diff options
Diffstat (limited to 'old/54237-0.txt')
| -rw-r--r-- | old/54237-0.txt | 8406 |
1 files changed, 0 insertions, 8406 deletions
diff --git a/old/54237-0.txt b/old/54237-0.txt deleted file mode 100644 index 6fc035c..0000000 --- a/old/54237-0.txt +++ /dev/null @@ -1,8406 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Prästgården, by K. G. Ossian-Nilsson - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - - -Title: Prästgården - En Julhistoria - -Author: K. G. Ossian-Nilsson - -Release Date: February 26, 2017 [EBook #54237] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK PRÄSTGÅRDEN *** - - - - -Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was -produced from images generously made available by The -Internet Archive) - - - - - - - - - - - K. G. OSSIAN-NILSSON - - PRÄSTGÅRDEN - EN JULHISTORIA - - TREDJE UPPLAGAN - - - - - PRÄSTGÅRDEN - EN JULHISTORIA - - AV - K. G. OSSIAN-NILSSON - - TREDJE UPPLAGAN - - STOCKHOLM - ALBERT BONNIERS FÖRLAG - - _Copyright. Albert Bonnier 1911._ - - STOCKHOLM - ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1911 - - - - -_Till Far och Mor_ - - - - -I. - - -Genom trädgårdsfönstren silade en blek glimt av decembersolen. Utanför -reste sig en blågrå molnskiva, vars svängda kant skimrade som en stålägg; -men i de låga prästgårdsrummen gled strimman maktlös genom tidig skymning. - -I matsalen stodo fyra dörrar öppna. Till folkstugan, varifrån köksstöket -trängde in, och där Bolla, hjälphustrun, redan en stund viskat och vinkat -åt mamsell Mina. Till salsförstun, varifrån tuppen och bandhunden ibland -läto höra sig, och där Mats, kusken, ömsom gjorde miner åt Bolla och -tafatta tecken åt mamsellen. Vidare till Minas kammare och hela raden -rum ända till gula salen, där den spröda klangen av ett åldrigt piano -och en tunn, men mjuk och ren sopran tonade. Samt till ämbetsrummet, -nedanför vars höga, nötta tröskel Mina höll på att vira halsbindeln och -knyta prästkragen på pappa kyrkoherden -- vilket faster Jeanette, som för -alltid avsagt sig, kallade att hänga bjällran på katten. - -Det var en krånglig uppgift, isynnerhet i julskymningen. Den lille -kyrkoherden stampade med foten i det maskstungna golvet. - --- Sjutton hakar, sade han i ett strävt staccato, som han behållit från -lägertiden, -- blir du då aldrig färdig, sjåpagås? - --- Seså, seså, lugnade dottern med blid, kantig röst, medan hennes ord -stundom följdes av ett vanemässigt snörpande, -- pappa får väl ge sig -till tåls, tills jag hinner --! - --- Hinner, ja, ja, ja, förivrade sig den lille gubben med en vingsning på -halsen och en stampning för vart ord, -- hinner -- hinner -- du med din -senfärdighet! Hinner -- du är ett syndakors på jorden! - -Mina sänkte undergivet hakan. Vinklarna om den ej längre unga munnen -djupnade. Blicken stod stel av ihärdighet. Händerna brådskade för att få -bukt med kragen. Allt medan snörpandet fick ersätta svar och förmaningar. - -Under tiden ställde sig kyrkoherden att kisa i det gula, pappersklistrade -bjälktaket, trumma med tåhättorna mot golvtiljorna, knäppa med fingrarna, -muttra och gnola för sig själv. - --- Syndakors -- vad _är_ det för ett sakramenskat flån? _Vem_ är det, som -ställer upp dörrarna? - --- Ja, ja, mumlade Mina saktmodigt, -- snopp, snopp, om jag åtminstone -fått tända -- - --- Eld på huset, nästan röt den lille prästen. - --- Eller åtminstone fått stänga, skyndade Mina att tillägga, -- så att -tjänstfolket, snopp, snopp, sluppe höra pappa svära i själva julveckan, -snopp, snopp! - --- Jag skulle baresta fråga, hördes kusken lågmäld från förstudörren. - --- Mamsell, mamsell, väste Bolla från folkstugan. - --- Sjutton hakar, trätte kyrkoherden utan att ta blicken från taket, -- -vem är det, som eldar för fåglarna? Stäng dörrarna i herrans namn! - -De två dörrarna gledo ljudlöst igen. Mamsell Mina gjorde en rörelse som -för att tillskjuta sin egen kammardörr. - --- Låt vara, låt vara, ropade prästfar ivrigt, -- vill du missunna mig -höra mamma sjunga? - --- Pappa lär inte höra stort, så som pappa tar till vägs, snopp, snopp! -Och mamma lär inte kunna sjunga, snopp, på det viset! - -Kyrkoherden vart med ens alldeles lugn. Rynkorna i hans slätrakade, -åldrade läskarlsansikte glättades. Den långa näsan, svagt buktad på -mitten, pekade orörlig mot taket. Det gulblonda, ännu ogrånade håret -smetade, snedkammat à la Walter Scott, högtidligt fram över panna och -tinningar. Han bevarade sin stillhet under en hel minut, vilken hans -dotter begagnade att knyta fast kragen nummer tre -- de två exemplaren -lågo redan tillskrynklade i pinnsoffan. - -Sången klingade tydlig in i tystnaden. - --- I ro--o--sens doft, i näkterga--lens gömma, där fri--den bor -emä-ä-ä-ällan bä-ä-ärg och dal, sjöng sopranen. Koloraturen pärlade på -de högre lägena, och ackompanjemanget blomstrade yppigt på de gamla -tangenterna. - -Organen var inte i sin första ungdom, men klang ännu frisk. Det -operamässiga föredraget värmdes av en vek och odlad känsla, som måste -gripa känslig publik. - -Det blossade på Minas magrade kinder; snörpandet hade upphört. Den lille -prästen hade fått fuktighet i ögonvrårna, och hans smått hesa stämma -gnolade lågmält med. - --- Seså, pappa, viskade Mina sakta. Hon kastade en granskande blick på -sitt värk. Så ville hon smyga sin väg till folkstugan. - -Kyrkoherden utförde en soldatmässig vändning på klacken. - --- Mina, kallade han halvhögt. - -Mina kom genast tillbaka. - -Hennes far lutade sig långsamt fram och kysste henne på pannan. Hans -beniga knog snuddade en sekund smeksamt vid hennes kind. - -Men liksom om han ångrat sig, gjorde han så vänster sväng och satte -foten hårt i, när han marsjerade in på sin ämbetskammare. - -Mina torkade förvirrad av pannan med förklädssnibben. Hon var inte -bortskämd med smekningar och hade hunnit den ålder, då en kvinna blir -skygg till och med för fader och broder. - -Hon böjde sig ner över kaktuskrukorna på ribbrädet och kastade också -en blick uppåt himmelen. Där hade den blå molnskivan vuxit till en -skrämmande höjd. Skogsranden därunder låg alldeles svart. - --- Det blir snö, mumlade hon, -- pappa får ta kareten och -vargskinnstulubben. - -Därmed skyndade hon ut i folkstugan, och nu syntes det, att hon haltade. -Lytet var tydligt, fast hon vid sakta gång och i andras närvaro mödade -sig att dölja det. - -I folkstugan hade hon så när stupat över Bolla, som var sysselsatt med -att snatta kaffebröd ur järnugnen -- raka vägen ur ugnen i kjolsäcken, -medan kryddvärmen strömmade ut i stugan och möttes med deglukten från -köket. - -Mamsellen sade ingenting, ändrade knappt ett veck i sitt blida, tåliga -ansikte, och Bolla reste sig med stort lugn. Hennes breda, grova kinder -svettades endast av ugnsvärme och julbrådska. Hon öppnade gapet och -tandraderna kring ett av sina ljudlösa skratt och frågade i nästa -andedrag: - --- Spiskammarnyckeln, vet mamsellen, var på lag den kan ha kommit hän? -Faster Jeanette -- - --- Faster Jeanette? - -Mamsell Mina rodnade djupt. Pupillerna irrade villrådiga, som om de i -tomma luften jagat den förkomna tingesten. - --- Snopp, snörpte hon, -- snopp, snopp, det hände väl, när pappa ropade -mig in, och nu minns jag inte, var jag kan ha -- - -Bolla fläckte åter upp munnen kring alla de vita tänderna. - --- Faster är i stärset,[1] sade hon och såg ut att ännu ha åtskilligt -otalt med ugnen. - -Mina haltade ut i köket. Därute klappade degen, rakan skrapade i -ugnsgapet, alla händer hade bråttom, och träskorna rörde sig som pändlar, -med täta knäppar, på tegelsättningen. - -Huggedrängen hade fäjat stenugnen och stack just brödspaden fullastad dit -in. Framför bakborden, där det rök av mjöldamm, moltego pigorna, ältade -och formade, så de knappt nändes blinka, högtidliga och vitklädda, med -uppkavlade ärmar, pudrade armar och vita huvudkläden. - -Långa led av degkakor lågo fulljästa och mjöliga och väntade spaden. -Den grövre degen började ösas ur trågen, hälldes upp för att omknådas, -delas, formas, mjölas och få omjäsa. Rättnu var det bara kavringen kvar, -svart som torvmull, doftande som ljunghonung. - -Faster Jeanette fanns ej häller här. Men vid ett hörnbord kavlade -Marie-Louise klenätdeg. Hon stod klädd som en av pigorna, i huvudduk och -köksförkläde, armbågarna blottade och de fasta, vackra armarna svävande -fram och åter över bordskivan. Ena handen strödde mjöl, den andra -trissade ut kakorna. - -Minas blick följde bekymrad den yngre systerns rörelser. Där var fart och -eftertanke i allt vad Marie-Louise tog sig för. Aldrig skulle hon förlagt -spiskammarnyckeln och behövt försinka de andras sysslor. Så ung hon var, -följde där respekt med henne; hennes sporre uträttade halva arbetet. -Pigorna vågade varken söla eller slamsa. Huggedrängen ville nog gärna -nojsat med töserna, men höll sig i skinnet i närvaro av unga mamsellen. -Så snart Marie-Louise flugit ut i brygghuset, passade han på att rama in -livet på Malena och daska Karna i stussen -- han struntade i, om gamlan -såg på eller inte. - -Brygghusugnens dån och hönsens och ankornas dödskackel -- slakten pågick -just därute -- dränkte alla svagare ljud. Men Malena och Karna härinne -viskade sina nödrop, ty i nästa nu stod Marie-Louise i sin vrå, och -flickorna skulle sjunkit genom golvet, om hon råkat överraska dem. - -Mamsell Mina knep samman ögonen och riste på huvudet, hon led av att -höra kacklet. Men i detsamma spärrade hon blicken åter på vid gavel -- -brygghusdörren gick, och faster Jeanette kom in i köket. - -Faster -- änka efter en bror till kyrkoherden -- var bred och karlavulen, -mörkröd i ansiktet, hade stubb på hakan, grå mustasjer, en stämma som en -signalkornett och ögon runda och svarta som blykulor. - -Bror Josef, volontären i Kristianstad, kallade henne aldrig annat än -majorn. Men hennes axlar buro, utan att svikta, hela hushållet, och den -vita bindmössan satte skräck i andra än Josef. - -Måhända hade Bolla hört dörren gå, ty hon stod redan på folkstutröskeln. -Huvudklädet hade kasat ner på halsen, så att man ibland såg den platta -nacken, som ringades av tunna, blonda flätor. Hon hade falska, vattengrå -ögon, som alltid dolskt vinklade uppifrån eller nerifrån, men också -alltid logo mot någon -- när hon skrattade, lät det som en väsning. - -Hon spärrade munnen på vid gavel mot huggedrängen, men slöt den igen, -när hon upptäckte husets härskarinna. Mot henne log hon aldrig, och hon -vände sig inte häller nu rakt fram till faster Jeanette. - --- Är unga mamsellen här, sporde hon och kliade sig halvt förläget i ena -armhålan, -- jag trodde annars mamsellen satt i vävbänken. - --- Väven är lyckligen nerskuren, svarade Marie-Louise utan att se upp -från sitt arbete. - --- Jag har själv synat den, smattrade rösten i brygghusdörren, -- före -jul lär ingenting bli vävt. - -Faster flåsade till och torkade sitt upphettade ansikte med förklädet. - -Mina flyttade olycklig undan ögonen; bland alla dessa flitiga tycktes hon -ensam utan gagn. I tankarna grävde hennes fingrar oroligt i den vida, -djupa kjortelsäcken. - -Plötsligt blev hon häftigt varm, pannan fuktades; ur stånd att se någon i -ögonen, lät hon blicken fly ut genom fönstret. - -Där ute varsnade hon kusken, som, bestövlad och krokig i knäna, gick på -trappan och eldade sig en åkarbrasa. Hästarna, halvt dolda av kuren, -krökte på halsarna och frustade; ångan stod dem ur näsborrarna likt -vita strutar, och hovarna stampade i broläggningen. Karo kröp villrådig -omkring framför sin koja och gnydde i kapp med länkarna. Katten travade -längs stenfoten, medan ett par hönor ängsligt flaxade och trippade -framför honom. Men upp över allégaveln åkte det tunga blå molnet, och -luften skumnade redan. - -Gudilov, att Mats haft vett spänna för kareten! - -Pratet omkring henne pinade Mina i öronen. Bolla och faster hade -fått pratkvarnen i gång och malde nu lika ivrigt bägge. Vad de sade, -uppfattade Mina ej. Hon bara önskade, att någon av dem snart ville ge sig -ut i brygghuset. - --- Spiskammarnyckeln, ja, det var så sant, upprepade en onaturligt len -stämma, -- var på lag kan mamsellen ha lagt --? - -Svetten på pannan kändes alldeles kall; Mina stod och längtade sig långa -vägar från köket. Hon kände, att faster stirrade på henne. Att ljuga var -en svår synd, isynnerhet så nära en högtid, men om ändå Vår Herre ville …! - --- Sjåpagås, genljöd det i hennes öra, -- sjåpagås, som -- - --- Bara är till ogagn, ifyllde gamla mamsellen i tankarna, -- »sjåpagås, -syndakors --»! - -Hon spratt till, lystrande som en uppskrämd häst. Det var inget genljud. -Någon ropade henne värkligen, pappa -- - --- Var håller du hus, hördes kyrkoherdens röst, -- syndakors, var håller -du hus? Pälsen -- varför är inte pälsen tillreds? Tänker du hindra mig -att resa, människa? - --- Å gudskelov, tänkte mamsell Mina. Det liknade en löst förtrollning -- -nej, en bönhörelse. - -I en blink hade hon handen ur kjolen, räckte med sänkt blick den bastanta -nyckeln åt faster Jeanette och haltade, döv för utrop och skratt, pappas -snubbor med lätt hjärta tillmötes. - -Vad betydde alla sjåpagås och syndakors mot de svarta, muntra kulögonen -och Bollas falska väsning? - -Men pappa var i dag ej lätt att göra till lags. Knappt hade Mina -försvunnit i dörren till ämbetsrummet, förrän samma dörr än en gång for -upp och kyrkoherden begärde få veta, var Nanna huserade. - -Den smått hesa lilla rösten skar in genom pratet och munterheten i köket. -Allt kom i uppståndelse. Vem hade nu, nu i julstöket, tid att tänka på -Nanna? Hade kyrkoherden glömt, att det i morgon var både en söndag och en -födelsedag? - -Den lille prästen stampade i golvet, som alltid, när han var ur lynne. -Han ville se Nanna genast, genast! - -Alla ropade i munnen på varandra. Var fanns Nanna? Var fanns den -obegripliga ungen? Vem hade tid att leta efter Nanna? Var skulle man få -tag i henne? Var, var? Osynlig som hon mästadels varit på sista tiden! - -Det gick ett sting genom samtliga samveten. Nanna fick i all denna -brådska ströva omkring utan tillsyn. Omöjligt att hålla reda på, var hon -vistades och vändes: än fanns hon här, än där, än ingenstans särskilt och -det sista väl mäst. - -Faster glunkade om, att lille prästen gick och sörjde; sörjde pastor -Håkansson, som varit så helig på ljusa dan, och som knackat på pigornas -fönster om nätterna. Lille prästen lugnade sig väl inte, förrän -domkapitlet skickade honom ett nytt exemplar ur samlingen. - -Men det var inte bara det. Gubben hade hörts så där knarrig egentligen -sedan sista postdagen. Han hade i en fart ryckt till sig väskan, bläddrat -igenom sin packe och sedan snäst åt postiljonen -- som om kronans betjänt -kunnat hjälpa, att kyrkoherden väntade brev från sönerna. - -Där stod han nu, hade redan krupit i pälsen och blåst upp sig till sin -tredubbla vidd. Det glimtade humoristiskt över gamla fasters ögonkulor: -sannerligen liknade han inte en arg igelkott med alla taggarna spärrade! - -En underlig tid att fara på besök, lördagsmiddagen, -predikoberedelsetiden! Och till katolska grevinnan på köpet! - -Emällertid fick man väl söka ta reda på Nanna. Lille prästen frågade -ju efter Nanna varannan halvtimme nu för tiden -- stackars barnet för -rästen! - -Faster och Bolla gåvo sig att leta, bägge två; letade i gästrum, -brygghus, torvhus, skrubbar och handkamrar -- vad hjälphustrun så -hittade, inte hittade hon Nanna. Nanna hade ånyo begett sig till -ingenstans. - -Kyrkoherden stampade; han hade en hel predikan på läpparna, men måste -vänta med den till dagen efter. Han fick inte låta uppehålla sig längre. -Det blåa molnet gled fram som ett ofantligt lock av järnbläck: rättnu -kunde luften bli skum som i en gryta, och resvägen i dag var ändå -halvannan mil. - -Men i matsalen, i förstugan, på stentrappan, ja, på fotsteget och i kuren -fortsatte han att snäsa och muttra. - -Nanna var en Springfält, yrhätta, odåga, en fara för sitt hem! Nanna -kunde hitta på att göra dem husvilla, leka med fosforstickor i torvhuset -eller förkyla sig på gården eller bryta benen av sig på logen eller -- - --- Adjö, lille präst, ropade nu fasters mässingsstämma. -- Adjö, och -predika för hedningskan i stället! - --- Adjö, adjö, instämde Mina och Marie-Louise och lilla mamma; även -kyrkoherdefrun hade, trots alla varningar, kommit ut på trappan. Hon stod -där, liten, blond och fin, med sin rena profil och sina alltid tårade, -havblåa ögon -- långt mera flicklik än någon av döttrarna. Hon ryste i -vinterdraget som ett ensamt löv. - -Pappa viftade så där halvnådigt med renhudshandsken, men då han upptäckte -sin hustru, lyste han upp. Han lutade sig fram över fotsacken; det såg -ut, som om han velat säga någonting vackert och ömt. - -Men faster dränkte första stavelsen i ett nytt adjö, som liknade ett -kommando, och stirrade så barskt på Mats kusk, att denne liksom till -försvar slog klatsj med piskan. Hästarna stegrade till och togo sats. -Kareten vaggade, likt ett äldre fruntimmer, långsamt åstad mällan -lindarna i utförsbacken. Nu försvann åkdonet i vägkröken. - -Faster hade redan lagt sin sjal om axlarna på lilla mamma och kört henne -in i förstugan och matsalen. - --- Jag skall lära henne, hotade majorn med överdriven barskhet, så att -husets fru log ett tårfyllt leende. -- Står hon inte och ryser i kylan -dagen före sin födelsedag! Akta sig att fresta försynen, hör hon, lillan! - -Lillan försvann, alltjämt leende, gnidande sina späda händer, i Nannas -rum på väg mot gula salen. - -Faster Jeanette vände sig långsamt mot Marie-Louise. Hon skrattade sitt -gälla, världsvisa skratt. - --- Gud nåde Nanna, när lille prästen kommer tillbaks, om inte -födelsedagen kan tjäna som åskledare eller hon har lämplig nödlögn till -hands! Apropå, har någon sett efter i gula salen? Kanske sitter hon -rentav där -- bland de andra blåstrumporna! - - - - -II. - - -Nanna hade inte anat det ringaste. Hon låg uppe på vinden och rotade i -gamla luntor, låg på en ullsäck och hade svept en sjal om axlarna. - -På golvet stod en handlykta, vars ena söndriga glas var vänt ifrån -pappershögarna -- så undvek Nanna eldfara och överträdde inte förbudet; -ty en lykta var någonting helt annat än ett ljus. - -Mina brukade för rästen bränna ljus halva nätterna, Nanna visste det -mycket väl. I jämförelse med Mina, som ställde sin rankiga stake mitt -ibland alla brevbuntarna, kunde Nanna känna sig så gott som oskyldig. - -Men därför var det ju inte nödvändigt att skvallra om allting för pappa, -som varje kväll måste ha reda på, var hon hållit hus under dagen. Pappa -trodde, hon brukade sitta i torvhuset, dit hon alltså varje dag måste gå -en tur för att kunna säga, att hon varit där. - -Det inbragte ibland en luggning i flätan eller en örfil av tre fingrar -- -de två voro böjda av en kramp -- vilket egentligen förvandlade örfilen -till en klapp. Men gärna vad som hälst, bara hon slapp bekänna sanningen! - -Här uppe fanns en hel del läsning, som inte fick rum nere på hyllorna -- -originalupplagan av _Then swänska Argus, Siebenhundert Anecdota_ från -mitten av sjuttonhundratalet, en _Milton_ med kopparstick från 1751, ett -tjog _dissertationes_ från Lund och Upsala och en mängd andra rariteter. - -Här uppe slumrade böcker från farfars tid, förskräckliga böcker, som inte -tolererades nere i bokkammaren, hur tolerant pappa annars var. Farfar -hade varit präst, men samtidigt rabulist. Om honom talades aldrig annat -än i dunkla ordalag -- och hans böcker passade inte för prästdöttrar. - -Nanna hade med fjortonåringens bävan slagit ner på de farligaste. De -farligaste och de svåraste, det var hennes två specialiteter. - -Uppslagen framför sig hade hon en bok, som hon hört pappa fördöma för -bröderna. Hon visste, att Gustav läst den nere i Lund; Josef hade genast -frågat, om den fanns på svenska, och endast Daniel hade haft karaktär att -motstå frestelsen. - -Boken hette _Candide_ -- Candide av Voltaire. Nannas späda kinder -blossade åt den tredjedel hon förstod; de blossade lika mycket av -vetgirighet som av någonting annat, blossade av en underlig, sugande -vetgirighet, som brände genom kropp och själ. Endast hjärtat förblev -kallt, förstockat emot pappa och de förebråelser hon hörde susa i draget -under de tjocka spindelvävarna. - -Pappa bar för övrigt själv skulden. Det var han, som drivit henne in på -de mörksens stigar, där hon nu varje dag vandrade. - -Pappa hade en dag vänt upp och ner på huset för att få tag i Ὁ Ευθύφρων -τοῦ Πλάτωνος. - -Det var en bengul gammal svinrygg, som brukade vila sig intill så många -andra bengula gamla svinryggar. Någonting omoraliskt fanns inte i den, -ty ingen av bröderna så mycket som tittade åt den under ferierna. När -pappa plockade fram den, var det mäst för att skriva någonting på -försättspapperet eller titelbladet -- såvida där ännu fanns plats över -att skriva på. - -En dag ville pappa ha tag i den. Han letade genom alla hyllorna -- ja, -till och med bakom och under dem --; Nanna kunde ännu höra stötarna av -käppen och gubbens flåsningar i det bolmande dammet. Men borta var och -förblev Eutyfron. - -Pappa letade på skrivbordet, bredvid och under det och i lådorna. Han -nästan dansade i sin otålighet, men Eutyfron stod inte till att upptäcka. - -Nanna satt hela tiden på syster Minas kammare och lyddes och höll andan. -Dörren stod på glänt, och hon bara inbillade sig, att hon läste, men -svinryggen knakade under hennes fingrars grepp. - -Hennes första tanke hade varit att komma springande med boken och till -tack eller straff ta emot pappas hårdhänta smekning. Men gubben hördes -allvarsamt vred, halvt utom sig, och hans vrede förlamade henne. - -Hon förstod, att det skulle vankas mer än bannor, kanske risaga -- som -hon ej var fullt viss att ha vuxit ifrån. Hon förstod ej strax, vad ont -hon gjort, men när stort folk råkat ur lynne, kallade de det oskyldigaste -en synd. Och pappa hade fått leta alldeles för länge. - -Nanna hörde Mina betitlas sjåpagås och syndakors och höll på att -skynda fram och röja sig. Men i detsamma smattrade fasters stämma, och -brottslingen förlorade modet. Fasters ögon tittade rakt igenom en, och -sedan de tittat, skrattade de ut en. Fasters ögon påminte om honom, vars -bok låg uppslagen på ullsäcken framför henne. - -Nanna hade känt, att hon gjorde orätt, som teg. Hon hade hoppats, att -någon skulle kommit in i Minas rum och upptäckt henne. Hon hade berett -sig på ett par örfilar, som hon skulle tagit emot utan att gråta. - -Men ingen hade kommit; ingen tog henne i förhör; ingen föll ens på den -tanken, att lilla Nanna kunde bry sig om grekiska böcker. Pappa låddes -inte veta, att hon under ferierna läst för bror Daniel. Pappa och de -andra hade skrattat, därför att hon bara var flicka och alltså varken -skulle till gymnasiet i Lund eller till det i Kristianstad. Ingen visade -någon tro till, att en flicka kunde lära sig grekiska. - -Fasters runda ögon skulle skrattat högre än alla de andra. Det var -fasters skull, att Nanna bet tänderna samman och teg. Grekiska: tycker -någon det? Som om inte franska vore gott nog åt en flicka! - -Av Eutyfron begrep hon visserligen bara vartannat ord -- och meningarna -begrep hon inte alls; de voro så krångliga. Men med Xenofon redde hon sig -utmärkt, där var hon nästan lika styv som bröderna, och i Odysséen hade -hon skanderat hela tre sånger -- pappa skulle bara veta! - -Sedan det blivit tyst i huset, hade Nanna först ämnat ställa boken -tillbaka i luckan. Men så kom hon att tänka på värkan av upptäckten -- -nytt larm och nytt förhör och ny ängslan. Misstankarna skulle till sist -falla på henne. Det var klokast att vänta några dagar -- tills boken var -glömd och liksom av en händelse stod, där den hittills -- ja, kanske hela -tiden -- stått. - -Nanna hade gömt Eutyfron bland luntorna på vinden. Av dagarna blevo -veckor, av veckorna månader, men ju närmare det led mot jul och mammas -födelsedag, dess knarrigare lät pappa. Nanna hårdnade till av ständigt -gnat; nu varken vågade eller värdigades hon sätta boken tillbaka. Den -fick så gärna bli liggande, där den låg. - -Men hyllorna därnere fingo stå alldeles i fred; hon tordes knappt titta -åt dem. Måste hon genom rummet, smög hon förbi i ängslad hast utan att -ens vända på huvudet. I förbifarten kände hon bokluckan som ett svart, -rannsakande öga; hjärtat klappade, och hon visste ej rätt, var hon skulle -göra av händerna. - -Hade ej alla haft så bråttom till julen, skulle de undrat över -förändringen; Nanna var sig inte lik. Hon rodnade och bleknade för minsta -tilltal. Det var förbi med alla snusförnuftiga infall och omdömen. De -skiftande bruna ögonen -- ett arv efter farfar, sades det -- det enda -vackra på den fjortonåriga fölungen, skyggade till och med för mammas -milda blick. Den lillgamla tösen med det slätkammade håret, den blänkande -pannan, den vassa näsan och äggtoppiga hakan smög som en främling genom -rummen i sitt hem och var halva dagarna försvunnen, ingen visste vart. - -Nanna läste inte längre Platon, han låg glömd eller gömd -- gömd som ett -samvetsagg -- under en dammig hög predikningar. Nanna läste i stället -Voltaire. Den ena synden drog den andra med sig. - -Nanna kunde ej påstå, att den boken gjorde henne lycklig. Den liknade -en virvlande häxdans, i vilken hennes inbillning dansade med. Boken -införde henne i en sällsam värld, där människorna buro elaka, förvridna -ansikten. Det talades där ofta om solen och södern, men allt där liknade -mera ett vinterland. Alla ord voro som snö, alla blommor som isblommor. -Allt syntes hårt och ovänligt. Människor, som ena stunden togos i famn, -stuckos i nästa ögonblick med sablar. Alla förde vassa ord på tungan, men -allra värst var det med dem, som höllo varandra kära … - -Nanna förstod ej varför, men kinderna glödde ibland, hjärtat bultade, de -bruna råögonen stirrade vida och blinda mot den skumma loftsdagern. - -Varje söndag efter mässan föresatte hon sig att ställa Platon på hans -plats och undvika skräpvinden. Hade någon enda bara haft tid, hade pappa -haft annat än bannor för henne någon enda gång de råkades, skulle isen -varit bruten --! - -Till julen fördubblades också ämbetsgöromålen, ökades utgifter och -bekymmer, och i år stod något viktigt på inne i Lund. Nanna begrep -alltsammans, bröderna hade skvallrat för henne i somras. Ja, hon begrep, -varför pappa var knarrig och jäktad -- men något inom henne hade börjat -växa i kapp med henne själv, något ömtåligt och oförklarligt … alltså -bevarade hon sin kalla, skyddande skorpa. Hon var snart inte längre -husets barnunge, på nyåret skulle hon börja läsa sig fram, och sedan -var hon en särskild person. Hon studerade de andra som sig själv -- och -misstänkte dessutom, att Bolla bevakade henne. - -På vinden var lugnt och fredat; det förbjudna där uppe sög och tvingade. -Nanna måste dit upp, hon måste, och i ett ensamt ögonblick gick det i -susande fart uppför stegen. Den gamla lyktan hade hon stående däruppe, -och i folkstugan nallade hon ljus och fosforstickor. - -Nanna låg på ullsäcken med en sjal över skuldrorna. Framför henne -upprullades historien om den enfaldiga Cunégonde och den oskuldsfulle -Candide, vilken förövade så många fula brott. Pococuranté talade illa -om allt och alla: han påminte litet om klockaren -- och den hederlige -Pangloss började få pappas ansikte: hon kunde helt enkelt inte hjälpa det. - -Fjortonåringens mörka ögon vidgades och klippte mot dunklet. Runt -henne och boken slog lyktskenet en bävande trollring. Desto svartare -djupnade mörkret därutanför. Vrårnas skuggor nådde varandra med långa -fingrar högt uppe i taket, och under själva åsen vaggade tjocka, gråa -spindelvävsvingar i den uppåtdallrande värmen. Ibland kilade en råtta -trippande över golvet. Och då och då prasslade en dragfläkt i halmen vid -stegluckan. - -Utanför ljusrunden var allting ensamt och öde, ett hem, som hon nu endast -till hälvten tillhörde. Och ljusrunden själv var en magisk cirkel, varmed -en häxa höll henne trollbunden. Ljusrunden liknade ett fönster, varigenom -Nanna stirrade in i det ondas värld. - - * * * * * - -Från gården hördes ett kackel, som om räven gjort julbesök bland hönsen. -Så blev det tyst igen, och Nanna kunde tydligt uppfatta klampet av skor -och träskor på tegel- och stengolven i kök och brygghus. Så skällde Karo -avskedsskall. En vagn rullade på gården -- det var pappa, som for på -uppvaktning till katolska grevinnan. - -I samma ögonblick uppfångade Nanna knäpparna av träskor mot stegpinnarna. -Hastigt blåste hon ut lyktljuset och tryckte kinden orörlig mot bokhögen. - -Så låg hon stilla och väntade, beredd på upptäckt, men med en svag -förhoppning, att lyktskenet ej hunnit förråda henne. - -Hur spänt hon lyssnade, överdövades alla ljud av örpulsen. Inga steg -knäppte längre, och hon trodde sig redan ha hört miste. Hon kände god -lust att resa sig och tända igen, då -- tyst, rasslade inte loftsstegen? -Om någon lyft den undan, såsom stundom hände, så vore stackars Nanna -fångad. - -I detsamma ropade en karlröst -- eller var det fasters stämma -- på -Bolla. Det klack till i flickhjärtat, nu knarrade bestämt pinnarna. Någon -klev försiktigt uppför och kom närmre. En skugga reste sig långsamt ur -vindsluckan. En flåsning, som liknade ett väsande skratt, nådde Nannas -öron. - -Det var Bolla. Nu gällde det hålla sig alldeles stilla. - -Bolla tog ett aktsamt steg upp på golvet, skuddade av sig träskorna och -stod nu i den smått knastrande halmen med händerna i sidorna och halsen -litet framlutad, medan hon ideligen fnissade som åt ett lyckat spratt. - -Nedanför stegen smattrade rättnu fasters mässingsorgan: - --- Är Bolla däruppe? - -Nanna vågade knappast andas. Även hjälphustrun höll sig tyst, strök -endast ett par tag med den klumpiga bara armen över det breda ansiktet. -Hon vände på huvudet än åt ett håll, än åt ett annat, som en höna på en -sophög, och tycktes på en gång lyssna och späja. - -Så fortsatte Bolla på sockorna ett stycke framåt och satte sig med en -duns i halmen. Hon måste ha hört faster Jeanette avlägsna sig, ty hon -blev åter djärvare. Hon mumlade halvhögt för sig själv, stack händerna i -kjolsäckarna och begynte knapra på en skorpa. Knapret lät så avlägset och -entonigt, att det lika gärna kunde kommit från en råtta. - -I nästa nu blandades knapret med ett sakta skrammel av nycklar eller -mynt. Bolla reste sig upp och trevade om sig i halmen. Hon mumlade igen -någonting otydligt och fortsatte sitt sökande längs takskägget. Hon halvt -klev, halvt kröp, hasade sig framåt på tre ben och kom allt närmre Nanna -och bokhögen. - -Flickan skalv i varje lem, när hon kände kjortelfläkten snudda sig. Nu -svängde kjolen igen, kvinnan vred sig åt annat håll, då -- råkade hon -trampa Nanna på foten. Trampet kom så plötsligt och tyngde så hårt, att -fjortonåringen halvviskade ett aj. - -Ett skutt och ett skrik blev Bollas svar. - --- Ack, Harre Jesses, ropade hon förfärad. - -Nanna hämtade sig hastigt. - --- Tyst, Bolla, tyst, viskade hon, -- tyst, det är jag, Nanna -- - --- Är någon däruppe, hördes en stämma nerifrån. - --- Tyst, tyst, bad flickan som för sitt liv. - -Hon behövde inte envisas; hjälphustrun hade redan sansat sig och insett, -vad som för henne var det klokaste. - -Någon därnere hade satt foten på stegen. - --- Jag tyckte justament det liksom skrek till däruppe, undrade Malena -ängsligt. - --- Kattrakande, svarade en röst, som lät lik Ola huggedrängs, -- det -var välan kisse Måns, kan jag tro. Han fänas med råttorna på loftet, -förstås. Ih, seså, inte ska en skrika för en köss, inte --? - --- Skäms han inte, Ola, ska han också fänas? - -Glammet därnere slutade plötsligt. Det sprang och det smällde i dörrar. -Sedan blev allt tyst. - --- Men hy då, som Nanna kan skrämmas, förebrådde Bolla en smula strävt. --- Jag fick sådan hjärtedunk, så förtjust[2] blev jag. Har hon en -fosforsticka, så tänn lyktan -- inte sitter hon här ensammen i mörke? - -Nanna hade hastigt strukit eld. Nu fumlade hon tafatt med lyktglaset. -Bolla tog beslutsamt stickan från henne och hjälpte henne. - --- Akta halmen och papéren, men la voss få fyr på pråsen,[3] pratade -torpkvinnan. -- Jestanes, vad beställer tösen häroppe mos allena? Det -skulle bara körkeharren veta. Sitter och läser ve ljus på ljusan da? - -Nanna hängde huvudet och lät ordströmmen gå hän över sig. - --- Körkeharren och alla, som vi ha sökt och rummesterat genom hela hused, -och så sitter hon här i persiljestass -- som faster säjer -- och skrämmer -en ifrån vettet, när -- när en letar efter råttefällan. Nu blir det till -att bekänna, för det är allri värt te gå och stöka i halmen och bögerna -med ljus på ljusan da! - --- Det -- det är inte något ljus, stammade Nanna och kände sig åter som -en omyndig liten byxtös. -- Det är en lykta. - --- Vad är detta för böger, frågade Bolla, som lagt sig på knä och nyfiket -rotade i pappershögarna. En dammsky reste sig kring varje svart nagel, -och de röda fingertopparna försvunno alldeles. -- Är den bogen på latin? - -Därmed räckte hon ut handen efter Candide, som Nanna, glömsk av Bollas -brist på lärdom, hastigt ryckte ifrån henne och gömde bakom sin rygg. - -Bolla smilade med alla de falska ögonrynkorna, som i lyktskenet blevo så -djupa och tydliga. De små ögonen spelade lystet i kattgrönt. - --- Hihihi, det är nån av volentärens böger, fnittrade hon. -- Jag hittade -händelsevis en gång ett häfte -- händelsevis -- när jag dammade. Det var -fullt av nakna fruentimmer och -- ih nej då, att hon inte skäms ögonen ur -sig, lilla troll! - -Nanna rodnade, delvis i harmen att bli kallad liten. Hon visste sig lång -nog för sin ålder. Men hon begrep och begrep inte förebråelsen. Hon -visste ingenting om volontärens -- bror Josefs -- häften. Vad hon begrep, -var, att hon burit sig enfaldigt åt. Men någonting, som inte bara var -samvetet, hindrade henne att inlåta sig på förklaringar för hjälphustrun. - -Bolla fnissade och förvred sina grova drag i undran och förnöjelse. - --- Måtro, en begynner tidigt bland herrskaperna! - -Och hon tillade inställsamt, med en girig överblick av bokhögen: - --- Ja, inte ska jag vara den, som löber med sladder -- om hon inte själv -är en sladdermaska! Håll hon bara täfft med vad hon såg -- att hon såg -mej häroppe i kväll, så -- tiger hon, så tiger väl jag osse! Hö, förstår -hon -- så var det med ded! - -Nanna tittade hastigt och stort upp på henne. Flickan fattade ej -_varför_, endast _att_ den andra gick smygvägar, och att de båda i en -hast blivit medbrottslingar. - -Den unga fantasien arbetade och sammanfogade. Det breda, klumpiga -ansiktet, som blossade och bleknade i det ostadiga skenet, liknade ett -annat hon nyss läst om. Bolla, det var amman i Candide. - -Och när Nanna utan att nicka god mening i alla fall i tysthet jakade -till förslaget, visste hon, att hon ingått pakt med det onda. Det onda, -som stigit upp ur en ond bok och fått kropp inom den stulna lyktans -trollring. - - - - -III. - - -Nanna vaknade mitt i natten vid att en vagn rullade på gården. Bullret -dämpades av snön, som börjat falla på kvällen; sedan måtte det ha frusit: -hjulvarven stönade med korta små skrik. - -Det var pappa -- pappa, som kom hem från katolska grevinnan. Pappa for -dit en gång om året och mästadels vid juletid. - -Då vagnen stannat framför trappan, hördes lågmälda röster tala -- men -var det bara pappa, pappa och Mats kusk? Ännu sedan vagnen rullat mot -stallet, fortforo de att samspråka. - -Nu smällde steg i stentrappan, den tunga ekdörren öppnades -- det var -visst faster Jeanette, som viskade i förstugan. - -Nanna hade sin kammare alldeles intill. Nu hörde hon bestämt bror Daniel -småprata: det tydliga, grammatikaliska uttalet, och bror Gustav: den -muntra, häftiga stämman, avbruten av små skratt och fnysningar. Bröderna -hade kommit hem från Lund -- hurra! - -Nanna hade all möda att hålla sig tyst, hon kvävde sin glädje i täcket, -rullade runt som i höet om sommaren och kände sig sprängfylld av okynne. -Hurra -- brödernas steg knarrade i trätrappan till vindsrummen! - -I en blink var allting glömt -- Candide, Platon, den mörka vinden, Bolla. -Bortsopat, drömt. Bröderna voro _nu_ de enda människorna i världen, -framtiden idel jul och gamman. Och Nanna somnade om, djupt, lugnt, med -ett leende om den fylliga flickmunnen. - -Härnäst hon väcktes, var det av brådskan i huset -- hade hon försovit -sig? Första tanken gällde bröderna, och hon kom pilsnabbt ur sängen. -Sedan mindes hon, att det var söndag och första gudstjänst i -prästgårdskyrkan. Då gällde det skynda för att hinna råka nykomlingarna -och få några ord med dem före den långa gudstjänsten. - -Så kom hon ihåg, ja, först nu kom hon ihåg, att det var mammas -födelsedag. Hon hade så när glömt det alldeles, så fjärran från dem alla -hade hon levat under dessa veckor. - -I en huj gick det att bli tvättad och kammad. Sedan bums in till syster -Mina för att hjälpas med ryggknapparna och sedan --. Men syster Mina var -mot vanan uppstigen, i kläderna, ute. Hennes påklädning måtte ha skett -hastigt; det rådde en förskräcklig oordning i det lilla sovrummet. - -Men komma ut halvklädd med alla knapparna lösa i ryggen? Och bli -utskrattad av Gustav och skolmästrad av Daniel? Om hon skulle be -Marie-Louise -- ack, Marie-Louise och faster voro ju de tidigaste och -sysselsattaste i huset. - -Ingen annan råd än att gå till mamma -- även med fara att råka ut för -pappa och få sig ett välment, men hårdhänt nyp i kinden. Ja, springa -till mamma och gratulera henne med en kyss! Om hon skulle säga det på -franska, vad? »Je vous félicite, chère maman, de votre jour d’honneur et -vous souhaite --» Mamma, som själv lärt henne franska, mamma skulle bli -så glad! - -Ut i förstugan, i två språng över tegelgolvet -- en muntert -förväntansfull sidoblick åt den smala loftstrappan -- så dansande in i -matsalen, där Marie-Louise, som dukat frukostbordet, just försvann i -folkstudörren. - -Sakta snett över golvet, en knackning och så in i sängkammaren. Pappa, -fullt klädd, sysslade makligt vid skrivbordet. Lilla mamma, däremot nyss -uppstigen, syntes ha förfärligt bråttom. - --- Mamma! - -Hela gratulationen försvann i kyssen, men mamma förstod ändå. Hon lade -sina bara, smala armar om sin flicka och drog henne sakta intill sig. -Ack, varför fick Nanna inte oftare komma så? Varför fick hon inte förtro -sig, som när hon var riktigt liten och bröderna varit stygga? - -Stackars mamma såg inte värst glad ut, hon var trött och klen som -mästadels om mornarna, hade visst hälst försovit en timma eller två av -sin födelsedag. - -Pappa syntes desto piggare. Han lade just samman konceptet till sin -predikan och småmyste, godmodigt-ironiskt, åt den myckna smeksamheten. Så -försjönk han i tankar, stod orörlig och tittade ut genom fönstret, medan -fingrarna trummade en revelj på skrivbordsskivan. De senaste veckornas -hetsiga spänning hade försvunnit, han trampade inte längre på nålar varje -minut. Nu tycktes han alldeles för trygg, nästan kall, brydde sig alls -inte om att muntra upp stackars mamma. - -Nanna kände sig besviken, ja, intill tårar. Hon hade väntat sig allt så -annorlunda. - --- Har inte --? - -Hon tvekade bara en sekund. Sedan måste det fram. - --- Har inte Gustav eller Daniel varit inne och gratul--? - -Det blev förfärligt tyst. Nanna begrep genast, att hon sagt någonting -dumt. - -Mamma tycktes först ingenting ha hört. Men så spärrade hon upp mun och -ögon och stirrade från den ena till den andra, medan hon tryckte handen -mot hjärtat. - -Mammas hjärta var ju inte starkt. Det var därför alla brukade skona henne --- därför husmodern gick omkring som en främmande i sitt eget hus. - -Pappa hade inte behövt ta tillvägs; Nanna såg sitt straff målat i mammas -bleka ansikte. Det låg blåa skuggor under ögonen -- mamma fick inte bli -dålig på själva födelsedagen. - -Pappa svängde helt om på klacken, så det sang efter det. När han blev -ond, fick han tillbaka fasonerna från tiden han var fältpräst. -- Pappa -sökte behärska sig för mammas skull; han talade så lugnt han förmådde, -men det sprutade gnistor ur de gråa ögonen. - --- Ser man på, sade han, -- sjusoverskan har hunnit bli halvsövd så här -dags? Står och pratar med drömmarna i ögonen -- he? Orden lika lösa på -tungan som knapparna i ryggen? - -Nanna hade förstått. Det var inte alls nödvändigt att blinka och klippa -med ögonlocken; det behövdes så litet, för att hon skulle förstå. Hennes -blick hade blivit så stor och kall, att pappas tog till flykten för den --- pappa hade redan svängt sig tillbaka igen mot fönstret. - -Besynnerligt, att hon skulle känna en sådan lättnad över pappas nödlögn! -Ty en nödlögn var inte bara att förneka sanningen, men också att villa -bort den. - -Hon fann sig till och med så pass, att hon orkade fram med sitt ärende. -Medan mamma hjälpte henne, kände Nanna en djup skamsenhet stiga upp i -sig. Det hettade i tinningarna och stack som med nålar i hårfästet. Hon -skämdes, och för första gången skämdes hon för, att hon varit uppriktig. - -Hon rörde sig som en främling i sina föräldrars kammare. Med drömmande -steg kom hon bort till dörren. Pappa kallade henne buttert tillbaka. - --- Nanna, sporde han; han tycktes ännu missnöjd; -- var höll du hus i går -middags? - -Allt blodet delade sig i två hälvter, av vilka den ena rann som bly ner -i fötterna, den andra steg som eld upp i kinderna och hjärnan. Skulle nu -hela sanningen prässas fram: Eutyfron, Voltaire, lyktan --? - -I samma nu vände mamma sina fuktiga, blåa ögonytor emot henne. Det var -som att se in i himmelen själv; Nanna var nära att brista i gråt. - -Men så kom hon ihåg pappas blinkning och hårdnade till. - --- I går middags, upprepade hon och svarade med någonting, varav hon -innerst plågades, i rösten och blicken; -- jag -- var -- ingenstans. - -Hennes förlägenhet måtte sett löjlig ut, ty pappa tog den från skämtsamma -sidan. - --- Ingenstans, upprepade han med ett vasst smålöje, -- var på lag kan det -landet ligga? Vaba, Springfält? - -Och han spände likt en liten korpral de egentligen milda grå ögonen -hårt i henne, medan han fortsatte: - --- Ingenstans, det är väl det landet, där fosforstickorna växer och små -flickor grädda pannkakor i torvhuset, vaba? Eller nere hos torparungarna -eller hos drängarna i lagårn och deras enfaldiga spökhistorier, vafalles? - -Den lille kyrkoherden hade kommit ända fram till henne. Nu nöp han henne -med vänlig barskhet i örat, medan hans hårda knog unnade andra kinden ett -försök till smekning. - --- Du understår dig inte att leka med elden, slöt han, nu åter vid gott -lynne, -- marsj i väg, bortbyting, och låt mamma få klä sig i fred! - -Därmed halvt föste han Nanna ur kammaren. Hon kom ut i matsalen, tafatt -stretande med de långa, röda flickhänderna. - -Bortbyting -- det var just så hon förekom sig. På månader eller veckor -hade det vuxit upp en helt ny värld omkring henne. Och en ny själ började -titta upp i henne i stället för den forna. -- -- -- - -Till kyrkan vandrade hela familjen i sällskap, så när som mormor och -faster Jeanette, vilken stannade hemma för middagens skull. Det blev en -hel liten skara, hela fem personer: pappa, mamma, Mina, Marie-Louise och -Nanna. - -Bröderna syntes det ingenting av. Just som Nanna tänkt kila uppför -vindstrappan till gästrummen, kom det frukostbud, så det hade inte blivit -tid att förvissa sig. - -Det Nanna hört om natten, kunde det varit en dröm, ett varsel? Kanske de -inte ens ämnade sig hem före jul, så bråttom som de skrivit, att de hade -det med studierna? Och ändå -- nej, Nanna lät inte längre föra sig bakom -ljuset! - -Det var ont om folk i kyrkan. Prästherrskapet och deras tjänare behövdes -mer än väl för att fylla opp i bänkarna. Längst nere sutto Mats kusk, Ola -huggedräng och Malena stupiga, vilkens stela, trohjärtade själsspeglar -då och då blinkade och tårades som i blåst. Annars var det bara -prästgårdstorparna och hjonen från fattighuset, som hade tid med kyrkan -söndagen före jul och dagen före julafton. - -Mitt i gången vände sig pappa till mamma och viskade något åt henne. -Nanna uppfångade endast ordet sakristian. Men då hennes mor ryckte -till och sträckte fram huvudet till skyndsammare gång, lystrade alla i -sällskapet, gripna av en aning, som redan förrådde halva sanningen. - -Med kyrkoherden i spetsen skred prästherrskapet förbi altarringen och in -genom den lilla sidodörren till sakristian. - -Nanna, ännu ute i kyrkan, hörde ett anskri, och då hon trädde in i det -lilla brunmöblerade rummet, som mormor brukade kalla klädlogen, såg hon -sin mor falla i armarna på Marie-Louise och Mina, vilken sviktade på sitt -halta ben. - -Men yngsta dottern nästan översåg mammas svimning, när hon fick syn på -bröderna, som, nyss så ståtligt uppställda, hastigt skyndade till. - -Det första Nanna varsnade av dem, var mössorna, de vackra, vita mössorna, -som nyss blivit brukliga, och som de buro såsom tecken på sin seger. -Det var väl just studentmössorna, som så häftigt rört och fröjdat -modershjärtat. Överraskningen hade varit henne för stark. - -Så hemlighetsfullt hade allt bedrivits, att ingen utom pappa väntat -sönernas examen förrän till maj och inte ens pappa, väntansknarrig, som -han varit, erfarit utgången före lördagsnatten. Inte ens om hemkomsten -hade han vetat någonting bestämt förrän på återfärden från grevinnan. -Halvvägs från Herrevall hade han hunnits av Lundaskjutsen och -- i sin -iver att överraska födelsebarnet -- låtit de nya studenterna flytta över -i kareten. - -Sådan var han nu en gång. Även nu kämpade förtjusningen över, att han -lyckats, med oron över mammas befinnande. - -Mamma hade fått vatten och börjat hämta sig. Medan alla förklarade och -berättade i munnen på varandra, betraktade hon sönerna med en oändligt -öm, ännu matt blick. - -Och sönerna böjde sig ner över henne, där hon satt bakåtlutad i -länstolen, för att låta henne med bleka, fina fingrar smekande stryka -över deras kinder och huvudbonader, bäggedera ett ögonblick lika vita. -Men genom det brokiga korfönstret sköto nu en gul och en röd strimma och -hjälpte mössorna att härma sommaren, vars alltför tidiga fjärilar de voro. - -Ur Gustavs ögonfrans droppade stora tårar, och han kysste sin mors -fingerspetsar med en dyrkan, som liknade andakt. Daniel, karaktären, höll -sig så stram han förmådde; hans lugngrå blick vattnades bara i smyg. Det -var en syn som en tavla. De unga studenterna hade ett uttryck, som om ett -hälgon välsignat dem. - -Alla hade nu nödtorftigt lugnat sig. Först nu fick någon öga för den -främmande studenten. Han hade blygsamt stannat bakom kamraterna, men hans -små pigga pepparögon syntes fulla av deltagande. - -Vid sidan om prästsönerna tog han sig obetydlig ut. Deras medelhöga, -smärta gestalter, mörka huvuden och regelbundna ansikten med de mörkblå -eller mörkgrå ögonen och den raka, mot spetsen svagt böjda näsan läto -föräldra- och systerblickar glänsa så mycket stoltare, när de betraktat -den småväxte, linhårige, något finnige unge mannen med hans små, -rörelsefuktade pepparkorn. - -Men isynnerhet Daniel tycktes hysa stor aktning för kamraten, som, -förstås, hälsades hjärtligt välkommen som gäst över julen. Det blev ingen -tid för vidlyftig presentation. Gudstjänsten hade uppskjutits en hel -kvart, det gick ej an att låta kyrkfolket vänta längre. - -Under orgelspelet satt Nanna och undrade, om de andra inom sig voro -lika förströdda som hon. En hel rad söndagar hade gudstjänsterna liknat -rannsakningar, under vilka hennes unga brottslighet kämpat med behovet av -frid och förtroende. - -Hon hade stundom kommit till kyrkan med en sällsam kyla för allt vad till -gudstjänsten hörde. Underliga tankar, undfångna i trollringen på vinden, -hade arbetat och trotsat inom henne. Hon hade vandrat uppför gången halvt -skuldmedveten, och blott småningom hade orden från predikstolen tinat och -upplöst henne i en torrögd gråt, som lovade bättring. - -I dag kändes allt så annorlunda. Uppträdet med pappa på morgonen och -överraskningen i sakristian hade närmat och nedflyttat predikaren och -hans predikan. Ingendera menade kanske så allvarligt eller strängt. När -hon tänkte på sina illgärningar, föreföllo de inte längre så svarta. -Smygvägar kunde ej medföra så svår skuld för en halvvuxen, när nödlögner --- osanningar mera för ros än för nöds skull -- voro tillåtna för de -vuxna. - -Lättad för mycket, som tyngt, fylldes hon nu i stället av den nya, stora -händelsen. Glädjen över bröderna spelade med i orgelbruset och lät det -klinga helt världsligt. Hon instämde i salmsången med det naturliga -behovet att sjunga, därför att hon var glad. Orden omtolkades eller -följde med på köpet. De betydde inte längre julväntan och lutherdom; de -uttryckte en fjortonårig flickas känslor inför brödernas nya, glada, -segerpräglade ansikten. - -Och i all högtidlig och tacksam glädje lekte en självsvåldig nyfikenhet -på den främmande studenten -- lekte likt en ostyrig lärk- eller -juldanston under de låga, vita lutherska bykyrkvalven. - -Länge hade under sången blicken fladdrat kring den nya medelpunkten, -innan främlingen gengäldade hennes ögonkast. Sedan skedde det oftare, men -nu vågade hon ej längre lyfta blicken, så länge han såg. - -De pepparbruna ögonen stucko; de liksom petade upp en, blottade en för en -själv. Oron, som nyss somnat in, vaknade upp på nytt. Ett enda ord sjöng -en i örat, så ofta man tittade in i dem. Och det var säkert endast emedan -den bruna spegeln mötte henne samtidigt, som Nanna spratt upp och fick -sådan hjärtklappning vid dessa ord i dagens högmässotäxt, vilka pappa -just föreläste från predikstolen. - -»Om jag vittnar om mig själv, så är mitt vittnesbörd icke sant. En annan -är, som vittnar om mig, och jag vet, att det vittnesbörd är sant, som -han vittnar om mig. I haven sänt till Johannes, och han har vittnat för -sanningen.» - -Nanna sänkte huvudet och kände blygseln bränna i kinderna, kvälja i -strupen och sippra från pannan. Det var, som om det droppat smält vax på -kinderna, varje gång hon träffades av ordet sanning. - - - - -IV. - - -Brödernas hemkomst hade löst en förtrollning och bundit en ny. Nanna -bokstavligen trampade studenterna på hälarna. Var de gingo eller stodo, -hängde två vattenbruna ögon vid deras höglärda ansikten. Vad de så talade -om, sögo två utstående öron in varje ord, som utgick ur deras munnar. - -Nanna glömde allting annat, trösklarna, som hon ständigt snubblade över, -och sina röda fingrar, som annars balanserade hennes slingriga gång. Hade -händerna hängt lösa, skulle hon tappat dem, liksom hon tappat minnet och -lokalsinnet. Fölungen hade i sin beundran för unghästarna förgätit sig -själv och sitt eget. - -Det som mäst väckt hennes nyfikenhet, var, förstås, främlingen. Varje -gång han talade, öppnade hon munnen, liksom hon ej hört tillräckligt med -öronen. Varje gång han log -- det skedde inte så ofta -- log hon efter. -Det kändes, som om en annans leende stramade i hennes ansikte. - -Intrycket, att han var ful, lämnade henne aldrig. Hon tänkte på det -nästan beständigt. Men hans fulhet plågade henne inte; den hörde liksom -med i den dragning, han övade på henne. - -Alla hans miner levde på ett alldeles särskilt sätt. Alla hans ord voro -nödvändiga; man ville inte förlora ett enda av dem. Nanna fick för sig, -att allt vad Vilhelm sagt, var fullkomligt sant. Hans ord invärkade -alltid på bröderna, isynnerhet på Gustav. Och ändå kom han henne ofta att -tänka på Candide och den underliga världen i boken. Inte bara så, att en -blick från honom kunde ge en plötslig stöt åt samvetet. Men så, att hans -meningar gåvo boken rätt. - -Detta nya var i alla fall en stor glädje. Men det fick henne nästan att -glömma, att det var födelsedag och stundade till julafton. - -Dörrarna stodo, högtiden till ära, öppna mällan alla rummen. Överallt -förnams doften av granris och nyskurade golv. I gula salen knäppte -plocktoner från den gamla flygeln. Och i matsalen skramlade Marie-Louise -med silver- och tennsaker, som hon plockade ur skänken till middagen. -Det var lilljulafton, dagen före den riktiga. Det var den i Skåne så -kallade Dopparedagen, och det skulle doppas i gryta i folkstugan. Och -därute rådde brådska, ty kyrkoherden måste om någon timme i fläng till -annexkyrkan i Toftarp. - -Nu hade han i samspråk med studenterna stannat framför en hylla i -bokkammaren. Och Nanna, som ledsagat dem även dit, märkte för sent luckan -i bokraden. Det gav ett hugg i henne; hon liksom ryggade invärtes och -ville förlora jämvikten, när hon hörde boken nämnas. - -Pappa hade på gyckel eller av inträsse frågat sönerna, om någon av dem -lockat hans Platon till lärdomsstaden. De skakade på huvudena och den -yngste skrattade. - --- Den döddansaren, svarade Gustav med munter öppenhet, -- och jag -ha alltid hört till olika nation. Och sedan i torsdags är jag civis -lundensis. - -Daniel svarade ej utan självkänsla. - --- Lund är mera filosofiskt, än du tror. Men fråga flickebarnet! Hon är -kanske styvare hellen än du, Gustav! - -Hela bokkammaren tycktes ha vänt sig om för att betrakta Nanna. Pappa, -bröderna, bokluckan, biskopsporträttet snettemot, allt och alla stirrade -de på henne. Men ihärdigast stirrade han, den främmande, som bröderna -kallade Vilhelm. - -Pappa syntes i förstone förbluffad. Han spände sin blick så hård han -förmådde; pannan veckades, läpparna ryckte. Men så slog han bort saken -med skämt. Han satte inte sönernas pedagogik vidare högt och trodde inte -på Nannas grekiska. - --- Sätt inte bortbytingen myror i huvudet, sade han, -- hon är inte van -att beundras av så många herrar. Springfält är sin egen lekkamrat och -träffas säkrast i torvhuset. Dit går hon och håller andakt några timmar -varje dag. Senast i går middags letade hela huset förgäves hennes spår. - --- Annars, fortsatte pappa med en förebrående blick på sin dotter, -- -hade Springfält fått följa med till grevinnan på Herrevall. Skulle inte -behövt ångra det, sa’ grevinnan till mig i går aftse. Jaha, katoliken -frågar mig efter Springfält vartenda år. Men ingen gång är det möjligt få -Springfält från torvhuset. Blir väl en likadan sjåpagås som -- - -Kyrkoherden avbröt sig och fortfor, vänd till den främmande: - --- Grevinnan sörjer än sin egen lilla stumpa. Enda barnet! Och när hon så -är änka och till åren, blir det ensamt på den stora herregården -- - -Mera hörde Nanna inte; hon stod inte ut med allvaret i pepparögonen. Hon -glömde helt och hållet sin värdighet och sprang plötsligt sin väg ur -rummet. - -I matsalen uppfångades hon av Marie-Louise, som trots brådskan tog -henne i famn och kysste henne på bägge kinderna i ett oförklarligt -ömhetsutbrott. Systern var väl yr i mössan av vinet, sedan hon som de -andra nyss druckit mammas skål. - -Nu pärlade födelsedagsbarnets stämma, och genom Minas kammare och det -långa blå rummet flyktade Nanna in i gula salen. - -I den höga, gula kakelugnen brann en ständig bokvedsbrasa; salen var -svår att hålla uppvärmd. Den hade fönster åt tre håll och liknade en -lykta, påstod gamla mormor, som oftast tronade på empiresjäslongen. Genom -de många fönstren lyste det mjölkblått från snölandskapet, med vilket -brasskenet förde en ständig, fladdrande strid -- och på flygeln voro två -vaxljus tända. - -På sjäslongen satt gamla mormor. Med hjälp av kuddarna höll hon sig ännu -ganska rak i ryggen. Hon hade hunnit närmre de nittio, änkeprostinnan, -men kom ännu ihåg, att hon var en född Narwenhielm, och att det ansågs en -mesallians, når hon gifte sig med salig prosten på tredje Gustavs tid. - -Mormor tröttnade aldrig att berätta om den tiden. Hennes kusiner -baronerna hade varit utom sig för skandalen lika mycket som för rivalen. - --- Vad skall du med den där ennuyanta svartrocken, retades de och drevo -skälmstycken med gummorna i prostens egen kyrka. Men när vackra cousine -endurerade i sin folie och encouragerade ce prêtre-là, à la bonne heure, -larifarondon -- baronerna slogo samman sporrarna och flyttade sig och -sin amour till huvudstaden. Man kunde väl inte duellera med en svartrock -häller! - -Gamla mormor log ett tyst och tandlöst, men ännu elakt löje. Hon var så -liten, så liten, gamla mormor, och mindre vart hon år från år. - --- Hon dör aldrig, brukade pappa-kyrkoherden säga, -- hon försvinner. - -Hon var späd som en flicka, med sluttande skuldror och smal om livet, med -händer som en frökens och fötter som en barnunges. Hon var torr och brun -kring ögonen och vit i det tunna håret; men till högtiderna ville hon -vara sminkad och pudrad som i unga dar. Och rak i ryggen höll hon sig. - -När hon inte sov på sin kammare, vistades hon i gula salen, vars -lyktfason, trots allt, tilltalade henne. - -Vid hennes sida tycktes mamma nästan den bräckligaste av de två -- mamma -med sin ständiga blekhet och sina myosotisblå ögon, i vilka det ständigt -samm tårar. -- - -Nu spelade mamma och sjöng: egentligen var det inte bra för hennes -hjärta, men ingen nändes förmena vare sig henne eller sig dessa -högtidsstunder. Mamma sjöng. Brasan susade som en bokskog om sommaren, -men genom suset pärlade tonerna likt fågeldrillar. - -Nanna neg för mormor och kysste på hand, gick sedan på tå snett över -salen och satte sig på en taburett. För så ungt folk var det förbjudet -att breda sig i länstolar eller på sjäslonger. - -Avlägset som i en dröm hördes herrarnas samspråk; det tomma pastorsrummet -låg mällan salen och bokkammaren. Nanna undrade med oro, vad de -egentligen kunde språka om. Slutligen tystnade de; det var, som om hela -huset lyssnat till mammas musik och Nannas oroliga tankar. - -Nu kommo herrarna till synes i dörren. Varsamt och tätt efter varandra, -nästan i klunga, klevo de in i salen. Stumma och vördnadsfulla hälsade de -gamla mormor, blevo sedan stående i en halvkrets med händerna på ryggen -och blicken ömsom på den musicerande och på Nanna. - -Det såg ut, som om de allesammans haft något att säga henne och blott för -musikens skull uppskjutit det tills sedan. Pappa visade ett par alldeles -nya ögon; det låg någonting kallt förundrat och iakttagande i dem, som om -han tittat på en viltfrämmande och vuxen flicka. - -Hon försökte uthärda blicken, men utan att hon kunde hjälpa det, började -ögonlocken klippa och pupillerna irra. De skyggade, som om någon sökt -genomborra dem med nålar. Ögonhålornas muskler slappnade. Det kändes, -som hela själen flutit isär och blivit brosk och gelé. - -Nanna rodnade häftigt och måste titta ner; hon tyckte sig doppa huvudet -i en skål hett vatten. Hon kände sig djupt, djupt olycklig -- märkligt -nog, inte endast för pappas, men mäst för den främmandes skull. Det var -tydligt, att upptäckten var gjord eller rättnu måste komma. - -Det ringde i hennes öron som efter en örfil. Hon hörde knappast musiken -för detta envisa ringande. Hon började svälja som i illamående, och -värkligen kände hon sig helt besynnerlig i hela kroppen. Bara hon inte -rättnu föll ner av taburetten! - -Ringandet fortfor; det lät som bjällror -- vilket det kanske också -var! Nu hörde hon det tydligare, och det var -- det var värkligen -slädbjällror, som närmade sig; pappa hade på tå smugit sig bort till ett -av gårdsfönstren. - -En bjällersläde, som svängt in i lindallén, pinglade nu uppför backen. -Hästarna hade fått fart, så det bar i trav uppför. - -Där gled släden mällan fönstren och den röda ladugaveln. En pälsmössa -skymtade, någon vinkade med sin handske. Nu avbröt sig mamma mitt i en -takt. Herrarna sorlade till; det kom julfrämmande! - -Bror Josef, hurra, det var Josef från Kristianstad, hurra, nu först blev -det jul, riktig jul! - -Nanna hade sprungit upp och redan förgätit sitt illamående. Över -Gustavs och Daniels ansikten hade flugit ett hastigt skimmer; pappas -stränga uppsyn mildrades; mamma liksom spratt upp från pianostolen; och -själva mormor, som hållit på att nicka in, vaknade till med ett av sina -gustavianska smålöjen. - -Josef, se, Josef, det var nu julen och bjällerklangen i person! - -Som en vindstöt brusade det genom alla rummen ända ut i farstun. Alla -måste ju ta emot och välkomna den käre Josef. - -Det var ett tjatter, ett hojt och prat ute på trappstenarna, och värst -av alla hojtade naturligtvis Josef själv. Han hade redan svingat sig ur -racken, vars präktiga slädnät täckte de bägge fuxarna ända fram till -bogträna; bogträna åter smyckades med höga bjällerbågar. - -Volontären stod i pälsmössa och päls, älghudshandskar och blankstövlar -och fäktade och nojsade mitt i den lilla skaran. Hans vackra, regelbundna -ansikte strålade av sitt vanliga övermod, som blott var stojigare än -vanligt. Om det nu var sprit eller någonting annat, han syntes spänd en -tonart gällare. - -Desto snabbare erövrade han; han hade ett utrop, ett nyp och en smekning -åt var och en; på alla värkade han som en dosis livskraft, och han spratt -av liv. Från det röda i hans örsnibbar eller på hans nyrakade kinder och -till knycken på hans nacke, svinget i hans arm och svängen på hans klack -syntes han liv, liv. - -Själve pappa, som haft så mycket bekymmer för sin äldste, var besegrad. -Mamma föreföll föryngrad, där hon, skär som en ungmö, stod och beundrade -sin vackre gosse. Nanna iakttog, att mustasjerna blivit längre och -svartare se’n sist, och att han lagt sig till med ett pipskägg, som -härmade kung Oscars.[4] - -Gustav gav genast äldste bror stora famnen. Daniel nöjdes med ett -handslag, medan i hans blick beundran stred med ett vemod, som -ibland liknade fruktan. Inte ens faster Jeanette hade motstått -frestelsen; »majorn» skymtade bred och nyter bakom de andra, men -sökte rädda skenet med en min, som om Josef varit en ännu ohängd -landsvägsrövare. - -Josef pratade så käckt och skrattade så gott, hans ompälsade person var -så vackert staffage mot bakgrunden: den blå snömarken, den gula himlen, -de vitulliga lindarna och taken och de rykande hästarna, som då och då -otåligt riste på sina bjällror, att ingen kom sig för med att gå in, -förrän mamma började hacka tänder. - -Då låddes kyrkoherden bli ond -- han låddes det ofta, när han vart -skamsen --, snurrade runt på klacken och föste med rynkade bryn och -ordlös barskhet hela tutten mot trappdörren. Men mamma hade med nöd -hunnit över tröskeln, när ett frustande och gällt skratt från Josef -lockade allesamman att vända på huvudena. - -Nanna hade stundom i undran lagt märke till, att fårskinnspälsen över -baksläden synts röra på sig, och skyllt på en vind, som inte blåste, ty -vädret var frysstilla. Nu hade täckets rörelser blivit häftigare, det -vältrade fram och åter, så att till sist halmen blottades och rättnu ett -brett, blårött ansikte såg dagen. - --- Tusan i det, frustade volontären, -- hade jag inte så när glömt -- - -Josefs raka, militäriska gestalt vek sig för munterhet -- en munterhet -så häftig, att den föreföll tvungen. Det var kanske ett försök att få -åskådarna med sig; ännu stodo de bara och gapade med ögon och munnar. - -Man kände Josef, hade nästan väntat sig någonting dylikt -- upptåget -skulle varit oskyldigt, om bara inte kavlen funnits. Det låg en människa -i racken, ett bylte av halm och kläder, bundet till händer och fötter och -med en kavle i munnen. Vitorna blänkte glasiga som på en fångad braxen. - -Josef höll sig i sidorna och skrattade. - --- Tusan, hade jag inte glömt bagaget, frustade han. - -Kyrkoherden, som stått tveksam, såg nu kappsläden närma sig nere -från stallet; den påminte honom om dagens hälgd och den förestående -gudstjänsten. I det lilla ansiktet drog det samman till oväder, -tvärrynkan vid näsroten djupnade, och de åldersbleka läpparna skälvde. - --- Lös människan, galning, ropade han så häftigt, att volontären genast -vände helt om. Uttrycket i sonens ansikte hann endast skifta en gång. -Vackre Josef hade på en sekund blivit en annan -- huvudet, som sköt ner i -axlarna och pälsen, syntes mindre, flinet sammanrörde dragen i en suddig -oreda, ögonen hade något plirande självfördjupat, och ena örat stack -spetsigt upp mällan skinnmössan och -kragen. - --- Lös -- stackaren, upprepade gubben med en snabb, darrande handrörelse. - --- Bevars, pappa, bevars, svarade Josef med ett retligt skratt, som -liknade gnäggning; han reste litet på huvudet och vädjade till de andra, --- det är ju bara Ekdahl, vet jag -- - -Kappsläden hade nu pinglat upp jäms med racken, och Mats kusk, som -bestått en förvånad blick på den främmande släden, gav sig att syssla med -sina hästar och låddes ingenting se. - -Kyrkoherden var utom sig. - --- Ma--ats, stönade han med ögonen på skaft i hålorna och rösten hes och -kluven av ansträngning, -- lös --! Och se till, att inte gäskivarns -hästar blir förkylda --! - -Josef kastade högdraget med huvudet. - --- Pappa misstar sig, ett sådant spann har ingen gäskivare i Skåne. Det -är grosshandlare Müllers hästar i Kristianstad -- - -Mina kom just ut på trappan med middagsbud. Hon höll, när hon upptäckte -äldste bror, liksom avvärjande handen framför sig. Men Josef, som fann -avbrottet välkommet som en förevändning att slippa lyda order, stod i ett -språng vid hennes sida, lyfte systern från trappstenarna, svängde henne -in i förstugan och virvlade om med henne i matrummet, tills andan svek -Mina även till nödrop. - -Nu jublade åter ungdomen. Bror Josef var i alla fall rolig, och pappa -lämnades ensam att utdela befallningar och snäsor på den kalla trappan. - -Mina, som vacklat hän till en stol, satt flämtande och förskrämd, -tilltufsad i håret och vimmelkantig under det. Men Josef, som raskt -hunnit få av sig mössa och päls, lutade nu bockande och åtbördande över -sin mor, som, insvept i sin silkessjal, leende såg upp till honom. Han -liknade nästan en balkavaljer, och den lilla prästfrun rodnade som en -flicka, medan han ideligen galant kysste hennes smala spelfingrar. - -Marie-Louise, som han hälsat redan på trappan, avväpnade med en blick -ur sina klara, starka ögon alla försök att nypa henne i veka livet eller -kyssa henne på kinderna. Hon mottog sin brors beundran, som överraskad -följde henne, med samma värdighet, som om han varit en främmande herre. - -Så bjöd han plötsligt sin mor armen och skred med fjädrande löjtnantssteg -mot den öppna folkstudörrens sorl och glam. De andra hade fått försprång. -Men Mina, som nu hämtat sig, fast läpparna darrade av närvositet, sköt -sakta stolen ifrån sig och blev den sista i tåget. - -Därute hade prästfar redan slagit sig ner till sin middag; han åt -brådskande och utan att be om ursäkt, men hade återvunnit sitt goda -lynne. Så snart han upptäckt, vem »bagaget» egentligen var, hade han gjort -en ironisk välkomstbugning, snurrat om på klacken och marsjerat inomhus. - -»Bagaget», som under ideligt bugande följt honom i hälarna, stod ännu -obeslutsam innanför folkstudörren. Munterheten omkring honom var allmän -och blev blott högljuddare, när Josef tog ledningen. Då och då fnissade -»bagaget» själv. - -Ekdahl syntes särdeles väl beskyddad mot vinterkylan. Utomkring -ytterrocken och mössan hade man svept en tjock yllesjal, vari han så -kröp in, att ansiktet halvt försvann och egentligen endast en bred, -läderfärgad mun och tre, fyra gula betar stucko fram. - --- Kors, utbrast volontären med ett kort, försmädligt skratt, medan han, -skenbart förbluffad, häjdade sig innanför tröskeln, -- står Ekdahl där -ännu? - -Kyrkoherden vände sig om till hälvten och avbröt tuggningen för en minut. - --- Är det ett sätt, förebrådde han, -- att forsla en medmänniska, en före -detta prästman --? - -Han tystnade tvärt vid en blick på klädbyltet och svängde sig hastigt -tillrätta över tallriken. Ekdahls oändligt dumma uppsyn var som alltid -oemotståndlig. Alla i folkstugan skrattade eller fnittrade öppet eller -förstulet; själva prästfrun log, så att tårarna runno, och husfadern -hade all möda att harska sig till en smula värdighet. Lyckligtvis måste -han just störta upp och i pälsen; det var hög tid att komma i väg till -annexet. - -Han omfamnade sin hustru; sedan vände han sig till Josef. - --- Tag av honom -- det där, mera tecknade än talade han, -- och se till, -att han -- att stackaren får mat! - -Därmed gjorde kyrkoherden sin soldatsväng och tågade genom matsalen mot -förstugan. Hans hustru ledsagade honom halvvägs. - -Nu höjde sig stämningen ytterligare. Josef gjorde sig ingen brådska -med Ekdahl; han hade andra godvänner att påhälsa. Först fick han ett -stadigt grepp om Bolla, ur vars vidöppna gap en belåten jamning väste. -Sedan han satt henne i sängbolstrarna, så de tjocka benen stretade upp -ur kjortlarna, släppte han henne för att göra jakt på Malena. Men Malena -sökte skydd bakom Ola huggedräng, som genom att bli sittande i sin stol -envis bredde sig i hans väg. - -Malena viade road och rädd, Bolla och Karna skreko av fröjd, ungherrarna -gnuggade händerna och skrattade, Marie-Louise och Mina vände skrattlystna -och förlägna bort ansiktena, medan Josef själv sökte tränga huggedrängen -åt sidan. - -Ola lät inte rubba sig, när han inte hade lust att låta rubba sig. Josef -fick nöjas med att rubba det dukade långbordet, vars svarta doppgryta -riste, så att flottet skvalpade. - -Faster Jeanette, som just återkom från ett besök i spiskammaren, höjde -sin varnande stämma, men Josefs iver tycktes endast växa. Det låg ingen -ond vilja bakom Olas motstånd. Han kände bäst sina skäl att försvara -Malena, men försvaret tog han godmodigt som en lek. Det var också en -lek för den bredryggade bonddrängen att väga den smidige, men spenslige -herrskapsmilitären. Olas envishet liknade en duktig gråstens, och Josefs -liknade en stadsherres på tjugofem vintrar, som saknar nödig hävstång. - -Josefs skratt skar obehagligt gällt genom de andras. Blickarna, han sände -drängen, blänkte som knivblad. Övergången till slag och svordomar tycktes -inte vara långt borta. - --- Josef! - -Det var en tunn, behaglig röst -- ett tonfall som en smekning; och -volontären lystrade ögonblickligen. Ledigt och med en skälmaktig åtbörd -av försakelse vände han sig från drängen till klädbyltet vid dörren. - --- Fryser Ekdahl ännu? - -Munterheten, som under tvekampen börjat låta dämpad och tvungen, skallade -upp igen. Järnugnen brusade som en fors, och talg- och vaxljusen på -det långa, omålade matbordet speglades i de immiga rutorna som gula -töckensolar. - -Ekdahl själv satte upp ett dumt och oförstående ansikte. Nanna, som -nyfiket betraktat honom nästan hela tiden, misstänkte ibland, att -dumheten var låtsad. Hon hade följt hans minspel under uppträdet och fann -det slöa uttrycket strax efteråt mäst likna en förklädnad, som skulle -passa samman med sjalen, långrocken och halmstråna, vilka alltjämt hängde -och svängde i veck och rynkor. Hon misstänkte Ekdahl för en filur. - --- Seså, Ekdahl -- nej, behåll rocken och mössan på -- sitt ner! Nej, -här vid ugnen, vet jag -- här hos madam Bolla -- Ekdahl, couche! - -Ekdahl lät göra med sig allt vad herr volontären behagade. Han bockade -till varje befallning och utförde den bokstavligt. Framför honom ställdes -en tallrik, rågad med heta och drypande brödskivor och korvbitar. En -gaffel sattes i hans ena hand, en sked i den andra. - -Ekdahl frös inte längre, hade överhuvud aldrig frusit, därtill eldad -alltför varm med herr volontärens konfonium. Och inomhus, i ytterrock, -mössa och sjal, inklämd mällan den heta ugnen och den bastanta Bolla, -frös han ännu mindre. - -Ingen i det glada sällskapet tycktes heller ömka honom, denne sällsamme -resenär, detta underliga bagage. Själva mamma log åt hans enfaldiga -grimaser, log åt svettdropparna, som, glittrande i ljuset, trillade ner i -tallriken, log åt sin vackre Josef och hans putslustiga upptåg. - -Skålen för födelsebarnet, som än en gång dracks och i skummigt julöl, -löste alla tungor och skrattmuskler. Tjänare och husbondfolk blandade -sina röster i glammet, liksom deras skuggor flöto samman på väggar och i -tak. Alla vågade snart ett nojs med galne Ekdahl, vars gula ansikte nu -blivit rött och nästan svullet, och vars hornhinnor blänkte av hans inre -förnöjelse. - -Ekdahl syntes hysa en sann ärelystnad som driftkuku. Hans djurläten -avbröto Daniel, som prisade fasters grynkorv, och Gustav, som berättade -färska studentanekdoter. Ekdahls grimaser sögo till sig allas -uppmärksamhet. Snart skonade honom häller ingen. Faster fyllde med -humoristiskt allvar gång på gång tallriken åt honom, och Marie-Louise -skötte ölkannan. - --- Och nu, förordnade Josef, blinkande åt laget, -- nu skall pastor -Ekdahl berätta oss, huruledes han en julsöndag for från Kristianstad till -Gulleröds prästgård i Skåne! - -»Pastorn» svarade ej genast. Hela hans varelse tycktes upplöst i en -häftig och ofrivillig fnissning. Han var sin egen driftkuku. Det -var numer hans enda yrke, hans valuta för gästfriheten åt ett av -prästgårdarnas gemensamma nådehjon. - - - - -V. - - -Kyrkoherden kom julaftonsmorgonen i ilmarsj intågande i gula salen. Han -märkte knappt, att han avbröt en tvist, så uppfylld var han av nyheterna, -han hade att meddela. - --- Mamma, ropade han, ännu ute i blå rummet, -- mamma, domkapitlet har -äntligen svarat, och så var posten naturligtvis försenad. -- Marie-Louise -ställer om rummet. Människan kan vara här med postsläden när som hälst. -Ja, så var det en nyhet till, men -- det kan gärna vara så länge! Det -skall bli en överraskning. - -Kyrkoherden hade smak för överraskningar, och vid juletid riktigt -frossade han i dem. Mina, vars tåliga drag han just dröjde vid, fäste sig -mindre än de andra vid gubbens antydningar; hon kände pappa. - --- Och du, sjåpagås, sade han med sin invanda barskhet, -- får hjälpa med -brasan! Men akta elden! -- Apropå, var ha vi Josef, den galningen, och -var är den tosingen Ekdahl? Bäst ha dem tjudrade, när pastorn kommer! -Känner du något till honom, Daniel? Ska vara nästan en pojke, men är han -annars stadgad, Olander? Glömde jag säga namnet? Han heter Erik Olander. - -Daniels svar blev ett otydligt mummel; varken han eller de andra visade -någon meddelsamhet. Ansiktena buro idel främmande uttryck, syntes -förskräckta eller upphetsade -- eller också överdrev brasskenet, som -målade med sin oroliga pänsel, ivern i minerna och glittret i blickarna. - --- Vad -- vad står egentligen på, undrade kyrkoherden, -- ni se så -echaufferade ut allesamman? - -Den gamle följde förvånad riktningen av alla dessa sneglande pupiller. En -köldring hade bildat sig kring Vilhelm, den främmande studenten. Det såg -ut till, att man plötsligt upptäckt ett nytt ansikte hos julegästen. - -Kyrkoherden förmådde i sin förbluffelse blott upprepa frågan. - --- Vad står egentligen på? - -Innan någon hann svara, hade gubben häftigt vänt sig åt sidan. En -hornsignal smattrade någonstädes nerifrån allén. Men den gamles -uppmärksamhet hade fångats av vad han upptäckt genom gårdsfönstret. - --- Kors i herrans namn, har man sett på maken! - -Utropet kunde gällt scenen innanför lika väl som den utanför fönstren, -vilken emällertid var sällsam nog. Hela sällskapet flyttade på -klackarna; själva gamla mormor sträckte på sig i sitt hörn av sjäslongen, -varifrån blott otydliga fönsterskuggor nådde hennes blick. - -Än en gång smattrade hornet. Kyrkoherden hoppade till. - --- Bevare mig, förfasades han, -- och just nu kommer posten. Ola måtte -väl vara tillreds, om pastorn är med! Vilhelm, Gustav, spring och säg -till -- och försök i en fart få dem skilda åt! - -Gustav skyndade på dörren, och Vilhelm följde sakta efter. Mina och -Marie-Louise voro redan borta. - --- Så den stackaren låter hantera sig, ömkade pappa. - --- En tosing, den Ekdahl, instämde mamma, som gärna såg skulden på andra -axlar än Josefs. - --- Ekdahl har alltid varit ett kreatur, förklarade kyrkoherden med en -sidoblick på den främmande studenten, -- söp och var för rästen närapå -socialist, så han måste avsättas från ämbetet. - --- Klatsj, klatsj, skrattade gubben med ett försök att höja stämningen, --- nog får den hästen löpa! - -Men Vilhelm, till vilken den gamle vände sig, hade snarare mulnat än -klarnat. Det tycktes, som om varken uppträdet eller kommentarerna -behagade honom. - --- Där kommer Ola, den drulen, redan, jämrade prästfar, -- och har fått -pastorn och hans saker med sig. Att inte Gustav kunde hunnit fram! En -sådan skandal, en sådan skandal! Vad skall adjunkten tänka? Vem svarar -för, att han inte skvallrar för kapitlet? Vi bli en visa i stiftet, en -visa i stiftet --! - -Kyrkoherden såg sig bekymrad omkring; han hade egentligen endast två, -högst tre åhörare, alla kvinnliga; den manlige visade sig nästan ohövligt -ouppmärksam. Och där kom värkligen den nye adjunkten, en lång, smärt ung -man, vars ansikte doldes av kappkragen. - -Det första hans ögon mötte, när han skred upp på gården, var Ekdahl, som -barhuvad, men med grimma i mun och piska på rygg, galopperade gårdsplanen -runt, kringsnärtad och tillhojtad av körsvännen, kyrkoherdens äldste son. -De bägge yngre syntes inte till; de tycktes blivit villrådiga på vägen. - --- En sådan skandal, upprepade kyrkoherden, men svängde hastigt helt om -för att bli herre över skrattmusklerna, innan han skulle hinna ut till -adjunkten. Mamma följde tyst i hans hälar. - -Mormor, Vilhelm och Nanna stannade kvar. - --- Snälla kandidaten, hördes genom prasslet av brasan änkeprostinnans -torra gumröst. - -Vilhelm, som tankspridd stått och stirrat in i den röda tegelgaveln -mittöver, vände sig genast om. En böjning på det fina gamla huvudet -kallade honom till sjäslongen. Gumman vinkade honom helt nära, lade -handen på hans arm och halvviskade småleende: - --- Snälla kandidaten, disputera aldrig i religion med denna generationen! -Till sådant har man visst nutilldags inte edukation tillräckligt. - -Hon hostade fram ett slugt litet skratt och fortsatte, medan hon av och -till lätt klappade honom på armen: - --- På min tid, snälla kandidaten, på min tid var det à la mode att heta -en esprit fort. Då var allt à la mode française, ni förstår. Nu är det -tvärtom; man är bigott à l’anglaise, alldeles som man är allting annat i -den barbariska engelska stilen. On ne se raille plus, on se fâche tout -rouge de toute bagatelle de dogme -- voilà la mode anglaise! Snälla -kandidaten, ni förstår kanske inte franska? - --- Jag förstår mycket väl, fru prostinna, svarade Vilhelm med det -vackraste småleende, Nanna ännu sett på hans fula ansikte. -- Men det var -inte häller min mening att komma in på religionen. - --- Alla vägar, log den gamla, -- föra nu för tiden till kyrkan, kunde man -säga. Och alla resonemang sluta som teologi. Apropå, den där Almqvist -- -som man skandaliserade sig över nyss -- var det inte en giftmördare? - --- Det, det, stammade studenten och såg högst olycklig ut, -- det blev -aldrig bevisat. Men att han var en kättare, det -- - --- En esprit fort, jag förstår, sade änkeprostinnan vänligt och böjde ett -par gånger på sin tunna lilla hals, -- jag förstår! Snälla kandidaten, -för att duga till _esprit fort_ måste man värkligen vara -- _ett -starkt huvud_, ni förstår. Och nutiden tar allting så seriöst, så »en -sansculotte». Det kommer av edukationen, kanhända också av extraktionen, -förmodar jag. Poeterna på min tid voro värkliga grandseigneurer eller -tillhörde åtminstone hovcirkeln, ni förstår. En av de bättre hette -Oxenstierna och var greve och riksråd. På den tiden kunde man skriva med -grace och galanteri. Ah, epigrammer, oden, pièces fugitives --! Vad sägs -om en sådan strof? - -Hon släppte hans arm och halvslöt blicken, medan den tandlösa munnen -läspade fram: - - »Omkring den vackra Celamé - vad dyrbar gördel ser jag sluten? - Är han av Psykes händer knuten - till bindel åt dess älskare? - Är han det skärp, som Iris målar, - när från sin höjd för jordens syn - hon bryter middagssolens strålar - mot imman av den ljusblå skyn?» - -Gumman smilade belåtet. De halvsläckta ögonen vidgades; hon såg nästan ut -att ha väntat en applåd. - --- Fru prostinna, sade Vilhelm med ett tvunget leende, som för den gamla -obarmhärtigt röjde både hans edukation och hans extraktion, -- varje tid -söker sin sanning -- - --- Och har sin fetisj, replikerade den gamla. Studenten böjde sig med -tafatt allvar över handen, prostinnan räckte honom. - --- Snälla kandidaten, sade hon en smula uppifrån, i det hon drog undan -handen, -- vill ni inte i stället göra mig den tjänsten att räcka mig -er arm? Jag längtar till min alkov. Ni har alldeles tröttat ut mig, ni -pedantiska dispytmakare där! -- -- - -Sanning! Alltid samma stränga, underliga ord! Det ringde Nanna i öronen, -ännu sedan Vilhelm gått upp till sig och hon själv kommit ut på trappan -för att titta på, när Ola satte upp kärvarna. Det tycktes genljuda i -sparvkvittret och färga solskenet. Det tycktes hota överallt likt skuggan -av ett ansikte, som ej rådde med ens en oskyldig liten nödlögn. - -En man som Vilhelm hade hon ännu aldrig sett. I går hade han lagt sig -ut för Ekdahl, när bror Josef brusade upp. Ekdahl hade blivit oredig av -drickandet och börjat prata historier om grosshandlare Müller, som han -kallade procentare, och om hans dotter, som han kallade »villigheten». -När han fått en tår för mycket -- och varför måste Josef slå upp så -mycket vin på lilljulafton? -- var Ekdahl en helt annan Ekdahl, än den -hon dittills sett. - -Det var Vilhelm, som räddade honom från stryk, och Vilhelm, som fick -krängt av honom ytterrocken. - -Och i dag, när mamma deklamerade sin älsklingsskald, Malmström, och -bröderna disputerade emot och en höll på rabulisten Strandberg, en annan -på Böttiger och Josef -- innan han försvann -- röstade på Braun, erkände -Vilhelm -- men de tvingade honom också till det --, att hans störste -hette Almqvist! Almqvist, den där förfärlige, som skulle vara ännu -förfärligare än Voltaire! - -Vilhelm både skrämde Nanna och drog henne till sig på djupet av hennes -håg. Hon fruktade honom, men så, som hon fruktade en stämma i sitt -innersta. Han plågade och lockade henne, ungefär som söndagarna gjort det -för några veckor sedan. Varje blick och varje ord av honom betydde så -mycket. Till och med hans skämt syntes hans allvar. Han tycktes ur stånd -att ljuga, att neka till det som var sant --. - -Nannas ögon blevo heta och skygga. Hon sprang hastigt nerför trappan och -sneddade gården till köksingången. Fötterna gledo och smögo, fast just nu -ingen gav akt på henne: den nye pastorns ankomst hade gett alla fullt -upp att skaffa. - -Loftsstegen knarrade; rappa fötter togo den i få, långa, ängsliga språng. -Ivriga fjät tassade i halmen. Flitiga händer vände i pappersbuntarna. En -lykta tändes. Kinder blossade, ögon lyste. - -Nej -- hon fick inte tag i den försvunna boken. Hon rörde upp dammet över -alla de gamla luntorna, men både Voltaire och Platon voro sin kos. En hel -del annat visst också, högen föreföll ansenligt lägre. - -Någon hade snokat rätt på gömstället, fört bort böckerna, lagt tjuvgodset -utom räckhåll, just då hon allvarligt beslutat sig för att återställa det! - -Nanna kom genast att tänka på Bolla; ingen utom Bolla hade ju sett henne -däruppe. Flickan kände gråten i strupen; det kändes, som om hon plötsligt -förlorat någonting vida dyrbarare än både boken och till och med pappas -förtroende. Hur -- hur skulle hon hädanefter kunna se Vilhelm i ansiktet? --- -- Men hitupp, hitupp skulle hon aldrig mera våga sig! - -Hon kom snavande och glattande nerför stegen. Redan nere, såg hon sig -skyggt tillbaka efter tomten, -- som hon ju visste inte fanns. Men det -tycktes henne, som om hon just nu måste upptäcka ett elakt gammalt -ansikte, som tittade ner ur vindsluckan, medan någon hånande ropade -någonting efter henne. Det var julafton -- undervärksdagen -- då inte ens -Voltaire skyddade för skrock. - -Julafton -- Nanna kunde genom den halvöppna köksförstun se gården full -av sparvar, som höllo till i de nyuppsatta havrenekarna eller under gräl -och jubel flögo av och an i kapp med skuggorna på snön. Men sparvarna -och alltsammans, gården och julaftonen, skymdes av en dimma eller av -ett omätligt avstånd. Från förstutröskeln späjade ett par fjortonåriga, -brännande ögon med en plågad och främmande blick. Så blev förstugan tom. - -I köket stod Bolla i samspråk med Karna. Nanna bligade som en levande -fråga, men hjälphustrun låddes ingenting förstå. Inte häller ville Karna -nånsin gå in, fast Nanna tveksam rickade på låsvredet, som om hon väntade. - -Nu hördes faster Jeanette i folkstugan, och Nanna tvekade mällan att -smyga samma väg tillbaka eller förbi fastern bege sig till gula salen; -tvekan tyngde som en trötthet i vristerna. - --- Karna, kallade en röst från folkstugan, och Nanna blev ensam med sin -medbrottsling. - --- Bolla, stammade hon utan att våga se henne fullt i ansiktet, -- vet -Bolla, vart bo--boken tagit vägen? - --- Boken? Ih, hocken bok menar hon, gräbba? - -Det blev så tyst i köket, att Nanna i ren skrämsel tittade upp och mötte -Bollas spotska grimas. - --- Tror kanske tösen, att jag har tatt hennesas latinböger, må tro? - -Bolla blottade tandköttet i sitt tysta flatgrin och slog ifrån sig med -bägge händerna. - --- Volontärens böger, ack, vad skulle jag med sådana? Nä, gu fri mig! - -Hon skubbade sig på sina träskor närmre brygghusdörren. Blicken, som -kisade uppifrån, fasthöll liten Nanna vid hennes plats, samtidigt den -upplyste henne om hennes vanmakt. - --- Bolla, stannade flickan, röd av förtvivlan och förbittring, -- jag -talar om alltsammans! - -Och högre, nästan med en helt liten flickas okynnesröst, upprepade hon: - --- Jag talar om alltsammans, jag talar om alltsammans! - -Bolla tassade som en furie fram emot henne, lyfte sin grova näve med alla -de svarta naglarna och väste: - --- Passa sig för vad hon gör, unge! Får körkeharren så mycket som ett nys -om, vad hon tar sig till på loftet om kvällarna -- - -Bolla smög hastigt på dörren -- just lagom att undvika faster, som -kastade en nyfiken blick ut i köket. - --- Vad gör Nanna härute alldeles ensam, undrade majoren och fixerade -henne misstänksamt. -- Talade Nanna för sig själv? - --- Ja, svarade flickan dröjande och tittade upp under lugg. Hon kände -det, som om hon lastade all Bollas elakhet på sitt eget samvete. - --- Vänta --, faster fattade henne i axeln, just då hon tänkte glida -förbi, -- har Nanna sett till en tjugofyraskilling, som låg här i -fönsterkarmen för en minut se’n? - -Golvet vacklade under flickan, men i förtvivlan samlade hon sig, såg -faster stinnt i ögonen och skakade på huvudet. - --- Nej, jag kommer ute från gården, halvskrek hon, -- jag har inte varit -i folkstugan på hela dagen. - -Ljudlöst slank hon genom folkstugan -- på matsalströskeln grep något -efter henne som en andehand: så ryste det utefter ryggraden. - -Det var inte ens säkert, att Bolla tagit bort böckerna. Vad skulle hon -egentligen haft för gagn av dem? Också faster Jeanette hade sina vägar, -där man minst anade henne. Och hon hade tittat så underligt på Nanna den -sista tiden. - -Var detta värkligen julafton? - -I matsalen kivade Mina och Marie-Louise om den nye pastorn, medan Mina -klädde granarna och Marie-Louise dukade kaffebordet. (Middagen blev det -ju i dag ingen reda med: var och en fick tömma sin risgrynstallrik i -folkstugan.) - --- Han har något så äkta prästerligt i sin fysionomi, påstod Mina, -- -riktigt värdigt och prästerligt, snopp, snopp, så ung han är. - --- Prästerligt, fnyste Marie-Louise och skramlade med sina skedar, -- -jämföra den pojkvaskern med en präst! - --- Är man allaredan på tapeten, undrade en spydig stämma. Den var lika -ljus som bror Gustavs och skalv av skratt. - -Nanna ville sjunka genom golvet, så blygdes hon på systrarnas vägnar. -Mäst på Marie-Louises, ty den ljuslagde och långskranglige pastorn såg -värkligen bra ungdomlig ut med sina röda kinder, blåa ögon och sin ljusa -tupé. - -Men när Marie-Louise satte upp en blick som en förolämpad ängel och -frågade pastorn, om man inte fick lov att tala om sina kusiner på -julafton, då måste Nanna le -- ett leende, som inte var muntert, bara -skadeglatt. Det var något inom henne, som gladdes att höra Marie-Louise -narras. Det fanns ju helt enkelt inga kusiner. - - - - -VI. - - -Nanna kände sig lycklig och beklämd, befriad och bunden -- vid sidan om -sig vid bordet hade hon Vilhelm. Han hade återvunnit sitt goda lynne, -skämtade på sitt hjärtliga, gladlynt allvarliga sätt och såg till, att -det aldrig fattades henne bullar, rån eller mandelkransar. - -Så ofta han tittade åt henne, sänkte hon hakan och rodnade; så ovärdig -tyckte hon sig att sitta, där hon satt. Men så stark var hennes tillit -och vördnad, att varje vänlighet från honom höjde henne i hennes egen -aktning och hon nästan försonade sig med sig själv. - -Hon vågade till och med tyst kritisera pastor Olander, som satt mitt emot -och försökte uppfånga Vilhelms lustigheter som bollar för att lekset -kasta dem tillbaka till skämtaren. Hon fann, att pastorn, i sin strävan -att förefalla prästerlig, i stället värkade viktig. Han drog ut på vissa -stavelser, sökte få sin mjuka tenor att strävna och blandade in en -myckenhet latin i sitt tal. Annars hade han ljust, knollrigt hår, goda, -blåa ögon och nästan lika hög panna som bror Daniel. - -Nanna fann det löjligt, att hon, varje gång pastorn talade, hörde ett -högröstat bräkande svara ute från fårhuset. Men det blev mer än löjligt --- det lät ibland, som om räven huserat bland fåren. - -Flickan spratt till vid att över fasters huvud upptäcka Bollas breda -kinder. De lättskrämda skogsögonen rundade sig i oro, när hjälphustrun -fumlade med högtidsförklädet och tycktes avvakta, att all uppmärksamhet -skulle samla sig kring hennes person. - -Nanna hörde i början ej, vad hon talade om, hörde endast så mycket -tydligare bräkandet från gården. - --- Om utifall att, härmade bror Josef och fick bröderna med sig i sin -munterhet. Ingen av dem hade egentligen någon svaghet för Bolla. - -Men nu hörde fler än Nanna larmet ute från fårhuset. - --- Håller di på att bryta sig in, frågade kyrkoherden otåligt. - -Volontären reste sig till hälvten. - --- Jag skall på stunden hämta mina pistoler -- - -Men mamma tecknade åt sonen, ivrigt och förskräckt. Nu yttrade sig faster -Jeanette. Det var som signaltrumpeten, som befaller ordning. - --- Två saker kan man göra, sade hon och strök samman några smulor på -duken, -- antingen släppa Karo på byket eller också hysa dem, där man kan -ha uppsikt med dem -- - --- På logen, föreslog mamma välmenande. - --- Ja, och sätta eld i halmen och göra oss husvilla, protesterade -pappa, men ångrade strax sin häftighet och smekte blidkande sin hustrus -fina hand. Pastor Olander uppfångade belåtet hans förälskade blick och -jämförde inträsserad modern med döttrarna. - --- Nå, blir det Karo, sporde faster och gjorde sig i ordning att stiga -upp. - -Kyrkoherden trummade på bordsskivan och rynkade sina blonda bryn. Man -såg, att eldsskräcken kämpade med hans goda hjärta. - --- Hur många är -- är -- hm -- de där stråtrövarna? - --- Ack, svarade Bolla och slog ifrån sig, -- det är väl en hel snes -- -ja, en åtta stycken är di säkert, sju eller åtta, utom di tre små, som -konorna har i linda. - --- Herregud, är det barn med, är det barn, ömkade prästfrun och lade -bevekande sin hand på sin makes. - --- Na, avgjorde denne i kommandoton, -- det är Vår Frälsares födelsedag i -dag. Frälsaren själv nöjdes med ett stall, men -- nej, då hyser jag dem -hällre i folkstun -- - --- Folkstuan, skrek Bolla förfärad, ty hon och hela hennes hus firade -julaftonen därute. - --- Folkstugan, upprepade faster harmset. -- Är lille prästen -- klok, -höll hon på att tillägga, men ändrade sig av hänsyn till köksskvallret, --- är kyrkoherden på det klara med, hur _många_ han då egentligen samlar -i huset i kväll? - --- Åtminstone ett par tusen, inberäknat ohyran, försäkrade Josef. - --- Sakramenskat alloh di håller med fåren, knotade kyrkoherden och -reste sig till hälvten själv, -- gå och få in dem, någon -- jag menar -hedningarna -- och någon annan tar reda på fårhuset --! - -Volontärens ansikte påminte i sin orörlighet om sfinxens vid Seinen. Han -sände under lugg en sneglande blick laget runt. - --- Det tycker jag, Ekdahl borde göra, inföll han påfallande allvarsam. - -Kyrkoherden spetsade öron och satte blicken i sonen. - --- Ekdahl, var håller den självspillingen hus? Seså, är det något nytt -upptåg, din speleman? Ja, se militärer förbli då pojkar, så länge de leva. - --- Var är den stackars Ekdahl, sporde mamma, som även hon greps av -aningar. - --- Det hörs nog på fåren, fnös Gustav. Han tordes inte skratta högt; han -märkte ovädret hänga i luften. - --- Och så vågar du, Josef, tog pappa i med sin bistraste stämma och ett -ögonkast åt den nye pastorn, -- så vågar du hantera en före detta, låt -vara, avsigkommen gammal prästman? - --- Herregud, svarade Josef och liknade med sin tjusarmin en ungdomlig -medalj-Napoleon[5], -- jag tycker Ekdahl borde vara belåten att någon -gång se en hjord omkring sig. - -Pappa vände bort huvudet. Men i nästa nu övergick hans återhållna löje -i ett lågmält skratt, i vilket bordssällskapet -- ja, själva mormor -- -instämde. Kyrkoherden hade alltid överhövan beundrat sin äldste; Josef -var hans stora förhoppning; men av sin beundran hade han hittills mäst -skördat bekymmer och skälmstycken. - -Galne Ekdahl inhämtades i triumf och visade sig vara ingen annan än -själva julbocken. Utklädningen väckte allmänt jubel. Nanna glömde allting -annat och ropade hurra. - -Från huvud till fot -- blott med en öppning för ögon och näsa -- -var julbocken insvept i skinn, getskinn, vilket förklarade fårens -förskräckelse. Och kring den avigvända pälsen dinglade runt midja -och hals läckert lackade julpaket. Vilhelm skrattade som ett barn åt -vispen, som hängde och svingade över ryggkorset, och i den halvöppna -folkstudörren koxade inte bara Bolla och Malena, men också ett par -småväxta, svartögda, gulhyade tattarkvinnor. - -De senare höllo på att fördela nyfikenheten, men Mina, som höll fast -vid ritualen, hade redan tänt granarna och vinkade beställsamt åt -korgbärerskorna i dörrgläntan. Nanna, en sekund frestad av sagofolket -därute, insöp med runda näsborrar den ljuvliga lackdoften. - -Vilken stund på året gick väl upp emot julklappsstunden? Stunden efter -det betraktelsen var läst, bönen sagd och salmen sjungen? Stunden, då -doften av smält vax blandade sig med lukten av brända granbarr till en -rökelse, som invigde högtidernas högtid? Stunden, då pappa med många -ceremonier bryggde punsjbålen efter ett recept, om vars ingredienser han -låddes mycket hemlighetsfull? Medan faster Jeanette satte fram skålar -av vinteräpplen, studenthavre, brända mandlar och sköra pepparnötter, -innan den riktiga maten fått överfylla magen? Stunden, då rysningar av -förväntan behagligt febrade i närverna och alla ögon, till och med de -gamlas, fingo ett uttryck, som om nästa minut skulle uppfylla deras -käraste önskan? - -Vem skildrar stunden? Vem, som upplevat den, finner ej varje skildring -matt? - -Pappa förstod med värklig grymhet förlänga denna väntan. Hans märkliga -senfärdighet med bålen förargade alla, som kände hans vanliga -rastlöshet. Han plågade därmed alla lika, ty givarnas spänning var ej -stort ringare än mottagarnas. - -Kyrkoherden utbredde sig, medan han med silversleven öste upp i glasen, -över det fördärvliga bruket att julaftonen lägga långhalm på golvet, en -sed, som han själv aldrig hyllat. - --- Min olycklige ämbetsbroder, kyrkoherde Palm i Hägersta, berättade han -med en fryntlig nick åt den nye pastorn, -- blev ruinerad, för det han -sålunda frestade försynen. Hade en liten slarva till dotter, som, bevars, -skulle hjälpa till med att tända granen. Vad händer? Ett ljus faller -i golvet, halmen fattar eld, och om några minuter stod alltsammans: -rummet, huset, gården i ljusan låga. Inte en pinal försäkrad, förstås. -Är inte sådant uppenbar synd mot Vår Herre? Sedan kan man gå och jämra -sig hela sitt återstående liv och slåss med självförvållad fattigdom som -stackars Palmen. Sakramenskat oskick! Minns, som det var i går, hur han -kommer till mig mitt i natten, hela familjen halvnaken i lånta pälsar och -sjalar, och ber om tak över huvudet! Julnatten till på köpet! Tänk er, -barn, i själva julnatten! - -Prästfar var så borta i sina minnen, att han inte längre anade -otåligheten omkring sig. »Palmens historia» hade Nanna hört så ofta -upprepad, att hon kunde den utantill. Hon satt bara och väntade på -tillämpningen. - --- Det säger jag dig, Springfält, låddes han brusa upp, medan han -skämtsamt lyfte punsjsleven som ett vapen, -- det säger jag dig, -bortbyting, hände något sådant hos mig, så att du tuttade på -- - -Hotet och åtbörden kände hon också till, men i kväll skänkte hon dem en -helt annan betydelse än någonsin förr. Nu liknade det allvar. Pappas röst -lät så förfärlig, att flickan måste kasta en skygg blick mot folkstugan, -där Bollas röst förnams över sigenarnas dova mummel. - --- Det säger jag dig, röt kyrkoherden och svängde sleven, så ett stänk -varm punsj träffade faster i ansiktet, -- jag gjorde dig arvlös -- - --- Jag jagade dig ur mitt hus, förbättrade han, men erinrande sig den nya -motsägelsen, tillfogade han ytterligare, överröstande majorens protester: - --- Jag sloge dig sönder och samman, din slyna! - -Kyrkoherden hade så levat sig in i den förfärliga möjligheten, att den -redan tog sig ut som halv värklighet. Hans ställning bredvid det fästliga -punsjbordet var skräckinjagande för friskare samveten än Nannas. Och -den blick, som ljungade ur de blida, grå ögonen, antydde ett hat, så -fruktansvärt, att han varit ur stånd att hysa det, om han stått inför -den fullbordade gärningen. - -Nanna kände sig starkt uppskakad. Hon fick blåa ringar kring ögonen och -samma förebud till illamående som en gång dagen förut. Av en dunkel -instinkt slöt hon sig som skyddssökande intill Vilhelm -- hennes -förskrämdhet var så tydlig, att pappa föll ur rollen och brast i skratt. - --- Låt oss då kasta en blick på hednavärlden, sade kyrkoherden gladlynt, --- och sedan -- - -Men en hel kör av gensägelser höjde sig. Otåligheten lät inte avspisa sig -längre. Kyrkoherden överröstades. - -Men vem gitter simma i floden av andras julklappar? Vem beskriver, vad -alla i kväll unnat och skänkt varandra? Vem pappas gåva till mamma eller -Nannas små påhitt åt bröderna? Vem skildrar det lysande guldtrycket -på pastor Olanders poesiböcker, mamsell Minas blossande hänryckning -eller mamsell Marie-Louises nådiga överraskning? Vem Nannas fröjd över -bror Josefs guldfemma, vilken föräldrarna ville lagt till den övriga -skatten i sparbössan, men som äldste bror med en bestämd gest stoppade i -lillsysters kjortelsäck? - -Men i glansen från Josefs paket fördunklades allting annat. Måhända hade -fårens högljuddhet endast varit uttryck för deras beundran; och i salen -beundrade snart både ögon och munnar. Ekdahl, som, sedan han fått av sig -pälsen, satt i allsköns välmåga och titulerades pastor, smågnäggade efter -varje kostbarhet, som om han plockat upp den på resan till Gulleröd. Och -kyrkoherdens leende var sötsurt, när han undrade, var militären nu för -tiden fick pängar ifrån. På hans tid ägde den aldrig några. - -Vackrast av allt var en tunn och lång guldkedja att vira om halsen, ty -den liknade rinnande solsken och tände en ny, ännu vackrare låga vid -sidan om grenljusen. Josef höll ett litet tal, innan han egenhändigt lade -den om mammas hals -- det blev en mängd varv, så lång var den. - -Prästfrun rodnade som en flicka, när hennes äldste stod böjd över henne. -Lyckans tårar hängde i ögonfransarna. Vad kan vara ljuvare för en mor än -veta sig älskad av sina kära och se de kära älskande omkring sig? Det -stod också en gloria denna hälgafton kring lilla svaga mamma -- så många -kraftiga ättlingars mor. - -I varje ögonkast barnen sände henne, såg hon, att de dyrkade sin mor. I -kväll hyste de yngre en avund, som liknade svartsjuka, till äldste bror, -som ensam haft något reputerligt att komma med. - --- Ni bägge ha skänkt era studentmössor, tröstade kyrkoherden och lyfte -sitt punsjglas. - --- Och jag, utropade Josef med teatraliskt patos, men ett slags vildhet i -ögonen, -- jag vill en gång presentera mig med en generalshatt. - -Så överdrivet det Bragelöftet klingade, fanns det ingen, som ej -tilltrodde Josef vad som hälst. - -Så full av upptåg och dessemällan ruvande inbunden han dessa dagar varit, -hoppades alla någonting stort av honom. Han syntes laddad med en kraft, -som för tillfället splittrades på ovärdiga småsaker. Men det krävdes -blott, att den kraften samlades, så skulle han erövra vilket mål han än -satte sig. - -Hittills hade han fladdrat mällan de mäst olika mål och yrken; hade som -länsmansbiträde aspirerat på både kronofogdeuniform och ministertaburett, -som skogselev drömt sig i hovjägmästaregala och hade vid tjugufem års -ålder ej hunnit längre än till officersvolontär i Kristianstad. - -Men alla bekymmer, han vållat -- det trodde alla fullt och fast -- -hade berott på denna överströmmande kraft. Själva resultatlösheten -hade varit ett den kraftmedvetnes kungliga slöseri. Skulderna, som -betäckts med pappas växlar, hade åsamkats på nöjen, som blott anstodo -en galenpanna till officer. På en enda spelnatt hade strukit ett halvt -års kyrkoherdelön. Att pappa alltid hade klabb med affärer, berodde -till största delen på volontären. På en enda vecka hade han förlovat sig -och slagit upp med tre Kristianstadsflickor, och jämt hade han någon att -hänga sig i hälarna. - -Han var så vacker, Josef, där han rörde sig i sin välsydda, civila dräkt, -inskuren som en geting i midjan, kragen i långa, uppstående, glänsande -snibbar, halsduken bländande vit, västen i ett modärnt, blommigt mönster -över det höga bröstet, benkläderna åtsittande som trikåer och stramade -av stropparna under skorna, samt håret i tupé. Systrarna funno det helt -naturligt, att han vann de skönas beundran, och bröderna, som för hans -skull ofta fått vara styvbarn, böjde sig omedvetet för äldste brors -företräden. - -Pappa fann, att Josef påminte om general Cavaignac, vars porträtt stått -utställt i en bokhandel i Ystad. Mamma fann ingen annan jämförelse än -med salig kungen[6]. Med sitt utseende borde han kunna göra vad parti -han önskade, och de gamla hoppades också i hemlighet, att en förståndig -hustru snart skulle bringa honom nödig stadga. - -Men ännu kom sig ingen för med en antydan. Denna hälgen var det något -ovanligt med Josef. Hans upptåg voro handgripligare, och hans oro var -större än annars. Själve pappa inskränkte sig försiktigt till defensiven, -och de andra funno det klokast hålla sig i periferien kring medelpunkten -Josef. - --- Det må jag då säga, erkände faster Jeanette, som, sedan hon beundrat -den vackra, tunna silkessjal, som var hennes egen julklapp, satt och -vägde guldkedjan i handen, -- vackrare smycke såg jag sällan. Lång som en -garnering, och så får den rum i gropen i ens hand! - -Alla beundrade och måste beundra. Njutningen var just att känna, hur -liten och på samma gång tung guldbollen blev, att rulla och rassla med -den, så det klingade som trolsk och spröd musik, att veckla ut ormen i -hela dess längd, så att man måste resa sig, för att den inte skulle släpa -på golvet, och sedan lägga den om sin hals och prova, hur många varv det -blev på så många olika halsar. - -Alla måste beundra -- Malena och Bolla och själva pappa. Det blev mycket -skratt, när gubben försökte få den om halsen och tappade alltsammans -innanför västen. Den kedjan var nästan tillräckligt att lysa upp hela -julkvällen med. - -Den kedjan liknade en liten sol: den kunde både lysa och draga moln. - -Men det kom senare -- när den ångande drycken upplöst fasters sirliga -högtidsordning. Faster fick ärenden till köket och måste dela på -uppsikten. Mamma var för mild för att inge respekt, och gamla mormor -nickade redan. Hon ämnade ej invänta julmåltiden. - -Josef hade fått en skymt av en av sigenerskorna -- ett gult ansikte -och en svart blick: dem måste han se på närmre håll. I folkstugan blev -ett sorl, som överröstade pastorns gälla tenor, där han i matsalen -samspråkade med mamsell Mina. Bollas stämma jamade och gol; dessemällan -hördes sigenarnas sträva strupljud och sigenerskornas hesa och läspande -röster. Därutifrån höjde sig ett kutter, ett skratt och skriande, så -pratet i salen tynade och pappa måste dit ut ett slag och hälsa på sina -främmande gäster. - -En god stund stannade han i samtal med hövdingen, som visade sig vara -en berest och språkkunnig man, vars hår och skägg blott kunde haft en -kristligare ans -- menade kyrkoherden. Lägerlukten blev dock prästfars -militärnäsa för stark. Han kom tillbaka med smått rynkade bryn och -skakande på huvudet. - -Han hade sett efter, att ingenting fattades i välfägnaden: till och med -punsj hade han låtit bära dit ut. Och Bolla berättade flinande, att -fruntimren rökte pipa. - -Alla förundrade sig över dessa underliga, långväga halvvildar, men -pappa, som började skaffa sig en florshuva, föredrog en dikt om -vandringsfolket av Béranger. Det var en eldig och munter dikt, och den -fick ackompanjemang av en guitarr från folkstugan. Kastanjetter smällde. -Någon dansade därute. - -Studenterna hade blivit nyfikna. Punsjen hade stigit dem åt huvudet; till -och med Vilhelm var röd i ansiktet. De avvaktade knappt slutet på dikten -för att smyga sig bort till dörrgläntan, och Nanna och Marie-Louise -följde dem fnittrande. - -Gustav retades med Nanna genom att sätta armarna i sidorna -- men genom -fönstren i armvecken fängslades hon av synen lika mycket som bröderna. - -Det var ett underligt spel av skuggor i den halvljusa folkstugan. En -underlig tavla av vilda och mörka ansikten, en underlig lukt, en underlig -stämning. Men underligast var den lilla hednakvinnans dans. - -Det var ingen dans som ibland kristna människor. Därtill hade hon först -och främst för litet på sig. Ingen kunde strax säga, hur mycket eller -hur litet -- så hjälpte ljus och skugga att kläda och avkläda. Men när -barm och armar stundom blänkte fram, eller när även en flik av magen -blottades, gick det en skälvning genom åskådarna. Nanna undrade, att den -lilla kvinnan varken frös eller blygdes. - -I handen höll danserskan en liten trumma, vilken rasslade som en -pänningtallrik, och medan hon skakade den över sitt huvud, neg hon och -sträckte på sig och buktade på överkroppen med de bara, bruna brösten, -som en orm eller ål. - -Hon varken valsade eller polkade; fötterna gingo ej i hastig takt; de -rörde sig stundom knappt synbart -- när de rörde sig, gledo de utmed -tiljorna, som om de lurade eller svävade -- som om hon velat smyga sig -över eller undan en fiende. - -Därtill kom musiken. - -Han, som spelade, var en svartskäggig och svarthårig liten man, vars -ögonvitor liknade knivblad. Själv påminte han om Rinaldo Rinaldini, om -vilken Nanna läst en bok med just detta ansikte på titelbladet. - -Melodien var ej att bli klok på. Där var ett surr i guitarren som av en -bisvärm eller av en vind i skogen. Men där fanns en melodi, fast den -irrade och flög och gömde sig och försvann. Den gjorde en inte glad eller -rörd till tårar, som mammas musik i gula salen. Den plågade och gjorde -orolig, ty man fick aldrig fatt den riktigt -- även melodien tycktes -ständigt på flykt eller jakt. - -Nu ökades takten. Melodien och dansen fingo hast. Dansrörelserna blevo -häftigare. Kvinnan slängde bakut med överkroppen, som tänkte hon bryta -ryggen i fallet. Hon vaggade på höfterna, som hon suttit i en repgunga. -Hon var smidig som en snok, snabb som en svala. Hon och musiken blevo -till ett, till en synbar, hörbar oro -- till en sträng, som dallrade i -ens eget huvud, ens eget hjärta; den lilla kvinnan liksom lockade en med -i sin takt, i sina toner. - -Nanna hade smugit fram mällan bröderna. När hon kastade blicken bakom -sig, kunde hon titta upp i deras ansikten. Aldrig förr hade hon sett -dem sådana, upphettade, stelögda, fasthållna av den galna hednakvinnan. -Gustav och Vilhelm -- till och med Daniel … - -Pappa och de andra anade visst ingenting. Han hade upprepade gånger -kallat på dem inifrån salen. - -Nu kom faster i köksdörren. - -Hon kom lagom att se sigenerskans oanständiga dans, ty att detta var -oanständigt, förstod Nanna av instinkt. Så uppförde sig varken Karna -eller Malena. Ja, Bolla, som förut flinat och gapat, vände sig bort och -blängde argt på sin man, den lille skräddaren, som hela kvällen suttit -orörlig vid ugnen och hutat åt barnen. - -Faster flåsade till, ögonen stodo spända och kulrunda, mustasjerna reste -sig, men hon förmådde ej få ett ord fram -- så överraskad syntes hon. - -Då slutade dansen. Sigenerskan kastade sig raklång -- det såg åtminstone -ut, som om hon velat kasta sig raklång på golvet. Nu föll hon i stället -i famnen på Josef, som tagit ett språng, så att han kom bakom henne … -Josef hade fått för mycket punsj. Nu gav han sig till att kyssa den bruna -varelsen. - -Detta blev för mycket för faster Jeanette. - -Det blev också de andra för mycket. Marie-Louise försvann, Daniel vände -sig bort. Rinaldo reste sig från bänken, och de mörkhyllta främlingarna -började snörvla någonting på sin rotvälska. Folkstugan var full av sorl -och rörelse. Men sigenerskan låg stilla i Josefs armar och lät kyssa sig -… på munnen, på brösten, på armarna … Nanna förstod ej, varför, men det -kändes, som om kyssarna träffat henne själv. Det kändes så angenämt, -liksom domnande … - -Det var en skandal utan like. På själva julafton, i själva prästgården, -av prästens egen son! Faster fäktade med armarna utan att få ljud. - -Jo nu, efter en lång, hes flåsning, nu kom det klang i trumpetrösten. - --- Jag ville bara fråga, skrek hon, så det skallade långt in i salen, -- -jag ville bara fråga, vart mammas guldkedja tagit vägen? - -Själva Josef lystrade och släppte hednakvinnan. - --- Guldkedjan, frågade han, -- ja, vem har guldkedjan? - -Det blev ett ropande: - --- Jag lämnade den till -- och jag lämnade den till -- - -Och sedan en tystnad, varunder oroliga och skamsna blickar frågade och -svarade. - -Alla kände sig lika skyldiga, alla hade haft kedjan i hand, ingen visste -längre, var den befann sig. - -Faster liknade en rannsakningsdomare. Hon stod över tröskeln mällan -folkstugan och matsalen och sågs och hördes från bägge rummen. - -I salen visste man ännu nätt och jämt, vad det var fråga om. Men därute -samlades misstankarna om sigenarbandet. Josef, vars hetta bytt föremål, -grep danserskan i skuldrorna och slungade henne handlöst mot flocken av -stamfränder. - --- Tjuvkona, ropade han, -- hade jag så visst fått låta pistolerna tala ---! - -Han var gråblek, där han stod, en smula böjd, och en darrning, bakslaget -efter ruset, skakade honom -- Josef tog allting så häftigt denna julen. -Den lille hövdingen hade förstått beskyllningen och insett faran -- han -såg ut att frukta det värsta, där han ivrigt steg fram mot tröskeln. - --- Jak och mine folker -- - --- Håll mun, röt Josef och gjorde en hotande åtbörd. - -Men hövdingen tog blott ett steg närmare faster, kom liksom att stå -under hennes beskydd -- majoren vädrade misstänksamt. - --- Jak och mine folker, sade Rinaldo på sitt sträva, brutna mål, -- är -inge tjyver, vi icke hava sett kedja, icke hava kedja i vår egendom, -ingen hava sett kedja -- aldrik, o nej, i Jesu Kristi namn -- - -Faster fnös av förakt och kastade stränga blickar omkring sig, utan att -direkt synas bry sig om främlingen. - --- Är här ej nog hädat i kväll? Aldrig i min tid såg jag maken till -julafton. Ej nog, att man skall tåla den babyloniska skökan härinne med -all hennes -- stank och vederstygglighet -- nu skall man också frukta, -att hon fått förbund med hustjuvar -- - -Kyrkoherden hade skrämts upp av hennes ord, men utan att rätt förstå. I -matsalen hade underhållningen pågått glad och julelik, ända tills man -började ropa efter kedjan. Men var det alltså ytterligare någonting -annat? Vad försiggick ute i folkstugan? Prästfar kom, morskt trippande, -bort till dörren. På allas ansikten lästes ettdera häpnad och -förskräckelse eller skuldmedvetande. - -Nanna, som hittills beundrat sin skäggige Rinaldo, sänkte huvudet mot -bröstet. Hon förmådde ej uthärda fasters blick, som stadigt var riktad -mot henne. - --- Jag tror, stammade flickan utan att se upp, -- att jag lämnade den -till Bolla -- eller att Bolla tog den ifrån mig -- - -Bolla rörde inte en muskel i sitt grova ansikte. - --- Passa sig, för vad hon säger, sade hon saktmodigt, -- en ska inte -skylla folk för mer, än en kan ta i sig igen. Och andra har också ögon, -ska jag säga lilla mamsellen -- - -Det klack till i Nanna. Hon förstod dubbelmeningen och tittade sig -förvirrad omkring. Men i intet av de nyfikna ansiktena omkring henne -fanns det hjälp. - -Nanna blossade och svalde. - --- Jag -- jag är inte alldeles säker, medgav hon försagt och kände sig -växa nerför under Vilhelms förvånade sidoblick. - --- Har Nanna den kanske själv, sporde faster och betraktade henne med den -min, flickan blivit så van vid under de sista veckorna. - -Nanna såg upp med en fullständigt slö uppsyn. Illamåendet tycktes komma -tillbaka. Det satt någonting tjockt i svalget, en tröghet förlamade hela -kroppen, tungan och hjärnan tego båda. Allt var ett virrvarr för henne. - -Man började gå i dörrarna. Karna strök tätt förbi med ett fång tallrikar -på armen; flickan kände fläkten av kjolen, eller kanske var det draget -från köket. Först nu märkte hon, att det luktade illa i folkstugan. - --- Kom in, sade faster dovt, och Nanna lydde utan att veta, vart hon -gick, eller vad som förehades omkring henne. - --- Så julafton det är, hörde hon faster säga med en skälvning i rösten, -medan alla andra tego, -- så har jag någonting att fråga Nanna om -- som -inte kan uppskjutas. _Så_ som julaftonen blivit hälgad i folkstugan, kan -det också göra detsamma -- - -Faster fnös; man kunde _höra_, hur hon riste i hela kroppen. - -Ingen annan sade ett ord eller hävde en suck. I hela världen talade -endast faster Jeanette. - --- Det är onödigt, att tjänarna höra på -- stäng dörren, Marie-Louise! -Jo, nu vill jag -- nu vilja pappa och mamma ha sanningsenligt svar på tre -frågor! I vems hand såg Nanna guldkedjan, när Nanna sist såg den? Svara -nu! - -Nanna stod som ett livlöst ting. Mekanismen hade stannat. Ej ett ord kom -över tandgården. - --- Vem har tagit bort tjugofyraskillingen, som jag egenhändigt lagt ifrån -mig i folkstufönstret i morse? - -Nanna gjorde en ansträngning för att svara, men proppen i halsen häjdade -varje stavelse, som ville arbeta sig fram. - --- Nanna kan alltså inte eller vill inte svara! Vore jag pappa, toge -jag till riset, lille präst! Åh prat, joller -- gärna på en babylonisk -julafton -- åh, att jag skulle få uppleva detta! Svara, unge, eller gör -jag det själv. - -Nannas öron fylldes av ett bedövande smatter. Men det var med nöd hon -fattade täxten, orden. - --- _Vill_ slynan inte svara! Nå, kan Nanna säga mig, vem, som stjäl ljus -i spiskammaren -- eller vem, som tagit bort en grekisk bok från pappas -bokhyllor? - -Nu såg Nanna upp. Såg upp som en drunknande, ty det susade i hennes öron. -Hon såg allt med plötslig och ovan tydlighet: det långa matbordet, nyss -avröjt, klätt med en vacker vit drällsduk i konstfulla mönster; de vita -tallrikarna med blåa landskap i mitten, brödkorgarna, silvergafflarna, -saltkaren, senapsskålarna. - -Nanna såg folkstudörren, såg på låshandtaget, att någon därute gläntade -och lyssnade. Hon såg den släckta lilla granen med dess brokiga -pappersskrud och små, halvskrumpna matäpplen under ljusen på grenarna. -Hon såg ansiktena omkring sig: Josefs bistra, obevekliga, nu liknade han -sannerligen en general; pappas tveksamma, överraskade, med de blonda, -rynkade brynen; mammas bleka, tårögda -- Nanna skulle velat brista i -gråt, om hon kunnat för det där i svalget --; Gustavs medlidsamma, -Daniels stränga, Vilhelms -- Vilhelm såg på henne, som man ser på hund -eller katt. Vilhelm trodde, Vilhelm tvivlade, Vilhelm -- borta vid ugnen -stod galne Ekdahl och fnissade. - -Nu hörde hon pappa säga i sin barska kommandoton: - --- Seså, låt oss nu inte fördärva aptiten för Springfälts skull! Efter -hälgen få vi väl tala med -- - -Nu såg eller hörde Nanna ingenting mer. Alltsammans slocknade, och hon -kände sig falla, tills -- tills hon ej häller kände någonting mer. - - - - -VII. - - -Nanna drömde, att hon i sällskap med Candide -- som ej var någon annan -än Vilhelm -- red ut i världen på hästar, som förvandlade sig till -kvastkäppar. - -Ritten bar upp i luften. Snöiga marker flögo fram nerunder dem, spetsiga -kyrkspiror stucko efter dem. På ett kyrktak satt en man och läste i -Platon, och så var det också Vilhelm, medan gestalten vid hennes sida -blev till Bolla, med vilken hon var sammanbunden medelst en guldkedja. - -Bolla liknade en häxa, vilket hon också var -- Nanna förvånade sig över, -att hon inte vetat det hela tiden. Bolla grep Nanna i håret och frågade: -Märket, har du märket? Håret förlängdes onaturligt, innan det bröts av, -varvid Nanna såg marken djupt under sig, svindlade och föll. I detsamma -vaknade hon. - -Hon låg i sin säng, men kände sig mör och tung i kroppen, som om hon -värkligen fallit. Lemmarna tycktes ha lossnat från varandra, och det -stack och kliade i huden. - -Det var mörkt ute på gården, tyst i huset, tyst så när som på ett -otydligt tassande av mjuka skor. I dörrspringan till Minas rum lyste det. -Hon förstod, att systern måste vara uppe. - -Mina hade alltså inte lagt sig än -- hon hörde inte till de morgontidiga. -Hon gick uppe och hade tänt, utan att pappa visste av det eller låddes om -det. Pappa, som annars var så ängslig och sparsam om lyset. - -»Snopp, snopp», snörpte det, medan det halta trampet ideligen tassade. -Mina gick och stökade med sina brev och levde i gamla minnen; lyfte och -synade varenda papperslapp, hon ägde kvar från förlovningstiden med -Eugène, kantorns son, som for till Amerika och blev borta. Nanna hade -ofta hört Mina berätta om honom, men hade själv intet minne -- hon var -för liten på den tiden. - -Men nu grep henne hennes egen smärta, hennes eget smärtsamma minne. -Minnet av _hans_ ansikte, Vilhelms ansikte. Tårarna droppade heta utför -kinderna och vätte kudden, som redan förut kändes fuktig -- kanske sedan -i går kväll. - -Det ena efter det andra mindes hon: inte ens mamma hade kommit in och -sagt god natt. Ingen frågade efter henne. Pappa kallade henne med rätta -för bortbytingen. Pappa -- vad var det, som skulle ske efter hälgen? - -Inte visste hon så säkert, att Bolla behållit kedjan. Det var bara en -instinkt, kanske en orättvis beskyllning. Kanske Nanna tappat den, kanske -någon därinne redan funnit den på golvet. - -Hade Bolla skvallrat, eller hade faster själv tagit reda på hennes -vindsläsning? Hur mycket visste faster? Alltsammans kanske -- fasters -ögon sågo ju rakt igenom en. - -Vad visste de nu alla, vad trodde de? Vad trodde -- trodde Vilhelm? - -Hans öppna, vassa blick -- hur skulle hon hädanefter kunna möta hans -blick? Var skulle hon gömma sig? - -Nanna borrade huvudet i kudden i en lång, kvävande snyftning, reste sig -sedan plötsligt i bädden, vilket gick lättare, än hon föreställt sig. - -Hon kom att titta ut. Gården låg i mörker, blått mörker eller blått ljus --- blå av snö, som liksom speglade en osynlig himmelsljusning. Snart -skulle det kanske dagas. Snart skulle det bli tid att fara till Toftarp i -ottesången. - -Tänkte man lämna Nanna hemma eller tvinga henne fara med? Men Vilhelm --- se Vilhelm i ansiktet? Nej, nej -- det kunde hon inte, kunde hon -- -aldrig mera! - -Hällre -- hällre stiga upp i förväg och gömma sig undan, tills de hade -rest. Gömma sig till exämpel på vinden? Nej, hu då! - -Men i bädden fanns ingen ro och ingen trevnad -- örngått och lakan -kändes fuktiga och klibbiga av tårar. Och det var kanske hög tid att -komma upp, om man ville vara tidigare än de andra. - -Rysande av köld och ångest gled hon ur den höga bädden. Det gick -ovanligt fort att komma i kläderna. Annars brukade hon sitta en kvart på -sängkanten med strumporna i handen. Och annars brukade hon först av allt -tvätta sig. - -I dag var det för kallt; hon huttrade mällan vart plagg. Och så sömnlös -hon varit, så ovaken kände hon sig. Ögonen ville inte riktigt upp, snön -på gården var det enda hon såg genom kammarens skumrask. - -Nu gällde det bara bli varm, varm, varm. Åh, hon blev visst aldrig varm i -dag! - -Hon drog på sig dubbla ylleunderkjolar, men frös alltjämt. Ovanpå -klänningen drog hon en tjock ylletröja. Och ändå hade rummet fått en -brasa i går eftermiddag. - -Till sist smög hon ut i förstun och hämtade in pälsen och skinnmössan och -bottforerna. De kunde behövas rättnu, om hon tänkte gömma sig undan. - -Det smällde i en dörr, någon tycktes röra sig uppe på gästrummen. Det -var kanske bäst att ge sig av med detsamma. Hastigt trädde hon sig i -pälsärmarna. Men hur skulle hon komma någon vart osedd? - -Gick hon genom salen, kunde hon ettdera stöta på pappa eller pigorna -- -om de längre lågo i folkstugan? Men förstudörrens bommar, det visste hon, -voro för tunga för hennes armar. - -Gick hon genom bokkammaren, skulle pastorn höra henne: han hade sitt rum -nästintill. Och hur kunde hon för rästen våga sig genom bokkammaren? Men -det gällde slippa ut i blå rummet, där det fanns en mindre och lättöppnad -dörr, som ledde till trädgården. - -Till blå rummet kunde man komma även genom Minas kammare. Och Mina var så -upptagen med sitt, att man kanske kunde smyga sig igenom och förbi, utan -att hon märkte någonting. - -Nanna öppnade försiktigt; låset hann inte ens gnissla. Hon gläntade på -dörren och kikade in. - -Mina syntes värkligen upptagen. Hon stod i sin peignoir framför sin gula, -bukiga byrå. Håret låg i en fläta neråt ryggen, vilket tog sig underligt -flickungt ut, tyckte Nanna, mot den vissna hyn. - -En av lådorna var utdragen och byråskivan alldeles fullastad med -brevbuntar, pappaskar, skrin och nipper. Och ägarinnan stod djupt lutad -över lådan och letade efter mera. - -Mina var blind och döv i sin iver. Det flimrande ljuset i kopparstaken -tycktes inte förslå, så närsynt hade hon blivit. »Snopp, snopp», sade -det, »snopp, snopp». Då och då, i ivern, ömsade hon fot, märkte ej, att -hon haltade, -- stod och haltade, hela tiden på samma fläck. - -Nanna rörde sig inte ur dörrgläntan. Ett svagt drag kom den känsliga -ljuslågan att vaja. Systern anade ingenting om hennes närvaro; hon -fortsatte att leta och vända i pappershögarna. - -I sin iver flyttade hon samma bunt väl tio gånger upp ur lådan och ner -igen. Men fladdret i ljuslågan störde henne. Utan att se upp eller söka -efter orsaken grep hon ut med handen, ämnade väl flytta ljuset närmare -- -just som Nanna råkade hosta till. - -Mina, som trott sig allena, spratt till i förskräckelse. Den utsträckta -handen gjorde en svepande rörelse och slog till staken, som föll omkull -mot gardinen. I nästa nu slingrade en eldorm längs trådarna mot taket. - -Nanna hade förfärad tagit ett steg baklänges, så att hon doldes av -dörren. Själv såg hon ej längre Mina, men märkte, att rummet fylldes med -rök, vars skyar belystes av eldskenet. - -Då tappade Nanna sista rästen av besinning. Hon anade och överdrev -sin egen andel i olyckan. Hon mindes pappas eldsvådeskräck och hans -förfärliga hotelse i går. Hon kände det, som om tak och väggar störtat -samman över henne, och som om pappa och Josef och faster och Vilhelm och -alla de andra jagat henne husvill ut i världen. - -Röken satt i näsborrarna, gnistor fladdrade framför ögonen, öronen susade --- men i stället att falla omkull som i går kväll, slog hon med en skräll -igen dörren, flög genom sitt rum mot förstugan, hörde Minas kantiga röst -ropa på hjälp, kom ut på tegelgolvet, försökte sig fåfängt på de tunga -låsarna, störtade ånyo in i rummet, ryckte upp fönsterhasparna, klättrade -i skinnkappa och bottforer upp i karmen och hasade utför muren, medan -rappningen drösslade ner på snön. - -Av ordningsinstinkt sköt hon igen fönstret, utifrån tycktes det åter -tillstängt. - -Men nu gav Karo varningsskall, så det ekade i gårdens alla vrår. Nanna -satte i språng, bottforerna plöjde genom snön … skaren krasade, och ett -yr av fint, vitt dugg sprutade upp ur det blåa omkring henne. - -Redan rusade hon utför backen, förbi längor och häckar, genom den gamla -allén, så välkänd, men så ny i julnattens blåa mörker. - -Hon sprang … Hon ökade farten, hon hade fullt med ekon i öronen, och i -nästa minut kunde hon få se den syn, hon fruktade … Fladdret av lågorna -på snön, rägnet av gnistorna, som speglades i snökornen, röken, som -räckte sina långa armar från den brinnande prästgårdens halmtak. - - - - -VIII. - - -Pastor Olanders kammare låg mällan gula salen, bokkammaren och blå -rummet. Från blå rummet till mamsell Minas rum ledde en dörr, som under -hennes nattvandringar oftast stod på glänt. - -Pastorn hade hittills varken lagt märke till vandringarna eller -grannskapet. Han var nykommen och ung och hans sömn sund och djup. Ovanpå -fisken, gröten och klenäten drömde han häller inga hjältedrömmar. - -Då skar ett kantigt, liksom sprucket nödrop genom julnatten. Så tungsövd -pastorn var, spratt han upp och stirrade omkring sig. Ett fränt os nådde -näsborrarna. Han reste sig till hälvten. Så ropade det igen -- som han -tyckte, tätt intill, kanske i nästa rum. - -Hade ej oset varit, skulle han gett sig till tåls. Det finns många olika -sätt att sova och uttrycka sina känslor under sömnen. Någon i närheten -plågades kanske av en blodig dröm. - -Men brandoset väckte honom fullständigt -- han mindes farbrors -förskräckelse i går för all vårdslöshet med eld. - -Pastorn var icke trögtänkt. I en blink stod han i tofflorna, flyttade -kommoden åt sidan, ryckte upp tapetdörren, som ledde till blå rummet -- -lyckligtvis låg haken på inåt hans egen kammare -- och tittade ut i det -stora tomma rummet. - -Men därborta, till vänster, stod en dörr på glänt -- och det var därifrån -röken kom. Pastorn kände ej längre någon tvekan. Han störtade snett genom -blå rummet och burdus in till den halvgamla mamsellen. - -Från hans sida var det ingen tid till pryderi, och Mamsell Mina hade för -ögonblicket ej plats för flera tankar än elden och pappa kyrkoherden. - -Nu begynte en vild krigsdans i bara skjortan; mamsellen hann ej ens täppa -till ögonen för de stundom oundvikligt blottade manliga behagen. Pastorn -flög, så den korta skjortan flaxade -- flög, som om han haft vingar, över -den gula byrån, från vars skiva brevbuntarna spriddes över golvet, -- -därifrån till fönsterborden och från borden till byrån. Han hade senor -och vighet som en cirkusartist, höll sig upprätt och på fötter, när de -rankiga småborden vacklade, och undvek att snava, när han tog språnget -till den blanka, glatta skivan. Han slet och slog omkring sig, flåsade -och hoppade, ryckte och rev -- mamsell Mina stod, som om hon beskådat en -signor Trampolini, med mun och ögon lika vidöppna. - -Ett kras och en duns -- där låg gardinstången i golvet. Ett behjärtat -tramp, tramp med bara fötter -- där gnistrade trasorna av trådgardinen. -Medan en kolsvart brandkil, vilken ännu smått glödde i kanterna, prydde -papperet längs takbjälken. - -Faran var överstånden, och i det nu mörka rummet mer anades än varsnades -tillbudets följder. Pastorn hade svett skjortärmarna och kände en smula -sveda i fingrar och tår, det var allt. Och pappersbuntar och askflarn -lågo strödda över tiljorna i behaglig blandning, medan luften var tjock -av brandrök och singlande flagor. - -Mamsell Minas första åtgärd blev dock varken att tända ljus eller att -släppa ut röken. Hon försvann med ett, tyckte pastorn, i djupa mörkret. -Någon hördes gå på loftet ovanför, men härinne hade allt blivit tyst. - -Pastor Olander, som, ännu bländad, ej fullt litade på sina ögon, vågade, -orörlig på sin plats, en lågmäld fråga, hur det stod till. Han började -frukta, att mamsellen råkat ut för en svimning eller ett kvävningsanfall. - -Då hörde han, ur någon vrå i mörkret, en viskning eller hällre väsning, -full av ängslan och iver: - --- Gå sin väg, pastorn, gå, gå, gå sin väg, snopp, snopp, -- människa, -hör han inte, gå sin väg! - -Pastor Olander kom ej genast att tänka på sin lätta påklädnad. Han -fylldes för tillfället av helt andra tankar. Hans ungdomliga självkänsla -hade sannerligen väntat sig helt andra ord -- till tack för hans bragd, -och i häpnaden kom han sig ej för med att lyda. - -Mina, som krupit samman bakom sin orörda bädd -- hon visste själv knappt -varför, fullt påklädd som hon ju för sin del var -- höll på att förgås -i sin otålighet. Hon hade hört steg i matsalen, och de par sekunderna -pastorn stått obeslutsam, blevo för hennes fantasi till många minuter. - -Nu vågade hon ej längre förnya maningen, knappt ens snörpa -- var hon -rädd för att _se_, så var hon ändå ängsligare för att _höras_, och när -som hälst kunde --. Bevare mig, snopp, snopp, nu knackade någon hårt på -dörren åt matsalen! - -Pastorn spratt till. Hans närmaste instinkt var brådstörtad flykt. I sin -tvekande ställning liknade han en överraskad inbrottstjuv. - -Knackningen upprepades. Nu talade en ungdomligt manlig stämma -- vilkens -av studenterna, förmådde Olander ej uppfatta. - --- Öppna! Här tränger ut rök i matsalen, och någon ropade på hjälp nyss. -Var det hos dig, Mina? Öppna! - -Olander höll andan och avvaktade, vad mamsellen skulle svara. Men hon -förblev tyst. - -Han ångrade, att han ej genast skyndat tillbaka till sitt rum. Dörren -till blå rummet hade han för att undvika drag slagit igen före -släckningen. - -Nu vågade han ej öppna den: låset måste dock gnissla. Han tordes varken -röra sig eller viska någonting till henne. Det gamla huset var oerhört -lytt. Han inbillade sig stundom kunna höra den tredje personens andedräkt -tvärs genom dörren. - -Han förstod också, varför gamla mamsellen teg. Det var ej blott för hans -skull och i hans närvaro. Hon var ängslig för upptäckten av olyckans hela -vidd. Och när han mindes farbror i går aftse, fattade han hennes ängslan. - -Det gjorde honom ont om henne. Det ohärdade studenthjärtat veknade bakom -den unga prästvärdigheten. Något måste här göras -- sägas! - -Än en gång -- tredje gången -- knackade det, nu snarlikt en bultning, så -dörren skakade. - --- Snopp, snopp, kom det helt tyst från mamsellen, men det var hennes -enda svarsyttring. - -Härnäst kunde dörren braka in, och _nu_ var det för sent att bege sig på -återtåg. - -Olander hostade till, dels av röken, dels som värkan av sin dumdristiga -idé. Men han tvekade inte längre. - --- Svara, Mina, svara, kom det utifrån: rösten hördes nästan som inne i -rummet; i ivern slog den över i falsetten. - --- Svara, eller spränger jag dörren! - -Då svarade den unge pastorn, och i hans stämma skalv det av svårbehärskat -pojkokynne. - --- Ja, ursäkta mig, kandidaten, det var bara jag -- jag, som råkade -stjälpa ett ljus -- så att några brev brändes upp. Det var ingenting -farligt, men så här om natten -- överdriver man lätt. Jag borde inte -ropat. - -Det blev en kort tystnad, varunder tre personer samtidigt drogo andan. - --- Vem -- vem är det, kom det sedan med djup förvåning utifrån. - --- Det är jag -- pastor Olander, svarade den unge prästen, skakande av -munterhet. - --- Pastor Olander, hm, svarade det, -- jaså, är det pastorn? Är detta -pastorns rum? Jag trodde det låg åt gårdssidan, Marie-Louise sa’ --. - --- Jag skall genast öppna fönstren, avbröt Olander förbryllad över de -osannolikheter, i vilka han invecklat sig. Studenterna tycktes gudilov -ännu inte hunnit bli fullt hemvana. - -Och ivrig att slippa vidare förhör, skyndade den unge prästmannen till -ett fönster, med vars haspar han tillställde alldeles onödigt mycket -väsen. - --- God natt då, pastorn, dröjde inkvisitorn på det, -- men det var då -underligt -- underligt, att --! Det är för rästen snart tid att stiga upp -till ottan. - -Olander drog en lättnadssuck vid att höra stegen avlägsna sig. I rummet -vågade han ej stanna en sekund längre. Han iddes ej invänta ett ord eller -en viskning från gömstället, även om mamsellen värkligen haft något att -säga honom. - -I en blink slank han ut i blå rummet. Tapetdörren knäppte, haspen lades -på, kommoden sköts för. Han var åter i säkerhet -- för tillfället. Den, -som nu haft tid och ro att krypa till kojs, somna in från alltsammans! - -Pastorn tände vaxstapeln och såg på sin rova. Nej, det var gott och väl -väckdags. Rättnu kunde Malena komma och knacka på dörren -- Malena gick -nog rätt. - -Det hade redan börjat bli liv ute på gården. Röster språkade, en häst -leddes förbi fönstren. Brunnssvingeln gnydde, och kättingen rasslade, när -spannen skvalpande lyftes över brunnskaret. - -Samtidigt hördes tunga, hackiga steg i loftstiljorna. Pastorn trodde sig -urskilja skratt och enstaka ord, blandade med gäspningar. Studenterna -höllo på att morna sig. Kanske pratade de som bäst om honom och hans -nödrop -- skämtade med hans ovanligt ljusa röst. Den hade han fått höra -av redan i skolan. - -Medan pastor Olander tvättade och klädde sig, kom han att grubbla över, -vilken väg han egentligen måste taga för att komma till förstugan och -matsalen. Genom blå rummet slapp man förstås ner i trädgården, men det -blev ju alltid en omväg, utom det att nöjet att kliva i obanad snö syntes -ganska måttligt. Det fanns alltså ingen annan väg än genom bokkammaren -och lilla Nannas rum. - -Stackars liten hade haft en ledsam julafton, blivit sjuk, förd hungrig -till sängs. Nu sov hon säkerligen gott efter allt utståndet -- pastorn -lovade sig att gå tyst genom hennes rum. Vart i alla fall den där -guldkedjan kunde tagit vägen? - -Barnasorger, tänkte pastor Olander och smålog vist emot handspegeln, -medan han prövade hakstubben -- såsom han benämnde ett par tre tätt -avklippta fjun på det gosselena skinnet. - -Leendet förändrades. Han till och med rodnade. - --- Besynnerligt, tänkte han, -- hur hastigt vi glömma, hur tätt intill -barndomen vi dövna till för barnakänslorna! - -Och den tysta julmorgonen gav honom en bild, som han beslöt att en gång -använda i en predikan -- såvida han kunde lämpa den samman med någon -täxt. - --- I ungdomen, filosoferade han, -- äro vi som starka, nybyggda hus, i -vilka varje rum är åtskilt från de andra, varje våning från den andra. I -det ena höras ej det andras tankar, och en dörr avklipper minnet. -- Men -när vi åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus. Vi växa samman med -alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste förflutna. Allt förnimma -och förstå vi, som om vi just nu upplevde det. Röster höras, som blivit -oss långt avlägsna. Bud och järtecken knäppa och mumla. Ty vår tillvaros -väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats av ålder: de släppa -igenom minsta ljud och äro fulla av förstörelsens och det nya livets -makter. -- Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är! - -Tillfreds även med bönesucken, överraskades pastorn angenämt av Malenas -frukostbud. För att spara yngsta dottern från att bli störd ännu en gång -och onödigt, beslöt han genast följa med stupigan. - --- Lillmamsellen sover väl sött ännu, frågade han vänligt och lade -huvudet prästerligt på sned. - --- Nää då, svarade Malena sävligt, -- Springfält är redan oppe -och ställer till tosafora nåenstans. Men hon kommer väl fram till -otteskjussen, var hon elles kan hållas. - -I matsalen sutto kyrkoherden och de tre studenterna. Faster Jeanette -och Marie-Louise sades ännu ha bestyr med sin klädsel. Att dessa två -försenade sig, hände endast en gång om året och fick sålunda tålas, mente -kyrkoherden. - -Därmed slog han brännvin i de ynkligt små glasen. En del slog han -utanför, ty pråsarna lyste illa, och söndagsbrillorna speglade. - -Pastorn kände genast på smaken, att hälvten var vatten -- punsjbålen på -julaftonen var nog prästgårdens värsta utsvävning: starkvaror tycktes där -inte mycket i bruk. Han förstod det av gubbens sätt att grina illa och -tåras, sedan han halvtömt den stackars snapsen. - -Gubben befann sig för rästen vid retligt lynne. - --- Faster Jeanette, upplyste han förtroligt, medan han stack en bit -spickesill på gaffeln, -- ägnar sig egentligen åt mamma. Stackaren har -sovit illa, tål ej vid nattvak och grubblade för rästen över sin kedja -- -inbillar sig, att vi varit för stränga mot Nanna -- - --- För stränga mot Nanna, återtog den gamle och slängde med gaffeln, -- -för stränga mot en slyna, som inte vet, vad hon håller i händerna! Nej, -om jag haft en skötesynd, så är det för stor klemighet. Det har en viss -person haft gott -- eller ont -- av. Nå, han ligger väl och drar sig vid -det här laget? - --- Josef följer inte med i ottan, bekräftade Daniel utan att tveka om -antydningens adräss. Daniel var tystlåten och tankspridd och kastade -förstulet späjande blickar på pastor Olander. - --- Sakramenskade kedja, fortfor gubben, malande över sina tankar, -- -eländig flitterflärd och krimskrams och stadbostass -- till frestelse för -obefästade sinnen och -- apropå, har någon av er andra fått en blund i -ögonen i natt? - --- Tackar, svarade pastorn skyndsamt, -- jag har sovit gott hela -- - -Nu satte han en brödbit i vrångstrupen och måste bultas i ryggen av -den föga vänskaplige Vilhelm. Även Vilhelm var denna morgon dyster och -inbunden. - --- Mamma och jag, muttrade kyrkoherden utan att ägna sin adjunkt någon -uppmärksamhet, -- ha inte fått ro för allt tisslet och tasslet i -folkstun. Och stackars Karna och Malena, som fått sova i köket -- ja, Ola -lär ha fått flytta upp till dem från drängkammaren för deras spökrädslas -skull --! - --- Nu ha sigenarna i alla fall gett sig av, hörde jag, meddelade Gustav, -som dittills halvsovit, och klippte alltjämt sömnigt med ögonen. - --- Nå, Gud vare lov, suckade kyrkoherden, -- då ha de väl tagit -trätofröet med sig -- - --- Var inte för säker på det, pappa, inföll Daniel allvarligt. Han såg -inte upp från duken, när han sade det. - --- Prat, sakramenskat prat, tog prästfar till vägs, -- jag vill inte veta -av obevisade misstankar. Det är sjåpagåsen med sin evinnerliga aversion -mot stackars Bolla! Vad rår människan för, att hon är fattig -- och kan -uträtta någonting, när andra bara löpa som femte hjul under vagnen? -Och mannen är en riktigt skicklig skräddarmäster -- sydde om min gamla -kaftanett i fjor, väl så bra som sprätthökarna i Ystad. Vad angår Nanna, -skall jag ta henne i sträng upptuktelse -- så snart vi ha tredje dag jul! -Se’n må kedjan för mig ryka åt häcklefjäll -- - -Den lille gubben reste sig som en fjäder och torkade sig om munnen med -stor häftighet. Pastorn misstog sig kanske inte, när han tyckte sig höra -ett »sjutton hakar», som torkades bort på halva vägen. Samtidigt syntes -den gamle ångra sitt opassande julottelynne. - --- Har inte mamsell Mina rört på sig än, Malena, frågade han, då pigan -kom in med nytt kaffe. Han lät redan blidare; kaffe var hans favoritdryck. - --- Mamsellen har låst in sig, svarade Malena, och pastorn sänkte blicken -skyggt för Daniel. - --- Låst in sig, brusade gubben åter upp, -- vad menar sjåpagås med det? - --- Hon -- hon sa, att hon mådde illa, stammade Malena, förskräckt över -husbondens bistra min, -- och -- och -- och såsom att hon inte följde -med till Toftarp. - --- Inte följde med, inte gitte opp på kyrkoårets största högtidsdag, -grälade kyrkoherden, -- då har mamsellen varit uppe och stökat i natt -igen. Bränner ljus, så att -- och så tror hon, jag inte vet om det! -Apropå, jag trodde då hedningarna tänt eld på prästgården i natt -- känns -det inte ännu som brandrök? Malena har förstås luftat härinne, men hur är -det i folkstugan? Hm, jag måste ut och se? - --- I folkstuan, började Malena och riste på huvudet. - --- Luktar det någonting annat, ifyllde Gustav och skrattade själv ensam. - --- Då _var_ det hos sjåpagåsen, ropade kyrkoherden och vände sig hastigt -mot den andra dörren. - --- Var det inte pastorn, som --, undrade Daniel, i hopp att avvända -vreden från sin syster. - -Pastor Olander befann sig i den fälla, han grävt åt sig. Inte häller han -hade hjärta att låta en annan byta plats med honom själv. - --- Jooo, medgav han och rodnade som en gymnasist, -- det vill säga, -farbror får ha överseende för denna gången -- det var några papper, som --- som uppbrändes -- - -Pastorn sökte rädda sig ur nödlögnen genom att ge den en tvetydig form. - -Hans äldre ämbetsbroder borrade blicken i honom och såg onådig ut. - --- Såå, bror har inte trampat ut barnskorna så pass, att bror kan bränna -sina kärleksbrev på ljusan dag --? - -Olander rodnade djupare än någonsin åt denna oväntade beskyllning. - --- Det var inte -- hm -- det var -- - -Olander förstummades. Kyrkoherden hade upphört att mönstra honom. -Mittemot sig fann han i stället Vilhelms kallt prövande blick. Pastorn -fann klokast att tiga och lida. - -Kaffet dracks under betryckt tystnad, vari skallret av bjällrorna tydligt -hördes in, när hästarna, väntande, riste på kransarna. - --- I Guds namn, suckade kyrkoherden, varpå han med kommandoröst tillade: - --- Säg ifrån till fruntimren, Malena, att täcksläden väntar. Vi andra få -dela småkälkarna emällan oss. - -Påpälsning och uppsittning togo sin rundliga tid. Pastor Olander -uppfattade det som ett tydligt tecken till onåd, att han måste nöjas med -en plats i släden nummer två, medan Vilhelm anmodades till släden nummer -ett. Kyrkoherden själv satte sig vid Vilhelms sida, medan Daniel tronade -bakpå som körsven. - -Omsider döko prästfrun och faster Jeanette in i suffletten; Marie-Louise -steg upp på frambocken, hos Mats kusk. Täcksläden skulle, för att ej -jäktas, få köra sist. - -Karo gnydde vänskapligt. Yrvakna sparvar flögo av och an kring -hästhuvudena, och det blåa snöskimret speglades i alla de ringande -bjällrorna. Mällan rasslet och frustandet och knaket i seltygen dallrade -den fjärran klangen av en kyrkklocka. - -Så bar det i väg, i mak utför allébacken, varsamt i svängen, där prästfar -själv en gång kört omkull i forna dar, -- och sedan i pinglande trav, -släde efter släde. Först på allmänna vägen hade Ola kommit och räckt -beckblossen. - -Vägen slingrade mällan knottriga, kortstammiga pilträd, snöiga på -vindsidan, men med skuggsvarta silhuetter i det ännu täta mörkret. - -Kyrkoherden sträckte sin fackla försiktigt ett gott stycke utanför -släden. Vilhelm kunde vid förströdda sidoblickar se glansen löpa i vägens -medfåror och hoppande tända en rodnad i snöbarken på träd efter träd. - -Men varken Vilhelm eller prästfar var i lynne för naturåskådning. -Vilhelm satt i envist kretsande grubbel på gårkvällens upplevelser, och -han trodde sig av sin värds blick förstå, att också denne hade något -i faggorna. Den gamles misshumör var måhända ej tillfälligt, i alla -händelser kunde det kanske kräva ännu en urladdning. - --- Min unge vän, begynte kyrkoherden helt burdus -- det tycktes, att han -vaknat till beslut vid ett plötsligt knaster i blossveden --, jag hörde -av mamma om en dispyt i religionen på själva julafton --? - -Vilhelm stramade till, men hans ord läto djärvare, än hans sinnesstämning -denna morgon i värkligheten var. - --- Daniel intygar säkert, sade han, -- att jag ej gav anledning, men -att han och de andra funno dagen synnerligen lämplig just för religiösa -meningsbyten -- - --- Intyga, upprepade Daniel, -- vad vill bror jag skall --? - --- Visserligen, visser-li-gen, avbröt kyrkoherden och flyttade sig -otåligt i sätet, -- men ens åsikter i religionen kunna vara sådana, -att de bäst varit outsagda och minst av allt passade på Vår Frälsares -födelsedag. - -Vilhelms röst lät vemodig, nästan ångerfull. - --- Jag vet ej, hur det kom sig, sade han, -- jag är, som farbror möjligen -lagt märke till, i allmänhet tystlåten och språkar så sällan godvilligt -om mina samvetsangelägenheter, att jag knappast förstår det öde, som -förföljer mig. Denna fatalitet har hänt mig ett par gånger förr. - --- Vilken fatalitet, sporde kyrkoherden barskt. - --- Att jag råkat såra med mina åsikter, svarade Vilhelm saktmodigt. - --- Bror menar, att det hela skedde med oförakt, var ett studentikost -raljeri? Tar käre bror alltså sina förhastade ord tillbaka? - --- Farbror förstår mig orätt, föll den främmande studenten genast in, -- -jag uttrycker mig också helt tafatt. Jag är ej van talare -- som prästman -vore jag komplett odug-- - --- Tänker bror då inte studera till präst? - -Den gamles ton var märkbart kyligare. - --- Nej, svarade Vilhelm utan tvekan, -- visserligen känner jag stundom -en drift till förkunnelse, men bävar samtidigt tillbaka. Jag är ännu så -oviss om mig själv, om alla, om allt. Bäste farbror, jag ger farbror min -försäkran, att jag i går ej avsåg att störa julfriden eller röja något av -det, som är min ensak -- - --- Vilket? I religionen är ingenting någons ensak! - -Kyrkoherdens ord klingade med stor bestämdhet. - --- Jag fattar det inte själv, fortsatte studenten sin tanketråd utan att -låta sig uppägga eller skrämma, -- förstår det inte. Jag har strävat att -leva rättskaffens, att visa flit i mina studier, att låta andra behålla -sin tro. Men runt omkring mig möter jag idel spörjande och undrande: -vars andas barn är du? Månne du inte är en kättare? Månne du vågar visa -oss dina tankar? Visa dem, eller dö! Det förefaller, att man kan se -utanpå mig, vad jag i min privatess menar. - -Nu föll Daniel in, där han satt på hundsfotten: - --- Härnäst vill bror kanske ha sagt, att vi i prästgården spionera på -bror? - --- Jag talar ej om avsikter, svarade Vilhelm och vände sig om med en -vänlig blick, -- och vad jag sagt, gäller den värkan jag gör på alla och -envar, samt och synnerligen. Inte sant, bror Daniel, ingen kan säga, att -jag ouppfordrad opponerade? - --- Ouppfordrad, invände Daniel och höll ögonen på hästarna, -- nej, -emedan ingen kunde ana, att ditt val skulle träffa en sådan personage -- - --- Man uppfordrade mig emällertid, vidhöll Vilhelm, -- ja, om bror -förlåter en så uppriktig definition, man nästan tvang mig att ge till -pris min favoritauktor. Vad skulle jag göra: tiga eller ljuga eller, -slutligen, såsom jag gjorde, bekänna sanningen? - --- Tiga, svarade Daniel med mörk rättframhet. - --- Man hade kallat mig ohövlig -- och för rästen ingen ro lämnat mig för -frågor. Ty det som är inom en, skall äntligen i dagen! - --- Bror är en hemlighetsmakare, förkunnade Daniel utan att flytta blicken -från hästarna, -- det är det, som man ser utanpå bror. - --- Jag vill ej råda någon att ljuga, minst i en hälg, medgav prästfar -en smula blidare, -- men man kan ock bli till en Don Quijote med sitt -sannsvärmeri. - --- Jag vill relatera episoden, om farbror tillåter. Julaftonsmorgonen -kalfatrades vitterheten i gula salen. Många meningar uttalades. Nästan -var och en nämnde sin särskilda favorit. Jag ensam teg. Men när man -ihärdigt insisterade att få veta även min, måste jag nämna honom, -- ja, -just honom, som blivit mitt och mångens ljus bland den svenska ungdomen. -Min auktor hette Jonas Almqvist. - -Kyrkoherden gjorde med blosset en rörelse, som förskräckte honom själv, -så oförsiktig var den. - --- Olycklig bror och beklagansvärd, utbrast han allvarligt, -- om han -utvalt ett sådant irrsken åt sin ungdoms väg! Då har en lyktgubbe fått -ersätta livsens eviga ljus. Nej, nej, käre bror, jag tänker bättre om -bror än så. Jag fattar alltsammans som ett julnarri med oss lantbor. Bror -är uppfödd i en sjö- och stapelstad och har kunnat erfara ett och annat, -som stör de obefästades enfald. Men ingalunda -- nej, ingalunda vill -jag föreställa mig, att en ung man, ett lovande ungt snille, som varit -så snällt i sina studier, och som mina söner så flitigt berömt, att -bror skulle vara -- att bror på fullt allvar -- skulle vilja bekänna sig -försvuren åt djävulen och hans väsende! Nej, nej, käre lille bror, låtom -detta vara detta, raljeri raljeri, och parlons d’autre chose! - -Vilhelm svarade ej, men lät undslippa sig en suck av lättnad. - --- Varför också fördärva vår Frälsares ljuvliga morgon, fortfor -kyrkoherden i plötsligt munter ton och höjde på bröstet, -- himlavalvet -klarnar! Molnens ulliga hjordar, som Homeros skulle säga, draga till sina -fållor, och silverspikarna i himlataket gnistra. Man blir poet på gamla -dar -- än är det natt mera än morgon. Vid juletid dröjer det länge med -dagningen -- ack, ja! - -Det sista tonfallet gick i moll. - --- Ack ja, ja, återtog den gamle och lutade ytterligare på facklan, -- ni -unga, ni unga, som dragen in i en farlig värld, en farlig tid! Djävulen -går omkring som ett ry-- - --- Se där, inföll Vilhelm med tvungen lättblodighet, -- var det inte en -hare -- i kröken där borta? - -Daniel skrattade torrt. - --- En hare, hm, anmärkte gubben buttert, när jag talar om läjon -- - --- Jag tänkte, urskuldade sig Vilhelm trött, -- att farbror ville vi -skulle tala om annat? - --- Ja ja -- visst var det en hare. Så den krabaten skuttar! Syns nästan -inte mot den gråa snön! Liknar en skuttande driva -- inte sant? Haha! -Ingen rädder här, sa’ länsman, när han sprang för haren! Vår kyrka har -många sådana räddhågade länsmän. - --- Är det en biväg därborta, sporde Vilhelm, -- jag tycker mig höra -bjällerklang? - --- Käraste bror, log kyrkoherden med en underton av hån, -- det tycker -jag bror kunde hört hela tiden. Vi ha haft ett ideligt pingel både före -och efter oss. Men bivägsbjällrorna klinga förstås inträssantast i brors -nygiriga öron. - -En ordtystnad inträdde, varunder hela natten tycktes upplöst i -bjällerklang. - --- För rästen, gentog gubben, -- ringer det samman i Vallinge. Bror kan -ha hört klangen därifrån. -- Men apropå, vad kan bror egentligen ha -funnit så -- upplysande hos den där Almqvist? - --- Farbror yrkade likväl, påminte Vilhelm lågmält, -- att vi lämnade --! - -Kyrkoherden vände sig med ungdomlig rapphet i sätet. - --- Jag tror, bror sitter och gör mig reprocher, sade han. -- Jag vill -säga bror, att efter ämnet nu kommit på tal, är bäst tala ur skägget en -gång för alla, så jag kommer fullt på det klara med brors åsikter. - --- Välan, erkände Vilhelm i en ton, som om han, bildligt, tvådde sina -händer, -- för mig har Almqvist blivit en vägvisare till sanningen. - --- Sanningen, hoppade gubben till, -- hur _kan_ bror mena eller ens säga ---? Vad var det för sanning en efterlyst rymling kunnat visa vägen till? - --- Den enda sanning, svarade Vilhelm enkelt, -- som någon kan komma med: -_sin egen_ -- sin egen sanningsenlighet, uppriktighet, barnslighet. Vi -unga veta så litet om världen -- - --- Nå, äntligen, haha. Så bror erkänner det? - --- Vi få höra det ofta nog, men vår vetgirighet är icke ringare för det. - --- _Vartill_ äga vi den Heliga Skrift, frågade den gamle med myndighet. - --- Vi åstundade, fortsatte Vilhelm med ungdomens retsamma -självupptagenhet, -- att någon av de äldre uppläte sitt hjärta för oss, -inte endast sin mun. Men det gör ingen av de äldre -- därtill äro de för -kloka! - --- Ja, haha, instämde kyrkoherden sarkastiskt. - --- Blott den, som förblivit ett barn, fortfor Vilhelm efter en tystnad, --- ett barn, som ingen aga gjort durkdrivet eller försiktigt, blott en -sådan förråder oss, vad _vi_ vilja veta. En sådan man är för oss en bok, -förmer än alla på biblioteket. Vi skåda rakt igenom honom med allt hans -innehåll. Varje tanke ligger klar för oss. Varje god och dålig lust. I -hans djup som i en andelig spegel lära vi känna vårt eget ansikte och -världens och livets i och med vårt. - --- Men, invände gubben, mot sin vilja slagen, -- inte talar en vettig -människa om allt det hon vet? Allt det onda hon vet till exämpel, om -sig själv eller andra, inte sätter hon sådant i bok? Och allt fult och -oanständigt, inte hör det hemma i poesien? Hm, i min ungdom hettes det, -att det poetiska, det sköna, det snillrika, det dygdiga och ingenting -annat -- vore ämnen för skaldens sång. En man, som förplumpar sig med -fula ord och anspelningar -- ja, är han ett barn, som bror säger, så är -han ett bra odygdigt, ouppfostrat barn. Han är ett enfant terrible! - --- Ett enfant terrible, nåväl, upptog Vilhelm, -- men voro icke alla -profeter och apostlar enfants terribles? Sjöngo de ej ut just med det, -som människorna förbjudit att ens viska om? Plumpade de inte ut med -sanningen, där tidens alla sediga dygdemönster sutto och höllo god min -med de ljugare och skrymtare? - --- Skada, skada, suckade kyrkoherden vemodigt och mönstrade den främmande -med en lång blick. Därefter snäste han i sin kommandoton: - --- Vart vill bror så komma med sitt förrymda enfant terrible? - --- Almqvist, förklarade Vilhelm med rörelse i stämman, -- må ha varit en -syndare, men han förteg ej eller förskönade synden. Han läste i den Guds -bibel han bar i sin själ, och vad han förstått, förkunnade han. Med allt -brusade han ut som tidens stora förskräckliga barn. - --- En förkastad människa var han, replikerade den gamle häftigt, -- en -stackare, som förslösat sina pund! Han övergav Guds ledning för att i -högfärd följa sina egna drifter och hugskott. Han var ett irrsken, och -den förste det vilseledde, var han själv. Vad blev det av honom? Vart -tog han vägen med sin sanning utan Gud? En spegel, säger bror -- ja, -sannerligen, han är en spegel för den naturliga människan -- och hans -slut visar, hur en människa slutar, som förlorat sin barnatro! - -Vilhelm smålog, men med en bitterhet, som ej var utan sin fanatism. - --- Olika meningar mötas stundom i samma ord, sade han. -- På sitt slut -övergav Almqvist barnatron, förförd av världens klokskap, och föll. Men -andra förförde honom. Fattigdom och förföljelse förförde honom, och det -är sagt: ve över dem, som förarga ett barn! - -Åter blev ett uppehåll, varunder blott bjällklangen och hästarnas -frustande hördes. Därefter talade kyrkoherden, nu med blidare stämma. - --- Bror uttolkar Skriften nästan som en viss potentat. Fast bror annars -lägger sina ord som en hel karl. Ack, vilket predikoämne går icke -förlorat -- jag vill icke säga förtappat, jag litar på Guds nåd -- men -förlorat i kära bror! Jag kunde förtälja bror om min egen stackars far, -som förvillades av gudlösa skrifter, av Voltaire och Rousseau och deras -gelikar, och till slut råkade i händerna på galningar, som predikade alla -människors jämlikhet och -- - -Vilhelm hade ett vasst ord på tungan, men häjdade sig i tide -- den gamle -talade ju om sin far. - -Kyrkoherdens salvelse vek vid detta minne för ett äktare tonfall. - --- Kära bror har hört talas om bondeupproret i Skytts härad? När -skörden slog fel och bönderna svälte, gjorde de förtvivlade och gudlösa -människorna uppror -- uppror mot överheten, som ville panta för skatten --- och min egen far -- tog de brottsligas parti -- ställde sig i spetsen -och -- och dog i fängelse som statsförbrytare -- allt för några fattiga -och okunniga tokars skull -- - -Vilhelm vågade ej störa den gamles stämning genom ett inkast. Han anade, -vad sonen till en upprorsmakare måst lida i sin ungdom, och förstod, att -sonen blivit idyllens och icke stormens man. Studenten satt och tänkte på -sin egen pappa, fredlig, tillbakadragen och liknöjd för allt utom yrket, -och undrade över tillvarons ständiga kretslopp. Var här ingenting att -säga, så var det så mycket mera att grubbla över. - -Under pausen hade slädarna hunnit ut på öppen väg; pilarna skymde ej -längre, och natten tycktes en ton ljusare. Stjärnorna blixtrade stora och -så nära, att man kunde ta dem för gnistor från facklorna. - -Här skulle utsikten varit fri över slätten, men mörkret hängde ännu likt -ogenomtränglig dimma omkring avstånden. Endast de närmare grannskapen -avslöjade sig. Mörka föremål stucko av mot den gråvita snömattan. Och -- -liksom hade stjärnorna sänkt sig till jordiska banor eller speglats av i -snön -- från bivägarna glimtade likt rader av glidande stjärnor blossen -kring julslädarna. - -I bakgrunden växte en skog upp ur synfältet. - -Vilhelm hade suttit och malt över en ofrånkomlig tanke -- den gamle hade -till sist fått honom i stridslynne. Studentens röst liknade ett leende, -när han undrade: - --- Tror inte farbror, att själva bibeln kan bli farlig för de -obefästade? »Bättre, att Paulus varit bränder,» sade biskop Brask, »än av -var man känder!» Också i bibeln kan man läsa om en statsförbrytare, som -dog för några fattiga och okunniga to-- - --- Lille bror, avbröt kyrkoherden med oväntad blidhet, -- låt det nu vara -bra! Chacun a son goût, men en sådan liknelse är en hädelse. - -Det hördes en hostning från hundsfotten. - --- Låt oss fortsätta att tala om morgonen, rådde Daniel med sin trygga, -allvarliga stämma. - --- Ja, låt oss det! Där kommer också en julkälke -- pass på: den frestar -att hinna skälet före oss. Daniel, ge brunten ett rapp! - -Det var åter tyst; kapplöpningens spänning hade gripit de tre -trätobröderna. Tävlingslusten är en lidelse, gemensam för alla slags -människor, denna gången var också enigheten självfallen. Blosset fräste -i vinden, snön yrde och frös fast på fotsacken. Skogens svarta skugga -närmade sig. - --- Bror talte så vackert om barn, sade kyrkoherden rörd, han var ännu -gripen av minnet av sin far, -- kan bror säga mig, mina ögon bländas -nämligen av elden: är det ett barn eller en vuxen kvinna, som stövlar i -väg där framför oss, tätt under skogen? - --- En halvvuxen, avgjorde Vilhelm efter en kort tvekan, -- en halvvuxen -flicka, tycker jag. - --- Såå? Tidigt ute, stackars liten! Kunde lätt råka ut för stråtrövare så -här dags! I förra månaden blev en sjuttonåring malträterad och strypt -just i brynet där borta. Här stryker utländskt, avdankat krigsfolk -omkring och tigger i trakterna. - --- Apropå halvvuxna, fortfor kyrkoherden, -- ingen kom ihåg Nanna i -morse. Jag förmodar hon sov, när vi for åstad. Det hade vi kunnat få reda -på hos pastorn, som passerade hennes rum. Vore inte den sakramenskade -bondsläden, skulle jag stanna och fråga honom. - --- Jag tänker vi hinna först, tröstade Daniel och smällde hästarna på -länden med tömmarna. Han var helt gripen av tävlingsfebern och förstod ej -oron under faderns nyfikenhet. - --- Det var mig en ihärdig liten fänta, sade kyrkoherden och höll facklan -ett stycke bakom sig för att bättre kunna se framåt. - --- Bråttom har hon, instämde Vilhelm och stirrade i kapp med den gamle. --- Det tycks vara hennes mening att hinna före oss allesamman. - --- Hon har inte långt till brynet, bekräftade Daniel, -- hon är för -rästen inte så liten. Är det inte en yngling? En pojke i stövlar -- att -skumrasket skall vara så segt! - --- Det klarnar sent vid juletid, anmärkte gubben och tillade högstämt och -med en blick mot stjärnorna: Ljuset föddes i det tätaste mörkret! Det -enda ljuset, världens ljus, käre lille bror! - --- Kan också vara bottforer, inföll Vilhelm utan blasfemisk avsikt. Hans -uppmärksamhet var helt samlad kring det rörliga föremålet på snövägen. -- -Hon pulsar tungt i drivorna. - --- Vad år det ni se på, avbröt den gamle kort; hans ögon hade tröttnat -och även inträsset. -- Jag urskiljer ingenting. Se opp, Daniel, så vi -inte stöta samman med bondekipaget! Se opp där, gott folk! - -Körsvännen i den korsande släden, en mager småbonde i kraghätta, -bälterock och bälgvantar, hälsade sin präst med en nick och en rörelse -med snärten, medan han betänksamt drog in tömmarna. - -Prästgårdssläden hann som den hänsynslösaste främst, men det främmande -fordonet gled omedelbart in i luckan, som bildat sig framför de båda -övriga slädarna. - -Kyrkoherden svor en prästed mällan tänderna, men vågade ej visa sin -misslynthet alltför öppet. Sådant kunde invärka både på stämningen i -julottan och, ho vet, kanske också på tiondet. - -Daniel uttalade mera oförbehållsamt sin åsikt om allmogens takt. - --- Om det inte vore så skumt, utbrast Vilhelm plötsligt, -- skulle jag -nästan varit säker om, att flickan där borta vore mamsell Nanna. - --- Nanna, var, vem, frågade prästfar med ny iver. - --- Prat, Nanna, invände Daniel, men tonen sjönk på sista stavelsen. - --- Nu försvann hon på skogsvägen, iakttog Vilhelm, -- men rättnu lära vi -köra upp henne. - --- Nanna, gentog den gamle, -- sjutton hakar, vad skulle Springfält här -ute och göra --? Då min sann, skall hon få höra av -- - --- Såvida hon inte dök raka vägen in i skogen, fortfor Vilhelm. - --- Så, muttrade den gamle, -- har hon blivit folkskygg? - --- Tänk, om det värkligen _var_ Nanna, gick Daniel in på antagandet, -- -om hon kilat i förväg för att överraska oss vid kyrkan? - -Denna förklaring föreföll den gamle långt ifrån otrolig. Själv älskade -han överraskningar, och barnen bråddes på honom. Emällertid måste det ju -göras någon invändning. - --- Omöjligt, försäkrade han med satiriskt allvar, -- visst kallas -mamsellen för Springfält, men gör också skäl för namnet sjusoverska! -Och för att hinna så långt före oss, måste hon haft ett par timmars -försprång. Till Toftarp är det en god mil.[7] - -Prästfar tittade tillbaka över axeln. Förbittringen glimtade i ögonen. -Den främmande släden, i vilken sågos fyra trygga och ombonade -slättboansikten, skymde för de efterföljande. Av många skäl ångrade han -nu, att han ej tagit pastorn med i sätet i stället för rabulisten. - --- Olander hade kunnat upplysa oss, upprepade han undergivet. -- Olanders -kammare ligger så, att Nannas rum är hans genomgångsrum. - --- Så menade också jag, inföll Daniel, -- ända tills i morse, då pastorn -råkat få eld i sina papper. När jag vid nödropen kom ner från loftet och -lyddes efter vid Minas rum, hörde jag, att pastorn flyttat dit i stället -för Mina -- - --- Vad för slag, frågade pappa strängt, -- har pastorn bytt rum med Mina? -Vem har stiftat en så bakvänd ordning? Pastorsrummet stod ju och väntade, -och jag gav ju själv Marie-Louise tillsägelse -- - -Kyrkoherden svängde i förtreten facklan på det hotfullaste. - --- Akta min syn, pappa, bad Daniel med sin allvarliga bas, av vilken -ingen anade hans smålöje, -- emällertid var dörren riglad med slå, och -det var pastor Olander, som svarade. - --- Prat, dig har ett spöke svarat, log kyrkoherden, -- du var lika sömnig -som Gustav, den sovtuten, -- inte vill du inbilla mig, att Olander hälsat -på din äldsta syster i julnatten? -- Nå, här hinna vi ju skogen, men var -ha ni gömt Nanna? - -Kyrkoherden skämtade nu »på fullt allvar». Daniels och Vilhelms påståenden -förbryllade honom i lika mån, och han började tro, att han hela morgonen -genomgående varit utsatt för drift. Men vänta, han skulle veta hämna sig! - -Skogsvägen var åter skummare än fria landsvägen, även om morgonen börjat -ljusna, och även om facklorna lyste till de åkandes nödtorft. Det var -omöjligt att få någon inblick i skogen på sidorna. Snön, som snabbt -gulnade eller rodnade under eldskenet, låg så tjock på ruskorna och -mällan stammarna, att allt där bakom gömdes som bakom murar. Fönstren -och gapen i murarna liknade svarta, tomma ögonhålor. Och i glindret av -snökristallerna där runt omkring var det ej lätt att uppfånga glittret i -blicken på en blyg liten bondflicka, som kanske krupit samman bakom någon -ek eller gran i utkanten av blyghet inför de passerande herrskapsslädarna. - --- De ha en liten tös i Rönnåsen, vill jag minnas, upplyste kyrkoherden -småleende, -- och det går stig till torpet från vägen här strax intill. - --- Jag vill inte insistera, att det var Nanna, medgav Vilhelm dröjande, --- det är ju ännu bra skumt; men så liten var flickan nu inte. - --- Tosaforer, avgjorde kyrkoherden överlägset, -- vad skulle ungen mol -allena härute på juldagsmorgonen? För det där uppträdet, kantänka, i går -aftse? - --- Ett barn i övergångsåldern, menade Vilhelm, -- är ofta en gåta både -för andra och för sig självt. - --- Nå, det bör ju bror veta, som är en sådan barnavän, pikade -fackelbäraren. - -Vilhelm svarade ej. Han satt till det yttre oberörd, men följde liksom på -lek glimtarna på varje gren och tuva och lutade sig stundom tillbaka och -granskade spåren på dikesrenen. - --- Nanna går alldeles för ensam därhemma, det är min tro, ansåg Daniel. - --- Hon är förklemad av kvinnfolken. Pass upp där, jag hör bjällror till -vänster, men vi köra väl på? Kör för säkerhets skull till höger. Bönderna -handskas så vårdslöst med elden. Vad var det för någonting? - --- En ekorre, tror jag, svarade Daniel likgiltigt, medan Vilhelm spratt -till och liksom hävde sig åt sidan. - --- Seså, nu ha vi bara kvarten igen, gäspade kyrkoherden. -- Men têten -fick vi behålla! - -Nedanför, i den sluttande korsvägen, glindrade en dubbel rad av facklor, -som vackert belyste skogssidorna och hela raden låga kälkslädar. Några -av bönderna, som hade goda ögon, nickade på långt håll åt prästfar eller -ströko till och med av sig mössan eller kyrkhatten. De flästa nöjdes att -nicka, och snärten och tömmarna voro ursäkt nog. Slättbon slösade aldrig -med vördnadsbetygelser. - -Ännu några minuter, så pinglade slädkaravanen ut ur skogen och fram till -den lilla kyrkan, vit med sitt svarta skiffertak och sin tornhatt i -barock under det snöiga korset. Strax utanför grindarna låg ett översnöat -stenröse kring en förfallen vägvisare. Dit slungade prästfar rästen av -sin fackla. Omisskännlig var hans lättnad att ha blivit av med den. - -Föredömet följdes av släde efter släde. I en lång, glindrande ringelrad -körde de fram, fällde sina bloss och fortsatte runt stenhögen. Det blev -ett ganska vackert bål, som med ens skaffade dager i julnatten. Dess -mörker hade för rästen redan grånat till halvljus, och vintertiden blir -det ju stundom ej ljusare ens mot middag. - -Ett efter ett körde fordonen bort till gårdar och hus i grannskapet. -Kyrkbyn var inte stor, men med god sämja rymde uthusen samtliga de -främmande åkdonen och dragarna. Överallt var man uppe och i rörelse. -Bandhundar hälsade. Tuppar golo. På mer än ett ställe bjöds på en sup -eller två, innan främmandefolket slapp i väg till ottan. - -Den lilla kyrkan fylldes med svartklätt folk. En del fick nöja sig med -vapenhuset. Men för varje nytt lag, som kom in, blev det ljusare och -ljusare under valven. I de långa, bruna pulpeterna voro hål grävda med -jämna mällanrum. Där nerstuckos de medhavda vaxljusen eller talgpråsarna, -vilka man stillatigande tände vid grannens. På altaret och predikstolen -brunno hela rader med klara lågor, vilkas dofter milt blandades med -vällukten från det granrisade tegelgolvet. - -Prästfrun satt i sin stol med faster och Marie-Louise. På karlsidan -mitt emot sågos Daniel, Gustav och Vilhelm. Hela kyrkan var fylld med -andäktigt folk, svartklätt, svartklutat, icke alla läskunniga, men alla -med salmböcker bredvid ljusen. Endast en bänk stod tom, igenlåst, trots -det även gångarna började packas till trängsel. Det var främsta bänken å -ömse sidor, med förgyllning på dörrarna och förgyllning på de glorrika -vapensköldarna därovan. Det var patronessans, katolska änkegrevinnans -bänk. - -På nummertavlan blänkte salmtalen, och den gamle klockaren, vithårig -och högröd i sitt runda, stränga, kraftiga ansikte, syntes redo vid den -lilla pulten i koret mittemot predikstolen. Han hade en jättelik salmbok -framför sig, och orgeln satt i hans strupe. - -Kyrkoherdens hand gläntade i sakristidörren. Den hade gläntat där en -god stund redan. Man anade hans huvud i samspråk med pastor Olander i -sakristian. Och så länge varade det samtalet, att bönderna började -sticka huvudena samman och viska. - -Nu uppstämde klockaren, snart, men ojämt följd av församlingen, den -vackra julhymnen _Var hälsad, sköna morgonstund_. - - - - -IX. - - -På prästgårdstrappans uråldriga gravstenar väntade Mina och Josef, när -kyrkslädarna körde upp; Josef i anfalls-, Mina i försvarsställning; det -såg ut, som om de nyss haft ett nappatag. - --- Välkomna hem, hälsade Mina, -- nej, låt bli mig, Josef, snopp, snopp! -Låt bli, säger jag, med dina tosaforer, snopp, snopp! Ja, bevars, -frukosten är färdig att bäras in -- jag hoppas ni är hungriga -- - -Daniel och Gustav hade kappats om äran att få hjälpa mamma, men Josef -förekom. Han svängde redan den lätta bördan genom luften och ställde -henne ifrån sig först inne i matsalen. - -Marie-Louise vägrade att ta mot hjälp. Till sist snuddade hon i alla fall -Vilhelms hand och trippade ner i snön. - --- Pastorn stannade i Toftarp, pustade kyrkoherden i pälsen, som gav -honom hans tredubbla omfång. -- Olander övertog högmässan däruppe, men -Anders Svens bjöd på frukost, så jag ska bara ha en bit skorpa till -kaffet, innan jag ger mig av till min egen mässa. Apropå, Springfält -sover väl så här dags? Pastorn påstod, hon var uppstigen, när han kom -igenom i morse -- men Olander pratade så många saker, så hälvten hängde -inte ihop. - -Mina gned händerna med orolig uppsyn. - --- Var kan Nanna vara? Vi trodde, hon följt med till Toftarp. - --- Inte med skjutsen åtminstone, betygade gubben och såg vimmelkantig ut. - --- Vi skymtade värkligen någonting, som liknade Nanna, försökte Daniel -skämta, -- däruppe vid herregårdsskogen. - --- Mycket för hennes skull vi rastade hos Anders Svens, puttrade den -gamle, vars oro inte längre lät dölja sig. - --- Aha, Nanna på tapeten, nickade Josef, som med händerna i sidorna kom -ut på trappan, -- där ser du, jag hade rätt, sötaste Mina? - -Han närmade sig henne med en humoristiskt hotfull min. - --- Aj, låt mig vara, snopp, snopp, värjde sig mamsellen med rynkor i -pannan och gnistor i ögonen. -- Där är ingen, som fäster sig vid Josefs -dumma prat. - --- Sötaste Mina, gycklade Josef och förberedde ett nytt närmande, -- -skulle man fästa sig vid ditt, finge vi varken gås eller krås. Minns du, -när du bad för dem vid slakten, sötaste: »kan ni inte låta dem vara -- ni -hör ju, att di inte vill?» - --- Det har jag aldrig sagt, snopp, snopp! Låt bli mig! Det är bara dina -galna påhitt! Låt bli sådana konster, usj, låt bli! - --- Låt henne vara, befallde kyrkoherden otåligt, -- du hör ju, att _den_ -gåsen inte vill! Sakramenskat kiv och split -- seså, för sjutton hakar -- -tala i stället om, var du gjort av ditt offer -- Nanna, menar jag? För -det är förstås Josef, som varit framme igen. - -Josef ryckte på axlarna och gick med en spefull grimas inomhus. - --- Nå, envisades pappa och följde honom i hälarna, under vägen skalande -av sig pälsen. -- Nå, min gunstig junker, du slipper inte så lätt! Var -har du egentligen gjort av flickan? - -Josef klippte en smula misstänksamt med ögonlocken och frågade: - --- Vilken flicka? - --- Nanna, förstås, din spefågel? - --- Jaså, Nanna, svarade volontären lugnad, -- ja, hur ska jag veta det? -Ni såg henne ju uppåt skogen? Hade hon inte sällskap med sig? - --- Sällskap? Står du och driver med din pappa? Seså, giv akt och rapport, -din bängel! - --- På befallning, kapten, genmälte Josef med ett rungande ställningssteg -och reglementsenlig honnör. Han såg sin far stinnt och allvarligt i -ansiktet, medan han i tjänsteton rapporterade: - --- Herr kapten, om bemälde desertör, rekryten n:o 6, Nanna Springfält -i Gulleröds kompani, första halvtroppen, vet jag alldeles intet att -förmäla. Såg henne senast i går aftse, då hon vägrade redovisa ett -anförtrott klenodium, varefter hon före tapto sjukanmäld uppsökte sitt -logement. I dag vid reveljen saknades hon jämte ett kompani irreguliära, -vilka, kvarlämnande sin ohyra, men medtagande en del lägerpersedlar, i -dag tidigt deserterat lägret. Rapport enligt befallning, kapten! - --- Skälm, morskade sig före detta militärprästen och sökte tillbakahålla -ett leende, -- och med den rapporten vill du jag ska nöjas? Marsj, -spetsbov, och gräv fram ditt offer ur något av dina gömställen! I år -ligger hon väl åtminstone inte i fasters byrålåda som i förfjor. Står hon -kanske utsvulten ute i fårhuset? - --- Jag riskerar, sade Josef, som fortfarande stod kvar i sin -honnörsställning, -- gärna både arrest och arkebusering, om jag kan visas -veta något om bemälde desertör! - -Mina, vars ansikte denna morgon var blekare och känsligare än vanligt, -kämpade med sin harm och rörelse för att få fram orden. - --- Nyss, klagade hon, -- nyss, snopp, påstod Josef, att sigenarna dragit -åstad med henne -- - --- Sakramenskat struntprat, brusade kyrkoherden upp och stampade i -golvet, -- låt oss få tag i Ekdahl! Ekdahl skall nog föra oss på spår, -din galning! Nej, halt, slyngel, honom ska vi få rätt på dig förutan. Du -tänker, förstås, sätta i honom någonting först? - --- Sätta i sig kan han själv, försäkrade volontären. -- Han sitter, där -han suttit hela morgonen, vid matbordet i folkstugan. Bolla och han ha -blivit de såtaste komsamser -- riktigt två själar, som funnit varandra! -Är spiskammaren tom, så är det deras gemensamma förtjänst. - --- Bevare mig, smattrade fasters röst, -- då får jag ut och se efter. Ja, -se, man _kan_ inte vara _ifrån_ en enda timma på året. -- Men det säger -jag dig, lille präst, akta lilla mamma! - -Kyrkoherden tittade sig hastigt omkring. Men mamma hade längesedan -försvunnit in på sängkammaren. Hon var trött och hade knappast uppfattat -mycket av samtalet. - --- Få in Ekdahl! - -Ekdahl kom instigande, fryntlig och mätt och med någonting prästerligt -i hållningen, som erinrade om forna glansdar. Av kyrkoherden hade han -begåvats med en gammal kaftanett och en ren halsduk och såg nu rätt -vårdad ut. De par dagarnas vällevnad hade redan ökat på hullet. - -Vid åsynen av volontären gjorde han en pajasgrimas och fnissade. - --- Nej, jag kan ingenting upplysa, förekom han frågan, -- för, se, jag -var inte närvarande, när det skedde. - -En komisk blinkning åt Josef fulländade frasen. - --- Närvarande, förvånades kyrkoherden, -- stå inte och spela kasper för -vettigt folk, titulus Ekdahl! - --- Jag var inte närvarande, när hedningarna flyttade, för se, då höll jag -vakt utanför jungfruburen -- - --- Sakramenskat snack, avbröt kyrkoherden i samma ögonblick Ekdahl i väl -spelad skrämsel sjönk ihop under en blick från volontären. -- Såg Ekdahl -inte, om Nanna var med i följet? - --- Nanna? Nej, men se, jag skicka’ Ola huggedräng att hjälpa dom me’ -hästen. -- Nu började Ekdahl utan anledning att fnittra. - --- Få hit Ola huggedräng. - -Ola huggedräng hade inte sett till Nanna, när han vattnade hästen åt -sigenarna. Han var för rästen svår att få ord ur, stod endast och tuggade -på någonting om Malena. - --- Nu ha vi ingen tid med Malena, slog husbonden förtretad ifrån sig. -- -Nu gäller det viktigare ting, det gäller -- - -Den gamle strök sig häftigt över det glesa, blonda håret, varpå han -marsjerade några slag fram och åter över golvet, kämpande för att -återvinna fattningen. - --- Alle man, befallde han och stannade, medan orden kommo stötvis ur -strupen, -- alle man ut och leta efter flickan! Varenda vrå i huset -genomsökes! Rota i vedbon, på loftet, i gästrummen! Gräv efter henne i -trädgården, i parken, i -- i dammen! Sök över allt, på vägar och stigar! -Hos torparna! Hos klockarens! I kyrkan -- på -- på kyrkogården! Flickan -skall finnas nånstäns i världen -- vi måtte väl skola finna henne -nånstäns! - -Därmed tågade den gamle in på sitt rum, varifrån han i nästa sekund kom -tillbaka, vankade med händerna på ryggen runt den tomma matsalen, nappade -en skorpa från bordet, stoppade i munnen, slog upp kaffe -- glömde dricka -och kom ut i förstun, där han pustande hjälpte sig i ytterkläderna och -försvann utför trappan. - -Det ringde samman i den vita kyrkan, som skymtade nedanför prästgården på -andra sidan ån. -- - -Emällertid bedrevs letandet redan med all kraft. Nitet var dock ej -lika oegennyttigt på alla håll. Josef nöjdes med att hjälpa Malena, -vilket höll på att orsaka slagsmål med Ola; huggedrängen syntes av -någon anledning vara ur gängorna. Bolla letade med största ivern i -spiskammaren, vars samtliga hyllor ända upp under taket hon ansåg Nanna -kunde ha utvalt till gömställen. - -Bolla syntes till och med svartsjuk på de andras ansträngningar. Så -vart hon först alldeles utom sig av raseri, då Ola kom nerklivande från -skräpvinden med en liten påse koppar- och silverpängar, han just stött på -uppe i halmen. - -Att detta var tjuvgods, som Nanna ställt undan, var ju en klar sak -- -men Bolla ville haft äran av upptäckten. Nu överlämnade Ola egenhändigt -fyndet, varav faster Jeanette blev nästan lika gripen som hjälphustrun. -Den senare störtade huvudstupa hem till torpet och vart ej sedd i -prästgården förrän efter helgen. - -Faster gjorde upptäckt på upptäckt. Spiskammaren var duktigt skattad, vem -som nu behövt vägkosten: Nanna eller sigenarna eller Ekdahl. Och i nästa -stund måste Mina förtro sig och bekänna sitt missöde. - -Allt detta vållade letandet efter en okynnig flickunge. - -Studenterna togo saken minst lika grundligt. Men de voro på förhand -övertygade om sammanhanget, otroligt som det föreföll dem. - -De letade, där ingen annan kommit på den tanken att leta, nämligen i -flickans egen kammare. - -Malena, som städat och bäddat upp, tycktes ej erinrat sig fönsterkarmen, -vari syntes ett märke av en sula, tillhörande Nannas bottfor. - -Daniel upptäckte, att ena dubbelfönstret stod avhaspat. Och Vilhelm, vid -en blick nedåt muren, att bitar av den gula murlimningen fallit av och -prickade snön. - -De tre studenterna betraktade varandra med bekräftande häpnad. Nu stod -det för dem som en given sak, att det var Nanna de skymtat framför sig på -vägen i skogsbrynet. - -När kyrkoherden vände tillbaka från kyrkan, gällde hans första fråga -Nanna. Den ställdes i den morskaste ton; det lät, som om Springfält -kunnat bereda sig på en fruktansvärd straffdom; i själva värket skalv -ångesten igenom. - -Daniel tog pappa avsides och berättade om de funna spåren och om sina -misstankar. - --- Rymt, ropade den gamle och förde händerna mot sitt bleka, stelnade -ansikte. -- Jag anade det, jag hade börjat ana det. Ack, mitt barn! - --- Säg ingenting, pappa, mumlade Gustav ängsligt, -- här kommer stackars -mamma. - --- Mamma? - -Gubben stramade upp sig med en övermänsklig ansträngning. - --- Hur -- hur står det till, käraste? - --- Tack, svarade prästfrun och smålog, -- jag har tagit mig en liten lur, -som har gjort mig så gott -- - --- Nå, Gud vare lov för det, Gud vare lov för det, stammade prästfar och -smekte hennes bleka händer, i det han betraktade henne med en blick, som -om han skolat bereda en livdömd till det sista ögonblicket. - --- Ni andra, stackare, ömkade mamma och såg sig kärleksfullt om i -kretsen, -- ha inte fått en blund. Ni se riktigt angripna ut, tycker jag. -Vet ni vad, nu gå ni och slumra allesamman efter middagen. - --- Jag tänker, vi måste en tur över till Anders Svens i Toftarp, invände -Gustav och sökte åstadkomma ett småleende. - --- Till Anders Svens, undrade mamma och tittade forskande från den ene -till den andre. - -En plötslig oro flackade över hennes drag. Hon höll sig för hjärtat, -medan hon synbart bleknade. - --- Nå, och Nanna -- var _fann_ ni Nanna? - --- Nanna, upprepade kyrkoherden och borrade sin blick i Vilhelms, -- -Nanna? Jo, kan du tänka dig, det är riktigt underligt! Så den Springfält -kan hitta på! Blev bevars stött på oss i går aftse och ville inte följa -med skjutsen, utan gick till fots. Nu kommer bud från Anders Svens, att -hon hunnit fram nästan en minut efter det vi rest därifrån -- hade råkat -vilse, stackars skrået, och nu -- - --- Och nu? - --- Nu sover hon ut efter strapatserna. - -Kyrkoherdens röst darrade som inför gråten. Så morskade han åter upp sig. - --- Men vänta mig, Springfält, vänta mig! I kväll ska vi talas vid hos -mäster Erik! - --- Mäster Erik, bönföll mamma förskräckt, -- nej, aga henne inte, aga -henne inte! - --- Eller också, fortsatte den gamle hotfullt och stirrade fortfarande på -den främmande studenten, -- ska hon till straff och varning få stanna -över en tid hos Anders Svens. Kanske kosthållet kan späka -- - --- Stackars min Nanna, suckade modern, men sänkte undergivet sitt fina -huvud. - -Hon var lugnad och anade ingenting. - -Kyrkoherden svängde runt på klacken. - --- Och nu, brummade han så barskt han förmådde, -- nu gesvint -- en god -middag -- vi äro allesamman hungriga som vargar! - -Vilhelm instämde med överdriven iver i den första nödlögn, han funnit -ursäktlig. Han hade länge nog blickat in i en gammal mans ögon med deras -mödosamt behärskade plåga. - - - - -X. - - -Vid brynet av herregårdsskogen stego studenterna ur skjutsen, medan -Marie-Louise fortsatte fram till Toftarps kyrka. Marie-Louise hade farit -med för att höra efter hos Anders Svens och i värsta fall bringa bud från -herrarna med hem. - -Efter kort sökande upptäckte Gustav spåret efter bottforerna, som satt -djupa märken i skarsnön. Det hade sig i början ej häller svårt att följa -detta spår, som ensamt plöjt sig genom djupa skogen, korsat endast av -har- eller rådjursspår. - -Men om en stund mörknade luften så betydligt, att det blev nödvändigt -att söka sig ut till banad väg. Späjarna togo nattlogi hos Anders Svens, -medan Marie-Louise återvände till prästgården. - -Marie-Louise hade hos Anders Svens mött idel förvånade och nekande svar. -Var det också likt något: löpa bort från själva prästegåren för att söka -tillflykt i en vanlig bondfyrkant? - -Natten kom med blidväder och starkt tö, vilket fortsatte på morgonen. -Studenterna voro tidigt på fötter och avböjde alla välmenande -kvarbjudningar, som kunde vålla uppskov. - -Vädret var disigt och väglaget slask. På skogsvägen rådde skymning, och -det var med tvekan spårletarna bröto sig in i det ännu skummare mörkret -mällan snåren. - -Ute på vägen hade de mötande slädarnas medar redan skurit igenom och -kring hästspillningen frättes bara, svarta fläckar. Inne i skogen höll -sig snön envisare, fast den även där begynte täras. - -Värre blev det, när solen stack igenom dimman. I stället för dunklet kom -nu den lika farlige fienden töet. Det blev en av de skånska vinterdagar, -som likna vår, och vilkas hetta smälter drivor på några timmar. - -Talgoxarnas kvitter under grankvistarna började blandas med det -klangfulla droppet av vatten, som snart gjort skaren pipig som svamp -eller pimsten och bräcklig för minsta vidröring. - -Gamla spår töade bort, isynnerhet på öppna ställen och över -gråstensbotten. I stället skapade solen en mängd nya, och det var ofta -ingen lätt sak att skilja en fördjupning efter mänsklig fotbeklädnad från -en efter tättrampande djurfötter eller från en urgröpning genom solens -invärkan. - -De tre studenterna gingo nedlutade som botanister, men väderleksomslaget -fördröjde allt spanande: långa stycken släppte spåret alldeles mark. - -De nådde en gångstig, där det tycktes ha blandat sig med flera andra. -Det var lätt att förstå, varför flickan -- om det nu värkligen var -Nannas vandring de följt -- vikit in på stigen. I början hade hennes -folkskygghet fördjupat henne i stiglösa skogen. Men då snöpromenaden -börjat trötta henne, hade stigen inbjudit till bekvämare framkomst. - -Detta var i dag dubbelt fatalt. Ty på stigen var snön så gott som -alldeles borta. Det blev till att följa den förra utan att bekymra sig om -fotavtrycken, följa den, så länge inga sådana visade sig på sidorna om -den; -- Gustav kände för rästen nu igen sig: detta var gångstigen, som -ledde till Rönnåsen, torpet de talat om på ottefärden. - -Snart sågo de också den blåa röken ur den lilla sneda skorstenen, och -mällan grenarna skymtade den vänliga, mörkröda stugan. - -Men innan de hunnit närmare, gjordes de uppmärksamma på ett spår, som -åt vänster nästan vinkelrätt tog av ner mot en sänka. De tvistade om -meningen med denna utvikning -- sänkan var i dag fylld med vatten; en -liten rännil tycktes flyta fram därnere: skulle skare eller isskorpa ännu -i går ha slagit brygga över den? - -För visshetens skull beslöto de först höra sig för i torpet. Stugan låg -så fryntlig med stia och täppa på en avrödd plats i skogen. - -Moran kom själv och öppnade -- en gammal gumma i hornbrillor, som skymtat -i fönstret innanför blomkrukorna. Hon lyste upp, då hon kände igen -prästherrarna. - --- Om prästatösen vaed här, upprepade gumman, i det hon enträget, men -förgäves bad dem stiga på. -- Jo, ded va en sag, ded. Nanna kallas hon -visst, hör jag, och hon kom hid i går och velle köba mälk och brö. -Ih nä bevares, sa ja. Ente ska en köba ded en kan fåu oköbanes. Och -körkeharrens doter måtte väl va go för en bid brö och sul mä, om ded ska -va rejält. Så jag bö na ing, för hon va hondans sölten, men så velle hon -äntelien betala för si och kom stickanes me’en gullpäng, di kallar -- -ja, jag har då allri sitt sån för. Men ded kan väl harrarna tänkja -- -vorre ded likt nåed ded -- åu prästens, vår egen prästadoter -- ork[8] -nej! Var hon to väjen? Ih nä gonn jag ded ved! Ih, är hon ente hömma te -körkeharrens? Nä du min goe tid, had ä’ nu ditta för nåed? Sicke nåed -snack! Ih vorless har nu ded kommed si? Hade ja barra hatt min doterdoter -hömma, så skulle hon äntelien fått visa harrarna i skauen -- säl är jag -holians stelbenter -- och Marna kommer ente tebages frå Onslunna för i -maren, och Kristensa är på harregåren och ska sälja värken, och -- - -Gumman var omöjlig att tysta. Hon följde dem ett stycke till vägs i -skogen, men det funna sidospåret ville ej häller mor Dortha tro på. - --- Tösen -- Nanna velle kanse toa[9] sej, sade hon, -- hon så holians -nytoader ud. - -Och mor Dortha log, ej olikt en sprucken bjällra, och visade sina glesa -tandstumpar, när de skildes från henne. De kunde höra henne ropa sina råd -och förmaningar, långt sedan hon försvunnit bakom det våta kvistnätet. - -Det blev att leta på egen hand och utan ledning av fotspår. Snömattan, -även i djupa skogen, liknade nu en utsliten trasa med en oändlighet små -och stora hål. Kring varje träd, stubbe, sten, backe hade snön smält. -Vattnet porlade och silade i rännilar och strimmor. Stenarna lyste i -solen som polerat stål, och utför varje svart kvist och brun knopp -dallrade flinka, bristande pärlor. Det var en musik som av millioner -sparvar, ett dropp-dropp, ett kvitt-kvitt som en förvårsdag i mars. Det -var intet väder för annandag jul. - -Späjarna rastade på ett stort rullstensblock ej långt från skogsbrynet. -De höllo därifrån utkik till kyrkvägen och kunde lita på att ej tappa -bort väderstrecken. Faster Jeanette hade rundligt sörjt för matsäck. Hos -Anders Svens hade de fått stövlarna smorda med talg, men i alla fall -redan hunnit få strumporna blötta. Gustav, vars hälsa var ömtålig, hade -börjat hosta. - -Stämningen på stenblocket var tryckt. - --- Vad skall stackars mamma säga, undrade Gustav med en sorgsen skakning -på det fina huvudet. - --- Nanna står i Guds beskydd, svarade Daniel allvarligt, -- hans djupa -bas och långlagda ansikte passade väl med de religiösa orden. - --- Men om vi nu inte finna henne, klagade brodern, -- eller om vi finna -henne sjuk, halvdöd? - -Daniel stirrade tankfull mot vägen, medan han med god matlust fortfor att -mumsa. - --- Nanna följde säkerligen någon plan, tröstade han, -- hon tog ju pängar -med sig. Hon har läst mycket för sina år och inte orkat smälta, vad hon -läst. Ho vet, om hon inte tänkt härma Robinson Crusoe? Vad menar du, -Vilhelm? - --- Jag tror som du, svarade kamraten, -- men jag tror också, att Robinson -behövde sin ö och sin ensamhet. - --- Alltid filosof? - -Daniel drog på mun, så att ett par långa, torra veck djupnade längs -vardera gipan. - --- Ett barn, som snart inte längre skall vara barn, är ingen så enkel och -lätthanterlig varelse, som vi stora inbilla oss, menade Vilhelm en smula -retligt. - -Bröderna betraktade honom stumma. Sedan ett par dagar kände de inte rätt -igen kamraten. - --- Hm, undrade Daniel och sökte få bukt med sina mungipor. Maten hade -återskänkt honom tillförsikt och lynne. - --- Vi ha för nyss varit barn, fortsatte Vilhelm i en ton, som om han -förebrått sig någonting, -- därför förstå vi inte barn. Och att vara enda -barnet i ett hus, fullt av vuxna, det är en tortyr. - -Nu fattade Gustav eld. Det hade han lätt för, och däri bråddes han på -pappa. - --- Du menar, att det är vi, vi i prästgården, som tvungit Nanna att rymma? - --- I går, inföll Daniel buttert, -- ansåg han, att det var vi, som -tvungit honom att blamera sig med sina åsikter i religionen. - -Gustav skrattade gällt, och Daniel instämde lågmäldare, liksom tvekande. - --- Du är allt en lustig kurre, du, Vilhelm, förmodade Gustav mällan -tvänne hostningar, -- men utan stort jugement, tycks det. Vem anade i -gymnasiet, att du så snart skulle börja reformera världen? - -Vilhelm svarade ej. Han syntes en smula blekare, men annars lugn. - --- Och rättnu, fortfor Gustav stridslystet, medan han ryste till i -vinterfukten, -- rättnu kommer det väl att heta, att det är vi, som -fördärvat julferien för dig? Vi, som enleverat herr stadsbon ut på sådana -här slaskiga skogsexkursioner? - -Vilhelm ryckte på axlarna. - --- Jag tycker, vi borde handla i stället för att gräla, sade han en smula -kallt. - -Gustav ville svarat skarpt, men Daniel, som redan börjat frukta följderna -av den inledda trätan, häjdade honom. - --- Tyst, varnade han, -- jag hör vagnshjul! Tänk, om det vore sigenarna? - -Gustav lyddes ett ögonblick. - --- Det hörs, att du glömt bort landet för stan, förebrådde han, -- -kan du inte skilja rasslet av en fjäderlös skralta från mullret av -herrskapshjul? Hallå, där ha vi dem! - -De tre studenterna stirrade, åter eniga, om ej försonade, alla i samma -riktning. Genom skogsöppningen, som bildat sig kring en låg rullstensås, -skönjdes vägen och stänket kring de första paren hovar. Nu plaskade och -frustade ett par välfödda vagnshästar förbi, tätt följda av ännu ett par, -efter vilka rullade en gammaldags, vapenprydd droska. Betsel och seltyg -hade silverbeslag. På vagnskorgen kunde i avstånd stänket från ävjan -knappt skiljas från glittret av silverspikarna. Och på bocken sutto kusk -och betjänt i livré med silvergaloner. - -Hela synen med dess skimmer, brus och frustande varade en minut. Så -försvann den bakom skogens svarta och silvrade sidokuliss, och bullret -händog i det oförtrutna kullret och kvittret av vatten. - --- Där åkte katolska grevinnan, sade Daniel med en egendomlig tonvikt på -katolska. - --- A votre garde, rådde Gustav med en sidoblick, -- Vilhelm kunde stöta -sig på din bristande tolerans. - --- Ja, muttrade Daniel med ett plötsligt skärande tonfall, -- fritänkarna -ha skäl att fördra eller till och med föredra katolicismen: där ha de -religionens karikatyr, dess mani, och vilken bättre bundsförvant kunna -nihilisterna begära? - -Där var i Daniels yttrande ett satiriskt patos, som lovade en blivande -ypperlig apologet. - -Gustavs löje slutade i ett häftigt hostanfall. - --- Om vi nu skulle övergå från katolicismen alla tre, smålog Vilhelm och -hoppade ner på marken. De andra följde, men samtalet och även sämjan hade -fått sin knäck. - -De tågade tysta skogsvägen fram till kyrkan; därefter, förbi den -tegeltäckta kyrkvallen och de sista småhusen i byn, vidare utåt -landsvägen, tills de efter en halvtimme stannade utanför gästgivargården. - --- Här höra vi efter, sade Daniel, -- du behöver dessutom någonting för -din hosta, Gustav! - -Krogrummet var tomt och öde. Krögaren låg i ugnsbänken och läste en -halvmånadsgammal tidning. Han blev glad att få någon att förpläga och -utspörja om nyheter. - --- God dagen, välkomnade den rödpussige värden, i det han sträckte -tröjärmarna i vädret och gäspade. Han syntes lika trygg, som om de -inträdda varit just de han väntat. -- Jaså, harrarna är ute och går på -våra vägar? Hur kan det stå till i prästagåren? Hur mår prosten? Och -prostinnan? Och gamla änkeprostinnan? Och mamsell Mina --? - -Gästgivaren namngav gårdens samtliga invånare och räknade sig synbarligen -särskilt till godo att ha upphöjt kyrkoherdens rang med en grad. - --- Jag kan väl tro, att harrarna behöver nånting i detta bösa vädret? Ja, -se, bara en kommer på krogen, så sätter det min sju till att rägna! Se -bara! - -Studenterna fingo var sin romtoddy och blevo sittande i hopp, att rägnbyn -skulle gå över. Annandag jul liknade mer och mer en vårdag eller försenad -höstdag. - --- Och kandidaterna, som blivit studenter till julen -- jag hörde det av -Anders Svens ryktare i hin dan. Nä gonn, i dag var det. Minnet slår mig -på felet iblann. Studenter, ja, ja men -- det tar vi en skål på! - -Gästgivaren hade av idel välvilja blandat sig själv en ännu rödare toddy -än de andras. Men om mamsell Nannas vägar och vandringar kunde han ej -lämna besked. - --- En kommer så nödigt[10] över tröskeln nu för tiden, förklarade han och -vaggade ovant omkring på sina trinda ben. -- Och nån guldpäng, nej! Nej, -min sju -- här kan studentkandidaterna själva se min kassa! - -Därmed tömde han en bastant segelgarnspung mitt på bordet. Där lågo nu -alla slags koppar- och silvermynt, riksdalrar och skillingar alltifrån -Karl XIV:s första år och till innevarande sextiotal, men intet guldmynt. - --- Ih guld har di väl bara i Amerika? Det var så sant, här står -nånting nytt i avisen. Ja, ja, inte så splinter! Men ändån! Klockarens -Eusjén kommer hem, står här, och han har fått bå medalj och pensjon av -regeringen i Vashington. Då är väl mamsellen glad? - --- Vad säger Truedsson, förvånades Gustav. -- Den nyheten vet ingen om i -hela prästgården. Och klockaren har ingenting nämnt! - --- Se här själva i Snäll-Posten! Klockaren -- ih, den pingson[11], den -går där och muckar för sig säl och säger aldrig ett knyst. Det tar vi en -skål på! - -Studenterna togo sig både en och två skålar. Gustav kände sig så upplivad -av spriten och nyheten, att han efter en halvtimma glömt bort deras -ärende. Vilhelm och även Daniel påminte gång på gång om, att vädret höll -på att klarna. Dagen var kort, det gällde att begagna den innan mörke. - --- Ih, lilla mamsellen kommer nock tillrätta, tröstade krögaren, -- hon -har vatt ute och julat lite hos bekantingar. Kanse hon nu rätt till pass -sitter hemma och mojar sig. Det tar vi en skål på! - --- Skål, klingade Gustav förtjust, -- Truedsson är en förståndig karl. -Vill ni som jag, gossar, så far vi hem i kväll med Anders Svens’ hästar? - -Daniel brummade någonting för sig själv och syntes ovillig, gjorde till -och med ansatser att bryta upp. - -Men brodern fick ånyo ett av sina hostanfall, varför en ny toddy lagades. - --- Det är min sju tids nock att ta skjussen i morn bitti, tyckte -gästgivaren fryntligt, -- för rästen så har jag hästar jag med. Skål, det -tar vi en skål på! - -Vilhelm reste sig. - --- Det är solsken, sade han, -- jag går väl ut och ser mig om ett slag -- -om inte ni andra har lust! - --- Haha, skrattade Gustav, -- det kan du förnöja dig med. Mycket plaisir -i skogsplasket, medan Nanna sitter hemma i prästgården och skrattar åt -oss! - --- Haha, gnäggade Truedsson, -- det tar vi en skål på! - -Vilhelm gick mot dörren. Daniel gjorde min av att vilja följa honom, men -satte sig igen. - --- Jag måste väl ta vara på min bror, undskyllde han sig. - -Vilhelm kom ensam ut på trappan. Med spriten i hjärnan kände han sig -på en gång olustig och förhoppningsfull. Det låg någonting i, vad -gästgivaren förmodat, och leta efter Nanna var, när allt kom omkring, -föga mening med. När pängarna tagit slut, vände hon väl näsan hemåt. - -Men krogsittandet var lika meningslöst. Det ständiga pimplandet i hans -samtid pinade Vilhelm. Redan på gymnasistbänken började det för att -naturligtvis öka på vid akademien. I lärda och vittra kretsar söps det -lika friskt som hos de ständigt halvfulla bönderna. Gulleröds prästgård -var som en ö i översvämningen, men även där söps det, endast att det söps -måttligare. Det stod ett ständigt ångande spritmoln över allt Sverges -land. - -Vandringen gjorde Vilhelm gott. Allt som spriten fördunstade, återkom -handlingskraften och försvann sorglösheten. Lilla Nanna var ingen vanlig -liten flicka, det hade han genast sett på henne, ja, redan den gången i -sakristian. Hon liksom hela hennes familj hade ett spelande temperament, -var mäktig både det onda och det goda. Hade hon råkat på avvägar, vore -det fåfängt att vänta henne tillbaka med detsamma. Hade hon rymt i bävan -eller vredesmod, vände hon ej så snart stegen till underkastelse eller -aga. - -Han kom att tänka på ett rådjur, de skrämt upp i förmiddags -- det hade -haft hennes oroliga, känsliga, oberäkneliga ögon. Det hade sett på honom --- ja, så att det gjorde ont i hjärtat. Det var väl därför han blossat -upp och blivit retlig mot kamraterna. - -Såg det inte rentav ut, som om Nanna fattat en särskild tillgivenhet för -just honom, främlingen? Bestämt hade han anat det först på julaftonen, på -kvällen, under förhöret. Han hade förstått det, när han sett på henne -- -så där strängt och kallt, som han alltsedan ångrat, att han gjort. Då var -det, som om någonting brustit sönder innanför de mjuka rådjursögonen. - -Vilhelm hade så småningom ökat takten. Han befann sig i stark marsj, då -landsvägen på nytt försvann i skog. Liksom av instinkt vek han av på en -vattensjuk stig, som sakta höjde sig mot torrare mark. - -Våta grenar slogo honom i ansiktet eller piskade honom om benen. -Granruskorna drösslade ett helt rägn ner över honom: ibland tillrade det -en iskall droppe neråt ryggraden. Det skvätte i skodonen för vart steg, -strumpsulorna kändes lungvåta. Men hans kläders tillstånd bekymrade honom -ej längre. Han vandrade i en feber, som kunde han i varje ögonblick vänta -sig få se den sökta eller ett spår av henne. - -Stilla! Värkligen! Var _där_ inte ett avtryck som av en kort, men bred -skosula -- en bottfor? Och där, vad nu -- en bandstump -- visst ett -strumpeband! Tänk, om hon nyss befunnit sig i närheten? Hm, bandet -färgade ifrån sig, hade visst länge legat i vatten. - -Han gav sig till att ropa hennes namn, först sakta, så högre -- till sist -skrek han av sina lungors hela kraft. Men ingenting svarade honom -- om -ej en viskning, som väl var ett eko eller pulsen i hans öra eller --? - -Han stoppade bandstumpen på sig, medan han ivrigt letade på marken för -att finna ut, vart spåret ledde. - -Men vilken riktning han slog in på, tycktes det lika förgäves. Allt var -utplånat av snö och vatten, rägn och tö. Och enda vittnet -- om det nu -var något vittne om den saknade -- var ett enstaka, djuptryckt fotmärke -och ett vattendränkt och urfällt litet strumpeband. - -Skymningen föll redan. Solen hade gått i nya moln. - -När han hunnit tillbaka till gästgivargården, var det nermörkt. Vid -det han gick förbi på väg mot Anders Svens, tyckte han sig höra röster -innanför det upplysta krogfönstret. En stämma -- det var en sluddrig och -ungdomlig tenor, tycktes det -- skrek över de andra: - --- Det tar vi en skål på! - - - - -XI. - - -Mamsell Mina hade hoppats att kunna dölja olyckan för pappa. Hon hade -tagit tysthetslöfte av faster. Och faster hade först stirrat på henne -med sina svarta, utstående, humoristiska glober, men sedan utan vidare -moralkakor givit löftet. Redan tredjedag jul skulle Ola huggedräng få -gripa sig an med tapetseringen -- det fanns ännu en del skarvar på -skräpvinden. - -Nannas rymning blev åtminstone till någon nytta: pappa var inte i lynne -att besöka gula salen. Mamma gick det, som vanligt, lätt att föra bakom -ljuset. Och lyckligtvis voro nu också bröderna borta, så att det ännu -inte hunnit bli prat om pastor Olanders tokiga påhitt. - -Marie-Louise, som under tysthetslöfte fått veta allt, fann pastorns -enfald makalös. Att inte ha vett att gå, sedan man gjort sin skyldighet, -bevisade ett klent ingenium. Marie-Louise syntes mera förbittrad på -pastorn, än hon ville låtsa om. Mina betraktade henne förlägen -- hon -hade ej trott sin kloka syster om att vara så långsint. - -Trots allt dyrkade Mina pastorn. Vad som kunnat hända, om han ej kommit -till hjälp, fasade hon för att tänka. Och till och med hans kvarblivande -och hans nödlögn hade gjort gagn: det hade givit uppskov med upptäckten. - -Upptäckten skedde i alla fall och helt händelsevis. När kyrkoherden -skulle till kyrkes annandagen och Mina ej genast stod tillhands med -halsduken, marsjerade han i sin retlighet själv in och hämtade henne. - --- Har också du rymt din kos, sjåpagås, frågade han, men gjorde -förbluffad och förstummad halt innanför tröskeln. - -Mina, som erinrat sig sin försummelse och för halsduken glömde allt -annat, ville skynda fram till sitt söndagsgöra -- en blick från pappa -häjdade och förstenade henne. Den ena förseelsen hade bragt den andra i -dagen. Pappa hade sett och förstått alltsammans. - --- Förlåt mig, pappa, bad hon och knäppte händerna som till bordsbön, -- -förlåt mig, jag är så ledsen -- - --- Det gläder mig, sade kyrkoherden och suckade, -- jag är också ledsen, -men jag ser inte, att det förbättrar mina döttrars hörsamhet mot sin far? - --- Ack, pappa, stammade mamsellen, -- jag skulle, snopp -- ett drag, -snopp, snopp -- några brev -- - --- Ja, gäckades prästfar, som började se hennes förvirring från dess -komiska sida, -- det behövs ofta bara ett drag och några brev för att -både en prästgård och ett mamsellhjärta ska stå i ljusan låga. Det var -alltså du, syndakors! Stackars Olander råkade illa ut, tog det i onödan -på sig. Eller -- vad har du för smussel med Olander? Var det från honom -draget kom, kanske, sjåpagås, svara! - --- Bevare mig, pappa, slog mamsellen förfärad ifrån sig med bägge -händerna, -- jag tror, det var Nanna, som -- - --- Nanna, vet du något extra om Nanna? Var det hon, eller var det du, som -tände på? Ut med språket, eller för sjutton hakar --! - -Gubben stampade i golvet. - --- Bevare mig, pappa, draget kom, snopp, snopp, och pastorn kom, snopp, -och -- - -Det gick runt i huvudet på gamla mamsellen. Pappa måste le mitt i -förargelsen. - --- Hade jag inte döpt dig till sjåpagås förut, sade han barskt, -- skulle -jag göra det nu! Akta dig bara att vålla Eugène svartsjuka, när vi nu ha -honom här om ett par dar --! - -Om kyrkoherden velat straffa brandstifterskan, kunde han inte gjort det -eftertryckligare än med de sista par orden. De värkade inte genast, -Mina tog dem för ett skämt. Men medan hon hjälpte sin far med halsduk -och krage, plockade hon så småningom sanningen ur honom -- hela den så -kallade överraskning, han tillämnat henne, och som han ej velat ut med, -strax han fått brevet, på julaftonsmorgonen. - -Först när gubben moraliserat ut och kommit i väg, träffade henne nyheten -med samlad kraft. Mina sjönk ner på en stol, och just för det hon inte -grät eller kunde gråta, kände hon det desto starkare. Hennes stämning -blev inte lättare, därför att hon fann sig otacksam och oresonlig. - -Breven från Eugène hade ju varit hennes näring och livsinnehåll i tio -långa år. De flästa härrörde från första året; sedan hade de duggat -glesare och glesare, tills det varit fullständig torka i fem års tid. - -De fem åren hade gjort mamsell Mina gammal. När Eugène reste, hade hon -varit mer än ung: hon hade varit vacker, sett bäst ut av alla döttrarna, -ja, av flickorna i sju kyrksocknar, erkände klockaren, hennes presumtive -svärfar. Det ville också något till att knipa ett sådant hjärta som -Eugènes, den rustibussen, och få honom att bortse från ett lyte. - -Men Minas fägring hade varit hennes ungdom, hennes klara och rena färger: -den friska hyn, den djupa glansen på ögon och hår och det skygga och -rörande, som kanske just lytet skänkte hennes uttryck och sätt att vara. -Mina hade åldrats tidigt, tidigare än de flästa. Nu var ungdomen förbi --- sedan fem år förbi -- och behaget som borttrollat. Hon såg ibland tio -år äldre ut, än hon var. Mina fann sig på överblivna kartan och upphörde -snart att sörja över det. Hennes sorg hade för övrigt aldrig varit -stormande -- redan första året efter Eugènes avresa eller flykt liknade -den mera vemod eller saknad. Den fyllde ögonen med tårar, men hjärtat med -ljuvhet. Den fann tröst i breven och i poesien och mammas musik. - -Andra sörjde så mycket mera. Pappa hade för Eugènes skull blivit ovän -med sin klockare, som sedan aldrig kom och aldrig eller sällan nämndes -i prästgården. Ja, pappas gnat på henne själv berodde djupast på hans -besvikenhet. Han brusade en gång öppet ut med sin mening. Hon hade bort -hålla efter sin fästman, leda, varna, reformera honom, den galenpannan -- -han samman med Josef, det var just maken till broka -- måhända hade en -resa, som liknat en rymning, då kunnat undvikas. - -Vad skulle hon svara -- så alldeles utan gadd och maktbegär, så stilla -och tålig, som hon alltid varit? Och hur skulle hon kunnat reformera -- -så onyttig, så skröplig och senfärdig hon visste sig och varje dag fick -höra, att hon var? - -Någon stark lyckolängtan hade hon aldrig burits eller lidit av. Lytet, -som hon ådragit sig under lek i barndomen -- någon lekkamrat hade råkat -knuffa henne omkull -- hade liksom tappat ur henne den friska livslust, -som jäste i bröderna. Kanske också hon ensam ärvt sin mammas blida, -stillsamma lynne. Mina hade alltid gått omkring som åskådarinna utan att -just ha känt det eller saknat andras starkare begär. Och så länge hon var -ung, såg det ut, som om just hennes stillsamhet, hennes fina, vemodiga -leende, hennes förmåga att lyssna och spegla drog de rörligaste nära -henne. - -Fem år! Under de åren hade hon tänkt på Eugène som på en död, saknat -honom på ett tåligt, ljuvligt sätt, som ingenting åstundade, minst den -dödes uppståndelse i detta livet. Hans brev voro en roman, där hon såg -speglat ett livsöde, som liksom av en händelse var hennes eget. - -Det var en vacker, stillsam, blid roman med blekta, främmande blommor -prässade mällan bladen och drömlika ansikten skymtande, men aldrig -fullt och jordiskt tydliga. Det hela liknade ett poem av Böttiger eller -Malmström, ett minneskväde med sirliga vändningar och mällan raderna en -smärta, som ej upprörde, blott vederkvickte efter dagens gråa enahanda. -Det var som mammas musik, som en romans »i rosens doft och näktergalens -gömma» och utan närmare värklighet. - -Och nu steg det plötsligt en levande person ut ur romansen eller romanen. -Ett porträtt, som hon betraktat, kanske också kysst, nästan varje natt -under alla dessa åren, visade sig med ens vara en värklig människa, en -karl -- som hennes jungfrulighet alltså hyst i sin kammare och vid sitt -hjärta! - -Mamsell Mina kände sig mer skamsen och förskräckt än glad. Bittert -begråta människorna förlusten av sina kära, men se dem återvända ur -graven i deras nya, antagliga gestalt skulle de ej vilja. För Mina -var Eugène nu endast en gengångare, en vålnad. Men hon tänkte inte så -mycket på fästmannens möjliga förvandlingar som på hennes egna, så -påtagliga. Den Mina, som -- sjutton år gammal -- tog avsked av henne -på daguerreotypin, och den Mina, hon hälsade i spegeln, voro varandra -alltför olika för att antagas för samma person. Den ena hade Eugène -fästat sig till sitt hjärtas mö; den andra skulle han väl knappast vilja -se åt. - -Vad kunde han nu ha att säga henne, vad hon honom, sedan allt det -vackraste redan blivit sagt? Varför nöjde han sig inte som hon med det -minne, som åren gjort så vackert? Vad ville han henne? Inte kunde de -fundera på att gifta sig, sedan de inte längre voro unga? - -Gifta sig -- det kröp i huden vid blotta tanken! En känsla av skam, -förnedring, förlöjligande grep henne. Inte nog att bära andras gyckel -med detta sena menage, hur skulle hon te sig inför honom, inför sig själv --- med sina vissnade behag, sina gammalungmövanor, sin stela höft, sin -onyttighet och senfärdighet? - -Bara det att inte längre få stöka i de gamla breven nattetid -- ty hur -skulle hon sedan kunna och vilja röra dem? Bara att se dem förlora doft -och glans -- ty hjältens uppståndelse var som ett onödigt tilläggskapitel -till en färdig roman, som en banal fortsättning på en romans, vars -skönhet just berodde på aningen, oändlighetsdallringen. Ja, _bara_ att -förlora, att profanera detta, som varit hennes minne och hennes hälgedom: -var inte detta hennes livs första värkliga olycka? Vad skulle det sedan -bli av henne? - -Skulle hon kanske hädanefter leva för hans tapperhetsmedalj? - -Mamsell Mina grubblade, med händerna i skötet; hon visste ej, om i timmar -eller minuter, men hon visste, att hon varken på timmar eller dagar -skulle finna en utväg ur sitt grubbel. - -Det var också så sövande tyst i huset denna förmiddag. Mamma sov, faster -hölls i köket och pappa i kyrkan. Studenterna strövade långt borta i -Herrevalls skogar, och Josef, plågoanden, var ute på en slädtur, gud vet -vart -- det var god tid till söndagsbetraktelser. - -Då förekom det Mina helt plötsligt, att det vaknat liv inne i blå -rummet. Ej stojande eller ens glammande och pratsamt liv. Men allt hördes -så tydligt genom den tunna, sprickiga dörren -- det var ett samspråk -med låga och långa viskningar, korta små fnitter och -- bevares -- det -föreföll, som om någon också kysstes därinne. - -Mamsell Minas första ingivelse var att rycka upp dörren och överraska -de syndiga på bar gärning. Så mild och överseende hon eljest var -- -överseende till och med mot Bollas snatteri -- med anständigheten i -prästgården var hon sträng. Hon fördrog ingen kurtis i sin omgivning, och -så långt respekten sträckte sig, hindrade hon allt kyssande, som ej ett -äktenskap eller en förlovning gjort giltigt. - -Men för närvarande fanns det i hela prästgården ej ett enda förlovat par. - -Mina ryckte emällertid ej upp dörren. Hon blev sittande, där hon satt, -med händerna knäppta i knät, överkroppen något framåtlutad, huvudet en -smula på sned, och lyssnade -- lyssnade spänt. - -Hon hade känt igen Josefs röst, den vettvillingen -- som så föga gjorde -skäl för sitt namn. Och hon anade också, vem den andra var. - -Det var alltså henne slädfärden gällt, vackra Elna på Änggården, den -galna flickan, vars fägring gjort själva fadern yr i huvudet, så att -han -- en enkel hemmansbonde -- givit dottern pensionsuppfostran i -Schweiz och en utstyrsel vida över hans tillgångar, tills han nu satt i -inteckningar över öronen. - -Det hade i flera år varit bra mällan dem båda, Josef och Elna -- båda -papporna hade, den ene med längtan, den andre med oro, väntat, att det -skulle smälla en dag. För den fåfänge bonden var den vackre volontären -ett ståtligt parti, för pappa kyrkoherden Elna en mesallians och därtill -ännu en felslagen förhoppning till alla de andra. - -Märkligt nog, besinnade mamsell Mina i det ögonblicket intet av -allt detta. Hon gjorde ej ett tecken för att ingripa vare sig till -sedlighetens eller ekonomiens fromma. Hon misstänkte med fog, att Josefs -avsikter kanske ej ens voro ärliga. Men hon visste, att Josef, långt -ifrån att ta reson, tvärtom kanske skulle bli brutal. Och ångesten för -plågoanden -- Minas plågoande sedan barndomen -- var kanske huvudgrunden -till hennes ovärksamhet. - -Hon kunde emällertid ha tillkallat faster Jeanette eller mamma, och hon -gjorde intetdera. - -Som hon satt och lyddes till kuttret därinne, hörde darrningen i -rösterna, när ett halvhögt ord av misstag slapp över de försiktiga -läpparna, hörde de heta, ofrivilliga flåsningarna, det svaga ljudet -av kyssar, prasslet av kramningar, knarret i möbler och tiljor, -sympatiknäpparna i de gamla väggarna -- då var det, som om en helt annan -känsla än den sedliga harmen fått makten med de blida, vissnade dragen. - -Munnens avspända båge slappnade än mer, giporna sjönko darrande neråt, -varje fåra och rynka i det halvgamla ansiktet fick skärpa och djup. -Ansiktet blev till ett dokument, vari ett ungdomslivs försakelsehistoria -stod skriven. Ett liv, som måhända först i detta ögonblick blev sig -medvetet. En försakelse, som först nu anade, vad den offrat. - -Ögonens långa torka fick vatten. Tår efter tår tillrade utför i små -naturliga rännor. Huvudet böjdes sakta ner över de hopknäppta händerna. - -Men mamsell Mina skulle blivit röd av iver och harm, om hon ens själv -kunnat beskylla sig för att gråta av avund mot den lyckliga vackra Elna. - - - - -XII. - - -Bröderna -- Gustav och Daniel -- kommo hem på tredjedagen, lagom till -middag och duktigt hungriga, men utan vare sig Nanna eller Vilhelm. De -hade lånt hästar och släde av Anders Svens -- ty på natten hade det både -frusit och fallit tjockt med snö -- och fingo skrubbor av pappa, för det -de lämnat flickan och Vilhelm i sticket. - -De blevo först överraskade och nedslagna, ty de hade väntat, att Nanna -självmant kommit tillbaka. Denna förmodan hade de från den förståndige -gästgivaren i Toftarp. - -Pappa fnös av otålighet och förargelse, han kunde tydligt se på dem, hur -de tillbragt gårkvällen. - -Sedan tog Gustav humör och förklarade, att vem som hälst utom han -- ja, -bror Josef till exämpel -- kunde få skvalpa i snöslask på jakt efter -flickslynor: han, Gustav, hade skaffat sig en hosta på halsen. - -Varpå han, mycket riktigt, började hosta -- ganska naturtroget, ansåg -Josef -- och vart inskickad att få sig en äggtoddy, efter middagen, nota -bene. - -Daniel syntes förlägen. Hans mångåriga rykte som karaktären i familjen -hade fått en knäck, även i hans eget medvetande. - -Men då också han bekräftade, att Vilhelm varit stursk och envis och velat -veta allting bättre än sina kamrater, fann pappa det förklarligt, att -sönerna lämnat åt sitt eget värde och sin egen vård och värdering detta i -grunden kanske fördärvliga umgänge. - --- Det inträffade blir er emällertid en varning för framtiden, sade -kyrkoherden, -- att med större jugement välja era sällskaper. - -Gustav blev trotsig och upprorisk, bara den egenkäre Vilhelm nämndes. - --- Vem hade också kunnat ana gynnarens kaliber, halvgrälade han, -- lömsk -och inbunden som krämarprinsen var? Jag höll honom för en beskedlig och -obetydlig liten puttefnasker, som det kunde vara nöjsamt få visa omkring -i prästgården. I stället avslöjar han sig som en rabulist av värsta sort -och en tyrann och toppridare, som varken skonade ung eller gammal. Daniel -berättade mig om hans dispyt med pappa juldagsmorgonen -- - --- Synd om ynglingen, är annars ej utan gry, klagade gubben och strök sig -över nacken. -- Apropå, var lämnade ni honom? Tog han skjuts till sitt -hem direkt från Toftarp? - --- Bevare mig, utropade Gustav försmädligt, -- han ville, han ämnade -- - -Hur det var, stockade sig den tillämnade meningen, och Daniel måste fylla -i. - --- Han ämnade fortsätta att leta på egen hand. - -Prästfar gav fritt lopp åt sin ogillande munterhet. Daniels tysta smil -var minst så smittande som Gustavs ljusa skratt. - -Men så avbröt sig gubben, löjet gled över till sin motpol. Bekymret på -pannan kom tillbaka, i blicken fick det en tillsats av något annat. - --- Men då gör han sig ju större omak för er syster än ni själva, anmärkte -han, -- ja, än någon av oss, som sitta här i godan ro omkring fyllda fat, -medan Nanna -- kanske fryser och svälter! - --- Henne går det nog ingen nöd på, menade Gustav sorglöst. Hans organ lät -i dag ibland ovant skrovlig. - --- Vet du alltså någonting mera om henne då, sporde den gamle med ett -häftigt kast på huvudet. Det syntes, hur spänningen pinade bakom det -morska ansiktets muskler. - --- Vet --, drog Gustav på det. - --- Ut med språket, för sjutton hakar! - -Kyrkoherden sprang upp, så att pinnstolen for baklänges och omkull på -golvet. - -Den frimodige Gustav kröp samman; han fann, att han började göra en -löjlig figur. - --- Inte annat, än vad vi nyss berättat, sade han. - -Han förteg visligen det spår, Vilhelm ensam påstått sig ha funnit på -kvällen, men som ingen av bröderna tillmätt någon betydelse. Till den -grad hade både späjandet och sällskapet tråkat ut dem. - --- Då må jag säga, mullrade prästfar, harmsen och besviken, där han, -sedan han fått stolen på fötter, hetsad och tankspridd satt och rullade -brödkulor, -- att efter detta synes mig Vilhelm långt mindre blamabel än -mina klemiga och kallsinniga söner. - -Det blev så stilla omkring bordet, att ej ens knivarna rörde sig på -tallrikarna. Tystnaden värkade som ett varsel, ty i nästa minut gick en -ängel, livslevande, genom rummet. Mamma, som tagit sig en förmiddagslur, -kom först nu ut till middagen. - -Hennes blick gled runt bordet och vidgade sig, när hon räknade de många -tomma stolarna. - --- Var är Nanna, frågade hon och såg storögd på Gustav. - -Denne liksom letade i luften efter svaret, pupillerna irrade runt och -undveko modern. Det var inte så lätt att narras mitt upp i ansiktet på -lilla mamma. - -Pappa kom honom till hjälp. - --- Nanna, svarade prästfar, så lugnt han förmådde, -- Nanna stannade, som -jag tillsagt, uppe hos Anders Svens. - --- Du är väl ändå för sträng, förebrådde mamma, -- vi ha varit för -stränga mot vår flicka. Vad i all världen skall hon göra hos Anders Svens? - --- Lära sig göra nytta, fabulerade pappa, -- här i huset springer hon -vind för våg och bara hittar på hyss. Nå, lilla mamma, skall du inte -välkomna dina söner? De vilja inte förskjutas för en galen flickunges -skull. - -Prästfrun hade tankfull betraktat sin make. Hon förvånades över, hur -gammal han i dag såg ut. Det hade kommit någonting grått i det blonda -håret, munnen läspade för tandluckornas skull, och själv hade han sjunkit -ihop och blivit mindre. Först i dag lade hon märke till, att han börjat -åldras på allvar. - -För att inte bedröva honom sade hon ingenting, men flyttade blicken över -på sönerna. Hon kysste dem lätt på pannan, i det hon gick förbi till sin -plats. - --- Förlåt oss, mamma, att vi börjat, urskuldade den gamle, som knappast -rört en bit, -- vi hungrade som vargar. - -Faster, som suttit tyst hela tiden, gav husfadern en manande knuff, och -det var rörande att se, hur ivrig han blev att göra skäl för sig. - --- Var är er kontubernal, undrade prästfrun med en ny forskande blick på -Gustav, som satt stum och bara åt och svettades. - --- Han har rest sin kos, svarade sonen mödosamt och petade ivrigt omkring -i sin tallrik. - --- Ha ni blivit osams, fortsatte modern sitt förhör utan att släppa -Gustav ur sikte. Han var hennes andra ögonsten, om Josef var den första. --- Var det för den där olycksaliga rymlingen Almqvist? - --- Ja, svarade sonen, olyckligare än i någon examen. - --- Sådana äro nu en gång människorna, tröstade pappa i predikoton, -- som -unga äro de dårar, och som gamla bli de -- - --- Narrar, ifyllde faster Jeanette och skänkte i av julölet. - --- Till narri, rättade gubben snäsigt och fortfor utan att låtsa om -Gustavs fnitter, -- apropå, var är Ekdahl? - --- Jag skickade honom bort i ett ärende, brummade Josef, som alldeles -tappat lusten att skämta. Volontären satt nästan ännu mera böjd och -fåmält än de andra. - --- Till fårhuset, fiskade gubben alldeles förgäves. Han tillade genast, -liksom om han fruktade tystnaden: -- Mormor sover förstås, som vanligt! -Gumman sover allt oftare och oftare, allt längre och längre. Till sist -somnar hon bort en vacker dag. Ja, ja, hon dör inte, hon försvinner -- -som en pust, en rök. Vad äro vi alla annat? Och pastor Olander är på -begravning, och Mina ruvar på sin kammare! Skål, Marie-Louise, du är -snart -- vår sista! - -Tårarna trängde kyrkoherden, trots all behärskning, ut i ögonen. -Lyckligtvis tycktes mamma just då ouppmärksam och försjunken i sitt eget -bordsgöra. - -Middagen tog äntligen slut. Det var den längsta måltid någon av -deltagarna kunde minnas ha varit med om, och den hade räckt en knapp -halvtimma. Uppbrottet skedde nästan i oordning. Var och en syntes -angelägen att komma för sig och till sitt. - -Mamma gick in för att språka med Mina. Hon förstod, att hennes äldsta -bar på något, som tyngde. Allt sedan Nannas oförklarliga bortresa kände -husets moder stundom någonting, som liknade självförebråelser. Pianot -hade kanske, när ett kom till allt, berövat hennes barn en del av vad dem -tillkom. - -Gustav och Daniel flögo upp på sin kammare med samma odygdiga hast som i -pojkåren. För övrigt voro de väl den dag i dag knappt annat än pojkar. -Marie-Louise försvann till sina sysslor. Josef sneglade tveksamt åt -pappa, men vankade, när han såg faster närma sig gubben, långsamt ut till -förstutrappan. - -Kyrkoherden kände plötsligt fasters klapp på sin skuldra. - --- Lille präst, inledde hon. - --- Ja, vad är det om, snäste den gamle, som fruktade någon ny giftighet -till alla de andra, majoren låtit honom smälta i sin dag. - --- Seså, bits inte, gamle nummerhäst, förmanade hon, sköt fram ögonkloten -och höjde överlägset på mustasjläppen. -- Stå stilla en sekund, om annars -görligt, och lägg märke till ett förnuftigt ord! - -Prästfar gjorde en av sina gamla soldatvändningar. - --- Nåväl, major, sporde han med ett försök att låta godmodig. Han anade -just nu allra tydligast värdet av fasters kloka, kalla förstånd. - --- Lille präst, sade hon, -- jag djärvs inte persvadera dig att sitta -ner, medan vi språkas vid. Skall förstås kurbettera under mina gamla -änkeögon. Men min kroppshydda trivs inte med att sväva i luften som en -ballong. Jag sätter mig. - --- Jag är idel öra, försäkrade kyrkoherden, satte tummarna i rockslagen -och såg på förhand bister ut. - --- Det är om Nanna, sade hon, och gubben gjorde värkligen genast en halv -volt med överkroppen. - --- Nå, påminte han i nästa sekund, stirrade otåligt i taket och trummade -i golvet med fotbladen. - -Men faster Jeanette tog saken med ro. Hon mönstrade husets herre från -topp till tå, skakade på sitt mössprydda huvud och anmärkte slutligen: - --- Jag beklagar stackars Mina! - --- Syndakorset, stönade gubben, som om han just nu varit under den -åsyftades behandling. - --- Nej, det är hon, som har sitt kors, rättade faster lugnt och sökte -genom hypnotisk fixering binda hans blick vid sin person. Naturligtvis -förgäves. -- Lille prästen inbillar sig, att ingen har närver mer än han -själv. Men om han inte håller hovarna i styr, så --! - -Majoren dängde sin bastanta hushållerskehand hotande mot sitt knä. - --- Så, morskade sig kyrkoherden, medan ådrorna svällde under -Walter-Scott-luggen. - --- Så får han inte veta någonting. - -Prästfar svarade ej, men höll sig orörlig under en hel minut. - --- Bolla berättar mig, meddelade faster sävligt, liksom om hon njutit av -den lille prästens ostyriga ansiktsspel, -- att Nanna brukade ligga och -läsa uppe på vinden och ha ljus tänt mitt på dagen. - --- Sjutton hakar, spratt kyrkoherden upp, -- kanske hon ligger där ännu? - --- Bevare mig, korsade sig faster, -- Ola har forskat så väl, att han -fått annat med i dagen --. Men det är min hemlighet. - --- Sakramenskade flickunge, fräste prästen, som fortfarande hade tankarna -på ljusläsningen. - --- Nå, hon gör ju inte om det, tröstade faster. - --- Nej, det vill jag hoppas, hotade prästfar, glömsk av allt utom den -eldfara han lupit. -- Så Bolla har äntligen hunnit kläcka det ur sig? Men -vad har här varit för tillsyn med ungen? - --- Det var just dithän jag ville komma, sade faster. - --- Vems är felet, snäste den gamle. - --- Vårt förstås, erkände hon lugnt, -- vi alla ha vår part i ansvaret. -Vi ha inte haft ögon med Nanna tillräckligt. Bolla berättade mig det där -alldeles nyss. Men för att säga som sant är, så har jag länge haft mina -misstankar. Nanna har gått smygvägar. - --- Har Springfält, brusade prästen ånyo upp. För varje gång tycktes detta -meddelande vara honom lika nytt. - --- Åh, _det_ ha vi gjort allesamman, sade majoren kallt. -- Här i huset -som i alla andra hus ljuges och gömmes det både i parti och minut. Nå, de -stora få svara för sig själva. Jag lägger mig inte i ert smussel. Själv -har jag nog av mitt. - --- Vad smusslar majoren med, om jag törs fråga, undrade han halvt otålig, -halvt road. - --- Det angår dig inte, lille präst -- men nu var det om Nanna vi skulle -tala. Jag kom att tänka på det här, innan jag talt med Bolla. Jag bytte -om lakan i hennes säng i dag -- - --- Bytte hon inte till jul, vet jag, muttrade gubben, -- sakramenskat -slöseri! - --- Var resonlig, vi slippa kanske byta oftare! - -Fasters grymhet tycktes henne enkel rättvisa gentemot den gamles småsinne. - --- Varför skall du plåga mig, brast det med ens ur honom. Det övergivna, -uttröttade i hans ton fick själva majoren att vekna. -- Skaffa henne -tillbaka, vet jag, jag begär ju ingenting annat! Varför skulle hon sky -sina egna köttsliga föräldrar? - --- Hennes köttsliga föräldrar brydde sig helt enkelt inte om henne då. -Eller, tillade hon med ett stänk av medlidande, -- hennes förstånd räckte -inte till att förstå, hur mycket de, trots alls, brydde sig om henne. -Just nu är hon dessutom som mäst sensibel. Just nu behövde hon ett helt -hav av ömhet. Lilla mamma, bevars, skall ju och måste ju skonas. Men -månne hon farit illa av att se om sin flickas lilla lekamen? Och ni andra -med era nödlögner och överraskningar hade väl inte mod att tala om för -flickungen, att hon håller på att bli kvinna! - --- Vad för slag? - --- Kvinna, upprepade faster försmädligt, -- har lille prästen aldrig -hört det ordet förr? En flicka blir, om hon får leva, förr eller senare -kvinna! För rästen skall jag inte bravera. Modet svek mig själv flera -gånger, då jag föresatt mig att tala ut. Man måste visst ha övning för -att duga i krig, inte sant -- och jag har ju aldrig haft eget barn. - -Faster Jeanette blev ett ögonblick elegisk, vilket borde tett sig -skrattretande för en opartisk åskådare. Hon saknade lilla Nanna på sitt -eget sätt. - --- Menar du, att --, sporde kyrkoherden med en fulländande blick, i släkt -med den, som de flästa män bestå så ömtåliga ämnen. - --- Just det menar jag, genmälte faster ungefär lika tydligt, men utan -någon skämtsam glimt. - -Den gamle prästen stod en stund förlorad i tankar. Så ryckte han sig -förtretad lös. - --- Nonsens, bröt han ut och svängde runt på klacken, -- komma med sådant -pladder till en man! Varför göra ni kvinnor inte er plikt? I stället för -att -- driva mitt barn -- ifrån mig --? - -Och han vandrade, en smula framlutad, mot sin kammardörr. - -Faster, som kände hans förebråelse djupare, än hon låddes om, försvann -med högburet huvud i folkstudörren, samtidigt som Josef sakta trädde in -ifrån förstun. - --- Pappa! - --- Vafalls, ryckte fadern till och strök sig hastigt över ögonen. Han -vände sig halvt om och mönstrade med morsk uppsyn sin äldste son. - --- Det var något viktigt jag hade att tala med pappa om --! - --- Pängar, fnös pappa med förbittrad enärgi. - -Något i tonen retade Josef. Han stramade upp sig och såg sin far i ögonen. - --- Pappa skall inte tro, att jag är alldeles hjälplös, för det -- min -egen far kanske saknar hjärta. - --- Såå, muttrade gubben inträsserad, -- vad har munsjör då för okända -gullgruvor? - -Vackre Josef kastade stolt med huvudet. Blekheten i hans ansikte hade -försvunnit, de högblå ögonen blänkte stål. Han stack teatraliskt handen i -barmen och antog en bredbent aktörsställning. - --- Närhälst det konvenerar mig, sade han vårdslöst, -- har jag hela -Kristianstad till mitt förfogande. - -Kyrkoherden gjorde en ny halvvändning, så att han kom att stå mitt emot -sonen. Han behöll händerna på ryggen och frynte gäckande, men kunde ej -hindra blicken att uttrycka hans faderliga beundran. - -Josef var värkligen en vacker karl. Just nu liknade han mer än någonsin -Cavaignac eller rättare hans porträtt. Och själva övermodet tillhörde, -som andra militära dygder, den gamles kära ungdomsminnen. - -Dock, här rörde det sig om fakta, ej om stämningar. - --- Vem är hela Kristianstad, om jag törs spörja? - --- Vilken grosshandlardotter som hälst, skröt volontären med en frikostig -armrörelse. - --- Par exemple, inföll gubben dubbeltydigt. - --- Grosshandlare Müllers arvtagerska, kom svaret utan betänkande. - --- Nåväl, avgjorde fadern med illa dold belåtenhet och lagade sig att -förändra front, -- konvenerar hon dig, så nog konvenerar hon mig. Här har -du min välsignelse in blanco! - -Josef häjdade honom med en vink. - --- Saken skulle vara enkel, om -- - --- Hon inte vore så ful, hånade pappa. - --- Misstag. Hon är en skönhet. - --- Eller inte vore så dum? - --- Hon är en förståndig flicka. - --- Eller grosshandlaren inte hade kontoret på fickan? - --- Pappa känner honom ju -- - --- Asj, i våra dar spela grosshandlarna bank varannan -- - --- Müller har stenhus för flera hundratusen, har en brigg och tre -skonare i Åhus och pängar som -- - --- Eller inte vore så snål --, envisades den gamle. - --- Misstag, men -- - --- Ut med språket då, munsjör, och stå inte och ömsa fot, röt -kyrkoherden, vars tålamod sviktade. - --- Om jag får tala till punkt, parerade Josef saktmodigt. -- Rent ut: -pappa vet, att jag är engagerad på annat håll -- - --- Som aktör? - --- Pappa! - --- Vafalle? - --- Pappa låts enfaldig, men Elna Åkesdotter på Änggården -- - --- Vafalle? - --- Elna, som pappa vet -- - --- Vafalle? - -Nu brast även volontärens tålamod. - --- Kort och gott, pappa: jag och Elna ämna eklatera på nyårsafton -- - --- Såå, hånade fadern, -- och vad ämna ni sedan gifta er på? - --- Det är just det, det nu blir frågan om, sade Josef och krönte förläget. - --- Vem tänker munsjör fråga? - --- Käre pappa -- volontären närmade sig med smidiga löjtnantssteg, -- jag -behövde i alla fall nu på nyåret en sextusen riksdaler -- - --- Banco, frågade kyrkoherden skämtsamt. - --- Nej, bara sextusen riksdaler. - --- Fägnar mig att höra. Jag själv behövde ungefär lika mycket. - --- Men pappa måste -- pappa måste låna mig dem! - --- Jag, pojke, är du alldeles rasande? - -Sonen nalkades bevekande ännu ett par steg. - --- Pappa har säkert så mycket liggande i kyrkokassan, och om ett par -månader kunde jag -- - --- Pojke, vill du göra mig till försnillare? - --- Asj, låna -- är det försnilla? Man lägger en lapp med påskrift, att -- - --- Pojke, vill du lära mig, hur man försnillar? Vem har lärt dig det -själv? - --- Pappa, det är hedersskuld! Jag -- jag måste helt enkelt ha dem! Annars ---! - --- Annars? - -Josef lyfte med en lidelsefull åtbörd handen mot sin panna. - --- Akta dig, pojke! - -Fadern, som röd i huvudet och stel i ögonen betraktade sin nyss så -beundrade telning, kippade med läpparna, som om han letade efter ett ord -eller en sats, nog kraftiga att göra intryck på den förirrade. Men ur -den flämtande strupen hann ej en stavelse, innan lätta steg i närheten -förstummade honom. De hördes ännu i den lilla korridoren till Minas rum. - --- Gå, sade den gamle hest, -- mamma kommer! - -Josef vände sig dröjande om och spanketerade, strykande sina mustasjer, -mot förstudörren. - -Prästfrun trädde nyfiken och rundögd in i matsalen. Hon måste ha -uppfångat något av det högröstade samtalet. - --- Vad stod då på härinne, frågade hon med en darrning i rösten. - -Kyrkoherden övade sig ett par gånger med konststycket att le i denna -stund och sinnesstämning. När det äntligen lyckades, vände han sitt röda -ansikte mot hustrun och skakade humoristiskt-otåligt på huvudet. - --- Åh, det var bara Josef, sade han, -- Josef igen! Nu har han skickat -Ekdahl för katten i våld! Till sist få vi väl spika fast prästspektaklet -i folkstugan. Nu löper han med kärleksbrev från Josef till det där -stycket -- hm -- vackra Elna på Änggården, vet jag! - -Prästfar gjorde helt om för att dölja sin återvändande sinnesrörelse. Men -mitt i sitt sinnesuppror kände han ett slags moralisk tillfredsställelse -att ha funnit på ett svar, som bara till hälvten var en nödlögn. - - - - -XIII. - - -Mamma hade följt efter honom på ämbetsrummet, som, enligt tidens -spartanska sed, samtidigt var sängkammare. Hon hade ett litet krypin, -stort som en garderob, för sin räkning längst innanför, men drog sig ej -nu tillbaka dit. Hon satte sig i stället med korslagda armar att betrakta -pappa. - -Kyrkoherden hade slagit sig ner framför sina längder, läste, som han -brukade, halvhögt ett namn eller siffertal i sänder, jämförde och skrev. -Men han kände den tårögda blicken i sin rygg, avbröt sig retligt, läskade -i en fart, slog bullersamt samman böckerna och marsjerade ur rummet. Han -härdade ej ut i dag att vara på tumanhand med sin hustru. - -I matsalen stod han en stund stilla och tvekade, rev sig förtretad i -huvudet, trippade så vidare till Minas rum: måste ju se efter, hur Ola -redde sig med reparationen. - -Ej häller där stannade han längre än en minut. Ola var nästan färdig, och -Minas snörpande irriterade. Sedan han utan anledning eller sammanhang -mumlat sitt »sjåpagås, sakramenskade syndakors», fortsatte han sin -irrfärd, genom blå rummet, som stod tomt med alla familjeporträtten, och -ut i gula salen, där den eviga brasan brann och gamla mormor nickat in -framför knyppeldynan. - --- Håhåjaja, suckade han i viskton för att ej väcka henne och steg utan -knackning in på pastorns rum -- en vana han tagit sig på grund av de -föregående hjälpprästernas ofta lastbara egenheter. - -Olander satt i nattrock och bolmade på långpipa. Hans blondduniga ansikte -passade till dräkten ungefär som en rädisa till en yllesjal. Men hans -hållning saknade ej värdighet, när han reste sig och hälsade farbror -välkommen. - --- Bror skriver redan på sin nyårspredikan, anmärkte kyrkoherden i -sorgset tillfredsställd ton. - --- Nej, det var bara -- - -Olander försökte i hast smussla undan konceptarket, som väckt hans -förmans uppmärksamhet. Men denne förekom honom. Snabb som en hök slog -den gamle ner på papperet och närmade det misstänksamt till de starka, -obeväpnade ögonen, som i alla fall börjat bli närsynta. - ---»I ungdomen,» läste han för sig själv, -- »äro vi som starka, nybyggda -hus, i vilka varje rum är åtskilt från de andra, varje våning från den -andra.» Hm hm, vad är det här för nonsens? - -Pastorn, som med spänning följt hans minspel, liksom knäcktes av vid -utropet. Han kröp ihop, så att han själv såg ännu mindre ut, nattrocken -ännu större än nyss. - --- Hm hm hm, mumlade gubben och fortsatte läsningen, ofta avbruten av sin -kritik. - ---»I det ena rummet höras ej det andras tankar, och en dörr avklipper -minnet.» -- Vad sitter bror och plitar samman för dumheter? »Men när -vi åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus.» Vad för slag? »Vi växa -samman med alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste förflutna. Allt -i dem förnimma och förstå vi, som om vi just nu upplevde det. Röster -höras, som blivit oss långt avlägsna. Bud och järtecken knäppa och -mumla. Ty vår tillvaros väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats -av ålder: de släppa igenom minsta ljud och äro fulla av förstörelsens -och det nya livets makter.» Hm, hm, hm! »Till vilka Herren give, att vi -lyssna, medan tid är.» Hm, slutet inte så galet, inte så galet! - -Kyrkoherden syntes helt tankfull. - -»Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är,» upprepade han och -rev sig med en på en gång blidkad och plågad uppsyn i nacken. Så rätade -han häftigt upp sig. - --- Hm, hm, är här ännu mer? Också på andra sidan? »Besynnerligt, hur -hastigt vi glömma, ja, hur tätt intill barndomen vi dövna till för -barnakänslorna!» Är det här brors egen hus- och livsfilosofi? Smakar -nästan titulus Vilhelm! Nonsens! Det sista passar ju inte med det -föregående! - --- Det sista är själva inledningen, stammade pastorn, som blott långsamt -började växa i nattrocken igen. -- Det är, att jag så må säga, proëmium -eller argumentum -- - -Kyrkoherden tittade vasst upp. - --- Anledningen, vill bror säga! Skall det vara en hänsyft --? - -Han avbröt sig hastigt. - --- Ämnade bror sätta det här i en predikan? - --- Jag hade i alla händelser, förklarade Olander med hjärtat i -halsgropen, -- tänkt be farbror recensera mitt koncept. - --- Kyrkolagen ålägger oss, sade hans förman barskt, -- att predika -Guds ord rent och klart -- utan mänskliga griller och påfund. Lägg det -där i skräpkorgen! Eller hm -- i ett bordstal någon gång, till exämpel -i all underdånighet hos vår nådiga grevinna! Brors filosofi och mina -namnsdagsvärser, dem spara vi bäst till fruntimren och kättarna -- - --- Asj, seså, tröstade han och skakade nattrocken vid axlarna, när han -såg den unge mannens förvirring, -- det blir nog karl av käre bror! Alla -ha vi fått passera linien -- och det är inte alla, som få sin skopa i -enrum. Apropå, där passerar just en man, som -- - -Gubben trippade fram och knackade på fönstret, utanför vilket en lunsigt -framvaggande gestalt blivit synlig. När vandraren vid knackningen vände -det breda, kindskäggiga ansiktet åt sidan, såg pastorn, att det var -Ekdahl. Kyrkoherden vinkade befallande, varpå Ekdahl lunsade förbi -fönstret. - --- Där ha vi en man, fortfor den gamle, -- eller rättare en stackare, ett -novissimum exemplum, ett varnagel för ungdomar, som ej låta råda sig. -Ty minns det, käre bror, den som ej lyder goda råd, får lyda trummor -av kalvskinn. Mången lovande yngling kom på villospår, därför att han -envisades att gå sina egna vägar. Och mången fader får bittert ångra, att -han ej i tide brukade färlan. Håhåja, där ha vi Ekdahl! - -Ekdahl gjorde, i det han inträdde, en överdrivet vördnadsfull bugning och -gömde blicken i ett smil, som närmade sig fångrin. Men vid kyrkoherdens -förargade åtbörd rätade han en smula upp sig och sökte lägga sitt -gråpussiga ansikte i prästerliga veck. - --- Herr kyrkoherden behagade knacka på fönstret? - --- Ja, jag vill veta, vad ärende titulus haft att uträtta för volontären? - --- Herr volontären skickade mig till Änggården, smilade Ekdahl -inställsamt. -- Vackra Elna och volontären ska ju -- - --- Titulus ska taga sin tunga i akt, avbröt prästfar, -- tungan är -människans skorpiongadd, och liksom hos skorpionen dräper gadden ofta -henne själv. Pastor Ekdahl borde veta det. - -Ekdahl vände sig åt sidan; huvudet sjönk ner mällan axlarna, och kroppen -skakades av undertryckt fnitter. - --- Se bara, bror Olander, står inte människan och fnittrar som en -barnunge? Gärna för mig, fortfor den gamle med en föraktfull sidoblick, --- men biskop Aurelius förlät honom aldrig. - --- Det -- det är ett naturfel, meddelade Ekdahl mällan två anfall, -- men -det -- det blev min olycka. Biskopen trodde jag fnissade åt honom och -hindrade mig alltsedan att få -- pa -- pastorat -- - --- Tag sin tunga i akt, titulus, rådde kyrkoherden, -- biskopen fick -snart andra skäl. Det viktigaste var tituli lösmynthet i lärofrågor. -Titulus ville förstå Skriften bättre än hela kyrkomötet, och --. Men nu -ha vi ingen tid med titulus. Titulus har väl fått brev tillbaka -- få hit -det! - -Ekdahl bugade och räckte fram handen. - --- Två stycken? Ett till volontären -- »Till min general», jo, jag tackar, -sakramenskade flicksnärta! Och ett till -- till mamma? Vad för slag? Är -det också från Elna? - --- Korrespondenten är mig obekant, smilade Ekdahl, -- en liten parvel -lämnade mig det strax nedanför allén. - --- En parvel? Hm! Stilen fruntimmersstil! Inte sant, bror? Kan inte på -stund erinra mig, men -- nog har jag förr sett den pikturen! Hm! En -parvel? Vems var han? Vad hette han? Hur såg han ut? Hur var han klädd? -Sjutton hakar! Står inte människan och fnissar mig rakt upp i synen? - --- Det -- det är ett naturf -- fel, fnissade den olycklige. - -Men prästfars bekymmer krävde sin urladdning. Han stampade i golvet och -fäktade med armarna. - --- Ut, spektakel, skrek han gällt, -- ut, driftkuku, flinebytta, -fördetting, ut --! - -Kyrkoherdens förbittring var så häftig, att han, ännu sedan Ekdahl -försvunnit, utförde en ilmarsj runt pastorsrummet, och när han stannade, -skakade han de båda breven över sitt huvud. - --- Och ett sådant sakramenskat spektakel, sade han, -- skall man ge kost -och logi, bara för det ens odåga till son håller sig med hovnarr. Och så -är det till på köpet meningen, jag skall agera postiljon -- postillon -d’amour! Hahaha! - -Den gamle skrattade i vredesmod, och hans skratt ringde den unge pastorn -i öronen med samma envishet som skrällen av den islagna dörren. Olander -stod och liksom magrade i sin nattrock. Han kom sig ej på länge för -med att sätta sig. Det var första gången han sett sin förman i detta -våldsamma lynne. - -Kyrkoherden hade genom bokkammaren och Nannas rum marsjerat in i -matsalen, där han råkade Ekdahl i samspråk med Josef. Det vill säga: -Ekdahl hade utan framgång försökt urskulda sig, och volontären uttryckte -just sitt misshag och sina tvivel genom att örfila upp Ekdahl. - -Utan att avbryta exekutionen eller bevärdiga någon av stallbröderna med -ett ord slängde den gamle Änggårdsbrevet på matbordet och fortsatte raka -vägen in till mamma. - -Mamma hade lagt sig på tvåmanssängen och betraktade med ett djupt -grubblande uttryck tapetblommorna mällan sparrlakanen. Vid pappas inträde -tittade hon åt sidan och spärrade blicken rund, som hon plägade. - --- Vad har hänt, frågade hon. - -Prästfar hade kommit infarande i sitt livligaste tempo. Han var ännu för -upprörd att få fram mer än det enda ordet _brev_, varpå han räckte sin -hustru den till henne adrässerade biljetten. - -Hon granskade förundrad utanskriften. - --- Jag känner inte stilen, undrade hon och reste sig till sittande -ställning, -- men jag tycker mig bestämt ha sett den någonstädes. - -Hon lossade oblaten, varmed det sammanvikta, okuverterade papperet var -förseglat, och vecklade upp skrivelsen. - -Prästfar betraktade henne i ett slags butter spänning, som tilltog, då -han märkte hennes ögon börja irra och hennes kinder få sin blåaktiga -blekhet. - --- Vad står på, frågade han i samma ton som hon nyss. - -I stället för svar gav hon honom en lång, fuktig, smärtsam blick och föll -så avsvimmad baklänges mot kuddarna. - -Kyrkoherden skyndade fram, men förskräcktes ytterligare, då han kände -hennes kalla, slappa hand i sin, och ropade överljutt: - --- Hjälp -- hitåt -- mamma! - -Han hade mekaniskt lyft upp papperet från golvet och läst och igen låtit -det falla. Och medan rummet fylldes av de förskrämda familjemedlemmarna, -såg man pater familias vandra upp och ner i kammaren och vrida händerna -och hörde honom klaga: - --- Ack, mamma, mamma! Ack, mina barn, mina barn, likt Jakob lägga ni mig -med grå hår i graven! Hur har jag förtjänt detta, förtjänt detta? Ack, -mina barn, mina villfarande barn, mina -- barn! Ack, mamma, mamma! - -Ingen förstod ett ord, ty ingen visste, hur detta kommit sig, eller -varför mamma nu låg där stel och inte ville låta kalla sig tillbaka ur -vanmakten. - -Josef förstod minst. Han hade först av alla skyndat till, och mällan det -han gned mammas tinningar, händer och fötter, upprepade han för sig själv -den glada nyhet han läst på det tillskrynklade pappersbladet. - --- Nanna, stod där ju, -- är i gott förvar och mår väl, men stannar tills -vidare borta från sitt hem. - -Efter Josef läste de andra i tur och ordning. - --- Där finns ingen underskrift, sade faster och fnös av ovilja. -- Så var -då ett manfolk, lille präst! - --- Ack, mina barn, mina barn, jämrade den lille kyrkoherden och vred -händerna. - - - - -XIV. - - -Nanna lydde endast sin tillfälliga förskräckelse, när hon hasade sig ut -genom sitt fönster och tog till fötterna utför allébacken. - -Från början hade hon ju endast ämnat gömma sig undan pappa och Vilhelm -och de andra, om de skulle vilja ha henne med i ottesången. Och där hon -nu sprang, hade hon minst av allt tänkt sig en flykt från hemmet. - -Hon ville endast lägga avstånd mällan sig och det brinnande rummet. -Hon ville undkomma elden och medansvaret för att den uppstått. Hon -föreställde sig, att hon när som hälst skulle få se lågorna färga snön, -och fantiserade med en isning efter ryggen om skrämseln och skriken, när -alla plötsligt vaknade i prästgården. - -Själv var hon endast till hälvten vaken. De sista veckorna hade hon gått -i en sömngångardvala, som julaftonens upplevelser blott fyllt med ännu -mer förvirrade drömbilder. Nu var det tidigt på julmorgonen, och omkring -henne låg mörka natten. - -Hon tänkte på pappas vrede och Vilhelms förakt, och fasan gav foten en -oanad fart. - -Det, som först häjdade henne, var omtanken om dem, hon lämnat efter sig, -tanken på faran, de nu alla lupo … och hon stannade villrådig. - -Instinkterna vägde varandra. Skulle hon ej skynda tillbaka och väcka -mamma och pappa? Skulle hon ej hjälpa till att släcka, rädda? - -Medan hon tvekade, hade hon blicken fästad på boningslängan, som skymtade -mällan de snöiga vägpilarna och aplarna i trädgården. - -Hon hade tårarna i strupen: skulle då allt detta förgås? Hemmet, där hon -lekt och läst och haft alla sina glada och bittra stunder? Kanske skulle -alltsammans skyllas på henne? Kanske _hade_ hon också gjort alltsammans! -Hon var ibland så oviss om, vad eller hur mycket ont hon egentligen -gjort. Vilket straff väntade henne inte, vilket straff! Pappa skulle -- - -Ännu syntes inga eldtecken. Prästgården låg kvar på sin gamla plats. -Fönstren stodo mörka, även Minas fönster. Men nu -- nu tändes det i -fönstret ovanför. Elden hade hunnit genom taket. Och nu slog röken ut, -belyst därovanifrån, och snön skimrade röd. Svingelbrunnen gnisslade. Det -hördes buller och sorl av människor. Det kom någon … det kom folk uppe i -allén. - -Då vände sig Nanna till flykt. Hon vågade inte möta sina föräldrar och -syskon. Hon sprang … sprang så snabbt de tunga bottforerna tilläto. - -Hur tjockt hon var påpaltad, gick det i alla fall lätt att springa. -Vägsnön var frusen, och det knarrade och visslade så lustigt kring -stegen. Pilarna skyndade förbi som vita, tjockhuvade spöken. De voro -oändligt många, och de skrämde och jagade på. - -Och språngtakten gjorde henne gott. Springfält brukade pappa kalla henne, -och i dag gick det som av sig självt. De långa benen togo riktiga skutt, -de långa armarna plöjde som vingar, draget ven och värmde om näsa och -öron. Farten jagade frusenheten ur lederna, spridde blodet och skingrade -dvalan. - -När hon äntligen stannade, låg prästgården långt borta, gömd bakom -snöträd och snöbackar. Och förskräckelsen hade blivit till en dov, -övergiven oro. - -Om nu prästgården brann ner, så var hon utan hem. Först så småningom -började hon göra sig reda för, vad det betydde. Utan hem, det var -detsamma som utan matbord, när man blev hungrig, utan bädd, när det blev -natt, och utan tak, när det blev kallt eller snöade. Ja, och det var att -vara utan föräldrar och syskon och andra, som brydde sig om en, när man -var sjuk eller ledsen. - -Men hemlös på det sista sättet hade hon ju varit länge. Ingen hade brytt -sig om liten Nanna, om ej för att bevaka henne, misstro henne, ge henne -snäsor och skrubbor. Ingen hade förstått henne -- det var visst för långt -årsavstånd mällan henne och syskonen. Att gå ibland dem var som att gå -ibland främmande människor. - -Kanske det bästa vore att bli alldeles borta. Så slapp hon undan bannor -och örfilar, och Vilhelm slapp göra illa med sin stränga blick. Om hon -blev alldeles borta, skulle de kanske börja sakna henne; själva pappa -skulle fälla en tår, och Vilhelm skulle få samvetskval. - -Det var så ljuvt mitt i det sorgliga att tänka sig saknaden efter en. - -Var hon hemlös, så var det väl likadant med de andra nu för rästen. -Dock, _de_ finge väl snart en ny prästgård att bo i. Pappa fick väl fara -med hela familjen i lånta kläder till kyrkoherde Franzén i Onslunda -- -alldeles som kyrkoherde Palm en annan julnatt för många år sedan till -honom själv. - -Nanna kom ihåg, att hon hade en moster i Lund, en ogift gammal moster. -Dit kunde hon ju gå eller kanske få åka med någon, när det skrek för högt -i kakestan, som pappa brukade säga. För tillfället lockade mostern inte. -Hon bodde så trångt för den, som var van vid över tjoget prästgårdsrum. -Och i Lund skulle ju Nanna bli tvungen råka bröderna, kanske bli hämtad -hem med skjuts till förhör och moralkakor och allt det där. - -I detsamma kom hon att tänka på sigenarna. Knappt hade tanken dykt upp, -förrän den slök henne med hull och hår. - -Vara sigenare måste vara ett fritt och härligt liv. Åka land och rike -omkring och få se många bygder och många slags människor. Bo i tält om -sommaren och koka kaffe i skogen, som var så roligt, och om vintern -hysas på logarna i allt det sköna höet eller bjudas in på julaftonen i -någon gästfri prästfamilj. Spå i händerna och trolla guld och gå klädd -i brokiga kläder och med håret ner över ryggen och dansa danser, som -ej liknade de vanliga. Vara fri och sin egen och slippa skrubbor, för -det man lånte böcker, och fara över havet och komma till södern, där -det fanns druvor och apelsiner och marmorslott, som alla lågo i ruiner, -så att vem som hälst kunde få bo i dem. Det var som i sagorna -- som i -Rinaldo Rinaldini eller Schillers Rövare. - -Ja, tänk, att bli en fri och modig och beundrad rövarflicka! - -Hon erinrade sig fröken Cunégonde, som på liknande sätt blivit hemlös och -liksom Nanna farit långa vägar från föräldrahemmet. Skrämd såg hon sig -tillbaka -- sigenarna, det var dock ett annat och mildare folkslag än -bulgarerna. Dessutom tycktes sigenarna ha begivit sig åt annat håll, när -branden förjagade dem. Det var kanske inte så lätt att få tag i dem, men -de förföljde henne inte. Nanna var ensam på hela den långa, mörka vägen. - -Ty ännu var det mörkt. Pilarna skuggade också, bara snön lyste, men inte -mycket just. Vägen hade en matt glans nästan som av silver i mörker, och -stammarna räckte sig likt vita armar, vilka slutade i knutna händer och -långa, stretande klor. I fjärran ringde en kyrkklocka -- eller kanske det -var bjällror? Tänk, om Mats fått spänna för och pappa börjat sätta efter -henne? - -Hon kände sig redan hungrig, men vandringen gjorde henne annars gott. -Stundtals glömde hon både olyckan och sin flykt. Aldrig förr hade hon -erfarit ett sådant välbehag, en sådan lättnad av att bara gå, gå. Och -kläderna värmde så skönt. - -Nu släppte pilraderna. Framför henne låg öppna landet. Hon kunde se det -tindra av ljus än här, än där. Kanske från stugfönster, där man klädde -sig till ottan. Kanske från slädbloss, som så långsamt flyttade sig, att -man kunde tro dem stå stilla över marken. - -Det var egentligen bara roligt att vara ute så här, på äventyr! När -hon räknade efter, hade hon hunnit mer än halvvägs till Toftarp. Om -hon skulle gå ända fram till kyrkan och från något gömställe se -julotteslädarna glida vägen fram -- det var bland det roligaste på hela -året; det blev så vackert med de många sprutande blossen. - -Roligast av allt vore att få se pappa och Vilhelm och bröderna åka förbi, -utan att de hade en aning. Men det var ju sant: inte kunde pappa predika -i dag, medan prästgården brann, eller sedan den brunnit. Det blev förstås -mässfall. - -Men nu bjällade det bestämt någonstans bakom henne. Alldeles från -hemhållet? - -Hon lutade sig mot marken, som hon lärt av drängarna, och hörde det nu -alldeles tydligt. Det knastrade i marken, det susade i snön. De färdades -fram någonstans i pilallén, och här var öppna, skyddslösa vägen. Inte ett -pilträd att gömma sig bakom. Inte ett stenröse eller en gärdesgård. Bara -bred, öppen väg och översnöade, kanske vattenfyllda diken. - -Tänk, om det var prästgårdsslädar … pappa … bröderna … Nanna tog igen -till att springa, vilket nu kändes ganska tröttsamt. Hon hade sprungit -eller halvsprungit över en timme på fastande mage. Men nu hörde hon -tydligt bakom sig klangen av bjällror. - -Springfält såg sig ej tillbaka. Hon vågade ej offra en minut. Hon sprang, -tills hon flåsade och den torra vinterluften riktigt stack i strupen. - -Bjällrorna hördes allt tydligare. Hon förnam ett dovt buller som av hovar -eller av medarnas smällar mot ojämnheterna i den frusna snön. - -Nu steg herregårdsskogen svart framför henne … - -Här korsade hon en smal byväg, varifrån en kälksläde sågs skynda fram -långt nerifrån. På sidorna glimtade det som snabba och korta gnistor --- det var julotteblossen, de första hon var viss om att ha sett denna -julmorgon. - -Bakom henne ringde bjällerkransarna, dunkade stålet. - -Nu var hon allvarsamt trött. Benen ville inte flytta sig mer än fot för -fot. Det kändes som att gå i stället för springa. Någon häjdade foten, -när den ville fram. I strupen och bröstet brände det sårigt som efter ett -rivjärn. Men så kunde hon också riktigt lukta skogen, så nära nalkades -den. - -Ropade någon? Nej, hon bara tyckte så. Men de måste kunna se och känna -igen henne nu. Vore det inte så mörkt, skulle hon kunna känna igen dem -också, om hon vände sig om. Men det vågade hon inte för allt i världen. - -Hon hade ingen sekund att förlora, om hon ville komma undan. Och komma -undan var nu hela hennes trängtan och traktan. - -Hon tyckte, att det redan ljusnade bakom henne, och att fackelskenet -glimmade på snön runt omkring. Hon hörde Brunte frusta -- tyckte sig -känna igen, att det var Brunte. Hovarna hamrade som på hennes örhinnor. -Rättnu skulle löddret drypa henne i nacken och pappas stämma skulle -kommendera: - --- Halt och helt om, vanartiga Springfält! - -Men nu var hon i behåll på skogsvägen, klev över diket och in mällan -granarna för att pusta ut och se slädarna passera. - -De hade längre igen, än hon föreställt sig, när hon sprang, och när de nu -värkligen nalkades, blev hon rädd och tog till benen inåt skogen. - -I början sprang hon i sicksack. Hur det var, så drog brynet och äggade -nyfikenheten. I en uthuggning bländades hon plötsligt av alla blossen. -Det var som att stå inne i en glaskula, tyckte hon, men bestämt mötte -hennes blick Vilhelms. - -Då rusade hon in i mörkret, så att det knakade i rötter och ruskor. Här -var stiglös, översnöad mark och en natt, djupare än den därute, och här -gick det endast steg för steg framåt. - -Det var trångt mällan granarna. Från varje gren, hon satte i vaggning, -prasslade det av snökorn; hela moln av snö kommo nedrusande bakom henne -eller över henne. Torrt som grus hördes det, men det svalkade vått och -skönt om de heta kinderna. Strunt i, att det ibland smälte ner över nakna -ryggen. - -Alla backar och stenar buro snöhättor; allt syntes så underligt levande. -Här och där glimmade det som ett ögonkast; men det var väl speglingen -från stjärnorna. Ty molnen hade sopats undan, himmelen var klar. - -Blotta snön var det vackraste man kunde se. Snön och stjärnorna -tillsammans. Som oräkneliga snökorn dalade de däruppifrån mot jordens -oändliga marker. Ibland kunde man tydligt se dem falla -- när en -stjärnflinga hunnit före och under de andra. Då skulle man önska sig -något -- Nanna visste bara inte vad hon skulle önska sig. - -Och på snön vandrade millioner små gniststjärnor som en vacker, glimmande -vintergata mällan mörka granar, enar och ekar. De liknade en här av -lysande myror. De vandrade framför Nanna som vägvisare -- hon visste ej -själv varthän. - -Men hon var hungrig, åh, så glupande hungrig! - -Så kom hon fram till skogsstigen och därifrån till Rönnåsen. I kjolsäcken -hade hon hittat bror Josefs guldfemma. Hon blev glad, när hon fann den; -nu hade hon ju respängar och kanske också till lösen, om hon skulle råka -sigenarna och få lust att lösa sig in i bandet. - -I Rönnåsen var moran nätt och jämt oppe. Men Nanna blev genast igenkänd -och rikligen bespisad. Hon kände sig egentligen själaförnöjd, när gumman -inte ville ha hennes skatt, och den gamlas prat lyddes hon inte på. - -Mycket fick ej häller Rönnåsgumman ur henne, och när Nanna mätt, men -orolig vandrade vidare, passade flickan på att trampa ett villospår ner -till Rönnbäcken. Så skulle ingen förföljare kunna veta, var hon gått -fram, och så gjorde folk i äventyrsböckerna. - -Moran hade frågat efter så många ting. Det hade varit svårt nog att -inte förprata sig. Och i värmen och vilan började Nanna känna sig helt -besynnerlig. Svetten rann, tyckte hon, över hela kroppen och ända ner i -skorna. Hon blev helt ängslig och måste bryta upp. - -Hon begrep, att hon gjort illa genom att olovandes bege sig hemifrån. Hon -tyckte sig ha förövat otaliga andra dåliga gärningar och började frukta, -att straffet väntade henne. - -I skogen ruvade hemliga och hemska varelser. Bolla hade berättat om -varulven och nattrammen och bäckahästen och kyrkogrimmen. Bolla eller -hennes föräldrar hade mött och sett dem allesamman och varit illa däran. -Faster Jeanette hade skrattat och förklarat alltihop vara osanning. I -vanliga fall trodde Nanna ej en stavelse av Bollas prat. Härute i ensamma -skogen blev det stundom hårresande trovärdigt. - -Men var Nanna rädd för trolltyg, så fruktade hon ännu mera människorna. -Hon hade blivit skygg för att se någon i ansiktet. De tusentals myror -hon nu kände krypa i huden, det var Guds straffdon, som höll på att -fullbordas -- hon skulle bli sjuk och dö härute -- men en ny ångest och -en ny skam avhöllo henne från banade vägar och bebodda platser. - -Hon hade läst i böcker om päst och spetälska och undrade, om ej de -mötande måste kunna se på henne, att hon straffats med någon hemsk -sjukdom. - -Hon kom ut ur skogen och förbi gästgivargården, det var med nöd hon -vågade sig förbi, ty det var nu ljusan dag, och ottan måste rättnu vara -till ända. Det klack till i henne, när hon tänkte på kyrkfolket, och så -snart vägen igen kröp in i skog, följde hon föredömet. Ja, hon tog av på -en gångstig och stod en stund obeslutsam bakom några granar -- hungern -plågade henne i dag oftare och värre än någonsin förr. Hungern -- den -hörde väl till sjukdomen. - -Vid det hon så stod, förnam hon rullandet av hjul och skallet av en stor -hund och var strax ånyo på språng. Hunden satte bestämt efter henne, hans -tunga flåsningar väste än här, än där. Det hördes, som om han prasslade -i buskarna bakom henne. Ju snabbare hon sprang, desto närmare flåsade -han. Nu nafsade han efter henne, han högg efter vaderna, hon skrek till -och stannade förtvivlad -- i detsamma var han försvunnen. Kanske det -inte varit någon värklig hund, kanske det varit trolltyg -- hon saknade -sitt ena strumpeband. Kanske det också varit inbillning alltsammans och -strumpebandet fastnat på taggar eller barr. - -Hon vandrade och vandrade tills på andra sidan middag. Ömsom i skog, -ömsom på väg. Flera gånger lockade hungern henne fram till gårdarna, -men hundarna och fruktan för forskande frågor och blickar tvungo henne -ständigt vidare och förbi. - -Hon rörde sig framåt som en maskin. Känslo- och viljelös flyttade hon sig -på okänd stråt. Hon var förskräckligt trött, men tänkte inte på vila, -tänkte inte alls. Det föreföll henne, som om hon varit fördömd att gå, -gå, gå, tills hon domnade, tills hon stupade i snön. - -Uppe i en vägkrök stod en milsten. På avstånd liknade den nästan en stol, -och som vägen var öde och tyst, drog den ensamma stolen oemotståndligt en -uttröttad liten Springfält till sig. - -Nanna mindes ännu länge, hur det lisade att få luta sig där, om också -bara för en stund. I kvällningen ämnade hon knacka på vid någon stuga -och köpa mat. Men ännu var det bara middag, en något disig julmiddag, -som lovade tö. Alla synlinier, skogar, pilvallar, vägdiken lågo ritade -i blått, och lågt kring den bleka himlen vandrade solen, ledsagad av -otaliga smältande glimtar från backar och renar. - -Det fattades bara en lärka, för att man kunnat inbilla sig, att det -rättnu skulle bli vår. - -Nanna stirrade sig omkring med matta, liknöjda blickar. Hon var förbi. -Där hon satt, fruktade hon att ej mera kunna resa sig. Hon var illa sjuk, -dödssjuk, trodde hon. Livet förrann, svettades långsamt ut ur kroppen på -henne. - -Hon mattades med varje minut, ögonlocken ville sjunka ihop -- hon var -sömnig, sömnig, dödssömnig. Hon satt visst och höll på att nicka in på -milstenen … - -Plötsligt skrämdes hon i vädret av ett hårt hundskall. En stor S:t -Bernhardshund stod framför henne, och hon spärrade upp ett par vida, -sömndruckna ögon, som sågo mindre, än de uttryckte. - -Men bakom hunden, på vägen, hade stannat en åbäklig, gammaldags -heltäckare, ur vars fönster en gammal dam nyfiket tittade ut. - -När Nanna fått slummern en smula ur ögonen, såg hon av fyrspannet, -livréerna och vapnet, att det måste vara katolska grevinnan på Herrevall. - -Flickan tyckte, att hon utfrågades, och att hon lydigt svarade. Men vad, -visste hon inte fullt klart -- det vet man ju aldrig i en dröm, och att -hon bara drömde, trodde hon ännu länge. - -Var det också likt värkligheten att plötsligt lyftas upp från en -översnöad milsten till ett sammetsmjukt, parfymerat täckvagnssäte, medan -fyra hästar vaggade en vidare i drömlandet och två smala, vita händer -svepte filtar över en? - - - - -XV. - - -Nanna drömde fortfarande om himmelriket. Hon hade blivit avklädd och -tvättad med ljumt vatten över hela kroppen av en kammarjungfru i -grevinnans egen närvaro och nyklädd från topp till tå med en främmande -jämnårig flickas kläder och ompälsad placerad i en länstol vid ett stort -bord med en brasa bakom sig och den härligaste måltid framför sig. - -Men det var ju ingen dröm. Nanna måtte nypa sig i benet hur hårt som -hälst, så blev hon inte vaknare. Och allting var för tydligt och för -sammanhängande för att likna en dröm. - -Bakom sin stol hade hon en betjänt i livré, stel som en bildstod, utom då -han räckte ut armen efter ett fat, en tallrik eller en karaff. - -Till höger vid bordet smilade ett vänligt gubbhuvud; så litet, ack, så -litet var det huvudet, att hon knappast sett något så litet huvud. Och -fullt med små fina streck och veck hade det kring sina stickande ögon och -sina tunna läppar. - -En svart sammetskalott hade gubben på hjässan, hans tinning- och nackhår -lyste alldeles vitt, och han var klädd i en lång rock, som nådde från -huvud till fot och knäpptes med en oändlig massa knappar ända upp i -halsen. Nanna förstod, att det var en katolsk präst, och hon förundrade -sig, att han inte bar dolk och såg elak ut, vilket hon läst i böcker, att -de katolska prästerna gjorde. - -Men den tyste gamle prästen glömdes alldeles för grevinnan, som satt mitt -emot honom och vid bordets och Nannas vänstra sida. Även grevinnan var så -olik fjortonåringens föreställningar som gärna möjligt. - -Nanna hade föreställt sig katolska grevinnan såsom en lång och mager, -blek och hålögd gammal kvinna, med ett ständigt allvar över det gula -ansiktet och en förtärande glöd i de djupa ögonen. - -I stället hade »Ers högvälborenhet», som prästen och betjänten kallade -henne, en frisk och ganska hög färg, en smula högre på näsan, som var -lång, böjd och kraftig. Den röda ansiktsfärgen syntes så mycket rödare -mot det glesa, vita håret, som var benat och i nacken slutade med en -lustig liten knopp, genomstucken av en silverkam med grevekrona. - -Den satta, buttiga gamla gestalten, som var livlig och rörlig, var klädd -i en fotsid, lös klänning av svart sammet med vida, hängande ärmar. -Klänningen var olik alla, som Nanna dittills sett. Den hade varken -garneringar eller plisseringar, ej ett broderi, ej en synlig knapp. Den -hölls ej upp av krinolin -- såsom mammas och fasters och systrarnas -klänningar vid högtidliga tillfällen. Den föll alldeles fritt och släpade -en smula. Enda prydnaden var en bred spetskrage, som omgav den bara, -knubbiga halsen och räckte ner över skuldrorna. - -Sådan hon var, enkel och osmyckad, utan armband och guldkedja, och med -sitt kraftfulla, muntra ansikte kring de spelande, svarta ögonen, tycktes -hon sin unga gäst på en gång oanad och välbekant. - -Grevinnan var, i allt utom dräkten, mer lik en kär gammal släkting än det -hemlighetsfulla, katolska spöke, som Nanna så länge fruktat. Värkligheten -påminte om faster Jeanette. När värdinnan skrattade, ekade det nästan av -fasters klingande mässingsstämma. - -Och grevinnan skrattade i kväll, så ofta hon inte pratade. Det var hon -ensam, som höll målron vid makt. Den gamle prästen endast smilade fint -med små fryntliga rundblickar. Betjänten rörde inte en muskel. Och Nanna -fann ej ett ord för idel häpenhet och matlust. - --- Skänk i mer av rödvinet, Christophe -- så ja, men späd upp med vatten! -Mer legymer! Hahaha, ser ni, pater, en sådan välsignad aptit la petite -Nanon håller sig med! Mon dieu, que c’est amusant que ça! En voyant la -petite manger je deviens rêveuse -- malgré moi je pense aux temps passés. -Je souhaiterais que monsieur le comte vivrait et verrait -- mais enfin, -de son ciel il la voit et la bénit, n’est-ce pas, mon père? Encore un peu -du rôti, Christophe -- hahaha, ser ni, pater, ser ni, vi tina till sist -upp vår lilla snödriva! - --- Non, merci, madame la comtesse, rien de plus, svarade Nanna skyggt, -mera av instinktiv finkänslighet än av stolthet över sin kunskap. - -Grevinnan gjorde en rörelse med ögonbrynen och log mot henne. - --- Mais en vérité, vous avez appris français, ma petite, et très bien, -ça me semble, vous n’avez point d’accent! N’est-ce pas, mon père? -Maintenant notre café dans le petit salon, Christophe -- et du lait pour -mademoiselle! - -Lilla salongen med gyllenläder och sirliga, krönta möbler i guld och -blått syntes Nanna vackrare, än något hon sett. Från väggarna strålade -röd- och vitsminkade skönheter och pudrade eller pansrade stormän i -gyllene, ovala, rosetthängda ramar. Brokiga kinesiska vaser, fyllda med -blodbok, stodo på låga, förgyllda små bord. I hörnet ruvade en gammal -spinett, stum, orörd kanske sedan decennier. - -Från sin plats vid den susande cheminén lät Nanna förlägen blicken vila -sig från all härligheten ute på den snöiga parken, som spökade fram ur -den tidiga vinterkvällen. - -En blandning av lycka och blygsel fyllde henne. Varigenom hon förtjänt -allt detta, begrep hon ej -- ty detta liknade belöning i stället -för straffdom. Hon kände, att hennes värdinna slösade sin godhet på -en ovärdig. Grevinnan visste ju ingenting om hennes äventyr, hennes -förseelser. Skyggheten gömde allt sådant bakom de stumma flickläpparna, -men även om Nanna blivit tillfrågad, uppmanad att skrifta sig, skulle -kanske ej ett ord förrått någonting. Vad hon förtegat för far och mor, -hur skulle hon kunnat röja det för en främmande? - -Nu ställde grevinnan kaffekoppen på det lilla åttkantiga bordet, högt -som en pall, vilket på trissor rullats fram till hennes fötter, och -gav en vink åt betjänten. Hennes högvälborenhet hade försjunkit i en -tankspriddhet, som bjärt efterträdde pratsamheten vid middagsbordet. - -Patern fattade tystnaden som en antydan. Han steg upp ur sitt bekväma -hörn och bugade sig för sitt förnäma biktbarn. Till svar böjde hon -huvudet inför honom, medan han gjorde ett korstecken över henne. Därefter -vandrade han långsamt ut ur salongen. - -Nanna och katolska grevinnan voro ensamma. Flickan ville, i tanke att -hennes högvälborenhet önskade vila, följa efter patern, men grevinnan -vinkade henne i stället närmare. - --- Mon enfant, sade hon vänligt, -- je veux te parler de quelque chose -d’importance. - -Nanna vidgade sina runda ögon och satte sig på en pall vid hennes fötter. - -Och medan grevinnan höll hennes hand och tankfull lät blicken vila i -mörkret därutanför, började hon tala till sin lilla gäst i en ton och med -en förtrolighet, som ännu ingen begagnat mot Nanna. - -Flickan svalde och skiftade färg, så underligt föreföll henne hennes -läge. Så nytt syntes henne det sagda, så sällsamt fann hon det, att en -främling skulle säga henne allt detta. Det var idel ohörda ting -- inga -böcker, ingen människa hade yppat något av detta för henne. Ting så -ofattliga och ändå så naturliga -- förklarande mycket av det, som utgjort -de gångna veckornas gåta. Ting, som lugnade och varnade på samma gång. - -Hon sänkte huvudet. Hon erfor än en gång den känsla av blossande skam, -hon erfarit nyss ute i badrummet. Det kändes som att klä av sig än en -gång och inför obekanta ögon. - -Men tröst var att ej längre tro sig spetälsk, att veta sig sund och sitt -tillstånd naturligt, att få en blick in i sin egen själ, på samma gång -man lärde förstå sin egen kropp. - -Och så skönt och gott det kändes att höra den kraftiga stämman, som för -Nannas skull gjorde sig len och utan begriplig orsak stundom tycktes -fylld med tårar, tala goda, varma ord till en främmande, ensam liten -flicka, liksom om hon ej längre vore en främling. - -Till sist tvang själva stämman så uppmärksamheten till sig, att Nanna -nästan upphörde att lyssna till meningen för att endast fånga klangen -- -tonen av sökande, smekande ömhet. - -Katolska grevinnan satt alltjämt med Nannas hand i sin och tittade ut i -natten. Hon varken strök eller klappade handen, endast höll om den med -ett lugnt, moderligt grepp. Över parken jagade tunga vintermoln, medan -ett sorl av lösta droppar susade från de snöfläckiga, allt svartare -häckarna och träden. Det töade. Och i samma tonart som droppet, allt -blidare och lågmäldare talade rösten, hemligt upprörd, tycktes det, -smältande än i glädje, än i sorg. - -Annorlunda kunde ingen släkting tala. Annorlunda kunde ingen mor upplysa -sitt barn om dess egen framtid och om livets hemlighet. - -Det tycktes, som om den talande allt mer talade sig ut ur sig själv och -sin omgivning. Hennes ord ryckte henne själv med sig. Hennes stämning -blev till en inbillning, inbillningen till värklighet. - -Ett par gånger nämnde grevinnan sin skyddsling vid namn, men ena gången -missade hon sig och kallade Nanna för Antoinette. - -Och vid det namnet böjde sig hennes högvälborenhet ner över henne, kysste -hennes panna och drog henne intill sig. - --- Säg, ma petite, vill du alltid stanna kvar hos mig, säg? - -Grevinnans röst lät så upprörd, så sliten av ett slags förtvivlan, -flickan ej förstod, att Nanna ej nändes säga mot. - --- Oui, madame la comtesse, svarade hon lågmält. - --- Och vara min egen lilla dotter, ma chère petite? - --- Oui, madame la comtesse! - --- Och ej längre heta Nanon, men Antoinette, Antoinette ma chérie? - --- Oui, ma -- dame la com -- tesse! - -Nanna kunde i sin förlägenhet och rörelse ej svara annat. Hon kände -fläkten av det bedjande gamla ansiktet tätt över sig. - --- Säg maman, viskade grevinnan och höll andan. - --- Maman, svarade Nanna med huvudet mot hennes bröst, men tårarna runno -utför flickans kinder. Det var Nannas tårar blandade med grevinnans. Och -den lilla prästdottern kände det, som om hennes avlockade »maman» varit -en dålig, en mycket dålig handling. - - - - -XVI. - - -Livet på Herrevall liknade en vacker saga. Den gamla gården var en -sagobok, full av plansjer, lika brokiga som de där hemma i bokkammaren -över Wilhelm Tell eller Sancta Genoveva. - -Grevinnan liknade en vänlig fé, vars godhet var utan gräns, och som -aldrig kände trötthet. Lika lätt på foten som en liten flicka strövade -hon omkring överallt med Nanna vid handen eller tätt efter sig. Och var -hon gick fram, lyste plansjerna i guld och underbara färger. - -På spinetten i lilla salongen hade en gång kungliga fingrar spelat. -Det stod ännu som ett skimmer av puder och en doft av torkade rosor -omkring den; i de nötta tangenterna tyckte sig Nanna se märkena, där -prinsessornas korppännor knäppt fram muntra eller vemodiga menuetter och -gavotter. Det blev strax en vacker tavla av blå eller rosig atlas, av -vitt silke och gyllene tränser, som skimrade i solen. Det blev till ett -kvitter av prat och skratt, som susade ut genom fönstren och dog bort -mällan trädgårdens höga, klippta häckar. - -Mot salskaminens järngaller hade en biltog storman värmt sina våta och -frusna fötter. Hans sprängda holsteinare hade legat rosslande framför -trappan, och ur stallet hade hans värd valt ut sin bästa ridhäst -till ersättning, medan flyktingen, med sitt mörka ansikte skuggat av -allongeperuken och den blottade värjan över knät, vilat ut mällan tvänne -dödsritter. - -I ett av rummen -- man visste ej mera vilket -- hade en höglärd och -högättad man intagit sin bröllopsmåltid med en lågättad bonddotter -- -innan ödet drev honom vida vägar, från land till land, till en grav i en -fjärran stad. - -I de gamla murarna, som här och var voro äldre än slottet, kunde man ännu -hitta ingrodda kanonkulor -- minnen och märken av strider i forna dar. -Och ändå var Herrevall varken ett av de största eller ett av de äldsta -gamla herreslotten -- Nanna hade föreställt sig motsatsen, men måste ju, -om än med häpnad, sätta tro till den goda féns utsago. - -Där Herrevall nu låg, hade fordom rest sig en långt mäktigare borg med -torn och vallar och gravar och med en krigsbesättning så manstark, att -skaran räckt från porten ända till Ystads By. Då hade borgens herre fört -krig mot själva rikets konung. - -Ja, så gamla voro slott och bygd, att en slottsherre på 700-talet -skickats som sändebud till Karl, frankernas store konung, sedan käjsare … - -I varje vrå av de gamla tomterna kunde man hitta minnen av dåd och -överdåd. Vid en vink av den goda féns hand tillreddes kostbara, -gammaldags gästabud. Gemaken behängdes med dyrbara, vävda bilder, golven -täcktes med kransar och ruskor. Springbrunnar sprutade röda och gyllene -vinstrålar i sol- eller måneglans. Facklor sprakade längs alléerna i -ändlösa rader. Styckeskott skrällde, solar och rakethjul svängde och -susade och överstrålade stjärnorna. Och medan herrar i sammet och damer -i silke trådde sirliga danser, spelade en konsert av flöjter, oboer, -klarinetter, trumpeter och pukor, så att genljudet hann ända till lägena, -där Sundets fiskare och strandrövare vaknade upp och lyssnade. - -Nanna lyssnade själv. Hon glömde nästan, att fästen var avblåst för flere -hundra år sedan. - -I en åker hade man funnit en avbruten värja -- man hade av vapnet på -ytterknappen gissat sig till ägaren. Det var en hög herre, som för ett -brott fråndömts adelskapet och livet -- men om honom och hans öde rådde -grevinnan alla förståndiga att hällre tiga än illa tala. - -Under golvstenarna i Toftarps kyrka vilade den olycklige riddarens -huvudskalle. Och i koret ovanför förvarades ett betsel, som tillhört en -häst, vars snabbhet en gång räddat landets konung, sedan ägaren självmant -kastat sig ur sadeln och låtit sitt liv i fiendelederna. - -I boksalen förvarades böcker, så gamla och vördiga, att de buro hål efter -kedjorna, med vilka de varit fängslade vid muren. Där stodo luntor i rad -under rad, hylla vid hylla, så att Nanna aldrig trott världen äga så -många. - --- Här existerade ett bibliotek, sade grevinnan med stolthet, -- innan -det fanns en skriven bok i hela staden Stockholm. - -Gamla kartor funnos där, som visade världen mycket mindre och underbarare -än nu -- fylld med drakar, som simmade på havet eller flögo omkring i -luften, och bebodd av folkslag, så underligt skapade, att varken museum -eller naturhistoria förvarar deras likar. - -Glaskupor funnos där med sällsamma vätskor i -- ännu såg det ut, som -om trollmannens gullklimp legat kvarglömd på deras botten. Pärgament -förvarades där med konstigt hoptrasslade cirklar och långa latinska eller -grekiska namn och formler -- i deras spindelnät kämpade kanske ännu den -ande, som trollmannen sökt behärska i livstiden. - -Här fanns lärdom, som fordom hetat häxeri, och vidskepelse, som fordom -hetat lärdom. Och här fanns lärd och krånglig villfarelse, som en gång -fram i tiden kanhända skulle heta sanning. - -Här bevarades namnen på landsförrädare, som stigit till rikedom och -anseende, därför att de svikit sitt fosterland och troget hållit sig -till erövraren. Här höljdes med skam och begabbelse, med dödsdom och -landsflykt minnet av sådana, som för sin trohets och ståndaktighets skull -råkat vilse bland underliga medmänniskor. - -Och djupt under gemak och kök och visthus och källrar gömdes fängelserna --- besynnerliga, trehörniga stenkamrar, så byggda, att ett framflyttat -järngaller kunde göra dem snävare och snävare kring fången. Till sist -måste han stå upprätt i själva fönstergluggen. Kamrarna voro låga och -mörka. Man måste böja huvudet i dörrvalven. Fukten rann i svarta strimmor -längs de kalla murarna. Stundom hängde gluggen, som också var dörr, högt -uppe över fångens huvud … I ett källarhörn låg en stor hög järnskrot, -sällsamma redskap med taggar och tänger, ringar och trådar, trissor och -häktor -- men om dem visste grevinnan intet besked, hon gick dem förbi, -så hastigt hon kunde. - -Slottet var en outtömlig bilderbok, grevinnan tröttnade aldrig att vända -i de brokiga tavlorna, Nanna aldrig att beundra, njuta deras skönhet -eller ryslighet. Ett barns njutning är ofta blandad med rysningar; och -intet stegrar så den unga glädjen som de kalla kårarna inför det hemska -eller spännande. - -Nanna igenkände i bilderboken, märkligt nog, samma värld, som Candide -öppnat för henne på prästgårdsvinden. Men det som i Candides sällskap -isat och modfällt henne, det värmde och lyfte henne här. - -Candides blommor voro isblommor eller pappersrosor. Här fingo rosorna sin -färg och sin doft, och de växte i sagans underskog. Den goda fén strålade -god och mild mitt ibland dem, och där Gullerödsklockaren hånskrattat, -lyfte hon sina händer till ett välsignande korstecken och brusade -orgelackorden högtidligt från det gamla slottskapellet. - -Vackrare än alla tavlor var i alla fall bilden av Antoinette, sådan -Nanna redan i hundra olika belysningar såg och kände henne. I slottets -alla härligheter hade Antoinette en gång haft del; Nanna förstod, att -de för grevinnan blevo så mycket härligare vid glansen av de vackra -svarta barnaögon, som en gång tindrat emot dem. Hon förstod, att »Toni» -nu på något sätt var uppstånden, och att, där grevinnan och hennes gäst -vandrade genom salar och gångar, de tu hade en tredje osynlig emällan -sig. Och Nanna älskade redan den osynliga som en syster, bad för henne i -sitt hjärta, gnolade sakta med i den sällsamma täxten till orgelmusiken. - -Nanna lopp, utan att veta det, en allvarlig fara att bli papist. Här var -det sovande slottet, och blott en irrande och ridderlig Candide kunde -ännu rädda henne. - - - - -XVII. - - -»Petit oiseau, som trippade vid min sida liksom -- liksom Antoinette i -dag! Hon var knappa tretton, när hennes pappa dog -- Bayard, pauvre, jag -lät genast skjuta hästen, som kastat honom av. Det var kanske en synd --- miserere me -- jag rådde inte mig själv, jag hade varit i stånd att -misshandla djuret för olyckans skull. Jag tålte inte se Bayard, men minns -ännu skriet, när --. - -»Vad pratar jag om, Toni, vad pratar jag om? Du såg ju aldrig vare sig -greven eller Bayard. Mais de son ciel il te voit et te bénit, Toni! - -»Petit oiseau, hon hade sitt ponnyspann och sin ridhäst -- alltsammans -lät jag skaffa ur världen, jag minns inte längre på vad sätt. Det var -kanske grymt, men sorgen gjorde mig grym -- miserere me, priez pour moi, -mon père! - -»Petit oiseau, hon sprang i park och salar, sprang med små fågelsteg --- hon var ej stark, liknade en sjuk liten fågel, men läkarna spådde -henne i alla fall ett långt liv. Jag hade varit i stånd att väga deras -medikamenter i guld den tiden -- och än i dag, ack, ännu mera i dag, Toni! - -»Hennes far avgudade henne, bar henne på armarna, liksom han bar mig -- -i allt, som rörde henne, tog han del, som om också han varit hennes mor. -Och alltid ville han se mig speglad i henne. ’Se, _så_ brukade din mor -sitta och drömma, när hon ännu var fröken,’ sade han. ’Och _så_ flitigt -satt också hon vid sin båge en gång, och _så_ snäll var också hon i sin -Numa Pompilius.’ - -»Ack, greven var ett mönster som make -- skulle du få höra annat, mon -enfant, så tro det inte, men erinra dig, vad jag berättat dig! Han var -ett mönster, och när han ofta predikade: ’Likna din mamma, tag efter -henne i allt, i allt,’ så kunde jag varit frestad att säga: ’Imitez votre -père, mon enfant, likna i stället din far i kärlek och uppmärksamhet!’ - -»Men Antoinette trivdes ej riktigt i vårt klimat, pauvre petite -- hon -var klen, men så vacker: ack, du skulle sett henne, ni skulle känt -varandra -- fast kanske ni i alla fall inte känt varandra då! Hon -vistades mäst i Nizza -- i Nizza sommar och vinter, utom den sommaren -pappa föll -- föll ifrån. - -»Jag sjuknade, och du -- Antoinette, menade jag, imiterade mig -- -också hon blev sjuk, hårt sjuk. Hon dog -- ack, att hon tagit mig med -sig i graven! Är det synd att tänka så -- priez pour moi, mon père! -Ack, läkarna, de skälmarna, jag hade varit i stånd att låta hänga dem -allesamman -- om det varit i de gamla, galna, förnuftiga tiderna! - -»Antoinette, varför skall man mötas för att skiljas? Varför skall man -födas för att dö? Antoinette -- hon hade ett manér att sitta och se -på mig ibland, som om hon tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais -m’envoler! Nu flyger jag från dig, mamma! Petit oiseau, petit fripon! - -»Ack, Antoinette, varför kan du inte alltid stanna här hos mig? Varför -skall du behöva tänka på alla de andra? Varför skall du ha en pappa -och en mamma? Varför skall du ibland sitta och betrakta mig, som om du -tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais m’envoler!’ - -»Antoinette, säg -- jag _är_ ju din chère maman? Riktigt! N’est-ce pas? - -»Ack, Nanon, förlåt mig -- priez pour moi, mon père!» - - - - -XVIII. - - -Varför Vilhelm, sedan kamraterna förlorat hoppet, fortsatt sin spaning, -stod ej rätt klart ens för honom själv. Han såg, att Gustav och Daniel -ondgjordes över hans nit, och förstod, att hans välmening näppeligen -genast skulle skörda tack av alla i prästgården. Om han värkligen -återfann den försvunna, skulle hennes bröder finna sig trädda för nära. - -Tvivelaktigt var också, om han beredde Nanna någon glädje med att -återföra henne. Hon misstrivdes i hemmet. Hon hade frivilligt begett sig -hemifrån, vände kanske ej frivilligt tillbaka. Ty att sigenarna kunde ha -ett finger med i spelet, fann han föga troligt. - -Men kom han igen med oförrättat ärende, skulle han mötas av all den köld -och allt det hån, hans förrådda åsikter uppkallat mot honom. Finge han -slutligen en jobspost att bära till prästgården, vore det knappt lönt att -ens bege sig dit. - -I alla fall strövade och spanade han. Han hade upptagit det spår, han -trott sig ha upptäckt, hittills dock utan framgång. Uppe före solen, -unnade han sig ej rast, förrän natten låg oigenomtränglig. Han logerade i -bondgården, men måste nödga betalningen på sitt värdfolk. - -Kan människosjälen överhuvud förklaras, så sammansatt varje känsla och -varje beslut i grunden är? Vilhelm fann det underligt, men det tycktes -honom, att vad han gjorde, berodde endast av själviska grunder. Han kände -det, som om hans inre lugn hängde på, att han åter visste prästdottern i -säkerhet. Hans samvete skulle ej bli tillfreds, innan han fört Nanna till -hennes anhöriga i Gulleröd. Hans ögon skulle inte sluta sig i drömfri -sömn, så länge de innerst buro bilden av gamle kyrkoherdens kvalfyllda -blick. - -Ibland lämnade honom också dessa skäl likgiltig. Någonting annat, än -mera själviskt bevekte honom, jagade honom utför vägar och stigar, genom -skogar och kärr och skärpte hans uppmärksamhet, tills den liknade en -gammal jägares. - -Ibland liksom brände det till i bröstet, och han skulle velat skänka -vad som hälst, själva sitt studentbrev, tyckte han, blott för att få -en skymt av den tafatta, långbenta flickungen med de bedjande, oroliga -rådjursögonen. - -På annandagens töväder kom en nattfrost och därefter ett nytt, ymnigt -snöfall, som alldeles täckte, vad som tilläventyrs kunde ha funnits av -gamla spår. - -Så gingo tre korta vinterdagar. Att Nanna under hela denna tid, kanske -dag och natt, kunde ha tältat i skog och mark, var högst otroligt. Hon -måste i så fall förfrusit, så mycket mer som hon kanske också hungrat. -Men även det otroliga måste prövas -- vid äventyr, att det till sist -kunde befinnas vara värklighet. - -Levde hon, måste hon nu förråda sig genom nya spår och genom påhälsningar -i grannarnas gårdar och stugor. Så täta blevo Vilhelms besök och så -ivriga hans förhör, att den tröga befolkningen började få inträsse och de -yngre drängarna självmant biträdde vid spaningen. Under vintern hade ju -bönderna gott om tiden. - -Fortfarande intet spår -- ej ett fotsteg, ej en trasa, ej en skymt. - -Nyårsaftonen strax efter frukosten -- Vilhelm stod just i begrepp att -bege sig ut, och moran packade matsäcken -- trädde länsmannen med två -fjärdingsmän in till Anders Svens. - -Moran hajade till en smula, men far i huset förblev lugnt sittande med -benen uppdragna i kakelugnsbänken och långpipan i munnen. - --- God dag i stuan, hälsade kommissarien, som ville visa sig gemytlig. - --- Go da, svarade Anders med en nick, men utan att ta pipan ur mun eller -lyfta på mösskärmen. - --- Ja, det är den här historien om kyrkoherdens Nanna, förklarade länsman -i sin spruckna falsett, som han fåfängt sökte få att låta »gemen». - -Vilhelm bleknade. - --- Har kyrkoherden anhållit hos kommissarien --, frågade han och darrade -på målet. - --- Ja, jag ska låta anställa skallgång, upplyste länsman och granskade -misstänksamt studenten. -- Vet han något, så ut med det! - --- Visste han något, svarade mor Anders Svens i Vilhelms ställe, -- så -stod han välan inte här i stuan nu! - --- I kan låta honom själv tala för sig, skrålade länsman för full hals, --- och I, Anders Svens kan gärna lätta på huan för konglig majestät och -kronan. - -Anders Svens log brett, men flyttade varken på mössa eller pipa. - --- Jag snackar allri mä länsman, svarade han tryggt, -- strajs etter ja -har edet.[12] - -Moran slog upp ett skallande skratt, och i själva fjärdingsmännen -kluckade det av munterhet. Men kommissarien mulnade till. - --- När jag frågar, sade han strävt, -- skon[13] I svara. Det är så -förordnat och påbjudet. Och nu skon I lämna man och hund till skallgång. -I bler väl mjukare, tillade han lägre, -- äss[14] ja kommer en gång och -pantar för skatten. - --- _Äss_ I kommer, svarade Anders och strök en fosforsticka mot byxbenet. --- Men äss I vill söka flickan, kan I söka’na utanför mina dörrpäla. - --- Jag talar med den där, röt konungens illa sedde sändeman och pekade på -Vilhelm. -- Har I sett den efterlysta? - --- I hennes hem, svarade Vilhelm, -- som gäst över julen i Gulleröds -prästgård. Sedan har jag inte sett till henne, men sökt har jag i dagarna -fyra och snart fem. - --- Ja -- så, mån tro det, undrade länsmannen sävligt, -- en sån herreman -har osse sökt -- mäst oppåt herregåren, kan tänka? - -Vilhelm svarade ej. Länsman tog hans tystnad för medgivande. - --- Bondvägarna har han väl inte extemerat, men där är det skallet ska -gå, triumferade kommissarien och vände sig mot dörren. -- Vi komma igen, -Anders. Marsj, gubbar! - -Vilhelm lyddes ej till bondfolkets glam och speglosor, sedan kronofolket -avtroppat. Han grundade över den nya tråd, kommissarien i sin välvishet -räckt honom. - -Samtidigt greps han av häftig oro. Nu befalldes ju man ur huse. Kronan -anställde jakt. En kedja knöts, som måste fånga det skyggaste villebråd. -Och för drevet med dess jägare och stövare måste stackars Nanna till sist -jagas upp och fram. Men vilken jakt! Och vilket hemfölje för en skygg och -späd ung flicka? - -Han kände, att han _nu_ kunnat hjälpa att gömma henne, försvara henne -mot hela socknen, mot föräldrarna, kronan, alla. Bröstet bultade. Ögonen -lyste. - -Vilhelm tog avsked och skyndade ut. - -Herregårdshållet hade han hittills lämnat outforskat. Det hade synts -honom för tättbebott. Ingen kunde väl falla på den tanken att gömma sig -mitt i en by! - -Men _om_ hon nu ej fanns i byn -- om hon gömt sig på själva slottet! - -Det var det orimligaste -- som kanske var det troligaste! - -Han kom att tänka på de antydningar om grevinnan, som sipprat fram -i prästgården. Hennes avstängdhet, främmande religion, änkestånd, -barnlöshet. - -Han mindes spannet, som passerat späjarna på skogsvägen. Ho anade, vad -som kanske just den stunden -- eller tidigare eller senare -- gömdes i -den vapenprydda gamla droskkuren? - -Med en iver, som om vissheten med ens dagats för honom och det gällt -förekomma ett mord, skyndade Vilhelm än en gång förbi den lilla -kyrkogårdsmurens översnöade taktegel. Nu bar kosan åt motsatt håll. - -Det tog en halvtimmes vandring på drivkantade skogsvägar, innan han fick -slottet i sikte. När han passerade herregårdsbyn, förstod han det lönlösa -i att söka flyktingen där. Dessa stugor av ohuggen gråsten med sina små -skumma fönster, spräckta rutor och söndriga halm- eller tegeltak lockade -ingen bortskämd liten prästdotter. - -Men där, en kvart senare, där lyste det fram, kalkvitt med svart -skiffertak och vita skorstenar, i en uthuggning i skogen, Herrevalls -slott. - -Ovan häckarna varsnades ej stort mer än övervåningen och mällan dem -en trädgårdsdörr och nedervåningens två höga mittfönster. Byggnaden -var på avstånd ej vidare imponerande, såg nästan ut att ha varit ämnad -till änkesäte eller eremitage -- så försvann den mällan de väldiga, nu -vitmenade skogskulisserna. - -På andra sidan vägen såg blicken genom en rad uthuggningar i skogsmurarna -en avlägsen, solspeglande isrand. Även där bortom skog. Hela insjön låg -tydligen inom godsets råmärken. - -En del av dessa skogsområden hade Vilhelm redan genomströvat. Andra voro -nytt land. Här fanns gott om utrymme för en folkskygg flicksnärta. - -Men mittöver, åt andra hållet, reste sig det vita slottet. Nedervåningens -mittfönster betraktade späjaren likt två stora, bevakande, sugande -ögon. Vart han spanade, lockades till sist blicken mot dessa fönster. -De tycktes vilja honom något; de visste och väntade och på samma gång -fruktade och önskade honom i sin närhet. - -Vilhelm mindes nu tydligt, att farbror kyrkoherden en gång i Nannas -närvaro berättat om änkegrevinnans åstundan att få råka hans yngsta -dotter. - -Studenten vandrade vidare likt en sömngångare; efter tio minuter stod -han i gapet på herrgårdsallén. Tveksam svängde han in mällan dessa -rader av kalkade stenar, nu halvgömda i snön, och mällan de avlövade, -snöspräckliga almarna. Dragen efter snöre, stängdes uppkörsallén vid sin -övre ända av en byggnadsprofil, kanske förvaltarbostaden. - -Vandraren hann genom trädens stränga, nu taklösa arkad och förbi -flygelbyggnaden och stannade tvehågse på en gårdsplan, fylld med -översnöade rabatter och begränsad av tre, fyra boställs- och -ekonomibyggnader, alla vitkalkade och förenade med en mur, bakom vilken -skogsparken sträckte fingrarna av sitt vinterskelätt. - -Allt vilade vitt och dött, men i nästa ögonblick, medan han ännu -tvekade, kom en täcksläde bjällerklingande upp ur portvalvet mittemot -huvudbyggnaden. - -Släden stannade nedanför trappan, utan att någon gjorde min av att öppna -vapendörren. En betjänt sneddade i sakta mak planen och knäppte gående -sina handskar. I släden fanns alltså ingen, den väntade ännu på sina -åkande -- någon i slottet skulle fara ut. - -Vilhelm förstod, att han med en smula tålamod snart skulle få sin -nyfikenhet stillad. Fanns flickan på herregården, var det klart nog, -att hon skulle med på åkturen. Hästarnas yviga nät, deras rika ståt med -bjällror och rödvita silkestofsar gällde kanske enkom en liten övermaga -passagerare. - -Fem vänteminuter ökade främlingens djärvhet. Han låddes varken om kuskens -trägna klatsjande eller om betjäntens tillrop och handvinkar. Han ämnade -inte låta jaga bort sig, innan han fått visshet. Han måste råka Nanna, -innan drevet spänt sin jägarkedja också kring herregården. Måste vädja -till hennes egen fria vilja, innan våldet grep in med hårda nävar. - -All skygghet, alla hänsyn hade fördunstat, när han satt foten på översta -trappsteget och, snuddad av silkessnärten, av all kraft bultade på med -portklappen. - -I samma ögonblick slogos dörrarna upp. Ett äldre, undersätsigt, rödlätt, -ompälsat fruntimmer blev synligt och tätt bakom henne, mällan två -betjänter, Nanna. - -Nanna -- och hur förvandlad! Det blyga råkidet hade fått ett stadigt, -nästan hårt uttryck i blicken. Ansiktsfärgen var sund och hög, huvudet -hölls rakare på sin smala nacke, gången hade fått en mjukare svikt, som -berättade om nyförvärvad känsla av sin värdighet. I det oregelbundna -skolflickansiktet fanns redan något, som lovade kvinna och -- skönhet. - -Fruntimret, damen -- som han förstod måste vara grevinnan -- hade -spörjande mönstrat honom; och Vilhelm hade med en djup bugning och hatten -i handen samlat sig till ett tilltal. Nu skred Nanna över tröskeln. Nu -såg hon honom. Sista steget spratt till och blev kortare. Hon hade känt -igen honom. - -Han mötte hennes blick -- men på en gång undvikande och stolt, tycktes -den ej vilja veta av honom. Hon knappt skiftade färg, och hon sänkte ej -pannan. Han bedrog sig ej: i den bruna, djupnade blicken bodde ett agg, -en stelnad smärta, en förhårdning likt trots eller hämdkänsla. - --- Nanna, sade han bevekande. - -Grevinnan gav en vink åt betjänterna. - --- Quel est cet homme-là, frågade hon, omskrivande en befallning. - -Vilhelm fattade sig raskt. - -Han hade kastat en hastig blick på sina kläder och trodde sig förstå -misstaget. Hans klädsel hade farit illa under dessa strövdagar i skog och -mark i alla väder och väglag. Med ränseln på ryggen, det grova, åtspända -läderbältet, byxorna nerstoppade i stövelskaften och den vida slokhatten -på nacken, liknade han mera en stråtrövare eller långväga, vandrande -gesäll än en liber studiosus -- om nu det sista betydde något inför en -grevinna. - --- Madame la comtesse, började han och begagnade till självförsvar de -förnämas tungomål, -- je vous demande mille pardons. Mais le père et la -mère de cette jeune fille -- - --- Ah la la, avbröt grevinnan otåligt, nästan förbittrat, som om han -vidrört en sårbar punkt i hennes stämning, -- nous allons nous promener -ensemble dans les bois -- après le retour peut-être -- - -Hennes högvälborenhet nickade en uppmaning åt Nanna och skred skyndsamt -utför trappstegen, medan flickan ilade förbi henne. - --- Prenez garde, madame la comtesse, ropade han med smärtsam iver, -- que -la jeune fille ne soit vue par les gendarmes -- - -Det var ovisst, huruvida de grevliga öronen uppfattat hans varning; Nanna -hade väl ej ens uppfångat den. Hennes högvälborenhet steg hastigt in i -kuren, där flickan försvunnit före henne. En betjänt sprang upp bakpå. De -två andra motade studenten utför trappan. - -En klatsj som en pistolknall, ett ryck i bjällrorna, och slädstassen gled -bort med nätet svävande likt en sky och tofsarna gungande likt små röda -och vita lågor. Det hela liknade så nära som möjligt en flykt för en -fiende. - -Med en sällsam sveda i bröstet och en hettande rodnad på kinderna -avlägsnade sig Vilhelm från slottsgården. Han kände sig som en slagen -fältherre, han hade med skymf blivit jagad från valplatsen. - -Hans strövtåg hade visserligen krönts med upptäckten, och hans oro för -Nannas räkning borde vara förbi. På slottet gick det ingen nöd på henne --- så mycket hade han sett -- och grevinnan skulle veta skydda henne till -och med för kronobetjäningen. För Vilhelm återstod endast uppgiften att -underrätta prästgården; även där skulle snart oron vara över. Ett par -timmars förargelse endast -- sedan skulle farbror kyrkoherden egentligen -känna sig smickrad av äran; han skulle kanske låta bero, tills hennes -högvälborenhet självmant skickade tillbaka sin fånge. - -Intet av detta förslog som tröst åt den unge studenten. Ännu ville det -ej klarna i hans aningars dunkel, men starkare än förut kände han, -att hans ihärdighet haft annan botten än de andras. Minnet av den -undvikande blicken sved och brände som ett sår. En fjortonårings tystnad -förödmjukade djupare än grevinnans högdragenhet och betjänternas -näsvisheter. - -Han kände det som en sjukdom, växlande mällan mattighet och oro. Under -den svidande och frätande plågan sög ett slags hunger, som ej var i släkt -med magens. Den hade i all sin otillfredsställdhet stundom någonting -angenämt, ljuvt, som mitt under svedan svalkade och berusade. - -Vilhelm förströdde väntans timmar i slottets nära omnäjd. Han samtidigt -pinades och njöt av sin väntan. Han kom sig knappt för med att räkna -timmarna; men de syntes honom ömsom långa och korta, ömsom gråa och -rosiga. - -Varifrån hans glädje rörde, visste han väl ej själv, ej häller, hur han -fick lusten att sjunga. Det hade aldrig varit bevänt med hans röst och -inte häller med hans sånglust, även om hans barndom infallit i Otto -Lindblads decennium. Men i de tysta skogarna, där grevinnans bjällror -annars endast tävlade med talgoxen och nötskrikan, skulle man nu kunnat -höra en ung, blekhyad student med små pepparbruna ögon gnola melodierna -till _Hulda Rosa_ och _Till skogs en liten fågel flög_ och bägge med -oförmodat uttryck. - -Kort före skymningen, äntligen, kom täcksläden pinglande. Vilhelm iakttog -den från sitt gömställe med brinnande blick och stark hjärtklappning. -Modet svek honom att följa efter och äventyra ett nytt avskedande på -själva trappan. - -Den plan, han hyste, var, när allt kom omkring, ännu djärvare. - -På omvägar smög han sig in i trädgården, och från en berså, hög som ett -torn, bespäjade han manbyggnaden. Han hade lagt märke till, att gångarna -närmast slottet voro skottade, och därav slutit, att de användes som -vinterpromenad. Och kanhända -- stod trädgårdsdörren rentav origlad. - -Några spända minuter förflöto under ovisshet. Att fingra på en riglad -bakdörr kunde ha sin fara med sig i dessa tider. Såg man därtill ut -som en landsvägsriddare, kunde man lätt bli mottagen som en sådan; och -på de stora godsen sutto kulorna löst i betjänternas terzeroler och -ryttarpistoler. - -Studenten hade beslutit våga försöket, då han häjdade den framsträckta -foten. Om slottshörnet hade dykt upp en manlig gestalt -- vid närmare -påseende en gänglig gubbe i fotsid rock och med en lågkullig hatt, vars -sidobrätten nästan hade formen av pärgamentrullar. - -Det var patern, och han trippade, följande den skottade gången, raka -vägen mot trädgårdsdörren, vilken han öppnade och strax efter drog igen -om sig. Vilhelm var ögonblickligen ute ur bersån, i ett par språng -framme vid dörren och i hälarna på patern. - -Den gamle hann ej ens titta sig tillbaka, innan en okänd ung man stod -tätt bakom honom i den lilla förstugan. Och bägge kommo nästan samtidigt -in i riddarsalen. - -En brasa susade i den väldiga gamla cheminén. Skenet fladdrade över -svartnade porträtt och halvrostade gamla harnesk, medan röda glimtar -tändes och slocknade i silvret på det dukade middagsbordet. - -Patern hämtade sig snart från sin förvåning. Hennes högvälborenhet var -en person, full av nycker, och den sällsamt klädde unge mannen med de -bleka dragen och de vassa ögonen kunde mycket väl vara en improviserad -middagsgäst. - -Den gamle anlade sitt fryntligaste leende, men medan han gnuggade sina -magra, frusna fingrar framför brasan, höll han för alla fall ett vaksamt -öga på silverservisen. - -Vilhelm, som fann tystnaden tryckande och fåfängt sökt efter en -ursäktande inledning, beslöt gå rakt på saken och genast värva en -bundsförvant. - --- La jeune fille ici, brådskade han sluddrigt och med sitt komiska -studentuttal, -- a un pauvre père qui la pleure -- - -Med detta meddelande avstannade konversationen. Ty under det han talade, -inträdde grevinnan och hennes skyddsling. - -Den förra studsade och såg sig om efter hjälp. Nanna smålog för sig -själv, men det var honom omöjligt att utrannsaka, vad som doldes i det -leendet. - --- Madame la comtesse, började Vilhelm förlägen. - --- Que faites-vous ici? Qui vous a laissé entrer? - -Katolska grevinnan hörde ej till de hjärtnupna fruntimren; hon fann sig -snabbt. En så erfaren gammal dam genomskådade genast både Vilhelm och -hans ofarlighet; kanske också hans stämning, ty hon gick honom hotande -inpå livet. - --- Que voulez-vous de nous? - --- Ack, Nanna, utbrast Vilhelm, som förlorat behärskningen både över -sig själv och det främmande tungomålet, -- i fyra dar har jag letat i -skogarna. Pappa är förbi av sorg, och för mamma har man måst finna på en -nödlögn. - -Grevinnans ögon irrade oroligt. Hon liknade en kycklinghöna framför den -jagande rövaren; hennes satta, sammetsklädda gestalt bredde sig, som om -hon med sin kropp velat täcka sin skyddsling. Ce monsieur tycktes ej så -lätt avspisad. - --- Monsieur, en errant dans les bois, smålog hon en smula tvunget, -- -vous avez commis une erreur! Och, tillade hon, medan ivern stred med det -uppdykande medlidandet, -- jag har låtit underrätta madame, att Nanna -befinner sig väl. Elle m’a faite une visite et se trouve bien ici. Lämna -oss i ro några veckor -- en månad -- några dagar -- och jag skall själv -- - -Det högvälborna ansiktet speglade hennes sinnesrörelse. De svarta ögonen -djupnade och brunkantades, näsan förlängdes, mungiporna drogos ned. Hon -lutade insmickrande på huvudet, samtidigt hon sänkte händerna och knäppte -dem. - --- Jag har lärt mig hålla så gruvligt mycket av henne -- min -- ma petite -Antoinette! - -Och för att helt beveka honom vände hon sig till Nanna. - --- Prie ce monsieur, prie-le qu’il te laisse ici quelques jours! - -Det hade varit en synvilla, att Nanna fått en tår i ögonvrån. Hon syntes -fullständigt oberörd. Hon bad inte, varken för sig själv eller för någon -annan. Hon betraktade oavvänt studenten, men mera nyfiket än medlidsamt. - -Hjärtat vred sig i bröstet på honom, tyckte han. - -Han tittade nedslagen på parkettgolvet. Blott ännu en gång kastade han en -blick på henne. - --- Jag har ingen rätt att tvinga någon, sade han, -- men vi hålla ju så -mycket av Nanna, allesamman -- - --- En effet? Réellement? - -Det var ett misstag, att någon yttrat de orden. Men de lågo i luften, -tyckte Vilhelm, de susade kring alla munnar; hela rummet tycktes småle -och fråga: - --- En effet? Réellement? - -Vilhelm kände sig kränkt av otacksamheten, sårad av tvivlet, och han var -förlägen över sin förlägenhet. Han anade, att han förrått sig -- visste -samtidigt ej, vad han haft att förråda -- och han varken vågade eller -värdigades titta upp. - -Det var tyst en sekund, så tyst, att man kunde höra den gamle prästen -gnida händerna framför spiseln. - -Så skrattade grevinnan, grymt, överlägset, nyfiket. - --- Mauvais sujet que vous-êtes, log hon, -- et mauvais acteur! Ni förmår -inte dölja ert hjärta, monsieur -- varken för helt gamla kvinnor eller -för helt unga! - -Och hon upprepade, som om hon njöt av tanken: - --- Ni pour les trop agées, ni pour les trop jeunes! - -Vilhelm svarade ej, förmådde ej svara; önskade blott, att han -aldrig begagnat bakdörrar. För dem, som vid födelsen bestämts för -huvudingångarna, blev den första bakdörren gärna till en fälla. - -Han var infångad, genomskådad, utskrattad. - --- Je ne vous comprend pas, stammade han snubblande över konsonanterna, -och han förmådde ej se upp. - -Än en gång skrattade grevinnan, och skadeglädjen riktigt klirrade i det -skrattet. - --- Madame la comtesse est servie, ljöd i detsamma hovmästarens släpiga -röst. - -Vilhelm vände sig stum mot trädgårdsdörren; bakom sig hörde han som i -drömmen katolska grevinnan håna honom: - --- Men monsieur, vill ni inte hålla till godo? La petite Nanon skulle bli -så glad! - -Han var ej säker, men tyckte, att han hört ett litet skratt också från -henne -- också från Nanna. Han greps av ett raseri, stövlarna fumlade mot -paneler och dörrtrösklar; ena dörren smällde han igen, den andra blev -olåst; snön knarrade under hans ojämna, hackiga steg. - -Hans förbittring vände sig efter den första minuten mot honom själv. Han -förbannade sin tunga sinnesart, sin brist på smidighet och umgängsamhet. -Ur stånd att hålla god min i elakt spel, ur stånd att vända ett tvetydigt -läge till sin förmån, var han egentligen illa utrustad för en värld som -denna. Han kallade sig trång, lillgammal och förmäten; han sade sig -- -som ofta förut -- att hans världskännedom ej förslog att bedöma världen -och dess lagar. Han fann sin stolthet vara tölperi och sin sanningskärlek -sekterism. Bakom ärligheten låg i alla fall endast ofördragsamhet; bakom -troheten mot en föresats blott en ovig, tung egoism. - -Men det skulle överstigit hans krafter att nu sitta till bords med en -gammal dam, en gammal präst och en fjortonårig flickslänga, vilken han -för en vecka sedan behandlat ömsom som onkel och som rannsakningsdomare. - -Med en smärtsam suck steg han över tröskeln till sin kammare hos Anders -Svens. - - - - -XIX. - - -Nyårsdagen kom Vilhelm bittida i kläderna. Han gav sig knappt ro att få -sin kappsäck packad, innan han gjorde upp, sade farväl och skyndade på -dörren. I hans farväl gömdes en biton, som fick moran att lyfta huvudet -och bliga stort. - --- Ih nä, gräbban är väl då allri tillrättakommen, frågade hon och följde -honom med ögonen. - -Han varken svarade eller vände sig om, vilket efter all visad vänlighet -förekom mor Anders Svens underligt och fyllde hennes huvud med allahanda -plågsamma gissningar och griller. - -Vilhelm ville för allt i världen uppskjuta mötet med kyrkoherden. Han -kände, att han behövde samla sig innan dess, och förstod, att farbror -skulle höra inom i bondgården före mässan. - -Moran och kyrkoherden fingo även mångt och mycket att språka om, när de -fem minuter senare träffades. - -Vilhelm hade egentligen tänkt tillryggalägga Gullerödsvägen till fots --- till middagen var det tids nog med att råka farbror -- men fötterna -buro honom, trots vilja och föresats, mot helt annat håll. Han kunde ej -neka sig den trösten att få skicka manbyggnaden på Herrevall en sista -avskedsblick. - -Första vägbiten var full med torpfolk, som vandrade till kyrkes, fattigt, -arbetsknotigt folk, men både männen och framför allt kvinnorna stassade -i svart till hälgdags. Svensken har i alla tider och nästan alla klasser -hållit mera på kläderna än på möblerna. I den gråstensgråa statbyn -vimlade det av svartklädda kvinnfolk och lillgamla barnungar, kånkande på -tunga spänneböcker. - -Närmre slottet lågo vägen och trakten öde. Skogen stod orörlig och -högtidlig i sin svartvita nyårsdräkt. En hare skuttade över vägen. -En råbock brynte hornen mot en knastig ek. Nötskrikan ven brokig och -vintertyst mällan snåren. - -Hur länge den unge studenten stått och stirrat på det vita slottet, -visste han ej så noga. Men han bröt upp i en obefogad ängslan, att någon -kunnat igenkänna honom från fönstren. - -I sakta mak kom han förbi herrgårdsallén och gjorde just en krok utåt -vägen för att undvika att skrämma en liten ekorre, som satt i grenvecket -på en vinterärgig bok -- då han upptäckte Nanna uppkliven på en stätta -över stengärdsgården och fången i betraktelser över samma lilla djur. - -Hans första trumpna tanke hade varit att gå förbi. Men så hörde hon hans -steg; deras ögon möttes, och Nanna lyste upp och smålog. - -Det var omöjligt att stå emot det leendet. Det berättade eller tycktes -berätta så mycket, och fast man nyss fyllt sina nitton, är man ej -alldeles läderhjärtad. Vilhelm kände, att det ryckte i smilbanden. - --- Mademoiselle är förstås ute olovandes, frågade han med ett par elaka -gnistor i blicken. - --- Ja, svarade hon käckt, -- jag smög mig ut genom trädgårdsdörren. -Madame la comtesse sov ännu -- och -- det är så roligt! - --- Vilket? Att smyga sin väg olovandes -- utan avsked och tack, undrade -han, medan det ordentligt kittlade i strupen. -- Det är en grym vana. Man -kan göra andra stora bekymmer med den -- i Gulleröd till exämpel sitta nu -alla i ängslan och sorg. - --- Värkligen, sporde hon och sköt fram huvudet på ett så täckt sätt, att -han urskuldade hennes ord. -- Har man värkligen saknat stackars lilla -Nanna? - -I flickstrupen skalv någonting, som inte var skratt. - --- Alla ha vi saknat lilla -- Nanna, försäkrade studenten och skämdes, -att han svalde inför en barnunge. De fem skiljoåren betydde ju så gott -som tio -- de utgjorde barriären mällan två olika åldrar. - -Nanna hoppade ner på landsvägen. - --- Jag hade ämnat mig till kyrkan, berättade hon allvarsam. -- Går du med? - --- Längre än så, smålog han, ty han såg, att hon stod i skinnkappa och -bottforer. Just sådan hon gick och stod, då hon rymde förra gången, -tänkte han. - -Hon nickade och tittade neråt vägen, åt Toftarp till -- och han tolkade -nicken; den betydde: hem -- hem till Gulleröd! - --- Ska vi inte ge oss åstad nu, frågade hon utan att se på honom. - --- Inte åt det hållet, bestämde han med en hastig ingivelse. Han mindes, -att han sett länsman vid kyrkgrindarna; det var inte fullt säkert, att -kommissarien skulle ha försyn ens för gudstjänsttiden. - --- Det har du rätt i, medgav hon och gjorde sig så listig och -hemlighetsfull, -- när grevinnan saknar mig, skickar hon nog Christophe -ner emot kyrkan. Vart ska vi gå? - -De gingo för enkelhetens skull till en början åt motsatt håll. Varken -Nanna eller Vilhelm hade en aning om vägarna och väderstrecken. Men just -_detta_, tyckte Vilhelm, liksom _det_, att de nu _bägge två_ voro ute -olovandes, skänkte ett gudomligt behag åt den friska nyårsmorgonen. - -Eller kanske var det _det_, att hon helt oförberett börjat dua honom. -Detta lilla »du» petade på farbroderligheten och lät honom i tysthet lägga -märke till, att han nätt och jämt var huvudet högre än hon. - -Tungorna hade i alla fall i början svårt att komma i gång. De båda -ungdomarna kände sig så högtidliga, som om de värkligen ginge till kyrkes -samman. - --- Jag tror, det är bäst vi hoppa över gärdesgården, sade Nanna efter -en stunds vandring, -- om grevinnan låter söka efter mig, hitta de oss -lättare på vägen än i skogen. - -Detta fann Vilhelm vara riktigt tänkt: vägen kunde för rästen lika lätt -leda dem vilse som okända skogen. Han redde sig att hjälpa henne över -- -men där stod hon redan, i ett språng på andra sidan, trots bottforer och -allt: han hade bara att följa efter. Han föreföll sig klumpig och gammal. -Avståndet dem emällan var större, än han ibland höll på att förgäta, att -det var. Han överraskade sig än en gång med att finna sig löjlig, som -behandlade en byxtös som en vuxen flicka. - -I skogen dröp emällertid stelheten av. Att prassla i snöiga boklöv, -piskas av granruskor och halvsnava över försåtliga kryprötter är inte -för högtidligt folk -- knappt ens för vuxet. Det dröjde ej länge, innan -Vilhelm lagt bort sin färska studentvärdighet. Han blev åter gymnasisten, -ömsom vig och trumlig på foten; han flängde och for, hoppade och kröp och -måste stundom visa sig på styva linan för en näpen liten mamsell av sina -bekanta. - -Nanna glömde lika snart -- eller ännu tidigare -- sin blyghet. Hon -pratade och skrattade som med en obetydligt äldre skolkamrat, frågade, -motsade och bytte små förtroenden; kanske till och med koketterade smått, -så långt bottforerna och mössan tilläto. - --- Grevinnan är allt en rysligt gentil person, utbrast hon, rätt som -det var, med en bekymmerslös släng på den lilla flätan i ryggen. -- Hon -lovade mig en guldkedja och ett guldkors till minne av sig, innan jag -skulle hem igen. - -Det klack till i Vilhelm. Så obesvärat hon redan kunde jollra om sin -kedja -- och hur förhöll det sig egentligen med den andra? - -Nanna märkte varken hans allvar eller hans bemödande att förjaga det. Hon -strövade och pratade lika muntert och sorglöst, som hade hon förgätit -både vad hon lämnade, och vad hon närmade sig. Vem kunde missunna henne -att få prata på? - --- Det var förskräckligt gentilt, försäkrade hon ivrigt, -- den hade -hängt om halsen på hennes egen dotter -- hon hette fröken Antoinette och -dog, när hon var vid min ålder! Kan du tänka dig: jag fyller femton till -sommaren och har inte gått fram ännu. Är det inte orättvist! Och du kan -tänka dig, hur det måste kosta på att skiljas från henne -- kedjan, jag -menar -- - --- Fick du den nya kedjan med dig, frågade han sakta. - --- Hahaha, skrattade hon och tittade förvånad upp till honom, -- den -springer jag ju ifrån nu, vet jag! Jag får nog aldrig någon kedja, -tillade hon lägre, men slog åter in i sin övermodiga, nästan stojande -ton. -- Strunt i kedjan för rästen! Jag _kunde_ inte vara längre borta -från mamma. Det var för rästen när madame la comtesse började tala om -Antoinette, som jag kände, att jag saknade min egen riktiga mamma. Fast -nog -- nog brydde grevinnan sig bra mycket mer om mig, än mamma gör --! - --- Ma petite, ma petite, så du pratar, förebrådde Vilhelm muntert. - --- Jag håller så förfärligt mycket av min mamma, knyckte Nanna på nacken, --- men det är vi så många om. Alla måste ju hålla av mamma: alla syskonen -avguda henne, och alla måste hon hålla av tillbaka. Men när man måste -hålla av många på en gång, så måste man ju dela på kärleken -- det blir -inte så mycket åt varje, och det blir -- nästan ingenting åt den minsta! - --- Vad säger du, lilla Nanna, tillrättavisade Vilhelm och förvånades på -en gång över naiviteten och gammalklokheten i resonemanget. -- Vad säger -du? Den yngsta brukar ju vara gunstlingen före alla de andra. - --- Hos oss är det inte så, pratade hon utan vidare beklagande i -tonfallet, -- hos oss står äldste bror, Josef, volontären i Kristianstad, -högst i gunst. Och det är ju inte underligt, så stor och klok och -- -_vacker_, som han är. Alla kvinnor bli galna i honom -- jaha, allesamman, -jag med! Jag kommer aldrig att gifta mig med någon, som inte är lika -vacker och ser ut som Rinaldo och har lika vackra mustasjer som Josef -- -hahaha, tror du väl! Pytt -- jag kan också skämta, förfärligt, må du tro! -Det är inte ett sant ord i mig -- jag är mycket ond, ska du veta, ond, -som alla människor! Det är bara du, som är så förfärligt god och rättvis -och sträng och aldrig narras! Men nu var det om syskonen. Jo, Josef står -högst i gunst, för Mina, som är ännu äldre, räknas ju inte, och sedan är -det tripp, trapp, trull! - --- Men grevinnan hade bara en, hon, -- och jag sprang bort ifrån henne. -Riktigt styggt gjort av mig -- tänk, om jag skulle vända om igen till -Herrevall? Vad skulle du säga -- och tycka, Vilhelm? För rästen, _är_ -det riktigt sant, att någon -- att pappa och mamma och -- någon -- -saknat mig i Gulleröd? - --- Riktigt, riktigt sant, bedyrade Vilhelm och kände sig varm om hjärtat. --- Både pappa och mamma och -- någon saknade Nanna alldeles förskräckligt. - -Hon sökte förgäves få tag i hans blick, men han gick och stirrade mot -trädtopparna. Kanske tänkte han på, att hans strövtåg och herregårdsbesök -redan förrått mera än nog. Då vände hon sig och sprang före honom som en -ännu mindre barnunge, än hon i värkligheten var. - --- Det gladde mig så mycket, försäkrade Nanna och hoppade jämfota över en -stubbe med påföljd, att hon stupade på näsan i en driva. - --- Slog du dig, slog du dig, oroades han och störtade fram för att hjälpa -upp henne. - --- Pytt, skrattade hon och gled ur hans grepp och upp på fötter igen. -- -Hahaha, tag fast mig, om du kan! Fånga mig, jag är som drivan och smälter -mällan dina händer! Jag är som ekorren och är hundra gånger rappare än du! - -Hon dansade framför och retades med honom i all sin hurtiga -yrhättefriskhet. Herregårdslivet måste ha gjort henne gott -- så käck och -sprudlande hade han aldrig sett den skygga Nanna förr. - --- Tror du? - -Och så lekte de tafatt en stund mällan de grönbelagda bokstammarna. -Leken lopp ifrån stam till stam, försåt till försåt, och de väl gömda -skogsnymferna härmade deras skratt och stoj. - --- Detta är roligt, är det inte, frågade Nanna med ett tindrande -fyrvärkeri i blicken och en blossande sol över hela ansiktet. - --- Om, jublade han, yr som en skolpojke och grep för hundrade gången -efter henne, men snavade, rullade runt i snön och kravlade upp, lik en -halvsmält snögubbe. Först skrattade hon ut honom; sedan närmade hon sig -försiktigt och sporde deltagande, men beredd till flykt: - --- Du gjorde dig väl inte illa, Vilhelm? - -Han var strax på benen och jakten på nytt i gång. Det var ett ras och -en lek, ett jubel och ett eko, som om de varit tio i stället för två. -Bägge voro som förbytta; som lösgivna fångar, fjärilar, sluppna ur -människopuppan, barn, som smittats av varandras och av skogens friskhet. - -Ingen av dem tycktes kunna tröttna, ingen ville ge tappt, bägge återfunno -sig och glömde sig i lek. Aldrig hade hon trott Vilhelm kunna vara så -skojig. Aldrig hade han anat, att det var så roligt att leka tafatt med -en flickunge. - --- Nu är jag hungrig, bekände hon plötsligt och stannade, men kastade sig -i alla fall åt sidan för hans lömska anfall. -- Pax, jag är hungrig! Du -har väl mat med dig? - -Han dukade upp på en stubbe; han blev nu lika ivrig med maten som med -leken; han lade för henne, valde ut godbitar och pratade i henne det han -själv tyckte bäst om. Hon åt med strykande matlust, utan krus och utan -undsenlighet för sin värd. Han fick förse sig, bäst han gitte. - --- Det är rysligt gott med kavring och sötost, mumlade hon och flåsade av -iver och hunger. -- Sådant fick jag aldrig hos grevinnan. Du kan aldrig -tro, vad hon var söt, grevinnan, jag menar -- hon visste inte, hur väl -hon ville unna mig. Ena dagen fick vi rådjur med karamällpudding, andra -dagen -- och kan du tänka dig, fast hon hade en stor, svart flygel, ville -hon jämt, att jag skulle spela på hennes spinett, för det hade Antoinette -brukat göra. Men när jag spelade, så bara grät hon, vet du, och kysste -mig och påstod, att jag var vacker. Inte är jag vacker? Inte tycker -_någon_ annan människa, att _jag_ är vacker? - --- _Någon_ tycker säkert, trodde Vilhelm försiktigt och tittade bort över -hennes huvud. För sig själv tänkte han, att hon värkligen _var_ vacker, -och att han, märkligt nog, inte sett det förrän i dag eller rättare i går. - --- Men vi få inte sitta och frysa efter svettningen, varnade han och -sprang på fötter. Han kände sig hela nitton år yngre, tänkte han med ett -skratt åt ingenting. Nu struntade han i både sant och rätt och Almqvist -och ortodoxi -- detta var livet självt utan speglar och hieroglyfer. Det -fanns, när allt kom omkring, någonting, som var större än sanningen. - -Äntligen var måltiden över, och Nanna hjälpte honom packa in överlevorna. -Men när han fann, att hon hade bättre handlag än han med sådant, lät han -henne ensam packa. Han var just nu en fri indian à la Skinnstrumpa, och -Nanna var hans lilla squaw. - -Som om hon gissat hans tankar föreslog hon, ivrigt, men hopplöst vädjande: - --- Tänk, om vi skulle leka sigenare -- hela dagen! - --- Jag undrar, var vi nu finnas någonstans, undrade han undvikande och -tittade sig omkring. -- Vi ha sprungit här i flere timmar, och jag hör -inga kyrkklockor. Min gamla rova har stannat. - --- Tänk, jag har inte häller hört någonting. Det var så roligt, detta! - -Hon klappade i händerna. - --- Så mycket har jag inte skrattat på länge -- kors, vad det gör gott att -få skratta! Vi ha skrattat _så_, att vi inte hört klockorna! Åh, kan vi -inte stanna ute hela dagen, bad hon och smålog honom insmickrande rakt in -i ansiktet. - --- Gärna, höll han på att säga: hans karaktär hade börjat vackla här ute -i skogen. Men i detsamma studsade han och höll andan. - --- Vad är det? Vad var det, som skrämde dig? - --- Kom, sade han, -- jag tror vi få gå åt det här hållet. Växer inte -mossan åt norr? Men kom, kom! - -Hon tittade sig omkring som spökrädd. - --- Är det hundarna du är rädd för? Kors, det finns inte en hund, som inte -_jag_ kan få spak. Jag bara lockar: ici, ici -- eller psst -- fui -- -couche, Cendrillon, couche, allez! - -Hon skrattade uppsluppet, stärkt som hon blivit av maten och den friska -rörelsen. - --- Uff, jag höll alldeles på att tappa bort fötterna i slottet, -småpratade hon, -- överallt måste man åka! Men vad var _det_? - --- Hitåt, Nanna, manade han allvarsam, -- gudilov att vi ha vinden mot -oss och inte från oss! Men det är bäst vi hålla oss riktigt tysta en -stund. - -Hennes sorglöshet dämpades så småningom av hans allvar. - --- Men vad _är_ det? Vem jagar i herregårdsskogen? - -Skallet av hundar och rösterna av människor fördes allt tydligare med -vinden. Nyckfullt nog, tycktes de än komma från ena hållet, än från ett -annat. - --- Det klokaste vi kunna göra, rådde Vilhelm, -- är att hålla oss -stilla, där vi stå. Stilla som två rådjur -- ja, just som två rådjur, -Nanna! Drevet är i alla fall i en halvrundel omkring oss. Här är gudilov -lä. Vi synas ej från det hållet, där skymma granarna -- och åt det andra -ha vi den rotfallna eken. Kom, stilla -- stilla här bakom! - --- Vad _är_ det, säg, Vilhelm, viskade hon med stora, uppspärrade ögon. -De tittade upp på honom allvarliga, nästan gamla. - -Hon hade tydligen ingen aning om allt det väsen, som gjordes för yngsta -barnets skull. - --- Det är bara skallgången, svarade han milt, med ett halvt leende. Han -såg, att hon haft en ny fråga på sina läppar. Nu teg hon och kröp ihop -vid hans sida. - -Allt närmare ekade skallet och drevropen. - -Hon kom ännu mera upptill honom och stod nu så nära, att de snuddade -varandra. - -Han såg på henne ännu en enda gång. Då upptäckte han, hur blek hon -blivit; all den friska färgen hade vikit från kinderna; hon hade ett -lillgammalt drag kring munnen. - -Han lade beskyddande sin arm om hennes liv, och hon tryckte sig sakta -intill honom. - -Så förblevo de stående, orörliga, andlösa, med vida, spanande pupiller -och spända örhinnor, men utan annan iakttagare än de höga, tysta, snöiga -träden, en och annan fågel och ett och annat uppskrämt skogsdjur. - -Det var ännu tveksamt, om drevet närmade sig, eller om det höll på att -passera. - --- Var ej rädd, viskade han, -- om de komma, skall jag nog -- - -Han tystnade, ty hon klämde hans arm hårt, hårt. - -Stundtals hördes nu inga rop, blott ett viskande prassel i lövmattan -och ett allt avlägsnare skall. Människojakten höll på att förlora sig i -fjärran. - -Han kunde ej hjälpa det; han måste lugnande stryka ett tag över hennes -kind. Han hade erfarit hennes oro som sin, och smekningen skänkte lättnad -åt hans egen spänning. - -Han kände hennes blick och måste se henne i ansiktet. Han skyggade -och ville undvika, men ögonen släppte honom ej. När han igen mötte -dem, fångades han av deras obeskrivliga uttryck -- en tacksamhet, så -rörande, att den gjorde honom betryckt, en hängivenhet, en mjuk värme i -de underliga rådjursögonen, sådan han ej anat den i fjortonåringens -- -flickungens -- i Nannas makt och mogenhet. - -Hon stod och mumlade något för sig själv, medan hon betraktade honom, -men hans uppmärksamhet bands ännu på annat håll. Då nådde honom äntligen -dessa halvviskade ord: - --- Säg, att du saknade mig -- en liten smula, Vilhelm? - --- Ja, viskade han tillbaka som i tankarna. - -I nästa sekund drogs hans nacke häftigt neråt, mot hans mun prässade sig -ett par späda, mjuka läppar, medan en doft steg emot honom på en gång av -skog, hälsa och halvutsprucken kvinnlighet. - -Han överrumplades fullständigt. All de sista dagarnas trånad grep honom, -med all sin nittonåriga, lössläppta vildhet besvarade han kyssen och -höljde i ekstas hela hennes rosiga lilla ansikte med sina smekningar. - -Sedan och utan att se på henne, tog han hennes arm och började leta sig -tillrätta i vinterskogen -- nu skrämde den honom, han skrämde sig själv; -de måste komma någon vart före eftermiddag. - --- Vilhelm, sade Nanna, i det hon med skygg, halvkvävd röst häjdade -honom, -- jag har någonting, någonting ledsamt att säga dig! - - - - -XX. - - -Medan mamma låg sanslös, begick lille prästen sin största dumhet på -senare tider -- ansåg faster Jeanette. Han skickade Mats kusk med ridande -bud till kommissarien att ordna om skallgång efter den försvunna flickan. -Han trodde nu fullt och fast, att sigenarna varit framme. - -Faster måtte avråda och varna, hur mycket hon ville -- Karna for ifrån -disk och tork ut i stallet: gubben upphörde ej att stampa och domdera, -förrän Bruntes hovar sprätte i prästgårdssnön. - -När mamma kom till sig igen, var hon så klen, att hon måste bäddas mällan -lakan. Det var en sorglig syn, kyrkoherden brast i tårar vid hennes -bädd, och Josef och Daniel fingo locka honom ut ur rummet, för att ej -sjuklingens tillstånd skulle förvärras av hans sorg. - -Kyrkoherden var alldeles utom sig. För honom som för alla i huset betydde -mamma livet -- ju spädare hon var och med åren blivit, desto kostbarare -och omistligare. Så ängsligt gubben vetat skydda henne för sorger och -upprörda scener, hade olyckan till sist varit slugare. Hon hade läst en -oskyldig -- men i sitt sammanhang obarmhärtig -- brevlapp, och vips, som -en utblommad ros vid första fläkt, nu fällde hon sina bleka blad. - -Knappt hade Mats ridit till länsman, förrän Ola måste i sporrsträck till -provinsialläkaren -- ordningen var bakvänd, tyckte faster, men det var ju -så mycket annat nu efter juldagarna. - -Lik en skott-träffad soldat marsjerade före detta fältprästen vacklande -genom sina rum. I salen satt änkeprostinnan. Även till henne hade -nyheterna hunnit -- tack vare mamsell Mina, som aldrig var i stånd att -tiga. - -Den gamla rätade upp sig, så gott hon förmådde, när svärsonen kom -infarande. - --- Seså, seså, läspade hon med sina infallna käkar, -- filosofi och -religion, lille Lars Fredrik! Bästa medicinen blir att få Nanna tillbaka --- Nanna själv lär vara kurerad nu! - --- Ja, Nanna, Nanna -- men mamma, mamma, nästan snyftade kyrkoherden. - --- Hör nu, attendez un peu, mon cher, lugnade änkeprostinnan, -- var -inte den lilla inviterad till nådig grevinnan på -- vad heter det nu -- -Vallherr -- Herrevall? - -Gubben studsade, men slog ifrån sig i nästa nu. - --- Omöjligt, klagade han, -- omöjligt! Hon har svultit eller frusit -ihjäl -- det är alltsammans! - --- Men det stod ju i biljätten, hörde jag, att lilla fölungen mådde väl, -n’est-ce pas? Jag har länge förstått, att Nanna behövde någon variation. - --- På Herrevall? Omöjligt! Det har packet -- sigenarna funnit på. - --- Il n’y a pas d’impossible dans ce monde, förklarade den gamla. -- Hur -skulle det vara, om du skickade någon -- någon -- Josef till exämpel -- -att fråga -- - --- Josef? Varför just Josef! Varför den galningen? Sitter svärmor och -driver med mig? - -Gumman kippade som en fisk; det såg ut, som om käken fallit ned, vilket -ibland hände. Kyrkoherden redde sig att lyfta den i läge. - --- Nej, nej -- pas du tout, log den gamla; hon hade helt enkelt -förstummats av sin inre förnöjelse. - --- Jag tänkte bara, skalkades änkeprostinnan, född Narwenhielm, -- att -Josef, som så väl konverserar damer, kanske bäst kunnat både konversera -nådig grevinnan och -- -- konservera henne -- - -Kyrkoherden stirrade en stund på denna bedagade skönhet, som på gravens -rand satt och kuckade över ekivåker. Varpå han förtretad svängde runt på -klacken och marsjerade in för att ge pastor Olander en uppsträckning -- -den gamle visste ännu inte så noga, för vad. Kuraget hade i alla fall -återvänt, åtminstone för en stund. - -När han senare en dag beskärmade sig över infallet för faster, gav hon -änkeprostinnan alldeles rätt. - --- Skicka ett hövligt brev till Herrevall och hör efter! - --- Det passar sig inte, svarade gubben, -- det är emot all konvenans. -Hela er fantasi är orimlig -- och dessutom: det passar sig inte, vad -skulle hennes högvälborenhet säga? Seså, bråka nu inte med mig längre! -Marsj! - -Faster Jeanette sköt hotande fram sina tunga ögonkulor; hon höll på att -morska sig vid hans kommando. Men det gjorde henne ont om Lars Fredrik, -och för rästen var det inte rådligt för henne att stanna borta länge från -folkstugan. All drygsel i huset syntes försvunnen med Nanna -- i trots -att det nu fanns tre munnar mindre att mätta: Josef vistades sin mästa -tid på Änggården, eller var det nu kunde vara. - -Bolla skyllde åtgången på råttorna. Men hur råttorna orkade springa bort -även med kökskärl och småslantar, förblev majoren en gåta. -- - -Det var tunga dagar, och somliga kunde valt bättre visittid än den dystra -nyårsaftonen. Mamma låg i sitt melankoliska ruvande, elegisk och blek som -en solnedgång om vintern. Pappa irrade omkring mällan sina längder, som -han dukat upp i matsalen, och pastor Olander, som på sista tiden börjat -misstrivas på sin kammare. - --- Olander, skallade kyrkoherdens stämma, varje gång det kom sockenbor, -än för en lysning, än för en kyrktagning, än för ett barndop, vilka -det riktigt rägnade med vid nyårstid. Men Olander höll hällre till hos -sönerna på gästrummen eller hos gud vet vem i köket än i sitt eget -oroliga näste. - -Gubben satt just och grymtade för sig själv över, att han haft frid i -hela fem minuter, då det på nytt dunkade och skrapade ute i förstugan. - --- Seså, muttrade han halvhögt med pännan mällan tänderna och sandhornet -över det skrivna, -- nu börjar det sakramenskade rännet igen! Stäng -dörren, för sjutton hakar! - -Lågmäldare mumlade han en långt mindre prästerlig ed. - --- Nå, högg han pännan i bläckhornet och frågade utan att lyfta -ögonlocken, -- vad är namnet, och vad ärendet? Ut med språket, och dunka -lagom! - --- Well, colonel, kom det i djupaste bas, -- jag skall göra mitt bästa! - -Kyrkoherden tittade vid den utländska brytningen hastigt upp. - -Framför honom stod en reslig, ja, ståtlig man i uniform av främmande -snitt och kulör. Han föreföll att vara mällan trettio och fyrtio år --- ibland till och med äldre. På det breda bröstet blänkte en hel rad -medaljer. Kepin, som han just stuckit under armen, blottade en sirlig -och yvig tupé samt ett kraftigt, ärrigt, kopparfärgat ansikte med ett -par muntra, bruna ögon, en något skamfilad näsa och panna samt ett -sjömansmässigt bockskägg -- överläpp och kinder voro slätrakade och -pryddes endast av ett par långa, röda skråmor. - -Tyvärr stördes det imponerande intrycket av träbenet -- det var från den -vackert polerade trästumpen dunkandet kommit. - --- Känner doktorn inte igen mig? - -Gubben, som krupit samman över sin pänna, forskande och undrande, skakade -sakta på huvudet. - --- Jag kan inte påminna mig haft äran -- - -Den främmande krigsmannen ingav honom i alla händelser en ängslan att -förplumpa sig mot en okänd storhet. - --- Well, old man, smålog invaliden och slog ut med ena handen, -- kalla -in miss Mina, and she will remember --! - --- Mina? Kors i alla dar, det är väl aldrig Eugène? - --- Quite so, that’s the point and the name, skrattade krigsmannen och -räckte med en hjärtlig åtbörd fram bägge bastanta nävarna. - -Gubben nöjde sig med den ena, åt vilken han påfallande varsamt förtrodde -sin spensliga skrivarhand. Och han fick ingen anledning att ångra sin -försiktighet. - --- Sjutton hakar, knotade han med en grimas, -- vad ni så tar er till i -Amerika, så behöver ni väl inte amputera fingrarna på fredligt folk i -Europa? Ja, nå, så detta är Eugène -- med medaljer, jo, jag tackar, jag --- och hm -- hm -- ja, välkommen till Sverge, skulle jag säga! Men det -har väl pappa klockaren redan sagt? - -Hälsningen lät ej översvallande, snarare tvärtom. Träbenet hade långt -ifrån förbättrat kyrkoherdens förut upplösta sinnesstämning. - --- Hem, hem, skulle svärfar säga, brusade brumbasen uppsluppet ut, -- -svärfar kan inte tro, vad det ordet ’hem’ klingar i främlingens öron! Hur -mår min sweetheart? - -Gubben, som stått och överenskommit med sig själv, att ’Sverge’ var ett -alldeles tillräckligt närbeläget ställe, utan att man därför behövde -välkomna all världen till sitt ’hem’, hajade till vid det engelska -slutordet. Han var ej tillräckligt stark i Albions och Onkelns tungomål -för att förstå ordets betydelse. - --- ’Svithat’, upprepade han hjälplöst och riste på nacken. - --- Min fäst -- fästmö, heter det ju, ja visst, oh yes, förtydligade -amerikanen på sin brutna svenska. - --- Har bror Eugène glömt bort sitt modersmål, sporde kyrkoherden -knarrigt. Han visste för ögonblicket ej annat sätt att bemöta -närgångenheter sådana som fästmö, svärfar och ’svithat’. - --- Ack, jag kom hem i går kväll, förklarade brusbasen med muntert -hjärtlig betoning, -- och de sista fem åren har jag blott seldom råkat -svenskar. Jag har varit i kriget, ser svärfar -- - --- Kriget, upptog den gamle för att parera det med varje minut -förhatligare ordet svärfar, -- ja, där gick det hett till, kan jag se. -Såna kannibaler, såna kannibaler människodårarna kunna vara, jämrade han --- hela hans soldatsvärmeri var för stunden bortblåst. -- Se, som de rett -till brors ben! Är det inte besvärligt att halta omkring så där? - --- Besvärligt, log Eugène en smula tvunget, -- åhja, så där in the -beginning -- i förstningen, ville jag translatera det. - --- Och vad slogs man så stort om, ömkade den gamle och lutade -examinatoriskt på överkroppen, -- vad vann mänskligheten på alla -hiskligheterna, på alla avskjutna armar och ben? - --- Damn it, skrattade Eugène, -- spörj the negroes! Och spörj John -Ericsson, vår store landsman! - -Kyrkoherden gjorde en ofrivillig bugning för namnet, som han sett -berömmas både i Posttidningen och i Väktaren, och ville för stunden lämna -ämnet. - --- Men för rästen, inföll emällertid Eugène, -- fick jag det inte -bortskjutet. Vi klättrade på indianmanér in i ett fientligt fort, och jag -rev upp foten på en rostig spik -- that’s all, you know! - -Kyrkoherden vankade orolig fram och åter och krafsade sig hela tiden i -nacken. Detta sista meddelande nästan rågade hans motvilja. En människa, -som på grund av simpelt slarv, således ej i slagfältets kanondunder och -granateld, blivit av med en viktig kroppslem, kom här och titulerade -hans dotter fästmö och honom själv svärfar. Konsekvensen vore väl, att -människan tänkte bli svärson i prästgården, gifta sig med Mina och stulta -för altaret till allmän begabbelse med ett polerat träben och en höfthalt -käresta. - -Så hade nu inte prästfar föreställt sig det eventuella menaget. Amerika -brukade kunna garva oxläder, hette det, och när nu vettvillingen vände -hem, hade han väntat sig honom stadgad, men frisk och färdig -- en -polerad svärson, men ingalunda med ett polerat träben. - -_Vad_ skulle stackars Mina, den gåsen, säga om det här? Föll väl i -vanmakt, det sakramenskade sjåpet? Uff, en sådan nyårsafton! - -Kyrkoherdens missnöje var så tydligt, att det gjorde honom själv -förlägen. Eugène kunde ej underlåta att lägga märke till kylan i -mottagandet. Men vettvillingen tycktes obotlig, spotsk och likanöjd som i -forna dar. Rätt som det var, bröt han tystnaden med ett: - --- Great Scott, så den vördiga baracken hållit sig! Quite as in the times -of yore! Well, kan man så få se på den gamla girlen? - -Kyrkoherden höll på att tumla baklänges inför detta uppträdande. Hans -värsta antaganden om yankeelandet besannade sig. Han stod värkligen -fullständigt mållös. - -Men hans plågas mått denna nyårsafton var ännu icke rågat. Varken -han själv eller den objudna gästen hade hört bjällrorna, men i detta -ögonblick stampade och tisslade det i förstun, och in trädde -- gubbens -ögon vidgades -- Josef och hans tillämnade, pensionsdamen, vackra Elna -från Änggården. - -Amerikanen hade kastat en blick bakom sig och genast sprungit upp från -stolen -- han var rörlig nog, trots trästumpen. Nu skyndade han fram emot -Josef. - --- God dag på dig, old boy, brummade han fryntligt, -- hur går det, och -hur behavar du dig nu för tiden? By Jove and general Grant -- där har du -fått en girl, som är first class! Up to the standard of it -- tip top! -What’s her name and country, old fellow? - -Uppträdet var värt att måla. Kyrkoherden stirrade, stirrade på alla tre -med fullständig sinnesfrånvaro. Josef, som vid första tilltalet anlagt en -förbindlig min, kallnade synbart inför det okända ansiktet och mulnade, -när talet föll på Elna. Elna åter, en blond, högväxt, vacker flicka, vars -manér och krinolinklänning gjorde hennes uppfostran all heder, mönstrade -med kall överlägsenhet den närgångne. - --- Great Scott, han är lika glömsk som doktorn, känner inte igen Eugène. - -Krigsmannens förebråelse klang mera road än stött. - --- Eugène! - -Volontärens uppsyn undergick en hastig förvandling. - --- Eugène, utbrast han käckt, -- är det du, gamle skojare? Välkommen hem! -Nytt från kriget? Åh, jag ser! - -Blicken, som snuddat träbenet, låddes nu endast ha upptäckt medaljerna. - --- Slut, slut, ja visst, skrattade Eugène och skakade hand, som om han -varit en hälsningsmaskin. -- Sherman har tagit Savannah -- det stora är -slut, bara smågruffet återstår! - --- Hade nästan tänkt fara och hjälpa er med smågruffet, skämtade Josef -med en sidoblick åt fadern för att iakttaga värkan av sin hotelse. - -Den gamle gjorde mycket riktigt en förskräckt rörelse med handen. - --- Krig, sade han varnande, -- är en hisklig tillställning! Att med -berått mod mörda sina medmänniskor -- tycker du det vore skapligt? - --- Var det ämnet för pappas predikningar som fältpräst en gång i tiden? - --- Din spekulant! - -Gubben klådde sig bakom örat. Hela världen hade på några veckor antagit -ett förändrat utseende. Han förstod varken längre råda andra eller reda -sig själv -- han var hjälplös på både off- och defensiven. - --- Oh yes, än hålla de sig inkapslade på fort Sumter, rebellerna, you -know, log Eugène uppmuntrande, -- än smäller väl ett och annat skott i U. -S. A. Men jag har fått nog. Girlen, tillade han i lägre ton, -- är det en -sweetheart, får man gratulera? - --- Beror på, vädjade Josef med en halv blick på den gamle, -- Eugène, här -ser du den hårdhjärtade fadern, här det olyckligt älskande paret! Det här -lilla papperet kunde klara alltsamman -- - -Josef vecklade obesvärat upp en växelblankett och räckte kyrkoherden. - --- Svärfar har redan bläckat ner det, skämtade han, -- sätt nu pappa -några streck inunder, så lysa vi till bröllop i morgon dag! - -Kyrkoherden hade blivit alldeles stel i drag och hållning. Han höll -papperet framför sig, som om det varit en vanartig pojke. Josef vågade -allt, trotsade allt, skändade allt -- älsklingssonen blygdes ej att i en -främlings närvaro -- - --- Går såna sedlar mycket i svang i Kristianstad, sporde den gamle med en -plötslig beläggning på stämbanden. - --- Alla officerare, sade Josef flott, -- rida på växlar -- - --- Då blir det väl snart det enda de ha att rida på, snärtade gubben. - -Därpå vände han sig i ett anfall av galghumor till den -hemkomna »svärsonen». - --- Vad skulle käre bror göra, sporde han med överdrivet allvar, -- om -bror ombads att skriva på den här? - --- Jag? Oh no, not I -- inte jag, inte jag, slog Eugène ifrån sig och -betraktade papperet, som om det varit en granat. - --- Ena borgensmannen är överintecknad, ruinerad, tillade gubben, liksom -den upplysningen varit ett bevekande argument. - --- Haha, good joke! Haha, ruinerad -- no, not I! Inte jag! - --- _Bör_ jag alltså skriva på, frågade den gamle med ett slags triumf -mitt i harmen och sorgen. - -Sex ögon vädjade till den överrumplade krigsmannen. Att åtspörja den -forne rustibussen, galningen, slösaren i växelaffärer tycktes värkligen -»a good joke». - -Eugène befann sig i knipa. Han hade aldrig förut tänkt sig in i ett -liknande läge. Hans förflutna i det gamla landet, ännu i färskt minne hos -hans värdfolk och blivande släktingar, vägde på ena sidan. Och på samma -sida hade han sin gamle vän Josef, vilken han, såsom äldre i lasten, -undervisat och understött i månget upptåg och galet streck. Ja, på samma -sida såg han en damned nice girl, en ren läckerbit, mum-mum, med ett ord: -kanske upptågskamratens hela kärlekslycka! - -Å andra sidan motvägde för tillfället endast hans hårdvunna erfarenhet -och mogna förnuft. - --- Damn it, pustade han och steg upp, ivrigt struttande fram och åter -mällan dörren och sin stol. Vid det han gjorde en häftig helomvändning, -kom han att i det mörka hörnet mot trädgårdssidan möta ett inkoxande, -storögt, ängsligt gammalt mamsellansikte. - -Han kände genast igen Mina och glömde nu allting annat. Med utsträckta -händer haltade han fram mot mamsellen, som förfärad och snörpande tog -till flykten in på sitt rum, vars nyckel hon vred i lås. - -Eugène syntes ej det ringaste nedslagen. Han vände och stultade tillbaka -med stor iver. - --- Kände inte igen mig, poor old girl, fröjdades han rörd, -- kände inte -igen mig! Men jag -- jag mindes henne, jag mindes henne som i går -- ack, -hon var alldeles oförändrad, alldeles oförändrad! Dear little Minnie, -gamla ängeln, rara flickan! -- Hm, hm! -- - -Amerikanen hämtade sig med ens och betraktade förlägen de tre vittnena. -Nu kom han också ihåg sin dilemma. - --- För att vara upright, sir, och säga rent ut: skriv inte, old man, -skriv inte -- sådana papper är djävulens lockbete! - --- Eugène, skrek volontären utom sig, -- har du blivit en kruka? - --- Kruka, upprepade amerikanen, -- vad är det? Do not remember! - -Och liksom tillfälligtvis snuddade han alla de dinglande hederstecknen. -Men då han varseblev uppstigande tårar i den vackra ladyns ögon, slog han -bekymrad ner blicken och strök med handen över pannan. Det såg ut, som om -han först nu påmint sig den rymliga innebörden i det svenska ordet kruka. - --- Well, suckade han, -- jag vill ingen människas fördärv -- utom -rebellernas, förstås -- och jag vill inte doktorns. - -Volontären ryckte föraktfullt på axlarna och närmade sig förtroligt sin -far. - --- Nå, pappa skriver förstås, sade han med sin käckaste tjusarmin. - --- Nej, svarade gubben utan ett ögonblicks betänkande. -- Då försloge -varken min lön eller min livstid! - --- Låna mig då kontanterna i kassan, bad han lågmält. -- Åh, _det_ måtte -pappa väl åtminstone kunna? Bara till mars? - --- Kassan, hoppade Eugène till utan att veta, varom frågan var. -- -Javisst, låna honom ur kassan, old man! Låna honom så mycket kontanter -som hälst. Dem vet man, att man har, you know -- dem har man, som sagt, -på bordet -- lika nära som bowiekniven, you know. Kontant, det är jubel -och klang, men papper, det slutar med pang! - -Eugène gnäggade förnöjt, som om nu hela frågan blivit ordnad och det på -det mäst tillfredsställande sätt i världen. - --- Du säger det, Eugène, inföll Josef med en rullande teaterblick, medan -han än en gång försökte sig à la Cavaignac, -- det _kan_ sluta med pang, -det här! Seså, pappa, _näns_ du neka din äldste, din käraste son? Du -skriver, inte sant? Förr nekade du mig aldrig något, inte ens när jag -- - --- Kastade dig på golvet och sparkade och skrek, när du inte genast fick, -vad du ville! - -Kyrkoherdens ansikte var lika stelt som nyss, blott blekare, och -munnen darrade efter de bittra orden. Han satt framför sina böcker -i domareställning -- men det var ovisst, vem han i denna stund dömde -strängast. - -Josefs uppsyn prövade alla sina metamorfoser; på ett par minuter framlade -han en provkarta på det stumma spelets alla medel och uttryck, som bort -kunna beveka den mäst hårdhjärtade teaterpappa. - -Men fadern förblev stum och orörlig. Ej ett ord kom längre över hans -läppar, han endast riste på huvudet. - --- Ge honom kontanter, ivrade Eugène godhjärtat och blinkade blidkande -mot den vackra girlen, -- ge honom kassan, colonel! - -Klockarsonen hade i Amerika glömt allt, vad han måhända vetat om det -svenska prästerskapets kassor. En kassa var en kassa, och över den -förfogade naturligtvis innehavaren. - --- Galningar, utbröt gubben äntligen och ryckte stolen baklänges, -- ni -veta inte, vad ni be mig om! - --- Räcker hundra dollars, sporde unionssoldaten och drog fram en åldrig -plånbok, men ingen hörde på honom. Mällan far och son växlades blickar, -som liknade projektiler. - --- Jag kan inte, suckade kyrkoherden och reste sig med en bestämd åtbörd -för att gå inom ett slag till mamma. - --- Nåväl, skrek volontären och gjorde en förtvivlad gest mot huvudet, -- -pappa ser mig -- kanske -- aldrig mer! Mitt blod kommer över -- - --- Great Scott, avbröt Eugène med ett torrt skratt, -- har _du_ blivit en -kruka, Josef? Man kan höra, att du aldrig mött skjutvapen i värre krig än -det här, old boy! - -Det ögonkast, varmed krigsmannen mätte fredsvolontären, var -oemotståndligt. Josef gjorde helt om och skyndade utan hälsning på -dörren. Elna följde honom -- man såg bakifrån på hennes skuldror, att hon -grät. - -Eugène gjorde än ett försök att beveka den hårdhjärtade fadern till de -olyckligas förmån. - --- Men kassan då, bad han i sin oskuld, -- låna honom kassan! Kontanter -är -- - -Kyrkoherden lyddes ej till hans ord. Han hade igen böjd och bruten -sjunkit ner framför sina längder. - --- Ett svagt hjärta, sade han, -- hela huset har vilat på ett stackars -svagt hjärta! Ack, mina barn, mina arma barn! - - - - -XXI. - - --- Nu vet du alltsammans, sade Nanna lättad, -- allt, både om Eutyfron -och Candide och Bolla och allt. Nu vet du allting om mig, Vilhelm. Bryr -du dig ännu om mig ett litet grand -- bara ett litet grand? Säg! - -Hon hade vigt klättrat uppför branten -- backen blev genomskuren av -järnvägen några år senare, och då försvann också torpstugan på krönet. - -Nu stod flickan och andades ut, kanske lika mycket efter berättelsen och -sinnesrörelsen som efter klättringen. Vilhelm, som i backen kommit ett -gott stycke efter, hann just upp henne. Han betraktade småleende de täta, -vita moln, som hennes andedräkt spred i den frostiga luften. Allting var -klart och snörent och gnistrande vackert i dag, tyckte han. - -Så tog han hennes röda lilla hand och tryckte mällan båda sina. - --- Tack, sade han. Det var ej direkt svar, och mera fick han inte fram, -men rästen förklarade hela hans fria, glada ansikte. - -De hade stannat framför den översnöade lilla täppan, omgiven av ett näpet -litet staket och smånätt indelad i rutor genom nu svartnade buxboms- och -ligusterhäckar. Ytterdörren till torpet bestod, som vanligt i Skåne, av -tvänne lämmar, en övre och en nedre. Den övre hängde öppen, och i luckan -klättrade fyra barnaarmar och gapade två otvättade och snoriga ansikten. - --- Här bor Bolla, sade Nanna i samma ton, som hon skulle presenterat -sagohäxans koja. Hon kastade en längtande blick på den gula, vitramade -gamla prästgården, som, halvskyld av träden, låg några stenkast längre -ner. Från kyrkan, vars svarta spira stack upp sitt guldkors därbakom, -klämtade de första slagen till tecken, att nyårsmässan var slut. - --- Är mor hemma, frågade Nanna. - --- Moer, kom det efter något dröjsmål, -- är i prästagåren och hjälper -till. - --- Vilhelm, jag _vågar_ inte fråga, hur det står till hemma! -- Var är -far? - --- Far är på Ängagåren och syr klär. - --- På nyårsdagen? - -Den djärvaste och äldste svarade efter en stund: - --- D’ä för en ska ha lycka i arbejet. - -Nanna vände sig förlägen till Vilhelm. - --- Du Vilhelm, jag _vet_ ingenting, jag bara _tror_. Men Bolla är som en -skata -- om man tittar efter i en skaterede, _är_ det någonting orätt? - -Hon såg på honom med en blyg, bedjande rådjursblick, när han inte genast -svarade. Så ryckte hon med ens till och blev röd och förskräckt. - --- Tror du mig, Vilhelm? Säg, tror du? - --- Du frågar, log han och öppnade sina omutliga speglar mot henne. Nu -liknade de djup med klart, gulbrunt bäckvatten på vårvintern. -- Mer än -någon människa i världen, Nanna lill! - -Hon skickade honom ett strålande, ej så litet självmedvetet ögonkast, -medan hon avhaspade nederlämmen och steg in i mörkret innanför. - -Och Vilhelm påminte mer än något annat om en tålig och trogen ung -skiltvakt, där han en dryg halvtimma vandrade på post utanför häxans kula -och väntade på prinsässan. - - - - -XXII. - - -Mina kände sig både överraskad och icke överraskad. Situationen hade -inträtt så plötsligt, att hon först långt efteråt hann förklara den för -sig. Men å andra sidan insåg hon, att om hon någonsin skulle kommit till -tals med honom, måste det som nu ha skett genom överraskning. - -Det hade helt enkelt gått så till, att Mina lyssnat vid nyckelhålet -i dörren till matsalen. Sedan hon tagit till flykten för främlingens -oväntade uppenbarelse och tilltal, sedan hon låst in sig och flämtat ut -sin skrämsel, hade den väckta nyfikenheten tagit ut sin rätt. Alla husets -viktigare tilldragelser övervakades sedan länge av Mina vid ett eller -annat nyckelhål. - -Hon hörde och förstod emällertid blott en bråkdel av vad som försiggick -ute i salen. Denne främling, vars uttal lät så obegripligt, vad kunde -han vilja dem? Varför såg pappa så knarrig ut? Hade människan kommit med -obehagliga nyheter? Kanske från Amerika, vars språk hon tyckte sig känna -igen från Eugènes brev? Hade mannen bud från Eugène, från hans döds- -eller sjukläger eller --? - -Visst låg fästmannen begraven i hennes hjärta som en begråten -romanhjälte. Visst liknade den döda kärleken i sitt pyntade hjärtegemak -en docka i sitt skåp, näpen och blott i ett svagt skimmer av vemod -erinrande om det unga väsen, som förr en gång lekt med dockor. Men nu -tycktes det i alla fall, som om någon andats värme över den stela drömmen --- som om en hand störande gripit in i dockskåpets pyntade ro. - -Nyfikenheten stegrades till en spänning, som närmade sig ångest. Mina -måste upp och lyssna. Och när det högröstade uppträdet därute upplöstes -i tystnad, vågade hon en titt ut i salen. Hon upptäckte ingen där -- -bordet stod orört, betäckt med sina ark och längder, sådant pappa nyss -lämnat det. Hon tänkte sig i en fart snedda golvet för att utfråga någon -ute i folkstugan och hade hunnit halvvägs, när hon bakom sig varseblev -främlingen. - -Det klack till i henne, och hon vacklade på sin halta fot. Ej för allt i -världen ville hon … Hon gav sig ej tid att titta närmre på hans person, -vände endast helt om och ville skynda in till sitt. - -Hur brådstörtad flykten var, kom mamsellen för sent. Främlingen, som -dykt upp i hörnet bakom den breda skänken, stod redan vid sidan om -hennes ingång, och när hon, likt en skrämd fågel, strök dit in, hann hon -ej få dörren igen efter sig. Mannen var henne för snabb, i en huj kom -han efter, in i den trånga korridoren. Mina inbillade sig känna hans -andedräkt om sina öron, liksom hon nyss skrämts upp av hans bullrande -röst. - -Halvt svimningsfärdig -- hon gick ju i negligé -- sjönk hon ner i sin -soffa, medan -- karlen utan krus tog plats vid hennes sida. - -Det var en förfärlig människa -- skulle hon ropa på hjälp? - -Där bullrade redan hans stämma -- förskräckligt grov och skrovlig och -ociviliserad mot pappas och brödernas. Vad han resonerade, var rena -obegripligheterna. - --- Minnie darling, sade han och ökade sin oerhörda djärvhet med att gripa -efter hennes hand. Vilken hon emällertid med ett ryck fick undan och väl -gömd under sin peignoir. Jesses, måtte blott ingen komma och få se dem -båda i soffan! - --- Minnie darling, är det så lang syne? Great Scott, ten years, ten long -years! - -Han föreföll upprörd själv; det språk, han nu talade, var väl ren -engelska: för Mina var det i denna stund arabiska. Hon kände den -dödligaste ångest, det var något i hans tonfall hon fruktade, men kraften -svek henne även till ett nödrop. - --- Minnie, du har forgotten, quitely forgotten, poor girl! Jag är inte -häller längre the old scoundrel! Han ligger i graven, han är död, quite -dead -- bataljer och allvarsamma saker ha fått död på den eländige -damnade skojaren! - -Mina tittade förfärad upp. - -Vad var det han talade om? Om Eugènes död -- och i ordalag, som om han -skämtade med henne och hennes sorg? Ty var Eugène död, måste hon ju sörja -honom, det bjöd vanlig utvärtes anständighet, varmed Mina var nogare än -någon annan. - -Vad ville människan egentligen inne i hennes rum? Förolämpa henne genom -sin närvaro -- och därjämte genom sitt ogudaktiga ordande om för henne -heliga ting? - -Hade Eugène dött i en batalj? - -Nyfikenheten tog till sist överhand över alla andra känslor. Hon -tittade upp på främlingen, först skyggt, liksom kringgående, sedan -tillrättavisande och slutligen forskande. - --- Vet min herre -- har min herre något bud från Eugène? - --- Från Eugène, log han, men lät blicken flyga ut i rummet i stället för -att vila på henne. Det gömdes i hans leende någonting resignerat, som om -han ångrat eller sörjt någonting. - --- Eugène, drog han på det, medan hon oavvänt stirrade ömsom på hans -hakskägg, ömsom på de breda, röda ärren. - --- Den gamle Eugène, upprepade han, -- är quite dead. Alla hans gamla -funs och upptåger äro glömda och begravna. Bataljer och allvarsamma saker -ha slätat dem ur hågkomst och minne och skottat igen graven över dem. I -faktorierna och Californien lämnade han en hel del. Vid _Bulls run_ och -_Manassas_ lämnade han också en hel del, och vid _Gettysburg_ blev han -liggande på platsen. - --- O, stönade mamsell Mina utan att dock flytta ögonen från den -främmandes ansikte. -- Han fick -- han fick väl åtminstone kristlig -begravning? - -Hon förstod fortfarande endast delvis hans dialekt och knappt ens delvis -hans mening. Men hon förstod av uniformen, att den främmande berättade -om ett krig, vari också Eugène tagit del, och där han slutligen måste ha -stupat. - --- Oh yes, svarade den utländske krigsmannen och skrattade åter helt -ogudaktigt. -- O yes, på lazarettet läste de en hel del -- - --- O, stönade mamsellen igen och kände tårarna springa ut i ögonen. Det -grämde henne på något dunkelt sätt, att hon ej fått vara med och bevittna -åtminstone den högtidliga akten. - --- Så att, fortsatte krigsmannen ur den plötsliga, skymmande dimman, -- -så att, när han stod upp igen, var han en helt ny människa -- oh yes, -quite another fellow, you know! - -Mamsell Minas tårar torkade i en handvändning. Vad pratade han om -nu igen? Satt han alltjämt där och drev gäck med henne? Vem var han -egentligen, denne grobian, som utan presentation smugit sig in i hennes -kammare? - --- Är -- är Eugène då inte -- inte alls död, sporde hon uppbragt. - --- Dead? Oh no, I don’t see just that! Do you? - -Han skrattade för sig själv och tittade rakt ut i rummet. Med sin djärva, -men godlynta blick tycktes han betrakta varje möbel, varje sak för sig -- -utan skygghet, utan försyn, som om alltsammans hört honom till. Hon kände -sin växande harm kämpa med blygseln. - -Plötsligt vände han huvudet rätt emot henne. Han hade ett leende över -sitt barska och härjade ansikte, som om hon varit en helt liten flicka, -som nyss ridit ranka på hans knä. - -Han räckte fram bägge de grova händerna, av vilka den ena fått ett finger -stympat. - --- Minnie, darling, känner you inte igen mig? - -Känner igen? - -Mina spärrade blick och mun på vid gavel, ungefär som mot en -inbrottstjuv eller rånmördare och betraktade honom utan att se stort -någonting alls. - -Men hans leende höll fast. Det var omöjligt att släppa det utan att ha -kommit underfund med, vad det betydde. Och detta leende talade för rästen -ett språk, som hade en länge förgäten gammal visas klang. Det berättade -om forna tider och fröjder, om ljuva stunder, som varit begravna, men -väntade sin uppståndelse. - -Krigsmannen var henne främmande, likgiltig, ja, fientlig -- men hans -leende syntes kärt och välbekant; en främlings gåtfullt bekanta leende ur -hårda, brynta och brustna drag. - --- Eugène, sade hon liksom för sig själv, medan hon rodnade över sin -närgångna granskning, -- var vistas han nu? - -I samma ögonblick hon sagt orden, gav hon till ett högt rop och gömde -ansiktet i händerna. Hon hade äntligen känt igen honom. Och nu föreföll -hon sig så gränslöst olycklig. - -Värnlöst olycklig. Vart skulle hon fly? Var gömma sig? Han hade ju redan -sett allt, jämfört henne med bilden från unga dar, ömkat och -- hon ville -sjunkit genom golvet av skam. - -Hon rådde inte längre med sig själv. Hon satt där alldeles hjälplös, höll -händerna för sitt röda gamla mamsellansikte och märkte knappast armen, -som lade sig om hennes liv. När hon märkte den, var det redan för sent: -mot den armen stretade ett svagt fruntimmer förgäves. - -Hon försökte i alla fall, hon vred och krökte sig i blygsel och -förtvivlan, och under denna brottning stötte hon knät mot någonting hårt. - -Hon snyftade till: ej av smärta, snarare -- ja, av en oförklarlig känsla, -som närmast liknade glädje, och utan motstånd sjönk nu pannan mot hans -breda, skuggande bröst. Först nu lyddes hon i fullt medvetande till -smekorden, förstod hon fullt den ovana dialekten och kände hon den långa, -långa spänningen vika. - -Han hade ju träben, den käre, gamle -- hennes fästman, Eugène … - - - - -XXIII. - - -Kyrkoherden stod, nyss hemkommen från Toftarp, och stirrade genom -matsalens gårdsfönster ut i snön. De sista dagarnas svårmod satt ännu -oupptinat kvar i det åldrade ansiktet, men han trummade en marsj på -fönsterbordet. Doktorn hade nyss rest och endast anbefallt lugn. - -Undre läppen täckte den övre, och den långa, raka näsan krökte sig något, -två säkra tecken, att modet höll på att återvända. - -Malena gick från och till mällan folkstun och salen, sysselsatt med att -duka middagsbordet. Marie-Louise syntes inte till, hon brukade ju annars -ha överinseendet. - -Från Minas kammare hördes kuttret av det omförlovade paret -- det var -det underligaste fästepar kyrkoherden skådat. Deras maskopi, som de väl -kallade kärlek, var den gamle en gåta. Hon halt och han halt -- åtskilda -i tio år, döda för varandra i fem, nu hux-flux återförenade. Det kunde -man kalla en akt i kärlekens gudomliga komedi. - -Allt som oftast kunde man höra Eugène viska: - --- Nu tar jag en liten puss igen, Minnie! - -Eugènes viskningar gingo i bas och nådde till varenda vrå i de -angränsande rummen. Nog måste Olander ha trevligt -- var pojkvaskern -egentligen höll hus nu efter gudstjänsten igen? Det hade varit pastorns -tur i Gullerödskyrkan i dag. - -Gubben misstrivdes rent ut med Olander -- just därför att alla andra -klemade eller nojsade med honom. Bara Marie-Louise höll honom stången och -sig själv på sin kant -- men Marie-Louise var en ruters flicka och pappas -egen tös. - -Bevare mig, prästfar hade börjat försona sig med Minas nycker och choser --- med andra ord försonat sig med tanken på en halt måg. Mina var inte -längre ung; Olander var ju ingen förhoppning, och bättre något än -ingenting alls. - -Eugène hade lupit hornen av sig och benet på köpet -- visst folk måste -bli invalider för att överhuvud kunna hålla sig stilla. Yankeeknekten -hade visat sig minnesgod -- trohet är alltid ett vackert drag -- -och föreföll sparsam, till och med snål. Den amerikanska pensionen, -fyrahundra dollars årligen, var ju ingen förmögenhet, men borde räcka som -grundplåt åt bägge, om gunstig herrn tog sig något för: gamla militärer -hade inte svårt att få resärvgöra. - -Gubbens trumpenhet var mäst rätthaveri, som säkerligen till sist skulle -ge med sig. Det värsta var väl -- när allt kom omkring -- att mista Mina. -Han kände ibland med sig, att han hållit henne för strängt -- och andra -för milt, tillade han i tankarna med en suck. - -Den galningen Josef hade farit sina färde i går aftse -- med klatsj och -bjällerklang och Ekdahl i halmen. Så det blev väl ingenting av med vare -sig pistoler eller andra kaprioler -- varmed gubben menade vackra Elna -- -för den här gången. Och »general Cavaignac» hade denna julen tröttat ut -honom så pass, att det snart kvittade honom, vart komedianten tog vägen. - -Amerika -- nå, lycklig resa! Välkommen tillbaka halt och med pension om -tio år, så kanske vi kunde talas vid! - --- Var du lugn, lille präst, hade faster Jeanette tröstat, -- volontären -får snart egna kassanycklar. Om fjorton dar stavar du på ett par -guldkantade kort -- sanna mina ord, Lars Fredrik! - -Majoren, ja! En välgärning att hysa åtminstone _en_ något så när helklok -människa under sitt tak! Där var ingen oredlighet, inget maskopi, inga -choser med henne, inget hams och hyss och smussel bak andras ryggar. Där -var någonting karlavulet, med ett ord, hos den kvinnan, vilket liksom -symboliserades av hennes nätta små mustasjer. Skada, att hon bara höll -sig _för_ mycket på sin kant, inom köksreviret -- barnen kunde haft gott -av att upptuktas av en _sådan_ moder! - -Mamma, mamma! Det var öde och tyst och tomt i prästgården nu. Ingen musik -i gula salen. Ingen, som sjöng I _rosensdoft_ eller _Klara stjärna_ eller -_Stilla skuggor_ om kvällarna! Håhå, ålderdomen -- ålderdomen är idel -besvär och vedermöda, -- mager skörd av fager sådd! - --- Nu tar jag en liten puss igen, darling! - -Vem skulle i alla fall trott det? Mina, som bara för ett par dar sedan -drömt sig Eugène som en riktig buse! I dag var det annat, överallt hängde -hon träbenet i hälarna. Det såg värkligen ut, som om just träbenet fått -henne att foga sig -- hon kysstes visserligen endast bakom tillstängda -dörrar, men kysstes gjorde hon i alla fall. Varium ac mutabile semper -femina! Nå, så länge det gick ärbart till, så --! - -Vad i alla dar? Var det inte Olander och Marie-Louise, som kastade -snöboll ute på gården? Pastorn hade väl nätt och jämt fått av sig kappan -och kragen, och hon, att hon inte skämdes inför allt tjänstfolket! - -Kyrkoherden knackade på fönstret, han knackade en gång till och hårdare, -han trummade en ordentlig revelj -- samma resultat! Ingen lade märke -till honom. De två tosingarna därute hade varken ögon eller öron för -någon annan. Och det var för ingen del Olander, som syntes ivrigast. -Marie-Louise tycktes den anfallande. Hon riktigt haglade som ett helt -fältbatteri, och fienden blev ej svaret skyldig. - -Nu gick hon honom ordentligt in på livet, gick till storms som mot en -fästning, tvålade in honom på två stegs avstånd, »syltade» kallades det -visst på pojkslangen. Men det var för otäckt att se på -- så stodo de ju -nästan och smektes! Det dugde inte längre, nu måste han -- - -Halvvägs mot dörren häjdades kyrkoherden av en knackning. När han -öppnade, stod det en betjänt därute i katolska grevinnans livré. Brev? - --- Ja, jag har på uttrycklig nådig befallning nästan ridit ryggen av -hästen, förklarade betjänten, -- och skulle ödmjukligen anhålla om svar -tillbaka. - --- Vad står på? - -Kyrkoherden slet upp det högförnäma kuvertet -- med grevliga sigillet --. -Men var det inte just den handstilen, som --? - -Prästfar läste högt tre gånger, innan han riktigt begrep. - -»Käre kyrkoherde! - -Jag vore tacksam få svart på vitt, huruvida lilla Nanna välbehållen -anlänt till prästgården. -- Med tusen ursäkter och försäkran om min -oföränderliga estime och reconnaissance. - -Eder ödmjukaste tjänarinna --» - -Jo, där stod namnet, och det var samma piktur som på den mystiska -brevlappen. Detta var en gåta -- nej, ett nytt slag till alla de andra. -Trots allt, och fast han ej velat erkänna det, hade han börjat hoppas, -att Nanna firade en ferie olovandes uppe på Herrevall. Gamla mormor, den -enda riktigt gamla, hade antytt det, och han hade begynt tro, att så -gamla väggar spådde sant. Herrevall hade varit sista förhoppningen. Men -nu hade alltså Nanna, den tokan, rymt även därifrån! - -Gubben hann ej få fram ett redigt ord, innan folkstudörren rycktes upp -och faster lät höra sin stämmas gällaste smatter. Hon var så echaufferad, -tycktes det, att hon glömde både den sjuka på ämbetsrummet och den -främmande betjänten innanför matsalsdörren. - --- Ssj, ssj, väste kyrkoherden, -- var är nu hin lös igen? - -Han förlorade sin egen behärskning i samma stund han velat påminna en -annan om hennes. - -Faster var den här gången för ivrig att låta eller kunna kuva sig. - --- Hustjuven, ropade hon och stod där blossande röd och uppsvälld, -- nu -ha vi äntligen fått hustjuven fast! - -Hennes röst värkade sannerligen som en signaltrumpet. Nyfikna ansikten -tittade in genom alla dörrar. Mina och Eugène sämjdes gott i den trånga -lilla korridordörren. Gustav och Daniel, som känt på sig och sina -ungdomliga magar, att det skulle budas till middag, gledo in och förbi -mällan betjänten och förstudörren. - -Och i folkstugan rörde någon vid fasters arm. När majoren i hast vände -sig åt sidan, uppgav hon ett rop och höll på att sätta en rova i -fönsterkarmen. Där stod ju Nanna -- - -Nanna, som man var van att se henne vintertiden -- i mössa, kappa, -bottforer. Och nu hade hon famnen full med krimskrams, var lastad nästan -som en julbock. - -Alla i rummet voro ögon och frågetecken. Ingen fick fram ett ljud. - --- Var det, var det --, stammade kyrkoherden och skakade på sig som för -att undkomma en ond dröm, -- var det hon, som -- nä? - --- Bevare mig, det var Bolla, sade faster, men kände, att hon vacklade i -tron, när hon mönstrade allt kramet, som avlastades i hennes famn. - --- Men _hon_ där stod i alla fall i maskopi --, framstötte den gamle i -sin domareton, glömsk av allting annat. - -Faster höll för första gången i sitt liv på att tappa koncepterna -- hon -höll åtminstone på att tappa tjuvgodset och kanske också bindmössan. Så -underligt stridde här sken och värklighet. - -Vilhelm steg fram. I det han gjorde sin reverence för farbror, såg han -honom trohjärtat i ögonen och drog Nanna över tröskeln. - --- Se där, förvånades gubben, det var all den hälsning han just nu rådde -med. - --- Oskyldig som ett lamm, förklarade Vilhelm med oväntad vekhet. Den -ovana fukten över pepparkornen klädde honom. - --- Så kom då, mina lamm, utbrast kyrkoherden lätt bevekt och bredde ut -armarna, -- visst ha mamma och jag haft våra sömnlösa nätter, men -- kom -du, Springfält, och du Fritänkare eller Frispråkare, kom i alla fall, Gud -välsigne, Gud välsigne --! - -Och medan pappa ömsom tryckte dem båda intill sig och förde dem ifrån sig -för att få se på dem genom tåreslöjan, upprepade han gång på gång endast: -Gud välsigne, Gud välsigne -- - -Ingen mer än den spjuvern Gustav upptäckte, hur onödigt nära varandra -rymlingarna slöto sig i pappas famn. Men Gustav var på en gång för -skamsen på egna vägnar och för gripen på deras för att reflektera över -sin iakttagelse. - -Faster stod alltjämt och plockade i kramet -- nyårsgåvorna, som hon -kallade det. Hon ville inte förråda sin stämning genom att titta upp. - --- En vittjad skatrede riktigt, muttrade hon och gav sig själv svaret på -frågan. -- Där ha vi böckerna, och där ha vi det och där det, och där ha -vi mammas kedja! - --- Nej, nej, undrade det från alla håll. - --- Jag skall genast, -- erinrade sig kyrkoherden betjänten, -- nej -- nej --- hennes högvälborenhet värdes ursäkta! Jag kan inte -- kan inte hålla i -en pänna i dag. Men ni ser ju, att Nanna och -- och -- - -Pappa snyftade till och svängde sig om mot fönstret. - --- Men bevare mig, kan då ingen lära Marie-Louise och den sakramenskade -Olander? Aj, vad nu? - -Pang! En av rutorna visade en präktig, strålande stjärna efter en -vårdslös snöboll. - --- Sjutton hakar! - -Den gamle Adam stampade i golvet. - --- Lille präst, lille präst, lugnade majoren, -- inte så eldsprutande -genast! Tilltänkt och blivande fästefolk måtte väl ha lov att avkyla sig -med litet snö! - --- Vad för slag? - -Faster spände ut sina roliga, runda spjuverögon. - --- Jag sa’ det ju, jag sa’, att också jag hade mitt lilla smussel. - -Kyrkoherden liknade en man, som förlorar sitt sista fotfäste. - --- Sjutton hakar, kom det utan styrka. - --- Säg ’Gud välsigne’, lille präst, rådde majoren och smekte en smula -hårdhänt lilla Nanna, som på sin vandring från famn till famn omsider -hunnit även hennes. -- Säg ’Gud välsigne’, det klär en präst, och vi ha -nog med _en_ krigsman i huset! - -Daniel hade hunnit förbereda mamma, och i detta ögonblick smög lilla -Nanna med sitt guldnystan hårt slutet i handen över tröskeln till -sjukkammaren. - -Kyrkoherden, som försiktigtvis flyttat sig ur draget, stod ännu och -muttrade för sig själv. - --- Här får Ola huggedräng ett vackert göra -- om han skall reparera efter -alla mina döttrar -- - -Det hade blivit så tyst bland de andra i salen, som om de lyddes för att -höra ett ljus flämta. - -Även pappa teg äntligen; först svepte han den samlade flocken i en enda -halvskum blick. - --- Nå, tack och lov -- och Gud välsigne, mumlade han, hes av rörelse, -- -Gud välsigne -- det svaga hjärtat! Som ändå har -- burit -- hela huset! - -Han sänkte huvudet i händerna som till bön. - --- Nanna, tonade en öm och melodisk röst inne från den sjukas rum -- -tonade mitt emällan sång och viskning. - - - - -FOTNOTER - - -[1] Köket. - -[2] Förskräckt. - -[3] Danken. - -[4] Oscar I. - -[5] Napoleon III. - -[6] Oscar I. - -[7] Gammal svensk mil. - -[8] Ack. - -[9] Tvätta. - -[10] Svårt, sällan. - -[11] Piggsvin = igelkott. - -[12] Edet = ätit. - -[13] Skon = skolen. - -[14] Om. - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Prästgården, by K. G. Ossian-Nilsson - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK PRÄSTGÅRDEN *** - -***** This file should be named 54237-0.txt or 54237-0.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/4/2/3/54237/ - -Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was -produced from images generously made available by The -Internet Archive) - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions -will be renamed. - -Creating the works from public domain print editions means that no -one owns a United States copyright in these works, so the Foundation -(and you!) can copy and distribute it in the United States without -permission and without paying copyright royalties. Special rules, -set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to -copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to -protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project -Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you -charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you -do not charge anything for copies of this eBook, complying with the -rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose -such as creation of derivative works, reports, performances and -research. They may be modified and printed and given away--you may do -practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is -subject to the trademark license, especially commercial -redistribution. - - - -*** START: FULL LICENSE *** - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project -Gutenberg-tm License (available with this file or online at -http://gutenberg.org/license). - - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm -electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy -all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. -If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project -Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the -terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or -entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement -and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic -works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" -or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project -Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the -collection are in the public domain in the United States. If an -individual work is in the public domain in the United States and you are -located in the United States, we do not claim a right to prevent you from -copying, distributing, performing, displaying or creating derivative -works based on the work as long as all references to Project Gutenberg -are removed. Of course, we hope that you will support the Project -Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by -freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of -this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with -the work. You can easily comply with the terms of this agreement by -keeping this work in the same format with its attached full Project -Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in -a constant state of change. If you are outside the United States, check -the laws of your country in addition to the terms of this agreement -before downloading, copying, displaying, performing, distributing or -creating derivative works based on this work or any other Project -Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning -the copyright status of any work in any country outside the United -States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate -access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently -whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the -phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project -Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, -copied or distributed: - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived -from the public domain (does not contain a notice indicating that it is -posted with permission of the copyright holder), the work can be copied -and distributed to anyone in the United States without paying any fees -or charges. If you are redistributing or providing access to a work -with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the -work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 -through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the -Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or -1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional -terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked -to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the -permission of the copyright holder found at the beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any -word processing or hypertext form. However, if you provide access to or -distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than -"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version -posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), -you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a -copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon -request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other -form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm -License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided -that - -- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is - owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he - has agreed to donate royalties under this paragraph to the - Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments - must be paid within 60 days following each date on which you - prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax - returns. Royalty payments should be clearly marked as such and - sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the - address specified in Section 4, "Information about donations to - the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." - -- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or - destroy all copies of the works possessed in a physical medium - and discontinue all use of and all access to other copies of - Project Gutenberg-tm works. - -- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any - money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days - of receipt of the work. - -- You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm -electronic work or group of works on different terms than are set -forth in this agreement, you must obtain permission in writing from -both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael -Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the -Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -public domain works in creating the Project Gutenberg-tm -collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic -works, and the medium on which they may be stored, may contain -"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or -corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual -property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a -computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by -your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium with -your written explanation. The person or entity that provided you with -the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a -refund. If you received the work electronically, the person or entity -providing it to you may choose to give you a second opportunity to -receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy -is also defective, you may demand a refund in writing without further -opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER -WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO -WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. -If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the -law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be -interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by -the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any -provision of this agreement shall not void the remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance -with this agreement, and any volunteers associated with the production, -promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, -harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, -that arise directly or indirectly from any of the following which you do -or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm -work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any -Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. - - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of computers -including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists -because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from -people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. -To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation -and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 -and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive -Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at -http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent -permitted by U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. -Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered -throughout numerous locations. Its business office is located at -809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email -business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact -information can be found at the Foundation's web site and official -page at http://pglaf.org - -For additional contact information: - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To -SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any -particular state visit http://pglaf.org - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. -To donate, please visit: http://pglaf.org/donate - - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic -works. - -Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm -concept of a library of electronic works that could be freely shared -with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project -Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. - - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. -unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily -keep eBooks in compliance with any particular paper edition. - - -Most people start at our Web site which has the main PG search facility: - - http://www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |