NormalizeHEADmain

1 files changed, 0 insertions, 8406 deletions

diff --git a/old/54237-0.txt b/old/54237-0.txt
deleted file mode 100644
index 6fc035c..0000000
--- a/old/54237-0.txt
+++ /dev/null
@@ -1,8406 +0,0 @@
-The Project Gutenberg EBook of Prästgården, by K. G. Ossian-Nilsson
-
-This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
-almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
-re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
-with this eBook or online at www.gutenberg.org/license
-
-
-Title: Prästgården
-       En Julhistoria
-
-Author: K. G. Ossian-Nilsson
-
-Release Date: February 26, 2017 [EBook #54237]
-
-Language: Swedish
-
-Character set encoding: UTF-8
-
-*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK PRÄSTGÅRDEN ***
-
-
-
-
-Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed
-Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was
-produced from images generously made available by The
-Internet Archive)
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-                          K. G. OSSIAN-NILSSON
-
-                               PRÄSTGÅRDEN
-                             EN JULHISTORIA
-
-                             TREDJE UPPLAGAN
-
-
-
-
-                               PRÄSTGÅRDEN
-                             EN JULHISTORIA
-
-                                   AV
-                          K. G. OSSIAN-NILSSON
-
-                             TREDJE UPPLAGAN
-
-                                STOCKHOLM
-                         ALBERT BONNIERS FÖRLAG
-
-                    _Copyright. Albert Bonnier 1911._
-
-                                STOCKHOLM
-                     ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1911
-
-
-
-
-_Till Far och Mor_
-
-
-
-
-I.
-
-
-Genom trädgårdsfönstren silade en blek glimt av decembersolen. Utanför
-reste sig en blågrå molnskiva, vars svängda kant skimrade som en stålägg;
-men i de låga prästgårdsrummen gled strimman maktlös genom tidig skymning.
-
-I matsalen stodo fyra dörrar öppna. Till folkstugan, varifrån köksstöket
-trängde in, och där Bolla, hjälphustrun, redan en stund viskat och vinkat
-åt mamsell Mina. Till salsförstun, varifrån tuppen och bandhunden ibland
-läto höra sig, och där Mats, kusken, ömsom gjorde miner åt Bolla och
-tafatta tecken åt mamsellen. Vidare till Minas kammare och hela raden
-rum ända till gula salen, där den spröda klangen av ett åldrigt piano
-och en tunn, men mjuk och ren sopran tonade. Samt till ämbetsrummet,
-nedanför vars höga, nötta tröskel Mina höll på att vira halsbindeln och
-knyta prästkragen på pappa kyrkoherden -- vilket faster Jeanette, som för
-alltid avsagt sig, kallade att hänga bjällran på katten.
-
-Det var en krånglig uppgift, isynnerhet i julskymningen. Den lille
-kyrkoherden stampade med foten i det maskstungna golvet.
-
--- Sjutton hakar, sade han i ett strävt staccato, som han behållit från
-lägertiden, -- blir du då aldrig färdig, sjåpagås?
-
--- Seså, seså, lugnade dottern med blid, kantig röst, medan hennes ord
-stundom följdes av ett vanemässigt snörpande, -- pappa får väl ge sig
-till tåls, tills jag hinner --!
-
--- Hinner, ja, ja, ja, förivrade sig den lille gubben med en vingsning på
-halsen och en stampning för vart ord, -- hinner -- hinner -- du med din
-senfärdighet! Hinner -- du är ett syndakors på jorden!
-
-Mina sänkte undergivet hakan. Vinklarna om den ej längre unga munnen
-djupnade. Blicken stod stel av ihärdighet. Händerna brådskade för att få
-bukt med kragen. Allt medan snörpandet fick ersätta svar och förmaningar.
-
-Under tiden ställde sig kyrkoherden att kisa i det gula, pappersklistrade
-bjälktaket, trumma med tåhättorna mot golvtiljorna, knäppa med fingrarna,
-muttra och gnola för sig själv.
-
--- Syndakors -- vad _är_ det för ett sakramenskat flån? _Vem_ är det, som
-ställer upp dörrarna?
-
--- Ja, ja, mumlade Mina saktmodigt, -- snopp, snopp, om jag åtminstone
-fått tända --
-
--- Eld på huset, nästan röt den lille prästen.
-
--- Eller åtminstone fått stänga, skyndade Mina att tillägga, -- så att
-tjänstfolket, snopp, snopp, sluppe höra pappa svära i själva julveckan,
-snopp, snopp!
-
--- Jag skulle baresta fråga, hördes kusken lågmäld från förstudörren.
-
--- Mamsell, mamsell, väste Bolla från folkstugan.
-
--- Sjutton hakar, trätte kyrkoherden utan att ta blicken från taket, --
-vem är det, som eldar för fåglarna? Stäng dörrarna i herrans namn!
-
-De två dörrarna gledo ljudlöst igen. Mamsell Mina gjorde en rörelse som
-för att tillskjuta sin egen kammardörr.
-
--- Låt vara, låt vara, ropade prästfar ivrigt, -- vill du missunna mig
-höra mamma sjunga?
-
--- Pappa lär inte höra stort, så som pappa tar till vägs, snopp, snopp!
-Och mamma lär inte kunna sjunga, snopp, på det viset!
-
-Kyrkoherden vart med ens alldeles lugn. Rynkorna i hans slätrakade,
-åldrade läskarlsansikte glättades. Den långa näsan, svagt buktad på
-mitten, pekade orörlig mot taket. Det gulblonda, ännu ogrånade håret
-smetade, snedkammat à la Walter Scott, högtidligt fram över panna och
-tinningar. Han bevarade sin stillhet under en hel minut, vilken hans
-dotter begagnade att knyta fast kragen nummer tre -- de två exemplaren
-lågo redan tillskrynklade i pinnsoffan.
-
-Sången klingade tydlig in i tystnaden.
-
--- I ro--o--sens doft, i näkterga--lens gömma, där fri--den bor
-emä-ä-ä-ällan bä-ä-ärg och dal, sjöng sopranen. Koloraturen pärlade på
-de högre lägena, och ackompanjemanget blomstrade yppigt på de gamla
-tangenterna.
-
-Organen var inte i sin första ungdom, men klang ännu frisk. Det
-operamässiga föredraget värmdes av en vek och odlad känsla, som måste
-gripa känslig publik.
-
-Det blossade på Minas magrade kinder; snörpandet hade upphört. Den lille
-prästen hade fått fuktighet i ögonvrårna, och hans smått hesa stämma
-gnolade lågmält med.
-
--- Seså, pappa, viskade Mina sakta. Hon kastade en granskande blick på
-sitt värk. Så ville hon smyga sin väg till folkstugan.
-
-Kyrkoherden utförde en soldatmässig vändning på klacken.
-
--- Mina, kallade han halvhögt.
-
-Mina kom genast tillbaka.
-
-Hennes far lutade sig långsamt fram och kysste henne på pannan. Hans
-beniga knog snuddade en sekund smeksamt vid hennes kind.
-
-Men liksom om han ångrat sig, gjorde han så vänster sväng och satte
-foten hårt i, när han marsjerade in på sin ämbetskammare.
-
-Mina torkade förvirrad av pannan med förklädssnibben. Hon var inte
-bortskämd med smekningar och hade hunnit den ålder, då en kvinna blir
-skygg till och med för fader och broder.
-
-Hon böjde sig ner över kaktuskrukorna på ribbrädet och kastade också
-en blick uppåt himmelen. Där hade den blå molnskivan vuxit till en
-skrämmande höjd. Skogsranden därunder låg alldeles svart.
-
--- Det blir snö, mumlade hon, -- pappa får ta kareten och
-vargskinnstulubben.
-
-Därmed skyndade hon ut i folkstugan, och nu syntes det, att hon haltade.
-Lytet var tydligt, fast hon vid sakta gång och i andras närvaro mödade
-sig att dölja det.
-
-I folkstugan hade hon så när stupat över Bolla, som var sysselsatt med
-att snatta kaffebröd ur järnugnen -- raka vägen ur ugnen i kjolsäcken,
-medan kryddvärmen strömmade ut i stugan och möttes med deglukten från
-köket.
-
-Mamsellen sade ingenting, ändrade knappt ett veck i sitt blida, tåliga
-ansikte, och Bolla reste sig med stort lugn. Hennes breda, grova kinder
-svettades endast av ugnsvärme och julbrådska. Hon öppnade gapet och
-tandraderna kring ett av sina ljudlösa skratt och frågade i nästa
-andedrag:
-
--- Spiskammarnyckeln, vet mamsellen, var på lag den kan ha kommit hän?
-Faster Jeanette --
-
--- Faster Jeanette?
-
-Mamsell Mina rodnade djupt. Pupillerna irrade villrådiga, som om de i
-tomma luften jagat den förkomna tingesten.
-
--- Snopp, snörpte hon, -- snopp, snopp, det hände väl, när pappa ropade
-mig in, och nu minns jag inte, var jag kan ha --
-
-Bolla fläckte åter upp munnen kring alla de vita tänderna.
-
--- Faster är i stärset,[1] sade hon och såg ut att ännu ha åtskilligt
-otalt med ugnen.
-
-Mina haltade ut i köket. Därute klappade degen, rakan skrapade i
-ugnsgapet, alla händer hade bråttom, och träskorna rörde sig som pändlar,
-med täta knäppar, på tegelsättningen.
-
-Huggedrängen hade fäjat stenugnen och stack just brödspaden fullastad dit
-in. Framför bakborden, där det rök av mjöldamm, moltego pigorna, ältade
-och formade, så de knappt nändes blinka, högtidliga och vitklädda, med
-uppkavlade ärmar, pudrade armar och vita huvudkläden.
-
-Långa led av degkakor lågo fulljästa och mjöliga och väntade spaden.
-Den grövre degen började ösas ur trågen, hälldes upp för att omknådas,
-delas, formas, mjölas och få omjäsa. Rättnu var det bara kavringen kvar,
-svart som torvmull, doftande som ljunghonung.
-
-Faster Jeanette fanns ej häller här. Men vid ett hörnbord kavlade
-Marie-Louise klenätdeg. Hon stod klädd som en av pigorna, i huvudduk och
-köksförkläde, armbågarna blottade och de fasta, vackra armarna svävande
-fram och åter över bordskivan. Ena handen strödde mjöl, den andra
-trissade ut kakorna.
-
-Minas blick följde bekymrad den yngre systerns rörelser. Där var fart och
-eftertanke i allt vad Marie-Louise tog sig för. Aldrig skulle hon förlagt
-spiskammarnyckeln och behövt försinka de andras sysslor. Så ung hon var,
-följde där respekt med henne; hennes sporre uträttade halva arbetet.
-Pigorna vågade varken söla eller slamsa. Huggedrängen ville nog gärna
-nojsat med töserna, men höll sig i skinnet i närvaro av unga mamsellen.
-Så snart Marie-Louise flugit ut i brygghuset, passade han på att rama in
-livet på Malena och daska Karna i stussen -- han struntade i, om gamlan
-såg på eller inte.
-
-Brygghusugnens dån och hönsens och ankornas dödskackel -- slakten pågick
-just därute -- dränkte alla svagare ljud. Men Malena och Karna härinne
-viskade sina nödrop, ty i nästa nu stod Marie-Louise i sin vrå, och
-flickorna skulle sjunkit genom golvet, om hon råkat överraska dem.
-
-Mamsell Mina knep samman ögonen och riste på huvudet, hon led av att
-höra kacklet. Men i detsamma spärrade hon blicken åter på vid gavel --
-brygghusdörren gick, och faster Jeanette kom in i köket.
-
-Faster -- änka efter en bror till kyrkoherden -- var bred och karlavulen,
-mörkröd i ansiktet, hade stubb på hakan, grå mustasjer, en stämma som en
-signalkornett och ögon runda och svarta som blykulor.
-
-Bror Josef, volontären i Kristianstad, kallade henne aldrig annat än
-majorn. Men hennes axlar buro, utan att svikta, hela hushållet, och den
-vita bindmössan satte skräck i andra än Josef.
-
-Måhända hade Bolla hört dörren gå, ty hon stod redan på folkstutröskeln.
-Huvudklädet hade kasat ner på halsen, så att man ibland såg den platta
-nacken, som ringades av tunna, blonda flätor. Hon hade falska, vattengrå
-ögon, som alltid dolskt vinklade uppifrån eller nerifrån, men också
-alltid logo mot någon -- när hon skrattade, lät det som en väsning.
-
-Hon spärrade munnen på vid gavel mot huggedrängen, men slöt den igen,
-när hon upptäckte husets härskarinna. Mot henne log hon aldrig, och hon
-vände sig inte häller nu rakt fram till faster Jeanette.
-
--- Är unga mamsellen här, sporde hon och kliade sig halvt förläget i ena
-armhålan, -- jag trodde annars mamsellen satt i vävbänken.
-
--- Väven är lyckligen nerskuren, svarade Marie-Louise utan att se upp
-från sitt arbete.
-
--- Jag har själv synat den, smattrade rösten i brygghusdörren, -- före
-jul lär ingenting bli vävt.
-
-Faster flåsade till och torkade sitt upphettade ansikte med förklädet.
-
-Mina flyttade olycklig undan ögonen; bland alla dessa flitiga tycktes hon
-ensam utan gagn. I tankarna grävde hennes fingrar oroligt i den vida,
-djupa kjortelsäcken.
-
-Plötsligt blev hon häftigt varm, pannan fuktades; ur stånd att se någon i
-ögonen, lät hon blicken fly ut genom fönstret.
-
-Där ute varsnade hon kusken, som, bestövlad och krokig i knäna, gick på
-trappan och eldade sig en åkarbrasa. Hästarna, halvt dolda av kuren,
-krökte på halsarna och frustade; ångan stod dem ur näsborrarna likt
-vita strutar, och hovarna stampade i broläggningen. Karo kröp villrådig
-omkring framför sin koja och gnydde i kapp med länkarna. Katten travade
-längs stenfoten, medan ett par hönor ängsligt flaxade och trippade
-framför honom. Men upp över allégaveln åkte det tunga blå molnet, och
-luften skumnade redan.
-
-Gudilov, att Mats haft vett spänna för kareten!
-
-Pratet omkring henne pinade Mina i öronen. Bolla och faster hade
-fått pratkvarnen i gång och malde nu lika ivrigt bägge. Vad de sade,
-uppfattade Mina ej. Hon bara önskade, att någon av dem snart ville ge sig
-ut i brygghuset.
-
--- Spiskammarnyckeln, ja, det var så sant, upprepade en onaturligt len
-stämma, -- var på lag kan mamsellen ha lagt --?
-
-Svetten på pannan kändes alldeles kall; Mina stod och längtade sig långa
-vägar från köket. Hon kände, att faster stirrade på henne. Att ljuga var
-en svår synd, isynnerhet så nära en högtid, men om ändå Vår Herre ville …!
-
--- Sjåpagås, genljöd det i hennes öra, -- sjåpagås, som --
-
--- Bara är till ogagn, ifyllde gamla mamsellen i tankarna, -- »sjåpagås,
-syndakors --»!
-
-Hon spratt till, lystrande som en uppskrämd häst. Det var inget genljud.
-Någon ropade henne värkligen, pappa --
-
--- Var håller du hus, hördes kyrkoherdens röst, -- syndakors, var håller
-du hus? Pälsen -- varför är inte pälsen tillreds? Tänker du hindra mig
-att resa, människa?
-
--- Å gudskelov, tänkte mamsell Mina. Det liknade en löst förtrollning --
-nej, en bönhörelse.
-
-I en blink hade hon handen ur kjolen, räckte med sänkt blick den bastanta
-nyckeln åt faster Jeanette och haltade, döv för utrop och skratt, pappas
-snubbor med lätt hjärta tillmötes.
-
-Vad betydde alla sjåpagås och syndakors mot de svarta, muntra kulögonen
-och Bollas falska väsning?
-
-Men pappa var i dag ej lätt att göra till lags. Knappt hade Mina
-försvunnit i dörren till ämbetsrummet, förrän samma dörr än en gång for
-upp och kyrkoherden begärde få veta, var Nanna huserade.
-
-Den smått hesa lilla rösten skar in genom pratet och munterheten i köket.
-Allt kom i uppståndelse. Vem hade nu, nu i julstöket, tid att tänka på
-Nanna? Hade kyrkoherden glömt, att det i morgon var både en söndag och en
-födelsedag?
-
-Den lille prästen stampade i golvet, som alltid, när han var ur lynne.
-Han ville se Nanna genast, genast!
-
-Alla ropade i munnen på varandra. Var fanns Nanna? Var fanns den
-obegripliga ungen? Vem hade tid att leta efter Nanna? Var skulle man få
-tag i henne? Var, var? Osynlig som hon mästadels varit på sista tiden!
-
-Det gick ett sting genom samtliga samveten. Nanna fick i all denna
-brådska ströva omkring utan tillsyn. Omöjligt att hålla reda på, var hon
-vistades och vändes: än fanns hon här, än där, än ingenstans särskilt och
-det sista väl mäst.
-
-Faster glunkade om, att lille prästen gick och sörjde; sörjde pastor
-Håkansson, som varit så helig på ljusa dan, och som knackat på pigornas
-fönster om nätterna. Lille prästen lugnade sig väl inte, förrän
-domkapitlet skickade honom ett nytt exemplar ur samlingen.
-
-Men det var inte bara det. Gubben hade hörts så där knarrig egentligen
-sedan sista postdagen. Han hade i en fart ryckt till sig väskan, bläddrat
-igenom sin packe och sedan snäst åt postiljonen -- som om kronans betjänt
-kunnat hjälpa, att kyrkoherden väntade brev från sönerna.
-
-Där stod han nu, hade redan krupit i pälsen och blåst upp sig till sin
-tredubbla vidd. Det glimtade humoristiskt över gamla fasters ögonkulor:
-sannerligen liknade han inte en arg igelkott med alla taggarna spärrade!
-
-En underlig tid att fara på besök, lördagsmiddagen,
-predikoberedelsetiden! Och till katolska grevinnan på köpet!
-
-Emällertid fick man väl söka ta reda på Nanna. Lille prästen frågade
-ju efter Nanna varannan halvtimme nu för tiden -- stackars barnet för
-rästen!
-
-Faster och Bolla gåvo sig att leta, bägge två; letade i gästrum,
-brygghus, torvhus, skrubbar och handkamrar -- vad hjälphustrun så
-hittade, inte hittade hon Nanna. Nanna hade ånyo begett sig till
-ingenstans.
-
-Kyrkoherden stampade; han hade en hel predikan på läpparna, men måste
-vänta med den till dagen efter. Han fick inte låta uppehålla sig längre.
-Det blåa molnet gled fram som ett ofantligt lock av järnbläck: rättnu
-kunde luften bli skum som i en gryta, och resvägen i dag var ändå
-halvannan mil.
-
-Men i matsalen, i förstugan, på stentrappan, ja, på fotsteget och i kuren
-fortsatte han att snäsa och muttra.
-
-Nanna var en Springfält, yrhätta, odåga, en fara för sitt hem! Nanna
-kunde hitta på att göra dem husvilla, leka med fosforstickor i torvhuset
-eller förkyla sig på gården eller bryta benen av sig på logen eller --
-
--- Adjö, lille präst, ropade nu fasters mässingsstämma. -- Adjö, och
-predika för hedningskan i stället!
-
--- Adjö, adjö, instämde Mina och Marie-Louise och lilla mamma; även
-kyrkoherdefrun hade, trots alla varningar, kommit ut på trappan. Hon stod
-där, liten, blond och fin, med sin rena profil och sina alltid tårade,
-havblåa ögon -- långt mera flicklik än någon av döttrarna. Hon ryste i
-vinterdraget som ett ensamt löv.
-
-Pappa viftade så där halvnådigt med renhudshandsken, men då han upptäckte
-sin hustru, lyste han upp. Han lutade sig fram över fotsacken; det såg
-ut, som om han velat säga någonting vackert och ömt.
-
-Men faster dränkte första stavelsen i ett nytt adjö, som liknade ett
-kommando, och stirrade så barskt på Mats kusk, att denne liksom till
-försvar slog klatsj med piskan. Hästarna stegrade till och togo sats.
-Kareten vaggade, likt ett äldre fruntimmer, långsamt åstad mällan
-lindarna i utförsbacken. Nu försvann åkdonet i vägkröken.
-
-Faster hade redan lagt sin sjal om axlarna på lilla mamma och kört henne
-in i förstugan och matsalen.
-
--- Jag skall lära henne, hotade majorn med överdriven barskhet, så att
-husets fru log ett tårfyllt leende. -- Står hon inte och ryser i kylan
-dagen före sin födelsedag! Akta sig att fresta försynen, hör hon, lillan!
-
-Lillan försvann, alltjämt leende, gnidande sina späda händer, i Nannas
-rum på väg mot gula salen.
-
-Faster Jeanette vände sig långsamt mot Marie-Louise. Hon skrattade sitt
-gälla, världsvisa skratt.
-
--- Gud nåde Nanna, när lille prästen kommer tillbaks, om inte
-födelsedagen kan tjäna som åskledare eller hon har lämplig nödlögn till
-hands! Apropå, har någon sett efter i gula salen? Kanske sitter hon
-rentav där -- bland de andra blåstrumporna!
-
-
-
-
-II.
-
-
-Nanna hade inte anat det ringaste. Hon låg uppe på vinden och rotade i
-gamla luntor, låg på en ullsäck och hade svept en sjal om axlarna.
-
-På golvet stod en handlykta, vars ena söndriga glas var vänt ifrån
-pappershögarna -- så undvek Nanna eldfara och överträdde inte förbudet;
-ty en lykta var någonting helt annat än ett ljus.
-
-Mina brukade för rästen bränna ljus halva nätterna, Nanna visste det
-mycket väl. I jämförelse med Mina, som ställde sin rankiga stake mitt
-ibland alla brevbuntarna, kunde Nanna känna sig så gott som oskyldig.
-
-Men därför var det ju inte nödvändigt att skvallra om allting för pappa,
-som varje kväll måste ha reda på, var hon hållit hus under dagen. Pappa
-trodde, hon brukade sitta i torvhuset, dit hon alltså varje dag måste gå
-en tur för att kunna säga, att hon varit där.
-
-Det inbragte ibland en luggning i flätan eller en örfil av tre fingrar --
-de två voro böjda av en kramp -- vilket egentligen förvandlade örfilen
-till en klapp. Men gärna vad som hälst, bara hon slapp bekänna sanningen!
-
-Här uppe fanns en hel del läsning, som inte fick rum nere på hyllorna --
-originalupplagan av _Then swänska Argus, Siebenhundert Anecdota_ från
-mitten av sjuttonhundratalet, en _Milton_ med kopparstick från 1751, ett
-tjog _dissertationes_ från Lund och Upsala och en mängd andra rariteter.
-
-Här uppe slumrade böcker från farfars tid, förskräckliga böcker, som inte
-tolererades nere i bokkammaren, hur tolerant pappa annars var. Farfar
-hade varit präst, men samtidigt rabulist. Om honom talades aldrig annat
-än i dunkla ordalag -- och hans böcker passade inte för prästdöttrar.
-
-Nanna hade med fjortonåringens bävan slagit ner på de farligaste. De
-farligaste och de svåraste, det var hennes två specialiteter.
-
-Uppslagen framför sig hade hon en bok, som hon hört pappa fördöma för
-bröderna. Hon visste, att Gustav läst den nere i Lund; Josef hade genast
-frågat, om den fanns på svenska, och endast Daniel hade haft karaktär att
-motstå frestelsen.
-
-Boken hette _Candide_ -- Candide av Voltaire. Nannas späda kinder
-blossade åt den tredjedel hon förstod; de blossade lika mycket av
-vetgirighet som av någonting annat, blossade av en underlig, sugande
-vetgirighet, som brände genom kropp och själ. Endast hjärtat förblev
-kallt, förstockat emot pappa och de förebråelser hon hörde susa i draget
-under de tjocka spindelvävarna.
-
-Pappa bar för övrigt själv skulden. Det var han, som drivit henne in på
-de mörksens stigar, där hon nu varje dag vandrade.
-
-Pappa hade en dag vänt upp och ner på huset för att få tag i Ὁ Ευθύφρων
-τοῦ Πλάτωνος.
-
-Det var en bengul gammal svinrygg, som brukade vila sig intill så många
-andra bengula gamla svinryggar. Någonting omoraliskt fanns inte i den,
-ty ingen av bröderna så mycket som tittade åt den under ferierna. När
-pappa plockade fram den, var det mäst för att skriva någonting på
-försättspapperet eller titelbladet -- såvida där ännu fanns plats över
-att skriva på.
-
-En dag ville pappa ha tag i den. Han letade genom alla hyllorna -- ja,
-till och med bakom och under dem --; Nanna kunde ännu höra stötarna av
-käppen och gubbens flåsningar i det bolmande dammet. Men borta var och
-förblev Eutyfron.
-
-Pappa letade på skrivbordet, bredvid och under det och i lådorna. Han
-nästan dansade i sin otålighet, men Eutyfron stod inte till att upptäcka.
-
-Nanna satt hela tiden på syster Minas kammare och lyddes och höll andan.
-Dörren stod på glänt, och hon bara inbillade sig, att hon läste, men
-svinryggen knakade under hennes fingrars grepp.
-
-Hennes första tanke hade varit att komma springande med boken och till
-tack eller straff ta emot pappas hårdhänta smekning. Men gubben hördes
-allvarsamt vred, halvt utom sig, och hans vrede förlamade henne.
-
-Hon förstod, att det skulle vankas mer än bannor, kanske risaga -- som
-hon ej var fullt viss att ha vuxit ifrån. Hon förstod ej strax, vad ont
-hon gjort, men när stort folk råkat ur lynne, kallade de det oskyldigaste
-en synd. Och pappa hade fått leta alldeles för länge.
-
-Nanna hörde Mina betitlas sjåpagås och syndakors och höll på att
-skynda fram och röja sig. Men i detsamma smattrade fasters stämma, och
-brottslingen förlorade modet. Fasters ögon tittade rakt igenom en, och
-sedan de tittat, skrattade de ut en. Fasters ögon påminte om honom, vars
-bok låg uppslagen på ullsäcken framför henne.
-
-Nanna hade känt, att hon gjorde orätt, som teg. Hon hade hoppats, att
-någon skulle kommit in i Minas rum och upptäckt henne. Hon hade berett
-sig på ett par örfilar, som hon skulle tagit emot utan att gråta.
-
-Men ingen hade kommit; ingen tog henne i förhör; ingen föll ens på den
-tanken, att lilla Nanna kunde bry sig om grekiska böcker. Pappa låddes
-inte veta, att hon under ferierna läst för bror Daniel. Pappa och de
-andra hade skrattat, därför att hon bara var flicka och alltså varken
-skulle till gymnasiet i Lund eller till det i Kristianstad. Ingen visade
-någon tro till, att en flicka kunde lära sig grekiska.
-
-Fasters runda ögon skulle skrattat högre än alla de andra. Det var
-fasters skull, att Nanna bet tänderna samman och teg. Grekiska: tycker
-någon det? Som om inte franska vore gott nog åt en flicka!
-
-Av Eutyfron begrep hon visserligen bara vartannat ord -- och meningarna
-begrep hon inte alls; de voro så krångliga. Men med Xenofon redde hon sig
-utmärkt, där var hon nästan lika styv som bröderna, och i Odysséen hade
-hon skanderat hela tre sånger -- pappa skulle bara veta!
-
-Sedan det blivit tyst i huset, hade Nanna först ämnat ställa boken
-tillbaka i luckan. Men så kom hon att tänka på värkan av upptäckten --
-nytt larm och nytt förhör och ny ängslan. Misstankarna skulle till sist
-falla på henne. Det var klokast att vänta några dagar -- tills boken var
-glömd och liksom av en händelse stod, där den hittills -- ja, kanske hela
-tiden -- stått.
-
-Nanna hade gömt Eutyfron bland luntorna på vinden. Av dagarna blevo
-veckor, av veckorna månader, men ju närmare det led mot jul och mammas
-födelsedag, dess knarrigare lät pappa. Nanna hårdnade till av ständigt
-gnat; nu varken vågade eller värdigades hon sätta boken tillbaka. Den
-fick så gärna bli liggande, där den låg.
-
-Men hyllorna därnere fingo stå alldeles i fred; hon tordes knappt titta
-åt dem. Måste hon genom rummet, smög hon förbi i ängslad hast utan att
-ens vända på huvudet. I förbifarten kände hon bokluckan som ett svart,
-rannsakande öga; hjärtat klappade, och hon visste ej rätt, var hon skulle
-göra av händerna.
-
-Hade ej alla haft så bråttom till julen, skulle de undrat över
-förändringen; Nanna var sig inte lik. Hon rodnade och bleknade för minsta
-tilltal. Det var förbi med alla snusförnuftiga infall och omdömen. De
-skiftande bruna ögonen -- ett arv efter farfar, sades det -- det enda
-vackra på den fjortonåriga fölungen, skyggade till och med för mammas
-milda blick. Den lillgamla tösen med det slätkammade håret, den blänkande
-pannan, den vassa näsan och äggtoppiga hakan smög som en främling genom
-rummen i sitt hem och var halva dagarna försvunnen, ingen visste vart.
-
-Nanna läste inte längre Platon, han låg glömd eller gömd -- gömd som ett
-samvetsagg -- under en dammig hög predikningar. Nanna läste i stället
-Voltaire. Den ena synden drog den andra med sig.
-
-Nanna kunde ej påstå, att den boken gjorde henne lycklig. Den liknade
-en virvlande häxdans, i vilken hennes inbillning dansade med. Boken
-införde henne i en sällsam värld, där människorna buro elaka, förvridna
-ansikten. Det talades där ofta om solen och södern, men allt där liknade
-mera ett vinterland. Alla ord voro som snö, alla blommor som isblommor.
-Allt syntes hårt och ovänligt. Människor, som ena stunden togos i famn,
-stuckos i nästa ögonblick med sablar. Alla förde vassa ord på tungan, men
-allra värst var det med dem, som höllo varandra kära …
-
-Nanna förstod ej varför, men kinderna glödde ibland, hjärtat bultade, de
-bruna råögonen stirrade vida och blinda mot den skumma loftsdagern.
-
-Varje söndag efter mässan föresatte hon sig att ställa Platon på hans
-plats och undvika skräpvinden. Hade någon enda bara haft tid, hade pappa
-haft annat än bannor för henne någon enda gång de råkades, skulle isen
-varit bruten --!
-
-Till julen fördubblades också ämbetsgöromålen, ökades utgifter och
-bekymmer, och i år stod något viktigt på inne i Lund. Nanna begrep
-alltsammans, bröderna hade skvallrat för henne i somras. Ja, hon begrep,
-varför pappa var knarrig och jäktad -- men något inom henne hade börjat
-växa i kapp med henne själv, något ömtåligt och oförklarligt … alltså
-bevarade hon sin kalla, skyddande skorpa. Hon var snart inte längre
-husets barnunge, på nyåret skulle hon börja läsa sig fram, och sedan
-var hon en särskild person. Hon studerade de andra som sig själv -- och
-misstänkte dessutom, att Bolla bevakade henne.
-
-På vinden var lugnt och fredat; det förbjudna där uppe sög och tvingade.
-Nanna måste dit upp, hon måste, och i ett ensamt ögonblick gick det i
-susande fart uppför stegen. Den gamla lyktan hade hon stående däruppe,
-och i folkstugan nallade hon ljus och fosforstickor.
-
-Nanna låg på ullsäcken med en sjal över skuldrorna. Framför henne
-upprullades historien om den enfaldiga Cunégonde och den oskuldsfulle
-Candide, vilken förövade så många fula brott. Pococuranté talade illa
-om allt och alla: han påminte litet om klockaren -- och den hederlige
-Pangloss började få pappas ansikte: hon kunde helt enkelt inte hjälpa det.
-
-Fjortonåringens mörka ögon vidgades och klippte mot dunklet. Runt
-henne och boken slog lyktskenet en bävande trollring. Desto svartare
-djupnade mörkret därutanför. Vrårnas skuggor nådde varandra med långa
-fingrar högt uppe i taket, och under själva åsen vaggade tjocka, gråa
-spindelvävsvingar i den uppåtdallrande värmen. Ibland kilade en råtta
-trippande över golvet. Och då och då prasslade en dragfläkt i halmen vid
-stegluckan.
-
-Utanför ljusrunden var allting ensamt och öde, ett hem, som hon nu endast
-till hälvten tillhörde. Och ljusrunden själv var en magisk cirkel, varmed
-en häxa höll henne trollbunden. Ljusrunden liknade ett fönster, varigenom
-Nanna stirrade in i det ondas värld.
-
-       *       *       *       *       *
-
-Från gården hördes ett kackel, som om räven gjort julbesök bland hönsen.
-Så blev det tyst igen, och Nanna kunde tydligt uppfatta klampet av skor
-och träskor på tegel- och stengolven i kök och brygghus. Så skällde Karo
-avskedsskall. En vagn rullade på gården -- det var pappa, som for på
-uppvaktning till katolska grevinnan.
-
-I samma ögonblick uppfångade Nanna knäpparna av träskor mot stegpinnarna.
-Hastigt blåste hon ut lyktljuset och tryckte kinden orörlig mot bokhögen.
-
-Så låg hon stilla och väntade, beredd på upptäckt, men med en svag
-förhoppning, att lyktskenet ej hunnit förråda henne.
-
-Hur spänt hon lyssnade, överdövades alla ljud av örpulsen. Inga steg
-knäppte längre, och hon trodde sig redan ha hört miste. Hon kände god
-lust att resa sig och tända igen, då -- tyst, rasslade inte loftsstegen?
-Om någon lyft den undan, såsom stundom hände, så vore stackars Nanna
-fångad.
-
-I detsamma ropade en karlröst -- eller var det fasters stämma -- på
-Bolla. Det klack till i flickhjärtat, nu knarrade bestämt pinnarna. Någon
-klev försiktigt uppför och kom närmre. En skugga reste sig långsamt ur
-vindsluckan. En flåsning, som liknade ett väsande skratt, nådde Nannas
-öron.
-
-Det var Bolla. Nu gällde det hålla sig alldeles stilla.
-
-Bolla tog ett aktsamt steg upp på golvet, skuddade av sig träskorna och
-stod nu i den smått knastrande halmen med händerna i sidorna och halsen
-litet framlutad, medan hon ideligen fnissade som åt ett lyckat spratt.
-
-Nedanför stegen smattrade rättnu fasters mässingsorgan:
-
--- Är Bolla däruppe?
-
-Nanna vågade knappast andas. Även hjälphustrun höll sig tyst, strök
-endast ett par tag med den klumpiga bara armen över det breda ansiktet.
-Hon vände på huvudet än åt ett håll, än åt ett annat, som en höna på en
-sophög, och tycktes på en gång lyssna och späja.
-
-Så fortsatte Bolla på sockorna ett stycke framåt och satte sig med en
-duns i halmen. Hon måste ha hört faster Jeanette avlägsna sig, ty hon
-blev åter djärvare. Hon mumlade halvhögt för sig själv, stack händerna i
-kjolsäckarna och begynte knapra på en skorpa. Knapret lät så avlägset och
-entonigt, att det lika gärna kunde kommit från en råtta.
-
-I nästa nu blandades knapret med ett sakta skrammel av nycklar eller
-mynt. Bolla reste sig upp och trevade om sig i halmen. Hon mumlade igen
-någonting otydligt och fortsatte sitt sökande längs takskägget. Hon halvt
-klev, halvt kröp, hasade sig framåt på tre ben och kom allt närmre Nanna
-och bokhögen.
-
-Flickan skalv i varje lem, när hon kände kjortelfläkten snudda sig. Nu
-svängde kjolen igen, kvinnan vred sig åt annat håll, då -- råkade hon
-trampa Nanna på foten. Trampet kom så plötsligt och tyngde så hårt, att
-fjortonåringen halvviskade ett aj.
-
-Ett skutt och ett skrik blev Bollas svar.
-
--- Ack, Harre Jesses, ropade hon förfärad.
-
-Nanna hämtade sig hastigt.
-
--- Tyst, Bolla, tyst, viskade hon, -- tyst, det är jag, Nanna --
-
--- Är någon däruppe, hördes en stämma nerifrån.
-
--- Tyst, tyst, bad flickan som för sitt liv.
-
-Hon behövde inte envisas; hjälphustrun hade redan sansat sig och insett,
-vad som för henne var det klokaste.
-
-Någon därnere hade satt foten på stegen.
-
--- Jag tyckte justament det liksom skrek till däruppe, undrade Malena
-ängsligt.
-
--- Kattrakande, svarade en röst, som lät lik Ola huggedrängs, -- det
-var välan kisse Måns, kan jag tro. Han fänas med råttorna på loftet,
-förstås. Ih, seså, inte ska en skrika för en köss, inte --?
-
--- Skäms han inte, Ola, ska han också fänas?
-
-Glammet därnere slutade plötsligt. Det sprang och det smällde i dörrar.
-Sedan blev allt tyst.
-
--- Men hy då, som Nanna kan skrämmas, förebrådde Bolla en smula strävt.
--- Jag fick sådan hjärtedunk, så förtjust[2] blev jag. Har hon en
-fosforsticka, så tänn lyktan -- inte sitter hon här ensammen i mörke?
-
-Nanna hade hastigt strukit eld. Nu fumlade hon tafatt med lyktglaset.
-Bolla tog beslutsamt stickan från henne och hjälpte henne.
-
--- Akta halmen och papéren, men la voss få fyr på pråsen,[3] pratade
-torpkvinnan. -- Jestanes, vad beställer tösen häroppe mos allena? Det
-skulle bara körkeharren veta. Sitter och läser ve ljus på ljusan da?
-
-Nanna hängde huvudet och lät ordströmmen gå hän över sig.
-
--- Körkeharren och alla, som vi ha sökt och rummesterat genom hela hused,
-och så sitter hon här i persiljestass -- som faster säjer -- och skrämmer
-en ifrån vettet, när -- när en letar efter råttefällan. Nu blir det till
-att bekänna, för det är allri värt te gå och stöka i halmen och bögerna
-med ljus på ljusan da!
-
--- Det -- det är inte något ljus, stammade Nanna och kände sig åter som
-en omyndig liten byxtös. -- Det är en lykta.
-
--- Vad är detta för böger, frågade Bolla, som lagt sig på knä och nyfiket
-rotade i pappershögarna. En dammsky reste sig kring varje svart nagel,
-och de röda fingertopparna försvunno alldeles. -- Är den bogen på latin?
-
-Därmed räckte hon ut handen efter Candide, som Nanna, glömsk av Bollas
-brist på lärdom, hastigt ryckte ifrån henne och gömde bakom sin rygg.
-
-Bolla smilade med alla de falska ögonrynkorna, som i lyktskenet blevo så
-djupa och tydliga. De små ögonen spelade lystet i kattgrönt.
-
--- Hihihi, det är nån av volentärens böger, fnittrade hon. -- Jag hittade
-händelsevis en gång ett häfte -- händelsevis -- när jag dammade. Det var
-fullt av nakna fruentimmer och -- ih nej då, att hon inte skäms ögonen ur
-sig, lilla troll!
-
-Nanna rodnade, delvis i harmen att bli kallad liten. Hon visste sig lång
-nog för sin ålder. Men hon begrep och begrep inte förebråelsen. Hon
-visste ingenting om volontärens -- bror Josefs -- häften. Vad hon begrep,
-var, att hon burit sig enfaldigt åt. Men någonting, som inte bara var
-samvetet, hindrade henne att inlåta sig på förklaringar för hjälphustrun.
-
-Bolla fnissade och förvred sina grova drag i undran och förnöjelse.
-
--- Måtro, en begynner tidigt bland herrskaperna!
-
-Och hon tillade inställsamt, med en girig överblick av bokhögen:
-
--- Ja, inte ska jag vara den, som löber med sladder -- om hon inte själv
-är en sladdermaska! Håll hon bara täfft med vad hon såg -- att hon såg
-mej häroppe i kväll, så -- tiger hon, så tiger väl jag osse! Hö, förstår
-hon -- så var det med ded!
-
-Nanna tittade hastigt och stort upp på henne. Flickan fattade ej
-_varför_, endast _att_ den andra gick smygvägar, och att de båda i en
-hast blivit medbrottslingar.
-
-Den unga fantasien arbetade och sammanfogade. Det breda, klumpiga
-ansiktet, som blossade och bleknade i det ostadiga skenet, liknade ett
-annat hon nyss läst om. Bolla, det var amman i Candide.
-
-Och när Nanna utan att nicka god mening i alla fall i tysthet jakade
-till förslaget, visste hon, att hon ingått pakt med det onda. Det onda,
-som stigit upp ur en ond bok och fått kropp inom den stulna lyktans
-trollring.
-
-
-
-
-III.
-
-
-Nanna vaknade mitt i natten vid att en vagn rullade på gården. Bullret
-dämpades av snön, som börjat falla på kvällen; sedan måtte det ha frusit:
-hjulvarven stönade med korta små skrik.
-
-Det var pappa -- pappa, som kom hem från katolska grevinnan. Pappa for
-dit en gång om året och mästadels vid juletid.
-
-Då vagnen stannat framför trappan, hördes lågmälda röster tala -- men
-var det bara pappa, pappa och Mats kusk? Ännu sedan vagnen rullat mot
-stallet, fortforo de att samspråka.
-
-Nu smällde steg i stentrappan, den tunga ekdörren öppnades -- det var
-visst faster Jeanette, som viskade i förstugan.
-
-Nanna hade sin kammare alldeles intill. Nu hörde hon bestämt bror Daniel
-småprata: det tydliga, grammatikaliska uttalet, och bror Gustav: den
-muntra, häftiga stämman, avbruten av små skratt och fnysningar. Bröderna
-hade kommit hem från Lund -- hurra!
-
-Nanna hade all möda att hålla sig tyst, hon kvävde sin glädje i täcket,
-rullade runt som i höet om sommaren och kände sig sprängfylld av okynne.
-Hurra -- brödernas steg knarrade i trätrappan till vindsrummen!
-
-I en blink var allting glömt -- Candide, Platon, den mörka vinden, Bolla.
-Bortsopat, drömt. Bröderna voro _nu_ de enda människorna i världen,
-framtiden idel jul och gamman. Och Nanna somnade om, djupt, lugnt, med
-ett leende om den fylliga flickmunnen.
-
-Härnäst hon väcktes, var det av brådskan i huset -- hade hon försovit
-sig? Första tanken gällde bröderna, och hon kom pilsnabbt ur sängen.
-Sedan mindes hon, att det var söndag och första gudstjänst i
-prästgårdskyrkan. Då gällde det skynda för att hinna råka nykomlingarna
-och få några ord med dem före den långa gudstjänsten.
-
-Så kom hon ihåg, ja, först nu kom hon ihåg, att det var mammas
-födelsedag. Hon hade så när glömt det alldeles, så fjärran från dem alla
-hade hon levat under dessa veckor.
-
-I en huj gick det att bli tvättad och kammad. Sedan bums in till syster
-Mina för att hjälpas med ryggknapparna och sedan --. Men syster Mina var
-mot vanan uppstigen, i kläderna, ute. Hennes påklädning måtte ha skett
-hastigt; det rådde en förskräcklig oordning i det lilla sovrummet.
-
-Men komma ut halvklädd med alla knapparna lösa i ryggen? Och bli
-utskrattad av Gustav och skolmästrad av Daniel? Om hon skulle be
-Marie-Louise -- ack, Marie-Louise och faster voro ju de tidigaste och
-sysselsattaste i huset.
-
-Ingen annan råd än att gå till mamma -- även med fara att råka ut för
-pappa och få sig ett välment, men hårdhänt nyp i kinden. Ja, springa
-till mamma och gratulera henne med en kyss! Om hon skulle säga det på
-franska, vad? »Je vous félicite, chère maman, de votre jour d’honneur et
-vous souhaite --» Mamma, som själv lärt henne franska, mamma skulle bli
-så glad!
-
-Ut i förstugan, i två språng över tegelgolvet -- en muntert
-förväntansfull sidoblick åt den smala loftstrappan -- så dansande in i
-matsalen, där Marie-Louise, som dukat frukostbordet, just försvann i
-folkstudörren.
-
-Sakta snett över golvet, en knackning och så in i sängkammaren. Pappa,
-fullt klädd, sysslade makligt vid skrivbordet. Lilla mamma, däremot nyss
-uppstigen, syntes ha förfärligt bråttom.
-
--- Mamma!
-
-Hela gratulationen försvann i kyssen, men mamma förstod ändå. Hon lade
-sina bara, smala armar om sin flicka och drog henne sakta intill sig.
-Ack, varför fick Nanna inte oftare komma så? Varför fick hon inte förtro
-sig, som när hon var riktigt liten och bröderna varit stygga?
-
-Stackars mamma såg inte värst glad ut, hon var trött och klen som
-mästadels om mornarna, hade visst hälst försovit en timma eller två av
-sin födelsedag.
-
-Pappa syntes desto piggare. Han lade just samman konceptet till sin
-predikan och småmyste, godmodigt-ironiskt, åt den myckna smeksamheten. Så
-försjönk han i tankar, stod orörlig och tittade ut genom fönstret, medan
-fingrarna trummade en revelj på skrivbordsskivan. De senaste veckornas
-hetsiga spänning hade försvunnit, han trampade inte längre på nålar varje
-minut. Nu tycktes han alldeles för trygg, nästan kall, brydde sig alls
-inte om att muntra upp stackars mamma.
-
-Nanna kände sig besviken, ja, intill tårar. Hon hade väntat sig allt så
-annorlunda.
-
--- Har inte --?
-
-Hon tvekade bara en sekund. Sedan måste det fram.
-
--- Har inte Gustav eller Daniel varit inne och gratul--?
-
-Det blev förfärligt tyst. Nanna begrep genast, att hon sagt någonting
-dumt.
-
-Mamma tycktes först ingenting ha hört. Men så spärrade hon upp mun och
-ögon och stirrade från den ena till den andra, medan hon tryckte handen
-mot hjärtat.
-
-Mammas hjärta var ju inte starkt. Det var därför alla brukade skona henne
--- därför husmodern gick omkring som en främmande i sitt eget hus.
-
-Pappa hade inte behövt ta tillvägs; Nanna såg sitt straff målat i mammas
-bleka ansikte. Det låg blåa skuggor under ögonen -- mamma fick inte bli
-dålig på själva födelsedagen.
-
-Pappa svängde helt om på klacken, så det sang efter det. När han blev
-ond, fick han tillbaka fasonerna från tiden han var fältpräst. -- Pappa
-sökte behärska sig för mammas skull; han talade så lugnt han förmådde,
-men det sprutade gnistor ur de gråa ögonen.
-
--- Ser man på, sade han, -- sjusoverskan har hunnit bli halvsövd så här
-dags? Står och pratar med drömmarna i ögonen -- he? Orden lika lösa på
-tungan som knapparna i ryggen?
-
-Nanna hade förstått. Det var inte alls nödvändigt att blinka och klippa
-med ögonlocken; det behövdes så litet, för att hon skulle förstå. Hennes
-blick hade blivit så stor och kall, att pappas tog till flykten för den
--- pappa hade redan svängt sig tillbaka igen mot fönstret.
-
-Besynnerligt, att hon skulle känna en sådan lättnad över pappas nödlögn!
-Ty en nödlögn var inte bara att förneka sanningen, men också att villa
-bort den.
-
-Hon fann sig till och med så pass, att hon orkade fram med sitt ärende.
-Medan mamma hjälpte henne, kände Nanna en djup skamsenhet stiga upp i
-sig. Det hettade i tinningarna och stack som med nålar i hårfästet. Hon
-skämdes, och för första gången skämdes hon för, att hon varit uppriktig.
-
-Hon rörde sig som en främling i sina föräldrars kammare. Med drömmande
-steg kom hon bort till dörren. Pappa kallade henne buttert tillbaka.
-
--- Nanna, sporde han; han tycktes ännu missnöjd; -- var höll du hus i går
-middags?
-
-Allt blodet delade sig i två hälvter, av vilka den ena rann som bly ner
-i fötterna, den andra steg som eld upp i kinderna och hjärnan. Skulle nu
-hela sanningen prässas fram: Eutyfron, Voltaire, lyktan --?
-
-I samma nu vände mamma sina fuktiga, blåa ögonytor emot henne. Det var
-som att se in i himmelen själv; Nanna var nära att brista i gråt.
-
-Men så kom hon ihåg pappas blinkning och hårdnade till.
-
--- I går middags, upprepade hon och svarade med någonting, varav hon
-innerst plågades, i rösten och blicken; -- jag -- var -- ingenstans.
-
-Hennes förlägenhet måtte sett löjlig ut, ty pappa tog den från skämtsamma
-sidan.
-
--- Ingenstans, upprepade han med ett vasst smålöje, -- var på lag kan det
-landet ligga? Vaba, Springfält?
-
-Och han spände likt en liten korpral de egentligen milda grå ögonen
-hårt i henne, medan han fortsatte:
-
--- Ingenstans, det är väl det landet, där fosforstickorna växer och små
-flickor grädda pannkakor i torvhuset, vaba? Eller nere hos torparungarna
-eller hos drängarna i lagårn och deras enfaldiga spökhistorier, vafalles?
-
-Den lille kyrkoherden hade kommit ända fram till henne. Nu nöp han henne
-med vänlig barskhet i örat, medan hans hårda knog unnade andra kinden ett
-försök till smekning.
-
--- Du understår dig inte att leka med elden, slöt han, nu åter vid gott
-lynne, -- marsj i väg, bortbyting, och låt mamma få klä sig i fred!
-
-Därmed halvt föste han Nanna ur kammaren. Hon kom ut i matsalen, tafatt
-stretande med de långa, röda flickhänderna.
-
-Bortbyting -- det var just så hon förekom sig. På månader eller veckor
-hade det vuxit upp en helt ny värld omkring henne. Och en ny själ började
-titta upp i henne i stället för den forna. -- -- --
-
-Till kyrkan vandrade hela familjen i sällskap, så när som mormor och
-faster Jeanette, vilken stannade hemma för middagens skull. Det blev en
-hel liten skara, hela fem personer: pappa, mamma, Mina, Marie-Louise och
-Nanna.
-
-Bröderna syntes det ingenting av. Just som Nanna tänkt kila uppför
-vindstrappan till gästrummen, kom det frukostbud, så det hade inte blivit
-tid att förvissa sig.
-
-Det Nanna hört om natten, kunde det varit en dröm, ett varsel? Kanske de
-inte ens ämnade sig hem före jul, så bråttom som de skrivit, att de hade
-det med studierna? Och ändå -- nej, Nanna lät inte längre föra sig bakom
-ljuset!
-
-Det var ont om folk i kyrkan. Prästherrskapet och deras tjänare behövdes
-mer än väl för att fylla opp i bänkarna. Längst nere sutto Mats kusk, Ola
-huggedräng och Malena stupiga, vilkens stela, trohjärtade själsspeglar
-då och då blinkade och tårades som i blåst. Annars var det bara
-prästgårdstorparna och hjonen från fattighuset, som hade tid med kyrkan
-söndagen före jul och dagen före julafton.
-
-Mitt i gången vände sig pappa till mamma och viskade något åt henne.
-Nanna uppfångade endast ordet sakristian. Men då hennes mor ryckte
-till och sträckte fram huvudet till skyndsammare gång, lystrade alla i
-sällskapet, gripna av en aning, som redan förrådde halva sanningen.
-
-Med kyrkoherden i spetsen skred prästherrskapet förbi altarringen och in
-genom den lilla sidodörren till sakristian.
-
-Nanna, ännu ute i kyrkan, hörde ett anskri, och då hon trädde in i det
-lilla brunmöblerade rummet, som mormor brukade kalla klädlogen, såg hon
-sin mor falla i armarna på Marie-Louise och Mina, vilken sviktade på sitt
-halta ben.
-
-Men yngsta dottern nästan översåg mammas svimning, när hon fick syn på
-bröderna, som, nyss så ståtligt uppställda, hastigt skyndade till.
-
-Det första Nanna varsnade av dem, var mössorna, de vackra, vita mössorna,
-som nyss blivit brukliga, och som de buro såsom tecken på sin seger.
-Det var väl just studentmössorna, som så häftigt rört och fröjdat
-modershjärtat. Överraskningen hade varit henne för stark.
-
-Så hemlighetsfullt hade allt bedrivits, att ingen utom pappa väntat
-sönernas examen förrän till maj och inte ens pappa, väntansknarrig, som
-han varit, erfarit utgången före lördagsnatten. Inte ens om hemkomsten
-hade han vetat någonting bestämt förrän på återfärden från grevinnan.
-Halvvägs från Herrevall hade han hunnits av Lundaskjutsen och -- i sin
-iver att överraska födelsebarnet -- låtit de nya studenterna flytta över
-i kareten.
-
-Sådan var han nu en gång. Även nu kämpade förtjusningen över, att han
-lyckats, med oron över mammas befinnande.
-
-Mamma hade fått vatten och börjat hämta sig. Medan alla förklarade och
-berättade i munnen på varandra, betraktade hon sönerna med en oändligt
-öm, ännu matt blick.
-
-Och sönerna böjde sig ner över henne, där hon satt bakåtlutad i
-länstolen, för att låta henne med bleka, fina fingrar smekande stryka
-över deras kinder och huvudbonader, bäggedera ett ögonblick lika vita.
-Men genom det brokiga korfönstret sköto nu en gul och en röd strimma och
-hjälpte mössorna att härma sommaren, vars alltför tidiga fjärilar de voro.
-
-Ur Gustavs ögonfrans droppade stora tårar, och han kysste sin mors
-fingerspetsar med en dyrkan, som liknade andakt. Daniel, karaktären, höll
-sig så stram han förmådde; hans lugngrå blick vattnades bara i smyg. Det
-var en syn som en tavla. De unga studenterna hade ett uttryck, som om ett
-hälgon välsignat dem.
-
-Alla hade nu nödtorftigt lugnat sig. Först nu fick någon öga för den
-främmande studenten. Han hade blygsamt stannat bakom kamraterna, men hans
-små pigga pepparögon syntes fulla av deltagande.
-
-Vid sidan om prästsönerna tog han sig obetydlig ut. Deras medelhöga,
-smärta gestalter, mörka huvuden och regelbundna ansikten med de mörkblå
-eller mörkgrå ögonen och den raka, mot spetsen svagt böjda näsan läto
-föräldra- och systerblickar glänsa så mycket stoltare, när de betraktat
-den småväxte, linhårige, något finnige unge mannen med hans små,
-rörelsefuktade pepparkorn.
-
-Men isynnerhet Daniel tycktes hysa stor aktning för kamraten, som,
-förstås, hälsades hjärtligt välkommen som gäst över julen. Det blev ingen
-tid för vidlyftig presentation. Gudstjänsten hade uppskjutits en hel
-kvart, det gick ej an att låta kyrkfolket vänta längre.
-
-Under orgelspelet satt Nanna och undrade, om de andra inom sig voro
-lika förströdda som hon. En hel rad söndagar hade gudstjänsterna liknat
-rannsakningar, under vilka hennes unga brottslighet kämpat med behovet av
-frid och förtroende.
-
-Hon hade stundom kommit till kyrkan med en sällsam kyla för allt vad till
-gudstjänsten hörde. Underliga tankar, undfångna i trollringen på vinden,
-hade arbetat och trotsat inom henne. Hon hade vandrat uppför gången halvt
-skuldmedveten, och blott småningom hade orden från predikstolen tinat och
-upplöst henne i en torrögd gråt, som lovade bättring.
-
-I dag kändes allt så annorlunda. Uppträdet med pappa på morgonen och
-överraskningen i sakristian hade närmat och nedflyttat predikaren och
-hans predikan. Ingendera menade kanske så allvarligt eller strängt. När
-hon tänkte på sina illgärningar, föreföllo de inte längre så svarta.
-Smygvägar kunde ej medföra så svår skuld för en halvvuxen, när nödlögner
--- osanningar mera för ros än för nöds skull -- voro tillåtna för de
-vuxna.
-
-Lättad för mycket, som tyngt, fylldes hon nu i stället av den nya, stora
-händelsen. Glädjen över bröderna spelade med i orgelbruset och lät det
-klinga helt världsligt. Hon instämde i salmsången med det naturliga
-behovet att sjunga, därför att hon var glad. Orden omtolkades eller
-följde med på köpet. De betydde inte längre julväntan och lutherdom; de
-uttryckte en fjortonårig flickas känslor inför brödernas nya, glada,
-segerpräglade ansikten.
-
-Och i all högtidlig och tacksam glädje lekte en självsvåldig nyfikenhet
-på den främmande studenten -- lekte likt en ostyrig lärk- eller
-juldanston under de låga, vita lutherska bykyrkvalven.
-
-Länge hade under sången blicken fladdrat kring den nya medelpunkten,
-innan främlingen gengäldade hennes ögonkast. Sedan skedde det oftare, men
-nu vågade hon ej längre lyfta blicken, så länge han såg.
-
-De pepparbruna ögonen stucko; de liksom petade upp en, blottade en för en
-själv. Oron, som nyss somnat in, vaknade upp på nytt. Ett enda ord sjöng
-en i örat, så ofta man tittade in i dem. Och det var säkert endast emedan
-den bruna spegeln mötte henne samtidigt, som Nanna spratt upp och fick
-sådan hjärtklappning vid dessa ord i dagens högmässotäxt, vilka pappa
-just föreläste från predikstolen.
-
-»Om jag vittnar om mig själv, så är mitt vittnesbörd icke sant. En annan
-är, som vittnar om mig, och jag vet, att det vittnesbörd är sant, som
-han vittnar om mig. I haven sänt till Johannes, och han har vittnat för
-sanningen.»
-
-Nanna sänkte huvudet och kände blygseln bränna i kinderna, kvälja i
-strupen och sippra från pannan. Det var, som om det droppat smält vax på
-kinderna, varje gång hon träffades av ordet sanning.
-
-
-
-
-IV.
-
-
-Brödernas hemkomst hade löst en förtrollning och bundit en ny. Nanna
-bokstavligen trampade studenterna på hälarna. Var de gingo eller stodo,
-hängde två vattenbruna ögon vid deras höglärda ansikten. Vad de så talade
-om, sögo två utstående öron in varje ord, som utgick ur deras munnar.
-
-Nanna glömde allting annat, trösklarna, som hon ständigt snubblade över,
-och sina röda fingrar, som annars balanserade hennes slingriga gång. Hade
-händerna hängt lösa, skulle hon tappat dem, liksom hon tappat minnet och
-lokalsinnet. Fölungen hade i sin beundran för unghästarna förgätit sig
-själv och sitt eget.
-
-Det som mäst väckt hennes nyfikenhet, var, förstås, främlingen. Varje
-gång han talade, öppnade hon munnen, liksom hon ej hört tillräckligt med
-öronen. Varje gång han log -- det skedde inte så ofta -- log hon efter.
-Det kändes, som om en annans leende stramade i hennes ansikte.
-
-Intrycket, att han var ful, lämnade henne aldrig. Hon tänkte på det
-nästan beständigt. Men hans fulhet plågade henne inte; den hörde liksom
-med i den dragning, han övade på henne.
-
-Alla hans miner levde på ett alldeles särskilt sätt. Alla hans ord voro
-nödvändiga; man ville inte förlora ett enda av dem. Nanna fick för sig,
-att allt vad Vilhelm sagt, var fullkomligt sant. Hans ord invärkade
-alltid på bröderna, isynnerhet på Gustav. Och ändå kom han henne ofta att
-tänka på Candide och den underliga världen i boken. Inte bara så, att en
-blick från honom kunde ge en plötslig stöt åt samvetet. Men så, att hans
-meningar gåvo boken rätt.
-
-Detta nya var i alla fall en stor glädje. Men det fick henne nästan att
-glömma, att det var födelsedag och stundade till julafton.
-
-Dörrarna stodo, högtiden till ära, öppna mällan alla rummen. Överallt
-förnams doften av granris och nyskurade golv. I gula salen knäppte
-plocktoner från den gamla flygeln. Och i matsalen skramlade Marie-Louise
-med silver- och tennsaker, som hon plockade ur skänken till middagen.
-Det var lilljulafton, dagen före den riktiga. Det var den i Skåne så
-kallade Dopparedagen, och det skulle doppas i gryta i folkstugan. Och
-därute rådde brådska, ty kyrkoherden måste om någon timme i fläng till
-annexkyrkan i Toftarp.
-
-Nu hade han i samspråk med studenterna stannat framför en hylla i
-bokkammaren. Och Nanna, som ledsagat dem även dit, märkte för sent luckan
-i bokraden. Det gav ett hugg i henne; hon liksom ryggade invärtes och
-ville förlora jämvikten, när hon hörde boken nämnas.
-
-Pappa hade på gyckel eller av inträsse frågat sönerna, om någon av dem
-lockat hans Platon till lärdomsstaden. De skakade på huvudena och den
-yngste skrattade.
-
--- Den döddansaren, svarade Gustav med munter öppenhet, -- och jag
-ha alltid hört till olika nation. Och sedan i torsdags är jag civis
-lundensis.
-
-Daniel svarade ej utan självkänsla.
-
--- Lund är mera filosofiskt, än du tror. Men fråga flickebarnet! Hon är
-kanske styvare hellen än du, Gustav!
-
-Hela bokkammaren tycktes ha vänt sig om för att betrakta Nanna. Pappa,
-bröderna, bokluckan, biskopsporträttet snettemot, allt och alla stirrade
-de på henne. Men ihärdigast stirrade han, den främmande, som bröderna
-kallade Vilhelm.
-
-Pappa syntes i förstone förbluffad. Han spände sin blick så hård han
-förmådde; pannan veckades, läpparna ryckte. Men så slog han bort saken
-med skämt. Han satte inte sönernas pedagogik vidare högt och trodde inte
-på Nannas grekiska.
-
--- Sätt inte bortbytingen myror i huvudet, sade han, -- hon är inte van
-att beundras av så många herrar. Springfält är sin egen lekkamrat och
-träffas säkrast i torvhuset. Dit går hon och håller andakt några timmar
-varje dag. Senast i går middags letade hela huset förgäves hennes spår.
-
--- Annars, fortsatte pappa med en förebrående blick på sin dotter, --
-hade Springfält fått följa med till grevinnan på Herrevall. Skulle inte
-behövt ångra det, sa’ grevinnan till mig i går aftse. Jaha, katoliken
-frågar mig efter Springfält vartenda år. Men ingen gång är det möjligt få
-Springfält från torvhuset. Blir väl en likadan sjåpagås som --
-
-Kyrkoherden avbröt sig och fortfor, vänd till den främmande:
-
--- Grevinnan sörjer än sin egen lilla stumpa. Enda barnet! Och när hon så
-är änka och till åren, blir det ensamt på den stora herregården --
-
-Mera hörde Nanna inte; hon stod inte ut med allvaret i pepparögonen. Hon
-glömde helt och hållet sin värdighet och sprang plötsligt sin väg ur
-rummet.
-
-I matsalen uppfångades hon av Marie-Louise, som trots brådskan tog
-henne i famn och kysste henne på bägge kinderna i ett oförklarligt
-ömhetsutbrott. Systern var väl yr i mössan av vinet, sedan hon som de
-andra nyss druckit mammas skål.
-
-Nu pärlade födelsedagsbarnets stämma, och genom Minas kammare och det
-långa blå rummet flyktade Nanna in i gula salen.
-
-I den höga, gula kakelugnen brann en ständig bokvedsbrasa; salen var
-svår att hålla uppvärmd. Den hade fönster åt tre håll och liknade en
-lykta, påstod gamla mormor, som oftast tronade på empiresjäslongen. Genom
-de många fönstren lyste det mjölkblått från snölandskapet, med vilket
-brasskenet förde en ständig, fladdrande strid -- och på flygeln voro två
-vaxljus tända.
-
-På sjäslongen satt gamla mormor. Med hjälp av kuddarna höll hon sig ännu
-ganska rak i ryggen. Hon hade hunnit närmre de nittio, änkeprostinnan,
-men kom ännu ihåg, att hon var en född Narwenhielm, och att det ansågs en
-mesallians, når hon gifte sig med salig prosten på tredje Gustavs tid.
-
-Mormor tröttnade aldrig att berätta om den tiden. Hennes kusiner
-baronerna hade varit utom sig för skandalen lika mycket som för rivalen.
-
--- Vad skall du med den där ennuyanta svartrocken, retades de och drevo
-skälmstycken med gummorna i prostens egen kyrka. Men när vackra cousine
-endurerade i sin folie och encouragerade ce prêtre-là, à la bonne heure,
-larifarondon -- baronerna slogo samman sporrarna och flyttade sig och
-sin amour till huvudstaden. Man kunde väl inte duellera med en svartrock
-häller!
-
-Gamla mormor log ett tyst och tandlöst, men ännu elakt löje. Hon var så
-liten, så liten, gamla mormor, och mindre vart hon år från år.
-
--- Hon dör aldrig, brukade pappa-kyrkoherden säga, -- hon försvinner.
-
-Hon var späd som en flicka, med sluttande skuldror och smal om livet, med
-händer som en frökens och fötter som en barnunges. Hon var torr och brun
-kring ögonen och vit i det tunna håret; men till högtiderna ville hon
-vara sminkad och pudrad som i unga dar. Och rak i ryggen höll hon sig.
-
-När hon inte sov på sin kammare, vistades hon i gula salen, vars
-lyktfason, trots allt, tilltalade henne.
-
-Vid hennes sida tycktes mamma nästan den bräckligaste av de två -- mamma
-med sin ständiga blekhet och sina myosotisblå ögon, i vilka det ständigt
-samm tårar. --
-
-Nu spelade mamma och sjöng: egentligen var det inte bra för hennes
-hjärta, men ingen nändes förmena vare sig henne eller sig dessa
-högtidsstunder. Mamma sjöng. Brasan susade som en bokskog om sommaren,
-men genom suset pärlade tonerna likt fågeldrillar.
-
-Nanna neg för mormor och kysste på hand, gick sedan på tå snett över
-salen och satte sig på en taburett. För så ungt folk var det förbjudet
-att breda sig i länstolar eller på sjäslonger.
-
-Avlägset som i en dröm hördes herrarnas samspråk; det tomma pastorsrummet
-låg mällan salen och bokkammaren. Nanna undrade med oro, vad de
-egentligen kunde språka om. Slutligen tystnade de; det var, som om hela
-huset lyssnat till mammas musik och Nannas oroliga tankar.
-
-Nu kommo herrarna till synes i dörren. Varsamt och tätt efter varandra,
-nästan i klunga, klevo de in i salen. Stumma och vördnadsfulla hälsade de
-gamla mormor, blevo sedan stående i en halvkrets med händerna på ryggen
-och blicken ömsom på den musicerande och på Nanna.
-
-Det såg ut, som om de allesammans haft något att säga henne och blott för
-musikens skull uppskjutit det tills sedan. Pappa visade ett par alldeles
-nya ögon; det låg någonting kallt förundrat och iakttagande i dem, som om
-han tittat på en viltfrämmande och vuxen flicka.
-
-Hon försökte uthärda blicken, men utan att hon kunde hjälpa det, började
-ögonlocken klippa och pupillerna irra. De skyggade, som om någon sökt
-genomborra dem med nålar. Ögonhålornas muskler slappnade. Det kändes,
-som hela själen flutit isär och blivit brosk och gelé.
-
-Nanna rodnade häftigt och måste titta ner; hon tyckte sig doppa huvudet
-i en skål hett vatten. Hon kände sig djupt, djupt olycklig -- märkligt
-nog, inte endast för pappas, men mäst för den främmandes skull. Det var
-tydligt, att upptäckten var gjord eller rättnu måste komma.
-
-Det ringde i hennes öron som efter en örfil. Hon hörde knappast musiken
-för detta envisa ringande. Hon började svälja som i illamående, och
-värkligen kände hon sig helt besynnerlig i hela kroppen. Bara hon inte
-rättnu föll ner av taburetten!
-
-Ringandet fortfor; det lät som bjällror -- vilket det kanske också
-var! Nu hörde hon det tydligare, och det var -- det var värkligen
-slädbjällror, som närmade sig; pappa hade på tå smugit sig bort till ett
-av gårdsfönstren.
-
-En bjällersläde, som svängt in i lindallén, pinglade nu uppför backen.
-Hästarna hade fått fart, så det bar i trav uppför.
-
-Där gled släden mällan fönstren och den röda ladugaveln. En pälsmössa
-skymtade, någon vinkade med sin handske. Nu avbröt sig mamma mitt i en
-takt. Herrarna sorlade till; det kom julfrämmande!
-
-Bror Josef, hurra, det var Josef från Kristianstad, hurra, nu först blev
-det jul, riktig jul!
-
-Nanna hade sprungit upp och redan förgätit sitt illamående. Över
-Gustavs och Daniels ansikten hade flugit ett hastigt skimmer; pappas
-stränga uppsyn mildrades; mamma liksom spratt upp från pianostolen; och
-själva mormor, som hållit på att nicka in, vaknade till med ett av sina
-gustavianska smålöjen.
-
-Josef, se, Josef, det var nu julen och bjällerklangen i person!
-
-Som en vindstöt brusade det genom alla rummen ända ut i farstun. Alla
-måste ju ta emot och välkomna den käre Josef.
-
-Det var ett tjatter, ett hojt och prat ute på trappstenarna, och värst
-av alla hojtade naturligtvis Josef själv. Han hade redan svingat sig ur
-racken, vars präktiga slädnät täckte de bägge fuxarna ända fram till
-bogträna; bogträna åter smyckades med höga bjällerbågar.
-
-Volontären stod i pälsmössa och päls, älghudshandskar och blankstövlar
-och fäktade och nojsade mitt i den lilla skaran. Hans vackra, regelbundna
-ansikte strålade av sitt vanliga övermod, som blott var stojigare än
-vanligt. Om det nu var sprit eller någonting annat, han syntes spänd en
-tonart gällare.
-
-Desto snabbare erövrade han; han hade ett utrop, ett nyp och en smekning
-åt var och en; på alla värkade han som en dosis livskraft, och han spratt
-av liv. Från det röda i hans örsnibbar eller på hans nyrakade kinder och
-till knycken på hans nacke, svinget i hans arm och svängen på hans klack
-syntes han liv, liv.
-
-Själve pappa, som haft så mycket bekymmer för sin äldste, var besegrad.
-Mamma föreföll föryngrad, där hon, skär som en ungmö, stod och beundrade
-sin vackre gosse. Nanna iakttog, att mustasjerna blivit längre och
-svartare se’n sist, och att han lagt sig till med ett pipskägg, som
-härmade kung Oscars.[4]
-
-Gustav gav genast äldste bror stora famnen. Daniel nöjdes med ett
-handslag, medan i hans blick beundran stred med ett vemod, som
-ibland liknade fruktan. Inte ens faster Jeanette hade motstått
-frestelsen; »majorn» skymtade bred och nyter bakom de andra, men
-sökte rädda skenet med en min, som om Josef varit en ännu ohängd
-landsvägsrövare.
-
-Josef pratade så käckt och skrattade så gott, hans ompälsade person var
-så vackert staffage mot bakgrunden: den blå snömarken, den gula himlen,
-de vitulliga lindarna och taken och de rykande hästarna, som då och då
-otåligt riste på sina bjällror, att ingen kom sig för med att gå in,
-förrän mamma började hacka tänder.
-
-Då låddes kyrkoherden bli ond -- han låddes det ofta, när han vart
-skamsen --, snurrade runt på klacken och föste med rynkade bryn och
-ordlös barskhet hela tutten mot trappdörren. Men mamma hade med nöd
-hunnit över tröskeln, när ett frustande och gällt skratt från Josef
-lockade allesamman att vända på huvudena.
-
-Nanna hade stundom i undran lagt märke till, att fårskinnspälsen över
-baksläden synts röra på sig, och skyllt på en vind, som inte blåste, ty
-vädret var frysstilla. Nu hade täckets rörelser blivit häftigare, det
-vältrade fram och åter, så att till sist halmen blottades och rättnu ett
-brett, blårött ansikte såg dagen.
-
--- Tusan i det, frustade volontären, -- hade jag inte så när glömt --
-
-Josefs raka, militäriska gestalt vek sig för munterhet -- en munterhet
-så häftig, att den föreföll tvungen. Det var kanske ett försök att få
-åskådarna med sig; ännu stodo de bara och gapade med ögon och munnar.
-
-Man kände Josef, hade nästan väntat sig någonting dylikt -- upptåget
-skulle varit oskyldigt, om bara inte kavlen funnits. Det låg en människa
-i racken, ett bylte av halm och kläder, bundet till händer och fötter och
-med en kavle i munnen. Vitorna blänkte glasiga som på en fångad braxen.
-
-Josef höll sig i sidorna och skrattade.
-
--- Tusan, hade jag inte glömt bagaget, frustade han.
-
-Kyrkoherden, som stått tveksam, såg nu kappsläden närma sig nere
-från stallet; den påminte honom om dagens hälgd och den förestående
-gudstjänsten. I det lilla ansiktet drog det samman till oväder,
-tvärrynkan vid näsroten djupnade, och de åldersbleka läpparna skälvde.
-
--- Lös människan, galning, ropade han så häftigt, att volontären genast
-vände helt om. Uttrycket i sonens ansikte hann endast skifta en gång.
-Vackre Josef hade på en sekund blivit en annan -- huvudet, som sköt ner i
-axlarna och pälsen, syntes mindre, flinet sammanrörde dragen i en suddig
-oreda, ögonen hade något plirande självfördjupat, och ena örat stack
-spetsigt upp mällan skinnmössan och -kragen.
-
--- Lös -- stackaren, upprepade gubben med en snabb, darrande handrörelse.
-
--- Bevars, pappa, bevars, svarade Josef med ett retligt skratt, som
-liknade gnäggning; han reste litet på huvudet och vädjade till de andra,
--- det är ju bara Ekdahl, vet jag --
-
-Kappsläden hade nu pinglat upp jäms med racken, och Mats kusk, som
-bestått en förvånad blick på den främmande släden, gav sig att syssla med
-sina hästar och låddes ingenting se.
-
-Kyrkoherden var utom sig.
-
--- Ma--ats, stönade han med ögonen på skaft i hålorna och rösten hes och
-kluven av ansträngning, -- lös --! Och se till, att inte gäskivarns
-hästar blir förkylda --!
-
-Josef kastade högdraget med huvudet.
-
--- Pappa misstar sig, ett sådant spann har ingen gäskivare i Skåne. Det
-är grosshandlare Müllers hästar i Kristianstad --
-
-Mina kom just ut på trappan med middagsbud. Hon höll, när hon upptäckte
-äldste bror, liksom avvärjande handen framför sig. Men Josef, som fann
-avbrottet välkommet som en förevändning att slippa lyda order, stod i ett
-språng vid hennes sida, lyfte systern från trappstenarna, svängde henne
-in i förstugan och virvlade om med henne i matrummet, tills andan svek
-Mina även till nödrop.
-
-Nu jublade åter ungdomen. Bror Josef var i alla fall rolig, och pappa
-lämnades ensam att utdela befallningar och snäsor på den kalla trappan.
-
-Mina, som vacklat hän till en stol, satt flämtande och förskrämd,
-tilltufsad i håret och vimmelkantig under det. Men Josef, som raskt
-hunnit få av sig mössa och päls, lutade nu bockande och åtbördande över
-sin mor, som, insvept i sin silkessjal, leende såg upp till honom. Han
-liknade nästan en balkavaljer, och den lilla prästfrun rodnade som en
-flicka, medan han ideligen galant kysste hennes smala spelfingrar.
-
-Marie-Louise, som han hälsat redan på trappan, avväpnade med en blick
-ur sina klara, starka ögon alla försök att nypa henne i veka livet eller
-kyssa henne på kinderna. Hon mottog sin brors beundran, som överraskad
-följde henne, med samma värdighet, som om han varit en främmande herre.
-
-Så bjöd han plötsligt sin mor armen och skred med fjädrande löjtnantssteg
-mot den öppna folkstudörrens sorl och glam. De andra hade fått försprång.
-Men Mina, som nu hämtat sig, fast läpparna darrade av närvositet, sköt
-sakta stolen ifrån sig och blev den sista i tåget.
-
-Därute hade prästfar redan slagit sig ner till sin middag; han åt
-brådskande och utan att be om ursäkt, men hade återvunnit sitt goda
-lynne. Så snart han upptäckt, vem »bagaget» egentligen var, hade han gjort
-en ironisk välkomstbugning, snurrat om på klacken och marsjerat inomhus.
-
-»Bagaget», som under ideligt bugande följt honom i hälarna, stod ännu
-obeslutsam innanför folkstudörren. Munterheten omkring honom var allmän
-och blev blott högljuddare, när Josef tog ledningen. Då och då fnissade
-»bagaget» själv.
-
-Ekdahl syntes särdeles väl beskyddad mot vinterkylan. Utomkring
-ytterrocken och mössan hade man svept en tjock yllesjal, vari han så
-kröp in, att ansiktet halvt försvann och egentligen endast en bred,
-läderfärgad mun och tre, fyra gula betar stucko fram.
-
--- Kors, utbrast volontären med ett kort, försmädligt skratt, medan han,
-skenbart förbluffad, häjdade sig innanför tröskeln, -- står Ekdahl där
-ännu?
-
-Kyrkoherden vände sig om till hälvten och avbröt tuggningen för en minut.
-
--- Är det ett sätt, förebrådde han, -- att forsla en medmänniska, en före
-detta prästman --?
-
-Han tystnade tvärt vid en blick på klädbyltet och svängde sig hastigt
-tillrätta över tallriken. Ekdahls oändligt dumma uppsyn var som alltid
-oemotståndlig. Alla i folkstugan skrattade eller fnittrade öppet eller
-förstulet; själva prästfrun log, så att tårarna runno, och husfadern
-hade all möda att harska sig till en smula värdighet. Lyckligtvis måste
-han just störta upp och i pälsen; det var hög tid att komma i väg till
-annexet.
-
-Han omfamnade sin hustru; sedan vände han sig till Josef.
-
--- Tag av honom -- det där, mera tecknade än talade han, -- och se till,
-att han -- att stackaren får mat!
-
-Därmed gjorde kyrkoherden sin soldatsväng och tågade genom matsalen mot
-förstugan. Hans hustru ledsagade honom halvvägs.
-
-Nu höjde sig stämningen ytterligare. Josef gjorde sig ingen brådska
-med Ekdahl; han hade andra godvänner att påhälsa. Först fick han ett
-stadigt grepp om Bolla, ur vars vidöppna gap en belåten jamning väste.
-Sedan han satt henne i sängbolstrarna, så de tjocka benen stretade upp
-ur kjortlarna, släppte han henne för att göra jakt på Malena. Men Malena
-sökte skydd bakom Ola huggedräng, som genom att bli sittande i sin stol
-envis bredde sig i hans väg.
-
-Malena viade road och rädd, Bolla och Karna skreko av fröjd, ungherrarna
-gnuggade händerna och skrattade, Marie-Louise och Mina vände skrattlystna
-och förlägna bort ansiktena, medan Josef själv sökte tränga huggedrängen
-åt sidan.
-
-Ola lät inte rubba sig, när han inte hade lust att låta rubba sig. Josef
-fick nöjas med att rubba det dukade långbordet, vars svarta doppgryta
-riste, så att flottet skvalpade.
-
-Faster Jeanette, som just återkom från ett besök i spiskammaren, höjde
-sin varnande stämma, men Josefs iver tycktes endast växa. Det låg ingen
-ond vilja bakom Olas motstånd. Han kände bäst sina skäl att försvara
-Malena, men försvaret tog han godmodigt som en lek. Det var också en
-lek för den bredryggade bonddrängen att väga den smidige, men spenslige
-herrskapsmilitären. Olas envishet liknade en duktig gråstens, och Josefs
-liknade en stadsherres på tjugofem vintrar, som saknar nödig hävstång.
-
-Josefs skratt skar obehagligt gällt genom de andras. Blickarna, han sände
-drängen, blänkte som knivblad. Övergången till slag och svordomar tycktes
-inte vara långt borta.
-
--- Josef!
-
-Det var en tunn, behaglig röst -- ett tonfall som en smekning; och
-volontären lystrade ögonblickligen. Ledigt och med en skälmaktig åtbörd
-av försakelse vände han sig från drängen till klädbyltet vid dörren.
-
--- Fryser Ekdahl ännu?
-
-Munterheten, som under tvekampen börjat låta dämpad och tvungen, skallade
-upp igen. Järnugnen brusade som en fors, och talg- och vaxljusen på
-det långa, omålade matbordet speglades i de immiga rutorna som gula
-töckensolar.
-
-Ekdahl själv satte upp ett dumt och oförstående ansikte. Nanna, som
-nyfiket betraktat honom nästan hela tiden, misstänkte ibland, att
-dumheten var låtsad. Hon hade följt hans minspel under uppträdet och fann
-det slöa uttrycket strax efteråt mäst likna en förklädnad, som skulle
-passa samman med sjalen, långrocken och halmstråna, vilka alltjämt hängde
-och svängde i veck och rynkor. Hon misstänkte Ekdahl för en filur.
-
--- Seså, Ekdahl -- nej, behåll rocken och mössan på -- sitt ner! Nej,
-här vid ugnen, vet jag -- här hos madam Bolla -- Ekdahl, couche!
-
-Ekdahl lät göra med sig allt vad herr volontären behagade. Han bockade
-till varje befallning och utförde den bokstavligt. Framför honom ställdes
-en tallrik, rågad med heta och drypande brödskivor och korvbitar. En
-gaffel sattes i hans ena hand, en sked i den andra.
-
-Ekdahl frös inte längre, hade överhuvud aldrig frusit, därtill eldad
-alltför varm med herr volontärens konfonium. Och inomhus, i ytterrock,
-mössa och sjal, inklämd mällan den heta ugnen och den bastanta Bolla,
-frös han ännu mindre.
-
-Ingen i det glada sällskapet tycktes heller ömka honom, denne sällsamme
-resenär, detta underliga bagage. Själva mamma log åt hans enfaldiga
-grimaser, log åt svettdropparna, som, glittrande i ljuset, trillade ner i
-tallriken, log åt sin vackre Josef och hans putslustiga upptåg.
-
-Skålen för födelsebarnet, som än en gång dracks och i skummigt julöl,
-löste alla tungor och skrattmuskler. Tjänare och husbondfolk blandade
-sina röster i glammet, liksom deras skuggor flöto samman på väggar och i
-tak. Alla vågade snart ett nojs med galne Ekdahl, vars gula ansikte nu
-blivit rött och nästan svullet, och vars hornhinnor blänkte av hans inre
-förnöjelse.
-
-Ekdahl syntes hysa en sann ärelystnad som driftkuku. Hans djurläten
-avbröto Daniel, som prisade fasters grynkorv, och Gustav, som berättade
-färska studentanekdoter. Ekdahls grimaser sögo till sig allas
-uppmärksamhet. Snart skonade honom häller ingen. Faster fyllde med
-humoristiskt allvar gång på gång tallriken åt honom, och Marie-Louise
-skötte ölkannan.
-
--- Och nu, förordnade Josef, blinkande åt laget, -- nu skall pastor
-Ekdahl berätta oss, huruledes han en julsöndag for från Kristianstad till
-Gulleröds prästgård i Skåne!
-
-»Pastorn» svarade ej genast. Hela hans varelse tycktes upplöst i en
-häftig och ofrivillig fnissning. Han var sin egen driftkuku. Det
-var numer hans enda yrke, hans valuta för gästfriheten åt ett av
-prästgårdarnas gemensamma nådehjon.
-
-
-
-
-V.
-
-
-Kyrkoherden kom julaftonsmorgonen i ilmarsj intågande i gula salen. Han
-märkte knappt, att han avbröt en tvist, så uppfylld var han av nyheterna,
-han hade att meddela.
-
--- Mamma, ropade han, ännu ute i blå rummet, -- mamma, domkapitlet har
-äntligen svarat, och så var posten naturligtvis försenad. -- Marie-Louise
-ställer om rummet. Människan kan vara här med postsläden när som hälst.
-Ja, så var det en nyhet till, men -- det kan gärna vara så länge! Det
-skall bli en överraskning.
-
-Kyrkoherden hade smak för överraskningar, och vid juletid riktigt
-frossade han i dem. Mina, vars tåliga drag han just dröjde vid, fäste sig
-mindre än de andra vid gubbens antydningar; hon kände pappa.
-
--- Och du, sjåpagås, sade han med sin invanda barskhet, -- får hjälpa med
-brasan! Men akta elden! -- Apropå, var ha vi Josef, den galningen, och
-var är den tosingen Ekdahl? Bäst ha dem tjudrade, när pastorn kommer!
-Känner du något till honom, Daniel? Ska vara nästan en pojke, men är han
-annars stadgad, Olander? Glömde jag säga namnet? Han heter Erik Olander.
-
-Daniels svar blev ett otydligt mummel; varken han eller de andra visade
-någon meddelsamhet. Ansiktena buro idel främmande uttryck, syntes
-förskräckta eller upphetsade -- eller också överdrev brasskenet, som
-målade med sin oroliga pänsel, ivern i minerna och glittret i blickarna.
-
--- Vad -- vad står egentligen på, undrade kyrkoherden, -- ni se så
-echaufferade ut allesamman?
-
-Den gamle följde förvånad riktningen av alla dessa sneglande pupiller. En
-köldring hade bildat sig kring Vilhelm, den främmande studenten. Det såg
-ut till, att man plötsligt upptäckt ett nytt ansikte hos julegästen.
-
-Kyrkoherden förmådde i sin förbluffelse blott upprepa frågan.
-
--- Vad står egentligen på?
-
-Innan någon hann svara, hade gubben häftigt vänt sig åt sidan. En
-hornsignal smattrade någonstädes nerifrån allén. Men den gamles
-uppmärksamhet hade fångats av vad han upptäckt genom gårdsfönstret.
-
--- Kors i herrans namn, har man sett på maken!
-
-Utropet kunde gällt scenen innanför lika väl som den utanför fönstren,
-vilken emällertid var sällsam nog. Hela sällskapet flyttade på
-klackarna; själva gamla mormor sträckte på sig i sitt hörn av sjäslongen,
-varifrån blott otydliga fönsterskuggor nådde hennes blick.
-
-Än en gång smattrade hornet. Kyrkoherden hoppade till.
-
--- Bevare mig, förfasades han, -- och just nu kommer posten. Ola måtte
-väl vara tillreds, om pastorn är med! Vilhelm, Gustav, spring och säg
-till -- och försök i en fart få dem skilda åt!
-
-Gustav skyndade på dörren, och Vilhelm följde sakta efter. Mina och
-Marie-Louise voro redan borta.
-
--- Så den stackaren låter hantera sig, ömkade pappa.
-
--- En tosing, den Ekdahl, instämde mamma, som gärna såg skulden på andra
-axlar än Josefs.
-
--- Ekdahl har alltid varit ett kreatur, förklarade kyrkoherden med en
-sidoblick på den främmande studenten, -- söp och var för rästen närapå
-socialist, så han måste avsättas från ämbetet.
-
--- Klatsj, klatsj, skrattade gubben med ett försök att höja stämningen,
--- nog får den hästen löpa!
-
-Men Vilhelm, till vilken den gamle vände sig, hade snarare mulnat än
-klarnat. Det tycktes, som om varken uppträdet eller kommentarerna
-behagade honom.
-
--- Där kommer Ola, den drulen, redan, jämrade prästfar, -- och har fått
-pastorn och hans saker med sig. Att inte Gustav kunde hunnit fram! En
-sådan skandal, en sådan skandal! Vad skall adjunkten tänka? Vem svarar
-för, att han inte skvallrar för kapitlet? Vi bli en visa i stiftet, en
-visa i stiftet --!
-
-Kyrkoherden såg sig bekymrad omkring; han hade egentligen endast två,
-högst tre åhörare, alla kvinnliga; den manlige visade sig nästan ohövligt
-ouppmärksam. Och där kom värkligen den nye adjunkten, en lång, smärt ung
-man, vars ansikte doldes av kappkragen.
-
-Det första hans ögon mötte, när han skred upp på gården, var Ekdahl, som
-barhuvad, men med grimma i mun och piska på rygg, galopperade gårdsplanen
-runt, kringsnärtad och tillhojtad av körsvännen, kyrkoherdens äldste son.
-De bägge yngre syntes inte till; de tycktes blivit villrådiga på vägen.
-
--- En sådan skandal, upprepade kyrkoherden, men svängde hastigt helt om
-för att bli herre över skrattmusklerna, innan han skulle hinna ut till
-adjunkten. Mamma följde tyst i hans hälar.
-
-Mormor, Vilhelm och Nanna stannade kvar.
-
--- Snälla kandidaten, hördes genom prasslet av brasan änkeprostinnans
-torra gumröst.
-
-Vilhelm, som tankspridd stått och stirrat in i den röda tegelgaveln
-mittöver, vände sig genast om. En böjning på det fina gamla huvudet
-kallade honom till sjäslongen. Gumman vinkade honom helt nära, lade
-handen på hans arm och halvviskade småleende:
-
--- Snälla kandidaten, disputera aldrig i religion med denna generationen!
-Till sådant har man visst nutilldags inte edukation tillräckligt.
-
-Hon hostade fram ett slugt litet skratt och fortsatte, medan hon av och
-till lätt klappade honom på armen:
-
--- På min tid, snälla kandidaten, på min tid var det à la mode att heta
-en esprit fort. Då var allt à la mode française, ni förstår. Nu är det
-tvärtom; man är bigott à l’anglaise, alldeles som man är allting annat i
-den barbariska engelska stilen. On ne se raille plus, on se fâche tout
-rouge de toute bagatelle de dogme -- voilà la mode anglaise! Snälla
-kandidaten, ni förstår kanske inte franska?
-
--- Jag förstår mycket väl, fru prostinna, svarade Vilhelm med det
-vackraste småleende, Nanna ännu sett på hans fula ansikte. -- Men det var
-inte häller min mening att komma in på religionen.
-
--- Alla vägar, log den gamla, -- föra nu för tiden till kyrkan, kunde man
-säga. Och alla resonemang sluta som teologi. Apropå, den där Almqvist --
-som man skandaliserade sig över nyss -- var det inte en giftmördare?
-
--- Det, det, stammade studenten och såg högst olycklig ut, -- det blev
-aldrig bevisat. Men att han var en kättare, det --
-
--- En esprit fort, jag förstår, sade änkeprostinnan vänligt och böjde ett
-par gånger på sin tunna lilla hals, -- jag förstår! Snälla kandidaten,
-för att duga till _esprit fort_ måste man värkligen vara -- _ett
-starkt huvud_, ni förstår. Och nutiden tar allting så seriöst, så »en
-sansculotte». Det kommer av edukationen, kanhända också av extraktionen,
-förmodar jag. Poeterna på min tid voro värkliga grandseigneurer eller
-tillhörde åtminstone hovcirkeln, ni förstår. En av de bättre hette
-Oxenstierna och var greve och riksråd. På den tiden kunde man skriva med
-grace och galanteri. Ah, epigrammer, oden, pièces fugitives --! Vad sägs
-om en sådan strof?
-
-Hon släppte hans arm och halvslöt blicken, medan den tandlösa munnen
-läspade fram:
-
-    »Omkring den vackra Celamé
-    vad dyrbar gördel ser jag sluten?
-    Är han av Psykes händer knuten
-    till bindel åt dess älskare?
-    Är han det skärp, som Iris målar,
-    när från sin höjd för jordens syn
-    hon bryter middagssolens strålar
-    mot imman av den ljusblå skyn?»
-
-Gumman smilade belåtet. De halvsläckta ögonen vidgades; hon såg nästan ut
-att ha väntat en applåd.
-
--- Fru prostinna, sade Vilhelm med ett tvunget leende, som för den gamla
-obarmhärtigt röjde både hans edukation och hans extraktion, -- varje tid
-söker sin sanning --
-
--- Och har sin fetisj, replikerade den gamla. Studenten böjde sig med
-tafatt allvar över handen, prostinnan räckte honom.
-
--- Snälla kandidaten, sade hon en smula uppifrån, i det hon drog undan
-handen, -- vill ni inte i stället göra mig den tjänsten att räcka mig
-er arm? Jag längtar till min alkov. Ni har alldeles tröttat ut mig, ni
-pedantiska dispytmakare där! -- --
-
-Sanning! Alltid samma stränga, underliga ord! Det ringde Nanna i öronen,
-ännu sedan Vilhelm gått upp till sig och hon själv kommit ut på trappan
-för att titta på, när Ola satte upp kärvarna. Det tycktes genljuda i
-sparvkvittret och färga solskenet. Det tycktes hota överallt likt skuggan
-av ett ansikte, som ej rådde med ens en oskyldig liten nödlögn.
-
-En man som Vilhelm hade hon ännu aldrig sett. I går hade han lagt sig
-ut för Ekdahl, när bror Josef brusade upp. Ekdahl hade blivit oredig av
-drickandet och börjat prata historier om grosshandlare Müller, som han
-kallade procentare, och om hans dotter, som han kallade »villigheten».
-När han fått en tår för mycket -- och varför måste Josef slå upp så
-mycket vin på lilljulafton? -- var Ekdahl en helt annan Ekdahl, än den
-hon dittills sett.
-
-Det var Vilhelm, som räddade honom från stryk, och Vilhelm, som fick
-krängt av honom ytterrocken.
-
-Och i dag, när mamma deklamerade sin älsklingsskald, Malmström, och
-bröderna disputerade emot och en höll på rabulisten Strandberg, en annan
-på Böttiger och Josef -- innan han försvann -- röstade på Braun, erkände
-Vilhelm -- men de tvingade honom också till det --, att hans störste
-hette Almqvist! Almqvist, den där förfärlige, som skulle vara ännu
-förfärligare än Voltaire!
-
-Vilhelm både skrämde Nanna och drog henne till sig på djupet av hennes
-håg. Hon fruktade honom, men så, som hon fruktade en stämma i sitt
-innersta. Han plågade och lockade henne, ungefär som söndagarna gjort det
-för några veckor sedan. Varje blick och varje ord av honom betydde så
-mycket. Till och med hans skämt syntes hans allvar. Han tycktes ur stånd
-att ljuga, att neka till det som var sant --.
-
-Nannas ögon blevo heta och skygga. Hon sprang hastigt nerför trappan och
-sneddade gården till köksingången. Fötterna gledo och smögo, fast just nu
-ingen gav akt på henne: den nye pastorns ankomst hade gett alla fullt
-upp att skaffa.
-
-Loftsstegen knarrade; rappa fötter togo den i få, långa, ängsliga språng.
-Ivriga fjät tassade i halmen. Flitiga händer vände i pappersbuntarna. En
-lykta tändes. Kinder blossade, ögon lyste.
-
-Nej -- hon fick inte tag i den försvunna boken. Hon rörde upp dammet över
-alla de gamla luntorna, men både Voltaire och Platon voro sin kos. En hel
-del annat visst också, högen föreföll ansenligt lägre.
-
-Någon hade snokat rätt på gömstället, fört bort böckerna, lagt tjuvgodset
-utom räckhåll, just då hon allvarligt beslutat sig för att återställa det!
-
-Nanna kom genast att tänka på Bolla; ingen utom Bolla hade ju sett henne
-däruppe. Flickan kände gråten i strupen; det kändes, som om hon plötsligt
-förlorat någonting vida dyrbarare än både boken och till och med pappas
-förtroende. Hur -- hur skulle hon hädanefter kunna se Vilhelm i ansiktet?
--- -- Men hitupp, hitupp skulle hon aldrig mera våga sig!
-
-Hon kom snavande och glattande nerför stegen. Redan nere, såg hon sig
-skyggt tillbaka efter tomten, -- som hon ju visste inte fanns. Men det
-tycktes henne, som om hon just nu måste upptäcka ett elakt gammalt
-ansikte, som tittade ner ur vindsluckan, medan någon hånande ropade
-någonting efter henne. Det var julafton -- undervärksdagen -- då inte ens
-Voltaire skyddade för skrock.
-
-Julafton -- Nanna kunde genom den halvöppna köksförstun se gården full
-av sparvar, som höllo till i de nyuppsatta havrenekarna eller under gräl
-och jubel flögo av och an i kapp med skuggorna på snön. Men sparvarna
-och alltsammans, gården och julaftonen, skymdes av en dimma eller av
-ett omätligt avstånd. Från förstutröskeln späjade ett par fjortonåriga,
-brännande ögon med en plågad och främmande blick. Så blev förstugan tom.
-
-I köket stod Bolla i samspråk med Karna. Nanna bligade som en levande
-fråga, men hjälphustrun låddes ingenting förstå. Inte häller ville Karna
-nånsin gå in, fast Nanna tveksam rickade på låsvredet, som om hon väntade.
-
-Nu hördes faster Jeanette i folkstugan, och Nanna tvekade mällan att
-smyga samma väg tillbaka eller förbi fastern bege sig till gula salen;
-tvekan tyngde som en trötthet i vristerna.
-
--- Karna, kallade en röst från folkstugan, och Nanna blev ensam med sin
-medbrottsling.
-
--- Bolla, stammade hon utan att våga se henne fullt i ansiktet, -- vet
-Bolla, vart bo--boken tagit vägen?
-
--- Boken? Ih, hocken bok menar hon, gräbba?
-
-Det blev så tyst i köket, att Nanna i ren skrämsel tittade upp och mötte
-Bollas spotska grimas.
-
--- Tror kanske tösen, att jag har tatt hennesas latinböger, må tro?
-
-Bolla blottade tandköttet i sitt tysta flatgrin och slog ifrån sig med
-bägge händerna.
-
--- Volontärens böger, ack, vad skulle jag med sådana? Nä, gu fri mig!
-
-Hon skubbade sig på sina träskor närmre brygghusdörren. Blicken, som
-kisade uppifrån, fasthöll liten Nanna vid hennes plats, samtidigt den
-upplyste henne om hennes vanmakt.
-
--- Bolla, stannade flickan, röd av förtvivlan och förbittring, -- jag
-talar om alltsammans!
-
-Och högre, nästan med en helt liten flickas okynnesröst, upprepade hon:
-
--- Jag talar om alltsammans, jag talar om alltsammans!
-
-Bolla tassade som en furie fram emot henne, lyfte sin grova näve med alla
-de svarta naglarna och väste:
-
--- Passa sig för vad hon gör, unge! Får körkeharren så mycket som ett nys
-om, vad hon tar sig till på loftet om kvällarna --
-
-Bolla smög hastigt på dörren -- just lagom att undvika faster, som
-kastade en nyfiken blick ut i köket.
-
--- Vad gör Nanna härute alldeles ensam, undrade majoren och fixerade
-henne misstänksamt. -- Talade Nanna för sig själv?
-
--- Ja, svarade flickan dröjande och tittade upp under lugg. Hon kände
-det, som om hon lastade all Bollas elakhet på sitt eget samvete.
-
--- Vänta --, faster fattade henne i axeln, just då hon tänkte glida
-förbi, -- har Nanna sett till en tjugofyraskilling, som låg här i
-fönsterkarmen för en minut se’n?
-
-Golvet vacklade under flickan, men i förtvivlan samlade hon sig, såg
-faster stinnt i ögonen och skakade på huvudet.
-
--- Nej, jag kommer ute från gården, halvskrek hon, -- jag har inte varit
-i folkstugan på hela dagen.
-
-Ljudlöst slank hon genom folkstugan -- på matsalströskeln grep något
-efter henne som en andehand: så ryste det utefter ryggraden.
-
-Det var inte ens säkert, att Bolla tagit bort böckerna. Vad skulle hon
-egentligen haft för gagn av dem? Också faster Jeanette hade sina vägar,
-där man minst anade henne. Och hon hade tittat så underligt på Nanna den
-sista tiden.
-
-Var detta värkligen julafton?
-
-I matsalen kivade Mina och Marie-Louise om den nye pastorn, medan Mina
-klädde granarna och Marie-Louise dukade kaffebordet. (Middagen blev det
-ju i dag ingen reda med: var och en fick tömma sin risgrynstallrik i
-folkstugan.)
-
--- Han har något så äkta prästerligt i sin fysionomi, påstod Mina, --
-riktigt värdigt och prästerligt, snopp, snopp, så ung han är.
-
--- Prästerligt, fnyste Marie-Louise och skramlade med sina skedar, --
-jämföra den pojkvaskern med en präst!
-
--- Är man allaredan på tapeten, undrade en spydig stämma. Den var lika
-ljus som bror Gustavs och skalv av skratt.
-
-Nanna ville sjunka genom golvet, så blygdes hon på systrarnas vägnar.
-Mäst på Marie-Louises, ty den ljuslagde och långskranglige pastorn såg
-värkligen bra ungdomlig ut med sina röda kinder, blåa ögon och sin ljusa
-tupé.
-
-Men när Marie-Louise satte upp en blick som en förolämpad ängel och
-frågade pastorn, om man inte fick lov att tala om sina kusiner på
-julafton, då måste Nanna le -- ett leende, som inte var muntert, bara
-skadeglatt. Det var något inom henne, som gladdes att höra Marie-Louise
-narras. Det fanns ju helt enkelt inga kusiner.
-
-
-
-
-VI.
-
-
-Nanna kände sig lycklig och beklämd, befriad och bunden -- vid sidan om
-sig vid bordet hade hon Vilhelm. Han hade återvunnit sitt goda lynne,
-skämtade på sitt hjärtliga, gladlynt allvarliga sätt och såg till, att
-det aldrig fattades henne bullar, rån eller mandelkransar.
-
-Så ofta han tittade åt henne, sänkte hon hakan och rodnade; så ovärdig
-tyckte hon sig att sitta, där hon satt. Men så stark var hennes tillit
-och vördnad, att varje vänlighet från honom höjde henne i hennes egen
-aktning och hon nästan försonade sig med sig själv.
-
-Hon vågade till och med tyst kritisera pastor Olander, som satt mitt emot
-och försökte uppfånga Vilhelms lustigheter som bollar för att lekset
-kasta dem tillbaka till skämtaren. Hon fann, att pastorn, i sin strävan
-att förefalla prästerlig, i stället värkade viktig. Han drog ut på vissa
-stavelser, sökte få sin mjuka tenor att strävna och blandade in en
-myckenhet latin i sitt tal. Annars hade han ljust, knollrigt hår, goda,
-blåa ögon och nästan lika hög panna som bror Daniel.
-
-Nanna fann det löjligt, att hon, varje gång pastorn talade, hörde ett
-högröstat bräkande svara ute från fårhuset. Men det blev mer än löjligt
--- det lät ibland, som om räven huserat bland fåren.
-
-Flickan spratt till vid att över fasters huvud upptäcka Bollas breda
-kinder. De lättskrämda skogsögonen rundade sig i oro, när hjälphustrun
-fumlade med högtidsförklädet och tycktes avvakta, att all uppmärksamhet
-skulle samla sig kring hennes person.
-
-Nanna hörde i början ej, vad hon talade om, hörde endast så mycket
-tydligare bräkandet från gården.
-
--- Om utifall att, härmade bror Josef och fick bröderna med sig i sin
-munterhet. Ingen av dem hade egentligen någon svaghet för Bolla.
-
-Men nu hörde fler än Nanna larmet ute från fårhuset.
-
--- Håller di på att bryta sig in, frågade kyrkoherden otåligt.
-
-Volontären reste sig till hälvten.
-
--- Jag skall på stunden hämta mina pistoler --
-
-Men mamma tecknade åt sonen, ivrigt och förskräckt. Nu yttrade sig faster
-Jeanette. Det var som signaltrumpeten, som befaller ordning.
-
--- Två saker kan man göra, sade hon och strök samman några smulor på
-duken, -- antingen släppa Karo på byket eller också hysa dem, där man kan
-ha uppsikt med dem --
-
--- På logen, föreslog mamma välmenande.
-
--- Ja, och sätta eld i halmen och göra oss husvilla, protesterade
-pappa, men ångrade strax sin häftighet och smekte blidkande sin hustrus
-fina hand. Pastor Olander uppfångade belåtet hans förälskade blick och
-jämförde inträsserad modern med döttrarna.
-
--- Nå, blir det Karo, sporde faster och gjorde sig i ordning att stiga
-upp.
-
-Kyrkoherden trummade på bordsskivan och rynkade sina blonda bryn. Man
-såg, att eldsskräcken kämpade med hans goda hjärta.
-
--- Hur många är -- är -- hm -- de där stråtrövarna?
-
--- Ack, svarade Bolla och slog ifrån sig, -- det är väl en hel snes --
-ja, en åtta stycken är di säkert, sju eller åtta, utom di tre små, som
-konorna har i linda.
-
--- Herregud, är det barn med, är det barn, ömkade prästfrun och lade
-bevekande sin hand på sin makes.
-
--- Na, avgjorde denne i kommandoton, -- det är Vår Frälsares födelsedag i
-dag. Frälsaren själv nöjdes med ett stall, men -- nej, då hyser jag dem
-hällre i folkstun --
-
--- Folkstuan, skrek Bolla förfärad, ty hon och hela hennes hus firade
-julaftonen därute.
-
--- Folkstugan, upprepade faster harmset. -- Är lille prästen -- klok,
-höll hon på att tillägga, men ändrade sig av hänsyn till köksskvallret,
--- är kyrkoherden på det klara med, hur _många_ han då egentligen samlar
-i huset i kväll?
-
--- Åtminstone ett par tusen, inberäknat ohyran, försäkrade Josef.
-
--- Sakramenskat alloh di håller med fåren, knotade kyrkoherden och
-reste sig till hälvten själv, -- gå och få in dem, någon -- jag menar
-hedningarna -- och någon annan tar reda på fårhuset --!
-
-Volontärens ansikte påminte i sin orörlighet om sfinxens vid Seinen. Han
-sände under lugg en sneglande blick laget runt.
-
--- Det tycker jag, Ekdahl borde göra, inföll han påfallande allvarsam.
-
-Kyrkoherden spetsade öron och satte blicken i sonen.
-
--- Ekdahl, var håller den självspillingen hus? Seså, är det något nytt
-upptåg, din speleman? Ja, se militärer förbli då pojkar, så länge de leva.
-
--- Var är den stackars Ekdahl, sporde mamma, som även hon greps av
-aningar.
-
--- Det hörs nog på fåren, fnös Gustav. Han tordes inte skratta högt; han
-märkte ovädret hänga i luften.
-
--- Och så vågar du, Josef, tog pappa i med sin bistraste stämma och ett
-ögonkast åt den nye pastorn, -- så vågar du hantera en före detta, låt
-vara, avsigkommen gammal prästman?
-
--- Herregud, svarade Josef och liknade med sin tjusarmin en ungdomlig
-medalj-Napoleon[5], -- jag tycker Ekdahl borde vara belåten att någon
-gång se en hjord omkring sig.
-
-Pappa vände bort huvudet. Men i nästa nu övergick hans återhållna löje
-i ett lågmält skratt, i vilket bordssällskapet -- ja, själva mormor --
-instämde. Kyrkoherden hade alltid överhövan beundrat sin äldste; Josef
-var hans stora förhoppning; men av sin beundran hade han hittills mäst
-skördat bekymmer och skälmstycken.
-
-Galne Ekdahl inhämtades i triumf och visade sig vara ingen annan än
-själva julbocken. Utklädningen väckte allmänt jubel. Nanna glömde allting
-annat och ropade hurra.
-
-Från huvud till fot -- blott med en öppning för ögon och näsa --
-var julbocken insvept i skinn, getskinn, vilket förklarade fårens
-förskräckelse. Och kring den avigvända pälsen dinglade runt midja
-och hals läckert lackade julpaket. Vilhelm skrattade som ett barn åt
-vispen, som hängde och svingade över ryggkorset, och i den halvöppna
-folkstudörren koxade inte bara Bolla och Malena, men också ett par
-småväxta, svartögda, gulhyade tattarkvinnor.
-
-De senare höllo på att fördela nyfikenheten, men Mina, som höll fast
-vid ritualen, hade redan tänt granarna och vinkade beställsamt åt
-korgbärerskorna i dörrgläntan. Nanna, en sekund frestad av sagofolket
-därute, insöp med runda näsborrar den ljuvliga lackdoften.
-
-Vilken stund på året gick väl upp emot julklappsstunden? Stunden efter
-det betraktelsen var läst, bönen sagd och salmen sjungen? Stunden, då
-doften av smält vax blandade sig med lukten av brända granbarr till en
-rökelse, som invigde högtidernas högtid? Stunden, då pappa med många
-ceremonier bryggde punsjbålen efter ett recept, om vars ingredienser han
-låddes mycket hemlighetsfull? Medan faster Jeanette satte fram skålar
-av vinteräpplen, studenthavre, brända mandlar och sköra pepparnötter,
-innan den riktiga maten fått överfylla magen? Stunden, då rysningar av
-förväntan behagligt febrade i närverna och alla ögon, till och med de
-gamlas, fingo ett uttryck, som om nästa minut skulle uppfylla deras
-käraste önskan?
-
-Vem skildrar stunden? Vem, som upplevat den, finner ej varje skildring
-matt?
-
-Pappa förstod med värklig grymhet förlänga denna väntan. Hans märkliga
-senfärdighet med bålen förargade alla, som kände hans vanliga
-rastlöshet. Han plågade därmed alla lika, ty givarnas spänning var ej
-stort ringare än mottagarnas.
-
-Kyrkoherden utbredde sig, medan han med silversleven öste upp i glasen,
-över det fördärvliga bruket att julaftonen lägga långhalm på golvet, en
-sed, som han själv aldrig hyllat.
-
--- Min olycklige ämbetsbroder, kyrkoherde Palm i Hägersta, berättade han
-med en fryntlig nick åt den nye pastorn, -- blev ruinerad, för det han
-sålunda frestade försynen. Hade en liten slarva till dotter, som, bevars,
-skulle hjälpa till med att tända granen. Vad händer? Ett ljus faller
-i golvet, halmen fattar eld, och om några minuter stod alltsammans:
-rummet, huset, gården i ljusan låga. Inte en pinal försäkrad, förstås.
-Är inte sådant uppenbar synd mot Vår Herre? Sedan kan man gå och jämra
-sig hela sitt återstående liv och slåss med självförvållad fattigdom som
-stackars Palmen. Sakramenskat oskick! Minns, som det var i går, hur han
-kommer till mig mitt i natten, hela familjen halvnaken i lånta pälsar och
-sjalar, och ber om tak över huvudet! Julnatten till på köpet! Tänk er,
-barn, i själva julnatten!
-
-Prästfar var så borta i sina minnen, att han inte längre anade
-otåligheten omkring sig. »Palmens historia» hade Nanna hört så ofta
-upprepad, att hon kunde den utantill. Hon satt bara och väntade på
-tillämpningen.
-
--- Det säger jag dig, Springfält, låddes han brusa upp, medan han
-skämtsamt lyfte punsjsleven som ett vapen, -- det säger jag dig,
-bortbyting, hände något sådant hos mig, så att du tuttade på --
-
-Hotet och åtbörden kände hon också till, men i kväll skänkte hon dem en
-helt annan betydelse än någonsin förr. Nu liknade det allvar. Pappas röst
-lät så förfärlig, att flickan måste kasta en skygg blick mot folkstugan,
-där Bollas röst förnams över sigenarnas dova mummel.
-
--- Det säger jag dig, röt kyrkoherden och svängde sleven, så ett stänk
-varm punsj träffade faster i ansiktet, -- jag gjorde dig arvlös --
-
--- Jag jagade dig ur mitt hus, förbättrade han, men erinrande sig den nya
-motsägelsen, tillfogade han ytterligare, överröstande majorens protester:
-
--- Jag sloge dig sönder och samman, din slyna!
-
-Kyrkoherden hade så levat sig in i den förfärliga möjligheten, att den
-redan tog sig ut som halv värklighet. Hans ställning bredvid det fästliga
-punsjbordet var skräckinjagande för friskare samveten än Nannas. Och
-den blick, som ljungade ur de blida, grå ögonen, antydde ett hat, så
-fruktansvärt, att han varit ur stånd att hysa det, om han stått inför
-den fullbordade gärningen.
-
-Nanna kände sig starkt uppskakad. Hon fick blåa ringar kring ögonen och
-samma förebud till illamående som en gång dagen förut. Av en dunkel
-instinkt slöt hon sig som skyddssökande intill Vilhelm -- hennes
-förskrämdhet var så tydlig, att pappa föll ur rollen och brast i skratt.
-
--- Låt oss då kasta en blick på hednavärlden, sade kyrkoherden gladlynt,
--- och sedan --
-
-Men en hel kör av gensägelser höjde sig. Otåligheten lät inte avspisa sig
-längre. Kyrkoherden överröstades.
-
-Men vem gitter simma i floden av andras julklappar? Vem beskriver, vad
-alla i kväll unnat och skänkt varandra? Vem pappas gåva till mamma eller
-Nannas små påhitt åt bröderna? Vem skildrar det lysande guldtrycket
-på pastor Olanders poesiböcker, mamsell Minas blossande hänryckning
-eller mamsell Marie-Louises nådiga överraskning? Vem Nannas fröjd över
-bror Josefs guldfemma, vilken föräldrarna ville lagt till den övriga
-skatten i sparbössan, men som äldste bror med en bestämd gest stoppade i
-lillsysters kjortelsäck?
-
-Men i glansen från Josefs paket fördunklades allting annat. Måhända hade
-fårens högljuddhet endast varit uttryck för deras beundran; och i salen
-beundrade snart både ögon och munnar. Ekdahl, som, sedan han fått av sig
-pälsen, satt i allsköns välmåga och titulerades pastor, smågnäggade efter
-varje kostbarhet, som om han plockat upp den på resan till Gulleröd. Och
-kyrkoherdens leende var sötsurt, när han undrade, var militären nu för
-tiden fick pängar ifrån. På hans tid ägde den aldrig några.
-
-Vackrast av allt var en tunn och lång guldkedja att vira om halsen, ty
-den liknade rinnande solsken och tände en ny, ännu vackrare låga vid
-sidan om grenljusen. Josef höll ett litet tal, innan han egenhändigt lade
-den om mammas hals -- det blev en mängd varv, så lång var den.
-
-Prästfrun rodnade som en flicka, när hennes äldste stod böjd över henne.
-Lyckans tårar hängde i ögonfransarna. Vad kan vara ljuvare för en mor än
-veta sig älskad av sina kära och se de kära älskande omkring sig? Det
-stod också en gloria denna hälgafton kring lilla svaga mamma -- så många
-kraftiga ättlingars mor.
-
-I varje ögonkast barnen sände henne, såg hon, att de dyrkade sin mor. I
-kväll hyste de yngre en avund, som liknade svartsjuka, till äldste bror,
-som ensam haft något reputerligt att komma med.
-
--- Ni bägge ha skänkt era studentmössor, tröstade kyrkoherden och lyfte
-sitt punsjglas.
-
--- Och jag, utropade Josef med teatraliskt patos, men ett slags vildhet i
-ögonen, -- jag vill en gång presentera mig med en generalshatt.
-
-Så överdrivet det Bragelöftet klingade, fanns det ingen, som ej
-tilltrodde Josef vad som hälst.
-
-Så full av upptåg och dessemällan ruvande inbunden han dessa dagar varit,
-hoppades alla någonting stort av honom. Han syntes laddad med en kraft,
-som för tillfället splittrades på ovärdiga småsaker. Men det krävdes
-blott, att den kraften samlades, så skulle han erövra vilket mål han än
-satte sig.
-
-Hittills hade han fladdrat mällan de mäst olika mål och yrken; hade som
-länsmansbiträde aspirerat på både kronofogdeuniform och ministertaburett,
-som skogselev drömt sig i hovjägmästaregala och hade vid tjugufem års
-ålder ej hunnit längre än till officersvolontär i Kristianstad.
-
-Men alla bekymmer, han vållat -- det trodde alla fullt och fast --
-hade berott på denna överströmmande kraft. Själva resultatlösheten
-hade varit ett den kraftmedvetnes kungliga slöseri. Skulderna, som
-betäckts med pappas växlar, hade åsamkats på nöjen, som blott anstodo
-en galenpanna till officer. På en enda spelnatt hade strukit ett halvt
-års kyrkoherdelön. Att pappa alltid hade klabb med affärer, berodde
-till största delen på volontären. På en enda vecka hade han förlovat sig
-och slagit upp med tre Kristianstadsflickor, och jämt hade han någon att
-hänga sig i hälarna.
-
-Han var så vacker, Josef, där han rörde sig i sin välsydda, civila dräkt,
-inskuren som en geting i midjan, kragen i långa, uppstående, glänsande
-snibbar, halsduken bländande vit, västen i ett modärnt, blommigt mönster
-över det höga bröstet, benkläderna åtsittande som trikåer och stramade
-av stropparna under skorna, samt håret i tupé. Systrarna funno det helt
-naturligt, att han vann de skönas beundran, och bröderna, som för hans
-skull ofta fått vara styvbarn, böjde sig omedvetet för äldste brors
-företräden.
-
-Pappa fann, att Josef påminte om general Cavaignac, vars porträtt stått
-utställt i en bokhandel i Ystad. Mamma fann ingen annan jämförelse än
-med salig kungen[6]. Med sitt utseende borde han kunna göra vad parti
-han önskade, och de gamla hoppades också i hemlighet, att en förståndig
-hustru snart skulle bringa honom nödig stadga.
-
-Men ännu kom sig ingen för med en antydan. Denna hälgen var det något
-ovanligt med Josef. Hans upptåg voro handgripligare, och hans oro var
-större än annars. Själve pappa inskränkte sig försiktigt till defensiven,
-och de andra funno det klokast hålla sig i periferien kring medelpunkten
-Josef.
-
--- Det må jag då säga, erkände faster Jeanette, som, sedan hon beundrat
-den vackra, tunna silkessjal, som var hennes egen julklapp, satt och
-vägde guldkedjan i handen, -- vackrare smycke såg jag sällan. Lång som en
-garnering, och så får den rum i gropen i ens hand!
-
-Alla beundrade och måste beundra. Njutningen var just att känna, hur
-liten och på samma gång tung guldbollen blev, att rulla och rassla med
-den, så det klingade som trolsk och spröd musik, att veckla ut ormen i
-hela dess längd, så att man måste resa sig, för att den inte skulle släpa
-på golvet, och sedan lägga den om sin hals och prova, hur många varv det
-blev på så många olika halsar.
-
-Alla måste beundra -- Malena och Bolla och själva pappa. Det blev mycket
-skratt, när gubben försökte få den om halsen och tappade alltsammans
-innanför västen. Den kedjan var nästan tillräckligt att lysa upp hela
-julkvällen med.
-
-Den kedjan liknade en liten sol: den kunde både lysa och draga moln.
-
-Men det kom senare -- när den ångande drycken upplöst fasters sirliga
-högtidsordning. Faster fick ärenden till köket och måste dela på
-uppsikten. Mamma var för mild för att inge respekt, och gamla mormor
-nickade redan. Hon ämnade ej invänta julmåltiden.
-
-Josef hade fått en skymt av en av sigenerskorna -- ett gult ansikte
-och en svart blick: dem måste han se på närmre håll. I folkstugan blev
-ett sorl, som överröstade pastorns gälla tenor, där han i matsalen
-samspråkade med mamsell Mina. Bollas stämma jamade och gol; dessemällan
-hördes sigenarnas sträva strupljud och sigenerskornas hesa och läspande
-röster. Därutifrån höjde sig ett kutter, ett skratt och skriande, så
-pratet i salen tynade och pappa måste dit ut ett slag och hälsa på sina
-främmande gäster.
-
-En god stund stannade han i samtal med hövdingen, som visade sig vara
-en berest och språkkunnig man, vars hår och skägg blott kunde haft en
-kristligare ans -- menade kyrkoherden. Lägerlukten blev dock prästfars
-militärnäsa för stark. Han kom tillbaka med smått rynkade bryn och
-skakande på huvudet.
-
-Han hade sett efter, att ingenting fattades i välfägnaden: till och med
-punsj hade han låtit bära dit ut. Och Bolla berättade flinande, att
-fruntimren rökte pipa.
-
-Alla förundrade sig över dessa underliga, långväga halvvildar, men
-pappa, som började skaffa sig en florshuva, föredrog en dikt om
-vandringsfolket av Béranger. Det var en eldig och munter dikt, och den
-fick ackompanjemang av en guitarr från folkstugan. Kastanjetter smällde.
-Någon dansade därute.
-
-Studenterna hade blivit nyfikna. Punsjen hade stigit dem åt huvudet; till
-och med Vilhelm var röd i ansiktet. De avvaktade knappt slutet på dikten
-för att smyga sig bort till dörrgläntan, och Nanna och Marie-Louise
-följde dem fnittrande.
-
-Gustav retades med Nanna genom att sätta armarna i sidorna -- men genom
-fönstren i armvecken fängslades hon av synen lika mycket som bröderna.
-
-Det var ett underligt spel av skuggor i den halvljusa folkstugan. En
-underlig tavla av vilda och mörka ansikten, en underlig lukt, en underlig
-stämning. Men underligast var den lilla hednakvinnans dans.
-
-Det var ingen dans som ibland kristna människor. Därtill hade hon först
-och främst för litet på sig. Ingen kunde strax säga, hur mycket eller
-hur litet -- så hjälpte ljus och skugga att kläda och avkläda. Men när
-barm och armar stundom blänkte fram, eller när även en flik av magen
-blottades, gick det en skälvning genom åskådarna. Nanna undrade, att den
-lilla kvinnan varken frös eller blygdes.
-
-I handen höll danserskan en liten trumma, vilken rasslade som en
-pänningtallrik, och medan hon skakade den över sitt huvud, neg hon och
-sträckte på sig och buktade på överkroppen med de bara, bruna brösten,
-som en orm eller ål.
-
-Hon varken valsade eller polkade; fötterna gingo ej i hastig takt; de
-rörde sig stundom knappt synbart -- när de rörde sig, gledo de utmed
-tiljorna, som om de lurade eller svävade -- som om hon velat smyga sig
-över eller undan en fiende.
-
-Därtill kom musiken.
-
-Han, som spelade, var en svartskäggig och svarthårig liten man, vars
-ögonvitor liknade knivblad. Själv påminte han om Rinaldo Rinaldini, om
-vilken Nanna läst en bok med just detta ansikte på titelbladet.
-
-Melodien var ej att bli klok på. Där var ett surr i guitarren som av en
-bisvärm eller av en vind i skogen. Men där fanns en melodi, fast den
-irrade och flög och gömde sig och försvann. Den gjorde en inte glad eller
-rörd till tårar, som mammas musik i gula salen. Den plågade och gjorde
-orolig, ty man fick aldrig fatt den riktigt -- även melodien tycktes
-ständigt på flykt eller jakt.
-
-Nu ökades takten. Melodien och dansen fingo hast. Dansrörelserna blevo
-häftigare. Kvinnan slängde bakut med överkroppen, som tänkte hon bryta
-ryggen i fallet. Hon vaggade på höfterna, som hon suttit i en repgunga.
-Hon var smidig som en snok, snabb som en svala. Hon och musiken blevo
-till ett, till en synbar, hörbar oro -- till en sträng, som dallrade i
-ens eget huvud, ens eget hjärta; den lilla kvinnan liksom lockade en med
-i sin takt, i sina toner.
-
-Nanna hade smugit fram mällan bröderna. När hon kastade blicken bakom
-sig, kunde hon titta upp i deras ansikten. Aldrig förr hade hon sett
-dem sådana, upphettade, stelögda, fasthållna av den galna hednakvinnan.
-Gustav och Vilhelm -- till och med Daniel …
-
-Pappa och de andra anade visst ingenting. Han hade upprepade gånger
-kallat på dem inifrån salen.
-
-Nu kom faster i köksdörren.
-
-Hon kom lagom att se sigenerskans oanständiga dans, ty att detta var
-oanständigt, förstod Nanna av instinkt. Så uppförde sig varken Karna
-eller Malena. Ja, Bolla, som förut flinat och gapat, vände sig bort och
-blängde argt på sin man, den lille skräddaren, som hela kvällen suttit
-orörlig vid ugnen och hutat åt barnen.
-
-Faster flåsade till, ögonen stodo spända och kulrunda, mustasjerna reste
-sig, men hon förmådde ej få ett ord fram -- så överraskad syntes hon.
-
-Då slutade dansen. Sigenerskan kastade sig raklång -- det såg åtminstone
-ut, som om hon velat kasta sig raklång på golvet. Nu föll hon i stället
-i famnen på Josef, som tagit ett språng, så att han kom bakom henne …
-Josef hade fått för mycket punsj. Nu gav han sig till att kyssa den bruna
-varelsen.
-
-Detta blev för mycket för faster Jeanette.
-
-Det blev också de andra för mycket. Marie-Louise försvann, Daniel vände
-sig bort. Rinaldo reste sig från bänken, och de mörkhyllta främlingarna
-började snörvla någonting på sin rotvälska. Folkstugan var full av sorl
-och rörelse. Men sigenerskan låg stilla i Josefs armar och lät kyssa sig
-… på munnen, på brösten, på armarna … Nanna förstod ej, varför, men det
-kändes, som om kyssarna träffat henne själv. Det kändes så angenämt,
-liksom domnande …
-
-Det var en skandal utan like. På själva julafton, i själva prästgården,
-av prästens egen son! Faster fäktade med armarna utan att få ljud.
-
-Jo nu, efter en lång, hes flåsning, nu kom det klang i trumpetrösten.
-
--- Jag ville bara fråga, skrek hon, så det skallade långt in i salen, --
-jag ville bara fråga, vart mammas guldkedja tagit vägen?
-
-Själva Josef lystrade och släppte hednakvinnan.
-
--- Guldkedjan, frågade han, -- ja, vem har guldkedjan?
-
-Det blev ett ropande:
-
--- Jag lämnade den till -- och jag lämnade den till --
-
-Och sedan en tystnad, varunder oroliga och skamsna blickar frågade och
-svarade.
-
-Alla kände sig lika skyldiga, alla hade haft kedjan i hand, ingen visste
-längre, var den befann sig.
-
-Faster liknade en rannsakningsdomare. Hon stod över tröskeln mällan
-folkstugan och matsalen och sågs och hördes från bägge rummen.
-
-I salen visste man ännu nätt och jämt, vad det var fråga om. Men därute
-samlades misstankarna om sigenarbandet. Josef, vars hetta bytt föremål,
-grep danserskan i skuldrorna och slungade henne handlöst mot flocken av
-stamfränder.
-
--- Tjuvkona, ropade han, -- hade jag så visst fått låta pistolerna tala
---!
-
-Han var gråblek, där han stod, en smula böjd, och en darrning, bakslaget
-efter ruset, skakade honom -- Josef tog allting så häftigt denna julen.
-Den lille hövdingen hade förstått beskyllningen och insett faran -- han
-såg ut att frukta det värsta, där han ivrigt steg fram mot tröskeln.
-
--- Jak och mine folker --
-
--- Håll mun, röt Josef och gjorde en hotande åtbörd.
-
-Men hövdingen tog blott ett steg närmare faster, kom liksom att stå
-under hennes beskydd -- majoren vädrade misstänksamt.
-
--- Jak och mine folker, sade Rinaldo på sitt sträva, brutna mål, -- är
-inge tjyver, vi icke hava sett kedja, icke hava kedja i vår egendom,
-ingen hava sett kedja -- aldrik, o nej, i Jesu Kristi namn --
-
-Faster fnös av förakt och kastade stränga blickar omkring sig, utan att
-direkt synas bry sig om främlingen.
-
--- Är här ej nog hädat i kväll? Aldrig i min tid såg jag maken till
-julafton. Ej nog, att man skall tåla den babyloniska skökan härinne med
-all hennes -- stank och vederstygglighet -- nu skall man också frukta,
-att hon fått förbund med hustjuvar --
-
-Kyrkoherden hade skrämts upp av hennes ord, men utan att rätt förstå. I
-matsalen hade underhållningen pågått glad och julelik, ända tills man
-började ropa efter kedjan. Men var det alltså ytterligare någonting
-annat? Vad försiggick ute i folkstugan? Prästfar kom, morskt trippande,
-bort till dörren. På allas ansikten lästes ettdera häpnad och
-förskräckelse eller skuldmedvetande.
-
-Nanna, som hittills beundrat sin skäggige Rinaldo, sänkte huvudet mot
-bröstet. Hon förmådde ej uthärda fasters blick, som stadigt var riktad
-mot henne.
-
--- Jag tror, stammade flickan utan att se upp, -- att jag lämnade den
-till Bolla -- eller att Bolla tog den ifrån mig --
-
-Bolla rörde inte en muskel i sitt grova ansikte.
-
--- Passa sig, för vad hon säger, sade hon saktmodigt, -- en ska inte
-skylla folk för mer, än en kan ta i sig igen. Och andra har också ögon,
-ska jag säga lilla mamsellen --
-
-Det klack till i Nanna. Hon förstod dubbelmeningen och tittade sig
-förvirrad omkring. Men i intet av de nyfikna ansiktena omkring henne
-fanns det hjälp.
-
-Nanna blossade och svalde.
-
--- Jag -- jag är inte alldeles säker, medgav hon försagt och kände sig
-växa nerför under Vilhelms förvånade sidoblick.
-
--- Har Nanna den kanske själv, sporde faster och betraktade henne med den
-min, flickan blivit så van vid under de sista veckorna.
-
-Nanna såg upp med en fullständigt slö uppsyn. Illamåendet tycktes komma
-tillbaka. Det satt någonting tjockt i svalget, en tröghet förlamade hela
-kroppen, tungan och hjärnan tego båda. Allt var ett virrvarr för henne.
-
-Man började gå i dörrarna. Karna strök tätt förbi med ett fång tallrikar
-på armen; flickan kände fläkten av kjolen, eller kanske var det draget
-från köket. Först nu märkte hon, att det luktade illa i folkstugan.
-
--- Kom in, sade faster dovt, och Nanna lydde utan att veta, vart hon
-gick, eller vad som förehades omkring henne.
-
--- Så julafton det är, hörde hon faster säga med en skälvning i rösten,
-medan alla andra tego, -- så har jag någonting att fråga Nanna om -- som
-inte kan uppskjutas. _Så_ som julaftonen blivit hälgad i folkstugan, kan
-det också göra detsamma --
-
-Faster fnös; man kunde _höra_, hur hon riste i hela kroppen.
-
-Ingen annan sade ett ord eller hävde en suck. I hela världen talade
-endast faster Jeanette.
-
--- Det är onödigt, att tjänarna höra på -- stäng dörren, Marie-Louise!
-Jo, nu vill jag -- nu vilja pappa och mamma ha sanningsenligt svar på tre
-frågor! I vems hand såg Nanna guldkedjan, när Nanna sist såg den? Svara
-nu!
-
-Nanna stod som ett livlöst ting. Mekanismen hade stannat. Ej ett ord kom
-över tandgården.
-
--- Vem har tagit bort tjugofyraskillingen, som jag egenhändigt lagt ifrån
-mig i folkstufönstret i morse?
-
-Nanna gjorde en ansträngning för att svara, men proppen i halsen häjdade
-varje stavelse, som ville arbeta sig fram.
-
--- Nanna kan alltså inte eller vill inte svara! Vore jag pappa, toge
-jag till riset, lille präst! Åh prat, joller -- gärna på en babylonisk
-julafton -- åh, att jag skulle få uppleva detta! Svara, unge, eller gör
-jag det själv.
-
-Nannas öron fylldes av ett bedövande smatter. Men det var med nöd hon
-fattade täxten, orden.
-
--- _Vill_ slynan inte svara! Nå, kan Nanna säga mig, vem, som stjäl ljus
-i spiskammaren -- eller vem, som tagit bort en grekisk bok från pappas
-bokhyllor?
-
-Nu såg Nanna upp. Såg upp som en drunknande, ty det susade i hennes öron.
-Hon såg allt med plötslig och ovan tydlighet: det långa matbordet, nyss
-avröjt, klätt med en vacker vit drällsduk i konstfulla mönster; de vita
-tallrikarna med blåa landskap i mitten, brödkorgarna, silvergafflarna,
-saltkaren, senapsskålarna.
-
-Nanna såg folkstudörren, såg på låshandtaget, att någon därute gläntade
-och lyssnade. Hon såg den släckta lilla granen med dess brokiga
-pappersskrud och små, halvskrumpna matäpplen under ljusen på grenarna.
-Hon såg ansiktena omkring sig: Josefs bistra, obevekliga, nu liknade han
-sannerligen en general; pappas tveksamma, överraskade, med de blonda,
-rynkade brynen; mammas bleka, tårögda -- Nanna skulle velat brista i
-gråt, om hon kunnat för det där i svalget --; Gustavs medlidsamma,
-Daniels stränga, Vilhelms -- Vilhelm såg på henne, som man ser på hund
-eller katt. Vilhelm trodde, Vilhelm tvivlade, Vilhelm -- borta vid ugnen
-stod galne Ekdahl och fnissade.
-
-Nu hörde hon pappa säga i sin barska kommandoton:
-
--- Seså, låt oss nu inte fördärva aptiten för Springfälts skull! Efter
-hälgen få vi väl tala med --
-
-Nu såg eller hörde Nanna ingenting mer. Alltsammans slocknade, och hon
-kände sig falla, tills -- tills hon ej häller kände någonting mer.
-
-
-
-
-VII.
-
-
-Nanna drömde, att hon i sällskap med Candide -- som ej var någon annan
-än Vilhelm -- red ut i världen på hästar, som förvandlade sig till
-kvastkäppar.
-
-Ritten bar upp i luften. Snöiga marker flögo fram nerunder dem, spetsiga
-kyrkspiror stucko efter dem. På ett kyrktak satt en man och läste i
-Platon, och så var det också Vilhelm, medan gestalten vid hennes sida
-blev till Bolla, med vilken hon var sammanbunden medelst en guldkedja.
-
-Bolla liknade en häxa, vilket hon också var -- Nanna förvånade sig över,
-att hon inte vetat det hela tiden. Bolla grep Nanna i håret och frågade:
-Märket, har du märket? Håret förlängdes onaturligt, innan det bröts av,
-varvid Nanna såg marken djupt under sig, svindlade och föll. I detsamma
-vaknade hon.
-
-Hon låg i sin säng, men kände sig mör och tung i kroppen, som om hon
-värkligen fallit. Lemmarna tycktes ha lossnat från varandra, och det
-stack och kliade i huden.
-
-Det var mörkt ute på gården, tyst i huset, tyst så när som på ett
-otydligt tassande av mjuka skor. I dörrspringan till Minas rum lyste det.
-Hon förstod, att systern måste vara uppe.
-
-Mina hade alltså inte lagt sig än -- hon hörde inte till de morgontidiga.
-Hon gick uppe och hade tänt, utan att pappa visste av det eller låddes om
-det. Pappa, som annars var så ängslig och sparsam om lyset.
-
-»Snopp, snopp», snörpte det, medan det halta trampet ideligen tassade.
-Mina gick och stökade med sina brev och levde i gamla minnen; lyfte och
-synade varenda papperslapp, hon ägde kvar från förlovningstiden med
-Eugène, kantorns son, som for till Amerika och blev borta. Nanna hade
-ofta hört Mina berätta om honom, men hade själv intet minne -- hon var
-för liten på den tiden.
-
-Men nu grep henne hennes egen smärta, hennes eget smärtsamma minne.
-Minnet av _hans_ ansikte, Vilhelms ansikte. Tårarna droppade heta utför
-kinderna och vätte kudden, som redan förut kändes fuktig -- kanske sedan
-i går kväll.
-
-Det ena efter det andra mindes hon: inte ens mamma hade kommit in och
-sagt god natt. Ingen frågade efter henne. Pappa kallade henne med rätta
-för bortbytingen. Pappa -- vad var det, som skulle ske efter hälgen?
-
-Inte visste hon så säkert, att Bolla behållit kedjan. Det var bara en
-instinkt, kanske en orättvis beskyllning. Kanske Nanna tappat den, kanske
-någon därinne redan funnit den på golvet.
-
-Hade Bolla skvallrat, eller hade faster själv tagit reda på hennes
-vindsläsning? Hur mycket visste faster? Alltsammans kanske -- fasters
-ögon sågo ju rakt igenom en.
-
-Vad visste de nu alla, vad trodde de? Vad trodde -- trodde Vilhelm?
-
-Hans öppna, vassa blick -- hur skulle hon hädanefter kunna möta hans
-blick? Var skulle hon gömma sig?
-
-Nanna borrade huvudet i kudden i en lång, kvävande snyftning, reste sig
-sedan plötsligt i bädden, vilket gick lättare, än hon föreställt sig.
-
-Hon kom att titta ut. Gården låg i mörker, blått mörker eller blått ljus
--- blå av snö, som liksom speglade en osynlig himmelsljusning. Snart
-skulle det kanske dagas. Snart skulle det bli tid att fara till Toftarp i
-ottesången.
-
-Tänkte man lämna Nanna hemma eller tvinga henne fara med? Men Vilhelm
--- se Vilhelm i ansiktet? Nej, nej -- det kunde hon inte, kunde hon --
-aldrig mera!
-
-Hällre -- hällre stiga upp i förväg och gömma sig undan, tills de hade
-rest. Gömma sig till exämpel på vinden? Nej, hu då!
-
-Men i bädden fanns ingen ro och ingen trevnad -- örngått och lakan
-kändes fuktiga och klibbiga av tårar. Och det var kanske hög tid att
-komma upp, om man ville vara tidigare än de andra.
-
-Rysande av köld och ångest gled hon ur den höga bädden. Det gick
-ovanligt fort att komma i kläderna. Annars brukade hon sitta en kvart på
-sängkanten med strumporna i handen. Och annars brukade hon först av allt
-tvätta sig.
-
-I dag var det för kallt; hon huttrade mällan vart plagg. Och så sömnlös
-hon varit, så ovaken kände hon sig. Ögonen ville inte riktigt upp, snön
-på gården var det enda hon såg genom kammarens skumrask.
-
-Nu gällde det bara bli varm, varm, varm. Åh, hon blev visst aldrig varm i
-dag!
-
-Hon drog på sig dubbla ylleunderkjolar, men frös alltjämt. Ovanpå
-klänningen drog hon en tjock ylletröja. Och ändå hade rummet fått en
-brasa i går eftermiddag.
-
-Till sist smög hon ut i förstun och hämtade in pälsen och skinnmössan och
-bottforerna. De kunde behövas rättnu, om hon tänkte gömma sig undan.
-
-Det smällde i en dörr, någon tycktes röra sig uppe på gästrummen. Det
-var kanske bäst att ge sig av med detsamma. Hastigt trädde hon sig i
-pälsärmarna. Men hur skulle hon komma någon vart osedd?
-
-Gick hon genom salen, kunde hon ettdera stöta på pappa eller pigorna --
-om de längre lågo i folkstugan? Men förstudörrens bommar, det visste hon,
-voro för tunga för hennes armar.
-
-Gick hon genom bokkammaren, skulle pastorn höra henne: han hade sitt rum
-nästintill. Och hur kunde hon för rästen våga sig genom bokkammaren? Men
-det gällde slippa ut i blå rummet, där det fanns en mindre och lättöppnad
-dörr, som ledde till trädgården.
-
-Till blå rummet kunde man komma även genom Minas kammare. Och Mina var så
-upptagen med sitt, att man kanske kunde smyga sig igenom och förbi, utan
-att hon märkte någonting.
-
-Nanna öppnade försiktigt; låset hann inte ens gnissla. Hon gläntade på
-dörren och kikade in.
-
-Mina syntes värkligen upptagen. Hon stod i sin peignoir framför sin gula,
-bukiga byrå. Håret låg i en fläta neråt ryggen, vilket tog sig underligt
-flickungt ut, tyckte Nanna, mot den vissna hyn.
-
-En av lådorna var utdragen och byråskivan alldeles fullastad med
-brevbuntar, pappaskar, skrin och nipper. Och ägarinnan stod djupt lutad
-över lådan och letade efter mera.
-
-Mina var blind och döv i sin iver. Det flimrande ljuset i kopparstaken
-tycktes inte förslå, så närsynt hade hon blivit. »Snopp, snopp», sade
-det, »snopp, snopp». Då och då, i ivern, ömsade hon fot, märkte ej, att
-hon haltade, -- stod och haltade, hela tiden på samma fläck.
-
-Nanna rörde sig inte ur dörrgläntan. Ett svagt drag kom den känsliga
-ljuslågan att vaja. Systern anade ingenting om hennes närvaro; hon
-fortsatte att leta och vända i pappershögarna.
-
-I sin iver flyttade hon samma bunt väl tio gånger upp ur lådan och ner
-igen. Men fladdret i ljuslågan störde henne. Utan att se upp eller söka
-efter orsaken grep hon ut med handen, ämnade väl flytta ljuset närmare --
-just som Nanna råkade hosta till.
-
-Mina, som trott sig allena, spratt till i förskräckelse. Den utsträckta
-handen gjorde en svepande rörelse och slog till staken, som föll omkull
-mot gardinen. I nästa nu slingrade en eldorm längs trådarna mot taket.
-
-Nanna hade förfärad tagit ett steg baklänges, så att hon doldes av
-dörren. Själv såg hon ej längre Mina, men märkte, att rummet fylldes med
-rök, vars skyar belystes av eldskenet.
-
-Då tappade Nanna sista rästen av besinning. Hon anade och överdrev
-sin egen andel i olyckan. Hon mindes pappas eldsvådeskräck och hans
-förfärliga hotelse i går. Hon kände det, som om tak och väggar störtat
-samman över henne, och som om pappa och Josef och faster och Vilhelm och
-alla de andra jagat henne husvill ut i världen.
-
-Röken satt i näsborrarna, gnistor fladdrade framför ögonen, öronen susade
--- men i stället att falla omkull som i går kväll, slog hon med en skräll
-igen dörren, flög genom sitt rum mot förstugan, hörde Minas kantiga röst
-ropa på hjälp, kom ut på tegelgolvet, försökte sig fåfängt på de tunga
-låsarna, störtade ånyo in i rummet, ryckte upp fönsterhasparna, klättrade
-i skinnkappa och bottforer upp i karmen och hasade utför muren, medan
-rappningen drösslade ner på snön.
-
-Av ordningsinstinkt sköt hon igen fönstret, utifrån tycktes det åter
-tillstängt.
-
-Men nu gav Karo varningsskall, så det ekade i gårdens alla vrår. Nanna
-satte i språng, bottforerna plöjde genom snön … skaren krasade, och ett
-yr av fint, vitt dugg sprutade upp ur det blåa omkring henne.
-
-Redan rusade hon utför backen, förbi längor och häckar, genom den gamla
-allén, så välkänd, men så ny i julnattens blåa mörker.
-
-Hon sprang … Hon ökade farten, hon hade fullt med ekon i öronen, och i
-nästa minut kunde hon få se den syn, hon fruktade … Fladdret av lågorna
-på snön, rägnet av gnistorna, som speglades i snökornen, röken, som
-räckte sina långa armar från den brinnande prästgårdens halmtak.
-
-
-
-
-VIII.
-
-
-Pastor Olanders kammare låg mällan gula salen, bokkammaren och blå
-rummet. Från blå rummet till mamsell Minas rum ledde en dörr, som under
-hennes nattvandringar oftast stod på glänt.
-
-Pastorn hade hittills varken lagt märke till vandringarna eller
-grannskapet. Han var nykommen och ung och hans sömn sund och djup. Ovanpå
-fisken, gröten och klenäten drömde han häller inga hjältedrömmar.
-
-Då skar ett kantigt, liksom sprucket nödrop genom julnatten. Så tungsövd
-pastorn var, spratt han upp och stirrade omkring sig. Ett fränt os nådde
-näsborrarna. Han reste sig till hälvten. Så ropade det igen -- som han
-tyckte, tätt intill, kanske i nästa rum.
-
-Hade ej oset varit, skulle han gett sig till tåls. Det finns många olika
-sätt att sova och uttrycka sina känslor under sömnen. Någon i närheten
-plågades kanske av en blodig dröm.
-
-Men brandoset väckte honom fullständigt -- han mindes farbrors
-förskräckelse i går för all vårdslöshet med eld.
-
-Pastorn var icke trögtänkt. I en blink stod han i tofflorna, flyttade
-kommoden åt sidan, ryckte upp tapetdörren, som ledde till blå rummet --
-lyckligtvis låg haken på inåt hans egen kammare -- och tittade ut i det
-stora tomma rummet.
-
-Men därborta, till vänster, stod en dörr på glänt -- och det var därifrån
-röken kom. Pastorn kände ej längre någon tvekan. Han störtade snett genom
-blå rummet och burdus in till den halvgamla mamsellen.
-
-Från hans sida var det ingen tid till pryderi, och Mamsell Mina hade för
-ögonblicket ej plats för flera tankar än elden och pappa kyrkoherden.
-
-Nu begynte en vild krigsdans i bara skjortan; mamsellen hann ej ens täppa
-till ögonen för de stundom oundvikligt blottade manliga behagen. Pastorn
-flög, så den korta skjortan flaxade -- flög, som om han haft vingar, över
-den gula byrån, från vars skiva brevbuntarna spriddes över golvet, --
-därifrån till fönsterborden och från borden till byrån. Han hade senor
-och vighet som en cirkusartist, höll sig upprätt och på fötter, när de
-rankiga småborden vacklade, och undvek att snava, när han tog språnget
-till den blanka, glatta skivan. Han slet och slog omkring sig, flåsade
-och hoppade, ryckte och rev -- mamsell Mina stod, som om hon beskådat en
-signor Trampolini, med mun och ögon lika vidöppna.
-
-Ett kras och en duns -- där låg gardinstången i golvet. Ett behjärtat
-tramp, tramp med bara fötter -- där gnistrade trasorna av trådgardinen.
-Medan en kolsvart brandkil, vilken ännu smått glödde i kanterna, prydde
-papperet längs takbjälken.
-
-Faran var överstånden, och i det nu mörka rummet mer anades än varsnades
-tillbudets följder. Pastorn hade svett skjortärmarna och kände en smula
-sveda i fingrar och tår, det var allt. Och pappersbuntar och askflarn
-lågo strödda över tiljorna i behaglig blandning, medan luften var tjock
-av brandrök och singlande flagor.
-
-Mamsell Minas första åtgärd blev dock varken att tända ljus eller att
-släppa ut röken. Hon försvann med ett, tyckte pastorn, i djupa mörkret.
-Någon hördes gå på loftet ovanför, men härinne hade allt blivit tyst.
-
-Pastor Olander, som, ännu bländad, ej fullt litade på sina ögon, vågade,
-orörlig på sin plats, en lågmäld fråga, hur det stod till. Han började
-frukta, att mamsellen råkat ut för en svimning eller ett kvävningsanfall.
-
-Då hörde han, ur någon vrå i mörkret, en viskning eller hällre väsning,
-full av ängslan och iver:
-
--- Gå sin väg, pastorn, gå, gå, gå sin väg, snopp, snopp, -- människa,
-hör han inte, gå sin väg!
-
-Pastor Olander kom ej genast att tänka på sin lätta påklädnad. Han
-fylldes för tillfället av helt andra tankar. Hans ungdomliga självkänsla
-hade sannerligen väntat sig helt andra ord -- till tack för hans bragd,
-och i häpnaden kom han sig ej för med att lyda.
-
-Mina, som krupit samman bakom sin orörda bädd -- hon visste själv knappt
-varför, fullt påklädd som hon ju för sin del var -- höll på att förgås
-i sin otålighet. Hon hade hört steg i matsalen, och de par sekunderna
-pastorn stått obeslutsam, blevo för hennes fantasi till många minuter.
-
-Nu vågade hon ej längre förnya maningen, knappt ens snörpa -- var hon
-rädd för att _se_, så var hon ändå ängsligare för att _höras_, och när
-som hälst kunde --. Bevare mig, snopp, snopp, nu knackade någon hårt på
-dörren åt matsalen!
-
-Pastorn spratt till. Hans närmaste instinkt var brådstörtad flykt. I sin
-tvekande ställning liknade han en överraskad inbrottstjuv.
-
-Knackningen upprepades. Nu talade en ungdomligt manlig stämma -- vilkens
-av studenterna, förmådde Olander ej uppfatta.
-
--- Öppna! Här tränger ut rök i matsalen, och någon ropade på hjälp nyss.
-Var det hos dig, Mina? Öppna!
-
-Olander höll andan och avvaktade, vad mamsellen skulle svara. Men hon
-förblev tyst.
-
-Han ångrade, att han ej genast skyndat tillbaka till sitt rum. Dörren
-till blå rummet hade han för att undvika drag slagit igen före
-släckningen.
-
-Nu vågade han ej öppna den: låset måste dock gnissla. Han tordes varken
-röra sig eller viska någonting till henne. Det gamla huset var oerhört
-lytt. Han inbillade sig stundom kunna höra den tredje personens andedräkt
-tvärs genom dörren.
-
-Han förstod också, varför gamla mamsellen teg. Det var ej blott för hans
-skull och i hans närvaro. Hon var ängslig för upptäckten av olyckans hela
-vidd. Och när han mindes farbror i går aftse, fattade han hennes ängslan.
-
-Det gjorde honom ont om henne. Det ohärdade studenthjärtat veknade bakom
-den unga prästvärdigheten. Något måste här göras -- sägas!
-
-Än en gång -- tredje gången -- knackade det, nu snarlikt en bultning, så
-dörren skakade.
-
--- Snopp, snopp, kom det helt tyst från mamsellen, men det var hennes
-enda svarsyttring.
-
-Härnäst kunde dörren braka in, och _nu_ var det för sent att bege sig på
-återtåg.
-
-Olander hostade till, dels av röken, dels som värkan av sin dumdristiga
-idé. Men han tvekade inte längre.
-
--- Svara, Mina, svara, kom det utifrån: rösten hördes nästan som inne i
-rummet; i ivern slog den över i falsetten.
-
--- Svara, eller spränger jag dörren!
-
-Då svarade den unge pastorn, och i hans stämma skalv det av svårbehärskat
-pojkokynne.
-
--- Ja, ursäkta mig, kandidaten, det var bara jag -- jag, som råkade
-stjälpa ett ljus -- så att några brev brändes upp. Det var ingenting
-farligt, men så här om natten -- överdriver man lätt. Jag borde inte
-ropat.
-
-Det blev en kort tystnad, varunder tre personer samtidigt drogo andan.
-
--- Vem -- vem är det, kom det sedan med djup förvåning utifrån.
-
--- Det är jag -- pastor Olander, svarade den unge prästen, skakande av
-munterhet.
-
--- Pastor Olander, hm, svarade det, -- jaså, är det pastorn? Är detta
-pastorns rum? Jag trodde det låg åt gårdssidan, Marie-Louise sa’ --.
-
--- Jag skall genast öppna fönstren, avbröt Olander förbryllad över de
-osannolikheter, i vilka han invecklat sig. Studenterna tycktes gudilov
-ännu inte hunnit bli fullt hemvana.
-
-Och ivrig att slippa vidare förhör, skyndade den unge prästmannen till
-ett fönster, med vars haspar han tillställde alldeles onödigt mycket
-väsen.
-
--- God natt då, pastorn, dröjde inkvisitorn på det, -- men det var då
-underligt -- underligt, att --! Det är för rästen snart tid att stiga upp
-till ottan.
-
-Olander drog en lättnadssuck vid att höra stegen avlägsna sig. I rummet
-vågade han ej stanna en sekund längre. Han iddes ej invänta ett ord eller
-en viskning från gömstället, även om mamsellen värkligen haft något att
-säga honom.
-
-I en blink slank han ut i blå rummet. Tapetdörren knäppte, haspen lades
-på, kommoden sköts för. Han var åter i säkerhet -- för tillfället. Den,
-som nu haft tid och ro att krypa till kojs, somna in från alltsammans!
-
-Pastorn tände vaxstapeln och såg på sin rova. Nej, det var gott och väl
-väckdags. Rättnu kunde Malena komma och knacka på dörren -- Malena gick
-nog rätt.
-
-Det hade redan börjat bli liv ute på gården. Röster språkade, en häst
-leddes förbi fönstren. Brunnssvingeln gnydde, och kättingen rasslade, när
-spannen skvalpande lyftes över brunnskaret.
-
-Samtidigt hördes tunga, hackiga steg i loftstiljorna. Pastorn trodde sig
-urskilja skratt och enstaka ord, blandade med gäspningar. Studenterna
-höllo på att morna sig. Kanske pratade de som bäst om honom och hans
-nödrop -- skämtade med hans ovanligt ljusa röst. Den hade han fått höra
-av redan i skolan.
-
-Medan pastor Olander tvättade och klädde sig, kom han att grubbla över,
-vilken väg han egentligen måste taga för att komma till förstugan och
-matsalen. Genom blå rummet slapp man förstås ner i trädgården, men det
-blev ju alltid en omväg, utom det att nöjet att kliva i obanad snö syntes
-ganska måttligt. Det fanns alltså ingen annan väg än genom bokkammaren
-och lilla Nannas rum.
-
-Stackars liten hade haft en ledsam julafton, blivit sjuk, förd hungrig
-till sängs. Nu sov hon säkerligen gott efter allt utståndet -- pastorn
-lovade sig att gå tyst genom hennes rum. Vart i alla fall den där
-guldkedjan kunde tagit vägen?
-
-Barnasorger, tänkte pastor Olander och smålog vist emot handspegeln,
-medan han prövade hakstubben -- såsom han benämnde ett par tre tätt
-avklippta fjun på det gosselena skinnet.
-
-Leendet förändrades. Han till och med rodnade.
-
--- Besynnerligt, tänkte han, -- hur hastigt vi glömma, hur tätt intill
-barndomen vi dövna till för barnakänslorna!
-
-Och den tysta julmorgonen gav honom en bild, som han beslöt att en gång
-använda i en predikan -- såvida han kunde lämpa den samman med någon
-täxt.
-
--- I ungdomen, filosoferade han, -- äro vi som starka, nybyggda hus, i
-vilka varje rum är åtskilt från de andra, varje våning från den andra. I
-det ena höras ej det andras tankar, och en dörr avklipper minnet. -- Men
-när vi åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus. Vi växa samman med
-alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste förflutna. Allt förnimma
-och förstå vi, som om vi just nu upplevde det. Röster höras, som blivit
-oss långt avlägsna. Bud och järtecken knäppa och mumla. Ty vår tillvaros
-väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats av ålder: de släppa
-igenom minsta ljud och äro fulla av förstörelsens och det nya livets
-makter. -- Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är!
-
-Tillfreds även med bönesucken, överraskades pastorn angenämt av Malenas
-frukostbud. För att spara yngsta dottern från att bli störd ännu en gång
-och onödigt, beslöt han genast följa med stupigan.
-
--- Lillmamsellen sover väl sött ännu, frågade han vänligt och lade
-huvudet prästerligt på sned.
-
--- Nää då, svarade Malena sävligt, -- Springfält är redan oppe
-och ställer till tosafora nåenstans. Men hon kommer väl fram till
-otteskjussen, var hon elles kan hållas.
-
-I matsalen sutto kyrkoherden och de tre studenterna. Faster Jeanette
-och Marie-Louise sades ännu ha bestyr med sin klädsel. Att dessa två
-försenade sig, hände endast en gång om året och fick sålunda tålas, mente
-kyrkoherden.
-
-Därmed slog han brännvin i de ynkligt små glasen. En del slog han
-utanför, ty pråsarna lyste illa, och söndagsbrillorna speglade.
-
-Pastorn kände genast på smaken, att hälvten var vatten -- punsjbålen på
-julaftonen var nog prästgårdens värsta utsvävning: starkvaror tycktes där
-inte mycket i bruk. Han förstod det av gubbens sätt att grina illa och
-tåras, sedan han halvtömt den stackars snapsen.
-
-Gubben befann sig för rästen vid retligt lynne.
-
--- Faster Jeanette, upplyste han förtroligt, medan han stack en bit
-spickesill på gaffeln, -- ägnar sig egentligen åt mamma. Stackaren har
-sovit illa, tål ej vid nattvak och grubblade för rästen över sin kedja --
-inbillar sig, att vi varit för stränga mot Nanna --
-
--- För stränga mot Nanna, återtog den gamle och slängde med gaffeln, --
-för stränga mot en slyna, som inte vet, vad hon håller i händerna! Nej,
-om jag haft en skötesynd, så är det för stor klemighet. Det har en viss
-person haft gott -- eller ont -- av. Nå, han ligger väl och drar sig vid
-det här laget?
-
--- Josef följer inte med i ottan, bekräftade Daniel utan att tveka om
-antydningens adräss. Daniel var tystlåten och tankspridd och kastade
-förstulet späjande blickar på pastor Olander.
-
--- Sakramenskade kedja, fortfor gubben, malande över sina tankar, --
-eländig flitterflärd och krimskrams och stadbostass -- till frestelse för
-obefästade sinnen och -- apropå, har någon av er andra fått en blund i
-ögonen i natt?
-
--- Tackar, svarade pastorn skyndsamt, -- jag har sovit gott hela --
-
-Nu satte han en brödbit i vrångstrupen och måste bultas i ryggen av
-den föga vänskaplige Vilhelm. Även Vilhelm var denna morgon dyster och
-inbunden.
-
--- Mamma och jag, muttrade kyrkoherden utan att ägna sin adjunkt någon
-uppmärksamhet, -- ha inte fått ro för allt tisslet och tasslet i
-folkstun. Och stackars Karna och Malena, som fått sova i köket -- ja, Ola
-lär ha fått flytta upp till dem från drängkammaren för deras spökrädslas
-skull --!
-
--- Nu ha sigenarna i alla fall gett sig av, hörde jag, meddelade Gustav,
-som dittills halvsovit, och klippte alltjämt sömnigt med ögonen.
-
--- Nå, Gud vare lov, suckade kyrkoherden, -- då ha de väl tagit
-trätofröet med sig --
-
--- Var inte för säker på det, pappa, inföll Daniel allvarligt. Han såg
-inte upp från duken, när han sade det.
-
--- Prat, sakramenskat prat, tog prästfar till vägs, -- jag vill inte veta
-av obevisade misstankar. Det är sjåpagåsen med sin evinnerliga aversion
-mot stackars Bolla! Vad rår människan för, att hon är fattig -- och kan
-uträtta någonting, när andra bara löpa som femte hjul under vagnen?
-Och mannen är en riktigt skicklig skräddarmäster -- sydde om min gamla
-kaftanett i fjor, väl så bra som sprätthökarna i Ystad. Vad angår Nanna,
-skall jag ta henne i sträng upptuktelse -- så snart vi ha tredje dag jul!
-Se’n må kedjan för mig ryka åt häcklefjäll --
-
-Den lille gubben reste sig som en fjäder och torkade sig om munnen med
-stor häftighet. Pastorn misstog sig kanske inte, när han tyckte sig höra
-ett »sjutton hakar», som torkades bort på halva vägen. Samtidigt syntes
-den gamle ångra sitt opassande julottelynne.
-
--- Har inte mamsell Mina rört på sig än, Malena, frågade han, då pigan
-kom in med nytt kaffe. Han lät redan blidare; kaffe var hans favoritdryck.
-
--- Mamsellen har låst in sig, svarade Malena, och pastorn sänkte blicken
-skyggt för Daniel.
-
--- Låst in sig, brusade gubben åter upp, -- vad menar sjåpagås med det?
-
--- Hon -- hon sa, att hon mådde illa, stammade Malena, förskräckt över
-husbondens bistra min, -- och -- och -- och såsom att hon inte följde
-med till Toftarp.
-
--- Inte följde med, inte gitte opp på kyrkoårets största högtidsdag,
-grälade kyrkoherden, -- då har mamsellen varit uppe och stökat i natt
-igen. Bränner ljus, så att -- och så tror hon, jag inte vet om det!
-Apropå, jag trodde då hedningarna tänt eld på prästgården i natt -- känns
-det inte ännu som brandrök? Malena har förstås luftat härinne, men hur är
-det i folkstugan? Hm, jag måste ut och se?
-
--- I folkstuan, började Malena och riste på huvudet.
-
--- Luktar det någonting annat, ifyllde Gustav och skrattade själv ensam.
-
--- Då _var_ det hos sjåpagåsen, ropade kyrkoherden och vände sig hastigt
-mot den andra dörren.
-
--- Var det inte pastorn, som --, undrade Daniel, i hopp att avvända
-vreden från sin syster.
-
-Pastor Olander befann sig i den fälla, han grävt åt sig. Inte häller han
-hade hjärta att låta en annan byta plats med honom själv.
-
--- Jooo, medgav han och rodnade som en gymnasist, -- det vill säga,
-farbror får ha överseende för denna gången -- det var några papper, som
--- som uppbrändes --
-
-Pastorn sökte rädda sig ur nödlögnen genom att ge den en tvetydig form.
-
-Hans äldre ämbetsbroder borrade blicken i honom och såg onådig ut.
-
--- Såå, bror har inte trampat ut barnskorna så pass, att bror kan bränna
-sina kärleksbrev på ljusan dag --?
-
-Olander rodnade djupare än någonsin åt denna oväntade beskyllning.
-
--- Det var inte -- hm -- det var --
-
-Olander förstummades. Kyrkoherden hade upphört att mönstra honom.
-Mittemot sig fann han i stället Vilhelms kallt prövande blick. Pastorn
-fann klokast att tiga och lida.
-
-Kaffet dracks under betryckt tystnad, vari skallret av bjällrorna tydligt
-hördes in, när hästarna, väntande, riste på kransarna.
-
--- I Guds namn, suckade kyrkoherden, varpå han med kommandoröst tillade:
-
--- Säg ifrån till fruntimren, Malena, att täcksläden väntar. Vi andra få
-dela småkälkarna emällan oss.
-
-Påpälsning och uppsittning togo sin rundliga tid. Pastor Olander
-uppfattade det som ett tydligt tecken till onåd, att han måste nöjas med
-en plats i släden nummer två, medan Vilhelm anmodades till släden nummer
-ett. Kyrkoherden själv satte sig vid Vilhelms sida, medan Daniel tronade
-bakpå som körsven.
-
-Omsider döko prästfrun och faster Jeanette in i suffletten; Marie-Louise
-steg upp på frambocken, hos Mats kusk. Täcksläden skulle, för att ej
-jäktas, få köra sist.
-
-Karo gnydde vänskapligt. Yrvakna sparvar flögo av och an kring
-hästhuvudena, och det blåa snöskimret speglades i alla de ringande
-bjällrorna. Mällan rasslet och frustandet och knaket i seltygen dallrade
-den fjärran klangen av en kyrkklocka.
-
-Så bar det i väg, i mak utför allébacken, varsamt i svängen, där prästfar
-själv en gång kört omkull i forna dar, -- och sedan i pinglande trav,
-släde efter släde. Först på allmänna vägen hade Ola kommit och räckt
-beckblossen.
-
-Vägen slingrade mällan knottriga, kortstammiga pilträd, snöiga på
-vindsidan, men med skuggsvarta silhuetter i det ännu täta mörkret.
-
-Kyrkoherden sträckte sin fackla försiktigt ett gott stycke utanför
-släden. Vilhelm kunde vid förströdda sidoblickar se glansen löpa i vägens
-medfåror och hoppande tända en rodnad i snöbarken på träd efter träd.
-
-Men varken Vilhelm eller prästfar var i lynne för naturåskådning.
-Vilhelm satt i envist kretsande grubbel på gårkvällens upplevelser, och
-han trodde sig av sin värds blick förstå, att också denne hade något
-i faggorna. Den gamles misshumör var måhända ej tillfälligt, i alla
-händelser kunde det kanske kräva ännu en urladdning.
-
--- Min unge vän, begynte kyrkoherden helt burdus -- det tycktes, att han
-vaknat till beslut vid ett plötsligt knaster i blossveden --, jag hörde
-av mamma om en dispyt i religionen på själva julafton --?
-
-Vilhelm stramade till, men hans ord läto djärvare, än hans sinnesstämning
-denna morgon i värkligheten var.
-
--- Daniel intygar säkert, sade han, -- att jag ej gav anledning, men
-att han och de andra funno dagen synnerligen lämplig just för religiösa
-meningsbyten --
-
--- Intyga, upprepade Daniel, -- vad vill bror jag skall --?
-
--- Visserligen, visser-li-gen, avbröt kyrkoherden och flyttade sig
-otåligt i sätet, -- men ens åsikter i religionen kunna vara sådana,
-att de bäst varit outsagda och minst av allt passade på Vår Frälsares
-födelsedag.
-
-Vilhelms röst lät vemodig, nästan ångerfull.
-
--- Jag vet ej, hur det kom sig, sade han, -- jag är, som farbror möjligen
-lagt märke till, i allmänhet tystlåten och språkar så sällan godvilligt
-om mina samvetsangelägenheter, att jag knappast förstår det öde, som
-förföljer mig. Denna fatalitet har hänt mig ett par gånger förr.
-
--- Vilken fatalitet, sporde kyrkoherden barskt.
-
--- Att jag råkat såra med mina åsikter, svarade Vilhelm saktmodigt.
-
--- Bror menar, att det hela skedde med oförakt, var ett studentikost
-raljeri? Tar käre bror alltså sina förhastade ord tillbaka?
-
--- Farbror förstår mig orätt, föll den främmande studenten genast in, --
-jag uttrycker mig också helt tafatt. Jag är ej van talare -- som prästman
-vore jag komplett odug--
-
--- Tänker bror då inte studera till präst?
-
-Den gamles ton var märkbart kyligare.
-
--- Nej, svarade Vilhelm utan tvekan, -- visserligen känner jag stundom
-en drift till förkunnelse, men bävar samtidigt tillbaka. Jag är ännu så
-oviss om mig själv, om alla, om allt. Bäste farbror, jag ger farbror min
-försäkran, att jag i går ej avsåg att störa julfriden eller röja något av
-det, som är min ensak --
-
--- Vilket? I religionen är ingenting någons ensak!
-
-Kyrkoherdens ord klingade med stor bestämdhet.
-
--- Jag fattar det inte själv, fortsatte studenten sin tanketråd utan att
-låta sig uppägga eller skrämma, -- förstår det inte. Jag har strävat att
-leva rättskaffens, att visa flit i mina studier, att låta andra behålla
-sin tro. Men runt omkring mig möter jag idel spörjande och undrande:
-vars andas barn är du? Månne du inte är en kättare? Månne du vågar visa
-oss dina tankar? Visa dem, eller dö! Det förefaller, att man kan se
-utanpå mig, vad jag i min privatess menar.
-
-Nu föll Daniel in, där han satt på hundsfotten:
-
--- Härnäst vill bror kanske ha sagt, att vi i prästgården spionera på
-bror?
-
--- Jag talar ej om avsikter, svarade Vilhelm och vände sig om med en
-vänlig blick, -- och vad jag sagt, gäller den värkan jag gör på alla och
-envar, samt och synnerligen. Inte sant, bror Daniel, ingen kan säga, att
-jag ouppfordrad opponerade?
-
--- Ouppfordrad, invände Daniel och höll ögonen på hästarna, -- nej,
-emedan ingen kunde ana, att ditt val skulle träffa en sådan personage --
-
--- Man uppfordrade mig emällertid, vidhöll Vilhelm, -- ja, om bror
-förlåter en så uppriktig definition, man nästan tvang mig att ge till
-pris min favoritauktor. Vad skulle jag göra: tiga eller ljuga eller,
-slutligen, såsom jag gjorde, bekänna sanningen?
-
--- Tiga, svarade Daniel med mörk rättframhet.
-
--- Man hade kallat mig ohövlig -- och för rästen ingen ro lämnat mig för
-frågor. Ty det som är inom en, skall äntligen i dagen!
-
--- Bror är en hemlighetsmakare, förkunnade Daniel utan att flytta blicken
-från hästarna, -- det är det, som man ser utanpå bror.
-
--- Jag vill ej råda någon att ljuga, minst i en hälg, medgav prästfar
-en smula blidare, -- men man kan ock bli till en Don Quijote med sitt
-sannsvärmeri.
-
--- Jag vill relatera episoden, om farbror tillåter. Julaftonsmorgonen
-kalfatrades vitterheten i gula salen. Många meningar uttalades. Nästan
-var och en nämnde sin särskilda favorit. Jag ensam teg. Men när man
-ihärdigt insisterade att få veta även min, måste jag nämna honom, -- ja,
-just honom, som blivit mitt och mångens ljus bland den svenska ungdomen.
-Min auktor hette Jonas Almqvist.
-
-Kyrkoherden gjorde med blosset en rörelse, som förskräckte honom själv,
-så oförsiktig var den.
-
--- Olycklig bror och beklagansvärd, utbrast han allvarligt, -- om han
-utvalt ett sådant irrsken åt sin ungdoms väg! Då har en lyktgubbe fått
-ersätta livsens eviga ljus. Nej, nej, käre bror, jag tänker bättre om
-bror än så. Jag fattar alltsammans som ett julnarri med oss lantbor. Bror
-är uppfödd i en sjö- och stapelstad och har kunnat erfara ett och annat,
-som stör de obefästades enfald. Men ingalunda -- nej, ingalunda vill
-jag föreställa mig, att en ung man, ett lovande ungt snille, som varit
-så snällt i sina studier, och som mina söner så flitigt berömt, att
-bror skulle vara -- att bror på fullt allvar -- skulle vilja bekänna sig
-försvuren åt djävulen och hans väsende! Nej, nej, käre lille bror, låtom
-detta vara detta, raljeri raljeri, och parlons d’autre chose!
-
-Vilhelm svarade ej, men lät undslippa sig en suck av lättnad.
-
--- Varför också fördärva vår Frälsares ljuvliga morgon, fortfor
-kyrkoherden i plötsligt munter ton och höjde på bröstet, -- himlavalvet
-klarnar! Molnens ulliga hjordar, som Homeros skulle säga, draga till sina
-fållor, och silverspikarna i himlataket gnistra. Man blir poet på gamla
-dar -- än är det natt mera än morgon. Vid juletid dröjer det länge med
-dagningen -- ack, ja!
-
-Det sista tonfallet gick i moll.
-
--- Ack ja, ja, återtog den gamle och lutade ytterligare på facklan, -- ni
-unga, ni unga, som dragen in i en farlig värld, en farlig tid! Djävulen
-går omkring som ett ry--
-
--- Se där, inföll Vilhelm med tvungen lättblodighet, -- var det inte en
-hare -- i kröken där borta?
-
-Daniel skrattade torrt.
-
--- En hare, hm, anmärkte gubben buttert, när jag talar om läjon --
-
--- Jag tänkte, urskuldade sig Vilhelm trött, -- att farbror ville vi
-skulle tala om annat?
-
--- Ja ja -- visst var det en hare. Så den krabaten skuttar! Syns nästan
-inte mot den gråa snön! Liknar en skuttande driva -- inte sant? Haha!
-Ingen rädder här, sa’ länsman, när han sprang för haren! Vår kyrka har
-många sådana räddhågade länsmän.
-
--- Är det en biväg därborta, sporde Vilhelm, -- jag tycker mig höra
-bjällerklang?
-
--- Käraste bror, log kyrkoherden med en underton av hån, -- det tycker
-jag bror kunde hört hela tiden. Vi ha haft ett ideligt pingel både före
-och efter oss. Men bivägsbjällrorna klinga förstås inträssantast i brors
-nygiriga öron.
-
-En ordtystnad inträdde, varunder hela natten tycktes upplöst i
-bjällerklang.
-
--- För rästen, gentog gubben, -- ringer det samman i Vallinge. Bror kan
-ha hört klangen därifrån. -- Men apropå, vad kan bror egentligen ha
-funnit så -- upplysande hos den där Almqvist?
-
--- Farbror yrkade likväl, påminte Vilhelm lågmält, -- att vi lämnade --!
-
-Kyrkoherden vände sig med ungdomlig rapphet i sätet.
-
--- Jag tror, bror sitter och gör mig reprocher, sade han. -- Jag vill
-säga bror, att efter ämnet nu kommit på tal, är bäst tala ur skägget en
-gång för alla, så jag kommer fullt på det klara med brors åsikter.
-
--- Välan, erkände Vilhelm i en ton, som om han, bildligt, tvådde sina
-händer, -- för mig har Almqvist blivit en vägvisare till sanningen.
-
--- Sanningen, hoppade gubben till, -- hur _kan_ bror mena eller ens säga
---? Vad var det för sanning en efterlyst rymling kunnat visa vägen till?
-
--- Den enda sanning, svarade Vilhelm enkelt, -- som någon kan komma med:
-_sin egen_ -- sin egen sanningsenlighet, uppriktighet, barnslighet. Vi
-unga veta så litet om världen --
-
--- Nå, äntligen, haha. Så bror erkänner det?
-
--- Vi få höra det ofta nog, men vår vetgirighet är icke ringare för det.
-
--- _Vartill_ äga vi den Heliga Skrift, frågade den gamle med myndighet.
-
--- Vi åstundade, fortsatte Vilhelm med ungdomens retsamma
-självupptagenhet, -- att någon av de äldre uppläte sitt hjärta för oss,
-inte endast sin mun. Men det gör ingen av de äldre -- därtill äro de för
-kloka!
-
--- Ja, haha, instämde kyrkoherden sarkastiskt.
-
--- Blott den, som förblivit ett barn, fortfor Vilhelm efter en tystnad,
--- ett barn, som ingen aga gjort durkdrivet eller försiktigt, blott en
-sådan förråder oss, vad _vi_ vilja veta. En sådan man är för oss en bok,
-förmer än alla på biblioteket. Vi skåda rakt igenom honom med allt hans
-innehåll. Varje tanke ligger klar för oss. Varje god och dålig lust. I
-hans djup som i en andelig spegel lära vi känna vårt eget ansikte och
-världens och livets i och med vårt.
-
--- Men, invände gubben, mot sin vilja slagen, -- inte talar en vettig
-människa om allt det hon vet? Allt det onda hon vet till exämpel, om
-sig själv eller andra, inte sätter hon sådant i bok? Och allt fult och
-oanständigt, inte hör det hemma i poesien? Hm, i min ungdom hettes det,
-att det poetiska, det sköna, det snillrika, det dygdiga och ingenting
-annat -- vore ämnen för skaldens sång. En man, som förplumpar sig med
-fula ord och anspelningar -- ja, är han ett barn, som bror säger, så är
-han ett bra odygdigt, ouppfostrat barn. Han är ett enfant terrible!
-
--- Ett enfant terrible, nåväl, upptog Vilhelm, -- men voro icke alla
-profeter och apostlar enfants terribles? Sjöngo de ej ut just med det,
-som människorna förbjudit att ens viska om? Plumpade de inte ut med
-sanningen, där tidens alla sediga dygdemönster sutto och höllo god min
-med de ljugare och skrymtare?
-
--- Skada, skada, suckade kyrkoherden vemodigt och mönstrade den främmande
-med en lång blick. Därefter snäste han i sin kommandoton:
-
--- Vart vill bror så komma med sitt förrymda enfant terrible?
-
--- Almqvist, förklarade Vilhelm med rörelse i stämman, -- må ha varit en
-syndare, men han förteg ej eller förskönade synden. Han läste i den Guds
-bibel han bar i sin själ, och vad han förstått, förkunnade han. Med allt
-brusade han ut som tidens stora förskräckliga barn.
-
--- En förkastad människa var han, replikerade den gamle häftigt, -- en
-stackare, som förslösat sina pund! Han övergav Guds ledning för att i
-högfärd följa sina egna drifter och hugskott. Han var ett irrsken, och
-den förste det vilseledde, var han själv. Vad blev det av honom? Vart
-tog han vägen med sin sanning utan Gud? En spegel, säger bror -- ja,
-sannerligen, han är en spegel för den naturliga människan -- och hans
-slut visar, hur en människa slutar, som förlorat sin barnatro!
-
-Vilhelm smålog, men med en bitterhet, som ej var utan sin fanatism.
-
--- Olika meningar mötas stundom i samma ord, sade han. -- På sitt slut
-övergav Almqvist barnatron, förförd av världens klokskap, och föll. Men
-andra förförde honom. Fattigdom och förföljelse förförde honom, och det
-är sagt: ve över dem, som förarga ett barn!
-
-Åter blev ett uppehåll, varunder blott bjällklangen och hästarnas
-frustande hördes. Därefter talade kyrkoherden, nu med blidare stämma.
-
--- Bror uttolkar Skriften nästan som en viss potentat. Fast bror annars
-lägger sina ord som en hel karl. Ack, vilket predikoämne går icke
-förlorat -- jag vill icke säga förtappat, jag litar på Guds nåd -- men
-förlorat i kära bror! Jag kunde förtälja bror om min egen stackars far,
-som förvillades av gudlösa skrifter, av Voltaire och Rousseau och deras
-gelikar, och till slut råkade i händerna på galningar, som predikade alla
-människors jämlikhet och --
-
-Vilhelm hade ett vasst ord på tungan, men häjdade sig i tide -- den gamle
-talade ju om sin far.
-
-Kyrkoherdens salvelse vek vid detta minne för ett äktare tonfall.
-
--- Kära bror har hört talas om bondeupproret i Skytts härad? När
-skörden slog fel och bönderna svälte, gjorde de förtvivlade och gudlösa
-människorna uppror -- uppror mot överheten, som ville panta för skatten
--- och min egen far -- tog de brottsligas parti -- ställde sig i spetsen
-och -- och dog i fängelse som statsförbrytare -- allt för några fattiga
-och okunniga tokars skull --
-
-Vilhelm vågade ej störa den gamles stämning genom ett inkast. Han anade,
-vad sonen till en upprorsmakare måst lida i sin ungdom, och förstod, att
-sonen blivit idyllens och icke stormens man. Studenten satt och tänkte på
-sin egen pappa, fredlig, tillbakadragen och liknöjd för allt utom yrket,
-och undrade över tillvarons ständiga kretslopp. Var här ingenting att
-säga, så var det så mycket mera att grubbla över.
-
-Under pausen hade slädarna hunnit ut på öppen väg; pilarna skymde ej
-längre, och natten tycktes en ton ljusare. Stjärnorna blixtrade stora och
-så nära, att man kunde ta dem för gnistor från facklorna.
-
-Här skulle utsikten varit fri över slätten, men mörkret hängde ännu likt
-ogenomtränglig dimma omkring avstånden. Endast de närmare grannskapen
-avslöjade sig. Mörka föremål stucko av mot den gråvita snömattan. Och --
-liksom hade stjärnorna sänkt sig till jordiska banor eller speglats av i
-snön -- från bivägarna glimtade likt rader av glidande stjärnor blossen
-kring julslädarna.
-
-I bakgrunden växte en skog upp ur synfältet.
-
-Vilhelm hade suttit och malt över en ofrånkomlig tanke -- den gamle hade
-till sist fått honom i stridslynne. Studentens röst liknade ett leende,
-när han undrade:
-
--- Tror inte farbror, att själva bibeln kan bli farlig för de
-obefästade? »Bättre, att Paulus varit bränder,» sade biskop Brask, »än av
-var man känder!» Också i bibeln kan man läsa om en statsförbrytare, som
-dog för några fattiga och okunniga to--
-
--- Lille bror, avbröt kyrkoherden med oväntad blidhet, -- låt det nu vara
-bra! Chacun a son goût, men en sådan liknelse är en hädelse.
-
-Det hördes en hostning från hundsfotten.
-
--- Låt oss fortsätta att tala om morgonen, rådde Daniel med sin trygga,
-allvarliga stämma.
-
--- Ja, låt oss det! Där kommer också en julkälke -- pass på: den frestar
-att hinna skälet före oss. Daniel, ge brunten ett rapp!
-
-Det var åter tyst; kapplöpningens spänning hade gripit de tre
-trätobröderna. Tävlingslusten är en lidelse, gemensam för alla slags
-människor, denna gången var också enigheten självfallen. Blosset fräste
-i vinden, snön yrde och frös fast på fotsacken. Skogens svarta skugga
-närmade sig.
-
--- Bror talte så vackert om barn, sade kyrkoherden rörd, han var ännu
-gripen av minnet av sin far, -- kan bror säga mig, mina ögon bländas
-nämligen av elden: är det ett barn eller en vuxen kvinna, som stövlar i
-väg där framför oss, tätt under skogen?
-
--- En halvvuxen, avgjorde Vilhelm efter en kort tvekan, -- en halvvuxen
-flicka, tycker jag.
-
--- Såå? Tidigt ute, stackars liten! Kunde lätt råka ut för stråtrövare så
-här dags! I förra månaden blev en sjuttonåring malträterad och strypt
-just i brynet där borta. Här stryker utländskt, avdankat krigsfolk
-omkring och tigger i trakterna.
-
--- Apropå halvvuxna, fortfor kyrkoherden, -- ingen kom ihåg Nanna i
-morse. Jag förmodar hon sov, när vi for åstad. Det hade vi kunnat få reda
-på hos pastorn, som passerade hennes rum. Vore inte den sakramenskade
-bondsläden, skulle jag stanna och fråga honom.
-
--- Jag tänker vi hinna först, tröstade Daniel och smällde hästarna på
-länden med tömmarna. Han var helt gripen av tävlingsfebern och förstod ej
-oron under faderns nyfikenhet.
-
--- Det var mig en ihärdig liten fänta, sade kyrkoherden och höll facklan
-ett stycke bakom sig för att bättre kunna se framåt.
-
--- Bråttom har hon, instämde Vilhelm och stirrade i kapp med den gamle.
--- Det tycks vara hennes mening att hinna före oss allesamman.
-
--- Hon har inte långt till brynet, bekräftade Daniel, -- hon är för
-rästen inte så liten. Är det inte en yngling? En pojke i stövlar -- att
-skumrasket skall vara så segt!
-
--- Det klarnar sent vid juletid, anmärkte gubben och tillade högstämt och
-med en blick mot stjärnorna: Ljuset föddes i det tätaste mörkret! Det
-enda ljuset, världens ljus, käre lille bror!
-
--- Kan också vara bottforer, inföll Vilhelm utan blasfemisk avsikt. Hans
-uppmärksamhet var helt samlad kring det rörliga föremålet på snövägen. --
-Hon pulsar tungt i drivorna.
-
--- Vad år det ni se på, avbröt den gamle kort; hans ögon hade tröttnat
-och även inträsset. -- Jag urskiljer ingenting. Se opp, Daniel, så vi
-inte stöta samman med bondekipaget! Se opp där, gott folk!
-
-Körsvännen i den korsande släden, en mager småbonde i kraghätta,
-bälterock och bälgvantar, hälsade sin präst med en nick och en rörelse
-med snärten, medan han betänksamt drog in tömmarna.
-
-Prästgårdssläden hann som den hänsynslösaste främst, men det främmande
-fordonet gled omedelbart in i luckan, som bildat sig framför de båda
-övriga slädarna.
-
-Kyrkoherden svor en prästed mällan tänderna, men vågade ej visa sin
-misslynthet alltför öppet. Sådant kunde invärka både på stämningen i
-julottan och, ho vet, kanske också på tiondet.
-
-Daniel uttalade mera oförbehållsamt sin åsikt om allmogens takt.
-
--- Om det inte vore så skumt, utbrast Vilhelm plötsligt, -- skulle jag
-nästan varit säker om, att flickan där borta vore mamsell Nanna.
-
--- Nanna, var, vem, frågade prästfar med ny iver.
-
--- Prat, Nanna, invände Daniel, men tonen sjönk på sista stavelsen.
-
--- Nu försvann hon på skogsvägen, iakttog Vilhelm, -- men rättnu lära vi
-köra upp henne.
-
--- Nanna, gentog den gamle, -- sjutton hakar, vad skulle Springfält här
-ute och göra --? Då min sann, skall hon få höra av --
-
--- Såvida hon inte dök raka vägen in i skogen, fortfor Vilhelm.
-
--- Så, muttrade den gamle, -- har hon blivit folkskygg?
-
--- Tänk, om det värkligen _var_ Nanna, gick Daniel in på antagandet, --
-om hon kilat i förväg för att överraska oss vid kyrkan?
-
-Denna förklaring föreföll den gamle långt ifrån otrolig. Själv älskade
-han överraskningar, och barnen bråddes på honom. Emällertid måste det ju
-göras någon invändning.
-
--- Omöjligt, försäkrade han med satiriskt allvar, -- visst kallas
-mamsellen för Springfält, men gör också skäl för namnet sjusoverska!
-Och för att hinna så långt före oss, måste hon haft ett par timmars
-försprång. Till Toftarp är det en god mil.[7]
-
-Prästfar tittade tillbaka över axeln. Förbittringen glimtade i ögonen.
-Den främmande släden, i vilken sågos fyra trygga och ombonade
-slättboansikten, skymde för de efterföljande. Av många skäl ångrade han
-nu, att han ej tagit pastorn med i sätet i stället för rabulisten.
-
--- Olander hade kunnat upplysa oss, upprepade han undergivet. -- Olanders
-kammare ligger så, att Nannas rum är hans genomgångsrum.
-
--- Så menade också jag, inföll Daniel, -- ända tills i morse, då pastorn
-råkat få eld i sina papper. När jag vid nödropen kom ner från loftet och
-lyddes efter vid Minas rum, hörde jag, att pastorn flyttat dit i stället
-för Mina --
-
--- Vad för slag, frågade pappa strängt, -- har pastorn bytt rum med Mina?
-Vem har stiftat en så bakvänd ordning? Pastorsrummet stod ju och väntade,
-och jag gav ju själv Marie-Louise tillsägelse --
-
-Kyrkoherden svängde i förtreten facklan på det hotfullaste.
-
--- Akta min syn, pappa, bad Daniel med sin allvarliga bas, av vilken
-ingen anade hans smålöje, -- emällertid var dörren riglad med slå, och
-det var pastor Olander, som svarade.
-
--- Prat, dig har ett spöke svarat, log kyrkoherden, -- du var lika sömnig
-som Gustav, den sovtuten, -- inte vill du inbilla mig, att Olander hälsat
-på din äldsta syster i julnatten? -- Nå, här hinna vi ju skogen, men var
-ha ni gömt Nanna?
-
-Kyrkoherden skämtade nu »på fullt allvar». Daniels och Vilhelms påståenden
-förbryllade honom i lika mån, och han började tro, att han hela morgonen
-genomgående varit utsatt för drift. Men vänta, han skulle veta hämna sig!
-
-Skogsvägen var åter skummare än fria landsvägen, även om morgonen börjat
-ljusna, och även om facklorna lyste till de åkandes nödtorft. Det var
-omöjligt att få någon inblick i skogen på sidorna. Snön, som snabbt
-gulnade eller rodnade under eldskenet, låg så tjock på ruskorna och
-mällan stammarna, att allt där bakom gömdes som bakom murar. Fönstren
-och gapen i murarna liknade svarta, tomma ögonhålor. Och i glindret av
-snökristallerna där runt omkring var det ej lätt att uppfånga glittret i
-blicken på en blyg liten bondflicka, som kanske krupit samman bakom någon
-ek eller gran i utkanten av blyghet inför de passerande herrskapsslädarna.
-
--- De ha en liten tös i Rönnåsen, vill jag minnas, upplyste kyrkoherden
-småleende, -- och det går stig till torpet från vägen här strax intill.
-
--- Jag vill inte insistera, att det var Nanna, medgav Vilhelm dröjande,
--- det är ju ännu bra skumt; men så liten var flickan nu inte.
-
--- Tosaforer, avgjorde kyrkoherden överlägset, -- vad skulle ungen mol
-allena härute på juldagsmorgonen? För det där uppträdet, kantänka, i går
-aftse?
-
--- Ett barn i övergångsåldern, menade Vilhelm, -- är ofta en gåta både
-för andra och för sig självt.
-
--- Nå, det bör ju bror veta, som är en sådan barnavän, pikade
-fackelbäraren.
-
-Vilhelm svarade ej. Han satt till det yttre oberörd, men följde liksom på
-lek glimtarna på varje gren och tuva och lutade sig stundom tillbaka och
-granskade spåren på dikesrenen.
-
--- Nanna går alldeles för ensam därhemma, det är min tro, ansåg Daniel.
-
--- Hon är förklemad av kvinnfolken. Pass upp där, jag hör bjällror till
-vänster, men vi köra väl på? Kör för säkerhets skull till höger. Bönderna
-handskas så vårdslöst med elden. Vad var det för någonting?
-
--- En ekorre, tror jag, svarade Daniel likgiltigt, medan Vilhelm spratt
-till och liksom hävde sig åt sidan.
-
--- Seså, nu ha vi bara kvarten igen, gäspade kyrkoherden. -- Men têten
-fick vi behålla!
-
-Nedanför, i den sluttande korsvägen, glindrade en dubbel rad av facklor,
-som vackert belyste skogssidorna och hela raden låga kälkslädar. Några
-av bönderna, som hade goda ögon, nickade på långt håll åt prästfar eller
-ströko till och med av sig mössan eller kyrkhatten. De flästa nöjdes att
-nicka, och snärten och tömmarna voro ursäkt nog. Slättbon slösade aldrig
-med vördnadsbetygelser.
-
-Ännu några minuter, så pinglade slädkaravanen ut ur skogen och fram till
-den lilla kyrkan, vit med sitt svarta skiffertak och sin tornhatt i
-barock under det snöiga korset. Strax utanför grindarna låg ett översnöat
-stenröse kring en förfallen vägvisare. Dit slungade prästfar rästen av
-sin fackla. Omisskännlig var hans lättnad att ha blivit av med den.
-
-Föredömet följdes av släde efter släde. I en lång, glindrande ringelrad
-körde de fram, fällde sina bloss och fortsatte runt stenhögen. Det blev
-ett ganska vackert bål, som med ens skaffade dager i julnatten. Dess
-mörker hade för rästen redan grånat till halvljus, och vintertiden blir
-det ju stundom ej ljusare ens mot middag.
-
-Ett efter ett körde fordonen bort till gårdar och hus i grannskapet.
-Kyrkbyn var inte stor, men med god sämja rymde uthusen samtliga de
-främmande åkdonen och dragarna. Överallt var man uppe och i rörelse.
-Bandhundar hälsade. Tuppar golo. På mer än ett ställe bjöds på en sup
-eller två, innan främmandefolket slapp i väg till ottan.
-
-Den lilla kyrkan fylldes med svartklätt folk. En del fick nöja sig med
-vapenhuset. Men för varje nytt lag, som kom in, blev det ljusare och
-ljusare under valven. I de långa, bruna pulpeterna voro hål grävda med
-jämna mällanrum. Där nerstuckos de medhavda vaxljusen eller talgpråsarna,
-vilka man stillatigande tände vid grannens. På altaret och predikstolen
-brunno hela rader med klara lågor, vilkas dofter milt blandades med
-vällukten från det granrisade tegelgolvet.
-
-Prästfrun satt i sin stol med faster och Marie-Louise. På karlsidan
-mitt emot sågos Daniel, Gustav och Vilhelm. Hela kyrkan var fylld med
-andäktigt folk, svartklätt, svartklutat, icke alla läskunniga, men alla
-med salmböcker bredvid ljusen. Endast en bänk stod tom, igenlåst, trots
-det även gångarna började packas till trängsel. Det var främsta bänken å
-ömse sidor, med förgyllning på dörrarna och förgyllning på de glorrika
-vapensköldarna därovan. Det var patronessans, katolska änkegrevinnans
-bänk.
-
-På nummertavlan blänkte salmtalen, och den gamle klockaren, vithårig
-och högröd i sitt runda, stränga, kraftiga ansikte, syntes redo vid den
-lilla pulten i koret mittemot predikstolen. Han hade en jättelik salmbok
-framför sig, och orgeln satt i hans strupe.
-
-Kyrkoherdens hand gläntade i sakristidörren. Den hade gläntat där en
-god stund redan. Man anade hans huvud i samspråk med pastor Olander i
-sakristian. Och så länge varade det samtalet, att bönderna började
-sticka huvudena samman och viska.
-
-Nu uppstämde klockaren, snart, men ojämt följd av församlingen, den
-vackra julhymnen _Var hälsad, sköna morgonstund_.
-
-
-
-
-IX.
-
-
-På prästgårdstrappans uråldriga gravstenar väntade Mina och Josef, när
-kyrkslädarna körde upp; Josef i anfalls-, Mina i försvarsställning; det
-såg ut, som om de nyss haft ett nappatag.
-
--- Välkomna hem, hälsade Mina, -- nej, låt bli mig, Josef, snopp, snopp!
-Låt bli, säger jag, med dina tosaforer, snopp, snopp! Ja, bevars,
-frukosten är färdig att bäras in -- jag hoppas ni är hungriga --
-
-Daniel och Gustav hade kappats om äran att få hjälpa mamma, men Josef
-förekom. Han svängde redan den lätta bördan genom luften och ställde
-henne ifrån sig först inne i matsalen.
-
-Marie-Louise vägrade att ta mot hjälp. Till sist snuddade hon i alla fall
-Vilhelms hand och trippade ner i snön.
-
--- Pastorn stannade i Toftarp, pustade kyrkoherden i pälsen, som gav
-honom hans tredubbla omfång. -- Olander övertog högmässan däruppe, men
-Anders Svens bjöd på frukost, så jag ska bara ha en bit skorpa till
-kaffet, innan jag ger mig av till min egen mässa. Apropå, Springfält
-sover väl så här dags? Pastorn påstod, hon var uppstigen, när han kom
-igenom i morse -- men Olander pratade så många saker, så hälvten hängde
-inte ihop.
-
-Mina gned händerna med orolig uppsyn.
-
--- Var kan Nanna vara? Vi trodde, hon följt med till Toftarp.
-
--- Inte med skjutsen åtminstone, betygade gubben och såg vimmelkantig ut.
-
--- Vi skymtade värkligen någonting, som liknade Nanna, försökte Daniel
-skämta, -- däruppe vid herregårdsskogen.
-
--- Mycket för hennes skull vi rastade hos Anders Svens, puttrade den
-gamle, vars oro inte längre lät dölja sig.
-
--- Aha, Nanna på tapeten, nickade Josef, som med händerna i sidorna kom
-ut på trappan, -- där ser du, jag hade rätt, sötaste Mina?
-
-Han närmade sig henne med en humoristiskt hotfull min.
-
--- Aj, låt mig vara, snopp, snopp, värjde sig mamsellen med rynkor i
-pannan och gnistor i ögonen. -- Där är ingen, som fäster sig vid Josefs
-dumma prat.
-
--- Sötaste Mina, gycklade Josef och förberedde ett nytt närmande, --
-skulle man fästa sig vid ditt, finge vi varken gås eller krås. Minns du,
-när du bad för dem vid slakten, sötaste: »kan ni inte låta dem vara -- ni
-hör ju, att di inte vill?»
-
--- Det har jag aldrig sagt, snopp, snopp! Låt bli mig! Det är bara dina
-galna påhitt! Låt bli sådana konster, usj, låt bli!
-
--- Låt henne vara, befallde kyrkoherden otåligt, -- du hör ju, att _den_
-gåsen inte vill! Sakramenskat kiv och split -- seså, för sjutton hakar --
-tala i stället om, var du gjort av ditt offer -- Nanna, menar jag? För
-det är förstås Josef, som varit framme igen.
-
-Josef ryckte på axlarna och gick med en spefull grimas inomhus.
-
--- Nå, envisades pappa och följde honom i hälarna, under vägen skalande
-av sig pälsen. -- Nå, min gunstig junker, du slipper inte så lätt! Var
-har du egentligen gjort av flickan?
-
-Josef klippte en smula misstänksamt med ögonlocken och frågade:
-
--- Vilken flicka?
-
--- Nanna, förstås, din spefågel?
-
--- Jaså, Nanna, svarade volontären lugnad, -- ja, hur ska jag veta det?
-Ni såg henne ju uppåt skogen? Hade hon inte sällskap med sig?
-
--- Sällskap? Står du och driver med din pappa? Seså, giv akt och rapport,
-din bängel!
-
--- På befallning, kapten, genmälte Josef med ett rungande ställningssteg
-och reglementsenlig honnör. Han såg sin far stinnt och allvarligt i
-ansiktet, medan han i tjänsteton rapporterade:
-
--- Herr kapten, om bemälde desertör, rekryten n:o 6, Nanna Springfält
-i Gulleröds kompani, första halvtroppen, vet jag alldeles intet att
-förmäla. Såg henne senast i går aftse, då hon vägrade redovisa ett
-anförtrott klenodium, varefter hon före tapto sjukanmäld uppsökte sitt
-logement. I dag vid reveljen saknades hon jämte ett kompani irreguliära,
-vilka, kvarlämnande sin ohyra, men medtagande en del lägerpersedlar, i
-dag tidigt deserterat lägret. Rapport enligt befallning, kapten!
-
--- Skälm, morskade sig före detta militärprästen och sökte tillbakahålla
-ett leende, -- och med den rapporten vill du jag ska nöjas? Marsj,
-spetsbov, och gräv fram ditt offer ur något av dina gömställen! I år
-ligger hon väl åtminstone inte i fasters byrålåda som i förfjor. Står hon
-kanske utsvulten ute i fårhuset?
-
--- Jag riskerar, sade Josef, som fortfarande stod kvar i sin
-honnörsställning, -- gärna både arrest och arkebusering, om jag kan visas
-veta något om bemälde desertör!
-
-Mina, vars ansikte denna morgon var blekare och känsligare än vanligt,
-kämpade med sin harm och rörelse för att få fram orden.
-
--- Nyss, klagade hon, -- nyss, snopp, påstod Josef, att sigenarna dragit
-åstad med henne --
-
--- Sakramenskat struntprat, brusade kyrkoherden upp och stampade i
-golvet, -- låt oss få tag i Ekdahl! Ekdahl skall nog föra oss på spår,
-din galning! Nej, halt, slyngel, honom ska vi få rätt på dig förutan. Du
-tänker, förstås, sätta i honom någonting först?
-
--- Sätta i sig kan han själv, försäkrade volontären. -- Han sitter, där
-han suttit hela morgonen, vid matbordet i folkstugan. Bolla och han ha
-blivit de såtaste komsamser -- riktigt två själar, som funnit varandra!
-Är spiskammaren tom, så är det deras gemensamma förtjänst.
-
--- Bevare mig, smattrade fasters röst, -- då får jag ut och se efter. Ja,
-se, man _kan_ inte vara _ifrån_ en enda timma på året. -- Men det säger
-jag dig, lille präst, akta lilla mamma!
-
-Kyrkoherden tittade sig hastigt omkring. Men mamma hade längesedan
-försvunnit in på sängkammaren. Hon var trött och hade knappast uppfattat
-mycket av samtalet.
-
--- Få in Ekdahl!
-
-Ekdahl kom instigande, fryntlig och mätt och med någonting prästerligt
-i hållningen, som erinrade om forna glansdar. Av kyrkoherden hade han
-begåvats med en gammal kaftanett och en ren halsduk och såg nu rätt
-vårdad ut. De par dagarnas vällevnad hade redan ökat på hullet.
-
-Vid åsynen av volontären gjorde han en pajasgrimas och fnissade.
-
--- Nej, jag kan ingenting upplysa, förekom han frågan, -- för, se, jag
-var inte närvarande, när det skedde.
-
-En komisk blinkning åt Josef fulländade frasen.
-
--- Närvarande, förvånades kyrkoherden, -- stå inte och spela kasper för
-vettigt folk, titulus Ekdahl!
-
--- Jag var inte närvarande, när hedningarna flyttade, för se, då höll jag
-vakt utanför jungfruburen --
-
--- Sakramenskat snack, avbröt kyrkoherden i samma ögonblick Ekdahl i väl
-spelad skrämsel sjönk ihop under en blick från volontären. -- Såg Ekdahl
-inte, om Nanna var med i följet?
-
--- Nanna? Nej, men se, jag skicka’ Ola huggedräng att hjälpa dom me’
-hästen. -- Nu började Ekdahl utan anledning att fnittra.
-
--- Få hit Ola huggedräng.
-
-Ola huggedräng hade inte sett till Nanna, när han vattnade hästen åt
-sigenarna. Han var för rästen svår att få ord ur, stod endast och tuggade
-på någonting om Malena.
-
--- Nu ha vi ingen tid med Malena, slog husbonden förtretad ifrån sig. --
-Nu gäller det viktigare ting, det gäller --
-
-Den gamle strök sig häftigt över det glesa, blonda håret, varpå han
-marsjerade några slag fram och åter över golvet, kämpande för att
-återvinna fattningen.
-
--- Alle man, befallde han och stannade, medan orden kommo stötvis ur
-strupen, -- alle man ut och leta efter flickan! Varenda vrå i huset
-genomsökes! Rota i vedbon, på loftet, i gästrummen! Gräv efter henne i
-trädgården, i parken, i -- i dammen! Sök över allt, på vägar och stigar!
-Hos torparna! Hos klockarens! I kyrkan -- på -- på kyrkogården! Flickan
-skall finnas nånstäns i världen -- vi måtte väl skola finna henne
-nånstäns!
-
-Därmed tågade den gamle in på sitt rum, varifrån han i nästa sekund kom
-tillbaka, vankade med händerna på ryggen runt den tomma matsalen, nappade
-en skorpa från bordet, stoppade i munnen, slog upp kaffe -- glömde dricka
-och kom ut i förstun, där han pustande hjälpte sig i ytterkläderna och
-försvann utför trappan.
-
-Det ringde samman i den vita kyrkan, som skymtade nedanför prästgården på
-andra sidan ån. --
-
-Emällertid bedrevs letandet redan med all kraft. Nitet var dock ej
-lika oegennyttigt på alla håll. Josef nöjdes med att hjälpa Malena,
-vilket höll på att orsaka slagsmål med Ola; huggedrängen syntes av
-någon anledning vara ur gängorna. Bolla letade med största ivern i
-spiskammaren, vars samtliga hyllor ända upp under taket hon ansåg Nanna
-kunde ha utvalt till gömställen.
-
-Bolla syntes till och med svartsjuk på de andras ansträngningar. Så
-vart hon först alldeles utom sig av raseri, då Ola kom nerklivande från
-skräpvinden med en liten påse koppar- och silverpängar, han just stött på
-uppe i halmen.
-
-Att detta var tjuvgods, som Nanna ställt undan, var ju en klar sak --
-men Bolla ville haft äran av upptäckten. Nu överlämnade Ola egenhändigt
-fyndet, varav faster Jeanette blev nästan lika gripen som hjälphustrun.
-Den senare störtade huvudstupa hem till torpet och vart ej sedd i
-prästgården förrän efter helgen.
-
-Faster gjorde upptäckt på upptäckt. Spiskammaren var duktigt skattad, vem
-som nu behövt vägkosten: Nanna eller sigenarna eller Ekdahl. Och i nästa
-stund måste Mina förtro sig och bekänna sitt missöde.
-
-Allt detta vållade letandet efter en okynnig flickunge.
-
-Studenterna togo saken minst lika grundligt. Men de voro på förhand
-övertygade om sammanhanget, otroligt som det föreföll dem.
-
-De letade, där ingen annan kommit på den tanken att leta, nämligen i
-flickans egen kammare.
-
-Malena, som städat och bäddat upp, tycktes ej erinrat sig fönsterkarmen,
-vari syntes ett märke av en sula, tillhörande Nannas bottfor.
-
-Daniel upptäckte, att ena dubbelfönstret stod avhaspat. Och Vilhelm, vid
-en blick nedåt muren, att bitar av den gula murlimningen fallit av och
-prickade snön.
-
-De tre studenterna betraktade varandra med bekräftande häpnad. Nu stod
-det för dem som en given sak, att det var Nanna de skymtat framför sig på
-vägen i skogsbrynet.
-
-När kyrkoherden vände tillbaka från kyrkan, gällde hans första fråga
-Nanna. Den ställdes i den morskaste ton; det lät, som om Springfält
-kunnat bereda sig på en fruktansvärd straffdom; i själva värket skalv
-ångesten igenom.
-
-Daniel tog pappa avsides och berättade om de funna spåren och om sina
-misstankar.
-
--- Rymt, ropade den gamle och förde händerna mot sitt bleka, stelnade
-ansikte. -- Jag anade det, jag hade börjat ana det. Ack, mitt barn!
-
--- Säg ingenting, pappa, mumlade Gustav ängsligt, -- här kommer stackars
-mamma.
-
--- Mamma?
-
-Gubben stramade upp sig med en övermänsklig ansträngning.
-
--- Hur -- hur står det till, käraste?
-
--- Tack, svarade prästfrun och smålog, -- jag har tagit mig en liten lur,
-som har gjort mig så gott --
-
--- Nå, Gud vare lov för det, Gud vare lov för det, stammade prästfar och
-smekte hennes bleka händer, i det han betraktade henne med en blick, som
-om han skolat bereda en livdömd till det sista ögonblicket.
-
--- Ni andra, stackare, ömkade mamma och såg sig kärleksfullt om i
-kretsen, -- ha inte fått en blund. Ni se riktigt angripna ut, tycker jag.
-Vet ni vad, nu gå ni och slumra allesamman efter middagen.
-
--- Jag tänker, vi måste en tur över till Anders Svens i Toftarp, invände
-Gustav och sökte åstadkomma ett småleende.
-
--- Till Anders Svens, undrade mamma och tittade forskande från den ene
-till den andre.
-
-En plötslig oro flackade över hennes drag. Hon höll sig för hjärtat,
-medan hon synbart bleknade.
-
--- Nå, och Nanna -- var _fann_ ni Nanna?
-
--- Nanna, upprepade kyrkoherden och borrade sin blick i Vilhelms, --
-Nanna? Jo, kan du tänka dig, det är riktigt underligt! Så den Springfält
-kan hitta på! Blev bevars stött på oss i går aftse och ville inte följa
-med skjutsen, utan gick till fots. Nu kommer bud från Anders Svens, att
-hon hunnit fram nästan en minut efter det vi rest därifrån -- hade råkat
-vilse, stackars skrået, och nu --
-
--- Och nu?
-
--- Nu sover hon ut efter strapatserna.
-
-Kyrkoherdens röst darrade som inför gråten. Så morskade han åter upp sig.
-
--- Men vänta mig, Springfält, vänta mig! I kväll ska vi talas vid hos
-mäster Erik!
-
--- Mäster Erik, bönföll mamma förskräckt, -- nej, aga henne inte, aga
-henne inte!
-
--- Eller också, fortsatte den gamle hotfullt och stirrade fortfarande på
-den främmande studenten, -- ska hon till straff och varning få stanna
-över en tid hos Anders Svens. Kanske kosthållet kan späka --
-
--- Stackars min Nanna, suckade modern, men sänkte undergivet sitt fina
-huvud.
-
-Hon var lugnad och anade ingenting.
-
-Kyrkoherden svängde runt på klacken.
-
--- Och nu, brummade han så barskt han förmådde, -- nu gesvint -- en god
-middag -- vi äro allesamman hungriga som vargar!
-
-Vilhelm instämde med överdriven iver i den första nödlögn, han funnit
-ursäktlig. Han hade länge nog blickat in i en gammal mans ögon med deras
-mödosamt behärskade plåga.
-
-
-
-
-X.
-
-
-Vid brynet av herregårdsskogen stego studenterna ur skjutsen, medan
-Marie-Louise fortsatte fram till Toftarps kyrka. Marie-Louise hade farit
-med för att höra efter hos Anders Svens och i värsta fall bringa bud från
-herrarna med hem.
-
-Efter kort sökande upptäckte Gustav spåret efter bottforerna, som satt
-djupa märken i skarsnön. Det hade sig i början ej häller svårt att följa
-detta spår, som ensamt plöjt sig genom djupa skogen, korsat endast av
-har- eller rådjursspår.
-
-Men om en stund mörknade luften så betydligt, att det blev nödvändigt
-att söka sig ut till banad väg. Späjarna togo nattlogi hos Anders Svens,
-medan Marie-Louise återvände till prästgården.
-
-Marie-Louise hade hos Anders Svens mött idel förvånade och nekande svar.
-Var det också likt något: löpa bort från själva prästegåren för att söka
-tillflykt i en vanlig bondfyrkant?
-
-Natten kom med blidväder och starkt tö, vilket fortsatte på morgonen.
-Studenterna voro tidigt på fötter och avböjde alla välmenande
-kvarbjudningar, som kunde vålla uppskov.
-
-Vädret var disigt och väglaget slask. På skogsvägen rådde skymning, och
-det var med tvekan spårletarna bröto sig in i det ännu skummare mörkret
-mällan snåren.
-
-Ute på vägen hade de mötande slädarnas medar redan skurit igenom och
-kring hästspillningen frättes bara, svarta fläckar. Inne i skogen höll
-sig snön envisare, fast den även där begynte täras.
-
-Värre blev det, när solen stack igenom dimman. I stället för dunklet kom
-nu den lika farlige fienden töet. Det blev en av de skånska vinterdagar,
-som likna vår, och vilkas hetta smälter drivor på några timmar.
-
-Talgoxarnas kvitter under grankvistarna började blandas med det
-klangfulla droppet av vatten, som snart gjort skaren pipig som svamp
-eller pimsten och bräcklig för minsta vidröring.
-
-Gamla spår töade bort, isynnerhet på öppna ställen och över
-gråstensbotten. I stället skapade solen en mängd nya, och det var ofta
-ingen lätt sak att skilja en fördjupning efter mänsklig fotbeklädnad från
-en efter tättrampande djurfötter eller från en urgröpning genom solens
-invärkan.
-
-De tre studenterna gingo nedlutade som botanister, men väderleksomslaget
-fördröjde allt spanande: långa stycken släppte spåret alldeles mark.
-
-De nådde en gångstig, där det tycktes ha blandat sig med flera andra.
-Det var lätt att förstå, varför flickan -- om det nu värkligen var
-Nannas vandring de följt -- vikit in på stigen. I början hade hennes
-folkskygghet fördjupat henne i stiglösa skogen. Men då snöpromenaden
-börjat trötta henne, hade stigen inbjudit till bekvämare framkomst.
-
-Detta var i dag dubbelt fatalt. Ty på stigen var snön så gott som
-alldeles borta. Det blev till att följa den förra utan att bekymra sig om
-fotavtrycken, följa den, så länge inga sådana visade sig på sidorna om
-den; -- Gustav kände för rästen nu igen sig: detta var gångstigen, som
-ledde till Rönnåsen, torpet de talat om på ottefärden.
-
-Snart sågo de också den blåa röken ur den lilla sneda skorstenen, och
-mällan grenarna skymtade den vänliga, mörkröda stugan.
-
-Men innan de hunnit närmare, gjordes de uppmärksamma på ett spår, som
-åt vänster nästan vinkelrätt tog av ner mot en sänka. De tvistade om
-meningen med denna utvikning -- sänkan var i dag fylld med vatten; en
-liten rännil tycktes flyta fram därnere: skulle skare eller isskorpa ännu
-i går ha slagit brygga över den?
-
-För visshetens skull beslöto de först höra sig för i torpet. Stugan låg
-så fryntlig med stia och täppa på en avrödd plats i skogen.
-
-Moran kom själv och öppnade -- en gammal gumma i hornbrillor, som skymtat
-i fönstret innanför blomkrukorna. Hon lyste upp, då hon kände igen
-prästherrarna.
-
--- Om prästatösen vaed här, upprepade gumman, i det hon enträget, men
-förgäves bad dem stiga på. -- Jo, ded va en sag, ded. Nanna kallas hon
-visst, hör jag, och hon kom hid i går och velle köba mälk och brö.
-Ih nä bevares, sa ja. Ente ska en köba ded en kan fåu oköbanes. Och
-körkeharrens doter måtte väl va go för en bid brö och sul mä, om ded ska
-va rejält. Så jag bö na ing, för hon va hondans sölten, men så velle hon
-äntelien betala för si och kom stickanes me’en gullpäng, di kallar --
-ja, jag har då allri sitt sån för. Men ded kan väl harrarna tänkja --
-vorre ded likt nåed ded -- åu prästens, vår egen prästadoter -- ork[8]
-nej! Var hon to väjen? Ih nä gonn jag ded ved! Ih, är hon ente hömma te
-körkeharrens? Nä du min goe tid, had ä’ nu ditta för nåed? Sicke nåed
-snack! Ih vorless har nu ded kommed si? Hade ja barra hatt min doterdoter
-hömma, så skulle hon äntelien fått visa harrarna i skauen -- säl är jag
-holians stelbenter -- och Marna kommer ente tebages frå Onslunna för i
-maren, och Kristensa är på harregåren och ska sälja värken, och --
-
-Gumman var omöjlig att tysta. Hon följde dem ett stycke till vägs i
-skogen, men det funna sidospåret ville ej häller mor Dortha tro på.
-
--- Tösen -- Nanna velle kanse toa[9] sej, sade hon, -- hon så holians
-nytoader ud.
-
-Och mor Dortha log, ej olikt en sprucken bjällra, och visade sina glesa
-tandstumpar, när de skildes från henne. De kunde höra henne ropa sina råd
-och förmaningar, långt sedan hon försvunnit bakom det våta kvistnätet.
-
-Det blev att leta på egen hand och utan ledning av fotspår. Snömattan,
-även i djupa skogen, liknade nu en utsliten trasa med en oändlighet små
-och stora hål. Kring varje träd, stubbe, sten, backe hade snön smält.
-Vattnet porlade och silade i rännilar och strimmor. Stenarna lyste i
-solen som polerat stål, och utför varje svart kvist och brun knopp
-dallrade flinka, bristande pärlor. Det var en musik som av millioner
-sparvar, ett dropp-dropp, ett kvitt-kvitt som en förvårsdag i mars. Det
-var intet väder för annandag jul.
-
-Späjarna rastade på ett stort rullstensblock ej långt från skogsbrynet.
-De höllo därifrån utkik till kyrkvägen och kunde lita på att ej tappa
-bort väderstrecken. Faster Jeanette hade rundligt sörjt för matsäck. Hos
-Anders Svens hade de fått stövlarna smorda med talg, men i alla fall
-redan hunnit få strumporna blötta. Gustav, vars hälsa var ömtålig, hade
-börjat hosta.
-
-Stämningen på stenblocket var tryckt.
-
--- Vad skall stackars mamma säga, undrade Gustav med en sorgsen skakning
-på det fina huvudet.
-
--- Nanna står i Guds beskydd, svarade Daniel allvarligt, -- hans djupa
-bas och långlagda ansikte passade väl med de religiösa orden.
-
--- Men om vi nu inte finna henne, klagade brodern, -- eller om vi finna
-henne sjuk, halvdöd?
-
-Daniel stirrade tankfull mot vägen, medan han med god matlust fortfor att
-mumsa.
-
--- Nanna följde säkerligen någon plan, tröstade han, -- hon tog ju pängar
-med sig. Hon har läst mycket för sina år och inte orkat smälta, vad hon
-läst. Ho vet, om hon inte tänkt härma Robinson Crusoe? Vad menar du,
-Vilhelm?
-
--- Jag tror som du, svarade kamraten, -- men jag tror också, att Robinson
-behövde sin ö och sin ensamhet.
-
--- Alltid filosof?
-
-Daniel drog på mun, så att ett par långa, torra veck djupnade längs
-vardera gipan.
-
--- Ett barn, som snart inte längre skall vara barn, är ingen så enkel och
-lätthanterlig varelse, som vi stora inbilla oss, menade Vilhelm en smula
-retligt.
-
-Bröderna betraktade honom stumma. Sedan ett par dagar kände de inte rätt
-igen kamraten.
-
--- Hm, undrade Daniel och sökte få bukt med sina mungipor. Maten hade
-återskänkt honom tillförsikt och lynne.
-
--- Vi ha för nyss varit barn, fortsatte Vilhelm i en ton, som om han
-förebrått sig någonting, -- därför förstå vi inte barn. Och att vara enda
-barnet i ett hus, fullt av vuxna, det är en tortyr.
-
-Nu fattade Gustav eld. Det hade han lätt för, och däri bråddes han på
-pappa.
-
--- Du menar, att det är vi, vi i prästgården, som tvungit Nanna att rymma?
-
--- I går, inföll Daniel buttert, -- ansåg han, att det var vi, som
-tvungit honom att blamera sig med sina åsikter i religionen.
-
-Gustav skrattade gällt, och Daniel instämde lågmäldare, liksom tvekande.
-
--- Du är allt en lustig kurre, du, Vilhelm, förmodade Gustav mällan
-tvänne hostningar, -- men utan stort jugement, tycks det. Vem anade i
-gymnasiet, att du så snart skulle börja reformera världen?
-
-Vilhelm svarade ej. Han syntes en smula blekare, men annars lugn.
-
--- Och rättnu, fortfor Gustav stridslystet, medan han ryste till i
-vinterfukten, -- rättnu kommer det väl att heta, att det är vi, som
-fördärvat julferien för dig? Vi, som enleverat herr stadsbon ut på sådana
-här slaskiga skogsexkursioner?
-
-Vilhelm ryckte på axlarna.
-
--- Jag tycker, vi borde handla i stället för att gräla, sade han en smula
-kallt.
-
-Gustav ville svarat skarpt, men Daniel, som redan börjat frukta följderna
-av den inledda trätan, häjdade honom.
-
--- Tyst, varnade han, -- jag hör vagnshjul! Tänk, om det vore sigenarna?
-
-Gustav lyddes ett ögonblick.
-
--- Det hörs, att du glömt bort landet för stan, förebrådde han, --
-kan du inte skilja rasslet av en fjäderlös skralta från mullret av
-herrskapshjul? Hallå, där ha vi dem!
-
-De tre studenterna stirrade, åter eniga, om ej försonade, alla i samma
-riktning. Genom skogsöppningen, som bildat sig kring en låg rullstensås,
-skönjdes vägen och stänket kring de första paren hovar. Nu plaskade och
-frustade ett par välfödda vagnshästar förbi, tätt följda av ännu ett par,
-efter vilka rullade en gammaldags, vapenprydd droska. Betsel och seltyg
-hade silverbeslag. På vagnskorgen kunde i avstånd stänket från ävjan
-knappt skiljas från glittret av silverspikarna. Och på bocken sutto kusk
-och betjänt i livré med silvergaloner.
-
-Hela synen med dess skimmer, brus och frustande varade en minut. Så
-försvann den bakom skogens svarta och silvrade sidokuliss, och bullret
-händog i det oförtrutna kullret och kvittret av vatten.
-
--- Där åkte katolska grevinnan, sade Daniel med en egendomlig tonvikt på
-katolska.
-
--- A votre garde, rådde Gustav med en sidoblick, -- Vilhelm kunde stöta
-sig på din bristande tolerans.
-
--- Ja, muttrade Daniel med ett plötsligt skärande tonfall, -- fritänkarna
-ha skäl att fördra eller till och med föredra katolicismen: där ha de
-religionens karikatyr, dess mani, och vilken bättre bundsförvant kunna
-nihilisterna begära?
-
-Där var i Daniels yttrande ett satiriskt patos, som lovade en blivande
-ypperlig apologet.
-
-Gustavs löje slutade i ett häftigt hostanfall.
-
--- Om vi nu skulle övergå från katolicismen alla tre, smålog Vilhelm och
-hoppade ner på marken. De andra följde, men samtalet och även sämjan hade
-fått sin knäck.
-
-De tågade tysta skogsvägen fram till kyrkan; därefter, förbi den
-tegeltäckta kyrkvallen och de sista småhusen i byn, vidare utåt
-landsvägen, tills de efter en halvtimme stannade utanför gästgivargården.
-
--- Här höra vi efter, sade Daniel, -- du behöver dessutom någonting för
-din hosta, Gustav!
-
-Krogrummet var tomt och öde. Krögaren låg i ugnsbänken och läste en
-halvmånadsgammal tidning. Han blev glad att få någon att förpläga och
-utspörja om nyheter.
-
--- God dagen, välkomnade den rödpussige värden, i det han sträckte
-tröjärmarna i vädret och gäspade. Han syntes lika trygg, som om de
-inträdda varit just de han väntat. -- Jaså, harrarna är ute och går på
-våra vägar? Hur kan det stå till i prästagåren? Hur mår prosten? Och
-prostinnan? Och gamla änkeprostinnan? Och mamsell Mina --?
-
-Gästgivaren namngav gårdens samtliga invånare och räknade sig synbarligen
-särskilt till godo att ha upphöjt kyrkoherdens rang med en grad.
-
--- Jag kan väl tro, att harrarna behöver nånting i detta bösa vädret? Ja,
-se, bara en kommer på krogen, så sätter det min sju till att rägna! Se
-bara!
-
-Studenterna fingo var sin romtoddy och blevo sittande i hopp, att rägnbyn
-skulle gå över. Annandag jul liknade mer och mer en vårdag eller försenad
-höstdag.
-
--- Och kandidaterna, som blivit studenter till julen -- jag hörde det av
-Anders Svens ryktare i hin dan. Nä gonn, i dag var det. Minnet slår mig
-på felet iblann. Studenter, ja, ja men -- det tar vi en skål på!
-
-Gästgivaren hade av idel välvilja blandat sig själv en ännu rödare toddy
-än de andras. Men om mamsell Nannas vägar och vandringar kunde han ej
-lämna besked.
-
--- En kommer så nödigt[10] över tröskeln nu för tiden, förklarade han och
-vaggade ovant omkring på sina trinda ben. -- Och nån guldpäng, nej! Nej,
-min sju -- här kan studentkandidaterna själva se min kassa!
-
-Därmed tömde han en bastant segelgarnspung mitt på bordet. Där lågo nu
-alla slags koppar- och silvermynt, riksdalrar och skillingar alltifrån
-Karl XIV:s första år och till innevarande sextiotal, men intet guldmynt.
-
--- Ih guld har di väl bara i Amerika? Det var så sant, här står
-nånting nytt i avisen. Ja, ja, inte så splinter! Men ändån! Klockarens
-Eusjén kommer hem, står här, och han har fått bå medalj och pensjon av
-regeringen i Vashington. Då är väl mamsellen glad?
-
--- Vad säger Truedsson, förvånades Gustav. -- Den nyheten vet ingen om i
-hela prästgården. Och klockaren har ingenting nämnt!
-
--- Se här själva i Snäll-Posten! Klockaren -- ih, den pingson[11], den
-går där och muckar för sig säl och säger aldrig ett knyst. Det tar vi en
-skål på!
-
-Studenterna togo sig både en och två skålar. Gustav kände sig så upplivad
-av spriten och nyheten, att han efter en halvtimma glömt bort deras
-ärende. Vilhelm och även Daniel påminte gång på gång om, att vädret höll
-på att klarna. Dagen var kort, det gällde att begagna den innan mörke.
-
--- Ih, lilla mamsellen kommer nock tillrätta, tröstade krögaren, -- hon
-har vatt ute och julat lite hos bekantingar. Kanse hon nu rätt till pass
-sitter hemma och mojar sig. Det tar vi en skål på!
-
--- Skål, klingade Gustav förtjust, -- Truedsson är en förståndig karl.
-Vill ni som jag, gossar, så far vi hem i kväll med Anders Svens’ hästar?
-
-Daniel brummade någonting för sig själv och syntes ovillig, gjorde till
-och med ansatser att bryta upp.
-
-Men brodern fick ånyo ett av sina hostanfall, varför en ny toddy lagades.
-
--- Det är min sju tids nock att ta skjussen i morn bitti, tyckte
-gästgivaren fryntligt, -- för rästen så har jag hästar jag med. Skål, det
-tar vi en skål på!
-
-Vilhelm reste sig.
-
--- Det är solsken, sade han, -- jag går väl ut och ser mig om ett slag --
-om inte ni andra har lust!
-
--- Haha, skrattade Gustav, -- det kan du förnöja dig med. Mycket plaisir
-i skogsplasket, medan Nanna sitter hemma i prästgården och skrattar åt
-oss!
-
--- Haha, gnäggade Truedsson, -- det tar vi en skål på!
-
-Vilhelm gick mot dörren. Daniel gjorde min av att vilja följa honom, men
-satte sig igen.
-
--- Jag måste väl ta vara på min bror, undskyllde han sig.
-
-Vilhelm kom ensam ut på trappan. Med spriten i hjärnan kände han sig
-på en gång olustig och förhoppningsfull. Det låg någonting i, vad
-gästgivaren förmodat, och leta efter Nanna var, när allt kom omkring,
-föga mening med. När pängarna tagit slut, vände hon väl näsan hemåt.
-
-Men krogsittandet var lika meningslöst. Det ständiga pimplandet i hans
-samtid pinade Vilhelm. Redan på gymnasistbänken började det för att
-naturligtvis öka på vid akademien. I lärda och vittra kretsar söps det
-lika friskt som hos de ständigt halvfulla bönderna. Gulleröds prästgård
-var som en ö i översvämningen, men även där söps det, endast att det söps
-måttligare. Det stod ett ständigt ångande spritmoln över allt Sverges
-land.
-
-Vandringen gjorde Vilhelm gott. Allt som spriten fördunstade, återkom
-handlingskraften och försvann sorglösheten. Lilla Nanna var ingen vanlig
-liten flicka, det hade han genast sett på henne, ja, redan den gången i
-sakristian. Hon liksom hela hennes familj hade ett spelande temperament,
-var mäktig både det onda och det goda. Hade hon råkat på avvägar, vore
-det fåfängt att vänta henne tillbaka med detsamma. Hade hon rymt i bävan
-eller vredesmod, vände hon ej så snart stegen till underkastelse eller
-aga.
-
-Han kom att tänka på ett rådjur, de skrämt upp i förmiddags -- det hade
-haft hennes oroliga, känsliga, oberäkneliga ögon. Det hade sett på honom
--- ja, så att det gjorde ont i hjärtat. Det var väl därför han blossat
-upp och blivit retlig mot kamraterna.
-
-Såg det inte rentav ut, som om Nanna fattat en särskild tillgivenhet för
-just honom, främlingen? Bestämt hade han anat det först på julaftonen, på
-kvällen, under förhöret. Han hade förstått det, när han sett på henne --
-så där strängt och kallt, som han alltsedan ångrat, att han gjort. Då var
-det, som om någonting brustit sönder innanför de mjuka rådjursögonen.
-
-Vilhelm hade så småningom ökat takten. Han befann sig i stark marsj, då
-landsvägen på nytt försvann i skog. Liksom av instinkt vek han av på en
-vattensjuk stig, som sakta höjde sig mot torrare mark.
-
-Våta grenar slogo honom i ansiktet eller piskade honom om benen.
-Granruskorna drösslade ett helt rägn ner över honom: ibland tillrade det
-en iskall droppe neråt ryggraden. Det skvätte i skodonen för vart steg,
-strumpsulorna kändes lungvåta. Men hans kläders tillstånd bekymrade honom
-ej längre. Han vandrade i en feber, som kunde han i varje ögonblick vänta
-sig få se den sökta eller ett spår av henne.
-
-Stilla! Värkligen! Var _där_ inte ett avtryck som av en kort, men bred
-skosula -- en bottfor? Och där, vad nu -- en bandstump -- visst ett
-strumpeband! Tänk, om hon nyss befunnit sig i närheten? Hm, bandet
-färgade ifrån sig, hade visst länge legat i vatten.
-
-Han gav sig till att ropa hennes namn, först sakta, så högre -- till sist
-skrek han av sina lungors hela kraft. Men ingenting svarade honom -- om
-ej en viskning, som väl var ett eko eller pulsen i hans öra eller --?
-
-Han stoppade bandstumpen på sig, medan han ivrigt letade på marken för
-att finna ut, vart spåret ledde.
-
-Men vilken riktning han slog in på, tycktes det lika förgäves. Allt var
-utplånat av snö och vatten, rägn och tö. Och enda vittnet -- om det nu
-var något vittne om den saknade -- var ett enstaka, djuptryckt fotmärke
-och ett vattendränkt och urfällt litet strumpeband.
-
-Skymningen föll redan. Solen hade gått i nya moln.
-
-När han hunnit tillbaka till gästgivargården, var det nermörkt. Vid
-det han gick förbi på väg mot Anders Svens, tyckte han sig höra röster
-innanför det upplysta krogfönstret. En stämma -- det var en sluddrig och
-ungdomlig tenor, tycktes det -- skrek över de andra:
-
--- Det tar vi en skål på!
-
-
-
-
-XI.
-
-
-Mamsell Mina hade hoppats att kunna dölja olyckan för pappa. Hon hade
-tagit tysthetslöfte av faster. Och faster hade först stirrat på henne
-med sina svarta, utstående, humoristiska glober, men sedan utan vidare
-moralkakor givit löftet. Redan tredjedag jul skulle Ola huggedräng få
-gripa sig an med tapetseringen -- det fanns ännu en del skarvar på
-skräpvinden.
-
-Nannas rymning blev åtminstone till någon nytta: pappa var inte i lynne
-att besöka gula salen. Mamma gick det, som vanligt, lätt att föra bakom
-ljuset. Och lyckligtvis voro nu också bröderna borta, så att det ännu
-inte hunnit bli prat om pastor Olanders tokiga påhitt.
-
-Marie-Louise, som under tysthetslöfte fått veta allt, fann pastorns
-enfald makalös. Att inte ha vett att gå, sedan man gjort sin skyldighet,
-bevisade ett klent ingenium. Marie-Louise syntes mera förbittrad på
-pastorn, än hon ville låtsa om. Mina betraktade henne förlägen -- hon
-hade ej trott sin kloka syster om att vara så långsint.
-
-Trots allt dyrkade Mina pastorn. Vad som kunnat hända, om han ej kommit
-till hjälp, fasade hon för att tänka. Och till och med hans kvarblivande
-och hans nödlögn hade gjort gagn: det hade givit uppskov med upptäckten.
-
-Upptäckten skedde i alla fall och helt händelsevis. När kyrkoherden
-skulle till kyrkes annandagen och Mina ej genast stod tillhands med
-halsduken, marsjerade han i sin retlighet själv in och hämtade henne.
-
--- Har också du rymt din kos, sjåpagås, frågade han, men gjorde
-förbluffad och förstummad halt innanför tröskeln.
-
-Mina, som erinrat sig sin försummelse och för halsduken glömde allt
-annat, ville skynda fram till sitt söndagsgöra -- en blick från pappa
-häjdade och förstenade henne. Den ena förseelsen hade bragt den andra i
-dagen. Pappa hade sett och förstått alltsammans.
-
--- Förlåt mig, pappa, bad hon och knäppte händerna som till bordsbön, --
-förlåt mig, jag är så ledsen --
-
--- Det gläder mig, sade kyrkoherden och suckade, -- jag är också ledsen,
-men jag ser inte, att det förbättrar mina döttrars hörsamhet mot sin far?
-
--- Ack, pappa, stammade mamsellen, -- jag skulle, snopp -- ett drag,
-snopp, snopp -- några brev --
-
--- Ja, gäckades prästfar, som började se hennes förvirring från dess
-komiska sida, -- det behövs ofta bara ett drag och några brev för att
-både en prästgård och ett mamsellhjärta ska stå i ljusan låga. Det var
-alltså du, syndakors! Stackars Olander råkade illa ut, tog det i onödan
-på sig. Eller -- vad har du för smussel med Olander? Var det från honom
-draget kom, kanske, sjåpagås, svara!
-
--- Bevare mig, pappa, slog mamsellen förfärad ifrån sig med bägge
-händerna, -- jag tror, det var Nanna, som --
-
--- Nanna, vet du något extra om Nanna? Var det hon, eller var det du, som
-tände på? Ut med språket, eller för sjutton hakar --!
-
-Gubben stampade i golvet.
-
--- Bevare mig, pappa, draget kom, snopp, snopp, och pastorn kom, snopp,
-och --
-
-Det gick runt i huvudet på gamla mamsellen. Pappa måste le mitt i
-förargelsen.
-
--- Hade jag inte döpt dig till sjåpagås förut, sade han barskt, -- skulle
-jag göra det nu! Akta dig bara att vålla Eugène svartsjuka, när vi nu ha
-honom här om ett par dar --!
-
-Om kyrkoherden velat straffa brandstifterskan, kunde han inte gjort det
-eftertryckligare än med de sista par orden. De värkade inte genast,
-Mina tog dem för ett skämt. Men medan hon hjälpte sin far med halsduk
-och krage, plockade hon så småningom sanningen ur honom -- hela den så
-kallade överraskning, han tillämnat henne, och som han ej velat ut med,
-strax han fått brevet, på julaftonsmorgonen.
-
-Först när gubben moraliserat ut och kommit i väg, träffade henne nyheten
-med samlad kraft. Mina sjönk ner på en stol, och just för det hon inte
-grät eller kunde gråta, kände hon det desto starkare. Hennes stämning
-blev inte lättare, därför att hon fann sig otacksam och oresonlig.
-
-Breven från Eugène hade ju varit hennes näring och livsinnehåll i tio
-långa år. De flästa härrörde från första året; sedan hade de duggat
-glesare och glesare, tills det varit fullständig torka i fem års tid.
-
-De fem åren hade gjort mamsell Mina gammal. När Eugène reste, hade hon
-varit mer än ung: hon hade varit vacker, sett bäst ut av alla döttrarna,
-ja, av flickorna i sju kyrksocknar, erkände klockaren, hennes presumtive
-svärfar. Det ville också något till att knipa ett sådant hjärta som
-Eugènes, den rustibussen, och få honom att bortse från ett lyte.
-
-Men Minas fägring hade varit hennes ungdom, hennes klara och rena färger:
-den friska hyn, den djupa glansen på ögon och hår och det skygga och
-rörande, som kanske just lytet skänkte hennes uttryck och sätt att vara.
-Mina hade åldrats tidigt, tidigare än de flästa. Nu var ungdomen förbi
--- sedan fem år förbi -- och behaget som borttrollat. Hon såg ibland tio
-år äldre ut, än hon var. Mina fann sig på överblivna kartan och upphörde
-snart att sörja över det. Hennes sorg hade för övrigt aldrig varit
-stormande -- redan första året efter Eugènes avresa eller flykt liknade
-den mera vemod eller saknad. Den fyllde ögonen med tårar, men hjärtat med
-ljuvhet. Den fann tröst i breven och i poesien och mammas musik.
-
-Andra sörjde så mycket mera. Pappa hade för Eugènes skull blivit ovän
-med sin klockare, som sedan aldrig kom och aldrig eller sällan nämndes
-i prästgården. Ja, pappas gnat på henne själv berodde djupast på hans
-besvikenhet. Han brusade en gång öppet ut med sin mening. Hon hade bort
-hålla efter sin fästman, leda, varna, reformera honom, den galenpannan --
-han samman med Josef, det var just maken till broka -- måhända hade en
-resa, som liknat en rymning, då kunnat undvikas.
-
-Vad skulle hon svara -- så alldeles utan gadd och maktbegär, så stilla
-och tålig, som hon alltid varit? Och hur skulle hon kunnat reformera --
-så onyttig, så skröplig och senfärdig hon visste sig och varje dag fick
-höra, att hon var?
-
-Någon stark lyckolängtan hade hon aldrig burits eller lidit av. Lytet,
-som hon ådragit sig under lek i barndomen -- någon lekkamrat hade råkat
-knuffa henne omkull -- hade liksom tappat ur henne den friska livslust,
-som jäste i bröderna. Kanske också hon ensam ärvt sin mammas blida,
-stillsamma lynne. Mina hade alltid gått omkring som åskådarinna utan att
-just ha känt det eller saknat andras starkare begär. Och så länge hon var
-ung, såg det ut, som om just hennes stillsamhet, hennes fina, vemodiga
-leende, hennes förmåga att lyssna och spegla drog de rörligaste nära
-henne.
-
-Fem år! Under de åren hade hon tänkt på Eugène som på en död, saknat
-honom på ett tåligt, ljuvligt sätt, som ingenting åstundade, minst den
-dödes uppståndelse i detta livet. Hans brev voro en roman, där hon såg
-speglat ett livsöde, som liksom av en händelse var hennes eget.
-
-Det var en vacker, stillsam, blid roman med blekta, främmande blommor
-prässade mällan bladen och drömlika ansikten skymtande, men aldrig
-fullt och jordiskt tydliga. Det hela liknade ett poem av Böttiger eller
-Malmström, ett minneskväde med sirliga vändningar och mällan raderna en
-smärta, som ej upprörde, blott vederkvickte efter dagens gråa enahanda.
-Det var som mammas musik, som en romans »i rosens doft och näktergalens
-gömma» och utan närmare värklighet.
-
-Och nu steg det plötsligt en levande person ut ur romansen eller romanen.
-Ett porträtt, som hon betraktat, kanske också kysst, nästan varje natt
-under alla dessa åren, visade sig med ens vara en värklig människa, en
-karl -- som hennes jungfrulighet alltså hyst i sin kammare och vid sitt
-hjärta!
-
-Mamsell Mina kände sig mer skamsen och förskräckt än glad. Bittert
-begråta människorna förlusten av sina kära, men se dem återvända ur
-graven i deras nya, antagliga gestalt skulle de ej vilja. För Mina
-var Eugène nu endast en gengångare, en vålnad. Men hon tänkte inte så
-mycket på fästmannens möjliga förvandlingar som på hennes egna, så
-påtagliga. Den Mina, som -- sjutton år gammal -- tog avsked av henne
-på daguerreotypin, och den Mina, hon hälsade i spegeln, voro varandra
-alltför olika för att antagas för samma person. Den ena hade Eugène
-fästat sig till sitt hjärtas mö; den andra skulle han väl knappast vilja
-se åt.
-
-Vad kunde han nu ha att säga henne, vad hon honom, sedan allt det
-vackraste redan blivit sagt? Varför nöjde han sig inte som hon med det
-minne, som åren gjort så vackert? Vad ville han henne? Inte kunde de
-fundera på att gifta sig, sedan de inte längre voro unga?
-
-Gifta sig -- det kröp i huden vid blotta tanken! En känsla av skam,
-förnedring, förlöjligande grep henne. Inte nog att bära andras gyckel
-med detta sena menage, hur skulle hon te sig inför honom, inför sig själv
--- med sina vissnade behag, sina gammalungmövanor, sin stela höft, sin
-onyttighet och senfärdighet?
-
-Bara det att inte längre få stöka i de gamla breven nattetid -- ty hur
-skulle hon sedan kunna och vilja röra dem? Bara att se dem förlora doft
-och glans -- ty hjältens uppståndelse var som ett onödigt tilläggskapitel
-till en färdig roman, som en banal fortsättning på en romans, vars
-skönhet just berodde på aningen, oändlighetsdallringen. Ja, _bara_ att
-förlora, att profanera detta, som varit hennes minne och hennes hälgedom:
-var inte detta hennes livs första värkliga olycka? Vad skulle det sedan
-bli av henne?
-
-Skulle hon kanske hädanefter leva för hans tapperhetsmedalj?
-
-Mamsell Mina grubblade, med händerna i skötet; hon visste ej, om i timmar
-eller minuter, men hon visste, att hon varken på timmar eller dagar
-skulle finna en utväg ur sitt grubbel.
-
-Det var också så sövande tyst i huset denna förmiddag. Mamma sov, faster
-hölls i köket och pappa i kyrkan. Studenterna strövade långt borta i
-Herrevalls skogar, och Josef, plågoanden, var ute på en slädtur, gud vet
-vart -- det var god tid till söndagsbetraktelser.
-
-Då förekom det Mina helt plötsligt, att det vaknat liv inne i blå
-rummet. Ej stojande eller ens glammande och pratsamt liv. Men allt hördes
-så tydligt genom den tunna, sprickiga dörren -- det var ett samspråk
-med låga och långa viskningar, korta små fnitter och -- bevares -- det
-föreföll, som om någon också kysstes därinne.
-
-Mamsell Minas första ingivelse var att rycka upp dörren och överraska
-de syndiga på bar gärning. Så mild och överseende hon eljest var --
-överseende till och med mot Bollas snatteri -- med anständigheten i
-prästgården var hon sträng. Hon fördrog ingen kurtis i sin omgivning, och
-så långt respekten sträckte sig, hindrade hon allt kyssande, som ej ett
-äktenskap eller en förlovning gjort giltigt.
-
-Men för närvarande fanns det i hela prästgården ej ett enda förlovat par.
-
-Mina ryckte emällertid ej upp dörren. Hon blev sittande, där hon satt,
-med händerna knäppta i knät, överkroppen något framåtlutad, huvudet en
-smula på sned, och lyssnade -- lyssnade spänt.
-
-Hon hade känt igen Josefs röst, den vettvillingen -- som så föga gjorde
-skäl för sitt namn. Och hon anade också, vem den andra var.
-
-Det var alltså henne slädfärden gällt, vackra Elna på Änggården, den
-galna flickan, vars fägring gjort själva fadern yr i huvudet, så att
-han -- en enkel hemmansbonde -- givit dottern pensionsuppfostran i
-Schweiz och en utstyrsel vida över hans tillgångar, tills han nu satt i
-inteckningar över öronen.
-
-Det hade i flera år varit bra mällan dem båda, Josef och Elna -- båda
-papporna hade, den ene med längtan, den andre med oro, väntat, att det
-skulle smälla en dag. För den fåfänge bonden var den vackre volontären
-ett ståtligt parti, för pappa kyrkoherden Elna en mesallians och därtill
-ännu en felslagen förhoppning till alla de andra.
-
-Märkligt nog, besinnade mamsell Mina i det ögonblicket intet av
-allt detta. Hon gjorde ej ett tecken för att ingripa vare sig till
-sedlighetens eller ekonomiens fromma. Hon misstänkte med fog, att Josefs
-avsikter kanske ej ens voro ärliga. Men hon visste, att Josef, långt
-ifrån att ta reson, tvärtom kanske skulle bli brutal. Och ångesten för
-plågoanden -- Minas plågoande sedan barndomen -- var kanske huvudgrunden
-till hennes ovärksamhet.
-
-Hon kunde emällertid ha tillkallat faster Jeanette eller mamma, och hon
-gjorde intetdera.
-
-Som hon satt och lyddes till kuttret därinne, hörde darrningen i
-rösterna, när ett halvhögt ord av misstag slapp över de försiktiga
-läpparna, hörde de heta, ofrivilliga flåsningarna, det svaga ljudet
-av kyssar, prasslet av kramningar, knarret i möbler och tiljor,
-sympatiknäpparna i de gamla väggarna -- då var det, som om en helt annan
-känsla än den sedliga harmen fått makten med de blida, vissnade dragen.
-
-Munnens avspända båge slappnade än mer, giporna sjönko darrande neråt,
-varje fåra och rynka i det halvgamla ansiktet fick skärpa och djup.
-Ansiktet blev till ett dokument, vari ett ungdomslivs försakelsehistoria
-stod skriven. Ett liv, som måhända först i detta ögonblick blev sig
-medvetet. En försakelse, som först nu anade, vad den offrat.
-
-Ögonens långa torka fick vatten. Tår efter tår tillrade utför i små
-naturliga rännor. Huvudet böjdes sakta ner över de hopknäppta händerna.
-
-Men mamsell Mina skulle blivit röd av iver och harm, om hon ens själv
-kunnat beskylla sig för att gråta av avund mot den lyckliga vackra Elna.
-
-
-
-
-XII.
-
-
-Bröderna -- Gustav och Daniel -- kommo hem på tredjedagen, lagom till
-middag och duktigt hungriga, men utan vare sig Nanna eller Vilhelm. De
-hade lånt hästar och släde av Anders Svens -- ty på natten hade det både
-frusit och fallit tjockt med snö -- och fingo skrubbor av pappa, för det
-de lämnat flickan och Vilhelm i sticket.
-
-De blevo först överraskade och nedslagna, ty de hade väntat, att Nanna
-självmant kommit tillbaka. Denna förmodan hade de från den förståndige
-gästgivaren i Toftarp.
-
-Pappa fnös av otålighet och förargelse, han kunde tydligt se på dem, hur
-de tillbragt gårkvällen.
-
-Sedan tog Gustav humör och förklarade, att vem som hälst utom han -- ja,
-bror Josef till exämpel -- kunde få skvalpa i snöslask på jakt efter
-flickslynor: han, Gustav, hade skaffat sig en hosta på halsen.
-
-Varpå han, mycket riktigt, började hosta -- ganska naturtroget, ansåg
-Josef -- och vart inskickad att få sig en äggtoddy, efter middagen, nota
-bene.
-
-Daniel syntes förlägen. Hans mångåriga rykte som karaktären i familjen
-hade fått en knäck, även i hans eget medvetande.
-
-Men då också han bekräftade, att Vilhelm varit stursk och envis och velat
-veta allting bättre än sina kamrater, fann pappa det förklarligt, att
-sönerna lämnat åt sitt eget värde och sin egen vård och värdering detta i
-grunden kanske fördärvliga umgänge.
-
--- Det inträffade blir er emällertid en varning för framtiden, sade
-kyrkoherden, -- att med större jugement välja era sällskaper.
-
-Gustav blev trotsig och upprorisk, bara den egenkäre Vilhelm nämndes.
-
--- Vem hade också kunnat ana gynnarens kaliber, halvgrälade han, -- lömsk
-och inbunden som krämarprinsen var? Jag höll honom för en beskedlig och
-obetydlig liten puttefnasker, som det kunde vara nöjsamt få visa omkring
-i prästgården. I stället avslöjar han sig som en rabulist av värsta sort
-och en tyrann och toppridare, som varken skonade ung eller gammal. Daniel
-berättade mig om hans dispyt med pappa juldagsmorgonen --
-
--- Synd om ynglingen, är annars ej utan gry, klagade gubben och strök sig
-över nacken. -- Apropå, var lämnade ni honom? Tog han skjuts till sitt
-hem direkt från Toftarp?
-
--- Bevare mig, utropade Gustav försmädligt, -- han ville, han ämnade --
-
-Hur det var, stockade sig den tillämnade meningen, och Daniel måste fylla
-i.
-
--- Han ämnade fortsätta att leta på egen hand.
-
-Prästfar gav fritt lopp åt sin ogillande munterhet. Daniels tysta smil
-var minst så smittande som Gustavs ljusa skratt.
-
-Men så avbröt sig gubben, löjet gled över till sin motpol. Bekymret på
-pannan kom tillbaka, i blicken fick det en tillsats av något annat.
-
--- Men då gör han sig ju större omak för er syster än ni själva, anmärkte
-han, -- ja, än någon av oss, som sitta här i godan ro omkring fyllda fat,
-medan Nanna -- kanske fryser och svälter!
-
--- Henne går det nog ingen nöd på, menade Gustav sorglöst. Hans organ lät
-i dag ibland ovant skrovlig.
-
--- Vet du alltså någonting mera om henne då, sporde den gamle med ett
-häftigt kast på huvudet. Det syntes, hur spänningen pinade bakom det
-morska ansiktets muskler.
-
--- Vet --, drog Gustav på det.
-
--- Ut med språket, för sjutton hakar!
-
-Kyrkoherden sprang upp, så att pinnstolen for baklänges och omkull på
-golvet.
-
-Den frimodige Gustav kröp samman; han fann, att han började göra en
-löjlig figur.
-
--- Inte annat, än vad vi nyss berättat, sade han.
-
-Han förteg visligen det spår, Vilhelm ensam påstått sig ha funnit på
-kvällen, men som ingen av bröderna tillmätt någon betydelse. Till den
-grad hade både späjandet och sällskapet tråkat ut dem.
-
--- Då må jag säga, mullrade prästfar, harmsen och besviken, där han,
-sedan han fått stolen på fötter, hetsad och tankspridd satt och rullade
-brödkulor, -- att efter detta synes mig Vilhelm långt mindre blamabel än
-mina klemiga och kallsinniga söner.
-
-Det blev så stilla omkring bordet, att ej ens knivarna rörde sig på
-tallrikarna. Tystnaden värkade som ett varsel, ty i nästa minut gick en
-ängel, livslevande, genom rummet. Mamma, som tagit sig en förmiddagslur,
-kom först nu ut till middagen.
-
-Hennes blick gled runt bordet och vidgade sig, när hon räknade de många
-tomma stolarna.
-
--- Var är Nanna, frågade hon och såg storögd på Gustav.
-
-Denne liksom letade i luften efter svaret, pupillerna irrade runt och
-undveko modern. Det var inte så lätt att narras mitt upp i ansiktet på
-lilla mamma.
-
-Pappa kom honom till hjälp.
-
--- Nanna, svarade prästfar, så lugnt han förmådde, -- Nanna stannade, som
-jag tillsagt, uppe hos Anders Svens.
-
--- Du är väl ändå för sträng, förebrådde mamma, -- vi ha varit för
-stränga mot vår flicka. Vad i all världen skall hon göra hos Anders Svens?
-
--- Lära sig göra nytta, fabulerade pappa, -- här i huset springer hon
-vind för våg och bara hittar på hyss. Nå, lilla mamma, skall du inte
-välkomna dina söner? De vilja inte förskjutas för en galen flickunges
-skull.
-
-Prästfrun hade tankfull betraktat sin make. Hon förvånades över, hur
-gammal han i dag såg ut. Det hade kommit någonting grått i det blonda
-håret, munnen läspade för tandluckornas skull, och själv hade han sjunkit
-ihop och blivit mindre. Först i dag lade hon märke till, att han börjat
-åldras på allvar.
-
-För att inte bedröva honom sade hon ingenting, men flyttade blicken över
-på sönerna. Hon kysste dem lätt på pannan, i det hon gick förbi till sin
-plats.
-
--- Förlåt oss, mamma, att vi börjat, urskuldade den gamle, som knappast
-rört en bit, -- vi hungrade som vargar.
-
-Faster, som suttit tyst hela tiden, gav husfadern en manande knuff, och
-det var rörande att se, hur ivrig han blev att göra skäl för sig.
-
--- Var är er kontubernal, undrade prästfrun med en ny forskande blick på
-Gustav, som satt stum och bara åt och svettades.
-
--- Han har rest sin kos, svarade sonen mödosamt och petade ivrigt omkring
-i sin tallrik.
-
--- Ha ni blivit osams, fortsatte modern sitt förhör utan att släppa
-Gustav ur sikte. Han var hennes andra ögonsten, om Josef var den första.
--- Var det för den där olycksaliga rymlingen Almqvist?
-
--- Ja, svarade sonen, olyckligare än i någon examen.
-
--- Sådana äro nu en gång människorna, tröstade pappa i predikoton, -- som
-unga äro de dårar, och som gamla bli de --
-
--- Narrar, ifyllde faster Jeanette och skänkte i av julölet.
-
--- Till narri, rättade gubben snäsigt och fortfor utan att låtsa om
-Gustavs fnitter, -- apropå, var är Ekdahl?
-
--- Jag skickade honom bort i ett ärende, brummade Josef, som alldeles
-tappat lusten att skämta. Volontären satt nästan ännu mera böjd och
-fåmält än de andra.
-
--- Till fårhuset, fiskade gubben alldeles förgäves. Han tillade genast,
-liksom om han fruktade tystnaden: -- Mormor sover förstås, som vanligt!
-Gumman sover allt oftare och oftare, allt längre och längre. Till sist
-somnar hon bort en vacker dag. Ja, ja, hon dör inte, hon försvinner --
-som en pust, en rök. Vad äro vi alla annat? Och pastor Olander är på
-begravning, och Mina ruvar på sin kammare! Skål, Marie-Louise, du är
-snart -- vår sista!
-
-Tårarna trängde kyrkoherden, trots all behärskning, ut i ögonen.
-Lyckligtvis tycktes mamma just då ouppmärksam och försjunken i sitt eget
-bordsgöra.
-
-Middagen tog äntligen slut. Det var den längsta måltid någon av
-deltagarna kunde minnas ha varit med om, och den hade räckt en knapp
-halvtimma. Uppbrottet skedde nästan i oordning. Var och en syntes
-angelägen att komma för sig och till sitt.
-
-Mamma gick in för att språka med Mina. Hon förstod, att hennes äldsta
-bar på något, som tyngde. Allt sedan Nannas oförklarliga bortresa kände
-husets moder stundom någonting, som liknade självförebråelser. Pianot
-hade kanske, när ett kom till allt, berövat hennes barn en del av vad dem
-tillkom.
-
-Gustav och Daniel flögo upp på sin kammare med samma odygdiga hast som i
-pojkåren. För övrigt voro de väl den dag i dag knappt annat än pojkar.
-Marie-Louise försvann till sina sysslor. Josef sneglade tveksamt åt
-pappa, men vankade, när han såg faster närma sig gubben, långsamt ut till
-förstutrappan.
-
-Kyrkoherden kände plötsligt fasters klapp på sin skuldra.
-
--- Lille präst, inledde hon.
-
--- Ja, vad är det om, snäste den gamle, som fruktade någon ny giftighet
-till alla de andra, majoren låtit honom smälta i sin dag.
-
--- Seså, bits inte, gamle nummerhäst, förmanade hon, sköt fram ögonkloten
-och höjde överlägset på mustasjläppen. -- Stå stilla en sekund, om annars
-görligt, och lägg märke till ett förnuftigt ord!
-
-Prästfar gjorde en av sina gamla soldatvändningar.
-
--- Nåväl, major, sporde han med ett försök att låta godmodig. Han anade
-just nu allra tydligast värdet av fasters kloka, kalla förstånd.
-
--- Lille präst, sade hon, -- jag djärvs inte persvadera dig att sitta
-ner, medan vi språkas vid. Skall förstås kurbettera under mina gamla
-änkeögon. Men min kroppshydda trivs inte med att sväva i luften som en
-ballong. Jag sätter mig.
-
--- Jag är idel öra, försäkrade kyrkoherden, satte tummarna i rockslagen
-och såg på förhand bister ut.
-
--- Det är om Nanna, sade hon, och gubben gjorde värkligen genast en halv
-volt med överkroppen.
-
--- Nå, påminte han i nästa sekund, stirrade otåligt i taket och trummade
-i golvet med fotbladen.
-
-Men faster Jeanette tog saken med ro. Hon mönstrade husets herre från
-topp till tå, skakade på sitt mössprydda huvud och anmärkte slutligen:
-
--- Jag beklagar stackars Mina!
-
--- Syndakorset, stönade gubben, som om han just nu varit under den
-åsyftades behandling.
-
--- Nej, det är hon, som har sitt kors, rättade faster lugnt och sökte
-genom hypnotisk fixering binda hans blick vid sin person. Naturligtvis
-förgäves. -- Lille prästen inbillar sig, att ingen har närver mer än han
-själv. Men om han inte håller hovarna i styr, så --!
-
-Majoren dängde sin bastanta hushållerskehand hotande mot sitt knä.
-
--- Så, morskade sig kyrkoherden, medan ådrorna svällde under
-Walter-Scott-luggen.
-
--- Så får han inte veta någonting.
-
-Prästfar svarade ej, men höll sig orörlig under en hel minut.
-
--- Bolla berättar mig, meddelade faster sävligt, liksom om hon njutit av
-den lille prästens ostyriga ansiktsspel, -- att Nanna brukade ligga och
-läsa uppe på vinden och ha ljus tänt mitt på dagen.
-
--- Sjutton hakar, spratt kyrkoherden upp, -- kanske hon ligger där ännu?
-
--- Bevare mig, korsade sig faster, -- Ola har forskat så väl, att han
-fått annat med i dagen --. Men det är min hemlighet.
-
--- Sakramenskade flickunge, fräste prästen, som fortfarande hade tankarna
-på ljusläsningen.
-
--- Nå, hon gör ju inte om det, tröstade faster.
-
--- Nej, det vill jag hoppas, hotade prästfar, glömsk av allt utom den
-eldfara han lupit. -- Så Bolla har äntligen hunnit kläcka det ur sig? Men
-vad har här varit för tillsyn med ungen?
-
--- Det var just dithän jag ville komma, sade faster.
-
--- Vems är felet, snäste den gamle.
-
--- Vårt förstås, erkände hon lugnt, -- vi alla ha vår part i ansvaret.
-Vi ha inte haft ögon med Nanna tillräckligt. Bolla berättade mig det där
-alldeles nyss. Men för att säga som sant är, så har jag länge haft mina
-misstankar. Nanna har gått smygvägar.
-
--- Har Springfält, brusade prästen ånyo upp. För varje gång tycktes detta
-meddelande vara honom lika nytt.
-
--- Åh, _det_ ha vi gjort allesamman, sade majoren kallt. -- Här i huset
-som i alla andra hus ljuges och gömmes det både i parti och minut. Nå, de
-stora få svara för sig själva. Jag lägger mig inte i ert smussel. Själv
-har jag nog av mitt.
-
--- Vad smusslar majoren med, om jag törs fråga, undrade han halvt otålig,
-halvt road.
-
--- Det angår dig inte, lille präst -- men nu var det om Nanna vi skulle
-tala. Jag kom att tänka på det här, innan jag talt med Bolla. Jag bytte
-om lakan i hennes säng i dag --
-
--- Bytte hon inte till jul, vet jag, muttrade gubben, -- sakramenskat
-slöseri!
-
--- Var resonlig, vi slippa kanske byta oftare!
-
-Fasters grymhet tycktes henne enkel rättvisa gentemot den gamles småsinne.
-
--- Varför skall du plåga mig, brast det med ens ur honom. Det övergivna,
-uttröttade i hans ton fick själva majoren att vekna. -- Skaffa henne
-tillbaka, vet jag, jag begär ju ingenting annat! Varför skulle hon sky
-sina egna köttsliga föräldrar?
-
--- Hennes köttsliga föräldrar brydde sig helt enkelt inte om henne då.
-Eller, tillade hon med ett stänk av medlidande, -- hennes förstånd räckte
-inte till att förstå, hur mycket de, trots alls, brydde sig om henne.
-Just nu är hon dessutom som mäst sensibel. Just nu behövde hon ett helt
-hav av ömhet. Lilla mamma, bevars, skall ju och måste ju skonas. Men
-månne hon farit illa av att se om sin flickas lilla lekamen? Och ni andra
-med era nödlögner och överraskningar hade väl inte mod att tala om för
-flickungen, att hon håller på att bli kvinna!
-
--- Vad för slag?
-
--- Kvinna, upprepade faster försmädligt, -- har lille prästen aldrig
-hört det ordet förr? En flicka blir, om hon får leva, förr eller senare
-kvinna! För rästen skall jag inte bravera. Modet svek mig själv flera
-gånger, då jag föresatt mig att tala ut. Man måste visst ha övning för
-att duga i krig, inte sant -- och jag har ju aldrig haft eget barn.
-
-Faster Jeanette blev ett ögonblick elegisk, vilket borde tett sig
-skrattretande för en opartisk åskådare. Hon saknade lilla Nanna på sitt
-eget sätt.
-
--- Menar du, att --, sporde kyrkoherden med en fulländande blick, i släkt
-med den, som de flästa män bestå så ömtåliga ämnen.
-
--- Just det menar jag, genmälte faster ungefär lika tydligt, men utan
-någon skämtsam glimt.
-
-Den gamle prästen stod en stund förlorad i tankar. Så ryckte han sig
-förtretad lös.
-
--- Nonsens, bröt han ut och svängde runt på klacken, -- komma med sådant
-pladder till en man! Varför göra ni kvinnor inte er plikt? I stället för
-att -- driva mitt barn -- ifrån mig --?
-
-Och han vandrade, en smula framlutad, mot sin kammardörr.
-
-Faster, som kände hans förebråelse djupare, än hon låddes om, försvann
-med högburet huvud i folkstudörren, samtidigt som Josef sakta trädde in
-ifrån förstun.
-
--- Pappa!
-
--- Vafalls, ryckte fadern till och strök sig hastigt över ögonen. Han
-vände sig halvt om och mönstrade med morsk uppsyn sin äldste son.
-
--- Det var något viktigt jag hade att tala med pappa om --!
-
--- Pängar, fnös pappa med förbittrad enärgi.
-
-Något i tonen retade Josef. Han stramade upp sig och såg sin far i ögonen.
-
--- Pappa skall inte tro, att jag är alldeles hjälplös, för det -- min
-egen far kanske saknar hjärta.
-
--- Såå, muttrade gubben inträsserad, -- vad har munsjör då för okända
-gullgruvor?
-
-Vackre Josef kastade stolt med huvudet. Blekheten i hans ansikte hade
-försvunnit, de högblå ögonen blänkte stål. Han stack teatraliskt handen i
-barmen och antog en bredbent aktörsställning.
-
--- Närhälst det konvenerar mig, sade han vårdslöst, -- har jag hela
-Kristianstad till mitt förfogande.
-
-Kyrkoherden gjorde en ny halvvändning, så att han kom att stå mitt emot
-sonen. Han behöll händerna på ryggen och frynte gäckande, men kunde ej
-hindra blicken att uttrycka hans faderliga beundran.
-
-Josef var värkligen en vacker karl. Just nu liknade han mer än någonsin
-Cavaignac eller rättare hans porträtt. Och själva övermodet tillhörde,
-som andra militära dygder, den gamles kära ungdomsminnen.
-
-Dock, här rörde det sig om fakta, ej om stämningar.
-
--- Vem är hela Kristianstad, om jag törs spörja?
-
--- Vilken grosshandlardotter som hälst, skröt volontären med en frikostig
-armrörelse.
-
--- Par exemple, inföll gubben dubbeltydigt.
-
--- Grosshandlare Müllers arvtagerska, kom svaret utan betänkande.
-
--- Nåväl, avgjorde fadern med illa dold belåtenhet och lagade sig att
-förändra front, -- konvenerar hon dig, så nog konvenerar hon mig. Här har
-du min välsignelse in blanco!
-
-Josef häjdade honom med en vink.
-
--- Saken skulle vara enkel, om --
-
--- Hon inte vore så ful, hånade pappa.
-
--- Misstag. Hon är en skönhet.
-
--- Eller inte vore så dum?
-
--- Hon är en förståndig flicka.
-
--- Eller grosshandlaren inte hade kontoret på fickan?
-
--- Pappa känner honom ju --
-
--- Asj, i våra dar spela grosshandlarna bank varannan --
-
--- Müller har stenhus för flera hundratusen, har en brigg och tre
-skonare i Åhus och pängar som --
-
--- Eller inte vore så snål --, envisades den gamle.
-
--- Misstag, men --
-
--- Ut med språket då, munsjör, och stå inte och ömsa fot, röt
-kyrkoherden, vars tålamod sviktade.
-
--- Om jag får tala till punkt, parerade Josef saktmodigt. -- Rent ut:
-pappa vet, att jag är engagerad på annat håll --
-
--- Som aktör?
-
--- Pappa!
-
--- Vafalle?
-
--- Pappa låts enfaldig, men Elna Åkesdotter på Änggården --
-
--- Vafalle?
-
--- Elna, som pappa vet --
-
--- Vafalle?
-
-Nu brast även volontärens tålamod.
-
--- Kort och gott, pappa: jag och Elna ämna eklatera på nyårsafton --
-
--- Såå, hånade fadern, -- och vad ämna ni sedan gifta er på?
-
--- Det är just det, det nu blir frågan om, sade Josef och krönte förläget.
-
--- Vem tänker munsjör fråga?
-
--- Käre pappa -- volontären närmade sig med smidiga löjtnantssteg, -- jag
-behövde i alla fall nu på nyåret en sextusen riksdaler --
-
--- Banco, frågade kyrkoherden skämtsamt.
-
--- Nej, bara sextusen riksdaler.
-
--- Fägnar mig att höra. Jag själv behövde ungefär lika mycket.
-
--- Men pappa måste -- pappa måste låna mig dem!
-
--- Jag, pojke, är du alldeles rasande?
-
-Sonen nalkades bevekande ännu ett par steg.
-
--- Pappa har säkert så mycket liggande i kyrkokassan, och om ett par
-månader kunde jag --
-
--- Pojke, vill du göra mig till försnillare?
-
--- Asj, låna -- är det försnilla? Man lägger en lapp med påskrift, att --
-
--- Pojke, vill du lära mig, hur man försnillar? Vem har lärt dig det
-själv?
-
--- Pappa, det är hedersskuld! Jag -- jag måste helt enkelt ha dem! Annars
---!
-
--- Annars?
-
-Josef lyfte med en lidelsefull åtbörd handen mot sin panna.
-
--- Akta dig, pojke!
-
-Fadern, som röd i huvudet och stel i ögonen betraktade sin nyss så
-beundrade telning, kippade med läpparna, som om han letade efter ett ord
-eller en sats, nog kraftiga att göra intryck på den förirrade. Men ur
-den flämtande strupen hann ej en stavelse, innan lätta steg i närheten
-förstummade honom. De hördes ännu i den lilla korridoren till Minas rum.
-
--- Gå, sade den gamle hest, -- mamma kommer!
-
-Josef vände sig dröjande om och spanketerade, strykande sina mustasjer,
-mot förstudörren.
-
-Prästfrun trädde nyfiken och rundögd in i matsalen. Hon måste ha
-uppfångat något av det högröstade samtalet.
-
--- Vad stod då på härinne, frågade hon med en darrning i rösten.
-
-Kyrkoherden övade sig ett par gånger med konststycket att le i denna
-stund och sinnesstämning. När det äntligen lyckades, vände han sitt röda
-ansikte mot hustrun och skakade humoristiskt-otåligt på huvudet.
-
--- Åh, det var bara Josef, sade han, -- Josef igen! Nu har han skickat
-Ekdahl för katten i våld! Till sist få vi väl spika fast prästspektaklet
-i folkstugan. Nu löper han med kärleksbrev från Josef till det där
-stycket -- hm -- vackra Elna på Änggården, vet jag!
-
-Prästfar gjorde helt om för att dölja sin återvändande sinnesrörelse. Men
-mitt i sitt sinnesuppror kände han ett slags moralisk tillfredsställelse
-att ha funnit på ett svar, som bara till hälvten var en nödlögn.
-
-
-
-
-XIII.
-
-
-Mamma hade följt efter honom på ämbetsrummet, som, enligt tidens
-spartanska sed, samtidigt var sängkammare. Hon hade ett litet krypin,
-stort som en garderob, för sin räkning längst innanför, men drog sig ej
-nu tillbaka dit. Hon satte sig i stället med korslagda armar att betrakta
-pappa.
-
-Kyrkoherden hade slagit sig ner framför sina längder, läste, som han
-brukade, halvhögt ett namn eller siffertal i sänder, jämförde och skrev.
-Men han kände den tårögda blicken i sin rygg, avbröt sig retligt, läskade
-i en fart, slog bullersamt samman böckerna och marsjerade ur rummet. Han
-härdade ej ut i dag att vara på tumanhand med sin hustru.
-
-I matsalen stod han en stund stilla och tvekade, rev sig förtretad i
-huvudet, trippade så vidare till Minas rum: måste ju se efter, hur Ola
-redde sig med reparationen.
-
-Ej häller där stannade han längre än en minut. Ola var nästan färdig, och
-Minas snörpande irriterade. Sedan han utan anledning eller sammanhang
-mumlat sitt »sjåpagås, sakramenskade syndakors», fortsatte han sin
-irrfärd, genom blå rummet, som stod tomt med alla familjeporträtten, och
-ut i gula salen, där den eviga brasan brann och gamla mormor nickat in
-framför knyppeldynan.
-
--- Håhåjaja, suckade han i viskton för att ej väcka henne och steg utan
-knackning in på pastorns rum -- en vana han tagit sig på grund av de
-föregående hjälpprästernas ofta lastbara egenheter.
-
-Olander satt i nattrock och bolmade på långpipa. Hans blondduniga ansikte
-passade till dräkten ungefär som en rädisa till en yllesjal. Men hans
-hållning saknade ej värdighet, när han reste sig och hälsade farbror
-välkommen.
-
--- Bror skriver redan på sin nyårspredikan, anmärkte kyrkoherden i
-sorgset tillfredsställd ton.
-
--- Nej, det var bara --
-
-Olander försökte i hast smussla undan konceptarket, som väckt hans
-förmans uppmärksamhet. Men denne förekom honom. Snabb som en hök slog
-den gamle ner på papperet och närmade det misstänksamt till de starka,
-obeväpnade ögonen, som i alla fall börjat bli närsynta.
-
---»I ungdomen,» läste han för sig själv, -- »äro vi som starka, nybyggda
-hus, i vilka varje rum är åtskilt från de andra, varje våning från den
-andra.» Hm hm, vad är det här för nonsens?
-
-Pastorn, som med spänning följt hans minspel, liksom knäcktes av vid
-utropet. Han kröp ihop, så att han själv såg ännu mindre ut, nattrocken
-ännu större än nyss.
-
--- Hm hm hm, mumlade gubben och fortsatte läsningen, ofta avbruten av sin
-kritik.
-
---»I det ena rummet höras ej det andras tankar, och en dörr avklipper
-minnet.» -- Vad sitter bror och plitar samman för dumheter? »Men när
-vi åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus.» Vad för slag? »Vi växa
-samman med alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste förflutna. Allt
-i dem förnimma och förstå vi, som om vi just nu upplevde det. Röster
-höras, som blivit oss långt avlägsna. Bud och järtecken knäppa och
-mumla. Ty vår tillvaros väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats
-av ålder: de släppa igenom minsta ljud och äro fulla av förstörelsens
-och det nya livets makter.» Hm, hm, hm! »Till vilka Herren give, att vi
-lyssna, medan tid är.» Hm, slutet inte så galet, inte så galet!
-
-Kyrkoherden syntes helt tankfull.
-
-»Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är,» upprepade han och
-rev sig med en på en gång blidkad och plågad uppsyn i nacken. Så rätade
-han häftigt upp sig.
-
--- Hm, hm, är här ännu mer? Också på andra sidan? »Besynnerligt, hur
-hastigt vi glömma, ja, hur tätt intill barndomen vi dövna till för
-barnakänslorna!» Är det här brors egen hus- och livsfilosofi? Smakar
-nästan titulus Vilhelm! Nonsens! Det sista passar ju inte med det
-föregående!
-
--- Det sista är själva inledningen, stammade pastorn, som blott långsamt
-började växa i nattrocken igen. -- Det är, att jag så må säga, proëmium
-eller argumentum --
-
-Kyrkoherden tittade vasst upp.
-
--- Anledningen, vill bror säga! Skall det vara en hänsyft --?
-
-Han avbröt sig hastigt.
-
--- Ämnade bror sätta det här i en predikan?
-
--- Jag hade i alla händelser, förklarade Olander med hjärtat i
-halsgropen, -- tänkt be farbror recensera mitt koncept.
-
--- Kyrkolagen ålägger oss, sade hans förman barskt, -- att predika
-Guds ord rent och klart -- utan mänskliga griller och påfund. Lägg det
-där i skräpkorgen! Eller hm -- i ett bordstal någon gång, till exämpel
-i all underdånighet hos vår nådiga grevinna! Brors filosofi och mina
-namnsdagsvärser, dem spara vi bäst till fruntimren och kättarna --
-
--- Asj, seså, tröstade han och skakade nattrocken vid axlarna, när han
-såg den unge mannens förvirring, -- det blir nog karl av käre bror! Alla
-ha vi fått passera linien -- och det är inte alla, som få sin skopa i
-enrum. Apropå, där passerar just en man, som --
-
-Gubben trippade fram och knackade på fönstret, utanför vilket en lunsigt
-framvaggande gestalt blivit synlig. När vandraren vid knackningen vände
-det breda, kindskäggiga ansiktet åt sidan, såg pastorn, att det var
-Ekdahl. Kyrkoherden vinkade befallande, varpå Ekdahl lunsade förbi
-fönstret.
-
--- Där ha vi en man, fortfor den gamle, -- eller rättare en stackare, ett
-novissimum exemplum, ett varnagel för ungdomar, som ej låta råda sig.
-Ty minns det, käre bror, den som ej lyder goda råd, får lyda trummor
-av kalvskinn. Mången lovande yngling kom på villospår, därför att han
-envisades att gå sina egna vägar. Och mången fader får bittert ångra, att
-han ej i tide brukade färlan. Håhåja, där ha vi Ekdahl!
-
-Ekdahl gjorde, i det han inträdde, en överdrivet vördnadsfull bugning och
-gömde blicken i ett smil, som närmade sig fångrin. Men vid kyrkoherdens
-förargade åtbörd rätade han en smula upp sig och sökte lägga sitt
-gråpussiga ansikte i prästerliga veck.
-
--- Herr kyrkoherden behagade knacka på fönstret?
-
--- Ja, jag vill veta, vad ärende titulus haft att uträtta för volontären?
-
--- Herr volontären skickade mig till Änggården, smilade Ekdahl
-inställsamt. -- Vackra Elna och volontären ska ju --
-
--- Titulus ska taga sin tunga i akt, avbröt prästfar, -- tungan är
-människans skorpiongadd, och liksom hos skorpionen dräper gadden ofta
-henne själv. Pastor Ekdahl borde veta det.
-
-Ekdahl vände sig åt sidan; huvudet sjönk ner mällan axlarna, och kroppen
-skakades av undertryckt fnitter.
-
--- Se bara, bror Olander, står inte människan och fnittrar som en
-barnunge? Gärna för mig, fortfor den gamle med en föraktfull sidoblick,
--- men biskop Aurelius förlät honom aldrig.
-
--- Det -- det är ett naturfel, meddelade Ekdahl mällan två anfall, -- men
-det -- det blev min olycka. Biskopen trodde jag fnissade åt honom och
-hindrade mig alltsedan att få -- pa -- pastorat --
-
--- Tag sin tunga i akt, titulus, rådde kyrkoherden, -- biskopen fick
-snart andra skäl. Det viktigaste var tituli lösmynthet i lärofrågor.
-Titulus ville förstå Skriften bättre än hela kyrkomötet, och --. Men nu
-ha vi ingen tid med titulus. Titulus har väl fått brev tillbaka -- få hit
-det!
-
-Ekdahl bugade och räckte fram handen.
-
--- Två stycken? Ett till volontären -- »Till min general», jo, jag tackar,
-sakramenskade flicksnärta! Och ett till -- till mamma? Vad för slag? Är
-det också från Elna?
-
--- Korrespondenten är mig obekant, smilade Ekdahl, -- en liten parvel
-lämnade mig det strax nedanför allén.
-
--- En parvel? Hm! Stilen fruntimmersstil! Inte sant, bror? Kan inte på
-stund erinra mig, men -- nog har jag förr sett den pikturen! Hm! En
-parvel? Vems var han? Vad hette han? Hur såg han ut? Hur var han klädd?
-Sjutton hakar! Står inte människan och fnissar mig rakt upp i synen?
-
--- Det -- det är ett naturf -- fel, fnissade den olycklige.
-
-Men prästfars bekymmer krävde sin urladdning. Han stampade i golvet och
-fäktade med armarna.
-
--- Ut, spektakel, skrek han gällt, -- ut, driftkuku, flinebytta,
-fördetting, ut --!
-
-Kyrkoherdens förbittring var så häftig, att han, ännu sedan Ekdahl
-försvunnit, utförde en ilmarsj runt pastorsrummet, och när han stannade,
-skakade han de båda breven över sitt huvud.
-
--- Och ett sådant sakramenskat spektakel, sade han, -- skall man ge kost
-och logi, bara för det ens odåga till son håller sig med hovnarr. Och så
-är det till på köpet meningen, jag skall agera postiljon -- postillon
-d’amour! Hahaha!
-
-Den gamle skrattade i vredesmod, och hans skratt ringde den unge pastorn
-i öronen med samma envishet som skrällen av den islagna dörren. Olander
-stod och liksom magrade i sin nattrock. Han kom sig ej på länge för
-med att sätta sig. Det var första gången han sett sin förman i detta
-våldsamma lynne.
-
-Kyrkoherden hade genom bokkammaren och Nannas rum marsjerat in i
-matsalen, där han råkade Ekdahl i samspråk med Josef. Det vill säga:
-Ekdahl hade utan framgång försökt urskulda sig, och volontären uttryckte
-just sitt misshag och sina tvivel genom att örfila upp Ekdahl.
-
-Utan att avbryta exekutionen eller bevärdiga någon av stallbröderna med
-ett ord slängde den gamle Änggårdsbrevet på matbordet och fortsatte raka
-vägen in till mamma.
-
-Mamma hade lagt sig på tvåmanssängen och betraktade med ett djupt
-grubblande uttryck tapetblommorna mällan sparrlakanen. Vid pappas inträde
-tittade hon åt sidan och spärrade blicken rund, som hon plägade.
-
--- Vad har hänt, frågade hon.
-
-Prästfar hade kommit infarande i sitt livligaste tempo. Han var ännu för
-upprörd att få fram mer än det enda ordet _brev_, varpå han räckte sin
-hustru den till henne adrässerade biljetten.
-
-Hon granskade förundrad utanskriften.
-
--- Jag känner inte stilen, undrade hon och reste sig till sittande
-ställning, -- men jag tycker mig bestämt ha sett den någonstädes.
-
-Hon lossade oblaten, varmed det sammanvikta, okuverterade papperet var
-förseglat, och vecklade upp skrivelsen.
-
-Prästfar betraktade henne i ett slags butter spänning, som tilltog, då
-han märkte hennes ögon börja irra och hennes kinder få sin blåaktiga
-blekhet.
-
--- Vad står på, frågade han i samma ton som hon nyss.
-
-I stället för svar gav hon honom en lång, fuktig, smärtsam blick och föll
-så avsvimmad baklänges mot kuddarna.
-
-Kyrkoherden skyndade fram, men förskräcktes ytterligare, då han kände
-hennes kalla, slappa hand i sin, och ropade överljutt:
-
--- Hjälp -- hitåt -- mamma!
-
-Han hade mekaniskt lyft upp papperet från golvet och läst och igen låtit
-det falla. Och medan rummet fylldes av de förskrämda familjemedlemmarna,
-såg man pater familias vandra upp och ner i kammaren och vrida händerna
-och hörde honom klaga:
-
--- Ack, mamma, mamma! Ack, mina barn, mina barn, likt Jakob lägga ni mig
-med grå hår i graven! Hur har jag förtjänt detta, förtjänt detta? Ack,
-mina barn, mina villfarande barn, mina -- barn! Ack, mamma, mamma!
-
-Ingen förstod ett ord, ty ingen visste, hur detta kommit sig, eller
-varför mamma nu låg där stel och inte ville låta kalla sig tillbaka ur
-vanmakten.
-
-Josef förstod minst. Han hade först av alla skyndat till, och mällan det
-han gned mammas tinningar, händer och fötter, upprepade han för sig själv
-den glada nyhet han läst på det tillskrynklade pappersbladet.
-
--- Nanna, stod där ju, -- är i gott förvar och mår väl, men stannar tills
-vidare borta från sitt hem.
-
-Efter Josef läste de andra i tur och ordning.
-
--- Där finns ingen underskrift, sade faster och fnös av ovilja. -- Så var
-då ett manfolk, lille präst!
-
--- Ack, mina barn, mina barn, jämrade den lille kyrkoherden och vred
-händerna.
-
-
-
-
-XIV.
-
-
-Nanna lydde endast sin tillfälliga förskräckelse, när hon hasade sig ut
-genom sitt fönster och tog till fötterna utför allébacken.
-
-Från början hade hon ju endast ämnat gömma sig undan pappa och Vilhelm
-och de andra, om de skulle vilja ha henne med i ottesången. Och där hon
-nu sprang, hade hon minst av allt tänkt sig en flykt från hemmet.
-
-Hon ville endast lägga avstånd mällan sig och det brinnande rummet.
-Hon ville undkomma elden och medansvaret för att den uppstått. Hon
-föreställde sig, att hon när som hälst skulle få se lågorna färga snön,
-och fantiserade med en isning efter ryggen om skrämseln och skriken, när
-alla plötsligt vaknade i prästgården.
-
-Själv var hon endast till hälvten vaken. De sista veckorna hade hon gått
-i en sömngångardvala, som julaftonens upplevelser blott fyllt med ännu
-mer förvirrade drömbilder. Nu var det tidigt på julmorgonen, och omkring
-henne låg mörka natten.
-
-Hon tänkte på pappas vrede och Vilhelms förakt, och fasan gav foten en
-oanad fart.
-
-Det, som först häjdade henne, var omtanken om dem, hon lämnat efter sig,
-tanken på faran, de nu alla lupo … och hon stannade villrådig.
-
-Instinkterna vägde varandra. Skulle hon ej skynda tillbaka och väcka
-mamma och pappa? Skulle hon ej hjälpa till att släcka, rädda?
-
-Medan hon tvekade, hade hon blicken fästad på boningslängan, som skymtade
-mällan de snöiga vägpilarna och aplarna i trädgården.
-
-Hon hade tårarna i strupen: skulle då allt detta förgås? Hemmet, där hon
-lekt och läst och haft alla sina glada och bittra stunder? Kanske skulle
-alltsammans skyllas på henne? Kanske _hade_ hon också gjort alltsammans!
-Hon var ibland så oviss om, vad eller hur mycket ont hon egentligen
-gjort. Vilket straff väntade henne inte, vilket straff! Pappa skulle --
-
-Ännu syntes inga eldtecken. Prästgården låg kvar på sin gamla plats.
-Fönstren stodo mörka, även Minas fönster. Men nu -- nu tändes det i
-fönstret ovanför. Elden hade hunnit genom taket. Och nu slog röken ut,
-belyst därovanifrån, och snön skimrade röd. Svingelbrunnen gnisslade. Det
-hördes buller och sorl av människor. Det kom någon … det kom folk uppe i
-allén.
-
-Då vände sig Nanna till flykt. Hon vågade inte möta sina föräldrar och
-syskon. Hon sprang … sprang så snabbt de tunga bottforerna tilläto.
-
-Hur tjockt hon var påpaltad, gick det i alla fall lätt att springa.
-Vägsnön var frusen, och det knarrade och visslade så lustigt kring
-stegen. Pilarna skyndade förbi som vita, tjockhuvade spöken. De voro
-oändligt många, och de skrämde och jagade på.
-
-Och språngtakten gjorde henne gott. Springfält brukade pappa kalla henne,
-och i dag gick det som av sig självt. De långa benen togo riktiga skutt,
-de långa armarna plöjde som vingar, draget ven och värmde om näsa och
-öron. Farten jagade frusenheten ur lederna, spridde blodet och skingrade
-dvalan.
-
-När hon äntligen stannade, låg prästgården långt borta, gömd bakom
-snöträd och snöbackar. Och förskräckelsen hade blivit till en dov,
-övergiven oro.
-
-Om nu prästgården brann ner, så var hon utan hem. Först så småningom
-började hon göra sig reda för, vad det betydde. Utan hem, det var
-detsamma som utan matbord, när man blev hungrig, utan bädd, när det blev
-natt, och utan tak, när det blev kallt eller snöade. Ja, och det var att
-vara utan föräldrar och syskon och andra, som brydde sig om en, när man
-var sjuk eller ledsen.
-
-Men hemlös på det sista sättet hade hon ju varit länge. Ingen hade brytt
-sig om liten Nanna, om ej för att bevaka henne, misstro henne, ge henne
-snäsor och skrubbor. Ingen hade förstått henne -- det var visst för långt
-årsavstånd mällan henne och syskonen. Att gå ibland dem var som att gå
-ibland främmande människor.
-
-Kanske det bästa vore att bli alldeles borta. Så slapp hon undan bannor
-och örfilar, och Vilhelm slapp göra illa med sin stränga blick. Om hon
-blev alldeles borta, skulle de kanske börja sakna henne; själva pappa
-skulle fälla en tår, och Vilhelm skulle få samvetskval.
-
-Det var så ljuvt mitt i det sorgliga att tänka sig saknaden efter en.
-
-Var hon hemlös, så var det väl likadant med de andra nu för rästen.
-Dock, _de_ finge väl snart en ny prästgård att bo i. Pappa fick väl fara
-med hela familjen i lånta kläder till kyrkoherde Franzén i Onslunda --
-alldeles som kyrkoherde Palm en annan julnatt för många år sedan till
-honom själv.
-
-Nanna kom ihåg, att hon hade en moster i Lund, en ogift gammal moster.
-Dit kunde hon ju gå eller kanske få åka med någon, när det skrek för högt
-i kakestan, som pappa brukade säga. För tillfället lockade mostern inte.
-Hon bodde så trångt för den, som var van vid över tjoget prästgårdsrum.
-Och i Lund skulle ju Nanna bli tvungen råka bröderna, kanske bli hämtad
-hem med skjuts till förhör och moralkakor och allt det där.
-
-I detsamma kom hon att tänka på sigenarna. Knappt hade tanken dykt upp,
-förrän den slök henne med hull och hår.
-
-Vara sigenare måste vara ett fritt och härligt liv. Åka land och rike
-omkring och få se många bygder och många slags människor. Bo i tält om
-sommaren och koka kaffe i skogen, som var så roligt, och om vintern
-hysas på logarna i allt det sköna höet eller bjudas in på julaftonen i
-någon gästfri prästfamilj. Spå i händerna och trolla guld och gå klädd
-i brokiga kläder och med håret ner över ryggen och dansa danser, som
-ej liknade de vanliga. Vara fri och sin egen och slippa skrubbor, för
-det man lånte böcker, och fara över havet och komma till södern, där
-det fanns druvor och apelsiner och marmorslott, som alla lågo i ruiner,
-så att vem som hälst kunde få bo i dem. Det var som i sagorna -- som i
-Rinaldo Rinaldini eller Schillers Rövare.
-
-Ja, tänk, att bli en fri och modig och beundrad rövarflicka!
-
-Hon erinrade sig fröken Cunégonde, som på liknande sätt blivit hemlös och
-liksom Nanna farit långa vägar från föräldrahemmet. Skrämd såg hon sig
-tillbaka -- sigenarna, det var dock ett annat och mildare folkslag än
-bulgarerna. Dessutom tycktes sigenarna ha begivit sig åt annat håll, när
-branden förjagade dem. Det var kanske inte så lätt att få tag i dem, men
-de förföljde henne inte. Nanna var ensam på hela den långa, mörka vägen.
-
-Ty ännu var det mörkt. Pilarna skuggade också, bara snön lyste, men inte
-mycket just. Vägen hade en matt glans nästan som av silver i mörker, och
-stammarna räckte sig likt vita armar, vilka slutade i knutna händer och
-långa, stretande klor. I fjärran ringde en kyrkklocka -- eller kanske det
-var bjällror? Tänk, om Mats fått spänna för och pappa börjat sätta efter
-henne?
-
-Hon kände sig redan hungrig, men vandringen gjorde henne annars gott.
-Stundtals glömde hon både olyckan och sin flykt. Aldrig förr hade hon
-erfarit ett sådant välbehag, en sådan lättnad av att bara gå, gå. Och
-kläderna värmde så skönt.
-
-Nu släppte pilraderna. Framför henne låg öppna landet. Hon kunde se det
-tindra av ljus än här, än där. Kanske från stugfönster, där man klädde
-sig till ottan. Kanske från slädbloss, som så långsamt flyttade sig, att
-man kunde tro dem stå stilla över marken.
-
-Det var egentligen bara roligt att vara ute så här, på äventyr! När
-hon räknade efter, hade hon hunnit mer än halvvägs till Toftarp. Om
-hon skulle gå ända fram till kyrkan och från något gömställe se
-julotteslädarna glida vägen fram -- det var bland det roligaste på hela
-året; det blev så vackert med de många sprutande blossen.
-
-Roligast av allt vore att få se pappa och Vilhelm och bröderna åka förbi,
-utan att de hade en aning. Men det var ju sant: inte kunde pappa predika
-i dag, medan prästgården brann, eller sedan den brunnit. Det blev förstås
-mässfall.
-
-Men nu bjällade det bestämt någonstans bakom henne. Alldeles från
-hemhållet?
-
-Hon lutade sig mot marken, som hon lärt av drängarna, och hörde det nu
-alldeles tydligt. Det knastrade i marken, det susade i snön. De färdades
-fram någonstans i pilallén, och här var öppna, skyddslösa vägen. Inte ett
-pilträd att gömma sig bakom. Inte ett stenröse eller en gärdesgård. Bara
-bred, öppen väg och översnöade, kanske vattenfyllda diken.
-
-Tänk, om det var prästgårdsslädar … pappa … bröderna … Nanna tog igen
-till att springa, vilket nu kändes ganska tröttsamt. Hon hade sprungit
-eller halvsprungit över en timme på fastande mage. Men nu hörde hon
-tydligt bakom sig klangen av bjällror.
-
-Springfält såg sig ej tillbaka. Hon vågade ej offra en minut. Hon sprang,
-tills hon flåsade och den torra vinterluften riktigt stack i strupen.
-
-Bjällrorna hördes allt tydligare. Hon förnam ett dovt buller som av hovar
-eller av medarnas smällar mot ojämnheterna i den frusna snön.
-
-Nu steg herregårdsskogen svart framför henne …
-
-Här korsade hon en smal byväg, varifrån en kälksläde sågs skynda fram
-långt nerifrån. På sidorna glimtade det som snabba och korta gnistor
--- det var julotteblossen, de första hon var viss om att ha sett denna
-julmorgon.
-
-Bakom henne ringde bjällerkransarna, dunkade stålet.
-
-Nu var hon allvarsamt trött. Benen ville inte flytta sig mer än fot för
-fot. Det kändes som att gå i stället för springa. Någon häjdade foten,
-när den ville fram. I strupen och bröstet brände det sårigt som efter ett
-rivjärn. Men så kunde hon också riktigt lukta skogen, så nära nalkades
-den.
-
-Ropade någon? Nej, hon bara tyckte så. Men de måste kunna se och känna
-igen henne nu. Vore det inte så mörkt, skulle hon kunna känna igen dem
-också, om hon vände sig om. Men det vågade hon inte för allt i världen.
-
-Hon hade ingen sekund att förlora, om hon ville komma undan. Och komma
-undan var nu hela hennes trängtan och traktan.
-
-Hon tyckte, att det redan ljusnade bakom henne, och att fackelskenet
-glimmade på snön runt omkring. Hon hörde Brunte frusta -- tyckte sig
-känna igen, att det var Brunte. Hovarna hamrade som på hennes örhinnor.
-Rättnu skulle löddret drypa henne i nacken och pappas stämma skulle
-kommendera:
-
--- Halt och helt om, vanartiga Springfält!
-
-Men nu var hon i behåll på skogsvägen, klev över diket och in mällan
-granarna för att pusta ut och se slädarna passera.
-
-De hade längre igen, än hon föreställt sig, när hon sprang, och när de nu
-värkligen nalkades, blev hon rädd och tog till benen inåt skogen.
-
-I början sprang hon i sicksack. Hur det var, så drog brynet och äggade
-nyfikenheten. I en uthuggning bländades hon plötsligt av alla blossen.
-Det var som att stå inne i en glaskula, tyckte hon, men bestämt mötte
-hennes blick Vilhelms.
-
-Då rusade hon in i mörkret, så att det knakade i rötter och ruskor. Här
-var stiglös, översnöad mark och en natt, djupare än den därute, och här
-gick det endast steg för steg framåt.
-
-Det var trångt mällan granarna. Från varje gren, hon satte i vaggning,
-prasslade det av snökorn; hela moln av snö kommo nedrusande bakom henne
-eller över henne. Torrt som grus hördes det, men det svalkade vått och
-skönt om de heta kinderna. Strunt i, att det ibland smälte ner över nakna
-ryggen.
-
-Alla backar och stenar buro snöhättor; allt syntes så underligt levande.
-Här och där glimmade det som ett ögonkast; men det var väl speglingen
-från stjärnorna. Ty molnen hade sopats undan, himmelen var klar.
-
-Blotta snön var det vackraste man kunde se. Snön och stjärnorna
-tillsammans. Som oräkneliga snökorn dalade de däruppifrån mot jordens
-oändliga marker. Ibland kunde man tydligt se dem falla -- när en
-stjärnflinga hunnit före och under de andra. Då skulle man önska sig
-något -- Nanna visste bara inte vad hon skulle önska sig.
-
-Och på snön vandrade millioner små gniststjärnor som en vacker, glimmande
-vintergata mällan mörka granar, enar och ekar. De liknade en här av
-lysande myror. De vandrade framför Nanna som vägvisare -- hon visste ej
-själv varthän.
-
-Men hon var hungrig, åh, så glupande hungrig!
-
-Så kom hon fram till skogsstigen och därifrån till Rönnåsen. I kjolsäcken
-hade hon hittat bror Josefs guldfemma. Hon blev glad, när hon fann den;
-nu hade hon ju respängar och kanske också till lösen, om hon skulle råka
-sigenarna och få lust att lösa sig in i bandet.
-
-I Rönnåsen var moran nätt och jämt oppe. Men Nanna blev genast igenkänd
-och rikligen bespisad. Hon kände sig egentligen själaförnöjd, när gumman
-inte ville ha hennes skatt, och den gamlas prat lyddes hon inte på.
-
-Mycket fick ej häller Rönnåsgumman ur henne, och när Nanna mätt, men
-orolig vandrade vidare, passade flickan på att trampa ett villospår ner
-till Rönnbäcken. Så skulle ingen förföljare kunna veta, var hon gått
-fram, och så gjorde folk i äventyrsböckerna.
-
-Moran hade frågat efter så många ting. Det hade varit svårt nog att
-inte förprata sig. Och i värmen och vilan började Nanna känna sig helt
-besynnerlig. Svetten rann, tyckte hon, över hela kroppen och ända ner i
-skorna. Hon blev helt ängslig och måste bryta upp.
-
-Hon begrep, att hon gjort illa genom att olovandes bege sig hemifrån. Hon
-tyckte sig ha förövat otaliga andra dåliga gärningar och började frukta,
-att straffet väntade henne.
-
-I skogen ruvade hemliga och hemska varelser. Bolla hade berättat om
-varulven och nattrammen och bäckahästen och kyrkogrimmen. Bolla eller
-hennes föräldrar hade mött och sett dem allesamman och varit illa däran.
-Faster Jeanette hade skrattat och förklarat alltihop vara osanning. I
-vanliga fall trodde Nanna ej en stavelse av Bollas prat. Härute i ensamma
-skogen blev det stundom hårresande trovärdigt.
-
-Men var Nanna rädd för trolltyg, så fruktade hon ännu mera människorna.
-Hon hade blivit skygg för att se någon i ansiktet. De tusentals myror
-hon nu kände krypa i huden, det var Guds straffdon, som höll på att
-fullbordas -- hon skulle bli sjuk och dö härute -- men en ny ångest och
-en ny skam avhöllo henne från banade vägar och bebodda platser.
-
-Hon hade läst i böcker om päst och spetälska och undrade, om ej de
-mötande måste kunna se på henne, att hon straffats med någon hemsk
-sjukdom.
-
-Hon kom ut ur skogen och förbi gästgivargården, det var med nöd hon
-vågade sig förbi, ty det var nu ljusan dag, och ottan måste rättnu vara
-till ända. Det klack till i henne, när hon tänkte på kyrkfolket, och så
-snart vägen igen kröp in i skog, följde hon föredömet. Ja, hon tog av på
-en gångstig och stod en stund obeslutsam bakom några granar -- hungern
-plågade henne i dag oftare och värre än någonsin förr. Hungern -- den
-hörde väl till sjukdomen.
-
-Vid det hon så stod, förnam hon rullandet av hjul och skallet av en stor
-hund och var strax ånyo på språng. Hunden satte bestämt efter henne, hans
-tunga flåsningar väste än här, än där. Det hördes, som om han prasslade
-i buskarna bakom henne. Ju snabbare hon sprang, desto närmare flåsade
-han. Nu nafsade han efter henne, han högg efter vaderna, hon skrek till
-och stannade förtvivlad -- i detsamma var han försvunnen. Kanske det
-inte varit någon värklig hund, kanske det varit trolltyg -- hon saknade
-sitt ena strumpeband. Kanske det också varit inbillning alltsammans och
-strumpebandet fastnat på taggar eller barr.
-
-Hon vandrade och vandrade tills på andra sidan middag. Ömsom i skog,
-ömsom på väg. Flera gånger lockade hungern henne fram till gårdarna,
-men hundarna och fruktan för forskande frågor och blickar tvungo henne
-ständigt vidare och förbi.
-
-Hon rörde sig framåt som en maskin. Känslo- och viljelös flyttade hon sig
-på okänd stråt. Hon var förskräckligt trött, men tänkte inte på vila,
-tänkte inte alls. Det föreföll henne, som om hon varit fördömd att gå,
-gå, gå, tills hon domnade, tills hon stupade i snön.
-
-Uppe i en vägkrök stod en milsten. På avstånd liknade den nästan en stol,
-och som vägen var öde och tyst, drog den ensamma stolen oemotståndligt en
-uttröttad liten Springfält till sig.
-
-Nanna mindes ännu länge, hur det lisade att få luta sig där, om också
-bara för en stund. I kvällningen ämnade hon knacka på vid någon stuga
-och köpa mat. Men ännu var det bara middag, en något disig julmiddag,
-som lovade tö. Alla synlinier, skogar, pilvallar, vägdiken lågo ritade
-i blått, och lågt kring den bleka himlen vandrade solen, ledsagad av
-otaliga smältande glimtar från backar och renar.
-
-Det fattades bara en lärka, för att man kunnat inbilla sig, att det
-rättnu skulle bli vår.
-
-Nanna stirrade sig omkring med matta, liknöjda blickar. Hon var förbi.
-Där hon satt, fruktade hon att ej mera kunna resa sig. Hon var illa sjuk,
-dödssjuk, trodde hon. Livet förrann, svettades långsamt ut ur kroppen på
-henne.
-
-Hon mattades med varje minut, ögonlocken ville sjunka ihop -- hon var
-sömnig, sömnig, dödssömnig. Hon satt visst och höll på att nicka in på
-milstenen …
-
-Plötsligt skrämdes hon i vädret av ett hårt hundskall. En stor S:t
-Bernhardshund stod framför henne, och hon spärrade upp ett par vida,
-sömndruckna ögon, som sågo mindre, än de uttryckte.
-
-Men bakom hunden, på vägen, hade stannat en åbäklig, gammaldags
-heltäckare, ur vars fönster en gammal dam nyfiket tittade ut.
-
-När Nanna fått slummern en smula ur ögonen, såg hon av fyrspannet,
-livréerna och vapnet, att det måste vara katolska grevinnan på Herrevall.
-
-Flickan tyckte, att hon utfrågades, och att hon lydigt svarade. Men vad,
-visste hon inte fullt klart -- det vet man ju aldrig i en dröm, och att
-hon bara drömde, trodde hon ännu länge.
-
-Var det också likt värkligheten att plötsligt lyftas upp från en
-översnöad milsten till ett sammetsmjukt, parfymerat täckvagnssäte, medan
-fyra hästar vaggade en vidare i drömlandet och två smala, vita händer
-svepte filtar över en?
-
-
-
-
-XV.
-
-
-Nanna drömde fortfarande om himmelriket. Hon hade blivit avklädd och
-tvättad med ljumt vatten över hela kroppen av en kammarjungfru i
-grevinnans egen närvaro och nyklädd från topp till tå med en främmande
-jämnårig flickas kläder och ompälsad placerad i en länstol vid ett stort
-bord med en brasa bakom sig och den härligaste måltid framför sig.
-
-Men det var ju ingen dröm. Nanna måtte nypa sig i benet hur hårt som
-hälst, så blev hon inte vaknare. Och allting var för tydligt och för
-sammanhängande för att likna en dröm.
-
-Bakom sin stol hade hon en betjänt i livré, stel som en bildstod, utom då
-han räckte ut armen efter ett fat, en tallrik eller en karaff.
-
-Till höger vid bordet smilade ett vänligt gubbhuvud; så litet, ack, så
-litet var det huvudet, att hon knappast sett något så litet huvud. Och
-fullt med små fina streck och veck hade det kring sina stickande ögon och
-sina tunna läppar.
-
-En svart sammetskalott hade gubben på hjässan, hans tinning- och nackhår
-lyste alldeles vitt, och han var klädd i en lång rock, som nådde från
-huvud till fot och knäpptes med en oändlig massa knappar ända upp i
-halsen. Nanna förstod, att det var en katolsk präst, och hon förundrade
-sig, att han inte bar dolk och såg elak ut, vilket hon läst i böcker, att
-de katolska prästerna gjorde.
-
-Men den tyste gamle prästen glömdes alldeles för grevinnan, som satt mitt
-emot honom och vid bordets och Nannas vänstra sida. Även grevinnan var så
-olik fjortonåringens föreställningar som gärna möjligt.
-
-Nanna hade föreställt sig katolska grevinnan såsom en lång och mager,
-blek och hålögd gammal kvinna, med ett ständigt allvar över det gula
-ansiktet och en förtärande glöd i de djupa ögonen.
-
-I stället hade »Ers högvälborenhet», som prästen och betjänten kallade
-henne, en frisk och ganska hög färg, en smula högre på näsan, som var
-lång, böjd och kraftig. Den röda ansiktsfärgen syntes så mycket rödare
-mot det glesa, vita håret, som var benat och i nacken slutade med en
-lustig liten knopp, genomstucken av en silverkam med grevekrona.
-
-Den satta, buttiga gamla gestalten, som var livlig och rörlig, var klädd
-i en fotsid, lös klänning av svart sammet med vida, hängande ärmar.
-Klänningen var olik alla, som Nanna dittills sett. Den hade varken
-garneringar eller plisseringar, ej ett broderi, ej en synlig knapp. Den
-hölls ej upp av krinolin -- såsom mammas och fasters och systrarnas
-klänningar vid högtidliga tillfällen. Den föll alldeles fritt och släpade
-en smula. Enda prydnaden var en bred spetskrage, som omgav den bara,
-knubbiga halsen och räckte ner över skuldrorna.
-
-Sådan hon var, enkel och osmyckad, utan armband och guldkedja, och med
-sitt kraftfulla, muntra ansikte kring de spelande, svarta ögonen, tycktes
-hon sin unga gäst på en gång oanad och välbekant.
-
-Grevinnan var, i allt utom dräkten, mer lik en kär gammal släkting än det
-hemlighetsfulla, katolska spöke, som Nanna så länge fruktat. Värkligheten
-påminte om faster Jeanette. När värdinnan skrattade, ekade det nästan av
-fasters klingande mässingsstämma.
-
-Och grevinnan skrattade i kväll, så ofta hon inte pratade. Det var hon
-ensam, som höll målron vid makt. Den gamle prästen endast smilade fint
-med små fryntliga rundblickar. Betjänten rörde inte en muskel. Och Nanna
-fann ej ett ord för idel häpenhet och matlust.
-
--- Skänk i mer av rödvinet, Christophe -- så ja, men späd upp med vatten!
-Mer legymer! Hahaha, ser ni, pater, en sådan välsignad aptit la petite
-Nanon håller sig med! Mon dieu, que c’est amusant que ça! En voyant la
-petite manger je deviens rêveuse -- malgré moi je pense aux temps passés.
-Je souhaiterais que monsieur le comte vivrait et verrait -- mais enfin,
-de son ciel il la voit et la bénit, n’est-ce pas, mon père? Encore un peu
-du rôti, Christophe -- hahaha, ser ni, pater, ser ni, vi tina till sist
-upp vår lilla snödriva!
-
--- Non, merci, madame la comtesse, rien de plus, svarade Nanna skyggt,
-mera av instinktiv finkänslighet än av stolthet över sin kunskap.
-
-Grevinnan gjorde en rörelse med ögonbrynen och log mot henne.
-
--- Mais en vérité, vous avez appris français, ma petite, et très bien,
-ça me semble, vous n’avez point d’accent! N’est-ce pas, mon père?
-Maintenant notre café dans le petit salon, Christophe -- et du lait pour
-mademoiselle!
-
-Lilla salongen med gyllenläder och sirliga, krönta möbler i guld och
-blått syntes Nanna vackrare, än något hon sett. Från väggarna strålade
-röd- och vitsminkade skönheter och pudrade eller pansrade stormän i
-gyllene, ovala, rosetthängda ramar. Brokiga kinesiska vaser, fyllda med
-blodbok, stodo på låga, förgyllda små bord. I hörnet ruvade en gammal
-spinett, stum, orörd kanske sedan decennier.
-
-Från sin plats vid den susande cheminén lät Nanna förlägen blicken vila
-sig från all härligheten ute på den snöiga parken, som spökade fram ur
-den tidiga vinterkvällen.
-
-En blandning av lycka och blygsel fyllde henne. Varigenom hon förtjänt
-allt detta, begrep hon ej -- ty detta liknade belöning i stället
-för straffdom. Hon kände, att hennes värdinna slösade sin godhet på
-en ovärdig. Grevinnan visste ju ingenting om hennes äventyr, hennes
-förseelser. Skyggheten gömde allt sådant bakom de stumma flickläpparna,
-men även om Nanna blivit tillfrågad, uppmanad att skrifta sig, skulle
-kanske ej ett ord förrått någonting. Vad hon förtegat för far och mor,
-hur skulle hon kunnat röja det för en främmande?
-
-Nu ställde grevinnan kaffekoppen på det lilla åttkantiga bordet, högt
-som en pall, vilket på trissor rullats fram till hennes fötter, och
-gav en vink åt betjänten. Hennes högvälborenhet hade försjunkit i en
-tankspriddhet, som bjärt efterträdde pratsamheten vid middagsbordet.
-
-Patern fattade tystnaden som en antydan. Han steg upp ur sitt bekväma
-hörn och bugade sig för sitt förnäma biktbarn. Till svar böjde hon
-huvudet inför honom, medan han gjorde ett korstecken över henne. Därefter
-vandrade han långsamt ut ur salongen.
-
-Nanna och katolska grevinnan voro ensamma. Flickan ville, i tanke att
-hennes högvälborenhet önskade vila, följa efter patern, men grevinnan
-vinkade henne i stället närmare.
-
--- Mon enfant, sade hon vänligt, -- je veux te parler de quelque chose
-d’importance.
-
-Nanna vidgade sina runda ögon och satte sig på en pall vid hennes fötter.
-
-Och medan grevinnan höll hennes hand och tankfull lät blicken vila i
-mörkret därutanför, började hon tala till sin lilla gäst i en ton och med
-en förtrolighet, som ännu ingen begagnat mot Nanna.
-
-Flickan svalde och skiftade färg, så underligt föreföll henne hennes
-läge. Så nytt syntes henne det sagda, så sällsamt fann hon det, att en
-främling skulle säga henne allt detta. Det var idel ohörda ting -- inga
-böcker, ingen människa hade yppat något av detta för henne. Ting så
-ofattliga och ändå så naturliga -- förklarande mycket av det, som utgjort
-de gångna veckornas gåta. Ting, som lugnade och varnade på samma gång.
-
-Hon sänkte huvudet. Hon erfor än en gång den känsla av blossande skam,
-hon erfarit nyss ute i badrummet. Det kändes som att klä av sig än en
-gång och inför obekanta ögon.
-
-Men tröst var att ej längre tro sig spetälsk, att veta sig sund och sitt
-tillstånd naturligt, att få en blick in i sin egen själ, på samma gång
-man lärde förstå sin egen kropp.
-
-Och så skönt och gott det kändes att höra den kraftiga stämman, som för
-Nannas skull gjorde sig len och utan begriplig orsak stundom tycktes
-fylld med tårar, tala goda, varma ord till en främmande, ensam liten
-flicka, liksom om hon ej längre vore en främling.
-
-Till sist tvang själva stämman så uppmärksamheten till sig, att Nanna
-nästan upphörde att lyssna till meningen för att endast fånga klangen --
-tonen av sökande, smekande ömhet.
-
-Katolska grevinnan satt alltjämt med Nannas hand i sin och tittade ut i
-natten. Hon varken strök eller klappade handen, endast höll om den med
-ett lugnt, moderligt grepp. Över parken jagade tunga vintermoln, medan
-ett sorl av lösta droppar susade från de snöfläckiga, allt svartare
-häckarna och träden. Det töade. Och i samma tonart som droppet, allt
-blidare och lågmäldare talade rösten, hemligt upprörd, tycktes det,
-smältande än i glädje, än i sorg.
-
-Annorlunda kunde ingen släkting tala. Annorlunda kunde ingen mor upplysa
-sitt barn om dess egen framtid och om livets hemlighet.
-
-Det tycktes, som om den talande allt mer talade sig ut ur sig själv och
-sin omgivning. Hennes ord ryckte henne själv med sig. Hennes stämning
-blev till en inbillning, inbillningen till värklighet.
-
-Ett par gånger nämnde grevinnan sin skyddsling vid namn, men ena gången
-missade hon sig och kallade Nanna för Antoinette.
-
-Och vid det namnet böjde sig hennes högvälborenhet ner över henne, kysste
-hennes panna och drog henne intill sig.
-
--- Säg, ma petite, vill du alltid stanna kvar hos mig, säg?
-
-Grevinnans röst lät så upprörd, så sliten av ett slags förtvivlan,
-flickan ej förstod, att Nanna ej nändes säga mot.
-
--- Oui, madame la comtesse, svarade hon lågmält.
-
--- Och vara min egen lilla dotter, ma chère petite?
-
--- Oui, madame la comtesse!
-
--- Och ej längre heta Nanon, men Antoinette, Antoinette ma chérie?
-
--- Oui, ma -- dame la com -- tesse!
-
-Nanna kunde i sin förlägenhet och rörelse ej svara annat. Hon kände
-fläkten av det bedjande gamla ansiktet tätt över sig.
-
--- Säg maman, viskade grevinnan och höll andan.
-
--- Maman, svarade Nanna med huvudet mot hennes bröst, men tårarna runno
-utför flickans kinder. Det var Nannas tårar blandade med grevinnans. Och
-den lilla prästdottern kände det, som om hennes avlockade »maman» varit
-en dålig, en mycket dålig handling.
-
-
-
-
-XVI.
-
-
-Livet på Herrevall liknade en vacker saga. Den gamla gården var en
-sagobok, full av plansjer, lika brokiga som de där hemma i bokkammaren
-över Wilhelm Tell eller Sancta Genoveva.
-
-Grevinnan liknade en vänlig fé, vars godhet var utan gräns, och som
-aldrig kände trötthet. Lika lätt på foten som en liten flicka strövade
-hon omkring överallt med Nanna vid handen eller tätt efter sig. Och var
-hon gick fram, lyste plansjerna i guld och underbara färger.
-
-På spinetten i lilla salongen hade en gång kungliga fingrar spelat.
-Det stod ännu som ett skimmer av puder och en doft av torkade rosor
-omkring den; i de nötta tangenterna tyckte sig Nanna se märkena, där
-prinsessornas korppännor knäppt fram muntra eller vemodiga menuetter och
-gavotter. Det blev strax en vacker tavla av blå eller rosig atlas, av
-vitt silke och gyllene tränser, som skimrade i solen. Det blev till ett
-kvitter av prat och skratt, som susade ut genom fönstren och dog bort
-mällan trädgårdens höga, klippta häckar.
-
-Mot salskaminens järngaller hade en biltog storman värmt sina våta och
-frusna fötter. Hans sprängda holsteinare hade legat rosslande framför
-trappan, och ur stallet hade hans värd valt ut sin bästa ridhäst
-till ersättning, medan flyktingen, med sitt mörka ansikte skuggat av
-allongeperuken och den blottade värjan över knät, vilat ut mällan tvänne
-dödsritter.
-
-I ett av rummen -- man visste ej mera vilket -- hade en höglärd och
-högättad man intagit sin bröllopsmåltid med en lågättad bonddotter --
-innan ödet drev honom vida vägar, från land till land, till en grav i en
-fjärran stad.
-
-I de gamla murarna, som här och var voro äldre än slottet, kunde man ännu
-hitta ingrodda kanonkulor -- minnen och märken av strider i forna dar.
-Och ändå var Herrevall varken ett av de största eller ett av de äldsta
-gamla herreslotten -- Nanna hade föreställt sig motsatsen, men måste ju,
-om än med häpnad, sätta tro till den goda féns utsago.
-
-Där Herrevall nu låg, hade fordom rest sig en långt mäktigare borg med
-torn och vallar och gravar och med en krigsbesättning så manstark, att
-skaran räckt från porten ända till Ystads By. Då hade borgens herre fört
-krig mot själva rikets konung.
-
-Ja, så gamla voro slott och bygd, att en slottsherre på 700-talet
-skickats som sändebud till Karl, frankernas store konung, sedan käjsare …
-
-I varje vrå av de gamla tomterna kunde man hitta minnen av dåd och
-överdåd. Vid en vink av den goda féns hand tillreddes kostbara,
-gammaldags gästabud. Gemaken behängdes med dyrbara, vävda bilder, golven
-täcktes med kransar och ruskor. Springbrunnar sprutade röda och gyllene
-vinstrålar i sol- eller måneglans. Facklor sprakade längs alléerna i
-ändlösa rader. Styckeskott skrällde, solar och rakethjul svängde och
-susade och överstrålade stjärnorna. Och medan herrar i sammet och damer
-i silke trådde sirliga danser, spelade en konsert av flöjter, oboer,
-klarinetter, trumpeter och pukor, så att genljudet hann ända till lägena,
-där Sundets fiskare och strandrövare vaknade upp och lyssnade.
-
-Nanna lyssnade själv. Hon glömde nästan, att fästen var avblåst för flere
-hundra år sedan.
-
-I en åker hade man funnit en avbruten värja -- man hade av vapnet på
-ytterknappen gissat sig till ägaren. Det var en hög herre, som för ett
-brott fråndömts adelskapet och livet -- men om honom och hans öde rådde
-grevinnan alla förståndiga att hällre tiga än illa tala.
-
-Under golvstenarna i Toftarps kyrka vilade den olycklige riddarens
-huvudskalle. Och i koret ovanför förvarades ett betsel, som tillhört en
-häst, vars snabbhet en gång räddat landets konung, sedan ägaren självmant
-kastat sig ur sadeln och låtit sitt liv i fiendelederna.
-
-I boksalen förvarades böcker, så gamla och vördiga, att de buro hål efter
-kedjorna, med vilka de varit fängslade vid muren. Där stodo luntor i rad
-under rad, hylla vid hylla, så att Nanna aldrig trott världen äga så
-många.
-
--- Här existerade ett bibliotek, sade grevinnan med stolthet, -- innan
-det fanns en skriven bok i hela staden Stockholm.
-
-Gamla kartor funnos där, som visade världen mycket mindre och underbarare
-än nu -- fylld med drakar, som simmade på havet eller flögo omkring i
-luften, och bebodd av folkslag, så underligt skapade, att varken museum
-eller naturhistoria förvarar deras likar.
-
-Glaskupor funnos där med sällsamma vätskor i -- ännu såg det ut, som
-om trollmannens gullklimp legat kvarglömd på deras botten. Pärgament
-förvarades där med konstigt hoptrasslade cirklar och långa latinska eller
-grekiska namn och formler -- i deras spindelnät kämpade kanske ännu den
-ande, som trollmannen sökt behärska i livstiden.
-
-Här fanns lärdom, som fordom hetat häxeri, och vidskepelse, som fordom
-hetat lärdom. Och här fanns lärd och krånglig villfarelse, som en gång
-fram i tiden kanhända skulle heta sanning.
-
-Här bevarades namnen på landsförrädare, som stigit till rikedom och
-anseende, därför att de svikit sitt fosterland och troget hållit sig
-till erövraren. Här höljdes med skam och begabbelse, med dödsdom och
-landsflykt minnet av sådana, som för sin trohets och ståndaktighets skull
-råkat vilse bland underliga medmänniskor.
-
-Och djupt under gemak och kök och visthus och källrar gömdes fängelserna
--- besynnerliga, trehörniga stenkamrar, så byggda, att ett framflyttat
-järngaller kunde göra dem snävare och snävare kring fången. Till sist
-måste han stå upprätt i själva fönstergluggen. Kamrarna voro låga och
-mörka. Man måste böja huvudet i dörrvalven. Fukten rann i svarta strimmor
-längs de kalla murarna. Stundom hängde gluggen, som också var dörr, högt
-uppe över fångens huvud … I ett källarhörn låg en stor hög järnskrot,
-sällsamma redskap med taggar och tänger, ringar och trådar, trissor och
-häktor -- men om dem visste grevinnan intet besked, hon gick dem förbi,
-så hastigt hon kunde.
-
-Slottet var en outtömlig bilderbok, grevinnan tröttnade aldrig att vända
-i de brokiga tavlorna, Nanna aldrig att beundra, njuta deras skönhet
-eller ryslighet. Ett barns njutning är ofta blandad med rysningar; och
-intet stegrar så den unga glädjen som de kalla kårarna inför det hemska
-eller spännande.
-
-Nanna igenkände i bilderboken, märkligt nog, samma värld, som Candide
-öppnat för henne på prästgårdsvinden. Men det som i Candides sällskap
-isat och modfällt henne, det värmde och lyfte henne här.
-
-Candides blommor voro isblommor eller pappersrosor. Här fingo rosorna sin
-färg och sin doft, och de växte i sagans underskog. Den goda fén strålade
-god och mild mitt ibland dem, och där Gullerödsklockaren hånskrattat,
-lyfte hon sina händer till ett välsignande korstecken och brusade
-orgelackorden högtidligt från det gamla slottskapellet.
-
-Vackrare än alla tavlor var i alla fall bilden av Antoinette, sådan
-Nanna redan i hundra olika belysningar såg och kände henne. I slottets
-alla härligheter hade Antoinette en gång haft del; Nanna förstod, att
-de för grevinnan blevo så mycket härligare vid glansen av de vackra
-svarta barnaögon, som en gång tindrat emot dem. Hon förstod, att »Toni»
-nu på något sätt var uppstånden, och att, där grevinnan och hennes gäst
-vandrade genom salar och gångar, de tu hade en tredje osynlig emällan
-sig. Och Nanna älskade redan den osynliga som en syster, bad för henne i
-sitt hjärta, gnolade sakta med i den sällsamma täxten till orgelmusiken.
-
-Nanna lopp, utan att veta det, en allvarlig fara att bli papist. Här var
-det sovande slottet, och blott en irrande och ridderlig Candide kunde
-ännu rädda henne.
-
-
-
-
-XVII.
-
-
-»Petit oiseau, som trippade vid min sida liksom -- liksom Antoinette i
-dag! Hon var knappa tretton, när hennes pappa dog -- Bayard, pauvre, jag
-lät genast skjuta hästen, som kastat honom av. Det var kanske en synd
--- miserere me -- jag rådde inte mig själv, jag hade varit i stånd att
-misshandla djuret för olyckans skull. Jag tålte inte se Bayard, men minns
-ännu skriet, när --.
-
-»Vad pratar jag om, Toni, vad pratar jag om? Du såg ju aldrig vare sig
-greven eller Bayard. Mais de son ciel il te voit et te bénit, Toni!
-
-»Petit oiseau, hon hade sitt ponnyspann och sin ridhäst -- alltsammans
-lät jag skaffa ur världen, jag minns inte längre på vad sätt. Det var
-kanske grymt, men sorgen gjorde mig grym -- miserere me, priez pour moi,
-mon père!
-
-»Petit oiseau, hon sprang i park och salar, sprang med små fågelsteg
--- hon var ej stark, liknade en sjuk liten fågel, men läkarna spådde
-henne i alla fall ett långt liv. Jag hade varit i stånd att väga deras
-medikamenter i guld den tiden -- och än i dag, ack, ännu mera i dag, Toni!
-
-»Hennes far avgudade henne, bar henne på armarna, liksom han bar mig --
-i allt, som rörde henne, tog han del, som om också han varit hennes mor.
-Och alltid ville han se mig speglad i henne. ’Se, _så_ brukade din mor
-sitta och drömma, när hon ännu var fröken,’ sade han. ’Och _så_ flitigt
-satt också hon vid sin båge en gång, och _så_ snäll var också hon i sin
-Numa Pompilius.’
-
-»Ack, greven var ett mönster som make -- skulle du få höra annat, mon
-enfant, så tro det inte, men erinra dig, vad jag berättat dig! Han var
-ett mönster, och när han ofta predikade: ’Likna din mamma, tag efter
-henne i allt, i allt,’ så kunde jag varit frestad att säga: ’Imitez votre
-père, mon enfant, likna i stället din far i kärlek och uppmärksamhet!’
-
-»Men Antoinette trivdes ej riktigt i vårt klimat, pauvre petite -- hon
-var klen, men så vacker: ack, du skulle sett henne, ni skulle känt
-varandra -- fast kanske ni i alla fall inte känt varandra då! Hon
-vistades mäst i Nizza -- i Nizza sommar och vinter, utom den sommaren
-pappa föll -- föll ifrån.
-
-»Jag sjuknade, och du -- Antoinette, menade jag, imiterade mig --
-också hon blev sjuk, hårt sjuk. Hon dog -- ack, att hon tagit mig med
-sig i graven! Är det synd att tänka så -- priez pour moi, mon père!
-Ack, läkarna, de skälmarna, jag hade varit i stånd att låta hänga dem
-allesamman -- om det varit i de gamla, galna, förnuftiga tiderna!
-
-»Antoinette, varför skall man mötas för att skiljas? Varför skall man
-födas för att dö? Antoinette -- hon hade ett manér att sitta och se
-på mig ibland, som om hon tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais
-m’envoler! Nu flyger jag från dig, mamma! Petit oiseau, petit fripon!
-
-»Ack, Antoinette, varför kan du inte alltid stanna här hos mig? Varför
-skall du behöva tänka på alla de andra? Varför skall du ha en pappa
-och en mamma? Varför skall du ibland sitta och betrakta mig, som om du
-tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais m’envoler!’
-
-»Antoinette, säg -- jag _är_ ju din chère maman? Riktigt! N’est-ce pas?
-
-»Ack, Nanon, förlåt mig -- priez pour moi, mon père!»
-
-
-
-
-XVIII.
-
-
-Varför Vilhelm, sedan kamraterna förlorat hoppet, fortsatt sin spaning,
-stod ej rätt klart ens för honom själv. Han såg, att Gustav och Daniel
-ondgjordes över hans nit, och förstod, att hans välmening näppeligen
-genast skulle skörda tack av alla i prästgården. Om han värkligen
-återfann den försvunna, skulle hennes bröder finna sig trädda för nära.
-
-Tvivelaktigt var också, om han beredde Nanna någon glädje med att
-återföra henne. Hon misstrivdes i hemmet. Hon hade frivilligt begett sig
-hemifrån, vände kanske ej frivilligt tillbaka. Ty att sigenarna kunde ha
-ett finger med i spelet, fann han föga troligt.
-
-Men kom han igen med oförrättat ärende, skulle han mötas av all den köld
-och allt det hån, hans förrådda åsikter uppkallat mot honom. Finge han
-slutligen en jobspost att bära till prästgården, vore det knappt lönt att
-ens bege sig dit.
-
-I alla fall strövade och spanade han. Han hade upptagit det spår, han
-trott sig ha upptäckt, hittills dock utan framgång. Uppe före solen,
-unnade han sig ej rast, förrän natten låg oigenomtränglig. Han logerade i
-bondgården, men måste nödga betalningen på sitt värdfolk.
-
-Kan människosjälen överhuvud förklaras, så sammansatt varje känsla och
-varje beslut i grunden är? Vilhelm fann det underligt, men det tycktes
-honom, att vad han gjorde, berodde endast av själviska grunder. Han kände
-det, som om hans inre lugn hängde på, att han åter visste prästdottern i
-säkerhet. Hans samvete skulle ej bli tillfreds, innan han fört Nanna till
-hennes anhöriga i Gulleröd. Hans ögon skulle inte sluta sig i drömfri
-sömn, så länge de innerst buro bilden av gamle kyrkoherdens kvalfyllda
-blick.
-
-Ibland lämnade honom också dessa skäl likgiltig. Någonting annat, än
-mera själviskt bevekte honom, jagade honom utför vägar och stigar, genom
-skogar och kärr och skärpte hans uppmärksamhet, tills den liknade en
-gammal jägares.
-
-Ibland liksom brände det till i bröstet, och han skulle velat skänka
-vad som hälst, själva sitt studentbrev, tyckte han, blott för att få
-en skymt av den tafatta, långbenta flickungen med de bedjande, oroliga
-rådjursögonen.
-
-På annandagens töväder kom en nattfrost och därefter ett nytt, ymnigt
-snöfall, som alldeles täckte, vad som tilläventyrs kunde ha funnits av
-gamla spår.
-
-Så gingo tre korta vinterdagar. Att Nanna under hela denna tid, kanske
-dag och natt, kunde ha tältat i skog och mark, var högst otroligt. Hon
-måste i så fall förfrusit, så mycket mer som hon kanske också hungrat.
-Men även det otroliga måste prövas -- vid äventyr, att det till sist
-kunde befinnas vara värklighet.
-
-Levde hon, måste hon nu förråda sig genom nya spår och genom påhälsningar
-i grannarnas gårdar och stugor. Så täta blevo Vilhelms besök och så
-ivriga hans förhör, att den tröga befolkningen började få inträsse och de
-yngre drängarna självmant biträdde vid spaningen. Under vintern hade ju
-bönderna gott om tiden.
-
-Fortfarande intet spår -- ej ett fotsteg, ej en trasa, ej en skymt.
-
-Nyårsaftonen strax efter frukosten -- Vilhelm stod just i begrepp att
-bege sig ut, och moran packade matsäcken -- trädde länsmannen med två
-fjärdingsmän in till Anders Svens.
-
-Moran hajade till en smula, men far i huset förblev lugnt sittande med
-benen uppdragna i kakelugnsbänken och långpipan i munnen.
-
--- God dag i stuan, hälsade kommissarien, som ville visa sig gemytlig.
-
--- Go da, svarade Anders med en nick, men utan att ta pipan ur mun eller
-lyfta på mösskärmen.
-
--- Ja, det är den här historien om kyrkoherdens Nanna, förklarade länsman
-i sin spruckna falsett, som han fåfängt sökte få att låta »gemen».
-
-Vilhelm bleknade.
-
--- Har kyrkoherden anhållit hos kommissarien --, frågade han och darrade
-på målet.
-
--- Ja, jag ska låta anställa skallgång, upplyste länsman och granskade
-misstänksamt studenten. -- Vet han något, så ut med det!
-
--- Visste han något, svarade mor Anders Svens i Vilhelms ställe, -- så
-stod han välan inte här i stuan nu!
-
--- I kan låta honom själv tala för sig, skrålade länsman för full hals,
--- och I, Anders Svens kan gärna lätta på huan för konglig majestät och
-kronan.
-
-Anders Svens log brett, men flyttade varken på mössa eller pipa.
-
--- Jag snackar allri mä länsman, svarade han tryggt, -- strajs etter ja
-har edet.[12]
-
-Moran slog upp ett skallande skratt, och i själva fjärdingsmännen
-kluckade det av munterhet. Men kommissarien mulnade till.
-
--- När jag frågar, sade han strävt, -- skon[13] I svara. Det är så
-förordnat och påbjudet. Och nu skon I lämna man och hund till skallgång.
-I bler väl mjukare, tillade han lägre, -- äss[14] ja kommer en gång och
-pantar för skatten.
-
--- _Äss_ I kommer, svarade Anders och strök en fosforsticka mot byxbenet.
--- Men äss I vill söka flickan, kan I söka’na utanför mina dörrpäla.
-
--- Jag talar med den där, röt konungens illa sedde sändeman och pekade på
-Vilhelm. -- Har I sett den efterlysta?
-
--- I hennes hem, svarade Vilhelm, -- som gäst över julen i Gulleröds
-prästgård. Sedan har jag inte sett till henne, men sökt har jag i dagarna
-fyra och snart fem.
-
--- Ja -- så, mån tro det, undrade länsmannen sävligt, -- en sån herreman
-har osse sökt -- mäst oppåt herregåren, kan tänka?
-
-Vilhelm svarade ej. Länsman tog hans tystnad för medgivande.
-
--- Bondvägarna har han väl inte extemerat, men där är det skallet ska
-gå, triumferade kommissarien och vände sig mot dörren. -- Vi komma igen,
-Anders. Marsj, gubbar!
-
-Vilhelm lyddes ej till bondfolkets glam och speglosor, sedan kronofolket
-avtroppat. Han grundade över den nya tråd, kommissarien i sin välvishet
-räckt honom.
-
-Samtidigt greps han av häftig oro. Nu befalldes ju man ur huse. Kronan
-anställde jakt. En kedja knöts, som måste fånga det skyggaste villebråd.
-Och för drevet med dess jägare och stövare måste stackars Nanna till sist
-jagas upp och fram. Men vilken jakt! Och vilket hemfölje för en skygg och
-späd ung flicka?
-
-Han kände, att han _nu_ kunnat hjälpa att gömma henne, försvara henne
-mot hela socknen, mot föräldrarna, kronan, alla. Bröstet bultade. Ögonen
-lyste.
-
-Vilhelm tog avsked och skyndade ut.
-
-Herregårdshållet hade han hittills lämnat outforskat. Det hade synts
-honom för tättbebott. Ingen kunde väl falla på den tanken att gömma sig
-mitt i en by!
-
-Men _om_ hon nu ej fanns i byn -- om hon gömt sig på själva slottet!
-
-Det var det orimligaste -- som kanske var det troligaste!
-
-Han kom att tänka på de antydningar om grevinnan, som sipprat fram
-i prästgården. Hennes avstängdhet, främmande religion, änkestånd,
-barnlöshet.
-
-Han mindes spannet, som passerat späjarna på skogsvägen. Ho anade, vad
-som kanske just den stunden -- eller tidigare eller senare -- gömdes i
-den vapenprydda gamla droskkuren?
-
-Med en iver, som om vissheten med ens dagats för honom och det gällt
-förekomma ett mord, skyndade Vilhelm än en gång förbi den lilla
-kyrkogårdsmurens översnöade taktegel. Nu bar kosan åt motsatt håll.
-
-Det tog en halvtimmes vandring på drivkantade skogsvägar, innan han fick
-slottet i sikte. När han passerade herregårdsbyn, förstod han det lönlösa
-i att söka flyktingen där. Dessa stugor av ohuggen gråsten med sina små
-skumma fönster, spräckta rutor och söndriga halm- eller tegeltak lockade
-ingen bortskämd liten prästdotter.
-
-Men där, en kvart senare, där lyste det fram, kalkvitt med svart
-skiffertak och vita skorstenar, i en uthuggning i skogen, Herrevalls
-slott.
-
-Ovan häckarna varsnades ej stort mer än övervåningen och mällan dem
-en trädgårdsdörr och nedervåningens två höga mittfönster. Byggnaden
-var på avstånd ej vidare imponerande, såg nästan ut att ha varit ämnad
-till änkesäte eller eremitage -- så försvann den mällan de väldiga, nu
-vitmenade skogskulisserna.
-
-På andra sidan vägen såg blicken genom en rad uthuggningar i skogsmurarna
-en avlägsen, solspeglande isrand. Även där bortom skog. Hela insjön låg
-tydligen inom godsets råmärken.
-
-En del av dessa skogsområden hade Vilhelm redan genomströvat. Andra voro
-nytt land. Här fanns gott om utrymme för en folkskygg flicksnärta.
-
-Men mittöver, åt andra hållet, reste sig det vita slottet. Nedervåningens
-mittfönster betraktade späjaren likt två stora, bevakande, sugande
-ögon. Vart han spanade, lockades till sist blicken mot dessa fönster.
-De tycktes vilja honom något; de visste och väntade och på samma gång
-fruktade och önskade honom i sin närhet.
-
-Vilhelm mindes nu tydligt, att farbror kyrkoherden en gång i Nannas
-närvaro berättat om änkegrevinnans åstundan att få råka hans yngsta
-dotter.
-
-Studenten vandrade vidare likt en sömngångare; efter tio minuter stod
-han i gapet på herrgårdsallén. Tveksam svängde han in mällan dessa
-rader av kalkade stenar, nu halvgömda i snön, och mällan de avlövade,
-snöspräckliga almarna. Dragen efter snöre, stängdes uppkörsallén vid sin
-övre ända av en byggnadsprofil, kanske förvaltarbostaden.
-
-Vandraren hann genom trädens stränga, nu taklösa arkad och förbi
-flygelbyggnaden och stannade tvehågse på en gårdsplan, fylld med
-översnöade rabatter och begränsad av tre, fyra boställs- och
-ekonomibyggnader, alla vitkalkade och förenade med en mur, bakom vilken
-skogsparken sträckte fingrarna av sitt vinterskelätt.
-
-Allt vilade vitt och dött, men i nästa ögonblick, medan han ännu
-tvekade, kom en täcksläde bjällerklingande upp ur portvalvet mittemot
-huvudbyggnaden.
-
-Släden stannade nedanför trappan, utan att någon gjorde min av att öppna
-vapendörren. En betjänt sneddade i sakta mak planen och knäppte gående
-sina handskar. I släden fanns alltså ingen, den väntade ännu på sina
-åkande -- någon i slottet skulle fara ut.
-
-Vilhelm förstod, att han med en smula tålamod snart skulle få sin
-nyfikenhet stillad. Fanns flickan på herregården, var det klart nog,
-att hon skulle med på åkturen. Hästarnas yviga nät, deras rika ståt med
-bjällror och rödvita silkestofsar gällde kanske enkom en liten övermaga
-passagerare.
-
-Fem vänteminuter ökade främlingens djärvhet. Han låddes varken om kuskens
-trägna klatsjande eller om betjäntens tillrop och handvinkar. Han ämnade
-inte låta jaga bort sig, innan han fått visshet. Han måste råka Nanna,
-innan drevet spänt sin jägarkedja också kring herregården. Måste vädja
-till hennes egen fria vilja, innan våldet grep in med hårda nävar.
-
-All skygghet, alla hänsyn hade fördunstat, när han satt foten på översta
-trappsteget och, snuddad av silkessnärten, av all kraft bultade på med
-portklappen.
-
-I samma ögonblick slogos dörrarna upp. Ett äldre, undersätsigt, rödlätt,
-ompälsat fruntimmer blev synligt och tätt bakom henne, mällan två
-betjänter, Nanna.
-
-Nanna -- och hur förvandlad! Det blyga råkidet hade fått ett stadigt,
-nästan hårt uttryck i blicken. Ansiktsfärgen var sund och hög, huvudet
-hölls rakare på sin smala nacke, gången hade fått en mjukare svikt, som
-berättade om nyförvärvad känsla av sin värdighet. I det oregelbundna
-skolflickansiktet fanns redan något, som lovade kvinna och -- skönhet.
-
-Fruntimret, damen -- som han förstod måste vara grevinnan -- hade
-spörjande mönstrat honom; och Vilhelm hade med en djup bugning och hatten
-i handen samlat sig till ett tilltal. Nu skred Nanna över tröskeln. Nu
-såg hon honom. Sista steget spratt till och blev kortare. Hon hade känt
-igen honom.
-
-Han mötte hennes blick -- men på en gång undvikande och stolt, tycktes
-den ej vilja veta av honom. Hon knappt skiftade färg, och hon sänkte ej
-pannan. Han bedrog sig ej: i den bruna, djupnade blicken bodde ett agg,
-en stelnad smärta, en förhårdning likt trots eller hämdkänsla.
-
--- Nanna, sade han bevekande.
-
-Grevinnan gav en vink åt betjänterna.
-
--- Quel est cet homme-là, frågade hon, omskrivande en befallning.
-
-Vilhelm fattade sig raskt.
-
-Han hade kastat en hastig blick på sina kläder och trodde sig förstå
-misstaget. Hans klädsel hade farit illa under dessa strövdagar i skog och
-mark i alla väder och väglag. Med ränseln på ryggen, det grova, åtspända
-läderbältet, byxorna nerstoppade i stövelskaften och den vida slokhatten
-på nacken, liknade han mera en stråtrövare eller långväga, vandrande
-gesäll än en liber studiosus -- om nu det sista betydde något inför en
-grevinna.
-
--- Madame la comtesse, började han och begagnade till självförsvar de
-förnämas tungomål, -- je vous demande mille pardons. Mais le père et la
-mère de cette jeune fille --
-
--- Ah la la, avbröt grevinnan otåligt, nästan förbittrat, som om han
-vidrört en sårbar punkt i hennes stämning, -- nous allons nous promener
-ensemble dans les bois -- après le retour peut-être --
-
-Hennes högvälborenhet nickade en uppmaning åt Nanna och skred skyndsamt
-utför trappstegen, medan flickan ilade förbi henne.
-
--- Prenez garde, madame la comtesse, ropade han med smärtsam iver, -- que
-la jeune fille ne soit vue par les gendarmes --
-
-Det var ovisst, huruvida de grevliga öronen uppfattat hans varning; Nanna
-hade väl ej ens uppfångat den. Hennes högvälborenhet steg hastigt in i
-kuren, där flickan försvunnit före henne. En betjänt sprang upp bakpå. De
-två andra motade studenten utför trappan.
-
-En klatsj som en pistolknall, ett ryck i bjällrorna, och slädstassen gled
-bort med nätet svävande likt en sky och tofsarna gungande likt små röda
-och vita lågor. Det hela liknade så nära som möjligt en flykt för en
-fiende.
-
-Med en sällsam sveda i bröstet och en hettande rodnad på kinderna
-avlägsnade sig Vilhelm från slottsgården. Han kände sig som en slagen
-fältherre, han hade med skymf blivit jagad från valplatsen.
-
-Hans strövtåg hade visserligen krönts med upptäckten, och hans oro för
-Nannas räkning borde vara förbi. På slottet gick det ingen nöd på henne
--- så mycket hade han sett -- och grevinnan skulle veta skydda henne till
-och med för kronobetjäningen. För Vilhelm återstod endast uppgiften att
-underrätta prästgården; även där skulle snart oron vara över. Ett par
-timmars förargelse endast -- sedan skulle farbror kyrkoherden egentligen
-känna sig smickrad av äran; han skulle kanske låta bero, tills hennes
-högvälborenhet självmant skickade tillbaka sin fånge.
-
-Intet av detta förslog som tröst åt den unge studenten. Ännu ville det
-ej klarna i hans aningars dunkel, men starkare än förut kände han,
-att hans ihärdighet haft annan botten än de andras. Minnet av den
-undvikande blicken sved och brände som ett sår. En fjortonårings tystnad
-förödmjukade djupare än grevinnans högdragenhet och betjänternas
-näsvisheter.
-
-Han kände det som en sjukdom, växlande mällan mattighet och oro. Under
-den svidande och frätande plågan sög ett slags hunger, som ej var i släkt
-med magens. Den hade i all sin otillfredsställdhet stundom någonting
-angenämt, ljuvt, som mitt under svedan svalkade och berusade.
-
-Vilhelm förströdde väntans timmar i slottets nära omnäjd. Han samtidigt
-pinades och njöt av sin väntan. Han kom sig knappt för med att räkna
-timmarna; men de syntes honom ömsom långa och korta, ömsom gråa och
-rosiga.
-
-Varifrån hans glädje rörde, visste han väl ej själv, ej häller, hur han
-fick lusten att sjunga. Det hade aldrig varit bevänt med hans röst och
-inte häller med hans sånglust, även om hans barndom infallit i Otto
-Lindblads decennium. Men i de tysta skogarna, där grevinnans bjällror
-annars endast tävlade med talgoxen och nötskrikan, skulle man nu kunnat
-höra en ung, blekhyad student med små pepparbruna ögon gnola melodierna
-till _Hulda Rosa_ och _Till skogs en liten fågel flög_ och bägge med
-oförmodat uttryck.
-
-Kort före skymningen, äntligen, kom täcksläden pinglande. Vilhelm iakttog
-den från sitt gömställe med brinnande blick och stark hjärtklappning.
-Modet svek honom att följa efter och äventyra ett nytt avskedande på
-själva trappan.
-
-Den plan, han hyste, var, när allt kom omkring, ännu djärvare.
-
-På omvägar smög han sig in i trädgården, och från en berså, hög som ett
-torn, bespäjade han manbyggnaden. Han hade lagt märke till, att gångarna
-närmast slottet voro skottade, och därav slutit, att de användes som
-vinterpromenad. Och kanhända -- stod trädgårdsdörren rentav origlad.
-
-Några spända minuter förflöto under ovisshet. Att fingra på en riglad
-bakdörr kunde ha sin fara med sig i dessa tider. Såg man därtill ut
-som en landsvägsriddare, kunde man lätt bli mottagen som en sådan; och
-på de stora godsen sutto kulorna löst i betjänternas terzeroler och
-ryttarpistoler.
-
-Studenten hade beslutit våga försöket, då han häjdade den framsträckta
-foten. Om slottshörnet hade dykt upp en manlig gestalt -- vid närmare
-påseende en gänglig gubbe i fotsid rock och med en lågkullig hatt, vars
-sidobrätten nästan hade formen av pärgamentrullar.
-
-Det var patern, och han trippade, följande den skottade gången, raka
-vägen mot trädgårdsdörren, vilken han öppnade och strax efter drog igen
-om sig. Vilhelm var ögonblickligen ute ur bersån, i ett par språng
-framme vid dörren och i hälarna på patern.
-
-Den gamle hann ej ens titta sig tillbaka, innan en okänd ung man stod
-tätt bakom honom i den lilla förstugan. Och bägge kommo nästan samtidigt
-in i riddarsalen.
-
-En brasa susade i den väldiga gamla cheminén. Skenet fladdrade över
-svartnade porträtt och halvrostade gamla harnesk, medan röda glimtar
-tändes och slocknade i silvret på det dukade middagsbordet.
-
-Patern hämtade sig snart från sin förvåning. Hennes högvälborenhet var
-en person, full av nycker, och den sällsamt klädde unge mannen med de
-bleka dragen och de vassa ögonen kunde mycket väl vara en improviserad
-middagsgäst.
-
-Den gamle anlade sitt fryntligaste leende, men medan han gnuggade sina
-magra, frusna fingrar framför brasan, höll han för alla fall ett vaksamt
-öga på silverservisen.
-
-Vilhelm, som fann tystnaden tryckande och fåfängt sökt efter en
-ursäktande inledning, beslöt gå rakt på saken och genast värva en
-bundsförvant.
-
--- La jeune fille ici, brådskade han sluddrigt och med sitt komiska
-studentuttal, -- a un pauvre père qui la pleure --
-
-Med detta meddelande avstannade konversationen. Ty under det han talade,
-inträdde grevinnan och hennes skyddsling.
-
-Den förra studsade och såg sig om efter hjälp. Nanna smålog för sig
-själv, men det var honom omöjligt att utrannsaka, vad som doldes i det
-leendet.
-
--- Madame la comtesse, började Vilhelm förlägen.
-
--- Que faites-vous ici? Qui vous a laissé entrer?
-
-Katolska grevinnan hörde ej till de hjärtnupna fruntimren; hon fann sig
-snabbt. En så erfaren gammal dam genomskådade genast både Vilhelm och
-hans ofarlighet; kanske också hans stämning, ty hon gick honom hotande
-inpå livet.
-
--- Que voulez-vous de nous?
-
--- Ack, Nanna, utbrast Vilhelm, som förlorat behärskningen både över
-sig själv och det främmande tungomålet, -- i fyra dar har jag letat i
-skogarna. Pappa är förbi av sorg, och för mamma har man måst finna på en
-nödlögn.
-
-Grevinnans ögon irrade oroligt. Hon liknade en kycklinghöna framför den
-jagande rövaren; hennes satta, sammetsklädda gestalt bredde sig, som om
-hon med sin kropp velat täcka sin skyddsling. Ce monsieur tycktes ej så
-lätt avspisad.
-
--- Monsieur, en errant dans les bois, smålog hon en smula tvunget, --
-vous avez commis une erreur! Och, tillade hon, medan ivern stred med det
-uppdykande medlidandet, -- jag har låtit underrätta madame, att Nanna
-befinner sig väl. Elle m’a faite une visite et se trouve bien ici. Lämna
-oss i ro några veckor -- en månad -- några dagar -- och jag skall själv --
-
-Det högvälborna ansiktet speglade hennes sinnesrörelse. De svarta ögonen
-djupnade och brunkantades, näsan förlängdes, mungiporna drogos ned. Hon
-lutade insmickrande på huvudet, samtidigt hon sänkte händerna och knäppte
-dem.
-
--- Jag har lärt mig hålla så gruvligt mycket av henne -- min -- ma petite
-Antoinette!
-
-Och för att helt beveka honom vände hon sig till Nanna.
-
--- Prie ce monsieur, prie-le qu’il te laisse ici quelques jours!
-
-Det hade varit en synvilla, att Nanna fått en tår i ögonvrån. Hon syntes
-fullständigt oberörd. Hon bad inte, varken för sig själv eller för någon
-annan. Hon betraktade oavvänt studenten, men mera nyfiket än medlidsamt.
-
-Hjärtat vred sig i bröstet på honom, tyckte han.
-
-Han tittade nedslagen på parkettgolvet. Blott ännu en gång kastade han en
-blick på henne.
-
--- Jag har ingen rätt att tvinga någon, sade han, -- men vi hålla ju så
-mycket av Nanna, allesamman --
-
--- En effet? Réellement?
-
-Det var ett misstag, att någon yttrat de orden. Men de lågo i luften,
-tyckte Vilhelm, de susade kring alla munnar; hela rummet tycktes småle
-och fråga:
-
--- En effet? Réellement?
-
-Vilhelm kände sig kränkt av otacksamheten, sårad av tvivlet, och han var
-förlägen över sin förlägenhet. Han anade, att han förrått sig -- visste
-samtidigt ej, vad han haft att förråda -- och han varken vågade eller
-värdigades titta upp.
-
-Det var tyst en sekund, så tyst, att man kunde höra den gamle prästen
-gnida händerna framför spiseln.
-
-Så skrattade grevinnan, grymt, överlägset, nyfiket.
-
--- Mauvais sujet que vous-êtes, log hon, -- et mauvais acteur! Ni förmår
-inte dölja ert hjärta, monsieur -- varken för helt gamla kvinnor eller
-för helt unga!
-
-Och hon upprepade, som om hon njöt av tanken:
-
--- Ni pour les trop agées, ni pour les trop jeunes!
-
-Vilhelm svarade ej, förmådde ej svara; önskade blott, att han
-aldrig begagnat bakdörrar. För dem, som vid födelsen bestämts för
-huvudingångarna, blev den första bakdörren gärna till en fälla.
-
-Han var infångad, genomskådad, utskrattad.
-
--- Je ne vous comprend pas, stammade han snubblande över konsonanterna,
-och han förmådde ej se upp.
-
-Än en gång skrattade grevinnan, och skadeglädjen riktigt klirrade i det
-skrattet.
-
--- Madame la comtesse est servie, ljöd i detsamma hovmästarens släpiga
-röst.
-
-Vilhelm vände sig stum mot trädgårdsdörren; bakom sig hörde han som i
-drömmen katolska grevinnan håna honom:
-
--- Men monsieur, vill ni inte hålla till godo? La petite Nanon skulle bli
-så glad!
-
-Han var ej säker, men tyckte, att han hört ett litet skratt också från
-henne -- också från Nanna. Han greps av ett raseri, stövlarna fumlade mot
-paneler och dörrtrösklar; ena dörren smällde han igen, den andra blev
-olåst; snön knarrade under hans ojämna, hackiga steg.
-
-Hans förbittring vände sig efter den första minuten mot honom själv. Han
-förbannade sin tunga sinnesart, sin brist på smidighet och umgängsamhet.
-Ur stånd att hålla god min i elakt spel, ur stånd att vända ett tvetydigt
-läge till sin förmån, var han egentligen illa utrustad för en värld som
-denna. Han kallade sig trång, lillgammal och förmäten; han sade sig --
-som ofta förut -- att hans världskännedom ej förslog att bedöma världen
-och dess lagar. Han fann sin stolthet vara tölperi och sin sanningskärlek
-sekterism. Bakom ärligheten låg i alla fall endast ofördragsamhet; bakom
-troheten mot en föresats blott en ovig, tung egoism.
-
-Men det skulle överstigit hans krafter att nu sitta till bords med en
-gammal dam, en gammal präst och en fjortonårig flickslänga, vilken han
-för en vecka sedan behandlat ömsom som onkel och som rannsakningsdomare.
-
-Med en smärtsam suck steg han över tröskeln till sin kammare hos Anders
-Svens.
-
-
-
-
-XIX.
-
-
-Nyårsdagen kom Vilhelm bittida i kläderna. Han gav sig knappt ro att få
-sin kappsäck packad, innan han gjorde upp, sade farväl och skyndade på
-dörren. I hans farväl gömdes en biton, som fick moran att lyfta huvudet
-och bliga stort.
-
--- Ih nä, gräbban är väl då allri tillrättakommen, frågade hon och följde
-honom med ögonen.
-
-Han varken svarade eller vände sig om, vilket efter all visad vänlighet
-förekom mor Anders Svens underligt och fyllde hennes huvud med allahanda
-plågsamma gissningar och griller.
-
-Vilhelm ville för allt i världen uppskjuta mötet med kyrkoherden. Han
-kände, att han behövde samla sig innan dess, och förstod, att farbror
-skulle höra inom i bondgården före mässan.
-
-Moran och kyrkoherden fingo även mångt och mycket att språka om, när de
-fem minuter senare träffades.
-
-Vilhelm hade egentligen tänkt tillryggalägga Gullerödsvägen till fots
--- till middagen var det tids nog med att råka farbror -- men fötterna
-buro honom, trots vilja och föresats, mot helt annat håll. Han kunde ej
-neka sig den trösten att få skicka manbyggnaden på Herrevall en sista
-avskedsblick.
-
-Första vägbiten var full med torpfolk, som vandrade till kyrkes, fattigt,
-arbetsknotigt folk, men både männen och framför allt kvinnorna stassade
-i svart till hälgdags. Svensken har i alla tider och nästan alla klasser
-hållit mera på kläderna än på möblerna. I den gråstensgråa statbyn
-vimlade det av svartklädda kvinnfolk och lillgamla barnungar, kånkande på
-tunga spänneböcker.
-
-Närmre slottet lågo vägen och trakten öde. Skogen stod orörlig och
-högtidlig i sin svartvita nyårsdräkt. En hare skuttade över vägen.
-En råbock brynte hornen mot en knastig ek. Nötskrikan ven brokig och
-vintertyst mällan snåren.
-
-Hur länge den unge studenten stått och stirrat på det vita slottet,
-visste han ej så noga. Men han bröt upp i en obefogad ängslan, att någon
-kunnat igenkänna honom från fönstren.
-
-I sakta mak kom han förbi herrgårdsallén och gjorde just en krok utåt
-vägen för att undvika att skrämma en liten ekorre, som satt i grenvecket
-på en vinterärgig bok -- då han upptäckte Nanna uppkliven på en stätta
-över stengärdsgården och fången i betraktelser över samma lilla djur.
-
-Hans första trumpna tanke hade varit att gå förbi. Men så hörde hon hans
-steg; deras ögon möttes, och Nanna lyste upp och smålog.
-
-Det var omöjligt att stå emot det leendet. Det berättade eller tycktes
-berätta så mycket, och fast man nyss fyllt sina nitton, är man ej
-alldeles läderhjärtad. Vilhelm kände, att det ryckte i smilbanden.
-
--- Mademoiselle är förstås ute olovandes, frågade han med ett par elaka
-gnistor i blicken.
-
--- Ja, svarade hon käckt, -- jag smög mig ut genom trädgårdsdörren.
-Madame la comtesse sov ännu -- och -- det är så roligt!
-
--- Vilket? Att smyga sin väg olovandes -- utan avsked och tack, undrade
-han, medan det ordentligt kittlade i strupen. -- Det är en grym vana. Man
-kan göra andra stora bekymmer med den -- i Gulleröd till exämpel sitta nu
-alla i ängslan och sorg.
-
--- Värkligen, sporde hon och sköt fram huvudet på ett så täckt sätt, att
-han urskuldade hennes ord. -- Har man värkligen saknat stackars lilla
-Nanna?
-
-I flickstrupen skalv någonting, som inte var skratt.
-
--- Alla ha vi saknat lilla -- Nanna, försäkrade studenten och skämdes,
-att han svalde inför en barnunge. De fem skiljoåren betydde ju så gott
-som tio -- de utgjorde barriären mällan två olika åldrar.
-
-Nanna hoppade ner på landsvägen.
-
--- Jag hade ämnat mig till kyrkan, berättade hon allvarsam. -- Går du med?
-
--- Längre än så, smålog han, ty han såg, att hon stod i skinnkappa och
-bottforer. Just sådan hon gick och stod, då hon rymde förra gången,
-tänkte han.
-
-Hon nickade och tittade neråt vägen, åt Toftarp till -- och han tolkade
-nicken; den betydde: hem -- hem till Gulleröd!
-
--- Ska vi inte ge oss åstad nu, frågade hon utan att se på honom.
-
--- Inte åt det hållet, bestämde han med en hastig ingivelse. Han mindes,
-att han sett länsman vid kyrkgrindarna; det var inte fullt säkert, att
-kommissarien skulle ha försyn ens för gudstjänsttiden.
-
--- Det har du rätt i, medgav hon och gjorde sig så listig och
-hemlighetsfull, -- när grevinnan saknar mig, skickar hon nog Christophe
-ner emot kyrkan. Vart ska vi gå?
-
-De gingo för enkelhetens skull till en början åt motsatt håll. Varken
-Nanna eller Vilhelm hade en aning om vägarna och väderstrecken. Men just
-_detta_, tyckte Vilhelm, liksom _det_, att de nu _bägge två_ voro ute
-olovandes, skänkte ett gudomligt behag åt den friska nyårsmorgonen.
-
-Eller kanske var det _det_, att hon helt oförberett börjat dua honom.
-Detta lilla »du» petade på farbroderligheten och lät honom i tysthet lägga
-märke till, att han nätt och jämt var huvudet högre än hon.
-
-Tungorna hade i alla fall i början svårt att komma i gång. De båda
-ungdomarna kände sig så högtidliga, som om de värkligen ginge till kyrkes
-samman.
-
--- Jag tror, det är bäst vi hoppa över gärdesgården, sade Nanna efter
-en stunds vandring, -- om grevinnan låter söka efter mig, hitta de oss
-lättare på vägen än i skogen.
-
-Detta fann Vilhelm vara riktigt tänkt: vägen kunde för rästen lika lätt
-leda dem vilse som okända skogen. Han redde sig att hjälpa henne över --
-men där stod hon redan, i ett språng på andra sidan, trots bottforer och
-allt: han hade bara att följa efter. Han föreföll sig klumpig och gammal.
-Avståndet dem emällan var större, än han ibland höll på att förgäta, att
-det var. Han överraskade sig än en gång med att finna sig löjlig, som
-behandlade en byxtös som en vuxen flicka.
-
-I skogen dröp emällertid stelheten av. Att prassla i snöiga boklöv,
-piskas av granruskor och halvsnava över försåtliga kryprötter är inte
-för högtidligt folk -- knappt ens för vuxet. Det dröjde ej länge, innan
-Vilhelm lagt bort sin färska studentvärdighet. Han blev åter gymnasisten,
-ömsom vig och trumlig på foten; han flängde och for, hoppade och kröp och
-måste stundom visa sig på styva linan för en näpen liten mamsell av sina
-bekanta.
-
-Nanna glömde lika snart -- eller ännu tidigare -- sin blyghet. Hon
-pratade och skrattade som med en obetydligt äldre skolkamrat, frågade,
-motsade och bytte små förtroenden; kanske till och med koketterade smått,
-så långt bottforerna och mössan tilläto.
-
--- Grevinnan är allt en rysligt gentil person, utbrast hon, rätt som
-det var, med en bekymmerslös släng på den lilla flätan i ryggen. -- Hon
-lovade mig en guldkedja och ett guldkors till minne av sig, innan jag
-skulle hem igen.
-
-Det klack till i Vilhelm. Så obesvärat hon redan kunde jollra om sin
-kedja -- och hur förhöll det sig egentligen med den andra?
-
-Nanna märkte varken hans allvar eller hans bemödande att förjaga det. Hon
-strövade och pratade lika muntert och sorglöst, som hade hon förgätit
-både vad hon lämnade, och vad hon närmade sig. Vem kunde missunna henne
-att få prata på?
-
--- Det var förskräckligt gentilt, försäkrade hon ivrigt, -- den hade
-hängt om halsen på hennes egen dotter -- hon hette fröken Antoinette och
-dog, när hon var vid min ålder! Kan du tänka dig: jag fyller femton till
-sommaren och har inte gått fram ännu. Är det inte orättvist! Och du kan
-tänka dig, hur det måste kosta på att skiljas från henne -- kedjan, jag
-menar --
-
--- Fick du den nya kedjan med dig, frågade han sakta.
-
--- Hahaha, skrattade hon och tittade förvånad upp till honom, -- den
-springer jag ju ifrån nu, vet jag! Jag får nog aldrig någon kedja,
-tillade hon lägre, men slog åter in i sin övermodiga, nästan stojande
-ton. -- Strunt i kedjan för rästen! Jag _kunde_ inte vara längre borta
-från mamma. Det var för rästen när madame la comtesse började tala om
-Antoinette, som jag kände, att jag saknade min egen riktiga mamma. Fast
-nog -- nog brydde grevinnan sig bra mycket mer om mig, än mamma gör --!
-
--- Ma petite, ma petite, så du pratar, förebrådde Vilhelm muntert.
-
--- Jag håller så förfärligt mycket av min mamma, knyckte Nanna på nacken,
--- men det är vi så många om. Alla måste ju hålla av mamma: alla syskonen
-avguda henne, och alla måste hon hålla av tillbaka. Men när man måste
-hålla av många på en gång, så måste man ju dela på kärleken -- det blir
-inte så mycket åt varje, och det blir -- nästan ingenting åt den minsta!
-
--- Vad säger du, lilla Nanna, tillrättavisade Vilhelm och förvånades på
-en gång över naiviteten och gammalklokheten i resonemanget. -- Vad säger
-du? Den yngsta brukar ju vara gunstlingen före alla de andra.
-
--- Hos oss är det inte så, pratade hon utan vidare beklagande i
-tonfallet, -- hos oss står äldste bror, Josef, volontären i Kristianstad,
-högst i gunst. Och det är ju inte underligt, så stor och klok och --
-_vacker_, som han är. Alla kvinnor bli galna i honom -- jaha, allesamman,
-jag med! Jag kommer aldrig att gifta mig med någon, som inte är lika
-vacker och ser ut som Rinaldo och har lika vackra mustasjer som Josef --
-hahaha, tror du väl! Pytt -- jag kan också skämta, förfärligt, må du tro!
-Det är inte ett sant ord i mig -- jag är mycket ond, ska du veta, ond,
-som alla människor! Det är bara du, som är så förfärligt god och rättvis
-och sträng och aldrig narras! Men nu var det om syskonen. Jo, Josef står
-högst i gunst, för Mina, som är ännu äldre, räknas ju inte, och sedan är
-det tripp, trapp, trull!
-
--- Men grevinnan hade bara en, hon, -- och jag sprang bort ifrån henne.
-Riktigt styggt gjort av mig -- tänk, om jag skulle vända om igen till
-Herrevall? Vad skulle du säga -- och tycka, Vilhelm? För rästen, _är_
-det riktigt sant, att någon -- att pappa och mamma och -- någon --
-saknat mig i Gulleröd?
-
--- Riktigt, riktigt sant, bedyrade Vilhelm och kände sig varm om hjärtat.
--- Både pappa och mamma och -- någon saknade Nanna alldeles förskräckligt.
-
-Hon sökte förgäves få tag i hans blick, men han gick och stirrade mot
-trädtopparna. Kanske tänkte han på, att hans strövtåg och herregårdsbesök
-redan förrått mera än nog. Då vände hon sig och sprang före honom som en
-ännu mindre barnunge, än hon i värkligheten var.
-
--- Det gladde mig så mycket, försäkrade Nanna och hoppade jämfota över en
-stubbe med påföljd, att hon stupade på näsan i en driva.
-
--- Slog du dig, slog du dig, oroades han och störtade fram för att hjälpa
-upp henne.
-
--- Pytt, skrattade hon och gled ur hans grepp och upp på fötter igen. --
-Hahaha, tag fast mig, om du kan! Fånga mig, jag är som drivan och smälter
-mällan dina händer! Jag är som ekorren och är hundra gånger rappare än du!
-
-Hon dansade framför och retades med honom i all sin hurtiga
-yrhättefriskhet. Herregårdslivet måste ha gjort henne gott -- så käck och
-sprudlande hade han aldrig sett den skygga Nanna förr.
-
--- Tror du?
-
-Och så lekte de tafatt en stund mällan de grönbelagda bokstammarna.
-Leken lopp ifrån stam till stam, försåt till försåt, och de väl gömda
-skogsnymferna härmade deras skratt och stoj.
-
--- Detta är roligt, är det inte, frågade Nanna med ett tindrande
-fyrvärkeri i blicken och en blossande sol över hela ansiktet.
-
--- Om, jublade han, yr som en skolpojke och grep för hundrade gången
-efter henne, men snavade, rullade runt i snön och kravlade upp, lik en
-halvsmält snögubbe. Först skrattade hon ut honom; sedan närmade hon sig
-försiktigt och sporde deltagande, men beredd till flykt:
-
--- Du gjorde dig väl inte illa, Vilhelm?
-
-Han var strax på benen och jakten på nytt i gång. Det var ett ras och
-en lek, ett jubel och ett eko, som om de varit tio i stället för två.
-Bägge voro som förbytta; som lösgivna fångar, fjärilar, sluppna ur
-människopuppan, barn, som smittats av varandras och av skogens friskhet.
-
-Ingen av dem tycktes kunna tröttna, ingen ville ge tappt, bägge återfunno
-sig och glömde sig i lek. Aldrig hade hon trott Vilhelm kunna vara så
-skojig. Aldrig hade han anat, att det var så roligt att leka tafatt med
-en flickunge.
-
--- Nu är jag hungrig, bekände hon plötsligt och stannade, men kastade sig
-i alla fall åt sidan för hans lömska anfall. -- Pax, jag är hungrig! Du
-har väl mat med dig?
-
-Han dukade upp på en stubbe; han blev nu lika ivrig med maten som med
-leken; han lade för henne, valde ut godbitar och pratade i henne det han
-själv tyckte bäst om. Hon åt med strykande matlust, utan krus och utan
-undsenlighet för sin värd. Han fick förse sig, bäst han gitte.
-
--- Det är rysligt gott med kavring och sötost, mumlade hon och flåsade av
-iver och hunger. -- Sådant fick jag aldrig hos grevinnan. Du kan aldrig
-tro, vad hon var söt, grevinnan, jag menar -- hon visste inte, hur väl
-hon ville unna mig. Ena dagen fick vi rådjur med karamällpudding, andra
-dagen -- och kan du tänka dig, fast hon hade en stor, svart flygel, ville
-hon jämt, att jag skulle spela på hennes spinett, för det hade Antoinette
-brukat göra. Men när jag spelade, så bara grät hon, vet du, och kysste
-mig och påstod, att jag var vacker. Inte är jag vacker? Inte tycker
-_någon_ annan människa, att _jag_ är vacker?
-
--- _Någon_ tycker säkert, trodde Vilhelm försiktigt och tittade bort över
-hennes huvud. För sig själv tänkte han, att hon värkligen _var_ vacker,
-och att han, märkligt nog, inte sett det förrän i dag eller rättare i går.
-
--- Men vi få inte sitta och frysa efter svettningen, varnade han och
-sprang på fötter. Han kände sig hela nitton år yngre, tänkte han med ett
-skratt åt ingenting. Nu struntade han i både sant och rätt och Almqvist
-och ortodoxi -- detta var livet självt utan speglar och hieroglyfer. Det
-fanns, när allt kom omkring, någonting, som var större än sanningen.
-
-Äntligen var måltiden över, och Nanna hjälpte honom packa in överlevorna.
-Men när han fann, att hon hade bättre handlag än han med sådant, lät han
-henne ensam packa. Han var just nu en fri indian à la Skinnstrumpa, och
-Nanna var hans lilla squaw.
-
-Som om hon gissat hans tankar föreslog hon, ivrigt, men hopplöst vädjande:
-
--- Tänk, om vi skulle leka sigenare -- hela dagen!
-
--- Jag undrar, var vi nu finnas någonstans, undrade han undvikande och
-tittade sig omkring. -- Vi ha sprungit här i flere timmar, och jag hör
-inga kyrkklockor. Min gamla rova har stannat.
-
--- Tänk, jag har inte häller hört någonting. Det var så roligt, detta!
-
-Hon klappade i händerna.
-
--- Så mycket har jag inte skrattat på länge -- kors, vad det gör gott att
-få skratta! Vi ha skrattat _så_, att vi inte hört klockorna! Åh, kan vi
-inte stanna ute hela dagen, bad hon och smålog honom insmickrande rakt in
-i ansiktet.
-
--- Gärna, höll han på att säga: hans karaktär hade börjat vackla här ute
-i skogen. Men i detsamma studsade han och höll andan.
-
--- Vad är det? Vad var det, som skrämde dig?
-
--- Kom, sade han, -- jag tror vi få gå åt det här hållet. Växer inte
-mossan åt norr? Men kom, kom!
-
-Hon tittade sig omkring som spökrädd.
-
--- Är det hundarna du är rädd för? Kors, det finns inte en hund, som inte
-_jag_ kan få spak. Jag bara lockar: ici, ici -- eller psst -- fui --
-couche, Cendrillon, couche, allez!
-
-Hon skrattade uppsluppet, stärkt som hon blivit av maten och den friska
-rörelsen.
-
--- Uff, jag höll alldeles på att tappa bort fötterna i slottet,
-småpratade hon, -- överallt måste man åka! Men vad var _det_?
-
--- Hitåt, Nanna, manade han allvarsam, -- gudilov att vi ha vinden mot
-oss och inte från oss! Men det är bäst vi hålla oss riktigt tysta en
-stund.
-
-Hennes sorglöshet dämpades så småningom av hans allvar.
-
--- Men vad _är_ det? Vem jagar i herregårdsskogen?
-
-Skallet av hundar och rösterna av människor fördes allt tydligare med
-vinden. Nyckfullt nog, tycktes de än komma från ena hållet, än från ett
-annat.
-
--- Det klokaste vi kunna göra, rådde Vilhelm, -- är att hålla oss
-stilla, där vi stå. Stilla som två rådjur -- ja, just som två rådjur,
-Nanna! Drevet är i alla fall i en halvrundel omkring oss. Här är gudilov
-lä. Vi synas ej från det hållet, där skymma granarna -- och åt det andra
-ha vi den rotfallna eken. Kom, stilla -- stilla här bakom!
-
--- Vad _är_ det, säg, Vilhelm, viskade hon med stora, uppspärrade ögon.
-De tittade upp på honom allvarliga, nästan gamla.
-
-Hon hade tydligen ingen aning om allt det väsen, som gjordes för yngsta
-barnets skull.
-
--- Det är bara skallgången, svarade han milt, med ett halvt leende. Han
-såg, att hon haft en ny fråga på sina läppar. Nu teg hon och kröp ihop
-vid hans sida.
-
-Allt närmare ekade skallet och drevropen.
-
-Hon kom ännu mera upptill honom och stod nu så nära, att de snuddade
-varandra.
-
-Han såg på henne ännu en enda gång. Då upptäckte han, hur blek hon
-blivit; all den friska färgen hade vikit från kinderna; hon hade ett
-lillgammalt drag kring munnen.
-
-Han lade beskyddande sin arm om hennes liv, och hon tryckte sig sakta
-intill honom.
-
-Så förblevo de stående, orörliga, andlösa, med vida, spanande pupiller
-och spända örhinnor, men utan annan iakttagare än de höga, tysta, snöiga
-träden, en och annan fågel och ett och annat uppskrämt skogsdjur.
-
-Det var ännu tveksamt, om drevet närmade sig, eller om det höll på att
-passera.
-
--- Var ej rädd, viskade han, -- om de komma, skall jag nog --
-
-Han tystnade, ty hon klämde hans arm hårt, hårt.
-
-Stundtals hördes nu inga rop, blott ett viskande prassel i lövmattan
-och ett allt avlägsnare skall. Människojakten höll på att förlora sig i
-fjärran.
-
-Han kunde ej hjälpa det; han måste lugnande stryka ett tag över hennes
-kind. Han hade erfarit hennes oro som sin, och smekningen skänkte lättnad
-åt hans egen spänning.
-
-Han kände hennes blick och måste se henne i ansiktet. Han skyggade
-och ville undvika, men ögonen släppte honom ej. När han igen mötte
-dem, fångades han av deras obeskrivliga uttryck -- en tacksamhet, så
-rörande, att den gjorde honom betryckt, en hängivenhet, en mjuk värme i
-de underliga rådjursögonen, sådan han ej anat den i fjortonåringens --
-flickungens -- i Nannas makt och mogenhet.
-
-Hon stod och mumlade något för sig själv, medan hon betraktade honom,
-men hans uppmärksamhet bands ännu på annat håll. Då nådde honom äntligen
-dessa halvviskade ord:
-
--- Säg, att du saknade mig -- en liten smula, Vilhelm?
-
--- Ja, viskade han tillbaka som i tankarna.
-
-I nästa sekund drogs hans nacke häftigt neråt, mot hans mun prässade sig
-ett par späda, mjuka läppar, medan en doft steg emot honom på en gång av
-skog, hälsa och halvutsprucken kvinnlighet.
-
-Han överrumplades fullständigt. All de sista dagarnas trånad grep honom,
-med all sin nittonåriga, lössläppta vildhet besvarade han kyssen och
-höljde i ekstas hela hennes rosiga lilla ansikte med sina smekningar.
-
-Sedan och utan att se på henne, tog han hennes arm och började leta sig
-tillrätta i vinterskogen -- nu skrämde den honom, han skrämde sig själv;
-de måste komma någon vart före eftermiddag.
-
--- Vilhelm, sade Nanna, i det hon med skygg, halvkvävd röst häjdade
-honom, -- jag har någonting, någonting ledsamt att säga dig!
-
-
-
-
-XX.
-
-
-Medan mamma låg sanslös, begick lille prästen sin största dumhet på
-senare tider -- ansåg faster Jeanette. Han skickade Mats kusk med ridande
-bud till kommissarien att ordna om skallgång efter den försvunna flickan.
-Han trodde nu fullt och fast, att sigenarna varit framme.
-
-Faster måtte avråda och varna, hur mycket hon ville -- Karna for ifrån
-disk och tork ut i stallet: gubben upphörde ej att stampa och domdera,
-förrän Bruntes hovar sprätte i prästgårdssnön.
-
-När mamma kom till sig igen, var hon så klen, att hon måste bäddas mällan
-lakan. Det var en sorglig syn, kyrkoherden brast i tårar vid hennes
-bädd, och Josef och Daniel fingo locka honom ut ur rummet, för att ej
-sjuklingens tillstånd skulle förvärras av hans sorg.
-
-Kyrkoherden var alldeles utom sig. För honom som för alla i huset betydde
-mamma livet -- ju spädare hon var och med åren blivit, desto kostbarare
-och omistligare. Så ängsligt gubben vetat skydda henne för sorger och
-upprörda scener, hade olyckan till sist varit slugare. Hon hade läst en
-oskyldig -- men i sitt sammanhang obarmhärtig -- brevlapp, och vips, som
-en utblommad ros vid första fläkt, nu fällde hon sina bleka blad.
-
-Knappt hade Mats ridit till länsman, förrän Ola måste i sporrsträck till
-provinsialläkaren -- ordningen var bakvänd, tyckte faster, men det var ju
-så mycket annat nu efter juldagarna.
-
-Lik en skott-träffad soldat marsjerade före detta fältprästen vacklande
-genom sina rum. I salen satt änkeprostinnan. Även till henne hade
-nyheterna hunnit -- tack vare mamsell Mina, som aldrig var i stånd att
-tiga.
-
-Den gamla rätade upp sig, så gott hon förmådde, när svärsonen kom
-infarande.
-
--- Seså, seså, läspade hon med sina infallna käkar, -- filosofi och
-religion, lille Lars Fredrik! Bästa medicinen blir att få Nanna tillbaka
--- Nanna själv lär vara kurerad nu!
-
--- Ja, Nanna, Nanna -- men mamma, mamma, nästan snyftade kyrkoherden.
-
--- Hör nu, attendez un peu, mon cher, lugnade änkeprostinnan, -- var
-inte den lilla inviterad till nådig grevinnan på -- vad heter det nu --
-Vallherr -- Herrevall?
-
-Gubben studsade, men slog ifrån sig i nästa nu.
-
--- Omöjligt, klagade han, -- omöjligt! Hon har svultit eller frusit
-ihjäl -- det är alltsammans!
-
--- Men det stod ju i biljätten, hörde jag, att lilla fölungen mådde väl,
-n’est-ce pas? Jag har länge förstått, att Nanna behövde någon variation.
-
--- På Herrevall? Omöjligt! Det har packet -- sigenarna funnit på.
-
--- Il n’y a pas d’impossible dans ce monde, förklarade den gamla. -- Hur
-skulle det vara, om du skickade någon -- någon -- Josef till exämpel --
-att fråga --
-
--- Josef? Varför just Josef! Varför den galningen? Sitter svärmor och
-driver med mig?
-
-Gumman kippade som en fisk; det såg ut, som om käken fallit ned, vilket
-ibland hände. Kyrkoherden redde sig att lyfta den i läge.
-
--- Nej, nej -- pas du tout, log den gamla; hon hade helt enkelt
-förstummats av sin inre förnöjelse.
-
--- Jag tänkte bara, skalkades änkeprostinnan, född Narwenhielm, -- att
-Josef, som så väl konverserar damer, kanske bäst kunnat både konversera
-nådig grevinnan och -- -- konservera henne --
-
-Kyrkoherden stirrade en stund på denna bedagade skönhet, som på gravens
-rand satt och kuckade över ekivåker. Varpå han förtretad svängde runt på
-klacken och marsjerade in för att ge pastor Olander en uppsträckning --
-den gamle visste ännu inte så noga, för vad. Kuraget hade i alla fall
-återvänt, åtminstone för en stund.
-
-När han senare en dag beskärmade sig över infallet för faster, gav hon
-änkeprostinnan alldeles rätt.
-
--- Skicka ett hövligt brev till Herrevall och hör efter!
-
--- Det passar sig inte, svarade gubben, -- det är emot all konvenans.
-Hela er fantasi är orimlig -- och dessutom: det passar sig inte, vad
-skulle hennes högvälborenhet säga? Seså, bråka nu inte med mig längre!
-Marsj!
-
-Faster Jeanette sköt hotande fram sina tunga ögonkulor; hon höll på att
-morska sig vid hans kommando. Men det gjorde henne ont om Lars Fredrik,
-och för rästen var det inte rådligt för henne att stanna borta länge från
-folkstugan. All drygsel i huset syntes försvunnen med Nanna -- i trots
-att det nu fanns tre munnar mindre att mätta: Josef vistades sin mästa
-tid på Änggården, eller var det nu kunde vara.
-
-Bolla skyllde åtgången på råttorna. Men hur råttorna orkade springa bort
-även med kökskärl och småslantar, förblev majoren en gåta. --
-
-Det var tunga dagar, och somliga kunde valt bättre visittid än den dystra
-nyårsaftonen. Mamma låg i sitt melankoliska ruvande, elegisk och blek som
-en solnedgång om vintern. Pappa irrade omkring mällan sina längder, som
-han dukat upp i matsalen, och pastor Olander, som på sista tiden börjat
-misstrivas på sin kammare.
-
--- Olander, skallade kyrkoherdens stämma, varje gång det kom sockenbor,
-än för en lysning, än för en kyrktagning, än för ett barndop, vilka
-det riktigt rägnade med vid nyårstid. Men Olander höll hällre till hos
-sönerna på gästrummen eller hos gud vet vem i köket än i sitt eget
-oroliga näste.
-
-Gubben satt just och grymtade för sig själv över, att han haft frid i
-hela fem minuter, då det på nytt dunkade och skrapade ute i förstugan.
-
--- Seså, muttrade han halvhögt med pännan mällan tänderna och sandhornet
-över det skrivna, -- nu börjar det sakramenskade rännet igen! Stäng
-dörren, för sjutton hakar!
-
-Lågmäldare mumlade han en långt mindre prästerlig ed.
-
--- Nå, högg han pännan i bläckhornet och frågade utan att lyfta
-ögonlocken, -- vad är namnet, och vad ärendet? Ut med språket, och dunka
-lagom!
-
--- Well, colonel, kom det i djupaste bas, -- jag skall göra mitt bästa!
-
-Kyrkoherden tittade vid den utländska brytningen hastigt upp.
-
-Framför honom stod en reslig, ja, ståtlig man i uniform av främmande
-snitt och kulör. Han föreföll att vara mällan trettio och fyrtio år
--- ibland till och med äldre. På det breda bröstet blänkte en hel rad
-medaljer. Kepin, som han just stuckit under armen, blottade en sirlig
-och yvig tupé samt ett kraftigt, ärrigt, kopparfärgat ansikte med ett
-par muntra, bruna ögon, en något skamfilad näsa och panna samt ett
-sjömansmässigt bockskägg -- överläpp och kinder voro slätrakade och
-pryddes endast av ett par långa, röda skråmor.
-
-Tyvärr stördes det imponerande intrycket av träbenet -- det var från den
-vackert polerade trästumpen dunkandet kommit.
-
--- Känner doktorn inte igen mig?
-
-Gubben, som krupit samman över sin pänna, forskande och undrande, skakade
-sakta på huvudet.
-
--- Jag kan inte påminna mig haft äran --
-
-Den främmande krigsmannen ingav honom i alla händelser en ängslan att
-förplumpa sig mot en okänd storhet.
-
--- Well, old man, smålog invaliden och slog ut med ena handen, -- kalla
-in miss Mina, and she will remember --!
-
--- Mina? Kors i alla dar, det är väl aldrig Eugène?
-
--- Quite so, that’s the point and the name, skrattade krigsmannen och
-räckte med en hjärtlig åtbörd fram bägge bastanta nävarna.
-
-Gubben nöjde sig med den ena, åt vilken han påfallande varsamt förtrodde
-sin spensliga skrivarhand. Och han fick ingen anledning att ångra sin
-försiktighet.
-
--- Sjutton hakar, knotade han med en grimas, -- vad ni så tar er till i
-Amerika, så behöver ni väl inte amputera fingrarna på fredligt folk i
-Europa? Ja, nå, så detta är Eugène -- med medaljer, jo, jag tackar, jag
--- och hm -- hm -- ja, välkommen till Sverge, skulle jag säga! Men det
-har väl pappa klockaren redan sagt?
-
-Hälsningen lät ej översvallande, snarare tvärtom. Träbenet hade långt
-ifrån förbättrat kyrkoherdens förut upplösta sinnesstämning.
-
--- Hem, hem, skulle svärfar säga, brusade brumbasen uppsluppet ut, --
-svärfar kan inte tro, vad det ordet ’hem’ klingar i främlingens öron! Hur
-mår min sweetheart?
-
-Gubben, som stått och överenskommit med sig själv, att ’Sverge’ var ett
-alldeles tillräckligt närbeläget ställe, utan att man därför behövde
-välkomna all världen till sitt ’hem’, hajade till vid det engelska
-slutordet. Han var ej tillräckligt stark i Albions och Onkelns tungomål
-för att förstå ordets betydelse.
-
--- ’Svithat’, upprepade han hjälplöst och riste på nacken.
-
--- Min fäst -- fästmö, heter det ju, ja visst, oh yes, förtydligade
-amerikanen på sin brutna svenska.
-
--- Har bror Eugène glömt bort sitt modersmål, sporde kyrkoherden
-knarrigt. Han visste för ögonblicket ej annat sätt att bemöta
-närgångenheter sådana som fästmö, svärfar och ’svithat’.
-
--- Ack, jag kom hem i går kväll, förklarade brusbasen med muntert
-hjärtlig betoning, -- och de sista fem åren har jag blott seldom råkat
-svenskar. Jag har varit i kriget, ser svärfar --
-
--- Kriget, upptog den gamle för att parera det med varje minut
-förhatligare ordet svärfar, -- ja, där gick det hett till, kan jag se.
-Såna kannibaler, såna kannibaler människodårarna kunna vara, jämrade han
--- hela hans soldatsvärmeri var för stunden bortblåst. -- Se, som de rett
-till brors ben! Är det inte besvärligt att halta omkring så där?
-
--- Besvärligt, log Eugène en smula tvunget, -- åhja, så där in the
-beginning -- i förstningen, ville jag translatera det.
-
--- Och vad slogs man så stort om, ömkade den gamle och lutade
-examinatoriskt på överkroppen, -- vad vann mänskligheten på alla
-hiskligheterna, på alla avskjutna armar och ben?
-
--- Damn it, skrattade Eugène, -- spörj the negroes! Och spörj John
-Ericsson, vår store landsman!
-
-Kyrkoherden gjorde en ofrivillig bugning för namnet, som han sett
-berömmas både i Posttidningen och i Väktaren, och ville för stunden lämna
-ämnet.
-
--- Men för rästen, inföll emällertid Eugène, -- fick jag det inte
-bortskjutet. Vi klättrade på indianmanér in i ett fientligt fort, och jag
-rev upp foten på en rostig spik -- that’s all, you know!
-
-Kyrkoherden vankade orolig fram och åter och krafsade sig hela tiden i
-nacken. Detta sista meddelande nästan rågade hans motvilja. En människa,
-som på grund av simpelt slarv, således ej i slagfältets kanondunder och
-granateld, blivit av med en viktig kroppslem, kom här och titulerade
-hans dotter fästmö och honom själv svärfar. Konsekvensen vore väl, att
-människan tänkte bli svärson i prästgården, gifta sig med Mina och stulta
-för altaret till allmän begabbelse med ett polerat träben och en höfthalt
-käresta.
-
-Så hade nu inte prästfar föreställt sig det eventuella menaget. Amerika
-brukade kunna garva oxläder, hette det, och när nu vettvillingen vände
-hem, hade han väntat sig honom stadgad, men frisk och färdig -- en
-polerad svärson, men ingalunda med ett polerat träben.
-
-_Vad_ skulle stackars Mina, den gåsen, säga om det här? Föll väl i
-vanmakt, det sakramenskade sjåpet? Uff, en sådan nyårsafton!
-
-Kyrkoherdens missnöje var så tydligt, att det gjorde honom själv
-förlägen. Eugène kunde ej underlåta att lägga märke till kylan i
-mottagandet. Men vettvillingen tycktes obotlig, spotsk och likanöjd som i
-forna dar. Rätt som det var, bröt han tystnaden med ett:
-
--- Great Scott, så den vördiga baracken hållit sig! Quite as in the times
-of yore! Well, kan man så få se på den gamla girlen?
-
-Kyrkoherden höll på att tumla baklänges inför detta uppträdande. Hans
-värsta antaganden om yankeelandet besannade sig. Han stod värkligen
-fullständigt mållös.
-
-Men hans plågas mått denna nyårsafton var ännu icke rågat. Varken
-han själv eller den objudna gästen hade hört bjällrorna, men i detta
-ögonblick stampade och tisslade det i förstun, och in trädde -- gubbens
-ögon vidgades -- Josef och hans tillämnade, pensionsdamen, vackra Elna
-från Änggården.
-
-Amerikanen hade kastat en blick bakom sig och genast sprungit upp från
-stolen -- han var rörlig nog, trots trästumpen. Nu skyndade han fram emot
-Josef.
-
--- God dag på dig, old boy, brummade han fryntligt, -- hur går det, och
-hur behavar du dig nu för tiden? By Jove and general Grant -- där har du
-fått en girl, som är first class! Up to the standard of it -- tip top!
-What’s her name and country, old fellow?
-
-Uppträdet var värt att måla. Kyrkoherden stirrade, stirrade på alla tre
-med fullständig sinnesfrånvaro. Josef, som vid första tilltalet anlagt en
-förbindlig min, kallnade synbart inför det okända ansiktet och mulnade,
-när talet föll på Elna. Elna åter, en blond, högväxt, vacker flicka, vars
-manér och krinolinklänning gjorde hennes uppfostran all heder, mönstrade
-med kall överlägsenhet den närgångne.
-
--- Great Scott, han är lika glömsk som doktorn, känner inte igen Eugène.
-
-Krigsmannens förebråelse klang mera road än stött.
-
--- Eugène!
-
-Volontärens uppsyn undergick en hastig förvandling.
-
--- Eugène, utbrast han käckt, -- är det du, gamle skojare? Välkommen hem!
-Nytt från kriget? Åh, jag ser!
-
-Blicken, som snuddat träbenet, låddes nu endast ha upptäckt medaljerna.
-
--- Slut, slut, ja visst, skrattade Eugène och skakade hand, som om han
-varit en hälsningsmaskin. -- Sherman har tagit Savannah -- det stora är
-slut, bara smågruffet återstår!
-
--- Hade nästan tänkt fara och hjälpa er med smågruffet, skämtade Josef
-med en sidoblick åt fadern för att iakttaga värkan av sin hotelse.
-
-Den gamle gjorde mycket riktigt en förskräckt rörelse med handen.
-
--- Krig, sade han varnande, -- är en hisklig tillställning! Att med
-berått mod mörda sina medmänniskor -- tycker du det vore skapligt?
-
--- Var det ämnet för pappas predikningar som fältpräst en gång i tiden?
-
--- Din spekulant!
-
-Gubben klådde sig bakom örat. Hela världen hade på några veckor antagit
-ett förändrat utseende. Han förstod varken längre råda andra eller reda
-sig själv -- han var hjälplös på både off- och defensiven.
-
--- Oh yes, än hålla de sig inkapslade på fort Sumter, rebellerna, you
-know, log Eugène uppmuntrande, -- än smäller väl ett och annat skott i U.
-S. A. Men jag har fått nog. Girlen, tillade han i lägre ton, -- är det en
-sweetheart, får man gratulera?
-
--- Beror på, vädjade Josef med en halv blick på den gamle, -- Eugène, här
-ser du den hårdhjärtade fadern, här det olyckligt älskande paret! Det här
-lilla papperet kunde klara alltsamman --
-
-Josef vecklade obesvärat upp en växelblankett och räckte kyrkoherden.
-
--- Svärfar har redan bläckat ner det, skämtade han, -- sätt nu pappa
-några streck inunder, så lysa vi till bröllop i morgon dag!
-
-Kyrkoherden hade blivit alldeles stel i drag och hållning. Han höll
-papperet framför sig, som om det varit en vanartig pojke. Josef vågade
-allt, trotsade allt, skändade allt -- älsklingssonen blygdes ej att i en
-främlings närvaro --
-
--- Går såna sedlar mycket i svang i Kristianstad, sporde den gamle med en
-plötslig beläggning på stämbanden.
-
--- Alla officerare, sade Josef flott, -- rida på växlar --
-
--- Då blir det väl snart det enda de ha att rida på, snärtade gubben.
-
-Därpå vände han sig i ett anfall av galghumor till den
-hemkomna »svärsonen».
-
--- Vad skulle käre bror göra, sporde han med överdrivet allvar, -- om
-bror ombads att skriva på den här?
-
--- Jag? Oh no, not I -- inte jag, inte jag, slog Eugène ifrån sig och
-betraktade papperet, som om det varit en granat.
-
--- Ena borgensmannen är överintecknad, ruinerad, tillade gubben, liksom
-den upplysningen varit ett bevekande argument.
-
--- Haha, good joke! Haha, ruinerad -- no, not I! Inte jag!
-
--- _Bör_ jag alltså skriva på, frågade den gamle med ett slags triumf
-mitt i harmen och sorgen.
-
-Sex ögon vädjade till den överrumplade krigsmannen. Att åtspörja den
-forne rustibussen, galningen, slösaren i växelaffärer tycktes värkligen
-»a good joke».
-
-Eugène befann sig i knipa. Han hade aldrig förut tänkt sig in i ett
-liknande läge. Hans förflutna i det gamla landet, ännu i färskt minne hos
-hans värdfolk och blivande släktingar, vägde på ena sidan. Och på samma
-sida hade han sin gamle vän Josef, vilken han, såsom äldre i lasten,
-undervisat och understött i månget upptåg och galet streck. Ja, på samma
-sida såg han en damned nice girl, en ren läckerbit, mum-mum, med ett ord:
-kanske upptågskamratens hela kärlekslycka!
-
-Å andra sidan motvägde för tillfället endast hans hårdvunna erfarenhet
-och mogna förnuft.
-
--- Damn it, pustade han och steg upp, ivrigt struttande fram och åter
-mällan dörren och sin stol. Vid det han gjorde en häftig helomvändning,
-kom han att i det mörka hörnet mot trädgårdssidan möta ett inkoxande,
-storögt, ängsligt gammalt mamsellansikte.
-
-Han kände genast igen Mina och glömde nu allting annat. Med utsträckta
-händer haltade han fram mot mamsellen, som förfärad och snörpande tog
-till flykten in på sitt rum, vars nyckel hon vred i lås.
-
-Eugène syntes ej det ringaste nedslagen. Han vände och stultade tillbaka
-med stor iver.
-
--- Kände inte igen mig, poor old girl, fröjdades han rörd, -- kände inte
-igen mig! Men jag -- jag mindes henne, jag mindes henne som i går -- ack,
-hon var alldeles oförändrad, alldeles oförändrad! Dear little Minnie,
-gamla ängeln, rara flickan! -- Hm, hm! --
-
-Amerikanen hämtade sig med ens och betraktade förlägen de tre vittnena.
-Nu kom han också ihåg sin dilemma.
-
--- För att vara upright, sir, och säga rent ut: skriv inte, old man,
-skriv inte -- sådana papper är djävulens lockbete!
-
--- Eugène, skrek volontären utom sig, -- har du blivit en kruka?
-
--- Kruka, upprepade amerikanen, -- vad är det? Do not remember!
-
-Och liksom tillfälligtvis snuddade han alla de dinglande hederstecknen.
-Men då han varseblev uppstigande tårar i den vackra ladyns ögon, slog han
-bekymrad ner blicken och strök med handen över pannan. Det såg ut, som om
-han först nu påmint sig den rymliga innebörden i det svenska ordet kruka.
-
--- Well, suckade han, -- jag vill ingen människas fördärv -- utom
-rebellernas, förstås -- och jag vill inte doktorns.
-
-Volontären ryckte föraktfullt på axlarna och närmade sig förtroligt sin
-far.
-
--- Nå, pappa skriver förstås, sade han med sin käckaste tjusarmin.
-
--- Nej, svarade gubben utan ett ögonblicks betänkande. -- Då försloge
-varken min lön eller min livstid!
-
--- Låna mig då kontanterna i kassan, bad han lågmält. -- Åh, _det_ måtte
-pappa väl åtminstone kunna? Bara till mars?
-
--- Kassan, hoppade Eugène till utan att veta, varom frågan var. --
-Javisst, låna honom ur kassan, old man! Låna honom så mycket kontanter
-som hälst. Dem vet man, att man har, you know -- dem har man, som sagt,
-på bordet -- lika nära som bowiekniven, you know. Kontant, det är jubel
-och klang, men papper, det slutar med pang!
-
-Eugène gnäggade förnöjt, som om nu hela frågan blivit ordnad och det på
-det mäst tillfredsställande sätt i världen.
-
--- Du säger det, Eugène, inföll Josef med en rullande teaterblick, medan
-han än en gång försökte sig à la Cavaignac, -- det _kan_ sluta med pang,
-det här! Seså, pappa, _näns_ du neka din äldste, din käraste son? Du
-skriver, inte sant? Förr nekade du mig aldrig något, inte ens när jag --
-
--- Kastade dig på golvet och sparkade och skrek, när du inte genast fick,
-vad du ville!
-
-Kyrkoherdens ansikte var lika stelt som nyss, blott blekare, och
-munnen darrade efter de bittra orden. Han satt framför sina böcker
-i domareställning -- men det var ovisst, vem han i denna stund dömde
-strängast.
-
-Josefs uppsyn prövade alla sina metamorfoser; på ett par minuter framlade
-han en provkarta på det stumma spelets alla medel och uttryck, som bort
-kunna beveka den mäst hårdhjärtade teaterpappa.
-
-Men fadern förblev stum och orörlig. Ej ett ord kom längre över hans
-läppar, han endast riste på huvudet.
-
--- Ge honom kontanter, ivrade Eugène godhjärtat och blinkade blidkande
-mot den vackra girlen, -- ge honom kassan, colonel!
-
-Klockarsonen hade i Amerika glömt allt, vad han måhända vetat om det
-svenska prästerskapets kassor. En kassa var en kassa, och över den
-förfogade naturligtvis innehavaren.
-
--- Galningar, utbröt gubben äntligen och ryckte stolen baklänges, -- ni
-veta inte, vad ni be mig om!
-
--- Räcker hundra dollars, sporde unionssoldaten och drog fram en åldrig
-plånbok, men ingen hörde på honom. Mällan far och son växlades blickar,
-som liknade projektiler.
-
--- Jag kan inte, suckade kyrkoherden och reste sig med en bestämd åtbörd
-för att gå inom ett slag till mamma.
-
--- Nåväl, skrek volontären och gjorde en förtvivlad gest mot huvudet, --
-pappa ser mig -- kanske -- aldrig mer! Mitt blod kommer över --
-
--- Great Scott, avbröt Eugène med ett torrt skratt, -- har _du_ blivit en
-kruka, Josef? Man kan höra, att du aldrig mött skjutvapen i värre krig än
-det här, old boy!
-
-Det ögonkast, varmed krigsmannen mätte fredsvolontären, var
-oemotståndligt. Josef gjorde helt om och skyndade utan hälsning på
-dörren. Elna följde honom -- man såg bakifrån på hennes skuldror, att hon
-grät.
-
-Eugène gjorde än ett försök att beveka den hårdhjärtade fadern till de
-olyckligas förmån.
-
--- Men kassan då, bad han i sin oskuld, -- låna honom kassan! Kontanter
-är --
-
-Kyrkoherden lyddes ej till hans ord. Han hade igen böjd och bruten
-sjunkit ner framför sina längder.
-
--- Ett svagt hjärta, sade han, -- hela huset har vilat på ett stackars
-svagt hjärta! Ack, mina barn, mina arma barn!
-
-
-
-
-XXI.
-
-
--- Nu vet du alltsammans, sade Nanna lättad, -- allt, både om Eutyfron
-och Candide och Bolla och allt. Nu vet du allting om mig, Vilhelm. Bryr
-du dig ännu om mig ett litet grand -- bara ett litet grand? Säg!
-
-Hon hade vigt klättrat uppför branten -- backen blev genomskuren av
-järnvägen några år senare, och då försvann också torpstugan på krönet.
-
-Nu stod flickan och andades ut, kanske lika mycket efter berättelsen och
-sinnesrörelsen som efter klättringen. Vilhelm, som i backen kommit ett
-gott stycke efter, hann just upp henne. Han betraktade småleende de täta,
-vita moln, som hennes andedräkt spred i den frostiga luften. Allting var
-klart och snörent och gnistrande vackert i dag, tyckte han.
-
-Så tog han hennes röda lilla hand och tryckte mällan båda sina.
-
--- Tack, sade han. Det var ej direkt svar, och mera fick han inte fram,
-men rästen förklarade hela hans fria, glada ansikte.
-
-De hade stannat framför den översnöade lilla täppan, omgiven av ett näpet
-litet staket och smånätt indelad i rutor genom nu svartnade buxboms- och
-ligusterhäckar. Ytterdörren till torpet bestod, som vanligt i Skåne, av
-tvänne lämmar, en övre och en nedre. Den övre hängde öppen, och i luckan
-klättrade fyra barnaarmar och gapade två otvättade och snoriga ansikten.
-
--- Här bor Bolla, sade Nanna i samma ton, som hon skulle presenterat
-sagohäxans koja. Hon kastade en längtande blick på den gula, vitramade
-gamla prästgården, som, halvskyld av träden, låg några stenkast längre
-ner. Från kyrkan, vars svarta spira stack upp sitt guldkors därbakom,
-klämtade de första slagen till tecken, att nyårsmässan var slut.
-
--- Är mor hemma, frågade Nanna.
-
--- Moer, kom det efter något dröjsmål, -- är i prästagåren och hjälper
-till.
-
--- Vilhelm, jag _vågar_ inte fråga, hur det står till hemma! -- Var är
-far?
-
--- Far är på Ängagåren och syr klär.
-
--- På nyårsdagen?
-
-Den djärvaste och äldste svarade efter en stund:
-
--- D’ä för en ska ha lycka i arbejet.
-
-Nanna vände sig förlägen till Vilhelm.
-
--- Du Vilhelm, jag _vet_ ingenting, jag bara _tror_. Men Bolla är som en
-skata -- om man tittar efter i en skaterede, _är_ det någonting orätt?
-
-Hon såg på honom med en blyg, bedjande rådjursblick, när han inte genast
-svarade. Så ryckte hon med ens till och blev röd och förskräckt.
-
--- Tror du mig, Vilhelm? Säg, tror du?
-
--- Du frågar, log han och öppnade sina omutliga speglar mot henne. Nu
-liknade de djup med klart, gulbrunt bäckvatten på vårvintern. -- Mer än
-någon människa i världen, Nanna lill!
-
-Hon skickade honom ett strålande, ej så litet självmedvetet ögonkast,
-medan hon avhaspade nederlämmen och steg in i mörkret innanför.
-
-Och Vilhelm påminte mer än något annat om en tålig och trogen ung
-skiltvakt, där han en dryg halvtimma vandrade på post utanför häxans kula
-och väntade på prinsässan.
-
-
-
-
-XXII.
-
-
-Mina kände sig både överraskad och icke överraskad. Situationen hade
-inträtt så plötsligt, att hon först långt efteråt hann förklara den för
-sig. Men å andra sidan insåg hon, att om hon någonsin skulle kommit till
-tals med honom, måste det som nu ha skett genom överraskning.
-
-Det hade helt enkelt gått så till, att Mina lyssnat vid nyckelhålet
-i dörren till matsalen. Sedan hon tagit till flykten för främlingens
-oväntade uppenbarelse och tilltal, sedan hon låst in sig och flämtat ut
-sin skrämsel, hade den väckta nyfikenheten tagit ut sin rätt. Alla husets
-viktigare tilldragelser övervakades sedan länge av Mina vid ett eller
-annat nyckelhål.
-
-Hon hörde och förstod emällertid blott en bråkdel av vad som försiggick
-ute i salen. Denne främling, vars uttal lät så obegripligt, vad kunde
-han vilja dem? Varför såg pappa så knarrig ut? Hade människan kommit med
-obehagliga nyheter? Kanske från Amerika, vars språk hon tyckte sig känna
-igen från Eugènes brev? Hade mannen bud från Eugène, från hans döds-
-eller sjukläger eller --?
-
-Visst låg fästmannen begraven i hennes hjärta som en begråten
-romanhjälte. Visst liknade den döda kärleken i sitt pyntade hjärtegemak
-en docka i sitt skåp, näpen och blott i ett svagt skimmer av vemod
-erinrande om det unga väsen, som förr en gång lekt med dockor. Men nu
-tycktes det i alla fall, som om någon andats värme över den stela drömmen
--- som om en hand störande gripit in i dockskåpets pyntade ro.
-
-Nyfikenheten stegrades till en spänning, som närmade sig ångest. Mina
-måste upp och lyssna. Och när det högröstade uppträdet därute upplöstes
-i tystnad, vågade hon en titt ut i salen. Hon upptäckte ingen där --
-bordet stod orört, betäckt med sina ark och längder, sådant pappa nyss
-lämnat det. Hon tänkte sig i en fart snedda golvet för att utfråga någon
-ute i folkstugan och hade hunnit halvvägs, när hon bakom sig varseblev
-främlingen.
-
-Det klack till i henne, och hon vacklade på sin halta fot. Ej för allt i
-världen ville hon … Hon gav sig ej tid att titta närmre på hans person,
-vände endast helt om och ville skynda in till sitt.
-
-Hur brådstörtad flykten var, kom mamsellen för sent. Främlingen, som
-dykt upp i hörnet bakom den breda skänken, stod redan vid sidan om
-hennes ingång, och när hon, likt en skrämd fågel, strök dit in, hann hon
-ej få dörren igen efter sig. Mannen var henne för snabb, i en huj kom
-han efter, in i den trånga korridoren. Mina inbillade sig känna hans
-andedräkt om sina öron, liksom hon nyss skrämts upp av hans bullrande
-röst.
-
-Halvt svimningsfärdig -- hon gick ju i negligé -- sjönk hon ner i sin
-soffa, medan -- karlen utan krus tog plats vid hennes sida.
-
-Det var en förfärlig människa -- skulle hon ropa på hjälp?
-
-Där bullrade redan hans stämma -- förskräckligt grov och skrovlig och
-ociviliserad mot pappas och brödernas. Vad han resonerade, var rena
-obegripligheterna.
-
--- Minnie darling, sade han och ökade sin oerhörda djärvhet med att gripa
-efter hennes hand. Vilken hon emällertid med ett ryck fick undan och väl
-gömd under sin peignoir. Jesses, måtte blott ingen komma och få se dem
-båda i soffan!
-
--- Minnie darling, är det så lang syne? Great Scott, ten years, ten long
-years!
-
-Han föreföll upprörd själv; det språk, han nu talade, var väl ren
-engelska: för Mina var det i denna stund arabiska. Hon kände den
-dödligaste ångest, det var något i hans tonfall hon fruktade, men kraften
-svek henne även till ett nödrop.
-
--- Minnie, du har forgotten, quitely forgotten, poor girl! Jag är inte
-häller längre the old scoundrel! Han ligger i graven, han är död, quite
-dead -- bataljer och allvarsamma saker ha fått död på den eländige
-damnade skojaren!
-
-Mina tittade förfärad upp.
-
-Vad var det han talade om? Om Eugènes död -- och i ordalag, som om han
-skämtade med henne och hennes sorg? Ty var Eugène död, måste hon ju sörja
-honom, det bjöd vanlig utvärtes anständighet, varmed Mina var nogare än
-någon annan.
-
-Vad ville människan egentligen inne i hennes rum? Förolämpa henne genom
-sin närvaro -- och därjämte genom sitt ogudaktiga ordande om för henne
-heliga ting?
-
-Hade Eugène dött i en batalj?
-
-Nyfikenheten tog till sist överhand över alla andra känslor. Hon
-tittade upp på främlingen, först skyggt, liksom kringgående, sedan
-tillrättavisande och slutligen forskande.
-
--- Vet min herre -- har min herre något bud från Eugène?
-
--- Från Eugène, log han, men lät blicken flyga ut i rummet i stället för
-att vila på henne. Det gömdes i hans leende någonting resignerat, som om
-han ångrat eller sörjt någonting.
-
--- Eugène, drog han på det, medan hon oavvänt stirrade ömsom på hans
-hakskägg, ömsom på de breda, röda ärren.
-
--- Den gamle Eugène, upprepade han, -- är quite dead. Alla hans gamla
-funs och upptåger äro glömda och begravna. Bataljer och allvarsamma saker
-ha slätat dem ur hågkomst och minne och skottat igen graven över dem. I
-faktorierna och Californien lämnade han en hel del. Vid _Bulls run_ och
-_Manassas_ lämnade han också en hel del, och vid _Gettysburg_ blev han
-liggande på platsen.
-
--- O, stönade mamsell Mina utan att dock flytta ögonen från den
-främmandes ansikte. -- Han fick -- han fick väl åtminstone kristlig
-begravning?
-
-Hon förstod fortfarande endast delvis hans dialekt och knappt ens delvis
-hans mening. Men hon förstod av uniformen, att den främmande berättade
-om ett krig, vari också Eugène tagit del, och där han slutligen måste ha
-stupat.
-
--- Oh yes, svarade den utländske krigsmannen och skrattade åter helt
-ogudaktigt. -- O yes, på lazarettet läste de en hel del --
-
--- O, stönade mamsellen igen och kände tårarna springa ut i ögonen. Det
-grämde henne på något dunkelt sätt, att hon ej fått vara med och bevittna
-åtminstone den högtidliga akten.
-
--- Så att, fortsatte krigsmannen ur den plötsliga, skymmande dimman, --
-så att, när han stod upp igen, var han en helt ny människa -- oh yes,
-quite another fellow, you know!
-
-Mamsell Minas tårar torkade i en handvändning. Vad pratade han om
-nu igen? Satt han alltjämt där och drev gäck med henne? Vem var han
-egentligen, denne grobian, som utan presentation smugit sig in i hennes
-kammare?
-
--- Är -- är Eugène då inte -- inte alls död, sporde hon uppbragt.
-
--- Dead? Oh no, I don’t see just that! Do you?
-
-Han skrattade för sig själv och tittade rakt ut i rummet. Med sin djärva,
-men godlynta blick tycktes han betrakta varje möbel, varje sak för sig --
-utan skygghet, utan försyn, som om alltsammans hört honom till. Hon kände
-sin växande harm kämpa med blygseln.
-
-Plötsligt vände han huvudet rätt emot henne. Han hade ett leende över
-sitt barska och härjade ansikte, som om hon varit en helt liten flicka,
-som nyss ridit ranka på hans knä.
-
-Han räckte fram bägge de grova händerna, av vilka den ena fått ett finger
-stympat.
-
--- Minnie, darling, känner you inte igen mig?
-
-Känner igen?
-
-Mina spärrade blick och mun på vid gavel, ungefär som mot en
-inbrottstjuv eller rånmördare och betraktade honom utan att se stort
-någonting alls.
-
-Men hans leende höll fast. Det var omöjligt att släppa det utan att ha
-kommit underfund med, vad det betydde. Och detta leende talade för rästen
-ett språk, som hade en länge förgäten gammal visas klang. Det berättade
-om forna tider och fröjder, om ljuva stunder, som varit begravna, men
-väntade sin uppståndelse.
-
-Krigsmannen var henne främmande, likgiltig, ja, fientlig -- men hans
-leende syntes kärt och välbekant; en främlings gåtfullt bekanta leende ur
-hårda, brynta och brustna drag.
-
--- Eugène, sade hon liksom för sig själv, medan hon rodnade över sin
-närgångna granskning, -- var vistas han nu?
-
-I samma ögonblick hon sagt orden, gav hon till ett högt rop och gömde
-ansiktet i händerna. Hon hade äntligen känt igen honom. Och nu föreföll
-hon sig så gränslöst olycklig.
-
-Värnlöst olycklig. Vart skulle hon fly? Var gömma sig? Han hade ju redan
-sett allt, jämfört henne med bilden från unga dar, ömkat och -- hon ville
-sjunkit genom golvet av skam.
-
-Hon rådde inte längre med sig själv. Hon satt där alldeles hjälplös, höll
-händerna för sitt röda gamla mamsellansikte och märkte knappast armen,
-som lade sig om hennes liv. När hon märkte den, var det redan för sent:
-mot den armen stretade ett svagt fruntimmer förgäves.
-
-Hon försökte i alla fall, hon vred och krökte sig i blygsel och
-förtvivlan, och under denna brottning stötte hon knät mot någonting hårt.
-
-Hon snyftade till: ej av smärta, snarare -- ja, av en oförklarlig känsla,
-som närmast liknade glädje, och utan motstånd sjönk nu pannan mot hans
-breda, skuggande bröst. Först nu lyddes hon i fullt medvetande till
-smekorden, förstod hon fullt den ovana dialekten och kände hon den långa,
-långa spänningen vika.
-
-Han hade ju träben, den käre, gamle -- hennes fästman, Eugène …
-
-
-
-
-XXIII.
-
-
-Kyrkoherden stod, nyss hemkommen från Toftarp, och stirrade genom
-matsalens gårdsfönster ut i snön. De sista dagarnas svårmod satt ännu
-oupptinat kvar i det åldrade ansiktet, men han trummade en marsj på
-fönsterbordet. Doktorn hade nyss rest och endast anbefallt lugn.
-
-Undre läppen täckte den övre, och den långa, raka näsan krökte sig något,
-två säkra tecken, att modet höll på att återvända.
-
-Malena gick från och till mällan folkstun och salen, sysselsatt med att
-duka middagsbordet. Marie-Louise syntes inte till, hon brukade ju annars
-ha överinseendet.
-
-Från Minas kammare hördes kuttret av det omförlovade paret -- det var
-det underligaste fästepar kyrkoherden skådat. Deras maskopi, som de väl
-kallade kärlek, var den gamle en gåta. Hon halt och han halt -- åtskilda
-i tio år, döda för varandra i fem, nu hux-flux återförenade. Det kunde
-man kalla en akt i kärlekens gudomliga komedi.
-
-Allt som oftast kunde man höra Eugène viska:
-
--- Nu tar jag en liten puss igen, Minnie!
-
-Eugènes viskningar gingo i bas och nådde till varenda vrå i de
-angränsande rummen. Nog måste Olander ha trevligt -- var pojkvaskern
-egentligen höll hus nu efter gudstjänsten igen? Det hade varit pastorns
-tur i Gullerödskyrkan i dag.
-
-Gubben misstrivdes rent ut med Olander -- just därför att alla andra
-klemade eller nojsade med honom. Bara Marie-Louise höll honom stången och
-sig själv på sin kant -- men Marie-Louise var en ruters flicka och pappas
-egen tös.
-
-Bevare mig, prästfar hade börjat försona sig med Minas nycker och choser
--- med andra ord försonat sig med tanken på en halt måg. Mina var inte
-längre ung; Olander var ju ingen förhoppning, och bättre något än
-ingenting alls.
-
-Eugène hade lupit hornen av sig och benet på köpet -- visst folk måste
-bli invalider för att överhuvud kunna hålla sig stilla. Yankeeknekten
-hade visat sig minnesgod -- trohet är alltid ett vackert drag --
-och föreföll sparsam, till och med snål. Den amerikanska pensionen,
-fyrahundra dollars årligen, var ju ingen förmögenhet, men borde räcka som
-grundplåt åt bägge, om gunstig herrn tog sig något för: gamla militärer
-hade inte svårt att få resärvgöra.
-
-Gubbens trumpenhet var mäst rätthaveri, som säkerligen till sist skulle
-ge med sig. Det värsta var väl -- när allt kom omkring -- att mista Mina.
-Han kände ibland med sig, att han hållit henne för strängt -- och andra
-för milt, tillade han i tankarna med en suck.
-
-Den galningen Josef hade farit sina färde i går aftse -- med klatsj och
-bjällerklang och Ekdahl i halmen. Så det blev väl ingenting av med vare
-sig pistoler eller andra kaprioler -- varmed gubben menade vackra Elna --
-för den här gången. Och »general Cavaignac» hade denna julen tröttat ut
-honom så pass, att det snart kvittade honom, vart komedianten tog vägen.
-
-Amerika -- nå, lycklig resa! Välkommen tillbaka halt och med pension om
-tio år, så kanske vi kunde talas vid!
-
--- Var du lugn, lille präst, hade faster Jeanette tröstat, -- volontären
-får snart egna kassanycklar. Om fjorton dar stavar du på ett par
-guldkantade kort -- sanna mina ord, Lars Fredrik!
-
-Majoren, ja! En välgärning att hysa åtminstone _en_ något så när helklok
-människa under sitt tak! Där var ingen oredlighet, inget maskopi, inga
-choser med henne, inget hams och hyss och smussel bak andras ryggar. Där
-var någonting karlavulet, med ett ord, hos den kvinnan, vilket liksom
-symboliserades av hennes nätta små mustasjer. Skada, att hon bara höll
-sig _för_ mycket på sin kant, inom köksreviret -- barnen kunde haft gott
-av att upptuktas av en _sådan_ moder!
-
-Mamma, mamma! Det var öde och tyst och tomt i prästgården nu. Ingen musik
-i gula salen. Ingen, som sjöng I _rosensdoft_ eller _Klara stjärna_ eller
-_Stilla skuggor_ om kvällarna! Håhå, ålderdomen -- ålderdomen är idel
-besvär och vedermöda, -- mager skörd av fager sådd!
-
--- Nu tar jag en liten puss igen, darling!
-
-Vem skulle i alla fall trott det? Mina, som bara för ett par dar sedan
-drömt sig Eugène som en riktig buse! I dag var det annat, överallt hängde
-hon träbenet i hälarna. Det såg värkligen ut, som om just träbenet fått
-henne att foga sig -- hon kysstes visserligen endast bakom tillstängda
-dörrar, men kysstes gjorde hon i alla fall. Varium ac mutabile semper
-femina! Nå, så länge det gick ärbart till, så --!
-
-Vad i alla dar? Var det inte Olander och Marie-Louise, som kastade
-snöboll ute på gården? Pastorn hade väl nätt och jämt fått av sig kappan
-och kragen, och hon, att hon inte skämdes inför allt tjänstfolket!
-
-Kyrkoherden knackade på fönstret, han knackade en gång till och hårdare,
-han trummade en ordentlig revelj -- samma resultat! Ingen lade märke
-till honom. De två tosingarna därute hade varken ögon eller öron för
-någon annan. Och det var för ingen del Olander, som syntes ivrigast.
-Marie-Louise tycktes den anfallande. Hon riktigt haglade som ett helt
-fältbatteri, och fienden blev ej svaret skyldig.
-
-Nu gick hon honom ordentligt in på livet, gick till storms som mot en
-fästning, tvålade in honom på två stegs avstånd, »syltade» kallades det
-visst på pojkslangen. Men det var för otäckt att se på -- så stodo de ju
-nästan och smektes! Det dugde inte längre, nu måste han --
-
-Halvvägs mot dörren häjdades kyrkoherden av en knackning. När han
-öppnade, stod det en betjänt därute i katolska grevinnans livré. Brev?
-
--- Ja, jag har på uttrycklig nådig befallning nästan ridit ryggen av
-hästen, förklarade betjänten, -- och skulle ödmjukligen anhålla om svar
-tillbaka.
-
--- Vad står på?
-
-Kyrkoherden slet upp det högförnäma kuvertet -- med grevliga sigillet --.
-Men var det inte just den handstilen, som --?
-
-Prästfar läste högt tre gånger, innan han riktigt begrep.
-
-»Käre kyrkoherde!
-
-Jag vore tacksam få svart på vitt, huruvida lilla Nanna välbehållen
-anlänt till prästgården. -- Med tusen ursäkter och försäkran om min
-oföränderliga estime och reconnaissance.
-
-Eder ödmjukaste tjänarinna --»
-
-Jo, där stod namnet, och det var samma piktur som på den mystiska
-brevlappen. Detta var en gåta -- nej, ett nytt slag till alla de andra.
-Trots allt, och fast han ej velat erkänna det, hade han börjat hoppas,
-att Nanna firade en ferie olovandes uppe på Herrevall. Gamla mormor, den
-enda riktigt gamla, hade antytt det, och han hade begynt tro, att så
-gamla väggar spådde sant. Herrevall hade varit sista förhoppningen. Men
-nu hade alltså Nanna, den tokan, rymt även därifrån!
-
-Gubben hann ej få fram ett redigt ord, innan folkstudörren rycktes upp
-och faster lät höra sin stämmas gällaste smatter. Hon var så echaufferad,
-tycktes det, att hon glömde både den sjuka på ämbetsrummet och den
-främmande betjänten innanför matsalsdörren.
-
--- Ssj, ssj, väste kyrkoherden, -- var är nu hin lös igen?
-
-Han förlorade sin egen behärskning i samma stund han velat påminna en
-annan om hennes.
-
-Faster var den här gången för ivrig att låta eller kunna kuva sig.
-
--- Hustjuven, ropade hon och stod där blossande röd och uppsvälld, -- nu
-ha vi äntligen fått hustjuven fast!
-
-Hennes röst värkade sannerligen som en signaltrumpet. Nyfikna ansikten
-tittade in genom alla dörrar. Mina och Eugène sämjdes gott i den trånga
-lilla korridordörren. Gustav och Daniel, som känt på sig och sina
-ungdomliga magar, att det skulle budas till middag, gledo in och förbi
-mällan betjänten och förstudörren.
-
-Och i folkstugan rörde någon vid fasters arm. När majoren i hast vände
-sig åt sidan, uppgav hon ett rop och höll på att sätta en rova i
-fönsterkarmen. Där stod ju Nanna --
-
-Nanna, som man var van att se henne vintertiden -- i mössa, kappa,
-bottforer. Och nu hade hon famnen full med krimskrams, var lastad nästan
-som en julbock.
-
-Alla i rummet voro ögon och frågetecken. Ingen fick fram ett ljud.
-
--- Var det, var det --, stammade kyrkoherden och skakade på sig som för
-att undkomma en ond dröm, -- var det hon, som -- nä?
-
--- Bevare mig, det var Bolla, sade faster, men kände, att hon vacklade i
-tron, när hon mönstrade allt kramet, som avlastades i hennes famn.
-
--- Men _hon_ där stod i alla fall i maskopi --, framstötte den gamle i
-sin domareton, glömsk av allting annat.
-
-Faster höll för första gången i sitt liv på att tappa koncepterna -- hon
-höll åtminstone på att tappa tjuvgodset och kanske också bindmössan. Så
-underligt stridde här sken och värklighet.
-
-Vilhelm steg fram. I det han gjorde sin reverence för farbror, såg han
-honom trohjärtat i ögonen och drog Nanna över tröskeln.
-
--- Se där, förvånades gubben, det var all den hälsning han just nu rådde
-med.
-
--- Oskyldig som ett lamm, förklarade Vilhelm med oväntad vekhet. Den
-ovana fukten över pepparkornen klädde honom.
-
--- Så kom då, mina lamm, utbrast kyrkoherden lätt bevekt och bredde ut
-armarna, -- visst ha mamma och jag haft våra sömnlösa nätter, men -- kom
-du, Springfält, och du Fritänkare eller Frispråkare, kom i alla fall, Gud
-välsigne, Gud välsigne --!
-
-Och medan pappa ömsom tryckte dem båda intill sig och förde dem ifrån sig
-för att få se på dem genom tåreslöjan, upprepade han gång på gång endast:
-Gud välsigne, Gud välsigne --
-
-Ingen mer än den spjuvern Gustav upptäckte, hur onödigt nära varandra
-rymlingarna slöto sig i pappas famn. Men Gustav var på en gång för
-skamsen på egna vägnar och för gripen på deras för att reflektera över
-sin iakttagelse.
-
-Faster stod alltjämt och plockade i kramet -- nyårsgåvorna, som hon
-kallade det. Hon ville inte förråda sin stämning genom att titta upp.
-
--- En vittjad skatrede riktigt, muttrade hon och gav sig själv svaret på
-frågan. -- Där ha vi böckerna, och där ha vi det och där det, och där ha
-vi mammas kedja!
-
--- Nej, nej, undrade det från alla håll.
-
--- Jag skall genast, -- erinrade sig kyrkoherden betjänten, -- nej -- nej
--- hennes högvälborenhet värdes ursäkta! Jag kan inte -- kan inte hålla i
-en pänna i dag. Men ni ser ju, att Nanna och -- och --
-
-Pappa snyftade till och svängde sig om mot fönstret.
-
--- Men bevare mig, kan då ingen lära Marie-Louise och den sakramenskade
-Olander? Aj, vad nu?
-
-Pang! En av rutorna visade en präktig, strålande stjärna efter en
-vårdslös snöboll.
-
--- Sjutton hakar!
-
-Den gamle Adam stampade i golvet.
-
--- Lille präst, lille präst, lugnade majoren, -- inte så eldsprutande
-genast! Tilltänkt och blivande fästefolk måtte väl ha lov att avkyla sig
-med litet snö!
-
--- Vad för slag?
-
-Faster spände ut sina roliga, runda spjuverögon.
-
--- Jag sa’ det ju, jag sa’, att också jag hade mitt lilla smussel.
-
-Kyrkoherden liknade en man, som förlorar sitt sista fotfäste.
-
--- Sjutton hakar, kom det utan styrka.
-
--- Säg ’Gud välsigne’, lille präst, rådde majoren och smekte en smula
-hårdhänt lilla Nanna, som på sin vandring från famn till famn omsider
-hunnit även hennes. -- Säg ’Gud välsigne’, det klär en präst, och vi ha
-nog med _en_ krigsman i huset!
-
-Daniel hade hunnit förbereda mamma, och i detta ögonblick smög lilla
-Nanna med sitt guldnystan hårt slutet i handen över tröskeln till
-sjukkammaren.
-
-Kyrkoherden, som försiktigtvis flyttat sig ur draget, stod ännu och
-muttrade för sig själv.
-
--- Här får Ola huggedräng ett vackert göra -- om han skall reparera efter
-alla mina döttrar --
-
-Det hade blivit så tyst bland de andra i salen, som om de lyddes för att
-höra ett ljus flämta.
-
-Även pappa teg äntligen; först svepte han den samlade flocken i en enda
-halvskum blick.
-
--- Nå, tack och lov -- och Gud välsigne, mumlade han, hes av rörelse, --
-Gud välsigne -- det svaga hjärtat! Som ändå har -- burit -- hela huset!
-
-Han sänkte huvudet i händerna som till bön.
-
--- Nanna, tonade en öm och melodisk röst inne från den sjukas rum --
-tonade mitt emällan sång och viskning.
-
-
-
-
-FOTNOTER
-
-
-[1] Köket.
-
-[2] Förskräckt.
-
-[3] Danken.
-
-[4] Oscar I.
-
-[5] Napoleon III.
-
-[6] Oscar I.
-
-[7] Gammal svensk mil.
-
-[8] Ack.
-
-[9] Tvätta.
-
-[10] Svårt, sällan.
-
-[11] Piggsvin = igelkott.
-
-[12] Edet = ätit.
-
-[13] Skon = skolen.
-
-[14] Om.
-
-
-
-
-
-End of the Project Gutenberg EBook of Prästgården, by K. G. Ossian-Nilsson
-
-*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK PRÄSTGÅRDEN ***
-
-***** This file should be named 54237-0.txt or 54237-0.zip *****
-This and all associated files of various formats will be found in:
-        http://www.gutenberg.org/5/4/2/3/54237/
-
-Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed
-Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was
-produced from images generously made available by The
-Internet Archive)
-
-
-Updated editions will replace the previous one--the old editions
-will be renamed.
-
-Creating the works from public domain print editions means that no
-one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
-(and you!) can copy and distribute it in the United States without
-permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
-set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
-copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
-protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
-Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
-charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
-do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
-rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
-such as creation of derivative works, reports, performances and
-research.  They may be modified and printed and given away--you may do
-practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
-subject to the trademark license, especially commercial
-redistribution.
-
-
-
-*** START: FULL LICENSE ***
-
-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
-
-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
-distribution of electronic works, by using or distributing this work
-(or any other work associated in any way with the phrase "Project
-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
-Gutenberg-tm License (available with this file or online at
-http://gutenberg.org/license).
-
-
-Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
-electronic works
-
-1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
-and accept all the terms of this license and intellectual property
-(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
-the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
-all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
-If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
-Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
-terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
-entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
-
-1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
-used on or associated in any way with an electronic work by people who
-agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
-even without complying with the full terms of this agreement.  See
-paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
-and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
-works.  See paragraph 1.E below.
-
-1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
-or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
-Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
-collection are in the public domain in the United States.  If an
-individual work is in the public domain in the United States and you are
-located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
-copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
-works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
-are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
-Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
-freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
-this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
-the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
-keeping this work in the same format with its attached full Project
-Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
-
-1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
-what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
-a constant state of change.  If you are outside the United States, check
-the laws of your country in addition to the terms of this agreement
-before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
-creating derivative works based on this work or any other Project
-Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
-the copyright status of any work in any country outside the United
-States.
-
-1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
-
-1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
-access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
-whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
-phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
-Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
-copied or distributed:
-
-This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
-almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
-re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
-with this eBook or online at www.gutenberg.org/license
-
-1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
-from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
-posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
-and distributed to anyone in the United States without paying any fees
-or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
-with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
-work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
-through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
-Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
-1.E.9.
-
-1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
-with the permission of the copyright holder, your use and distribution
-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
-terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
-to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
-permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
-
-1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
-License terms from this work, or any files containing a part of this
-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
-
-1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
-electronic work, or any part of this electronic work, without
-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
-active links or immediate access to the full terms of the Project
-Gutenberg-tm License.
-
-1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
-word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
-distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
-"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
-posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
-you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
-copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
-request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
-form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
-License as specified in paragraph 1.E.1.
-
-1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
-that
-
-- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
-     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
-     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
-     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
-     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
-     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
-     must be paid within 60 days following each date on which you
-     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
-     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
-     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
-     address specified in Section 4, "Information about donations to
-     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
-
-- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
-     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
-     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
-     License.  You must require such a user to return or
-     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
-     and discontinue all use of and all access to other copies of
-     Project Gutenberg-tm works.
-
-- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
-     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
-     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
-     of receipt of the work.
-
-- You comply with all other terms of this agreement for free
-     distribution of Project Gutenberg-tm works.
-
-1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
-electronic work or group of works on different terms than are set
-forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
-both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
-Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
-Foundation as set forth in Section 3 below.
-
-1.F.
-
-1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
-public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
-collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
-works, and the medium on which they may be stored, may contain
-"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
-corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
-property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
-computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
-your equipment.
-
-1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
-liability to you for damages, costs and expenses, including legal
-fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
-DAMAGE.
-
-1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
-written explanation to the person you received the work from.  If you
-received the work on a physical medium, you must return the medium with
-your written explanation.  The person or entity that provided you with
-the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
-refund.  If you received the work electronically, the person or entity
-providing it to you may choose to give you a second opportunity to
-receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
-is also defective, you may demand a refund in writing without further
-opportunities to fix the problem.
-
-1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
-WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
-WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
-
-1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
-warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
-If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
-law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
-interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
-the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
-provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
-
-1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
-with this agreement, and any volunteers associated with the production,
-promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
-harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
-that arise directly or indirectly from any of the following which you do
-or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
-work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
-Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
-
-
-Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
-
-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
-electronic works in formats readable by the widest variety of computers
-including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
-because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
-people in all walks of life.
-
-Volunteers and financial support to provide volunteers with the
-assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
-remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
-To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
-and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
-and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.
-
-
-Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
-Foundation
-
-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
-Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
-number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
-http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
-permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
-
-The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
-Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
-throughout numerous locations.  Its business office is located at
-809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
-business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
-information can be found at the Foundation's web site and official
-page at http://pglaf.org
-
-For additional contact information:
-     Dr. Gregory B. Newby
-     Chief Executive and Director
-     gbnewby@pglaf.org
-
-
-Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
-spread public support and donations to carry out its mission of
-increasing the number of public domain and licensed works that can be
-freely distributed in machine readable form accessible by the widest
-array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
-status with the IRS.
-
-The Foundation is committed to complying with the laws regulating
-charities and charitable donations in all 50 states of the United
-States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
-with these requirements.  We do not solicit donations in locations
-where we have not received written confirmation of compliance.  To
-SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
-particular state visit http://pglaf.org
-
-While we cannot and do not solicit contributions from states where we
-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
-against accepting unsolicited donations from donors in such states who
-approach us with offers to donate.
-
-International donations are gratefully accepted, but we cannot make
-any statements concerning tax treatment of donations received from
-outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
-
-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
-methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
-ways including checks, online payments and credit card donations.
-To donate, please visit: http://pglaf.org/donate
-
-
-Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
-works.
-
-Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
-concept of a library of electronic works that could be freely shared
-with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
-Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
-
-
-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
-editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
-unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
-keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
-
-
-Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
-
-     http://www.gutenberg.org
-
-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.