diff options
Diffstat (limited to 'old/56160-0.txt')
| -rw-r--r-- | old/56160-0.txt | 9464 |
1 files changed, 0 insertions, 9464 deletions
diff --git a/old/56160-0.txt b/old/56160-0.txt deleted file mode 100644 index 8aa9324..0000000 --- a/old/56160-0.txt +++ /dev/null @@ -1,9464 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Sigrid Persdotter Bjurcrona, by Ernst Didring - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - -Title: Sigrid Persdotter Bjurcrona - En släktroman - -Author: Ernst Didring - -Release Date: December 10, 2017 [EBook #56160] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID PERSDOTTER BJURCRONA *** - - - - -Produced by Gun-Britt Carlsson, lars-håkan svensson and -the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net - - - - - - - - - - -SIGRID PERSDOTTER BJURCRONA - - - - - SIGRID PERSDOTTER - BJURCRONA - - EN SLÄKTROMAN - - AV - _ERNST DIDRING_ - - [Illustration] - - _STOCKHOLM_ - _ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG_ - - STOCKHOLM 1922 - ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B:S BOKTRYCKERI - - - - -I - - - Kom genast pappa störtat med freja - - mamma. - -Sigrid Bjurcrona stod och stirrade på telegrammet, som hon höll i handen. -Jungfrun hade alldeles nyss stuckit det till henne, medan hon klädde sig -för teatern. Vårkvällen var ännu så ljus att det föll ett gult skimmer -över det gröna papperet, som hon slitit upp med ett otåligt ryck och nu -höll upp framför sig. Toalettlampan vid spegeln var dock redan tänd, ty -rummet låg mot gården. - -Sigrid sänkte handen med telegrammet. Den föll icke tvärt utan sjönk -långsamt ned efter sidenkjolen. Hennes blick sökte omedvetet in i -spegelns djup. Därinne stod en slank, högväxt och ung flicka med stora, -mörkblå ögon, fin, lätt böjd näsa och det allra fagraste kastanjebruna -hår med täckeligt burr vid öronen. Den ljusblå sidenkjolen var ännu icke -hophakad utan gapade på sidan, och det spetsprydda, vita underlivet -med ett rosenrött band draget genom överkanten hade ännu icke knäppts. -Halsen, skuldrorna och armarna i blekröd nakenhet voro förtjusande, och -det blandade artificiella och naturliga ljuset gav underliga skuggor -och dagrar som på ett gammalt porträtt. En sköldpaddskams inläggningar -glimmade. - -Allt var ljudlöst stilla. Det var som om den unga flickan därinne icke -levde utan var en vacker dröm. - -Plötsligt började spegelbildens stora ögon blänka och glittra. Tårar -föllo, en efter en. Då bröts förlamningen och Sigrid sprang bort och -kastade sig i soffan, storgråtande. - -»Pappa! Pappa!» jämrade hon sig. »Kära, lilla pappa!» - -Hon satte sig upp i soffan och läste telegrammet på nytt. Det var -klart, att något förfärligt hänt därhemma, annars skulle icke modern -telegraferat på det viset. Visserligen var hon hysterisk av sig, men det -där »störtat med freja» sade nog. Kanske han redan var död. Hon skulle -aldrig få se honom mer. Aldrig! - -Ännu en lång stund satt hon viljelös och såg på det gröna telegrammet. -Det ringde besynnerligt inne i hennes vänstra öra, och syner av hemmet, -det gamla, härliga Bjurnäs drogo förbi och skymde bort telegramorden. Där -var den långa lindalléen upp till gården; där de båda flygelbyggnaderna -för inspektoren och trädgårdsmästaren; där förfädernas gamla slott med -stora trappan. Där uppe till vänster en trappa lågo mammas rum och där -till höger pappas; där ... - -»Störtat med freja», läste hon igen. Synerna försvunno. Några minuter -satt hon orörlig med papperet i hand. Underligt, att de stavat freja med -liten bokstav? Det var ett namn på en levande varelse, på det högbenta, -bruna stoet, som pappa alltid älskade att rida, därför det bar så bra. - -Pappa, ja! - -Sigrid torkade av tårarna och reste sig. - -Hon måste genast resa, genast. Det var klart. Erik fick skaffa sig något -annat sällskap. Gräsligt tråkigt var det naturligtvis, att resa just -nu, när vårsäsongen i huvudstaden stod i sitt högsta flor och baler och -teatrar bytte av med middagar och supéer. Erik var också i strålande -humör. Han hade just tagit licentiaten och fått plats som underläkare på -Serafimerlasarettet. Han hade nödvändigt velat, att de skulle förlova sig -i dagarna, men Sigrid hade bett honom vänta tills hon hunnit underrätta -föräldrarna. Och så kom nu detta! - -Sigrid skyndade att klä av sig teaterstassen. För alla möjligheter klädde -hon sig i svart klänning. Vad var klockan? Sju, nästan. Då kunde hon -hinna nattåget, om hon raskade på. Bara hon hade pengar. Hon räknade över -kassan och fann, att det räckte. Det var då också märkvärdigt, att pappa -icke skickat pengar i tid som vanligt. - -Fy! sade hon sig. Du är riktigt stygg, som kan tänka på det nu, när han -ligger därborta. - -Hon packade i största hast den minsta kappsäcken med det nödvändigaste -samt slängde ned det övriga i stora kofferten. Det hela blev väl en -bortovaro på högst fjorton dagar. Då kunde hon nog vara tillbaka. Lådorna -i byrån var bäst att låsa. Lena var litet klåfingrig av sig. - -Alltsammans drog knappt en kvart. Hon var häpen själv över att hunnit med -det på så kort tid. Det bästa var, att hennes ögon hade återfått sitt -normala utseende. Hon hörde icke till dem, som ville låta folk avläsa -känslorna i ansiktet, och fru Söderblom, hur rar hon än var, plägade -alltid ingående besiktiga sina pensionärers utseende, om hon kom åt. - -Fru Söderblom hade också svårt att bli klok på fröken Bjurcronas verkliga -sinnesstämning, när denna svartklädd och i hatt och kappa steg in i det -lilla, röda kabinettet, där man efter middagarna alltid samlades till -kaffet. Sigrid meddelade kort och gott, att hon genast måste resa hem, -eftersom hennes far ridit omkull och skadat sig. Hon skulle genast så -fort hon kom hem skicka pengar för månaden och bad fru Söderblom att låta -henne få behålla rummet och låta sakerna stå kvar, tills hon kom tillbaka. - -Fru Söderblom hade alltid varit en smula imponerad av sin pensionärs -namn, klänningar och smycken. Ibland hade fru Söderblom visserligen fått -vänta på månadsbetalningen ett par dagar, men kom gjorde den alltid, och -Sigrid Persdotter Bjurcrona prydde onekligen upp pensionatet. Flickan var -kanske en smula för kokett och tyckte om att beundras, men så var det -med alla flickor nu för tiden. Förälskelsen i Erik Lindstål var allmänt -bekant på pensionatet, där Sigrid och han träffat varandra. Det var icke -heller något fel. Det blev snart förlovning glunkades det. - -»Vet fru Söderblom, om doktor Lindstål är hemkommen?» frågade Sigrid. -»Vi skulle gått på operan samman i kväll, men ...» Hon avslutade icke -meningen. Det ryckte kring mungiporna på henne. Fru Söderblom märkte, att -flickan bleknade, och klappade henne moderligt på skuldran, något som gav -ett rätt bisarrt intryck, eftersom pensionatsvärdinnan var liten, tjock -och rund och Sigrid Bjurcrona högväxt och slank. - -»Jag skall säga till honom, när han kommer», försäkrade fru Söderblom. -»Stackars liten!» utbrast hon. Därmed avsåg hon icke doktorn utan Sigrid. - -»Jag skriver så fort jag kommer hem. Hälsa och säg honom det. Kanske Lena -kan få hjälpa mig ned med kappsäcken?» - -De letade efter jungfrun. Hon var försvunnen. Fru Söderblom erbjöd sig -själv, men Sigrid tog beslutsamt kappsäcken i hand. Fru Söderblom ville -ringa efter bil. - -»Jag tar hissen, så det gör ingenting», förklarade Sigrid. »Det brukar -alltid stå en bil nere i hörnet. Det är icke tio steg.» - -Väl i bilen drog Sigrid en suck. Hon såg ännu en gång på klockan och -kände efter i handväskan, om hon tagit portmonnän med sig i brådskan. -Allt hade gått så brådstörtat. Hon undrade själv över att hon icke kände -sig yr. Det var knappt en halvtimme sedan hon fått telegrammet och nu var -hon redan på väg hem. - -Bilen körde Sibyllegatan rätt ned. Det gick med rasande fart, ty -Sigrid hade manat chauffören att köra på så att de hunno tåget. -Vid Strandvägshörnet måste de hålla en stund, ty skyddan för -Djurgårdsvagnarna var full med folk, som väntade på spårvagnarna, -och droskraden tog ingen hänsyn till bilens nödrop. Det var massor -av människor i rörelse. Kvällen var ljum och skön. I Nybroviken -speglade sig roslagsskutorna med seglen på tork och de nymålade, vita -skärgårdsbåtarna, som ännu icke börjat sina turer. En herre stormsprang -till Djurgårdsfärjan, som just gav sig ut. När Sigrid böjde sig fram för -att se om han kom med, såg hon hela Strandvägsfasaden lysa i aftonsolens -gyllenljus. Arsenalsgatan verkade mörk och kall som vanligt, men över -Torget låg drömmarnas längtan. - -Under alléträden flanerade människorna, och sofforna voro fullsatta. - -Hon hörde musiken från Blanchs. Det gick en skakning genom henne. Hon -slöt ögonen. Så satt hon stilla ända till Centralstationen, medan tårarna -sipprade fram. - -Hon kom i god tid. Hon var icke glad åt att behöva ta tredje klass men -måste lyda den magra kassans bud. För sex timmars färd spelade det heller -ingen roll. Jag kan ta andra, när jag reser tillbaka, tänkte hon. - -Här kom hon att plötsligt erinra sig, att hon icke underrättat dem hemma -på Bjurnäs om när hon skulle komma. Det var också för dumt, att man icke -hade rikstelefon på pensionatet. Bara allmänna. Nu kanske hon fick gå -från stationen ända hem. Jo, det blev trevligt! En mil nästan. Och mitt i -natten, klockan två. - -Hon gick beslutsamt bort till tidningskiosken, där hade man rikstelefon. -Hon begärde övergångsstationen till Bjurnäs. Det dröjde en lång stund, -innan hon fick förbindelse. Hon såg oroligt på klockan i vestibulen. -Ännu hade hon tretton minuter på sig. Äntligen svarade Bjurnäs. Det var -trädgårdsmästaren. - -Sigrid kom med en ström av frågor. Jo, kapten levde ännu, men det var -mycket dåligt. Det var bäst fröken raskade sig på, om hon skulle få se -kapten i livet för doktorn hade ... - -»Jag kommer med nattåget», förklarade Sigrid. »Säg till Magnusson, att -han hämtar.» Så ringde hon av. - -Nattåget var glest besatt i tredje klass. Kupéen var god. Sigrid var -riktigt förvånad att finna allt så snyggt. Hon hade gudskelov aldrig -förut behövt resa i tredje. Mamma hade alltid sagt, att där luktade -brännvin och bönder. - -I Saltskog kommo tvenne äldre, fina damer på. De hade mycket med väskor, -kuddar och kappsäckar med sig. De slogo sig ned mitt emot Sigrid. Av -deras samtal förstod hon, att de skulle till Italien. De försökte öppna -förbindelse med den vackra, högväxta flickan i svart. Det gick icke. Hon -svarade förstrött och kort på deras frågor. Vad hade hon med främmande -människor att göra? Hon hade sina egna sorger att tänka på, sina egna -bekymmer. - -Mest upptogo henne bekymren för Erik. Vad skulle han säga? Vad skulle -han tänka? Han kunde icke gärna bli ond över, att hon rest tvärt. Han -borde förstå, att ens egen far ändå var närmast. Det var också dumt, att -hon icke skrivit några rader till honom själv utan bett fru Söderblom -framföra det. Det var icke sagt, att denna förstod att framställa saken -såsom den i verkligheten förhöll sig. - -Jag kunde gärna bett henne lämna fram telegrammet, tänkte Sigrid. -Kanske han rent av inbillar sig, att jag gett mig av från honom. Han är -svartsjuk nog. Vilket förfärligt uppträde hade han icke ställt till, -när hon förklarat, att hon icke ville förlova sig med honom utan att -först inhämta faderns samtycke. Han hade rent av framkastat, att hon var -kär i någon annan. Hur hade han icke nedsatt sig själv för att förklara -anklagelsens sannolikhet. Hon var den vackra och glada fröken Bjurcrona -och han den fule och tväre doktor Lindstål. Hon hade anor och släkt. -Han var anlös, släktlös, oäkta. Hur hade hon inte fått smeka och trösta -honom, lugna och kyssa honom. Det var just kraften, ursprungligheten i -honom hon älskade. Han var någonting, som bröt av från den omgivning hon -var van att röra sig i. Hon kunde ofta stöta sig på hans rättframhet, -hans öppenhjärtlighet. Hon var mer van vid omskrivningar. I hennes -kretsar talte man icke om att någon var oäkta utan att modern eller -fadern var okänd. Stockholmsvistelsen hade visserligen fört henne -in i verkligt fina kretsar, där man ändå svor friskt och talade -söderamerikanska. Erik gjorde ingendera delen. Tvärtom predikade han -alltid om att svordomars användande bevisade brist på ordförråd hos -vederbörande. Vad söderamerikanskan beträffade, var dess användning ett -dumt försök att spela kvick. Det var helt enkelt ett tjuvspråk och borde -endast brukas av slöddret. De bildade borde hålla sig för goda att blanda -sig med packets vanor. - -Sigrid hade en gång kallat honom bildningsaristokrat för att reta honom. -Han hade nämligen något rakryggat över sig som kom henne att känna sig -underlägsen. Dessutom visste han mycket mer än hon. Han behärskade -förutom den del av läkarevetenskapen, som han ägnade sig åt, en hel del -sociala spörsmål. I Sigrids värld var han därför en uppenbarelse från -en annan planet. På Bjurnäs och gårdarna omkring talade man lantbruk, -hästavel, påläggning och trädgårdsodling. - -Sigrid suckade så pass högt att de gamla damerna sporde, om hon var -dålig. Hon reste sig och gick och satte sig på en annan plats. Hon kände -sig vresig, ovänligt stämd mot allt och alla. Att den där olyckan skulle -hända just nu! - -Hon rodnade av skam över sina egna tankar. Men så tröstade hon sig med -Eriks ständiga livsvisdom — man skall alltid vara egoist, ty då är man -sann mot sig själv. - -Det var som om de orden skänkte henne ro. Hon började slumra till och -nickade till ro vid vagnens gungande rörelse. Hon vaknade flera gånger på -natten och såg sig omkring men orkade icke tänka mer. - -Hon vaknade vid att konduktören rörde vid henne och nämnde -stationsnamnet. Hon for upp, grep sin kappsäck och kom av i sista stund. -Det var en mycket snäll konduktör, som låtit tåget vänta. - -Det var hemskt kallt ute. Stjärnorna brunno ännu på den mörkblå himlen. -Utanför stationshuset såg hon Freja framför Katrineholmskärran. Magnusson -tordes tydligen icke lämna henne, där hon trampade och dansade framför -vagnen av oro över det bortrusande tåget. - -Stationskarlen, som stinsade och som kände fröken Bjurcrona, hjälpte -henne bort med kappsäcken. - -Magnusson skyldrade vördnadsfullt med piskan för henne. - -»Hur är det med kapten?» frågade hon och steg upp. Hon var glad åt att -finna, att kusken varit omtänksam nog att ta pälskappan med. Det behövdes -minsann. Hon satte sig vid sidan av honom. - -»Är han död?» frågade hon, när Magnusson dröjde med svaret. - -»Kapten sov, när jag for, för doktorn kom ned och bad mig köpa något -på apoteket härinne.» Han sisade fart på Freja och fortsatte. »Jag tog -kärran, eftersom jag vet fröken tycker om den. Hon är så lätt.» - -»Jaså, Freja tog inte värre skada?» sade Sigrid. - -»Nej, hon är hård, hon.» Han lät piskan varligt snudda vid henne. Det -bar i väg som en pil med den höghjuliga kärran. - -»Såja, såja!» lugnade kusken. - -»Varför tog inte Magnusson Stella?» - -Kusken tittade till på henne. Det var för mörkt att hon kunde se -uttrycket i hans ansikte. - -»Stella? Nej, henne sålde kapten i förra veckan till Boströms på Alby. -Och hennes nåds hästar också.» - -Det var icke utan att det låg en ton av ogillande i rösten. Gamla -Magnusson tyckte aldrig om, att man minskade stallbesättningen. »Kör jag -för fort?» frågade han, när fröken icke sade något. - -»Nej, nej ...» - -Sigrid var full med gråt. Allt var så rysligt. Olyckan, skilsmässan -från Erik, slut på sånglektionerna — tänk, det hade hon glömt säga -återbud om — och så nu hästarna. Och mammas också. Det blir visst fler -olyckor, viskade det ur natten. Hon stirrade upp mot stjärnorna. De lyste -fryskalla, hårda. Det var något obarmhärtigt i deras sätt att lysa. -Aldrig hade hon sett stjärnorna se ut på det viset. Hon skakade till. - -»Fryser fröken?» frågade Magnusson och makade pälsen bättre omkring henne -med ena handen. Vid denna välmenta men oförsiktiga rörelse snuddade -pisksnärten åter vid Freja. Hon försökte slå upp med bakdelen och tog -till galopp. - -»Såja, flickan! Såja!» tröstade kusken och fick henne att återta det -snabba travandet. - -»Hon är lite’ sprallig av sig, i synnerhet, när det är mörkt», sade -Magnusson. - -Sigrid svarade icke. Hon var på det hela taget likgiltig för allting. -För henne kunde det gärna gå omkull i diket. Vad gjorde det, om hon bröt -halsen av sig? Hela hennes värld hade ramlat som ett korthus. I kväll -hade de middag hos direktör Axelssons. Där skulle hon träffat Erik. Och -i övermorgon skulle de gått på Teaterförbundets stora maskerad. Och på -lördagen skulle ... - -»Kanske jag skall tända vagnslyktorna?» frågade kusken. »Det blir mörkt -genom skogen.» - -»Inte för min del», svarade Sigrid. Det var riktigt bra, att de kommo in -i något ännu mörkare, så slapp hon skämmas över att hon satt och grät -stilla. - -När de nådde skogen, saktade Freja farten av sig själv. Hon frustade -och förlängde tyglarna med ideliga halssträckningar. I backen gick det -i skritt genom det allra svartaste. Då började Magnusson berätta om hur -olyckan gått till. Kanske han tyckte själv, att mörkret blev plågsamt. -Det blev en lång och utförlig redogörelse om hur kapten hade ridit ut -strax efter middagen för att bevista kommunalstämman. Se, det hade varit -tal om att man tänkte bygga ett nytt skolhus, och det hade kapten givit -sig både den och den på att det icke skulle bli något av. Skatterna -voro tillräckligt höga förut, och statar- och torparungarna blevo bara -högfärdstokiga av att sitta och läsa biblisk historia i slottsrum. Kapten -hade talat vitt och brett på stämman för det hade Jönsson i Vargtorp sagt -för han hade varit där också. Se, Jönsson hade elva ungar, han, och hade -inget emot att hans ungar läste biblisk historia i slottsrum, så det hade -visst varit litet hett emellan dem på mötet. Efteråt hade kapten bjudit -kyrkoherden, som var ordförande på mötet, på supé på Stadshotellet, -och där hade man visst varit grundlig, för när Karlsson for in med -mjölkskjutsen på morgonen hade han mött kapten och patron Boström ridande -i kapp som galningar. Längre fram på dagen hade Karlsson kommit hem med -kapten på mjölkskjutsen och Freja bunden efter. Kapten hade legat på -landsvägen blodig och sanslös, och Freja stod och betade ute på ängen. -Det hade icke varit mer än några hundra meter från smedjan, som fröken -visste, och icke mer än några steg från grinden till trädgården, så -doktorn hade sagt, att kapten troligen försökt ta grinden men att Freja -slagit i och hela ekipaget gått över. Patron på Alby visste ingenting. -De hade ridit hårt men skilts vid Albyvägen, hade han sagt. Doktorn hade -sagt, att det var hjärnskakning det mesta och ruskat på sitt stora, -vithåriga huvud mycket, mycket betänksamt för det hade Eva sagt, som -hjälpte till. - -»Ja, och nu ligger kapten där orörlig för första gången i sitt liv», slöt -Magnusson sin långa berättelse. - -Sigrid hade kommit från sina egna tankar. Men hon hade icke lust att -fråga vidare. Magnusson, som troligen fann henne otacksam att berätta -något för, fann sig icke föranlåten att vidare behandla ämnet eller ta -upp något nytt. Dessutom började Freja sätta bättre fart av sig själv. De -hade också lämnat skogen med Albys gamla gård just i brynet. De togo av -vägen till Bjurnäs, och nu led det gott undan. - -Himlen hade fått en gröngul skiftning mot väster. Bjurnäs började redan -avteckna sig i en svag kontur. Stjärnorna miste sitt kalla, bistra sken -och liksom löstes upp för gryningsljuset, flöto ut och blevo borta. -Endast över Bjurnäs höll sig länge en stilla, stor stjärna. Så slocknade -den också. Den nya dagen höll sitt inträde. - -Kärran rullade förbi sovande torp, små speglande sjöar med ekor vid -stranden. En och annan tupp gol. I björkarnas späda, hängande grönska -började morgonvinden viska. Sigrid frös i sitt hjärta. Hemskt var det att -fara mot döden, när dagen gick in på nytt. Men så låg det också frost på -gärdena. - -Vid grinden bortom smedjan måste Magnusson av och leda hästen igenom. Han -visade på platsen, där olyckan sades ha hänt. Där syntes inga spår. - -De körde längs trädgårdens skyddande, stora granhäck. Ett och annat -fruktträd hade redan slagit ut och räckte upp att visa sin skära eller -vita blom. När de svängde av in i den gamla alléen med sina hundraåriga -lindar, vars lövverk redan bildade ett grönt valv, skimrade Bjurnäs -huvudbyggnad i fonden med stora trappan. Sanden knistrade, när de körde -fram. - -Ingen människa syntes till på gården, men ett ansikte tittade fram bakom -geranierna inne i flygeln hos inspektorens, och uppe i faderns rum brann -ljus, det syntes tydligt i gardinspringan. Sigrid gick uppför trappan. -Hon var stel och frusen. Porten var lyckligtvis öppen. I vestibulen -luktade det kyla, mögel, död, och nischerna med de båda rostiga -riddarerustningarna hade aldrig synts henne så mörka och hemska. - -Medan Sigrid undrade, om hon först skulle väcka någon av jungfrurna -nere eller genast gå upp till fadern, kom Eva ned för trappan från övre -våningen. Hon var rödögd och förgråten, och hennes gråa hårtestar hängde -i oreda kring det skrynkliga men goda, gamla ansiktet. Sigrid tog henne i -famn och kysste henne utan ett ord. - -Det dröjde en god stund, innan hon fick fram en viskning om hur det stod -till med kapten. - -»Kapten har slumrat till ett slag», viskade den gamla trotjänarinnan -tillbaka. »Han har frågat flera gånger efter fröken», tillade hon och -torkade ögonen med förklädsnibben. »Doktorn har vakat hela natten hos -honom, men hennes nåd har gått och lagt sig. Hon var så förstörd. Det -är bäst fröken får något varmt i sig. Hon fryser ju, stackarn, så hon -skakar.» - -Eva klappade henne på kinden och förde henne med sig in i sitt rum samt -drog upp gardinen. - -»Här är varmt och gott åtminstone. Uppe hos fröken har det icke hunnit -bli ljumt ännu, fast vi eldat flera brasor redan. Iskylan sedan vintern -sitter ännu i stenväggarna. Sätt sig nu, kära fröken, här i soffan så -skall jag få upp Ida så hon kan koka kaffe åtminstone. Jag sade till -henne att hålla det varmt tills fröken kom, men naturligtvis har hon -somnat från alltihop. De unga har ingen ansvarskänsla numer.» - -Med dessa ord gick hon. Det var ingen udd till Sigrid i den sista -meningen, det förstod hon, men ändå gjorde den ont. Det var endast riktat -mot pigan, som somnat. - -De unga har ingen ansvarskänsla numer, upprepade Sigrid tyst för sig -själv. Hade hon icke ansvarskänsla? Hon, som genast reste hem från Erik -och allt? Icke ett ögonblick hade hon tvekat, det visste hon med sig -själv. Men var det ansvarskänslan, som gjorde det? Var det icke snarare -en naturlig reflexhandling inför telegrammets maning? Ansvarskänsla? Vad -skulle hon ha för ansvarskänsla? Både far och mor hade velat, att hon -skulle resa till huvudstaden för att utbilda rösten hos Bratt, som hade -ett stort namn. Det var väl ansvarskänsla att lyda sina föräldrars öppet -uttalade önskningar. Och ändå ... - -Sigrid satt fortfarande med pälskappan på sig. Hon stirrade på den -utbrunna brasans mäktiga glödhög. Det var som ett miniatyrslott i -aftonsol. Det brann och flammade i böljande, röda vågor på murarna. Där -voro fönstren, som lyste eld, och där uppe stodo tinnarna och tornen med -gråa skuggor mellan sig. Det var natten, som kröp fram mellan taktegeln. -Och vallgraven därnere var redan svart med en och annan röd reflex. Där -låg vindbryggan nere. Det lyste blod på dess ena kant. Där tittade ett -ansikte med kroknäsa och knävelborrar fram i vaktrummet på sidan, och där -stucko ett par slungor fram sina mörka gap. Varför var vindbryggan öppen? -Vem väntade man på? - -Slottet blev gråare, mörkare. Murarnas aftonglans slocknade. Det var -mycket tyst och stilla. Tinnarna fingo spökaktigt grått över sig. Ett -torn vacklade och störtade in. Murarna sprucko, och med ett hastigt -uppflammande låg drömslottet i spillror. - -Sigrid reste sig och gick fram till fönstret. Ute rullade dimmorna över -fälten. Kunde det verkligen vara frosten, som ännu låg kvar därute långt -borta på andra sidan sjön? Sigrid ryste och svepte kappan fastare om sig. -Hon kunde icke låta bli att se på fönsterpostens djup. Det var minst en -meter. Åh, dessa murar, dessa murar! - -Lyckligtvis kom Eva med kaffet rykande varmt. - -»Jag gjorde iordning det själv», förklarade hon. »Ida var naturligtvis -ute. Gud vet var människan håller hus om nätterna!» - -Denna något bittra reflexion följdes av ett visst råd: »Drick nu medan det -är riktigt varmt, kära fröken. Det skall göra gott. Vi skall lägga på mer -ved också.» - -Sedan hon slagit i Sigrids kopp, kastade hon in några björkkubbar i -kakelugnen. Nu var drömslottet hopplöst förstört. - -»Det tar sig snart», tröstade Eva. - -Hon ställde sig att med ett verkligt lyckligt uttryck i ansiktet åse hur -Sigrid drack sitt kaffe. - -»Doppa också, kära fröken», rådde hon. »Jaså, där ha vi människan», -utropade hon, när dörren öppnades och husan trädde in med en gräddsnäcka -i hand. - -Människan var stor och stark, medelålders och med lingult hår, som låg -hopsurrat i nacken. Vacker var hon icke att skåda men såg godmodig ut. -Hon neg för fröken. - -»Jag begriper inte», sade hon, »vad Eva skulle lägga sig i mitt kaffe -för. Jag hade gjort eld för länge sedan, det såg hon väl, och skulle bara -ned efter tjocka grädden i källaren.» - -»Jag har inte lagt mig i hennes kaffe», förklarade Eva mycket logiskt. -»Det var en faslig tid att gå efter grädden! Jag tyckte det var mycket -bättre, att fröken fick kaffet med detsamma även om hon fick hålla -tillgodo med den tunna grädden.» - -Människan svarade ingenting härpå. Hon satte bara gräddsnäckan på bordet -och gick sin väg utan ett ord. - -»Jag vet nog var hon var», sade Eva menande. Ett leende kröp fram i -munvinklarna, men hon fick icke tid att utbreda sig vidare över ämnet, -ty Sigrid tömde hastigt kaffekoppen och frågade, om Eva trodde, att man -kunde gå upp till kapten nu. Hon avskydde paniskt allt skvaller, mest -pigskvaller även om det kom från den gamla, hederliga, goda Evas mun. Hon -hade icke förgäves tillbragt vintern i ett Stockholmspensionat. - -Eva skulle höra efter. Hon kom strax ned med besked. Kapten sov ännu, och -doktorn hade också somnat i stolen bredvid sängen. Det var bäst att låta -dem vara. Men hennes nåd var vaken och hade hört skjutsen komma samt bad, -att fröken genast skulle komma upp. - -Sigrid dröjde icke att lyda. Hur litet hon och modern än hade gemensamt -med varandra, smälte alla små gångna ojämnheter bort inför sorgen, som -drabbat dem båda. - -Eva och hon tassade tysta uppför trappan. Dörren till kaptens rum stod -en smula på glänt. De lyssnade båda vid den men hörde icke annat än de -sovandes andedrag. Eva vinkade avböjande till Sigrid och gick in till -kaptenen. - -Moderns dörr stod också på glänt. Det var som om alla, som sovo, väntade -en objuden gäst, för vilken inga lås och vreden höllo. - -Hennes nåd hade båda ljusen tända på nattduksbordet. Hennes oformligt -stora kropp avtecknade sig under täcket. Ansiktet, som trots sin -förgråtna prägel dock hade ett visst mått av höghet, som alltid skrämt -Sigrid, lyste upp av glädje, och hon sträckte båda armarna mot dottern, -som snyftande kastade sig i dem. - -Sedan de gråtit slut, kom ungefär samma förklaring över olyckan, som -kusken avgivit, ehuru tillsatt med bittra klagomål över Pers vildhet. -Aldrig kunde han hålla måtta. Aldrig kunde han rida som en annan -människa. Nu var allt slut, allt, det visste hon. Det kunde hon se på -doktorn. Man behövde icke ta miste på hans ansiktsuttryck, när han fick -se Per ligga där i sängen. Det hela var bara en fråga om timmar. Vad -skulle det nu bli av dem båda? - -De vaggade varandra i armarna, där modern satt upprätt i sängen med -dottern i famn. Genom all sorgen urskilde dock Sigrid tydligt en smärtsam -förnimmelse av att moderns klagan icke så mycket rörde fadern som icke -mer dem båda och framför allt henne själv. »Ock jag, som så ofta bett -Per att vara försiktig, att fara fram varligt. Han är icke längre en ung -löjtnant, som kan leva tokig, utan en gammal man, som har förpliktelser -mot sig och de sina. Men så var det alltid, alltid! Inga hänsyn vare sig -hit eller dit. Bara storma på. Och jämt och samt skulle han ta Freja, -fast han visste hur galen hon var. I stället för att behålla Stella, som -var from och sedig, sålde han henne. Och inte bara henne utan tänk också -båda mina vackra vagnshästar. Jag förstår honom inte, har aldrig förstått -honom, lika litet, som han förstått mig.» - -Sigrid drog sig tillbaka mitt ur omfamningen. Anklagelsen mot fadern var -henne för stark i detta ögonblick, när han låg därinne i sitt rum och -hans liv kunde räknas i några få timmar. Modern sjönk utmattad ned på -kuddarna och drog upp täcket. - -»Kära barn, varför stänger du inte dörren efter dig! Du släpper in en -kyla från salongen, som isar ända in i märg och ben.» - -Sigrid gick bort och stängde dörren. Hon ville ha sagt något om, att -hon trodde, att modern ville ha dörren öppen, men tyckte, att det icke -tjänade någonting till att svara. Hon kände moderns hysteriska sätt att -ta saker och ting. - -»Jag tror ni vill ta döden på mig också», mumlade hennes nåd. »Vilken -natt! Vilken natt! Jag har inte fått en blund i mina ögon.» - -Hon slöt ögonen trött. Sigrid gick fram till sängen igen och satte sig -på stolen bredvid. De båda ljuslågorna fläktade för luftdraget. Mellan -de tunga silverstakarna stod en parfymflaska och en puderask i emalj med -Bjurcronas vapen. - -Sigrid satt och såg på modern. Den gamla känslan av att aldrig veta, om -modern spelade teater eller gav verklighet, smög sig på henne. Modern -var påfallande vacker ehuru dragen något försvunno i fetma. Näsan var -fint böjd, pannan klar och hög, och ögonlocken voro stora och kupiga, där -de lågo slutna. Ögonfransarna voro långa och svarta, och håret, som hon -icke löst upp för natten utan ännu bibehöll i mörkbruna vågor, bildade en -verkligt vacker ram kring ansiktet. De få silverstråna här och var klädde -bara. Hon kunde gott likna en sovande drottning. Det enda, som störde, -var munnen. Den var bred, och läpparna voro tjocka och röda. - -Modern öppnade långsamt ögonlocken. En stund sågo de på varandra. - -»Du tycker visst jag ser förfärlig ut», sade modern till sist. Hon strök -tillbaka en hårlock vid örat. »Jag var så trött, kära barn, att jag gick -i säng utan att reda håret.» - -När Sigrid icke svarade något, vaknade moderskänslan. - -»Du är trött själv kan jag se. Jag vet inte, om de gjort i ordning ditt -rum. Jag sade till, att de skulle elda hos dig, men alla människor -tappade huvudet, när de kom hem med Per. Och jag orkade verkligen icke -tänka på allting. Du förlåter mig?» - -Hon sträckte handen fram mot Sigrid, som böjde sig ned och kysste den. I -all sorgen fanns det dock en, som var olyckligare än hon själv. Det var -hennes egen mor, som ännu icke — ännu icke ... - -»Du kan också lägga dig på schäslongen därborta. Be Eva, att hon skaffar -dig några täcken så länge. En sådan vår vi har! En sådan vår! Frosten -ligger kvar långt fram på morgnarna, sade Per i går. Han var ute och -satte ryssjor tidigt på morgonen. Han kunde naturligtvis inte låta -Fiskar-Anders sköta om det. Men så är det alltid!» - -»Han tyckte kanske det var roligt», försökte Sigrid. - -»Roligt? Jag vet inte jag brukar få ha roligt.» - -»Ja, men mamma, nu är du verkligen ...» - -»Förlåt, barn lilla! Jag är så förstörd. Gå och säg till Eva nu, så tar -hon in täcken åt dig. Man ligger inte alls dåligt på den där schäslongen.» - -»Jag tror hellre jag går upp på mitt rum», sade Sigrid. »Solen skall väl -snart vara uppe.» - -»Solen! Inte finns det någon sol i det här landet. Kom och kyss mig -först, innan du går, Sigrid. Jag har sannerligen om någon behov av ömhet -i denna stund.» - -Sigrid fullgjorde plikten och sade godnatt. - -»Du kan gärna släcka, innan du går, så kanske jag kan få blunda till en -stund», sade modern. - -»Blir det något, får ni väcka mig. Godnatt, barn!» tillade hon, vände med -en suck sin tunga kropp på sidan och drog täcket över örat. - -Sigrid släckte ljusen, trevade sig bort till dörren och gick ut -och stängde den stilla. Hon fortsatte genom salongen, där de -gamla familjeporträtten sågo dystrare ut än vanligt i den gråa -morgonbelysningen, samt passerade genom den stora matsalen med de tunga -ekmöblerna och smög sig på tå in i biblioteket, där papperen flöto på -skrivbordet i oordning. Hon lyssnade vid dörren till faderns sängkammare -bredvid. Samma ljud som förut. Tunga djupa andedrag. Då och då ett -gurglande som om luften tröt. Det var säkert fadern själv. - -Sigrid undrade, om hon skulle säga till Eva, att hon gick upp till sig -själv och lade sig. Vid närmare eftertanke fann hon det onödigt. Det -kunde Eva förstå ändå. - -Sigrid smög sig ut i hallen och uppför trappan till översta våningen. Hon -kände sig själv som ett spöke, en anmoder från gamla dagar, som vankade -omkring i slottet i oro över att någon i släkten skulle gå bort. Hon var -riktigt kuslig till mods, när hon skulle passera vinden med de stora, -mäktiga bjälkarna, som buro taket, och det gamla urverket till klockan, -som alltid såg så fantastiskt ut och minde henne ständigt om något slags -tortyrredskap med linor, hjul och lod. Där var också så pass mörkt att -hon måste treva sig fram. Hon väntade, att när som helst känna något -kallt och fuktigt möta. Urverket tickade tungt, ansträngt och hårt som om -kraften höll på att tryta, och golvtiljorna knarrade till då och då hur -försiktigt hon än smög sig fram. Allt gav intryck av att något höll på -att brista, gå i sär. - -Sigrid blev alldeles vettskrämd, när hon hörde någon röra sig inne i -hennes rum, vars dörr hon just nått. Det var alldeles tydligt, att någon -fanns därinne. Det hasade och knastrade. Ett metalliskt ljud hördes, och -så kom det försiktiga fotsteg mot dörren. Sigrid var för rädd att skrika. - -I samma ögonblick öppnades dörren, och husan visade sig. Hon blev lika -rädd hon. Sedan förklarade hon, att hon gått upp för att lägga in mera -ved i kakelugnen. Då förstod Sigrid de mystiska ljuden och tackade. - -När Sigrid blev ensam, gick hon bort och kände på kakelugnen. Det skönt -blåmönstrade, gamla Mariebergskaklet var glödhett, men luften inne i -det stora, runda tornrummet var ändock knappt ljum. Sigrids andedräkt -syntes, när hon riktigt pustade ut. De båda djupa fönsternischerna voro -icke heller vidare täta på sidorna om fönsterramarna. Där gapade långa -sprickor längs efter, och luften stod in frisk och sval. - -Ändå kom det en skön hemkänsla över Sigrid. Allt var orört, precis som -när hon lämnade det för länge sedan. De skära kretonggardinerna, den -gamla eksängen med rosafärgade sidenomhängen, fästade samman i en pösig -rosett mitt över, spegeln med sin facetterade glasram, Hauptska inlagda -byrån med rokokoklockan ovanpå, de gamla kopparsticken på väggen i sina -svarta, blanka ramar — allt fanns kvar. Och golvet var ännu täckt med den -tjocka Brüsselmattan, hur nött den än var. Där hade nog gamla Eva lagt -tidningspapper under för att hålla golvkylan ute. - -Sigrid gick fram till sängen och drog bort det tjocka, röda sidentäcket -för att den lilla värme, som fanns, skulle kunna krypa ned i -sängkläderna. Hon lade handen på lakanet. Det var bra kallt, men hon -kände tydligt, att man lagt en filt under lakanet. Den snälla, rara, -omtänksamma Eva! Det var annat det än i pensionatet. - -Sigrid kände sig riktigt varm. Hon tog pälskappan av sig. Den kunde -hon åtminstone undvara. Så kom hon att tänka på sin kappsäck. Den hade -hon glömt nere i hallen. Så tråkigt! Nu skulle hon behöva springa ned -efter den. Hon kunde icke gärna gå i säng utan att borsta tänderna. Och -nattlinne sedan! - -Hon oroade sig i onödan. Någon hade tagit upp hennes kappsäck. Den stod -på sidan om byrån. Det var därför hon inte sett den. - -Hon skyndade att göra sig i ordning för natten. Hon blev på en gång -så trött. Men innan hon gick till sängs, tog hon ändå en blick genom -fönstren över nejden. Hon såg ängar och gärden, där dimmorna ännu rullade -fram, men hon kunde också se vädertuppen borta på Bjurnäs kyrka. Den -började redan lysa. Solen höll visst på att gå upp. Nere vid stallet var -Magnusson i farten, och ur statarebyggnadens skorsten stod röken upp. -Hönsen hade redan hunnit ut på backen vid ladugårdslängan och Felix, den -stora prakttuppen, stod som vanligt högst upp och gol. Allt började en ny -dag. Det var bara han därnere inunder, som aldrig mer skulle stiga upp. - -»Stackars lilla pappa», mumlade Sigrid och skyndade sig i säng. Hon frös -så att hon skakade. - -Vad skulle det bli av dem? - - - - -II. - - -Det var långt lidet på dagen, då Sigrid vaknade vid att någon rörde vid -hennes arm. Eva stod vid sängen med kaffebrickan. - -»Ja, fröken får förlåta mig, att jag väckte, men kapten ser ut att börja -återfå sansen, så det kanske är bäst att hålla sig färdig. Hon hinner -mycket gott att få sig kaffe först. Fröken får ursäkta, att jag måste -ned med detsamma. Doktorn behöver mig nog, men jag ville inte låta husan -väcka. Hon är som en träklump. Gör sig ingen brådska. Jag skall säga -till, om det skulle bli något.» - -Hon gick vänligt mysande. Sigrid skyndade att klä sig och dricka kaffe. -Sedan sprang hon ned till fadern. - -Mycket, mycket försiktigt öppnade hon dörren till hans rum. Det var bara -Eva inne hos honom. Doktorn hade gått ned för att äta. - -»Se där har vi henne redan, kapten», förklarade Eva nästan muntert. »Stig -fram fröken lilla, det är inte farligt! Kapten är riktigt duktig i dag.» - -Sigrid hastade fram, såg ett ombundet huvud i sängen, ett par stora, -stelt blickande ögon, som hon icke kände igen, och föll på knä vid sängen: - -»Kära, lilla pappa!» Hon kysste hans hand, hans arm. - -När hon snyftat slut, såg hon upp. De stela ögonen sågo rätt upp i taket. -Det var ännu icke mycket medvetande i dem, och de flyttade på sig mycket, -mycket långsamt, liksom med allra största svårighet. Han ville tydligen -mycket gärna vända dem mot dottern, men det var förenat med stor möda. -Till slut fann han på att vrida en smula på huvudet för att få se vem som -talade till honom. Läpparna rörde sig. - -»Stilla! Stilla!» varnade Eva. »Han hör visserligen inte ännu vad vi -säger, påstår doktorn, men han kan säga ett och annat ord själv. Hör -bara!» - -Båda lutade sig fram över honom. - -»Sigrid», sade han svagt. Det lät som det kom långt, långt bortifrån. - -»Ja, pappa, här är jag», sade Sigrid och tog hans hand. - -Hans ögon sågo på henne utan att förstå. Han hade ännu icke fullt -återvänt till livet. Han var på gränsen mellan två världar, den -skuggfyllda och den solklara. Medvetandet stapplade på kryckor mellan -dem, sökte sig fram halvblint. - -Sigrid var djupt gripen. Så hade hon icke tänkt sig återse fadern. Hon -hade visserligen trott, att han skulle bära svåra spår efter olyckan, -men denna outsägliga hjälplöshet var nästan värre. Den högreste och -välbyggde Per Bjurcrona, alltid med gungande kraft i hela gestalten och -med lysande klarblå ögon, hade förvandlats till ett hjälplöst bylte, -varur ett par stela porslinsögon stirrade. De delar av ansiktet, som icke -höljdes av det vita bandaget, hade mist den praktfulla bronsfärgen, som -alla på trakten avundades Bjurcrona, och redan fått en elfenbensartad -anstrykning, som skrämde Sigrid. Det var som om allt blod lämnat den -kraftfulle gestalten och det bara fanns ett skört skal kvar, som kunde -brista, falla in när som helst. Till och med de starka händerna med -sina långa fingrar, som tyglat så många galna hästar, hade fått något -benrangelsartat över sig. Fet hade Per Bjurcrona aldrig varit, men att -en människa så hastigt kunde förändra sig hade Sigrid aldrig trott. Hon -mindes, att modern skrivit något om att pappa varit dålig en tid för -flera månader tillbaka. Det kunde möjligen förklara. - -Han kommer aldrig upp, tänkte hon, där hon satte sig på stolen bredvid -sängen. Hon smekte sakta hans hand. Den var underligt kall och känslolös. - -Hon såg frågande på Eva. Denna skakade på huvudet. - -»Bäst fröken går ned och språkar med doktorn så får hon själv höra. Jag -begriper ingenting.» - -Sigrid satt kvar. Hon var allt för rädd, att något skulle hända, om hon -lämnade fadern. Hon hjälpte om en stund Eva att ordna sängen så gott som -möjligt utan att rubba den sjuke. - -»Hon är riktigt duktig», prisade Eva. - -Efter en dryg timma kom doktorn in. Han såg trött ut men nickade glatt åt -Sigrid och tryckte hennes hand fast. - -»Nu skall vi inte sitta där och hänga», förklarade han, »utan gå ut och -röra på oss. Med Per är det ingen fara för tillfället. Han kan ligga så -där, många dagar. Huvudsumman är, att han får vara fullständigt i ro ännu -så länge.» - -Han tog Sigrid milt under armen och förde henne med sig ut i hallen. -Kaminen var påfyrad och brann friskt. - -»Sätt sig nu så får vi talas vid», befallde han. Som gammal militärläkare -hade han en inrotad vana att då och då återfalla i kommandotonen och -tilltala civila som rekryter likadant. Länge varade dessa återfall icke. -Hans spelande glada och goda ögon motsade också befallningens skärpa, och -den gest, varmed han strök över sitt vita stubbhår, hade ingenting av -knektmorskhet i sig. - -»Jaja, hon får naturligtvis göra som hon vill», skämtade han, när Sigrid -förblev stående. »Men jag sätter mig, det får fröken ursäkta mig för, jag -är trött. Vi ha hållit på här ett dygn snart i ett sträck. Gumman Eva är -beundransvärd.» Han log brett. - -Sigrid satte sig. Hon såg oavvänt på det rödfriska anletet. Hur kan han -skratta, tänkte hon, när pappa ligger där ...? - -Doktor Enander makade stolen närmare hennes. - -»Låt oss nu tala förstånd», sade han. »Fröken är gammal nog att förstå, -att ingen kan göra anspråk på att få leva evigt. Per lika litet som -andra. Jag vill härmed icke säga, att han kommer att dö nu genast eller -inom några dagar. Han kan leva eller dö. Därom vet jag intet. Med hans -starka natur, hans seghet och framförallt med hans oerhörda livsvilja -skulle det mycket väl kunna hända, att han en vacker dag sitter på -hästryggen igen. Dock icke på Freja, hoppas jag.» - -Doktorn tog en pris ur snusdosan och bjöd Sigrid dosan. - -»Nej, naturligtvis, det borde jag förstå, att en ung, vacker flicka icke -har samma ovanor som en gammal knektbårdskärare.» Han skrattade till. - -»Vad hennes nåd tänker om olyckan, vet jag inte. Hon har mest gjort oss -besvär med sina gråt- och svimningsattacker. Mamma är nervös efter vad -jag kan förstå?» - -Sigrid nickade till svar. - -»Nu skall vi bara se till att hålla humöret uppe. En olycka blir inte -hjälpt med att andra människor tappa huvudet. Tvärtom. Det är just då vi -skall anspänna vår kraft, våra nerver. Jag litar alltså på fröken.» - -Hans blick blev hastigt allvarlig och prövande. - -»Hur gammal är fröken?» frågade han. - -»Nyss fyllda tjugufyra», svarade Sigrid. - -»Då har man trampat ut barnskorna», fortsatte doktorn. »Jag måste resa -hem oförtövat. Har en svårt sjuk i staden. Jag kan inte gärna lämna honom -i sticket för Pers skull. Den andre är också en gammal, god vän. Alltså -får fröken nu överta min roll och bli den starka och styrande. Om jag kan -få fatt i någon sköterska, skall jag genast skicka över henne, så fort -jag kommer till staden. Senast i morgon bittida är jag tillbaka, kanske -också redan i kväll.» - -»Vad är det åt pappa?» frågade Sigrid. »Är han svårt skadad?» - -»Han är bra sönderslagen i huvudet, det måste jag säga. Han har tydligen -fått sig en hård törn, när hästen gick över. Ena nyckelbenet är brutet, -och han har en svår utgjutning i sidan. Allt det där kan nog reda -upp sig. Det värsta är att man inte kan säga, om det är några inre -komplikationer. Hjärnan har fått sig en skakning, det märks nog. Det kan -nog bli bra. Värre är om det skulle tillstöta något annat. Det är med -människor som med klockor, som skadats. De stanna lätt, sedan de gått -en tid. För närvarande finns det ingenting att göra. Byta omslagen så -försiktigt som möjligt och annars låta honom vara och lita på naturen. -Hjärnan måste först lugna sig. Vad medicinen beträffar, har jag sagt allt -till Eva. Mamma tror jag inte vi kan lita mycket på. Kunde vi bara flytta -honom, vore det bäst, att han kom in på sjukhuset, men det går inte ännu. -Sedan kanske vi kan ta en Röntgen av honom. Jag tycker icke om den där -utgjutningen i sidan. Ja, nu vet fröken ungefär hur det står till med -pappa. Någon ögonblicklig fara är det inte, så mycket är säkert. Nu måste -jag ge mig av. Förlora icke modet. Han har jättekrafter. En vanlig dödlig -skulle kollaberat med detsamma för en sådan smäll.» - -De gingo in till den sjuke. Han låg likadan. Doktorn böjde sig ned över -honom och såg på honom. - -»Ja, adjö med dig, Per», sade han långsamt och tydligt. »Jag kommer igen.» - -Per Bjurcrona tycktes icke bekymra sig om dessa tröstande ord. - -»Eva», viskade han sakta som förut. - -»Se, se!» sade doktorn. »Gumman har redan slagit mig ur brädet! Alltså, -det blir som jag sagt. En tesked varannan timme.» - -Han klappade Eva på axeln. - -»Jag litar på henne. Hon har varit i krig förut», skämtade han. »Vill -han ha en skvätt vin eller konjak, så låt honom få det. Det dör han icke -av. Föda skall vi däremot undvika. Han har kapital att dra på ännu. Och -så lämna honom i fred så mycket som möjligt. Låt honom icke prata för -mycket, om han kommer till sans riktigt. I värsta fall får ni ringa till -mig, fast jag icke tror, att det behövs.» - -Han tryckte Sigrids hand och gick. Hon ville följa honom ut, men han -avböjde det med förklaringen, att han hittade ned själv. Strax efter -hörde hon skjutsen fara. - -Eva viskade till fröken, att hon skulle gå och lägga sig, men Sigrid -svarade, att hon visst icke behövde det utan att det vore mycket bättre, -om Eva gick och lade sig. - -»Jag skall sköta om pappa», förklarade hon. - -Det ville naturligtvis icke Eva. Så satte de sig båda att vänta, Eva -borta i soffan, men Sigrid på stolen vid sängen. - -Det blev långa och många timmar, endast avbrutna av den hjälp de kunde -bringa den sjuke, när han rörde sig. En gång kom det bud från hennes nåd -för att spörja hur det var med kapten, men annars bildade det stora, höga -rummet en sluten värld för sig. Sigrid vägrade envist att gå ned för att -äta. Hon var icke hungrig. Men hon så gott som tvingade Eva att gå ned -för att styrka sig. - -»Jag är ung, men du är gammal», var den enkla bevisföringen. - -Framåt kvällen kom kapten till full sans. Det var strax efter att Sigrid -hade givit honom den föreskrivna teskeden av medicinen. Eva hade just -tänt lampan på bordet bakom sängen och ordnade med skärmen så att ljuset -icke skulle genera den sjuke. - -»Vatten», sade Per Bjurcrona med sin vanliga, något kärva röst. - -Båda kvinnorna kappades om att ge honom det. Sigrid kom först och fuktade -hans läppar. - -»Jaså, du är hemma», sade han. Hans blick var klar och lugn. »Vad har ni -gjort med mitt huvud?» frågade han. »Det dunkar.» - -»Stilla! Kapten måste ligga alldeles stilla», varnade Eva, när han gjorde -ansats till att resa sig. - -»Pappa har gjort sig illa, mycket illa», sade Sigrid och kysste hans kind. - -Per Bjurcrona sökte i sitt minne. Det ena ögonbrynet som var alldeles -fritt från bandaget, rynkade sig, och båda ögonen fingo en metallblå -skärpa. Han såg ut som om han stode i begrepp att sätta över ett svårt -hinder. - -»Javisst», sade han. »Hon gick över, Freja. Jag ville ta grinden till -trädgården. Hon snubblade och slog i. Nu minns jag. Hur gick det med -henne?» - -»Vilken menar pappa?» - -»Stoet förstås.» - -»Freja?» frågade Sigrid. Hon var så häpen att hon icke kom sig för att -tala om att hon åkt hem efter Freja. - -»Javisst!» Kaptens röst lät ännu vresigare. »Bröt hon halsen av sig, hon -med?» - -»Kapten har visst inte brutit halsen av sig,» upplyste den välvilliga -trotjänarinnan. - -»Tack för nyheten», sade den sjuke. Munnen försökte le. - -»Och vad Freja beträffar har det inte bekommit henne ett dugg. Magnusson -skjutsade hem fröken med henne i dag på morgonen.» - -»Hur länge har jag legat så här?» frågade kapten. - -»Pappa har bara legat något över ett dygn», sade Sigrid. - -»Och du har redan hunnit hem?» - -»Mamma telegraferade.» - -Per Bjurcrona såg mycket eftertänksamt på henne. - -»Jaså, mamma telegraferade. Är det så dåligt med mig?» - -Han vände bort blicken från dottern och fäste den i taket. Det såg ut -som om ögonen blevo blankare. Sigrid böjde sig ned över honom och kysste -honom. - -»Det är ingenting farligt, pappa», tröstade hon. - -Per Bjurcrona inlät sig icke på någon vidare diskussion om det ämnet för -tillfället. Han låg länge tyst, innan han frågade vad klockan var. - -»Hon slog nyss sju», sade Eva. - -»Varför är det så mörkt härinne», sade den sjuke. »Tänd mera ljus och så -ge mig en slurk konjak med vatten i. Men kallt!» - -Eva försvann genast. Ingen såg, att hon grät i glädje över att kapten var -så pass bra att han kunde kommendera igen. Då var det hopp om livet. - -»Har doktorn varit här?» frågade Per Bjurcrona. - -»Doktor Enander for nyss», sade Sigrid. - -»Tyckte jag inte jag såg honom! Nå, vad sade han?» - -»Åh, bara att pappa skulle ligga alldeles stilla. Han kommer igen i kväll -eller i morgon bittida.» - -»Var det sådan brådska?» Per Bjurcronas röst fick en klang, som Sigrid -genast förstod. Hon skyndade sig också att säga, att det visst icke var -något farligt bara fadern höll sig alldeles stilla och lugn. - -»Farligt?» frågade han. »Vad menar du med farligt? Dö? En karl skall icke -vara rädd för döden. Nej, det är icke det, Sigrid. Icke det.» - -Vad det var för något annat, som oroade honom, talade han icke om. Sigrid -ville icke fråga. Det var bäst att lämna honom i fred. Kanske han kunde -sova igen. Per Bjurcrona låg länge och funderade, medan Sigrid sakta -smekte hans hand. Han höjde den och såg på den. Så lät han den sjunka. -Det syntes han ogillade dess utseende, ty en stund efteråt lyfte han -upp den andra och tittade på den. Synen var tydligen lika bedrövlig. De -skulle aldrig tygla några hästar mer. - -När Eva kom med konjaken och vattnet, sväljde han det begärligt. - -»Ge mig ett ägg! Jag är hungrig», tillade han. - -»Pappa skall inte äta något, sade doktorn.» - -»Jaså. Han sade det. Ge mig två ägg, Eva! Två stekta! Kvickt!» - -Eva log av förtjusning och skyndade ut. - -»De där medicinmännen skall alltid vikta sig. Jag vet bäst vad jag tål», -förklarade han. - -Per Bjurcrona var icke den, som lät någon annan kommendera. Hade han -varit böjligare i viljan, hade han slutat som överste, kanske general, -ty han hade klart förstånd och hade gått igenom krigshögskolan med -bästa betygen. Men han förblev i tjänsten vad kamraterna kallade -»indisciplinär» och slöt i regementet så fort han blev förbigången till -majorsbeställningen. Viljan var hans styrka men också hans fördärv. Han -hade svårt att underordna sig och ta emot snubbor med detta olympiska -lugn, som är den bästa faktorn för att stiga högt på samhällets något -vingliga stege. Kamraterna skänkte honom en gång vid en julfest på -regementet en sked, urklippt i tjockt papp, varpå regementets kvickaste -officer präntat den sköna livsmaximen »Tag skeden i vacker hand». - -Per Bjurcrona lärde sig aldrig det. Hennes nåd kallade det vildhet hos -honom. Vad Sigrid beträffar, älskade hon fadern med alla hans fel och -alla hans förtjänster. Hon hade icke heller hjärta att säga honom emot, -när Eva kom med det befallda och matade honom. - -»Öppna! Här är hett som i en masugn», sade Per Bjurcrona. Sigrid gick -bort och slog upp båda fönstren. Fönstren vette mot nordväst. Det var -därför himlen ännu behöll vårkvällens gulgröna skiftning, denna nordens -längtansfärg till södern. - -När Per Bjurcrona mättat sin vilja, befallde han de båda kvinnorna att gå -och lägga sig. Han tänkte sova, vilken tanke han också omedelbart satte i -verket. Han somnade och snarkade. - -Framåt tiotiden på kvällen kom doktor Enander tillbaka. Av Sigrid, som -fullständigt åsidosatt faderns kommando att gå och lägga sig och vakade -inne i sjukrummet, fick doktorn reda på vad som tilldragit sig. - -»Ja, den Per Bjurcrona! Han är sig alltid lik», muttrade Enander och gick -fram och såg på den sovande. - -»Här är ingenting att göra, bara vänta», sade han till Sigrid, som -uppmärksamt granskade hans ansiktsuttryck. »Febern har givit sig en -smula, det syns.» - -Han tog pulsen på den sjuke. - -»Nu kan fröken gå och lägga sig. Jag kan gott sitta här ett par timmar, -tills vi har sköterskan här. Hon skulle komma med nattåget söderifrån, -så det är nog bäst säga åt Magnusson han hämtar henne. Gå nu, fröken!» -uppmanade han. - -Sigrid mottog med tacksamhet anbudet. Hon var bra trött. Sedan hon givit -Eva besked, gick hon upp och lade sig och somnade genast med kläderna på. - -Frampå natten blev hon väckt av Eva. Kapten var vaken och ville -nödvändigt tala med fröken. Doktorn hade rest igen, men sköterskan var -därnere. - -När Sigrid kom in i sjukrummet, voro icke mindre än tre lampor tända. -Fönstren stodo fortfarande vidöppna, och det var nästan fryskallt inne. -Den stackars, bleka sköterskan hade byltat på sig allt vad hon kunde. - -»Pappa ville något?» sade Sigrid och gick fram till sängen. - -»Stäng fönstren!» kommenderade Per Bjurcrona. - -När sköterskan fullgjort befallningen, kom en ny. - -»Alla lämnar rummet här, utom fröken.» - -Både Eva och sköterskan sågo litet villrådiga ut, men Per Bjurcrona -pekade mot dörren. - -»Förstår ni inte?» frågade han. - -Det var icke annat än att lyda. - -»Sätt dig», sade han till Sigrid, när de blivit ensamma. - -Sigrid satte sig. Hon började känna sig helt underlig till mods. Hon -kunde icke återhålla en rysning. - -»Fryser du, så tag på dig min kappa. Den hänger i garderoben.» - -Sigrid gick mekaniskt bort och tog faderns uniformskappa. På hans -uppmaning tog hon den på sig riktigt. - -»Så där ja, nu ser du ut som en äkta krigare», skämtade han. »Vi kan gott -inbilla oss, att vi sitter vid lägerelden, dit de släpat de sårade.» - -Han gjorde ett kort uppehåll. Sedan kom det fast och lugnt. »Jag har -talat vid doktorn. Han ville icke gärna ut med sanningen, men till slut -lyckades jag ändå pressa fram den.» - -Hans ögon fingo åter det blanka uttryck, som Sigrid iakttagit förut på -kvällen. Hon skulle velat kasta sig över honom, kyssa honom, skrika, men -något av stundande värre förlamade henne nästan. Hon drog kappan tätare -samman kring sig, sakta, sakta. - -»Nu ska’ min flicka försöka vara tapper», uppmanade han. - -Hans ögon blevo lysande som förr. - -»Jag skall dö», sade han lugnt. Det var ingen förhävelse i rösten. Icke -sorg heller. Det var bara ett konstaterande av ett oundvikligt faktum. - -Sigrid blev alldeles stel. Något inom skrek nej! nej! Du får inte, pappa! -Du får inte! Men det kom aldrig fram. Munnen bet sig samman i smärta, och -tårarna gledo stilla, en efter en, utför kinderna. Visst skulle hon vara -tapper! Visst skulle hon! - -»Skall jag gå efter mamma», försökte hon stammande. - -»Det jag har att säga, rör dig — uteslutande dig», sade han. »Mamma skall -jag tala vid sedan, när den tiden kommer.» - -Något liknande en suck banade sig genom hans bröst och hävde det starkare -än förut. Sigrid smög fram handen ur kappan och lade den på faderns. Han -tog den mellan sina och tryckte den. - -»Om det kapitlet skall vi icke tala nu. Det är något helt annat. Avbryt -mig icke. Jag måste hålla mina tankar samlade för att icke glömma något.» - -Det blev tyst i det stora, höga rummet, där de tre lamporna brunno. Den -ena var kaptens arbetslampa med grön kupa, den andra var hämtad från -salongen och hade en slipad, vit glaskupa samt hög marmorfot. Den tredje -hängde i taket, och det var från den ljuset starkast föll ned över Per -Bjurcrona och hans dotter. - -»Skruva ned taklampan en smula», sade han. »Den vill gärna ryka.» - -Det knastrade i veken, när Sigrid gjorde vad han bad. - -»Sätt dig här sedan, så nära som möjligt.» - -Sigrid makade stolen ännu närmare faderns huvud. Per Bjurcrona knöt -händerna fastare samman om Sigrids, som hon omedvetet låtit återtaga dess -plats. Sedan började han med låg röst. - -»Enander sade mig, att utgjutningen i sidan troligen skall göra slut på -mig. När en medicinman säger troligen menar han säkerligen. Det är ett -taktfullt förberedande av vad som komma skall. Han ville ha in mig för -att röntgenfotograferas. Jag bryr mig icke om deras nya knep. Det skulle -bara plåga mig. Jag har tillräckligt av den varan.» - -Sigrid kände på trycket från hans händer, att han talade sant. - -»Kan jag icke göra något alls — kan inte pappa ta någon medicin?» - -Hon såg villrådig från honom till flaskorna på nattduksbordet och från -flaskorna till honom. - -»Sedan, sedan», svarade han. »Låt mig nu hålla på.» - -Han slickade sina läppar ett slag med tungan och fortsatte. - -»När jag för snart tjugufem år sedan tog arv efter min far och fick -Bjurnäs som äldste son, var gården så gott som skuldfri. Johan fick -Tollerup nere i Skåne, det vet du. Den blev icke mer skuldbelastad, -min gård, de första åren jag hade den, fast jag skötte min tjänst på -regementet också. Men så gifte jag mig. Jag vill icke säga något ont -om din mor. Du har nog själv sett hurudan hon är. Hon har icke ifråga -om lynne och karaktär förändrat sig så värst mycket sedan den första -gången hon som min brud drog in på Bjurnäs och tills nu. Det första året -gick någorlunda lyckligt. Kärleken var ung, och jag gav vika för hennes -anspråk. Det skulle jag icke gjort. Det vet jag nu, visste det för länge -sedan, då det redan var för sent att ändra. Jag skulle hållit igen. Så -kom du. Det gjorde hennes makt, hennes fordringar ännu starkare. Och -hon förstod att begagna sig av båda delarna. Det blev baler, middagar, -kalaser, mer än vad gården och min lön på regementet kunde bära. Det gick -också ut sig för Johan, och jag måste hjälpa honom. Din mor har ofta -beskyllt mig att rida vilt. Det var min enda tröst. Att stormrida genom -skogarna för att komma undan bekymren. Jag vill icke göra mig bättre än -hon. Jag vill bara försöka förklara för dig hur det blev som det blev här -på Bjurnäs. Gustaf Boström på Alby har ofta skämtat över Bjurnäs, det har -du nog hört, och kallat det för Babels torn. Det har han rätt i. Din mor -och jag talar verkligen olika språk. Vi förstår icke varann. Har icke -förstått varann snart på tjugu år. Det är lång tid.» - -Per Bjurcrona gjorde ett kort uppehåll, sedan återtog han berättelsen. -»Förstå mig nu rätt, barn lilla», sade han. »Din mor är icke sämre än jag. -Tvärtom! Tvärtom! Bättre, mycket bättre.» - -Sigrid sade ingenting. Hon bara tryckte faderns hand. - -»Så gick åren. Jag tog avsked från regementet. Kanske var jag för -påstridig den sista tiden. Jag kastade mig helt på att sköta gården. -Bjurnäs är icke lättskött. Det kom missväxtår. Skulderna var det -enda, som blomstrade. Jag måste ta inteckningar, det förfärligaste en -lantbrukare kan ta sig till. Hade icke Gustaf Boström på Alby varit så -hygglig, hade jag för längesedan måst lämna Bjurnäs. I tjugu år har jag -hållit på att kämpa för att hålla allting flytande. Det har lyckats. I -tjugu år har jag behållit denna min kamp för mig själv. Jag sökte en -gång tala förnuft vid Matilda, din mor. Hon skrek och slog och sade, att -hon inte ville höra talas om affärer. Följden blev, att vi mer och mer -gick våra egna vägar. Hade det icke varit för din skull, hade vi skilts -långt för detta. Ett barn kan hålla ihop ett par föräldrar nästan mot -deras egen vilja. För mig är det svårt att säga vems felet är. Troligen -ha vi felat båda. Ett kan jag i alla händelser säga. Jag har sökt hålla -Matilda utanför bekymren. Hur det kommer att gå nu, är däremot en annan -sak. Folket är icke lätt att tas med nu för tiden, och nya inspektorn, -som jag måste ta, medan jag låg sjuk några veckor i våras, något som -du kanske icke vet, är icke mycket att lita på. Jag bad mamma att icke -skriva jag var dålig. Det var inget skäl att skrämma dig i onödan. Det -gick också över, fast jag sedan dess känt mig underlig i huvudet mer än -en gång. Enander påstod det var influensa. Den sista tiden har jag haft -svårt om pengar. För en tid sedan måste jag sälja mammas vagnshästar. -Hon tog förfärligt vid sig. Det var tråkigt, men nöden har ingen lag. Om -en månad skall jag ut med skatten. Jag vet ännu icke, varifrån jag skall -ta pengar. Du förstår, det är mycket olämpligt av mig att lägga mig ned -och dö just nu.» - -Sigrid förstod, att han försökte maskera situationens allvar med ett -skämt. Det tog henne djupt. - -»Kära pappa», sade hon och smekte honom. »Du blir nog bra igen.» - -I ögonblicket trodde hon det. Han talade så lugnt och sansat. Det var -icke möjligt, att han skulle gå bort ifrån dem. Hon kunde icke veta -vilken självbehärskning fadern ålade sig hela tiden. Hans huvud brände, -och han hade besynnerliga känslor av att något inre ville ut. Ibland -tyckte han, att blodet stockade sig och ville köra upp genom halsen. - -»Ge mig litet mera konjak och vatten», bad han. Han drack en djup klunk -med välbehag. - -»Vore det inte bäst, att du försökte få sova i stället, pappa?» - -Hon var icke alls bekymrad för gården, mammas hästar och skatten. Det -var något oväsentligt, något som icke hörde dit. Det viktigaste var, -att hennes kära pappa icke skulle gå ifrån henne. Hela hennes liv, alla -hennes tankar voro så inriktade på den liggande gestalten framför henne -med det ombundna huvudet och de klara, blå ögonen. Det andra var skuggor -ute i natten, utanför rummet, utanför väggarna, stenmurarna. Det var -något overkligt i denna stund. Det var pengar, siffror, tal. - -Per Bjurcrona tycktes däremot sysselsatt med ett mycket svårt problem. -Hans blick sökte djupt. Den gick liksom genom henne, bortom henne. Den -blev henne plötsligt så främmande att hon blev rädd. - -»Pappa!» viskade hon. - -Per Bjurcrona återvände och talade. - -»Hade du varit en pojke i stället för en flicka, kunde jag varit lugnare. -Men det är ingenting att göra åt nu.» - -Rösten fick åter en skämtsam anstrykning. - -»Då hade du, så pass gammal som du är, kunnat tagit hand om gården. Nu -vet jag icke hur det skall gå. Mamma har inget begrepp om att sköta -pengar. Du har dessutom din sång.» - -Sigrid svarade ännu ingenting. Hon kände, att det låg dolda frågor i -faderns ord. Hon förstod icke fullt vad han menade, vart han syftade. -Det var alldeles som om de båda skildes från varandra och något mörkt, -hemlighetsfullt öppnade sig mellan dem. - -»Hur gammal är du?» frågade han. - -»Det vet pappa. Tjugufyra», svarade hon. - -»Javisst, tjugufyra.» Per Bjurcrona låg länge och funderade. Till sist -kom det. - -»Skulle du anse det alldeles omöjligt att bosätta dig på Bjurnäs, lämna -sången och komma hem? Du har klart förstånd, det vet jag. Käck och modig -är du också. Varför skulle du inte kunna bli herre till Bjurnäs? Annars -går godset oss ur händerna, det vet jag på förhand.» - -»Menar pappa, att jag ...?» Sigrid förmådde icke fullborda meningen. Där -var alltså det oväntade, det förfärliga, det som dök upp ur djupet mellan -dem. - -»Varför inte? Du har gammalt krigarblod i ådrorna, åtminstone halvdelen. -Mitt. Mammas hör mer till hovets, skvallrets och intrigernas. Det beror -bara på vilken halvdel, som är starkast hos dig. Mammas eller min.» - -När Sigrid icke svarade något, fortsatte Per Bjurcrona. - -»Det blir svårt, det förstår jag, att lämna allt, Stockholmslivet, -sången. Apropå det, vad säger din lärare? Har du någon framtid med din -röst? Tror han du kan bli något?» - -Sigrid skakade på huvudet. - -»Det har han icke sagt något om, pappa. Men jag tror det inte.» - -Per Bjurcrona betraktade dottern mycket uppmärksamt. Det var som om den -höga, smärta flickgestalten inne i den mörkblå kappan sjönk ihop sakta. -En trött, ung fänrik. Ögonen undveko att möta hans forskande blickar. De -sågo ned mot golvet. Var det trötthet eller var det något annat? - -Per Bjurcrona var icke den, som länge tövade. Han hatade ovisshet. - -»Är du kär i någon därinne?» - -Det kom icke något svar på denna öppna, ärliga fråga, men Sigrid såg -upp och fäste ett par stora, förskrämda ögon på fadern. Vad menade han? -Skulle det bli tal om det också? Om Erik? - -»Ja, jag menar, om du har några allvarliga känslor för någon därinne. -Icke någon liten förälskelse utan en stor, allvarlig känsla. Du har varit -så pass länge från oss, att det vore förlåtligt. Och jag har min själ -inga orsaker att sätta mig på några höga hästar. Jag vill inte tvinga dig -till någon bekännelse i ena eller andra avseendet. Men det är klart, att -om du tänker gifta dig med en eller annan, måste vi slå de andra planerna -ur hågen, så vida han icke skulle vara lantbrukare, men den sorten -träffas nog icke i huvudstaden. Mamma har länge påstått, att det är något -i dina brev, som kan komma en att misstänka ett och annat. Kanske hon -har rätt. Jag har aldrig kunnat läsa ut något dylikt ur dem, men kvinnor -har alltid mer näsa för sådana saker. Alltså, är du på något vis bunden -vid någon, låter vi mina dåraktiga drömmar om att du skulle bli herre på -Bjurnäs fara och talar inte mer om det. Jag vet, att jag sökt göra mitt -för att rädda gården att gå ifrån oss.» - -Det var ingen bitterhet i Per Bjurcronas röst, men där låg djup sorg, en -manligt djup sorg, som icke hade plats för många ord och ännu mindre -för tårar. Sigrid såg icke längre på fadern. Alltefter det han talat, -hade hon åter sänkt huvudet. Hon förstod mer än väl att stunden mindre än -annars var läglig för bekännelser. Åh, varför hade hon icke skrivit som -hon tänkt om Erik långt förut? Varför? Nu kunde hon icke säga honom det, -när han låg där på sitt yttersta och redan talade till henne från ett -annat land. Hur skulle hon kunna ha hjärta att beröva honom tron på att -hon skulle komma att stanna hemma och hjälpa mamma? - -Jag kan icke — jag kan icke säga honom det! ropade det i hennes inre. -Icke nu! Icke nu! - -Ljuga kunde hon icke heller inför honom. Och så fick Per Bjurcronas -stora fråga stå kvar obesvarad inne i det tysta rummet. Själv sade han -ingenting mer. Hans blickar sökte återigen taket. Han bedrog sig själv -genom att inbilla sig, att han var intresserad av att se på ornamentiken. -Han hade aldrig förut sett, att stuckaturen var så fin. Det var rent av -små amoriner, som dansade däruppe runt kring takrosetten i den ljusa -rundelen kring taklampan. Han ville så gärna sökt hålla kvar tankarna -däruppe och glömma allt annat, men han måste återvända. Han suckade -djupt. Åter tittade han på den stackars fänriken i pappas kappa. Jaså, -hon var kär, stackars liten. Nå, så mycket bättre. Desto lättare skulle -hon förstå det som måste sägas, det varför han kallat henne till sig, -sedan Enander sagt, att man måste bereda sig på det värsta. - -Per Bjurcrona drog upp täcket högre över bröstet. - -»Fryser du, pappa?» frågade Sigrid och hjälpte honom att ordna täcket. - -»Nej», sade han. »Gå bort och känn efter om nyckelknippan ligger kvar i -mina ridbyxor! Jag hade uniformsbyxorna med svarta insatsen bak på mig, -när jag red omkull.» - -»Nycklarna ligger här på nattduksbordet», sade Sigrid och räckte honom -dem. »De låg där redan, när jag kom, såg jag.» - -»Det är Eva, den gamla, hederliga själen», sade kaptenen. Han sökte bland -nycklarna, i det han höjde dem mot ljuset. Han fann ut den rätta, en tunn -men konstrik nyckel. - -»Öppna kassaskåpet därborta i hörnan. Du vrider först ett slag runt åt -höger och sedan ett halvslag tillbaka.» - -Sigrid gjorde som han sade. Den tunga dörren öppnade sig med en suck, så -tätt slöt den. - -»Till vänster i nedersta lådan står ett plåtskrin. Tag hit det.» - -Sigrid kom fram med skrinet till honom. Fadern lät henne sätta det på -täcket så att händerna nådde det. Hans fingrar trevade på sidorna om det. -Det gick icke för honom att öppna det. - -»Jag är för svag», sade han. »Och jag ser inte. Försök du! Där finns en -regel på vardera sidan, som skjutes nedåt.» - -Sigrid satte skrinet på bordet. Hon öppnade det lätt. Det klack till i -det. - -»Vad är det?» sade Per Bjurcrona. »Tyst!» Hon såg mot dörren. - -De lyssnade båda. Inte ett ljud hördes. Inte annat än tornurets tunga, -regelbundna dunk. Kanske var det någon nattfågel, som skrikit till. -Sigrid hade ingenting hört. Det hela började bli så sällsamt omkring -henne. Hon var riktigt glad åt att de tre lamporna brunno. Borta i -kassaskåpshörnan var det ändå mörkt. Där kunde gott någon ligga på lur. -Hon såg på fadern. Han låg fortfarande med blicken vänd mot dörren. -Väntade han någon? - -»Gå bort och regla dörren», viskade han. - -När hon kom tillbaka, pekade han på skrinet. - -»Där skall ligga ett litet brunt kuvert i botten. Ge mig det!» Sigrid -fick utan besvär tag i det och gav fadern. Han öppnade det och tog fram -ett porträtt och några papper, som liknade kvitton. Han räckte henne -porträttet utan ett ord. Det var en pojke på sju, åtta år. Han var så -påfallande lik Per Bjurcrona att Sigrid trodde, att det var han själv. - -»Vad det är bra», sade hon. »Får jag det?» frågade hon. Han nickade. Hon -tryckte bilden till sitt hjärta. - -»O, tack, kära pappa!» Hon böjde sig ned och kysste honom. Så ställde hon -sig att se på porträttet igen. Besynnerligt! Var det verkligen han? Samma -stora, lysande ögon, samma näsa och mun och ändå? Det var något, som icke -riktigt passade in. - -»Är det icke pappa?» frågade hon och såg på fadern. - -Per Bjurcrona dröjde med svaret. Så kom det en smula grumligt. - -»Det är min son», sade han och slöt ögonen. - -Sigrid såg skyggt på fadern. Vad menade han? Började han yra? Det vore -icke underligt. Han hade redan talat länge nog. Hon lade fotografien på -sängtäcket helt försiktigt och såg på armbandsklockan. Den var nära tre. -Det var bäst, att hon kallade på sköterskan och Eva. Men vad skulle hon -göra med papperen, som fadern höll i handen, och skrinet och skåpet? - -Hon såg ännu en gång på fotografien. Son? frågade hon sig. Han menade -kanske far. Kanske det var farfar, när han var mycket, mycket ung. Men -fotografien såg allt för ny ut till det. Vad jag är dum! tänkte hon. På -den tiden hade man icke fotografier. Hon vände på den. - -Johan 7 juni 1908, stod det skrivet på baksidan. Det liknade Per -Bjurcronas egen stil. Kortet var taget i Gränna. Fotografens namn och -stämpel fanns där. - -Sigrid var så fördjupad i betraktelsen att hon icke gav akt på fadern. -Hon ryckte därför till, när det kom från sängen helt lugnt: - -»Det var på hans åttaåriga födelsedag, jag fick det.» - -Per Bjurcronas ögon betraktade dottern fast. Hon kände, att han ville -avläsa hennes innersta tankar, och ville lägga kortet i skrinet, då -fadern sade: - -»Låt mig titta på honom. Det var längesedan jag såg på det.» - -Sigrid räckte förlägen fotografien till honom. Hon var på hans vägnar på -något sätt full av blygsel och skam, men hon kom sig icke för att rusa på -dörren, som hon borde ha gjort. Hon stod fullkomligt orörlig höljd i den -tjocka uniformskappan med dess tre guldränder på armen och såg på fadern. -Denne hade lyft fotografien uppåt för att riktigt kunna se och låg och -betraktade kortet med melankolisk blick. - -»Han skall aldrig bli herre på Bjurnäs, han», sade Per Bjurcrona och -sänkte handen. - -»Vad är klockan?» sporde han. - -»Strax tre», svarade hon. - -»Jag är förfärligt trött», sade han, »men ...» - -»Vi kan vänta till en annan dag», föreslog hon. - -»Jag har väntat allt för länge. Åhnej, det är bäst att taga tjuren vid -hornen. Bäst att du får höra sanningen med detsamma. Sätt dig en stund. -Jag skall icke vara lång. Jag har så mycket att ordna, innan ... Vad var -klockan, sade du?» - -Sigrid upprepade sitt svar. - -»Javisst, tre. Du sade det nyss. Där ser du! Där ser du! Det är hög tid.» - -Han såg innerligt ömt på dottern. Det låg så mycken bön om förlåtelse i -den blicken att hon störtade på knä vid sängen och begravde ansiktet i -täcket och klagade: - -»Pappa! Pappa!» - -»Ja, det var uselt handlat, det vet jag, barn. Men jag levde också -under förfärliga förhållanden. Jag var i min kraftigaste ålder ännu, och -din mor var knappt tillräknelig. Allt var slut mellan oss långt före -detta. Så träffade jag den andra, en fattig men hederlig flicka, absolut -hederlig. Hon hade plats inne i — nå, det kan vara detsamma. Jag träffade -henne ofta. Alltid hade jag ett eller annat att göra i den staden. Och -så gick det som det gick. Galet! Galet! Jag gjorde allt för att hjälpa -henne. Gav henne pengar och skaffade henne bästa skötsel, när det kom så -långt. Gudarna var grymma mot henne, mot mig, mot barnet. Hon fick aldrig -se gossen. Hon dog i barnsängen. Hans liv gav henne döden.» - -Per Bjurcrona kunde icke fortsätta. Hans röst hade blivit så låg att -Sigrid knappt kunde uppfatta vad han sade. Alltsammans var dessutom så -förfärligt att hon nästan icke ville höra mer. Hon snyftade och skakade i -hela kroppen. Den mörka kappan skälvde. - -Per Bjurcrona lade handen på den skälvande gestalten, som knäböjde vid -sängen. - -»Nu är det sagt barn. Jag vill icke be dig om förlåtelse. Det kan jag -icke. Många, många tusen gånger har jag frågat mig, om min synd verkligen -var så stor. Jag har alltid frikänt mig själv, ty jag älskade verkligen -Maria, den lilla, präktiga, fattiga Maria. Det är bara en, som har rätt -att anklaga mig, och det är hon. Hon gjorde det aldrig, icke ens, när -slutet nalkades. Hon bad mig bara om en sak, och det var, att jag skulle -ta hand om barnet. Det var hennes sista ord. Det lovade jag, och jag har -hållit det orubbligt ända tills nu. Nu måste du lova mig Sigrid att laga, -att pojken får sitt understöd som vanligt. Här i kuvertet ligger papper -och adresser. Han är inackorderad i Gränna hos hyggligt folk. Pengar -skickas genom advokat Torsell du vet. Han är den enda människa förutom -du, som nu känner till historien om min stackars pojke. Matilda och jag -har för längesedan utsett Torsell till utredningsman i boet. Nu ber -jag dig under alla förhållanden — under alla förhållanden, hör du det, -Sigrid! — tillse, att Torsell skickar understödet till Johan. Icke för -att jag tror, att han tänker krångla, men det är mänskligt att glömma. -Och den saken får inte glömmas! Icke på några villkor. Här i kuvertet -ligger kvittona på alla Torsells utbetalningar för pojkens skull. Pojken -själv vet icke annat än att han är son av fosterföräldrarna i Gränna. -Och folket, som han är hos, säger ingenting. De kläder och föder honom -väl. Det vet jag. För några år sedan började han skolan. Han lär ha gott -huvud efter vad jag kan förstå av brevet, som Torsell fick tillsammans -med fotografien. Här ligger också en bankbok. Det är Johans. Johan -Hansson, som han heter efter fosterföräldrarna. Den är icke på så stort -belopp. Tiotusen. Dem skall han ha, när han blir myndig. Allt detta får -du nu ta hand om, Sigrid. Jag hoppas du icke vill vägra din gamla far den -tjänsten. Den sista kanske.» - -Per Bjurcrona lade in alltsammans i kuvertet igen och räckte det åt den -förgråtna flickan, som fortfarande låg kvar på knä vid sängen. Hon kysste -hans kind, hans händer och lovade, att hon skulle göra allt vad fadern -begärt. - -»Lås nu igen kassaskåpet och ge mig nycklarna.» Sigrid gjorde det. - -»Och så låt mig få tala vid sköterskan, är du snäll. Vid mamma skall -jag tala i morgon bittida. Ja, icke om detta, utan om gården. Gå nu och -sov, barn. Och tack för att du ville lyssna till mig och icke alldeles -fördömer mig.» - -Det blev ännu ett rörande avsked mellan dem. Så gick Sigrid. Hon var så -förstörd att hon nätt och jämt kunde meddela sig med sköterskan, som -ensam vaktade i hallen. Uppkommen på rummet kunde Sigrid icke gå till -sängs. Lampan brann ännu. Sigrid gick oroligt av och an på golvet. Hon -tyckte helt plötsligt, att all världens synd störtat ned över hennes -stackars huvud. Flera gånger stannade hon och såg på porträttet, som hon -tagit fram ur kuvertet. Arvtagaren, som aldrig skulle ta arv efter sin -fader. - -Åter och åter kom hon tillbaka till faderns fråga om hon icke ville -stanna på gården. - -Nej, nej! Jag kan det icke! ropade rösten inom henne. Hur skulle hon -kunna lämna Erik och allt? Aldrig i världen! Aldrig! sade hon sig, men -det var nog mest därför att allra djupast ned i hennes medvetande steg -liksom en aning om tvivel vad hon skulle göra, och det var denna aning -hon redan nu ville döda. - -»Jag kan icke!» ropade hon högt och kastade sig jämrande på sängen klädd -som hon ännu var i faderns kappa. - -Ingen hörde henne. Hon var ensam i tornrummet. Omkring henne fanns bara -obarmhärtiga, tjocka stenmurar, som hört värre klagan och förblivit -obevekliga. - -Hon visste icke hur länge hon legat, då hon vaknade vid ett hemskt ljud. -Det lät som en tjur eller en häst vrålat i dödsvånda. En enda gång hördes -det. Sedan blev det tyst. Så hörde hon slående i dörrar i våningen under -och rop. - -Någon ropade henne. Hon famlade sig ut genom vinden och skyndade sig -nedför trappan. Där måste hon stanna. - -Hon visste på förhand vad som hänt, och dock gick det ända in i hjärtat. -Det gjorde så ont därinne. Med möda tog hon det sista steget ut i hallen. -Dörren till faderns rum stod öppen. Någon rörde sig därinne under lampan. -Det var visst sköterskan. Tornuret började slå. Sigrid räknade mekaniskt -till fem. Hon tog några steg framåt. Eva, som kom springande uppför -trappan underifrån, skrek till, när hon fick se den uniformsklädda -gestalten. - -»Är det fröken?» sade hon. »Jag trodde ... Jag var därnere. Vad är det? -Man ropade.» - -Sigrid pekade mot den öppna dörren utan ett ord till svar. Så skred hon -långsamt fram mot den, följd av trotjänarinnan. - - - - -III. - - -Så gick Per Bjurcrona ur tiden. Den natten glömde Sigrid aldrig. Hennes -nåd var utom sig av förtvivlan över att man icke väckt henne så hon fick -ta avsked av sin älskade Per. Hon utfrågade Sigrid, Eva och sköterskan -vad han sagt och hur han dött. Det var icke mycket att säga. Det hade -bara varit sköterskan inne hos honom, när det hände. Han hade på en gång -satt sig upp i sängen och rytit som ett lejon som sköterskan uttryckte -det. Därpå hade han fallit tillbaka, och allt var slut. - -Hennes nåd stängde in sig på sina rum den första dagen och ville icke -höra talas om någonting. - -»Det får fröken ta hand om», svarade hon regelbundet på alla mer eller -mindre viktiga frågor. »Låt mig få ha min sorg i fred», var det vanliga -tillägget. - -Allt begravningsbestyret lades på Sigrids skuldror. Det var icke -litet, som skulle ordnas i samband med det. Man skulle beställa kista -och skaffa dödsattest, gravkoret på Bjurnäs skulle smyckas, och så -alla förberedelserna till själva högtidligheten med bjudningskortens -utsändande och inköp av erforderliga varor. - -Hennes nåd hade, innan hon stängt sig inne med sin stora sorg, lagt -Sigrid särskilt på minnet, att Per skulle ha en ståtlig begravning, kosta -vad det ville. - -Den blev så ståtlig att man i långa tider talade om den på trakten. Alla -bekanta från när och fjärran hade inbjudits. Där var mycket med uniformer -i stor parad. Det lyste och blänkte. Hela regementets officerskår kom -nästan mangrant till sin forna kamrats sista färd, och sex av dem buro -kistan. Landshövdingen och chefen för arméfördelningen voro praktfulla. -Hennes nåd såg ut precis som en drottning, där hon skred fram vid armen -på domprosten, som särskilt kommit dit för att förrätta akten. Fröken -Sigrid såg hård och kall ut, där hon gick på domprostens andra sida, -åtminstone sade inspektorn det, men det var kanske därför att fröken -och han hade haft en sammanstötning angående den kvantitet vin, som -inköpts till begravningen men på något underbart sätt förminskats under -tillfällig lagring i inspektorns källare under en natt. - -Efteråt hade Sigrid nästan inget minne av själva begravningsdagen. -Hon mindes bara, att där hållits vackra tal vid faderns kista både av -översten för regementet och Gustaf Boström på Alby och att massor av -människor, som hon knappt kände, tryckt hennes hand, ja, ibland omfamnat -och kysst henne, där hon stod bredvid modern. När den stora middagen var -över — hennes nåd hade mot Sigrids vilja drivit igenom att det efter -begravningen skulle hållas en middag — kände Sigrid hur benen sviktade -under henne. Hon hade varit i farten sedan morgongryningen för att ordna -och övervaka allt, och hon kunde omöjligt förmå sig till att följa -moderns uppmaning att stanna och språka en stund om pappa, sedan gästerna -farit. - -»Jag är så förfärligt trött, vet du, mamma, så jag måste gå och lägga -mig», sade hon, när hon kom in i moderns sängkammare. - -»Jag förstår inte ungdomen nu för tiden», sade hennes nåd. »Den duger -ingenting till, orkar ingenting. Jag, som haft så mycket att stå i hela -dagen, känner mig icke sömnig en gång och ändå hade jag landshövdingen på -ena sidan och generalen på den andra under middagen. Hur tyckte du livet -satt? Var det icke för trångt under armarna?» - -»Du var så vacker, mamma. Det satt bra alltihop.» - -»Gustaf Boström på Alby sade detsamma, men han var visst icke riktigt -tillräknelig. Jag vet inte heller vad du köpt för slags Bourgogne, kära -barn. Landshövdingen rörde den inte. Men Gustaf drack för två, såg jag.» - -»Hur skall jag kunna förstå mig på viner, mamma? Jag tog vad handlarn -bjöd mig.» - -»Varför lät du inte mig välja?» hennes nåd satte sig vid det lilla, -inlagda runda bordet och tog fram patienskorten. - -»Ja, men mamma ville icke ha någonting att göra med alltsammans.» - -Hennes nåds händer darrade en smula starkare än vanligt, när hon blandade -och började lägga ut »de fyrtio martyrerna». Sigrid stod tyst och såg -på henne. Det var något så orimligt groteskt i scenen. Bordet var fint -inlagt, de patiensläggande händerna voro visserligen feta men ändå -förnäma, och ansiktet var fortfarande drottningslikt, men den plisserade -kamkoftan, som hennes nåd redan tagit på, gav något nästan löjligt åt den -oerhört mäktiga figuren, som liknade en köksas. Briljantsmycket i håret -»hoppade ur», som Erik sagt en gång, när han och Sigrid voro på teatern -och sågo en liknande dam på scenen. - -»Jaså, jag ville inte det», sade hennes nåd, när hon slutat att lägga upp -korten på bordet och stod i begrepp att börja flytta. »Vet du varför jag -inte ville det då?» - -Hon såg upp dottern, som stod borta vid dörren. Hennes ansikte blev -mycket högtidligt. - -»Jag hade min sorg», sade hon. »Men det tycks du inte ha förstått, inte -ens nu eftersom du förebrår mig, att jag icke ville ha något att göra med -alltsammans.» - -»Ja, men mamma ...» - -»Jag begriper verkligen icke barn, att du på en sådan kväll som denna kan -ha hjärta att förebrå din mor någonting dylikt. Just nu, när han ligger -ensam därborta och du vet, att jag är så förstörd både till kropp och -själ. Jag hade verkligen väntat mig något annat av dig» — hon torkade -sina ögon med spetsnäsduken och började flytta på korten. »Här sitter jag -ensam en kväll som denna och ingen bryr sig om mig. Icke ens min egen -dotter ...» - -Hon satte händerna med näsduken för ögonen och började snyfta. När hon -såg upp var dottern gången. - -Hennes nåd blev så häpen att hon lade en hjärter sjua på en ruter åtta. - -»Nej, nu har jag då aldrig sett maken», mumlade hon. »Vilka barn nu för -tiden! Vilka barn! Ja, gå du! Gå du!» sade hon sig. - -Sigrid hade icke gått långt. Hon var kränkt i sitt innersta. Trotset -växte i henne, men det höll sig icke länge. Som ovänner kunde de icke -skiljas denna kväll, icke denna. Det hade varit orätt mot honom därborta. -Hon betvingade sina upproriska känslor och gick tillbaka till modern. Det -hela slutade i frid och försoning. - -Sigrid förstod dock, att hemvaron skulle bli allt annat än angenäm, om -hon beslutade sig för att stanna en tid hos modern. Erik hade hon genast -efter dödsfallet telegrafiskt underrättat om, att hon tänkte stanna -en tid på Bjurnäs och att hon skulle skriva längre fram. Några dagar -efteråt hade Erik telefonerat till henne och begärt närmare upplysningar. -Han hade varit mycket öm och deltagande och frågat om han kunde hjälpa -på något vis samt bett henne skriva snart. Det hade hon lovat bara -begravningen var över. Visst skulle hon skriva. - -Det var detta hon inbillade sig skola göra begravningskvällen. Scenen -med modern tog allt för mycket på henne. De följande dagarna kom hon -sig icke heller för. Hon visste icke själv vad orsaken var, men hon -kunde helt enkelt icke skriva till honom. De hade aldrig växlat ett -brev med varandra. Allt hade skett muntligen. Hon försökte flera gånger -börja ett brev till honom men kunde icke fortsätta utöver de första -inledningsorden. Hon satt länge och tittade på: - -»Min ömt älskade» — eller något liknande. Men det blev aldrig mer. - -Hur skulle hon också kunna skriva till honom om allt vad som hänt, vad -som hon fått veta? Hur skulle han förstå faderns känslor, hans förslag, -att hon skulle stanna på Bjurnäs? Ännu mindre kunde hon skriva till -Erik om faderns oäkta son. Det var rent av omöjligt. Det plågade henne -att sätta sig ned och bekänna faderns synd. Dessutom kunde hon det helt -enkelt icke. Fadern hade förbjudit det. - -Sigrid uppsköt brevskrivandet dag för dag. Närmaste tiden efter -begravningen blev icke stort bättre än veckan förut. Inspektorn kom med -försmädliga frågor om, när utsädet var att vänta, och om han skulle -börja på att sätta stallet i stånd som kapten ville, jämte andra för -Sigrid obegripliga saker. Trädgårdsmästaren ville ha nya bänkfönster, -som kapten lovat, och det måste nödvändigt skaffas hjälp till grävningen -i köksträdgården för han själv kunde inte hinna med allt. Och en ny -spruta till Bordeauxvätskan måste han ha, annars tog ohyran livet av -fruktträden. Det dröjde inte kanske mer än en vecka, innan träden -började blomma riktigt, och första sprutningen måste alltid göras före -blomningen. Magnusson ville ha ny sits i trillan och Fiskar-Anders hade -fått löfte på icke mindre än femton abborrnät. - -Det var att bli förtvivlad. Det tycktes som om alla sammansvurit sig -mot henne. De begärde aldrig att få tala vid hennes nåd utan alltid -vid fröken. De liksom stodo och lurade på henne var hon gick för att -överfalla henne med frågor. Sigrid svarade så gott hon kunde, men till -sist gick hon till modern och underlade frågorna hennes nåds avgörande. - -Hennes nåd slog ut med händerna. - -»Kära barn, vad begriper jag av det där! Det får inspektorn bestämma. Jag -avskyr att ha något med folket att göra. De luktar bara snus och snusk. -Jag känner det ända hit, att du talat med dem.» - -Hon levde ett så starkt fantasiliv att hon måste ta sin parfymflaska till -hjälp för att få bort lukten. - -»Jag litar inte på inspektorn», sade Sigrid. »Det gjorde icke pappa -heller.» - -»Ja, då förstår jag verkligen icke varför han tog honom.» Hennes nåd hade -nyss stigit upp. Hon satt vid toalettspegeln och väntade på nya jungfrun, -som hennes nåd, till följd av att det blivit så mycket göra efter Pers -död som hon sade till dottern, engagerat för sitt personliga behov. - -Sigrid ville icke inlåta sig på frågan närmare. Hennes nåds logik var -oantastlig i detta enastående fall. Fadern hade själv sagt, att han tagit -inspektorn. Modern glömde bara bort att säga, att det skedde, medan Per -låg sjuk för några månader sedan, och att han sedan icke vågat avskeda -inspektoren, emedan han icke känt sig stark nog att ensam ha tillsyn om -allt. Något måste dock sägas till försvar. - -»Pappa trodde honom kanske om gott i början», sade hon. - -»Karlsson är visst ingen dålig karl», avgjorde hennes nåd. - -»Det vill jag icke säga. Jag tror bara icke, att man kan lita på honom. -Hur skall man kunna veta, att han behöver allt vad han pockar på? Mamma -vet hur det var med vinbuteljerna.» - -»Kom nu inte med de där buteljerna igen. Jag har fått nog av dem!» - -Hennes nåds röst blev onådig. Hon tog puderasken. - -»Som mamma vill. Jag ville bara veta, vad jag skall svara, när man frågar -mig.» - -Sigrids svar kom litet kort och tvärt. - -»Jag får verkligen säga ...!» Hennes nåd vände sig om och såg med höjda -ögonbryn på dottern. »Du har börjat tala till mig i en ton, Sigrid, som -på det högsta, ja, på det allra högsta förvånar mig. Kan jag rå för -att Per lovat hit och lovat dit? Är det jag, som skall fullgöra hans -förbindelser? Aldrig i livet frågade han mig till råds vare sig i det ena -eller andra, men nu plötsligt, nu skall jag stå till svars för om stallet -ramlar omkull eller om Bordeauxvätskan tryter. Du får väl ändå medge, -kära barn, att det är för mycket begärt.» - -Sigrid hade blivit kall och blek. Hon liknade på pricken sin far, innan -stormen brukade bryta lös. - -»Vad du ser ut!» sade hennes nåd. »Det är som jag såg pappa livs levande. -Vad är det du vill?» - -»Jag vill, att någon skall bestämma här på gården och inte allt skall gå -vind för våg. Mamma har visst ingen aning om, att vi snart äro ruinerade.» - -Sigrids röst blev bitter, men hon sträckte på sig i sin svarta klänning. - -»Vad säger du, barn? Ruinerade? Vem har satt det i huvudet på dig?» - -»Pappa sade det själv samma natt han dog.» - -»Och det har du inte sagt ett ord om förut till mig?» - -Hennes nåd slängde pudervippan och reste sig. Sigrid väntade, att det -skulle bli en stor scen som vanligt men bedrog sig. Hennes nåd gick bort -till garderoben och tog själv fram den svarta klänningen och pälsverket. -Sedan ringde hon. - -»Säg genast till Magnusson, att han spänner för», sade hon till den nya -jungfrun Hilma, som förskrämd kom uppstörtande och väntade sig snubbor -för att hon dröjt. Hon försvann genast nigande. Hennes nåd for omkring i -rummet så pass hennes fetma tillät, öppnade byrålådorna och slängde saker -hit och dit. Det var ett begynnande oväder, som ännu icke koncentrerat -sig utan nöjde sig med att virvla upp här och där de föremål, som kommo i -vägen. - -»Skall mamma fara ut?» frågade Sigrid. - -»Ja, det skall jag!» ropade hennes nåd till svar. »Jag skall veta något -jag, också! Om jag så skall åka efter svina.» - -Sigrid kände, att nu var cyklonen snart färdig. Hon drog sig undan utan -att säga mer. - -Om några tiotal minuter körde Magnusson fram med kaleschen och de gamla, -stelbenta vagnshästarna. - -Hennes nåd fnyste, när hon kom ut på trappan och fick se dem. - -»Till Alby!» ropade hon. - -Gustaf Boström på Alby hade slutat frukosten och tänt sin vanliga -Corona. Hans lilla, sjuåriga dotter Greta, enda barnet, bad just att få -ta en sug, som hon uttryckte sig, men fadern höjde cigarren i vädret -och försvarade sig mot det våldsamma angreppet, som genast följde från -dotterns sida, genom att fegt och lumpet blåsa röken i ansiktet på den -lilla, modiga angriparen. - -»Fy, vad du är stygg, pappa», protesterade hon och hostade och skrattade -om vartannat. Med en energi, som hade varit värd ett bättre ändamål, -äntrade hon faderns knä och försökte få tag i hans arm med den lockande -cigarren. Det gick icke, men hon fick en kyss i stället, en kyss från -den skäggige munnen, något som smakade allt annat än bra, tillsatt som -ömhetsbetygelsen var med både hårstickande och tobaksdoft. Han var simpel -nog att trots hennes motstånd upprepa den. - -»Det kommer någon», skrek hon och slank behändigt bort ur hans grepp. Hon -rusade fram till fönstret. - -»Bäh», sade hon helt bedragen. »Det är bara tant Matilda.» - -Hon kilade ut ur matsalen och försvann. - -Gustaf Boström på Alby var ingen kostföraktare vare sig på det ena eller -andra området. Det gick många berättelser på trakten om hans äventyr, -fast man var nog barmhärtig att förmildrande avsluta förtäljandet med -tillägget, att karlstackarn var ju änkling. En sak var säker. Han älskade -sin lilla flicka över allt på jorden. Hon var hans tyrann, hans bödel, -hans ängel och hans Gud. Henne dyrkade han och henne skämde han bort. -Hade icke barnet i sig själv varit en så hjärtans liten god varelse, hade -hon blivit alldeles fördärvad. Många av hans äventyr, som folket kallade -hans påtagliga svaghet för det motsatta könet, grundade sig ytterst på -att han ville försöka finna ut en ny mamma till Greta. Tyvärr tillkommo -sedermera andra motiv, något som komplicerade äventyren. Ofta förklarade -Greta högt och tydligt, att hon visst inte ville ha någon ny mamma. Det -var vanligen, när Gustaf Boström på Alby frågade henne vad hon tyckte om -den eller den tanten. - -Tant Matilda avskydde hon. Hon var rädd för hennes förnämt kupiga -ögonlock, och hon kunde aldrig glömma den blick hon fick från tant -Matilda, när hon på sitt barnsliga och rättframma sätt en gång frågade: -»Hur blir man så där tjock, tant?» - -Gustaf Boström på Alby var heller ingen beundrare av hennes nåd på -Bjurnäs. Han hade aldrig förstått, att Per Bjurcrona tog henne. Visst -såg hon bra ut och var den tiden ung och smärt, men ändå? Hon hade ett -förskräckligt humör. Och så hysterisk sedan! Nå, det äktenskapet hade -ohjälpligt gått i sär, det hade alla på trakten förstått, ehuru Per -Bjurcrona åtminstone aldrig fällde ett ont ord om hustrun. - -Gustaf Boströms första tanke, när han fick se hennes nåd på Bjurnäs -stiga ur kaleschen med de gamla stelbenta kamparna framför, var den, att -hon kom för att be att få tillbaka sina vagnshästar. Det skulle vara -likt henne. Han mindes med förfäran, att han på begravningsdagen sagt -en massa dumheter till henne om hennes härliga, sorgsna ögon och hennes -förtjusande klänning. Hon måtte väl aldrig tro, att han ...? - -Gustaf Boström på Alby hörde icke till de rädda karlarna. Han var stor -och frisk och stark. Vacker var han inte, därtill var det fräkniga -ansiktet med dess potatisnäsa, tjocka läppar, tvärhuggna haka och röda -mustascher alltför vulgärt. Den från allt huvudhår absolut frigjorda -skallen med dess något knöliga form gav dock en viss elegans åt honom och -han förde sig gott, rak i ryggen som en bräda trots sina modiga femtio år. - -Han skyndade att byta den mjuka hemrocken mot den blå kavajen. Han kom -just lagom ut i salongen för att höra husan anmäla med ljudelig stämma: - -»Hennes nåd Bjurcrona!» - -In seglade hennes nåd i sin charmanta sorgdräkt. Hon gick hastigt rätt på -värden och sade nervöst: - -»Jag måste tala vid dig, Gustaf.» Hon slog tillbaka slöjan. - -»Kära Matilda!» Han bugade sig och tryckte varmt hennes behandskade hand. - -»Var kan vi tala ostörda?» frågade hon. Hennes mycket fylliga barm hävde -sig tungt, och hon slöt en sekund ögonlocken. - -Gustaf Boström på Alby kände henne för väl att icke förstå vad han borde -göra. Han bjöd henne armen och förde henne in i arbetsrummet. - -Hon vilade tungt på hans arm. Han bjöd henne taga plats i soffan och -satte sig själv i skrivstolen. - -Hennes nåd på Bjurnäs lät blickarna vandra runt kring väggarna med deras -vapendekorationer, djurskallar och horntroféer. Hon såg ut som om hon -gjorde värdering. - -»Vi är ruinerade», sade hon till slut med av rörelse halvkvävd röst. - -»Kors, är ni det!» utbrast Gustaf Boström. »Det visste jag inte.» - -»Inte jag heller, men Per har själv sagt det till Sigrid samma natt han -dog. Är det icke förfärligt, Gustaf?» Hon förde spetsnäsduken mot sina -ögon och tryckte den försiktigt mot dem. - -»Kära Matilda, lugna dig! Det är nog icke så farligt. Jag vet, att Per -hade det svårt de sista åren med inteckningar och annat, men därifrån och -till ruin är långt. Hur är det med testamentet? Har ni inbördes?» - -»Det ville aldrig Per. Varför vet jag inte. Han kanske inte trodde jag -kunde förstå mig på pengar. Jag!» Hon försökte le. - -Gustaf Boström inlät sig icke på ett så delikat spörsmål. Med sin -praktiska och sunda syn på saker och ting förstod han genast var skon -klämde. - -»Sigrid skall alltså ha ut sin arvslott.» - -»Ja, om det finns något att få», svarade hon bittert. - -»Åh, du tar då också till, kära Matilda. Vem har satt upp testamentet?» - -»Det gjorde Torsell, advokaten du vet, som Per alltid hade att göra med -i sådana fall.» Hon envisades alltid att kalla häradshövding Torsell för -advokaten. - -»Skall han göra upp bouppteckningen också?» - -»Per ville det. Och nu tänkte jag fråga, om du inte också för Pers skull -ville hjälpa till med det. Den där Torsell litar jag mindre på och så är -han så obehaglig att göra med. Men du kanske icke har tid, Gustaf?» - -Gustaf Boström på Alby hörde till de människor, som alltid ha tid. Hade -han det icke, så skaffade han sig det. Alby med sina tvåtusen tunnland -öppen jord kunde knäckt en annan man än Gustaf Boström. För honom var -det ett nöje att arbeta och slita. Gällde det, kunde han sitta uppe natt -efter natt och kalkylera. Duktiga underlydande hade han också. Inspektorn -var en praktkarl, och rättaren var ett geni i sin art. Men så kunde -Gustaf Boström på Alby också få vad folk han ville. Han behövde icke se -på pengar. Ägendomen var skuldfri, och dessutom hade han inne i sitt -bankfack i staden åtskilliga fina aktier, som det var ett nöje att klippa -kuponger av. - -Det var icke tidsfrågan, som hindrade honom att svara med detsamma. Han -var rädd för att komma i för intim kontakt med hennes nåd på Bjurnäs. Han -var icke säker på att de skulle komma att dra jämt i en så vansklig sak -som en bouppteckning. Men däremot fanns det något annat, som frästade -honom att svara jakande. Det var unga fröken på Bjurnäs. För henne hade -han alltid varit litet svag. Flera gånger hade han på skämt rekommenderat -sig som svärson till Per Bjurcrona, varvid denne regelbundet gapskrattat -honom mitt i ansiktet och sagt, att han var säker på att hans dotter -åtminstone hade så mycket smak att hon icke ville gifta sig med en -gammal, flintskallig mastodont, ett yttrande, som icke var så värst -träffande men som visade, att svärsonsskapet icke var särdeles -efterlängtat från Per Bjurcronas sida. - -»Jag förstår, att du måste betänka dig, Gustaf», sade till sist hennes -nåd, när han icke svarade. »Du har tillräckligt göra med Alby.» - -Hon suckade och makade slöjan längre tillbaka med en mycket behagfullt -trött åtbörd. - -»Det har jag», sade Gustaf Boström, »men det hindrar icke, att jag skulle -kunna hjälpa dig med bouppteckningen.» - -»Du är en ängel, Gustaf, det har jag alltid sagt.» Hennes nåds ögon blevo -fuktiga av glädje och tacksamhet. - -Gustaf Boström bugade sig, där han satt, inför denna överdrivet sköna -liknelse och strök tankfullt sin kala hjässa. - -»Ni är alldeles utan pengar, tänker jag?» Han såg spörjande på hennes -nåd. »Per brukade aldrig ha mycket pengar inne», tillade han. - -»Visst är det svårt för oss, nu i synnerhet. Jag trodde Per fått in bra -med pengar, när han sålde både Stella och mina vagnshästar för några -veckor sedan, men det tycks ha gått redan.» - -Hon hade betonat mina vagnshästar väl skarpt. Gustaf Boström tog det åt -sig. - -»Ja, det var icke jag, som bad att få köpa dem», sade han. »Per kom till -mig en dag och ville nödvändigt jag skulle ta dem.» - -»Vad gav du?» frågade hennes nåd intresserad. - -»Tiotusen. Det var dyrt, för det var bara högerhästen, som var fullblod. -Den andra var tvivelaktig och dessutom en smula inhov, vilket jag icke -tycker om. Men Per var tydligen i stor förlägenhet och behövde pengar. -Han hade några besynnerliga anfäktelser den sista tiden alltsedan han var -sjuk och talte alltid om, att det var bäst han ordnade för sig om något -skulle hända.» - -»Ja, var han gjorde av pengar, det begriper jag rakt icke. I alla -händelser fick jag icke något med av de tiotusen, det är då säkert, fast -det var mina hästar han sålde. Mina!» utropade hennes nåd patetiskt. »Vad -tycker du?» - -Gustaf Boström ville icke debattera en så trasslig fråga. - -»Han hade troligen affärer, som skulle ordnas», sade han kort. - -Hennes nåd förnam skiftningen i rösten. - -»Ja, du får icke bli ond på mig, Gustaf! Du vet icke hur svårt jag har -det. Alla kommer de till mig och vill jag skall hjälpa och råda och -skaffa pengar. Än är det stallet, som skall repareras. Än är det utsäde. -Jag vet inte allt. Dessutom skall jag säga dig Gustaf, att Sigrid långt -ifrån är samma flicka som förut. Jag vet icke, om det är huvudstadslivet, -som förstört henne, men hon har ett sätt och en ton mot mig, som jag som -mor absolut icke kan tåla. Absolut icke!» - -Hennes nåd reste sig i upprördheten och gick fram till Gustaf Boström. - -»Kan du tänka dig vad hon frågade mig i dag, alldeles nyss, innan jag -reste hit? Jo, vem som skall styra på Bjurnäs! Har du hört på maken? -Liksom någon annan än jag hade att säga där, sedan Per är borta.» - -Gustaf Boström hade rest sig också. Han kunde icke sitta inför henne. -Dels tillät honom artigheten icke det, dels tvingade hela hennes massiva -men dock drottningartade uppenbarelse att stiga upp. Han kunde dock icke -underlåta att säga sin innersta mening. - -»Nej, bara du kan det, kära Matilda. Att sköta en gård nu för tiden är -minsann icke någon lätt sak.» - -»Åh, jag har Karlsson.» - -»Kan du lita på honom?» - -»Varför skulle jag inte kunna det? När Per gjorde det?» - -»Är du säker på att Per gjorde det?» - -Hennes nåd Bjurcrona lättade på slöjan. Hon började bli het fast hon hade -ansiktet alldeles fritt. Det samstämmiga tvivlet både från Sigrids och -Gustaf Boströms sida var ovanligt irriterande. Hon förstod, att hon måste -söka in på en sidoväg utan att svara. - -»Du kanske vill, att jag skall låta Sigrid styra?» frågade hon -lidelsefullt. - -»Kära Matilda, låt oss framför allt tala lugnt om den här saken.» - -Han förde henne ridderligt bort till soffan. Hon sjönk ned i den. Han -satte sig bredvid. - -»Jag tror uppriktigt sagt, att varken du eller Sigrid är karl att styra -Bjurnäs. Det är icke det, som det gäller nu närmast. Huvudsumman är, -att vi får reda på den ekonomiska ställningen, innan det blir fråga om -styresmannen. Man skall först veta vad man har att styra med, innan man -kan styra. Ger bouppteckningen vid handen, att ni kan behålla Bjurnäs, -och det skall vi hoppas, kan ni alltid arrendera ut gården. Det är bättre -det än att sälja den. Arrendatorer finns det gott om. Huvudsumman är att -få en duktig karl, som inte suger ut jorden. Bjurnäs är ingen dålig gård, -även om Per de sista åren fått lov att spara på gödningsämnen och låtit -för stor del av den ligga i träde. Emellertid är det bäst, att vi väntar -med allt annat, tills vi fått boet klart. Jag skall fara in till Torsell -redan i morgon. Per brukade alltid ha sina räkenskaper i god ordning, så -det hela kan vara klart på en vecka, bara nu Torsell har tid. Vet du, om -ni har mycket spannmål kvar?» - -Nej, det visste icke hennes nåd. - -»I alla händelser kommer jag över någon av de närmaste dagarna. Karlsson -skall alltid kunna ge upplysning om något.» - -Gustaf Boström talade länge och ingående med hennes nåd Bjurcrona. Hon -kände sig som en helt annan människa, när hon på nytt reste sig. - -»Ack, ja», sade hon, »om Per hade varit som du, så att man kunnat tala -vid honom. Aldrig fick jag veta något om gården.» - -Gustaf Boström var hädisk nog att tänka, att det gjort detsamma, om hon -fått veta något eller icke. Han frågade, om han fick lov att bjuda på -ett glas vin. Det blev drucket på stående fot, ty hon såg, att han hade -bråttom att få slut på samtalet. Hon var bara rädd för att han skulle -glömma bort pengarna han talat om förut. - -»Nej, nu måste jag fara», sade hon. - -»Var nu icke för sträng mot Sigrid», varnade han. »Tänk på att de unga -har hetare blod än vi.» - -»Ja, bara hon lämnar mig i fred med sitt kält om pengar.» - -»Det var sant! Det hade jag glömt bort. Hur mycket behöver du?» - -När hennes nåd dröjde med svaret, frågade han: - -»Räcker fem tusen? Det är ungefär vad jag har inne. Tur att jag fick -från mejeriet i dag, annars hade du fått ta en check, och det är alltid -besvärligt.» Han gick bort till skrivbordet och tog fram pengarna samt -räckte henne dem. - -»Åh, kära Gustaf, det är alldeles för mycket.» Men hon stoppade dem glatt -i väskan och sade adjö. - -»Vänta en smula», genmälte han. »Först ett kvitto, min nådiga!» - -Han log och satte sig ned för att fylla ut en kvittens. - -Hennes nåd tyckte det var förfärligt futtigt av den rike patron Gustaf -Boström på Alby att komma med sådant, men hon skrev med bibehållen -sinnesnärvaro under kvittensen. - -»Så där ja, nu är allt bra, hoppas jag. Adjö, kära Gustaf och tack för -allt vad jag fått veta. Glöm icke bort oss!» - -Hon smålog hult mot honom. Han kände sig nästan som om det varit han, som -fått låna och icke hon. Han bugade sig och kysste hennes hand. Hon slog -ned slöjan och gick. Han följde henne ända ut till kaleschen och hjälpte -henne upp. När hon for, tyckte han, att hon egentligen förtjänat att åka -efter de fina vagnshästarna han köpt av Per. - -Hennes nåd var lugn och värdig, när hon kom hem. Medvetandet av att ha -fem tusen i väskan gav en behaglig trygghetskänsla, och hon förklarade -för Sigrid, att Gustaf Boström på Alby sagt, att det visst icke var fråga -om att sälja Bjurnäs utan att allt skulle ordna sig, bara man gav sig -tid och icke hade för bråttom. Vad reparationerna och allt det andra -beträffade, kunde Sigrid säga till folket, att det skulle göras som -kapten befallt. - -»Ja, det är nog mycket bra, mamma, men varifrån skall vi få pengar?» - -Hennes nåd höjde ögonbrynen på det säreget överlägsna viset och -förklarade, att det fick stärbhuset betala. Hon hade lärt sig termen -under samtalet med Gustaf Boström. - -»Stärbhuset?» upprepade Sigrid. »Det är du och jag det. Jag har inga -pengar. Jag har inte ens att betala min pension i Stockholm. Pappa glömde -skicka mig, och jag är skyldig för flera veckor.» - -Hennes nåd öppnade väskan och tog fram en tusenlapp. - -»Tag den här och gör upp vad du är skyldig. Resten kan du behålla till -småutgifter, och se’n vill jag icke mer höra talas om pengar. Någon av -dagarna kommer Torsell och Gustaf och gör bouppteckning. Se till, att vi -får en ordentlig middag. Jag är trött och behöver vila.» - -Därmed var audiensen slut. Sigrid drog sig tillbaka. Det var icke utan -att hon beundrade modern i detta ögonblick för hennes lugn och säkerhet. -Det hade hon aldrig trott modern om. Kanske när allt kom omkring det icke -var så farligt med gården som fadern föreställt sig. - -Sigrid gick genast upp och skrev två brev; det ena till fru Söderblom med -pengar i och med begäran att sakerna skulle få stå kvar tillsvidare i -rummet; det andra till Erik med utförlig redogörelse av det som hänt. Hon -uteslöt dock allt tal om pengar och om faderns bekännelse, men i stället -överflödade brevet med ömma ord och försäkringar om att hon snart skulle -skriva igen, bara bouppteckningen var över. - -Några dagar efteråt kommo patron Boström och häradshövding Torsell -körande till Bjurnäs. De satte genast i gång med bouppteckningen. Tack -vare Per Bjurcronas enastående ordentlighet i bokföringen och utförliga -inventarielistor var det snart gjort. - -De båda männen sågo häpna på varann, när resultatet blev klart. Bjurnäs -var nästan konkursmässigt. Och ändå hade man att räkna med obekanta -skulder kanske, som icke kommo fram förrän man annonserade. Utestående -fordringar, som icke funnos i bokföringen, voro däremot säkert mycket små. - -»Jag förstår icke hur han kunnat hålla det gående», sade patron Boström -och vandrade oroligt fram och tillbaka. - -»Han gjorde som andra. Han lånade», sade Torsell försmädligt. - -»Hur skall man kunna säga det här åt fruntimren! Det är omöjligt!» - -Häradshövding Torsell, som till följd av magsjukdom och överansträngning -skrumpit samman nästan till skelettets dimensioner och mycket på grund -härav ofta befann sig i ett tillstånd av sardonisk gallfeber, snörpte -ihop munnen, stack till med de små, grå, vasst blickande ögonen och sade, -i det han lutade sig bakåt i stolen och rullade tummarna: - -»Även om man måste medge, att ovetenhet är det lyckligaste stadiet -av mänsklig tillvaro, synes det mig vara vår så kallade plikt att -icke undanhålla hennes nåd på Bjurnäs så angenäma nyheter. Vad fröken -beträffar tycks hon redan på förhand vara invigd icke bara i denna av -oss nu hänsynslöst avslöjade hemlighet utan även i andra mer privata, -vilka min ställning som kaptens jurist tyvärr förbjuder mig att uppenbara -för dig, min käre bror. Hur man skall kunna säga det till fruntimren -är icke märkvärdigare än att säga något i allmänhet. Man öppnar munnen -och talar. Det är allt. Fröken Sigrid och jag har redan i morse haft ett -ingående samtal om andra saker. Efter vad jag kan förstå hör hon till den -förnuftiga delen av kvinnosläktet. Hennes nåd Bjurcrona torde däremot -svårligen kunna räknas till den kategorien, men även hysteriska kvinnor -har en otrolig förmåga att inför stora och avgörande skeden i deras liv -behålla sinnesnärvaron under det att de totalt tappar bort den, om de -sticker sig på en synål eller biter sig i tungan av misstag. Alltså talar -vi.» - -Häradshövding Torsell gjorde en paus. Han hade ett retsamt sätt att bygga -sina ordperioder. Han menade ingenting därmed. Tvärtom. Han var i grund -och botten en hygglig karl, som icke ville någon människa något ont. En -människokännare skulle snart funnit dessa motsatser i hans väsen. Gustaf -Boström på Alby hade aldrig brytt sig om att försöka tränga till botten -av de människor han kände. Han var själv för kemiskt ren till hela sin -läggning för att tro att andra personer sade ett och menade ett annat. -Han tog folk som de visade sig. - -»Gallblåsa!» sade han därför. »Har du då inget hjärta i bröstet?» - -»Jo, men det sitter en smula för långt till höger, påstår Enander. Kanske -det är därför ...» - -»Ordvrängare! Lagvrängare!» bröt Gustaf Boström ut. Men han kunde icke -låta bli att skratta. »Alltså du anser, att vi utan omsvep skall säga dem -sanningen redan i kväll?» - -»Eftersom sträckbänk numera är bortskaffad både ur lagen och -rättsmedvetandet, tycker jag det är onödigt att hålla hennes nåd i -ovisshet längre. Vi har arbetat i nära två dagar. Vårt arvode blir för -stort.» Han smålog och började ordna papperen. - -»Arvode! Är du galen, människa? Tror du jag tänker ta betalt för det -här?» röt Gustaf Boström till och blev blodröd i ansiktet. - -»Nej, men jag», sade advokaten milt och reste sig. »Skall du eller jag -säga till?» - -Gustaf Boström gick utan ett ord ut ur Per Bjurcronas arbetsrum, där de -suttit, och uppsökte hennes nåd. - -»Ja, nu är vi färdiga, kära Matilda, om du vill komma in och titta på -papperen. Bäst att vi får fatt i Sigrid också.» - -Inne i arbetsrummet samlades de. Häradshövding Torsell föredrog utan spår -av känsla de torra siffrorna. En del av detaljsiffrorna hoppade han på -Gustaf Boströms något kärva uppmaning över. Hennes nåd och Sigrid sutto -stilla och lyssnade. Det var mycket, som de icke begrepo, men när Torsell -med något höjd röst slöt med orden — boets behållning uppgår således till -femtontusentrehundrasextiofyra kronor och sjuttiotre öre — förstodo de -fullt att, de voro så gott som ruinerade. - -Ingen av de fyra personerna sade ett ord mer. Torsell plockade i -papperen. Gustaf Boström stod med pannan tryckt mot fönsterrutan och -stirrade ut. Hennes nåd hade sjunkit tillbaka i ena skinnstolen, -begravande sina tankar och sin sorg bakom slutna ögonlock, och Sigrid -satt borta i ena hörnet av rummet med huvudet nedsänkt. Alla kände -de, att siffrorna måtte talat sanning, och att där icke mer fanns att -tillägga. De små, obetydliga tio siffrorna, som bara växlade plats på ett -stycke papper, hade blivit de talande, de handlande, de mäktiga inne i -Per Bjurcronas arbetsrum. Torsell såg dem hopade i långa kolumner, sida -efter sida på papperen; Gustaf Boström hörde dem ännu ljuda i öronen -på sig; hennes nåd tyckte, att de vältrade fram ur alla skrymslen och -gömställen, fast hon fortfarande satt med slutna ögon, och Sigrid kände -hur gigantiska väsen svävade över Bjurnäs, beredda att i nästa stund -krossa allt. Det var en pinsam tystnad, ungefär som i en rättssal, när -dödsdomen fallit. - -Torsell fann sig till sist föranlåten att bryta den, men just icke på -något behagligt sätt. - -»Nu vet visserligen varken patron Boström eller jag, om det finns mera -skulder. Innan tre månader gått kan vi icke vara säkra. Kanske hennes nåd -känner till om det ännu finns några skulder, som icke kommit med här?» - -Frågan var enkel och naturlig, men den hade en egendomlig verkan. Hennes -nåd reste sig långsamt och gick ut. - -»Jag kan icke — jag kan icke», stammade hon, »icke nu ...» - -»Kanske fröken har reda på några?» fortsatte häradshövdingen. - -Gustaf Boström vände sig häftigt om. Den där Torsell var ändå för -obarmhärtig. Sigrid såg upp med en blick, som kunnat röra sten. Hon var -hemskt blek i sorgdräkten. - -»Nej», sade hon stilla, »såvida icke mamma ...» Hon erinrade sig med -blygsel, att modern kommit hem med pengar. Det kunde icke ha varit annat -än Gustaf Boström på Alby, som lånat henne dem. Varför fanns icke något -sådant lån upptaget? Hon hade särskilt suttit och lyssnat efter det, -därför att det plågat henne, att modern lånat. - -Gustaf Boström gjorde ett hemligt tecken till henne. Den lilla -struntsumman på fem tusen hade ingenting att säga. Och uppriktigt sagt -har jag glömt bort den, viskade han för sig själv. - -Sigrid reste sig och gick fram till bordet, där Torsell satt. - -»Är det något fröken vill veta», sade han. Han hade fått en viss -respekt för henne redan förut på morgonen, då de bland annat avhandlat -penningsändningarna till den där pojken i Gränna, som fröken uttryckt -det. Det var tydligt, att det fanns ruter i den flickan, det såg Torsell -då. När han nu såg in i hennes ögon, blev han osäker på sitt omdöme. Hon -såg nästan döende ut, och det hade kommit en förgrämd min i det vackra -ansiktet. - -»Var står den där summan ni slutade med?» frågade hon. »Behållningen i -boet?» - -Torsell visade på papperet, där summan fanns omgiven med en bred, svart -ram, alldeles som på ett sorgkort. Sigrid såg länge på den. Det var som -om hon hade svårt att förstå den. Gustaf Boström, som iakttagit henne, -kom till hjälp. - -»Ja, naturligtvis är den summan för låg», sade han övertygande. »Det sade -jag också åt Torsell. Inventarierna, möblerna, speciellt, är upptagna -alldeles för lågt.» - -Torsell var icke sen att försvara sig. - -»De är värderade till ungefärligt de priser man kan få vid försäljning. -Kommer bror hit och bjuder, kanske det blir några tusenlappar till för -möblerna, men annars tror jag nog, att jag åsatt det rätta värdet. Jag -känner till auktionsvaktmästarnas sätt att värdera. Det tilltalar mig -inte. Titta bara på summan för pappas skrivbord, det här. Tvåhundra -kronor. Tror fröken någon människa har lust att ge mer? Och här kan -fröken se på värderingen av rubb och stubb i frökens eget rum. Elva -tusen kronor! Det är rundligt tilltaget, i all synnerhet som jag icke -är säker på att Hauptska byrån är äkta. Vid all värdering i dödsbon -måste man tänka på den eventuella summa man kan erhålla vid försäljning. -Fasettspegeln uppe hos fröken ville patron Boström ha upp till -tvåtusenfemhundra, fast kapten i sin inventarieförteckning icke tagit upp -den till mer än sjuhundra. Vid en försäljning ...» - -Här avbröt Sigrid honom. - -»Det är således nödvändigt, att Bjurnäs säljes.» Hennes röst fick en -hörbar skälvning. - -»Jag för min del skulle tillråda det. Det hela är för belastat med lån -och inteckningar för att damerna skola kunna reda upp det. Vad säger -bror?» - -Han såg på Gustaf Boström, som å sin sida stod och betraktade Sigrid. -Hennes ångest var synbar, men hans sanningskärlek segrade ändå. - -»Ja, kära Sigrid», sade han. »Jag måste tyvärr ge Torsell rätt. Hur -vanskligt det än är att sälja så stora gårdar som Bjurnäs nu för tiden, -är en försäljning vida att föredraga framför att laborera med lån och -inteckningar. Hade Per levat, ja då vore det en annan sak. Han kanske -hade kunnat hålla det flytande ännu åtskilliga år. Det är en karl, som -saknas här. Man behöver bara se på räkenskaperna. När Per var sjuk för -ett par månader, kom allt ur sina gängor. Här behövs en stark hand och en -klar hjärna. Per repade sig aldrig efter den där sjukdomen. Inspektorn -har helt enkelt bestulit honom under hans sjukdom. Och vad mammas -konto beträffar, i synnerhet klädkontot, är det fullständigt abnormt. -Begravningen är här redan uppe i fyra tusen kronor nästan, och ändå är -säkert bara hälften av räkningarna inkomna. Du kan själv ...» - -Han började riva i papperen på bordet. Han tog en räkning. - -»Se här på bjudningskorten till exempel — fyrahundrasextiofyra kronor! -Det är vansinnigt, fullständigt vansinnigt! Jag vet, att när jag begravde -Sofi, gick korten icke till mer än hundra. Ja, jag anklagar visst inte -dig, kära barn. Men du bör förstå, att ni, två ensamma kvinnor, icke -kan behålla Bjurnäs, som affärerna nu stå. Jo, om ni kan skaffa er en -duktig rättare, köra i väg inspektorn, avskeda halva tjänarepersonalen -minst, dra in på staten på alla möjliga håll och framför allt minska -ordentligt på hennes nåds konto, som Per av för mig okända anledningar -verkligen låtit överskrida alla förnuftiga gränser. Annars är det bättre, -det måste jag ärligt tillstå, att sälja Bjurnäs. Alltid kan ni få så -mycket, att ni kan dra er fram, ty som du redan hört, tror jag icke -mycket på Torsells värdering. Att arrendera ut egendomen är vanskligt. -Arrendatorerna suger bara ut jorden. Hade jag själv möjligheter att ta -mera på mig, skulle jag icke tveka, men Alby ger mig tillräckligt att -sköta.» - -Han var tydligen uppbragt på sig själv över att icke kunna åtaga sig -Bjurnäs. Likaså tyckte han nog, att han varit för frispråkig mot Sigrid, -när han såg hur hon sviktade under hans ord. - -»Nu skall vi icke tänka mer på det här i kväll», sade han med sin -fryntliga älskvärdhet. »Nu går vi och lägger oss och sover på saken. Både -Torsell och jag har legat i hela dagen och behöver sannerligen vila oss. -Vi reser icke förrän elva i morgon förmiddag, så vi har tid att tala ut. -Någon brådska med att sälja är det inte. Ingenting står för livet. Gustaf -Boström på Alby skall icke svika Per Bjurcronas efterlevande.» - -Det lät storlåtigt, och Torsell drog till med ett sardoniskt leende, som -ingen av de andra såg. - -»Allt reder sig nog, Sigrid», fortsatte Gustaf Boström och klappade henne -på axeln. »Det gäller bara att hålla humöret uppe hos dig själv och hos -mamma. Och lita på mig!» - -Sigrid sträckte fram handen mot honom och såg på honom varmt. Något så -vackert som den blicken hade Gustaf Boström icke sett på länge. Det var -fullkomlig tillbedjan i den. - -»Tack, farbror, det vet jag.» - -Hon tog godnatt och gick, men hennes huvud var sänkt som under en tung -börda. Hon gick direkt till modern för att säga godnatt och kanske också -med en halvt omedveten längtan att få tala, gråta ut, men när hon kom -in och såg modern sitta med de fyrtio martyrerna igen, under det att -kammarjungfrun redde hennes hår för natten, kunde Sigrid icke mer än -kyssa modern och gå. - -»Kommer du in till mig sedan?» frågade hennes nåd. - -»Nej, vet du, mamma, jag tror jag är för trött.» - -»Det var behagliga nyheter», sade hennes nåd och flyttade upp en lång rad -klöver på esset, som kom upp. - -»Det kanske icke är så farligt», sade Sigrid. »Godnatt!» - -»Godnatt! Dra’ icke så förfärligt i håret, Hilma.» - -Sigrid förmådde nätt och jämt ta sig uppför trappan till rummet. Benen -kändes blytunga och kring pannan satt som ett järnband. Och tanketom -var hon som aldrig förr. Inom henne rådde den stora natten, natten med -evigt, oändligt mörker. Hon tyckte hon hade gått så i många år. Inte en -ljusstrimma. Är det döden? frågade hon sig. Är jag på andra sidan, borta -i mörkret? Hon stannade. Vad var det? - -Det stora tornuret var det enda, som levde. Det gick sedan flera hundrade -år, lika orubbligt antingen Bjurcronorna levde eller dogo. Det täljde -bara tiden. Människorna brydde det sig icke om. Vad var tiden? - -Hon stod länge och lyssnade utan att röra sig. - -Tick — tack! — Tick — tack! sade den stora klockan genom mörkret. Sigrid -kunde icke urskilja loden, men hon visste att för vart knäpp sjönko de -stora, tunga loden längre och längre ned. Åh, livet var tungt! Tiden var -tung! Allt. Allt. - -Inkommen på rummet brydde hon sig icke om att tända. Hon gick fram till -fönstret och slog upp det. - -Natten var sval och lugn. Ett fint, stilla duggregn föll. Hon sträckte ut -sina händer tills de blevo våta. Så strök hon med dem över ansiktet. Hon -ville gråta, men hon kunde icke. - -»Erik — Erik», viskade hon. - - - - -IV. - - -Vid frukostbordet följande morgon saknades hennes nåd. Hon lät hälsa -och tacka för vad herrarna gjort men kunde inte infinna sig på grund av -huvudvärk. Sigrid däremot mötte, men var blek och stilla. Det talades -fortfarande en massa siffror, och man skildes åt utan att ha fattat något -avgörande beslut. Gustaf Boström lovade att komma över igen så snart han -fick tid och tala vidare om saken. Hans sista uppmaning till Sigrid var -att icke betala annat än vad som var nödvändigt samt att tillsvidare låta -inställa alla reparationer. - -Han blev därför mycket förvånad, när han några dagar efteråt fick se -Sigrid komma farande på Freja som en valkyria. Hon red gammalmodigt i -damsadel, och den korta, svarta ridklänningen formade sig bra kring den -smärta figuren. Patron Boström stod själv borta vid längan och övervakade -spannmålsuppmätning. - -»Jag tror hon är tokig!» utbrast han. »Ta den där skengalna märrn!» - -Han viftade med hatten för att visa var han var. Sigrid svängde genast -av. Hon red som en husar. Per Bjurcrona hade alltid hållit styvt på att -dottern skulle lära sig rida ordentligt. - -»Vad i Herrans namn tänker du på, Sigrid, som ger dig ut på den där -japanska smällaren?» - -Han tog med stark hand Freja i tygeln. - -»Såja, flickan!» medlade han, när Freja fnyste och dansade. »Trampa mig -icke på tårna, toka där!» varnade han. - -»Kan jag få tala med farbror en kvart?» frågade Sigrid. - -»Visst, kära barn, visst det. Rid upp till trappan så länge så skall jag -säga åt August han kommer och tar hästen.» - -»Åh, jag kan själv sätta in den.» Sigrid svängde om Freja och red bort -till stallet. Om en stund kom hon gående tillbaka med ridspöet i hand. - -Gustaf Boström tyckte hon såg tusan så säker ut, men så hade hon också -god färg efter ritten. Han gick henne till mötes på halva vägen. - -»Nå, vad har du på hjärtat som är så brådskande?» sporde han, när de -kommit in och han hade bjudit henne sitta ned i stora, blå salongen. Han -hade sitt vanliga, fryntliga sätt att ta henne sedan gammalt med ett -visst slags farbroderlig förälskelse, som ofta yttrade sig i klappar -och omfamningar. Den här gången kom han sig icke riktigt för med de -farbroderliga friheterna. Det hade kommit något bundet och slutet över -Sigrids ansikte, och själva figuren i den stramt åtsittande klänningen -hade fått en ynglingaprägel, som rent av förvirrade Gustaf Boström. Hon -hade icke satt sig utan stödde sig mot en av de sidenklädda stolarna -helt lätt och såg på honom med en blick, som gjorde patron Boström högst -osäker. Det var långt ifrån någon kritisk blick, ehuru hans yttre kunde -förtjänt det, iförd som han var allt annat än rena stövlar, slitna -benkläder och den gamla, malätna, mörkblå kavajen, som han älskade över -allt på jorden. Nej, det var icke kritik han kände. Det var snarare en -outtalad undran från hennes sida, om man behövde se ut på det viset -för att sköta lantbruk. Själv var hon onekligen en avsevärd motsats i -klädsel. Ridklänningen, som var knappt ett år gammal, hade hängt till -sig i garderoben under Sigrids bortovaro och såg förstklassig ut; de -koketta stövlarna skeno lång väg; den lågkulliga hatten satt käckt på -det kastanjebruna håret och det breda kräppbandet kring armen markerade -elegant sorgen. - -Gustaf Boström kände sig underlig i hjärtat. Det vore en mor för Greta -det! - -»Du tycks ha svårt att komma fram med det», sade han, när hon icke sade -något. »Freja stöter kanske, så du fått hjärtat i halsgropen?» skämtade -han. - -Hon var fullständigt oemottaglig för den lilla roligheten. De mörkblå -ögonen sågo lika tunga ut och munnen höll sig fast sammanpressad. - -Gustaf Boström kände allvarstrycket och kastade mössan i soffan. - -»Sätt dig!» kommenderade han. »Är det något, som har hänt?» frågade han. - -»Nej», sade hon. Hon talade ansträngt och besvärligt. Så satte hon sig. - -»Säg mig, farbror, allvarligt, är det svårt att sköta lantbruk?» - -Gustaf Boström måste sätta sig. Frågan var alldeles oväntad. Han trodde, -att hennes nåd hade fått slag, inspektorn givit sig av, ladugården -brunnit eller någon liknande nyhet från Bjurnäs. Men om det var svårt att -sköta lantbruk? - -»Det beror på vad du menar med svårt, kära Sigrid. Jag tror det är -lättare att spela piano eller sjunga. Varför frågar du det?» Han makade -emmastolen en smula närmare henne. »Tänker du bli lantbrukare kanske?» - -Frågan gnäggades fram. Han tyckte det lät så absurt. Han kunde icke låta -bli att småskratta, medan han strök sina präktiga, röda mustascher. - -»Jag vet knappt vad jag tänker», svarade Sigrid. »Du sade härom dagen, -att vi kunde undvika att sälja Bjurnäs, om vi gjorde inskränkningar och -försökte sköta gården själva.» - -»Nej, min nådiga, det sade jag inte. Jo, om ni fick en duktig rättare och -ville nöja er med småsmulor. Det viktigaste är, att det finns en karl, -som kan styra på en gård. Ni är och förblir — med all respekt för övrigt -— dock icke annat än kvinnor.» - -Han klappade henne farbroderligt på knät. Hon tycktes icke märka det. Hon -hade lagt ridspöet tvärs över knäna och hennes fingrar knöto sig hårt om -det. - -»Farbror tror således icke att — att jag skulle kunna sköta Bjurnäs?» -frågade hon. Hennes ögon lyste till. Det var Per Bjurcronas blick upp i -dagen. - -»Tror och tror», sade han. »Jag vill så gärna tro som jag vill leva. -Och likaså gärna vill jag, att ni får behålla Bjurnäs. Men, min flicka -lilla» — Gustaf Boström reste sig och började mäta salongen med långa -steg — »det vill jag säga dig, lantbruk sköter sig icke själv. Där skall -plöjas, harvas och sås, där skall slås och skördas; där skall dikas och -gödslas; där skall stängas och gärdslas; där skall huggas och sås igen; -korna skall ha mat; hästar och svin likaså. Mjölken skall provas och -kreaturen undersökas, om de äro reaktionsfria. Utsäde skall köpas och -utsäde säljas. Där skall tröskas och malas. Statarna skall ha sitt och -torparna sitt. Ett år blir gott så man tror att det regnar manna från -himlen. Nästa år blir det nödår. Ingenting går till. Höstsäden skjuter -för tidigt. Vårsäden fryser bort. Kälen dödar ett och solen ett annat. -Ibland har man tur med bärgningsvädret. Ibland står rågen och ruttnar -på fälten och havreskylarna driver bort med översvämningar. Så har man -mjölkningsstrejker och kreaturen stupar. Så kommer mul- och klövsjukan -och man blir dömd att slakta ned besättningen.» - -Gustaf Boström stannade mitt för Sigrid och tillade: - -»Nej, svårt är det icke att sköta lantbruk, det hör du. Bara man har -tur och har rygg att stå emot de svåra åren och lär sig att aldrig gapa -över för mycket och leva över gårdens tillgångar. Där skall räknas och -kalkyleras. Ingenting skall lämnas åt sig själv. Jorden är som ett -barn. Den behöver vård och tillsyn för att bli någonting, för att ge -avkastning. Det kan löna sig att köpa några tusen säckar gödningsämnen -likaväl som det kan hämna sig att låta jorden ligga i lägervall. -Viktigast av allt är dock ett ...» - -Sigrid hade lyssnat uppmärksamt. Glansen i hennes ögon förgick mer -och mer, medan han talade. Hon förstod, att hon fått höra den enkla, -osminkade sanningen. Hon förstod också, att allt detta översteg en -kvinnas kraft. Hon sänkte huvudet motståndslös. Först när Gustaf Boström -kom till detta — viktigast av allt är dock ett — såg hon upp. Han såg -själv mycket allvarlig ut. - -»Ett», upprepade han, »och det är att älska jorden, älska den som man -älskar en kvinna, älska den i nöd och lust; älska den, när fröet spirar -i den, när brodden ligger begraven under snön, när den bugnar av gyllene -skördar eller ligger svart i träde, när frosten mördar och rosten dödar. -Gör man det, ja, då är det icke svårt att sköta lantbruk. Det går av sig -själv. Kanske är det så med allt förresten. Man måste älska det, som man -vill ha något ut av på den här planeten.» - -Hans ton slog om i lustighet. Sigrid reste sig. - -»Tack», sade hon. - -»Skall du redan ge dig av? Vill du inte ha en kopp kaffe eller ett glas -vin?» - -Hon vägrade bestämt. Hon hade icke tid. Hon måste vara hemma. Där var så -mycket att styra och ställa med. Hon kanske snart reste igen. - -»Såå», skämtade Gustaf Boström. Man kanske hade någon liten förälskelse -i huvudstaden? Ja, Bjurnäs var nog icke så roligt. Hennes nåd var säkert -besvärlig. När skulle hon resa? - -Det visste hon icke. - -»Jag kommer över i morgon, om jag hinner», sade han. »Annars senast i -övermorgon, så får vi rådgöra med mamma närmare. Skall du icke hälsa på -Greta? Hon, som är så förtjust i dig.» - -Jo, det ville hon gärna. Och så kom flickan instörtande och kastade sig -i famn på tant Sigrid och kysste och fägnades. När hon hörde, att Sigrid -strax skulle gå, blev hon utom sig. Nej, se det blev då visst icke något -av. Tant måste nödvändigt stanna till middag. Hon kramade tanten så -Sigrid hade det riktigt svårt. Där kom ett regn av kyssar från den söta -barnamunnen. - -»Jag tycker pappa gärna kunde be tant Sigrid stanna här alltid», sade -Greta. »Vill du inte bli min mamma?» frågade hon. »Jag skall bli så -snäll!» - -Gustaf Boström harklade och hostade förläget, och sade någonting att av -barn och dårar får man höra sanningen. Sigrid låtsade icke förstå. Hon -kysste den lilla tokan och gick. De andra ville nödvändigt följa henne -ned för att se henne sitta upp. Greta klappade förtjust i händerna, -när Sigrid gav sig av med Freja. Hon sprang ett långt stycke efter och -viftade. Tyvärr såg icke Sigrid det. Hon var fullt upptagen av att sköta -Freja, som satte av i vild galopp utåt landsvägen och visst inbillade -sig, att hon kunde få fara fram som hon ville. Sigrid tog snart in henne -och fick Freja att ta till trav. Den unga fröken hade visserligen späda -armar och fina händer samt hade icke ridit på flera månader, men hon -hade ritten i blodet sedan barnaåren och visste hur hon skulle sköta sig -på hästryggen. Ansträngningen eggade hennes motståndskraft. När Freja -längre fram vid avvägen till Bjurnäs gjorde ett nytt försök att durka, -fick hon smaka ridspöet och det gick i full karriär fram mellan granarna. -Hon lydde faderns gamla, beprövade råd att icke låta någon häst inbilla -sig, att det var hästen som ville löpa utan att ryttaren ville det. I den -branta backen upp mot Smedstorp var Freja utpumpad, saktade av sig själv -farten och började gå i skritt. Då klappade Sigrid Freja uppmuntrande på -halsen. - -»Så där ja, min flicka, nu är vi vänner igen», sade hon. - -Dagen var solig och varm. Det kändes bäst, när de kommo upp på backkrönet -och solen började badda på ordentligt. Vid första skogsvägen tog Sigrid -av. Hon hade icke lust att rida hem ännu. Hon hade ingen brådska alls -fast hon låtit påskina det. Hon hade fått svar på sin fråga. Det var -huvudsaken. - -När hon fattade sitt beslut att rida till Alby för att spörja farbror -Gustaf om råd, skedde det i förbittring över några räkningar, som -kommit samma morgon. Det gällde moderns kläder. Räkningarna voro rent -av orimliga. Någon utväg måste finnas från allt detta oförnuft. Faderns -fråga om Sigrid kunde stanna på gården och hjälpa modern hade uppenbarat -sig på nytt, och så hade Sigrid klätt sig i riddräkt, sadlat på själv -och givit sig av huvudstupa till Alby utan att närmare tänka på saken. -Det var därför hennes fråga till Gustaf Boström kommit så tvär och -förutsättningslös. - -Jaså, han tror mig icke om att duga till någonting, tänkte hon där hon -red fram och lät hästen gå som den ville. Hon rodnade av harm, när hon -tänkte på hur han skrattade, då han frågat, om hon tänkte bli lantbrukare. - -Visst var det mycket att tänka på, det förstod hon. Så mycket hade hon -levat på landet. Allt det Gustaf Boström räknat upp hade hon hört fadern -göra. Han kanske icke gjort det med samma gemyt som farbror Gustaf, men -det hade varit samma lovsång och samma klagan. Lovsång över goda år och -klagan över dåliga, dock med den skillnaden, att farbror Gustaf visst -älskade lantbruket även när säden frös bort för honom. Älska jorden, hade -han sagt. Hur kunde man älska jorden? Det var vackert med blommor och -grönt och böljande rågfält. Det var också vackert, rent av förtjusande, -när solen gick ned bakom Sållarydsskogarna och sjön låg som en spegel. -Men älska den? För att älska måste föremålet vara en mänsklig varelse och -icke en död jord, där det bodde maskar i det svarta under all den fagra -ytan. Älska! - -Sigrid hade velat sträcka armarna mot himlen, när hon tänkte på det. -Lyckligtvis skakade Freja på huvudet ogillande, när Sigrid höjde armarna -ett stycke på väg mot det blå. Freja tyckte visst, att det var skönt att -få gå i lugn och ro och nafsa till sig litet friskt gräs här och litet -nyutsprunget löv där. Ibland frustade hon till eller klippte med öronen, -lyssnade inåt skogen, men annars tycktes hon trivas gott. - -Vad skulle Erik säga om alltsammans? Ville han vänta ett år eller två, -tills allt hann ordnas på Bjurnäs? Omöjligt! Han hade ofta förklarat, -att så fort han fick sin praktik i gång skulle de gifta sig. Icke en dag -tänkte han vänta. Livet är kort, den som vill ha något med av det får -skynda sig, var hans valspråk. De hade redan tillsamman en gång varit och -sett på en våning, bara för skämts skull, men ändå ... - -Sigrid red drömmande fram. Solskenet sipprade genom träden. De nyutslagna -björkarnas hängen sågo ut som guldregn, där solen föll på, och tallarna -buro små ansatser till knopp. Sadelgjorden knarrade. Insekter surrade. -Långt bort i skogen hördes det korta, skarpa ljudet av någon, som högg. - -Sigrid drog djupt efter andan. Långt ned, ända ned i hennes hjärta var -det någonting, som längtade och längtade, något som var släkt med allt -det nyvaknade livet omkring henne, med björkarnas gyllene hängen, med de -små julljusliknande knopparna på tallarna, med insekternas surr och med -solstrålarnas dans. Och alla blommor sen! - -Hon hoppade av Freja och ledde henne framåt, i det Sigrid bröt en blomma -här och en blomma där. Blåsipporna voro redan försvunna, men vitsippor -fanns det ännu gott om. En solig glänta stod full med gullvivor och -prästkragar och maskrosor. Det var som ett litet paradis för sig med -den blå himlen över och kringgärdat av skogen. Där stod en gammal, -förfallen stuga med mossa och gräs på taket. Knylbräckor hade slagit sig -ned däruppe i mossan. Det var icke högre än att Sigrid gott räckte upp -att plocka de vita blommorna, som luktade så rart mandel. Freja, som -följde henne troget i hälarna, tog sig en munsbit av gräset på taket, och -passade på att gnida halsen mot stugknuten. - -Det var sövande, stilla frid. Och dock fanns det i allt detta något, som -slog och bultade, som hade brått, som surrade och blänkte till, som ville -fram och ut, som sprängde skal och hyllen, som ville sträcka sig uppåt -mot ljuset, mot solen, som ville blomma, bära frukt, fullkomnas. Det låg -en myrstack vid en stubbrot bortom stugan. Där krälade myrorna omkring -och luftade de vita myräggen i solskenet. - -Sigrid gick framåt stigen med de plockade blommorna framför ansiktet. -Hon drog in deras doft. Det var som om hon sugit in det bästa av vad som -fanns omkring henne. Hon gick och drömde ovissa drömmar. Ibland såg hon -Eriks ansikte skymta genom blommorna. Det såg mycket frågande ut. Varför -skriver du inte? Du lovade ju ... När kommer du? - -Ja, visst hade hon lovat att skriva, när hon skulle komma. Hur skulle -hon kunna säga tiden? Allt var kaos. Ingenting hade samlat sig till en -kärna att hålla fast vid. Allt flöt simmande omkring. Det fanns icke en -plats, där hon kunde sätta sin fot med känsla av att ha fast mark under -fötterna. Hon visste icke om modern ville, att hon skulle stanna på -Bjurnäs eller icke. Modern ville troligen bara ett — vara i fred. Hon -tålde icke sinnesrörelser. Hennes hjärta var klent, hade doktorn sagt. - -Vad skall jag göra? frågade sig Sigrid. - -I brist på annat beslut hejdade hon Freja vid en sten och satte sig -upp. Klockan borde snart vara tolv. Solen stod högt. Det var tid att ge -sig av hem. Hon visste icke riktigt var hon var. I sina drömmerier hade -hon slagit in på skogsstigar hon icke kände. Hon fick bättre fart på -Freja och litade på att stoet skulle hitta hem till gården. Trakten blev -vildare och ödsligare, granarna stodo mossigare och mer lavbehängda. Där -lågo väldiga granitblock med repor se’n istiden, sådana, som fadern många -gånger visat henne på under deras ensamma ritter genom skogarna. - -Jag måste vara i närheten av Vargtorp, tänkte hon. Men då skall här -finnas ett rävgryt. Hon tittade sig omkring men fick icke syn på något. -Det var märkvärdigt. Hon mindes så väl att fadern och hon skjutit en räv -där för två år sedan, en ful, gammal räv, som brukade vara nere på gården -och skatta hönshuset. - -Ja, det var den tiden! Då hade fadern varit glad och frisk och de hade -ridit som galningar hem, han med rävsvansen i hatten jagande förut på -Svarten och uppmanande henne att ta honom. Det var något till roligt. - -Nu låg han ensam och kall i sin kista. - -Det skymde för hennes ögon. Hon skyndade på Freja ännu mer. Det gick -i kort trav framåt skogsstigen. Plötsligt kom hon ut på en barbränd -sluttning med svarta, kolnade stubbar. - -Hon kände genast igen sig. Det var Brännberg, där eldsvådan gick fram för -tio år sedan och hela traktens befolkning kom till hjälp för att släcka. - -Hon höll in Freja. - -Javisst, där långt borta låg Bjurnäs. Det såg verkligen ståtligt ut med -sina båda torn. Runt om det vilade oändliga slätter och gärden. Där -var den violetta trädan, där den gröna vårsäden, där timotejen och där -havren. Det var fält efter fält, ruta efter ruta, delade av dikena. Sjön -låg tindrande och spegelglittrande. Sigrid kunde tydligt se ekan nere -vid stranden och Fiskar-Anders’ stuga. Det rökte ur skorstenen. Han -kokade middag. Den stora mäktiga alléen, som förde upp till Bjurnäs, hade -redan blivit ordentligt tät, annars borde hon kunnat se drivhusen och -vinkasten. Takryttaren på stallet svängde till och blev borta. Det måtte -blåsa därnere, tänkte Sigrid. - -Freja stod med spända näsborrar och luktade mot Bjurnäs. Det såg ut som -om hon vädrade hemmet. - -»Ja, där ha vi det, flickan min», sade Sigrid. »Där har vi hemmet.» - -Hon kunde själv icke förstå, varför hon blev rörd. Var det för att hon -snart icke skulle äga något hem mer? Eller vad var det? Var det längtan -efter ett eget hem med Erik? - -Allt detta skulle hon lämna. Andra människor skulle draga in på Bjurnäs. -De skulle komma åkande upp genom alléen, göra stora svängen på den -nykrattade sandplanen och köra fram till trappan. De skulle peta på -rustningarna nere i hallen och undra över de tjocka murarna. Vem skulle -det bli? - -Nej, det får icke, det får icke! ropade rösten inom henne. I detta -ögonblick älskade hon fanatiskt Bjurnäs och fälten och ängarna och träden -och sjön och ekan och röken ur Fiskar-Anders’ stuga. Hade hon haft tusen -år att leva, hon skulle givit dem alla glatt i denna stund för att leva -där ständigt och se ängar och gärden, skogar och sjö och den vita, -härliga gamla gården. - -»Ser du, Freja, där uppe i tornet bor jag. Där är Sigrids rum, Sigrid -Persdotter Bjurcronas rum. Och där nere i stallet med den svängande -takryttaren bor du, Freja. Nu rider vi hem, hem!» - -Hon satte Freja i gång, men märkte snart, att hon måste rida mycket -försiktigt. Vid stubbarna hade man planterat gran. De flesta voro knappt -mer än några tiotal centimeter höga. Hela Brännberg var nyplanterat. -Livet spirade ur den grå askan. Sigrid tänkte åter på fadern. Allt var -hans verk. För vem hade han slitit och arbetat? För modern, nej. För -henne själv, nej. Vem tackade honom, när han var borta? Ingen. - -Sigrid kände dunkelt, att det fanns något hemligt bakom alla hennes -frågor likaväl som hon anade, att det måste finnas bättre svar än dem hon -själv givit. - -Skulle man verkligen älska jorden för att förstå den? - -Hon red mycket, mycket försiktigt fram mellan plantorna utför Brännberg. -När hon kom ut på stora vägen, satte hon Freja i full fart. Då Sigrid -såg trädgårdsgrinden, tänkte hon ta in Freja, men så for trotset och -djärvheten i henne. - -»Jag kan lika gärna dö», tänkte hon och red på. »Jag dör, jag dör, liksom -pappa. Det är bra. Så blir det slut.» - -Men hon samlade all sin seghet, all sin energi. De mörkblå ögonen lyste. -Hon knep benet fastare om sadelhornet, liksom lättade på kroppen, samlade -Freja och lät henne hoppa. Freja tog hindret fint och galopperade uppåt -alléen med Sigrid. - -»Det gick!» jublade det inom den unga flickan. - -»Bravo, Freja! Bravo!» Hon klappade henne på halsen. - -När Sigrid stigit av, märkte hon, att hon tappat det fina ridspöet. Det -var bra förargligt! Men över kom jag, tänkte hon. - -Gustaf Boström kom som han lovat ett par dagar efteråt till Bjurnäs. Han -var ingen vidare duktig ryttare så han föredrog i allmänhet att åka. Nu -kom han i nya pardroskan med hennes nåds för detta vagnshästar. - -Magnusson, som sysslade med remtyg utanför stallet, undrade om patron -Boström kom för att fria eftersom han var så fin i långrock och hög hatt. -Inspektor Karlsson, som tjock och rund och liten och sin vana trogen gick -omkring och latade sig, stannade vid kuskens högt uttalade undran och såg -mot gårdsplanen, där Gustaf Boström åkte upp. - -»Han kanske ska’ lämna tebaks hästarna», sade inspektorn med försök -att vara ironisk på sitt sätt. Efter detta med sävlig röst framsagda -förmodande fick han fram en cigarr ur västens bröstficka, som var laddad -med flera, bet av snoppen och tände. - -Magnusson, som åsåg akten med stilla avund, hoppades i det längsta, att -han skulle bli bjuden på en cigarr. När detta hopp grusades, spottade han -och sade: - -»Det blev visst flera lådor cigarrer över vid begravningen.» Efter denna -försåtligt avskjutna pil, återtog han putsningen av remtygen betydligt -gladare än förut men med bibehållet yttre lugn. Inspektorn låtsade -icke förstå. Han satte tummarna i västhålorna under armarna, spände ut -sina runda behag och framkastade frågan, huruvida det var hennes nåd -eller fröken besöket gällde. Det på Bjurnäs gård bland folket mycket -diskuterade problemet vart cigarrerna tagit vägen var efter hans mening -olösligt. Åtminstone kunde ingen bevisa något. - -Magnusson svarade icke. Han gick fram och hjälpte patron Boströms kusk, -som kom nedkörande till stallet, att spänna ifrån. - -Gustaf Boström kom direkt från kyrkostämma. På sådana möten tyckte han -om att vara snyggt klädd. Han var icke alls stadd i friarärenden, varken -till hennes nåd eller fröken. - -Samtalet, som varade flera timmar, rörde sig uteslutande om Bjurnäs’ -herrgård. Gustaf Boström hade allvarligt tänkt över saken och angav i -stora drag, hur man skulle kunna ordna det hela för den allra närmaste -framtiden. - -Redan i början av samtalet höll han på att köra i diket, som han tänkte -för sig själv. - -Hennes nåd och Sigrid sutto i soffan i kabinettet. Själv hade patron -Boström burit in en stadig stol från salongen bredvid eftersom ingen -människa kunde sitta på de där pinnstolarna. Han menade kabinettets -empiremöbel i lackerat vitt. - -»Hur du, Matilda, törs sitta i den soffan, förstår jag inte», muttrade -han. - -Hennes nåd log hult. Alltsedan besöket på Alby hyste hon undseende med -hans ibland något oslipade sätt. Värre var det, när han ögonblicket -efteråt kom att säga: »När Sigrid och jag härom dagen ...» - -Han hejdade sig. Han hade fått en svag men dock kännbar påminnelse av -Sigrids fot. - -Hennes nåd höjde ögonbrynen mycket förnämt. - -»Var har ni träffats? Det har icke Sigrid berättat något om.» - -Gustav Boström förstod, att Sigrids besök på Alby varit i allra högsta -grad privat, och lyckades, utan att snärja in sig allt för mycket, få -fram en antaglig förklaring om att han mött Sigrid härom dagen, då hon -var ute och red, och att de växlat några ord. Det var ingen direkt -osanning. Han fick också en tacksam ehuru mycket förstulen blick från -henne. - -»Jag lovade just, att jag skulle komma över», fortsatte han. »Vi måste -försöka få någon ordning i sakerna. Jag har satt upp några huvudpunkter -här, som jag skall be att få framställa för damerna.» - -Han tog fram några papper och började föredraga och fråga. - -Först och främst skulle inspektorn avskedas. Det var en ful fisk, det -syntes på inventeringen. Hur långt kontrakt hade han? Det visste ingen. - -Sigrid fick befallning att söka bland faderns papper. Om en stund var hon -tillbaka med en portfölj, på vilken Per Bjurcrona präntat »Kontrakter». - -»Ja, se, det syns, att det är en karl», sade Gustaf Boström. Damerna -fäste sig icke vid den underförstådda ohövligheten. - -Patron Boström synade inspektor Karlssons kontrakt. Det var ställt på ett -år. - -Ja, det var ledsamt. Då hade han ännu nära nio månader kvar. - -Nå, det gjorde ingenting. Man kunde ge honom lön för tiden och be honom -ge sig av. Det vore ändå billigare än att ha honom kvar. - -»Är det så att han bråkar, får vi tillgripa andra åtgärder. Både Torsell -och jag såg, att han fuskat i räkenskaperna. Det är inte möjligt annat än -han borde ha utsäde kvar. Alltså, bort med honom!» - -Gustaf Boström lade kontraktet åt sidan. - -»Det spar vi tre tusen på, förutom det han stjäl eller förstör. Så har vi -tjänarna! Ja, jag ber om ursäkt, Matilda, men jag måste tala rent språk. -Det är fullständigt vansinne! Absolut vansinne! Bara piglönerna gå till -nära fem tusen, inberäknat den sista. Jag säger ingenting om Eva. Hon är -en präktig, gammal själ. Inte om köksan heller. Det är ett nödvändigt -ont. Men Ida och Klara och Hilma och Anna och ...» - -»Det är icke flera, Gustaf», sade hennes nåd milt, ehuru med något rödare -ansiktsfärg. - -»Flera! Är det icke nog, mer än nog», utbrast Gustaf Boström. »Sex pigor -för att sköta om två människor?» - -»Per ville ha det så», försvarade sig hennes nåd. - -»För det första är Per nu borta», fortsatte Gustaf Boström grymt. »För -det andra är jag icke absolut säker på att det endast var hans vilja, -som därvidlag gjorde sig gällande. Och för det tredje är Klara eller -vad människan heter, den nya, dimpen ned som från stjärnorna de sista -veckorna. Sex pigor på Bjurnäs nu, det är, lindrigt sagt, oförnuft. Jag -har två, köksan och husan, och det reder sig. Ni kan säkert nöja er med -två också, bara ni vill. Alltså stryker vi fyra av pigorna såsom varande -onödiga. Det gör — låt mig se ...» - -Han gjorde en snabb kalkyl. - -»Det gör tretusenfem, förutom presenterna till jul.» - -Sigrid såg på modern. Matilda bibehöll sinnesnärvaron. Det var omöjligt -att se på hennes ansikte hur hon upptog detta förslag till amputation. -Endast hennes händer darrade en smula, när hon trädde på en ny, röd -silkestråd för att fortsätta broderiet, som hon sysselsatte sig med. - -»De har ingenting med mjölkningen att göra, det jag kan se», började -Gustaf Boström på nytt. »Stataregummorna bestrider mjölkningen, efter vad -jag kan förstå. Inget folk har ni i maten heller. Det bör gå som en dans. -Köksan bestrider matlagningen och Eva serverar. Med dammningen kan Sigrid -hjälpa till. Det är jag säker på. - -Så har vi trädgården. Är han duktig, trädgårdsmästaren?» - -»Kära Gustaf, begär icke jag skall veta det. Per var nöjd med honom.» - -»Nå, då låter vi honom vara så länge. Trädgård är annars ett viktigt -kapitel i en herrgårds historia. Där kan tjänas. Tjänas bra på tidiga -bänkar, rosor och vindruvor. Frukt också i goda år. Men det fordras -förstånd framför allt och kunnighet. Jag tog in över elva tusen rent på -min trädgård sista året. - -Inspektorn och pigorna förtjänar vi således sextusenfem på. Sextusenfem! -Förstår du, Matilda, vad det betyder? Det är god hjälp till skatten.» - -Hennes nåd tittade på honom. Hon kunde icke förstå, att det kunde vara -någon hjälp, när det gick till skatten. - -»Vidare», sade Gustaf Boström, »har vi stallet.» - -Han hejdade sig. Han kom att tänka på hästarna, som han köpt. Det var -grymt vad han tänkte säga, men det måste sägas. - -»Ni måste minska på stallbesättningen. Ni har nitton hästkreatur, -däribland sju fruntimmer. För Per, som var hästkarl och förstod sig på -hästavel, var det kanske en god affär. För er blir det motsatsen. Ni -reder er med elva, så mycket oxar som ni har till grovkörslorna. Där har -vi genast, låt oss säga i runt tal, sju tusen för hästarna. För dem köper -ni kokreatur i stället. Det är affär i dessa tider. Mjölkpriset stiger, -och mejerierna skriker efter mjölk. Englandsexporten av smör, ni förstår -...» - -På detta vis talade han vitt och brett. Han språkade om marknadspriser -och vete och råg och utsäde och vallar och påläggning och reaktionsfria -djur och om allt vad tänkas kunde i förbindelse med avsikten att sätta -Bjurcronorna i stånd att behålla Bjurnäs. Trots svartmålningarna av -det nuvarande tillståndet klingade det hela ut som en segerfanfar i -framtiden. Huvudtemat var dock pinsamt för hennes nåd. Spara! Spara! -Spara! - -Han var alldeles röd i sin kala hjässa, när han slutade med påståendet, -att redan första året skulle de ha nedbringat gårdens utgifter med -trettiotre tusen kronor. Det var ovedersägliga siffror, påstod han. -Huvudvillkoret var dock, att inspektoren avskedades genast. De båda -damerna sågo osäkra på honom. Det låg däri en outtalad fråga vem som -skulle göra det. Och hur skulle det gå med gården? - -»Jag förstår», sade Gustaf Boström. »Det åtar jag mig. Var icke rädda. -Jag har handskats med ilsknare kreatur. Jag har talat vid en av mina -rättare. Han får komma över hit och hålla öga på gården den första tiden, -tills vi hinner se oss om efter en annan. Det är en skötsam och duktig -karl, äkta smålänning, och hederlig ända ned i stövelklackarna.» - -Gustaf Boström måste resa sig. Han var vid strålande humör. Bjurnäs -skulle sannerligen icke behöva säljas. Han frågade om damerna tilläto, -att han tände en cigarr. Det kom fram whisky och sodavatten till honom. -Hennes nåds bekymmer började fördunsta. Hon skulle säkert kunna behålla -den nya jungfrun också, när man sparade så mycket pengar första året. -Allt det andra angick henne mindre. Allt pratandet om vallar och utsäde -och djur var troligen mycket förståndigt, när det kom från Gustaf -Boström, men det var saker, som lågo långt utanför hennes cirklar. Bara -jag får vara i fred, tänkte hon, få de göra vad de vill. Det var klart, -att de måste inskränka sig. Allt för mycket skulle det dock icke bli, det -var säkert. I tysthet gjorde hon reservationer, men öppet förklarade hon, -att Gustaf Boström var förtjusande. - -Epitetet var icke lyckligt. Med skallig hjässa och eldröda mustascher -samt det högst vulgära om än goda ansiktet kunde patron Boström knappt -förtjäna att kallas förtjusande, även om han var uppsträckt i långrock, -grårandiga byxor och blankskinnsskor. - -Gustaf Boström protesterade också svagt. - -»Jo, du är förtjusande, Gustaf! Det är icke värt, att du säger något. -Hela det sätt, varpå du tagit denna för oss så smärtsamma tilldragelse -visar, att du är förtjusande — ja, bedårande.» - -Hennes nåd hade lätt att finna vackra ord. Hon ville därmed tacka honom -för hans fina ömsinthet. Hon misstog sig tyvärr avsevärt. Det skulle hon -erfara genast. - -»Har du fått räkningarna över begravningskostnaderna?» frågade den -förtjusande Gustaf Boström. »Torsell påstod, att sorgkläderna skulle -föras upp på dem. Vi kunde icke få tag i någon räkning, när vi sist var -här. Och din klänning var ny, det sade du själv.» - -Sigrid, som icke kunde finna saxen för att klippa av sytråden, bet av den -och passade samtidigt på att se på modern. Hennes nåds ansikte mörknade -under det vita pudret och fick en något blåaktig anstrykning. - -»Ja, nu skall du icke tycka, att jag är småaktig, kära Matilda», -fortsatte den förtjusande. »Har räkningen icke kommit, kan ingen hjälpa. -Du kan telefonera kanske och höra efter vad klänningen kostar, så kan vi -föra upp den.» - -»Sedan, sedan», avgjorde hennes nåd. - -Sigrid hade svårt att hålla tillbaka orden, som ville fram. Det var just -räkningen på den klänningen och en annan, som kommit för några dagar -tillbaka och tvingat henne att rida över till Gustaf Boström. - -»Du förstår, kära Matilda, att jag icke vill ha några dyra efterräkningar -sedan, om jag skall hjälpa er med att sätta Bjurnäs på stadiga fötter. Vi -måste var fullständigt uppriktiga mot varann.» - -Hennes nåd såg på honom och på dottern. Hon reste sig och gick och var -snart tillbaka med ett papper, som hon räckte Gustaf Boström. - -»Var så god, här är räkningen.» - -Den förtjusande rynkade ögonbrynen, när han såg siffrorna. - -»Har du betalt den?» frågade han. - -»Varmed skulle jag betala den? Jag kan icke stjäla pengar», sade hennes -nåd. - -»Ja, men Matilda!» brusade Gustaf Boström upp. Hennes nåd lade huvudet en -smula på sned och såg på honom medlidande. - -»Vad menar du?» frågade hon. Hennes röst blev sammetslen mjuk. - -Patron Boström svarade ingenting, men han tömde whiskyglaset i ett tag. -Sedan stoppade han räkningen på sig. - -»Bäst jag betalar den så länge», sade han. »Och du, Sigrid, har du några -ouppgjorda affärer? Bäst vi får höra allt på en gång.» - -»Nej, farbror. Ingenting. Jo, möjligen en eller två lektioner hos -sångläraren, det kommer jag icke riktigt ihåg.» - -»Det var sant, min flicka! Du talade om att resa. Det kan naturligtvis -icke bli tal om nu, när vi skall försöka reda upp förhållandena här. -Åtminstone icke de närmaste månaderna. Mamma behöver dig mer än väl. Har -du inget särskilt, som drar dig tillbaka till huvudstaden, kan det icke -vara så stor uppoffring. Vem vet, kanske du kan bli din egen inspektor på -Bjurnäs med tiden. Jag vet icke hur det är med din räkning. Har du något -begrepp om bokhålleri?» - -Sigrid skakade på huvudet. - -»Icke det ringaste, farbror.» - -»Nå, det kan man lära sig. Allt kan läras, om man vill och om man icke är -en fullständig idiot. Alltså, är det avgjort, att du stannar hos mamma -tills vidare?» - -»Visst gör hon det», inflickade hennes nåd. - -Både hon och farbror Boström betraktade Sigrid. Hon satt med nedböjt -huvud och tycktes icke gärna vilja visa ansiktsuttrycket eller svara. - -»Den som tiger, samtycker», avgjorde Gustaf Boström. - -Han reste sig och såg på klockan. - -»Nej, mina damer, nu måste jag ge mig av. Jag väntar veterinären. Han -skall titta på ett av kokreaturen. Hon ser ut att tänka kasta. Vi är -således överens. Redan i morgon kommer jag med rättarn och ger inspektorn -respass. Han kan vara glad, att han kommer undan så billigt.» - -»Ring, Sigrid, och säg till, att man spänner för åt farbror», uppmanade -hennes nåd. - -Sigrid lade ifrån sig handarbetet och steg upp. - -»Behövs icke. Jag sade till Axelsson, att han skulle hålla sig klar halv -sju», sade Gustaf Boström. - -De följde honom ut på trappan. Kvällssolen föll i en bred strimma mellan -huvudbyggnaden och inspektorsflygeln över sandplanen ända fram till -trappan. Där höll redan patron Boströms kusk med droskan förspänd. - -»Men Gustaf!» Hennes nåd, som först trädde ut, måste gripa tag i -ledstången. Vad menade han? Vad hade han gjort med hennes hästar? - -»Vad är det?» Gustaf Boström log gott i solskenet. »Känner du inte igen -dina hästar?» frågade han. »Dina egna?» - -»Jo, men varför har du kuperat dem så förskräckligt.» - -»Det är fint, hennes nåd!» - -Gustaf Boström log fryntligt, tog farväl och steg upp i droskan. - -»I morgon är jag tillbaka med rättaren», ropade han till avsked. Så bar -det i väg nedåt alléen. - -Hennes nåd tryckte handen mot hjärtat och gick in utan ett ord till -dottern. Gustaf Boström var allt annat än förtjusande. - -Sigrid drev ned i parken. - -Domen hade således fallit. Hur skulle hon nu kunna säga modern sanningen? -Det vore omöjligt. Varför hade hon icke talat ut långt före detta? Nu -var det för sent. Allt sammansvor sig mot henne och hennes liv, hennes -kärlek. Varför hade hon icke svarat, när de frågat henne? Hon hade endast -behövt säga, att hon älskade Erik och icke kunde svika honom. Tala om -kärlek i all denna prosa, det var orimligt, mitt emellan kontrakt och -utsäde, vallar och rättare! Stanna några månader tillsvidare hade farbror -Gustaf sagt. Det var detsamma som för evigt, evigt! Människorna voro -kallsinniga och grymma. De frågade bara efter sig själva. Farbror Gustaf -brydde sig bara om gården. Och mamma! - -Jag vill icke, ropade det inom henne. Jag kan icke. Kan icke uppge Erik, -sången, allt. Jag har rätt att leva jag också. - -Varför red du då över till farbror Gustaf härom dagen? frågade en svag -röst inom henne. Jag ville endast höra efter, endast känna mig för. -Åhnej, åhnej! Det var något annat. - -Hon hade kommit ned till trädgården och vek av första gången. De -flesta rosorna hade ännu kvar vinterbetäckningen av granris men några -hade berövats den och visade små, späda skott. På ett ställe gick -trädgårdsmästaren och beskar dem. Det gjorde henne riktigt ont. Han skar -ända intill tredje och fjärde ögat. Hon ville icke se det utan slog in på -gången till de gamla lusthuset på kullen. Aldrig förr hade hon sett hur -mossigt och murket trävirket var. Hon petade på det. Det föll sönder i -bitar. Allt var gammalt, murket och eländigt. - -Hon satte sig på bänken inne i lusthuset. Kvällssolen dröjde ännu på -rutverket. En gång hade det varit grönmålat, det syntes. Nu hängde färgen -i flagor och bucklor, och innanför hade masken borrat slingrande rännor -i träet. Det hjälpte icke, att solen lyste på det. Snart skulle dess -förgyllning slockna, och allt skulle bli grått och svart. - -Genom ingångens valvöppning såg hon ut över trädgården. Över några av de -högsta träden lyste ännu solskenet, men hon såg hur det kröp högre och -högre upp och till sist försvann. - -Hon satt där ensam och grubblade över sitt öde. Det hela var så -meningslöst, så tomt och fattigt. - -Om hon nu skrev till Erik och berättade allt, vad skulle han säga? Vad -skulle hon skriva? Be honom vänta? En, två månader. Vad skulle det tjäna -till? Det blev icke månader. Det blev år. Hade hon en gång stannat på -Bjurnäs, skulle hon aldrig mer komma loss. Vad var det, som ropade ur -jorden till henne, som höll henne kvar, som ville binda henne? - -Hon reste sig och gick. Hon kom ned till dammen med de små, konstgjorda -kanalerna med broarna över. Där hade hon lekt som barn. Där hade fadern -och hon sprungit och jagat varandra runt, runt. Alltid hade han till sist -fångat henne och lyfte henne högt upp i luften med ett glädjerop och -kysst henne. Där hade han och hon satt små båtar i vattnet, båtar, som -han täljde av barkbitar och på vilka han satte pappersbitar för att de -skulle kunna segla. Vad ankorna hade snattrat och levt! - -Nu var allt förstört. Broarna hade ramlat, och kanalerna voro fulla av -blad från hösten. De lågo i stora, slemmiga klumpar. Ingen brydde sig om -hennes barndoms lustgård mer. Och den enda hon älskat på jorden utom Erik -var borta. Han låg ensam borta på andra sidan trädgården, i kapellet. -Ingen mer än hon visste vilken hemlighet han tagit med sig i kistan. - -Vad skall jag göra? ropade ångesten inom henne. - -Hon fann inget svar, men frågan förde henne bort till Bjurcronornas -kapell, som helgat för århundranden sedan låg på Bjurnäs’ ägor. Under -granarna där det låg, var det redan mörkt. Hon kunde nätt och jämt skymta -kistorna genom järngallret. Där stod stamfaderns kista i mitten på en -granitkatafalk. I hörnet till höger skulle faderns kista finnas. Hon såg -den inte. Därborta var svart. - -Hon föll på knä. Bedja kunde hon icke. Hon fann inga ord. Men hon grät -bittert. Något starkare än hon själv höll henne kvar vid denna jord. - -Hon mindes den sista natten med fadern och hans fråga, om hon ville -stanna på Bjurnäs. Hon såg framför sig hans stackars ombundna huvud, -blicken ur hans ögon, och hon hörde ännu en gång de resignerade orden, -att de icke mer skulle tala om hans förslag, att hon skulle stanna på -gården. Varför hade hon icke heller då svarat? Varför hade hon varit tyst -inför denna fråga, denna hans livsfråga, som blev störst inför döden? - -»Jag skall stanna, pappa, jag skall», stammade hon, där hon låg med den -brännande pannan mot det kalla järngallret. - -Då var det som om hon hörde faderns röst — om du är bunden vid någon, -vill jag det icke ... men min son — min son — Johan. - -Sigrid reste sig förskräckt och såg sig omkring. Vem hade ropat? - -Granarna stodo mörka och höga. En uggla skrek till — klä-vitt! klä-vitt! - -Då började Sigrid springa. Hon stannade icke förrän hon kom upp på -gårdsplanen. På trappan stod Eva. - -»Jag tänkte just gå ut att söka efter fröken. Vi kunde icke förstå vart -fröken tagit vägen ... Hennes nåd har redan ätit.» - -Eva kunde icke förstå, varför Sigrid vid dessa ord omfamnade och kysste -henne, innan hon gick in. - -Flickan har bestämt gråtit, tänkte hon. Ja, de barnen, de barnen! - - - - -V. - - -När doktor Erik Lindstål kom ned från operationssalen, fann han ett brev -på bordet i sitt rum. Han kände genast igen utanskriften och blev helt -glad. Nå, äntligen hade det kommit. Sigrid hade dröjt flera dagar med att -svara på hans sista brev. Det här var åtminstone ordentligt tjockt. - -Han tog av sig den vita rocken och satte sig vid fönstret, sedan han -slagit upp fönstren på vid gavel. Ute var det riktigt sommar. Bakom -stadshusets nybyggnad blänkte Mälaren i vitt solglitter. - -Innan han öppnade brevet, kom han att tänka på att en cigarr skulle -fullständiga njutningen. Han måste upp och få tag i lådan. Det drog om en -stund, ty rummet var ännu icke i ordning, eftersom han nyligen lämnat fru -Söderbloms huldrika skydd. Såsom underläkare måste han bo på sjukhuset. -Äntligen fick han cigarren tänd, satte sig vid fönstret igen och lade upp -benen på en stol. Nu skulle det njutas. - -Då han var en särdeles ordentlig man, skar han med pennkniven upp brevet. -Det var ett verkligt fint snitt. Nästan lika fint, som det jag gjorde -nyss, tänkte han. - -»Älskade Erik!» - -Doktor Lindstål nickade belåtet. Hans annars gravallvarliga ansikte, den -breda, kraftigt utbyggda pannan och de mörka, små men pigga ögonen hade -redan vid brevfyndet antagit ett högst belåtet uttryck. Nu sken det upp -av så mycken lycksalighet som det kunde stämplas av. - -Han läste och läste. Icke fort som vanliga förälskade utan långsamt -njutande och liksom smakande varje ords sötma. Ju längre han läste desto -mer förändrades emellertid detta sybaritiska uttryck. En stor rynka -uppenbarade sig i pannan, ögonen vidgades och mungiporna drogos ned. -Efter en stund tog han ned benen från stolen. Flera gånger läste han om -meningar. Till sist glömde han bort att suga på cigarren. Halvvägs i -brevet — det var många och tätskrivna sidor — såg han tillbaka på första -sidan alldeles som om han velat förvissa sig om att detta, älskade Erik, -verkligen stod där. Han utstötte esomoftast interjektioner sådana som -äh! och åh! och när han äntligen slöt brevet skedde det med en suck, som -kunde tolkas som om han sagt — vad i herrans namn nu då? - -Först nu märkte han, att cigarren slocknat. Han tände och läste brevet -en gång till. Nu gick det betydligt fortare, i synnerhet i början. Det -var tydligen icke där kärnpunkten i brevet fanns. Den tycktes förlagd mot -slutet, ty det läste doktor Lindstål flera gånger. - -Sedan började han vandra av och an i rummet. Han var i starkt -sinnesuppror, flyttade saker helt omotiverat från det ena stället till -det andra, blossade alltför häftigt på cigarren samt yttrade halvhögt -några ord om att — jaså, sådana äro de! - -Hon ville bli fri från honom, det var hela saken. Och det skulle hon -behöva skriva fem ark för! Bättre hon endast skrivit ett enda ord — adjö! -Det hade varit klart, tydligt och enkelt, utan alla dessa omskrivningar -och fraser, uppblandade med ömma ord och bedyranden, att hon älskade -honom. Om hon älskade honom, skulle hon icke bete sig på det viset. Det -fanns naturligtvis någon godsägare i trakten, som spekulerade på den rika -arvtagarinnan på Bjurnäs. Alla kvinnor voro falska! Alla! Hon mest. - -Denna något förhastade slutledning följdes ögonblickligen av reaktion. -Förnuftet började småningom återvända i doktor Lindståls av operationer -förut ansträngda hjärna. - -Det här är ju fjolligt, sade han sig. Jag beter mig som en skolpojke och -icke som en gammal karl. Vad är det hon vill. Slå upp? Nå, är icke det -varje kvinnas rätt, om hon tröttnat eller funnit någon annan, som hon -tycker bättre om? - -»Ja, men det har hon icke», utbrast doktor Lindstål högt. »Det skri...» - -Han avbröt sig mitt i ordet. Att tala högt för sig själv var början till -sinnesförvirring. Han måste lugna sig. Måste taga saken kallt, överväga -och tänka efter alldeles som när det gällde ett operativt ingrepp. Lugn -framför allt, lugn! - -Han tvättade ansiktet med kallt vatten samt sköljde av armarna ända upp -till biceps. Det lugnade. Så tog han brevet på nytt. - -Nu kunde han läsa det med någorlunda bibehållen kallblodighet. Ont gjorde -det fortfarande vid vissa ställen i brevet, men han läste det till slut. - -Hon ville slå upp. Det var klart. Varför hon ville det, var däremot -långt ifrån klart. Hon ville stanna hos modern, skrev hon. Det kunde man -förstå. Det skälet kunde godtagas. Men varför skulle hon behöva stanna -för all framtid hos henne? Det var obegripligt. Han läste noga om frasen -i brevet — — alltså förstår du, min älskade, att jag icke kan överge -mamma nu. Hennes hjärta är dåligt, och jag vet icke hur länge vi få -behålla varann. Inför detta har jag ansett det vara min plikt, min mycket -tunga plikt, min älskade, att stanna här på Bjurnäs. Hur länge det blir, -vet jag icke, kanske ett par år, kanske för alltid. Jag kan icke begära, -att du skall vänta på mig, tills jag blir fri från denna plikt, det -förstår jag så väl, älskade Erik. Därför är det bäst, att vi skiljas för -alltid. Jag skall aldrig — — —. - -Mer kunde Erik icke läsa. Det skymde för ögonen. Han måste upp och -promenera för att bli lugn. - -Nej, han måste vara rättvis. Hon älskade honom ännu, det märktes på hela -brevet. Hon hade bara råkat ut för några griller, att hon var skyldig att -offra sig för sin mor. Visst var det vackert, men det var icke livets -lag. Livets lag var att man skulle följa den man älskade, vart det så än -bar. Modern hade naturligtvis satt henne i huvudet, att hon skulle stanna -hemma på Bjurnäs. Jo, det skulle allt bli muntert för Sigrid! Hon, som -älskade sång, dans, middagar, teater och supéer. Det går aldrig, aldrig -i livet. Det är något övergående, något högromantiskt som fallet är med -unga flickor. Det skall vi snart ta bort. Genast. Ju förr, desto bättre. - -Han satte sig ned vid skrivbordet för att svara. Han ville sprätta upp -hennes bevis och få henne att förstå hur orimligt alltsammans var. Det -skulle gå som en dans. Han älskade henne. Det vore märkvärdigt, om två -människor, som höllo av varandra, skulle behöva gå ifrån varandra för -en nyck rent av hos den ena parten. Nyck och dåliga råd. För säkerhets -skull ögnade han igenom brevet. Det var av vikt att citera hennes bevis -ordagrant för att kunna tillintetgöra dem, visa hur ohållbara de voro. -Märkligt nog fann han inga andra bevis än de allmänna talesätten — hon -måste — hon kunde icke annat. - -Doktor Lindstål lutade sig tillbaka i stolen för att tänka. Det måste -medges, att hela hennes brev var särdeles vagt skrivet. Det var som om -hon själv känt, att hon icke hade några starka skäl utan försökte haka -sig fast vid detta kategoriska — måste. Antingen fanns det inga andra -skäl eller också ville hon icke fram med dem. - -Synen av friande godsägare dök ånyo upp i Eriks fantasi. Nej, det var -omöjligt! Därtill var Sigrids brev alltför äkta. Det andades för mycken -kärlek till honom för att hon skulle tänka på någon annan. Nej, ren och -god som guld var hon. Det var inget tvivel om. - -Om jag skulle? - -Doktor Lindstål skakade på huvudet. Nej, det vore för tokigt! Resa ner -till Bjurnäs och tala med Sigrid? Vad skulle modern säga, om en främmande -karl helt plötsligt ramlade ned i herrgården? Sigrid skrev själv, att -hon icke nämnt ett ord ännu till någon om deras kärlek. Fru Bjurcrona -hörde visst icke till de lättast tillgängliga varelserna, det hade han -ofta förstått på Sigrids yttrande. Hon hade visserligen aldrig på något -vis talat illa om sin mor, men Erik hade dock fått den uppfattningen, -att fru Bjurcrona var högst kylig av sig. Det blev nog ett mycket svalt -mottagande han fick. Och ändå! Det fanns inget annat sätt att få klarhet -i saken. Skrev han till Sigrid, riskerade han, att hon aldrig svarade. -Hennes brev var så allvarligt skrivet att han icke kunde övertyga henne. -Hon måtte ha några okända känslomotiv, som icke kunde vederläggas per -brev utan som fordrade en uppgörelse öga mot öga. - -Doktor Lindstål satt länge och grubblade över vad han skulle göra. -Slutligen bestämde han sig för att trotsa fru Bjurcrona och resa ned till -Bjurnäs. Han kunde icke släppa Sigrid ifrån sig. Obehagligt vore det -förstås, om fru Bjurcrona skulle ge sig in på några förfrågningar om hans -släkt, om far och mor och dylikt. Då stode han där! Oäktingar vore helt -visst icke mycket värderade inom godsägarfamiljerna på det hållet. - -Nå, den saken redde alltid upp sig. I värsta fall kunde han säga, -att föräldrarna voro döda. Det gick nog. Svårare vore det att få -tjänstledighet på en eller ett par dagar. Han hade nyss tillträtt -befattningen på sjukhuset. Överläkaren blev säkert icke glad. Han var -överhopad med operationer själv. - -Jag vågar det ändå, tänkte Erik. Han gick genast och sökte reda på -professorn. Denne var välvillig och lämnade Erik tillstånd att vara borta -en dag och två nätter. - -»Doktorn kan ta nattåget ned och upp, tänker jag. Jag skall försöka reda -mig så länge, eftersom det är en viktig sak doktorn har att uträtta.» - -Samma kväll for Erik. Han visste, att han skulle komma fram till -stationen tidigt på morgonsidan. Trots det tog han sovvagn och slumrade -rart tills konduktören väckte honom. Vid stationen tog han in på -gästgivargården och gick till sängs, sedan han bett dem väcka honom -klockan åtta och då ha skjutsen klar. Han var uttröttad och somnade -genast. - -Strax efter åtta for han till Bjurnäs. Det var något över en timma att -åka, hade skjutspojken sagt. Det drog nära två, innan de voro framme. - -Genom Sigrid hade Erik hört talas mycket om Bjurnäs. Han hade även sett -fotografier av herrgården. Men han blev mäkta imponerad, när skjutsen -svängde in i den präktiga alléen med dess väldiga träd och det mäktiga -lövverket som ett grönt valv. När han kom upp till sandplanen, som var -rundligt tilltagen som för tornerspel funderade han rent av på att be -pojken hålla. Denne körde emellertid fram till stora trappan. Ingen -människa syntes till. Allt var som utdött. - -Jag borde ha skrivit, tänkte Erik. - -Pojken frågade, om han skulle vänta. Erik var så säker på sin sak, att -han betalade och lät skjutsen fara. I allra värsta fall får jag väl -skjuts härifrån, intalade han sig. - -Mitt på gårdsplanen stod ett gammalt solur. Det var grönt av ärg, men -siffertalen och strecken inne i ringen kunde ännu urskiljas. Planen var -fint krattad, och Erik skämdes nästan över att se hur skjutsen förstörde -de symetriska ränderna. På var sin sida om alléen stodo två jättestora, -flata, gröna skålar med blommor i. - -När ingen kom, trädde Erik in. Han beundrade den tunga ekdörren med de -massiva beslagen i järn och det väldiga låset. I nyckelhålet på insidan -satt en stor nyckel. - -Erik såg på dörrarna i den runda hallen och på trappan, som ledde upp -till övre våningen. En mycket nött, röd matta fasthållen av skinande, -blanka mässingsstänger, täckte trappstegen. Luften var underligt -unken och kylig trots värmen ute. Det luktade källare. De båda -riddarrustningarna borta i nischerna sågo icke värst fina ut. Vilket -valv, vilka fönsternischer! Fullständigt fästningslika. Och tegelgolv -runt muren. - -En dörr mellan riddarrustningarna öppnades. En gråhårig tjänarinna kom ut -och frågade, vem som söktes. - -Erik lämnade sitt visitkort och bad att få tala vid fröken Sigrid -Bjurcrona. - -»Fröken är ute, men kommer strax in igen. Hon är bara över i ladugården. -Var så god och stig upp.» - -Han gick före uppför trappan och tjänarinnan efter. - -»Hennes nåd är icke uppstigen ännu», sade hon. - -Erik hade ingenting att svara på detta, men han tänkte i sitt stilla -sinne — jaså, hon kallas hennes nåd. - -Eva hade visat honom in i biblioteket. Där lämnade hon honom, i det hon -lovade, att hon genast skulle säga till fröken så fort denna kom. Han -tackade och sade, att det visst icke var någon brådska. - -Erik såg sig omkring i rummet. Han hade svårt att förstå varför den gamla -hade kallat det för biblioteket, när hon bett honom stiga in. Det fanns -visserligen ett par gamla ekbokskåp med gröna gardiner bakom glasfönstren -och några bekväma stolar i något slags bondrenässans, men av böcker -syntes icke ett spår. Troligen stodo de instängda bakom glasrutorna och -gardinerna. En stor, gammal jordglob i urblekta färger och med trästativ -stod uppe på ett av skåpen och på det andra satt en något ruggig, -uppstoppad uv och glodde med ett gult öga. Det andra hade tydligen fallit -ur för länge sedan, ty där satt en blåntott instoppad. Det var också en -vishetens symbol. På väggen mitt emot bokskåpen hängde en karta över -Bjurnäs på sextonhundratalet. Den var roligt naiv i sin topografiska -utstyrsel. På ömse sidor om den hängde ett par stick ur Suecia antiqua. - -Biblioteket såg icke ut att begagnas ofta. Framme på skrivbordet lågo -visserligen en del papper och en portfölj, men ändå verkade det hela -fridfullt avsomnat, dött. Erik gick fram till fönstret. Det var en -gladare och friskare syn. Där såg man ängar och gärden. På några ställen -plöjde man. Långt bort låg en sjö och där bakom en kyrka. Rätt under -fönstret fanns en rundel med grönt och stamrosor, som nyligen tycktes ha -rests upp, ty de voro ännu utan blad. - -Han hörde en dörr öppnas bakom sig och vände sig om. Det var Sigrid, som -kom. Han hade icke gjort upp någon som helst plan hur han skulle börja -eller tala. Hans första impuls var att rusa bort till henne, ta henne i -famn och kyssa henne, men den förgick ögonblickligen. Han tog ett steg -framåt, så stannade han. - -Den smärta, svartklädda gestalten borta vid dörren föreföll honom så -främmande. Han kände knappt igen henne. Hon hade, tyckte han, blivit -längre, rakare, stelare. Hon bar icke huvudet på samma sätt som förr. -Kanske var det den höghalsade klänningen, som gjorde det. Han hade aldrig -sett henne annat än i mjuka, ljusa blusar eller i urringade toaletter. -Belysningen borta vid dörren var icke så stark, men det föreföll honom -som om hon förlorat all sin friska färg och blivit hemskt blek. Det låg -något stramt, otillgängligt över henne, där hon fortfarande stod kvar -borta vid dörren utan att säga ett ord. Var hon förorättad därför att han -vågat komma? - -»Ja, du får förlåta mig, Sigrid», började han, »men ditt brev ...» - -»Varför skrev du icke, att du skulle komma, så hade jag kunnat hämta dig -vid stationen?» - -Frågan var så enkel men samtidigt så praktisk att det slog honom så dum -han i grunden varit. Det såg onekligen märkvärdigt ut, att han kom åkande -med gästgivareskjuts till Bjurnäs, när han ändå — — —. - -»Det hade icke varit något farligt», tillade hon, innan han hunnit svara. - -Hon gick långsamt fram mot honom och sträckte ut handen. - -»Välkommen», sade hon och såg honom lugnt i ögonen. Hennes förr så -strålande blick hade fått melankoliens slöja över sig, men ändå hade den -liksom blivit mer tindrande, mer extatisk. Han hade förr sett den blicken -på sjukhusen hos övernervösa kvinnor. Det var samma blick, som hörde ihop -med stigmatiseringen. Han vågade icke kyssa hennes läppar. Han kysste -hennes hand. - -»Vill du icke sätta dig?» Hon anvisade honom en stol och satte sig själv. -Han hade icke släppt hennes hand. Nu lade han sin andra hand över hennes. -Så sutto de tysta en lång stund och bara sågo på varandra. Det gick en -ström av outtalade frågor från honom. Det var som om hon hört dem alla. - -Varför älskade, vill du överge mig, lämna mig? Vad är det för hemligheter -du bär på? Det är icke sorgen endast, som gjort din blick så tindrande av -ett inre ljus, det är något annat, men vad? Är jag icke god nog för dig? -Har din moder sagt något? Eller älskar du en annan? - -Hon hörde dem så väl. Hon bara såg på honom, ända tills hennes ögon -började fuktas och den ena tåren efter den andra trillade utefter -kinderna. - -Han böjde sig fram mot henne. Det var icke längre mellan deras stolar -än att de kunde famna varandra. Hon lutade sitt huvud mot hans bröst och -grät stilla. - -Han strök hennes vågiga, mörka hår. - -»Älskade — älskade», viskade han. - -»Kom låt oss gå», sade hon. »Här kan vi icke tala.» - -När han såg frågande på henne, pekade hon mot dörrarna. - -»Kom, låt oss gå ut i trädgården. Där kan vi vara ostörda. Mamma är icke -uppe ännu, men ändå ...» - -Han kysste hennes mun, hennes våta kinder. - -»Du får icke, du får icke», viskade hon och drog sig undan. Hon torkade -sina tårar, och de följdes ut. Ingen tycktes se dem. Fortfarande -samma öde sandplan med sin solvisare. De gingo nedåt alléen, talande -om likgiltiga ting, fast de båda kände, att så mycket annat behövt -sägas. Hon förde honom genom trädgården, där några karlar grävde, förbi -gamla krokiga, blommande fruktträd, från vilka blommen snöat ned på -gången. Hon förde honom förbi sparrissängar, som redan skattats, förbi -kronärtsskocksplantorna, vid vilka taktegeln, som skyddat mot vintern, -ännu lågo kvar. Hon förde honom längs kantrabatter fulla av narcisser och -tulpaner, penséer och hyacinter. Där var en färgsång och en glädje. Hon -bröt en stor, nästan svart pensé och stack i knapphålet på hans rock. - -»Vad ni har vackert här», sade han. - -Hon nickade. Hon pekade på det gamla lusthuset. - -»Där», sade hon. Han smålog. - -Promenaden hade lättat det värsta trycket från deras hjärtan. - -»Här hör oss ingen», sade hon, när de tagit plats icke alltför långt från -varandra. »Tala nu», bad hon. - -»Jag kan icke tala utan att hålla dig i handen», sade han. »Det förmedlar -bättre övergången av mina ord.» Han inbillade sig, att han kunde skämta -en smula. - -»Jag blev verkligen besynnerlig till mods, när jag fick ditt brev», -började han. »Först tänkte jag skriva till dig. Det förstod jag var -omöjligt. Du lämnade icke ett enda skäl i ditt brev, inga skäl att -bemöta. Hela ditt brev innehöll egentligen endast ett — jag kan icke. -Varför kan du icke? Jag medger gärna, att jag icke är något gott parti, -i synnerhet nu, för arvtagerskan till Bjurnäs, men det har vi talat så -ofta om förut att jag kan lämna det ämnet. Allt är sig i huvudsak likt -efter vad jag kan förstå. Vi håller av varandra. Jag förstår naturligtvis -din sorg efter din far och respekterar din känsla för din mor, men jag -begriper icke hur detta skall behöva föranleda någon skilsmässa mellan -oss två.» - -Hans röst hade fått en något strävare klang. Han tog av sig hatten och -lade den på bänken bredvid. Hennes hållning började oroa honom. Nyss när -de passerade trädgården hade han trott, att allt skulle utjämnas och bli -gott igen, men nu, när han satt bredvid henne med hennes livlöst verkande -hand i sin, insåg han, att det skulle bli en svår strid att vinna henne -tillbaka från denna andra besynnerliga idévärld hon synbarligen levde i. -Han kunde icke ens fånga hennes blick. Den såg förbi honom. Han blev rädd. - -»Se på mig», bad han. - -Hon gjorde det. Återigen fanns det där främmande i de kära, blå ögonen. -Och vad munnen var smärtsamt sluten. - -»Du får icke», utbrast han. »Jag kan icke leva utan dig, det vet du. Vi -har redan växt fast tillsammans. Jag brukar aldrig begagna svulstiga -ord, det vet du, Sigrid, men det säger jag, överger du mig nu så är jag -slut. Ja, icke så, att jag icke kan arbeta i mitt yrke men jag kommer -att ta skada till detta vad människorna plägar kalla själ. Du skriver, -att du icke kan. Varför kan du icke? Du är ung och fri. Du har naturlig, -okränkbar och helig rätt att leva ditt eget liv, en rätt, som ingen kan -ta ifrån dig. Du skriver, att du måste stanna hos din mor? Varför måste -du? Det enda måste, som du behöver lyda, sitter i ditt eget hjärta. Är -ditt hjärta mer bundet vid din mor än vid mig, så säg ut! Då förstår -jag det och skall vänta ett, två, ja flera år, om du vill, tills din -kärlek till mig blivit starkare än den till din mor. Det måste den enligt -naturens eviga och orubbliga lag bli. Jag skall vänta. Det lovar jag -tills din sorgetid gått ut. Jag kan gott vara ensam ännu några år. Jag är -van att vara ensam i livet. Jag har aldrig haft någon far att sörja eller -mor att trösta.» - -Den bittra klangen skrämde henne. Genom en naturlig idéförbindelse kom -hon att tänka på Johan, på faderns oäkta son nere i Gränna. Vad livet var -svårt! Andras gärningar, andras synder. Det var gränslöst synd om Erik, -men det var även synd om Johan. Det var synd om alla, alla, henne själv -också. - -Hon ville så gärna försvara sig och sitt handlingssätt mot honom. Det -var svårt att blotta allt. Johan kunde hon absolut icke tala om. Det -var faderns och hennes hemlighet, som ingen människa någonsin skulle -få blicka in i. Men varför skulle hon icke kunna tala om förhållandena -på Bjurnäs för honom? Det var ingenting att behöva skämmas för. Den -ekonomiska ställningen var en olycka, medan däremot det andra var ett -brott, en skam. Något måste sägas nu, sägas snart, innan han gick ifrån -henne. Han hade rest sig och gått bort till andra sidan av lusthuset och -vände ryggen mot henne. Grät han? - -»Erik», viskade hon. Han rörde sig icke. - -»Jag skall — jag skall säga dig allt. Innan pappa dog, talade han om för -mig, att vi voro nästan ruinerade.» - -Erik såg sig om över axeln. Så vände han sig sakta om mot henne och gick -fram till henne. Hon såg upp mot honom. Underligt, det tycktes nästan som -om underrättelsen gladde honom. Han blev snabbt allvarlig igen och satte -sig vid hennes sida. - -»Vidare! Berätta», bad han. - -»Han frågade mig, om jag ville stanna på Bjurnäs och hjälpa mamma, ty -annars skulle allt gå på tok.» - -»Och det lovade du?» - -Hon skakade på det vackra huvudet och log melankoliskt. - -»Nej, Erik, det gjorde jag icke.» - -»Nå, då så — det hade också varit vansinnigt. När du inte har ...» - -»Vänta, älskade. När jag icke svarade, frågade han mig, om jag var bunden -vid någon annan. Det svarade jag icke heller på. Då sade han, att vi icke -mer skulle tala om saken.» - -»Det var alldeles riktigt. Det skulle bara fattats, att han begärt, att -du skulle offrat dig, när du var bunden vid mig.» - -»Jag vet icke, om han förstod det. Jag sade honom det aldrig. Men han -kanske anade det.» - -»Det var klart. Nå, vidare.» - -»Sedan dog han.» Hon såg ned mot det murkna trägolvet och fortsatte. - -»Mamma visste ingenting. När farbror Gustaf — en gammal god vän till -oss, jag har visst talat med dig om honom förut — Gustaf Boström på Alby -och häradshövding Torsell gjort upp bouppteckningen, visade det sig, att -pappa talat mer än sant. Vi hade egentligen bara två saker att välja på -— sälja Bjurnäs för att betala skulderna eller behålla den och spara, -inskränka oss på alla möjliga vis. Farbror Gustaf har föreslagit oss det -sista.» - -Erik lyssnade villigt. Ännu hade han icke fått höra det skäl han väntade -på. Allt det där var mycket sorgligt, men vad hade det med hennes beslut -att göra? - -»Han har redan gjort upp förslag huru vi skall ordna för oss. Han har -varit gränslöst god. Jag vet icke huru vi någonsin skall kunna tacka -honom.» - -»Ja, ja, det där är bra alltsammans, men ...» - -»Mamma är svag. Hon har dåligt hjärta. Det finns inga möjligheter, att -hon skall kunna ha tillsyn över det hela.» - -»Ni kan skaffa er en arrendator.» - -»Farbror Gustaf har redan hjälpt oss att avskeda den gamla inspektorn. -Han bestal oss påstod både farbror Gustaf och häradshövdingen. Vi har -fått hit en av farbror Gustafs egna rättare i stället.» - -»Ja, men då är allt ordnat och du ...» - -»Tycker du verkligen, Erik, att jag kan lämna mamma ensam med allt detta?» - -»Du förstår väl icke lantbruk?» - -»Nej, det gör jag inte, men någon måste dock finnas här på gården, som -kan avgöra saker och ting, någon som rättarn och folket kan vända sig -till.» - -»Det tycker jag den där farbror Gustaf kunde göra,» utlät sig Erik. -Samtalet började plåga honom. Han fick icke tag i vad han ville ha reda -på. Det var icke längre brevets — jag kan icke. Nu mötte honom ett -mjukare motstånd, som visserligen gled undan i en massa ord men ändå -fanns kvar. - -»Farbror Gustaf har tillräckligt göra med sitt stora Alby.» Hon blev en -smula rödare i ansiktet. Erik såg det. I den misstänksamma stämning, som -detta obegripliga motstånd försatte honom, tolkade han rodnaden oriktigt. - -»Hur gammal är den där farbror Gustaf?» frågade han. Ännu var det bara en -skämtsam, ehuru något ironisk ton i rösten. - -»Varför frågar du det?» Rodnaden försvann, och hon blev blekare än hon -varit, innan Erik tog upp spörsmålet om farbror Gustaf kunde sköta -Bjurnäs. - -»Är han gift?» sporde Erik. Nu var skämtet bortblåst. Sigrid kände igen -tonfallet. Det brukade tyda på storm. - -»Du tror väl icke, att ...?» - -»Det är icke fråga om tro. Jag vill veta. Det kan icke vara något svårt -att besvara, tycks det mig, om farbror Gustaf är gift.» - -Hans ansikte hårdnade till. Tonen hade övergått i hån. Fanns det en sjuk -punkt, skulle han till vad pris och med vilka medel som helst finna den. -Sjuka punkter ömmade för tryck. Sanningen skulle fram, om han också -skulle skära fram den med hån. - -Allt detta kände Sigrid. Hon blev varm och kall om vartannat. Ju längre -det dröjde med svaret, desto svårare skulle det bli att avge det. - -»Han är änkling», sade hon beslutsamt. - -Erik reste sig halvt ofrivilligt och gick några steg. Han måste lugna -sig, det kände han, annars gick det på tok. - -»Varför sade du icke det med detsamma? Det var icke något farligt», -försökte han mildra. - -Men nu var hon kränkt och hämnades. - -»Det lät som om det varit något farligt med farbror Gustaf», sade hon. - -Det skulle hon icke sagt. En man tycker icke om att bli slagen med -logikens vapen. Hennes försvar retade honom, och misstänksamheten slog -ut i sin allra svartaste blom, svartare än penséen, som han till synes -tankspridd fingrade på i knapphålet, medan han med full avsikt gjorde ett -operativt insnitt för att öppna vägen till sanningen. - -»Hur gammal är farbror Gustaf?» frågade han. - -»Några och femtio, tror jag», svarade hon snabbt. - -»Det var märkvärdigt vad det gick fort att svara på den frågan», sade han -och tog ut penséen ur knapphålet och luktade på den. - -Sigrid blev ond på allvar och reste sig. - -»Fy!» sade hon. »Var det därför du kommit hit, så hade du hellre kunnat -stanna hemma.» - -Besynnerligt nog erinrade hon sig i detsamma vad den lilla flickan Greta -Boström frågat — vill du icke bli min mamma? Det gjorde icke situationen -lättare. Tvärtom väckte det hos Sigrid ett begär att trotsa Erik. - -»Du trodde kanske, att jag skall gifta mig med honom? Änse’n, är jag icke -en fri människa?» - -Nu var det han, som fick logikens övertag. - -»Jo, det är du», sade han lugnt. »Du bör endast först försäkra dig om, -att du icke älskar någon annan.» - -Han sade det så ömt och vackert att de störtade i varandras armar utan -att tänka på om någon såg dem. När de lugnat sig igen, var farbror Gustaf -fullständigt ur spelet. - -»Vad tror du jag bryr mig om en gammal gubbstut på femtio år!» förklarade -Erik med trettioåringens ungdomliga övermod. Nu var han säker om att -han skulle segra i denna kamp. Han var viss på att hennes hjärta -alltjämt tillhörde honom. Det var endast hennes vilja, som återstod att -besegra. Underrättelsen om att hon icke längre var, såsom han trott, -en rik arvtagerska underlättade striden. Han föraktade visst icke -pengar. Han hade levat länge nog för att förstå deras verkliga värde, -men han hade aldrig gjort penningen till någon husgud, som han tillbad -i tysthet men förnekade offentligt. Han hade stretat sig fram genom -privatlektioner ända tills han tog sin examen. I motsats till de flesta -av studiekamraterna hade han inga skulder att dragas med. Penningen var -således icke ens ur skuldbetalningssynpunkt någonting eftersträvansvärt -för honom. Den fattiga Sigrid Persdotter Bjurcrona var honom egentligen -ännu mer sympatisk än den rika. Det gjorde dem mera jämspelta, och icke -ens skuggan av misstanken att han fasthöll vid en rik arvtagerska kunde -förmörka deras kamp. - -Nu gällde det endast att få bukt på hennes — jag kan icke. - -»Du har ännu icke svarat mig på om du vill låta mig vänta?» började han -försiktigt. Nu skulle han icke förgå sig. Det kunde vara farligt nog. Det -hade han nyss märkt. Då kunde det lika väl ha slutat illa, mycket illa. -Hon kunde helt enkelt ha gått sin väg ifrån honom utan ett ord. - -»Jag har lovat dig att vänta tåligt, det hörde du», fortsatte han, -»endast jag får veta orsaken till det, den verkliga orsaken. Det förstår -du själv, att det är ohållbart att säga, att du icke kan överge din mor. -Jag har aldrig begärt, att du skall lämna henne i sticket nu. Jag begär -bara att få veta varför du anser detta behöva betyda detsamma som evig -skilsmässa mellan oss?» - -Hon började bli trött av hans frågor. Hon hade sagt, att hon icke kunde -lämna Bjurnäs. Hon kunde icke utbreda sig i detaljer över allt, som -höll henne kvar. Det skulle ingen mer än hon förstå. Det var allt för -invecklat. Det hade fina, fina rötter ända in i hennes blod. Det hängde -ihop med gården, med murarna, med tornen, klockan, lusthuset, kapellet, -trädgården, allt. Från allt detta synliga gingo osynliga trådar in i -hennes hjärta. Hon kunde icke riva sig loss från dem. Hon ville söka -uppfylla faderns begäran att ta hand om Bjurnäs och framför allt ville -hon hålla sitt löfte till honom att sörja för Johan. Hur skulle hon -kunna det, om gården gick ifrån dem och de fingo några tusen i räntor -i bästa fall att dra sig fram på? Allt detta var så invävt i vartannat -att ingenting kunde rubbas utan att det hela tog skada. Det fanns ingen -möjlighet att utlägga det för Erik. Så valde hon den enklaste utvägen av -alla. - -Hon svarade honom, att det var hennes plikt att stanna hos modern, hennes -plikt att stanna på Bjurnäs, hennes plikt att bryta med honom. Det är -alltid tungt att offra något för pliktens skull. För ett stackars ungt -hjärta som Sigrids var det fruktansvärt. Hon tyckte själv hon upprepade -några dumma ord utan mening, utan innehåll. Så satt hon och jordade sin -egen kärlek, blek i ansiktet och stirrande ned i de murkna golvtiljorna. -Djupt, djupt ned skulle den. Tre skovlar mull skulle falla, och ovanpå -satte hon pliktens tunga sten. - -Hennes ord föllo långsamt och tungt. - -»Plikt och plikt och plikt!» upprepade Erik. »Vad är det för dumma ord i -detta sammanhang? Man har plikt att betala sina skulder och sköta sitt -arbete, men ingen människa i världen har någon plikt att offra sin kärlek -för några kors och grisars skull. Ja, för strängt taget är det just det -saken gäller. Bjurnäs eller jag. Din mor är mer ett svepskäl, det förstår -jag. Du vill sätta gården på fötter? Det är vackert, mycket vackert, men -för vems skull vill du göra det? För din fars? Du berättade själv, att -när han förstod, att du icke var fri, så avstod han från den planen. Vi -talar icke mer därom, sade du, att han sagt. Varför skall du tala om den, -ta upp den och sätta den som någon slags ledstjärna för dig? Det är en -romantik, som icke hör tiden till! Icke låta gården gå ur släkten! Ja -visst! Men du är ju den sista av släkten i rätt nedstigande led efter vad -du flera gånger sagt mig. Din farbror Johan nere i Skåne är död för många -år sedan. För vem offrar du dig egentligen? För ingen. Du kastar bort -din unga och vackra kärlek för en förflugen idé. Du dödar dig själv som -människa. Vi kan stryka mig ur resonemanget och endast tänka på dig. Om -tio år är du gammal, ja, jag menar från unga flickors sätt att se. Kanske -din mor är död, hon har klent hjärta, säger du, och då sitter du här -ensam på det ur ruiner upprättade Bjurnäs. Du förklarade i brevet, att du -alltid kommer att älska mig. Du kommer således icke att gifta dig?» - -Det sista var i frågeform. Sigrid skakade på huvudet. Ack, allt detta -hade hon redan själv sagt sig så många gånger under den sista veckan. Det -var inga nyheter han framförde för henne. Allt var gammalt. - -»För vem offrar du dig då?» frågade han. Hon hörde på hans röst, att nu -kom avgörandet. Nu fordrade han svar oåterkalleligen. Nu hängde hennes -öde i hennes egna händer. Och hon hade ingenting att svara. Ingenting. - -»För vem?» upprepade han och böjde sig fram för att se in i hennes -ansikte och där söka avläsa det svar, som hon icke ville ge. Hon vred sig -undan. Hon var som ett stackars, jagat djur, som skadskjutet icke ville -se jägaren i ansiktet. - -»Kan du icke säga mig det?» frågade han. - -»Nej», mumlade hon. - -»Är det en hemlighet?» sade han. - -Hon reste sig snabbt. Skräcken kom över henne. Visste han något? Anade -han något om Johan? Omöjligt. Det var bara ett ord, som han slungat ut på -måfå. - -Hon såg forskande på honom. Nej, han visste ingenting. Det var bara en -fråga som så många andra, som kommo av sig själva. Plötsligt ilade en -tanke genom hennes skräckfyllda sinne. Hemlighet! Där var räddningen. Där -var skälet. Där var utvägen att undkomma frågan. - -»Ja, det är en hemlighet», sade hon. - -»Som jag icke får veta?» Han reste sig och såg på henne oavlåtligt. - -Hon kände det som om hon befann sig i hans mottagningsrum och blev -undersökt. Blicken ur de små, bruna ögonen försökte liksom borra sig in i -henne. Hon förstod, att hon avkunnade sin egen dödsdom med vad hon skulle -säga, men hon mötte hans forskande blick, och liksom blivande längre, -stoltare och rakare svarade hon: »ja.» - -Hans ansikte hårdnade till. Den breda pannan rynkade sig. Det såg ut som -om han ville bryta ut i raseri, i smärta, men så behärskade han sig, -bockade, tog sin hatt och gick ut ur lusthuset. - -Hon såg honom gå nedför den lilla backen till lusthuset. Han var klädd -i grå sommaröverrock och svart, rund hatt. Det låg något bestämt, -beslutsamt i figuren. Han var av medelhöjd med påfallande breda axlar, -och han gick långsamt och säkert nedför gången utan att se sig om. - -Sorgen steg och steg i hennes hjärta. Hon böjde sig framåt som om hon -velat ropa honom tillbaka, hålla honom kvar. Armarna lyfte sig sakta, och -det började rycka kring hennes mun. Alltefter han gick nedåt den långa -gången, krympte han liksom och blev mindre. Nu togo fruktträden bort hans -huvud, hans kropp och han blev borta. Då skyndade hon ut ur lusthuset och -efter honom. - -Han hade stannat hos trädgårdsmästaren. Där fann hon honom. Han växlade -några likgiltiga ord om blommor med mannen, så sade han till henne: - -»Jag undrar, om jag kan få skjuts?» - -Det slog henne, att han talade indirekt. Icke du. Icke Sigrid. Hon var -redan en främmande person för honom. - -»Skall du icke hälsa på mamma?» frågade hon. - -»Jo, naturligtvis, om det är nödvändigt.» - -Det strömmade kyla från honom. De gingo stillatigande uppåt gården. Det -var som om det icke längre fanns någon förbindelse mellan dem. Bandet var -avslitet. - -Hans sinne var fullt av bitterhet, av sårad fåfänga, av agg och av -självrannsakan. Den resan kunde han ha besparat sig. Den viljan kunde -icke besegras. Hon kröp bakom sin hemlighet. Hon skulle få vara där. -Han var icke den, som ville bryta sig in i andras själar. Hon skulle få -ha sin hemlighet i fred. Det var säkert ingenting att stå efter. Hon -var envis, det var hela saken. Envis och släktgalen. Det var alla av så -kallat blått blod. Blått blod, dött blod. Men han hade rött blod i sina -ådror, rött levande blod, som ville livet. Han frågade icke efter vad som -varit före och skulle komma sedan utan efter vad som var. - -Hon å sin sida tänkte icke mer. Hon gick som en sömngångerska, utan att -veta vart det bar. Men i hennes stackars, unga hjärta satt någonting och -smärtade, gjorde så ont. Hon tyckte de hade gått i månghundrade år, när -hon plötsligt hörde hans röst kall och kärv väcka henne ur sömnen. De -hade trätt ut på stora gårdsplanen. - -»Jag kan visst hinna uppgående snälltåget», sade han. »Det går två och -tjugo, tyckte jag, att jag såg på stationen.» - -»Ja, det går två och tjugo», svarade hon. Hon var själv förundrad över -att tala så lugnt. - -»Kanske jag har tid att först få bocka mig för hennes nåd», sade han och -såg på tornklockan. »Hon är icke mer än litet över tolv», tillade han. -»Det hela har gått på en timme.» - -Det var icke hans mening att vara elak, men hans bitterhet måste ha ett -utlopp. Hon uppfattade icke heller det som elakhet. Alla slags förvirrade -tankar rusade genom hennes huvud. Det var som om de alla plötsligt -vaknat. Spänna för, tåget, mamma, två och tjugo. Alla ropade de på något, -men över alla hörde hon en gråtfylld röst ropa — slut! Slut! - -»Vem säger till om skjutsen?» frågade han. Han stod och såg bortåt -soluret utan att synas vilja betrakta Sigrid. - -»Jag skall skicka ned Eva och säga till», svarade hon. Hon ville icke -vika från hans sida de sista, få minuterna de hade kvar. Även om han var -aldrig så otillgänglig. Hon gick endast några steg bortåt. - -»Eva», ropade hon uppåt det öppna köksfönstret. Ett ansikte visade sig. -Det var icke den gamla trotjänarinnans. - -»Spring genast ned till Magnusson och säg till att han spänner för -kärran.» Ansiktet försvann. Strax efter löpte en kvinnsperson ned till -stallet. - -»Du har god tid», sade Sigrid till Erik. »Tornklockan går före.» - -Han svarade icke, men tog upp sitt eget ur och såg på det. - -I samma ögonblick kom Eva ut på trappan. - -»Fröken ropade?» Hon såg från den ena till den andra. Vad de voro tysta. - -»Är mamma uppe?» frågade Sigrid. - -»Jaa då.» Rösten lät urskuldande. »Hennes nåd sitter i salongen med -tidningen, som vi nyss fick.» - -»Så går vi väl upp i salongen», avgjorde Erik. »Såvida hennes nåd tar -emot.» - -Han hade ett mycket förargligt sätt att säga hennes nåd. Till och med -Eva hörde det och undrade vad det var för en man. Någon riktigt fin man -var det icke, fast han var fint klädd och allt nypressat. Doktor hade -det stått på kortet, som hon lämnat fröken. Vidare snäll såg han icke ut. -Åtminstone icke nu. - -»Säg till mamma», uppmanade Sigrid. Hon trodde, att hon därmed skulle -få bort Eva för en stund, så att Sigrid kunde få tala med Erik än en -gång. Bara några ord. Innan han skulle resa. Innan allt var slut. I -sin förtvivlan hade hon funnit ett halmstrå att rädda sig på innan hon -sjönk. Hon skulle fråga honom, om han icke skulle kunna tänka sig att bli -lantbrukare. Då kanske ... - -Eva hade redan gått in. De andra följde henne. Sigrid kunde icke förmå -sig att fråga. Aldrig i världen skulle han uppge det yrke, som han -älskade så högt. Det tjänade ingenting till att fråga. Hon gick före och -han efter uppför trappan. Ingen av dem sade något. Först när de voro uppe -i hallen, grepos de av samma tanke. Vad skulle de säga? Hur skulle de -förklara, att han —. De hunno icke mera. - -Eva kom ut, slog upp salongsdörrarna och neg. Hennes nåd satt vid -fönstret med ansiktet i dess bästa profil och låtsades läsa tidningen. -Solen lyste på blomsterbordet framför henne med de allra skönaste -blommor, som trädgårdsmästaren kunnat uppdriva på en halvtimme. Det -hela bildade en mycket vacker tavla. En förnäm, fin och solvarm tavla -trots den svarta sorgklänningen. Eva hade genast de båda unga gått ut -i trädgården inrapporterat, att det kommit en herre, som sökte fröken. -Han hade varit doktor, ty det hade stått på kortet, som fröken fått. Det -blev ett kort förhör om hur han såg ut och hur han var klädd, varefter -hennes nåd drog den något förhastade slutledningen att det var någon, som -hade kommit i affärer, eftersom Sigrid och han genast gått ut. I alla -händelser gällde det att upprätthålla släktens anseende. Troligen kom -Sigrid tillbaka med honom. - -När Sigrid skyndade fram med sitt vanliga — god morgon, kära mamma! — -lade hennes nåd ned tidningen mellan blommorna och såg med sympatisk -välvilja på den unga mannen. - -»Får jag lov att presentera», sade Sigrid, »doktor Lindstål, en god vän -från Stockholm», tillade hon förklarande. »Min mor.» - -»Välkommen, doktor!» Hennes nåd lyfte handen, där hon satt, nådigt upp -mot den bugande doktorn för att han skulle få tillfälle att kyssa den. -Erik försakade erbjudandet, men tryckte den smala, långa handen hårt, -alldeles för hårt efter hennes nåds förmenande. Han var absolut ingen fin -man. - -Hon gjorde en gest åt stolen bredvid. Erik måste sätta sig. Puh! Vad hon -spelar förnäm, tänkte han men aktade sig för att säga det. Jaså, det var -Sigrids mamma? Många likheter funnos icke mellan dem. Och vad hon såg -innerligt dum ut med sina överlägset kupiga ögonlock! Och så pudrad hon -var! - -»Jag kan inte minnas, att Sigrid talat om — hur var namnet?» - -»Jaså, Lindstål — jo, om doktor Lindstål förut ...» - -»Fröken har nog säkert gjort mig för stor ära genom att kalla mig för god -vän. Vi har träffats några gånger i huvudstaden hos gemensamma bekanta, -det är allt. Jag var nedrest för en konsultation på ett ställe icke långt -härifrån, och så tänkte jag, att jag skulle ta mod till mig och titta på -Bjurnäs i förbifarten. Fröken Bjurcrona har alltid prisat det som ett -bland de vackraste ställena i Sverige». - -Hennes nåd nickade belåtet. Förklaringen var tillfredsställande. Det var -bara ett, som förvånade. Var någonstädes kunde det vara sjukt? - -»Vad var det för ställe doktorn var på — för konsultation? Var det på -någon av herrgårdarna?» - -Sigrid kände det obehagligt, att han skulle behöva sitta där och narras -för hennes skull. Men det roade visst honom, ty han log nästan, när han -svarade. - -»Nej, då. Det var på en liten bondgård icke långt från station. Hennes -nåd har nog inte ens hört namnet på den. Jag skulle icke farit ned, om -jag icke känt folket sedan gammalt. Ännu mindre skulle jag djärvts tränga -in hit, om jag vetat ...» - -Han tystnade diskret och bockade lätt, där han satt. - -»Ja, det var ett svårt slag för oss. Hade jag icke haft Sigrid, vet jag -icke hur jag skulle kunnat komma över det. Hon har verkligen varit en -ängel i dessa dagar.» - -Hennes nåd klappade vänligt dotterns hand. Liknelsen var välmenad, -och i ögonblicket hade hennes nåd glömt bort, att hon vid flerfaldiga -tillfällen just de sista dagarna tyckt, att Sigrid mer liknat en ängels -motsats, när hon predikat om att de måste spara. - -»Mitt hjärta är icke så starkt, skall jag säga doktorn. Det tål icke -vid många sorger. Men nu har Sigrid lovat, att hon skall stanna hos -mig. Det är synd om henne, det förstår jag, men när hon själv vill ... -Stockholmslivet bjuder på många nöjen. Både Per — min salig man, upplyste -hon — och jag hade tänkt, att Sigrid skulle få utbilda sin röst hos Bratt -— han lär vara så bra, säger man — prinsessan Maria sjöng ju hos honom en -tid — men så kom detta — ja, doktorn förstår. Alla ens planer ramlar. Man -får vara tacksam ändå, så länge man själv får leva.» - -Hennes nåd berörde ögonen lätt med spetsnäsduken. - -»Här sitter jag och talar om mina sorger. Det var icke meningen. Hur har -ni det i Stockholm, doktor Lindstål. Det var längesedan jag var där, och -Sigrid är numera alltid så förbehållsam. Ger de goda saker på Operan?» - -Doktor Lindstål svarade så gott han kunde. Det blev de vanliga -ytkonturerna av en stad, som man icke är född i. Det konventionella -samtalet varade icke länge. Efter en kort stund anmälde Eva, att skjutsen -var framme. - -Erik reste sig. - -»Skall doktorn resa? Det var verkligen tråkigt? Jag hade just glatt mig -att få höra litet mer om Stockholm.» - -Erik bockade sig korrekt. - -»Får vi icke heller bjuda på något?» frågade hennes nåd. »Kanske Sigrid -redan ...?» Hon såg på dottern. - -Sigrid rodnade till. Tänk, att det hade hon alldeles glömt bort. Icke det -allra ringaste hade han fått. Vad hade hon tänkt på? - -»Jo, det är en skön gästfrihet du utövar mot dina goda vänner», skämtade -hennes nåd och höjde pekfingret varnande. »Det är bäst jag själv ...» Hon -reste sin tunga kropp med möda. - -»Vad behagar doktorn?» frågade hon. - -Han försäkrade, att han absolut icke behövde någonting. Möjligen skulle -det vara ett glas mjölk, ett enda. - -»Säg genast till Eva, Sigrid», befallde hennes nåd. Sigrid lydde. - -»Aldrig blir det något gjort, om jag icke själv tänker på allt», -förklarade hennes nåd för doktorn, medan de voro ensamma. »Sigrid är nog -duktig, men unga flickor gå nu alltid med så många drömmar i sitt huvud, -eller hur doktor? Det känner vi till.» - -Hon berörde lekfullt med yttersta delen av pekfingret hans arm, men så -drog hon det hastigt tillbaka som om hon bränt sig. - -»Vad är doktorns specialitet?» frågade hon. - -»Jag? Jag har ingen särskild. Jag är kirurg. Hur så?» - -Hennes nåd såg sig hastigt om i rummet. - -»Vad skall man göra med ett dåligt hjärta?» frågade hon halvt skämtsamt. -»Jag tyckte jag läste något om en kirurg, som kunde sätta in nya?» - -Han såg på henne eftertänksamt. Så sade han på sitt vanliga -gravallvarliga sätt: - -»Vad man skall göra med ett dåligt hjärta? Ta ut det och borsta det.» - -Hennes nåd behagade skratta till. - -»Ni är en riktigt stor skämtare, doktor.» - -»Ja, förfärligt», sade Erik. - -När Sigrid själv kom in med mjölken och några småbröd på en bricka, kunde -hon icke förstå, varför både modern och Erik sågo så glada ut. Hon såg så -frågande ut att modern måste upplysa om orsaken. - -»Doktorn sade något så tokigt, vet du Sigrid. Han påstod, att det bästa -man kunde göra med ett dåligt hjärta var att ta ut det och borsta det. -Tänk, borsta det!» - -Sigrid försökte få fatt på Eriks blick, när hon bjöd honom mjölkglaset. -Det var omöjligt. Han tog glaset men såg bortåt modern. Han vill icke -veta av mig längre, det syns, tänkte Sigrid. - -»Det bästa av allt är visst att icke ha något hjärta», sade hon onödigt -bittert för att vara sysselsatt med en så enkel sak, som att bjuda ett -glas mjölk åt en av Bjurnäs’ tillfälliga gäster. Hennes nåd såg även -förvånad på henne. Vad kom det åt flickan? Var det något mellan henne och -doktorn? - -»Så du pratar», sade hon. »Då kunde du icke leva. Eller hur doktor? Inte -kan man leva utan hjärta?» - -Avsikten med denne mer än lovligt stupida fråga var att synas spirituell. -Hennes nåd föraktade inga medel, och när han nu var doktor ... - -Hon fick ett svar, som hon icke väntat sig. - -»Det vill jag icke yttra mig om. Säkert är, att ett hjärta kan leva, fast -individen är död.» - -Yttrandet lät så paradoxalt, att varken hennes nåd eller Sigrid förstodo -det. Båda tittade förvånade på honom och sedan på varandra. Han tömde -mjölkglaset, torkade sig om mun med näsduken och avgav förklaringen. - -»Doktorerna Hedon och Gilis ha gjort en del intressanta experimenter -just om den saken. Efter halshuggning har man sett den dödes hjärta -slå absolut frivilligt under tjugufem minuter. Ett hundhjärta kan -slå nittiosex timmar efter döden och ett sköldpaddhjärta åtta dagar. -Athanasin och Grandinesco, som också voro kloka och duktiga karlar, -fingo hjärtat av en groda att slå under trettiotre dagar och erhöllo -trehundrasextiotusen pulsslag. Vad allt detta beror på kan jag icke och -har icke heller tid att inlåta mig på. Enklast kan man måhända uttrycka -det så, att även en synbart död individ kan ha ett levande hjärta.» - -Sigrid blev icke klok på om det skulle ligga någon dubbelmening i det. -Hon ställde brickan från sig för att följa honom. Med sådana ord kunde -de icke skiljas från varandra. - -»Alltså, mina damer.» — Erik bugade sig för hennes nåd. Han kunde icke -undgå att få hennes hand mot sina läppar. - -»Så intressant det där var», sade hennes nåd. Hon följde honom ut -ur salongen, nedför trapporna, genom vestibulen och ut på den stora -trappan. Hon ville veta mer om hjärtat. Erik gav henne några flera fakta. -Hela tiden upprepade hennes nåd — åh, så intressant! eller — tänk, så -märkvärdigt! Mycket gjorde nu också till att han bjöd henne armen utför -trappan till nedre våningen. Det var synd om den tunga människan. - -Det är för att riktigt visa hur litet han bryr sig om mig, tänkte Sigrid. -Vad han var grym. - -Magnusson skyldrade med piskan. - -»Att Magnusson tagit Freja och så den höga kärran», klagade hennes nåd. -»Tänk, om hon skenar och ni slår ihjäl er?» - -»Det gör ingenting, bara det går fort», skrattade Erik. Han tog ut de få -stegen, som skilde honom från Sigrid. - -»Ajö, fröken Bjurcrona!» sade han. Rösten vibrerade en smula. Nu såg han -henne djupt in i ögonen. Hon ville kasta sig i hans armar, kyssa honom -och ropa — »tag mig med! tag mig med!» - -»Den här dagen på Bjurnäs skall jag aldrig glömma.» Ingen mer än Sigrid -förstod vad som låg i de orden. Ännu ett ögonblick höllo de varandras -händer, sågo in i varandras ögon — så bockade han sig till avsked och -gick ned till kärran. - -Sigrid tog ett steg framåt. Hon måste ta fatt i järnräcket för att icke -falla. Nej, det var icke möjligt, att allt var slut, att mannen, som -satte sig där bredvid kusken i den höghjuliga kärran, var hennes älskade, -som för alltid for ifrån henne utan en kyss, en smekning till avsked. -Icke var det han, som höjde hatten och log förbindligt. Det hela var ett -spökeri, någonting hon drömde. Hur skulle hon och Erik kunna skiljas så. -Ofattligt. Där for han! Där for han! Nedför alléen i rasande fart. Varför -hade han så brått. Håll! Håll! Vänta! Jag kommer, Erik! Jag kommer! - -Åkdonet var redan nere vid korsvägen. Det blänkte till om det, när det -svängde av. Han var borta. - -Hon ville skrika för att vakna. Icke ett ljud kom över hennes läppar. I -stället hörde hon moderns röst. - -»Det var verkligen en mycket intressant ung man. Var har du träffat -honom?» sade hennes nåd, i det hon gick in. - -Hennes nåd frågade så där mer rätt ut i luften. Hon väntade sig icke -något svar. Hon fick det icke heller, ty ute vid järnräcket stod Sigrid -kvar, hållande sig hårt i det och stirrande ned mot alléen, där hennes -älskade dragit bort. Hon tycktes död, och ändå levde hennes hjärta. - -Starka äro människornas hjärtan. - - - - -VI. - - -Det gick år och dag, innan såret i hennes stackars unga hjärta hann -läkas. Till det yttre förändrades hon föga. Hon blev bara stelare, -otillgängligare och ville aldrig fara med modern bort till de få -herrgårdar, där modern ännu umgicks. Sigrid förklarade, att hon tyckte -det var pinsamt att umgås med människor, som man aldrig kunde bjuda igen, -då man framför allt borde spara. Modern, som alltid berördes obehagligt -av denna dagliga predikan, frågade till sist aldrig, om Sigrid ville -följa med utan for ensam bort till gårdarna, där hon ofta skämtsamt -talade om sina stelbenta vagnshästar och sin omöjliga dotter. - -Endast till Gustaf Boström på Alby brukade de följas åt på middagar och -supéer. Även där bibehöll Sigrid sitt reserverade sätt. Hon talade och -svarade som vanliga människor, men det stod en köldmur omkring henne. -Den enda, som kunde få henne att tina upp, var farbror Gustafs lilla -dotter Greta. Flickan var förtjusande och hade ett alldeles säreget -sätt att anförtro henne alla de hemligheter, som kunna finnas i en -barnasjäl. Sigrid och hon bildade ett hemligt förbund, vari ingen annan -släpptes in. Greta hade alltid sin bestämda mening — det begriper inte -dom där andra! — när hon riktigt skulle anförtro sig åt Sigrid. Det var -hemligheter om dockor och om dessas påklädsel, om underbara grottor -i Albys stora trädgård, där man kunde gömma sig så ingen kunde hitta -en, om små planteringar i skymundan, där Greta hade satt små plantor, -som trädgårdsmästaren kastat bort därför att de inte dugde och som hon -vattnade tillsammans med tant Sigrid för att hålla liv i. På ett särskilt -undangömt ställe hade hon begravt en svalunge, som ramlat ned från taket -på stora byggnaden och slagit ihjäl sig. Det var en helig plats. Där bad -man och satte ofta nya blommor. De kokade i stora dockspisen tillsamman -och möblerade om i dockskåpet. Det var förfärligt ingående diskussioner -mellan Greta och Sigrid om var den stolen skulle stå och den ljuskronan -hänga. De voro mycket goda vänner och ibland viskade Greta till henne: -»Du är allt min mamma ändå, du tant.» - -Sådana stunder gjorde Sigrid gott. De förlöste det behov av ömhet, av -smekningar, som lågo dolda inom henne. - -Farbror Gustaf beundrade hon. Genom hans hjälp hade det blivit ordning -och reda på Bjurnäs. Rättaren, som han skickat över, var en karlakarl -med den vakna och klipska uppfattning av verkliga förhållanden, som är -smålänningarna egen. Rättare Gustafsson insåg genast, att fruntimren på -Bjurnäs icke begrepo ett skapande grand av lantbruk. Hennes nåd gick -knappt utom dörrarna annat än för att åka bort och hänvisade ständigt -till fröken. »Det får Gustafsson fråga fröken om. Det får fröken -bestämma.» - -Fröken Sigrid var däremot sällan inne. Antingen red hon omkring på Freja -för att titta på arbetet eller också var hon i stallet och ladugården. -Henne var det bättre reda med. Hon kunde åtminstone ge besked och svar. -Mest berodde det på att Gustafsson framställde frågor mer för syns -skull. I allmänhet hette det något som så — i dag tar vi väl och plöjer -upp trädan? eller något dylikt. Då måste svaret bli ja, eftersom hon -ingenting begrep. - -Denna undervärdering av frökens uppfattning om lantbruket på Bjurnäs blev -snart rättad hos Gustafsson. Omärkligt men sakta tog hon tyglarna från -Gustafsson. Hon kom med invändningar, som han måste erkänna, att de voro -berättigade, och hon föreslog planer, som han aldrig drömt om. Där borde -täckdikas och där rödjas. Där skulle det passa bättre att ta råg nästa -år, och där skulle man låta smeden sätta nya skaklar på mjölkkärran. -Gustafsson började hysa aktning för fröken. Hon kanske ändå icke var så -omöjlig. Något av hans aktning försvann, när han fick höra, att hon hela -vintern läste läxor hos patron Boström såsom dennes husa skvallrade om. -Dag efter dag kunde fröken Bjurcrona sitta inne på hans kontor, och husan -hade tydligt hört hur patron bara pratade lantbruk. Det var siffror och -tabeller och sädesprov och Gud vet allt. Kärlek var det då rakt icke tal -om. - -»Ja, får hon sitt vetande den vägen», anförtrodde Gustafsson Eva vid ett -tillfälle, när det bjöds på kaffe i stora köket i herrgårdsbyggnaden på -Bjurnäs, »då blir hon nog icke dum.» - -Det var höjden av det beröm, som rättare Gustafsson kunde åstadkomma. - -Han fann snart, att fröken var mer än icke dum. Han började smått -beundra hennes tilltagsenhet och ihärdighet. Något kom sig beundran av -att rättaren trodde, att patrons vetande låg bakom allt, ty för patron -Boström hyste Gustafsson en oerhörd respekt. Denna rättarens tro var -byggd på delvis oriktig grund. Fröken Sigrid fick visst inga lektioner -dag efter dag hos patron Boström såsom skvallret uppgav. Hon red över -till Alby, när hon ville ha något gott råd. Det var långt ifrån dag -efter dag. Men tätt nog kunde det bli. Samtalen kunde även bli långa och -detaljrika, och Gustaf Boström demonstrerade ofta frågorna med tabeller, -bilder eller naturligt material. Han höll sitt löfte att icke svika -Bjurnäsborna. Han lånade Sigrid travar med böcker angående lantbruk. -Mycket av det praktiska lärde hon i sällskap med rättaren. Hon hade i -likhet med fadern lätt för att lära. Det teoretiska inhämtade hon vid -läsningen om kvällarna och nätterna, sedan hon pliktskyldigast givit -kejsaren vad kejsaren tillhörer och suttit inne hos modern några timmar. - -Tidigt på morgnarna var Sigrid uppe, sommar som vinter, hela året om. -Hon var ofta med på sommarmorgnarna vid femtiden, när korna skulle -mjölkas. Då kunde hon komma ridande på Freja, klädd som en karl nästan, -i livrock, vida byxor och stövlar. Hon språkade enkelt och rättframt -med statargummorna, som sutto där med stävorna mellan benen och slogos -med flugor och kosvansar. Ofta fick hon sig en klunk nymjölk i bägaren, -som hon alltid förde med sig precis som kapten förr i världen. Ute på -fälten var hon med slåtterfolket. I värsta brådskan kunde hon ofta köra -hästräfsan eller höskrindan. Hon sparade sig icke. I ur och skur kom hon -på sin rödbruna Freja ridande långt bort i utskogen för att titta på -hygget. Hon gick i dagtal med jägmästaren för att se efter vad som skulle -stämplas ut i de väldiga skogarna åt Albyhållet till, och ofta bläckade -hon själv stammarna med ett yxhugg. - -Folket på gården, som med fröjd och lättförklarlig glädje först åsett -inspektor Karlssons snöpliga försvinnande från skådeplatsen för mer eller -mindre tvetydiga bedrifter och sedan med missnöje och ängslan märkte de -våldsamma indragningar av både människor och fänad, som patron Boström -satte igenom på Bjurnäs, lät sin klagan gå ut över rättaren och fröken. -Det var de två, som voro orsakerna till alltsammans, ty om de ville, -kunde de mycket väl sagt nej till patron Boströms fordringar. Alltefter -som rättare Gustafsson vann folkets förtroende, minskades klagomålen -mot honom. De måste erkänna, att han var en duktig karl, som kunde sin -sak. Litet hårdhänt var han, men det förlät man snart. Men varför skulle -fröken fara omkring på det där viset och lukta på allt? Kunde hon inte -liksom hennes nåd hålla sig på herrgården? Ingenstädes var man säker för -henne. Hon kunde helt oväntat dyka upp i ladugården och be att få se på -mjölktabellerna eller gå fram och känna på gröpet. Hon skulle vara med -och se korna kalva. Liksom det skulle vara något att se! Outtröttlig var -hon. Uppe i tornkammaren, där hon envisades att bo kvar — det hade Eva -talt om — brann det ljus till långt in på natten. Hon var underlig! - -Sigrid kände denna folkets i övrigt väl dolda ovilja. Hon brydde sig -icke om det. Hon hade jämt och samt en aggande oro i sig de första åren, -sedan hon brutit med Erik. Hon sökte döva den med arbete. Det var därför -hon slet som hon gjorde. Glad var hon naturligtvis, när det började visa -sig fullt klart, att de icke behövde sälja Bjurnäs. Farbror Gustafs -kalkyler hade visserligen icke slagit in fullständigt, men tack vare -hans anvisningar kom man så långt att räntorna på inteckningarna kunde -erläggas i rätt tid, skulderna avbetalas enligt en bestämd plan och allt -hållas gående. Det gav Sigrid en viss tröst. Det hände dock ännu ofta, -att hon plötsligt återföll i det allra tyngsta svårmod. Då tänkte hon än -på självmord, än på att lämna alltsamman och resa till Stockholm för att -söka upp Erik. En gång hade det till och med gått så långt att hon packat -handväskan en natt och bestämt sig för att resa upp till huvudstaden för -att hälsa på. - -Det var en vinternatt, och snöstormen rasade utanför. Klockan kunde -kanske vara bortåt elva, då allt var packat. Hon hade förberett modern -på att hon måste i en viktig affär resa upp till Stockholm nästa dag. -Beslutet hade fattats på kvällen, strax innan hon gick upp från modern. -Det hade varit en ovanligt dyster kväll. Hennes nåd var alltid i dåligt -humör, när det var dåligt väder. Vädret var också förskräckligt. Fast -de flyttade från det ena rummet till det andra, var det så gott som -omöjligt att hålla varmt inomhus. Det pep och tjöt i knutarna. Ibland -kom stormen farande som den försökte välta hela huset. Det suckade och -våndades. Fönsterrutorna skallrade var man än sökte skydd. Det var som -om stormen sprang runt huset för att komma in. Det fyrades på med brasor -så kakelugnarna voro glödheta. Ingenting hjälpte. De sutto inlindade i -filtar och fröso ändå. Hennes nåd hade till och med tagit pälsstövlarna -på för att hålla sig varm om fötterna. - -»Vilket väder! Vilket väder!» klagade hon, när Eva bar in mer ved och -lade på. »Finns det då inget rum i hela huset, där man kan få varmt?» - -»Skulle inte hennes nåd kunna försöka biblioteket», föreslog Eva. »Där -har varit eldat i dag och där är bäst ombonat, sedan fröken lät reparera. -Jag kan sätta in en brasa till där.» - -Både hennes nåd och fröken hade glömt bort biblioteket, mest därför att -modern aldrig annars satte sin fot där. Sigrid fick befallning att pröva. -Resultatet befanns så gott att damerna flyttade in. - -Därinne var märkvärdigt lugnt. Stormen hördes utanför, men det pep icke i -springorna som i de andra rummen. Sigrid använde rummet för bokföringen -på gården och hade snyggat upp det. Uven ovanpå skåpet hade fått en gul -porslinsknapp, som förut suttit i en av Sigrids blusar, i stället för -lintotten i ögat, och jordglobens stativ hade hon själv förgyllt med -guldbrons. De gröna gardinerna i bokskåpen hade slopats för alltid. Bakom -de blanka glasrutorna såg man nu bokryggarna i skinn och pergament. På -skrivbordet lågo en del böcker och papper. - -»Du har riktigt trevligt här», sade hennes nåd. »Det hade jag aldrig -trott.» - -»Tycker mamma», svarade Sigrid. »Jag har gjort vad jag kunnat.» - -Efter utbytet av dessa vänliga ord avled samtalet. Hennes nåd satt så -nära brasan som möjligt. Hon tyckte om att bli stekt. I synnerhet i -sådant Herrans väder som det var utanför. Där var verkligen riktigt rart. -Hennes nåd slumrade till. - -Sigrids tankar vände tillbaka genom åren, till den stilla och blida -försommardag, då hon och Erik suttit där för första och sista, enda -gången. Det var det, som gjorde, att allt det gamla, gångna, halvt -förglömda vaknade upp till fullt liv igen. Hon måste se honom en gång -till, en enda. De hade ju icke ens fått skiljas ordentligt. Detta liv var -förfärligt. Snö och storm och ensamhet. Bort rann livet, hennes unga liv, -utan spår, utan nytta, utan glädje. Kor och hästar och mjölk och folk! -Vilket liv! Mamma och farbror Gustaf. Farbror Gustaf och mamma. Greta var -söt förstås, men det var dock ingen människa för henne. Hon var ensam på -Bjurnäs, ensam i världen. - -Hon lade handarbetet ifrån sig och gick bort till fönstret. Det var -igenmurat av snö. Hon var fånge inom dessa murar, fånge för livstid. - -Hon började gå av och an i biblioteket. Hon gick tyst som ett vilt -burdjur, men det var för att icke väcka modern. Vad skulle Erik säga, om -hon ...? - -Hon öppnade dörren och gick ut i salongen. Där hade brasorna redan -slocknat. Luckorna för båda kakelugnarna voro stängda och spjällen -skjutna. Trots det skallrade det till i luckorna då och då, när stormen -tog i. Det lät som om benrangelsknotor skramlat mot varandra. - -Jag måste bort från detta, innan det blir för sent, innan jag sitter och -sover framför brasan i en stol som mamma. Jag vill icke dö som fånge -på Bjurnäs, tänkte hon. Än en gång skall jag se honom, tala vid honom, -förklara honom allt, även hemligheten med Johan. Han skall få veta, att -jag älskar honom ännu och att jag är beredd att lämna allt, om bara han -vill, om han kan förlåta mitt brev och vad jag skrev. Jag vill icke dö -utan att ha sagt honom allt. - -Hon gick ned och tog pälsen och pälsstövlarna på sig. Så gav hon sig -ut i stormen för att visa, att hon ville något, att hon vågade trotsa. -Stormen slog omkull henne flera gånger i drivorna. Jag skall ned till -stallet, föresatte hon sig. Hon kom dit och lyckades få upp stalldörren. -Hon gick in. Lyktan med dess eländiga belysning hängde och slängde i -taket. Hästarna sovo. Unghästarna hade lagt sig, men de gamla, stelbenta -stodo med hängande huvud. Ibland slog en hov emot spiltgolvet med ett -dovt ljud. Sigrid stod en stund och såg på dem, försäkrade sig om att -stallyktan icke skulle ramla ned och gick sedan tillbaka upp till gården. -Det var riktigt härligt att känna snön piska i ansiktet. Det var gott att -få kämpa mot stormen. - -När hon kom upp i biblioteket, hade modern vaknat. - -»Kära barn, var har du varit? Jag undrade vart du tagit vägen? Och så du -ser ut», ropade hennes nåd. - -»Jag var ute ett slag för att se till hästarna. Jag måste resa till -Stockholm i morgon för en viktig affär», sade Sigrid. - -»Kära du, det var då ett förfärligt väder du får. Kan du icke vänta med -resan? Du kan icke ta dig fram för snö. Nog kan du vänta.» - -»Omöjligt. Det måste ske i morgon. Går det icke med släde, rider jag.» - -Sigrid stod mitt under hänglampan i taket, när hon sade det. Modern reste -sig tungt upp ur stolen framför kakelugnen. Hon såg på dottern. Det var -Per upp i dagen, livs levande. Samma lysande blå ögon, samma skimmer -omkring dragen, stordådsdraget, som hennes nåd en gång i beundran kallat -det. Rak stod hon där, flickan. Det mörkbruna hårets slingor hade löst -sig av storm och väta och hängde nedåt kinden. Hon strök det otåligt åt -sidan. Men hennes ögon och mun liksom logo. - -»Som du vill, kära barn», sade hennes nåd och skakade på sitt gråa huvud. -»Godnatt!» - -Hon gjorde sig beredd att gå ensam in till sig som vanligt, men Sigrid -bjöd henne armen till stöd. - -»Vilket väder! Vilket väder!» klagade hennes nåd, medan de passerade -rummen för att komma till sängkammaren. »Att du törs ligga däruppe i -tornet en sådan natt som denna! Det låter som det skulle blåsa ned.» - -Sigrid gick upp till sig, packade och sov gott. Det var härligt att höra -stormen. Den ropade på henne. Ut! Ut! - -Nästa morgon var beslutet borta. Det blev ingen resa av. Hon skyllde på -snön, när modern frågade, varför hon icke rest. - -»Det var förståndigt, kära barn», sade hennes nåd. »Det står väl icke för -livet med den där affären. Du kan fara en annan gång.» - -Sigrid nickade till svar. - -Det blev aldrig någon annan gång. Vad det var, som dödade hennes -beslut den morgonen, när hon steg upp, blev hon aldrig klok på. Hon -hade visserligen rotat i sina lådor, strax hon kom upp, för att hitta -handväskan och hade då funnit både det bruna kuvertet och Johans -porträtt, som hon gömt i nedersta lådan i byrån för att ingen skulle få -tag i det. Hon hade satt sig att se på porträttet. Än se’n? Hade hon icke -fullgjort alla skyldigheter mot honom och betalt till häradshövdingen vad -hon lovat fadern? Nej, det kunde icke vara det! Hon brydde sig icke om -att söka efter bevekelsegrunden till att stanna hemma. Det hade i alla -fall icke tjänat någonting till att jag sökt upp Erik. Vad hade jag att -säga honom? Han kanske också redan är kär i en annan, förlovad och gift. -Det var riktigt bra, att jag icke for. - -Det var det svåraste återfallet Sigrid hade. De mindre svåra inskränkte -sig till att hon ville skriva till Erik och förklara allt. Det stannade -vid viljeakten. Hon omsatte den aldrig i handling. På det sättet lyckades -hon till slut förkväva sin kärlek, förvisa den till de allra mörkaste och -hemlighetsfullaste cellerna inom sig. Detta våld på kärlekslivet hämmade -sig hos henne. Hon kunde ibland bli retlig eller obehaglig som hennes nåd -kallade det. Då måste Sigrid svalka sig med långa, halsbrytande ridturer -eller strängt arbete. - -Så småningom började dock hennes sinne att fyllas av en viss resignerad -ro, men det drog år och dag, år och dag. - -Det som mest läkte hennes hjärtesår till sist var lugnet, stillheten, -friden ute på landet och framför allt detta, att hon började känna, att -hon betydde något för Bjurnäs. Rättare Gustafsson förföll allt mer och -mer till att på allvar följa hennes råd eller inhämta hennes förslag, -ehuru det i början plågade honom att på detta vis bli avsatt från -ledareställningen och endast bli en förmedlande länk mellan henne och -folket. Han var klok nog att inse, att fröken i de flesta fall hade rätt, -ehuru hon var kvinna. - -Oviljan hos folket mot frökens sätt att lägga sig i allt förgick från den -stund hon började låta reparera statarebyggnaderna och torpen, sätta upp -nya tapeter, nymåla och sätta in nya järnspisar, där det behövdes. Det -var något nytt för folket på Bjurnäs. Kapten Bjurcrona hade långt ifrån -behandlat folket illa. Tvärtom. Han var varken snål med den i kontrakten -bestämda spannmålstilldelningen eller lönen. Han gav ofta extra tillägg -i en eller annan form. Han hade bara icke sinne för folkets hemtrevnad. -Det var en sak, som icke angick honom. I det fallet fick folket sköta sig -själv. Han var alltid en god husbonde, när det gällde att hjälpa eller -stödja dem i deras bekymmer, men inredningen i folkets byggnader brydde -han sig icke om att taga del av förrän de kommo till honom och klagade -över att tapeterna ramlade ned eller järnspisarna föllo sönder. Vad det -utvändiga av torpen och statarstugorna angick skulle det gå långt, innan -han fann sig föranlåten att ingripa och kosta på några tunnor rödfärg. -Folket beklagade sig nästan aldrig över detta. Hade de endast varmt -inomhus — ved fingo de ta så mycket de ville! — och det icke regnade -in allt för svårt genom taken, brydde de sig föga om utsidan. Torparna -hjälpte ofta upp stugornas jämmerliga yttre med vildvin eller klängrosor. -Statarna tyckte bättre om att kapten gav dem en slant till barnungarna -än att pengarna skulle gå till rödfärg eller kalk, alltefter byggnaderna -voro av trä eller sten. - -Sigrid däremot tog som kvinna sakerna på ett helt annat sätt. När hon -började få klart för sig, hur trasigt och smutsigt folket hade inomhus, -tog hon en ordentlig husesyn tillsammans med rättaren över hela Bjurnäs. -Varenda stuga inspekterades ordentligt från golv till tak. Torpargummorna -och statarhustrurna fingo frambära sina bekymmer. I början gick det -trögt. Man krusade och invände, att vi har det så bra, så. - -»Säg ut nu, kära mor, vad hon har på hjärtat», var Sigrids vanliga svar, -och så kom det till slut. Det skulle allt vara skönt, om de kunde få -blommiga tapeter i kammarn och nytt golv i köket. Spisen var nog bra -dålig, i synnerhet när det var tung luft, då ville han gärna ryka in, så -om fröken ville laga, att det bleve gjort, ja, se då vore hon då hjärtans -rar. - -Det var en lång önskelista från den inspektionen. Rättaren, som i -egenskap av smålänning var van vid svårare förhållanden i sin hembygd, -tyckte i början, att det hela var bortkastade pengar, när man samtidigt -ville spara på alla håll och kanter. Han hade svårt att förstå, att -fröken hade lust att göra något för folket, när detta självt knappt ville -ha något gjort. Man skulle icke truga gott på människorna. Det skulle -vara en kvinna, som hade sådana tokiga idéer. Efter hand försonade sig -dock Gustafsson med frökens strävanden att göra det hemtrevligt hos -folket. Han märkte gott, hur folkets omdöme om fröken ändrade sig. Numera -hörde han ofta, hur de prisade henne vitt och brett. - -»Ja, se fröken, hon är då obegripligt rar och god», blev den vanliga -visan hos statare och torpare på Bjurnäs. I synnerhet var det kvinnorna, -som lovsjöngo henne. Det var annat än hennes nåd, det! - -Hos Sigrid bottnade denna reformationsiver mycket i en annars väl dold -ömhetskänsla. Greta Boström, som i likhet med de flesta barn var en -stor psykolog, när det gällde äldre människor, sade högt ifrån, att -tant Sigrid var den bästa människa, som fanns på den här jorden. Sigrid -försökte aldrig göra reda för sig själv varför hon hade börjat intressera -sig för att folket på Bjurnäs skulle ha det så bra som möjligt med de -begränsade tillgångar modern och Sigrid kunde disponera över. Hade hon -brytt sig om att söka efter förklaringen, skulle hon säkert upptäckt, att -hon under de år hon varit hemma hos modern på Bjurnäs lärt sig vörda två -viktiga grundfaktorer i livet, skapandet och vidmakthållandet. - -För reparationerna på godset hade fröken till slut fått rättare -Gustafssons förlåtelse. Värre blev det, när hon nödvändigt ville anlägga -ett stort, modernt hönseri på gården med äggkläckningsmaskiner och -dylikt. Rättaren, som tyckte att hönsen fullgjorde sina skyldigheter -bättre än maskiner, stred emot i det längsta. Sigrid drev sin vilja -igenom. Allra värst vart det, när fröken bestämde, att nya varmbänkar -skulle anläggas längs den stora granhäcken mot söder, där solen riktigt -kunde bränna på framåt februari, mars. - -Det skulle vara roligt att veta, vem som skulle sköta allt det där, -menade rättaren. Hönsen skötte sig själva, men kläckningsmaskinerna och -bänkarna? Man skall icke ta sig vatten över huvudet, fröken! Ännu mindre -kläckningsmaskiner och varmbänkar. - -Vem som skulle sköta dem? frågade Sigrid. Hon själv, naturligtvis. Hon -hade ingenting annat att göra. - -Jaha, allt det där var gott och väl, men var skulle pengarna tas ifrån -till allt vad fröken ville ha infört på Bjurnäs? Sigrid svarade ingenting -härpå, utan gav en mycket snäv befallning, att varmbänkarna genast skulle -göras i ordning. Bräder hade man hemma, och gödsel fanns det gott om. - -»Ja, men fönstren och glasen, fröken lilla? Även om vi kan låta laga de -gamla fönsterramarna och spröjsarna, kan vi icke göra glas själva. Såvida -vi icke skall anlägga ett glasbruk här också med detsamma.» - -Fröken kunde icke låta bli att skratta. En annan än hon skulle blivit -ond över att bli kallad fröken lilla. Hon förstod honom. Han menade det -bästa. Att spara. - -»Alltid blir det någon råd, Gustafsson. Man skall aldrig förtvivla.» - -Jaså, det låter så nu! Man skall aldrig förtvivla. Det var annat än i -början, då fröken ofta sade till honom: »Ja, men Gustafsson, det här är -rent förtvivlat!» Nej, man skulle aldrig förtvivla, det var just hans -och alla smålänningars valspråk. - -Han tänkte på sin hembygd med stenar och jordbitar om vartannat. Där -kunde man förtvivla, men här uppe i Sveriges fetaste och bästa bygd! Det -var löjligt! Här behövde man varken svälta eller frysa, bara man rättade -mun efter matsäcken. Men se det hade fröken svårt att göra. Det låg -naturligtvis i blodet. - -Gustafsson passade på att vid ett besök på Alby anförtro patron Boström -sina bekymmer över fröken Sigrids alla nymodigheter och tokiga påhitt. - -»Det här går galet, patron», försäkrade rättaren. »Vi står inte ut med -det. Folket räcker inte till. Fröken kan inte sköta allt, heller! Vad mig -beträffar håller jag nog. Jag är av segt virke från småländska höglandet. -Men fröken och folket ...» - -»De, som icke äro smålänningar», inflickade patron Boström leende. - -»Jo, ackurat!» Gustafsson klippte med ögonlocken. »Se, antingen får vi -sätta en stopp för nymodigheterna eller också får vi skaffa mer folk på -Bjurnäs.» Han slog bestyrkande med mössan mot benet. - -»Så skaffar vi mer folk, Gustafsson. Det blir hans sak.» - -»Har vi råd till det?» Rättaren tummade mössan runt och såg finurlig ut. -Det kanske var bättre ställt med Bjurnäs än han visste. - -»Jag skall tala med fröken», blev patron Boströms svar. Mer fick rättaren -icke veta, men han grubblade länge och väl hur det hängde ihop med saken. -Skulle det kanske ändå vara sant vad man viskade här och där, att patron -Boström på Alby gick i giftastankar igen och att lilla fröken Greta redan -kallade fröken på Bjurnäs för sin nya mamma? - -Rättare Gustafsson fick flera märkvärdiga ting att undra över. Det -märkligaste var, att fröken Sigrid en dag förklarade, att hon tänkte -ta sig en längre ridtur på några dagar. Hon var trött och behövde vila -sig, komma bort från alltsamman. Rättaren fann det märkvärdigt, att hon -då ville ge sig ut på långtur med Freja. Det hade varit bättre, att hon -gjorde som hennes nåd och låg i vilstolen och läste dagarna i ända. Nå, -den stackaren hade sitt hjärta att dras med. Henne fick man förlåta. - -När fröken Sigrid frågade rättaren, om han trodde, att de kunde reda sig -själva på gården, medan hon var borta, hade Gustafsson svårt att hålla -sig för grin. Fröken stod just i begrepp att ge sig av. - -»Jag skall sköta kläckningen, fröken lilla!» Han menade maskinerna, men -han hade sitt eget sätt att bilda meningar. Han klappade Freja på halsen. -»Lita på oss, fröken! Här skall ingenting fallera.» - -De skrattade båda. Hennes nåd stod i fönstret och vinkade farväl. Hon -var riktigt glad, att Sigrid äntligen beslutat sig för att ta ledigt -en smula. Det var visserligen en besynnerlig färdväg hon gjort upp. -Men det var hennes egen sak om hon ville rida runt Vättern i den här -sommarhettan, då man nätt och jämt kunde draga andan inne. Uh, sitta på -en hästrygg i solhettan flera dagar, kanske en vecka! - -»Adjö, med dig, kära barn! Roa dig gott och var rädd om dig!» ropade -hennes nåd till avsked. - -Sigrid hade talat sanning, när hon sade, att hon tänkte rida runt -Vättern. Men hon hade också en annan plan. Hon ville åtminstone se -stället, där Johan var inackorderad. Genom häradshövding Torsell hade -hon fått mångfaldiga försäkringar om, att pojken hade det utmärkt hos -sina fosterföräldrar. När hon begärde att få veta precis var stället -låg, visade han henne det på kartan över Gränna, som han hade. Det var -ingen konst att hitta huset. Hon behövde bara fråga efter Hanssons. -Trädgårdsmästare Hansson. - -I början av färden tog Sigrid det hett. Hon satt i sadeln till långt fram -på förmiddagen och steg till häst i solnedgången. Hon älskade att rida på -natten. Dels var det icke så varmt, dels var det mer poesi att trava fram -i den bleka natten. Någon fara var det icke. En dum landsvägsstrykare -gjorde en gång ett försök att hugga Freja i betslet, men Freja nafsade -till så vilt efter honom att karlen gick baklänges i diket av förfäran. - -Det var en härlig känsla att vara fri. Hon kände sig som en lyckoriddare -— åh, hur hon mindes Harald Molanders lyckoriddare! Alldeles så hade hon -det. Inget tak över sig annat än himlens. Inga väggar andra än skogens. -Så red hon glad och fröjdefull att finna huset, där faderns son Johan -bodde. - -Vättern hedrade sig efter solnedgångarna och på förnatten. Den kunde -ligga skimrande i guld och blod, i opal och i metall. Färgerna kunde gå -och komma på den ofantliga vattenspegeln som färgerna på stålet, när -smeden hemma på Bjurnäs härdade. Sigrid kunde hålla långa stunder ibland -med Freja bara för att njuta av färgspelet. Vackrast blev det, när hon -kom nedåt Grännatrakten, och Visingsö låg sagoartad därute. - -Det var tidigt på morgonsidan. Solen hade nyss stått upp. Dess strålar -jagade som guldpilar genom luften för att klyva morgondimmorna, som -ruvade över vattnet. Vinden kom och hjälpte solen. Det susade i träden -och sjöng i skogen. Fläkta i sidorna, kluvna av guldpilarnas regn började -dimmorna rulla ut över sjön. Mitt i stannade de i ett allt tätare töcken. -Här ville de icke släppa, här dolde de något i sina dunster. Tätare och -tätare blevo de där. De bildade en mjölkblå kontur, lik ett moln, som -simmade i sjön. Det var trolskt. Framom och bakom det mjölkblå, långa -molnet glittrade och blänkte sjön. Slutligen började det glittra även i -molnet. Det blev smala sund och öar, tills slutligen molnet löstes upp -och försvann, och fram steg Visingsö liksom höjande sig ur djupet, ett -avlångt smycke, infattat i silver med gröna ängar, träd och små vita hus -med fönsterrutor av guld. - -»Ser du så vackert, min flicka», sade Sigrid och klappade Freja på halsen. - -Hon satt länge och såg på undret, innan hon red vidare. Hon red förbi -morgontidiga mjölkskjutsar och nådde Gränna vid sextiden. En del bönder -hade redan samlats på torget och höll på att breda ut sina produkter. Där -funnos härliga jordgubbar. Sigrid fick sig en stor strut av dem och red -bort till hotell Brahe, där hon beslutat sig ta in. Sedan hon ställt in -Freja och ålagt drängen att se till att Freja fick sig ett ordentligt mål -havre, gick hon upp och lade sig. - -Strax efter middag var hon i kläderna igen för att söka rätt på Hanssons. -Det var icke svårt att finna huset. Häradshövdingens beskrivning -passade in på pricken — ett förtjusande litet hus med rundbågar — -första tvärgatan till vänster bortom kyrkan — gröna luckor ... Det -stämde. Häradshövdingens tillägg, att det fanns en oerhörd massa rosor i -trädgården, var däremot svårt att betrakta som något särskilt kännetecken -på Hanssons egendom. Alla trädgårdar voro fulla av rosor. Medan Sigrid -stod oviss, kom en liten, hoptorkad och krokryggig gumma tultande gatan -fram. Sigrid frågade henne var Hanssons bodde. Gumman såg kritiskt på -hennes byxor och ridstövlar och visade på huset mittför utan ett ord till -svar. Men längre bort ställde hon sig för att se vad den unga, fina damen -hade hos Hanssons att göra. - -Sigrid blev generad och gick vidare. Hon hade icke tänkt på att hon -kommit till en äkta småstad, där man icke hade mycket att syssla med och -där således en ung, ståtlig dam i lågkullig hatt, svart livrock, rutiga -ridbyxor och blankskinnsstövlar var en något ovanlig företeelse. Det -hjälpte icke, att hon klatschade upp sitt mod genom att slå med ridspöet -mot stövlarna. Hon hade varit bra dum, som icke kommit till Gränna klädd -som en vanlig människa. - -Efter en rundtur genom staden och nedåt hamnpiren och efter en kopp -kaffe med läckra bakelser inne på konditoriet vid den öppna platsen med -Brahemonumentet, försökte hon än en gång sin lycka hos Hanssons. Den -krokryggiga gumman hade för länge sedan ledsnat på att vänta. Sigrid hade -fått en lysande, en högst lysande idé under kaffedrickningen. Hon skulle -gå in och fråga hos Hanssons, om där funnos några rum att hyra. Det kunde -aldrig misstänkas, eftersom det stod dylika anslag på flera andra hus. - -Hon gick djärvt på. Ingen fanns i trädgården. Putsat och fint var det -överallt. Sandgångarna voro nykrattade, rosorna väl uppbundna och -fruktträdens stammar vitkalkade. Dörren till huset stod öppen. Sigrid -fortsatte sin hänsynslösa upptäckarefärd. Hon knackade på dörrarna i -förstugan. Huset verkade utdött. Ingen kom och öppnade. Efter lång väntan -hörde hon steg i trappan. En äldre kvinna, snyggt men enkelt klädd och -med påfallande gott och vänligt ansikte kom långsamt nedför trappan. -Hon hade tydligen svårt för att gå. Sigrid skämdes över att ha besvärat -henne. Kvinnan hade grått hår, tätt tillstruket vid tinningarna och benat -mitt i. - -»Jag trodde Axel var inne», sade hon. »Vad är det, som önskas?» - -»För all del, ingenting viktigt», svarade Sigrid. - -Kvinnan fortsatte ned. Hon granskade forskande Sigrids klädsel. Sigrid -kände, att den fordrade sin förklaring. - -»Jag kom ridande och såg mig om i staden. Här är så förtjusande vackert. -I synnerhet hos er. Har ni möjligen några rum att hyra ut?» - -»Nej, det har vi inte, men frun eller fröken» — hon såg misstänksamt på -ridbyxorna — »jag vet inte vilket det är kan höra efter hos skräddarns -borta på gatan. Han har visst rum. Eller också i bokhandeln. De brukar -ha reda på om det finns några lediga. Vi har icke flera rum än vad vi -behöver själva.» - -»Är det fru Hansson jag talar med?» frågade Sigrid. Hon var icke sinnad -att låta köra sig på porten så hastigt. Hon måste försöka få se Johan. - -»Ja, det är det, hur så?» Kvinnan såg förundrad på henne. - -»Jag ville så gärna bott här», sade Sigrid. Vissheten om att hon icke -kunde få rum hos Hanssons fördubblade hennes fantasi. »Jag tror jag -aldrig sett något så vackert som er trädgård. Och vilken utsikt!» - -Hon hade vänt sig om för att gå, då hon fällde de sista orden. - -»Ni ser ju hela Vättern härifrån.» - -»Ja, nu är här vackert», bestyrkte fru Hansson. »Men det är så lagom på -eftervintern. Och på vårsidan! Framåt mars och april! Rysligt!» sade hon -och följde Sigrid ut, sedan hon tagit en käpp i förstugan för att stödja -sig på. - -Trädgården var hennes skötebarn och Sigrids komplimang hade fallit i god -jordmån. - -»Då blåser och stormar det och kallt och fuktigt är det, så man blir rakt -förstörd», klagade fru Hansson. »Gikten lämnar en ingen ro.» - -»Stackars fru Hansson!» Sigrid klappade henne på armen. En sådan -vänlighet måste belönas, tyckte fru Hansson. Ridbyxorna och stövlarna -kanske ändå icke betydde så mycket. Och ansiktet var riktigt rart, ja -vackert skulle man närapå kunna säga. Det var visst ändå en fin dam. - -»Nej, se där har ni Kaiserinn Augusta», utropade Sigrid och böjde sig -ned över en vit ros med en aning av blekgrönt i färgen. »Den luktar så -härligt!» - -Hon såg ut som om hon velat bryta den men hejdade sig. - -»Och där general Jaqueminot och mrs John Laing och Frau Karl Drusky, jo -jag tackar!» - -»Fröken tycks känna till dem?» - -»Vi har samma sorter hemma.» - -»Nej, tänk!» - -Vad fru Hansson tänkte mera förblev outtalat, men hon ropade med hög röst: - -»Axel, var är du? Axel!» - -Ingen svarade. - -»Johan! Är du icke heller där? Det var då märkvärdigt. Jag förstår icke -var de håller hus.» - -»Trädgården tycks vara stor», sade Sigrid, som darrade av längtan efter -att få se Johan. Hon drev framåt gången. - -»Jo, de är nog därborta vid kasten», förklarade fru Hansson. »De pysslar -jämt med vinet, när de kommer åt. Då varken ser eller hör de. Det skall -gallras ordentligt, om det skall bli något.» - -I detsamma kom en halvstor pojke springande. Han var barfota, med -skjortan uppfläkt i bröstet. När han fick se Sigrid, saktade han farten -och närmade sig gående. - -Sigrid fick hjärtklappning. Jaså, det var Johan. Porträttet stämde. Han -hade faderns näsa och ögon, men håret var ljust och krusigt. Men vad han -var liten! - -»Vad var det?» frågade han. Han såg icke på Sigrid. Han var blyg. - -»Skaffa mig saxen», sade fru Hansson. »Vi skall ha några rosor.» - -Pojken löpte genast i väg och var strax tillbaka med det begärda. Han -ville lämna den åt fru Hansson. - -»Du kan ta själv. Ta några riktigt stora och vackra, icke för mycket -utslagna — den där röda där till vänster — nej, längre bort — den där ja -— och så den gula där — nej, knoppen, kära barn ...» - -Hon beskrev utförligt vilka han skulle taga. Han lydde villigt. Han var -redan skicklig i yrket det syntes på det sätt varpå han undersökte varje -ros, innan han klippte. Sigrid var alltför upptagen av att se på honom, -på hans bruna ben, hans nakna hals, hans huvud, för att tänka på vad fru -Hanssons avsikt var med kommenderingen. Vad han såg frisk och duktig ut! - -»Så där ja, det räcker. Kom nu hit med dem!» befallde fru Hansson. »Vart -skall du ta vägen, Johan?» ropade hon, när pojken sprang sin väg med -rosorna. - -Johan var omtänksammare än hon. Han var strax åter med dem. Under det han -kom gående, lindade han bast om stjälkarna. Han räckte rosorna åt fru -Hansson, men hans hastiga ögonkast på Sigrid visade, att han visste vem -som skulle ha dem. - -»Åhnej», sade fru Hansson och sköt tillbaka rosorna, »då kan du också -gärna lämna dem själv åt fr...» — hon tvekade, men så bestämde hon sig -för att säga — »fröken.» - -Johan sträckte buketten åt Sigrid. Det skedde litet blygt, men blicken -sade, att han tyckte hon var väldigt stilig. Sigrid rodnade, stammade -några förlägna ord till tack och begravde ansiktet i rosorna. - -Både fru Hansson och Johan åskådade akten under tystnad. Akten varade -mycket länge. Man skulle rent av kunnat tro, att den unga damen kysste -varje ros, så såg det ut. Hennes ögon voro så underligt blanka och stora, -när hon tog rosenbuketten från ansiktet. - -»Det var verkligen förfärligt snällt», sade hon nästan förvirrad. - -»Åh, vi har sådana massor», försäkrade fru Hansson. »Det kan vara ett -minne från Gränna.» Hon smålog. Johan smålog också, där han litet blygt -stod och såg än på den fina damen, som var så konstigt klädd, och än på -marken. Hela tiden var han livligt sysselsatt med att linda en bastända -på och av saxen. Den där damen tittade så besynnerligt på honom. Så hade -bestämt aldrig någon sett på honom förr. Han blev generad. Ännu mer -generad blev han, när hon plötsligt ropade: - -»Nej, jag måste tacka dig, Johan!» Han kände en smällande kyss på mun, i -det hon böjde sig ned och omfamnade honom. - -Det var gräsligt genant för en pojke på Johans år att omfamnas av en -fullvuxen kvinna, i synnerhet en alldeles främmande, och därtill få en -kyss mitt på mun, vilket är nära på det rysligaste, som kan hända en -liten karl vid så framskriden ålder. Johan protesterade också med sina -bara ben och tog till fötterna så fort han kom ned igen på marken. - -»Han är bra söt», sade Sigrid. - -Fru Hansson undrade, om hon borde bli ond eller icke. Hon tittade upp och -ned på den ståtliga unga damen och bestämde sig för att bibehålla sitt -goda humör. På sätt och vis var det smickrande för henne. Ingen kunde -veta annat än det var hennes son. - -»Hur gammal är han?» frågade Sigrid för att det skulle förefalla mer -naturligt. - -»Nyss fyllda fjorton.» Det var ändå märkvärdigt vad den unga damen var -intresserad av gossen. - -Sigrid kände, att det började sväva misstankar omkring i luften och tog -adjö, sedan hon ännu en gång tackat för rosorna och frågat, om hon ändå -icke kunde få betala dem. - -Fru Hansson slog avvärjande med handen. - -»Kommer aldrig på fråga!» Hon linkade med Sigrid till grinden och stängde -den onödigt hårt efter henne. Fru Hansson var icke säker på om det icke -var något sjukt med besöket. Hon måste rent av se efter på fönstren utåt -gatan, om mannen möjligen satt upp något anslag om rum att hyra. Nej, där -fanns ingenting. Märkvärdigt, att den där damen just skulle fråga hos -dem. Tänk ändå, om det kunde varit Johans mor? Hon var kanske litet för -ung, men det kanske hade gått på sned tidigt för henne. Varför hade hon -annars kysst pojken? Visst var han söt, men inte brukade damerna ge sig -till att omfamna och kyssa honom, åtminstone icke sedan han blivit så -stor. Det var bestämt något på tok med det där besöket. - -På kvällen förhörde fru Hansson allvarligt sin man, om han var absolut -säker på att Johans mor var död. Trots att mannen försäkrade, att -häradshövding Torsell sagt honom det, låg fru Hansson vaken till långt -fram på natten. Det vore förfärligt, om man kom och tog Johan ifrån dem. - -Sigrid kom hem till Bjurnäs i strålande humör, trots att hon ända från -Jönköping haft det allra rysligaste väder. Kom rättaren och beklagade sig -över att nu måste han visst be fröken att få pengar igen, skrattade hon -bara, hon som alltid förut såg hemskt allvarlig ut, när det rörde sig om -pengar. - -»Det skall vi nog reda upp», svarade hon, och hon redde upp det till -sist. Hur det gick till, var oförklarligt för rättaren, sådana summor som -Bjurnäs slukade. Han visste icke hur Sigrid satt och våndades inne på -kontoret över alla siffror och hur hon om nätterna många gånger vandrade -upp och ned av oro över hur det skulle gå. Försommaren var värst, innan -man hade något spannmål att sälja. Förra året hade varit gott, men den -här sommaren såg ut att gå alldeles på tok. Vallarna brändes sönder i -hettan ju längre det led. Juli var gräslig. Det föll icke en droppe -regn. Timotejen och alsiken hade man för länge sedan fått ge förlorad. -Lyckligtvis hade man på rättarens råd sparat hö sedan förra året, men -korna behövde grönfoder också. - -När Sigrid frågat sig för hos farbror Boström, hur han trodde det skulle -gå, slog han ut med händerna och spådde missväxt. - -»Men sälj inga djur förrän du behöver», var hans ständiga slutrefräng. - -Rågen fick man in. Den var dålig. Havren såg eländig ut. På sina ställen -låg potatisblasten brunbränd och avsvedd av den obarmhärtiga solen. -Själva jorden sprack i djupa rämnor. Det var som också den våndats av -inre kval. - -En dag ringde det i telefon på kontoret, där Sigrid satt och kalkylerade -över hur hon skulle kunna få in betalningen från andelsmejeriet tidigare. - -»Hallå!» svarade hon. »Det är Bjurnäs. Hallå! Hallå!» - -Det var ett surr och ett snurrande i apparaten. Hon hörde enstaka ord -och röster. Det var något förvirrat och tokigt i alltihop, tokigare än -vanligt. Det måtte vara långlinje, tänkte Sigrid. Hallå! - -Plötsligt bröt en röst igenom. - -»Är det du, Sigrid! Nå, det var då väl. Jag tror jag hållit på en -halvtimme för att komma fram till Bjurnäs. Hallå där!» - -Farbror Gustafs röst var ovanligt ivrig. - -»Nu går det fan i våld! Kriget har brutit ut!» - -Så kom det en lång förklaring och utläggning om den politiska -ställningen. Sigrid förstod icke mycket. Hon hade aldrig varit -intresserad av politik, och hon kunde nätt och jämt fatta, att farbror -Gustaf blev så entusiastisk till sist i telefon, att han förklarade, att -han skulle ta mig fan gå med själv om det knep. - -»Gör framför allt inga utbetalningar, barn! Vi får säkert moratorium.» - -Sigrid visste knappt vad moratorium var. Kriget var naturligtvis -förfärligt. Kanske Sverige också kom med. Så mycket läste hon -tidningarnas politiska betraktelser, att hon visste, att det var oroligt -ute i Europa, men därifrån och till krig ... - -Hon underrättade genast modern. Denna blev först alldeles utom sig och -började tala om att sätta Bjurnäs i försvarstillstånd och ladda kaptens -alla gevär. - -»Har vi mat hemma, kära barn? Jag vet hur det är. Ingen har läst så -mycket som jag om krig. Staten tar allt, och resten tar fienden.» - -Sigrid tyckte, att fienden borde ha svårt för att ta resten, men sade -ingenting utan försökte trösta modern. - -»Vi kommer med! Du skall se vi kommer med!» ropade hennes nåd. »Och Per -som är död! Inte en karl i hela huset. Vem vet vad folket kan ta sig -till!» - -Hon eggade upp sig själv till den grad, att Sigrid måste ge henne -nervdroppar för att få henne att lugna sig. Hon försäkrade modern, att -det icke var något farligt och att det var långt bort från dem som man -krigade. Då började hennes nåd tala storpolitik om Tyskland och Frankrike -och Ryssland. - -Sigrid hörde på tåligt. Hon var mest rädd för att moderns hjärta skulle -ta skada. Det var tillräckligt svagt förut, och doktorn hade sagt, att -hon skulle skonas från alla upprörda händelser. Sigrid ångrade, att hon -sagt något och bad också modern förlåta det. - -»Kära barn, det var bra, så jag kan hinna ordna för oss. Det skulle bara -fattats, att jag suttit här och icke vetat någonting, förrän en kula -kommit indansande till mig. Det var riktigt snällt av dig, Sigrid!» - -Härefter ingick hon på en vidlyftig plan hur de skulle ordna för sig. -Själv skulle hon genast i morgon bittida låta Magnusson köra till -handelsboden och skaffa hem vad de behövde. Det stod just i tidningen -härom dagen att det i händelse av krig skulle bli en allmän rusning till -alla livsmedelsaffärer. »Du har naturligtvis icke tillräckligt med kaffe -och socker hemma?» - -Sigrid tröstade henne med att Bjurnäs’ förråder alldeles säkert räckte. -Det stod icke för livet att fara till handelsboden. Man kunde telefonera -lika bra och be dem skicka. - -»Ja, du kan försöka!» sade hennes nåd satiriskt. »På söndagen! Nå, du -fick naturligtvis löfte, att han genast skulle skicka?» frågade hennes -nåd, när Sigrid kom tillbaka. Sigrid måste fram med sanningen, att -handelsmannen svarat, att han icke hade tid att skicka något. Den som -ville ha något fick komma själv och hämta i morgon. Han gjorde inga -affärer på söndagarna. - -»Ser du!» sade hennes nåd triumferande. »Vad var det jag sade! Nu går du -genast ned till Magnusson och säger till att han skall vara färdig med -vagnshästarna härutanför precis på slaget fem i morgon bittida. Det är -icke mer än en timme att åka. Jag skall åtminstone vara bland de första.» - -Klockan fem på slaget åkte hennes nåd. Klockan nio kom Magnusson körande -tillbaka. På hennes nåds tillsägelse att fälla upp suffletten för att -folk icke skulle titta på vad de hade med sig i vagnen hade han gjort -det strax vid avresan från handelsboden. Hennes nåd hade varit bland de -första, som kommit in i butiken, ehuru flera av herrskapsskjutsarna varit -där och folket stod i kö. De hade kommit mycket senare. - -Hennes nåd brukade aldrig säga mycket, när hon åkte. Magnusson var van -att köra men icke prata, när hennes nåd var med. Han satt också alltid -rakare i ryggen än vanligt, när han körde för henne. Under den sista -halvmilen hade han icke vänt sig om. Vid grinden vid smedjan stodo -torparungarna på vakt. Magnusson behövde icke stiga av för att öppna. - -Han körde i så pass god trav som de gamla vagnshästarna orkade uppför -alléen och svängde upp mitt för trappan. Där steg han av kuskbocken för -att hjälpa hennes nåd ur. - -Hennes nåd gjorde ingen min av att vilja lämna åkdonet. Hon satt -bakåtlutad i vagnen fullständigt orörlig mellan alla papperspåsarna och -lådorna med kaffe och socker. Det såg ut som om hon sov gott. Hon log i -sömnen, tyckte Magnusson. - -»Vi är framme, hennes nåd», sade han. - -Hennes nåd svarade icke, rörde sig icke. - - - - -VII. - - -Moderns bortgång grep Sigrid djupt. Därmed brast det sista bandet med det -förflutna, och Sigrid blev ensam Bjurcrona på Bjurnäs. Till det yttre -förändrades förhållandena på gården icke mycket. Hennes nåd hade de -senare åren mest vistats inomhus, när hon var hemma på Bjurnäs. Folket -märkte knappt, att hon hade gått bort. För Sigrid blev det en stor saknad -trots moderns och dotterns olika uppfattningar om mångt och mycket. De -stora rummen på Bjurnäs blevo ännu ödsligare och tommare. Hennes nåd hade -dock fyllt på sitt vis med sin personlighet och sitt kommenderande. I -grund och botten hade hon varit god. Hon var bara icke alldeles som andra -människor. - -Den frihet, som Sigrid nådde genom att bli allenarådande på Bjurnäs, -tillförde henne ingen glädje. Förändringen var endast skenbar. I -verkligheten hade Sigrid bestämt allt förut. Friheten kunde icke -uppväga sorgen över att vara ensam. Sigrid tyckte, att det hela blev -meningslösare. Hon hade uppgivit sin kärlek för att stanna hemma hos -modern. Nu, när modern var borta, kunde hon icke återtaga kärleken. Den -hade gått förlorad för evigt, även om minnet av Erik ständigt levde kvar. -Det kom stunder, då Sigrid undrade, om hon icke skulle göra ett sista -försök att uppsöka Erik och säga honom, att nu var hon fri. Hon sköt de -tankarna åt sidan snart, ty nu kunde hon minst av allt lämna Bjurnäs. - -Sedan den värsta skräcken för kriget dragit förbi, återtog arbetet på -Bjurnäs sin jämna gång. Själv hade Sigrid aldrig känt någon ängslan. -Hon hade förlorat för mycket redan i livet för att rädas för ett krig, -där man allra högst hade ett att riskera, att gården brändes ned och -hon själv dödades. Moderns oförmodade bortgång gjorde också, att hennes -tankar inriktades åt annat håll än krigshändelserna. - -Farbror Gustaf på Alby förebrådde henne ofta, att hon icke intresserade -sig för hans på stora ekbordet i hallen på Alby fasthäftade karta, där -han flyttade knappnålar med olikfärgade huvuden, alltefter telegrammen i -tidningarna förmälde om framstötar och återtåg. Hon kunde icke deltaga -i hans utbrott av förtjusning över att nu »fick de smörj igen». Hon var -alltför mycket kvinna för att glädjas över att man tog livet av varandra -ute i världen, och hon och Greta bildade en obehaglig majoritet på Alby, -där Greta ofta framförde deras gemensamma omdöme — vad de är stygga, som -slår ihjäl varann. - -Meningarna om kriget voro högst delade, när de tre sammanträffade, och -när Greta hotade fadern med att han icke fick någon godnattkyss, om han -icke var snäll, föll han lumpet till föga och erkände, att de var stygga -därute i världen. - -Sigrid måste ofta över till Alby. Mobiliseringen hade tagit bort en god -del av folket på Bjurnäs, och det var bekymmersamt att få in havren -och rotsakerna. Mycket var det icke med någondera delen, men man måste -dock rädda vad som räddas kunde. Moderns död hade, ekonomiskt sett, -också förorsakat Sigrid extra tråkigheter. Det var ett trassel med att -omflytta inteckningar och alla papper på Sigrid. Ny bouppteckning med -värdering och inventering skulle upprättas. På sätt och vis var det -gott för Sigrid, ty det drog hennes tankar från mycket annat, men hon -tyckte ändå det var att börja från början igen. Det var en repetition -av förhållandena vid faderns död. När hon fick se slutsiffrorna på -bouppteckningen, blev hon lika skrämd som förut. - -»Ja, men vad betyder det?» frågade hon häradshövding Torsell, som hjälpte -henne. »Det här är mycket sämre än efter pappa.» - -»Naturligtvis, det måste det bli. Vi har fått krig. Alla värden ramlar. -Jag kan icke ta upp gården och inventarierna till samma pris som förr. -Åtminstone kan jag det icke i närvarande stund, och fröken hade bråttom. -Hade vi väntat en månad eller två, kanske det hade ljusnat igen. Det är -ingen brådska med bouppteckningen. Vi kan gott vänta med att lämna in -den.» - -Det ville icke Sigrid. Hon uppsökte farbror Gustaf. Han skrattade. - -»Ja, varför har du så bråttom?» - -»Jag ville se hur jag har det, det förstår farbror. Det här är -förfärligt!» - -Sigrid var utom sig. - -»Lugna dig! Du minns sist, hur Torsell svartmålade. Det är hans -specialitet.» - -»Tycker farbror jag skall minska på stallet?» frågade hon i sin nöd. -»Freja kan jag i värsta fall undv...» - -»Du är tokig!» avbröt Gustaf Boström. »Tvärtom! Nu skall du hålla på allt -vad du kan. Gnid och snåla så mycket som är möjligt. Fortsätter kriget -några månader till, och det ser ut som om det icke skulle ta slut så -fort som vi trodde, kommer det att bli en oerhörd efterfrågan på hästar -och nötboskap. Sanna mina ord, du kommer att bli rik, min flicka, på det -här kriget, om vi icke kommer med i det. Har du icke märkt hur äggen och -mjölken stiger i pris? Och köttet! Vänta bara!» - -Sigrid gick mycket lugnare från Alby. Hon intalade sig mod. Kanske var -det bara en tillfällig storm, ett oväder, som drog fram över henne. Att -sätta sig och grubbla över kriget föll henne icke in. Hon hade nog med -sina egna bekymmer. Skulle gården kunna räddas ur detta nya elände, så -måste hon sätta till krafterna på allvar. - -Hon steg upp ännu tidigare på morgnarna och lade sig ännu senare på -nätterna. Hon slet värre än en dagsarbetare med piskan över sig. Rättare -Gustafsson varnade henne. »Fröken tar livet av sig på det viset!» - -Kanske hon ville det. Det såg ofta ut som om hon med vilja sökte spränga -sönder sig själv med arbete. Mellan fyra och fem var hon uppe i de mörka -novembermorgnarna för att ge hönsen mat. Sedan var hon i fullt arbete -till sent in på kvällen, knappt unnande sig tid att äta. Hon slet för två. - -En kväll, när hon satt inne på kontoret, fördjupad i siffror och -grubblande över hur hon skulle kunna hålla det gående på Bjurnäs och -var hon skulle kunna spara ännu mer, kom hon att se på häradshövdingens -konto. Det var enormt! Det var sant, där var naturligtvis -utredningsarvodet inbegripet och så betalningarna för Johan. - -Johan! Det var någonting. Varför skulle hon sitta och betala mer än tusen -kronor om året för honom? Det var meningslöst. Hon kunde likaväl ta hem -honom till Bjurnäs. Det bleve mycket billigare och dessutom ... Hon måste -upp och gå, så glad blev hon, att hon funnit den utvägen. Visst skulle -hon ta hem Johan och det med detsamma. Han kunde likaväl hjälpa till i -trädgården på Bjurnäs som hos Hanssons i Gränna. Tänk, att hon aldrig -kommit att tänka på det förut? Hur skulle hon kunna tagit Johan till -Bjurnäs, medan modern levde? Det hade varit omöjligt. Men nu, när hon var -ensam. Åh, vad det skulle bli roligt! - -Hon skrattade högt av förtjusning. - -Nästa dag fick häradshövding Torsell besök av henne på kontoret. - -»Nej, är fröken i staden! Det var mer än ovanligt. Om jag icke visste, -att fröken vore den sista av ätten Bjurcrona på Bjurnäs, vore jag frestad -att tro, att det förestode en ny bouppteckning och att vår gemensamme vän -Gustaf Boström åter skulle få ett kärkommet tillfälle att voja sig över -advokaternas oblyga arvoden.» - -Även inför en så vacker och ung dam som Sigrid kunde han icke låta bli -att lägga ut satserna i invecklade perioder med en liten klatsch på -slutet. - -»Vad är det alltså för krångliga saker vi skall reda ut tillsammans den -här gången?» fortsatte han, när Sigrid satt tyst. - -»Vill häradshövdingen vara god och upplysa mig om det finns någon -uppgörelse med Hanssons i Gränna, att Johan alltid skall stanna hos dem?» - -»Uppgörelse?» upprepade advokaten. Han lutade sig tillbaka i stolen, lade -händerna på det ställe, där han med ålderns rätt borde haft en ansats -till mage, och började sin favoritsysselsättning vid konsultationerna, -att rulla tummarna. »Vad skulle det vara för slags uppgörelse?» - -»Finns det några papper mellan häradshövdingen och dem?» - -»Ja, naturligtvis. Papper, som jag respekterar mer än somliga av de -krigförande gjort med sina. Han log sitt sardoniska löje, och de gråa -ögonen stucko till. Låt oss hålla på rätten i det längsta, vi individer!» - -Han reste sig och gick bort till skåpet och tog fram några papper. - -»Här har vi allt, som rör överenskommelsen med Hanssons angående Johan. -Kapten Bjurcrona var med på allt, fast han icke tecknat sitt namn under -utan låtit mig göra det. Det är mest bestämmelser om det ekonomiska som -fröken ser.» - -Han bläddrade i dem. - -»Det finns ingen bestämmelse om att de har rätt att behålla Johan?» -frågade hon. - -Han såg på henne. Löjet blev ännu mer sardoniskt. Han förstod vart hon -ville komma. - -»Absolut inte», sade han och återtog platsen mitt emot henne samt började -rulla tummarna på nytt. »Kapten Bjurcrona hade troligen aldrig tänkt sig -möjligheten av att beröva Hansson deras en gång anförtrodda gods. Från -juridisk synpunkt möta inga hinder att förklara för Hanssons, att all den -sympati och kärlek, som de eventuellt kunna ha satsat i företaget Johan, -är fullständigt bortkastad samt att tiden är kommen för dem att avstå -godset till annan person. I kraft av kapten Bjurcronas fullmakt äger jag -att i detta fall handla som jag finner för gott. Anser jag, att Johan på -grund av en eller annan omständighet bör anförtros i någon annans vård, -kan jag i morgon dag, om det gäller, kräva tillbaka gossen. Den moraliska -synpunkten föreskriver måhända ett annat tillvägagående, icke så att jag -menar, att makarna Hansson borde tillerkännas något visst belopp för till -följd av denna oförmodade skilsmässa möjligen förorsakad själslig sveda -och värk, utan att rent mänskliga känslor måhända skulle kunna förbjuda -en av etiska hänsyn alltför lidande människa att vidtaga en så brutal -åtgärd som att skilja en fjortonårig gosse, som troget vårdats av goda -människor, från dessa människor, vilka han i dum oerfarenhet om livets -irrvägar hittills kallat far och mor. Det juridiska och det moraliska -begreppet stå här som ofta annars i beklagligt motsatsförhållande till -varandra, men med min vid domstolar förvärvade vana att lirka med -bådadera torde det icke vara alldeles uteslutet att finna en lösning, som -tillfredsställer alla parter.» - -Den sista satsen påfann han för att mildra intrycket av det föregående. -Han såg, hur Sigrids ansikte blev allt mörkare och dystrare under det -långa anförandet, och ville ge henne en strimma av rättfärdighetens ljus. - -»Fröken vill ta hem Johan till Bjurnäs?» sade han tvärt och stannade -tumrörelsen. Det var ett av hans vanliga oratoriska knep att få -anklagade att bekänna, när han förr i värden satt ting. Han talade om -likgiltiga ting, förledde den anklagade att följa med ut på ett gungfly -av motsägelser för att så helt plötsligt ropa till den anklagade några -ord eller en mening, som verkade som om fast grund helt hastigt dykt -upp. Sigrid Bjurcrona var långt ifrån att likställa med en anklagad, men -hennes tvekan, hennes motvilja mot att tala rent irriterade Torsell och -hans kroniska magkatarr. - -Sigrid kastade sig också upp på den fasta grund han anvisat. - -»Ja», sade hon. I nästa ögonblick rodnade hon. Hon var tagen på bar -gärning. Det hade aldrig varit hennes mening, att saken skulle utveckla -sig så snabbt. - -»Hur kunde häradshövdingen gissa, att det var det, att det var jag, som -...?» - -»Vem skulle det annars vara? Johan har inga släktingar i världen det -vet jag, sedan Per Bjurcrona avlägsnat sig ur den. Era förfrågningar om -Hanssons gård voro tillräckliga indicier. Apropå det! Hur fann fröken -fosterföräldrarna? Voro de hyggliga?» - -Sigrid berättade om besöket i Gränna och prisade Hanssons. - -»Alltså fröken vill, att jag skall ta gossen ifrån dem?» Frågan var -obehagligt rakt på sak formulerad. Hans grå ögon stucko till riktigt -vasst. - -Sigrid stammade några förlägna ord om den ekonomiska besparingen och om -sin ensamhet. Hon kände sig förfärligt illa till mods. Hon hade icke alls -tänkt på förut, att hon genom att taga hem Johan till Bjurnäs skulle -komma att kränka någon annans rätt, göra någon sorg. - -»Besparingssynpunkten kan jag förstå», sade Torsell. »Den är förklarlig -och beaktansvärd. Den har mina fulla sympatier, ehuru jag icke tror, att -resultatet av den i verkligheten blir så storartat som fröken tänkt sig. -En annan sak är det med ensamheten. Har fröken aldrig tänkt att gifta -sig?» - -Sigrid tittade till på honom med ett så bestämt, förskräckt frågeuttryck -i ansiktet att Torsell genast ingick i svaromål. - -»Ja, jag har inte tänkt fria, min bästa fröken!» utropade han. »Men det -kanske finns friare på närmare håll?» gäckades han och såg på henne -menande. - -Sigrid förstod icke. Hennes sinne var rent. Det föll henne aldrig in att -tänka på att Torsell syftade på Gustaf Boström. Hon blev därför mer än -häpen, när Torsell fortsatte: - -»Patron på Alby, till exempel?» - -»Nej, vet nu häradshövdingen!» Utan att vilja det, blev hon plötsligt -ond. Han uppfångade det och slog om i en annan ton. - -»Gott, så kanske jag misstagit mig», sade han torrt. »Alldeles uteslutet -är det emellertid icke, att fröken någon gång ...» - -»Jo, absolut», sade hon bestämt. - -»Vilket?» frågade Torsell försmädligt. - -Hon skulle velat slå honom. Där satt han och narrade av henne alla hennes -hemligheter med ett stilla grin. Åhnej! Det skulle icke lyckas. - -»Det vet jag förrästen icke», återtog hon. »Änse’n? Om jag gifter mig? -Vad då?» - -»Hur går det då med Johan? Ni säger, att ni vill ta honom till er som -tröst i ensamheten. Det är mycket vackert handlat mot er själv. Men om -nu fröken något senare, om ett eller annat år — fröken är ung ännu och -har många yttre förutsättningar — ja, om fröken då får en annan tröst, -hur går det då med Johan? Blir han icke bara ett obehagligt påhäng, som -kanske frökens blivande tröst icke ens gillar? Påtager man sig ett -ansvar, måste man också vara beredd att ta dess konsekvenser. Pojken har -det bra där han är. Han är glad och nöjd och lever i lycklig ovisshet -om herrgårdshemligheter. Är det icke bättre, att han får gå sin bana -fram, bryta sig själv väg genom livet som så många andra fått göra utan -besvärligt påhäng av tacksamhetsförpliktelser? Vad kan fröken egentligen -göra för honom? Tänker ni adoptera honom och ge honom Bjurcronornas namn? -Vad får pojken för glädje därav nu för tiden? Jag försäkrar fröken, det -är tusen gånger bättre att bära namnet Hansson och plocka jordgubbar och -skära rosor än att sitta på Bjurnäs och fundera över hur man skall få -debet och kredit att gå i hop. Vår tid är en nyttighetstid. Det tjänar -ingenting till att försöka göra romantik och återupprätta det, som är -dömt att dö. Har ni tänkt på, att pojken behöver skolgång? Skall han gå -i skola med bondungarna eller ha guvernant? Allt det där måste jag som -ansvarig för pojken ha noggrant reda på. Jag kan icke tillåta, att pojken -tas från Hansson utan att jag har garantier för att han får det bättre -dit han kommer.» - -Torsells röst hade blivit ovanligt hård. Han reste sig liksom han ville -påvisa, att samtalet var slut. Sigrid reste sig även. Hon var upprörd i -sin själs innersta över misstron, över anklagelsen, att hon icke skulle -kunna dra försorg om Johan bättre än Hanssons. Och vad var det, som var -dömt att dö? Romantiken? Var det något så oerhört romantiskt att försöka -rädda Bjurnäs eller att ta pojken till sig? Hade hon icke rätt som sin -fars dotter att hjälpa Johan? - -»Häradshövdingen ställer så många frågor till mig, som jag icke är beredd -att besvara. Jag trodde icke här skulle bli ett ingående husförhör för en -sådan sak.» - -Hon hade talat lugnt och säkert. Hon förstod icke varifrån den kom denna -underliga förmåga att visa sig kall till det yttre, fast det sjöd -inunder skalet varje gång något kritiskt inträdde. Hon kände hur oroligt -hjärtat bultade, men över hennes panna drog liksom en sval marmorhand. - -Torsell såg också på henne förvånad. Hennes längd gjorde, att han fick -se upp till henne något. Det förargade honom. De lysande, blå ögonen -gjorde det icke bättre. De talade om både mod och tålamod, två sällsynta -egenskaper hos människorna. Han förstod, att hon icke skulle sträcka -vapen i första stund. Hon var beredd att kämpa. Det syntes på henne. -Gott, hon skulle få känna på hur det var att strida mot honom. - -»Jag vet icke vad fröken menar med uttrycket en sådan sak. Är det Johan -ni menar därmed, vill jag påpeka för er, att pojken icke är en sak utan -en människa, visserligen en liten, men i alla fall en människa.» Torsell -lade överlägset armarna i kors över bröstet. - -Hugget tog hårt. Sigrid bet sig i läppen, innan hon svarade. - -»Visst menar jag Johan. Vem skulle jag annars mena? Det är honom vi -har talat om hela tiden, det jag vet. Låt oss inte vara småaktiga nu, -häradshövdingen, och hänga upp oss på ord! Vi vill Johan väl båda två. -Kanske det är därför vi ha svårt att komma överens.» - -Hennes röst, som börjat i kyla, steg till värme. Hon gick Torsell närmare -och lade sin hand på hans arm. - -»Vad är det häradshövdingen har emot mig?» Hon såg på honom -med de underbaraste ögon. Torsell hostade till, löste armarnas -Napoleonsställning och gick bort till skrivbordet. Han blev rädd för -henne. Hon var en farlig kvinna. Han kände hur han blev vek om hjärtat. -Det dög inte. Han måste strida för pojken. - -»Jag har ingenting alls emot fröken», sade han. »Detta gäller icke -fröken. Fröken reder sig nog, det är jag säker på, i alla livets -skiften.» - -Där fick hon, tänkte han, för handpåläggningen och de underbara ögonen. - -»Det är pojken det gäller, uteslutande pojken och hans framtid. -Människoödet skapas i det hem man lever i som barn», tillade han. - -»Och häradshövdingen anser, att Bjurnäs icke är gott nog för honom?» -Hon gick fram till skrivbordet. De stodo på var sin sida om bordet och -betraktade varandra, hon med ett småleende på läpparna och han med grym, -hård mun. - -»Jag känner icke Bjurnäs», sade han. »Hanssons känner jag. Det är -hyggligt folk, som säkert icke begår några dårskaper eller kollrar bort -pojken.» - -»Men det skulle jag göra, menar ni?» - -»Det har jag icke sagt.» - -»Ni tänker det.» Hon var envis och ville icke ge tappt. - -»Även om jag gjorde det — änse’n? Jag vet, att fröken har blivit en annan -människa än när ni var uppe i Stockholm och roade er. Jag vet också, att -ni arbetar och sliter som en hel karl för att hålla gården uppe. Ni har -min beundran och min aktning, fröken! En annan sak är, om ni förstår -er på att uppfostra en oäkta pojke till att bli äkta, äkta i ord och -handling, i tanke och gärning. En riktig mor fostrar sitt barn i kärlek, -i uppoffring. Hur skulle jag kunna veta, om ni kan offra er så mycket som -behövs för pojken? Om ni över huvud taget kan offra er?» - -Sigrids ögon sågo på honom stora och blanka. Hon stödde sig tungt mot -bordet. - -»Nej, hur skulle ni kunna veta det?» frågade hon sakta och såg oavvänt på -honom. - -»Fru Hansson har alltsedan hon fick gossen, och betänk, att pojken endast -var några månader gammal, när hon tog honom, på det mest uppoffrande vis -skött gossen. Jag kan lugnt säga, att hans egen mor kunde icke ha gjort -det bättre. Nu kommer ni och vill ta pojken ifrån dem för att ni icke -skall ha det så ensamt på Bjurnäs. Ni får icke undra på att jag ställer -mig något skeptisk mot det förslaget.» - -Hennes uttryck blev så sorgset, att han icke hade hjärta att stöta bort -henne alldeles. - -»Jag kan endast lova ett — kan ni få Hanssons att godvilligt lämna pojken -ifrån sig, skall jag gå med på det — annars icke.» - -Han såg på klockan. - -»Fröken får ursäkta mig. Jag har icke tid längre, måste vara uppe i -rätten klockan elva. Tänk på saken några dagar! Jag medger gärna, att ni -som dotter av Per Bjurcrona har en viss rätt att bestämma över hans oäkta -son, eftersom även modern är död, men är ni säker på att er far skulle -velat, att hans oäkta son bleve i tillfälle att bli lika lycklig som -fadern själv?» - -Med denna ironiska fråga bugade han sig. Sigrid svarade icke utan gick -tyst därifrån med en stum hälsning och for hem. - -Hon var djupt bedrövad. Hon hade tänkt sig, att det skulle gå lätt att -få övertaga Johan. När hon betalade för honom, borde hon också ha en -viss rätt till honom, så hade varit hennes enkla slutledning. Torsells -invändningar hade trasat sönder den fullständigt genom att påpeka, att -det var han uteslutande, som ägde att bestämma över Johan. Hon hade ingen -rätt alls. Icke ens kärlekens, ty den hade Hanssons, som uppfostrat honom. - -Sigrid måste medge, att Torsell uttryckte sig riktigt, då han talade -om, att det vore grymt att beröva Hanssons gossen. De hade säkert lärt -sig hålla av honom. Det skulle smärta dem hårt att bliva av med honom. -Om hon kunde övertala dem att lämna Johan ifrån sig så skulle Torsell -gå in på det. Hur skulle hon kunna övertala dem? Vad hade hon att säga -att beveka dem med? Att hon blivit så förtjust i honom så att hon ville -ta honom med sig till Bjurnäs? Vad brydde de sig om hennes förtjusning? -Hon kunde icke säga dem, att Johan var hennes fars oäkta son och att hon -därför hade mer rätt till honom än de hade. Rätt? Vad menades med rätt -att äga en människa? Kunde man äga en människa annat än med kärlekens -rätt? Pappa! Pappa! Vad har du gjort? klagade hon för sig själv. Det var -som ett sorgedok föll över Bjurnäs. Svårt var det förut. Nu blev det ännu -svårare, tyngre. Vad hade hon kämpat för i dessa år? För ingenting. - -Hon mindes så väl faderns enkla och dock högtidliga ord, när hon stod med -fotografien i hand vid hans sjukbädd och undrade vem den föreställde — -det är min son. Han hade slutit ögonen. Varför? Ville han icke visa sina -tårar? Eller var det skam? - -Sedan en stund efteråt, när han själv såg på Johans fotografi, hade han -sagt — han skall aldrig bli herre på Bjurnäs. - -Vad de orden hade bränt sig fast i hennes minne! Aldrig herre på Bjurnäs. -Åh! Nu först förstod hon honom fullt! Förstod vad han menade. Att flera -år skulle gå innan hon kunde inse vad som låg bakom alla hans frågor den -natten, innan han dog? - -Först hade han frågat henne, om hon icke vill stanna hemma hos mamma och -hjälpa henne. Sedan om hon icke skulle kunna tänka sig möjligheten av att -sköta Bjurnäs. Nu förstod hon hans blickar, hans outtalade ängslan, som -låg så väl dold bakom de många orden. Han hade tänkt mycket längre än -hon. På sin dödsbädd hade han för några korta stunder sett möjligheternas -paradis öppna sig. Hon skulle sköta gården, tills Johan blev vuxen och -sedan —. Grym hade hon varit. Icke med ett ord hade hon svarat honom. -Icke tröstat honom. Paradisets portar hade åter slutit sig för den -döende. - -Hon mindes hans melankoliska blick på porträttet och de tunga, trista -orden — han skall aldrig bli herre på Bjurnäs. I den tron hade han dött. -Kanske full av ånger, skam. - -Skam! Vad är skam? frågade hon sig, där hon satt i biblioteket som -vanligt, när sorgen kom över henne. Är det skam att älska? Är det skam -att älska sin oäkta son så högt att man på dödsbädden vill skydda hans -framtid? Tvärtom. Det är ömhet och kärlek. Där kärlek finns, finns ingen -skam. - -Han skall aldrig bli herre på Bjurnäs — i den tron hade hon låtit fadern -dö. Grym, onaturligt grym och hård hade hon varit, när hon med ett enda -jakande ord till frågan om hon ville stanna på Bjurnäs kunde skingrat all -hans oro. Nu var det för sent. Allt var för sent. - -Hon satt och såg sig omkring, tills hennes blickar stannade på den gamla -uven uppe på bokhyllan. Vad tjänade visdom, lärdom till? De räckte icke -till att lösa den enklaste mänskliga gåta. Varför hade hon lämnat Erik? -Varför hade hon icke svarat fadern, när han frågade? - -Hon visste icke vad det var, men hon kände något oändligt mjukt och -vänligt smeka hennes oro, söka stilla den. Det kunde mycket väl vara en -viskning från en annan värld, så mild var den. Den tonade svagt som en -avlägsen klockklang från sällare rymder, från något högre än där hon -själv dvaldes. Smekningen och viskningen och klockklangen, allt detta, -som hon icke förstod varifrån det kom, formade sig till ord, visserligen -svaga och liksom vaggande på osynliga vågor fram och tillbaka men i alla -fall förnimbara. Hon hörde tydligt, om det nu var hon själv eller någon -annan som sade det — jag ville det bästa — jag ville det bästa ... - -De gungande och vaggande orden sövde hennes oro, vyssjade den till sömn. -Och plötsligt liksom när en solstråle faller genom en molnspricka -ljusnade allt omkring henne. - -Nu visste hon varför hon stannat på Bjurnäs. Nu förstod hon sitt eget -livs hemlighet. Det var icke bara för att hjälpa modern eller för att -själv styra Bjurnäs, resa det ur undergången — nej, det var för Johans -skull hon offrat sig, för försoningen, för upprättelsen. - -Hon blev så innerligt glad. Där var målet hon dunkelt letat efter, där -var meningen, där var svaret på alla frågorna. - -Han skall bli herre på Bjurnäs, sade hon sig. Han skall. - -När Torsell några dagar efter åter fick besök av henne, såg han genast, -att hon fattat sitt beslut. Det vilade en prägel av lugn tillförsikt över -det vackra ansiktet, och munnens annars så mjuka båge hade ett nästan -manligt drag. - -»Jaså, vi skall slåss igen?» började han skämtsamt. - -»Jag har beslutat mig för att resa ned till Hanssons och tala med dem», -sade hon. Hon hade icke ändrat en min vid hans älskvärda ord. - -»Såå? Vad skall vi då säga dem?» - -Hans vi gjorde henne osäker. Menade han, att han skulle resa med? Han tog -genast henne ur den tron. - -»Ja, jag tänker icke följa med», utbrast han. »Gud bevare mig! Jag har -nog av scener vid rättegångarna.» - -»Varför skall där nödvändigt bli scener hos Hanssons?» - -»Varför?» Han skrattade till kort. »Därför att två kvinnor skall slåss om -ett barn. Jag antar, att gubben Hansson icke tänker uppträda som någon -Salomo, ty då fick ni nog avstå, eftersom ni inbillar er älska pojken -högre än fru Hansson. Snarare kommer han att ingripa i diskussionen, om -jag känner honom rätt.» - -Hon brydde sig icke om att svara. Hur det skulle gå till att få Johan -visste hon icke, men hon var övertygad om, att det skulle lyckas henne. - -»Vad har ni att bjuda dem?» fortsatte han. »Ni förstår, att ni icke kan -komma till dem och säga — giv mig pojken! Ni måste klart och tydligt -kunna påvisa för dem, att ni har något bättre att bjuda på än vad som -står dem till buds. Kommer ni tomhänt till dem, får ni gå tomhänt -därifrån, det kan ni vara säker på. Och jag, det säger jag uppriktigt, -kommer icke att lägga två strån i kors, för att understödja er. Pojkens -framtid är tryggad lika bra där han är.» - -Hans hårda ord gav henne stridsmedel. Det hade hon icke alls tänkt på -förut. - -»Ja, så länge jag betalar, icke längre», sade hon. - -Torsell betraktade henne ännu noggrannare. Tusan till ruter i henne, -tänkte han, men han framförde icke en så burdus komplimang utan sade -långsamt, i det han började syna sina naglar: - -»Naturligtvis. Det faller av sig själv. Jag trodde frågan i grund och -botten var baserad på kärlekshänsyn från er sida, familjedyrkan och så -vidare. Nu hör jag däremot, att ni vill dra in ekonomiska synpunkter -också. Som ni vill, fröken Sigrid Persdotter Bjurcrona. Men akta er för -det! Hanssons kanske avstår från betalningen bara de får behålla pojken. -Dylikt har hänt mer än en gång hos så kallat sämre folk.» - -Sigrid bleknade. Det var en påtaglig förolämpning, men hon måste lägga -band på sig. Detta Sigrid Persdotter Bjurcrona var bara sagt för att reta. - -»Det var icke jag, som började tala om, att Johans framtid var tryggad. -Det var ni. Hur vet ni för övrigt, att Johans framtid är tryggad? Om jag -skulle falla ifrån, går Bjurnäs icke till honom, det vet ni.» - -»Åh, ni är ung, fröken Bjurcrona. Jag tror Johans bank är säker nog.» - -Sigrid hade svårt att njuta av artigheten. - -»Häradshövdingen sade, att ni icke ens ville lägga två strån i kors för -mig», sade hon. »Vill ni icke ens skriva något slags intyg till Hanssons, -att jag har ert tillstånd att tala med dem om Johan?» - -»Jo, det är självklart. Var så god och vänta.» - -Han gick ut i rummet bredvid. Sigrid hörde hur han dikterade för någon, -som skrev på maskin. Om en stund kom han tillbaka med ett förseglat brev, -som han räckte Sigrid. - -»Jag vill icke säga lycka till», sade han med ett sötsurt leende. »Vi -skulle ju också kunnat be fru Hansson komma hit upp, men gubben hennes -skrev, att hon var så full av gikt att hon knappt kunde röra sig. Ni -kanske vill läsa deras brev? Jag har en hel del från de sista åren.» - -Sigrid skakade på huvudet. - -»Nej, tack. Vad har häradshövdingen skrivit? I det här brevet?» - -»Ingenting annat än vad jag med lugnt samvete kunde skriva.» - -Han tänkte öppna det och visa vad han skrivit, men sin vana trogen att -dölja sin rätta natur gjorde han det icke. Hon kunde gärna få tro i det -längsta, att han var en hård natur allt igenom. - -De skildes åt utan att yppa sina innersta tankar. - -Sigrid hade verkligen undrat över om hon icke borde anförtro farbror -Gustaf sina bekymmer angående Johan. Hon skulle naturligtvis icke tala -om honom som Per Bjurcronas oäkta son utan endast så där mer i allmänhet -höra efter vad farbror Gustaf tyckte om hennes plan att ta till sig ett -fosterbarn. Hon gjorde också ett svagt försök men blev så rädd genast -i början av samtalet med honom, att hon slog fortsättningen ur hågen. -Gustaf Boström, som gärna ville skämta med henne och Greta, frågade om -Sigrid icke ville ta patron Gustaf Boström på Alby till fosterbarn, -en kvickhet, som väckte Gretas vildaste jubel och gav anledning till -stora famnen och massor med varma kyssar till både fosterbarnet och den -eventuella mamman. - -»Då får jag följa med! Då får jag följa med till Bjurnäs!» skrek Greta -förtjust. »Så skall vi riktigt hålla efter pappa!» - -På Alby var inget allvarligt förstående för fosterbarnsfrågan att vinna. -Sigrid beslöt att handla på eget ansvar, sedan fick farbror Gustaf säga -vad han ville. En dag i december for hon. - -Det blev ingen lyckoriddarefärd på Freja till Gränna den gången. Hon tog -prosaiskt järnväg ned till Jönköping och därefter bil fram. Vättern var -i vresigt humör över den dåliga behandling blåsten bestod. Sjön spottade -och fradgade i vita brott på de korta, höga vågorna. Det var isande kallt -i bilen. När den närmade sig Gränna, tittade Sigrid efter Visingsö. Den -var borta, försvunnen. Allt var bara dimma därute. Sagan var slut. - -Fru Hansson blev icke litet förvånad, när mannen underrättade henne, att -det var en fin dam därute, som sökte henne. Johan, som varit och tittat i -nyckelhålet, försäkrade, att han kände igen henne. Det var den där damen, -som varit så konstigt klädd och som fått rosorna. - -Fru Hansson var allt annat än glad att behöva lämna det varma köket, där -hon satt och stoppade strumpor. Hon gick ut i det yttersta rummet, salen -som den kallades, ehuru man aldrig åt där. Hon hade onda aningar, och -giktsmärtorna gjorde icke ansiktet välvilligare, när hon kom ut och fick -se Sigrid sitta vid bordet. Vad kunde människan vilja? Hon tänkte ropa på -mannen i förskräckelsen men skämdes. - -Mottagandet blev ungefär som vädret ute. Isande kallt. - -»Jag vet icke, om jag är igenkänd», sade Sigrid och reste sig. »Det -var jag, som var här i somras och fick rosor.» Hon sträckte fram sin -behandskade hand. Fru Hansson gjorde ingen min av att taga den, men hon -nickade stelt. - -»Förlåt!» sade Sigrid och drog skyndsamt av sig handsken. Hon gjorde -om försöket, och nu gillades det. Fru Hansson lade sin hand i Sigrids, -men den var som livlös och gav inget svar tillbaka på den andras varma -tryckning. - -»Här är kallt», sade fru Hansson. »Fröken får ursäkta, men vi eldar -sällan i det här rummet», urskuldade hon sig. - -»För all del!» svarade Sigrid. »Mig gör det ingenting. Jag kan behålla -kappan på, om jag får. Värre är det för fru Hansson med sin gikt.» - -Sigrid ville vara vänlig. Det var icke kylan i rummet som var svår att -övervinna. Det var kylan från fru Hansson. Denna tyckte icke om att andra -talade om hennes gikt, allraminst fann hon det behagligt att bli påmind -om det nu av en främmande person, vars avsikter hon icke fullt visste men -som hon anade. - -»Jag är van att lida», sade hon bittert. »Var så god och sitt!» Hon -visade på soffan. Sigrid satte sig på stolen där hon suttit förut. Fru -Hansson tog plats vid dörren, genom vilken hon kommit in. Hon ville ha -betäckning i ryggen. Det var någonting i luften, det kände hon. - -Sigrid hade svårt att börja. I bilen hade hon gjort upp vad hon skulle -säga, men inne i rummet frös allt bort, om det nu var åsynen av den gamla -kvinnans ansikte, kylan i rummet eller orden — jag är van att lida — som -gjorde det. Sigrid skakade till. Hon frös långt in i bröstet. Fru Hansson -sade ingenting. Hon satt med händerna i knät och nedböjt huvud. Hon såg -ut att vänta det värsta. Stämningen var ytterst pinsam. - -Sigrid fingrade inne i sin muff. Där hade hon brevet. Vid ingången hade -hon tagit fram det ur väskan för att ha det till hands. - -»Jag kommer från häradshövdingen», sade hon. »Häradshövding Torsell», -tillade hon förklarande. »Jag har ett brev från honom till fru Hansson.» -Sigrid drog långsamt fram brevet, reste sig och gick bort till den andra. -Den gamla kvinnan såg upp. Omedvetet gjorde hon en rörelse för att skjuta -brevet åt sidan, men så tog hon det och tittade på det liksom ville hon -icke tro, att det var till henne. Det var så mycken kvalfull oro i hennes -skakande händer att Sigrid skulle velat smeka den gamla och hennes grå, -tätstrukna hår. Hon kunde det icke, vågade det icke. Hon blygdes över vad -ont hon gjorde. - -»Är det till mig?» sade äntligen fru Hansson. Hon vände på brevet flera -gånger, så vände hon sig om där hon satt, öppnade dörren och ropade: - -»Axel! Kom in ett slag!» - -Mannen kom genast. Han hade icke varit långt borta. Han tycktes antingen -ha hört eller gissat vad det var fråga om, ty han såg bister ut, där han -steg in i salen, klädd i blåskjorta, och bred och stadig. Han hade pipan -fortfarande i mun och bet ihop munnen om den. Ansiktet var icke fult men -bestämt. Han nickade åt Sigrid. - -»Vad är det om?» frågade han, sedan han tagit pipan ur mun. - -Fru Hansson räckte honom brevet. Han tittade på utanskriften, på Sigrid -och på hustrun. Han torkade av händerna på blåskjortan och tog brevet. - -»Till dig, ja, det ser jag. Skall jag öppna det?» - -Hustrun nickade. »Det är min man», sade hon. Ingen fäste sig vid -yttrandet. Han fick fram en kniv ur byxfickan och skar upp brevet med ett -raskt snitt samt ville lämna det till hustrun. - -»Nej, läs det du!» sade hon. »Jag har inte glasögonen på mig.» - -Mannen gick fram till fönstret för att se bättre. - -»Läs det högt», bad hustrun. - -Han hostade till och läste med stadig om än något dröjande röst: - -»Bästa fru Hansson! - -Det är från häradshövdingen», inflickade han. Därpå fortsatte han: - -»Överbringaren av detta brev är en fröken Sigrid Persdotter Bjurcrona. -Hon äger en gård i Västergötland, Bjurnäs. Vid en resa, som hon med -mitt medgivande företog till Gränna för länge sedan, fick hon tillfälle -att se Johan. Fröken Bjurcrona har känt Johans far mycket väl och -var särdeles god vän med honom. Hon blev så intagen av pojken, att -hon i dag varit uppe hos mig för att fråga, om hon kunde få övertaga -honom. Rent juridiskt sett möter det från min sida inga hinder. Johans -båda föräldrar äro döda som fru Hansson vet, och jag äger som Johans -förmyndare, tillsatt av Johans fader, att uteslutande bestämma var -Johan skall vistas. Jag har redan sagt fröken Bjurcrona, att jag mycket -ogärna vill, att pojken tages från er. Ni har vårdat honom ömt som en -mor. Då emellertid fröken Bjurcrona vidhåller sin bön, vill jag icke -förneka henne rätten att få tala med er om saken. Jag tillåter mig i -samband härmed få påpeka, att fröken Bjurcrona de senare åren bestritt -Johans underhåll hos er uteslutande av vänskap för Johans far. Allt -vidare överlämnar jag åt er själva. Vill ni behålla Johan, ger jag er -mitt hedersord på att ni får det. Skulle ni däremot anse av ett eller -annat skäl, att Johans framtid bättre tryggas genom att fröken Bjurcrona -övertager honom, har jag för min del ingenting däremot. Ni får handla -precis som ni själv vill. Jag vet, att ni båda hålla av pojken och att -det blir svårt för er att skiljas från honom. Allt detta och mycket mer -har jag sagt fröken Bjurcrona. Hon har det oaktat vidhållit sin bön att -få tala med er. Låt henne tala! Överväg endast noga, innan ni fattar ert -eget beslut. Hälsa herr Hansson och Johan från er Gösta Torsell.» - -Hansson tystnade. Ingen av de andra tillade något. Det var som om ett -tomrum mellan de tre personerna bildat sig under den långsamma och med -enformig ton gjorda uppläsningen. Det kom inga utbrott av överraskning -eller förskräckelse. Makarna Hansson kände det som om de alltid hade -vetat, att en gång skulle stunden komma, då Johan togs ifrån dem. Dag -för dag, år för år hade de skjutit denna tanke från sig. Ju längre det -dröjde, desto tryggare inbillade de sig vara. Nu erinrade sig båda, att -de många gånger sett en outtalad fråga på varandras läppar, en orosglimt -i ögat och känt ett ängslans tag i hjärtat. Visst hade de vetat det, -hela, hela tiden! De, som en gång förnekat Johan, skulle antingen komma -själva eller skicka andra för att fordra tillbaka vad som lämnats endast -som lån. Månadsbetalningen var ingen försäkran om att de evigt skulle få -behålla Johan. Timmen var slagen. Uppbrottet stod för dörren. I avskedets -stund har man inga ord, när man i åratal varit beredd på skiljas. - -Det var också Sigrid, som först talade. Hon hade blivit angenämt -överraskad av att höra häradshövdingens brev. Det var långt vänligare mot -henne än vad hon trott. Människorna voro ändå icke så elaka som de kunde -låta. - -»Jag förstår», började hon, »att det blir mycket svårt för er att skiljas -från Johan.» Hon hade varit så upptagen av att lyssna till uppläsningen -att hon omedvetet begagnade sig av en av dess fraser. Hennes ord -inverkade icke heller på Hanssons annat än så till vida att Hansson med -något grumlig röst sade: - -»Skall inte fröken sätta sig?» Han satte sig själv vid fönstret. - -Sigrid följde automatiskt uppmaningen. Hon satte sig vid bordet, ungefär -mitt emellan de båda makarna. Hansson lade brevet från sig och tände -pipan. - -Sigrid hade svårt att börja tala igen. Hanssons uppmaning var så -realistisk att den ledde hennes tankar bort från vad hon velat säga. -Hur kunde de taga saken så lugnt? Hon hade väntat sig rop och tårar, -åtminstone från fru Hansson, och så blev det endast en uppmaning från -mannens sida att sätta sig. Hon hade aldrig uppfattat folkets förmåga -att tåligt bära motgångar och taga sorg som glädje lika, detta underbara -tålamod, som har sina rötter i nödår, krig och lyckans täta växlingar. - -Fru Hansson satt visserligen med huvudet nedböjt, väntande dödshugget, -men mannen sög lugnt på pipan. - -Sigrid såg från den ena till den andra. - -»Häradshövdingen förberedde mig på det», återtog hon. »Jag är också -förfärligt ledsen, om jag förorsakar er någon sorg, men vi kan alltid -tala om saken, hoppas jag.» - -Hennes indirekta fråga fick inget svar varför hon fortsatte. - -»Johans far var en mycket, mycket god vän till mig.» Hennes röst darrade -så pass att fru Hansson lyfte huvudet och fäste blicken på henne. - -»Ja», sade Sigrid, »icke så att det existerade något förhållande mellan -oss. Jag kan gott säga, att han var min käraste och bästa vän sedan -många, många år tillbaka. Han levde själv i olyckliga förhållanden. -Kanske var det detta, som drev honom i en annan kvinnas armar. Jag dömer -ingen, allraminst honom. Alla har vi våra fel. Alla syndar vi. Jag vet, -att han var mycket fäst vid modern. När hon gick bort i det ögonblick hon -gav liv åt gossen, överflyttade han sin kärlek på gossen, det vet jag. -Han älskade Johan. Tyvärr var han icke i stånd att taga honom till sig. -Hans hustru skulle aldrig tillgivit honom det. Hade hon även förlåtit -honom det, kunde hon tagit sig för hårt av det. Hon hade ett mycket svagt -hjärta och tålde icke vid sinnesrörelser.» - -Sigrid började bli upprörd. Allt det gamla steg så levande fram för -henne. Hennes röst blev varmt bedjande i dess allt mer vibrerande ton. - -»Jag var närvarande, när Johans far dog. Det sista han lade mig på -hjärtat var att se till att Johan aldrig led nöd.» - -Fru Hansson gjorde en rörelse. - -»Jag vet vad ni vill säga, kära fru Hansson», sade Sigrid. »Johan har -aldrig lidit nöd hos er. Det vet jag. Det har häradshövdingen försäkrat -mig, och det såg jag på Johan själv, när jag var här sist. Det är icke -heller därför jag kommer till er. Jag vill säga er sanningen så vitt -i min förmåga står. Jag är ensam på min stora gård. Mina föräldrar är -döda. Jag vill icke säga, att jag icke har något att leva för, men det -skulle bli mig en stor tröst att ständigt ha Johan hos mig och på det vis -ständigt kunna se till, att min väns sista bön blev hörd. Ni får icke -anse mig grym, som kommer till er och ber er avstå vad ni kanske i denna -stund håller kärare än jag. Det är möjligt, att ni misstänker några andra -skäl från min sida. Jag försäkrar er vid allt vad jag håller högt och -heligt — jag är icke Johans mor. Det är således icke något sådant, som -föranlett mig att komma hit. Det är icke så mycket min egen önskan som -icke mer min döde väns som gör att jag är här för att fråga er, om ni -vill utan bitterhet och agg lämna Johan från er. Jag är icke så gammal -som jag kanske ser ut — jag har också haft mina sorger — men jag är -gammal nog att ta hand om Johan och försöka att fullfölja vad ni så gott -påbörjat — att göra honom till en bra människa.» - -Hon gjorde ett uppehåll, men då Hanssons fortfarande icke syntes -hågade att tala tyckte hon, att hon borde beröra ett ämne, som måhända -intresserade dem mera. - -»Jag är långt ifrån rik», tillade hon, »men jag tror mig kunna försäkra -er, att Johan skall få det bra hos mig. Här i väskan har jag med mig en -sparbanksbok för Johan, om ni vill se.» - -Hon öppnade väskan och tog fram en liten, blå bok. - -»Den är visserligen icke på stort belopp. Något över elva tusen kronor, -men med ränta på ränta kan det bli en god slant för Johan, när han blir -myndig.» - -Hon gjorde en rörelse som för att stiga upp och lämna Hansson boken. - -Han skakade på huvudet. - -»Behövs inte», sade han. »Vi tror fröken på hennes ord.» - -Sigrid lade ned boken i väskan och fortsatte. - -»Detta belopp har Johans far satt in. Han bad mig behålla boken tills -Johan blev myndig. Vidare har jag beslutat, att allt vad jag lämnar efter -mig skall gå till Johan. Jag har inga släktingar, som kunna resa några -berättigade anspråk.» - -»Och om Johan icke kommer till fröken, får han ärva ändå?» frågade -Hansson. Han öppnade fönstret, knackade ur pipan utanför på -fönsterblecket och stängde igen. - -»Naturligtvis», sade Sigrid. »Likaväl som att jag icke kommer att indraga -det understöd jag hittills låtit häradshövdingen lämna er.» - -»Nå, det betyder icke så mycket. Det täcker långt ifrån kostnaderna -för pojken, i synnerhet som priserna nu stiger på kläder och skodon», -genmälte Hansson. - -»Han gör nytta också för sig, Axel. Det skall du icke glömma», inflickade -fru Hansson. - -»Det glömmer jag visst icke», svarade mannen. »Jag ville bara upplysa -fröken om rätta förhållandena så att hon icke tror, att vi skär guld med -tälgknivar på att ha Johan hos oss. Vi behöver guskelov icke så mycket -tänka på pengarna. Trädgården går bra. I värsta fall kan vi ha Johan hos -oss utan understöd, eller hur, Anna?» - -Han såg frågande på hustrun. - -»Det begriper du bäst», svarade denna tungt. Hon hade för länge sedan -förstått, att det icke fanns något annat att göra än att låta fröken -Bjurcrona få Johan. Men hon visste också, att mannen skulle göra segare -motstånd. Hon kände till hans sätt att tala, när han icke ville ge med -sig. Och nu stoppade han dessutom en ny pipa. - -»Nej, pengarna bryr vi oss icke om», upprepade mannen. »Det enda är det, -att vi lärt oss hålla av Johan. Han är en rask och duktig pojke. Flink -till att förstå är han också. Stor är han icke för sina år, men han kan -växa i kläderna med tiden.» - -Han tände pipan och började bolma. - -»Ja, vad säger du själv, Anna?» vädjade han till hustrun. »Du sitter och -moltiger och låter mig ensam svara fröken. Hur skulle det vara, om vi lät -pojken själv avgöra?» - -»Nej — nej!» ropade fru Hansson till. Det var rent instinktivt från -hennes sida och hon skämdes över det, när hon såg hur Sigrid började le. - -»Varför inte det?» frågade mannen. »Vill Johan gå med fröken, kan ingen -hjälpa det, och vill han inte så är det bra för oss. Jag tycker vi skall -fråga honom. Han är karl nog att veta vad han vill.» - -Mannen reste sig upp. Han gick fram till hustrun och klappade henne på -axeln. - -»Var inte rädd du, mor! Johan vet vad han vill.» - -Det skulle vara en tröst för hustrun. Det blev motsatsen. Fru Hansson -visste bättre än mannen vad Johan ville. Hon hade icke glömt den gången, -när Johan räckte rosorna åt fröken. Det var både beundran och kärlek i -den blicken. En sådan blick hade fru Hansson aldrig fått av Johan. Hon -var också så mycket kvinna att hon förstod, att ett manfolk även om han -icke vore vuxen skulle föredraga fröken Bjurcrona framför fru Hansson. -Det fanns ingenting att göra. - -»Som du vill», sade hon. »Du kan gå efter honom.» - -»Vad nu?» sade Hansson sakta. »Har dörren stått öppen?» viskade han. Alla -tre personerna inne i rummet fäste ögonen på den. Det var lätt att se den -smala dörrspringan. - -»Du gick sist igenom», viskade fru Hansson tillbaka. »Tänk om — — —» De -sågo rådvilla på varandra. Så öppnade Hansson beslutsamt dörren med ett — -»Är du där, Johan?» - -Pojken satt mitt emot på andra sidan. Han var något blekare än vanligt, -men han såg Hansson frimodigt i ögat. Hansson var nära att fråga honom -varför han satt där och lyssnade, men något i pojkens ansikte sade -honom, att han alls icke satt sig där för att lyssna. Hansson erinrade -sig med detsamma, att pojken satt på samma stol, när de skildes. Han var -fullständigt oskyldig, men någon skrubba borde han ändå ha. - -»Varför stängde du inte dörren?» frågade Hansson. Den frågan var omöjlig -att besvara. Johan tittade i golvet. - -»Kom med in!» sade Hansson. Johan rörde sig icke. - -»Hör du icke vad jag säger?» Hansson tog honom något omilt i armen -och drog honom med sig. »Hälsa på fröken där!» uppmanade han, när -Johan trädde in i rummet utan att visa den artighet, som bruket och -umgängesformerna i Gränna krävde. - -Johan gick fram till Sigrid och gav hand och bockade. Sigrid skulle helst -velat taga honom i famn. Hon vågade icke. Hon ville icke inverka på -valfriheten. Hon förstod av gossens utseende, att han visste vad saken -rörde sig om. Hon var både glad och ledsen åt det. Glad därför att det -säkert varit mycket svårt att framställa saken likadant för gossen och -ledsen därför att hon måhända sagt något, som han icke bort höra. - -»Kom hit!» sade Hansson, när Johan något för länge stod kvar hos fröken -i en tvungen ställning med händerna på ryggen och blicken fäst vid -golvtiljorna, en högst egendomlig ställning för en liten karl vid hans -år. Det såg nästan ut som om han varit generad över sina smutsiga skor. -Fru Hansson fattade också hans något från regeln avvikande uppförande på -det viset. - -»Varför bytte du inte om skor, Johan?» frågade hon. »Kom här!» - -Pojken svarade icke men gick bort och ställde sig hos henne i stället för -hos Hansson. Det var lätt att förstå vem han höll av mest. - -»Du är alldeles våt ännu.» Hon kände på hans kläder. Det tycktes lugna -henne. Hon klappade honom på kinden. - -Sigrid hade hunnit fatta sig. - -»Känner du igen mig, Johan?» frågade hon. - -Det drog ett litet överlägset leende över Johans ansikte. Skulle han inte -känna igen? Jo, bland tusen, tusen stycken! Men det sade han icke. Han -nickade bara och såg sedan upp på den gamla kvinnan, mot vars sida han -lutade sig. - -Barn förstå och känna allting mycket bättre än fullvuxna människor -inbilla sig. Sviker deras förstånd dem någon gång i omdömet, ha de -intuitionen att hjälpa sig med. Det är liksom de skulle vara försedda med -osynliga känselspröt som äldre personer sakna. De fattas i många fall -av sym- eller antipati redan vid första sammanträffandet med en annan -människa. Hos somliga herrar lägga de förtroendefullt sin hand i känsla -av att det är en snäll farbror liksom de gentemot somliga damer begå -samma handling i övertygelse av det är en rar tant. - -Johan hade redan förra gången han sett Sigrid blivit olyckligt kär i -henne. Nu var hon helt annorlunda klädd, men han hade lika stor sympati -för henne ändå. Hon var också mycket yngre och vackrare än fru Hansson. -Han hade hört vartenda ord av samtalet. Allt hade han icke begripit, men -så mycket hade han förstått, att den pälsklädda damen vid bordet hade en -stor gård och hade kommit för att hans mor var död och att hon hade en -sparbanksbok med många pengar, som han skulle få, när han blev stor. - -Allt detta, som Johan fått höra, där han suttit stilla inne i andra -rummet icke därför att han ville lyssna utan därför att han icke ville -låta dem höra, att han var där, hade fullständigt störtat om hela hans -begreppsvärld. Han var alls icke son till Hanssons utan till andra, som -voro döda båda två. Han var icke ens son till den pälsklädda damen. Det -var mycket underligt alltsammans. Det var därför han såg från den ena -till den andra för att begära svar. Hade de ingenting att säga honom -varför hade de då icke låtit honom sitta där han satt? Och vad var det de -hade pratat om att han skulle välja? Han såg bedjande på den gamla. - -»Ja, kära Johan, det är så», började fru Hansson, »att damen därborta vid -bordet, fröken Bjurcrona, vill att du ...» - -»Du behöver icke så långa redogörelser, mor», avbröt Hansson. - -»Jag är säker på att Johan hört allt vad vi sade. Gjorde du inte det, -Johan?» - -»Jo», kom det frimodigt till svar, »men det var icke alls därför att jag -ville lyssna utan för att jag icke tordes gå, när ni var så allvarliga -härinne.» - -»Det gör ingenting», avgjorde Hansson. »Du skulle ändå fått höra det nu.» -Han harklade sig och fortsatte. - -»Du vet således lika bra som vi vad det gäller. Du får välja själv, om -du vill stanna kvar här hos oss eller fara med fröken Bjurcrona.» - -Det finns många slags sätt att vara grym här i världen. Att ställa en -barnunge inför en sådan livsfråga som att välja själv i ett dylikt fall -som Johans, hör till de grymmaste. Gubben Hansson ansåg, att han handlade -rätt och ädelt, när han lät Johan själv bestämma över sitt liv. Han -begärde, att ett barn skulle bestämma vad de själva icke vågade avgöra. -Han lastade över på denna barnasjäl det ansvar, som de själva icke vågade -ikläda sig. Han var omedvetet grym. - -När Johan icke svarade utan tryckte sig närmare fru Hansson, sade mannen: - -»Släpp honom, Anna! Låt honom stå för sig själv, så får han välja.» - -Fru Hansson sköt Johan dröjande från sig. Där stod den lille mannen, som -skulle välja sitt öde, alldeles ensam. En härskara av stridiga tankar -brusade genom hans huvud. Välja! Välja! Välja! Vad skulle han välja? Där -fanns trädgården och rosorna, jordgubbarna och blommorna. Där funnos -pojkarna att leka med. Där funnos baden om somrarna nere i Vättern. Där -fanns Halta August att skoja med. Där funnos bergen att klättra i och -träden att klänga i. Där fanns marknaden på torget varje vecka. Där -funnos båtarna nere i hamnen, där man kunde skoja och hoppa från den -ena till den andra. Där funnos många sköna ting i Gränna. Och så mamma -och pappa — nej, de voro icke längre hans mamma och pappa. Mamma och -pappa voro döda och lågo på kyrkogården med ett träkors, kanske en sten -över sig. Varför hade han ingen riktig pappa och mamma som alla andra? -Varför hade de lämnat honom ensam att stå där mitt på golvet i salen hos -trädgårdsmästare Hanssons och välja? Vad skulle han välja? Inte visste -han vad som fanns på frökens gård. Hon såg väldigt snäll och rar ut och -förfärligt vackra och goda ögon hade hon — åtminstone nu, men mamma — -nej, inte var det mamma — han hade ingen mamma längre — hon hade också -goda ögon. Varför sågo alla på honom på det viset? Varför sade ingen -något utan bara satt och tittade på honom. Visst var han förfärligt -tacksam mot mamma och pappa — tänk, att han icke kunde låta bli att kalla -dem det — och inte ville han göra dem något ont — de som varit så snälla -mot honom — mamma hade varit gräsligt rar, när han låg sjuk i vintras -och hostade och fick fläderté och bröstsocker och den där otäcka smörjan -i flaskan. Hon hade bett och gråtit för honom och varit rädd, att han -skulle gå bort från dem ... Nu skulle han också bort och mamma skulle -gråta och be — icke högt — nej, det gjorde hon aldrig, utan sakta, stilla -för sig själv, när icke pappa såg det. Och vad pappa hade varit ledsen -över att han låg sjuk. Han hade många, många gånger om dagen kommit och -tittat på honom, och när han vaknade hade han alltid skrattat och sagt -— stå på dig, Johan! Stå på dig! Ge dig inte för litet hosta! Det ger -sig ingen riktig karl för! Och så hade han satt tidiga vindruvor från -kasten i mun på honom och lett så gott. De hade varit förfärligt snälla -mot honom, och nu ville han lämna dem för den där fröken i pälskappan -med det konstiga namnet! Om hon varit så god vän med hans far som hon -sade, varför hade hon då icke kommit förr och hämtat honom till sin gård -i stället för att låta honom stanna hos Hanssons? Det var icke snällt av -henne, det! Men rara ögon hade hon. De voro alldeles blå. Det såg han -tydligt fast det var så mörkt i rummet. Hon var visst mycket, mycket rik -för hon hade så fin pälskappa. Han var också rik. Han hade många tusen -det hade hon sagt, och dem skulle han få, när han blev myndig. Och då -skulle han köpa sig jord och trädgård för det var det bästa som fanns. -Och kor och hästar och höns och kalvar. Han behövde visst icke följa med -henne. Han kunde köpa sig en gård vid Bunnsjön, för där var förfärligt -vackert och där funnos stora, stora kräftor. Ja, men om det nu fanns -alltsammans det där på hennes gård, då var det onödigt, alldeles onödigt. -Välja, hade de sagt. Hur skulle han kunna välja? Han kunde icke överge -pappa och mamma och följa den där främmande damen i pälskappan. Då skulle -de bli förfärligt ledsna och mamma skulle ligga och gråta — gråta ... - -Johan kände hur gråten på honom själv steg uppåt halsen. Du skall visa -dig som en karl, sade alltid pappa. Det var icke så lätt att visa sig som -karl, när det gjorde så rysligt ont i bröstet och han höll på att kvävas. - -Jag skall visa mig som en karl, jag skall, sade han sig och bet ihop -tänderna. Men gråten steg och steg genom halsen och näsan. Snart skulle -han stå där och lipa som en liten flicka. Nej, aldrig, aldrig! Han ville -icke alls välja! De voro elaka, allihop! - -Han snyftade till och rusade på dörren. De hörde hur dörrarna smällde -efter honom. Så blev det tyst. - -Sigrid, som rent av våndats att se pojken stå där och plågas, hade så -gärna velat öppna armarna för honom. Hon tordes icke för de andra. Det -hade varit att ingripa till förmån för henne själv. När Johan rusade -på dörren, kom det nästan förlösande. Avgörandet hade icke fallit. -Åtminstone icke från gossens sida. Vad Hanssons beträffar sutto de tysta. -Det var en tvivelaktig seger för deras sak. - -»Jag hade aldrig tänkt mig, att Johan själv skulle välja», sade Sigrid -och reste sig. Det var tid för henne att gå, det märkte hon. - -»Inte jag heller», viskade fru Hansson. - -»Han vet icke vad han vill», sade mannen glömsk av vad han sagt förut om -Johans vilja. - -»Han är ju bara ett barn», försvarade fru Hansson. - -»Vad vill ni själva?» frågade Sigrid. - -Makarna Hansson sågo på varandra. Ingendera svarade. - -»Jag skall icke uppehålla längre», sade Sigrid. »Jag förstod förut, att -vi icke skulle komma till avgörande med detsamma. Jag är glad, att ni lät -mig tala ut. Tack ...! Tack!» - -Hon tog båda i handen till farväl. Hon var mer gripen än de båda gamla. - -»Skullen ni ha något att meddela mig, när ni hunnit tänka över saken, kan -ni alltid skriva till häradshövdingen eller också» — hon öppnade väskan -samt tog fram ett visitkort och en penna och skrev ett ord nere i kanten -— — »se, här är min egen adress.» - -Hon räckte Hansson kortet, böjde på huvudet och gick stilla ut. Hansson -gick bort till fönstret för att se på kortet. - - _Sigrid Persdotter Bjurcrona_ - - _Bjurnäs_ - -stod det tryckt. Under var det skrivet med fin stil - - Åshöga. - -»Jag undrar, om det är poststation?» sade Hansson. Ingen svarade, ty -hustrun hade gått ut genom andra dörren för att ropa på Johan. - - - - -VIII. - - -Det blev en dyster tid för Sigrid. Vintern vart lång och mörk. Mycket snö -föll det. Vägarna blevo ofarbara långa tider både för släde och ritt. Hon -måste hålla sig inne. Rättaren lät ploga upp förbindelselederna mellan -gården på Bjurnäs och uthusen. Resten lät man vara och väntade på stora -landsvägsplogen. - -Ofta vandrade Sigrid nätterna i ända omkring i det stora huset. Hon lät -lamporna brinna i rummen och gick som en fridlös ande mellan dem. Sömnen -hade börjat flykta från henne alltsedan besöket hos Hanssons. - -I början hade hon trott, att hon skulle få underrättelse från dem, men -ju längre tid förflöt, desto klarare insåg hon, att hon förlorat spelet. -Hon telefonerade till häradshövdingen och frågade, om han hade fått -något brev om Johan. Han tröstade henne med, att det kanske kommer. Det -hjälpte föga. Hon började självanklaga sig. Varför hade hon blandat sig -in i Johans liv och sått tvivel och oro hos honom? Hon kunde icke glömma -pojkens uttryck, när han stod där ensam på golvet och skulle välja. Hade -han icke valt ännu? Eller ville han icke förråda vad han valt? - -Många hinder hade hon övervunnit sedan faderns död. Hon hade ansett dem -svåra. Det hade ändock gått. Att ta Johan till sig hade hon från början -ansett som den naturligaste sak i världen. Häradshövdingens invändningar -hade visserligen väckt betänkligheter, och utgången av besöket hos -Hanssons hade gjort klart för henne, att den som ytterst skulle avgöra -frågan var varken häradshövdingen, Hanssons eller hon utan Johan. I hans -själ lågo hindren förborgade. Vem skulle kunna övervinna dem? Att resa -Bjurnäs ur dess förfall, att brottas med pengar och folk det var ett -lekverk mot att brottas med denna barnasjäl. Ingenting fanns att göra. -Bara att vänta, vänta. - -Patron Boström kunde icke förstå vad det blivit åt Sigrid. På -skvallervägen fick han höra om hennes nattliga vandringar i salarna på -Bjurnäs. Han började tro, att hon var olyckligt kär. I sin välvillighet -bjöd han henne till Alby så ofta han kunde. Ibland kom hon, ibland icke. -Lät hon övertala sig att fara över var det mest för Gretas skull. Hon -kunde icke motstå flickans varma böner i telefon. Vid sådana tillfällen -fick Gustaf Boström icke mycken glädje av Sigrid. De båda kjoltygen -sammangaddade sig på det skändligaste sätt mot honom och stängde oftast -in sig i Gretas rum för att leka. Kom Sigrid över på någon av Gustaf -Boströms stora fester, satt hon vid bordet som en gipsstaty och lät sig -svängas omkring i balsalen som en trädocka. Hon är omöjlig, blev det -allmänna omdömet på trakten. - -Gustaf Boström försökte en gång tala förnuft med henne och säga, att hon -icke skulle gå och hänga läpp. Det fanns sannerligen många, som skulle -bli stormförtjusta om hon ville låta sina härliga, blå ögon lysa litet -vänligare. Vad honom själv beträffade, vore han beredd att offra gods och -guld för att se henne glad igen. Det var ett halvt frieri. Han fick ett -svagt leende i belöning och en förklaring, att det visst icke fattades -henne något. Hon bara sov illa. - -Gustaf Boström såg på de mörka ringarna under hennes ögon och hade sina -tankar för sig. - -»Har du tråkigt, skall du gifta dig», rådde han storskrattande med den -farbroderliga frispråkighet, som han stundom kunde ta sig mot henne. - -»Jag har det bra som jag har det», försäkrade hon och blev litet rödare. - -Sedan blev det icke talat mer mellan dem om den saken. - -Varför lever jag? Vad har jag här att göra på denna jord? frågade sig -Sigrid ofta. Sin kärlek hade hon offrat. Varför? För ingenting. För -hästar och kor. För Bjurnäs. - -Hon började bli bitter och förtvivlad. Då kom en dag brev från Hanssons. -Det var mannen själv, som skrev och frågade, om han fick komma med Johan -till Bjurnäs för nu gick det icke längre. Pojken hade icke varit sig lik -efter hennes besök. Han hade blivit tyst och sluten, han, som alltid -förr varit glad och munter. De hade försökt få reda på vad det var med -honom, men han ville ingenting säga. Strax efter jul hade han fått ett -återfall av sin elaka hosta. Nu hade han varit uppe flera veckor men -var blek och eländig. Det var också ett rackarns klimat vid Vättern. Nu -hade mor nyligen frågat honom — för hon känner pojken bäst! — om han -icke ville fara upp till fröken ändå. Han hade blivit så glad att det -var rent vådligt, och mor och han hade gråtit många, många timmar. Då -hade de förstått vari sjukan bestod och beslutat sig för, hur svårt det -än var för mor, att låta honom resa. De hade också redan underrättat -häradshövdingen och bett honom tala med fröken, men mor tyckte ändå, att -de skulle skriva till fröken själv med detsamma så att hon kunde hinna -göra i ordning för Johan, för han behövde nog ett varmt och soligt rum. -Mor hälsade och bad, att fröken skulle se om Johan riktigt. Själv kunde -hon icke skriva för hon var dålig av gikten och så det här med Johan. -Kläder och allt, som hörde Johan till, skulle de ta med sig. De hade -tänkt komma nästa tisdag, om det passade sig, för Johan hade svårt -att vänta längre, och de voro också glada, om han for, för vädret var -verkligen rysligt därnere den tiden på året. - -»Fröken vill kanske vara så god och skriva omgående, så få vi veta, om -det passar och hur det är med skjuts och tocke där ...» - -Mer kunde icke Sigrid läsa. Tår efter tår föll på brevet. Äntligen! -Äntligen! - -Hon måste upp och gå. Den mulna marsmorgonen blev mycket klarare, tyckte -hon. - -Han kommer! Han kommer! jublade det inom henne. Än en gång läste hon -brevet. - -Stackars Johan, som var så klen! Och hur hade han icke kämpat sin -ensamma, stora strid. Hon begrep honom. Han hade icke velat såra dem -genom att säga, att han ville resa bort från dem. Han var bunden med -många tusen band vid dem. Han hade icke velat slita dem därför att han -insåg, att han skulle göra dem ont. I stället begravde han sin önskan i -sitt hjärta, där den låg och gjorde honom själv ont. - -Sigrid förstod honom så gott. Att begrava i sitt hjärta sin önskan, sin -kärlek, det gör ont, mycket ont. Det var därför han blivit tyst och -sluten. Åh, huru väl hon förstod honom. Hostan var otäck, men det skulle -nog bli bra på Bjurnäs. Tänk, att han kom till slut! - -Hon ringde genast till Torsell och berättade nyheten. Han tog den mycket -lugnt, eftersom han redan fått Hanssons brev. Han hade just tänkt ringa -själv till Bjurnäs. Han kunde icke låta bli att reta henne genom att -fråga i telefon hur det skulle gå, om han nu sade nej. - -»Ja, men det gör icke häradshövdingen», sade Sigrid ivrigt. »Det vet jag. -Då hade ni aldrig skrivit ett så pass välvilligt brev angående mig till -Hanssons, som jag hade med mig.» - -»Kanske inte», hördes den sardoniska rösten svara. »Jag ångrar mig också -för på det här viset kan jag riskera att komma att anses för en riktig -hygglig karl. Nu är olyckan skedd. Det står icke att ändra. Jag måste -således ge mitt bifall. Men skriv ett riktigt vackert brev till fru -Hansson, det råder jag. Hon har förlorat mer än ni vunnit, det kan ni -vara säker på. Vad beträffar det rent formella kan vi göra upp det vid -tillfälle. Jag skall icke betinga mig alltför oblygt honorar, eftersom -det den här gången något berör min ställning som förmyndare för gossen.» - -Sigrid lovade att genast skriva. - -De närmaste dagarna härskade febrilt liv på Bjurnäs. Överallt putsades -och fejades. Till och med de gamla, rostiga rustningarna i nedre hallen -fingo sig en extra skurning först med fint sandpapper och därefter med -krita. De skeno lång väg. Hennes nåds sängkammare, som var det soligaste -rummet på Bjurnäs och som hittills stått orört sedan hennes oförmodade -bortgång, vädrades ut ordentligt och skurades skinande vitt. Andra -gardiner hängdes upp. Tunna, gula hemslöjdsgardiner, som tycktes vara -fulla av sol i sig själva. Sängkläder vädrades, mattor piskades och -brasor fyrades på i alla angränsande rum. - -»Det är som självaste kungen skulle komma och bo här», sade Eva, när allt -var färdigt och hon stod och betraktade det fullbordade verket. Hennes -nåds rum hade blivit oigenkännligt. Hela den stela, högtidliga prägeln -var borta. Inga sängomhängen och inga överkast, inga toalettspeglar -och inga pudervippor, inga sidenschabrak och inga antimakasser. Det -gamla, förnäma rummet, som förut alltid luktade parfym, hade luftats ut -ordentligt. Till och med hennes nåds bastanta och utskurna gustavianska -träsäng hade seglat ut med den allmänna rengöringsfloden, och i stället -hade kaptens engelska järnsäng åkt in på sina porslinsrullar, sedan -fröken förvissat sig om, att den var tillräckligt mjuk. Ett par av -spiralfjädrarna i madrassen hade Magnusson med konsterfarna händer bundit -upp. Det var icke bara kaptens säng, som kommit in från hans forna -sängkammare. Med sängen hade följt lampan, rakspegeln och stövelknekten. -Rummet hade fått ett manligare utseende. - -»Hur gammal är han, gossen?» frågade Eva i ett förtroligt ögonblick -Sigrid, när de hjälptes åt med att sätta upp ett par gravyrer från -salongen inne i rummet. Hon hade redan förut fått veta, att en släkting -till fröken Bjurcrona skulle komma och bo på Bjurnäs längre tid. Då hade -fröken sagt, att det var en ung gosse. Det passade icke med rakspegeln. - -»Så där omkring fjorton år, tänker jag.» - -»Lever hans föräldrar?» sporde Eva, som tyckte, att fröken gärna kunde -vara litet meddelsammare angående den kommande gästen, som det skulle -krusas och ändras för och som man hade så mycket besvär med. - -»Nej, de är döda», svarade Sigrid mycket kort. Eva aktade sig för att -fråga mer. - -Vid den sedvanliga rådplägningen, som ägde rum i köket var kväll, sedan -det försports, att det skulle komma främmande till Bjurnäs, framkastade -Eva, att det lät icke alltid på fröken, som om hon vore så glad åt att få -pojken i huset, ett yttrande, som föranledde köksan att utstöta ett — hm! - -Eva förstod icke vad detta hm! innebar men ångrade sig, att hon sagt -något om pojken. - -Den beramade tisdagsmorgonen gick in grann. Solen var så förekommande -att tidigt visa sig ovanför de sakta sjunkande molnen, och när stora -släden med Magnusson i svarta björnskinnskragen och den yviga pälshuvan -körde fram till trappan med parhästarna, lyste vita slädnätet och glänste -bjällerkransarna i solskenet så rättaren fick ont i ögonen, där han stod -på förstukvisten till flygeln och såg hur fröken steg i släden. - -Lika grannt var det att se henne komma tillbaka frampå förmiddagen med -sina gäster. Så många av folket, som hade tid och tillfälle, lågo i -fönstren eller stodo avsides på gårdsplanen för att se hur underbarnet -såg ut som skulle ha det så fint uppe i gården efter vad ryktet förmälde. -Vid frökens sida satt verkligen en pys. Han var röd om kinderna och hade -blå ögon, men vad han såg ynklig och mager ut. Han riktigt drunknade -i den stora vargskinnspälsen. Mitt emot dem satt en bredaxlad man i -ytterrock och skinnluva. Vad kunde det nu vara för en? Fröken hade bara -talat om en gäst, och här kommo två. - -Det var köksan, som gjorde denna riktiga anmärkning för sig själv, där -hon stod i fönstret. - -I ivern att hämta Johan hade Sigrid glömt bort att tala om Hansson. - -Eva kom ut på trappan och neg och tog emot. Johans ögon stodo vidöppna -av förvåning. Något sådant hade han aldrig tänkt sig. Ett riktigt slott -med torn och tinnar alldeles som i sagoböckerna. Han kunde nätt och jämt -förmås att stiga ur. Han drömde. Han var rädd att vakna. - -Hansson tog det mera lugnt. Jaha, det såg solitt och gott ut. Järnräcket -på trappan var gammalt och ärgigt, och stenarna spruckna och slitna, men -annars såg det icke dåligt ut. Alléträden voro bra, men kunde nog behöva -skäras ned ett stycke. Där blev nog mörkt på sommaren annars. Alla måste -skratta, när Johan till sist steg ur och fick lov att ta upp den stora -pälsen för att kunna gå uppför trappan. Solen brände på ordentligt, -snökristallerna gnistrade och bjällrorna klingade, när hästarna frustade -till. Det var längesedan det hörts skratt och bjällerklang på Bjurnäs -gård. - -Sedan den första förvåningen över de blanka gubbarna i hallen övervunnits -och kaffe med finaste hembakat dopp inmundigats, försvann Johans blyghet. -Den kom igen, när han fick se sitt rum, och Hansson tänkte, att det där -nog icke var så bra för pojken. Han blev alldeles fördärvad. - -Sigrid visade sina gäster omkring. Hansson var icke den, som lät sig -imponera, men på Johan såg man hur beundran steg och steg för varje rum -de passerade. De stora, höga fönstren släppte in massor av sol och ljus. -Det var annat än hemma i Gränna. Och ändå var han icke säker på att han -skulle trivas lika bra. Det var så stort och öde och tomt i rummen. Där -funnos inga människor, bara en massa gubbar på väggarna och alla sågo -de bistra och stränga ut. Många av dem hade rustningar och svärd, och -en satt på en vit häst med en pappersrulle i hand. När de kommo till -torntrappan, ville han upp men fick icke. Där var alldeles för kallt för -honom. Det blev en annan gång. Men så skulle de ut och se på stallet, -ladugården och vinkasten. Djuren begrep sig Johan icke på. Det var endast -med yttersta självövervinnelse han tordes gå med de andra förbi hästarna, -som alla stodo och vände baken till och sågo ut att kunna sparkas när som -helst. Sigrid övertalade honom att lägga en bit hårt bröd i handflatan -och räcka det åt en brun häst, som stod längst bort i sidogången och -sträckte ut huvudet över spiltan. Johan tyckte han skulle vara karl och -gjorde, som fröken sade, men det var förfärligt spännande. Det kittlade -ända ned i fötterna på honom, när hästen nafsade åt sig brödbiten. - -»Det är min flicka», sade Sigrid och gick upp i spiltan och klappade -hästen på halsen. - -Att det kan finnas en så modig människa, tänkte Johan. - -»Hon heter Freja», upplyste fröken. »Hon är icke alls så vild som hon -ser ut. Du kommer nog att bli god vän med henne», tröstade hon Johan. - -I ladugården var det ännu värre. En sådan ladugård hade han icke sett. -Hög och ljus och rymlig. Men vilket liv! Där var ett mumsande och ett -tuggande och skrapande med horn och slammer med kedjor och råmande och -bölande. Där var visst mer än hundra kor. Många vände sig om och glodde -fult på honom. Och hu! Vilken tjur! Minst dubbelt så stor som korna och -med ring i näsan. Den var nog riktigt ilsken, den! - -Fröken och Hansson gingo före. Johan tyckte det var otäckt att gå efter -och höll sig gott i deras kölvatten. Först gick fröken. Hon var modigast, -hon. Hon vände sig om och såg på Johan. - -Johan knäppte igen kavajen och stramade upp sig. Han skulle nog visa, att -han var karl. Buh! sade han till tjuren, när de voro lyckligt på andra -sidan gången. Det var väl det var över. Roligare var det hos kalvarna -och grisarna och hönsen. Allra roligast var det ändå i vinkasten. Där -kände han sig hemma, och han upptäckte genast, att man icke hade gallrat -ordentligt, något vari Hansson med en viss stolthet instämde. Hansson -hade några detaljanmärkningar angående värmeledningen att göra, men -annars förlöpte inspektionen lyckligt. Mest belåtna voro Sigrid och -Johan. De gingo med varandra i hand upp till gården och hade en massa -saker att tala om. Hansson gick tungsint efter. Han tänkte på mor hemma -i Gränna, hon, som var ensam nu med sin gikt och sin sorg. Nå, det var -gott, att hon icke kom med. Då skulle hon lidit ännu värre. - -På eftermiddagen reste Hansson. Han hade fått en stadig middag och trodde -hjärtesorgen stillad. Då han skulle ta adjö av Johan, brast det lös hos -honom, och han skakade i hela kroppen av undertryckt smärta, när han -omfamnade Johan och med underligt grumlig röst bad honom att vara snäll -mot fröken och icke glömma bort mor. - -Det var värsta stunden för Johan på den dagen. Han glömde den snart. Det -var för många nya intryck under dagens lopp. Dessutom var han trött och -sömnig efter färden. Det var första gången i sitt liv, som han åkt på -järnväg. Helst skulle han velat krypa i säng med detsamma och sova. - -Eva, som hade skarpare öga för barn än Sigrid, såg hur han satt och -nickade över kappsäcken, som han fått med sig och som han höll på att -packa upp. Båda kvinnorna betjänade unge herrn. Han märkte det icke. Han -trevade förnuftslös i kappsäcken och räckte fram sina plagg. De voro hela -och rena. Så värst fin kvalitet voro de icke av, det hade Eva genast -sett. Det var säkert en mycket fattig släkting fröken tagit till sig. -Strumporna voro allesamman stoppade och kläderna slitna. En svart kostym -med långbyxor väckte uppmärksamhet. - -»Det var en finfin dräkt», prisade Eva och höll upp den till beskådande. - -»Jo, jag tackar! Vem har Johan fått den av?» frågade Sigrid. - -Johan svarade icke. Han hade föredragit att vandra in i sömnens land. Med -ena handen i kappsäcken och den andra hängande utanför sov han djupt och -gott. - -»Stackare», sade Eva. - -»Hyss!» viskade Sigrid. Hon föll på knä och tittade på honom. Eva -lade sig på andra sidan. Det såg ut som om de tillbett en gud. Deras -ansiktsuttryck var särdeles andaktsfullt. Eva förde sakta Johans hand upp -ur kappsäcken. Den var knuten hårt kring en pennkniv. Eva pillade den -försiktigt från honom. Han märkte det icke. - -»Vad han är trött», viskade Sigrid. »Vi måste ha honom i säng!» De -började lösa upp hans kläder och hjälpa honom av med skorna. När man kom -till strumporna, vaknade han till och såg bestört på de båda kvinnorna. -Vad var det för en gammal, gråhårig gumma i vit huva och vitt förkläde. -Det kunde icke vara mamma. Var var han? - -»Du är visst rysligt sömnig», sade Sigrid och klappade honom på kinden. - -Det gick upp för Johan var han var. Javisst, där var fröken. Den andra -var Eva. - -»Neej då, inte alls», protesterade Johan. Inte fick en karl vara sömnig, -inte! Han ville upp och tassa omkring barfota, men det avstyrdes. - -»Åhnej, min lilla vän, nu blir det allt att krypa i säng snällt», sade -Eva. »Var har han sin nattskjorta?» - -Nattskjorta hade Johan aldrig hört talas om. Vad var det? - -»Ligger han i samma skjorta?» frågade Eva. Hon insåg med detsamma vilken -oerhörd social skillnad det var mellan fröken och dennas unga släkting. - -»Bry sig inte om det, Eva», sade Sigrid. »Låt honom nu komma i säng så -han får sova.» - -Äntligen var pojken i säng. Den var betydligt för stor för honom, och han -såg mycket bortkommen ut där han låg med täcket ända upp till nästippen -och tittade sig omkring. Han var alldeles vaken igen. Han hostade till. - -»Nu skall du se, att han har förkylt sig», sade Sigrid till Eva och -skyndade fram till sängen. »Fryser du, Johan?» - -»Neej då, inte alls. Jag hostar alltid, när jag lägger mig», förklarade -han. »Det är inte farligt», tröstade han, när han såg fröken bli orolig. - -»Han kanske vill ha något varmt?» föreslog Eva. - -»Vad vill du ha, Johan? Te, mjölk, choklad?» frågade Sigrid. - -»Han vill naturligtvis ha choklad», avgjorde Eva. - -Johan kastade en tacksamhetens blick på Eva. - -»Ja, vad var det jag sa’?» Eva gick stolt ut. - -Sigrid packade på Johans begäran upp resten av innehållet i kappsäcken. -Där funnos diverse underbara ting, som fordrade den allra största -omsorg. Där funnos en ny metrev och ett förstoringsglas och en färglåda, -två oformerade blyertspennor, en blank jubileumstvåkrona, en mekanisk -korkskruv i trähylsa, många små påsar med olika innehåll, som för -tillfället icke avslöjades, en strut hopklibbade karameller och till sist -en svart liten kula, som såg ut som beck och rullade ut ur papperet, när -Sigrid tog upp det ur kappsäcken. - -»Vad är det?» frågade Sigrid. Små pojkar voro märkvärdiga varelser. -Aldrig skulle det fallit en flicka in att dra med sig sådana saker. - -»Det är smällkaruscha!» sade Johan. »Åh, ge mig den är tant snäll!» - -Han fick kulan och lyckades för den förvånade Sigrid visa sin färdighet i -att smälla. - -»Jo, jag tackar!» sade hon. - -Eva kom med chokladen. Den var rykande varm, och Sigrid måste blåsa på -den länge och väl, innan den försvann i Johan. Sedan dröjde det icke -länge, förrän han somnade som han låg med den ena armen ovanpå täcket. -Sigrid lyfte den försiktigt och stoppade ned den. Han kunde ligga och -förkyla sig. - -Eva skrattade i mjugg. Förkyla sig såsom där hade eldats i rummet! Nej, -se det var då stört omöjligt. - -Det tisslades och tasslades länge där inne. Ingen av dem ville först gå. -Ibland ställde de sig att se på den sovande. - -»Vad det känns gott att ha en karl i huset igen», viskade Eva. Sigrid -måste dra på mun. Hon vinkade på Eva och fick henne med sig ut i andra -rummet. - -»Det är bäst jag ligger här i natt», sade Sigrid. »Du kan bädda på -soffan.» - -Det ville icke Eva höra talas om. Fröken skulle gå upp och lägga sig som -vanligt i tornkammaren. Eva skulle lägga sig på soffan. Hon var van att -vaka och hon hörde det minsta knyst, om han vaknade. Sigrid måste ta -maktspråk till hjälp. Hon ville ligga på soffan. Det vore förfärligt, om -gossen vaknade mitt i natten och fann sig ensam. Dörren kunde stå öppen -in till honom. Åtminstone på glänt. - -I den ädla kampen om att vaka över honom segrade Sigrid. Hon tog sina -räkenskapsböcker och satte sig i rummet utanför Johans, sedan de släckt -lampan inne hos honom. Eva bäddade på soffan åt fröken och sade godnatt. - -Sigrid försökte arbeta. Böckerna hade under de sista dagarnas -uppståndelse fått ligga efter. Det dög icke. Farbror Gustaf hade ständigt -inpräntat hos henne, att ingen människa kan sköta en gård utan att sköta -böckerna först och främst. Alltså måste hon. - -Det var fullständigt tyst i det stora huset. Icke ett ljud trängde in -till henne, där hon satt nedböjd över arbetet och förde in siffror. -Lampan på bordet framför henne sprakade till då och då. Hon hörde det -icke. Hon skrev. Så småningom avstannade handens rörelse och hon lutade -sig tillbaka mot stolsryggen. - -En känsla av obestämbar lycka fyllde henne. Hon såg drömmande på -lampskärmens broderade mönster. Där var skära rosor och gröna blad runt -hela skärmen, och pärlfransen darrade sakta, nästan omärkligt. - -Så långt hade hon således hunnit på den långa vägen mot det obestämda -målet. Nu låg han därinne och sov i sin faders säng, han, som en gång -skulle bli herre på Bjurnäs, om hon bara fick leva och kunde sköta -gården. Oroliga tider var det både ute i världen och hemma. Ingen visste -vart stormen drev människorna och nationerna. Vad som än skulle hända, -nog skulle hon hålla fast vid Johan. Här skulle han växa sig stor och -bli man och tillträda den rätt, som dumma former och olyckor hade velat -förvägra honom. Bara hon fick leva, leva! Hon, som så många gånger -önskat, att hon kunde få dö, satt och längtade och bad, att hon skulle -få leva. Så underligt! Vad var det då, som gav livet innehåll, mening? -Bestod livets konst i att aldrig förtvivla, aldrig ge tappt, alltid tro, -att det bästa, det goda skall segra till sist? - -Jag miste Erik, tänkte hon, men jag har vunnit en annan. Han, som ligger -och sover därinne och som förutan mig aldrig kommit hit. Var icke stolt! -Yvs icke! viskade en röst till henne. Du vet icke ännu, om ... - -Hon spratt till. Hon blev plötsligt rädd! Var det tystnaden, som skrämde -henne? Stodo flera olyckor på lur därute i mörkret i vinterkvällens snö, -stodo och väntade på att slippa in? - -Hon gick bort till fönstret och såg ut. Där var icke så mörkt utanför som -hon trott. Hon urskiljde tydligt flygelbyggnaderna. Inne hos rättarns -brann ljus. Det lyste vänligt och gult. Hon var icke ensam. Det fanns -människor omkring. Överallt i världen fanns det människor. Många av dem -kanske stodo som hon med pannan mot den kalla fönsterrutan och stirrade -efter ett vänligt ljus. Varför voro människorna så hårda mot varandra? - -Hon skakade sakta sitt huvud. Hon gick bort till dörren och lyssnade för -att höra om Johan sov. När hon lyssnade riktigt intensivt, kunde hon höra -hans små pustningar. Han sov gott. Han var trött, stackare. - -Hon satte sig vid bordet och återtog räkenskapsarbetet. Hon log åt -siffrorna. Det var icke längre svårt att arbeta. Hon hade någon att -arbeta för — en bror — en liten bror — — —. - -De första dagarna blevo ansträngande. Johan måste se allt. Han var -outtröttlig i att fråga. Det hjälpte icke, att hon sade, att han nu först -måste tänka på att vila sig och bli riktigt frisk, innan han tänkte på -att rusa omkring på det där viset. Hon kunde icke stå emot hans böner och -den bedjande blicken. - -»Men tant, jag är så frisk, så!» - -Sigrid tyckte långt ifrån detsamma. Han var liten för sin ålder. -Magnussons pojke, som var ungefär jämngammal med Johan, var nästan ett -huvud längre, det såg Sigrid, när hon var nere i stallet med Johan för -att låta honom bekanta sig med kusken och hästarna närmare. Mager var han -också. Eva fick order att hälla i Johan så mycket mjölk han kunde få i -sig. Fet grädde fick han även så ofta han ville. Johan grimaserade men -lydde och tog emot. Inte smakade det vidare gott, men när de nu ville ... -Han skulle vara karl! - -Efter en vecka var Johan fullt hemma på gården. Han kände till alla -skrymslena i ladugården och tordes klappa tjuren. Statarbarnen hade -han ingått kamratskap med, och där åktes kälke i samlag utför backen -ned mot sjön. Med trädgårdsmästaren var han redan intim och fick -förtroendeuppdraget att bära de dagliga blommorna till fröken. Han vann -allas hjärtan. Det var något så gott i hans blick, och hans handslag var -trofast. En gång — det var endast några dagar efter det han kommit till -Bjurnäs — kom han in med näsblod. Han hade haft en kalabalik med en av -statarpojkarna angående kälkbacksåkningen. I övrigt gick det bra för -Johan att bli omplanterad från Gränna till Bjurnäs. Acklimatiseringen -gick häpnadsväckande fort. Han var icke ett dugg rädd för Freja och -icke för rustningarna i hallen, som han de första kvällarna tyckte att -de sågo så spöklika ut i sina nischer. Han var nere och tittade på när -ladugårdskarlen drog fram kalvarna och kom upp i köket och berättade det -naturalistiska förloppet. Det var något svekfritt och öppet hos honom, -som gjorde Sigrid innerligt glad. En och annan gång kunde han plötsligt -bli tyst och allvarsam. Sigrid förstod, att han tänkte på Gränna, och -fördubblade sina omsorger. - -En dag blev det bestämt, att de skulle åka över till Alby. Gustaf Boström -hade flera gånger telegraferat och frågat, varför Sigrid var så osynlig. -Sigrid hade urskuldat sig med att hon hade en släkting på besök hos sig. -Hon fick order att ta pojken med sig. - -»Han kan alltid leka med Greta, så kan vi gamla leka med varann», sade -Gustaf Boström i telefon och skrattade. - -Sigrid var icke glad åt besöket på Alby. Hon var rädd för farbror Gustafs -frispråkighet, och det kunde bli svårt att förklara släktskapen med -Johan om farbror Gustaf började fråga ut i detalj. Han hade stundom -en obehaglig vana att vilja ha reda på allting, en egenskap, som var -utmärkt fördelaktig, när det gällde affärerna på Bjurnäs men som kunde -bli farlig, när det kom in på genealogien. Hur det än var, måste obehaget -överstås, eftersom Johans besök på Bjurnäs skulle bli mycket långvarigt. - -»Nu skall du icke bli rädd för patron Boström», sade Sigrid till Johan, -när de åkte upp till Alby i släden. »Han är stor och grov och har stora, -röda mustascher och mycket litet hår samt kan dundra till som åskan -ibland, men han har ett hjärta av guld. Lilla Greta är förfärligt söt. -Henne blir du god vän med genast.» - -»Det var en kavat, liten herre», sade patron Boström, när Johan slog -honom i hand. Johan var klädd i sin fina, svarta kostym med långbyxorna -och kände sin värdighet. »Dig tycker jag om!» utropade patron Boström -och svingade honom högt i tak på sina starka armar. När Johan kom ned -till golvet igen, upptäckte han en flicka, som verkligen var bra söt. Hon -hade genast rusat Sigrid i famnen och vände sig om lagom för att se Johan -komma ned från himmelsfärden. - -»Det är Greta, min dotter», sade patron Boström och skjutsade i väg Johan -mot henne. »Seså, Greta, var nu inte dum!» uppmanade han dottern, när -denna sökte betäckning hos Sigrid. - -»Du brukar aldrig vara blyg», sade Sigrid och förrådde Greta genom att -vända henne om mot Johan. - -De båda ungdomarna togo varandra skyggt i hand. Det hade gått mycket -bättre, om de andra icke varit närvarande. Nu stodo de bara och tittade -på varandra och på varandras kläder. Sedan drog sig var och en till sitt -naturliga skydd. Det gick icke. - -»Nej, hör nu ungar, nu får ni verkligen hålla varandra sällskap», -kommenderade patron Boström. »Tant Sigrid och jag kan få prata utan er. -Marsch in i barnkammaren med er! Greta kan visa unge herrn — vad heter -han? — Johan, jaså Johan — visa Johan dina dockor och andra saker ...» - -»Det är ingenting för gossar», opponerade Greta. - -»Prat!» sade patron Boström, »jag ...» - -Mer hann Gustaf Boström icke säga. - -»Jag tycker mycket om dockor», försäkrade Johan ivrigt. Efter denna nobla -förklaring togo barnen varann i hand och gingo tysta ut. - -»Nej, har du sett på maken!» utbrast Gustaf Boström och såg häpen på -Sigrid. »Vad kom det åt Greta? Hon fick visst tunghäfta.» - -Han följde efter dem och såg hur barnen marscherade bredvid varann hand i -hand hela filen av rum igenom. - -»Ni skall strax få kaffe med kakor!» ropade han efter dem. De vände sig -icke ens om. Det är förfärligt roligt att gå hand i hand, mycket roligare -än kaffe med kakor. - -Sigrid hade kommit fram till honom och stod och såg efter barnen, tills -de veko av in i barnkammaren. - -»Kärlek vid första ögonkastet», skämtade patron Boström. Han bjöd Sigrid -taga plats och så började korsförhöret. - -»Jaså, det var därför du talade något med mig om fosterson för en tid -sedan!» begynte han. »Jag trodde det var en ettåring du tänkte ta. Den -här är väl tolv år högst.» - -»Fjorton», rättade Sigrid, »fast han icke är stor.» - -»Det gör ingenting. Det händer ofta med barn. De står liksom i knut och -så plötsligt ränner de i väg på höjden. Det är på pappas sida, förstås?» - -Sigrid hade svårt att följa med vad han frågade om. - -»Ja, för han är då icke ett dugg lik salig Matilda, mor din.» - -»Nej! Det är på pappas sida», svarade Sigrid. Hon försökte låta bli -att rodna, men var icke säker på att det lyckades. Hon var glad åt att -patron Boströms husa kom med kaffet och drog patrons uppmärksamhet till -sig. »Det är bäst att låta ungarna få sitt i barnkammaren, Hilda», sade -patron, sedan hon serverat. - -När husan gått med kaffebrickan, återtog Gustaf Boström förhöret, men då -hade Sigrid hunnit lugna sig. - -»Jaså, det är på pappas. Ja, det kunde jag tro. Han har alldeles -Bjurcronornas näsa och ögon. Är det släkt på långt håll? Doppa, barn! -Du vet, att du är som hemma här. Hilda är duktig det vet du också i att -baka.» - -Han trugade henne med sockerkaka. - -»Vad var det du sade?» frågade han. »Är det avlägsen släkt?» - -»Mycket», svarade Sigrid. Hon hade svårt att få ned sockerkakan. Hon var -mycket obehaglig till mods och önskade att hon aldrig farit över till -Alby. - -»Det kan jag tro. Per sade alltid åt mig, att när din farbror Johan dog -så var det slut med hans släkt. Men den här pojken kände han kanske icke -till. Det finns sådana där släktingar, som dyker upp vid arvsskiftena -och som man aldrig hört talas om. Apropå det, hur fick du fatt på honom? -Skrev de till dig eller ... akta dig!» - -Sigrid höll på att slå omkull kaffekoppen, när hon satte den ifrån sig. - -»Nej, det var jag, som skrev», sade hon. - -»Ja, men hur fick du reda på honom? Du är så hemlighetsfull, Sigrid.» - -Det var skämtsamt sagt utan ringaste avsikt att anspela på några -hemligheter. Sigrid blev blodröd i ansiktet. Gustaf Boström missförstod -rodnaden fullständigt. - -»Ja, kära barn, tro inte, att jag menar, att det är din gosse. Det är -fysiskt omöjligt», storskrattade han. - -»Nej, farbror, nu går det verkligen för långt!» Det var så orimligt att -hon själv måste skratta. Det hjälpte på den obehagliga känslan hon haft -förut. - -»Det är en alltför lång historia att berätta om hur jag fick reda på -Johan», sade hon. »Det blir en annan gång.» - -Husan kom åter med kaffebrickan efter att ha serverat barnen. Hon satte -den ifrån sig på bordet. - -»Nå, vad gör de?» frågade patron. »Slåss de eller leker de?» - -»De leker», svarade husan och gick. - -»Vad tycker farbror om Johan?» frågade Sigrid för att slippa höra talas -mer om släktproblemet. - -»Han ser klen ut. Ge honom bra med mjölk och gröt så blir han karl! Har -han någon skolgång?» - -»Ja, han har gått i skola i Gränna.» Det sista ordet halkade ut i -hastigheten. - -»Finns det Bjurcronor i Gränna?» - -»Nej, han heter Hansson — Johan Hansson efter sina fosterföräldrar.» - -»Var hans egna föräldrar döda då?» - -»Ja, för länge sedan.» - -»Jaså — ja — hm!» Patron Boström reste sig. »Jag skall bara gå efter -pipan», förklarade han. - -Misstänker han något, frågade sig Sigrid, eller är det bara jag, som -tycker det, därför jag sitter här och narras tag på tag? - -»Vad har du tänkt han skall bli?» frågade patron Boström, när han kom -tillbaka med pipan tänd. »Du må icke tro, att det räcker bara med att -ta till sig fosterbarn. Man måste sörja för deras framtid också. Det är -så många, som predikar om, att framtiden hör barnen till. Det retar mig -alltid. Det är barnen, som skall höra framtiden till. De skall inriktas -på framtiden. Och det är ingen lätt sak. Vet du, om han har fallenhet för -något särskilt?» - -»Han är mycket road av trädgård. Fosterfadern var trädgårdsmästare.» - -»Det är ett yrke, som kan föda sin man, om han får utbildning. Du skulle -låta honom komma till Abelin. Han förstår saken.» - -»Menar farbror, att jag skulle lämna Johan ifrån mig?» Sigrid lät riktigt -förskräckt. - -»Inte nu, men längre fram. Du inbillar dig väl icke, Sigrid, att pojken -kan lära sig trädgårdsskötsel på Bjurnäs?» - -»Han behöver icke bli trädgårdsmästare precis.» - -»Är han för fin kanske?» raljerade Gustaf Boström. - -»Nu är farbror stygg», sade Sigrid. - -»Det är så roligt att vara det emellanåt. Sedan blir man mycket bättre -vänner efteråt!» Han illustrerade påståendet genom att flytta sig närmare -Sigrid. - -»Om vi skulle göra honom till lantbrukare?» föreslog han. - -»Vi?» Sigrid var verkligen förvånad. - -»Javisst, Gustaf Boström på Alby och Sigrid Persdotter Bjurcrona! Det är -inget dåligt kompaniskap. Det finns sakkunskap på båda hållen — numera», -tillade han. »Och gemensamma intressen.» - -Han flyttade sig ännu närmare henne. Sigrid, som alltid kände sig -olustig, när han började bli för farbroderlig, makade sig undan. - -»Haha!» skrattade Gustaf Boström. »Du tror visst jag tänker fria? Nej, du -är icke tillräckligt rik ännu, Sigrid. Men jag kommer en gång, var säker -på det! Jag kommer!» - -Det var meningen, att det skulle vara enbart lustigt. Sigrid tyckte icke -om det slags lustigheter och återförde samtalet till det ursprungliga -ämnet. - -»För mig får Johan gärna bli lantbrukare», sade hon. »Huvudsumman är, -att han blir en god och bra människa och lycklig.» Det sista ordet kom -dröjande. Hon hade utan att veta hur det gick till, kommit att tänka på -Erik. Det drog en allvarssky över hennes ansikte. - -»Varför skulle han icke bli lycklig?» frågade patron Boström. »Han har -alla möjliga förutsättningar. Han har utan att nätt och jämt veta av det -dimpit ned på en stor herrgård, fått en snäll tant, som naturligtvis -kommer att skämma bort honom, en hygglig farbror och en lekkamrat. Vad -kan han mer begära? Vill han bli lantbrukare — och varför skulle han icke -vilja det? — skall farbror snart sätta fart på honom. Det han icke kan -lära på Bjurnäs, kan han få lära hos mig. När han blir sjutton, arton -år skickar vi honom till Alnarp eller Ultuna eller kanske rent av till -Rösiö. Frågan är bara hur mycket han lärt i skolan. Är han duktig i att -räkna och skriva?» - -»Det vet jag verkligen icke, farbror.» - -»Nå, det får vi alltid se. Hur har du det med huggningen på utskogen? -Fick du dit jägmästaren?» - -Samtalet gick in på detaljfrågor om Bjurnäs. Gustaf Boström upphörde -icke att intressera sig för gården alltjämt. Det sammanhängde dels med -hans goda hjärta och dels med hans ärelystnad att få se Sigrid fullt -lyckas i det han rått henne till. Kvällen förflöt också under livligt -samspråk mellan dem båda angående dikning, mjölkpriser, påläggning och -andra saker, som för några år tillbaka skulle av Sigrid åhörts med ett -medlidsamt löje över att någon kunde intressera sig för dylika ting, -när man kunde tala om sång och teater och dans. Gustaf Boström, som för -kvällen var riktigt upplagd för att skämta med henne, kunde icke heller -låta bli att reta henne. De sutto vid kvällsbordet och åto. - -»Det trodde du aldrig, Sigrid», sade han, »att den tid skulle komma, -då du kunde sitta en hel kväll ensam med farbror Gustaf och tala om -lantbruk. Ni vet inte, ni barn, att tant tänkte bli en stor sångerska en -gång.» - -Barnen sågo på Sigrid. Greta kände, att tanten led av skämtet. - -»Varför skall pappa vara stygg mot tant Sigrid? Då kommer hon icke över -hit mer.» Hon såg på Johan. - -»Och inte Johan heller», hämnades patron Boström. »Vad tant Sigrid -beträffar, är jag säker på att hon är mycket lyckligare nu än om hon -behövt stå och skrika för publiken.» - -Patron Boström hade vissa bestämda meningar om en del av människornas -offentliga framträdande. Sång kallades att skrika för publiken, teater -att gapa på uppmålade komedianter och riksdagsarbetet att sitta och -smälla i pulpetlocken. Terminologien var enkel och kortfattad, om och ej -vidare träffande. Hans ord föranledde heller ingenting annat än att Greta -utropade: - -»Tant Sigrid skriker visst inte. Hon har sjungit för mig flera gånger i -trädgården, och det var riktigt vackert.» - -Sigrid såg tacksamt på sin lilla försvarare. De nickade till varandra. De -hade många hemligheter tillsamman. - -Patron förklarade, att han visst icke trodde, att Sigrid skrek som när -man ramlar i sjön eller klämmer sig. Hon kanske hade en mycket vacker -röst. Det kunde han icke avgöra. Han hade aldrig hört henne. Hon ville -aldrig sjunga för honom varken på Bjurnäs eller Alby. I alla händelser -kunde hon säkert icke sjunga så vackert som han. - -»Kuckeliku!» härmade han tuppen mitt vid bordet. Barnen jublade och -ropade på mera, varvid patron tog ett kuckeliku ännu högre. Det hördes -ända ut i köket. Husan och köksan sågo på varandra. Hade patron blivit -tokig! Mitt vid bordet! Det hade då aldrig hänt förr, att patron galit -vid bordet. - -Efter bordet tiggde Greta, att tant Sigrid skulle sjunga. - -»Ja, när ni kommer över till oss», lovade hon. - -»Nej, nu — nu — nu!» envisades Greta. Sigrid slapp icke. Hon måste bort -till flygeln i salongen. Den var ostämd. - -»Jag kan icke — jag har inga noter», försäkrade Sigrid. - -»Du hade inga noter i trädgården», påpekade det lilla logiska fruntimret. -»Åh, snälla, snälla tant, nog kan du, om du vill! Den där om ... till -dig jag återvänder. Var var det? Eller också den andra ... om den lilla -vännen. Åh, snälla tant?» Hon sträckte sig på tå för att kyssa sig till -ett ja. - -Till slut sjöng Sigrid »Värmlandsvisan» och »Fjorton år» och »Som -stjärnan uppe på himmelen den blå». Hon hade en klar, hög sopran och -sjöng med känsla och smak. I synnerhet den sista folkvisan. - -»Nej, nu får du inte sjunga så’nt där mer», utbröt patron Boström. »Du -narrar mig att sitta här och lipa så gammal jag är. Sverige är ändå -Sverige. Kan du inga gladare?» - -Barnen, som sutto tysta bredvid varandra, sade ingenting. De njöto för -mycket för att kunna säga något. - -Sigrid sjöng »Å jänta å ja». Patron Boström tog barnen med sig ut på -golvet och hoppade omkring i ej alldeles oklanderlig takt. Sigrid -tyckte själv, att flygeln våndades under hennes fingrar, men när de -andra hade roligt, så ... Det var ett skrik och ett jubel. Det var rent -av obegripligt, att två barn och en gammal, skallig farbror med röda -mustascher kunde föra ett sådant liv. Patron stampade och klampade i -golvet så hela huset gungade och barnen illskreko av förtjusning. - -Men så frågade sig också både köksan och husan: »Hur skall det här sluta?» - -När Sigrid och Johan foro hem till Bjurnäs sent om kvällen, dröjde det -icke länge förrän Johan somnade, trots alla försäkringar att så roligt -hade han aldrig haft. Sigrid slog armen om honom och lät honom luta -huvudet mot sig. - -Hästarna travade gott undan som alltid, när det gällde hemvägen. Hovarna -krasade de frusna vattenpussarna, och över gärdena brunno milda stjärnor. - - - - -IX. - -Johan tycktes föra lycka med sig till Bjurnäs. De följande åren blevo -goda for gården, och Sigrid häpnade över hur lätt allting gick. Ständigt -hade hon gott om pengar. Där kommo uppköpare från alla håll och ville -handla till sig hästar och kor och smör och ost och vad gården hade att -bjuda på. För skog och timmer fick hon enorma priser. Det var krigets -dyningar, som kastade upp guld på den avlägsna stranden. - -Hon behövde icke längre rädas för dagarna, när räntorna på inteckningarna -skulle betalas. Hon skrev stolt ut sina checker på banken, där hennes -konto blev allt fetare. Kommissioner och ransoneringar och deklarationer -tillskyndade henne visserligen bekymmer, men blevo de för svåra lastade -hon av dem på farbror Gustaf med en bön om hjälp. - -Något latmansliv blev det därför icke för henne. Lika tidigt som förr var -hon uppe, sommar och vinter, ordnade och ställde med arbetet på gården. -Rättare Gustafsson förklarade högt och tydligt, att nu kunde han gärna -packa sig i väg när som helst, för nu var fröken så slängd i att sköta -rulljansen på gården att det icke behövdes någon rättare. Sigrid måste be -honom stanna kvar. - -Johan hade snart repat sig från hostan och fått frisk hy. Han hade också -som farbror Gustaf sagt till Sigrid börjat ränna i väg på höjden. Det -gav något svagt och gängligt åt honom, men när pojkarna på gården i -förtroliga ögonblick titulerade honom laddstake för att skoja med honom, -tog han dem snart ur villfarelsen, att han var klen. På sommaren var -han med ute på fälten och arbetade som en hel karl efter vad rättaren -försäkrade. Han hade lärt sig köra och rida. På vintrarna läste Sigrid -med honom så gott hon kunde. Fyra hela månader på högvintern red han var -dag över till Alby för att samman med Greta få del av den lärdom, som en -guvernant för Greta sökte sprida. Han hade blivit en stor favorit på Alby -både hos Greta och farbror Gustaf. Sigrid fann ibland, att han dröjde -borta bra länge på lektionerna. Det hände ofta, att de övertalade honom -att stanna kvar till middagen. I ungdomligt oförstånd tänkte Johan icke -så mycket på att tant Sigrid fick sitta hemma ensam. Farbror Gustaf hade -alltid så mycket att berätta om kriget, något som aldrig talades om hemma -på Bjurnäs. Johan tyckte, att det var roligt att hjälpa farbror Gustaf -att flytta på knappnålarna med de olikfärgade huvudena. Tyvärr hade de -icke haft några att flytta de sista månaderna. Det stod stilla därute i -världen. - -Greta var också en svår fresterska för Johan. Det var omöjligt för honom -att säga nej, när hon lutade sitt burriga huvud mot hans och bad honom -stanna bara en stund — en liten stund. - -Sigrid beklagade sig icke. Hon hade alltid mycket att göra på gården. Om -icke annat så drog bokföringen en rundlig tid. - -En middag telefonerade Greta och bad, att Johan skulle få stanna. Det -var en kulen vinterdag framme i mars. Sigrid hade satt sig i biblioteket -för att arbeta med böckerna. Eva hade nyss lagt posten på bordet, då -telefonbudet kom. Efter en del invändningar gav Sigrid vika för Gretas -enträgna böner. Hon var icke glad åt att Johan dröjde tills det blev -mörkt. Hon var rädd för lönnhalkan på vägarna under snön, och Freja -kunde ibland vara bra snubbelfotad. Greta måste lova, att Johan skulle -vara hemma senast klockan fem. - -Sigrid förstod icke vad det var med henne själv. Alltsedan Johan red -bort, hade hon haft en besynnerlig oro i sig. Hon gjorde sig allehanda -dumma föreställningar och tänkte oupphörligt på Magnussons yttrande en -gång, att det var bra märkvärdigt med Bjurcronorna, som lämnade Bjurnäs -levande glada och kommo hemåkande döda. - -När hon kom in i biblioteket igen och såg posten på bordet, skakade hon -av sig oron. Det var naturligtvis bara dumheter alltsamman. Varför skulle -det hända Johan något? Han var redan säker på hästryggen. Hon tände -lampan lugnare. - -Hon satte sig att öppna posten. Det var en del affärsbrev. Bland andra -var det ett anbud från en egendomsagentur om att förmedla försäljning av -Bjurnäs. Man var säker på att i dessa tider kunna sälja Bjurnäs för en -och en halv miljon kronor. Det var allmän efterfrågan på lantegendomar, i -synnerhet herrgårdar, och det fanns massor av spekulanter. Kriget hade ... - -Sigrid iddes icke fortsätta. Hon kastade brevet i papperskorgen. Nej, -icke ens för två miljoner! - -Bland breven fanns ett grått kuvert. Rent instinktivt hade hon skjutit -det åt sidan. Det såg på något vis obehagligt ut. Adressen var otympligt -skriven och Bjurcrona stavat med k. Till slut tog Sigrid och bröt det. -Ett tidningsurklipp föll ur och ned på golvet. - -Brevet var från fru Söderblom och underrättade helt kort, att efter som -hon trodde, att det möjligen ännu kunde intressera fröken Bjurcrona så -sände hon härmed ett urklipp ur Dagens Nyheter. Fröken hade kanske inga -Stockholmstidningar — hjärtligaste hälsningar — etc. - -Sigrid såg sig om efter urklippet. Det fanns inget i kuvertet. Jaså, där -låg det på golvet! Hon böjde sig ned och tog upp det. Det var tryckt med -fin stil och sammanträngt. - - Doktor Erik Lindstål, som för en tid sedan lämnade Sverige för - att studera sårskador ur kirurgisk synpunkt, har enligt hit till - utrikesdepartementet ingånget meddelande från svenska ministern i - Paris dödats under tjänstgöring vid ett av fältlasaretten. Närmare - underrättelser saknas. - - Doktor Lindstål var en av våra mest framstående yngre kirurger och - förespåddes en lysande framtid. Efter vad det försäkrats oss från - hans kamrater, bland vilka han var mycket avhållen, efterlämnar - doktor Lindstål inga som helst släktingar. Han dog ogift. - -Hon förstod knappt vad hon läste, förstod endast, att något förfärligt -hänt — att Erik var borta. Hon sjönk i hop över brevet och brast i gråt. - -Länge satt hon så utan att se och höra. Hon hade borrat huvudet ned -mellan armarna. Djupt ned i mörkret, i natten ville hon, där inget -ljus fanns, där ingen såg henne och där hon själv intet såg. Bara bort -från allting, från människorna och världen, sjunka i det bottenlösa, -försvinna, förintas. Hela hennes kropp skakade. - -»Åh, Erik! Erik!» - -Hon såg sig omkring förskräckt och sprang upp. Någon hade ropat, skrikit. -Det lät knappast mänskligt. Det var snarare ett djur, som skrikit i -dödssmärta. Vad var det? Var det Freja, som rullade sig i snön därutanför -fönstren — eller var det Johan, som ... - -Var var hon? Vad var det, som hänt? Nyss hade hon suttit vid böckerna. -Det hade kommit telefon från Greta, att Johan skulle stanna på Alby — — -hon hade kommit in och läst breven — någon hade bjudit en och en halv -miljon — och så ... - -Hon tog sig mot hjärtat ... Där låg det grå kuvertet — där urklippet. -Det var hon själv, som skrikit, vilt som ett sårat djur. Det svindlade -för henne. Jag faller, tänkte hon. Hon föll icke, men hennes hand grep -krampaktigt efter stolskarmen och hon slöt ögonen. - -»Åh, Erik, Erik!» hörde hon på nytt, men nu var skriket mycket långt -borta. Det lät nästan som en viskning från en döende, från någon som -svann och blev borta i djupet. - -Mycket långsamt öppnade Sigrid ögonlocken. Det vilade en blytyngd över -dem, och det var besvärligt att få upp dem. - -Hon såg ett bord, en lampa, brev och där ... Hon böjde sig sakta framåt -bordet tills hon kunde skönja skriften. Vänstra handen stödde hon mot -bordet, men den högra höll ännu fast i stolskarmen. Mycket långsamt läste -hon urklippet. Det var också besvärligt. Det var något, som tog emot -inne i hjärnan. Den vägrade, den ville icke fungera. Hon tvingade den. -Hon nästan stavade sig igenom notisen ord för ord. När hon kom till slut -upprepade hon sakta för sig själv, helt sakta — han dog ogift. - -Hennes blick släppte urklippet. Den sökte sig upp till lampan och -stannade där. Det var ett underligt mönster av skära rosor och gröna blad -runt hela skärmen, och pärlfransen darrade sakta, nästan omärkligt. Hon -hade bestämt sett det någon gång förut, men var? Varför stod den lampan -inne i biblioteket? Åh, nu mindes hon. Det var den gången Johan kom och -hon satt och vakade över honom första natten. - -Hennes hand lämnade bordet. Hon strök sig över pannan. Allting var så -länge, länge sedan. Hon rätade ut sin böjda figur och vände sig mot -fönstret. Det var redan skumt ute. Icke dag och icke natt utan detta -obestämda och aningsfulla, som tynger och som ändå drar och lockar. Hon -tog de få stegen till fönstret, lade handen mot rutan, lutade huvudet -mot handen och stirrade ut. - -Alltså hade det kommit till sist. Erik var död. Var det förklaringen -till oron hon burit hela dagen? Fanns det något mystiskt samband mellan -tingen eller vad var det? Ack, Erik var säkert död för längesedan. Icke -kunde fru Söderbloms brev förutskicka oro. Det drog lång tid från Paris -och till Stockholm. Märkvärdigt av fru Söderblom att skicka urklippet. -Erik hade icke varit förlovad med Sigrid. Ingen kunde veta, att de höllo -av varandra. Ingen. De hade varit mycket tillsammans i Stockholm, men -de hade inga ringar. Åh, den gamla fru Söderblom var klokare än Sigrid -trodde. Hon hade nog förstått. Kanske alla på pensionatet förstått vad -som fanns mellan Erik och henne? - -Det verkade befriande på Sigrid att draga in andra människor i -tankevärlden. Det avledde från hennes hjärta och hjärna en del strömmar. -Hon lämnade fönstret och började gå upp och ned i biblioteket. Hon -var ännu full av kval. Det lindrade att gå. Det lisade smärtorna, -självförebråelserna. - -Det var icke hon, som drivit honom i döden! Det var många år sedan de -skilts åt. Även om han hade sagt, att han skulle taga skada till sin själ -— åh, hur hon mindes de orden! — kunde det icke vara möjligt, att han för -hennes skull sökt döden. Nej, nej! - -Hon stannade vid bordet och läste urklippet på nytt. Nej, där stod det -tydligt, att han rest ut för att studera. Han hade icke sökt döden. Det -var döden, som sökt honom och funnit honom. - -Närmare underrättelser saknas ... Vad menas med det? Hade man icke funnit -honom? Hade han som så många andra blivit sprängd i luften eller begravd -under instörtande jordmassor, allt detta som farbror Gustaf så ofta -talade om. Kriget! Kriget hade gjort henne rik, hade lyft Bjurnäs ur -förfallet, hade betalt hennes inteckningar, hade sänt egendomsagenterna -på henne ... En och en halv miljon! Och hon hade förlorat honom. Vilken -ironi, vilken blodig ironi! - -Åter stannade hon vid fönstret. - -Hade det varit bättre om hon fått behålla honom? Hade han icke också då -rest ut för att studera sårskador från kirurgisk synpunkt? Han älskade -sitt arbete, sin vetenskap. Säkert hade han det. Likaväl kunde han då -följt med fältlasarettet och dödats. Allt hade varit detsamma. Allt. Nej! -Då hade hon fått älska, leva, fått kyssa och smeka honom förut många, -många gånger. Nej, det hade icke varit detsamma! Kanske han också aldrig -farit från henne. Hon skulle hållit honom kvar med sin kärlek, sina -omfamningar, sina kyssar. Ja, hon skulle bett honom på sina knän att icke -resa från henne. Men nu? Vem hade nu bett honom? Vem hade hållit kvar -honom? Ingen. Han hade tagit skada till sin själ. Det var därför han rest -ut för att studera som det hette. Det var honom likgiltigt, om han dog -eller levde, det var hela sanningen. Hur skulle andra människor kunna -veta vad han menade med att studera sårskador? - -Det var hon, som drivit honom dit ut efter många år. Varför hade hon -kränkt honom så djupt? Varför hade hon icke uppenbarat hemligheten för -honom? Hemligheten med Johan. Faderns löfte? Var det heligare än hennes -kärlek, hans själ? Litet hade hon förstått av kärleken. Nu först förstod -hon den. Nu, när Erik var borta. Ja, hon skulle hellre sett, att han gift -sig, blivit lycklig med en annan. Blott icke detta — dö — dö. Hon tryckte -sin brännheta panna mot rutan. - -Varför kunde icke människorna säga varandra sanningen? Varför hade icke -pappa gått in till mamma och bekänt sin skuld, sin synd? Varför skulle -hon offras för andras synder, för att andra icke talade sanningen? - -Hon frågade ut i den mörknande dagen. Det kom inget svar. - -För Johans skull kanske? Hade det icke varit bättre för dem alla, om -pappa sagt sanningen öppet och ärligt? Då hade allt varit annorlunda. -Icke hade mamma dött för det. - -Jag lever ju, jag, som förlorat allt, min kärlek, min älskade. Var är -han? Var ligger han? Ligger han jordad därute i främmande land? - -Hon måste åter bort till urklippet och läsa det — — efterlämnar inga -släktingar. Nej, hur skulle han kunna ha släktingar, han, som likt Johan -var oäkta! Där var felet, synden! Vad människorna voro eländigt fega! -Aldrig stå ansvaret. - -Vad Johan dröjde! Det kunde icke ha hänt honom något? - -Hon log bittert. Varför icke också det? Så hade hon ingenting mer på -jorden. Så vore hon fri att göra vad hon ville. Vad ville hon? - -Hon skakade på huvudet och återtog sin ensamma vandring upp och ned på -golvet. - -Hon hade gått länge malande på samma återkommande tankar och frågor, då -hon hörde steg utanför i hallen. Dörren rycktes upp och Johan störtade in. - -»Kära tant ...!» Han stannade framför henne. Han hade tänkt omfamna henne -och be henne om förlåtelse för att han dröjt, men någonting i hennes -ansikte sade honom, att det tjänade ingenting till. Hon såg så ovanligt -allvarlig ut. Det såg nästan ut som hon gråtit. Ena handen höll ännu en -sammanknycklad näsduk. - -»Vad är det, tant?» Han gick långsamt fram till henne. Hennes ögon blevo -stora, djupa. Så vackra hade han aldrig sett dem. De voro mörkblå som -natthimmeln därutanför. - -Hon sträckte ut båda sina händer mot honom. Han kysste dem. De omfamnade -varann. - -»Har du haft roligt?» frågade hon. Hennes röst hade en ton, som han icke -hört förut. Det var något av en klockas mörka klang i den. - -»Ja, förfärligt», sade han. Han såg mot bordet. Hon märkte hans blick och -gick bort och samlade breven. - -»Nå, berätta», uppmanade hon. Hon stoppade in breven i lådan och vände -ryggen mot lampan. - -»Är du mycket ond på mig, tant?» frågade han, där han stod mitt emot -henne och såg henne rätt in i ögonen. »Eller är du ledsen?» tillade han, -när hon icke svarade. - -»Varför skulle jag vara det? Du är ung och behöver se andra människor -än mig.» Det var inget spår av bitterhet i hennes röst. »Farbror Gustaf -och Greta äro goda människor båda två. Man skall hålla fast vid de goda -människor man har.» - -Han blev så glad åt hennes ord, att han började berätta allt vad som -tilldragit sig. Hon hade vänt skrivstolen och satt med ryggen mot lampan. -Johan kunde icke se hennes ansiktsuttryck fullständigt, men det föreföll -honom som om hon ibland icke alls hörde vad han sade. - -»Du bryr dig visst icke om ett dugg vad jag säger», utbrast han. - -»Tycker du mycket om Greta?» frågade hon. - -Det var en svår fråga för Johan. Han skruvade på sig, där han satt. - -»Tycker om?» upprepade han. »Jag håller förfärligt mycket av henne, det -vet du förut, tant.» - -Hon reste sig upp och gick bort till honom. Hon lade handen på hans huvud -och böjde det uppåt. - -»Lova mig en sak, Johan ... Säg mig alltid sanningen.» - -»Varför skulle jag icke göra det?» Johans röst hade det allra -frimodigaste uttryck. Hon såg länge in i hans ögon. - -»Nej, varför skulle du icke?» sade hon sedan. Hon tog handen från hans -huvud och började gå fram och tillbaka. Johan kände tydligt, att det -var något mer hon ville säga honom. Vad det var anade han dunkelt. -Det sammanhängde på något vis med breven, som hon stoppat i lådan. -Högtidligheten, som hejdat honom, när han kom in i rummet, fanns ännu -kvar trots den livliga skildring han avgivit om besöket på Alby. Den -fanns i hennes sätt att gå, i hennes hållning, i det framåtböjda huvudet. -Den fanns också i själva rummet, i bokskåpen, i jordgloben, i uven. Hans -eget sinne blev allvarligt. Allvaret gav tankar och frågor, som många -gånger förut tyngt honom men som han aldrig haft mod att kläda i ord. -Men nu i denna stilla högtidlighet var det som om han aldrig förut varit -henne så nära och som om hon kunde ge svar på alla hans frågor, bara -han talade. Här i denna tystnad, i denna ensamhet, när ingen hörde dem, -när det kändes, som om endast de två voro de levande varelser i hela -den gamla gården, skulle han bestämt kunna våga viska den största, den -viktigaste av alla frågor, den, som sysselsatt honom allt från den stund -han började tänka något om varifrån han kom, när Hanssons icke vore hans -rätta föräldrar. Förklaringarna, som man avgivit, att han var en avlägsen -släkting, tillfredsställde honom icke längre, och Greta hade ytterligare -i dag senast ökat hans begär att få veta genom att fråga hur gammal hans -pappa var, när han dog. - -Tant Sigrid, som gick där fram och tillbaka med nedböjt huvud, kunde -säkert ge svar både på den frågan och på andra. Han hade aldrig velat -fråga henne. Han hade förstått, att hon icke ville tala med honom om -detta. Varför, det förstod han däremot icke. Han hade en dunkel känsla -av att det på något vis skulle vålla henne sorg. Hon hade varit en mycket -god vän till hans pappa. Det hade han själv hört den gången Hansson läst -upp häradshövdingens brev. Kanske hon sörjde honom för djupt att vilja -tala om honom. Varför skulle man icke kunna tala om det man sörjer? Det -gjorde alltid Greta. Hon anförtrodde honom alla sina sorger. Tant är -säkert lika god som Greta. Hon blir icke ond på mig, om jag frågar. - -»Tant Sigrid», viskade han. »Tant!» upprepade han högre. - -Hon stannade och såg på honom. Innan han ännu talat ut, visste hon vad -han skulle säga, så stark var tankeöverförelsen mellan deras själar i -detta ögonblick. Stunden var kommen, uppgörelsens ouppskjutliga stund. - -»Ja, vad är det?» frågade hon fast hon icke behövde. - -»Hur var pappa?» kom det svagt från Johan. »Du kände honom — du var -mycket god vän med honom, sade du nere i Gränna. Var han mycket gammal, -när han dog?» - -Sigrid stod och såg på Johan. Hon måste säga sanningen. Förr eller senare -måste den sägas. Lika gott nu som annars. Han hade rätt att få veta den. -Det skulle icke längre finnas några hemligheter mellan dem. Hon hade -förlorat nog genom att behålla sina hemligheter. - -»Din pappa», upprepade hon mekaniskt ... »Nej, han var icke gammal, när -han dog. Några och femtio år.» - -Hon satte sig vid skrivbordet på samma sätt som förut med ryggen mot -lampan. - -»Kände du mamma också?» frågade Johan. - -»Nej, din mor kände jag icke. Jag hörde bara talas om henne. Hon var -mycket god. Din far älskade henne högt.» - -Att icke tant kände mamma, när hon var så god vän med pappa? tänkte -Johan. Han måste veta mera. - -»Varför kände du icke mamma?» frågade han. - -Sigrid dröjde med att svara. Det är svårt att säga sanningen. - -»Varför?» tog hon om. »Jo, därför, att din far var gift med en annan, som -jag kände. Din far var min far, Johan.» - -Hon drog en djup, befrielsens suck. Hon reste sig och gick bort till -Johan, lade armen om hans hals och kysste honom. - -»Du är min halvbror, Johan», sade hon. - -Därpå började hon förklara så gott hon kunde varför det hade varit -nödvändigt att förtiga saken. Hon skildrade faderns och moderns -oharmoniska äktenskap, olyckan, när fadern störtade med Freja och -bekännelsen om Johan. Hon gjorde inget försök att försvara faderns -handlingssätt. Hon anklagade honom ej heller inför Johan. Hon återgav -försiktigt och ömt allt vad fadern sagt om Johans mor och försökte på -allt vis skona Johan. - -Han satt hela tiden tyst. Icke en enda gång sedan Sigrid sagt, att han -var hennes halvbror, hade han yttrat något. Han hade besvarat hennes -omfamning och hennes kyssar, men därefter hade han suttit stilla. Det -gjorde Sigrid orolig. Hon trodde, att han fördömde sin far. - -»Är du ond på pappa?» frågade hon. »Det får du icke.» - -Johan log vackert. - -»Ond? Jag är icke ond på honom. Icke på någon. Jag tycker bara det är -sorgligt, att människorna skall vara så hårda mot varandra. Vi skall -aldrig vara hårda mot varann.» - -Han böjde sig fram och kysste hennes hand. Han förstod varför han från -första stund känt sig dragen till henne, när han fick se henne stå där i -trädgården i Gränna i den fina riddräkten. - -»Det är bara en sak du får lova mig, Johan. Du får aldrig för någon yppa, -att han var din far. Vi får hjälpas åt att hålla pappas minne rent.» - -Det ville Johan gärna. - -»Jag å min sida», sade Sigrid, »lovar dig, att du skall få samma -rättigheter som om du vore min riktiga bror. Så fort jag kan, skall jag -låta lagfara mitt testamente, så att du blir min arvinge om något skulle -hända. Häradshövding Torsell, som du hört talas om och som förutom oss är -den ende, som känner till att vi har samma far, har lovat mig att sköta -om det så snart som möjligt.» - -»Varför talar du på det viset? Du tänker icke gå ifrån mig?» - -Hans röst var så rörande hjälplös, att hon måste kyssa honom. - -»Kära bror Johan, jag skall aldrig gå ifrån dig, om du icke vill det -själv.» - -Sedan började de tala om framtiden och hur det skulle ordnas på Bjurnäs. -Det var lätt för Johan att förstå att utan henne och farbror Gustaf hade -Bjurnäs för längesedan måst säljas. Från den hotande ruinen hade hon lyft -den till välstånd. - -Johan smög sig ofta under samtalet till att titta på Sigrid. Det syntes, -att hon slitit och arbetat. Hon hade redan rynkor kring ögonen. Han hade -icke sett henne se så gammal ut som i kväll. Han kunde icke heller komma -ifrån sitt första intryck, när han trädde in. Hon hade bestämt gråtit, -fast det icke märktes så mycket nu, när hon beskrev hur lätt det var att -lösa in den ena inteckningen efter den andra så att man till slut om ett -år eller så endast skulle ha farbror Gustafs kvar. De behövde absolut -icke mer ha några bekymmer för gården. - -»Och allt detta har du gjort!» utbrast Johan. - -»Farbror Gustaf har gjort det mesta», undskyllde hon sig. - -»Nej, det har han visst inte. Senast i dag så sade han igen, att det är -du, som räddat Bjurnäs.» - -»Farbror Gustaf överdriver. Det hör till hans natur. Nej, nu måste jag -arbeta, Johan. Adjö — min bror!» Hon klappade honom på kinden. »Nu får du -gå!» Hon sköt honom mot dörren. - -»Erkänn, att det är du, som räddat Bjurnäs! Erkänn!» envisades han och -tog henne om livet. - -Hon lossade försiktigt hans armar. - -»Jag måste», sade hon. »Seså, gå nu! Jag behöver vara i fred.» - -När hon blev ensam, kunde hon icke arbeta. Hon satt och halvsov. Hon var -hemskt trött. - -Det är möjligt att jag räddat Bjurnäs, tänkte hon. Det har Johan kanske -rätt i — farbror Gustaf också. Vad jag förlorat, skall ingen av dem få -veta. - -— — — - -Från den kvällen undergingo både Sigrid och Johan en synbar förändring. -Sigrid blev sluten och tyst, och Johan gick mest för sig själv. När de -voro tillsamman, var förhållandet det allra hjärtligaste och bästa, men -båda hade sitt att tänka på. Ingen av dem märkte, att den andre förändrat -sig, men folket på gården iakttog det. Särskilt påfallande var det med -fröken. Hennes blick kunde bli riktigt hård ibland, när hon kom ned i -stallet eller ladugården. Det började gå rykten på gården, att fröken var -visst icke nöjd med sin unge släkting. Det hostades betydelsefullt, när -man talade om Johan. Skvallret började gå på trakten. Varifrån det kom -visste ingen. Ej heller när det börjat. På sista tiden gick det fort som -löpeld i näver. Välvilliga själar närde det med glädje. Det var alltid -en förströelse, ett avbrott i det evigt enahanda, som härskar på stora -gårdar. - -»Har ni hört, att de säger, att det är frökens ...? Nej, tänk! — Ja, -är det inte förskräckligt ...! Det är det jag alltid har sagt, de är -inte ett skapande grand bättre än andra ... Ja, det syns med detsamma! -Man behöver bara se hur lika de är — samma näsa och ögon ... Släkting, -gudbevars! De är allt släkt mycket nära, de!» - -Och så skrattade man och viskade vid kaffetåren. - -Den, som icke skrattade, när han fick höra skvallret, var Gustaf Boström -på Alby. Rättfram och bottenärlig som han var, pinade det honom att -höra, hur man försökte svärta ned Sigrid. Det obehagligaste var, att han -hade svårt att riktigt få tag i skvallret. Det fanns i luften, i miner, -i anspelningar, men ingen vågade tala rent ut, allraminst till patron -Boström, som man visste vara god vän med fröken Bjurcrona. Folket på Alby -hade ett alldeles säreget sätt att antyda sina misstankar. Det hände -ofta, när Sigrid och Johan voro över på Alby tillsamman, att det blev -mer än vanligt täta besök inne i köket på Alby gård, och där mumlades -och hostades och hummades mellan gummorna, som passade på att göra sig -ett ärende in till patrons köksa om ett eller annat, men i verkligheten -kommo de för att på nära håll försöka att få se om det var så stor likhet -mellan fröken Bjurcrona och unge herr Johan som man sade ute på bygden -och särskilt hos handelsman. - -I ett sådant ögonblick kom Gustaf Boström på dem. Han hade flera gånger -ringt efter viskyvatten, men husan var ute tillfälligtvis och köksan -ansåg, att det icke brådskade. Hon jämte tre av statargummorna och den -av köksan särskilt gynnade kusken på gården sutto vid kaffetåren och -voro fördjupade i betraktelser över det sedliga förfallet på Bjurnäs. -En av statargummorna, en för övrigt hjärtegod kvinna, hade just påvisat -för de andra, att det var nog icke så lätt för mor och son att hålla -familjelikheten sinsemellan borta. Efter denna lilla antydan om vilket -område samtalet borde beröra, blåste köksan på det på fatet upphällda -kaffet och sade, att hon för sin del hade sett detsamma, och dessutom -hade gamla Eva på Bjurnäs yttrat något för mycket längesedan om att -fröken Sigrid nog icke var så glad att få hem Johan. Det hade köksan på -Bjurnäs sagt, och hon var ovanligt vittnesgill. - -Kusken, som tyckte kvinnfolket fick övertaget inom det högre vetandets -värld, fick i samma ögonblick syn på Sigrid och Johan och Greta, som -gingo nedåt parken. - -»Se, där är’ de», sade han för att visa sitt intresse. - -Alla vände sig mot det stora köksfönstret. Mycket riktigt. Sigrid gick i -mitten med Johan och Greta på var sin sida. - -»Hon för sig som en prinsessa», sade den ena av statargummorna. Hon hade -aldrig sett en prinsessa men antog, att en sådan måste gå mycket rak i -ryggen. Alla fem kaffedrickarna trängde sig samman i fönstret. - -»Ja, det är här, det», ironiserade köksan. »Hemma på Bjurnäs lär hon gå -så lagom rak. Där finns nog det, som tynger. Var säker på det.» - -»Samvetet», föreslog en av gummorna. - -»Stockholmslivet är icke det bästa», filosoferade kusken högt. Han hade -icke varit i Stockholm, men en systerdotter till honom hade kommit på -avvägar uppe i huvudstaden, varför det icke var alldeles uteslutet, att -även fröken Bjurcrona kunde råkat illa ut. Detta utsade han emellertid -icke, men blev glad, när köksan genom den sympatiska själsöverförelse, -som fanns mellan dem, tolkade hans tankar genom att utropa: - -»Ja, inte skulle jag vilja vara i hennes kläder!» - -Detta om en hög moralisk ståndpunkt vittnande utrop fick ej tillfälle att -verka förädlande på de fyra åhörarna i fönstret, ty en grov röst hördes -plötsligt ryta till: - -»Ni borde veta hut!» - -Uttrycket var väl kraftigt men lättfattligt. Alla fem fönsterkikarna -vände sig om. De ville sjunka genom golvet. Patron Boström stod i dörren. -Han var eldröd ända till yttersta gränsen för den klart skinande skallen, -och hans röda mustascher tycktes resa sig av ilska. Det var en förfärlig -syn. Han syntes minst dubbelt så stor, stark och lång som vanligt. Han -täckte hela dörröppningen. De fem fönsterkikarna sänkte ögonen. De voro -gripna på bar gärning. De väntade bara en ny åskskräll. - -Egentligen hade de icke behövt vara rädda. Patron Boström hade icke -hört mer än köksans vänliga yttrande om att hon icke skulle vilja -vara i fröken Bjurcronas kläder, ett yttrande, som av en även rätt -undermålig advokat mycket lätt skulle kunna ha bevisats vara fullständigt -oskyldigt, eftersom det var lika mycken skillnad mellan köksans och -fröken Bjurcronas yttre som mellan en flodhäst och ett arabiskt fullblod. -Olyckan var, att alla fem ledo av detsamma som de nyss beskyllt en annan -person för — dåligt samvete. Det såg patron Boström. Resten gissade han -sig till. Han blev ännu ilsknare, och så kom den nya skrällen, som de -väntat. - -»Har ni inte annat att göra än att racka ned på hederligt folk!» skrek -han. - -Ingen svarade. Man svarar icke åskan. - -»Vad är det för lögnaktigheter om fröken Bjurcrona ni sitter och slickar -er om munnen med? Fram med det!» - -Patron Boströms liknelse var för tillfället icke lyckad. Alla parterna -stodo, och de fem vid fönstret sågo minst av allt ut som om de slickade -sig om munnen efter mera. Alla de fems ansikten voro högst oroliga, -ängsliga och rädda. - -»Har ni mist talförmågan?» hånade dem patron Boström. »Ni har kanske -pratat för mycket? Du, August» — han vände sig till kusken — »du, som -är karl, kan väl åtminstone sjunga ut. Vad är det man säger om fröken -Bjurcrona?» - -Patron Boströms vädjan till kuskens karlaktighet förfelade icke verkan. -Han tittade till på medbrottslingarna, strök sig om munnen och talade. - -»De säger, att Johan är hennes pojke?» - -»Vilka de?» - -»Folket på trakten», kom det skyggt. - -»Och ni är sådana kräk, att ni tror. Ni borde kunna räkna åtminstone. -Fröken Bjurcrona är nu trettioett år. Det kan ni ta reda på i kyrkoboken -om ni vill. Johan är sjutton. Det gör fjorton års skillnad, begriper ni -det. Jag vet inte, att det är vanligt att föda barn till världen, när man -är fjorton år, inte ens här på trakten bland er själva, som är så tidiga -av er. Att ni skall vara sådana genuina kräk så att ni inte kan lära er -räkna ens!» - -»Hur skall vi kunna veta hur gamla fröken och herr Johan är?» frågade -kusken troskyldigt. Kvinnorna kastade en beundrande och tacksam blick på -den geniale medbrottslingen, och köksan gav honom i tankarna en riktigt -god smörgås med fint sovel på, men Gustaf Boström, som alltid hakade -sig fast vid sin första idé, när det gällde att utreda en sak, röt med -stentorsstämma ett enda mäktigt — »ut!» - -Alla fyra smögo sig bort. Köksan gick fram och slamrade med kastrullocken -och spisringarna. - -»Jag vill inte veta av några fler skvallerrep här, så mycket hon förstår -det, för då blir det ut för henne också!» förklarade patron Boström och -smällde igen dörren. - -Två minuter efter ringde det våldsamt. Han hade glömt att säga till om -viskyvattnet. - -Sigrid förstod icke vad som gick åt farbror Gustaf den kvällen. Han var -tvär och butter och mumlade ibland ohörbara ord för sig själv. Stundom -satt han och stirrade på henne liksom han övervägde något. Johan märkte, -trots att han var träget sysselsatt med Greta, patron Boströms mot -vanligheten ogästvänliga väsen och frågade redan i vagnen, när de reste -hem från Alby, vad som kom åt farbror Gustaf i kväll. Hon kunde icke ge -besked utan försvarade honom med, att han antagligen hade mycket att -tänka på. - -Det hade också patron Boström. Han kunde icke sova på hela natten, något -som icke hänt honom på många år. Han var även nervös, när han steg upp, -och brukade en massa fula ord, när han misslyckades i att få stärkkragen -på skjortknappen i nacken. Han hade beställt fram hennes nåds för detta -parhästar till klockan tio, och precis på slaget höll August med skjutsen -framför Alby. Han fick vänta nära en kvart. Det var något högst ovanligt. -Men så var också patron Boström fin, när han trädde ut på trappan. Hög -hatt, grå sommaröverrock med sidenfoder, lätt uppslagen så att man såg -den svarta redingoten. Grårandiga byxor hade han också, blankskinnsskor -och grå handskar. - -Vad i jestafriden nu då? tänkte August och skyldrade med piskan. Han -aktade sig för att säga något. Patron såg icke god ut. - -»Bjurnäs!» röt patron till, i det han steg upp. »Kvickt!» tillade han. -Det gick så det visslade efter det. Hästarna lågo i skarp trav hela vägen -ända fram till gårdsplanen på Bjurnäs. - -Utan ett ord steg Boström ur och gick in. Eva kom utfarande men mötte -honom först i hallen. Hon neg. Kors, så fin patron var. - -»Goddag, Eva! Är fröken hemma?» - -»Jo, jag skall genast säga till. Vill inte patron stiga in?» - -Hon hjälpte honom av med rocken och hatten och öppnade till lilla -salongen. Gustaf Boström gick fram och ställde sig vid fönstret. Han -såg ingenting, åtminstone uppfattade han icke vad han såg. Han var -paralyserad av en enda tanke. - -»Nej, men är farbror här!» Det var Sigrid, som kom. »Det var riktigt -roligt!» Hon skyndade sig fram mot honom. Hon stannade halvvägs. - -Patron Boström vände sig om. Han var så blek i ansiktet han kunde bli. -Det gav nästan en svagt blåaktig anstrykning åt det. Ögonen hade han -dragit ihop som under hård smärta, och en stor del av övre delen av -pannan hade dragits ned i djupa rynkor. Han led. - -»Men, kära farbror, vad är det?» Hon fortsatte långsamt fram mot honom. -»Är Greta ...?» - -Hon hejdade sig. Nej, det måtte vara något annat, något mycket värre än -om Greta vore sjuk. - -Han stod bara och såg på henne, stadigt, oavvänt. Smärtedraget kring -ögonen blev allt starkare och det ryckte kring munnen. Så kom det som en -explosion. - -»Vill du gifta dig med mig, Sigrid?» I samma ögonblick var det som om -paralyseringen och smärtan försvunnit. Hans ansikte sken upp. Han tog de -få stegen fram mot henne som behövdes för att gripa hennes hand. »Säg, -vill du?» Det var både bön och bävan i hans röst. - -Hon hade låtit honom ta handen. Hon gjorde inget försök att draga den -undan. Hon hade blivit överrumplad genom anfallets våldsamhet. Det drog -en stund, innan hon fick tid att besinna sig så mycket att hon tillgrep -det lindrigaste försvarsmedlet. - -»Nej, men farbror», sade hon. Det fanns icke den ringaste ovilja i hennes -sätt att säga det, men det grep honom ändå. - -»Det är icke fråga om farbror längre! Jag begär icke du skall älska en -gammal, flintskallig gubbstut som mig. Så pass mycket förnuft har jag -kvar, fast det annars är illa beställt med mig i dag.» - -Hans röst började redan få en muntrare klang. Det hjälpte att tala. Han -förlorade icke ens modet, när hon drog sin hand ur hans och frågade -honom, om han icke ville sätta sig. - -»Du vet själv, Sigrid, hur länge det är sedan Greta bad, att du skulle -bli hennes nya mamma. Nu behöver hon det icke mer. Johan och hon tyckas -redan ha kommit på det klara med, att de skall ha varandra och att -således den övriga delen av världen är dem likgiltig. Jag kommer kanske -snart att bli ensam. Du också, Sigrid. Hur skulle det vara, om vi för -att trösta oss i ensamheten slog oss ihop. Att jag håller av dig, vet du -sedan gammalt. Jag vet icke själv, varför jag inte kommit långt förut -och frågat dig, om du ville bli min hustru. Kanske var det därför jag -trodde, att du skulle gifta dig med någon annan, att du hade någon kär -vän i Stockholm. Det vet jag inte. Nu har jag sett hur åren gått utan -att du gifter dig. Jag låg och tänkte grundligt på saken i natt, och så -gjorde jag upp med mig själv — du kan alltid försöka, Gustaf Boström — du -är förstås gammal och maläten i hjässan, men du är frisk och stark ännu. -Ja, och så är jag här och frågar dig om du vill bli min hustru, Sigrid. -Jag lovar jag skall icke bli sträng eller fordrande. Jag är karl nog att -kunna bära dig på mina händer, och det skall jag göra, det lovar jag.» - -Han såg kärligt på henne. Hon var bra vacker där hon satt med nedslagna -ögon, den fina näsan och det mörkbruna, vågiga håret. Där funnos -visserligen några små silverstrån vid tinningarna, men det gjorde henne -bara ännu vackrare. Ansiktsovalen var underbar, och munnens amorsbåge -förtjusande, fast läpparna blivit tunna de sista åren. I hela hållningen -låg också något mjukt och kvinnligt, där hon satt och såg ned på sina -händer i skötet. - -Gustaf Boström lade försiktigt sin stora hand på hennes fina. Hon såg upp -på honom, och då förstod han vad hon skulle svara. Det var ett tydligt -nej i hennes blå, melankoliska ögon. - -»Kära farbr...» — hon hejdade sig och fullföljde icke ordet — »det var -gränslöst gott för mig att höra de orden, men jag kan icke — kan icke. -Det är icke alls för att jag tycker, att ... att ... vi är så olika i -ålder ... jag känner mig säkert mycket äldre än farbror ibland, men det -är för att jag icke kan och aldrig vill gifta mig. Aldrig någonsin.» - -Hon rätade upp figuren och såg på honom fast. Han hade sett det uttrycket -hos henne förut och begrep, att det tjänade ingenting till att tala om -saken mer. Han drog handen åt sig. - -»Ja, farbror får förlåta mig.» Hon var redan säkrare på sig. Hon böjde -sig fram mot honom och såg honom riktigt varmt in i ögonen. »Jag håller -förfärligt mycket av farbror, men det andra — nej ...» - -Hon reste sig och gick några steg. - -»Det skulle för övrigt vara roligt att veta, varför farbror just i dag -eller rättare sagt i natt kommit på den idén. I går kväll tänkte farbror -bestämt helt annat.» - -Hon drog på munnen, när hon tänkte hur tvär och butter han varit. Gustaf -Boström, som var en av jordens ärligaste varelser, reste sig och sade: - -»Det skäms jag inte för att säga. Jag ville slå ned skvallret i trakten. -Jag är trött på att höra det här tisslet och tasslet överallt om att -Johan är din son och om Stockholmslivets dåligheter med mera, med mera. -Det är du för god till!» - -Gustaf Boström rätade ut sin kropp i dess fulla längd. Han blev verkligt -imponerande i sin svarta redingote, och det kraftiga ansiktet var fyllt -av förtrytelsens helighet. Sigrid glömde i ögonblicket vad skvallret -rörde sig om. Men hon måste tacka honom. Utan ett ord sprang hon fram -till honom, omfamnade honom och kysste honom mitt på mun. - -Nu var det hans tur att bli förlägen. Han klappade henne en smula -valhänt. Det var för häftiga omkastningar för honom. Nyss hade hon -förklarat, att hon icke ville ha honom och nu ... De kvinnorna! De -kvinnorna! tänkte han. - -»Det var således därför», sade Sigrid och drog sig bort från honom. »Det -var därför farbror kom. Det skall jag icke glömma. Aldrig.» Hon gick åter -fram till honom, tog hans hand och kysste den. »Tack, farbror Gustaf», -sade hon. - -»Ja, inte vill du, att jag skall tro på de där dumheterna. Jag tror på -dig. Och jag kan räkna.» - -De måste båda skratta. Därmed återfördes samtalet till normala -förhållanden. Ännu gjorde patron Boström några svaga ansatser att förnya -frieriet, men de verkade svaga vindpustar efter den orkan, som han först -åstadkommit. Han tog dem knappt på allvar själv. - -»Nej, nu skall icke farbror hålla på längre», försäkrade Sigrid. »Det -lönar sig icke. Jag har en gång för alla beslutat att icke gifta mig, och -därvid blir det.» - -»Olycklig kärlek», föreslog Gustaf Boström småskrattande. - -»Kanske det», svarade Sigrid, men hon skrattade icke. - -De skildes åt som riktigt goda vänner, sedan han skämtsamt försäkrat -henne, att om hon ändrade åsikt stode han alltid beredd att förnya sitt -anbud. - -Han var mycket gladare, när han for därifrån än när han kom. Inte är jag -kär i henne, sade han sig, men nog är hon tusan så stilig. - - - - -X. - - -Några år gingo. Ingenting ändrades på Bjurnäs och Alby. Man umgicks som -förr helt otvunget. Varken Sigrid eller patron Boström berörde frieriet. -Det var avfört för alltid. Däremot blevo både Johan och Greta allt -kärvänligare mot varandra. - -Högsta rådet, som Gustaf Boström med en modern term kallade Sigrid och -sig själv för, när det gällde Johans och Gretas angelägenheter, hade i -stor konselj på Alby enhälligt beslutat, att de unga skulle ha varandra, -eftersom de visade oförbätterliga anlag att ständigt hålla ihop. De -promenerade, åkte, rodde och fiskade tillsamman. Åtskilliga gånger hade -både Sigrid och patron Boström överraskat de unga, utbytande kyssar av -påtaglig förälskelse. Det fanns ingen annan utväg för Högsta Rådet än att -foga sig efter omständigheterna, och detta gjorde de så mycket hellre -som omständigheterna i verkligheten alldeles sammanföllo med Sigrids och -patron Boströms önskningar. - -Efter det misslyckade frieriet hade det inträtt en ännu förtroligare ton -mellan dem, och patron Boström vidgick öppet, att det skulle fröjda honom -att få sätta foten på skvallret och belackarna genom att gifta bort Greta -med Johan. - -»Sedan tiger de åtminstone!» sade patron Boström. Han var medveten om -sitt eget anseende i trakten och var fullt säker på att ingen därefter -skulle våga säga, att Greta Boström gift sig med en oäkting. - -»Hur vore det, om du rent av skulle ta och adoptera honom?» föreslog han. - -»Vad menar farbror?» frågade Sigrid. »En» — hon höll på att säga syster — -»tant kan dock icke adoptera en släkting?» - -»Det vore märkvärdigt, om inte det skulle gå, när pojkens föräldrar är -döda och du icke har några närmare släktingar. För det har du icke. Det -har du själv sagt. Bäst, att du frågar gallblåsan Torsell om den saken. -Han känner alla irrgångarna i juridiken. Du kommer icke att gifta dig -efter vad du påstår. Varför skall du låta namnet dö ut? Det är inget -dåligt namn, och förfädren hemma hos dig kan icke gärna rynka på näsan åt -en, som i alla fall har en eller annan droppe av samma blod i sig. Det -vore också ett sätt att få slut på skvallret. För ingen är ändå så dum, -att han tror, att du vågar adoptera din egen son.» - -Sigrid lovade höra efter hos häradshövdingen vid tillfälle. - -Efter denna utvikning från ämnet återtog Högsta Rådet förhandlingarna om -Johan och Greta. Det slutade med bestämmelsen, att de båda unga skulle -förlovas med varandra, ju förr desto bättre. - -»Jag gör dock som ett oeftergivligt villkor», sade patron Boström, »att -Johan efter förlovningen reser till Ultuna och tar sin kurs där. Han är -gammal nog. Jag vet inget värre än att se förlovade gå och hänga över -varandra jämt. Det tar död på handlingskraften hos dem. Alltså — när som -helst kan de förlova sig — i morgon redan, om du vill, Sigrid. Det kan -ske hos dig eller hos mig. Om Johan är duktig, och det vet jag, att han -blir för Gretas skull, lovar vi dem, att de skall få gifta sig på hans -myndighetsdag. När är han född?» - -»Sjunde juni 1900», svarade Sigrid. - -»Bra. Den sjunde juni 1921 kommer här att firas ett hejdundrande bröllop -på Alby. Som hemgift förbinder jag mig att till Johan överlämna alla mina -inteckningar i Bjurnäs. De skall icke draga in i sitt nya hem med någon -skuld på sig.» - -Sigrids ögon lyste till besynnerligt. - -»Nej», upprepade hon, »de skall icke draga in med någon skuld på sig.» - -»Ja, jag menar, att sedan är gården skuldfri.» - -»Det menar jag också.» - -»Du sade det i så märkvärdig ton.» Patron Boström såg på henne. - -»Gjorde jag?» - -»Ibland begriper jag mig icke alls på dig, Sigrid. Du har ett sätt att -tala och se på en, så att man blir helt egendomlig till mods. Har du -verkligen varit olyckligt kär i någon?» - -»Det ligger utom Högsta Rådets bemyndigande att spörja om», svarade -Sigrid med ett blitt leende. - -»Är han död?» frågade patron Boström. - -»Nu skall farbror icke fråga mer, då blir jag ledsen», sade Sigrid. - -»Förlåt, förlåt, kära Sigrid!» bad han och klappade henne på axeln. »Alla -har vi våra sorger att dragas med. Somliga får en korg, andra ...» - -»Åh, korgen tror jag farbror tog lätt», skämtade Sigrid. - -»Om vi skulle lyckliggöra ungdomarna redan i kväll?» sade patron Boström. - -Det hade Sigrid ingenting emot. Johan och Greta kallades in. De hade -varit på en längre ridtur samman i skymningen och hade knappt hunnit -svalka sig, när husan framförde kallelsen till dem, där de sutto i salen -och berusade sig med varandras blickar och hallonsaft. - -»Patron bad, att fröken Greta och herr Johan skulle komma upp.» - -De unga sågo litet misslynta ut över att ha blivit störda i berusningen -men lydde. Trots trappan upp till övre våningen var försedd med ledstång, -måste Johan hålla Greta om livet hela vägen upp. Dessutom var han nog -simpel att försena dem genom att stjäla kyss på kyss av henne. - -»Du får inte», sade Greta. Men det var mycket lamt framsagt. - -»Vad ni ser ut!» utropade patron Boström, när de unga trädde in. - -»Vi har varit ända uppe vid Vargtorp», förklarade Greta, som var den -smidigaste diplomaten och kände, att det låg något i luften. Hon skyndade -fram till Sigrid och sökte nödhamn, eftersom fadern såg allvarlig ut. -»Tant kan icke tro vad där är vackert», sade hon och slog armarna om -halsen på Sigrid och tryckte sin heta kind mot hennes. - -»Jo, det tror jag visst», svarade Sigrid och log. - -Johan hade stannat mitt på golvet, beredd att möta faran. Det blev tyst -en stund. - -»Ni är visst mycket kära i varann, ni två?» började Gustaf Boström. Hans -allvarliga min blev blidare. Greta dolde huvudet i Sigrids famn. Icke -kunde man svara på sådant. Johan såg intensivt på farbror Gustaf men var -lika stum som Greta. Sigrid märkte något av trots hos honom. - -»Vi är så glada både farbror och jag, att ni håller av varandra», -mildrade hon. Greta såg tacksamt upp på Sigrid. - -»Tant Sigrid har som alltid funnit det rätta uttrycket», insköt patron -Boström. »Vi är mycket glada båda två, att ni håller av varandra, och har -därför i samråd beslutat att fråga er, om ni håller av varandra så mycket -att ni vill förlova er?» - -Greta tittade bort till Johan. - -»Ja, nog vill jag förfärligt gärna, om Greta vill», svarade han. Hon -kunde icke hitta på bättre svar än att springa bort till Johan och -omfamna honom. - -»Åh, Johan! Johan!» ropade hon och svängde honom runt i vild glädje. -Sedan fick Högsta Rådet sin belöning i kyssar, klappar och omfamningar. - -»Ja, ja», sade Gustaf Boström, som hade svårt att värja sig för Gretas -ömhetsbetygelser, »det där är alltsamman mycket bra, men nu måste vi tala -litet förstånd alla fyra. Ni skall tänka er, barn, att vi, både tant och -jag, äro något äldre än ni och icke tål för starka sinnesrörelser.» - -Ömhetsstormen lade sig. De unga togo plats bredvid varandra och sågo -outsägligt lyckliga ut. Sigrid fann det riktigt svårt att höra på hur -farbror Gustaf talade om hur Högsta Rådet bestämt, att framtiden skulle -ordnas för de unga. Både Greta och Johan mörknade, när det blev tal om -att Johan skulle till Ultuna, men löftet om det hejdundrande bröllopet på -Alby på Johans myndighetsdag lättade åter på mörkret. Vid kvällsbordet -höll Gustaf Boström ett vackert tal för de unga och trädde på deras -fingrar förlovningsringarna, som han i hemlighet inköpt. - -Det blev en av hemkänsla, ömhet och godhet uppfylld kväll. En -lyckoblomma, en fyrklöver, som Gustaf Boström ovanligt poetiskt uttryckte -det, hade slagit ut i Alby. Liknelsen var icke så bra funnen. Han menade, -att de fyra personer, som sutto samlade omkring bordet, voro att likna -vid en fyrklöver. Talare försäga sig ofta. - -— — — - -När Johan efter långa och smärtsamma avsked lämnat sin älskade för att -fara till Ultuna, kom det en dyster tid för Sigrid på Bjurnäs. Hon -hade vant sig vid att ha brodern hos sig, höra hans röst och ljudet av -hans steg. Ibland när hon hört honom gå i hallen eller trappan lät det -alldeles som fadern gått där. Samma säkra, kraftiga steg. Det blev tyst -i de stora salarna. Värre än innan Johan fanns. Greta åkte eller red -ofta över till tant Sigrid, och då tröstade de varann med att tala om -Johan. De älskade honom båda, var och en på sitt vis. För båda var han -framtiden, ehuru på olika sätt. För Sigrid representerade han meningen, -avsikten med hennes strid. För Greta var han målet för hennes drömmar. -Greta hade sin ungdom till hjälp och dessutom sin far. Men för Sigrid -blevo dagarna tyngre och mörkare. Det hjälpte icke, att hon flyttade ned -från tornkammaren och tog faderns sängkammare till sin. Det blev nästan -värre. - -Arbetet på gården, som genom Johans bortresa blivit mer än förut hopat på -Sigrid, höll henne uppe till framåt vintern. Där var alltid mycket att -tänka på med en så stor gård som Bjurnäs. Hon hade täta rådplägningar med -rättaren, som på sätt och vis var glad, att herr Johan rest, då rättaren -åter mer kunde framträda som den ende manlige, som hade något att säga på -Bjurnäs. Han återfick något av den makt, som han haft förut men som han -så småningom undanskjutits från allt efter Johan blivit vuxen och börjat -tjänstgöra som förmedlande länk mellan fröken Sigrid och rättaren. Av -alla på gården var rättaren den ende, som kände sin tillfredsställelse -stiga efter Johans avresa. De andra tyckte gården blivit ödsligare, och -gamla Eva uttalade sin förundran flera gånger om dagen över vad det var -märkvärdigt vad en enda människa kunde betyda mycket. - -Efter jul stod Sigrid icke ut längre hemma på Bjurnäs. Arbetet på gården -låg också i vinterdvala. Skogshygget och ladugården var det enda, som -levde fullt liv. Det blev olidligt för Sigrid. Det var dock icke endast -saknaden efter Johan, som gjorde det mörkt på Bjurnäs. Hos Sigrid fanns -även något annat, som mer och mer drog henne bort från gården. - -Alltsedan den första sorgen över Eriks död hunnit lägga sig, var -det en tanke, som förföljde henne — var fanns han? I urklippet hade -endast stått, att han dödats. Om han blivit begraven eller om han -trasats sönder stod ingenting. Många gånger hade hon tänkt skriva till -utrikesdepartementet och fråga, om det kunde taga reda på något mera om -hur det gått till, när han försvunnit. Hon drog sig för det. Vad skulle -de tänka på departementet, om hon frågade efter doktor Erik Lindstål? I -notisen stod det, att han icke hade några släktingar. Vad kunde fröken -Bjurcrona ha för intresse att fråga efter doktor Lindstål? Hon tordes -icke. Hon överdrev rent barnsligt vilken verkan en efterfrågan skulle få -i departementet. - -I ensamheten efter Johan gjorde sig den tanken — var finns Erik? allt -plågsammare påmind. Hon kunde icke komma ifrån den. När hon till sist -började ligga vaken om nätterna och hörde vinterstormarna tjuta och -bara tänkte på sin stackars älskade, som kanske låg i en ensam grav i -främmande land, övergiven av alla, utan släktingar, utan någon människa, -som brydde sig om att sätta en blomma på hans grav — då insåg hon, att -hon måste göra något för att få frid i sig själv. Rösten, som kallade -henne, måste komma från honom. Han hade icke frid i sin grav. Han ville -hem. Det var på henne han ropade. Det var hon, som skulle föra hem honom. - -Varför skulle hon icke göra det? Nu, efter krigets slut, reste massor -av människor ut. Det var bara att begära pass och resa. Bjurnäs kunde -rättaren gott sköta ensam en eller ett par månader. Farbror Gustaf kunde -få fullmakt för henne. Hon behövde icke ange något skäl för sin resa. -Hon var trött och önskade omväxling. Det var den enklaste sak i världen. -Ingen kunde ana varför hon i verkligheten gav sig ut. - -Så snart hon fattat sitt beslut var det som om rösten inom henne blev -lugnare. Hon förberedde allt i ro. Med farbror Gustaf och rättaren -var allt snart ordnat. Greta ville gärna fara med, men tillhölls av -fadern att tänka på utstyrseln, och när tant Sigrid icke tycktes vidare -tilltalad av att få henne med blev hon hemma på Alby. - -Innan Sigrid for, gjorde hon häradshövding Torsell en visit. - -»Vad står nu på?» frågade han. »Inga fler fosterbarn, hoppas jag.» - -»Jag tänker resa ut.» - -»Det gör ni rätt i. Ni ser ut att behöva det, fröken. De sista åren ha -tagit er hårt. Ja, icke för att er skönhet bleknat, men ni har fått något -blekt i blicken. Det tycker jag icke om. Ni får icke arbeta ihjäl er. -Gården står på stadiga fötter nu. Det kan vara tid att pusta.» - -»Det tänker jag också göra. Det är därför jag reser ut.» - -»Johan är på Ultuna hörde jag av patron Boström. Han har det bra?» - -»Jo, tack. Det är också närmast för honom jag kommer.» - -»Såå?» Torsells små grå ögon började sin borrande verksamhet, men Sigrid -mötte den lugnt. - -»Farbror Gustaf har egentligen givit mig idéen. Han föreslog för länge -sedan, att jag skulle adoptera Johan. För min egen del har jag ingenting -emot saken, om den på något vis kan göra Johans ställning tryggare. -Häradshövdingen vet, att han i mitt testamente redan är utsedd att ärva -mig. Nu tänkte jag, att, eftersom jag reser ut och man aldrig vet vad -som kan hända, det kanske skulle vara förmånligare för Johan, att jag -adopterade honom.» - -Hon hade talat klart och tydligt. Det var endast, när hon sade, att man -aldrig vet vad som kan hända som rösten fick en känsligare ton. - -Häradshövdingen var som vanligt sysselsatt med sin tumrullning. Han -betänkte sig några minuter. - -»Vad är det, som skulle kunna hända? Dö, menar fröken?» - -Hon nickade till svar. - -»Jag vet icke om Johans ställning blir säkrare genom adoption. Ni har -inga släktingar, som kunna göra honom arvet stridigt, eller hur?» - -»Nej.» - -»Det är litet besynnerligt, att en syster adopterar sin oäkta bror. -Från juridisk synpunkt möter det inga hinder, då endast ni och jag vet, -att han är er halvbror. När er far dog, roade jag mig att närmare taga -reda på hur saken med Johan låg. I kyrkböckerna finns ingenting annat -antecknat än att fadern är okänd. Att ni adopterar en annan kvinnas -barn gör ingenting, när kvinnan är död. Det enda skulle vara, om någon -släkting till henne en gång i framtiden skulle kunna uppenbara sig, men -den faran torde vara alldeles utesluten, då mig veterligt Johans mor -också stod ensam i livet och inga släktingar till henne framträdde med -några som helst anspråk vid hennes död. Jag vet det mycket väl, ty jag -ordnade på er fars begäran alla med denna något invecklade historia -förknippade omständigheter. För säkerhets skull kan vi gå igenom papperen -tillsamman.» - -Han reste sig och fick efter en stunds sökande ute i arkivet fatt på dem. -Han visade henne dem. Det var endast torra fakta. - -»Jag tror vi kan vara alldeles lugna för Johan. Han är så släktlös på -moderns sida som någon kan vara. Det är endast på den okände faderns sida -vi har släkten.» Han skrattade till. - -»Det går nog att ordna», fortsatte han. »Det skall jag styra om medan -fröken är borta. Ni kan vara alldeles lugn. Rättfärdigheten är betryggad, -och ingen kan med fog säga annat än att Per Bjurcronas minne är -upprättat.» - -Det låg en aning om elakhet i orden. Sigrid fäste sig icke vid det. Hon -började förstå Torsell och hans försök att ge sig ut för sämre människa -än han var. Hon hade viktigare att tänka på. - -»Det är också en annan sak, som jag gärna ville fråga häradshövdingen -om.» Hon sänkte huvudet. Hon hade svårt att finna de rätta orden. Hon -var rädd för att han, hur försiktigt hon än uttryckte sig, skulle kunna -finna något misstänkt i vad hon sade. När hon gick upp till honom, hade -hon tänkt sig framställa en fråga om häradshövdingen trodde, att hon hade -rätt att begrava en avlägsen släkting i gravkoret på Bjurnäs. Nu gick -det icke. Nyss hade hon bejakat, att hon icke hade några släktingar. Hon -måste välja en annan form för sin fråga. Och hon måste fråga. Det gällde -Erik. - -»Nå, kom med den svåra frågan», sade Torsell, när hon tövade. »Eller är -den så komprometterande, att fröken har svårt att framställa den? I så -fall kan jag vända mig bort.» - -Hon blev på en gång kall. Hans sarkasm kylde. - -»Åh, det var bara en bagatell egentligen», sade hon. Hon tyckte icke om -hans granskande blick. Hon måste spela likgiltig. - -»Jag fick underrättelse för en tid sedan, att en god vän till oss stupat -i kriget. Han var ute för att studera sårskador och tjänstgjorde vid ett -av fältlasaretten i Frankrike. Det stod i notisen — jag har den förresten -med mig», sade hon och tog fram urklippet ur väskan — »jo, det står här, -att han dog ogift och icke efterlämnar några släktingar.» - -Hon räckte honom urklippet. Han tog det och läste. - -»Nu har jag fått den tokiga idén, ser häradshövdingen, att jag tänkte -förbinda min resa utomlands med ett försök att få rätt på honom och föra -hem honom till Sverige samt låta honom få vila i vårt gravkor. Tror -häradshövdingen, att detta låter sig göra? Ja, jag menar att sätta hans -kista i vårt gravkor på Bjurnäs? Han var en så god vän till oss, och jag -tycker det är så vemodigt att tänka sig, att han kanske ligger där ensam -ute i främmande land.» - -Hon tyckte själv, att hon talade fullt naturligt. Ingen borde kunna -misstänka något i dessa enkla ord. Hon visste icke, att hennes röst fick -en darrning på slutet av den långa utläggningen. - -Häradshövdingen höll ännu urklippet i handen men läste det icke längre. -Hans blick gick mot fönstret, där det snöade utanför. - -»Det finns många fader- och moderlösa här i världen», sade han. Han steg -upp och gick några slag fram och tillbaka i rummet, innan han stannade -framför henne. Hans blick var sig helt olika mot annars. Den var blank, -fuktig, som om den passerat genom en dimma. Den gjorde Sigrid underlig -till mods. - -Han har förstått allt. Han har förstått, att det är min älskade, tänkte -hon. Hon vågade icke slå ned ögonen. Det vore detsamma som att bekänna. -De sågo på varandra som voro de ensamma i världen och frågade tyst — vad -är det högsta på jorden? - -Hans små, annars så skarpa ögon blevo vemodiga. Han rörde sig icke. Till -sist talade han med beslöjad röst. - -»Sätt ni lugnt doktor Lindståls kista i Bjurcronornas gravkor. Han är -värd det. Det är jag säker på. Icke minst därför, att han var er vän. Det -finns så många hjältedåd ändå, som aldrig får sin belöning. Det vet jag -nu.» - -Han hostade till och gick bort och satte sig vid skrivbordet. Han drog ut -några lådor och rotade i dem. Han fann ingenting. Så smällde han igen dem -hårt som om han plötsligt blivit ond. - -»Var det något mer?» frågade han med sin vanliga kärva röst. - -Sigrid reste sig. Hon var icke tillräckligt mycket människokännare för -att förstå vad som försiggick inom honom, men hon var rörd över vad han -sagt om Erik. Hon fattade icke då, att talet om hjältedådet hade en helt -annan adress. Hon tackade honom varmt för vad hon fått veta och tog adjö. - -»Var rädd om sig nu, fröken», förmanade han. »Vi har icke råd att mista -sådana människor som er.» - -Hon hade aldrig tyckt så bra om Torsell som när hon den gången lämnade -honom. Han var en riktigt god människa. - -Hemkommen satte hon sig genast att skriva till Johan och förbereda honom -på adoptionen samt att hon skulle resa utomlands en tid. Hon skrev, -att det hade blivit så tyst och ensamt på Bjurnäs sedan han farit. Hon -behövde komma ut. Vore det någonting han behövde, skulle han sätta sig i -förbindelse med häradshövding Torsell eller farbror Gustaf. - -Efter några detaljer om hur det stod till på Bjurnäs och om hur -fölungarna mådde slutade hon med en maning till honom att sköta sig. - -Sedan hon ordnat med passet och tagit ett varmt farväl av vännerna på -Alby for hon ensam ut i sin hemliga mission. - -Det var längesedan hon varit utomlands. Ett år hade hon på moderns -uttryckliga önskan varit i pension i Lausanne för att lära sig franska, -men hon hade nu nästan glömt bort språket. Hon for direkt till Paris, -trängdes med folk och hade besvärligheter. Hon märkte dem knappt. Det -stora målet hägrade för henne. Hon var på pilgrimsfärd till det heligaste -hon visste. - -I Paris gick hon genast upp på svenska legationen och bad att få alla -upplysningar, som kunde ges, om doktor Erik Lindstål. Hon blev mottagen -av ministern själv, och han var idel älskvärdhet. - -Han erinrade sig mycket väl doktor Lindstål. Det var en särdeles -sympatisk man. Han hade varit uppe hos ministern för att få hjälp med att -komma ut till frontlasaretten. Det hade lyckats. Det var mycket sorgligt, -att han dödats. - -»Jag kommer icke ihåg själva detaljerna, men det kan vi lätt få reda på.» -Han ville ringa, men Sigrid lämnade fram urklippet. Ministern läste det -uppmärksamt. - -»Ja, alldeles så var det. Vi fick aldrig några upplysningar sedermera», -sade han. »Jag skall ögonblickligen skriva och höra efter. Senast om -några dagar hoppas jag, att vi kan lämna fröken Bjurcrona närmare besked.» - -Han var utsökt artig och förekommande. Han frågade henne om hon var släkt -med en Johan Bjurcrona i Skåne, som han en gång träffat hos gemensamma -bekanta. Jo, det var hon. Det var hennes farbror, men han var död för -längesedan. - -Sigrid gick tröstad från honom. Hon hade fått en god hjälpare. Hon -väntade några dagar. Det kom ingen underrättelse. Hon väntade veckor. -Alltjämt ingenting. Hon ringde till legationen och frågade, om man -fått veta något om doktor Lindstål. Nej, tyvärr icke ännu. De franska -myndigheterna voro överhopade med förfrågningar om stupade och försvunna, -men ministern själv hade tagit ärendet om hand och gjorde allt vad göras -kunde för att få klarhet i saken. - -Sigrid måste ge sig till tåls. Hon satt mest på hotellrummet och såg ut -över gatulivet. Så många myror, tänkte hon ofta, och alla ha de sin -sorg, sin glädje, sin längtan, kärlek eller förbrytelse. - -En dag kom det svar från ministern. Efter många besvärligheter hade han -lyckats få reda på att doktor Erik Lindstål hade träffats av en skärva -från en granat, som kreverat i lasarettet. Han hade ögonblickligen dött -och några dagar efteråt under militäriska hedersbetygelser begravits på -kyrkogården i närheten av den lilla stad, där lasarettet varit förlagt. -Platsen hade sedan besatts av fienden, men var efter fredsslutet i fransk -besittning, och det mötte alls inga hinder för fröken Bjurcrona att resa -dit, om hon ville. Vad beträffade den av fröken Bjurcrona uttalade önskan -att få föra hem doktor Lindståls kista till Sverige kunde ministern -säkert utverka även detta. - -Sigrids hjärta fylldes av tacksamhet. Icke bara mot ministern utan även -mot försynen, som låtit henne återfinna Erik. - -Ministern hade medskickat i brevet de franska myndigheternas förklaring -samt även en rekommendation till mären i den lilla staden, där Erik -begravits. Samma dag reste Sigrid. Hon kunde icke stanna i Paris en timme -över det nödvändiga. Hon var icke ute för att se. - -Hon kom till den lilla staden vid Ardennerna sent på natten. Hon lät föra -sig till ett hotell och gick genast i säng. Sova kunde hon icke. Hon hade -feber i sig, feber vid tanken på att nu skilde henne kanske endast några -minuters väg från hennes älskade. Tidigt på morgonen var hon uppe och -fick té. Så gav hon sig ut att söka efter kyrkogården. - -Det var en duggvåt morgon. Ardennerskogen stod i dimma bortom staden. På -gatorna låg smutsgrå snö. Några barn höllo på med kanaliseringsarbeten -för att avleda vattnet. Hon frågade dem efter kyrkogården. En pojke -följde henne för att visa väg. Det var icke långt att gå. En vit mur -och en kyrka med nedskjutet torn angav platsen. Hon gav pojken en slant -och fortsatte ensam. På muren sutto glasskärvor, och innanför sköto -små hus och tempel med kors och madonnor upp bland granar och avlövade -träd. Långsammare och långsammare gick hon. Nu var febern stilla. Nu var -calvarievandringen snart tilländalupen. - -Sakta trädde hon in genom järngrinden. Där var tyst och grått i de dödas -stad. Stor var den icke. Hon stannade obeslutsam vart hon skulle gå. -Överallt var det små hus av sten eller marmor med pärlkransar i svart -eller vitt, fotografier, krucifix och konstgjorda blommor. Stenarna voro -våta av dimman. Det rann som tårar efter tempelväggarna. Inne i en nisch -brann en röd, liten låga. - -Sigrid gick varligt framåt, läsande på inskrifterna. Hon kom till en -gång tvärs den lilla kyrkogården. Där stod en barnvagn på en grav. Den -var full av grönt och röda pappersrosor, blekta av väder och vind. Strax -bortom reste sig ett monument i granit med den förgyllda, galliska tuppen -skrikande högst upp. En jättekrans av granris med trikolorband och -pappersblommor låg vid dess fot. - -Här är det, tänkte Sigrid. Hon gick fram och läste på stenen. Idel -främmande namn. Alla stupade på ärans fält. - -Hon skakade på huvudet och gick vidare. Där stod en rad svarta kors till -vänster. Hon läste och läste från kors till kors. Alla på ärans fält. För -fosterlandet — alla — alla ... Endast årtalet skiftade. - -Plötsligt stannade hon. Hon hade funnit honom. Tydligt stod namnet där i -svart på en vit plåt. På det svarta korset hängde en brokig pärlkrans med -trikolorens band. Hon segnade ned. - -Hon låg där länge, länge. Dimman fällde alltjämt sina tårar på templen -och gravarna, på kransarna och korsen. - -Alla de gamla självförebråelserna och anklagelserna inom henne stego åter -upp. Varför sade du honom icke sanningen? Varför kränkte du honom? Varför -lät du honom gå ifrån dig utan ett ord, en kyss? De malde hennes stackars -hjärta. Jag ville det icke! Jag ville det icke! ropade rösten inom henne. -Åh, Erik! Erik, kan du förlåta mig? - -Ingen, ingen svarade, men när hon slutligen reste sig upp var hon lugn. -Hon plockade bort några stenar från kullen, varunder han låg, ordnade -trikolorens band och förde med handen undan litet snö, som samlat sig vid -korsets fot. - -Flera gånger såg hon sig om, när hon lämnade honom. Det var som om hon -icke kunde besluta sig för att överge honom. - -Hon gick direkt till mären. Han var icke kommen ännu, men hon fick -besked, att han skulle vara där om några timmar. Hon var tillbaka på -överenskommen tid. Hon lämnade fram sina papper och sade vad hon ville. -Mären läste dem noga och synade dem både på fram- och baksidan. För honom -var det en ovanlig anhållan. Han talade om, att det var kärt för honom, -att hans land fick hysa stoftet av en man, som stupat för det. - -Sigrid, vars franska var knagglig, hade den allra största möda i världen -att övervinna hans betänkligheter. Han gjorde anmärkning på att papperen -icke voro till fyllest. Det fordrades andra intyg, andra formaliteter. -Man kunde icke så där utan vidare ta upp en kista ur jorden. Och vad -skulle prästen säga? - -Sigrid, som för många år sedan i Lausanne hade hört talas om skilsmässan -mellan stat och kyrka i Frankrike, försökte egga hans maktkänsla. Det tog -bättre och han gav till slut sitt ord på att hon skulle få föra doktor -Lindståls kista med sig vart hon ville. - -Vad som sedan hände mindes Sigrid knappt. Hon kom ihåg, att hon fick -närvara, när kistan togs ur jorden och när den sattes i järnvägsvagnen, -som plomberades. Sedan blev det en lång och bråkig resa genom främmande -länder och över gränsstationer med trakasserier i oändlighet. Ibland fick -hon vänta en dag eller ett par dagar. Papperen voro icke i ordning. Då -gick hon nere vid stationen och väntade tills hon såg vagnen kopplas i. -Hon övergav honom icke. Hem med honom skulle hon. Hon öste ut pengar för -att komma fram. Den dag, när hon såg den plomberade vagnen föras ombord -på svenska färjan i Sassnitz och hade Erik under den blågula flaggan, då -först blev hon lugn. - -Äntligen hemma på Bjurnäs sökte hon upp prästen i församlingen. Hon -anförtrodde honom, att hon fört med sig en vän till familjen för att -bisättas i Bjurcronornas gravkor. Han gjorde inga svårigheter. Han kom -till Bjurnäs, och en dag i slutet av februari jordfäste prästen det -blomhöljda stoftet av doktor Erik Lindstål i närvaro av Sigrid och några -av gårdens folk, som utan att vara inbjudna infunnit sig. - -För farbror Gustaf och Greta omtalade Sigrid dagen efter enkelt och -naturligt, att hon i Paris fått höra att en god vän till familjen stupat -och att hon, eftersom han icke efterlämnade några anhöriga, hade fört hem -honom för att bjuda honom en vilostad på Bjurnäs. - -»Doktor Lindstål? Doktor Erik Lindstål?» frågade farbror Gustaf. »Jag kan -icke erinra mig, att jag träffat någon doktor Lindstål hos er. När var -han sist hos er?» - -Sigrid såg honom rätt i ögonen. - -»Strax efter pappas död», sade hon. Hon visste med sig, att i den stunden -talade hon sanning fullt. - -»Det var vackert gjort av dig, Sigrid.» Han klappade henne på axeln. -»Man skall icke överge sina vänner varken i liv eller död», tillade han -omisstänksamt. - -Sedan ville han ha henne att berätta om hur det såg ut i utlandet. -Hon var mycket fåordig, och när han frågade, om hon rest blind genom -länderna, svarade hon, att det fanns ingenting att se. I den ena staden -var flera hus än i den andra. Människorna sågo icke glada ut någonstädes. -Allihop sågo ut som om de förlorat något, som de aldrig skulle finna igen. - -»Ja, men du ser åtminstone nöjdare ut», sade patron Boström, »fast du -magrat. Det är allt rart att vara hemma igen du, Sigrid! De därute har -ingenting att lära oss, det vet jag förut.» - -»Johan och jag skall i alla händelser ut en gång! Det har vi kommit -överens om för länge sedan», förklarade Greta högt. - -»Du hör vad tant Sigrid säger! Inte är det någonting att se.» - -»Ja, hon, som reste ensam! Man skall vara två. Eller hur, tant?» - -Sigrids mörka, blå ögon blevo ännu mörkare. Hon böjde sig fram och kysste -Greta. - -»Jo, man skall vara två», viskade hon. - -Den kvällen gick Sigrid, när hon kom hem till Bjurnäs, ned till kapellet. -Hon stod länge utanför järngrindarna och såg in i gravkorets natt. Där -var kallt och hemskt och tyst, men det kom dock en svag doft av hyacinter -och rosor genom mörkret. - - - - -XI. - - -Det var en junidag utan like. Himlen stod blå. Guldregn och syrener -blommade i Alby trädgård, och den gamla, härliga kastanjen på gårdsplanen -bar ännu sina ståtliga blomsterkandelabrar. - -I veckor hade man rustat för bröllopet. Hela natten före den viktiga -dagen hade allt folket på Alby varit i rörelse med patron Boström i -spetsen för att värdigt smycka gården. - -Redan nere vid de stora grindarna för infarten började grannlåten. Där -hade rests ett par smäckra, höga granstammar, renskrapade så de lyste -ända upp till toppen, där en liten grön ruska lämnats kvar. Strax under -ruskorna smällde och levde de stora, blågula dukarna högt uppe i himlen. -Det stod sång och sol om dem, och svalorna seglade ibland upp till dem -med gälla vin. - -På rabatterna längs vägen hängde girlander av vildblommor, blåklockor och -Jungfru Marie sänghalm, prästkragar och nejlikor. De ledde mellan de höga -stamrosornas gröna stöd, där praktfulla rosor i gult och blodrött, skärt -och vitt samlat sig till stora buketter. På girlanderna sutto sparvarna -och gungade och kvittrade på sitt vis och instämde i den allmänna glädjen. - -Alla människor skrattade och voro glada. Patron Boström var vid strålande -humör och lät köra fram det ena ankaret med öl efter det andra. Flinka -händer bundo jättekransar av eklöv. Ju längre man kom uppåt gården, -desto livligare blev det. Där knackades, spikades och hamrades. -Flygelbyggnaderna, som hade sitt vildvin och kaprifolium att skyla sig -med, brydde man sig icke om, men huvudbyggnadens nakenhet måste döljas. -Där drogos järntrådar mellan stuprännorna, och där drevos in grova -krokar i murarna. Hela planen var full med girlander. De sträckte sig -som skönaste gröna ormar över sanden och väntade bara att få krypa upp -på väggarna. Trädgårdsmästaren själv stod uppspetad på en hög stege, -trotsande med dödsförakt den icke alldeles uteslutna faran att ramla ned. -Den modigaste var i alla fall ladugårdskarlns yngsta pojke. Han låg på -taket med huvudet utanför och firade och drog i järntrådarna på högsta -befallning. Kvinnor och barn löpte om varandra. Blommor trampades ned och -kransar bundos upp. De gröna ormarna kröpo uppåt väggarna understödda -av starka karlhänder och spikades eller knötos obarmhärtigt fast vid -träribborna eller andra stödpunkter. Kransarna hissades upp och surrades. -Kring själva portalen restes en båge av eklöv och skära rosor. Därovanför -sattes flaggdekorationen. - -Patron Boström stod mitt på gårdsplanen och såg på verket. Hans bara -skalle tävlade med den röda spegelkulan bakom honom i färg. Han -kommenderade ändring av kransar. En skulle höjas och en annan sänkas. En -tredje skulle flyttas åt sidan. Girlanderna måste också ändras. De gröna -ormarna sågo sjösjuka ut. Några av dem hade slagit knut på sig själva. -Det dög icke. Symmetri skulle det vara. - -Timmarna runno fort undan. Patron Boström unnade sig själv icke frukost. -Han fick ett par smörgåsar till sig. Det var bara att stå i, om allt -skulle hinna bli färdigt. Patron hade velat, att man skulle börjat långt -förut, men trädgårdsmästaren hade, med all den auktoritet han kunde göra -gällande mot patron, sagt, att det viktigaste var att allt såg friskt ut, -när gästerna kommo. - -Klockan fyra väntade man dem. Vigseln var satt till halv fem och middagen -klockan fem, allt på patrons befallning. Ordning och reda skulle det vara. - -Ännu klockan tre var planen full med stegar, plankor, löv, kvistar och -allehanda avfall. - -»Nu får vi skynda oss», ropade patron Boström. Han tog själv en av -kvastarna och började sopa gårdsplanen. Dammet stod högt i sky, där -allt vräktes undan. Efter en halvtimme var hela planen fin och ren, och -trädgårdsmästaren och hans folk drogo stora krattan över sandplanen i -sköna, raka linjer. - -Strax före fyra kom patron Boström ut på trappan. Han hade fått på sig -frackkostymen, blankskinnsskorna, vita halsduken och vasaorden. Han gick -försiktigt över sandplanen för att icke för mycket rubba krattningen. Han -stannade vid spegelkulan för att kasta en sista blick på Alby. - -Jaha, det såg onekligen bra ut — girlanderna och kransarna och flaggorna -... Vad nu då? Han stirrade häpen uppåt taket. Kors för tusan! Man hade -glömt hissa flaggan. - -»August! August!» vrålade patron i högsta nöd. - -August kom springande nedifrån stallet. - -»Flaggan! Flaggan!» ropade patron och pekade uppåt. August kilade in -köksvägen, och några minuter efteråt steg Alby nya, blågula sidenflagga -stolt till väders, klatschande stången. - -Det var också på hög tid, ty strax efteråt började gästerna anlända. - -Gustaf Boström hade sagt, att det skulle bli ett hejdundrande bröllop, -och han höll ord. Han hade stort anseende på trakten icke bara för goda -middagar utan även för duglighet, rättframhet och ärlighet. Han skröt -av att vara av bondestam med pålrot i svenska jorden. När han bjöd, var -det icke många, som sade nej. Albys stora salonger voro också fulla -av folk på bröllopsdagen. Landshövdingen var där i stor uniform och -ordnar. Biskopen hade också kommit och en Karl XIII:s riddare. Men där -funnos också små lantjunkare och bönder. På baksidan av huvudbyggnaden -hade ställts bord för dem, som ville äta ute, och där hade statarna och -torparna tagit plats med rättarna på Alby och Bjurnäs som självskrivna -hövdingar. Det var ett bröllop i gammal, god, hederlig stil utan -förhävelse men också utan falsk blygsamhet. Det var varken aristokratiskt -eller demokratiskt. Det var svenskt. - -Alla skulle ha roligt på Gretas bröllopsdag, det var patron Boströms -valspråk för dagen. - -De flesta av gästerna kände Greta. Däremot var Johan Bjurcrona -jämförelsevis obekant. På bjudningskorten hade inga närmare upplysningar -om honom lämnats. - -Vigseln skulle äga rum i stora salen på nedre botten. Där hade man -väldiga dörrar direkt ut till trädgården, där de flesta av folket -samlats. Kullerstolarna voro omgivna av rosor, och för biskopens bakgrund -funnos ett par vackra Fenixpalmer nere från växthuset. - -Greta hade icke visat sig för gästerna. Johan däremot fördes omkring av -patron Boström och presenterades med en klapp i ryggen och det smickrande -tillägget — det är min duktige svärson, Johan Bjurcrona. - -Johan höll sig säker och rak. Vistelsen på Ultuna hade gjort honom gott. -Den hade tagit bort en del av den blyghet, som gärna kom över honom -inför mycket folk. De bäst invigde kände till att Johan var adopterad -av Sigrid och viskade till varandra om den besynnerliga likheten, men -större delen tog utan vidare för givet, att det var Sigrids son. De blevo -egendomligt berörda, när de föreställdes för den långa, vackra kvinnan -med de underbara mörkblå ögonen och några silverstrån vid tinningarna och -som presenterades som fröken Bjurcrona. - -Johan hade varit försvunnen några minuter för att hämta sin brud. Det var -en behaglig syn att se dem komma in tillsamman. De prydde varandra. Han i -svart och hon i vitt med myrtenkrona. - -»Hon är förtjusande», viskade gästerna. - -Biskopen förrättade akten med vederbörlig pondus. Det hela gick lyckligt, -och ingen av de båda unga stakade sig på vigselformuläret. Sedan gick man -till bords. I salarna, i salongerna och ute i trädgården. Det fanns ingen -möjlighet att rymma alla gästerna i ett rum. Men alla dörrar och fönster -stodo vidöppna i den varma junidagen så att samhörighetskänslan icke -splittrades. - -Det hölls många och välvilliga tal. Patron Boström talade för brudparet. - -Han började rörd med — kära barn! — men gick sedan över i en mer -humoristisk genre, skildrande hur de båda unga funnit varandra och hur -Högsta Rådet beslutat att gifta dem med varandra. Han talade om den -fader- och moderlösa gossen, som fröken Bjurcrona adopterat — här fingo -de ovetande förklaringen! — och som hon fostrat med verklig släktkärlek -som det anstår även en avlägsen släkting. Han karaktäriserade Johan -som en präktig pojke, som visste vad han ville. Greta klandrade han -för att hon måhända var för öm och att hon hade en farlig ovana att -rycka i mustascherna för att få sin mening igenom — åtminstone hade hon -gjort det med hennes stackars misshandlade pappa, som icke ens fått -behålla ett enda hårstrå på hjässan. Nu var lyckan den, att Johan ännu -icke hade några särdeles långa mustascher att rycka i, vadan det fanns -förhoppningar om att Greta icke skulle få igenom alla sina önskningar, -något som aldrig vore bra i ett äktenskap. Det bästa vore att man ginge -halva vägen var i allt vad det gällde så blev aldrig vägen lång. Själv -hade han en gång för mycket länge sedan — han blev åter rörd — prövat -den taktiken. Tyvärr hade gudarna berövat honom hans kära maka tidigt. -Han vore säker på att Greta skulle bli lika rar mot Johan som hennes mor -varit mot Gustaf Boström och välvilligt överse med de fel, som alltid -komma att föreligga hos manfolk ... - -»Ja, kära barn, tag all jordens lycka! Jag unnar er den så gott som en -far kan unna den åt sin enda dotter och sin kära svärson. Ensam kommer -jag att bli, när ni lämnar mig. Det är livets lag. Jag knotar icke. Jag -har goda hästar och det har aldrig varit långt mellan Alby och Bjurnäs, -varken när det gällt hjärtan eller vägar.» - -Han utbragte ett leve för brudparet och det följdes av fyra så taktfasta -hurra från den månghundrahövdade skaran att alla snyltande sparvar kring -borden i trädgården förfärade gåvo sig av. - -Sedan kom tal för brudens fader och för brudgummens sköna adoptivmoder, -för dem, som gått hädan för länge sedan, för damerna och allra sist för -värden. Alla hälsades de med hurrarop. Glädjen stod högt i tak, och där -var ett stimm och ett sorl så den ena hörde knappt vad den andre sade. -Till och med de svartklädda statare- och torparehustrurna, som vågat -sig med på festen och i början suttit tysta och käppraka vid borden, -övergåvo så småningom sin reserverade hållning. De smuttade försiktigt på -de många vinerna — alla skola serveras samma slags viner antingen det är -landshövdingar eller koskötare var patron Boströms drastiska befallning -för dagen! — och började smälta och tala. - -Ja, se det var en fest, det! Så skulle det vara! Och så vackert patron -talade om sin avlidna hustru! Det var ett exempel för många, det! - -Och så sneglade de till sina män och fnissade. Visst viskades det också -om den fasliga likheten mellan fröken Sigrid och brudgummen, men inte -skulle patron gifta bort sin enda dotter med herr Johan, om där var något -på tok. Nej, aldrig i världen! - -På så vis var dagen i många avseenden betydelsefull. - -Framåt kvällen blev det dans. Ute eller inne, allt efter behag. -Naturligtvis dansades kronan av bruden. Det hörde till. De flesta av -ungdomarna föredrogo att gå bort till den lövklädda stora logen och -dansa. Sommarkvällen var vann och ljus. Fiolerna gnällde, och smeden på -Alby, som var virtuos på dragspel, hade anordnat en extra dansbana på -planen framför statarbyggnaden. - -Patron Boström var med överallt. Han dansade, skålade, klappade om -flickorna och skrattade. Hans blanka hjässa blev allt kraftigare i färg -ju längre kvällen led. - -»Roa er, barn! Roa er!» var hans ständiga uppmaning. - -När det började skymma, tändes marschaller på stora gårdsplanen, och -där serverades gående supé. Man hade god tid på sig. De, som skulle -med tågen, behövde ännu icke fara på några timmar. Pratet och skrattet -fortgick ohejdat kring de väldiga borden. - -Sigrid, som ombetts att vara värdinna, hade en massa förpliktelser att -uppfylla och fick icke tid att inlåta sig i långa samtal. För henne hade -det icke varit en så ansträngande dag som för patron Boström, men hon -började dock känna sig trött. - -För tillfället hade hon dragit sig litet åt sidan och stod stilla -borta vid trappan. Det såg helt fantastiskt ut på gårdsplanen med alla -de livliga gestalterna, de knastrande marschallerna, den stora röda -spegelkulan, som tycktes brinna, den mörka kastanjen med en aning -om sommarnattsljus ännu uppe i kronan, stamrosorna och de mystiska, -vinlövsklädda flygelbyggnaderna. - -Det var ett vimmel av människor. Hon kunde endast fånga några av dem. Där -pratade biskopen och landshövdingen. Där stod Karl XIII:s riddaren. Hans -kors blänkte just till. Där dunkade farbror Boström rättare Gustafsson -i ryggen vänskapligt, och där stodo doktor Enander och häradshövding -Torsell. Johan och Greta såg hon icke till. - -Hon kunde icke låta bli att se på Torsell. Som han stod, kastade en -marschall röda flammor över hans ansikte. Han såg diabolisk ut. Han måtte -sagt något roligt, ty Enander skrattade till. Det såg nästan ut som om de -tittat bort mot henne. - -Vad kunde han ha sagt? Var det något om henne? - -Hon såg honom gå bort till farbror Gustaf och säga något. Patron Boström -såg häpen ut men klappade sedan Torsell på axeln och drog honom med -sig framåt mitten av planen bredvid den stora, brinnande spegelkulan. -Patron Boström pekade på den gröna upphöjningen, där pelaren, som bar -kulan, stod. Det såg ut som han uppmanade honom att stiga upp. Torsell -vägrade men lät övertala sig. Han steg upp. Som han stod där, nådde hans -axel över kulan. Han lade ena handen på det brinnande spegelklotet och -väntade. Sigrid tyckte sig se hans sardoniska leende. Skenet från de fyra -marschallerna kring den gröna upphöjningen fladdrade i röda ljusvågor upp -och ned över honom och hans magra ansikte. Han såg ut som avgrundsfursten -själv med handen på det brinnande jordklotet. Skulle han tala? - -Patron Boström klappade oavbrutet i händerna. - -»Silentium! Silentium!» skrek han med stentorsstämma. Sorlet sjönk så -mycket att han kunde göra sig hörd. - -»Häradshövding Torsell har bett att få säga några ord till ungdomen. Jag -antar, att det icke blir de allra snällaste, för han är en gallblåsa, men -i gamla Sverige bör åtminstone ordet få vara fritt. Silentium!» - -Han steg åt sidan. Allas blickar vändes mot Torsell. Det blev några -sekunders tystnad. Därpå började han. - -»Bröllopsgäster!» - -Hans annars så kärva stämma skar som en trumpet genom luften. - -»Det finns en gammal orphisk hymn, som låter: gör oss rika och friska, -gör oss även visa och kyska! Årtusende har rullat fram efter årtusende. -Världen har icke förändrat sig så värst mycket från den stund, då den -gamla hymnen steg mot himlen. Vi ha visserligen samlat en hel del mer -guld på jorden — åtminstone somliga av oss. Om vi i någon avsevärd mån -blivit friskare nu än förr vill jag låta vara osagt. Bönen om rikedom -och hälsa är det förnämsta på jorden. Det är helt naturligt. Det är -så påfallande yttre fördelar, som äro förenade därmed. Visdomen och -kyskheten ha däremot sällan stått högt i kurs, och på den nuvarande -marknaden för andliga värden torde deras kurs vara lika med noll. Vem -har bruk för visheten och kyskheten i dessa tider, fulla av förhävelse, -självförgudning och ruttenhet? Vilka människor skulle finna på att vid -en offentlig fest smycka sig med vishetens och kyskhetens symboler? De -skulle riskera att bli utskrattade. Vilken har mod att stå upp och sjunga -en hymn till visheten och kyskheten? Vem har mod att vara idealist — -framförallt i handling? Han skulle bli inspärrad såsom sinnessjuk eller -korsfäst enligt god, gammal hävd, när det gäller ideella upprorsmakare. -Människorna ha tyvärr icke blivit klokare än att de inbilla sig, -att idealismen kan spärras inne eller korsfästas likaväl som att -rättfärdigheten kan klubbas ihjäl. Detta är naturligtvis ett gruvligt -misstag liksom överhuvud taget alltid, när man förväxlar personen med -begreppet. Jag förstår så väl, att idealister äro obehagliga, förargliga -och påträngande varelser. Bara detta att ha en idé, som ingen annan -har, är närmast en förbrytelse. Vad ligger närmare till hands än att -bestraffa förbrytaren, som med sin idé vill rubba de cirklar, inom vilka -vi vant oss att leva i fred och belåtenhet? Om idealismen trots allt -lever, beror det på, att den på något säreget vis sammanhänger med den -längtan till ett högre mål, som trots allt lever innerst hos oss alla, -mer eller mindre dold. Denna idealistiska längtan kan ibland få spontana -paroxysmer och kommer då till synes i det vi med ett något svulstigt -namn plägar kalla hjältedåd och som i vanliga fall plägar belönas med -guldmedaljer. Det finns andra hjältedåd också, de tysta hjältedåden av -alla dem, som offra sitt liv, sin kärlek för en idé, ett högt mål. Jag -har själv sett ett exempel på ett sådant tyst hjältedåd, där både ungdom -och kärlek offrades. När sådant kan försiggå i våra tider, kan man -hoppas, att världen icke är obotligt sjuk, hur svår febern än tycks vara. -Som läkemedel skulle jag vilja rekommendera idealismen, ehuru jag icke -tillhör de läkekunnigas utan de dömandes fördömda släkte. - -Er unga ber jag i synnerhet få anbefalla idealismen! Det är ingen skam -att bedja gudarna om vishet och kyskhet. Det är ingen skam att offra sig. -Som gammal domare borde jag avhålla mig från att driva en revolutionär -propaganda bland ungdomen, då det icke är otroligt, att den kan ha -vådliga följder så till vida, att ungdomen kanske icke blir rik, om den -följer mitt råd. Jag kan dock icke avhålla mig från att uppmana er, -ungdomar — bliv ideella revolutionärer! Inga sådana, som störta riken -och troner överända. Det är ett kortvarigt nöje, det försäkrar jag er, -och skulle bara medföra ett obehagligt möte mellan oss inför ett helt -annat forum än vid patron Boströms bord i denna sköna sommarnatt. Nej, -ungdomar! Revolutionera era själar! Rensa ut dem från hat, avund, egoism -och bered dem i tid på att, om det gäller, kunna offra både ungdom och -kärlek för något större och skönare! Då har ni i sanning icke levat -förgäves!» - -Torsell pauserade. Hans röst hade fått en varm klang och drog med sig -bravorop och jubel. - -»Innan jag slutar, har jag ytterligare ett par ord att säga. Stunden är -snart inne, när vi skola bryta upp.» - -»Nej! Nej!» hördes röster. Patron Boström slog avvärjande med händerna. - -»Jag upprepar det. Stunden är inne!» sade Torsell. Hans blick sökte sig -bort till Sigrid. Hon inbillade sig se hur hans ögon lyste till. Kanske -var det reflexen från marschallerna. »Innan vi bryta upp, ha vi någon att -tacka, som vi glömt. Glömt allt för länge, otacksamma som vi, människor -äro. Det är hon, som står därborta ensam!» - -Alla vände sig mot Sigrid. - -»Hon döljer sig som de tysta hjältarna för sed hava. Ni kanske icke vet -det, men jag vet vad hon gjort.» - -Han gjorde en mycket kort paus. Sigrid blev dödligt rädd. Vad tänkte han -säga? - -»Hon har varit vår osynliga värdinna, vår goda ande i dag. Jag föreslår, -att vi tackar henne med ett fyrfaldigt leve. Må hon alltid förbli vår -förebild! Leve Sigrid Persdotter Bjurcrona!» - -Fyra rungande, taktfasta hurra följde och sedan ett oändligt jubel. -Torsell, som lett hurrningens takt med armen, steg ned från den gröna -upphöjningen. Patron Boström gick emot honom. - -»Jo, jag tackar!» utropade han. »Tack, skall du ha! Det hade jag aldrig i -livet trott, att du kunde säga några hyggliga ord också en gång.» Och så -omfamnade han Torsell och dunkade honom studentikost i ryggen. »Aldrig -trodde jag det om dig, gallblåsa!» - -»Inte jag heller», sade Torsell torrt. »Det var också en förlöpning. Men -jag ångrar den inte.» - -Sigrid hade omedelbart efter hurraropen omgivits av en massa människor, -som ville trycka hennes hand och tacka henne. De flesta bedyrade, att -de icke haft en aning om att hon varit värdinna, något som hon icke -visste, om hon borde uppta som en artighet eller icke. Många passade -också på att säga adjö. Det var mest de äldre damerna, som, trots sina -männers eller följeslagares protester, ansågo, att de borde ge sig av, -eftersom det började bli sent. Bland de gifta paren, som bodde i trakten, -föranledde detta de mest beklagliga skilsmässor. Herrarna förklarade, att -de tänkte stanna till solen gick upp. Då skulle det bli sillfrukost hade -Gustaf Boström lovat. Från de äldre gifta damernas sida uttalades många -tvivelsmål om deras män voro riktigt kloka, ett spörsmål, som besvarades -med vanvördiga skratt och patron Boströms egen försäkran, att det var -sista gången i hans liv det firades något bröllop på Alby. Icke ens denna -förmildrande omständighet, som Torsell sade, kunde rubba en del damers -beslut att fara hem. Den ena vagnen efter den andra började också rulla -bort i den bleka sommarnatten. För varenda vagn, som for, hurrades det. -De gifta män, som stannade kvar, voro de ivrigaste att hurra, skamlöst -nog för sina bortfarande hustrur. - -Bland dem, som kommo fram och tackade Sigrid, voro också Johan och Greta. -De omfamnade och kysste henne och anförtrodde henne viskande, att nu -tänkte de i allra största hemlighet ge sig av. De hade redan sagt farväl -åt pappa, förklarade Greta. Ville tant Sigrid fara med eller tänkte hon -stanna? - -Sigrid visade på människorna omkring. Omöjligt för henne att resa -allaredan, så länge det fanns så många damer kvar. - -»Ja, så reser vi ändå», sade Johan. »Vi ses i morgon!» Han kysste Sigrid -skrattande. - -En stund efter körde Bjurnäs’ kalesch med suffletten uppslagen över -gårdsplanen. Magnusson hade god fart på parhästarna, men naturligtvis -upptäcktes det genast vilken dyrbar last vagnen förde. Där blev ett -väsen och ett skrik och ett hurrande utan ända. Man rövade blommor från -rabatterna, man rev ned girlander och vräkte över kaleschen. Några av de -djärvaste ynglingarna stego upp på fotstegen och bombarderade brudparet -med rosor. Magnusson hade all möda i världen att lugna hästarna. En hel -skara följde springande efter vagnen och jublade och önskade lycka. - -»Ja, nu är de borta», sade en sardonisk röst alldeles bredvid Sigrid. - -Hon hade varit så upptagen av att se och lyssna till tokerierna att hon -icke märkt, att Torsell närmat sig henne. - -»Jag tillåter mig också draga hädan», fortsatte han och bugade sig. - -»Nej, nej, ni får inte!» sade hon brådskande och grep efter handen, som -han sträckte mot henne. »Först måste jag riktigt tacka er!» Hon tog hans -hand mellan sina båda och tryckte den varmt. - -»Inte behöver ni tacka mig för att jag tackar er. Nog är vi ett -tackande folk, vi svenskar, men så mycket är icke nödvändigt, min bästa -fröken Bjurcrona. Jag förrättade bara en skyldighet, som alltför länge -uraktlåtits.» - -»Nej! Nej!» sade hon avvärjande. - -Hon såg på honom med sina stora, härliga ögon. Han kunde icke se, att de -voro mörkblå. De skiftade i alla färger allteftersom marschallernas ljus -speglades i dem. Det var sol och natt i dem, hav och himmel, skog och -ängar, blommor och lågor, allt. De voro som två underbara stjärnor. De -hörde knappt jorden till. - -Ett drag av smärta gled över Torsells magra, härjade ansikte. - -»Jag beklagar, att jag icke kunde säga mer.» Han böjde sig ned och kysste -hennes båda händer. Han såg ännu en gång på henne. Det var som om hans -blick velat smeka hennes mörka, vågiga hår, hennes klara, rena panna, -burret vid öronen, den fina näsan och munnens våglinje, som blivit så -sträng med åren. Han såg henne rätt in i de tindrande stjärnorna. Det var -som om han velat säga något mera, men så knep han ihop ögonen, bockade, -viskade ett knappt hörbart tack och gick. - -Strax efteråt for han ensam. Ingen kastade rosor på honom, och ingen -hurrade. - -Några timmar senare reste Sigrid. Gustaf Boström hade erbjudit sig själv -skjutsa hem henne, men hon hade avböjt under häntydan på hans plikter -mot de ännu kvarvarande gästerna. De flesta hade dragit sig inomhus. Det -hade börjat bliva kyligt på morgonsidan. Sigrid for obemärkt över gården. -Det inbrytande dagsljuset var obarmhärtigt. Bordsdukarna fläckiga, -söndertrampade blommor, halvfulla glas och buteljer, trasiga girlander. -En av marschallerna stod och osade med dödsmärkt låga. - -Sigrid tyckte det var riktigt skönt att komma ut på landsvägen. August -körde friskt undan. Han ville vara tillbaka så snart som möjligt. -Fiolgnället hördes ännu från stora logen. - -Dagen började vakna. Fåglarna kvittrade i buskarna, och morgonvinden -susade i de stora rågfälten. Det gick som böljor över dem. - -August behövde icke köra längre än till trädgårdsgrinden vid Bjurnäs. Där -steg Sigrid ur och August vände med vagnen. - -Luften var full av små, lätta rosenskyar, som drevo mot väster. Bakom -skogstopparna stod solen i begrepp att stå upp. Kanten på ett rökrött -smalt, långt moln lyste redan i guld. Det doftade av syrener och av den -söta trädgårdsblommen. Hela trädgården stod som en enda stor brudbukett. - -Sigrid gick drömmande uppför alléen. Mitt fram i det gröna lövverket -skimrade Bjurnäs vita gård. När hon kom upp på gårdsplanen, såg hon -fönstren hos de unga stå på vid gavel. Hon öppnade den tunga dörren så -tyst hon kunde och nästan smög sig uppför trapporna. - -För att de unga skulle få vara riktigt i fred hade hon återtagit sitt -gamla tornrum. Det var dit hon gick. Det gamla urverket arbetade lika -tungt och besvärligt som vanligt, och golvtiljorna knarrade, trots alla -Sigrids försiktighetsmått. - -Aldrig hade tornrummet sett så inbjudande ut. De skära kretonggardinerna, -eksängen med rosafärgade sidenomhängen, fasettspegeln, rokokobyrån och -kopparsticken på väggen i svarta, blanka ramar, allt var som en vacker -dröm, som hon återfunnit i verkligheten. - -Hon gick fram till fönstret och slog upp det. - -Ängar och gärden lågo i morgonsol, och tuppen på Bjurnäs kyrka blixtrade -till. Hur hon älskade allt detta! Vad jorden var skön! - -En gång för längesedan hade det legat frost över allt. En morgon för -mycket, mycket längesedan. Då hade hon ängslats och rädits. Nu kände -hon sig lugn. Alla sina kära hade hon omkring sig. Nere i kapellet lågo -far och mor och Erik. Och under henne vilade Johan och Greta. Kanske i -varandras famn. - -Hon sträckte ut armarna. Att icke leva förgäves hade han sagt i sitt tal, -där han stod i natten. Han visste hennes hemlighet. Det var för henne -ensam han talat. Varje ord hade varit riktat till henne. - -Hon gick och såg sig i spegeln. Jag har blivit gammal. Jag har fått gråa -hår, men jag har lärt mig älska livet, människorna, jorden, tänkte hon. - -Hon klädde av sig och gick till sängs. Fönstret stod öppet. In genom det -strömmade den friska morgonluften. Hon log för sig själv, där hon låg med -slutna ögon och sakta gled in i sömnens land. - -Hon hade icke levat förgäves. - - - - - -End of Project Gutenberg's Sigrid Persdotter Bjurcrona, by Ernst Didring - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID PERSDOTTER BJURCRONA *** - -***** This file should be named 56160-0.txt or 56160-0.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/6/1/6/56160/ - -Produced by Gun-Britt Carlsson, lars-håkan svensson and -the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - |