diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 4 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 | ||||
| -rw-r--r-- | old/56160-0.txt | 9464 | ||||
| -rw-r--r-- | old/56160-0.zip | bin | 183745 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/56160-h.zip | bin | 236656 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/56160-h/56160-h.htm | 11692 | ||||
| -rw-r--r-- | old/56160-h/images/aa.jpg | bin | 2551 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/56160-h/images/cover.jpg | bin | 42278 -> 0 bytes |
9 files changed, 17 insertions, 21156 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..d7b82bc --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,4 @@ +*.txt text eol=lf +*.htm text eol=lf +*.html text eol=lf +*.md text eol=lf diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..8ccceff --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #56160 (https://www.gutenberg.org/ebooks/56160) diff --git a/old/56160-0.txt b/old/56160-0.txt deleted file mode 100644 index 8aa9324..0000000 --- a/old/56160-0.txt +++ /dev/null @@ -1,9464 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Sigrid Persdotter Bjurcrona, by Ernst Didring - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - -Title: Sigrid Persdotter Bjurcrona - En släktroman - -Author: Ernst Didring - -Release Date: December 10, 2017 [EBook #56160] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID PERSDOTTER BJURCRONA *** - - - - -Produced by Gun-Britt Carlsson, lars-håkan svensson and -the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net - - - - - - - - - - -SIGRID PERSDOTTER BJURCRONA - - - - - SIGRID PERSDOTTER - BJURCRONA - - EN SLÄKTROMAN - - AV - _ERNST DIDRING_ - - [Illustration] - - _STOCKHOLM_ - _ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG_ - - STOCKHOLM 1922 - ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B:S BOKTRYCKERI - - - - -I - - - Kom genast pappa störtat med freja - - mamma. - -Sigrid Bjurcrona stod och stirrade på telegrammet, som hon höll i handen. -Jungfrun hade alldeles nyss stuckit det till henne, medan hon klädde sig -för teatern. Vårkvällen var ännu så ljus att det föll ett gult skimmer -över det gröna papperet, som hon slitit upp med ett otåligt ryck och nu -höll upp framför sig. Toalettlampan vid spegeln var dock redan tänd, ty -rummet låg mot gården. - -Sigrid sänkte handen med telegrammet. Den föll icke tvärt utan sjönk -långsamt ned efter sidenkjolen. Hennes blick sökte omedvetet in i -spegelns djup. Därinne stod en slank, högväxt och ung flicka med stora, -mörkblå ögon, fin, lätt böjd näsa och det allra fagraste kastanjebruna -hår med täckeligt burr vid öronen. Den ljusblå sidenkjolen var ännu icke -hophakad utan gapade på sidan, och det spetsprydda, vita underlivet -med ett rosenrött band draget genom överkanten hade ännu icke knäppts. -Halsen, skuldrorna och armarna i blekröd nakenhet voro förtjusande, och -det blandade artificiella och naturliga ljuset gav underliga skuggor -och dagrar som på ett gammalt porträtt. En sköldpaddskams inläggningar -glimmade. - -Allt var ljudlöst stilla. Det var som om den unga flickan därinne icke -levde utan var en vacker dröm. - -Plötsligt började spegelbildens stora ögon blänka och glittra. Tårar -föllo, en efter en. Då bröts förlamningen och Sigrid sprang bort och -kastade sig i soffan, storgråtande. - -»Pappa! Pappa!» jämrade hon sig. »Kära, lilla pappa!» - -Hon satte sig upp i soffan och läste telegrammet på nytt. Det var -klart, att något förfärligt hänt därhemma, annars skulle icke modern -telegraferat på det viset. Visserligen var hon hysterisk av sig, men det -där »störtat med freja» sade nog. Kanske han redan var död. Hon skulle -aldrig få se honom mer. Aldrig! - -Ännu en lång stund satt hon viljelös och såg på det gröna telegrammet. -Det ringde besynnerligt inne i hennes vänstra öra, och syner av hemmet, -det gamla, härliga Bjurnäs drogo förbi och skymde bort telegramorden. Där -var den långa lindalléen upp till gården; där de båda flygelbyggnaderna -för inspektoren och trädgårdsmästaren; där förfädernas gamla slott med -stora trappan. Där uppe till vänster en trappa lågo mammas rum och där -till höger pappas; där ... - -»Störtat med freja», läste hon igen. Synerna försvunno. Några minuter -satt hon orörlig med papperet i hand. Underligt, att de stavat freja med -liten bokstav? Det var ett namn på en levande varelse, på det högbenta, -bruna stoet, som pappa alltid älskade att rida, därför det bar så bra. - -Pappa, ja! - -Sigrid torkade av tårarna och reste sig. - -Hon måste genast resa, genast. Det var klart. Erik fick skaffa sig något -annat sällskap. Gräsligt tråkigt var det naturligtvis, att resa just -nu, när vårsäsongen i huvudstaden stod i sitt högsta flor och baler och -teatrar bytte av med middagar och supéer. Erik var också i strålande -humör. Han hade just tagit licentiaten och fått plats som underläkare på -Serafimerlasarettet. Han hade nödvändigt velat, att de skulle förlova sig -i dagarna, men Sigrid hade bett honom vänta tills hon hunnit underrätta -föräldrarna. Och så kom nu detta! - -Sigrid skyndade att klä av sig teaterstassen. För alla möjligheter klädde -hon sig i svart klänning. Vad var klockan? Sju, nästan. Då kunde hon -hinna nattåget, om hon raskade på. Bara hon hade pengar. Hon räknade över -kassan och fann, att det räckte. Det var då också märkvärdigt, att pappa -icke skickat pengar i tid som vanligt. - -Fy! sade hon sig. Du är riktigt stygg, som kan tänka på det nu, när han -ligger därborta. - -Hon packade i största hast den minsta kappsäcken med det nödvändigaste -samt slängde ned det övriga i stora kofferten. Det hela blev väl en -bortovaro på högst fjorton dagar. Då kunde hon nog vara tillbaka. Lådorna -i byrån var bäst att låsa. Lena var litet klåfingrig av sig. - -Alltsammans drog knappt en kvart. Hon var häpen själv över att hunnit med -det på så kort tid. Det bästa var, att hennes ögon hade återfått sitt -normala utseende. Hon hörde icke till dem, som ville låta folk avläsa -känslorna i ansiktet, och fru Söderblom, hur rar hon än var, plägade -alltid ingående besiktiga sina pensionärers utseende, om hon kom åt. - -Fru Söderblom hade också svårt att bli klok på fröken Bjurcronas verkliga -sinnesstämning, när denna svartklädd och i hatt och kappa steg in i det -lilla, röda kabinettet, där man efter middagarna alltid samlades till -kaffet. Sigrid meddelade kort och gott, att hon genast måste resa hem, -eftersom hennes far ridit omkull och skadat sig. Hon skulle genast så -fort hon kom hem skicka pengar för månaden och bad fru Söderblom att låta -henne få behålla rummet och låta sakerna stå kvar, tills hon kom tillbaka. - -Fru Söderblom hade alltid varit en smula imponerad av sin pensionärs -namn, klänningar och smycken. Ibland hade fru Söderblom visserligen fått -vänta på månadsbetalningen ett par dagar, men kom gjorde den alltid, och -Sigrid Persdotter Bjurcrona prydde onekligen upp pensionatet. Flickan var -kanske en smula för kokett och tyckte om att beundras, men så var det -med alla flickor nu för tiden. Förälskelsen i Erik Lindstål var allmänt -bekant på pensionatet, där Sigrid och han träffat varandra. Det var icke -heller något fel. Det blev snart förlovning glunkades det. - -»Vet fru Söderblom, om doktor Lindstål är hemkommen?» frågade Sigrid. -»Vi skulle gått på operan samman i kväll, men ...» Hon avslutade icke -meningen. Det ryckte kring mungiporna på henne. Fru Söderblom märkte, att -flickan bleknade, och klappade henne moderligt på skuldran, något som gav -ett rätt bisarrt intryck, eftersom pensionatsvärdinnan var liten, tjock -och rund och Sigrid Bjurcrona högväxt och slank. - -»Jag skall säga till honom, när han kommer», försäkrade fru Söderblom. -»Stackars liten!» utbrast hon. Därmed avsåg hon icke doktorn utan Sigrid. - -»Jag skriver så fort jag kommer hem. Hälsa och säg honom det. Kanske Lena -kan få hjälpa mig ned med kappsäcken?» - -De letade efter jungfrun. Hon var försvunnen. Fru Söderblom erbjöd sig -själv, men Sigrid tog beslutsamt kappsäcken i hand. Fru Söderblom ville -ringa efter bil. - -»Jag tar hissen, så det gör ingenting», förklarade Sigrid. »Det brukar -alltid stå en bil nere i hörnet. Det är icke tio steg.» - -Väl i bilen drog Sigrid en suck. Hon såg ännu en gång på klockan och -kände efter i handväskan, om hon tagit portmonnän med sig i brådskan. -Allt hade gått så brådstörtat. Hon undrade själv över att hon icke kände -sig yr. Det var knappt en halvtimme sedan hon fått telegrammet och nu var -hon redan på väg hem. - -Bilen körde Sibyllegatan rätt ned. Det gick med rasande fart, ty -Sigrid hade manat chauffören att köra på så att de hunno tåget. -Vid Strandvägshörnet måste de hålla en stund, ty skyddan för -Djurgårdsvagnarna var full med folk, som väntade på spårvagnarna, -och droskraden tog ingen hänsyn till bilens nödrop. Det var massor -av människor i rörelse. Kvällen var ljum och skön. I Nybroviken -speglade sig roslagsskutorna med seglen på tork och de nymålade, vita -skärgårdsbåtarna, som ännu icke börjat sina turer. En herre stormsprang -till Djurgårdsfärjan, som just gav sig ut. När Sigrid böjde sig fram för -att se om han kom med, såg hon hela Strandvägsfasaden lysa i aftonsolens -gyllenljus. Arsenalsgatan verkade mörk och kall som vanligt, men över -Torget låg drömmarnas längtan. - -Under alléträden flanerade människorna, och sofforna voro fullsatta. - -Hon hörde musiken från Blanchs. Det gick en skakning genom henne. Hon -slöt ögonen. Så satt hon stilla ända till Centralstationen, medan tårarna -sipprade fram. - -Hon kom i god tid. Hon var icke glad åt att behöva ta tredje klass men -måste lyda den magra kassans bud. För sex timmars färd spelade det heller -ingen roll. Jag kan ta andra, när jag reser tillbaka, tänkte hon. - -Här kom hon att plötsligt erinra sig, att hon icke underrättat dem hemma -på Bjurnäs om när hon skulle komma. Det var också för dumt, att man icke -hade rikstelefon på pensionatet. Bara allmänna. Nu kanske hon fick gå -från stationen ända hem. Jo, det blev trevligt! En mil nästan. Och mitt i -natten, klockan två. - -Hon gick beslutsamt bort till tidningskiosken, där hade man rikstelefon. -Hon begärde övergångsstationen till Bjurnäs. Det dröjde en lång stund, -innan hon fick förbindelse. Hon såg oroligt på klockan i vestibulen. -Ännu hade hon tretton minuter på sig. Äntligen svarade Bjurnäs. Det var -trädgårdsmästaren. - -Sigrid kom med en ström av frågor. Jo, kapten levde ännu, men det var -mycket dåligt. Det var bäst fröken raskade sig på, om hon skulle få se -kapten i livet för doktorn hade ... - -»Jag kommer med nattåget», förklarade Sigrid. »Säg till Magnusson, att -han hämtar.» Så ringde hon av. - -Nattåget var glest besatt i tredje klass. Kupéen var god. Sigrid var -riktigt förvånad att finna allt så snyggt. Hon hade gudskelov aldrig -förut behövt resa i tredje. Mamma hade alltid sagt, att där luktade -brännvin och bönder. - -I Saltskog kommo tvenne äldre, fina damer på. De hade mycket med väskor, -kuddar och kappsäckar med sig. De slogo sig ned mitt emot Sigrid. Av -deras samtal förstod hon, att de skulle till Italien. De försökte öppna -förbindelse med den vackra, högväxta flickan i svart. Det gick icke. Hon -svarade förstrött och kort på deras frågor. Vad hade hon med främmande -människor att göra? Hon hade sina egna sorger att tänka på, sina egna -bekymmer. - -Mest upptogo henne bekymren för Erik. Vad skulle han säga? Vad skulle -han tänka? Han kunde icke gärna bli ond över, att hon rest tvärt. Han -borde förstå, att ens egen far ändå var närmast. Det var också dumt, att -hon icke skrivit några rader till honom själv utan bett fru Söderblom -framföra det. Det var icke sagt, att denna förstod att framställa saken -såsom den i verkligheten förhöll sig. - -Jag kunde gärna bett henne lämna fram telegrammet, tänkte Sigrid. -Kanske han rent av inbillar sig, att jag gett mig av från honom. Han är -svartsjuk nog. Vilket förfärligt uppträde hade han icke ställt till, -när hon förklarat, att hon icke ville förlova sig med honom utan att -först inhämta faderns samtycke. Han hade rent av framkastat, att hon var -kär i någon annan. Hur hade han icke nedsatt sig själv för att förklara -anklagelsens sannolikhet. Hon var den vackra och glada fröken Bjurcrona -och han den fule och tväre doktor Lindstål. Hon hade anor och släkt. -Han var anlös, släktlös, oäkta. Hur hade hon inte fått smeka och trösta -honom, lugna och kyssa honom. Det var just kraften, ursprungligheten i -honom hon älskade. Han var någonting, som bröt av från den omgivning hon -var van att röra sig i. Hon kunde ofta stöta sig på hans rättframhet, -hans öppenhjärtlighet. Hon var mer van vid omskrivningar. I hennes -kretsar talte man icke om att någon var oäkta utan att modern eller -fadern var okänd. Stockholmsvistelsen hade visserligen fört henne -in i verkligt fina kretsar, där man ändå svor friskt och talade -söderamerikanska. Erik gjorde ingendera delen. Tvärtom predikade han -alltid om att svordomars användande bevisade brist på ordförråd hos -vederbörande. Vad söderamerikanskan beträffade, var dess användning ett -dumt försök att spela kvick. Det var helt enkelt ett tjuvspråk och borde -endast brukas av slöddret. De bildade borde hålla sig för goda att blanda -sig med packets vanor. - -Sigrid hade en gång kallat honom bildningsaristokrat för att reta honom. -Han hade nämligen något rakryggat över sig som kom henne att känna sig -underlägsen. Dessutom visste han mycket mer än hon. Han behärskade -förutom den del av läkarevetenskapen, som han ägnade sig åt, en hel del -sociala spörsmål. I Sigrids värld var han därför en uppenbarelse från -en annan planet. På Bjurnäs och gårdarna omkring talade man lantbruk, -hästavel, påläggning och trädgårdsodling. - -Sigrid suckade så pass högt att de gamla damerna sporde, om hon var -dålig. Hon reste sig och gick och satte sig på en annan plats. Hon kände -sig vresig, ovänligt stämd mot allt och alla. Att den där olyckan skulle -hända just nu! - -Hon rodnade av skam över sina egna tankar. Men så tröstade hon sig med -Eriks ständiga livsvisdom — man skall alltid vara egoist, ty då är man -sann mot sig själv. - -Det var som om de orden skänkte henne ro. Hon började slumra till och -nickade till ro vid vagnens gungande rörelse. Hon vaknade flera gånger på -natten och såg sig omkring men orkade icke tänka mer. - -Hon vaknade vid att konduktören rörde vid henne och nämnde -stationsnamnet. Hon for upp, grep sin kappsäck och kom av i sista stund. -Det var en mycket snäll konduktör, som låtit tåget vänta. - -Det var hemskt kallt ute. Stjärnorna brunno ännu på den mörkblå himlen. -Utanför stationshuset såg hon Freja framför Katrineholmskärran. Magnusson -tordes tydligen icke lämna henne, där hon trampade och dansade framför -vagnen av oro över det bortrusande tåget. - -Stationskarlen, som stinsade och som kände fröken Bjurcrona, hjälpte -henne bort med kappsäcken. - -Magnusson skyldrade vördnadsfullt med piskan för henne. - -»Hur är det med kapten?» frågade hon och steg upp. Hon var glad åt att -finna, att kusken varit omtänksam nog att ta pälskappan med. Det behövdes -minsann. Hon satte sig vid sidan av honom. - -»Är han död?» frågade hon, när Magnusson dröjde med svaret. - -»Kapten sov, när jag for, för doktorn kom ned och bad mig köpa något -på apoteket härinne.» Han sisade fart på Freja och fortsatte. »Jag tog -kärran, eftersom jag vet fröken tycker om den. Hon är så lätt.» - -»Jaså, Freja tog inte värre skada?» sade Sigrid. - -»Nej, hon är hård, hon.» Han lät piskan varligt snudda vid henne. Det -bar i väg som en pil med den höghjuliga kärran. - -»Såja, såja!» lugnade kusken. - -»Varför tog inte Magnusson Stella?» - -Kusken tittade till på henne. Det var för mörkt att hon kunde se -uttrycket i hans ansikte. - -»Stella? Nej, henne sålde kapten i förra veckan till Boströms på Alby. -Och hennes nåds hästar också.» - -Det var icke utan att det låg en ton av ogillande i rösten. Gamla -Magnusson tyckte aldrig om, att man minskade stallbesättningen. »Kör jag -för fort?» frågade han, när fröken icke sade något. - -»Nej, nej ...» - -Sigrid var full med gråt. Allt var så rysligt. Olyckan, skilsmässan -från Erik, slut på sånglektionerna — tänk, det hade hon glömt säga -återbud om — och så nu hästarna. Och mammas också. Det blir visst fler -olyckor, viskade det ur natten. Hon stirrade upp mot stjärnorna. De lyste -fryskalla, hårda. Det var något obarmhärtigt i deras sätt att lysa. -Aldrig hade hon sett stjärnorna se ut på det viset. Hon skakade till. - -»Fryser fröken?» frågade Magnusson och makade pälsen bättre omkring henne -med ena handen. Vid denna välmenta men oförsiktiga rörelse snuddade -pisksnärten åter vid Freja. Hon försökte slå upp med bakdelen och tog -till galopp. - -»Såja, flickan! Såja!» tröstade kusken och fick henne att återta det -snabba travandet. - -»Hon är lite’ sprallig av sig, i synnerhet, när det är mörkt», sade -Magnusson. - -Sigrid svarade icke. Hon var på det hela taget likgiltig för allting. -För henne kunde det gärna gå omkull i diket. Vad gjorde det, om hon bröt -halsen av sig? Hela hennes värld hade ramlat som ett korthus. I kväll -hade de middag hos direktör Axelssons. Där skulle hon träffat Erik. Och -i övermorgon skulle de gått på Teaterförbundets stora maskerad. Och på -lördagen skulle ... - -»Kanske jag skall tända vagnslyktorna?» frågade kusken. »Det blir mörkt -genom skogen.» - -»Inte för min del», svarade Sigrid. Det var riktigt bra, att de kommo in -i något ännu mörkare, så slapp hon skämmas över att hon satt och grät -stilla. - -När de nådde skogen, saktade Freja farten av sig själv. Hon frustade -och förlängde tyglarna med ideliga halssträckningar. I backen gick det -i skritt genom det allra svartaste. Då började Magnusson berätta om hur -olyckan gått till. Kanske han tyckte själv, att mörkret blev plågsamt. -Det blev en lång och utförlig redogörelse om hur kapten hade ridit ut -strax efter middagen för att bevista kommunalstämman. Se, det hade varit -tal om att man tänkte bygga ett nytt skolhus, och det hade kapten givit -sig både den och den på att det icke skulle bli något av. Skatterna -voro tillräckligt höga förut, och statar- och torparungarna blevo bara -högfärdstokiga av att sitta och läsa biblisk historia i slottsrum. Kapten -hade talat vitt och brett på stämman för det hade Jönsson i Vargtorp sagt -för han hade varit där också. Se, Jönsson hade elva ungar, han, och hade -inget emot att hans ungar läste biblisk historia i slottsrum, så det hade -visst varit litet hett emellan dem på mötet. Efteråt hade kapten bjudit -kyrkoherden, som var ordförande på mötet, på supé på Stadshotellet, -och där hade man visst varit grundlig, för när Karlsson for in med -mjölkskjutsen på morgonen hade han mött kapten och patron Boström ridande -i kapp som galningar. Längre fram på dagen hade Karlsson kommit hem med -kapten på mjölkskjutsen och Freja bunden efter. Kapten hade legat på -landsvägen blodig och sanslös, och Freja stod och betade ute på ängen. -Det hade icke varit mer än några hundra meter från smedjan, som fröken -visste, och icke mer än några steg från grinden till trädgården, så -doktorn hade sagt, att kapten troligen försökt ta grinden men att Freja -slagit i och hela ekipaget gått över. Patron på Alby visste ingenting. -De hade ridit hårt men skilts vid Albyvägen, hade han sagt. Doktorn hade -sagt, att det var hjärnskakning det mesta och ruskat på sitt stora, -vithåriga huvud mycket, mycket betänksamt för det hade Eva sagt, som -hjälpte till. - -»Ja, och nu ligger kapten där orörlig för första gången i sitt liv», slöt -Magnusson sin långa berättelse. - -Sigrid hade kommit från sina egna tankar. Men hon hade icke lust att -fråga vidare. Magnusson, som troligen fann henne otacksam att berätta -något för, fann sig icke föranlåten att vidare behandla ämnet eller ta -upp något nytt. Dessutom började Freja sätta bättre fart av sig själv. De -hade också lämnat skogen med Albys gamla gård just i brynet. De togo av -vägen till Bjurnäs, och nu led det gott undan. - -Himlen hade fått en gröngul skiftning mot väster. Bjurnäs började redan -avteckna sig i en svag kontur. Stjärnorna miste sitt kalla, bistra sken -och liksom löstes upp för gryningsljuset, flöto ut och blevo borta. -Endast över Bjurnäs höll sig länge en stilla, stor stjärna. Så slocknade -den också. Den nya dagen höll sitt inträde. - -Kärran rullade förbi sovande torp, små speglande sjöar med ekor vid -stranden. En och annan tupp gol. I björkarnas späda, hängande grönska -började morgonvinden viska. Sigrid frös i sitt hjärta. Hemskt var det att -fara mot döden, när dagen gick in på nytt. Men så låg det också frost på -gärdena. - -Vid grinden bortom smedjan måste Magnusson av och leda hästen igenom. Han -visade på platsen, där olyckan sades ha hänt. Där syntes inga spår. - -De körde längs trädgårdens skyddande, stora granhäck. Ett och annat -fruktträd hade redan slagit ut och räckte upp att visa sin skära eller -vita blom. När de svängde av in i den gamla alléen med sina hundraåriga -lindar, vars lövverk redan bildade ett grönt valv, skimrade Bjurnäs -huvudbyggnad i fonden med stora trappan. Sanden knistrade, när de körde -fram. - -Ingen människa syntes till på gården, men ett ansikte tittade fram bakom -geranierna inne i flygeln hos inspektorens, och uppe i faderns rum brann -ljus, det syntes tydligt i gardinspringan. Sigrid gick uppför trappan. -Hon var stel och frusen. Porten var lyckligtvis öppen. I vestibulen -luktade det kyla, mögel, död, och nischerna med de båda rostiga -riddarerustningarna hade aldrig synts henne så mörka och hemska. - -Medan Sigrid undrade, om hon först skulle väcka någon av jungfrurna -nere eller genast gå upp till fadern, kom Eva ned för trappan från övre -våningen. Hon var rödögd och förgråten, och hennes gråa hårtestar hängde -i oreda kring det skrynkliga men goda, gamla ansiktet. Sigrid tog henne i -famn och kysste henne utan ett ord. - -Det dröjde en god stund, innan hon fick fram en viskning om hur det stod -till med kapten. - -»Kapten har slumrat till ett slag», viskade den gamla trotjänarinnan -tillbaka. »Han har frågat flera gånger efter fröken», tillade hon och -torkade ögonen med förklädsnibben. »Doktorn har vakat hela natten hos -honom, men hennes nåd har gått och lagt sig. Hon var så förstörd. Det -är bäst fröken får något varmt i sig. Hon fryser ju, stackarn, så hon -skakar.» - -Eva klappade henne på kinden och förde henne med sig in i sitt rum samt -drog upp gardinen. - -»Här är varmt och gott åtminstone. Uppe hos fröken har det icke hunnit -bli ljumt ännu, fast vi eldat flera brasor redan. Iskylan sedan vintern -sitter ännu i stenväggarna. Sätt sig nu, kära fröken, här i soffan så -skall jag få upp Ida så hon kan koka kaffe åtminstone. Jag sade till -henne att hålla det varmt tills fröken kom, men naturligtvis har hon -somnat från alltihop. De unga har ingen ansvarskänsla numer.» - -Med dessa ord gick hon. Det var ingen udd till Sigrid i den sista -meningen, det förstod hon, men ändå gjorde den ont. Det var endast riktat -mot pigan, som somnat. - -De unga har ingen ansvarskänsla numer, upprepade Sigrid tyst för sig -själv. Hade hon icke ansvarskänsla? Hon, som genast reste hem från Erik -och allt? Icke ett ögonblick hade hon tvekat, det visste hon med sig -själv. Men var det ansvarskänslan, som gjorde det? Var det icke snarare -en naturlig reflexhandling inför telegrammets maning? Ansvarskänsla? Vad -skulle hon ha för ansvarskänsla? Både far och mor hade velat, att hon -skulle resa till huvudstaden för att utbilda rösten hos Bratt, som hade -ett stort namn. Det var väl ansvarskänsla att lyda sina föräldrars öppet -uttalade önskningar. Och ändå ... - -Sigrid satt fortfarande med pälskappan på sig. Hon stirrade på den -utbrunna brasans mäktiga glödhög. Det var som ett miniatyrslott i -aftonsol. Det brann och flammade i böljande, röda vågor på murarna. Där -voro fönstren, som lyste eld, och där uppe stodo tinnarna och tornen med -gråa skuggor mellan sig. Det var natten, som kröp fram mellan taktegeln. -Och vallgraven därnere var redan svart med en och annan röd reflex. Där -låg vindbryggan nere. Det lyste blod på dess ena kant. Där tittade ett -ansikte med kroknäsa och knävelborrar fram i vaktrummet på sidan, och där -stucko ett par slungor fram sina mörka gap. Varför var vindbryggan öppen? -Vem väntade man på? - -Slottet blev gråare, mörkare. Murarnas aftonglans slocknade. Det var -mycket tyst och stilla. Tinnarna fingo spökaktigt grått över sig. Ett -torn vacklade och störtade in. Murarna sprucko, och med ett hastigt -uppflammande låg drömslottet i spillror. - -Sigrid reste sig och gick fram till fönstret. Ute rullade dimmorna över -fälten. Kunde det verkligen vara frosten, som ännu låg kvar därute långt -borta på andra sidan sjön? Sigrid ryste och svepte kappan fastare om sig. -Hon kunde icke låta bli att se på fönsterpostens djup. Det var minst en -meter. Åh, dessa murar, dessa murar! - -Lyckligtvis kom Eva med kaffet rykande varmt. - -»Jag gjorde iordning det själv», förklarade hon. »Ida var naturligtvis -ute. Gud vet var människan håller hus om nätterna!» - -Denna något bittra reflexion följdes av ett visst råd: »Drick nu medan det -är riktigt varmt, kära fröken. Det skall göra gott. Vi skall lägga på mer -ved också.» - -Sedan hon slagit i Sigrids kopp, kastade hon in några björkkubbar i -kakelugnen. Nu var drömslottet hopplöst förstört. - -»Det tar sig snart», tröstade Eva. - -Hon ställde sig att med ett verkligt lyckligt uttryck i ansiktet åse hur -Sigrid drack sitt kaffe. - -»Doppa också, kära fröken», rådde hon. »Jaså, där ha vi människan», -utropade hon, när dörren öppnades och husan trädde in med en gräddsnäcka -i hand. - -Människan var stor och stark, medelålders och med lingult hår, som låg -hopsurrat i nacken. Vacker var hon icke att skåda men såg godmodig ut. -Hon neg för fröken. - -»Jag begriper inte», sade hon, »vad Eva skulle lägga sig i mitt kaffe -för. Jag hade gjort eld för länge sedan, det såg hon väl, och skulle bara -ned efter tjocka grädden i källaren.» - -»Jag har inte lagt mig i hennes kaffe», förklarade Eva mycket logiskt. -»Det var en faslig tid att gå efter grädden! Jag tyckte det var mycket -bättre, att fröken fick kaffet med detsamma även om hon fick hålla -tillgodo med den tunna grädden.» - -Människan svarade ingenting härpå. Hon satte bara gräddsnäckan på bordet -och gick sin väg utan ett ord. - -»Jag vet nog var hon var», sade Eva menande. Ett leende kröp fram i -munvinklarna, men hon fick icke tid att utbreda sig vidare över ämnet, -ty Sigrid tömde hastigt kaffekoppen och frågade, om Eva trodde, att man -kunde gå upp till kapten nu. Hon avskydde paniskt allt skvaller, mest -pigskvaller även om det kom från den gamla, hederliga, goda Evas mun. Hon -hade icke förgäves tillbragt vintern i ett Stockholmspensionat. - -Eva skulle höra efter. Hon kom strax ned med besked. Kapten sov ännu, och -doktorn hade också somnat i stolen bredvid sängen. Det var bäst att låta -dem vara. Men hennes nåd var vaken och hade hört skjutsen komma samt bad, -att fröken genast skulle komma upp. - -Sigrid dröjde icke att lyda. Hur litet hon och modern än hade gemensamt -med varandra, smälte alla små gångna ojämnheter bort inför sorgen, som -drabbat dem båda. - -Eva och hon tassade tysta uppför trappan. Dörren till kaptens rum stod -en smula på glänt. De lyssnade båda vid den men hörde icke annat än de -sovandes andedrag. Eva vinkade avböjande till Sigrid och gick in till -kaptenen. - -Moderns dörr stod också på glänt. Det var som om alla, som sovo, väntade -en objuden gäst, för vilken inga lås och vreden höllo. - -Hennes nåd hade båda ljusen tända på nattduksbordet. Hennes oformligt -stora kropp avtecknade sig under täcket. Ansiktet, som trots sin -förgråtna prägel dock hade ett visst mått av höghet, som alltid skrämt -Sigrid, lyste upp av glädje, och hon sträckte båda armarna mot dottern, -som snyftande kastade sig i dem. - -Sedan de gråtit slut, kom ungefär samma förklaring över olyckan, som -kusken avgivit, ehuru tillsatt med bittra klagomål över Pers vildhet. -Aldrig kunde han hålla måtta. Aldrig kunde han rida som en annan -människa. Nu var allt slut, allt, det visste hon. Det kunde hon se på -doktorn. Man behövde icke ta miste på hans ansiktsuttryck, när han fick -se Per ligga där i sängen. Det hela var bara en fråga om timmar. Vad -skulle det nu bli av dem båda? - -De vaggade varandra i armarna, där modern satt upprätt i sängen med -dottern i famn. Genom all sorgen urskilde dock Sigrid tydligt en smärtsam -förnimmelse av att moderns klagan icke så mycket rörde fadern som icke -mer dem båda och framför allt henne själv. »Ock jag, som så ofta bett -Per att vara försiktig, att fara fram varligt. Han är icke längre en ung -löjtnant, som kan leva tokig, utan en gammal man, som har förpliktelser -mot sig och de sina. Men så var det alltid, alltid! Inga hänsyn vare sig -hit eller dit. Bara storma på. Och jämt och samt skulle han ta Freja, -fast han visste hur galen hon var. I stället för att behålla Stella, som -var from och sedig, sålde han henne. Och inte bara henne utan tänk också -båda mina vackra vagnshästar. Jag förstår honom inte, har aldrig förstått -honom, lika litet, som han förstått mig.» - -Sigrid drog sig tillbaka mitt ur omfamningen. Anklagelsen mot fadern var -henne för stark i detta ögonblick, när han låg därinne i sitt rum och -hans liv kunde räknas i några få timmar. Modern sjönk utmattad ned på -kuddarna och drog upp täcket. - -»Kära barn, varför stänger du inte dörren efter dig! Du släpper in en -kyla från salongen, som isar ända in i märg och ben.» - -Sigrid gick bort och stängde dörren. Hon ville ha sagt något om, att -hon trodde, att modern ville ha dörren öppen, men tyckte, att det icke -tjänade någonting till att svara. Hon kände moderns hysteriska sätt att -ta saker och ting. - -»Jag tror ni vill ta döden på mig också», mumlade hennes nåd. »Vilken -natt! Vilken natt! Jag har inte fått en blund i mina ögon.» - -Hon slöt ögonen trött. Sigrid gick fram till sängen igen och satte sig -på stolen bredvid. De båda ljuslågorna fläktade för luftdraget. Mellan -de tunga silverstakarna stod en parfymflaska och en puderask i emalj med -Bjurcronas vapen. - -Sigrid satt och såg på modern. Den gamla känslan av att aldrig veta, om -modern spelade teater eller gav verklighet, smög sig på henne. Modern -var påfallande vacker ehuru dragen något försvunno i fetma. Näsan var -fint böjd, pannan klar och hög, och ögonlocken voro stora och kupiga, där -de lågo slutna. Ögonfransarna voro långa och svarta, och håret, som hon -icke löst upp för natten utan ännu bibehöll i mörkbruna vågor, bildade en -verkligt vacker ram kring ansiktet. De få silverstråna här och var klädde -bara. Hon kunde gott likna en sovande drottning. Det enda, som störde, -var munnen. Den var bred, och läpparna voro tjocka och röda. - -Modern öppnade långsamt ögonlocken. En stund sågo de på varandra. - -»Du tycker visst jag ser förfärlig ut», sade modern till sist. Hon strök -tillbaka en hårlock vid örat. »Jag var så trött, kära barn, att jag gick -i säng utan att reda håret.» - -När Sigrid icke svarade något, vaknade moderskänslan. - -»Du är trött själv kan jag se. Jag vet inte, om de gjort i ordning ditt -rum. Jag sade till, att de skulle elda hos dig, men alla människor -tappade huvudet, när de kom hem med Per. Och jag orkade verkligen icke -tänka på allting. Du förlåter mig?» - -Hon sträckte handen fram mot Sigrid, som böjde sig ned och kysste den. I -all sorgen fanns det dock en, som var olyckligare än hon själv. Det var -hennes egen mor, som ännu icke — ännu icke ... - -»Du kan också lägga dig på schäslongen därborta. Be Eva, att hon skaffar -dig några täcken så länge. En sådan vår vi har! En sådan vår! Frosten -ligger kvar långt fram på morgnarna, sade Per i går. Han var ute och -satte ryssjor tidigt på morgonen. Han kunde naturligtvis inte låta -Fiskar-Anders sköta om det. Men så är det alltid!» - -»Han tyckte kanske det var roligt», försökte Sigrid. - -»Roligt? Jag vet inte jag brukar få ha roligt.» - -»Ja, men mamma, nu är du verkligen ...» - -»Förlåt, barn lilla! Jag är så förstörd. Gå och säg till Eva nu, så tar -hon in täcken åt dig. Man ligger inte alls dåligt på den där schäslongen.» - -»Jag tror hellre jag går upp på mitt rum», sade Sigrid. »Solen skall väl -snart vara uppe.» - -»Solen! Inte finns det någon sol i det här landet. Kom och kyss mig -först, innan du går, Sigrid. Jag har sannerligen om någon behov av ömhet -i denna stund.» - -Sigrid fullgjorde plikten och sade godnatt. - -»Du kan gärna släcka, innan du går, så kanske jag kan få blunda till en -stund», sade modern. - -»Blir det något, får ni väcka mig. Godnatt, barn!» tillade hon, vände med -en suck sin tunga kropp på sidan och drog täcket över örat. - -Sigrid släckte ljusen, trevade sig bort till dörren och gick ut -och stängde den stilla. Hon fortsatte genom salongen, där de -gamla familjeporträtten sågo dystrare ut än vanligt i den gråa -morgonbelysningen, samt passerade genom den stora matsalen med de tunga -ekmöblerna och smög sig på tå in i biblioteket, där papperen flöto på -skrivbordet i oordning. Hon lyssnade vid dörren till faderns sängkammare -bredvid. Samma ljud som förut. Tunga djupa andedrag. Då och då ett -gurglande som om luften tröt. Det var säkert fadern själv. - -Sigrid undrade, om hon skulle säga till Eva, att hon gick upp till sig -själv och lade sig. Vid närmare eftertanke fann hon det onödigt. Det -kunde Eva förstå ändå. - -Sigrid smög sig ut i hallen och uppför trappan till översta våningen. Hon -kände sig själv som ett spöke, en anmoder från gamla dagar, som vankade -omkring i slottet i oro över att någon i släkten skulle gå bort. Hon var -riktigt kuslig till mods, när hon skulle passera vinden med de stora, -mäktiga bjälkarna, som buro taket, och det gamla urverket till klockan, -som alltid såg så fantastiskt ut och minde henne ständigt om något slags -tortyrredskap med linor, hjul och lod. Där var också så pass mörkt att -hon måste treva sig fram. Hon väntade, att när som helst känna något -kallt och fuktigt möta. Urverket tickade tungt, ansträngt och hårt som om -kraften höll på att tryta, och golvtiljorna knarrade till då och då hur -försiktigt hon än smög sig fram. Allt gav intryck av att något höll på -att brista, gå i sär. - -Sigrid blev alldeles vettskrämd, när hon hörde någon röra sig inne i -hennes rum, vars dörr hon just nått. Det var alldeles tydligt, att någon -fanns därinne. Det hasade och knastrade. Ett metalliskt ljud hördes, och -så kom det försiktiga fotsteg mot dörren. Sigrid var för rädd att skrika. - -I samma ögonblick öppnades dörren, och husan visade sig. Hon blev lika -rädd hon. Sedan förklarade hon, att hon gått upp för att lägga in mera -ved i kakelugnen. Då förstod Sigrid de mystiska ljuden och tackade. - -När Sigrid blev ensam, gick hon bort och kände på kakelugnen. Det skönt -blåmönstrade, gamla Mariebergskaklet var glödhett, men luften inne i -det stora, runda tornrummet var ändock knappt ljum. Sigrids andedräkt -syntes, när hon riktigt pustade ut. De båda djupa fönsternischerna voro -icke heller vidare täta på sidorna om fönsterramarna. Där gapade långa -sprickor längs efter, och luften stod in frisk och sval. - -Ändå kom det en skön hemkänsla över Sigrid. Allt var orört, precis som -när hon lämnade det för länge sedan. De skära kretonggardinerna, den -gamla eksängen med rosafärgade sidenomhängen, fästade samman i en pösig -rosett mitt över, spegeln med sin facetterade glasram, Hauptska inlagda -byrån med rokokoklockan ovanpå, de gamla kopparsticken på väggen i sina -svarta, blanka ramar — allt fanns kvar. Och golvet var ännu täckt med den -tjocka Brüsselmattan, hur nött den än var. Där hade nog gamla Eva lagt -tidningspapper under för att hålla golvkylan ute. - -Sigrid gick fram till sängen och drog bort det tjocka, röda sidentäcket -för att den lilla värme, som fanns, skulle kunna krypa ned i -sängkläderna. Hon lade handen på lakanet. Det var bra kallt, men hon -kände tydligt, att man lagt en filt under lakanet. Den snälla, rara, -omtänksamma Eva! Det var annat det än i pensionatet. - -Sigrid kände sig riktigt varm. Hon tog pälskappan av sig. Den kunde -hon åtminstone undvara. Så kom hon att tänka på sin kappsäck. Den hade -hon glömt nere i hallen. Så tråkigt! Nu skulle hon behöva springa ned -efter den. Hon kunde icke gärna gå i säng utan att borsta tänderna. Och -nattlinne sedan! - -Hon oroade sig i onödan. Någon hade tagit upp hennes kappsäck. Den stod -på sidan om byrån. Det var därför hon inte sett den. - -Hon skyndade att göra sig i ordning för natten. Hon blev på en gång -så trött. Men innan hon gick till sängs, tog hon ändå en blick genom -fönstren över nejden. Hon såg ängar och gärden, där dimmorna ännu rullade -fram, men hon kunde också se vädertuppen borta på Bjurnäs kyrka. Den -började redan lysa. Solen höll visst på att gå upp. Nere vid stallet var -Magnusson i farten, och ur statarebyggnadens skorsten stod röken upp. -Hönsen hade redan hunnit ut på backen vid ladugårdslängan och Felix, den -stora prakttuppen, stod som vanligt högst upp och gol. Allt började en ny -dag. Det var bara han därnere inunder, som aldrig mer skulle stiga upp. - -»Stackars lilla pappa», mumlade Sigrid och skyndade sig i säng. Hon frös -så att hon skakade. - -Vad skulle det bli av dem? - - - - -II. - - -Det var långt lidet på dagen, då Sigrid vaknade vid att någon rörde vid -hennes arm. Eva stod vid sängen med kaffebrickan. - -»Ja, fröken får förlåta mig, att jag väckte, men kapten ser ut att börja -återfå sansen, så det kanske är bäst att hålla sig färdig. Hon hinner -mycket gott att få sig kaffe först. Fröken får ursäkta, att jag måste -ned med detsamma. Doktorn behöver mig nog, men jag ville inte låta husan -väcka. Hon är som en träklump. Gör sig ingen brådska. Jag skall säga -till, om det skulle bli något.» - -Hon gick vänligt mysande. Sigrid skyndade att klä sig och dricka kaffe. -Sedan sprang hon ned till fadern. - -Mycket, mycket försiktigt öppnade hon dörren till hans rum. Det var bara -Eva inne hos honom. Doktorn hade gått ned för att äta. - -»Se där har vi henne redan, kapten», förklarade Eva nästan muntert. »Stig -fram fröken lilla, det är inte farligt! Kapten är riktigt duktig i dag.» - -Sigrid hastade fram, såg ett ombundet huvud i sängen, ett par stora, -stelt blickande ögon, som hon icke kände igen, och föll på knä vid sängen: - -»Kära, lilla pappa!» Hon kysste hans hand, hans arm. - -När hon snyftat slut, såg hon upp. De stela ögonen sågo rätt upp i taket. -Det var ännu icke mycket medvetande i dem, och de flyttade på sig mycket, -mycket långsamt, liksom med allra största svårighet. Han ville tydligen -mycket gärna vända dem mot dottern, men det var förenat med stor möda. -Till slut fann han på att vrida en smula på huvudet för att få se vem som -talade till honom. Läpparna rörde sig. - -»Stilla! Stilla!» varnade Eva. »Han hör visserligen inte ännu vad vi -säger, påstår doktorn, men han kan säga ett och annat ord själv. Hör -bara!» - -Båda lutade sig fram över honom. - -»Sigrid», sade han svagt. Det lät som det kom långt, långt bortifrån. - -»Ja, pappa, här är jag», sade Sigrid och tog hans hand. - -Hans ögon sågo på henne utan att förstå. Han hade ännu icke fullt -återvänt till livet. Han var på gränsen mellan två världar, den -skuggfyllda och den solklara. Medvetandet stapplade på kryckor mellan -dem, sökte sig fram halvblint. - -Sigrid var djupt gripen. Så hade hon icke tänkt sig återse fadern. Hon -hade visserligen trott, att han skulle bära svåra spår efter olyckan, -men denna outsägliga hjälplöshet var nästan värre. Den högreste och -välbyggde Per Bjurcrona, alltid med gungande kraft i hela gestalten och -med lysande klarblå ögon, hade förvandlats till ett hjälplöst bylte, -varur ett par stela porslinsögon stirrade. De delar av ansiktet, som icke -höljdes av det vita bandaget, hade mist den praktfulla bronsfärgen, som -alla på trakten avundades Bjurcrona, och redan fått en elfenbensartad -anstrykning, som skrämde Sigrid. Det var som om allt blod lämnat den -kraftfulle gestalten och det bara fanns ett skört skal kvar, som kunde -brista, falla in när som helst. Till och med de starka händerna med -sina långa fingrar, som tyglat så många galna hästar, hade fått något -benrangelsartat över sig. Fet hade Per Bjurcrona aldrig varit, men att -en människa så hastigt kunde förändra sig hade Sigrid aldrig trott. Hon -mindes, att modern skrivit något om att pappa varit dålig en tid för -flera månader tillbaka. Det kunde möjligen förklara. - -Han kommer aldrig upp, tänkte hon, där hon satte sig på stolen bredvid -sängen. Hon smekte sakta hans hand. Den var underligt kall och känslolös. - -Hon såg frågande på Eva. Denna skakade på huvudet. - -»Bäst fröken går ned och språkar med doktorn så får hon själv höra. Jag -begriper ingenting.» - -Sigrid satt kvar. Hon var allt för rädd, att något skulle hända, om hon -lämnade fadern. Hon hjälpte om en stund Eva att ordna sängen så gott som -möjligt utan att rubba den sjuke. - -»Hon är riktigt duktig», prisade Eva. - -Efter en dryg timma kom doktorn in. Han såg trött ut men nickade glatt åt -Sigrid och tryckte hennes hand fast. - -»Nu skall vi inte sitta där och hänga», förklarade han, »utan gå ut och -röra på oss. Med Per är det ingen fara för tillfället. Han kan ligga så -där, många dagar. Huvudsumman är, att han får vara fullständigt i ro ännu -så länge.» - -Han tog Sigrid milt under armen och förde henne med sig ut i hallen. -Kaminen var påfyrad och brann friskt. - -»Sätt sig nu så får vi talas vid», befallde han. Som gammal militärläkare -hade han en inrotad vana att då och då återfalla i kommandotonen och -tilltala civila som rekryter likadant. Länge varade dessa återfall icke. -Hans spelande glada och goda ögon motsade också befallningens skärpa, och -den gest, varmed han strök över sitt vita stubbhår, hade ingenting av -knektmorskhet i sig. - -»Jaja, hon får naturligtvis göra som hon vill», skämtade han, när Sigrid -förblev stående. »Men jag sätter mig, det får fröken ursäkta mig för, jag -är trött. Vi ha hållit på här ett dygn snart i ett sträck. Gumman Eva är -beundransvärd.» Han log brett. - -Sigrid satte sig. Hon såg oavvänt på det rödfriska anletet. Hur kan han -skratta, tänkte hon, när pappa ligger där ...? - -Doktor Enander makade stolen närmare hennes. - -»Låt oss nu tala förstånd», sade han. »Fröken är gammal nog att förstå, -att ingen kan göra anspråk på att få leva evigt. Per lika litet som -andra. Jag vill härmed icke säga, att han kommer att dö nu genast eller -inom några dagar. Han kan leva eller dö. Därom vet jag intet. Med hans -starka natur, hans seghet och framförallt med hans oerhörda livsvilja -skulle det mycket väl kunna hända, att han en vacker dag sitter på -hästryggen igen. Dock icke på Freja, hoppas jag.» - -Doktorn tog en pris ur snusdosan och bjöd Sigrid dosan. - -»Nej, naturligtvis, det borde jag förstå, att en ung, vacker flicka icke -har samma ovanor som en gammal knektbårdskärare.» Han skrattade till. - -»Vad hennes nåd tänker om olyckan, vet jag inte. Hon har mest gjort oss -besvär med sina gråt- och svimningsattacker. Mamma är nervös efter vad -jag kan förstå?» - -Sigrid nickade till svar. - -»Nu skall vi bara se till att hålla humöret uppe. En olycka blir inte -hjälpt med att andra människor tappa huvudet. Tvärtom. Det är just då vi -skall anspänna vår kraft, våra nerver. Jag litar alltså på fröken.» - -Hans blick blev hastigt allvarlig och prövande. - -»Hur gammal är fröken?» frågade han. - -»Nyss fyllda tjugufyra», svarade Sigrid. - -»Då har man trampat ut barnskorna», fortsatte doktorn. »Jag måste resa -hem oförtövat. Har en svårt sjuk i staden. Jag kan inte gärna lämna honom -i sticket för Pers skull. Den andre är också en gammal, god vän. Alltså -får fröken nu överta min roll och bli den starka och styrande. Om jag kan -få fatt i någon sköterska, skall jag genast skicka över henne, så fort -jag kommer till staden. Senast i morgon bittida är jag tillbaka, kanske -också redan i kväll.» - -»Vad är det åt pappa?» frågade Sigrid. »Är han svårt skadad?» - -»Han är bra sönderslagen i huvudet, det måste jag säga. Han har tydligen -fått sig en hård törn, när hästen gick över. Ena nyckelbenet är brutet, -och han har en svår utgjutning i sidan. Allt det där kan nog reda -upp sig. Det värsta är att man inte kan säga, om det är några inre -komplikationer. Hjärnan har fått sig en skakning, det märks nog. Det kan -nog bli bra. Värre är om det skulle tillstöta något annat. Det är med -människor som med klockor, som skadats. De stanna lätt, sedan de gått -en tid. För närvarande finns det ingenting att göra. Byta omslagen så -försiktigt som möjligt och annars låta honom vara och lita på naturen. -Hjärnan måste först lugna sig. Vad medicinen beträffar, har jag sagt allt -till Eva. Mamma tror jag inte vi kan lita mycket på. Kunde vi bara flytta -honom, vore det bäst, att han kom in på sjukhuset, men det går inte ännu. -Sedan kanske vi kan ta en Röntgen av honom. Jag tycker icke om den där -utgjutningen i sidan. Ja, nu vet fröken ungefär hur det står till med -pappa. Någon ögonblicklig fara är det inte, så mycket är säkert. Nu måste -jag ge mig av. Förlora icke modet. Han har jättekrafter. En vanlig dödlig -skulle kollaberat med detsamma för en sådan smäll.» - -De gingo in till den sjuke. Han låg likadan. Doktorn böjde sig ned över -honom och såg på honom. - -»Ja, adjö med dig, Per», sade han långsamt och tydligt. »Jag kommer igen.» - -Per Bjurcrona tycktes icke bekymra sig om dessa tröstande ord. - -»Eva», viskade han sakta som förut. - -»Se, se!» sade doktorn. »Gumman har redan slagit mig ur brädet! Alltså, -det blir som jag sagt. En tesked varannan timme.» - -Han klappade Eva på axeln. - -»Jag litar på henne. Hon har varit i krig förut», skämtade han. »Vill -han ha en skvätt vin eller konjak, så låt honom få det. Det dör han icke -av. Föda skall vi däremot undvika. Han har kapital att dra på ännu. Och -så lämna honom i fred så mycket som möjligt. Låt honom icke prata för -mycket, om han kommer till sans riktigt. I värsta fall får ni ringa till -mig, fast jag icke tror, att det behövs.» - -Han tryckte Sigrids hand och gick. Hon ville följa honom ut, men han -avböjde det med förklaringen, att han hittade ned själv. Strax efter -hörde hon skjutsen fara. - -Eva viskade till fröken, att hon skulle gå och lägga sig, men Sigrid -svarade, att hon visst icke behövde det utan att det vore mycket bättre, -om Eva gick och lade sig. - -»Jag skall sköta om pappa», förklarade hon. - -Det ville naturligtvis icke Eva. Så satte de sig båda att vänta, Eva -borta i soffan, men Sigrid på stolen vid sängen. - -Det blev långa och många timmar, endast avbrutna av den hjälp de kunde -bringa den sjuke, när han rörde sig. En gång kom det bud från hennes nåd -för att spörja hur det var med kapten, men annars bildade det stora, höga -rummet en sluten värld för sig. Sigrid vägrade envist att gå ned för att -äta. Hon var icke hungrig. Men hon så gott som tvingade Eva att gå ned -för att styrka sig. - -»Jag är ung, men du är gammal», var den enkla bevisföringen. - -Framåt kvällen kom kapten till full sans. Det var strax efter att Sigrid -hade givit honom den föreskrivna teskeden av medicinen. Eva hade just -tänt lampan på bordet bakom sängen och ordnade med skärmen så att ljuset -icke skulle genera den sjuke. - -»Vatten», sade Per Bjurcrona med sin vanliga, något kärva röst. - -Båda kvinnorna kappades om att ge honom det. Sigrid kom först och fuktade -hans läppar. - -»Jaså, du är hemma», sade han. Hans blick var klar och lugn. »Vad har ni -gjort med mitt huvud?» frågade han. »Det dunkar.» - -»Stilla! Kapten måste ligga alldeles stilla», varnade Eva, när han gjorde -ansats till att resa sig. - -»Pappa har gjort sig illa, mycket illa», sade Sigrid och kysste hans kind. - -Per Bjurcrona sökte i sitt minne. Det ena ögonbrynet som var alldeles -fritt från bandaget, rynkade sig, och båda ögonen fingo en metallblå -skärpa. Han såg ut som om han stode i begrepp att sätta över ett svårt -hinder. - -»Javisst», sade han. »Hon gick över, Freja. Jag ville ta grinden till -trädgården. Hon snubblade och slog i. Nu minns jag. Hur gick det med -henne?» - -»Vilken menar pappa?» - -»Stoet förstås.» - -»Freja?» frågade Sigrid. Hon var så häpen att hon icke kom sig för att -tala om att hon åkt hem efter Freja. - -»Javisst!» Kaptens röst lät ännu vresigare. »Bröt hon halsen av sig, hon -med?» - -»Kapten har visst inte brutit halsen av sig,» upplyste den välvilliga -trotjänarinnan. - -»Tack för nyheten», sade den sjuke. Munnen försökte le. - -»Och vad Freja beträffar har det inte bekommit henne ett dugg. Magnusson -skjutsade hem fröken med henne i dag på morgonen.» - -»Hur länge har jag legat så här?» frågade kapten. - -»Pappa har bara legat något över ett dygn», sade Sigrid. - -»Och du har redan hunnit hem?» - -»Mamma telegraferade.» - -Per Bjurcrona såg mycket eftertänksamt på henne. - -»Jaså, mamma telegraferade. Är det så dåligt med mig?» - -Han vände bort blicken från dottern och fäste den i taket. Det såg ut -som om ögonen blevo blankare. Sigrid böjde sig ned över honom och kysste -honom. - -»Det är ingenting farligt, pappa», tröstade hon. - -Per Bjurcrona inlät sig icke på någon vidare diskussion om det ämnet för -tillfället. Han låg länge tyst, innan han frågade vad klockan var. - -»Hon slog nyss sju», sade Eva. - -»Varför är det så mörkt härinne», sade den sjuke. »Tänd mera ljus och så -ge mig en slurk konjak med vatten i. Men kallt!» - -Eva försvann genast. Ingen såg, att hon grät i glädje över att kapten var -så pass bra att han kunde kommendera igen. Då var det hopp om livet. - -»Har doktorn varit här?» frågade Per Bjurcrona. - -»Doktor Enander for nyss», sade Sigrid. - -»Tyckte jag inte jag såg honom! Nå, vad sade han?» - -»Åh, bara att pappa skulle ligga alldeles stilla. Han kommer igen i kväll -eller i morgon bittida.» - -»Var det sådan brådska?» Per Bjurcronas röst fick en klang, som Sigrid -genast förstod. Hon skyndade sig också att säga, att det visst icke var -något farligt bara fadern höll sig alldeles stilla och lugn. - -»Farligt?» frågade han. »Vad menar du med farligt? Dö? En karl skall icke -vara rädd för döden. Nej, det är icke det, Sigrid. Icke det.» - -Vad det var för något annat, som oroade honom, talade han icke om. Sigrid -ville icke fråga. Det var bäst att lämna honom i fred. Kanske han kunde -sova igen. Per Bjurcrona låg länge och funderade, medan Sigrid sakta -smekte hans hand. Han höjde den och såg på den. Så lät han den sjunka. -Det syntes han ogillade dess utseende, ty en stund efteråt lyfte han -upp den andra och tittade på den. Synen var tydligen lika bedrövlig. De -skulle aldrig tygla några hästar mer. - -När Eva kom med konjaken och vattnet, sväljde han det begärligt. - -»Ge mig ett ägg! Jag är hungrig», tillade han. - -»Pappa skall inte äta något, sade doktorn.» - -»Jaså. Han sade det. Ge mig två ägg, Eva! Två stekta! Kvickt!» - -Eva log av förtjusning och skyndade ut. - -»De där medicinmännen skall alltid vikta sig. Jag vet bäst vad jag tål», -förklarade han. - -Per Bjurcrona var icke den, som lät någon annan kommendera. Hade han -varit böjligare i viljan, hade han slutat som överste, kanske general, -ty han hade klart förstånd och hade gått igenom krigshögskolan med -bästa betygen. Men han förblev i tjänsten vad kamraterna kallade -»indisciplinär» och slöt i regementet så fort han blev förbigången till -majorsbeställningen. Viljan var hans styrka men också hans fördärv. Han -hade svårt att underordna sig och ta emot snubbor med detta olympiska -lugn, som är den bästa faktorn för att stiga högt på samhällets något -vingliga stege. Kamraterna skänkte honom en gång vid en julfest på -regementet en sked, urklippt i tjockt papp, varpå regementets kvickaste -officer präntat den sköna livsmaximen »Tag skeden i vacker hand». - -Per Bjurcrona lärde sig aldrig det. Hennes nåd kallade det vildhet hos -honom. Vad Sigrid beträffar, älskade hon fadern med alla hans fel och -alla hans förtjänster. Hon hade icke heller hjärta att säga honom emot, -när Eva kom med det befallda och matade honom. - -»Öppna! Här är hett som i en masugn», sade Per Bjurcrona. Sigrid gick -bort och slog upp båda fönstren. Fönstren vette mot nordväst. Det var -därför himlen ännu behöll vårkvällens gulgröna skiftning, denna nordens -längtansfärg till södern. - -När Per Bjurcrona mättat sin vilja, befallde han de båda kvinnorna att gå -och lägga sig. Han tänkte sova, vilken tanke han också omedelbart satte i -verket. Han somnade och snarkade. - -Framåt tiotiden på kvällen kom doktor Enander tillbaka. Av Sigrid, som -fullständigt åsidosatt faderns kommando att gå och lägga sig och vakade -inne i sjukrummet, fick doktorn reda på vad som tilldragit sig. - -»Ja, den Per Bjurcrona! Han är sig alltid lik», muttrade Enander och gick -fram och såg på den sovande. - -»Här är ingenting att göra, bara vänta», sade han till Sigrid, som -uppmärksamt granskade hans ansiktsuttryck. »Febern har givit sig en -smula, det syns.» - -Han tog pulsen på den sjuke. - -»Nu kan fröken gå och lägga sig. Jag kan gott sitta här ett par timmar, -tills vi har sköterskan här. Hon skulle komma med nattåget söderifrån, -så det är nog bäst säga åt Magnusson han hämtar henne. Gå nu, fröken!» -uppmanade han. - -Sigrid mottog med tacksamhet anbudet. Hon var bra trött. Sedan hon givit -Eva besked, gick hon upp och lade sig och somnade genast med kläderna på. - -Frampå natten blev hon väckt av Eva. Kapten var vaken och ville -nödvändigt tala med fröken. Doktorn hade rest igen, men sköterskan var -därnere. - -När Sigrid kom in i sjukrummet, voro icke mindre än tre lampor tända. -Fönstren stodo fortfarande vidöppna, och det var nästan fryskallt inne. -Den stackars, bleka sköterskan hade byltat på sig allt vad hon kunde. - -»Pappa ville något?» sade Sigrid och gick fram till sängen. - -»Stäng fönstren!» kommenderade Per Bjurcrona. - -När sköterskan fullgjort befallningen, kom en ny. - -»Alla lämnar rummet här, utom fröken.» - -Både Eva och sköterskan sågo litet villrådiga ut, men Per Bjurcrona -pekade mot dörren. - -»Förstår ni inte?» frågade han. - -Det var icke annat än att lyda. - -»Sätt dig», sade han till Sigrid, när de blivit ensamma. - -Sigrid satte sig. Hon började känna sig helt underlig till mods. Hon -kunde icke återhålla en rysning. - -»Fryser du, så tag på dig min kappa. Den hänger i garderoben.» - -Sigrid gick mekaniskt bort och tog faderns uniformskappa. På hans -uppmaning tog hon den på sig riktigt. - -»Så där ja, nu ser du ut som en äkta krigare», skämtade han. »Vi kan gott -inbilla oss, att vi sitter vid lägerelden, dit de släpat de sårade.» - -Han gjorde ett kort uppehåll. Sedan kom det fast och lugnt. »Jag har -talat vid doktorn. Han ville icke gärna ut med sanningen, men till slut -lyckades jag ändå pressa fram den.» - -Hans ögon fingo åter det blanka uttryck, som Sigrid iakttagit förut på -kvällen. Hon skulle velat kasta sig över honom, kyssa honom, skrika, men -något av stundande värre förlamade henne nästan. Hon drog kappan tätare -samman kring sig, sakta, sakta. - -»Nu ska’ min flicka försöka vara tapper», uppmanade han. - -Hans ögon blevo lysande som förr. - -»Jag skall dö», sade han lugnt. Det var ingen förhävelse i rösten. Icke -sorg heller. Det var bara ett konstaterande av ett oundvikligt faktum. - -Sigrid blev alldeles stel. Något inom skrek nej! nej! Du får inte, pappa! -Du får inte! Men det kom aldrig fram. Munnen bet sig samman i smärta, och -tårarna gledo stilla, en efter en, utför kinderna. Visst skulle hon vara -tapper! Visst skulle hon! - -»Skall jag gå efter mamma», försökte hon stammande. - -»Det jag har att säga, rör dig — uteslutande dig», sade han. »Mamma skall -jag tala vid sedan, när den tiden kommer.» - -Något liknande en suck banade sig genom hans bröst och hävde det starkare -än förut. Sigrid smög fram handen ur kappan och lade den på faderns. Han -tog den mellan sina och tryckte den. - -»Om det kapitlet skall vi icke tala nu. Det är något helt annat. Avbryt -mig icke. Jag måste hålla mina tankar samlade för att icke glömma något.» - -Det blev tyst i det stora, höga rummet, där de tre lamporna brunno. Den -ena var kaptens arbetslampa med grön kupa, den andra var hämtad från -salongen och hade en slipad, vit glaskupa samt hög marmorfot. Den tredje -hängde i taket, och det var från den ljuset starkast föll ned över Per -Bjurcrona och hans dotter. - -»Skruva ned taklampan en smula», sade han. »Den vill gärna ryka.» - -Det knastrade i veken, när Sigrid gjorde vad han bad. - -»Sätt dig här sedan, så nära som möjligt.» - -Sigrid makade stolen ännu närmare faderns huvud. Per Bjurcrona knöt -händerna fastare samman om Sigrids, som hon omedvetet låtit återtaga dess -plats. Sedan började han med låg röst. - -»Enander sade mig, att utgjutningen i sidan troligen skall göra slut på -mig. När en medicinman säger troligen menar han säkerligen. Det är ett -taktfullt förberedande av vad som komma skall. Han ville ha in mig för -att röntgenfotograferas. Jag bryr mig icke om deras nya knep. Det skulle -bara plåga mig. Jag har tillräckligt av den varan.» - -Sigrid kände på trycket från hans händer, att han talade sant. - -»Kan jag icke göra något alls — kan inte pappa ta någon medicin?» - -Hon såg villrådig från honom till flaskorna på nattduksbordet och från -flaskorna till honom. - -»Sedan, sedan», svarade han. »Låt mig nu hålla på.» - -Han slickade sina läppar ett slag med tungan och fortsatte. - -»När jag för snart tjugufem år sedan tog arv efter min far och fick -Bjurnäs som äldste son, var gården så gott som skuldfri. Johan fick -Tollerup nere i Skåne, det vet du. Den blev icke mer skuldbelastad, -min gård, de första åren jag hade den, fast jag skötte min tjänst på -regementet också. Men så gifte jag mig. Jag vill icke säga något ont -om din mor. Du har nog själv sett hurudan hon är. Hon har icke ifråga -om lynne och karaktär förändrat sig så värst mycket sedan den första -gången hon som min brud drog in på Bjurnäs och tills nu. Det första året -gick någorlunda lyckligt. Kärleken var ung, och jag gav vika för hennes -anspråk. Det skulle jag icke gjort. Det vet jag nu, visste det för länge -sedan, då det redan var för sent att ändra. Jag skulle hållit igen. Så -kom du. Det gjorde hennes makt, hennes fordringar ännu starkare. Och -hon förstod att begagna sig av båda delarna. Det blev baler, middagar, -kalaser, mer än vad gården och min lön på regementet kunde bära. Det gick -också ut sig för Johan, och jag måste hjälpa honom. Din mor har ofta -beskyllt mig att rida vilt. Det var min enda tröst. Att stormrida genom -skogarna för att komma undan bekymren. Jag vill icke göra mig bättre än -hon. Jag vill bara försöka förklara för dig hur det blev som det blev här -på Bjurnäs. Gustaf Boström på Alby har ofta skämtat över Bjurnäs, det har -du nog hört, och kallat det för Babels torn. Det har han rätt i. Din mor -och jag talar verkligen olika språk. Vi förstår icke varann. Har icke -förstått varann snart på tjugu år. Det är lång tid.» - -Per Bjurcrona gjorde ett kort uppehåll, sedan återtog han berättelsen. -»Förstå mig nu rätt, barn lilla», sade han. »Din mor är icke sämre än jag. -Tvärtom! Tvärtom! Bättre, mycket bättre.» - -Sigrid sade ingenting. Hon bara tryckte faderns hand. - -»Så gick åren. Jag tog avsked från regementet. Kanske var jag för -påstridig den sista tiden. Jag kastade mig helt på att sköta gården. -Bjurnäs är icke lättskött. Det kom missväxtår. Skulderna var det -enda, som blomstrade. Jag måste ta inteckningar, det förfärligaste en -lantbrukare kan ta sig till. Hade icke Gustaf Boström på Alby varit så -hygglig, hade jag för längesedan måst lämna Bjurnäs. I tjugu år har jag -hållit på att kämpa för att hålla allting flytande. Det har lyckats. I -tjugu år har jag behållit denna min kamp för mig själv. Jag sökte en -gång tala förnuft vid Matilda, din mor. Hon skrek och slog och sade, att -hon inte ville höra talas om affärer. Följden blev, att vi mer och mer -gick våra egna vägar. Hade det icke varit för din skull, hade vi skilts -långt för detta. Ett barn kan hålla ihop ett par föräldrar nästan mot -deras egen vilja. För mig är det svårt att säga vems felet är. Troligen -ha vi felat båda. Ett kan jag i alla händelser säga. Jag har sökt hålla -Matilda utanför bekymren. Hur det kommer att gå nu, är däremot en annan -sak. Folket är icke lätt att tas med nu för tiden, och nya inspektorn, -som jag måste ta, medan jag låg sjuk några veckor i våras, något som -du kanske icke vet, är icke mycket att lita på. Jag bad mamma att icke -skriva jag var dålig. Det var inget skäl att skrämma dig i onödan. Det -gick också över, fast jag sedan dess känt mig underlig i huvudet mer än -en gång. Enander påstod det var influensa. Den sista tiden har jag haft -svårt om pengar. För en tid sedan måste jag sälja mammas vagnshästar. -Hon tog förfärligt vid sig. Det var tråkigt, men nöden har ingen lag. Om -en månad skall jag ut med skatten. Jag vet ännu icke, varifrån jag skall -ta pengar. Du förstår, det är mycket olämpligt av mig att lägga mig ned -och dö just nu.» - -Sigrid förstod, att han försökte maskera situationens allvar med ett -skämt. Det tog henne djupt. - -»Kära pappa», sade hon och smekte honom. »Du blir nog bra igen.» - -I ögonblicket trodde hon det. Han talade så lugnt och sansat. Det var -icke möjligt, att han skulle gå bort ifrån dem. Hon kunde icke veta -vilken självbehärskning fadern ålade sig hela tiden. Hans huvud brände, -och han hade besynnerliga känslor av att något inre ville ut. Ibland -tyckte han, att blodet stockade sig och ville köra upp genom halsen. - -»Ge mig litet mera konjak och vatten», bad han. Han drack en djup klunk -med välbehag. - -»Vore det inte bäst, att du försökte få sova i stället, pappa?» - -Hon var icke alls bekymrad för gården, mammas hästar och skatten. Det -var något oväsentligt, något som icke hörde dit. Det viktigaste var, -att hennes kära pappa icke skulle gå ifrån henne. Hela hennes liv, alla -hennes tankar voro så inriktade på den liggande gestalten framför henne -med det ombundna huvudet och de klara, blå ögonen. Det andra var skuggor -ute i natten, utanför rummet, utanför väggarna, stenmurarna. Det var -något overkligt i denna stund. Det var pengar, siffror, tal. - -Per Bjurcrona tycktes däremot sysselsatt med ett mycket svårt problem. -Hans blick sökte djupt. Den gick liksom genom henne, bortom henne. Den -blev henne plötsligt så främmande att hon blev rädd. - -»Pappa!» viskade hon. - -Per Bjurcrona återvände och talade. - -»Hade du varit en pojke i stället för en flicka, kunde jag varit lugnare. -Men det är ingenting att göra åt nu.» - -Rösten fick åter en skämtsam anstrykning. - -»Då hade du, så pass gammal som du är, kunnat tagit hand om gården. Nu -vet jag icke hur det skall gå. Mamma har inget begrepp om att sköta -pengar. Du har dessutom din sång.» - -Sigrid svarade ännu ingenting. Hon kände, att det låg dolda frågor i -faderns ord. Hon förstod icke fullt vad han menade, vart han syftade. -Det var alldeles som om de båda skildes från varandra och något mörkt, -hemlighetsfullt öppnade sig mellan dem. - -»Hur gammal är du?» frågade han. - -»Det vet pappa. Tjugufyra», svarade hon. - -»Javisst, tjugufyra.» Per Bjurcrona låg länge och funderade. Till sist -kom det. - -»Skulle du anse det alldeles omöjligt att bosätta dig på Bjurnäs, lämna -sången och komma hem? Du har klart förstånd, det vet jag. Käck och modig -är du också. Varför skulle du inte kunna bli herre till Bjurnäs? Annars -går godset oss ur händerna, det vet jag på förhand.» - -»Menar pappa, att jag ...?» Sigrid förmådde icke fullborda meningen. Där -var alltså det oväntade, det förfärliga, det som dök upp ur djupet mellan -dem. - -»Varför inte? Du har gammalt krigarblod i ådrorna, åtminstone halvdelen. -Mitt. Mammas hör mer till hovets, skvallrets och intrigernas. Det beror -bara på vilken halvdel, som är starkast hos dig. Mammas eller min.» - -När Sigrid icke svarade något, fortsatte Per Bjurcrona. - -»Det blir svårt, det förstår jag, att lämna allt, Stockholmslivet, -sången. Apropå det, vad säger din lärare? Har du någon framtid med din -röst? Tror han du kan bli något?» - -Sigrid skakade på huvudet. - -»Det har han icke sagt något om, pappa. Men jag tror det inte.» - -Per Bjurcrona betraktade dottern mycket uppmärksamt. Det var som om den -höga, smärta flickgestalten inne i den mörkblå kappan sjönk ihop sakta. -En trött, ung fänrik. Ögonen undveko att möta hans forskande blickar. De -sågo ned mot golvet. Var det trötthet eller var det något annat? - -Per Bjurcrona var icke den, som länge tövade. Han hatade ovisshet. - -»Är du kär i någon därinne?» - -Det kom icke något svar på denna öppna, ärliga fråga, men Sigrid såg -upp och fäste ett par stora, förskrämda ögon på fadern. Vad menade han? -Skulle det bli tal om det också? Om Erik? - -»Ja, jag menar, om du har några allvarliga känslor för någon därinne. -Icke någon liten förälskelse utan en stor, allvarlig känsla. Du har varit -så pass länge från oss, att det vore förlåtligt. Och jag har min själ -inga orsaker att sätta mig på några höga hästar. Jag vill inte tvinga dig -till någon bekännelse i ena eller andra avseendet. Men det är klart, att -om du tänker gifta dig med en eller annan, måste vi slå de andra planerna -ur hågen, så vida han icke skulle vara lantbrukare, men den sorten -träffas nog icke i huvudstaden. Mamma har länge påstått, att det är något -i dina brev, som kan komma en att misstänka ett och annat. Kanske hon -har rätt. Jag har aldrig kunnat läsa ut något dylikt ur dem, men kvinnor -har alltid mer näsa för sådana saker. Alltså, är du på något vis bunden -vid någon, låter vi mina dåraktiga drömmar om att du skulle bli herre på -Bjurnäs fara och talar inte mer om det. Jag vet, att jag sökt göra mitt -för att rädda gården att gå ifrån oss.» - -Det var ingen bitterhet i Per Bjurcronas röst, men där låg djup sorg, en -manligt djup sorg, som icke hade plats för många ord och ännu mindre -för tårar. Sigrid såg icke längre på fadern. Alltefter det han talat, -hade hon åter sänkt huvudet. Hon förstod mer än väl att stunden mindre än -annars var läglig för bekännelser. Åh, varför hade hon icke skrivit som -hon tänkt om Erik långt förut? Varför? Nu kunde hon icke säga honom det, -när han låg där på sitt yttersta och redan talade till henne från ett -annat land. Hur skulle hon kunna ha hjärta att beröva honom tron på att -hon skulle komma att stanna hemma och hjälpa mamma? - -Jag kan icke — jag kan icke säga honom det! ropade det i hennes inre. -Icke nu! Icke nu! - -Ljuga kunde hon icke heller inför honom. Och så fick Per Bjurcronas -stora fråga stå kvar obesvarad inne i det tysta rummet. Själv sade han -ingenting mer. Hans blickar sökte återigen taket. Han bedrog sig själv -genom att inbilla sig, att han var intresserad av att se på ornamentiken. -Han hade aldrig förut sett, att stuckaturen var så fin. Det var rent av -små amoriner, som dansade däruppe runt kring takrosetten i den ljusa -rundelen kring taklampan. Han ville så gärna sökt hålla kvar tankarna -däruppe och glömma allt annat, men han måste återvända. Han suckade -djupt. Åter tittade han på den stackars fänriken i pappas kappa. Jaså, -hon var kär, stackars liten. Nå, så mycket bättre. Desto lättare skulle -hon förstå det som måste sägas, det varför han kallat henne till sig, -sedan Enander sagt, att man måste bereda sig på det värsta. - -Per Bjurcrona drog upp täcket högre över bröstet. - -»Fryser du, pappa?» frågade Sigrid och hjälpte honom att ordna täcket. - -»Nej», sade han. »Gå bort och känn efter om nyckelknippan ligger kvar i -mina ridbyxor! Jag hade uniformsbyxorna med svarta insatsen bak på mig, -när jag red omkull.» - -»Nycklarna ligger här på nattduksbordet», sade Sigrid och räckte honom -dem. »De låg där redan, när jag kom, såg jag.» - -»Det är Eva, den gamla, hederliga själen», sade kaptenen. Han sökte bland -nycklarna, i det han höjde dem mot ljuset. Han fann ut den rätta, en tunn -men konstrik nyckel. - -»Öppna kassaskåpet därborta i hörnan. Du vrider först ett slag runt åt -höger och sedan ett halvslag tillbaka.» - -Sigrid gjorde som han sade. Den tunga dörren öppnade sig med en suck, så -tätt slöt den. - -»Till vänster i nedersta lådan står ett plåtskrin. Tag hit det.» - -Sigrid kom fram med skrinet till honom. Fadern lät henne sätta det på -täcket så att händerna nådde det. Hans fingrar trevade på sidorna om det. -Det gick icke för honom att öppna det. - -»Jag är för svag», sade han. »Och jag ser inte. Försök du! Där finns en -regel på vardera sidan, som skjutes nedåt.» - -Sigrid satte skrinet på bordet. Hon öppnade det lätt. Det klack till i -det. - -»Vad är det?» sade Per Bjurcrona. »Tyst!» Hon såg mot dörren. - -De lyssnade båda. Inte ett ljud hördes. Inte annat än tornurets tunga, -regelbundna dunk. Kanske var det någon nattfågel, som skrikit till. -Sigrid hade ingenting hört. Det hela började bli så sällsamt omkring -henne. Hon var riktigt glad åt att de tre lamporna brunno. Borta i -kassaskåpshörnan var det ändå mörkt. Där kunde gott någon ligga på lur. -Hon såg på fadern. Han låg fortfarande med blicken vänd mot dörren. -Väntade han någon? - -»Gå bort och regla dörren», viskade han. - -När hon kom tillbaka, pekade han på skrinet. - -»Där skall ligga ett litet brunt kuvert i botten. Ge mig det!» Sigrid -fick utan besvär tag i det och gav fadern. Han öppnade det och tog fram -ett porträtt och några papper, som liknade kvitton. Han räckte henne -porträttet utan ett ord. Det var en pojke på sju, åtta år. Han var så -påfallande lik Per Bjurcrona att Sigrid trodde, att det var han själv. - -»Vad det är bra», sade hon. »Får jag det?» frågade hon. Han nickade. Hon -tryckte bilden till sitt hjärta. - -»O, tack, kära pappa!» Hon böjde sig ned och kysste honom. Så ställde hon -sig att se på porträttet igen. Besynnerligt! Var det verkligen han? Samma -stora, lysande ögon, samma näsa och mun och ändå? Det var något, som icke -riktigt passade in. - -»Är det icke pappa?» frågade hon och såg på fadern. - -Per Bjurcrona dröjde med svaret. Så kom det en smula grumligt. - -»Det är min son», sade han och slöt ögonen. - -Sigrid såg skyggt på fadern. Vad menade han? Började han yra? Det vore -icke underligt. Han hade redan talat länge nog. Hon lade fotografien på -sängtäcket helt försiktigt och såg på armbandsklockan. Den var nära tre. -Det var bäst, att hon kallade på sköterskan och Eva. Men vad skulle hon -göra med papperen, som fadern höll i handen, och skrinet och skåpet? - -Hon såg ännu en gång på fotografien. Son? frågade hon sig. Han menade -kanske far. Kanske det var farfar, när han var mycket, mycket ung. Men -fotografien såg allt för ny ut till det. Vad jag är dum! tänkte hon. På -den tiden hade man icke fotografier. Hon vände på den. - -Johan 7 juni 1908, stod det skrivet på baksidan. Det liknade Per -Bjurcronas egen stil. Kortet var taget i Gränna. Fotografens namn och -stämpel fanns där. - -Sigrid var så fördjupad i betraktelsen att hon icke gav akt på fadern. -Hon ryckte därför till, när det kom från sängen helt lugnt: - -»Det var på hans åttaåriga födelsedag, jag fick det.» - -Per Bjurcronas ögon betraktade dottern fast. Hon kände, att han ville -avläsa hennes innersta tankar, och ville lägga kortet i skrinet, då -fadern sade: - -»Låt mig titta på honom. Det var längesedan jag såg på det.» - -Sigrid räckte förlägen fotografien till honom. Hon var på hans vägnar på -något sätt full av blygsel och skam, men hon kom sig icke för att rusa på -dörren, som hon borde ha gjort. Hon stod fullkomligt orörlig höljd i den -tjocka uniformskappan med dess tre guldränder på armen och såg på fadern. -Denne hade lyft fotografien uppåt för att riktigt kunna se och låg och -betraktade kortet med melankolisk blick. - -»Han skall aldrig bli herre på Bjurnäs, han», sade Per Bjurcrona och -sänkte handen. - -»Vad är klockan?» sporde han. - -»Strax tre», svarade hon. - -»Jag är förfärligt trött», sade han, »men ...» - -»Vi kan vänta till en annan dag», föreslog hon. - -»Jag har väntat allt för länge. Åhnej, det är bäst att taga tjuren vid -hornen. Bäst att du får höra sanningen med detsamma. Sätt dig en stund. -Jag skall icke vara lång. Jag har så mycket att ordna, innan ... Vad var -klockan, sade du?» - -Sigrid upprepade sitt svar. - -»Javisst, tre. Du sade det nyss. Där ser du! Där ser du! Det är hög tid.» - -Han såg innerligt ömt på dottern. Det låg så mycken bön om förlåtelse i -den blicken att hon störtade på knä vid sängen och begravde ansiktet i -täcket och klagade: - -»Pappa! Pappa!» - -»Ja, det var uselt handlat, det vet jag, barn. Men jag levde också -under förfärliga förhållanden. Jag var i min kraftigaste ålder ännu, och -din mor var knappt tillräknelig. Allt var slut mellan oss långt före -detta. Så träffade jag den andra, en fattig men hederlig flicka, absolut -hederlig. Hon hade plats inne i — nå, det kan vara detsamma. Jag träffade -henne ofta. Alltid hade jag ett eller annat att göra i den staden. Och -så gick det som det gick. Galet! Galet! Jag gjorde allt för att hjälpa -henne. Gav henne pengar och skaffade henne bästa skötsel, när det kom så -långt. Gudarna var grymma mot henne, mot mig, mot barnet. Hon fick aldrig -se gossen. Hon dog i barnsängen. Hans liv gav henne döden.» - -Per Bjurcrona kunde icke fortsätta. Hans röst hade blivit så låg att -Sigrid knappt kunde uppfatta vad han sade. Alltsammans var dessutom så -förfärligt att hon nästan icke ville höra mer. Hon snyftade och skakade i -hela kroppen. Den mörka kappan skälvde. - -Per Bjurcrona lade handen på den skälvande gestalten, som knäböjde vid -sängen. - -»Nu är det sagt barn. Jag vill icke be dig om förlåtelse. Det kan jag -icke. Många, många tusen gånger har jag frågat mig, om min synd verkligen -var så stor. Jag har alltid frikänt mig själv, ty jag älskade verkligen -Maria, den lilla, präktiga, fattiga Maria. Det är bara en, som har rätt -att anklaga mig, och det är hon. Hon gjorde det aldrig, icke ens, när -slutet nalkades. Hon bad mig bara om en sak, och det var, att jag skulle -ta hand om barnet. Det var hennes sista ord. Det lovade jag, och jag har -hållit det orubbligt ända tills nu. Nu måste du lova mig Sigrid att laga, -att pojken får sitt understöd som vanligt. Här i kuvertet ligger papper -och adresser. Han är inackorderad i Gränna hos hyggligt folk. Pengar -skickas genom advokat Torsell du vet. Han är den enda människa förutom -du, som nu känner till historien om min stackars pojke. Matilda och jag -har för längesedan utsett Torsell till utredningsman i boet. Nu ber -jag dig under alla förhållanden — under alla förhållanden, hör du det, -Sigrid! — tillse, att Torsell skickar understödet till Johan. Icke för -att jag tror, att han tänker krångla, men det är mänskligt att glömma. -Och den saken får inte glömmas! Icke på några villkor. Här i kuvertet -ligger kvittona på alla Torsells utbetalningar för pojkens skull. Pojken -själv vet icke annat än att han är son av fosterföräldrarna i Gränna. -Och folket, som han är hos, säger ingenting. De kläder och föder honom -väl. Det vet jag. För några år sedan började han skolan. Han lär ha gott -huvud efter vad jag kan förstå av brevet, som Torsell fick tillsammans -med fotografien. Här ligger också en bankbok. Det är Johans. Johan -Hansson, som han heter efter fosterföräldrarna. Den är icke på så stort -belopp. Tiotusen. Dem skall han ha, när han blir myndig. Allt detta får -du nu ta hand om, Sigrid. Jag hoppas du icke vill vägra din gamla far den -tjänsten. Den sista kanske.» - -Per Bjurcrona lade in alltsammans i kuvertet igen och räckte det åt den -förgråtna flickan, som fortfarande låg kvar på knä vid sängen. Hon kysste -hans kind, hans händer och lovade, att hon skulle göra allt vad fadern -begärt. - -»Lås nu igen kassaskåpet och ge mig nycklarna.» Sigrid gjorde det. - -»Och så låt mig få tala vid sköterskan, är du snäll. Vid mamma skall -jag tala i morgon bittida. Ja, icke om detta, utan om gården. Gå nu och -sov, barn. Och tack för att du ville lyssna till mig och icke alldeles -fördömer mig.» - -Det blev ännu ett rörande avsked mellan dem. Så gick Sigrid. Hon var så -förstörd att hon nätt och jämt kunde meddela sig med sköterskan, som -ensam vaktade i hallen. Uppkommen på rummet kunde Sigrid icke gå till -sängs. Lampan brann ännu. Sigrid gick oroligt av och an på golvet. Hon -tyckte helt plötsligt, att all världens synd störtat ned över hennes -stackars huvud. Flera gånger stannade hon och såg på porträttet, som hon -tagit fram ur kuvertet. Arvtagaren, som aldrig skulle ta arv efter sin -fader. - -Åter och åter kom hon tillbaka till faderns fråga om hon icke ville -stanna på gården. - -Nej, nej! Jag kan det icke! ropade rösten inom henne. Hur skulle hon -kunna lämna Erik och allt? Aldrig i världen! Aldrig! sade hon sig, men -det var nog mest därför att allra djupast ned i hennes medvetande steg -liksom en aning om tvivel vad hon skulle göra, och det var denna aning -hon redan nu ville döda. - -»Jag kan icke!» ropade hon högt och kastade sig jämrande på sängen klädd -som hon ännu var i faderns kappa. - -Ingen hörde henne. Hon var ensam i tornrummet. Omkring henne fanns bara -obarmhärtiga, tjocka stenmurar, som hört värre klagan och förblivit -obevekliga. - -Hon visste icke hur länge hon legat, då hon vaknade vid ett hemskt ljud. -Det lät som en tjur eller en häst vrålat i dödsvånda. En enda gång hördes -det. Sedan blev det tyst. Så hörde hon slående i dörrar i våningen under -och rop. - -Någon ropade henne. Hon famlade sig ut genom vinden och skyndade sig -nedför trappan. Där måste hon stanna. - -Hon visste på förhand vad som hänt, och dock gick det ända in i hjärtat. -Det gjorde så ont därinne. Med möda tog hon det sista steget ut i hallen. -Dörren till faderns rum stod öppen. Någon rörde sig därinne under lampan. -Det var visst sköterskan. Tornuret började slå. Sigrid räknade mekaniskt -till fem. Hon tog några steg framåt. Eva, som kom springande uppför -trappan underifrån, skrek till, när hon fick se den uniformsklädda -gestalten. - -»Är det fröken?» sade hon. »Jag trodde ... Jag var därnere. Vad är det? -Man ropade.» - -Sigrid pekade mot den öppna dörren utan ett ord till svar. Så skred hon -långsamt fram mot den, följd av trotjänarinnan. - - - - -III. - - -Så gick Per Bjurcrona ur tiden. Den natten glömde Sigrid aldrig. Hennes -nåd var utom sig av förtvivlan över att man icke väckt henne så hon fick -ta avsked av sin älskade Per. Hon utfrågade Sigrid, Eva och sköterskan -vad han sagt och hur han dött. Det var icke mycket att säga. Det hade -bara varit sköterskan inne hos honom, när det hände. Han hade på en gång -satt sig upp i sängen och rytit som ett lejon som sköterskan uttryckte -det. Därpå hade han fallit tillbaka, och allt var slut. - -Hennes nåd stängde in sig på sina rum den första dagen och ville icke -höra talas om någonting. - -»Det får fröken ta hand om», svarade hon regelbundet på alla mer eller -mindre viktiga frågor. »Låt mig få ha min sorg i fred», var det vanliga -tillägget. - -Allt begravningsbestyret lades på Sigrids skuldror. Det var icke -litet, som skulle ordnas i samband med det. Man skulle beställa kista -och skaffa dödsattest, gravkoret på Bjurnäs skulle smyckas, och så -alla förberedelserna till själva högtidligheten med bjudningskortens -utsändande och inköp av erforderliga varor. - -Hennes nåd hade, innan hon stängt sig inne med sin stora sorg, lagt -Sigrid särskilt på minnet, att Per skulle ha en ståtlig begravning, kosta -vad det ville. - -Den blev så ståtlig att man i långa tider talade om den på trakten. Alla -bekanta från när och fjärran hade inbjudits. Där var mycket med uniformer -i stor parad. Det lyste och blänkte. Hela regementets officerskår kom -nästan mangrant till sin forna kamrats sista färd, och sex av dem buro -kistan. Landshövdingen och chefen för arméfördelningen voro praktfulla. -Hennes nåd såg ut precis som en drottning, där hon skred fram vid armen -på domprosten, som särskilt kommit dit för att förrätta akten. Fröken -Sigrid såg hård och kall ut, där hon gick på domprostens andra sida, -åtminstone sade inspektorn det, men det var kanske därför att fröken -och han hade haft en sammanstötning angående den kvantitet vin, som -inköpts till begravningen men på något underbart sätt förminskats under -tillfällig lagring i inspektorns källare under en natt. - -Efteråt hade Sigrid nästan inget minne av själva begravningsdagen. -Hon mindes bara, att där hållits vackra tal vid faderns kista både av -översten för regementet och Gustaf Boström på Alby och att massor av -människor, som hon knappt kände, tryckt hennes hand, ja, ibland omfamnat -och kysst henne, där hon stod bredvid modern. När den stora middagen var -över — hennes nåd hade mot Sigrids vilja drivit igenom att det efter -begravningen skulle hållas en middag — kände Sigrid hur benen sviktade -under henne. Hon hade varit i farten sedan morgongryningen för att ordna -och övervaka allt, och hon kunde omöjligt förmå sig till att följa -moderns uppmaning att stanna och språka en stund om pappa, sedan gästerna -farit. - -»Jag är så förfärligt trött, vet du, mamma, så jag måste gå och lägga -mig», sade hon, när hon kom in i moderns sängkammare. - -»Jag förstår inte ungdomen nu för tiden», sade hennes nåd. »Den duger -ingenting till, orkar ingenting. Jag, som haft så mycket att stå i hela -dagen, känner mig icke sömnig en gång och ändå hade jag landshövdingen på -ena sidan och generalen på den andra under middagen. Hur tyckte du livet -satt? Var det icke för trångt under armarna?» - -»Du var så vacker, mamma. Det satt bra alltihop.» - -»Gustaf Boström på Alby sade detsamma, men han var visst icke riktigt -tillräknelig. Jag vet inte heller vad du köpt för slags Bourgogne, kära -barn. Landshövdingen rörde den inte. Men Gustaf drack för två, såg jag.» - -»Hur skall jag kunna förstå mig på viner, mamma? Jag tog vad handlarn -bjöd mig.» - -»Varför lät du inte mig välja?» hennes nåd satte sig vid det lilla, -inlagda runda bordet och tog fram patienskorten. - -»Ja, men mamma ville icke ha någonting att göra med alltsammans.» - -Hennes nåds händer darrade en smula starkare än vanligt, när hon blandade -och började lägga ut »de fyrtio martyrerna». Sigrid stod tyst och såg -på henne. Det var något så orimligt groteskt i scenen. Bordet var fint -inlagt, de patiensläggande händerna voro visserligen feta men ändå -förnäma, och ansiktet var fortfarande drottningslikt, men den plisserade -kamkoftan, som hennes nåd redan tagit på, gav något nästan löjligt åt den -oerhört mäktiga figuren, som liknade en köksas. Briljantsmycket i håret -»hoppade ur», som Erik sagt en gång, när han och Sigrid voro på teatern -och sågo en liknande dam på scenen. - -»Jaså, jag ville inte det», sade hennes nåd, när hon slutat att lägga upp -korten på bordet och stod i begrepp att börja flytta. »Vet du varför jag -inte ville det då?» - -Hon såg upp dottern, som stod borta vid dörren. Hennes ansikte blev -mycket högtidligt. - -»Jag hade min sorg», sade hon. »Men det tycks du inte ha förstått, inte -ens nu eftersom du förebrår mig, att jag icke ville ha något att göra med -alltsammans.» - -»Ja, men mamma ...» - -»Jag begriper verkligen icke barn, att du på en sådan kväll som denna kan -ha hjärta att förebrå din mor någonting dylikt. Just nu, när han ligger -ensam därborta och du vet, att jag är så förstörd både till kropp och -själ. Jag hade verkligen väntat mig något annat av dig» — hon torkade -sina ögon med spetsnäsduken och började flytta på korten. »Här sitter jag -ensam en kväll som denna och ingen bryr sig om mig. Icke ens min egen -dotter ...» - -Hon satte händerna med näsduken för ögonen och började snyfta. När hon -såg upp var dottern gången. - -Hennes nåd blev så häpen att hon lade en hjärter sjua på en ruter åtta. - -»Nej, nu har jag då aldrig sett maken», mumlade hon. »Vilka barn nu för -tiden! Vilka barn! Ja, gå du! Gå du!» sade hon sig. - -Sigrid hade icke gått långt. Hon var kränkt i sitt innersta. Trotset -växte i henne, men det höll sig icke länge. Som ovänner kunde de icke -skiljas denna kväll, icke denna. Det hade varit orätt mot honom därborta. -Hon betvingade sina upproriska känslor och gick tillbaka till modern. Det -hela slutade i frid och försoning. - -Sigrid förstod dock, att hemvaron skulle bli allt annat än angenäm, om -hon beslutade sig för att stanna en tid hos modern. Erik hade hon genast -efter dödsfallet telegrafiskt underrättat om, att hon tänkte stanna -en tid på Bjurnäs och att hon skulle skriva längre fram. Några dagar -efteråt hade Erik telefonerat till henne och begärt närmare upplysningar. -Han hade varit mycket öm och deltagande och frågat om han kunde hjälpa -på något vis samt bett henne skriva snart. Det hade hon lovat bara -begravningen var över. Visst skulle hon skriva. - -Det var detta hon inbillade sig skola göra begravningskvällen. Scenen -med modern tog allt för mycket på henne. De följande dagarna kom hon -sig icke heller för. Hon visste icke själv vad orsaken var, men hon -kunde helt enkelt icke skriva till honom. De hade aldrig växlat ett -brev med varandra. Allt hade skett muntligen. Hon försökte flera gånger -börja ett brev till honom men kunde icke fortsätta utöver de första -inledningsorden. Hon satt länge och tittade på: - -»Min ömt älskade» — eller något liknande. Men det blev aldrig mer. - -Hur skulle hon också kunna skriva till honom om allt vad som hänt, vad -som hon fått veta? Hur skulle han förstå faderns känslor, hans förslag, -att hon skulle stanna på Bjurnäs? Ännu mindre kunde hon skriva till -Erik om faderns oäkta son. Det var rent av omöjligt. Det plågade henne -att sätta sig ned och bekänna faderns synd. Dessutom kunde hon det helt -enkelt icke. Fadern hade förbjudit det. - -Sigrid uppsköt brevskrivandet dag för dag. Närmaste tiden efter -begravningen blev icke stort bättre än veckan förut. Inspektorn kom med -försmädliga frågor om, när utsädet var att vänta, och om han skulle -börja på att sätta stallet i stånd som kapten ville, jämte andra för -Sigrid obegripliga saker. Trädgårdsmästaren ville ha nya bänkfönster, -som kapten lovat, och det måste nödvändigt skaffas hjälp till grävningen -i köksträdgården för han själv kunde inte hinna med allt. Och en ny -spruta till Bordeauxvätskan måste han ha, annars tog ohyran livet av -fruktträden. Det dröjde inte kanske mer än en vecka, innan träden -började blomma riktigt, och första sprutningen måste alltid göras före -blomningen. Magnusson ville ha ny sits i trillan och Fiskar-Anders hade -fått löfte på icke mindre än femton abborrnät. - -Det var att bli förtvivlad. Det tycktes som om alla sammansvurit sig -mot henne. De begärde aldrig att få tala vid hennes nåd utan alltid -vid fröken. De liksom stodo och lurade på henne var hon gick för att -överfalla henne med frågor. Sigrid svarade så gott hon kunde, men till -sist gick hon till modern och underlade frågorna hennes nåds avgörande. - -Hennes nåd slog ut med händerna. - -»Kära barn, vad begriper jag av det där! Det får inspektorn bestämma. Jag -avskyr att ha något med folket att göra. De luktar bara snus och snusk. -Jag känner det ända hit, att du talat med dem.» - -Hon levde ett så starkt fantasiliv att hon måste ta sin parfymflaska till -hjälp för att få bort lukten. - -»Jag litar inte på inspektorn», sade Sigrid. »Det gjorde icke pappa -heller.» - -»Ja, då förstår jag verkligen icke varför han tog honom.» Hennes nåd hade -nyss stigit upp. Hon satt vid toalettspegeln och väntade på nya jungfrun, -som hennes nåd, till följd av att det blivit så mycket göra efter Pers -död som hon sade till dottern, engagerat för sitt personliga behov. - -Sigrid ville icke inlåta sig på frågan närmare. Hennes nåds logik var -oantastlig i detta enastående fall. Fadern hade själv sagt, att han tagit -inspektorn. Modern glömde bara bort att säga, att det skedde, medan Per -låg sjuk för några månader sedan, och att han sedan icke vågat avskeda -inspektoren, emedan han icke känt sig stark nog att ensam ha tillsyn om -allt. Något måste dock sägas till försvar. - -»Pappa trodde honom kanske om gott i början», sade hon. - -»Karlsson är visst ingen dålig karl», avgjorde hennes nåd. - -»Det vill jag icke säga. Jag tror bara icke, att man kan lita på honom. -Hur skall man kunna veta, att han behöver allt vad han pockar på? Mamma -vet hur det var med vinbuteljerna.» - -»Kom nu inte med de där buteljerna igen. Jag har fått nog av dem!» - -Hennes nåds röst blev onådig. Hon tog puderasken. - -»Som mamma vill. Jag ville bara veta, vad jag skall svara, när man frågar -mig.» - -Sigrids svar kom litet kort och tvärt. - -»Jag får verkligen säga ...!» Hennes nåd vände sig om och såg med höjda -ögonbryn på dottern. »Du har börjat tala till mig i en ton, Sigrid, som -på det högsta, ja, på det allra högsta förvånar mig. Kan jag rå för -att Per lovat hit och lovat dit? Är det jag, som skall fullgöra hans -förbindelser? Aldrig i livet frågade han mig till råds vare sig i det ena -eller andra, men nu plötsligt, nu skall jag stå till svars för om stallet -ramlar omkull eller om Bordeauxvätskan tryter. Du får väl ändå medge, -kära barn, att det är för mycket begärt.» - -Sigrid hade blivit kall och blek. Hon liknade på pricken sin far, innan -stormen brukade bryta lös. - -»Vad du ser ut!» sade hennes nåd. »Det är som jag såg pappa livs levande. -Vad är det du vill?» - -»Jag vill, att någon skall bestämma här på gården och inte allt skall gå -vind för våg. Mamma har visst ingen aning om, att vi snart äro ruinerade.» - -Sigrids röst blev bitter, men hon sträckte på sig i sin svarta klänning. - -»Vad säger du, barn? Ruinerade? Vem har satt det i huvudet på dig?» - -»Pappa sade det själv samma natt han dog.» - -»Och det har du inte sagt ett ord om förut till mig?» - -Hennes nåd slängde pudervippan och reste sig. Sigrid väntade, att det -skulle bli en stor scen som vanligt men bedrog sig. Hennes nåd gick bort -till garderoben och tog själv fram den svarta klänningen och pälsverket. -Sedan ringde hon. - -»Säg genast till Magnusson, att han spänner för», sade hon till den nya -jungfrun Hilma, som förskrämd kom uppstörtande och väntade sig snubbor -för att hon dröjt. Hon försvann genast nigande. Hennes nåd for omkring i -rummet så pass hennes fetma tillät, öppnade byrålådorna och slängde saker -hit och dit. Det var ett begynnande oväder, som ännu icke koncentrerat -sig utan nöjde sig med att virvla upp här och där de föremål, som kommo i -vägen. - -»Skall mamma fara ut?» frågade Sigrid. - -»Ja, det skall jag!» ropade hennes nåd till svar. »Jag skall veta något -jag, också! Om jag så skall åka efter svina.» - -Sigrid kände, att nu var cyklonen snart färdig. Hon drog sig undan utan -att säga mer. - -Om några tiotal minuter körde Magnusson fram med kaleschen och de gamla, -stelbenta vagnshästarna. - -Hennes nåd fnyste, när hon kom ut på trappan och fick se dem. - -»Till Alby!» ropade hon. - -Gustaf Boström på Alby hade slutat frukosten och tänt sin vanliga -Corona. Hans lilla, sjuåriga dotter Greta, enda barnet, bad just att få -ta en sug, som hon uttryckte sig, men fadern höjde cigarren i vädret -och försvarade sig mot det våldsamma angreppet, som genast följde från -dotterns sida, genom att fegt och lumpet blåsa röken i ansiktet på den -lilla, modiga angriparen. - -»Fy, vad du är stygg, pappa», protesterade hon och hostade och skrattade -om vartannat. Med en energi, som hade varit värd ett bättre ändamål, -äntrade hon faderns knä och försökte få tag i hans arm med den lockande -cigarren. Det gick icke, men hon fick en kyss i stället, en kyss från -den skäggige munnen, något som smakade allt annat än bra, tillsatt som -ömhetsbetygelsen var med både hårstickande och tobaksdoft. Han var simpel -nog att trots hennes motstånd upprepa den. - -»Det kommer någon», skrek hon och slank behändigt bort ur hans grepp. Hon -rusade fram till fönstret. - -»Bäh», sade hon helt bedragen. »Det är bara tant Matilda.» - -Hon kilade ut ur matsalen och försvann. - -Gustaf Boström på Alby var ingen kostföraktare vare sig på det ena eller -andra området. Det gick många berättelser på trakten om hans äventyr, -fast man var nog barmhärtig att förmildrande avsluta förtäljandet med -tillägget, att karlstackarn var ju änkling. En sak var säker. Han älskade -sin lilla flicka över allt på jorden. Hon var hans tyrann, hans bödel, -hans ängel och hans Gud. Henne dyrkade han och henne skämde han bort. -Hade icke barnet i sig själv varit en så hjärtans liten god varelse, hade -hon blivit alldeles fördärvad. Många av hans äventyr, som folket kallade -hans påtagliga svaghet för det motsatta könet, grundade sig ytterst på -att han ville försöka finna ut en ny mamma till Greta. Tyvärr tillkommo -sedermera andra motiv, något som komplicerade äventyren. Ofta förklarade -Greta högt och tydligt, att hon visst inte ville ha någon ny mamma. Det -var vanligen, när Gustaf Boström på Alby frågade henne vad hon tyckte om -den eller den tanten. - -Tant Matilda avskydde hon. Hon var rädd för hennes förnämt kupiga -ögonlock, och hon kunde aldrig glömma den blick hon fick från tant -Matilda, när hon på sitt barnsliga och rättframma sätt en gång frågade: -»Hur blir man så där tjock, tant?» - -Gustaf Boström på Alby var heller ingen beundrare av hennes nåd på -Bjurnäs. Han hade aldrig förstått, att Per Bjurcrona tog henne. Visst -såg hon bra ut och var den tiden ung och smärt, men ändå? Hon hade ett -förskräckligt humör. Och så hysterisk sedan! Nå, det äktenskapet hade -ohjälpligt gått i sär, det hade alla på trakten förstått, ehuru Per -Bjurcrona åtminstone aldrig fällde ett ont ord om hustrun. - -Gustaf Boströms första tanke, när han fick se hennes nåd på Bjurnäs -stiga ur kaleschen med de gamla stelbenta kamparna framför, var den, att -hon kom för att be att få tillbaka sina vagnshästar. Det skulle vara -likt henne. Han mindes med förfäran, att han på begravningsdagen sagt -en massa dumheter till henne om hennes härliga, sorgsna ögon och hennes -förtjusande klänning. Hon måtte väl aldrig tro, att han ...? - -Gustaf Boström på Alby hörde icke till de rädda karlarna. Han var stor -och frisk och stark. Vacker var han inte, därtill var det fräkniga -ansiktet med dess potatisnäsa, tjocka läppar, tvärhuggna haka och röda -mustascher alltför vulgärt. Den från allt huvudhår absolut frigjorda -skallen med dess något knöliga form gav dock en viss elegans åt honom och -han förde sig gott, rak i ryggen som en bräda trots sina modiga femtio år. - -Han skyndade att byta den mjuka hemrocken mot den blå kavajen. Han kom -just lagom ut i salongen för att höra husan anmäla med ljudelig stämma: - -»Hennes nåd Bjurcrona!» - -In seglade hennes nåd i sin charmanta sorgdräkt. Hon gick hastigt rätt på -värden och sade nervöst: - -»Jag måste tala vid dig, Gustaf.» Hon slog tillbaka slöjan. - -»Kära Matilda!» Han bugade sig och tryckte varmt hennes behandskade hand. - -»Var kan vi tala ostörda?» frågade hon. Hennes mycket fylliga barm hävde -sig tungt, och hon slöt en sekund ögonlocken. - -Gustaf Boström på Alby kände henne för väl att icke förstå vad han borde -göra. Han bjöd henne armen och förde henne in i arbetsrummet. - -Hon vilade tungt på hans arm. Han bjöd henne taga plats i soffan och -satte sig själv i skrivstolen. - -Hennes nåd på Bjurnäs lät blickarna vandra runt kring väggarna med deras -vapendekorationer, djurskallar och horntroféer. Hon såg ut som om hon -gjorde värdering. - -»Vi är ruinerade», sade hon till slut med av rörelse halvkvävd röst. - -»Kors, är ni det!» utbrast Gustaf Boström. »Det visste jag inte.» - -»Inte jag heller, men Per har själv sagt det till Sigrid samma natt han -dog. Är det icke förfärligt, Gustaf?» Hon förde spetsnäsduken mot sina -ögon och tryckte den försiktigt mot dem. - -»Kära Matilda, lugna dig! Det är nog icke så farligt. Jag vet, att Per -hade det svårt de sista åren med inteckningar och annat, men därifrån och -till ruin är långt. Hur är det med testamentet? Har ni inbördes?» - -»Det ville aldrig Per. Varför vet jag inte. Han kanske inte trodde jag -kunde förstå mig på pengar. Jag!» Hon försökte le. - -Gustaf Boström inlät sig icke på ett så delikat spörsmål. Med sin -praktiska och sunda syn på saker och ting förstod han genast var skon -klämde. - -»Sigrid skall alltså ha ut sin arvslott.» - -»Ja, om det finns något att få», svarade hon bittert. - -»Åh, du tar då också till, kära Matilda. Vem har satt upp testamentet?» - -»Det gjorde Torsell, advokaten du vet, som Per alltid hade att göra med -i sådana fall.» Hon envisades alltid att kalla häradshövding Torsell för -advokaten. - -»Skall han göra upp bouppteckningen också?» - -»Per ville det. Och nu tänkte jag fråga, om du inte också för Pers skull -ville hjälpa till med det. Den där Torsell litar jag mindre på och så är -han så obehaglig att göra med. Men du kanske icke har tid, Gustaf?» - -Gustaf Boström på Alby hörde till de människor, som alltid ha tid. Hade -han det icke, så skaffade han sig det. Alby med sina tvåtusen tunnland -öppen jord kunde knäckt en annan man än Gustaf Boström. För honom var -det ett nöje att arbeta och slita. Gällde det, kunde han sitta uppe natt -efter natt och kalkylera. Duktiga underlydande hade han också. Inspektorn -var en praktkarl, och rättaren var ett geni i sin art. Men så kunde -Gustaf Boström på Alby också få vad folk han ville. Han behövde icke se -på pengar. Ägendomen var skuldfri, och dessutom hade han inne i sitt -bankfack i staden åtskilliga fina aktier, som det var ett nöje att klippa -kuponger av. - -Det var icke tidsfrågan, som hindrade honom att svara med detsamma. Han -var rädd för att komma i för intim kontakt med hennes nåd på Bjurnäs. Han -var icke säker på att de skulle komma att dra jämt i en så vansklig sak -som en bouppteckning. Men däremot fanns det något annat, som frästade -honom att svara jakande. Det var unga fröken på Bjurnäs. För henne hade -han alltid varit litet svag. Flera gånger hade han på skämt rekommenderat -sig som svärson till Per Bjurcrona, varvid denne regelbundet gapskrattat -honom mitt i ansiktet och sagt, att han var säker på att hans dotter -åtminstone hade så mycket smak att hon icke ville gifta sig med en -gammal, flintskallig mastodont, ett yttrande, som icke var så värst -träffande men som visade, att svärsonsskapet icke var särdeles -efterlängtat från Per Bjurcronas sida. - -»Jag förstår, att du måste betänka dig, Gustaf», sade till sist hennes -nåd, när han icke svarade. »Du har tillräckligt göra med Alby.» - -Hon suckade och makade slöjan längre tillbaka med en mycket behagfullt -trött åtbörd. - -»Det har jag», sade Gustaf Boström, »men det hindrar icke, att jag skulle -kunna hjälpa dig med bouppteckningen.» - -»Du är en ängel, Gustaf, det har jag alltid sagt.» Hennes nåds ögon blevo -fuktiga av glädje och tacksamhet. - -Gustaf Boström bugade sig, där han satt, inför denna överdrivet sköna -liknelse och strök tankfullt sin kala hjässa. - -»Ni är alldeles utan pengar, tänker jag?» Han såg spörjande på hennes -nåd. »Per brukade aldrig ha mycket pengar inne», tillade han. - -»Visst är det svårt för oss, nu i synnerhet. Jag trodde Per fått in bra -med pengar, när han sålde både Stella och mina vagnshästar för några -veckor sedan, men det tycks ha gått redan.» - -Hon hade betonat mina vagnshästar väl skarpt. Gustaf Boström tog det åt -sig. - -»Ja, det var icke jag, som bad att få köpa dem», sade han. »Per kom till -mig en dag och ville nödvändigt jag skulle ta dem.» - -»Vad gav du?» frågade hennes nåd intresserad. - -»Tiotusen. Det var dyrt, för det var bara högerhästen, som var fullblod. -Den andra var tvivelaktig och dessutom en smula inhov, vilket jag icke -tycker om. Men Per var tydligen i stor förlägenhet och behövde pengar. -Han hade några besynnerliga anfäktelser den sista tiden alltsedan han var -sjuk och talte alltid om, att det var bäst han ordnade för sig om något -skulle hända.» - -»Ja, var han gjorde av pengar, det begriper jag rakt icke. I alla -händelser fick jag icke något med av de tiotusen, det är då säkert, fast -det var mina hästar han sålde. Mina!» utropade hennes nåd patetiskt. »Vad -tycker du?» - -Gustaf Boström ville icke debattera en så trasslig fråga. - -»Han hade troligen affärer, som skulle ordnas», sade han kort. - -Hennes nåd förnam skiftningen i rösten. - -»Ja, du får icke bli ond på mig, Gustaf! Du vet icke hur svårt jag har -det. Alla kommer de till mig och vill jag skall hjälpa och råda och -skaffa pengar. Än är det stallet, som skall repareras. Än är det utsäde. -Jag vet inte allt. Dessutom skall jag säga dig Gustaf, att Sigrid långt -ifrån är samma flicka som förut. Jag vet icke, om det är huvudstadslivet, -som förstört henne, men hon har ett sätt och en ton mot mig, som jag som -mor absolut icke kan tåla. Absolut icke!» - -Hennes nåd reste sig i upprördheten och gick fram till Gustaf Boström. - -»Kan du tänka dig vad hon frågade mig i dag, alldeles nyss, innan jag -reste hit? Jo, vem som skall styra på Bjurnäs! Har du hört på maken? -Liksom någon annan än jag hade att säga där, sedan Per är borta.» - -Gustaf Boström hade rest sig också. Han kunde icke sitta inför henne. -Dels tillät honom artigheten icke det, dels tvingade hela hennes massiva -men dock drottningartade uppenbarelse att stiga upp. Han kunde dock icke -underlåta att säga sin innersta mening. - -»Nej, bara du kan det, kära Matilda. Att sköta en gård nu för tiden är -minsann icke någon lätt sak.» - -»Åh, jag har Karlsson.» - -»Kan du lita på honom?» - -»Varför skulle jag inte kunna det? När Per gjorde det?» - -»Är du säker på att Per gjorde det?» - -Hennes nåd Bjurcrona lättade på slöjan. Hon började bli het fast hon hade -ansiktet alldeles fritt. Det samstämmiga tvivlet både från Sigrids och -Gustaf Boströms sida var ovanligt irriterande. Hon förstod, att hon måste -söka in på en sidoväg utan att svara. - -»Du kanske vill, att jag skall låta Sigrid styra?» frågade hon -lidelsefullt. - -»Kära Matilda, låt oss framför allt tala lugnt om den här saken.» - -Han förde henne ridderligt bort till soffan. Hon sjönk ned i den. Han -satte sig bredvid. - -»Jag tror uppriktigt sagt, att varken du eller Sigrid är karl att styra -Bjurnäs. Det är icke det, som det gäller nu närmast. Huvudsumman är, -att vi får reda på den ekonomiska ställningen, innan det blir fråga om -styresmannen. Man skall först veta vad man har att styra med, innan man -kan styra. Ger bouppteckningen vid handen, att ni kan behålla Bjurnäs, -och det skall vi hoppas, kan ni alltid arrendera ut gården. Det är bättre -det än att sälja den. Arrendatorer finns det gott om. Huvudsumman är att -få en duktig karl, som inte suger ut jorden. Bjurnäs är ingen dålig gård, -även om Per de sista åren fått lov att spara på gödningsämnen och låtit -för stor del av den ligga i träde. Emellertid är det bäst, att vi väntar -med allt annat, tills vi fått boet klart. Jag skall fara in till Torsell -redan i morgon. Per brukade alltid ha sina räkenskaper i god ordning, så -det hela kan vara klart på en vecka, bara nu Torsell har tid. Vet du, om -ni har mycket spannmål kvar?» - -Nej, det visste icke hennes nåd. - -»I alla händelser kommer jag över någon av de närmaste dagarna. Karlsson -skall alltid kunna ge upplysning om något.» - -Gustaf Boström talade länge och ingående med hennes nåd Bjurcrona. Hon -kände sig som en helt annan människa, när hon på nytt reste sig. - -»Ack, ja», sade hon, »om Per hade varit som du, så att man kunnat tala -vid honom. Aldrig fick jag veta något om gården.» - -Gustaf Boström var hädisk nog att tänka, att det gjort detsamma, om hon -fått veta något eller icke. Han frågade, om han fick lov att bjuda på -ett glas vin. Det blev drucket på stående fot, ty hon såg, att han hade -bråttom att få slut på samtalet. Hon var bara rädd för att han skulle -glömma bort pengarna han talat om förut. - -»Nej, nu måste jag fara», sade hon. - -»Var nu icke för sträng mot Sigrid», varnade han. »Tänk på att de unga -har hetare blod än vi.» - -»Ja, bara hon lämnar mig i fred med sitt kält om pengar.» - -»Det var sant! Det hade jag glömt bort. Hur mycket behöver du?» - -När hennes nåd dröjde med svaret, frågade han: - -»Räcker fem tusen? Det är ungefär vad jag har inne. Tur att jag fick -från mejeriet i dag, annars hade du fått ta en check, och det är alltid -besvärligt.» Han gick bort till skrivbordet och tog fram pengarna samt -räckte henne dem. - -»Åh, kära Gustaf, det är alldeles för mycket.» Men hon stoppade dem glatt -i väskan och sade adjö. - -»Vänta en smula», genmälte han. »Först ett kvitto, min nådiga!» - -Han log och satte sig ned för att fylla ut en kvittens. - -Hennes nåd tyckte det var förfärligt futtigt av den rike patron Gustaf -Boström på Alby att komma med sådant, men hon skrev med bibehållen -sinnesnärvaro under kvittensen. - -»Så där ja, nu är allt bra, hoppas jag. Adjö, kära Gustaf och tack för -allt vad jag fått veta. Glöm icke bort oss!» - -Hon smålog hult mot honom. Han kände sig nästan som om det varit han, som -fått låna och icke hon. Han bugade sig och kysste hennes hand. Hon slog -ned slöjan och gick. Han följde henne ända ut till kaleschen och hjälpte -henne upp. När hon for, tyckte han, att hon egentligen förtjänat att åka -efter de fina vagnshästarna han köpt av Per. - -Hennes nåd var lugn och värdig, när hon kom hem. Medvetandet av att ha -fem tusen i väskan gav en behaglig trygghetskänsla, och hon förklarade -för Sigrid, att Gustaf Boström på Alby sagt, att det visst icke var fråga -om att sälja Bjurnäs utan att allt skulle ordna sig, bara man gav sig -tid och icke hade för bråttom. Vad reparationerna och allt det andra -beträffade, kunde Sigrid säga till folket, att det skulle göras som -kapten befallt. - -»Ja, det är nog mycket bra, mamma, men varifrån skall vi få pengar?» - -Hennes nåd höjde ögonbrynen på det säreget överlägsna viset och -förklarade, att det fick stärbhuset betala. Hon hade lärt sig termen -under samtalet med Gustaf Boström. - -»Stärbhuset?» upprepade Sigrid. »Det är du och jag det. Jag har inga -pengar. Jag har inte ens att betala min pension i Stockholm. Pappa glömde -skicka mig, och jag är skyldig för flera veckor.» - -Hennes nåd öppnade väskan och tog fram en tusenlapp. - -»Tag den här och gör upp vad du är skyldig. Resten kan du behålla till -småutgifter, och se’n vill jag icke mer höra talas om pengar. Någon av -dagarna kommer Torsell och Gustaf och gör bouppteckning. Se till, att vi -får en ordentlig middag. Jag är trött och behöver vila.» - -Därmed var audiensen slut. Sigrid drog sig tillbaka. Det var icke utan -att hon beundrade modern i detta ögonblick för hennes lugn och säkerhet. -Det hade hon aldrig trott modern om. Kanske när allt kom omkring det icke -var så farligt med gården som fadern föreställt sig. - -Sigrid gick genast upp och skrev två brev; det ena till fru Söderblom med -pengar i och med begäran att sakerna skulle få stå kvar tillsvidare i -rummet; det andra till Erik med utförlig redogörelse av det som hänt. Hon -uteslöt dock allt tal om pengar och om faderns bekännelse, men i stället -överflödade brevet med ömma ord och försäkringar om att hon snart skulle -skriva igen, bara bouppteckningen var över. - -Några dagar efteråt kommo patron Boström och häradshövding Torsell -körande till Bjurnäs. De satte genast i gång med bouppteckningen. Tack -vare Per Bjurcronas enastående ordentlighet i bokföringen och utförliga -inventarielistor var det snart gjort. - -De båda männen sågo häpna på varann, när resultatet blev klart. Bjurnäs -var nästan konkursmässigt. Och ändå hade man att räkna med obekanta -skulder kanske, som icke kommo fram förrän man annonserade. Utestående -fordringar, som icke funnos i bokföringen, voro däremot säkert mycket små. - -»Jag förstår icke hur han kunnat hålla det gående», sade patron Boström -och vandrade oroligt fram och tillbaka. - -»Han gjorde som andra. Han lånade», sade Torsell försmädligt. - -»Hur skall man kunna säga det här åt fruntimren! Det är omöjligt!» - -Häradshövding Torsell, som till följd av magsjukdom och överansträngning -skrumpit samman nästan till skelettets dimensioner och mycket på grund -härav ofta befann sig i ett tillstånd av sardonisk gallfeber, snörpte -ihop munnen, stack till med de små, grå, vasst blickande ögonen och sade, -i det han lutade sig bakåt i stolen och rullade tummarna: - -»Även om man måste medge, att ovetenhet är det lyckligaste stadiet -av mänsklig tillvaro, synes det mig vara vår så kallade plikt att -icke undanhålla hennes nåd på Bjurnäs så angenäma nyheter. Vad fröken -beträffar tycks hon redan på förhand vara invigd icke bara i denna av -oss nu hänsynslöst avslöjade hemlighet utan även i andra mer privata, -vilka min ställning som kaptens jurist tyvärr förbjuder mig att uppenbara -för dig, min käre bror. Hur man skall kunna säga det till fruntimren -är icke märkvärdigare än att säga något i allmänhet. Man öppnar munnen -och talar. Det är allt. Fröken Sigrid och jag har redan i morse haft ett -ingående samtal om andra saker. Efter vad jag kan förstå hör hon till den -förnuftiga delen av kvinnosläktet. Hennes nåd Bjurcrona torde däremot -svårligen kunna räknas till den kategorien, men även hysteriska kvinnor -har en otrolig förmåga att inför stora och avgörande skeden i deras liv -behålla sinnesnärvaron under det att de totalt tappar bort den, om de -sticker sig på en synål eller biter sig i tungan av misstag. Alltså talar -vi.» - -Häradshövding Torsell gjorde en paus. Han hade ett retsamt sätt att bygga -sina ordperioder. Han menade ingenting därmed. Tvärtom. Han var i grund -och botten en hygglig karl, som icke ville någon människa något ont. En -människokännare skulle snart funnit dessa motsatser i hans väsen. Gustaf -Boström på Alby hade aldrig brytt sig om att försöka tränga till botten -av de människor han kände. Han var själv för kemiskt ren till hela sin -läggning för att tro att andra personer sade ett och menade ett annat. -Han tog folk som de visade sig. - -»Gallblåsa!» sade han därför. »Har du då inget hjärta i bröstet?» - -»Jo, men det sitter en smula för långt till höger, påstår Enander. Kanske -det är därför ...» - -»Ordvrängare! Lagvrängare!» bröt Gustaf Boström ut. Men han kunde icke -låta bli att skratta. »Alltså du anser, att vi utan omsvep skall säga dem -sanningen redan i kväll?» - -»Eftersom sträckbänk numera är bortskaffad både ur lagen och -rättsmedvetandet, tycker jag det är onödigt att hålla hennes nåd i -ovisshet längre. Vi har arbetat i nära två dagar. Vårt arvode blir för -stort.» Han smålog och började ordna papperen. - -»Arvode! Är du galen, människa? Tror du jag tänker ta betalt för det -här?» röt Gustaf Boström till och blev blodröd i ansiktet. - -»Nej, men jag», sade advokaten milt och reste sig. »Skall du eller jag -säga till?» - -Gustaf Boström gick utan ett ord ut ur Per Bjurcronas arbetsrum, där de -suttit, och uppsökte hennes nåd. - -»Ja, nu är vi färdiga, kära Matilda, om du vill komma in och titta på -papperen. Bäst att vi får fatt i Sigrid också.» - -Inne i arbetsrummet samlades de. Häradshövding Torsell föredrog utan spår -av känsla de torra siffrorna. En del av detaljsiffrorna hoppade han på -Gustaf Boströms något kärva uppmaning över. Hennes nåd och Sigrid sutto -stilla och lyssnade. Det var mycket, som de icke begrepo, men när Torsell -med något höjd röst slöt med orden — boets behållning uppgår således till -femtontusentrehundrasextiofyra kronor och sjuttiotre öre — förstodo de -fullt att, de voro så gott som ruinerade. - -Ingen av de fyra personerna sade ett ord mer. Torsell plockade i -papperen. Gustaf Boström stod med pannan tryckt mot fönsterrutan och -stirrade ut. Hennes nåd hade sjunkit tillbaka i ena skinnstolen, -begravande sina tankar och sin sorg bakom slutna ögonlock, och Sigrid -satt borta i ena hörnet av rummet med huvudet nedsänkt. Alla kände -de, att siffrorna måtte talat sanning, och att där icke mer fanns att -tillägga. De små, obetydliga tio siffrorna, som bara växlade plats på ett -stycke papper, hade blivit de talande, de handlande, de mäktiga inne i -Per Bjurcronas arbetsrum. Torsell såg dem hopade i långa kolumner, sida -efter sida på papperen; Gustaf Boström hörde dem ännu ljuda i öronen -på sig; hennes nåd tyckte, att de vältrade fram ur alla skrymslen och -gömställen, fast hon fortfarande satt med slutna ögon, och Sigrid kände -hur gigantiska väsen svävade över Bjurnäs, beredda att i nästa stund -krossa allt. Det var en pinsam tystnad, ungefär som i en rättssal, när -dödsdomen fallit. - -Torsell fann sig till sist föranlåten att bryta den, men just icke på -något behagligt sätt. - -»Nu vet visserligen varken patron Boström eller jag, om det finns mera -skulder. Innan tre månader gått kan vi icke vara säkra. Kanske hennes nåd -känner till om det ännu finns några skulder, som icke kommit med här?» - -Frågan var enkel och naturlig, men den hade en egendomlig verkan. Hennes -nåd reste sig långsamt och gick ut. - -»Jag kan icke — jag kan icke», stammade hon, »icke nu ...» - -»Kanske fröken har reda på några?» fortsatte häradshövdingen. - -Gustaf Boström vände sig häftigt om. Den där Torsell var ändå för -obarmhärtig. Sigrid såg upp med en blick, som kunnat röra sten. Hon var -hemskt blek i sorgdräkten. - -»Nej», sade hon stilla, »såvida icke mamma ...» Hon erinrade sig med -blygsel, att modern kommit hem med pengar. Det kunde icke ha varit annat -än Gustaf Boström på Alby, som lånat henne dem. Varför fanns icke något -sådant lån upptaget? Hon hade särskilt suttit och lyssnat efter det, -därför att det plågat henne, att modern lånat. - -Gustaf Boström gjorde ett hemligt tecken till henne. Den lilla -struntsumman på fem tusen hade ingenting att säga. Och uppriktigt sagt -har jag glömt bort den, viskade han för sig själv. - -Sigrid reste sig och gick fram till bordet, där Torsell satt. - -»Är det något fröken vill veta», sade han. Han hade fått en viss -respekt för henne redan förut på morgonen, då de bland annat avhandlat -penningsändningarna till den där pojken i Gränna, som fröken uttryckt -det. Det var tydligt, att det fanns ruter i den flickan, det såg Torsell -då. När han nu såg in i hennes ögon, blev han osäker på sitt omdöme. Hon -såg nästan döende ut, och det hade kommit en förgrämd min i det vackra -ansiktet. - -»Var står den där summan ni slutade med?» frågade hon. »Behållningen i -boet?» - -Torsell visade på papperet, där summan fanns omgiven med en bred, svart -ram, alldeles som på ett sorgkort. Sigrid såg länge på den. Det var som -om hon hade svårt att förstå den. Gustaf Boström, som iakttagit henne, -kom till hjälp. - -»Ja, naturligtvis är den summan för låg», sade han övertygande. »Det sade -jag också åt Torsell. Inventarierna, möblerna, speciellt, är upptagna -alldeles för lågt.» - -Torsell var icke sen att försvara sig. - -»De är värderade till ungefärligt de priser man kan få vid försäljning. -Kommer bror hit och bjuder, kanske det blir några tusenlappar till för -möblerna, men annars tror jag nog, att jag åsatt det rätta värdet. Jag -känner till auktionsvaktmästarnas sätt att värdera. Det tilltalar mig -inte. Titta bara på summan för pappas skrivbord, det här. Tvåhundra -kronor. Tror fröken någon människa har lust att ge mer? Och här kan -fröken se på värderingen av rubb och stubb i frökens eget rum. Elva -tusen kronor! Det är rundligt tilltaget, i all synnerhet som jag icke -är säker på att Hauptska byrån är äkta. Vid all värdering i dödsbon -måste man tänka på den eventuella summa man kan erhålla vid försäljning. -Fasettspegeln uppe hos fröken ville patron Boström ha upp till -tvåtusenfemhundra, fast kapten i sin inventarieförteckning icke tagit upp -den till mer än sjuhundra. Vid en försäljning ...» - -Här avbröt Sigrid honom. - -»Det är således nödvändigt, att Bjurnäs säljes.» Hennes röst fick en -hörbar skälvning. - -»Jag för min del skulle tillråda det. Det hela är för belastat med lån -och inteckningar för att damerna skola kunna reda upp det. Vad säger -bror?» - -Han såg på Gustaf Boström, som å sin sida stod och betraktade Sigrid. -Hennes ångest var synbar, men hans sanningskärlek segrade ändå. - -»Ja, kära Sigrid», sade han. »Jag måste tyvärr ge Torsell rätt. Hur -vanskligt det än är att sälja så stora gårdar som Bjurnäs nu för tiden, -är en försäljning vida att föredraga framför att laborera med lån och -inteckningar. Hade Per levat, ja då vore det en annan sak. Han kanske -hade kunnat hålla det flytande ännu åtskilliga år. Det är en karl, som -saknas här. Man behöver bara se på räkenskaperna. När Per var sjuk för -ett par månader, kom allt ur sina gängor. Här behövs en stark hand och en -klar hjärna. Per repade sig aldrig efter den där sjukdomen. Inspektorn -har helt enkelt bestulit honom under hans sjukdom. Och vad mammas -konto beträffar, i synnerhet klädkontot, är det fullständigt abnormt. -Begravningen är här redan uppe i fyra tusen kronor nästan, och ändå är -säkert bara hälften av räkningarna inkomna. Du kan själv ...» - -Han började riva i papperen på bordet. Han tog en räkning. - -»Se här på bjudningskorten till exempel — fyrahundrasextiofyra kronor! -Det är vansinnigt, fullständigt vansinnigt! Jag vet, att när jag begravde -Sofi, gick korten icke till mer än hundra. Ja, jag anklagar visst inte -dig, kära barn. Men du bör förstå, att ni, två ensamma kvinnor, icke -kan behålla Bjurnäs, som affärerna nu stå. Jo, om ni kan skaffa er en -duktig rättare, köra i väg inspektorn, avskeda halva tjänarepersonalen -minst, dra in på staten på alla möjliga håll och framför allt minska -ordentligt på hennes nåds konto, som Per av för mig okända anledningar -verkligen låtit överskrida alla förnuftiga gränser. Annars är det bättre, -det måste jag ärligt tillstå, att sälja Bjurnäs. Alltid kan ni få så -mycket, att ni kan dra er fram, ty som du redan hört, tror jag icke -mycket på Torsells värdering. Att arrendera ut egendomen är vanskligt. -Arrendatorerna suger bara ut jorden. Hade jag själv möjligheter att ta -mera på mig, skulle jag icke tveka, men Alby ger mig tillräckligt att -sköta.» - -Han var tydligen uppbragt på sig själv över att icke kunna åtaga sig -Bjurnäs. Likaså tyckte han nog, att han varit för frispråkig mot Sigrid, -när han såg hur hon sviktade under hans ord. - -»Nu skall vi icke tänka mer på det här i kväll», sade han med sin -fryntliga älskvärdhet. »Nu går vi och lägger oss och sover på saken. Både -Torsell och jag har legat i hela dagen och behöver sannerligen vila oss. -Vi reser icke förrän elva i morgon förmiddag, så vi har tid att tala ut. -Någon brådska med att sälja är det inte. Ingenting står för livet. Gustaf -Boström på Alby skall icke svika Per Bjurcronas efterlevande.» - -Det lät storlåtigt, och Torsell drog till med ett sardoniskt leende, som -ingen av de andra såg. - -»Allt reder sig nog, Sigrid», fortsatte Gustaf Boström och klappade henne -på axeln. »Det gäller bara att hålla humöret uppe hos dig själv och hos -mamma. Och lita på mig!» - -Sigrid sträckte fram handen mot honom och såg på honom varmt. Något så -vackert som den blicken hade Gustaf Boström icke sett på länge. Det var -fullkomlig tillbedjan i den. - -»Tack, farbror, det vet jag.» - -Hon tog godnatt och gick, men hennes huvud var sänkt som under en tung -börda. Hon gick direkt till modern för att säga godnatt och kanske också -med en halvt omedveten längtan att få tala, gråta ut, men när hon kom -in och såg modern sitta med de fyrtio martyrerna igen, under det att -kammarjungfrun redde hennes hår för natten, kunde Sigrid icke mer än -kyssa modern och gå. - -»Kommer du in till mig sedan?» frågade hennes nåd. - -»Nej, vet du, mamma, jag tror jag är för trött.» - -»Det var behagliga nyheter», sade hennes nåd och flyttade upp en lång rad -klöver på esset, som kom upp. - -»Det kanske icke är så farligt», sade Sigrid. »Godnatt!» - -»Godnatt! Dra’ icke så förfärligt i håret, Hilma.» - -Sigrid förmådde nätt och jämt ta sig uppför trappan till rummet. Benen -kändes blytunga och kring pannan satt som ett järnband. Och tanketom -var hon som aldrig förr. Inom henne rådde den stora natten, natten med -evigt, oändligt mörker. Hon tyckte hon hade gått så i många år. Inte en -ljusstrimma. Är det döden? frågade hon sig. Är jag på andra sidan, borta -i mörkret? Hon stannade. Vad var det? - -Det stora tornuret var det enda, som levde. Det gick sedan flera hundrade -år, lika orubbligt antingen Bjurcronorna levde eller dogo. Det täljde -bara tiden. Människorna brydde det sig icke om. Vad var tiden? - -Hon stod länge och lyssnade utan att röra sig. - -Tick — tack! — Tick — tack! sade den stora klockan genom mörkret. Sigrid -kunde icke urskilja loden, men hon visste att för vart knäpp sjönko de -stora, tunga loden längre och längre ned. Åh, livet var tungt! Tiden var -tung! Allt. Allt. - -Inkommen på rummet brydde hon sig icke om att tända. Hon gick fram till -fönstret och slog upp det. - -Natten var sval och lugn. Ett fint, stilla duggregn föll. Hon sträckte ut -sina händer tills de blevo våta. Så strök hon med dem över ansiktet. Hon -ville gråta, men hon kunde icke. - -»Erik — Erik», viskade hon. - - - - -IV. - - -Vid frukostbordet följande morgon saknades hennes nåd. Hon lät hälsa -och tacka för vad herrarna gjort men kunde inte infinna sig på grund av -huvudvärk. Sigrid däremot mötte, men var blek och stilla. Det talades -fortfarande en massa siffror, och man skildes åt utan att ha fattat något -avgörande beslut. Gustaf Boström lovade att komma över igen så snart han -fick tid och tala vidare om saken. Hans sista uppmaning till Sigrid var -att icke betala annat än vad som var nödvändigt samt att tillsvidare låta -inställa alla reparationer. - -Han blev därför mycket förvånad, när han några dagar efteråt fick se -Sigrid komma farande på Freja som en valkyria. Hon red gammalmodigt i -damsadel, och den korta, svarta ridklänningen formade sig bra kring den -smärta figuren. Patron Boström stod själv borta vid längan och övervakade -spannmålsuppmätning. - -»Jag tror hon är tokig!» utbrast han. »Ta den där skengalna märrn!» - -Han viftade med hatten för att visa var han var. Sigrid svängde genast -av. Hon red som en husar. Per Bjurcrona hade alltid hållit styvt på att -dottern skulle lära sig rida ordentligt. - -»Vad i Herrans namn tänker du på, Sigrid, som ger dig ut på den där -japanska smällaren?» - -Han tog med stark hand Freja i tygeln. - -»Såja, flickan!» medlade han, när Freja fnyste och dansade. »Trampa mig -icke på tårna, toka där!» varnade han. - -»Kan jag få tala med farbror en kvart?» frågade Sigrid. - -»Visst, kära barn, visst det. Rid upp till trappan så länge så skall jag -säga åt August han kommer och tar hästen.» - -»Åh, jag kan själv sätta in den.» Sigrid svängde om Freja och red bort -till stallet. Om en stund kom hon gående tillbaka med ridspöet i hand. - -Gustaf Boström tyckte hon såg tusan så säker ut, men så hade hon också -god färg efter ritten. Han gick henne till mötes på halva vägen. - -»Nå, vad har du på hjärtat som är så brådskande?» sporde han, när de -kommit in och han hade bjudit henne sitta ned i stora, blå salongen. Han -hade sitt vanliga, fryntliga sätt att ta henne sedan gammalt med ett -visst slags farbroderlig förälskelse, som ofta yttrade sig i klappar -och omfamningar. Den här gången kom han sig icke riktigt för med de -farbroderliga friheterna. Det hade kommit något bundet och slutet över -Sigrids ansikte, och själva figuren i den stramt åtsittande klänningen -hade fått en ynglingaprägel, som rent av förvirrade Gustaf Boström. Hon -hade icke satt sig utan stödde sig mot en av de sidenklädda stolarna -helt lätt och såg på honom med en blick, som gjorde patron Boström högst -osäker. Det var långt ifrån någon kritisk blick, ehuru hans yttre kunde -förtjänt det, iförd som han var allt annat än rena stövlar, slitna -benkläder och den gamla, malätna, mörkblå kavajen, som han älskade över -allt på jorden. Nej, det var icke kritik han kände. Det var snarare en -outtalad undran från hennes sida, om man behövde se ut på det viset -för att sköta lantbruk. Själv var hon onekligen en avsevärd motsats i -klädsel. Ridklänningen, som var knappt ett år gammal, hade hängt till -sig i garderoben under Sigrids bortovaro och såg förstklassig ut; de -koketta stövlarna skeno lång väg; den lågkulliga hatten satt käckt på -det kastanjebruna håret och det breda kräppbandet kring armen markerade -elegant sorgen. - -Gustaf Boström kände sig underlig i hjärtat. Det vore en mor för Greta -det! - -»Du tycks ha svårt att komma fram med det», sade han, när hon icke sade -något. »Freja stöter kanske, så du fått hjärtat i halsgropen?» skämtade -han. - -Hon var fullständigt oemottaglig för den lilla roligheten. De mörkblå -ögonen sågo lika tunga ut och munnen höll sig fast sammanpressad. - -Gustaf Boström kände allvarstrycket och kastade mössan i soffan. - -»Sätt dig!» kommenderade han. »Är det något, som har hänt?» frågade han. - -»Nej», sade hon. Hon talade ansträngt och besvärligt. Så satte hon sig. - -»Säg mig, farbror, allvarligt, är det svårt att sköta lantbruk?» - -Gustaf Boström måste sätta sig. Frågan var alldeles oväntad. Han trodde, -att hennes nåd hade fått slag, inspektorn givit sig av, ladugården -brunnit eller någon liknande nyhet från Bjurnäs. Men om det var svårt att -sköta lantbruk? - -»Det beror på vad du menar med svårt, kära Sigrid. Jag tror det är -lättare att spela piano eller sjunga. Varför frågar du det?» Han makade -emmastolen en smula närmare henne. »Tänker du bli lantbrukare kanske?» - -Frågan gnäggades fram. Han tyckte det lät så absurt. Han kunde icke låta -bli att småskratta, medan han strök sina präktiga, röda mustascher. - -»Jag vet knappt vad jag tänker», svarade Sigrid. »Du sade härom dagen, -att vi kunde undvika att sälja Bjurnäs, om vi gjorde inskränkningar och -försökte sköta gården själva.» - -»Nej, min nådiga, det sade jag inte. Jo, om ni fick en duktig rättare och -ville nöja er med småsmulor. Det viktigaste är, att det finns en karl, -som kan styra på en gård. Ni är och förblir — med all respekt för övrigt -— dock icke annat än kvinnor.» - -Han klappade henne farbroderligt på knät. Hon tycktes icke märka det. Hon -hade lagt ridspöet tvärs över knäna och hennes fingrar knöto sig hårt om -det. - -»Farbror tror således icke att — att jag skulle kunna sköta Bjurnäs?» -frågade hon. Hennes ögon lyste till. Det var Per Bjurcronas blick upp i -dagen. - -»Tror och tror», sade han. »Jag vill så gärna tro som jag vill leva. -Och likaså gärna vill jag, att ni får behålla Bjurnäs. Men, min flicka -lilla» — Gustaf Boström reste sig och började mäta salongen med långa -steg — »det vill jag säga dig, lantbruk sköter sig icke själv. Där skall -plöjas, harvas och sås, där skall slås och skördas; där skall dikas och -gödslas; där skall stängas och gärdslas; där skall huggas och sås igen; -korna skall ha mat; hästar och svin likaså. Mjölken skall provas och -kreaturen undersökas, om de äro reaktionsfria. Utsäde skall köpas och -utsäde säljas. Där skall tröskas och malas. Statarna skall ha sitt och -torparna sitt. Ett år blir gott så man tror att det regnar manna från -himlen. Nästa år blir det nödår. Ingenting går till. Höstsäden skjuter -för tidigt. Vårsäden fryser bort. Kälen dödar ett och solen ett annat. -Ibland har man tur med bärgningsvädret. Ibland står rågen och ruttnar -på fälten och havreskylarna driver bort med översvämningar. Så har man -mjölkningsstrejker och kreaturen stupar. Så kommer mul- och klövsjukan -och man blir dömd att slakta ned besättningen.» - -Gustaf Boström stannade mitt för Sigrid och tillade: - -»Nej, svårt är det icke att sköta lantbruk, det hör du. Bara man har -tur och har rygg att stå emot de svåra åren och lär sig att aldrig gapa -över för mycket och leva över gårdens tillgångar. Där skall räknas och -kalkyleras. Ingenting skall lämnas åt sig själv. Jorden är som ett -barn. Den behöver vård och tillsyn för att bli någonting, för att ge -avkastning. Det kan löna sig att köpa några tusen säckar gödningsämnen -likaväl som det kan hämna sig att låta jorden ligga i lägervall. -Viktigast av allt är dock ett ...» - -Sigrid hade lyssnat uppmärksamt. Glansen i hennes ögon förgick mer -och mer, medan han talade. Hon förstod, att hon fått höra den enkla, -osminkade sanningen. Hon förstod också, att allt detta översteg en -kvinnas kraft. Hon sänkte huvudet motståndslös. Först när Gustaf Boström -kom till detta — viktigast av allt är dock ett — såg hon upp. Han såg -själv mycket allvarlig ut. - -»Ett», upprepade han, »och det är att älska jorden, älska den som man -älskar en kvinna, älska den i nöd och lust; älska den, när fröet spirar -i den, när brodden ligger begraven under snön, när den bugnar av gyllene -skördar eller ligger svart i träde, när frosten mördar och rosten dödar. -Gör man det, ja, då är det icke svårt att sköta lantbruk. Det går av sig -själv. Kanske är det så med allt förresten. Man måste älska det, som man -vill ha något ut av på den här planeten.» - -Hans ton slog om i lustighet. Sigrid reste sig. - -»Tack», sade hon. - -»Skall du redan ge dig av? Vill du inte ha en kopp kaffe eller ett glas -vin?» - -Hon vägrade bestämt. Hon hade icke tid. Hon måste vara hemma. Där var så -mycket att styra och ställa med. Hon kanske snart reste igen. - -»Såå», skämtade Gustaf Boström. Man kanske hade någon liten förälskelse -i huvudstaden? Ja, Bjurnäs var nog icke så roligt. Hennes nåd var säkert -besvärlig. När skulle hon resa? - -Det visste hon icke. - -»Jag kommer över i morgon, om jag hinner», sade han. »Annars senast i -övermorgon, så får vi rådgöra med mamma närmare. Skall du icke hälsa på -Greta? Hon, som är så förtjust i dig.» - -Jo, det ville hon gärna. Och så kom flickan instörtande och kastade sig -i famn på tant Sigrid och kysste och fägnades. När hon hörde, att Sigrid -strax skulle gå, blev hon utom sig. Nej, se det blev då visst icke något -av. Tant måste nödvändigt stanna till middag. Hon kramade tanten så -Sigrid hade det riktigt svårt. Där kom ett regn av kyssar från den söta -barnamunnen. - -»Jag tycker pappa gärna kunde be tant Sigrid stanna här alltid», sade -Greta. »Vill du inte bli min mamma?» frågade hon. »Jag skall bli så -snäll!» - -Gustaf Boström harklade och hostade förläget, och sade någonting att av -barn och dårar får man höra sanningen. Sigrid låtsade icke förstå. Hon -kysste den lilla tokan och gick. De andra ville nödvändigt följa henne -ned för att se henne sitta upp. Greta klappade förtjust i händerna, -när Sigrid gav sig av med Freja. Hon sprang ett långt stycke efter och -viftade. Tyvärr såg icke Sigrid det. Hon var fullt upptagen av att sköta -Freja, som satte av i vild galopp utåt landsvägen och visst inbillade -sig, att hon kunde få fara fram som hon ville. Sigrid tog snart in henne -och fick Freja att ta till trav. Den unga fröken hade visserligen späda -armar och fina händer samt hade icke ridit på flera månader, men hon -hade ritten i blodet sedan barnaåren och visste hur hon skulle sköta sig -på hästryggen. Ansträngningen eggade hennes motståndskraft. När Freja -längre fram vid avvägen till Bjurnäs gjorde ett nytt försök att durka, -fick hon smaka ridspöet och det gick i full karriär fram mellan granarna. -Hon lydde faderns gamla, beprövade råd att icke låta någon häst inbilla -sig, att det var hästen som ville löpa utan att ryttaren ville det. I den -branta backen upp mot Smedstorp var Freja utpumpad, saktade av sig själv -farten och började gå i skritt. Då klappade Sigrid Freja uppmuntrande på -halsen. - -»Så där ja, min flicka, nu är vi vänner igen», sade hon. - -Dagen var solig och varm. Det kändes bäst, när de kommo upp på backkrönet -och solen började badda på ordentligt. Vid första skogsvägen tog Sigrid -av. Hon hade icke lust att rida hem ännu. Hon hade ingen brådska alls -fast hon låtit påskina det. Hon hade fått svar på sin fråga. Det var -huvudsaken. - -När hon fattade sitt beslut att rida till Alby för att spörja farbror -Gustaf om råd, skedde det i förbittring över några räkningar, som -kommit samma morgon. Det gällde moderns kläder. Räkningarna voro rent -av orimliga. Någon utväg måste finnas från allt detta oförnuft. Faderns -fråga om Sigrid kunde stanna på gården och hjälpa modern hade uppenbarat -sig på nytt, och så hade Sigrid klätt sig i riddräkt, sadlat på själv -och givit sig av huvudstupa till Alby utan att närmare tänka på saken. -Det var därför hennes fråga till Gustaf Boström kommit så tvär och -förutsättningslös. - -Jaså, han tror mig icke om att duga till någonting, tänkte hon där hon -red fram och lät hästen gå som den ville. Hon rodnade av harm, när hon -tänkte på hur han skrattade, då han frågat, om hon tänkte bli lantbrukare. - -Visst var det mycket att tänka på, det förstod hon. Så mycket hade hon -levat på landet. Allt det Gustaf Boström räknat upp hade hon hört fadern -göra. Han kanske icke gjort det med samma gemyt som farbror Gustaf, men -det hade varit samma lovsång och samma klagan. Lovsång över goda år och -klagan över dåliga, dock med den skillnaden, att farbror Gustaf visst -älskade lantbruket även när säden frös bort för honom. Älska jorden, hade -han sagt. Hur kunde man älska jorden? Det var vackert med blommor och -grönt och böljande rågfält. Det var också vackert, rent av förtjusande, -när solen gick ned bakom Sållarydsskogarna och sjön låg som en spegel. -Men älska den? För att älska måste föremålet vara en mänsklig varelse och -icke en död jord, där det bodde maskar i det svarta under all den fagra -ytan. Älska! - -Sigrid hade velat sträcka armarna mot himlen, när hon tänkte på det. -Lyckligtvis skakade Freja på huvudet ogillande, när Sigrid höjde armarna -ett stycke på väg mot det blå. Freja tyckte visst, att det var skönt att -få gå i lugn och ro och nafsa till sig litet friskt gräs här och litet -nyutsprunget löv där. Ibland frustade hon till eller klippte med öronen, -lyssnade inåt skogen, men annars tycktes hon trivas gott. - -Vad skulle Erik säga om alltsammans? Ville han vänta ett år eller två, -tills allt hann ordnas på Bjurnäs? Omöjligt! Han hade ofta förklarat, -att så fort han fick sin praktik i gång skulle de gifta sig. Icke en dag -tänkte han vänta. Livet är kort, den som vill ha något med av det får -skynda sig, var hans valspråk. De hade redan tillsamman en gång varit och -sett på en våning, bara för skämts skull, men ändå ... - -Sigrid red drömmande fram. Solskenet sipprade genom träden. De nyutslagna -björkarnas hängen sågo ut som guldregn, där solen föll på, och tallarna -buro små ansatser till knopp. Sadelgjorden knarrade. Insekter surrade. -Långt bort i skogen hördes det korta, skarpa ljudet av någon, som högg. - -Sigrid drog djupt efter andan. Långt ned, ända ned i hennes hjärta var -det någonting, som längtade och längtade, något som var släkt med allt -det nyvaknade livet omkring henne, med björkarnas gyllene hängen, med de -små julljusliknande knopparna på tallarna, med insekternas surr och med -solstrålarnas dans. Och alla blommor sen! - -Hon hoppade av Freja och ledde henne framåt, i det Sigrid bröt en blomma -här och en blomma där. Blåsipporna voro redan försvunna, men vitsippor -fanns det ännu gott om. En solig glänta stod full med gullvivor och -prästkragar och maskrosor. Det var som ett litet paradis för sig med -den blå himlen över och kringgärdat av skogen. Där stod en gammal, -förfallen stuga med mossa och gräs på taket. Knylbräckor hade slagit sig -ned däruppe i mossan. Det var icke högre än att Sigrid gott räckte upp -att plocka de vita blommorna, som luktade så rart mandel. Freja, som -följde henne troget i hälarna, tog sig en munsbit av gräset på taket, och -passade på att gnida halsen mot stugknuten. - -Det var sövande, stilla frid. Och dock fanns det i allt detta något, som -slog och bultade, som hade brått, som surrade och blänkte till, som ville -fram och ut, som sprängde skal och hyllen, som ville sträcka sig uppåt -mot ljuset, mot solen, som ville blomma, bära frukt, fullkomnas. Det låg -en myrstack vid en stubbrot bortom stugan. Där krälade myrorna omkring -och luftade de vita myräggen i solskenet. - -Sigrid gick framåt stigen med de plockade blommorna framför ansiktet. -Hon drog in deras doft. Det var som om hon sugit in det bästa av vad som -fanns omkring henne. Hon gick och drömde ovissa drömmar. Ibland såg hon -Eriks ansikte skymta genom blommorna. Det såg mycket frågande ut. Varför -skriver du inte? Du lovade ju ... När kommer du? - -Ja, visst hade hon lovat att skriva, när hon skulle komma. Hur skulle -hon kunna säga tiden? Allt var kaos. Ingenting hade samlat sig till en -kärna att hålla fast vid. Allt flöt simmande omkring. Det fanns icke en -plats, där hon kunde sätta sin fot med känsla av att ha fast mark under -fötterna. Hon visste icke om modern ville, att hon skulle stanna på -Bjurnäs eller icke. Modern ville troligen bara ett — vara i fred. Hon -tålde icke sinnesrörelser. Hennes hjärta var klent, hade doktorn sagt. - -Vad skall jag göra? frågade sig Sigrid. - -I brist på annat beslut hejdade hon Freja vid en sten och satte sig -upp. Klockan borde snart vara tolv. Solen stod högt. Det var tid att ge -sig av hem. Hon visste icke riktigt var hon var. I sina drömmerier hade -hon slagit in på skogsstigar hon icke kände. Hon fick bättre fart på -Freja och litade på att stoet skulle hitta hem till gården. Trakten blev -vildare och ödsligare, granarna stodo mossigare och mer lavbehängda. Där -lågo väldiga granitblock med repor se’n istiden, sådana, som fadern många -gånger visat henne på under deras ensamma ritter genom skogarna. - -Jag måste vara i närheten av Vargtorp, tänkte hon. Men då skall här -finnas ett rävgryt. Hon tittade sig omkring men fick icke syn på något. -Det var märkvärdigt. Hon mindes så väl att fadern och hon skjutit en räv -där för två år sedan, en ful, gammal räv, som brukade vara nere på gården -och skatta hönshuset. - -Ja, det var den tiden! Då hade fadern varit glad och frisk och de hade -ridit som galningar hem, han med rävsvansen i hatten jagande förut på -Svarten och uppmanande henne att ta honom. Det var något till roligt. - -Nu låg han ensam och kall i sin kista. - -Det skymde för hennes ögon. Hon skyndade på Freja ännu mer. Det gick -i kort trav framåt skogsstigen. Plötsligt kom hon ut på en barbränd -sluttning med svarta, kolnade stubbar. - -Hon kände genast igen sig. Det var Brännberg, där eldsvådan gick fram för -tio år sedan och hela traktens befolkning kom till hjälp för att släcka. - -Hon höll in Freja. - -Javisst, där långt borta låg Bjurnäs. Det såg verkligen ståtligt ut med -sina båda torn. Runt om det vilade oändliga slätter och gärden. Där -var den violetta trädan, där den gröna vårsäden, där timotejen och där -havren. Det var fält efter fält, ruta efter ruta, delade av dikena. Sjön -låg tindrande och spegelglittrande. Sigrid kunde tydligt se ekan nere -vid stranden och Fiskar-Anders’ stuga. Det rökte ur skorstenen. Han -kokade middag. Den stora mäktiga alléen, som förde upp till Bjurnäs, hade -redan blivit ordentligt tät, annars borde hon kunnat se drivhusen och -vinkasten. Takryttaren på stallet svängde till och blev borta. Det måtte -blåsa därnere, tänkte Sigrid. - -Freja stod med spända näsborrar och luktade mot Bjurnäs. Det såg ut som -om hon vädrade hemmet. - -»Ja, där ha vi det, flickan min», sade Sigrid. »Där har vi hemmet.» - -Hon kunde själv icke förstå, varför hon blev rörd. Var det för att hon -snart icke skulle äga något hem mer? Eller vad var det? Var det längtan -efter ett eget hem med Erik? - -Allt detta skulle hon lämna. Andra människor skulle draga in på Bjurnäs. -De skulle komma åkande upp genom alléen, göra stora svängen på den -nykrattade sandplanen och köra fram till trappan. De skulle peta på -rustningarna nere i hallen och undra över de tjocka murarna. Vem skulle -det bli? - -Nej, det får icke, det får icke! ropade rösten inom henne. I detta -ögonblick älskade hon fanatiskt Bjurnäs och fälten och ängarna och träden -och sjön och ekan och röken ur Fiskar-Anders’ stuga. Hade hon haft tusen -år att leva, hon skulle givit dem alla glatt i denna stund för att leva -där ständigt och se ängar och gärden, skogar och sjö och den vita, -härliga gamla gården. - -»Ser du, Freja, där uppe i tornet bor jag. Där är Sigrids rum, Sigrid -Persdotter Bjurcronas rum. Och där nere i stallet med den svängande -takryttaren bor du, Freja. Nu rider vi hem, hem!» - -Hon satte Freja i gång, men märkte snart, att hon måste rida mycket -försiktigt. Vid stubbarna hade man planterat gran. De flesta voro knappt -mer än några tiotal centimeter höga. Hela Brännberg var nyplanterat. -Livet spirade ur den grå askan. Sigrid tänkte åter på fadern. Allt var -hans verk. För vem hade han slitit och arbetat? För modern, nej. För -henne själv, nej. Vem tackade honom, när han var borta? Ingen. - -Sigrid kände dunkelt, att det fanns något hemligt bakom alla hennes -frågor likaväl som hon anade, att det måste finnas bättre svar än dem hon -själv givit. - -Skulle man verkligen älska jorden för att förstå den? - -Hon red mycket, mycket försiktigt fram mellan plantorna utför Brännberg. -När hon kom ut på stora vägen, satte hon Freja i full fart. Då Sigrid -såg trädgårdsgrinden, tänkte hon ta in Freja, men så for trotset och -djärvheten i henne. - -»Jag kan lika gärna dö», tänkte hon och red på. »Jag dör, jag dör, liksom -pappa. Det är bra. Så blir det slut.» - -Men hon samlade all sin seghet, all sin energi. De mörkblå ögonen lyste. -Hon knep benet fastare om sadelhornet, liksom lättade på kroppen, samlade -Freja och lät henne hoppa. Freja tog hindret fint och galopperade uppåt -alléen med Sigrid. - -»Det gick!» jublade det inom den unga flickan. - -»Bravo, Freja! Bravo!» Hon klappade henne på halsen. - -När Sigrid stigit av, märkte hon, att hon tappat det fina ridspöet. Det -var bra förargligt! Men över kom jag, tänkte hon. - -Gustaf Boström kom som han lovat ett par dagar efteråt till Bjurnäs. Han -var ingen vidare duktig ryttare så han föredrog i allmänhet att åka. Nu -kom han i nya pardroskan med hennes nåds för detta vagnshästar. - -Magnusson, som sysslade med remtyg utanför stallet, undrade om patron -Boström kom för att fria eftersom han var så fin i långrock och hög hatt. -Inspektor Karlsson, som tjock och rund och liten och sin vana trogen gick -omkring och latade sig, stannade vid kuskens högt uttalade undran och såg -mot gårdsplanen, där Gustaf Boström åkte upp. - -»Han kanske ska’ lämna tebaks hästarna», sade inspektorn med försök -att vara ironisk på sitt sätt. Efter detta med sävlig röst framsagda -förmodande fick han fram en cigarr ur västens bröstficka, som var laddad -med flera, bet av snoppen och tände. - -Magnusson, som åsåg akten med stilla avund, hoppades i det längsta, att -han skulle bli bjuden på en cigarr. När detta hopp grusades, spottade han -och sade: - -»Det blev visst flera lådor cigarrer över vid begravningen.» Efter denna -försåtligt avskjutna pil, återtog han putsningen av remtygen betydligt -gladare än förut men med bibehållet yttre lugn. Inspektorn låtsade -icke förstå. Han satte tummarna i västhålorna under armarna, spände ut -sina runda behag och framkastade frågan, huruvida det var hennes nåd -eller fröken besöket gällde. Det på Bjurnäs gård bland folket mycket -diskuterade problemet vart cigarrerna tagit vägen var efter hans mening -olösligt. Åtminstone kunde ingen bevisa något. - -Magnusson svarade icke. Han gick fram och hjälpte patron Boströms kusk, -som kom nedkörande till stallet, att spänna ifrån. - -Gustaf Boström kom direkt från kyrkostämma. På sådana möten tyckte han -om att vara snyggt klädd. Han var icke alls stadd i friarärenden, varken -till hennes nåd eller fröken. - -Samtalet, som varade flera timmar, rörde sig uteslutande om Bjurnäs’ -herrgård. Gustaf Boström hade allvarligt tänkt över saken och angav i -stora drag, hur man skulle kunna ordna det hela för den allra närmaste -framtiden. - -Redan i början av samtalet höll han på att köra i diket, som han tänkte -för sig själv. - -Hennes nåd och Sigrid sutto i soffan i kabinettet. Själv hade patron -Boström burit in en stadig stol från salongen bredvid eftersom ingen -människa kunde sitta på de där pinnstolarna. Han menade kabinettets -empiremöbel i lackerat vitt. - -»Hur du, Matilda, törs sitta i den soffan, förstår jag inte», muttrade -han. - -Hennes nåd log hult. Alltsedan besöket på Alby hyste hon undseende med -hans ibland något oslipade sätt. Värre var det, när han ögonblicket -efteråt kom att säga: »När Sigrid och jag härom dagen ...» - -Han hejdade sig. Han hade fått en svag men dock kännbar påminnelse av -Sigrids fot. - -Hennes nåd höjde ögonbrynen mycket förnämt. - -»Var har ni träffats? Det har icke Sigrid berättat något om.» - -Gustav Boström förstod, att Sigrids besök på Alby varit i allra högsta -grad privat, och lyckades, utan att snärja in sig allt för mycket, få -fram en antaglig förklaring om att han mött Sigrid härom dagen, då hon -var ute och red, och att de växlat några ord. Det var ingen direkt -osanning. Han fick också en tacksam ehuru mycket förstulen blick från -henne. - -»Jag lovade just, att jag skulle komma över», fortsatte han. »Vi måste -försöka få någon ordning i sakerna. Jag har satt upp några huvudpunkter -här, som jag skall be att få framställa för damerna.» - -Han tog fram några papper och började föredraga och fråga. - -Först och främst skulle inspektorn avskedas. Det var en ful fisk, det -syntes på inventeringen. Hur långt kontrakt hade han? Det visste ingen. - -Sigrid fick befallning att söka bland faderns papper. Om en stund var hon -tillbaka med en portfölj, på vilken Per Bjurcrona präntat »Kontrakter». - -»Ja, se, det syns, att det är en karl», sade Gustaf Boström. Damerna -fäste sig icke vid den underförstådda ohövligheten. - -Patron Boström synade inspektor Karlssons kontrakt. Det var ställt på ett -år. - -Ja, det var ledsamt. Då hade han ännu nära nio månader kvar. - -Nå, det gjorde ingenting. Man kunde ge honom lön för tiden och be honom -ge sig av. Det vore ändå billigare än att ha honom kvar. - -»Är det så att han bråkar, får vi tillgripa andra åtgärder. Både Torsell -och jag såg, att han fuskat i räkenskaperna. Det är inte möjligt annat än -han borde ha utsäde kvar. Alltså, bort med honom!» - -Gustaf Boström lade kontraktet åt sidan. - -»Det spar vi tre tusen på, förutom det han stjäl eller förstör. Så har vi -tjänarna! Ja, jag ber om ursäkt, Matilda, men jag måste tala rent språk. -Det är fullständigt vansinne! Absolut vansinne! Bara piglönerna gå till -nära fem tusen, inberäknat den sista. Jag säger ingenting om Eva. Hon är -en präktig, gammal själ. Inte om köksan heller. Det är ett nödvändigt -ont. Men Ida och Klara och Hilma och Anna och ...» - -»Det är icke flera, Gustaf», sade hennes nåd milt, ehuru med något rödare -ansiktsfärg. - -»Flera! Är det icke nog, mer än nog», utbrast Gustaf Boström. »Sex pigor -för att sköta om två människor?» - -»Per ville ha det så», försvarade sig hennes nåd. - -»För det första är Per nu borta», fortsatte Gustaf Boström grymt. »För -det andra är jag icke absolut säker på att det endast var hans vilja, -som därvidlag gjorde sig gällande. Och för det tredje är Klara eller -vad människan heter, den nya, dimpen ned som från stjärnorna de sista -veckorna. Sex pigor på Bjurnäs nu, det är, lindrigt sagt, oförnuft. Jag -har två, köksan och husan, och det reder sig. Ni kan säkert nöja er med -två också, bara ni vill. Alltså stryker vi fyra av pigorna såsom varande -onödiga. Det gör — låt mig se ...» - -Han gjorde en snabb kalkyl. - -»Det gör tretusenfem, förutom presenterna till jul.» - -Sigrid såg på modern. Matilda bibehöll sinnesnärvaron. Det var omöjligt -att se på hennes ansikte hur hon upptog detta förslag till amputation. -Endast hennes händer darrade en smula, när hon trädde på en ny, röd -silkestråd för att fortsätta broderiet, som hon sysselsatte sig med. - -»De har ingenting med mjölkningen att göra, det jag kan se», började -Gustaf Boström på nytt. »Stataregummorna bestrider mjölkningen, efter vad -jag kan förstå. Inget folk har ni i maten heller. Det bör gå som en dans. -Köksan bestrider matlagningen och Eva serverar. Med dammningen kan Sigrid -hjälpa till. Det är jag säker på. - -Så har vi trädgården. Är han duktig, trädgårdsmästaren?» - -»Kära Gustaf, begär icke jag skall veta det. Per var nöjd med honom.» - -»Nå, då låter vi honom vara så länge. Trädgård är annars ett viktigt -kapitel i en herrgårds historia. Där kan tjänas. Tjänas bra på tidiga -bänkar, rosor och vindruvor. Frukt också i goda år. Men det fordras -förstånd framför allt och kunnighet. Jag tog in över elva tusen rent på -min trädgård sista året. - -Inspektorn och pigorna förtjänar vi således sextusenfem på. Sextusenfem! -Förstår du, Matilda, vad det betyder? Det är god hjälp till skatten.» - -Hennes nåd tittade på honom. Hon kunde icke förstå, att det kunde vara -någon hjälp, när det gick till skatten. - -»Vidare», sade Gustaf Boström, »har vi stallet.» - -Han hejdade sig. Han kom att tänka på hästarna, som han köpt. Det var -grymt vad han tänkte säga, men det måste sägas. - -»Ni måste minska på stallbesättningen. Ni har nitton hästkreatur, -däribland sju fruntimmer. För Per, som var hästkarl och förstod sig på -hästavel, var det kanske en god affär. För er blir det motsatsen. Ni -reder er med elva, så mycket oxar som ni har till grovkörslorna. Där har -vi genast, låt oss säga i runt tal, sju tusen för hästarna. För dem köper -ni kokreatur i stället. Det är affär i dessa tider. Mjölkpriset stiger, -och mejerierna skriker efter mjölk. Englandsexporten av smör, ni förstår -...» - -På detta vis talade han vitt och brett. Han språkade om marknadspriser -och vete och råg och utsäde och vallar och påläggning och reaktionsfria -djur och om allt vad tänkas kunde i förbindelse med avsikten att sätta -Bjurcronorna i stånd att behålla Bjurnäs. Trots svartmålningarna av -det nuvarande tillståndet klingade det hela ut som en segerfanfar i -framtiden. Huvudtemat var dock pinsamt för hennes nåd. Spara! Spara! -Spara! - -Han var alldeles röd i sin kala hjässa, när han slutade med påståendet, -att redan första året skulle de ha nedbringat gårdens utgifter med -trettiotre tusen kronor. Det var ovedersägliga siffror, påstod han. -Huvudvillkoret var dock, att inspektoren avskedades genast. De båda -damerna sågo osäkra på honom. Det låg däri en outtalad fråga vem som -skulle göra det. Och hur skulle det gå med gården? - -»Jag förstår», sade Gustaf Boström. »Det åtar jag mig. Var icke rädda. -Jag har handskats med ilsknare kreatur. Jag har talat vid en av mina -rättare. Han får komma över hit och hålla öga på gården den första tiden, -tills vi hinner se oss om efter en annan. Det är en skötsam och duktig -karl, äkta smålänning, och hederlig ända ned i stövelklackarna.» - -Gustaf Boström måste resa sig. Han var vid strålande humör. Bjurnäs -skulle sannerligen icke behöva säljas. Han frågade om damerna tilläto, -att han tände en cigarr. Det kom fram whisky och sodavatten till honom. -Hennes nåds bekymmer började fördunsta. Hon skulle säkert kunna behålla -den nya jungfrun också, när man sparade så mycket pengar första året. -Allt det andra angick henne mindre. Allt pratandet om vallar och utsäde -och djur var troligen mycket förståndigt, när det kom från Gustaf -Boström, men det var saker, som lågo långt utanför hennes cirklar. Bara -jag får vara i fred, tänkte hon, få de göra vad de vill. Det var klart, -att de måste inskränka sig. Allt för mycket skulle det dock icke bli, det -var säkert. I tysthet gjorde hon reservationer, men öppet förklarade hon, -att Gustaf Boström var förtjusande. - -Epitetet var icke lyckligt. Med skallig hjässa och eldröda mustascher -samt det högst vulgära om än goda ansiktet kunde patron Boström knappt -förtjäna att kallas förtjusande, även om han var uppsträckt i långrock, -grårandiga byxor och blankskinnsskor. - -Gustaf Boström protesterade också svagt. - -»Jo, du är förtjusande, Gustaf! Det är icke värt, att du säger något. -Hela det sätt, varpå du tagit denna för oss så smärtsamma tilldragelse -visar, att du är förtjusande — ja, bedårande.» - -Hennes nåd hade lätt att finna vackra ord. Hon ville därmed tacka honom -för hans fina ömsinthet. Hon misstog sig tyvärr avsevärt. Det skulle hon -erfara genast. - -»Har du fått räkningarna över begravningskostnaderna?» frågade den -förtjusande Gustaf Boström. »Torsell påstod, att sorgkläderna skulle -föras upp på dem. Vi kunde icke få tag i någon räkning, när vi sist var -här. Och din klänning var ny, det sade du själv.» - -Sigrid, som icke kunde finna saxen för att klippa av sytråden, bet av den -och passade samtidigt på att se på modern. Hennes nåds ansikte mörknade -under det vita pudret och fick en något blåaktig anstrykning. - -»Ja, nu skall du icke tycka, att jag är småaktig, kära Matilda», -fortsatte den förtjusande. »Har räkningen icke kommit, kan ingen hjälpa. -Du kan telefonera kanske och höra efter vad klänningen kostar, så kan vi -föra upp den.» - -»Sedan, sedan», avgjorde hennes nåd. - -Sigrid hade svårt att hålla tillbaka orden, som ville fram. Det var just -räkningen på den klänningen och en annan, som kommit för några dagar -tillbaka och tvingat henne att rida över till Gustaf Boström. - -»Du förstår, kära Matilda, att jag icke vill ha några dyra efterräkningar -sedan, om jag skall hjälpa er med att sätta Bjurnäs på stadiga fötter. Vi -måste var fullständigt uppriktiga mot varann.» - -Hennes nåd såg på honom och på dottern. Hon reste sig och gick och var -snart tillbaka med ett papper, som hon räckte Gustaf Boström. - -»Var så god, här är räkningen.» - -Den förtjusande rynkade ögonbrynen, när han såg siffrorna. - -»Har du betalt den?» frågade han. - -»Varmed skulle jag betala den? Jag kan icke stjäla pengar», sade hennes -nåd. - -»Ja, men Matilda!» brusade Gustaf Boström upp. Hennes nåd lade huvudet en -smula på sned och såg på honom medlidande. - -»Vad menar du?» frågade hon. Hennes röst blev sammetslen mjuk. - -Patron Boström svarade ingenting, men han tömde whiskyglaset i ett tag. -Sedan stoppade han räkningen på sig. - -»Bäst jag betalar den så länge», sade han. »Och du, Sigrid, har du några -ouppgjorda affärer? Bäst vi får höra allt på en gång.» - -»Nej, farbror. Ingenting. Jo, möjligen en eller två lektioner hos -sångläraren, det kommer jag icke riktigt ihåg.» - -»Det var sant, min flicka! Du talade om att resa. Det kan naturligtvis -icke bli tal om nu, när vi skall försöka reda upp förhållandena här. -Åtminstone icke de närmaste månaderna. Mamma behöver dig mer än väl. Har -du inget särskilt, som drar dig tillbaka till huvudstaden, kan det icke -vara så stor uppoffring. Vem vet, kanske du kan bli din egen inspektor på -Bjurnäs med tiden. Jag vet icke hur det är med din räkning. Har du något -begrepp om bokhålleri?» - -Sigrid skakade på huvudet. - -»Icke det ringaste, farbror.» - -»Nå, det kan man lära sig. Allt kan läras, om man vill och om man icke är -en fullständig idiot. Alltså, är det avgjort, att du stannar hos mamma -tills vidare?» - -»Visst gör hon det», inflickade hennes nåd. - -Både hon och farbror Boström betraktade Sigrid. Hon satt med nedböjt -huvud och tycktes icke gärna vilja visa ansiktsuttrycket eller svara. - -»Den som tiger, samtycker», avgjorde Gustaf Boström. - -Han reste sig och såg på klockan. - -»Nej, mina damer, nu måste jag ge mig av. Jag väntar veterinären. Han -skall titta på ett av kokreaturen. Hon ser ut att tänka kasta. Vi är -således överens. Redan i morgon kommer jag med rättarn och ger inspektorn -respass. Han kan vara glad, att han kommer undan så billigt.» - -»Ring, Sigrid, och säg till, att man spänner för åt farbror», uppmanade -hennes nåd. - -Sigrid lade ifrån sig handarbetet och steg upp. - -»Behövs icke. Jag sade till Axelsson, att han skulle hålla sig klar halv -sju», sade Gustaf Boström. - -De följde honom ut på trappan. Kvällssolen föll i en bred strimma mellan -huvudbyggnaden och inspektorsflygeln över sandplanen ända fram till -trappan. Där höll redan patron Boströms kusk med droskan förspänd. - -»Men Gustaf!» Hennes nåd, som först trädde ut, måste gripa tag i -ledstången. Vad menade han? Vad hade han gjort med hennes hästar? - -»Vad är det?» Gustaf Boström log gott i solskenet. »Känner du inte igen -dina hästar?» frågade han. »Dina egna?» - -»Jo, men varför har du kuperat dem så förskräckligt.» - -»Det är fint, hennes nåd!» - -Gustaf Boström log fryntligt, tog farväl och steg upp i droskan. - -»I morgon är jag tillbaka med rättaren», ropade han till avsked. Så bar -det i väg nedåt alléen. - -Hennes nåd tryckte handen mot hjärtat och gick in utan ett ord till -dottern. Gustaf Boström var allt annat än förtjusande. - -Sigrid drev ned i parken. - -Domen hade således fallit. Hur skulle hon nu kunna säga modern sanningen? -Det vore omöjligt. Varför hade hon icke talat ut långt före detta? Nu -var det för sent. Allt sammansvor sig mot henne och hennes liv, hennes -kärlek. Varför hade hon icke svarat, när de frågat henne? Hon hade endast -behövt säga, att hon älskade Erik och icke kunde svika honom. Tala om -kärlek i all denna prosa, det var orimligt, mitt emellan kontrakt och -utsäde, vallar och rättare! Stanna några månader tillsvidare hade farbror -Gustaf sagt. Det var detsamma som för evigt, evigt! Människorna voro -kallsinniga och grymma. De frågade bara efter sig själva. Farbror Gustaf -brydde sig bara om gården. Och mamma! - -Jag vill icke, ropade det inom henne. Jag kan icke. Kan icke uppge Erik, -sången, allt. Jag har rätt att leva jag också. - -Varför red du då över till farbror Gustaf härom dagen? frågade en svag -röst inom henne. Jag ville endast höra efter, endast känna mig för. -Åhnej, åhnej! Det var något annat. - -Hon hade kommit ned till trädgården och vek av första gången. De -flesta rosorna hade ännu kvar vinterbetäckningen av granris men några -hade berövats den och visade små, späda skott. På ett ställe gick -trädgårdsmästaren och beskar dem. Det gjorde henne riktigt ont. Han skar -ända intill tredje och fjärde ögat. Hon ville icke se det utan slog in på -gången till de gamla lusthuset på kullen. Aldrig förr hade hon sett hur -mossigt och murket trävirket var. Hon petade på det. Det föll sönder i -bitar. Allt var gammalt, murket och eländigt. - -Hon satte sig på bänken inne i lusthuset. Kvällssolen dröjde ännu på -rutverket. En gång hade det varit grönmålat, det syntes. Nu hängde färgen -i flagor och bucklor, och innanför hade masken borrat slingrande rännor -i träet. Det hjälpte icke, att solen lyste på det. Snart skulle dess -förgyllning slockna, och allt skulle bli grått och svart. - -Genom ingångens valvöppning såg hon ut över trädgården. Över några av de -högsta träden lyste ännu solskenet, men hon såg hur det kröp högre och -högre upp och till sist försvann. - -Hon satt där ensam och grubblade över sitt öde. Det hela var så -meningslöst, så tomt och fattigt. - -Om hon nu skrev till Erik och berättade allt, vad skulle han säga? Vad -skulle hon skriva? Be honom vänta? En, två månader. Vad skulle det tjäna -till? Det blev icke månader. Det blev år. Hade hon en gång stannat på -Bjurnäs, skulle hon aldrig mer komma loss. Vad var det, som ropade ur -jorden till henne, som höll henne kvar, som ville binda henne? - -Hon reste sig och gick. Hon kom ned till dammen med de små, konstgjorda -kanalerna med broarna över. Där hade hon lekt som barn. Där hade fadern -och hon sprungit och jagat varandra runt, runt. Alltid hade han till sist -fångat henne och lyfte henne högt upp i luften med ett glädjerop och -kysst henne. Där hade han och hon satt små båtar i vattnet, båtar, som -han täljde av barkbitar och på vilka han satte pappersbitar för att de -skulle kunna segla. Vad ankorna hade snattrat och levt! - -Nu var allt förstört. Broarna hade ramlat, och kanalerna voro fulla av -blad från hösten. De lågo i stora, slemmiga klumpar. Ingen brydde sig om -hennes barndoms lustgård mer. Och den enda hon älskat på jorden utom Erik -var borta. Han låg ensam borta på andra sidan trädgården, i kapellet. -Ingen mer än hon visste vilken hemlighet han tagit med sig i kistan. - -Vad skall jag göra? ropade ångesten inom henne. - -Hon fann inget svar, men frågan förde henne bort till Bjurcronornas -kapell, som helgat för århundranden sedan låg på Bjurnäs’ ägor. Under -granarna där det låg, var det redan mörkt. Hon kunde nätt och jämt skymta -kistorna genom järngallret. Där stod stamfaderns kista i mitten på en -granitkatafalk. I hörnet till höger skulle faderns kista finnas. Hon såg -den inte. Därborta var svart. - -Hon föll på knä. Bedja kunde hon icke. Hon fann inga ord. Men hon grät -bittert. Något starkare än hon själv höll henne kvar vid denna jord. - -Hon mindes den sista natten med fadern och hans fråga, om hon ville -stanna på Bjurnäs. Hon såg framför sig hans stackars ombundna huvud, -blicken ur hans ögon, och hon hörde ännu en gång de resignerade orden, -att de icke mer skulle tala om hans förslag, att hon skulle stanna på -gården. Varför hade hon icke heller då svarat? Varför hade hon varit tyst -inför denna fråga, denna hans livsfråga, som blev störst inför döden? - -»Jag skall stanna, pappa, jag skall», stammade hon, där hon låg med den -brännande pannan mot det kalla järngallret. - -Då var det som om hon hörde faderns röst — om du är bunden vid någon, -vill jag det icke ... men min son — min son — Johan. - -Sigrid reste sig förskräckt och såg sig omkring. Vem hade ropat? - -Granarna stodo mörka och höga. En uggla skrek till — klä-vitt! klä-vitt! - -Då började Sigrid springa. Hon stannade icke förrän hon kom upp på -gårdsplanen. På trappan stod Eva. - -»Jag tänkte just gå ut att söka efter fröken. Vi kunde icke förstå vart -fröken tagit vägen ... Hennes nåd har redan ätit.» - -Eva kunde icke förstå, varför Sigrid vid dessa ord omfamnade och kysste -henne, innan hon gick in. - -Flickan har bestämt gråtit, tänkte hon. Ja, de barnen, de barnen! - - - - -V. - - -När doktor Erik Lindstål kom ned från operationssalen, fann han ett brev -på bordet i sitt rum. Han kände genast igen utanskriften och blev helt -glad. Nå, äntligen hade det kommit. Sigrid hade dröjt flera dagar med att -svara på hans sista brev. Det här var åtminstone ordentligt tjockt. - -Han tog av sig den vita rocken och satte sig vid fönstret, sedan han -slagit upp fönstren på vid gavel. Ute var det riktigt sommar. Bakom -stadshusets nybyggnad blänkte Mälaren i vitt solglitter. - -Innan han öppnade brevet, kom han att tänka på att en cigarr skulle -fullständiga njutningen. Han måste upp och få tag i lådan. Det drog om en -stund, ty rummet var ännu icke i ordning, eftersom han nyligen lämnat fru -Söderbloms huldrika skydd. Såsom underläkare måste han bo på sjukhuset. -Äntligen fick han cigarren tänd, satte sig vid fönstret igen och lade upp -benen på en stol. Nu skulle det njutas. - -Då han var en särdeles ordentlig man, skar han med pennkniven upp brevet. -Det var ett verkligt fint snitt. Nästan lika fint, som det jag gjorde -nyss, tänkte han. - -»Älskade Erik!» - -Doktor Lindstål nickade belåtet. Hans annars gravallvarliga ansikte, den -breda, kraftigt utbyggda pannan och de mörka, små men pigga ögonen hade -redan vid brevfyndet antagit ett högst belåtet uttryck. Nu sken det upp -av så mycken lycksalighet som det kunde stämplas av. - -Han läste och läste. Icke fort som vanliga förälskade utan långsamt -njutande och liksom smakande varje ords sötma. Ju längre han läste desto -mer förändrades emellertid detta sybaritiska uttryck. En stor rynka -uppenbarade sig i pannan, ögonen vidgades och mungiporna drogos ned. -Efter en stund tog han ned benen från stolen. Flera gånger läste han om -meningar. Till sist glömde han bort att suga på cigarren. Halvvägs i -brevet — det var många och tätskrivna sidor — såg han tillbaka på första -sidan alldeles som om han velat förvissa sig om att detta, älskade Erik, -verkligen stod där. Han utstötte esomoftast interjektioner sådana som -äh! och åh! och när han äntligen slöt brevet skedde det med en suck, som -kunde tolkas som om han sagt — vad i herrans namn nu då? - -Först nu märkte han, att cigarren slocknat. Han tände och läste brevet -en gång till. Nu gick det betydligt fortare, i synnerhet i början. Det -var tydligen icke där kärnpunkten i brevet fanns. Den tycktes förlagd mot -slutet, ty det läste doktor Lindstål flera gånger. - -Sedan började han vandra av och an i rummet. Han var i starkt -sinnesuppror, flyttade saker helt omotiverat från det ena stället till -det andra, blossade alltför häftigt på cigarren samt yttrade halvhögt -några ord om att — jaså, sådana äro de! - -Hon ville bli fri från honom, det var hela saken. Och det skulle hon -behöva skriva fem ark för! Bättre hon endast skrivit ett enda ord — adjö! -Det hade varit klart, tydligt och enkelt, utan alla dessa omskrivningar -och fraser, uppblandade med ömma ord och bedyranden, att hon älskade -honom. Om hon älskade honom, skulle hon icke bete sig på det viset. Det -fanns naturligtvis någon godsägare i trakten, som spekulerade på den rika -arvtagarinnan på Bjurnäs. Alla kvinnor voro falska! Alla! Hon mest. - -Denna något förhastade slutledning följdes ögonblickligen av reaktion. -Förnuftet började småningom återvända i doktor Lindståls av operationer -förut ansträngda hjärna. - -Det här är ju fjolligt, sade han sig. Jag beter mig som en skolpojke och -icke som en gammal karl. Vad är det hon vill. Slå upp? Nå, är icke det -varje kvinnas rätt, om hon tröttnat eller funnit någon annan, som hon -tycker bättre om? - -»Ja, men det har hon icke», utbrast doktor Lindstål högt. »Det skri...» - -Han avbröt sig mitt i ordet. Att tala högt för sig själv var början till -sinnesförvirring. Han måste lugna sig. Måste taga saken kallt, överväga -och tänka efter alldeles som när det gällde ett operativt ingrepp. Lugn -framför allt, lugn! - -Han tvättade ansiktet med kallt vatten samt sköljde av armarna ända upp -till biceps. Det lugnade. Så tog han brevet på nytt. - -Nu kunde han läsa det med någorlunda bibehållen kallblodighet. Ont gjorde -det fortfarande vid vissa ställen i brevet, men han läste det till slut. - -Hon ville slå upp. Det var klart. Varför hon ville det, var däremot -långt ifrån klart. Hon ville stanna hos modern, skrev hon. Det kunde man -förstå. Det skälet kunde godtagas. Men varför skulle hon behöva stanna -för all framtid hos henne? Det var obegripligt. Han läste noga om frasen -i brevet — — alltså förstår du, min älskade, att jag icke kan överge -mamma nu. Hennes hjärta är dåligt, och jag vet icke hur länge vi få -behålla varann. Inför detta har jag ansett det vara min plikt, min mycket -tunga plikt, min älskade, att stanna här på Bjurnäs. Hur länge det blir, -vet jag icke, kanske ett par år, kanske för alltid. Jag kan icke begära, -att du skall vänta på mig, tills jag blir fri från denna plikt, det -förstår jag så väl, älskade Erik. Därför är det bäst, att vi skiljas för -alltid. Jag skall aldrig — — —. - -Mer kunde Erik icke läsa. Det skymde för ögonen. Han måste upp och -promenera för att bli lugn. - -Nej, han måste vara rättvis. Hon älskade honom ännu, det märktes på hela -brevet. Hon hade bara råkat ut för några griller, att hon var skyldig att -offra sig för sin mor. Visst var det vackert, men det var icke livets -lag. Livets lag var att man skulle följa den man älskade, vart det så än -bar. Modern hade naturligtvis satt henne i huvudet, att hon skulle stanna -hemma på Bjurnäs. Jo, det skulle allt bli muntert för Sigrid! Hon, som -älskade sång, dans, middagar, teater och supéer. Det går aldrig, aldrig -i livet. Det är något övergående, något högromantiskt som fallet är med -unga flickor. Det skall vi snart ta bort. Genast. Ju förr, desto bättre. - -Han satte sig ned vid skrivbordet för att svara. Han ville sprätta upp -hennes bevis och få henne att förstå hur orimligt alltsammans var. Det -skulle gå som en dans. Han älskade henne. Det vore märkvärdigt, om två -människor, som höllo av varandra, skulle behöva gå ifrån varandra för -en nyck rent av hos den ena parten. Nyck och dåliga råd. För säkerhets -skull ögnade han igenom brevet. Det var av vikt att citera hennes bevis -ordagrant för att kunna tillintetgöra dem, visa hur ohållbara de voro. -Märkligt nog fann han inga andra bevis än de allmänna talesätten — hon -måste — hon kunde icke annat. - -Doktor Lindstål lutade sig tillbaka i stolen för att tänka. Det måste -medges, att hela hennes brev var särdeles vagt skrivet. Det var som om -hon själv känt, att hon icke hade några starka skäl utan försökte haka -sig fast vid detta kategoriska — måste. Antingen fanns det inga andra -skäl eller också ville hon icke fram med dem. - -Synen av friande godsägare dök ånyo upp i Eriks fantasi. Nej, det var -omöjligt! Därtill var Sigrids brev alltför äkta. Det andades för mycken -kärlek till honom för att hon skulle tänka på någon annan. Nej, ren och -god som guld var hon. Det var inget tvivel om. - -Om jag skulle? - -Doktor Lindstål skakade på huvudet. Nej, det vore för tokigt! Resa ner -till Bjurnäs och tala med Sigrid? Vad skulle modern säga, om en främmande -karl helt plötsligt ramlade ned i herrgården? Sigrid skrev själv, att -hon icke nämnt ett ord ännu till någon om deras kärlek. Fru Bjurcrona -hörde visst icke till de lättast tillgängliga varelserna, det hade han -ofta förstått på Sigrids yttrande. Hon hade visserligen aldrig på något -vis talat illa om sin mor, men Erik hade dock fått den uppfattningen, -att fru Bjurcrona var högst kylig av sig. Det blev nog ett mycket svalt -mottagande han fick. Och ändå! Det fanns inget annat sätt att få klarhet -i saken. Skrev han till Sigrid, riskerade han, att hon aldrig svarade. -Hennes brev var så allvarligt skrivet att han icke kunde övertyga henne. -Hon måtte ha några okända känslomotiv, som icke kunde vederläggas per -brev utan som fordrade en uppgörelse öga mot öga. - -Doktor Lindstål satt länge och grubblade över vad han skulle göra. -Slutligen bestämde han sig för att trotsa fru Bjurcrona och resa ned till -Bjurnäs. Han kunde icke släppa Sigrid ifrån sig. Obehagligt vore det -förstås, om fru Bjurcrona skulle ge sig in på några förfrågningar om hans -släkt, om far och mor och dylikt. Då stode han där! Oäktingar vore helt -visst icke mycket värderade inom godsägarfamiljerna på det hållet. - -Nå, den saken redde alltid upp sig. I värsta fall kunde han säga, -att föräldrarna voro döda. Det gick nog. Svårare vore det att få -tjänstledighet på en eller ett par dagar. Han hade nyss tillträtt -befattningen på sjukhuset. Överläkaren blev säkert icke glad. Han var -överhopad med operationer själv. - -Jag vågar det ändå, tänkte Erik. Han gick genast och sökte reda på -professorn. Denne var välvillig och lämnade Erik tillstånd att vara borta -en dag och två nätter. - -»Doktorn kan ta nattåget ned och upp, tänker jag. Jag skall försöka reda -mig så länge, eftersom det är en viktig sak doktorn har att uträtta.» - -Samma kväll for Erik. Han visste, att han skulle komma fram till -stationen tidigt på morgonsidan. Trots det tog han sovvagn och slumrade -rart tills konduktören väckte honom. Vid stationen tog han in på -gästgivargården och gick till sängs, sedan han bett dem väcka honom -klockan åtta och då ha skjutsen klar. Han var uttröttad och somnade -genast. - -Strax efter åtta for han till Bjurnäs. Det var något över en timma att -åka, hade skjutspojken sagt. Det drog nära två, innan de voro framme. - -Genom Sigrid hade Erik hört talas mycket om Bjurnäs. Han hade även sett -fotografier av herrgården. Men han blev mäkta imponerad, när skjutsen -svängde in i den präktiga alléen med dess väldiga träd och det mäktiga -lövverket som ett grönt valv. När han kom upp till sandplanen, som var -rundligt tilltagen som för tornerspel funderade han rent av på att be -pojken hålla. Denne körde emellertid fram till stora trappan. Ingen -människa syntes till. Allt var som utdött. - -Jag borde ha skrivit, tänkte Erik. - -Pojken frågade, om han skulle vänta. Erik var så säker på sin sak, att -han betalade och lät skjutsen fara. I allra värsta fall får jag väl -skjuts härifrån, intalade han sig. - -Mitt på gårdsplanen stod ett gammalt solur. Det var grönt av ärg, men -siffertalen och strecken inne i ringen kunde ännu urskiljas. Planen var -fint krattad, och Erik skämdes nästan över att se hur skjutsen förstörde -de symetriska ränderna. På var sin sida om alléen stodo två jättestora, -flata, gröna skålar med blommor i. - -När ingen kom, trädde Erik in. Han beundrade den tunga ekdörren med de -massiva beslagen i järn och det väldiga låset. I nyckelhålet på insidan -satt en stor nyckel. - -Erik såg på dörrarna i den runda hallen och på trappan, som ledde upp -till övre våningen. En mycket nött, röd matta fasthållen av skinande, -blanka mässingsstänger, täckte trappstegen. Luften var underligt -unken och kylig trots värmen ute. Det luktade källare. De båda -riddarrustningarna borta i nischerna sågo icke värst fina ut. Vilket -valv, vilka fönsternischer! Fullständigt fästningslika. Och tegelgolv -runt muren. - -En dörr mellan riddarrustningarna öppnades. En gråhårig tjänarinna kom ut -och frågade, vem som söktes. - -Erik lämnade sitt visitkort och bad att få tala vid fröken Sigrid -Bjurcrona. - -»Fröken är ute, men kommer strax in igen. Hon är bara över i ladugården. -Var så god och stig upp.» - -Han gick före uppför trappan och tjänarinnan efter. - -»Hennes nåd är icke uppstigen ännu», sade hon. - -Erik hade ingenting att svara på detta, men han tänkte i sitt stilla -sinne — jaså, hon kallas hennes nåd. - -Eva hade visat honom in i biblioteket. Där lämnade hon honom, i det hon -lovade, att hon genast skulle säga till fröken så fort denna kom. Han -tackade och sade, att det visst icke var någon brådska. - -Erik såg sig omkring i rummet. Han hade svårt att förstå varför den gamla -hade kallat det för biblioteket, när hon bett honom stiga in. Det fanns -visserligen ett par gamla ekbokskåp med gröna gardiner bakom glasfönstren -och några bekväma stolar i något slags bondrenässans, men av böcker -syntes icke ett spår. Troligen stodo de instängda bakom glasrutorna och -gardinerna. En stor, gammal jordglob i urblekta färger och med trästativ -stod uppe på ett av skåpen och på det andra satt en något ruggig, -uppstoppad uv och glodde med ett gult öga. Det andra hade tydligen fallit -ur för länge sedan, ty där satt en blåntott instoppad. Det var också en -vishetens symbol. På väggen mitt emot bokskåpen hängde en karta över -Bjurnäs på sextonhundratalet. Den var roligt naiv i sin topografiska -utstyrsel. På ömse sidor om den hängde ett par stick ur Suecia antiqua. - -Biblioteket såg icke ut att begagnas ofta. Framme på skrivbordet lågo -visserligen en del papper och en portfölj, men ändå verkade det hela -fridfullt avsomnat, dött. Erik gick fram till fönstret. Det var en -gladare och friskare syn. Där såg man ängar och gärden. På några ställen -plöjde man. Långt bort låg en sjö och där bakom en kyrka. Rätt under -fönstret fanns en rundel med grönt och stamrosor, som nyligen tycktes ha -rests upp, ty de voro ännu utan blad. - -Han hörde en dörr öppnas bakom sig och vände sig om. Det var Sigrid, som -kom. Han hade icke gjort upp någon som helst plan hur han skulle börja -eller tala. Hans första impuls var att rusa bort till henne, ta henne i -famn och kyssa henne, men den förgick ögonblickligen. Han tog ett steg -framåt, så stannade han. - -Den smärta, svartklädda gestalten borta vid dörren föreföll honom så -främmande. Han kände knappt igen henne. Hon hade, tyckte han, blivit -längre, rakare, stelare. Hon bar icke huvudet på samma sätt som förr. -Kanske var det den höghalsade klänningen, som gjorde det. Han hade aldrig -sett henne annat än i mjuka, ljusa blusar eller i urringade toaletter. -Belysningen borta vid dörren var icke så stark, men det föreföll honom -som om hon förlorat all sin friska färg och blivit hemskt blek. Det låg -något stramt, otillgängligt över henne, där hon fortfarande stod kvar -borta vid dörren utan att säga ett ord. Var hon förorättad därför att han -vågat komma? - -»Ja, du får förlåta mig, Sigrid», började han, »men ditt brev ...» - -»Varför skrev du icke, att du skulle komma, så hade jag kunnat hämta dig -vid stationen?» - -Frågan var så enkel men samtidigt så praktisk att det slog honom så dum -han i grunden varit. Det såg onekligen märkvärdigt ut, att han kom åkande -med gästgivareskjuts till Bjurnäs, när han ändå — — —. - -»Det hade icke varit något farligt», tillade hon, innan han hunnit svara. - -Hon gick långsamt fram mot honom och sträckte ut handen. - -»Välkommen», sade hon och såg honom lugnt i ögonen. Hennes förr så -strålande blick hade fått melankoliens slöja över sig, men ändå hade den -liksom blivit mer tindrande, mer extatisk. Han hade förr sett den blicken -på sjukhusen hos övernervösa kvinnor. Det var samma blick, som hörde ihop -med stigmatiseringen. Han vågade icke kyssa hennes läppar. Han kysste -hennes hand. - -»Vill du icke sätta dig?» Hon anvisade honom en stol och satte sig själv. -Han hade icke släppt hennes hand. Nu lade han sin andra hand över hennes. -Så sutto de tysta en lång stund och bara sågo på varandra. Det gick en -ström av outtalade frågor från honom. Det var som om hon hört dem alla. - -Varför älskade, vill du överge mig, lämna mig? Vad är det för hemligheter -du bär på? Det är icke sorgen endast, som gjort din blick så tindrande av -ett inre ljus, det är något annat, men vad? Är jag icke god nog för dig? -Har din moder sagt något? Eller älskar du en annan? - -Hon hörde dem så väl. Hon bara såg på honom, ända tills hennes ögon -började fuktas och den ena tåren efter den andra trillade utefter -kinderna. - -Han böjde sig fram mot henne. Det var icke längre mellan deras stolar -än att de kunde famna varandra. Hon lutade sitt huvud mot hans bröst och -grät stilla. - -Han strök hennes vågiga, mörka hår. - -»Älskade — älskade», viskade han. - -»Kom låt oss gå», sade hon. »Här kan vi icke tala.» - -När han såg frågande på henne, pekade hon mot dörrarna. - -»Kom, låt oss gå ut i trädgården. Där kan vi vara ostörda. Mamma är icke -uppe ännu, men ändå ...» - -Han kysste hennes mun, hennes våta kinder. - -»Du får icke, du får icke», viskade hon och drog sig undan. Hon torkade -sina tårar, och de följdes ut. Ingen tycktes se dem. Fortfarande -samma öde sandplan med sin solvisare. De gingo nedåt alléen, talande -om likgiltiga ting, fast de båda kände, att så mycket annat behövt -sägas. Hon förde honom genom trädgården, där några karlar grävde, förbi -gamla krokiga, blommande fruktträd, från vilka blommen snöat ned på -gången. Hon förde honom förbi sparrissängar, som redan skattats, förbi -kronärtsskocksplantorna, vid vilka taktegeln, som skyddat mot vintern, -ännu lågo kvar. Hon förde honom längs kantrabatter fulla av narcisser och -tulpaner, penséer och hyacinter. Där var en färgsång och en glädje. Hon -bröt en stor, nästan svart pensé och stack i knapphålet på hans rock. - -»Vad ni har vackert här», sade han. - -Hon nickade. Hon pekade på det gamla lusthuset. - -»Där», sade hon. Han smålog. - -Promenaden hade lättat det värsta trycket från deras hjärtan. - -»Här hör oss ingen», sade hon, när de tagit plats icke alltför långt från -varandra. »Tala nu», bad hon. - -»Jag kan icke tala utan att hålla dig i handen», sade han. »Det förmedlar -bättre övergången av mina ord.» Han inbillade sig, att han kunde skämta -en smula. - -»Jag blev verkligen besynnerlig till mods, när jag fick ditt brev», -började han. »Först tänkte jag skriva till dig. Det förstod jag var -omöjligt. Du lämnade icke ett enda skäl i ditt brev, inga skäl att -bemöta. Hela ditt brev innehöll egentligen endast ett — jag kan icke. -Varför kan du icke? Jag medger gärna, att jag icke är något gott parti, -i synnerhet nu, för arvtagerskan till Bjurnäs, men det har vi talat så -ofta om förut att jag kan lämna det ämnet. Allt är sig i huvudsak likt -efter vad jag kan förstå. Vi håller av varandra. Jag förstår naturligtvis -din sorg efter din far och respekterar din känsla för din mor, men jag -begriper icke hur detta skall behöva föranleda någon skilsmässa mellan -oss två.» - -Hans röst hade fått en något strävare klang. Han tog av sig hatten och -lade den på bänken bredvid. Hennes hållning började oroa honom. Nyss när -de passerade trädgården hade han trott, att allt skulle utjämnas och bli -gott igen, men nu, när han satt bredvid henne med hennes livlöst verkande -hand i sin, insåg han, att det skulle bli en svår strid att vinna henne -tillbaka från denna andra besynnerliga idévärld hon synbarligen levde i. -Han kunde icke ens fånga hennes blick. Den såg förbi honom. Han blev rädd. - -»Se på mig», bad han. - -Hon gjorde det. Återigen fanns det där främmande i de kära, blå ögonen. -Och vad munnen var smärtsamt sluten. - -»Du får icke», utbrast han. »Jag kan icke leva utan dig, det vet du. Vi -har redan växt fast tillsammans. Jag brukar aldrig begagna svulstiga -ord, det vet du, Sigrid, men det säger jag, överger du mig nu så är jag -slut. Ja, icke så, att jag icke kan arbeta i mitt yrke men jag kommer -att ta skada till detta vad människorna plägar kalla själ. Du skriver, -att du icke kan. Varför kan du icke? Du är ung och fri. Du har naturlig, -okränkbar och helig rätt att leva ditt eget liv, en rätt, som ingen kan -ta ifrån dig. Du skriver, att du måste stanna hos din mor? Varför måste -du? Det enda måste, som du behöver lyda, sitter i ditt eget hjärta. Är -ditt hjärta mer bundet vid din mor än vid mig, så säg ut! Då förstår -jag det och skall vänta ett, två, ja flera år, om du vill, tills din -kärlek till mig blivit starkare än den till din mor. Det måste den enligt -naturens eviga och orubbliga lag bli. Jag skall vänta. Det lovar jag -tills din sorgetid gått ut. Jag kan gott vara ensam ännu några år. Jag är -van att vara ensam i livet. Jag har aldrig haft någon far att sörja eller -mor att trösta.» - -Den bittra klangen skrämde henne. Genom en naturlig idéförbindelse kom -hon att tänka på Johan, på faderns oäkta son nere i Gränna. Vad livet var -svårt! Andras gärningar, andras synder. Det var gränslöst synd om Erik, -men det var även synd om Johan. Det var synd om alla, alla, henne själv -också. - -Hon ville så gärna försvara sig och sitt handlingssätt mot honom. Det -var svårt att blotta allt. Johan kunde hon absolut icke tala om. Det -var faderns och hennes hemlighet, som ingen människa någonsin skulle -få blicka in i. Men varför skulle hon icke kunna tala om förhållandena -på Bjurnäs för honom? Det var ingenting att behöva skämmas för. Den -ekonomiska ställningen var en olycka, medan däremot det andra var ett -brott, en skam. Något måste sägas nu, sägas snart, innan han gick ifrån -henne. Han hade rest sig och gått bort till andra sidan av lusthuset och -vände ryggen mot henne. Grät han? - -»Erik», viskade hon. Han rörde sig icke. - -»Jag skall — jag skall säga dig allt. Innan pappa dog, talade han om för -mig, att vi voro nästan ruinerade.» - -Erik såg sig om över axeln. Så vände han sig sakta om mot henne och gick -fram till henne. Hon såg upp mot honom. Underligt, det tycktes nästan som -om underrättelsen gladde honom. Han blev snabbt allvarlig igen och satte -sig vid hennes sida. - -»Vidare! Berätta», bad han. - -»Han frågade mig, om jag ville stanna på Bjurnäs och hjälpa mamma, ty -annars skulle allt gå på tok.» - -»Och det lovade du?» - -Hon skakade på det vackra huvudet och log melankoliskt. - -»Nej, Erik, det gjorde jag icke.» - -»Nå, då så — det hade också varit vansinnigt. När du inte har ...» - -»Vänta, älskade. När jag icke svarade, frågade han mig, om jag var bunden -vid någon annan. Det svarade jag icke heller på. Då sade han, att vi icke -mer skulle tala om saken.» - -»Det var alldeles riktigt. Det skulle bara fattats, att han begärt, att -du skulle offrat dig, när du var bunden vid mig.» - -»Jag vet icke, om han förstod det. Jag sade honom det aldrig. Men han -kanske anade det.» - -»Det var klart. Nå, vidare.» - -»Sedan dog han.» Hon såg ned mot det murkna trägolvet och fortsatte. - -»Mamma visste ingenting. När farbror Gustaf — en gammal god vän till -oss, jag har visst talat med dig om honom förut — Gustaf Boström på Alby -och häradshövding Torsell gjort upp bouppteckningen, visade det sig, att -pappa talat mer än sant. Vi hade egentligen bara två saker att välja på -— sälja Bjurnäs för att betala skulderna eller behålla den och spara, -inskränka oss på alla möjliga vis. Farbror Gustaf har föreslagit oss det -sista.» - -Erik lyssnade villigt. Ännu hade han icke fått höra det skäl han väntade -på. Allt det där var mycket sorgligt, men vad hade det med hennes beslut -att göra? - -»Han har redan gjort upp förslag huru vi skall ordna för oss. Han har -varit gränslöst god. Jag vet icke huru vi någonsin skall kunna tacka -honom.» - -»Ja, ja, det där är bra alltsammans, men ...» - -»Mamma är svag. Hon har dåligt hjärta. Det finns inga möjligheter, att -hon skall kunna ha tillsyn över det hela.» - -»Ni kan skaffa er en arrendator.» - -»Farbror Gustaf har redan hjälpt oss att avskeda den gamla inspektorn. -Han bestal oss påstod både farbror Gustaf och häradshövdingen. Vi har -fått hit en av farbror Gustafs egna rättare i stället.» - -»Ja, men då är allt ordnat och du ...» - -»Tycker du verkligen, Erik, att jag kan lämna mamma ensam med allt detta?» - -»Du förstår väl icke lantbruk?» - -»Nej, det gör jag inte, men någon måste dock finnas här på gården, som -kan avgöra saker och ting, någon som rättarn och folket kan vända sig -till.» - -»Det tycker jag den där farbror Gustaf kunde göra,» utlät sig Erik. -Samtalet började plåga honom. Han fick icke tag i vad han ville ha reda -på. Det var icke längre brevets — jag kan icke. Nu mötte honom ett -mjukare motstånd, som visserligen gled undan i en massa ord men ändå -fanns kvar. - -»Farbror Gustaf har tillräckligt göra med sitt stora Alby.» Hon blev en -smula rödare i ansiktet. Erik såg det. I den misstänksamma stämning, som -detta obegripliga motstånd försatte honom, tolkade han rodnaden oriktigt. - -»Hur gammal är den där farbror Gustaf?» frågade han. Ännu var det bara en -skämtsam, ehuru något ironisk ton i rösten. - -»Varför frågar du det?» Rodnaden försvann, och hon blev blekare än hon -varit, innan Erik tog upp spörsmålet om farbror Gustaf kunde sköta -Bjurnäs. - -»Är han gift?» sporde Erik. Nu var skämtet bortblåst. Sigrid kände igen -tonfallet. Det brukade tyda på storm. - -»Du tror väl icke, att ...?» - -»Det är icke fråga om tro. Jag vill veta. Det kan icke vara något svårt -att besvara, tycks det mig, om farbror Gustaf är gift.» - -Hans ansikte hårdnade till. Tonen hade övergått i hån. Fanns det en sjuk -punkt, skulle han till vad pris och med vilka medel som helst finna den. -Sjuka punkter ömmade för tryck. Sanningen skulle fram, om han också -skulle skära fram den med hån. - -Allt detta kände Sigrid. Hon blev varm och kall om vartannat. Ju längre -det dröjde med svaret, desto svårare skulle det bli att avge det. - -»Han är änkling», sade hon beslutsamt. - -Erik reste sig halvt ofrivilligt och gick några steg. Han måste lugna -sig, det kände han, annars gick det på tok. - -»Varför sade du icke det med detsamma? Det var icke något farligt», -försökte han mildra. - -Men nu var hon kränkt och hämnades. - -»Det lät som om det varit något farligt med farbror Gustaf», sade hon. - -Det skulle hon icke sagt. En man tycker icke om att bli slagen med -logikens vapen. Hennes försvar retade honom, och misstänksamheten slog -ut i sin allra svartaste blom, svartare än penséen, som han till synes -tankspridd fingrade på i knapphålet, medan han med full avsikt gjorde ett -operativt insnitt för att öppna vägen till sanningen. - -»Hur gammal är farbror Gustaf?» frågade han. - -»Några och femtio, tror jag», svarade hon snabbt. - -»Det var märkvärdigt vad det gick fort att svara på den frågan», sade han -och tog ut penséen ur knapphålet och luktade på den. - -Sigrid blev ond på allvar och reste sig. - -»Fy!» sade hon. »Var det därför du kommit hit, så hade du hellre kunnat -stanna hemma.» - -Besynnerligt nog erinrade hon sig i detsamma vad den lilla flickan Greta -Boström frågat — vill du icke bli min mamma? Det gjorde icke situationen -lättare. Tvärtom väckte det hos Sigrid ett begär att trotsa Erik. - -»Du trodde kanske, att jag skall gifta mig med honom? Änse’n, är jag icke -en fri människa?» - -Nu var det han, som fick logikens övertag. - -»Jo, det är du», sade han lugnt. »Du bör endast först försäkra dig om, -att du icke älskar någon annan.» - -Han sade det så ömt och vackert att de störtade i varandras armar utan -att tänka på om någon såg dem. När de lugnat sig igen, var farbror Gustaf -fullständigt ur spelet. - -»Vad tror du jag bryr mig om en gammal gubbstut på femtio år!» förklarade -Erik med trettioåringens ungdomliga övermod. Nu var han säker om att -han skulle segra i denna kamp. Han var viss på att hennes hjärta -alltjämt tillhörde honom. Det var endast hennes vilja, som återstod att -besegra. Underrättelsen om att hon icke längre var, såsom han trott, -en rik arvtagerska underlättade striden. Han föraktade visst icke -pengar. Han hade levat länge nog för att förstå deras verkliga värde, -men han hade aldrig gjort penningen till någon husgud, som han tillbad -i tysthet men förnekade offentligt. Han hade stretat sig fram genom -privatlektioner ända tills han tog sin examen. I motsats till de flesta -av studiekamraterna hade han inga skulder att dragas med. Penningen var -således icke ens ur skuldbetalningssynpunkt någonting eftersträvansvärt -för honom. Den fattiga Sigrid Persdotter Bjurcrona var honom egentligen -ännu mer sympatisk än den rika. Det gjorde dem mera jämspelta, och icke -ens skuggan av misstanken att han fasthöll vid en rik arvtagerska kunde -förmörka deras kamp. - -Nu gällde det endast att få bukt på hennes — jag kan icke. - -»Du har ännu icke svarat mig på om du vill låta mig vänta?» började han -försiktigt. Nu skulle han icke förgå sig. Det kunde vara farligt nog. Det -hade han nyss märkt. Då kunde det lika väl ha slutat illa, mycket illa. -Hon kunde helt enkelt ha gått sin väg ifrån honom utan ett ord. - -»Jag har lovat dig att vänta tåligt, det hörde du», fortsatte han, -»endast jag får veta orsaken till det, den verkliga orsaken. Det förstår -du själv, att det är ohållbart att säga, att du icke kan överge din mor. -Jag har aldrig begärt, att du skall lämna henne i sticket nu. Jag begär -bara att få veta varför du anser detta behöva betyda detsamma som evig -skilsmässa mellan oss?» - -Hon började bli trött av hans frågor. Hon hade sagt, att hon icke kunde -lämna Bjurnäs. Hon kunde icke utbreda sig i detaljer över allt, som -höll henne kvar. Det skulle ingen mer än hon förstå. Det var allt för -invecklat. Det hade fina, fina rötter ända in i hennes blod. Det hängde -ihop med gården, med murarna, med tornen, klockan, lusthuset, kapellet, -trädgården, allt. Från allt detta synliga gingo osynliga trådar in i -hennes hjärta. Hon kunde icke riva sig loss från dem. Hon ville söka -uppfylla faderns begäran att ta hand om Bjurnäs och framför allt ville -hon hålla sitt löfte till honom att sörja för Johan. Hur skulle hon -kunna det, om gården gick ifrån dem och de fingo några tusen i räntor -i bästa fall att dra sig fram på? Allt detta var så invävt i vartannat -att ingenting kunde rubbas utan att det hela tog skada. Det fanns ingen -möjlighet att utlägga det för Erik. Så valde hon den enklaste utvägen av -alla. - -Hon svarade honom, att det var hennes plikt att stanna hos modern, hennes -plikt att stanna på Bjurnäs, hennes plikt att bryta med honom. Det är -alltid tungt att offra något för pliktens skull. För ett stackars ungt -hjärta som Sigrids var det fruktansvärt. Hon tyckte själv hon upprepade -några dumma ord utan mening, utan innehåll. Så satt hon och jordade sin -egen kärlek, blek i ansiktet och stirrande ned i de murkna golvtiljorna. -Djupt, djupt ned skulle den. Tre skovlar mull skulle falla, och ovanpå -satte hon pliktens tunga sten. - -Hennes ord föllo långsamt och tungt. - -»Plikt och plikt och plikt!» upprepade Erik. »Vad är det för dumma ord i -detta sammanhang? Man har plikt att betala sina skulder och sköta sitt -arbete, men ingen människa i världen har någon plikt att offra sin kärlek -för några kors och grisars skull. Ja, för strängt taget är det just det -saken gäller. Bjurnäs eller jag. Din mor är mer ett svepskäl, det förstår -jag. Du vill sätta gården på fötter? Det är vackert, mycket vackert, men -för vems skull vill du göra det? För din fars? Du berättade själv, att -när han förstod, att du icke var fri, så avstod han från den planen. Vi -talar icke mer därom, sade du, att han sagt. Varför skall du tala om den, -ta upp den och sätta den som någon slags ledstjärna för dig? Det är en -romantik, som icke hör tiden till! Icke låta gården gå ur släkten! Ja -visst! Men du är ju den sista av släkten i rätt nedstigande led efter vad -du flera gånger sagt mig. Din farbror Johan nere i Skåne är död för många -år sedan. För vem offrar du dig egentligen? För ingen. Du kastar bort -din unga och vackra kärlek för en förflugen idé. Du dödar dig själv som -människa. Vi kan stryka mig ur resonemanget och endast tänka på dig. Om -tio år är du gammal, ja, jag menar från unga flickors sätt att se. Kanske -din mor är död, hon har klent hjärta, säger du, och då sitter du här -ensam på det ur ruiner upprättade Bjurnäs. Du förklarade i brevet, att du -alltid kommer att älska mig. Du kommer således icke att gifta dig?» - -Det sista var i frågeform. Sigrid skakade på huvudet. Ack, allt detta -hade hon redan själv sagt sig så många gånger under den sista veckan. Det -var inga nyheter han framförde för henne. Allt var gammalt. - -»För vem offrar du dig då?» frågade han. Hon hörde på hans röst, att nu -kom avgörandet. Nu fordrade han svar oåterkalleligen. Nu hängde hennes -öde i hennes egna händer. Och hon hade ingenting att svara. Ingenting. - -»För vem?» upprepade han och böjde sig fram för att se in i hennes -ansikte och där söka avläsa det svar, som hon icke ville ge. Hon vred sig -undan. Hon var som ett stackars, jagat djur, som skadskjutet icke ville -se jägaren i ansiktet. - -»Kan du icke säga mig det?» frågade han. - -»Nej», mumlade hon. - -»Är det en hemlighet?» sade han. - -Hon reste sig snabbt. Skräcken kom över henne. Visste han något? Anade -han något om Johan? Omöjligt. Det var bara ett ord, som han slungat ut på -måfå. - -Hon såg forskande på honom. Nej, han visste ingenting. Det var bara en -fråga som så många andra, som kommo av sig själva. Plötsligt ilade en -tanke genom hennes skräckfyllda sinne. Hemlighet! Där var räddningen. Där -var skälet. Där var utvägen att undkomma frågan. - -»Ja, det är en hemlighet», sade hon. - -»Som jag icke får veta?» Han reste sig och såg på henne oavlåtligt. - -Hon kände det som om hon befann sig i hans mottagningsrum och blev -undersökt. Blicken ur de små, bruna ögonen försökte liksom borra sig in i -henne. Hon förstod, att hon avkunnade sin egen dödsdom med vad hon skulle -säga, men hon mötte hans forskande blick, och liksom blivande längre, -stoltare och rakare svarade hon: »ja.» - -Hans ansikte hårdnade till. Den breda pannan rynkade sig. Det såg ut som -om han ville bryta ut i raseri, i smärta, men så behärskade han sig, -bockade, tog sin hatt och gick ut ur lusthuset. - -Hon såg honom gå nedför den lilla backen till lusthuset. Han var klädd -i grå sommaröverrock och svart, rund hatt. Det låg något bestämt, -beslutsamt i figuren. Han var av medelhöjd med påfallande breda axlar, -och han gick långsamt och säkert nedför gången utan att se sig om. - -Sorgen steg och steg i hennes hjärta. Hon böjde sig framåt som om hon -velat ropa honom tillbaka, hålla honom kvar. Armarna lyfte sig sakta, och -det började rycka kring hennes mun. Alltefter han gick nedåt den långa -gången, krympte han liksom och blev mindre. Nu togo fruktträden bort hans -huvud, hans kropp och han blev borta. Då skyndade hon ut ur lusthuset och -efter honom. - -Han hade stannat hos trädgårdsmästaren. Där fann hon honom. Han växlade -några likgiltiga ord om blommor med mannen, så sade han till henne: - -»Jag undrar, om jag kan få skjuts?» - -Det slog henne, att han talade indirekt. Icke du. Icke Sigrid. Hon var -redan en främmande person för honom. - -»Skall du icke hälsa på mamma?» frågade hon. - -»Jo, naturligtvis, om det är nödvändigt.» - -Det strömmade kyla från honom. De gingo stillatigande uppåt gården. Det -var som om det icke längre fanns någon förbindelse mellan dem. Bandet var -avslitet. - -Hans sinne var fullt av bitterhet, av sårad fåfänga, av agg och av -självrannsakan. Den resan kunde han ha besparat sig. Den viljan kunde -icke besegras. Hon kröp bakom sin hemlighet. Hon skulle få vara där. -Han var icke den, som ville bryta sig in i andras själar. Hon skulle få -ha sin hemlighet i fred. Det var säkert ingenting att stå efter. Hon -var envis, det var hela saken. Envis och släktgalen. Det var alla av så -kallat blått blod. Blått blod, dött blod. Men han hade rött blod i sina -ådror, rött levande blod, som ville livet. Han frågade icke efter vad som -varit före och skulle komma sedan utan efter vad som var. - -Hon å sin sida tänkte icke mer. Hon gick som en sömngångerska, utan att -veta vart det bar. Men i hennes stackars, unga hjärta satt någonting och -smärtade, gjorde så ont. Hon tyckte de hade gått i månghundrade år, när -hon plötsligt hörde hans röst kall och kärv väcka henne ur sömnen. De -hade trätt ut på stora gårdsplanen. - -»Jag kan visst hinna uppgående snälltåget», sade han. »Det går två och -tjugo, tyckte jag, att jag såg på stationen.» - -»Ja, det går två och tjugo», svarade hon. Hon var själv förundrad över -att tala så lugnt. - -»Kanske jag har tid att först få bocka mig för hennes nåd», sade han och -såg på tornklockan. »Hon är icke mer än litet över tolv», tillade han. -»Det hela har gått på en timme.» - -Det var icke hans mening att vara elak, men hans bitterhet måste ha ett -utlopp. Hon uppfattade icke heller det som elakhet. Alla slags förvirrade -tankar rusade genom hennes huvud. Det var som om de alla plötsligt -vaknat. Spänna för, tåget, mamma, två och tjugo. Alla ropade de på något, -men över alla hörde hon en gråtfylld röst ropa — slut! Slut! - -»Vem säger till om skjutsen?» frågade han. Han stod och såg bortåt -soluret utan att synas vilja betrakta Sigrid. - -»Jag skall skicka ned Eva och säga till», svarade hon. Hon ville icke -vika från hans sida de sista, få minuterna de hade kvar. Även om han var -aldrig så otillgänglig. Hon gick endast några steg bortåt. - -»Eva», ropade hon uppåt det öppna köksfönstret. Ett ansikte visade sig. -Det var icke den gamla trotjänarinnans. - -»Spring genast ned till Magnusson och säg till att han spänner för -kärran.» Ansiktet försvann. Strax efter löpte en kvinnsperson ned till -stallet. - -»Du har god tid», sade Sigrid till Erik. »Tornklockan går före.» - -Han svarade icke, men tog upp sitt eget ur och såg på det. - -I samma ögonblick kom Eva ut på trappan. - -»Fröken ropade?» Hon såg från den ena till den andra. Vad de voro tysta. - -»Är mamma uppe?» frågade Sigrid. - -»Jaa då.» Rösten lät urskuldande. »Hennes nåd sitter i salongen med -tidningen, som vi nyss fick.» - -»Så går vi väl upp i salongen», avgjorde Erik. »Såvida hennes nåd tar -emot.» - -Han hade ett mycket förargligt sätt att säga hennes nåd. Till och med -Eva hörde det och undrade vad det var för en man. Någon riktigt fin man -var det icke, fast han var fint klädd och allt nypressat. Doktor hade -det stått på kortet, som hon lämnat fröken. Vidare snäll såg han icke ut. -Åtminstone icke nu. - -»Säg till mamma», uppmanade Sigrid. Hon trodde, att hon därmed skulle -få bort Eva för en stund, så att Sigrid kunde få tala med Erik än en -gång. Bara några ord. Innan han skulle resa. Innan allt var slut. I -sin förtvivlan hade hon funnit ett halmstrå att rädda sig på innan hon -sjönk. Hon skulle fråga honom, om han icke skulle kunna tänka sig att bli -lantbrukare. Då kanske ... - -Eva hade redan gått in. De andra följde henne. Sigrid kunde icke förmå -sig att fråga. Aldrig i världen skulle han uppge det yrke, som han -älskade så högt. Det tjänade ingenting till att fråga. Hon gick före och -han efter uppför trappan. Ingen av dem sade något. Först när de voro uppe -i hallen, grepos de av samma tanke. Vad skulle de säga? Hur skulle de -förklara, att han —. De hunno icke mera. - -Eva kom ut, slog upp salongsdörrarna och neg. Hennes nåd satt vid -fönstret med ansiktet i dess bästa profil och låtsades läsa tidningen. -Solen lyste på blomsterbordet framför henne med de allra skönaste -blommor, som trädgårdsmästaren kunnat uppdriva på en halvtimme. Det -hela bildade en mycket vacker tavla. En förnäm, fin och solvarm tavla -trots den svarta sorgklänningen. Eva hade genast de båda unga gått ut -i trädgården inrapporterat, att det kommit en herre, som sökte fröken. -Han hade varit doktor, ty det hade stått på kortet, som fröken fått. Det -blev ett kort förhör om hur han såg ut och hur han var klädd, varefter -hennes nåd drog den något förhastade slutledningen att det var någon, som -hade kommit i affärer, eftersom Sigrid och han genast gått ut. I alla -händelser gällde det att upprätthålla släktens anseende. Troligen kom -Sigrid tillbaka med honom. - -När Sigrid skyndade fram med sitt vanliga — god morgon, kära mamma! — -lade hennes nåd ned tidningen mellan blommorna och såg med sympatisk -välvilja på den unga mannen. - -»Får jag lov att presentera», sade Sigrid, »doktor Lindstål, en god vän -från Stockholm», tillade hon förklarande. »Min mor.» - -»Välkommen, doktor!» Hennes nåd lyfte handen, där hon satt, nådigt upp -mot den bugande doktorn för att han skulle få tillfälle att kyssa den. -Erik försakade erbjudandet, men tryckte den smala, långa handen hårt, -alldeles för hårt efter hennes nåds förmenande. Han var absolut ingen fin -man. - -Hon gjorde en gest åt stolen bredvid. Erik måste sätta sig. Puh! Vad hon -spelar förnäm, tänkte han men aktade sig för att säga det. Jaså, det var -Sigrids mamma? Många likheter funnos icke mellan dem. Och vad hon såg -innerligt dum ut med sina överlägset kupiga ögonlock! Och så pudrad hon -var! - -»Jag kan inte minnas, att Sigrid talat om — hur var namnet?» - -»Jaså, Lindstål — jo, om doktor Lindstål förut ...» - -»Fröken har nog säkert gjort mig för stor ära genom att kalla mig för god -vän. Vi har träffats några gånger i huvudstaden hos gemensamma bekanta, -det är allt. Jag var nedrest för en konsultation på ett ställe icke långt -härifrån, och så tänkte jag, att jag skulle ta mod till mig och titta på -Bjurnäs i förbifarten. Fröken Bjurcrona har alltid prisat det som ett -bland de vackraste ställena i Sverige». - -Hennes nåd nickade belåtet. Förklaringen var tillfredsställande. Det var -bara ett, som förvånade. Var någonstädes kunde det vara sjukt? - -»Vad var det för ställe doktorn var på — för konsultation? Var det på -någon av herrgårdarna?» - -Sigrid kände det obehagligt, att han skulle behöva sitta där och narras -för hennes skull. Men det roade visst honom, ty han log nästan, när han -svarade. - -»Nej, då. Det var på en liten bondgård icke långt från station. Hennes -nåd har nog inte ens hört namnet på den. Jag skulle icke farit ned, om -jag icke känt folket sedan gammalt. Ännu mindre skulle jag djärvts tränga -in hit, om jag vetat ...» - -Han tystnade diskret och bockade lätt, där han satt. - -»Ja, det var ett svårt slag för oss. Hade jag icke haft Sigrid, vet jag -icke hur jag skulle kunnat komma över det. Hon har verkligen varit en -ängel i dessa dagar.» - -Hennes nåd klappade vänligt dotterns hand. Liknelsen var välmenad, -och i ögonblicket hade hennes nåd glömt bort, att hon vid flerfaldiga -tillfällen just de sista dagarna tyckt, att Sigrid mer liknat en ängels -motsats, när hon predikat om att de måste spara. - -»Mitt hjärta är icke så starkt, skall jag säga doktorn. Det tål icke -vid många sorger. Men nu har Sigrid lovat, att hon skall stanna hos -mig. Det är synd om henne, det förstår jag, men när hon själv vill ... -Stockholmslivet bjuder på många nöjen. Både Per — min salig man, upplyste -hon — och jag hade tänkt, att Sigrid skulle få utbilda sin röst hos Bratt -— han lär vara så bra, säger man — prinsessan Maria sjöng ju hos honom en -tid — men så kom detta — ja, doktorn förstår. Alla ens planer ramlar. Man -får vara tacksam ändå, så länge man själv får leva.» - -Hennes nåd berörde ögonen lätt med spetsnäsduken. - -»Här sitter jag och talar om mina sorger. Det var icke meningen. Hur har -ni det i Stockholm, doktor Lindstål. Det var längesedan jag var där, och -Sigrid är numera alltid så förbehållsam. Ger de goda saker på Operan?» - -Doktor Lindstål svarade så gott han kunde. Det blev de vanliga -ytkonturerna av en stad, som man icke är född i. Det konventionella -samtalet varade icke länge. Efter en kort stund anmälde Eva, att skjutsen -var framme. - -Erik reste sig. - -»Skall doktorn resa? Det var verkligen tråkigt? Jag hade just glatt mig -att få höra litet mer om Stockholm.» - -Erik bockade sig korrekt. - -»Får vi icke heller bjuda på något?» frågade hennes nåd. »Kanske Sigrid -redan ...?» Hon såg på dottern. - -Sigrid rodnade till. Tänk, att det hade hon alldeles glömt bort. Icke det -allra ringaste hade han fått. Vad hade hon tänkt på? - -»Jo, det är en skön gästfrihet du utövar mot dina goda vänner», skämtade -hennes nåd och höjde pekfingret varnande. »Det är bäst jag själv ...» Hon -reste sin tunga kropp med möda. - -»Vad behagar doktorn?» frågade hon. - -Han försäkrade, att han absolut icke behövde någonting. Möjligen skulle -det vara ett glas mjölk, ett enda. - -»Säg genast till Eva, Sigrid», befallde hennes nåd. Sigrid lydde. - -»Aldrig blir det något gjort, om jag icke själv tänker på allt», -förklarade hennes nåd för doktorn, medan de voro ensamma. »Sigrid är nog -duktig, men unga flickor gå nu alltid med så många drömmar i sitt huvud, -eller hur doktor? Det känner vi till.» - -Hon berörde lekfullt med yttersta delen av pekfingret hans arm, men så -drog hon det hastigt tillbaka som om hon bränt sig. - -»Vad är doktorns specialitet?» frågade hon. - -»Jag? Jag har ingen särskild. Jag är kirurg. Hur så?» - -Hennes nåd såg sig hastigt om i rummet. - -»Vad skall man göra med ett dåligt hjärta?» frågade hon halvt skämtsamt. -»Jag tyckte jag läste något om en kirurg, som kunde sätta in nya?» - -Han såg på henne eftertänksamt. Så sade han på sitt vanliga -gravallvarliga sätt: - -»Vad man skall göra med ett dåligt hjärta? Ta ut det och borsta det.» - -Hennes nåd behagade skratta till. - -»Ni är en riktigt stor skämtare, doktor.» - -»Ja, förfärligt», sade Erik. - -När Sigrid själv kom in med mjölken och några småbröd på en bricka, kunde -hon icke förstå, varför både modern och Erik sågo så glada ut. Hon såg så -frågande ut att modern måste upplysa om orsaken. - -»Doktorn sade något så tokigt, vet du Sigrid. Han påstod, att det bästa -man kunde göra med ett dåligt hjärta var att ta ut det och borsta det. -Tänk, borsta det!» - -Sigrid försökte få fatt på Eriks blick, när hon bjöd honom mjölkglaset. -Det var omöjligt. Han tog glaset men såg bortåt modern. Han vill icke -veta av mig längre, det syns, tänkte Sigrid. - -»Det bästa av allt är visst att icke ha något hjärta», sade hon onödigt -bittert för att vara sysselsatt med en så enkel sak, som att bjuda ett -glas mjölk åt en av Bjurnäs’ tillfälliga gäster. Hennes nåd såg även -förvånad på henne. Vad kom det åt flickan? Var det något mellan henne och -doktorn? - -»Så du pratar», sade hon. »Då kunde du icke leva. Eller hur doktor? Inte -kan man leva utan hjärta?» - -Avsikten med denne mer än lovligt stupida fråga var att synas spirituell. -Hennes nåd föraktade inga medel, och när han nu var doktor ... - -Hon fick ett svar, som hon icke väntat sig. - -»Det vill jag icke yttra mig om. Säkert är, att ett hjärta kan leva, fast -individen är död.» - -Yttrandet lät så paradoxalt, att varken hennes nåd eller Sigrid förstodo -det. Båda tittade förvånade på honom och sedan på varandra. Han tömde -mjölkglaset, torkade sig om mun med näsduken och avgav förklaringen. - -»Doktorerna Hedon och Gilis ha gjort en del intressanta experimenter -just om den saken. Efter halshuggning har man sett den dödes hjärta -slå absolut frivilligt under tjugufem minuter. Ett hundhjärta kan -slå nittiosex timmar efter döden och ett sköldpaddhjärta åtta dagar. -Athanasin och Grandinesco, som också voro kloka och duktiga karlar, -fingo hjärtat av en groda att slå under trettiotre dagar och erhöllo -trehundrasextiotusen pulsslag. Vad allt detta beror på kan jag icke och -har icke heller tid att inlåta mig på. Enklast kan man måhända uttrycka -det så, att även en synbart död individ kan ha ett levande hjärta.» - -Sigrid blev icke klok på om det skulle ligga någon dubbelmening i det. -Hon ställde brickan från sig för att följa honom. Med sådana ord kunde -de icke skiljas från varandra. - -»Alltså, mina damer.» — Erik bugade sig för hennes nåd. Han kunde icke -undgå att få hennes hand mot sina läppar. - -»Så intressant det där var», sade hennes nåd. Hon följde honom ut -ur salongen, nedför trapporna, genom vestibulen och ut på den stora -trappan. Hon ville veta mer om hjärtat. Erik gav henne några flera fakta. -Hela tiden upprepade hennes nåd — åh, så intressant! eller — tänk, så -märkvärdigt! Mycket gjorde nu också till att han bjöd henne armen utför -trappan till nedre våningen. Det var synd om den tunga människan. - -Det är för att riktigt visa hur litet han bryr sig om mig, tänkte Sigrid. -Vad han var grym. - -Magnusson skyldrade med piskan. - -»Att Magnusson tagit Freja och så den höga kärran», klagade hennes nåd. -»Tänk, om hon skenar och ni slår ihjäl er?» - -»Det gör ingenting, bara det går fort», skrattade Erik. Han tog ut de få -stegen, som skilde honom från Sigrid. - -»Ajö, fröken Bjurcrona!» sade han. Rösten vibrerade en smula. Nu såg han -henne djupt in i ögonen. Hon ville kasta sig i hans armar, kyssa honom -och ropa — »tag mig med! tag mig med!» - -»Den här dagen på Bjurnäs skall jag aldrig glömma.» Ingen mer än Sigrid -förstod vad som låg i de orden. Ännu ett ögonblick höllo de varandras -händer, sågo in i varandras ögon — så bockade han sig till avsked och -gick ned till kärran. - -Sigrid tog ett steg framåt. Hon måste ta fatt i järnräcket för att icke -falla. Nej, det var icke möjligt, att allt var slut, att mannen, som -satte sig där bredvid kusken i den höghjuliga kärran, var hennes älskade, -som för alltid for ifrån henne utan en kyss, en smekning till avsked. -Icke var det han, som höjde hatten och log förbindligt. Det hela var ett -spökeri, någonting hon drömde. Hur skulle hon och Erik kunna skiljas så. -Ofattligt. Där for han! Där for han! Nedför alléen i rasande fart. Varför -hade han så brått. Håll! Håll! Vänta! Jag kommer, Erik! Jag kommer! - -Åkdonet var redan nere vid korsvägen. Det blänkte till om det, när det -svängde av. Han var borta. - -Hon ville skrika för att vakna. Icke ett ljud kom över hennes läppar. I -stället hörde hon moderns röst. - -»Det var verkligen en mycket intressant ung man. Var har du träffat -honom?» sade hennes nåd, i det hon gick in. - -Hennes nåd frågade så där mer rätt ut i luften. Hon väntade sig icke -något svar. Hon fick det icke heller, ty ute vid järnräcket stod Sigrid -kvar, hållande sig hårt i det och stirrande ned mot alléen, där hennes -älskade dragit bort. Hon tycktes död, och ändå levde hennes hjärta. - -Starka äro människornas hjärtan. - - - - -VI. - - -Det gick år och dag, innan såret i hennes stackars unga hjärta hann -läkas. Till det yttre förändrades hon föga. Hon blev bara stelare, -otillgängligare och ville aldrig fara med modern bort till de få -herrgårdar, där modern ännu umgicks. Sigrid förklarade, att hon tyckte -det var pinsamt att umgås med människor, som man aldrig kunde bjuda igen, -då man framför allt borde spara. Modern, som alltid berördes obehagligt -av denna dagliga predikan, frågade till sist aldrig, om Sigrid ville -följa med utan for ensam bort till gårdarna, där hon ofta skämtsamt -talade om sina stelbenta vagnshästar och sin omöjliga dotter. - -Endast till Gustaf Boström på Alby brukade de följas åt på middagar och -supéer. Även där bibehöll Sigrid sitt reserverade sätt. Hon talade och -svarade som vanliga människor, men det stod en köldmur omkring henne. -Den enda, som kunde få henne att tina upp, var farbror Gustafs lilla -dotter Greta. Flickan var förtjusande och hade ett alldeles säreget -sätt att anförtro henne alla de hemligheter, som kunna finnas i en -barnasjäl. Sigrid och hon bildade ett hemligt förbund, vari ingen annan -släpptes in. Greta hade alltid sin bestämda mening — det begriper inte -dom där andra! — när hon riktigt skulle anförtro sig åt Sigrid. Det var -hemligheter om dockor och om dessas påklädsel, om underbara grottor -i Albys stora trädgård, där man kunde gömma sig så ingen kunde hitta -en, om små planteringar i skymundan, där Greta hade satt små plantor, -som trädgårdsmästaren kastat bort därför att de inte dugde och som hon -vattnade tillsammans med tant Sigrid för att hålla liv i. På ett särskilt -undangömt ställe hade hon begravt en svalunge, som ramlat ned från taket -på stora byggnaden och slagit ihjäl sig. Det var en helig plats. Där bad -man och satte ofta nya blommor. De kokade i stora dockspisen tillsamman -och möblerade om i dockskåpet. Det var förfärligt ingående diskussioner -mellan Greta och Sigrid om var den stolen skulle stå och den ljuskronan -hänga. De voro mycket goda vänner och ibland viskade Greta till henne: -»Du är allt min mamma ändå, du tant.» - -Sådana stunder gjorde Sigrid gott. De förlöste det behov av ömhet, av -smekningar, som lågo dolda inom henne. - -Farbror Gustaf beundrade hon. Genom hans hjälp hade det blivit ordning -och reda på Bjurnäs. Rättaren, som han skickat över, var en karlakarl -med den vakna och klipska uppfattning av verkliga förhållanden, som är -smålänningarna egen. Rättare Gustafsson insåg genast, att fruntimren på -Bjurnäs icke begrepo ett skapande grand av lantbruk. Hennes nåd gick -knappt utom dörrarna annat än för att åka bort och hänvisade ständigt -till fröken. »Det får Gustafsson fråga fröken om. Det får fröken -bestämma.» - -Fröken Sigrid var däremot sällan inne. Antingen red hon omkring på Freja -för att titta på arbetet eller också var hon i stallet och ladugården. -Henne var det bättre reda med. Hon kunde åtminstone ge besked och svar. -Mest berodde det på att Gustafsson framställde frågor mer för syns -skull. I allmänhet hette det något som så — i dag tar vi väl och plöjer -upp trädan? eller något dylikt. Då måste svaret bli ja, eftersom hon -ingenting begrep. - -Denna undervärdering av frökens uppfattning om lantbruket på Bjurnäs blev -snart rättad hos Gustafsson. Omärkligt men sakta tog hon tyglarna från -Gustafsson. Hon kom med invändningar, som han måste erkänna, att de voro -berättigade, och hon föreslog planer, som han aldrig drömt om. Där borde -täckdikas och där rödjas. Där skulle det passa bättre att ta råg nästa -år, och där skulle man låta smeden sätta nya skaklar på mjölkkärran. -Gustafsson började hysa aktning för fröken. Hon kanske ändå icke var så -omöjlig. Något av hans aktning försvann, när han fick höra, att hon hela -vintern läste läxor hos patron Boström såsom dennes husa skvallrade om. -Dag efter dag kunde fröken Bjurcrona sitta inne på hans kontor, och husan -hade tydligt hört hur patron bara pratade lantbruk. Det var siffror och -tabeller och sädesprov och Gud vet allt. Kärlek var det då rakt icke tal -om. - -»Ja, får hon sitt vetande den vägen», anförtrodde Gustafsson Eva vid ett -tillfälle, när det bjöds på kaffe i stora köket i herrgårdsbyggnaden på -Bjurnäs, »då blir hon nog icke dum.» - -Det var höjden av det beröm, som rättare Gustafsson kunde åstadkomma. - -Han fann snart, att fröken var mer än icke dum. Han började smått -beundra hennes tilltagsenhet och ihärdighet. Något kom sig beundran av -att rättaren trodde, att patrons vetande låg bakom allt, ty för patron -Boström hyste Gustafsson en oerhörd respekt. Denna rättarens tro var -byggd på delvis oriktig grund. Fröken Sigrid fick visst inga lektioner -dag efter dag hos patron Boström såsom skvallret uppgav. Hon red över -till Alby, när hon ville ha något gott råd. Det var långt ifrån dag -efter dag. Men tätt nog kunde det bli. Samtalen kunde även bli långa och -detaljrika, och Gustaf Boström demonstrerade ofta frågorna med tabeller, -bilder eller naturligt material. Han höll sitt löfte att icke svika -Bjurnäsborna. Han lånade Sigrid travar med böcker angående lantbruk. -Mycket av det praktiska lärde hon i sällskap med rättaren. Hon hade i -likhet med fadern lätt för att lära. Det teoretiska inhämtade hon vid -läsningen om kvällarna och nätterna, sedan hon pliktskyldigast givit -kejsaren vad kejsaren tillhörer och suttit inne hos modern några timmar. - -Tidigt på morgnarna var Sigrid uppe, sommar som vinter, hela året om. -Hon var ofta med på sommarmorgnarna vid femtiden, när korna skulle -mjölkas. Då kunde hon komma ridande på Freja, klädd som en karl nästan, -i livrock, vida byxor och stövlar. Hon språkade enkelt och rättframt -med statargummorna, som sutto där med stävorna mellan benen och slogos -med flugor och kosvansar. Ofta fick hon sig en klunk nymjölk i bägaren, -som hon alltid förde med sig precis som kapten förr i världen. Ute på -fälten var hon med slåtterfolket. I värsta brådskan kunde hon ofta köra -hästräfsan eller höskrindan. Hon sparade sig icke. I ur och skur kom hon -på sin rödbruna Freja ridande långt bort i utskogen för att titta på -hygget. Hon gick i dagtal med jägmästaren för att se efter vad som skulle -stämplas ut i de väldiga skogarna åt Albyhållet till, och ofta bläckade -hon själv stammarna med ett yxhugg. - -Folket på gården, som med fröjd och lättförklarlig glädje först åsett -inspektor Karlssons snöpliga försvinnande från skådeplatsen för mer eller -mindre tvetydiga bedrifter och sedan med missnöje och ängslan märkte de -våldsamma indragningar av både människor och fänad, som patron Boström -satte igenom på Bjurnäs, lät sin klagan gå ut över rättaren och fröken. -Det var de två, som voro orsakerna till alltsammans, ty om de ville, -kunde de mycket väl sagt nej till patron Boströms fordringar. Alltefter -som rättare Gustafsson vann folkets förtroende, minskades klagomålen -mot honom. De måste erkänna, att han var en duktig karl, som kunde sin -sak. Litet hårdhänt var han, men det förlät man snart. Men varför skulle -fröken fara omkring på det där viset och lukta på allt? Kunde hon inte -liksom hennes nåd hålla sig på herrgården? Ingenstädes var man säker för -henne. Hon kunde helt oväntat dyka upp i ladugården och be att få se på -mjölktabellerna eller gå fram och känna på gröpet. Hon skulle vara med -och se korna kalva. Liksom det skulle vara något att se! Outtröttlig var -hon. Uppe i tornkammaren, där hon envisades att bo kvar — det hade Eva -talt om — brann det ljus till långt in på natten. Hon var underlig! - -Sigrid kände denna folkets i övrigt väl dolda ovilja. Hon brydde sig -icke om det. Hon hade jämt och samt en aggande oro i sig de första åren, -sedan hon brutit med Erik. Hon sökte döva den med arbete. Det var därför -hon slet som hon gjorde. Glad var hon naturligtvis, när det började visa -sig fullt klart, att de icke behövde sälja Bjurnäs. Farbror Gustafs -kalkyler hade visserligen icke slagit in fullständigt, men tack vare -hans anvisningar kom man så långt att räntorna på inteckningarna kunde -erläggas i rätt tid, skulderna avbetalas enligt en bestämd plan och allt -hållas gående. Det gav Sigrid en viss tröst. Det hände dock ännu ofta, -att hon plötsligt återföll i det allra tyngsta svårmod. Då tänkte hon än -på självmord, än på att lämna alltsamman och resa till Stockholm för att -söka upp Erik. En gång hade det till och med gått så långt att hon packat -handväskan en natt och bestämt sig för att resa upp till huvudstaden för -att hälsa på. - -Det var en vinternatt, och snöstormen rasade utanför. Klockan kunde -kanske vara bortåt elva, då allt var packat. Hon hade förberett modern -på att hon måste i en viktig affär resa upp till Stockholm nästa dag. -Beslutet hade fattats på kvällen, strax innan hon gick upp från modern. -Det hade varit en ovanligt dyster kväll. Hennes nåd var alltid i dåligt -humör, när det var dåligt väder. Vädret var också förskräckligt. Fast -de flyttade från det ena rummet till det andra, var det så gott som -omöjligt att hålla varmt inomhus. Det pep och tjöt i knutarna. Ibland -kom stormen farande som den försökte välta hela huset. Det suckade och -våndades. Fönsterrutorna skallrade var man än sökte skydd. Det var som -om stormen sprang runt huset för att komma in. Det fyrades på med brasor -så kakelugnarna voro glödheta. Ingenting hjälpte. De sutto inlindade i -filtar och fröso ändå. Hennes nåd hade till och med tagit pälsstövlarna -på för att hålla sig varm om fötterna. - -»Vilket väder! Vilket väder!» klagade hon, när Eva bar in mer ved och -lade på. »Finns det då inget rum i hela huset, där man kan få varmt?» - -»Skulle inte hennes nåd kunna försöka biblioteket», föreslog Eva. »Där -har varit eldat i dag och där är bäst ombonat, sedan fröken lät reparera. -Jag kan sätta in en brasa till där.» - -Både hennes nåd och fröken hade glömt bort biblioteket, mest därför att -modern aldrig annars satte sin fot där. Sigrid fick befallning att pröva. -Resultatet befanns så gott att damerna flyttade in. - -Därinne var märkvärdigt lugnt. Stormen hördes utanför, men det pep icke i -springorna som i de andra rummen. Sigrid använde rummet för bokföringen -på gården och hade snyggat upp det. Uven ovanpå skåpet hade fått en gul -porslinsknapp, som förut suttit i en av Sigrids blusar, i stället för -lintotten i ögat, och jordglobens stativ hade hon själv förgyllt med -guldbrons. De gröna gardinerna i bokskåpen hade slopats för alltid. Bakom -de blanka glasrutorna såg man nu bokryggarna i skinn och pergament. På -skrivbordet lågo en del böcker och papper. - -»Du har riktigt trevligt här», sade hennes nåd. »Det hade jag aldrig -trott.» - -»Tycker mamma», svarade Sigrid. »Jag har gjort vad jag kunnat.» - -Efter utbytet av dessa vänliga ord avled samtalet. Hennes nåd satt så -nära brasan som möjligt. Hon tyckte om att bli stekt. I synnerhet i -sådant Herrans väder som det var utanför. Där var verkligen riktigt rart. -Hennes nåd slumrade till. - -Sigrids tankar vände tillbaka genom åren, till den stilla och blida -försommardag, då hon och Erik suttit där för första och sista, enda -gången. Det var det, som gjorde, att allt det gamla, gångna, halvt -förglömda vaknade upp till fullt liv igen. Hon måste se honom en gång -till, en enda. De hade ju icke ens fått skiljas ordentligt. Detta liv var -förfärligt. Snö och storm och ensamhet. Bort rann livet, hennes unga liv, -utan spår, utan nytta, utan glädje. Kor och hästar och mjölk och folk! -Vilket liv! Mamma och farbror Gustaf. Farbror Gustaf och mamma. Greta var -söt förstås, men det var dock ingen människa för henne. Hon var ensam på -Bjurnäs, ensam i världen. - -Hon lade handarbetet ifrån sig och gick bort till fönstret. Det var -igenmurat av snö. Hon var fånge inom dessa murar, fånge för livstid. - -Hon började gå av och an i biblioteket. Hon gick tyst som ett vilt -burdjur, men det var för att icke väcka modern. Vad skulle Erik säga, om -hon ...? - -Hon öppnade dörren och gick ut i salongen. Där hade brasorna redan -slocknat. Luckorna för båda kakelugnarna voro stängda och spjällen -skjutna. Trots det skallrade det till i luckorna då och då, när stormen -tog i. Det lät som om benrangelsknotor skramlat mot varandra. - -Jag måste bort från detta, innan det blir för sent, innan jag sitter och -sover framför brasan i en stol som mamma. Jag vill icke dö som fånge -på Bjurnäs, tänkte hon. Än en gång skall jag se honom, tala vid honom, -förklara honom allt, även hemligheten med Johan. Han skall få veta, att -jag älskar honom ännu och att jag är beredd att lämna allt, om bara han -vill, om han kan förlåta mitt brev och vad jag skrev. Jag vill icke dö -utan att ha sagt honom allt. - -Hon gick ned och tog pälsen och pälsstövlarna på sig. Så gav hon sig -ut i stormen för att visa, att hon ville något, att hon vågade trotsa. -Stormen slog omkull henne flera gånger i drivorna. Jag skall ned till -stallet, föresatte hon sig. Hon kom dit och lyckades få upp stalldörren. -Hon gick in. Lyktan med dess eländiga belysning hängde och slängde i -taket. Hästarna sovo. Unghästarna hade lagt sig, men de gamla, stelbenta -stodo med hängande huvud. Ibland slog en hov emot spiltgolvet med ett -dovt ljud. Sigrid stod en stund och såg på dem, försäkrade sig om att -stallyktan icke skulle ramla ned och gick sedan tillbaka upp till gården. -Det var riktigt härligt att känna snön piska i ansiktet. Det var gott att -få kämpa mot stormen. - -När hon kom upp i biblioteket, hade modern vaknat. - -»Kära barn, var har du varit? Jag undrade vart du tagit vägen? Och så du -ser ut», ropade hennes nåd. - -»Jag var ute ett slag för att se till hästarna. Jag måste resa till -Stockholm i morgon för en viktig affär», sade Sigrid. - -»Kära du, det var då ett förfärligt väder du får. Kan du icke vänta med -resan? Du kan icke ta dig fram för snö. Nog kan du vänta.» - -»Omöjligt. Det måste ske i morgon. Går det icke med släde, rider jag.» - -Sigrid stod mitt under hänglampan i taket, när hon sade det. Modern reste -sig tungt upp ur stolen framför kakelugnen. Hon såg på dottern. Det var -Per upp i dagen, livs levande. Samma lysande blå ögon, samma skimmer -omkring dragen, stordådsdraget, som hennes nåd en gång i beundran kallat -det. Rak stod hon där, flickan. Det mörkbruna hårets slingor hade löst -sig av storm och väta och hängde nedåt kinden. Hon strök det otåligt åt -sidan. Men hennes ögon och mun liksom logo. - -»Som du vill, kära barn», sade hennes nåd och skakade på sitt gråa huvud. -»Godnatt!» - -Hon gjorde sig beredd att gå ensam in till sig som vanligt, men Sigrid -bjöd henne armen till stöd. - -»Vilket väder! Vilket väder!» klagade hennes nåd, medan de passerade -rummen för att komma till sängkammaren. »Att du törs ligga däruppe i -tornet en sådan natt som denna! Det låter som det skulle blåsa ned.» - -Sigrid gick upp till sig, packade och sov gott. Det var härligt att höra -stormen. Den ropade på henne. Ut! Ut! - -Nästa morgon var beslutet borta. Det blev ingen resa av. Hon skyllde på -snön, när modern frågade, varför hon icke rest. - -»Det var förståndigt, kära barn», sade hennes nåd. »Det står väl icke för -livet med den där affären. Du kan fara en annan gång.» - -Sigrid nickade till svar. - -Det blev aldrig någon annan gång. Vad det var, som dödade hennes -beslut den morgonen, när hon steg upp, blev hon aldrig klok på. Hon -hade visserligen rotat i sina lådor, strax hon kom upp, för att hitta -handväskan och hade då funnit både det bruna kuvertet och Johans -porträtt, som hon gömt i nedersta lådan i byrån för att ingen skulle få -tag i det. Hon hade satt sig att se på porträttet. Än se’n? Hade hon icke -fullgjort alla skyldigheter mot honom och betalt till häradshövdingen vad -hon lovat fadern? Nej, det kunde icke vara det! Hon brydde sig icke om -att söka efter bevekelsegrunden till att stanna hemma. Det hade i alla -fall icke tjänat någonting till att jag sökt upp Erik. Vad hade jag att -säga honom? Han kanske också redan är kär i en annan, förlovad och gift. -Det var riktigt bra, att jag icke for. - -Det var det svåraste återfallet Sigrid hade. De mindre svåra inskränkte -sig till att hon ville skriva till Erik och förklara allt. Det stannade -vid viljeakten. Hon omsatte den aldrig i handling. På det sättet lyckades -hon till slut förkväva sin kärlek, förvisa den till de allra mörkaste och -hemlighetsfullaste cellerna inom sig. Detta våld på kärlekslivet hämmade -sig hos henne. Hon kunde ibland bli retlig eller obehaglig som hennes nåd -kallade det. Då måste Sigrid svalka sig med långa, halsbrytande ridturer -eller strängt arbete. - -Så småningom började dock hennes sinne att fyllas av en viss resignerad -ro, men det drog år och dag, år och dag. - -Det som mest läkte hennes hjärtesår till sist var lugnet, stillheten, -friden ute på landet och framför allt detta, att hon började känna, att -hon betydde något för Bjurnäs. Rättare Gustafsson förföll allt mer och -mer till att på allvar följa hennes råd eller inhämta hennes förslag, -ehuru det i början plågade honom att på detta vis bli avsatt från -ledareställningen och endast bli en förmedlande länk mellan henne och -folket. Han var klok nog att inse, att fröken i de flesta fall hade rätt, -ehuru hon var kvinna. - -Oviljan hos folket mot frökens sätt att lägga sig i allt förgick från den -stund hon började låta reparera statarebyggnaderna och torpen, sätta upp -nya tapeter, nymåla och sätta in nya järnspisar, där det behövdes. Det -var något nytt för folket på Bjurnäs. Kapten Bjurcrona hade långt ifrån -behandlat folket illa. Tvärtom. Han var varken snål med den i kontrakten -bestämda spannmålstilldelningen eller lönen. Han gav ofta extra tillägg -i en eller annan form. Han hade bara icke sinne för folkets hemtrevnad. -Det var en sak, som icke angick honom. I det fallet fick folket sköta sig -själv. Han var alltid en god husbonde, när det gällde att hjälpa eller -stödja dem i deras bekymmer, men inredningen i folkets byggnader brydde -han sig icke om att taga del av förrän de kommo till honom och klagade -över att tapeterna ramlade ned eller järnspisarna föllo sönder. Vad det -utvändiga av torpen och statarstugorna angick skulle det gå långt, innan -han fann sig föranlåten att ingripa och kosta på några tunnor rödfärg. -Folket beklagade sig nästan aldrig över detta. Hade de endast varmt -inomhus — ved fingo de ta så mycket de ville! — och det icke regnade -in allt för svårt genom taken, brydde de sig föga om utsidan. Torparna -hjälpte ofta upp stugornas jämmerliga yttre med vildvin eller klängrosor. -Statarna tyckte bättre om att kapten gav dem en slant till barnungarna -än att pengarna skulle gå till rödfärg eller kalk, alltefter byggnaderna -voro av trä eller sten. - -Sigrid däremot tog som kvinna sakerna på ett helt annat sätt. När hon -började få klart för sig, hur trasigt och smutsigt folket hade inomhus, -tog hon en ordentlig husesyn tillsammans med rättaren över hela Bjurnäs. -Varenda stuga inspekterades ordentligt från golv till tak. Torpargummorna -och statarhustrurna fingo frambära sina bekymmer. I början gick det -trögt. Man krusade och invände, att vi har det så bra, så. - -»Säg ut nu, kära mor, vad hon har på hjärtat», var Sigrids vanliga svar, -och så kom det till slut. Det skulle allt vara skönt, om de kunde få -blommiga tapeter i kammarn och nytt golv i köket. Spisen var nog bra -dålig, i synnerhet när det var tung luft, då ville han gärna ryka in, så -om fröken ville laga, att det bleve gjort, ja, se då vore hon då hjärtans -rar. - -Det var en lång önskelista från den inspektionen. Rättaren, som i -egenskap av smålänning var van vid svårare förhållanden i sin hembygd, -tyckte i början, att det hela var bortkastade pengar, när man samtidigt -ville spara på alla håll och kanter. Han hade svårt att förstå, att -fröken hade lust att göra något för folket, när detta självt knappt ville -ha något gjort. Man skulle icke truga gott på människorna. Det skulle -vara en kvinna, som hade sådana tokiga idéer. Efter hand försonade sig -dock Gustafsson med frökens strävanden att göra det hemtrevligt hos -folket. Han märkte gott, hur folkets omdöme om fröken ändrade sig. Numera -hörde han ofta, hur de prisade henne vitt och brett. - -»Ja, se fröken, hon är då obegripligt rar och god», blev den vanliga -visan hos statare och torpare på Bjurnäs. I synnerhet var det kvinnorna, -som lovsjöngo henne. Det var annat än hennes nåd, det! - -Hos Sigrid bottnade denna reformationsiver mycket i en annars väl dold -ömhetskänsla. Greta Boström, som i likhet med de flesta barn var en -stor psykolog, när det gällde äldre människor, sade högt ifrån, att -tant Sigrid var den bästa människa, som fanns på den här jorden. Sigrid -försökte aldrig göra reda för sig själv varför hon hade börjat intressera -sig för att folket på Bjurnäs skulle ha det så bra som möjligt med de -begränsade tillgångar modern och Sigrid kunde disponera över. Hade hon -brytt sig om att söka efter förklaringen, skulle hon säkert upptäckt, att -hon under de år hon varit hemma hos modern på Bjurnäs lärt sig vörda två -viktiga grundfaktorer i livet, skapandet och vidmakthållandet. - -För reparationerna på godset hade fröken till slut fått rättare -Gustafssons förlåtelse. Värre blev det, när hon nödvändigt ville anlägga -ett stort, modernt hönseri på gården med äggkläckningsmaskiner och -dylikt. Rättaren, som tyckte att hönsen fullgjorde sina skyldigheter -bättre än maskiner, stred emot i det längsta. Sigrid drev sin vilja -igenom. Allra värst vart det, när fröken bestämde, att nya varmbänkar -skulle anläggas längs den stora granhäcken mot söder, där solen riktigt -kunde bränna på framåt februari, mars. - -Det skulle vara roligt att veta, vem som skulle sköta allt det där, -menade rättaren. Hönsen skötte sig själva, men kläckningsmaskinerna och -bänkarna? Man skall icke ta sig vatten över huvudet, fröken! Ännu mindre -kläckningsmaskiner och varmbänkar. - -Vem som skulle sköta dem? frågade Sigrid. Hon själv, naturligtvis. Hon -hade ingenting annat att göra. - -Jaha, allt det där var gott och väl, men var skulle pengarna tas ifrån -till allt vad fröken ville ha infört på Bjurnäs? Sigrid svarade ingenting -härpå, utan gav en mycket snäv befallning, att varmbänkarna genast skulle -göras i ordning. Bräder hade man hemma, och gödsel fanns det gott om. - -»Ja, men fönstren och glasen, fröken lilla? Även om vi kan låta laga de -gamla fönsterramarna och spröjsarna, kan vi icke göra glas själva. Såvida -vi icke skall anlägga ett glasbruk här också med detsamma.» - -Fröken kunde icke låta bli att skratta. En annan än hon skulle blivit -ond över att bli kallad fröken lilla. Hon förstod honom. Han menade det -bästa. Att spara. - -»Alltid blir det någon råd, Gustafsson. Man skall aldrig förtvivla.» - -Jaså, det låter så nu! Man skall aldrig förtvivla. Det var annat än i -början, då fröken ofta sade till honom: »Ja, men Gustafsson, det här är -rent förtvivlat!» Nej, man skulle aldrig förtvivla, det var just hans -och alla smålänningars valspråk. - -Han tänkte på sin hembygd med stenar och jordbitar om vartannat. Där -kunde man förtvivla, men här uppe i Sveriges fetaste och bästa bygd! Det -var löjligt! Här behövde man varken svälta eller frysa, bara man rättade -mun efter matsäcken. Men se det hade fröken svårt att göra. Det låg -naturligtvis i blodet. - -Gustafsson passade på att vid ett besök på Alby anförtro patron Boström -sina bekymmer över fröken Sigrids alla nymodigheter och tokiga påhitt. - -»Det här går galet, patron», försäkrade rättaren. »Vi står inte ut med -det. Folket räcker inte till. Fröken kan inte sköta allt, heller! Vad mig -beträffar håller jag nog. Jag är av segt virke från småländska höglandet. -Men fröken och folket ...» - -»De, som icke äro smålänningar», inflickade patron Boström leende. - -»Jo, ackurat!» Gustafsson klippte med ögonlocken. »Se, antingen får vi -sätta en stopp för nymodigheterna eller också får vi skaffa mer folk på -Bjurnäs.» Han slog bestyrkande med mössan mot benet. - -»Så skaffar vi mer folk, Gustafsson. Det blir hans sak.» - -»Har vi råd till det?» Rättaren tummade mössan runt och såg finurlig ut. -Det kanske var bättre ställt med Bjurnäs än han visste. - -»Jag skall tala med fröken», blev patron Boströms svar. Mer fick rättaren -icke veta, men han grubblade länge och väl hur det hängde ihop med saken. -Skulle det kanske ändå vara sant vad man viskade här och där, att patron -Boström på Alby gick i giftastankar igen och att lilla fröken Greta redan -kallade fröken på Bjurnäs för sin nya mamma? - -Rättare Gustafsson fick flera märkvärdiga ting att undra över. Det -märkligaste var, att fröken Sigrid en dag förklarade, att hon tänkte -ta sig en längre ridtur på några dagar. Hon var trött och behövde vila -sig, komma bort från alltsamman. Rättaren fann det märkvärdigt, att hon -då ville ge sig ut på långtur med Freja. Det hade varit bättre, att hon -gjorde som hennes nåd och låg i vilstolen och läste dagarna i ända. Nå, -den stackaren hade sitt hjärta att dras med. Henne fick man förlåta. - -När fröken Sigrid frågade rättaren, om han trodde, att de kunde reda sig -själva på gården, medan hon var borta, hade Gustafsson svårt att hålla -sig för grin. Fröken stod just i begrepp att ge sig av. - -»Jag skall sköta kläckningen, fröken lilla!» Han menade maskinerna, men -han hade sitt eget sätt att bilda meningar. Han klappade Freja på halsen. -»Lita på oss, fröken! Här skall ingenting fallera.» - -De skrattade båda. Hennes nåd stod i fönstret och vinkade farväl. Hon -var riktigt glad, att Sigrid äntligen beslutat sig för att ta ledigt -en smula. Det var visserligen en besynnerlig färdväg hon gjort upp. -Men det var hennes egen sak om hon ville rida runt Vättern i den här -sommarhettan, då man nätt och jämt kunde draga andan inne. Uh, sitta på -en hästrygg i solhettan flera dagar, kanske en vecka! - -»Adjö, med dig, kära barn! Roa dig gott och var rädd om dig!» ropade -hennes nåd till avsked. - -Sigrid hade talat sanning, när hon sade, att hon tänkte rida runt -Vättern. Men hon hade också en annan plan. Hon ville åtminstone se -stället, där Johan var inackorderad. Genom häradshövding Torsell hade -hon fått mångfaldiga försäkringar om, att pojken hade det utmärkt hos -sina fosterföräldrar. När hon begärde att få veta precis var stället -låg, visade han henne det på kartan över Gränna, som han hade. Det var -ingen konst att hitta huset. Hon behövde bara fråga efter Hanssons. -Trädgårdsmästare Hansson. - -I början av färden tog Sigrid det hett. Hon satt i sadeln till långt fram -på förmiddagen och steg till häst i solnedgången. Hon älskade att rida på -natten. Dels var det icke så varmt, dels var det mer poesi att trava fram -i den bleka natten. Någon fara var det icke. En dum landsvägsstrykare -gjorde en gång ett försök att hugga Freja i betslet, men Freja nafsade -till så vilt efter honom att karlen gick baklänges i diket av förfäran. - -Det var en härlig känsla att vara fri. Hon kände sig som en lyckoriddare -— åh, hur hon mindes Harald Molanders lyckoriddare! Alldeles så hade hon -det. Inget tak över sig annat än himlens. Inga väggar andra än skogens. -Så red hon glad och fröjdefull att finna huset, där faderns son Johan -bodde. - -Vättern hedrade sig efter solnedgångarna och på förnatten. Den kunde -ligga skimrande i guld och blod, i opal och i metall. Färgerna kunde gå -och komma på den ofantliga vattenspegeln som färgerna på stålet, när -smeden hemma på Bjurnäs härdade. Sigrid kunde hålla långa stunder ibland -med Freja bara för att njuta av färgspelet. Vackrast blev det, när hon -kom nedåt Grännatrakten, och Visingsö låg sagoartad därute. - -Det var tidigt på morgonsidan. Solen hade nyss stått upp. Dess strålar -jagade som guldpilar genom luften för att klyva morgondimmorna, som -ruvade över vattnet. Vinden kom och hjälpte solen. Det susade i träden -och sjöng i skogen. Fläkta i sidorna, kluvna av guldpilarnas regn började -dimmorna rulla ut över sjön. Mitt i stannade de i ett allt tätare töcken. -Här ville de icke släppa, här dolde de något i sina dunster. Tätare och -tätare blevo de där. De bildade en mjölkblå kontur, lik ett moln, som -simmade i sjön. Det var trolskt. Framom och bakom det mjölkblå, långa -molnet glittrade och blänkte sjön. Slutligen började det glittra även i -molnet. Det blev smala sund och öar, tills slutligen molnet löstes upp -och försvann, och fram steg Visingsö liksom höjande sig ur djupet, ett -avlångt smycke, infattat i silver med gröna ängar, träd och små vita hus -med fönsterrutor av guld. - -»Ser du så vackert, min flicka», sade Sigrid och klappade Freja på halsen. - -Hon satt länge och såg på undret, innan hon red vidare. Hon red förbi -morgontidiga mjölkskjutsar och nådde Gränna vid sextiden. En del bönder -hade redan samlats på torget och höll på att breda ut sina produkter. Där -funnos härliga jordgubbar. Sigrid fick sig en stor strut av dem och red -bort till hotell Brahe, där hon beslutat sig ta in. Sedan hon ställt in -Freja och ålagt drängen att se till att Freja fick sig ett ordentligt mål -havre, gick hon upp och lade sig. - -Strax efter middag var hon i kläderna igen för att söka rätt på Hanssons. -Det var icke svårt att finna huset. Häradshövdingens beskrivning -passade in på pricken — ett förtjusande litet hus med rundbågar — -första tvärgatan till vänster bortom kyrkan — gröna luckor ... Det -stämde. Häradshövdingens tillägg, att det fanns en oerhörd massa rosor i -trädgården, var däremot svårt att betrakta som något särskilt kännetecken -på Hanssons egendom. Alla trädgårdar voro fulla av rosor. Medan Sigrid -stod oviss, kom en liten, hoptorkad och krokryggig gumma tultande gatan -fram. Sigrid frågade henne var Hanssons bodde. Gumman såg kritiskt på -hennes byxor och ridstövlar och visade på huset mittför utan ett ord till -svar. Men längre bort ställde hon sig för att se vad den unga, fina damen -hade hos Hanssons att göra. - -Sigrid blev generad och gick vidare. Hon hade icke tänkt på att hon -kommit till en äkta småstad, där man icke hade mycket att syssla med och -där således en ung, ståtlig dam i lågkullig hatt, svart livrock, rutiga -ridbyxor och blankskinnsstövlar var en något ovanlig företeelse. Det -hjälpte icke, att hon klatschade upp sitt mod genom att slå med ridspöet -mot stövlarna. Hon hade varit bra dum, som icke kommit till Gränna klädd -som en vanlig människa. - -Efter en rundtur genom staden och nedåt hamnpiren och efter en kopp -kaffe med läckra bakelser inne på konditoriet vid den öppna platsen med -Brahemonumentet, försökte hon än en gång sin lycka hos Hanssons. Den -krokryggiga gumman hade för länge sedan ledsnat på att vänta. Sigrid hade -fått en lysande, en högst lysande idé under kaffedrickningen. Hon skulle -gå in och fråga hos Hanssons, om där funnos några rum att hyra. Det kunde -aldrig misstänkas, eftersom det stod dylika anslag på flera andra hus. - -Hon gick djärvt på. Ingen fanns i trädgården. Putsat och fint var det -överallt. Sandgångarna voro nykrattade, rosorna väl uppbundna och -fruktträdens stammar vitkalkade. Dörren till huset stod öppen. Sigrid -fortsatte sin hänsynslösa upptäckarefärd. Hon knackade på dörrarna i -förstugan. Huset verkade utdött. Ingen kom och öppnade. Efter lång väntan -hörde hon steg i trappan. En äldre kvinna, snyggt men enkelt klädd och -med påfallande gott och vänligt ansikte kom långsamt nedför trappan. -Hon hade tydligen svårt för att gå. Sigrid skämdes över att ha besvärat -henne. Kvinnan hade grått hår, tätt tillstruket vid tinningarna och benat -mitt i. - -»Jag trodde Axel var inne», sade hon. »Vad är det, som önskas?» - -»För all del, ingenting viktigt», svarade Sigrid. - -Kvinnan fortsatte ned. Hon granskade forskande Sigrids klädsel. Sigrid -kände, att den fordrade sin förklaring. - -»Jag kom ridande och såg mig om i staden. Här är så förtjusande vackert. -I synnerhet hos er. Har ni möjligen några rum att hyra ut?» - -»Nej, det har vi inte, men frun eller fröken» — hon såg misstänksamt på -ridbyxorna — »jag vet inte vilket det är kan höra efter hos skräddarns -borta på gatan. Han har visst rum. Eller också i bokhandeln. De brukar -ha reda på om det finns några lediga. Vi har icke flera rum än vad vi -behöver själva.» - -»Är det fru Hansson jag talar med?» frågade Sigrid. Hon var icke sinnad -att låta köra sig på porten så hastigt. Hon måste försöka få se Johan. - -»Ja, det är det, hur så?» Kvinnan såg förundrad på henne. - -»Jag ville så gärna bott här», sade Sigrid. Vissheten om att hon icke -kunde få rum hos Hanssons fördubblade hennes fantasi. »Jag tror jag -aldrig sett något så vackert som er trädgård. Och vilken utsikt!» - -Hon hade vänt sig om för att gå, då hon fällde de sista orden. - -»Ni ser ju hela Vättern härifrån.» - -»Ja, nu är här vackert», bestyrkte fru Hansson. »Men det är så lagom på -eftervintern. Och på vårsidan! Framåt mars och april! Rysligt!» sade hon -och följde Sigrid ut, sedan hon tagit en käpp i förstugan för att stödja -sig på. - -Trädgården var hennes skötebarn och Sigrids komplimang hade fallit i god -jordmån. - -»Då blåser och stormar det och kallt och fuktigt är det, så man blir rakt -förstörd», klagade fru Hansson. »Gikten lämnar en ingen ro.» - -»Stackars fru Hansson!» Sigrid klappade henne på armen. En sådan -vänlighet måste belönas, tyckte fru Hansson. Ridbyxorna och stövlarna -kanske ändå icke betydde så mycket. Och ansiktet var riktigt rart, ja -vackert skulle man närapå kunna säga. Det var visst ändå en fin dam. - -»Nej, se där har ni Kaiserinn Augusta», utropade Sigrid och böjde sig -ned över en vit ros med en aning av blekgrönt i färgen. »Den luktar så -härligt!» - -Hon såg ut som om hon velat bryta den men hejdade sig. - -»Och där general Jaqueminot och mrs John Laing och Frau Karl Drusky, jo -jag tackar!» - -»Fröken tycks känna till dem?» - -»Vi har samma sorter hemma.» - -»Nej, tänk!» - -Vad fru Hansson tänkte mera förblev outtalat, men hon ropade med hög röst: - -»Axel, var är du? Axel!» - -Ingen svarade. - -»Johan! Är du icke heller där? Det var då märkvärdigt. Jag förstår icke -var de håller hus.» - -»Trädgården tycks vara stor», sade Sigrid, som darrade av längtan efter -att få se Johan. Hon drev framåt gången. - -»Jo, de är nog därborta vid kasten», förklarade fru Hansson. »De pysslar -jämt med vinet, när de kommer åt. Då varken ser eller hör de. Det skall -gallras ordentligt, om det skall bli något.» - -I detsamma kom en halvstor pojke springande. Han var barfota, med -skjortan uppfläkt i bröstet. När han fick se Sigrid, saktade han farten -och närmade sig gående. - -Sigrid fick hjärtklappning. Jaså, det var Johan. Porträttet stämde. Han -hade faderns näsa och ögon, men håret var ljust och krusigt. Men vad han -var liten! - -»Vad var det?» frågade han. Han såg icke på Sigrid. Han var blyg. - -»Skaffa mig saxen», sade fru Hansson. »Vi skall ha några rosor.» - -Pojken löpte genast i väg och var strax tillbaka med det begärda. Han -ville lämna den åt fru Hansson. - -»Du kan ta själv. Ta några riktigt stora och vackra, icke för mycket -utslagna — den där röda där till vänster — nej, längre bort — den där ja -— och så den gula där — nej, knoppen, kära barn ...» - -Hon beskrev utförligt vilka han skulle taga. Han lydde villigt. Han var -redan skicklig i yrket det syntes på det sätt varpå han undersökte varje -ros, innan han klippte. Sigrid var alltför upptagen av att se på honom, -på hans bruna ben, hans nakna hals, hans huvud, för att tänka på vad fru -Hanssons avsikt var med kommenderingen. Vad han såg frisk och duktig ut! - -»Så där ja, det räcker. Kom nu hit med dem!» befallde fru Hansson. »Vart -skall du ta vägen, Johan?» ropade hon, när pojken sprang sin väg med -rosorna. - -Johan var omtänksammare än hon. Han var strax åter med dem. Under det han -kom gående, lindade han bast om stjälkarna. Han räckte rosorna åt fru -Hansson, men hans hastiga ögonkast på Sigrid visade, att han visste vem -som skulle ha dem. - -»Åhnej», sade fru Hansson och sköt tillbaka rosorna, »då kan du också -gärna lämna dem själv åt fr...» — hon tvekade, men så bestämde hon sig -för att säga — »fröken.» - -Johan sträckte buketten åt Sigrid. Det skedde litet blygt, men blicken -sade, att han tyckte hon var väldigt stilig. Sigrid rodnade, stammade -några förlägna ord till tack och begravde ansiktet i rosorna. - -Både fru Hansson och Johan åskådade akten under tystnad. Akten varade -mycket länge. Man skulle rent av kunnat tro, att den unga damen kysste -varje ros, så såg det ut. Hennes ögon voro så underligt blanka och stora, -när hon tog rosenbuketten från ansiktet. - -»Det var verkligen förfärligt snällt», sade hon nästan förvirrad. - -»Åh, vi har sådana massor», försäkrade fru Hansson. »Det kan vara ett -minne från Gränna.» Hon smålog. Johan smålog också, där han litet blygt -stod och såg än på den fina damen, som var så konstigt klädd, och än på -marken. Hela tiden var han livligt sysselsatt med att linda en bastända -på och av saxen. Den där damen tittade så besynnerligt på honom. Så hade -bestämt aldrig någon sett på honom förr. Han blev generad. Ännu mer -generad blev han, när hon plötsligt ropade: - -»Nej, jag måste tacka dig, Johan!» Han kände en smällande kyss på mun, i -det hon böjde sig ned och omfamnade honom. - -Det var gräsligt genant för en pojke på Johans år att omfamnas av en -fullvuxen kvinna, i synnerhet en alldeles främmande, och därtill få en -kyss mitt på mun, vilket är nära på det rysligaste, som kan hända en -liten karl vid så framskriden ålder. Johan protesterade också med sina -bara ben och tog till fötterna så fort han kom ned igen på marken. - -»Han är bra söt», sade Sigrid. - -Fru Hansson undrade, om hon borde bli ond eller icke. Hon tittade upp och -ned på den ståtliga unga damen och bestämde sig för att bibehålla sitt -goda humör. På sätt och vis var det smickrande för henne. Ingen kunde -veta annat än det var hennes son. - -»Hur gammal är han?» frågade Sigrid för att det skulle förefalla mer -naturligt. - -»Nyss fyllda fjorton.» Det var ändå märkvärdigt vad den unga damen var -intresserad av gossen. - -Sigrid kände, att det började sväva misstankar omkring i luften och tog -adjö, sedan hon ännu en gång tackat för rosorna och frågat, om hon ändå -icke kunde få betala dem. - -Fru Hansson slog avvärjande med handen. - -»Kommer aldrig på fråga!» Hon linkade med Sigrid till grinden och stängde -den onödigt hårt efter henne. Fru Hansson var icke säker på om det icke -var något sjukt med besöket. Hon måste rent av se efter på fönstren utåt -gatan, om mannen möjligen satt upp något anslag om rum att hyra. Nej, där -fanns ingenting. Märkvärdigt, att den där damen just skulle fråga hos -dem. Tänk ändå, om det kunde varit Johans mor? Hon var kanske litet för -ung, men det kanske hade gått på sned tidigt för henne. Varför hade hon -annars kysst pojken? Visst var han söt, men inte brukade damerna ge sig -till att omfamna och kyssa honom, åtminstone icke sedan han blivit så -stor. Det var bestämt något på tok med det där besöket. - -På kvällen förhörde fru Hansson allvarligt sin man, om han var absolut -säker på att Johans mor var död. Trots att mannen försäkrade, att -häradshövding Torsell sagt honom det, låg fru Hansson vaken till långt -fram på natten. Det vore förfärligt, om man kom och tog Johan ifrån dem. - -Sigrid kom hem till Bjurnäs i strålande humör, trots att hon ända från -Jönköping haft det allra rysligaste väder. Kom rättaren och beklagade sig -över att nu måste han visst be fröken att få pengar igen, skrattade hon -bara, hon som alltid förut såg hemskt allvarlig ut, när det rörde sig om -pengar. - -»Det skall vi nog reda upp», svarade hon, och hon redde upp det till -sist. Hur det gick till, var oförklarligt för rättaren, sådana summor som -Bjurnäs slukade. Han visste icke hur Sigrid satt och våndades inne på -kontoret över alla siffror och hur hon om nätterna många gånger vandrade -upp och ned av oro över hur det skulle gå. Försommaren var värst, innan -man hade något spannmål att sälja. Förra året hade varit gott, men den -här sommaren såg ut att gå alldeles på tok. Vallarna brändes sönder i -hettan ju längre det led. Juli var gräslig. Det föll icke en droppe -regn. Timotejen och alsiken hade man för länge sedan fått ge förlorad. -Lyckligtvis hade man på rättarens råd sparat hö sedan förra året, men -korna behövde grönfoder också. - -När Sigrid frågat sig för hos farbror Boström, hur han trodde det skulle -gå, slog han ut med händerna och spådde missväxt. - -»Men sälj inga djur förrän du behöver», var hans ständiga slutrefräng. - -Rågen fick man in. Den var dålig. Havren såg eländig ut. På sina ställen -låg potatisblasten brunbränd och avsvedd av den obarmhärtiga solen. -Själva jorden sprack i djupa rämnor. Det var som också den våndats av -inre kval. - -En dag ringde det i telefon på kontoret, där Sigrid satt och kalkylerade -över hur hon skulle kunna få in betalningen från andelsmejeriet tidigare. - -»Hallå!» svarade hon. »Det är Bjurnäs. Hallå! Hallå!» - -Det var ett surr och ett snurrande i apparaten. Hon hörde enstaka ord -och röster. Det var något förvirrat och tokigt i alltihop, tokigare än -vanligt. Det måtte vara långlinje, tänkte Sigrid. Hallå! - -Plötsligt bröt en röst igenom. - -»Är det du, Sigrid! Nå, det var då väl. Jag tror jag hållit på en -halvtimme för att komma fram till Bjurnäs. Hallå där!» - -Farbror Gustafs röst var ovanligt ivrig. - -»Nu går det fan i våld! Kriget har brutit ut!» - -Så kom det en lång förklaring och utläggning om den politiska -ställningen. Sigrid förstod icke mycket. Hon hade aldrig varit -intresserad av politik, och hon kunde nätt och jämt fatta, att farbror -Gustaf blev så entusiastisk till sist i telefon, att han förklarade, att -han skulle ta mig fan gå med själv om det knep. - -»Gör framför allt inga utbetalningar, barn! Vi får säkert moratorium.» - -Sigrid visste knappt vad moratorium var. Kriget var naturligtvis -förfärligt. Kanske Sverige också kom med. Så mycket läste hon -tidningarnas politiska betraktelser, att hon visste, att det var oroligt -ute i Europa, men därifrån och till krig ... - -Hon underrättade genast modern. Denna blev först alldeles utom sig och -började tala om att sätta Bjurnäs i försvarstillstånd och ladda kaptens -alla gevär. - -»Har vi mat hemma, kära barn? Jag vet hur det är. Ingen har läst så -mycket som jag om krig. Staten tar allt, och resten tar fienden.» - -Sigrid tyckte, att fienden borde ha svårt för att ta resten, men sade -ingenting utan försökte trösta modern. - -»Vi kommer med! Du skall se vi kommer med!» ropade hennes nåd. »Och Per -som är död! Inte en karl i hela huset. Vem vet vad folket kan ta sig -till!» - -Hon eggade upp sig själv till den grad, att Sigrid måste ge henne -nervdroppar för att få henne att lugna sig. Hon försäkrade modern, att -det icke var något farligt och att det var långt bort från dem som man -krigade. Då började hennes nåd tala storpolitik om Tyskland och Frankrike -och Ryssland. - -Sigrid hörde på tåligt. Hon var mest rädd för att moderns hjärta skulle -ta skada. Det var tillräckligt svagt förut, och doktorn hade sagt, att -hon skulle skonas från alla upprörda händelser. Sigrid ångrade, att hon -sagt något och bad också modern förlåta det. - -»Kära barn, det var bra, så jag kan hinna ordna för oss. Det skulle bara -fattats, att jag suttit här och icke vetat någonting, förrän en kula -kommit indansande till mig. Det var riktigt snällt av dig, Sigrid!» - -Härefter ingick hon på en vidlyftig plan hur de skulle ordna för sig. -Själv skulle hon genast i morgon bittida låta Magnusson köra till -handelsboden och skaffa hem vad de behövde. Det stod just i tidningen -härom dagen att det i händelse av krig skulle bli en allmän rusning till -alla livsmedelsaffärer. »Du har naturligtvis icke tillräckligt med kaffe -och socker hemma?» - -Sigrid tröstade henne med att Bjurnäs’ förråder alldeles säkert räckte. -Det stod icke för livet att fara till handelsboden. Man kunde telefonera -lika bra och be dem skicka. - -»Ja, du kan försöka!» sade hennes nåd satiriskt. »På söndagen! Nå, du -fick naturligtvis löfte, att han genast skulle skicka?» frågade hennes -nåd, när Sigrid kom tillbaka. Sigrid måste fram med sanningen, att -handelsmannen svarat, att han icke hade tid att skicka något. Den som -ville ha något fick komma själv och hämta i morgon. Han gjorde inga -affärer på söndagarna. - -»Ser du!» sade hennes nåd triumferande. »Vad var det jag sade! Nu går du -genast ned till Magnusson och säger till att han skall vara färdig med -vagnshästarna härutanför precis på slaget fem i morgon bittida. Det är -icke mer än en timme att åka. Jag skall åtminstone vara bland de första.» - -Klockan fem på slaget åkte hennes nåd. Klockan nio kom Magnusson körande -tillbaka. På hennes nåds tillsägelse att fälla upp suffletten för att -folk icke skulle titta på vad de hade med sig i vagnen hade han gjort -det strax vid avresan från handelsboden. Hennes nåd hade varit bland de -första, som kommit in i butiken, ehuru flera av herrskapsskjutsarna varit -där och folket stod i kö. De hade kommit mycket senare. - -Hennes nåd brukade aldrig säga mycket, när hon åkte. Magnusson var van -att köra men icke prata, när hennes nåd var med. Han satt också alltid -rakare i ryggen än vanligt, när han körde för henne. Under den sista -halvmilen hade han icke vänt sig om. Vid grinden vid smedjan stodo -torparungarna på vakt. Magnusson behövde icke stiga av för att öppna. - -Han körde i så pass god trav som de gamla vagnshästarna orkade uppför -alléen och svängde upp mitt för trappan. Där steg han av kuskbocken för -att hjälpa hennes nåd ur. - -Hennes nåd gjorde ingen min av att vilja lämna åkdonet. Hon satt -bakåtlutad i vagnen fullständigt orörlig mellan alla papperspåsarna och -lådorna med kaffe och socker. Det såg ut som om hon sov gott. Hon log i -sömnen, tyckte Magnusson. - -»Vi är framme, hennes nåd», sade han. - -Hennes nåd svarade icke, rörde sig icke. - - - - -VII. - - -Moderns bortgång grep Sigrid djupt. Därmed brast det sista bandet med det -förflutna, och Sigrid blev ensam Bjurcrona på Bjurnäs. Till det yttre -förändrades förhållandena på gården icke mycket. Hennes nåd hade de -senare åren mest vistats inomhus, när hon var hemma på Bjurnäs. Folket -märkte knappt, att hon hade gått bort. För Sigrid blev det en stor saknad -trots moderns och dotterns olika uppfattningar om mångt och mycket. De -stora rummen på Bjurnäs blevo ännu ödsligare och tommare. Hennes nåd hade -dock fyllt på sitt vis med sin personlighet och sitt kommenderande. I -grund och botten hade hon varit god. Hon var bara icke alldeles som andra -människor. - -Den frihet, som Sigrid nådde genom att bli allenarådande på Bjurnäs, -tillförde henne ingen glädje. Förändringen var endast skenbar. I -verkligheten hade Sigrid bestämt allt förut. Friheten kunde icke -uppväga sorgen över att vara ensam. Sigrid tyckte, att det hela blev -meningslösare. Hon hade uppgivit sin kärlek för att stanna hemma hos -modern. Nu, när modern var borta, kunde hon icke återtaga kärleken. Den -hade gått förlorad för evigt, även om minnet av Erik ständigt levde kvar. -Det kom stunder, då Sigrid undrade, om hon icke skulle göra ett sista -försök att uppsöka Erik och säga honom, att nu var hon fri. Hon sköt de -tankarna åt sidan snart, ty nu kunde hon minst av allt lämna Bjurnäs. - -Sedan den värsta skräcken för kriget dragit förbi, återtog arbetet på -Bjurnäs sin jämna gång. Själv hade Sigrid aldrig känt någon ängslan. -Hon hade förlorat för mycket redan i livet för att rädas för ett krig, -där man allra högst hade ett att riskera, att gården brändes ned och -hon själv dödades. Moderns oförmodade bortgång gjorde också, att hennes -tankar inriktades åt annat håll än krigshändelserna. - -Farbror Gustaf på Alby förebrådde henne ofta, att hon icke intresserade -sig för hans på stora ekbordet i hallen på Alby fasthäftade karta, där -han flyttade knappnålar med olikfärgade huvuden, alltefter telegrammen i -tidningarna förmälde om framstötar och återtåg. Hon kunde icke deltaga -i hans utbrott av förtjusning över att nu »fick de smörj igen». Hon var -alltför mycket kvinna för att glädjas över att man tog livet av varandra -ute i världen, och hon och Greta bildade en obehaglig majoritet på Alby, -där Greta ofta framförde deras gemensamma omdöme — vad de är stygga, som -slår ihjäl varann. - -Meningarna om kriget voro högst delade, när de tre sammanträffade, och -när Greta hotade fadern med att han icke fick någon godnattkyss, om han -icke var snäll, föll han lumpet till föga och erkände, att de var stygga -därute i världen. - -Sigrid måste ofta över till Alby. Mobiliseringen hade tagit bort en god -del av folket på Bjurnäs, och det var bekymmersamt att få in havren -och rotsakerna. Mycket var det icke med någondera delen, men man måste -dock rädda vad som räddas kunde. Moderns död hade, ekonomiskt sett, -också förorsakat Sigrid extra tråkigheter. Det var ett trassel med att -omflytta inteckningar och alla papper på Sigrid. Ny bouppteckning med -värdering och inventering skulle upprättas. På sätt och vis var det -gott för Sigrid, ty det drog hennes tankar från mycket annat, men hon -tyckte ändå det var att börja från början igen. Det var en repetition -av förhållandena vid faderns död. När hon fick se slutsiffrorna på -bouppteckningen, blev hon lika skrämd som förut. - -»Ja, men vad betyder det?» frågade hon häradshövding Torsell, som hjälpte -henne. »Det här är mycket sämre än efter pappa.» - -»Naturligtvis, det måste det bli. Vi har fått krig. Alla värden ramlar. -Jag kan icke ta upp gården och inventarierna till samma pris som förr. -Åtminstone kan jag det icke i närvarande stund, och fröken hade bråttom. -Hade vi väntat en månad eller två, kanske det hade ljusnat igen. Det är -ingen brådska med bouppteckningen. Vi kan gott vänta med att lämna in -den.» - -Det ville icke Sigrid. Hon uppsökte farbror Gustaf. Han skrattade. - -»Ja, varför har du så bråttom?» - -»Jag ville se hur jag har det, det förstår farbror. Det här är -förfärligt!» - -Sigrid var utom sig. - -»Lugna dig! Du minns sist, hur Torsell svartmålade. Det är hans -specialitet.» - -»Tycker farbror jag skall minska på stallet?» frågade hon i sin nöd. -»Freja kan jag i värsta fall undv...» - -»Du är tokig!» avbröt Gustaf Boström. »Tvärtom! Nu skall du hålla på allt -vad du kan. Gnid och snåla så mycket som är möjligt. Fortsätter kriget -några månader till, och det ser ut som om det icke skulle ta slut så -fort som vi trodde, kommer det att bli en oerhörd efterfrågan på hästar -och nötboskap. Sanna mina ord, du kommer att bli rik, min flicka, på det -här kriget, om vi icke kommer med i det. Har du icke märkt hur äggen och -mjölken stiger i pris? Och köttet! Vänta bara!» - -Sigrid gick mycket lugnare från Alby. Hon intalade sig mod. Kanske var -det bara en tillfällig storm, ett oväder, som drog fram över henne. Att -sätta sig och grubbla över kriget föll henne icke in. Hon hade nog med -sina egna bekymmer. Skulle gården kunna räddas ur detta nya elände, så -måste hon sätta till krafterna på allvar. - -Hon steg upp ännu tidigare på morgnarna och lade sig ännu senare på -nätterna. Hon slet värre än en dagsarbetare med piskan över sig. Rättare -Gustafsson varnade henne. »Fröken tar livet av sig på det viset!» - -Kanske hon ville det. Det såg ofta ut som om hon med vilja sökte spränga -sönder sig själv med arbete. Mellan fyra och fem var hon uppe i de mörka -novembermorgnarna för att ge hönsen mat. Sedan var hon i fullt arbete -till sent in på kvällen, knappt unnande sig tid att äta. Hon slet för två. - -En kväll, när hon satt inne på kontoret, fördjupad i siffror och -grubblande över hur hon skulle kunna hålla det gående på Bjurnäs och -var hon skulle kunna spara ännu mer, kom hon att se på häradshövdingens -konto. Det var enormt! Det var sant, där var naturligtvis -utredningsarvodet inbegripet och så betalningarna för Johan. - -Johan! Det var någonting. Varför skulle hon sitta och betala mer än tusen -kronor om året för honom? Det var meningslöst. Hon kunde likaväl ta hem -honom till Bjurnäs. Det bleve mycket billigare och dessutom ... Hon måste -upp och gå, så glad blev hon, att hon funnit den utvägen. Visst skulle -hon ta hem Johan och det med detsamma. Han kunde likaväl hjälpa till i -trädgården på Bjurnäs som hos Hanssons i Gränna. Tänk, att hon aldrig -kommit att tänka på det förut? Hur skulle hon kunna tagit Johan till -Bjurnäs, medan modern levde? Det hade varit omöjligt. Men nu, när hon var -ensam. Åh, vad det skulle bli roligt! - -Hon skrattade högt av förtjusning. - -Nästa dag fick häradshövding Torsell besök av henne på kontoret. - -»Nej, är fröken i staden! Det var mer än ovanligt. Om jag icke visste, -att fröken vore den sista av ätten Bjurcrona på Bjurnäs, vore jag frestad -att tro, att det förestode en ny bouppteckning och att vår gemensamme vän -Gustaf Boström åter skulle få ett kärkommet tillfälle att voja sig över -advokaternas oblyga arvoden.» - -Även inför en så vacker och ung dam som Sigrid kunde han icke låta bli -att lägga ut satserna i invecklade perioder med en liten klatsch på -slutet. - -»Vad är det alltså för krångliga saker vi skall reda ut tillsammans den -här gången?» fortsatte han, när Sigrid satt tyst. - -»Vill häradshövdingen vara god och upplysa mig om det finns någon -uppgörelse med Hanssons i Gränna, att Johan alltid skall stanna hos dem?» - -»Uppgörelse?» upprepade advokaten. Han lutade sig tillbaka i stolen, lade -händerna på det ställe, där han med ålderns rätt borde haft en ansats -till mage, och började sin favoritsysselsättning vid konsultationerna, -att rulla tummarna. »Vad skulle det vara för slags uppgörelse?» - -»Finns det några papper mellan häradshövdingen och dem?» - -»Ja, naturligtvis. Papper, som jag respekterar mer än somliga av de -krigförande gjort med sina. Han log sitt sardoniska löje, och de gråa -ögonen stucko till. Låt oss hålla på rätten i det längsta, vi individer!» - -Han reste sig och gick bort till skåpet och tog fram några papper. - -»Här har vi allt, som rör överenskommelsen med Hanssons angående Johan. -Kapten Bjurcrona var med på allt, fast han icke tecknat sitt namn under -utan låtit mig göra det. Det är mest bestämmelser om det ekonomiska som -fröken ser.» - -Han bläddrade i dem. - -»Det finns ingen bestämmelse om att de har rätt att behålla Johan?» -frågade hon. - -Han såg på henne. Löjet blev ännu mer sardoniskt. Han förstod vart hon -ville komma. - -»Absolut inte», sade han och återtog platsen mitt emot henne samt började -rulla tummarna på nytt. »Kapten Bjurcrona hade troligen aldrig tänkt sig -möjligheten av att beröva Hansson deras en gång anförtrodda gods. Från -juridisk synpunkt möta inga hinder att förklara för Hanssons, att all den -sympati och kärlek, som de eventuellt kunna ha satsat i företaget Johan, -är fullständigt bortkastad samt att tiden är kommen för dem att avstå -godset till annan person. I kraft av kapten Bjurcronas fullmakt äger jag -att i detta fall handla som jag finner för gott. Anser jag, att Johan på -grund av en eller annan omständighet bör anförtros i någon annans vård, -kan jag i morgon dag, om det gäller, kräva tillbaka gossen. Den moraliska -synpunkten föreskriver måhända ett annat tillvägagående, icke så att jag -menar, att makarna Hansson borde tillerkännas något visst belopp för till -följd av denna oförmodade skilsmässa möjligen förorsakad själslig sveda -och värk, utan att rent mänskliga känslor måhända skulle kunna förbjuda -en av etiska hänsyn alltför lidande människa att vidtaga en så brutal -åtgärd som att skilja en fjortonårig gosse, som troget vårdats av goda -människor, från dessa människor, vilka han i dum oerfarenhet om livets -irrvägar hittills kallat far och mor. Det juridiska och det moraliska -begreppet stå här som ofta annars i beklagligt motsatsförhållande till -varandra, men med min vid domstolar förvärvade vana att lirka med -bådadera torde det icke vara alldeles uteslutet att finna en lösning, som -tillfredsställer alla parter.» - -Den sista satsen påfann han för att mildra intrycket av det föregående. -Han såg, hur Sigrids ansikte blev allt mörkare och dystrare under det -långa anförandet, och ville ge henne en strimma av rättfärdighetens ljus. - -»Fröken vill ta hem Johan till Bjurnäs?» sade han tvärt och stannade -tumrörelsen. Det var ett av hans vanliga oratoriska knep att få -anklagade att bekänna, när han förr i värden satt ting. Han talade om -likgiltiga ting, förledde den anklagade att följa med ut på ett gungfly -av motsägelser för att så helt plötsligt ropa till den anklagade några -ord eller en mening, som verkade som om fast grund helt hastigt dykt -upp. Sigrid Bjurcrona var långt ifrån att likställa med en anklagad, men -hennes tvekan, hennes motvilja mot att tala rent irriterade Torsell och -hans kroniska magkatarr. - -Sigrid kastade sig också upp på den fasta grund han anvisat. - -»Ja», sade hon. I nästa ögonblick rodnade hon. Hon var tagen på bar -gärning. Det hade aldrig varit hennes mening, att saken skulle utveckla -sig så snabbt. - -»Hur kunde häradshövdingen gissa, att det var det, att det var jag, som -...?» - -»Vem skulle det annars vara? Johan har inga släktingar i världen det -vet jag, sedan Per Bjurcrona avlägsnat sig ur den. Era förfrågningar om -Hanssons gård voro tillräckliga indicier. Apropå det! Hur fann fröken -fosterföräldrarna? Voro de hyggliga?» - -Sigrid berättade om besöket i Gränna och prisade Hanssons. - -»Alltså fröken vill, att jag skall ta gossen ifrån dem?» Frågan var -obehagligt rakt på sak formulerad. Hans grå ögon stucko till riktigt -vasst. - -Sigrid stammade några förlägna ord om den ekonomiska besparingen och om -sin ensamhet. Hon kände sig förfärligt illa till mods. Hon hade icke alls -tänkt på förut, att hon genom att taga hem Johan till Bjurnäs skulle -komma att kränka någon annans rätt, göra någon sorg. - -»Besparingssynpunkten kan jag förstå», sade Torsell. »Den är förklarlig -och beaktansvärd. Den har mina fulla sympatier, ehuru jag icke tror, att -resultatet av den i verkligheten blir så storartat som fröken tänkt sig. -En annan sak är det med ensamheten. Har fröken aldrig tänkt att gifta -sig?» - -Sigrid tittade till på honom med ett så bestämt, förskräckt frågeuttryck -i ansiktet att Torsell genast ingick i svaromål. - -»Ja, jag har inte tänkt fria, min bästa fröken!» utropade han. »Men det -kanske finns friare på närmare håll?» gäckades han och såg på henne -menande. - -Sigrid förstod icke. Hennes sinne var rent. Det föll henne aldrig in att -tänka på att Torsell syftade på Gustaf Boström. Hon blev därför mer än -häpen, när Torsell fortsatte: - -»Patron på Alby, till exempel?» - -»Nej, vet nu häradshövdingen!» Utan att vilja det, blev hon plötsligt -ond. Han uppfångade det och slog om i en annan ton. - -»Gott, så kanske jag misstagit mig», sade han torrt. »Alldeles uteslutet -är det emellertid icke, att fröken någon gång ...» - -»Jo, absolut», sade hon bestämt. - -»Vilket?» frågade Torsell försmädligt. - -Hon skulle velat slå honom. Där satt han och narrade av henne alla hennes -hemligheter med ett stilla grin. Åhnej! Det skulle icke lyckas. - -»Det vet jag förrästen icke», återtog hon. »Änse’n? Om jag gifter mig? -Vad då?» - -»Hur går det då med Johan? Ni säger, att ni vill ta honom till er som -tröst i ensamheten. Det är mycket vackert handlat mot er själv. Men om -nu fröken något senare, om ett eller annat år — fröken är ung ännu och -har många yttre förutsättningar — ja, om fröken då får en annan tröst, -hur går det då med Johan? Blir han icke bara ett obehagligt påhäng, som -kanske frökens blivande tröst icke ens gillar? Påtager man sig ett -ansvar, måste man också vara beredd att ta dess konsekvenser. Pojken har -det bra där han är. Han är glad och nöjd och lever i lycklig ovisshet -om herrgårdshemligheter. Är det icke bättre, att han får gå sin bana -fram, bryta sig själv väg genom livet som så många andra fått göra utan -besvärligt påhäng av tacksamhetsförpliktelser? Vad kan fröken egentligen -göra för honom? Tänker ni adoptera honom och ge honom Bjurcronornas namn? -Vad får pojken för glädje därav nu för tiden? Jag försäkrar fröken, det -är tusen gånger bättre att bära namnet Hansson och plocka jordgubbar och -skära rosor än att sitta på Bjurnäs och fundera över hur man skall få -debet och kredit att gå i hop. Vår tid är en nyttighetstid. Det tjänar -ingenting till att försöka göra romantik och återupprätta det, som är -dömt att dö. Har ni tänkt på, att pojken behöver skolgång? Skall han gå -i skola med bondungarna eller ha guvernant? Allt det där måste jag som -ansvarig för pojken ha noggrant reda på. Jag kan icke tillåta, att pojken -tas från Hansson utan att jag har garantier för att han får det bättre -dit han kommer.» - -Torsells röst hade blivit ovanligt hård. Han reste sig liksom han ville -påvisa, att samtalet var slut. Sigrid reste sig även. Hon var upprörd i -sin själs innersta över misstron, över anklagelsen, att hon icke skulle -kunna dra försorg om Johan bättre än Hanssons. Och vad var det, som var -dömt att dö? Romantiken? Var det något så oerhört romantiskt att försöka -rädda Bjurnäs eller att ta pojken till sig? Hade hon icke rätt som sin -fars dotter att hjälpa Johan? - -»Häradshövdingen ställer så många frågor till mig, som jag icke är beredd -att besvara. Jag trodde icke här skulle bli ett ingående husförhör för en -sådan sak.» - -Hon hade talat lugnt och säkert. Hon förstod icke varifrån den kom denna -underliga förmåga att visa sig kall till det yttre, fast det sjöd -inunder skalet varje gång något kritiskt inträdde. Hon kände hur oroligt -hjärtat bultade, men över hennes panna drog liksom en sval marmorhand. - -Torsell såg också på henne förvånad. Hennes längd gjorde, att han fick -se upp till henne något. Det förargade honom. De lysande, blå ögonen -gjorde det icke bättre. De talade om både mod och tålamod, två sällsynta -egenskaper hos människorna. Han förstod, att hon icke skulle sträcka -vapen i första stund. Hon var beredd att kämpa. Det syntes på henne. -Gott, hon skulle få känna på hur det var att strida mot honom. - -»Jag vet icke vad fröken menar med uttrycket en sådan sak. Är det Johan -ni menar därmed, vill jag påpeka för er, att pojken icke är en sak utan -en människa, visserligen en liten, men i alla fall en människa.» Torsell -lade överlägset armarna i kors över bröstet. - -Hugget tog hårt. Sigrid bet sig i läppen, innan hon svarade. - -»Visst menar jag Johan. Vem skulle jag annars mena? Det är honom vi -har talat om hela tiden, det jag vet. Låt oss inte vara småaktiga nu, -häradshövdingen, och hänga upp oss på ord! Vi vill Johan väl båda två. -Kanske det är därför vi ha svårt att komma överens.» - -Hennes röst, som börjat i kyla, steg till värme. Hon gick Torsell närmare -och lade sin hand på hans arm. - -»Vad är det häradshövdingen har emot mig?» Hon såg på honom -med de underbaraste ögon. Torsell hostade till, löste armarnas -Napoleonsställning och gick bort till skrivbordet. Han blev rädd för -henne. Hon var en farlig kvinna. Han kände hur han blev vek om hjärtat. -Det dög inte. Han måste strida för pojken. - -»Jag har ingenting alls emot fröken», sade han. »Detta gäller icke -fröken. Fröken reder sig nog, det är jag säker på, i alla livets -skiften.» - -Där fick hon, tänkte han, för handpåläggningen och de underbara ögonen. - -»Det är pojken det gäller, uteslutande pojken och hans framtid. -Människoödet skapas i det hem man lever i som barn», tillade han. - -»Och häradshövdingen anser, att Bjurnäs icke är gott nog för honom?» -Hon gick fram till skrivbordet. De stodo på var sin sida om bordet och -betraktade varandra, hon med ett småleende på läpparna och han med grym, -hård mun. - -»Jag känner icke Bjurnäs», sade han. »Hanssons känner jag. Det är -hyggligt folk, som säkert icke begår några dårskaper eller kollrar bort -pojken.» - -»Men det skulle jag göra, menar ni?» - -»Det har jag icke sagt.» - -»Ni tänker det.» Hon var envis och ville icke ge tappt. - -»Även om jag gjorde det — änse’n? Jag vet, att fröken har blivit en annan -människa än när ni var uppe i Stockholm och roade er. Jag vet också, att -ni arbetar och sliter som en hel karl för att hålla gården uppe. Ni har -min beundran och min aktning, fröken! En annan sak är, om ni förstår -er på att uppfostra en oäkta pojke till att bli äkta, äkta i ord och -handling, i tanke och gärning. En riktig mor fostrar sitt barn i kärlek, -i uppoffring. Hur skulle jag kunna veta, om ni kan offra er så mycket som -behövs för pojken? Om ni över huvud taget kan offra er?» - -Sigrids ögon sågo på honom stora och blanka. Hon stödde sig tungt mot -bordet. - -»Nej, hur skulle ni kunna veta det?» frågade hon sakta och såg oavvänt på -honom. - -»Fru Hansson har alltsedan hon fick gossen, och betänk, att pojken endast -var några månader gammal, när hon tog honom, på det mest uppoffrande vis -skött gossen. Jag kan lugnt säga, att hans egen mor kunde icke ha gjort -det bättre. Nu kommer ni och vill ta pojken ifrån dem för att ni icke -skall ha det så ensamt på Bjurnäs. Ni får icke undra på att jag ställer -mig något skeptisk mot det förslaget.» - -Hennes uttryck blev så sorgset, att han icke hade hjärta att stöta bort -henne alldeles. - -»Jag kan endast lova ett — kan ni få Hanssons att godvilligt lämna pojken -ifrån sig, skall jag gå med på det — annars icke.» - -Han såg på klockan. - -»Fröken får ursäkta mig. Jag har icke tid längre, måste vara uppe i -rätten klockan elva. Tänk på saken några dagar! Jag medger gärna, att ni -som dotter av Per Bjurcrona har en viss rätt att bestämma över hans oäkta -son, eftersom även modern är död, men är ni säker på att er far skulle -velat, att hans oäkta son bleve i tillfälle att bli lika lycklig som -fadern själv?» - -Med denna ironiska fråga bugade han sig. Sigrid svarade icke utan gick -tyst därifrån med en stum hälsning och for hem. - -Hon var djupt bedrövad. Hon hade tänkt sig, att det skulle gå lätt att -få övertaga Johan. När hon betalade för honom, borde hon också ha en -viss rätt till honom, så hade varit hennes enkla slutledning. Torsells -invändningar hade trasat sönder den fullständigt genom att påpeka, att -det var han uteslutande, som ägde att bestämma över Johan. Hon hade ingen -rätt alls. Icke ens kärlekens, ty den hade Hanssons, som uppfostrat honom. - -Sigrid måste medge, att Torsell uttryckte sig riktigt, då han talade -om, att det vore grymt att beröva Hanssons gossen. De hade säkert lärt -sig hålla av honom. Det skulle smärta dem hårt att bliva av med honom. -Om hon kunde övertala dem att lämna Johan ifrån sig så skulle Torsell -gå in på det. Hur skulle hon kunna övertala dem? Vad hade hon att säga -att beveka dem med? Att hon blivit så förtjust i honom så att hon ville -ta honom med sig till Bjurnäs? Vad brydde de sig om hennes förtjusning? -Hon kunde icke säga dem, att Johan var hennes fars oäkta son och att hon -därför hade mer rätt till honom än de hade. Rätt? Vad menades med rätt -att äga en människa? Kunde man äga en människa annat än med kärlekens -rätt? Pappa! Pappa! Vad har du gjort? klagade hon för sig själv. Det var -som ett sorgedok föll över Bjurnäs. Svårt var det förut. Nu blev det ännu -svårare, tyngre. Vad hade hon kämpat för i dessa år? För ingenting. - -Hon mindes så väl faderns enkla och dock högtidliga ord, när hon stod med -fotografien i hand vid hans sjukbädd och undrade vem den föreställde — -det är min son. Han hade slutit ögonen. Varför? Ville han icke visa sina -tårar? Eller var det skam? - -Sedan en stund efteråt, när han själv såg på Johans fotografi, hade han -sagt — han skall aldrig bli herre på Bjurnäs. - -Vad de orden hade bränt sig fast i hennes minne! Aldrig herre på Bjurnäs. -Åh! Nu först förstod hon honom fullt! Förstod vad han menade. Att flera -år skulle gå innan hon kunde inse vad som låg bakom alla hans frågor den -natten, innan han dog? - -Först hade han frågat henne, om hon icke vill stanna hemma hos mamma och -hjälpa henne. Sedan om hon icke skulle kunna tänka sig möjligheten av att -sköta Bjurnäs. Nu förstod hon hans blickar, hans outtalade ängslan, som -låg så väl dold bakom de många orden. Han hade tänkt mycket längre än -hon. På sin dödsbädd hade han för några korta stunder sett möjligheternas -paradis öppna sig. Hon skulle sköta gården, tills Johan blev vuxen och -sedan —. Grym hade hon varit. Icke med ett ord hade hon svarat honom. -Icke tröstat honom. Paradisets portar hade åter slutit sig för den -döende. - -Hon mindes hans melankoliska blick på porträttet och de tunga, trista -orden — han skall aldrig bli herre på Bjurnäs. I den tron hade han dött. -Kanske full av ånger, skam. - -Skam! Vad är skam? frågade hon sig, där hon satt i biblioteket som -vanligt, när sorgen kom över henne. Är det skam att älska? Är det skam -att älska sin oäkta son så högt att man på dödsbädden vill skydda hans -framtid? Tvärtom. Det är ömhet och kärlek. Där kärlek finns, finns ingen -skam. - -Han skall aldrig bli herre på Bjurnäs — i den tron hade hon låtit fadern -dö. Grym, onaturligt grym och hård hade hon varit, när hon med ett enda -jakande ord till frågan om hon ville stanna på Bjurnäs kunde skingrat all -hans oro. Nu var det för sent. Allt var för sent. - -Hon satt och såg sig omkring, tills hennes blickar stannade på den gamla -uven uppe på bokhyllan. Vad tjänade visdom, lärdom till? De räckte icke -till att lösa den enklaste mänskliga gåta. Varför hade hon lämnat Erik? -Varför hade hon icke svarat fadern, när han frågade? - -Hon visste icke vad det var, men hon kände något oändligt mjukt och -vänligt smeka hennes oro, söka stilla den. Det kunde mycket väl vara en -viskning från en annan värld, så mild var den. Den tonade svagt som en -avlägsen klockklang från sällare rymder, från något högre än där hon -själv dvaldes. Smekningen och viskningen och klockklangen, allt detta, -som hon icke förstod varifrån det kom, formade sig till ord, visserligen -svaga och liksom vaggande på osynliga vågor fram och tillbaka men i alla -fall förnimbara. Hon hörde tydligt, om det nu var hon själv eller någon -annan som sade det — jag ville det bästa — jag ville det bästa ... - -De gungande och vaggande orden sövde hennes oro, vyssjade den till sömn. -Och plötsligt liksom när en solstråle faller genom en molnspricka -ljusnade allt omkring henne. - -Nu visste hon varför hon stannat på Bjurnäs. Nu förstod hon sitt eget -livs hemlighet. Det var icke bara för att hjälpa modern eller för att -själv styra Bjurnäs, resa det ur undergången — nej, det var för Johans -skull hon offrat sig, för försoningen, för upprättelsen. - -Hon blev så innerligt glad. Där var målet hon dunkelt letat efter, där -var meningen, där var svaret på alla frågorna. - -Han skall bli herre på Bjurnäs, sade hon sig. Han skall. - -När Torsell några dagar efter åter fick besök av henne, såg han genast, -att hon fattat sitt beslut. Det vilade en prägel av lugn tillförsikt över -det vackra ansiktet, och munnens annars så mjuka båge hade ett nästan -manligt drag. - -»Jaså, vi skall slåss igen?» började han skämtsamt. - -»Jag har beslutat mig för att resa ned till Hanssons och tala med dem», -sade hon. Hon hade icke ändrat en min vid hans älskvärda ord. - -»Såå? Vad skall vi då säga dem?» - -Hans vi gjorde henne osäker. Menade han, att han skulle resa med? Han tog -genast henne ur den tron. - -»Ja, jag tänker icke följa med», utbrast han. »Gud bevare mig! Jag har -nog av scener vid rättegångarna.» - -»Varför skall där nödvändigt bli scener hos Hanssons?» - -»Varför?» Han skrattade till kort. »Därför att två kvinnor skall slåss om -ett barn. Jag antar, att gubben Hansson icke tänker uppträda som någon -Salomo, ty då fick ni nog avstå, eftersom ni inbillar er älska pojken -högre än fru Hansson. Snarare kommer han att ingripa i diskussionen, om -jag känner honom rätt.» - -Hon brydde sig icke om att svara. Hur det skulle gå till att få Johan -visste hon icke, men hon var övertygad om, att det skulle lyckas henne. - -»Vad har ni att bjuda dem?» fortsatte han. »Ni förstår, att ni icke kan -komma till dem och säga — giv mig pojken! Ni måste klart och tydligt -kunna påvisa för dem, att ni har något bättre att bjuda på än vad som -står dem till buds. Kommer ni tomhänt till dem, får ni gå tomhänt -därifrån, det kan ni vara säker på. Och jag, det säger jag uppriktigt, -kommer icke att lägga två strån i kors, för att understödja er. Pojkens -framtid är tryggad lika bra där han är.» - -Hans hårda ord gav henne stridsmedel. Det hade hon icke alls tänkt på -förut. - -»Ja, så länge jag betalar, icke längre», sade hon. - -Torsell betraktade henne ännu noggrannare. Tusan till ruter i henne, -tänkte han, men han framförde icke en så burdus komplimang utan sade -långsamt, i det han började syna sina naglar: - -»Naturligtvis. Det faller av sig själv. Jag trodde frågan i grund och -botten var baserad på kärlekshänsyn från er sida, familjedyrkan och så -vidare. Nu hör jag däremot, att ni vill dra in ekonomiska synpunkter -också. Som ni vill, fröken Sigrid Persdotter Bjurcrona. Men akta er för -det! Hanssons kanske avstår från betalningen bara de får behålla pojken. -Dylikt har hänt mer än en gång hos så kallat sämre folk.» - -Sigrid bleknade. Det var en påtaglig förolämpning, men hon måste lägga -band på sig. Detta Sigrid Persdotter Bjurcrona var bara sagt för att reta. - -»Det var icke jag, som började tala om, att Johans framtid var tryggad. -Det var ni. Hur vet ni för övrigt, att Johans framtid är tryggad? Om jag -skulle falla ifrån, går Bjurnäs icke till honom, det vet ni.» - -»Åh, ni är ung, fröken Bjurcrona. Jag tror Johans bank är säker nog.» - -Sigrid hade svårt att njuta av artigheten. - -»Häradshövdingen sade, att ni icke ens ville lägga två strån i kors för -mig», sade hon. »Vill ni icke ens skriva något slags intyg till Hanssons, -att jag har ert tillstånd att tala med dem om Johan?» - -»Jo, det är självklart. Var så god och vänta.» - -Han gick ut i rummet bredvid. Sigrid hörde hur han dikterade för någon, -som skrev på maskin. Om en stund kom han tillbaka med ett förseglat brev, -som han räckte Sigrid. - -»Jag vill icke säga lycka till», sade han med ett sötsurt leende. »Vi -skulle ju också kunnat be fru Hansson komma hit upp, men gubben hennes -skrev, att hon var så full av gikt att hon knappt kunde röra sig. Ni -kanske vill läsa deras brev? Jag har en hel del från de sista åren.» - -Sigrid skakade på huvudet. - -»Nej, tack. Vad har häradshövdingen skrivit? I det här brevet?» - -»Ingenting annat än vad jag med lugnt samvete kunde skriva.» - -Han tänkte öppna det och visa vad han skrivit, men sin vana trogen att -dölja sin rätta natur gjorde han det icke. Hon kunde gärna få tro i det -längsta, att han var en hård natur allt igenom. - -De skildes åt utan att yppa sina innersta tankar. - -Sigrid hade verkligen undrat över om hon icke borde anförtro farbror -Gustaf sina bekymmer angående Johan. Hon skulle naturligtvis icke tala -om honom som Per Bjurcronas oäkta son utan endast så där mer i allmänhet -höra efter vad farbror Gustaf tyckte om hennes plan att ta till sig ett -fosterbarn. Hon gjorde också ett svagt försök men blev så rädd genast -i början av samtalet med honom, att hon slog fortsättningen ur hågen. -Gustaf Boström, som gärna ville skämta med henne och Greta, frågade om -Sigrid icke ville ta patron Gustaf Boström på Alby till fosterbarn, -en kvickhet, som väckte Gretas vildaste jubel och gav anledning till -stora famnen och massor med varma kyssar till både fosterbarnet och den -eventuella mamman. - -»Då får jag följa med! Då får jag följa med till Bjurnäs!» skrek Greta -förtjust. »Så skall vi riktigt hålla efter pappa!» - -På Alby var inget allvarligt förstående för fosterbarnsfrågan att vinna. -Sigrid beslöt att handla på eget ansvar, sedan fick farbror Gustaf säga -vad han ville. En dag i december for hon. - -Det blev ingen lyckoriddarefärd på Freja till Gränna den gången. Hon tog -prosaiskt järnväg ned till Jönköping och därefter bil fram. Vättern var -i vresigt humör över den dåliga behandling blåsten bestod. Sjön spottade -och fradgade i vita brott på de korta, höga vågorna. Det var isande kallt -i bilen. När den närmade sig Gränna, tittade Sigrid efter Visingsö. Den -var borta, försvunnen. Allt var bara dimma därute. Sagan var slut. - -Fru Hansson blev icke litet förvånad, när mannen underrättade henne, att -det var en fin dam därute, som sökte henne. Johan, som varit och tittat i -nyckelhålet, försäkrade, att han kände igen henne. Det var den där damen, -som varit så konstigt klädd och som fått rosorna. - -Fru Hansson var allt annat än glad att behöva lämna det varma köket, där -hon satt och stoppade strumpor. Hon gick ut i det yttersta rummet, salen -som den kallades, ehuru man aldrig åt där. Hon hade onda aningar, och -giktsmärtorna gjorde icke ansiktet välvilligare, när hon kom ut och fick -se Sigrid sitta vid bordet. Vad kunde människan vilja? Hon tänkte ropa på -mannen i förskräckelsen men skämdes. - -Mottagandet blev ungefär som vädret ute. Isande kallt. - -»Jag vet icke, om jag är igenkänd», sade Sigrid och reste sig. »Det -var jag, som var här i somras och fick rosor.» Hon sträckte fram sin -behandskade hand. Fru Hansson gjorde ingen min av att taga den, men hon -nickade stelt. - -»Förlåt!» sade Sigrid och drog skyndsamt av sig handsken. Hon gjorde -om försöket, och nu gillades det. Fru Hansson lade sin hand i Sigrids, -men den var som livlös och gav inget svar tillbaka på den andras varma -tryckning. - -»Här är kallt», sade fru Hansson. »Fröken får ursäkta, men vi eldar -sällan i det här rummet», urskuldade hon sig. - -»För all del!» svarade Sigrid. »Mig gör det ingenting. Jag kan behålla -kappan på, om jag får. Värre är det för fru Hansson med sin gikt.» - -Sigrid ville vara vänlig. Det var icke kylan i rummet som var svår att -övervinna. Det var kylan från fru Hansson. Denna tyckte icke om att andra -talade om hennes gikt, allraminst fann hon det behagligt att bli påmind -om det nu av en främmande person, vars avsikter hon icke fullt visste men -som hon anade. - -»Jag är van att lida», sade hon bittert. »Var så god och sitt!» Hon -visade på soffan. Sigrid satte sig på stolen där hon suttit förut. Fru -Hansson tog plats vid dörren, genom vilken hon kommit in. Hon ville ha -betäckning i ryggen. Det var någonting i luften, det kände hon. - -Sigrid hade svårt att börja. I bilen hade hon gjort upp vad hon skulle -säga, men inne i rummet frös allt bort, om det nu var åsynen av den gamla -kvinnans ansikte, kylan i rummet eller orden — jag är van att lida — som -gjorde det. Sigrid skakade till. Hon frös långt in i bröstet. Fru Hansson -sade ingenting. Hon satt med händerna i knät och nedböjt huvud. Hon såg -ut att vänta det värsta. Stämningen var ytterst pinsam. - -Sigrid fingrade inne i sin muff. Där hade hon brevet. Vid ingången hade -hon tagit fram det ur väskan för att ha det till hands. - -»Jag kommer från häradshövdingen», sade hon. »Häradshövding Torsell», -tillade hon förklarande. »Jag har ett brev från honom till fru Hansson.» -Sigrid drog långsamt fram brevet, reste sig och gick bort till den andra. -Den gamla kvinnan såg upp. Omedvetet gjorde hon en rörelse för att skjuta -brevet åt sidan, men så tog hon det och tittade på det liksom ville hon -icke tro, att det var till henne. Det var så mycken kvalfull oro i hennes -skakande händer att Sigrid skulle velat smeka den gamla och hennes grå, -tätstrukna hår. Hon kunde det icke, vågade det icke. Hon blygdes över vad -ont hon gjorde. - -»Är det till mig?» sade äntligen fru Hansson. Hon vände på brevet flera -gånger, så vände hon sig om där hon satt, öppnade dörren och ropade: - -»Axel! Kom in ett slag!» - -Mannen kom genast. Han hade icke varit långt borta. Han tycktes antingen -ha hört eller gissat vad det var fråga om, ty han såg bister ut, där han -steg in i salen, klädd i blåskjorta, och bred och stadig. Han hade pipan -fortfarande i mun och bet ihop munnen om den. Ansiktet var icke fult men -bestämt. Han nickade åt Sigrid. - -»Vad är det om?» frågade han, sedan han tagit pipan ur mun. - -Fru Hansson räckte honom brevet. Han tittade på utanskriften, på Sigrid -och på hustrun. Han torkade av händerna på blåskjortan och tog brevet. - -»Till dig, ja, det ser jag. Skall jag öppna det?» - -Hustrun nickade. »Det är min man», sade hon. Ingen fäste sig vid -yttrandet. Han fick fram en kniv ur byxfickan och skar upp brevet med ett -raskt snitt samt ville lämna det till hustrun. - -»Nej, läs det du!» sade hon. »Jag har inte glasögonen på mig.» - -Mannen gick fram till fönstret för att se bättre. - -»Läs det högt», bad hustrun. - -Han hostade till och läste med stadig om än något dröjande röst: - -»Bästa fru Hansson! - -Det är från häradshövdingen», inflickade han. Därpå fortsatte han: - -»Överbringaren av detta brev är en fröken Sigrid Persdotter Bjurcrona. -Hon äger en gård i Västergötland, Bjurnäs. Vid en resa, som hon med -mitt medgivande företog till Gränna för länge sedan, fick hon tillfälle -att se Johan. Fröken Bjurcrona har känt Johans far mycket väl och -var särdeles god vän med honom. Hon blev så intagen av pojken, att -hon i dag varit uppe hos mig för att fråga, om hon kunde få övertaga -honom. Rent juridiskt sett möter det från min sida inga hinder. Johans -båda föräldrar äro döda som fru Hansson vet, och jag äger som Johans -förmyndare, tillsatt av Johans fader, att uteslutande bestämma var -Johan skall vistas. Jag har redan sagt fröken Bjurcrona, att jag mycket -ogärna vill, att pojken tages från er. Ni har vårdat honom ömt som en -mor. Då emellertid fröken Bjurcrona vidhåller sin bön, vill jag icke -förneka henne rätten att få tala med er om saken. Jag tillåter mig i -samband härmed få påpeka, att fröken Bjurcrona de senare åren bestritt -Johans underhåll hos er uteslutande av vänskap för Johans far. Allt -vidare överlämnar jag åt er själva. Vill ni behålla Johan, ger jag er -mitt hedersord på att ni får det. Skulle ni däremot anse av ett eller -annat skäl, att Johans framtid bättre tryggas genom att fröken Bjurcrona -övertager honom, har jag för min del ingenting däremot. Ni får handla -precis som ni själv vill. Jag vet, att ni båda hålla av pojken och att -det blir svårt för er att skiljas från honom. Allt detta och mycket mer -har jag sagt fröken Bjurcrona. Hon har det oaktat vidhållit sin bön att -få tala med er. Låt henne tala! Överväg endast noga, innan ni fattar ert -eget beslut. Hälsa herr Hansson och Johan från er Gösta Torsell.» - -Hansson tystnade. Ingen av de andra tillade något. Det var som om ett -tomrum mellan de tre personerna bildat sig under den långsamma och med -enformig ton gjorda uppläsningen. Det kom inga utbrott av överraskning -eller förskräckelse. Makarna Hansson kände det som om de alltid hade -vetat, att en gång skulle stunden komma, då Johan togs ifrån dem. Dag -för dag, år för år hade de skjutit denna tanke från sig. Ju längre det -dröjde, desto tryggare inbillade de sig vara. Nu erinrade sig båda, att -de många gånger sett en outtalad fråga på varandras läppar, en orosglimt -i ögat och känt ett ängslans tag i hjärtat. Visst hade de vetat det, -hela, hela tiden! De, som en gång förnekat Johan, skulle antingen komma -själva eller skicka andra för att fordra tillbaka vad som lämnats endast -som lån. Månadsbetalningen var ingen försäkran om att de evigt skulle få -behålla Johan. Timmen var slagen. Uppbrottet stod för dörren. I avskedets -stund har man inga ord, när man i åratal varit beredd på skiljas. - -Det var också Sigrid, som först talade. Hon hade blivit angenämt -överraskad av att höra häradshövdingens brev. Det var långt vänligare mot -henne än vad hon trott. Människorna voro ändå icke så elaka som de kunde -låta. - -»Jag förstår», började hon, »att det blir mycket svårt för er att skiljas -från Johan.» Hon hade varit så upptagen av att lyssna till uppläsningen -att hon omedvetet begagnade sig av en av dess fraser. Hennes ord -inverkade icke heller på Hanssons annat än så till vida att Hansson med -något grumlig röst sade: - -»Skall inte fröken sätta sig?» Han satte sig själv vid fönstret. - -Sigrid följde automatiskt uppmaningen. Hon satte sig vid bordet, ungefär -mitt emellan de båda makarna. Hansson lade brevet från sig och tände -pipan. - -Sigrid hade svårt att börja tala igen. Hanssons uppmaning var så -realistisk att den ledde hennes tankar bort från vad hon velat säga. -Hur kunde de taga saken så lugnt? Hon hade väntat sig rop och tårar, -åtminstone från fru Hansson, och så blev det endast en uppmaning från -mannens sida att sätta sig. Hon hade aldrig uppfattat folkets förmåga -att tåligt bära motgångar och taga sorg som glädje lika, detta underbara -tålamod, som har sina rötter i nödår, krig och lyckans täta växlingar. - -Fru Hansson satt visserligen med huvudet nedböjt, väntande dödshugget, -men mannen sög lugnt på pipan. - -Sigrid såg från den ena till den andra. - -»Häradshövdingen förberedde mig på det», återtog hon. »Jag är också -förfärligt ledsen, om jag förorsakar er någon sorg, men vi kan alltid -tala om saken, hoppas jag.» - -Hennes indirekta fråga fick inget svar varför hon fortsatte. - -»Johans far var en mycket, mycket god vän till mig.» Hennes röst darrade -så pass att fru Hansson lyfte huvudet och fäste blicken på henne. - -»Ja», sade Sigrid, »icke så att det existerade något förhållande mellan -oss. Jag kan gott säga, att han var min käraste och bästa vän sedan -många, många år tillbaka. Han levde själv i olyckliga förhållanden. -Kanske var det detta, som drev honom i en annan kvinnas armar. Jag dömer -ingen, allraminst honom. Alla har vi våra fel. Alla syndar vi. Jag vet, -att han var mycket fäst vid modern. När hon gick bort i det ögonblick hon -gav liv åt gossen, överflyttade han sin kärlek på gossen, det vet jag. -Han älskade Johan. Tyvärr var han icke i stånd att taga honom till sig. -Hans hustru skulle aldrig tillgivit honom det. Hade hon även förlåtit -honom det, kunde hon tagit sig för hårt av det. Hon hade ett mycket svagt -hjärta och tålde icke vid sinnesrörelser.» - -Sigrid började bli upprörd. Allt det gamla steg så levande fram för -henne. Hennes röst blev varmt bedjande i dess allt mer vibrerande ton. - -»Jag var närvarande, när Johans far dog. Det sista han lade mig på -hjärtat var att se till att Johan aldrig led nöd.» - -Fru Hansson gjorde en rörelse. - -»Jag vet vad ni vill säga, kära fru Hansson», sade Sigrid. »Johan har -aldrig lidit nöd hos er. Det vet jag. Det har häradshövdingen försäkrat -mig, och det såg jag på Johan själv, när jag var här sist. Det är icke -heller därför jag kommer till er. Jag vill säga er sanningen så vitt -i min förmåga står. Jag är ensam på min stora gård. Mina föräldrar är -döda. Jag vill icke säga, att jag icke har något att leva för, men det -skulle bli mig en stor tröst att ständigt ha Johan hos mig och på det vis -ständigt kunna se till, att min väns sista bön blev hörd. Ni får icke -anse mig grym, som kommer till er och ber er avstå vad ni kanske i denna -stund håller kärare än jag. Det är möjligt, att ni misstänker några andra -skäl från min sida. Jag försäkrar er vid allt vad jag håller högt och -heligt — jag är icke Johans mor. Det är således icke något sådant, som -föranlett mig att komma hit. Det är icke så mycket min egen önskan som -icke mer min döde väns som gör att jag är här för att fråga er, om ni -vill utan bitterhet och agg lämna Johan från er. Jag är icke så gammal -som jag kanske ser ut — jag har också haft mina sorger — men jag är -gammal nog att ta hand om Johan och försöka att fullfölja vad ni så gott -påbörjat — att göra honom till en bra människa.» - -Hon gjorde ett uppehåll, men då Hanssons fortfarande icke syntes -hågade att tala tyckte hon, att hon borde beröra ett ämne, som måhända -intresserade dem mera. - -»Jag är långt ifrån rik», tillade hon, »men jag tror mig kunna försäkra -er, att Johan skall få det bra hos mig. Här i väskan har jag med mig en -sparbanksbok för Johan, om ni vill se.» - -Hon öppnade väskan och tog fram en liten, blå bok. - -»Den är visserligen icke på stort belopp. Något över elva tusen kronor, -men med ränta på ränta kan det bli en god slant för Johan, när han blir -myndig.» - -Hon gjorde en rörelse som för att stiga upp och lämna Hansson boken. - -Han skakade på huvudet. - -»Behövs inte», sade han. »Vi tror fröken på hennes ord.» - -Sigrid lade ned boken i väskan och fortsatte. - -»Detta belopp har Johans far satt in. Han bad mig behålla boken tills -Johan blev myndig. Vidare har jag beslutat, att allt vad jag lämnar efter -mig skall gå till Johan. Jag har inga släktingar, som kunna resa några -berättigade anspråk.» - -»Och om Johan icke kommer till fröken, får han ärva ändå?» frågade -Hansson. Han öppnade fönstret, knackade ur pipan utanför på -fönsterblecket och stängde igen. - -»Naturligtvis», sade Sigrid. »Likaväl som att jag icke kommer att indraga -det understöd jag hittills låtit häradshövdingen lämna er.» - -»Nå, det betyder icke så mycket. Det täcker långt ifrån kostnaderna -för pojken, i synnerhet som priserna nu stiger på kläder och skodon», -genmälte Hansson. - -»Han gör nytta också för sig, Axel. Det skall du icke glömma», inflickade -fru Hansson. - -»Det glömmer jag visst icke», svarade mannen. »Jag ville bara upplysa -fröken om rätta förhållandena så att hon icke tror, att vi skär guld med -tälgknivar på att ha Johan hos oss. Vi behöver guskelov icke så mycket -tänka på pengarna. Trädgården går bra. I värsta fall kan vi ha Johan hos -oss utan understöd, eller hur, Anna?» - -Han såg frågande på hustrun. - -»Det begriper du bäst», svarade denna tungt. Hon hade för länge sedan -förstått, att det icke fanns något annat att göra än att låta fröken -Bjurcrona få Johan. Men hon visste också, att mannen skulle göra segare -motstånd. Hon kände till hans sätt att tala, när han icke ville ge med -sig. Och nu stoppade han dessutom en ny pipa. - -»Nej, pengarna bryr vi oss icke om», upprepade mannen. »Det enda är det, -att vi lärt oss hålla av Johan. Han är en rask och duktig pojke. Flink -till att förstå är han också. Stor är han icke för sina år, men han kan -växa i kläderna med tiden.» - -Han tände pipan och började bolma. - -»Ja, vad säger du själv, Anna?» vädjade han till hustrun. »Du sitter och -moltiger och låter mig ensam svara fröken. Hur skulle det vara, om vi lät -pojken själv avgöra?» - -»Nej — nej!» ropade fru Hansson till. Det var rent instinktivt från -hennes sida och hon skämdes över det, när hon såg hur Sigrid började le. - -»Varför inte det?» frågade mannen. »Vill Johan gå med fröken, kan ingen -hjälpa det, och vill han inte så är det bra för oss. Jag tycker vi skall -fråga honom. Han är karl nog att veta vad han vill.» - -Mannen reste sig upp. Han gick fram till hustrun och klappade henne på -axeln. - -»Var inte rädd du, mor! Johan vet vad han vill.» - -Det skulle vara en tröst för hustrun. Det blev motsatsen. Fru Hansson -visste bättre än mannen vad Johan ville. Hon hade icke glömt den gången, -när Johan räckte rosorna åt fröken. Det var både beundran och kärlek i -den blicken. En sådan blick hade fru Hansson aldrig fått av Johan. Hon -var också så mycket kvinna att hon förstod, att ett manfolk även om han -icke vore vuxen skulle föredraga fröken Bjurcrona framför fru Hansson. -Det fanns ingenting att göra. - -»Som du vill», sade hon. »Du kan gå efter honom.» - -»Vad nu?» sade Hansson sakta. »Har dörren stått öppen?» viskade han. Alla -tre personerna inne i rummet fäste ögonen på den. Det var lätt att se den -smala dörrspringan. - -»Du gick sist igenom», viskade fru Hansson tillbaka. »Tänk om — — —» De -sågo rådvilla på varandra. Så öppnade Hansson beslutsamt dörren med ett — -»Är du där, Johan?» - -Pojken satt mitt emot på andra sidan. Han var något blekare än vanligt, -men han såg Hansson frimodigt i ögat. Hansson var nära att fråga honom -varför han satt där och lyssnade, men något i pojkens ansikte sade -honom, att han alls icke satt sig där för att lyssna. Hansson erinrade -sig med detsamma, att pojken satt på samma stol, när de skildes. Han var -fullständigt oskyldig, men någon skrubba borde han ändå ha. - -»Varför stängde du inte dörren?» frågade Hansson. Den frågan var omöjlig -att besvara. Johan tittade i golvet. - -»Kom med in!» sade Hansson. Johan rörde sig icke. - -»Hör du icke vad jag säger?» Hansson tog honom något omilt i armen -och drog honom med sig. »Hälsa på fröken där!» uppmanade han, när -Johan trädde in i rummet utan att visa den artighet, som bruket och -umgängesformerna i Gränna krävde. - -Johan gick fram till Sigrid och gav hand och bockade. Sigrid skulle helst -velat taga honom i famn. Hon vågade icke. Hon ville icke inverka på -valfriheten. Hon förstod av gossens utseende, att han visste vad saken -rörde sig om. Hon var både glad och ledsen åt det. Glad därför att det -säkert varit mycket svårt att framställa saken likadant för gossen och -ledsen därför att hon måhända sagt något, som han icke bort höra. - -»Kom hit!» sade Hansson, när Johan något för länge stod kvar hos fröken -i en tvungen ställning med händerna på ryggen och blicken fäst vid -golvtiljorna, en högst egendomlig ställning för en liten karl vid hans -år. Det såg nästan ut som om han varit generad över sina smutsiga skor. -Fru Hansson fattade också hans något från regeln avvikande uppförande på -det viset. - -»Varför bytte du inte om skor, Johan?» frågade hon. »Kom här!» - -Pojken svarade icke men gick bort och ställde sig hos henne i stället för -hos Hansson. Det var lätt att förstå vem han höll av mest. - -»Du är alldeles våt ännu.» Hon kände på hans kläder. Det tycktes lugna -henne. Hon klappade honom på kinden. - -Sigrid hade hunnit fatta sig. - -»Känner du igen mig, Johan?» frågade hon. - -Det drog ett litet överlägset leende över Johans ansikte. Skulle han inte -känna igen? Jo, bland tusen, tusen stycken! Men det sade han icke. Han -nickade bara och såg sedan upp på den gamla kvinnan, mot vars sida han -lutade sig. - -Barn förstå och känna allting mycket bättre än fullvuxna människor -inbilla sig. Sviker deras förstånd dem någon gång i omdömet, ha de -intuitionen att hjälpa sig med. Det är liksom de skulle vara försedda med -osynliga känselspröt som äldre personer sakna. De fattas i många fall -av sym- eller antipati redan vid första sammanträffandet med en annan -människa. Hos somliga herrar lägga de förtroendefullt sin hand i känsla -av att det är en snäll farbror liksom de gentemot somliga damer begå -samma handling i övertygelse av det är en rar tant. - -Johan hade redan förra gången han sett Sigrid blivit olyckligt kär i -henne. Nu var hon helt annorlunda klädd, men han hade lika stor sympati -för henne ändå. Hon var också mycket yngre och vackrare än fru Hansson. -Han hade hört vartenda ord av samtalet. Allt hade han icke begripit, men -så mycket hade han förstått, att den pälsklädda damen vid bordet hade en -stor gård och hade kommit för att hans mor var död och att hon hade en -sparbanksbok med många pengar, som han skulle få, när han blev stor. - -Allt detta, som Johan fått höra, där han suttit stilla inne i andra -rummet icke därför att han ville lyssna utan därför att han icke ville -låta dem höra, att han var där, hade fullständigt störtat om hela hans -begreppsvärld. Han var alls icke son till Hanssons utan till andra, som -voro döda båda två. Han var icke ens son till den pälsklädda damen. Det -var mycket underligt alltsammans. Det var därför han såg från den ena -till den andra för att begära svar. Hade de ingenting att säga honom -varför hade de då icke låtit honom sitta där han satt? Och vad var det de -hade pratat om att han skulle välja? Han såg bedjande på den gamla. - -»Ja, kära Johan, det är så», började fru Hansson, »att damen därborta vid -bordet, fröken Bjurcrona, vill att du ...» - -»Du behöver icke så långa redogörelser, mor», avbröt Hansson. - -»Jag är säker på att Johan hört allt vad vi sade. Gjorde du inte det, -Johan?» - -»Jo», kom det frimodigt till svar, »men det var icke alls därför att jag -ville lyssna utan för att jag icke tordes gå, när ni var så allvarliga -härinne.» - -»Det gör ingenting», avgjorde Hansson. »Du skulle ändå fått höra det nu.» -Han harklade sig och fortsatte. - -»Du vet således lika bra som vi vad det gäller. Du får välja själv, om -du vill stanna kvar här hos oss eller fara med fröken Bjurcrona.» - -Det finns många slags sätt att vara grym här i världen. Att ställa en -barnunge inför en sådan livsfråga som att välja själv i ett dylikt fall -som Johans, hör till de grymmaste. Gubben Hansson ansåg, att han handlade -rätt och ädelt, när han lät Johan själv bestämma över sitt liv. Han -begärde, att ett barn skulle bestämma vad de själva icke vågade avgöra. -Han lastade över på denna barnasjäl det ansvar, som de själva icke vågade -ikläda sig. Han var omedvetet grym. - -När Johan icke svarade utan tryckte sig närmare fru Hansson, sade mannen: - -»Släpp honom, Anna! Låt honom stå för sig själv, så får han välja.» - -Fru Hansson sköt Johan dröjande från sig. Där stod den lille mannen, som -skulle välja sitt öde, alldeles ensam. En härskara av stridiga tankar -brusade genom hans huvud. Välja! Välja! Välja! Vad skulle han välja? Där -fanns trädgården och rosorna, jordgubbarna och blommorna. Där funnos -pojkarna att leka med. Där funnos baden om somrarna nere i Vättern. Där -fanns Halta August att skoja med. Där funnos bergen att klättra i och -träden att klänga i. Där fanns marknaden på torget varje vecka. Där -funnos båtarna nere i hamnen, där man kunde skoja och hoppa från den -ena till den andra. Där funnos många sköna ting i Gränna. Och så mamma -och pappa — nej, de voro icke längre hans mamma och pappa. Mamma och -pappa voro döda och lågo på kyrkogården med ett träkors, kanske en sten -över sig. Varför hade han ingen riktig pappa och mamma som alla andra? -Varför hade de lämnat honom ensam att stå där mitt på golvet i salen hos -trädgårdsmästare Hanssons och välja? Vad skulle han välja? Inte visste -han vad som fanns på frökens gård. Hon såg väldigt snäll och rar ut och -förfärligt vackra och goda ögon hade hon — åtminstone nu, men mamma — -nej, inte var det mamma — han hade ingen mamma längre — hon hade också -goda ögon. Varför sågo alla på honom på det viset? Varför sade ingen -något utan bara satt och tittade på honom. Visst var han förfärligt -tacksam mot mamma och pappa — tänk, att han icke kunde låta bli att kalla -dem det — och inte ville han göra dem något ont — de som varit så snälla -mot honom — mamma hade varit gräsligt rar, när han låg sjuk i vintras -och hostade och fick fläderté och bröstsocker och den där otäcka smörjan -i flaskan. Hon hade bett och gråtit för honom och varit rädd, att han -skulle gå bort från dem ... Nu skulle han också bort och mamma skulle -gråta och be — icke högt — nej, det gjorde hon aldrig, utan sakta, stilla -för sig själv, när icke pappa såg det. Och vad pappa hade varit ledsen -över att han låg sjuk. Han hade många, många gånger om dagen kommit och -tittat på honom, och när han vaknade hade han alltid skrattat och sagt -— stå på dig, Johan! Stå på dig! Ge dig inte för litet hosta! Det ger -sig ingen riktig karl för! Och så hade han satt tidiga vindruvor från -kasten i mun på honom och lett så gott. De hade varit förfärligt snälla -mot honom, och nu ville han lämna dem för den där fröken i pälskappan -med det konstiga namnet! Om hon varit så god vän med hans far som hon -sade, varför hade hon då icke kommit förr och hämtat honom till sin gård -i stället för att låta honom stanna hos Hanssons? Det var icke snällt av -henne, det! Men rara ögon hade hon. De voro alldeles blå. Det såg han -tydligt fast det var så mörkt i rummet. Hon var visst mycket, mycket rik -för hon hade så fin pälskappa. Han var också rik. Han hade många tusen -det hade hon sagt, och dem skulle han få, när han blev myndig. Och då -skulle han köpa sig jord och trädgård för det var det bästa som fanns. -Och kor och hästar och höns och kalvar. Han behövde visst icke följa med -henne. Han kunde köpa sig en gård vid Bunnsjön, för där var förfärligt -vackert och där funnos stora, stora kräftor. Ja, men om det nu fanns -alltsammans det där på hennes gård, då var det onödigt, alldeles onödigt. -Välja, hade de sagt. Hur skulle han kunna välja? Han kunde icke överge -pappa och mamma och följa den där främmande damen i pälskappan. Då skulle -de bli förfärligt ledsna och mamma skulle ligga och gråta — gråta ... - -Johan kände hur gråten på honom själv steg uppåt halsen. Du skall visa -dig som en karl, sade alltid pappa. Det var icke så lätt att visa sig som -karl, när det gjorde så rysligt ont i bröstet och han höll på att kvävas. - -Jag skall visa mig som en karl, jag skall, sade han sig och bet ihop -tänderna. Men gråten steg och steg genom halsen och näsan. Snart skulle -han stå där och lipa som en liten flicka. Nej, aldrig, aldrig! Han ville -icke alls välja! De voro elaka, allihop! - -Han snyftade till och rusade på dörren. De hörde hur dörrarna smällde -efter honom. Så blev det tyst. - -Sigrid, som rent av våndats att se pojken stå där och plågas, hade så -gärna velat öppna armarna för honom. Hon tordes icke för de andra. Det -hade varit att ingripa till förmån för henne själv. När Johan rusade -på dörren, kom det nästan förlösande. Avgörandet hade icke fallit. -Åtminstone icke från gossens sida. Vad Hanssons beträffar sutto de tysta. -Det var en tvivelaktig seger för deras sak. - -»Jag hade aldrig tänkt mig, att Johan själv skulle välja», sade Sigrid -och reste sig. Det var tid för henne att gå, det märkte hon. - -»Inte jag heller», viskade fru Hansson. - -»Han vet icke vad han vill», sade mannen glömsk av vad han sagt förut om -Johans vilja. - -»Han är ju bara ett barn», försvarade fru Hansson. - -»Vad vill ni själva?» frågade Sigrid. - -Makarna Hansson sågo på varandra. Ingendera svarade. - -»Jag skall icke uppehålla längre», sade Sigrid. »Jag förstod förut, att -vi icke skulle komma till avgörande med detsamma. Jag är glad, att ni lät -mig tala ut. Tack ...! Tack!» - -Hon tog båda i handen till farväl. Hon var mer gripen än de båda gamla. - -»Skullen ni ha något att meddela mig, när ni hunnit tänka över saken, kan -ni alltid skriva till häradshövdingen eller också» — hon öppnade väskan -samt tog fram ett visitkort och en penna och skrev ett ord nere i kanten -— — »se, här är min egen adress.» - -Hon räckte Hansson kortet, böjde på huvudet och gick stilla ut. Hansson -gick bort till fönstret för att se på kortet. - - _Sigrid Persdotter Bjurcrona_ - - _Bjurnäs_ - -stod det tryckt. Under var det skrivet med fin stil - - Åshöga. - -»Jag undrar, om det är poststation?» sade Hansson. Ingen svarade, ty -hustrun hade gått ut genom andra dörren för att ropa på Johan. - - - - -VIII. - - -Det blev en dyster tid för Sigrid. Vintern vart lång och mörk. Mycket snö -föll det. Vägarna blevo ofarbara långa tider både för släde och ritt. Hon -måste hålla sig inne. Rättaren lät ploga upp förbindelselederna mellan -gården på Bjurnäs och uthusen. Resten lät man vara och väntade på stora -landsvägsplogen. - -Ofta vandrade Sigrid nätterna i ända omkring i det stora huset. Hon lät -lamporna brinna i rummen och gick som en fridlös ande mellan dem. Sömnen -hade börjat flykta från henne alltsedan besöket hos Hanssons. - -I början hade hon trott, att hon skulle få underrättelse från dem, men -ju längre tid förflöt, desto klarare insåg hon, att hon förlorat spelet. -Hon telefonerade till häradshövdingen och frågade, om han hade fått -något brev om Johan. Han tröstade henne med, att det kanske kommer. Det -hjälpte föga. Hon började självanklaga sig. Varför hade hon blandat sig -in i Johans liv och sått tvivel och oro hos honom? Hon kunde icke glömma -pojkens uttryck, när han stod där ensam på golvet och skulle välja. Hade -han icke valt ännu? Eller ville han icke förråda vad han valt? - -Många hinder hade hon övervunnit sedan faderns död. Hon hade ansett dem -svåra. Det hade ändock gått. Att ta Johan till sig hade hon från början -ansett som den naturligaste sak i världen. Häradshövdingens invändningar -hade visserligen väckt betänkligheter, och utgången av besöket hos -Hanssons hade gjort klart för henne, att den som ytterst skulle avgöra -frågan var varken häradshövdingen, Hanssons eller hon utan Johan. I hans -själ lågo hindren förborgade. Vem skulle kunna övervinna dem? Att resa -Bjurnäs ur dess förfall, att brottas med pengar och folk det var ett -lekverk mot att brottas med denna barnasjäl. Ingenting fanns att göra. -Bara att vänta, vänta. - -Patron Boström kunde icke förstå vad det blivit åt Sigrid. På -skvallervägen fick han höra om hennes nattliga vandringar i salarna på -Bjurnäs. Han började tro, att hon var olyckligt kär. I sin välvillighet -bjöd han henne till Alby så ofta han kunde. Ibland kom hon, ibland icke. -Lät hon övertala sig att fara över var det mest för Gretas skull. Hon -kunde icke motstå flickans varma böner i telefon. Vid sådana tillfällen -fick Gustaf Boström icke mycken glädje av Sigrid. De båda kjoltygen -sammangaddade sig på det skändligaste sätt mot honom och stängde oftast -in sig i Gretas rum för att leka. Kom Sigrid över på någon av Gustaf -Boströms stora fester, satt hon vid bordet som en gipsstaty och lät sig -svängas omkring i balsalen som en trädocka. Hon är omöjlig, blev det -allmänna omdömet på trakten. - -Gustaf Boström försökte en gång tala förnuft med henne och säga, att hon -icke skulle gå och hänga läpp. Det fanns sannerligen många, som skulle -bli stormförtjusta om hon ville låta sina härliga, blå ögon lysa litet -vänligare. Vad honom själv beträffade, vore han beredd att offra gods och -guld för att se henne glad igen. Det var ett halvt frieri. Han fick ett -svagt leende i belöning och en förklaring, att det visst icke fattades -henne något. Hon bara sov illa. - -Gustaf Boström såg på de mörka ringarna under hennes ögon och hade sina -tankar för sig. - -»Har du tråkigt, skall du gifta dig», rådde han storskrattande med den -farbroderliga frispråkighet, som han stundom kunde ta sig mot henne. - -»Jag har det bra som jag har det», försäkrade hon och blev litet rödare. - -Sedan blev det icke talat mer mellan dem om den saken. - -Varför lever jag? Vad har jag här att göra på denna jord? frågade sig -Sigrid ofta. Sin kärlek hade hon offrat. Varför? För ingenting. För -hästar och kor. För Bjurnäs. - -Hon började bli bitter och förtvivlad. Då kom en dag brev från Hanssons. -Det var mannen själv, som skrev och frågade, om han fick komma med Johan -till Bjurnäs för nu gick det icke längre. Pojken hade icke varit sig lik -efter hennes besök. Han hade blivit tyst och sluten, han, som alltid -förr varit glad och munter. De hade försökt få reda på vad det var med -honom, men han ville ingenting säga. Strax efter jul hade han fått ett -återfall av sin elaka hosta. Nu hade han varit uppe flera veckor men -var blek och eländig. Det var också ett rackarns klimat vid Vättern. Nu -hade mor nyligen frågat honom — för hon känner pojken bäst! — om han -icke ville fara upp till fröken ändå. Han hade blivit så glad att det -var rent vådligt, och mor och han hade gråtit många, många timmar. Då -hade de förstått vari sjukan bestod och beslutat sig för, hur svårt det -än var för mor, att låta honom resa. De hade också redan underrättat -häradshövdingen och bett honom tala med fröken, men mor tyckte ändå, att -de skulle skriva till fröken själv med detsamma så att hon kunde hinna -göra i ordning för Johan, för han behövde nog ett varmt och soligt rum. -Mor hälsade och bad, att fröken skulle se om Johan riktigt. Själv kunde -hon icke skriva för hon var dålig av gikten och så det här med Johan. -Kläder och allt, som hörde Johan till, skulle de ta med sig. De hade -tänkt komma nästa tisdag, om det passade sig, för Johan hade svårt -att vänta längre, och de voro också glada, om han for, för vädret var -verkligen rysligt därnere den tiden på året. - -»Fröken vill kanske vara så god och skriva omgående, så få vi veta, om -det passar och hur det är med skjuts och tocke där ...» - -Mer kunde icke Sigrid läsa. Tår efter tår föll på brevet. Äntligen! -Äntligen! - -Hon måste upp och gå. Den mulna marsmorgonen blev mycket klarare, tyckte -hon. - -Han kommer! Han kommer! jublade det inom henne. Än en gång läste hon -brevet. - -Stackars Johan, som var så klen! Och hur hade han icke kämpat sin -ensamma, stora strid. Hon begrep honom. Han hade icke velat såra dem -genom att säga, att han ville resa bort från dem. Han var bunden med -många tusen band vid dem. Han hade icke velat slita dem därför att han -insåg, att han skulle göra dem ont. I stället begravde han sin önskan i -sitt hjärta, där den låg och gjorde honom själv ont. - -Sigrid förstod honom så gott. Att begrava i sitt hjärta sin önskan, sin -kärlek, det gör ont, mycket ont. Det var därför han blivit tyst och -sluten. Åh, huru väl hon förstod honom. Hostan var otäck, men det skulle -nog bli bra på Bjurnäs. Tänk, att han kom till slut! - -Hon ringde genast till Torsell och berättade nyheten. Han tog den mycket -lugnt, eftersom han redan fått Hanssons brev. Han hade just tänkt ringa -själv till Bjurnäs. Han kunde icke låta bli att reta henne genom att -fråga i telefon hur det skulle gå, om han nu sade nej. - -»Ja, men det gör icke häradshövdingen», sade Sigrid ivrigt. »Det vet jag. -Då hade ni aldrig skrivit ett så pass välvilligt brev angående mig till -Hanssons, som jag hade med mig.» - -»Kanske inte», hördes den sardoniska rösten svara. »Jag ångrar mig också -för på det här viset kan jag riskera att komma att anses för en riktig -hygglig karl. Nu är olyckan skedd. Det står icke att ändra. Jag måste -således ge mitt bifall. Men skriv ett riktigt vackert brev till fru -Hansson, det råder jag. Hon har förlorat mer än ni vunnit, det kan ni -vara säker på. Vad beträffar det rent formella kan vi göra upp det vid -tillfälle. Jag skall icke betinga mig alltför oblygt honorar, eftersom -det den här gången något berör min ställning som förmyndare för gossen.» - -Sigrid lovade att genast skriva. - -De närmaste dagarna härskade febrilt liv på Bjurnäs. Överallt putsades -och fejades. Till och med de gamla, rostiga rustningarna i nedre hallen -fingo sig en extra skurning först med fint sandpapper och därefter med -krita. De skeno lång väg. Hennes nåds sängkammare, som var det soligaste -rummet på Bjurnäs och som hittills stått orört sedan hennes oförmodade -bortgång, vädrades ut ordentligt och skurades skinande vitt. Andra -gardiner hängdes upp. Tunna, gula hemslöjdsgardiner, som tycktes vara -fulla av sol i sig själva. Sängkläder vädrades, mattor piskades och -brasor fyrades på i alla angränsande rum. - -»Det är som självaste kungen skulle komma och bo här», sade Eva, när allt -var färdigt och hon stod och betraktade det fullbordade verket. Hennes -nåds rum hade blivit oigenkännligt. Hela den stela, högtidliga prägeln -var borta. Inga sängomhängen och inga överkast, inga toalettspeglar -och inga pudervippor, inga sidenschabrak och inga antimakasser. Det -gamla, förnäma rummet, som förut alltid luktade parfym, hade luftats ut -ordentligt. Till och med hennes nåds bastanta och utskurna gustavianska -träsäng hade seglat ut med den allmänna rengöringsfloden, och i stället -hade kaptens engelska järnsäng åkt in på sina porslinsrullar, sedan -fröken förvissat sig om, att den var tillräckligt mjuk. Ett par av -spiralfjädrarna i madrassen hade Magnusson med konsterfarna händer bundit -upp. Det var icke bara kaptens säng, som kommit in från hans forna -sängkammare. Med sängen hade följt lampan, rakspegeln och stövelknekten. -Rummet hade fått ett manligare utseende. - -»Hur gammal är han, gossen?» frågade Eva i ett förtroligt ögonblick -Sigrid, när de hjälptes åt med att sätta upp ett par gravyrer från -salongen inne i rummet. Hon hade redan förut fått veta, att en släkting -till fröken Bjurcrona skulle komma och bo på Bjurnäs längre tid. Då hade -fröken sagt, att det var en ung gosse. Det passade icke med rakspegeln. - -»Så där omkring fjorton år, tänker jag.» - -»Lever hans föräldrar?» sporde Eva, som tyckte, att fröken gärna kunde -vara litet meddelsammare angående den kommande gästen, som det skulle -krusas och ändras för och som man hade så mycket besvär med. - -»Nej, de är döda», svarade Sigrid mycket kort. Eva aktade sig för att -fråga mer. - -Vid den sedvanliga rådplägningen, som ägde rum i köket var kväll, sedan -det försports, att det skulle komma främmande till Bjurnäs, framkastade -Eva, att det lät icke alltid på fröken, som om hon vore så glad åt att få -pojken i huset, ett yttrande, som föranledde köksan att utstöta ett — hm! - -Eva förstod icke vad detta hm! innebar men ångrade sig, att hon sagt -något om pojken. - -Den beramade tisdagsmorgonen gick in grann. Solen var så förekommande -att tidigt visa sig ovanför de sakta sjunkande molnen, och när stora -släden med Magnusson i svarta björnskinnskragen och den yviga pälshuvan -körde fram till trappan med parhästarna, lyste vita slädnätet och glänste -bjällerkransarna i solskenet så rättaren fick ont i ögonen, där han stod -på förstukvisten till flygeln och såg hur fröken steg i släden. - -Lika grannt var det att se henne komma tillbaka frampå förmiddagen med -sina gäster. Så många av folket, som hade tid och tillfälle, lågo i -fönstren eller stodo avsides på gårdsplanen för att se hur underbarnet -såg ut som skulle ha det så fint uppe i gården efter vad ryktet förmälde. -Vid frökens sida satt verkligen en pys. Han var röd om kinderna och hade -blå ögon, men vad han såg ynklig och mager ut. Han riktigt drunknade -i den stora vargskinnspälsen. Mitt emot dem satt en bredaxlad man i -ytterrock och skinnluva. Vad kunde det nu vara för en? Fröken hade bara -talat om en gäst, och här kommo två. - -Det var köksan, som gjorde denna riktiga anmärkning för sig själv, där -hon stod i fönstret. - -I ivern att hämta Johan hade Sigrid glömt bort att tala om Hansson. - -Eva kom ut på trappan och neg och tog emot. Johans ögon stodo vidöppna -av förvåning. Något sådant hade han aldrig tänkt sig. Ett riktigt slott -med torn och tinnar alldeles som i sagoböckerna. Han kunde nätt och jämt -förmås att stiga ur. Han drömde. Han var rädd att vakna. - -Hansson tog det mera lugnt. Jaha, det såg solitt och gott ut. Järnräcket -på trappan var gammalt och ärgigt, och stenarna spruckna och slitna, men -annars såg det icke dåligt ut. Alléträden voro bra, men kunde nog behöva -skäras ned ett stycke. Där blev nog mörkt på sommaren annars. Alla måste -skratta, när Johan till sist steg ur och fick lov att ta upp den stora -pälsen för att kunna gå uppför trappan. Solen brände på ordentligt, -snökristallerna gnistrade och bjällrorna klingade, när hästarna frustade -till. Det var längesedan det hörts skratt och bjällerklang på Bjurnäs -gård. - -Sedan den första förvåningen över de blanka gubbarna i hallen övervunnits -och kaffe med finaste hembakat dopp inmundigats, försvann Johans blyghet. -Den kom igen, när han fick se sitt rum, och Hansson tänkte, att det där -nog icke var så bra för pojken. Han blev alldeles fördärvad. - -Sigrid visade sina gäster omkring. Hansson var icke den, som lät sig -imponera, men på Johan såg man hur beundran steg och steg för varje rum -de passerade. De stora, höga fönstren släppte in massor av sol och ljus. -Det var annat än hemma i Gränna. Och ändå var han icke säker på att han -skulle trivas lika bra. Det var så stort och öde och tomt i rummen. Där -funnos inga människor, bara en massa gubbar på väggarna och alla sågo -de bistra och stränga ut. Många av dem hade rustningar och svärd, och -en satt på en vit häst med en pappersrulle i hand. När de kommo till -torntrappan, ville han upp men fick icke. Där var alldeles för kallt för -honom. Det blev en annan gång. Men så skulle de ut och se på stallet, -ladugården och vinkasten. Djuren begrep sig Johan icke på. Det var endast -med yttersta självövervinnelse han tordes gå med de andra förbi hästarna, -som alla stodo och vände baken till och sågo ut att kunna sparkas när som -helst. Sigrid övertalade honom att lägga en bit hårt bröd i handflatan -och räcka det åt en brun häst, som stod längst bort i sidogången och -sträckte ut huvudet över spiltan. Johan tyckte han skulle vara karl och -gjorde, som fröken sade, men det var förfärligt spännande. Det kittlade -ända ned i fötterna på honom, när hästen nafsade åt sig brödbiten. - -»Det är min flicka», sade Sigrid och gick upp i spiltan och klappade -hästen på halsen. - -Att det kan finnas en så modig människa, tänkte Johan. - -»Hon heter Freja», upplyste fröken. »Hon är icke alls så vild som hon -ser ut. Du kommer nog att bli god vän med henne», tröstade hon Johan. - -I ladugården var det ännu värre. En sådan ladugård hade han icke sett. -Hög och ljus och rymlig. Men vilket liv! Där var ett mumsande och ett -tuggande och skrapande med horn och slammer med kedjor och råmande och -bölande. Där var visst mer än hundra kor. Många vände sig om och glodde -fult på honom. Och hu! Vilken tjur! Minst dubbelt så stor som korna och -med ring i näsan. Den var nog riktigt ilsken, den! - -Fröken och Hansson gingo före. Johan tyckte det var otäckt att gå efter -och höll sig gott i deras kölvatten. Först gick fröken. Hon var modigast, -hon. Hon vände sig om och såg på Johan. - -Johan knäppte igen kavajen och stramade upp sig. Han skulle nog visa, att -han var karl. Buh! sade han till tjuren, när de voro lyckligt på andra -sidan gången. Det var väl det var över. Roligare var det hos kalvarna -och grisarna och hönsen. Allra roligast var det ändå i vinkasten. Där -kände han sig hemma, och han upptäckte genast, att man icke hade gallrat -ordentligt, något vari Hansson med en viss stolthet instämde. Hansson -hade några detaljanmärkningar angående värmeledningen att göra, men -annars förlöpte inspektionen lyckligt. Mest belåtna voro Sigrid och -Johan. De gingo med varandra i hand upp till gården och hade en massa -saker att tala om. Hansson gick tungsint efter. Han tänkte på mor hemma -i Gränna, hon, som var ensam nu med sin gikt och sin sorg. Nå, det var -gott, att hon icke kom med. Då skulle hon lidit ännu värre. - -På eftermiddagen reste Hansson. Han hade fått en stadig middag och trodde -hjärtesorgen stillad. Då han skulle ta adjö av Johan, brast det lös hos -honom, och han skakade i hela kroppen av undertryckt smärta, när han -omfamnade Johan och med underligt grumlig röst bad honom att vara snäll -mot fröken och icke glömma bort mor. - -Det var värsta stunden för Johan på den dagen. Han glömde den snart. Det -var för många nya intryck under dagens lopp. Dessutom var han trött och -sömnig efter färden. Det var första gången i sitt liv, som han åkt på -järnväg. Helst skulle han velat krypa i säng med detsamma och sova. - -Eva, som hade skarpare öga för barn än Sigrid, såg hur han satt och -nickade över kappsäcken, som han fått med sig och som han höll på att -packa upp. Båda kvinnorna betjänade unge herrn. Han märkte det icke. Han -trevade förnuftslös i kappsäcken och räckte fram sina plagg. De voro hela -och rena. Så värst fin kvalitet voro de icke av, det hade Eva genast -sett. Det var säkert en mycket fattig släkting fröken tagit till sig. -Strumporna voro allesamman stoppade och kläderna slitna. En svart kostym -med långbyxor väckte uppmärksamhet. - -»Det var en finfin dräkt», prisade Eva och höll upp den till beskådande. - -»Jo, jag tackar! Vem har Johan fått den av?» frågade Sigrid. - -Johan svarade icke. Han hade föredragit att vandra in i sömnens land. Med -ena handen i kappsäcken och den andra hängande utanför sov han djupt och -gott. - -»Stackare», sade Eva. - -»Hyss!» viskade Sigrid. Hon föll på knä och tittade på honom. Eva -lade sig på andra sidan. Det såg ut som om de tillbett en gud. Deras -ansiktsuttryck var särdeles andaktsfullt. Eva förde sakta Johans hand upp -ur kappsäcken. Den var knuten hårt kring en pennkniv. Eva pillade den -försiktigt från honom. Han märkte det icke. - -»Vad han är trött», viskade Sigrid. »Vi måste ha honom i säng!» De -började lösa upp hans kläder och hjälpa honom av med skorna. När man kom -till strumporna, vaknade han till och såg bestört på de båda kvinnorna. -Vad var det för en gammal, gråhårig gumma i vit huva och vitt förkläde. -Det kunde icke vara mamma. Var var han? - -»Du är visst rysligt sömnig», sade Sigrid och klappade honom på kinden. - -Det gick upp för Johan var han var. Javisst, där var fröken. Den andra -var Eva. - -»Neej då, inte alls», protesterade Johan. Inte fick en karl vara sömnig, -inte! Han ville upp och tassa omkring barfota, men det avstyrdes. - -»Åhnej, min lilla vän, nu blir det allt att krypa i säng snällt», sade -Eva. »Var har han sin nattskjorta?» - -Nattskjorta hade Johan aldrig hört talas om. Vad var det? - -»Ligger han i samma skjorta?» frågade Eva. Hon insåg med detsamma vilken -oerhörd social skillnad det var mellan fröken och dennas unga släkting. - -»Bry sig inte om det, Eva», sade Sigrid. »Låt honom nu komma i säng så -han får sova.» - -Äntligen var pojken i säng. Den var betydligt för stor för honom, och han -såg mycket bortkommen ut där han låg med täcket ända upp till nästippen -och tittade sig omkring. Han var alldeles vaken igen. Han hostade till. - -»Nu skall du se, att han har förkylt sig», sade Sigrid till Eva och -skyndade fram till sängen. »Fryser du, Johan?» - -»Neej då, inte alls. Jag hostar alltid, när jag lägger mig», förklarade -han. »Det är inte farligt», tröstade han, när han såg fröken bli orolig. - -»Han kanske vill ha något varmt?» föreslog Eva. - -»Vad vill du ha, Johan? Te, mjölk, choklad?» frågade Sigrid. - -»Han vill naturligtvis ha choklad», avgjorde Eva. - -Johan kastade en tacksamhetens blick på Eva. - -»Ja, vad var det jag sa’?» Eva gick stolt ut. - -Sigrid packade på Johans begäran upp resten av innehållet i kappsäcken. -Där funnos diverse underbara ting, som fordrade den allra största -omsorg. Där funnos en ny metrev och ett förstoringsglas och en färglåda, -två oformerade blyertspennor, en blank jubileumstvåkrona, en mekanisk -korkskruv i trähylsa, många små påsar med olika innehåll, som för -tillfället icke avslöjades, en strut hopklibbade karameller och till sist -en svart liten kula, som såg ut som beck och rullade ut ur papperet, när -Sigrid tog upp det ur kappsäcken. - -»Vad är det?» frågade Sigrid. Små pojkar voro märkvärdiga varelser. -Aldrig skulle det fallit en flicka in att dra med sig sådana saker. - -»Det är smällkaruscha!» sade Johan. »Åh, ge mig den är tant snäll!» - -Han fick kulan och lyckades för den förvånade Sigrid visa sin färdighet i -att smälla. - -»Jo, jag tackar!» sade hon. - -Eva kom med chokladen. Den var rykande varm, och Sigrid måste blåsa på -den länge och väl, innan den försvann i Johan. Sedan dröjde det icke -länge, förrän han somnade som han låg med den ena armen ovanpå täcket. -Sigrid lyfte den försiktigt och stoppade ned den. Han kunde ligga och -förkyla sig. - -Eva skrattade i mjugg. Förkyla sig såsom där hade eldats i rummet! Nej, -se det var då stört omöjligt. - -Det tisslades och tasslades länge där inne. Ingen av dem ville först gå. -Ibland ställde de sig att se på den sovande. - -»Vad det känns gott att ha en karl i huset igen», viskade Eva. Sigrid -måste dra på mun. Hon vinkade på Eva och fick henne med sig ut i andra -rummet. - -»Det är bäst jag ligger här i natt», sade Sigrid. »Du kan bädda på -soffan.» - -Det ville icke Eva höra talas om. Fröken skulle gå upp och lägga sig som -vanligt i tornkammaren. Eva skulle lägga sig på soffan. Hon var van att -vaka och hon hörde det minsta knyst, om han vaknade. Sigrid måste ta -maktspråk till hjälp. Hon ville ligga på soffan. Det vore förfärligt, om -gossen vaknade mitt i natten och fann sig ensam. Dörren kunde stå öppen -in till honom. Åtminstone på glänt. - -I den ädla kampen om att vaka över honom segrade Sigrid. Hon tog sina -räkenskapsböcker och satte sig i rummet utanför Johans, sedan de släckt -lampan inne hos honom. Eva bäddade på soffan åt fröken och sade godnatt. - -Sigrid försökte arbeta. Böckerna hade under de sista dagarnas -uppståndelse fått ligga efter. Det dög icke. Farbror Gustaf hade ständigt -inpräntat hos henne, att ingen människa kan sköta en gård utan att sköta -böckerna först och främst. Alltså måste hon. - -Det var fullständigt tyst i det stora huset. Icke ett ljud trängde in -till henne, där hon satt nedböjd över arbetet och förde in siffror. -Lampan på bordet framför henne sprakade till då och då. Hon hörde det -icke. Hon skrev. Så småningom avstannade handens rörelse och hon lutade -sig tillbaka mot stolsryggen. - -En känsla av obestämbar lycka fyllde henne. Hon såg drömmande på -lampskärmens broderade mönster. Där var skära rosor och gröna blad runt -hela skärmen, och pärlfransen darrade sakta, nästan omärkligt. - -Så långt hade hon således hunnit på den långa vägen mot det obestämda -målet. Nu låg han därinne och sov i sin faders säng, han, som en gång -skulle bli herre på Bjurnäs, om hon bara fick leva och kunde sköta -gården. Oroliga tider var det både ute i världen och hemma. Ingen visste -vart stormen drev människorna och nationerna. Vad som än skulle hända, -nog skulle hon hålla fast vid Johan. Här skulle han växa sig stor och -bli man och tillträda den rätt, som dumma former och olyckor hade velat -förvägra honom. Bara hon fick leva, leva! Hon, som så många gånger -önskat, att hon kunde få dö, satt och längtade och bad, att hon skulle -få leva. Så underligt! Vad var det då, som gav livet innehåll, mening? -Bestod livets konst i att aldrig förtvivla, aldrig ge tappt, alltid tro, -att det bästa, det goda skall segra till sist? - -Jag miste Erik, tänkte hon, men jag har vunnit en annan. Han, som ligger -och sover därinne och som förutan mig aldrig kommit hit. Var icke stolt! -Yvs icke! viskade en röst till henne. Du vet icke ännu, om ... - -Hon spratt till. Hon blev plötsligt rädd! Var det tystnaden, som skrämde -henne? Stodo flera olyckor på lur därute i mörkret i vinterkvällens snö, -stodo och väntade på att slippa in? - -Hon gick bort till fönstret och såg ut. Där var icke så mörkt utanför som -hon trott. Hon urskiljde tydligt flygelbyggnaderna. Inne hos rättarns -brann ljus. Det lyste vänligt och gult. Hon var icke ensam. Det fanns -människor omkring. Överallt i världen fanns det människor. Många av dem -kanske stodo som hon med pannan mot den kalla fönsterrutan och stirrade -efter ett vänligt ljus. Varför voro människorna så hårda mot varandra? - -Hon skakade sakta sitt huvud. Hon gick bort till dörren och lyssnade för -att höra om Johan sov. När hon lyssnade riktigt intensivt, kunde hon höra -hans små pustningar. Han sov gott. Han var trött, stackare. - -Hon satte sig vid bordet och återtog räkenskapsarbetet. Hon log åt -siffrorna. Det var icke längre svårt att arbeta. Hon hade någon att -arbeta för — en bror — en liten bror — — —. - -De första dagarna blevo ansträngande. Johan måste se allt. Han var -outtröttlig i att fråga. Det hjälpte icke, att hon sade, att han nu först -måste tänka på att vila sig och bli riktigt frisk, innan han tänkte på -att rusa omkring på det där viset. Hon kunde icke stå emot hans böner och -den bedjande blicken. - -»Men tant, jag är så frisk, så!» - -Sigrid tyckte långt ifrån detsamma. Han var liten för sin ålder. -Magnussons pojke, som var ungefär jämngammal med Johan, var nästan ett -huvud längre, det såg Sigrid, när hon var nere i stallet med Johan för -att låta honom bekanta sig med kusken och hästarna närmare. Mager var han -också. Eva fick order att hälla i Johan så mycket mjölk han kunde få i -sig. Fet grädde fick han även så ofta han ville. Johan grimaserade men -lydde och tog emot. Inte smakade det vidare gott, men när de nu ville ... -Han skulle vara karl! - -Efter en vecka var Johan fullt hemma på gården. Han kände till alla -skrymslena i ladugården och tordes klappa tjuren. Statarbarnen hade -han ingått kamratskap med, och där åktes kälke i samlag utför backen -ned mot sjön. Med trädgårdsmästaren var han redan intim och fick -förtroendeuppdraget att bära de dagliga blommorna till fröken. Han vann -allas hjärtan. Det var något så gott i hans blick, och hans handslag var -trofast. En gång — det var endast några dagar efter det han kommit till -Bjurnäs — kom han in med näsblod. Han hade haft en kalabalik med en av -statarpojkarna angående kälkbacksåkningen. I övrigt gick det bra för -Johan att bli omplanterad från Gränna till Bjurnäs. Acklimatiseringen -gick häpnadsväckande fort. Han var icke ett dugg rädd för Freja och -icke för rustningarna i hallen, som han de första kvällarna tyckte att -de sågo så spöklika ut i sina nischer. Han var nere och tittade på när -ladugårdskarlen drog fram kalvarna och kom upp i köket och berättade det -naturalistiska förloppet. Det var något svekfritt och öppet hos honom, -som gjorde Sigrid innerligt glad. En och annan gång kunde han plötsligt -bli tyst och allvarsam. Sigrid förstod, att han tänkte på Gränna, och -fördubblade sina omsorger. - -En dag blev det bestämt, att de skulle åka över till Alby. Gustaf Boström -hade flera gånger telegraferat och frågat, varför Sigrid var så osynlig. -Sigrid hade urskuldat sig med att hon hade en släkting på besök hos sig. -Hon fick order att ta pojken med sig. - -»Han kan alltid leka med Greta, så kan vi gamla leka med varann», sade -Gustaf Boström i telefon och skrattade. - -Sigrid var icke glad åt besöket på Alby. Hon var rädd för farbror Gustafs -frispråkighet, och det kunde bli svårt att förklara släktskapen med -Johan om farbror Gustaf började fråga ut i detalj. Han hade stundom -en obehaglig vana att vilja ha reda på allting, en egenskap, som var -utmärkt fördelaktig, när det gällde affärerna på Bjurnäs men som kunde -bli farlig, när det kom in på genealogien. Hur det än var, måste obehaget -överstås, eftersom Johans besök på Bjurnäs skulle bli mycket långvarigt. - -»Nu skall du icke bli rädd för patron Boström», sade Sigrid till Johan, -när de åkte upp till Alby i släden. »Han är stor och grov och har stora, -röda mustascher och mycket litet hår samt kan dundra till som åskan -ibland, men han har ett hjärta av guld. Lilla Greta är förfärligt söt. -Henne blir du god vän med genast.» - -»Det var en kavat, liten herre», sade patron Boström, när Johan slog -honom i hand. Johan var klädd i sin fina, svarta kostym med långbyxorna -och kände sin värdighet. »Dig tycker jag om!» utropade patron Boström -och svingade honom högt i tak på sina starka armar. När Johan kom ned -till golvet igen, upptäckte han en flicka, som verkligen var bra söt. Hon -hade genast rusat Sigrid i famnen och vände sig om lagom för att se Johan -komma ned från himmelsfärden. - -»Det är Greta, min dotter», sade patron Boström och skjutsade i väg Johan -mot henne. »Seså, Greta, var nu inte dum!» uppmanade han dottern, när -denna sökte betäckning hos Sigrid. - -»Du brukar aldrig vara blyg», sade Sigrid och förrådde Greta genom att -vända henne om mot Johan. - -De båda ungdomarna togo varandra skyggt i hand. Det hade gått mycket -bättre, om de andra icke varit närvarande. Nu stodo de bara och tittade -på varandra och på varandras kläder. Sedan drog sig var och en till sitt -naturliga skydd. Det gick icke. - -»Nej, hör nu ungar, nu får ni verkligen hålla varandra sällskap», -kommenderade patron Boström. »Tant Sigrid och jag kan få prata utan er. -Marsch in i barnkammaren med er! Greta kan visa unge herrn — vad heter -han? — Johan, jaså Johan — visa Johan dina dockor och andra saker ...» - -»Det är ingenting för gossar», opponerade Greta. - -»Prat!» sade patron Boström, »jag ...» - -Mer hann Gustaf Boström icke säga. - -»Jag tycker mycket om dockor», försäkrade Johan ivrigt. Efter denna nobla -förklaring togo barnen varann i hand och gingo tysta ut. - -»Nej, har du sett på maken!» utbrast Gustaf Boström och såg häpen på -Sigrid. »Vad kom det åt Greta? Hon fick visst tunghäfta.» - -Han följde efter dem och såg hur barnen marscherade bredvid varann hand i -hand hela filen av rum igenom. - -»Ni skall strax få kaffe med kakor!» ropade han efter dem. De vände sig -icke ens om. Det är förfärligt roligt att gå hand i hand, mycket roligare -än kaffe med kakor. - -Sigrid hade kommit fram till honom och stod och såg efter barnen, tills -de veko av in i barnkammaren. - -»Kärlek vid första ögonkastet», skämtade patron Boström. Han bjöd Sigrid -taga plats och så började korsförhöret. - -»Jaså, det var därför du talade något med mig om fosterson för en tid -sedan!» begynte han. »Jag trodde det var en ettåring du tänkte ta. Den -här är väl tolv år högst.» - -»Fjorton», rättade Sigrid, »fast han icke är stor.» - -»Det gör ingenting. Det händer ofta med barn. De står liksom i knut och -så plötsligt ränner de i väg på höjden. Det är på pappas sida, förstås?» - -Sigrid hade svårt att följa med vad han frågade om. - -»Ja, för han är då icke ett dugg lik salig Matilda, mor din.» - -»Nej! Det är på pappas sida», svarade Sigrid. Hon försökte låta bli -att rodna, men var icke säker på att det lyckades. Hon var glad åt att -patron Boströms husa kom med kaffet och drog patrons uppmärksamhet till -sig. »Det är bäst att låta ungarna få sitt i barnkammaren, Hilda», sade -patron, sedan hon serverat. - -När husan gått med kaffebrickan, återtog Gustaf Boström förhöret, men då -hade Sigrid hunnit lugna sig. - -»Jaså, det är på pappas. Ja, det kunde jag tro. Han har alldeles -Bjurcronornas näsa och ögon. Är det släkt på långt håll? Doppa, barn! -Du vet, att du är som hemma här. Hilda är duktig det vet du också i att -baka.» - -Han trugade henne med sockerkaka. - -»Vad var det du sade?» frågade han. »Är det avlägsen släkt?» - -»Mycket», svarade Sigrid. Hon hade svårt att få ned sockerkakan. Hon var -mycket obehaglig till mods och önskade att hon aldrig farit över till -Alby. - -»Det kan jag tro. Per sade alltid åt mig, att när din farbror Johan dog -så var det slut med hans släkt. Men den här pojken kände han kanske icke -till. Det finns sådana där släktingar, som dyker upp vid arvsskiftena -och som man aldrig hört talas om. Apropå det, hur fick du fatt på honom? -Skrev de till dig eller ... akta dig!» - -Sigrid höll på att slå omkull kaffekoppen, när hon satte den ifrån sig. - -»Nej, det var jag, som skrev», sade hon. - -»Ja, men hur fick du reda på honom? Du är så hemlighetsfull, Sigrid.» - -Det var skämtsamt sagt utan ringaste avsikt att anspela på några -hemligheter. Sigrid blev blodröd i ansiktet. Gustaf Boström missförstod -rodnaden fullständigt. - -»Ja, kära barn, tro inte, att jag menar, att det är din gosse. Det är -fysiskt omöjligt», storskrattade han. - -»Nej, farbror, nu går det verkligen för långt!» Det var så orimligt att -hon själv måste skratta. Det hjälpte på den obehagliga känslan hon haft -förut. - -»Det är en alltför lång historia att berätta om hur jag fick reda på -Johan», sade hon. »Det blir en annan gång.» - -Husan kom åter med kaffebrickan efter att ha serverat barnen. Hon satte -den ifrån sig på bordet. - -»Nå, vad gör de?» frågade patron. »Slåss de eller leker de?» - -»De leker», svarade husan och gick. - -»Vad tycker farbror om Johan?» frågade Sigrid för att slippa höra talas -mer om släktproblemet. - -»Han ser klen ut. Ge honom bra med mjölk och gröt så blir han karl! Har -han någon skolgång?» - -»Ja, han har gått i skola i Gränna.» Det sista ordet halkade ut i -hastigheten. - -»Finns det Bjurcronor i Gränna?» - -»Nej, han heter Hansson — Johan Hansson efter sina fosterföräldrar.» - -»Var hans egna föräldrar döda då?» - -»Ja, för länge sedan.» - -»Jaså — ja — hm!» Patron Boström reste sig. »Jag skall bara gå efter -pipan», förklarade han. - -Misstänker han något, frågade sig Sigrid, eller är det bara jag, som -tycker det, därför jag sitter här och narras tag på tag? - -»Vad har du tänkt han skall bli?» frågade patron Boström, när han kom -tillbaka med pipan tänd. »Du må icke tro, att det räcker bara med att -ta till sig fosterbarn. Man måste sörja för deras framtid också. Det är -så många, som predikar om, att framtiden hör barnen till. Det retar mig -alltid. Det är barnen, som skall höra framtiden till. De skall inriktas -på framtiden. Och det är ingen lätt sak. Vet du, om han har fallenhet för -något särskilt?» - -»Han är mycket road av trädgård. Fosterfadern var trädgårdsmästare.» - -»Det är ett yrke, som kan föda sin man, om han får utbildning. Du skulle -låta honom komma till Abelin. Han förstår saken.» - -»Menar farbror, att jag skulle lämna Johan ifrån mig?» Sigrid lät riktigt -förskräckt. - -»Inte nu, men längre fram. Du inbillar dig väl icke, Sigrid, att pojken -kan lära sig trädgårdsskötsel på Bjurnäs?» - -»Han behöver icke bli trädgårdsmästare precis.» - -»Är han för fin kanske?» raljerade Gustaf Boström. - -»Nu är farbror stygg», sade Sigrid. - -»Det är så roligt att vara det emellanåt. Sedan blir man mycket bättre -vänner efteråt!» Han illustrerade påståendet genom att flytta sig närmare -Sigrid. - -»Om vi skulle göra honom till lantbrukare?» föreslog han. - -»Vi?» Sigrid var verkligen förvånad. - -»Javisst, Gustaf Boström på Alby och Sigrid Persdotter Bjurcrona! Det är -inget dåligt kompaniskap. Det finns sakkunskap på båda hållen — numera», -tillade han. »Och gemensamma intressen.» - -Han flyttade sig ännu närmare henne. Sigrid, som alltid kände sig -olustig, när han började bli för farbroderlig, makade sig undan. - -»Haha!» skrattade Gustaf Boström. »Du tror visst jag tänker fria? Nej, du -är icke tillräckligt rik ännu, Sigrid. Men jag kommer en gång, var säker -på det! Jag kommer!» - -Det var meningen, att det skulle vara enbart lustigt. Sigrid tyckte icke -om det slags lustigheter och återförde samtalet till det ursprungliga -ämnet. - -»För mig får Johan gärna bli lantbrukare», sade hon. »Huvudsumman är, -att han blir en god och bra människa och lycklig.» Det sista ordet kom -dröjande. Hon hade utan att veta hur det gick till, kommit att tänka på -Erik. Det drog en allvarssky över hennes ansikte. - -»Varför skulle han icke bli lycklig?» frågade patron Boström. »Han har -alla möjliga förutsättningar. Han har utan att nätt och jämt veta av det -dimpit ned på en stor herrgård, fått en snäll tant, som naturligtvis -kommer att skämma bort honom, en hygglig farbror och en lekkamrat. Vad -kan han mer begära? Vill han bli lantbrukare — och varför skulle han icke -vilja det? — skall farbror snart sätta fart på honom. Det han icke kan -lära på Bjurnäs, kan han få lära hos mig. När han blir sjutton, arton -år skickar vi honom till Alnarp eller Ultuna eller kanske rent av till -Rösiö. Frågan är bara hur mycket han lärt i skolan. Är han duktig i att -räkna och skriva?» - -»Det vet jag verkligen icke, farbror.» - -»Nå, det får vi alltid se. Hur har du det med huggningen på utskogen? -Fick du dit jägmästaren?» - -Samtalet gick in på detaljfrågor om Bjurnäs. Gustaf Boström upphörde -icke att intressera sig för gården alltjämt. Det sammanhängde dels med -hans goda hjärta och dels med hans ärelystnad att få se Sigrid fullt -lyckas i det han rått henne till. Kvällen förflöt också under livligt -samspråk mellan dem båda angående dikning, mjölkpriser, påläggning och -andra saker, som för några år tillbaka skulle av Sigrid åhörts med ett -medlidsamt löje över att någon kunde intressera sig för dylika ting, -när man kunde tala om sång och teater och dans. Gustaf Boström, som för -kvällen var riktigt upplagd för att skämta med henne, kunde icke heller -låta bli att reta henne. De sutto vid kvällsbordet och åto. - -»Det trodde du aldrig, Sigrid», sade han, »att den tid skulle komma, -då du kunde sitta en hel kväll ensam med farbror Gustaf och tala om -lantbruk. Ni vet inte, ni barn, att tant tänkte bli en stor sångerska en -gång.» - -Barnen sågo på Sigrid. Greta kände, att tanten led av skämtet. - -»Varför skall pappa vara stygg mot tant Sigrid? Då kommer hon icke över -hit mer.» Hon såg på Johan. - -»Och inte Johan heller», hämnades patron Boström. »Vad tant Sigrid -beträffar, är jag säker på att hon är mycket lyckligare nu än om hon -behövt stå och skrika för publiken.» - -Patron Boström hade vissa bestämda meningar om en del av människornas -offentliga framträdande. Sång kallades att skrika för publiken, teater -att gapa på uppmålade komedianter och riksdagsarbetet att sitta och -smälla i pulpetlocken. Terminologien var enkel och kortfattad, om och ej -vidare träffande. Hans ord föranledde heller ingenting annat än att Greta -utropade: - -»Tant Sigrid skriker visst inte. Hon har sjungit för mig flera gånger i -trädgården, och det var riktigt vackert.» - -Sigrid såg tacksamt på sin lilla försvarare. De nickade till varandra. De -hade många hemligheter tillsamman. - -Patron förklarade, att han visst icke trodde, att Sigrid skrek som när -man ramlar i sjön eller klämmer sig. Hon kanske hade en mycket vacker -röst. Det kunde han icke avgöra. Han hade aldrig hört henne. Hon ville -aldrig sjunga för honom varken på Bjurnäs eller Alby. I alla händelser -kunde hon säkert icke sjunga så vackert som han. - -»Kuckeliku!» härmade han tuppen mitt vid bordet. Barnen jublade och -ropade på mera, varvid patron tog ett kuckeliku ännu högre. Det hördes -ända ut i köket. Husan och köksan sågo på varandra. Hade patron blivit -tokig! Mitt vid bordet! Det hade då aldrig hänt förr, att patron galit -vid bordet. - -Efter bordet tiggde Greta, att tant Sigrid skulle sjunga. - -»Ja, när ni kommer över till oss», lovade hon. - -»Nej, nu — nu — nu!» envisades Greta. Sigrid slapp icke. Hon måste bort -till flygeln i salongen. Den var ostämd. - -»Jag kan icke — jag har inga noter», försäkrade Sigrid. - -»Du hade inga noter i trädgården», påpekade det lilla logiska fruntimret. -»Åh, snälla, snälla tant, nog kan du, om du vill! Den där om ... till -dig jag återvänder. Var var det? Eller också den andra ... om den lilla -vännen. Åh, snälla tant?» Hon sträckte sig på tå för att kyssa sig till -ett ja. - -Till slut sjöng Sigrid »Värmlandsvisan» och »Fjorton år» och »Som -stjärnan uppe på himmelen den blå». Hon hade en klar, hög sopran och -sjöng med känsla och smak. I synnerhet den sista folkvisan. - -»Nej, nu får du inte sjunga så’nt där mer», utbröt patron Boström. »Du -narrar mig att sitta här och lipa så gammal jag är. Sverige är ändå -Sverige. Kan du inga gladare?» - -Barnen, som sutto tysta bredvid varandra, sade ingenting. De njöto för -mycket för att kunna säga något. - -Sigrid sjöng »Å jänta å ja». Patron Boström tog barnen med sig ut på -golvet och hoppade omkring i ej alldeles oklanderlig takt. Sigrid -tyckte själv, att flygeln våndades under hennes fingrar, men när de -andra hade roligt, så ... Det var ett skrik och ett jubel. Det var rent -av obegripligt, att två barn och en gammal, skallig farbror med röda -mustascher kunde föra ett sådant liv. Patron stampade och klampade i -golvet så hela huset gungade och barnen illskreko av förtjusning. - -Men så frågade sig också både köksan och husan: »Hur skall det här sluta?» - -När Sigrid och Johan foro hem till Bjurnäs sent om kvällen, dröjde det -icke länge förrän Johan somnade, trots alla försäkringar att så roligt -hade han aldrig haft. Sigrid slog armen om honom och lät honom luta -huvudet mot sig. - -Hästarna travade gott undan som alltid, när det gällde hemvägen. Hovarna -krasade de frusna vattenpussarna, och över gärdena brunno milda stjärnor. - - - - -IX. - -Johan tycktes föra lycka med sig till Bjurnäs. De följande åren blevo -goda for gården, och Sigrid häpnade över hur lätt allting gick. Ständigt -hade hon gott om pengar. Där kommo uppköpare från alla håll och ville -handla till sig hästar och kor och smör och ost och vad gården hade att -bjuda på. För skog och timmer fick hon enorma priser. Det var krigets -dyningar, som kastade upp guld på den avlägsna stranden. - -Hon behövde icke längre rädas för dagarna, när räntorna på inteckningarna -skulle betalas. Hon skrev stolt ut sina checker på banken, där hennes -konto blev allt fetare. Kommissioner och ransoneringar och deklarationer -tillskyndade henne visserligen bekymmer, men blevo de för svåra lastade -hon av dem på farbror Gustaf med en bön om hjälp. - -Något latmansliv blev det därför icke för henne. Lika tidigt som förr var -hon uppe, sommar och vinter, ordnade och ställde med arbetet på gården. -Rättare Gustafsson förklarade högt och tydligt, att nu kunde han gärna -packa sig i väg när som helst, för nu var fröken så slängd i att sköta -rulljansen på gården att det icke behövdes någon rättare. Sigrid måste be -honom stanna kvar. - -Johan hade snart repat sig från hostan och fått frisk hy. Han hade också -som farbror Gustaf sagt till Sigrid börjat ränna i väg på höjden. Det -gav något svagt och gängligt åt honom, men när pojkarna på gården i -förtroliga ögonblick titulerade honom laddstake för att skoja med honom, -tog han dem snart ur villfarelsen, att han var klen. På sommaren var -han med ute på fälten och arbetade som en hel karl efter vad rättaren -försäkrade. Han hade lärt sig köra och rida. På vintrarna läste Sigrid -med honom så gott hon kunde. Fyra hela månader på högvintern red han var -dag över till Alby för att samman med Greta få del av den lärdom, som en -guvernant för Greta sökte sprida. Han hade blivit en stor favorit på Alby -både hos Greta och farbror Gustaf. Sigrid fann ibland, att han dröjde -borta bra länge på lektionerna. Det hände ofta, att de övertalade honom -att stanna kvar till middagen. I ungdomligt oförstånd tänkte Johan icke -så mycket på att tant Sigrid fick sitta hemma ensam. Farbror Gustaf hade -alltid så mycket att berätta om kriget, något som aldrig talades om hemma -på Bjurnäs. Johan tyckte, att det var roligt att hjälpa farbror Gustaf -att flytta på knappnålarna med de olikfärgade huvudena. Tyvärr hade de -icke haft några att flytta de sista månaderna. Det stod stilla därute i -världen. - -Greta var också en svår fresterska för Johan. Det var omöjligt för honom -att säga nej, när hon lutade sitt burriga huvud mot hans och bad honom -stanna bara en stund — en liten stund. - -Sigrid beklagade sig icke. Hon hade alltid mycket att göra på gården. Om -icke annat så drog bokföringen en rundlig tid. - -En middag telefonerade Greta och bad, att Johan skulle få stanna. Det -var en kulen vinterdag framme i mars. Sigrid hade satt sig i biblioteket -för att arbeta med böckerna. Eva hade nyss lagt posten på bordet, då -telefonbudet kom. Efter en del invändningar gav Sigrid vika för Gretas -enträgna böner. Hon var icke glad åt att Johan dröjde tills det blev -mörkt. Hon var rädd för lönnhalkan på vägarna under snön, och Freja -kunde ibland vara bra snubbelfotad. Greta måste lova, att Johan skulle -vara hemma senast klockan fem. - -Sigrid förstod icke vad det var med henne själv. Alltsedan Johan red -bort, hade hon haft en besynnerlig oro i sig. Hon gjorde sig allehanda -dumma föreställningar och tänkte oupphörligt på Magnussons yttrande en -gång, att det var bra märkvärdigt med Bjurcronorna, som lämnade Bjurnäs -levande glada och kommo hemåkande döda. - -När hon kom in i biblioteket igen och såg posten på bordet, skakade hon -av sig oron. Det var naturligtvis bara dumheter alltsamman. Varför skulle -det hända Johan något? Han var redan säker på hästryggen. Hon tände -lampan lugnare. - -Hon satte sig att öppna posten. Det var en del affärsbrev. Bland andra -var det ett anbud från en egendomsagentur om att förmedla försäljning av -Bjurnäs. Man var säker på att i dessa tider kunna sälja Bjurnäs för en -och en halv miljon kronor. Det var allmän efterfrågan på lantegendomar, i -synnerhet herrgårdar, och det fanns massor av spekulanter. Kriget hade ... - -Sigrid iddes icke fortsätta. Hon kastade brevet i papperskorgen. Nej, -icke ens för två miljoner! - -Bland breven fanns ett grått kuvert. Rent instinktivt hade hon skjutit -det åt sidan. Det såg på något vis obehagligt ut. Adressen var otympligt -skriven och Bjurcrona stavat med k. Till slut tog Sigrid och bröt det. -Ett tidningsurklipp föll ur och ned på golvet. - -Brevet var från fru Söderblom och underrättade helt kort, att efter som -hon trodde, att det möjligen ännu kunde intressera fröken Bjurcrona så -sände hon härmed ett urklipp ur Dagens Nyheter. Fröken hade kanske inga -Stockholmstidningar — hjärtligaste hälsningar — etc. - -Sigrid såg sig om efter urklippet. Det fanns inget i kuvertet. Jaså, där -låg det på golvet! Hon böjde sig ned och tog upp det. Det var tryckt med -fin stil och sammanträngt. - - Doktor Erik Lindstål, som för en tid sedan lämnade Sverige för - att studera sårskador ur kirurgisk synpunkt, har enligt hit till - utrikesdepartementet ingånget meddelande från svenska ministern i - Paris dödats under tjänstgöring vid ett av fältlasaretten. Närmare - underrättelser saknas. - - Doktor Lindstål var en av våra mest framstående yngre kirurger och - förespåddes en lysande framtid. Efter vad det försäkrats oss från - hans kamrater, bland vilka han var mycket avhållen, efterlämnar - doktor Lindstål inga som helst släktingar. Han dog ogift. - -Hon förstod knappt vad hon läste, förstod endast, att något förfärligt -hänt — att Erik var borta. Hon sjönk i hop över brevet och brast i gråt. - -Länge satt hon så utan att se och höra. Hon hade borrat huvudet ned -mellan armarna. Djupt ned i mörkret, i natten ville hon, där inget -ljus fanns, där ingen såg henne och där hon själv intet såg. Bara bort -från allting, från människorna och världen, sjunka i det bottenlösa, -försvinna, förintas. Hela hennes kropp skakade. - -»Åh, Erik! Erik!» - -Hon såg sig omkring förskräckt och sprang upp. Någon hade ropat, skrikit. -Det lät knappast mänskligt. Det var snarare ett djur, som skrikit i -dödssmärta. Vad var det? Var det Freja, som rullade sig i snön därutanför -fönstren — eller var det Johan, som ... - -Var var hon? Vad var det, som hänt? Nyss hade hon suttit vid böckerna. -Det hade kommit telefon från Greta, att Johan skulle stanna på Alby — — -hon hade kommit in och läst breven — någon hade bjudit en och en halv -miljon — och så ... - -Hon tog sig mot hjärtat ... Där låg det grå kuvertet — där urklippet. -Det var hon själv, som skrikit, vilt som ett sårat djur. Det svindlade -för henne. Jag faller, tänkte hon. Hon föll icke, men hennes hand grep -krampaktigt efter stolskarmen och hon slöt ögonen. - -»Åh, Erik, Erik!» hörde hon på nytt, men nu var skriket mycket långt -borta. Det lät nästan som en viskning från en döende, från någon som -svann och blev borta i djupet. - -Mycket långsamt öppnade Sigrid ögonlocken. Det vilade en blytyngd över -dem, och det var besvärligt att få upp dem. - -Hon såg ett bord, en lampa, brev och där ... Hon böjde sig sakta framåt -bordet tills hon kunde skönja skriften. Vänstra handen stödde hon mot -bordet, men den högra höll ännu fast i stolskarmen. Mycket långsamt läste -hon urklippet. Det var också besvärligt. Det var något, som tog emot -inne i hjärnan. Den vägrade, den ville icke fungera. Hon tvingade den. -Hon nästan stavade sig igenom notisen ord för ord. När hon kom till slut -upprepade hon sakta för sig själv, helt sakta — han dog ogift. - -Hennes blick släppte urklippet. Den sökte sig upp till lampan och -stannade där. Det var ett underligt mönster av skära rosor och gröna blad -runt hela skärmen, och pärlfransen darrade sakta, nästan omärkligt. Hon -hade bestämt sett det någon gång förut, men var? Varför stod den lampan -inne i biblioteket? Åh, nu mindes hon. Det var den gången Johan kom och -hon satt och vakade över honom första natten. - -Hennes hand lämnade bordet. Hon strök sig över pannan. Allting var så -länge, länge sedan. Hon rätade ut sin böjda figur och vände sig mot -fönstret. Det var redan skumt ute. Icke dag och icke natt utan detta -obestämda och aningsfulla, som tynger och som ändå drar och lockar. Hon -tog de få stegen till fönstret, lade handen mot rutan, lutade huvudet -mot handen och stirrade ut. - -Alltså hade det kommit till sist. Erik var död. Var det förklaringen -till oron hon burit hela dagen? Fanns det något mystiskt samband mellan -tingen eller vad var det? Ack, Erik var säkert död för längesedan. Icke -kunde fru Söderbloms brev förutskicka oro. Det drog lång tid från Paris -och till Stockholm. Märkvärdigt av fru Söderblom att skicka urklippet. -Erik hade icke varit förlovad med Sigrid. Ingen kunde veta, att de höllo -av varandra. Ingen. De hade varit mycket tillsammans i Stockholm, men -de hade inga ringar. Åh, den gamla fru Söderblom var klokare än Sigrid -trodde. Hon hade nog förstått. Kanske alla på pensionatet förstått vad -som fanns mellan Erik och henne? - -Det verkade befriande på Sigrid att draga in andra människor i -tankevärlden. Det avledde från hennes hjärta och hjärna en del strömmar. -Hon lämnade fönstret och började gå upp och ned i biblioteket. Hon -var ännu full av kval. Det lindrade att gå. Det lisade smärtorna, -självförebråelserna. - -Det var icke hon, som drivit honom i döden! Det var många år sedan de -skilts åt. Även om han hade sagt, att han skulle taga skada till sin själ -— åh, hur hon mindes de orden! — kunde det icke vara möjligt, att han för -hennes skull sökt döden. Nej, nej! - -Hon stannade vid bordet och läste urklippet på nytt. Nej, där stod det -tydligt, att han rest ut för att studera. Han hade icke sökt döden. Det -var döden, som sökt honom och funnit honom. - -Närmare underrättelser saknas ... Vad menas med det? Hade man icke funnit -honom? Hade han som så många andra blivit sprängd i luften eller begravd -under instörtande jordmassor, allt detta som farbror Gustaf så ofta -talade om. Kriget! Kriget hade gjort henne rik, hade lyft Bjurnäs ur -förfallet, hade betalt hennes inteckningar, hade sänt egendomsagenterna -på henne ... En och en halv miljon! Och hon hade förlorat honom. Vilken -ironi, vilken blodig ironi! - -Åter stannade hon vid fönstret. - -Hade det varit bättre om hon fått behålla honom? Hade han icke också då -rest ut för att studera sårskador från kirurgisk synpunkt? Han älskade -sitt arbete, sin vetenskap. Säkert hade han det. Likaväl kunde han då -följt med fältlasarettet och dödats. Allt hade varit detsamma. Allt. Nej! -Då hade hon fått älska, leva, fått kyssa och smeka honom förut många, -många gånger. Nej, det hade icke varit detsamma! Kanske han också aldrig -farit från henne. Hon skulle hållit honom kvar med sin kärlek, sina -omfamningar, sina kyssar. Ja, hon skulle bett honom på sina knän att icke -resa från henne. Men nu? Vem hade nu bett honom? Vem hade hållit kvar -honom? Ingen. Han hade tagit skada till sin själ. Det var därför han rest -ut för att studera som det hette. Det var honom likgiltigt, om han dog -eller levde, det var hela sanningen. Hur skulle andra människor kunna -veta vad han menade med att studera sårskador? - -Det var hon, som drivit honom dit ut efter många år. Varför hade hon -kränkt honom så djupt? Varför hade hon icke uppenbarat hemligheten för -honom? Hemligheten med Johan. Faderns löfte? Var det heligare än hennes -kärlek, hans själ? Litet hade hon förstått av kärleken. Nu först förstod -hon den. Nu, när Erik var borta. Ja, hon skulle hellre sett, att han gift -sig, blivit lycklig med en annan. Blott icke detta — dö — dö. Hon tryckte -sin brännheta panna mot rutan. - -Varför kunde icke människorna säga varandra sanningen? Varför hade icke -pappa gått in till mamma och bekänt sin skuld, sin synd? Varför skulle -hon offras för andras synder, för att andra icke talade sanningen? - -Hon frågade ut i den mörknande dagen. Det kom inget svar. - -För Johans skull kanske? Hade det icke varit bättre för dem alla, om -pappa sagt sanningen öppet och ärligt? Då hade allt varit annorlunda. -Icke hade mamma dött för det. - -Jag lever ju, jag, som förlorat allt, min kärlek, min älskade. Var är -han? Var ligger han? Ligger han jordad därute i främmande land? - -Hon måste åter bort till urklippet och läsa det — — efterlämnar inga -släktingar. Nej, hur skulle han kunna ha släktingar, han, som likt Johan -var oäkta! Där var felet, synden! Vad människorna voro eländigt fega! -Aldrig stå ansvaret. - -Vad Johan dröjde! Det kunde icke ha hänt honom något? - -Hon log bittert. Varför icke också det? Så hade hon ingenting mer på -jorden. Så vore hon fri att göra vad hon ville. Vad ville hon? - -Hon skakade på huvudet och återtog sin ensamma vandring upp och ned på -golvet. - -Hon hade gått länge malande på samma återkommande tankar och frågor, då -hon hörde steg utanför i hallen. Dörren rycktes upp och Johan störtade in. - -»Kära tant ...!» Han stannade framför henne. Han hade tänkt omfamna henne -och be henne om förlåtelse för att han dröjt, men någonting i hennes -ansikte sade honom, att det tjänade ingenting till. Hon såg så ovanligt -allvarlig ut. Det såg nästan ut som hon gråtit. Ena handen höll ännu en -sammanknycklad näsduk. - -»Vad är det, tant?» Han gick långsamt fram till henne. Hennes ögon blevo -stora, djupa. Så vackra hade han aldrig sett dem. De voro mörkblå som -natthimmeln därutanför. - -Hon sträckte ut båda sina händer mot honom. Han kysste dem. De omfamnade -varann. - -»Har du haft roligt?» frågade hon. Hennes röst hade en ton, som han icke -hört förut. Det var något av en klockas mörka klang i den. - -»Ja, förfärligt», sade han. Han såg mot bordet. Hon märkte hans blick och -gick bort och samlade breven. - -»Nå, berätta», uppmanade hon. Hon stoppade in breven i lådan och vände -ryggen mot lampan. - -»Är du mycket ond på mig, tant?» frågade han, där han stod mitt emot -henne och såg henne rätt in i ögonen. »Eller är du ledsen?» tillade han, -när hon icke svarade. - -»Varför skulle jag vara det? Du är ung och behöver se andra människor -än mig.» Det var inget spår av bitterhet i hennes röst. »Farbror Gustaf -och Greta äro goda människor båda två. Man skall hålla fast vid de goda -människor man har.» - -Han blev så glad åt hennes ord, att han började berätta allt vad som -tilldragit sig. Hon hade vänt skrivstolen och satt med ryggen mot lampan. -Johan kunde icke se hennes ansiktsuttryck fullständigt, men det föreföll -honom som om hon ibland icke alls hörde vad han sade. - -»Du bryr dig visst icke om ett dugg vad jag säger», utbrast han. - -»Tycker du mycket om Greta?» frågade hon. - -Det var en svår fråga för Johan. Han skruvade på sig, där han satt. - -»Tycker om?» upprepade han. »Jag håller förfärligt mycket av henne, det -vet du förut, tant.» - -Hon reste sig upp och gick bort till honom. Hon lade handen på hans huvud -och böjde det uppåt. - -»Lova mig en sak, Johan ... Säg mig alltid sanningen.» - -»Varför skulle jag icke göra det?» Johans röst hade det allra -frimodigaste uttryck. Hon såg länge in i hans ögon. - -»Nej, varför skulle du icke?» sade hon sedan. Hon tog handen från hans -huvud och började gå fram och tillbaka. Johan kände tydligt, att det -var något mer hon ville säga honom. Vad det var anade han dunkelt. -Det sammanhängde på något vis med breven, som hon stoppat i lådan. -Högtidligheten, som hejdat honom, när han kom in i rummet, fanns ännu -kvar trots den livliga skildring han avgivit om besöket på Alby. Den -fanns i hennes sätt att gå, i hennes hållning, i det framåtböjda huvudet. -Den fanns också i själva rummet, i bokskåpen, i jordgloben, i uven. Hans -eget sinne blev allvarligt. Allvaret gav tankar och frågor, som många -gånger förut tyngt honom men som han aldrig haft mod att kläda i ord. -Men nu i denna stilla högtidlighet var det som om han aldrig förut varit -henne så nära och som om hon kunde ge svar på alla hans frågor, bara -han talade. Här i denna tystnad, i denna ensamhet, när ingen hörde dem, -när det kändes, som om endast de två voro de levande varelser i hela -den gamla gården, skulle han bestämt kunna våga viska den största, den -viktigaste av alla frågor, den, som sysselsatt honom allt från den stund -han började tänka något om varifrån han kom, när Hanssons icke vore hans -rätta föräldrar. Förklaringarna, som man avgivit, att han var en avlägsen -släkting, tillfredsställde honom icke längre, och Greta hade ytterligare -i dag senast ökat hans begär att få veta genom att fråga hur gammal hans -pappa var, när han dog. - -Tant Sigrid, som gick där fram och tillbaka med nedböjt huvud, kunde -säkert ge svar både på den frågan och på andra. Han hade aldrig velat -fråga henne. Han hade förstått, att hon icke ville tala med honom om -detta. Varför, det förstod han däremot icke. Han hade en dunkel känsla -av att det på något vis skulle vålla henne sorg. Hon hade varit en mycket -god vän till hans pappa. Det hade han själv hört den gången Hansson läst -upp häradshövdingens brev. Kanske hon sörjde honom för djupt att vilja -tala om honom. Varför skulle man icke kunna tala om det man sörjer? Det -gjorde alltid Greta. Hon anförtrodde honom alla sina sorger. Tant är -säkert lika god som Greta. Hon blir icke ond på mig, om jag frågar. - -»Tant Sigrid», viskade han. »Tant!» upprepade han högre. - -Hon stannade och såg på honom. Innan han ännu talat ut, visste hon vad -han skulle säga, så stark var tankeöverförelsen mellan deras själar i -detta ögonblick. Stunden var kommen, uppgörelsens ouppskjutliga stund. - -»Ja, vad är det?» frågade hon fast hon icke behövde. - -»Hur var pappa?» kom det svagt från Johan. »Du kände honom — du var -mycket god vän med honom, sade du nere i Gränna. Var han mycket gammal, -när han dog?» - -Sigrid stod och såg på Johan. Hon måste säga sanningen. Förr eller senare -måste den sägas. Lika gott nu som annars. Han hade rätt att få veta den. -Det skulle icke längre finnas några hemligheter mellan dem. Hon hade -förlorat nog genom att behålla sina hemligheter. - -»Din pappa», upprepade hon mekaniskt ... »Nej, han var icke gammal, när -han dog. Några och femtio år.» - -Hon satte sig vid skrivbordet på samma sätt som förut med ryggen mot -lampan. - -»Kände du mamma också?» frågade Johan. - -»Nej, din mor kände jag icke. Jag hörde bara talas om henne. Hon var -mycket god. Din far älskade henne högt.» - -Att icke tant kände mamma, när hon var så god vän med pappa? tänkte -Johan. Han måste veta mera. - -»Varför kände du icke mamma?» frågade han. - -Sigrid dröjde med att svara. Det är svårt att säga sanningen. - -»Varför?» tog hon om. »Jo, därför, att din far var gift med en annan, som -jag kände. Din far var min far, Johan.» - -Hon drog en djup, befrielsens suck. Hon reste sig och gick bort till -Johan, lade armen om hans hals och kysste honom. - -»Du är min halvbror, Johan», sade hon. - -Därpå började hon förklara så gott hon kunde varför det hade varit -nödvändigt att förtiga saken. Hon skildrade faderns och moderns -oharmoniska äktenskap, olyckan, när fadern störtade med Freja och -bekännelsen om Johan. Hon gjorde inget försök att försvara faderns -handlingssätt. Hon anklagade honom ej heller inför Johan. Hon återgav -försiktigt och ömt allt vad fadern sagt om Johans mor och försökte på -allt vis skona Johan. - -Han satt hela tiden tyst. Icke en enda gång sedan Sigrid sagt, att han -var hennes halvbror, hade han yttrat något. Han hade besvarat hennes -omfamning och hennes kyssar, men därefter hade han suttit stilla. Det -gjorde Sigrid orolig. Hon trodde, att han fördömde sin far. - -»Är du ond på pappa?» frågade hon. »Det får du icke.» - -Johan log vackert. - -»Ond? Jag är icke ond på honom. Icke på någon. Jag tycker bara det är -sorgligt, att människorna skall vara så hårda mot varandra. Vi skall -aldrig vara hårda mot varann.» - -Han böjde sig fram och kysste hennes hand. Han förstod varför han från -första stund känt sig dragen till henne, när han fick se henne stå där i -trädgården i Gränna i den fina riddräkten. - -»Det är bara en sak du får lova mig, Johan. Du får aldrig för någon yppa, -att han var din far. Vi får hjälpas åt att hålla pappas minne rent.» - -Det ville Johan gärna. - -»Jag å min sida», sade Sigrid, »lovar dig, att du skall få samma -rättigheter som om du vore min riktiga bror. Så fort jag kan, skall jag -låta lagfara mitt testamente, så att du blir min arvinge om något skulle -hända. Häradshövding Torsell, som du hört talas om och som förutom oss är -den ende, som känner till att vi har samma far, har lovat mig att sköta -om det så snart som möjligt.» - -»Varför talar du på det viset? Du tänker icke gå ifrån mig?» - -Hans röst var så rörande hjälplös, att hon måste kyssa honom. - -»Kära bror Johan, jag skall aldrig gå ifrån dig, om du icke vill det -själv.» - -Sedan började de tala om framtiden och hur det skulle ordnas på Bjurnäs. -Det var lätt för Johan att förstå att utan henne och farbror Gustaf hade -Bjurnäs för längesedan måst säljas. Från den hotande ruinen hade hon lyft -den till välstånd. - -Johan smög sig ofta under samtalet till att titta på Sigrid. Det syntes, -att hon slitit och arbetat. Hon hade redan rynkor kring ögonen. Han hade -icke sett henne se så gammal ut som i kväll. Han kunde icke heller komma -ifrån sitt första intryck, när han trädde in. Hon hade bestämt gråtit, -fast det icke märktes så mycket nu, när hon beskrev hur lätt det var att -lösa in den ena inteckningen efter den andra så att man till slut om ett -år eller så endast skulle ha farbror Gustafs kvar. De behövde absolut -icke mer ha några bekymmer för gården. - -»Och allt detta har du gjort!» utbrast Johan. - -»Farbror Gustaf har gjort det mesta», undskyllde hon sig. - -»Nej, det har han visst inte. Senast i dag så sade han igen, att det är -du, som räddat Bjurnäs.» - -»Farbror Gustaf överdriver. Det hör till hans natur. Nej, nu måste jag -arbeta, Johan. Adjö — min bror!» Hon klappade honom på kinden. »Nu får du -gå!» Hon sköt honom mot dörren. - -»Erkänn, att det är du, som räddat Bjurnäs! Erkänn!» envisades han och -tog henne om livet. - -Hon lossade försiktigt hans armar. - -»Jag måste», sade hon. »Seså, gå nu! Jag behöver vara i fred.» - -När hon blev ensam, kunde hon icke arbeta. Hon satt och halvsov. Hon var -hemskt trött. - -Det är möjligt att jag räddat Bjurnäs, tänkte hon. Det har Johan kanske -rätt i — farbror Gustaf också. Vad jag förlorat, skall ingen av dem få -veta. - -— — — - -Från den kvällen undergingo både Sigrid och Johan en synbar förändring. -Sigrid blev sluten och tyst, och Johan gick mest för sig själv. När de -voro tillsamman, var förhållandet det allra hjärtligaste och bästa, men -båda hade sitt att tänka på. Ingen av dem märkte, att den andre förändrat -sig, men folket på gården iakttog det. Särskilt påfallande var det med -fröken. Hennes blick kunde bli riktigt hård ibland, när hon kom ned i -stallet eller ladugården. Det började gå rykten på gården, att fröken var -visst icke nöjd med sin unge släkting. Det hostades betydelsefullt, när -man talade om Johan. Skvallret började gå på trakten. Varifrån det kom -visste ingen. Ej heller när det börjat. På sista tiden gick det fort som -löpeld i näver. Välvilliga själar närde det med glädje. Det var alltid -en förströelse, ett avbrott i det evigt enahanda, som härskar på stora -gårdar. - -»Har ni hört, att de säger, att det är frökens ...? Nej, tänk! — Ja, -är det inte förskräckligt ...! Det är det jag alltid har sagt, de är -inte ett skapande grand bättre än andra ... Ja, det syns med detsamma! -Man behöver bara se hur lika de är — samma näsa och ögon ... Släkting, -gudbevars! De är allt släkt mycket nära, de!» - -Och så skrattade man och viskade vid kaffetåren. - -Den, som icke skrattade, när han fick höra skvallret, var Gustaf Boström -på Alby. Rättfram och bottenärlig som han var, pinade det honom att -höra, hur man försökte svärta ned Sigrid. Det obehagligaste var, att han -hade svårt att riktigt få tag i skvallret. Det fanns i luften, i miner, -i anspelningar, men ingen vågade tala rent ut, allraminst till patron -Boström, som man visste vara god vän med fröken Bjurcrona. Folket på Alby -hade ett alldeles säreget sätt att antyda sina misstankar. Det hände -ofta, när Sigrid och Johan voro över på Alby tillsamman, att det blev -mer än vanligt täta besök inne i köket på Alby gård, och där mumlades -och hostades och hummades mellan gummorna, som passade på att göra sig -ett ärende in till patrons köksa om ett eller annat, men i verkligheten -kommo de för att på nära håll försöka att få se om det var så stor likhet -mellan fröken Bjurcrona och unge herr Johan som man sade ute på bygden -och särskilt hos handelsman. - -I ett sådant ögonblick kom Gustaf Boström på dem. Han hade flera gånger -ringt efter viskyvatten, men husan var ute tillfälligtvis och köksan -ansåg, att det icke brådskade. Hon jämte tre av statargummorna och den -av köksan särskilt gynnade kusken på gården sutto vid kaffetåren och -voro fördjupade i betraktelser över det sedliga förfallet på Bjurnäs. -En av statargummorna, en för övrigt hjärtegod kvinna, hade just påvisat -för de andra, att det var nog icke så lätt för mor och son att hålla -familjelikheten sinsemellan borta. Efter denna lilla antydan om vilket -område samtalet borde beröra, blåste köksan på det på fatet upphällda -kaffet och sade, att hon för sin del hade sett detsamma, och dessutom -hade gamla Eva på Bjurnäs yttrat något för mycket längesedan om att -fröken Sigrid nog icke var så glad att få hem Johan. Det hade köksan på -Bjurnäs sagt, och hon var ovanligt vittnesgill. - -Kusken, som tyckte kvinnfolket fick övertaget inom det högre vetandets -värld, fick i samma ögonblick syn på Sigrid och Johan och Greta, som -gingo nedåt parken. - -»Se, där är’ de», sade han för att visa sitt intresse. - -Alla vände sig mot det stora köksfönstret. Mycket riktigt. Sigrid gick i -mitten med Johan och Greta på var sin sida. - -»Hon för sig som en prinsessa», sade den ena av statargummorna. Hon hade -aldrig sett en prinsessa men antog, att en sådan måste gå mycket rak i -ryggen. Alla fem kaffedrickarna trängde sig samman i fönstret. - -»Ja, det är här, det», ironiserade köksan. »Hemma på Bjurnäs lär hon gå -så lagom rak. Där finns nog det, som tynger. Var säker på det.» - -»Samvetet», föreslog en av gummorna. - -»Stockholmslivet är icke det bästa», filosoferade kusken högt. Han hade -icke varit i Stockholm, men en systerdotter till honom hade kommit på -avvägar uppe i huvudstaden, varför det icke var alldeles uteslutet, att -även fröken Bjurcrona kunde råkat illa ut. Detta utsade han emellertid -icke, men blev glad, när köksan genom den sympatiska själsöverförelse, -som fanns mellan dem, tolkade hans tankar genom att utropa: - -»Ja, inte skulle jag vilja vara i hennes kläder!» - -Detta om en hög moralisk ståndpunkt vittnande utrop fick ej tillfälle att -verka förädlande på de fyra åhörarna i fönstret, ty en grov röst hördes -plötsligt ryta till: - -»Ni borde veta hut!» - -Uttrycket var väl kraftigt men lättfattligt. Alla fem fönsterkikarna -vände sig om. De ville sjunka genom golvet. Patron Boström stod i dörren. -Han var eldröd ända till yttersta gränsen för den klart skinande skallen, -och hans röda mustascher tycktes resa sig av ilska. Det var en förfärlig -syn. Han syntes minst dubbelt så stor, stark och lång som vanligt. Han -täckte hela dörröppningen. De fem fönsterkikarna sänkte ögonen. De voro -gripna på bar gärning. De väntade bara en ny åskskräll. - -Egentligen hade de icke behövt vara rädda. Patron Boström hade icke -hört mer än köksans vänliga yttrande om att hon icke skulle vilja -vara i fröken Bjurcronas kläder, ett yttrande, som av en även rätt -undermålig advokat mycket lätt skulle kunna ha bevisats vara fullständigt -oskyldigt, eftersom det var lika mycken skillnad mellan köksans och -fröken Bjurcronas yttre som mellan en flodhäst och ett arabiskt fullblod. -Olyckan var, att alla fem ledo av detsamma som de nyss beskyllt en annan -person för — dåligt samvete. Det såg patron Boström. Resten gissade han -sig till. Han blev ännu ilsknare, och så kom den nya skrällen, som de -väntat. - -»Har ni inte annat att göra än att racka ned på hederligt folk!» skrek -han. - -Ingen svarade. Man svarar icke åskan. - -»Vad är det för lögnaktigheter om fröken Bjurcrona ni sitter och slickar -er om munnen med? Fram med det!» - -Patron Boströms liknelse var för tillfället icke lyckad. Alla parterna -stodo, och de fem vid fönstret sågo minst av allt ut som om de slickade -sig om munnen efter mera. Alla de fems ansikten voro högst oroliga, -ängsliga och rädda. - -»Har ni mist talförmågan?» hånade dem patron Boström. »Ni har kanske -pratat för mycket? Du, August» — han vände sig till kusken — »du, som -är karl, kan väl åtminstone sjunga ut. Vad är det man säger om fröken -Bjurcrona?» - -Patron Boströms vädjan till kuskens karlaktighet förfelade icke verkan. -Han tittade till på medbrottslingarna, strök sig om munnen och talade. - -»De säger, att Johan är hennes pojke?» - -»Vilka de?» - -»Folket på trakten», kom det skyggt. - -»Och ni är sådana kräk, att ni tror. Ni borde kunna räkna åtminstone. -Fröken Bjurcrona är nu trettioett år. Det kan ni ta reda på i kyrkoboken -om ni vill. Johan är sjutton. Det gör fjorton års skillnad, begriper ni -det. Jag vet inte, att det är vanligt att föda barn till världen, när man -är fjorton år, inte ens här på trakten bland er själva, som är så tidiga -av er. Att ni skall vara sådana genuina kräk så att ni inte kan lära er -räkna ens!» - -»Hur skall vi kunna veta hur gamla fröken och herr Johan är?» frågade -kusken troskyldigt. Kvinnorna kastade en beundrande och tacksam blick på -den geniale medbrottslingen, och köksan gav honom i tankarna en riktigt -god smörgås med fint sovel på, men Gustaf Boström, som alltid hakade -sig fast vid sin första idé, när det gällde att utreda en sak, röt med -stentorsstämma ett enda mäktigt — »ut!» - -Alla fyra smögo sig bort. Köksan gick fram och slamrade med kastrullocken -och spisringarna. - -»Jag vill inte veta av några fler skvallerrep här, så mycket hon förstår -det, för då blir det ut för henne också!» förklarade patron Boström och -smällde igen dörren. - -Två minuter efter ringde det våldsamt. Han hade glömt att säga till om -viskyvattnet. - -Sigrid förstod icke vad som gick åt farbror Gustaf den kvällen. Han var -tvär och butter och mumlade ibland ohörbara ord för sig själv. Stundom -satt han och stirrade på henne liksom han övervägde något. Johan märkte, -trots att han var träget sysselsatt med Greta, patron Boströms mot -vanligheten ogästvänliga väsen och frågade redan i vagnen, när de reste -hem från Alby, vad som kom åt farbror Gustaf i kväll. Hon kunde icke ge -besked utan försvarade honom med, att han antagligen hade mycket att -tänka på. - -Det hade också patron Boström. Han kunde icke sova på hela natten, något -som icke hänt honom på många år. Han var även nervös, när han steg upp, -och brukade en massa fula ord, när han misslyckades i att få stärkkragen -på skjortknappen i nacken. Han hade beställt fram hennes nåds för detta -parhästar till klockan tio, och precis på slaget höll August med skjutsen -framför Alby. Han fick vänta nära en kvart. Det var något högst ovanligt. -Men så var också patron Boström fin, när han trädde ut på trappan. Hög -hatt, grå sommaröverrock med sidenfoder, lätt uppslagen så att man såg -den svarta redingoten. Grårandiga byxor hade han också, blankskinnsskor -och grå handskar. - -Vad i jestafriden nu då? tänkte August och skyldrade med piskan. Han -aktade sig för att säga något. Patron såg icke god ut. - -»Bjurnäs!» röt patron till, i det han steg upp. »Kvickt!» tillade han. -Det gick så det visslade efter det. Hästarna lågo i skarp trav hela vägen -ända fram till gårdsplanen på Bjurnäs. - -Utan ett ord steg Boström ur och gick in. Eva kom utfarande men mötte -honom först i hallen. Hon neg. Kors, så fin patron var. - -»Goddag, Eva! Är fröken hemma?» - -»Jo, jag skall genast säga till. Vill inte patron stiga in?» - -Hon hjälpte honom av med rocken och hatten och öppnade till lilla -salongen. Gustaf Boström gick fram och ställde sig vid fönstret. Han -såg ingenting, åtminstone uppfattade han icke vad han såg. Han var -paralyserad av en enda tanke. - -»Nej, men är farbror här!» Det var Sigrid, som kom. »Det var riktigt -roligt!» Hon skyndade sig fram mot honom. Hon stannade halvvägs. - -Patron Boström vände sig om. Han var så blek i ansiktet han kunde bli. -Det gav nästan en svagt blåaktig anstrykning åt det. Ögonen hade han -dragit ihop som under hård smärta, och en stor del av övre delen av -pannan hade dragits ned i djupa rynkor. Han led. - -»Men, kära farbror, vad är det?» Hon fortsatte långsamt fram mot honom. -»Är Greta ...?» - -Hon hejdade sig. Nej, det måtte vara något annat, något mycket värre än -om Greta vore sjuk. - -Han stod bara och såg på henne, stadigt, oavvänt. Smärtedraget kring -ögonen blev allt starkare och det ryckte kring munnen. Så kom det som en -explosion. - -»Vill du gifta dig med mig, Sigrid?» I samma ögonblick var det som om -paralyseringen och smärtan försvunnit. Hans ansikte sken upp. Han tog de -få stegen fram mot henne som behövdes för att gripa hennes hand. »Säg, -vill du?» Det var både bön och bävan i hans röst. - -Hon hade låtit honom ta handen. Hon gjorde inget försök att draga den -undan. Hon hade blivit överrumplad genom anfallets våldsamhet. Det drog -en stund, innan hon fick tid att besinna sig så mycket att hon tillgrep -det lindrigaste försvarsmedlet. - -»Nej, men farbror», sade hon. Det fanns icke den ringaste ovilja i hennes -sätt att säga det, men det grep honom ändå. - -»Det är icke fråga om farbror längre! Jag begär icke du skall älska en -gammal, flintskallig gubbstut som mig. Så pass mycket förnuft har jag -kvar, fast det annars är illa beställt med mig i dag.» - -Hans röst började redan få en muntrare klang. Det hjälpte att tala. Han -förlorade icke ens modet, när hon drog sin hand ur hans och frågade -honom, om han icke ville sätta sig. - -»Du vet själv, Sigrid, hur länge det är sedan Greta bad, att du skulle -bli hennes nya mamma. Nu behöver hon det icke mer. Johan och hon tyckas -redan ha kommit på det klara med, att de skall ha varandra och att -således den övriga delen av världen är dem likgiltig. Jag kommer kanske -snart att bli ensam. Du också, Sigrid. Hur skulle det vara, om vi för -att trösta oss i ensamheten slog oss ihop. Att jag håller av dig, vet du -sedan gammalt. Jag vet icke själv, varför jag inte kommit långt förut -och frågat dig, om du ville bli min hustru. Kanske var det därför jag -trodde, att du skulle gifta dig med någon annan, att du hade någon kär -vän i Stockholm. Det vet jag inte. Nu har jag sett hur åren gått utan -att du gifter dig. Jag låg och tänkte grundligt på saken i natt, och så -gjorde jag upp med mig själv — du kan alltid försöka, Gustaf Boström — du -är förstås gammal och maläten i hjässan, men du är frisk och stark ännu. -Ja, och så är jag här och frågar dig om du vill bli min hustru, Sigrid. -Jag lovar jag skall icke bli sträng eller fordrande. Jag är karl nog att -kunna bära dig på mina händer, och det skall jag göra, det lovar jag.» - -Han såg kärligt på henne. Hon var bra vacker där hon satt med nedslagna -ögon, den fina näsan och det mörkbruna, vågiga håret. Där funnos -visserligen några små silverstrån vid tinningarna, men det gjorde henne -bara ännu vackrare. Ansiktsovalen var underbar, och munnens amorsbåge -förtjusande, fast läpparna blivit tunna de sista åren. I hela hållningen -låg också något mjukt och kvinnligt, där hon satt och såg ned på sina -händer i skötet. - -Gustaf Boström lade försiktigt sin stora hand på hennes fina. Hon såg upp -på honom, och då förstod han vad hon skulle svara. Det var ett tydligt -nej i hennes blå, melankoliska ögon. - -»Kära farbr...» — hon hejdade sig och fullföljde icke ordet — »det var -gränslöst gott för mig att höra de orden, men jag kan icke — kan icke. -Det är icke alls för att jag tycker, att ... att ... vi är så olika i -ålder ... jag känner mig säkert mycket äldre än farbror ibland, men det -är för att jag icke kan och aldrig vill gifta mig. Aldrig någonsin.» - -Hon rätade upp figuren och såg på honom fast. Han hade sett det uttrycket -hos henne förut och begrep, att det tjänade ingenting till att tala om -saken mer. Han drog handen åt sig. - -»Ja, farbror får förlåta mig.» Hon var redan säkrare på sig. Hon böjde -sig fram mot honom och såg honom riktigt varmt in i ögonen. »Jag håller -förfärligt mycket av farbror, men det andra — nej ...» - -Hon reste sig och gick några steg. - -»Det skulle för övrigt vara roligt att veta, varför farbror just i dag -eller rättare sagt i natt kommit på den idén. I går kväll tänkte farbror -bestämt helt annat.» - -Hon drog på munnen, när hon tänkte hur tvär och butter han varit. Gustaf -Boström, som var en av jordens ärligaste varelser, reste sig och sade: - -»Det skäms jag inte för att säga. Jag ville slå ned skvallret i trakten. -Jag är trött på att höra det här tisslet och tasslet överallt om att -Johan är din son och om Stockholmslivets dåligheter med mera, med mera. -Det är du för god till!» - -Gustaf Boström rätade ut sin kropp i dess fulla längd. Han blev verkligt -imponerande i sin svarta redingote, och det kraftiga ansiktet var fyllt -av förtrytelsens helighet. Sigrid glömde i ögonblicket vad skvallret -rörde sig om. Men hon måste tacka honom. Utan ett ord sprang hon fram -till honom, omfamnade honom och kysste honom mitt på mun. - -Nu var det hans tur att bli förlägen. Han klappade henne en smula -valhänt. Det var för häftiga omkastningar för honom. Nyss hade hon -förklarat, att hon icke ville ha honom och nu ... De kvinnorna! De -kvinnorna! tänkte han. - -»Det var således därför», sade Sigrid och drog sig bort från honom. »Det -var därför farbror kom. Det skall jag icke glömma. Aldrig.» Hon gick åter -fram till honom, tog hans hand och kysste den. »Tack, farbror Gustaf», -sade hon. - -»Ja, inte vill du, att jag skall tro på de där dumheterna. Jag tror på -dig. Och jag kan räkna.» - -De måste båda skratta. Därmed återfördes samtalet till normala -förhållanden. Ännu gjorde patron Boström några svaga ansatser att förnya -frieriet, men de verkade svaga vindpustar efter den orkan, som han först -åstadkommit. Han tog dem knappt på allvar själv. - -»Nej, nu skall icke farbror hålla på längre», försäkrade Sigrid. »Det -lönar sig icke. Jag har en gång för alla beslutat att icke gifta mig, och -därvid blir det.» - -»Olycklig kärlek», föreslog Gustaf Boström småskrattande. - -»Kanske det», svarade Sigrid, men hon skrattade icke. - -De skildes åt som riktigt goda vänner, sedan han skämtsamt försäkrat -henne, att om hon ändrade åsikt stode han alltid beredd att förnya sitt -anbud. - -Han var mycket gladare, när han for därifrån än när han kom. Inte är jag -kär i henne, sade han sig, men nog är hon tusan så stilig. - - - - -X. - - -Några år gingo. Ingenting ändrades på Bjurnäs och Alby. Man umgicks som -förr helt otvunget. Varken Sigrid eller patron Boström berörde frieriet. -Det var avfört för alltid. Däremot blevo både Johan och Greta allt -kärvänligare mot varandra. - -Högsta rådet, som Gustaf Boström med en modern term kallade Sigrid och -sig själv för, när det gällde Johans och Gretas angelägenheter, hade i -stor konselj på Alby enhälligt beslutat, att de unga skulle ha varandra, -eftersom de visade oförbätterliga anlag att ständigt hålla ihop. De -promenerade, åkte, rodde och fiskade tillsamman. Åtskilliga gånger hade -både Sigrid och patron Boström överraskat de unga, utbytande kyssar av -påtaglig förälskelse. Det fanns ingen annan utväg för Högsta Rådet än att -foga sig efter omständigheterna, och detta gjorde de så mycket hellre -som omständigheterna i verkligheten alldeles sammanföllo med Sigrids och -patron Boströms önskningar. - -Efter det misslyckade frieriet hade det inträtt en ännu förtroligare ton -mellan dem, och patron Boström vidgick öppet, att det skulle fröjda honom -att få sätta foten på skvallret och belackarna genom att gifta bort Greta -med Johan. - -»Sedan tiger de åtminstone!» sade patron Boström. Han var medveten om -sitt eget anseende i trakten och var fullt säker på att ingen därefter -skulle våga säga, att Greta Boström gift sig med en oäkting. - -»Hur vore det, om du rent av skulle ta och adoptera honom?» föreslog han. - -»Vad menar farbror?» frågade Sigrid. »En» — hon höll på att säga syster — -»tant kan dock icke adoptera en släkting?» - -»Det vore märkvärdigt, om inte det skulle gå, när pojkens föräldrar är -döda och du icke har några närmare släktingar. För det har du icke. Det -har du själv sagt. Bäst, att du frågar gallblåsan Torsell om den saken. -Han känner alla irrgångarna i juridiken. Du kommer icke att gifta dig -efter vad du påstår. Varför skall du låta namnet dö ut? Det är inget -dåligt namn, och förfädren hemma hos dig kan icke gärna rynka på näsan åt -en, som i alla fall har en eller annan droppe av samma blod i sig. Det -vore också ett sätt att få slut på skvallret. För ingen är ändå så dum, -att han tror, att du vågar adoptera din egen son.» - -Sigrid lovade höra efter hos häradshövdingen vid tillfälle. - -Efter denna utvikning från ämnet återtog Högsta Rådet förhandlingarna om -Johan och Greta. Det slutade med bestämmelsen, att de båda unga skulle -förlovas med varandra, ju förr desto bättre. - -»Jag gör dock som ett oeftergivligt villkor», sade patron Boström, »att -Johan efter förlovningen reser till Ultuna och tar sin kurs där. Han är -gammal nog. Jag vet inget värre än att se förlovade gå och hänga över -varandra jämt. Det tar död på handlingskraften hos dem. Alltså — när som -helst kan de förlova sig — i morgon redan, om du vill, Sigrid. Det kan -ske hos dig eller hos mig. Om Johan är duktig, och det vet jag, att han -blir för Gretas skull, lovar vi dem, att de skall få gifta sig på hans -myndighetsdag. När är han född?» - -»Sjunde juni 1900», svarade Sigrid. - -»Bra. Den sjunde juni 1921 kommer här att firas ett hejdundrande bröllop -på Alby. Som hemgift förbinder jag mig att till Johan överlämna alla mina -inteckningar i Bjurnäs. De skall icke draga in i sitt nya hem med någon -skuld på sig.» - -Sigrids ögon lyste till besynnerligt. - -»Nej», upprepade hon, »de skall icke draga in med någon skuld på sig.» - -»Ja, jag menar, att sedan är gården skuldfri.» - -»Det menar jag också.» - -»Du sade det i så märkvärdig ton.» Patron Boström såg på henne. - -»Gjorde jag?» - -»Ibland begriper jag mig icke alls på dig, Sigrid. Du har ett sätt att -tala och se på en, så att man blir helt egendomlig till mods. Har du -verkligen varit olyckligt kär i någon?» - -»Det ligger utom Högsta Rådets bemyndigande att spörja om», svarade -Sigrid med ett blitt leende. - -»Är han död?» frågade patron Boström. - -»Nu skall farbror icke fråga mer, då blir jag ledsen», sade Sigrid. - -»Förlåt, förlåt, kära Sigrid!» bad han och klappade henne på axeln. »Alla -har vi våra sorger att dragas med. Somliga får en korg, andra ...» - -»Åh, korgen tror jag farbror tog lätt», skämtade Sigrid. - -»Om vi skulle lyckliggöra ungdomarna redan i kväll?» sade patron Boström. - -Det hade Sigrid ingenting emot. Johan och Greta kallades in. De hade -varit på en längre ridtur samman i skymningen och hade knappt hunnit -svalka sig, när husan framförde kallelsen till dem, där de sutto i salen -och berusade sig med varandras blickar och hallonsaft. - -»Patron bad, att fröken Greta och herr Johan skulle komma upp.» - -De unga sågo litet misslynta ut över att ha blivit störda i berusningen -men lydde. Trots trappan upp till övre våningen var försedd med ledstång, -måste Johan hålla Greta om livet hela vägen upp. Dessutom var han nog -simpel att försena dem genom att stjäla kyss på kyss av henne. - -»Du får inte», sade Greta. Men det var mycket lamt framsagt. - -»Vad ni ser ut!» utropade patron Boström, när de unga trädde in. - -»Vi har varit ända uppe vid Vargtorp», förklarade Greta, som var den -smidigaste diplomaten och kände, att det låg något i luften. Hon skyndade -fram till Sigrid och sökte nödhamn, eftersom fadern såg allvarlig ut. -»Tant kan icke tro vad där är vackert», sade hon och slog armarna om -halsen på Sigrid och tryckte sin heta kind mot hennes. - -»Jo, det tror jag visst», svarade Sigrid och log. - -Johan hade stannat mitt på golvet, beredd att möta faran. Det blev tyst -en stund. - -»Ni är visst mycket kära i varann, ni två?» började Gustaf Boström. Hans -allvarliga min blev blidare. Greta dolde huvudet i Sigrids famn. Icke -kunde man svara på sådant. Johan såg intensivt på farbror Gustaf men var -lika stum som Greta. Sigrid märkte något av trots hos honom. - -»Vi är så glada både farbror och jag, att ni håller av varandra», -mildrade hon. Greta såg tacksamt upp på Sigrid. - -»Tant Sigrid har som alltid funnit det rätta uttrycket», insköt patron -Boström. »Vi är mycket glada båda två, att ni håller av varandra, och har -därför i samråd beslutat att fråga er, om ni håller av varandra så mycket -att ni vill förlova er?» - -Greta tittade bort till Johan. - -»Ja, nog vill jag förfärligt gärna, om Greta vill», svarade han. Hon -kunde icke hitta på bättre svar än att springa bort till Johan och -omfamna honom. - -»Åh, Johan! Johan!» ropade hon och svängde honom runt i vild glädje. -Sedan fick Högsta Rådet sin belöning i kyssar, klappar och omfamningar. - -»Ja, ja», sade Gustaf Boström, som hade svårt att värja sig för Gretas -ömhetsbetygelser, »det där är alltsamman mycket bra, men nu måste vi tala -litet förstånd alla fyra. Ni skall tänka er, barn, att vi, både tant och -jag, äro något äldre än ni och icke tål för starka sinnesrörelser.» - -Ömhetsstormen lade sig. De unga togo plats bredvid varandra och sågo -outsägligt lyckliga ut. Sigrid fann det riktigt svårt att höra på hur -farbror Gustaf talade om hur Högsta Rådet bestämt, att framtiden skulle -ordnas för de unga. Både Greta och Johan mörknade, när det blev tal om -att Johan skulle till Ultuna, men löftet om det hejdundrande bröllopet på -Alby på Johans myndighetsdag lättade åter på mörkret. Vid kvällsbordet -höll Gustaf Boström ett vackert tal för de unga och trädde på deras -fingrar förlovningsringarna, som han i hemlighet inköpt. - -Det blev en av hemkänsla, ömhet och godhet uppfylld kväll. En -lyckoblomma, en fyrklöver, som Gustaf Boström ovanligt poetiskt uttryckte -det, hade slagit ut i Alby. Liknelsen var icke så bra funnen. Han menade, -att de fyra personer, som sutto samlade omkring bordet, voro att likna -vid en fyrklöver. Talare försäga sig ofta. - -— — — - -När Johan efter långa och smärtsamma avsked lämnat sin älskade för att -fara till Ultuna, kom det en dyster tid för Sigrid på Bjurnäs. Hon -hade vant sig vid att ha brodern hos sig, höra hans röst och ljudet av -hans steg. Ibland när hon hört honom gå i hallen eller trappan lät det -alldeles som fadern gått där. Samma säkra, kraftiga steg. Det blev tyst -i de stora salarna. Värre än innan Johan fanns. Greta åkte eller red -ofta över till tant Sigrid, och då tröstade de varann med att tala om -Johan. De älskade honom båda, var och en på sitt vis. För båda var han -framtiden, ehuru på olika sätt. För Sigrid representerade han meningen, -avsikten med hennes strid. För Greta var han målet för hennes drömmar. -Greta hade sin ungdom till hjälp och dessutom sin far. Men för Sigrid -blevo dagarna tyngre och mörkare. Det hjälpte icke, att hon flyttade ned -från tornkammaren och tog faderns sängkammare till sin. Det blev nästan -värre. - -Arbetet på gården, som genom Johans bortresa blivit mer än förut hopat på -Sigrid, höll henne uppe till framåt vintern. Där var alltid mycket att -tänka på med en så stor gård som Bjurnäs. Hon hade täta rådplägningar med -rättaren, som på sätt och vis var glad, att herr Johan rest, då rättaren -åter mer kunde framträda som den ende manlige, som hade något att säga på -Bjurnäs. Han återfick något av den makt, som han haft förut men som han -så småningom undanskjutits från allt efter Johan blivit vuxen och börjat -tjänstgöra som förmedlande länk mellan fröken Sigrid och rättaren. Av -alla på gården var rättaren den ende, som kände sin tillfredsställelse -stiga efter Johans avresa. De andra tyckte gården blivit ödsligare, och -gamla Eva uttalade sin förundran flera gånger om dagen över vad det var -märkvärdigt vad en enda människa kunde betyda mycket. - -Efter jul stod Sigrid icke ut längre hemma på Bjurnäs. Arbetet på gården -låg också i vinterdvala. Skogshygget och ladugården var det enda, som -levde fullt liv. Det blev olidligt för Sigrid. Det var dock icke endast -saknaden efter Johan, som gjorde det mörkt på Bjurnäs. Hos Sigrid fanns -även något annat, som mer och mer drog henne bort från gården. - -Alltsedan den första sorgen över Eriks död hunnit lägga sig, var -det en tanke, som förföljde henne — var fanns han? I urklippet hade -endast stått, att han dödats. Om han blivit begraven eller om han -trasats sönder stod ingenting. Många gånger hade hon tänkt skriva till -utrikesdepartementet och fråga, om det kunde taga reda på något mera om -hur det gått till, när han försvunnit. Hon drog sig för det. Vad skulle -de tänka på departementet, om hon frågade efter doktor Erik Lindstål? I -notisen stod det, att han icke hade några släktingar. Vad kunde fröken -Bjurcrona ha för intresse att fråga efter doktor Lindstål? Hon tordes -icke. Hon överdrev rent barnsligt vilken verkan en efterfrågan skulle få -i departementet. - -I ensamheten efter Johan gjorde sig den tanken — var finns Erik? allt -plågsammare påmind. Hon kunde icke komma ifrån den. När hon till sist -började ligga vaken om nätterna och hörde vinterstormarna tjuta och -bara tänkte på sin stackars älskade, som kanske låg i en ensam grav i -främmande land, övergiven av alla, utan släktingar, utan någon människa, -som brydde sig om att sätta en blomma på hans grav — då insåg hon, att -hon måste göra något för att få frid i sig själv. Rösten, som kallade -henne, måste komma från honom. Han hade icke frid i sin grav. Han ville -hem. Det var på henne han ropade. Det var hon, som skulle föra hem honom. - -Varför skulle hon icke göra det? Nu, efter krigets slut, reste massor -av människor ut. Det var bara att begära pass och resa. Bjurnäs kunde -rättaren gott sköta ensam en eller ett par månader. Farbror Gustaf kunde -få fullmakt för henne. Hon behövde icke ange något skäl för sin resa. -Hon var trött och önskade omväxling. Det var den enklaste sak i världen. -Ingen kunde ana varför hon i verkligheten gav sig ut. - -Så snart hon fattat sitt beslut var det som om rösten inom henne blev -lugnare. Hon förberedde allt i ro. Med farbror Gustaf och rättaren -var allt snart ordnat. Greta ville gärna fara med, men tillhölls av -fadern att tänka på utstyrseln, och när tant Sigrid icke tycktes vidare -tilltalad av att få henne med blev hon hemma på Alby. - -Innan Sigrid for, gjorde hon häradshövding Torsell en visit. - -»Vad står nu på?» frågade han. »Inga fler fosterbarn, hoppas jag.» - -»Jag tänker resa ut.» - -»Det gör ni rätt i. Ni ser ut att behöva det, fröken. De sista åren ha -tagit er hårt. Ja, icke för att er skönhet bleknat, men ni har fått något -blekt i blicken. Det tycker jag icke om. Ni får icke arbeta ihjäl er. -Gården står på stadiga fötter nu. Det kan vara tid att pusta.» - -»Det tänker jag också göra. Det är därför jag reser ut.» - -»Johan är på Ultuna hörde jag av patron Boström. Han har det bra?» - -»Jo, tack. Det är också närmast för honom jag kommer.» - -»Såå?» Torsells små grå ögon började sin borrande verksamhet, men Sigrid -mötte den lugnt. - -»Farbror Gustaf har egentligen givit mig idéen. Han föreslog för länge -sedan, att jag skulle adoptera Johan. För min egen del har jag ingenting -emot saken, om den på något vis kan göra Johans ställning tryggare. -Häradshövdingen vet, att han i mitt testamente redan är utsedd att ärva -mig. Nu tänkte jag, att, eftersom jag reser ut och man aldrig vet vad -som kan hända, det kanske skulle vara förmånligare för Johan, att jag -adopterade honom.» - -Hon hade talat klart och tydligt. Det var endast, när hon sade, att man -aldrig vet vad som kan hända som rösten fick en känsligare ton. - -Häradshövdingen var som vanligt sysselsatt med sin tumrullning. Han -betänkte sig några minuter. - -»Vad är det, som skulle kunna hända? Dö, menar fröken?» - -Hon nickade till svar. - -»Jag vet icke om Johans ställning blir säkrare genom adoption. Ni har -inga släktingar, som kunna göra honom arvet stridigt, eller hur?» - -»Nej.» - -»Det är litet besynnerligt, att en syster adopterar sin oäkta bror. -Från juridisk synpunkt möter det inga hinder, då endast ni och jag vet, -att han är er halvbror. När er far dog, roade jag mig att närmare taga -reda på hur saken med Johan låg. I kyrkböckerna finns ingenting annat -antecknat än att fadern är okänd. Att ni adopterar en annan kvinnas -barn gör ingenting, när kvinnan är död. Det enda skulle vara, om någon -släkting till henne en gång i framtiden skulle kunna uppenbara sig, men -den faran torde vara alldeles utesluten, då mig veterligt Johans mor -också stod ensam i livet och inga släktingar till henne framträdde med -några som helst anspråk vid hennes död. Jag vet det mycket väl, ty jag -ordnade på er fars begäran alla med denna något invecklade historia -förknippade omständigheter. För säkerhets skull kan vi gå igenom papperen -tillsamman.» - -Han reste sig och fick efter en stunds sökande ute i arkivet fatt på dem. -Han visade henne dem. Det var endast torra fakta. - -»Jag tror vi kan vara alldeles lugna för Johan. Han är så släktlös på -moderns sida som någon kan vara. Det är endast på den okände faderns sida -vi har släkten.» Han skrattade till. - -»Det går nog att ordna», fortsatte han. »Det skall jag styra om medan -fröken är borta. Ni kan vara alldeles lugn. Rättfärdigheten är betryggad, -och ingen kan med fog säga annat än att Per Bjurcronas minne är -upprättat.» - -Det låg en aning om elakhet i orden. Sigrid fäste sig icke vid det. Hon -började förstå Torsell och hans försök att ge sig ut för sämre människa -än han var. Hon hade viktigare att tänka på. - -»Det är också en annan sak, som jag gärna ville fråga häradshövdingen -om.» Hon sänkte huvudet. Hon hade svårt att finna de rätta orden. Hon -var rädd för att han, hur försiktigt hon än uttryckte sig, skulle kunna -finna något misstänkt i vad hon sade. När hon gick upp till honom, hade -hon tänkt sig framställa en fråga om häradshövdingen trodde, att hon hade -rätt att begrava en avlägsen släkting i gravkoret på Bjurnäs. Nu gick -det icke. Nyss hade hon bejakat, att hon icke hade några släktingar. Hon -måste välja en annan form för sin fråga. Och hon måste fråga. Det gällde -Erik. - -»Nå, kom med den svåra frågan», sade Torsell, när hon tövade. »Eller är -den så komprometterande, att fröken har svårt att framställa den? I så -fall kan jag vända mig bort.» - -Hon blev på en gång kall. Hans sarkasm kylde. - -»Åh, det var bara en bagatell egentligen», sade hon. Hon tyckte icke om -hans granskande blick. Hon måste spela likgiltig. - -»Jag fick underrättelse för en tid sedan, att en god vän till oss stupat -i kriget. Han var ute för att studera sårskador och tjänstgjorde vid ett -av fältlasaretten i Frankrike. Det stod i notisen — jag har den förresten -med mig», sade hon och tog fram urklippet ur väskan — »jo, det står här, -att han dog ogift och icke efterlämnar några släktingar.» - -Hon räckte honom urklippet. Han tog det och läste. - -»Nu har jag fått den tokiga idén, ser häradshövdingen, att jag tänkte -förbinda min resa utomlands med ett försök att få rätt på honom och föra -hem honom till Sverige samt låta honom få vila i vårt gravkor. Tror -häradshövdingen, att detta låter sig göra? Ja, jag menar att sätta hans -kista i vårt gravkor på Bjurnäs? Han var en så god vän till oss, och jag -tycker det är så vemodigt att tänka sig, att han kanske ligger där ensam -ute i främmande land.» - -Hon tyckte själv, att hon talade fullt naturligt. Ingen borde kunna -misstänka något i dessa enkla ord. Hon visste icke, att hennes röst fick -en darrning på slutet av den långa utläggningen. - -Häradshövdingen höll ännu urklippet i handen men läste det icke längre. -Hans blick gick mot fönstret, där det snöade utanför. - -»Det finns många fader- och moderlösa här i världen», sade han. Han steg -upp och gick några slag fram och tillbaka i rummet, innan han stannade -framför henne. Hans blick var sig helt olika mot annars. Den var blank, -fuktig, som om den passerat genom en dimma. Den gjorde Sigrid underlig -till mods. - -Han har förstått allt. Han har förstått, att det är min älskade, tänkte -hon. Hon vågade icke slå ned ögonen. Det vore detsamma som att bekänna. -De sågo på varandra som voro de ensamma i världen och frågade tyst — vad -är det högsta på jorden? - -Hans små, annars så skarpa ögon blevo vemodiga. Han rörde sig icke. Till -sist talade han med beslöjad röst. - -»Sätt ni lugnt doktor Lindståls kista i Bjurcronornas gravkor. Han är -värd det. Det är jag säker på. Icke minst därför, att han var er vän. Det -finns så många hjältedåd ändå, som aldrig får sin belöning. Det vet jag -nu.» - -Han hostade till och gick bort och satte sig vid skrivbordet. Han drog ut -några lådor och rotade i dem. Han fann ingenting. Så smällde han igen dem -hårt som om han plötsligt blivit ond. - -»Var det något mer?» frågade han med sin vanliga kärva röst. - -Sigrid reste sig. Hon var icke tillräckligt mycket människokännare för -att förstå vad som försiggick inom honom, men hon var rörd över vad han -sagt om Erik. Hon fattade icke då, att talet om hjältedådet hade en helt -annan adress. Hon tackade honom varmt för vad hon fått veta och tog adjö. - -»Var rädd om sig nu, fröken», förmanade han. »Vi har icke råd att mista -sådana människor som er.» - -Hon hade aldrig tyckt så bra om Torsell som när hon den gången lämnade -honom. Han var en riktigt god människa. - -Hemkommen satte hon sig genast att skriva till Johan och förbereda honom -på adoptionen samt att hon skulle resa utomlands en tid. Hon skrev, -att det hade blivit så tyst och ensamt på Bjurnäs sedan han farit. Hon -behövde komma ut. Vore det någonting han behövde, skulle han sätta sig i -förbindelse med häradshövding Torsell eller farbror Gustaf. - -Efter några detaljer om hur det stod till på Bjurnäs och om hur -fölungarna mådde slutade hon med en maning till honom att sköta sig. - -Sedan hon ordnat med passet och tagit ett varmt farväl av vännerna på -Alby for hon ensam ut i sin hemliga mission. - -Det var längesedan hon varit utomlands. Ett år hade hon på moderns -uttryckliga önskan varit i pension i Lausanne för att lära sig franska, -men hon hade nu nästan glömt bort språket. Hon for direkt till Paris, -trängdes med folk och hade besvärligheter. Hon märkte dem knappt. Det -stora målet hägrade för henne. Hon var på pilgrimsfärd till det heligaste -hon visste. - -I Paris gick hon genast upp på svenska legationen och bad att få alla -upplysningar, som kunde ges, om doktor Erik Lindstål. Hon blev mottagen -av ministern själv, och han var idel älskvärdhet. - -Han erinrade sig mycket väl doktor Lindstål. Det var en särdeles -sympatisk man. Han hade varit uppe hos ministern för att få hjälp med att -komma ut till frontlasaretten. Det hade lyckats. Det var mycket sorgligt, -att han dödats. - -»Jag kommer icke ihåg själva detaljerna, men det kan vi lätt få reda på.» -Han ville ringa, men Sigrid lämnade fram urklippet. Ministern läste det -uppmärksamt. - -»Ja, alldeles så var det. Vi fick aldrig några upplysningar sedermera», -sade han. »Jag skall ögonblickligen skriva och höra efter. Senast om -några dagar hoppas jag, att vi kan lämna fröken Bjurcrona närmare besked.» - -Han var utsökt artig och förekommande. Han frågade henne om hon var släkt -med en Johan Bjurcrona i Skåne, som han en gång träffat hos gemensamma -bekanta. Jo, det var hon. Det var hennes farbror, men han var död för -längesedan. - -Sigrid gick tröstad från honom. Hon hade fått en god hjälpare. Hon -väntade några dagar. Det kom ingen underrättelse. Hon väntade veckor. -Alltjämt ingenting. Hon ringde till legationen och frågade, om man -fått veta något om doktor Lindstål. Nej, tyvärr icke ännu. De franska -myndigheterna voro överhopade med förfrågningar om stupade och försvunna, -men ministern själv hade tagit ärendet om hand och gjorde allt vad göras -kunde för att få klarhet i saken. - -Sigrid måste ge sig till tåls. Hon satt mest på hotellrummet och såg ut -över gatulivet. Så många myror, tänkte hon ofta, och alla ha de sin -sorg, sin glädje, sin längtan, kärlek eller förbrytelse. - -En dag kom det svar från ministern. Efter många besvärligheter hade han -lyckats få reda på att doktor Erik Lindstål hade träffats av en skärva -från en granat, som kreverat i lasarettet. Han hade ögonblickligen dött -och några dagar efteråt under militäriska hedersbetygelser begravits på -kyrkogården i närheten av den lilla stad, där lasarettet varit förlagt. -Platsen hade sedan besatts av fienden, men var efter fredsslutet i fransk -besittning, och det mötte alls inga hinder för fröken Bjurcrona att resa -dit, om hon ville. Vad beträffade den av fröken Bjurcrona uttalade önskan -att få föra hem doktor Lindståls kista till Sverige kunde ministern -säkert utverka även detta. - -Sigrids hjärta fylldes av tacksamhet. Icke bara mot ministern utan även -mot försynen, som låtit henne återfinna Erik. - -Ministern hade medskickat i brevet de franska myndigheternas förklaring -samt även en rekommendation till mären i den lilla staden, där Erik -begravits. Samma dag reste Sigrid. Hon kunde icke stanna i Paris en timme -över det nödvändiga. Hon var icke ute för att se. - -Hon kom till den lilla staden vid Ardennerna sent på natten. Hon lät föra -sig till ett hotell och gick genast i säng. Sova kunde hon icke. Hon hade -feber i sig, feber vid tanken på att nu skilde henne kanske endast några -minuters väg från hennes älskade. Tidigt på morgonen var hon uppe och -fick té. Så gav hon sig ut att söka efter kyrkogården. - -Det var en duggvåt morgon. Ardennerskogen stod i dimma bortom staden. På -gatorna låg smutsgrå snö. Några barn höllo på med kanaliseringsarbeten -för att avleda vattnet. Hon frågade dem efter kyrkogården. En pojke -följde henne för att visa väg. Det var icke långt att gå. En vit mur -och en kyrka med nedskjutet torn angav platsen. Hon gav pojken en slant -och fortsatte ensam. På muren sutto glasskärvor, och innanför sköto -små hus och tempel med kors och madonnor upp bland granar och avlövade -träd. Långsammare och långsammare gick hon. Nu var febern stilla. Nu var -calvarievandringen snart tilländalupen. - -Sakta trädde hon in genom järngrinden. Där var tyst och grått i de dödas -stad. Stor var den icke. Hon stannade obeslutsam vart hon skulle gå. -Överallt var det små hus av sten eller marmor med pärlkransar i svart -eller vitt, fotografier, krucifix och konstgjorda blommor. Stenarna voro -våta av dimman. Det rann som tårar efter tempelväggarna. Inne i en nisch -brann en röd, liten låga. - -Sigrid gick varligt framåt, läsande på inskrifterna. Hon kom till en -gång tvärs den lilla kyrkogården. Där stod en barnvagn på en grav. Den -var full av grönt och röda pappersrosor, blekta av väder och vind. Strax -bortom reste sig ett monument i granit med den förgyllda, galliska tuppen -skrikande högst upp. En jättekrans av granris med trikolorband och -pappersblommor låg vid dess fot. - -Här är det, tänkte Sigrid. Hon gick fram och läste på stenen. Idel -främmande namn. Alla stupade på ärans fält. - -Hon skakade på huvudet och gick vidare. Där stod en rad svarta kors till -vänster. Hon läste och läste från kors till kors. Alla på ärans fält. För -fosterlandet — alla — alla ... Endast årtalet skiftade. - -Plötsligt stannade hon. Hon hade funnit honom. Tydligt stod namnet där i -svart på en vit plåt. På det svarta korset hängde en brokig pärlkrans med -trikolorens band. Hon segnade ned. - -Hon låg där länge, länge. Dimman fällde alltjämt sina tårar på templen -och gravarna, på kransarna och korsen. - -Alla de gamla självförebråelserna och anklagelserna inom henne stego åter -upp. Varför sade du honom icke sanningen? Varför kränkte du honom? Varför -lät du honom gå ifrån dig utan ett ord, en kyss? De malde hennes stackars -hjärta. Jag ville det icke! Jag ville det icke! ropade rösten inom henne. -Åh, Erik! Erik, kan du förlåta mig? - -Ingen, ingen svarade, men när hon slutligen reste sig upp var hon lugn. -Hon plockade bort några stenar från kullen, varunder han låg, ordnade -trikolorens band och förde med handen undan litet snö, som samlat sig vid -korsets fot. - -Flera gånger såg hon sig om, när hon lämnade honom. Det var som om hon -icke kunde besluta sig för att överge honom. - -Hon gick direkt till mären. Han var icke kommen ännu, men hon fick -besked, att han skulle vara där om några timmar. Hon var tillbaka på -överenskommen tid. Hon lämnade fram sina papper och sade vad hon ville. -Mären läste dem noga och synade dem både på fram- och baksidan. För honom -var det en ovanlig anhållan. Han talade om, att det var kärt för honom, -att hans land fick hysa stoftet av en man, som stupat för det. - -Sigrid, vars franska var knagglig, hade den allra största möda i världen -att övervinna hans betänkligheter. Han gjorde anmärkning på att papperen -icke voro till fyllest. Det fordrades andra intyg, andra formaliteter. -Man kunde icke så där utan vidare ta upp en kista ur jorden. Och vad -skulle prästen säga? - -Sigrid, som för många år sedan i Lausanne hade hört talas om skilsmässan -mellan stat och kyrka i Frankrike, försökte egga hans maktkänsla. Det tog -bättre och han gav till slut sitt ord på att hon skulle få föra doktor -Lindståls kista med sig vart hon ville. - -Vad som sedan hände mindes Sigrid knappt. Hon kom ihåg, att hon fick -närvara, när kistan togs ur jorden och när den sattes i järnvägsvagnen, -som plomberades. Sedan blev det en lång och bråkig resa genom främmande -länder och över gränsstationer med trakasserier i oändlighet. Ibland fick -hon vänta en dag eller ett par dagar. Papperen voro icke i ordning. Då -gick hon nere vid stationen och väntade tills hon såg vagnen kopplas i. -Hon övergav honom icke. Hem med honom skulle hon. Hon öste ut pengar för -att komma fram. Den dag, när hon såg den plomberade vagnen föras ombord -på svenska färjan i Sassnitz och hade Erik under den blågula flaggan, då -först blev hon lugn. - -Äntligen hemma på Bjurnäs sökte hon upp prästen i församlingen. Hon -anförtrodde honom, att hon fört med sig en vän till familjen för att -bisättas i Bjurcronornas gravkor. Han gjorde inga svårigheter. Han kom -till Bjurnäs, och en dag i slutet av februari jordfäste prästen det -blomhöljda stoftet av doktor Erik Lindstål i närvaro av Sigrid och några -av gårdens folk, som utan att vara inbjudna infunnit sig. - -För farbror Gustaf och Greta omtalade Sigrid dagen efter enkelt och -naturligt, att hon i Paris fått höra att en god vän till familjen stupat -och att hon, eftersom han icke efterlämnade några anhöriga, hade fört hem -honom för att bjuda honom en vilostad på Bjurnäs. - -»Doktor Lindstål? Doktor Erik Lindstål?» frågade farbror Gustaf. »Jag kan -icke erinra mig, att jag träffat någon doktor Lindstål hos er. När var -han sist hos er?» - -Sigrid såg honom rätt i ögonen. - -»Strax efter pappas död», sade hon. Hon visste med sig, att i den stunden -talade hon sanning fullt. - -»Det var vackert gjort av dig, Sigrid.» Han klappade henne på axeln. -»Man skall icke överge sina vänner varken i liv eller död», tillade han -omisstänksamt. - -Sedan ville han ha henne att berätta om hur det såg ut i utlandet. -Hon var mycket fåordig, och när han frågade, om hon rest blind genom -länderna, svarade hon, att det fanns ingenting att se. I den ena staden -var flera hus än i den andra. Människorna sågo icke glada ut någonstädes. -Allihop sågo ut som om de förlorat något, som de aldrig skulle finna igen. - -»Ja, men du ser åtminstone nöjdare ut», sade patron Boström, »fast du -magrat. Det är allt rart att vara hemma igen du, Sigrid! De därute har -ingenting att lära oss, det vet jag förut.» - -»Johan och jag skall i alla händelser ut en gång! Det har vi kommit -överens om för länge sedan», förklarade Greta högt. - -»Du hör vad tant Sigrid säger! Inte är det någonting att se.» - -»Ja, hon, som reste ensam! Man skall vara två. Eller hur, tant?» - -Sigrids mörka, blå ögon blevo ännu mörkare. Hon böjde sig fram och kysste -Greta. - -»Jo, man skall vara två», viskade hon. - -Den kvällen gick Sigrid, när hon kom hem till Bjurnäs, ned till kapellet. -Hon stod länge utanför järngrindarna och såg in i gravkorets natt. Där -var kallt och hemskt och tyst, men det kom dock en svag doft av hyacinter -och rosor genom mörkret. - - - - -XI. - - -Det var en junidag utan like. Himlen stod blå. Guldregn och syrener -blommade i Alby trädgård, och den gamla, härliga kastanjen på gårdsplanen -bar ännu sina ståtliga blomsterkandelabrar. - -I veckor hade man rustat för bröllopet. Hela natten före den viktiga -dagen hade allt folket på Alby varit i rörelse med patron Boström i -spetsen för att värdigt smycka gården. - -Redan nere vid de stora grindarna för infarten började grannlåten. Där -hade rests ett par smäckra, höga granstammar, renskrapade så de lyste -ända upp till toppen, där en liten grön ruska lämnats kvar. Strax under -ruskorna smällde och levde de stora, blågula dukarna högt uppe i himlen. -Det stod sång och sol om dem, och svalorna seglade ibland upp till dem -med gälla vin. - -På rabatterna längs vägen hängde girlander av vildblommor, blåklockor och -Jungfru Marie sänghalm, prästkragar och nejlikor. De ledde mellan de höga -stamrosornas gröna stöd, där praktfulla rosor i gult och blodrött, skärt -och vitt samlat sig till stora buketter. På girlanderna sutto sparvarna -och gungade och kvittrade på sitt vis och instämde i den allmänna glädjen. - -Alla människor skrattade och voro glada. Patron Boström var vid strålande -humör och lät köra fram det ena ankaret med öl efter det andra. Flinka -händer bundo jättekransar av eklöv. Ju längre man kom uppåt gården, -desto livligare blev det. Där knackades, spikades och hamrades. -Flygelbyggnaderna, som hade sitt vildvin och kaprifolium att skyla sig -med, brydde man sig icke om, men huvudbyggnadens nakenhet måste döljas. -Där drogos järntrådar mellan stuprännorna, och där drevos in grova -krokar i murarna. Hela planen var full med girlander. De sträckte sig -som skönaste gröna ormar över sanden och väntade bara att få krypa upp -på väggarna. Trädgårdsmästaren själv stod uppspetad på en hög stege, -trotsande med dödsförakt den icke alldeles uteslutna faran att ramla ned. -Den modigaste var i alla fall ladugårdskarlns yngsta pojke. Han låg på -taket med huvudet utanför och firade och drog i järntrådarna på högsta -befallning. Kvinnor och barn löpte om varandra. Blommor trampades ned och -kransar bundos upp. De gröna ormarna kröpo uppåt väggarna understödda -av starka karlhänder och spikades eller knötos obarmhärtigt fast vid -träribborna eller andra stödpunkter. Kransarna hissades upp och surrades. -Kring själva portalen restes en båge av eklöv och skära rosor. Därovanför -sattes flaggdekorationen. - -Patron Boström stod mitt på gårdsplanen och såg på verket. Hans bara -skalle tävlade med den röda spegelkulan bakom honom i färg. Han -kommenderade ändring av kransar. En skulle höjas och en annan sänkas. En -tredje skulle flyttas åt sidan. Girlanderna måste också ändras. De gröna -ormarna sågo sjösjuka ut. Några av dem hade slagit knut på sig själva. -Det dög icke. Symmetri skulle det vara. - -Timmarna runno fort undan. Patron Boström unnade sig själv icke frukost. -Han fick ett par smörgåsar till sig. Det var bara att stå i, om allt -skulle hinna bli färdigt. Patron hade velat, att man skulle börjat långt -förut, men trädgårdsmästaren hade, med all den auktoritet han kunde göra -gällande mot patron, sagt, att det viktigaste var att allt såg friskt ut, -när gästerna kommo. - -Klockan fyra väntade man dem. Vigseln var satt till halv fem och middagen -klockan fem, allt på patrons befallning. Ordning och reda skulle det vara. - -Ännu klockan tre var planen full med stegar, plankor, löv, kvistar och -allehanda avfall. - -»Nu får vi skynda oss», ropade patron Boström. Han tog själv en av -kvastarna och började sopa gårdsplanen. Dammet stod högt i sky, där -allt vräktes undan. Efter en halvtimme var hela planen fin och ren, och -trädgårdsmästaren och hans folk drogo stora krattan över sandplanen i -sköna, raka linjer. - -Strax före fyra kom patron Boström ut på trappan. Han hade fått på sig -frackkostymen, blankskinnsskorna, vita halsduken och vasaorden. Han gick -försiktigt över sandplanen för att icke för mycket rubba krattningen. Han -stannade vid spegelkulan för att kasta en sista blick på Alby. - -Jaha, det såg onekligen bra ut — girlanderna och kransarna och flaggorna -... Vad nu då? Han stirrade häpen uppåt taket. Kors för tusan! Man hade -glömt hissa flaggan. - -»August! August!» vrålade patron i högsta nöd. - -August kom springande nedifrån stallet. - -»Flaggan! Flaggan!» ropade patron och pekade uppåt. August kilade in -köksvägen, och några minuter efteråt steg Alby nya, blågula sidenflagga -stolt till väders, klatschande stången. - -Det var också på hög tid, ty strax efteråt började gästerna anlända. - -Gustaf Boström hade sagt, att det skulle bli ett hejdundrande bröllop, -och han höll ord. Han hade stort anseende på trakten icke bara för goda -middagar utan även för duglighet, rättframhet och ärlighet. Han skröt -av att vara av bondestam med pålrot i svenska jorden. När han bjöd, var -det icke många, som sade nej. Albys stora salonger voro också fulla -av folk på bröllopsdagen. Landshövdingen var där i stor uniform och -ordnar. Biskopen hade också kommit och en Karl XIII:s riddare. Men där -funnos också små lantjunkare och bönder. På baksidan av huvudbyggnaden -hade ställts bord för dem, som ville äta ute, och där hade statarna och -torparna tagit plats med rättarna på Alby och Bjurnäs som självskrivna -hövdingar. Det var ett bröllop i gammal, god, hederlig stil utan -förhävelse men också utan falsk blygsamhet. Det var varken aristokratiskt -eller demokratiskt. Det var svenskt. - -Alla skulle ha roligt på Gretas bröllopsdag, det var patron Boströms -valspråk för dagen. - -De flesta av gästerna kände Greta. Däremot var Johan Bjurcrona -jämförelsevis obekant. På bjudningskorten hade inga närmare upplysningar -om honom lämnats. - -Vigseln skulle äga rum i stora salen på nedre botten. Där hade man -väldiga dörrar direkt ut till trädgården, där de flesta av folket -samlats. Kullerstolarna voro omgivna av rosor, och för biskopens bakgrund -funnos ett par vackra Fenixpalmer nere från växthuset. - -Greta hade icke visat sig för gästerna. Johan däremot fördes omkring av -patron Boström och presenterades med en klapp i ryggen och det smickrande -tillägget — det är min duktige svärson, Johan Bjurcrona. - -Johan höll sig säker och rak. Vistelsen på Ultuna hade gjort honom gott. -Den hade tagit bort en del av den blyghet, som gärna kom över honom -inför mycket folk. De bäst invigde kände till att Johan var adopterad -av Sigrid och viskade till varandra om den besynnerliga likheten, men -större delen tog utan vidare för givet, att det var Sigrids son. De blevo -egendomligt berörda, när de föreställdes för den långa, vackra kvinnan -med de underbara mörkblå ögonen och några silverstrån vid tinningarna och -som presenterades som fröken Bjurcrona. - -Johan hade varit försvunnen några minuter för att hämta sin brud. Det var -en behaglig syn att se dem komma in tillsamman. De prydde varandra. Han i -svart och hon i vitt med myrtenkrona. - -»Hon är förtjusande», viskade gästerna. - -Biskopen förrättade akten med vederbörlig pondus. Det hela gick lyckligt, -och ingen av de båda unga stakade sig på vigselformuläret. Sedan gick man -till bords. I salarna, i salongerna och ute i trädgården. Det fanns ingen -möjlighet att rymma alla gästerna i ett rum. Men alla dörrar och fönster -stodo vidöppna i den varma junidagen så att samhörighetskänslan icke -splittrades. - -Det hölls många och välvilliga tal. Patron Boström talade för brudparet. - -Han började rörd med — kära barn! — men gick sedan över i en mer -humoristisk genre, skildrande hur de båda unga funnit varandra och hur -Högsta Rådet beslutat att gifta dem med varandra. Han talade om den -fader- och moderlösa gossen, som fröken Bjurcrona adopterat — här fingo -de ovetande förklaringen! — och som hon fostrat med verklig släktkärlek -som det anstår även en avlägsen släkting. Han karaktäriserade Johan -som en präktig pojke, som visste vad han ville. Greta klandrade han -för att hon måhända var för öm och att hon hade en farlig ovana att -rycka i mustascherna för att få sin mening igenom — åtminstone hade hon -gjort det med hennes stackars misshandlade pappa, som icke ens fått -behålla ett enda hårstrå på hjässan. Nu var lyckan den, att Johan ännu -icke hade några särdeles långa mustascher att rycka i, vadan det fanns -förhoppningar om att Greta icke skulle få igenom alla sina önskningar, -något som aldrig vore bra i ett äktenskap. Det bästa vore att man ginge -halva vägen var i allt vad det gällde så blev aldrig vägen lång. Själv -hade han en gång för mycket länge sedan — han blev åter rörd — prövat -den taktiken. Tyvärr hade gudarna berövat honom hans kära maka tidigt. -Han vore säker på att Greta skulle bli lika rar mot Johan som hennes mor -varit mot Gustaf Boström och välvilligt överse med de fel, som alltid -komma att föreligga hos manfolk ... - -»Ja, kära barn, tag all jordens lycka! Jag unnar er den så gott som en -far kan unna den åt sin enda dotter och sin kära svärson. Ensam kommer -jag att bli, när ni lämnar mig. Det är livets lag. Jag knotar icke. Jag -har goda hästar och det har aldrig varit långt mellan Alby och Bjurnäs, -varken när det gällt hjärtan eller vägar.» - -Han utbragte ett leve för brudparet och det följdes av fyra så taktfasta -hurra från den månghundrahövdade skaran att alla snyltande sparvar kring -borden i trädgården förfärade gåvo sig av. - -Sedan kom tal för brudens fader och för brudgummens sköna adoptivmoder, -för dem, som gått hädan för länge sedan, för damerna och allra sist för -värden. Alla hälsades de med hurrarop. Glädjen stod högt i tak, och där -var ett stimm och ett sorl så den ena hörde knappt vad den andre sade. -Till och med de svartklädda statare- och torparehustrurna, som vågat -sig med på festen och i början suttit tysta och käppraka vid borden, -övergåvo så småningom sin reserverade hållning. De smuttade försiktigt på -de många vinerna — alla skola serveras samma slags viner antingen det är -landshövdingar eller koskötare var patron Boströms drastiska befallning -för dagen! — och började smälta och tala. - -Ja, se det var en fest, det! Så skulle det vara! Och så vackert patron -talade om sin avlidna hustru! Det var ett exempel för många, det! - -Och så sneglade de till sina män och fnissade. Visst viskades det också -om den fasliga likheten mellan fröken Sigrid och brudgummen, men inte -skulle patron gifta bort sin enda dotter med herr Johan, om där var något -på tok. Nej, aldrig i världen! - -På så vis var dagen i många avseenden betydelsefull. - -Framåt kvällen blev det dans. Ute eller inne, allt efter behag. -Naturligtvis dansades kronan av bruden. Det hörde till. De flesta av -ungdomarna föredrogo att gå bort till den lövklädda stora logen och -dansa. Sommarkvällen var vann och ljus. Fiolerna gnällde, och smeden på -Alby, som var virtuos på dragspel, hade anordnat en extra dansbana på -planen framför statarbyggnaden. - -Patron Boström var med överallt. Han dansade, skålade, klappade om -flickorna och skrattade. Hans blanka hjässa blev allt kraftigare i färg -ju längre kvällen led. - -»Roa er, barn! Roa er!» var hans ständiga uppmaning. - -När det började skymma, tändes marschaller på stora gårdsplanen, och -där serverades gående supé. Man hade god tid på sig. De, som skulle -med tågen, behövde ännu icke fara på några timmar. Pratet och skrattet -fortgick ohejdat kring de väldiga borden. - -Sigrid, som ombetts att vara värdinna, hade en massa förpliktelser att -uppfylla och fick icke tid att inlåta sig i långa samtal. För henne hade -det icke varit en så ansträngande dag som för patron Boström, men hon -började dock känna sig trött. - -För tillfället hade hon dragit sig litet åt sidan och stod stilla -borta vid trappan. Det såg helt fantastiskt ut på gårdsplanen med alla -de livliga gestalterna, de knastrande marschallerna, den stora röda -spegelkulan, som tycktes brinna, den mörka kastanjen med en aning -om sommarnattsljus ännu uppe i kronan, stamrosorna och de mystiska, -vinlövsklädda flygelbyggnaderna. - -Det var ett vimmel av människor. Hon kunde endast fånga några av dem. Där -pratade biskopen och landshövdingen. Där stod Karl XIII:s riddaren. Hans -kors blänkte just till. Där dunkade farbror Boström rättare Gustafsson -i ryggen vänskapligt, och där stodo doktor Enander och häradshövding -Torsell. Johan och Greta såg hon icke till. - -Hon kunde icke låta bli att se på Torsell. Som han stod, kastade en -marschall röda flammor över hans ansikte. Han såg diabolisk ut. Han måtte -sagt något roligt, ty Enander skrattade till. Det såg nästan ut som om de -tittat bort mot henne. - -Vad kunde han ha sagt? Var det något om henne? - -Hon såg honom gå bort till farbror Gustaf och säga något. Patron Boström -såg häpen ut men klappade sedan Torsell på axeln och drog honom med -sig framåt mitten av planen bredvid den stora, brinnande spegelkulan. -Patron Boström pekade på den gröna upphöjningen, där pelaren, som bar -kulan, stod. Det såg ut som han uppmanade honom att stiga upp. Torsell -vägrade men lät övertala sig. Han steg upp. Som han stod där, nådde hans -axel över kulan. Han lade ena handen på det brinnande spegelklotet och -väntade. Sigrid tyckte sig se hans sardoniska leende. Skenet från de fyra -marschallerna kring den gröna upphöjningen fladdrade i röda ljusvågor upp -och ned över honom och hans magra ansikte. Han såg ut som avgrundsfursten -själv med handen på det brinnande jordklotet. Skulle han tala? - -Patron Boström klappade oavbrutet i händerna. - -»Silentium! Silentium!» skrek han med stentorsstämma. Sorlet sjönk så -mycket att han kunde göra sig hörd. - -»Häradshövding Torsell har bett att få säga några ord till ungdomen. Jag -antar, att det icke blir de allra snällaste, för han är en gallblåsa, men -i gamla Sverige bör åtminstone ordet få vara fritt. Silentium!» - -Han steg åt sidan. Allas blickar vändes mot Torsell. Det blev några -sekunders tystnad. Därpå började han. - -»Bröllopsgäster!» - -Hans annars så kärva stämma skar som en trumpet genom luften. - -»Det finns en gammal orphisk hymn, som låter: gör oss rika och friska, -gör oss även visa och kyska! Årtusende har rullat fram efter årtusende. -Världen har icke förändrat sig så värst mycket från den stund, då den -gamla hymnen steg mot himlen. Vi ha visserligen samlat en hel del mer -guld på jorden — åtminstone somliga av oss. Om vi i någon avsevärd mån -blivit friskare nu än förr vill jag låta vara osagt. Bönen om rikedom -och hälsa är det förnämsta på jorden. Det är helt naturligt. Det är -så påfallande yttre fördelar, som äro förenade därmed. Visdomen och -kyskheten ha däremot sällan stått högt i kurs, och på den nuvarande -marknaden för andliga värden torde deras kurs vara lika med noll. Vem -har bruk för visheten och kyskheten i dessa tider, fulla av förhävelse, -självförgudning och ruttenhet? Vilka människor skulle finna på att vid -en offentlig fest smycka sig med vishetens och kyskhetens symboler? De -skulle riskera att bli utskrattade. Vilken har mod att stå upp och sjunga -en hymn till visheten och kyskheten? Vem har mod att vara idealist — -framförallt i handling? Han skulle bli inspärrad såsom sinnessjuk eller -korsfäst enligt god, gammal hävd, när det gäller ideella upprorsmakare. -Människorna ha tyvärr icke blivit klokare än att de inbilla sig, -att idealismen kan spärras inne eller korsfästas likaväl som att -rättfärdigheten kan klubbas ihjäl. Detta är naturligtvis ett gruvligt -misstag liksom överhuvud taget alltid, när man förväxlar personen med -begreppet. Jag förstår så väl, att idealister äro obehagliga, förargliga -och påträngande varelser. Bara detta att ha en idé, som ingen annan -har, är närmast en förbrytelse. Vad ligger närmare till hands än att -bestraffa förbrytaren, som med sin idé vill rubba de cirklar, inom vilka -vi vant oss att leva i fred och belåtenhet? Om idealismen trots allt -lever, beror det på, att den på något säreget vis sammanhänger med den -längtan till ett högre mål, som trots allt lever innerst hos oss alla, -mer eller mindre dold. Denna idealistiska längtan kan ibland få spontana -paroxysmer och kommer då till synes i det vi med ett något svulstigt -namn plägar kalla hjältedåd och som i vanliga fall plägar belönas med -guldmedaljer. Det finns andra hjältedåd också, de tysta hjältedåden av -alla dem, som offra sitt liv, sin kärlek för en idé, ett högt mål. Jag -har själv sett ett exempel på ett sådant tyst hjältedåd, där både ungdom -och kärlek offrades. När sådant kan försiggå i våra tider, kan man -hoppas, att världen icke är obotligt sjuk, hur svår febern än tycks vara. -Som läkemedel skulle jag vilja rekommendera idealismen, ehuru jag icke -tillhör de läkekunnigas utan de dömandes fördömda släkte. - -Er unga ber jag i synnerhet få anbefalla idealismen! Det är ingen skam -att bedja gudarna om vishet och kyskhet. Det är ingen skam att offra sig. -Som gammal domare borde jag avhålla mig från att driva en revolutionär -propaganda bland ungdomen, då det icke är otroligt, att den kan ha -vådliga följder så till vida, att ungdomen kanske icke blir rik, om den -följer mitt råd. Jag kan dock icke avhålla mig från att uppmana er, -ungdomar — bliv ideella revolutionärer! Inga sådana, som störta riken -och troner överända. Det är ett kortvarigt nöje, det försäkrar jag er, -och skulle bara medföra ett obehagligt möte mellan oss inför ett helt -annat forum än vid patron Boströms bord i denna sköna sommarnatt. Nej, -ungdomar! Revolutionera era själar! Rensa ut dem från hat, avund, egoism -och bered dem i tid på att, om det gäller, kunna offra både ungdom och -kärlek för något större och skönare! Då har ni i sanning icke levat -förgäves!» - -Torsell pauserade. Hans röst hade fått en varm klang och drog med sig -bravorop och jubel. - -»Innan jag slutar, har jag ytterligare ett par ord att säga. Stunden är -snart inne, när vi skola bryta upp.» - -»Nej! Nej!» hördes röster. Patron Boström slog avvärjande med händerna. - -»Jag upprepar det. Stunden är inne!» sade Torsell. Hans blick sökte sig -bort till Sigrid. Hon inbillade sig se hur hans ögon lyste till. Kanske -var det reflexen från marschallerna. »Innan vi bryta upp, ha vi någon att -tacka, som vi glömt. Glömt allt för länge, otacksamma som vi, människor -äro. Det är hon, som står därborta ensam!» - -Alla vände sig mot Sigrid. - -»Hon döljer sig som de tysta hjältarna för sed hava. Ni kanske icke vet -det, men jag vet vad hon gjort.» - -Han gjorde en mycket kort paus. Sigrid blev dödligt rädd. Vad tänkte han -säga? - -»Hon har varit vår osynliga värdinna, vår goda ande i dag. Jag föreslår, -att vi tackar henne med ett fyrfaldigt leve. Må hon alltid förbli vår -förebild! Leve Sigrid Persdotter Bjurcrona!» - -Fyra rungande, taktfasta hurra följde och sedan ett oändligt jubel. -Torsell, som lett hurrningens takt med armen, steg ned från den gröna -upphöjningen. Patron Boström gick emot honom. - -»Jo, jag tackar!» utropade han. »Tack, skall du ha! Det hade jag aldrig i -livet trott, att du kunde säga några hyggliga ord också en gång.» Och så -omfamnade han Torsell och dunkade honom studentikost i ryggen. »Aldrig -trodde jag det om dig, gallblåsa!» - -»Inte jag heller», sade Torsell torrt. »Det var också en förlöpning. Men -jag ångrar den inte.» - -Sigrid hade omedelbart efter hurraropen omgivits av en massa människor, -som ville trycka hennes hand och tacka henne. De flesta bedyrade, att -de icke haft en aning om att hon varit värdinna, något som hon icke -visste, om hon borde uppta som en artighet eller icke. Många passade -också på att säga adjö. Det var mest de äldre damerna, som, trots sina -männers eller följeslagares protester, ansågo, att de borde ge sig av, -eftersom det började bli sent. Bland de gifta paren, som bodde i trakten, -föranledde detta de mest beklagliga skilsmässor. Herrarna förklarade, att -de tänkte stanna till solen gick upp. Då skulle det bli sillfrukost hade -Gustaf Boström lovat. Från de äldre gifta damernas sida uttalades många -tvivelsmål om deras män voro riktigt kloka, ett spörsmål, som besvarades -med vanvördiga skratt och patron Boströms egen försäkran, att det var -sista gången i hans liv det firades något bröllop på Alby. Icke ens denna -förmildrande omständighet, som Torsell sade, kunde rubba en del damers -beslut att fara hem. Den ena vagnen efter den andra började också rulla -bort i den bleka sommarnatten. För varenda vagn, som for, hurrades det. -De gifta män, som stannade kvar, voro de ivrigaste att hurra, skamlöst -nog för sina bortfarande hustrur. - -Bland dem, som kommo fram och tackade Sigrid, voro också Johan och Greta. -De omfamnade och kysste henne och anförtrodde henne viskande, att nu -tänkte de i allra största hemlighet ge sig av. De hade redan sagt farväl -åt pappa, förklarade Greta. Ville tant Sigrid fara med eller tänkte hon -stanna? - -Sigrid visade på människorna omkring. Omöjligt för henne att resa -allaredan, så länge det fanns så många damer kvar. - -»Ja, så reser vi ändå», sade Johan. »Vi ses i morgon!» Han kysste Sigrid -skrattande. - -En stund efter körde Bjurnäs’ kalesch med suffletten uppslagen över -gårdsplanen. Magnusson hade god fart på parhästarna, men naturligtvis -upptäcktes det genast vilken dyrbar last vagnen förde. Där blev ett -väsen och ett skrik och ett hurrande utan ända. Man rövade blommor från -rabatterna, man rev ned girlander och vräkte över kaleschen. Några av de -djärvaste ynglingarna stego upp på fotstegen och bombarderade brudparet -med rosor. Magnusson hade all möda i världen att lugna hästarna. En hel -skara följde springande efter vagnen och jublade och önskade lycka. - -»Ja, nu är de borta», sade en sardonisk röst alldeles bredvid Sigrid. - -Hon hade varit så upptagen av att se och lyssna till tokerierna att hon -icke märkt, att Torsell närmat sig henne. - -»Jag tillåter mig också draga hädan», fortsatte han och bugade sig. - -»Nej, nej, ni får inte!» sade hon brådskande och grep efter handen, som -han sträckte mot henne. »Först måste jag riktigt tacka er!» Hon tog hans -hand mellan sina båda och tryckte den varmt. - -»Inte behöver ni tacka mig för att jag tackar er. Nog är vi ett -tackande folk, vi svenskar, men så mycket är icke nödvändigt, min bästa -fröken Bjurcrona. Jag förrättade bara en skyldighet, som alltför länge -uraktlåtits.» - -»Nej! Nej!» sade hon avvärjande. - -Hon såg på honom med sina stora, härliga ögon. Han kunde icke se, att de -voro mörkblå. De skiftade i alla färger allteftersom marschallernas ljus -speglades i dem. Det var sol och natt i dem, hav och himmel, skog och -ängar, blommor och lågor, allt. De voro som två underbara stjärnor. De -hörde knappt jorden till. - -Ett drag av smärta gled över Torsells magra, härjade ansikte. - -»Jag beklagar, att jag icke kunde säga mer.» Han böjde sig ned och kysste -hennes båda händer. Han såg ännu en gång på henne. Det var som om hans -blick velat smeka hennes mörka, vågiga hår, hennes klara, rena panna, -burret vid öronen, den fina näsan och munnens våglinje, som blivit så -sträng med åren. Han såg henne rätt in i de tindrande stjärnorna. Det var -som om han velat säga något mera, men så knep han ihop ögonen, bockade, -viskade ett knappt hörbart tack och gick. - -Strax efteråt for han ensam. Ingen kastade rosor på honom, och ingen -hurrade. - -Några timmar senare reste Sigrid. Gustaf Boström hade erbjudit sig själv -skjutsa hem henne, men hon hade avböjt under häntydan på hans plikter -mot de ännu kvarvarande gästerna. De flesta hade dragit sig inomhus. Det -hade börjat bliva kyligt på morgonsidan. Sigrid for obemärkt över gården. -Det inbrytande dagsljuset var obarmhärtigt. Bordsdukarna fläckiga, -söndertrampade blommor, halvfulla glas och buteljer, trasiga girlander. -En av marschallerna stod och osade med dödsmärkt låga. - -Sigrid tyckte det var riktigt skönt att komma ut på landsvägen. August -körde friskt undan. Han ville vara tillbaka så snart som möjligt. -Fiolgnället hördes ännu från stora logen. - -Dagen började vakna. Fåglarna kvittrade i buskarna, och morgonvinden -susade i de stora rågfälten. Det gick som böljor över dem. - -August behövde icke köra längre än till trädgårdsgrinden vid Bjurnäs. Där -steg Sigrid ur och August vände med vagnen. - -Luften var full av små, lätta rosenskyar, som drevo mot väster. Bakom -skogstopparna stod solen i begrepp att stå upp. Kanten på ett rökrött -smalt, långt moln lyste redan i guld. Det doftade av syrener och av den -söta trädgårdsblommen. Hela trädgården stod som en enda stor brudbukett. - -Sigrid gick drömmande uppför alléen. Mitt fram i det gröna lövverket -skimrade Bjurnäs vita gård. När hon kom upp på gårdsplanen, såg hon -fönstren hos de unga stå på vid gavel. Hon öppnade den tunga dörren så -tyst hon kunde och nästan smög sig uppför trapporna. - -För att de unga skulle få vara riktigt i fred hade hon återtagit sitt -gamla tornrum. Det var dit hon gick. Det gamla urverket arbetade lika -tungt och besvärligt som vanligt, och golvtiljorna knarrade, trots alla -Sigrids försiktighetsmått. - -Aldrig hade tornrummet sett så inbjudande ut. De skära kretonggardinerna, -eksängen med rosafärgade sidenomhängen, fasettspegeln, rokokobyrån och -kopparsticken på väggen i svarta, blanka ramar, allt var som en vacker -dröm, som hon återfunnit i verkligheten. - -Hon gick fram till fönstret och slog upp det. - -Ängar och gärden lågo i morgonsol, och tuppen på Bjurnäs kyrka blixtrade -till. Hur hon älskade allt detta! Vad jorden var skön! - -En gång för längesedan hade det legat frost över allt. En morgon för -mycket, mycket längesedan. Då hade hon ängslats och rädits. Nu kände -hon sig lugn. Alla sina kära hade hon omkring sig. Nere i kapellet lågo -far och mor och Erik. Och under henne vilade Johan och Greta. Kanske i -varandras famn. - -Hon sträckte ut armarna. Att icke leva förgäves hade han sagt i sitt tal, -där han stod i natten. Han visste hennes hemlighet. Det var för henne -ensam han talat. Varje ord hade varit riktat till henne. - -Hon gick och såg sig i spegeln. Jag har blivit gammal. Jag har fått gråa -hår, men jag har lärt mig älska livet, människorna, jorden, tänkte hon. - -Hon klädde av sig och gick till sängs. Fönstret stod öppet. In genom det -strömmade den friska morgonluften. Hon log för sig själv, där hon låg med -slutna ögon och sakta gled in i sömnens land. - -Hon hade icke levat förgäves. - - - - - -End of Project Gutenberg's Sigrid Persdotter Bjurcrona, by Ernst Didring - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID PERSDOTTER BJURCRONA *** - -***** This file should be named 56160-0.txt or 56160-0.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/6/1/6/56160/ - -Produced by Gun-Britt Carlsson, lars-håkan svensson and -the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - diff --git a/old/56160-0.zip b/old/56160-0.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index e357b93..0000000 --- a/old/56160-0.zip +++ /dev/null diff --git a/old/56160-h.zip b/old/56160-h.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index 2f2964f..0000000 --- a/old/56160-h.zip +++ /dev/null diff --git a/old/56160-h/56160-h.htm b/old/56160-h/56160-h.htm deleted file mode 100644 index 85e15f7..0000000 --- a/old/56160-h/56160-h.htm +++ /dev/null @@ -1,11692 +0,0 @@ -<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN" - "http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd"> -<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" xml:lang="sv" lang="sv"> - <head> - <meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=utf-8" /> - <meta http-equiv="Content-Style-Type" content="text/css" /> - <title> - The Project Gutenberg eBook of Sigrid Persdotter Bjurcrona, by Ernst Didring. - </title> - - <link rel="coverpage" href="images/cover.jpg" /> - -<style type="text/css"> - -a { - text-decoration: none; -} - -body { - margin-left: 10%; - margin-right: 10%; -} - -h1,h2 { - text-align: center; - clear: both; -} - -hr { - margin-top: 2em; - margin-bottom: 2em; - clear: both; - width: 65%; - margin-left: 17.5%; - margin-right: 17.5%; -} - -p { - margin-top: 0.5em; - text-align: justify; - margin-bottom: 0.5em; - text-indent: 1em; -} - -.blockquote { - margin: 1.5em 10%; -} - -.center { - text-align: center; - text-indent: 0em; -} - -.figcenter { - margin: auto; - text-align: center; -} - -.larger { - font-size: 150%; -} - -.noindent { - text-indent: 0em; -} - -.pagenum { - position: absolute; - right: 4%; - font-size: smaller; - text-align: right; - font-style: normal; -} - -.right { - text-align: right; - margin-right: 2em; -} - -.smaller { - font-size: 80%; -} - -.titlepage { - text-align: center; - margin-top: 3em; - text-indent: 0em; -} - -@media handheld { - -img { - max-width: 100%; - width: auto; - height: auto; -} - -.blockquote { - margin: 1.5em 5%; -} -} - </style> - </head> -<body> - - -<pre> - -The Project Gutenberg EBook of Sigrid Persdotter Bjurcrona, by Ernst Didring - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - -Title: Sigrid Persdotter Bjurcrona - En släktroman - -Author: Ernst Didring - -Release Date: December 10, 2017 [EBook #56160] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID PERSDOTTER BJURCRONA *** - - - - -Produced by Gun-Britt Carlsson, lars-håkan svensson and -the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net - - - - - - -</pre> - - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_1" id="Sid_1">[1]</a></span></p> - -<h1>SIGRID PERSDOTTER BJURCRONA</h1> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_2" id="Sid_2">[2]</a></span></p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_3" id="Sid_3">[3]</a></span></p> - -<p class="titlepage larger">SIGRID PERSDOTTER<br /> -BJURCRONA</p> - -<p class="titlepage">EN SLÄKTROMAN</p> - -<p class="center"><span class="smaller">AV</span><br /> -<i>ERNST DIDRING</i></p> - -<div class="figcenter titlepage" style="width: 75px;"> -<img src="images/aa.jpg" width="75" height="75" alt="A & A" /> -</div> - -<p class="center"><i>STOCKHOLM</i><br /> -<i>ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG</i></p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_4" id="Sid_4">[4]</a></span></p> - -<p class="titlepage smaller">STOCKHOLM 1922<br /> -ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B:S BOKTRYCKERI</p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_5" id="Sid_5">[5]</a></span></p> - -<h2>I</h2> - -<div class="blockquote"> - -<p>Kom genast pappa störtat med freja</p> - -<p class="right">mamma.</p> - -</div> - -<p>Sigrid Bjurcrona stod och stirrade på telegrammet, -som hon höll i handen. Jungfrun hade alldeles nyss stuckit -det till henne, medan hon klädde sig för teatern. Vårkvällen -var ännu så ljus att det föll ett gult skimmer över -det gröna papperet, som hon slitit upp med ett otåligt -ryck och nu höll upp framför sig. Toalettlampan vid -spegeln var dock redan tänd, ty rummet låg mot gården.</p> - -<p>Sigrid sänkte handen med telegrammet. Den föll icke -tvärt utan sjönk långsamt ned efter sidenkjolen. Hennes -blick sökte omedvetet in i spegelns djup. Därinne stod -en slank, högväxt och ung flicka med stora, mörkblå -ögon, fin, lätt böjd näsa och det allra fagraste kastanjebruna -hår med täckeligt burr vid öronen. Den ljusblå -sidenkjolen var ännu icke hophakad utan gapade på sidan, -och det spetsprydda, vita underlivet med ett rosenrött -band draget genom överkanten hade ännu icke -knäppts. Halsen, skuldrorna och armarna i blekröd nakenhet -voro förtjusande, och det blandade artificiella -och naturliga ljuset gav underliga skuggor och dagrar -som på ett gammalt porträtt. En sköldpaddskams inläggningar -glimmade.</p> - -<p>Allt var ljudlöst stilla. Det var som om den unga flickan -därinne icke levde utan var en vacker dröm.</p> - -<p>Plötsligt började spegelbildens stora ögon blänka och<span class="pagenum"><a name="Sid_6" id="Sid_6">[6]</a></span> -glittra. Tårar föllo, en efter en. Då bröts förlamningen -och Sigrid sprang bort och kastade sig i soffan, storgråtande.</p> - -<p>»Pappa! Pappa!» jämrade hon sig. »Kära, lilla pappa!»</p> - -<p>Hon satte sig upp i soffan och läste telegrammet på -nytt. Det var klart, att något förfärligt hänt därhemma, -annars skulle icke modern telegraferat på det viset. Visserligen -var hon hysterisk av sig, men det där »störtat -med freja» sade nog. Kanske han redan var död. Hon -skulle aldrig få se honom mer. Aldrig!</p> - -<p>Ännu en lång stund satt hon viljelös och såg på det -gröna telegrammet. Det ringde besynnerligt inne i hennes -vänstra öra, och syner av hemmet, det gamla, härliga -Bjurnäs drogo förbi och skymde bort telegramorden. -Där var den långa lindalléen upp till gården; där de båda -flygelbyggnaderna för inspektoren och trädgårdsmästaren; -där förfädernas gamla slott med stora trappan. Där -uppe till vänster en trappa lågo mammas rum och där -till höger pappas; där ...</p> - -<p>»Störtat med freja», läste hon igen. Synerna försvunno. -Några minuter satt hon orörlig med papperet i hand. -Underligt, att de stavat freja med liten bokstav? Det -var ett namn på en levande varelse, på det högbenta, -bruna stoet, som pappa alltid älskade att rida, därför det -bar så bra.</p> - -<p>Pappa, ja!</p> - -<p>Sigrid torkade av tårarna och reste sig.</p> - -<p>Hon måste genast resa, genast. Det var klart. Erik fick -skaffa sig något annat sällskap. Gräsligt tråkigt var -det naturligtvis, att resa just nu, när vårsäsongen i huvudstaden -stod i sitt högsta flor och baler och teatrar -bytte av med middagar och supéer. Erik var också i strålande -humör. Han hade just tagit licentiaten och fått -plats som underläkare på Serafimerlasarettet. Han hade -nödvändigt velat, att de skulle förlova sig i dagarna, men<span class="pagenum"><a name="Sid_7" id="Sid_7">[7]</a></span> -Sigrid hade bett honom vänta tills hon hunnit underrätta -föräldrarna. Och så kom nu detta!</p> - -<p>Sigrid skyndade att klä av sig teaterstassen. För alla -möjligheter klädde hon sig i svart klänning. Vad var -klockan? Sju, nästan. Då kunde hon hinna nattåget, -om hon raskade på. Bara hon hade pengar. Hon räknade -över kassan och fann, att det räckte. Det var då -också märkvärdigt, att pappa icke skickat pengar i tid -som vanligt.</p> - -<p>Fy! sade hon sig. Du är riktigt stygg, som kan tänka -på det nu, när han ligger därborta.</p> - -<p>Hon packade i största hast den minsta kappsäcken -med det nödvändigaste samt slängde ned det övriga i -stora kofferten. Det hela blev väl en bortovaro på högst -fjorton dagar. Då kunde hon nog vara tillbaka. Lådorna -i byrån var bäst att låsa. Lena var litet klåfingrig av sig.</p> - -<p>Alltsammans drog knappt en kvart. Hon var häpen -själv över att hunnit med det på så kort tid. Det bästa -var, att hennes ögon hade återfått sitt normala utseende. -Hon hörde icke till dem, som ville låta folk avläsa känslorna -i ansiktet, och fru Söderblom, hur rar hon än var, -plägade alltid ingående besiktiga sina pensionärers utseende, -om hon kom åt.</p> - -<p>Fru Söderblom hade också svårt att bli klok på fröken -Bjurcronas verkliga sinnesstämning, när denna svartklädd -och i hatt och kappa steg in i det lilla, röda kabinettet, -där man efter middagarna alltid samlades till kaffet. -Sigrid meddelade kort och gott, att hon genast måste -resa hem, eftersom hennes far ridit omkull och skadat -sig. Hon skulle genast så fort hon kom hem skicka pengar -för månaden och bad fru Söderblom att låta henne -få behålla rummet och låta sakerna stå kvar, tills hon -kom tillbaka.</p> - -<p>Fru Söderblom hade alltid varit en smula imponerad -av sin pensionärs namn, klänningar och smycken. Ibland<span class="pagenum"><a name="Sid_8" id="Sid_8">[8]</a></span> -hade fru Söderblom visserligen fått vänta på månadsbetalningen -ett par dagar, men kom gjorde den alltid, och -Sigrid Persdotter Bjurcrona prydde onekligen upp pensionatet. -Flickan var kanske en smula för kokett och tyckte -om att beundras, men så var det med alla flickor nu för -tiden. Förälskelsen i Erik Lindstål var allmänt bekant -på pensionatet, där Sigrid och han träffat varandra. Det -var icke heller något fel. Det blev snart förlovning glunkades -det.</p> - -<p>»Vet fru Söderblom, om doktor Lindstål är hemkommen?» -frågade Sigrid. »Vi skulle gått på operan samman -i kväll, men ...» Hon avslutade icke meningen. Det -ryckte kring mungiporna på henne. Fru Söderblom -märkte, att flickan bleknade, och klappade henne moderligt -på skuldran, något som gav ett rätt bisarrt intryck, -eftersom pensionatsvärdinnan var liten, tjock och rund -och Sigrid Bjurcrona högväxt och slank.</p> - -<p>»Jag skall säga till honom, när han kommer», försäkrade -fru Söderblom. »Stackars liten!» utbrast hon. Därmed -avsåg hon icke doktorn utan Sigrid.</p> - -<p>»Jag skriver så fort jag kommer hem. Hälsa och säg -honom det. Kanske Lena kan få hjälpa mig ned med -kappsäcken?»</p> - -<p>De letade efter jungfrun. Hon var försvunnen. Fru -Söderblom erbjöd sig själv, men Sigrid tog beslutsamt -kappsäcken i hand. Fru Söderblom ville ringa efter bil.</p> - -<p>»Jag tar hissen, så det gör ingenting», förklarade Sigrid. -»Det brukar alltid stå en bil nere i hörnet. Det är -icke tio steg.»</p> - -<p>Väl i bilen drog Sigrid en suck. Hon såg ännu en gång -på klockan och kände efter i handväskan, om hon tagit -portmonnän med sig i brådskan. Allt hade gått så brådstörtat. -Hon undrade själv över att hon icke kände sig -yr. Det var knappt en halvtimme sedan hon fått telegrammet -och nu var hon redan på väg hem.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_9" id="Sid_9">[9]</a></span></p> - -<p>Bilen körde Sibyllegatan rätt ned. Det gick med rasande -fart, ty Sigrid hade manat chauffören att köra på -så att de hunno tåget. Vid Strandvägshörnet måste de -hålla en stund, ty skyddan för Djurgårdsvagnarna var -full med folk, som väntade på spårvagnarna, och droskraden -tog ingen hänsyn till bilens nödrop. Det var massor -av människor i rörelse. Kvällen var ljum och skön. -I Nybroviken speglade sig roslagsskutorna med seglen -på tork och de nymålade, vita skärgårdsbåtarna, som -ännu icke börjat sina turer. En herre stormsprang till -Djurgårdsfärjan, som just gav sig ut. När Sigrid böjde -sig fram för att se om han kom med, såg hon hela Strandvägsfasaden -lysa i aftonsolens gyllenljus. Arsenalsgatan -verkade mörk och kall som vanligt, men över Torget -låg drömmarnas längtan.</p> - -<p>Under alléträden flanerade människorna, och sofforna -voro fullsatta.</p> - -<p>Hon hörde musiken från Blanchs. Det gick en skakning -genom henne. Hon slöt ögonen. Så satt hon stilla -ända till Centralstationen, medan tårarna sipprade fram.</p> - -<p>Hon kom i god tid. Hon var icke glad åt att behöva -ta tredje klass men måste lyda den magra kassans bud. -För sex timmars färd spelade det heller ingen roll. Jag -kan ta andra, när jag reser tillbaka, tänkte hon.</p> - -<p>Här kom hon att plötsligt erinra sig, att hon icke underrättat -dem hemma på Bjurnäs om när hon skulle -komma. Det var också för dumt, att man icke hade rikstelefon -på pensionatet. Bara allmänna. Nu kanske hon -fick gå från stationen ända hem. Jo, det blev trevligt! -En mil nästan. Och mitt i natten, klockan två.</p> - -<p>Hon gick beslutsamt bort till tidningskiosken, där hade -man rikstelefon. Hon begärde övergångsstationen till -Bjurnäs. Det dröjde en lång stund, innan hon fick förbindelse. -Hon såg oroligt på klockan i vestibulen. Ännu<span class="pagenum"><a name="Sid_10" id="Sid_10">[10]</a></span> -hade hon tretton minuter på sig. Äntligen svarade Bjurnäs. -Det var trädgårdsmästaren.</p> - -<p>Sigrid kom med en ström av frågor. Jo, kapten levde -ännu, men det var mycket dåligt. Det var bäst fröken -raskade sig på, om hon skulle få se kapten i livet för -doktorn hade ...</p> - -<p>»Jag kommer med nattåget», förklarade Sigrid. »Säg -till Magnusson, att han hämtar.» Så ringde hon av.</p> - -<p>Nattåget var glest besatt i tredje klass. Kupéen var -god. Sigrid var riktigt förvånad att finna allt så snyggt. -Hon hade gudskelov aldrig förut behövt resa i tredje. -Mamma hade alltid sagt, att där luktade brännvin och -bönder.</p> - -<p>I Saltskog kommo tvenne äldre, fina damer på. De -hade mycket med väskor, kuddar och kappsäckar med -sig. De slogo sig ned mitt emot Sigrid. Av deras samtal -förstod hon, att de skulle till Italien. De försökte öppna -förbindelse med den vackra, högväxta flickan i svart. -Det gick icke. Hon svarade förstrött och kort på deras -frågor. Vad hade hon med främmande människor att -göra? Hon hade sina egna sorger att tänka på, sina egna -bekymmer.</p> - -<p>Mest upptogo henne bekymren för Erik. Vad skulle -han säga? Vad skulle han tänka? Han kunde icke gärna -bli ond över, att hon rest tvärt. Han borde förstå, att -ens egen far ändå var närmast. Det var också dumt, att -hon icke skrivit några rader till honom själv utan bett -fru Söderblom framföra det. Det var icke sagt, att denna -förstod att framställa saken såsom den i verkligheten -förhöll sig.</p> - -<p>Jag kunde gärna bett henne lämna fram telegrammet, -tänkte Sigrid. Kanske han rent av inbillar sig, att jag -gett mig av från honom. Han är svartsjuk nog. Vilket -förfärligt uppträde hade han icke ställt till, när hon förklarat, -att hon icke ville förlova sig med honom utan att<span class="pagenum"><a name="Sid_11" id="Sid_11">[11]</a></span> -först inhämta faderns samtycke. Han hade rent av framkastat, -att hon var kär i någon annan. Hur hade han -icke nedsatt sig själv för att förklara anklagelsens sannolikhet. -Hon var den vackra och glada fröken Bjurcrona -och han den fule och tväre doktor Lindstål. Hon -hade anor och släkt. Han var anlös, släktlös, oäkta. Hur -hade hon inte fått smeka och trösta honom, lugna och -kyssa honom. Det var just kraften, ursprungligheten i -honom hon älskade. Han var någonting, som bröt av -från den omgivning hon var van att röra sig i. Hon -kunde ofta stöta sig på hans rättframhet, hans öppenhjärtlighet. -Hon var mer van vid omskrivningar. I hennes -kretsar talte man icke om att någon var oäkta utan -att modern eller fadern var okänd. Stockholmsvistelsen -hade visserligen fört henne in i verkligt fina kretsar, där -man ändå svor friskt och talade söderamerikanska. Erik -gjorde ingendera delen. Tvärtom predikade han alltid -om att svordomars användande bevisade brist på ordförråd -hos vederbörande. Vad söderamerikanskan beträffade, -var dess användning ett dumt försök att spela kvick. -Det var helt enkelt ett tjuvspråk och borde endast brukas -av slöddret. De bildade borde hålla sig för goda att blanda -sig med packets vanor.</p> - -<p>Sigrid hade en gång kallat honom bildningsaristokrat -för att reta honom. Han hade nämligen något rakryggat -över sig som kom henne att känna sig underlägsen. Dessutom -visste han mycket mer än hon. Han behärskade -förutom den del av läkarevetenskapen, som han ägnade -sig åt, en hel del sociala spörsmål. I Sigrids värld var -han därför en uppenbarelse från en annan planet. På -Bjurnäs och gårdarna omkring talade man lantbruk, -hästavel, påläggning och trädgårdsodling.</p> - -<p>Sigrid suckade så pass högt att de gamla damerna -sporde, om hon var dålig. Hon reste sig och gick och -satte sig på en annan plats. Hon kände sig vresig, ovänligt<span class="pagenum"><a name="Sid_12" id="Sid_12">[12]</a></span> -stämd mot allt och alla. Att den där olyckan skulle -hända just nu!</p> - -<p>Hon rodnade av skam över sina egna tankar. Men -så tröstade hon sig med Eriks ständiga livsvisdom — -man skall alltid vara egoist, ty då är man sann mot sig -själv.</p> - -<p>Det var som om de orden skänkte henne ro. Hon började -slumra till och nickade till ro vid vagnens gungande -rörelse. Hon vaknade flera gånger på natten och såg sig -omkring men orkade icke tänka mer.</p> - -<p>Hon vaknade vid att konduktören rörde vid henne och -nämnde stationsnamnet. Hon for upp, grep sin kappsäck -och kom av i sista stund. Det var en mycket snäll konduktör, -som låtit tåget vänta.</p> - -<p>Det var hemskt kallt ute. Stjärnorna brunno ännu på -den mörkblå himlen. Utanför stationshuset såg hon -Freja framför Katrineholmskärran. Magnusson tordes -tydligen icke lämna henne, där hon trampade och dansade -framför vagnen av oro över det bortrusande tåget.</p> - -<p>Stationskarlen, som stinsade och som kände fröken -Bjurcrona, hjälpte henne bort med kappsäcken.</p> - -<p>Magnusson skyldrade vördnadsfullt med piskan för -henne.</p> - -<p>»Hur är det med kapten?» frågade hon och steg upp. -Hon var glad åt att finna, att kusken varit omtänksam -nog att ta pälskappan med. Det behövdes minsann. Hon -satte sig vid sidan av honom.</p> - -<p>»Är han död?» frågade hon, när Magnusson dröjde -med svaret.</p> - -<p>»Kapten sov, när jag for, för doktorn kom ned och -bad mig köpa något på apoteket härinne.» Han sisade -fart på Freja och fortsatte. »Jag tog kärran, eftersom -jag vet fröken tycker om den. Hon är så lätt.»</p> - -<p>»Jaså, Freja tog inte värre skada?» sade Sigrid.</p> - -<p>»Nej, hon är hård, hon.» Han lät piskan varligt snudda<span class="pagenum"><a name="Sid_13" id="Sid_13">[13]</a></span> -vid henne. Det bar i väg som en pil med den höghjuliga -kärran.</p> - -<p>»Såja, såja!» lugnade kusken.</p> - -<p>»Varför tog inte Magnusson Stella?»</p> - -<p>Kusken tittade till på henne. Det var för mörkt att -hon kunde se uttrycket i hans ansikte.</p> - -<p>»Stella? Nej, henne sålde kapten i förra veckan till -Boströms på Alby. Och hennes nåds hästar också.»</p> - -<p>Det var icke utan att det låg en ton av ogillande i -rösten. Gamla Magnusson tyckte aldrig om, att man -minskade stallbesättningen. »Kör jag för fort?» frågade -han, när fröken icke sade något.</p> - -<p>»Nej, nej ...»</p> - -<p>Sigrid var full med gråt. Allt var så rysligt. Olyckan, -skilsmässan från Erik, slut på sånglektionerna — tänk, -det hade hon glömt säga återbud om — och så nu hästarna. -Och mammas också. Det blir visst fler olyckor, -viskade det ur natten. Hon stirrade upp mot stjärnorna. -De lyste fryskalla, hårda. Det var något obarmhärtigt i -deras sätt att lysa. Aldrig hade hon sett stjärnorna se ut -på det viset. Hon skakade till.</p> - -<p>»Fryser fröken?» frågade Magnusson och makade pälsen -bättre omkring henne med ena handen. Vid denna -välmenta men oförsiktiga rörelse snuddade pisksnärten -åter vid Freja. Hon försökte slå upp med bakdelen och -tog till galopp.</p> - -<p>»Såja, flickan! Såja!» tröstade kusken och fick henne -att återta det snabba travandet.</p> - -<p>»Hon är lite’ sprallig av sig, i synnerhet, när det är -mörkt», sade Magnusson.</p> - -<p>Sigrid svarade icke. Hon var på det hela taget likgiltig -för allting. För henne kunde det gärna gå omkull i -diket. Vad gjorde det, om hon bröt halsen av sig? Hela -hennes värld hade ramlat som ett korthus. I kväll hade -de middag hos direktör Axelssons. Där skulle hon träffat<span class="pagenum"><a name="Sid_14" id="Sid_14">[14]</a></span> -Erik. Och i övermorgon skulle de gått på Teaterförbundets -stora maskerad. Och på lördagen skulle ...</p> - -<p>»Kanske jag skall tända vagnslyktorna?» frågade -kusken. »Det blir mörkt genom skogen.»</p> - -<p>»Inte för min del», svarade Sigrid. Det var riktigt bra, -att de kommo in i något ännu mörkare, så slapp hon -skämmas över att hon satt och grät stilla.</p> - -<p>När de nådde skogen, saktade Freja farten av sig -själv. Hon frustade och förlängde tyglarna med ideliga -halssträckningar. I backen gick det i skritt genom det -allra svartaste. Då började Magnusson berätta om hur -olyckan gått till. Kanske han tyckte själv, att mörkret -blev plågsamt. Det blev en lång och utförlig redogörelse -om hur kapten hade ridit ut strax efter middagen för att -bevista kommunalstämman. Se, det hade varit tal om -att man tänkte bygga ett nytt skolhus, och det hade kapten -givit sig både den och den på att det icke skulle bli -något av. Skatterna voro tillräckligt höga förut, och statar- -och torparungarna blevo bara högfärdstokiga av att -sitta och läsa biblisk historia i slottsrum. Kapten hade -talat vitt och brett på stämman för det hade Jönsson i -Vargtorp sagt för han hade varit där också. Se, Jönsson -hade elva ungar, han, och hade inget emot att hans -ungar läste biblisk historia i slottsrum, så det hade visst -varit litet hett emellan dem på mötet. Efteråt hade kapten -bjudit kyrkoherden, som var ordförande på mötet, -på supé på Stadshotellet, och där hade man visst varit -grundlig, för när Karlsson for in med mjölkskjutsen på -morgonen hade han mött kapten och patron Boström -ridande i kapp som galningar. Längre fram på dagen -hade Karlsson kommit hem med kapten på mjölkskjutsen -och Freja bunden efter. Kapten hade legat på landsvägen -blodig och sanslös, och Freja stod och betade ute -på ängen. Det hade icke varit mer än några hundra meter -från smedjan, som fröken visste, och icke mer än<span class="pagenum"><a name="Sid_15" id="Sid_15">[15]</a></span> -några steg från grinden till trädgården, så doktorn hade -sagt, att kapten troligen försökt ta grinden men att Freja -slagit i och hela ekipaget gått över. Patron på Alby -visste ingenting. De hade ridit hårt men skilts vid Albyvägen, -hade han sagt. Doktorn hade sagt, att det var -hjärnskakning det mesta och ruskat på sitt stora, vithåriga -huvud mycket, mycket betänksamt för det hade -Eva sagt, som hjälpte till.</p> - -<p>»Ja, och nu ligger kapten där orörlig för första gången -i sitt liv», slöt Magnusson sin långa berättelse.</p> - -<p>Sigrid hade kommit från sina egna tankar. Men hon -hade icke lust att fråga vidare. Magnusson, som troligen -fann henne otacksam att berätta något för, fann sig icke -föranlåten att vidare behandla ämnet eller ta upp något -nytt. Dessutom började Freja sätta bättre fart av sig -själv. De hade också lämnat skogen med Albys gamla -gård just i brynet. De togo av vägen till Bjurnäs, och -nu led det gott undan.</p> - -<p>Himlen hade fått en gröngul skiftning mot väster. -Bjurnäs började redan avteckna sig i en svag kontur. -Stjärnorna miste sitt kalla, bistra sken och liksom löstes -upp för gryningsljuset, flöto ut och blevo borta. Endast -över Bjurnäs höll sig länge en stilla, stor stjärna. Så -slocknade den också. Den nya dagen höll sitt inträde.</p> - -<p>Kärran rullade förbi sovande torp, små speglande sjöar -med ekor vid stranden. En och annan tupp gol. I björkarnas -späda, hängande grönska började morgonvinden -viska. Sigrid frös i sitt hjärta. Hemskt var det att fara -mot döden, när dagen gick in på nytt. Men så låg det -också frost på gärdena.</p> - -<p>Vid grinden bortom smedjan måste Magnusson av och -leda hästen igenom. Han visade på platsen, där olyckan -sades ha hänt. Där syntes inga spår.</p> - -<p>De körde längs trädgårdens skyddande, stora granhäck. -Ett och annat fruktträd hade redan slagit ut och räckte<span class="pagenum"><a name="Sid_16" id="Sid_16">[16]</a></span> -upp att visa sin skära eller vita blom. När de svängde -av in i den gamla alléen med sina hundraåriga lindar, vars -lövverk redan bildade ett grönt valv, skimrade Bjurnäs -huvudbyggnad i fonden med stora trappan. Sanden -knistrade, när de körde fram.</p> - -<p>Ingen människa syntes till på gården, men ett ansikte -tittade fram bakom geranierna inne i flygeln hos inspektorens, -och uppe i faderns rum brann ljus, det syntes -tydligt i gardinspringan. Sigrid gick uppför trappan. -Hon var stel och frusen. Porten var lyckligtvis öppen. -I vestibulen luktade det kyla, mögel, död, och nischerna -med de båda rostiga riddarerustningarna hade aldrig synts -henne så mörka och hemska.</p> - -<p>Medan Sigrid undrade, om hon först skulle väcka någon -av jungfrurna nere eller genast gå upp till fadern, -kom Eva ned för trappan från övre våningen. Hon var -rödögd och förgråten, och hennes gråa hårtestar hängde -i oreda kring det skrynkliga men goda, gamla ansiktet. -Sigrid tog henne i famn och kysste henne utan ett ord.</p> - -<p>Det dröjde en god stund, innan hon fick fram en -viskning om hur det stod till med kapten.</p> - -<p>»Kapten har slumrat till ett slag», viskade den gamla -trotjänarinnan tillbaka. »Han har frågat flera gånger -efter fröken», tillade hon och torkade ögonen med förklädsnibben. -»Doktorn har vakat hela natten hos honom, -men hennes nåd har gått och lagt sig. Hon var så förstörd. -Det är bäst fröken får något varmt i sig. Hon -fryser ju, stackarn, så hon skakar.»</p> - -<p>Eva klappade henne på kinden och förde henne med -sig in i sitt rum samt drog upp gardinen.</p> - -<p>»Här är varmt och gott åtminstone. Uppe hos fröken -har det icke hunnit bli ljumt ännu, fast vi eldat flera -brasor redan. Iskylan sedan vintern sitter ännu i stenväggarna. -Sätt sig nu, kära fröken, här i soffan så skall -jag få upp Ida så hon kan koka kaffe åtminstone. Jag<span class="pagenum"><a name="Sid_17" id="Sid_17">[17]</a></span> -sade till henne att hålla det varmt tills fröken kom, men -naturligtvis har hon somnat från alltihop. De unga har -ingen ansvarskänsla numer.»</p> - -<p>Med dessa ord gick hon. Det var ingen udd till Sigrid -i den sista meningen, det förstod hon, men ändå gjorde -den ont. Det var endast riktat mot pigan, som somnat.</p> - -<p>De unga har ingen ansvarskänsla numer, upprepade -Sigrid tyst för sig själv. Hade hon icke ansvarskänsla? -Hon, som genast reste hem från Erik och allt? Icke ett -ögonblick hade hon tvekat, det visste hon med sig själv. -Men var det ansvarskänslan, som gjorde det? Var det -icke snarare en naturlig reflexhandling inför telegrammets -maning? Ansvarskänsla? Vad skulle hon ha för -ansvarskänsla? Både far och mor hade velat, att hon -skulle resa till huvudstaden för att utbilda rösten hos -Bratt, som hade ett stort namn. Det var väl ansvarskänsla -att lyda sina föräldrars öppet uttalade önskningar. -Och ändå ...</p> - -<p>Sigrid satt fortfarande med pälskappan på sig. Hon -stirrade på den utbrunna brasans mäktiga glödhög. Det -var som ett miniatyrslott i aftonsol. Det brann och flammade -i böljande, röda vågor på murarna. Där voro fönstren, -som lyste eld, och där uppe stodo tinnarna och tornen -med gråa skuggor mellan sig. Det var natten, som -kröp fram mellan taktegeln. Och vallgraven därnere var -redan svart med en och annan röd reflex. Där låg vindbryggan -nere. Det lyste blod på dess ena kant. Där tittade -ett ansikte med kroknäsa och knävelborrar fram i -vaktrummet på sidan, och där stucko ett par slungor -fram sina mörka gap. Varför var vindbryggan öppen? -Vem väntade man på?</p> - -<p>Slottet blev gråare, mörkare. Murarnas aftonglans -slocknade. Det var mycket tyst och stilla. Tinnarna fingo -spökaktigt grått över sig. Ett torn vacklade och störtade<span class="pagenum"><a name="Sid_18" id="Sid_18">[18]</a></span> -in. Murarna sprucko, och med ett hastigt uppflammande -låg drömslottet i spillror.</p> - -<p>Sigrid reste sig och gick fram till fönstret. Ute rullade -dimmorna över fälten. Kunde det verkligen vara -frosten, som ännu låg kvar därute långt borta på andra -sidan sjön? Sigrid ryste och svepte kappan fastare om -sig. Hon kunde icke låta bli att se på fönsterpostens djup. -Det var minst en meter. Åh, dessa murar, dessa murar!</p> - -<p>Lyckligtvis kom Eva med kaffet rykande varmt.</p> - -<p>»Jag gjorde iordning det själv», förklarade hon. »Ida -var naturligtvis ute. Gud vet var människan håller hus -om nätterna!»</p> - -<p>Denna något bittra reflexion följdes av ett visst råd: -»Drick nu medan det är riktigt varmt, kära fröken. Det -skall göra gott. Vi skall lägga på mer ved också.»</p> - -<p>Sedan hon slagit i Sigrids kopp, kastade hon in några -björkkubbar i kakelugnen. Nu var drömslottet hopplöst -förstört.</p> - -<p>»Det tar sig snart», tröstade Eva.</p> - -<p>Hon ställde sig att med ett verkligt lyckligt uttryck -i ansiktet åse hur Sigrid drack sitt kaffe.</p> - -<p>»Doppa också, kära fröken», rådde hon. »Jaså, där -ha vi människan», utropade hon, när dörren öppnades -och husan trädde in med en gräddsnäcka i hand.</p> - -<p>Människan var stor och stark, medelålders och med -lingult hår, som låg hopsurrat i nacken. Vacker var hon -icke att skåda men såg godmodig ut. Hon neg för fröken.</p> - -<p>»Jag begriper inte», sade hon, »vad Eva skulle lägga -sig i mitt kaffe för. Jag hade gjort eld för länge sedan, -det såg hon väl, och skulle bara ned efter tjocka grädden -i källaren.»</p> - -<p>»Jag har inte lagt mig i hennes kaffe», förklarade Eva -mycket logiskt. »Det var en faslig tid att gå efter grädden! -Jag tyckte det var mycket bättre, att fröken fick<span class="pagenum"><a name="Sid_19" id="Sid_19">[19]</a></span> -kaffet med detsamma även om hon fick hålla tillgodo med -den tunna grädden.»</p> - -<p>Människan svarade ingenting härpå. Hon satte bara -gräddsnäckan på bordet och gick sin väg utan ett ord.</p> - -<p>»Jag vet nog var hon var», sade Eva menande. Ett -leende kröp fram i munvinklarna, men hon fick icke tid -att utbreda sig vidare över ämnet, ty Sigrid tömde hastigt -kaffekoppen och frågade, om Eva trodde, att man kunde -gå upp till kapten nu. Hon avskydde paniskt allt skvaller, -mest pigskvaller även om det kom från den gamla, -hederliga, goda Evas mun. Hon hade icke förgäves tillbragt -vintern i ett Stockholmspensionat.</p> - -<p>Eva skulle höra efter. Hon kom strax ned med besked. -Kapten sov ännu, och doktorn hade också somnat -i stolen bredvid sängen. Det var bäst att låta dem vara. -Men hennes nåd var vaken och hade hört skjutsen komma -samt bad, att fröken genast skulle komma upp.</p> - -<p>Sigrid dröjde icke att lyda. Hur litet hon och modern -än hade gemensamt med varandra, smälte alla små gångna -ojämnheter bort inför sorgen, som drabbat dem båda.</p> - -<p>Eva och hon tassade tysta uppför trappan. Dörren till -kaptens rum stod en smula på glänt. De lyssnade båda -vid den men hörde icke annat än de sovandes andedrag. -Eva vinkade avböjande till Sigrid och gick in till kaptenen.</p> - -<p>Moderns dörr stod också på glänt. Det var som om -alla, som sovo, väntade en objuden gäst, för vilken inga -lås och vreden höllo.</p> - -<p>Hennes nåd hade båda ljusen tända på nattduksbordet. -Hennes oformligt stora kropp avtecknade sig under -täcket. Ansiktet, som trots sin förgråtna prägel dock -hade ett visst mått av höghet, som alltid skrämt Sigrid, -lyste upp av glädje, och hon sträckte båda armarna mot -dottern, som snyftande kastade sig i dem.</p> - -<p>Sedan de gråtit slut, kom ungefär samma förklaring<span class="pagenum"><a name="Sid_20" id="Sid_20">[20]</a></span> -över olyckan, som kusken avgivit, ehuru tillsatt med -bittra klagomål över Pers vildhet. Aldrig kunde han -hålla måtta. Aldrig kunde han rida som en annan människa. -Nu var allt slut, allt, det visste hon. Det kunde -hon se på doktorn. Man behövde icke ta miste på hans -ansiktsuttryck, när han fick se Per ligga där i sängen. -Det hela var bara en fråga om timmar. Vad skulle det -nu bli av dem båda?</p> - -<p>De vaggade varandra i armarna, där modern satt upprätt -i sängen med dottern i famn. Genom all sorgen urskilde -dock Sigrid tydligt en smärtsam förnimmelse av -att moderns klagan icke så mycket rörde fadern som icke -mer dem båda och framför allt henne själv. »Ock jag, -som så ofta bett Per att vara försiktig, att fara fram -varligt. Han är icke längre en ung löjtnant, som kan -leva tokig, utan en gammal man, som har förpliktelser -mot sig och de sina. Men så var det alltid, alltid! Inga -hänsyn vare sig hit eller dit. Bara storma på. Och jämt -och samt skulle han ta Freja, fast han visste hur galen -hon var. I stället för att behålla Stella, som var from -och sedig, sålde han henne. Och inte bara henne utan -tänk också båda mina vackra vagnshästar. Jag förstår -honom inte, har aldrig förstått honom, lika litet, som -han förstått mig.»</p> - -<p>Sigrid drog sig tillbaka mitt ur omfamningen. Anklagelsen -mot fadern var henne för stark i detta ögonblick, -när han låg därinne i sitt rum och hans liv kunde räknas -i några få timmar. Modern sjönk utmattad ned på kuddarna -och drog upp täcket.</p> - -<p>»Kära barn, varför stänger du inte dörren efter dig! -Du släpper in en kyla från salongen, som isar ända in i -märg och ben.»</p> - -<p>Sigrid gick bort och stängde dörren. Hon ville ha -sagt något om, att hon trodde, att modern ville ha dörren -öppen, men tyckte, att det icke tjänade någonting till<span class="pagenum"><a name="Sid_21" id="Sid_21">[21]</a></span> -att svara. Hon kände moderns hysteriska sätt att ta saker -och ting.</p> - -<p>»Jag tror ni vill ta döden på mig också», mumlade -hennes nåd. »Vilken natt! Vilken natt! Jag har inte fått -en blund i mina ögon.»</p> - -<p>Hon slöt ögonen trött. Sigrid gick fram till sängen -igen och satte sig på stolen bredvid. De båda ljuslågorna -fläktade för luftdraget. Mellan de tunga silverstakarna -stod en parfymflaska och en puderask i emalj -med Bjurcronas vapen.</p> - -<p>Sigrid satt och såg på modern. Den gamla känslan av -att aldrig veta, om modern spelade teater eller gav verklighet, -smög sig på henne. Modern var påfallande vacker -ehuru dragen något försvunno i fetma. Näsan var fint -böjd, pannan klar och hög, och ögonlocken voro stora och -kupiga, där de lågo slutna. Ögonfransarna voro långa -och svarta, och håret, som hon icke löst upp för natten -utan ännu bibehöll i mörkbruna vågor, bildade en verkligt -vacker ram kring ansiktet. De få silverstråna här och -var klädde bara. Hon kunde gott likna en sovande drottning. -Det enda, som störde, var munnen. Den var bred, -och läpparna voro tjocka och röda.</p> - -<p>Modern öppnade långsamt ögonlocken. En stund sågo -de på varandra.</p> - -<p>»Du tycker visst jag ser förfärlig ut», sade modern till -sist. Hon strök tillbaka en hårlock vid örat. »Jag var -så trött, kära barn, att jag gick i säng utan att reda håret.»</p> - -<p>När Sigrid icke svarade något, vaknade moderskänslan.</p> - -<p>»Du är trött själv kan jag se. Jag vet inte, om de gjort -i ordning ditt rum. Jag sade till, att de skulle elda hos -dig, men alla människor tappade huvudet, när de kom -hem med Per. Och jag orkade verkligen icke tänka på -allting. Du förlåter mig?»</p> - -<p>Hon sträckte handen fram mot Sigrid, som böjde sig<span class="pagenum"><a name="Sid_22" id="Sid_22">[22]</a></span> -ned och kysste den. I all sorgen fanns det dock en, som -var olyckligare än hon själv. Det var hennes egen mor, -som ännu icke — ännu icke ...</p> - -<p>»Du kan också lägga dig på schäslongen därborta. -Be Eva, att hon skaffar dig några täcken så länge. En -sådan vår vi har! En sådan vår! Frosten ligger kvar -långt fram på morgnarna, sade Per i går. Han var ute -och satte ryssjor tidigt på morgonen. Han kunde naturligtvis -inte låta Fiskar-Anders sköta om det. Men så -är det alltid!»</p> - -<p>»Han tyckte kanske det var roligt», försökte Sigrid.</p> - -<p>»Roligt? Jag vet inte jag brukar få ha roligt.»</p> - -<p>»Ja, men mamma, nu är du verkligen ...»</p> - -<p>»Förlåt, barn lilla! Jag är så förstörd. Gå och säg till -Eva nu, så tar hon in täcken åt dig. Man ligger inte alls -dåligt på den där schäslongen.»</p> - -<p>»Jag tror hellre jag går upp på mitt rum», sade Sigrid. -»Solen skall väl snart vara uppe.»</p> - -<p>»Solen! Inte finns det någon sol i det här landet. Kom -och kyss mig först, innan du går, Sigrid. Jag har sannerligen -om någon behov av ömhet i denna stund.»</p> - -<p>Sigrid fullgjorde plikten och sade godnatt.</p> - -<p>»Du kan gärna släcka, innan du går, så kanske jag -kan få blunda till en stund», sade modern.</p> - -<p>»Blir det något, får ni väcka mig. Godnatt, barn!» -tillade hon, vände med en suck sin tunga kropp på sidan -och drog täcket över örat.</p> - -<p>Sigrid släckte ljusen, trevade sig bort till dörren och -gick ut och stängde den stilla. Hon fortsatte genom salongen, -där de gamla familjeporträtten sågo dystrare ut -än vanligt i den gråa morgonbelysningen, samt passerade -genom den stora matsalen med de tunga ekmöblerna och -smög sig på tå in i biblioteket, där papperen flöto på -skrivbordet i oordning. Hon lyssnade vid dörren till -faderns sängkammare bredvid. Samma ljud som förut.<span class="pagenum"><a name="Sid_23" id="Sid_23">[23]</a></span> -Tunga djupa andedrag. Då och då ett gurglande som -om luften tröt. Det var säkert fadern själv.</p> - -<p>Sigrid undrade, om hon skulle säga till Eva, att hon -gick upp till sig själv och lade sig. Vid närmare eftertanke -fann hon det onödigt. Det kunde Eva förstå ändå.</p> - -<p>Sigrid smög sig ut i hallen och uppför trappan till -översta våningen. Hon kände sig själv som ett spöke, -en anmoder från gamla dagar, som vankade omkring i -slottet i oro över att någon i släkten skulle gå bort. Hon -var riktigt kuslig till mods, när hon skulle passera vinden -med de stora, mäktiga bjälkarna, som buro taket, -och det gamla urverket till klockan, som alltid såg så -fantastiskt ut och minde henne ständigt om något slags -tortyrredskap med linor, hjul och lod. Där var också -så pass mörkt att hon måste treva sig fram. Hon väntade, -att när som helst känna något kallt och fuktigt -möta. Urverket tickade tungt, ansträngt och hårt som -om kraften höll på att tryta, och golvtiljorna knarrade -till då och då hur försiktigt hon än smög sig fram. Allt -gav intryck av att något höll på att brista, gå i sär.</p> - -<p>Sigrid blev alldeles vettskrämd, när hon hörde någon -röra sig inne i hennes rum, vars dörr hon just nått. Det -var alldeles tydligt, att någon fanns därinne. Det hasade -och knastrade. Ett metalliskt ljud hördes, och så kom -det försiktiga fotsteg mot dörren. Sigrid var för rädd -att skrika.</p> - -<p>I samma ögonblick öppnades dörren, och husan visade -sig. Hon blev lika rädd hon. Sedan förklarade hon, att -hon gått upp för att lägga in mera ved i kakelugnen. Då -förstod Sigrid de mystiska ljuden och tackade.</p> - -<p>När Sigrid blev ensam, gick hon bort och kände på -kakelugnen. Det skönt blåmönstrade, gamla Mariebergskaklet -var glödhett, men luften inne i det stora, runda -tornrummet var ändock knappt ljum. Sigrids andedräkt -syntes, när hon riktigt pustade ut. De båda djupa fönsternischerna<span class="pagenum"><a name="Sid_24" id="Sid_24">[24]</a></span> -voro icke heller vidare täta på sidorna om -fönsterramarna. Där gapade långa sprickor längs efter, -och luften stod in frisk och sval.</p> - -<p>Ändå kom det en skön hemkänsla över Sigrid. Allt -var orört, precis som när hon lämnade det för länge sedan. -De skära kretonggardinerna, den gamla eksängen -med rosafärgade sidenomhängen, fästade samman i en -pösig rosett mitt över, spegeln med sin facetterade glasram, -Hauptska inlagda byrån med rokokoklockan ovanpå, -de gamla kopparsticken på väggen i sina svarta, blanka -ramar — allt fanns kvar. Och golvet var ännu täckt med -den tjocka Brüsselmattan, hur nött den än var. Där hade -nog gamla Eva lagt tidningspapper under för att hålla -golvkylan ute.</p> - -<p>Sigrid gick fram till sängen och drog bort det tjocka, -röda sidentäcket för att den lilla värme, som fanns, skulle -kunna krypa ned i sängkläderna. Hon lade handen på -lakanet. Det var bra kallt, men hon kände tydligt, att -man lagt en filt under lakanet. Den snälla, rara, omtänksamma -Eva! Det var annat det än i pensionatet.</p> - -<p>Sigrid kände sig riktigt varm. Hon tog pälskappan av -sig. Den kunde hon åtminstone undvara. Så kom hon -att tänka på sin kappsäck. Den hade hon glömt nere i -hallen. Så tråkigt! Nu skulle hon behöva springa ned -efter den. Hon kunde icke gärna gå i säng utan att borsta -tänderna. Och nattlinne sedan!</p> - -<p>Hon oroade sig i onödan. Någon hade tagit upp hennes -kappsäck. Den stod på sidan om byrån. Det var därför -hon inte sett den.</p> - -<p>Hon skyndade att göra sig i ordning för natten. Hon -blev på en gång så trött. Men innan hon gick till sängs, -tog hon ändå en blick genom fönstren över nejden. Hon -såg ängar och gärden, där dimmorna ännu rullade fram, -men hon kunde också se vädertuppen borta på Bjurnäs -kyrka. Den började redan lysa. Solen höll visst på att<span class="pagenum"><a name="Sid_25" id="Sid_25">[25]</a></span> -gå upp. Nere vid stallet var Magnusson i farten, och -ur statarebyggnadens skorsten stod röken upp. Hönsen -hade redan hunnit ut på backen vid ladugårdslängan och -Felix, den stora prakttuppen, stod som vanligt högst upp -och gol. Allt började en ny dag. Det var bara han därnere -inunder, som aldrig mer skulle stiga upp.</p> - -<p>»Stackars lilla pappa», mumlade Sigrid och skyndade -sig i säng. Hon frös så att hon skakade.</p> - -<p>Vad skulle det bli av dem?</p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_26" id="Sid_26">[26]</a></span></p> - -<h2>II.</h2> - -<p>Det var långt lidet på dagen, då Sigrid vaknade vid -att någon rörde vid hennes arm. Eva stod vid sängen -med kaffebrickan.</p> - -<p>»Ja, fröken får förlåta mig, att jag väckte, men kapten -ser ut att börja återfå sansen, så det kanske är bäst att -hålla sig färdig. Hon hinner mycket gott att få sig kaffe -först. Fröken får ursäkta, att jag måste ned med detsamma. -Doktorn behöver mig nog, men jag ville inte -låta husan väcka. Hon är som en träklump. Gör sig -ingen brådska. Jag skall säga till, om det skulle bli något.»</p> - -<p>Hon gick vänligt mysande. Sigrid skyndade att klä -sig och dricka kaffe. Sedan sprang hon ned till fadern.</p> - -<p>Mycket, mycket försiktigt öppnade hon dörren till hans -rum. Det var bara Eva inne hos honom. Doktorn hade -gått ned för att äta.</p> - -<p>»Se där har vi henne redan, kapten», förklarade Eva -nästan muntert. »Stig fram fröken lilla, det är inte farligt! -Kapten är riktigt duktig i dag.»</p> - -<p>Sigrid hastade fram, såg ett ombundet huvud i sängen, -ett par stora, stelt blickande ögon, som hon icke kände -igen, och föll på knä vid sängen:</p> - -<p>»Kära, lilla pappa!» Hon kysste hans hand, hans arm.</p> - -<p>När hon snyftat slut, såg hon upp. De stela ögonen -sågo rätt upp i taket. Det var ännu icke mycket medvetande -i dem, och de flyttade på sig mycket, mycket långsamt, -liksom med allra största svårighet. Han ville tydligen -mycket gärna vända dem mot dottern, men det var<span class="pagenum"><a name="Sid_27" id="Sid_27">[27]</a></span> -förenat med stor möda. Till slut fann han på att vrida -en smula på huvudet för att få se vem som talade till -honom. Läpparna rörde sig.</p> - -<p>»Stilla! Stilla!» varnade Eva. »Han hör visserligen inte -ännu vad vi säger, påstår doktorn, men han kan säga ett -och annat ord själv. Hör bara!»</p> - -<p>Båda lutade sig fram över honom.</p> - -<p>»Sigrid», sade han svagt. Det lät som det kom långt, -långt bortifrån.</p> - -<p>»Ja, pappa, här är jag», sade Sigrid och tog hans hand.</p> - -<p>Hans ögon sågo på henne utan att förstå. Han hade -ännu icke fullt återvänt till livet. Han var på gränsen -mellan två världar, den skuggfyllda och den solklara. -Medvetandet stapplade på kryckor mellan dem, sökte sig -fram halvblint.</p> - -<p>Sigrid var djupt gripen. Så hade hon icke tänkt sig -återse fadern. Hon hade visserligen trott, att han skulle -bära svåra spår efter olyckan, men denna outsägliga -hjälplöshet var nästan värre. Den högreste och välbyggde -Per Bjurcrona, alltid med gungande kraft i hela gestalten -och med lysande klarblå ögon, hade förvandlats till ett -hjälplöst bylte, varur ett par stela porslinsögon stirrade. -De delar av ansiktet, som icke höljdes av det vita bandaget, -hade mist den praktfulla bronsfärgen, som alla på -trakten avundades Bjurcrona, och redan fått en elfenbensartad -anstrykning, som skrämde Sigrid. Det var som -om allt blod lämnat den kraftfulle gestalten och det bara -fanns ett skört skal kvar, som kunde brista, falla in när -som helst. Till och med de starka händerna med sina -långa fingrar, som tyglat så många galna hästar, hade fått -något benrangelsartat över sig. Fet hade Per Bjurcrona -aldrig varit, men att en människa så hastigt kunde förändra -sig hade Sigrid aldrig trott. Hon mindes, att modern -skrivit något om att pappa varit dålig en tid för -flera månader tillbaka. Det kunde möjligen förklara.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_28" id="Sid_28">[28]</a></span></p> - -<p>Han kommer aldrig upp, tänkte hon, där hon satte sig -på stolen bredvid sängen. Hon smekte sakta hans hand. -Den var underligt kall och känslolös.</p> - -<p>Hon såg frågande på Eva. Denna skakade på huvudet.</p> - -<p>»Bäst fröken går ned och språkar med doktorn så får -hon själv höra. Jag begriper ingenting.»</p> - -<p>Sigrid satt kvar. Hon var allt för rädd, att något -skulle hända, om hon lämnade fadern. Hon hjälpte om -en stund Eva att ordna sängen så gott som möjligt utan -att rubba den sjuke.</p> - -<p>»Hon är riktigt duktig», prisade Eva.</p> - -<p>Efter en dryg timma kom doktorn in. Han såg trött -ut men nickade glatt åt Sigrid och tryckte hennes hand -fast.</p> - -<p>»Nu skall vi inte sitta där och hänga», förklarade han, -»utan gå ut och röra på oss. Med Per är det ingen fara -för tillfället. Han kan ligga så där, många dagar. Huvudsumman -är, att han får vara fullständigt i ro ännu -så länge.»</p> - -<p>Han tog Sigrid milt under armen och förde henne med -sig ut i hallen. Kaminen var påfyrad och brann friskt.</p> - -<p>»Sätt sig nu så får vi talas vid», befallde han. Som -gammal militärläkare hade han en inrotad vana att då -och då återfalla i kommandotonen och tilltala civila som -rekryter likadant. Länge varade dessa återfall icke. -Hans spelande glada och goda ögon motsade också befallningens -skärpa, och den gest, varmed han strök över -sitt vita stubbhår, hade ingenting av knektmorskhet i sig.</p> - -<p>»Jaja, hon får naturligtvis göra som hon vill», skämtade -han, när Sigrid förblev stående. »Men jag sätter -mig, det får fröken ursäkta mig för, jag är trött. Vi -ha hållit på här ett dygn snart i ett sträck. Gumman Eva -är beundransvärd.» Han log brett.</p> - -<p>Sigrid satte sig. Hon såg oavvänt på det rödfriska anletet.<span class="pagenum"><a name="Sid_29" id="Sid_29">[29]</a></span> -Hur kan han skratta, tänkte hon, när pappa ligger -där ...?</p> - -<p>Doktor Enander makade stolen närmare hennes.</p> - -<p>»Låt oss nu tala förstånd», sade han. »Fröken är gammal -nog att förstå, att ingen kan göra anspråk på att få -leva evigt. Per lika litet som andra. Jag vill härmed icke -säga, att han kommer att dö nu genast eller inom några -dagar. Han kan leva eller dö. Därom vet jag intet. Med -hans starka natur, hans seghet och framförallt med hans -oerhörda livsvilja skulle det mycket väl kunna hända, att -han en vacker dag sitter på hästryggen igen. Dock icke -på Freja, hoppas jag.»</p> - -<p>Doktorn tog en pris ur snusdosan och bjöd Sigrid -dosan.</p> - -<p>»Nej, naturligtvis, det borde jag förstå, att en ung, -vacker flicka icke har samma ovanor som en gammal -knektbårdskärare.» Han skrattade till.</p> - -<p>»Vad hennes nåd tänker om olyckan, vet jag inte. Hon -har mest gjort oss besvär med sina gråt- och svimningsattacker. -Mamma är nervös efter vad jag kan förstå?»</p> - -<p>Sigrid nickade till svar.</p> - -<p>»Nu skall vi bara se till att hålla humöret uppe. En -olycka blir inte hjälpt med att andra människor tappa -huvudet. Tvärtom. Det är just då vi skall anspänna vår -kraft, våra nerver. Jag litar alltså på fröken.»</p> - -<p>Hans blick blev hastigt allvarlig och prövande.</p> - -<p>»Hur gammal är fröken?» frågade han.</p> - -<p>»Nyss fyllda tjugufyra», svarade Sigrid.</p> - -<p>»Då har man trampat ut barnskorna», fortsatte doktorn. -»Jag måste resa hem oförtövat. Har en svårt sjuk -i staden. Jag kan inte gärna lämna honom i sticket för -Pers skull. Den andre är också en gammal, god vän. -Alltså får fröken nu överta min roll och bli den starka -och styrande. Om jag kan få fatt i någon sköterska, skall -jag genast skicka över henne, så fort jag kommer till staden.<span class="pagenum"><a name="Sid_30" id="Sid_30">[30]</a></span> -Senast i morgon bittida är jag tillbaka, kanske -också redan i kväll.»</p> - -<p>»Vad är det åt pappa?» frågade Sigrid. »Är han svårt -skadad?»</p> - -<p>»Han är bra sönderslagen i huvudet, det måste jag -säga. Han har tydligen fått sig en hård törn, när hästen -gick över. Ena nyckelbenet är brutet, och han har en -svår utgjutning i sidan. Allt det där kan nog reda upp -sig. Det värsta är att man inte kan säga, om det är några -inre komplikationer. Hjärnan har fått sig en skakning, -det märks nog. Det kan nog bli bra. Värre är om det -skulle tillstöta något annat. Det är med människor som -med klockor, som skadats. De stanna lätt, sedan de gått -en tid. För närvarande finns det ingenting att göra. Byta -omslagen så försiktigt som möjligt och annars låta honom -vara och lita på naturen. Hjärnan måste först lugna sig. -Vad medicinen beträffar, har jag sagt allt till Eva. Mamma -tror jag inte vi kan lita mycket på. Kunde vi bara -flytta honom, vore det bäst, att han kom in på sjukhuset, -men det går inte ännu. Sedan kanske vi kan ta en Röntgen -av honom. Jag tycker icke om den där utgjutningen -i sidan. Ja, nu vet fröken ungefär hur det står till med -pappa. Någon ögonblicklig fara är det inte, så mycket -är säkert. Nu måste jag ge mig av. Förlora icke modet. -Han har jättekrafter. En vanlig dödlig skulle kollaberat -med detsamma för en sådan smäll.»</p> - -<p>De gingo in till den sjuke. Han låg likadan. Doktorn -böjde sig ned över honom och såg på honom.</p> - -<p>»Ja, adjö med dig, Per», sade han långsamt och tydligt. -»Jag kommer igen.»</p> - -<p>Per Bjurcrona tycktes icke bekymra sig om dessa -tröstande ord.</p> - -<p>»Eva», viskade han sakta som förut.</p> - -<p>»Se, se!» sade doktorn. »Gumman har redan slagit mig<span class="pagenum"><a name="Sid_31" id="Sid_31">[31]</a></span> -ur brädet! Alltså, det blir som jag sagt. En tesked varannan -timme.»</p> - -<p>Han klappade Eva på axeln.</p> - -<p>»Jag litar på henne. Hon har varit i krig förut», skämtade -han. »Vill han ha en skvätt vin eller konjak, så låt -honom få det. Det dör han icke av. Föda skall vi däremot -undvika. Han har kapital att dra på ännu. Och -så lämna honom i fred så mycket som möjligt. Låt honom -icke prata för mycket, om han kommer till sans riktigt. -I värsta fall får ni ringa till mig, fast jag icke tror, -att det behövs.»</p> - -<p>Han tryckte Sigrids hand och gick. Hon ville följa -honom ut, men han avböjde det med förklaringen, att -han hittade ned själv. Strax efter hörde hon skjutsen -fara.</p> - -<p>Eva viskade till fröken, att hon skulle gå och lägga -sig, men Sigrid svarade, att hon visst icke behövde det -utan att det vore mycket bättre, om Eva gick och lade -sig.</p> - -<p>»Jag skall sköta om pappa», förklarade hon.</p> - -<p>Det ville naturligtvis icke Eva. Så satte de sig båda -att vänta, Eva borta i soffan, men Sigrid på stolen vid -sängen.</p> - -<p>Det blev långa och många timmar, endast avbrutna av -den hjälp de kunde bringa den sjuke, när han rörde sig. -En gång kom det bud från hennes nåd för att spörja hur -det var med kapten, men annars bildade det stora, höga -rummet en sluten värld för sig. Sigrid vägrade envist att -gå ned för att äta. Hon var icke hungrig. Men hon så -gott som tvingade Eva att gå ned för att styrka sig.</p> - -<p>»Jag är ung, men du är gammal», var den enkla bevisföringen.</p> - -<p>Framåt kvällen kom kapten till full sans. Det var strax -efter att Sigrid hade givit honom den föreskrivna teskeden -av medicinen. Eva hade just tänt lampan på bordet<span class="pagenum"><a name="Sid_32" id="Sid_32">[32]</a></span> -bakom sängen och ordnade med skärmen så att ljuset icke -skulle genera den sjuke.</p> - -<p>»Vatten», sade Per Bjurcrona med sin vanliga, något -kärva röst.</p> - -<p>Båda kvinnorna kappades om att ge honom det. Sigrid -kom först och fuktade hans läppar.</p> - -<p>»Jaså, du är hemma», sade han. Hans blick var klar -och lugn. »Vad har ni gjort med mitt huvud?» frågade -han. »Det dunkar.»</p> - -<p>»Stilla! Kapten måste ligga alldeles stilla», varnade -Eva, när han gjorde ansats till att resa sig.</p> - -<p>»Pappa har gjort sig illa, mycket illa», sade Sigrid och -kysste hans kind.</p> - -<p>Per Bjurcrona sökte i sitt minne. Det ena ögonbrynet -som var alldeles fritt från bandaget, rynkade sig, och båda -ögonen fingo en metallblå skärpa. Han såg ut som om -han stode i begrepp att sätta över ett svårt hinder.</p> - -<p>»Javisst», sade han. »Hon gick över, Freja. Jag ville -ta grinden till trädgården. Hon snubblade och slog i. -Nu minns jag. Hur gick det med henne?»</p> - -<p>»Vilken menar pappa?»</p> - -<p>»Stoet förstås.»</p> - -<p>»Freja?» frågade Sigrid. Hon var så häpen att hon -icke kom sig för att tala om att hon åkt hem efter Freja.</p> - -<p>»Javisst!» Kaptens röst lät ännu vresigare. »Bröt hon -halsen av sig, hon med?»</p> - -<p>»Kapten har visst inte brutit halsen av sig,» upplyste -den välvilliga trotjänarinnan.</p> - -<p>»Tack för nyheten», sade den sjuke. Munnen försökte -le.</p> - -<p>»Och vad Freja beträffar har det inte bekommit henne -ett dugg. Magnusson skjutsade hem fröken med henne -i dag på morgonen.»</p> - -<p>»Hur länge har jag legat så här?» frågade kapten.</p> - -<p>»Pappa har bara legat något över ett dygn», sade Sigrid.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_33" id="Sid_33">[33]</a></span></p> - -<p>»Och du har redan hunnit hem?»</p> - -<p>»Mamma telegraferade.»</p> - -<p>Per Bjurcrona såg mycket eftertänksamt på henne.</p> - -<p>»Jaså, mamma telegraferade. Är det så dåligt med -mig?»</p> - -<p>Han vände bort blicken från dottern och fäste den i -taket. Det såg ut som om ögonen blevo blankare. Sigrid -böjde sig ned över honom och kysste honom.</p> - -<p>»Det är ingenting farligt, pappa», tröstade hon.</p> - -<p>Per Bjurcrona inlät sig icke på någon vidare diskussion -om det ämnet för tillfället. Han låg länge tyst, innan -han frågade vad klockan var.</p> - -<p>»Hon slog nyss sju», sade Eva.</p> - -<p>»Varför är det så mörkt härinne», sade den sjuke. -»Tänd mera ljus och så ge mig en slurk konjak med vatten -i. Men kallt!»</p> - -<p>Eva försvann genast. Ingen såg, att hon grät i glädje -över att kapten var så pass bra att han kunde kommendera -igen. Då var det hopp om livet.</p> - -<p>»Har doktorn varit här?» frågade Per Bjurcrona.</p> - -<p>»Doktor Enander for nyss», sade Sigrid.</p> - -<p>»Tyckte jag inte jag såg honom! Nå, vad sade han?»</p> - -<p>»Åh, bara att pappa skulle ligga alldeles stilla. Han -kommer igen i kväll eller i morgon bittida.»</p> - -<p>»Var det sådan brådska?» Per Bjurcronas röst fick -en klang, som Sigrid genast förstod. Hon skyndade sig -också att säga, att det visst icke var något farligt bara -fadern höll sig alldeles stilla och lugn.</p> - -<p>»Farligt?» frågade han. »Vad menar du med farligt? -Dö? En karl skall icke vara rädd för döden. Nej, det -är icke det, Sigrid. Icke det.»</p> - -<p>Vad det var för något annat, som oroade honom, talade -han icke om. Sigrid ville icke fråga. Det var bäst -att lämna honom i fred. Kanske han kunde sova igen. -Per Bjurcrona låg länge och funderade, medan Sigrid<span class="pagenum"><a name="Sid_34" id="Sid_34">[34]</a></span> -sakta smekte hans hand. Han höjde den och såg på den. -Så lät han den sjunka. Det syntes han ogillade dess utseende, -ty en stund efteråt lyfte han upp den andra och -tittade på den. Synen var tydligen lika bedrövlig. De -skulle aldrig tygla några hästar mer.</p> - -<p>När Eva kom med konjaken och vattnet, sväljde han -det begärligt.</p> - -<p>»Ge mig ett ägg! Jag är hungrig», tillade han.</p> - -<p>»Pappa skall inte äta något, sade doktorn.»</p> - -<p>»Jaså. Han sade det. Ge mig två ägg, Eva! Två -stekta! Kvickt!»</p> - -<p>Eva log av förtjusning och skyndade ut.</p> - -<p>»De där medicinmännen skall alltid vikta sig. Jag vet -bäst vad jag tål», förklarade han.</p> - -<p>Per Bjurcrona var icke den, som lät någon annan kommendera. -Hade han varit böjligare i viljan, hade han -slutat som överste, kanske general, ty han hade klart förstånd -och hade gått igenom krigshögskolan med bästa -betygen. Men han förblev i tjänsten vad kamraterna kallade -»indisciplinär» och slöt i regementet så fort han blev -förbigången till majorsbeställningen. Viljan var hans -styrka men också hans fördärv. Han hade svårt att underordna -sig och ta emot snubbor med detta olympiska -lugn, som är den bästa faktorn för att stiga högt på samhällets -något vingliga stege. Kamraterna skänkte honom -en gång vid en julfest på regementet en sked, urklippt i -tjockt papp, varpå regementets kvickaste officer präntat -den sköna livsmaximen »Tag skeden i vacker hand».</p> - -<p>Per Bjurcrona lärde sig aldrig det. Hennes nåd kallade -det vildhet hos honom. Vad Sigrid beträffar, älskade -hon fadern med alla hans fel och alla hans förtjänster. -Hon hade icke heller hjärta att säga honom emot, när -Eva kom med det befallda och matade honom.</p> - -<p>»Öppna! Här är hett som i en masugn», sade Per Bjurcrona. -Sigrid gick bort och slog upp båda fönstren. Fönstren<span class="pagenum"><a name="Sid_35" id="Sid_35">[35]</a></span> -vette mot nordväst. Det var därför himlen ännu -behöll vårkvällens gulgröna skiftning, denna nordens -längtansfärg till södern.</p> - -<p>När Per Bjurcrona mättat sin vilja, befallde han de -båda kvinnorna att gå och lägga sig. Han tänkte sova, -vilken tanke han också omedelbart satte i verket. Han -somnade och snarkade.</p> - -<p>Framåt tiotiden på kvällen kom doktor Enander tillbaka. -Av Sigrid, som fullständigt åsidosatt faderns -kommando att gå och lägga sig och vakade inne i sjukrummet, -fick doktorn reda på vad som tilldragit sig.</p> - -<p>»Ja, den Per Bjurcrona! Han är sig alltid lik», muttrade -Enander och gick fram och såg på den sovande.</p> - -<p>»Här är ingenting att göra, bara vänta», sade han till -Sigrid, som uppmärksamt granskade hans ansiktsuttryck. -»Febern har givit sig en smula, det syns.»</p> - -<p>Han tog pulsen på den sjuke.</p> - -<p>»Nu kan fröken gå och lägga sig. Jag kan gott sitta -här ett par timmar, tills vi har sköterskan här. Hon skulle -komma med nattåget söderifrån, så det är nog bäst säga -åt Magnusson han hämtar henne. Gå nu, fröken!» uppmanade -han.</p> - -<p>Sigrid mottog med tacksamhet anbudet. Hon var bra -trött. Sedan hon givit Eva besked, gick hon upp och -lade sig och somnade genast med kläderna på.</p> - -<p>Frampå natten blev hon väckt av Eva. Kapten var vaken -och ville nödvändigt tala med fröken. Doktorn hade -rest igen, men sköterskan var därnere.</p> - -<p>När Sigrid kom in i sjukrummet, voro icke mindre än -tre lampor tända. Fönstren stodo fortfarande vidöppna, -och det var nästan fryskallt inne. Den stackars, bleka -sköterskan hade byltat på sig allt vad hon kunde.</p> - -<p>»Pappa ville något?» sade Sigrid och gick fram till -sängen.</p> - -<p>»Stäng fönstren!» kommenderade Per Bjurcrona.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_36" id="Sid_36">[36]</a></span></p> - -<p>När sköterskan fullgjort befallningen, kom en ny.</p> - -<p>»Alla lämnar rummet här, utom fröken.»</p> - -<p>Både Eva och sköterskan sågo litet villrådiga ut, men -Per Bjurcrona pekade mot dörren.</p> - -<p>»Förstår ni inte?» frågade han.</p> - -<p>Det var icke annat än att lyda.</p> - -<p>»Sätt dig», sade han till Sigrid, när de blivit ensamma.</p> - -<p>Sigrid satte sig. Hon började känna sig helt underlig -till mods. Hon kunde icke återhålla en rysning.</p> - -<p>»Fryser du, så tag på dig min kappa. Den hänger i -garderoben.»</p> - -<p>Sigrid gick mekaniskt bort och tog faderns uniformskappa. -På hans uppmaning tog hon den på sig riktigt.</p> - -<p>»Så där ja, nu ser du ut som en äkta krigare», skämtade -han. »Vi kan gott inbilla oss, att vi sitter vid lägerelden, -dit de släpat de sårade.»</p> - -<p>Han gjorde ett kort uppehåll. Sedan kom det fast och -lugnt. »Jag har talat vid doktorn. Han ville icke gärna -ut med sanningen, men till slut lyckades jag ändå pressa -fram den.»</p> - -<p>Hans ögon fingo åter det blanka uttryck, som Sigrid -iakttagit förut på kvällen. Hon skulle velat kasta sig -över honom, kyssa honom, skrika, men något av stundande -värre förlamade henne nästan. Hon drog kappan -tätare samman kring sig, sakta, sakta.</p> - -<p>»Nu ska’ min flicka försöka vara tapper», uppmanade -han.</p> - -<p>Hans ögon blevo lysande som förr.</p> - -<p>»Jag skall dö», sade han lugnt. Det var ingen förhävelse -i rösten. Icke sorg heller. Det var bara ett konstaterande -av ett oundvikligt faktum.</p> - -<p>Sigrid blev alldeles stel. Något inom skrek nej! nej! -Du får inte, pappa! Du får inte! Men det kom aldrig -fram. Munnen bet sig samman i smärta, och tårarna<span class="pagenum"><a name="Sid_37" id="Sid_37">[37]</a></span> -gledo stilla, en efter en, utför kinderna. Visst skulle hon -vara tapper! Visst skulle hon!</p> - -<p>»Skall jag gå efter mamma», försökte hon stammande.</p> - -<p>»Det jag har att säga, rör dig — uteslutande dig», -sade han. »Mamma skall jag tala vid sedan, när den tiden -kommer.»</p> - -<p>Något liknande en suck banade sig genom hans bröst -och hävde det starkare än förut. Sigrid smög fram handen -ur kappan och lade den på faderns. Han tog den -mellan sina och tryckte den.</p> - -<p>»Om det kapitlet skall vi icke tala nu. Det är något -helt annat. Avbryt mig icke. Jag måste hålla mina tankar -samlade för att icke glömma något.»</p> - -<p>Det blev tyst i det stora, höga rummet, där de tre -lamporna brunno. Den ena var kaptens arbetslampa med -grön kupa, den andra var hämtad från salongen och hade -en slipad, vit glaskupa samt hög marmorfot. Den tredje -hängde i taket, och det var från den ljuset starkast föll -ned över Per Bjurcrona och hans dotter.</p> - -<p>»Skruva ned taklampan en smula», sade han. »Den vill -gärna ryka.»</p> - -<p>Det knastrade i veken, när Sigrid gjorde vad han bad.</p> - -<p>»Sätt dig här sedan, så nära som möjligt.»</p> - -<p>Sigrid makade stolen ännu närmare faderns huvud. -Per Bjurcrona knöt händerna fastare samman om Sigrids, -som hon omedvetet låtit återtaga dess plats. Sedan -började han med låg röst.</p> - -<p>»Enander sade mig, att utgjutningen i sidan troligen -skall göra slut på mig. När en medicinman säger troligen -menar han säkerligen. Det är ett taktfullt förberedande -av vad som komma skall. Han ville ha in mig för -att röntgenfotograferas. Jag bryr mig icke om deras nya -knep. Det skulle bara plåga mig. Jag har tillräckligt av -den varan.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_38" id="Sid_38">[38]</a></span></p> - -<p>Sigrid kände på trycket från hans händer, att han talade -sant.</p> - -<p>»Kan jag icke göra något alls — kan inte pappa ta någon -medicin?»</p> - -<p>Hon såg villrådig från honom till flaskorna på nattduksbordet -och från flaskorna till honom.</p> - -<p>»Sedan, sedan», svarade han. »Låt mig nu hålla på.»</p> - -<p>Han slickade sina läppar ett slag med tungan och fortsatte.</p> - -<p>»När jag för snart tjugufem år sedan tog arv efter -min far och fick Bjurnäs som äldste son, var gården så -gott som skuldfri. Johan fick Tollerup nere i Skåne, det -vet du. Den blev icke mer skuldbelastad, min gård, de -första åren jag hade den, fast jag skötte min tjänst på -regementet också. Men så gifte jag mig. Jag vill icke -säga något ont om din mor. Du har nog själv sett hurudan -hon är. Hon har icke ifråga om lynne och karaktär -förändrat sig så värst mycket sedan den första gången -hon som min brud drog in på Bjurnäs och tills nu. Det -första året gick någorlunda lyckligt. Kärleken var ung, -och jag gav vika för hennes anspråk. Det skulle jag icke -gjort. Det vet jag nu, visste det för länge sedan, då det -redan var för sent att ändra. Jag skulle hållit igen. Så -kom du. Det gjorde hennes makt, hennes fordringar ännu -starkare. Och hon förstod att begagna sig av båda delarna. -Det blev baler, middagar, kalaser, mer än vad gården -och min lön på regementet kunde bära. Det gick -också ut sig för Johan, och jag måste hjälpa honom. -Din mor har ofta beskyllt mig att rida vilt. Det var min -enda tröst. Att stormrida genom skogarna för att komma -undan bekymren. Jag vill icke göra mig bättre än hon. -Jag vill bara försöka förklara för dig hur det blev som -det blev här på Bjurnäs. Gustaf Boström på Alby har -ofta skämtat över Bjurnäs, det har du nog hört, och kallat -det för Babels torn. Det har han rätt i. Din mor och<span class="pagenum"><a name="Sid_39" id="Sid_39">[39]</a></span> -jag talar verkligen olika språk. Vi förstår icke varann. -Har icke förstått varann snart på tjugu år. Det är lång -tid.»</p> - -<p>Per Bjurcrona gjorde ett kort uppehåll, sedan återtog -han berättelsen. »Förstå mig nu rätt, barn lilla», sade -han. »Din mor är icke sämre än jag. Tvärtom! Tvärtom! -Bättre, mycket bättre.»</p> - -<p>Sigrid sade ingenting. Hon bara tryckte faderns hand.</p> - -<p>»Så gick åren. Jag tog avsked från regementet. Kanske -var jag för påstridig den sista tiden. Jag kastade mig -helt på att sköta gården. Bjurnäs är icke lättskött. Det -kom missväxtår. Skulderna var det enda, som blomstrade. -Jag måste ta inteckningar, det förfärligaste en lantbrukare -kan ta sig till. Hade icke Gustaf Boström på Alby -varit så hygglig, hade jag för längesedan måst lämna -Bjurnäs. I tjugu år har jag hållit på att kämpa för att -hålla allting flytande. Det har lyckats. I tjugu år har jag -behållit denna min kamp för mig själv. Jag sökte en gång -tala förnuft vid Matilda, din mor. Hon skrek och slog -och sade, att hon inte ville höra talas om affärer. Följden -blev, att vi mer och mer gick våra egna vägar. -Hade det icke varit för din skull, hade vi skilts långt för -detta. Ett barn kan hålla ihop ett par föräldrar nästan -mot deras egen vilja. För mig är det svårt att säga vems -felet är. Troligen ha vi felat båda. Ett kan jag i alla -händelser säga. Jag har sökt hålla Matilda utanför bekymren. -Hur det kommer att gå nu, är däremot en annan -sak. Folket är icke lätt att tas med nu för tiden, och -nya inspektorn, som jag måste ta, medan jag låg sjuk -några veckor i våras, något som du kanske icke vet, är -icke mycket att lita på. Jag bad mamma att icke skriva -jag var dålig. Det var inget skäl att skrämma dig i onödan. -Det gick också över, fast jag sedan dess känt mig -underlig i huvudet mer än en gång. Enander påstod det -var influensa. Den sista tiden har jag haft svårt om pengar.<span class="pagenum"><a name="Sid_40" id="Sid_40">[40]</a></span> -För en tid sedan måste jag sälja mammas vagnshästar. -Hon tog förfärligt vid sig. Det var tråkigt, men -nöden har ingen lag. Om en månad skall jag ut med -skatten. Jag vet ännu icke, varifrån jag skall ta pengar. -Du förstår, det är mycket olämpligt av mig att lägga -mig ned och dö just nu.»</p> - -<p>Sigrid förstod, att han försökte maskera situationens -allvar med ett skämt. Det tog henne djupt.</p> - -<p>»Kära pappa», sade hon och smekte honom. »Du blir -nog bra igen.»</p> - -<p>I ögonblicket trodde hon det. Han talade så lugnt och -sansat. Det var icke möjligt, att han skulle gå bort ifrån -dem. Hon kunde icke veta vilken självbehärskning fadern -ålade sig hela tiden. Hans huvud brände, och han -hade besynnerliga känslor av att något inre ville ut. -Ibland tyckte han, att blodet stockade sig och ville köra -upp genom halsen.</p> - -<p>»Ge mig litet mera konjak och vatten», bad han. Han -drack en djup klunk med välbehag.</p> - -<p>»Vore det inte bäst, att du försökte få sova i stället, -pappa?»</p> - -<p>Hon var icke alls bekymrad för gården, mammas hästar -och skatten. Det var något oväsentligt, något som -icke hörde dit. Det viktigaste var, att hennes kära pappa -icke skulle gå ifrån henne. Hela hennes liv, alla hennes -tankar voro så inriktade på den liggande gestalten framför -henne med det ombundna huvudet och de klara, blå -ögonen. Det andra var skuggor ute i natten, utanför -rummet, utanför väggarna, stenmurarna. Det var något -overkligt i denna stund. Det var pengar, siffror, tal.</p> - -<p>Per Bjurcrona tycktes däremot sysselsatt med ett mycket -svårt problem. Hans blick sökte djupt. Den gick -liksom genom henne, bortom henne. Den blev henne -plötsligt så främmande att hon blev rädd.</p> - -<p>»Pappa!» viskade hon.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_41" id="Sid_41">[41]</a></span></p> - -<p>Per Bjurcrona återvände och talade.</p> - -<p>»Hade du varit en pojke i stället för en flicka, kunde -jag varit lugnare. Men det är ingenting att göra åt nu.»</p> - -<p>Rösten fick åter en skämtsam anstrykning.</p> - -<p>»Då hade du, så pass gammal som du är, kunnat tagit -hand om gården. Nu vet jag icke hur det skall gå. Mamma -har inget begrepp om att sköta pengar. Du har dessutom -din sång.»</p> - -<p>Sigrid svarade ännu ingenting. Hon kände, att det låg -dolda frågor i faderns ord. Hon förstod icke fullt vad -han menade, vart han syftade. Det var alldeles som om -de båda skildes från varandra och något mörkt, hemlighetsfullt -öppnade sig mellan dem.</p> - -<p>»Hur gammal är du?» frågade han.</p> - -<p>»Det vet pappa. Tjugufyra», svarade hon.</p> - -<p>»Javisst, tjugufyra.» Per Bjurcrona låg länge och funderade. -Till sist kom det.</p> - -<p>»Skulle du anse det alldeles omöjligt att bosätta dig -på Bjurnäs, lämna sången och komma hem? Du har klart -förstånd, det vet jag. Käck och modig är du också. Varför -skulle du inte kunna bli herre till Bjurnäs? Annars -går godset oss ur händerna, det vet jag på förhand.»</p> - -<p>»Menar pappa, att jag ...?» Sigrid förmådde icke fullborda -meningen. Där var alltså det oväntade, det förfärliga, -det som dök upp ur djupet mellan dem.</p> - -<p>»Varför inte? Du har gammalt krigarblod i ådrorna, -åtminstone halvdelen. Mitt. Mammas hör mer till hovets, -skvallrets och intrigernas. Det beror bara på vilken halvdel, -som är starkast hos dig. Mammas eller min.»</p> - -<p>När Sigrid icke svarade något, fortsatte Per Bjurcrona.</p> - -<p>»Det blir svårt, det förstår jag, att lämna allt, Stockholmslivet, -sången. Apropå det, vad säger din lärare? -Har du någon framtid med din röst? Tror han du kan -bli något?»</p> - -<p>Sigrid skakade på huvudet.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_42" id="Sid_42">[42]</a></span></p> - -<p>»Det har han icke sagt något om, pappa. Men jag -tror det inte.»</p> - -<p>Per Bjurcrona betraktade dottern mycket uppmärksamt. -Det var som om den höga, smärta flickgestalten -inne i den mörkblå kappan sjönk ihop sakta. En trött, -ung fänrik. Ögonen undveko att möta hans forskande -blickar. De sågo ned mot golvet. Var det trötthet eller -var det något annat?</p> - -<p>Per Bjurcrona var icke den, som länge tövade. Han -hatade ovisshet.</p> - -<p>»Är du kär i någon därinne?»</p> - -<p>Det kom icke något svar på denna öppna, ärliga fråga, -men Sigrid såg upp och fäste ett par stora, förskrämda -ögon på fadern. Vad menade han? Skulle det bli tal om -det också? Om Erik?</p> - -<p>»Ja, jag menar, om du har några allvarliga känslor för -någon därinne. Icke någon liten förälskelse utan en stor, -allvarlig känsla. Du har varit så pass länge från oss, att -det vore förlåtligt. Och jag har min själ inga orsaker -att sätta mig på några höga hästar. Jag vill inte tvinga -dig till någon bekännelse i ena eller andra avseendet. -Men det är klart, att om du tänker gifta dig med en -eller annan, måste vi slå de andra planerna ur hågen, -så vida han icke skulle vara lantbrukare, men den sorten -träffas nog icke i huvudstaden. Mamma har länge påstått, -att det är något i dina brev, som kan komma en -att misstänka ett och annat. Kanske hon har rätt. Jag -har aldrig kunnat läsa ut något dylikt ur dem, men kvinnor -har alltid mer näsa för sådana saker. Alltså, är du -på något vis bunden vid någon, låter vi mina dåraktiga -drömmar om att du skulle bli herre på Bjurnäs fara -och talar inte mer om det. Jag vet, att jag sökt göra mitt -för att rädda gården att gå ifrån oss.»</p> - -<p>Det var ingen bitterhet i Per Bjurcronas röst, men -där låg djup sorg, en manligt djup sorg, som icke hade<span class="pagenum"><a name="Sid_43" id="Sid_43">[43]</a></span> -plats för många ord och ännu mindre för tårar. Sigrid -såg icke längre på fadern. Alltefter det han talat, hade -hon åter sänkt huvudet. Hon förstod mer än väl att stunden -mindre än annars var läglig för bekännelser. Åh, -varför hade hon icke skrivit som hon tänkt om Erik -långt förut? Varför? Nu kunde hon icke säga honom -det, när han låg där på sitt yttersta och redan talade till -henne från ett annat land. Hur skulle hon kunna ha -hjärta att beröva honom tron på att hon skulle komma -att stanna hemma och hjälpa mamma?</p> - -<p>Jag kan icke — jag kan icke säga honom det! ropade -det i hennes inre. Icke nu! Icke nu!</p> - -<p>Ljuga kunde hon icke heller inför honom. Och så fick -Per Bjurcronas stora fråga stå kvar obesvarad inne i det -tysta rummet. Själv sade han ingenting mer. Hans blickar -sökte återigen taket. Han bedrog sig själv genom -att inbilla sig, att han var intresserad av att se på ornamentiken. -Han hade aldrig förut sett, att stuckaturen -var så fin. Det var rent av små amoriner, som dansade -däruppe runt kring takrosetten i den ljusa rundelen kring -taklampan. Han ville så gärna sökt hålla kvar tankarna -däruppe och glömma allt annat, men han måste återvända. -Han suckade djupt. Åter tittade han på den stackars fänriken -i pappas kappa. Jaså, hon var kär, stackars liten. -Nå, så mycket bättre. Desto lättare skulle hon förstå -det som måste sägas, det varför han kallat henne till sig, -sedan Enander sagt, att man måste bereda sig på det -värsta.</p> - -<p>Per Bjurcrona drog upp täcket högre över bröstet.</p> - -<p>»Fryser du, pappa?» frågade Sigrid och hjälpte honom att -ordna täcket.</p> - -<p>»Nej», sade han. »Gå bort och känn efter om nyckelknippan -ligger kvar i mina ridbyxor! Jag hade uniformsbyxorna -med svarta insatsen bak på mig, när jag red -omkull.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_44" id="Sid_44">[44]</a></span></p> - -<p>»Nycklarna ligger här på nattduksbordet», sade Sigrid -och räckte honom dem. »De låg där redan, när jag kom, -såg jag.»</p> - -<p>»Det är Eva, den gamla, hederliga själen», sade kaptenen. -Han sökte bland nycklarna, i det han höjde dem -mot ljuset. Han fann ut den rätta, en tunn men konstrik -nyckel.</p> - -<p>»Öppna kassaskåpet därborta i hörnan. Du vrider först -ett slag runt åt höger och sedan ett halvslag tillbaka.»</p> - -<p>Sigrid gjorde som han sade. Den tunga dörren öppnade -sig med en suck, så tätt slöt den.</p> - -<p>»Till vänster i nedersta lådan står ett plåtskrin. Tag -hit det.»</p> - -<p>Sigrid kom fram med skrinet till honom. Fadern lät -henne sätta det på täcket så att händerna nådde det. -Hans fingrar trevade på sidorna om det. Det gick icke -för honom att öppna det.</p> - -<p>»Jag är för svag», sade han. »Och jag ser inte. Försök -du! Där finns en regel på vardera sidan, som skjutes -nedåt.»</p> - -<p>Sigrid satte skrinet på bordet. Hon öppnade det lätt. -Det klack till i det.</p> - -<p>»Vad är det?» sade Per Bjurcrona. »Tyst!» Hon såg -mot dörren.</p> - -<p>De lyssnade båda. Inte ett ljud hördes. Inte annat -än tornurets tunga, regelbundna dunk. Kanske var det -någon nattfågel, som skrikit till. Sigrid hade ingenting -hört. Det hela började bli så sällsamt omkring henne. -Hon var riktigt glad åt att de tre lamporna brunno. -Borta i kassaskåpshörnan var det ändå mörkt. Där kunde -gott någon ligga på lur. Hon såg på fadern. Han låg -fortfarande med blicken vänd mot dörren. Väntade han -någon?</p> - -<p>»Gå bort och regla dörren», viskade han.</p> - -<p>När hon kom tillbaka, pekade han på skrinet.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_45" id="Sid_45">[45]</a></span></p> - -<p>»Där skall ligga ett litet brunt kuvert i botten. Ge -mig det!» Sigrid fick utan besvär tag i det och gav fadern. -Han öppnade det och tog fram ett porträtt och -några papper, som liknade kvitton. Han räckte henne -porträttet utan ett ord. Det var en pojke på sju, åtta -år. Han var så påfallande lik Per Bjurcrona att Sigrid -trodde, att det var han själv.</p> - -<p>»Vad det är bra», sade hon. »Får jag det?» frågade -hon. Han nickade. Hon tryckte bilden till sitt hjärta.</p> - -<p>»O, tack, kära pappa!» Hon böjde sig ned och kysste -honom. Så ställde hon sig att se på porträttet igen. Besynnerligt! -Var det verkligen han? Samma stora, lysande -ögon, samma näsa och mun och ändå? Det var -något, som icke riktigt passade in.</p> - -<p>»Är det icke pappa?» frågade hon och såg på fadern.</p> - -<p>Per Bjurcrona dröjde med svaret. Så kom det en -smula grumligt.</p> - -<p>»Det är min son», sade han och slöt ögonen.</p> - -<p>Sigrid såg skyggt på fadern. Vad menade han? Började -han yra? Det vore icke underligt. Han hade redan -talat länge nog. Hon lade fotografien på sängtäcket helt -försiktigt och såg på armbandsklockan. Den var nära -tre. Det var bäst, att hon kallade på sköterskan och Eva. -Men vad skulle hon göra med papperen, som fadern höll -i handen, och skrinet och skåpet?</p> - -<p>Hon såg ännu en gång på fotografien. Son? frågade -hon sig. Han menade kanske far. Kanske det var farfar, -när han var mycket, mycket ung. Men fotografien -såg allt för ny ut till det. Vad jag är dum! tänkte hon. -På den tiden hade man icke fotografier. Hon vände på -den.</p> - -<p>Johan 7 juni 1908, stod det skrivet på baksidan. Det -liknade Per Bjurcronas egen stil. Kortet var taget i -Gränna. Fotografens namn och stämpel fanns där.</p> - -<p>Sigrid var så fördjupad i betraktelsen att hon icke gav<span class="pagenum"><a name="Sid_46" id="Sid_46">[46]</a></span> -akt på fadern. Hon ryckte därför till, när det kom från -sängen helt lugnt:</p> - -<p>»Det var på hans åttaåriga födelsedag, jag fick det.»</p> - -<p>Per Bjurcronas ögon betraktade dottern fast. Hon -kände, att han ville avläsa hennes innersta tankar, och -ville lägga kortet i skrinet, då fadern sade:</p> - -<p>»Låt mig titta på honom. Det var längesedan jag såg -på det.»</p> - -<p>Sigrid räckte förlägen fotografien till honom. Hon -var på hans vägnar på något sätt full av blygsel och -skam, men hon kom sig icke för att rusa på dörren, som -hon borde ha gjort. Hon stod fullkomligt orörlig höljd -i den tjocka uniformskappan med dess tre guldränder på -armen och såg på fadern. Denne hade lyft fotografien -uppåt för att riktigt kunna se och låg och betraktade -kortet med melankolisk blick.</p> - -<p>»Han skall aldrig bli herre på Bjurnäs, han», sade Per -Bjurcrona och sänkte handen.</p> - -<p>»Vad är klockan?» sporde han.</p> - -<p>»Strax tre», svarade hon.</p> - -<p>»Jag är förfärligt trött», sade han, »men ...»</p> - -<p>»Vi kan vänta till en annan dag», föreslog hon.</p> - -<p>»Jag har väntat allt för länge. Åhnej, det är bäst att -taga tjuren vid hornen. Bäst att du får höra sanningen -med detsamma. Sätt dig en stund. Jag skall icke vara -lång. Jag har så mycket att ordna, innan ... Vad var -klockan, sade du?»</p> - -<p>Sigrid upprepade sitt svar.</p> - -<p>»Javisst, tre. Du sade det nyss. Där ser du! Där ser -du! Det är hög tid.»</p> - -<p>Han såg innerligt ömt på dottern. Det låg så mycken -bön om förlåtelse i den blicken att hon störtade på knä -vid sängen och begravde ansiktet i täcket och klagade:</p> - -<p>»Pappa! Pappa!»</p> - -<p>»Ja, det var uselt handlat, det vet jag, barn. Men jag<span class="pagenum"><a name="Sid_47" id="Sid_47">[47]</a></span> -levde också under förfärliga förhållanden. Jag var i min -kraftigaste ålder ännu, och din mor var knappt tillräknelig. -Allt var slut mellan oss långt före detta. Så träffade -jag den andra, en fattig men hederlig flicka, absolut -hederlig. Hon hade plats inne i — nå, det kan vara detsamma. -Jag träffade henne ofta. Alltid hade jag ett eller -annat att göra i den staden. Och så gick det som det gick. -Galet! Galet! Jag gjorde allt för att hjälpa henne. Gav -henne pengar och skaffade henne bästa skötsel, när det -kom så långt. Gudarna var grymma mot henne, mot mig, -mot barnet. Hon fick aldrig se gossen. Hon dog i barnsängen. -Hans liv gav henne döden.»</p> - -<p>Per Bjurcrona kunde icke fortsätta. Hans röst hade -blivit så låg att Sigrid knappt kunde uppfatta vad han -sade. Alltsammans var dessutom så förfärligt att hon -nästan icke ville höra mer. Hon snyftade och skakade i -hela kroppen. Den mörka kappan skälvde.</p> - -<p>Per Bjurcrona lade handen på den skälvande gestalten, -som knäböjde vid sängen.</p> - -<p>»Nu är det sagt barn. Jag vill icke be dig om förlåtelse. -Det kan jag icke. Många, många tusen gånger har -jag frågat mig, om min synd verkligen var så stor. Jag -har alltid frikänt mig själv, ty jag älskade verkligen -Maria, den lilla, präktiga, fattiga Maria. Det är bara en, -som har rätt att anklaga mig, och det är hon. Hon gjorde -det aldrig, icke ens, när slutet nalkades. Hon bad mig -bara om en sak, och det var, att jag skulle ta hand om -barnet. Det var hennes sista ord. Det lovade jag, och -jag har hållit det orubbligt ända tills nu. Nu måste du -lova mig Sigrid att laga, att pojken får sitt understöd -som vanligt. Här i kuvertet ligger papper och adresser. -Han är inackorderad i Gränna hos hyggligt folk. Pengar -skickas genom advokat Torsell du vet. Han är den -enda människa förutom du, som nu känner till historien -om min stackars pojke. Matilda och jag har för längesedan<span class="pagenum"><a name="Sid_48" id="Sid_48">[48]</a></span> -utsett Torsell till utredningsman i boet. Nu ber jag -dig under alla förhållanden — under alla förhållanden, -hör du det, Sigrid! — tillse, att Torsell skickar understödet -till Johan. Icke för att jag tror, att han tänker -krångla, men det är mänskligt att glömma. Och den saken -får inte glömmas! Icke på några villkor. Här i kuvertet -ligger kvittona på alla Torsells utbetalningar för -pojkens skull. Pojken själv vet icke annat än att han -är son av fosterföräldrarna i Gränna. Och folket, som -han är hos, säger ingenting. De kläder och föder honom -väl. Det vet jag. För några år sedan började han skolan. -Han lär ha gott huvud efter vad jag kan förstå av -brevet, som Torsell fick tillsammans med fotografien. -Här ligger också en bankbok. Det är Johans. Johan -Hansson, som han heter efter fosterföräldrarna. Den -är icke på så stort belopp. Tiotusen. Dem skall han ha, -när han blir myndig. Allt detta får du nu ta hand om, -Sigrid. Jag hoppas du icke vill vägra din gamla far den -tjänsten. Den sista kanske.»</p> - -<p>Per Bjurcrona lade in alltsammans i kuvertet igen och -räckte det åt den förgråtna flickan, som fortfarande låg -kvar på knä vid sängen. Hon kysste hans kind, hans -händer och lovade, att hon skulle göra allt vad fadern begärt.</p> - -<p>»Lås nu igen kassaskåpet och ge mig nycklarna.» Sigrid -gjorde det.</p> - -<p>»Och så låt mig få tala vid sköterskan, är du snäll. -Vid mamma skall jag tala i morgon bittida. Ja, icke om -detta, utan om gården. Gå nu och sov, barn. Och tack -för att du ville lyssna till mig och icke alldeles fördömer -mig.»</p> - -<p>Det blev ännu ett rörande avsked mellan dem. Så gick -Sigrid. Hon var så förstörd att hon nätt och jämt kunde -meddela sig med sköterskan, som ensam vaktade i hallen.<span class="pagenum"><a name="Sid_49" id="Sid_49">[49]</a></span> -Uppkommen på rummet kunde Sigrid icke gå till sängs. -Lampan brann ännu. Sigrid gick oroligt av och an på -golvet. Hon tyckte helt plötsligt, att all världens synd -störtat ned över hennes stackars huvud. Flera gånger -stannade hon och såg på porträttet, som hon tagit fram -ur kuvertet. Arvtagaren, som aldrig skulle ta arv efter -sin fader.</p> - -<p>Åter och åter kom hon tillbaka till faderns fråga om -hon icke ville stanna på gården.</p> - -<p>Nej, nej! Jag kan det icke! ropade rösten inom henne. -Hur skulle hon kunna lämna Erik och allt? Aldrig i -världen! Aldrig! sade hon sig, men det var nog mest -därför att allra djupast ned i hennes medvetande steg -liksom en aning om tvivel vad hon skulle göra, och det -var denna aning hon redan nu ville döda.</p> - -<p>»Jag kan icke!» ropade hon högt och kastade sig jämrande -på sängen klädd som hon ännu var i faderns kappa.</p> - -<p>Ingen hörde henne. Hon var ensam i tornrummet. -Omkring henne fanns bara obarmhärtiga, tjocka stenmurar, -som hört värre klagan och förblivit obevekliga.</p> - -<p>Hon visste icke hur länge hon legat, då hon vaknade -vid ett hemskt ljud. Det lät som en tjur eller en häst -vrålat i dödsvånda. En enda gång hördes det. Sedan -blev det tyst. Så hörde hon slående i dörrar i våningen -under och rop.</p> - -<p>Någon ropade henne. Hon famlade sig ut genom vinden -och skyndade sig nedför trappan. Där måste hon -stanna.</p> - -<p>Hon visste på förhand vad som hänt, och dock gick -det ända in i hjärtat. Det gjorde så ont därinne. Med -möda tog hon det sista steget ut i hallen. Dörren till faderns -rum stod öppen. Någon rörde sig därinne under -lampan. Det var visst sköterskan. Tornuret började slå. -Sigrid räknade mekaniskt till fem. Hon tog några steg<span class="pagenum"><a name="Sid_50" id="Sid_50">[50]</a></span> -framåt. Eva, som kom springande uppför trappan underifrån, -skrek till, när hon fick se den uniformsklädda -gestalten.</p> - -<p>»Är det fröken?» sade hon. »Jag trodde ... Jag var -därnere. Vad är det? Man ropade.»</p> - -<p>Sigrid pekade mot den öppna dörren utan ett ord till -svar. Så skred hon långsamt fram mot den, följd av -trotjänarinnan.</p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_51" id="Sid_51">[51]</a></span></p> - -<h2>III.</h2> - -<p>Så gick Per Bjurcrona ur tiden. Den natten glömde -Sigrid aldrig. Hennes nåd var utom sig av förtvivlan -över att man icke väckt henne så hon fick ta avsked av -sin älskade Per. Hon utfrågade Sigrid, Eva och sköterskan -vad han sagt och hur han dött. Det var icke -mycket att säga. Det hade bara varit sköterskan inne hos -honom, när det hände. Han hade på en gång satt sig -upp i sängen och rytit som ett lejon som sköterskan uttryckte -det. Därpå hade han fallit tillbaka, och allt var -slut.</p> - -<p>Hennes nåd stängde in sig på sina rum den första -dagen och ville icke höra talas om någonting.</p> - -<p>»Det får fröken ta hand om», svarade hon regelbundet -på alla mer eller mindre viktiga frågor. »Låt mig få -ha min sorg i fred», var det vanliga tillägget.</p> - -<p>Allt begravningsbestyret lades på Sigrids skuldror. Det -var icke litet, som skulle ordnas i samband med det. Man -skulle beställa kista och skaffa dödsattest, gravkoret på -Bjurnäs skulle smyckas, och så alla förberedelserna till -själva högtidligheten med bjudningskortens utsändande -och inköp av erforderliga varor.</p> - -<p>Hennes nåd hade, innan hon stängt sig inne med sin -stora sorg, lagt Sigrid särskilt på minnet, att Per skulle -ha en ståtlig begravning, kosta vad det ville.</p> - -<p>Den blev så ståtlig att man i långa tider talade om -den på trakten. Alla bekanta från när och fjärran hade -inbjudits. Där var mycket med uniformer i stor parad.<span class="pagenum"><a name="Sid_52" id="Sid_52">[52]</a></span> -Det lyste och blänkte. Hela regementets officerskår kom -nästan mangrant till sin forna kamrats sista färd, och -sex av dem buro kistan. Landshövdingen och chefen för -arméfördelningen voro praktfulla. Hennes nåd såg ut -precis som en drottning, där hon skred fram vid armen -på domprosten, som särskilt kommit dit för att förrätta -akten. Fröken Sigrid såg hård och kall ut, där hon gick -på domprostens andra sida, åtminstone sade inspektorn -det, men det var kanske därför att fröken och han hade -haft en sammanstötning angående den kvantitet vin, som -inköpts till begravningen men på något underbart sätt -förminskats under tillfällig lagring i inspektorns källare -under en natt.</p> - -<p>Efteråt hade Sigrid nästan inget minne av själva begravningsdagen. -Hon mindes bara, att där hållits vackra -tal vid faderns kista både av översten för regementet och -Gustaf Boström på Alby och att massor av människor, -som hon knappt kände, tryckt hennes hand, ja, ibland -omfamnat och kysst henne, där hon stod bredvid modern. -När den stora middagen var över — hennes nåd hade -mot Sigrids vilja drivit igenom att det efter begravningen -skulle hållas en middag — kände Sigrid hur benen sviktade -under henne. Hon hade varit i farten sedan morgongryningen -för att ordna och övervaka allt, och hon -kunde omöjligt förmå sig till att följa moderns uppmaning -att stanna och språka en stund om pappa, sedan -gästerna farit.</p> - -<p>»Jag är så förfärligt trött, vet du, mamma, så jag måste -gå och lägga mig», sade hon, när hon kom in i moderns -sängkammare.</p> - -<p>»Jag förstår inte ungdomen nu för tiden», sade hennes -nåd. »Den duger ingenting till, orkar ingenting. Jag, -som haft så mycket att stå i hela dagen, känner mig icke -sömnig en gång och ändå hade jag landshövdingen på -ena sidan och generalen på den andra under middagen.<span class="pagenum"><a name="Sid_53" id="Sid_53">[53]</a></span> -Hur tyckte du livet satt? Var det icke för trångt under -armarna?»</p> - -<p>»Du var så vacker, mamma. Det satt bra alltihop.»</p> - -<p>»Gustaf Boström på Alby sade detsamma, men han var -visst icke riktigt tillräknelig. Jag vet inte heller vad du -köpt för slags Bourgogne, kära barn. Landshövdingen -rörde den inte. Men Gustaf drack för två, såg jag.»</p> - -<p>»Hur skall jag kunna förstå mig på viner, mamma? -Jag tog vad handlarn bjöd mig.»</p> - -<p>»Varför lät du inte mig välja?» hennes nåd satte sig -vid det lilla, inlagda runda bordet och tog fram patienskorten.</p> - -<p>»Ja, men mamma ville icke ha någonting att göra med -alltsammans.»</p> - -<p>Hennes nåds händer darrade en smula starkare än vanligt, -när hon blandade och började lägga ut »de fyrtio -martyrerna». Sigrid stod tyst och såg på henne. Det var -något så orimligt groteskt i scenen. Bordet var fint inlagt, -de patiensläggande händerna voro visserligen feta -men ändå förnäma, och ansiktet var fortfarande drottningslikt, -men den plisserade kamkoftan, som hennes nåd -redan tagit på, gav något nästan löjligt åt den oerhört -mäktiga figuren, som liknade en köksas. Briljantsmycket -i håret »hoppade ur», som Erik sagt en gång, när han -och Sigrid voro på teatern och sågo en liknande dam på -scenen.</p> - -<p>»Jaså, jag ville inte det», sade hennes nåd, när hon -slutat att lägga upp korten på bordet och stod i begrepp -att börja flytta. »Vet du varför jag inte ville det då?»</p> - -<p>Hon såg upp dottern, som stod borta vid dörren. Hennes -ansikte blev mycket högtidligt.</p> - -<p>»Jag hade min sorg», sade hon. »Men det tycks du inte -ha förstått, inte ens nu eftersom du förebrår mig, att jag -icke ville ha något att göra med alltsammans.»</p> - -<p>»Ja, men mamma ...»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_54" id="Sid_54">[54]</a></span></p> - -<p>»Jag begriper verkligen icke barn, att du på en sådan -kväll som denna kan ha hjärta att förebrå din mor någonting -dylikt. Just nu, när han ligger ensam därborta och -du vet, att jag är så förstörd både till kropp och själ. -Jag hade verkligen väntat mig något annat av dig» — -hon torkade sina ögon med spetsnäsduken och började -flytta på korten. »Här sitter jag ensam en kväll som -denna och ingen bryr sig om mig. Icke ens min egen -dotter ...»</p> - -<p>Hon satte händerna med näsduken för ögonen och började -snyfta. När hon såg upp var dottern gången.</p> - -<p>Hennes nåd blev så häpen att hon lade en hjärter sjua -på en ruter åtta.</p> - -<p>»Nej, nu har jag då aldrig sett maken», mumlade hon. -»Vilka barn nu för tiden! Vilka barn! Ja, gå du! Gå -du!» sade hon sig.</p> - -<p>Sigrid hade icke gått långt. Hon var kränkt i sitt innersta. -Trotset växte i henne, men det höll sig icke länge. -Som ovänner kunde de icke skiljas denna kväll, icke -denna. Det hade varit orätt mot honom därborta. Hon -betvingade sina upproriska känslor och gick tillbaka till -modern. Det hela slutade i frid och försoning.</p> - -<p>Sigrid förstod dock, att hemvaron skulle bli allt annat -än angenäm, om hon beslutade sig för att stanna en tid -hos modern. Erik hade hon genast efter dödsfallet telegrafiskt -underrättat om, att hon tänkte stanna en tid på -Bjurnäs och att hon skulle skriva längre fram. Några -dagar efteråt hade Erik telefonerat till henne och begärt -närmare upplysningar. Han hade varit mycket öm och -deltagande och frågat om han kunde hjälpa på något vis -samt bett henne skriva snart. Det hade hon lovat bara -begravningen var över. Visst skulle hon skriva.</p> - -<p>Det var detta hon inbillade sig skola göra begravningskvällen. -Scenen med modern tog allt för mycket på henne. -De följande dagarna kom hon sig icke heller för. Hon<span class="pagenum"><a name="Sid_55" id="Sid_55">[55]</a></span> -visste icke själv vad orsaken var, men hon kunde helt -enkelt icke skriva till honom. De hade aldrig växlat ett -brev med varandra. Allt hade skett muntligen. Hon försökte -flera gånger börja ett brev till honom men kunde -icke fortsätta utöver de första inledningsorden. Hon satt -länge och tittade på:</p> - -<p>»Min ömt älskade» — eller något liknande. Men det -blev aldrig mer.</p> - -<p>Hur skulle hon också kunna skriva till honom om allt -vad som hänt, vad som hon fått veta? Hur skulle han -förstå faderns känslor, hans förslag, att hon skulle stanna -på Bjurnäs? Ännu mindre kunde hon skriva till Erik om -faderns oäkta son. Det var rent av omöjligt. Det plågade -henne att sätta sig ned och bekänna faderns synd. Dessutom -kunde hon det helt enkelt icke. Fadern hade förbjudit -det.</p> - -<p>Sigrid uppsköt brevskrivandet dag för dag. Närmaste -tiden efter begravningen blev icke stort bättre än veckan -förut. Inspektorn kom med försmädliga frågor om, när -utsädet var att vänta, och om han skulle börja på att sätta -stallet i stånd som kapten ville, jämte andra för Sigrid -obegripliga saker. Trädgårdsmästaren ville ha nya bänkfönster, -som kapten lovat, och det måste nödvändigt skaffas -hjälp till grävningen i köksträdgården för han själv -kunde inte hinna med allt. Och en ny spruta till Bordeauxvätskan -måste han ha, annars tog ohyran livet av -fruktträden. Det dröjde inte kanske mer än en vecka, -innan träden började blomma riktigt, och första sprutningen -måste alltid göras före blomningen. Magnusson -ville ha ny sits i trillan och Fiskar-Anders hade fått löfte -på icke mindre än femton abborrnät.</p> - -<p>Det var att bli förtvivlad. Det tycktes som om alla -sammansvurit sig mot henne. De begärde aldrig att få -tala vid hennes nåd utan alltid vid fröken. De liksom -stodo och lurade på henne var hon gick för att överfalla<span class="pagenum"><a name="Sid_56" id="Sid_56">[56]</a></span> -henne med frågor. Sigrid svarade så gott hon kunde, -men till sist gick hon till modern och underlade frågorna -hennes nåds avgörande.</p> - -<p>Hennes nåd slog ut med händerna.</p> - -<p>»Kära barn, vad begriper jag av det där! Det får inspektorn -bestämma. Jag avskyr att ha något med folket -att göra. De luktar bara snus och snusk. Jag känner det -ända hit, att du talat med dem.»</p> - -<p>Hon levde ett så starkt fantasiliv att hon måste ta -sin parfymflaska till hjälp för att få bort lukten.</p> - -<p>»Jag litar inte på inspektorn», sade Sigrid. »Det gjorde -icke pappa heller.»</p> - -<p>»Ja, då förstår jag verkligen icke varför han tog honom.» -Hennes nåd hade nyss stigit upp. Hon satt vid -toalettspegeln och väntade på nya jungfrun, som hennes -nåd, till följd av att det blivit så mycket göra efter Pers -död som hon sade till dottern, engagerat för sitt personliga -behov.</p> - -<p>Sigrid ville icke inlåta sig på frågan närmare. Hennes -nåds logik var oantastlig i detta enastående fall. Fadern -hade själv sagt, att han tagit inspektorn. Modern glömde -bara bort att säga, att det skedde, medan Per låg sjuk -för några månader sedan, och att han sedan icke vågat -avskeda inspektoren, emedan han icke känt sig stark nog -att ensam ha tillsyn om allt. Något måste dock sägas -till försvar.</p> - -<p>»Pappa trodde honom kanske om gott i början», sade -hon.</p> - -<p>»Karlsson är visst ingen dålig karl», avgjorde hennes -nåd.</p> - -<p>»Det vill jag icke säga. Jag tror bara icke, att man -kan lita på honom. Hur skall man kunna veta, att han -behöver allt vad han pockar på? Mamma vet hur det -var med vinbuteljerna.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_57" id="Sid_57">[57]</a></span></p> - -<p>»Kom nu inte med de där buteljerna igen. Jag har fått -nog av dem!»</p> - -<p>Hennes nåds röst blev onådig. Hon tog puderasken.</p> - -<p>»Som mamma vill. Jag ville bara veta, vad jag skall -svara, när man frågar mig.»</p> - -<p>Sigrids svar kom litet kort och tvärt.</p> - -<p>»Jag får verkligen säga ...!» Hennes nåd vände sig -om och såg med höjda ögonbryn på dottern. »Du har -börjat tala till mig i en ton, Sigrid, som på det högsta, -ja, på det allra högsta förvånar mig. Kan jag rå för att -Per lovat hit och lovat dit? Är det jag, som skall fullgöra -hans förbindelser? Aldrig i livet frågade han mig -till råds vare sig i det ena eller andra, men nu plötsligt, -nu skall jag stå till svars för om stallet ramlar omkull -eller om Bordeauxvätskan tryter. Du får väl ändå medge, -kära barn, att det är för mycket begärt.»</p> - -<p>Sigrid hade blivit kall och blek. Hon liknade på pricken -sin far, innan stormen brukade bryta lös.</p> - -<p>»Vad du ser ut!» sade hennes nåd. »Det är som jag -såg pappa livs levande. Vad är det du vill?»</p> - -<p>»Jag vill, att någon skall bestämma här på gården och -inte allt skall gå vind för våg. Mamma har visst ingen -aning om, att vi snart äro ruinerade.»</p> - -<p>Sigrids röst blev bitter, men hon sträckte på sig i sin -svarta klänning.</p> - -<p>»Vad säger du, barn? Ruinerade? Vem har satt det -i huvudet på dig?»</p> - -<p>»Pappa sade det själv samma natt han dog.»</p> - -<p>»Och det har du inte sagt ett ord om förut till mig?»</p> - -<p>Hennes nåd slängde pudervippan och reste sig. Sigrid -väntade, att det skulle bli en stor scen som vanligt -men bedrog sig. Hennes nåd gick bort till garderoben -och tog själv fram den svarta klänningen och pälsverket. -Sedan ringde hon.</p> - -<p>»Säg genast till Magnusson, att han spänner för», sade<span class="pagenum"><a name="Sid_58" id="Sid_58">[58]</a></span> -hon till den nya jungfrun Hilma, som förskrämd kom -uppstörtande och väntade sig snubbor för att hon dröjt. -Hon försvann genast nigande. Hennes nåd for omkring -i rummet så pass hennes fetma tillät, öppnade byrålådorna -och slängde saker hit och dit. Det var ett begynnande -oväder, som ännu icke koncentrerat sig utan nöjde -sig med att virvla upp här och där de föremål, som -kommo i vägen.</p> - -<p>»Skall mamma fara ut?» frågade Sigrid.</p> - -<p>»Ja, det skall jag!» ropade hennes nåd till svar. »Jag -skall veta något jag, också! Om jag så skall åka efter -svina.»</p> - -<p>Sigrid kände, att nu var cyklonen snart färdig. Hon -drog sig undan utan att säga mer.</p> - -<p>Om några tiotal minuter körde Magnusson fram med -kaleschen och de gamla, stelbenta vagnshästarna.</p> - -<p>Hennes nåd fnyste, när hon kom ut på trappan och -fick se dem.</p> - -<p>»Till Alby!» ropade hon.</p> - -<p>Gustaf Boström på Alby hade slutat frukosten och -tänt sin vanliga Corona. Hans lilla, sjuåriga dotter Greta, -enda barnet, bad just att få ta en sug, som hon uttryckte -sig, men fadern höjde cigarren i vädret och försvarade -sig mot det våldsamma angreppet, som genast följde från -dotterns sida, genom att fegt och lumpet blåsa röken i -ansiktet på den lilla, modiga angriparen.</p> - -<p>»Fy, vad du är stygg, pappa», protesterade hon och -hostade och skrattade om vartannat. Med en energi, som -hade varit värd ett bättre ändamål, äntrade hon faderns -knä och försökte få tag i hans arm med den lockande -cigarren. Det gick icke, men hon fick en kyss i stället, -en kyss från den skäggige munnen, något som smakade -allt annat än bra, tillsatt som ömhetsbetygelsen var med -både hårstickande och tobaksdoft. Han var simpel nog -att trots hennes motstånd upprepa den.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_59" id="Sid_59">[59]</a></span></p> - -<p>»Det kommer någon», skrek hon och slank behändigt -bort ur hans grepp. Hon rusade fram till fönstret.</p> - -<p>»Bäh», sade hon helt bedragen. »Det är bara tant Matilda.»</p> - -<p>Hon kilade ut ur matsalen och försvann.</p> - -<p>Gustaf Boström på Alby var ingen kostföraktare vare -sig på det ena eller andra området. Det gick många berättelser -på trakten om hans äventyr, fast man var nog -barmhärtig att förmildrande avsluta förtäljandet med tillägget, -att karlstackarn var ju änkling. En sak var säker. -Han älskade sin lilla flicka över allt på jorden. Hon var -hans tyrann, hans bödel, hans ängel och hans Gud. Henne -dyrkade han och henne skämde han bort. Hade icke barnet -i sig själv varit en så hjärtans liten god varelse, -hade hon blivit alldeles fördärvad. Många av hans äventyr, -som folket kallade hans påtagliga svaghet för det -motsatta könet, grundade sig ytterst på att han ville försöka -finna ut en ny mamma till Greta. Tyvärr tillkommo -sedermera andra motiv, något som komplicerade äventyren. -Ofta förklarade Greta högt och tydligt, att hon -visst inte ville ha någon ny mamma. Det var vanligen, -när Gustaf Boström på Alby frågade henne vad hon -tyckte om den eller den tanten.</p> - -<p>Tant Matilda avskydde hon. Hon var rädd för hennes -förnämt kupiga ögonlock, och hon kunde aldrig glömma -den blick hon fick från tant Matilda, när hon på sitt -barnsliga och rättframma sätt en gång frågade: »Hur -blir man så där tjock, tant?»</p> - -<p>Gustaf Boström på Alby var heller ingen beundrare -av hennes nåd på Bjurnäs. Han hade aldrig förstått, att -Per Bjurcrona tog henne. Visst såg hon bra ut och var -den tiden ung och smärt, men ändå? Hon hade ett förskräckligt -humör. Och så hysterisk sedan! Nå, det äktenskapet -hade ohjälpligt gått i sär, det hade alla på trakten<span class="pagenum"><a name="Sid_60" id="Sid_60">[60]</a></span> -förstått, ehuru Per Bjurcrona åtminstone aldrig fällde -ett ont ord om hustrun.</p> - -<p>Gustaf Boströms första tanke, när han fick se hennes -nåd på Bjurnäs stiga ur kaleschen med de gamla stelbenta -kamparna framför, var den, att hon kom för att -be att få tillbaka sina vagnshästar. Det skulle vara likt -henne. Han mindes med förfäran, att han på begravningsdagen -sagt en massa dumheter till henne om hennes -härliga, sorgsna ögon och hennes förtjusande klänning. -Hon måtte väl aldrig tro, att han ...?</p> - -<p>Gustaf Boström på Alby hörde icke till de rädda karlarna. -Han var stor och frisk och stark. Vacker var han -inte, därtill var det fräkniga ansiktet med dess potatisnäsa, -tjocka läppar, tvärhuggna haka och röda mustascher -alltför vulgärt. Den från allt huvudhår absolut frigjorda -skallen med dess något knöliga form gav dock en viss -elegans åt honom och han förde sig gott, rak i ryggen -som en bräda trots sina modiga femtio år.</p> - -<p>Han skyndade att byta den mjuka hemrocken mot den -blå kavajen. Han kom just lagom ut i salongen för att -höra husan anmäla med ljudelig stämma:</p> - -<p>»Hennes nåd Bjurcrona!»</p> - -<p>In seglade hennes nåd i sin charmanta sorgdräkt. Hon -gick hastigt rätt på värden och sade nervöst:</p> - -<p>»Jag måste tala vid dig, Gustaf.» Hon slog tillbaka -slöjan.</p> - -<p>»Kära Matilda!» Han bugade sig och tryckte varmt -hennes behandskade hand.</p> - -<p>»Var kan vi tala ostörda?» frågade hon. Hennes mycket -fylliga barm hävde sig tungt, och hon slöt en sekund -ögonlocken.</p> - -<p>Gustaf Boström på Alby kände henne för väl att icke -förstå vad han borde göra. Han bjöd henne armen och -förde henne in i arbetsrummet.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_61" id="Sid_61">[61]</a></span></p> - -<p>Hon vilade tungt på hans arm. Han bjöd henne taga -plats i soffan och satte sig själv i skrivstolen.</p> - -<p>Hennes nåd på Bjurnäs lät blickarna vandra runt kring -väggarna med deras vapendekorationer, djurskallar och -horntroféer. Hon såg ut som om hon gjorde värdering.</p> - -<p>»Vi är ruinerade», sade hon till slut med av rörelse -halvkvävd röst.</p> - -<p>»Kors, är ni det!» utbrast Gustaf Boström. »Det visste -jag inte.»</p> - -<p>»Inte jag heller, men Per har själv sagt det till Sigrid -samma natt han dog. Är det icke förfärligt, Gustaf?» -Hon förde spetsnäsduken mot sina ögon och tryckte den -försiktigt mot dem.</p> - -<p>»Kära Matilda, lugna dig! Det är nog icke så farligt. -Jag vet, att Per hade det svårt de sista åren med inteckningar -och annat, men därifrån och till ruin är långt. Hur -är det med testamentet? Har ni inbördes?»</p> - -<p>»Det ville aldrig Per. Varför vet jag inte. Han kanske -inte trodde jag kunde förstå mig på pengar. Jag!» -Hon försökte le.</p> - -<p>Gustaf Boström inlät sig icke på ett så delikat spörsmål. -Med sin praktiska och sunda syn på saker och ting -förstod han genast var skon klämde.</p> - -<p>»Sigrid skall alltså ha ut sin arvslott.»</p> - -<p>»Ja, om det finns något att få», svarade hon bittert.</p> - -<p>»Åh, du tar då också till, kära Matilda. Vem har satt -upp testamentet?»</p> - -<p>»Det gjorde Torsell, advokaten du vet, som Per alltid -hade att göra med i sådana fall.» Hon envisades alltid -att kalla häradshövding Torsell för advokaten.</p> - -<p>»Skall han göra upp bouppteckningen också?»</p> - -<p>»Per ville det. Och nu tänkte jag fråga, om du inte -också för Pers skull ville hjälpa till med det. Den där -Torsell litar jag mindre på och så är han så obehaglig -att göra med. Men du kanske icke har tid, Gustaf?»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_62" id="Sid_62">[62]</a></span></p> - -<p>Gustaf Boström på Alby hörde till de människor, som -alltid ha tid. Hade han det icke, så skaffade han sig det. -Alby med sina tvåtusen tunnland öppen jord kunde knäckt -en annan man än Gustaf Boström. För honom var det -ett nöje att arbeta och slita. Gällde det, kunde han sitta -uppe natt efter natt och kalkylera. Duktiga underlydande -hade han också. Inspektorn var en praktkarl, och rättaren -var ett geni i sin art. Men så kunde Gustaf Boström -på Alby också få vad folk han ville. Han behövde -icke se på pengar. Ägendomen var skuldfri, och dessutom -hade han inne i sitt bankfack i staden åtskilliga -fina aktier, som det var ett nöje att klippa kuponger av.</p> - -<p>Det var icke tidsfrågan, som hindrade honom att svara -med detsamma. Han var rädd för att komma i för intim -kontakt med hennes nåd på Bjurnäs. Han var icke säker -på att de skulle komma att dra jämt i en så vansklig -sak som en bouppteckning. Men däremot fanns det -något annat, som frästade honom att svara jakande. Det -var unga fröken på Bjurnäs. För henne hade han alltid -varit litet svag. Flera gånger hade han på skämt rekommenderat -sig som svärson till Per Bjurcrona, varvid -denne regelbundet gapskrattat honom mitt i ansiktet och -sagt, att han var säker på att hans dotter åtminstone hade -så mycket smak att hon icke ville gifta sig med en gammal, -flintskallig mastodont, ett yttrande, som icke var så -värst träffande men som visade, att svärsonsskapet icke -var särdeles efterlängtat från Per Bjurcronas sida.</p> - -<p>»Jag förstår, att du måste betänka dig, Gustaf», sade -till sist hennes nåd, när han icke svarade. »Du har tillräckligt -göra med Alby.»</p> - -<p>Hon suckade och makade slöjan längre tillbaka med en -mycket behagfullt trött åtbörd.</p> - -<p>»Det har jag», sade Gustaf Boström, »men det hindrar -icke, att jag skulle kunna hjälpa dig med bouppteckningen.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_63" id="Sid_63">[63]</a></span></p> - -<p>»Du är en ängel, Gustaf, det har jag alltid sagt.» Hennes -nåds ögon blevo fuktiga av glädje och tacksamhet.</p> - -<p>Gustaf Boström bugade sig, där han satt, inför denna -överdrivet sköna liknelse och strök tankfullt sin kala -hjässa.</p> - -<p>»Ni är alldeles utan pengar, tänker jag?» Han såg spörjande -på hennes nåd. »Per brukade aldrig ha mycket pengar -inne», tillade han.</p> - -<p>»Visst är det svårt för oss, nu i synnerhet. Jag trodde -Per fått in bra med pengar, när han sålde både Stella -och mina vagnshästar för några veckor sedan, men det -tycks ha gått redan.»</p> - -<p>Hon hade betonat mina vagnshästar väl skarpt. Gustaf -Boström tog det åt sig.</p> - -<p>»Ja, det var icke jag, som bad att få köpa dem», sade -han. »Per kom till mig en dag och ville nödvändigt jag -skulle ta dem.»</p> - -<p>»Vad gav du?» frågade hennes nåd intresserad.</p> - -<p>»Tiotusen. Det var dyrt, för det var bara högerhästen, -som var fullblod. Den andra var tvivelaktig och dessutom -en smula inhov, vilket jag icke tycker om. Men -Per var tydligen i stor förlägenhet och behövde pengar. -Han hade några besynnerliga anfäktelser den sista tiden -alltsedan han var sjuk och talte alltid om, att det var bäst -han ordnade för sig om något skulle hända.»</p> - -<p>»Ja, var han gjorde av pengar, det begriper jag rakt -icke. I alla händelser fick jag icke något med av de tiotusen, -det är då säkert, fast det var mina hästar han sålde. -Mina!» utropade hennes nåd patetiskt. »Vad tycker du?»</p> - -<p>Gustaf Boström ville icke debattera en så trasslig fråga.</p> - -<p>»Han hade troligen affärer, som skulle ordnas», sade -han kort.</p> - -<p>Hennes nåd förnam skiftningen i rösten.</p> - -<p>»Ja, du får icke bli ond på mig, Gustaf! Du vet icke -hur svårt jag har det. Alla kommer de till mig och vill<span class="pagenum"><a name="Sid_64" id="Sid_64">[64]</a></span> -jag skall hjälpa och råda och skaffa pengar. Än är det -stallet, som skall repareras. Än är det utsäde. Jag vet -inte allt. Dessutom skall jag säga dig Gustaf, att Sigrid -långt ifrån är samma flicka som förut. Jag vet icke, om -det är huvudstadslivet, som förstört henne, men hon har -ett sätt och en ton mot mig, som jag som mor absolut -icke kan tåla. Absolut icke!»</p> - -<p>Hennes nåd reste sig i upprördheten och gick fram till -Gustaf Boström.</p> - -<p>»Kan du tänka dig vad hon frågade mig i dag, alldeles -nyss, innan jag reste hit? Jo, vem som skall styra på -Bjurnäs! Har du hört på maken? Liksom någon annan -än jag hade att säga där, sedan Per är borta.»</p> - -<p>Gustaf Boström hade rest sig också. Han kunde icke -sitta inför henne. Dels tillät honom artigheten icke det, -dels tvingade hela hennes massiva men dock drottningartade -uppenbarelse att stiga upp. Han kunde dock icke -underlåta att säga sin innersta mening.</p> - -<p>»Nej, bara du kan det, kära Matilda. Att sköta en -gård nu för tiden är minsann icke någon lätt sak.»</p> - -<p>»Åh, jag har Karlsson.»</p> - -<p>»Kan du lita på honom?»</p> - -<p>»Varför skulle jag inte kunna det? När Per gjorde -det?»</p> - -<p>»Är du säker på att Per gjorde det?»</p> - -<p>Hennes nåd Bjurcrona lättade på slöjan. Hon började -bli het fast hon hade ansiktet alldeles fritt. Det samstämmiga -tvivlet både från Sigrids och Gustaf Boströms -sida var ovanligt irriterande. Hon förstod, att hon måste -söka in på en sidoväg utan att svara.</p> - -<p>»Du kanske vill, att jag skall låta Sigrid styra?» frågade -hon lidelsefullt.</p> - -<p>»Kära Matilda, låt oss framför allt tala lugnt om den -här saken.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_65" id="Sid_65">[65]</a></span></p> - -<p>Han förde henne ridderligt bort till soffan. Hon sjönk -ned i den. Han satte sig bredvid.</p> - -<p>»Jag tror uppriktigt sagt, att varken du eller Sigrid är -karl att styra Bjurnäs. Det är icke det, som det gäller -nu närmast. Huvudsumman är, att vi får reda på den -ekonomiska ställningen, innan det blir fråga om styresmannen. -Man skall först veta vad man har att styra med, -innan man kan styra. Ger bouppteckningen vid handen, -att ni kan behålla Bjurnäs, och det skall vi hoppas, kan -ni alltid arrendera ut gården. Det är bättre det än att -sälja den. Arrendatorer finns det gott om. Huvudsumman -är att få en duktig karl, som inte suger ut jorden. -Bjurnäs är ingen dålig gård, även om Per de sista åren -fått lov att spara på gödningsämnen och låtit för stor -del av den ligga i träde. Emellertid är det bäst, att vi -väntar med allt annat, tills vi fått boet klart. Jag skall -fara in till Torsell redan i morgon. Per brukade alltid -ha sina räkenskaper i god ordning, så det hela kan vara -klart på en vecka, bara nu Torsell har tid. Vet du, om -ni har mycket spannmål kvar?»</p> - -<p>Nej, det visste icke hennes nåd.</p> - -<p>»I alla händelser kommer jag över någon av de närmaste -dagarna. Karlsson skall alltid kunna ge upplysning -om något.»</p> - -<p>Gustaf Boström talade länge och ingående med hennes -nåd Bjurcrona. Hon kände sig som en helt annan människa, -när hon på nytt reste sig.</p> - -<p>»Ack, ja», sade hon, »om Per hade varit som du, så -att man kunnat tala vid honom. Aldrig fick jag veta -något om gården.»</p> - -<p>Gustaf Boström var hädisk nog att tänka, att det gjort -detsamma, om hon fått veta något eller icke. Han frågade, -om han fick lov att bjuda på ett glas vin. Det blev -drucket på stående fot, ty hon såg, att han hade bråttom<span class="pagenum"><a name="Sid_66" id="Sid_66">[66]</a></span> -att få slut på samtalet. Hon var bara rädd för att han -skulle glömma bort pengarna han talat om förut.</p> - -<p>»Nej, nu måste jag fara», sade hon.</p> - -<p>»Var nu icke för sträng mot Sigrid», varnade han. -»Tänk på att de unga har hetare blod än vi.»</p> - -<p>»Ja, bara hon lämnar mig i fred med sitt kält om -pengar.»</p> - -<p>»Det var sant! Det hade jag glömt bort. Hur mycket -behöver du?»</p> - -<p>När hennes nåd dröjde med svaret, frågade han:</p> - -<p>»Räcker fem tusen? Det är ungefär vad jag har inne. -Tur att jag fick från mejeriet i dag, annars hade du -fått ta en check, och det är alltid besvärligt.» Han gick -bort till skrivbordet och tog fram pengarna samt räckte -henne dem.</p> - -<p>»Åh, kära Gustaf, det är alldeles för mycket.» Men -hon stoppade dem glatt i väskan och sade adjö.</p> - -<p>»Vänta en smula», genmälte han. »Först ett kvitto, -min nådiga!»</p> - -<p>Han log och satte sig ned för att fylla ut en kvittens.</p> - -<p>Hennes nåd tyckte det var förfärligt futtigt av den rike -patron Gustaf Boström på Alby att komma med sådant, -men hon skrev med bibehållen sinnesnärvaro under kvittensen.</p> - -<p>»Så där ja, nu är allt bra, hoppas jag. Adjö, kära -Gustaf och tack för allt vad jag fått veta. Glöm icke -bort oss!»</p> - -<p>Hon smålog hult mot honom. Han kände sig nästan -som om det varit han, som fått låna och icke hon. Han -bugade sig och kysste hennes hand. Hon slog ned slöjan -och gick. Han följde henne ända ut till kaleschen -och hjälpte henne upp. När hon for, tyckte han, att hon -egentligen förtjänat att åka efter de fina vagnshästarna -han köpt av Per.</p> - -<p>Hennes nåd var lugn och värdig, när hon kom hem.<span class="pagenum"><a name="Sid_67" id="Sid_67">[67]</a></span> -Medvetandet av att ha fem tusen i väskan gav en behaglig -trygghetskänsla, och hon förklarade för Sigrid, att -Gustaf Boström på Alby sagt, att det visst icke var fråga -om att sälja Bjurnäs utan att allt skulle ordna sig, bara -man gav sig tid och icke hade för bråttom. Vad reparationerna -och allt det andra beträffade, kunde Sigrid säga -till folket, att det skulle göras som kapten befallt.</p> - -<p>»Ja, det är nog mycket bra, mamma, men varifrån -skall vi få pengar?»</p> - -<p>Hennes nåd höjde ögonbrynen på det säreget överlägsna -viset och förklarade, att det fick stärbhuset betala. -Hon hade lärt sig termen under samtalet med Gustaf -Boström.</p> - -<p>»Stärbhuset?» upprepade Sigrid. »Det är du och jag -det. Jag har inga pengar. Jag har inte ens att betala min -pension i Stockholm. Pappa glömde skicka mig, och jag -är skyldig för flera veckor.»</p> - -<p>Hennes nåd öppnade väskan och tog fram en tusenlapp.</p> - -<p>»Tag den här och gör upp vad du är skyldig. Resten -kan du behålla till småutgifter, och se’n vill jag icke mer -höra talas om pengar. Någon av dagarna kommer Torsell -och Gustaf och gör bouppteckning. Se till, att vi får -en ordentlig middag. Jag är trött och behöver vila.»</p> - -<p>Därmed var audiensen slut. Sigrid drog sig tillbaka. -Det var icke utan att hon beundrade modern i detta ögonblick -för hennes lugn och säkerhet. Det hade hon aldrig -trott modern om. Kanske när allt kom omkring det icke -var så farligt med gården som fadern föreställt sig.</p> - -<p>Sigrid gick genast upp och skrev två brev; det ena till -fru Söderblom med pengar i och med begäran att sakerna -skulle få stå kvar tillsvidare i rummet; det andra -till Erik med utförlig redogörelse av det som hänt. Hon -uteslöt dock allt tal om pengar och om faderns bekännelse, -men i stället överflödade brevet med ömma ord<span class="pagenum"><a name="Sid_68" id="Sid_68">[68]</a></span> -och försäkringar om att hon snart skulle skriva igen, -bara bouppteckningen var över.</p> - -<p>Några dagar efteråt kommo patron Boström och häradshövding -Torsell körande till Bjurnäs. De satte genast -i gång med bouppteckningen. Tack vare Per Bjurcronas -enastående ordentlighet i bokföringen och utförliga -inventarielistor var det snart gjort.</p> - -<p>De båda männen sågo häpna på varann, när resultatet -blev klart. Bjurnäs var nästan konkursmässigt. Och -ändå hade man att räkna med obekanta skulder kanske, -som icke kommo fram förrän man annonserade. Utestående -fordringar, som icke funnos i bokföringen, voro -däremot säkert mycket små.</p> - -<p>»Jag förstår icke hur han kunnat hålla det gående», -sade patron Boström och vandrade oroligt fram och tillbaka.</p> - -<p>»Han gjorde som andra. Han lånade», sade Torsell -försmädligt.</p> - -<p>»Hur skall man kunna säga det här åt fruntimren! -Det är omöjligt!»</p> - -<p>Häradshövding Torsell, som till följd av magsjukdom -och överansträngning skrumpit samman nästan till skelettets -dimensioner och mycket på grund härav ofta befann -sig i ett tillstånd av sardonisk gallfeber, snörpte -ihop munnen, stack till med de små, grå, vasst blickande -ögonen och sade, i det han lutade sig bakåt i stolen och -rullade tummarna:</p> - -<p>»Även om man måste medge, att ovetenhet är det lyckligaste -stadiet av mänsklig tillvaro, synes det mig vara -vår så kallade plikt att icke undanhålla hennes nåd på -Bjurnäs så angenäma nyheter. Vad fröken beträffar -tycks hon redan på förhand vara invigd icke bara i denna -av oss nu hänsynslöst avslöjade hemlighet utan även i -andra mer privata, vilka min ställning som kaptens jurist -tyvärr förbjuder mig att uppenbara för dig, min käre<span class="pagenum"><a name="Sid_69" id="Sid_69">[69]</a></span> -bror. Hur man skall kunna säga det till fruntimren är -icke märkvärdigare än att säga något i allmänhet. Man -öppnar munnen och talar. Det är allt. Fröken Sigrid och -jag har redan i morse haft ett ingående samtal om andra -saker. Efter vad jag kan förstå hör hon till den förnuftiga -delen av kvinnosläktet. Hennes nåd Bjurcrona torde -däremot svårligen kunna räknas till den kategorien, men -även hysteriska kvinnor har en otrolig förmåga att inför -stora och avgörande skeden i deras liv behålla sinnesnärvaron -under det att de totalt tappar bort den, om de -sticker sig på en synål eller biter sig i tungan av misstag. -Alltså talar vi.»</p> - -<p>Häradshövding Torsell gjorde en paus. Han hade ett -retsamt sätt att bygga sina ordperioder. Han menade -ingenting därmed. Tvärtom. Han var i grund och botten -en hygglig karl, som icke ville någon människa något ont. -En människokännare skulle snart funnit dessa motsatser -i hans väsen. Gustaf Boström på Alby hade aldrig brytt -sig om att försöka tränga till botten av de människor han -kände. Han var själv för kemiskt ren till hela sin läggning -för att tro att andra personer sade ett och menade -ett annat. Han tog folk som de visade sig.</p> - -<p>»Gallblåsa!» sade han därför. »Har du då inget hjärta -i bröstet?»</p> - -<p>»Jo, men det sitter en smula för långt till höger, påstår -Enander. Kanske det är därför ...»</p> - -<p>»Ordvrängare! Lagvrängare!» bröt Gustaf Boström -ut. Men han kunde icke låta bli att skratta. »Alltså du -anser, att vi utan omsvep skall säga dem sanningen redan -i kväll?»</p> - -<p>»Eftersom sträckbänk numera är bortskaffad både ur -lagen och rättsmedvetandet, tycker jag det är onödigt att -hålla hennes nåd i ovisshet längre. Vi har arbetat i nära -två dagar. Vårt arvode blir för stort.» Han smålog och -började ordna papperen.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_70" id="Sid_70">[70]</a></span></p> - -<p>»Arvode! Är du galen, människa? Tror du jag tänker -ta betalt för det här?» röt Gustaf Boström till och blev -blodröd i ansiktet.</p> - -<p>»Nej, men jag», sade advokaten milt och reste sig. -»Skall du eller jag säga till?»</p> - -<p>Gustaf Boström gick utan ett ord ut ur Per Bjurcronas -arbetsrum, där de suttit, och uppsökte hennes nåd.</p> - -<p>»Ja, nu är vi färdiga, kära Matilda, om du vill komma -in och titta på papperen. Bäst att vi får fatt i Sigrid -också.»</p> - -<p>Inne i arbetsrummet samlades de. Häradshövding Torsell -föredrog utan spår av känsla de torra siffrorna. En -del av detaljsiffrorna hoppade han på Gustaf Boströms -något kärva uppmaning över. Hennes nåd och Sigrid -sutto stilla och lyssnade. Det var mycket, som de icke -begrepo, men när Torsell med något höjd röst slöt med -orden — boets behållning uppgår således till femtontusentrehundrasextiofyra -kronor och sjuttiotre öre — förstodo -de fullt att, de voro så gott som ruinerade.</p> - -<p>Ingen av de fyra personerna sade ett ord mer. Torsell -plockade i papperen. Gustaf Boström stod med pannan -tryckt mot fönsterrutan och stirrade ut. Hennes nåd hade -sjunkit tillbaka i ena skinnstolen, begravande sina tankar -och sin sorg bakom slutna ögonlock, och Sigrid satt borta -i ena hörnet av rummet med huvudet nedsänkt. Alla -kände de, att siffrorna måtte talat sanning, och att där -icke mer fanns att tillägga. De små, obetydliga tio siffrorna, -som bara växlade plats på ett stycke papper, hade -blivit de talande, de handlande, de mäktiga inne i Per -Bjurcronas arbetsrum. Torsell såg dem hopade i långa -kolumner, sida efter sida på papperen; Gustaf Boström -hörde dem ännu ljuda i öronen på sig; hennes nåd tyckte, -att de vältrade fram ur alla skrymslen och gömställen, -fast hon fortfarande satt med slutna ögon, och Sigrid -kände hur gigantiska väsen svävade över Bjurnäs, beredda<span class="pagenum"><a name="Sid_71" id="Sid_71">[71]</a></span> -att i nästa stund krossa allt. Det var en pinsam -tystnad, ungefär som i en rättssal, när dödsdomen fallit.</p> - -<p>Torsell fann sig till sist föranlåten att bryta den, men -just icke på något behagligt sätt.</p> - -<p>»Nu vet visserligen varken patron Boström eller jag, -om det finns mera skulder. Innan tre månader gått kan -vi icke vara säkra. Kanske hennes nåd känner till om -det ännu finns några skulder, som icke kommit med här?»</p> - -<p>Frågan var enkel och naturlig, men den hade en egendomlig -verkan. Hennes nåd reste sig långsamt och gick -ut.</p> - -<p>»Jag kan icke — jag kan icke», stammade hon, »icke -nu ...»</p> - -<p>»Kanske fröken har reda på några?» fortsatte häradshövdingen.</p> - -<p>Gustaf Boström vände sig häftigt om. Den där Torsell -var ändå för obarmhärtig. Sigrid såg upp med en blick, -som kunnat röra sten. Hon var hemskt blek i sorgdräkten.</p> - -<p>»Nej», sade hon stilla, »såvida icke mamma ...» Hon -erinrade sig med blygsel, att modern kommit hem med -pengar. Det kunde icke ha varit annat än Gustaf Boström -på Alby, som lånat henne dem. Varför fanns icke något -sådant lån upptaget? Hon hade särskilt suttit och lyssnat -efter det, därför att det plågat henne, att modern lånat.</p> - -<p>Gustaf Boström gjorde ett hemligt tecken till henne. -Den lilla struntsumman på fem tusen hade ingenting att -säga. Och uppriktigt sagt har jag glömt bort den, viskade -han för sig själv.</p> - -<p>Sigrid reste sig och gick fram till bordet, där Torsell -satt.</p> - -<p>»Är det något fröken vill veta», sade han. Han hade -fått en viss respekt för henne redan förut på morgonen, -då de bland annat avhandlat penningsändningarna till den -där pojken i Gränna, som fröken uttryckt det. Det var -tydligt, att det fanns ruter i den flickan, det såg Torsell<span class="pagenum"><a name="Sid_72" id="Sid_72">[72]</a></span> -då. När han nu såg in i hennes ögon, blev han osäker -på sitt omdöme. Hon såg nästan döende ut, och det hade -kommit en förgrämd min i det vackra ansiktet.</p> - -<p>»Var står den där summan ni slutade med?» frågade -hon. »Behållningen i boet?»</p> - -<p>Torsell visade på papperet, där summan fanns omgiven -med en bred, svart ram, alldeles som på ett sorgkort. Sigrid -såg länge på den. Det var som om hon hade svårt -att förstå den. Gustaf Boström, som iakttagit henne, -kom till hjälp.</p> - -<p>»Ja, naturligtvis är den summan för låg», sade han -övertygande. »Det sade jag också åt Torsell. Inventarierna, -möblerna, speciellt, är upptagna alldeles för lågt.»</p> - -<p>Torsell var icke sen att försvara sig.</p> - -<p>»De är värderade till ungefärligt de priser man kan -få vid försäljning. Kommer bror hit och bjuder, kanske -det blir några tusenlappar till för möblerna, men annars -tror jag nog, att jag åsatt det rätta värdet. Jag -känner till auktionsvaktmästarnas sätt att värdera. Det -tilltalar mig inte. Titta bara på summan för pappas skrivbord, -det här. Tvåhundra kronor. Tror fröken någon -människa har lust att ge mer? Och här kan fröken se på -värderingen av rubb och stubb i frökens eget rum. Elva -tusen kronor! Det är rundligt tilltaget, i all synnerhet -som jag icke är säker på att Hauptska byrån är äkta. -Vid all värdering i dödsbon måste man tänka på den -eventuella summa man kan erhålla vid försäljning. Fasettspegeln -uppe hos fröken ville patron Boström ha upp -till tvåtusenfemhundra, fast kapten i sin inventarieförteckning -icke tagit upp den till mer än sjuhundra. Vid -en försäljning ...»</p> - -<p>Här avbröt Sigrid honom.</p> - -<p>»Det är således nödvändigt, att Bjurnäs säljes.» Hennes -röst fick en hörbar skälvning.</p> - -<p>»Jag för min del skulle tillråda det. Det hela är för<span class="pagenum"><a name="Sid_73" id="Sid_73">[73]</a></span> -belastat med lån och inteckningar för att damerna skola -kunna reda upp det. Vad säger bror?»</p> - -<p>Han såg på Gustaf Boström, som å sin sida stod och -betraktade Sigrid. Hennes ångest var synbar, men hans -sanningskärlek segrade ändå.</p> - -<p>»Ja, kära Sigrid», sade han. »Jag måste tyvärr ge Torsell -rätt. Hur vanskligt det än är att sälja så stora gårdar -som Bjurnäs nu för tiden, är en försäljning vida att -föredraga framför att laborera med lån och inteckningar. -Hade Per levat, ja då vore det en annan sak. Han kanske -hade kunnat hålla det flytande ännu åtskilliga år. Det -är en karl, som saknas här. Man behöver bara se på räkenskaperna. -När Per var sjuk för ett par månader, -kom allt ur sina gängor. Här behövs en stark hand och -en klar hjärna. Per repade sig aldrig efter den där sjukdomen. -Inspektorn har helt enkelt bestulit honom under -hans sjukdom. Och vad mammas konto beträffar, i synnerhet -klädkontot, är det fullständigt abnormt. Begravningen -är här redan uppe i fyra tusen kronor nästan, och -ändå är säkert bara hälften av räkningarna inkomna. -Du kan själv ...»</p> - -<p>Han började riva i papperen på bordet. Han tog en -räkning.</p> - -<p>»Se här på bjudningskorten till exempel — fyrahundrasextiofyra -kronor! Det är vansinnigt, fullständigt vansinnigt! -Jag vet, att när jag begravde Sofi, gick korten -icke till mer än hundra. Ja, jag anklagar visst inte dig, -kära barn. Men du bör förstå, att ni, två ensamma kvinnor, -icke kan behålla Bjurnäs, som affärerna nu stå. Jo, -om ni kan skaffa er en duktig rättare, köra i väg inspektorn, -avskeda halva tjänarepersonalen minst, dra in på -staten på alla möjliga håll och framför allt minska ordentligt -på hennes nåds konto, som Per av för mig okända -anledningar verkligen låtit överskrida alla förnuftiga -gränser. Annars är det bättre, det måste jag ärligt tillstå,<span class="pagenum"><a name="Sid_74" id="Sid_74">[74]</a></span> -att sälja Bjurnäs. Alltid kan ni få så mycket, att ni -kan dra er fram, ty som du redan hört, tror jag icke mycket -på Torsells värdering. Att arrendera ut egendomen -är vanskligt. Arrendatorerna suger bara ut jorden. Hade -jag själv möjligheter att ta mera på mig, skulle jag icke -tveka, men Alby ger mig tillräckligt att sköta.»</p> - -<p>Han var tydligen uppbragt på sig själv över att icke -kunna åtaga sig Bjurnäs. Likaså tyckte han nog, att han -varit för frispråkig mot Sigrid, när han såg hur hon sviktade -under hans ord.</p> - -<p>»Nu skall vi icke tänka mer på det här i kväll», sade -han med sin fryntliga älskvärdhet. »Nu går vi och lägger -oss och sover på saken. Både Torsell och jag har legat -i hela dagen och behöver sannerligen vila oss. Vi reser -icke förrän elva i morgon förmiddag, så vi har tid att -tala ut. Någon brådska med att sälja är det inte. Ingenting -står för livet. Gustaf Boström på Alby skall icke -svika Per Bjurcronas efterlevande.»</p> - -<p>Det lät storlåtigt, och Torsell drog till med ett sardoniskt -leende, som ingen av de andra såg.</p> - -<p>»Allt reder sig nog, Sigrid», fortsatte Gustaf Boström -och klappade henne på axeln. »Det gäller bara att hålla -humöret uppe hos dig själv och hos mamma. Och lita -på mig!»</p> - -<p>Sigrid sträckte fram handen mot honom och såg på -honom varmt. Något så vackert som den blicken hade -Gustaf Boström icke sett på länge. Det var fullkomlig -tillbedjan i den.</p> - -<p>»Tack, farbror, det vet jag.»</p> - -<p>Hon tog godnatt och gick, men hennes huvud var sänkt -som under en tung börda. Hon gick direkt till modern -för att säga godnatt och kanske också med en halvt omedveten -längtan att få tala, gråta ut, men när hon kom in -och såg modern sitta med de fyrtio martyrerna igen, under<span class="pagenum"><a name="Sid_75" id="Sid_75">[75]</a></span> -det att kammarjungfrun redde hennes hår för natten, -kunde Sigrid icke mer än kyssa modern och gå.</p> - -<p>»Kommer du in till mig sedan?» frågade hennes nåd.</p> - -<p>»Nej, vet du, mamma, jag tror jag är för trött.»</p> - -<p>»Det var behagliga nyheter», sade hennes nåd och flyttade -upp en lång rad klöver på esset, som kom upp.</p> - -<p>»Det kanske icke är så farligt», sade Sigrid. »Godnatt!»</p> - -<p>»Godnatt! Dra’ icke så förfärligt i håret, Hilma.»</p> - -<p>Sigrid förmådde nätt och jämt ta sig uppför trappan -till rummet. Benen kändes blytunga och kring pannan -satt som ett järnband. Och tanketom var hon som aldrig -förr. Inom henne rådde den stora natten, natten med -evigt, oändligt mörker. Hon tyckte hon hade gått så i -många år. Inte en ljusstrimma. Är det döden? frågade -hon sig. Är jag på andra sidan, borta i mörkret? Hon -stannade. Vad var det?</p> - -<p>Det stora tornuret var det enda, som levde. Det gick -sedan flera hundrade år, lika orubbligt antingen Bjurcronorna -levde eller dogo. Det täljde bara tiden. Människorna -brydde det sig icke om. Vad var tiden?</p> - -<p>Hon stod länge och lyssnade utan att röra sig.</p> - -<p>Tick — tack! — Tick — tack! sade den stora klockan -genom mörkret. Sigrid kunde icke urskilja loden, men -hon visste att för vart knäpp sjönko de stora, tunga loden -längre och längre ned. Åh, livet var tungt! Tiden var -tung! Allt. Allt.</p> - -<p>Inkommen på rummet brydde hon sig icke om att -tända. Hon gick fram till fönstret och slog upp det.</p> - -<p>Natten var sval och lugn. Ett fint, stilla duggregn föll. -Hon sträckte ut sina händer tills de blevo våta. Så strök -hon med dem över ansiktet. Hon ville gråta, men hon -kunde icke.</p> - -<p>»Erik — Erik», viskade hon.</p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_76" id="Sid_76">[76]</a></span></p> - -<h2>IV.</h2> - -<p>Vid frukostbordet följande morgon saknades hennes -nåd. Hon lät hälsa och tacka för vad herrarna gjort -men kunde inte infinna sig på grund av huvudvärk. -Sigrid däremot mötte, men var blek och stilla. Det talades -fortfarande en massa siffror, och man skildes åt -utan att ha fattat något avgörande beslut. Gustaf Boström -lovade att komma över igen så snart han fick tid -och tala vidare om saken. Hans sista uppmaning till -Sigrid var att icke betala annat än vad som var nödvändigt -samt att tillsvidare låta inställa alla reparationer.</p> - -<p>Han blev därför mycket förvånad, när han några dagar -efteråt fick se Sigrid komma farande på Freja som en -valkyria. Hon red gammalmodigt i damsadel, och den -korta, svarta ridklänningen formade sig bra kring den -smärta figuren. Patron Boström stod själv borta vid -längan och övervakade spannmålsuppmätning.</p> - -<p>»Jag tror hon är tokig!» utbrast han. »Ta den där -skengalna märrn!»</p> - -<p>Han viftade med hatten för att visa var han var. -Sigrid svängde genast av. Hon red som en husar. Per -Bjurcrona hade alltid hållit styvt på att dottern skulle -lära sig rida ordentligt.</p> - -<p>»Vad i Herrans namn tänker du på, Sigrid, som ger -dig ut på den där japanska smällaren?»</p> - -<p>Han tog med stark hand Freja i tygeln.</p> - -<p>»Såja, flickan!» medlade han, när Freja fnyste och<span class="pagenum"><a name="Sid_77" id="Sid_77">[77]</a></span> -dansade. »Trampa mig icke på tårna, toka där!» varnade -han.</p> - -<p>»Kan jag få tala med farbror en kvart?» frågade -Sigrid.</p> - -<p>»Visst, kära barn, visst det. Rid upp till trappan så -länge så skall jag säga åt August han kommer och tar -hästen.»</p> - -<p>»Åh, jag kan själv sätta in den.» Sigrid svängde om -Freja och red bort till stallet. Om en stund kom hon -gående tillbaka med ridspöet i hand.</p> - -<p>Gustaf Boström tyckte hon såg tusan så säker ut, men -så hade hon också god färg efter ritten. Han gick -henne till mötes på halva vägen.</p> - -<p>»Nå, vad har du på hjärtat som är så brådskande?» -sporde han, när de kommit in och han hade bjudit henne -sitta ned i stora, blå salongen. Han hade sitt vanliga, -fryntliga sätt att ta henne sedan gammalt med ett visst -slags farbroderlig förälskelse, som ofta yttrade sig i -klappar och omfamningar. Den här gången kom han -sig icke riktigt för med de farbroderliga friheterna. Det -hade kommit något bundet och slutet över Sigrids ansikte, -och själva figuren i den stramt åtsittande klänningen -hade fått en ynglingaprägel, som rent av förvirrade -Gustaf Boström. Hon hade icke satt sig utan stödde -sig mot en av de sidenklädda stolarna helt lätt och såg -på honom med en blick, som gjorde patron Boström -högst osäker. Det var långt ifrån någon kritisk blick, -ehuru hans yttre kunde förtjänt det, iförd som han var -allt annat än rena stövlar, slitna benkläder och den gamla, -malätna, mörkblå kavajen, som han älskade över allt -på jorden. Nej, det var icke kritik han kände. Det var -snarare en outtalad undran från hennes sida, om man -behövde se ut på det viset för att sköta lantbruk. Själv -var hon onekligen en avsevärd motsats i klädsel. Ridklänningen, -som var knappt ett år gammal, hade hängt<span class="pagenum"><a name="Sid_78" id="Sid_78">[78]</a></span> -till sig i garderoben under Sigrids bortovaro och såg -förstklassig ut; de koketta stövlarna skeno lång väg; -den lågkulliga hatten satt käckt på det kastanjebruna -håret och det breda kräppbandet kring armen markerade -elegant sorgen.</p> - -<p>Gustaf Boström kände sig underlig i hjärtat. Det -vore en mor för Greta det!</p> - -<p>»Du tycks ha svårt att komma fram med det», sade -han, när hon icke sade något. »Freja stöter kanske, så -du fått hjärtat i halsgropen?» skämtade han.</p> - -<p>Hon var fullständigt oemottaglig för den lilla roligheten. -De mörkblå ögonen sågo lika tunga ut och munnen -höll sig fast sammanpressad.</p> - -<p>Gustaf Boström kände allvarstrycket och kastade -mössan i soffan.</p> - -<p>»Sätt dig!» kommenderade han. »Är det något, som -har hänt?» frågade han.</p> - -<p>»Nej», sade hon. Hon talade ansträngt och besvärligt. -Så satte hon sig.</p> - -<p>»Säg mig, farbror, allvarligt, är det svårt att sköta -lantbruk?»</p> - -<p>Gustaf Boström måste sätta sig. Frågan var alldeles -oväntad. Han trodde, att hennes nåd hade fått slag, -inspektorn givit sig av, ladugården brunnit eller någon -liknande nyhet från Bjurnäs. Men om det var svårt -att sköta lantbruk?</p> - -<p>»Det beror på vad du menar med svårt, kära Sigrid. -Jag tror det är lättare att spela piano eller sjunga. Varför -frågar du det?» Han makade emmastolen en smula -närmare henne. »Tänker du bli lantbrukare kanske?»</p> - -<p>Frågan gnäggades fram. Han tyckte det lät så absurt. -Han kunde icke låta bli att småskratta, medan han strök -sina präktiga, röda mustascher.</p> - -<p>»Jag vet knappt vad jag tänker», svarade Sigrid. »Du -sade härom dagen, att vi kunde undvika att sälja Bjurnäs,<span class="pagenum"><a name="Sid_79" id="Sid_79">[79]</a></span> -om vi gjorde inskränkningar och försökte sköta -gården själva.»</p> - -<p>»Nej, min nådiga, det sade jag inte. Jo, om ni fick -en duktig rättare och ville nöja er med småsmulor. Det -viktigaste är, att det finns en karl, som kan styra på en -gård. Ni är och förblir — med all respekt för övrigt -— dock icke annat än kvinnor.»</p> - -<p>Han klappade henne farbroderligt på knät. Hon tycktes -icke märka det. Hon hade lagt ridspöet tvärs över -knäna och hennes fingrar knöto sig hårt om det.</p> - -<p>»Farbror tror således icke att — att jag skulle kunna -sköta Bjurnäs?» frågade hon. Hennes ögon lyste till. -Det var Per Bjurcronas blick upp i dagen.</p> - -<p>»Tror och tror», sade han. »Jag vill så gärna tro -som jag vill leva. Och likaså gärna vill jag, att ni får -behålla Bjurnäs. Men, min flicka lilla» — Gustaf Boström -reste sig och började mäta salongen med långa -steg — »det vill jag säga dig, lantbruk sköter sig icke -själv. Där skall plöjas, harvas och sås, där skall slås -och skördas; där skall dikas och gödslas; där skall -stängas och gärdslas; där skall huggas och sås igen; -korna skall ha mat; hästar och svin likaså. Mjölken -skall provas och kreaturen undersökas, om de äro reaktionsfria. -Utsäde skall köpas och utsäde säljas. Där -skall tröskas och malas. Statarna skall ha sitt och torparna -sitt. Ett år blir gott så man tror att det regnar -manna från himlen. Nästa år blir det nödår. Ingenting -går till. Höstsäden skjuter för tidigt. Vårsäden fryser -bort. Kälen dödar ett och solen ett annat. Ibland har -man tur med bärgningsvädret. Ibland står rågen och -ruttnar på fälten och havreskylarna driver bort med -översvämningar. Så har man mjölkningsstrejker och -kreaturen stupar. Så kommer mul- och klövsjukan och -man blir dömd att slakta ned besättningen.»</p> - -<p>Gustaf Boström stannade mitt för Sigrid och tillade:</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_80" id="Sid_80">[80]</a></span></p> - -<p>»Nej, svårt är det icke att sköta lantbruk, det hör du. -Bara man har tur och har rygg att stå emot de svåra -åren och lär sig att aldrig gapa över för mycket och leva -över gårdens tillgångar. Där skall räknas och kalkyleras. -Ingenting skall lämnas åt sig själv. Jorden är som -ett barn. Den behöver vård och tillsyn för att bli någonting, -för att ge avkastning. Det kan löna sig att köpa -några tusen säckar gödningsämnen likaväl som det kan -hämna sig att låta jorden ligga i lägervall. Viktigast -av allt är dock ett ...»</p> - -<p>Sigrid hade lyssnat uppmärksamt. Glansen i hennes -ögon förgick mer och mer, medan han talade. Hon -förstod, att hon fått höra den enkla, osminkade sanningen. -Hon förstod också, att allt detta översteg en kvinnas -kraft. Hon sänkte huvudet motståndslös. Först -när Gustaf Boström kom till detta — viktigast av allt -är dock ett — såg hon upp. Han såg själv mycket allvarlig -ut.</p> - -<p>»Ett», upprepade han, »och det är att älska jorden, -älska den som man älskar en kvinna, älska den i nöd -och lust; älska den, när fröet spirar i den, när brodden -ligger begraven under snön, när den bugnar av gyllene -skördar eller ligger svart i träde, när frosten mördar -och rosten dödar. Gör man det, ja, då är det icke svårt -att sköta lantbruk. Det går av sig själv. Kanske är det -så med allt förresten. Man måste älska det, som man -vill ha något ut av på den här planeten.»</p> - -<p>Hans ton slog om i lustighet. Sigrid reste sig.</p> - -<p>»Tack», sade hon.</p> - -<p>»Skall du redan ge dig av? Vill du inte ha en kopp -kaffe eller ett glas vin?»</p> - -<p>Hon vägrade bestämt. Hon hade icke tid. Hon -måste vara hemma. Där var så mycket att styra och -ställa med. Hon kanske snart reste igen.</p> - -<p>»Såå», skämtade Gustaf Boström. Man kanske hade<span class="pagenum"><a name="Sid_81" id="Sid_81">[81]</a></span> -någon liten förälskelse i huvudstaden? Ja, Bjurnäs var -nog icke så roligt. Hennes nåd var säkert besvärlig. -När skulle hon resa?</p> - -<p>Det visste hon icke.</p> - -<p>»Jag kommer över i morgon, om jag hinner», sade -han. »Annars senast i övermorgon, så får vi rådgöra -med mamma närmare. Skall du icke hälsa på Greta? -Hon, som är så förtjust i dig.»</p> - -<p>Jo, det ville hon gärna. Och så kom flickan instörtande -och kastade sig i famn på tant Sigrid och kysste -och fägnades. När hon hörde, att Sigrid strax skulle -gå, blev hon utom sig. Nej, se det blev då visst icke -något av. Tant måste nödvändigt stanna till middag. -Hon kramade tanten så Sigrid hade det riktigt svårt. -Där kom ett regn av kyssar från den söta barnamunnen.</p> - -<p>»Jag tycker pappa gärna kunde be tant Sigrid stanna -här alltid», sade Greta. »Vill du inte bli min mamma?» -frågade hon. »Jag skall bli så snäll!»</p> - -<p>Gustaf Boström harklade och hostade förläget, och -sade någonting att av barn och dårar får man höra sanningen. -Sigrid låtsade icke förstå. Hon kysste den -lilla tokan och gick. De andra ville nödvändigt följa -henne ned för att se henne sitta upp. Greta klappade -förtjust i händerna, när Sigrid gav sig av med Freja. -Hon sprang ett långt stycke efter och viftade. Tyvärr -såg icke Sigrid det. Hon var fullt upptagen av att sköta -Freja, som satte av i vild galopp utåt landsvägen och -visst inbillade sig, att hon kunde få fara fram som hon -ville. Sigrid tog snart in henne och fick Freja att ta -till trav. Den unga fröken hade visserligen späda armar -och fina händer samt hade icke ridit på flera månader, -men hon hade ritten i blodet sedan barnaåren och visste -hur hon skulle sköta sig på hästryggen. Ansträngningen -eggade hennes motståndskraft. När Freja längre fram -vid avvägen till Bjurnäs gjorde ett nytt försök att durka,<span class="pagenum"><a name="Sid_82" id="Sid_82">[82]</a></span> -fick hon smaka ridspöet och det gick i full karriär fram -mellan granarna. Hon lydde faderns gamla, beprövade -råd att icke låta någon häst inbilla sig, att det var hästen -som ville löpa utan att ryttaren ville det. I den branta -backen upp mot Smedstorp var Freja utpumpad, saktade -av sig själv farten och började gå i skritt. Då klappade -Sigrid Freja uppmuntrande på halsen.</p> - -<p>»Så där ja, min flicka, nu är vi vänner igen», sade -hon.</p> - -<p>Dagen var solig och varm. Det kändes bäst, när de -kommo upp på backkrönet och solen började badda på -ordentligt. Vid första skogsvägen tog Sigrid av. Hon -hade icke lust att rida hem ännu. Hon hade ingen -brådska alls fast hon låtit påskina det. Hon hade fått -svar på sin fråga. Det var huvudsaken.</p> - -<p>När hon fattade sitt beslut att rida till Alby för att -spörja farbror Gustaf om råd, skedde det i förbittring -över några räkningar, som kommit samma morgon. Det -gällde moderns kläder. Räkningarna voro rent av orimliga. -Någon utväg måste finnas från allt detta oförnuft. -Faderns fråga om Sigrid kunde stanna på gården -och hjälpa modern hade uppenbarat sig på nytt, och så -hade Sigrid klätt sig i riddräkt, sadlat på själv och givit -sig av huvudstupa till Alby utan att närmare tänka på -saken. Det var därför hennes fråga till Gustaf Boström -kommit så tvär och förutsättningslös.</p> - -<p>Jaså, han tror mig icke om att duga till någonting, -tänkte hon där hon red fram och lät hästen gå som den -ville. Hon rodnade av harm, när hon tänkte på hur han -skrattade, då han frågat, om hon tänkte bli lantbrukare.</p> - -<p>Visst var det mycket att tänka på, det förstod hon. -Så mycket hade hon levat på landet. Allt det Gustaf -Boström räknat upp hade hon hört fadern göra. Han -kanske icke gjort det med samma gemyt som farbror -Gustaf, men det hade varit samma lovsång och samma<span class="pagenum"><a name="Sid_83" id="Sid_83">[83]</a></span> -klagan. Lovsång över goda år och klagan över dåliga, -dock med den skillnaden, att farbror Gustaf visst älskade -lantbruket även när säden frös bort för honom. Älska -jorden, hade han sagt. Hur kunde man älska jorden? -Det var vackert med blommor och grönt och böljande -rågfält. Det var också vackert, rent av förtjusande, när -solen gick ned bakom Sållarydsskogarna och sjön låg -som en spegel. Men älska den? För att älska måste -föremålet vara en mänsklig varelse och icke en död jord, -där det bodde maskar i det svarta under all den fagra -ytan. Älska!</p> - -<p>Sigrid hade velat sträcka armarna mot himlen, när -hon tänkte på det. Lyckligtvis skakade Freja på huvudet -ogillande, när Sigrid höjde armarna ett stycke på väg -mot det blå. Freja tyckte visst, att det var skönt att -få gå i lugn och ro och nafsa till sig litet friskt gräs -här och litet nyutsprunget löv där. Ibland frustade hon -till eller klippte med öronen, lyssnade inåt skogen, men -annars tycktes hon trivas gott.</p> - -<p>Vad skulle Erik säga om alltsammans? Ville han -vänta ett år eller två, tills allt hann ordnas på Bjurnäs? -Omöjligt! Han hade ofta förklarat, att så fort han -fick sin praktik i gång skulle de gifta sig. Icke en dag -tänkte han vänta. Livet är kort, den som vill ha något -med av det får skynda sig, var hans valspråk. De hade -redan tillsamman en gång varit och sett på en våning, -bara för skämts skull, men ändå ...</p> - -<p>Sigrid red drömmande fram. Solskenet sipprade -genom träden. De nyutslagna björkarnas hängen sågo -ut som guldregn, där solen föll på, och tallarna buro -små ansatser till knopp. Sadelgjorden knarrade. Insekter -surrade. Långt bort i skogen hördes det korta, -skarpa ljudet av någon, som högg.</p> - -<p>Sigrid drog djupt efter andan. Långt ned, ända ned -i hennes hjärta var det någonting, som längtade och<span class="pagenum"><a name="Sid_84" id="Sid_84">[84]</a></span> -längtade, något som var släkt med allt det nyvaknade -livet omkring henne, med björkarnas gyllene hängen, -med de små julljusliknande knopparna på tallarna, med -insekternas surr och med solstrålarnas dans. Och alla -blommor sen!</p> - -<p>Hon hoppade av Freja och ledde henne framåt, i det -Sigrid bröt en blomma här och en blomma där. Blåsipporna -voro redan försvunna, men vitsippor fanns det -ännu gott om. En solig glänta stod full med gullvivor -och prästkragar och maskrosor. Det var som ett litet -paradis för sig med den blå himlen över och kringgärdat -av skogen. Där stod en gammal, förfallen stuga med -mossa och gräs på taket. Knylbräckor hade slagit sig -ned däruppe i mossan. Det var icke högre än att Sigrid -gott räckte upp att plocka de vita blommorna, som luktade -så rart mandel. Freja, som följde henne troget i -hälarna, tog sig en munsbit av gräset på taket, och passade -på att gnida halsen mot stugknuten.</p> - -<p>Det var sövande, stilla frid. Och dock fanns det i -allt detta något, som slog och bultade, som hade brått, -som surrade och blänkte till, som ville fram och ut, -som sprängde skal och hyllen, som ville sträcka sig uppåt -mot ljuset, mot solen, som ville blomma, bära frukt, -fullkomnas. Det låg en myrstack vid en stubbrot bortom -stugan. Där krälade myrorna omkring och luftade de -vita myräggen i solskenet.</p> - -<p>Sigrid gick framåt stigen med de plockade blommorna -framför ansiktet. Hon drog in deras doft. Det var som -om hon sugit in det bästa av vad som fanns omkring -henne. Hon gick och drömde ovissa drömmar. Ibland -såg hon Eriks ansikte skymta genom blommorna. Det -såg mycket frågande ut. Varför skriver du inte? Du -lovade ju ... När kommer du?</p> - -<p>Ja, visst hade hon lovat att skriva, när hon skulle -komma. Hur skulle hon kunna säga tiden? Allt var<span class="pagenum"><a name="Sid_85" id="Sid_85">[85]</a></span> -kaos. Ingenting hade samlat sig till en kärna att hålla -fast vid. Allt flöt simmande omkring. Det fanns icke -en plats, där hon kunde sätta sin fot med känsla av att -ha fast mark under fötterna. Hon visste icke om modern -ville, att hon skulle stanna på Bjurnäs eller icke. -Modern ville troligen bara ett — vara i fred. Hon tålde -icke sinnesrörelser. Hennes hjärta var klent, hade doktorn -sagt.</p> - -<p>Vad skall jag göra? frågade sig Sigrid.</p> - -<p>I brist på annat beslut hejdade hon Freja vid en sten -och satte sig upp. Klockan borde snart vara tolv. Solen -stod högt. Det var tid att ge sig av hem. Hon visste -icke riktigt var hon var. I sina drömmerier hade hon -slagit in på skogsstigar hon icke kände. Hon fick bättre -fart på Freja och litade på att stoet skulle hitta hem -till gården. Trakten blev vildare och ödsligare, granarna -stodo mossigare och mer lavbehängda. Där lågo väldiga -granitblock med repor se’n istiden, sådana, som fadern -många gånger visat henne på under deras ensamma ritter -genom skogarna.</p> - -<p>Jag måste vara i närheten av Vargtorp, tänkte hon. -Men då skall här finnas ett rävgryt. Hon tittade sig -omkring men fick icke syn på något. Det var märkvärdigt. -Hon mindes så väl att fadern och hon skjutit -en räv där för två år sedan, en ful, gammal räv, som -brukade vara nere på gården och skatta hönshuset.</p> - -<p>Ja, det var den tiden! Då hade fadern varit glad och -frisk och de hade ridit som galningar hem, han med -rävsvansen i hatten jagande förut på Svarten och uppmanande -henne att ta honom. Det var något till roligt.</p> - -<p>Nu låg han ensam och kall i sin kista.</p> - -<p>Det skymde för hennes ögon. Hon skyndade på Freja -ännu mer. Det gick i kort trav framåt skogsstigen. -Plötsligt kom hon ut på en barbränd sluttning med -svarta, kolnade stubbar.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_86" id="Sid_86">[86]</a></span></p> - -<p>Hon kände genast igen sig. Det var Brännberg, där -eldsvådan gick fram för tio år sedan och hela traktens -befolkning kom till hjälp för att släcka.</p> - -<p>Hon höll in Freja.</p> - -<p>Javisst, där långt borta låg Bjurnäs. Det såg verkligen -ståtligt ut med sina båda torn. Runt om det vilade -oändliga slätter och gärden. Där var den violetta trädan, -där den gröna vårsäden, där timotejen och där havren. -Det var fält efter fält, ruta efter ruta, delade av -dikena. Sjön låg tindrande och spegelglittrande. Sigrid -kunde tydligt se ekan nere vid stranden och Fiskar-Anders’ -stuga. Det rökte ur skorstenen. Han kokade -middag. Den stora mäktiga alléen, som förde upp till -Bjurnäs, hade redan blivit ordentligt tät, annars borde -hon kunnat se drivhusen och vinkasten. Takryttaren på -stallet svängde till och blev borta. Det måtte blåsa därnere, -tänkte Sigrid.</p> - -<p>Freja stod med spända näsborrar och luktade mot -Bjurnäs. Det såg ut som om hon vädrade hemmet.</p> - -<p>»Ja, där ha vi det, flickan min», sade Sigrid. »Där -har vi hemmet.»</p> - -<p>Hon kunde själv icke förstå, varför hon blev rörd. -Var det för att hon snart icke skulle äga något hem -mer? Eller vad var det? Var det längtan efter ett eget -hem med Erik?</p> - -<p>Allt detta skulle hon lämna. Andra människor skulle -draga in på Bjurnäs. De skulle komma åkande upp -genom alléen, göra stora svängen på den nykrattade -sandplanen och köra fram till trappan. De skulle peta -på rustningarna nere i hallen och undra över de tjocka -murarna. Vem skulle det bli?</p> - -<p>Nej, det får icke, det får icke! ropade rösten inom -henne. I detta ögonblick älskade hon fanatiskt Bjurnäs -och fälten och ängarna och träden och sjön och ekan -och röken ur Fiskar-Anders’ stuga. Hade hon haft tusen<span class="pagenum"><a name="Sid_87" id="Sid_87">[87]</a></span> -år att leva, hon skulle givit dem alla glatt i denna stund -för att leva där ständigt och se ängar och gärden, skogar -och sjö och den vita, härliga gamla gården.</p> - -<p>»Ser du, Freja, där uppe i tornet bor jag. Där är -Sigrids rum, Sigrid Persdotter Bjurcronas rum. Och -där nere i stallet med den svängande takryttaren bor du, -Freja. Nu rider vi hem, hem!»</p> - -<p>Hon satte Freja i gång, men märkte snart, att hon -måste rida mycket försiktigt. Vid stubbarna hade man -planterat gran. De flesta voro knappt mer än några -tiotal centimeter höga. Hela Brännberg var nyplanterat. -Livet spirade ur den grå askan. Sigrid tänkte åter på -fadern. Allt var hans verk. För vem hade han slitit -och arbetat? För modern, nej. För henne själv, nej. -Vem tackade honom, när han var borta? Ingen.</p> - -<p>Sigrid kände dunkelt, att det fanns något hemligt -bakom alla hennes frågor likaväl som hon anade, att det -måste finnas bättre svar än dem hon själv givit.</p> - -<p>Skulle man verkligen älska jorden för att förstå den?</p> - -<p>Hon red mycket, mycket försiktigt fram mellan plantorna -utför Brännberg. När hon kom ut på stora vägen, -satte hon Freja i full fart. Då Sigrid såg trädgårdsgrinden, -tänkte hon ta in Freja, men så for trotset och -djärvheten i henne.</p> - -<p>»Jag kan lika gärna dö», tänkte hon och red på. »Jag -dör, jag dör, liksom pappa. Det är bra. Så blir det -slut.»</p> - -<p>Men hon samlade all sin seghet, all sin energi. De -mörkblå ögonen lyste. Hon knep benet fastare om sadelhornet, -liksom lättade på kroppen, samlade Freja och lät -henne hoppa. Freja tog hindret fint och galopperade -uppåt alléen med Sigrid.</p> - -<p>»Det gick!» jublade det inom den unga flickan.</p> - -<p>»Bravo, Freja! Bravo!» Hon klappade henne på -halsen.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_88" id="Sid_88">[88]</a></span></p> - -<p>När Sigrid stigit av, märkte hon, att hon tappat det -fina ridspöet. Det var bra förargligt! Men över kom -jag, tänkte hon.</p> - -<p>Gustaf Boström kom som han lovat ett par dagar -efteråt till Bjurnäs. Han var ingen vidare duktig ryttare -så han föredrog i allmänhet att åka. Nu kom han -i nya pardroskan med hennes nåds för detta vagnshästar.</p> - -<p>Magnusson, som sysslade med remtyg utanför stallet, -undrade om patron Boström kom för att fria eftersom -han var så fin i långrock och hög hatt. Inspektor Karlsson, -som tjock och rund och liten och sin vana trogen -gick omkring och latade sig, stannade vid kuskens högt -uttalade undran och såg mot gårdsplanen, där Gustaf -Boström åkte upp.</p> - -<p>»Han kanske ska’ lämna tebaks hästarna», sade inspektorn -med försök att vara ironisk på sitt sätt. Efter -detta med sävlig röst framsagda förmodande fick han -fram en cigarr ur västens bröstficka, som var laddad -med flera, bet av snoppen och tände.</p> - -<p>Magnusson, som åsåg akten med stilla avund, hoppades -i det längsta, att han skulle bli bjuden på en cigarr. När -detta hopp grusades, spottade han och sade:</p> - -<p>»Det blev visst flera lådor cigarrer över vid begravningen.» -Efter denna försåtligt avskjutna pil, återtog -han putsningen av remtygen betydligt gladare än förut -men med bibehållet yttre lugn. Inspektorn låtsade icke -förstå. Han satte tummarna i västhålorna under -armarna, spände ut sina runda behag och framkastade -frågan, huruvida det var hennes nåd eller fröken besöket -gällde. Det på Bjurnäs gård bland folket mycket diskuterade -problemet vart cigarrerna tagit vägen var efter -hans mening olösligt. Åtminstone kunde ingen bevisa -något.</p> - -<p>Magnusson svarade icke. Han gick fram och hjälpte<span class="pagenum"><a name="Sid_89" id="Sid_89">[89]</a></span> -patron Boströms kusk, som kom nedkörande till stallet, -att spänna ifrån.</p> - -<p>Gustaf Boström kom direkt från kyrkostämma. På -sådana möten tyckte han om att vara snyggt klädd. Han -var icke alls stadd i friarärenden, varken till hennes nåd -eller fröken.</p> - -<p>Samtalet, som varade flera timmar, rörde sig uteslutande -om Bjurnäs’ herrgård. Gustaf Boström hade allvarligt -tänkt över saken och angav i stora drag, hur man -skulle kunna ordna det hela för den allra närmaste framtiden.</p> - -<p>Redan i början av samtalet höll han på att köra i diket, -som han tänkte för sig själv.</p> - -<p>Hennes nåd och Sigrid sutto i soffan i kabinettet. -Själv hade patron Boström burit in en stadig stol från -salongen bredvid eftersom ingen människa kunde sitta -på de där pinnstolarna. Han menade kabinettets empiremöbel -i lackerat vitt.</p> - -<p>»Hur du, Matilda, törs sitta i den soffan, förstår jag -inte», muttrade han.</p> - -<p>Hennes nåd log hult. Alltsedan besöket på Alby hyste -hon undseende med hans ibland något oslipade sätt. Värre -var det, när han ögonblicket efteråt kom att säga: »När -Sigrid och jag härom dagen ...»</p> - -<p>Han hejdade sig. Han hade fått en svag men dock -kännbar påminnelse av Sigrids fot.</p> - -<p>Hennes nåd höjde ögonbrynen mycket förnämt.</p> - -<p>»Var har ni träffats? Det har icke Sigrid berättat något -om.»</p> - -<p>Gustav Boström förstod, att Sigrids besök på Alby -varit i allra högsta grad privat, och lyckades, utan att -snärja in sig allt för mycket, få fram en antaglig förklaring -om att han mött Sigrid härom dagen, då hon var -ute och red, och att de växlat några ord. Det var ingen<span class="pagenum"><a name="Sid_90" id="Sid_90">[90]</a></span> -direkt osanning. Han fick också en tacksam ehuru mycket -förstulen blick från henne.</p> - -<p>»Jag lovade just, att jag skulle komma över», fortsatte -han. »Vi måste försöka få någon ordning i sakerna. Jag -har satt upp några huvudpunkter här, som jag skall be -att få framställa för damerna.»</p> - -<p>Han tog fram några papper och började föredraga och -fråga.</p> - -<p>Först och främst skulle inspektorn avskedas. Det var -en ful fisk, det syntes på inventeringen. Hur långt kontrakt -hade han? Det visste ingen.</p> - -<p>Sigrid fick befallning att söka bland faderns papper. -Om en stund var hon tillbaka med en portfölj, på vilken -Per Bjurcrona präntat »Kontrakter».</p> - -<p>»Ja, se, det syns, att det är en karl», sade Gustaf Boström. -Damerna fäste sig icke vid den underförstådda -ohövligheten.</p> - -<p>Patron Boström synade inspektor Karlssons kontrakt. -Det var ställt på ett år.</p> - -<p>Ja, det var ledsamt. Då hade han ännu nära nio månader -kvar.</p> - -<p>Nå, det gjorde ingenting. Man kunde ge honom lön -för tiden och be honom ge sig av. Det vore ändå billigare -än att ha honom kvar.</p> - -<p>»Är det så att han bråkar, får vi tillgripa andra åtgärder. -Både Torsell och jag såg, att han fuskat i räkenskaperna. -Det är inte möjligt annat än han borde ha -utsäde kvar. Alltså, bort med honom!»</p> - -<p>Gustaf Boström lade kontraktet åt sidan.</p> - -<p>»Det spar vi tre tusen på, förutom det han stjäl eller -förstör. Så har vi tjänarna! Ja, jag ber om ursäkt, Matilda, -men jag måste tala rent språk. Det är fullständigt -vansinne! Absolut vansinne! Bara piglönerna gå till nära -fem tusen, inberäknat den sista. Jag säger ingenting om -Eva. Hon är en präktig, gammal själ. Inte om köksan<span class="pagenum"><a name="Sid_91" id="Sid_91">[91]</a></span> -heller. Det är ett nödvändigt ont. Men Ida och Klara -och Hilma och Anna och ...»</p> - -<p>»Det är icke flera, Gustaf», sade hennes nåd milt, ehuru -med något rödare ansiktsfärg.</p> - -<p>»Flera! Är det icke nog, mer än nog», utbrast Gustaf -Boström. »Sex pigor för att sköta om två människor?»</p> - -<p>»Per ville ha det så», försvarade sig hennes nåd.</p> - -<p>»För det första är Per nu borta», fortsatte Gustaf Boström -grymt. »För det andra är jag icke absolut säker -på att det endast var hans vilja, som därvidlag gjorde sig -gällande. Och för det tredje är Klara eller vad människan -heter, den nya, dimpen ned som från stjärnorna -de sista veckorna. Sex pigor på Bjurnäs nu, det är, lindrigt -sagt, oförnuft. Jag har två, köksan och husan, och -det reder sig. Ni kan säkert nöja er med två också, bara -ni vill. Alltså stryker vi fyra av pigorna såsom varande -onödiga. Det gör — låt mig se ...»</p> - -<p>Han gjorde en snabb kalkyl.</p> - -<p>»Det gör tretusenfem, förutom presenterna till jul.»</p> - -<p>Sigrid såg på modern. Matilda bibehöll sinnesnärvaron. -Det var omöjligt att se på hennes ansikte hur hon -upptog detta förslag till amputation. Endast hennes händer -darrade en smula, när hon trädde på en ny, röd silkestråd -för att fortsätta broderiet, som hon sysselsatte -sig med.</p> - -<p>»De har ingenting med mjölkningen att göra, det jag -kan se», började Gustaf Boström på nytt. »Stataregummorna -bestrider mjölkningen, efter vad jag kan förstå. -Inget folk har ni i maten heller. Det bör gå som en dans. -Köksan bestrider matlagningen och Eva serverar. Med -dammningen kan Sigrid hjälpa till. Det är jag säker på.</p> - -<p>Så har vi trädgården. Är han duktig, trädgårdsmästaren?»</p> - -<p>»Kära Gustaf, begär icke jag skall veta det. Per var -nöjd med honom.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_92" id="Sid_92">[92]</a></span></p> - -<p>»Nå, då låter vi honom vara så länge. Trädgård är -annars ett viktigt kapitel i en herrgårds historia. Där -kan tjänas. Tjänas bra på tidiga bänkar, rosor och vindruvor. -Frukt också i goda år. Men det fordras förstånd -framför allt och kunnighet. Jag tog in över elva -tusen rent på min trädgård sista året.</p> - -<p>Inspektorn och pigorna förtjänar vi således sextusenfem -på. Sextusenfem! Förstår du, Matilda, vad det betyder? -Det är god hjälp till skatten.»</p> - -<p>Hennes nåd tittade på honom. Hon kunde icke förstå, -att det kunde vara någon hjälp, när det gick till -skatten.</p> - -<p>»Vidare», sade Gustaf Boström, »har vi stallet.»</p> - -<p>Han hejdade sig. Han kom att tänka på hästarna, som -han köpt. Det var grymt vad han tänkte säga, men det -måste sägas.</p> - -<p>»Ni måste minska på stallbesättningen. Ni har nitton -hästkreatur, däribland sju fruntimmer. För Per, som var -hästkarl och förstod sig på hästavel, var det kanske en -god affär. För er blir det motsatsen. Ni reder er med -elva, så mycket oxar som ni har till grovkörslorna. Där -har vi genast, låt oss säga i runt tal, sju tusen för hästarna. -För dem köper ni kokreatur i stället. Det är affär i -dessa tider. Mjölkpriset stiger, och mejerierna skriker -efter mjölk. Englandsexporten av smör, ni förstår ...»</p> - -<p>På detta vis talade han vitt och brett. Han språkade -om marknadspriser och vete och råg och utsäde och vallar -och påläggning och reaktionsfria djur och om allt vad -tänkas kunde i förbindelse med avsikten att sätta Bjurcronorna -i stånd att behålla Bjurnäs. Trots svartmålningarna -av det nuvarande tillståndet klingade det hela ut -som en segerfanfar i framtiden. Huvudtemat var dock -pinsamt för hennes nåd. Spara! Spara! Spara!</p> - -<p>Han var alldeles röd i sin kala hjässa, när han slutade -med påståendet, att redan första året skulle de ha<span class="pagenum"><a name="Sid_93" id="Sid_93">[93]</a></span> -nedbringat gårdens utgifter med trettiotre tusen kronor. -Det var ovedersägliga siffror, påstod han. Huvudvillkoret -var dock, att inspektoren avskedades genast. De båda -damerna sågo osäkra på honom. Det låg däri en outtalad -fråga vem som skulle göra det. Och hur skulle det -gå med gården?</p> - -<p>»Jag förstår», sade Gustaf Boström. »Det åtar jag mig. -Var icke rädda. Jag har handskats med ilsknare kreatur. -Jag har talat vid en av mina rättare. Han får komma -över hit och hålla öga på gården den första tiden, tills -vi hinner se oss om efter en annan. Det är en skötsam -och duktig karl, äkta smålänning, och hederlig ända ned -i stövelklackarna.»</p> - -<p>Gustaf Boström måste resa sig. Han var vid strålande -humör. Bjurnäs skulle sannerligen icke behöva säljas. -Han frågade om damerna tilläto, att han tände en cigarr. -Det kom fram whisky och sodavatten till honom. Hennes -nåds bekymmer började fördunsta. Hon skulle säkert -kunna behålla den nya jungfrun också, när man -sparade så mycket pengar första året. Allt det andra angick -henne mindre. Allt pratandet om vallar och utsäde -och djur var troligen mycket förståndigt, när det kom -från Gustaf Boström, men det var saker, som lågo långt -utanför hennes cirklar. Bara jag får vara i fred, tänkte -hon, få de göra vad de vill. Det var klart, att de måste -inskränka sig. Allt för mycket skulle det dock icke bli, -det var säkert. I tysthet gjorde hon reservationer, men -öppet förklarade hon, att Gustaf Boström var förtjusande.</p> - -<p>Epitetet var icke lyckligt. Med skallig hjässa och eldröda -mustascher samt det högst vulgära om än goda ansiktet -kunde patron Boström knappt förtjäna att kallas -förtjusande, även om han var uppsträckt i långrock, grårandiga -byxor och blankskinnsskor.</p> - -<p>Gustaf Boström protesterade också svagt.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_94" id="Sid_94">[94]</a></span></p> - -<p>»Jo, du är förtjusande, Gustaf! Det är icke värt, att -du säger något. Hela det sätt, varpå du tagit denna för -oss så smärtsamma tilldragelse visar, att du är förtjusande -— ja, bedårande.»</p> - -<p>Hennes nåd hade lätt att finna vackra ord. Hon ville -därmed tacka honom för hans fina ömsinthet. Hon misstog -sig tyvärr avsevärt. Det skulle hon erfara genast.</p> - -<p>»Har du fått räkningarna över begravningskostnaderna?» -frågade den förtjusande Gustaf Boström. »Torsell -påstod, att sorgkläderna skulle föras upp på dem. -Vi kunde icke få tag i någon räkning, när vi sist var -här. Och din klänning var ny, det sade du själv.»</p> - -<p>Sigrid, som icke kunde finna saxen för att klippa av -sytråden, bet av den och passade samtidigt på att se på -modern. Hennes nåds ansikte mörknade under det vita -pudret och fick en något blåaktig anstrykning.</p> - -<p>»Ja, nu skall du icke tycka, att jag är småaktig, kära -Matilda», fortsatte den förtjusande. »Har räkningen icke -kommit, kan ingen hjälpa. Du kan telefonera kanske och -höra efter vad klänningen kostar, så kan vi föra upp den.»</p> - -<p>»Sedan, sedan», avgjorde hennes nåd.</p> - -<p>Sigrid hade svårt att hålla tillbaka orden, som ville -fram. Det var just räkningen på den klänningen och en -annan, som kommit för några dagar tillbaka och tvingat -henne att rida över till Gustaf Boström.</p> - -<p>»Du förstår, kära Matilda, att jag icke vill ha några -dyra efterräkningar sedan, om jag skall hjälpa er med -att sätta Bjurnäs på stadiga fötter. Vi måste var fullständigt -uppriktiga mot varann.»</p> - -<p>Hennes nåd såg på honom och på dottern. Hon reste -sig och gick och var snart tillbaka med ett papper, som -hon räckte Gustaf Boström.</p> - -<p>»Var så god, här är räkningen.»</p> - -<p>Den förtjusande rynkade ögonbrynen, när han såg siffrorna.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_95" id="Sid_95">[95]</a></span></p> - -<p>»Har du betalt den?» frågade han.</p> - -<p>»Varmed skulle jag betala den? Jag kan icke stjäla -pengar», sade hennes nåd.</p> - -<p>»Ja, men Matilda!» brusade Gustaf Boström upp. Hennes -nåd lade huvudet en smula på sned och såg på honom -medlidande.</p> - -<p>»Vad menar du?» frågade hon. Hennes röst blev sammetslen -mjuk.</p> - -<p>Patron Boström svarade ingenting, men han tömde -whiskyglaset i ett tag. Sedan stoppade han räkningen -på sig.</p> - -<p>»Bäst jag betalar den så länge», sade han. »Och du, -Sigrid, har du några ouppgjorda affärer? Bäst vi får -höra allt på en gång.»</p> - -<p>»Nej, farbror. Ingenting. Jo, möjligen en eller två -lektioner hos sångläraren, det kommer jag icke riktigt -ihåg.»</p> - -<p>»Det var sant, min flicka! Du talade om att resa. Det -kan naturligtvis icke bli tal om nu, när vi skall försöka -reda upp förhållandena här. Åtminstone icke de närmaste -månaderna. Mamma behöver dig mer än väl. Har -du inget särskilt, som drar dig tillbaka till huvudstaden, -kan det icke vara så stor uppoffring. Vem vet, kanske -du kan bli din egen inspektor på Bjurnäs med tiden. -Jag vet icke hur det är med din räkning. Har du något -begrepp om bokhålleri?»</p> - -<p>Sigrid skakade på huvudet.</p> - -<p>»Icke det ringaste, farbror.»</p> - -<p>»Nå, det kan man lära sig. Allt kan läras, om man vill -och om man icke är en fullständig idiot. Alltså, är det -avgjort, att du stannar hos mamma tills vidare?»</p> - -<p>»Visst gör hon det», inflickade hennes nåd.</p> - -<p>Både hon och farbror Boström betraktade Sigrid. Hon -satt med nedböjt huvud och tycktes icke gärna vilja visa -ansiktsuttrycket eller svara.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_96" id="Sid_96">[96]</a></span></p> - -<p>»Den som tiger, samtycker», avgjorde Gustaf Boström.</p> - -<p>Han reste sig och såg på klockan.</p> - -<p>»Nej, mina damer, nu måste jag ge mig av. Jag väntar -veterinären. Han skall titta på ett av kokreaturen. Hon -ser ut att tänka kasta. Vi är således överens. Redan i -morgon kommer jag med rättarn och ger inspektorn respass. -Han kan vara glad, att han kommer undan så billigt.»</p> - -<p>»Ring, Sigrid, och säg till, att man spänner för åt farbror», -uppmanade hennes nåd.</p> - -<p>Sigrid lade ifrån sig handarbetet och steg upp.</p> - -<p>»Behövs icke. Jag sade till Axelsson, att han skulle -hålla sig klar halv sju», sade Gustaf Boström.</p> - -<p>De följde honom ut på trappan. Kvällssolen föll i en -bred strimma mellan huvudbyggnaden och inspektorsflygeln -över sandplanen ända fram till trappan. Där höll -redan patron Boströms kusk med droskan förspänd.</p> - -<p>»Men Gustaf!» Hennes nåd, som först trädde ut, måste -gripa tag i ledstången. Vad menade han? Vad hade han -gjort med hennes hästar?</p> - -<p>»Vad är det?» Gustaf Boström log gott i solskenet. -»Känner du inte igen dina hästar?» frågade han. »Dina -egna?»</p> - -<p>»Jo, men varför har du kuperat dem så förskräckligt.»</p> - -<p>»Det är fint, hennes nåd!»</p> - -<p>Gustaf Boström log fryntligt, tog farväl och steg upp -i droskan.</p> - -<p>»I morgon är jag tillbaka med rättaren», ropade han -till avsked. Så bar det i väg nedåt alléen.</p> - -<p>Hennes nåd tryckte handen mot hjärtat och gick in -utan ett ord till dottern. Gustaf Boström var allt annat -än förtjusande.</p> - -<p>Sigrid drev ned i parken.</p> - -<p>Domen hade således fallit. Hur skulle hon nu kunna -säga modern sanningen? Det vore omöjligt. Varför hade<span class="pagenum"><a name="Sid_97" id="Sid_97">[97]</a></span> -hon icke talat ut långt före detta? Nu var det för sent. -Allt sammansvor sig mot henne och hennes liv, hennes -kärlek. Varför hade hon icke svarat, när de frågat henne? -Hon hade endast behövt säga, att hon älskade Erik och -icke kunde svika honom. Tala om kärlek i all denna prosa, -det var orimligt, mitt emellan kontrakt och utsäde, vallar -och rättare! Stanna några månader tillsvidare hade farbror -Gustaf sagt. Det var detsamma som för evigt, -evigt! Människorna voro kallsinniga och grymma. De -frågade bara efter sig själva. Farbror Gustaf brydde sig -bara om gården. Och mamma!</p> - -<p>Jag vill icke, ropade det inom henne. Jag kan icke. -Kan icke uppge Erik, sången, allt. Jag har rätt att leva -jag också.</p> - -<p>Varför red du då över till farbror Gustaf härom dagen? -frågade en svag röst inom henne. Jag ville endast -höra efter, endast känna mig för. Åhnej, åhnej! -Det var något annat.</p> - -<p>Hon hade kommit ned till trädgården och vek av första -gången. De flesta rosorna hade ännu kvar vinterbetäckningen -av granris men några hade berövats den och -visade små, späda skott. På ett ställe gick trädgårdsmästaren -och beskar dem. Det gjorde henne riktigt ont. Han -skar ända intill tredje och fjärde ögat. Hon ville icke se -det utan slog in på gången till de gamla lusthuset på -kullen. Aldrig förr hade hon sett hur mossigt och murket -trävirket var. Hon petade på det. Det föll sönder -i bitar. Allt var gammalt, murket och eländigt.</p> - -<p>Hon satte sig på bänken inne i lusthuset. Kvällssolen -dröjde ännu på rutverket. En gång hade det varit grönmålat, -det syntes. Nu hängde färgen i flagor och bucklor, -och innanför hade masken borrat slingrande rännor -i träet. Det hjälpte icke, att solen lyste på det. Snart -skulle dess förgyllning slockna, och allt skulle bli grått -och svart.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_98" id="Sid_98">[98]</a></span></p> - -<p>Genom ingångens valvöppning såg hon ut över trädgården. -Över några av de högsta träden lyste ännu solskenet, -men hon såg hur det kröp högre och högre upp -och till sist försvann.</p> - -<p>Hon satt där ensam och grubblade över sitt öde. Det -hela var så meningslöst, så tomt och fattigt.</p> - -<p>Om hon nu skrev till Erik och berättade allt, vad -skulle han säga? Vad skulle hon skriva? Be honom -vänta? En, två månader. Vad skulle det tjäna till? Det -blev icke månader. Det blev år. Hade hon en gång stannat -på Bjurnäs, skulle hon aldrig mer komma loss. Vad -var det, som ropade ur jorden till henne, som höll henne -kvar, som ville binda henne?</p> - -<p>Hon reste sig och gick. Hon kom ned till dammen -med de små, konstgjorda kanalerna med broarna över. -Där hade hon lekt som barn. Där hade fadern och hon -sprungit och jagat varandra runt, runt. Alltid hade han -till sist fångat henne och lyfte henne högt upp i luften -med ett glädjerop och kysst henne. Där hade han och -hon satt små båtar i vattnet, båtar, som han täljde av -barkbitar och på vilka han satte pappersbitar för att de -skulle kunna segla. Vad ankorna hade snattrat och levt!</p> - -<p>Nu var allt förstört. Broarna hade ramlat, och kanalerna -voro fulla av blad från hösten. De lågo i stora, -slemmiga klumpar. Ingen brydde sig om hennes barndoms -lustgård mer. Och den enda hon älskat på jorden -utom Erik var borta. Han låg ensam borta på andra -sidan trädgården, i kapellet. Ingen mer än hon visste -vilken hemlighet han tagit med sig i kistan.</p> - -<p>Vad skall jag göra? ropade ångesten inom henne.</p> - -<p>Hon fann inget svar, men frågan förde henne bort till -Bjurcronornas kapell, som helgat för århundranden sedan -låg på Bjurnäs’ ägor. Under granarna där det låg, -var det redan mörkt. Hon kunde nätt och jämt skymta -kistorna genom järngallret. Där stod stamfaderns kista<span class="pagenum"><a name="Sid_99" id="Sid_99">[99]</a></span> -i mitten på en granitkatafalk. I hörnet till höger skulle -faderns kista finnas. Hon såg den inte. Därborta var -svart.</p> - -<p>Hon föll på knä. Bedja kunde hon icke. Hon fann -inga ord. Men hon grät bittert. Något starkare än hon -själv höll henne kvar vid denna jord.</p> - -<p>Hon mindes den sista natten med fadern och hans -fråga, om hon ville stanna på Bjurnäs. Hon såg framför -sig hans stackars ombundna huvud, blicken ur hans -ögon, och hon hörde ännu en gång de resignerade orden, -att de icke mer skulle tala om hans förslag, att hon skulle -stanna på gården. Varför hade hon icke heller då svarat? -Varför hade hon varit tyst inför denna fråga, -denna hans livsfråga, som blev störst inför döden?</p> - -<p>»Jag skall stanna, pappa, jag skall», stammade hon, -där hon låg med den brännande pannan mot det kalla -järngallret.</p> - -<p>Då var det som om hon hörde faderns röst — om -du är bunden vid någon, vill jag det icke ... men min -son — min son — Johan.</p> - -<p>Sigrid reste sig förskräckt och såg sig omkring. Vem -hade ropat?</p> - -<p>Granarna stodo mörka och höga. En uggla skrek till -— klä-vitt! klä-vitt!</p> - -<p>Då började Sigrid springa. Hon stannade icke förrän -hon kom upp på gårdsplanen. På trappan stod Eva.</p> - -<p>»Jag tänkte just gå ut att söka efter fröken. Vi kunde -icke förstå vart fröken tagit vägen ... Hennes nåd har -redan ätit.»</p> - -<p>Eva kunde icke förstå, varför Sigrid vid dessa ord omfamnade -och kysste henne, innan hon gick in.</p> - -<p>Flickan har bestämt gråtit, tänkte hon. Ja, de barnen, -de barnen!</p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_100" id="Sid_100">[100]</a></span></p> - -<h2>V.</h2> - -<p>När doktor Erik Lindstål kom ned från operationssalen, -fann han ett brev på bordet i sitt rum. Han kände -genast igen utanskriften och blev helt glad. Nå, äntligen -hade det kommit. Sigrid hade dröjt flera dagar med att -svara på hans sista brev. Det här var åtminstone ordentligt -tjockt.</p> - -<p>Han tog av sig den vita rocken och satte sig vid fönstret, -sedan han slagit upp fönstren på vid gavel. Ute -var det riktigt sommar. Bakom stadshusets nybyggnad -blänkte Mälaren i vitt solglitter.</p> - -<p>Innan han öppnade brevet, kom han att tänka på att -en cigarr skulle fullständiga njutningen. Han måste upp -och få tag i lådan. Det drog om en stund, ty rummet var -ännu icke i ordning, eftersom han nyligen lämnat fru -Söderbloms huldrika skydd. Såsom underläkare måste -han bo på sjukhuset. Äntligen fick han cigarren tänd, -satte sig vid fönstret igen och lade upp benen på en stol. -Nu skulle det njutas.</p> - -<p>Då han var en särdeles ordentlig man, skar han med -pennkniven upp brevet. Det var ett verkligt fint snitt. -Nästan lika fint, som det jag gjorde nyss, tänkte han.</p> - -<p>»Älskade Erik!»</p> - -<p>Doktor Lindstål nickade belåtet. Hans annars gravallvarliga -ansikte, den breda, kraftigt utbyggda pannan -och de mörka, små men pigga ögonen hade redan vid -brevfyndet antagit ett högst belåtet uttryck. Nu sken det -upp av så mycken lycksalighet som det kunde stämplas -av.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_101" id="Sid_101">[101]</a></span></p> - -<p>Han läste och läste. Icke fort som vanliga förälskade -utan långsamt njutande och liksom smakande varje ords -sötma. Ju längre han läste desto mer förändrades emellertid -detta sybaritiska uttryck. En stor rynka uppenbarade -sig i pannan, ögonen vidgades och mungiporna drogos -ned. Efter en stund tog han ned benen från stolen. -Flera gånger läste han om meningar. Till sist glömde -han bort att suga på cigarren. Halvvägs i brevet — det -var många och tätskrivna sidor — såg han tillbaka på -första sidan alldeles som om han velat förvissa sig om -att detta, älskade Erik, verkligen stod där. Han utstötte -esomoftast interjektioner sådana som äh! och åh! och -när han äntligen slöt brevet skedde det med en suck, -som kunde tolkas som om han sagt — vad i herrans namn -nu då?</p> - -<p>Först nu märkte han, att cigarren slocknat. Han tände -och läste brevet en gång till. Nu gick det betydligt fortare, -i synnerhet i början. Det var tydligen icke där kärnpunkten -i brevet fanns. Den tycktes förlagd mot slutet, -ty det läste doktor Lindstål flera gånger.</p> - -<p>Sedan började han vandra av och an i rummet. Han -var i starkt sinnesuppror, flyttade saker helt omotiverat -från det ena stället till det andra, blossade alltför häftigt -på cigarren samt yttrade halvhögt några ord om att — -jaså, sådana äro de!</p> - -<p>Hon ville bli fri från honom, det var hela saken. Och -det skulle hon behöva skriva fem ark för! Bättre hon -endast skrivit ett enda ord — adjö! Det hade varit klart, -tydligt och enkelt, utan alla dessa omskrivningar och fraser, -uppblandade med ömma ord och bedyranden, att hon -älskade honom. Om hon älskade honom, skulle hon icke -bete sig på det viset. Det fanns naturligtvis någon godsägare -i trakten, som spekulerade på den rika arvtagarinnan -på Bjurnäs. Alla kvinnor voro falska! Alla! -Hon mest.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_102" id="Sid_102">[102]</a></span></p> - -<p>Denna något förhastade slutledning följdes ögonblickligen -av reaktion. Förnuftet började småningom återvända -i doktor Lindståls av operationer förut ansträngda -hjärna.</p> - -<p>Det här är ju fjolligt, sade han sig. Jag beter mig -som en skolpojke och icke som en gammal karl. Vad -är det hon vill. Slå upp? Nå, är icke det varje kvinnas -rätt, om hon tröttnat eller funnit någon annan, som hon -tycker bättre om?</p> - -<p>»Ja, men det har hon icke», utbrast doktor Lindstål -högt. »Det skri...»</p> - -<p>Han avbröt sig mitt i ordet. Att tala högt för sig själv -var början till sinnesförvirring. Han måste lugna sig. -Måste taga saken kallt, överväga och tänka efter alldeles -som när det gällde ett operativt ingrepp. Lugn framför -allt, lugn!</p> - -<p>Han tvättade ansiktet med kallt vatten samt sköljde av -armarna ända upp till biceps. Det lugnade. Så tog han -brevet på nytt.</p> - -<p>Nu kunde han läsa det med någorlunda bibehållen kallblodighet. -Ont gjorde det fortfarande vid vissa ställen -i brevet, men han läste det till slut.</p> - -<p>Hon ville slå upp. Det var klart. Varför hon ville det, -var däremot långt ifrån klart. Hon ville stanna hos modern, -skrev hon. Det kunde man förstå. Det skälet kunde -godtagas. Men varför skulle hon behöva stanna för all -framtid hos henne? Det var obegripligt. Han läste noga -om frasen i brevet — — alltså förstår du, min älskade, -att jag icke kan överge mamma nu. Hennes hjärta är -dåligt, och jag vet icke hur länge vi få behålla varann. -Inför detta har jag ansett det vara min plikt, min mycket -tunga plikt, min älskade, att stanna här på Bjurnäs. -Hur länge det blir, vet jag icke, kanske ett par år, kanske -för alltid. Jag kan icke begära, att du skall vänta på -mig, tills jag blir fri från denna plikt, det förstår jag<span class="pagenum"><a name="Sid_103" id="Sid_103">[103]</a></span> -så väl, älskade Erik. Därför är det bäst, att vi skiljas -för alltid. Jag skall aldrig — — —.</p> - -<p>Mer kunde Erik icke läsa. Det skymde för ögonen. -Han måste upp och promenera för att bli lugn.</p> - -<p>Nej, han måste vara rättvis. Hon älskade honom ännu, -det märktes på hela brevet. Hon hade bara råkat ut för -några griller, att hon var skyldig att offra sig för sin -mor. Visst var det vackert, men det var icke livets lag. -Livets lag var att man skulle följa den man älskade, vart -det så än bar. Modern hade naturligtvis satt henne i huvudet, -att hon skulle stanna hemma på Bjurnäs. Jo, det -skulle allt bli muntert för Sigrid! Hon, som älskade sång, -dans, middagar, teater och supéer. Det går aldrig, aldrig -i livet. Det är något övergående, något högromantiskt -som fallet är med unga flickor. Det skall vi snart ta bort. -Genast. Ju förr, desto bättre.</p> - -<p>Han satte sig ned vid skrivbordet för att svara. Han -ville sprätta upp hennes bevis och få henne att förstå hur -orimligt alltsammans var. Det skulle gå som en dans. -Han älskade henne. Det vore märkvärdigt, om två människor, -som höllo av varandra, skulle behöva gå ifrån -varandra för en nyck rent av hos den ena parten. Nyck -och dåliga råd. För säkerhets skull ögnade han igenom -brevet. Det var av vikt att citera hennes bevis ordagrant -för att kunna tillintetgöra dem, visa hur ohållbara de -voro. Märkligt nog fann han inga andra bevis än de allmänna -talesätten — hon måste — hon kunde icke annat.</p> - -<p>Doktor Lindstål lutade sig tillbaka i stolen för att -tänka. Det måste medges, att hela hennes brev var särdeles -vagt skrivet. Det var som om hon själv känt, att -hon icke hade några starka skäl utan försökte haka sig -fast vid detta kategoriska — måste. Antingen fanns det -inga andra skäl eller också ville hon icke fram med dem.</p> - -<p>Synen av friande godsägare dök ånyo upp i Eriks -fantasi. Nej, det var omöjligt! Därtill var Sigrids brev<span class="pagenum"><a name="Sid_104" id="Sid_104">[104]</a></span> -alltför äkta. Det andades för mycken kärlek till honom -för att hon skulle tänka på någon annan. Nej, ren och -god som guld var hon. Det var inget tvivel om.</p> - -<p>Om jag skulle?</p> - -<p>Doktor Lindstål skakade på huvudet. Nej, det vore -för tokigt! Resa ner till Bjurnäs och tala med Sigrid? -Vad skulle modern säga, om en främmande karl helt -plötsligt ramlade ned i herrgården? Sigrid skrev själv, -att hon icke nämnt ett ord ännu till någon om deras kärlek. -Fru Bjurcrona hörde visst icke till de lättast tillgängliga -varelserna, det hade han ofta förstått på Sigrids -yttrande. Hon hade visserligen aldrig på något vis talat -illa om sin mor, men Erik hade dock fått den uppfattningen, -att fru Bjurcrona var högst kylig av sig. Det blev -nog ett mycket svalt mottagande han fick. Och ändå! -Det fanns inget annat sätt att få klarhet i saken. Skrev -han till Sigrid, riskerade han, att hon aldrig svarade. -Hennes brev var så allvarligt skrivet att han icke kunde -övertyga henne. Hon måtte ha några okända känslomotiv, -som icke kunde vederläggas per brev utan som -fordrade en uppgörelse öga mot öga.</p> - -<p>Doktor Lindstål satt länge och grubblade över vad han -skulle göra. Slutligen bestämde han sig för att trotsa fru -Bjurcrona och resa ned till Bjurnäs. Han kunde icke -släppa Sigrid ifrån sig. Obehagligt vore det förstås, om -fru Bjurcrona skulle ge sig in på några förfrågningar om -hans släkt, om far och mor och dylikt. Då stode han där! -Oäktingar vore helt visst icke mycket värderade inom -godsägarfamiljerna på det hållet.</p> - -<p>Nå, den saken redde alltid upp sig. I värsta fall kunde -han säga, att föräldrarna voro döda. Det gick nog. Svårare -vore det att få tjänstledighet på en eller ett par dagar. -Han hade nyss tillträtt befattningen på sjukhuset. Överläkaren -blev säkert icke glad. Han var överhopad med -operationer själv.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_105" id="Sid_105">[105]</a></span></p> - -<p>Jag vågar det ändå, tänkte Erik. Han gick genast och -sökte reda på professorn. Denne var välvillig och lämnade -Erik tillstånd att vara borta en dag och två nätter.</p> - -<p>»Doktorn kan ta nattåget ned och upp, tänker jag. Jag -skall försöka reda mig så länge, eftersom det är en viktig -sak doktorn har att uträtta.»</p> - -<p>Samma kväll for Erik. Han visste, att han skulle komma -fram till stationen tidigt på morgonsidan. Trots det -tog han sovvagn och slumrade rart tills konduktören -väckte honom. Vid stationen tog han in på gästgivargården -och gick till sängs, sedan han bett dem väcka honom -klockan åtta och då ha skjutsen klar. Han var uttröttad -och somnade genast.</p> - -<p>Strax efter åtta for han till Bjurnäs. Det var något -över en timma att åka, hade skjutspojken sagt. Det drog -nära två, innan de voro framme.</p> - -<p>Genom Sigrid hade Erik hört talas mycket om Bjurnäs. -Han hade även sett fotografier av herrgården. Men han -blev mäkta imponerad, när skjutsen svängde in i den -präktiga alléen med dess väldiga träd och det mäktiga -lövverket som ett grönt valv. När han kom upp till sandplanen, -som var rundligt tilltagen som för tornerspel funderade -han rent av på att be pojken hålla. Denne körde -emellertid fram till stora trappan. Ingen människa syntes -till. Allt var som utdött.</p> - -<p>Jag borde ha skrivit, tänkte Erik.</p> - -<p>Pojken frågade, om han skulle vänta. Erik var så -säker på sin sak, att han betalade och lät skjutsen fara. -I allra värsta fall får jag väl skjuts härifrån, intalade han -sig.</p> - -<p>Mitt på gårdsplanen stod ett gammalt solur. Det var -grönt av ärg, men siffertalen och strecken inne i ringen -kunde ännu urskiljas. Planen var fint krattad, och Erik -skämdes nästan över att se hur skjutsen förstörde de symetriska<span class="pagenum"><a name="Sid_106" id="Sid_106">[106]</a></span> -ränderna. På var sin sida om alléen stodo två -jättestora, flata, gröna skålar med blommor i.</p> - -<p>När ingen kom, trädde Erik in. Han beundrade den -tunga ekdörren med de massiva beslagen i järn och det -väldiga låset. I nyckelhålet på insidan satt en stor nyckel.</p> - -<p>Erik såg på dörrarna i den runda hallen och på trappan, -som ledde upp till övre våningen. En mycket nött, -röd matta fasthållen av skinande, blanka mässingsstänger, -täckte trappstegen. Luften var underligt unken och kylig -trots värmen ute. Det luktade källare. De båda riddarrustningarna -borta i nischerna sågo icke värst fina ut. -Vilket valv, vilka fönsternischer! Fullständigt fästningslika. -Och tegelgolv runt muren.</p> - -<p>En dörr mellan riddarrustningarna öppnades. En gråhårig -tjänarinna kom ut och frågade, vem som söktes.</p> - -<p>Erik lämnade sitt visitkort och bad att få tala vid fröken -Sigrid Bjurcrona.</p> - -<p>»Fröken är ute, men kommer strax in igen. Hon är -bara över i ladugården. Var så god och stig upp.»</p> - -<p>Han gick före uppför trappan och tjänarinnan efter.</p> - -<p>»Hennes nåd är icke uppstigen ännu», sade hon.</p> - -<p>Erik hade ingenting att svara på detta, men han tänkte -i sitt stilla sinne — jaså, hon kallas hennes nåd.</p> - -<p>Eva hade visat honom in i biblioteket. Där lämnade -hon honom, i det hon lovade, att hon genast skulle säga -till fröken så fort denna kom. Han tackade och sade, att -det visst icke var någon brådska.</p> - -<p>Erik såg sig omkring i rummet. Han hade svårt att -förstå varför den gamla hade kallat det för biblioteket, -när hon bett honom stiga in. Det fanns visserligen ett -par gamla ekbokskåp med gröna gardiner bakom glasfönstren -och några bekväma stolar i något slags bondrenässans, -men av böcker syntes icke ett spår. Troligen -stodo de instängda bakom glasrutorna och gardinerna. -En stor, gammal jordglob i urblekta färger och med<span class="pagenum"><a name="Sid_107" id="Sid_107">[107]</a></span> -trästativ stod uppe på ett av skåpen och på det andra -satt en något ruggig, uppstoppad uv och glodde med ett -gult öga. Det andra hade tydligen fallit ur för länge sedan, -ty där satt en blåntott instoppad. Det var också en -vishetens symbol. På väggen mitt emot bokskåpen hängde -en karta över Bjurnäs på sextonhundratalet. Den var -roligt naiv i sin topografiska utstyrsel. På ömse sidor om -den hängde ett par stick ur Suecia antiqua.</p> - -<p>Biblioteket såg icke ut att begagnas ofta. Framme på -skrivbordet lågo visserligen en del papper och en portfölj, -men ändå verkade det hela fridfullt avsomnat, dött. -Erik gick fram till fönstret. Det var en gladare och -friskare syn. Där såg man ängar och gärden. På några -ställen plöjde man. Långt bort låg en sjö och där bakom -en kyrka. Rätt under fönstret fanns en rundel med grönt -och stamrosor, som nyligen tycktes ha rests upp, ty de -voro ännu utan blad.</p> - -<p>Han hörde en dörr öppnas bakom sig och vände sig -om. Det var Sigrid, som kom. Han hade icke gjort upp -någon som helst plan hur han skulle börja eller tala. -Hans första impuls var att rusa bort till henne, ta henne -i famn och kyssa henne, men den förgick ögonblickligen. -Han tog ett steg framåt, så stannade han.</p> - -<p>Den smärta, svartklädda gestalten borta vid dörren -föreföll honom så främmande. Han kände knappt igen -henne. Hon hade, tyckte han, blivit längre, rakare, stelare. -Hon bar icke huvudet på samma sätt som förr. -Kanske var det den höghalsade klänningen, som gjorde -det. Han hade aldrig sett henne annat än i mjuka, ljusa -blusar eller i urringade toaletter. Belysningen borta vid -dörren var icke så stark, men det föreföll honom som -om hon förlorat all sin friska färg och blivit hemskt blek. -Det låg något stramt, otillgängligt över henne, där hon -fortfarande stod kvar borta vid dörren utan att säga -ett ord. Var hon förorättad därför att han vågat komma?</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_108" id="Sid_108">[108]</a></span></p> - -<p>»Ja, du får förlåta mig, Sigrid», började han, »men -ditt brev ...»</p> - -<p>»Varför skrev du icke, att du skulle komma, så hade -jag kunnat hämta dig vid stationen?»</p> - -<p>Frågan var så enkel men samtidigt så praktisk att det -slog honom så dum han i grunden varit. Det såg onekligen -märkvärdigt ut, att han kom åkande med gästgivareskjuts -till Bjurnäs, när han ändå — — —.</p> - -<p>»Det hade icke varit något farligt», tillade hon, innan -han hunnit svara.</p> - -<p>Hon gick långsamt fram mot honom och sträckte ut -handen.</p> - -<p>»Välkommen», sade hon och såg honom lugnt i ögonen. -Hennes förr så strålande blick hade fått melankoliens -slöja över sig, men ändå hade den liksom blivit mer tindrande, -mer extatisk. Han hade förr sett den blicken på -sjukhusen hos övernervösa kvinnor. Det var samma -blick, som hörde ihop med stigmatiseringen. Han vågade -icke kyssa hennes läppar. Han kysste hennes hand.</p> - -<p>»Vill du icke sätta dig?» Hon anvisade honom en stol -och satte sig själv. Han hade icke släppt hennes hand. -Nu lade han sin andra hand över hennes. Så sutto de -tysta en lång stund och bara sågo på varandra. Det gick -en ström av outtalade frågor från honom. Det var som -om hon hört dem alla.</p> - -<p>Varför älskade, vill du överge mig, lämna mig? Vad -är det för hemligheter du bär på? Det är icke sorgen -endast, som gjort din blick så tindrande av ett inre ljus, -det är något annat, men vad? Är jag icke god nog för -dig? Har din moder sagt något? Eller älskar du en -annan?</p> - -<p>Hon hörde dem så väl. Hon bara såg på honom, ända -tills hennes ögon började fuktas och den ena tåren efter -den andra trillade utefter kinderna.</p> - -<p>Han böjde sig fram mot henne. Det var icke längre<span class="pagenum"><a name="Sid_109" id="Sid_109">[109]</a></span> -mellan deras stolar än att de kunde famna varandra. Hon -lutade sitt huvud mot hans bröst och grät stilla.</p> - -<p>Han strök hennes vågiga, mörka hår.</p> - -<p>»Älskade — älskade», viskade han.</p> - -<p>»Kom låt oss gå», sade hon. »Här kan vi icke tala.»</p> - -<p>När han såg frågande på henne, pekade hon mot dörrarna.</p> - -<p>»Kom, låt oss gå ut i trädgården. Där kan vi vara -ostörda. Mamma är icke uppe ännu, men ändå ...»</p> - -<p>Han kysste hennes mun, hennes våta kinder.</p> - -<p>»Du får icke, du får icke», viskade hon och drog sig -undan. Hon torkade sina tårar, och de följdes ut. Ingen -tycktes se dem. Fortfarande samma öde sandplan med -sin solvisare. De gingo nedåt alléen, talande om likgiltiga -ting, fast de båda kände, att så mycket annat behövt -sägas. Hon förde honom genom trädgården, där några -karlar grävde, förbi gamla krokiga, blommande fruktträd, -från vilka blommen snöat ned på gången. Hon -förde honom förbi sparrissängar, som redan skattats, -förbi kronärtsskocksplantorna, vid vilka taktegeln, som -skyddat mot vintern, ännu lågo kvar. Hon förde honom -längs kantrabatter fulla av narcisser och tulpaner, penséer -och hyacinter. Där var en färgsång och en glädje. -Hon bröt en stor, nästan svart pensé och stack i knapphålet -på hans rock.</p> - -<p>»Vad ni har vackert här», sade han.</p> - -<p>Hon nickade. Hon pekade på det gamla lusthuset.</p> - -<p>»Där», sade hon. Han smålog.</p> - -<p>Promenaden hade lättat det värsta trycket från deras -hjärtan.</p> - -<p>»Här hör oss ingen», sade hon, när de tagit plats icke -alltför långt från varandra. »Tala nu», bad hon.</p> - -<p>»Jag kan icke tala utan att hålla dig i handen», sade -han. »Det förmedlar bättre övergången av mina ord.» -Han inbillade sig, att han kunde skämta en smula.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_110" id="Sid_110">[110]</a></span></p> - -<p>»Jag blev verkligen besynnerlig till mods, när jag fick -ditt brev», började han. »Först tänkte jag skriva till dig. -Det förstod jag var omöjligt. Du lämnade icke ett enda -skäl i ditt brev, inga skäl att bemöta. Hela ditt brev innehöll -egentligen endast ett — jag kan icke. Varför kan du -icke? Jag medger gärna, att jag icke är något gott parti, -i synnerhet nu, för arvtagerskan till Bjurnäs, men det -har vi talat så ofta om förut att jag kan lämna det ämnet. -Allt är sig i huvudsak likt efter vad jag kan förstå. Vi -håller av varandra. Jag förstår naturligtvis din sorg efter -din far och respekterar din känsla för din mor, men jag -begriper icke hur detta skall behöva föranleda någon -skilsmässa mellan oss två.»</p> - -<p>Hans röst hade fått en något strävare klang. Han -tog av sig hatten och lade den på bänken bredvid. Hennes -hållning började oroa honom. Nyss när de passerade -trädgården hade han trott, att allt skulle utjämnas och -bli gott igen, men nu, när han satt bredvid henne med -hennes livlöst verkande hand i sin, insåg han, att det skulle -bli en svår strid att vinna henne tillbaka från denna andra -besynnerliga idévärld hon synbarligen levde i. Han -kunde icke ens fånga hennes blick. Den såg förbi honom. -Han blev rädd.</p> - -<p>»Se på mig», bad han.</p> - -<p>Hon gjorde det. Återigen fanns det där främmande i -de kära, blå ögonen. Och vad munnen var smärtsamt -sluten.</p> - -<p>»Du får icke», utbrast han. »Jag kan icke leva utan -dig, det vet du. Vi har redan växt fast tillsammans. Jag -brukar aldrig begagna svulstiga ord, det vet du, Sigrid, -men det säger jag, överger du mig nu så är jag slut. Ja, -icke så, att jag icke kan arbeta i mitt yrke men jag kommer -att ta skada till detta vad människorna plägar kalla -själ. Du skriver, att du icke kan. Varför kan du icke? -Du är ung och fri. Du har naturlig, okränkbar och helig<span class="pagenum"><a name="Sid_111" id="Sid_111">[111]</a></span> -rätt att leva ditt eget liv, en rätt, som ingen kan ta ifrån -dig. Du skriver, att du måste stanna hos din mor? Varför -måste du? Det enda måste, som du behöver lyda, -sitter i ditt eget hjärta. Är ditt hjärta mer bundet vid -din mor än vid mig, så säg ut! Då förstår jag det och -skall vänta ett, två, ja flera år, om du vill, tills din kärlek -till mig blivit starkare än den till din mor. Det måste -den enligt naturens eviga och orubbliga lag bli. Jag skall -vänta. Det lovar jag tills din sorgetid gått ut. Jag kan -gott vara ensam ännu några år. Jag är van att vara ensam -i livet. Jag har aldrig haft någon far att sörja eller -mor att trösta.»</p> - -<p>Den bittra klangen skrämde henne. Genom en naturlig -idéförbindelse kom hon att tänka på Johan, på faderns -oäkta son nere i Gränna. Vad livet var svårt! Andras -gärningar, andras synder. Det var gränslöst synd om -Erik, men det var även synd om Johan. Det var synd om -alla, alla, henne själv också.</p> - -<p>Hon ville så gärna försvara sig och sitt handlingssätt -mot honom. Det var svårt att blotta allt. Johan kunde -hon absolut icke tala om. Det var faderns och hennes -hemlighet, som ingen människa någonsin skulle få blicka -in i. Men varför skulle hon icke kunna tala om förhållandena -på Bjurnäs för honom? Det var ingenting att -behöva skämmas för. Den ekonomiska ställningen var en -olycka, medan däremot det andra var ett brott, en skam. -Något måste sägas nu, sägas snart, innan han gick ifrån -henne. Han hade rest sig och gått bort till andra sidan -av lusthuset och vände ryggen mot henne. Grät han?</p> - -<p>»Erik», viskade hon. Han rörde sig icke.</p> - -<p>»Jag skall — jag skall säga dig allt. Innan pappa dog, -talade han om för mig, att vi voro nästan ruinerade.»</p> - -<p>Erik såg sig om över axeln. Så vände han sig sakta -om mot henne och gick fram till henne. Hon såg upp -mot honom. Underligt, det tycktes nästan som om<span class="pagenum"><a name="Sid_112" id="Sid_112">[112]</a></span> -underrättelsen gladde honom. Han blev snabbt allvarlig igen -och satte sig vid hennes sida.</p> - -<p>»Vidare! Berätta», bad han.</p> - -<p>»Han frågade mig, om jag ville stanna på Bjurnäs och -hjälpa mamma, ty annars skulle allt gå på tok.»</p> - -<p>»Och det lovade du?»</p> - -<p>Hon skakade på det vackra huvudet och log melankoliskt.</p> - -<p>»Nej, Erik, det gjorde jag icke.»</p> - -<p>»Nå, då så — det hade också varit vansinnigt. När -du inte har ...»</p> - -<p>»Vänta, älskade. När jag icke svarade, frågade han -mig, om jag var bunden vid någon annan. Det svarade -jag icke heller på. Då sade han, att vi icke mer skulle -tala om saken.»</p> - -<p>»Det var alldeles riktigt. Det skulle bara fattats, att -han begärt, att du skulle offrat dig, när du var bunden -vid mig.»</p> - -<p>»Jag vet icke, om han förstod det. Jag sade honom -det aldrig. Men han kanske anade det.»</p> - -<p>»Det var klart. Nå, vidare.»</p> - -<p>»Sedan dog han.» Hon såg ned mot det murkna trägolvet -och fortsatte.</p> - -<p>»Mamma visste ingenting. När farbror Gustaf — en -gammal god vän till oss, jag har visst talat med dig om -honom förut — Gustaf Boström på Alby och häradshövding -Torsell gjort upp bouppteckningen, visade det sig, -att pappa talat mer än sant. Vi hade egentligen bara två -saker att välja på — sälja Bjurnäs för att betala skulderna -eller behålla den och spara, inskränka oss på alla -möjliga vis. Farbror Gustaf har föreslagit oss det sista.»</p> - -<p>Erik lyssnade villigt. Ännu hade han icke fått höra -det skäl han väntade på. Allt det där var mycket sorgligt, -men vad hade det med hennes beslut att göra?</p> - -<p>»Han har redan gjort upp förslag huru vi skall ordna<span class="pagenum"><a name="Sid_113" id="Sid_113">[113]</a></span> -för oss. Han har varit gränslöst god. Jag vet icke huru -vi någonsin skall kunna tacka honom.»</p> - -<p>»Ja, ja, det där är bra alltsammans, men ...»</p> - -<p>»Mamma är svag. Hon har dåligt hjärta. Det finns -inga möjligheter, att hon skall kunna ha tillsyn över det -hela.»</p> - -<p>»Ni kan skaffa er en arrendator.»</p> - -<p>»Farbror Gustaf har redan hjälpt oss att avskeda den -gamla inspektorn. Han bestal oss påstod både farbror -Gustaf och häradshövdingen. Vi har fått hit en av farbror -Gustafs egna rättare i stället.»</p> - -<p>»Ja, men då är allt ordnat och du ...»</p> - -<p>»Tycker du verkligen, Erik, att jag kan lämna mamma -ensam med allt detta?»</p> - -<p>»Du förstår väl icke lantbruk?»</p> - -<p>»Nej, det gör jag inte, men någon måste dock finnas -här på gården, som kan avgöra saker och ting, någon -som rättarn och folket kan vända sig till.»</p> - -<p>»Det tycker jag den där farbror Gustaf kunde göra,» -utlät sig Erik. Samtalet började plåga honom. Han fick -icke tag i vad han ville ha reda på. Det var icke längre -brevets — jag kan icke. Nu mötte honom ett mjukare -motstånd, som visserligen gled undan i en massa ord -men ändå fanns kvar.</p> - -<p>»Farbror Gustaf har tillräckligt göra med sitt stora -Alby.» Hon blev en smula rödare i ansiktet. Erik såg -det. I den misstänksamma stämning, som detta obegripliga -motstånd försatte honom, tolkade han rodnaden oriktigt.</p> - -<p>»Hur gammal är den där farbror Gustaf?» frågade -han. Ännu var det bara en skämtsam, ehuru något ironisk -ton i rösten.</p> - -<p>»Varför frågar du det?» Rodnaden försvann, och hon -blev blekare än hon varit, innan Erik tog upp spörsmålet -om farbror Gustaf kunde sköta Bjurnäs.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_114" id="Sid_114">[114]</a></span></p> - -<p>»Är han gift?» sporde Erik. Nu var skämtet bortblåst. -Sigrid kände igen tonfallet. Det brukade tyda på storm.</p> - -<p>»Du tror väl icke, att ...?»</p> - -<p>»Det är icke fråga om tro. Jag vill veta. Det kan icke -vara något svårt att besvara, tycks det mig, om farbror -Gustaf är gift.»</p> - -<p>Hans ansikte hårdnade till. Tonen hade övergått i hån. -Fanns det en sjuk punkt, skulle han till vad pris och -med vilka medel som helst finna den. Sjuka punkter ömmade -för tryck. Sanningen skulle fram, om han också -skulle skära fram den med hån.</p> - -<p>Allt detta kände Sigrid. Hon blev varm och kall om -vartannat. Ju längre det dröjde med svaret, desto svårare -skulle det bli att avge det.</p> - -<p>»Han är änkling», sade hon beslutsamt.</p> - -<p>Erik reste sig halvt ofrivilligt och gick några steg. Han -måste lugna sig, det kände han, annars gick det på tok.</p> - -<p>»Varför sade du icke det med detsamma? Det var icke -något farligt», försökte han mildra.</p> - -<p>Men nu var hon kränkt och hämnades.</p> - -<p>»Det lät som om det varit något farligt med farbror -Gustaf», sade hon.</p> - -<p>Det skulle hon icke sagt. En man tycker icke om att -bli slagen med logikens vapen. Hennes försvar retade -honom, och misstänksamheten slog ut i sin allra svartaste -blom, svartare än penséen, som han till synes tankspridd -fingrade på i knapphålet, medan han med full avsikt -gjorde ett operativt insnitt för att öppna vägen till -sanningen.</p> - -<p>»Hur gammal är farbror Gustaf?» frågade han.</p> - -<p>»Några och femtio, tror jag», svarade hon snabbt.</p> - -<p>»Det var märkvärdigt vad det gick fort att svara på -den frågan», sade han och tog ut penséen ur knapphålet -och luktade på den.</p> - -<p>Sigrid blev ond på allvar och reste sig.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_115" id="Sid_115">[115]</a></span></p> - -<p>»Fy!» sade hon. »Var det därför du kommit hit, så -hade du hellre kunnat stanna hemma.»</p> - -<p>Besynnerligt nog erinrade hon sig i detsamma vad den -lilla flickan Greta Boström frågat — vill du icke bli min -mamma? Det gjorde icke situationen lättare. Tvärtom -väckte det hos Sigrid ett begär att trotsa Erik.</p> - -<p>»Du trodde kanske, att jag skall gifta mig med honom? -Änse’n, är jag icke en fri människa?»</p> - -<p>Nu var det han, som fick logikens övertag.</p> - -<p>»Jo, det är du», sade han lugnt. »Du bör endast först -försäkra dig om, att du icke älskar någon annan.»</p> - -<p>Han sade det så ömt och vackert att de störtade i varandras -armar utan att tänka på om någon såg dem. När -de lugnat sig igen, var farbror Gustaf fullständigt ur -spelet.</p> - -<p>»Vad tror du jag bryr mig om en gammal gubbstut på -femtio år!» förklarade Erik med trettioåringens ungdomliga -övermod. Nu var han säker om att han skulle segra -i denna kamp. Han var viss på att hennes hjärta alltjämt -tillhörde honom. Det var endast hennes vilja, som återstod -att besegra. Underrättelsen om att hon icke längre -var, såsom han trott, en rik arvtagerska underlättade striden. -Han föraktade visst icke pengar. Han hade levat -länge nog för att förstå deras verkliga värde, men han -hade aldrig gjort penningen till någon husgud, som han -tillbad i tysthet men förnekade offentligt. Han hade stretat -sig fram genom privatlektioner ända tills han tog sin -examen. I motsats till de flesta av studiekamraterna hade -han inga skulder att dragas med. Penningen var således -icke ens ur skuldbetalningssynpunkt någonting eftersträvansvärt -för honom. Den fattiga Sigrid Persdotter Bjurcrona -var honom egentligen ännu mer sympatisk än den -rika. Det gjorde dem mera jämspelta, och icke ens skuggan -av misstanken att han fasthöll vid en rik arvtagerska -kunde förmörka deras kamp.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_116" id="Sid_116">[116]</a></span></p> - -<p>Nu gällde det endast att få bukt på hennes — jag kan -icke.</p> - -<p>»Du har ännu icke svarat mig på om du vill låta mig -vänta?» började han försiktigt. Nu skulle han icke förgå -sig. Det kunde vara farligt nog. Det hade han nyss märkt. -Då kunde det lika väl ha slutat illa, mycket illa. Hon -kunde helt enkelt ha gått sin väg ifrån honom utan ett -ord.</p> - -<p>»Jag har lovat dig att vänta tåligt, det hörde du», fortsatte -han, »endast jag får veta orsaken till det, den verkliga -orsaken. Det förstår du själv, att det är ohållbart -att säga, att du icke kan överge din mor. Jag har aldrig -begärt, att du skall lämna henne i sticket nu. Jag begär -bara att få veta varför du anser detta behöva betyda -detsamma som evig skilsmässa mellan oss?»</p> - -<p>Hon började bli trött av hans frågor. Hon hade sagt, -att hon icke kunde lämna Bjurnäs. Hon kunde icke utbreda -sig i detaljer över allt, som höll henne kvar. Det -skulle ingen mer än hon förstå. Det var allt för invecklat. -Det hade fina, fina rötter ända in i hennes blod. Det -hängde ihop med gården, med murarna, med tornen, klockan, -lusthuset, kapellet, trädgården, allt. Från allt detta -synliga gingo osynliga trådar in i hennes hjärta. Hon -kunde icke riva sig loss från dem. Hon ville söka uppfylla -faderns begäran att ta hand om Bjurnäs och framför -allt ville hon hålla sitt löfte till honom att sörja för -Johan. Hur skulle hon kunna det, om gården gick ifrån -dem och de fingo några tusen i räntor i bästa fall att dra -sig fram på? Allt detta var så invävt i vartannat att ingenting -kunde rubbas utan att det hela tog skada. Det -fanns ingen möjlighet att utlägga det för Erik. Så valde -hon den enklaste utvägen av alla.</p> - -<p>Hon svarade honom, att det var hennes plikt att stanna -hos modern, hennes plikt att stanna på Bjurnäs, hennes -plikt att bryta med honom. Det är alltid tungt att offra<span class="pagenum"><a name="Sid_117" id="Sid_117">[117]</a></span> -något för pliktens skull. För ett stackars ungt hjärta -som Sigrids var det fruktansvärt. Hon tyckte själv hon -upprepade några dumma ord utan mening, utan innehåll. -Så satt hon och jordade sin egen kärlek, blek i ansiktet -och stirrande ned i de murkna golvtiljorna. Djupt, djupt -ned skulle den. Tre skovlar mull skulle falla, och ovanpå -satte hon pliktens tunga sten.</p> - -<p>Hennes ord föllo långsamt och tungt.</p> - -<p>»Plikt och plikt och plikt!» upprepade Erik. »Vad är -det för dumma ord i detta sammanhang? Man har plikt -att betala sina skulder och sköta sitt arbete, men ingen -människa i världen har någon plikt att offra sin kärlek -för några kors och grisars skull. Ja, för strängt taget är -det just det saken gäller. Bjurnäs eller jag. Din mor är -mer ett svepskäl, det förstår jag. Du vill sätta gården på -fötter? Det är vackert, mycket vackert, men för vems -skull vill du göra det? För din fars? Du berättade själv, -att när han förstod, att du icke var fri, så avstod han från -den planen. Vi talar icke mer därom, sade du, att han -sagt. Varför skall du tala om den, ta upp den och sätta -den som någon slags ledstjärna för dig? Det är en romantik, -som icke hör tiden till! Icke låta gården gå ur -släkten! Ja visst! Men du är ju den sista av släkten -i rätt nedstigande led efter vad du flera gånger sagt mig. -Din farbror Johan nere i Skåne är död för många år sedan. -För vem offrar du dig egentligen? För ingen. Du -kastar bort din unga och vackra kärlek för en förflugen -idé. Du dödar dig själv som människa. Vi kan stryka -mig ur resonemanget och endast tänka på dig. Om tio år -är du gammal, ja, jag menar från unga flickors sätt att -se. Kanske din mor är död, hon har klent hjärta, säger -du, och då sitter du här ensam på det ur ruiner upprättade -Bjurnäs. Du förklarade i brevet, att du alltid kommer -att älska mig. Du kommer således icke att gifta dig?»</p> - -<p>Det sista var i frågeform. Sigrid skakade på huvudet.<span class="pagenum"><a name="Sid_118" id="Sid_118">[118]</a></span> -Ack, allt detta hade hon redan själv sagt sig så många -gånger under den sista veckan. Det var inga nyheter han -framförde för henne. Allt var gammalt.</p> - -<p>»För vem offrar du dig då?» frågade han. Hon hörde -på hans röst, att nu kom avgörandet. Nu fordrade han -svar oåterkalleligen. Nu hängde hennes öde i hennes egna -händer. Och hon hade ingenting att svara. Ingenting.</p> - -<p>»För vem?» upprepade han och böjde sig fram för att -se in i hennes ansikte och där söka avläsa det svar, som -hon icke ville ge. Hon vred sig undan. Hon var som -ett stackars, jagat djur, som skadskjutet icke ville se jägaren -i ansiktet.</p> - -<p>»Kan du icke säga mig det?» frågade han.</p> - -<p>»Nej», mumlade hon.</p> - -<p>»Är det en hemlighet?» sade han.</p> - -<p>Hon reste sig snabbt. Skräcken kom över henne. Visste -han något? Anade han något om Johan? Omöjligt. Det -var bara ett ord, som han slungat ut på måfå.</p> - -<p>Hon såg forskande på honom. Nej, han visste ingenting. -Det var bara en fråga som så många andra, som -kommo av sig själva. Plötsligt ilade en tanke genom hennes -skräckfyllda sinne. Hemlighet! Där var räddningen. -Där var skälet. Där var utvägen att undkomma frågan.</p> - -<p>»Ja, det är en hemlighet», sade hon.</p> - -<p>»Som jag icke får veta?» Han reste sig och såg på -henne oavlåtligt.</p> - -<p>Hon kände det som om hon befann sig i hans mottagningsrum -och blev undersökt. Blicken ur de små, bruna -ögonen försökte liksom borra sig in i henne. Hon förstod, -att hon avkunnade sin egen dödsdom med vad hon skulle -säga, men hon mötte hans forskande blick, och liksom -blivande längre, stoltare och rakare svarade hon: »ja.»</p> - -<p>Hans ansikte hårdnade till. Den breda pannan rynkade -sig. Det såg ut som om han ville bryta ut i raseri, i smärta,<span class="pagenum"><a name="Sid_119" id="Sid_119">[119]</a></span> -men så behärskade han sig, bockade, tog sin hatt och gick -ut ur lusthuset.</p> - -<p>Hon såg honom gå nedför den lilla backen till lusthuset. -Han var klädd i grå sommaröverrock och svart, rund -hatt. Det låg något bestämt, beslutsamt i figuren. Han -var av medelhöjd med påfallande breda axlar, och han -gick långsamt och säkert nedför gången utan att se -sig om.</p> - -<p>Sorgen steg och steg i hennes hjärta. Hon böjde sig -framåt som om hon velat ropa honom tillbaka, hålla honom -kvar. Armarna lyfte sig sakta, och det började rycka -kring hennes mun. Alltefter han gick nedåt den långa gången, -krympte han liksom och blev mindre. Nu togo fruktträden -bort hans huvud, hans kropp och han blev borta. -Då skyndade hon ut ur lusthuset och efter honom.</p> - -<p>Han hade stannat hos trädgårdsmästaren. Där fann hon -honom. Han växlade några likgiltiga ord om blommor -med mannen, så sade han till henne:</p> - -<p>»Jag undrar, om jag kan få skjuts?»</p> - -<p>Det slog henne, att han talade indirekt. Icke du. Icke -Sigrid. Hon var redan en främmande person för honom.</p> - -<p>»Skall du icke hälsa på mamma?» frågade hon.</p> - -<p>»Jo, naturligtvis, om det är nödvändigt.»</p> - -<p>Det strömmade kyla från honom. De gingo stillatigande -uppåt gården. Det var som om det icke längre -fanns någon förbindelse mellan dem. Bandet var avslitet.</p> - -<p>Hans sinne var fullt av bitterhet, av sårad fåfänga, av -agg och av självrannsakan. Den resan kunde han ha besparat -sig. Den viljan kunde icke besegras. Hon kröp -bakom sin hemlighet. Hon skulle få vara där. Han var -icke den, som ville bryta sig in i andras själar. Hon skulle -få ha sin hemlighet i fred. Det var säkert ingenting att -stå efter. Hon var envis, det var hela saken. Envis och -släktgalen. Det var alla av så kallat blått blod. Blått<span class="pagenum"><a name="Sid_120" id="Sid_120">[120]</a></span> -blod, dött blod. Men han hade rött blod i sina ådror, rött -levande blod, som ville livet. Han frågade icke efter vad -som varit före och skulle komma sedan utan efter vad -som var.</p> - -<p>Hon å sin sida tänkte icke mer. Hon gick som en sömngångerska, -utan att veta vart det bar. Men i hennes -stackars, unga hjärta satt någonting och smärtade, gjorde -så ont. Hon tyckte de hade gått i månghundrade år, när -hon plötsligt hörde hans röst kall och kärv väcka henne ur -sömnen. De hade trätt ut på stora gårdsplanen.</p> - -<p>»Jag kan visst hinna uppgående snälltåget», sade han. -»Det går två och tjugo, tyckte jag, att jag såg på stationen.»</p> - -<p>»Ja, det går två och tjugo», svarade hon. Hon var -själv förundrad över att tala så lugnt.</p> - -<p>»Kanske jag har tid att först få bocka mig för hennes -nåd», sade han och såg på tornklockan. »Hon är icke mer -än litet över tolv», tillade han. »Det hela har gått på en -timme.»</p> - -<p>Det var icke hans mening att vara elak, men hans bitterhet -måste ha ett utlopp. Hon uppfattade icke heller det -som elakhet. Alla slags förvirrade tankar rusade genom -hennes huvud. Det var som om de alla plötsligt vaknat. -Spänna för, tåget, mamma, två och tjugo. Alla ropade de -på något, men över alla hörde hon en gråtfylld röst ropa — -slut! Slut!</p> - -<p>»Vem säger till om skjutsen?» frågade han. Han stod -och såg bortåt soluret utan att synas vilja betrakta Sigrid.</p> - -<p>»Jag skall skicka ned Eva och säga till», svarade hon. -Hon ville icke vika från hans sida de sista, få minuterna -de hade kvar. Även om han var aldrig så otillgänglig. -Hon gick endast några steg bortåt.</p> - -<p>»Eva», ropade hon uppåt det öppna köksfönstret. Ett -ansikte visade sig. Det var icke den gamla trotjänarinnans.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_121" id="Sid_121">[121]</a></span></p> - -<p>»Spring genast ned till Magnusson och säg till att han -spänner för kärran.» Ansiktet försvann. Strax efter löpte -en kvinnsperson ned till stallet.</p> - -<p>»Du har god tid», sade Sigrid till Erik. »Tornklockan -går före.»</p> - -<p>Han svarade icke, men tog upp sitt eget ur och såg -på det.</p> - -<p>I samma ögonblick kom Eva ut på trappan.</p> - -<p>»Fröken ropade?» Hon såg från den ena till den andra. -Vad de voro tysta.</p> - -<p>»Är mamma uppe?» frågade Sigrid.</p> - -<p>»Jaa då.» Rösten lät urskuldande. »Hennes nåd sitter -i salongen med tidningen, som vi nyss fick.»</p> - -<p>»Så går vi väl upp i salongen», avgjorde Erik. »Såvida -hennes nåd tar emot.»</p> - -<p>Han hade ett mycket förargligt sätt att säga hennes nåd. -Till och med Eva hörde det och undrade vad det var för en -man. Någon riktigt fin man var det icke, fast han var -fint klädd och allt nypressat. Doktor hade det stått på -kortet, som hon lämnat fröken. Vidare snäll såg han icke -ut. Åtminstone icke nu.</p> - -<p>»Säg till mamma», uppmanade Sigrid. Hon trodde, att -hon därmed skulle få bort Eva för en stund, så att Sigrid -kunde få tala med Erik än en gång. Bara några ord. -Innan han skulle resa. Innan allt var slut. I sin förtvivlan -hade hon funnit ett halmstrå att rädda sig på innan hon -sjönk. Hon skulle fråga honom, om han icke skulle kunna -tänka sig att bli lantbrukare. Då kanske ...</p> - -<p>Eva hade redan gått in. De andra följde henne. Sigrid -kunde icke förmå sig att fråga. Aldrig i världen skulle -han uppge det yrke, som han älskade så högt. Det tjänade -ingenting till att fråga. Hon gick före och han efter uppför -trappan. Ingen av dem sade något. Först när de -voro uppe i hallen, grepos de av samma tanke. Vad<span class="pagenum"><a name="Sid_122" id="Sid_122">[122]</a></span> -skulle de säga? Hur skulle de förklara, att han —. De -hunno icke mera.</p> - -<p>Eva kom ut, slog upp salongsdörrarna och neg. Hennes -nåd satt vid fönstret med ansiktet i dess bästa profil -och låtsades läsa tidningen. Solen lyste på blomsterbordet -framför henne med de allra skönaste blommor, som -trädgårdsmästaren kunnat uppdriva på en halvtimme. Det -hela bildade en mycket vacker tavla. En förnäm, fin och -solvarm tavla trots den svarta sorgklänningen. Eva hade -genast de båda unga gått ut i trädgården inrapporterat, att -det kommit en herre, som sökte fröken. Han hade varit -doktor, ty det hade stått på kortet, som fröken fått. Det -blev ett kort förhör om hur han såg ut och hur han var -klädd, varefter hennes nåd drog den något förhastade -slutledningen att det var någon, som hade kommit i affärer, -eftersom Sigrid och han genast gått ut. I alla händelser -gällde det att upprätthålla släktens anseende. Troligen -kom Sigrid tillbaka med honom.</p> - -<p>När Sigrid skyndade fram med sitt vanliga — god morgon, -kära mamma! — lade hennes nåd ned tidningen mellan -blommorna och såg med sympatisk välvilja på den -unga mannen.</p> - -<p>»Får jag lov att presentera», sade Sigrid, »doktor Lindstål, -en god vän från Stockholm», tillade hon förklarande. -»Min mor.»</p> - -<p>»Välkommen, doktor!» Hennes nåd lyfte handen, där -hon satt, nådigt upp mot den bugande doktorn för att han -skulle få tillfälle att kyssa den. Erik försakade erbjudandet, -men tryckte den smala, långa handen hårt, alldeles -för hårt efter hennes nåds förmenande. Han var -absolut ingen fin man.</p> - -<p>Hon gjorde en gest åt stolen bredvid. Erik måste sätta -sig. Puh! Vad hon spelar förnäm, tänkte han men aktade -sig för att säga det. Jaså, det var Sigrids mamma? Många -likheter funnos icke mellan dem. Och vad hon såg innerligt<span class="pagenum"><a name="Sid_123" id="Sid_123">[123]</a></span> -dum ut med sina överlägset kupiga ögonlock! Och -så pudrad hon var!</p> - -<p>»Jag kan inte minnas, att Sigrid talat om — hur var -namnet?»</p> - -<p>»Jaså, Lindstål — jo, om doktor Lindstål förut ...»</p> - -<p>»Fröken har nog säkert gjort mig för stor ära genom -att kalla mig för god vän. Vi har träffats några gånger -i huvudstaden hos gemensamma bekanta, det är allt. Jag -var nedrest för en konsultation på ett ställe icke långt härifrån, -och så tänkte jag, att jag skulle ta mod till mig och -titta på Bjurnäs i förbifarten. Fröken Bjurcrona har alltid -prisat det som ett bland de vackraste ställena i -Sverige».</p> - -<p>Hennes nåd nickade belåtet. Förklaringen var tillfredsställande. -Det var bara ett, som förvånade. Var någonstädes -kunde det vara sjukt?</p> - -<p>»Vad var det för ställe doktorn var på — för konsultation? -Var det på någon av herrgårdarna?»</p> - -<p>Sigrid kände det obehagligt, att han skulle behöva sitta -där och narras för hennes skull. Men det roade visst -honom, ty han log nästan, när han svarade.</p> - -<p>»Nej, då. Det var på en liten bondgård icke långt från -station. Hennes nåd har nog inte ens hört namnet på -den. Jag skulle icke farit ned, om jag icke känt folket sedan -gammalt. Ännu mindre skulle jag djärvts tränga in -hit, om jag vetat ...»</p> - -<p>Han tystnade diskret och bockade lätt, där han satt.</p> - -<p>»Ja, det var ett svårt slag för oss. Hade jag icke haft -Sigrid, vet jag icke hur jag skulle kunnat komma över det. -Hon har verkligen varit en ängel i dessa dagar.»</p> - -<p>Hennes nåd klappade vänligt dotterns hand. Liknelsen -var välmenad, och i ögonblicket hade hennes nåd glömt -bort, att hon vid flerfaldiga tillfällen just de sista dagarna -tyckt, att Sigrid mer liknat en ängels motsats, när hon predikat -om att de måste spara.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_124" id="Sid_124">[124]</a></span></p> - -<p>»Mitt hjärta är icke så starkt, skall jag säga doktorn. -Det tål icke vid många sorger. Men nu har Sigrid lovat, -att hon skall stanna hos mig. Det är synd om henne, det -förstår jag, men när hon själv vill ... Stockholmslivet -bjuder på många nöjen. Både Per — min salig man, -upplyste hon — och jag hade tänkt, att Sigrid skulle få utbilda -sin röst hos Bratt — han lär vara så bra, säger man -— prinsessan Maria sjöng ju hos honom en tid — men så -kom detta — ja, doktorn förstår. Alla ens planer ramlar. -Man får vara tacksam ändå, så länge man själv får -leva.»</p> - -<p>Hennes nåd berörde ögonen lätt med spetsnäsduken.</p> - -<p>»Här sitter jag och talar om mina sorger. Det var icke -meningen. Hur har ni det i Stockholm, doktor Lindstål. -Det var längesedan jag var där, och Sigrid är numera -alltid så förbehållsam. Ger de goda saker på -Operan?»</p> - -<p>Doktor Lindstål svarade så gott han kunde. Det blev -de vanliga ytkonturerna av en stad, som man icke är född -i. Det konventionella samtalet varade icke länge. Efter -en kort stund anmälde Eva, att skjutsen var framme.</p> - -<p>Erik reste sig.</p> - -<p>»Skall doktorn resa? Det var verkligen tråkigt? Jag -hade just glatt mig att få höra litet mer om Stockholm.»</p> - -<p>Erik bockade sig korrekt.</p> - -<p>»Får vi icke heller bjuda på något?» frågade hennes -nåd. »Kanske Sigrid redan ...?» Hon såg på dottern.</p> - -<p>Sigrid rodnade till. Tänk, att det hade hon alldeles -glömt bort. Icke det allra ringaste hade han fått. Vad -hade hon tänkt på?</p> - -<p>»Jo, det är en skön gästfrihet du utövar mot dina goda -vänner», skämtade hennes nåd och höjde pekfingret varnande. -»Det är bäst jag själv ...» Hon reste sin tunga -kropp med möda.</p> - -<p>»Vad behagar doktorn?» frågade hon.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_125" id="Sid_125">[125]</a></span></p> - -<p>Han försäkrade, att han absolut icke behövde någonting. -Möjligen skulle det vara ett glas mjölk, ett enda.</p> - -<p>»Säg genast till Eva, Sigrid», befallde hennes nåd. Sigrid -lydde.</p> - -<p>»Aldrig blir det något gjort, om jag icke själv tänker -på allt», förklarade hennes nåd för doktorn, medan de voro -ensamma. »Sigrid är nog duktig, men unga flickor gå nu -alltid med så många drömmar i sitt huvud, eller hur doktor? -Det känner vi till.»</p> - -<p>Hon berörde lekfullt med yttersta delen av pekfingret -hans arm, men så drog hon det hastigt tillbaka som om -hon bränt sig.</p> - -<p>»Vad är doktorns specialitet?» frågade hon.</p> - -<p>»Jag? Jag har ingen särskild. Jag är kirurg. Hur så?»</p> - -<p>Hennes nåd såg sig hastigt om i rummet.</p> - -<p>»Vad skall man göra med ett dåligt hjärta?» frågade -hon halvt skämtsamt. »Jag tyckte jag läste något om en -kirurg, som kunde sätta in nya?»</p> - -<p>Han såg på henne eftertänksamt. Så sade han på sitt -vanliga gravallvarliga sätt:</p> - -<p>»Vad man skall göra med ett dåligt hjärta? Ta ut det -och borsta det.»</p> - -<p>Hennes nåd behagade skratta till.</p> - -<p>»Ni är en riktigt stor skämtare, doktor.»</p> - -<p>»Ja, förfärligt», sade Erik.</p> - -<p>När Sigrid själv kom in med mjölken och några småbröd -på en bricka, kunde hon icke förstå, varför både -modern och Erik sågo så glada ut. Hon såg så frågande -ut att modern måste upplysa om orsaken.</p> - -<p>»Doktorn sade något så tokigt, vet du Sigrid. Han påstod, -att det bästa man kunde göra med ett dåligt hjärta -var att ta ut det och borsta det. Tänk, borsta det!»</p> - -<p>Sigrid försökte få fatt på Eriks blick, när hon bjöd honom -mjölkglaset. Det var omöjligt. Han tog glaset men<span class="pagenum"><a name="Sid_126" id="Sid_126">[126]</a></span> -såg bortåt modern. Han vill icke veta av mig längre, -det syns, tänkte Sigrid.</p> - -<p>»Det bästa av allt är visst att icke ha något hjärta», -sade hon onödigt bittert för att vara sysselsatt med en så -enkel sak, som att bjuda ett glas mjölk åt en av Bjurnäs’ -tillfälliga gäster. Hennes nåd såg även förvånad på henne. -Vad kom det åt flickan? Var det något mellan henne och -doktorn?</p> - -<p>»Så du pratar», sade hon. »Då kunde du icke leva. -Eller hur doktor? Inte kan man leva utan hjärta?»</p> - -<p>Avsikten med denne mer än lovligt stupida fråga var -att synas spirituell. Hennes nåd föraktade inga medel, och -när han nu var doktor ...</p> - -<p>Hon fick ett svar, som hon icke väntat sig.</p> - -<p>»Det vill jag icke yttra mig om. Säkert är, att ett -hjärta kan leva, fast individen är död.»</p> - -<p>Yttrandet lät så paradoxalt, att varken hennes nåd eller -Sigrid förstodo det. Båda tittade förvånade på honom -och sedan på varandra. Han tömde mjölkglaset, torkade -sig om mun med näsduken och avgav förklaringen.</p> - -<p>»Doktorerna Hedon och Gilis ha gjort en del intressanta -experimenter just om den saken. Efter halshuggning -har man sett den dödes hjärta slå absolut frivilligt under -tjugufem minuter. Ett hundhjärta kan slå nittiosex -timmar efter döden och ett sköldpaddhjärta åtta dagar. -Athanasin och Grandinesco, som också voro kloka och -duktiga karlar, fingo hjärtat av en groda att slå under -trettiotre dagar och erhöllo trehundrasextiotusen pulsslag. -Vad allt detta beror på kan jag icke och har icke -heller tid att inlåta mig på. Enklast kan man måhända -uttrycka det så, att även en synbart död individ kan ha -ett levande hjärta.»</p> - -<p>Sigrid blev icke klok på om det skulle ligga någon -dubbelmening i det. Hon ställde brickan från sig för att<span class="pagenum"><a name="Sid_127" id="Sid_127">[127]</a></span> -följa honom. Med sådana ord kunde de icke skiljas från -varandra.</p> - -<p>»Alltså, mina damer.» — Erik bugade sig för hennes nåd. -Han kunde icke undgå att få hennes hand mot sina läppar.</p> - -<p>»Så intressant det där var», sade hennes nåd. Hon -följde honom ut ur salongen, nedför trapporna, genom -vestibulen och ut på den stora trappan. Hon ville veta -mer om hjärtat. Erik gav henne några flera fakta. Hela -tiden upprepade hennes nåd — åh, så intressant! eller — -tänk, så märkvärdigt! Mycket gjorde nu också till att han -bjöd henne armen utför trappan till nedre våningen. Det -var synd om den tunga människan.</p> - -<p>Det är för att riktigt visa hur litet han bryr sig om -mig, tänkte Sigrid. Vad han var grym.</p> - -<p>Magnusson skyldrade med piskan.</p> - -<p>»Att Magnusson tagit Freja och så den höga kärran», -klagade hennes nåd. »Tänk, om hon skenar och ni slår -ihjäl er?»</p> - -<p>»Det gör ingenting, bara det går fort», skrattade Erik. -Han tog ut de få stegen, som skilde honom från Sigrid.</p> - -<p>»Ajö, fröken Bjurcrona!» sade han. Rösten vibrerade -en smula. Nu såg han henne djupt in i ögonen. Hon ville -kasta sig i hans armar, kyssa honom och ropa — »tag mig -med! tag mig med!»</p> - -<p>»Den här dagen på Bjurnäs skall jag aldrig glömma.» -Ingen mer än Sigrid förstod vad som låg i de orden. -Ännu ett ögonblick höllo de varandras händer, sågo in i -varandras ögon — så bockade han sig till avsked och gick -ned till kärran.</p> - -<p>Sigrid tog ett steg framåt. Hon måste ta fatt i järnräcket -för att icke falla. Nej, det var icke möjligt, att -allt var slut, att mannen, som satte sig där bredvid kusken -i den höghjuliga kärran, var hennes älskade, som för alltid -for ifrån henne utan en kyss, en smekning till avsked. -Icke var det han, som höjde hatten och log förbindligt.<span class="pagenum"><a name="Sid_128" id="Sid_128">[128]</a></span> -Det hela var ett spökeri, någonting hon drömde. Hur -skulle hon och Erik kunna skiljas så. Ofattligt. Där for -han! Där for han! Nedför alléen i rasande fart. Varför -hade han så brått. Håll! Håll! Vänta! Jag kommer, -Erik! Jag kommer!</p> - -<p>Åkdonet var redan nere vid korsvägen. Det blänkte -till om det, när det svängde av. Han var borta.</p> - -<p>Hon ville skrika för att vakna. Icke ett ljud kom -över hennes läppar. I stället hörde hon moderns röst.</p> - -<p>»Det var verkligen en mycket intressant ung man. Var -har du träffat honom?» sade hennes nåd, i det hon -gick in.</p> - -<p>Hennes nåd frågade så där mer rätt ut i luften. Hon -väntade sig icke något svar. Hon fick det icke heller, ty -ute vid järnräcket stod Sigrid kvar, hållande sig hårt i -det och stirrande ned mot alléen, där hennes älskade dragit -bort. Hon tycktes död, och ändå levde hennes hjärta.</p> - -<p>Starka äro människornas hjärtan.</p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_129" id="Sid_129">[129]</a></span></p> - -<h2>VI.</h2> - -<p>Det gick år och dag, innan såret i hennes stackars unga -hjärta hann läkas. Till det yttre förändrades hon föga. -Hon blev bara stelare, otillgängligare och ville aldrig fara -med modern bort till de få herrgårdar, där modern ännu -umgicks. Sigrid förklarade, att hon tyckte det var pinsamt -att umgås med människor, som man aldrig kunde -bjuda igen, då man framför allt borde spara. Modern, -som alltid berördes obehagligt av denna dagliga predikan, -frågade till sist aldrig, om Sigrid ville följa med -utan for ensam bort till gårdarna, där hon ofta skämtsamt -talade om sina stelbenta vagnshästar och sin omöjliga -dotter.</p> - -<p>Endast till Gustaf Boström på Alby brukade de följas -åt på middagar och supéer. Även där bibehöll Sigrid -sitt reserverade sätt. Hon talade och svarade som vanliga -människor, men det stod en köldmur omkring henne. -Den enda, som kunde få henne att tina upp, var -farbror Gustafs lilla dotter Greta. Flickan var förtjusande -och hade ett alldeles säreget sätt att anförtro -henne alla de hemligheter, som kunna finnas i en barnasjäl. -Sigrid och hon bildade ett hemligt förbund, vari -ingen annan släpptes in. Greta hade alltid sin bestämda -mening — det begriper inte dom där andra! — när hon -riktigt skulle anförtro sig åt Sigrid. Det var hemligheter -om dockor och om dessas påklädsel, om underbara -grottor i Albys stora trädgård, där man kunde gömma -sig så ingen kunde hitta en, om små planteringar i<span class="pagenum"><a name="Sid_130" id="Sid_130">[130]</a></span> -skymundan, där Greta hade satt små plantor, som trädgårdsmästaren -kastat bort därför att de inte dugde och -som hon vattnade tillsammans med tant Sigrid för att -hålla liv i. På ett särskilt undangömt ställe hade hon -begravt en svalunge, som ramlat ned från taket på stora -byggnaden och slagit ihjäl sig. Det var en helig plats. -Där bad man och satte ofta nya blommor. De kokade -i stora dockspisen tillsamman och möblerade om i dockskåpet. -Det var förfärligt ingående diskussioner mellan -Greta och Sigrid om var den stolen skulle stå och den -ljuskronan hänga. De voro mycket goda vänner och -ibland viskade Greta till henne: »Du är allt min mamma -ändå, du tant.»</p> - -<p>Sådana stunder gjorde Sigrid gott. De förlöste det -behov av ömhet, av smekningar, som lågo dolda inom -henne.</p> - -<p>Farbror Gustaf beundrade hon. Genom hans hjälp -hade det blivit ordning och reda på Bjurnäs. Rättaren, -som han skickat över, var en karlakarl med den vakna -och klipska uppfattning av verkliga förhållanden, som -är smålänningarna egen. Rättare Gustafsson insåg genast, -att fruntimren på Bjurnäs icke begrepo ett skapande -grand av lantbruk. Hennes nåd gick knappt utom -dörrarna annat än för att åka bort och hänvisade ständigt -till fröken. »Det får Gustafsson fråga fröken om. -Det får fröken bestämma.»</p> - -<p>Fröken Sigrid var däremot sällan inne. Antingen red -hon omkring på Freja för att titta på arbetet eller också -var hon i stallet och ladugården. Henne var det bättre -reda med. Hon kunde åtminstone ge besked och svar. -Mest berodde det på att Gustafsson framställde frågor -mer för syns skull. I allmänhet hette det något som så -— i dag tar vi väl och plöjer upp trädan? eller något -dylikt. Då måste svaret bli ja, eftersom hon ingenting -begrep.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_131" id="Sid_131">[131]</a></span></p> - -<p>Denna undervärdering av frökens uppfattning om -lantbruket på Bjurnäs blev snart rättad hos Gustafsson. -Omärkligt men sakta tog hon tyglarna från Gustafsson. -Hon kom med invändningar, som han måste erkänna, -att de voro berättigade, och hon föreslog planer, som -han aldrig drömt om. Där borde täckdikas och där -rödjas. Där skulle det passa bättre att ta råg nästa år, -och där skulle man låta smeden sätta nya skaklar på -mjölkkärran. Gustafsson började hysa aktning för fröken. -Hon kanske ändå icke var så omöjlig. Något av -hans aktning försvann, när han fick höra, att hon hela -vintern läste läxor hos patron Boström såsom dennes husa -skvallrade om. Dag efter dag kunde fröken Bjurcrona -sitta inne på hans kontor, och husan hade tydligt hört -hur patron bara pratade lantbruk. Det var siffror och -tabeller och sädesprov och Gud vet allt. Kärlek var det -då rakt icke tal om.</p> - -<p>»Ja, får hon sitt vetande den vägen», anförtrodde -Gustafsson Eva vid ett tillfälle, när det bjöds på kaffe -i stora köket i herrgårdsbyggnaden på Bjurnäs, »då blir -hon nog icke dum.»</p> - -<p>Det var höjden av det beröm, som rättare Gustafsson -kunde åstadkomma.</p> - -<p>Han fann snart, att fröken var mer än icke dum. Han -började smått beundra hennes tilltagsenhet och ihärdighet. -Något kom sig beundran av att rättaren trodde, att -patrons vetande låg bakom allt, ty för patron Boström -hyste Gustafsson en oerhörd respekt. Denna rättarens -tro var byggd på delvis oriktig grund. Fröken Sigrid -fick visst inga lektioner dag efter dag hos patron Boström -såsom skvallret uppgav. Hon red över till Alby, -när hon ville ha något gott råd. Det var långt ifrån -dag efter dag. Men tätt nog kunde det bli. Samtalen -kunde även bli långa och detaljrika, och Gustaf Boström -demonstrerade ofta frågorna med tabeller, bilder eller<span class="pagenum"><a name="Sid_132" id="Sid_132">[132]</a></span> -naturligt material. Han höll sitt löfte att icke svika -Bjurnäsborna. Han lånade Sigrid travar med böcker -angående lantbruk. Mycket av det praktiska lärde hon -i sällskap med rättaren. Hon hade i likhet med fadern -lätt för att lära. Det teoretiska inhämtade hon vid läsningen -om kvällarna och nätterna, sedan hon pliktskyldigast -givit kejsaren vad kejsaren tillhörer och suttit -inne hos modern några timmar.</p> - -<p>Tidigt på morgnarna var Sigrid uppe, sommar som -vinter, hela året om. Hon var ofta med på sommarmorgnarna -vid femtiden, när korna skulle mjölkas. Då -kunde hon komma ridande på Freja, klädd som en karl -nästan, i livrock, vida byxor och stövlar. Hon språkade -enkelt och rättframt med statargummorna, som sutto -där med stävorna mellan benen och slogos med flugor -och kosvansar. Ofta fick hon sig en klunk nymjölk i -bägaren, som hon alltid förde med sig precis som kapten -förr i världen. Ute på fälten var hon med slåtterfolket. -I värsta brådskan kunde hon ofta köra hästräfsan eller -höskrindan. Hon sparade sig icke. I ur och skur kom -hon på sin rödbruna Freja ridande långt bort i utskogen -för att titta på hygget. Hon gick i dagtal med jägmästaren -för att se efter vad som skulle stämplas ut i -de väldiga skogarna åt Albyhållet till, och ofta bläckade -hon själv stammarna med ett yxhugg.</p> - -<p>Folket på gården, som med fröjd och lättförklarlig -glädje först åsett inspektor Karlssons snöpliga försvinnande -från skådeplatsen för mer eller mindre tvetydiga -bedrifter och sedan med missnöje och ängslan märkte -de våldsamma indragningar av både människor och -fänad, som patron Boström satte igenom på Bjurnäs, -lät sin klagan gå ut över rättaren och fröken. Det var -de två, som voro orsakerna till alltsammans, ty om de -ville, kunde de mycket väl sagt nej till patron Boströms -fordringar. Alltefter som rättare Gustafsson vann folkets<span class="pagenum"><a name="Sid_133" id="Sid_133">[133]</a></span> -förtroende, minskades klagomålen mot honom. De -måste erkänna, att han var en duktig karl, som kunde -sin sak. Litet hårdhänt var han, men det förlät man -snart. Men varför skulle fröken fara omkring på det -där viset och lukta på allt? Kunde hon inte liksom hennes -nåd hålla sig på herrgården? Ingenstädes var man -säker för henne. Hon kunde helt oväntat dyka upp i -ladugården och be att få se på mjölktabellerna eller gå -fram och känna på gröpet. Hon skulle vara med och -se korna kalva. Liksom det skulle vara något att se! -Outtröttlig var hon. Uppe i tornkammaren, där hon -envisades att bo kvar — det hade Eva talt om — brann -det ljus till långt in på natten. Hon var underlig!</p> - -<p>Sigrid kände denna folkets i övrigt väl dolda ovilja. -Hon brydde sig icke om det. Hon hade jämt och samt -en aggande oro i sig de första åren, sedan hon brutit -med Erik. Hon sökte döva den med arbete. Det var -därför hon slet som hon gjorde. Glad var hon naturligtvis, -när det började visa sig fullt klart, att de icke behövde -sälja Bjurnäs. Farbror Gustafs kalkyler hade -visserligen icke slagit in fullständigt, men tack vare hans -anvisningar kom man så långt att räntorna på inteckningarna -kunde erläggas i rätt tid, skulderna avbetalas -enligt en bestämd plan och allt hållas gående. Det gav -Sigrid en viss tröst. Det hände dock ännu ofta, att hon -plötsligt återföll i det allra tyngsta svårmod. Då tänkte -hon än på självmord, än på att lämna alltsamman och -resa till Stockholm för att söka upp Erik. En gång -hade det till och med gått så långt att hon packat handväskan -en natt och bestämt sig för att resa upp till -huvudstaden för att hälsa på.</p> - -<p>Det var en vinternatt, och snöstormen rasade utanför. -Klockan kunde kanske vara bortåt elva, då allt var packat. -Hon hade förberett modern på att hon måste i en -viktig affär resa upp till Stockholm nästa dag. Beslutet<span class="pagenum"><a name="Sid_134" id="Sid_134">[134]</a></span> -hade fattats på kvällen, strax innan hon gick upp från -modern. Det hade varit en ovanligt dyster kväll. Hennes -nåd var alltid i dåligt humör, när det var dåligt -väder. Vädret var också förskräckligt. Fast de flyttade -från det ena rummet till det andra, var det så gott -som omöjligt att hålla varmt inomhus. Det pep och tjöt -i knutarna. Ibland kom stormen farande som den försökte -välta hela huset. Det suckade och våndades. -Fönsterrutorna skallrade var man än sökte skydd. Det -var som om stormen sprang runt huset för att komma -in. Det fyrades på med brasor så kakelugnarna voro -glödheta. Ingenting hjälpte. De sutto inlindade i filtar -och fröso ändå. Hennes nåd hade till och med tagit -pälsstövlarna på för att hålla sig varm om fötterna.</p> - -<p>»Vilket väder! Vilket väder!» klagade hon, när Eva -bar in mer ved och lade på. »Finns det då inget rum -i hela huset, där man kan få varmt?»</p> - -<p>»Skulle inte hennes nåd kunna försöka biblioteket», -föreslog Eva. »Där har varit eldat i dag och där är -bäst ombonat, sedan fröken lät reparera. Jag kan sätta -in en brasa till där.»</p> - -<p>Både hennes nåd och fröken hade glömt bort biblioteket, -mest därför att modern aldrig annars satte sin -fot där. Sigrid fick befallning att pröva. Resultatet -befanns så gott att damerna flyttade in.</p> - -<p>Därinne var märkvärdigt lugnt. Stormen hördes utanför, -men det pep icke i springorna som i de andra rummen. -Sigrid använde rummet för bokföringen på gården -och hade snyggat upp det. Uven ovanpå skåpet -hade fått en gul porslinsknapp, som förut suttit i en av -Sigrids blusar, i stället för lintotten i ögat, och jordglobens -stativ hade hon själv förgyllt med guldbrons. -De gröna gardinerna i bokskåpen hade slopats för alltid. -Bakom de blanka glasrutorna såg man nu bokryggarna<span class="pagenum"><a name="Sid_135" id="Sid_135">[135]</a></span> -i skinn och pergament. På skrivbordet lågo en del -böcker och papper.</p> - -<p>»Du har riktigt trevligt här», sade hennes nåd. »Det -hade jag aldrig trott.»</p> - -<p>»Tycker mamma», svarade Sigrid. »Jag har gjort vad -jag kunnat.»</p> - -<p>Efter utbytet av dessa vänliga ord avled samtalet. -Hennes nåd satt så nära brasan som möjligt. Hon tyckte -om att bli stekt. I synnerhet i sådant Herrans väder -som det var utanför. Där var verkligen riktigt rart. -Hennes nåd slumrade till.</p> - -<p>Sigrids tankar vände tillbaka genom åren, till den stilla -och blida försommardag, då hon och Erik suttit där för -första och sista, enda gången. Det var det, som gjorde, -att allt det gamla, gångna, halvt förglömda vaknade upp -till fullt liv igen. Hon måste se honom en gång till, en -enda. De hade ju icke ens fått skiljas ordentligt. Detta -liv var förfärligt. Snö och storm och ensamhet. Bort -rann livet, hennes unga liv, utan spår, utan nytta, utan -glädje. Kor och hästar och mjölk och folk! Vilket liv! -Mamma och farbror Gustaf. Farbror Gustaf och -mamma. Greta var söt förstås, men det var dock ingen -människa för henne. Hon var ensam på Bjurnäs, ensam -i världen.</p> - -<p>Hon lade handarbetet ifrån sig och gick bort till -fönstret. Det var igenmurat av snö. Hon var fånge -inom dessa murar, fånge för livstid.</p> - -<p>Hon började gå av och an i biblioteket. Hon gick -tyst som ett vilt burdjur, men det var för att icke väcka -modern. Vad skulle Erik säga, om hon ...?</p> - -<p>Hon öppnade dörren och gick ut i salongen. Där hade -brasorna redan slocknat. Luckorna för båda kakelugnarna -voro stängda och spjällen skjutna. Trots det -skallrade det till i luckorna då och då, när stormen tog<span class="pagenum"><a name="Sid_136" id="Sid_136">[136]</a></span> -i. Det lät som om benrangelsknotor skramlat mot varandra.</p> - -<p>Jag måste bort från detta, innan det blir för sent, -innan jag sitter och sover framför brasan i en stol som -mamma. Jag vill icke dö som fånge på Bjurnäs, tänkte -hon. Än en gång skall jag se honom, tala vid honom, -förklara honom allt, även hemligheten med Johan. Han -skall få veta, att jag älskar honom ännu och att jag är -beredd att lämna allt, om bara han vill, om han kan -förlåta mitt brev och vad jag skrev. Jag vill icke dö -utan att ha sagt honom allt.</p> - -<p>Hon gick ned och tog pälsen och pälsstövlarna på sig. -Så gav hon sig ut i stormen för att visa, att hon ville -något, att hon vågade trotsa. Stormen slog omkull -henne flera gånger i drivorna. Jag skall ned till stallet, -föresatte hon sig. Hon kom dit och lyckades få upp -stalldörren. Hon gick in. Lyktan med dess eländiga -belysning hängde och slängde i taket. Hästarna sovo. -Unghästarna hade lagt sig, men de gamla, stelbenta -stodo med hängande huvud. Ibland slog en hov emot -spiltgolvet med ett dovt ljud. Sigrid stod en stund och -såg på dem, försäkrade sig om att stallyktan icke skulle -ramla ned och gick sedan tillbaka upp till gården. Det -var riktigt härligt att känna snön piska i ansiktet. Det -var gott att få kämpa mot stormen.</p> - -<p>När hon kom upp i biblioteket, hade modern vaknat.</p> - -<p>»Kära barn, var har du varit? Jag undrade vart du -tagit vägen? Och så du ser ut», ropade hennes nåd.</p> - -<p>»Jag var ute ett slag för att se till hästarna. Jag -måste resa till Stockholm i morgon för en viktig affär», -sade Sigrid.</p> - -<p>»Kära du, det var då ett förfärligt väder du får. Kan -du icke vänta med resan? Du kan icke ta dig fram -för snö. Nog kan du vänta.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_137" id="Sid_137">[137]</a></span></p> - -<p>»Omöjligt. Det måste ske i morgon. Går det icke -med släde, rider jag.»</p> - -<p>Sigrid stod mitt under hänglampan i taket, när hon -sade det. Modern reste sig tungt upp ur stolen framför -kakelugnen. Hon såg på dottern. Det var Per upp i -dagen, livs levande. Samma lysande blå ögon, samma -skimmer omkring dragen, stordådsdraget, som hennes -nåd en gång i beundran kallat det. Rak stod hon där, -flickan. Det mörkbruna hårets slingor hade löst sig av -storm och väta och hängde nedåt kinden. Hon strök -det otåligt åt sidan. Men hennes ögon och mun liksom -logo.</p> - -<p>»Som du vill, kära barn», sade hennes nåd och skakade -på sitt gråa huvud. »Godnatt!»</p> - -<p>Hon gjorde sig beredd att gå ensam in till sig som -vanligt, men Sigrid bjöd henne armen till stöd.</p> - -<p>»Vilket väder! Vilket väder!» klagade hennes nåd, -medan de passerade rummen för att komma till sängkammaren. -»Att du törs ligga däruppe i tornet en sådan -natt som denna! Det låter som det skulle blåsa ned.»</p> - -<p>Sigrid gick upp till sig, packade och sov gott. Det var -härligt att höra stormen. Den ropade på henne. Ut! Ut!</p> - -<p>Nästa morgon var beslutet borta. Det blev ingen resa -av. Hon skyllde på snön, när modern frågade, varför -hon icke rest.</p> - -<p>»Det var förståndigt, kära barn», sade hennes nåd. -»Det står väl icke för livet med den där affären. Du -kan fara en annan gång.»</p> - -<p>Sigrid nickade till svar.</p> - -<p>Det blev aldrig någon annan gång. Vad det var, som -dödade hennes beslut den morgonen, när hon steg upp, -blev hon aldrig klok på. Hon hade visserligen rotat i -sina lådor, strax hon kom upp, för att hitta handväskan -och hade då funnit både det bruna kuvertet och Johans -porträtt, som hon gömt i nedersta lådan i byrån för att<span class="pagenum"><a name="Sid_138" id="Sid_138">[138]</a></span> -ingen skulle få tag i det. Hon hade satt sig att se på -porträttet. Än se’n? Hade hon icke fullgjort alla skyldigheter -mot honom och betalt till häradshövdingen vad -hon lovat fadern? Nej, det kunde icke vara det! Hon -brydde sig icke om att söka efter bevekelsegrunden till -att stanna hemma. Det hade i alla fall icke tjänat någonting -till att jag sökt upp Erik. Vad hade jag att säga -honom? Han kanske också redan är kär i en annan, -förlovad och gift. Det var riktigt bra, att jag icke for.</p> - -<p>Det var det svåraste återfallet Sigrid hade. De mindre -svåra inskränkte sig till att hon ville skriva till Erik -och förklara allt. Det stannade vid viljeakten. Hon -omsatte den aldrig i handling. På det sättet lyckades -hon till slut förkväva sin kärlek, förvisa den till de allra -mörkaste och hemlighetsfullaste cellerna inom sig. Detta -våld på kärlekslivet hämmade sig hos henne. Hon kunde -ibland bli retlig eller obehaglig som hennes nåd kallade -det. Då måste Sigrid svalka sig med långa, halsbrytande -ridturer eller strängt arbete.</p> - -<p>Så småningom började dock hennes sinne att fyllas -av en viss resignerad ro, men det drog år och dag, år -och dag.</p> - -<p>Det som mest läkte hennes hjärtesår till sist var lugnet, -stillheten, friden ute på landet och framför allt detta, -att hon började känna, att hon betydde något för Bjurnäs. -Rättare Gustafsson förföll allt mer och mer till att -på allvar följa hennes råd eller inhämta hennes förslag, -ehuru det i början plågade honom att på detta vis bli -avsatt från ledareställningen och endast bli en förmedlande -länk mellan henne och folket. Han var klok nog -att inse, att fröken i de flesta fall hade rätt, ehuru hon -var kvinna.</p> - -<p>Oviljan hos folket mot frökens sätt att lägga sig i allt -förgick från den stund hon började låta reparera statarebyggnaderna -och torpen, sätta upp nya tapeter, nymåla<span class="pagenum"><a name="Sid_139" id="Sid_139">[139]</a></span> -och sätta in nya järnspisar, där det behövdes. Det var -något nytt för folket på Bjurnäs. Kapten Bjurcrona -hade långt ifrån behandlat folket illa. Tvärtom. Han -var varken snål med den i kontrakten bestämda spannmålstilldelningen -eller lönen. Han gav ofta extra tillägg -i en eller annan form. Han hade bara icke sinne för -folkets hemtrevnad. Det var en sak, som icke angick -honom. I det fallet fick folket sköta sig själv. Han -var alltid en god husbonde, när det gällde att hjälpa -eller stödja dem i deras bekymmer, men inredningen i -folkets byggnader brydde han sig icke om att taga del -av förrän de kommo till honom och klagade över att -tapeterna ramlade ned eller järnspisarna föllo sönder. -Vad det utvändiga av torpen och statarstugorna angick -skulle det gå långt, innan han fann sig föranlåten att -ingripa och kosta på några tunnor rödfärg. Folket beklagade -sig nästan aldrig över detta. Hade de endast -varmt inomhus — ved fingo de ta så mycket de ville! -— och det icke regnade in allt för svårt genom taken, -brydde de sig föga om utsidan. Torparna hjälpte ofta -upp stugornas jämmerliga yttre med vildvin eller klängrosor. -Statarna tyckte bättre om att kapten gav dem -en slant till barnungarna än att pengarna skulle gå till -rödfärg eller kalk, alltefter byggnaderna voro av trä -eller sten.</p> - -<p>Sigrid däremot tog som kvinna sakerna på ett helt -annat sätt. När hon började få klart för sig, hur trasigt -och smutsigt folket hade inomhus, tog hon en ordentlig -husesyn tillsammans med rättaren över hela Bjurnäs. -Varenda stuga inspekterades ordentligt från golv till tak. -Torpargummorna och statarhustrurna fingo frambära -sina bekymmer. I början gick det trögt. Man krusade -och invände, att vi har det så bra, så.</p> - -<p>»Säg ut nu, kära mor, vad hon har på hjärtat», var -Sigrids vanliga svar, och så kom det till slut. Det skulle<span class="pagenum"><a name="Sid_140" id="Sid_140">[140]</a></span> -allt vara skönt, om de kunde få blommiga tapeter i kammarn -och nytt golv i köket. Spisen var nog bra dålig, i -synnerhet när det var tung luft, då ville han gärna ryka -in, så om fröken ville laga, att det bleve gjort, ja, se -då vore hon då hjärtans rar.</p> - -<p>Det var en lång önskelista från den inspektionen. -Rättaren, som i egenskap av smålänning var van vid -svårare förhållanden i sin hembygd, tyckte i början, att -det hela var bortkastade pengar, när man samtidigt ville -spara på alla håll och kanter. Han hade svårt att förstå, -att fröken hade lust att göra något för folket, när detta -självt knappt ville ha något gjort. Man skulle icke -truga gott på människorna. Det skulle vara en kvinna, -som hade sådana tokiga idéer. Efter hand försonade -sig dock Gustafsson med frökens strävanden att göra -det hemtrevligt hos folket. Han märkte gott, hur folkets -omdöme om fröken ändrade sig. Numera hörde -han ofta, hur de prisade henne vitt och brett.</p> - -<p>»Ja, se fröken, hon är då obegripligt rar och god», -blev den vanliga visan hos statare och torpare på Bjurnäs. -I synnerhet var det kvinnorna, som lovsjöngo -henne. Det var annat än hennes nåd, det!</p> - -<p>Hos Sigrid bottnade denna reformationsiver mycket i -en annars väl dold ömhetskänsla. Greta Boström, som -i likhet med de flesta barn var en stor psykolog, när det -gällde äldre människor, sade högt ifrån, att tant Sigrid -var den bästa människa, som fanns på den här jorden. -Sigrid försökte aldrig göra reda för sig själv varför -hon hade börjat intressera sig för att folket på Bjurnäs -skulle ha det så bra som möjligt med de begränsade tillgångar -modern och Sigrid kunde disponera över. Hade -hon brytt sig om att söka efter förklaringen, skulle hon -säkert upptäckt, att hon under de år hon varit hemma -hos modern på Bjurnäs lärt sig vörda två viktiga grundfaktorer -i livet, skapandet och vidmakthållandet.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_141" id="Sid_141">[141]</a></span></p> - -<p>För reparationerna på godset hade fröken till slut fått -rättare Gustafssons förlåtelse. Värre blev det, när hon -nödvändigt ville anlägga ett stort, modernt hönseri på -gården med äggkläckningsmaskiner och dylikt. Rättaren, -som tyckte att hönsen fullgjorde sina skyldigheter -bättre än maskiner, stred emot i det längsta. Sigrid -drev sin vilja igenom. Allra värst vart det, när fröken -bestämde, att nya varmbänkar skulle anläggas längs den -stora granhäcken mot söder, där solen riktigt kunde -bränna på framåt februari, mars.</p> - -<p>Det skulle vara roligt att veta, vem som skulle sköta -allt det där, menade rättaren. Hönsen skötte sig själva, -men kläckningsmaskinerna och bänkarna? Man skall -icke ta sig vatten över huvudet, fröken! Ännu mindre -kläckningsmaskiner och varmbänkar.</p> - -<p>Vem som skulle sköta dem? frågade Sigrid. Hon -själv, naturligtvis. Hon hade ingenting annat att göra.</p> - -<p>Jaha, allt det där var gott och väl, men var skulle -pengarna tas ifrån till allt vad fröken ville ha infört på -Bjurnäs? Sigrid svarade ingenting härpå, utan gav en -mycket snäv befallning, att varmbänkarna genast skulle -göras i ordning. Bräder hade man hemma, och gödsel -fanns det gott om.</p> - -<p>»Ja, men fönstren och glasen, fröken lilla? Även om -vi kan låta laga de gamla fönsterramarna och spröjsarna, -kan vi icke göra glas själva. Såvida vi icke skall anlägga -ett glasbruk här också med detsamma.»</p> - -<p>Fröken kunde icke låta bli att skratta. En annan än -hon skulle blivit ond över att bli kallad fröken lilla. Hon -förstod honom. Han menade det bästa. Att spara.</p> - -<p>»Alltid blir det någon råd, Gustafsson. Man skall -aldrig förtvivla.»</p> - -<p>Jaså, det låter så nu! Man skall aldrig förtvivla. Det -var annat än i början, då fröken ofta sade till honom: -»Ja, men Gustafsson, det här är rent förtvivlat!» Nej,<span class="pagenum"><a name="Sid_142" id="Sid_142">[142]</a></span> -man skulle aldrig förtvivla, det var just hans och alla -smålänningars valspråk.</p> - -<p>Han tänkte på sin hembygd med stenar och jordbitar -om vartannat. Där kunde man förtvivla, men här uppe -i Sveriges fetaste och bästa bygd! Det var löjligt! Här -behövde man varken svälta eller frysa, bara man rättade -mun efter matsäcken. Men se det hade fröken svårt att -göra. Det låg naturligtvis i blodet.</p> - -<p>Gustafsson passade på att vid ett besök på Alby anförtro -patron Boström sina bekymmer över fröken Sigrids -alla nymodigheter och tokiga påhitt.</p> - -<p>»Det här går galet, patron», försäkrade rättaren. »Vi -står inte ut med det. Folket räcker inte till. Fröken -kan inte sköta allt, heller! Vad mig beträffar håller jag -nog. Jag är av segt virke från småländska höglandet. -Men fröken och folket ...»</p> - -<p>»De, som icke äro smålänningar», inflickade patron Boström -leende.</p> - -<p>»Jo, ackurat!» Gustafsson klippte med ögonlocken. -»Se, antingen får vi sätta en stopp för nymodigheterna -eller också får vi skaffa mer folk på Bjurnäs.» Han -slog bestyrkande med mössan mot benet.</p> - -<p>»Så skaffar vi mer folk, Gustafsson. Det blir hans -sak.»</p> - -<p>»Har vi råd till det?» Rättaren tummade mössan runt -och såg finurlig ut. Det kanske var bättre ställt med -Bjurnäs än han visste.</p> - -<p>»Jag skall tala med fröken», blev patron Boströms svar. -Mer fick rättaren icke veta, men han grubblade länge -och väl hur det hängde ihop med saken. Skulle det -kanske ändå vara sant vad man viskade här och där, att -patron Boström på Alby gick i giftastankar igen och att -lilla fröken Greta redan kallade fröken på Bjurnäs för -sin nya mamma?</p> - -<p>Rättare Gustafsson fick flera märkvärdiga ting att<span class="pagenum"><a name="Sid_143" id="Sid_143">[143]</a></span> -undra över. Det märkligaste var, att fröken Sigrid en -dag förklarade, att hon tänkte ta sig en längre ridtur på -några dagar. Hon var trött och behövde vila sig, komma -bort från alltsamman. Rättaren fann det märkvärdigt, -att hon då ville ge sig ut på långtur med Freja. Det -hade varit bättre, att hon gjorde som hennes nåd och låg -i vilstolen och läste dagarna i ända. Nå, den stackaren -hade sitt hjärta att dras med. Henne fick man förlåta.</p> - -<p>När fröken Sigrid frågade rättaren, om han trodde, att -de kunde reda sig själva på gården, medan hon var borta, -hade Gustafsson svårt att hålla sig för grin. Fröken -stod just i begrepp att ge sig av.</p> - -<p>»Jag skall sköta kläckningen, fröken lilla!» Han menade -maskinerna, men han hade sitt eget sätt att bilda -meningar. Han klappade Freja på halsen. »Lita på oss, -fröken! Här skall ingenting fallera.»</p> - -<p>De skrattade båda. Hennes nåd stod i fönstret och -vinkade farväl. Hon var riktigt glad, att Sigrid äntligen -beslutat sig för att ta ledigt en smula. Det var visserligen -en besynnerlig färdväg hon gjort upp. Men det -var hennes egen sak om hon ville rida runt Vättern i -den här sommarhettan, då man nätt och jämt kunde -draga andan inne. Uh, sitta på en hästrygg i solhettan -flera dagar, kanske en vecka!</p> - -<p>»Adjö, med dig, kära barn! Roa dig gott och var -rädd om dig!» ropade hennes nåd till avsked.</p> - -<p>Sigrid hade talat sanning, när hon sade, att hon tänkte -rida runt Vättern. Men hon hade också en annan plan. -Hon ville åtminstone se stället, där Johan var inackorderad. -Genom häradshövding Torsell hade hon fått mångfaldiga -försäkringar om, att pojken hade det utmärkt -hos sina fosterföräldrar. När hon begärde att få veta -precis var stället låg, visade han henne det på kartan -över Gränna, som han hade. Det var ingen konst att<span class="pagenum"><a name="Sid_144" id="Sid_144">[144]</a></span> -hitta huset. Hon behövde bara fråga efter Hanssons. -Trädgårdsmästare Hansson.</p> - -<p>I början av färden tog Sigrid det hett. Hon satt i -sadeln till långt fram på förmiddagen och steg till häst -i solnedgången. Hon älskade att rida på natten. Dels -var det icke så varmt, dels var det mer poesi att trava -fram i den bleka natten. Någon fara var det icke. En -dum landsvägsstrykare gjorde en gång ett försök att -hugga Freja i betslet, men Freja nafsade till så vilt efter -honom att karlen gick baklänges i diket av förfäran.</p> - -<p>Det var en härlig känsla att vara fri. Hon kände -sig som en lyckoriddare — åh, hur hon mindes Harald -Molanders lyckoriddare! Alldeles så hade hon det. Inget -tak över sig annat än himlens. Inga väggar andra än -skogens. Så red hon glad och fröjdefull att finna huset, -där faderns son Johan bodde.</p> - -<p>Vättern hedrade sig efter solnedgångarna och på förnatten. -Den kunde ligga skimrande i guld och blod, i -opal och i metall. Färgerna kunde gå och komma på den -ofantliga vattenspegeln som färgerna på stålet, när smeden -hemma på Bjurnäs härdade. Sigrid kunde hålla -långa stunder ibland med Freja bara för att njuta av -färgspelet. Vackrast blev det, när hon kom nedåt Grännatrakten, -och Visingsö låg sagoartad därute.</p> - -<p>Det var tidigt på morgonsidan. Solen hade nyss stått -upp. Dess strålar jagade som guldpilar genom luften -för att klyva morgondimmorna, som ruvade över vattnet. -Vinden kom och hjälpte solen. Det susade i träden och -sjöng i skogen. Fläkta i sidorna, kluvna av guldpilarnas -regn började dimmorna rulla ut över sjön. Mitt i stannade -de i ett allt tätare töcken. Här ville de icke släppa, -här dolde de något i sina dunster. Tätare och tätare -blevo de där. De bildade en mjölkblå kontur, lik ett -moln, som simmade i sjön. Det var trolskt. Framom -och bakom det mjölkblå, långa molnet glittrade och<span class="pagenum"><a name="Sid_145" id="Sid_145">[145]</a></span> -blänkte sjön. Slutligen började det glittra även i molnet. -Det blev smala sund och öar, tills slutligen molnet löstes -upp och försvann, och fram steg Visingsö liksom höjande -sig ur djupet, ett avlångt smycke, infattat i silver med -gröna ängar, träd och små vita hus med fönsterrutor av -guld.</p> - -<p>»Ser du så vackert, min flicka», sade Sigrid och klappade -Freja på halsen.</p> - -<p>Hon satt länge och såg på undret, innan hon red -vidare. Hon red förbi morgontidiga mjölkskjutsar och -nådde Gränna vid sextiden. En del bönder hade redan -samlats på torget och höll på att breda ut sina produkter. -Där funnos härliga jordgubbar. Sigrid fick sig en stor -strut av dem och red bort till hotell Brahe, där hon beslutat -sig ta in. Sedan hon ställt in Freja och ålagt -drängen att se till att Freja fick sig ett ordentligt mål -havre, gick hon upp och lade sig.</p> - -<p>Strax efter middag var hon i kläderna igen för att -söka rätt på Hanssons. Det var icke svårt att finna -huset. Häradshövdingens beskrivning passade in på -pricken — ett förtjusande litet hus med rundbågar — -första tvärgatan till vänster bortom kyrkan — gröna -luckor ... Det stämde. Häradshövdingens tillägg, att -det fanns en oerhörd massa rosor i trädgården, var däremot -svårt att betrakta som något särskilt kännetecken -på Hanssons egendom. Alla trädgårdar voro fulla av -rosor. Medan Sigrid stod oviss, kom en liten, hoptorkad -och krokryggig gumma tultande gatan fram. Sigrid -frågade henne var Hanssons bodde. Gumman såg kritiskt -på hennes byxor och ridstövlar och visade på huset -mittför utan ett ord till svar. Men längre bort ställde -hon sig för att se vad den unga, fina damen hade hos -Hanssons att göra.</p> - -<p>Sigrid blev generad och gick vidare. Hon hade icke -tänkt på att hon kommit till en äkta småstad, där man<span class="pagenum"><a name="Sid_146" id="Sid_146">[146]</a></span> -icke hade mycket att syssla med och där således en ung, -ståtlig dam i lågkullig hatt, svart livrock, rutiga ridbyxor -och blankskinnsstövlar var en något ovanlig företeelse. -Det hjälpte icke, att hon klatschade upp sitt mod -genom att slå med ridspöet mot stövlarna. Hon hade -varit bra dum, som icke kommit till Gränna klädd som -en vanlig människa.</p> - -<p>Efter en rundtur genom staden och nedåt hamnpiren -och efter en kopp kaffe med läckra bakelser inne på konditoriet -vid den öppna platsen med Brahemonumentet, -försökte hon än en gång sin lycka hos Hanssons. Den -krokryggiga gumman hade för länge sedan ledsnat på -att vänta. Sigrid hade fått en lysande, en högst lysande -idé under kaffedrickningen. Hon skulle gå in och fråga -hos Hanssons, om där funnos några rum att hyra. Det -kunde aldrig misstänkas, eftersom det stod dylika anslag -på flera andra hus.</p> - -<p>Hon gick djärvt på. Ingen fanns i trädgården. Putsat -och fint var det överallt. Sandgångarna voro nykrattade, -rosorna väl uppbundna och fruktträdens stammar -vitkalkade. Dörren till huset stod öppen. Sigrid -fortsatte sin hänsynslösa upptäckarefärd. Hon knackade -på dörrarna i förstugan. Huset verkade utdött. -Ingen kom och öppnade. Efter lång väntan hörde hon -steg i trappan. En äldre kvinna, snyggt men enkelt klädd -och med påfallande gott och vänligt ansikte kom långsamt -nedför trappan. Hon hade tydligen svårt för att -gå. Sigrid skämdes över att ha besvärat henne. Kvinnan -hade grått hår, tätt tillstruket vid tinningarna och -benat mitt i.</p> - -<p>»Jag trodde Axel var inne», sade hon. »Vad är det, -som önskas?»</p> - -<p>»För all del, ingenting viktigt», svarade Sigrid.</p> - -<p>Kvinnan fortsatte ned. Hon granskade forskande<span class="pagenum"><a name="Sid_147" id="Sid_147">[147]</a></span> -Sigrids klädsel. Sigrid kände, att den fordrade sin förklaring.</p> - -<p>»Jag kom ridande och såg mig om i staden. Här är -så förtjusande vackert. I synnerhet hos er. Har ni möjligen -några rum att hyra ut?»</p> - -<p>»Nej, det har vi inte, men frun eller fröken» — hon -såg misstänksamt på ridbyxorna — »jag vet inte vilket -det är kan höra efter hos skräddarns borta på gatan. -Han har visst rum. Eller också i bokhandeln. De brukar -ha reda på om det finns några lediga. Vi har icke flera -rum än vad vi behöver själva.»</p> - -<p>»Är det fru Hansson jag talar med?» frågade Sigrid. -Hon var icke sinnad att låta köra sig på porten så hastigt. -Hon måste försöka få se Johan.</p> - -<p>»Ja, det är det, hur så?» Kvinnan såg förundrad på -henne.</p> - -<p>»Jag ville så gärna bott här», sade Sigrid. Vissheten -om att hon icke kunde få rum hos Hanssons fördubblade -hennes fantasi. »Jag tror jag aldrig sett något så -vackert som er trädgård. Och vilken utsikt!»</p> - -<p>Hon hade vänt sig om för att gå, då hon fällde de -sista orden.</p> - -<p>»Ni ser ju hela Vättern härifrån.»</p> - -<p>»Ja, nu är här vackert», bestyrkte fru Hansson. »Men -det är så lagom på eftervintern. Och på vårsidan! -Framåt mars och april! Rysligt!» sade hon och följde -Sigrid ut, sedan hon tagit en käpp i förstugan för att -stödja sig på.</p> - -<p>Trädgården var hennes skötebarn och Sigrids komplimang -hade fallit i god jordmån.</p> - -<p>»Då blåser och stormar det och kallt och fuktigt är -det, så man blir rakt förstörd», klagade fru Hansson. -»Gikten lämnar en ingen ro.»</p> - -<p>»Stackars fru Hansson!» Sigrid klappade henne på -armen. En sådan vänlighet måste belönas, tyckte fru<span class="pagenum"><a name="Sid_148" id="Sid_148">[148]</a></span> -Hansson. Ridbyxorna och stövlarna kanske ändå icke -betydde så mycket. Och ansiktet var riktigt rart, ja -vackert skulle man närapå kunna säga. Det var visst -ändå en fin dam.</p> - -<p>»Nej, se där har ni Kaiserinn Augusta», utropade Sigrid -och böjde sig ned över en vit ros med en aning av -blekgrönt i färgen. »Den luktar så härligt!»</p> - -<p>Hon såg ut som om hon velat bryta den men hejdade -sig.</p> - -<p>»Och där general Jaqueminot och mrs John Laing och -Frau Karl Drusky, jo jag tackar!»</p> - -<p>»Fröken tycks känna till dem?»</p> - -<p>»Vi har samma sorter hemma.»</p> - -<p>»Nej, tänk!»</p> - -<p>Vad fru Hansson tänkte mera förblev outtalat, men -hon ropade med hög röst:</p> - -<p>»Axel, var är du? Axel!»</p> - -<p>Ingen svarade.</p> - -<p>»Johan! Är du icke heller där? Det var då märkvärdigt. -Jag förstår icke var de håller hus.»</p> - -<p>»Trädgården tycks vara stor», sade Sigrid, som darrade -av längtan efter att få se Johan. Hon drev framåt -gången.</p> - -<p>»Jo, de är nog därborta vid kasten», förklarade fru -Hansson. »De pysslar jämt med vinet, när de kommer -åt. Då varken ser eller hör de. Det skall gallras ordentligt, -om det skall bli något.»</p> - -<p>I detsamma kom en halvstor pojke springande. Han -var barfota, med skjortan uppfläkt i bröstet. När han -fick se Sigrid, saktade han farten och närmade sig -gående.</p> - -<p>Sigrid fick hjärtklappning. Jaså, det var Johan. -Porträttet stämde. Han hade faderns näsa och ögon, -men håret var ljust och krusigt. Men vad han var -liten!</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_149" id="Sid_149">[149]</a></span></p> - -<p>»Vad var det?» frågade han. Han såg icke på Sigrid. -Han var blyg.</p> - -<p>»Skaffa mig saxen», sade fru Hansson. »Vi skall ha -några rosor.»</p> - -<p>Pojken löpte genast i väg och var strax tillbaka med -det begärda. Han ville lämna den åt fru Hansson.</p> - -<p>»Du kan ta själv. Ta några riktigt stora och vackra, -icke för mycket utslagna — den där röda där till vänster -— nej, längre bort — den där ja — och så den gula -där — nej, knoppen, kära barn ...»</p> - -<p>Hon beskrev utförligt vilka han skulle taga. Han -lydde villigt. Han var redan skicklig i yrket det syntes -på det sätt varpå han undersökte varje ros, innan han -klippte. Sigrid var alltför upptagen av att se på honom, -på hans bruna ben, hans nakna hals, hans huvud, för att -tänka på vad fru Hanssons avsikt var med kommenderingen. -Vad han såg frisk och duktig ut!</p> - -<p>»Så där ja, det räcker. Kom nu hit med dem!» befallde -fru Hansson. »Vart skall du ta vägen, Johan?» -ropade hon, när pojken sprang sin väg med rosorna.</p> - -<p>Johan var omtänksammare än hon. Han var strax -åter med dem. Under det han kom gående, lindade han -bast om stjälkarna. Han räckte rosorna åt fru Hansson, -men hans hastiga ögonkast på Sigrid visade, att han visste -vem som skulle ha dem.</p> - -<p>»Åhnej», sade fru Hansson och sköt tillbaka rosorna, -»då kan du också gärna lämna dem själv åt fr...» — -hon tvekade, men så bestämde hon sig för att säga — -»fröken.»</p> - -<p>Johan sträckte buketten åt Sigrid. Det skedde litet -blygt, men blicken sade, att han tyckte hon var väldigt -stilig. Sigrid rodnade, stammade några förlägna ord till -tack och begravde ansiktet i rosorna.</p> - -<p>Både fru Hansson och Johan åskådade akten under -tystnad. Akten varade mycket länge. Man skulle rent<span class="pagenum"><a name="Sid_150" id="Sid_150">[150]</a></span> -av kunnat tro, att den unga damen kysste varje ros, så -såg det ut. Hennes ögon voro så underligt blanka och -stora, när hon tog rosenbuketten från ansiktet.</p> - -<p>»Det var verkligen förfärligt snällt», sade hon nästan -förvirrad.</p> - -<p>»Åh, vi har sådana massor», försäkrade fru Hansson. -»Det kan vara ett minne från Gränna.» Hon smålog. -Johan smålog också, där han litet blygt stod och såg än -på den fina damen, som var så konstigt klädd, och än -på marken. Hela tiden var han livligt sysselsatt med att -linda en bastända på och av saxen. Den där damen -tittade så besynnerligt på honom. Så hade bestämt aldrig -någon sett på honom förr. Han blev generad. Ännu -mer generad blev han, när hon plötsligt ropade:</p> - -<p>»Nej, jag måste tacka dig, Johan!» Han kände en smällande -kyss på mun, i det hon böjde sig ned och omfamnade -honom.</p> - -<p>Det var gräsligt genant för en pojke på Johans år att -omfamnas av en fullvuxen kvinna, i synnerhet en alldeles -främmande, och därtill få en kyss mitt på mun, -vilket är nära på det rysligaste, som kan hända en liten -karl vid så framskriden ålder. Johan protesterade också -med sina bara ben och tog till fötterna så fort han kom -ned igen på marken.</p> - -<p>»Han är bra söt», sade Sigrid.</p> - -<p>Fru Hansson undrade, om hon borde bli ond eller icke. -Hon tittade upp och ned på den ståtliga unga damen -och bestämde sig för att bibehålla sitt goda humör. På -sätt och vis var det smickrande för henne. Ingen kunde -veta annat än det var hennes son.</p> - -<p>»Hur gammal är han?» frågade Sigrid för att det -skulle förefalla mer naturligt.</p> - -<p>»Nyss fyllda fjorton.» Det var ändå märkvärdigt vad -den unga damen var intresserad av gossen.</p> - -<p>Sigrid kände, att det började sväva misstankar omkring<span class="pagenum"><a name="Sid_151" id="Sid_151">[151]</a></span> -i luften och tog adjö, sedan hon ännu en gång -tackat för rosorna och frågat, om hon ändå icke kunde få -betala dem.</p> - -<p>Fru Hansson slog avvärjande med handen.</p> - -<p>»Kommer aldrig på fråga!» Hon linkade med Sigrid -till grinden och stängde den onödigt hårt efter henne. -Fru Hansson var icke säker på om det icke var något -sjukt med besöket. Hon måste rent av se efter på -fönstren utåt gatan, om mannen möjligen satt upp något -anslag om rum att hyra. Nej, där fanns ingenting. -Märkvärdigt, att den där damen just skulle fråga hos -dem. Tänk ändå, om det kunde varit Johans mor? Hon -var kanske litet för ung, men det kanske hade gått på -sned tidigt för henne. Varför hade hon annars kysst -pojken? Visst var han söt, men inte brukade damerna -ge sig till att omfamna och kyssa honom, åtminstone icke -sedan han blivit så stor. Det var bestämt något på tok -med det där besöket.</p> - -<p>På kvällen förhörde fru Hansson allvarligt sin man, -om han var absolut säker på att Johans mor var död. -Trots att mannen försäkrade, att häradshövding Torsell -sagt honom det, låg fru Hansson vaken till långt fram -på natten. Det vore förfärligt, om man kom och tog -Johan ifrån dem.</p> - -<p>Sigrid kom hem till Bjurnäs i strålande humör, trots -att hon ända från Jönköping haft det allra rysligaste -väder. Kom rättaren och beklagade sig över att nu -måste han visst be fröken att få pengar igen, skrattade -hon bara, hon som alltid förut såg hemskt allvarlig ut, -när det rörde sig om pengar.</p> - -<p>»Det skall vi nog reda upp», svarade hon, och hon -redde upp det till sist. Hur det gick till, var oförklarligt -för rättaren, sådana summor som Bjurnäs slukade. -Han visste icke hur Sigrid satt och våndades inne på -kontoret över alla siffror och hur hon om nätterna många<span class="pagenum"><a name="Sid_152" id="Sid_152">[152]</a></span> -gånger vandrade upp och ned av oro över hur det skulle -gå. Försommaren var värst, innan man hade något -spannmål att sälja. Förra året hade varit gott, men den -här sommaren såg ut att gå alldeles på tok. Vallarna -brändes sönder i hettan ju längre det led. Juli var gräslig. -Det föll icke en droppe regn. Timotejen och alsiken -hade man för länge sedan fått ge förlorad. Lyckligtvis -hade man på rättarens råd sparat hö sedan förra året, -men korna behövde grönfoder också.</p> - -<p>När Sigrid frågat sig för hos farbror Boström, hur -han trodde det skulle gå, slog han ut med händerna och -spådde missväxt.</p> - -<p>»Men sälj inga djur förrän du behöver», var hans -ständiga slutrefräng.</p> - -<p>Rågen fick man in. Den var dålig. Havren såg eländig -ut. På sina ställen låg potatisblasten brunbränd och -avsvedd av den obarmhärtiga solen. Själva jorden sprack -i djupa rämnor. Det var som också den våndats av inre -kval.</p> - -<p>En dag ringde det i telefon på kontoret, där Sigrid satt -och kalkylerade över hur hon skulle kunna få in betalningen -från andelsmejeriet tidigare.</p> - -<p>»Hallå!» svarade hon. »Det är Bjurnäs. Hallå! Hallå!»</p> - -<p>Det var ett surr och ett snurrande i apparaten. -Hon hörde enstaka ord och röster. Det var något förvirrat -och tokigt i alltihop, tokigare än vanligt. Det måtte -vara långlinje, tänkte Sigrid. Hallå!</p> - -<p>Plötsligt bröt en röst igenom.</p> - -<p>»Är det du, Sigrid! Nå, det var då väl. Jag tror jag -hållit på en halvtimme för att komma fram till Bjurnäs. -Hallå där!»</p> - -<p>Farbror Gustafs röst var ovanligt ivrig.</p> - -<p>»Nu går det fan i våld! Kriget har brutit ut!»</p> - -<p>Så kom det en lång förklaring och utläggning om -den politiska ställningen. Sigrid förstod icke mycket.<span class="pagenum"><a name="Sid_153" id="Sid_153">[153]</a></span> -Hon hade aldrig varit intresserad av politik, och hon -kunde nätt och jämt fatta, att farbror Gustaf blev så -entusiastisk till sist i telefon, att han förklarade, att han -skulle ta mig fan gå med själv om det knep.</p> - -<p>»Gör framför allt inga utbetalningar, barn! Vi får -säkert moratorium.»</p> - -<p>Sigrid visste knappt vad moratorium var. Kriget var -naturligtvis förfärligt. Kanske Sverige också kom med. -Så mycket läste hon tidningarnas politiska betraktelser, -att hon visste, att det var oroligt ute i Europa, men -därifrån och till krig ...</p> - -<p>Hon underrättade genast modern. Denna blev först -alldeles utom sig och började tala om att sätta Bjurnäs -i försvarstillstånd och ladda kaptens alla gevär.</p> - -<p>»Har vi mat hemma, kära barn? Jag vet hur det är. -Ingen har läst så mycket som jag om krig. Staten tar -allt, och resten tar fienden.»</p> - -<p>Sigrid tyckte, att fienden borde ha svårt för att ta -resten, men sade ingenting utan försökte trösta modern.</p> - -<p>»Vi kommer med! Du skall se vi kommer med!» -ropade hennes nåd. »Och Per som är död! Inte en karl -i hela huset. Vem vet vad folket kan ta sig till!»</p> - -<p>Hon eggade upp sig själv till den grad, att Sigrid -måste ge henne nervdroppar för att få henne att lugna -sig. Hon försäkrade modern, att det icke var något -farligt och att det var långt bort från dem som man -krigade. Då började hennes nåd tala storpolitik om -Tyskland och Frankrike och Ryssland.</p> - -<p>Sigrid hörde på tåligt. Hon var mest rädd för att -moderns hjärta skulle ta skada. Det var tillräckligt svagt -förut, och doktorn hade sagt, att hon skulle skonas från -alla upprörda händelser. Sigrid ångrade, att hon sagt -något och bad också modern förlåta det.</p> - -<p>»Kära barn, det var bra, så jag kan hinna ordna för -oss. Det skulle bara fattats, att jag suttit här och icke<span class="pagenum"><a name="Sid_154" id="Sid_154">[154]</a></span> -vetat någonting, förrän en kula kommit indansande till -mig. Det var riktigt snällt av dig, Sigrid!»</p> - -<p>Härefter ingick hon på en vidlyftig plan hur de skulle -ordna för sig. Själv skulle hon genast i morgon bittida -låta Magnusson köra till handelsboden och skaffa hem -vad de behövde. Det stod just i tidningen härom dagen -att det i händelse av krig skulle bli en allmän rusning -till alla livsmedelsaffärer. »Du har naturligtvis icke tillräckligt -med kaffe och socker hemma?»</p> - -<p>Sigrid tröstade henne med att Bjurnäs’ förråder alldeles -säkert räckte. Det stod icke för livet att fara till -handelsboden. Man kunde telefonera lika bra och be -dem skicka.</p> - -<p>»Ja, du kan försöka!» sade hennes nåd satiriskt. »På -söndagen! Nå, du fick naturligtvis löfte, att han genast -skulle skicka?» frågade hennes nåd, när Sigrid kom tillbaka. -Sigrid måste fram med sanningen, att handelsmannen -svarat, att han icke hade tid att skicka något. -Den som ville ha något fick komma själv och hämta i -morgon. Han gjorde inga affärer på söndagarna.</p> - -<p>»Ser du!» sade hennes nåd triumferande. »Vad var det -jag sade! Nu går du genast ned till Magnusson och -säger till att han skall vara färdig med vagnshästarna -härutanför precis på slaget fem i morgon bittida. Det -är icke mer än en timme att åka. Jag skall åtminstone -vara bland de första.»</p> - -<p>Klockan fem på slaget åkte hennes nåd. Klockan nio -kom Magnusson körande tillbaka. På hennes nåds tillsägelse -att fälla upp suffletten för att folk icke skulle -titta på vad de hade med sig i vagnen hade han gjort -det strax vid avresan från handelsboden. Hennes nåd -hade varit bland de första, som kommit in i butiken, -ehuru flera av herrskapsskjutsarna varit där och folket -stod i kö. De hade kommit mycket senare.</p> - -<p>Hennes nåd brukade aldrig säga mycket, när hon åkte.<span class="pagenum"><a name="Sid_155" id="Sid_155">[155]</a></span> -Magnusson var van att köra men icke prata, när hennes -nåd var med. Han satt också alltid rakare i ryggen än -vanligt, när han körde för henne. Under den sista halvmilen -hade han icke vänt sig om. Vid grinden vid smedjan -stodo torparungarna på vakt. Magnusson behövde -icke stiga av för att öppna.</p> - -<p>Han körde i så pass god trav som de gamla vagnshästarna -orkade uppför alléen och svängde upp mitt -för trappan. Där steg han av kuskbocken för att hjälpa -hennes nåd ur.</p> - -<p>Hennes nåd gjorde ingen min av att vilja lämna -åkdonet. Hon satt bakåtlutad i vagnen fullständigt -orörlig mellan alla papperspåsarna och lådorna med -kaffe och socker. Det såg ut som om hon sov gott. Hon -log i sömnen, tyckte Magnusson.</p> - -<p>»Vi är framme, hennes nåd», sade han.</p> - -<p>Hennes nåd svarade icke, rörde sig icke.</p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_156" id="Sid_156">[156]</a></span></p> - -<h2>VII.</h2> - -<p>Moderns bortgång grep Sigrid djupt. Därmed brast -det sista bandet med det förflutna, och Sigrid blev ensam -Bjurcrona på Bjurnäs. Till det yttre förändrades -förhållandena på gården icke mycket. Hennes nåd hade -de senare åren mest vistats inomhus, när hon var hemma -på Bjurnäs. Folket märkte knappt, att hon hade gått -bort. För Sigrid blev det en stor saknad trots moderns -och dotterns olika uppfattningar om mångt och mycket. -De stora rummen på Bjurnäs blevo ännu ödsligare och -tommare. Hennes nåd hade dock fyllt på sitt vis med sin -personlighet och sitt kommenderande. I grund och botten -hade hon varit god. Hon var bara icke alldeles som andra -människor.</p> - -<p>Den frihet, som Sigrid nådde genom att bli allenarådande -på Bjurnäs, tillförde henne ingen glädje. Förändringen -var endast skenbar. I verkligheten hade Sigrid -bestämt allt förut. Friheten kunde icke uppväga sorgen -över att vara ensam. Sigrid tyckte, att det hela blev -meningslösare. Hon hade uppgivit sin kärlek för att -stanna hemma hos modern. Nu, när modern var borta, -kunde hon icke återtaga kärleken. Den hade gått förlorad -för evigt, även om minnet av Erik ständigt levde -kvar. Det kom stunder, då Sigrid undrade, om hon icke -skulle göra ett sista försök att uppsöka Erik och säga -honom, att nu var hon fri. Hon sköt de tankarna åt sidan -snart, ty nu kunde hon minst av allt lämna Bjurnäs.</p> - -<p>Sedan den värsta skräcken för kriget dragit förbi,<span class="pagenum"><a name="Sid_157" id="Sid_157">[157]</a></span> -återtog arbetet på Bjurnäs sin jämna gång. Själv hade -Sigrid aldrig känt någon ängslan. Hon hade förlorat för -mycket redan i livet för att rädas för ett krig, där man -allra högst hade ett att riskera, att gården brändes ned och -hon själv dödades. Moderns oförmodade bortgång gjorde -också, att hennes tankar inriktades åt annat håll än krigshändelserna.</p> - -<p>Farbror Gustaf på Alby förebrådde henne ofta, att hon -icke intresserade sig för hans på stora ekbordet i hallen -på Alby fasthäftade karta, där han flyttade knappnålar -med olikfärgade huvuden, alltefter telegrammen i tidningarna -förmälde om framstötar och återtåg. Hon kunde -icke deltaga i hans utbrott av förtjusning över att nu -»fick de smörj igen». Hon var alltför mycket kvinna för -att glädjas över att man tog livet av varandra ute i världen, -och hon och Greta bildade en obehaglig majoritet -på Alby, där Greta ofta framförde deras gemensamma -omdöme — vad de är stygga, som slår ihjäl varann.</p> - -<p>Meningarna om kriget voro högst delade, när de tre -sammanträffade, och när Greta hotade fadern med att -han icke fick någon godnattkyss, om han icke var snäll, -föll han lumpet till föga och erkände, att de var stygga -därute i världen.</p> - -<p>Sigrid måste ofta över till Alby. Mobiliseringen hade -tagit bort en god del av folket på Bjurnäs, och det var -bekymmersamt att få in havren och rotsakerna. Mycket -var det icke med någondera delen, men man måste dock -rädda vad som räddas kunde. Moderns död hade, ekonomiskt -sett, också förorsakat Sigrid extra tråkigheter. -Det var ett trassel med att omflytta inteckningar och alla -papper på Sigrid. Ny bouppteckning med värdering och -inventering skulle upprättas. På sätt och vis var det gott -för Sigrid, ty det drog hennes tankar från mycket annat, -men hon tyckte ändå det var att börja från början igen. -Det var en repetition av förhållandena vid faderns död.<span class="pagenum"><a name="Sid_158" id="Sid_158">[158]</a></span> -När hon fick se slutsiffrorna på bouppteckningen, blev -hon lika skrämd som förut.</p> - -<p>»Ja, men vad betyder det?» frågade hon häradshövding -Torsell, som hjälpte henne. »Det här är mycket sämre -än efter pappa.»</p> - -<p>»Naturligtvis, det måste det bli. Vi har fått krig. Alla -värden ramlar. Jag kan icke ta upp gården och inventarierna -till samma pris som förr. Åtminstone kan jag -det icke i närvarande stund, och fröken hade bråttom. -Hade vi väntat en månad eller två, kanske det hade ljusnat -igen. Det är ingen brådska med bouppteckningen. Vi -kan gott vänta med att lämna in den.»</p> - -<p>Det ville icke Sigrid. Hon uppsökte farbror Gustaf. -Han skrattade.</p> - -<p>»Ja, varför har du så bråttom?»</p> - -<p>»Jag ville se hur jag har det, det förstår farbror. Det -här är förfärligt!»</p> - -<p>Sigrid var utom sig.</p> - -<p>»Lugna dig! Du minns sist, hur Torsell svartmålade. -Det är hans specialitet.»</p> - -<p>»Tycker farbror jag skall minska på stallet?» frågade -hon i sin nöd. »Freja kan jag i värsta fall undv...»</p> - -<p>»Du är tokig!» avbröt Gustaf Boström. »Tvärtom! Nu -skall du hålla på allt vad du kan. Gnid och snåla så -mycket som är möjligt. Fortsätter kriget några månader -till, och det ser ut som om det icke skulle ta slut så fort -som vi trodde, kommer det att bli en oerhörd efterfrågan -på hästar och nötboskap. Sanna mina ord, du kommer -att bli rik, min flicka, på det här kriget, om vi icke kommer -med i det. Har du icke märkt hur äggen och mjölken -stiger i pris? Och köttet! Vänta bara!»</p> - -<p>Sigrid gick mycket lugnare från Alby. Hon intalade -sig mod. Kanske var det bara en tillfällig storm, ett oväder, -som drog fram över henne. Att sätta sig och grubbla -över kriget föll henne icke in. Hon hade nog med sina<span class="pagenum"><a name="Sid_159" id="Sid_159">[159]</a></span> -egna bekymmer. Skulle gården kunna räddas ur detta -nya elände, så måste hon sätta till krafterna på allvar.</p> - -<p>Hon steg upp ännu tidigare på morgnarna och lade sig -ännu senare på nätterna. Hon slet värre än en dagsarbetare -med piskan över sig. Rättare Gustafsson varnade -henne. »Fröken tar livet av sig på det viset!»</p> - -<p>Kanske hon ville det. Det såg ofta ut som om hon -med vilja sökte spränga sönder sig själv med arbete. Mellan -fyra och fem var hon uppe i de mörka novembermorgnarna -för att ge hönsen mat. Sedan var hon i fullt -arbete till sent in på kvällen, knappt unnande sig tid att -äta. Hon slet för två.</p> - -<p>En kväll, när hon satt inne på kontoret, fördjupad i -siffror och grubblande över hur hon skulle kunna hålla -det gående på Bjurnäs och var hon skulle kunna spara -ännu mer, kom hon att se på häradshövdingens konto. -Det var enormt! Det var sant, där var naturligtvis utredningsarvodet -inbegripet och så betalningarna för -Johan.</p> - -<p>Johan! Det var någonting. Varför skulle hon sitta -och betala mer än tusen kronor om året för honom? -Det var meningslöst. Hon kunde likaväl ta hem honom -till Bjurnäs. Det bleve mycket billigare och dessutom ... -Hon måste upp och gå, så glad blev hon, att hon funnit -den utvägen. Visst skulle hon ta hem Johan och det med -detsamma. Han kunde likaväl hjälpa till i trädgården på -Bjurnäs som hos Hanssons i Gränna. Tänk, att hon -aldrig kommit att tänka på det förut? Hur skulle hon -kunna tagit Johan till Bjurnäs, medan modern levde? -Det hade varit omöjligt. Men nu, när hon var ensam. -Åh, vad det skulle bli roligt!</p> - -<p>Hon skrattade högt av förtjusning.</p> - -<p>Nästa dag fick häradshövding Torsell besök av henne -på kontoret.</p> - -<p>»Nej, är fröken i staden! Det var mer än ovanligt.<span class="pagenum"><a name="Sid_160" id="Sid_160">[160]</a></span> -Om jag icke visste, att fröken vore den sista av ätten -Bjurcrona på Bjurnäs, vore jag frestad att tro, att det -förestode en ny bouppteckning och att vår gemensamme -vän Gustaf Boström åter skulle få ett kärkommet tillfälle -att voja sig över advokaternas oblyga arvoden.»</p> - -<p>Även inför en så vacker och ung dam som Sigrid -kunde han icke låta bli att lägga ut satserna i invecklade -perioder med en liten klatsch på slutet.</p> - -<p>»Vad är det alltså för krångliga saker vi skall reda ut -tillsammans den här gången?» fortsatte han, när Sigrid -satt tyst.</p> - -<p>»Vill häradshövdingen vara god och upplysa mig om -det finns någon uppgörelse med Hanssons i Gränna, att -Johan alltid skall stanna hos dem?»</p> - -<p>»Uppgörelse?» upprepade advokaten. Han lutade sig -tillbaka i stolen, lade händerna på det ställe, där han med -ålderns rätt borde haft en ansats till mage, och började -sin favoritsysselsättning vid konsultationerna, att rulla -tummarna. »Vad skulle det vara för slags uppgörelse?»</p> - -<p>»Finns det några papper mellan häradshövdingen och -dem?»</p> - -<p>»Ja, naturligtvis. Papper, som jag respekterar mer än -somliga av de krigförande gjort med sina. Han log sitt -sardoniska löje, och de gråa ögonen stucko till. Låt oss -hålla på rätten i det längsta, vi individer!»</p> - -<p>Han reste sig och gick bort till skåpet och tog fram -några papper.</p> - -<p>»Här har vi allt, som rör överenskommelsen med Hanssons -angående Johan. Kapten Bjurcrona var med på allt, -fast han icke tecknat sitt namn under utan låtit mig göra -det. Det är mest bestämmelser om det ekonomiska som -fröken ser.»</p> - -<p>Han bläddrade i dem.</p> - -<p>»Det finns ingen bestämmelse om att de har rätt att -behålla Johan?» frågade hon.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_161" id="Sid_161">[161]</a></span></p> - -<p>Han såg på henne. Löjet blev ännu mer sardoniskt. -Han förstod vart hon ville komma.</p> - -<p>»Absolut inte», sade han och återtog platsen mitt emot -henne samt började rulla tummarna på nytt. »Kapten -Bjurcrona hade troligen aldrig tänkt sig möjligheten av -att beröva Hansson deras en gång anförtrodda gods. -Från juridisk synpunkt möta inga hinder att förklara för -Hanssons, att all den sympati och kärlek, som de eventuellt -kunna ha satsat i företaget Johan, är fullständigt -bortkastad samt att tiden är kommen för dem att avstå -godset till annan person. I kraft av kapten Bjurcronas -fullmakt äger jag att i detta fall handla som jag finner -för gott. Anser jag, att Johan på grund av en eller annan -omständighet bör anförtros i någon annans vård, kan -jag i morgon dag, om det gäller, kräva tillbaka gossen. -Den moraliska synpunkten föreskriver måhända ett annat -tillvägagående, icke så att jag menar, att makarna Hansson -borde tillerkännas något visst belopp för till följd -av denna oförmodade skilsmässa möjligen förorsakad -själslig sveda och värk, utan att rent mänskliga känslor -måhända skulle kunna förbjuda en av etiska hänsyn alltför -lidande människa att vidtaga en så brutal åtgärd -som att skilja en fjortonårig gosse, som troget vårdats -av goda människor, från dessa människor, vilka han i -dum oerfarenhet om livets irrvägar hittills kallat far och -mor. Det juridiska och det moraliska begreppet stå här -som ofta annars i beklagligt motsatsförhållande till varandra, -men med min vid domstolar förvärvade vana att -lirka med bådadera torde det icke vara alldeles uteslutet -att finna en lösning, som tillfredsställer alla parter.»</p> - -<p>Den sista satsen påfann han för att mildra intrycket av -det föregående. Han såg, hur Sigrids ansikte blev allt -mörkare och dystrare under det långa anförandet, och -ville ge henne en strimma av rättfärdighetens ljus.</p> - -<p>»Fröken vill ta hem Johan till Bjurnäs?» sade han tvärt<span class="pagenum"><a name="Sid_162" id="Sid_162">[162]</a></span> -och stannade tumrörelsen. Det var ett av hans vanliga -oratoriska knep att få anklagade att bekänna, när han -förr i värden satt ting. Han talade om likgiltiga ting, -förledde den anklagade att följa med ut på ett gungfly av -motsägelser för att så helt plötsligt ropa till den anklagade -några ord eller en mening, som verkade som om -fast grund helt hastigt dykt upp. Sigrid Bjurcrona var -långt ifrån att likställa med en anklagad, men hennes tvekan, -hennes motvilja mot att tala rent irriterade Torsell -och hans kroniska magkatarr.</p> - -<p>Sigrid kastade sig också upp på den fasta grund han -anvisat.</p> - -<p>»Ja», sade hon. I nästa ögonblick rodnade hon. Hon -var tagen på bar gärning. Det hade aldrig varit hennes -mening, att saken skulle utveckla sig så snabbt.</p> - -<p>»Hur kunde häradshövdingen gissa, att det var det, att -det var jag, som ...?»</p> - -<p>»Vem skulle det annars vara? Johan har inga släktingar -i världen det vet jag, sedan Per Bjurcrona avlägsnat -sig ur den. Era förfrågningar om Hanssons gård -voro tillräckliga indicier. Apropå det! Hur fann fröken -fosterföräldrarna? Voro de hyggliga?»</p> - -<p>Sigrid berättade om besöket i Gränna och prisade Hanssons.</p> - -<p>»Alltså fröken vill, att jag skall ta gossen ifrån dem?» -Frågan var obehagligt rakt på sak formulerad. Hans grå -ögon stucko till riktigt vasst.</p> - -<p>Sigrid stammade några förlägna ord om den ekonomiska -besparingen och om sin ensamhet. Hon kände sig -förfärligt illa till mods. Hon hade icke alls tänkt på -förut, att hon genom att taga hem Johan till Bjurnäs -skulle komma att kränka någon annans rätt, göra någon -sorg.</p> - -<p>»Besparingssynpunkten kan jag förstå», sade Torsell. -»Den är förklarlig och beaktansvärd. Den har mina fulla<span class="pagenum"><a name="Sid_163" id="Sid_163">[163]</a></span> -sympatier, ehuru jag icke tror, att resultatet av den i -verkligheten blir så storartat som fröken tänkt sig. En -annan sak är det med ensamheten. Har fröken aldrig -tänkt att gifta sig?»</p> - -<p>Sigrid tittade till på honom med ett så bestämt, förskräckt -frågeuttryck i ansiktet att Torsell genast ingick -i svaromål.</p> - -<p>»Ja, jag har inte tänkt fria, min bästa fröken!» utropade -han. »Men det kanske finns friare på närmare håll?» -gäckades han och såg på henne menande.</p> - -<p>Sigrid förstod icke. Hennes sinne var rent. Det föll -henne aldrig in att tänka på att Torsell syftade på Gustaf -Boström. Hon blev därför mer än häpen, när Torsell -fortsatte:</p> - -<p>»Patron på Alby, till exempel?»</p> - -<p>»Nej, vet nu häradshövdingen!» Utan att vilja det, -blev hon plötsligt ond. Han uppfångade det och slog om -i en annan ton.</p> - -<p>»Gott, så kanske jag misstagit mig», sade han torrt. -»Alldeles uteslutet är det emellertid icke, att fröken någon -gång ...»</p> - -<p>»Jo, absolut», sade hon bestämt.</p> - -<p>»Vilket?» frågade Torsell försmädligt.</p> - -<p>Hon skulle velat slå honom. Där satt han och narrade -av henne alla hennes hemligheter med ett stilla grin. -Åhnej! Det skulle icke lyckas.</p> - -<p>»Det vet jag förrästen icke», återtog hon. »Änse’n? -Om jag gifter mig? Vad då?»</p> - -<p>»Hur går det då med Johan? Ni säger, att ni vill ta -honom till er som tröst i ensamheten. Det är mycket vackert -handlat mot er själv. Men om nu fröken något senare, -om ett eller annat år — fröken är ung ännu och -har många yttre förutsättningar — ja, om fröken då får -en annan tröst, hur går det då med Johan? Blir han icke -bara ett obehagligt påhäng, som kanske frökens blivande<span class="pagenum"><a name="Sid_164" id="Sid_164">[164]</a></span> -tröst icke ens gillar? Påtager man sig ett ansvar, måste -man också vara beredd att ta dess konsekvenser. Pojken -har det bra där han är. Han är glad och nöjd och lever -i lycklig ovisshet om herrgårdshemligheter. Är det icke -bättre, att han får gå sin bana fram, bryta sig själv väg -genom livet som så många andra fått göra utan besvärligt -påhäng av tacksamhetsförpliktelser? Vad kan fröken -egentligen göra för honom? Tänker ni adoptera honom -och ge honom Bjurcronornas namn? Vad får pojken för -glädje därav nu för tiden? Jag försäkrar fröken, det är -tusen gånger bättre att bära namnet Hansson och plocka -jordgubbar och skära rosor än att sitta på Bjurnäs och -fundera över hur man skall få debet och kredit att gå i -hop. Vår tid är en nyttighetstid. Det tjänar ingenting -till att försöka göra romantik och återupprätta det, som -är dömt att dö. Har ni tänkt på, att pojken behöver skolgång? -Skall han gå i skola med bondungarna eller ha -guvernant? Allt det där måste jag som ansvarig för pojken -ha noggrant reda på. Jag kan icke tillåta, att pojken -tas från Hansson utan att jag har garantier för att han -får det bättre dit han kommer.»</p> - -<p>Torsells röst hade blivit ovanligt hård. Han reste sig -liksom han ville påvisa, att samtalet var slut. Sigrid reste -sig även. Hon var upprörd i sin själs innersta över misstron, -över anklagelsen, att hon icke skulle kunna dra försorg -om Johan bättre än Hanssons. Och vad var det, -som var dömt att dö? Romantiken? Var det något så -oerhört romantiskt att försöka rädda Bjurnäs eller att -ta pojken till sig? Hade hon icke rätt som sin fars dotter -att hjälpa Johan?</p> - -<p>»Häradshövdingen ställer så många frågor till mig, -som jag icke är beredd att besvara. Jag trodde icke här -skulle bli ett ingående husförhör för en sådan sak.»</p> - -<p>Hon hade talat lugnt och säkert. Hon förstod icke -varifrån den kom denna underliga förmåga att visa sig<span class="pagenum"><a name="Sid_165" id="Sid_165">[165]</a></span> -kall till det yttre, fast det sjöd inunder skalet varje gång -något kritiskt inträdde. Hon kände hur oroligt hjärtat -bultade, men över hennes panna drog liksom en sval marmorhand.</p> - -<p>Torsell såg också på henne förvånad. Hennes längd -gjorde, att han fick se upp till henne något. Det förargade -honom. De lysande, blå ögonen gjorde det icke -bättre. De talade om både mod och tålamod, två sällsynta -egenskaper hos människorna. Han förstod, att hon -icke skulle sträcka vapen i första stund. Hon var beredd -att kämpa. Det syntes på henne. Gott, hon skulle få -känna på hur det var att strida mot honom.</p> - -<p>»Jag vet icke vad fröken menar med uttrycket en sådan -sak. Är det Johan ni menar därmed, vill jag påpeka för -er, att pojken icke är en sak utan en människa, visserligen -en liten, men i alla fall en människa.» Torsell lade -överlägset armarna i kors över bröstet.</p> - -<p>Hugget tog hårt. Sigrid bet sig i läppen, innan hon -svarade.</p> - -<p>»Visst menar jag Johan. Vem skulle jag annars mena? -Det är honom vi har talat om hela tiden, det jag vet. -Låt oss inte vara småaktiga nu, häradshövdingen, och -hänga upp oss på ord! Vi vill Johan väl båda två. Kanske -det är därför vi ha svårt att komma överens.»</p> - -<p>Hennes röst, som börjat i kyla, steg till värme. Hon -gick Torsell närmare och lade sin hand på hans arm.</p> - -<p>»Vad är det häradshövdingen har emot mig?» Hon såg -på honom med de underbaraste ögon. Torsell hostade -till, löste armarnas Napoleonsställning och gick bort till -skrivbordet. Han blev rädd för henne. Hon var en farlig -kvinna. Han kände hur han blev vek om hjärtat. Det -dög inte. Han måste strida för pojken.</p> - -<p>»Jag har ingenting alls emot fröken», sade han. »Detta -gäller icke fröken. Fröken reder sig nog, det är jag säker -på, i alla livets skiften.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_166" id="Sid_166">[166]</a></span></p> - -<p>Där fick hon, tänkte han, för handpåläggningen och -de underbara ögonen.</p> - -<p>»Det är pojken det gäller, uteslutande pojken och hans -framtid. Människoödet skapas i det hem man lever i som -barn», tillade han.</p> - -<p>»Och häradshövdingen anser, att Bjurnäs icke är gott -nog för honom?» Hon gick fram till skrivbordet. De -stodo på var sin sida om bordet och betraktade varandra, -hon med ett småleende på läpparna och han med grym, -hård mun.</p> - -<p>»Jag känner icke Bjurnäs», sade han. »Hanssons känner -jag. Det är hyggligt folk, som säkert icke begår -några dårskaper eller kollrar bort pojken.»</p> - -<p>»Men det skulle jag göra, menar ni?»</p> - -<p>»Det har jag icke sagt.»</p> - -<p>»Ni tänker det.» Hon var envis och ville icke ge tappt.</p> - -<p>»Även om jag gjorde det — änse’n? Jag vet, att fröken -har blivit en annan människa än när ni var uppe i -Stockholm och roade er. Jag vet också, att ni arbetar -och sliter som en hel karl för att hålla gården uppe. Ni -har min beundran och min aktning, fröken! En annan -sak är, om ni förstår er på att uppfostra en oäkta pojke -till att bli äkta, äkta i ord och handling, i tanke och gärning. -En riktig mor fostrar sitt barn i kärlek, i uppoffring. -Hur skulle jag kunna veta, om ni kan offra er så -mycket som behövs för pojken? Om ni över huvud taget -kan offra er?»</p> - -<p>Sigrids ögon sågo på honom stora och blanka. Hon -stödde sig tungt mot bordet.</p> - -<p>»Nej, hur skulle ni kunna veta det?» frågade hon sakta -och såg oavvänt på honom.</p> - -<p>»Fru Hansson har alltsedan hon fick gossen, och betänk, -att pojken endast var några månader gammal, när -hon tog honom, på det mest uppoffrande vis skött gossen. -Jag kan lugnt säga, att hans egen mor kunde icke<span class="pagenum"><a name="Sid_167" id="Sid_167">[167]</a></span> -ha gjort det bättre. Nu kommer ni och vill ta pojken -ifrån dem för att ni icke skall ha det så ensamt på Bjurnäs. -Ni får icke undra på att jag ställer mig något skeptisk -mot det förslaget.»</p> - -<p>Hennes uttryck blev så sorgset, att han icke hade hjärta -att stöta bort henne alldeles.</p> - -<p>»Jag kan endast lova ett — kan ni få Hanssons att godvilligt -lämna pojken ifrån sig, skall jag gå med på det -— annars icke.»</p> - -<p>Han såg på klockan.</p> - -<p>»Fröken får ursäkta mig. Jag har icke tid längre, måste -vara uppe i rätten klockan elva. Tänk på saken några -dagar! Jag medger gärna, att ni som dotter av Per Bjurcrona -har en viss rätt att bestämma över hans oäkta son, -eftersom även modern är död, men är ni säker på att er -far skulle velat, att hans oäkta son bleve i tillfälle att bli -lika lycklig som fadern själv?»</p> - -<p>Med denna ironiska fråga bugade han sig. Sigrid svarade -icke utan gick tyst därifrån med en stum hälsning -och for hem.</p> - -<p>Hon var djupt bedrövad. Hon hade tänkt sig, att det -skulle gå lätt att få övertaga Johan. När hon betalade -för honom, borde hon också ha en viss rätt till honom, -så hade varit hennes enkla slutledning. Torsells invändningar -hade trasat sönder den fullständigt genom att påpeka, -att det var han uteslutande, som ägde att bestämma -över Johan. Hon hade ingen rätt alls. Icke ens kärlekens, -ty den hade Hanssons, som uppfostrat honom.</p> - -<p>Sigrid måste medge, att Torsell uttryckte sig riktigt, -då han talade om, att det vore grymt att beröva Hanssons -gossen. De hade säkert lärt sig hålla av honom. Det -skulle smärta dem hårt att bliva av med honom. Om -hon kunde övertala dem att lämna Johan ifrån sig så -skulle Torsell gå in på det. Hur skulle hon kunna övertala -dem? Vad hade hon att säga att beveka dem med?<span class="pagenum"><a name="Sid_168" id="Sid_168">[168]</a></span> -Att hon blivit så förtjust i honom så att hon ville ta -honom med sig till Bjurnäs? Vad brydde de sig om hennes -förtjusning? Hon kunde icke säga dem, att Johan -var hennes fars oäkta son och att hon därför hade mer -rätt till honom än de hade. Rätt? Vad menades med rätt -att äga en människa? Kunde man äga en människa annat -än med kärlekens rätt? Pappa! Pappa! Vad har du -gjort? klagade hon för sig själv. Det var som ett sorgedok -föll över Bjurnäs. Svårt var det förut. Nu blev -det ännu svårare, tyngre. Vad hade hon kämpat för i -dessa år? För ingenting.</p> - -<p>Hon mindes så väl faderns enkla och dock högtidliga -ord, när hon stod med fotografien i hand vid hans sjukbädd -och undrade vem den föreställde — det är min son. -Han hade slutit ögonen. Varför? Ville han icke visa sina -tårar? Eller var det skam?</p> - -<p>Sedan en stund efteråt, när han själv såg på Johans -fotografi, hade han sagt — han skall aldrig bli herre på -Bjurnäs.</p> - -<p>Vad de orden hade bränt sig fast i hennes minne! -Aldrig herre på Bjurnäs. Åh! Nu först förstod hon honom -fullt! Förstod vad han menade. Att flera år skulle -gå innan hon kunde inse vad som låg bakom alla hans -frågor den natten, innan han dog?</p> - -<p>Först hade han frågat henne, om hon icke vill stanna -hemma hos mamma och hjälpa henne. Sedan om hon -icke skulle kunna tänka sig möjligheten av att sköta Bjurnäs. -Nu förstod hon hans blickar, hans outtalade ängslan, -som låg så väl dold bakom de många orden. Han -hade tänkt mycket längre än hon. På sin dödsbädd hade -han för några korta stunder sett möjligheternas paradis -öppna sig. Hon skulle sköta gården, tills Johan blev vuxen -och sedan —. Grym hade hon varit. Icke med ett ord -hade hon svarat honom. Icke tröstat honom. Paradisets -portar hade åter slutit sig för den döende.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_169" id="Sid_169">[169]</a></span></p> - -<p>Hon mindes hans melankoliska blick på porträttet och -de tunga, trista orden — han skall aldrig bli herre på -Bjurnäs. I den tron hade han dött. Kanske full av ånger, -skam.</p> - -<p>Skam! Vad är skam? frågade hon sig, där hon satt -i biblioteket som vanligt, när sorgen kom över henne. -Är det skam att älska? Är det skam att älska sin oäkta -son så högt att man på dödsbädden vill skydda hans framtid? -Tvärtom. Det är ömhet och kärlek. Där kärlek -finns, finns ingen skam.</p> - -<p>Han skall aldrig bli herre på Bjurnäs — i den tron -hade hon låtit fadern dö. Grym, onaturligt grym och -hård hade hon varit, när hon med ett enda jakande ord -till frågan om hon ville stanna på Bjurnäs kunde skingrat -all hans oro. Nu var det för sent. Allt var för sent.</p> - -<p>Hon satt och såg sig omkring, tills hennes blickar stannade -på den gamla uven uppe på bokhyllan. Vad tjänade -visdom, lärdom till? De räckte icke till att lösa den -enklaste mänskliga gåta. Varför hade hon lämnat Erik? -Varför hade hon icke svarat fadern, när han frågade?</p> - -<p>Hon visste icke vad det var, men hon kände något -oändligt mjukt och vänligt smeka hennes oro, söka stilla -den. Det kunde mycket väl vara en viskning från en annan -värld, så mild var den. Den tonade svagt som en -avlägsen klockklang från sällare rymder, från något högre -än där hon själv dvaldes. Smekningen och viskningen -och klockklangen, allt detta, som hon icke förstod varifrån -det kom, formade sig till ord, visserligen svaga och -liksom vaggande på osynliga vågor fram och tillbaka -men i alla fall förnimbara. Hon hörde tydligt, om det nu -var hon själv eller någon annan som sade det — jag ville -det bästa — jag ville det bästa ...</p> - -<p>De gungande och vaggande orden sövde hennes oro, -vyssjade den till sömn. Och plötsligt liksom när en solstråle<span class="pagenum"><a name="Sid_170" id="Sid_170">[170]</a></span> -faller genom en molnspricka ljusnade allt omkring -henne.</p> - -<p>Nu visste hon varför hon stannat på Bjurnäs. Nu förstod -hon sitt eget livs hemlighet. Det var icke bara för -att hjälpa modern eller för att själv styra Bjurnäs, resa -det ur undergången — nej, det var för Johans skull hon -offrat sig, för försoningen, för upprättelsen.</p> - -<p>Hon blev så innerligt glad. Där var målet hon dunkelt -letat efter, där var meningen, där var svaret på alla -frågorna.</p> - -<p>Han skall bli herre på Bjurnäs, sade hon sig. Han -skall.</p> - -<p>När Torsell några dagar efter åter fick besök av henne, -såg han genast, att hon fattat sitt beslut. Det vilade en -prägel av lugn tillförsikt över det vackra ansiktet, och -munnens annars så mjuka båge hade ett nästan manligt -drag.</p> - -<p>»Jaså, vi skall slåss igen?» började han skämtsamt.</p> - -<p>»Jag har beslutat mig för att resa ned till Hanssons -och tala med dem», sade hon. Hon hade icke ändrat en -min vid hans älskvärda ord.</p> - -<p>»Såå? Vad skall vi då säga dem?»</p> - -<p>Hans vi gjorde henne osäker. Menade han, att han -skulle resa med? Han tog genast henne ur den tron.</p> - -<p>»Ja, jag tänker icke följa med», utbrast han. »Gud bevare -mig! Jag har nog av scener vid rättegångarna.»</p> - -<p>»Varför skall där nödvändigt bli scener hos Hanssons?»</p> - -<p>»Varför?» Han skrattade till kort. »Därför att två -kvinnor skall slåss om ett barn. Jag antar, att gubben -Hansson icke tänker uppträda som någon Salomo, ty då -fick ni nog avstå, eftersom ni inbillar er älska pojken -högre än fru Hansson. Snarare kommer han att ingripa -i diskussionen, om jag känner honom rätt.»</p> - -<p>Hon brydde sig icke om att svara. Hur det skulle gå<span class="pagenum"><a name="Sid_171" id="Sid_171">[171]</a></span> -till att få Johan visste hon icke, men hon var övertygad -om, att det skulle lyckas henne.</p> - -<p>»Vad har ni att bjuda dem?» fortsatte han. »Ni förstår, -att ni icke kan komma till dem och säga — giv -mig pojken! Ni måste klart och tydligt kunna påvisa för -dem, att ni har något bättre att bjuda på än vad som -står dem till buds. Kommer ni tomhänt till dem, får ni -gå tomhänt därifrån, det kan ni vara säker på. Och jag, -det säger jag uppriktigt, kommer icke att lägga två strån -i kors, för att understödja er. Pojkens framtid är tryggad -lika bra där han är.»</p> - -<p>Hans hårda ord gav henne stridsmedel. Det hade hon -icke alls tänkt på förut.</p> - -<p>»Ja, så länge jag betalar, icke längre», sade hon.</p> - -<p>Torsell betraktade henne ännu noggrannare. Tusan -till ruter i henne, tänkte han, men han framförde icke en -så burdus komplimang utan sade långsamt, i det han började -syna sina naglar:</p> - -<p>»Naturligtvis. Det faller av sig själv. Jag trodde frågan -i grund och botten var baserad på kärlekshänsyn -från er sida, familjedyrkan och så vidare. Nu hör jag -däremot, att ni vill dra in ekonomiska synpunkter också. -Som ni vill, fröken Sigrid Persdotter Bjurcrona. Men -akta er för det! Hanssons kanske avstår från betalningen -bara de får behålla pojken. Dylikt har hänt mer än -en gång hos så kallat sämre folk.»</p> - -<p>Sigrid bleknade. Det var en påtaglig förolämpning, -men hon måste lägga band på sig. Detta Sigrid Persdotter -Bjurcrona var bara sagt för att reta.</p> - -<p>»Det var icke jag, som började tala om, att Johans -framtid var tryggad. Det var ni. Hur vet ni för övrigt, -att Johans framtid är tryggad? Om jag skulle falla ifrån, -går Bjurnäs icke till honom, det vet ni.»</p> - -<p>»Åh, ni är ung, fröken Bjurcrona. Jag tror Johans -bank är säker nog.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_172" id="Sid_172">[172]</a></span></p> - -<p>Sigrid hade svårt att njuta av artigheten.</p> - -<p>»Häradshövdingen sade, att ni icke ens ville lägga två -strån i kors för mig», sade hon. »Vill ni icke ens skriva -något slags intyg till Hanssons, att jag har ert tillstånd -att tala med dem om Johan?»</p> - -<p>»Jo, det är självklart. Var så god och vänta.»</p> - -<p>Han gick ut i rummet bredvid. Sigrid hörde hur han -dikterade för någon, som skrev på maskin. Om en stund -kom han tillbaka med ett förseglat brev, som han räckte -Sigrid.</p> - -<p>»Jag vill icke säga lycka till», sade han med ett sötsurt -leende. »Vi skulle ju också kunnat be fru Hansson komma -hit upp, men gubben hennes skrev, att hon var så full -av gikt att hon knappt kunde röra sig. Ni kanske vill -läsa deras brev? Jag har en hel del från de sista åren.»</p> - -<p>Sigrid skakade på huvudet.</p> - -<p>»Nej, tack. Vad har häradshövdingen skrivit? I det -här brevet?»</p> - -<p>»Ingenting annat än vad jag med lugnt samvete kunde -skriva.»</p> - -<p>Han tänkte öppna det och visa vad han skrivit, men -sin vana trogen att dölja sin rätta natur gjorde han det -icke. Hon kunde gärna få tro i det längsta, att han var -en hård natur allt igenom.</p> - -<p>De skildes åt utan att yppa sina innersta tankar.</p> - -<p>Sigrid hade verkligen undrat över om hon icke borde -anförtro farbror Gustaf sina bekymmer angående Johan. -Hon skulle naturligtvis icke tala om honom som Per Bjurcronas -oäkta son utan endast så där mer i allmänhet höra -efter vad farbror Gustaf tyckte om hennes plan att ta -till sig ett fosterbarn. Hon gjorde också ett svagt försök -men blev så rädd genast i början av samtalet med honom, -att hon slog fortsättningen ur hågen. Gustaf Boström, -som gärna ville skämta med henne och Greta, frågade -om Sigrid icke ville ta patron Gustaf Boström på Alby<span class="pagenum"><a name="Sid_173" id="Sid_173">[173]</a></span> -till fosterbarn, en kvickhet, som väckte Gretas vildaste -jubel och gav anledning till stora famnen och massor med -varma kyssar till både fosterbarnet och den eventuella -mamman.</p> - -<p>»Då får jag följa med! Då får jag följa med till Bjurnäs!» -skrek Greta förtjust. »Så skall vi riktigt hålla efter -pappa!»</p> - -<p>På Alby var inget allvarligt förstående för fosterbarnsfrågan -att vinna. Sigrid beslöt att handla på eget ansvar, -sedan fick farbror Gustaf säga vad han ville. En dag i -december for hon.</p> - -<p>Det blev ingen lyckoriddarefärd på Freja till Gränna -den gången. Hon tog prosaiskt järnväg ned till Jönköping -och därefter bil fram. Vättern var i vresigt humör -över den dåliga behandling blåsten bestod. Sjön -spottade och fradgade i vita brott på de korta, höga vågorna. -Det var isande kallt i bilen. När den närmade sig -Gränna, tittade Sigrid efter Visingsö. Den var borta, försvunnen. -Allt var bara dimma därute. Sagan var slut.</p> - -<p>Fru Hansson blev icke litet förvånad, när mannen underrättade -henne, att det var en fin dam därute, som sökte -henne. Johan, som varit och tittat i nyckelhålet, försäkrade, -att han kände igen henne. Det var den där damen, -som varit så konstigt klädd och som fått rosorna.</p> - -<p>Fru Hansson var allt annat än glad att behöva lämna -det varma köket, där hon satt och stoppade strumpor. -Hon gick ut i det yttersta rummet, salen som den kallades, -ehuru man aldrig åt där. Hon hade onda aningar, -och giktsmärtorna gjorde icke ansiktet välvilligare, när -hon kom ut och fick se Sigrid sitta vid bordet. Vad kunde -människan vilja? Hon tänkte ropa på mannen i förskräckelsen -men skämdes.</p> - -<p>Mottagandet blev ungefär som vädret ute. Isande kallt.</p> - -<p>»Jag vet icke, om jag är igenkänd», sade Sigrid och -reste sig. »Det var jag, som var här i somras och fick<span class="pagenum"><a name="Sid_174" id="Sid_174">[174]</a></span> -rosor.» Hon sträckte fram sin behandskade hand. Fru -Hansson gjorde ingen min av att taga den, men hon nickade -stelt.</p> - -<p>»Förlåt!» sade Sigrid och drog skyndsamt av sig -handsken. Hon gjorde om försöket, och nu gillades det. -Fru Hansson lade sin hand i Sigrids, men den var som -livlös och gav inget svar tillbaka på den andras varma -tryckning.</p> - -<p>»Här är kallt», sade fru Hansson. »Fröken får ursäkta, -men vi eldar sällan i det här rummet», urskuldade hon -sig.</p> - -<p>»För all del!» svarade Sigrid. »Mig gör det ingenting. -Jag kan behålla kappan på, om jag får. Värre är det för -fru Hansson med sin gikt.»</p> - -<p>Sigrid ville vara vänlig. Det var icke kylan i rummet -som var svår att övervinna. Det var kylan från fru -Hansson. Denna tyckte icke om att andra talade om hennes -gikt, allraminst fann hon det behagligt att bli påmind -om det nu av en främmande person, vars avsikter hon -icke fullt visste men som hon anade.</p> - -<p>»Jag är van att lida», sade hon bittert. »Var så god -och sitt!» Hon visade på soffan. Sigrid satte sig på stolen -där hon suttit förut. Fru Hansson tog plats vid dörren, -genom vilken hon kommit in. Hon ville ha betäckning -i ryggen. Det var någonting i luften, det kände hon.</p> - -<p>Sigrid hade svårt att börja. I bilen hade hon gjort upp -vad hon skulle säga, men inne i rummet frös allt bort, -om det nu var åsynen av den gamla kvinnans ansikte, -kylan i rummet eller orden — jag är van att lida — som -gjorde det. Sigrid skakade till. Hon frös långt in i bröstet. -Fru Hansson sade ingenting. Hon satt med händerna -i knät och nedböjt huvud. Hon såg ut att vänta -det värsta. Stämningen var ytterst pinsam.</p> - -<p>Sigrid fingrade inne i sin muff. Där hade hon brevet.<span class="pagenum"><a name="Sid_175" id="Sid_175">[175]</a></span> -Vid ingången hade hon tagit fram det ur väskan för att -ha det till hands.</p> - -<p>»Jag kommer från häradshövdingen», sade hon. »Häradshövding -Torsell», tillade hon förklarande. »Jag har -ett brev från honom till fru Hansson.» Sigrid drog långsamt -fram brevet, reste sig och gick bort till den andra. -Den gamla kvinnan såg upp. Omedvetet gjorde hon en -rörelse för att skjuta brevet åt sidan, men så tog hon det -och tittade på det liksom ville hon icke tro, att det var -till henne. Det var så mycken kvalfull oro i hennes skakande -händer att Sigrid skulle velat smeka den gamla och -hennes grå, tätstrukna hår. Hon kunde det icke, vågade -det icke. Hon blygdes över vad ont hon gjorde.</p> - -<p>»Är det till mig?» sade äntligen fru Hansson. Hon -vände på brevet flera gånger, så vände hon sig om där -hon satt, öppnade dörren och ropade:</p> - -<p>»Axel! Kom in ett slag!»</p> - -<p>Mannen kom genast. Han hade icke varit långt borta. -Han tycktes antingen ha hört eller gissat vad det var fråga -om, ty han såg bister ut, där han steg in i salen, klädd -i blåskjorta, och bred och stadig. Han hade pipan fortfarande -i mun och bet ihop munnen om den. Ansiktet -var icke fult men bestämt. Han nickade åt Sigrid.</p> - -<p>»Vad är det om?» frågade han, sedan han tagit pipan -ur mun.</p> - -<p>Fru Hansson räckte honom brevet. Han tittade på -utanskriften, på Sigrid och på hustrun. Han torkade av -händerna på blåskjortan och tog brevet.</p> - -<p>»Till dig, ja, det ser jag. Skall jag öppna det?»</p> - -<p>Hustrun nickade. »Det är min man», sade hon. Ingen -fäste sig vid yttrandet. Han fick fram en kniv ur byxfickan -och skar upp brevet med ett raskt snitt samt ville -lämna det till hustrun.</p> - -<p>»Nej, läs det du!» sade hon. »Jag har inte glasögonen -på mig.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_176" id="Sid_176">[176]</a></span></p> - -<p>Mannen gick fram till fönstret för att se bättre.</p> - -<p>»Läs det högt», bad hustrun.</p> - -<p>Han hostade till och läste med stadig om än något dröjande -röst:</p> - -<p>»Bästa fru Hansson!</p> - -<p>Det är från häradshövdingen», inflickade han. Därpå -fortsatte han:</p> - -<p>»Överbringaren av detta brev är en fröken Sigrid Persdotter -Bjurcrona. Hon äger en gård i Västergötland, -Bjurnäs. Vid en resa, som hon med mitt medgivande -företog till Gränna för länge sedan, fick hon tillfälle att -se Johan. Fröken Bjurcrona har känt Johans far mycket -väl och var särdeles god vän med honom. Hon blev så -intagen av pojken, att hon i dag varit uppe hos mig för -att fråga, om hon kunde få övertaga honom. Rent juridiskt -sett möter det från min sida inga hinder. Johans -båda föräldrar äro döda som fru Hansson vet, och jag äger -som Johans förmyndare, tillsatt av Johans fader, att uteslutande -bestämma var Johan skall vistas. Jag har redan -sagt fröken Bjurcrona, att jag mycket ogärna vill, att pojken -tages från er. Ni har vårdat honom ömt som en mor. -Då emellertid fröken Bjurcrona vidhåller sin bön, vill jag -icke förneka henne rätten att få tala med er om saken. -Jag tillåter mig i samband härmed få påpeka, att fröken -Bjurcrona de senare åren bestritt Johans underhåll hos -er uteslutande av vänskap för Johans far. Allt vidare -överlämnar jag åt er själva. Vill ni behålla Johan, ger -jag er mitt hedersord på att ni får det. Skulle ni däremot -anse av ett eller annat skäl, att Johans framtid bättre -tryggas genom att fröken Bjurcrona övertager honom, -har jag för min del ingenting däremot. Ni får handla -precis som ni själv vill. Jag vet, att ni båda hålla av pojken -och att det blir svårt för er att skiljas från honom. -Allt detta och mycket mer har jag sagt fröken Bjurcrona. -Hon har det oaktat vidhållit sin bön att få tala med er.<span class="pagenum"><a name="Sid_177" id="Sid_177">[177]</a></span> -Låt henne tala! Överväg endast noga, innan ni fattar ert -eget beslut. Hälsa herr Hansson och Johan från er Gösta -Torsell.»</p> - -<p>Hansson tystnade. Ingen av de andra tillade något. -Det var som om ett tomrum mellan de tre personerna -bildat sig under den långsamma och med enformig ton -gjorda uppläsningen. Det kom inga utbrott av överraskning -eller förskräckelse. Makarna Hansson kände det -som om de alltid hade vetat, att en gång skulle stunden -komma, då Johan togs ifrån dem. Dag för dag, år för -år hade de skjutit denna tanke från sig. Ju längre det -dröjde, desto tryggare inbillade de sig vara. Nu erinrade -sig båda, att de många gånger sett en outtalad fråga på -varandras läppar, en orosglimt i ögat och känt ett ängslans -tag i hjärtat. Visst hade de vetat det, hela, hela tiden! -De, som en gång förnekat Johan, skulle antingen komma -själva eller skicka andra för att fordra tillbaka vad som -lämnats endast som lån. Månadsbetalningen var ingen -försäkran om att de evigt skulle få behålla Johan. Timmen -var slagen. Uppbrottet stod för dörren. I avskedets -stund har man inga ord, när man i åratal varit beredd -på skiljas.</p> - -<p>Det var också Sigrid, som först talade. Hon hade blivit -angenämt överraskad av att höra häradshövdingens -brev. Det var långt vänligare mot henne än vad hon -trott. Människorna voro ändå icke så elaka som de kunde -låta.</p> - -<p>»Jag förstår», började hon, »att det blir mycket svårt -för er att skiljas från Johan.» Hon hade varit så upptagen -av att lyssna till uppläsningen att hon omedvetet begagnade -sig av en av dess fraser. Hennes ord inverkade -icke heller på Hanssons annat än så till vida att Hansson -med något grumlig röst sade:</p> - -<p>»Skall inte fröken sätta sig?» Han satte sig själv vid -fönstret.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_178" id="Sid_178">[178]</a></span></p> - -<p>Sigrid följde automatiskt uppmaningen. Hon satte sig -vid bordet, ungefär mitt emellan de båda makarna. Hansson -lade brevet från sig och tände pipan.</p> - -<p>Sigrid hade svårt att börja tala igen. Hanssons uppmaning -var så realistisk att den ledde hennes tankar bort -från vad hon velat säga. Hur kunde de taga saken så -lugnt? Hon hade väntat sig rop och tårar, åtminstone -från fru Hansson, och så blev det endast en uppmaning -från mannens sida att sätta sig. Hon hade aldrig uppfattat -folkets förmåga att tåligt bära motgångar och taga -sorg som glädje lika, detta underbara tålamod, som har -sina rötter i nödår, krig och lyckans täta växlingar.</p> - -<p>Fru Hansson satt visserligen med huvudet nedböjt, -väntande dödshugget, men mannen sög lugnt på pipan.</p> - -<p>Sigrid såg från den ena till den andra.</p> - -<p>»Häradshövdingen förberedde mig på det», återtog -hon. »Jag är också förfärligt ledsen, om jag förorsakar -er någon sorg, men vi kan alltid tala om saken, hoppas -jag.»</p> - -<p>Hennes indirekta fråga fick inget svar varför hon fortsatte.</p> - -<p>»Johans far var en mycket, mycket god vän till mig.» -Hennes röst darrade så pass att fru Hansson lyfte huvudet -och fäste blicken på henne.</p> - -<p>»Ja», sade Sigrid, »icke så att det existerade något förhållande -mellan oss. Jag kan gott säga, att han var min -käraste och bästa vän sedan många, många år tillbaka. -Han levde själv i olyckliga förhållanden. Kanske var det -detta, som drev honom i en annan kvinnas armar. Jag -dömer ingen, allraminst honom. Alla har vi våra fel. -Alla syndar vi. Jag vet, att han var mycket fäst vid modern. -När hon gick bort i det ögonblick hon gav liv åt -gossen, överflyttade han sin kärlek på gossen, det vet jag. -Han älskade Johan. Tyvärr var han icke i stånd att taga -honom till sig. Hans hustru skulle aldrig tillgivit honom<span class="pagenum"><a name="Sid_179" id="Sid_179">[179]</a></span> -det. Hade hon även förlåtit honom det, kunde hon tagit -sig för hårt av det. Hon hade ett mycket svagt hjärta -och tålde icke vid sinnesrörelser.»</p> - -<p>Sigrid började bli upprörd. Allt det gamla steg så levande -fram för henne. Hennes röst blev varmt bedjande -i dess allt mer vibrerande ton.</p> - -<p>»Jag var närvarande, när Johans far dog. Det sista han -lade mig på hjärtat var att se till att Johan aldrig led -nöd.»</p> - -<p>Fru Hansson gjorde en rörelse.</p> - -<p>»Jag vet vad ni vill säga, kära fru Hansson», sade Sigrid. -»Johan har aldrig lidit nöd hos er. Det vet jag. Det -har häradshövdingen försäkrat mig, och det såg jag på -Johan själv, när jag var här sist. Det är icke heller därför -jag kommer till er. Jag vill säga er sanningen så vitt -i min förmåga står. Jag är ensam på min stora gård. -Mina föräldrar är döda. Jag vill icke säga, att jag icke -har något att leva för, men det skulle bli mig en stor -tröst att ständigt ha Johan hos mig och på det vis ständigt -kunna se till, att min väns sista bön blev hörd. Ni -får icke anse mig grym, som kommer till er och ber er -avstå vad ni kanske i denna stund håller kärare än jag. -Det är möjligt, att ni misstänker några andra skäl från -min sida. Jag försäkrar er vid allt vad jag håller högt -och heligt — jag är icke Johans mor. Det är således icke -något sådant, som föranlett mig att komma hit. Det är -icke så mycket min egen önskan som icke mer min döde -väns som gör att jag är här för att fråga er, om ni vill -utan bitterhet och agg lämna Johan från er. Jag är icke -så gammal som jag kanske ser ut — jag har också haft -mina sorger — men jag är gammal nog att ta hand om -Johan och försöka att fullfölja vad ni så gott påbörjat -— att göra honom till en bra människa.»</p> - -<p>Hon gjorde ett uppehåll, men då Hanssons fortfarande<span class="pagenum"><a name="Sid_180" id="Sid_180">[180]</a></span> -icke syntes hågade att tala tyckte hon, att hon borde beröra -ett ämne, som måhända intresserade dem mera.</p> - -<p>»Jag är långt ifrån rik», tillade hon, »men jag tror mig -kunna försäkra er, att Johan skall få det bra hos mig. -Här i väskan har jag med mig en sparbanksbok för Johan, -om ni vill se.»</p> - -<p>Hon öppnade väskan och tog fram en liten, blå bok.</p> - -<p>»Den är visserligen icke på stort belopp. Något över -elva tusen kronor, men med ränta på ränta kan det bli -en god slant för Johan, när han blir myndig.»</p> - -<p>Hon gjorde en rörelse som för att stiga upp och lämna -Hansson boken.</p> - -<p>Han skakade på huvudet.</p> - -<p>»Behövs inte», sade han. »Vi tror fröken på hennes -ord.»</p> - -<p>Sigrid lade ned boken i väskan och fortsatte.</p> - -<p>»Detta belopp har Johans far satt in. Han bad mig -behålla boken tills Johan blev myndig. Vidare har jag -beslutat, att allt vad jag lämnar efter mig skall gå till -Johan. Jag har inga släktingar, som kunna resa några -berättigade anspråk.»</p> - -<p>»Och om Johan icke kommer till fröken, får han ärva -ändå?» frågade Hansson. Han öppnade fönstret, knackade -ur pipan utanför på fönsterblecket och stängde igen.</p> - -<p>»Naturligtvis», sade Sigrid. »Likaväl som att jag icke -kommer att indraga det understöd jag hittills låtit häradshövdingen -lämna er.»</p> - -<p>»Nå, det betyder icke så mycket. Det täcker långt ifrån -kostnaderna för pojken, i synnerhet som priserna nu stiger -på kläder och skodon», genmälte Hansson.</p> - -<p>»Han gör nytta också för sig, Axel. Det skall du icke -glömma», inflickade fru Hansson.</p> - -<p>»Det glömmer jag visst icke», svarade mannen. »Jag -ville bara upplysa fröken om rätta förhållandena så att -hon icke tror, att vi skär guld med tälgknivar på att ha<span class="pagenum"><a name="Sid_181" id="Sid_181">[181]</a></span> -Johan hos oss. Vi behöver guskelov icke så mycket tänka -på pengarna. Trädgården går bra. I värsta fall kan vi -ha Johan hos oss utan understöd, eller hur, Anna?»</p> - -<p>Han såg frågande på hustrun.</p> - -<p>»Det begriper du bäst», svarade denna tungt. Hon -hade för länge sedan förstått, att det icke fanns något -annat att göra än att låta fröken Bjurcrona få Johan. -Men hon visste också, att mannen skulle göra segare motstånd. -Hon kände till hans sätt att tala, när han icke ville -ge med sig. Och nu stoppade han dessutom en ny pipa.</p> - -<p>»Nej, pengarna bryr vi oss icke om», upprepade mannen. -»Det enda är det, att vi lärt oss hålla av Johan. Han -är en rask och duktig pojke. Flink till att förstå är han -också. Stor är han icke för sina år, men han kan växa -i kläderna med tiden.»</p> - -<p>Han tände pipan och började bolma.</p> - -<p>»Ja, vad säger du själv, Anna?» vädjade han till hustrun. -»Du sitter och moltiger och låter mig ensam svara -fröken. Hur skulle det vara, om vi lät pojken själv avgöra?»</p> - -<p>»Nej — nej!» ropade fru Hansson till. Det var rent -instinktivt från hennes sida och hon skämdes över det, -när hon såg hur Sigrid började le.</p> - -<p>»Varför inte det?» frågade mannen. »Vill Johan gå -med fröken, kan ingen hjälpa det, och vill han inte så är -det bra för oss. Jag tycker vi skall fråga honom. Han -är karl nog att veta vad han vill.»</p> - -<p>Mannen reste sig upp. Han gick fram till hustrun och -klappade henne på axeln.</p> - -<p>»Var inte rädd du, mor! Johan vet vad han vill.»</p> - -<p>Det skulle vara en tröst för hustrun. Det blev motsatsen. -Fru Hansson visste bättre än mannen vad Johan -ville. Hon hade icke glömt den gången, när Johan räckte -rosorna åt fröken. Det var både beundran och kärlek i -den blicken. En sådan blick hade fru Hansson aldrig fått<span class="pagenum"><a name="Sid_182" id="Sid_182">[182]</a></span> -av Johan. Hon var också så mycket kvinna att hon förstod, -att ett manfolk även om han icke vore vuxen skulle -föredraga fröken Bjurcrona framför fru Hansson. Det -fanns ingenting att göra.</p> - -<p>»Som du vill», sade hon. »Du kan gå efter honom.»</p> - -<p>»Vad nu?» sade Hansson sakta. »Har dörren stått öppen?» -viskade han. Alla tre personerna inne i rummet -fäste ögonen på den. Det var lätt att se den smala dörrspringan.</p> - -<p>»Du gick sist igenom», viskade fru Hansson tillbaka. -»Tänk om — — —» De sågo rådvilla på varandra. Så -öppnade Hansson beslutsamt dörren med ett — »Är du -där, Johan?»</p> - -<p>Pojken satt mitt emot på andra sidan. Han var något -blekare än vanligt, men han såg Hansson frimodigt i ögat. -Hansson var nära att fråga honom varför han satt där -och lyssnade, men något i pojkens ansikte sade honom, -att han alls icke satt sig där för att lyssna. Hansson erinrade -sig med detsamma, att pojken satt på samma stol, -när de skildes. Han var fullständigt oskyldig, men någon -skrubba borde han ändå ha.</p> - -<p>»Varför stängde du inte dörren?» frågade Hansson. -Den frågan var omöjlig att besvara. Johan tittade i golvet.</p> - -<p>»Kom med in!» sade Hansson. Johan rörde sig icke.</p> - -<p>»Hör du icke vad jag säger?» Hansson tog honom något -omilt i armen och drog honom med sig. »Hälsa på fröken -där!» uppmanade han, när Johan trädde in i rummet utan -att visa den artighet, som bruket och umgängesformerna -i Gränna krävde.</p> - -<p>Johan gick fram till Sigrid och gav hand och bockade. -Sigrid skulle helst velat taga honom i famn. Hon vågade -icke. Hon ville icke inverka på valfriheten. Hon förstod -av gossens utseende, att han visste vad saken rörde sig -om. Hon var både glad och ledsen åt det. Glad därför<span class="pagenum"><a name="Sid_183" id="Sid_183">[183]</a></span> -att det säkert varit mycket svårt att framställa saken likadant -för gossen och ledsen därför att hon måhända sagt -något, som han icke bort höra.</p> - -<p>»Kom hit!» sade Hansson, när Johan något för länge -stod kvar hos fröken i en tvungen ställning med händerna -på ryggen och blicken fäst vid golvtiljorna, en högst egendomlig -ställning för en liten karl vid hans år. Det såg -nästan ut som om han varit generad över sina smutsiga -skor. Fru Hansson fattade också hans något från regeln -avvikande uppförande på det viset.</p> - -<p>»Varför bytte du inte om skor, Johan?» frågade hon. -»Kom här!»</p> - -<p>Pojken svarade icke men gick bort och ställde sig hos -henne i stället för hos Hansson. Det var lätt att förstå -vem han höll av mest.</p> - -<p>»Du är alldeles våt ännu.» Hon kände på hans kläder. -Det tycktes lugna henne. Hon klappade honom på kinden.</p> - -<p>Sigrid hade hunnit fatta sig.</p> - -<p>»Känner du igen mig, Johan?» frågade hon.</p> - -<p>Det drog ett litet överlägset leende över Johans ansikte. -Skulle han inte känna igen? Jo, bland tusen, tusen stycken! -Men det sade han icke. Han nickade bara och såg -sedan upp på den gamla kvinnan, mot vars sida han lutade -sig.</p> - -<p>Barn förstå och känna allting mycket bättre än fullvuxna -människor inbilla sig. Sviker deras förstånd dem -någon gång i omdömet, ha de intuitionen att hjälpa sig -med. Det är liksom de skulle vara försedda med osynliga -känselspröt som äldre personer sakna. De fattas i många -fall av sym- eller antipati redan vid första sammanträffandet -med en annan människa. Hos somliga herrar -lägga de förtroendefullt sin hand i känsla av att det är -en snäll farbror liksom de gentemot somliga damer begå -samma handling i övertygelse av det är en rar tant.</p> - -<p>Johan hade redan förra gången han sett Sigrid blivit<span class="pagenum"><a name="Sid_184" id="Sid_184">[184]</a></span> -olyckligt kär i henne. Nu var hon helt annorlunda klädd, -men han hade lika stor sympati för henne ändå. Hon var -också mycket yngre och vackrare än fru Hansson. Han -hade hört vartenda ord av samtalet. Allt hade han -icke begripit, men så mycket hade han förstått, att den -pälsklädda damen vid bordet hade en stor gård och hade -kommit för att hans mor var död och att hon hade en -sparbanksbok med många pengar, som han skulle få, när -han blev stor.</p> - -<p>Allt detta, som Johan fått höra, där han suttit stilla -inne i andra rummet icke därför att han ville lyssna utan -därför att han icke ville låta dem höra, att han var där, -hade fullständigt störtat om hela hans begreppsvärld. -Han var alls icke son till Hanssons utan till andra, som -voro döda båda två. Han var icke ens son till den pälsklädda -damen. Det var mycket underligt alltsammans. -Det var därför han såg från den ena till den andra för -att begära svar. Hade de ingenting att säga honom varför -hade de då icke låtit honom sitta där han satt? Och vad -var det de hade pratat om att han skulle välja? Han såg -bedjande på den gamla.</p> - -<p>»Ja, kära Johan, det är så», började fru Hansson, »att -damen därborta vid bordet, fröken Bjurcrona, vill att -du ...»</p> - -<p>»Du behöver icke så långa redogörelser, mor», avbröt -Hansson.</p> - -<p>»Jag är säker på att Johan hört allt vad vi sade. Gjorde -du inte det, Johan?»</p> - -<p>»Jo», kom det frimodigt till svar, »men det var icke alls -därför att jag ville lyssna utan för att jag icke tordes gå, -när ni var så allvarliga härinne.»</p> - -<p>»Det gör ingenting», avgjorde Hansson. »Du skulle -ändå fått höra det nu.» Han harklade sig och fortsatte.</p> - -<p>»Du vet således lika bra som vi vad det gäller. Du<span class="pagenum"><a name="Sid_185" id="Sid_185">[185]</a></span> -får välja själv, om du vill stanna kvar här hos oss eller -fara med fröken Bjurcrona.»</p> - -<p>Det finns många slags sätt att vara grym här i världen. -Att ställa en barnunge inför en sådan livsfråga som att -välja själv i ett dylikt fall som Johans, hör till de grymmaste. -Gubben Hansson ansåg, att han handlade rätt och -ädelt, när han lät Johan själv bestämma över sitt liv. -Han begärde, att ett barn skulle bestämma vad de själva -icke vågade avgöra. Han lastade över på denna barnasjäl -det ansvar, som de själva icke vågade ikläda sig. -Han var omedvetet grym.</p> - -<p>När Johan icke svarade utan tryckte sig närmare fru -Hansson, sade mannen:</p> - -<p>»Släpp honom, Anna! Låt honom stå för sig själv, så -får han välja.»</p> - -<p>Fru Hansson sköt Johan dröjande från sig. Där stod -den lille mannen, som skulle välja sitt öde, alldeles ensam. -En härskara av stridiga tankar brusade genom hans -huvud. Välja! Välja! Välja! Vad skulle han välja? -Där fanns trädgården och rosorna, jordgubbarna och -blommorna. Där funnos pojkarna att leka med. Där -funnos baden om somrarna nere i Vättern. Där fanns -Halta August att skoja med. Där funnos bergen att -klättra i och träden att klänga i. Där fanns marknaden -på torget varje vecka. Där funnos båtarna nere i hamnen, -där man kunde skoja och hoppa från den ena till -den andra. Där funnos många sköna ting i Gränna. Och -så mamma och pappa — nej, de voro icke längre hans -mamma och pappa. Mamma och pappa voro döda och -lågo på kyrkogården med ett träkors, kanske en sten över -sig. Varför hade han ingen riktig pappa och mamma som -alla andra? Varför hade de lämnat honom ensam att stå -där mitt på golvet i salen hos trädgårdsmästare Hanssons -och välja? Vad skulle han välja? Inte visste han -vad som fanns på frökens gård. Hon såg väldigt snäll<span class="pagenum"><a name="Sid_186" id="Sid_186">[186]</a></span> -och rar ut och förfärligt vackra och goda ögon hade hon -— åtminstone nu, men mamma — nej, inte var det mamma -— han hade ingen mamma längre — hon hade också -goda ögon. Varför sågo alla på honom på det viset? -Varför sade ingen något utan bara satt och tittade på -honom. Visst var han förfärligt tacksam mot mamma och -pappa — tänk, att han icke kunde låta bli att kalla dem -det — och inte ville han göra dem något ont — de som -varit så snälla mot honom — mamma hade varit gräsligt -rar, när han låg sjuk i vintras och hostade och fick -fläderté och bröstsocker och den där otäcka smörjan i -flaskan. Hon hade bett och gråtit för honom och varit -rädd, att han skulle gå bort från dem ... Nu skulle han -också bort och mamma skulle gråta och be — icke högt -— nej, det gjorde hon aldrig, utan sakta, stilla för sig -själv, när icke pappa såg det. Och vad pappa hade varit -ledsen över att han låg sjuk. Han hade många, många -gånger om dagen kommit och tittat på honom, och när -han vaknade hade han alltid skrattat och sagt — stå på -dig, Johan! Stå på dig! Ge dig inte för litet hosta! Det -ger sig ingen riktig karl för! Och så hade han satt tidiga -vindruvor från kasten i mun på honom och lett så -gott. De hade varit förfärligt snälla mot honom, och nu -ville han lämna dem för den där fröken i pälskappan -med det konstiga namnet! Om hon varit så god vän med -hans far som hon sade, varför hade hon då icke kommit -förr och hämtat honom till sin gård i stället för att låta -honom stanna hos Hanssons? Det var icke snällt av henne, -det! Men rara ögon hade hon. De voro alldeles blå. Det -såg han tydligt fast det var så mörkt i rummet. Hon var -visst mycket, mycket rik för hon hade så fin pälskappa. -Han var också rik. Han hade många tusen det hade hon -sagt, och dem skulle han få, när han blev myndig. Och -då skulle han köpa sig jord och trädgård för det var det -bästa som fanns. Och kor och hästar och höns och kalvar.<span class="pagenum"><a name="Sid_187" id="Sid_187">[187]</a></span> -Han behövde visst icke följa med henne. Han kunde -köpa sig en gård vid Bunnsjön, för där var förfärligt -vackert och där funnos stora, stora kräftor. Ja, men om -det nu fanns alltsammans det där på hennes gård, då var -det onödigt, alldeles onödigt. Välja, hade de sagt. Hur -skulle han kunna välja? Han kunde icke överge pappa -och mamma och följa den där främmande damen i pälskappan. -Då skulle de bli förfärligt ledsna och mamma -skulle ligga och gråta — gråta ...</p> - -<p>Johan kände hur gråten på honom själv steg uppåt halsen. -Du skall visa dig som en karl, sade alltid pappa. -Det var icke så lätt att visa sig som karl, när det gjorde -så rysligt ont i bröstet och han höll på att kvävas.</p> - -<p>Jag skall visa mig som en karl, jag skall, sade han sig -och bet ihop tänderna. Men gråten steg och steg genom -halsen och näsan. Snart skulle han stå där och lipa som -en liten flicka. Nej, aldrig, aldrig! Han ville icke alls -välja! De voro elaka, allihop!</p> - -<p>Han snyftade till och rusade på dörren. De hörde hur -dörrarna smällde efter honom. Så blev det tyst.</p> - -<p>Sigrid, som rent av våndats att se pojken stå där och -plågas, hade så gärna velat öppna armarna för honom. -Hon tordes icke för de andra. Det hade varit att ingripa -till förmån för henne själv. När Johan rusade på dörren, -kom det nästan förlösande. Avgörandet hade icke fallit. -Åtminstone icke från gossens sida. Vad Hanssons beträffar -sutto de tysta. Det var en tvivelaktig seger för -deras sak.</p> - -<p>»Jag hade aldrig tänkt mig, att Johan själv skulle välja», -sade Sigrid och reste sig. Det var tid för henne att gå, -det märkte hon.</p> - -<p>»Inte jag heller», viskade fru Hansson.</p> - -<p>»Han vet icke vad han vill», sade mannen glömsk av -vad han sagt förut om Johans vilja.</p> - -<p>»Han är ju bara ett barn», försvarade fru Hansson.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_188" id="Sid_188">[188]</a></span></p> - -<p>»Vad vill ni själva?» frågade Sigrid.</p> - -<p>Makarna Hansson sågo på varandra. Ingendera svarade.</p> - -<p>»Jag skall icke uppehålla längre», sade Sigrid. »Jag förstod -förut, att vi icke skulle komma till avgörande med -detsamma. Jag är glad, att ni lät mig tala ut. Tack ...! -Tack!»</p> - -<p>Hon tog båda i handen till farväl. Hon var mer gripen -än de båda gamla.</p> - -<p>»Skullen ni ha något att meddela mig, när ni hunnit -tänka över saken, kan ni alltid skriva till häradshövdingen -eller också» — hon öppnade väskan samt tog fram ett visitkort -och en penna och skrev ett ord nere i kanten — -— »se, här är min egen adress.»</p> - -<p>Hon räckte Hansson kortet, böjde på huvudet och gick -stilla ut. Hansson gick bort till fönstret för att se på -kortet.</p> - -<p class="center"><i>Sigrid Persdotter Bjurcrona</i></p> - -<p class="right"><i>Bjurnäs</i></p> - -<p class="noindent">stod det tryckt. Under var det skrivet med fin stil</p> - -<p class="right">Åshöga.</p> - -<p>»Jag undrar, om det är poststation?» sade Hansson. -Ingen svarade, ty hustrun hade gått ut genom andra dörren -för att ropa på Johan.</p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_189" id="Sid_189">[189]</a></span></p> - -<h2>VIII.</h2> - -<p>Det blev en dyster tid för Sigrid. Vintern vart lång -och mörk. Mycket snö föll det. Vägarna blevo ofarbara -långa tider både för släde och ritt. Hon måste hålla -sig inne. Rättaren lät ploga upp förbindelselederna mellan -gården på Bjurnäs och uthusen. Resten lät man vara -och väntade på stora landsvägsplogen.</p> - -<p>Ofta vandrade Sigrid nätterna i ända omkring i det -stora huset. Hon lät lamporna brinna i rummen och gick -som en fridlös ande mellan dem. Sömnen hade börjat -flykta från henne alltsedan besöket hos Hanssons.</p> - -<p>I början hade hon trott, att hon skulle få underrättelse -från dem, men ju längre tid förflöt, desto klarare -insåg hon, att hon förlorat spelet. Hon telefonerade till -häradshövdingen och frågade, om han hade fått något -brev om Johan. Han tröstade henne med, att det kanske -kommer. Det hjälpte föga. Hon började självanklaga -sig. Varför hade hon blandat sig in i Johans liv och -sått tvivel och oro hos honom? Hon kunde icke glömma -pojkens uttryck, när han stod där ensam på golvet och -skulle välja. Hade han icke valt ännu? Eller ville han -icke förråda vad han valt?</p> - -<p>Många hinder hade hon övervunnit sedan faderns -död. Hon hade ansett dem svåra. Det hade ändock gått. -Att ta Johan till sig hade hon från början ansett som den -naturligaste sak i världen. Häradshövdingens invändningar -hade visserligen väckt betänkligheter, och utgången -av besöket hos Hanssons hade gjort klart för henne,<span class="pagenum"><a name="Sid_190" id="Sid_190">[190]</a></span> -att den som ytterst skulle avgöra frågan var varken -häradshövdingen, Hanssons eller hon utan Johan. I -hans själ lågo hindren förborgade. Vem skulle kunna -övervinna dem? Att resa Bjurnäs ur dess förfall, att -brottas med pengar och folk det var ett lekverk mot att -brottas med denna barnasjäl. Ingenting fanns att göra. -Bara att vänta, vänta.</p> - -<p>Patron Boström kunde icke förstå vad det blivit åt -Sigrid. På skvallervägen fick han höra om hennes nattliga -vandringar i salarna på Bjurnäs. Han började tro, -att hon var olyckligt kär. I sin välvillighet bjöd han -henne till Alby så ofta han kunde. Ibland kom hon, -ibland icke. Lät hon övertala sig att fara över var -det mest för Gretas skull. Hon kunde icke motstå flickans -varma böner i telefon. Vid sådana tillfällen fick -Gustaf Boström icke mycken glädje av Sigrid. De båda -kjoltygen sammangaddade sig på det skändligaste sätt -mot honom och stängde oftast in sig i Gretas rum för -att leka. Kom Sigrid över på någon av Gustaf Boströms -stora fester, satt hon vid bordet som en gipsstaty och -lät sig svängas omkring i balsalen som en trädocka. Hon -är omöjlig, blev det allmänna omdömet på trakten.</p> - -<p>Gustaf Boström försökte en gång tala förnuft med -henne och säga, att hon icke skulle gå och hänga läpp. -Det fanns sannerligen många, som skulle bli stormförtjusta -om hon ville låta sina härliga, blå ögon lysa litet -vänligare. Vad honom själv beträffade, vore han beredd -att offra gods och guld för att se henne glad igen. Det -var ett halvt frieri. Han fick ett svagt leende i belöning -och en förklaring, att det visst icke fattades henne något. -Hon bara sov illa.</p> - -<p>Gustaf Boström såg på de mörka ringarna under hennes -ögon och hade sina tankar för sig.</p> - -<p>»Har du tråkigt, skall du gifta dig», rådde han storskrattande<span class="pagenum"><a name="Sid_191" id="Sid_191">[191]</a></span> -med den farbroderliga frispråkighet, som han -stundom kunde ta sig mot henne.</p> - -<p>»Jag har det bra som jag har det», försäkrade hon -och blev litet rödare.</p> - -<p>Sedan blev det icke talat mer mellan dem om den saken.</p> - -<p>Varför lever jag? Vad har jag här att göra på denna -jord? frågade sig Sigrid ofta. Sin kärlek hade hon -offrat. Varför? För ingenting. För hästar och kor. -För Bjurnäs.</p> - -<p>Hon började bli bitter och förtvivlad. Då kom en dag -brev från Hanssons. Det var mannen själv, som skrev -och frågade, om han fick komma med Johan till Bjurnäs -för nu gick det icke längre. Pojken hade icke varit sig -lik efter hennes besök. Han hade blivit tyst och sluten, -han, som alltid förr varit glad och munter. De hade försökt -få reda på vad det var med honom, men han ville -ingenting säga. Strax efter jul hade han fått ett återfall -av sin elaka hosta. Nu hade han varit uppe flera -veckor men var blek och eländig. Det var också ett -rackarns klimat vid Vättern. Nu hade mor nyligen frågat -honom — för hon känner pojken bäst! — om han -icke ville fara upp till fröken ändå. Han hade blivit -så glad att det var rent vådligt, och mor och han hade -gråtit många, många timmar. Då hade de förstått vari -sjukan bestod och beslutat sig för, hur svårt det än var -för mor, att låta honom resa. De hade också redan underrättat -häradshövdingen och bett honom tala med fröken, -men mor tyckte ändå, att de skulle skriva till fröken -själv med detsamma så att hon kunde hinna göra i ordning -för Johan, för han behövde nog ett varmt och soligt -rum. Mor hälsade och bad, att fröken skulle se om -Johan riktigt. Själv kunde hon icke skriva för hon var -dålig av gikten och så det här med Johan. Kläder och -allt, som hörde Johan till, skulle de ta med sig. De hade -tänkt komma nästa tisdag, om det passade sig, för Johan<span class="pagenum"><a name="Sid_192" id="Sid_192">[192]</a></span> -hade svårt att vänta längre, och de voro också glada, om -han for, för vädret var verkligen rysligt därnere den -tiden på året.</p> - -<p>»Fröken vill kanske vara så god och skriva omgående, -så få vi veta, om det passar och hur det är med skjuts -och tocke där ...»</p> - -<p>Mer kunde icke Sigrid läsa. Tår efter tår föll på -brevet. Äntligen! Äntligen!</p> - -<p>Hon måste upp och gå. Den mulna marsmorgonen -blev mycket klarare, tyckte hon.</p> - -<p>Han kommer! Han kommer! jublade det inom henne. -Än en gång läste hon brevet.</p> - -<p>Stackars Johan, som var så klen! Och hur hade han -icke kämpat sin ensamma, stora strid. Hon begrep honom. -Han hade icke velat såra dem genom att säga, att -han ville resa bort från dem. Han var bunden med -många tusen band vid dem. Han hade icke velat slita -dem därför att han insåg, att han skulle göra dem ont. -I stället begravde han sin önskan i sitt hjärta, där den låg -och gjorde honom själv ont.</p> - -<p>Sigrid förstod honom så gott. Att begrava i sitt hjärta -sin önskan, sin kärlek, det gör ont, mycket ont. Det var -därför han blivit tyst och sluten. Åh, huru väl hon förstod -honom. Hostan var otäck, men det skulle nog bli -bra på Bjurnäs. Tänk, att han kom till slut!</p> - -<p>Hon ringde genast till Torsell och berättade nyheten. -Han tog den mycket lugnt, eftersom han redan fått Hanssons -brev. Han hade just tänkt ringa själv till Bjurnäs. -Han kunde icke låta bli att reta henne genom att fråga -i telefon hur det skulle gå, om han nu sade nej.</p> - -<p>»Ja, men det gör icke häradshövdingen», sade Sigrid -ivrigt. »Det vet jag. Då hade ni aldrig skrivit ett så -pass välvilligt brev angående mig till Hanssons, som jag -hade med mig.»</p> - -<p>»Kanske inte», hördes den sardoniska rösten svara.<span class="pagenum"><a name="Sid_193" id="Sid_193">[193]</a></span> -»Jag ångrar mig också för på det här viset kan jag -riskera att komma att anses för en riktig hygglig karl. -Nu är olyckan skedd. Det står icke att ändra. Jag -måste således ge mitt bifall. Men skriv ett riktigt vackert -brev till fru Hansson, det råder jag. Hon har förlorat -mer än ni vunnit, det kan ni vara säker på. Vad -beträffar det rent formella kan vi göra upp det vid tillfälle. -Jag skall icke betinga mig alltför oblygt honorar, -eftersom det den här gången något berör min ställning -som förmyndare för gossen.»</p> - -<p>Sigrid lovade att genast skriva.</p> - -<p>De närmaste dagarna härskade febrilt liv på Bjurnäs. -Överallt putsades och fejades. Till och med de gamla, -rostiga rustningarna i nedre hallen fingo sig en extra -skurning först med fint sandpapper och därefter med -krita. De skeno lång väg. Hennes nåds sängkammare, -som var det soligaste rummet på Bjurnäs och som hittills -stått orört sedan hennes oförmodade bortgång, vädrades -ut ordentligt och skurades skinande vitt. Andra gardiner -hängdes upp. Tunna, gula hemslöjdsgardiner, som -tycktes vara fulla av sol i sig själva. Sängkläder vädrades, -mattor piskades och brasor fyrades på i alla angränsande -rum.</p> - -<p>»Det är som självaste kungen skulle komma och bo -här», sade Eva, när allt var färdigt och hon stod och -betraktade det fullbordade verket. Hennes nåds rum -hade blivit oigenkännligt. Hela den stela, högtidliga -prägeln var borta. Inga sängomhängen och inga överkast, -inga toalettspeglar och inga pudervippor, inga sidenschabrak -och inga antimakasser. Det gamla, förnäma -rummet, som förut alltid luktade parfym, hade luftats -ut ordentligt. Till och med hennes nåds bastanta och -utskurna gustavianska träsäng hade seglat ut med den -allmänna rengöringsfloden, och i stället hade kaptens -engelska järnsäng åkt in på sina porslinsrullar, sedan<span class="pagenum"><a name="Sid_194" id="Sid_194">[194]</a></span> -fröken förvissat sig om, att den var tillräckligt mjuk. -Ett par av spiralfjädrarna i madrassen hade Magnusson -med konsterfarna händer bundit upp. Det var icke bara -kaptens säng, som kommit in från hans forna sängkammare. -Med sängen hade följt lampan, rakspegeln och -stövelknekten. Rummet hade fått ett manligare utseende.</p> - -<p>»Hur gammal är han, gossen?» frågade Eva i ett förtroligt -ögonblick Sigrid, när de hjälptes åt med att sätta -upp ett par gravyrer från salongen inne i rummet. Hon -hade redan förut fått veta, att en släkting till fröken -Bjurcrona skulle komma och bo på Bjurnäs längre tid. -Då hade fröken sagt, att det var en ung gosse. Det -passade icke med rakspegeln.</p> - -<p>»Så där omkring fjorton år, tänker jag.»</p> - -<p>»Lever hans föräldrar?» sporde Eva, som tyckte, att -fröken gärna kunde vara litet meddelsammare angående -den kommande gästen, som det skulle krusas och ändras -för och som man hade så mycket besvär med.</p> - -<p>»Nej, de är döda», svarade Sigrid mycket kort. Eva -aktade sig för att fråga mer.</p> - -<p>Vid den sedvanliga rådplägningen, som ägde rum i -köket var kväll, sedan det försports, att det skulle komma -främmande till Bjurnäs, framkastade Eva, att det -lät icke alltid på fröken, som om hon vore så glad åt -att få pojken i huset, ett yttrande, som föranledde köksan -att utstöta ett — hm!</p> - -<p>Eva förstod icke vad detta hm! innebar men ångrade -sig, att hon sagt något om pojken.</p> - -<p>Den beramade tisdagsmorgonen gick in grann. Solen -var så förekommande att tidigt visa sig ovanför de sakta -sjunkande molnen, och när stora släden med Magnusson -i svarta björnskinnskragen och den yviga pälshuvan -körde fram till trappan med parhästarna, lyste vita slädnätet -och glänste bjällerkransarna i solskenet så rättaren<span class="pagenum"><a name="Sid_195" id="Sid_195">[195]</a></span> -fick ont i ögonen, där han stod på förstukvisten till flygeln -och såg hur fröken steg i släden.</p> - -<p>Lika grannt var det att se henne komma tillbaka frampå -förmiddagen med sina gäster. Så många av folket, som -hade tid och tillfälle, lågo i fönstren eller stodo avsides -på gårdsplanen för att se hur underbarnet såg ut som -skulle ha det så fint uppe i gården efter vad ryktet förmälde. -Vid frökens sida satt verkligen en pys. Han var -röd om kinderna och hade blå ögon, men vad han såg -ynklig och mager ut. Han riktigt drunknade i den stora -vargskinnspälsen. Mitt emot dem satt en bredaxlad man -i ytterrock och skinnluva. Vad kunde det nu vara för -en? Fröken hade bara talat om en gäst, och här kommo -två.</p> - -<p>Det var köksan, som gjorde denna riktiga anmärkning -för sig själv, där hon stod i fönstret.</p> - -<p>I ivern att hämta Johan hade Sigrid glömt bort att -tala om Hansson.</p> - -<p>Eva kom ut på trappan och neg och tog emot. Johans -ögon stodo vidöppna av förvåning. Något sådant hade -han aldrig tänkt sig. Ett riktigt slott med torn och tinnar -alldeles som i sagoböckerna. Han kunde nätt och -jämt förmås att stiga ur. Han drömde. Han var rädd -att vakna.</p> - -<p>Hansson tog det mera lugnt. Jaha, det såg solitt och -gott ut. Järnräcket på trappan var gammalt och ärgigt, -och stenarna spruckna och slitna, men annars såg det icke -dåligt ut. Alléträden voro bra, men kunde nog behöva -skäras ned ett stycke. Där blev nog mörkt på sommaren -annars. Alla måste skratta, när Johan till sist steg ur och -fick lov att ta upp den stora pälsen för att kunna gå uppför -trappan. Solen brände på ordentligt, snökristallerna -gnistrade och bjällrorna klingade, när hästarna frustade -till. Det var längesedan det hörts skratt och bjällerklang -på Bjurnäs gård.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_196" id="Sid_196">[196]</a></span></p> - -<p>Sedan den första förvåningen över de blanka gubbarna -i hallen övervunnits och kaffe med finaste hembakat -dopp inmundigats, försvann Johans blyghet. Den kom -igen, när han fick se sitt rum, och Hansson tänkte, att -det där nog icke var så bra för pojken. Han blev alldeles -fördärvad.</p> - -<p>Sigrid visade sina gäster omkring. Hansson var icke -den, som lät sig imponera, men på Johan såg man hur -beundran steg och steg för varje rum de passerade. De -stora, höga fönstren släppte in massor av sol och ljus. -Det var annat än hemma i Gränna. Och ändå var han -icke säker på att han skulle trivas lika bra. Det var så -stort och öde och tomt i rummen. Där funnos inga människor, -bara en massa gubbar på väggarna och alla sågo -de bistra och stränga ut. Många av dem hade rustningar -och svärd, och en satt på en vit häst med en pappersrulle -i hand. När de kommo till torntrappan, ville han upp -men fick icke. Där var alldeles för kallt för honom. Det -blev en annan gång. Men så skulle de ut och se på stallet, -ladugården och vinkasten. Djuren begrep sig Johan icke -på. Det var endast med yttersta självövervinnelse han -tordes gå med de andra förbi hästarna, som alla stodo -och vände baken till och sågo ut att kunna sparkas när -som helst. Sigrid övertalade honom att lägga en bit -hårt bröd i handflatan och räcka det åt en brun häst, -som stod längst bort i sidogången och sträckte ut huvudet -över spiltan. Johan tyckte han skulle vara karl och -gjorde, som fröken sade, men det var förfärligt spännande. -Det kittlade ända ned i fötterna på honom, när -hästen nafsade åt sig brödbiten.</p> - -<p>»Det är min flicka», sade Sigrid och gick upp i spiltan -och klappade hästen på halsen.</p> - -<p>Att det kan finnas en så modig människa, tänkte -Johan.</p> - -<p>»Hon heter Freja», upplyste fröken. »Hon är icke<span class="pagenum"><a name="Sid_197" id="Sid_197">[197]</a></span> -alls så vild som hon ser ut. Du kommer nog att bli -god vän med henne», tröstade hon Johan.</p> - -<p>I ladugården var det ännu värre. En sådan ladugård -hade han icke sett. Hög och ljus och rymlig. Men -vilket liv! Där var ett mumsande och ett tuggande och -skrapande med horn och slammer med kedjor och -råmande och bölande. Där var visst mer än hundra -kor. Många vände sig om och glodde fult på honom. -Och hu! Vilken tjur! Minst dubbelt så stor som korna -och med ring i näsan. Den var nog riktigt ilsken, den!</p> - -<p>Fröken och Hansson gingo före. Johan tyckte det var -otäckt att gå efter och höll sig gott i deras kölvatten. -Först gick fröken. Hon var modigast, hon. Hon vände -sig om och såg på Johan.</p> - -<p>Johan knäppte igen kavajen och stramade upp sig. -Han skulle nog visa, att han var karl. Buh! sade han -till tjuren, när de voro lyckligt på andra sidan gången. -Det var väl det var över. Roligare var det hos kalvarna -och grisarna och hönsen. Allra roligast var det ändå -i vinkasten. Där kände han sig hemma, och han upptäckte -genast, att man icke hade gallrat ordentligt, något -vari Hansson med en viss stolthet instämde. Hansson -hade några detaljanmärkningar angående värmeledningen -att göra, men annars förlöpte inspektionen lyckligt. -Mest belåtna voro Sigrid och Johan. De gingo med -varandra i hand upp till gården och hade en massa saker -att tala om. Hansson gick tungsint efter. Han tänkte -på mor hemma i Gränna, hon, som var ensam nu med -sin gikt och sin sorg. Nå, det var gott, att hon icke -kom med. Då skulle hon lidit ännu värre.</p> - -<p>På eftermiddagen reste Hansson. Han hade fått en -stadig middag och trodde hjärtesorgen stillad. Då han -skulle ta adjö av Johan, brast det lös hos honom, och -han skakade i hela kroppen av undertryckt smärta, när -han omfamnade Johan och med underligt grumlig röst<span class="pagenum"><a name="Sid_198" id="Sid_198">[198]</a></span> -bad honom att vara snäll mot fröken och icke glömma -bort mor.</p> - -<p>Det var värsta stunden för Johan på den dagen. Han -glömde den snart. Det var för många nya intryck under -dagens lopp. Dessutom var han trött och sömnig efter -färden. Det var första gången i sitt liv, som han åkt -på järnväg. Helst skulle han velat krypa i säng med -detsamma och sova.</p> - -<p>Eva, som hade skarpare öga för barn än Sigrid, såg -hur han satt och nickade över kappsäcken, som han fått -med sig och som han höll på att packa upp. Båda kvinnorna -betjänade unge herrn. Han märkte det icke. Han -trevade förnuftslös i kappsäcken och räckte fram sina -plagg. De voro hela och rena. Så värst fin kvalitet -voro de icke av, det hade Eva genast sett. Det var -säkert en mycket fattig släkting fröken tagit till sig. -Strumporna voro allesamman stoppade och kläderna -slitna. En svart kostym med långbyxor väckte uppmärksamhet.</p> - -<p>»Det var en finfin dräkt», prisade Eva och höll upp -den till beskådande.</p> - -<p>»Jo, jag tackar! Vem har Johan fått den av?» frågade -Sigrid.</p> - -<p>Johan svarade icke. Han hade föredragit att vandra -in i sömnens land. Med ena handen i kappsäcken och -den andra hängande utanför sov han djupt och gott.</p> - -<p>»Stackare», sade Eva.</p> - -<p>»Hyss!» viskade Sigrid. Hon föll på knä och tittade -på honom. Eva lade sig på andra sidan. Det såg ut -som om de tillbett en gud. Deras ansiktsuttryck var -särdeles andaktsfullt. Eva förde sakta Johans hand upp -ur kappsäcken. Den var knuten hårt kring en pennkniv. -Eva pillade den försiktigt från honom. Han märkte det -icke.</p> - -<p>»Vad han är trött», viskade Sigrid. »Vi måste ha<span class="pagenum"><a name="Sid_199" id="Sid_199">[199]</a></span> -honom i säng!» De började lösa upp hans kläder och -hjälpa honom av med skorna. När man kom till strumporna, -vaknade han till och såg bestört på de båda kvinnorna. -Vad var det för en gammal, gråhårig gumma -i vit huva och vitt förkläde. Det kunde icke vara mamma. -Var var han?</p> - -<p>»Du är visst rysligt sömnig», sade Sigrid och klappade -honom på kinden.</p> - -<p>Det gick upp för Johan var han var. Javisst, där var -fröken. Den andra var Eva.</p> - -<p>»Neej då, inte alls», protesterade Johan. Inte fick -en karl vara sömnig, inte! Han ville upp och tassa -omkring barfota, men det avstyrdes.</p> - -<p>»Åhnej, min lilla vän, nu blir det allt att krypa i säng -snällt», sade Eva. »Var har han sin nattskjorta?»</p> - -<p>Nattskjorta hade Johan aldrig hört talas om. Vad -var det?</p> - -<p>»Ligger han i samma skjorta?» frågade Eva. Hon -insåg med detsamma vilken oerhörd social skillnad det -var mellan fröken och dennas unga släkting.</p> - -<p>»Bry sig inte om det, Eva», sade Sigrid. »Låt honom -nu komma i säng så han får sova.»</p> - -<p>Äntligen var pojken i säng. Den var betydligt för -stor för honom, och han såg mycket bortkommen ut -där han låg med täcket ända upp till nästippen och tittade -sig omkring. Han var alldeles vaken igen. Han -hostade till.</p> - -<p>»Nu skall du se, att han har förkylt sig», sade Sigrid -till Eva och skyndade fram till sängen. »Fryser du, -Johan?»</p> - -<p>»Neej då, inte alls. Jag hostar alltid, när jag lägger -mig», förklarade han. »Det är inte farligt», tröstade -han, när han såg fröken bli orolig.</p> - -<p>»Han kanske vill ha något varmt?» föreslog Eva.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_200" id="Sid_200">[200]</a></span></p> - -<p>»Vad vill du ha, Johan? Te, mjölk, choklad?» frågade -Sigrid.</p> - -<p>»Han vill naturligtvis ha choklad», avgjorde Eva.</p> - -<p>Johan kastade en tacksamhetens blick på Eva.</p> - -<p>»Ja, vad var det jag sa’?» Eva gick stolt ut.</p> - -<p>Sigrid packade på Johans begäran upp resten av -innehållet i kappsäcken. Där funnos diverse underbara -ting, som fordrade den allra största omsorg. Där funnos -en ny metrev och ett förstoringsglas och en färglåda, -två oformerade blyertspennor, en blank jubileumstvåkrona, -en mekanisk korkskruv i trähylsa, många små -påsar med olika innehåll, som för tillfället icke avslöjades, -en strut hopklibbade karameller och till sist en svart -liten kula, som såg ut som beck och rullade ut ur papperet, -när Sigrid tog upp det ur kappsäcken.</p> - -<p>»Vad är det?» frågade Sigrid. Små pojkar voro märkvärdiga -varelser. Aldrig skulle det fallit en flicka in att -dra med sig sådana saker.</p> - -<p>»Det är smällkaruscha!» sade Johan. »Åh, ge mig -den är tant snäll!»</p> - -<p>Han fick kulan och lyckades för den förvånade Sigrid -visa sin färdighet i att smälla.</p> - -<p>»Jo, jag tackar!» sade hon.</p> - -<p>Eva kom med chokladen. Den var rykande varm, -och Sigrid måste blåsa på den länge och väl, innan den -försvann i Johan. Sedan dröjde det icke länge, förrän -han somnade som han låg med den ena armen ovanpå -täcket. Sigrid lyfte den försiktigt och stoppade ned -den. Han kunde ligga och förkyla sig.</p> - -<p>Eva skrattade i mjugg. Förkyla sig såsom där hade -eldats i rummet! Nej, se det var då stört omöjligt.</p> - -<p>Det tisslades och tasslades länge där inne. Ingen av -dem ville först gå. Ibland ställde de sig att se på den -sovande.</p> - -<p>»Vad det känns gott att ha en karl i huset igen», viskade<span class="pagenum"><a name="Sid_201" id="Sid_201">[201]</a></span> -Eva. Sigrid måste dra på mun. Hon vinkade på -Eva och fick henne med sig ut i andra rummet.</p> - -<p>»Det är bäst jag ligger här i natt», sade Sigrid. »Du -kan bädda på soffan.»</p> - -<p>Det ville icke Eva höra talas om. Fröken skulle gå -upp och lägga sig som vanligt i tornkammaren. Eva -skulle lägga sig på soffan. Hon var van att vaka och -hon hörde det minsta knyst, om han vaknade. Sigrid -måste ta maktspråk till hjälp. Hon ville ligga på soffan. -Det vore förfärligt, om gossen vaknade mitt i natten och -fann sig ensam. Dörren kunde stå öppen in till honom. -Åtminstone på glänt.</p> - -<p>I den ädla kampen om att vaka över honom segrade -Sigrid. Hon tog sina räkenskapsböcker och satte sig i -rummet utanför Johans, sedan de släckt lampan inne hos -honom. Eva bäddade på soffan åt fröken och sade -godnatt.</p> - -<p>Sigrid försökte arbeta. Böckerna hade under de sista -dagarnas uppståndelse fått ligga efter. Det dög icke. -Farbror Gustaf hade ständigt inpräntat hos henne, att -ingen människa kan sköta en gård utan att sköta böckerna -först och främst. Alltså måste hon.</p> - -<p>Det var fullständigt tyst i det stora huset. Icke ett -ljud trängde in till henne, där hon satt nedböjd över -arbetet och förde in siffror. Lampan på bordet framför -henne sprakade till då och då. Hon hörde det icke. Hon -skrev. Så småningom avstannade handens rörelse och -hon lutade sig tillbaka mot stolsryggen.</p> - -<p>En känsla av obestämbar lycka fyllde henne. Hon -såg drömmande på lampskärmens broderade mönster. -Där var skära rosor och gröna blad runt hela skärmen, -och pärlfransen darrade sakta, nästan omärkligt.</p> - -<p>Så långt hade hon således hunnit på den långa vägen -mot det obestämda målet. Nu låg han därinne och sov -i sin faders säng, han, som en gång skulle bli herre på<span class="pagenum"><a name="Sid_202" id="Sid_202">[202]</a></span> -Bjurnäs, om hon bara fick leva och kunde sköta gården. -Oroliga tider var det både ute i världen och hemma. -Ingen visste vart stormen drev människorna och nationerna. -Vad som än skulle hända, nog skulle hon hålla -fast vid Johan. Här skulle han växa sig stor och bli -man och tillträda den rätt, som dumma former och -olyckor hade velat förvägra honom. Bara hon fick -leva, leva! Hon, som så många gånger önskat, att hon -kunde få dö, satt och längtade och bad, att hon skulle -få leva. Så underligt! Vad var det då, som gav livet -innehåll, mening? Bestod livets konst i att aldrig förtvivla, -aldrig ge tappt, alltid tro, att det bästa, det goda -skall segra till sist?</p> - -<p>Jag miste Erik, tänkte hon, men jag har vunnit en -annan. Han, som ligger och sover därinne och som -förutan mig aldrig kommit hit. Var icke stolt! Yvs -icke! viskade en röst till henne. Du vet icke ännu, -om ...</p> - -<p>Hon spratt till. Hon blev plötsligt rädd! Var det -tystnaden, som skrämde henne? Stodo flera olyckor på -lur därute i mörkret i vinterkvällens snö, stodo och väntade -på att slippa in?</p> - -<p>Hon gick bort till fönstret och såg ut. Där var icke -så mörkt utanför som hon trott. Hon urskiljde tydligt -flygelbyggnaderna. Inne hos rättarns brann ljus. Det -lyste vänligt och gult. Hon var icke ensam. Det fanns -människor omkring. Överallt i världen fanns det människor. -Många av dem kanske stodo som hon med pannan -mot den kalla fönsterrutan och stirrade efter ett -vänligt ljus. Varför voro människorna så hårda mot -varandra?</p> - -<p>Hon skakade sakta sitt huvud. Hon gick bort till -dörren och lyssnade för att höra om Johan sov. När -hon lyssnade riktigt intensivt, kunde hon höra hans små -pustningar. Han sov gott. Han var trött, stackare.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_203" id="Sid_203">[203]</a></span></p> - -<p>Hon satte sig vid bordet och återtog räkenskapsarbetet. -Hon log åt siffrorna. Det var icke längre svårt -att arbeta. Hon hade någon att arbeta för — en bror -— en liten bror — — —.</p> - -<p>De första dagarna blevo ansträngande. Johan måste -se allt. Han var outtröttlig i att fråga. Det hjälpte icke, -att hon sade, att han nu först måste tänka på att vila -sig och bli riktigt frisk, innan han tänkte på att rusa -omkring på det där viset. Hon kunde icke stå emot -hans böner och den bedjande blicken.</p> - -<p>»Men tant, jag är så frisk, så!»</p> - -<p>Sigrid tyckte långt ifrån detsamma. Han var liten -för sin ålder. Magnussons pojke, som var ungefär -jämngammal med Johan, var nästan ett huvud längre, -det såg Sigrid, när hon var nere i stallet med Johan för -att låta honom bekanta sig med kusken och hästarna -närmare. Mager var han också. Eva fick order att -hälla i Johan så mycket mjölk han kunde få i sig. Fet -grädde fick han även så ofta han ville. Johan grimaserade -men lydde och tog emot. Inte smakade det vidare -gott, men när de nu ville ... Han skulle vara karl!</p> - -<p>Efter en vecka var Johan fullt hemma på gården. Han -kände till alla skrymslena i ladugården och tordes klappa -tjuren. Statarbarnen hade han ingått kamratskap med, -och där åktes kälke i samlag utför backen ned mot sjön. -Med trädgårdsmästaren var han redan intim och fick -förtroendeuppdraget att bära de dagliga blommorna till -fröken. Han vann allas hjärtan. Det var något så -gott i hans blick, och hans handslag var trofast. En -gång — det var endast några dagar efter det han kommit -till Bjurnäs — kom han in med näsblod. Han hade -haft en kalabalik med en av statarpojkarna angående -kälkbacksåkningen. I övrigt gick det bra för Johan att -bli omplanterad från Gränna till Bjurnäs. Acklimatiseringen -gick häpnadsväckande fort. Han var icke ett<span class="pagenum"><a name="Sid_204" id="Sid_204">[204]</a></span> -dugg rädd för Freja och icke för rustningarna i hallen, -som han de första kvällarna tyckte att de sågo så spöklika -ut i sina nischer. Han var nere och tittade på när -ladugårdskarlen drog fram kalvarna och kom upp i köket -och berättade det naturalistiska förloppet. Det var något -svekfritt och öppet hos honom, som gjorde Sigrid innerligt -glad. En och annan gång kunde han plötsligt bli -tyst och allvarsam. Sigrid förstod, att han tänkte på -Gränna, och fördubblade sina omsorger.</p> - -<p>En dag blev det bestämt, att de skulle åka över till -Alby. Gustaf Boström hade flera gånger telegraferat -och frågat, varför Sigrid var så osynlig. Sigrid hade -urskuldat sig med att hon hade en släkting på besök hos -sig. Hon fick order att ta pojken med sig.</p> - -<p>»Han kan alltid leka med Greta, så kan vi gamla leka -med varann», sade Gustaf Boström i telefon och skrattade.</p> - -<p>Sigrid var icke glad åt besöket på Alby. Hon var -rädd för farbror Gustafs frispråkighet, och det kunde -bli svårt att förklara släktskapen med Johan om farbror -Gustaf började fråga ut i detalj. Han hade stundom -en obehaglig vana att vilja ha reda på allting, en egenskap, -som var utmärkt fördelaktig, när det gällde affärerna -på Bjurnäs men som kunde bli farlig, när det kom -in på genealogien. Hur det än var, måste obehaget -överstås, eftersom Johans besök på Bjurnäs skulle bli -mycket långvarigt.</p> - -<p>»Nu skall du icke bli rädd för patron Boström», sade -Sigrid till Johan, när de åkte upp till Alby i släden. -»Han är stor och grov och har stora, röda mustascher -och mycket litet hår samt kan dundra till som åskan -ibland, men han har ett hjärta av guld. Lilla Greta är -förfärligt söt. Henne blir du god vän med genast.»</p> - -<p>»Det var en kavat, liten herre», sade patron Boström, -när Johan slog honom i hand. Johan var klädd i sin fina,<span class="pagenum"><a name="Sid_205" id="Sid_205">[205]</a></span> -svarta kostym med långbyxorna och kände sin värdighet. -»Dig tycker jag om!» utropade patron Boström och -svingade honom högt i tak på sina starka armar. När -Johan kom ned till golvet igen, upptäckte han en flicka, -som verkligen var bra söt. Hon hade genast rusat Sigrid -i famnen och vände sig om lagom för att se Johan -komma ned från himmelsfärden.</p> - -<p>»Det är Greta, min dotter», sade patron Boström och -skjutsade i väg Johan mot henne. »Seså, Greta, var nu -inte dum!» uppmanade han dottern, när denna sökte betäckning -hos Sigrid.</p> - -<p>»Du brukar aldrig vara blyg», sade Sigrid och förrådde -Greta genom att vända henne om mot Johan.</p> - -<p>De båda ungdomarna togo varandra skyggt i hand. -Det hade gått mycket bättre, om de andra icke varit -närvarande. Nu stodo de bara och tittade på varandra -och på varandras kläder. Sedan drog sig var och en -till sitt naturliga skydd. Det gick icke.</p> - -<p>»Nej, hör nu ungar, nu får ni verkligen hålla varandra -sällskap», kommenderade patron Boström. »Tant -Sigrid och jag kan få prata utan er. Marsch in i barnkammaren -med er! Greta kan visa unge herrn — vad -heter han? — Johan, jaså Johan — visa Johan dina -dockor och andra saker ...»</p> - -<p>»Det är ingenting för gossar», opponerade Greta.</p> - -<p>»Prat!» sade patron Boström, »jag ...»</p> - -<p>Mer hann Gustaf Boström icke säga.</p> - -<p>»Jag tycker mycket om dockor», försäkrade Johan -ivrigt. Efter denna nobla förklaring togo barnen varann -i hand och gingo tysta ut.</p> - -<p>»Nej, har du sett på maken!» utbrast Gustaf Boström -och såg häpen på Sigrid. »Vad kom det åt Greta? Hon -fick visst tunghäfta.»</p> - -<p>Han följde efter dem och såg hur barnen marscherade -bredvid varann hand i hand hela filen av rum igenom.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_206" id="Sid_206">[206]</a></span></p> - -<p>»Ni skall strax få kaffe med kakor!» ropade han efter -dem. De vände sig icke ens om. Det är förfärligt -roligt att gå hand i hand, mycket roligare än kaffe med -kakor.</p> - -<p>Sigrid hade kommit fram till honom och stod och såg -efter barnen, tills de veko av in i barnkammaren.</p> - -<p>»Kärlek vid första ögonkastet», skämtade patron Boström. -Han bjöd Sigrid taga plats och så började korsförhöret.</p> - -<p>»Jaså, det var därför du talade något med mig om -fosterson för en tid sedan!» begynte han. »Jag trodde det -var en ettåring du tänkte ta. Den här är väl tolv år -högst.»</p> - -<p>»Fjorton», rättade Sigrid, »fast han icke är stor.»</p> - -<p>»Det gör ingenting. Det händer ofta med barn. De -står liksom i knut och så plötsligt ränner de i väg på -höjden. Det är på pappas sida, förstås?»</p> - -<p>Sigrid hade svårt att följa med vad han frågade om.</p> - -<p>»Ja, för han är då icke ett dugg lik salig Matilda, -mor din.»</p> - -<p>»Nej! Det är på pappas sida», svarade Sigrid. Hon -försökte låta bli att rodna, men var icke säker på att -det lyckades. Hon var glad åt att patron Boströms husa -kom med kaffet och drog patrons uppmärksamhet till -sig. »Det är bäst att låta ungarna få sitt i barnkammaren, -Hilda», sade patron, sedan hon serverat.</p> - -<p>När husan gått med kaffebrickan, återtog Gustaf Boström -förhöret, men då hade Sigrid hunnit lugna sig.</p> - -<p>»Jaså, det är på pappas. Ja, det kunde jag tro. Han -har alldeles Bjurcronornas näsa och ögon. Är det släkt -på långt håll? Doppa, barn! Du vet, att du är som -hemma här. Hilda är duktig det vet du också i att -baka.»</p> - -<p>Han trugade henne med sockerkaka.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_207" id="Sid_207">[207]</a></span></p> - -<p>»Vad var det du sade?» frågade han. »Är det avlägsen -släkt?»</p> - -<p>»Mycket», svarade Sigrid. Hon hade svårt att få ned -sockerkakan. Hon var mycket obehaglig till mods och -önskade att hon aldrig farit över till Alby.</p> - -<p>»Det kan jag tro. Per sade alltid åt mig, att när din -farbror Johan dog så var det slut med hans släkt. Men -den här pojken kände han kanske icke till. Det finns -sådana där släktingar, som dyker upp vid arvsskiftena -och som man aldrig hört talas om. Apropå det, hur fick -du fatt på honom? Skrev de till dig eller ... akta dig!»</p> - -<p>Sigrid höll på att slå omkull kaffekoppen, när hon -satte den ifrån sig.</p> - -<p>»Nej, det var jag, som skrev», sade hon.</p> - -<p>»Ja, men hur fick du reda på honom? Du är så hemlighetsfull, -Sigrid.»</p> - -<p>Det var skämtsamt sagt utan ringaste avsikt att anspela -på några hemligheter. Sigrid blev blodröd i ansiktet. -Gustaf Boström missförstod rodnaden fullständigt.</p> - -<p>»Ja, kära barn, tro inte, att jag menar, att det är din -gosse. Det är fysiskt omöjligt», storskrattade han.</p> - -<p>»Nej, farbror, nu går det verkligen för långt!» Det -var så orimligt att hon själv måste skratta. Det hjälpte -på den obehagliga känslan hon haft förut.</p> - -<p>»Det är en alltför lång historia att berätta om hur -jag fick reda på Johan», sade hon. »Det blir en annan -gång.»</p> - -<p>Husan kom åter med kaffebrickan efter att ha serverat -barnen. Hon satte den ifrån sig på bordet.</p> - -<p>»Nå, vad gör de?» frågade patron. »Slåss de eller -leker de?»</p> - -<p>»De leker», svarade husan och gick.</p> - -<p>»Vad tycker farbror om Johan?» frågade Sigrid för -att slippa höra talas mer om släktproblemet.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_208" id="Sid_208">[208]</a></span></p> - -<p>»Han ser klen ut. Ge honom bra med mjölk och -gröt så blir han karl! Har han någon skolgång?»</p> - -<p>»Ja, han har gått i skola i Gränna.» Det sista ordet -halkade ut i hastigheten.</p> - -<p>»Finns det Bjurcronor i Gränna?»</p> - -<p>»Nej, han heter Hansson — Johan Hansson efter sina -fosterföräldrar.»</p> - -<p>»Var hans egna föräldrar döda då?»</p> - -<p>»Ja, för länge sedan.»</p> - -<p>»Jaså — ja — hm!» Patron Boström reste sig. »Jag -skall bara gå efter pipan», förklarade han.</p> - -<p>Misstänker han något, frågade sig Sigrid, eller är det -bara jag, som tycker det, därför jag sitter här och narras -tag på tag?</p> - -<p>»Vad har du tänkt han skall bli?» frågade patron Boström, -när han kom tillbaka med pipan tänd. »Du må -icke tro, att det räcker bara med att ta till sig fosterbarn. -Man måste sörja för deras framtid också. Det -är så många, som predikar om, att framtiden hör barnen -till. Det retar mig alltid. Det är barnen, som skall -höra framtiden till. De skall inriktas på framtiden. Och -det är ingen lätt sak. Vet du, om han har fallenhet för -något särskilt?»</p> - -<p>»Han är mycket road av trädgård. Fosterfadern var -trädgårdsmästare.»</p> - -<p>»Det är ett yrke, som kan föda sin man, om han får -utbildning. Du skulle låta honom komma till Abelin. -Han förstår saken.»</p> - -<p>»Menar farbror, att jag skulle lämna Johan ifrån mig?» -Sigrid lät riktigt förskräckt.</p> - -<p>»Inte nu, men längre fram. Du inbillar dig väl icke, -Sigrid, att pojken kan lära sig trädgårdsskötsel på -Bjurnäs?»</p> - -<p>»Han behöver icke bli trädgårdsmästare precis.»</p> - -<p>»Är han för fin kanske?» raljerade Gustaf Boström.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_209" id="Sid_209">[209]</a></span></p> - -<p>»Nu är farbror stygg», sade Sigrid.</p> - -<p>»Det är så roligt att vara det emellanåt. Sedan blir -man mycket bättre vänner efteråt!» Han illustrerade -påståendet genom att flytta sig närmare Sigrid.</p> - -<p>»Om vi skulle göra honom till lantbrukare?» föreslog -han.</p> - -<p>»Vi?» Sigrid var verkligen förvånad.</p> - -<p>»Javisst, Gustaf Boström på Alby och Sigrid Persdotter -Bjurcrona! Det är inget dåligt kompaniskap. -Det finns sakkunskap på båda hållen — numera», tillade -han. »Och gemensamma intressen.»</p> - -<p>Han flyttade sig ännu närmare henne. Sigrid, som -alltid kände sig olustig, när han började bli för farbroderlig, -makade sig undan.</p> - -<p>»Haha!» skrattade Gustaf Boström. »Du tror visst -jag tänker fria? Nej, du är icke tillräckligt rik ännu, -Sigrid. Men jag kommer en gång, var säker på det! -Jag kommer!»</p> - -<p>Det var meningen, att det skulle vara enbart lustigt. -Sigrid tyckte icke om det slags lustigheter och återförde -samtalet till det ursprungliga ämnet.</p> - -<p>»För mig får Johan gärna bli lantbrukare», sade hon. -»Huvudsumman är, att han blir en god och bra människa -och lycklig.» Det sista ordet kom dröjande. Hon -hade utan att veta hur det gick till, kommit att tänka på -Erik. Det drog en allvarssky över hennes ansikte.</p> - -<p>»Varför skulle han icke bli lycklig?» frågade patron -Boström. »Han har alla möjliga förutsättningar. Han -har utan att nätt och jämt veta av det dimpit ned på en -stor herrgård, fått en snäll tant, som naturligtvis kommer -att skämma bort honom, en hygglig farbror och en -lekkamrat. Vad kan han mer begära? Vill han bli lantbrukare -— och varför skulle han icke vilja det? — skall -farbror snart sätta fart på honom. Det han icke kan -lära på Bjurnäs, kan han få lära hos mig. När han blir<span class="pagenum"><a name="Sid_210" id="Sid_210">[210]</a></span> -sjutton, arton år skickar vi honom till Alnarp eller Ultuna -eller kanske rent av till Rösiö. Frågan är bara -hur mycket han lärt i skolan. Är han duktig i att räkna -och skriva?»</p> - -<p>»Det vet jag verkligen icke, farbror.»</p> - -<p>»Nå, det får vi alltid se. Hur har du det med huggningen -på utskogen? Fick du dit jägmästaren?»</p> - -<p>Samtalet gick in på detaljfrågor om Bjurnäs. Gustaf -Boström upphörde icke att intressera sig för gården alltjämt. -Det sammanhängde dels med hans goda hjärta -och dels med hans ärelystnad att få se Sigrid fullt lyckas -i det han rått henne till. Kvällen förflöt också under -livligt samspråk mellan dem båda angående dikning, -mjölkpriser, påläggning och andra saker, som för några -år tillbaka skulle av Sigrid åhörts med ett medlidsamt -löje över att någon kunde intressera sig för dylika ting, -när man kunde tala om sång och teater och dans. Gustaf -Boström, som för kvällen var riktigt upplagd för att -skämta med henne, kunde icke heller låta bli att reta -henne. De sutto vid kvällsbordet och åto.</p> - -<p>»Det trodde du aldrig, Sigrid», sade han, »att den tid -skulle komma, då du kunde sitta en hel kväll ensam med -farbror Gustaf och tala om lantbruk. Ni vet inte, ni -barn, att tant tänkte bli en stor sångerska en gång.»</p> - -<p>Barnen sågo på Sigrid. Greta kände, att tanten led -av skämtet.</p> - -<p>»Varför skall pappa vara stygg mot tant Sigrid? Då -kommer hon icke över hit mer.» Hon såg på Johan.</p> - -<p>»Och inte Johan heller», hämnades patron Boström. -»Vad tant Sigrid beträffar, är jag säker på att hon är -mycket lyckligare nu än om hon behövt stå och skrika -för publiken.»</p> - -<p>Patron Boström hade vissa bestämda meningar om en -del av människornas offentliga framträdande. Sång -kallades att skrika för publiken, teater att gapa på uppmålade<span class="pagenum"><a name="Sid_211" id="Sid_211">[211]</a></span> -komedianter och riksdagsarbetet att sitta och -smälla i pulpetlocken. Terminologien var enkel och kortfattad, -om och ej vidare träffande. Hans ord föranledde -heller ingenting annat än att Greta utropade:</p> - -<p>»Tant Sigrid skriker visst inte. Hon har sjungit för -mig flera gånger i trädgården, och det var riktigt -vackert.»</p> - -<p>Sigrid såg tacksamt på sin lilla försvarare. De nickade -till varandra. De hade många hemligheter tillsamman.</p> - -<p>Patron förklarade, att han visst icke trodde, att Sigrid -skrek som när man ramlar i sjön eller klämmer sig. -Hon kanske hade en mycket vacker röst. Det kunde -han icke avgöra. Han hade aldrig hört henne. Hon -ville aldrig sjunga för honom varken på Bjurnäs eller -Alby. I alla händelser kunde hon säkert icke sjunga så -vackert som han.</p> - -<p>»Kuckeliku!» härmade han tuppen mitt vid bordet. -Barnen jublade och ropade på mera, varvid patron tog -ett kuckeliku ännu högre. Det hördes ända ut i köket. -Husan och köksan sågo på varandra. Hade patron blivit -tokig! Mitt vid bordet! Det hade då aldrig hänt -förr, att patron galit vid bordet.</p> - -<p>Efter bordet tiggde Greta, att tant Sigrid skulle sjunga.</p> - -<p>»Ja, när ni kommer över till oss», lovade hon.</p> - -<p>»Nej, nu — nu — nu!» envisades Greta. Sigrid -slapp icke. Hon måste bort till flygeln i salongen. Den -var ostämd.</p> - -<p>»Jag kan icke — jag har inga noter», försäkrade -Sigrid.</p> - -<p>»Du hade inga noter i trädgården», påpekade det lilla -logiska fruntimret. »Åh, snälla, snälla tant, nog kan du, -om du vill! Den där om ... till dig jag återvänder. -Var var det? Eller också den andra ... om den lilla<span class="pagenum"><a name="Sid_212" id="Sid_212">[212]</a></span> -vännen. Åh, snälla tant?» Hon sträckte sig på tå för -att kyssa sig till ett ja.</p> - -<p>Till slut sjöng Sigrid »Värmlandsvisan» och »Fjorton -år» och »Som stjärnan uppe på himmelen den blå». Hon -hade en klar, hög sopran och sjöng med känsla och smak. -I synnerhet den sista folkvisan.</p> - -<p>»Nej, nu får du inte sjunga så’nt där mer», utbröt -patron Boström. »Du narrar mig att sitta här och lipa -så gammal jag är. Sverige är ändå Sverige. Kan du -inga gladare?»</p> - -<p>Barnen, som sutto tysta bredvid varandra, sade ingenting. -De njöto för mycket för att kunna säga något.</p> - -<p>Sigrid sjöng »Å jänta å ja». Patron Boström tog barnen -med sig ut på golvet och hoppade omkring i ej alldeles -oklanderlig takt. Sigrid tyckte själv, att flygeln -våndades under hennes fingrar, men när de andra hade -roligt, så ... Det var ett skrik och ett jubel. Det var -rent av obegripligt, att två barn och en gammal, skallig -farbror med röda mustascher kunde föra ett sådant liv. -Patron stampade och klampade i golvet så hela huset -gungade och barnen illskreko av förtjusning.</p> - -<p>Men så frågade sig också både köksan och husan: -»Hur skall det här sluta?»</p> - -<p>När Sigrid och Johan foro hem till Bjurnäs sent om -kvällen, dröjde det icke länge förrän Johan somnade, -trots alla försäkringar att så roligt hade han aldrig haft. -Sigrid slog armen om honom och lät honom luta huvudet -mot sig.</p> - -<p>Hästarna travade gott undan som alltid, när det gällde -hemvägen. Hovarna krasade de frusna vattenpussarna, -och över gärdena brunno milda stjärnor.</p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_213" id="Sid_213">[213]</a></span></p> - -<h2>IX.</h2> - -<p>Johan tycktes föra lycka med sig till Bjurnäs. De -följande åren blevo goda for gården, och Sigrid häpnade -över hur lätt allting gick. Ständigt hade hon gott om -pengar. Där kommo uppköpare från alla håll och ville -handla till sig hästar och kor och smör och ost och vad -gården hade att bjuda på. För skog och timmer fick -hon enorma priser. Det var krigets dyningar, som kastade -upp guld på den avlägsna stranden.</p> - -<p>Hon behövde icke längre rädas för dagarna, när räntorna -på inteckningarna skulle betalas. Hon skrev stolt -ut sina checker på banken, där hennes konto blev allt -fetare. Kommissioner och ransoneringar och deklarationer -tillskyndade henne visserligen bekymmer, men -blevo de för svåra lastade hon av dem på farbror Gustaf -med en bön om hjälp.</p> - -<p>Något latmansliv blev det därför icke för henne. Lika -tidigt som förr var hon uppe, sommar och vinter, ordnade -och ställde med arbetet på gården. Rättare Gustafsson -förklarade högt och tydligt, att nu kunde han gärna -packa sig i väg när som helst, för nu var fröken så -slängd i att sköta rulljansen på gården att det icke behövdes -någon rättare. Sigrid måste be honom stanna kvar.</p> - -<p>Johan hade snart repat sig från hostan och fått frisk -hy. Han hade också som farbror Gustaf sagt till Sigrid -börjat ränna i väg på höjden. Det gav något svagt -och gängligt åt honom, men när pojkarna på gården -i förtroliga ögonblick titulerade honom laddstake för att<span class="pagenum"><a name="Sid_214" id="Sid_214">[214]</a></span> -skoja med honom, tog han dem snart ur villfarelsen, att -han var klen. På sommaren var han med ute på fälten -och arbetade som en hel karl efter vad rättaren försäkrade. -Han hade lärt sig köra och rida. På vintrarna -läste Sigrid med honom så gott hon kunde. Fyra hela -månader på högvintern red han var dag över till Alby -för att samman med Greta få del av den lärdom, som en -guvernant för Greta sökte sprida. Han hade blivit en -stor favorit på Alby både hos Greta och farbror Gustaf. -Sigrid fann ibland, att han dröjde borta bra länge på -lektionerna. Det hände ofta, att de övertalade honom -att stanna kvar till middagen. I ungdomligt oförstånd -tänkte Johan icke så mycket på att tant Sigrid fick sitta -hemma ensam. Farbror Gustaf hade alltid så mycket -att berätta om kriget, något som aldrig talades om -hemma på Bjurnäs. Johan tyckte, att det var roligt att -hjälpa farbror Gustaf att flytta på knappnålarna med de -olikfärgade huvudena. Tyvärr hade de icke haft några -att flytta de sista månaderna. Det stod stilla därute i -världen.</p> - -<p>Greta var också en svår fresterska för Johan. Det var -omöjligt för honom att säga nej, när hon lutade sitt burriga -huvud mot hans och bad honom stanna bara en -stund — en liten stund.</p> - -<p>Sigrid beklagade sig icke. Hon hade alltid mycket att -göra på gården. Om icke annat så drog bokföringen -en rundlig tid.</p> - -<p>En middag telefonerade Greta och bad, att Johan skulle -få stanna. Det var en kulen vinterdag framme i mars. -Sigrid hade satt sig i biblioteket för att arbeta med böckerna. -Eva hade nyss lagt posten på bordet, då telefonbudet -kom. Efter en del invändningar gav Sigrid vika -för Gretas enträgna böner. Hon var icke glad åt att -Johan dröjde tills det blev mörkt. Hon var rädd för -lönnhalkan på vägarna under snön, och Freja kunde<span class="pagenum"><a name="Sid_215" id="Sid_215">[215]</a></span> -ibland vara bra snubbelfotad. Greta måste lova, att -Johan skulle vara hemma senast klockan fem.</p> - -<p>Sigrid förstod icke vad det var med henne själv. -Alltsedan Johan red bort, hade hon haft en besynnerlig -oro i sig. Hon gjorde sig allehanda dumma föreställningar -och tänkte oupphörligt på Magnussons yttrande -en gång, att det var bra märkvärdigt med Bjurcronorna, -som lämnade Bjurnäs levande glada och kommo hemåkande -döda.</p> - -<p>När hon kom in i biblioteket igen och såg posten på -bordet, skakade hon av sig oron. Det var naturligtvis -bara dumheter alltsamman. Varför skulle det hända -Johan något? Han var redan säker på hästryggen. Hon -tände lampan lugnare.</p> - -<p>Hon satte sig att öppna posten. Det var en del affärsbrev. -Bland andra var det ett anbud från en egendomsagentur -om att förmedla försäljning av Bjurnäs. Man -var säker på att i dessa tider kunna sälja Bjurnäs för -en och en halv miljon kronor. Det var allmän efterfrågan -på lantegendomar, i synnerhet herrgårdar, och -det fanns massor av spekulanter. Kriget hade ...</p> - -<p>Sigrid iddes icke fortsätta. Hon kastade brevet i papperskorgen. -Nej, icke ens för två miljoner!</p> - -<p>Bland breven fanns ett grått kuvert. Rent instinktivt -hade hon skjutit det åt sidan. Det såg på något vis -obehagligt ut. Adressen var otympligt skriven och Bjurcrona -stavat med k. Till slut tog Sigrid och bröt det. -Ett tidningsurklipp föll ur och ned på golvet.</p> - -<p>Brevet var från fru Söderblom och underrättade helt -kort, att efter som hon trodde, att det möjligen ännu -kunde intressera fröken Bjurcrona så sände hon härmed -ett urklipp ur Dagens Nyheter. Fröken hade kanske inga -Stockholmstidningar — hjärtligaste hälsningar — etc.</p> - -<p>Sigrid såg sig om efter urklippet. Det fanns inget i<span class="pagenum"><a name="Sid_216" id="Sid_216">[216]</a></span> -kuvertet. Jaså, där låg det på golvet! Hon böjde sig -ned och tog upp det. Det var tryckt med fin stil och -sammanträngt.</p> - -<div class="blockquote"> - -<p>Doktor Erik Lindstål, som för en tid sedan lämnade Sverige -för att studera sårskador ur kirurgisk synpunkt, har -enligt hit till utrikesdepartementet ingånget meddelande från -svenska ministern i Paris dödats under tjänstgöring vid ett -av fältlasaretten. Närmare underrättelser saknas.</p> - -<p>Doktor Lindstål var en av våra mest framstående yngre -kirurger och förespåddes en lysande framtid. Efter vad det -försäkrats oss från hans kamrater, bland vilka han var mycket -avhållen, efterlämnar doktor Lindstål inga som helst släktingar. -Han dog ogift.</p> - -</div> - -<p>Hon förstod knappt vad hon läste, förstod endast, att -något förfärligt hänt — att Erik var borta. Hon sjönk -i hop över brevet och brast i gråt.</p> - -<p>Länge satt hon så utan att se och höra. Hon hade -borrat huvudet ned mellan armarna. Djupt ned i mörkret, -i natten ville hon, där inget ljus fanns, där ingen -såg henne och där hon själv intet såg. Bara bort från -allting, från människorna och världen, sjunka i det bottenlösa, -försvinna, förintas. Hela hennes kropp skakade.</p> - -<p>»Åh, Erik! Erik!»</p> - -<p>Hon såg sig omkring förskräckt och sprang upp. Någon -hade ropat, skrikit. Det lät knappast mänskligt. Det -var snarare ett djur, som skrikit i dödssmärta. Vad var -det? Var det Freja, som rullade sig i snön därutanför -fönstren — eller var det Johan, som ...</p> - -<p>Var var hon? Vad var det, som hänt? Nyss hade -hon suttit vid böckerna. Det hade kommit telefon från -Greta, att Johan skulle stanna på Alby — — hon hade -kommit in och läst breven — någon hade bjudit en och -en halv miljon — och så ...</p> - -<p>Hon tog sig mot hjärtat ... Där låg det grå kuvertet -— där urklippet. Det var hon själv, som skrikit, vilt<span class="pagenum"><a name="Sid_217" id="Sid_217">[217]</a></span> -som ett sårat djur. Det svindlade för henne. Jag faller, -tänkte hon. Hon föll icke, men hennes hand grep krampaktigt -efter stolskarmen och hon slöt ögonen.</p> - -<p>»Åh, Erik, Erik!» hörde hon på nytt, men nu var -skriket mycket långt borta. Det lät nästan som en viskning -från en döende, från någon som svann och blev -borta i djupet.</p> - -<p>Mycket långsamt öppnade Sigrid ögonlocken. Det -vilade en blytyngd över dem, och det var besvärligt att -få upp dem.</p> - -<p>Hon såg ett bord, en lampa, brev och där ... Hon -böjde sig sakta framåt bordet tills hon kunde skönja -skriften. Vänstra handen stödde hon mot bordet, men -den högra höll ännu fast i stolskarmen. Mycket långsamt -läste hon urklippet. Det var också besvärligt. Det var -något, som tog emot inne i hjärnan. Den vägrade, den -ville icke fungera. Hon tvingade den. Hon nästan -stavade sig igenom notisen ord för ord. När hon kom -till slut upprepade hon sakta för sig själv, helt sakta — -han dog ogift.</p> - -<p>Hennes blick släppte urklippet. Den sökte sig upp -till lampan och stannade där. Det var ett underligt -mönster av skära rosor och gröna blad runt hela skärmen, -och pärlfransen darrade sakta, nästan omärkligt. -Hon hade bestämt sett det någon gång förut, men var? -Varför stod den lampan inne i biblioteket? Åh, nu -mindes hon. Det var den gången Johan kom och hon -satt och vakade över honom första natten.</p> - -<p>Hennes hand lämnade bordet. Hon strök sig över -pannan. Allting var så länge, länge sedan. Hon rätade -ut sin böjda figur och vände sig mot fönstret. Det var -redan skumt ute. Icke dag och icke natt utan detta -obestämda och aningsfulla, som tynger och som ändå -drar och lockar. Hon tog de få stegen till fönstret, lade<span class="pagenum"><a name="Sid_218" id="Sid_218">[218]</a></span> -handen mot rutan, lutade huvudet mot handen och stirrade -ut.</p> - -<p>Alltså hade det kommit till sist. Erik var död. Var -det förklaringen till oron hon burit hela dagen? Fanns -det något mystiskt samband mellan tingen eller vad var -det? Ack, Erik var säkert död för längesedan. Icke -kunde fru Söderbloms brev förutskicka oro. Det drog -lång tid från Paris och till Stockholm. Märkvärdigt av -fru Söderblom att skicka urklippet. Erik hade icke varit -förlovad med Sigrid. Ingen kunde veta, att de höllo -av varandra. Ingen. De hade varit mycket tillsammans -i Stockholm, men de hade inga ringar. Åh, den gamla -fru Söderblom var klokare än Sigrid trodde. Hon hade -nog förstått. Kanske alla på pensionatet förstått vad -som fanns mellan Erik och henne?</p> - -<p>Det verkade befriande på Sigrid att draga in andra -människor i tankevärlden. Det avledde från hennes -hjärta och hjärna en del strömmar. Hon lämnade fönstret -och började gå upp och ned i biblioteket. Hon var -ännu full av kval. Det lindrade att gå. Det lisade -smärtorna, självförebråelserna.</p> - -<p>Det var icke hon, som drivit honom i döden! Det var -många år sedan de skilts åt. Även om han hade sagt, -att han skulle taga skada till sin själ — åh, hur hon -mindes de orden! — kunde det icke vara möjligt, att han -för hennes skull sökt döden. Nej, nej!</p> - -<p>Hon stannade vid bordet och läste urklippet på nytt. -Nej, där stod det tydligt, att han rest ut för att studera. -Han hade icke sökt döden. Det var döden, som sökt -honom och funnit honom.</p> - -<p>Närmare underrättelser saknas ... Vad menas med -det? Hade man icke funnit honom? Hade han som så -många andra blivit sprängd i luften eller begravd under -instörtande jordmassor, allt detta som farbror Gustaf så -ofta talade om. Kriget! Kriget hade gjort henne rik,<span class="pagenum"><a name="Sid_219" id="Sid_219">[219]</a></span> -hade lyft Bjurnäs ur förfallet, hade betalt hennes inteckningar, -hade sänt egendomsagenterna på henne ... -En och en halv miljon! Och hon hade förlorat honom. -Vilken ironi, vilken blodig ironi!</p> - -<p>Åter stannade hon vid fönstret.</p> - -<p>Hade det varit bättre om hon fått behålla honom? -Hade han icke också då rest ut för att studera sårskador -från kirurgisk synpunkt? Han älskade sitt arbete, -sin vetenskap. Säkert hade han det. Likaväl kunde han -då följt med fältlasarettet och dödats. Allt hade varit -detsamma. Allt. Nej! Då hade hon fått älska, leva, -fått kyssa och smeka honom förut många, många gånger. -Nej, det hade icke varit detsamma! Kanske han också -aldrig farit från henne. Hon skulle hållit honom kvar -med sin kärlek, sina omfamningar, sina kyssar. Ja, hon -skulle bett honom på sina knän att icke resa från henne. -Men nu? Vem hade nu bett honom? Vem hade hållit -kvar honom? Ingen. Han hade tagit skada till sin själ. -Det var därför han rest ut för att studera som det hette. -Det var honom likgiltigt, om han dog eller levde, det var -hela sanningen. Hur skulle andra människor kunna -veta vad han menade med att studera sårskador?</p> - -<p>Det var hon, som drivit honom dit ut efter många år. -Varför hade hon kränkt honom så djupt? Varför hade -hon icke uppenbarat hemligheten för honom? Hemligheten -med Johan. Faderns löfte? Var det heligare än -hennes kärlek, hans själ? Litet hade hon förstått av -kärleken. Nu först förstod hon den. Nu, när Erik var -borta. Ja, hon skulle hellre sett, att han gift sig, blivit -lycklig med en annan. Blott icke detta — dö — dö. -Hon tryckte sin brännheta panna mot rutan.</p> - -<p>Varför kunde icke människorna säga varandra sanningen? -Varför hade icke pappa gått in till mamma och -bekänt sin skuld, sin synd? Varför skulle hon offras -för andras synder, för att andra icke talade sanningen?</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_220" id="Sid_220">[220]</a></span></p> - -<p>Hon frågade ut i den mörknande dagen. Det kom -inget svar.</p> - -<p>För Johans skull kanske? Hade det icke varit bättre -för dem alla, om pappa sagt sanningen öppet och ärligt? -Då hade allt varit annorlunda. Icke hade mamma dött -för det.</p> - -<p>Jag lever ju, jag, som förlorat allt, min kärlek, min -älskade. Var är han? Var ligger han? Ligger han -jordad därute i främmande land?</p> - -<p>Hon måste åter bort till urklippet och läsa det — — -efterlämnar inga släktingar. Nej, hur skulle han kunna -ha släktingar, han, som likt Johan var oäkta! Där var -felet, synden! Vad människorna voro eländigt fega! -Aldrig stå ansvaret.</p> - -<p>Vad Johan dröjde! Det kunde icke ha hänt honom -något?</p> - -<p>Hon log bittert. Varför icke också det? Så hade -hon ingenting mer på jorden. Så vore hon fri att göra -vad hon ville. Vad ville hon?</p> - -<p>Hon skakade på huvudet och återtog sin ensamma -vandring upp och ned på golvet.</p> - -<p>Hon hade gått länge malande på samma återkommande -tankar och frågor, då hon hörde steg utanför i hallen. -Dörren rycktes upp och Johan störtade in.</p> - -<p>»Kära tant ...!» Han stannade framför henne. Han -hade tänkt omfamna henne och be henne om förlåtelse -för att han dröjt, men någonting i hennes ansikte sade -honom, att det tjänade ingenting till. Hon såg så ovanligt -allvarlig ut. Det såg nästan ut som hon gråtit. Ena -handen höll ännu en sammanknycklad näsduk.</p> - -<p>»Vad är det, tant?» Han gick långsamt fram till -henne. Hennes ögon blevo stora, djupa. Så vackra hade -han aldrig sett dem. De voro mörkblå som natthimmeln -därutanför.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_221" id="Sid_221">[221]</a></span></p> - -<p>Hon sträckte ut båda sina händer mot honom. Han -kysste dem. De omfamnade varann.</p> - -<p>»Har du haft roligt?» frågade hon. Hennes röst hade -en ton, som han icke hört förut. Det var något av en -klockas mörka klang i den.</p> - -<p>»Ja, förfärligt», sade han. Han såg mot bordet. Hon -märkte hans blick och gick bort och samlade breven.</p> - -<p>»Nå, berätta», uppmanade hon. Hon stoppade in breven -i lådan och vände ryggen mot lampan.</p> - -<p>»Är du mycket ond på mig, tant?» frågade han, där -han stod mitt emot henne och såg henne rätt in i ögonen. -»Eller är du ledsen?» tillade han, när hon icke -svarade.</p> - -<p>»Varför skulle jag vara det? Du är ung och behöver -se andra människor än mig.» Det var inget spår av -bitterhet i hennes röst. »Farbror Gustaf och Greta äro -goda människor båda två. Man skall hålla fast vid de -goda människor man har.»</p> - -<p>Han blev så glad åt hennes ord, att han började berätta -allt vad som tilldragit sig. Hon hade vänt skrivstolen -och satt med ryggen mot lampan. Johan kunde -icke se hennes ansiktsuttryck fullständigt, men det föreföll -honom som om hon ibland icke alls hörde vad han -sade.</p> - -<p>»Du bryr dig visst icke om ett dugg vad jag säger», -utbrast han.</p> - -<p>»Tycker du mycket om Greta?» frågade hon.</p> - -<p>Det var en svår fråga för Johan. Han skruvade på -sig, där han satt.</p> - -<p>»Tycker om?» upprepade han. »Jag håller förfärligt -mycket av henne, det vet du förut, tant.»</p> - -<p>Hon reste sig upp och gick bort till honom. Hon lade -handen på hans huvud och böjde det uppåt.</p> - -<p>»Lova mig en sak, Johan ... Säg mig alltid sanningen.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_222" id="Sid_222">[222]</a></span></p> - -<p>»Varför skulle jag icke göra det?» Johans röst hade -det allra frimodigaste uttryck. Hon såg länge in i hans -ögon.</p> - -<p>»Nej, varför skulle du icke?» sade hon sedan. Hon -tog handen från hans huvud och började gå fram och -tillbaka. Johan kände tydligt, att det var något mer -hon ville säga honom. Vad det var anade han dunkelt. -Det sammanhängde på något vis med breven, som hon -stoppat i lådan. Högtidligheten, som hejdat honom, när -han kom in i rummet, fanns ännu kvar trots den livliga -skildring han avgivit om besöket på Alby. Den fanns -i hennes sätt att gå, i hennes hållning, i det framåtböjda -huvudet. Den fanns också i själva rummet, i bokskåpen, -i jordgloben, i uven. Hans eget sinne blev allvarligt. -Allvaret gav tankar och frågor, som många gånger förut -tyngt honom men som han aldrig haft mod att kläda i -ord. Men nu i denna stilla högtidlighet var det som om -han aldrig förut varit henne så nära och som om hon -kunde ge svar på alla hans frågor, bara han talade. Här -i denna tystnad, i denna ensamhet, när ingen hörde dem, -när det kändes, som om endast de två voro de levande -varelser i hela den gamla gården, skulle han bestämt -kunna våga viska den största, den viktigaste av alla -frågor, den, som sysselsatt honom allt från den stund -han började tänka något om varifrån han kom, när -Hanssons icke vore hans rätta föräldrar. Förklaringarna, -som man avgivit, att han var en avlägsen släkting, tillfredsställde -honom icke längre, och Greta hade ytterligare -i dag senast ökat hans begär att få veta genom att -fråga hur gammal hans pappa var, när han dog.</p> - -<p>Tant Sigrid, som gick där fram och tillbaka med nedböjt -huvud, kunde säkert ge svar både på den frågan -och på andra. Han hade aldrig velat fråga henne. Han -hade förstått, att hon icke ville tala med honom om -detta. Varför, det förstod han däremot icke. Han hade<span class="pagenum"><a name="Sid_223" id="Sid_223">[223]</a></span> -en dunkel känsla av att det på något vis skulle vålla -henne sorg. Hon hade varit en mycket god vän till hans -pappa. Det hade han själv hört den gången Hansson -läst upp häradshövdingens brev. Kanske hon sörjde -honom för djupt att vilja tala om honom. Varför skulle -man icke kunna tala om det man sörjer? Det gjorde -alltid Greta. Hon anförtrodde honom alla sina sorger. -Tant är säkert lika god som Greta. Hon blir icke ond -på mig, om jag frågar.</p> - -<p>»Tant Sigrid», viskade han. »Tant!» upprepade han -högre.</p> - -<p>Hon stannade och såg på honom. Innan han ännu -talat ut, visste hon vad han skulle säga, så stark var -tankeöverförelsen mellan deras själar i detta ögonblick. -Stunden var kommen, uppgörelsens ouppskjutliga stund.</p> - -<p>»Ja, vad är det?» frågade hon fast hon icke behövde.</p> - -<p>»Hur var pappa?» kom det svagt från Johan. »Du -kände honom — du var mycket god vän med honom, -sade du nere i Gränna. Var han mycket gammal, när -han dog?»</p> - -<p>Sigrid stod och såg på Johan. Hon måste säga sanningen. -Förr eller senare måste den sägas. Lika gott -nu som annars. Han hade rätt att få veta den. Det -skulle icke längre finnas några hemligheter mellan dem. -Hon hade förlorat nog genom att behålla sina hemligheter.</p> - -<p>»Din pappa», upprepade hon mekaniskt ... »Nej, han -var icke gammal, när han dog. Några och femtio år.»</p> - -<p>Hon satte sig vid skrivbordet på samma sätt som förut -med ryggen mot lampan.</p> - -<p>»Kände du mamma också?» frågade Johan.</p> - -<p>»Nej, din mor kände jag icke. Jag hörde bara talas -om henne. Hon var mycket god. Din far älskade -henne högt.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_224" id="Sid_224">[224]</a></span></p> - -<p>Att icke tant kände mamma, när hon var så god vän -med pappa? tänkte Johan. Han måste veta mera.</p> - -<p>»Varför kände du icke mamma?» frågade han.</p> - -<p>Sigrid dröjde med att svara. Det är svårt att säga -sanningen.</p> - -<p>»Varför?» tog hon om. »Jo, därför, att din far var -gift med en annan, som jag kände. Din far var min far, -Johan.»</p> - -<p>Hon drog en djup, befrielsens suck. Hon reste sig -och gick bort till Johan, lade armen om hans hals och -kysste honom.</p> - -<p>»Du är min halvbror, Johan», sade hon.</p> - -<p>Därpå började hon förklara så gott hon kunde varför -det hade varit nödvändigt att förtiga saken. Hon skildrade -faderns och moderns oharmoniska äktenskap, -olyckan, när fadern störtade med Freja och bekännelsen -om Johan. Hon gjorde inget försök att försvara faderns -handlingssätt. Hon anklagade honom ej heller inför -Johan. Hon återgav försiktigt och ömt allt vad fadern -sagt om Johans mor och försökte på allt vis skona Johan.</p> - -<p>Han satt hela tiden tyst. Icke en enda gång sedan -Sigrid sagt, att han var hennes halvbror, hade han yttrat -något. Han hade besvarat hennes omfamning och -hennes kyssar, men därefter hade han suttit stilla. Det -gjorde Sigrid orolig. Hon trodde, att han fördömde -sin far.</p> - -<p>»Är du ond på pappa?» frågade hon. »Det får du -icke.»</p> - -<p>Johan log vackert.</p> - -<p>»Ond? Jag är icke ond på honom. Icke på någon. -Jag tycker bara det är sorgligt, att människorna skall -vara så hårda mot varandra. Vi skall aldrig vara hårda -mot varann.»</p> - -<p>Han böjde sig fram och kysste hennes hand. Han<span class="pagenum"><a name="Sid_225" id="Sid_225">[225]</a></span> -förstod varför han från första stund känt sig dragen till -henne, när han fick se henne stå där i trädgården i -Gränna i den fina riddräkten.</p> - -<p>»Det är bara en sak du får lova mig, Johan. Du får -aldrig för någon yppa, att han var din far. Vi får -hjälpas åt att hålla pappas minne rent.»</p> - -<p>Det ville Johan gärna.</p> - -<p>»Jag å min sida», sade Sigrid, »lovar dig, att du skall -få samma rättigheter som om du vore min riktiga bror. -Så fort jag kan, skall jag låta lagfara mitt testamente, -så att du blir min arvinge om något skulle hända. Häradshövding -Torsell, som du hört talas om och som förutom -oss är den ende, som känner till att vi har samma far, -har lovat mig att sköta om det så snart som möjligt.»</p> - -<p>»Varför talar du på det viset? Du tänker icke gå -ifrån mig?»</p> - -<p>Hans röst var så rörande hjälplös, att hon måste kyssa -honom.</p> - -<p>»Kära bror Johan, jag skall aldrig gå ifrån dig, om -du icke vill det själv.»</p> - -<p>Sedan började de tala om framtiden och hur det skulle -ordnas på Bjurnäs. Det var lätt för Johan att förstå -att utan henne och farbror Gustaf hade Bjurnäs för -längesedan måst säljas. Från den hotande ruinen hade -hon lyft den till välstånd.</p> - -<p>Johan smög sig ofta under samtalet till att titta på -Sigrid. Det syntes, att hon slitit och arbetat. Hon hade -redan rynkor kring ögonen. Han hade icke sett henne -se så gammal ut som i kväll. Han kunde icke heller -komma ifrån sitt första intryck, när han trädde in. Hon -hade bestämt gråtit, fast det icke märktes så mycket nu, -när hon beskrev hur lätt det var att lösa in den ena -inteckningen efter den andra så att man till slut om -ett år eller så endast skulle ha farbror Gustafs kvar.<span class="pagenum"><a name="Sid_226" id="Sid_226">[226]</a></span> -De behövde absolut icke mer ha några bekymmer för -gården.</p> - -<p>»Och allt detta har du gjort!» utbrast Johan.</p> - -<p>»Farbror Gustaf har gjort det mesta», undskyllde hon -sig.</p> - -<p>»Nej, det har han visst inte. Senast i dag så sade -han igen, att det är du, som räddat Bjurnäs.»</p> - -<p>»Farbror Gustaf överdriver. Det hör till hans natur. -Nej, nu måste jag arbeta, Johan. Adjö — min bror!» -Hon klappade honom på kinden. »Nu får du gå!» -Hon sköt honom mot dörren.</p> - -<p>»Erkänn, att det är du, som räddat Bjurnäs! Erkänn!» -envisades han och tog henne om livet.</p> - -<p>Hon lossade försiktigt hans armar.</p> - -<p>»Jag måste», sade hon. »Seså, gå nu! Jag behöver -vara i fred.»</p> - -<p>När hon blev ensam, kunde hon icke arbeta. Hon -satt och halvsov. Hon var hemskt trött.</p> - -<p>Det är möjligt att jag räddat Bjurnäs, tänkte hon. -Det har Johan kanske rätt i — farbror Gustaf också. -Vad jag förlorat, skall ingen av dem få veta.</p> - -<p>— — —</p> - -<p>Från den kvällen undergingo både Sigrid och Johan -en synbar förändring. Sigrid blev sluten och tyst, och -Johan gick mest för sig själv. När de voro tillsamman, -var förhållandet det allra hjärtligaste och bästa, men -båda hade sitt att tänka på. Ingen av dem märkte, att -den andre förändrat sig, men folket på gården iakttog -det. Särskilt påfallande var det med fröken. Hennes -blick kunde bli riktigt hård ibland, när hon kom ned i -stallet eller ladugården. Det började gå rykten på gården, -att fröken var visst icke nöjd med sin unge släkting. -Det hostades betydelsefullt, när man talade om -Johan. Skvallret började gå på trakten. Varifrån det<span class="pagenum"><a name="Sid_227" id="Sid_227">[227]</a></span> -kom visste ingen. Ej heller när det börjat. På sista -tiden gick det fort som löpeld i näver. Välvilliga själar -närde det med glädje. Det var alltid en förströelse, ett -avbrott i det evigt enahanda, som härskar på stora -gårdar.</p> - -<p>»Har ni hört, att de säger, att det är frökens ...? -Nej, tänk! — Ja, är det inte förskräckligt ...! Det är -det jag alltid har sagt, de är inte ett skapande grand -bättre än andra ... Ja, det syns med detsamma! Man -behöver bara se hur lika de är — samma näsa och -ögon ... Släkting, gudbevars! De är allt släkt mycket -nära, de!»</p> - -<p>Och så skrattade man och viskade vid kaffetåren.</p> - -<p>Den, som icke skrattade, när han fick höra skvallret, -var Gustaf Boström på Alby. Rättfram och bottenärlig -som han var, pinade det honom att höra, hur man försökte -svärta ned Sigrid. Det obehagligaste var, att han -hade svårt att riktigt få tag i skvallret. Det fanns i -luften, i miner, i anspelningar, men ingen vågade tala -rent ut, allraminst till patron Boström, som man visste -vara god vän med fröken Bjurcrona. Folket på Alby -hade ett alldeles säreget sätt att antyda sina misstankar. -Det hände ofta, när Sigrid och Johan voro över på Alby -tillsamman, att det blev mer än vanligt täta besök inne -i köket på Alby gård, och där mumlades och hostades -och hummades mellan gummorna, som passade på att -göra sig ett ärende in till patrons köksa om ett eller -annat, men i verkligheten kommo de för att på nära håll -försöka att få se om det var så stor likhet mellan fröken -Bjurcrona och unge herr Johan som man sade ute -på bygden och särskilt hos handelsman.</p> - -<p>I ett sådant ögonblick kom Gustaf Boström på dem. -Han hade flera gånger ringt efter viskyvatten, men -husan var ute tillfälligtvis och köksan ansåg, att det icke<span class="pagenum"><a name="Sid_228" id="Sid_228">[228]</a></span> -brådskade. Hon jämte tre av statargummorna och den -av köksan särskilt gynnade kusken på gården sutto vid -kaffetåren och voro fördjupade i betraktelser över det -sedliga förfallet på Bjurnäs. En av statargummorna, -en för övrigt hjärtegod kvinna, hade just påvisat för de -andra, att det var nog icke så lätt för mor och son att -hålla familjelikheten sinsemellan borta. Efter denna -lilla antydan om vilket område samtalet borde beröra, -blåste köksan på det på fatet upphällda kaffet och sade, -att hon för sin del hade sett detsamma, och dessutom -hade gamla Eva på Bjurnäs yttrat något för mycket -längesedan om att fröken Sigrid nog icke var så glad -att få hem Johan. Det hade köksan på Bjurnäs sagt, -och hon var ovanligt vittnesgill.</p> - -<p>Kusken, som tyckte kvinnfolket fick övertaget inom -det högre vetandets värld, fick i samma ögonblick syn -på Sigrid och Johan och Greta, som gingo nedåt parken.</p> - -<p>»Se, där är’ de», sade han för att visa sitt intresse.</p> - -<p>Alla vände sig mot det stora köksfönstret. Mycket -riktigt. Sigrid gick i mitten med Johan och Greta på -var sin sida.</p> - -<p>»Hon för sig som en prinsessa», sade den ena av statargummorna. -Hon hade aldrig sett en prinsessa men -antog, att en sådan måste gå mycket rak i ryggen. Alla -fem kaffedrickarna trängde sig samman i fönstret.</p> - -<p>»Ja, det är här, det», ironiserade köksan. »Hemma på -Bjurnäs lär hon gå så lagom rak. Där finns nog det, -som tynger. Var säker på det.»</p> - -<p>»Samvetet», föreslog en av gummorna.</p> - -<p>»Stockholmslivet är icke det bästa», filosoferade kusken -högt. Han hade icke varit i Stockholm, men en -systerdotter till honom hade kommit på avvägar uppe i -huvudstaden, varför det icke var alldeles uteslutet, att -även fröken Bjurcrona kunde råkat illa ut. Detta utsade<span class="pagenum"><a name="Sid_229" id="Sid_229">[229]</a></span> -han emellertid icke, men blev glad, när köksan -genom den sympatiska själsöverförelse, som fanns mellan -dem, tolkade hans tankar genom att utropa:</p> - -<p>»Ja, inte skulle jag vilja vara i hennes kläder!»</p> - -<p>Detta om en hög moralisk ståndpunkt vittnande utrop -fick ej tillfälle att verka förädlande på de fyra åhörarna -i fönstret, ty en grov röst hördes plötsligt ryta till:</p> - -<p>»Ni borde veta hut!»</p> - -<p>Uttrycket var väl kraftigt men lättfattligt. Alla fem -fönsterkikarna vände sig om. De ville sjunka genom -golvet. Patron Boström stod i dörren. Han var eldröd -ända till yttersta gränsen för den klart skinande skallen, -och hans röda mustascher tycktes resa sig av ilska. Det -var en förfärlig syn. Han syntes minst dubbelt så stor, -stark och lång som vanligt. Han täckte hela dörröppningen. -De fem fönsterkikarna sänkte ögonen. De voro -gripna på bar gärning. De väntade bara en ny åskskräll.</p> - -<p>Egentligen hade de icke behövt vara rädda. Patron -Boström hade icke hört mer än köksans vänliga yttrande -om att hon icke skulle vilja vara i fröken Bjurcronas -kläder, ett yttrande, som av en även rätt undermålig -advokat mycket lätt skulle kunna ha bevisats vara fullständigt -oskyldigt, eftersom det var lika mycken skillnad -mellan köksans och fröken Bjurcronas yttre som mellan -en flodhäst och ett arabiskt fullblod. Olyckan var, att -alla fem ledo av detsamma som de nyss beskyllt en annan -person för — dåligt samvete. Det såg patron Boström. -Resten gissade han sig till. Han blev ännu ilsknare, och -så kom den nya skrällen, som de väntat.</p> - -<p>»Har ni inte annat att göra än att racka ned på hederligt -folk!» skrek han.</p> - -<p>Ingen svarade. Man svarar icke åskan.</p> - -<p>»Vad är det för lögnaktigheter om fröken Bjurcrona<span class="pagenum"><a name="Sid_230" id="Sid_230">[230]</a></span> -ni sitter och slickar er om munnen med? Fram med -det!»</p> - -<p>Patron Boströms liknelse var för tillfället icke lyckad. -Alla parterna stodo, och de fem vid fönstret sågo minst -av allt ut som om de slickade sig om munnen efter mera. -Alla de fems ansikten voro högst oroliga, ängsliga och -rädda.</p> - -<p>»Har ni mist talförmågan?» hånade dem patron Boström. -»Ni har kanske pratat för mycket? Du, August» -— han vände sig till kusken — »du, som är karl, kan -väl åtminstone sjunga ut. Vad är det man säger om -fröken Bjurcrona?»</p> - -<p>Patron Boströms vädjan till kuskens karlaktighet förfelade -icke verkan. Han tittade till på medbrottslingarna, -strök sig om munnen och talade.</p> - -<p>»De säger, att Johan är hennes pojke?»</p> - -<p>»Vilka de?»</p> - -<p>»Folket på trakten», kom det skyggt.</p> - -<p>»Och ni är sådana kräk, att ni tror. Ni borde kunna -räkna åtminstone. Fröken Bjurcrona är nu trettioett -år. Det kan ni ta reda på i kyrkoboken om ni vill. -Johan är sjutton. Det gör fjorton års skillnad, begriper -ni det. Jag vet inte, att det är vanligt att föda barn -till världen, när man är fjorton år, inte ens här på trakten -bland er själva, som är så tidiga av er. Att ni skall -vara sådana genuina kräk så att ni inte kan lära er -räkna ens!»</p> - -<p>»Hur skall vi kunna veta hur gamla fröken och herr -Johan är?» frågade kusken troskyldigt. Kvinnorna -kastade en beundrande och tacksam blick på den geniale -medbrottslingen, och köksan gav honom i tankarna en -riktigt god smörgås med fint sovel på, men Gustaf Boström, -som alltid hakade sig fast vid sin första idé, när -det gällde att utreda en sak, röt med stentorsstämma -ett enda mäktigt — »ut!»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_231" id="Sid_231">[231]</a></span></p> - -<p>Alla fyra smögo sig bort. Köksan gick fram och -slamrade med kastrullocken och spisringarna.</p> - -<p>»Jag vill inte veta av några fler skvallerrep här, så -mycket hon förstår det, för då blir det ut för henne -också!» förklarade patron Boström och smällde igen -dörren.</p> - -<p>Två minuter efter ringde det våldsamt. Han hade -glömt att säga till om viskyvattnet.</p> - -<p>Sigrid förstod icke vad som gick åt farbror Gustaf -den kvällen. Han var tvär och butter och mumlade -ibland ohörbara ord för sig själv. Stundom satt han -och stirrade på henne liksom han övervägde något. -Johan märkte, trots att han var träget sysselsatt med -Greta, patron Boströms mot vanligheten ogästvänliga -väsen och frågade redan i vagnen, när de reste hem -från Alby, vad som kom åt farbror Gustaf i kväll. Hon -kunde icke ge besked utan försvarade honom med, att -han antagligen hade mycket att tänka på.</p> - -<p>Det hade också patron Boström. Han kunde icke -sova på hela natten, något som icke hänt honom på -många år. Han var även nervös, när han steg upp, och -brukade en massa fula ord, när han misslyckades i att -få stärkkragen på skjortknappen i nacken. Han hade -beställt fram hennes nåds för detta parhästar till klockan -tio, och precis på slaget höll August med skjutsen framför -Alby. Han fick vänta nära en kvart. Det var något -högst ovanligt. Men så var också patron Boström fin, -när han trädde ut på trappan. Hög hatt, grå sommaröverrock -med sidenfoder, lätt uppslagen så att man såg -den svarta redingoten. Grårandiga byxor hade han -också, blankskinnsskor och grå handskar.</p> - -<p>Vad i jestafriden nu då? tänkte August och skyldrade -med piskan. Han aktade sig för att säga något. Patron -såg icke god ut.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_232" id="Sid_232">[232]</a></span></p> - -<p>»Bjurnäs!» röt patron till, i det han steg upp. »Kvickt!» -tillade han. Det gick så det visslade efter det. Hästarna -lågo i skarp trav hela vägen ända fram till gårdsplanen -på Bjurnäs.</p> - -<p>Utan ett ord steg Boström ur och gick in. Eva kom -utfarande men mötte honom först i hallen. Hon neg. -Kors, så fin patron var.</p> - -<p>»Goddag, Eva! Är fröken hemma?»</p> - -<p>»Jo, jag skall genast säga till. Vill inte patron stiga in?»</p> - -<p>Hon hjälpte honom av med rocken och hatten och öppnade -till lilla salongen. Gustaf Boström gick fram och -ställde sig vid fönstret. Han såg ingenting, åtminstone -uppfattade han icke vad han såg. Han var paralyserad -av en enda tanke.</p> - -<p>»Nej, men är farbror här!» Det var Sigrid, som kom. -»Det var riktigt roligt!» Hon skyndade sig fram mot -honom. Hon stannade halvvägs.</p> - -<p>Patron Boström vände sig om. Han var så blek i -ansiktet han kunde bli. Det gav nästan en svagt blåaktig -anstrykning åt det. Ögonen hade han dragit ihop -som under hård smärta, och en stor del av övre delen -av pannan hade dragits ned i djupa rynkor. Han led.</p> - -<p>»Men, kära farbror, vad är det?» Hon fortsatte långsamt -fram mot honom. »Är Greta ...?»</p> - -<p>Hon hejdade sig. Nej, det måtte vara något annat, -något mycket värre än om Greta vore sjuk.</p> - -<p>Han stod bara och såg på henne, stadigt, oavvänt. -Smärtedraget kring ögonen blev allt starkare och det -ryckte kring munnen. Så kom det som en explosion.</p> - -<p>»Vill du gifta dig med mig, Sigrid?» I samma ögonblick -var det som om paralyseringen och smärtan försvunnit. -Hans ansikte sken upp. Han tog de få stegen fram mot -henne som behövdes för att gripa hennes hand. »Säg, -vill du?» Det var både bön och bävan i hans röst.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_233" id="Sid_233">[233]</a></span></p> - -<p>Hon hade låtit honom ta handen. Hon gjorde inget -försök att draga den undan. Hon hade blivit överrumplad -genom anfallets våldsamhet. Det drog en stund, -innan hon fick tid att besinna sig så mycket att hon tillgrep -det lindrigaste försvarsmedlet.</p> - -<p>»Nej, men farbror», sade hon. Det fanns icke den -ringaste ovilja i hennes sätt att säga det, men det grep -honom ändå.</p> - -<p>»Det är icke fråga om farbror längre! Jag begär icke -du skall älska en gammal, flintskallig gubbstut som mig. -Så pass mycket förnuft har jag kvar, fast det annars -är illa beställt med mig i dag.»</p> - -<p>Hans röst började redan få en muntrare klang. Det -hjälpte att tala. Han förlorade icke ens modet, när hon -drog sin hand ur hans och frågade honom, om han icke -ville sätta sig.</p> - -<p>»Du vet själv, Sigrid, hur länge det är sedan Greta bad, -att du skulle bli hennes nya mamma. Nu behöver hon -det icke mer. Johan och hon tyckas redan ha kommit -på det klara med, att de skall ha varandra och att således -den övriga delen av världen är dem likgiltig. Jag -kommer kanske snart att bli ensam. Du också, Sigrid. -Hur skulle det vara, om vi för att trösta oss i ensamheten -slog oss ihop. Att jag håller av dig, vet du sedan -gammalt. Jag vet icke själv, varför jag inte kommit -långt förut och frågat dig, om du ville bli min hustru. -Kanske var det därför jag trodde, att du skulle gifta -dig med någon annan, att du hade någon kär vän i -Stockholm. Det vet jag inte. Nu har jag sett hur åren -gått utan att du gifter dig. Jag låg och tänkte grundligt -på saken i natt, och så gjorde jag upp med mig själv -— du kan alltid försöka, Gustaf Boström — du är förstås -gammal och maläten i hjässan, men du är frisk -och stark ännu. Ja, och så är jag här och frågar dig -om du vill bli min hustru, Sigrid. Jag lovar jag skall<span class="pagenum"><a name="Sid_234" id="Sid_234">[234]</a></span> -icke bli sträng eller fordrande. Jag är karl nog att kunna -bära dig på mina händer, och det skall jag göra, det -lovar jag.»</p> - -<p>Han såg kärligt på henne. Hon var bra vacker där -hon satt med nedslagna ögon, den fina näsan och det -mörkbruna, vågiga håret. Där funnos visserligen några -små silverstrån vid tinningarna, men det gjorde henne -bara ännu vackrare. Ansiktsovalen var underbar, och -munnens amorsbåge förtjusande, fast läpparna blivit -tunna de sista åren. I hela hållningen låg också något -mjukt och kvinnligt, där hon satt och såg ned på sina -händer i skötet.</p> - -<p>Gustaf Boström lade försiktigt sin stora hand på hennes -fina. Hon såg upp på honom, och då förstod han -vad hon skulle svara. Det var ett tydligt nej i hennes -blå, melankoliska ögon.</p> - -<p>»Kära farbr...» — hon hejdade sig och fullföljde icke -ordet — »det var gränslöst gott för mig att höra de -orden, men jag kan icke — kan icke. Det är icke alls -för att jag tycker, att ... att ... vi är så olika i ålder ... -jag känner mig säkert mycket äldre än farbror ibland, -men det är för att jag icke kan och aldrig vill gifta -mig. Aldrig någonsin.»</p> - -<p>Hon rätade upp figuren och såg på honom fast. Han -hade sett det uttrycket hos henne förut och begrep, att -det tjänade ingenting till att tala om saken mer. Han -drog handen åt sig.</p> - -<p>»Ja, farbror får förlåta mig.» Hon var redan säkrare -på sig. Hon böjde sig fram mot honom och såg honom -riktigt varmt in i ögonen. »Jag håller förfärligt mycket -av farbror, men det andra — nej ...»</p> - -<p>Hon reste sig och gick några steg.</p> - -<p>»Det skulle för övrigt vara roligt att veta, varför farbror -just i dag eller rättare sagt i natt kommit på den -idén. I går kväll tänkte farbror bestämt helt annat.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_235" id="Sid_235">[235]</a></span></p> - -<p>Hon drog på munnen, när hon tänkte hur tvär och -butter han varit. Gustaf Boström, som var en av jordens -ärligaste varelser, reste sig och sade:</p> - -<p>»Det skäms jag inte för att säga. Jag ville slå ned -skvallret i trakten. Jag är trött på att höra det här -tisslet och tasslet överallt om att Johan är din son och -om Stockholmslivets dåligheter med mera, med mera. -Det är du för god till!»</p> - -<p>Gustaf Boström rätade ut sin kropp i dess fulla längd. -Han blev verkligt imponerande i sin svarta redingote, och -det kraftiga ansiktet var fyllt av förtrytelsens helighet. -Sigrid glömde i ögonblicket vad skvallret rörde sig om. -Men hon måste tacka honom. Utan ett ord sprang hon -fram till honom, omfamnade honom och kysste honom -mitt på mun.</p> - -<p>Nu var det hans tur att bli förlägen. Han klappade -henne en smula valhänt. Det var för häftiga omkastningar -för honom. Nyss hade hon förklarat, att hon -icke ville ha honom och nu ... De kvinnorna! De kvinnorna! -tänkte han.</p> - -<p>»Det var således därför», sade Sigrid och drog sig -bort från honom. »Det var därför farbror kom. Det -skall jag icke glömma. Aldrig.» Hon gick åter fram -till honom, tog hans hand och kysste den. »Tack, farbror -Gustaf», sade hon.</p> - -<p>»Ja, inte vill du, att jag skall tro på de där dumheterna. -Jag tror på dig. Och jag kan räkna.»</p> - -<p>De måste båda skratta. Därmed återfördes samtalet -till normala förhållanden. Ännu gjorde patron Boström -några svaga ansatser att förnya frieriet, men de verkade -svaga vindpustar efter den orkan, som han först åstadkommit. -Han tog dem knappt på allvar själv.</p> - -<p>»Nej, nu skall icke farbror hålla på längre», försäkrade -Sigrid. »Det lönar sig icke. Jag har en gång för -alla beslutat att icke gifta mig, och därvid blir det.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_236" id="Sid_236">[236]</a></span></p> - -<p>»Olycklig kärlek», föreslog Gustaf Boström småskrattande.</p> - -<p>»Kanske det», svarade Sigrid, men hon skrattade icke.</p> - -<p>De skildes åt som riktigt goda vänner, sedan han -skämtsamt försäkrat henne, att om hon ändrade åsikt -stode han alltid beredd att förnya sitt anbud.</p> - -<p>Han var mycket gladare, när han for därifrån än när -han kom. Inte är jag kär i henne, sade han sig, men -nog är hon tusan så stilig.</p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_237" id="Sid_237">[237]</a></span></p> - -<h2>X.</h2> - -<p>Några år gingo. Ingenting ändrades på Bjurnäs och -Alby. Man umgicks som förr helt otvunget. Varken -Sigrid eller patron Boström berörde frieriet. Det var -avfört för alltid. Däremot blevo både Johan och Greta -allt kärvänligare mot varandra.</p> - -<p>Högsta rådet, som Gustaf Boström med en modern -term kallade Sigrid och sig själv för, när det gällde -Johans och Gretas angelägenheter, hade i stor konselj -på Alby enhälligt beslutat, att de unga skulle ha varandra, -eftersom de visade oförbätterliga anlag att ständigt -hålla ihop. De promenerade, åkte, rodde och fiskade -tillsamman. Åtskilliga gånger hade både Sigrid och -patron Boström överraskat de unga, utbytande kyssar av -påtaglig förälskelse. Det fanns ingen annan utväg för -Högsta Rådet än att foga sig efter omständigheterna, och -detta gjorde de så mycket hellre som omständigheterna -i verkligheten alldeles sammanföllo med Sigrids och -patron Boströms önskningar.</p> - -<p>Efter det misslyckade frieriet hade det inträtt en ännu -förtroligare ton mellan dem, och patron Boström vidgick -öppet, att det skulle fröjda honom att få sätta foten på -skvallret och belackarna genom att gifta bort Greta med -Johan.</p> - -<p>»Sedan tiger de åtminstone!» sade patron Boström. -Han var medveten om sitt eget anseende i trakten och -var fullt säker på att ingen därefter skulle våga säga, -att Greta Boström gift sig med en oäkting.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_238" id="Sid_238">[238]</a></span></p> - -<p>»Hur vore det, om du rent av skulle ta och adoptera -honom?» föreslog han.</p> - -<p>»Vad menar farbror?» frågade Sigrid. »En» — hon -höll på att säga syster — »tant kan dock icke adoptera -en släkting?»</p> - -<p>»Det vore märkvärdigt, om inte det skulle gå, när pojkens -föräldrar är döda och du icke har några närmare -släktingar. För det har du icke. Det har du själv sagt. -Bäst, att du frågar gallblåsan Torsell om den saken. -Han känner alla irrgångarna i juridiken. Du kommer -icke att gifta dig efter vad du påstår. Varför skall du -låta namnet dö ut? Det är inget dåligt namn, och förfädren -hemma hos dig kan icke gärna rynka på näsan -åt en, som i alla fall har en eller annan droppe av samma -blod i sig. Det vore också ett sätt att få slut på skvallret. -För ingen är ändå så dum, att han tror, att du vågar -adoptera din egen son.»</p> - -<p>Sigrid lovade höra efter hos häradshövdingen vid tillfälle.</p> - -<p>Efter denna utvikning från ämnet återtog Högsta -Rådet förhandlingarna om Johan och Greta. Det slutade -med bestämmelsen, att de båda unga skulle förlovas -med varandra, ju förr desto bättre.</p> - -<p>»Jag gör dock som ett oeftergivligt villkor», sade -patron Boström, »att Johan efter förlovningen reser till -Ultuna och tar sin kurs där. Han är gammal nog. Jag -vet inget värre än att se förlovade gå och hänga över -varandra jämt. Det tar död på handlingskraften hos -dem. Alltså — när som helst kan de förlova sig — i -morgon redan, om du vill, Sigrid. Det kan ske hos dig -eller hos mig. Om Johan är duktig, och det vet jag, -att han blir för Gretas skull, lovar vi dem, att de skall få -gifta sig på hans myndighetsdag. När är han född?»</p> - -<p>»Sjunde juni 1900», svarade Sigrid.</p> - -<p>»Bra. Den sjunde juni 1921 kommer här att firas ett<span class="pagenum"><a name="Sid_239" id="Sid_239">[239]</a></span> -hejdundrande bröllop på Alby. Som hemgift förbinder -jag mig att till Johan överlämna alla mina inteckningar -i Bjurnäs. De skall icke draga in i sitt nya hem med -någon skuld på sig.»</p> - -<p>Sigrids ögon lyste till besynnerligt.</p> - -<p>»Nej», upprepade hon, »de skall icke draga in med -någon skuld på sig.»</p> - -<p>»Ja, jag menar, att sedan är gården skuldfri.»</p> - -<p>»Det menar jag också.»</p> - -<p>»Du sade det i så märkvärdig ton.» Patron Boström -såg på henne.</p> - -<p>»Gjorde jag?»</p> - -<p>»Ibland begriper jag mig icke alls på dig, Sigrid. Du -har ett sätt att tala och se på en, så att man blir helt -egendomlig till mods. Har du verkligen varit olyckligt -kär i någon?»</p> - -<p>»Det ligger utom Högsta Rådets bemyndigande att -spörja om», svarade Sigrid med ett blitt leende.</p> - -<p>»Är han död?» frågade patron Boström.</p> - -<p>»Nu skall farbror icke fråga mer, då blir jag ledsen», -sade Sigrid.</p> - -<p>»Förlåt, förlåt, kära Sigrid!» bad han och klappade -henne på axeln. »Alla har vi våra sorger att dragas -med. Somliga får en korg, andra ...»</p> - -<p>»Åh, korgen tror jag farbror tog lätt», skämtade Sigrid.</p> - -<p>»Om vi skulle lyckliggöra ungdomarna redan i kväll?» -sade patron Boström.</p> - -<p>Det hade Sigrid ingenting emot. Johan och Greta -kallades in. De hade varit på en längre ridtur samman -i skymningen och hade knappt hunnit svalka sig, när -husan framförde kallelsen till dem, där de sutto i salen -och berusade sig med varandras blickar och hallonsaft.</p> - -<p>»Patron bad, att fröken Greta och herr Johan skulle -komma upp.»</p> - -<p>De unga sågo litet misslynta ut över att ha blivit<span class="pagenum"><a name="Sid_240" id="Sid_240">[240]</a></span> -störda i berusningen men lydde. Trots trappan upp till -övre våningen var försedd med ledstång, måste Johan -hålla Greta om livet hela vägen upp. Dessutom var han -nog simpel att försena dem genom att stjäla kyss på kyss -av henne.</p> - -<p>»Du får inte», sade Greta. Men det var mycket lamt -framsagt.</p> - -<p>»Vad ni ser ut!» utropade patron Boström, när de -unga trädde in.</p> - -<p>»Vi har varit ända uppe vid Vargtorp», förklarade -Greta, som var den smidigaste diplomaten och kände, -att det låg något i luften. Hon skyndade fram till Sigrid -och sökte nödhamn, eftersom fadern såg allvarlig ut. -»Tant kan icke tro vad där är vackert», sade hon och -slog armarna om halsen på Sigrid och tryckte sin heta -kind mot hennes.</p> - -<p>»Jo, det tror jag visst», svarade Sigrid och log.</p> - -<p>Johan hade stannat mitt på golvet, beredd att möta -faran. Det blev tyst en stund.</p> - -<p>»Ni är visst mycket kära i varann, ni två?» började -Gustaf Boström. Hans allvarliga min blev blidare. -Greta dolde huvudet i Sigrids famn. Icke kunde man -svara på sådant. Johan såg intensivt på farbror Gustaf -men var lika stum som Greta. Sigrid märkte något av -trots hos honom.</p> - -<p>»Vi är så glada både farbror och jag, att ni håller -av varandra», mildrade hon. Greta såg tacksamt upp på -Sigrid.</p> - -<p>»Tant Sigrid har som alltid funnit det rätta uttrycket», -insköt patron Boström. »Vi är mycket glada båda två, -att ni håller av varandra, och har därför i samråd beslutat -att fråga er, om ni håller av varandra så mycket -att ni vill förlova er?»</p> - -<p>Greta tittade bort till Johan.</p> - -<p>»Ja, nog vill jag förfärligt gärna, om Greta vill», svarade<span class="pagenum"><a name="Sid_241" id="Sid_241">[241]</a></span> -han. Hon kunde icke hitta på bättre svar än att -springa bort till Johan och omfamna honom.</p> - -<p>»Åh, Johan! Johan!» ropade hon och svängde honom -runt i vild glädje. Sedan fick Högsta Rådet sin belöning -i kyssar, klappar och omfamningar.</p> - -<p>»Ja, ja», sade Gustaf Boström, som hade svårt att -värja sig för Gretas ömhetsbetygelser, »det där är alltsamman -mycket bra, men nu måste vi tala litet förstånd -alla fyra. Ni skall tänka er, barn, att vi, både tant och -jag, äro något äldre än ni och icke tål för starka sinnesrörelser.»</p> - -<p>Ömhetsstormen lade sig. De unga togo plats bredvid -varandra och sågo outsägligt lyckliga ut. Sigrid fann -det riktigt svårt att höra på hur farbror Gustaf talade -om hur Högsta Rådet bestämt, att framtiden skulle ordnas -för de unga. Både Greta och Johan mörknade, när -det blev tal om att Johan skulle till Ultuna, men löftet -om det hejdundrande bröllopet på Alby på Johans myndighetsdag -lättade åter på mörkret. Vid kvällsbordet -höll Gustaf Boström ett vackert tal för de unga och -trädde på deras fingrar förlovningsringarna, som han -i hemlighet inköpt.</p> - -<p>Det blev en av hemkänsla, ömhet och godhet uppfylld -kväll. En lyckoblomma, en fyrklöver, som Gustaf Boström -ovanligt poetiskt uttryckte det, hade slagit ut i -Alby. Liknelsen var icke så bra funnen. Han menade, -att de fyra personer, som sutto samlade omkring bordet, -voro att likna vid en fyrklöver. Talare försäga sig ofta.</p> - -<p>— — —</p> - -<p>När Johan efter långa och smärtsamma avsked lämnat -sin älskade för att fara till Ultuna, kom det en dyster -tid för Sigrid på Bjurnäs. Hon hade vant sig vid att -ha brodern hos sig, höra hans röst och ljudet av hans -steg. Ibland när hon hört honom gå i hallen eller trappan -lät det alldeles som fadern gått där. Samma säkra,<span class="pagenum"><a name="Sid_242" id="Sid_242">[242]</a></span> -kraftiga steg. Det blev tyst i de stora salarna. Värre -än innan Johan fanns. Greta åkte eller red ofta över -till tant Sigrid, och då tröstade de varann med att tala -om Johan. De älskade honom båda, var och en på sitt -vis. För båda var han framtiden, ehuru på olika sätt. -För Sigrid representerade han meningen, avsikten med -hennes strid. För Greta var han målet för hennes drömmar. -Greta hade sin ungdom till hjälp och dessutom -sin far. Men för Sigrid blevo dagarna tyngre och mörkare. -Det hjälpte icke, att hon flyttade ned från tornkammaren -och tog faderns sängkammare till sin. Det -blev nästan värre.</p> - -<p>Arbetet på gården, som genom Johans bortresa blivit -mer än förut hopat på Sigrid, höll henne uppe till framåt -vintern. Där var alltid mycket att tänka på med en så -stor gård som Bjurnäs. Hon hade täta rådplägningar -med rättaren, som på sätt och vis var glad, att herr -Johan rest, då rättaren åter mer kunde framträda som -den ende manlige, som hade något att säga på Bjurnäs. -Han återfick något av den makt, som han haft förut -men som han så småningom undanskjutits från allt efter -Johan blivit vuxen och börjat tjänstgöra som förmedlande -länk mellan fröken Sigrid och rättaren. Av alla -på gården var rättaren den ende, som kände sin tillfredsställelse -stiga efter Johans avresa. De andra tyckte gården -blivit ödsligare, och gamla Eva uttalade sin förundran -flera gånger om dagen över vad det var märkvärdigt -vad en enda människa kunde betyda mycket.</p> - -<p>Efter jul stod Sigrid icke ut längre hemma på Bjurnäs. -Arbetet på gården låg också i vinterdvala. Skogshygget -och ladugården var det enda, som levde fullt liv. -Det blev olidligt för Sigrid. Det var dock icke endast -saknaden efter Johan, som gjorde det mörkt på Bjurnäs. -Hos Sigrid fanns även något annat, som mer och mer -drog henne bort från gården.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_243" id="Sid_243">[243]</a></span></p> - -<p>Alltsedan den första sorgen över Eriks död hunnit -lägga sig, var det en tanke, som förföljde henne — var -fanns han? I urklippet hade endast stått, att han dödats. -Om han blivit begraven eller om han trasats sönder stod -ingenting. Många gånger hade hon tänkt skriva till utrikesdepartementet -och fråga, om det kunde taga reda på -något mera om hur det gått till, när han försvunnit. -Hon drog sig för det. Vad skulle de tänka på departementet, -om hon frågade efter doktor Erik Lindstål? I -notisen stod det, att han icke hade några släktingar. -Vad kunde fröken Bjurcrona ha för intresse att fråga -efter doktor Lindstål? Hon tordes icke. Hon överdrev -rent barnsligt vilken verkan en efterfrågan skulle -få i departementet.</p> - -<p>I ensamheten efter Johan gjorde sig den tanken — -var finns Erik? allt plågsammare påmind. Hon kunde -icke komma ifrån den. När hon till sist började ligga -vaken om nätterna och hörde vinterstormarna tjuta och -bara tänkte på sin stackars älskade, som kanske låg i -en ensam grav i främmande land, övergiven av alla, utan -släktingar, utan någon människa, som brydde sig om -att sätta en blomma på hans grav — då insåg hon, att -hon måste göra något för att få frid i sig själv. Rösten, -som kallade henne, måste komma från honom. Han hade -icke frid i sin grav. Han ville hem. Det var på henne -han ropade. Det var hon, som skulle föra hem honom.</p> - -<p>Varför skulle hon icke göra det? Nu, efter krigets -slut, reste massor av människor ut. Det var bara att -begära pass och resa. Bjurnäs kunde rättaren gott sköta -ensam en eller ett par månader. Farbror Gustaf kunde -få fullmakt för henne. Hon behövde icke ange något -skäl för sin resa. Hon var trött och önskade omväxling. -Det var den enklaste sak i världen. Ingen kunde -ana varför hon i verkligheten gav sig ut.</p> - -<p>Så snart hon fattat sitt beslut var det som om rösten<span class="pagenum"><a name="Sid_244" id="Sid_244">[244]</a></span> -inom henne blev lugnare. Hon förberedde allt i ro. -Med farbror Gustaf och rättaren var allt snart ordnat. -Greta ville gärna fara med, men tillhölls av fadern att -tänka på utstyrseln, och när tant Sigrid icke tycktes -vidare tilltalad av att få henne med blev hon hemma -på Alby.</p> - -<p>Innan Sigrid for, gjorde hon häradshövding Torsell -en visit.</p> - -<p>»Vad står nu på?» frågade han. »Inga fler fosterbarn, -hoppas jag.»</p> - -<p>»Jag tänker resa ut.»</p> - -<p>»Det gör ni rätt i. Ni ser ut att behöva det, fröken. -De sista åren ha tagit er hårt. Ja, icke för att er skönhet -bleknat, men ni har fått något blekt i blicken. Det -tycker jag icke om. Ni får icke arbeta ihjäl er. Gården -står på stadiga fötter nu. Det kan vara tid att -pusta.»</p> - -<p>»Det tänker jag också göra. Det är därför jag -reser ut.»</p> - -<p>»Johan är på Ultuna hörde jag av patron Boström. -Han har det bra?»</p> - -<p>»Jo, tack. Det är också närmast för honom jag kommer.»</p> - -<p>»Såå?» Torsells små grå ögon började sin borrande -verksamhet, men Sigrid mötte den lugnt.</p> - -<p>»Farbror Gustaf har egentligen givit mig idéen. Han -föreslog för länge sedan, att jag skulle adoptera Johan. -För min egen del har jag ingenting emot saken, om den -på något vis kan göra Johans ställning tryggare. Häradshövdingen -vet, att han i mitt testamente redan är utsedd -att ärva mig. Nu tänkte jag, att, eftersom jag reser ut -och man aldrig vet vad som kan hända, det kanske skulle -vara förmånligare för Johan, att jag adopterade honom.»</p> - -<p>Hon hade talat klart och tydligt. Det var endast, när<span class="pagenum"><a name="Sid_245" id="Sid_245">[245]</a></span> -hon sade, att man aldrig vet vad som kan hända som -rösten fick en känsligare ton.</p> - -<p>Häradshövdingen var som vanligt sysselsatt med sin -tumrullning. Han betänkte sig några minuter.</p> - -<p>»Vad är det, som skulle kunna hända? Dö, menar -fröken?»</p> - -<p>Hon nickade till svar.</p> - -<p>»Jag vet icke om Johans ställning blir säkrare genom -adoption. Ni har inga släktingar, som kunna göra honom -arvet stridigt, eller hur?»</p> - -<p>»Nej.»</p> - -<p>»Det är litet besynnerligt, att en syster adopterar sin -oäkta bror. Från juridisk synpunkt möter det inga -hinder, då endast ni och jag vet, att han är er halvbror. -När er far dog, roade jag mig att närmare taga -reda på hur saken med Johan låg. I kyrkböckerna finns -ingenting annat antecknat än att fadern är okänd. Att -ni adopterar en annan kvinnas barn gör ingenting, när -kvinnan är död. Det enda skulle vara, om någon släkting -till henne en gång i framtiden skulle kunna uppenbara -sig, men den faran torde vara alldeles utesluten, då mig -veterligt Johans mor också stod ensam i livet och inga -släktingar till henne framträdde med några som helst -anspråk vid hennes död. Jag vet det mycket väl, ty -jag ordnade på er fars begäran alla med denna något -invecklade historia förknippade omständigheter. För -säkerhets skull kan vi gå igenom papperen tillsamman.»</p> - -<p>Han reste sig och fick efter en stunds sökande ute i -arkivet fatt på dem. Han visade henne dem. Det var -endast torra fakta.</p> - -<p>»Jag tror vi kan vara alldeles lugna för Johan. Han -är så släktlös på moderns sida som någon kan vara. Det -är endast på den okände faderns sida vi har släkten.» -Han skrattade till.</p> - -<p>»Det går nog att ordna», fortsatte han. »Det skall jag<span class="pagenum"><a name="Sid_246" id="Sid_246">[246]</a></span> -styra om medan fröken är borta. Ni kan vara alldeles -lugn. Rättfärdigheten är betryggad, och ingen kan med -fog säga annat än att Per Bjurcronas minne är upprättat.»</p> - -<p>Det låg en aning om elakhet i orden. Sigrid fäste sig -icke vid det. Hon började förstå Torsell och hans försök -att ge sig ut för sämre människa än han var. Hon -hade viktigare att tänka på.</p> - -<p>»Det är också en annan sak, som jag gärna ville fråga -häradshövdingen om.» Hon sänkte huvudet. Hon hade -svårt att finna de rätta orden. Hon var rädd för att -han, hur försiktigt hon än uttryckte sig, skulle kunna -finna något misstänkt i vad hon sade. När hon gick -upp till honom, hade hon tänkt sig framställa en fråga om -häradshövdingen trodde, att hon hade rätt att begrava -en avlägsen släkting i gravkoret på Bjurnäs. Nu gick -det icke. Nyss hade hon bejakat, att hon icke hade några -släktingar. Hon måste välja en annan form för sin -fråga. Och hon måste fråga. Det gällde Erik.</p> - -<p>»Nå, kom med den svåra frågan», sade Torsell, när -hon tövade. »Eller är den så komprometterande, att fröken -har svårt att framställa den? I så fall kan jag -vända mig bort.»</p> - -<p>Hon blev på en gång kall. Hans sarkasm kylde.</p> - -<p>»Åh, det var bara en bagatell egentligen», sade hon. -Hon tyckte icke om hans granskande blick. Hon måste -spela likgiltig.</p> - -<p>»Jag fick underrättelse för en tid sedan, att en god -vän till oss stupat i kriget. Han var ute för att studera -sårskador och tjänstgjorde vid ett av fältlasaretten i -Frankrike. Det stod i notisen — jag har den förresten -med mig», sade hon och tog fram urklippet ur väskan -— »jo, det står här, att han dog ogift och icke efterlämnar -några släktingar.»</p> - -<p>Hon räckte honom urklippet. Han tog det och läste.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_247" id="Sid_247">[247]</a></span></p> - -<p>»Nu har jag fått den tokiga idén, ser häradshövdingen, -att jag tänkte förbinda min resa utomlands med ett -försök att få rätt på honom och föra hem honom till -Sverige samt låta honom få vila i vårt gravkor. Tror -häradshövdingen, att detta låter sig göra? Ja, jag menar -att sätta hans kista i vårt gravkor på Bjurnäs? Han -var en så god vän till oss, och jag tycker det är så -vemodigt att tänka sig, att han kanske ligger där ensam -ute i främmande land.»</p> - -<p>Hon tyckte själv, att hon talade fullt naturligt. Ingen -borde kunna misstänka något i dessa enkla ord. Hon -visste icke, att hennes röst fick en darrning på slutet av -den långa utläggningen.</p> - -<p>Häradshövdingen höll ännu urklippet i handen men -läste det icke längre. Hans blick gick mot fönstret, där -det snöade utanför.</p> - -<p>»Det finns många fader- och moderlösa här i världen», -sade han. Han steg upp och gick några slag fram och -tillbaka i rummet, innan han stannade framför henne. -Hans blick var sig helt olika mot annars. Den var blank, -fuktig, som om den passerat genom en dimma. Den -gjorde Sigrid underlig till mods.</p> - -<p>Han har förstått allt. Han har förstått, att det är -min älskade, tänkte hon. Hon vågade icke slå ned ögonen. -Det vore detsamma som att bekänna. De sågo på -varandra som voro de ensamma i världen och frågade -tyst — vad är det högsta på jorden?</p> - -<p>Hans små, annars så skarpa ögon blevo vemodiga. -Han rörde sig icke. Till sist talade han med beslöjad -röst.</p> - -<p>»Sätt ni lugnt doktor Lindståls kista i Bjurcronornas -gravkor. Han är värd det. Det är jag säker på. Icke -minst därför, att han var er vän. Det finns så många -hjältedåd ändå, som aldrig får sin belöning. Det vet -jag nu.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_248" id="Sid_248">[248]</a></span></p> - -<p>Han hostade till och gick bort och satte sig vid skrivbordet. -Han drog ut några lådor och rotade i dem. Han -fann ingenting. Så smällde han igen dem hårt som om -han plötsligt blivit ond.</p> - -<p>»Var det något mer?» frågade han med sin vanliga -kärva röst.</p> - -<p>Sigrid reste sig. Hon var icke tillräckligt mycket -människokännare för att förstå vad som försiggick inom -honom, men hon var rörd över vad han sagt om Erik. -Hon fattade icke då, att talet om hjältedådet hade en -helt annan adress. Hon tackade honom varmt för vad -hon fått veta och tog adjö.</p> - -<p>»Var rädd om sig nu, fröken», förmanade han. »Vi -har icke råd att mista sådana människor som er.»</p> - -<p>Hon hade aldrig tyckt så bra om Torsell som när -hon den gången lämnade honom. Han var en riktigt -god människa.</p> - -<p>Hemkommen satte hon sig genast att skriva till Johan -och förbereda honom på adoptionen samt att hon skulle -resa utomlands en tid. Hon skrev, att det hade blivit -så tyst och ensamt på Bjurnäs sedan han farit. Hon -behövde komma ut. Vore det någonting han behövde, -skulle han sätta sig i förbindelse med häradshövding -Torsell eller farbror Gustaf.</p> - -<p>Efter några detaljer om hur det stod till på Bjurnäs -och om hur fölungarna mådde slutade hon med en maning -till honom att sköta sig.</p> - -<p>Sedan hon ordnat med passet och tagit ett varmt farväl -av vännerna på Alby for hon ensam ut i sin hemliga -mission.</p> - -<p>Det var längesedan hon varit utomlands. Ett år hade -hon på moderns uttryckliga önskan varit i pension i -Lausanne för att lära sig franska, men hon hade nu -nästan glömt bort språket. Hon for direkt till Paris, -trängdes med folk och hade besvärligheter. Hon märkte<span class="pagenum"><a name="Sid_249" id="Sid_249">[249]</a></span> -dem knappt. Det stora målet hägrade för henne. Hon -var på pilgrimsfärd till det heligaste hon visste.</p> - -<p>I Paris gick hon genast upp på svenska legationen -och bad att få alla upplysningar, som kunde ges, om -doktor Erik Lindstål. Hon blev mottagen av ministern -själv, och han var idel älskvärdhet.</p> - -<p>Han erinrade sig mycket väl doktor Lindstål. Det var -en särdeles sympatisk man. Han hade varit uppe hos -ministern för att få hjälp med att komma ut till frontlasaretten. -Det hade lyckats. Det var mycket sorgligt, -att han dödats.</p> - -<p>»Jag kommer icke ihåg själva detaljerna, men det kan -vi lätt få reda på.» Han ville ringa, men Sigrid lämnade -fram urklippet. Ministern läste det uppmärksamt.</p> - -<p>»Ja, alldeles så var det. Vi fick aldrig några upplysningar -sedermera», sade han. »Jag skall ögonblickligen -skriva och höra efter. Senast om några dagar hoppas -jag, att vi kan lämna fröken Bjurcrona närmare besked.»</p> - -<p>Han var utsökt artig och förekommande. Han frågade -henne om hon var släkt med en Johan Bjurcrona -i Skåne, som han en gång träffat hos gemensamma bekanta. -Jo, det var hon. Det var hennes farbror, men -han var död för längesedan.</p> - -<p>Sigrid gick tröstad från honom. Hon hade fått en -god hjälpare. Hon väntade några dagar. Det kom -ingen underrättelse. Hon väntade veckor. Alltjämt -ingenting. Hon ringde till legationen och frågade, om -man fått veta något om doktor Lindstål. Nej, tyvärr -icke ännu. De franska myndigheterna voro överhopade -med förfrågningar om stupade och försvunna, men ministern -själv hade tagit ärendet om hand och gjorde allt -vad göras kunde för att få klarhet i saken.</p> - -<p>Sigrid måste ge sig till tåls. Hon satt mest på hotellrummet -och såg ut över gatulivet. Så många myror,<span class="pagenum"><a name="Sid_250" id="Sid_250">[250]</a></span> -tänkte hon ofta, och alla ha de sin sorg, sin glädje, sin -längtan, kärlek eller förbrytelse.</p> - -<p>En dag kom det svar från ministern. Efter många -besvärligheter hade han lyckats få reda på att doktor -Erik Lindstål hade träffats av en skärva från en granat, -som kreverat i lasarettet. Han hade ögonblickligen dött -och några dagar efteråt under militäriska hedersbetygelser -begravits på kyrkogården i närheten av den lilla -stad, där lasarettet varit förlagt. Platsen hade sedan -besatts av fienden, men var efter fredsslutet i fransk -besittning, och det mötte alls inga hinder för fröken -Bjurcrona att resa dit, om hon ville. Vad beträffade -den av fröken Bjurcrona uttalade önskan att få föra -hem doktor Lindståls kista till Sverige kunde ministern -säkert utverka även detta.</p> - -<p>Sigrids hjärta fylldes av tacksamhet. Icke bara mot -ministern utan även mot försynen, som låtit henne återfinna -Erik.</p> - -<p>Ministern hade medskickat i brevet de franska myndigheternas -förklaring samt även en rekommendation till -mären i den lilla staden, där Erik begravits. Samma -dag reste Sigrid. Hon kunde icke stanna i Paris en -timme över det nödvändiga. Hon var icke ute för att se.</p> - -<p>Hon kom till den lilla staden vid Ardennerna sent på -natten. Hon lät föra sig till ett hotell och gick genast -i säng. Sova kunde hon icke. Hon hade feber i sig, -feber vid tanken på att nu skilde henne kanske endast -några minuters väg från hennes älskade. Tidigt på -morgonen var hon uppe och fick té. Så gav hon sig ut -att söka efter kyrkogården.</p> - -<p>Det var en duggvåt morgon. Ardennerskogen stod i -dimma bortom staden. På gatorna låg smutsgrå snö. -Några barn höllo på med kanaliseringsarbeten för att -avleda vattnet. Hon frågade dem efter kyrkogården. -En pojke följde henne för att visa väg. Det var icke<span class="pagenum"><a name="Sid_251" id="Sid_251">[251]</a></span> -långt att gå. En vit mur och en kyrka med nedskjutet -torn angav platsen. Hon gav pojken en slant och fortsatte -ensam. På muren sutto glasskärvor, och innanför -sköto små hus och tempel med kors och madonnor upp -bland granar och avlövade träd. Långsammare och -långsammare gick hon. Nu var febern stilla. Nu var -calvarievandringen snart tilländalupen.</p> - -<p>Sakta trädde hon in genom järngrinden. Där var tyst -och grått i de dödas stad. Stor var den icke. Hon stannade -obeslutsam vart hon skulle gå. Överallt var det små -hus av sten eller marmor med pärlkransar i svart eller -vitt, fotografier, krucifix och konstgjorda blommor. -Stenarna voro våta av dimman. Det rann som tårar -efter tempelväggarna. Inne i en nisch brann en röd, -liten låga.</p> - -<p>Sigrid gick varligt framåt, läsande på inskrifterna. -Hon kom till en gång tvärs den lilla kyrkogården. Där -stod en barnvagn på en grav. Den var full av grönt -och röda pappersrosor, blekta av väder och vind. Strax -bortom reste sig ett monument i granit med den förgyllda, -galliska tuppen skrikande högst upp. En jättekrans av -granris med trikolorband och pappersblommor låg vid -dess fot.</p> - -<p>Här är det, tänkte Sigrid. Hon gick fram och läste -på stenen. Idel främmande namn. Alla stupade på -ärans fält.</p> - -<p>Hon skakade på huvudet och gick vidare. Där stod -en rad svarta kors till vänster. Hon läste och läste från -kors till kors. Alla på ärans fält. För fosterlandet — alla -— alla ... Endast årtalet skiftade.</p> - -<p>Plötsligt stannade hon. Hon hade funnit honom. -Tydligt stod namnet där i svart på en vit plåt. På det -svarta korset hängde en brokig pärlkrans med trikolorens -band. Hon segnade ned.</p> - -<p>Hon låg där länge, länge. Dimman fällde alltjämt<span class="pagenum"><a name="Sid_252" id="Sid_252">[252]</a></span> -sina tårar på templen och gravarna, på kransarna och -korsen.</p> - -<p>Alla de gamla självförebråelserna och anklagelserna -inom henne stego åter upp. Varför sade du honom icke -sanningen? Varför kränkte du honom? Varför lät du -honom gå ifrån dig utan ett ord, en kyss? De malde -hennes stackars hjärta. Jag ville det icke! Jag ville -det icke! ropade rösten inom henne. Åh, Erik! Erik, -kan du förlåta mig?</p> - -<p>Ingen, ingen svarade, men när hon slutligen reste sig -upp var hon lugn. Hon plockade bort några stenar -från kullen, varunder han låg, ordnade trikolorens band -och förde med handen undan litet snö, som samlat sig -vid korsets fot.</p> - -<p>Flera gånger såg hon sig om, när hon lämnade honom. -Det var som om hon icke kunde besluta sig för att -överge honom.</p> - -<p>Hon gick direkt till mären. Han var icke kommen -ännu, men hon fick besked, att han skulle vara där om -några timmar. Hon var tillbaka på överenskommen tid. -Hon lämnade fram sina papper och sade vad hon ville. -Mären läste dem noga och synade dem både på fram- och -baksidan. För honom var det en ovanlig anhållan. -Han talade om, att det var kärt för honom, att hans -land fick hysa stoftet av en man, som stupat för det.</p> - -<p>Sigrid, vars franska var knagglig, hade den allra -största möda i världen att övervinna hans betänkligheter. -Han gjorde anmärkning på att papperen icke -voro till fyllest. Det fordrades andra intyg, andra formaliteter. -Man kunde icke så där utan vidare ta upp -en kista ur jorden. Och vad skulle prästen säga?</p> - -<p>Sigrid, som för många år sedan i Lausanne hade hört -talas om skilsmässan mellan stat och kyrka i Frankrike, -försökte egga hans maktkänsla. Det tog bättre och han<span class="pagenum"><a name="Sid_253" id="Sid_253">[253]</a></span> -gav till slut sitt ord på att hon skulle få föra doktor -Lindståls kista med sig vart hon ville.</p> - -<p>Vad som sedan hände mindes Sigrid knappt. Hon -kom ihåg, att hon fick närvara, när kistan togs ur jorden -och när den sattes i järnvägsvagnen, som plomberades. -Sedan blev det en lång och bråkig resa genom -främmande länder och över gränsstationer med trakasserier -i oändlighet. Ibland fick hon vänta en dag eller ett -par dagar. Papperen voro icke i ordning. Då gick hon -nere vid stationen och väntade tills hon såg vagnen -kopplas i. Hon övergav honom icke. Hem med honom -skulle hon. Hon öste ut pengar för att komma fram. -Den dag, när hon såg den plomberade vagnen föras -ombord på svenska färjan i Sassnitz och hade Erik -under den blågula flaggan, då först blev hon lugn.</p> - -<p>Äntligen hemma på Bjurnäs sökte hon upp prästen i -församlingen. Hon anförtrodde honom, att hon fört -med sig en vän till familjen för att bisättas i Bjurcronornas -gravkor. Han gjorde inga svårigheter. Han kom -till Bjurnäs, och en dag i slutet av februari jordfäste -prästen det blomhöljda stoftet av doktor Erik Lindstål -i närvaro av Sigrid och några av gårdens folk, som utan -att vara inbjudna infunnit sig.</p> - -<p>För farbror Gustaf och Greta omtalade Sigrid dagen -efter enkelt och naturligt, att hon i Paris fått höra att -en god vän till familjen stupat och att hon, eftersom han -icke efterlämnade några anhöriga, hade fört hem honom -för att bjuda honom en vilostad på Bjurnäs.</p> - -<p>»Doktor Lindstål? Doktor Erik Lindstål?» frågade -farbror Gustaf. »Jag kan icke erinra mig, att jag träffat -någon doktor Lindstål hos er. När var han sist hos er?»</p> - -<p>Sigrid såg honom rätt i ögonen.</p> - -<p>»Strax efter pappas död», sade hon. Hon visste med -sig, att i den stunden talade hon sanning fullt.</p> - -<p>»Det var vackert gjort av dig, Sigrid.» Han klappade<span class="pagenum"><a name="Sid_254" id="Sid_254">[254]</a></span> -henne på axeln. »Man skall icke överge sina vänner -varken i liv eller död», tillade han omisstänksamt.</p> - -<p>Sedan ville han ha henne att berätta om hur det såg -ut i utlandet. Hon var mycket fåordig, och när han -frågade, om hon rest blind genom länderna, svarade hon, -att det fanns ingenting att se. I den ena staden var flera -hus än i den andra. Människorna sågo icke glada ut -någonstädes. Allihop sågo ut som om de förlorat något, -som de aldrig skulle finna igen.</p> - -<p>»Ja, men du ser åtminstone nöjdare ut», sade patron -Boström, »fast du magrat. Det är allt rart att vara -hemma igen du, Sigrid! De därute har ingenting att -lära oss, det vet jag förut.»</p> - -<p>»Johan och jag skall i alla händelser ut en gång! Det -har vi kommit överens om för länge sedan», förklarade -Greta högt.</p> - -<p>»Du hör vad tant Sigrid säger! Inte är det någonting -att se.»</p> - -<p>»Ja, hon, som reste ensam! Man skall vara två. Eller -hur, tant?»</p> - -<p>Sigrids mörka, blå ögon blevo ännu mörkare. Hon -böjde sig fram och kysste Greta.</p> - -<p>»Jo, man skall vara två», viskade hon.</p> - -<p>Den kvällen gick Sigrid, när hon kom hem till Bjurnäs, -ned till kapellet. Hon stod länge utanför järngrindarna -och såg in i gravkorets natt. Där var kallt och -hemskt och tyst, men det kom dock en svag doft av -hyacinter och rosor genom mörkret.</p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_255" id="Sid_255">[255]</a></span></p> - -<h2>XI.</h2> - -<p>Det var en junidag utan like. Himlen stod blå. Guldregn -och syrener blommade i Alby trädgård, och den -gamla, härliga kastanjen på gårdsplanen bar ännu sina -ståtliga blomsterkandelabrar.</p> - -<p>I veckor hade man rustat för bröllopet. Hela natten -före den viktiga dagen hade allt folket på Alby varit i -rörelse med patron Boström i spetsen för att värdigt -smycka gården.</p> - -<p>Redan nere vid de stora grindarna för infarten började -grannlåten. Där hade rests ett par smäckra, höga -granstammar, renskrapade så de lyste ända upp till -toppen, där en liten grön ruska lämnats kvar. Strax -under ruskorna smällde och levde de stora, blågula -dukarna högt uppe i himlen. Det stod sång och sol om -dem, och svalorna seglade ibland upp till dem med gälla -vin.</p> - -<p>På rabatterna längs vägen hängde girlander av vildblommor, -blåklockor och Jungfru Marie sänghalm, prästkragar -och nejlikor. De ledde mellan de höga stamrosornas -gröna stöd, där praktfulla rosor i gult och blodrött, -skärt och vitt samlat sig till stora buketter. På -girlanderna sutto sparvarna och gungade och kvittrade -på sitt vis och instämde i den allmänna glädjen.</p> - -<p>Alla människor skrattade och voro glada. Patron Boström -var vid strålande humör och lät köra fram det -ena ankaret med öl efter det andra. Flinka händer bundo -jättekransar av eklöv. Ju längre man kom uppåt gården,<span class="pagenum"><a name="Sid_256" id="Sid_256">[256]</a></span> -desto livligare blev det. Där knackades, spikades -och hamrades. Flygelbyggnaderna, som hade sitt vildvin -och kaprifolium att skyla sig med, brydde man sig -icke om, men huvudbyggnadens nakenhet måste döljas. -Där drogos järntrådar mellan stuprännorna, och där drevos -in grova krokar i murarna. Hela planen var full -med girlander. De sträckte sig som skönaste gröna -ormar över sanden och väntade bara att få krypa upp -på väggarna. Trädgårdsmästaren själv stod uppspetad -på en hög stege, trotsande med dödsförakt den icke alldeles -uteslutna faran att ramla ned. Den modigaste var -i alla fall ladugårdskarlns yngsta pojke. Han låg på -taket med huvudet utanför och firade och drog i järntrådarna -på högsta befallning. Kvinnor och barn löpte -om varandra. Blommor trampades ned och kransar -bundos upp. De gröna ormarna kröpo uppåt väggarna -understödda av starka karlhänder och spikades eller -knötos obarmhärtigt fast vid träribborna eller andra -stödpunkter. Kransarna hissades upp och surrades. -Kring själva portalen restes en båge av eklöv och skära -rosor. Därovanför sattes flaggdekorationen.</p> - -<p>Patron Boström stod mitt på gårdsplanen och såg på -verket. Hans bara skalle tävlade med den röda spegelkulan -bakom honom i färg. Han kommenderade ändring -av kransar. En skulle höjas och en annan sänkas. En -tredje skulle flyttas åt sidan. Girlanderna måste också -ändras. De gröna ormarna sågo sjösjuka ut. Några -av dem hade slagit knut på sig själva. Det dög icke. -Symmetri skulle det vara.</p> - -<p>Timmarna runno fort undan. Patron Boström unnade -sig själv icke frukost. Han fick ett par smörgåsar till -sig. Det var bara att stå i, om allt skulle hinna bli -färdigt. Patron hade velat, att man skulle börjat långt -förut, men trädgårdsmästaren hade, med all den auktoritet<span class="pagenum"><a name="Sid_257" id="Sid_257">[257]</a></span> -han kunde göra gällande mot patron, sagt, att det -viktigaste var att allt såg friskt ut, när gästerna kommo.</p> - -<p>Klockan fyra väntade man dem. Vigseln var satt till -halv fem och middagen klockan fem, allt på patrons befallning. -Ordning och reda skulle det vara.</p> - -<p>Ännu klockan tre var planen full med stegar, plankor, -löv, kvistar och allehanda avfall.</p> - -<p>»Nu får vi skynda oss», ropade patron Boström. Han -tog själv en av kvastarna och började sopa gårdsplanen. -Dammet stod högt i sky, där allt vräktes undan. Efter -en halvtimme var hela planen fin och ren, och trädgårdsmästaren -och hans folk drogo stora krattan över -sandplanen i sköna, raka linjer.</p> - -<p>Strax före fyra kom patron Boström ut på trappan. -Han hade fått på sig frackkostymen, blankskinnsskorna, -vita halsduken och vasaorden. Han gick försiktigt över -sandplanen för att icke för mycket rubba krattningen. -Han stannade vid spegelkulan för att kasta en sista blick -på Alby.</p> - -<p>Jaha, det såg onekligen bra ut — girlanderna och -kransarna och flaggorna ... Vad nu då? Han stirrade -häpen uppåt taket. Kors för tusan! Man hade glömt -hissa flaggan.</p> - -<p>»August! August!» vrålade patron i högsta nöd.</p> - -<p>August kom springande nedifrån stallet.</p> - -<p>»Flaggan! Flaggan!» ropade patron och pekade uppåt. -August kilade in köksvägen, och några minuter efteråt -steg Alby nya, blågula sidenflagga stolt till väders, klatschande -stången.</p> - -<p>Det var också på hög tid, ty strax efteråt började -gästerna anlända.</p> - -<p>Gustaf Boström hade sagt, att det skulle bli ett hejdundrande -bröllop, och han höll ord. Han hade stort -anseende på trakten icke bara för goda middagar utan -även för duglighet, rättframhet och ärlighet. Han skröt<span class="pagenum"><a name="Sid_258" id="Sid_258">[258]</a></span> -av att vara av bondestam med pålrot i svenska jorden. -När han bjöd, var det icke många, som sade nej. Albys -stora salonger voro också fulla av folk på bröllopsdagen. -Landshövdingen var där i stor uniform och ordnar. -Biskopen hade också kommit och en Karl XIII:s riddare. -Men där funnos också små lantjunkare och -bönder. På baksidan av huvudbyggnaden hade ställts -bord för dem, som ville äta ute, och där hade statarna -och torparna tagit plats med rättarna på Alby och Bjurnäs -som självskrivna hövdingar. Det var ett bröllop i -gammal, god, hederlig stil utan förhävelse men också -utan falsk blygsamhet. Det var varken aristokratiskt -eller demokratiskt. Det var svenskt.</p> - -<p>Alla skulle ha roligt på Gretas bröllopsdag, det var -patron Boströms valspråk för dagen.</p> - -<p>De flesta av gästerna kände Greta. Däremot var -Johan Bjurcrona jämförelsevis obekant. På bjudningskorten -hade inga närmare upplysningar om honom -lämnats.</p> - -<p>Vigseln skulle äga rum i stora salen på nedre botten. -Där hade man väldiga dörrar direkt ut till trädgården, -där de flesta av folket samlats. Kullerstolarna voro omgivna -av rosor, och för biskopens bakgrund funnos ett -par vackra Fenixpalmer nere från växthuset.</p> - -<p>Greta hade icke visat sig för gästerna. Johan däremot -fördes omkring av patron Boström och presenterades -med en klapp i ryggen och det smickrande tillägget — -det är min duktige svärson, Johan Bjurcrona.</p> - -<p>Johan höll sig säker och rak. Vistelsen på Ultuna -hade gjort honom gott. Den hade tagit bort en del av -den blyghet, som gärna kom över honom inför mycket -folk. De bäst invigde kände till att Johan var adopterad -av Sigrid och viskade till varandra om den besynnerliga -likheten, men större delen tog utan vidare för -givet, att det var Sigrids son. De blevo egendomligt<span class="pagenum"><a name="Sid_259" id="Sid_259">[259]</a></span> -berörda, när de föreställdes för den långa, vackra kvinnan -med de underbara mörkblå ögonen och några silverstrån -vid tinningarna och som presenterades som fröken -Bjurcrona.</p> - -<p>Johan hade varit försvunnen några minuter för att -hämta sin brud. Det var en behaglig syn att se dem -komma in tillsamman. De prydde varandra. Han i -svart och hon i vitt med myrtenkrona.</p> - -<p>»Hon är förtjusande», viskade gästerna.</p> - -<p>Biskopen förrättade akten med vederbörlig pondus. -Det hela gick lyckligt, och ingen av de båda unga stakade -sig på vigselformuläret. Sedan gick man till bords. I -salarna, i salongerna och ute i trädgården. Det fanns -ingen möjlighet att rymma alla gästerna i ett rum. Men -alla dörrar och fönster stodo vidöppna i den varma -junidagen så att samhörighetskänslan icke splittrades.</p> - -<p>Det hölls många och välvilliga tal. Patron Boström -talade för brudparet.</p> - -<p>Han började rörd med — kära barn! — men gick sedan -över i en mer humoristisk genre, skildrande hur de båda -unga funnit varandra och hur Högsta Rådet beslutat -att gifta dem med varandra. Han talade om den fader- och -moderlösa gossen, som fröken Bjurcrona adopterat -— här fingo de ovetande förklaringen! — och som hon -fostrat med verklig släktkärlek som det anstår även en -avlägsen släkting. Han karaktäriserade Johan som en -präktig pojke, som visste vad han ville. Greta klandrade -han för att hon måhända var för öm och att hon hade -en farlig ovana att rycka i mustascherna för att få sin -mening igenom — åtminstone hade hon gjort det med -hennes stackars misshandlade pappa, som icke ens fått -behålla ett enda hårstrå på hjässan. Nu var lyckan -den, att Johan ännu icke hade några särdeles långa -mustascher att rycka i, vadan det fanns förhoppningar -om att Greta icke skulle få igenom alla sina önskningar,<span class="pagenum"><a name="Sid_260" id="Sid_260">[260]</a></span> -något som aldrig vore bra i ett äktenskap. Det bästa -vore att man ginge halva vägen var i allt vad det gällde -så blev aldrig vägen lång. Själv hade han en gång för -mycket länge sedan — han blev åter rörd — prövat den -taktiken. Tyvärr hade gudarna berövat honom hans kära -maka tidigt. Han vore säker på att Greta skulle bli -lika rar mot Johan som hennes mor varit mot Gustaf -Boström och välvilligt överse med de fel, som alltid -komma att föreligga hos manfolk ...</p> - -<p>»Ja, kära barn, tag all jordens lycka! Jag unnar er -den så gott som en far kan unna den åt sin enda dotter -och sin kära svärson. Ensam kommer jag att bli, när ni -lämnar mig. Det är livets lag. Jag knotar icke. Jag -har goda hästar och det har aldrig varit långt mellan -Alby och Bjurnäs, varken när det gällt hjärtan eller -vägar.»</p> - -<p>Han utbragte ett leve för brudparet och det följdes -av fyra så taktfasta hurra från den månghundrahövdade -skaran att alla snyltande sparvar kring borden i trädgården -förfärade gåvo sig av.</p> - -<p>Sedan kom tal för brudens fader och för brudgummens -sköna adoptivmoder, för dem, som gått hädan för -länge sedan, för damerna och allra sist för värden. Alla -hälsades de med hurrarop. Glädjen stod högt i tak, och -där var ett stimm och ett sorl så den ena hörde knappt -vad den andre sade. Till och med de svartklädda statare- och -torparehustrurna, som vågat sig med på festen -och i början suttit tysta och käppraka vid borden, övergåvo -så småningom sin reserverade hållning. De smuttade -försiktigt på de många vinerna — alla skola serveras -samma slags viner antingen det är landshövdingar eller -koskötare var patron Boströms drastiska befallning för -dagen! — och började smälta och tala.</p> - -<p>Ja, se det var en fest, det! Så skulle det vara! Och<span class="pagenum"><a name="Sid_261" id="Sid_261">[261]</a></span> -så vackert patron talade om sin avlidna hustru! Det -var ett exempel för många, det!</p> - -<p>Och så sneglade de till sina män och fnissade. Visst -viskades det också om den fasliga likheten mellan fröken -Sigrid och brudgummen, men inte skulle patron gifta bort -sin enda dotter med herr Johan, om där var något på -tok. Nej, aldrig i världen!</p> - -<p>På så vis var dagen i många avseenden betydelsefull.</p> - -<p>Framåt kvällen blev det dans. Ute eller inne, allt efter -behag. Naturligtvis dansades kronan av bruden. Det -hörde till. De flesta av ungdomarna föredrogo att gå bort -till den lövklädda stora logen och dansa. Sommarkvällen -var vann och ljus. Fiolerna gnällde, och smeden på -Alby, som var virtuos på dragspel, hade anordnat en -extra dansbana på planen framför statarbyggnaden.</p> - -<p>Patron Boström var med överallt. Han dansade, skålade, -klappade om flickorna och skrattade. Hans blanka -hjässa blev allt kraftigare i färg ju längre kvällen led.</p> - -<p>»Roa er, barn! Roa er!» var hans ständiga uppmaning.</p> - -<p>När det började skymma, tändes marschaller på stora -gårdsplanen, och där serverades gående supé. Man hade -god tid på sig. De, som skulle med tågen, behövde ännu -icke fara på några timmar. Pratet och skrattet fortgick -ohejdat kring de väldiga borden.</p> - -<p>Sigrid, som ombetts att vara värdinna, hade en massa -förpliktelser att uppfylla och fick icke tid att inlåta sig -i långa samtal. För henne hade det icke varit en så -ansträngande dag som för patron Boström, men hon -började dock känna sig trött.</p> - -<p>För tillfället hade hon dragit sig litet åt sidan och -stod stilla borta vid trappan. Det såg helt fantastiskt ut -på gårdsplanen med alla de livliga gestalterna, de knastrande -marschallerna, den stora röda spegelkulan, som -tycktes brinna, den mörka kastanjen med en aning om<span class="pagenum"><a name="Sid_262" id="Sid_262">[262]</a></span> -sommarnattsljus ännu uppe i kronan, stamrosorna och -de mystiska, vinlövsklädda flygelbyggnaderna.</p> - -<p>Det var ett vimmel av människor. Hon kunde endast -fånga några av dem. Där pratade biskopen och landshövdingen. -Där stod Karl XIII:s riddaren. Hans kors -blänkte just till. Där dunkade farbror Boström rättare -Gustafsson i ryggen vänskapligt, och där stodo doktor -Enander och häradshövding Torsell. Johan och Greta -såg hon icke till.</p> - -<p>Hon kunde icke låta bli att se på Torsell. Som han -stod, kastade en marschall röda flammor över hans ansikte. -Han såg diabolisk ut. Han måtte sagt något -roligt, ty Enander skrattade till. Det såg nästan ut som -om de tittat bort mot henne.</p> - -<p>Vad kunde han ha sagt? Var det något om henne?</p> - -<p>Hon såg honom gå bort till farbror Gustaf och säga -något. Patron Boström såg häpen ut men klappade -sedan Torsell på axeln och drog honom med sig framåt -mitten av planen bredvid den stora, brinnande spegelkulan. -Patron Boström pekade på den gröna upphöjningen, -där pelaren, som bar kulan, stod. Det såg ut -som han uppmanade honom att stiga upp. Torsell vägrade -men lät övertala sig. Han steg upp. Som han stod -där, nådde hans axel över kulan. Han lade ena handen -på det brinnande spegelklotet och väntade. Sigrid tyckte -sig se hans sardoniska leende. Skenet från de fyra marschallerna -kring den gröna upphöjningen fladdrade i röda -ljusvågor upp och ned över honom och hans magra ansikte. -Han såg ut som avgrundsfursten själv med handen -på det brinnande jordklotet. Skulle han tala?</p> - -<p>Patron Boström klappade oavbrutet i händerna.</p> - -<p>»Silentium! Silentium!» skrek han med stentorsstämma. -Sorlet sjönk så mycket att han kunde göra sig -hörd.</p> - -<p>»Häradshövding Torsell har bett att få säga några ord<span class="pagenum"><a name="Sid_263" id="Sid_263">[263]</a></span> -till ungdomen. Jag antar, att det icke blir de allra snällaste, -för han är en gallblåsa, men i gamla Sverige bör -åtminstone ordet få vara fritt. Silentium!»</p> - -<p>Han steg åt sidan. Allas blickar vändes mot Torsell. -Det blev några sekunders tystnad. Därpå började han.</p> - -<p>»Bröllopsgäster!»</p> - -<p>Hans annars så kärva stämma skar som en trumpet -genom luften.</p> - -<p>»Det finns en gammal orphisk hymn, som låter: -gör oss rika och friska, gör oss även visa och kyska! -Årtusende har rullat fram efter årtusende. Världen har -icke förändrat sig så värst mycket från den stund, då -den gamla hymnen steg mot himlen. Vi ha visserligen -samlat en hel del mer guld på jorden — åtminstone somliga -av oss. Om vi i någon avsevärd mån blivit friskare -nu än förr vill jag låta vara osagt. Bönen om rikedom -och hälsa är det förnämsta på jorden. Det är helt naturligt. -Det är så påfallande yttre fördelar, som äro förenade -därmed. Visdomen och kyskheten ha däremot -sällan stått högt i kurs, och på den nuvarande marknaden -för andliga värden torde deras kurs vara lika med noll. -Vem har bruk för visheten och kyskheten i dessa tider, -fulla av förhävelse, självförgudning och ruttenhet? Vilka -människor skulle finna på att vid en offentlig fest smycka -sig med vishetens och kyskhetens symboler? De skulle -riskera att bli utskrattade. Vilken har mod att stå upp -och sjunga en hymn till visheten och kyskheten? Vem -har mod att vara idealist — framförallt i handling? Han -skulle bli inspärrad såsom sinnessjuk eller korsfäst enligt -god, gammal hävd, när det gäller ideella upprorsmakare. -Människorna ha tyvärr icke blivit klokare än att de -inbilla sig, att idealismen kan spärras inne eller korsfästas -likaväl som att rättfärdigheten kan klubbas ihjäl. -Detta är naturligtvis ett gruvligt misstag liksom överhuvud -taget alltid, när man förväxlar personen med begreppet.<span class="pagenum"><a name="Sid_264" id="Sid_264">[264]</a></span> -Jag förstår så väl, att idealister äro obehagliga, -förargliga och påträngande varelser. Bara detta att ha -en idé, som ingen annan har, är närmast en förbrytelse. -Vad ligger närmare till hands än att bestraffa förbrytaren, -som med sin idé vill rubba de cirklar, inom vilka -vi vant oss att leva i fred och belåtenhet? Om idealismen -trots allt lever, beror det på, att den på något säreget -vis sammanhänger med den längtan till ett högre mål, -som trots allt lever innerst hos oss alla, mer eller mindre -dold. Denna idealistiska längtan kan ibland få spontana -paroxysmer och kommer då till synes i det vi med ett -något svulstigt namn plägar kalla hjältedåd och som i -vanliga fall plägar belönas med guldmedaljer. Det finns -andra hjältedåd också, de tysta hjältedåden av alla -dem, som offra sitt liv, sin kärlek för en idé, ett högt -mål. Jag har själv sett ett exempel på ett sådant tyst -hjältedåd, där både ungdom och kärlek offrades. När -sådant kan försiggå i våra tider, kan man hoppas, att -världen icke är obotligt sjuk, hur svår febern än tycks -vara. Som läkemedel skulle jag vilja rekommendera -idealismen, ehuru jag icke tillhör de läkekunnigas utan -de dömandes fördömda släkte.</p> - -<p>Er unga ber jag i synnerhet få anbefalla idealismen! -Det är ingen skam att bedja gudarna om vishet och kyskhet. -Det är ingen skam att offra sig. Som gammal domare -borde jag avhålla mig från att driva en revolutionär -propaganda bland ungdomen, då det icke är otroligt, att -den kan ha vådliga följder så till vida, att ungdomen -kanske icke blir rik, om den följer mitt råd. Jag kan -dock icke avhålla mig från att uppmana er, ungdomar — -bliv ideella revolutionärer! Inga sådana, som störta riken -och troner överända. Det är ett kortvarigt nöje, det -försäkrar jag er, och skulle bara medföra ett obehagligt -möte mellan oss inför ett helt annat forum än vid patron -Boströms bord i denna sköna sommarnatt. Nej, ungdomar!<span class="pagenum"><a name="Sid_265" id="Sid_265">[265]</a></span> -Revolutionera era själar! Rensa ut dem från -hat, avund, egoism och bered dem i tid på att, om det -gäller, kunna offra både ungdom och kärlek för något -större och skönare! Då har ni i sanning icke levat förgäves!»</p> - -<p>Torsell pauserade. Hans röst hade fått en varm -klang och drog med sig bravorop och jubel.</p> - -<p>»Innan jag slutar, har jag ytterligare ett par ord att -säga. Stunden är snart inne, när vi skola bryta upp.»</p> - -<p>»Nej! Nej!» hördes röster. Patron Boström slog -avvärjande med händerna.</p> - -<p>»Jag upprepar det. Stunden är inne!» sade Torsell. -Hans blick sökte sig bort till Sigrid. Hon inbillade sig -se hur hans ögon lyste till. Kanske var det reflexen -från marschallerna. »Innan vi bryta upp, ha vi någon -att tacka, som vi glömt. Glömt allt för länge, otacksamma -som vi, människor äro. Det är hon, som står -därborta ensam!»</p> - -<p>Alla vände sig mot Sigrid.</p> - -<p>»Hon döljer sig som de tysta hjältarna för sed hava. -Ni kanske icke vet det, men jag vet vad hon gjort.»</p> - -<p>Han gjorde en mycket kort paus. Sigrid blev dödligt -rädd. Vad tänkte han säga?</p> - -<p>»Hon har varit vår osynliga värdinna, vår goda ande -i dag. Jag föreslår, att vi tackar henne med ett fyrfaldigt -leve. Må hon alltid förbli vår förebild! Leve Sigrid -Persdotter Bjurcrona!»</p> - -<p>Fyra rungande, taktfasta hurra följde och sedan ett -oändligt jubel. Torsell, som lett hurrningens takt med -armen, steg ned från den gröna upphöjningen. Patron -Boström gick emot honom.</p> - -<p>»Jo, jag tackar!» utropade han. »Tack, skall du ha! -Det hade jag aldrig i livet trott, att du kunde säga några -hyggliga ord också en gång.» Och så omfamnade han<span class="pagenum"><a name="Sid_266" id="Sid_266">[266]</a></span> -Torsell och dunkade honom studentikost i ryggen. »Aldrig -trodde jag det om dig, gallblåsa!»</p> - -<p>»Inte jag heller», sade Torsell torrt. »Det var också -en förlöpning. Men jag ångrar den inte.»</p> - -<p>Sigrid hade omedelbart efter hurraropen omgivits av -en massa människor, som ville trycka hennes hand och -tacka henne. De flesta bedyrade, att de icke haft en -aning om att hon varit värdinna, något som hon icke -visste, om hon borde uppta som en artighet eller icke. -Många passade också på att säga adjö. Det var mest -de äldre damerna, som, trots sina männers eller följeslagares -protester, ansågo, att de borde ge sig av, eftersom -det började bli sent. Bland de gifta paren, som bodde i -trakten, föranledde detta de mest beklagliga skilsmässor. -Herrarna förklarade, att de tänkte stanna till solen gick -upp. Då skulle det bli sillfrukost hade Gustaf Boström -lovat. Från de äldre gifta damernas sida uttalades -många tvivelsmål om deras män voro riktigt kloka, ett -spörsmål, som besvarades med vanvördiga skratt och -patron Boströms egen försäkran, att det var sista gången -i hans liv det firades något bröllop på Alby. Icke ens -denna förmildrande omständighet, som Torsell sade, kunde -rubba en del damers beslut att fara hem. Den ena vagnen -efter den andra började också rulla bort i den bleka sommarnatten. -För varenda vagn, som for, hurrades det. -De gifta män, som stannade kvar, voro de ivrigaste att -hurra, skamlöst nog för sina bortfarande hustrur.</p> - -<p>Bland dem, som kommo fram och tackade Sigrid, voro -också Johan och Greta. De omfamnade och kysste -henne och anförtrodde henne viskande, att nu tänkte de -i allra största hemlighet ge sig av. De hade redan sagt -farväl åt pappa, förklarade Greta. Ville tant Sigrid -fara med eller tänkte hon stanna?</p> - -<p>Sigrid visade på människorna omkring. Omöjligt för<span class="pagenum"><a name="Sid_267" id="Sid_267">[267]</a></span> -henne att resa allaredan, så länge det fanns så många -damer kvar.</p> - -<p>»Ja, så reser vi ändå», sade Johan. »Vi ses i morgon!» -Han kysste Sigrid skrattande.</p> - -<p>En stund efter körde Bjurnäs’ kalesch med suffletten -uppslagen över gårdsplanen. Magnusson hade god fart -på parhästarna, men naturligtvis upptäcktes det genast -vilken dyrbar last vagnen förde. Där blev ett väsen -och ett skrik och ett hurrande utan ända. Man rövade -blommor från rabatterna, man rev ned girlander och -vräkte över kaleschen. Några av de djärvaste ynglingarna -stego upp på fotstegen och bombarderade brudparet -med rosor. Magnusson hade all möda i världen -att lugna hästarna. En hel skara följde springande efter -vagnen och jublade och önskade lycka.</p> - -<p>»Ja, nu är de borta», sade en sardonisk röst alldeles -bredvid Sigrid.</p> - -<p>Hon hade varit så upptagen av att se och lyssna till -tokerierna att hon icke märkt, att Torsell närmat sig -henne.</p> - -<p>»Jag tillåter mig också draga hädan», fortsatte han och -bugade sig.</p> - -<p>»Nej, nej, ni får inte!» sade hon brådskande och grep -efter handen, som han sträckte mot henne. »Först måste -jag riktigt tacka er!» Hon tog hans hand mellan sina -båda och tryckte den varmt.</p> - -<p>»Inte behöver ni tacka mig för att jag tackar er. Nog -är vi ett tackande folk, vi svenskar, men så mycket är -icke nödvändigt, min bästa fröken Bjurcrona. Jag förrättade -bara en skyldighet, som alltför länge uraktlåtits.»</p> - -<p>»Nej! Nej!» sade hon avvärjande.</p> - -<p>Hon såg på honom med sina stora, härliga ögon. Han -kunde icke se, att de voro mörkblå. De skiftade i alla -färger allteftersom marschallernas ljus speglades i dem. -Det var sol och natt i dem, hav och himmel, skog och<span class="pagenum"><a name="Sid_268" id="Sid_268">[268]</a></span> -ängar, blommor och lågor, allt. De voro som två underbara -stjärnor. De hörde knappt jorden till.</p> - -<p>Ett drag av smärta gled över Torsells magra, härjade -ansikte.</p> - -<p>»Jag beklagar, att jag icke kunde säga mer.» Han -böjde sig ned och kysste hennes båda händer. Han såg -ännu en gång på henne. Det var som om hans blick -velat smeka hennes mörka, vågiga hår, hennes klara, -rena panna, burret vid öronen, den fina näsan och munnens -våglinje, som blivit så sträng med åren. Han -såg henne rätt in i de tindrande stjärnorna. Det var -som om han velat säga något mera, men så knep han -ihop ögonen, bockade, viskade ett knappt hörbart tack -och gick.</p> - -<p>Strax efteråt for han ensam. Ingen kastade rosor på -honom, och ingen hurrade.</p> - -<p>Några timmar senare reste Sigrid. Gustaf Boström -hade erbjudit sig själv skjutsa hem henne, men hon hade -avböjt under häntydan på hans plikter mot de ännu kvarvarande -gästerna. De flesta hade dragit sig inomhus. -Det hade börjat bliva kyligt på morgonsidan. Sigrid for -obemärkt över gården. Det inbrytande dagsljuset var -obarmhärtigt. Bordsdukarna fläckiga, söndertrampade -blommor, halvfulla glas och buteljer, trasiga girlander. -En av marschallerna stod och osade med dödsmärkt låga.</p> - -<p>Sigrid tyckte det var riktigt skönt att komma ut på -landsvägen. August körde friskt undan. Han ville vara -tillbaka så snart som möjligt. Fiolgnället hördes ännu -från stora logen.</p> - -<p>Dagen började vakna. Fåglarna kvittrade i buskarna, -och morgonvinden susade i de stora rågfälten. Det gick -som böljor över dem.</p> - -<p>August behövde icke köra längre än till trädgårdsgrinden -vid Bjurnäs. Där steg Sigrid ur och August vände -med vagnen.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_269" id="Sid_269">[269]</a></span></p> - -<p>Luften var full av små, lätta rosenskyar, som drevo -mot väster. Bakom skogstopparna stod solen i begrepp -att stå upp. Kanten på ett rökrött smalt, långt moln -lyste redan i guld. Det doftade av syrener och av den -söta trädgårdsblommen. Hela trädgården stod som en -enda stor brudbukett.</p> - -<p>Sigrid gick drömmande uppför alléen. Mitt fram i -det gröna lövverket skimrade Bjurnäs vita gård. När -hon kom upp på gårdsplanen, såg hon fönstren hos de -unga stå på vid gavel. Hon öppnade den tunga dörren -så tyst hon kunde och nästan smög sig uppför trapporna.</p> - -<p>För att de unga skulle få vara riktigt i fred hade hon -återtagit sitt gamla tornrum. Det var dit hon gick. Det -gamla urverket arbetade lika tungt och besvärligt som -vanligt, och golvtiljorna knarrade, trots alla Sigrids försiktighetsmått.</p> - -<p>Aldrig hade tornrummet sett så inbjudande ut. De -skära kretonggardinerna, eksängen med rosafärgade -sidenomhängen, fasettspegeln, rokokobyrån och kopparsticken -på väggen i svarta, blanka ramar, allt var som -en vacker dröm, som hon återfunnit i verkligheten.</p> - -<p>Hon gick fram till fönstret och slog upp det.</p> - -<p>Ängar och gärden lågo i morgonsol, och tuppen på -Bjurnäs kyrka blixtrade till. Hur hon älskade allt detta! -Vad jorden var skön!</p> - -<p>En gång för längesedan hade det legat frost över allt. -En morgon för mycket, mycket längesedan. Då hade hon -ängslats och rädits. Nu kände hon sig lugn. Alla sina -kära hade hon omkring sig. Nere i kapellet lågo far -och mor och Erik. Och under henne vilade Johan och -Greta. Kanske i varandras famn.</p> - -<p>Hon sträckte ut armarna. Att icke leva förgäves hade -han sagt i sitt tal, där han stod i natten. Han visste -hennes hemlighet. Det var för henne ensam han talat. -Varje ord hade varit riktat till henne.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Sid_270" id="Sid_270">[270]</a></span></p> - -<p>Hon gick och såg sig i spegeln. Jag har blivit gammal. -Jag har fått gråa hår, men jag har lärt mig älska -livet, människorna, jorden, tänkte hon.</p> - -<p>Hon klädde av sig och gick till sängs. Fönstret stod -öppet. In genom det strömmade den friska morgonluften. -Hon log för sig själv, där hon låg med slutna ögon -och sakta gled in i sömnens land.</p> - -<p>Hon hade icke levat förgäves.</p> - - - - - - - - -<pre> - - - - - -End of Project Gutenberg's Sigrid Persdotter Bjurcrona, by Ernst Didring - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID PERSDOTTER BJURCRONA *** - -***** This file should be named 56160-h.htm or 56160-h.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/6/1/6/56160/ - -Produced by Gun-Britt Carlsson, lars-håkan svensson and -the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - - - -</pre> - -</body> -</html> diff --git a/old/56160-h/images/aa.jpg b/old/56160-h/images/aa.jpg Binary files differdeleted file mode 100644 index 364298b..0000000 --- a/old/56160-h/images/aa.jpg +++ /dev/null diff --git a/old/56160-h/images/cover.jpg b/old/56160-h/images/cover.jpg Binary files differdeleted file mode 100644 index 03ee150..0000000 --- a/old/56160-h/images/cover.jpg +++ /dev/null |
