Enda systern ger jag åt dig,
+    Lånar dig min moders dotter
+    Till en maka för din lifstid,
+    Till ditt stöd på gamla dagar.
+    Fråntag nu de helga orden,
+    Återkalla dina qväden,
+    Hjelp mig utur detta trångmål,
+    Ifrån denna nöd mig fria."
+
+    Sjelf den gamle Wäinämöinen
+    Löser nu de helga orden,
+    Återkallar sina qväden.
+    Men den unge Joukahainen
+    Återvänder så till hemmet,
+    Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
+    Med åt sidan lutad mössa,
+    Under gråt och strida tårar.
+
+    Fadren sitter invid fönstret,
+    Modren står på bodens trappa,
+    Modren skyndar sig att fråga,
+    Gamla qvinnan hinner spörja;
+    "Hvarför gråter du, min gosse,
+    Sörjer du, mig kostat möda?"
+
+    Sade unge Joukahainen:
+    "O min moder, som mig burit,
+    Som mig lyftat har i famnen!
+    Har jag icke skäl att gråta,
+    Sorger, hvilka tårar pressa?
+    Derför all min tid jag gråter,
+    Sörjer nu min hela lefnad,
+    Att jag gaf min enda syster,
+    Lånade min moders dotter
+    Åt den gamle Wäinämöinen,
+    Den evärdelige siarn,
+    Gaf till stöd åt gamle mannen,
+    Till ett värn åt skröplig gubbe."
+
+    Modren gnuggar sina händer,
+    Gnäggar sina begge händer,
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "O gråt ej min son, du kära,
+    Här är icke skäl att gråta,
+    Se det har jag städse önskat,
+    Längtat under all min lefnad:
+    Få till frände store mannen,
+    Ha en måg i Wäinämöinen,
+    Uti sångaren en svärson?"
+
+
+
+
+Trettieförsta Runan.
+
+
+    Unge Joukahainens syster,
+    Enda barnet af sin moder,
+    Gick att bryta qvast ur skogen,
+    Löf till qvastar ifrån träden.
+    Bröt så en qvast åt sin fader,
+    Bröt en annan åt sin moder,
+    Skulle bryta tredje qvasten
+    Åt sin allrayngsta broder;
+    Kom då gamle Wäinämöinen,
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Flicka, väx med mig i hågen,
+    Tänk på andra yngre män ej,
+    Väx i nätt tillskurna kläder,
+    Uti yllne kjortlar granna,
+    Lef af limpans bästa bitar,
+    Utaf hvetebrödets skifvor."
+
+    Jungfrun ilar hem och gråter,
+    Kommer snyftande på gården.
+    Fadren spörjer invid fönstret,
+    Der han täljer på sitt yxskaft:
+    "Hvarför gråter du, min flicka,
+    Stackars flicka, unga jungfru?"
+
+    "Har jag icke skäl att gråta,
+    Sorger, hvilka tårar pressa?
+    Derför gråter jag, o fader!
+    Tappade mitt kors från bröstet,
+    Fällde spännet ifrån gördeln --
+    Silfver-korset ifrån bröstet,
+    Gyllne spännet ifrån gördeln."
+
+    Spörja bröderna vid ledet,
+    Der de foga sina slädar:
+    "Hvarför gråter stackars syster,
+    Stackars syster, unga jungfru?"
+
+    "Har jag icke skäl att gråta,
+    Sorger, hvilka tårar pressa?
+    Derför gråter jag, o bröder!
+    Tappade min ring från fingret,
+    Fällde perlorna från halsen --
+    Gyllne ringen ifrån fingret,
+    Silfver-perlorna från halsen."
+
+    Spörja systrarna på golfvet,
+    Der de väfva gyllne gördlar:
+    "Hvarför gråter stackars syster,
+    Stackars syster, unga jungfru?"
+
+    "Har jag icke skäl att gråta,
+    Sorger, hvilka tårar pressa?
+    Derför gråter jag, o systrar!
+    Fällde guldet från mitt änne,
+    Silfver-smyckena från håret,
+    Blåa handen ifrån pannan
+    Och de röda från mitt hufvud."
+
+    Spörjer modren ifrån boden,
+    På hvars tröskel smör hon kärnar:
+    "Hvarför gråter du, min flicka,
+    Stackars flicka, unga jungfru?"
+
+    "Har jag icke skäl att gråta,
+    Sorger, hvilka tårar pressa?
+    Derför gråter jag, o moder!
+    Gick att bryta qvast ur skogen.
+    Löf till qvastar ifrån träden,
+    Bröt så en qvast åt min fader,
+    Bröt en annan åt min moder,
+    Skulle bryta tredje qvasten
+    Åt min allräyngsta broder,
+    Steg då Osmonen från dälden,
+    Kalevainen ifrån mossan:
+    Flicka, väx med mig i hågen,
+    Tänk på andra yngre män ej,
+    Väx i nätt tillskurna kläder,
+    Uti yllne kjortlar granna,
+    Lef af limpans bästa bitar,
+    Utaf hvetebrödets skifvor."
+
+    "Flicka, var ej alls bekymrad,
+    Frukt utaf din moder, sörj ej,
+    Gå i boden uppå backen,
+    Skynda dig, spring ut på gården.
+    Bodar tre på backen finnas,
+    Öppna allrabästa boden;
+    När dig der ett år af smöret,
+    Mer än andra blir du frodig;
+    Lef af kött det andra året,
+    Mer än andra blir du liflig;
+    Ät piroger tredje året,
+    Mer än andra blir du vacker.
+    Der står kista uppå kista,
+    Ena skrinet vid det andra,
+    Öppna allrabästa kistan,
+    Lyfta upp det granna locket.
+    Gyllne gördlar sex der finnas,
+    Finnas sju blå kjortlar äfven.
+    Kläd uppå dig allt det bästa,
+    Tag det grannaste om halsen,
+    På ditt bröst det prydligaste,
+    Det mest lysande på kroppen."
+
+    Flickan går så bort och gråter,
+    Kommer snyftande på gården,
+    Gråter aftnarna i fönstret,
+    Morgnarna på bodens tröskel,
+    Hela dagar uppå gården,
+    Månader vid tågens öppning.
+    Höjde nu sin röst och sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Också jag var icke fordom
+    Svartare än andra flickor,
+    Blekare än vattnets fiskar,
+    Blef nu svartare än andra,
+    Blekare än vattnets fiskar."
+
+    Modren gick att henne skåda,
+    Sedan trenne nätter vikit:
+    "Hvarför gråter du, min flicka,
+    Klagar tidigt födda dotter?"
+
+    "Har jag icke skäl att gråta,
+    Sorger, hvilka tårar pressa?
+    Derför gråter jag, o moder!
+    Ville ej till gubben komma,
+    För att den utgamle värna,
+    För att stöda skröplig gubbe,
+    Hafva vård om ugnens granne.
+    Hellre ginge jag i hafvet,
+    Djupt inunder vida fjärdar,
+    För att blifva sikens syster,
+    Fiskens syster uti hafvet.
+    Godt ju är i hafvet vistas
+    och att bo inunder böljan,
+    Att som sikens syster lefva,
+    Fiskens syster uti vattnet.
+    Ansigtet der siken tvättar
+    Och af gäddan kammas håret."
+
+    Går i boden uppå backen,
+    Kommer gråtande på gården.
+    Bodar tre på backen finnas,
+    Öppnar allrabästa boden.
+    Der fanns kista uppå kista,
+    Ena skrinet vid det andra,
+    Hon slog upp den bästa kistan,
+    Granna locket klang och uppfor;
+    Fann deri sex gyllne gördlar,
+    Fann der äfven sju blå kjortlar.
+    Fäste guld uppå sitt änne
+    Silfver-prydnader i håret,
+    Blåa band uppå sin panna,
+    Röda trådar kring sitt hufvud,
+    Klädde på sig allt det bästa,
+    Tog det grannaste om halsen.
+    På sitt bröst det prydligaste,
+    Det mest lysande på kroppen.
+    Derpå ilar hon i hafvet,
+    Djupt inunder vida fjärdar,
+    För att blifva sikens syster,
+    Fiskens syster uti vattnet.
+
+    Kom så modren uti boden,
+    Sedan trenne nätter vikit:
+    "O hvart är min flicka svunnen?
+    Dött har nu min stackars flicka,
+    Hon har gått i våta hafvet,
+    Djupt inunder vida fjärdar,
+    För att blifva sikens syster,
+    Fiskens syster uti vattnet;
+    Sikarna sin syster äta
+    Och sin frände vattnets fiskar."
+
+    Började så modren gråta,
+    Gjuta ut sin tårekälla,
+    Göt en tår och göt en annan,
+    Vattnet rann i strida tårar
+    Uppå byn, den tårbestänkta,
+    Uppå anletet, det fagra,
+    Rann på arma modrens kinder.
+
+    Göt en tår och göt en annan,
+    Vattnet rann i strida tårar
+    Öfver arma modrens kinder,
+    Ned på det beprydda bröstet.
+
+    Göt en tår och göt en annan,
+    Vattnet rann i strida tårar
+    Öfver det beprydda bröstet,
+    Ned på fina klädningsfållar.
+
+    Göt en tår och göt en annan,
+    Vattnet rann i strida tårar
+    Öfver fina klädningsfållar,
+    Ned på strumporna af silke.
+
+    Göt en tår och göt en annan,
+    Vattnet rann i strida tårar,
+    Öfver strumporna af silke,
+    Ned på sirligt sydda kängor.
+
+    Göt en tår och göt en annan,
+    Vattnet rann i strida tårar,
+    Öfver sirligt sydda kängor,
+    Ned inunder hennes fötter.
+    Rann på marken till dess nytta,
+    Rann i vattnet, att det öka.
+
+    Bildades så elfvar trenne
+    Af en enda menskas tårar,
+    Tårar, dem en qvinna gjutit.
+    Bildades i alla elfvar
+    Trenne mäktigt strida forssar;
+    Höjde sig så trenne klippor
+    Uti alla forssars brusning;
+    Växte äfven trenne björkar
+    Invid kanten af hvar klippa.
+    Kommo sedan gökar trenne
+    Att på björkars qvistar gala;
+    En af dem gol kärlek, kärlek!
+    Åt den kärlekslösa flickan;
+    * Glädje, glädje! gol den andra
+    Åt den glädjelösa modren;
+    Fästman, fästmän! gol den tredje
+    Åt den fästmanslösa flickan.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Sig begaf på sjön att meta,
+    Att med handnot fiskar fånga
+    Vid den dimomhöljda udden,
+    Vid den skogbeväxta holmen.
+    Tog en krok ifrån sin ficka,
+    Tog ett hullingsjern ur väskan.
+    Med sin krok han sedan metar,
+    Fiskar med det krökta jernet,
+    Dervid darrar koppar-spöet,
+    Dervid hviner silfver-refven,
+    Gyllne linan höres klinga.
+
+    Hände så en dag omsider,
+    Fogade sig någon morgon,
+    Att en fisk på kroken nappar,
+    Fastnar på det krökta jernet.
+    Drager den uti sin farkost,
+    Bringar ned på båtens botten.
+
+    Vänder och betraktar fisken,
+    Yttrar så ett ord och säger;
+    "Hvem har detta under bildat?
+    Jag den fisken icke känner.
+    Mera slät den är, än siken,
+    Mera brokig, än forellen,
+    Mera gråbesprängd än gäddan,
+    Är till moderfisk för fenlös,
+    Är till menniska för sällsynt.
+    Har som själ ej några fötter,
+    Har, som jungfru, ingen bindel,
+    Såsom Wäinös mö ej gördel,
+    Såsom ko allsinga öron.
+    Monn till lax den blifvit danad?"
+
+    Wäinö tar sin knif från gördeln,
+    Silfver-skaftet ifrån slidan,
+    För att sönderskära laxen,
+    Fisken uti bitar stycka,
+    Till en morgon-måltids smulor,
+    Till en middags-måltids delar,
+    Till en fastetids förtäring.
+    Börjar nu att skära laxen,
+    Fisken upp med knifven rista;
+    Laxen hoppar då i vattnet,
+    Vackra fisken hastigt spritter
+    Upp ifrån den röda båten,
+    Ifrån bottnet på hans farkost.
+    Lyfte sedan upp sitt hufvud,
+    Högra axelbladet höjde,
+    Sträckte ut de venstra tårna,
+    De namnlösa fingren framstack
+    Vid den femte väder-ilen,
+    Vid den sjette vågens hvälfning.
+    Lyfte än den högra handen,
+    Visade den venstra foten
+    På den sjunde ibland fjärdar,
+    På den nionde bland böljor.
+    Yttrar så ett ord och säger:
+    "O du gubbe i din dårskap!
+    Du förstod ej att behålla
+    Wellamos vågsköljda jungfru,
+    Vattnets allrayngsta dotter
+    Och det enda Ahti-barnet.
+    Icke var jag röda laxen,
+    Jag var Joukahainens syster,
+    Den dn ständigt sökt att vinna,
+    All din lifstid efterlängtat.
+    Icke heller var jag kommen
+    Att af dig som lax bli klufven,
+    Att som fisk bli sönderdelad,
+    Eller uti bitar styckad,
+    Och till frukost sedan framlagd,
+    Till en morgon-måltids smulor,
+    Till en middags-måltids bitar,
+    Till en fastetids förtäring."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Hvarför kom du då, o jungfru?"
+
+    "Hvarföre, om ej att blifva
+    På din arm en fager dufva,
+    Sitta städse vid din sida
+    Och en maka åt dig vara,
+    Till ditt stöd jag kom, o gubbe,
+    Till ditt bistånd, ålderstigne!
+    Kom att bädden åt dig reda,
+    Ordna vackert hufvud-kudden,
+    Att det nätta pörtet städa,
+    Sopa golfvets tiljor rena,
+    Hemta eld i mörka stugan,
+    Tända brasan uti spisen,
+    Bära kring den fyllda kannan,
+    Maten fram på hordet lägga."
+
+    Sade gamle Wäinämöinen,
+    Sorgsen och med nedsänkt hufvud:
+    "O du Joukahainens syster!
+    Ack att en gång än du komme?"
+
+    Men hon kom dock icke mera.
+    Dök i hafvets bölja neder,
+    Hastigt sjönk inunder vågen,
+    Flyktande från vattnets yta
+    I en sten med brokig sida,
+    I en lefverfärgad klippa.
+
+    Gamle trygge Wäinämöinen
+    Nu till hemmet återvänder,
+    Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
+    Med åt sidan lutad mössa.
+    Yttrar der ett ord och säger:
+    "O min fånighet, jag dåre,
+    O min svaghet till förståndet!
+    Äfven mig förstånd var gifvet,
+    Tankens kraft var mig förlänad,
+    Stort och högsindt hjerta medfödt.
+    Så det var i fordna dagar,
+    Är ej mer i dessa tider;
+    Nu är sinnet ren förslöadt,
+    Tankarna ej mycket värda,
+    Hågen spridd och driften borta.
+    Den jag städse sökt att vinna,
+    All min lifstid efterlängtat,
+    Kom och nappade på kroken,
+    Fastnade på krökta jernet.
+    Men jag visste ej behålla
+    Wellamos vågsköljda jungfru,
+    Vattnets allrayngsta dotter
+    Och det enda Ahti-barnet.
+
+    Untamo, du landets vräkling,
+    Yppa för mig dina drömmar,
+    Säg, hvar Ahti-folket dväljes,
+    Hvar Wellamos jungfrur hvila."
+
+    Untamo, han landets vräkling,
+    Yppade då sina drömmar:
+    "Se, der dväljes Ahti-folket,
+    Der Wellamos jungfrur hvila,
+    Djupt inunder vida fjärdar,
+    Under blåa hafvets yta,
+    I en sten med brokig sida,
+    I en lefverfärgad klippa.
+    Se der dväljes Ahti-folket,
+    Der Wellamos jungfrur hvila,
+    I ett ganska litet pörte,
+    I en föga rymlig boning,
+    Bakom hundra lås, som stängas
+    Fast med tusental af nycklar."
+
+
+
+
+Trettieandra Runan.
+
+
+    Mariatta, vackra barnet,
+    Växte i det höga hemmet,
+    Nötte en stock ned på tröskeln
+    Med de fina klädningsfållar,
+    Tvenne stockar ofvan dörren
+    Med de vackra hufvudbindlar,
+    Nötte tiljorna på golfvet
+    Med de nätta kängors klackar.
+
+    Mariatta, vackra barnet,
+    Som i oskuld alltid lefvat,
+    Som sin kyskhet städse vårdat,
+    Skickas nu att mjölka korna.
+    Mjölkar korna mildt och vänligt,
+    Alla kor hon troget mjölkar,
+    Men den lemnar hon omjölkad,
+    Som ej varit skygg för tjurar.
+
+    Mariatta, vackra harnet,
+    Som i oskuld alltid lefvat,
+    Som sin kyskhet städse vårdat,
+    Skulle sen till kyrkan fara.
+    Man en hingst i redet spänner,
+    Fåle röd för släden hemtar,
+    Hon ej steg i hingstens släde.
+    Spännes så ett sto i redet,
+    Mörkbrun häst för släden hemtas,
+    Steg ej i det stoets släde,
+    Som med hingstar hade sprungit.
+    Nu en vallak spänns i redet,
+    Menlös häst för släden hemtas;
+    I dess släde hon sig sätter
+    Och med den till kyrkan åker.
+
+    Mariatta, vackra barnet,
+    Som i oskuld alltid lefvat,
+    Som sin kyskhet städse vårdat,
+    Sänds att valla boskaps-driften,
+    Springa efter fåra-hjorden.
+    Svårt det är att boskap valla,
+    Allravärst dock för en flicka;
+    Ormen krälar uti gräset,
+    Ödlor slingra sig på marken.
+
+    Nu en orm dock icke krälar,
+    Nu ej slingrar sig en ödla.
+    Fanns ett litet bär på backen,
+    Fanns ett lingon rödt på heden;
+    Bäret ropar uppå backen,
+    Röda lingonet på heden:
+    "Kom, o jungfru, att mig plocka,
+    Tennbriskprydda mö, att taga,
+    Koppargördlade, att välja,
+    Förr än masken äter upp mig
+    Och den svarta ormen kysser."
+
+    Mariatta, vackra barnet,
+    Går nu att beskåda bäret,
+    Röda lingonbäret plocka,
+    Fann ett litet bär på backen,
+    Fann ett lingon uppå heden:
+    "Formen af ett bär det äger,
+    Är till sin natur ett lingon,
+    Men jag når det ej från marken,
+    Når ej heller ifrån trädet."
+
+    Ryckte upp en stör från fältet,
+    Dermed lingon-bäret nedtog.
+    Bäret faller ned på backen,
+    Stadnar sedan uppå backen.
+
+    "Stig, o bär, på mina fållar!"
+    Bäret steg på hennes fållar.
+
+    "Stig, o bär, uppå min gördel!"
+    Bäret steg på hennes gördel.
+
+    "Stig, o bär, nu uppå bröstet!"
+    Bäret steg så uppå bröstet.
+
+    "Stig, o bär, på mina läppar!"
+    Bäret steg på bennes läppar,
+    Steg från läpparna på tungan,
+    Steg från tungan in i halsen,
+    Sjönk så ned i bennes mage.
+
+    Mariatta, vackra barnet,
+    Blef nu hafvande af bäret,
+    Af ett lingon-bär befruktad,
+    Och hon börjar så att frodas.
+    Bar ett foster i sitt sköte,
+    Bar det med besvär och plåga,
+    Nio månader till ända
+    Och den tionde till hälften.
+
+    På den tionde så händer,
+    Att hon röner qvinnors plåga,
+    Känner värk uti sitt sköte,
+    Finner fostret sig besvära.
+
+    Började nu Mariatta
+    Eftertänka och begrunda,
+    Hvart hon månde sig begifva,
+    Hvadan bad åt sig begära.
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Piltti, du min lilla tärna!
+    Gå nu hän till Sariola,
+    För att bad i byn begära,
+    Der den svaga finge lättnad,
+    Den betryckta hjelp och bistånd,"
+
+    Piltti, minst bland hennes tärnor,
+    Den bland tjenstehjonen bästa,
+    God och villig till att tjena,
+    Skyndsamt lydig hvar befallning,
+    Samlade sin klädnings fållar,
+    Bar dem upp med sina händer,
+    Sprang så hän med största snabbhet,
+    Kom till fule Rodes' stuga.
+
+    Der Herodes sjelf, den fule,
+    Åt och drack i bordets ända,
+    Klädd i fina linne-skjortan.
+    Men den fule Rodes' hustru
+    Rörde sig vid golfvets fogning,
+    Uti stugans midt sig svängde,
+    Lefde, som en god det egnar.
+    Sade Piltti, lilla tärnan:
+    "Jag har kommit, for att bedja
+    Om ett bad i Sariola,
+    Der den svaga finge lättnad,
+    Den betryckta hjelp och bistånd."
+
+    Men den fule Rodes' hustru
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Hvem är det, som bad skall hafva,
+    Hvem behöfver hjelp och bistånd?"
+
+    Sade Piltti, lilla tärnan:
+    "Det värdinnan är der hemma."
+
+    Nu den fule Rodes' hustru
+    Yttrade ett ord och sade:
+    "Badet är hos oss ej ledigt,
+    Men på höga Kytö-berget
+    Finns i furuskog ett badhus,
+    Hvarest skökor afla söner,
+    Vindens flottor foster föda."
+
+    Piltti, minst bland bennes tärnor,
+    Sprang så hän med största snabbhet;
+    Sade, sen hon hade kommit
+    Åter hem till sin värdinna:
+    "Bad ej finns i byn der borta,
+    Badhus ej i Sariola.
+    Der Herodes sjelf, den fule,
+    Åt och drack i bordets ända,
+    Klädd i fina linne-skjortan,
+    Men den fule Rodes' hustru
+    Rörde sig vid golfvets fogning,
+    Uti stugans midt sig svängde,
+    Lefde, som en god det egnar.
+
+    Jag till ordet tog och sade:
+    Hit jag kommit har att bedja
+    Om ett bad i Sariola,
+    Der den svaga finge lättnad,
+    Den betryckta hjelp och bistånd.
+    Men den fule Rodes' hustru
+    Yttrade ett ord och sade:
+    Hvem är det, som bad skall hafva,
+    Hvem behöfver hjelp och bistånd?
+    Jag till ordet tog och sade:
+    Det värdinnan är der hemma.
+    Nu den fule Rodes' hustru
+    Yttrade ett ord och sade:
+    Badet är hos oss ej ledigt,
+    Men på höga Kytö-berget
+    Finns i furuskog ett badbus,
+    Hvarest skökor afla söner,
+    Vindens flottor foster föda."
+
+    Nu vår goda Mariatta
+    Sjelf till orda tog och sade:
+    "Jag åstad mig måste gifva,
+    Liksom annars lego-hjonet,
+    Eller ock den lönta trälen."
+
+    Bär en qvast uti sin värjo,
+    I den honungsljufva famnen,
+    Vandrar fram med lätta fötter,
+    Hän till huset, bygdt bland furar,
+    Stallet på Tapio-berget.
+
+    Höjde nu sin röst och sade,
+    Talade med dessa orden:
+    "Må du goda häst nu andas,
+    Må du starka fåle flåsa
+    Mot mitt plågofulla sköte.
+    Pusta ut en ljuflig imma,
+    Gif åt mig ett bad, som värmer,
+    Att den svaga finge lättnad,
+    Den betryckta hjelp och bistånd."
+
+    Andades den goda hästen,
+    Starka fålen väldigt fläste
+    På det plågofulla skötet.
+    Hästens flåsande med munnen
+    Badet är, som henne gifves,
+    Helga vattnet, hvilket kastas.
+
+    Der nu fick vår Mariatta
+    Bad, så mycket hon behöfde,
+    Ymnig värme för sitt sköte.
+    Födde så en liten gosse
+    I den tagelpryddas krubba,
+    Uppå hö om sommarn slaget.
+    Nu vår goda Mariatta
+    Lyfter gossen uppå knäna,
+    Tager barnet uti famnen,
+    Fostrar så sin lilla gosse,
+    Gyllne äpplet, silfver-stafven,
+    Under sållet, hvarmed siktas,
+    Under stäfvan, hvarmed bäres,
+    Under stenen, hvilken maler,
+    Under meden, hvilken löper.
+
+    Åt vår goda Mariatta
+    Växte så en vacker gosse,
+    Men man känner ej hans ursprung;
+    Kallas Ilmori af fadren,
+    Efterlängtad son af modren,
+    Sysslolös af sina bröder,
+    Krigets hjelte utaf systrar,
+    Namnlös utaf alla andra.
+
+    Nu man söker den som kristnar,
+    Den som döper späda barnet.
+    Kommer så en prest att kristna,
+    Wirokannas till att döpa,
+    Palvonen att barnet bära.
+    Han till orda tog och sade:
+    "Hvem skall hemtas hit att döma
+    Öfver detta stackars barnet?"
+
+    Hemtas gamle Wäinämöinen,
+    Den evärdelige siarn.
+    Sade gamle Wäinämöinen:
+    "Gossen må på kärret föras,
+    Hufvudet på honom krossas,
+    Sönderbråkas med en klubba."
+
+    Sade nu den späda gossen,
+    Tvenne veckors gamla barnet:
+    "O du gubbe ifrån fjerran,
+    Du en trollkarl från Karelen!
+    Nu du fällt ett dårligt domslut,
+    Nu du lagen orätt tolkat."
+
+    Presten kristnade så barnet,
+    Gjorde gossen uti dopet
+    Till en konung öfver skogen,
+    Vårdare af penningholmen
+
+    Nu den gamle Wäinämöinen
+    Vredgades och greps af blygsel.
+    Qväder så för sista gången,
+    Och han qvad en koppar-skuta,
+    Qvad en båt med jernsmidt botten.
+    Seglar sedan genom svallet
+    Med sin skuta utaf koppar,
+    Seglar bort till högre rymder,
+    Färdas han till lägre himlar.
+
+    Der han stadnade med båten,
+    Der han fastnade med skeppet,
+    Lemnade dock qvar sin harpa
+    Och de höga runo-sånger
+    Till en evig fröjd för Finland.
+
+              ------
+
+    Monn jag nu hör upp att qväda,
+    Stadnar här med mina sånger,
+    Eller monn först nu jag börjar?
+    Hundra ord än skulle finnas,
+    Tusen ämnen att besjunga,
+    Hvilka alla barn ej qväda,
+    Samma männer ej begripa,
+    Qvinnorna alls icke fatta.
+    Men ej ens den strida forssen
+    Låter allt sitt vatten rinna,
+    Och ej heller goda sångarn
+    Qväder alla sina sånger.
+    Många andra sorger finnas,
+    Sorger för den dag, som stundar;
+    Hungern hos mig så förtäljer:
+    "Nöt förutan guld ej munnen,
+    Slit ej utan lön din tunga,
+    Het för sångaren blir gommen,
+    Strupen torr för den som qväder,
+    Men ej tröttnar hörarns öra."
+
+    Dock har jag en sång nu sjungit,
+    Har ett qväde sammanfogat,
+    Qvistat träden, stakat vägen.
+    Här nu tar en väg sin början,
+    Här begynnas nya stigar
+    För de män, som bättre qväda,
+    För mer insigtsfulla skalder,
+    Bland den ungdom, som nu växer,
+    Bland det slägte, som nu uppgår.
+
+
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Kalevala, by Anonymous
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 56421 ***